Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

9

Förslag

till

Förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner

och rättigheter.

A. Bevillningsafgift för rättighet till skogsfång och kolningsfrihet på

allmänningar.

1

§•

För rättighet till skogsfång på kronans mot rekognition till bruk,

hyttor eller grafkor upplåtna allmänningar erläggas tjugufem öre för

hvarje stafrum ved eller däremot svarande aderton tunnor kol; och be­

räknas denna afgift efter det belopp ved eller kol, för hvilket rekognitions-

afgiften enligt privilegier eller resolutioner utgår, antingen skogsfånget

årligen begagnas eller icke.

2

§•

För

kolningsfrihet

på härads- eller sockenallmänningar, när därför

till häradet eller socknen icke erlägges betalning, svarande mot den,

som för rekognitionsskogars eller kronoallmänningars begagnande bör

enligt kungl. förordningen den 4 juni 1752 jämte bevillningen utgöras,

skall afgiften så höjas, att beloppet blifver enahanda med hvad för

nyttjanderätt till kronoskogarna erlägges.

B. Bevillningsafgift af vissa handlande och handelsexpediter.

3

§•

Utlänning eller sådan i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för

det år, hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast ägt rum,

erlagt bevillning för inkomst af kapital eller arbete, skall, då han reser

omkring i landet och för egen eller, såsom utskickad, för annans räkning

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

€. Bevillningsafgift af utlänning för vissa offentliga föreställningar.

4

§•

1 mom. Utlänning, som här i riket gifver offentlig föreställning

eller tillställning af hvad slag det vara må, vare sig mot inträdesaf­

gift eller mot afgift, som eljest på ett eller annat sätt fordras, upp-

bäres eller mottages, skall, där ej sådant fall är för handen, som afses

i 3 mom., härför utgöra särskild bevillningsafgift med fem procent af

bruttoinkomsten.

Denna bevillningsafgift skall utgå:

a) vid konsert, opera- eller annan musikalisk, dramatisk ^ eller

litterär föreställning, föredrag, cirkus- eller varietéföreställning så ock

vid annan med någon af de nu nämnda jämförlig föreställning äfvensom

vid bal, maskerad eller annan dylik tillställning,

1) då bruttoinkomsten kan antagas komma att öfverstiga fem-

hundra kronor, efter den verkliga bruttoinkomsten, dock alltid med

minst tio kronor, samt,

_

.

2) då bruttoinkomsten kan antagas icke komma att öfverstiga

femhundra kronor, efter beräknad bruttoinkomst, med lägst tio och

högst tjugufem kronor;

b) för anställande eller anordnande af karusell- eller annan konst­

åkning, målskjutning, ringkastning eller kraftprof samt för förevisande

af människor, djur, naturalier eller andra föremål eller af panorama,

biografbilder, vaxkabinett, optiska eller mekaniska konststycken eller

vid annan med de nu nämnda jämförlig tillställning, som icke är att

hänföra under a), efter beräknad bruttoinkomst, med lägst fem och

högst femtio kronor för hvarje dag, sådan föreställning eller förevisning

äger rum.

_

.

2 mom. Utlänning, som medverkar vid af svensk eller utlänning

gifven offentlig föreställning, offentligt utförande af musik, såsom kafé­

konsert och dylikt, eller vid annan offentlig tillställning, som ej är att

hänföra under 3 mom., skall, oafsedt huruvida inträdes- eller annan afgift

därvid uppbäres eller tillställningen är afgiftsfri, erlägga särskild bevill­

ningsafgift med tio procent af den inkomst, som pa grund af hans med­

verkan tillflyter honom, vare sig denna inkomst utgöres af i penningar

bestämd ersättning, naturaförmåner eller andel af inkomsten å tillställ­

ning. Afgiften skall i hvarje fall utgå med minst femtio öre för hvarje

dag, medverkan lämnas af utlänning eller ersättning till honom beräknas.

6

6 mom. I fråga om föreställning, som afses i 1 mom. a) 1),

skall bruttoinkomsten utrönas antingen medelst kontroll å biljettför­

säljningen, på sätt i 7 mom. sägs, eller ock, därest vederbörande myn­

dighet finner så kunna ske med bibehållen säkerhet för bevillnings-

afgiftens behöriga erläggande, med ledning af en af föreställningsgifvaren

eller i orten bosatt person, som af myndigheten godkännes, å heder och

samvete afgifven deklaration.

Förordnas, att dylik deklaration skall afgifvas, vare det dock veder­

börande obetaget att föranstalta om kontroll å biljettförsäljningen.

7 mom. Vid hvarje inträdesbiljett till sådan föreställning, som

afses i 1 mom. a) 1), skall finnas fästad kupong med tryckt uppgift

om biljettens pris eller om densammas användande såsom fribiljett.

Då kontroll å biljettförsäljningen till sådan föreställning skall äga

rum, verkställes den, i stad genom vederbörande polismyndighet och å

landet genom länsmannen med biträde af å orten anställda polismän

eller, vid förfall för länsmannen eller där så eljest erfordras, genom

särskilda af länsmannen på vederbörande kommuns bekostnad för till­

fället antagna personer. Kontrollant åligger att infinna sig vid före-

ställningslokalen, förrän allmänheten dit erhåller tillträde, och att från

hvarje biljett afskilja därvid fästad kupong för beräkning af brutto­

inkomsten.

Den, som gifver föreställning, är skyldig att på anmaning vidtaga

erforderliga anordningar för kontrollens underlättande och behöriga ut­

öfvande.

Vid föreställnings slut skall föreställningsgifvaren till kontrollanten

aflämna skriftlig uppgift om bruttoinkomsten, hvilken uppgift kontrollanten

tillika med egen rapport därefter öfverlämnar till den myndighet, som,

enligt hvad i 9 mom. sägs, för orten handhar uppbörden af ifråga­

varande bevillningsafgifter; skolande, i händelse skiljaktighet förefinnes

emellan de af föreställningsgifvaren och kontrollanten uppgifna inkomst­

belopp, bevillningsafgiften beräknas efter det högsta beloppet.

8 mom. Deklaration, hvarom i 6 mom. förmäles, skall senast

första söckendag efter föreställning afgifvas till den myndighet, som

enligt hvad i 9 mom. sägs för orten handhar uppbörden af ifråga­

varande bevillningsafgifter, samt innehålla på heder och samvete afgifven

uppgift om beloppet af den vid föreställning influtna bruttoinkomst.

Afgifves icke behörig deklaration inom sålunda stadgad tid, skall

för bestämmande af bevillningsafgiften antagas, att föreställningen gifvits

för utsåldt hus med därvid gällande biljettpris, och bevillningsafgift

utgå å sålunda beräknad bruttoinkomst.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 61.

å de under kvartalet gifna föreställningar, för hvilka bevillningsafgift

enligt 1 eller 2 mom. skolat utgå och å ställen, där dessa gifvits,. eller

ock^ om föreställning ej förekommit, sadant för nämnda myndighet

skriftligen anmäla.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JS:o 61.

Debitering, uppbörd, afkortning och redovisning.

5 §•

1 mom. Redovisning för de enligt föreskriften i 3 § från stats­

kontoret Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillsända kvittensblanketter,

hvilka, intill dess de till uppbördsmännen utlämnas, skola förvaras för länen

i landtränteriet och för Stockholms stad i öfverståthållarämbetets afdel­

ning för uppbördsärenden, skall af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

afo-ifvas till statskontoret inom januari månads utgång det följande året;

skolande af uppbördsman för de af honom från Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande mottagna kvittensblanketter redovisning, bestyrkt i Stockholms

stad af kamreraren i öfverståthållarämbetets afdelning för uppbörds­

ärenden och i öfriga städer af magistratens ordförande, inom den 15 i

samma januari månad afgifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som har att densamma insända till statskontoret, hvarifrån redovisningen

aflämnas till kammarrätten för att tjäna till ledning vid räkenskapernas

granskning.

. „ , .

...

.

,

,

2 mom. Vid redovisning i specialräkning öfver kronans uppbörd

af de efter 4 § utgående bevillningsafgifter skola såsom verifikationer

biläggas dels specifik förteckning,, npptagande antalet föreställningar

och ställen, där föreställningar gifvits, samt antalet personer, för.hvilka

enligt 2 och 3 mom. bevillningsafgift erlagts, äfvensom beyillmngsaf-

o-ifternas belopp och tiderna, då medlen influtit, dels afskrift er. af ut­

färdade tillståndsbevis, dels ock de uppgifter från vederbörande tjänste­

man, hvilka omförmälas i 4 § 12 mom., samt uppgift af föreställnings-

o-ifvare och rapport af kontrollant vid biljettförsäljning enligt föreskrift

f 4 8 7 mom. äfvensom enligt 4 § 6 mom. afgifna deklarationer. .

Samtidigt med leverering af kronans andel i nämnda bevillnmgs-

afgifter skall jämväl till kommunerna öfverlämnas deras andel i dessa

avgifter.

j öfrigt skall i fråga om de efter denna förordning

utgående bevillningsafgifter, hvilka tillfalla kronan, gälla hvad rörande

debitering, uppbörd, afkortning och redovisning är stadgadt for kronans

medel i allmänhet.

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

Formulär N:o 1.

I) ebiteringslängd öfver bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättig­

heter inom socken af .......... härad

län för år 19........

Bevillning

i

Rättigheten, för hvilken

för skogsfång

på allmänningar.

Po?

p.

Summa !

j

Den skattskyldige.

bevillningen erlägges.

S

ta

fr

u^mved

.

A

fg

if

t.

B

Ef

g5 5

3 CJQ

2. »>

a 3"

3 S

• e-+*

bevill­

ning.

I

i

1

I N. N. bruk.....................

Skogsfång å Ahlskogs krono-

allmänning...........................

100

25

_

_

25

! N. N. hytta.....................

Kolningsfrihet å Askers härads­

allmänning ...........................

30

30

J

1

Summa

—

25

_

30

—

55

-

Anm.

För öfriga bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter uppgöras särskilda

redovisningar, hvadan dessa afgifter icke i denna längd upptagas.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61

Formulär N:o 3.

