RH 2016:55

C.O. dömdes i maj 2015 till tre års fängelse med förordnande om utvisning. Hon var intagen i kriminalvårdsanstalt, när Kriminalvården den 1 december 2015 beslutade att översända intyg och domen från Malmö tingsrätt till Ungern för erkännande och verkställighet. C.O. överklagade och yrkade att tingsrätten skulle upphäva Kriminalvårdens beslut. Kriminalvården motsatte sig ändring.

C.O. anförde i huvudsak följande. Eftersom C.O. är ungersk medborgare och har vuxit upp i Ungern så har hon en viss anknytning dit men hon har inte bott där sedan 2010 och hon saknar arbete i landet. Hon har inte heller någon kontakt med sina släktingar som bor i Ungern. C.O. har däremot anknytning till Nederländerna där hennes make, som har fått komma dit på grund av anknytning till henne, bor. Även om C.O. har ett utvisningsbeslut från Nederländerna så går detta ut i december 2016 och därefter får hon åter resa till landet. C.O. är bisexuell, vilket i dagsläget inte är accepterat i Ungern, och dessutom är reglerna för villkorlig frigivning mer generösa i Sverige. Det kan inte antas att C.O:s sociala återanpassning skulle underlättas av en överflyttning till Ungern. Det är inte känt om utvisningsbeslutet kommer att verkställas till Ungern.

Kriminalvårdens anförde i huvudsak följande. Sannolikheten är väldigt stor för att C.O. kommer att utvisas till Ungern. Hon har en starkare anknytning till Ungern än till Sverige. Den europeiska verkställighetslagen vilar på principen om ömsesidigt erkännande, vilken innebär att man så långt som möjligt ska erkänna andra medlemsstaters rättstillämpning. Detta innebär att Sverige ska acceptera hur det ser ut i fängelser i andra medlemsstater och reglerna för villkorlig frigivning, såvida det inte innebär en kränkning av Europakonventionen. Europadomstolens praxis ger ett klart uttryck för att andra rättsordningar ska accepteras samt att det krävs en kraftig förlängning för att det ska anses vara en kränkning av Europakonventionen. En sådan kraftig förlängning är det inte fråga om i detta fall. Det har inte framkommit någon konkret risk för att C.O. skulle fara illa i ungerska fängelser C.O. har levt större delen av sitt liv i Ungern och kommer sannolikt att utvisas dit eftersom hon är medborgare där, särskilt med beaktande av att hon uppehållit sig illegalt i Nederländerna tidigare.

Tingsrätten (rådmannen Tomas Forenius) upphävde den 13 april 2016 Kriminalvårdens beslut och anförde vidare bl.a. följande.

SKÄL FÖR BESLUT

I 2 kap. 1 § lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska Unionen (fortsättningsvis kallad europeiska verkställighetslagen) anges vissa grundläggande förutsättningar för att en svensk dom ska få sändas över till en annan medlemsstat för att där erkännas och verkställas. Bl.a. anges att förutsättningarna i 2 kap. 2 och 3 §§ i lagen måste vara uppfyllda. Ett ytterligare krav är att den dömdes sociala återanpassning ska underlättas av att verkställigheten överförs till det andra landet.

I 3 § anges i första stycket att en dom får sändas över enligt 1 § om den dömde samtyckt till att domen översänds. I andra stycket anges dock att samtycke enligt första stycket inte krävs om den dömde 1. är medborgare och bosatt i den andra medlemsstaten, 2. efter verkställigheten av påföljden kommer att utvisas till den andra medlemsstaten till följd av ett i domen meddelat beslut om utvisning enligt 8 a kap.utlänningslagen (2005:716), eller 3. har flytt eller på annat sätt återvänt till den andra medlemsstaten på grund av det straffrättsliga förfarandet mot honom eller henne i Sverige eller efter det att domen meddelades.

Utredningen i ärendet ger vid handen att C.O. inte är bosatt i Ungern och hon har inte heller återvänt till Ungern på grund av det straffrättsliga förfarandet mot henne i Sverige, vilket innebär att undantagen i punkt 1 och 2 inte är tillämpliga.

