2

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Lön.

Tjänst-

görings-

pennin-

gar.

Orts-

tillägg.

Förvalt-

nings-

bidrag.

Summa

kr.

Anmärkningar.

Transport

20,000

11,600

1,200

—

32,800

i andra ldassens län:

*

Östergötlands, Jönköpings, Kal-

mar, Kristianstads, Älfsborgs,

Skaraborgs, Värmlands, Öre­

bro, Kopparbergs, Gäfleborgs,

Västernorrlands, Stockholms,

Södermanlands, Kronobergs,

Västerbottens och Norrbottens.

¹ tjänsteman (Stockholm) ......

5,000

2,500

600

—

8,100

1

n

»

......

5,000

2,500

600

—

8,100

1

»

(Umeå och Luleå)

5,000

2,500

300

—

7,800

3 tjänstemän

»

»

»

1 tjänsteman (öfriga residens-

15,000

7,500

900

—

23,400

städer)..............

5,000

2,500

—

—

7,500

25 tjänstemän (öfriga residens-

städer)..............

125,000

62,500

—

—

187,500

i tredje ldassens län:

Upsala, Blekinge, Gottlands,

Efter 5 år kan lönen

höjas med 600 kr.

Hallands, Västmanlands och

Jämtlands

¹ tjänsteman (Östersund).........

5,000

2,100

300

—

7,400

1 » » .........

5,000

2,100

300

—

7,400

1

»

(öfriga residens-

städer)................

5,000

2,100

—

—

7,100

9 tjänstemän (öfriga residens-

städer)................

45,000

18,900

_

—

63,900

Länsnotarier och läns-

bokhållare

:

i första klassens län:

\

Efter 5 år kan lönen

1 tjänsteman.............................

3 tjänstemän.............................

2,200

6,600

1,600

4,800

15C

45C

—

—

3,950

11,850

^{höjas med} 500

kr.

> och efter ytterligare

5 år

med likaledes

Transport

248,800

123,200

4,80C

—

| 376,800 i 500 kr.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

3

Lön.

Tjänst-

görings-

pennin-

gar.

Orts-

tillägg.

Förvalt-

nings-

bidrag.

Summa

kr.

Anmärkningar.

Transport

248,800

123,200

4,800

_

376,800

i andra klassens lifri:

1 tjänsteman (Stockholm) ......

2,200

1,500

300

—

4,000

1 » » ......

2,200

1,500

300

—

4,000

1

»

(Umeå och Luleå)

2,200

1,500

150

—

3,850

3 tjänstemän

»

»

»

1 tjänsteman (öfriga residens-

6,600

4,500

450

—•

11,550

städer)................

2,200

1,500

3,700

25 tjänstemän (öfriga residens-

städer)................

55,000

37,500

92,500

i tredje klassens län:

Efter 5 år kan lönen

höjas med 500 kr.

1 tjänsteman (Östersund)........

2,200

1,400

150

—

3,750

och efter ytterligare

1 » » ........

2,200

1,400

150

—

3,750

5 år med likaledes

500 kr.

1

»

(öfriga residens-

städer)................

2,200

1,400

3,600

9 tjänstemän (öfriga residens-

städer)................

19,800

12,600

32,400

2:dra och 3löje länsnotarier

och länsbokhållare:

1 tjänsteman..............................

2,000

1,200

—

—

3,200

21 tjänstemän..............................

42,000

25,200

—

—

67,200

Landskanslister och lands-

kontorister:

1 tjänsteman (Stockholm) ......

1,200

800

200

—

2,200

3 tjänstemän

»

.......

3,600

2,400

600

—

6,600

Efter 5 år kan lönen

1 tjänsteman (Malmö, Göteborg,

Östersund, Umeå

höjas med 300 kr.,

efter ytterligare 5 år

1,200

800

100

2,100

> med likaledes 300

kr. och efter ytter-

och Luleå)..........

27 tjänstemän (Malmö, Göteborg,

ligare 5 år med lika­

ledes 300 kr.

Östersund, Umeå

och Luleå)...........

32,400

21,600

2,700

56,700

Transport

428,000

240,000

9,900

—

677,900

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Lön.

Tjänst-

görings-

pennin-

gar.

Orts-

tillägg.

Förvalt-

nings-

bidrag.

Summa

kr.

Anmärkningar.

Transport

428,000

240,000

9,900

—

677,900

¹ tjänsteman (öfriga residens­

städer) ...............

75 tjänstemän (öfriga residens­

städer) ..................

1,200

90,000

800

60,000

—

—

•

2,000

150,000

Efter 5 är kan lönen

höjas med 300 kr.,

efter ytterligare 5 år

: med likaledes 300

kr. och efter ytter­

ligare 5 år med lika­

ledes 300 kr.

Vaktmästare:

¹ vaktmästare (Stockholm).......

700

350

150

—

1,200

¹ )) »

.......

1

»

(Malmö, Göte-

700

350

150

—

1,200

borg, Östersund,

Umeå och Luleå)

700

350

75

1,125

10

»

(Malmö, Göte­

borg, Östersund,

Efter 5 år kan lönen

•

höjas med 100 kro­

nor.

Umeå och Luleå)

7,000

3,500

750

—

11,250

1

»

(öfriga residens-

städer)..............

700

350

—

—

1,050

35

»

(öfriga residens-

städer)..............

24,500

12,250

—

—

36,750

Kronofogdar:

1 tjänsteman (Jämtlands, Va-

sterbottens och

Norrbottens län)

3,200

1,500

200

300

5,200

12 tjänstemän (Jämtlands, Vä­

sterbottens och

Norrbottens län)

38,400

18,000

2,400

3,600

62,400

Efter 5 år kan lönen

höjas med 500 kr.

och efter ytterligare

5 år med likaledes

¹ tjänsteman (öfriga län)......

3,200

1,500

—

300

5,000

500 kr.

94 tjänstemän

»

» .......

med tillägg å förvaltningsbidra-

get af 200 kr. för fögderi

med 30,000 intill 40,000 inv., ai

300,800

141,000

28,200

470,000

ytterligare 200 kr. för fögderi

Transport

899,100

479,950

13,625

32,400 1,425,075

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Öfvergångsstat.

20 landträntmästare ..................

12 kronofogdar*) ........................

12 häradsskrifvare*) ..................

30 länsmän ..................................

hvartill kommer rörligt förvalt-

ningsbidrag åt 12 kronofogdar

och åt 12 häradsskrifvare**)

Summa

Lön.

Tjänst-

görings-

pennin-

gar.

Orts-

tillägg.

Förvalt-

nings-

bidrag.

Summa

kr.

50,000

25,600

_

75,600

38,400

18,000

—

3,600

60,000

26,400

12,000

—

—

38,400

45,000

30,000

400

9,000

84,400

159,800

85,600

400

12,600

258,400

Anmärkningar.

3:o) att — med undantag för landträntmästarne — godkänna föl­

jande villkor och bestämmelser för åtnjutande af de i staten upptagna

aflöningsförmåner, nämligen:

att innehafvare af ordinarie befattning vid landsstaten skall vara

underkastad såväl den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet och jämk­

ning i åligganden som ock den reglering af tjänstgöringsområde, som

kan varda föreskrifven;

att med ordinarie befattning vid landsstaten icke må förenas annan

tjänst å rikets eller riksdagens stat och med landssekreterar- eller

landskamrerartjänst ej heller befattning å kommuns stat;

att med ordinarie befattning vid landsstaten icke heller må förenas

vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk

eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom

aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk

eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, så

framt ej, hvad angår landssekreterare och landskamrerare, Kungl. Maj:t

och, hvad angår innehafvare af annan befattning, Konungens befall­

ningshafvande, uppå därom gjord framställning och efter pröfning,

att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka

*) Inberäknad en tjänsteman på Öland, hvars befattning enligt tidigare beslut förklarats skola indragas.

**) hvilket inbogripos i det uti aflöningsstatcn för ändamålet upptagna belopp.

Kungl. Maj.is Nåd, Proposition N:o 71.

7

hinderligt för tjänstgöringen vid landsstaten, finner uppdraget eller

tjänstebefattningen kunna få tills vidare mottagas och behållas;

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befatt-

nmgsinnehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för

den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den

som uppehållit befattningen;

att den . med häradsskrifvartjänst förenade förmån af debetsedels-

lösen skall tillfalla den, som under ordinarie tjänstinnehafvares tjänst­

ledighet ^ förrättat debiteringen och utfärdat debetsedlarna, dock att,

därest skilda personer därmed tagit befattning och öfverenskommelse

dem emellan ej träffas, fördelning af ifrågavarande debetsedelslösen

skall verkställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger

uppbära hela lönen, jämte ortstillägg, där sådant förekommer, men att

den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägen­

heter eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges från

tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen,

kan förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar

afstå så mycket af lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppe­

hållande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej . må utgå till tjänsteman eller betjänt för den tid,

hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig

ordning erhållit tjänstledighet eller kunnat styrka giltigt förfall;

att därest tjänsteman eller betjänt varder afstängd från tjänst­

göring eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke af

Konungens befallningshafvande pröfvas böra användas till befattningens

uppehållande, skall under tiden innehallas, såvida ej Konungens be­

fallningshafvande finner skäligt låta honom uppbära något däraf;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande

af samma tjänst är i stat medgifven, tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under

villkor att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänste­

tid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord

bestndt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst

eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras

honom till last den tid, han åtnjutit semester, och

för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem

år, på samma villkor, samt

för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än ytterligare

fem år, äfvenledes på samma villkor,

8

under iakttagande dels hvad hvar och en af omförmälda löneförhöj­

ningar angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid

början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänste-

åldern blifvit uppnådd, och dels att löntagare därvid tillgodoräknas

den tid, som före den nja aflöningsstatens trädande i kraft förflutit

från hans tillträde till befattningen på grund af vare sig fullmakt eller

konstitutorial eller förordnande i följd af frågan om reglering af löne­

förhållandena m. m. vid landsstaten;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande

af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänsteålder, som be­

rättigar honom till pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att semester må, när sådant kan ske utan hinder för göromålens

behöriga gång, åtnjutas af landssekreterare och landskamrerare enhvar

under en och en half månad samt af öfriga tjänstemän vid länsstyrel­

serna enhvar under en månad årligen;

att länsman, som har boställe sig anslaget, skall vara där bosatt,

såvida icke Kungl. Maj:t finner skäligt annorlunda medgifva;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledi­

gande eller dödsfall själfva lönen äfvensom ortstillägget utgår till må­

nadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga

om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila

tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens

ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som där­

efter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt;

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig

underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller

minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstbefattning eller

utgå för .bestyr i sammanhang därmed;

4:o) att förklara

ej mindre att enhvar, som med eller efter 1909 års ingång tillträder

i aflöningsstaten upptagen befattning vid landsstaten, skall vara pliktig

att underkasta sig nu omförmälda villkor och bestämmelser; samt

att de förutvarande innehafvare af dylika befattningar, hvilka icke

före den 1 november 1908 anmäla att de vilja underkasta sig den nya

aflöningsstaten samt nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som

icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid 'dem

dittills tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat

föranledes af bestämmelserna i förenämnda lag, vid den rätt till pen­

sion, som dittills tillkommit dem;

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71.

skydd vid oroligheter å rikets landsbygd, än ock vid beredning inom

departementet af frågor om samma polisstyrkas användning i före­

kommande fall dels ock att Kungl. Maj: t må af detta anslag redan för

år 1908 använda ett belopp af 10,000 kronor för det med anslaget

afsedda ändamål.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

GUSTAF.

Hugo Hamilton.

Stats­

kontorets ut­

låtande den

14 oktober

1902.

skrifvare, samt den 22 juni 1883, angående lönereglering för landt­

räntmästare.

Med anledning af särskilda underdåniga framställningar om för­

bättrade aflöningsförmåner för vissa tjänstemän och betjänte vid lands­

staten, hvilka framställningar remitterats till statskontoret för utlåtande,

har statskontoret den 2 oktober 1900 yttrat, att den omständigheten, att

göromålens mängd och beskaffenhet hos de olika länsstyrelserna undergått

väsentliga förändringar, sedan lönerna för landsstaten senast reglerades,

jämte hvad i öfrigt anförts uti vissa af statskontoret tidigare efter nådiga

remisser behandlade ansökningar om lönereglering för särskilda grupper

af landsstatstjänstemän, syntes statskontoret tala för en allmän om­

reglering af lönerna för landsstatens ämbets- och tjänstemän. Stats­

kontoret, som icke fann sig kunna eller böra tillstyrka lönereglering

för en grupp bland dessa tjänstemän, utan att samtidigt frågan om öfriga

landsstatstjänstemäns löneförmåner, efter verkställd utredning och jäm­

förelse de särskilda grupperna emellan, tagits under öfvervägande, hem­

ställde därför, det Kungl. Maj:t måtte förordna om en allmän revision

af löneförhållandena vid landsstaten. Genom nådigt bref den 26 okto­

ber 1900 anbefalldes statskontoret ock att föranstalta om en dylik revi­

sion och därefter till Kungl. Maj:t afgifva det yttrande och förslag i

ämnet, hvartill berörda revision kunde anses föranleda.

Uti sitt med anledning häraf den 14 oktober 1902 afgifna under­

dåniga utlåtande yttrade statskontoret, bland annat, att ämbetsverket

ansåge det obestridligt, att under den tid, som förflutit sedan nu gällande

aflöningar för landsstaten fastställdes, mångahanda förändringar inträffat

såväl beträffande lefnadskostnader och den allmänna lefnadsnivån som

i fråga om arbetet vid länsstyrelserna, och att dessa förändringar vore

allestädes så väsentliga, att de påkallade vidtagandet snarast möjligt af

en ganska omfattande lönereglering. En högst betydande prisstegring

å nästan alla lifvets förnödenheter och omfattande rikets samtliga län,

såväl stad som land, måste anses till fullo konstaterad. Denna pris­

stegring hade fortvara så lång tid, att ingen anledning förelåge till ett

antagande, att densamma komme att annat än högst tillfälligtvis och

då endast beträffande färre, mindre betydande artiklar utvisa en åter­

gång. — Enahanda vore förhållandet med den allmänna lefnadsnivån

i jämförelse med den tid, då nu gällande löneregleringar fastställdes.

I samband härmed hade såväl kostnaderna för tjänstemännens utbild­

ning som anspråken på dem i öfrigt i hög grad stegrats. En stigande

välmåga hos landets befolkning i allmänhet både höjt anspråken på en

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

14

kamrerare hänförts till en klass och beträffande landträntmästare, läns-

notarier och länsbokhållare till en annan; att åtskilliga länsstyrelser visser­

ligen uttalat, att all klassindelning efter tjänsternas besvärlighet i de

olika länen borde upphäfvas, men att det skäl, som för detta yrkande

hufvudsakligen anförts eller att länsstyrelserna i de större länen i all­

mänhet hade att förfoga öfver större arbetskrafter än länsstyrelserna i

de mindre länen, ity att vid de förra vore anställda flera extra tjänste­

män samt dessutom ofta extra länsnotarie!' och extra länsbokhållare, syntes

statskontoret icke böra föranleda till upphäfvande af klassindelningen, då,

för den händelse någon ojämnhet i tillgången på extra arbetskrafter i för­

hållande till de skilda länens större eller mindre behof däraf förekomme,

denna ojämnhet torde böra regleras annorledes än genom de ifrågakomna

ordinarie tjänstemännens i de mindre länen likställande i aflöningshänseende

med motsvarande tjänstemän i de större länen; i sammanhang hvarmed

statskontoret ock, gent emot ett framfördt motsatt påstående, ville göra

gällande, att äfven arbetet med utlåtanden, som från de centrala ämbets­

verken infordrades från länsstyrelserna, obestridligt till större antal före­

komme för de större länen än för de mindre, om man undantoge remisser

i sådana ämnen, uti hvilka alla länsstyrelsers yttranden infordrades;

att, beträffande därefter grunden för länsindelningen, statskontoret

funne folkmängdens storlek utgöra den säkraste mätaren på besvärlig­

heten af ifrågavarande tjänster i de olika länen; att det visserligen

kunde ifrågasättas, att man borde vid indelningen taga hänsyn jämväl

till andra omständigheter, exempelvis till det nydaningsarbete och de

däraf uppkommande stridigheterna mellan olika intressen, som i de norr­

ländska länen i så hög grad toge länstyrelsernas tid och arbete i an­

språk, men att hvarje försök att uppställa någon annan allmängiltig

grund för en indelning än folkmängden mötte stora svårigheter, i sam­

manhang hvarmed erinrades därom, att de kulturellt och industriellt

mera utvecklade förhållandena i de större södra länen för öfrigt torde

i icke mindre män än de mera outvecklade förhållandena i de norra

länen taga länsstyrelsernas uppmärksamhet i anspråk, hvarjämte i de

folkrikare södra länen dessutom tillkomme den kvantitativt ökade ar­

betsbörda, som följde direkt af den större folkmängden;

att, hvad vidare anginge frågan, huruvida länen borde indelas i tvä

eller flera ldasser, flera länsstyrelser väl ifrågasatt, att län med en folk­

mängd af 200,000 invånare eller därutöfver skulle hänföras till första

klassen och alla öfriga län till andra klassen, under det att icke vidare

något län skulle, såsom nu vore fallet, komma att hänföras till en tredje

klass; men att, då folkmängden växlade så väsentligt att högsta folk-

Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

16

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71.

att något behof af hyresbidrag icke enligt ämbetsverkets mening för

dem torde föreligga, har statskontoret ansett, att vid hyresbidragets

utbetalande hänsyn till berörda extra inkomster på visst angifvet sätt

borde tagas och afdrag i förhållande till de extra inkomsternas belopp

äga rum i den ordning statskontorets förslag närmare utvisade.

Hvad därefter angår öfriga landsstatstjänstemän, har statskontoret

icke funnit skäl att för dem föreslå särskild! hyresbidrag, då dessa —

nämligen kronofogdar, häradsskrifvare och länsmän kunna vara bo­

satta å landsbygden, som icke erbjöde så stora växlingar i fråga om

lefnads- och hyreskostnader som städerna.

Statskontoret faun någon löneförhöjning för kronofogdarne icke böra

förekomma, då 1878 års lönereglering måste betraktas såsom för dem

tillfredsställande; dock att med hänsyn till tjänsteresornas besvärlighet

i de nordligaste länen kronofogdarnes expensmedel borde i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län höjas från nu utgående 300 kronor

till 500 kronor årligen.

Likaledes fann statskontoret häradsskrifvarnes löneförmåner, sådana

de nu vore bestämda, tillfredsställande; hvaremot och då det måste

anses till fullo ådagalagdt, att deras tjänsteåligganden icke kunde i

något fögderi fullgöras utan anlitande af ständigt tjänstebiträde, samt

att ett trängande behof af expensmedel för häradsskrifvarne förefunnes

— ett behof som vid senaste lönereglering ej tillgodosetts — stats­

kontoret hemställde, att häradsskrifvarne måtte, utöfver de aflönings-

förmåner, som vore dem enligt nu gällande stat tillförsäkrade, tilläggas

bidrag till aflöning af tjänstebiträde med 500 kronor årligen äfvensom

expensmedel i likhet med kronofogdarne, att utgå med 500 kronor i

Jämtlands, Västerbottens oeh Norrbottens län och med 300 kronor i

öfriga län.

_

.

Vidkommande slutligen de med länsmanstjänst förenade anönmgs-

förmåner, har statskontoret pa anförda skäl ansett en väsentlig för­

bättring i länsmännens af staten beroende ekonomiska förhållanden

vara oundgängligen nödvändig. Tillika har statskontoret med afseende

på de länsmännen åliggande, synnerligen betungande tjänsteresor, som

icke af staten eller enskilde ersattes, hemställt, att dem måtte beredas

dels fria resor inom distriktet på såväl statens järnvägar som de en­

skilda järnvägar, med afseende å hvilka sådant kunde utan hinder af nu

gällande koncessioner föreskrifvas, dels reseersättning efter resereglemente

för alla resor, som på Kungl. Maj:ts befallningshafvandes kallelse

företoges till och från residensstaden, för resor i och för ordinarie och

extra vägsyner samt för resor till och från ting, dels ock att expens-

medelsanslaget måtte förhöjas.

Beträffande en väckt fråga om länsmansboställenas indragning,

delade statskontoret den uppfattning, som af flera länsstyrelser uttalats,

att någon allmän indragning af boställena icke nu borde ifrågakomma,

men hemställde, att då onekligen en del boställen vore olämpligt be­

lägna, Kungl. Maj:t täcktes, uppå anmälan, hvarje gång en med bo­

ställe förenad länsmanstjänst blefve ledig, innan tjänsten tillsattes och

efter vederbörandes hörande besluta, om bostället borde, såsom till be­

lägenheten eller omfånget af därmed förenadt jordbruk olämpligt till

boställe för länsman, till statsverket indragas.

Beträffande till sist den genom nådiga cirkuläret den 25 oktober

1901 väckta frågan, huruvida genom förenklingar i förvaltningen tillfälle

kunde beredas till indragning af tjänster vid landsstaten, ansåge sig

statskontoret böra uttala, att hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Kronobergs och Västmanlands län anfört om möjligheten att indraga

kronofogde- och landträntmästartjänsterna syntes ämbetsverket värdt

att tagas under öfvervägande och blifva föremål för en allsidig utred­

ning, som det emellertid icke torde åligga statskontoret att i detta

sammanhang förebringa, helst på denna frågas bedömande, hvad sär­

skild! kronofogdarnes behöflighet beträffade, mångahanda förhållanden

inverkade, de där icke folie inom området för statskontorets verksam­

het. Det uttalandet ansåge sig dock statskontoret böra göra, att hvad

uppbörds- och redovisningsväsendet beträffade, hvarken kronofogde­

tjänsternas eller landträntmästarbefattningarnas indragning torde komma

att verka hindrande för ett tidsenligt och betryggande ordnande däraf,

därest en sådan indragning ur andra synpunkter befunnes vara lämp­

lig eller önskvärd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition ]ST:o 71.

17

Jag har med uteslutande af de utaf statskontoret föreslagna aflö-

ningsstater ansett mig böra tämligen fullständigt redogöra för detta

statskontorets utlåtande företrädesvis därför, att detsamma innefattar

det tidigaste officiella uttalandet i det ämne, som nu skall göras till

föremål för Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning, men äfven därför att,

beträffande själfva behofvet af en lönereglering för landsstaten, i detta

utlåtande framställts tankar, som jag funnit allmängiltiga såsom motiv

för att frågan nu. bringas till afgörande, och slutligen af den orsak,

att i utlåtandet blifvit, om ock i förbigående, berörd frågan om ränt­

mästare'änsternas indragning, på hvilken jag vill i det följande fästa

Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.

Bil. till Riksd. Prot. 1908.

1 Sami. 1 Afd. 1 Band. 54 Raft.

3

Departements­

chefen.

18

Löneregle-

ringskommit-

tén af den 3

oktober 1902.

Frågan om lönereglering lör landstaten har sedermera befunnits

af den vikt, att den ' af Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för af­

gifvande af utlåtande och förslag rörande reglering af statens ämbets­

verks och myndigheters löneförhållanden m. m. genom nådigt bref den

4 november 1904 fick sig anbefalldt att, sedan den afslutat sina da på­

gående arbeten beträffande reglering af löneförhållandena m. in. vid

statskontoret, öfvergå till behandling af frågan om sådan reglering lör

landsstaten; i sammanhang hvarmed dåvarande länsbokhållare i Uppsala

län August Robert Hagen och länsmannen i Örebro härads östra distrikt

Carl Emil Flodqvist lorordnades att under den tid, sistnämnda fråga

utgjorde föremål för kommitténs behandling, deltaga i dess ölverlägg-

ningar utan rätt att deltaga i besluten, men med rätt att till kommit­

téns protokoll afgifva den särskilda mening, hvartill en hvar af dem

kunde finna sig befogad.

Löneregleringskommittén, sålunda förstärkt, afgaf sitt utlåtande och

förslag den 27 februari 1906; och sedan detsamma, utgörande delen V

af kommitténs betänkanden, blifvit befordradt till trycket, fann Kungl.

Maj:t godt uppdraga åt sina befallningshafvande i samtliga län

att, efter det vederbörande ortsinvånare på lämpligt sätt hörts såväl

öfver de af kommittén ifrågasatta indragningar eller omregleringar af

fögderier eller länsmansdistrikt inom vederbörande län som äfven

rörande de förslag i enahanda syfte, hvilka Kungl. Maj:ts ^befall­

ningshafvande för sin del kunde finna påkallade, öfver kommitténs för­

slag i sin helhet afgifva underdånigt utlåtande. Efter det flertalet

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande med sålunda infordrade utlåtan­

den inkommit och därvid tillika öfverlämnat yttranden, som i ämnet

afgifvits icke blott af ortsinvånare utan äfven af åtskilliga tjänsteinne-

hafvare inom landsstaten, har Kungl. Maj:t genom nådig remiss an­

befallt kammarkollegium och statskontoret att gemensamt afgifva ut­

låtande i detta ärende. Sedermera blefvo till ämbetsverken, för att

tagas i öfvervägande vid afgifvande af det sålunda infordrade under­

dåniga utlåtandet, öfverlämnade dels underdåniga yttranden i ämnet,

hvilka emellertid inkommit från öfriga bland Kungl. Maj:ts befall­

ningshafvande, dels ett af länsstyrelsen i Västmanlands län afgifvet

underdånigt förslag i fråga om länsmansdistriktsindelningen i detta län,

dels en af lappfogdarne i Västerbottens och Norrbottens län gjord un­

derdånig framställning om förbättrade löneförmåner jämte löneregle-

ringskommitténs och vederbörandes däröfver afgifna underdåniga utlå­

tanden, dels ock särskilda i ämnet gjorda framställningar af förenin-

Kungl.. May.ts Nåd. Proposition N:o 71.

19

gen Sveriges kronolänsmän och af kronofogden K. G. Anjou m. fl. å

kronofogdarnes vägnar.

Ämbetsverkens utlåtande i ämnet är afgifvet den 9 februari 1907

och upptar till behandling endast de inom området för kammarkollegii

och statskontorets verksamhet fallande delar af kommitténs förslag, så

vidt de föranledt någon erinran från ämbetsverkens sida.

Såsom löneregleringskommittén framhållit (bet. sid. 5), berör dess

betänkande ej frågan om lönereglering för landshöfdingarna. I öfver­

ensstämmelse härmed har jag ej heller ansett mig böra nu underställa

Eders Kungl. Majts pröfning denna fråga, hvilken, när den finnes böra

göras till föremål för utredning, lämpligen torde kunna fristående behandlas.

Efter denna allmänna öfversikt af hvad hittills i ämnet förekommit

anhåller jag att få inför Eders Kungl. Maj:t framlägga frågan om reg­

lering af löneförhållandena vid landsstaten jämte de organisationsfrågor,

som stå i närmaste sammanhang därmed. Det ligger i sakens natur,

att förvaltningens organisation ställes under ompröfning i samband med

ett ämbetsverks lönereglering; och Kungl. Maj:t, som genom nådigt

cirkulär den 25 oktober 1901 anbefallde, bland andra, samtliga sina

befallningshafvande att inkomma med utredning, huruvida för tiden

efter år 1902 ändringar i vederbörande lönestater ansåges böra äga rum,

föreskref därjämte, att vid berörda utredning »borde komma under öfver­

vägande, huruvida genom förenklingar i förvaltningen tillfälle kunde

beredas till indragning af tjänster, som genom förändrade anordningar

kunde undvaras.»

Till vinnande af enhetlighet i plan och erforderlig öfversikt har

det synts mig lämpligt att vid föredragningen följa kommittébetän­

kandet med dess skilda rubriker.

Länsstyrelsernas arbete och organisation.

Ämbetsuppgifter och arbetssätt in. in.

Kommittén har erinrat, att under tiden efter utfärdandet af 1855 arS

Lönregleringa-

landshöfdingeinstruktion länsstyrelsernas ordinarie tjänstemannapersonal kommittén-

blifvit tillökad med allenast eu landskanslist och en landskontorist i

hvart och ett af 23 län, medan däremot länsstyrelsernas tjänsteåliggan­

den under samma tid högst betydligt ökats, hvaraf följden blifvit, att

jämte det de ordinarie tjänstemännen vore af tjänsten strängt upptagna,

extra arbetskrafter måst i allt vidsträcktare mån anlitas. — Därefter

har kommittén för sig framställt den frågan, huruvida och i hvilken

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

20

mån ändringar till äfventyr kunde, till lättnad i länsstyrelsernas arbete,

finnas påkallade eller böra vidtagas beträffande deras ämbetsuppgifter.

Mera eller mindre direkt inverkande på länsstyrelsernas arbete

vore därvid åtskilliga, af löneregleringskommittén i dess tidigare be­

tänkande^ rörande reglering af löneförhållandena m. m. vid kammar­

kollegium, kammarrätten och statskontoret, framställda förslag:

a) att till allmänna domstolarne öfverlämna att upptaga och hand­

lägga tvister:

emellan församling eller enskilda hennes medlemmar samt för­

samlingens prästerskap, kyrkobetjening eller folkskollärare om, huru och

till hvad belopp de senares löningsrättigheter skulle enligt lag, fast­

ställda löneregleringar eller särskilda öfverenskommelser utgöras; samt

om tydning och tillämpning af gällande bestämmelser rörande

barnmorskors löneförmåner;

b) att från kammarkollegium till Kungl. Maj :ts vederbörande befall­

ningshafvande öfverflytta pröfning och afgörande i första hand af ärenden

om bortförande från de under kollegii vård och inseende ställda hem­

man och lägenheter af foder, när tillfälligt öfverskott däraf uppstått, m. m;

c) att underställning till kammarrätten af Kungl. Maj:ts befallnings-

hafvandes beslut angående afkortning, afskrifning eller restitution af kro­

noutskylder, böter eller andra allmänna medel icke vidare skulle äga rum

likasom icke heller underställning ske af Kungl. Maj:ts befallnings-

hafvandes eller andra myndigheters beslut om afskrifning ur deras

räkenskap af materiel m. m. eller i afseende å beslut i visst fall rör­

ande afskrifning af kronans penningfordringar;

d) att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle äga att definitivt an­

ordna sådana å därför bestämda anslag anvisade utgifter, hvilka hittills

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förskottsvis utbetalats mot ersättning

af statskontoret; samt att sådana utgifter enligt stat eller särskilda före­

skrifter, som hittills af statskontoret anordnats för att å landtränterierna

utbetalas, borde af Kungl. Maj:ts befallningshafvande anordnas, där ej

med utbetalningen förbundna särskilda omständigheter föranledde, att

anordnandet borde äga rum i statskontoret;

e) att de kammarkollegium och statskontoret tillhörande åligganden

i afseende på tillsättande af landsstatstjänstemän samt tjänstledighet

och afsked för dem måtte upphöra; samt

f) att i mål, där talan fullföljes till kammarkollegium eller kammar­

rätten mot beslut, meddeladt af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, besvä­

ren skulle aflämnas till vederbörande befallningshafvande, som med iakt­

tagande af gifna föreskrifter borde infordra vederbörandes förklaring och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

22

Löneregle-

ringskom-

mittén.

vara af den omfattning, att den i och för sig kan öfva något inflytande

vid bestämmandet af länsstyrelsernas behof af arbetskrafter».

Kommittén har vidare sökt utreda, om och i hvad mån möjlighet

kunde finnas att i anordningen af länsstyrelsernas arbete och sättet för

dess bedrifvande åstadkomma förenkling, som kunde leda till besparing

af tid och arbetskraft, och har därvid behandlat frågan om diarie­

föringen, konceptföringen, användning af stämplar och blanketter, skrif-

sättets förenkling m. m., rörande hvilket allt jag icke vid detta tillfälle

har anledning till annan erinran än att Kungl. Maj:t redan ge­

nom nådiga cirkuläret den 22 mars 1907 till samtliga förvaltande äm-

betsmyndigheter i riket, angående affattandet af utlåtanden, skrivelser

m. m. i ämbetsärenden, sökt verka i syfte att det skrifsätt, som användes

vid affattande af framställningar och yttranden i ämbetsärenden, måtte

komma att tillgodose tillbörliga anspråk på enkelhet och tydlighet, att vid

besvarandet af remisser och ämbetsskrivelser yttrandet måtte under

viss förutsättning kunna tecknas å skrivelsen eller remissakten o. s. v.