Sammandrag öfver bevillinngsafgifterna för särskilda förmåner och rättig­

heter uti .......... lön för år 19

B e v i I 1 n i n

a tf

3 pr

»s o

3 OQ

3 OJ

s 1

' •"!

3

&

Oq ö

p er?

■g.s?

P° a

— o

3 5"

3 3*

a er?

OD

3

'Sl

O

S.P a-

p

g- 0-3

a CL,

^cd pT

^‘ 3

Q-

P

3 t3Crq

| £3

B

oq

N. N. fögderi

N. N. d:o

N. N. stad .

N. N. d:o .

Summa

bevill­

ning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

13

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför dians

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

14 februari 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern L^indman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena T^rolle,

Statsråden: A

lbert

P

etersson

,

A

lfred

P

etersson

,

H^ederstierna,

H^ammarskjöld,

ROOS,

S^wartz,

grefve H^amilton,

grefve E^hrensvärd,

M

alm

.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde härefter

i underdånighet följande:

1 skrifvelse till Konungen den 22 april 1903 anhöll Riksdagen,

att Kungl. Maj:t måtte taga i förnyadt öfvervägande frågan om beskatt­

ningen af de utlänningar, hvilka här i landet gifva eller biträda vid

konserter samt dramatiska eller andra föreställningar, och för Riksdagen

framlägga förslag rörande ifrågavarande beskattning.

Innan jag öfvergår till att redogöra för de åtgärder, sou! med

anledning af Riksdagens berörda skrifvelse vidtagits, torde det tillåtas

mig att i korthet omnämna hvad förut förekommit rörande denna

beskattningsfråga, hvilken sedan längre tid varit föremål för stats­

makternas uppmärksamhet.

14

Historik.

I skrifvelse den 20 april 1889 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maja

täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana

ändrade bestämmelser rörande de i § 7 af då gällande nådiga förordning

angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter stad­

gade bevillningsafgifter af utlänningar för konserter eller dramatiska och

andra föreställningar, att dessa afgifter komme att utgå med ett i för­

hållande till den inkomst, föreställningarna gåfve, skäligt belopp.

Med anledning af denna skrifvelse utarbetades inom finansdeparte­

mentet ett förslag till förändrade bestämmelser angående bevillnings­

afgifter af utlänningar för konserter eller dramatiska och andra föreställ­

ningar m. m. De hufvudsakligaste punkterna i detta förslag, som är dag-

tecknadt den 11 januari 1890, voro:

Bevillningsafgift skulle för hvarje dag, föreställning ägde rum,

utgöras såväl af utlänning, som med vederbörligt tillstånd, vare sig ensam

eller med biträde af annan eller andra utlänningar, mot inträdesafgift

för egen räkning gåfve offentlig föreställning, som ock af svensk, som

med biträde af en eller liera utlänningar, med eller utan inträdesafgift,

gåfve sådan föreställning.

Sökt tillstånd till gifvande af föreställning finge ej meddelas, innan

vederbörande med uppbördsmans kvitto styrkt, att stadgad afgift för

den tid eller det tillfälle, tillståndet skulle omfatta, blifvit erlagd.

Af bevillningsafgifterna skulle ^Vs tillfalla kronan och ^Vs den kommun,

inom hvilken föreställning gifvits.

För föreställning, gifven uteslutande för välgörande ändamål, skulle

bevillningsafgift icke utgöras.

I stad och å dess område skulle i allmänhet bevillningsafgifterna

för föreställningar, gifna af utlänningar för egen räkning, utgå med

belopp, som för hvarje år blifvit af beskattningsmyndigheterna bestämda

med afseende å den lokal, i hvilken föreställning gåfves. För sådant

ändamål skulle polismyndigheten årligen upprätta förteckning öfver alla

inom staden befintliga lokaler, där föreställningar kunde antagas före­

komma, jämte vissa uppgifter för beräknande af bruttoinkomsten vid

utsåldt hus; hvarefter beskattningsmyndigheterna skulle med ledning af

dessa handlingar bestämma bevillningsafgiften till högst tio och lägst

fem procent af det belopp, som motsvarade hälften af den bruttoinkomst,

hvilken af polismyndigheten antagits vid utsåldt hus vara att påräkna.

Gåfves föreställning i lokal, för hvilken bevillningsafgift ej blifvit af

beskattningsmyndighet bestämd, skulle afgiften utgå i Stockholm, Göte­

borg, Malmö och Norrköping med 20 kronor och i öfriga städer med

10 kronor för hvarje dag, föreställning ägde rum.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 61.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 61.

15

. F

ot

föreställning, gifven af svensk med biträde af utlänning, skulle

i allmänhet bevillningsafgiften utgå med nyssnämnda fixa belopp men

för^ konstruering af utländsk trupp i lokal, för hvilken bevillningsafgift

bhfvit af beskattmngsmyndighet bestämd, och för föreställning i sådan

lokal med för tillfället höjda inträdespris skulle bevillningsafgiften utgå

efter lokaltaxeringen.

' ’

&

För föreställning af utlänning å landsbygden skulle bevillnings-

afgiften utgöra i allmänhet 5 kronor för hvarje dag, men 10 kronor

för föreställning af teater-, cirkus- eller annan kringresande trupp.

Sedan statskontoret samt kammarrätten, som, efter öfverståthållar-

ämbetets och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga

län hörande, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver det upp­

gjorda förslaget, förklarat sig anse, att detsamma icke i dess dåvarande

forrn borde framläggas för Riksdagen, uppdrogs, enligt bemyndigande

åt Kungl. Maj:t, åt två sakkunniga personer att utarbeta nytt förslag

till bestämmelser rörande ifrågavarande ämne med tagen hänsyn därvid

till de anmärkningar, som blifvit framställda mot det förut upprättade

förslaget.

jDessa kommitterade afgafvo den 27 januari 1893 betänkande i

ämnet, innefattande:

1:°) förslag till ändringar i §§ 4, 5 och 6 af förordningen den 2

december 1892 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och

rättigheter, jämte därtill hörande formulär;

2:o) förslag till kungörelse i fråga om rätt för utlänning att gifva

offentlig föreställning eller därvid biträda eller att hålla offentligt sam­

manträde eller föredrag; samt

3:°) förslag till kungörelse angående förändrad lydelse af 8

13

i

ordmngsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, sådan denna 8 lvder

enligt nådiga kungörelsen den 10 december 1886.

På grund af nådig remiss den 24 oktober 1895 afgafs den 26

oktober 1896 af statskontoret och kammarrätten gemensamt underdånigt

utlåtande öfver 1893 års kommittéförslag, därvid ämbetsverken föreslogo

vissa ändringar i förslaget.

Vid föredragning den 12 juli 1897 inför Kungl. Maj:t af 1893

års kommitteförslag jämte det nyssnämnda däröfver afgifna utlåtandet

hemställde statsrådet, att 1893 års förslag icke måtte af Kungl. Makt

godkännas äfvensom att Kungl. Maj:t ej måtte finna skäl att för det

dåvarande vidtaga någon ytterligare åtgärd i anledning af Riksdagens

omförmälda skrifvelse den 20 april 1889. Denna hemställan bifölls af

Kungl. Maj:t.

' Från' tiden mellan åren 1897 och 1903 torde i detta sammanhang

endast vara att erinra därom, att kommunalskattekommittén i sitt den

18 maj 1900 afgifna betänkande framlade, bland andra författnings-

förslag, äfven ett förslag till »lag angående rätt för kommun att i vissa

fall upptaga särskilda afgifter». 1 hvad det berör nu förevarande fråga,

innehåller nämnda lagförslag hufvudsakligen följande:

Ȥ 1.

Utöfver hvad kommunallagarne och särskilda författningar inne­

hålla om rätt för kommun att besluta upptagande af skatter eller andra

afgifter vare kommun berättigad att enligt de närmare bestämmelserna

i denna lag såsom bidrag till täckande af kommunens behof upptaga

särskild afgift.

§ 2.

Särskild afgift, hvarom i § 1 förmäles, må upptagas:

c) för offentlig musikalisk eller dramatisk föreställning äfvensom

för offentlig cirkus- eller varietéföreställning;

d) för offentligt förevisande mot afgift af människor, djur eller

andra naturföremål, panorama, vaxkabinett samt optiska, mekaniska eller

andra konststycken;

e) för hållande af dans-, skjut- eller kägelbana, karusell eller lokal

för biljardspel.

16

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 61.

Mom. 2. Öfriga i § 2 afsedda afgifter skola bestämmas till samma

belopp för samma slag af rörelse, med iakttagande

att för föreställning, som i § 2 c) afses, afgiften må bestämmas

antingen till visst belopp, ej öfverstigande femtio kronor, för hvarje

gång, eller ock till viss andel, ej öfverstigande tio procent af brutto­

inkomsten, för hvarje föreställning;

att i fäll, som i § 2 d) och e) sägs, afgiften må bestämmas att utgå

månads- eller veckovis, därvid högsta månadsafgift vare tjugu kronor

samt högsta afgift i veckan fem kronor.»

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 61.

17

Jämte det förevarande beskattningsfråga genom Riksdagens före-

nämnda skrifvelse den 22 april 1903 åter blifvit aktuell, hafva rörande

viss del al fiågan, nämligen hvad angår beskattning af utländska musiker

flera framställningar från enskilda håll afgifvits.

Sålunda har musikern E. Sandell i en till finansdepartementet den

13 december 1904 inkommen, till Kungl. Magt ställd skrift anfört i

hufvudsak följande. De flesta svenska närings- och yrkesutöfvare vore

genom allehanda medel någorlunda skyddade från konkurrens utifrån

hvarifrån dock musikerna utgjorde ett beklagansvärd t undantag, i det

att utländska musici faktiskt i regel undginge beskattning till stat och

kommun. Oaktadt de svenska musikerna i allmänhet vore i sitt fack

öfyerlägsna de till Sverige inflyttade utländske, hjälpte dock detta icke.

