2

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 214.

Bilaga A.

Förslag-

till

förordning

angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Om hypotekskassans ändamål.

§ 1.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att

drifva lånerörelse i enlighet med de i denna förordning gifna bestäm­

melser.

Hypotekskassan må utlämna lån allenast åt hypoteksföreningar af

fastighetsägare i rikets städer och med städer jämförliga samhällen.

Om hypotekskassans grundfond.

§ 2.

Staten tillskjuter grundfond för hypotekskassan. Denna fond skall

utgöra trettio millioner kronor och fortfar att tillhöra staten, som dock

ej äger för annat ändamål disponera öfver densamma, så länge kassans

alla förbindelser icke äro fullgjorda. Grundfonden kan ökas genom

ytterligare tillskott af staten eller genom öfverförande af medel från

reservfonden.

Grundfonden öfverlämnas genom riksgäldskontoret i svenska sta­

tens tre och en half procent obligationer, ouppsägbara från innehafva-

rens sida.

B

Grundfondsobligationer må, utan föregående medgifvande af riks-

gäldskontoret, tagas i anspråk dels med högst en tiondel af grund­

fondens belopp till utlåning åt hypoteksföreningarna dels ock till full­

görande af kassans förbindelser, såväl då denna för tillfället saknar egna

användbara medel därtill som ock i den ordning, som i § 14 sägs,

vid kassans likvidation.

I hvarje fall, då grundfondsobligationer blifvit använda, skall

underrättelse därom genast meddelas riksgäldskontoret.

Uå grundfondsobligationer af kassan tagits i anspråk i annat fall

än vid kassans likvidation, skall kassan godtgöra staten tre och en half

procent årlig ränta på den del af grundfonden, som blifvit använd,

och skall vid försäljning af grundfondsobligationerna möjligen upp­

kommande öfverskott öfverföras till reservfonden.

§ 3.

Därest grundfonden skulle genom på kassans rörelse uppkomna

förluster nedgå till tjuguåtta millioner kronor, må hypotekskassan icke

upptaga nytt lån, med mindre Konungen därtill lämnar tillstånd.

Om hypoteJcskassans rörelse.

§ 4.

För anskaffande af erforderliga medel äger hypotekskassan att emot

räntebärande, till innehafvaren ställda obligationer upptaga lån att inom

viss, i låneaftalet angifven tid återbetalas antingen genom årlig amor­

tering eller efter uppsägning utan fastställd amortering.

Sammanlagda beloppet af kassans utelöpande obligationer må icke

vid något tillfälle uppgå till mera än tio gånger det belopp, kassans

grundfond och reservfond tillhopa utgöra efter afdrag af det belopp af

grundfonden, som i enlighet med bestämmelserna i § 2 må hafva

användts till utlåning åt hypoteksföreningarna.

De af hypotekskassan utfärdade obligationerna skola, för att hafva

gällande kraft mot denna, vara försedda med påteckning, att de blifvit

inregistrerade hos riksgäldskontoret.

Af hypotekskassan mot obligationer upptaget lån skall senast tio

år efter dess upptagande kunna af hypotekskassan uppsägas till inbe­

talning å den förfallotid, som i sådant hänseende må vara i låneaftalet

bestämd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 214.

.

4

I den ordning, som nu är nämnd, må lån äfven upptagas för kon­

vertering af äldre lån.

För tillfälliga, af förut ingångna förbindelser föranledda behof

må hypotekskassan verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort

tids uppsägning. Sådan upplåning må ock ske för tillfälligt anskaffande

af rörelsemedel; dock må beslut därom af kassans styrelse icke fattas,

med mindre styrelsens samtliga ledamöter äro tillstädes och minst fyra

om beslutet ense.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 214.

§ 5.

Såsom säkerhet för de utaf kassan utfärdade obligationerna tjäna

de i § 6 omnämnda förbindelser och reverser med tillhörande hypotek.

§ 6.

Hypotekskassan må till liypoteksföreningarna utlämna lån att åter­

betalas antingen genom viss årlig amortering (amorteringslån) eller utan

amortering efter förloppet af viss tid, minst tio och högst tjugu år

(fasta lån).

För de förbindelser, som hypoteksföreningarna för erhållna lån

utfärda till hypotekskassan, pantförskrifvas de hos föreningarna belånade

reverser med tillhörande hypotek.

§ 7.

Hypotekskassans styrelse åligger att tillse, att för alla af kassan

mot obligationer upptagna lån föreskrifven säkerhet är ställd och under

hela lånetiden bibehålies.

§ 8.

Inflyta till hypotekskassan medel, som icke genast kunna användas

till infriande af dess förbindelser eller till utlåning åt hypoteksföreningar,

äger kassan att göra sådana medel fruktbärande på kortare tid genom

medlens insättande i bankinrättning eller genom deras placering mot

fullgod säkerhet i stadsfastighet eller i statens, allmänna hvpoteksban-

kens eller hypotekskassans egna obligationer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

5

Om hypotetiska ssans förvaltning.

§ 9.

Hypotekskassan förvaltas af en styrelse med säte i Stockholm.

Styrelsen består af fem ledamöter. Af dessa utser Konungen fyra leda­

möter, däribland en till ordförande, samt fullmäktige i riksgäldskontoret

en, hvilken skall vara vice ordförande. Därjämte utser Konungen tre

suppleanter samt fullmäktige i riksgäldskontoret en, hvilken skall vara

suppleant för vice ordföranden.

Styrelsens samtliga ledamöter och suppleanter utses för eu tid af

tre år. Verkställande direktör väljes af styrelsen bland dess ledamöter.

Styrelsens ledamöter svara, en för alla och alla för en, för de beslut

rörande kassans förvaltning, till hvilka de med sin röst bidragit. Dei’as

arfvoden bestämmas af Konungen. Styrelsen utser kassans tjänstemän.

Angående grunderna för styrelsens beslutförhet stadgas i regle­

mentet för hypotekskassan.

Om revision m. m.

§

10

-

För revision af styrelsens förvaltning och hypotekskassans räken­

skaper skola årligen utses revisorer, af Konungen två och af fullmäktige

i riksgäldskontoret en.

§

11

.

Styrelsens och revisorernas berättelser skola i tiyck offentliggöras

samt öfverlämnas till finansdepartementet och fullmäktige i riksgälds­

kontoret.

Det tillkommer Konungen att pröfva styrelsens förvaltning och

meddela ansvarsfrihet.

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

§ 12.

När Konungen finner för godt att låta anställa granskning af

hypotekskassans förvaltning och räkenskaper, skola alla handlingar,

räkenskaper och kontanta tillgångar hållas tillgängliga för sådan gransk­

ning.

§ ¹³ -

Hypotekskassans behållna årliga vinst skall afsättas till en reserv­

fond, hvilken i första rummet skall användas till gäldande af de utgifter

och förluster, till hvilkas täckande inkomsterna för året icke förslå.

§ 14-

Vid likvidation af hypotekskassan skola dess egna tillgångar samt

de af hypoteksföreningarna afgifna förbindelser med tillhörande hypotek

användas, innan de af staten öfverlämnade grundfondsobligationerna må

tagas i anspråk för fullgörande af kassans förbindelser.

Hvad som återstår af kassans tillgångar efter gäldandet af samtliga

skulder skall, jämte grundfonden, tillfalla staten.

§ 15-

Reglemente för hypotekskassan fastställes af Konungen.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proporition Nyt 214.

7

Bilaga B.

Förslag

till

förordning

angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet.

Om föreningarnas ändamål.

§ 1.

Hypoteksföreningar af fastighetsägare i rikets städer och med

städer jämförliga samhällen (stadshypoteksföreningar) hafva till ändamål

att med de medel, som från konungariket Sveriges stadshypotekskassa

erhållas, tillhandahålla sina delägare lån mot sådan säkerhet af inteck­

ning, som nedan omförmäles.

Om föreningarnas bildande.

§ 2.

Ansökan om bildande af dylik hypoteksförening göres hos Konungen,

på hvilken det jämväl ankommer att pröfva, huruvida föreningens verk­

samhetsområde må omfatta jämväl vissa andra samhällen än städer.

Konungen meddelar jämväl föreskrift angående det minimibelopp,

för hvilket hypoteksförening, innan den må börja sin verksamhet, skall

hos hypotekskassan hafva anmält sig till erhållande af lån.

8

Kungl. Maj.-it Nåd. Proposition N:o 214.

Om föreningarnas och deras låntagares ansvarighet.

§ 3.

Hypoteksföremngarna äro i förhållande till oguldna beloppen af

sina från hypotekskassan erhållna lån ansvariga för kassans förbindelser.

För hypoteksförenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i

förhållande till oguldna beloppen af sina från föreningen erhållna lån.

Finnes medlem hos en förening icke kunna fullgöra den betalningsskyl­

dighet, som till följd af nämnda ansvarighet åligger honom, svara öfriga

medlemmar efter nyssnämnda grund för bristen.

§ 4.

Hypoteksföremngarna äro ansvariga för hypotekskassans utgifter

och förluster, i den män dessa ej kunna täckas med anlitande af

kassans inkomster för året eller egna tillgångar; och skall kassan i

sådana fall infordra erforderliga tillskott från föreningarna.

Om föreningarnas rörelse.

§ 5.

Till hypoteksförening utlämnadt amorteringslån kan, sedan tio år

förflutit från lånets utgifvande, af föreningen uppsägas till inbetalning

efter ett år, hypotekskassans styrelse obetaget, när det med hänsyn till

kassan åliggande förpliktelser finnes kunna ske, att medgifva tidigare

uppsägning af lån, i h vilket fall styrelsen jämväl har att bestämma, på

hvilka villkor inbetalningen af lånet må äga rum.

Angående gäldande af kapitalrabatt och andra kostnader, som

hypotekskassan vid låns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift i

reglementet för kassan.

Underlåter hypoteksförening att fullgöra föreskrifven inbetalning,

skall föreningen å förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en

half procent i månaden.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 214.

9

§ 6.

Hypoteksförening må meddela lån allenast, mot säkerhet af in­

teckning i bebyggd och mot brandskada försäkrad fastighet, belägen

inom samhälle, som enligt föreningens reglemente tillhör dess verksam­

hetsområde.

För hypoteksförenings utlåning lända i tillämpliga delar till efter­

rättelse de bestämmelser, som gälla för utlåning från hypotekskassan

till föreningarna. Lånen skola förty i afseende å ränta, kapitalrabatt,

förvaltningsbidrag och öfriga låneomkostnader samt återbetalningssätt

af hypoteksförening beviljas låntagaren på de fördelaktigaste villkor,

som föreningens förbindelser till kassan medgifva.

§ 7-

Fastighet, hvarå lån sökes, skall besiktigas och värderas af för

sådant ändamål särskildt utsedda värderingsmän, för hvilka instruktion

fastställes af hypotekskassans styrelse.

