RH 2014:60

Innehav och användande av s.k. bengalisk eld och rökfackla under en fotbollsmatch har ansetts utgöra ett ringa fall för vilket ansvar för brott mot ordningslagen inte ska dömas ut.

Gävle tingsrätt

Åklagaren väckte åtal mot P.O. för brott mot ordningslagen enligt följande gärningsbeskrivning.

P.O. har den 18 maj 2012 på Träffens idrottsplats i Gävle, när idrottsarrangemang bestående av fotbollsmatch mellan IK Sätra och Brynäs IF i division 4 anordnades där, utan polismyndighetens tillstånd innehaft och använt pyrotekniska varor bestående av bengalisk eld och rökfackla.

P.O. förnekade brott dels under invändning att han inte innehaft och dels att han visserligen använt men fått varorna i händerna av annan under kort tid.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Mikael Hammarstrand samt nämndemännen Anette Löfvenius, Gun Sundman och Ing-Marie Möller Andersen) anförde i dom den 25 mars 2013 följande.

DOMSKÄL

Utredningen visar att P.O., tillsammans med i vart fall en annan person, utgjort supporters vid ett idrottarrangemang i fotbollens division 4 på Träffens Idrottsplats i Gävle den 18 maj 2012.

Utredningen medger inte annan slutsats än att arrangemanget bevakades av förhållandevis få personer och kan inte jämföras med en match i den högsta eller de högre divisionerna. Den av åklagaren åberopade filmen visar inte annat än att de stått på en mindre läktare ensamma eller i vart fall isolerade från andra personer. Matchen spelades utomhus.

Vare sig P.O. eller dennes kamrat har kunnat visa upp något tillstånd från polismyndighet för de pyrotekniska varor de bevisligen haft med sig. Åklagaren har påstått att det inte finns något sådant tillstånd för vare sig P.O. eller annan.

P.O. har erkänt att han inte haft föreskrivet tillstånd och att han hållit i såväl en rökfackla som en bengalisk eld. Någon konkret risk för andra människor, byggnader eller risk för allmän ordning och säkerhet har vare sig påståtts och än mindre visats i målet.

Den som besöker en anläggning där det anordnas ett idrottsarrangemang har berättigade anspråk på säkerhet till person och egendom. Användningen av pyrotekniska varor på läktarna utgör ett hot mot denna säkerhet och regeringen kan inte se att det finns något befogat intresse för publiken att föra med sig sådana varor in på idrottsanläggningen, utom i de fall tillstånd till detta har lämnats av polismyndighet. Det finns därför enligt regeringens mening skäl att förbjuda innehav av pyrotekniska varor på en idrottsanläggning när det anordnas ett idrottsarrangemang där. För att detta förbud ska bli effektivt krävs att det förenas med en straffsanktion.

Enligt regeringen bör förbudet mot innehav och användning av pyroteknik i samband med idrottsarrangemang utan tillstånd vara absolut. För att det föreslagna förbudet ska vara effektivt krävs att en överträdelse av det kriminaliseras. Det är motiverat med en särskild straffbestämmelse som tar sikte på innehav och användning av pyrotekniska varor på idrottsanläggningar i samband med att idrottsarrangemang anordnas där.

Den av regeringen nu föreslagna regleringen är avsedd att uttömmande reglera vad som gäller för innehav och användning av pyrotekniska varor på en idrottsanläggning när ett idrottsarrangemang anordnas där. Vad som uttalas beträffande pyrotekniska varor i förarbetena till detta lagrum är således tillämpligt även här, se prop. 1992/93:210 s. 282. Exempel på pyrotekniska varor är nöjesfyrverkerier som raketer, s.k. bengaliska eldar och fyrverkeribomber. Det kan också handla om röksignaler, nödraketer, nödbloss, knallskott och lysraketer samt konstgjorda blixtar och andra pyrotekniska sceneffekter. Till gruppen pyrotekniska varor hör också artiklar som tomtebloss och isfacklor. Någon särskild definition i lag är enligt regeringens bedömning inte nödvändig.

