RH 2010:73
Straffmätning vid sjöfylleri
Göteborgs tingsrätt
Åklagaren yrkade ansvar för E.N. enligt följande gärningsbeskrivning. E.N. har den 6 juni 2010 vid 02.00-tiden fört en fritidsmotorbåt som med motordrift kan framföras med en hastighet om minst 15 knop i hamnen i Marstrand, Kungälvs kommun, efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så stor mängd att alkoholkoncentrationen i hans utandningsluft efter färden vid 03.10-tiden uppgått till 0,25 milligram per liter.
E.N. erkände gärningen.
Tingsrätten (rådmannen Roy Johansson samt nämndemännen Mikael Jakobsson, Lisbeth Björck och Willy Johansson) dömde den 2 augusti 2010 E.N. för sjöfylleri enligt 20 kap. 4 § sjölagen (1994:1009) till 40 dagsböter å 200 kr.
Hovrätten
Åklagaren överklagade och yrkade att antalet dagsböter skulle bestäms till 60. Till stöd för sitt överklagande anförde åklagaren bland annat följande. Det finns skäl att använda samma strafftabeller för sjöfylleri som för rattfylleri. Sjöfylleri kommer att bli av mängdbrottstyp och det kan förutses att utrymmet blir litet för individuella bedömningar vid straffmätningen. Alkoholkoncentrationen bör därför bli den avgörande faktorn vid bedömningen av brottets straffvärde inom straffskalan.
E.N. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Ann-Christine Persson samt hovrättsråden Ola Olsson och Christer Ranch, referent) anförde i dom den 17 november 2010 följande.
DOMSKÄL
I enlighet med tingsrättens dom har E.N. gjort sig skyldig till sjöfylleri.
Den fråga som hovrätten nu har att ta ställning till är om sjöfylleri ska jämställas med rattfylleri när brottets straffvärde bestäms. Enklare uttryckt är frågan om man ska anse att en viss alkoholkoncentration normalt ska ge samma antal dagsböter vid sjöfylleri som vid rattfylleri vid förande av bil eller motorcykel.
Tingsrätten har dömt E.N. för att ha framfört en fritidsmotorbåt och då haft en alkoholkoncentration i utandningsluften som uppgått till 0,25 milligram. Tingsrätten har utan motivering bestämt antalet dagsböter till 40.
Regeln om s.k. promillegräns för brottet sjöfylleri infördes den 1 juni 2010 genom ändring i 20 kap. 4 § sjölagen. Frågan hur reglerna om straffansvar för den som i berusat tillstånd framför ett fartyg skulle utformas, hade då diskuterats under avsevärd tid samt vid flera tillfällen blivit föremål för utredning och diskussion. Kritik har därvid framförts mot bl.a. jämförelsen mellan vägtrafik och sjötrafik (se exempelvis Hugo Tiberg, Ny sjöfyllerilagstiftning, SvJT 2010 s. 606).
Onekligen är det så, att förhållandena vid framförande av olika typer av fartyg inom olika farvatten kan avvika kraftigt från vad som normalt gäller vid vägtrafik. Under den tid som sjöfylleriet utretts och diskuterats har också olika förslag till lösning på denna fråga lagts fram. Så exempelvis har fartygets typ och det vattenområde där det framförs pekats på som möjliga kriterier för att avgöra vilka situationer som bör vara undantagna från det straffbara området. I den nu gällande lydelsen av det ovan nämnda lagrummet har lagstiftaren valt att ge föreskrifter om vilken typ av fartyg som framförts för att straffansvar ska komma ifråga. Genom denna lösning får de skillnader som kan ifrågakomma mellan sjötrafik och vägtrafik anses ha beaktats.
Enligt hovrättens mening kan man inte bortse från att lagstiftaren i samband med ändringar av reglerna om sjöfylleribrott uttalat att sjötrafik och alkohol inte hör ihop, att trafiknykterhetslagstiftningen för landtrafiken ska vara en förebild för regleringen för onykterhet till sjöss, att den promillegräns som införs för sjötrafiken ska motsvara den som gäller för vägtrafiken, att grundsynen på olika trafiknykterhetsbrott bör vara densamma samt att det finns skäl att se lika strängt på alkoholpåverkan i samband med sjötrafik som vid vägtrafik (se prop. 1990/91:128 s. 16, 1993/94:44 s. 65 och 2009/10:76 s. 14 ff.).
Mot bakgrund av det ovan anförda och då en enhetlig rättstillämpning kan underlättas genom lätthanterliga regler för lagföringen bör samma principer för att bestämma brottets straffvärde tillämpas för sjöfylleri som för rattfylleri. Vid ett sådant ställningstagande konstaterar hovrätten att E.N., om han i stället hade fört bil eller motorcykel och lagförts för rattfylleri, hade fått en påföljd om 60 dagsböter. Alltså bör åklagarens överklagande bifallas och tingsrättens dom ändras.
DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att antalet dagsböter bestäms till 60.
Hovrättens dom meddelat: den 17 november 2010.
Mål nr: B 3574-10.
Lagrum: 20 kap. 4 § första stycket sjölagen (1994:1009).
Litteratur: Prop. 1990/91:128 s. 16, 1993/94:44 s. 65 och 2009/10:76 s. 14 ff.; Hugo Tiberg: Ny sjöfyllerilagstiftning, SvJT 2010 s. 606.