Byggnad,* som icke hufvudsakligen är anordnad till bostäder eller

affärslokaler, må uppskattas endast till det värde, byggnaden pröfvas

äga, äfven om den icke användes för det med densamma ursprungligen

afsedda särskilda ändamål.

Fastighet, hvarå lån meddelas, skall vara brandförsäkrad i inländsk,

med vederbörligen stadfäst reglemente försedd försäkringsinrättning,

som hypotekskassans styrelse finner erbjuda full säkerhet.

§ 8.

Amorteringslån må beviljas intill hälften af det enligt § 7 upp­

skattade värdet, med iakttagande däraf att lånebeloppet icke får öfver­

stiga vare sig fastighetens brandförsäkringsvärde eller hälften af dess

bevillningstaxeringsvärde; dock må i fråga om större städer sådana

lån, därest hypotekskassans styrelse det medgifver, kunna inom brand­

försäkringsvärdet meddelas intill ett belopp, ej öfverstigande sex tion­

delar af vare sig det särskildt uppskattade värdet eller bevillnings-

taxeringsvärdet.

Fasta lån kunna meddelas, då den belånade fastighetens hufvud-

byggnad är af sten eller annat lika hållbart byggnadsämne, intill tre

fjärdedelar af det belopp, som, på sätt ofvan är stadgadt, må utlämnas

Bih. till Riksd. Prof. 19U9. 1 Sami. 1 Afd. 159 Höft.

2

10

såsom amorteringslån, samt, då hufvudbyggnaden är af mindre håll­

bart ämne, intill två tredjedelar af nämnda belopp.

§ 9.

Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor. Lån

skall utlämnas i kontanta penningar, därest ej lånesökande begär att

till visst belopp erhålla hypotekskassans obligationer, i hvilket fall

kassans styrelse äger pröfva, om så må ske, äfvensom bestämma den

kurs, efter hvilken obligationerna må utlämnas.

§ io.

Uen årliga afbetalningen å amorteringslån skall utgöra minst en

half procent, då den belånade fastighetens hufvudbyggnad är af sten

eller annat lika hållbart ämne, samt minst en procent, då densamma

är af mindre hållbart byggnadsämne.

I mån af verkställd amortering äger låntagare förfoga öfver mot­

svarande del af den för lånet ställda inteckningssäkerhet.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 214.

§ 11-

Öfvergå!- belånad fastighet till ny ägare, skall denne, om han

vill behålla lånet, inom sex månader från den dag, han blef' ägare af

fastigheten, hos hy p otc k s fö reningens styrelse göra anmälan om lånets

öfvertagande. Sker det ej, äger styrelsen att, om den så pröfvar lämp­

ligt, uppsäga lånet att inbetalas efter ett år.

Försummar låntagare att erlägga föreskrifven inbetalning, skall

han å förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en procent i

månaden, hypoteksföreningen dock obetaget att nedsätta berörda ränta

till lägst två tredjedels procent i månaden. Har likvid ej skett inom

trettio dagar från förfallodagen, är låntagaren skyldig att, om styrelsen

pröfvar sådant nödigt, inom tre månader gälda jämväl det återstående

kapitalet med ränta.

Har belånad fastighet genom vanvård eller annorledes under låne­

tiden minskats i värde, så att panten icke anses innebära betryggande

säkerhet, äger hypoteksföreningens styrelse, därest gäldenären ej lämnar

nöjaktig fyllnadssäkerliet, uppsäga lånet att helt eller delvis inbetalas

efter ett år eller, om sådant med hänsyn till föreliggande omständig­

heter pröfvas erforderligt, tidigare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

11

§ 12.

De till hypoteksförening för erhållna lån afgifna förbindelser med

tillhörande hypotek skola ställas under offentlig vård, som utöfvas af

ett utaf Konungens befallningshafvande i det län, där föreningens

styrelse har sitt säte, förordnadt ombud. Handlingarna skola förvaras

under tre olika lås, och skola nämnda ombud och två af styrelsen där­

till utsedda, personer innehafva nyckel till hvar sitt lås.

§ 13-

Hypoteksförening äger ej rätt att drifva annan lånerörelse än i

§ 6 sägs; dock må föreningen vidtaga erforderliga åtgärder för place­

ring af sin reservfond.

Alla till hypoteksförening inflytande medel, som icke utgöra bidrag

till föreningens förvaltningskostnader eller afkastning af dess reservfond,

skola redovisas till hypotekskassan.

§ 14-

Bidrag till bestridande af hypotekskassans och hypoteksförenin-

garnas förvaltningskostnader skola af låntagarne gäldas på sätt i veder­

börande reglementen närmare stadgas.

§ 15-

Öfverskott, som må uppstå å influtna bidrag till hypoteksförenings

förvaltningskostnader, skall afsättas till en reservfond för föreningen.

Om föreningarnas förvaltning och om revision in. in.

§ 16-

Hypoteksförenings angelägenheter liandhafves af en styrelse, ut­

sedd i den ordning, föreningens reglemente föreskrifver.

Sammankomst med hypoteksförenings medlemmar skall årligen

hållas, på sätt i föreningens reglemente närmare stadgas.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

§ 17-

Hypotekskassans förvaltning ocli räkenskaper skola underkastas

granskning af hypoteksföreningarna, för livilket ändamål ombud för

dessa årligen före maj månads utgång sammanträda i Stockholm.

Dessa ombud utses i den ordning, reglementet för kassan närmare

stadgar.

De anmärkningar, ombuden må framställa, skola bifogas de öfver

hypotekskassans förvaltning afgifna styrelse- och revisionsberättelserna

och senast åtta dagar före ofvannämnda sammankomst jämte dessa till­

ställas finansdepartementet och fullmäktige i riksgäldskontor.

A dylik sammankomst skall jämväl, då sådant ifrågakommer, upp­

göras förslag till de tre ledamöter i hypotekskassans styrelse, hvilka

jämte ordföranden enligt förordningen angående konungariket Sveriges

stadshypotekskassa af Konungen utses. Sådant förslag skall upptaga

sex personer. Hypoteksföreningarna afgifva därjämte

särskild

t förslag

till suppleanter för sistnämnda tre ledamöter, upptagande tre personer,

och förordnar Konungen bland dessa och de tre af de å förslag till

ordinarie ledamöter uppförda, som därtill icke utsetts, tre suppleanter.

Förslag, som ofvan omförmäles, upprättas första gången å samman­

komst, hvarom Konungen förordnar.

§ 18-

Hypotekskassan företrädes inom hvarje hypoteksförening af ett

ombud, som äger deltaga i öfverläggningarna inom föreningens styrelse

och å sammankomst med föreningens medlemmar äfvensom, när hypo­

tekskassans styrelse så beslutar, verkställa granskning af föreningens

förvaltning och räkenskaper.

§ 19.

För revision af liypoteksförenings förvaltning och räkenskaper

skola årligen utses revisorer på sätt i föreningens reglemente stadgas.

Ombud för hypotekskassan bör jämväl deltaga i revisionen.

§ 20.

Reglemente för hypoteksförening fastställes af Konungen.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 214.

13

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5

mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern

L ^indman ,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

T ^rolle ,

Statsråden:

A ^lbert P ^etersson ,

A ^lfred P ^etersson ,

H ^ederstierna ,

H ^ammarskjöld ,

R ^oos ,

S ^wartz ,

grefve

H ^amilton ,

grefve

E ^hrensvärd ,

M ^alm .

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde härefter:

I skrifvelse den 2 juni 1908 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t

täcktes låta verkställa en utredning, huruvida och under Indika förut­

sättningar en hypoteksbank, ägnad att på ett effektivt och billigt sätt

ordna fastighetskrediten i städerna, skulle kunna upprättas.

Vid underdånig föredragning den 13 i samma månad af Riks­

dagens berörda skrifvelse uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt eu kommitté

att verkställa nämnda utredning samt afgifva de förslag, hvartill utred­

ningen kunde föranleda.

14

Kommittén,

Till fullgörande af detta uppdrag afgaf kommittén den 25 januari

innevarande år underdånigt betänkande i ämnet jämte förslag till för­

ordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Vid be­

tänkandet var jämväl fogadt särskildt yttrande, afgifvet af en utaf

kommitténs ledamöter, vice häradshöfdingen Marcus Wallenberg, äfven­

som af honom uppgjordt särskildt förslag till förordning i ämnet, ett

förslag, som jag i det följande benämner reservantens förslag.

I detta ärende hafva fullmäktige i riksbanken och i riksgälds-

kontoret den 11 februari 1909 afgifvit yttrande, hvarefter styrelsen för

allmänna hypotekskassan för Sveriges städer den 20 i samma månad

inkommit med infordradt underdånigt utlåtande.

Slutligen hafva styrelsen för Skånes stadshypoteksförening och

styrelsen för Stockholms fastighetsägareförening i särskilda underdåniga

skrivelser gjort framställningar med afseende å organisationen af en

blifvande stadshypotekskassa jämte stadshypoteksföreningar.

Efter att hafva närmare redogjort för innehållet i kommitténs

förslag till förordning angående konungariket Sveriges stadshypoteks­

kassa samt reservantens därpå byggda författningsförslag, anförde

departementschefen statsrådet Swartz vidare.

Med undantag för vissa af kommittén närmare angifna stadgande!!

ansluter sig, såsom kommittén ock framhållit, dess förslag i allt väsentligt

till de för allmänna hypoteksbanken gällande bestämmelser. Formellt

sedt skilde det sig dock därifrån i två hänseenden. Medan sålunda

allmänna hypoteksbanken och landthvpoteksföreningarnas verksamhet

reglerades dels genom förordningen angående Sveriges allmänna hypoteks-

bank dels ock genom förordningen angående de allmänna grunder, som

vid hvpoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till

efterrättelse lända, hade däremot de viktigaste föreskrifterna rörande

stadshypoteksföreningarna inrymts i samma förordning, som innehölle

stadgandena om hypotekskassan, men å andra sidan skulle enligt kom­

mitténs mening bestämmelser af mindre vikt och särskildt sådana, som

vore af beskaffenhet att tid efter annan behöfva undergå jämkning, hän­

visas till reglementen, som fastställdes af Kungl. Maj:t.

Från den till kommitténs efter nämnda grunder utarbetade författ­

ningsförslag fogade motivering tillåter jag mig återgifva följande.

Beträffande de blifvande stadshypoteksföreningarnas verksamhets­

områden anmärker kommittén, att det enligt kommitténs mening vore

önskvärdt, att en reglering af stadsfastighetskrediten icke, såsom Riks­

dagens skrifvelse i ämnet syntes vilja angifva, hänförde sig allenast

Kungl. Maj:ts Nåd. 'Proposition N:o 214.