Däremot har kommittén i detta sammanhang framställt motiverade

förslag:

1) att bestämmelse måtte meddelas i syfte att vederbörande afdel-

ningschef eller annan föredragande måtte äga att utan föredragning

vidtaga förberedande åtgärder för bringande af mål och ärenden i det

för deras pröfning erforderliga skick,

2) att föreskrift måtte gifvas i syfte att för meddelanden emellan

centralt ämbetsverk och dess underordnade i orterna länsstyrelserna måtte

anlitas såsom mellanhand allenast då sådant funnes af särskilda förhållan­

den påkalladt,

3) att bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 11 oktober 1878,

angående sättet för skriftväxling emellan domstolar, civila och ecklesi­

astika ämbetsmyndigheter samt ämbets- och tjänstemän i vissa hand-

räckningsärenden, måtte utsträckas till att gälla dylika ärenden i all­

mänhet samt innefatta föreskrift, att där angifna förfaringssätt skall

tillämpas i alla de fall, där ej särskilda omständigheter kräfva annat

förfarande, .

4) att bestämmelse måtte meddelas i syfte att Kungl. Maj:ts befall­

ningshafvande undantagsvis kunde, då sådant funnes af behof påkalladt,

förordna länsnotarie och länsbokhållare att, i vederbörande afdelningschefs

ställe, föredraga visst ärende eller viss grupp af ärenden; samt

5) att föreskrift måtte meddelas därom, att samtliga ordinarie tjänste­

män och betjente vid länsstyrelserna skulle, där ej för särskilda fall

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

24

de ur sanitär synpunkt mindre tillfredsställande verkningarna däraf,

utan allt tvifvel länder till men för åtminstone det rent intellektuella

arbetet och följaktligen torde komma att, där lokala förhållanden med

nödvändighet sådant påkalla, medföra eftergift från en kategorisk be­

stämmelse om vistelse å ämbetsrummet under viss minimitid.

Hvad därefter angår förslaget under punkten 3 därom, att bestäm­

melserna i nådiga kungörelsen den 11 oktober 1878, angående sättet

för skriftväxling i vissa handräckningsärenden, skulle utsträckas att

gälla dylika ärenden i allmänhet samt innefatta föreskrift, att där an-

gifna förfaringssätt borde tillämpas i alla de fall, där ej särskilda om­

ständigheter kräfde annat förfarande, bör jag till en början erinra

därom, att genom ofvanberörda kungörelse förklarats, att för domstol,

civil och ecklesiastik ämbetsmyndighet samt ämbets- och tjänsteman

hinder icke möter, att, när i ärende, som till dess befattning hör, in­

hämtandet af någon upplysning eller, såvidt fråga icke är om indrif­

ning af andra penningemedel än de i § 6 af nådiga förordningen den

12 juli 1878 omförmälda, påkallandet af någon handräckningsåtgärd är

af nöden, i sådant afseende utan anlitande af annan myndighets med­

verkan göra framställning hos den, hvilken enligt lag eller särskild

författning det tillkommer att sådan upplysning anskaffa eller ämbets-

åtgärd vidtaga, hvarefter den upplysning eller underrättelse, som af

den emottagna framställningen föranledes, bör, när så lämpligen ske

kan, i samma ordning lämnas den, från hvilken framställningen kom­

mit. Då i § 6 af nådiga förordningen den 12 juli 1878 omförmälas

endast kommunalutskylder och församlings afgifter till prästerskapet,

för hvilkas indrifning omedelbar handräckning redogörare emellan

således är i förordningen den 11 oktober 1878 medgifven, lärer gifvet-

vis i förevarande fall hafva åsyftats att från omedelbart handräcknings-

förfarande undantaga dels de »årliga utskylder och afgifter till kronan

äfvensom sådana utskylder och afgifter eller sammanskott af menig­

heter, som enligt gifna stadganden skola uppbäras och redovisas af

dem, som uppbörden af utskylderna till kronan åligger», hvarom, allt

stadgas i uppbördsreglementet den 10 maj 1895, dels böter, om hvilkas

indrifning stadgas i nådiga kungörelsen angående redovisning inom

länen för verkställigheten af meddelade bötesbeslut och för influtna

bötesmedel den 5 juli 1884, dels ock slutligen expeditionslösen eller

andra medel af hvad slag som helst, hvarom icke i författningarna

stadgats något särskilt indrifningsförfarande.

Löneregleringskommitténs förslag i denna del omfattar tydligen

två önskemål, det ena att bestämmelserna i kungörelsen den 11 oktober

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 71.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

25

1878 måtte ändras därhän, att uti sådana ärenden, som i kungörelsen

afses, vederbörande skola vara skyldiga att, utan anlitande af länssty­

relse såsom mellanhand, skriftväxla direkt, så framt ej i särskilda fall

anses erforderligt att jämväl erhålla länsstyrelsens yttrande eller att

eljest bringa ärendet till dess kännedom; det andra: att författningens

bestämmelse^ om direkt skriftväxling måtte utsträckas att gälla äfven

ärenden angående handräckning för uttagande af de här ofvan om­

nämnda kronoutskylder och afgifter, som i sammanhang med dem de­

biteras och. uppbäras, böter samt andra handräckningsmedel.

Kommittén har härom hört länsstyrelserna, af hvilka, beträffande

det förra önskemålet, flertalet förklarat sig anse det påkalladt och

tjänligt, att . till lättnad för länsstyrelserna bestämmelser träffades

hvarigenom i högre grad än hittills framställningar från andra myn­

digheter. i fråga om upplysningar eller annan handräckning skedde

direkt till de länsstyrelserna underlydande tjänstemän i orterna. Af

annan mening voro dock sju länsstyrelser, uppenbarligen ur kontroll­

synpunkt.

Beträffande åter frågan om utsträckning af 1878 års sist åbero­

pade författning att gälla äfven kronoutskylder och böter m. m., hafva

tretton länsstyrelser ansett detta likaledes ur kontrollsynpukt icke till­

rådligt, fyra hafva menat, att för erforderlig kontroll magistrater och

kronofogdai borde begära handräckning för indrifning af kronoutskyl­

der och böter hos länsstyrelsen i det egna länet, men denna — såsom

uppgifvits redan vara praxis — vända sig till vederbörande magistrater

och kronofogdar i andra län; öfriga sju länsstyrelser hafva förordat

den ifrågasatta förändringen, hvarvid särskildt framhållits, att utöf­

vande! det oaktadt af erforderlig kontroll i viss mån skulle under­

lättas genom de^i nådiga kungörelsen den 10 juli 1899 meddelade be­

stämmelser angående inventeringar hos kronofogdar och andra ut-

mätningsmän.

Då sålunda flera länsstyrelser bestämdt uttalat, att den nödiga

kontrollen skulle försvagas genom den föreslagna förändringen af be­

stämmelserna i nådiga kungörelsen den 11 oktober 1878, hafva kam­

markollegium och statskontoret i sitt utlåtande funnit förändringen

mindre välbetänkt och således afstyrkt förslaget i denna del.

\ id öfvervägande af hvad sålunda förekommit har jag funnit de

betänkligheter öfverdrifna, hvilka uttalats dels emot att göra den direkta

skriftväxlingen emellan de i 1878 års kungörelse afsedda ämbets-

myndigheter och vederbörande i orterna obligatorisk i stället för fakul­

tativ, dels emot utsträckning af författningen att gälla äfven kronout-

Bth. till Riksd. Prot. 1908.

1 Sami. 1 Afd. 1 Band. 54 Käft.

4

skylder och böter m. m. Särskilt gäller detta, när man, hvad beträffar

obligatorisk direkt skriftväxling, velat motsätta sig denna nr kontroll­

synpunkt. Det synes mig nämligen ligga i sakens natur, att om t. ex.

länsstyrelsen i rikets nordligaste län bar behof af handräckning bos en

kronolänsman i det sydligaste, denna handräckning bör och skall vid

direkt Invändning, såvidt på länsmanen beror, lamnas lika snabbt,

som om den äskats af länsmannens egen länsstyrelse. Att i detta tall,

för kontrollens skull, påkalla förmedling af länsstyrelsen i det sist­

nämnda länet, hvilken måhända i sin ordning skulle anlita såsom mellan­

hand den kronofogde, under hvilken den ifrågavarande länsmannen sor­

terade, lärer icke vidare böra få förekomma. Blifva föreskrifterna

ändrade i riktning af obligatorisk skriftväxlings införande i nu före­

varande fall, lära myndigheterna ingalunda sakna medel i sm hand att

ernå den erforderliga kontrollen. Däremot säger det sig sjalft, att i

de fall, då det ur någon synpunkt kan pröfvas af vikt, att ärendet blir

föremål för en förmedlande myndighets uppmärksamhet, dennas ämbets-

åtgärd af vederbörande anlitas.

.

Hvad åter beträffar förslaget att utsträcka tillämpningen åt nadiga

kungörelsen den 11 oktober 1878 att gälla jämväl i afseende på indrif­

ning af kronoutskylder och böter, kan det visserligen ej bestridas, att

den nu stadgade inskränkningen härutinnan — hvilken nödgar magi­

strater och kronofogdar att i fråga om handräckning för indrifning åt

dylika medel hos från staden eller fögderiet afflyttade personer vånda

sig till sin länsstyrelse — lämnar denna tillfälle att öfva kontroll öfver

handhafvande! af dessa indrifningsärenden. Länsstyrelsen kan och bor

nämligen vid mottagandet af redogörarens redovisning för dylika balan­

serande medel jämföra de lämnade uppgifterna med sitt handräcknmgs-

diarium. Men förutom det, att denna kontroll icke omfattar de krono­

utskylder och böter, som stå ute inom staden eller fögderiet, ej heller

resterande kommunalutskylder, har det påpekats, att erforderlig kontroll

numera i viss mån underlättats genom de i kungörelsen den 10 juli

1899 meddelade bestämmelser angående inventeringar hos kronofogdar

och andra utmätniugsmän under förutsättning naturligtvis, att dessa

bestämmelser tillämpas på ett sådant sätt, att ändamålet med inven­

teringarna verkligen ernås. I ett visst samband med denna kontro

står därjämte, enligt min uppfattning, den sistnämnda dag meddelade

föreskriften om kronofogdes skyldighet att enligt fastställdt formulär

föra kassajournal, hvaraf summariskt utdrag skall för hvarje kvartal till

Kungl. Majrts befallningshafvande insändas. Skulle Kungl. Maj:ts be­

fallningshafvande för öfrigt vid granskning af kronofogdens redogo-

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

27

relse för utestående kronouppbördsmedel och böter finna, att ett mera

afsevärdt belopp balanserar eller att föreskrifven redovisningstid väsent­

ligt öfverskridits, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i hvarje fall

utvägar att förskaffa sig erforderlig utredning. Däremot synes mig

icke, på sätt ifrågasatt varit, böra stadgas skyldighet för den, hos

hvilken handräckning begäres, att därå afgifva erkännande enligt gif-

vet enkelt formulär, hvilket erkännande uppbördsmannen skulle hafva

att bifoga redovisningen. Ett sådant erkännande skulle, åtminstone i

de fall att handräckningen omfattar flera personer, blifva i anseende

till expeditionen ganska betungande.

Lika med löneregleringskommittén anser jag således, att goda skäl

tala för att kungörelsen den 11 oktober 1878 ändras därhän, att dels

den däri antydda direkta skriftväxlingen göres obligatorisk i stället för

fakultativ, så framt icke i särskilda fall anses erforderligt, att jämväl

erhålla länsstyrelsens yttrande eller att eljest bringa ärendet till dess

kännedom; och dels att författningens bestämmelser om direkt skrift­

växling måtte utsträckas att gälla äfven ärenden angående handräck­

ning för uttagande af de här ofvan omnämnda kronoutskylder och ut­

gifter, som i sammanhang med dem debiteras och uppbäras, böter samt

andra handräckningsmedel.

Men jag har för denna min åsikt ännu ett skäl. Omdömet,

i hvad mån ifrågavarande handräckningsbestyr tynga på landskontorets

arbetsbörda, har visserligen i de utaf länsstyrelserna afgifna yttranden

varit olika. Men då antalet däraf föranledda skrivelser från visst håll

uppgifvits till tusental, vill det synas uppenbart, att, om än för denna

expedition anlitas underordnade arbetskrafter, ärendena dock utgöra en

verklig tunga för landskontoren. För den händelse Eders Kungl. Maj:t

bifaller det förslag jag här nedan har att göra beträffande indragning

af räntmästarsysslan och öfverflyttning till riksbankens kontor i resi­

densstäderna af alla bestyr vid länsstyrelsens kassarörelse, kommer

otvifvelaktigt att till landskontoret förläggas en väsentlig del af den

bokföring, som nu besörjes af räntmästaren. Det har därför synts mig

af synnerlig vikt att genom befrielse för landskontoret af den vidlyf­

tiga handräckningsexpedition, hvarom nu är fråga, bereda landskamre-

raren ökad möjlighet att ombesörja den genom räntmästartjänstens

indragning landskontoret tillkommande arbetsbörda. Och det synes,

mig icke finnas något tvifvel därom, att den arbetskraft, som nu an­

vändes för handräckningsexpeditionen, om än kvalitativt underordnad,

bör kunna blifva användbar vid den nya bokföring, som vid en even­

tuell indragning af ränteriet lärer komma att förläggas till landskontoret.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

28

Slutligen har jag i detta sammanhang att fästa uppmärksam­

het därå, att den föreslagna ändringen af kungörelsen den 11 ok­

tober 1878 berör i första rummet nådiga förordningen angående för­

ändrade föreskrifter om utmätning för krono- och kommunalutskylder,

allmänna afgifter m. m. den 12 juli 1878, vidare nådiga kungörelsen

angående redovisning inom länen för verkställigheten af meddelade

bo tesbeslut och för influtna bötesmedel den 5 juli 1884 samt slutligen

uppbördsreglementet den 10 maj 1895. Åt vederbörande statsdeparte­

ment torde få uppdragas att gemensamt med civildepartementet bereda

frågan om de författningsförslag, som med anledning af den nu berörda

frågan kunna påkallas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Landträntmästartjänsterna.

Landträntmä-

starsysslans

indragning.

i 87S års

landsstats-

kommitté.

I fråga om länsstyrelsernas organisation har löneregleringskommit-

tén haft att behandla spörsmålet, huruvida möjlighet kunde förefinnas

att indraga någon tjänstebefattning hos länsstyrelserna eller, om så ej

funnes kunna ske, huruvida möjligt vore att, förutom genom åtgärder

i andra afseenden, jämväl genom förändringar i organisativa hänseen­

den utvinna mera arbete af vissa befattningars innehafvare, och har

kommitténs uppmärksamhet därvid kommit att särskilt fästas vid landt­

räntmästartjänsterna.

Redan den år 1873 tillsatta landsstatskommitten hade framhållit,

att landträntmästartjänsterna i allmänhet icke gåfve full sysselsättning

åt deras innehafvare, samt därföre föreslagit dessa tjänsters indragning pa

sådant sätt, att i stället skulle å hvarje landskontor anställas en läns-

kassör med åliggande att handhafva landtränterigöromålen och i öfrigt

biträda med det arbete å landskontoret, som blefve honom förelagdt.

Nästan alla Kungl. Maj:ts befallningshafvande såväl som ämbetsver­

ken, som fingo yttra sig öfver kommittéförslaget, afstyrkte den före­

slagna indragningen, och vederbörande departementschef ansåg ock,

att landträntmästarbefattningarna borde bibehållas, därvid likväl borde

vid utfärdande af ny instruktion tagas under öfvervägande, huruvida

icke vissa landskontorsgöromål kunde öfverflyttas på räntmästarne.

Kungl. Maj: t lämnade sitt bifall till hvad departementschefen

anfört och framlade förslag till lönereglering för landträntmästarne vid

1880 års Riksdag. Löneregleringen genomfördes emellertid icke förrän

vid 1883 års Riksdag, och i den nådiga kungörelse, som den 22 juni

1883 utfärdades angående villkoren för åtnjutande af de ändrade löne­

förmånerna, stadgades, bland annat, skyldighet för landträntmästaren

att lämna det biträde vid göromålen å landskontoret, som kunde varda

honom genom i vederbörlig ordning utfärdad instruktion ålagdt.

29

Löneregleringskommittén har som sagdt uti sitt förslag återupp­

tagit frågan om indragning af landträntmästartjänsterna. Kommittén

har därvid intagit samma ståndpunkt som 1873 års landsstatskommitté

samt framhållit, att, om också sistnämnda kommittés förslag i denna

del icke vann bifall, såväl regering som Riksdag likväl delat uppfatt­

ningen, att landträntmästare, åtminstone under vissa tider och förhål­

landen, icke skulle blifva af sin tjänst fullt sysselsatta. Den fortgående

ökningen af länsstyrelsernas göromål hade väl gjort sig gällande äfven

å landtränterierna, men de från landtränterierna af kommittén infor­

drade uppgifterna angående omfattningen af deras göromål gåfve dock

vid handen, att missförhållandet med otillräckliga göromål för landt­

räntmästarne åtminstone flerstädes fortfarande ägde giltighet. Någon

särskild instruktion i det med ofvannämnda nådiga kungörelse den 22

juni 1883 afsedda syfte hade aldrig blifvit utfärdad, och, ehuru landt­

räntmästarne i flera län biträdt med landskontorsgöromål, framginge

dock utaf kommitténs utredning, att denna tjänstemans arbetskraft i

allmänhet icke tillräckligt tillvaratagits. Uppenbart vore ock, att, därest

landträntmästaren kvarstode i sin nuvarande ställning såsom förestån­

dare för en mera fristående afdelning inom länsstyrelsen, detta skulle

försvåra utkräfvande af hans biträde i önskvärd och tillbörlig omfatt­

ning vid landskontorsgöromålen.

Kommittén har vidare erinrat, hurusom fyra länsstyrelser i sina

på grund af nådigt cirkulär den 25 oktober 1901 afgifna underdåniga

utlåtanden rörande möjlighet till indragning af tjänster genom förenk­

lingar i förvaltningen ifrågasatt landträntmästartjänsternas indragning

samt öfverflyttande af en del af landtränteriernas åligganden på riks-

bankskontoren och resten på landskontoren. Huruvida till minskning

af göromålen å landtränteriet en del af dgss åligganden lämpligen

skulle kunna öfverflyttas på riksbanken, vore emellertid, förmenade kom­

mittén, ett spörsmål, hvarom meningarna hos dem, saken rörde, torde

vara ganska delade. Att särskildt inbetalningar borde kunna hos läns­

styrelserna lika väl som hos statskontoret i större utsträckning än nu

ske genom riksbankskontoren, syntes kommittén vara påtagligt. Äfven

utbetalningar borde, åtminstone beträffande större belopp, kunna verk­

ställas genom dessa kontor. Denna fråga torde dock icke kunna lösas

enbart ur synpunkten af hvad eu lämplig organisation inom länsstyrel­

serna kräfde, utan därvid borde hänsyn tagas äfven till dess inverkan

på arbetet och beliofvet af tjänstemän vid riksbankskontoren.

Någon närmare utredning, i hvilken omfattning riksbankens öfver-

tagande af länsstyrelsernas kassagöromål skulle kunna gå för sig, har

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

1902 års

lönereglerings-

kommitté.

Reservationer.

Länsstyrel­

serna och

ämbetsverken.

Anförda

skäl emot

kommitté­

förslaget.

kommittén emellertid icke åstadkommit utan åtnöjt sig med nyssberörda

antydningar samt på grund af dem uttalat den meningen, att länssty­

relsernas kassamedel därigenom kunde än ytterligare förminskas samt

att landträntmästarnes bibehållande för handhafvande af dessa kassa-

göromål icke vore af behofvet påkalladt.

Kommittén har sålunda icke förbundit sitt förslag till indragning

af landtränterierna med någon väsentlig omorganisation af länsstyrel­

sernas penningeförvaltning utan i likhet med 1873 års landsstatskom-

mitté hemställt, att landtränterigöromålen skulle öfverltyttas till lands­

kontoret att därstädes bestridas af en särskild tjänsteman med benäm­

ning länskassör och bokhållare och med skyldighet att utöfver kassörs-

göromålen biträda med andra göromål å landskontoret. Åt denna tjän­

steman borde enligt kommitténs förslag beredas samma aflöningsförmåner

som åt länsnotarie!' och länsbokhållare med allenast den skillnaden, att

denna nya tjänsteman skulle äga att tillsvidare åtnjuta de till landt-

räntmästaren nu utgående sportler.

Inom kommittén har emellertid icke rådt enighet om detta förslag,

Titan hafva de båda af Kungl. Maj:t förordnade särskilda repre­

sentanterna för landsstaten på anförda skäl afstyrkt den af kommitténs

flertal föreslagna omregleringen af landträntmästare'änsterna.

Denna de båda landsstatsrepresentanternas mening har omfattats

af icke mindre än nitton länsstyrelser såväl som af ämbetsverken i

deras öfver kommittéförslaget afgifna yttranden, därvid dels åberopats

samma skäl, som legat till grund för 1883 års Riksdags beslut om landt­

räntmästare änsternas bibehållande dels ock ytterligare framhållits flera

betänkligheter emot nedsättning' af dessa tjänstemäns aflöningsförmåner,

så länge uppbörd och utbetalningar till stora belopp allt fortfarande

gånge genom deras händer.

De skäl, som anförts emot kommittéförslaget i fråga om landtränte­

rierna, äro hufvudsakligen följande.

Såvidt förslaget afsåge utvinnandet af större arbetsresultat af ifråga­

varande tjänstebefattningar, innebure detsamma i själfva verket icke

annat än en betydelselös förändring af benämningen å tjänsten med åt­

följande lägre aflöning, alldenstund de nuvarande landträntmästarne

redan med nu gällande bestämmelser kunde påläggas samma tjänste­

åligganden, som skulle tillkomma länskassörerna.

Med namnförändringen följde emellertid äfven en förändring i

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

31

tjänsteställning, som medförde, att ansvaret för ränterigöromålens be­

höriga gång och räkenskapens upprättande inom rätt tid komme att

öfver flyttas på landskamreraren. Med afseende å göromålens ökning år

för år borde reformer inom länsstyrelserna hellre gå ut på att skärpa

ansvarskänslan vid de särskilda tjänstebefattningarna och sålunda mera

fördela ansvaret än att, såsom här föresloges, aflyfta det hufvudsakliga

ansvaret från en tjänsteman för att i stället öka ansvar och arbete för

landskamreraren, som i allt fall hade mycket nog att sköta.

Nedsättningen af aflöningsförmånerna vore icke heller lämplig, så

länge tjänsten vore förenad med betydande uppbörd, utan borde denna

uppbördstjänst vara så aflönad, att tjänsteinnehafvaren icke genom eko­

nomiskt betryck komme i frestelse att brista i redbarhet.

Den af kommittén antjMningsvis ifrågasatta minskningen af landt-

ränteriernas handkassor genom öfverflyttande af en del af kassarörelsen

på riksbanken vore icke ägnad att göra befattningarne mindre ansvars­

fulla såsom uppbördstjänster. Visserligen hade kommittén icke närmare

utvecklat, i hvad mån en sådan öfverflyttning skulle ske, men helt

säkert komme den hufvudsakliga uppbörden att fortfarande gå genom

ränterierna. Minskningen af handkassorna blefve vid sådant förhållande

icke af någon betydelse i fråga om uppbördsansvaret, men komme

otvifvelaktigt att föranleda ökadt arbete genom nödvändigheten att i

större utsträckning utfärda invisningar.

Olämpligheten af lönenedsättningen framträdde desto skarpare, som

själfva kontrollen å uppbörden försvårades eller rent af skulle bringas

i fara genom den föreslagna omregleringen. Med landträntmästarens

nuvarande i förhållande till landskontoret och landskamreraren mera

fristående tjänsteställning hade en fullt tillfredsställande kontroll å landt-

ränteriet kunnat utöfvas med ledning af kontrollbokföringen å lands­

kontoret. Äfven om efter omregleringen den nuvarande dubbla bok­

föringen komme att bibehållas, skulle emellertid dessa räkenskaper i

viss mån förlora sin hufvudsakliga betydelse såsom hvarandra kontrol­

lerande, då hela räkenskapen komme att föras å landskontoret med dess

chef såsom ansvarig för densamma. Den rent personliga kontrollen

blefve äfvenledes af mindre värde, sedan handhafvaren af kassarörelsen

fråntagits sin nuvarande mera själfständiga ställning och blifvit en

landskamreraren direkt underordnad tjänsteman, som kanske dessutom

vissa tider komme att på förordnande tjänstgöra såsom landskamrerare.

Länskassörstjänsten blefve nämligen efter löneminskningen en öfver-

gångstjänst, som med afseende å sportlerna säkerligen komme att i

afvaktan på vidare befordran sökas af länsbokhållaren. Länskassören

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Departements­

chefen.

Kiksbankens

öfvertagande

af länsstyrel­

sernas kassa­

rörelse.

blefve alltså den, som på grund af erfarenhet och tjänstemeriter i all­

mänhet vore närmast att komma ifråga till landskamrersförordnanden.

Befattningens egenskap af öfvergångstjänst komme tillika att med­

föra täta ombyten af innehafvare, hvilket icke kunde verka annat än

ytterst menligt för det allmänna, framför allt med hänsyn till uppbörden,

men äfven därföre, att rutin vore i hög grad behöflig vid denna tjänsts

utöfvande, särskilt i de större länen, där ränterigöromålen vissa tider

vore mycket brådskande.

Hvad sålunda anförts har jag funnit vara fullt öfvertygande i fråga

om olämpligheten af en omreglering i enlighet med lönereglerings-

kommitténs förslag. Efter min uppfattning innebär detta förslag icke

en indragning af landträntmästare’änsterna utan deras bibehållande med

eu för uppbördskontrollen skadlig, men i öfrigt oväsentlig, förändring

af tjänsteställningen samt med en försämring i lönevillkor, hvilken icke

medför någon afsevärd besparing för statsverket men kan befaras till

skada för staten förminska dessa uppbördstjänstemäns vederhäftighet.

Om det sålunda skulle befinnas nödvändigt att låta länsstyrelsernas

kassarörelse handhafvas af en länstyrelsens tjänsteman, anser jag alltså

den nuvarande landträntmästare’än sten obetingadt vara att föredraga

framför den föreslagna länskassörstjänsten. Emellertid har jag alldeles

icke kännt mig öfvertygad, att möjlighet saknas till länsstyrelsernas

befriande från den penningförvaltning, som omhänderhafves af landt-

ränterierna. Sedan frågan om landträntmästaretjänsternas indragning-

senast förekom till behandling af Ivungl. Maj:t och Riksdagen, har den­

samma så till vida kommit uti ett nytt läge, att riksbankskontor in­

rättats uti alla länens residensstäder, hvadan anledning förekommit

undersöka, huruvida det icke kunde låta sig göra att helt och hållet

öfverflytta länsstyrelsernas kassarörelse på riksbankskontoren. Tan­

ken härpå har icke heller varit främmande för länsstyrelserna, af

hvilka flera, såsom förut blifvit nämndt, redan i sina på grund af nådiga

cirkuläret den 25 oktober 1901 afgifna underdåniga utlåtanden yttrat

sig om en sådan möjlighet och än mera i sina underdåniga utlåtanden

öfver löneregleringskommitténs förslag framhållit lämpligheten af att

låta riksbanken öfvertaga kassarörelsen i dess helhet.

Statskontoret har äfvenledes redan uti sitt underdåniga utlåtande

af den 14 oktober 1902 förklarat sig anse, att landträntmästartjänster-

nas indragning icke skulle verka hindrande för ett tidsenligt och be-

tryggande ordnande af uppbörds- och redovisningsväsendet. Ehuru

32

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 71.

33

.sedermera kammarkollegium och statskontoret i sitt utlåtande i anledning

af löneregleringskommitténs förslag funnit sig icke för det dåvarande

kunna tillstyrka en sådan indragning, framgår tydligen af utlåtandet,

att denna ämbetsverkens ståndpunkt härledt sig från saknaden af

utredning om den inverkan omregleringen komme att hafva på lands­

kontorens och riksbankens öfriga åligganden.

Det har därför varit angeläget att söka åstadkomma en sådan

utredning för att tillse, om med räntmästartjänstens indragning ett be­

tryggande sätt för kassarörelsens öfverflyttning till riksbanken kunde

utfinnas utan alltför stor ökning af arbetet hos länsstyrelserna och

riksbankskontoren. I sådant afseende har uppdragits åt särskildt till­

kallade sakkunniga från olika länsstyrelser att verkställa en ingående

undersökning af detta spörsmål för att tillse, om frågan kunde till­

fredsställande .ordnas; och hafva dessa till departementschefen aflämnat

en promemoria, hvilken torde få fogas såsom bilaga vid detta proto­

koll och för hvars innehåll jag följaktligen anser mig böra endast i

största korthet här redogöra.

Enligt det af de sakkunnige uppgjorda förslaget skulle alla utbe-

Utbetalningar.

talningar för länsstyrelsens räkning göras af riksbankens vederbörande

kontor på grund af checker, utfärdade af länsstyrelsen och i allmän­

het ställda till viss man. Den som hade fordran hos länsstyrelsen och

själf inställt sig för betalnings erhållande skulle alltså få mottaga check

å beloppet. Emellertid skulle inställelser personligen eller genom om­

bud för lyftande af medel hos länsstyrelsen icke vara behöfliga, utan

skulle, efter det rekvisitionshandlingarna med posten till länsstyrelsen

inkommit samt där undergått granskning, till vederbörande med tjänste-

post utsändas check å det till betalning godkända beloppet. I fall,

där sådant kunde anses lämpligare såsom vid flera utbetalningar till­

hörande samma anordningstitel, skulle länsstyrelsen för undvikande af

.alltför många checker kunna utfärda en enda till länsstyrelsens egen

•order ställd check å hela sammanlagda utbetalningsbeloppet jämte an­

modan att till vederbörande på tjänstepost afsända medlen enligt en

specifik förteckning, upptagande namn, adress och belopp.

. Checkerna borde numreras i löpande ordningsföljd från årets

början till. slut samt bokföras af länsbokållaren, hvilken jämväl hade

att kontrasignera checkerna, innan de till länsstyrelsens underskrift

franilades. Äfvenledes hade länsbokhållaren att före framläggandet förse

rekvisitionshandlingarne med bevis om granskning samt hänvisning till

vederbörligt checknummer. Länsstyrelsen hade därefter att ingå i prof­

il.

till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afl. 1 Band. 54 Räft.

5

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

34

ning af rekvisitionshandlingarna, fatta beslut ifråga om betalningen

och underskrifva check å godkändt belopp. Sjkifva utbetalningsbeslu-

tet finge alltså anses ligga uti den underskrift checken, hvadan sär­

skild utanordning icke därförut eller samtidigt borde behöfva utfärdas och

underskrifvas utan kunde anstå till något senare tillfälle. Därigenom vun­

nes en betydande lättnad i landskontorsarbetet, då möjlighet bereddes

landskontoret att för hvarje månad sammanslå flera eller alla till samma

anordningstitel hörande rekvisitionshandlingar uti en anordning, hvilken

lättnad bestode uti minskadt besvär icke blott med anordningars ut­

skrifvande och underskrifvande utan äfven med själfva bokföringen, som

komme att upptaga ett betydligt mindre antal utgiftsposter än soin eljest

behöfde förekomma. Länsstyrelsens utanordningar blefve alltså icke

såsom nu beslut om betalning, utan finge mera karaktären af beslut,

huru och under hvilka titlar de förut under månaden genom checker

gjorda utbetalningarna skulle i räkenskapen afföras.

I arbetsbesparingssyfte hafva de sakkunnige vidare ansett läns­

styrelserna böra befrias från anskaffande af vederbörandes kvittenser

å erhållna betalningar. Då länsstyrelsen icke komme att med kontanta

medel bestrida betalningar utan med checker, som af riksbanken in­

lösas, sedan de blifvit vederbörligen kvitterade, borde särskilda kvit­

tenser å länsstyrelsens verifikationshandlingar vara obehöflig^,. . Det

borde, enligt de sakkunniges mening, vara tillräckligt, att rekvisitions-

handlingarna försetts med hänvisningar till vederbörliga checknummer,

äfvensom att länsstyrelsen uti de al länsstyrelsen underskrifna anord­

ningarna intygade, att anordningarna betalts genom checker, hvilka till

nummer och'belopp uti anordningstexten specificerats. Riksbanken skulle

dessutom dagligen till länsstyrelsen lämna uppgift å inlösta checker,

upptagande checkernas nummer och belopp äfvensom de personer, till

hvilka checker utfärdats, hvarjämte riksbanken, i händelse medel en­

ligt länsstyrelsens anmodan på sätt förut nämnts blifvit af riksbanken

utsända enligt förteckning, skulle till länsstyrelsen återsända det ena

exemplaret af den i två exemplar utskrida förteckningen, försedt med

attest, att riksbanken verkställt utbetalningarna. Dessa riksbankens

uppgifter å inlösta checker äfvensom attester om verkställda utbetal­

ningar borde ur revisionssynpunkt kunna godkännas såsom bevis, att

länsstyrelsens i räkenskapen afbörda utgifter blifvit bestridda och kom­

mit rätta vederbörande till godo.

