2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Förslag

till

Förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

' : ' '

1

§•

Till staten erläggas inkomstskatt och förmögenhetsskatt enligt be­

stämmelserna i denna förordning. Dessa skatter utgå på grund af taxering,

som verkställes i den ordning och med ledning af de uppgifter, hvarom

särskildt är stadgadt.

2

§.

1 mom. Skattskyldigheten för inkomst enligt denna förordning afser

den inkomst, som åtnjutits under det nästföregående kalenderåret eller, då

räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår, som

gått till ända närmast före den 1 mars det år, taxeringen sker.

2 mom. Skattskyldigheten för förmögenhet afser likaledes nästföre­

gående år, och skall för taxeringen fastställas värdet af förmögenheten

den 31 december nästföregående år eller för fall, som i 1 mom. senast

omförmäles, vid utgången af det räkenskapsår, som där är sagdt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

3

2 KAP.

Om skyldighet att erlägga inkomstskatt.

3 §•

1 mom. Skyldig att erlägga inkomstskatt är:

a) svensk medborgare, som är eller bör vara i riket mantalsskrifven:

för den inkomst, han åtnjutit, vare sig här eller från utrikes ort;

b) svensk medborgare, som icke är eller bör vara i riket mantals­

skrifven :

för den inkomst, han härifrån åtnjutit;

c) utlänning:

för inkomst af här belägen fast egendom eller af näring, som här

bedrifvits, för härifrån uppburen lön eller pension samt för utdelning å

aktier i svenska aktiebolag och å lotter i solidariska bankbolag;

skolande utlänning, som på grund af vistelse här i riket för annat

ändamål än idkande af studier är eller bör vara härstädes mantalsskrifven,

erlägga inkomstskatt jämväl för annan inkomst, som af honom här för-

värfvats eller härifrån åtnjutits, äfvensom för inkomst, som, utifrån införd,

af honom här användts.

2 mom. Inkomstskatt erlägges vidare af:

a) inländska aktiebolag, solidariska bankbolag och sådana bolag, som

enligt särskild författning äro skyldiga att afstå sin vinst, samfund, stif­

telser, verk och inrättningar, föreningar för ekonomisk verksamhet och

andra inländska juridiska personer:

för all inkomst, vare sig den förvärfvats här eller utom riket; äfvensom

b) utländska aktiebolag och andra utländska bolag:

för inkomst af här belägen fast egendom eller af näring, som bolaget

här bedrifvit, samt för utdelning å aktier i svenska aktiebolag och å lotter

i solidariska bankbolag.

4 §•

Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier, som

ej äro aktiebolag, taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de särskilda

delägarnas inkomst med belopp, som för en hvar motsvarar hans andel af

bolagets inkomst.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

5 §•

1 mom. Från inkomstskatt frikallas, i den mån här nedan sägs:

c)

medlem af konungaätten:

för af staten anvisadt anslag samt för inkomst af kapital;

b) olönad svensk konsul:

för annan inkomst än den, han härifrån åtnjutit;

c) främmande makts härvarande beskickning och konsulat tillhö­

rande person jämte betjäning:

om han icke är svensk medborgare:

för annan inkomst än inkomst af här belägen fast egendom eller af

näring, som han här bedrifvit, samt härifrån uppburen lön eller pension;

dock att person tillhörande olönadt konsulat icke är frikallad från utgö­

rande af inkomstskatt för utdelning å aktier i svenska aktiebolag och å

lotter i solidariska bankbolag;

om han år svensk medborgare:

för den inkomst, han åtnjutit af sin tjänst hos

<1 ren

uon

•jv .. ...

^{xx teixi}mande

makten;

d) utlänning eller i utlandet bosatt svensk undersåte, hvilken gifvit

eller medverkat vid offentlig föreställning, som afses i förordningen an­

gående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 23 ok­

tober 1908:

för inkomst af föreställning, för hvilken dylik afgift utgjorts eller

befrielse från afgift jämlikt förordningens 4 § 10 mom. åtnjutits; samt

e) lappallmogen:

för inkomst af renskötsel.

2 mom. Följande juridiska personer erlägga icke inkomstskatt:

a) staten;

b) landsting, hushållningssällskap, kommuner och andra menigheter;,

c) kyrkor, akademier och vetenskapliga samfund, allmänna under­

visningsverk, stipendiefonder, pensionsanstalter, sjuk- och fattigvårdsinrätt-

ningar jämte andra fromma stiftelser;

d) allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypoteks-

kassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och hypoteksföreningar;

e) järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt

nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare; samt

f) sparbanker, som afses i lagen den 29 juli 1892, och sådana in­

ländska ränte- och kapitalförsäkringsanstalter, hvilka afse att bereda vinst

endast åt insättar e.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

5

3 KAP.

Om grunderna för taxering af inkomst.

6 §•

Såsom inkomst enligt denna förordning skola, med undantag och

efter afdrag, som här nedan i detta kapitel stadgas, taxeras skattskyldigs

samfällda årsintäkter i penningar eller penningars värde, vare sig de här­

flutit af fast egendom, af kapital eller af arbete.

Förmån af bostad äfvensom hvad skattskyldig för sin och sin familjs

räkning direkt tillgodogjort sig från egen jordbruks- eller annan näring eller

eljes af förnödenheter och varor, som han fört i handel eller tillverkat,

skola följaktligen äfven räknas såsom inkomst.