15

till själfva städerna, utan äfven komme köpingar, municipalsamhallen

och andra stadsliknande samhällen till godo. Dock syntes försiktig­

heten bjuda, att frågan därom med afseende å hvarje dylikt samhälle

pröfvades af Kungl. Maj:t. Tydligt vore, att eu sådan utvidgning af

den ifrågasatta hypoteksanstaltens verksamhetsfält icke obetydligt ökade

dennas kapitalbehof. Några siffror om inteckningsbelastningen för

fastigheterna i berörda samhällen hade dock icke stått kommittén till

buds, och hade det ej heller visat sig möjligt att utan alltför lång

tidsutdräkt åvägabringa utredning i sådant hänseende.

Vid stadsfastighetskreditens ordnande måste vidare uppmärksammas,

att ett tillfredsställande resultat ej torde kunna ernås utan anlitande af

utländsk kredit i afsevärd utsträckning. För kommittén stode det som

ett erkändt och obestridligt faktum, att Sverige, som vore ett på rörligt

kapital jämförelsevis fattigt land, åtminstone tills vidare måste för an­

skaffande af sådant kapital vara hänvisadt till utlandet. De senare

årens erfarenhet talade i detta hänseende ett tydligt språk; men

den hade äfven visat, att upplåningen i utlandet icke alltid skett på

lyckligaste sätt, utan tvärtom i många fall medfört ganska besvärliga

följder. För staten måste det därför anses vara ett synnerligen allvar­

ligt intresse, att det från utlandet behöfliga kapitalet kunde erhållas

icke blott till lägsta möjliga ränta utan ock under sådan form, att den

utländska krediten ej kunde oförberedt och på kort tid uppsägas och

indragas. Vissa af kommittén angifna siffror rörande städernas inteck-

ningsförhållanden visade, hvilken stor nationalekonomisk vinst äfven eu

jämförelsevis obetydlig räntelindring kunde medföra, och fördelarna af

en stabil utländsk kredit framför bankernas tillfälliga upplåningar be-

höfde ej vidare framhållas. Att fastighetsinteckningar inom försiktigt

hållna gränser väl lämpade sig såsom underlag för en billig och stadig­

varande upplåning i utlandet, hade erfarenheten nogsamt ådagalagt;

men då det vore lika visst, att förmånen af lag ränta och stadig place­

ring icke kunde vinnas utan statens medverkan, syntes staten ej böra

tveka att bär träda emellan, helst sådant borde kunna ske utan nämn­

värd risk.

Fn af staten sålunda understödd utländsk upplåning behöfde dock

enligt kommitténs mening icke innebära en ökning åt landets totala

skuld till utlandet. Genom den på gynnsamma villkor beredda till­

gången till utländskt kapital för stadsfastighetskrediten borde nämligen

det i allmänhet på mindre fördelaktiga villkor tillgodosedda behofvet

af sådant kapital för handel och näringar i motsvarande män minskas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

16

Det gällde sålunda i stort sedt endast en fördelaktig fondering af en

mer eller mindre besvärlig sväfvande skuld. Väl torde vara att för­

vänta, att i mån af städernas och de stadsliknande samhällenas fort­

gående utveckling skuldsättningen till utlandet komme att ökas; men

detta syntes kunna gifva anledning till betänkligheter endast i det fall,

att en alltför riklig tillgång till billigt kapital skulle locka till en osund

spekulation i stadsfastigheter. Häremot hade man dock en gifven regu­

lator i de fallande hyrorna. Den stundom yppade farhågan för ökad

utländsk skuldsättning syntes alltså icke böra tillmätas någon afgörande

betydelse för ifrågavarande angelägenhet.

Af intresserade personer, som hos Kung!. Maj:t sökt fastställelse

å reglemente för en Skånes stadshypoteksförening, hade visserligen

blifvit ifrågasatt att efter mönster af de danska kreditföreningarna sörja

för de skånska stadssamhällenas behof af fastighetskredit, hvarvid af-

• sikten vore att bereda medel till lån genom utgifvande af obligationer.

Kommittén vågade dock draga i tvifvelsmål, huruvida ett försök i detta

hänseende skulle krönas med åsyftad framgång. Erfarenheten såväl från

de gamla landthypoteksföreningarna från tiden före allmänna hypoteks-

bankens tillkomst som äfven från de nu befintliga enskilda stadshypo-

tekskassorna talade i motsatt riktning. Icke heller vore det för landets

kredit i utlandet nyttigt, att en mängd enskilda anstalter konkurrerade

på lånemarknaden därstädes, utan syntes det vida bättre, att den be-

höfliga upplåningen såvidt möjligt centraliserades.

Svenska staten hade allt sedan år 1861 understödt. den för jord-

bruksfastighetskrediten afsedda allmänna hypoteksbanken genom att af

sina obligationer tillhandahålla en grundfond, hvilken numera uppginge

till trettio millioner kronor. Den vid denna tid häfdade och af Riks­

dagen godkända uppfattningen, som ej ville i kredithänseende lik­

ställa jordbruks- och stadsfastigheter, torde numera kunna betecknas

såsom en öfvervunnen ståndpunkt. Den farhåga, som då uttalades för

stadsfastigheters växlande värde, hade i stort sedt icke besannats. Fast

hellre hade det visat sig, att taxeringen å dessa fastigheter stigit i

långt högre grad än å landtegendomarna. De båda fastighetsgruppernas

jämbördighet i kredithänseende hade ock i viss mån blifvit af staten

erkänd. Enligt lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903 finge så­

lunda tillgångar, motsvarande försäkringsfonden för lifförsäkringar, redo­

visas mot skuldförbindelser, intecknade i fast egendom vare sig i stad

eller å landet inom viss del af värdet. Ett likartad! stadgande funnes

i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 214.

17

Icke heller den förut hörda invändningen, att staten borde hufvud­

sakligen ägna sitt intresse åt produktionskrediten, kunde numera i före­

varande fall anses tillämplig. Äfven om städernas fastigheter icke i

likhet med den för jordbruk använda jorden direkt tjänade produktionen,

lino-e man nämligen icke frånse den betydelse, landets städer såsom

hufvudorter för dess industri ägde för det produktiva arbetet. Slutligen

kunde staten ej ställa sig likgiltig för städernas i socialt hänseende så

viktiga bostadsfråga, hvars lyckliga lösning i hög grad måste bero af

goda kreditanordningar.

Många betydelsefulla skäl talade alltså för, att staten stödde stads-

fastighetskrediten lika väl som krediten för jordbruksfastigheter. Af

en redogörelse, kommittén lämnat för förhallandena i grannländerna,

framginge, att statens omförmälda skyldighet vunnit beaktande i Danmark

och Norge, hvilka länders hypoteksbanker afsåge såväl stads- som landt-

fastigheter. Ännu ett exempel härpå lämnade den franska Credit fonder.

För kommittén återstode då att afgöra, huru statens intresse för

stadsfastighetskrediten borde på lämpligaste sätt erhålla sitt uttryck.

De tillfälliga utskott, som vid 1908 års riksdag behandlade före­

varande .fråga, gjorde samstämmigt det uttalande, att det ur det all­

männas synpunkt vore riktigast, om uppgiften att tillgodose såväl landt-

som stadsfastighetsägarnes kreditbehof kunde öfverlåtas åt eu gemensam

kreditanstalt, en rikshypoteksanstalt, hvartill allmänna hypoteksbanken

skulle kunna ombildas. Då en sådan anordning emellertid icke före­

slagits och densamma dessutom till äfventyrs _ kunde stöta på alltför

störa svårigheter, särskildt med hänsyn till de olikartade grupper af lån­

tagare, för hvilka anstalten skulle vara afsedd, funne utskotten sig icke

bära framkomma med förslag i sådan riktning. — Äfven kommittén

ansåge otvifvelaktigt, att afsevärda fördelar skulle vinnas genom inrät­

tande af en dvlik rikshypoteksbank, som sannolikt skulle kunna verk­

ställa den nödiga upplåningen af medel i utlandet på fördelaktigare

villkor än två å penningmarknaden därstädes hvar för sig opererande

anstalter. Gällde det nu ait i ett sammanhang ordna såväl jordbruks-

som stadsfastighetskrediten, kunde det därför starkt ifrågasättas, om

icke upprättande af eu sådan för land och stad gemensam hypoteks-

bank innebure den bästa lösningen. Under förhandenvarande förhållanden

och med hänsyn till nyss anförda uttalanden åt utskotten vid 1908 ars

riksdag torde emellertid ett förslag i nämnda syfte hafva föga utsiki

till framgång.

o

Stadsfastighetskreditcns handhafvande måste alltså, ansåg kommittén,

Bill. till Biksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 159 Höft,

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

18

öfveiiämnas åt en särskild för detta ändamål verkande anstalt. Det läge

då nära till hands att tillse, om icke uppgiften kunde anförtros åt någon

redan ' befintlig institution, som i så fall finge undergå erforderlig om­

daning. Ett förslag i detta syfte förelåge ock i två af allmänna hypo-

tekskassan för Sveriges städer genom dess styrelse till Kungl. Maj:t

ingifna, till kommittén öfverlämnade underdåniga skrifvelse!' angående

sådan ombildning af nämnda kassa, att den såvidt möjligt kunde blifva

hvad allmänna hypoteksbanken redan länge varit för landsbygden, en af

staten understödd allmän låneinrättning för städernas kypoteksföreningar.

Med en af berörda skrivelser följde af styrelsen utarbetade förslag till

förordningar »angående allmänna hypotekskassan för Sveriges städer»

och »angående de allmänna grunder, som vid stadsliypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola lända till efterrättelse».

Kommittén hade emellertid ansett sig icke kunna stanna vid att ‘

förorda en utveckling och konsolidering af allmänna hypotekskassans

verksamhet. Dels hade nämligen denna kassa till ändamål att utgifva

lån jämväl till kommuner, hvilket enligt 1908 års här ofvan omför-

mälda riksdagsskrivelse i ämnet ej skulle vara föremål för det

ifrågasatta nya hypoteksinstitutets verksamhet, och dels hade kassan

genom sina grundfondsobligationer erhållit en viss prägel af privat­

intresse, som torde kunna inverka ogynnsamt vid upplåning i utlandet.

För den föreliggande uppgiftens lyckliga utförande syntes det därför

bäst att skapa en helt ny anstalt, som kunde ordnas på det för

ändamålet lämpligaste sätt, oberoende af formerna för en redan existe­

rande likartad inrättning. Detta borde dock enligt kommitténs åsikt icke

utesluta möjligheten af den gamla hypotekskassans uppgående i den

nya anstalten. En sådan anordning syntes tvärtom synnerligen önskvärd,

och kassans ofvanberörda skrivelser gåfve anledning antaga, att kassans

delägare skulle befinnas villiga att träffa sådana förfoganden, som gjorde

kassan lämpad att intaga den plats inom landets kreditsystem, den nu

föreslagna lagstiftningen angåfve. Genom öfvertagande af den nu­

varande hypotekskassans rörelse skulle den nya anstalten från början

erhålla ett redan upparbetadt, betydande verksamhetsfält; och uppen­

bart vore, att två allmänna stadshypotekskassor icke med fördel kunde

samtidigt operera på den utländska penningmarknaden. Kommittén

hade därför affattat sitt förslag så, att, under förutsättning af Kungl.