I promemorian föreslås ringa fall avseende förbudet att kasta in föremål på spelplanen och liknande platser inte ska föranleda ansvar för brott. Det kan finnas situationer då överträdelser av de föreslagna förbuden på grund av omständigheterna inte framstår som straffvärda och där det därför vore stötande att döma till ansvar. För att undvika detta föreslås ett undantag för ringa fall beträffande samtliga av de nya straffbestämmelserna.

Vad som utgör ett ringa fall måste bedömas med beaktande av samtliga relevanta omständigheter. Även om de nya straffbestämmelserna har en generell giltighet, är det i första hand ordningsstörningar vid idrottsarrangemang i elitklassen, dvs. arrangemang där det typiskt sett samlas många människor på läktarna, som förbuden syftar till att motverka. Vid idrottsarrangemang i de lägre serierna kan de faktiska förhållandena på idrottsanläggningen vara så pass annorlunda att de säkerhetsaspekter som bör anläggas på stora publika arrangemang inte gör sig lika starkt gällande. Sådana faktorer bör enligt regeringens mening kunna beaktas vid bedömningen av huruvida en gärning faller utanför det straffbara området (prop. 2008/09:78).

Omständigheterna vid det nu ifrågasatta tillfället visar inte att det varit fråga om reellt säkerhetshotande verksamhet i enlighet med lagstiftarens motiv till straffbestämmelsen. Gärningen faller således utanför det kriminaliserade området. Åtalet ska därför ogillas.

DOMSLUT

Åtalet ogillas.

Hovrätten

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att P.O. skulle dömas enligt åtalet för brott mot ordningslagen.

P.O. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ola Pettersson, Marie Norberg, referent, samt tf. hovrättsassessorn Riikka Liljenfeldt) anförde i dom den 8 januari 2014 följande.

DOMSKÄL

Det är klarlagt att P.O. varit åskådare till den aktuella fotbollsmatchen och att han då innehaft s.k. pyrotekniska varor, vilket var otillåtet. Den fråga hovrätten har att bedöma är om P.O. ska fällas till ansvar för detta eller om gärningen är att betrakta som ett ringa fall, för vilket ansvar inte ska dömas ut.

I förarbetena till den aktuella bestämmelsen i ordningslagen (1993:1617) uttalades att vad som utgör ett ringa fall måste bedömas med beaktande av samtliga relevanta omständigheter. Vidare sägs att även om straffbestämmelserna har en generell giltighet är det i första hand ordningsstörningar vid idrottsarrangemang i elitklassen, dvs. arrangemang där det typiskt sett samlas många människor på läktarna, som förbuden syftar till att motverka. Vid idrottsarrangemang i de lägre serierna kan de faktiska förhållandena på idrottsanläggningen vara så pass annorlunda att de säkerhetsaspekter som bör anläggas på stora publika arrangemang inte gör sig lika starkt gällande. Sådana faktorer bör kunna beaktas vid bedömningen av huruvida en gärning faller utanför det straffbara området (se prop. 2008/09:78 s. 55).

Av filmen framgår att P.O. höll i och använde en rökfackla och en bengalisk eld. Av filmen framgår också att det var förhållandevis få personer på platsen och dessa befann sig på visst avstånd från P.O:s sällskap. Några personer passerade till synes utan besvär sällskapet när de pyrotekniska varorna användes. Med hänsyn till att det var ett inte särskilt välbesökt evenemang, att det var förhållandevis glest mellan personerna i publiken och att gärningen begicks utan att utsätta någon annan person eller egendom för någon konkret fara finner hovrätten att gärningen är att bedöma som ringa. Den faller därmed utanför det straffbara området. Tingsrättens dom ska alltså fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 8 januari 2014.

Mål nr: B 406-13.

Lagrum: 5 kap. 3 § första stycket och 5 §ordningslagen (1993:1617).

Litteratur: Prop. 2008/09:78 s. 55.