RÅDETS RAMBESLUT 2005/212/RIF

av den 24 februari 2005

om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt

artikel 29, artikel 31.1 c och artikel 34.2 b,

med beaktande av Konungariket Danmarks initiativ (

1

),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande, och

av följande skäl:

(1)

Det viktigaste motivet för den gränsöverskridande, orga-

niserade brottsligheten är ekonomisk vinning. Ett effek-

tivt förebyggande och bekämpande av den organiserade

brottsligheten bör därför fokuseras på spårande, frysning,

beslag och förverkande av vinning av brott. Detta för-

svåras bland annat av skillnaderna i medlemsstaternas

lagstiftning på detta område.

(2)

I slutsatserna från Europeiska rådet i Wien i december

1998 uppmanade Europeiska rådet till en förstärkning av

EU:s insatser för bekämpande av internationell organise-

rad brottslighet i enlighet med en handlingsplan för att

på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdam-

fördraget om upprättande av ett område med frihet, sä-

kerhet och rättvisa (

2

).

(3)

Det framgår av punkt 50 b i handlingsplanen från Wien

att man senast fem år efter Amsterdamfördragets ikraft-

trädande skall förbättra och vid behov tillnärma natio-

nella bestämmelser som gäller beslag och förverkande av

vinning av brott, samtidigt som hänsyn tas till god-

troende tredjeparts rättigheter.

(4)

I punkt 51 i slutsatserna från Europeiska rådets möte i

Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 betonas att

penningtvätt är en central del i den organiserade brotts-

ligheten, att den bör utrotas varhelst den förekommer

och att Europeiska rådet är fast beslutet att se till att

det vidtas konkreta åtgärder för spårande, spärrande, be-

slag och förverkande av vinning av brott. Europeiska

rådet uppmanar vidare i punkt 55 till tillnärmning av

straffrättsliga och processuella bestämmelser gällande

penningtvätt (t.ex. spårande, spärrande och förverkande

av medel).

(5)

I enlighet med rekommendation 19 i handlingsplanen

från år 2000

”Förebyggande och bekämpande av den

organiserade brottsligheten: Europeiska unionens strategi

inför det nya årtusendet

”, som antogs av rådet den 27

mars 2000 (

3

), bör det undersökas om det eventuellt be-

hövs ett instrument som, där det är lämpligt, ger möjlig-

het att i straffrätten, civilrätten eller skatterätten mildra

bevisbördan avseende ursprunget till de tillgångar som

innehas av en person som dömts för ett brott med an-

knytning till organiserad brottslighet, med beaktande av

bästa praxis i medlemsstaterna och med vederbörlig re-

spekt för de grundläggande rättsliga principerna.

(6)

I enlighet med artikel 12 om förverkande och beslag i

FN:s konvention av den 12 december 2000 mot gräns-

överskridande organiserad brottslighet kan konventions-

staterna överväga att kräva att en brottsling styrker att

egendom som misstänks vara vinning av brott eller an-

nan egendom som kan förklaras förverkad är förvärvad

på lagligt sätt, i den utsträckning detta är förenligt med

principerna i den nationella lagen och med arten av de

rättsliga och andra förfaranden som kan gälla.

(7)

Alla medlemsstater har ratificerat Europarådets konven-

tion av den 8 november 1990 om penningtvätt, efter-

forskning, beslag och förverkande av vinning av brott.

Flera medlemsstater har avgett förklaringar med avseende

på artikel 2 om förverkande i konventionen så att de

endast behöver förverka vinning som härrör från ett an-

tal närmare preciserade brott.

(8)

I rådets rambeslut 2001/500/RIF (

4

) fastställs bestämmel-

ser om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande,

beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning

av brott. Enligt detta rambeslut får medlemsstaterna dess-

utom inte göra eller vidhålla några reservationer mot

bestämmelsen om förverkande i Europarådets konven-

tion, om brottet kan bestraffas med frihetsberövande eller

frihetsberövande åtgärd där högsta straffet är mer än ett

år.

(9)

De gällande instrumenten på detta område har inte i

tillräcklig utsträckning kunnat sörja för ett effektivt

gränsöverskridande samarbete i fråga om förverkande,

eftersom flera medlemsstater fortfarande saknar möjlighet

att förverka vinning av alla de brott som kan leda till

frihetsberövande i mer än ett år.

SV

15.3.2005

Europeiska unionens officiella tidning

L 68/49

(¹) EGT C 184, 2.8.2002, s. 3.

(²) EGT C 19, 23.1.1999, s. 1.

(³) EGT C 124, 3.5.2000, s. 1.

(⁴) EGT L 182, 5.7.2001, s. 1.

(10)

Syftet med detta rambeslut är att se till att det finns

effektiva regler i alla medlemsstater om förverkande av

vinning av brott, bland annat i fråga om bevisbördan när

det gäller ursprunget till tillgångar som tillhör en person

som dömts för brott med anknytning till organiserad

brottslighet. Detta rambeslut hör ihop med ett danskt

utkast till rambeslut om ömsesidigt erkännande inom

Europeiska unionen av beslut om förverkande av vinning

och uppdelning av egendom, vilket läggs fram samtidigt.

(11)

Detta rambeslut hindrar inte medlemsstaterna från att

tillämpa sina grundläggande principer för prövning i

laga ordning, särskilt presumtion om den anklagades

oskuld, äganderätt, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttran-

defrihet i andra medier.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Definitioner

I detta rambeslut avses med

— vinning: varje ekonomisk fördel av brottsliga gärningar; den

kan bestå av alla former av egendom enligt definitionen i

följande strecksats,

— egendom: all slags egendom, materiell eller immateriell, lös

eller fast egendom, samt juridiska handlingar eller urkunder

som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom,

— hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller

delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå

brottslig gärning eller brottsliga gärningar,

— förverkande: sådant straff eller annan åtgärd beslutad av dom-

stol efter rättegång på grund av brottslig gärning eller

brottsliga gärningar som innebär slutgiltigt berövande av

egendom,

— juridisk person: varje enhet som har denna ställning enligt

tillämplig nationell lagstiftning, med undantag av stater

och andra offentliga organ vid utövandet av de befogenheter

som de har i egenskap av statsmakter samt internationella

offentliga organisationer.