Eliten af utländska musiker flyttade ej till Sverige, där betalningen vore

mindre och lefnadskostnaderna i allmänhet större än i hemlanden. Följande

dock i flera fall endast ungefärliga uppgifter visade, hurudana förhål­

landena vore. Iå restauranger i 24 af Sveriges städer vore under

oktober maj sysselsatta omkring G00 musiker, fördelade på omkring 65

orkestiai. Af Stockholms 15 restaurangorkestrar vore ej mindre än 11

utländska. Ännu värre vore det ställdt i landsorten, där de svenska

orkestrarna utgjorde endast omkring 10 procent. Vid teatrarna vore

däremot de inhemska musikerna i majoritet, dock endast i Stockholm.

landsol ten utgjorde de utländske flertalet äfven vid dessa orkestrar.

Den tryckande konkurrensen från utlandet dref ned ersättningarna under

det normala. Pa restauranger betalades en musiker vanligen med 90

å 135 kronor i månaden. Aflöningarna vid kungl. hofkapell, där eliten

al svenska musiker samlades, växlade mellan 600 och 1,800 kronor om

året, i några fall öfver 2,000 kronor. Då de bästa musiker, Sverige

ägde, aflönades så, vore ej underligt, om vid öfriga teatrar lönerna

vore ännu mindre. Att råda bot mot alla de missförhållanden, som

de utländska musikerna åstadkomme i Sverige, kunde knappast ske

annat an genom effektiv beskattning, hvarför frågan syntes böra lösas *

i samband med den ifrågasätta beskattningen af utländska artister. I

riaiften hemställdes därför, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder

lör förbättrande al de svenska yrkesmusikernas ställning.

Vidare bär i en till Kungl. Maj:t ställd, af domkyrkokantorn A.

O. _ Olsson jämte förenämnde Sandell undertecknad samt af en män o-d

petitionslistor med inalles 645 namn åtföljd skrift, som inkommit till

finansdepartementet den 16 januari 1906, hemställts, att Kungl. Makt

täcktes vidtaga åtgärder för förbättrande af den svenske musikerns

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 44 Höft.

3

Särskilda

petitioner

rörande beskatt­

ning af

utländska

musiker.

18

Kungl. Maj is Nåd. Proposition N:o 61.

ställning' genom hämmande af den ständigt tilltagande invandringen af

utländska musiker och den därmed följande, tryckande konkurrensen.

Till stöd för denna framställning anfördes hufvudsakligen följande.

I de förslag, som åren 1890 och 1893 uppgjorts inom finansdeparte­

mentet, föreslogs ej skatt för utlänningar, som mot öfverenskommet

(rao-e konserterade å restauranger. Vid den tiden föiekorn ej hellei

sådan musik i ens tillnärmelsevis så stor utsträckning som nu. Att

exakt beräkna antalet utlänningar, som konserterade å restauranger

och därmed jämförliga ställen i Sverige, syntes knappast låta sig gorå,

men enligt hvad som framginge af en approximativ beräkning, skulle

de under tiden oktober—maj utgöra omkring 600 eller cirka 90 procent

af å samtliga restauranger anställda musiker. De svenska musikerna

kunde med säkerhet uppskattas till minst 3,000. Då nu af dessa

endast ett fåtal kunde helt försörja sig med musik, måste de ägna sig

åt annan sysselsättning, sedan de dock användt sina ungdomsår åt musik­

studier. De hit invandrande utländska musikerna hade ej ett berättigande

för sin härvaro i större skicklighet och bättre musikalisk utbildning än

de svenska musikerna. Tvärtom syntes det stora flertalet af de undei

senare åren hit inflyttade utländska musikerna vara de svenska under­

lä o-sna; ja, de allra flesta utländska småorkestrarna kunde snarare hän­

föras till’ varietén än till utöfvare af egentlig musik, och detta gällde i

synnerlig grad om de för hvarje år allt talrikare damkapellen, vid

bedömandet af konstprodukter framhölles tidt och ofta satsen om konstens

internationalitet; men konstens internationalitet medförde under ingå

omständigheter såsom följd, att ett folk, med uteslutande åt egna dugliga

krafter och tillbakahållande af inhemska förmågor, med öppna armar

skulle mottaga allt utländskt på detta område, samt på bekostnad af

egen god, omhulda usel utländsk musik och utländska musiker, som

med musiken endast hade namnet gemensamt. På grund af påpekade

förhållanden, och framför allt genom rådande skattefrihet hade utländska

dirigenter med sina kapell lyckats slå under sig nästan all kafémusik,,

och vore det för den svenska musikern ytterst svårt att hos någon åt

dessa mot ett någorlunda förmånligt gage erhålla engagemang. En

framstående utländsk konstnär skulle ej afhållas från att taga engage­

mang i Sverige utan endast en luttring äga rum. En förbättring, i

de svenska musikernas ställning kunde ske endast . genom effektiv

beskattning af de utlänningar, som här gåfve eller biträdde vid kon­

serter eller utöfvade s. k. kafémusik. En sådan beskattning måste

utgå med viss procent af bruttoinkomsten, dock minst 10 procent

såsom t. ex. vore fallet i Köpenhamn. Då det vore svårt att afgöra, huru

19

stor den enskilda musikerns inkomst verkligen vore, enär betalningen ofta

utginge in natura o. s. v., borde denna skatt ej understiga eu krona per

dag för hvarje orkestermedlem. En sådan beskattning skulle för den

svenska musikern vara af afgörande betydelse och så äfven för musiken

som sådan.

Äfven ändra framställningar i denna fråga föreligga. Sedan näm­

ligen Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 11 oktober 1901 anbefallt

kommerskollegium att utreda, huruvida och i hvilken mån en utsträck­

ning af det i § 26 mom. 1 af nådiga förordningen den 18 juni 1864

angående utvidgad näringsfrihet stadgade förbud för utlänning att utan

särskilt tillstånd idka viss näring kunde böra äga rum, hafva till kommers­

kollegium ingifvits två, sedermera till finansdepartementet öfverlämnade

framställningar i ämnet, nämligen dels af en vid en den 4 februari 1902

hållen generalförsamling af musiker i Stockholm för ändamålet tillsatt

kommitté, dels ock af svenska musikerföreningen.

1 den förstnämnda framställningen anföres, bland annat, att, medan

vissa af de utländska musikutöfvarne, hvilkas vistelse i landet vore

permanent, utan annat hinder än det, som kunde betingas af minskad

efterfrågan, sloge under sig så godt som hvarje tillfälle till förtjänst

inom facket, särskilt i landsorten, och reste från ort till ort utan att

någonsin beskattas eller alfordras afgift i någon som helst form, kunde

åter andra, i växlande antal, regelbundet hvarje vår kvarstanna i riket

under den för musikförtjänster gynnsammaste tiden för att sedermera

hvarje höst afresa, utan att det minsta af deras inkomst, i form af skatt,

förblefve i landet. Då dylikt anlitande af utländska musikkårer vore eu

konstant företeelse, syntes den för utlänning nu gällande oinskränkta

näringsfriheten kunna anses förorsaka statsverket en kontinuerlig indirekt

förlust. Svenska musiker, Indika i likhet med öfriga medborgare be­

talade skatt för inkomsten af sitt arbete, oaktadt de genom utländsk

konkurrens vore i stor utsträckning utestängda från tillfälle till sådant,

intoge således i jämförelse med andra inhemska näringsidkare en högst

oförmånlig särställning, hvarför ett det svenska musikståndets viktigaste

och mest beaktansvärda önskemål vore skattbeläggande af utländska

musikers inkomster. I sådant syfte föreslogs, att hvarje utlänning, som

här i riket offentligen mot betalning utförde musik vid utskänkning af

spirituösa, skulle, intill dess svensk medborgarrätt förvärfvats, åläggas

eu personlig skatt af minst 2 kronor per dag. Beträffande utlänning,

som under andra omständigheter än vid utskänkning af spirituösa utförde

musik, borde beskattningen kunna beräknas efter viss procent af inkomsten.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 61.

20

Departements­

chefens

anförande.

I den af svenska musikerföreningen ingifna skriften hemställdes,

jämväl med framhållande af merberörda, genom utländsk konkurrens

framkallade, för de svenska musikutöfvarne ogynnsamma förhållanden,

att, i likhet med hvad som vore fallet såväl i Norge och Danmark som

äfven andra europeiska länder, skatt måtte införas i form af viss procent

af bruttoinkomsten för alla offentliga musiktillställningar, som här i

landet anordnades af utländska tonkonstnärer, eller vid hvilka utländska

musikutöfvare, som ej vore i riket bofasta, biträdde.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 61.

Nu gällande bestämmelser rörande särskild bevillningsafgift af

utlänningar för konserter och dramatiska eller andra föreställningar inne­

hållas i artikel D. af nådiga förordningen den 2 december 1892 angående

bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter, hvilken artikel

är af följande lydelse:

“D. Bevillningsafgift af utlänningar för konserter och dramatiska eller

andra föreställningar.

§ 5-

Utländsk man eller kvinna, som med vederbörligt tillstånd, mot

inträdesafgift, för egen räkning gifver konsert eller annan musikalisk

tillställning, uppförer skådespel, förevisar konstridning, lindansning,

mekaniska eller andra konster, kosmorama-, panoramor och andra optiska

konststycken, vaxkabinetter, samlingar al djur och naturalier m. m.,

erlägger för hvarje särskild konsert eller hvarje dag, då skådespel eller

annan föreställning gifves, i Stockholm och Göteborg tre kronor och å

annan ort inom riket eu krona 50 öre; börande sådan konsertgifvare,

teaterföreståndare, konstidkare eller förevisare, innan tillståndet meddelas,

styrka, antingen att den stadgade afgiften, för den tid eller det tillfälle

tillståndet omfattar, blifvit till fullo betald eller att godkänd säkerhet

därför blifvit till vederbörande uppbördsman aflämnad; och skall, i senare

händelsen, afgiften alltid vid hvarje månads slut för samma månad till

fullo likvideras; åliggande det den betalningsskyldige att, vid det till­

fälle sådan likvid erlägges, till uppbördsmannen jämväl öfverlämna bevis,

i stad från vederbörande fiskal och i köping eller på landet från läns­

mannen i orten, om antalet gifna konserter eller förevisningsdagar, hvilket

bevis bör åtfölja uppbörd smannens redovisning öfver de influtna afgiftema.