Checkerna skulle dragas å statskontorets giroräkning, där länssty­

relsen skulle hafva jämväl diverse verks medel innestående.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

35

Inbetalningar af medel till länsstyrelsen skulle, enligt de sakkun­

niges förslag, göras hos riksbankens vederbörande kontor, som skulle

upptaga inbetalningarne å statskontorets giroräkning och därå lämna

vanliga girokvitton. Girokvittot borde insättaren, om ban personligen

eller genom ombud inställt sig för att leverera medel, aflämna till

landskontoret jämte reversal i två exemplar, hvaraf landskontoret skulle

behålla ena exemplaret tillika med girokvittot samt återställa det andra

exemplaret till insättaren, försedt med bevis, att medlen enligt giro-

kvitto levererats i riksbanken och behörigen antecknats i landskonto­

ret. Reversalen skulle numreras i löpande ordningsföljd från årets

början till slut och bokföras i länsräkenskapen. Lika litet bär som

vid utbetalningar skulle emellertid inställelser personligen eller genom

ombud behöfva ifrågakomma. Levereringarna kunde jämväl med all­

männa posten insändas till riksbanken med bifogande af de för lands­

kontoret afsedda reversalen, och borde i sådant fall åligga riksbanken

att hvarje dag omedelbart efter kassatimmens slut aflämna reversal och

girokvitton till landskontoret, som, efter levereringarnes antecknande,

till vederbörande insättare med tjänstepost borde öfversända ena exem­

plaret af reversalen med åtecknadt bevis af innehåll, som förut nämnts.

I sammanhang därmed borde riksbanken äfvenledes hvarje dag aflämna

summarisk uppgift å de för dagen insatta medel.

Riksbanken skulle enligt förslaget icke öfvertaga förandet af nå­

gon del utaf länsräkenskapen, utan borde denna fortfarande åligga

länsstyrelsen och då närmast länsbokhållaren. Denna räkenskap, hvil­

ken komme att motsvara den nuvarande ränteriräkenskapen, blefve

emellertid högst väsentligt drygare än den, länsbokhållaren för när­

varande både att föra. Då själfva tekniken vid räkenskapens förande

vore jämförelsevis lätt inlärd, ansåge de sakkunnige, att biträde med

lägre kvalifikationer kunde ställas till länsbokbållarens förfogande vid

bokföringsarbetet.

Med afseende å det ökade arbetet som förslaget skulle medföra

för länsbokhållaren och äfven för landskamreraren vore det emellertid

nödvändigt att länsstyrelserna i sammanhang med räntmästartjänster-

nas indragning blefve befriade från omliänderhafvande af stämpelför­

råden. De sakkunnige, som under band inhämtat, att fullmäk­

tige i riksbanken icke vore benägna att låta riksbankskontoren öfver­

taga stämpelförråden, hafva därföre tänkt sig, att statskontorets stäm­

pelbyrå kunde träda i direkt förbindelse med stämpelförsäljarne i lands­

orten. Med nu i riket befintliga kommunikationer borde detta utan

afsevärda svårigheter låta sig göra. Det måste ju visserligen antagas,

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Inbetalningar.

Bokföringen.

Stämpelför­

råden.

Pensionsutbe-

talningar.

Hikebanks-

fullmäktige.

att detta skulle kräfva något ökad personal å vederbörlig afdelning i

statskontoret, men arbetsbesparing skulle gifvetvis vinnas, om detta

arbete lades i händerna på personer, som uteslutande hade att därmed

syssla, i stället för att lägga arbetet på landskamreraren eller annan

landskontorstjänsteman, som då måste dagligdags gång efter annan af­

bryta sitt egentliga arbete för att gå till stämpelförrådet och uppräkna-

samt expediera stämplar.

Ett annat landtränteriernas åliggande, som efter landträntmästar-

tjänsternas indragning skulle blifva besvärligt att sköta å landskontoret,,

vore pensionsutbetalningar för åtskilliga pensionskassor, nämligen folk-

skollärarnes pensionsinrättning och änke- och pupillkassa, elementar-

lärarnes vid allmänna läroverken änke- och pupillkassa, arméns pen­

sionskassa samt flottans pensionskassa. De sakkunnige hafva tänkt sig

att dessa pensionsinrättningar borde kunna på annat sätt ombesörja

sina pensionsutbetalningar, exempelvis genom postsparbankerna i riket.

Öfver detta förslag hafva utlåtanden inhämtats från fullmäktige i

riksbanken äfvensom från statskontoret, länsstyrelserna, styrelsen för

postsparbanken och direktionerna för ofvanberörda pensionsinrättningar.

Fullmäktige i riksbanken, som ansett sig hafva att öfverväga den

föreslagna anordningen endast i hvad anginge riksbanken, hafva i sitt

utlåtande förklarat sig från denna synpunkt icke hafva funnit något

att erinra mot lämpligheten eller möjligheten af anordningens genom­

förande. Enligt 17 § banklagen vore riksbanken pliktig mottaga

penningar för statsverkets räkning samt verkställa utbetalningar af

dessa medel. Denna skyldighet medförde å andra sidan en ganska

afsevärd förmån för riksbanken, i det att statsverket icke ägde att å

dess hos banken innestående medel tillgodonjuta någon ränta. Vid

dessa förhållanden borde enligt fullmäktiges mening riksbanken söka

att, så långt med dess uppgift kunde vara förenligt, medverka till

nödiga förenklingar i statsförvaltningen, äfven om dessa skulle för

riksbanken medföra ökade förvaltningsutgifter.

Den i omförmälda P. M. åberopade tabell* rörande in- och utbetal­

ningar m. m. vid landtränteri erna angåfve antalet inbetalningar till

ränterierna med jämförelsevis små siffror. Förmedlandet af dessa inbe­

talningar samt aflämnandet af summariska uppgifter å de för hvarje

dag insatta medlen torde därför icke blifva för riksbankens kontor sär­

deles betungande.

Annat torde, såsom ock af de sakkunnige anmärkts, förhållandet

blifva i afseende å verkställandet af utbetalningarna för länsstyrelsernas-

räkning. Dessa utbetalningar fördelade sig naturligtvis ganska ojämnt

*) Se löneregleringskommitténs statist, utredningar [Bill. till betänkandet Y] sid. 33.

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

37

på årets olika dagar; och då nyss nämnda tabell för det län, som

visade största siffran, upptoge antalet utbetalningar till omkring 25 i

medeltal för hvarje arbetsdag, torde det med skäl kunna antagas, att

utbetalningarnas antal i detta län vissa dagar komme att räknas i

hundratal. Enahanda torde förhållandet blifva äfven i andra län. Att

expediera utbetalningar i sådant antal samma dag förteckning därå

mottagits, kunde riksbanken omöjligen åtaga sig. Det torde därför

blifva nödvändigt att, såsom äfven af de sakkunnige föreslagits, utsän­

dandet af medel enligt särskilda förteckningar inskränktes till vissa

bestämda dagar i veckan, förslagsvis två, samt att länsstyrelsen i till­

räckligt god tid till bankkontoret aflämnade de för utbetalningarna

dessa dagar afsedda förteckningar. Äfven med det rådrum, som här­

igenom erhölles, torde det nog ej kunna undvikas att vid ett eller

annat kontor anskaffa ökad arbetshjälp, men den kostnad, som häraf för

kontoret uppkomme, motsvarades naturligtvis äfven af en ökning i

arbetskraft för kontorets verksamhet i dess helhet.

I den uppgjorda P. M. vore afsedt, att riksbanken skulle för hvarje

dag till länsstyrelsen lämna uppgift å inlösta checker, upptagande icke

blott checks nummer och belopp utan äfven namnet å den, till hvilken

check utfärdats.

De böcker, som i riksbanken fördes för girorörelsen, vore ej in­

rättade för upptagande däri af namnen å dem, på hvilka de för uttag

å giroräkning använda checker utställas. För så vidt ifrågavarande

uppgift skulle kunna hämtas från bankens räkenskapsböcker, måste

således i böckerna uppläggas eu särskild kolumn, upptagande dessa

namn. Denna anordning medförde uppenbarligen ett betydligt ökadt

bokföringsbesvär och vore för banken utan något som helst värde.

Skulle åter uppgiften hämtas från verifikationerna, blefve det härmed

förenade besväret knappast mindre.

Till följd häraf måste det för fullmäktige framstå såsom högst önsk-

värdt, att de ifrågavarande uppgifterna, som i och för sig föranledde

en högst väsentlig ökning af bankkontorens expeditionsgöromål, afsåge

allenast de inlösta checkernas nummer och belopp utan upptagande af

namnen. Fullmäktige funne uppenbart, att uppgifterna, äfven så be­

skaffade, vore för länsstyrelserna själfva fullt tillräckliga. Och icke

ens för den reviderande myndigheten torde den fullständigare uppgiften

vara behöflig, detta så mycket mindre som myndigheten äfven på annat

sätt kunde öfva kontroll öfver utbetalningarna. Det vore nämligen så

anordnadt, att riksbanken vid hvarje månadsskifte till länsstyrelsen

aflämnade särskild förteckning, angifvande nummer och belopp å alla

Kung}. Maj.is Nåd. Proposition N:o 71.

Särskildt ytt­

rande af

fmllm.

Törne-

bladh och

Olof Jonsson.

Statskontoret.

af länsstyrelsen utställda, enligt kungl. kungörelsen den 8 april 1904

aviserade checker, hvilka ej blifvit vid kontoret infriade. Dessa för­

teckningar, särskildt den som aflämnades vid årsskiftet, innefattade då

bevis, att alla öfriga af länsstyrelsen utställda checker verkligen blifvit

inlösta. Den kontroll, som härigenom vunnes, torde vara fullt betryg­

gande på samma gång som den uppenbarligen vore den enklast och

bekvämast möjliga.

I det fall att utbetalningar skulle äga rum genom riksbankens

försorg i enlighet med länsstyrelsens specifika förteckning, hade förut­

satts, att den åtföljande checken skulle ställas till länsstyrelsens egen

order. Det syntes fullmäktige lämpligare, att checken i sådant fall

ställdes till riksbankens order.

Fullmäktiges sålunda afgifna utlåtande var åtföljdt af protokolls-

utdrag, utvisande, att herrar riksbanksfullmäktige R. Törnebladh och

Olof Jonsson anmält i viss mån afvikande mening.

I likhet med öfrige fullmäktige hade reservanterna funnit det i

sin ordning, att riksbanken i sin mån biträdde länsstyrelserna med

kassautbetalningar och för det ändamålet äfven finge öfvertaga vissa

därmed sammanhängande förvaltningsbestyr. Reservanterna ansåge sig

dock böra uttala tveksamhet om vidden af de ökade kostnader, som

genom det föreliggande förslaget skulle ådragas riksbanken. Det kunde

nämligen lätt inträffa, att vid åtskilliga om ej många afdelningskontor

behofvet af ökade arbetskrafter skulle visa sig större, än som nu kunde

tillförlitligt beräknas. Till ej ringa del torde detta komma att bero af

den omständigheten, i hvad mån de nya åliggandena komme att falla

i större mängd och med större tyngd på vissa särskilda månadsdagar,

då göromålen redan förut plägat hopa sig och då svårigheter att snabbt

nog betjäna allmänheten kunde uppstå, allrahelst om pensionsutbetal-

ningar till vissa kårer skulle förekomma, hvarom ännu icke definitivt syntes

vara afgjordt. De ökade utgifter, som påkallades af riksbankens öfver-

tagande af vissa förrättningar i stället för landtränterierna, borde natur­

ligtvis icke förbises vid uppgörandet af den föreslagna förändringens

debet och kredit i deras helhet.

Statskontoret har uti sitt utlåtande anfört, att det icke vore till­

rådligt att, såsom ifrågasatt blifvit, ordna utbetalningarna så, att utställ-

landet af check skulle föregå utfärdandet af anordning. _ Det måste

nämligen anses vara af grundläggande betydelse, att anordningen blefve

det primära, som följdes af utskrifvandet af anvisningen eller checken.

38

Kungl. Ma,j;ts Nåd. Proposition N:o 71.

39

Genom vederbörlig anteckning i den föreslagna journalen skulle visser­

ligen upplysning kunna vinnas om den utanordning, hvarje särskild

check afsåge; men uppskötes utskrifvandet af anordning och därmed

följande bokföring å vederbörlig anslagstitel — och ett sådant upp­

skof hade de sakkunnige tänkt sig kunna i vissa fall utsträckas till

en hel månad — skulle icke, såsom önskligt vore, ett anslags ställning

vid hvarje tillfälle kunna öfverskådas.

Härmed sammanhängde nära frågan om sättet för- utkvitterandet

af de utanordnade beloppen. Visserligen vore det sannt att, om riks­

banken lämnat uppgift, att en check blifvit inlöst, så innefattade detta

bevis därom, att beloppet blifvit utbetaldt. Men ur revisionssynpunkt

kunde — oafsedt de svårigheter, som måste uppstå vid verifikationer­

nas ordnande — detta icke anses tillfredsställande, så länge icke jäm­

väl förelåge bevis att beloppet blifvit lyftadt af rätt person. Härut­

öfver torde äfven kunna anmärkas, att under tiden mellan ckeckens

uttagande i landskontoret och dess inlösen i riksbanken statsverket

icke skulle äga något som hälst kvitto, hvilket gifvetvis måste anses

betänkligt, hälst om checken någon längre tid förblefve utelöpande.

Mot den sammanföring å statskontorets giroräkning af statsmedel

och diverse verks medel, hvilken blifvit af de sakkunnige förordad,

syntes jämväl erinringar böra göras. Utom det att en sådan samman­

föring skulle gifva en under vissa tider alldeles vilseledande uppfatt­

ning om statskontorets verkliga kassaställning, synes den, då stats­

kontoret icke hade att taga någon som helst befattning med en stor

del af dessa medel, vara principiellt oriktig och i alla händelser förefölle

det mindre lämpligt att, utan särskilda skäl, i statens kassarörelse

indraga medel, som tillhörde kommuner eller vore af enskild natur.

Hvarutinnan de förordade förändringarne skulle — såsom de sak­

kunnige på ett ställe förklara — komma att för allmänheten medföra

»högst väsentliga» fördelar, har statskontoret icke lyckats af betänkandet

utröna; men då i detta sammanhang framhållits, hurusom de af läns­

styrelserna å statskontorets giroräkning utfärdade checker — om hvilka

det i annat sammanhang sades, att de »i allmänhet borde vara ställda

till viss man» — skulle komma att »i allmänna rörelsen mottagas såsom

penningar», så hade statskontoret ansett det kunna ifrågasättas, huru­

vida det kunde anses vara önskvärdt, att dylika utelöpande checker

till större antal förekomme. Sådant skulle nämligen i hög grad för­

svåra den kontroll i afseende å öfverensstämmelsen mellan statskon­

torets bankräkning och riksbankens veckorapporter, som måste inom

statskontoret utöfvas.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 71.

40

Kungl. Maj:ts Nåd. 'Proposition N:o 71.

På frågan, hvad som ur besparingssynpunkt skulle vara för clet

allmänna att vinna, därest de föreslagna förändringarna blefve genom­

förda, lämnade det föreliggande betänkandet icke något bestämdt svar.

Det antyddes dock, att en väsentlig besparing för statsverket skulle

vara att vänta. Då man emellertid finner, att de sakkunnige själfva

ägt anledning till tveksamhet, huruvida det genom ränteriernas indrag­

ning ökade arbetet inom länsstyrelserna skulle kunna medhinnas utan

inrättande af någon ny tjänst; då vidare uppställdes såsom oeftergiflig

fordran, att länsstyrelserna efter omregleringen blefve befriade från det

af landträntmästarne nu omhänderhafda stämpelförrådet, hvilket natur­

ligtvis innebure, att de med detta bestyrs öfverflyttande på andra

händer förenade utgifter komme att ytterligare minska den genom landt­

räntmästare^] änsternas indragning åsyftade besparing; och då slutligen

i betraktande toges, hurusom de sakkunnige vid uppgörande af sina

beräkningar syntes hafva utgått från det antagande, att länsstyrelserna

skulle hafva att motse upphörandet af vissa dem nu åliggande bestyr

med utbetalning af pensioner för folkskollärarnes pensionsinrättning

och änke- och pupillkassa, lärarnes vid elementarläroverken änke- och

pupillkassa, arméns pensionskassa och flottans pensionskassa, men högst

osäkert torde vara, om och i hvad mån denna förutsättning komme

att förverkligas — finge det vara förklarligt, om statskontoret måste

ställa sig något tveksamt beträffande den ekonomiska vinsten af ränt­

mästare änsternas indragning.

Såsom ett af skälen, hvarför den föreslagna reformen vore önsk­

värd hade anförts, att landträntmästarnes tjänstegöromål för närvarande

.mångenstädes ej under hela året beredde tjänstinnehafvarne full syssel­

sättning. Då det emellertid ej blifvit tillförlitligen utredt, att icke

landträntmästarne skulle kunna lämpligen öfvertaga vissa göromål från

landskontoret, kunde statskontoret för sin del ej tillmäta nyssnämnda

skäl stor betydelse.

Beträffande en af de nu antydda förutsättningarna för landtränt-

mästartjänsternas indragning ansåge sig statskontoret böra något

närmare uttala sig. Såsom oeftergifligt villkor för en sådan indragning

hade uppställts, att länsstyrelserna befriades från det dem enligt gäll­

ande förordningar om stämpelafgiften och om en särskild stämpel­

afgift för försäljning af punsch m. m. nu åliggande bestyret med länens

förråd af stämplar af olika slag; och de sakkunnige hafva icke funnit

annan utväg erbjuda sig för ernående af detta mål än den, att man

läte statskontorets stämpelbyrå träda i direkt förbindelse med en hvar

stämpelförsäljare och stämpelredogörare i landsorten. Om så blefve

41

fallet, kunde enligt de sakkunniges mening vidare ifrågasättas, antingen

att länsstyrelserna fortfarande skulle utöfva den närmare tillsynen öfver

stämpelförsäljningen i landsorten och föra räkenskap däröfver samt

sålunda till stämpelförsäljarne utanordna rekvirerade stämplar och

öfverlämna ett exemplar af rekvisitionen till statskontoret för stämp­

larnas afsändande, eller ock att statskontoret öfvertoge hela tillsynen

öfver stämpelförsäljarne och deras stämpelräkningar, så att länsstyrel­

serna helt befriades från denna uppbörd och räkenskap, i hvilket senare

fall skulle vinnas en så afsevärd lättnad i länsbokhållarens landsboks-

arbete och jämväl i den dagliga expeditionen, att därmed »alla svårig­

heter» vid öfvertagandet af de ökade göromålen i följd af landtränt-

mäs tar tjänsternas indragning blefve undanröjda. De sakkunnige hade

dock nödgats antaga, att denna förändring skulle kräfva något ökad

personal å vederbörlig afdelning inom statskontoret.

Hvad först beträffade förslaget att nu indraga de af ålder i

ränterierna befintliga stämpeldepåerna, så förefölle det egendomligt att

fråga härom väckts vid en tidpunkt, då denna skatteuppbördsform anli­

tades i så betydligt högre grad än tillförene, och då anledning icke

torde saknas till det antagande, att den allt fort komme att tagas i

anspråk på ett, särskildt för den stora allmänheten, betydelsefullt sätt.

Det måste nämligen ligga i såväl denna allmänhets som statens eget

välförstådda intresse, att dessa skattemärken vore lätt tillgängliga; och

det torde icke kunna förnekas, att om all distribution af olika stämpel­

sorter och stämpelvalörer skulle förläggas till en enda plats för hela

riket, så komme det berättigade krafvet på en lätt och snabb tillgång

till de i hvarje fall erforderliga skattemärkena icke att kunna tillgodo­

ses på ett lika nöjaktigt sätt som om en välförsedd depå förefunnes

inom hvarje län. I ett land med den utsträckning som vårt torde

kommunikationerna aldrig blifva så fullkomlig;’, att det kunde vara

betydelselöst, om stämpeldepåer funnes i landsorterna eller icke.

Ansåges de nu antydda olägenheterna af indragning af statskon­

torets stämpeldepåer hos länsstyrelserna icke böra utgöra hinder för en

sådan åtgärd, återstode att taga i öfvervägande, under hvilka förutsätt­

ningar statskontoret skulle kunna åtaga sig ombesörjandet af stämp­

larnas öfversändande direkt till en hvar stämpelredogörare och stämpel-

försäljningsman utom Stockholm. Genom tillmötesgående af förestån­

daren för riksbankens sedeltryckeri hade hittills alla remisser af punsch-

stämplar till landsorten ägt rum direkt från sedeltryckeriet till veder­

börande ränteri; och detta hade icke blott för statskontorets stämpel­

kassör och dennes kontrollant inneburit en stor besparing i tid och

Bih. till Rihsd. Prot. 1908.

1 Sami. 1 Afd. 1 Band.

54

Hdft.

6

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71.

42

Statskom m.

Tenows

reservation.

arbete utan äfven utgjort eu af de lokala förhållandena inom statskon­

toret påkallad, hardt när nödvändig förutsättning för ordnandet af

detta bestyr. Högst tvifvelaktigt torde vara, om denna anordning-

skulle kunna bibehållas efter borttagande af ränterierna såsom mellan­

händer vid stämpeldistributionen, då detta tydligen skulle medföra ett

mångdubbelt ökadt besvär för sedeltryckeriet. Att borttagandet af

dessa mellanhänder skulle påkalla en fullständig omläggning och en

väsentlig utvidgning af statskontorets stämpelbyrå, syntes under alla

förhållanden uppenbart, då det toges i betraktande att under år 1906

funnes i rikets olika län tillsammans 363 stämpelförsäljningsmän och

redogörare. Antalet dylika försäljningsman och redogörare utgjorde

för närvarande inom Stockholms stad omkring 30.

Att nu framlägga ett i detalj utarbetadt förslag till en sådan om­

läggning och utvidgning af statskontorets stämpelbyrå, som nyss an­

tyddes, hade den för detta ärendes behandling hos statskontoret till­

mätta tiden icke medgifvit. Redan nu torde dock böra utsägas, att

statskontoret icke under några förhållanden ansåge sig kunna, på sätt

de sakkunnige alternativt ifrågasatt, öfvertaga den Kungi. Maj:ts befall­

ningshafvande tilldelade uppgiften att utse stämpelförsäljningsmän å

platser, där sådana behöfdes, att godkänna, förvara och bevaka stämpel-

försäljningsmäns och öfriga stämpelredogörares i länen uppbördssäker-

heter samt att öfver dem och deras redogörelser utöfva stadgad kontroll.

Innan beslut fattades om indragning af landträntmästareänsterna,

hvilka för närvarande vore af den största betydelse för statsmedlens

och en stor del andra under statens kontroll stående medels uppbörd

och redovisning, ansåge statskontoret därför såsom oeftergiflig! villkor

böra fordras, att fullständig utredning vunnits, dels att sådan indrag­

ning kunde ske utan någon eftergift i afseende å reda i bokföringen

samt säkerhet och fullständighet i kontrollen, dels och att genom

indragningen det allmänna tillskyndades någon mera afsevärd besparing

i utgifter.

"Då sådan utredning icke för närvarande kunde anses föreligga,

tilltrodde sig statskontoret icke att kunna förorda det förevarande för­

slaget till landträntmästareänsternas indragning.

Enligt det vid statskontorets utlåtande fogade prototokollsutdrag

hade föredraganden statskommissarien Tenow äfvensom generaldirek­

tören grefve Wachtmeister varit från beslutet skiljaktiga.

Statskommissarien Tenow hade icke kunnat i något hänseende

dela de af statskontorets majoritet uttalade betänkligheterna.

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

43

Visserligen vore förslaget både genomgripande och. vidtomfattande

och visserligen hade den tid, som tillmätts för detta utlåtandes afgif­

vande, varit alltför ringa för en genomarbetning jämväl af det förslag

till ändringar i räkenskaps formulären, som af de sakkunnige framställts,

men dessa formulär, hvilka, såsom de sakkunnige jämväl antydt, endast

afsåge att belysa huru de sakkunnige, med så liten rubbning som möj­

ligt i nu gällande formulär, tänkt sig det tekniska utförandet af vissa

detaljer, kunde och borde blifva föremål för ett särskildt öfvervägande,

sedan själfva reformen blifvit beslutad. Det förhållande, att åtskilliga

erinringar kunde framställas mot de sakkunniges förslag till räkenskaps-

formulär, hvilka kunde tänkas uppställda på flera olika sätt, kunde icke

afhålla reservanten ifrån att tillstyrka själfva reformen, som icke i

någon mån vore beroende af hur man kunde med större eller mindre

smidighet tekniskt lösa en eller annan bokföringsdetalj. Och frågan

om landträntmästarnes indragning, som för öfrigt vid liera föregående

tillfällen varit föremål för ämbetsverkets öfvervägande, hade, i den före­

liggande promemorian fått en fullt tillfredsställande utredning, som väl

kunde läggas till grund för ett beslut i frågan.

Utredningen visade till fullo, att de föreslagna nya anordningarna

icke i någon som helst mindre mån än de nuvarande skulle vara äg­

nade att tillgodose de fordringar, som måste ställas på en effektiv kon­

troll och på fullständighet i de särskilda posternas verificering. Hvad

särskildt kassakontrollen beträffade, blefve denna ju enligt den nya ord­

ningen fullkomligt onödig hos länsstyrelserna, då någon kassa icke vi­

dare skulle där finnas, och den kontroll å statskontorets giroräkning i

sin helhet, som gifvetvis såsom hittills alltjämt måste försiggå i stats­

kontoret på grund af inkomna rapporter om länsstyrelsernas insätt­

ningar och uttag, skulle enligt den nya ordningen icke blifva mera

invecklad än nu vore fallet, om ock denna kontroll till följd af det

större antalet checker komme att omfatta flera poster. Kontrollen,

blefve i öfrigt inskränkt till själfva bokföringen, hvilket måste anses

såsom eu högst väsentlig fördel, och de förändringar, som därutinnan

föreslagits, vore icke på någon punkt af den beskaffenhet, att kontrol­

len skulle kunna anses blifva mindre effektiv enligt det nya systemet

än enligt det nu tillämpade.

Hvad därefter verificeringen beträffade, hade statskontorets majori­

tet visserligen medgifvit hvad som är alldeles uppenbart eller att, om

riksbanken lämnat uppgift att en check blifvit inlöst, så innefattade

detta bevis, att beloppet blifvit utbetaldt. Men majoriteten tillägger, att

detta icke »ur revisionssynpunkt kunde anses tillfredsställande så länge

44

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

icke jämväl förelåge bevis att beloppet blifvit lyftadt af rätt person).».

För reservanten syntes det däremot obestridligt, att då länsstyrelsen

ntställt eu check till viss person, ålåge det riksbanken att tillse att

just denne person och ingen annan finge lyfta beloppet, och risken af

misstag härutinnan kunde icke under några omständigheter drabba läns­

styrelsen eller statsverket. Då länsstyrelsen för närvarande utlämnade

en anordning, hvilken företeddes å landtränteriet och där kvitterades,

torde länsstyrelsen i de flesta fall ha lika liten eller lika stor garanti

för att beloppet blefve lyftadt af rätt person, som om beloppet lyftades

å riksbanken.

Skulle det emellertid anses nödvändigt att äga ett direkt bevis om

att check blifvit utlämnad och utlämnad till viss person, torde det

förorsaka föga besvär och tidsutdräkt att då check uttoges å landskon­

toret uttagaren å rekvisitionshandlingen eller i en särskild kvittensbok

anmodades teckna särskildt kvitto om mottagande af checken, i hvilket

fall den jämväl framställda invändningen, att om fordringsägaren för­

nekade, att han mottagit checken, landskontoret skulle sakna kvitto,

torde förfalla. Om check utsändts med tjänsteposten, torde särskildt

bevis därom vara erforderligt lika litet för ett statens kontor som för

ett enskildt affärskontor, hvilket till en fordringsägare utsände, exem­

pelvis, en postremissvexel.

Därest check förkomme och anmälan därom inginge till landskon­

toret, kunde detta lätt å riksbanken förvissa sig om att checken icke

blifvit inlöst och därefter, med dödande af den första checken, utfärda

duplettclieck, hvarom naturligtvis riksbankskontoret borde särskildt un­

derrättas till förekommande af att båda checkerna blefve inlösta.

Från revisionssynpunkt ställde sig för öfrigt kontrollen å checkerna

enklare än någonsin, tv då ett antal checker med löpande nummer

blifvit af länstyrelsen enligt dess böcker utfärdade och riksbankens

afdelningskontor vid årsskiftet, på sätt vore föreskrifvet i nådiga kun­

görelsen den 8 april 1904, vitsordat, att af dessa de och de numren

med de och de beloppen icke inlösts, så innefattade detta fullt bevis

om att alla öfriga af länsstyrelsen utställda checker blifvit inlösta,

och revisionstjänstemännens undersökning kunde inskränka sig uteslu­

tande till dessa icke inlösta checker.

Väl vore det sannt, såsom statskontorets majoritet erinrat, att de

sakkunnige framhållit, hurusom de af länsstyrelserna å statskontorets

giroräkning utfärdade checkerna skulle komma att »i allmänna rörelsen

mottagas såsom penningar», men härmed torde de sakkunniga icke

hafva afsett, hvad majoriteten däri inlade, utan endast att de till viss man

45

ställda checkerna kunde transportéras på annan person och sålunda

icke medföra den olägenheten att icke kunna till inlösen i riksbanken

företes af annan än den, till hvilken de utställts. Med den utveckling-

bankväsendet nu ernått öfver hela landet med filialer af enskilda ban­

ker i nästan hvarje stationssamhälle, skulle dessa checker komma att

förvandlas i penningar i närmaste bankfilial alldeles som fallet nu vore

med verkliga postremissvexlar, hvilka i affärsvärden allmänt användes

som betalningsmedel vid stora och små likvider. Bankkontoren komme

naturligtvis i sin ordning att låta checkerna gå direkt till inlösen hos

vederbörande afdelningskontor af riksbanken. Och det vore alldeles

icke att befara, att utelöpande checker skulle förekomma i så stor ut­

sträckning, att det komme i någon som helst mån försvåra eller

tynga den mycket enkla och oberoende af checkernas större eller min­

dre antal fullkomligt träffsäkra kontroll å giroräkningen, som numera

införts i statskontoret.

Äfven reservanten skulle hafva föredragit om reformen kunnat ge­

nomföras utan rubbning i det nu föreskrifna förfaringssättet med an­

ordningen som det primära, hvilket följdes af utskrifvandet af anvis­

ningen eller checken. Men då detta efter landtränteriernas indragning-

måste medföra utfärdande af såväl check som anordning för hvarje

särskild utbetalningspost, och detta i sin ordning skulle, enligt hvad de

sakkunnige försäkrat, förorsaka en så stor arbetsökning för landskontoren,

att fördelen af landträntmästartjänsternas indragning, åtminstone i de

större länen, blefve i besparingshänseende ringa eller ingen, måste re­

servanten afstå från yrkandet härpå. Och han ansåge sig kunna göra

detta, då förslaget förutsatte, att rekvisitionshandlingarna skulle gran­

skas och pröfvas redan före checks utskrifvande, hvarigenom checken

i själfva verket komme att innefatta anordningsbeslutet och anordningens

utfärdande därefter komme att blifva af en mera formell effekt. Men detta

innebure i sin ordning som en oundgänglig nödvändighet, att checken

borde underskrifvas förutom af landskamreraren med länsbokhållare^

kontrasignation jämväl af landshöfdingen eller landssekreteraren, och

icke, såsom de sakkunnige, dock mera tveksamt, ifrågasatt, endast af

landskamreraren med länsbokhållare^ kontrasignation. Om blott detta

iakttoges, kunde ingen berättigad anmärkning göras därutinnan, att

landskamreraren skulle kunna missbruka giroräkningen, ty han komme

att kontrolleras nedifrån af länsbokhållaren och uppifrån af landshöf­

dingen eller landssekreteraren.

Da journalen vid hvarje tid lämnade en lätt tillgänglig- upplysning-

om de med checker täckta utbetalningarnas storlek och natur och då

de sakkunnige tillika förutsatt, att de särskilda liggare för specifika

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 71.

46

anteckningar rörande vissa utanordningar, som redan nu — oafsedt anord-

ningsboken —- måste föras å landskontoren, alltjämt skulle bibehållas,,

kunde reservanten icke dela statskontorets majoritets uppfattning, att

genom ett uppskof på några dagar eller en vecka med ordern om de-

utbetalda beloppens afförande från vederbörliga anslag öfverskådlighet

och reda skulle äfventyras. Detta skulle möjligen kunna inträffa i stats­

kontoret, som måste vid hvarje tidpunkt äga kännedom om ställningen

å vissa stora, hela riket omfattande anslag, men länsstyrelsernas förvalt­

ning af de till deras disposition anvisade anslagen eller delar af anslag

eller fonder vore en helt annan, och den ölverblick, som de behöfde,

begränsades af länsstatens förut gifna ram och de nyssomförmälda

löneliggarne samt de särskilda konti för diverse medlen. _ Det läge-

därför, enligt reservantens förmenande, en betydlig öfverdrift i majo­

ritetens kraf på öfverskådlighet i fråga om ett material, som icke vore

mera vidtomfattande.

