RH 2012:21

T. S.A.S. överklagade utmätningen och yrkade att tingsrätten skulle förklara att hinder mot verkställighet förelåg samt att redan vidtagna åtgärder skulle återgå. T.S.A.S. anförde till stöd för sitt påstående om hinder mot verkställighet bl.a. att utmätning avseende samma fordran redan hade ägt rum i Frankrike när Kronofogdemyndigheten meddelade sitt beslut om utmätning. Utmätningen i Frankrike avsåg hela fordran och ett banktillgodohavande som T. S.A.S. hade där om drygt 25 000 euro hade säkerställts av franska myndigheter.

M.A. motsatte sig ändring och anförde att utmätningen i Frankrike hade överklagats av T. S.A.S. och att någon utbetalning av medel från de franska bankkontona inte ägt rum. M.A. uppgav vidare att T. S.A.S. flyttat medel från konton i Frankrike till konton i Sverige och att han inte avsåg att tillgodogöra sig ett större belopp än den aktuella fordran.

Båda parter uppgav att fordran uppgick till drygt 193 000 euro.

Tingsrätten (tingsfiskalen Anna Tikkannen) förklarade i beslut den 20 oktober 2011 att det förelåg hinder mot verkställighet av aktuell exekutionstitel intill det belopp som översteg fordran om 193 000 euro och att redan vidtagna åtgärder avseende överskjutande belopp skulle gå åter. Tingsrätten anförde följande.

SKÄL

Verkställighet i Sverige av en europeisk exekutionstitel ska, om inte något annat följer av Förordningen, ske enligt bestämmelserna om verkställighet i utsökningsbalken. I ärendet har inte framkommit någon omständighet som tyder på att något av de verkställighetshinder som anges i artikel 21 i förordningen skulle vara för handen. Det har inte heller framkommit någon omständighet som skulle kunna utgöra grund för vilandeförklaring eller begränsning av verkställighet enligt artikel 23 i förordningen. Tingsrätten noterar härvid att svensk domstol inte får ompröva domen eller intyget om europeisk exekutionstitel i sak (artikel 21.2 i förordningen).

Tingsrätten har därmed att pröva om det föreligger hinder mot verkställighet, helt eller delvis, i enlighet med 3 kap. 21§ utsökningsbalken.

Av de uppgifter som parterna lämnat framgår i huvudsak följande. Den 9 respektive 11 mars 2011, det vill säga i båda fall i tiden före det nu överklagade beslutet om utmätning, skedde utmätning avseende den aktuella fordran av T. S.A.S:s bankmedel på två konton i Frankrike till ett sammanlagt belopp om drygt 25 000 euro. Utmätningarna har överklagats av T. S.A.S. och det har inte påståtts att någon utbetalning till M.A. skulle ha ägt rum. Tingsrätten finner därmed att utmätningarna i Frankrike inte kan anses innebära att bolaget har fullgjort sin betalningsskyldighet, helt eller delvis, i enlighet med 3 kap. 21§ första stycket utsökningsbalken.

Tingsrätten övergår därmed till att pröva om utmätningarna i Frankrike kan anses utgöra annat sådant verkställighetshinder som avses i 3 kap. 21§ andra stycket utsökningsbalken. Nämnda lagrum omfattar endast invändningar som rör det materiella rättsförhållandet mellan parterna (se Walin m.fl., Utsökningsbalken - en kommentar, 4:e uppl., s. 108). Enligt tingsrättens bedömning utgör en pågående utmätning i ett annat land inte en sådan invändning som faller inom ramen för lagrummet eftersom utmätningen på intet sätt kan anses påverka själva fordrans giltighet eller på annat sätt anses ingå i det materiella rättsförhållandet mellan parterna.

Slutligen prövar tingsrätten om en pågående utmätning i ett annat land avseende samma fordran kan anses medföra att en utmätning i Sverige strider mot principen att Kronofogdemyndigheten inte ska utmäta mer än vad som behövs för att sökandens fordran och kostnaderna i målet skall täckas. Denna princip kommer bl.a. till uttryck i utmätningsordningen enligt 4 kap. 3 § utsökningsbalken. Se t.ex. Walin, s. a.a. 130 ff. Samtidig utmätning för samma fordran i flera länder skulle kunna tyckas strida mot denna princip. Mot detta ska dock vägas sökandens intresse av att betalning inflyter utan dröjsmål. Detta intresse är uttryckligen angivet i 4 kap. 3 § utsökningsbalken. I de fall en gäldenär har tillgångar i flera medlemsländer inom den Europeiska Unionen är en sökande, i avsaknad av en lagreglerad samordning av utmätning i flera medlemsländer, hänvisad till att ansöka om utmätning i varje relevant medlemsland i enlighet med det landets rättsordning. Syftet med förordningen är att påskynda och förenkla förfarandet för att verkställa domar avseende obestridda fordringar på så vis att sökanden slipper exekvaturförfarandet i varje enskilt medlemsland. För det fall svensk domstol skulle tolka utsökningsbalkens regelsystem på så vis att parallella utmätningar i andra medlemsländer hindrar utmätning i Sverige, skulle förordningens syfte motverkas eftersom en utmätning avseende en obestridd fordran tar längre tid om en sökande är tvungen att söka verkställighet i en medlemsstat i taget.

Vid en sammantagen bedömning finner tingsrätten att utmätningen i Frankrike inte hindrar verkställighet avseende samma fordran i Sverige. Tingsrätten noterar härvid att det belopp som eventuellt utbetalas till M.A. genom utmätning i Frankrike ska avräknas mot fordran i enlighet med 3 kap. 21§ första stycket utsökningsbalken.

M.A. har vitsordat att fordran uppgår till drygt 193 000 Euro. Tingsrätten finner därmed att det föreligger hinder mot verkställighet av belopp överskjutande det vitsordade beloppet.