7 §•

Yid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, hänföras:

l:o) till inkomst af fast egendom:

a) inkomst, som af ägare, med ägare likställd innehafvare eller brukare

åtnjutits under form af hyresfri hostad eller arrende eller hyra;

h) inkomst af å fast egendom här i riket hedrifvet jordbruk med

dess binäringar;

c) inkomst af skogsbruk här i riket;

d) inkomst, som förvärfvats genom upplåtelse åt någon af rätt att i

visst afseende tillgodogöra sig eller nyttja fast egendom eller del däraf eller

genom försäljning af vissa egendomens beståndsdelar, såsom torf, sten,

grus, lera o. d.;

e) frälseränta och annan afgäld af fast egendom, därunder inbegripet

krono- och kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutits af patronus

ecclesise; samt

f) inkomst, som åtnjutits från fast egendom i utlandet;

2:o) till inkomst af kapital:

a) ränta af utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller

hos penningförvaltande verk eller enskilda insatta penningar;

b) utdelning å aktier i inländska aktiebolag eller å lotter i solidariska

bankbolag; samt

c) utdelning å aktier i utländska aktiebolag;

6

3:o) till inkomst af arbete:

a) inkomst af tjänst eller pension;

b) inkomst af rörelse eller yrke, så vidt den icke enligt hvad här

ofvan är sagdt skall upptagas såsom inkomst af fast egendom;

c) vinster af tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkes­

mässig afyttring af fast eller lös egendom, som förvärfvats genom köp

eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under mindre

än tio år och eljes under mindre än fem år, dock efter afdrag af möjligen

liden förlust å andra likartade affärer;

d) all annan skattepliktig intäkt, som ej är att hänföra till inkomst

af fast egendom eller af kapital.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

8

§.

Såsom inkomst taxeras |ickc:

hvad som förvärfvats genom giftorätt, arf eller testamente eller i hem-

följd, morgongåfva eller fördel af oskiftadt bo''"eller ock genom gåfva; dock

taxeras såsom inkomst periodiskt understöd, därför gifvaren enligt bestäm­

melserna här nedan i detta kapitel är berättigad till afdrag;

vinst å icke yrkesmässig afyttring af fast eller lös egendom, som till­

fallit säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock af honom för­

värfvats genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast egen­

dom, tio år eller därutöfver och eljes fem år eller därutöfver;

hvad som erhållits såsom vinstutdelning å insatser i föreningar för

ekonomisk verksamhet;

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, så ock hvad

som eljes på grund af sjuk- eller olycksfallsförsäkring tillfallit den för­

säkrade eller hans stärbhus;

kapital, som på grund af lif- eller kapitalförsäkring tillfallit den

försäkrade eller hans stärbhus.

9 §•

Yid uppskattning af inkomst ur inkomstkälla, som i 7 § omför-

mäles, må afdrag ske för alla utgifter för inkomstens förvärfvande och

bibehållande, såsom

arrende- eller hyresafgift;

frälseränta och annan afgäld, som det ålegat någon att utgöra såsom

ägare af fast egendom;

7

utgifter för fast egendoms brukande och skötsel samt för under­

håll af fastighet och inventarier;

aflöning, kost och öfriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet

använda biträden och arbetare;

kontors- och andra förvaltningskostnader; äfvensom

kostnad för utöfning af vetenskap, konst eller handaslöjd;

så ock för afgifter till pensions-, änke- och pupill-, understöds- eller

annan sådan kassa, i hvilken det ålegat någon på grund af hans tjänst

att vara delägare.

För värdeminskning å byggnader, grufvor, inventarier och annan dylik

egendom, som användts i skattskyldigs näring, må afdrag ske i den ord­

ning, som angifves i de vid denna förordning fogade särskilda anvisningarna.

10

§.

Skattskyldig äge vidare rätt till afdrag för:

ränta å gäld;

undantagsförmåner och hvad som eljes utgifvits på grund af åta­

gande eller annan förpliktelse att tid efter annan utgifva visst belopp i

penningar eller varor;

sådan förlust å skattskyldigs verksamhet, som ej är att hänföra till

kapitalförlust; samt

försäkringspremier och andra afgifter, som utbetalats för den skatt­

skyldiges eller hans hustrus lif-, kapital-, lifränte-, olycksfalls- eller sjuk­

försäkring äfvensom för pupillförsäkring, dock högst 200 kronor.

Svensk medborgare, som icke är i riket mantalsskrifven, äfvensom

utlänning är ej berättigad till afdrag för försäkringspremier samt äge åt­

njuta annat afdrag, hvarom här är fråga, endast för så vidt afdraget hän­

för sig till inkomst, för hvilken skatt skall här erläggas, eller verksamhet,

som här utöfvats.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

11 §•

Yid taxering af inkomst må afdrag icke ske:

för den skattskyldiges ntskylder samt hans lefnadskostnader och därtill

hänförliga utgifter, däri inbegripet hvad den skattskyldige till annan

utbetalat såsom bidrag till dennes undervisning eller uppfostran eller eljes

på grund af lagligen åliggande försörjningsplikt eller hvad han till under­

stöd åt hemmavarande familjemedlemmar utgifvit;

8

för ränta å den skattskyldiges eget, i hans fasta egendom eller näring

nedlagda kapital;

för hvad som användes till fast egendoms förbättring, tillökning af

inventarier eller kapitalafbetalning å skuld.