Majoriteten hade vidare gjort erinringar emot den sammanföring

å statskontorets giroräkning af statsmedel och diverse medel, hvilken

blifvit af de sakkunnige förordad. Majoriteten förmenade, att en sådan

sammanföring skulle gifva en under vissa tider alldeles 'vilseledande

uppfattning om statskontorets verkliga kassaställning samt uttalade, att,

då statskontoret icke hade att taga någon som helst befattning med

en stor del af dessa medel, vore denna sammanföring principiellt

oriktig.

_

_

_

.

Häremot ville reservanten till en början erinra, att statkontoret själft,

utan att olägenhet däraf någonsin försports, alltjämt hade fonders och

diverse medel, ofta till högst betydande belopp, insätta å statskontorets

giroräkning, därvid statskontoret — alldeles som de sakkunnige nu

föreslå beträffande länsstyrelserna — endast genom bokföringen skiljde

dessa medel från statsmedlen. Då denna giroräkning redan nu måste-

betraktas såsom en statsverkets giroräkning och icke, såsom dess benäm­

ning oegentligt angåfve, uteslutande en statskontorets giroräkning, kunde

reservanten icke finna, något principiellt oriktigt däri, att länsstyrel­

serna finge å samma räkning insätta och uttaga de diverse verks me­

del, som de hade under sin särskilda förvaltning. Någon viseledande

uppfattning om den verkliga kassaställningen behöfde däraf ingalunda

uppkomma. Redan utan utvidgning af de rapporter, som nu manatli-

gen inkomme till statskontoret från länen, kunde med största lätthet

upplysning vinnas om de belopp, till hvilka diverse medlen vid månads­

skiftena uppginge och genom en föga tidsödande sammanställning ur de

inkomna reversalen samt en obetydlig, endast till lättnad för statskon-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

47

horets bokföring i öfrigt ledande förändring af de dagliga uppgifterna

å dragningar på statskontorets giroräkning, skulle statskontoret äfven

mellan månadsskiftena kunna följa växlingarna med afseende å diverse

medlens förekomst å giroräkningen. Det vore så långt ifrån, att någon

vilseledande uppfattning om den verkliga ställningen skulle genom de

nya anordningarna uppstå, att tvärtom den vilseledande uppfattning,

till hvilken den nuvarande ordningen inbjöde, skulle försvinna.

Enligt den tabell, som funnes intagen i slutet af det tryckta ka­

pitalkontot till rikshufvudboken, uppginge de medel, som funnes insatta

å länsstyrelsernas giroräkningar i allmänhet, till omkring 3,000,000

kronor. Vid de tilliällen af året, då dessa medel för hela riket öfver-

®tigit detta belopp, hade detta i allmänhet berott häraf, att statsmedel,

speciellt under uppbördstiderna, insatts å dessa räkningar i afvaktan

på utredning om medlens natur. I det hänseendet skulle man alltså

kunna säga, att diversemedelsräkningarne verkligen för närvarande vore

missvisande, enär de vissa tider af året upptoge högst betydande be­

lopp af statsmedel, men ingalunda skulle någon missvisning kunna för

den uppmärksamme iakttagaren uppstå, därest diverse medlen alltjämt

insattes å statsverkets gemensamma giroräkning, ty lätt åstadkomna

fortlöpande statistiska anteckningar skulle snart gifva vid handen en

viss regelbundenhet i detta som i andra hänseenden.

Under det att dessa medels frånvaro från den stora gemensamma

räkningen bunde större kassakapital än nödigt, skulle deras samman­

förande med statsmedlen tvärtom nedbringa behofvet af kassaförlag,

hvilket, då det här kunde ske utan ringaste olägenhet, väl vore att

-eftersträfva. För länsstyrelserna skulle det utan tvifvel innebära en

stor lättnad i arbetet att icke såsom nu behöfva hvarje dag göra öfver-

flyttningar mellan styrelsens egen och statskontorets giroräkning, och

för statskontoret skulle, såsom reservanten sökt visa, den nya anord­

ningen icke förorsaka det ringaste obehag.

Statskontorets majoritet hade förmält sig icke hafva lyckats af

promemorian utröna, hvarutinnan de förordade förändringarne skulle, såsom

de sakkunnige på ett ställe förklara, komma att för allmänheten med­

föra högst väsentliga fördelar. Om man med uppmärksamhet genom­

läste de sakkunniges yttrande i denna del, skulle man dock lätt nog

finna, att desse därmed afsåge, att hvem som helst hädanefter skulle

kunna fullgöra levereringar och erhålla kvitto därå med allmänna pos­

ten samt likaledes med tjänstepost få, emot insändande af rekvisitions-

handlingar, betalning till sig öfversänd i form af check. Hos flera

länsstyrelser hade visserligen redan nu tillämpats, att betalning öfver-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

48

sändts med tjänstepost, då rekvisitionshandlingarna varit kvitterade,

men enligt de föreslagna förändrade bestämmelserna skulle allmänheten

kunna påräkna, att detta alltid blefve förhållandet i alla län, vare sig

rekvisitionshandlingarna före insändandet varit kvitterade eller icke.

Denna fördel måste väl kunna med allt skäl betecknas såsom högst

väsentlig och mera än väl uppväga den ganska betydelselösa olägenhet,

som den nya ordningen kunde innebära för dem, som personligen ville

infinna sig: först i landskontoret för att mottaga check och sedermera

i riksbanken för att förvandla denna till kontanta penningar. _ Denna

omgång behöfde ingen, som icke särskild! ville, underkasta sig. Om

han å rekvisitionshandlingarna uppgåtve sin adress, mottoge han i sin

bostad med posten antingen check (direkt från länsstyrelsen) eller post­

anvisning, resp. postremissväxel (från riksbanken). Reservanten kunde

därför icke instämma i majoritetens utsago, att de påstådda fördelarna

för allmänheten icke kunde af promemorian utrönas.

I detta sammanhang ville reservanten emellertid framställa ett för­

slås:, som enligt hans förmenande skulle leda till en afsevärd för-

enkling.

De sakkunnige hade föreslagit, att i ett stort antal fall medel

skulle från riksbanken utsändas enligt förteckningar, upptagande namn,

adress och belopp. Detta skulle tillgå sålunda, att då flere rekvisitions-

handlingar tillhörande samma anordningstitel innelåge, skulle en check,

ställd till länsstyrelsens (riksbankens?) egen order, utfärdas å samman­

lagda beloppet och öfverlämnas jämte specifik förteckning i två exem­

plar till riksbanken, som skulle utsända beloppen och därefter åter­

ställa ena exemplaret af förteckningen med attest, att beloppen blifvit

till vederbörande utsända.

Detta utsändande af riksbanken torde väl i det öfvervägande an­

talet fall komma att ske medels postanvisning eller postremissvexel.

Det ville då synas, som om landskontoret utan större tidsutdräkt skulle

kunna direkt verkställa detta utsändande i alla de fall, då beloppen

icke öfverstege 500 kronor, som vore det högsta belopp, som finge

försändas genom postanvisning. Uppgörandet af en förteckning in

duplo torde icke innebära väsentligen mindre besvär än utskrifvande

för hvarje belopp af en postanvisning. Dessa postanvisningar kunde

å postkontoret likvideras med en check å postanvisningarnas samman­

lagda belopp, ställd till postkontorets order. Häremot torde väl näppe­

ligen från postverkets sida resas något hinder. För belopp högre än

500 kronor kunde länsstyrelsen alltid utsända check, som i allmänna

rörelsen verkade alldeles som en postremissväxel.

Rungi. Maj.is Nåd. Proposition No 71.

50

öfvertagande af stämpelexpeditionen ett belopp af 5,000 kronor i an­

slagsökning för statskontoret, och öfriga af förändringen föranledda

kostnader beräknades till 5,000 kronor årligen, så nppstode i alla fall

en besparing för statsverket, som öfverstege 90,000 kronor om året.

Under åberopande af hvad reservanten sålunda anfört, tillstyrkte

han de sakkunniges förslag.

GrefveWacht- Generaldirektören grefve Wachtmeister bär delat majoritetens me-

”ervatfoiT" ning utom hvad anginge betänkligheterna mot sammanföringen å stats­

kontorets giroräkning af statsmedel och diverse medel. I öfrigt hade

grefve Wachtmeister uttalat, att, såvidt nu kunde bedömas, ur teknisk

synpunkt afgörande hinder icke borde möta mot landtränteri ästartjänster-

nas indragning. Den åstadkomna utredningen hade emellertid icke till­

räckligt ådagalagt, huruvida någon fördel i besparingsafseende kunde

därigenom vinnas.

Läns-

Utaf de från länsstyrelserna inkomna utlåtanden har inhämtats, att

styrelserna, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Malmö­

hus, Västmanlands, Kopparbergs, Gäfleborgs och Jämtlands län antingen

helt biträdt förslaget eller med vissa erinringar, för hvilka jag här

nedan kommer att redogöra, förklarat sig icke hafva något emot den

föreslagna omregleringen.

Länsstyrelsen i Hallands Jän, som förut förordat räntmästare’än -

sternas indragning, har väl fortfarande vidhållit denna sin mening, men

länsstyrelsen har icke velat biträda det nu framlagda förslaget. I stäl­

let för att låta riksbankens utbetalningar grundas å checker, hade läns­

styrelsen förordat ett af landskamreraren i länet författadt utkast till

förändrade bestämmelser, enligt hvilka länsstyrelsens anordningar skulle

öfverlämnas till riksbanken med order att på grund af dem verkställa

utbetalningarne.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat ungefär samma

uppfattning samt dessutom framhållit, att en större del af den bokföring,

som ålegat ränterierna, borde öfverflyttas på riksbankskontoren, därest

räntmästare’änsterna skulle indragas.

Det torde emellertid förtjäna i detta sammanhang omnämnas, att

de inom departementet tillkallade sakkunnige före utarbetandet af sitt

förslag råd fört sig med vederbörande fullmäktig i riksbanken och där­

vid under hand fått besked, att riksbanksfullmäktige näppeligen kunde

öfvertaga länsstyrelsernas utbetalningar, såvida icke därvid begagnades

sådana former, som öfverensstämde med affärskutym. Bestridande af

utbetalningar på grund af länsstyrelsens anordningar kunde alltså icke

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 71.

51

ifrågakomma, utan borde alla utbetalningar grunda sig å anvisningar

eller checker.

Länsstyrelsen i Alfsborgs län har väl gjort en del erinringar emot

det framlagda förslaget, men icke afstyrkt detsamma.

De tolf återstående länsstyrelserna hafva däremot bestämdt afstyrkt

landträntmästartjänsternas indragning, och anser jag mig böra i korthet

redogöra för de hufvud sakligaste invändningar, som emot förslaget fram­

ställts, därvid jag på samma gång tillåter mig bemöta dessa invänd­

ningar.

Först och främst har anmärkts — och detta icke blott utaf de Departements-

länsstyrelser, som afstyrkt förslaget, utan äfven utaf flera af dem, som chefen-

icke motsatt sig detsamma — att den uppgifna anledningen till refor­

men, nämligen otillräckligt arbete för landträntmästarne, antingen icke

vore eller åtminstone icke behöfde vara förhanden, då jämlikt gällande

bestämmelser landträntmästaren kunde genom i vederbörlig ordning ut­

färdad instruktion åläggas att biträda med arbete å landskontoret. Till

och med länsstyrelsen i Gottlands län har gjort denna invändning.

Denna länsstyrelse såväl som flera af dem, där själfva landtränteri-

göromålen säkerligen icke utgöra tillräckligt arbetsmått, hafva väl i

sina yttranden gifvit anvisningar, hvilka landskontorsgöromål genom

sin beskaffenhet lämpligen »skulle kunna» ytterligare påläggas landt­

räntmästarne. Men af yttrandena synes emellertid framgå, att äfven

i fall, där sådant kunnat ske, föreskriften om landträntmästarens arbets-

skyldighet å landskontoret icke hittills i afsevärd omfattning tillämpats,

något, som ock torde framgå däraf, att icke mera än en länsstyrelse,

nämligen i Stockholms län, gjort framställning hos Kungl. Maj:t om

instruktion för landträntmästaren, hvithet skedde så sent som år 1905.

Då de nu gällande bestämmelserna alltså icke under de gångna tjugu­

fem åren verkat tillfyllestgörande för att tillvarataga landträntmästarens

fulla arbetskraft i län, där ränterigöromålen i sig själfva icke varit till­

räckliga, synes mig knappast utsikt förefinnas att samma bestämmelser

skola medföra bättre resultat i framtiden.

Emot detaljerna i förslaget har anmärkts, att det Lomme att med­

föra olägenheter för allmänheten. Därvid har framhållits, att check­

väsendet skulle vålla svårigheter för de likvidsökande, af hvilka många

saknade skrif- och affärsvana. Detta blefve särskild! förhållandet för

dem, som finge checker sig tillsända ut på landsbygden, där bank­

inrättningar saknades.

Om man å checkblanketterna låter trycka förklarande anmärk­

ningar, huru checken bör kvitteras och hvad vederbörande eljest har

att iakttaga för likvids erhållande, så tror jag icke svårigheter skola

uppstå för någon, huru föga affärsvan han än må vara. Om check­

väsendet vinner större utbredning, torde allmänheten för öfrigt snart

få vana därvid och checkerna komma säkerligen att, efter vederbörliga

endossement, mottagas icke blott hos vanliga bankinrättningar, utan

komma äfven att inlösas af sparbanker och utaf handlandena i orterna.

Om likvid icke kan på detta sätt erhållas, finnes ju alltid den möjlig­

heten att insända checken till riksbanken, som därefter med tjänstepost

öfversänder likvid till vederbörande. För öfrigt kan länsstyrelsen, där

sådant begärts eller länsstyrelsen eljest med hänsyn till förhållandena

finner lämpligt, utställa checken till riksbankens egen order med an­

modan att öfversända kontanta medel till rekvirenten.

Den nya ordningen skulle äfvenledes, har det anmärkts, vid in­

betalningar medföra olägenheter för allmänheten härutinnan, att, om.

medel insändas med posten, kvittensets framkomst till den levererande

komme att försenas en dag, samt att, om den levererande personligen

inställde sig, han skulle få ökadt besvär och tidsspillan genom besök

såväl å riksbanken som å landskontoret. Särskildt, säger man, skulle

svårigheter härutinnan möta i de icke sällsynta fall, då personer sådana

och exempelvis köpare af smärre kronolägenhet er eller svagdrickstillver-

kare, som behöfde hjälp med upprättande af reversal och kanske icke

ägde kännedom om betalningsbeloppet, skulle inleverera medel.

Det kan visserligen icke hjälpas, att den levererande, som själf

inställer sig, får hafva besväret att gå på två ställen för levereringens

behöriga fullgörande, såvida han genast vill hafva kvitto å levereringen

och icke föredrager att få det sig tillsändt med tjänstepost. Däremot

äro betänkligheterna i fråga om kvittensets försenande vid leverering

med allmänna posten obefogade. Kvittensets afsändande behöfver näm­

ligen icke och får icke af landskontoret uppskjutas till påföljande dag.

Hvarje middag strax före riksbankens stängningstid afhämtas giro-

kvitton och reversal från riksbanken, hvarefter levereringarna omedel­

bart antecknas i länsräkenskapen och ena exemplaret al reversalen,

kvitterade, med dagens post afsändas till vederbörande, i >etta bör äfven

de dagar, då många inbetalningar skett, kunna mycket väl medhinnas.

Hvad angår de anförda exemplen i fråga om köpare af smärre krono­

lägenheter eller svagdrickstillverkare och dylika, hvilka i allmänhet

förmenats icke förstå sig på att skrifva reversal och understundom sakna

kännedom om betalningsbeloppet, så torde inga svårigheter behöfva

uppkomma. Dessa levereringar kunna nämligen allt fortfarande såsom

hittills insändas till länsstyrelsen, som ombesörjer reversalen och levere­

ringarna.

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

54

ligga för betänkligheter emot det af de sakkunnige föreslagna för­

faringssättet. Enligt detta förslag skulle ju checkens underskrifvande

— som bör ske af länsstyrelsen och icke, såsom de sakkunnige mera

tveksamt ifrågasatt, ensamt af landskamreraren — föregås af pröfning

och beslut rörande utbetalningen. Checken kommer alltså att innefatta

länsstyrelsens utbetalningsbeslut och anordningen får karaktären af en

order, huru utgiften bör i räkenskapen afföras. De, som undertecknat

checken, blifva alltså ansvariga för utbetalningen, men icke de, som

undertecknat afföringsordern. Nu skulle visserligen häremot kunna

invändas, att den granskande myndigheten icke blir i tillfälle att utaf

verifikationerna till länsräkenskapen utröna, hvem som i egenskap af

landskamrerare är för utbetalningsbeslutet ansvarig. Detta torde dock

vara af mindre betydelse, om blott sådana anteckningar föras hos läns­

styrelsen, att detta förhållande där kan utredas utan att man behöfver

gå till de hos riksbanken förvarade checkerna. Då kan den granskande

myndigheten utan uppgifvande af namn rikta anmärkningar mot den,

som i egenskap af landskamrerare är för utbetalningsbeslutet ansvarig,

hvarefter det bör tillkomma länsstyrelsen tillse att rätter ansvarig af-

gifver förklaring. De anteckningar, som i sådant afseende torde böra

föras hos länsstyrelsen, behöfva icke blifva betungande utan kunna be­

stå i anteckning af vederbörandes signaturer antingen i checkbokens

stam eller i särskild kolumn i journalen vid de där införda checkerna.

Enligt förslaget skall länsbokhållaren kontrasignera checkerna till

bevis om skedd bokföring af desamma. Om man i en blifvande in­

struktion dessutom gör honom jämte landskamreraren ansvarig för till­

syn därå, att checkernas belopp stå i öfverensstämmelse med verifika­

tioner, äfvensom att check utfärdats till rätt person enligt behöriga

verifikationer och de bestämmelser i ämnet, som varda utfärdade, så

tror jag mig därmed hafva undanröjt anledningarna till de utaf ett

par länsstyrelser framhållna svårigheterna att utöfva tillfredsställande

kontroll däröfver, att genom checker anvisade medel komme till an­

vändning för de ändamål, hvartill de vore afsedda. Sistberörda

länsstyrelser hafva nämligen gjort anmärkning i berörda afseende samt

därvid uttalat, att länsbokhållarens kontroll kunde göras värdelös af

en landskamrerare, som önskade till sin fördel för längre eller kor­

tare tid använda de medel, som stode till länsstyrelsens förfogande.

Detta uttalande skulle gifvetvis sakna fog, därest man iklädde läns­

bokhållaren ett ansvar, från hvilket han icke kunde befrias utan att

hafva hänskjuta frågan under Kungi. Maj:ts befallningshafvandes af­

görande. Då skulle visserligen kunna påstås, att länsbokhållaren utan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

56

utfärdas, ett förfaringssätt, som väl medför, att kvittenser kunna för

den granskande myndigheten uppvisas, men som ingalunda utgör större

garanti, att betalning kommit rätt person till godo, än enligt det nu

föreliggande förslaget.

En länsstyrelse bär ifrågasatt, att svårigheter skulle kunna uppstå

vid riksbankens utsändande af medel, på sätt i promemorian föreslagits,

för den händelse medlen icke kunde vederbörande tillställas, exempelvis

på grund af dödsfall. Länsstyrelsen har uttalat tveksamhet, huru man

då skulle förfara med dylika genom utfärdad check anvisade medel i

afvaktan på erforderlig utredning, hvem medlen borde tillkomma. Hin­

der lärer emellertid icke möta att i dylika fall åter insätta medlen på

statskontorets giroräkning, från hvilken de genom checken uttagits.

En annan länsstyrelse har anmärkt, att promemorian* ingenting

innehållit om förfaringssättet, därest en check blefve utelöpande öfver

ett månadsskifte eller kanske helt förkomme; och icke heller både i

promemorian förutsetts möjligheten däraf, att en person gjort inbetal­

ning i riksbanken och erhållit girokvitto men underlåtit aflämna giro-

kvittot hos länsst

3

U'elsen för annotation.

Med anledning häraf får jag till en början framhålla, att det för

månadsafslutningen i räkenskapen icke har någon betydelse, huruvida

en check utelöper öfver ett månadsskifte eller huruvida en hos riks­

banken gjord inbetalning icke blir inom månadens slut hos länsstyrelsen

annoterad. Af räkenskapsformuläret framgår nämligen, att en å stats­

kontorets giroräkning dragen och å inkomstsidan i journalen antecknad

check blir före månadens slut å utgiftssidan afförd såsom anordning å

vederbörlig titel, oafsedt huruvida den blifvit hos riksbanken inlöst

eller icke. En hos riksbanken gjord men hos länsstyrelsen icke annote­

rad inbetalning blir naturligtvis icke synlig i länsräkenskapen, hvadan

en sådan inbetalning icke heller öfvar inverkan på månadsafslutningen.

Några balanser i berörda afseenden uppkomma alltså icke.

Då det emellertid vore otillfredsställande, om checker komme att

längre tid förbli oinlösta, bör å check blanketten tryckas en erinran,

att checken utan dröjsmål bör till inlösen företes, med särskild hän­

visning till innehållet i § 10 checklagen. Landskontoret bör dessutom

gifvetvis i journalen afpricka inlösta checker och tid efter annan tillse,

hvilka checker utelöpa, samt, då anledning därtill emellanåt förefinnes,

gifva vederbörande anmaning att aflämna checken till inlösen, alldeles

såsom nu gång efter annan måste ske i fråga om utelöpande anord­

ningar. Visar det sig att check förkommit, bör därvid förfaras i enlig­

het med checklagens föreskrift. Detta torde dock sällan behöfva ifråga-

Kung1 Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

58

göromål. Om detta kan utaf landträntmästaren medhinnas, så bör det

ock kunna gå för sig för länsbokhållaren, om hans landsbokssemester

får begynna från januari månads början, och särskildt böra inga svårig­

heter möta, sedan länsbokhållaren befriats från stämpelredogörelserna,

hvilkas granskning och sammanfattning i de större länen upptagit hufvud-

sakligaste delen af semestertiden under januari månad.

Några länsstyrelser, däribland märkligt nog de uti Stockholms och

Uppsala län, hafva ansett stämpelexpeditionernas öfverflyttande på stats­

kontoret ställa allt för stora fordringar på stampelförsäljarne och deras

förmåga att »långt i förväg» beräkna sitt stämpelbehof. Om man emeller­

tid undantager de allra nordligaste länen samt Gottland, lärer väl post­

gången till hufvudstaden vara så bekväm, att större dröjsmål med re­

kvirerade stämplars erhållande från statskontoret i de flesta fall icke kan

befaras än om de skulle rekvireras från länsstyrelsen. För de med

afseende å postgång alltför aflägset från hufvudstaden belägna länen

skulle särskilda stämpelförråd kunna, där sådant undantagsvis pröfvades

nödigt, inrättas, hvilket torde komma att tagas i öfvervägande i sam­

manhang med framläggande för Riksdagen af förslag till erforderliga

ändringar i stämpelförordningen. Gifvetvis borde, såsom statskontoret i

sitt utlåtande framhållit, antagande och entledigande af stämpelförsälj-

ningsmän samt tillsynen öfver ställda säkerheter fortfarande af läns­

styrelserna omhänderhafvas äfven efter det stämpelförråden hos läns­

styrelserna indragits.

Öfver förslaget att låta vissa pensionsutbetalningar, som nu verk­

ställas af landtränterierna, öfverflyttas på postsparbanken, hafva direk­

tionerna för pensionsinrättningarna äfvensom styrelsen för postsparbanken

blifvit hörda. Direktionerna för pensionsinrättningarna hafva uti sina

yttranden förmenat hinder möta för postsparbanken att åtaga sig utbetal­

ningar af änkepensioner äfvensom sådana pensioner, vid hvilkas utbetal­

ning vissa afgifter skola innehållas. Styrelsen för postsparbanken har där­

emot, under påpekande, att en högst afsevärd förmån skulle beredas

pensionstagarna, om pensionerna finge lyftas vid postsparbankskontoren

i orterna, förklarat sig beredd att lämna medverkan till beredande af

eu dylik förmån. Skulle det emellertid vid den undersökning, som ytter­

ligare torde komma att göras i denna fråga, visa sig omöjligt att befria

länsstyrelserna från bestyret med dessa pensionsutbetalningar, så lära,

såsom ett par länsstyrelser påpekat, dessa utbetalningar kunna anför­

tros åt kronofogdar och magistrater, som härför skulle förskottsvis för­

ses med medel genom länsstyrelsernas försorg. Denna fråga torde

alltså icke behöfva lägga hinder för landtränteriernas indragning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

60

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition No 71.

klassen körande länen att i längden reda sig med allenast en länsbok­

hållare, som under högst fem månader skulle komma att själf uppe­

hålla sin egen tjänst och som sällan eller aldrig skulle blifva i tillfälle

att mera afsevärdt biträda landskamreraren och under dennes mera

direkta handledning sätta sig in uti landskamrerargöromål.

Om sålunda i vissa län behofvet af en ytterligare länsbokhållar-

tjänst skulle efter landträntmästartjänstens indragning befinnas oändeligt,

så vill jag likväl på det bestämdaste framhålla, att detta behof inga­

lunda kan anses enbart eller ens till största delen hafva sin orsak uti

omorganisationen af länsstyrelsernas kassarörelse och landträntmästar­

tjänstens indragning, enär det utan tvifvel väsentligt ökade bokförings-

arbetet å landskontoret förvisso icke kräfver länsbokhållarkvalifikationer

för dess fullgörande utan kan fullkomligt lika bra utföras af en lands­

kontorist eller ett mera stadigvarande extra biträde allt efter göromålens

omfattning i olika län.

Redan utaf hvad jag nu anfört torde framgå, huru vanskligt det

skulle ställa sig att söka med siffror beräkna den besparing för stats­

verket, som den föreslagna omorganisationen komme att medföra. Ån

mera framgår detta, om man betänker, att öfverflyttandet. af länststy-

relsernas kassarörelse på riksbanken bör komma till stånd på

en gång samtidigt i alla län, under det att afvecklingen af landtränt­

mästare' änsterna kommer till utförande så småningom i män af landtränt-

mästarnes afgång. Det synes nämligen icke böra komma ifråga att sätta

landträntmästarne på indragningsstat, utan böra de, i sammanhang med

riksbankens öfvertagande af länsstyrelsernas kassarörelse, inflytta på

landskontoret för att utföra bokföringsarbete eller annat arbete, som kan

finnas lämpligt. Med landträntmästarens inflyttning på landskontoret vinnes

alltså genast där en ny arbetskraft, hvilken allt efter hans ålder och andra

egenskaper i öfrigt åstadkommer besparing i utgifter för landskontoret

och under alla förhållanden undanröjer de förut omtalade svårigheterna

med afseende å länsbokhållargöromålens uppehållande under den del

af året, då länsbokhållaren är förhindrad att själf sköta dessa göromål.

Då landträntmästaren från tjänsten afgår, torde böra i hvarje särskilda

fall pröfvas, i hvad mån länsstyrelsens göromål kräfva en ny ordinarie

tjänsteman i hans ställe eller göromålen kunna genom tillökning af

extra biträdesanslaget uppehållas. Därest ordinarie tjänstepersonalen

anses behöfva ökas, får i hvarje särskildt fall tillses, huruvida detta

bör ske genom inrättande af en länsbokkållartjänst eller allenast en

landskontoristbefattning, allt efter göromålens omfattning och besvär­

lighet hos hvarje särskild länsstyrelse. Om man förutsatte, att samt-

61

liga landträntmästare nu på en gång afginge, så skulle alltså kräfvas

en rätt ingående undersökning för afgörande, i hvad män nya arbets­

krafter behöfdes i de särskilda länsstyrelserna; och det bör alltså vara

lätt insedt, huru vanskligt eller rättare sagdt omöjligt det ställer

sig att nu göra en sådan beräkning för den i många fall rätt af­

lägsna framtid, då landträntmästarens afgång kommer att inträffa.

Det kan hända att göromålens mängd då ökats hos länsstyrelsen i

sådan grad, att det kan behöfvas ersätta honom med en länsbok­

hållare i län, som för närvarande skulle kunna åtnöja sig med ett extra

biträde, i händelse afgången inträffade nu.

Om det alltså icke låter sig göra att i siffror beräkna besparingen

för statsverket genom omorganisationen, så lärer å andra sidan icke

kunna förnekas, att besparing måste uppkomma — och detta äfven om

hvarje landträntmästare skulle behöfva ersättas med en länsbokhållare,

hvit ket emellertid med all säkerhet icke behöfver ske. Skillnaden i löne­

förmåner mellan dessa tjänstemän är ju rätt afsevärd, och därtill kommer,

att de nya tjänstebefattningar, som kunna varda inrättade i stället för landt-

räntmästartjänsterna, blifva för landskontorsgöromålen i öfrigt nyttigare

och jämväl på detta sätt medföra besparing i utgifterna för dessa

göromåls uppehållande. Med landträntmästares afgång blifva ock de

honom tillkommande provisioner å diverse verks medel disponibla att

af länsstyrelsen användas till extra biträdens aflönande, hvarigenom

kostnaderna härför kunna nedbringas. Väl är det sannt, att de ökade

göromålen hos riksbanken och hos statskontoret skulle föranleda någon

ökning i utgifterna hos dessa verk, men denna ökning torde icke blifva

afsevärd i förhållande till besparingarna hos länststyrelserna. För

öfrigt åberopar jag i detta afseende riksbanksfullmäktiges yttrande

äfvensom statskommissarie!! Tenows reservation.

I likhet med statskommissarien Tenow är jag dessutom af den

uppfattningen, att den föreslagna omorganisationen är ett steg i rätt

riktning och jämväl i öfrigt förenad med så stora fördelar, att den

borde förordas, äfven om någon direkt besparing därigenom icke vunnes.

Det kan icke heller vara mening uti att låta länsstyrelserna befatta

sig med kassarörelse, sedan staten fått egna penningverk uti hvarje

residensstad.

Visserligen hafva anmärkningar framställts -emot det framlagda

förslagets detaljer, men dels torde, såsom jag ofvan sökt påvisa, många

utaf de framställda anmärkningarna vara temligen obefogade eller

betydelselösa, och dels torde vid utarbetande af de föreskrifter, hvartill

omorganisationen gifver anledning, behörigt afseende kunna fästas vid

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

62

de framställda anmärkningarna. De särskildt tillkallade sakkunnige,

Indika inom departementet biträdt, vid beredande af landsstatslönereg-

leringsfrågan, hafva icke haft uppdrag att uppgöra detaljeradt förslag

rörande omorganisationen, hvithet också näppeligen kunnat ske under

den tid, som stått till förfogande, utan deras åliggande, har vant att

verkställa undersökning, huruvida och på hvad sätt en indragning af

landträntmästartjänsterna skulle kunna komma till stånd. I sådant af­

seende har jag funnit den förebragta utredningen gifva vid handen,

att indragning af landträntmästartjänsterna och öfverflyttande åt läns­

styrelsernas kassarörelse på riksbanken kan äga rum icke blott utan

olägenhet utan med afsevärd fördel för statsverket. Beslutas en sådan

omorganisation, så lärer omarbetandet af nu gällande bestämmelser

kunna följa efteråt.

Beträffande tiden för omorganisationens genomförande bör, såsom

jag förut anmärkt, riksbankens öfvertagande af länsstyrelsernas kassa­

rörelse försiggå på en gång hos alla länsstyrelser, under det att nu­

varande landträntmästareänsters afveckling bör ske i mån af tjänst-

innehafvarnes afgång. Om alla landträntmästartjänsterna i riket för

närvarande vore med ordinarie innehafvare besatta, så skulle öfver-

flyttandet af kassarörelsen kunna ännu något år undanskjutas, men nu

förhåller det sig så, att dessa tjänster äro vakanta samt uppehållas på

förordnande i Stockholms, Jönköpings, Skaraborgs och Västmanlands

län. All anledning synes mig alltså tala för reformens genomförande

redan från den 1 januari 1909, så att fullständig indragning af landt­

räntmästartjänsterna må kunna i dessa fyra län äga rum från och med

nämnda dag.

Det skulle då kunna komma ifråga att i sammanhang med indrag­

ningen genast besluta om den ökning af ölriga ordinarie arbetskrafter,

som hos nyssberörda fyra länsstyrelser kan erfordras i stället för den

indragna landträntmästartjänsten, men jag håller emellertid före, att det

vore lämpligare låta anstå därmed ett års tid, hvarunder dessa läns­

styrelser kunde uppehålla de ökade göromålen genom extra biträde

samt vinna erfarenhet, i hvad mån en ny ordinarie tjänsteman verk­

ligen behöfdes. Möjligt kan ock vara, att föreskriften om minst sex

timmars arbete hvarje dag för tjänstemännen kan härå öfva inverkan.