Artikel 2

Förverkande

1.

Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvän-

diga för att se till att kunna förverka, helt eller delvis, hjälp-

medel och vinning som härrör från brottsliga gärningar som

kan bestraffas med frihetsberövande i mer än ett år eller egen-

dom vars värde motsvarar sådan vinning.

2.

I samband med skattebrott får medlemsstaterna tillämpa

andra förfaranden än straffrättsliga för att frånta gärningsman-

nen vinningen av brottet.

Artikel 3

Utökade möjligheter till förverkande

1.

Varje medlemsstat skall som ett minimum vidta de åtgär-

der som behövs för att den, under de omständigheter som

anges i punkt 2, helt eller delvis skall kunna förverka egendom

som tillhör en person som dömts för ett brott

a) som begåtts inom ramen för en kriminell organisation, enligt

definitionen i gemensam åtgärd 98/733/RIF av den 21 de-

cember 1998 om att göra deltagande i en kriminell organi-

sation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott (

1

),

när brottet omfattas av

— rådets rambeslut 2000/383/RIF av den 29 maj 2000 om

förstärkning av skyddet mot förfalskning i samband med

införandet av euron genom straffrättsliga och andra på-

följder (

2

),

— rådets rambeslut 2001/500/RIF av den 26 juni 2001 om

penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag

och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott,

— rådets rambeslut 2002/629/RIF av den 19 juli 2002 om

bekämpande av människohandel (

3

),

— rådets rambeslut 2002/946/RIF av den 28 november

2002 om förstärkning av den straffrättsliga ramen för

att förhindra hjälp till olaglig inresa, transitering och

vistelse (

4

),

— rådets rambeslut 2004/68/RIF av den 22 december 2003

om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och

barnpornografi (

5

),

SV

L 68/50

Europeiska unionens officiella tidning

15.3.2005

(¹) EGT L 351, 29.12.1998, s. 1.

(²) EGT L 140, 14.6.2000, s. 1.

(³) EGT L 203, 1.8.2002, s. 1.

(⁴) EGT L 328, 5.12.2002, s. 1.

(⁵) EUT L 13, 20.1.2004, s. 44.

— rådets rambeslut 2004/757/RIF av den 25 oktober 2004

om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder

för olaglig narkotikahandel (

1

),

b) som omfattas av rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13

juni 2002 om bekämpande av terrorism (

2

),

förutsatt att brottet i enlighet med de ovan nämnda rambe-

sluten,

— när det gäller andra brott än penningtvätt, är belagt med

straffrättsliga påföljder som innebär ett längsta frihetsbe-

rövande om minst fem till tio år,

— när det gäller penningtvätt, är belagt med straffrättsliga

påföljder som innebär ett längsta frihetsberövande om

minst fyra år,

och brottet är av sådan karaktär att det kan ge ekonomisk

vinst.

2.

Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvän-

diga för att möjliggöra förverkande enligt denna artikel, åtmin-

stone

a) om en nationell domstol på grundval av specifika sakförhål-

landen är fullständigt övertygad om att egendomen i fråga

härrör från den dömda personens brottsliga verksamhet, un-

der en period som föregår domen för ett brott enligt punkt

1 som anses rimlig av domstolen med hänsyn till omstän-

digheterna i det enskilda fallet, eller, alternativt,

b) om en nationell domstol på grundval av specifika sakförhål-

landen är fullständigt övertygad om att egendomen i fråga

härrör från liknande brottslig verksamhet av den dömda

personen, under en period som föregår domen för ett brott

enligt punkt 1 som anses rimlig av domstolen med hänsyn

till omständigheterna i det enskilda fallet, eller, alternativt,

c) om det är fastställt att värdet av egendomen inte står i

proportion till den dömda personens lagligen förvärvade in-

komst och en nationell domstol på grundval av specifika

sakförhållanden är fullständigt övertygad om att egendomen

i fråga härrör från denna dömda persons brottsliga verksam-

het.

3.

Varje medlemsstat får dessutom överväga att anta de be-

stämmelser som möjliggör för den, på de villkor som anges i

punkterna 1 och 2, att helt eller delvis förverka egendom som

förvärvats av den berörda personens närmaste och egendom

som överförts till en juridisk person som den berörda personen

– ensam eller tillsammans med sina närmaste – har ett avgö-

rande inflytande över. Samma sak skall gälla om den berörda

personen erhåller en betydande del av den juridiska personens

intäkter.

4.

Medlemsstaterna får tillämpa andra förfaranden än straff-

rättsliga för att frånta gärningsmannen egendomen i fråga.

Artikel 4

Rättsmedel

Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för

att säkerställa att de som berörs av åtgärder enligt artiklarna 2

och 3 har tillgång till effektiva rättsmedel för att skydda sina

rättigheter.

Artikel 5

Säkerhetsåtgärder

Detta rambeslut skall inte ha som effekt att skyldigheten att

respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande

principerna, särskilt vad gäller presumtion om den anklagades

oskuld, i enlighet med vad som fastställs i artikel 6 i fördraget

om Europeiska unionen på något sätt ändras.

Artikel 6

Genomförande

1.

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvän-

diga för att följa detta rambeslut senast den 15 mars 2007.

2.

Medlemsstaterna skall senast den 15 mars 2007 till rådets

generalsekretariat och kommissionen överlämna texten till de

bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut

införlivas med deras nationella lagstiftning. På grundval av en

rapport upprättad med hjälp av denna information och en

skriftlig rapport från kommissionen skall rådet före den 15

juni 2007 bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har

vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta ram-

beslut.

Artikel 7

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs

i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den 24 februari 2005.

På rådets vägnar

N. SCHMIT

Ordförande

SV

15.3.2005

Europeiska unionens officiella tidning

L 68/51

(¹) EUT L 335, 11.11.2004, s. 8.

(²) EGT L 164, 22.6.2002, s. 3.

(Rättsakter som antagits med tillämpning av avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen)

RÅDETS RAMBESLUT 2006/783/RIF

av den 6 oktober 2006

om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt

artiklarna 31.1 a och 34.2 b,

med beaktande av Konungariket Danmarks initiativ (¹),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (²), och

av följande skäl:

(1)

Europeiska rådet i Tammerfors den15 och 16 okto-

ber 1999 betonade att principen om ömsesidigt erkän-

nande bör utgöra hörnstenen i det rättsliga samarbetet på

både det civilrättsliga och det straffrättsliga området inom

unionen.