Har förening, som sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets,

lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt

eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller försäljningar,

må afdrag för dylik utdelning icke äga rum, där ej utdelningen skett i

omedelbart samband med köp eller försäljning, hvarpå utdelningen grundats,

hvaremot förening, som icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas

krets, må åtnjuta afdrag för all utdelning, hvarom här sägs, för såvidt

den utgått efter grunder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda.

4 KAP.

Om skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt.

12

§.

Skyldiga att erlägga förmögenhetsskatt äro:

a) svenska medborgare, som äro eller böra vara i riket mantalsskrifna,

samt

b) föreningar och samfund, hvilkas medlemmar icke på grund af med­

lemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, äfvensom

stiftelser, samtliga dock endast för så vidt de jämlikt 2 kap. äro skyldiga

att erlägga inkomstskatt:

för all den förmögenhet, de äga, vare sig här eller å utrikes ort;

c) svenska medborgare, som icke äro eller böra vara i riket mantals­

skrifna, samt utlänningar och utländska bolag:

för förmögenhet, som är här i riket nedlagd.

Medlem af konungaätten är frikallad från utgörande af förmögen­

hetsskatt.

Olönad svensk konsul är skattskyldig allenast för förmögenhet, som

är här i riket nedlagd.

5 KAP.

Om grunderna för taxering af förmögenhet.

13 §.

Såsom förmögenhet taxeras skattskyldigs tillgångar, i den mån de

öfverstiga hans skulder.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

9

Yid taxeringen skola såsom tillgångar upptagas:

l:o) fast egendom;

2: o) lös egendom, såsom

a) lefvande och döda inventarier;

b) grufvor, fartyg;

c) råämnen, varor och dylik lös egendom;

d) penningar, aktier, lotter i solidariska bankbolag, andelar i bolag,

föreningar för ekonomisk verksamhet och rederier, som ej äro aktiebolag,

fordringar, obligationer och andra värdepapper;

é) patent- och förlagsrätter;

/) rätt till skogsavverkning å annans mark samt rätt till stenbrott

eller därmed jämförlig rätt att i visst afseende tillgodogöra sig annans fasta

egendom;

g) tomträtt äfvensom besittningsrätt till fast egendom, där innehafvaren

ej enligt 15 § skall anses såsom ägare, så vida rättigheten är utan veder­

lag eller mot visst belopp en gång för alla upplåten för innehafvarens lifstid

eller för tid, hvaraf vid nästföregående års utgång återstodo minst fem år;

It) rätt till ränta, afkomst af fast egendom eller annan stadigvarande

förmån, som icke afses i 2:o) g), så vida rättigheten är förhandenvarande

och bestämd att tillgodonjutas för den berättigades lifstid eller för tid,

hvaraf vid nästföregående års utgång återstodo minst fem år.

Såsom tillgångar skola icke upptagas:

möbler, husgeråd, smycken och andra lösören, som äro afsedda för

skattskyldigs och hans familjs personliga bruk;

konstverk, bok-, konst- och därmed jämförliga samlingar, så framt ej

ägaren med dem drifver handel eller yrkesmässigt håller dem för allmän­

heten tillgängliga;

kapitalvärdet af undantagsförmåner och pension äfvensom af annan

förmån, hvilken åtnjutes på grund af ett förutvarande tjänsteförhållande;

rätt till ränta, afkomst eller förmån, som är bestämd att tillgodo­

njutas för den berättigades lifstid, där värdet af hvad han årligen må i

sådant afseende åtnjuta understiger 1,000 kronor;

rätt till förmögenhet, hvaraf en annan för närvarande åtnjuter afkast-

ningen.

14 §.

Till skuld hänföres kapitalvärdet af förpliktelse, hvilken innefattar

skyldighet att för tid, som är beroende af varaktigheten af en eller flera

Bih. till Biksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 A fd. 66 Häft.

2

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 88.

10

personers lif, eller för tid, som icke understiger fem år, utgifva visst

belopp i penningar eller varor. Enahanda gäller, där förpliktelsen afser

upplåtelse för tid, som nu är sagd, af annan förmån, hvilken kan i pen­

ningar uppskattas.

Skattskyldig, som i 12 § c) sägs, har rätt till afdrag allenast för

sådan skuld, som häftar vid hans här i riket nedlagda förmögenhet.

15 §.

I afseende på skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt skäll såsom

ägare anses:

a) innehafvare af fideikommissegendom, af jordegendom, hvilken

besittes med stadgad åhorätt eller är af allmän myndighet eller af stiftelse

till begagnande mot lifstidsstädja upplåten, och af sådan ofri tomt, hvar­

ifrån innehafvaren ej må skiljas, så länge han erlägger tomtören eller

utan att vederbörlig lösen gifves;

b) efterlefvande make, som på grund af inbördes testamente besitter

förmögenhet, så ock den, som på grund af testamente eller annorledes är

för sin lifstid berättigad åtnjuta af kastningen af förmögenhet, hvartill

äganderätten tillagts hans bröstarfvinge eller bröstarfvinges afkomling.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

16 §.

Till grund för uppskattningen af förmögenhet lägges, med iakttagande

af här nedan meddelade närmare bestämmelser, saluvärdet af de i förmö­

genheten ingående tillgångar, som utgöra föremål för taxering.

Fast egendom, frälseränta inbegripen, som nästföregående år varit

åsatt taxeringsvärde, upptages till detta värde; dock att, om sådant värde

då icke varit åsatt eller omständighet inträffat, som enligt bevillningsför-

ordningen kan under en taxeringsperiod påkalla förändrad värdering,

fastigheten upptages till det taxeringsvärde, som under löpande året be­

stämmes.

Fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall gäldas före för-

fallodagen, uppskattas till det belopp, som efter en räntefot af fem för

hundra om året utgör fordringens närvarande värde. Detta värde be­

räknas enligt den vid denna förordning fogade tabellen I. Annan fordran

upptages till det belopp, hvarå den lyder. Osäker fordran upptages icke.

11

Annan för evärldlig tid utgående ränta, afkomst eller förmån än

frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, hvartill den uppgått

nästföregående år.

Kapitalvärdet af på lifstid eller viss tid utgående ränta, afkomst eller

förmån uppskattas efter det belopp, rättigheten motsvarat nästföregående

år, och en räntefot af fem för hundra om året enligt de vid denna för­

ordning fogade tabellerna II, III och T V.

Kapitalvärdet af förpliktelse, därför afdrag enligt 14 § äger rum,

bestämmes efter den grund, som gäller för uppskattningen af kapitalvärdet

af motsvarande fordran eller rättighet. Är förpliktelsen beroende af

varaktigheten af flera personers lif sålunda, att förpliktelsen upphör vid

den först aflidnes frånfälle, bestämmes kapitalvärdet efter den äldstes lef-

nadsålder. Fortfar däremot förpliktelsen oförändrad till den sist aflidnes

frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 88.

6 KAP.

Om beräkning af inkomst- och förmögenhetsskatt.

17 §.

Inkomstskatt och förmögenhetsskatt utgå i en summa efter ett med

afseende på inkomstens och förmögenhetens storlek taxeradt Mopp.

Inkomsten ingår däri med sitt enligt de i 3 kap. angifna grunderna

uppskattade belopp.

För beskattning af förmögenheten upptages i det taxerade beloppet

eu tredjedel af förmögenhetens till fem procent beräknade afkastning eller

således en sextiondedel af den uppskattade förmögenheten.

Inkomsten och en sextiondedel af förmögenheten utgöra följaktligen

tillsammans det taxerade beloppet. Detta utföres i fulla hundratal kronor,

så att Överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal, bortfaller.

18 §.

Skyldighet att erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt inträder för

svensk "medborgare, som är här i riket mantalsskrifven, när det enligt

17 § taxerade beloppet eller, i fråga om äkta makar, de för dem båda

taxerade beloppen sammanräknade uppgå till 800 kronor; dock att

12

skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt inträder vid ett taxeradt belopp

af 100 kronor, när detta grundar sig på sådan för beskattning af för­

mögenhet verkställd beräkning, som i 17 § omförmäles.

Om det taxerade beloppet understiger 6,000 kronor, utgår för skatt­

skyldig, som nu är nämnd, inkomst- och förmögenhetsskatten med följande

procent af det taxerade beloppet, nämligen:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

för ett taxeradt belopp, ej öfverstigande 900 kronor ............................ med 0,4 %

. »

»

»

öfverstigande 900

»

men ej 1,100 kronor

0,6 %

»

»

»

»

» 1,100

» » 1,400

»

»

0,8 %

»

»

»

»

1,400

» » 1,700

»

»

1 %

»

»

»

»

1,700

»

» » 2,000 »

»

1,2 %

» 2,000

» » 2,500

»

»

1,4 %

»

»

y?

»

»

2,500

»

» » 3,000

»

»

1,6 %

»

»

»

»

3,000

»

» » 3,600

»

»

1,8 %

»

»

2>

»

3,600

»

» » 4,500

»

2 %

»

»

»

4,500

»

»

2,2 %.

För annan enskild skattskyldig än svensk medborgare, som är bär i

riket mantalsskrifven, samt för andra juridiska personer än inländska aktie­

bolag och solidariska bankbolag inträder skatteplikten, så snart det taxerade

beloppet uppgår till 100 kronor. Inkomst- och förmögenhetsskatten utgår

för dessa skattskyldiga med 2,25 procent af det taxerade beloppet, så vidt

detta understiger 6,000 kronor.

Om det taxerade beloppet uppgår till eller öfverstiger 6,000 kronor,

utgår för skattskyldiga, som i denna paragraf afses, inkomst- och förmögen­

hetsskatten med en krona för hvarje fullt hundratal af ett belopp, som

beräknas efter följande grunder:

6,000 kronor af det taxerade beloppet ökas med 125 °/o,

den del af det taxerade beloppet, som öfverstiger

6,000 kronor men icke

8,000 kronor, ökas med 200 %

8,000

» »

»

12,000

»

»

»

250 %

12,000

» »

»

20,000

»

»

300 %

20,000

» »

»

30,000

»

»

»

350 %

30,000

» »

»

50,000

»

»

400 %

°/o

50,000

»

80,000

»

»

»

450

80,000

>

»

500

7

°,

dock att det beräknade belopp, hvarefter skatten skall utgå, icke må

i något fall öfverstiga fem gånger det taxerade beloppet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

13

19 §.

1 mom. A ort, där lefnadskostnaderna äro synnerligen höga i jäm­

förelse med hvad de äro inom riket i allmänhet, må det taxerade beloppet

minskas, för skattskyldig, kvilkens taxerade belopp icke öfverstiger 1,800

kronor, med högst 300 kronor, och för den, hvilkens taxerade belopp öfver­

stiger 1,800 kronor men icke 3,000 kronor, med högst 200 kronor. Af­

drag, som nu är nämndt, skall gälla för orten i dess helhet.