Maj:ts tillstånd, hinder ej borde möta för hypotekskassan att uppgå i det

nya institutet. Den gren af hypotekskassans hittillsvarande verksamhet,

som afsåge utlämnande af lån åt kommuner, skulle efter en dylik sam­

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 214.

19

man slagning afvecklas, och måste därjämte framför allt åtgärder vid­

tagas för inlösen af kassans grundfondsobligationer.

I fråga om bestämmande af grunderna för den nya hypoteks-

anstalten hade inom kommittén framhållits, att anstalten för att kunna

fylla sin uppgift att skaffa billiga penningar borde konstrueras så, att

dess obligationer i utlandet blefve betraktade såsom likställda med stats­

obligationer. Särskildt hade detta ansetts vara af vikt för den franska

lånemarknaden, som för närvarande vore och väl äfven i allmänhet torde

blifva den förmånligaste för obligationer af ifrågavarande art. För att

vinna frihet från de särskilda af gifter, som å nämnda marknad utöfver

den . vanliga stämpelafgiften drabbade alla obligationer, som icke vore

statsobligationer eller med dem likställda, hade föreslagits att efter före­

döme från Norge och Danmark bilda en central, af staten understödd

och kontrollerad hypotekskassa, med uppgift endast att tillhandahålla

medel åt hypoteksföreningarna, som skulle sakna delaktighet i kassan.

Kommittén hade emellertid icke blifvit öfvertygad om fördelarna af en

sådan anordning. Det hade synts kommittén lämpligast att i hufvudsak

följa exemplet af den likartade, för jordbruksfastighetskrediten afsedda

svenska hypoteksanstalten, allmänna hypoteksbanken, hvars verksamhet

enligt kommitténs uppfattning måste betecknas såsom synnerligen fram­

gångsrik.

Kommitténs förslag afsåge således inrättande af en central institu­

tion med ändamål att verkställa den för stadshypotekskrediten erfor­

derliga upplåningen samt fördela medlen mellan hypoteksföreningar, som

skulle förmedla utlåningen till de särskilda låntagarna. Nämnda före­

ningar, i hvilka låntagarna skulle vara delaktiga i förhållande till sina

lån, skulle i sin ordning ingå såsom delägare i den centrala institutionen

med ansvar för dess förbindelser i mån af sin delaktighet. I stället för

att vara till olägenhet borde en sådan anordning i kommitténs tanke

gifva centralanstalten en ökad styrka, ej blott genom föreningarnas och

deras delägares ansvarighet, utan ock genom den möjlighet till lättare

kontroll öfver själfva kreditunderlaget, som härigenom bereddes den upp­

lånande institutionen.

Statsunderstödet till hypoteksanstalten, i hvars benämning kom­

mittén ansett sig, såsom skett i grannländerna Norge och Danmark,

böra antyda dess i viss mån statliga karaktär, syntes lämpligast kunna

lämnas under samma form som åt allmänna hypoteksbanken, eller

genom att såsom grundfond tillhandahålla svenska statsobligationer,

hvilka endast i vissa bestämda fall borde få tagas i anspråk. Med af­

seende å omfattningen af den nya hypotekskassans uppgift och det före-

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 214.

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

A

liggande lånebehofvets storlek föresloges, att grundfonden redan från

början sattes lika med allmänna hypoteksbankens nuvarande grundfond,

trettio millioner kronor.

Inom kommittén hade varit under öfverläggning, huruvida icke

kassans upplåningsrätt borde, på sätt som gällde för de norska och

danska hypoteksbankerna, begränsas, förslagsvis till åtta gånger grund­

fonden och blifvande reservfond. Kommittén hade dock ej kunnat finna

en sådan föreskrift mera behöflig för hypotekskassan än för allmänna

hypoteksbanken.

Det syntes kommittén uppenbart, att statsmakterna för att främja

den nya anstaltens ändamål att bereda billiga lån borde, såsom i fråga

om allmänna hypoteksbanken vore fallet, medgifva de af den nya anstal­

ten utfärdade obligationerna frihet från stämpelafgift till svenska staten.

Detta torde för öfrig! vara ett nödvändigt villkor, för att nämnda obliga­

tioner å den franska marknaden skulle kunna i beskattningshänseende

likställas med statsobligationer. Med hänsyn härtill hade kommittén

framlagt förslag till ändrad lydelse af 8 § i gällande förordning angående

stämpelafgiften.

För att göra statens kontroll öfver den nya kassan än starkare,

än förhållandet vore i fråga om allmänna hypoteksbanken, föresloges,

att delägarnes befogenhet med afseende å styrelsens sammansättning

inskränktes till afgifvande af förslag till tre af styrelsens ledamöter

jämte suppleanter för dem.

Hvad slutligen angår föreningarnas och de enskilda låntagarnes

ansvar för respektive hypotekskassans och föreningens förbindelser,

erinrar kommittén till en början, att redan 1863 års statsutskott fram­

hållit, att med hänsyn till den skiljaktighet, som i fråga om byggnadssätt

och däraf beroende pantsäkerhet m. m. vore rådande mellan olika städers

fastigheter, det icke vore förenligt med rättvisa och billighet att samman­

föra de större välbyggda städernas och de smärre städernas fastighetsägare

i en och samma hypoteksanstalt under gemensamt ansvar för anstaltens

förbindelser. För att bryta udden af denna anmärkning, som i våra dagar

upprepats såsom ett skäl emot upprättande af en gemensam hypoteksanstalt

för städerna, hade kommittén föreslagit den anordning, att delägarne i

hypoteksförening, hvars verksamhetsområde väl i regel finge antagas

komma att omfatta samhällen, hvilkas fastigheter utgjorde tämligen järnn-

ställda låneobjekt, väl subsidiärt häftade i solidarisk ansvarighet för före­

ningens förbindelser till hypotekskassan, men att föreningarna endast »ro

rata parte ansvarade för hypotekskassans förbindelser. Att fastställa en

solidarisk ansvarighet för hypoteksföreningarna sinsemellan i fråga om

21

kassans förbindelser kunde så mycket mindre anses billigt, som en

hypoteksförening ju saknade möjlighet att utöfva kontroll öfver de andra

föreningarnas verksamhet, hvaremot delägarne inom hvarje förening-

borde kunna öfvervaka dess lånerörelse. Den solidariska ansvarigheten

inom hvarje förening borde ock innebära en nyttig och allvarlig maning-

för delägarne att utöfva sådan kontroll. Ur synpunkten af säkerheten

för hypotekskassans förbindelser syntes den föreslagna anordningen

icke heller gifva anledning till anmärkning.

Med afseende å hypotekskassans utlåning- har kommittén ansett

nödigt att begränsa densamma till att afse allenast bebyggda fastig­

heter, enär kassan i annat fall skulle kunna befrämja den ofta osunda

spekulationen i obebyggda tomter och därigenom motverka sitt ändamål

att åstadkomma billiga bostäder.

För att få ett mera betryggande underlag för fastigheters belåning

har kommittén föreslagit införande af obligatorisk värdering genom

särskilda värderingsmän. Bevillningstaxeringsvärdet kunde nämligen

icke anses vara så tillförlitligt, att belåningen borde grundas enbart

därpå. Det vore ej osannolikt, att orsaken till Stockholms intecknings-

garantiaktiebolags framgångsrika verksamhet till stor del vore att söka

i den noggranna uppskattning genom bolagets värderingsmän, som

föreginge hvarje fastighetslåns beviljande. Såsom framginge af de utaf

kommittén föreslagna bestämmelser, vore det ej afsikten att låta den

särskilda värderingen blifva ensamt afgörande, utan skulle nödig hänsyn

jämväl tagas till såväl brandförsäkrings- som taxeringsvärdet.

Enligt kommitténs åsikt borde hypotekskassans utlåning i regel

afse byggnader, som hufvudsakligen vore anordnade till bostäder eller

affärslokaler, med hvilket sistnämnda uttryck afsåges butiker och kontors-

lägenheter. Därest lån söktes å fastighet, bebyggd för industriellt eller

öfverhufvud taget annat ändamål än något af de ofvan angifna (t. ex.

fabriker, magasin), borde sådan byggnad, med hänsyn till de växlande

konjunkturer, hvaraf dylika byggnaders värde vore beroende, icke upp­

skattas till högre värde än den kunde anses äga, äfven om den icke

vidare användes för det med densamma ursprungligen afsedda ända­

målet.

Såsom allmän norm i fråga om den gräns, intill hvilken fastig­

heter borde få belånas i liypotekskassan, både kommittén föreslagit

hälften af det särskilt uppskattade värdet, dock så att lånebeloppet. ej

finge öfverstiga vare sig brandförsäkringsvärdet eller hälften af bevill-

ningstaxerings värdet. 1 fråga om större städer hade kommittén emeller-

ö

o

o

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

tid ansett, att undantag från denna regel borde kunna medgifvas, näm­

ligen sålunda att fastighet där skulle kunna inom brandförsäkrings­

värdet belånas intill ett belopp, ej öfverstigande

6Ao

af vare sig det

särskildt uppskattade värdet eller bevillningstaxeringsvärdet. Enligt

gällande lag om försäkringsrörelse ägde försäkringsanstalterna redovisa

sina fonder mot inteckningar belägna ända upp till Va af sistnämnda

värde, och därmed hade ju statsmakterna visat sig finna inteckningar

liggande till och med öfver 60 procent af taxeringsvärdet medföra be­

tryggande säkerhet.

Af Stockholms fastighetsägareförening hade föreslagits, att en

klassificering af rikets städer skulle i belåningshänseende verkställas,

därvid man åberopat exempel från Norge. Nu hade visserligen en dylik

klassificering varit genomförd beträffande städerna därstädes enligt ett

äldre reglemente för norska hypoteksbanken, men då erfarenheten visat,

att det vore mindre lämpligt att en gång för alla bestämma, till hvilken

grupp den ena eller andra staden skulle hänföras, hade man numera i

Norge frångått detta system. Det syntes oek kommittén lämpligare att

öfverlämna åt hypotekskassans styrelse att härutinnan bestämma efter

föreliggande omständigheter. Detta vore så mycket nödvändigare, som

det ofta till och med i en och samma stad mellan fastigheter i dess

centrum och i dess utkanter i fråga om läge, byggnadssätt m. m. före-

iunnes sådan skillnad, att, äfven om för fastigheterna i centrum be-

låningsgränsen utan risk kunde sättas till 60 procent af värdet, sådant

icke borde ifrågakomma rörande de i stadens mera periferiska områden

belägna fastigheter.