21

Uppbördsmannens kvitto å erlagd betalning för senast inom riket gifna

representationer bör dessutom ovillkorligen af hvar och en sådan utlän­

ning, då han i sagda ändamål till annan inrikes ort ankommer, företes

innan nytt tillstånd honom meddelas.

Till kontroll därå, att ifrågavarande afgift blifvit i behörig ordning

erlagd, skall det åligga i stad fiskal och i köping eller på landet läns­

man eller den, som där innehar motsvarande befattning, att, efter hvarje

hälft års utgång, till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet skriftligen

uppgifva, huru många föreställningar af förenämnda beskaffenhet där­

städes blifvit under tiden gifna eller, om någon sådan ej förekommit,

det likaledes anmäla; hvarjemte uppbördsmännen skola inom januari

månads utgång det påföljande året till Kungl. Maj:ts befallningshafvande

insända redovisning för de under förflutna året influtna afgifter af ifråga­

varande beskaffenhet; börande dessa redovisningar och uppgifter åtfölja

kronoräkenskaperna, då de till kammarrätten insändas.»

' .

i detta sammanhang torde jämväl böra nämnas, att genom särskilda

nådiga bref, Indika icke blifvit uttryckligen upphäfda, tillstånd lämnats

för vissa kommuner att upptaga särskilda afgifter af personer, svenskar

eller utlänningar, som där gifva offentliga föreställningar af vissa slag.

Så hafva genom nådiga brefvet den 15 mars 1814 staden Lund och

genom nådiga brefvet den 10 augusti 1825 staden Malmö tillförsäkrats

rätt att upptaga dylika afgifter. Det förstnämnda brefvet lärer icke

vidare tillämpas, men enligt nådigt beslut den 19 mars 1888 har Kungl.

Maj:t för särskild! fall förklarat staden Malmö berättigad att uttaga

afgift enligt nådiga brefvet den 10 augusti 1825, hvarefter detta under

senare år tillämpats. Möjligen torde äfven för andra orter liknande

bestämmelser vara meddelade.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

De af

framställda

anordnande

Riksdagen i förberörda skrifvelsen den 22 april 1905 mo3&rsm»

och önskemål med afseende å denna beskattnings

o

erinringar

voro:

att Riksdagen i främsta rummet fäst sig vid önskvärdheten däraf,

att afgifterna för utlänningar, hvilka här i landet gåfve eller uppträdde

vid konserter samt dramatiska eller andra föreställningar, måtte komma

att utgå i skäligt förhållande till inkomsten, hvilket önskemål de nu­

varande afgifterna på intet sätt kunde anses uppfylla;

att den utländske artisten vore för närvarande här i landet väsent­

ligen gynnsammare ställd än den inhemske, hvadan det vore angeläget,

att lagstiftningen snarast möjligt måtte undanröja detta missförhållande;

22

att en reform i syfte af eu högre beskattning af utlänningar, vare

sig de gåfve föreställningar för egen räkning eller biträdde vid före­

ställningar, som gåfves af svensk undersåte, äfven från finansiell syn­

punkt kunde hafva en viss betydelse;

att de skilda meningar, som med hänsyn till skattens fördelning

mellan stat och kommun gjort sig gällande, syntes bäst samman]’ämkas,

om en del af skatten tillerkändes kommunerna; samt

att, efter hvad Riksdagen trott sig finna, af ärendets föregående

behandling framgått, att en beskattning sådan som den ifrågavarande

icke lämpligen kunde ordnas utan kommunernas medverkan, hvarför

Riksdagen ansåge, att, om så ske kunde, kontroll, uppbörd och redo­

visning borde verkställas genom de kommunala myndigheternas försorg.

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1903 anbefallt öfverståthållar-

ämbetet och Eders Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande att af­

gifva yttrande i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, hafva

från nämnda myndigheter inkommit utlåtanden, därvid, beträffande den

mera principiella sidan af förevarande beskattningsfråga, det öfvervägande

flertalet af de hörda myndigheterna förordat, att en lagstiftning i den

riktning, Riksdagen angifvit, måtte komma till stånd. Härifrån afvika

endast Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län, som

ansett, att, därest förändring i nu gällande bestämmelser skulle äga rum,

det vore lämpligast, att beskattningen helt och hållet upphörde, samt

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands och Kopparbergs

län, hvilka i hufvudsak förordat det nuvarande beskattningssättets bibe­

hållande men med förhöjda utgifter.

I likhet med hvad öfverståthållarämbetet och flertalet af läns­

styrelserna uttalat anser jag, att en reform på det ifrågavarande be-

skattningsområdet är af förhållandena påkallad, och finner jag mig

därför böra förorda, att ny lagstiftning hufvudsakligen i den af Riks­

dagen angifna riktning varder genomförd. Det lärer nämligen ej kunna

bestridas, att, såsom af Riksdagen framhållits, den utländske artisten

för närvarande intager en privilegierad ställning gent emot landets egna

invånare. De senare erlägga för inkomst af arbete direkt beskattning-

till stat och kommun, hvilken sällan torde understiga sammanlagdt sex

procent men ofta närma sig tio procent af inkomsten. Utländska artister,

som bär idkat verksamhet, torde däremot i verkligheten endast mera

sällan drabbas af dylik beskattning. Och i jämförelse med denna beskatt­

ning står den särskilda bevillningsafgift, som utländska artister enligt

nu gällande bestämmelser hafva att utgöra, icke i rimligt förhållande till

den inkomst, som kan antagas uppkomma genom sådana representationer

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

23

som dem, om Indika här är fråga. En förändrad lagstiftning synes mig

böra först och främst undanröja nu berörda missförhållanden. Den bör

därför anordnas så, att, på samma gång väsentligare hinder ej lägges

för den högre konstens utöfvare, utländska artister må drabbas af eu

beskattning, som står i möjligast rättvisa förhållande till den uppburna

inkomsten samt tillika är satt åtminstone tillräckligt hög för att i

sådant afseende ställa dem i jämbredd med inhemska konstutöfvare.

Det torde vid bedömandet af förevarande fråga ej heller lämnas

obeaktadt, att, på sätt Riksdagen jämväl i sin skrifvelse erinrat, eu

högre beskattning på förevarande område äfven från finansiell synpunkt

kan hafva en viss betydelse. Att så äfven kan antagas komma att blifva

fallet hafva verkställda approximativa beräkningar gifvit vid handen.

Den nämnda allmänna synpunkten, att utlänningar må i beskattnings­

hänseende åtminstone likställas med landets egna invånare, synes mig

emellertid konsekvent böra föranleda därtill, att alla utlänningar, som

här uppträda, underkastas beskattning. Den ifrågavarande lagstiftningen

bör alltså omfatta ej blott utlänningar, som för egen räkning här gifva

föreställningar, utan äfven utlänningar, som medverka vid föreställningar.

Jämväl fordran på behörig effektivitet hos lagstiftningen betingar, att

densamma erhåller dylik omfattning, enär eljest, såsom uppgifvits för

närvarande äga rum, utlänning lätteligen kunde undandraga sig be­

skattning genom skenaftal med en svensk, som anmälde sig såsom före-

ställningsgifvare.

I sammanhang med den sålunda ifrågasatta förändrade lagstiftnin­

gen torde jämväl en annan kategori af utlänningar, nämligen de i landet

ganska talrikt förekommande kringresande utländska positivspelare, musi­

kanter, akrobater m. fl. dylika personer bär underkastas beskattning.

Äfven om den inkomst, desse genom sin verksamhet förvärfva, ofta nog

icke är så synnerligt betydande, torde den dock i andra fäll uppgå till

rätt afsevärda belopp. Med hänsyn härtill och då de i ifrågavarande

fall åstadkomna prestationer i regel sakna allt konstvärde samt ej sällan

i själfva verket allenast utgöra en täckmantel för tiggeri, hvars stäf) ande

måste anses önskvärdt, synes en skatt äfven å dessa prestationer, därest

densamma icke sättes till alltför högt belopp, icke vara olämplig.

För att emellertid den af mig nu ifrågaställa lagstiftningen icke må

föranleda till dubbelbeskattning i sådana fall, då enligt gällande bevillnings­

förordning och förordning om inkomstskatt utlänning bör taxeras för

inkomst af här i landet utöfvad verksamhet, torde sådan ändring i

nämnda förordningar böra vidtagas, att utlänning, som visar sig hafva

erlagt särskild bevillningsafgift för uppträdande af här ifrågavarande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

24

beskaffenhet, icke skall taxeras till allmän bevillning eller inkomstskatt för

inkomst, som härflutit af sålunda beskattad verksamhet. Under förut­

sättning att, såsom jag ärnar föreslå, de nu ifrågasatta bestämmelserna

angående beskattning af utlänningar komma att tillämpas från 1909

års ingång, bör emellertid berörda ändring vidtagas först i de bevillnings-

och inkomstskatteförordningar, som blifva af Riksdagen antagna att

gälla för år 1910. Då nämligen enligt nu gällande regler för taxering

till allmän bevillning och inkomstskatt taxeringen afser det nästföre­

gående årets inkomst, är tydligt, att, ifall den åsyftade ändringen gjordes

redan i de bevillnings- och inkomstskatteförordningar, som äro afsedda

att gälla för år 1909, den omständighet att särskild bevillningsafgift

under år 1908 enligt nu gällande regler af utlänning erlagts för af honom

då gifna föreställningar skulle kunna åberopas till stöd för anspråk på

befrielse från bevillning och inkomstskatt för inkomst, som däraf —

eller således redan under år 1908 — tillflutit honom, ett resultat, som

gifvetvis icke är åsyftadt.

Redan af hvad jag hittills anfört framgår, att jag tänkt mig

den ifrågavarande beskattningen anordnad liksom för närvarande under

formen af en från den ofri ga direkta beskattningen fristående särskild

bevillningsafgift. Det med denna beskattning åsyftade ändamålet torde,

skattetekniskt sedt, ock på sådant sätt lämpligast ernås.

