RH 2021:22
Fråga om hastighetsmätning genom den s.k. efterföljandemetoden kan föranleda ansvar för hastighetsöverträdelse enligt trafikförordningen samt förutsättningarna för det. Dessutom fråga om invändning om ansvarsfrihet.
Varbergs tingsrätt
Åklagaren yrkade att F.S. skulle dömas för hastighetsöverträdelse enligt följande gärningsbeskrivning.
F.S. har kört personbil med en hastighet av i vart fall 132 km/tim trots att högsta tillåtna hastigheten var 80 km/tim. Det hände den 4 december 2020 på väg 150 vid Årstad, Falkenbergs kommun.
F.S. begick gärningen med uppsåt eller av oaktsamhet.
Domskäl
Tingsrätten (tingsnotarien Hanna Rappmann med nämndemän) anförde följande i dom den 12 mars 2021.
DOMSKÄL
Utredningen
– – –
Tingsrättens bedömning
Tingsrätten finner inledningsvis att det är utrett att F.S. har kört bil på den tid och plats som åklagaren har angett samt att hastighetsbegränsningen på den aktuella platsen var 80 km/tim.
Frågan tingsrätten har att ta ställning till är om åklagaren har visat att F.S. har kört i en hastighet uppgående till i vart fall 132 km/tim. För att visa detta krävs att mätningen av hastigheten av det fordon F.S. har kört skett på ett så tillförlitligt sätt att den kan läggas till grund för en fällande dom.
För hastighetmätning genom efterföljande har inte utfärdats föreskrifter, men mätmetoden har accepterats i praxis (se NJA 1989 C 28). Av betydelse vid bedömningen av om det aktuella mätresultatet kan ligga till grund för en fällande dom är att den avlästa hastighetsmätaren i det efterföljande fordonet har kontrollerats, att avståndet till det kontrollerade fordonet varit konstant eller ökande under mätsträckan samt att mätsträckan varit tillräckligt lång (se Hovrätten för Västra Sveriges domar i mål B 1606-11 och B 2717-16 samt Hovrätten över Skåne och Blekinges dom i mål B 2603-17).
L.K. har under ed uppgett att den aktuella mätsträckan var en kilometer och att avståndet mellan det efterföljande fordonet och det kontrollerade fordonet var konstant. Han har vidare uppgett att polisbilens hastighetsmätare visade 140–145 km/tim. Det har dock inte framkommit att det skett någon kontroll av polisbilens hastighetsmätare i anslutning till efterföljandet. Mot bakgrund av det finner tingsrätten att mätningen inte uppfyller de krav som enligt praxis krävs för att mätmetoden ska anses tillförlitlig. Det är därför inte visat att F.S. har överskridit hastighetsbegränsningen på så sätt som åklagaren har gjort gällande. Åtalet ska därför ogillas.
DOMSLUT
Tingsrätten frikände F.S. från ansvar för hastighetsöverträdelse.
Hovrätten
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma F.S. för hastighetsöverträdelse. Åklagaren åberopade som ny skriftlig bevisning hastighetsmätarprotokoll och kontrollrapport till styrkande av att hastighetsmätaren i polisbilen hade kontrollerats och i förlängningen att mätningen var tillförlitlig.
F.S. motsatte sig ändring och åberopade som ny skriftlig bevisning samma kontrollrapport som åklagaren åberopat till styrkande av att polisbilens hastighetsmätare inte kontrollerats i sådant tidsmässigt sammanhang räknat från den påstådda överträdelsen att kontrollen skulle kunna läggas till grund för en fällande dom.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Åsa Toll och Patrik Tilly samt tf. hovrättsassessorn Lovisa Rova) anförde i dom den 1 juni 2021 följande.
DOMSKÄL
− − −
Som tingsrätten funnit är det utrett att F.S. har kört bil på den tid och plats som åklagaren har angett samt att hastighetsbegränsningen på den aktuella platsen var 80 km/tim.
Frågan hovrätten har att ta ställning till är om åklagaren har visat att F.S. har kört i en hastighet uppgående till i vart fall 132 km/tim.
Vid aktuellt tillfälle har polisen använt sig av den s.k. efterföljandemetoden som innebär att en polis i bil under en tillräckligt lång sträcka följer efter ett framförvarande fordon och samtidigt avläser hastighetsmätaren på den egna bilen.