De nu angifna reglerna gällde allenast anmorteringslån. Då det

vore önskvärdt, att fasta lån endast mera undantagsvis komme att med­

delas och dessa låns egenskap att under hela lånetiden kvarstå med

oförminskadt belopp ställde större kraf på hypoteket, borde en lägre

belåningsgräns bestämmas för lån af denna typ. Då amortering af dessa

lån, som sagdt, icke ägde rum, torde man ock böra göra skillnad mellan

byggnader uppförda af solidare och mera hållbart byggnadsämne, såsom

sten, järn, beton, och byggnader uppförda af trä eller annat mindre

hållbart ämne. Det vore gifvet, att efter en lånetid af exempelvis 20 år

ett trähus, äfven om detsamma nöjaktigt underhållits, icke alltid hade

samma värde som vid lånets beviljande. Däremot borde ett stenhus,

väl underhållet, i regel äga ungefär samma värde efter sådan tids för­

lopp. Med hänsyn härtill hade belåningsgränsen för dessa olika slag

af byggnader satts olika för fasta lån.

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

23

Reservanten liar med afseende å det förslag till stadsfastighets-

kreditens ordnande, som af kommitténs pluralitet framlagts, förklarat, att

genom detta förslag enligt hans mening icke vunnes livad som afsetts,

nämligen att bereda fastighetsägarne i städerna Ulliga lån.

Efter att hafva närmare utvecklat denna sin mening anför reser­

vanten, att det för nämnda ändamål syntes honom nödvändigt att så

mycket som möjligt gifva hypotekskassan karaktär af statsinstitution,

och måste fördenskull framför allt hypoteksföreningarnas delaktighet i

kassan borttagas. Huruvida föreningarna betecknades såsom delägare i

kassan eller ej, torde, praktiskt sedt, icke i och för sig spela någon

nämnvärd roll och kunde deras delaktighet redan af detta skäl saklöst

bortelimineras, men detta blefve så mycket nödvändigare af den grund,

att delaktigheten i kassan gåfve denna en bestämd prägel af enskild

institution. Af samma anledning hade det synts reservanten böra före-

skrifvas, att ' i händelse af kassans upplösning eventuellt öfverskott

skulle tillfalla staten. Vidare borde, i likhet med hvad som vore för­

hållandet i Danmark och Norge, kassans rätt att utfärda obligationer

begränsas till visst maximum, exempelvis till åttadubbla beloppet af

grundfonden och reservfonden sammanlagda. Därjämte borde före-

skrifvas, att till riksgäldskontoret skulle lämnas uppgift å de obliga­

tioner, som af hypotekskassan utfärdades, och att obligationerna skulle

utmärka, att sådan uppgift blifvit lämnad. Slutligen ansåge reservanten,

att jämväl Kungl. Maj:t borde utse revisorer att granska kassans för­

valtning och räkenskaper.

Särskildt ville reservanten framhålla, att enligt hans förslag till­

skottet från staten, grundfonden, icke vore till beloppet högre än och

statens ansvarsskyldighet icke heller på annat sätt ökad utöfver hvad

pluraliteten föreslagit. Låntagarnes solidariska ansvarighet för hypoteks-

förenings förbindelser till kassan borde till stärkande af statens säkerhet

bibehållas.

I det yttrande, som, enligt hvad förut anmärkts, fullmäktige i riks­

banken och i riksgäldskontoret afgifvit, hafva fullmäktige till en början

till besvarande upptagit frågan, huruvida upprättandet af en utaf staten

understödd hypoteksanstalt för tillgodoseende af stadsfastighetskrediten

kunde anses vara af behofvet påkalladt. I afseende därå torde, yttra

fullmäktige, vissa af kommittén anförda siffror otvetydigt ådagalägga,

att värdet af stadsfastigheterna under de senare åren stegrats i en om­

fattning, som icke motsvarades af hypotekskassornas och därmed lik­

ställda låneanstalters förmåga att tillhandahålla nödigt kapital till så

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214-

Reservantens

förslag

.

Fullmäktige i

riksbanken

och riksgälds­

kontoret.

24

kallade kassalån. Sammanställdes härmed den omständigheten, att be­

loppet af den gäld, som beräknades vara i stadsfastigheterna intecknad,

under de 17 år, kommitténs undersökningar omfattade, ökats från 642

millioner till 1,666 millioner kronor, hade det varit helt naturligt, om

svårigheter mött att få stadsfastigheter belånade på skäliga villkor.

Dock torde det kunna sägas, att de anmärkta svårigheterna nog på sina

ställen, särskildt i de större städerna, endast varit och vore mer eller

mindre öfvergående.

Hvad fastighetsägarne i de största städerna anginge, hade de i

fråga om lättheten att belåna sina fastigheter otvifvelaktigt därutinnan

ett stort försteg framför fastighetsägare i de mindre städerna, att för-

säkringsanstalter, kassor och andra dylika inrättningar i stor utsträckning

beviljade så kallade kassalån mot säkerhet af inteckning företrädesvis

i fastigheter uti hufvudstaden och större städer, vanligen intill % af

taxeringsvärdet. Men dessa inrättningars kapitaltillgångar hade på senare

tider i mycket stor utsträckning anlitats äfven för lån till kommuner och

köp af kommuners obligationer. Och som denna kapitalplacering ansetts

bekväm och nära öfverensstämmande med ifrågavarande inrättningars

uppgift och intresse, torde den hafva antagit en mycket betydande om­

fattning och därigenom verkat hämmande på tillfällena till eu mera

utsträckt fastighetsbelåning i storstäderna.

Om således det finge anses ådagalagdt, att fastighetsägarna i

städerna vore i behof af ökad möjlighet att erhålla inteckningslån, och

inrättandet af en stadshypoteksanstalt, afsedd att tillgodose detta behof,

följaktligen borde vara till stor nytta, torde det dock kunna antagas,

att de villkor, under hvilka utlåning från eu sådan anstalt kunde ifråga­

komma, icke öfverallt skulle finnas vara de för fastighetsägarne mest

begärliga. Äfven om stadshypoteksanstalten skulle kunna utlämna lån

till något lägre ränta, än den försäkringsbolag och kassor samtidigt er b j öde,

hade man nämligen att räkna med den hos fastighetsägarne särskildt

i de största städerna rådande obenägenheten för amorteringslån, hvilken

låneform ju vore afsedd att blifva den hos anstalten företrädesvis an­

vända. Och dessutom kunde de af hypoteksanstalten erbjudna villkoren

äfven i det afseendet finnas mindre lockande, att lån kanske ej kunde

beviljas till så stort belopp i förhållande till fastighetens värde som af

försäkringsbolagen och kassorna. Äfven af dessa skäl vore det därför

möjligt, att en nyinrättad stadshypoteksanstalt icke vunne den anslutning

i de stora städerna, som eljest skulle blifva fallet, utan att den kanske

finge sin största betydelse för de öfriga städerna och de stadsliknande

samhällena.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

25

En låneanstalt, som skulle kafva till uppgift att tillhandahålla

städernas fastighetsägare erforderligt kapital, borde naturligtvis vara

inriktad på möjligheten att upptaga penningar äfven från den utländska

penningmarknaden. På denna marknad vore redan införda allmänna

hypoteksbankens obligationer, och på senare tider hade starkt framhållits

behofvet jämväl af en kommunal låneanstalt. Men, såsom i kommitté-

betänkandet framhållits, det kunde icke vara för landet nyttigt, att flera

olika anstalter konkurrerade på den utländska marknaden. Ju mera

upplåningen från utlandet kunde centraliseras, desto bättre måste det

enligt fullmäktiges åsikt vara för riket i dess helhet. Vid sådant för­

hållande hade fullmäktige ansett, att det skulle hafva varit lyckligare,

om den nu ifrågasatta anstalten fått ett mera vidsträckt verksamhets­

område än som i kommittébetänkandet föreslagits. Detta hade lämp­

ligen kunnat ske genom en anordning i öfverensstämmelse med danska

hypoteksbanken. Så anordnad, hade den svenska anstalten kunnat öfver­

taga såväl allmänna hypoteksbankens och liypotekskassans för Sveriges

städer obligationer som ock kommunallån, och genom en och samma

anstalt hade således kunnat tillgodoses såväl stadsfastighetskrediten som

ock jordbruksfastighets- och kommunallånekrediten. Men då något förslag

i denna riktning ej nu förelåge, och enligt fullmäktiges öfvertygelse ett

verkligt behof af stadsfastighetskreditens tidsenliga ordnande vore för

handen, ansåge fullmäktige sig böra förorda inrättandet af en hypoteks-

anstalt äfven med den begränsning, som i betänkandet afsåges.

Då den nya anstalten skulle hafva till hufvudsaklig uppgift att

skaffa tillgång till billigare penningar, och anstalten af sådan anledning-

torde komma att i väsentlig grad anlita den utländska penningmarknaden,

torde det blifva nödvändigt, att anstalten så till vida erhölle offentlig

karaktär, att statsunderstöd till viss begränsad omfattning lämnades

densamma. Den form af statsunderstöd, som kommit allmänna hypoteks­

banken till del, hade visat sig vara lämplig, och fullmäktige hyste därför

ej någon tvekan att, så som i betänkandet föreslagits, enahanda under­

stöd borde komma jämväl den nya hypoteksanstalten till del.

Vid en jämförelse mellan kommitténs och reservantens olika förslag

hade fullmäktige funnit skiljaktigheterna dem emellan vara af föga djup­

gående natur. Den af reservanten föreslagna organisationen hade dock

synts fullmäktige vara enklare än den af majoriteten tillstyrkta. Och

då reservantens förslag äfven i det afseendet syntes innebära ett företräde,

att det kundo bereda de af anstalten utgifna obligationerna ett gynn­

sammare mottagande på den iitländska marknaden, än som skulle komma

Bih. till Bikscl. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 159 Höft.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

Styrelsen för

allmänna

hypot eks­

kassan för

Sveriges

städer.

till del obligationer, utgifna af en anstalt enligt kommittémajoritetens

förslag, hade fullmäktige ansett sig böra förorda, att den ifrågasatta

anstalten inrättades i enlighet med reservantens förslag.

Härvid hade fullmäktige dock velat särskild! erinra därom, att

genom antagande af detta förslag statens ansvarighet icke i någon mån

ökades utöfver hvad af kommitténs majoritet föreslagits, d. v. s. att

ansvarigheten vore begränsad till de deponerade statsobligationerna.

Med hänsyn därtill att, enligt reservantens förslag, de af stadshypoteks-

anstaiten utfärdade obligationer skulle vara försedda med påteckning,

att de blifvit inregistrerade hos riksgäldskontoret, torde det vara så

mycket mera nödvändigt att obligationerna så affattades, att därigenom

icke föranleddes någon missuppfattning i fråga om beskaffenheten af

statens understöd.

Af de fullmäktige, som vid ärendets behandling hos fullmäktige

uttalat särskilda meningar, har allenast en, nämligen ordföranden hos full­

mäktige i riksgäldskontoret, intagit en i visst afseende annan ståndpunkt

än öfrige fullmäktige, i det att han förklarat sig anse, att den före­

slagna kreditanstalten borde, såsom i Riksdagens skrifvelse af den 2 juni

1908 och i det kommittén gifna uppdrag angåfves, inskränkas att omfatta

endast städerna och således icke vissa därmed jämförliga samhällen.