(2)

I punkt 51 i slutsatserna från Europeiska rådet i Tammer-

fors framfördes att penningtvätt är en central del i den

organiserade brottsligheten, att den bör utrotas varhelst

den förekommer och att Europeiska rådet är fast beslutet

att se till att det vidtas konkreta åtgärder för spårande,

spärrande, beslag och förverkande av vinning av brott.

Europeiska rådet uppmanade i detta sammanhang, i

punkt 55 i slutsatserna, till tillnärmning av straffrätten och

de straffrättsliga förfarandena vid penningtvätt (t.ex. spå-

rande, spärrande och förverkande av medel).

(3)

Samtliga medlemsstater har ratificerat Europarådets kon-

vention av den 8 november 1990 om penningtvätt, efter-

forskning, beslag och förverkande av vinning av brott

(nedan kallad ”1990 års konvention”). Konventionen åläg-

ger de parter som har undertecknat den att erkänna

och verkställa beslut om förverkande från en annan part

eller att inlämna en framställan till sina egna behöriga

myndigheter för att erhålla ett beslut om förverkande samt

att, om ett sådant beslut erhålls, verkställa detta. Parterna

kan avvisa framställningar om förverkande, bl.a. när det

brott som framställan gäller inte är något brott enligt den

anmodade partens nationella lagstiftning eller om det brott

som framställan gäller inte kan utgöra underlag för förver-

kande enligt den anmodade partens nationella lagstiftning.

(4)

Rådet antog den 30 november 2000 ett åtgärdsprogram

för genomförande av principen om ömsesidigt erkän-

nande av domar i brottmål, i vilket högsta prioritet (åtgär-

derna 6 och 7) gavs till antagande av ett instrument om

tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på

frysning av bevismaterial och egendom. Dessutom fram-

går det av punkt 3.3 i programmet att syftet är att, i enlig-

het med principen om ömsesidigt erkännande, förbättra

verkställigheten i en medlemsstat av ett beslut om förver-

kande som avkunnats i en annan medlemsstat, bland

annat när det gäller återställande till offret för en straffbar

gärning, med beaktande av 1990 års konvention. För att

uppnå detta syfte minskas genom detta rambeslut, inom

dess tillämpningsområde, skälen till vägran av verkställig-

het och upphävs, bland medlemsstaterna, eventuella sy-

stem för att omvandla beslutet om förverkande till ett

inhemskt beslut.

(5)

I rådets rambeslut 2001/500/RIF (³) fastställs bestämmel-

ser om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande,

beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av

brott. Enligt det rambeslutet får medlemsstaterna inte hel-

ler göra eller vidhålla några reservationer i fråga om arti-

kel 2 i 1990 års konvention, om brottet bestraffas med

frihetsberövande eller frihetsberövande åtgärd där högsta

straffet är mer än ett år.

(6)

Slutligen

antog

rådet

den

22

juli

2003

rambeslut 2003/577/RIF om verkställighet i Europe-

iska unionen av beslut om frysning av egendom eller

bevismaterial (⁴).

(¹) EGT C 184, 2.8.2002, s. 8.

(²) Yttrandet avgivet den 20 november 2002 (EUT C 25 E, 29.1.2004,

s. 205).

(³) EGT L 182, 5.7.2001, s. 1.

(⁴) EUT L 196, 2.8.2003, s. 45.

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/59

(7)

Huvudsyftet för den organiserade brottsligheten är ekono-

misk vinning. Effektivt förebyggande och effektiv bekämp-

ning av den organiserade brottsligheten bör därför inriktas

på spårande, spärrande, beslag och förverkande av vin-

ning av brott. Det räcker dock inte med att garantera

ömsesidigt erkännande inom Europeiska unionen av pre-

liminära rättsliga åtgärder såsom spärrande och beslag,

eftersom effektiv bekämpning av ekonomisk brottslighet

dessutom kräver ömsesidigt erkännande av beslut om för-

verkande av vinning av brott.

(8)

Syftet med detta rambeslut är att underlätta samarbetet

mellan medlemsstaterna om ömsesidigt erkännande

och verkställighet av beslut om förverkande av egendom,

så att en medlemsstat på sitt territorium skall erkänna

och verkställa beslut om förverkande som har utfärdats av

en annan medlemsstats domstol som är behörig i brott-

mål. Detta rambeslut hänger samman med rådets rambe-

slut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om

förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som

härrör från brott (¹). Syftet med det rambeslutet är att

säkerställa att alla medlemsstater har effektiva regler för

förverkande av vinning av brott, bland annat när det gäl-

ler bevisbördan i fråga om ursprung för tillgångar vilka

innehas av en person som är dömd för ett brott som har

samband med organiserad brottslighet.

(9)

Samarbete mellan medlemsstaterna på grundval av princi-

pen om ömsesidigt erkännande och omedelbar verkstäl-

lighet av rättsliga avgöranden förutsätter förtroende för att

de beslut som skall erkännas och verkställas alltid kom-

mer att fattas i enlighet med principerna om laglighet, sub-

sidiaritet och proportionalitet. Det förutsätter också att de

rättigheter som beviljas parterna eller berörda tredje par-

ter i god tro kommer att bibehållas. I detta sammanhang

bör lämplig hänsyn tas till att förhindra att orättmätiga

anspråk från juridiska eller fysiska personer tillgodoses.

(10)

En korrekt tillämpning av detta rambeslut förutsätter nära

förbindelser mellan de berörda ansvariga nationella myn-

digheterna, i synnerhet när det gäller samtidig verkställig-

het av ett beslut om förverkande i fler än en medlemsstat.

(11)

Termerna ”vinning” och ”hjälpmedel” som används i detta

rambeslut har en tillräckligt vid definition för att i före-

kommande fall innefatta föremål för brottet.

(12)

Om det råder tveksamhet om var den egendom som är

föremål för beslut om förverkande är belägen, bör med-

lemsstaterna använda alla tillgängliga medel för att kor-

rekt kunna fastställa var egendomen finns, också med

användning av alla tillgängliga informationssystem.