2 mom. Skattskyldig, hvilkens taxerade belopp icke öfverstiger 6,000

kronor, äger vidare erhålla nedsättning i det taxerade beloppet med 100

kronor för hvarje af honom på grund af försörjningsplikt underhållet barn,

hvars ålder vid början af det år, taxeringen sker, understiger femton år.

För barn, som själf åtnjuter inkomst, äger dock skattskyldig tillgodonjuta

afdrag, allenast såvida och i den mån barnets inkomst understiger 100 kronor.

3 mom. I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund

af särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll af närstående eller

olyckshändelse), väsentligen nedsatt, må skattskyldig, hvilkens taxerade

belopp icke öfverstiger 3,000 kronor, erhålla nedsättning i detta belopp

med högst hälften. Om det taxerade beloppet icke öfverstiger 1,500 kro­

nor, må undantagsvis i fall, där särdeles ömmande omständigheter förekomma,

fullständig befrielse från skatt medgifvas. Dock må den omständigheten,

att skattskyldig har barn under femton år att försörja, ej gälla såsom grund

för afdrag eller befrielse enligt detta moment.

4 mom. Det belopp, som återstår, sedan de i denna paragraf med-

gifna af dragen ägt rum, utföres i fulla tiotal kronor, så att öfverskj utande

belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller. Inkomst- och förmö­

genhetsskatt för det sålunda utförda beloppet utgår efter den procent, som

enligt 18 § gäller för det taxerade beloppet i dess helhet.

5 mom. Afdrag, hvarom i denna paragraf är fråga, må tillgodonjutas

allenast af svensk medborgare, som är i riket mantalsskrifven.

20 §.

Inkomstskatt af inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag utgår

dels med två kronor femtio öre för hvarje hundratal kronor af den taxerade

inkomsten, dels ock därutöfver

för det belopp af inkomsten, som öfverstiger fem men icke tio procent

af bolagets kapital, med en krona för hvarje hundratal kronor af nämnda

inkomstbelopp,

14

för det belopp af inkomsten, som öfverstiger tio men icke femton

procent af kapitalet, med två kronor för hvarje hundratal kronor af in­

komstbeloppet, samt

för det belopp af inkomsten, som öfverstiger femton procent af kapi­

talet, med tre kronor för hvarje hundratal kronor af inkomstbeloppet.

Med kapital förstås det bolagets aktie- eller lottkapital, som varit in-

betaldt vid början af nästföregående år eller, om kapitalet nästföregående

år undergått förändring, medelstorleken däraf under samma år; och skall

såsom inbetaldt kapital anses bolagets inregistrerade eller anmälda aktie-

eller lottkapital, i den mån detsamma motsvarar verkligt, af delägarna

gjordt tillskott; skolande dock i hvarje fall aktie- eller lottkapital, som

intill den 1 juli 1897 hos vederbörande myndighet inregistrerats eller an­

mälts såsom inbetaldt, såsom sådant tillskott anses.

21

§.

Till ledning vid uträknande af inkomst- och förmögenhetsskatt utfärdar

Kungl. Maj:t erforderliga tabeller.

7 KAP.

Om efterbeskattning.

22

§.

Har någon i uppgift eller upplysning, som afgifvits till ledning vid

taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har uppgiftspliktig underlåtit

aflämna uppgift eller infordrad upplysning, och har däraf föranledts, att

inkomst eller förmögenhet icke blifvit taxerad eller blifvit för lågt taxerad,

skall, då sådant kommer till vederbörandes kännedom, särskild inkomst-

och förmögenhetsskatt genom taxering påföras den skattskyldige till be­

lopp, som genom berörda förfarande undandragits.

Efterbeskattning på grund af denna paragraf må icke ske senare än

fem år efter det år, då inkomsten eller förmögenheten rätteligen bort

taxeras. Har den skattskyldige aflidit, påföres skatten hans dödsbo; dock

att sådan påföring icke må ske senare än ett år efter utgången af det

kalenderår, under kvilket bouppteckning blifvit ingifven för registrering

eller förrättad af vederbörande domstol eller magistrat. Stärbhuset svare

icke för skatten med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftadt, på­

föres bodelägare icke mera än hvad af skatten belöper å hans lott och i

intet fall mera än hans lott i boet utgör.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

Om beskattningsort m. m.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

8 KAP.

15

23 §.

1 mom. Enskild skattskyldig taxeras enligt denna förordning:

å den ort, där kan författningsenligt är eller bör vara mantalsskrifven.

Afliden persons inkomst och förmögenhet taxeras:

å den ort, där den aflidne senast författningsenligt varit eller bort

vara mantalsskrifven.

2 mom. Skattskyldig, som afses i 3 § 2 mom., taxeras enligt denna

förordning:

å den ort, där vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte

eller där syssloman eller ombud är bosatt.

3 inom. I fall, då de här ofvan gifna reglerna icke äga tillämpning,

sker taxeringen:

å den ort, där inkomsten hufvudsakligen förvärfvats eller, om taxe­

ringen uteslutande afser förmögenhet, å den ort, där förmögenheten hufvud­

sakligen varit nedlagd;

dock att utrikes boende, här i riket icke mantalsskrifven skattskyldig,

som åtnjutit lön från svenska statsverket, taxeras i Stockholms stad och

Nikolai församling.