I sitt omförmälda underdåniga utlåtande den 20 sistlidne februari

har styrelsen för allmänna liypotekskassan för Sveriges städer för­

klarat sig finna både kommitténs och reservantens förslag innebära en

god lösning af fastighetsägarnes i städerna och med dem jämförliga

samhällen kreditfråga. I hufvudsak funne sig styrelsen böra tillerkänna

företrädet åt majoritetens förslag.

Mot de bestämmelser i reservantens förslag, som innebure, att, i

händelse af kassans upplösning, eventuellt öfverskott skulle tillfalla

staten, att uppgift skulle lämnas till riksgäldskontoret å de obligationer,

som af kassan utfärdades, att obligationerna skulle förses med påteck­

ning, att de blifvit inregistrerade hos riksgäldskontoret, samt att jämväl

Kungl. Maj:t skulle utse revisorer att deltaga i granskningen af kassans

förvaltning och räkenskaper, hade styrelsen dock icke funnit sig kunna

göra någon befogad invändning. I afseende å den af reservanten

föreslagna bestämmelsen, att sammanlagda beloppet af kassans ute­

löpande obligationer icke finge uppgå till mera än åtta gånger det

belopp, kassans grundfond och reservfond tillhopa utgjorde, hade styrelsens

majoritet ansett sig böra uttala sina betänkligheter, emedan denna be­

stämmelse lätt nog, och det inom en ej allt för aflägsen tidpunkt,

26

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 214.

27

kunde sätta eu gräns för kassans utveckling och för dess förmåga att

tillfredsställa de kreditanspråk, som stadsfastighetsägarne syntes äga

rätt att ställa på densamma. En ledamot af styrelsen både dock funnit

sig böra för sin del i denna punkt oförbehållsamt ansluta sig till

reservantens ståndpunkt.

Hvad slutligen beträffade den hufvudsakligaste olikheten mellan

reservantens förslag och hufvudförslaget, nämligen i fråga om det in-

ftytande, som hufvudförslaget tillerkände, men reservantens förslag så

godt som alldeles frånkände hypoteksföreningarna i fråga om kassans

förvaltning, funne styrelsen reservantens förslag ej stå i rätt öfverens­

stämmelse med det stränga ekonomiska ansvar för kassans förbindelser,

som ålåge föreningarna, och funne sig därför böra i detta afseende

gifva ett bestämdt företräde åt hufvudförslaget. Styrelsen uppskattade

emellertid till fullo vikten däraf, att den nya stadshypoteksanstalten

inrättades så, att dess obligationer skulle kunna säljas på världens i

regel billigaste penningmarknad, nämligen den franska, utan att blifva

underkastade den synnerligen betungande så kallade abonnementsafgift,

som där drabbade obligationer, hvilka ej vore statspapper. _ Skulle

fördenskull — något hvarom styrelsen icke vore i tillfälle att bilda sig

ett säkert omdöme — den af reservanten förordade uteslutningen af

hypoteksföreningarna från delaktighet i kassans förvaltning visa sig

vara af afgörande betydelse för att tillförsäkra kassans obligationer den

gynnsamma ställning å den franska penningmarknaden, som vore för­

behållen åt statspapper, då, men också endast under denna förutsättning,

ansåge sig styrelsen böra i detta afseende förorda reservantens förslag.

Såsom ofvan anförts, har styrelsen för Stockholms fastighetsägare-

förening ock ingifvit eu skrifvelse i ämnet, innehållande ett å samman­

träde med föreningen beslutadt uttalande. Föreningen uttalar häri sin

anslutning till principen i reservantens yttrande och tillstyrker antagande

af det utaf honom framlagda förslaget. Föreningen uttalar därjämte såsom

sin mening att, då genom antagande af reservantens förslag de för lån­

tagarna mest gynnsamma villkor syntes kunna erhållas, det ingalunda

kunde ifrågasättas, att fastighetsägarna skulle tveka att underkasta sig

den bundenhet med afseende å lånetiden, som förslaget förutsatte.

Slutligen har styrelsen för skånska stadshypoteksföreningen af an­

förda skäl förklarat sig vara af den uppfattningen, att det svenska landt-

hypoteksväsendet icke borde tjäna såsom förebild vid organisationen af

stadshypoteksväsendet med dess växlande förhållanden och på grund

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 214.

Styrelsen för

Stockholms

fastighets­

ägareförening.

Styrelsen för

skånska stads

-

hypoteks-

f'Öreningen.

28

Departements­

chef en.

af städernas snabba utveckling ständigt ökade behof af förlagsmedel.

På grund häraf hemställer styrelsen, att kommitténs förslag till för­

ordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa icke i

oförändradt skick måtte läggas till grund för lagstiftning i ämnet, utan

att i stället den nya ^organisationen måtte grundas på mera själfständiga

lök alföreningar med egen inlåningsrätt samt en fristående af staten

garanterad centralkassa för den utländska upplåningen, uti hvilken kassa

lokalföreningarne icke skulle blifva delägare. Detta senare vore af så

mycket större vikt, som, efter hvad upplyst vore, ett motsatt förhållande

skulle omöjliggöra, att kassans obligationer på den franska låne-

marknaden blefve likställda med statsobligationer och droge en däraf

betingad lägre ränta.

Det stora allmänna intresse, som är förknippadt med goda kredit­

anordningar, har själffallet påkallat statens medverkan i och för kreditens

organisation genom lagstiftning eller genom mera direkt understöd i en

eller annan form. Frånser man sparbankerna och andra institut, som

hafva till ändamål att uppsamla sparmedel, finner man, att kredit­

förhållandena i vårt land för närvarande hufvudsakligen äro ordnade

på följande sätt. Riksgäldskontoret är statens egen upplåningsanstalt.

Handeln och den egentliga affärsverksamheten skola tillgodoses, utom

af riksbanken, af de egentliga bankinrättningarna, hvilkas organisation

regleras genom banklagarna af den 18 september 1903. För ordnande

af emissionsverksam.heten d. v. s. för tillgodoseende af industriens

behof af grund- och egentligt lörlagskapital torde vid innevarande års

Riksdag komma att framläggas förslag till lag angående emissionsbanker.

Fastighetskrediten, hvad angår jordbruksfastigheter, har staten gifvit

sitt understöd genom 1890 års förordningar dels angående Sveriges

allmänna hypoteksbank och dels angående de allmänna grunder, som

vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till

efterrättelse lända.

Såsom kändt är och af det redan anförda jämväl framgår före­

ligger med afseende å verksamhetsområdena för kreditinstituten en stark

sträfvan till specialisering, en sträfvan, som med det ekonomiska lifvets

utveckling och därmed följande stegring af kreditbehofvet gör sig allt

mera gällande. Detta förhållande beror ju egentligen därpå, att de

lämpliga formerna för krediten växla med kreditens art. Medan t. ex.

de egentliga bankinrättningarna uppfylla sina speciella ändamål genom

att medelst korta lån mot växlar och andra lätt realisabla papper för­

lägga handel och annan affärsverksamhet, fordrar å andra sidan en god

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

29

ordning för fastighetskrediten, att lån utlämnas på lång tid med eller

utan amortering. Och påtagligen måste vid all sund finansverksamhet

tillses, att utlåningen och inlåningen så att säga motsvara hvarandra.

Det vore sålunda ett fullkomligt irrationellt system, som otvifvelaktigt

inom kort skulle hämna sig, om allmänna hypoteksbanken skulle äga

rätt att basera sin utlåningsverksamhet på kort upplåning eller om de

egentliga bankinrättningarna finge upptaga långtidiga lån från allmän­

heten utan uppsägningsrätt. När sålunda de ekonomiska förhållandena

i viss män genomfört en specialiserad organisation af krediten, kan det

uppenbarligen uppstå betänkliga olägenheter, om något visst större kredit-

behof icke organiskt inrymmes inom något slag af de bestående kredit­

instituten. I tider af penningknapphet reserveras gifvetvis de hos samma

institut tillgängliga medel framför allt för tillgodoseende af institutens

så att säga lagliga kundkrets, och äfven om afgörande hinder icke möter

för fyllande jämväl af kreditbehof af främmande slag, har man dock på

erfarenheten stödd anledning antaga att de, som i saknad af särskilda

för ändamålet ordnade kreditanstalter måste uppsöka institut med helt

annan kundkrets, få betala tjänsterna i form af jämförelsevis höga låne-

omkostnader, ett förhållande, som bör ses ej blott ur privatekonomisk

utan äfven ur nationalekonomisk synpunkt. Härtill kommer, att t. ex.

en kredit af beskaffenhet att fordra lång afbetalningstid, som under

goda tider med beredvillighet lämnats af en vanlig affärsbank, vid

inträdande penningknapphet kan vålla detta institut samt den allmänhet

och de näringsgrenar, som äro hänvisade till samma institut, stora svårig­

heter. Bankens penningar, afsedda för en affärsmässig kundkrets, kunna

i en för samma kundkrets kritisk tid måhända icke alls eller åtminstone

icke tillräckligt raskt indrifvas, utan förlust för den, som fått försträck­

ningen, och eventuellt äfven för banken.

I denna belysning synes mig med rätta frågan om inrättandet af

en af staten uppmuntrad allmän stadshypotekskassa böra ses. Ordnandet

af den kredit, som genom en dylik kassa skulle tillgodoses, har, såsom

det numera allmänt erkännes, ett verkligt statsintresse. De tider, då

man kunde anse ordnandet af stadsfastighetskrediten såsom af en mindre

samhällelig betydelse, hafva redan länge hört till de förgångna. Industriens

utveckling samt den däraf och af andra orsaker beroende befolknings-

rörelse, hvarigenom folkmängden raskt ökas i städer eller samhällen af

därmed jämförlig beskaffenhet, bär också i en förut oanad grad ökat

mängden och värdet af fastigheter, som i afseende å krediten stå utom

förut omförmälda kreditinstitut, Till belysande häraf tillåter jag mig

lämna några siffror angående fastighetstaxeringsvärdena, hämtade från

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

30

den officiella statistiken. Som bekant indelas i denna statistik fastig­

heter i två grupper, nämligen jordbruksfastighet och annan fastighet.

Bland. fastigheter af sistnämnda kategori ingå visserligen frälseräntorna,

för hvilkas räkning några särskilda kreditanordningar icke torde erfordras.

Då emellertid frälseräntornas taxeringsvärden äro förhållandevis obe-

tvdliga och därjämte i stort sedt konstanta, torde desamma icke i nämn­

värd män inverka på jämförelsen mellan taxeringsvärden för jordbruks­

fastigheter och andra fastigheter.

Taxeringsvärdena utgjorde:

Kungl. Maj.ta Nåd. Proposition No 214.