(13)

Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter

och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 i fördra-

get om Europeiska unionen och återspeglas i Europeiska

unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, sär-

skilt kapitel VI i denna. Inget i detta rambeslut får tolkas

som ett förbud mot att vägra att förverka egendom om

vilken ett beslut om förverkande har utfärdats, om det

finns objektiva skäl att tro att beslutet har utfärdats för att

lagföra eller straffa en person på grund av dennes kön, ras,

religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska

uppfattning eller sexuella läggning, eller att denna persons

ställning kan skadas av något av dessa skäl.

(14)

Detta rambeslut hindrar inte en medlemsstat från att

tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga

ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i

andra medier.

(15)

Detta rambeslut tar inte upp återställande av egendom till

dess rättmätiga ägare.

(16)

Detta rambeslut påverkar inte det ändamål för vilket med-

lemsstaterna använder de summor som erhålls till följd av

dess tillämpning.

(17)

Detta rambeslut påverkar inte medlemsstaternas ansvar för

att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre

säkerheten enligt artikel 33 i fördraget om Europeiska

unionen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

1.

Syftet med detta rambeslut är att fastställa de regler enligt

vilka en medlemsstat skall erkänna och på sitt territorium verk-

ställa ett beslut om förverkande som har utfärdats av en domstol

som är behörig i brottmål i en annan medlemsstat.

2.

Detta rambeslut innebär ingen ändring av skyldigheten att

iaktta de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rätts-

principerna enligt artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen,

och inga skyldigheter som åligger rättsliga myndigheter i detta

avseende skall påverkas.

(¹) EUT L 68, 15.3.2005, s. 49.

L 328/60

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

Artikel 2

Definitioner

I detta rambeslut används följande beteckningar med de betydel-

ser som här anges:

a)

utfärdande stat: den medlemsstat där en domstol har utfärdat

ett beslut om förverkande i samband med ett straffrättsligt

förfarande.

b) verkställande stat: den medlemsstat till vilken ett beslut om

förverkande har överförts för verkställighet.

c)

beslut om förverkande: sådant slutligt straff eller sådan slutlig

åtgärd som beslutas av domstol efter rättegång på grund av

en eller flera brottsliga handlingar som innebär slutligt berö-

vande av egendom.

d)

egendom: varje form av egendom, materiell eller immateriell,

lös eller fast, samt juridiska handlingar eller urkunder som

styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom, som

enligt beslut av domstolen i den utfärdande staten

i)

utgör vinning av ett brott eller motsvarande som helt

eller delvis uppgår till värdet av denna vinning,

ii)

utgör hjälpmedel för ett sådant brott, vinning,

iii) kan förklaras förverkade till följd av tillämpningen i den

utfärdande staten av någon av de utökade möjligheterna

till förverkande som anges i artikel 3.1 och 3.2 i ram-

beslut 2005/212/RIF,

eller

iv) kan förklaras förverkade enligt någon annan bestäm-

melse om utökade möjligheter till förverkande enligt

den utfärdande statens lagstiftning.

e)

vinning: varje ekonomisk fördel av brott. Den kan bestå av

alla former av egendom.

f)

hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller

delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå

ett eller flera brott.

g)

kulturföremål som ingår i det nationella kulturarvet skall definie-

ras i enlighet med artikel 1.1 i direktiv 93/7/EEG av

den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som

olagligt förts bort från en medlemsstats territorium (¹).

h) om de straffrättsliga förfaranden som leder fram till ett beslut

om förverkande omfattar ett förbrott, inbegripet penning-

tvätt, skall med ”brott” enligt artikel 8.2 f avses ett förbrott.

Artikel 3

Fastställande av behöriga myndigheter

1.

Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekreta-

riat om vilken eller vilka myndigheter som enligt nationell lag är

behöriga enligt detta rambeslut, när medlemsstaten är

— utfärdande stat,

eller

— verkställande stat.

2.

Utan hinder av bestämmelserna i artikel 4.1 och 4.2 får

varje medlemsstat, om organisationen av dess interna system gör

det nödvändigt, utse en eller flera centrala myndigheter till att

ansvara för administrativ översändning och mottagning av beslut

om förverkande och bistå de behöriga myndigheterna.

3.

Rådets generalsekretariat skall hålla de erhållna underrättel-

serna tillgängliga för alla medlemsstater och för kommissionen.

Artikel 4

Översändande av beslut om förverkande

1.

Ett beslut om förverkande får, om beslutet om förverkande

avser ett penningbelopp, översändas, tillsammans med det intyg

som avses i punkt 2, till den behöriga myndigheten i en med-

lemsstat i vilken den behöriga myndigheten i den utfärdande sta-

ten har tillräckliga skäl att anta att den fysiska eller juridiska

person mot vilken ett beslut om förverkande har utfärdats har

egendom eller inkomster.

Om beslutet om förverkande avser specifik egendom får beslutet

om förverkande och intyget översändas till den behöriga myn-

digheten i en medlemsstat i vilken den behöriga myndigheten i

den utfärdande staten har tillräckliga skäl att anta att egendom

som omfattas av beslutet om förverkande är belägen.

Om det saknas tillräckliga skäl för att den utfärdande staten skall

kunna fastställa till vilken medlemsstat beslutet om förverkande

skall översändas, kan detta överföras till den behöriga myndighe-

ten i den medlemsstat där den fysiska eller juridiska person för

vilken beslutet om förverkande har utfärdats normalt är bosatt

respektive har sitt registrerade säte.

(¹) EGT L 74, 27.3.1993, s. 74. Direktivet senast ändrat genom Europa-

parlamentets och rådets direktiv 2001/38/EG (EGT L 187, 10.7.2001,

s. 43).

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/61

2.

Beslutet om förverkande eller en bestyrkt avskrift av detta,

skall tillsammans med intyget översändas av den behöriga myn-

digheten i den utfärdande staten direkt till den behöriga myndig-

heten i den verkställande staten, på ett sätt som gör det möjligt

att få en skriftlig uppteckning, så att den verkställande staten kan

fastställa äktheten. Beslutet om förverkande i original, eller en

bestyrkt avskrift av detta, och intyget i original skall översändas

till den verkställande staten, om den kräver detta. Allt informa-

tionsutbyte skall också ske direkt mellan de berörda

myndigheterna.