C.O. är dock genom ett i brottmålsdomen intaget beslut utvisad från Sverige enligt 8 a kap.utlänningslagen (2005:716). Såvitt framgått i ärendet har det emellertid ännu inte meddelats något beslut om till vilket land utvisningen kommer att verkställas. Enligt 12 kap. 4 § 2 st. utlänningslagen (2005:716) ska allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott verkställas genom att utlänningen sänds till sitt hemland eller, om möjligt, till det land från vilket utlänningen kom till Sverige. Denna bestämmelse innebär alltså en teoretisk möjlighet att C.O. skulle kunna komma att utvisas till ett annat land än Ungern, nämligen Nederländerna, som av allt att döma var det land från vilket hon kom till Sverige. Kriminalvården har i och för sig anfört att sannolikheten är väldigt stor att C.O. kommer att utvisas till Ungern, eftersom hon på grund av sin brottslighet eventuellt inte skulle medges att resa in i Nederländerna. Tingsrätten konstaterar att lagtexten i 2 kap. 3 § europeiska verkställighetslagen innebär ett ganska starkt krav på visshet om att utvisning kommer att ske till det aktuella mottagarlandet för att översändande utan den dömdes samtycke ska kunna ske och att den utredning som förebringats i ärendet inte uppfyller detta krav. Det förhållandet att det i propositionen angetts i författningskommentaren att undantaget från samtycke inte gäller om den dömde ”kan komma” att utvisas till den andra medlemsstaten föranleder inte någon annan bedömning (se prop. 2014/15:29 s. 178). Redan på grund härav föreligger alltså inte förutsättningar för ett översändande, eftersom C.O. motsätter sig detta. Enligt tingsrättens mening är dock inte heller det grundläggande kravet på att C.O:s sociala återanpassning ska underlättas av att verkställigheten sker i Ungern uppfyllt.

Kriminalvården överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle fastställa Kriminalvårdens beslut. C.O. motsatte sig ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Björn R. le Grand och Ulrika Ohlsson samt tf. hovrättsassessorn Anna Eberstål, referent) avslog den 15 juni 2016 överklagandet.

SKÄL FÖR BESLUTET

C.O. verkställer för närvarande fängelsestraffet. Något beslut om till vilket land utvisningen ska verkställas har, enligt vad som framkommit, inte fattats. Enligt Kriminalvårdens strafftidsbeslut är tidigaste dag för villkorlig frigivning den 19 april 2017.

Förutsättningarna för att en dom på frihetsberövande påföljd ska få översändas för erkännande och verkställighet till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen regleras i 2 kap. lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (nedan europeiska verkställighetslagen). Som tingsrätten har angett finns det tre situationer då den dömdes samtycke till översändandet inte krävs (2 kap. 3 § andra stycket europeiska verkställighetslagen).

C.O. har motsatt sig att Malmö tingsrätts dom översänds till Ungern. Undantagen i punkterna 1 och 3 i den ovan nämnda bestämmelsen är inte uppfyllda. Frågan är därför om förutsättningarna enligt punkten 2 är uppfyllda, dvs. om C.O. efter verkställigheten av påföljden kommer att utvisas till Ungern till följd av ett i domen meddelat beslut om utvisning enligt 8 a kap.utlänningslagen. Översändande av domen till Ungern kan då ske även utan detta lands samtycke enligt 2 kap. 2 § andra stycket 2 europeiska verkställighetslagen.

C.O. har uppgett att hon kom till Sverige från Nederländerna. Hon har dock enligt egen uppgift ett återreseförbud till Nederländerna som gäller till december 2016.

Kriminalvården har anfört att ett beslut om till vilket land verkställighet av ett utvisningsbeslut ska ske normalt sett fattas i slutet av den dömdes verkställighet. Kriminalvården har vidare angett att C.O. är dömd för likartad brottslighet i Nederländerna och att det finns ett utvisningsbeslut från Nederländerna med ett återreseförbud som alltjämt gäller. Enligt Kriminalvården framgår det av C.O:s uppgifter att hon illegalt uppehållit sig i Nederländerna. Sammantaget menar Kriminalvården att C.O. med största sannolikhet kommer att utvisas till Ungern och att utredningen uppfyller kravet på visshet om att utvisning kommer att ske dit.

I 2 kap. 2 och 3 §§ europeiska verkställighetslagen anges att det nu aktuella undantaget från samtycke från den dömde och den mottagande staten är tillämpligt om den dömde ”kommer” att utvisas till den andra medlemsstaten. Även i det rambeslut som ligger till grund för lagstiftningen anges att det krävs att den dömde ”kommer” att utvisas till den andra medlemsstaten (art. 6.2.b i rådets rambeslut 2008/909/RIF). Att det i förarbetena till den europeiska verkställighetslagen använts ett annat uttryck saknar enligt hovrätten betydelse. Ett översändande med stöd av undantaget kräver således att den dömde kommer att utvisas till den andra medlemsstaten.

Såsom tingsrätten angett verkställs allmän domstols beslut om utvisning genom att utlänningen sänds till sitt hemland eller, om möjligt, till det land från vilket utlänningen kom till Sverige (12 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen). Domstolen anger inte till vilket eller vilka länder utvisning ska ske. I stället är det Polismyndigheten som verkställer beslutet.

När utvisning kan ske till flera länder i ett ärende om översändande ankommer det på Kriminalvården att presentera utredning som visar att den dömde kommer att utvisas till det land som myndigheten avser att översända domen till. Kriminalvården har inte presenterat någon utredning som, trots C.O:s uppgifter, visar att hon kommer att utvisas till Ungern. Förutsättningarna för att översända domen dit utan hennes samtycke är således inte uppfyllda. Kriminalvårdens överklagande ska därför avslås.

Hovrättens beslut meddelat: den 15 juni 2016.

Mål nr: ÖÄ 1090-16.

Lagrum: 2 kap.2 och 3 §§ lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.