24 §,

1 mom. För afliden här i riket mantalsskrifven svensk medborgares

inkomst och förmögenhet må taxeringsmyndighet kunna medgifva befrielse

från inkomst- och förmögenhetsskatt, därest behållningen i boet ej öfver-

stigit 10,000 kronor samt den aflidne efterlämnat änka, oförsörjda barn

eller andra stärbkusdelägare, som varit beroende af honom för sin försörjning.

2 mom. För inkomst- och förmögenhetsskatt, som påföres för afliden

persons inkomst och förmögenhet, svare stärbhuset icke med mera än

tillgångarna i boet. Ar boet skiftadt, svare bodelägare icke för mera än

hvad af skatten å hans lott belöper och i intet fall med mera än hans

lott i boet utgör.

25 §.

1 mom. År skattskyldig gift, skall i hans taxering enligt denna för­

ordning inbegripas jämväl hustruns inkomst och förmögenhet; dock att i

16

fall, där hustrun haft inkomst eller förmögenhet, som rättsligen varit från

mannens förvaltning undantagen, hustrun skall taxeras därför.

Skulle i senare fallet afdrag, hvartill endera maken enligt 10 § är

berättigad, öfverstiga dennes inkomst, må öfver skjutande beloppet afräknas

från den andra makens behållna inkomst.

Afdrag enligt 19 § skall i fall, hvarom här sägs, bestämmas efter de

för bägge makarna taxerade beloppen sammanräknade och fördelas på hvar­

dera maken efter förhållandet mellan dennes taxerade belopp och summan

af de för båda makarna taxerade beloppen.

Hafva makar blifvit särskildt taxerade, skall skatt ändock beräknas

efter de för dem båda taxerade beloppen sammanräknade och påföras

makarna efter storleken af hvarderas taxerade belopp.

2 mom. Skattskyldig taxeras för hemmavarande omyndigt barns för­

mögenhet, så framt icke barnet själf skall taxeras till inkomst- och för­

mögenhetsskatt.

26 §.

Hvad i afseende å skatteplikt är i denna förordning stadgadt om

enskild skattskyldig gälle ock beträffande oskiftadt dödsbo efter honom. Be­

skattningsort är i sådant fall den ort, där enligt 23 § den aflidncs in­

komst och förmögenhet skolat taxeras.

Såsom utländska bolag skola i denna förordning anses jämväl utländska

försäkringsanstalter och föreningar äfvensom andra här i riket icke hemma­

hörande juridiska personer.

27 §.

Utan hinder af bestämmelserna i 3 § äger Konungen att, under för­

utsättning af ömsesidighet, med annat lands regering ingå öfverenskommelse,

hvarigenom medborgare i det andra landet befrias från skattskyldighet

här i riket för annan inkomst än inkomst af här belägen fast egendom

eller af näring, som han här bedrifvit.

Sådan öfverenskommelse skall upphöra att gälla sex månader efter

där förut skedd uppsägning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1

januari 1911 och intill slutet af det år, under hvars lopp ny förordning i

ämnet varder af Kiksdagen fastställd.

17

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

l:o).

Inkomst af fast egendom.

I. Värdet af bostadsförmån, som ägare, med ägare likställd inne­

hafvare eller brukare af fast egendom åtnjuter å fastigheten, beräknas med

ledning af i orten gällande hyrespris eller i saknad af tillfälle till sådan

jämförelse efter annan grund, som taxeringsmännen finna tillämplig.

Uppskattningen hänför sig till den del af fastigheten, som faktiskt

tages i anspråk såsom bostad för den skattskyldige och hans familj jämte be­

tjäning eller eljes af den skattskyldige användes för ändamål, som närmast

afse hans bekvämlighet och trefnad, såsom gästrum, lusthus, stall för lyx­

hästar, sommarvilla, jaktstuga o. d. Plantering, parkanläggning o. d. tagas

ock i betraktande vid inkomstens uppskattning.

I skattskyldigs inkomst inberäknas icke hyresvärdet af lägenheter,

som begagnas såsom bostad af den i hans näring anställda tjänste- och

arbetspersonalen, likasom å andra sidan afdrag icke får göras för hyres­

värdet såsom omkostnad. I den mån sådan personal är anställd för den

skattskyldiges och hans familjs egen uppassning och bekvämlighet, tages

däremot, såsom ofvan är angifvet, vid uppskattningen af hans inkomst

hänsyn till hyresvärdet å ifrågavarande lägenheter.

Om och i den mån den skattskyldige använder egen fastighet för

rörelse e. d., upptages hyresvärdet däraf icke vid beräkningen af inkomsten

af den fasta egendomen.

II. Till inkomst af jordbruk med dess binäringar räknas den inkomst,

som förvärfvas:

genom försäljning (ej realisation) af jordbrukets, ladugårdens och träd­

gårdens produkter äfvensom af kreatur;

genom mejerikandtering och annan handtering, som är att anse såsom

binäring till jordbruket samt uteslutande eller hufvudsakligen afser för­

ädling af det egna jordbrukets produkter eller den egna egendomens pro­

dukter eller beståndsdelar;

genom körslor samt uthyrning af dragare, maskiner och annan arbets­

kraft; äfvensom

genom direkt tillgodogörande för den skattskyldiges och hans familjs

räkning af egendomens afkastning, härunder inbegripet hvad som åtgår

för sådan tjänstepersonal, som användes till personlig uppassning; skolande

värdet häraf beräknas med ledning af ortens gällande försäljningspris. Syssel-

Bih. till Iliksd. Prot. 1910. 1 Satn. 1 Afd. 66 Pkäft.