3.

Intyget skall undertecknas och riktigheten i dess innehåll

intygas av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten.

4.

Om den myndighet som är behörig att verkställa beslutet

om förverkande inte är känd av den behöriga myndigheten i den

utfärdande staten, skall denna vidta alla nödvändiga efterforsk-

ningar, inklusive via kontaktpunkterna i det europeiska rättsliga

nätverket, för att erhålla informationen från den verkställande

staten.

5.

Om en myndighet i den verkställande staten tar emot ett

beslut om förverkande och inte är behörig att erkänna det

och vidta de åtgärder som krävs för att det skall verkställas, skall

den ex officio översända beslutet till den behöriga myndigheten

och därefter underrätta den behöriga myndigheten i den utfär-

dande staten.

Artikel 5

Översändande av ett beslut om förverkande till en eller

flera verkställande stater

1.

Med förbehåll för punkterna 2 och 3 får ett beslut om för-

verkande endast översändas i enlighet med artikel 4 till en verk-

ställande stat åt gången.

2.

Ett beslut om förverkande som avser specifik egendom får

översändas till flera än en verkställande stat åt gången om

— den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har till-

räckliga skäl att anta att olika delar av den egendom som

omfattas av beslutet om förverkande är belägna i olika verk-

ställande stater,

eller

— förverkandet av en specifik egendom som omfattas av beslu-

tet om förverkande medför åtgärder i mer än en verkstäl-

lande stat,

eller

— den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har till-

räckliga skäl att anta att en specifik egendom som omfattas

av beslutet om förverkande är belägen i en av två eller fler

angivna verkställande stater.

3.

Ett beslut om förverkande som avser ett penningbelopp får

översändas till flera än en verkställande stat åt gången om den

behöriga myndigheten i den utfärdande staten bedömer att det

finns ett specifikt behov att göra det, till exempel om

— egendomen i fråga inte har frysts i enlighet med rådets ram-

beslut 2003/577/RIF,

eller

— värdet på den egendom som får förverkas i den utfärdande

staten och ytterligare en verkställande stat förmodligen inte

räcker för att driva in hela det belopp som omfattas av beslu-

tet om förverkande.

Artikel 6

Brott

1.

Om de gärningar som föranleder beslutet om förverkande

utgör ett eller flera av följande brott, enligt den utfärdande sta-

tens lagstiftning, och de i den utfärdande staten medför ett hög-

sta frihetsstraff på minst 3 år, skall ett beslut om förverkande

verkställas utan kontroll av dubbel straffbarhet:

— Deltagande i en kriminell organisation.

— Terrorism.

— Människohandel.

— Sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi.

— Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.

— Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängmedel.

— Korruption.

— Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som skadar Europeiska

gemenskapernas finansiella intressen enligt konventionen av

den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas

finansiella intressen.

— Tvätt av vinning av brott.

— Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.

— IT-brottslighet.

— Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter

och hotade växtarter och växtsorter.

— Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.

— Mord, grov misshandel.

— Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.

L 328/62

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

— Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.

— Rasism och främlingsfientlighet.

— Organiserad stöld och väpnat rån.

— Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter

och konstverk.

— Svindleri.

— Beskyddarverksamhet och utpressning.

— Förfalskning och piratkopiering.

— Förfalskning av administrativa dokument och handel med

sådana förfalskningar.

— Förfalskning av betalningsmedel.

— Olaglig

handel

med

hormonpreparat

och

andra

tillväxtsubstanser.

— Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.

— Handel med stulna fordon.

— Våldtäkt.

— Mordbrand.

— Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomsto-

lens behörighet.

— Kapning av flygplan eller fartyg.

— Sabotage.

2.

Rådet kan när som helst med enhällighet, och efter att ha

hört Europaparlamentet enligt villkoren i artikel 39.1 i

EU-fördraget, besluta att lägga till andra kategorier av brott i för-

teckningen i punkt 1. Rådet skall på grundval av den rapport

som kommissionen lägger fram i enlighet med artikel 22 över-

väga om förteckningen skall utvidgas eller ändras.

3.

I andra fall än de som anges i punkt 1 får den verkstäl-

lande staten låta erkännande och verkställighet av ett beslut om

förverkande bero på om de gärningar som föranleder beslutet

om förverkande utgör ett brott som ger möjlighet till förver-

kande enligt den verkställande statens lagstiftning, oavsett brot-

tets beskaffenhet eller brottsrubriceringen enligt den utfärdande

statens lagstiftning.

Artikel 7

Erkännande och verkställighet

1.

De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall

utan ytterligare formaliteter erkänna ett beslut om förverkande

som har översänts i enlighet med artiklarna 4 och 5 och skynd-

samt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det, såvida

inte de behöriga myndigheterna beslutar att åberopa något av de

skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i arti-

kel 8 eller något av de skäl till uppskov av verkställigheten som

anges i artikel 10.

2.

Om en framställan om förverkande rör en viss specifik

egendom, får de behöriga myndigheterna i den utfärdande och

den verkställande medlemsstaten, om det föreskrivs i dessa sta-

ters lagstiftning, träffa överenskommelse om att den verkstäl-

lande staten kan verkställa förverkandet i form av ett krav om

inbetalning av ett penningbelopp som motsvarar värdet av denna

egendom.

3.

Om ett beslut om förverkande avser ett penningbelopp skall

de behöriga myndigheterna i den verkställande staten, om betal-

ning inte erhålls, verkställa beslutet om förverkande i enlighet

med punkt 1 på all egendom som finns att tillgå för detta.

4.

Om ett beslut om förverkande avser ett penningbelopp,

skall de behöriga myndigheterna i den verkställande staten om

nödvändigt räkna om det förverkade beloppet till den verkstäl-

lande statens valuta till den växelkurs som rådde när beslutet om

förverkande utfärdades.

5.

Varje medlemsstat får genom en förklaring som deponeras

vid rådets generalsekretariat förklara att dess behöriga myndighe-

ter inte kommer att erkänna och verkställa beslut om förver-

kande, om beslutet utfärdades under omständigheter som

medförde att egendomen skulle förverkas i enlighet med de ut-

ökade möjligheter till förverkande som avses i artikel 2 d iv. Alla

sådana förklaringar får dras tillbaka vid vilken tidpunkt som helst.