Det torde emellertid böra ur länsstyrelsernas yttranden i ärendet om­

nämnas, att länsstyrelsen i Stockholms län, som motsatt sig den före­

slagna indragningen, icke uppgifvit, hvilken förstärkning af den ordi­

narie tjänstepersonalen skulle behöfvas, om landträntmästartjänsten

indroges; att länsstyrelsen i Jönköpings län ansett sig behöfva en ny

Kungl. MajHs Nåd. Proposition N:o 71.

64

uppginge till 8,000. Vid senaste lönereglering vann detta förslag emel­

lertid icke Kungl. Maj:ts och. Riksdagens bifall, utan anslogs af­

löning å ordinarie stat allenast åt en länsnotarie i hvarje län samt

öfverlämnades till Kungl. Maj:ts nådiga pröfning i hvarje särskildt

fall frågan om anställande därutöfver af extra länsnotarier, att af-

lönas med arfvoden af högst 2,000 kronor hvardera. I enlighet härmed

hade på grund af särskilda nådiga beslut under årens lopp blifvit an­

ställda två extra länsnotarier i Malmöhus län och likaledes två i Göte­

borgs och Bohus län samt en i hvart och ett af öfriga län med undan­

tag af Uppsala, Södermanlands, Gottlands och Västmanlands, län.

Af extra länsnotarierna torde i regel påfordras fullt ut lika mycket

arbete som af de ordinarie, och, då de flesta af dessa extra tjänstebe­

fattningar tillkommit för längre tid sedan samt behofvet af dessa tjän­

stemän måste antagas i ett stort antal län äfven för framtiden blifva

påkalla dt, hade kommittén ansett nödigt, att flera länsnotarier blefve

uppförda å ordinarie stat.

Vid öfvervägande af frågan, i hvad mån en sådan öfverflyttning a

ordinarie stat borde äga rum, ansåge iöneregleringskommittén målens

antal å landskansliet enligt arbetsredogörelserna icke höra tilläggas af­

görande betydelse. Dessa arbetsredogörelser syntes nämligen vara upp­

gjorda efter så olika grunder, att de icke lämnade någon tillfyllestgö­

rande ledning för bedömande af de olika länsstyrelsernas arbetsbördor.

Utan att förbise, att länsstyrelsernas arbete påverkades af ett flertal

faktorer, däraf länets folkmängd blott utgjorde en, hölle dock. lönereg-

leringskommittén före, att för bedömande af arbetets omfattning folk­

mängden torde lämna det relativt säkraste utslaget, och syntes. därföre

kommittén folkmängdsförhållandena böra i främsta rummet tjäna till

ledning för afgörande, om och i hvilken grad förstärkning af de ordi­

narie arbetskrafterna kräfdes hos särskilda länsstyrelser.

Kommittén har enligt denna beräkningsgrund särskildt framhållit

beträffande Malmöhus län, att det, med en folkmängd den 31 december

1904 af 426,000 invånare, vore det ojämförligt folkrikaste länet samt

att närbelägenheten till utlandet tillskyndade länsstyrelsen och synner­

ligast landssekreteraren ett i de öfriga länen icke så ofta förekommande

arbete med öfversändande till utrikes ort af främmande lösdrifvare och

meddelande af understöd åt hemvändande och i utblottadt tillstånd va­

rande svenskar samt däraf föranledda förhör. På grund, häraf har

kommittén ansett att bägge extra länsnotariebefattningarne i detta län

borde öfverflyttas å ordinarie stat.

Förutom Malmöhus län ägde elfva andra län den 31 december 1904:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

65

hvart och ett eu folkmängd af mer än 200,000 invånare, nämligen

Östergötlands, Jonköpings, Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,

Allsborgs, bkaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gäfleborgs och Väster-

norrlands lan. Närmast dessa komme, i afseende å folkmängd, Örebro

lan, hvars invånarantal så föga understege 200,000, att detta tal nu­

mera torde vara öfverskridet.. Med hänsyn till folkmängden borde

dessa lan företrädesvis vara i behof af ytterligare länsnotarie!’, men

dessutom borde ifrågakomma dels Stockholms län dels ock de tre nord­

ligaste länen, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, hvilka på

S1 lmc\ a* särskilda förhållanden orsakade vederbörande länsstyrelser be­

tydande arbete, delvis af annan och mera tyngande art än i öfriga län.

Inom hvart och ett af dessa senast uppräknade sexton län borde, enligt

kommitténs mening, anställas ytterligare en länsnotarie. Däremot kunde

tills vidare anstå med öfverflyttande till ordinarie stat af de nuvarande

extra länsnotarie^ i Kronobergs, Blekinge och Hallands län äfvensom

åt den senast tillkomne extra länsnotarien i Göteborgs och Bohus län.

Jag anser mig böra anmärka, att länsstyrelserna i Blekinge samt

Departements-

Droteborgs och Bohus län i sina yttranden öfver löneregleringskom- chefen,

mittens förslag framhållit behofvet af ytterligare en ordinarie länsnotarie

i hvartdera länet utöfver hvad kommittén föreslagit.

Lika med kommittén har jag dock icke funnit detta kraf för när­

varande vara oafvisligt utan får — med erinran, att folkmängden den

ol December 1906 uppgick i Örebro län till 200,924 invånare och i

otockholms län till 198,322 invånare — förorda,

att antalet ordinarie länsnotarie!’ måtte bestämmas till tre i Malmö-

hus län, två i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristian­

stads, Goteborgs och Bohus, Alfsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,

Kopparbergs Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län samt en i öfriga län.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Förutom en_ ordinarie länsbokhållare i hvarje län hafva på grund

af särskilda nådiga beslut blifvit antagna två extra länsbokhållare i

Malmöhus län, en i Kristianstads län och en i Göteborgs och Bohus

lan, af hvilka befattningar den ena extra länsbokhållartjänsten i Malmö­

hus lan harledt sig från 1880-talet, medan de öfriga tillkommit så nv-

i!?nnvSrm äl’ 1900 eller därefter- Hvad angår den extra länsbok-

n altar b e f attnmg, som sedan längre tid tillbaka funnits i Malmöhus län

har kommittén ansett behofvet af densamma kunna anses konstant samt

tillstyrkt dess öfverflyttande på ordinarie stat. En liknande förstärk-

Bih. till BiTcsd, Prat. 1008. 1 Samt. 1 Afä. 1 Band. 04 Käft.

9

Länsbok­

hållare.

Löneregle-

rings-

kommittén.

66

Kung!, Maj.is Nåd. Proposition No 71.

af ordinarie arbetskrafter tiar kommittén funnit påkallad jämväl i

Göteborgs och Bohus län med hänsyn till de omfattande göromål i

fråga om beskattnings- och uppbördsväsende, hvilka staden Göteboig

förorsakade landskamreraren och landskontoret. Däremot torde, enligt

kommitténs mening, kunna tillsvidare anstå med öfverflyttande åt den

senast tillkomna extra länsbokhållarbefattningen i Malmöhus län äfven­

som den i Kristianstads län befintliga befattningen af samma slag i

afvaktan på resultaten af hvad kommittén föreslagit om utsträckning åt

bestämmelserna angående direkt skriftväxling till att gälla äfven hand-

räckningsärenden för uttagande af resterande kronoutskylder och böter,

äfvensom hvad kommittén i en del andra hänseenden hemställt berät­

tande länsstyrelsernas ämbetsuppgifter och arbete.

Länsstyrelsen

i Malmöhus

län.

Kungl. Maiits befallningshafvande i Malmöhus län har emellertid

i sitt yttrande' öfver kommittéförslaget hemställt, att bada de extra

länsbokhållare därstädes skulle göras till ordinarie. Kommittén både,

säger Kungl. Maj ds befallningshafvande, icke fullt beaktat den sär­

ställning, länet intoge i afseende å göromålens mängd. Om kommi-

tén föreställt sig, att länsbokhållarna ens i någon man anvandes till

arbete, som föranleddes af skriftväxlingen i handräckningsärenden, så

vore det icke att förvåna sig öfver, att kommittén dragit sig för att

föreslå bägge de extra länsbokhållaretjänsterna till uppflyttning å ordi­

narie stat, men en sådan misshushållning med arbetskraft kunde icke

förekomma. Den föreslagna förändringen i handräcknmgsärendenas

behandling kunde icke medföra någon som helst lindring i lansbokhal-

larnas göromål och icke ens någon kännbar lättnad i landskamrerarens.

Utan att vidare ingå på närmare detaljer rörande länsbokhållarnes göro­

mål, ansåge Kungl. Maj:ts befallningshafvande sig allenast hora om­

nämna en väsentlig ökning, som tillkommit, efter det den andra extra

länsbokhållare änsten i länet inrättades, nämligen bestridandet åt de

numera högst besvärliga aflöningarne till sju allmänna läroverk, v a

större seminarier, ett landtbruksinstitut och en teknisk elementarskola.

Säkert vore, att göromål i tillräcklig mängd funnes för tre lansbok-

hållartjänster, och anledning vore icke att befara minskning i arbetet,

så att någon af dessa tjänster blefve onödig.

Länsstyrelsen

i Kristian­

stads län.

Kuno-1. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län har anfört^

att extra0 länsbokhållare!! biträdde landskamreraren hufvudsakligen vid

beredandet af ärenden rörande kronodomäner och jordafsondnngar,

hvadan sålunda de skäl, kommittén anfört för uppskof med befattnm-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

67

gens öfverföring å ordinarie stat, icke berörde de göromål, som upp­

drag^ åt extra länsbokhållaren. Landskontorets bestyr med förvalt­

ningen af kronodomänerna ökades år för år i följd af landtbrakets all­

jämt fortgående utveckling och detsamma vore förhållandet med jord-

afsöndringarne, hvilkas antal vore synnerligen stort. Kungl. Majds

befallningshafvande hemställde därföre, att extra länsbokhållarebefatt-

ningen skulle göras till ordinarie.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit har jag ansett mig böra

Departements-

biträda Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Malmöhus och Kristian- chefen-

stads län framställningar. Det har från flera håll framhållits, att läns­

styrelsernas arbete i högre grad än många andra myndigheters påver­

kas af den allmänna utvecklingen inom olika områden af samhällslifvet,

och man kan alltså med säkerhet beräkna att den alltjämt fortgående

samhällsutvecklingen kommer att kräfva en likaledes fortgående ökning

af arbetsbördan. Att de ifrågavarande länsbokhållartjänsterna, hvilka

sedan flera år befunnits nödiga för göromålen vid dessa länsstyrelser

skulle kunna blifva obehöfliga, finner jag således otänkbart. Det torde

ock förtjäna omnämnas, att det ökade arbete, som genom nya bevill-

ningsförordningen lagts på landskamrerarne och som ansetts böra på­

kalla en och en half månads tjänstledighet från andra göromål för

taxeringsärendenas beredning till pröfningsnämnden, än ytterligare styr­

ker behofvet för framtiden af de ifrågavarande länsbokhållartjänsterna.

Vid dessa landskontor, särskildt vid Malmöhus läns, handläggas göro­

mål, som antingen alls icke eller åtminstone icke i samma grad åter­

finnas hos andra landskontor, såsom till exempel tillsynen öfver och

beskattningen af sockerfabrikationen, utarrenderingen af en högst be­

tydande mängd annex- och mensalhemman, läroverkshemman, domkyrko-

hemman samt andra kyrkors hemman och lägenheter m. m. Ehuru i

mindre grad förekomma dessa göromål äfven inom Kristianstads lands­

kontor, som dessutom har bestyret med ett större antal, mera än ett

hälft hundratal, brännerier än uti något annat län. Den betydande

jordstyckningen inom denna landsända föranleder äfven mycket arbete

å dessa landskontor.

Redan af dessa skäl skulle jag varit benägen tillstyrka de båda

extra länsbokhållartjänsternas i Malmöhus län och den nuvarande extra

länsbokhållartjänstens i Kristianstads län öfverflyttande på ordinarie stat.

Dessutom har emellertid tillkommit ytterligare en anledning, som gör

denna åtgärd än mera påkallad, nämligen det ökade arbete å länsbok-

hållarexpeditionen, som föranledes af det af mig förut omförmälda för­

slaget att indraga landträntmästartjänsterna. Om Kungl. Maj ds befall-

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Landskans-

lister och

landskonto-

rister.

Löneregle-

ringskom-

mittén.

ningshafvandes i Malmöhus och Kristianstads län framställningar bifallas,

blifva de ordinarie tjänsterna i dessa län i allt fall icke flera än enligt

löneregleringskommitténs förslag.

Däremot har jag icke funnit, att tillräckliga skäl anförts för bifall till

en af länsstyrelsen i Östergötlands län gjord framställning om inrättande

därstädes af en ytterligare länsbokhållartjänst på ordinarie stat.

Jag anser alltså,

att antalet ordinarie länsbokhållare bör bestämmas till tre i Malmöhus

län, två i Göteborgs och Bohus län och två i Kristianstads län samt

en i de öfriga länen.

Löneregleringskommittén erinrar därom, att för närvarande funnes

på ordinarie stat anställda två landskanslister och två land skontorister

i hvarje af rikets län utom i Gottlands län, hvars länsstyrelse hade

allenast en ordinarie af hvartdera slaget. Härförutom hade länsstyrel­

serna hos sig anställda ett betydande antal extra landskanslister och

landskontorister, som aflönades af anslaget till extra länsnotarier och

andra extra biträden hos länsstyrelserna. Det vore obestridligt, att

dessa extra tjänstemän förrättade en ingalunda obetydlig del af arbetet

hos länsstyrelserna, och deras tjänstgöringstid vore i många fall betyd­

ligt längre än för amanuenser och därmed jämförliga biträden inom

de centrala ämbetsverken. Det kunde alltså visserligen finnas fog för

öfverflyttning af en del af dessa extra tjänstebefattningar på ordinarie

stat, men kommittén vore härvid utaf den åsikten, att det icke lämpligen

läte sig göra att låta allt arbete hos länsstyrelserna besörjas enbart

genom ordinarie personal. Arbetet vore icke så jämnt fördeladt på

olika tider af året, att behofvet af arbetskraft vore konstant. Tjänstens

intresse fordrade ock, att den unge tjänstemannaaspiranten finge till­

fälle till öfning samt profvande af sin förmåga och lämplighet i tjänsten.

Likaså kräfdes tillgång på extra personal för upprätthållande af de

ordinarie tjänsterna vid innehafvarnes sjukdom eller ledighet. Att gå

till mötes anspråken på anställande af ordinarie tjänstemän så långt,

som från vissa håll ifrågaställts, skulle därför, om det vore möjligt, i

utförandet visa sig vara till föga gagn för arbetet i dess helhet.

Emellertid syntes det kommittén uppenbart, att i vissa län för­

stärkning redan nu kräfdes af antalet ordinarie landskanslister och

landskontorister. I främsta rummet gällde detta de två folkrikaste

länen, Malmöhus samt Göteborgs och Bolms län, uti hvilka syntes böra

på ordinarie stat uppföras ytterligare två landskanslister och två lands­

kontorister. Men en sådan förstärkning syntes äfven, om än i mindre

grad, erforderlig i Östergötlands, Ålfsborgs och Värmlands län, af hvilka

69

hvart och ett den 31 december 1904 hade eu folkmängd af mer än

250,000 invånare. I sistnämnda tre län torde vederbörande länsstyrelser

böra erhålla hvar sin ytterligare landskanslist och hvar sin ytterligare

landskontorist på ordinarie stat.

Med. gillande af hvad kommittén sålunda anfört och då jag icke

Departements-

anser mig nu äga grundade skäl att förorda särskilda framställningar chefen-

från länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar och Västernorrlands län om

uppförande på ordinarie stat af ytterligare en landskanslist- och en lands­

kontorist^’änst samt i Kopparbergs län om erhållande af ännu en lands-

kanslistbefattning på ordinarie stat, anser jag

att antalet ordinarie landskanslister och landskontorister bör be­

stämmas till, beträffande hvardera tjänstebefattningen, fyra i Malmöhus

samt Göteborgs och Bohus län, tre i Östergötlands, Ålfsborgs och Värm­

lands län, en i Gottlands län samt två i öfriga län.

Vid den lönereglering, som fastställdes af 1853—54 årens Riksdag,

Vaktbetjä-

hade å stat uppförts två vaktmästare’änster hos hvarje länsstyrelse, n.!ngen hos

men redan vid 1856—58 årens Riksdag beviljades löneanslag å stat för .“‘SEST1'

ytterligare en vaktmästarsyssla vid hvardera af länsstyrelserna i Upp- Löneregle-

sala och Jönköpings län. Såsom skäl för behofvet af ökad vaktbetjäning nngekomm-

i dessa bada län hade i sin tid anförts, bland annat, af länsstyrelsen i

Uppsala län, att den otillräckliga postgången till kronobetjäningen ofta

föranledde afsändande af expresser, exempelvis för anordnande af kungs-

och kronoskjutsar, samt af länsstyrelsen i Jönköpings län, att vakt-

mästarne ofta finge afsändas till Kronobergs läns gräns för att där

mottaga och till gränsen af Östergötland beledsaga söder ifrån ankom­

mande penningremisser m. m. Dessa och andra anförda skäl för större

ordinarie vaktbetjäning hos länsstyrelserna i Uppsala och Jönköping än

vid de öfriga länsstyrelserna måste, säger kommittén, numera i följd

af ändrade förhållanden anses hafva antingen helt och hållet eller

åtminstone till väsentlig del förlorat sin giltighet.

Med erinran att de sålunda tillkomna vaktmästartjänsterna alltsedan

bibehållits, har kommittén föreslagit indragning af en vaktmästartjänst

vid hvardera af länsstyrelserna i Uppsala och Jönköpings län samt

hemställt, att antalet ordinarie vaktmästare hos hvarje länsstyrelse måtte

bestämmas till två.

Emellertid hade Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län Kungi. Majas

uti underdånig skrifvelse den 6 oktober 1905 framhållit, att dess år för befallnings-

hafvande i

Malmöhus län.

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 71.

70

Statskontoret.

Löneregle-

ringskom-

mittén.

Länsstyrelsen

i Stockholms

län.

Departements­

chefen.

år ökade arbete tydligtvis medfört ökade göromål äfven för vaktmästarne,

samt att länsstyrelsen hade behof af ytterligare en ordinarie vaktmästare.

Statskontoret, som hörts öfver denna framställning, anförde, att,

då arbetsmängden vid länsstyrelsen i Malmöhus län obestridligen vore

större än vid öfriga länsstyrelser, så torde däraf följa, att länsstyrelsen

i Malmö behöfde mer vaktmästarbiträde än öfriga länsstyrelser.

Löneregleringskommittén, som äfvenledes haft att yttra sig öfver

framställningen, kunde icke finna sig öfvertygad därom, att den större

arbetsmängden, som hvilade pa tjänstepersonalen hos länsstyrelsen i

Malmöhus län, i och för sig med nödvändighet betingade ökadt behof

af vaktmästarbiträde, och då, såvidt handlingarne utmärkte, behofvet

af ökadt vaktmästarbiträde syntes hafva yppats först under senaste tid,

hölle kommittén, före, att, intill dess någon längre erfarenhet vunnits,

det icke borde ifrågakomma, att öka de ordinarie vaktmästarnes antal,

utan borde det yppade behofvet tillgodoses genom anlitande af anslag

till extra vaktmästare.

Länsstyrelsen i Stockholms län har i sitt yttrande öfver lönereg-

leringskommitténs betänkande framhållit behofvet för ämbetsverket af

en ytterligare vaktmästare speciellt med hänsyn till en mycket liflig

telefontrafik emellan allmänheten och länsstyrelsen.

Efter öfvervägande af hvad sålunda förekommit har jag ansett

hinder icke möta för indragning af tredje vaktmästarsysslorna i Uppsala

och Jönköpings län, likasom jag anser tillräckliga skäl för anställande

af en tredje vaktmästare hos Stockholms länsstyrelse icke hafva

förebragts. ' Däremot kan jag icke undgå att finna länsstyrelsens

i Malmöhus län framställning om ytterligare en vaktmästartjänst äga

befogenhet. Det måste anses förhålla sig så, som länsstyrelsen i

Malmö framhållit, att den större arbetsmängden hos länsstyrelsen

kräfver flera budskickningar och alltså mera biträde af vaktmästare,

och det kan icke vara ur god sparsamhetssynpunkt lämpligt att under­

låta ställa sådant biträde till förfogande, då denna underlåtenhet kan

medföra hinder i göromålens gång därigenom, att tjänstepersonalen blir

nödsakad lämna sitt arbete för att fullgöra sådana uppdrag, som kunna

och böra af vaktmästare uträttas.

Jag finner mig därför höra förorda,

att, med indragning af en vaktmästartjänst i hvartdera af Uppsala

och Jönköpings län, hvilka befattningar enligt nådigt beslut den 30

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 71.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71.

71

Mars 1906 för närvarande äro och i afbidan på Riksdagens beslut fort­

farande hållas vakanta, vaktmästarnes antal bestämmes till tre i Malmö­

hus län och två i öfriga län.

Gifvet är, att flera af de här ofvan omförmälda omorganisationer,

särskilt landtränteriernas indragning, kräfva en revision af nu gällande

landshöfdingeinstruktion. Löneregleringskommittén har ock berört detta

ämne, men funnit det icke falla inom ramen för sitt uppdrag och för

öfrigt icke ansett lämpligt att i sammanhang med upprättande af förslag

till lönereglering inlåta sig på ett så omfattande och tidskräfvande arbete

som omarbetning af instruktionerna för länsstyrelserna och för lands-

statstjänstemännen ute i länen. Icke heller nu i detta sammanhang

finner jag nödigt framlägga förslag i berörda afseenden, utan lärer

Eders Kungl. Maj:t i särskild ordning taga denna fråga under nådig

pröfning.

Fögderiförvaltningens arbete och. organisation.

Såsom bekant föreslog 1873 års landsstatskommitté i afseende å

fögderiförvaltningen dels, att kronofogde- och länsmanstjänsterna skulle

sammanslås till en tjänstemannaklass, kronofogdarnas, hvilka tjänstemän

skulle med biträde af s. k. fogdefullmäktige bestrida de kronofogdar

och länsmän hufvudsakligen åliggande göromålen, dels att härads-

skrifvartjänsterna skulle indragas, hvarvid vissa af de till dessa tjänster

hörande göromål skulle öfverflyttas på kronofogdarna, men debiteringen

verkställas genom en för sådant ändamål å landskontoret anställd andre

länsbokhållare. Afstyrkta af flertalet hörda länsstyrelser, blefvo dessa

förslag icke bifallna, utan landsstatspersonalen ute i länen bibehölls så

till organisation som till storlek oförändrad.

Med erinran härom har löneregleringskommittén anmärkt, att fråga

sedermera icke hos statsmakterna förevarit om indragning af härads-

skrifvartjänsterna, likasom kommittén själf icke funnit anledning ifråga­

sätta sådan indragning.

Hvad däremot beträffade kronofogdetjänsterna, hade gång efter annan

fråga väckts om indragning af nämnda tjänster. Sålunda hade motioner

i ämnet förevarit vid två riksdagar, ehuru utan att leda till något posi­

tivt resultat; och med anledning af den i nådiga cirkuläret den 25 oktober

1901 vederbörande ämbetsverk och myndigheter gifna befallning att,

i sammanhang med frågan om behöfligheten af ändringar i aflönings-

Kevision af

landshöfdinge-

instruktionen.

Departements­

chefen.

1873 års

landsstats­

kommitté.

Löneregle­

ringskom­

mittén.

Sär sk. un­

dersöka. inom

departem.

Hofman-Bangs

förslag.

förhållandena, jämväl taga under öfvervägande, huruvida genom för­

enklingar i förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning af

tjänster, som genom de förändrade anordningarna kunde undvaras,

hafva från två af rikets länsstju-elser uttalanden gjorts därom, att krono­

fogdetjänsterna under vissa förutsättningar borde kunna indragas och

dem tillhörande göromål öfverflyttas på länsmanstjänsterna, af hvilkas

innehafvare dock i sådant fall måste fordras högre kompetens.

Med afseende härå och då frågan uppenbarligen ur såväl förenklings-

som ekonomisk synpunkt vore förtjänt att göras till föremål för en

mera ingående behandling, hade löneregleringskommittén funnit ange­

läget att söka utreda, huruvida indragning af kronofogdetjänsterna kunde

befinnas möjlig och lämplig. Och icke nog härmed. Kommittén hade

därjämte dryftat det spörsmålet, huruvida man kunde indraga de

nuvarande länsmanstjänsterna och öfverflytta de med dem förbundna

göromålen å kronofogdarne. Vid den senare undersökningen hade

kommittén tillika öfverväga möjligheten af att, till lindring i den arbets­

mängd, som komme att påhvila innehafvarne af de nya kronofogde­

tjänsterna, öfverflytta uppbörds- och redovisningsväsendet helt eller

delvis å andra tjänstemän. I sådant hänseende hade ifrågasatts en

anordning, hvartill förebild i viss mån hämtats från den nya organi­

sationen af amtsförvaltningen i Norge.

Resultatet af denna undersökning, hvarunder yttranden inhämtats

från sakkunnige, blef emellertid, att kommittén fann sig icke kunna

framlägga förslag till uppbörds- och redovisningsväsendets ombildning

på antydt sätt, ej heller förorda indragning af vare sig kronofogde- eller

länsmanstjänsterna, utan inskränkte sig till att föreslå en bättre fördel­

ning af arbetet mellan dessa tjänsters innehafvare. Jag tillåter mig

att beträffande enskildheterna i denna undersökning hänvisa till kom­

mitténs betänkande sid. 132—139.

Med särskild! fästadt afseende vid hvad en ledamot i löneregle­

ringskommittén landshöfdingen J. Widén uti sin vid betänkandet fo­

gade reservation anfört i fråga om polisväsendet på landsbygden samt

organisationen af därför afsedda institutioner, enligt hvilken reserva­

tion kronofogde- och länsmanstjänsterna borde sammanslås till en

enda, ansåg min företrädare i ämbetet sig icke kunna låta bero vid

det resultat, hvartill löneregleringskommittén kommit, utan uppdrog

med nådigt tillstånd sommaren 1907 åt kronofogden i Södertörns fög­

deri John Ludvig Hofman-Bang att inom civildepartementet biträda vid

ytterligare utredning af frågan om fögderiförvaltningens organisation,

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71,

74

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 71.

samma kompetens och ställning som de nuvarande kronofogdarne.

Fjärdingsmannen borde bibehållas för indrifning af restantier, utföran­

de af bandräckningsgöromål och i öfrigt enahanda bestyr som nu med

undantag af polisgöromål, för hvilkas handhafvande inom hvarje fög­

deri borde under kronofogden ställas erforderligt antal polismän med

skyldighet att biträda jämväl med vissa andra göromål.

En förutsättning för genomförandet af denna organisation, enligt

hvilken de nya kronofogdarnas antal beräknats till omkring 200 samt

distriktspolismännens till omkring 900 med bibehållande af nu varan­

de extra polismän i orterna, vore dock, att de nya kronofogdarne be­

friades från en del dem åliggande bestyr, hvilka särskildt i fråga om

polisväsendet nu ställde sig hindrande och upptoge allt för mycken tid..

Kronofogdarne borde sålunda befrias från:

l:o. Krono upp b ördss tä mm orna.

Detta kunde ske på sådant sätt, att häradsskrifvaren upprättade

och till Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfversände särskild upp­

bördsbok för hvarje kommun. Uppbördsböckerna jämte förteckning

öfver medel, som skulle utbetalas, remitterades af Kungl. Majtrs befall­

ningshafvande till vederbörande kommunalnämnder, hvilka å viss af

länsstyrelsen bestämd dag — i eller utan sammanhang med kommunal­

uppbörden — verkställde uppbörd af kronoutskylderna och omedelbart

därefter afsände rapport till Kungl. Maj:ts befallningshafvande om

beloppet af influtna och utbetalda medel och till kronofogden öfver-

lämnade den kontanta uppbörden, kvittenser och uppbördsboken, hvars

kolumner för influtna och resterande medel därvid borde vara ifyllda

och summerade. Kronofogden skulle därefter hafva att i vanlig ord­

ning leverera uppbörden samt utskrifva restlängden och indrifva re-

stantierna.

Gent emot de anmärkningar, som kunde vara att vänta mot att

betunga kommunalnämnden med detta uppdrag, mot dess kompetens

och mot att uppbörd och indrifning af restantier öfverlämnades till

olika personer, yttras i promemorian hufvudsakligen: att endast en

mindre del af uppbörden, i regel endast mantalspenningar, bevillning och

inkomstskatt, utgjorde utskylder till kronan, under det att den hufvud-

sakligaste delen af uppbörden bestode i dels afgifter till landsting, räg-

kassor och försäkringsbolag, dels afbetalningar å sjösänknings- och egna

hemslån, dels slutligen sådana enskilda medel som riddarhusafgifter,

debetsedelslösen, arrendemedel och prästlöneregleringsfondens medel;

att det således syntes icke obilligt, att en del af uppbördsväsendet lä­

des på kommunalnämnderna mot andel i provisionerna; att de kommu-

76

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

5:o. Vissa delar af exekutionsväsendet.

Med den kompetens, som längre fram i promemorian föreslagits

för de inom fögderierna anställda polismän, borde dessa berättigas att,

utom för uttagande af resterande utskylder, verkställa utmätning och

försäljning af lös egendom på kronofogdens ansvar, dock att försälj­

ning af utmätt fartyg och fördelning af köpeskillingen för exekutivt

försåld lös egendom borde verkställas af kronofogden. Därigenom kun­

de man nedbringa de nu mången gång allt för betungande utmätnings-

kostnaderna, livilka förekomme förhatliga, vai’e sig de betalades af gälde-

nären eller af fordringsägaren. Lindringen vore desto mera önskvärd,

som, vid tillämpning af lagen om handräckning för fordrans utfående,

utmätningsärendenas antal med all sannolikhet komme att högst vä­

sentligt ökas. Dessa förrättningar komme för öfrigt att taga allt för

stor del af kronofogdens tid i anspråk. Polismannen borde ställa sä­

kerhet för de medel, han såsom utmätningsman omhänderhade, hvilken

säkerhet kunde ordnas genom kollektiv- eller ömsesidighetsförsäkring.

6: o. Taxering sväsendet.

I detta ämne erinrades om det förändrade läge, hvari taxerings-

förrättningarne kommit genom den nya bevillningsstadgan. Krono-

fogdarnes anlitande blefve beroende af länsstyrelsernas val af ordfö­

rande i taxeringsnämnderna, vid hvilka val hänsyn ju måste tagas till

kronofogdarnes tid.

7:o. Mantalsskrifning ar ne.

Då det ifrågasatts, att länsmännen borde befrias från närvaro vid

dessa förrättningar, torde detsamma böra gälla äfven de nya krono-

fogdarne.

Fördelarne af den sålunda ifrågasatta sammanslagningen hafva i

promemorian angifvits vara: minskning i tjänstemännens antal, bere­

dande åt dem af full sysselsättning med bättre aflöning, utan att sta­

ten åsamkades allt för stora utgifter; tjänstemännen skulle mera ode-

ladt kunna ägna sig åt det dem anförtrodda värf och de skulle kom­

ma att intaga mera själfständig och oberoende ställning gent emot all­

mänheten. Slutligen komme tjänstemännens kompetens att ökas till

båtnad ej blott för åklagarkallet utan ock för deras öfriga mång­

skiftande göromål.

I denna promemoria behandlas också landtpolisväsendet. Skulle

en sammanslagning af kronofogde- och länsmanssysslorna komma till

stånd, borde under kronofogden såsom polischef inom fögderiet ställas

dels lämpligt antal polismän med tjänstgöringsdistrikt, som skulle be­

stämmas af vederbörande länsstyrelse, dels den på landet nu varande

78

Hvad till en början beträffade kronouppbörden, vore det visserligen

uppenbart, att — med de stora distrikt förslaget afsåge och då krono-

fogdarne skulle ensamma fullgöra åklagarkallet — kronouppbörds-

stämmorna icke kunde ombesörjas af kronofogdarne; men kommunal­

nämndernas anlitande syntes å andra sidan föga tilltalande. Principiella

betänkligheter måste resas emot att staten för sin uppbörd begagnade

kommunala förtroendemän. Visserligen kunde deras kompetens ej för

närvarande betviflas, men nämndernas sammansättning kunde i fram­

tiden ändras. I hvarje fäll bereddes staten icke tillfredsställande garan­

tier för ett noggrannt handhafvande af uppbörden genom kommunal­

nämnderna eller för vederbörliga anteckningar i uppbördslängderna,

hvartill komme, att arbetet för nämnderna icke inskränkte sig till blott

och bart uppbörd, utan vid stämmorna förekomme ock åtskilliga utbe­

talningar för kronans räkning, hvilket i någon mån försvårade det arbete,

som skulle åläggas kommunalnämnderna. — Utan ersättning till nämn­

den borde uppdraget icke ifrågasättas, men ersättningens bestämmande

vore högeligen vanskligt. Mest betryggande vore, att kommunen iklädde

sig ansvarighet för uppbörden, eller att åtminstone nämndens medlem­

mar vore solidariskt ansvarige, men krafvetdiärå vore motbjudande. De

nu anförda betänkligheterna gjorde, att man allenast som en nödfalls­

utväg, när andra sätt vore afstängda, syntes böra tillgripa kronoupp-

bördsstämmornas hållande af kommunalnämnderna. Att genom från

landskontoret utsända tjänstemän upptaga kronouppbörden, kunde nog

ifrågasättas, men anordningen blefve dyrbar.