Mätmetoden finns inte reglerad i Polismyndighetens föreskrifter men den har, trots att den är förenad med vissa osäkerhetsfaktorer, accepterats i praxis (se bl.a. NJA 1989 Not C 28, Hovrätten för Västra Sveriges domar i mål B 1606-11 och B 2717-16 samt Göta hovrätts dom i mål B 2454-19). Vid prövningen huruvida mätmetoden ska kunna föranleda ansvar för hastighetsöverträdelse har särskild betydelse tillmätts
•att mätsträckan varit tillräcklig lång,
•att avståndet till det kontrollerade fordonet varit konstant eller ökande under mätsträckan,
•att avståndet mellan det mätande fordonet och fordonet som mätts inte varit för långt, och
•att den avlästa hastighetsmätaren varit tillförlitlig.
F.S. har bestritt att han kört i en hastighet uppgående till 132 km/tim och anfört att mätningen inte utförts på ett så tillförlitligt sätt att den ska kunna föranleda ansvar för hastighetsöverträdelse. Han har i förhör uppgett att han kan ha kört i runt 100 km/tim. Vidare har han uppgett att han trodde att han var förföljd och därför ökade hastigheten för att göra avståndet till den bakomvarande bilen, som senare visade sig vara den civila polisbilen, längre.
Av L.K:s vittnesmål följer att han och hans poliskollega mötte den aktuella bilen, som körde väldigt fort, och att de bestämde sig för att vända och köra efter den. Mätningen ägde rum under en lång raksträcka, när de kunde se baklyktorna på F.S:s fordon, och genomfördes under en kilometer. Av L.K:s uppgifter framgår vidare att hastighetsmätaren i polisbilen visade 140–145 km/tim och att avståndet till F.S:s fordon under mätningen var konstant.
Det saknas enligt hovrätten anledning att ifrågasätta L.K:s uppgifter kring mätningen, som dessutom får stöd av den film som spelades in under efterföljandet. Det är således utrett att mätningen skedde under en tillräckligt lång vägsträcka, att avståndet till det kontrollerade fordonet var konstant under mätsträckan och att avståndet mellan det mätande fordonet och fordonet som mätts inte varit för långt.
För att den aktuella hastighetsmätningen ska kunna ligga till grund för en fällande dom krävs slutligen att den avlästa hastighetsmätaren varit tillförlitlig. Av den skriftliga bevisningen framgår att polisfordonets hastighetsmätare kontrollerats sju dagar efter den aktuella hastighetsmätningen och att verklig hastighet, när hastighetsmätaren visade 140 km/tim, var 134,5 km/tim. Mätosäkerheten i kontrollmätningen beräknades till +/- 2 km/tim.
Sammantaget är det presenterade resultatet av polisens hastighetsmätning tillförlitligt. F.S:s uppgifter rubbar inte bevisvärdet av åklagarens bevisning. Det är därigenom styrkt att F.S. kört personbil med en hastighet av i vart fall 132 km/tim trots att högsta tillåtna hastighet var 80 km/tim. Något annat än att gärningen skett av oaktsamhet är inte visat.
F.S:s uppgift att han höll hög hastighet för att han trodde att den bakomvarande bilen förföljde honom är att betrakta som en invändning om ansvarsfrihet. Han har dock inte lämnat några uppgifter om varför han skulle ha särskild anledning att anta att föraren av den bakomvarande bilen hade brottsliga avsikter. Därtill är utrett att polisbilen höll gott avstånd till F.S:s bil. Hovrätten anser sammantaget att det är klarlagt att det inte varit fråga om någon nödsituation. Inte heller har F.S. haft fog för att uppfatta situationen på det sättet. Det har inte heller förelegat någon annan ansvarsfrihetsgrund. F.S. ska därför dömas för brott mot trafikförordningen till penningböter. Tingsrättens dom ska ändras på det sättet.
− − −
DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömer F.S. för hastighetsöverträdelse den 4 december 2020 enligt 3 kap. 17 § fjärde stycket och 14 kap. 3 § 1 p b trafikförordningen (1998:1276) samt Trafikverkets föreskrifter och bestämmer påföljden till penningböter 4 000 kr.