!

i,

år

för jordbruks­

fastighet

för annan fastighet

kronor

å landsbygden

kronor

i städerna

kronor

summa

kronor

1880

1885

1890

1895

i

1900

1903

1905

1908

2,140,899,341

2,241,688,447

2,202,419,091

2,255,328,400

2,354,869,930

2,597,860,500

2,601,117,000

3,022,079,900

202,900,063

250,274,166

304,171,010

376,548,650

551,582,900

717,396,000

789,684,100

1,040,756,900

690,984,997

938,697,027

1,107,110,915

1,223,194,340

1,595,240,050

1,990,761,950

2,185,237,460

2,802,733,200

893,885,060

1,188,971,193

1,411,281,925

1,599,742,990

2.146.822.950

2.708.157.950

2,974,921,560

3,843,490,100

.Dessa siffror visa oförtydbart, hurusom en stark förskjutning äger

rum i värdeförhållandet mellan jordbruks- och andra fastigheter. Jämför

man därtill de nu lämnade siffrorna med nationalförmögenheten, som år

1898 beräknades till i rundt tal 9,000,000,000 kronor, finner man

uppenbarligen, att kreditens organisation med afseende å »annan fastig­

het» har ett väl så högt allmänt intresse som många andra kreditför­

hållanden. Ty oafsedt det att höga värden äro representerade i fastig­

heterna af denna kategori, får ej heller förbises, att dessa fastigheter

till mycket stor del representera ett omedelbart trängande lefnadsbehof eller

bostäder. Vid nu nämnda förhållanden och då nu angifna fastigheter

såsom underlag för kredit torde, enligt hvad erfarenheten, särskildt

utomlands, visar, kunna i värde till och med jämställas med jordbruks­

fastigheterna, ligger det uppenbarligen, synes det mig, i statens in­

tresse att sörja för ett rationellt ordnande af den kredit, hvarom nu

är fråga.

31

Såsom af den af kommittén lämnade utredningen framgår, liar före­

varande fråga icke varit helt lämnad åt det privata initiativet. Allmänna

hypotekskassan för Sveriges städer, som utgör den centrala penning-

anstalten för ett flertal stadshypoteksföreningar, har ju liksom dessa

föreningar och vissa andra i samma syfte bildade kreditanstalter i någon

mån erhållit en officiell prägel genom reglementen, som fastställts af

Kungl. Maj:t. Men hvarken hypotekskassan eller öfriga nämnda an­

stalter hafva, såsom erfarenheten visat, erhållit den utveckling, att de

ens tillnärmelsevis tillgodosett det kreditbehof, som från vederbörande

fastighetsägares sida gjort sig gällande. Hvilka än orsakerna härtill må

hafva varit, ett står dock fast, nämligen att för anstalter, som organi­

serats på ett, så godt som uteslutande, privatekonomiskt sätt, svårigheter

möta att å utländsk marknad anskaffa lån, åtminstone till kurs, som

svarar mot den säkerhet, obligationernas underlag eller fastighetsinteck-

ningarna utan gensägelse kunna anses lämna.

Önskvärd! vore ju otvifvelaktigt, att kreditbehofvet i allmänhet

och sålunda äfven det kreditbehof, som den ifrågasatta nya låneanstalten

skulle afse att tillfredsställa, kunde tillgodoses genom upplåning på den

inhemska penningmarknaden. Räknar man med de nuvarande penning­

förhållandena inom landet, låter detta sig emellertid icke göra, åtmin­

stone icke i den omfattning behofvet krafvel Tvärt om torde man

kunna med skäl förutsätta, att under den utvecklingsperiod, hvari

näringarna och det kommunala lifvet inom vårt land för närvarande

befinner sig, kapitalbildningen ännu en lång tid icke kommer att

motsvara behofvet af kapital för utnyttjande af landets naturliga till­

gångar eller för andra produktiva ändamål. Häraf bör man dock

icke — såsom kommittén ock framhållit — draga den slutsatsen, att

landets skuldsättning skulle komma att ökas med det belopp, som af

en blifvande stadshypotekskassa upplånas utom landet. Man har, på

sätt kommittén angifvit, anledning antaga, att, om genom upplåning

utomlands för stad shypotekskassans räkning vissa bankernas försträck­

ningar mot inteckning i stadsfastigheter skulle frigöras och motsvarande

belopp komma näringslifvets kreditbehof till godo, bankernas behof, att

för sistnämnda ändamål anlita de utländska bankinstituten skulle minskas.

Härmed är jag inne på frågan om statens ställning till eu blifvande

stadshypotekskassas upplåning å de utländska penningmarknaderna.

Innan jag går att närmare beröra denna fråga, tillåter jag mig,

med anslutning till hvad jag redan anfört, framhålla, att, sa länge

behofvet af kapital inom landet icke kan tillgodoses genom nybildning

af kapital därstädes, cn rationell organisation af den svenska upplånin­

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 214.

32

gen . bör fotas därå, att låntagare, som kunna erbjuda de nationaleko­

nomiskt och internationellt sedt bästa säkerheterna, hänvisas till de

utländska lånemarknaderna. Med den af kommittén föreslagna begräns­

ningen af fastighetsägares lånemöjlighet till högst sex tiondedelar af

fastighets värde vid belåningen synes mig själffallet, att de säkerheter,

stadshypotekskassan skulle kunna erbjuda för sina lån, äro af nyss omför-

mälda beskaffenhet. Om sålunda nämnda lån i och för sig under

normala förhållanden torde blifva begärliga å penningmarknaderna, bör

dock icke förbises, att vissa andra faktorer måste, särskildt beträffande

utlandet, inverka på frågan om låneomkostnadernas storlek. I sådant

afseende torde särskildt böra beaktas, att till undvikande af konkurren­

sen mellan låntagare och de olägenheter, som följa därmed, värdepapper

med samma slags säkerhet böra såvidt möjligt emitteras af en och

samma låneanstalt, samt att bästa möjliga garantier för den emitterande

anstaltens sunda och affärsmässiga förvaltning böra gifvas den kapital-

placerande allmänheten.

And organisation af krediten för fastighetsägare i städer och stads-

liknande samhällen erbjuder sig ett gynnsamt tillfälle att vinna en af-

sevärd enhetlighet i upplåningen. Én ännu starkare centralisation i

kreditafseende skulle ju otvifvelaktigt vinnas, om, såsom jämväl ifråga­

satts, en enhetlig organisation för kommunalkredit samt för all

fastighetskredit komme till stånd. Utan att vilja uttala mig om möjlig­

heterna och sättet för åstadkommande af en sådan organisation, vill jag

blott framhålla, att, omnämnda fråga, som tarfvar sin särskilda utredning,

nu skulle upptagas till behandling, frågan om organisation af stads-

fastighetskrediten finge uppskjutas. Med hänsyn till angelägenheten af

denna frågas snara lösning och då från ägames af jordbruksfastighet

och kommunernas sida något trängande behof af en centralisation af

krediten icke förefinnes och då i allt fall en sådan ordning i en mer

eller mindre aflägsen framtid icke är utesluten, äfven om en stads-

hypotekskassa kommer till stånd, torde det för närvarande vara lämp­

ligast att begränsa arbetet till organisation af nämnda kassa och därför

afsedda föreningar.

Som bekant äger allmänna l^poteksbanken uteslutande rätt att

utgifva amortisabla obligationslån mot säkerhet af inteckning i jordbruks­

fastigheter. Att monopolisera en dylik rätt, hvad angår stadsfastigheter,

hos den nya centralanstalt, hvarom nu är fråga, låter sig svårligen

göra med hänsyn till redan existerande fastighetsbelåningsanstalter med

rätt att emittera obligationer mot nu antydda säkerhet. Å andra sidan

skulle, såsom nyss nämndes, ett af syftemålen med kassan förfelas,

om man utan trängande skäl medgåfve tillkomsten af nya dylika anstalter

Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 214.

33

eller mer eller mindre själfständiga föreningar för emission af obligationer

med säkerhet i fast egendom af förevarande slag, allrahelst man säkerligen

icke skalle kunna erhålla garantier därför att icke dylika obligationer, ehuru

emitterade inom Sverige i enbart svenskt mynt, ändock komme att söka

sig ut på utländska penningmarknader. Under sådana förhållanden bör

naturligen den nya centralkassans emissionsrätt icke alltför snäft begränsas.

Att återigen göra emissionsrätten obegränsad skulle kunna väcka vissa

betänkligheter, särskildt med hänsyn till förhållandena å de marknader,

där lån nu närmast skulle sökas. I likhet med reservanten synes det mig

därför lämpligt, att ställa sagda lån i visst beroende af anstaltens

grundfond. Dock torde man utan olägenhet kunna göra denna emissions­

rätt något vidare än reservanten föreslagit eller bestämma denna rätt

till tio gånger grundfondens behållna belopp. Skulle med tiden denna

rätt tagas fullt i anspråk och ytterligare anspråk ställas på kassan,

torde säkerligen från statens sida vidtagas åtgärder i syfte att förekomma

stagnation i kassans rörelse.

När jag härefter öfvergår att närmare redogöra för de garantier

i fråga om kassans förvaltning, som lämpligen böra gifvas, återkommer

jag till frågan om statens ställning till samma kassa. I sådant afseende

må genast framhållas, att ju starkare kontroll staten utöfvar på kassans

verksamhet utan att inkräkta på dess själfständiga förvaltning, desto

större äro garantierna för att kassan genom sin organisation verkligen

vinner den förmånliga ställning å den utländska lånemarknaden, som

ur alla synpunkter måste anses önskvärd.

Med hänsyn till det allmänna intresse, som är förenadt med väl

ordnade kreditförhållanden för ägarne af stadsfastigheter, förutsätter jag

till en början, att staten, såsom kommittén föreslagit, vid kassans

bildande såsom en kassans grundfond anvisar, liksom beträffande all­

männa hypoteksbanken, 30,000,000 kronor i statens 3 Va procent obliga­

tioner. Ett ekonomiskt stöd af detta slag påfordrar naturligen, att staten

i eget intresse också kontrollerar kassans verksamhet. För sådant ända­

mål kunde det ju synas, som om en organisation efter mönster af all­

männa hypoteksbanken skulle vara tillfyllest. Så blir emellertid icke

förhållandet, om man i afseende å kassans låneomkostnader önskar helt

utnyttja statens medverkan vid kassans organisation. I de författnings-

förslag, som för sådant ändamål för närvarande inom finansdepartementet

utarbetas, har jag därför sökt, att, utan att i verkligheten öka statens

risk, anordna kassan såsom en själfständig, under statens omedel­

bara vård ställd låneanstalt. Ett stöd för en sådan anordning anser

Bih. till Biksd. Prot. 1909. 1

Sand.

1 Afd. 159 Höft.

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

34

jag mig finna i fullmäktiges i riksbanken och riksgäldskontor uttalan­

den till förmån för reservantens förslag i ämnet.