Artikel 8

Skäl för att vägra erkännande eller verkställighet

1.

Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får

vägra att erkänna och verkställa beslutet, om det intyg som avses

i artikel 4 saknas, är ofullständigt eller uppenbarligen inte mot-

svarar beslutet.

2.

Den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande sta-

ten, så som den definieras i den statens lagstiftning, får dessutom

vägra att erkänna och verkställa beslutet om förverkande, om det

fastställs att

a)

verkställande av beslutet om förverkande skulle stå i strid

med ne bis in idem-principen,

b) i något av de fall som anges i artikel 6.3, den gärning som

ligger till grund för beslutet om förverkande inte utgör ett

brott som ger möjlighet till förverkande enligt lagen i den

verkställande staten; när det gäller skatter och andra avgif-

ter, tullar och valutatransaktioner får emellertid verkställig-

heten av ett beslut om förverkande inte vägras av det skälet

att den verkställande statens lagstiftning inte föreskriver

samma typ av skatter eller andra avgifter eller att den inte

innehåller samma slags bestämmelser om skatter och andra

avgifter, tullar och valutatransaktioner som den utfärdande

statens lagstiftning,

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/63

c)

det enligt den verkställande statens lagstiftning föreligger

immunitet eller privilegier som skulle förhindra verkställig-

heten av ett nationellt beslut om förverkande av egendomen

i fråga,

d) de rättigheter som innehas av berörda parter, inklusive tredje

part i god tro, enligt den verkställande statens lagstiftning

gör det omöjligt att verkställa beslutet om förverkande,

inklusive när detta är en konsekvens av tillämpningen av rätts-

medel i enlighet med artikel 9,

e)

den berörda personen, enligt det intyg som avses i arti-

kel 4.2, inte inställde sig personligen och inte heller företräd-

des av ett ombud vid det förfarande som ledde till beslutet

om förverkande, såvida inte intyget fastställer att personen

personligen eller genom sin enligt nationell lagstiftning

behörige företrädare informerades om förfarandet enligt den

utfärdande statens lagstiftning, eller att personen har medde-

lat att han/hon inte bestrider beslutet om förverkande,

f)

beslutet om förverkande är grundat på straffrättsliga förfa-

randen med avseende på brott som

— enligt den verkställande statens lagstiftning helt eller del-

vis anses ha begåtts inom dess territorium eller på en

plats som är likvärdig med dess territorium,

eller

— begicks utanför den utfärdande statens territorium och

det enligt den verkställande statens lagstiftning inte är

möjligt att inleda rättsliga förfaranden med avseende på

sådana brott om de begås utanför dess territorium,

g)

beslutet om förverkande, i enlighet med vad denna myndig-

het har funnit, utfärdades under omständigheter som med-

förde att egendomen skulle förverkas i enlighet med de

utökade möjligheter till förverkande som avses i

artikel 2 d iv,

h) verkställigheten av beslutet har preskriberats enligt lagen i

den verkställande staten, under förutsättning att gärningarna

omfattas av den statens behörighet enligt dess egen

strafflagstiftning.

3.

Om den behöriga myndigheten i den verkställande staten

har funnit att

— beslutet om förverkande utfärdades under omständigheter

som medförde att egendomen skulle förverkas i enlighet med

de utökade möjligheter till förverkande som avses

i artikel 2 d iii

och

— beslutet om förverkande faller utanför räckvidden av det

alternativ som den verkställande staten har antagit enligt arti-

kel 3.2 i rambeslut 2005/212/RIF.

skall den verkställa beslutet om förverkande åtminstone i den

omfattning som föreskrivs i liknande fall enligt den nationella

lagstiftningen.

4.

De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall

särskilt överväga att på lämpligt sätt samråda med de behöriga

myndigheterna i den utfärdande staten innan de beslutar att inte

erkänna och verkställa ett beslut om förverkande enligt punkt 2

eller att begränsa verkställigheten enligt punkt 3. Samråd är obli-

gatoriskt då beslutet sannolikt kommer att grunda sig på

— punkt 1,

— punkt 2 a, 2 e, 2 f eller 2 g,

— punkt 2 d och det inte ges någon information enligt

artikel 9.3,

eller

— punkt 3.

5.

Om det är omöjligt att verkställa beslutet om förverkande,

på grund av att den egendom som skall förverkas redan har för-

verkats, försvunnit, förstörts, inte kan återfinnas på den plats som

anges i intyget eller platsen där egendomen finns inte har angetts

tillräckligt exakt, trots att den utfärdande staten konsulterats, skall

den behöriga myndigheten i den utfärdande staten underrättas

utan dröjsmål.

Artikel 9

Rättsmedel i den verkställande staten mot erkännande

och verkställighet

1.

Varje medlemsstat skall införa nödvändiga bestämmelser

för att se till att alla berörda parter, inbegripet tredje part i god

tro, har tillgång till rättsmedel mot erkännande och verkställig-

het av ett beslut om förverkande i enlighet med artikel 7 i syfte

att bevara hans eller hennes rättigheter. Talan skall väckas vid en

domstol i den verkställande staten i enlighet med den statens

nationella lagstiftning. Talan får ha suspensiv effekt enligt lagen i

den verkställande staten.

2.

Grunden för utfärdande av beslutet om förverkande får inte

prövas vid en domstol i den verkställande staten.

3.

Om talan väcks vid en domstol i den verkställande staten

skall den behöriga myndigheten i den utfärdande staten under-

rättas om detta.

L 328/64

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

Artikel 10

Uppskov av verkställigheten

1.

Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får

uppskjuta verkställigheten av ett beslut om förverkande som har

överlämnats i enlighet med artiklarna 4 och 5

a)

om den när det gäller ett beslut om förverkande avseende

ett penningbelopp anser att det finns risk för att det sam-

manlagda värdet av verkställigheten kommer att överstiga

det belopp som anges i beslutet om förverkande på grund

av samtidig verkställighet av beslutet om förverkande i fler

än en medlemsstat,

eller

b) i fråga om de rättsmedel som avses i artikel 9,

eller

c)

om verkställigheten kan skada en pågående brottsutredning

eller ett förfarande, fram till en tidpunkt som anses lämplig,

eller

d) i fall där det anses nödvändigt att helt eller delvis översätta

beslutet om förverkande, under den tid som är nödvändig

för översättningen på den verkställande statens bekostnad,

eller

e)

i fall där egendomen redan omfattas av förfaranden om för-

verkande i den verkställande staten.