Såsom jag förut omnämnt, har Riksdagen uttalat såsom sin mening,

att en del af ifrågavarande bevillningsafgifter bör fortfarande komma

statsverket till godo. Af två länsstyrelser bär uttalats den åsikt, att

afgifterna i sin helhet borde tillflyta vederbörande kommuner. Då jag

emellertid är af den uppfattning, att afgifterna i regel böra fördelas

mellan staten och vederbörande kommun, finner jag mig böra föreslå,

att beskattningen erhåller karaktär af en af Riksdagen fastställd bevillnings­

afgift, af hvilken viss andel, beträffande h vilkens storlek jag senare

kommer att uttala mig, anvisas åt kommunerna. Jag finner mig sålunda

icke kunna förorda vare sig en anordning, hvarigenom hela bevillnings-

afgiften skulle få uppbäras af kommunerna, eller eu anordning, enligt

hvilken — såsom af kommunalskattekommittén föreslagits — det skulle

få bero uteslutande på kommunerna, huruvida och med hvilket belopp

afgift af nu förevarande slag skulle utgöras. Därest man, i likhet med

hvad jag i det föregående angifvit, uppställer såsom hufvudsakligt syfte­

mål med den nu ifrågasatta förändrade lagstiftningen, att af utländska

artister skall uttagas skattebidrag, närmast motsvarande hvad af svenska

undersåtar erlägges till stat och kommun, synes mig också följdriktig­

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 61.

25

heten kräfva, att nu ifrågavarande bevillningsafgift uppdelas mellan staten

och vederbörande kommuner. Med hvad jag nu yttrat åsyftar jag icke

de afgifter, som skulle utgå efter 4 § 3 inom.

För behörig kontroll å det riktiga utgörandet af bevillningsafgif-

terna för offentliga föreställningar, som af utlänning gifvas eller därvid

utlänning medverkar, är uppenbarligen nödvändigt, att föreställning, som

af sådan anledning underkastas beskattning, icke under några förhållanden

får gifvas utan därtill meddeladt tillstånd.

Härutinnan nu gällande bestämmelser lida af en viss ofullständig­

het och otydlighet.

I § 5 af nu gällande förordning angående bevillningsafgifter för

särskilda förmaner och rättigheter den 2 december 1892 är föreskrifvet,

att utländsk man och kvinna, som med veder])ärligt tillstånd, mot inträdes­

afgift, för egen räkning gifver konsert eller annan musikalisk tillställning

etc., skall erlägga viss afgift, äfvensom att konsertgifvaren etc. skall,

innan tillståndet meddelas, styrka, antingen att den stadgade afgiften

blifvit betald eller att godkänd säkerhet därför blifvit till vederbörande

uppbördsman aflämnad. Då emellertid förordningen icke innehåller be­

stämmelser om af hvilken myndighet eller i hvilken ordning tillstånd

skall meddelas, torde omförmälda stadgande i allmänhet hafva tillämpats

så, att tillstånd sökts och meddelats endast i fall, där detta i eljest gällande

allmänna föreskrifter blifvit uttryckligen föreskrifvet. Undersöker man nu,

huru härmed förhåller sig, finner man, att i nådigt cirkulär till Eders

Kung!. Maj:ts befallningshafvande den 16 december 1836 finnes före­

skrifvet, att »utländska skådespelare, lindansare, taskspelare, konst-

ridare, de som visa utländska djur m. fl. dylika personer, icke må af

Kung]. Maj:ts befallningshafvande eller andra auktoriteter inom länen

tillåtas att, där hinder af författningarna eller andra omständigheter

eljest icke möter, därstädes gifva representationer, såvida de icke därtill

kunna förete Kungl. Maj:ts särskilda nådiga tillstånd eller ock uttrycklig

tillåtelse antingen att till sådana representationers gifvande i riket in­

komma. eller att hos vederbörande auktoriteter på hvarje ställe få sig

därom anmäla». Detta stadgande lärer emellertid, hvad städerna be­

träffar, få anses upphäfdt genom föreskriften i § 13 af ordningsstadgan

för rikets städer den 24 mars 1868, sådan denna § lvder enligt nådiga

kungörelsen den 10 december 1886.

Enligt nämnda §, hvilken gifvetvis gäller såväl svenskar som

utlänningar, fordras i regel för gifvande af offentlig föreställning eller

tillställning, dit allmänheten har tillträde, allenast anmälan hos polis-

Bih.

till Biksä. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 44 Höft.

4

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 61.

26

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

myndigheten. Endast beträffande vissa slag’ åt offentliga tillställningai,

såsom maskerad, bal, lekstuga, 1-indansning, positivspelning eller dylikt,

akrobatiska konststycken, bortridning, djurförevisning, eller andra med

dessa jämförliga tillställningar eller i fråga om tillställningar, afsedda

att äga rum å allmän plats eller eljest under bär himmel å plats, dit

allmänheten har obehindradt tillträde, erfordras tillstånd för tillställ­

ningens hållande.

Hvad åter angår landsbygden, är däremot 1886 års cirkulär, såsom ej

uttryckligen upphäfdt, fortfarande gällande, ehuru detsamma numera måste

anses till sin affattning antikveradt. Inom vissa län lärer berörda cirkulär

fortfarande tillämpas, inom andra däremot, såvidt kunnat utrönas, icke.

Då, som nämndt, i och för kontrollen af nu ifrågavarande bevill-

ningsafgifters behöriga utgörande, tillstånd bör fordras för hållande af

sådan afgift underkastade föreställningar eller tillställningar af alla slag,

böra tydligen nya och fullständiga bestämmelser, innefattande jämväl

nödiga ordningsföreskrifter och ansvarsbestämmelser, härom meddelas.

Härvid kunde gifvetvis ifrågasättas, huruvida icke de bestämmelser,

som i sådant afseende erfordras, borde införas i en och samma författ­

ning som bestämmelserna angående de ifrågavarande bevillningsafgiftema.

Detta kan emellertid icke ske på annat sätt än att antingen sistnämnda

bestämmelser utbrytas ur 1892 års förordning och sammanföras med

föreskrifterna om sättet för beviljande af tillstånd in. m., eller ock att

sistnämnda föreskrifter införas i nämnda förordning. Intetdera synes

emellertid rätt lämpligt af den anledning, att föreskrifterna om beskatt­

ningen och hvad därmed äger omedelbart sammanhang tillhöra det lag-

stiftningsområde, där Riksdagen ensam äger beslutanderätt, medan däremot

öfriga bestämmelser, såsom innefattande rena polis- eller ordningsföre­

skrifter, äro af helt och hållet administrativ natur och kunna behöfva

när som helst ändras eller jämkas.

De nya bestämmelserna angående bevillningsafgift för vissa före­

ställningar har jag alltså ansett böra fortfarande inrymmas såsom, eu

särskild artikel i förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda

förmåner och rättigheter, hvaremot öfriga med förevarande ämne sam­

band ägande bestämmelser skulle meddelas i form af särskild admini­

strativ författning.

I § 3 af 1892 års förordning angående bevillningsafgifter för

särskilda förmåner och rättigheter kvarstår ännu bestämmelse angående

bevillningsafgift af bankbolag med sedelutgifningsrätt. Sedan den vissa

enskilda banker medgifna rätten att utgifva egna sedlar genom lag den

12 maj 1897 upphäfts och med 1903 års utgång alldeles upphört,,.

27

torde sagda § böra ur förordningen utgå. Som jämväl andra §§

jämte de till förordningen hörande formulär i sammanhang med de nu

ifrågasatta förändringarna i författningen i öfrigt böra i vissa hänseen­

den undergå ändring eller jämkning, har jag låtit utarbeta förslag till

helt och hållet ny förordning i ämnet.

Sedan föredragande departementschefen uppläst det omförmälda

förslaget till ny förordning angående bevillningsafgifter för särskilda för­

måner och rättigheter, anförde departementschefen vidare.

Det nu upplästa författningsförslagets 1 och 2 §§ äro lika lydande 1 w'h 2

med motsvarande §§ i den för närvarande gällande författningen i ämnet.

3 § i förslaget motsvarar § 4 i nu gällande förordning och inne- 3 *

håller bestämmelser angående bevillningsafgift af vissa handlande och

handelsexpediter, sådana dessa bestämmelser blifvit fastställda senast

genom nådiga kungörelsen den 14 juni 1906. Med afseende å denna

§ har den förändring ansetts lämpligen böra vidtagas, att de i tredje

stycket af den nu gällande paragrafen förekommande stadganden an­

gående redovisning för kvittensblanketter öfverflyttats till den afdelning

af författningen, 5 §, där föreskrifter angående debitering, uppbörd,

afkortning och redovisning blifvit sammanförda.

Förslagets 4 § innehåller de ifrågasatta nya bestämmelserna an-

4

§.

gående särskild bevillningsafgift för vissa offentliga föreställningar.

Dessa bestämmelser äro i väsentliga delar byggda på det år 1893 af

särskilda kommitterade uppgjorda förslag, hvilket i ett flertal af de

underdåniga utlåtanden, som i anledning af Riksdagens förenämnda skrif­

velse den 22 april 1903 afgifvits af Eders Kungl. Maj: t s befallnings­

hafvande, förordats såsom lämpligt att åtminstone i hufvudsak läggas

till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Jag har i det föregående angifvit, att med den förevarande be­

skattningen borde afses att så vidt möjligt träffa alla utlänningar, som

genom offentligt uppträdande af ett eller annat slag här i landet upp­

bära inkomst. Med hänsyn till den mångfald af former, hvarunder dylikt

uppträdande kan äga rum, har det visat sig omöjligt att under eu gemen­

sam grupp med i allo lika bestämmelser sammanföra alla dem, som

skulle drabbas af beskattningen. En uppdelning har därför verkställts,

hvarvid åtskillnad gjorts mellan utlänningar, som för egen räkning gifva

föreställningar, och utlänningar, som medverka vid af svensk eller ut­

länning gifna representationer. Vidare torde kringvandrande positiv­

spelare, musikanter m. fl. dylika personer, hvilka som regel under kring-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

4 § 1 mom.

vandrande drifva sitt näringsfång under bär himmel och allenast upp­

bära frivillig afgift, böra upptagas såsom en grupp för sig. I öfverens­

stämmelse med denna uppdelning hafva också de grundläggande bestäm­

melserna med afseende å skattskyldigheten för dessa tre olika grupper

affattats i särskilda moment under 4 §, resp. 1, 2 och 3 mom.

