RH 2012:15

Domskäl

Tingsrätten (tingsfiskalen Riikka Liljenfeldt samt nämndemännen Gun Sundman, Margareta Wigren och Lennart Cassinger) anförde i dom den 27 oktober 2011 bl.a. följande.

DOMSKÄL

T.G. har berättat att han och några bekanta hade åkt från hans sommarstuga till Ön, där det var dans. När han blev tagen av polisen var de på väg tillbaka till sommarstugan. Han hade druckit och kände sig visserligen berusad, men upplevde inte att han var så väldigt full. Sällskapet bestämde att han skulle köra båten eftersom han var bekant med farleden sedan tidigare och därför hittade bra på platsen. Båten de åkte i tillhörde en kompis. Det var något fel på båtens motor så den gick inte så fort som den borde ha kunnat gå. Han hade med sig en GPS och en sökarlampa som han tände ibland, sökarlampan kunde man inte ha på hela tiden eftersom man då skulle ha blivit bländad av skenet. Eftersom dansen ännu inte var slut när de åkte hem var det inte mycket trafik på vattnet just då. Han upplevde inte att han hade några problem med att föra båten eller att navigera.

S.G., som var den polisassistent som deltog vid ingripandet mot T.G., har vittnat om att det vid tillfället var mycket mörkt och sikten var dålig. Den farled de kontrollerade och som T.G. färdades i är en ”svår” farled med mycket stenar och grund. Båttrafiken var vid tillfället livlig på grund av den tillställning som pågick på Ön. Det var mycket svårt att få syn på den båt som T.G. förde och polis och kustbevakning kunde lokalisera den först när de var 15-20 meter ifrån den. Båten var inte försedd med lanterna men det stämmer att T.G. hade en söklampa med sig. Som han upplevde det hade T.G. problem med att lokalisera sig i farleden, båten stannade vid upprepade tillfällen som för att orientera sig och han hörde att sällskapet som satt i den pratade. Han såg att T.G. var rödögd och märkte på dennes uppträdande att denne var berusad. Han bedömer att T.G. utgjorde en fara för säkerheten till sjöss, dels eftersom denne föreföll ha svårt att lokalisera sig i farleden och då dennes båt i avsaknad av belysning var svår att få syn på för andra båtförare, dels eftersom denne var berusad och därmed bör ha haft nedsatt reaktionsförmåga.

Polisassistenten S.G. har vittnat om förhållandena på platsen och omständigheterna kring båtturen. Han har lämnat sina uppgifter efter att ha avlagt ed. Det har inte framkommit något som ger skäl att ifrågasätta tillförlitligheten eller trovärdigheten av det han berättat. Hans uppgifter ska därför läggas till grund för bedömningen. Mot bakgrund av vad som framkommit anser tingsrätten att det kan antas att T.G. inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som ålegat honom ombord. Han har därmed gjort sig skyldig till sjöfylleri. Med beaktande av vad som framkommit om förhållandena kring körningen och med hänsyn till den relativt höga alkoholhalt T.G. hade i utandningsluften finner tingsrätten att gärningen ska rubriceras som grovt brott.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer T.G. för grovt sjöfylleri till villkorlig dom med samhällstjänst 50 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 1 månad ha dömts ut.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Risto Stoorhöök och Solveig Östbye Laitinen, tf. hovrättsassessorn Johanna Rejdemo Storbjörk, referent, samt nämndemännen Ann-Katrin Holmgren och Rolf Andersson) anförde i dom den 12 mars 2012 bl.a. följande.

DOMSKÄL

I målet är utrett att T.G. fört en båt på tid och plats som åklagaren påstått och att han efter färden haft en alkoholkoncentration i utandningsluften om 0,57 milligram per liter.

De grundläggande förutsättningarna för straffansvar för sjöfylleri återfinns i 20 kap. 4 § sjölagen. I första stycket av nämnda bestämmelse regleras fall då ett fartyg har en motordrift som möjliggör framförande med en hastighet över femton knop eller vars skrov har en längd om minst tio meter. I målet har inte gjorts gällande att nu aktuell båt har sådana egenskaper att den faller in under bestämmelsen 20 kap. 4 § första stycket, vilket medför att tillämpligt lagrum blir 20 kap. 4 § andra stycket sjölagen. Av nämnda bestämmelse följer att den som framför ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg fullgör en uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker, att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom, ska dömas för sjöfylleri.

Frågan som hovrätten har att ta ställning till är således om T.G. på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som ålegat honom ombord på båten.

Av S.G:s och T.G:s samstämmiga uppgifter framgår att färden ägde rum i mörker med begränsad sikt i en tidvis smal farled som var svårfarbar eftersom det fanns mycket stenar och många grund. T.G har berättat att han färdats i farleden sedan barnsben och därför väl känner till var grund och stenar finns. Vid det aktuella tillfället körde han sakta och stannade då och då till för att säkert kunna orientera sig trots mörkret och den dåliga sikten. Han hade även en sökarlampa som han tidvis lyste med dels för att orientera sig dels för att visa andra sin position. Han upplevde att han trots att han inte var nykter hade full kontroll. Vid tillfället fanns inga andra båtar i farleden. Även S.G. har uppgett att det när T.G. kom hade ”varit lugnt ett tag” men att det sedan i samband med stängning av nöjestillställningen på Ön, började komma fler båtar.

T.G. har således med alkohol i blodet färdats med båt under en sträcka av knappt två km i en besvärlig farled under dåliga siktförhållanden. Annat är inte utrett än att båtfärden gick utan anmärkning. Alkoholkoncentrationen i T.G:s blod efter färden har inte varit så hög att det enbart på denna grund kan antas att han inte kunnat föra båten på ett säkert sätt. Sammantaget finner hovrätten inte att omständigheterna i målet är sådana att det framgår att T.G. inte kunnat på ett betryggande sätt utföra vad som ålegat honom som förare av båten. Åtalet ska därför ogillas.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet.

Tf. hovrättsassessorn Johanna Rejdemo Storbjörk och nämndemannen Ann-Katrin Holmgren var skiljaktiga och anförde följande:

Vi finner inte anledning att göra någon annan bedömning än tingsrätten. Tingsrättens dom bör således fastställas.

Hovrättens dom meddelad: den 12 mars 2012.

Mål nr: B 1164-11.

Lagrum: 20 kap. 4 § andra stycket sjölagen (1994:1009).