2.

Den behöriga myndigheten i den verkställande staten skall

under uppskovet vidta alla åtgärder som den skulle vidta i ett lik-

nande inhemskt fall för att undvika att egendomen inte längre

står till förfogande för verkställighet av beslutet om förverkande.

3.

Vid uppskov enligt punkt 1 a skall den behöriga myndig-

heten i den verkställande staten omedelbart underrätta den behö-

riga myndigheten i den utfärdande staten om detta, på ett sätt

som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning, och den behö-

riga myndigheten i den utfärdande staten skall fullgöra sina skyl-

digheter enligt artikel 14.3.

4.

När det gäller de fall som anges i punkterna 1 b, 1 c, 1 d

och 1 e skall den behöriga myndigheten i den verkställande sta-

ten omgående lämna rapport till den behöriga myndigheten i

den utfärdande staten om uppskovet av verkställigheten, inklu-

sive skälen för uppskovet och om möjligt uppgift om hur långt

uppskovet väntas bli, på ett sätt som gör det möjligt att få en

skriftlig uppteckning.

Så snart det inte längre finns något skäl för uppskovet, skall den

behöriga myndigheten i den verkställande staten omgående vidta

de åtgärder som är nödvändiga för att verkställa beslutet om för-

verkande och underrätta den behöriga myndigheten i den utfär-

dande staten om detta på ett sätt som gör det möjligt att få en

skriftlig uppteckning.

Artikel 11

Flera beslut om förverkande

Om de behöriga myndigheterna i den verkställande staten

handlägger

— två eller flera beslut om förverkande avseende ett penning-

belopp mot samma fysiska eller juridiska person och den

berörda personen inte har tillräckligt med resurser i den

verkställande staten för att alla beslut skall kunna verkställas,

eller

— två eller flera beslut om förverkande avseende samma speci-

fika egendom,

skall beslutet om vilken eller vilka av framställningarna som skall

verkställas fattas av den behöriga myndigheten i den verkstäl-

lande staten i enlighet med lagstiftningen i den verkställande sta-

ten, med vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, vilka kan

omfatta förekomsten av frysta tillgångar, brottets relativa svårig-

hetsgrad och platsen för dess förövande samt datum för respek-

tive beslut och tidpunkt då respektive beslut översändes.

Artikel 12

Tillämplig lag för verkställighet

1.

Om inte annat föreskrivs i punkt 3 skall verkställigheten

av beslutet om förverkande regleras av lagen i den verkställande

staten, och dess myndigheter skall ha exklusiv behörighet att

besluta om verkställighetsförfarandena och om alla åtgärder i

samband härmed.

2.

Om den berörda personen kan lämna bevis på att förver-

kande helt eller delvis skett i någon stat, skall den behöriga myn-

digheten i den verkställande staten samråda med den behöriga

myndigheten i den utfärdande staten på lämpligt sätt. Vid förver-

kande av vinning skall varje del av beloppet som drivits in enligt

beslutet om förverkande i en annan stat än den verkställande sta-

ten i sin helhet dras av från det belopp som skall drivas in i den

verkställande staten.

3.

Ett beslut om förverkande mot en juridisk person skall verk-

ställas, även om den verkställande staten inte erkänner principen

om juridiska personers straffrättsliga ansvar.

4.

Den verkställande staten får inte föreskriva åtgärder som

alternativ till beslutet om förverkande, inklusive frihetsstraff eller

någon annan åtgärd som begränsar en persons frihet till följd av

översändande enligt artiklarna 4 och 5, såvida inte den utfär-

dande staten har samtyckt till detta.

Artikel 13

Amnesti, nåd, omprövning av beslut om förverkande

1.

Amnesti och nåd får beviljas av både den utfärdande sta-

ten och den verkställande staten.

2.

Endast den utfärdande staten får fatta beslut om en ansö-

kan om omprövning av beslutet om förverkande.

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/65

Artikel 14

Följder av översändande av beslut om förverkande

1.

Översändandet av ett beslut om förverkande till en eller

flera verkställande stater i enlighet med artiklarna 4 och 5 begrän-

sar inte den utfärdande statens rätt att själv verkställa beslutet om

förverkande.

2.

Om ett beslut om förverkande avseende ett penningbelopp

översänds till en eller flera verkställande stater får det samman-

lagda värde som härrör från verkställigheten inte överstiga det

högsta belopp som anges i beslutet om förverkande.

3.

Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten skall

därför omedelbart underrätta den behöriga myndigheten i varje

berörd verkställande stat på ett sätt som gör det möjligt att få en

skriftlig uppteckning

a)

om den anser att det finns risk för att verkställighet utöver

det högsta beloppet kan äga rum, till exempel på grundval

av information som den erhållit från en verkställande stat i

enlighet med artikel 10.3. Om artikel 10.1 a tillämpas skall

den behöriga myndigheten i den utfärdande staten så snart

som möjligt underrätta den behöriga myndigheten i den

verkställande staten om risken har upphört,

b) om beslutet om förverkande helt eller delvis har verkställts i

den utfärdande staten eller i en annan verkställande stat. Det

belopp beträffande vilket beslutet om förverkande ännu inte

har verkställts skall specificeras,

c)

om en myndighet i den utfärdande staten, efter det att ett

beslut om förverkande har översänts i enlighet med artik-

larna 4 och 5, tar emot ett penningbelopp som den berörda

personen har betalat frivilligt med avseende på beslutet om

förverkande. Artikel 12.2 skall tillämpas.

Artikel 15

Inställande av verkställighet

Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten skall genast

informera den behöriga myndigheten i den verkställande staten,

på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning,

om varje beslut eller åtgärd som innebär att beslutet inte längre

är verkställbart eller av någon annan anledning skall dras till-

baka från den verkställande staten. Den verkställande staten skall

inställa verkställigheten av beslutet, så snart som den erhåller

information från den behöriga myndigheten i den utfärdande sta-

ten om ett sådant beslut eller en sådan åtgärd.