Första mom. i 4 § afser sålunda utlänning, som för egen räkning

gifver föreställning. I öfverensstämmelse med den grundprincip, hvarå

den förevarande beskattningen, enligt hvad jag förut anfört, är afsedd att

byggas, har jag föreslagit, att bevillningsafgift bör utgöras af utlänning-

för alla slag af offentliga föreställningar, förevisningar och andra till­

ställningar, vid hvilka afgift i eu eller annan form fordras, uppbäres

eller mottages. Då här emellertid icke åsyftas sådan verksamhet, som

bedrifves af nyss omförmälda kringvandrande personer, har uttryckligt

undantag därför gjorts.

Till grund för beräknandet af bevillningsafgifter vid sådana före­

ställningar, hvarom i 4 § 1 mom. är fråga, skulle enligt förslaget läggas

bruttoinkomsten. Teoretiskt riktigare kunde det visserligen anses hafva

varit, därest man kunnat anordna beskattningen så, att skatten utginge i

direkt förhållande till nettoinkomsten. Men häremot torde väsentliga

hinder resa sig i praktiken. Ett noggrant beräknande af nettobehåll­

ningen å ifrågavarande slag af föreställningar skulle vara möjligt endast

genom en mycket besvärlig kontroll, utan att ändock därigenom in­

konsekvenser vid beräkningen skulle kunna undvikas, .lag har därför

funnit lämpligast att föreslå bevillningsafgiftens beräknande efter brutto­

inkomsten, hvarvid för ernående af möjligast rättvis beskattning skatte­

satsen i stället af mig föreslagits lägre än hvad som borde ifråga­

komma vid beskattning direkt efter nettoinkomst.

Med hänsyn härtill har jag funnit fem procent af bruttoinkomsten

utgöra eu efter de allmänna skatteförhållandena i riket väl lämpad

skattesats beträffande nu ifrågavarande föreställningar. De direkta skatter,

som svensk undersåte för närvarande har att erlägga till stat och

kommun för inkomst af arbete, torde i regel uppgå till 8 å 10 procent

af den beskattningsbara inkomsten. Om äfven den nu föreslagna skatte­

satsen, 5 procent af bruttoinkomst, understundom skulle komma att

något öfverstiga hvad svenska undersåtar sålunda hafva att betala i

direkt skatt, så torde likväl eu sålunda afpassad afgift icke utgöra mer

än hvad stat och kommun skäligen kunna fordra i skattebidrag från

af utlänning idkad verksamhet, för hvilken direkt skatt i öfrigt icke

skulle erläggas. Härvid bör nämligen tillika tillses, att de ifrågavarande

bevillningsafgifterna komma att uppgå i allmänhet till minst samma belopp

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

29

Horn dem, hvilka svenska undersåtar äro underkastade. Till jämförelse

vill jag erinra därom, att i Köpenhamn uppträdande utlänningar hafva att

till kommunen erlägga en särskild skatt, uppgående till 10 procent af

bruttoinkomsten, hvarvid dock understundom nedsättning af skatte­

beloppet plägar medgifvas af de kommunala myndigheterna.

De föreställningar eller förevisningar, som afses i 1 mom. af 4 §,

äro icke alla af samma art. En typ karaktäriseras häraf, att åskådare

församlas för att åse eller åhöra en viss, i allmänhet på förhand kun­

gjord föreställning eller deltaga i en publik nöjestillställning eller dylikt.

En annan typ åter föreligger, då inom byggnad eller inhägnadt område

föremål visas eller uppträdande äger rum inför åskådare, som under-

dagens lopp komma och gå. Denna omständighet har synts mig göra

det lämpligt att i beskattningshänseende uppdela de under 4 § 1 mom.

åsyftade föreställningarna i två afdelningar. Till den ena af dessa hafva

hänförts sådana föreställningar eller tillställningar, som kunna antagas

i vissa fall gifva eu betydligare inkomst men i regel fortgå endast några

timmar (1 mom. a). Den andra afdelningen omfattar däremot sådana

representationer, som oftast torde lämna en ringare inkomst men van­

ligen äro för allmänheten tillgängliga en större del af dagen (1 mom. b).

Under 1 mom. a) falla konserter, operaföreställningar eller andra

musikaliska, dramatiska eller litterära föreställningar, föredrag, cirkus-

eller varietéföreställningar äfvensom andra med de nu nämnda jämför­

liga föreställningar samt baler, maskerader eller andra dylika tillställ­

ningar, rörande hvilka en uttömmande uppräkning icke lärer kunna

åstadkommas eller vara erforderlig.

Icke ens beträffande alla föreställningar eller tillställningar inom

denna afdelning torde det emellertid lämpligen böra ifrågakomma, att

bevillningsafgiften beräknas i förhållande till den verkligen intjänta

bruttoinkomsten. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle för att blifva effektivt,

otvifvelaktigt kräfva en ganska dyrbar kontroll, med resultat i ett säker­

ligen betydande antal fall, att skatteintäkten icke skulle förslå till täckande

af kontrollkostnaden. Endast i fråga om föreställningar eller tillställ­

ningar, vid hvilka bruttoinkomsten kan antagas blifva mera afsevärd,

torde det därför böra bestämmas, att bevillningsafgiften skall utgå å

den verkliga bruttoinkomsten. Vid öfriga nu ifrågavarande föreställ­

ningar eller tillställningar synes det mig lämpligare, att vederbörande

myndighet be] äknar viss bruttoinkomst, efter hvilken bevillningsafgiften

skall utgå. Jag har i sådant hänseende ifrågasatt, att, då bruttoin­

komsten kan antagas komma att öfverstiga 500 kronor, afgiften skall

utgå efter den verkliga bruttoinkomsten, men eljest efter beräknad

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

4 § 2 ntom.

bruttoinkomst. Under alla förhållanden lärer böra stadgas viss minirni-

afgift, hvilken för föreställningar af nu ifrågavarande beskaffenhet

lämpligen torde kunna bestämmas till 10 kronor.

Den andra hufvudgruppen af föreställningar eller tillställningar, som

åsyftas i 1 mom. af 4 §, utgöres af sådana, hvarå i 1 mom. b) såsom exempel

anföras karusellåkning, målskjutning, förevisande af djur, biografbilder

m. m. Beträffande dessa och andra därmed jämförliga tillställningar af

den utaf mig förut angifna karaktär synes det lämpligast, att bevillnings-

afgiften utgöres med 5 procent af den bruttoinkomst, som beräknas inflyta

för hvarje dag, sådan föreställning eller förevisning äger rum. Minimiaf-

giften torde i fråga om dylika representationer icke böra sättas högre

än 5 kronor för dag. Det har synts lämpligt att härvidlag fastställa

äfven ett maximibelopp, 50 kronor, till hvilket bevillningsafgiften högst

må bestämmas för hvarje föreställningsdag. Exempelvis vid förevisning

af större menagerie!' eller biografbilder å folkrika platser torde en emot

nämnda maximiafgift svarande bruttoinkomst icke under alla förhållanden

kunna anses utesluten.

I andra momentet af 4 § hafva upptagits bestämmelser angående

de grunder, enligt Indika utlänning, som bär i landet medverkar vid

offentlig föreställning in. in., skulle erlägga bevillningsafgift. För ett

konsekvent genomförande af de principer, på hvilka, enligt hvad jag

förut anfört, den förevarande lagstiftningen bör byggas, fordras, att

härvid ingen skillnad göres, om den föreställning, vid hvilken utlänning

medverkar, är afgiftsfri eller inträdesafgift därvid uppbäres. 1 detta

fall är nämligen beskattningsföremålet den inkomst, som tillflyter ut­

länning på grund af hans medverkan vid föreställning eller dylikt. Det

ur beskattningssynpunkt afgörande härvidlag är sålunda icke, huruvida

föreställningen vant afgiftsfri eller ej, utan huruvida utlänningen kommit

i åtnjutande af ersättning i en eller annan form för sin medverkan.

Till följd häraf bör ock bevillningsafgift naturligen utgå, vare sig före­

ställning, vid hvilken utlänning biträdt, gifvits af svensk eller utlänning.

Syftemålet med de föreslagna nya bestämmelserna är att utjämna den

olikhet i beskattningshänseende, som hittills faktiskt rådt mellan utländska

och inhemska konstutöfvare af här ifrågavarande slag. Detta syfte vinnes

icke beträffande exempelvis det stora antal utländska musiker, som, enligt

hvad de förut omnämnda petitionerna gifva vid handen, här utöfva

verksamhet utan att erlägga skatt, därest icke bestämmelserna i det

nu förevarande momentet erhålla af mig föreslagen omfattning.

För att den förevarande beskattningen skall uppgå till åtminstone

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

31

samma belopp, hvarmed bevillning, inkomstskatt och afgifter till kom­

munen erläggas för taxerad inkomst af arbete, och sålunda fylla sitt

ändamål, bör den särskdda bevillningsafgiften för inkomst, som tillflyter

utlänning på grund af medverkan vid offentlig föreställning eller annan

i 2 mom. afsedd tillställning, icke sättas lägre än till tio procent. En

bevillningsafgift till detta belopp synes mig, såsom jag jämväl förut

framhållit, om ock något högt räknadt närmast motsvara den skatt­

skyldighet till stat och kommun, som på grund af inkomst af arbete i

allmänhet åligger svensk undersåte.

Äfven i fråga om denna bevillningsafgift bör stadgas ett mini­

mum, hvilket dock icke lämpligen synes böra sättas högre än till 50

öre för hvarje dag, utlänning på förut angifvet sätt medverkar eller

ersättning till honom beräknas.

Icke heller i nu förevarande moment åsyftas sådan verksamhet,

hvarom talas i 3 mom. af förevarande §.