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

18

sättes tjänare både för den skattskyldiges eller hans familjs personliga

uppassning och i hans_ näring, upptages såsom inkomst endast skälig andel

af hvad som för tjänaren tillgodogöres. Enahanda gäller i fråga om af­

drag, som här nedan sägs, för lön och underhäll åt sådan tjänaie.

Såsom kostnader för jordbruksfastighets brukande och skötsel komma

särskildt i betraktande utgifter för:

lön och underhåll åt arbetspersonal, i den mån den användes för

jordbruket och dess binäringar, därvid dock afdrag ej får ske för underhåll,

som bestrides med fastighetens produkter, och ej heller för lön och under­

håll åt den skattskyldiges hemmavarande barn, som deltaga i arbetet med

egendomens skötsel, så framt de icke särskildt taxeras för inkomsten;

° nyanskaffning (ej nyuppsättning) af dels lefvande inventarier och dels

döda inventarier, hvad dessa sistnämnda beträffar dock endast i den mån

nyanskaffningen icke ersatts med köpeskillingen för försålda eller värdet af

i byte erhållna inventarier; ägande i följd häraf skattskyldig icke att under

form af afskrifning göra afdrag för den värdeminskning å jordbruksinven-

tarier, som förorsakas af slitning eller nötning;

underhåll af byggnader och andra anläggningar samt inventarier;

inköp af utsäde, foder och gödningsämnen o. d.; samt

försäkring af arbetspersonalen, byggnader, förråd och andra för jord­

bruket och dess binäringar (ej för personligt behof) afsedda inventarier.

Yidare må för den värdeminskning, som byggnader årligen undergå

genom slitning, afdrag äga rum, motsvarande en efter hvarje byggnads

beskaffenhet och användning lämpad andel af dess värde.

Kostnad för sådana arbeten, som afse grundförbättring af egendom

genom nybyggnad, nyodling, torrläggning o. d., får icke af dragas vid

taxering af inkomst af jordbruk.

III. Till inkomst af skogsbruk hänföres den inkomst, som någon för-

värfvar dels genom tillgodogörande för egen räkning af skogseffekter från

fastighet, som af honom äges, arrenderas eller innehafves med sådan rätt,

att han enligt Yl här nedan anses såsom likställd med ägare, eller genom

försäljning af sådana skogseffekter (inkomst af skogsafverkning), dels ock

genom upplåtelse af afverkningsrätt till skog.

Till de utgifter, därför vid beräkning af inkomst af skogsbruk afdrag

må äga rum, räknas kostnader för skogsodling, hyggesrensning, markbered­

ning, afdikning af produktiv skogsmark samt annan sådan utgift för

skogens bevarande och återväxt, äfvensom i fråga om skogsafverkning dess­

utom kostnader för virkets fällning och tillredning, utdrifning, flottning o. d.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 88.

19

Däremot må, i enlighet med hvad under II här ofvan sagts, kostnad för

grundförbättring, såsom torrläggning af å skogen varande mossar och andra

sankmarker, som icke äro att hänföra till produktiv skogsmark, sänkning

af vatten o. d.. icke afdragas.

Yid uppskattning af inkomst af skogsbruk må fastighetens ägare, då sär­

skilda omständigheter därtill föranleda, vidare åtnjuta afdrag för den värde­

minskning, skogen genom afverkning eller upplåtelse af afverkningsrätt lidit i

förhållande till dess för ägaren gällande ingångsvärde. Med ingångsvärde för­

stås, då ägaren förvärfvat fastigheten genom köp, den del af köpeskillingen

för fastigheten, som kan anses hafva vid köpet belöpt på därå växande skog,

eller, då fastigheten af den skattskyldige förvärfvats genom annat fång än köp,

det belopp, hvarmed den växande skogen kan anses hafva ingått i det fastig­

hetsvärde, efter hvilket enligt gällande stämpelförfattningar stämpelplikten

med afseende å fastighetsförvärfvet beräknats. För åtnjutande af afdrag, som

nu är nämndt, skall den skattskyldige i sin deklaration angifva hela sin

behållna intäkt af afverkningen eller upplåtelsen utan dylikt afdrag samt

särskildt uppgifva det afdrag, han i ifrågavarande afseende påyrkar.

Afdrag för minskning i skogens ingångsvärde äger dock icke rum i

fråga om skog, som tillgodogjorts för husbehof.

Exempel. A försäljer år 1912 från sin fastighet skog på rot för en

köpeskilling af 15,000 kronor. Yid taxeringen år 1913 gör han genom

köpehandling om fastigheten eller på annat sätt trovärdigt, att af köpe­

skillingen för fastigheten, som inköpts för 100,000 kronor, ett belopp af

40.000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså utgör dennas in­

gångsvärde, samt visar därjämte, att skogen efter upplåtelsen af afverk­

ningsrätt har ett värde af allenast 30,000 kronor. Yid inkomstberäkningen

är A således berättigad att göra afdrag för skillnaden mellan sistnämnda

två belopp eller 10,000 kronor, och skall följaktligen hans inkomst af

skogsbruk upptagas till 5,000 kronor.

I nu nämnda fall har alltså skogens ingångsvärde amorterats med

10.000 kronor, i följd hvaraf vid nästkommande afverkning eller upplåtelse

A äger tillgodonjuta afdrag i förevarande afseende, allenast om och i den

mån skogens värde genom afverkningen eller upplåtelsen sjunkit under

30.000 kronor. Har genom skogseld, naturhändelse eller dylikt växande

skog å fastigheten dessförinnan förstörts eller skadats, skall skogens in­

gångsvärde anses amorteradt jämväl med det belopp, hvarmed skogen i

dess helhet genom förstörelsen eller skadan nedgått i värde.