I fråga om syner å kronans domäner uttalades, att det i förslaget

antydda sättet för dessa förrättningars hållande enligt lagen den 14

juni 1907 tvifvelsutan blefve olämpligt, och vägsynerna kunde man desto

mindre anförtro vägstyrelserna, som dessa, enligt hvad erfarenheten

skulle ådagalagt, understundom själfva visade försumlighet beträffande

underhållet af de styrelserna till underhåll ålagda vägar. Möjligheten

att för taxeringsväsendet anlita kronofogdarne, hvilket efter 1907 års

riksdags beslut blefve af nöden i så vidsträckt omfattning som möjligt,

skulle genom förslaget väsentligt inskränkas.

Ehuru, hvad anginge polisväsendet å landsbygden, det konferensen

förelagda förslaget utan tvifvel innebure åtskilliga fördelar, vidlådde

dock samma förslag stora betänkligheter. Åt personer i den ställning

och med den utbildning och aflöning, som distriktspoliserna skulle äga,

kunde icke anförtros de delar af exekutionsväsendet, som förslaget

antydde och som afsåge länsmännens nuvarande befogenhet. Ofta vore

med utmätningar och försäljning af utmätt lös egendom sådana svårigheter

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71.

79

förknippade, att dessa förrättningar skulle öfverstiga distriktspolisernas

kompetens. För all enskild rätt vore äfventyrligt att icke alltid kunna

räkna med kompetenta utmätningsförrättare, åtminstone i de mera

maktpåliggande utsökningsmålen. Kronofogdens ansvar för distrikts­

polisernas utmätningsåtgärder blefve säkerligen ej sällan vådligt för

kronofogdarne och skulle föranleda dem att själfva utföra de viktigare

utmätningsärendena i den omfattning, deras tid medgåfve; men därmed

blefve ock exekutionskostnaderna högst väsentligt ökade.

Kostnaden för distriktspolisväsendet enligt förslaget vore icke till­

fredsställande. För att man ej skulle nödgas anställa kvalitativt under­

måligt folk ansåges, att distriktspolisernas i förslaget till 1,200 å 1,500

kronor satta löner måste höjas till 1,500 å 1,800 kronor; och då an­

språket på landstingsbidrag för en till 900 man beräknad kår knappast

vore att förorda, återstode för statsverket en häraf vållad högst ansen­

lig årsutgift. Rekrytering af och kontroll öfver en så betydande kår

blefve antagligen mycket vanskliga, och ett upphäfvande af länsmans­

kåren och dess ersättande hufvudsakligen med polisuppsyningsman

skulle sänka hfela polisväsendets å landet nivå. Menliga inverkningar

häraf vore icke uteslutna, i det att de grannlaga ordningsmålen kunde

antagas ofta blifva behandlade med mindre humanitet och insikt än nu.

En rubbning i nuvarande förhållanden af stor våldsamhet och genom­

gripande art skulle inträda — en rubbning, så mycket mera betänklig,

som den gällde en organisation, som varit sig skäligen lik under tre

århundraden och i stort sedt fungerat till båtnad för landet samt växt

sig in i folkets medvetande och förtroende.

Hufvudsakligen på nu angifna grunder ville flertalet af de i kon­

ferensen deltagande representanterna afråda, att det Hofman-Bangska

förslaget lades till grund för en omorganisation af fögderiförvaltningen.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 71.

Länsstyrelsernas representanter vid ifrågavarande konferens funno

emellertid sin uppgift böra gå ut på jämväl en undersökning, huruvida

de ändamål, som kronofogden Hofman-Bangs förslag afsåge att främja,

kunde vinnas under andra organisationsformer, än denne föreslagit, eller

medelst genomgripande förändringar i hans förslag.

I sådant afseende ville representanterna först anmärka, att principi­

ella eller mera allmängiltiga skäl icke kunde anföras mot att de hufvud-

sakliga göromål, som nu ålåge kronofogde och länsman, handhades af

en person. Det måste därvid förutsättas, att häradsskrifvarbefattnin-

garne bibehölles ungefär som nu. Öfvertygade därom, att den krono-

80

Positivt för­

slag från

länsstyrelser­

nas sakkun­

niga.

fogdar och länsmän påhvilande arbetsbörda icke kunde anses större, än

att den borde kunna bäras af tjänstemän till ungefär det antal som de

nuvarande länsmännen, ja, att till och med ur denna synpunkt någon

reduktion i antalet kunde ske, framhöllo representanterna dock som en

gifven förutsättning därför, att staten tillförsäkrade dessa tjänstemän

en god och mot deras ställning passande aflöning, så att de icke be-

höfde inkomster utanför tjänsten, hvilka de dessutom komme att sakna

tid att förskaffa sig. Gifvetvis borde i sammanhang härmed lämpliga

förenklingar med afseende å göromålens utförande vidtagas. Det kunde

icke bestridas, att vissa fördelar vore att hämta af en sammanslagning

utaf kronofogde- och länsmanstjänsterna; men hvarje sammanslagning

vore mycket svår att genomföra och en sådan reform saknade nog ej

sina nackdelar. Ett vägande mot hvarandra af fördelar och olägenheter

utaf en sammanslagning af kronofogde- och länsmanstjänsterna blefve

alltid en mycket vansklig sak.

Genom en inom representanternas krets utsedd delegation hade

dock ett förslag rörande sammanslagningen utarbetats, hvilket afsåga

att med så liten rubbning som möjligt af nuvarande anordningar rö­

rande uppbörds-, exekutions- och polisväsendet anförtro kronofogdes

och länsmans uppgifter åt en fögderitjänsteman. För sådant ändamål

måste emellertid denne tjänstemans distrikt afpassas så, att han visser­

ligen blefve fullt upptagen af sin tjänst men också under normala för­

hållanden borde kunna medhinna att tillfredsställande handhafva honom

åliggande göromål. Detta torde blifva fallet, om dessa fögderitjänste­

mäns antal sattes ungefär lika med det antal länsmän, kammarkolle­

gium och statskontoret föreslagit i sitt yttrande öfver lönereglerings-

kommitténs förslag, eller 481, möjligen med en reduktion till 450 å 460.

Inom sitt fögderi skulle denne funktionär hufvudsakligen svara för

uppbörds- och exekutionsväsendet, polisuppsikten, åklagarkallet, väg-

väsendet och handräckningsärendena; hans instruktion blefve en sam-

manarbetning af kronofogdens och länsmannens nuvarande instruk­

tioner.

Kronouppbörden skulle således inom fögderiet verkställas af denne

fögderitjänsteman; uppbörds- och restantieväsendet lades i samma hand.

Då häradsskrifvarne, samtidigt med kronouppbörden upptagna af man-

talsskrifningarne, ej kunde kontrollera uppbörden, samt man syntes för

kostnadens skull böra undvika utsändande af särskilda kontrollanter, re­

kommenderade delegationen till beaktande det s. k. talongsystemet, hvilket

gåfve en rätt god kontroll. Möjligen skulle ett ökadt flertal redogö-

Kungl. Majrts Nåd. Proposition N:o 71.

81

rare i orterna medföra behofvet för landskontoret i de större länen af

ännu en landskontorist, men i öfrigt väntade man ej från landskonto­

rens sida någon invändning mot den antydda ordningen för uppbörds-

stämmornas hållande.

Exekutionsväsendet förblefve ordnadt såsom nu, så att den nye

fögderitjänstemannen öfvertoge kronofogdarnes nuvarande åligganden

och vore en_ sådan anordning med den kompetens, man tillämnat åt

denne nye tjänsteman, betryggande. Ej heller skulle de nya distrik­

tens omfattning medföra några afskräckande exekutionskostnader. Man

kunde för öfrigt taga under ompröfning frågan om vissa kostnadslin-

drmgar för allmänheten.

\ idkommande taxeringsväsendet, syner och besiktningar, vägvä-

sendet och särskild! vägsynerna _ skulle de nye fögderitjänstemännen

med hänsyn till distriktens skäliga begränsning kunna fullgöra hvad

som nu fordrades af kronofogde och länsman. Med ett sådant distrikts

nrr f(^å^.ncleib såväl lokala som personliga, borde tjänstemannen

blifva fullt förtrogen, och med den bildning och ställning, han besutte

borde han kunna verka godt i flera afseenden.

Beträffande kompetensen borde den nye fögderitjänstemannen lik­

ställas med de nuvarande kronofogdarna; den lägre juridiska ämbets-

examen innefattade ett minimum härutinnan. Men med sådan utbildning

borde desse tjänstemän komma att utgöra en kunnigare åklagarkår

än den nuvarande länsmanskåren såsom en helhet betraktad.

Ur flera synpunkter vore uppenbart, att under öfvergångstiden

dispens från den nämnda kompetensfordran måste i icke ringa omfatt­

ning meddelas. Tillsättningen borde tillkomma Kungl. Maj:t. Hvad

beträffade den benämning, som borde gifvas åt ifrågavarande fögderi-

tjänstemän, hade olika förslag öfvervägts såsom: landsfiskal, lands­

fogde; men delegationen hade stannat vid benämningen kronofogde.

Under öfverläggningen angående detta förslag, som för öfrio-t

behandlade lönefrågan och förfarandet under öfvergångstiden m. in.,

yttrade de flesta representanterna, att de väl funne detsamma äga

företräde fiamför det af kronofogden Hofman-Bang framlagda, hvar­

emot knappast någon tilltrodde sig att i det outredda skick, hvari

frågan då befunne sig, förorda en reform i nu antydd riktning, enär

man ingalunda vore öfvertygad, att förslaget ägde högre värde änden

nuvarande organisationen.

Kung!. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 71.

Bill. till Piksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 1 Band. 54 Käft.

11

Departe­

mentschefen.

Löneregleringskommitténs undersökning rörande möjligheten af en

indragning vare sig af kronofogde- eller länsmanstjänsterna har, såsom

ofvan antydts, gifvit ett negativt resultat. Likaså har det utkast till

förslag om en sammanslagning af bägge de skilda tjänsterna till. eu

syssla, hvilket af kronofogden Hofman-Bang uppgjorts, vid öfverläggning

inom en konferens af sakkunnige från rikets alla länsstyrelser mötts

af betänkligheter från dessas sida, hvilkas vikt jag ej kunnat under­

känna; och ehuru flertalet af de vid nämnda konferens tillstadeskomna

representanter för länsstyrelserna uttalat, att enligt deras åsikt några

principiella hinder icke torde möta emot en sammanslagning af ifråga­

varande sysslor till en enda, har dock den allmänna meningen inom

konferensen ingalunda varit, att en dylik reform skulle äga ett obe­

tingadt företräde framför den nuvarande organisationen, äfven om den

vore att föredraga framför det förslag till lösning af trågan, hvilket

ursprungligen blef konferensen förelagdt.

Efter öfvervägande af hvad i frågan sålunda förekommit har jag

funnit tiden icke ännu vara inne att vidtaga någon väsentlig rubbning

af landtregeringens uråldriga organisation. Det har nämligen synts

mig, att såsom ett oundgängligt underlag för. en reform härutinnan

måste finnas en allmänt utbredd och vederböiligen bekräftad mening

därom, att den nuvarande organisationen icke i det hela tillfredsstäl­

lande fungerar. Men en sådan mening torde icke vara föi handen.

Väl förspörjas klagomål däröfver, att kronofogdar och länsmän icke

skulle vara af sina tjänster fullt upptagna och att åklagarkallet å lands­

bygden icke med nödig insikt allestädes och på hvarje tid utöfvades,

och visserligen kan det ingalunda förnekas, att invånarne a landsbyg­

den icke äro i åtnjutande af erforderligt polisskydd.. Men allt detta —

åt hvilket löneregleringskommittén i sitt betänkande sid.' 134 139 gifvit

uttryck — utgör icke enligt min mening fullgoda skäl för att nu vid­

taga en fullständig omläggning af den grund, hvarpå landtregeringen

sedan århundraden hvilat. Hvad som därvid för mig varit af väsentlig

betydelse är svårigheterna att kunna vid en sammanslagning af krono­

fogde- och länsmanstjänsterna på ett för den allmänna rättssäkerheten

tillfredsställande sätt ordna åklagarväsendet på landsbygden, något som

icke lärer kunna ske allenast genom att uppställa fordran på något

högre kompetens — en juridisk examen — för sökande till den genom

sammanslagning nybildade tjänsten. Denna fråga bör dock . ej öfver-

gifvas, men det synes mig, som den rätteligen borde föras fram till lösning

i sammanhang med ombildande af vårt omoderna rättegångsförfarande i

brottmål. Och om det än kan sägas, att det nuvarande åklagarväsendet

82

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 71.

84

emellan kronofogdar och länsmän, och ehuru kronofogden fortfarande

borde vara i första hand ansvarig för att åklagargöromålen inom di­

striktet blefve behörigen fullgjorda, har kommittén ansett kronofogden

därutöfver vara pliktig personligen föra talan i de mål, där en eller

flera af de tilltalade vore häktade, hvilka mål i regel vore de mest

kräfvande.

Ett flertal af Kungl. Maj:ts befallningshafvande har afstyrkt en

föreskrift härom och såsom hufvudsakliga anmärkningar emot förslaget

har anförts bland annat följande.

Då kommittén icke ifrågasatt annat än att länsmannen fortfarande

skulle verkställa de förberedande undersökningarna och utredningarna

äfvensom verkställa häktning, samt för öfrigt länsmannens befogenhet

i afseende å häktning knappast torde kunna inskränkas, skulle, följden

af den af kommittén föreslagna anordningen blifva att å ena sidan ut­

redningen och häktningsåtgärden och å den andra själfva åtalet komme

att ligga i olika händer. Det vore nämligen endast i ytterst sällsynta

fall kronofogden själf häktade en brottsling. Häktningen verkställdes

nästan ständigt af länsmannen, hvilken i sammanhang därmed, innan

spåren af förbrytelsen hunne utplånas, genom undersökning och förhör

beredde bevismaterialet, hvartill han ock på grund af sin större lokal-

och personalkännedom företrädesvis vore skickad. Han finge efter

hand alla beviskedjans länkar i sin hand, och först när detta viktiga

arbete vore gjordt, skulle kronofogden ingripa — genom att från bör­

jan sätta sig in i alla enskildheter af länsmannens undersökning och

af länsmannen instrueras i hvad han för åtalets utförande behöfde

känna. En sådan arbetsfördelning vore principiellt oriktig. Jämväl

vore att uppmärksamma, hurusom det icke sällan inträffade att häktning

af en tilltalad ägde rum först sedan rannsakning vid ett eller flera till­

fällen inför domstol ägt rum. Då skulle enligt förslaget länsmannen

blifva inkompetent och kronofogden utan vidare aflösa länsmannen, och

det behöfde knappast påpekas, till hvilka orimligheter ett sådant nöd-

tvunget utbyte skulle leda.

På dessa och öfriga anförda skäl, hvilka återgifvits i kammarkol-

legii och statskontorets utlåtande den 9 februari 1907 (sidd. 5.6 64),

till hvilket jag ber få hänvisa, hafva ämbetsverken förklarat sig anse

det lända till bestämdt förfång för rättssäkerheten, om länsmannen

skulle förklaras inkompetent att annat än vid förfall för kronofogden

föra talan i mål angående häktad, på samma gång ämbetsverken an-

tydt vikten däraf, att särskildt i de fall, då lämpligt rättegångsbiträde

ställts till den häktades förfogande, åklagarsidan bör vara på bästa

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

sätt representerad, hvaröfver Kung!. Maj:ts befallningshafvande icke

torde underlåta att hålla hand.

öfvertygad om befogenheten af hvad sålunda emot förslaget an­

förts får jag således hemställa, att kommitténs förslag i denna del ej

måtte föranleda vidare åtgärd. Däremot och då, på sätt ofvan an-

tydts, jag lika med ämbetsverken anser, att befogade anmärkningar

utan tvifvel kunna göras emot det sätt, hvarpå åklagarväsendet å

landsbygden för närvarande är inrättadt, samt det icke lärer kunna

bestridas, att kronofogden teoretiskt taget måste anses innehafva

bättre kvalifikationer för åklagarkallet än länsmannen, anser jag, att

denna synpunkt bör komma till ett alldeles särskild! beaktande vid

en förväntad revision af kronofogde- och länsmansinstruktionerna i

syfte att den redan nu kronofogden åliggande kontroll öfver länsmän­

nens tjänsteutöfning måtte speciellt i fråga om åklagarkallets utöf­

vande än kraftigare uti instruktionen inskärpas och med erforderliga

nya bestämmelser lagbindas.

Frågan om åklagarkallet har jag med hänsyn till dess synnerligen

framträdande vikt ansett mig böra på sätt som skett lösrycka för en

något vidlyftigare behandling.

Af icke mindre vikt har jag funnit den af löneregleringskommittén

än vidare (å sid. 150—152) fullföljda undersökningen i hvad mån de

för fögderiförvaltningen nu anställda tjänstemän kunna anses vara af

sina befattningar sysselsatta. Denna undersökning har ytterst ledt till

förslaget om en inskränkning i antalet såväl länsmansdistrikt som fög­

derier; och då jag efter tagen kännedom af ortsinvånarnes, fögderi-

förvaltningarnes, Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvandes samt

de hörda ämbetsverkens yttranden i detta ämne kommit till den

uppfattning, att vissa indragningar kunna och böra göras, om än icke

i så vidsträckt grad som kommittén föreslagit, skall jag här längre

ned vid fråga om distriktsindelningen närmare och i detalj ingå på

denna fråga.

Men med ifrågavarande undersökning sammanhänga på det närmaste

vissa ännu ej af mig berörda förslag, dem löneregleringskommittén

framställt beträffande bättre fördelning af arbetet emellan kronofogdar

och länsmän och om förenkling i arbetssättet m. m.

Såsom kommittén sid. 139 anmärkt, hafva af de tjänstegöromål,

hvilka i första hand åligga kronofogden, men må af honom anförtros

åt länsman, vissa grupper numera så godt som helt och hållet öfver-

flyttats på länsmännen; och äfven i öfrigt har en förskjutning af det

gemensamma arbetet ägt rum, så att kronofogdens befattning kommit

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

85

86

att i större omfattning, än från början torde hafva varit afsedt, inskränkas

till att allenast öfvervaka länsmännen.

Kommittén bär önskat en ändring härutinnan och velat träffa sådana

bestämmelser rörande fördelningen af göromålen, att dels kronofogdarna

icke måtte genom ett alltför vidsträckt anlitande af underordnade bereda

sig själfva för stor lättnad, dels ock särskild! krön ofogdar nes arbetskraft,

såsom högre kvalificerad är länsmännens, måtte blifva tillgodogjord för

de mera kräfvande uppgifterna.

Om polis- och åklagarväsendet har jag redan yttrat mig. Hvad;

beträffar exekutionsväsendet, bestyren med taxeringsväsendet och såsom

kronans ombudsman, åliggandena i afseende å den allmänna hushåll­

ningen m. in. har kommittén icke haft någon hemställan härvidlag; dock

anser jag, med anledning af hvad å sid. 141 o. f. i betänkandet an­

förts i afseende å exekutionskostnaderna, lämpligt, att frågan härom

öfverlämnas till justitiedepartementet för att där tagas i öfvervägande.

Återstå så uppbördsväsendet och handräckningsgöromålen. Hvad

kommittén härom föreslår, afser dels, i fråga om restantieindrifningen, att

kronofogden skulle utan länsmännens mellanhand direkt påkalla fjärdings-

männens biträde, dels ock, hvad rörer handräckningsgöromålen, att där i

visst fall uppenbart är, att behöflig handräckning bör kunna lämnas af

länsman lika väl som af kronofogde, framställning därom ock bör sko

direkt till länsmannen, så framt ej af särskilda skäl anses önskvärdt

att bereda kronofogden kännedom om förhållandet. Vidare höra hit

vissa frågor om befrielse för länsmannen att vara närvarande vid man-

talsskrifningsförrättningar och uppbördsstämma- i andra fall än där så­

dant särskild! funnes af behofvet påkalladt, om konceptföring, använ­

dande af blanketter m. m.

Häröfver hörda hafva vissa länsstyrelser meddelat, att särskilda afl

de föreslagna åtgärderna redan på somliga håll vunnit tillämpning, och

ämbetsverkens yttrande, enligt hvilket vissa af förslagen afstyrkts, går

i öfrigt ut på, att andra af kommitténs förslag knappast skulle med­

föra eu lättnad, som i någon mera afsevärd mån vore kännbar.

För egen del får jag i detta hänseende anföra, att ehuru, på sätt

anmärkt blifvit, det knappast kan förnekas, att ju icke en förskjutning

af arbetena ägt rum inom det tjänsteområde, som är för kronofogde och

länsman gemensamt, så att en del af de dem åliggande bestyr kommit

att nästan uteslutande hvila å länsmannen, det dock synes mig möta ganska

stora vanskligheter vid att skarpt precisera, livilka göromål skola enbart

tillhöra kronofogden och hvilka skola uteslutande af länsmännen förrättas.

Redan det, att kronofogdens distrikt är så ofantligt mycket mera om-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

87

fattande,, verkar med nödvändighet, att hans befattning till väsentliga

delar blir öfvervakande, och det vore i månget fall meningslöst, att

kronofogden personligen skulle verkställa bestyr, dem länsmannen med

vida mindre besvär och tidsuppoffring lika väl besörjer. Såsom Eders

Kungl. Maj:t också täcktes finna, inskränka sig löneregleringskommitténs

förslag, om man undantar fördelningen af åklagargöromålen, hufvud­

sakligen till vissa önskemål, som man visserligen icke torde kunna från­

känna allt berättigande, men som icke torde kunna realiseras annorledes

än genom att göras till synpunkter vid affattandet af de nya instruk­

tioner, som Eders Kungl. Maj:t torde vilja låta utfärda, sedan ny löne-

stat kommit till stånd.

.Däremot har löneregleringskommittén såsom ofvan antydts före­

slagit vissa ändringar i distriktsindelningen, hvilka, i den mån ändringarna

kunna genomföras, föranleda indragningar af tjänster och därmed ock

omedelbart en skälig utjämning i arbetet, så att hvarje distrikt öfver

hufvud taget kan väntas komma att gifva full sysselsättning åt land-

statstjänstemännen ute i orterna.

I afseende på flera distrikt har löneregleringskommittén väckt för­

slag om tjänsteindragning, emot hvilka förslag ortsbefolkningen eller

ortsmyndigheterna, Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller ämbets­

verken gjort invändningar, dem jag anser mig ej kunna jäfva. Jag-

tillåter mig därför att vid föredragningen förbigå alla dylika förslag

och vill uppehålla mig allenast vid dem, där jag af utredningen funnit

framgå, att indragning verkligen kan och bör ske.

I sammanhang härmed anser jag mig böra fästa uppmärksamhet

därvid, att under löneregleringsfrågans förberedande behandling fler­

städes påpekats missförhållanden i afseende på rikets indelning, hvilka

tvifvelsutan i vissa fall må vara af beskaffenhet att förtjäna beaktande.

Jag har dock icke ansett af nöden att nu vidröra dessa fall, då

de icke stå i förbindelse med förslag om indragning af tjänst, utan

lärer Eders Kungl. Maj:t vilja vid annat tillfälle därom besluta.

Jag anser mig emellertid böra erinra, att till dessa ärenden höra

två af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands samt Göteborgs

och Bohus län väckta framställningar om reglering af vissa länsmans-

distrikt och att dessa ärenden, i hvilka ämbetsverken afgifvit särskilda

utlåtanden den 9 februari 1907, äro på Eders Kungl. Maj:ts pröfning

beroende.

Endast i tre fall har i sammanhang med löneregleringsfrågan väckts

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

Fögderiindel-

ningen.

De ordinarie

tjänstemän­

nens antal och

distrikt.

förslag om inrättande af nya tjänster genom uppdelning af tjänste­

områden.

Jag öfvergår då till framställning af de särskilda regleringar af

fögderitjänster, jag i sammanhang med löneregleringen anser mig böra

föreslå.

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Stockholms län.

Indragning af en kronofogdetjänst, en liäradsskrifrartjänst

och två länsmanstjänster.

Fögderiindelningen.

Löneregleringskommittén har föreslagit:

att Vaxholms och Svartsjö fögderier skulle sammanslås till ett

fögderi och

att Västra fögderiet och Mellersta Roslags fögderi skulle tillhopa

utgöra ett fögderi.

Då Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfver detta förslag lät höra

ortsbefolkningen, ansåg sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande äfven

böra inhämta befolkningens åsikt om en omreglering på sådant sätt

att, med bibehållande af Vaxholms fögderi oförändradt. Svartsjö fögderi

samt Västra fögderiets västra och södra länsmansdistrikt förenades till

ett fögderi äfvensom sistnämnda fögderis norra och östra distrikt

sammansloges med Mellersta Roslags fögderi. Den sedermera före-

bragta utredningen i ämnet har dock gifvit vid handen, att Vaxholms

fögderi redan med sin nuvarande omfattning och sönderbrutna öforma-

tion af fögderiförvaltningen därstädes kräfver så stort arbete, att detta

fögderi under nuvarande förhållanden ej lämpligen kan ökas. De öfriga

ifrågavarande fögderierna torde däremot icke lämna de respektive

fögderiförvaltningarna full sysselsättning; och om än ortsinvånarna och

de myndigheter, som i ärendet afgifvit yttrande, i allmänhet ej visat

sig gynsamt stämda mot ändring i förevarande hänseende af de be­

stående förhållandena, så synas, på sätt ämbetsverken uttalat, mera

afsevärda hinder icke böra möta för en reglering af dessa fögderier.

Då emellertid den föreliggande utredningen ej är tillfyllestgörande för

bedömande af lämpligaste sättet för regleringens verkställande, så torde,

med nådigt bifall till förslaget om indragning af ett fögderi, Kungl.

Maj:ts befallningshafvande böra anmodas afgifva det förslag till om­

reglering af Västra fögderiet med Svartsjö och Mellersta Roslags fögde­

rier, hvartill omständigheterna kunna föranleda.

90

till Södra fögderiet förlädes Lagunda och Hagunda härad samt åter­

stående delen förenades med Olands fögderi.

Emot detta förslag har af såväl ortsinvånare som fögderitjänstemän

framställts åtskilliga anmärkningar och Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande har i sitt underdåniga utlåtande uttalat den uppfattning, att

man icke utan i nödfall borde frångå den bestående indelningen och

att kommittéförslaget vore fullkomligt omöjligt, enär båda de nya

fögderierna skulle få en med hänsyn till ortsförhallandena synnerligen

olämplig utsträckning, och därför hemställt, att fögderiindelningen måtte

lämnas orubbad. I sammanhang härmed har emellertid Kungl. Maj ris

befallningshafvande, för den händelse Ivungl. Maj it skulle anse minsk­

ning af fögderiernas antal böra ske, föreslagit, att en eventuell om­

reglering af fögderiindelningen borde verkställas sålunda, att med

nuvarande Södra fögderiet förenades Lagunda härad af Mellersta

fögderiet, att till återstående delen af Mellersta fögderiet lades dels

från Örbyhus fögderi Norunda härad och Vendels förra tingslag af

Örbyhus härad och dels från Olands fögderi Olands förra tingslag af

Olands härad samt att återstående delarna af Olands fögderi och Örby­

hus fögderi sammansloges till ett fögderi.

Det af Kungl. Maj ris befallningshafvande sålunda uppgjorda alter­

nativa förslaget har förordats af ämbetsverken.

Med hänsyn till areal, folkmängd och öfriga på frågan inverkande

förhållanden synes mig uppenbart, att Uppsala län, som för närvarande

innehåller fyra fögderier, ej bör vara indeladt i mer än tre fögderier.

Det gäller endast att finna lämpligaste sättet för regleringens verk­

ställande. Dess genomförande enligt det af Kungl. Majris befallnings­

hafvande uppgjorda förslag förefaller visserligen lämpligare än enligt

löneregleringskommitténs i samma syfte upprättade förslag; men då

vederbörande inom länet ej blifvit hörda öfver Kungl. Majris befall-

ningshafvandes förslag, förordar jag, att bestämmelse nu måtte med­

delas endast därom, att en kronofogde- och en häradsskrifvartjänst

inom Uppsala län skola indragas, och lärer, i händelse af bifall härtill,

Kungl. Majris befallningshafvande böra undfå befallning att, efter veder-

börandes hörande, inkomma med det förslag till fögderiernas omreg­

lering, hvartill omständigheterna då kunna föranleda.

Länsmansdistriktsindelningen.

Löneregleringskommittén har föreslagit:

dels indragning af tre länsmansdistrikt inom Södra fögderiet

genom sammanslagning till ett distrikt af Håbo härads distrikt, Bro

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition No 71.

92

Emot detta förslag hafva flertalet af de ortsinvånare, som yttrat

sig i frågan, och fögderitjänstemännen ej haft något att erinra och

Kungl. Maj:ts befallningshafvande har, under förutsättning. att Fors

och Klosters socknar öfverflyttades från Rekarne fögderi till Eskils­

tuna stad, ej heller haft något att invända däremot.

Jämte meddelande, att nämnda socknar numera införlifvats med

Eskilstuna, hafva jämväl ämbetsverken tillstyrkt bifall till det nu före­

liggande förslaget, hvilket jag därför anser mig böra förorda.

Kungl. Maj ds Nåd, Proposition N:o 71.

Östergötlands län.

Indragning af två kronofogdetjäuster, två Läradsskrifvartjänster

och två länsmanstjänster.

Fögderiindelningen.

Länet är för närvarande indeladt i åtta fögderier och lönereglerings-

kommittén har föreslagit indragning af två fögderier

genom Aska, Dals och Bobergs härads fögderis fördelning mellan

Vifolka, Valkebo och Gullbergs härads fögderi och Lysings och Göstrings

härads fögderi på sådant sätt, att med det förra skulle förenas Bobergs

härad och med det senare oAska och Dals härad samt

genom förening af Åkerbo, Bankekinds och. Hanekinds härads

fögderi med Hammarkinds och Skärkinds fögderi.

Vid inhämtande af ortsbefolkningens och öfriga vederbörandes

yttranden öfver detta kommitténs förslag har Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande äfven låtit höra vederbörande. öfver ett af Kungl. Maj:ts

befallningshafvande upprättadt alternativt förslag till omreglering af

fögderierna genom länets indelning i sex fögderier, bestående

ett af Kinda och Ydre härad,

ett af Lysings, Göstrings och Vifolka härad,

ett af Aska, Dals, Bobergs och Gullbergs härad,

ett af Åkerbo, Bankekinds, Hanekinds, Skärkinds och Valkebo

härad,

ett af Finspånga läns, Bråbo och Memmings härad samt

ett af Björkekinds, Östkinds, Lösings och Hammarkinds härad.

I häröfver afgifna yttranden hafva vederbörande i allmänhet väl

ansett önskligt, att nuvarande fögderiindelningen finge bibehållas, men

tillika har från flera håll uttalats den åsikt, att anledning ej funnes att

94

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 71.

Jönköpings län.

Indragning af en kronofogdetjänst, en käradsskrifvartjänst

och tre länsmanstjänster.

Fögderiindelningen.

Utaf löneregleringskommittén har föreslagits indragning af ett

fögderi genom förläggande af Västra härads fögderis norra länsmans­

distrikt till östra härads fögderi samt dess östra och västra länsmans-

distrikt till Östbo härads fögderi.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som af principiella skäl och

med hänsyn ej mindre till den af löneregleringskommittén föreslagna

fördelning af arbetet mellan kronofogdar och länsmän än äfven därtill,

att vårt land för närvarande tycktes gå en hastig utveckling till mötes,

i allmänhet uttalat sig mot indragning af kronpfogde- och länsmans­

tjänster, har väl vitsordat att Östra härads och Östbo härads fögderier

vore mindre än länets öfriga fögderier till folkmängd, areal och samman­

lagd längd af allmänna vägar, men då vissa delar af dessa fögderier

befunne sig i starkt uppsving samt indragning af ett af ifrågavarande

fögderier skulle vålla olägenheter för såväl fögderiförvaltningen som

ortsbefolkningen, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande afstyrkt kom­

mitténs förslag, därvid Kungl. Maj:ts befallningshafvande, i likhet med

en del af ortsinvånarna och fögderitjänstemännen, hemställt att, om en

uppdelning af Västra härads fögderi på Östra härads och Östbo härads

fögderier ändock skulle äga rum, densamma borde ske sålunda, att

Västra härads östra länsmansdistrikt hänfördes till Östra härads fögderi

samt dess norra och västra länsmansdistrikt förlädes till Östbo härads

fögderi.