Artikel 16

Förfogande över förverkad egendom

1.

Den verkställande staten skall fördela de penningbelopp

som erhålls vid verkställigheten av beslutet om förverkande enligt

följande:

a)

Om det belopp som erhålls vid verkställigheten av beslutet

om förverkande understiger 10 000 EUR eller motsvarande

belopp skall detta tillfalla den verkställande staten.

b) I samtliga övriga fall skall 50 % av det belopp som erhålls

vid verkställigheten av beslutet om förverkande överföras av

den verkställande staten till den utfärdande staten.

2.

Annan egendom än penningbelopp som erhålls vid verk-

ställigheten av beslutet om förverkande skall förfogas över på ett

av följande sätt som den verkställande staten själv bestämmer:

a)

Egendomen får säljas. I detta fall skall intäkterna från försälj-

ningen fördelas i enlighet med punkt 1.

b) Egendomen får överföras till den utfärdande staten. Om

beslutet om förverkande omfattar ett penningbelopp får

egendomen endast överföras till den utfärdande staten när

denna stat har gett sitt samtycke.

c)

Om det inte är möjligt att tillämpa led a eller b, får egendo-

men förfogas över på något annat sätt i enlighet med den

verkställande statens nationella lagstiftning.

3.

Trots vad som sägs i punkt 2 behöver den verkställande

staten inte sälja eller återlämna specifika föremål som omfattas

av beslutet om förverkande vilka utgörs av kulturföremål som

ingår i den statens nationella kulturarv.

4.

Punkterna 1, 2 och 3 skall tillämpas om inget annat över-

enskommits mellan den utfärdande staten och den verkställande

staten.

Artikel 17

Information om resultatet av verkställigheten

Den behöriga myndigheten i den verkställande staten skall utan

dröjsmål informera den behöriga myndigheten i den utfärdande

staten, på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig

uppteckning,

a)

om översändande av beslutet om förverkande till den behö-

riga myndigheten enligt artikel 4.5,

b) om varje beslut om att inte erkänna beslutet om förverkande

samt skälen till beslutet,

c)

om att beslutet helt eller delvis inte har verkställts av de skäl

som anges i artikel 10, artikel 12.1 och 12.2 eller

artikel 13.1,

d) så snart som beslutet har verkställts,

e)

om tillämpning av alternativa åtgärder enligt artikel 12.4.

L 328/66

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

Artikel 18

Ersättning

1.

Om den verkställande staten enligt sin lagstiftning är ansva-

rig för skada, som orsakats någon av de parter som avses i arti-

kel 9 på grund av verkställighet av ett beslut om förverkande

som översänts till denna enligt artiklarna 4 och 5 skall den utfär-

dande staten, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 9.2,

ersätta den verkställande staten eventuella skadeståndsbelopp

som betalats ut i enlighet med detta ansvar till nämnda part,

såvida inte skadan eller någon del av den uteslutande beror på

den verkställande statens agerande.

2.

Punkt 1 påverkar inte tillämpningen av medlemsstaternas

lagstiftning om fysiska eller juridiska personers anspråk på

skadeersättning.

Artikel 19

Språk

1.

Intyget skall översättas till det officiella språket eller något

av de officiella språken i den verkställande staten.

2.

Varje medlemsstat får vid antagandet av detta rambeslut

eller vid en senare tidpunkt, genom en förklaring som deponeras

hos rådets generalsekretariat, förklara att den kommer att godta

en översättning till ett eller flera av de övriga officiella språken

vid Europeiska gemenskapernas institutioner.

Artikel 20

Kostnader

1.

Om inte annat föreskrivs i artikel 16, får medlemsstaterna

inte avkräva varandra ersättning för kostnader i samband med

tillämpningen av detta rambeslut.

2.

Om den verkställande staten har haft kostnader som den

anser vara stora eller exceptionella, får den lägga fram ett förslag

för den utfärdande staten om att dessa kostnader skall delas. Den

utfärdande staten skall beakta varje sådant förslag på grundval

av detaljerade specifikationer från den verkställande staten.

Artikel 21

Förhållandet till andra avtal och överenskommelser

Detta rambeslut påverkar inte tillämpningen av bilaterala eller

multilaterala avtal eller överenskommelser mellan medlemssta-

terna i den mån som sådana avtal och överenskommelser bidrar

till att ytterligare förenkla eller underlätta förfaranden för att verk-

ställa beslut om förverkande.

Artikel 22

Genomförande

1.

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvän-

diga för att följa bestämmelserna i detta rambeslut senast den

24 november 2008.

2.

Medlemsstaterna skall till rådets generalsekretariat och

kommissionen överlämna texten till de bestämmelser genom

vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras

nationella lagstiftning. På grundval av en rapport som kommis-

sionen utarbetar med hjälp av denna information skall rådet

senast den 24 november 2009 bedöma i vilken utsträckning

medlemsstaterna har följt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.

Rådets generalsekretariat skall underrätta medlemsstaterna

och kommissionen om de förklaringar som görs i enlighet med

artiklarna 7.5 och 19.2.

4.

En medlemsstat som erfarit upprepade svårigheter eller bris-

tande verksamhet från en annan medlemsstats sida när det gäller

ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om förver-

kande, utan att detta har lösts genom bilaterala samråd, får under-

rätta rådet för en utvärdering av detta rambesluts genomförande

på medlemsstatsnivå.

5.

Medlemsstaterna skall, som verkställande stater, i början av

varje kalenderår informera rådet och kommissionen om antalet

fall i vilka artikel 17 b har tillämpats och en sammanfattning av

skälen till detta.

Senast den 24 november 2013 skall kommissionen upprätta en

rapport på grundval av mottagen information tillsammans med

eventuella initiativ som den anser lämpliga.

Artikel 23

Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft samma dag som det offentliggörs i

Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Luxemburg den 6 oktober 2006.

På rådets vägnar

K. RAJAMÄKI

Ordförande

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/67

BILAGA

INTYG

enligt artikel 4 i rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på

beslut om förverkande

L 328/68

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/69

L 328/70

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/71

L 328/72

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/73

L 328/74

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/75

L 328/76

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006

24.11.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 328/77

L 328/78

SV

Europeiska unionens officiella tidning

24.11.2006