Denna min uppfattning af frågans lämpliga behandling har för-

anledt mig att uppdela kommitténs eller kanske rättare sagd! reservantens

förslag till förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa

i två särskilda författningar. Härigenom har det blifvit möjligt att äfven

till det yttre gifva hypotekskassan den statsliga karaktär, som af mig

åsyftas. I det ena förslaget eller förslaget till förordning angående konunga­

riket Sveriges stadshypotekskassa har visserligen angifvits, att kassan

icke äger utlämna lån till andra än hypoteksföreningar af fastighetsägare i

rikets städer och med städer jämförliga samhällen. Men bestämmelserna

rörande dessa föreningars organisation och verksamhet sammanföras i ett

särskildt författningsförslag, nämligen i förslag till förordning angående

grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet. En sådan

uppdelning af det ursprungliga författningsförslaget, en uppdelning som

sålunda i detta fall har sitt alldeles särskilda ändamål, har man för

öfrigt, såsom förut angifvits, genomfört beträffande allmänna hypoteks-

banken, och torde ett sådant förfarande i förevarande fall dessutom hafva

en rent praktisk fördel. De obligationer, som af hypotekskassan skola

utlämnas, böra nämligen vara försedda med afskrift af de bestämmelser,

som afse själfva kassan. Sammanfördes nu alla bestämmelser rörande

stadshypotekskassan och stadshypoteksföreningarne i en förordning, kunde

det uppstå missförstånd, om man uteslöte vissa §§ eller dem, som afsåge

föreningarna. Att åter på obligationen aftrycka en författning af nyss­

nämnda omfattning skulle blifva väl otympligt och göra bestämmelserna

mindre öfverskådliga för obligationens innehafvare.

De författningsförslag, som nu äro under utarbetande, byggas i

hufvudsak, särskildt hvad angår förslaget till förordning angående grun­

derna för stadshypoteksföreningarnas bildande och verksamhet, på reser­

vantens förslag, som åter, på sätt redan angifvits, i väsentliga delar

upptagit kommitténs författningsförslag. I fråga om dessa bestämmelser

torde någon motivering, utöfver hvad kommittén och reservanten i sådant

afseende anfört, icke erfordras.

Endast i fråga om föreningarnas verksamhetsområde skall jag-

tillåta mig yttra några ord. I den Riksdagens skrifvelse, som närmast

löranledt hela den nu verkställda utredningen, har syftet med utredningen

begränsats till ordnande af fastighetskrediten i städerna. Kommittén har

emellertid ansett det mindre lämpligt att från föreningarnas verksamhets­

område utesluta med städerna jämförliga samhällen, men gjort frågan

härom i hvarje . särskildt fall beroende på Kungl. Maj:ts medgifvande.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

35

Och för egen del biträder jag denna kommitténs mening. Att nu från

åtnjutande af den nya kreditorganisationens fördelar utesluta all s. k.

annan fastighet, som icke vore belägen inom städernas rågångar, skulle

säkerligen inom kort, om icke omedelbarligen stämpla arbetet såsom

halfgjord^ Af den redan lämnade utredningen framgår, hurusom fastig­

heter af omförmälda slag vid 1908 års taxeringar åsatts ett sammanlagd!

taxeringsvärde af öfver 1,000,000,000 kronor. För ägarne af dylika

fastigheter, som ju återfinnas till afsevärdt största delen inom förstäder,

köpingar och municipalsamhällen, skulle i ett flertal fall en dylik undantags­

ställning kännas så mycket obilligare, som desamma redan nu äro be­

rättigade och äfven i vissa fall begagnat sig af rättigheten att ansluta

sig till nuvarande allmänna hypotekskassan för Sveriges städer. Och

då ^hdder alla händelser en anslutning af dylikt samhälle till en stads-

hypoteksförening skulle göras beroende af Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd,

synas mig några ekonomiska betänkligheter icke böra möta mot förslaget

i förevarande del, allrahelst då, såsom kommittén framhållit, fastigheterna

i ett flertal af dylika samhällen torde bjuda väl så god säkerhet som

fastigheterna i månget stadssamhälle.

,

Rörande kassans rätt att disponera öfver den af staten tillskjutna

grundfonden har under arbetets fortgång ifrågasatts föreslå, att kassan

skulle äga befogenhet att omedelbarligen för utlåning till hypoteks-

föreningarna realisera högst en tiondedel af grundfondsobligationerna,

samt att, om förlust å kassans rörelse uppkomme och denna förlust

uppginge till mera än 2,000,000 kronor af grundfonden, vidare utlåning

skulle vara beroende på Kungl. Maj:ts tillstånd.

Beträffande dessa bestämmelser, i hvad de skilja sig från reser­

vantens förslag, kunna de sägas vara tillkomna hufvudsakligen i ändamål

att ytterligare framhålla kreditanstaltens statsliga, men pa samma gång

själfständiga karaktär. A andra sidan skulle dessa bestämmelsei icke

hafva af mig ifrågasatts, utan att staten samtidigt tillförsäkrades hela

bestämmanderätten och kontrollen öfver verksamheten. Men därigenom

att åt Kungl. Maj:t och fullmäktige i riksgäldskontor öfverlåtes att

tillsätta hela styrelsen och i öfrigt genom revisorer och på annat sätt

kontrollera kassans verksamhet i hela dess vidd, synas mig dessa be­

stämmelser icke kunna medföra någon risk.

Detta oaktadt och ehuru jag icke betviflar, att Kungl. Maj:t, hvars

tillstånd erfordras, för att kassan efter en förlust af 2,000,000 kronor

af grundfonden skall kunna fortsätta sin inlåningsrörelse, redan vid

en sådan situation skulle inhämta Riksdagens mening, synes det mig

dock i sin ordning att uttrycklig bestämmelse gifves i syfte, att vid

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

36

större förlust af grundfonden Riksdagen må kunna göra sin mening

gällande rörande kassans fortsatta verksamhet. I anledning häraf föreslår

jag, att vid anvisandet af ifrågakomna grundfondsbelopp af 30,000,000

kronor fästes det villkor, att, om däraf förloras 4,000,000 kronor eller

därutöfver, kassans rätt till vidare inlåning göres beroende af Riksdagens

uttryckliga medgifvande.

För att i korta drag angifva kassans organisation må framhållas,

att kassans uppgift uteslutande skall vara att lämna sina låntagare

billiga, efter förhållandena lämpade lån. All den behållning, som möj­

ligen kan uppstå på rörelsen, skall gå att stärka kassans ställning,

minska statens risk och nedsätta räntan för låntagarna. Kassans grund­

fond skall lämnas af staten i samma form och till samma belopp som för

allmänna hypoteksbanken. Delägare i kassan skola ej finnas. Kassan

skall stå under kontroll af bada statsmakterna, Riksdagen därvid före­

trädd^ af sina fullmäktige i riksgäldskontoret. Kassan skall utlämna

lån åt hypoteksföreningar af fastighetsägare i rikets städer och med

städer jämförliga samhällen. Medel härtill skola anskaffas genom ut­

färdande af obligationer, hvilkas sammanlagda belopp ej må öfverstiga

tio gånger summan af kassans grundfond och reservfond. Såsom säkerhet

för utfärdade obligationer skola tjäna hypoteksföreningarnas reverser

och hypotek.

Liksom förhållandet är beträffande allmänna hypoteksbanken torde,

utom förmånen af särskild af staten tillskjuten grundfond, den nya

kassan böra beviljas stämpelfrihet för obligationer, som af kassan ut-

gifvas, och skattefrihet för all å rörelsen möjligen uppkommande vinst.

Bestämmelser i sådant syfte böra införas, hvad angår stämpelfriheten,

i allmänna stämpelförordningen samt i öfrigt i bevillnings- och inkomst-

skatteförordningarne, och skall jag senare återkomma härtill i samman­

hang med förslag till vissa andra, af förevarande fråga oberoende

ändringar i nämnda författningar.

Såsom jag redan nämnt, har inom finansdepartementet arbete

igångsatts för utarbetande af förslag till förordningar dels angående

konungariket Sveriges stadshypotekskassa dels ock angående grunderna

för stadshypotekföreningarnas bildande och verksamhet af i hufvudsak

det innehåll, jag förut angifvit. Ehuru detta arbete icke kan väntas

blifva afslutadt inom den allra närmaste tiden, finner jag mig likväl__

i anledning af de förslag till ändringar i stämpelförordningen och öfriga

omförmälda skatteförfattnningar, som jag, enligt hvad jag nyss antydt,

senare i dag skall inför Eders Kungl. Maj:t anmäla i syfte att samma

förslag måtte föreläggas Riksdagen till antagande — redan nu böra i

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 214.

37

underdånighet hemställa om nådigt bemyndigande att till grund för

nådig proposition i ämnet låta vidare utarbeta och för Eders Kungl. Maj:t

i sinom tid anmäla i enlighet med de af mig ofvan uttalade åsikter

affattade förslag till författningar, afseende organisation af stadsfastig-

hetskrediten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.

Häruti instämde statsrådets öfriga ledamöter;

och behagade Hans Maj:t Konungen bifalla hvad stats­

rådet sålunda hemställt.

Ur protokollet:

Axel Alexanderson.

38

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 211.

Utdrag af protokollet

Konungen i

öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

statsrådet å Stockholms slott den 23 april

1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern

L ^indman .

Statsråden:

P ^etersson ,

H ^ederstierna ,

H ^ammarskjöld ,

S ^wartz ,

grefve H ^amilton ,

grefve E

hrensvä

RD,

M ^alm ,

L ^indström ,

N ^yländer .

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde i under­

dånighet.

Den 5 nästlidne mars erhöll jag nådigt bemyndigande att, för

vidare anmälan inför Eders Kungl. Maj:t, låta utarbeta i enlighet med

de af mig vid samma tillfälle uttalade åsikter affattade förslag till för­

ordningar dels angående konungariket Sveriges hypotekskassa dels ock

angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet.

Detta inom finansdepartementet igångsatta arbete har nu slutförts; och

har jag att med afseende å de utarbetade förslagen icke något att

tillägga utöfver hvad jag vid nyssnämnda tillfälle i ämnet anförde.

39

Efter att hafva uppläst nämnda författningsförslag hemställde före­

dragande departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition

föreslå Riksdagen dels antaga samma förslag dels ock besluta att, sedan

lwpotekskassan kommit till stånd, skola från riksgäldskontoret till kassan

såsom dess grundfond öfverlämnas 30,000,000 kronor i svenska statens

tre och en half procent obligationer med rätt för kassan att i enlighet

med de i förordningen angående konungariket Sveriges stadshypoteks-

kassa gifna bestämmelser disponera sagda obligationer, dock under

villkor att, om kassans grundfond genom på kassans rörelse uppkomna

förluster skulle nedgå till 26,000,000 kronor, kassan icke äger upptaga

nytt lån, med mindre Riksdagen på Kungl. Maj:ts framställning sådant

medgifver.

Kungl. Maj.it Nåd. Proposition Ko 214.

Hvad departementschefen sålunda hemställt, däri

statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans

Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig proposition

till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt. —

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Algot Walilin.