Ämbetsverken hafva ansett ifrågavarande fögderier icke vara större

än att de hvart för sig borde kunna tåla någon utvidgning och att

sådana omständigheter icke blifvit ådagalagda, som syntes vara af be­

skaffenhet att utgöra hinder för de tre fögderiernas reglering till alle­

nast två; och då af de föreliggande förslagen det af Kungl. Maj:ts

befallningshafvande villkorligt förordade och inom orten understödda

torde hafva företräde framför kommitténs, ansågo sig ämbetsverken

böra tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att, med indragning af krono­

fogde- och häradsskrifvartjänsterna i Västra härads fögderi, förordna,

att nämnda härads östra länsmansdistrikt skall förenas med Östra härads

96

Kungl. Maj:ts befallningshafvande bär med hänsyn till länsmans-

distriktens områdesbegränsning och den lättnad i tjänsten, som be­

reddes länsmannen i första distriktet därigenom, att särskild polis-

uppsyningsman med åtals- och häktningsrätt funnes anställd i den

inom nämnda distrikt belägna folkrika Tranås köping, ansett sig böra

ansluta sig till länsmannens i andra distriktet förslag. Däremot hafva

ämbetsverken, med afseende å folkmängdsförhållandena inom distrikten,,

funnit sig häraf föranledda att understödja den af kommittén föreslagna

omregleringen.

Af den i ärendet förebragta utredning framgår, att inom Norra

och Södra Vedbo härads fögderi ett länsmansdistrikt utan större olägen­

het kan indragas, men då i fråga om sättet för regleringens verk­

ställande de skäl, som anförts till stöd för löneregleringskommitténs.

förslag, ej synts vara af beskaffenhet att framför Kungl. Maj:ts befall-

ningshafvandes i ärendet gjorda uttalande böra tillmätas afgörande be­

tydelse, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t täcktes förordna, att

Norra Vedbo härad skall bestå af två länsmansdistrikt, omfattande, det

ena nuvarande första distriktet jämte Adelöfs socken, och det andra

nuvarande andra distriktet jämte Lommaryds, Vireda och Hagrida

socknar.

Eungl. Maj ds Nåd. Proposition No 71.

Af löneregleringskommittén föreslås vidare indragning af en

länsmanstjänst inom Östbo härads fögderi genom omreglering af fögde-

riets tre distrikt sålunda, att Fryele socken af mellandistriktet förenas

med norra distriktet samt återstående delen sammanslås med södra

distriktet.

Detta förslag har afstyrkts af ortsinvånarna med hänsyn till polis­

bevakningen och af farhåga att. indragningen skulle lända till men för

såväl kommunerna, hvilka antagligen skulle nödgas bättre aflöna sina

fjärdingsmän, då större anspråk komme att ställas på dem, som ock

de enskilde, på grund af det ökade afståndet till vederbörande länsmans

bostad, hvaremot länsmännen i orten och kronofogden i fögderiet ej

haft något att invända mot föreslagna regleringen, hvilken särskilt

kronofogden, med afseende å de nuvarande lätta kommunikationerna

inom orten, ansett utan olägenhet kunna genomföras.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande har afstyrkt förslaget under

åberopande af hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande anfört i förut

afgifna yttrande öfver den föreslagna indragningen af ett fögderi

i "länet, med tillägg att södra distriktet visserligen vore rätt litet,,

98

härads sydöstra, sydvästra, norra och östra länsmansdistrikts omregie-

ring till endast tre sådana, bestående, ett af nuvarande sydöstra distrik­

tet samt Agunnaryds och Pjätteryds socknar, ett af nuvarande syd­

västra distriktet samt Angelstads och Känna socknar och ett af åter­

stoden utaf nuvarande norra och östra distrikten.

Kronofogden i fögderiet har, i anslutning till ortsinvånarnas i

ärendet gjorda uttalande, jämte det han afstyrkt indragning.af länsmans-

distrikt inom fögderiet, för den händelse sådan indragning likväl ansåges

böra ske, föreslagit fögderiets indelning i följande distrikt, nämligen

det norra, omfattande Hvittaryds, Berga, Dörarps, Ljunghy, Kanna,

Ryssby och Tutaryds socknar,

det östra, omfattande Agunnaryds, Pjätteryds, Göteryds, Södra

Ljunga och Hamneda socknar,

det södra, omfattande Markaryds, Hinneryds, Traryds och Halla-

ryds socknar och

det västra, omfattande Angelstads, Annerstads, Torpa, Nöttja,

Odensjö, Lidhults och Yrå socknar.

Detta kronofogdens förslag har biträdts af häradsskrifvaren i orten

och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som, såsom förut nämnts,

endast med stor tvekan ansett sig böra tillstyrka indragningar af

fogde- och länsmanstjänster, har äfven anslutit sig till den af krono­

fogden uttalade mening.

Ämbetsverken hafva, då från ortsmyndigheternas sida icke fram­

ställts några vidare betänkligheter mot distriktens förstorande, samt

därtill komme att folkmängden i denna ort under senare tider varit

stadd i oafbruten tillbakagång, ansett sig icke hafva anledning mot­

sätta sig indragning af eu af länsmanstjänsterna i Sunnerbo fögderi.

Och då det af kronofogden framlagda regleringsförslaget syntes hafva

företräde framför kommitténs hafva ämbetsverken i underdånighet hem­

ställt, att Eders Kungl. Maj:t, med indragning af en af länsmanstjän­

sterna, måtte förordna, att Sunnerbo fögderi skall indelas i fyra läns-

mansdistrikt, benämnda norra, östra, södra och västra, med den om­

fattning Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt.

Det af ämbetsverken sålunda förordade förslag hemställer jag, att

Eders Kungl. Maj:t måtte bifalla.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 71.

Kalmar läs).

Indragning af tre länsmanstjänster.

Löneregleringskommittén har föreslagit indragning af en länsmans-

tjänst inom Aspelands och Handbörds härads fögderi genom omregle-

100

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

fögderiet under senare tider varit i oafbruten nedgång, förordat kom­

mittéförslaget, till hvilket jag därför anser mig böra i nu förevarande

del tillstyrka bifall.

Inom Södra Möre härads fögderi har löneregleriugskommittén före­

slagit indragning af en länsmanstjänst genom omreglering af tre utaf

fögderiets sex länsmansdistrikt, nämligen Södra Möre härads västra,

östra och sydöstra distrikt, till två distrikt, omfattande, det ena nuva­

rande västra distriktet och Karlslunda socken af östra distriktet samt

det andra nuvarande östra distriktet i öfrigt och nuvarande sydöstra

distriktet.

Af ortsbefolkningen har endast en ringa del begagnat sig af läm-

nadt tillfälle att yttra sig i frågan och därvid afstyrkt förslaget. Där­

emot hafva fögderi tjänstemännen ej haft något att erinra mot förslaget

och Kung!. Maj:ts befallningshafvande har obetingadt tillstyrkt bifall

till detsamma.

Då jämväl ämbetsverken förordat ifrågavarande förslag, synes ett

länsmansdistrikt kunna utan olägenhet indragas.

Under ärendets behandling i departementet har emellertid dit in­

kommit framställning från Karlslunda socknemän, att nämnda socken

måtte förläggas till Södra Möre härads nordöstra eller östra distrikt;

men då vederbörande myndigheter ej blifvit häröfver hörda och jag-

vid sådant förhållande ej är i tillfälle bedöma den gjorda framställnin­

gens befogenhet, hemställer jag, att det afseende måtte fästas vid

framställningen, att ärendet i dess nuvarande skick ej företages till

slutligt afgörande, utan att Eders Kungl. Maj:t ville, med förklarande

att Södra Möre härads västra, östra och sydöstra distrikt skola om­

regleras till två distrikt, anbefalla Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att, efter vederbörandes hörande, inkomma med det förslag till distrik­

tens omreglering, hvartill omständigheterna då kunna föranleda.

Hallands län.

Indragning af eu kronofogde- och eu liäradsskr ifvartjänst.

Inom Hallands län, som för närvarande omfattar fyra fögderier

och tre domsagor, har löneregleringskommittén föreslagit indragning

af ett fögderi genom \7arbergs fögderis fördelning mellan Halmstads

och Kungsbacka fögderier sålunda, att med Halmstads fögderi förena-

101

des Varbergs fögderis södra länsmansdistrikt och med Kungsbacka

fögderi Varbergs fögderis mellersta och norra länsmansdistrikt.

De ortsinvånare, som yttrat sig i ärendet, hafva ej haft något att

erinra mot förslaget, hvaremot en del af fögderitjänstemännen afstyrka

detsamma.

Kung].. Maj:ts befallningshafvande har förklarat sig val anse, att

kommitténs förslag icke vore omöjligt att genomföra, men att den

beräknade minskningen i utgifterna för landsstaten icke skulle komma

att uppväga de olägenheter, som genom den ifrågasatta fögderiindel­

ningen skulle uppstå för allmänheten, hvarför tillfyllestgörande skäl

saknades för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att förorda bifall till

en dylik minskning i fögderiernas antal. Skulle emellertid någon

ny indelning i administrativt hänseende anses böra för Hallands län

komma till stånd, syntes denna böra sammanfalla med den judiciella

indelningen inom länet.

De invändningar, som framställts mot den ifrågasatta regleringen

af länets fögderier hafva ämbetsverken icke funnit vara af den beskaf­

fenhet, att de syntes böra utgöra hinder för regleringens genomförande.

Ej heller hafva enligt ämbetsverkens mening framställts några be­

fogade anmärkningar i fråga om områdesbegränsningen för de nya fög­

derierna, och då en indelning af fögderierna i öfverensstämmelse med

den judiciella indelningen, ehuru från flera synpunkter fördelaktig, icke

kunnat vinna ämbetsverkens understöd redan på den grund, att fögde­

rierna därigenom skulle erhålla till såväl areal som invånarantal syn­

nerligen ojämn omfattning, hafva ämbetsverken hemställt om bifall till

kommitténs ifrågavarande förslag.

Hvad ämbetsverken sålunda hemställt anser jag mig böra förorda.

Älfsborgs län.

Indragning af eu länsinanstjänst.

Af löneregleringskommittén har föreslagits indragning af en läns-

manstjänst inom Redvägs och Kinds fögderi genom sammanslagning af

Redvägs härads norra och Redvägs härads södra distrikt.

Kungl. Majds befallningshafvande har, då någon mera betydande

invändning mot kommitténs förslag icke kunde göras, samt härads-

borna utan större meningsskiljaktighet godkänt detsamma, funnit sig

böra tillstyrka bifall till den ifrågasatta sammanslagningen; och har

densamma jämväl af ämbetsverken blifvit förordad.

f På grund häraf hemställer jag om bifall till löneregleringskommit-

téns ifrågavarande förslag.

Kung1. Maj tfa Nåd. Proposition No 71.

102

Skaraborgs län.

Indragning af två kronofogdetjänster, två Läradsskrifvartjänster

och tre länsmanstjänster.

Fögderiindelningen.

Löneregleringskommittén har inom Skaraborgs län, som för nät--

varande är indeladt i sju fögderier, föreslagit indragning af två fögde­

rier genom

uppdelning af Södra Vadsbo fögderi mellan Norra Vadsbo fögderi

och Sköfde fögderi sålunda, att Valla tingslag lörlades till det förra

och Binnebergs tingslag till det senare fögderiet samt

uppdelning af Lidköpings fögderi mellan Skara fögderi och Barne

fögderi sålunda, att Kinnefjärdings och Sinne härad förlädes till det

förra och Kållands härad till det senare.

Vid hållna sammanträden med ortsinvånarna hafva sockenombudens

öfvervägande flertal motsatt sig de föreslagna ändringarna i fögderi­

indelningen och större delen af fögderitjänstemännen hafva uttalat sig

för bibehållande af den nuvarande indelningen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande har erinrat därom, att^ fög­

deriernas antal i detta län tillförene varit fem, såsom kommittén nu

föreslagit, men enligt nådigt bref den 17 september 1867 blifvit ökadt

till sju, så att fögderierna nu mera hvart för sig sammanfölle med en

af länets sju domsagor. Med hänsyn till de fördelar, som med denna

anordning vore förenade och till den omständighet, att göromålen för

fögderiförvaltningen efter år 1867 i ganska afsevärd mån ökats, har

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, med afseende jämväl å hvad såväl

ortsinvånarna som kronofogdarna och häradsskrifvarna anfört till stöd

för bibehållande af den nuvarande indelningen, för sin del afstyrkt

bifall till kommitténs ifrågavarande regleringsförslag.

Ämbetsverken hafva till en början framhållit, att de till omregle­

ring föreslagna fögderierna syntes icke vara större eller bereda tjänste-

innehafvarne tyngre arbete, än att de hvart för sig torde kunna i nå­

gon mån utvidgas. Inom Södra och Norra Vadsbo fögderier och Sköfde

fögderi hade också vissa bland fögderitjänstemännen ansett förslaget

beträffande dessa fögderier kunna genomföras, och då folkmängdssiff-

rorna för nämnda fögderier under en längre tidsföljd varit i sjunkande,

ansågo sig ämbetsverken icke hafva tillräckligt skäl att afstyrka bifall

till kommittéförslaget i fråga om Södra och Norra Vadsbo fögderier

och Sköfde fögderi.

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 71.

103

Hvad åter angår regleringen mellan Lidköpings, Skara och Bänne

fögderier hafva ämbetsverken ansett det icke utan skäl kunna ifråga­

sättas, om icke den af kommittén föreslagna utvidgningen blefve allt

för omfattande, i det att de nya fögderierna erhölle sådan storlek, att

de af sina tjänsteinnehafvare, särskilt häradsskrifvarna, kräfde anli­

tande af biträde i större omfattning än som skäligen kunde fordras.

Med hänsyn jämväl till innehållet i de uppgifter, som för dessa fögde­

rier lämnats af kronofogdar och häradsskrifvare angående deras arbets­

tid och af häradsskrifvarna angående deras anlitande af tjänstebiträden,

hafva ämbetsverken, under erinran att det synnerligen stora antalet

socknar i de ifrågasatta nya fögderierna tvifvelsutan skulle komma att

i sin mån medverka till arbetets ökning, ansett sig icke hafva tillräck­

ligt skäl att tillstyrka bifall till förslaget i denna del, utan hemställt

att förslaget beträffande Lidköpings fögderis uppdelning mellan Skara

fögderi och Barne fögderi icke måtte till vidare åtgärd föranleda.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit har jag väl funnit

de skäl, som anförts mot indragning af två fögderier inom Skaraborgs

län i viss mån beaktansvärda, men å andra sidan synas de fögderier,

hvilkas omreglering ifrågasatts, med hänsyn till areal, folkmängd och

öfriga förhållanden ej vara större än att de, på sätt ämbetsverken äfven

anfört, kunna tåla någon utvidning.

Hvad särskilt angår den invändning mot kommittéförslaget, som

i fråga om Lidköpings, Skara och Barne fögderier anförts därom, att

tillökningen i arbete för vederbörande tjänsteinnehafvare genom dessa

fögderiers reglering skulle blifva allt för betungande, tillåter jag mig

nämna, att jag vid framläggande af förslag till lönereglering för lands­

staten kommer att tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att föreslå förvaltnings-

bidrag till kronofogdar och häradsskrifvare, anpassade efter göromålens

myckenhet. Härmed synes det väsentligaste skälet emot föreslagna reg­

leringen af dessa fögderier hafva bortfallit.

På grund af nu anförda förhållanden och då de omständigheter i

öfrigt, som anförts mot indragning af två fögderier inom länet, icke

synas vara af beskaffenhet att böra utgöra hinder mot sådan indragning,

hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t täcktes besluta, att antalet fögde­

rier inom Skaraborgs län skall minskas från sju till fem, men då jag

icke är öfvertygad om, att den af löneregleringskommittén föreslagna

fögderiindelningen är den med hänsyn till förhållandena inom orten

lämpligaste och vederbörande i allt fall synas böra lämnas tillfälle att

härom yttra sig, tillåter jag mig föreslå, att Eders Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande måtte i sinom tid undfå nådig befallning att efter veder-

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

104

börandes hörande inkomma med det förslag till fögderiindelning inom

länet, hvartill omständigheterna då kunna föranleda.

Länsmansdistri/ctsindelningen.

Löneregleringskommittén har föreslagit

dels indragning af en länsman stjänst inom nuvarande Södra Vadsbo

fögderi på sådant sätt, att med Valla tingslags västra distrikt förenades

den till samma tingslags norra distrikt hörande Halna socken och den

till tingslagets östra distrikt hörande Ransbergs socken, samt att åter­

stående delarna af Valla tingslags norra och dess östra distrikt förena­

des till ett distrikt,

dels indragning af två länsinanstjänster inom Vartofta fögderi så­

lunda, att Dimbo tingslags västra distrikt och Frökinds härads och

Ollebergs fjärdings tingslags af Vartofta härad distrikt jämte Hvalstads,

Vättaks, Ivymbo och Suntaks socknar af Slättängs tingslags västra

distrikt förenades till ett länsmansdistrikt, och återstående delen af sist­

nämnda distrikt jämte Slättängs tingslags östra distrikt bildade ett-

distrikt och

dels indragning af en länsmanstjänst inom Skara fögderi genom

omreglering af Vilske härads distrikt, Valle härads distrikt, Skånings

härads norra distrikt och Skånings härads södra distrikt sålunda, att

Vilske härad jämte Norra Vänga och Edsvära socknar af Skånings

härad sammanfördes till ett distrikt, Valle härad äfvensom af Skånings

härad Marums, Skånings—Åsaka, Händene och Härlunda socknar samt

Skara landskommun till ett distrikt samt Skånings härad i öfrigt ut­

gjorde ett distrikt.

Hvad då först beträffar regleringen af Valla tingslags västra, norra-

och östra distrikt, så hafva flertalet af ortsinvånarna motsatt sig regle­

ringen, under det att länsmännen i distrikten och kronofogden i

fögderiet ej haft något att erinra mot densamma. Kungl. Maj:ts be­

fallningshafvande åter har uttalat den mening, att, om hänsyn toges

allenast till de förvaltningsbestyr, som af länsmännen utfördes, länets-

länsmäns antal nog kunde i någon mån minskas, men tillika framhållit

att de uppgifter, som länsmännen hade att lösa i egenskap af allmänna

åklagare och polistjänstemän, vore af den vikt och betydelse, att läns­

männens antal hellre borde ökas än minskas, hvadan ock numera all­

mänt gjort sig gällande klagan öfver polistjänstemännens å landet få­

talighet. Vid sådant förhållande och med afseende å de åsikter, som.

hufvudsakligen gjort sig gällande hos sockenombuden, ansåg sig KungL

Maj:ts Befallningshafvande icke kunna tillstyrka bifall till det nu ifråga­

varande förslaget.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

105

Ämbetsverken åter hafva, med upplysning att invånarantalet i

Valla tingslag under senaste femton åren minskats, ej funnit de skäl,

som anförts emot sammanslagningen, böra utgöra hinder för den ifråga­

satta indragningen utan tillstyrkt bifall till kommittéförslaget i nu före­

varande del.

I fråga om indragning af två länsmanstjänster inom Vartofta fög­

deri hafva ortsinvånarna genom utsedda ombud enats om att tillstyrka,

att Vartofta fögeri, söm för närvarande omfattar fem länsmansdistrikt,

skulle på angifvet sätt indelas i fyra distrikt, och detta förslag, i hvil-

ket flertalet fögderitjänstemän instämt, bar biträdts ej mindre af Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som därvid hemställt att, om sådan

omreglering af fögderiets länsmansdistrikt skulle genomföras, framdeles

få yttra sig rörande fördelningen af socknarna å de fyra distrikten, än

äfven af ämbetsverken, som hemställt, att sättet för regleringens genom­

förande måtte få bero på framtida pröfning. Däremot hafva alla, som

i ärendet yttrat sig, afstyrkt löneregleringskommitténs förslag om in­

dragning af två utaf fögderiets länsmansdistrikt.

Beträffande förslaget om indragning af en länsmanstjänst inom

Skara fögderi hafva ortsinvånarna och kronobetj aningen väl ej ansett

hinder möta, att fögderiets länsmansdistrikt, för närvarande till antalet

fyra, minskades till tre, men har däremot anmärkning framställts mot

den för de nya distrikten föreslagna omfattning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande har af samma skäl som i fråga

om indragning af en länsmanstjänst inom Södra Vadsbo fögderi af­

styrkt nu ifrågavarande reglering.

Slutligen hafva ämbetsverken tillstyrkt indragning af en länsmans­

tjänst inom Skara fögderi och i sammanhang därmed hemställt att, då

fullständig utredning saknades beträffande frågan om sättet för fögde­

riets lämpligaste indelning i tre länsmansdistrikt, denna fråga måtte

få blifva beroende på framdeles skeende framställning.

På grund af hvad sålunda förekommit hemställer jag, att tre läns­

manstjänster inom Skaraborgs län måtte förklaras skola indragas och

Kungl. Maj:ts befallningshafvande förständigas att i sammanhang med

förslag till den förändrade fögderiindelning, som genom indragning

af två utaf länets fögderier må föranledas, jämväl afgifva förslag till

reglering af ifrågavarande länsmansdistrikt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71,

Bih. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 1 Band. 51 Iläft.

14

Västmanlands län.

Indragning af en kronofogdetjänst, en Mradsskrifvartjänst

och tre länsmanstjänster.

Fö g der iin d elningen.

Löneregleringskommittén har föreslagit, att i Västmanlands län,

som för närvarande omfattar fyra fögderier, skulle indragas en krono­

fogde- och en häradsskrifvartjänst genom Västerås fögderis fördelning

mellan länets öfriga fögderier sålunda, att dess andra länsmansdistrikt

jämte de till tredje länsmansdistriktet hörande socknarna Dingtuna,

Lundby och Västerås—Barkarö förlädes till Kungsörs fögderi, att dess

första länsmansdistrikt jämte Lillhärads till tredje distriktet hörande

socken förlädes till Bergslags fögderi samt att dess fjärde distrikt jämte

till tredje distriktet hörande Badelunda, Hubbo och Tillberga socknar

äfvensom fögderidelen af S:t Ilians socken förlädes till Salbergs—Väsby

fögderi.

Vid hållna sammanträden med ortsbefolkningen hafva uttalanden

gjorts, än till förmån för bibehållande af den nuvarande fögderiindel­

ningen, än för löneregleringskommitténs förslag och än för fögderi­

ernas reglering på annat sätt än enligt kommittéförslaget.

Fögderitjänstemännen hafva i allmänhet motsatt sig indragning af

ett fögderi och i allt fall ansett sådan indragning ej böra ske enligt

löneregleringskommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande har, med erinran att Västman­

lands län, som tillförene omfattat sex fögderier, på 1870-talet blifvit till

sin indelning regleradt, så att detsamma kommit att utgöra de nuvarande

fyra fögderierna, hvart och ett sammanfallande med en domsaga, fram­

hållit de olägenheter, som skulle blifva en följd af den ifrågasatta rubb­

ningen i den sålunda vunna enhetligheten i indelningen, hvars bibe­

hållande Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåg vara synnerligen

önskligt.

Ämbetsverken hafva — då Kungl. Maj ds befallningshafvande icke

häntydt på att ur synpunkten af den fogdarna och häradsskrifvarna

åliggande arbetsbörda hinder skulle möta för den ifrågasatta regle­

ringen och då de onekligen afsevärda fördelar, öfverensstämmelsen mel­

lan den administrativa och judieiella indelningen medförde, ej torde vara så

stora, att de borde utgöra hinder för en omreglering, som af andra

skäl ansåges böra genomföras — funnit sig, ehuru icke utan tvekan,

äga anledning tillstyrka indragning af en kronofogde- och en härads-

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

107

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

skrifvar tjänst inom länet; men med hänsyn till de till synes välgrun­

dade anmärkningar, som framställts mot kommitténs förslag till ny

fögderiindelning, äfvensom därtill att under ärendets behandling i orten

framlagts olika regleringsförslag, hafva ämbetsverken, då enighet i

regleringsfrågan ej ernåtts och då Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ej yttrat sig angående företrädet mellan de olika förslagen, hemställt,

att Eders Kungl. Maj:t måtte förklara att, med indragning af en krono­

fogde- och en häradsskrifvartjänst i länet, länet skulle vara indeladt i

tre fögderier; och borde, i händelse af bifall härtill, Kungl. Maj:ts be­

fallningshafvande undfå nådig befallning att inkomma med det förslag

rörande fögderiernas omreglering, hvartill omständigheterna då kunde

föranleda.

Till hvad ämbetsverken sålunda hemställt får jag tillstyrka nådigt

bifall.

Länsmansdistriktsindelningen.

I löneregleringskommitténs betänkande föreslås indragning af tre

länsmanstjänster genom

indelning af Kungsörs fögderi med dess föreslagna utvidgade område

i fyra länsmansdistrikt, omfattande, det första nuvarande Sldnnskattebergs

distrikt samt Odensvi socken af Köpings distrikt; det andra nuvarande

Köpings distrikt i öfrigt samt Himmeta och Medåkers socknar af Arboga

distrikt; det tredje nuvarande Arboga distrikt i öfrigt samt nuvarande

Kungsörs distrikt; och det fjärde den fögderiet tillförda delen af nu­

varande Västerås fögderi;

indelning af Bergslags fögderi med dess föreslagna utvidgade om­

råde i fyra länsmansdistrikt, af hvilka tre skulle sammanfalla med hvar

sitt af fögderiets tre nuvarande distrikt och det fjärde utgöras af den

fögderiet tillagda delen af nuvarande Västerås fögderi; samt

indelning af Salbergs—Väsby fögderi med dess föreslagna utvid­

gade område i fem länsmansdistrikt, bestående, det första af nuvarande

Våla distrikt, det andra af nuvarande Heby distrikt och Norrby socken,

det tredje af nuvarande Sala distrikt samt Rumla och Tärna socknar,

det fjärde af nuvarande Torstuna distrikt och Simtuna socken samt det

femte af den fögderiet tillagda delen af nuvarande Västerås fögderi.

Efter det ortsinvånarna och kronobetjäningen blifvit i ärendet hörda

och därvid angående den ifrågasatta regleringen uttalat väsentligen

skiljaktiga meningar, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i afgifvet

utlåtande emot kommittéförslaget anmärkt hufvudsakligen, att enligt

detsamma härad flerstädes uppdelats på olika länsmansdistrikt, till-

108

hörande skilda fögderier och domsagor, att understundom en socken,

hvars samfärdsel med den yttre världen läge hufvudsakligen åt en viss

ort, förts tillsamman med ett främmande länsmansdistrikt, hvartill knap­

past ledde allmänna vägar, samt att kommuner med lifliga industri­

samhällen, som nu i beskattningshänseende hörde tillsamman, blifvit

skilda och förts till olika taxeringsdistrikt. Kungl. Maj:ts befallnings­

hafvande har emellertid ansett möjligt, att en utjämning af arbetet

mellan de olika länsmansdistrikten kunde och borde äga rum och i

sådant afseende sedermera inkommit med förslag, därvid Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, under förutsättning att platsen Kungsör . inom

närmaste framtiden finge inträda i utöfning af köpingsrätt, gifvit till­

känna, att genom förändrad indelning af tre af länets nuvarande fög­

derier, indragning af tre länsmanstjänster kunde ske; och har Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i sammanhang härmed uppgjort förslag till

sådan ny indelning.

Ämbetsverken hafva, jämte meddelande, att enligt Kungl. Maj:ts

nådiga beslut den 31 december 1906 platsen Kungsör vid ingången

af år 1907 inträdt i utöfning af köpingsrätt, i öfrigt uttalat den

uppfattning att tre af länsmansbefattningarna inom länet skulle kunna

utan mera afsevärda svårigheter indragas, men då indelningen i läns­

mansdistrikt måste sättas i beroende af fögderiindelningen, angående

hvilken senare fråga ämbetsverken, på sätt ofvan anförts, icke

vore i tillfälle att nu tillstyrka något visst förslag, borde jämväl

de närmare bestämmelserna om länsmansdistriktsindelningens genom­

förande få blifva beroende på framdeles skeende anmälan; och hafva

ämbetsverken fördenskull i underdånighet tillstyrkt Eders Kungl. Maj:t

att, med indragning af tre länsmanstjänster i länet, anbefalla sin be­

fallningshafvande att inkomma med det förslag till distriktens omreg­

lering, hvartill omständigheterna då kunde föranleda.

Jag hemställer, att Eders Kungl. Maj:t måtte i öfverensstämmelse

härmed i ärendet besluta.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Kopparbergs län.

Indragning af tre länsmanstjänster.

Löneregleringskommittén har föreslagit att inom Hedemora fögderi,

som för närvarande är indeladt i sex länsmansdistrikt, nämligen Fol-

kärna distrikt, Stora Skedvi och Säters distrikt, Husby distrikt, Hede-

109

mera distrikt, Garpenbergs distrikt och By distrikt, två länsmanstjän-

ster måtte indragas genom

omreglering af Stora Skedvi och Säters distrikt, Husby distrikt

och Hedemora distrikt till två distrikt, bestående, det ena af Stora

Skedvi och Husby socknar och det andra af Säters och Hedemora

socknar, samt

sammanslagning till ett af Garpenbergs distrikt och By distrikt.

Kronofogden i orten har, i öfverensstämmelse med förslag, som

framställts af ortsinvånare och länsmän i fögderiet, hemställt, att Hede­

mora fögderi måtte indelas i fyra distrikt med angifven omfattning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande har afstyrka hvarje förändring

i den nuvarande indelningen af länsmansdistrikten inom länet, men

skulle det oaktadt den välbehöfliga förbättringen af landsstatstjänste-

männens löneförmåner med nödvändighet anses kräfva detta offer, har

Kungl. Maj:ts befallningshafvande på de af ortsbefolkningen och krono-

betjäningen anförda grunder funnit sig böra gifva företräde åt de af dem

framställda förslag och i sådant hänseende, med bestämdt afstyrkande

af vidare rubbning i nu bestående förhållanden inom fögderiet, hem­

ställt, att sådan ändring i nuvarande dis t riktsindelningen eventuellt

måtte i samband med löneregleringen genomföras, att Stora Skedvi

socken och Husby distrikt sammanfördes till ett distrikt samt Säters

och, Hedemora landsförsamlingar förenades med Garpenbergs socken

till ett distrikt.

Ämbetsverken hafva på grund af hvad i ärendet förekommit ansett

sig böra biträda Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag och alltså

hemställt, det täcktes Eders Kungl. Maj:t, med indragning af två

länsmanstjänster inom Hedemora fögderi, förordna, att fögderiet skall

vara indeladt i fyra länsmansdistrikt, nämligen Folkärna distrikt, Stora

Skedvi och Husby distrikt, Säters, Hedemora och Garpenbergs distrikt

samt By distrikt.

Den af ämbetsverken sålunda gjorda hemställan anser jag mig

böra förorda till nådigt bifall.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

I löneregleringskommitténs betänkande föreslås inom Nedan-Siljans

fögderi reglering af länsmansdistrikten bland annat genom samman­

slagning af Åls distrikt och Bjursås distrikt till ett distrikt.

Såväl ortsbefolkningen som kronobetjäningen hafva, särskildt med

hänsyn till distriktens läge och kommunikationsförhållanden, uttalat sig

mot sammanslagningen, men däremot har antydts, att om Åls

no

distrikt skulle förenas med annat distrikt, en sammanslagning med Gag-

nefs distrikt vore den naturligaste och lämpligaste, då dessa distrikt

med hvarandra ägde utmärkta förbindelser såväl medelst lands- och

järnväg som sjöledes.

Kungl. Maj ds befallningshafvande har, under samma förutsättning

som i fråga om reglering af Stora Skedvi och Säters m. fl. distrikt

ofvan angifvits, hemställt, att sådan ändring i nuvarande distrikts-

indelningen eventuellt måtte i samband med löneregleringen genom­

föras, att Gagnefs distrikt och Äls distrikt sammansloges till ett di­

strikt; och ämbetsverken hafva, då Kungl. Majds befallningshafvande

ansett denna sammanslagning äga företräde framför den af kommittén

föreslagna regleringen, ej haft något att erinra däremot.

Jag hemställer därför, att Åls och Gagnefs distrikt måtte förklaras

skola tillsamman utgöra ett länsmansdistrikt.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Vidare har löneregleringskommittén föreslagit indragning af en

länsmanstjänst inom Västerdals fögderi genom sammanslagning af Järna

och Äppelbo distrikt.