Såsom jag förut anfört, synas mig utländska positivspelare, musi- 4 §

3 mom.

kanter m. fl., hvilka merendels under kringvandrande drifva sitt närings­

fång under bär himmel och uppbära allenast frivillig afgift, böra vid den

ifrågavarande beskattningen särställas. Jämväl beskaffenheten af deras

verksamhet föranleder till i viss mån olika skattebestämmelser. Hvad

angår desse, torde nämligen bevillningsafgiften ej lämpligen kunna

bestämmas att utgå för hvarje föreställning eller för hvarje dag, före­

ställning gifves, utan i stället, såvida deras verksamhet icke är af den

art, att för densamma bör erläggas bevilluingsafgift enligt bestämmel­

serna i 4 § 1 eller 2 inom., böra utgöras för viss tidrymd, i likhet med

hvad som redan gäller beträffande utländska handelsresande. Afgiften

för dessa positivspelare m. fl. lärer icke kunna göras beroende af den

med uppträdandet verkligen förenade inkomst. Lämpligaste skatteformen

synes mig i detta fall vara en fix afgift för kalendermånad, och

jag har i sådant hänseende föreslagit femton kronor för hvarje person.

En så pass högt tilltagen afgift kan visserligen antagas i vissa fall

komma att för ifrågavarande slag af utlänningar omöjliggöra upp­

trädande här i riket, men äfven om så-blir förhållandet, synes detta

icke kunna anses såsom en olägenhet.

Såsom förut nämnts, har jag förutsatt, att för uppträdande, före- 4 § 4 mmu.

ställning eller tillställning, hvarom i förevarande § är fråga, alltid

skulle erfordras tillstånd af vederbörlig myndighet. Efter samråd med

chefen för civildepartementet har jag tänkt mig, att denna myndighet

skulle vara, i Stockholm öfverståthållarämbetet, i annan stad polis­

kammare eller, där sådan ej finnes, magistraten eller vederbörande stads-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

4 § 5 mom.

styrelse och för landet Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Be­

stämmelserna härom, likasom erforderliga föreskrifter om hvad med-

deladt tillstånd skall innehålla, om eventuell skyldighet att i vissa fall

för vederbörande polismyndighet uppvisa tillståndsbeviset, innan före­

ställning gifves, äfvensom nödiga ansvarsbestämmelser för förseelser

mot vissa af ifrågavarande föreskrifter in. m. skulle, enligt hvad jag

förut anfört, intagas i särskild författning. 1 nu föreliggande förordning

torde emellertid höra inrymmas föreskrifter angående hvad ansökning-

om tillstånd, som här åsyftas, bör innehålla i och för vederbörande

myndighets bestämmande, enligt hvithet, moment i 4 § bevillningsafgift

bör utgöras och, där afgiften ej skall utgöras enligt 1 mom. a) 1) eller

3 inom., med hvilket belopp afgiften skall utgå, I sådant syfte har

i 4 § 4 inom. närmare angifvits, hvilka upplysningar böra i samman­

hang med ansökningen lämnas, äfvensom stadgats åliggande för sökande

att därutöfver meddela de ytterligare upplysningar, som af vederbörande

myndighet begäras.

Beträffande utlänning, hvilken skall medverka vid föreställning,

som åsyftas i 4 § 2 inom., har föreslagits den särskilda anordning, att

den person, som är att betrakta såsom uppdragsgifvare i förhållande

till utlänningen, skall vid ansökningen foga en på heder och samvete

afgifven uppgift angående beskaffenheten och beloppet af den ersättning,

utlänning skall erhålla för sin medverkan. Denna anordning torde

befinnas ändamålsenlig såväl ur synpunkten af möjligast rättvisa be-

skattning-sresultats vinnande som ock för underlättande af myndigheternas

uppskattningsarbete.

Med ledning af de upplysningar, som sålunda koinme att stå till

buds eller på annat sätt inhämtats, skulle det åligga vederbörande

myndighet, hvilken hade att pröfva ansökning, att, därest densamma

bifalles, bestämma, till hvilken af de i 1—3 mom. af 4 § angifna grupper

uppträdande skulle i beskattningshänseende vara att hänföra. I sakens

natur ligger, att den profvande myndigheten härvid kommer att utöfva

en diskretionär verksamhet, som i många fall torde förutsätta ingående

kännedom om förhållandena på orten. För de myndigheter, som, enligt

hvad jag nyss nämnt, synas böra handhafva denna uppgift, torde emel-

tid hvarken denna pröfningsrätt eller uppdraget att fastställa bevillnings-

afgifternas belopp komma att bereda någon större svårighet. Eu liknande

anordning finnes redan införd i vår lagstiftning, i det att enligt 10 § 1 mom.

af nådiga förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad närings­

frihet, sådant nämnda moment lyder enligt nådiga förordningen den 30

32

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

33

juni 1893, det tillkommer öfverståthållarämbetet och Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande att för s. k. realisationer af handelsvaror bestämma

en särskild afgift af lägst 25 och högst 500 kronor till den kommun,

inom hvilken försäljningen skall ske. Till ledning härvid äga nämnda

myndigheter endast en förteckning å varulagret.

Enär i ersättning till exempelvis orkestermusiker och varietéartister

ofta ingå naturaförmåner, såsom kost och bostad, har det befunnits

nödigt att i 4 § 5 mom. meddela särskild föreskrift angående sättet

för uppskattning af dylik ersättning.

Såsom jag förut anfört, skulle i fråga om de i 4 § 1 mom. a) 4 § 6 mom.

1) åsyftade mera inbringande föreställningar bevillningsafgiften utgå

efter den verkliga bruttoinkomsten. Denna inkomst lärer i regel icke

kunna med säkerhet utrönas, med mindre kontroll utöfvas öfver biljett­

försäljningen. Angående sj kifva det föreslagna kontrollförfarandet finnas

bestämmelser gifna i 4 § 7 inom., till hvilket jag senare återkommer.

Enligt hvad af vederbörande myndigheter i Köpenhamn inhämtats,

är i fråga om den därstädes utgående särskilda afgiften för föreställ­

ningar stadgadt, att kontroll å biljettförsäljning skall äga rum för fast­

ställande af den skattepliktiga bruttoinkomsten. Då denna kontroll be­

funnits tämligen besvärlig, har man emellertid numera i stor omfattning

öfvergått till ett deklarationsförfarande i sådana fall, då man är säker på

att kunna erhålla tillförlitlig uppgift om det influtna inkomstbeloppet.

Sålunda utöfvas enligt meddelad uppgift endast undantagsvis kontroll å

biljettförsäljningen vid de fasta teatrarna i Köpenhamn.

Jämväl hos oss torde man, enligt min uppfattning, för motsvarande

fall kunna förlita sig till en på heder och samvete afgifven deklaration.

Såsom alternativ till kontroll å biljettförsäljningen har jag därför före­

slagit, att, därest vederbörande myndighet, som har att pröfva ansök­

ning, finner så kunna ske med bibehållen säkerhet för bevillnings-

afgiftens behöriga erläggande, kontrollen öfver biljettförsäljningen må

kunna ersättas med en dylik deklaration. Denna bör dock icke få af-

gifvas af annan än af myndigheten godkänd person, antingen föreställ-

ningsgifvaren själf eller någon i orten bosatt person. Med en sådan

anordning skulle det exempelvis kunna medgifvas de fasta teatrarnas

förvaltningar eller biljettkontor att deklarera influten bruttoinkomst af

föreställning, som af utlänning gifvits å teatern.

Förbehåll torde dock böra göras därom, att, äfven då det förord­

nats, att deklaration skall afgifvas, kontroll å biljettförsäljningen må

företagas.

Bih. till Ri/csd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 44 Höft.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

5

34

4 § 7 mom.

4 § 8 mom.

Ur kontrollsynpunkt lärer det vara nödvändigt föreskrifva, att vid

hvarje inträdesbiljett till sådan föreställning, för hvilken bevillningsafgift

skall utgå efter den verkliga bruttoinkomsten, skall finnas fästad en

kupong med tryckt uppgift om biljettens pris eller om densammas an­

vändande såsom fribiljett.

Kontrollen å biljettförsäljning, då sådan kontroll skulle ifråga­

komma, synes mig lämpligast böra verkställas, i stad genom veder­

börande polismyndighet och å landet genom länsmannen med biträde

af å orten anställda polismän eller, vid förfall för länsmannen eller där

sä eljest erfordras, genom särskilda af länsmannen på vederbörande

kommuns bekostnad för tillfället antagna kontrollanter. På sådant sätt

skulle en väsentlig del af den kontrollkostnad, som kan uppstå, drabba

kommunerna, hvithet icke synes mig innebära någon orättvisa, då, såsom

af 4 § 11 mom. framgår, jag funnit mig böra föreslå, att större delen

af ifrågavarande bevillningsafgifter skall tillfalla den kommun, inom

hvilken föreställning gifves.

Det i 7 mom. angifna kontrollförfarandet i öfrigt torde icke kräfva

särskild motivering.

Då sådan deklaration, hvarom i 6 mom. förmäles, skall afgifvas

angående beloppet af den vid föreställning influtna bruttoinkomst, torde

med .deklarationens afkimmande icke böra få anstå längre än senast till

första söckendag efter föreställning. Med hänsyn därtill, att flertalet

afgiftspliktige, för hvilka afgifvande af sådan deklaration skulle ifråga­

komma, icke torde vara i riket bofasta personer, synes mig fordran på

omedelbart fullgörande af deklarationsplikten nödvändig att fasthålla.

Därest kontroll å biljettförsäljningen icke verkställts, är nämligen deklara­

tionen af grundläggande betydelse för bevillningsafgiftens beräknande.

Underlåtenhet att inom stadgad tid fullgöra föreskrifven deklarationsplikt

bör därför medföra den särskilda påföljd, att i sådant tall för bestäm­

mande af bevillningsafgiften antages, att den föreställning, som deklara­

tionen skolat afse, gifvits för utsåldt hus med de vid föreställningen

gällande biljettpris och att bevillningsafgiften utgår å sålunda beräknad

bruttoinkomst.

I 8 mom. har vidare föreslagits, i öfverensstämmelse med hvad

som för motsvarande fall finnes stadgadt i inkomstskatteförordningen,

att, därest någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig upp­

gift och därigenom föranledt, att bevillningsafgift blifvit fastställd

till lägre belopp än hvad rätteligen bort utgå, straffet härför skall

utgöra böter till belopp, motsvarande 4 till 10 gånger den bevillnings-

Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 61.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o

61. ,

35

afgift, som genom det svikliga förfarandet undandraga, dock minst

50 kronor.

Med afseende å bevillningsafgifternas erläggande anser jag, att

4 § 9 mom.

de böra i regel inbetalas förskottsvis, innan tillståndsbevis utfärdas, i

likhet med hvad som redan nu gäller i fråga om bevillningsafgiften

af utländska handelsresande. Den jämväl förut i annat sammanhang

framhållna omständigheten, att ifrågavarande utlänningar i allmänhet

icke torde vara bofasta i riket, synes mig med nödvändighet betinga,

att så föreskrifves.

Då emellertid enligt det nu framlagda förslaget afgifternas belopp

blifvit väsentligt förhöj dt, synes det mig rimligt, att, liksom enligt nu

gällande förordning i ämnet, efter vederbörande myndighets bepröfvande

anstånd må medgifvas med erläggande af bevillningsafgift, därest veder­

häftig borgen eller annan godkänd säkerhet ställes. Den bevillnings­

afgift, som skall utgå enligt 4 § 3 mom. i förslaget, torde dock alltid

böra förskottsvis erläggas.

I de af mig förut omförmälda fall, då jämlikt 4 § 1 mom. a) 1)

bevillningsafgiften skall utgå efter den verkliga bruttoinkomsten, kan,

då denna gifvetvis icke är känd vid tiden för tillståndsbevisets utfär­

dande, förskottslikvid dock icke ifrågakomma. Detta har gjort det

nödvändigt föreslå, att för sådan bevillningsafgift vederhäftig borgen

eller annan godkänd säkerhet alltid skall, innan tillståndsbevis må ut­

färdas, afiämnas till den myndighet, som har att pröfva ansökningen.

Af lätt insedda skäl kan något längre anstånd icke medgifvas

med afseende å inbetalandet af de bevillningsafgifter, som icke erläggas

förskottsvis. Uppbörden af afgifterna bör förläggas så nära som möj­

ligt tidpunkten för inkomstens förvärfvande, och jag har i sådant hän­

seende föreslagit, att bevillningsafgift för föreställning, som afses i 4

§ 1 mom. a) 1), eller för hvars erläggande anstånd beviljats, skall in­

betalas första söckendag efter föreställning eller, där en följd af före­

ställningar gifves i samma stad eller fögderi, senast å första söcken­

dag efter hvarje veckas utgång för då gifna föreställningar. Sist

anförda stadgande innebär en lindring i besväret med afgifternas er­

läggande exempelvis för musiker, som hafva engagemang för längre

tid å samma ort.

I den förenämnda skrifvelsen af den 22 april 1903 har Riksdagen

uttalat, att, om så ske kunde, det syntes lämpligast, att bland annat

uppbörden af de ifrågavarande bevillningsafgifterna skedde genom de

kommunala myndigheternas försorg. Vid det förhållande att enligt det

36

föreliggande förslaget viss andel af afgifterna skall tillfalla staten

något som äfven blifvit af Riksdagen förutsatt — synes det mig emeller­

tid blifva mera praktiskt och leda till mindre omgång i förfarandet,

därest uppbörden hufvudsakligen anförtros åt samma myndigheter, som

pröfva ansökningarna och utlärda tillståndsbevis. Jag har därför före­

slagit att alla afgifter, som erläggas förskottsvis, äfvensom avgifter för

uppträdande i stad, hvilka erläggas efteråt, skola inbetalas till samma

myndighet, som har att för hvarje ort utfärda tillståndsbevis. Med

afseende å bevillningsafgift för offentligt uppträdande å landet, hvilken

icke erlagts i förskott, torde det dock blifva onödigt betungande, därest

densamma skulle inbetalas till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Sådan afgift torde därför lämpligast böra erläggas till kronans uppbörds­

man i orten.

4

§10

mom.

Någon allmännare befrielse från bevillningsafgift för visst eller

vissa slag af offentligt uppträdande torde icke böra stadgas i vidare mån,

än att offentligt föredrag, som är att hänföra till andaktsöfning eller

föreläsning vid läroanstalt, fritages från afgiftsskyldighet. Frihet från

afgift för föreställning, gifven för välgörande ändamål, synes ej såsom

undantagslös regel böra medgifvas. Däremot torde böra åt Eders Kungl.

Maj:t inrymmas rätt att för särskilda fall medgifva befrielse från be­

villningsafgift.

⁴ §

11 mom.

Jag har redan anfört, att de bevillningsafgifter, som afses i 4 §,

i regel böra fördelas mellan staten och vederbörande kommuner, i rån

denna regel är i författningsförslagets 4 § 11 mom. undantag gjordt

för de bevillningsafgifter, som enligt nämnda paragrafs 3 mom. skulle

erläggas af positivspelare m. fl. där åsyftade utlänningar. Denna be­

villningsafgift har ansetts icke kunna ställas i visst förhållande till den

influtna inkomsten utan böra anordnas såsom en för månad beräknad

fix afgift. Med anledning häraf torde ej heller någon andel af afgiften

lämpligen kunna utgå till de många kommuner, inom hvilka under

samma månad produktionerna kunna och vanligen också äga rum utan

att med säkerhet kan fastställas, huru stor del af verksamheten fallit

inom hvarje kommun. Ifrågavarande bevillningsafgift torde ock blifva

ur finansiell synpunkt jämförelsevis af mindre betydelse.

Med afseende å öfriga bevillningsafgifter, som skulle utgå enligt

4 §, föreslår jag, att fyra tiondedelar af afgifterna tillfalla staten och

att" återstående sex tiondedelar tilldelas den kommun, inom hvilken före­

ställning gifvits. Af de kommitterade, hvilka år 1893 afgåfvo det förut

- Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

37

omnämnda betänkandet i ämnet, hade föreslagits, att staten och kom­

munerna skulle erhålla hälften hvar af afgifterna. Denna fördelnings-

grund har ock blifvit tillstyrkt af en del af Eders Kungl. Maj:ts be­

fallningshafvande vid afgifvande af infordradtoyttrande öfver Riksdagens

förberörda skrifvelse den 22 april 1903. Åtskilliga af Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes yttranden innehålla andra förslag till af-

gifternas fördelning, enligt hvilka större delen af afgifterna skulle

tillfalla kommunerna. I två af yttrandena föreslås, såsom jag förut

nämnt, att afgifterna skulle odelade tillfalla kommunerna.

Ett konsekvent genomförande af den grundtanke, på hvilken jag

ansett den förevarande beskattningen böra byggas, nämligen att den­

samma bör ersätta och i hufvudsak motsvara den direkta beskattningen

till stat och kommun, synes mig föranleda därtill, att kommunerna till­

erkännas större del än staten af de ifrågavarande bevillningsafgifterna.

Ett ytterligare skäl härför synes mig den omständigheten utgöra, att

enligt den anordning, som af mig föreslagits, i städerna, inom hvilka

den hufvudsakliga delen af dessa bevillningsafgifter inflyta, uppbörden,

kontrollen och redovisningen af afgifterna skulle handhafvas af tjänste­

män, aflönade af kommunerna själfva. Med hänsyn å andra sidan

därtill,. att för landsbygden berörda funktioner komme att utföras

väsentligen af statens tjänstemän, torde den af mig ifrågasatta för-

delningsgrunden, fyra tiondedelar till staten och sex tiondedelar till

vederbörande kommun, kunna anses lämplig och rättvis.

Till underlättande af kontrollen öfver de ifrågavarande bevillnings-

4

§

12

mom.

afgifternas riktiga utgörande har i 4 § 12 mom. föreslagits, att i stad

stadsfiskal eller annan vederbörande tjänsteman, och å landet länsman

skola till vederbörande uppbördsmyndigheter meddela skriftliga uppgifter

rörande bland annat de under hvarje kvartal gifna föreställningar, för

hvilka bevillningsafgift enligt 4 § 1 eller 2 mom. skolat utgå.

I författningsförslagets 5 § innehållas erforderliga bestämmelser 5 §.

rörande debitering, uppbörd, afkortning och redovisning af de i för­

fattningen omförmälda bevillningsafgifter. Med afseende å dessa be­

stämmelser torde endast vara att anföra, att desamma blifvit uppgjorda

med ledning af 1893 års kommittéförslag jämte det af mig förut' om­

förmälda af statskontoret och kammarrätten gemensamt afgifna ut­

låtande öfver samma förslag.

Bih. till Biksd. Prot. 1908. 1 SamL -1 Jfd. 44 Häft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 61.

6

38

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 61.

Förutom nu omfönnälda ändringar eller tillägg i förordningen

hafva vissa smärre jämkningar däri vidtagits, hvilka emellertid, såsom

endast åsyftande förtydliganden, icke torde kräfva närmare motivering.

De till förordningen körande formulär hafva undergått endast

smärre, af förslagets innehåll i öfrigt påkallade förändringai. ^

Den nya förordning' angående bevillningsafgifter för säl skilda

förmåner och rättigheter, till hvilken jag nu framlagt förslag, toi e

lämpligen böra träda i kraft den 1 januari 1909. I sammanhang med

den nu åsyftade reformen med afseende å beskattningen åt har i

landet uppträdande utlänningar torde ännu gällande, af mig förut om-

förmälda föreskrifter angående rätt för vissa kommuner att uppbara

särskild afgift för föreställningar af utlänningar eller af svenska under­

såtar uttryckligen förklaras hafva upphört att äga vidare tillämpning.

Då såsom förut nämnts, det icke med full visshet är kandt, huruvida

icke äfven för andra orter än dem, hvilka förut af mig särskilt om-

förmälts, dylika bestämmelser kunna finnas meddelade, torde pa satt i

författningsförslaget finnes angifvet, stadgandet om upphörande ai ratt

att upptaga dylika af gifter gifvas en generell affattning.

Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kung .

Makt måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga forenamnda

af mig upplästa förslag till förordning angående bevillningsafgifter för

särskilda förmåner och rättigheter.

Hvad departementschefen sålunda hemställt, däri

statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans

Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig proposition

till Riksdagen aflåtas af den lydelse bilagan litt.

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Nyström.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1908,