*

Ortsinvånarna hafva bestridt den ifrågasatta sammanslagningen,

hvaremot kronobetjäningen ansett hinder ej möta mot densamma.

Kungl. Majds befallningshafvande har äfven i fråga om denna

indragning, under enahanda förutsättning som i fråga om reglering

af Stora Skedvi och Säters in. fl. distrikt, eventuellt tillstyrkt den

föreslagna sammanslagningen; och då ämbetsverken ej haft något att

erinra mot densamma, får jag till löneregleringskommitténs förslag i

denna del tillstyrka nådigt bifall.

Gäfleborgs !än.

In dragning af två länsmanstjänster och inrättande af en ny länsmanstjänst.

Enligt kommitténs förslag borde inom Norra Hälsinglands fögderi

tre länsmanstjänster indragas genom sammanslagning

dels af Hälsingtuna distrikt och Forsa distrikt,

dels af Rogsta distrikt och Harmångers distrikt, samt

dels af Gnarps distrikt och Bergsjö distrikt.

Bland ortsinvånarna och kronobetjäningen har i allmänhet den ön­

skan gjort sig gällande att vid nuvarande indelningen måtte få för­

blifva, och särskildt har en omreglering af distrikten i enlighet med

in

kommitténs förslag med hänsyn till såväl ortsförhållandena som läns­

männens göromål ansetts olämplig; men samtidigt därmed ha bland

ortsbefolkningen och länsmännen samt af kronofogden i orten gjorts

uttalanden om att indragning kunde ske beträffande två länsmanstjän-

ster på sådant sätt, att Hälsingtuna och Rogsta distrikt förenades till ett

samt Harmångers och Gnarps distrikt till ett distrikt.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande har med hänvisning till de så­

lunda gjorda uttalandena samt med hänsyn till lokala förhållanden, läns-

mansdistriktens areal och folkmängd samt karaktär och kynne hos vissa

delar af befolkningen förklarat sig anse någon annan indragning af

länsmansdistrikt inom länet ej lämpligen kunna låta sig göra än genom

förening dels af Hälsingtuna och Rogsta distrikt och dels af Harmångers

och Gnarps distrikt; och då detta Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

förslag blifvit tillstyrkt af ämbetsverken, anser jag mig böra förorda

detsamma till fastställelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Gästriklands fögderi, som sammanfaller med Gästriklands domsaga,

är för närvarande indefinit i sex länsmansdistrikt, nämligen Hedesunda

och Arsunda distrikt, Ofvansjö och Jäderbo distrikt, Torsåkers distrikt,

Ockelbo distrikt, Hamrånge och Hille distrikt samt Valbo och Högbo

distrikt.

I denna distriktsindelning har kommittén icke föreslagit någon

ändring. Däremot blef vid ett inför kronofogden med ortsinvånarna

hållet sammanträde af Högbo socknemän fråga väckt om delning af

Valbo och Högbo distrikt.

Med upplysning att folkmänden inom Valbo och Högbo distrikt

vid 1905 års slut ökats till 20,574 personer, har kronofogden uttalat

den mening, att samma distrikt utan tvifvel vore för stort och förden­

skull tillstyrkt bifall till socknemännens förslag. Sandvikens, inom

Högbo socken belägna, stora järnverk med öfver 6,000 invånare på

ett tämligen begränsadt område vore alltjämt i tillväxt, hvarför talande

skäl funnes för att Högbo socken finge egen länsman, boende i eller

invid Sandviken. Valbo vidsträckta och folkrika socken, belägen intill

Gäfle stad, vore äfven i ^behof af egen länsman. Med Högbo socken

borde lämpligen förenas Årsunda socken. I händelse Årsunda socken

sålunda skildes från Hedesunda, borde till ett distrikt sammanföras

sistnämnda socken och Öster-Färnebo socken. Genom den nu ifråga­

satta omregleringen skulle Torsåkers socken komma att utgöra ett

länsmansdistrikt för sig.

Kung! Maj:ts befallningshafvande bar biträdt kronofogdens för­

slag, och ämbetsverken, som ansett bebofvet af Valbo och Högbo läns-

mansdistrikts delning vara tydligen ådagalagdt samt föreslagna omreg­

leringen i öfrigt fördelaktig, hafva på grund häraf i underdånighet

hemställt, det täcktes Eders Kungl. Maj:t förklara, att Gästriklands

fögderi skall vara deladt i sju länsmarlsdistrikt, bestående

ett af Hedesunda socken jämte länsdelen af Söderfors socken samt

Öster-Färnebo socken,

ett af Ofvansjö och Jäderbo socknar,

ett af Torsåkers socken,

ett af Ockelbo socken (med Åmots kapell),

ett af Hamrånge och Hille socknar (med Oslättfors kapell),

ett af Högbo och Årsunda socknar samt

ett af Valbo socken.

Härtill anser jag mig böra förorda nådigt bifall.

I detta sammanhang och på grund af den personliga kännedom,,

jag såsom innehafvare af landshöfdingämbetet i Gäfleborgs län för-

värfvat, anser jag mig böra erinra därom, att ehuru jag icke nu funnit

oundgängligt, att Gästriklands fögderi — det till folkmängden största

i riket och med inemot 68,000 invånare — uppdelas i två fögderier,

denna fråga dock icke länge torde kunna undanskjutas, och jag bör

tillägga, att skälet, hvarför jag icke nu framlägger förslag därom, är

det, att det i löneregleringen föreslagna förvaltningsbidraget, i fall det

af Riksdagen godkännes, synes mig böra först verka någon tid, så att

man blir i tillfälle erfara, om det därigenom afsedda tillfället för krono­

fogden och häradsskrifvaren att bereda sig ökadt tjänstebiträde väsent­

ligt underlättar deras förmåga att fylla sina tjänsteuppgifter.

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Jämtlands län.

Indragning af en länsnianstjänst.

Af löneregleringskommittén har föreslagits indragning af en läns-

manstjänst inom Jämtlands västra fögderi genom Ovikens distrikts

förening med Hallens distrikt.

Förslaget har rönt motstånd hos ortsinvånarna och länsmännen i

distrikten med hänsyn till det nya distriktets vidsträckta omfattning,

hvaremot Kungl. Maj:ts befallningshafvande i likhet med fögderiför­

valtningen ansett den ifrågasatta sammanslagningen ej medföra någon

113

nämnvärd olägenhet, och ämbetsverken hafva icke ansett sig äga till­

räckliga skäl att afstyrka kommitteförslaget i nu föreliggande del.

På grund af hvad i ärendet förekommit anser jag mig böra till­

styrka nådigt bifall till samma förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Västerbottens län.

Inrättande af eu kronofogde- och eu Iiäradsskrifvartjänst samt indragning

af en länsmanstjäust.

Fögderiindelningen.

Löneregleringskommittén har icke väckt fråga om omreglering af

Västerbottens läns fögderier, men förslag i sådant syfte har däremot

framställts af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som ansett, att en

delning af Lappmarksfögderiet med nödvändighet måste företagas

och att detta lämpligast kunde ske på sådant sätt, att däraf jämte Mala

socken i Skellefteå fögderi bildades två fögderier, bestående det ena

Lycksele, Tärna, Stensele, Sorsele och Malå socknar samt det andra

af _ Asele, Fredrika med Örträsk, Vilhelmina och Dorotea socknar. Till

stöd för detta förslag som utställts till ortsinvånarnas hörande och af

dem enhälligt tillstyrkts, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande erinrat

bland annat, att Lappmarksfögderiet, som till arealen vore det största

i riket, innehade en ytvidd, som med öfver 1,000 kvadratkilometer

öfverstege hela arealen af Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Kronobergs och Gottlands län tillsamman­

tagna, samt att folkmängden, hvilken den 31 december 1905 uppgått

till. 32,785 personer, vore större än i flertalet andra fögderier och

därjämte befunne sig i ständigt stigande. Förslaget om öfverfö­

rande af Mala socken, som utgör särskildt länsmans distrikt, från Skel­

lefteå fögderi till ett af de ifrågasatta båda Lappmarksfögderierna har

Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett sig böra framställa dels

därför, att Skellefteå fögderi vore alldeles för stort och Malå socken

inom detta fögderi läge besvärligt i en utkant, dels ock därför att

nämnda socken genom sitt läge, sin natur och sin renskötsel borde

betraktas tillhöra lappmarken och jämväl i öfrigt ansåges vara lapp-

markssocken.

Bih. till Rikad. Prot. 1908. 1 Sand. 1 Afd, 1 Band. 54 Käft.

15

114

Ämbetsverken hafva för sin del biträdt Kungl. Maj:ts befallnings-

hafvandes förslag, och anser jag mig böra förorda detsamma till bifall.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

Inom Lappmarksfögderiet finnes för närvarande ej särskild härads­

skrifvare anställd, utan bestridas häradsskrifvargöromålen där af kro­

nofogden mot visst arvode jämte sportler. Löneregleringskomnutten

har ansett att en dylik förening af tjänster ej vidare borde förekomma,

utan att den regeln helt borde genomföras, att i hvarje fögderi skulle

finnas en häradsskrifvare.

n „

,

Vid framställning om inrättande af ytterligare en kronofogde-

tjänst genom delning af Lappmarksfögderiet har emellertid Kungl.

Maj:ts befallningshafvande anfört, att i sammanhang därmed kunde

ifrågakomma att tillsätta en häradsskrifvare för hvart och ett af de

föreslagna nya fögderierna; men _ åtminstone tills vidare torde enligt

länsstyrelsens mening behofvet ej kräfva mer än en häradsskrifvare

för båda fögderierna, detta dock allenast under förutsättning att, såsom

hittills, mantalsskrifningarna finge förrättas af länsmännen. .

I anledning häraf hemställer jag, att Eders Kung! Maj:t behagade

anvisa lön åt en för de båda nya Lappmarksfögderierna gemensam

häradsskrifvare.

Länsmansdistriktsindelningen.

Enligt löneregleringskommitténs förslag borde en länsman stjänst

indragas inom Skellefteå fögderi genom förening af Nysättra och Löf-

ångers distrikt.

..

.

Af ortsinnevånarne hafva endast Löfångers socknemän yttrat sig

rörande förslaget och därvid uttalat sig emot detsamma.

_

I liket med vederbörande kronofogde har emellertid Kungl. Maj:ts

befallningshafvande ansett den ifrågasatta sammanslagningen böra

kunna äga rum och tillstyrkt densamma, och då äfven ämbetsverken

förordat bifall till förslaget, hemställer jag, att det måtte vinna Eders

Kungl. Maj:ts godkännande.

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 71.

115

Norrbottens län.

Inrättande af ytterligare eu kronofogde- och en häradsskrifvartjänst.

Beträffande detta län, hvilket för närvarande är indeladt i fyra

fögderier, har löneregleringskommittén icke föreslagit någon förändring

i afseende å vare sig fögderi- eller länsmansdistriktsindelningen. Där­

emot har Kungl. Maj:ts befallningshafvande — efter det fögderi-

förvaltningarna ifrågaställt bildandet af ett nytt fögderi inom länet —

i sitt i ärendet afgifna underdåniga utlåtande erinrat om den snabba

utvecklingen inom länet och ökningen af folkmängden, hvilken, efter det nu

gällande fögderiindelning inom länet år 1868 blifvit fastställd, i det närma­

ste fördubblats. Sålunda både invånarantalet den 31 december 1868 ut­

gjort i Piteå fögderi 18,253, i Luleå fögderi 17,735, i Kalix fögderi 19,396

och i Torneå fögeri 15,897 personer. Motsvarande folkmängdssiffror ut­

gjorde den 31 december 1905 33,026, 32,445, 42,626 och 29,122. Med

hänsyn till denna betydande ökning af folkmängden och de nuvarande

fögderiernas stora areal ansåge Kungl. Maj:ts befallningshafvande

nödvändigt att åtminstone ett ytterligare fögderi inrättades inom länet,

hvaremot Kungl. Ma:jts befallningshafvande icke för närvarande kunde

framlägga något förslag om sättet för utbrytning af ett nytt fögderi.

De skäl, Kungl. Maj:ts befallningshafvande sålunda anfört för

inrättande inom Norrbottens län af ytterligare ett fögderi, däri så­

väl kronofogde som häradsskrifvare borde vara anställda, hafva äm­

betsverken ansett vara fullt giltiga och fördenskull hemställt, det täck­

tes Kungl. Maj:t förordna, att Norrbottens län skall vara fördeladt i

fem fögderier, hvartdera med kronofogde och häradsskrifvare, samt

att pröfningen af frågan om länets fördelning på nämnda antal fög­

derier måtte få blifva beroende på framställning af Kungl. Maj:ts

befällningshafvande.

Till denna ämbetsverkens hemställan får jag förorda nådigt bifall.

För att lämna en åskådlig bild af rikets indelning i fögderier och

länsmansdistrikt samt de förändringar, som skulle uppkomma dels enligt

löneregleringskommitténs förslag dels enligt hvad jag här ofvan tillstyrkt,

har jag låtit inom departementet upprätta efterföljande tabell, som be­

träffande nuvarande förhållanden grundar sig på löneregleringskomitténs

uppgifter. Folkmängdens fördelning har dock i hela tabellen uppgif­

va enligt de kända talen för den 31 december 1906.

116

Kung!. Maj.is Nåd, Proposition N:o 71.

Jämförande tabellarisk öfversikt af rikets indelning i fögderier och länsmans-

Län.

Nuvarande förhållanden.

Enligt lönereglerings-

Fögderiers

Länsmansdistrikts

Fögderiers

antal.

medel-

areal

| |nymil.

medeltal

inv.

S1/i2l906.

antal.

medel-

areal

r]nymil.

medeltal

inv.

31/i2l90G.

antal.

medel-

areal

| | ny mil.

medeltal

inv.

S1/i21906.

Stockholms..........................................

0

12.96

29,997

23

3.38

7,825

4

19.44

44,997

ITppsala ..............................................

4

13.21

24,025

19

2.78

5,058

3

17.62

32,034

Södermanlands...................................

4

16.89

32,056

12

5.63

10,686

3

22.52

42,743

Östergötlands......................................

8

13.76

27,191

29

3.80

7,510

6

18,35

36,209

Jönköpings .................................:......

(i

19.13

29,687

23

4.99

7,745

5

22.95

* 35,625

Kronobergs ..........................................

5

19.80

29,919

17

5.82

8,799

4

24.75

37,399

Kalmar.................................................

7

16.41

27,423

26 »)

4.42

7,383

6

19.4

31,994

Gottlands............................................

2

15.68

22,159

6

5.23

7,386

2

15.68

22,159

Blekinge ..............................................

2

14.9 6

54,310

9

3.32

12,069

2

14.96

54,310

Kristianstads......................................

4

16.05

51,118

23

2.79

8,890

4

16.05

51,118

Malmöhus ...........................................

0

7.92

46,645

26

1.83

10,764

6

7.92

46,645

Hallands..............................................

4

12.20

28,382

li

4.44

10,321

3

16.26

37,842

Göteborgs och Bohus ......................

5

9.95

36,838

21

2.37

8,771

5

9.95

36,838

Älfsborgs..............................................

0

21.09

40,936

29

4.30

8,470

6

21.09

40,936

Skaraborgs...........................................

7

12.01

30,229

27

3.11

7,837

5

16.81

42,320

Värmlands ..........................................

7

27.50

32,572

19

10.13

12,000

6

32.09

36,000

Örebro.................................................

4

22.6 2

42,009

17

5.32

9,884

4

22.62

42,009

Västmanlands......................................

4

16.60

28,981

16

4.15

7,245

3

22.13

38,641

Kopparbergs ......................................

6

49.68

35,371

35

8.52

6,063

6

49.68

35,371

Gäfleborgs...........................................

4

47.7 7

49,979

29

6 59

6,894

4

47.77

49,979

Västernorrlands..................................

0

42.45

35,755

30

8.49

7,151

6

42.45

35,755

Jämtlands ..........................................

4

126.68

26,553

26

19.49

4,085

4

126.68

26,553

Västerbottens......................................

3

196.62

49,314

26

22.68

5,690

3

196.62

49,314

Norrbottens..........................................

4

260.81

34.778

18 2;

57.0 6

7,728

4

260.81

34,778

118

—

| 517

104

—

—

*) Sedan Slättbo och Runstens länsmansdistrikt på Öland enligt K. Er. den 16 febr. 1900 från och med den 1 januari

2) I liggaren öfver statsverkets specialutgiftsstater för år 1907 uppgifves antalet länsmansdistrikt inom Norrbottens

hvilken till och med år 1905 på extra stat aflönats, icke upptagits såsom med ordinarie innehafvare besatt. Se härom

landsstaterna i länen.

3) Detta antal af 6 fögderier i Kalmar län upptages här i öfverensstämmelse med tidigare beslut om samman-

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition No 71.

117

distrikt med uppgifter om areal och folkmängd den 31 december IDOG.

kommitténs förslag.

Enligt departementschefens förslag.

L ä n.

Länsmans distrikts

Fögderiers

Länsmansdistrikts

antal.

medel -

areal

| | ny mil.

medeltal

inv.

31/i2l906.

antal.

medel­

areal

| | nymil.

medeltal

inv.

3Vi2l906

antal.

medel­

areal

□ nymil.

medeltal

inv.

31/ⁱ21906.

18

4.32

9,999

5

15.55

35,997

21

3.73

8,571

.

Stockholms.

11

4.81

8,736

O

ö

17.62

32,034

14

3.78

6,864

Uppsala.

10

6.7 G

12,823

3

22.52

42,743

12

O.G3

10,686

Södermanlands.

19

5.80

11,449

0

18.35

36,209

27

4.09

8,057

Östergötlands.

18

6.38

9,896

5

22.95

35,625 ! 20

5.74

8,906

Jönköpings.

10

6.19

9,350

4

24.75

37,399

16

6.19

9,350

Kronobergs.

21

5.47

9,141

O3)

19.4

31,994

22

5.73

8,726

Kalmar.

0

5.23

7,386

2

15.68

22,159

6

5.23

7,386

Gottlands.

9

3.32

12,069

2

14.90

54,310

9

3.32

12,069

Blekinge.

23

2.79

8,890

4

16.05

51,118

23

2.79

8,890

Kristianstads.

20

1.83

10,764

6

7.92

46,645

26

1.83

10,764

Malmöhus.

11

4.44

10,321

3

16.2G

37,842

11

4.4

4

10,321

Hallands.

17

2.93

10,835

5

9.95

36,838

21

2.87

8,771

Göteborgs och Bohus.

25

5.0G

9,805

0

21.09

40,936

28

4.52

8,772

Alfsbox’gs.

21

4.oo

10,076

5

16.81

42,320

24

3.50

8,817

Skaraborgs.

19

10.13

12,006

7

27.50

32,572

19

10.13

12,000

Värmlands.

15

6.03

11,202

4

22.62

42,009

17

5.32

9,884

Örebro.

13

5.ii

8,917

3

22,13

38,641

13

5.ii

8.917

Västmanlands.

27

11.04

7,820

0

49.68

35,371

32

9.31

6,632

Kopparbergs.

23

8.31

8,692

4

47.7 7

49,979

28

6.82

7,140

Gäfleborgs.

28

9.09

7,662

6

42.45

35,755

30

8.49

7,151

Västernorrlands.

24

21.11

4,426

4

126.68

26,553

25

20.27

4,248

Jämtlands.

25

23.59

5,918

4

147.45

36,986

25

23 59

5,918

Västerbottens.

18

57.96

7,728

5

208.65

27,822

18

57.96

7,728

Norrbottens.

443

—

- ! 108

— —

487

—

1906 sammanslagits till ett distrikt, utgör antalet länsmansdistrikt i Kalmar län rätteligen 25.

län utgöia endast 17, hvilket torde bero på att den med år 1901 inrättade länsmanssysslan i Älfsby distrikt af nämnda län

statskontorets underd. framställning den 14 december 1907, angående bestämmande för år 1909 af ordinarie anslaget till

slagning af do två fögderierna på Öland, ett beslut, som icke ännu verkställts.

118

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

Aflöningsförmånerna för ordinarie tjänstemän och betjänte.

Åflöningsför- I det föregående har jag redogjort för statskontorets utlåtande den

ordinäre tjSn 14 oktober 1902, i hvad det rörer, bland annat, dess förslag till läns-

0stémän ocT indelning och däraf beroende olika aflöningsförmåner vid olika läns-

und^statln styrelser, och har utaf denna redogörelse framgått, att statskontoret

LäTenT inTei-

velat bibehålla den enligt 1878 års lönereglering gällande indelning af

^{ning i klasser,} länen i klasser med olika tjänstgöriugspenningar för vissa af länssty­

relsernas tjänstemän allt efter den klass länet tillhörde.

Löreregie-

Löneregleringskominittén har i princip uttalat sig emot bestäm-

1 mfttén™ mande af olika aflöningsförmåner för samma tjänstegrader hos olika

länsstyrelser, men kommittén har likväl ansett sig böra ifråga om aflö­

ningsförmåner åt afdelningsclieferna hänföra Uppsala, Gottlands, Blekinge,

Hallands och Västmanlands län till en lägre aflöningsklass, enär dessa

län »ännu stode i viss mån efter öfriga län».

Ämbetsverken. Uti sitt gemensamma utlåtande öfver löneregleringskommitténs för­

slag har statskontoret vidhållit sin förut intagna ståndpunkt i fråga

om länsindelningen och kammarkollegium har förklarat sig sakna an­

ledning att därifrån afvika. Med ledning af folkmängdssiffrorna den

31 december 1905 och med tillämpning af samma grunder, som vid

1878 års lönereglering användts för uppdelning af länen i tre klasser

för normerande af afdelningschefernas aflöningsförmåner, hafva ämbets­

verken hemställt, att länen skulle indelas sålunda:

första klassens län: Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristian­

stads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älfsborgs, Skaraborgs, Värm­

lands, Örebro, Kopparbergs, Gäfleborgs och Västernorrlands län — till­

hopa 13 län;

andra klassens län: Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Väster­

bottens och Norrbottens län — tillhopa 5 län;

tredje klassens län: Uppsala, Blekinge, Gottlands, Hallands, Väst­

manlands och Jämtlands län — tillhopa 6 län.

Denna klassindelning af länen hafva ämbetsverken ansett böra vara

bestämmande för tjänstgöringspenningarnes belopp icke blott ifråga

om afdelningscheferna utan äfven ifråga om länsnotarier och länsbok­

hållare, hvadan den särskilda länsindelning i två klasser, som enligt

1878 års lönereglering gällt för länsnotarier och länsbokhållare, icke

skulle tillämpas.

Departements-

De skäl, so in föranledt Kungl. Maj:t och Riksdagen att vid

^chefen. senaste lönereglering fastställa olika löneförmåner för vissa länsstyrel-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 71.

119

sernas ämbets- och tjänstemän allt efter göromålens omfattning vid de

olika länsstyrelserna, kvarstå fortfarande och måste enligt sakens natur

äfven för framtiden komma att gälla. Länens olika storlek och vissa

landsorters hastigare utveckling medföra gifvetvis för de särskilda

länsstyrelsernas tjänstemän en tämligen ojämnt fördelad arbetsbörda

särdeles för afdelningscheferna, men äfven för deras närmaste män,

länsnotarierna och länsbokhållarne. Väl är det sannt, hvad löneregle-

ringskommittén påpekat, att dessa olika förhållanden i möjligaste mån

utjämnats därigenom, att helt naturligt större antal arbetskrafter måst

ställas till länsstyrelsernas i de större länen förfogande, men det kan

dock icke med fog förnekas, att i allt fall större arbetsbörda och i

följd däraf äfven vidsträcktare ansvar medfölja tjänsterna i de större

länen än i de mindre.

För min del har jag därföre i likhet med ämbetsverken funnit en

indelning af länen i klasser för normerande af tjänstgöringspenningarne

efter tjänsternas besvärlighet äga goda skäl för sig.

Såväl 1873 års landsstatskommitté som 1902 års lönereglerings-

kommitté hafva uppvisat, att annan lämpligare måttstock än folkmäng­

den icke gifves för bedömande af de olika länsstyrelsernas större eller

mindre arbetsbörda, och ämbetsverken, som delat denna mening, hafva

med utgångspunkt härifrån låtit samma folkmängdstal, som vid 1878

års löneregleringskommitté användts, vara bestämmande för sitt för­

slag till klassindelning, så att alltså till l:a klassen skulle räknas

län med 200,000 invånare och därutöfver, till 2:dra klassen län med

150,000 och intill 200,000 invånare samt till 3:dje klassen län med

mindre än 150,000 invånare.

Sedan år 1878 hafva emellertid folkmängdsförhållandena undergått

sådana förändringar, att en indelningsgrund, som då haft berättigande,

icke kan anses lika lämplig nu. Detta torde bäst framgå af följande

uppställning af länen efter deras folkmängd den 31 december 1906

enligt statistiska centralbyråns offentliggjorda uppgift:

Malmöhus

län

Göteborgs och Bohus »

Östergötlands

»

Alfsborgs

))

Värmlands

»

Gäfleborgs

»

Västernorr lands

»

Skaraborgs

»

436,705 invånare

362,213

»

288,380

»

281,160

»

255,464

»

247,821

»

243,058

»

239,472

»

120

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition No 71.

Kalmar

län

Kopparbergs

)>

Kristianstads

»

Jönköpings

))

Örebro

»

Stockholms

»

Södermanlands

»

Kronobergs

»

Västerbottens

»

Norrbottens

»

Västmanlands

»

Blekinge

»

Hallands

»

Uppsala

»

Jämtlands

»

Gottlands

))

226,681 invånare

226,401

»

221,174

»

207,766

»

200,924

»

198,322

»

170,033

»

157,609

»

154,548

»

152,385

))

149,029

»

148,279

»

144,277

)>

125,371

»

113,707

»

53,508

»

Enligt ämbetsverkens förslag skulle alltså de tretton första bär

uppräknade länen höra till l:a klassen, de fem därpå följande till 2:dra

klassen och de sex sista till 3:dje klassen.

Då man af ofvanstående folkmängdstabell finner, att skillnaden

emellan det största länet och det minsta den 31 december 1906 utgjorde

icke mindre än 383,197 invånare, torde häraf framgå icke blott, att

fog finnes för en klassindelning, utan äfven, att rättvisa svårligen här­

vid kan vinnas med en indelning i färre klasser än tre. Men en jäm­

förande öfverblick af folkmängdssiffrorna visar tillika, att den hittills

tillämpade och af ämbetsverken vidhållna indelningsgrunden numera

icke är den lämpligaste, ett förhållande, som särskildt framträder, om

man med hvarandra jämför folkmängdstalen i de största länen af hvarje

klass efter ämbetsverkens indelning.

Det visar sig då, att skillnaden mellan Malmöhus

län i l:a klassen och Stockholms län i 2:dra klassen

är icke mindre än ............................................................ 238,383 invånare

medan skillnaden emellan sistberörda län i 2:a klas­

sen samt Västmanlands län i 3:dje klassen utgör

allenast ............................................................................... 49,293

»

Det kan icke vara riktigt, att låta mellanklassen, som borde vara

den allmänna och normerande, begränsas af två hvarandra så nära

liggande tal som 150,000 och 200,000, då skillnaden i folkmängd

121

mellan, det största och det minsta länet utgör, såsom förut nämnts,

ett så betydande tal som 383,000. Vida egentligare torde då vara

att vid klassindelningen använda en beräkningsgrund, som gifver till­

närmelsevis lika förhallandetal mellan de olika klasserna. Om man i

stället bestämmer mellanklassen af län efter folkmängdstalen 150,000

och 300,000, så skulle till l:a klassen hänföras allenast Malmöhus samt

Göteborgs och Bohus län, till 2:dra klassen de sexton i ofvanstående

tabell därefter uppräknade länen och till 3:dje klassen de sex sista i

tabellen angifna länen. Om man vid denna indelning jämför folkmängds-

siffrorna i de folkrikaste länen af hvarje klass, så får man skillnaden

emellan

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 71.

Malmöhus län i l:a klassen samt Östergötlands län i

2:a klassen................................................................. 148,325 invånare

samt emellan sistberörda län i 2:dra klassen och Väst­

manlands län i 3:dje klassen ................................ 139,351

»

Det synes mig uppenbart, att man med denna indelningsgrund

kominer till ett vida rättvisare resultat. Detta närmar sig ock mera

löneregleringskommitténs mening, att klassindelning i allmänhet icke

borde, förekomma men att vissa mindre län skulle intaga en undantags­

ställning. Med samma fog torde man ock kunna åt de två största länen,

hvilkas folkmängdssiffror högst betydligt öfverstiga folkmängden i hvart

och ett af de öfriga länen, gifva en särskild undantagsställning, under

det att det stora flertalet öfriga län blifva likställda. Väl har Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län uti en framställning,

som inkommit, efter det ämbetsverkens utlåtande afgafs, sökt göra

gällande, att löneregleringskommitténs förslag till bestämmande af af-

löningen för landssekreterare och landskamrerare samt länsnotarier

och länsbokhållare vore att föredraga framför ämbetsverkens klass-

indelningsförslag, och i hvarje fall yrkat, att aflöningsförmånerna för

nämnda tjänstemän i Jämtlands län måtte, med hänsyn till vissa an­

gifna förhållanden, hvaribland särskildt framhållits målens svårare be­

skaffenhet, icke sättas under hvad som i ämbetsverkens förslag beräknats

för flertalet af de län, dem ämbetsverken fört till första klassen. Men

då, såsom förut yttrats, jag funnit en klassindelning vara af rättvisa

påkallad, samt sådan indelning under inga förhållanden lärer, såsom

länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasatt, kunna objektivt bestämmas af

ofvan angifna förhållanden, har jag funnit mig icke kunna taga vidare

hänsyn till ifrågavarande framställning i öfrigt. Dock vill jag fram­

hålla, att enligt mitt förslag landssekreterare och landskamrerare i endast

Bill. till Riksd. Prot. 1908.

1 Sami. 1 Afä. 1 Band. 54 Höft.

16

Hyresbidrag

eller ortstill-

lägg-

Statskontorets

utlåtande år

1902.

Departements­

chefen.

tre län komma att erhålla större förhöjning i nuvarande löneförmåner

än motsvarande tjänstemän i Jämtlands län.

Hvad särskildt länsnotarier och länsbokhållare beträffar, är den af

klassindelningen verkade skillnad i löneförmåner icke synnerligen vä­

sentlig. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att för tjänstgöringspenningarnes beräknande antaga den af mig sålunda

föreslagna klassindelning af länen.

Såsom förut nämnts hade statskontoret i sitt den 14 oktober 1902 af-

gifna utlåtande föreslagit införande af en ny atlöningsform, kallad hyres­

bidrag, att beräknas med hänsyn till de olika orternas större eller

mindre bostadshyror och lefnadskostnader i öfrigt. Denna aflönings-

form skulle, enligt statskontorets förslag, användas allenast för länssty­

relsernas tjänstemän och betjänte, och hade statskontoret i sådant af­

seende på grundvalen af inkomna prisuppgifter indelat residensstäderna

i tre dyrhetsklasser på sådant sätt, att Stockholm skulle ensamt höra

till l:a dyrhetsklassen, Malmö, Göteborg, Östersund, Umeå och Luleå till

2:dra dyrhetsklassen samt öfriga residensstäder till 3:dje dyrhetsklassen.

Statskontorets förslag om införande af en aflöningsform med för­

måga att växla efter lefnadskostnaderna å olika orter har upptagits i

senare löneregleringar, och Kungl. Maj:t och Riksdagen hafva jäm­

väl fastställt en sådan aflöningsform uti den senaste löneregleringen

för statskontoret; men i stället för »hyresbidrag» till mera af sevärda

belopp har införts ett mindre betydande »ortstillägg». Då detta orts-

tillägg, såsom ock benämningen antyder, är afsedt att å dyrare platser

utgöra ett tillägg till öfriga löneförmåner för att göra dem likvärdiga

med motsvarande löneförmåner å orter med mera normala lefnadskost­

nader, så torde däraf följa, att sådant tillägg icke bör utgå till tjänste­

män, som äro bosatta å sistberörda orter.

Denna aflöningsform har jag ansett böra användas jämväl vid

landsstatens lönereglering och torde, beträffande länsstyrelsernas tjänste­

män, den af statskontoret föreslagna indelning af residensstäderna i

dyrhetsklasser därvid böra gälla sålunda, att till l:a dyrhetsklassen räk­

nas allenast Stockholm och till 2:a dyrhetsklassen Malmö,_ Göteborg,

Östersund, Umeå och Luleå, hvaremot ortstillägg i öfriga residensstäder

icke skulle utgå.

Till landsstatens tjänstemän ute i länen, hvilka kunna, om de vilja,

bosätta sig å landsbygden, behöfver ortstillägg i allmänhet icke utgå,

men jag har ansett fog föreligga att tilldela dessa tjänstemän i de tre

nordligaste länen, där lefnadskostnaderna äro större än i öfriga delar

af riket, sådant tillägg.

122

Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition N:o 71.