Om skogsägaren använder afverkadt virke i egen för ädling srörelse,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

20

taxeras skogsinkomsten i samband med inkomsten af rörelsen. Beräk­

ningen af skogsinkomsten sker äfven i sådant fall med tillämpning af här

ofvan gifna regler.

IY. Såsom inkomst af fast egendom upptages jämväl hvad som

eljes tillfaller ägaren såsom ersättning för upplåtelse åt någon af rätt

att i visst afseende tillgodogöra sig eller nyttja egendomen eller del däraf,

såsom sten-, torf-, grus- och lertäkt o. d., jakt, fiske, rätt att begagna

vattenkraft, rätt att framdraga ledningar öfver egendomen, rätt att begagna

upplags- eller lastageplats o. s. v., så ock hvad som förvärfvas genom

omedelbar afyttring af vissa egendomens beståndsdelar, såsom sten, torf,

grus, lera o. d., samt genom jakt eller fiske, som af ägaren eller för hans

räkning bedrifves.

Y. I fråga om rätt till afdrag vid taxering af inkomst af annan

fastighet än jordbruksfastighet komma särskildt i betraktande kostnader för

reparation, brandförsäkring, aflöning till vice värd (portvakt, gårdskarl),

vattenledning, renhållning, belysning m. m., i den mån dessa kostnader

åligga husägaren såsom sådan.

Yl. I fall, som i 7 § l:o) a) sägs, anses såsom likställd med ägare inne­

hafvare af fideikommissegendom, af jordegendom, hvilken besittes med stadgad

åborätt eller är af allmän myndighet eller af stiftelse till begagnande mot lifs-

tidsstädja upplåten, af jordegendom, som är anslagen till boställe eller eljes på

lön, af skogsområde, som blifvit upplåtet till bergshandteringens understöd,

till sågverk eller kanalbolag, af sådan ofri tomt, hvarifrån innehafvaren ej

må skiljas, så länge han erlägger tomtören eller utan att vederbörlig lösen

gifves, af område, som är upplåtet med tomträtt, samt af lägenhet, som är

af söndrad från annan egendom till besittning på viss tid eller på lifstid.

Kungl. Maj.is Nåd. 'Proposition Nr 88.

2:o).

Inkomst af tjänst eller pension.

Till inkomst af tjänst eller pension hänföras:

inkomst och förmån af allmän eller enskild tjänst, därunder inbegripet

särskildt tjänsteuppdrag, såsom aflöning, arfvode, traktamente, sportler m. m.;

inkomst och förmån af stadigvarande arbetsanställning eller annat

stadigvarande uppdrag;

pension, lifränta och undantagsförmån;

periodiskt understöd, så framt det icke lämnas såsom bidrag till mot­

tagarens undervisning eller uppfostran eller eljes utgifves på grund af lag­

ligen åliggande försörjningsplikt eller till understöd åt hemmavarande

familj emedlemmar.

Yärdet af bostadsförmån, som tjänstinnehafvare åtnjuter å jordegendom,

hvilken är honom anslagen till boställe eller eljes på lön, upptages, på sätt

i l:o) här ofvan är angifvet, under inkomst af fast egendom. I andra fall

räknas tjänstinnehafvares bostadsförmån under inkomst af tjänst eller pension.

Har tjänstinnehafvare utgifvit ersättning för bostadsförmån, upptages så­

som inkomst allenast det belopp, hvarmed hyresvärdet kan anses öfver­

stiga nämnda ersättning.

För uppskattning af bostadsförmåns värde gälla de under l:o) be­

stämda beräkningsgrunderna.

Lön och annan inkomst, som utgår i spannmål eller persedlar, upp­

tages med det kontanta belopp, den efter ortens medelpris utgör.

3:o).

Öfriga inkomster af arbete.

[7 § 3:o) b, c och d)\

Härunder upptagas:

a) inkomst af rörelse eller yrke, såsom:

bergsbruk, kalk- och stenbrott jämte därtill hörande verk och inrättningar;

skogsafverkning å annans mark på grund af särskild upplåtelse och

handel med rätt till sådan afverkning;

fabriker, mekaniska verkstäder;

kvarnar, sågverk och andra för varors tillverkning eller förädling an­

lagda inrättningar, hvilka ej drif vas såsom binäring till jordbruk;

handtverk;

handels-, penning- och försäkringsrörelse;

järnvägs- och kanaldrift, skeppsrederi och sjöfart samt all annan

transport- eller kommunikationsverksamhet;

gasverk, företag, som afser att med hjälp af ledning tillhandahålla

vatten eller elektrisk energi;

vetenskaplig, konstnärlig och litterär verksamhet samt lärare-, läkare- och

sakförareverksamhet, för så vidt den ej utöfvas på grund af tjänstebefattning;

äfvensom annan yrkesmässig verksamhet;

b) inkomst af tillfälligt uppdrag, som ej är att hänföra till tjänste-

uppdrag eller yrkesmässig verksamhet, såsom:

uppdrag att ombesörja försäljning af annans egendom, att verkställa

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

21

22

utredning' af dödsbo eller att förrätta bouppteckning eller arfskifte, samt

alla andra inkomstbringande uppdrag af mindre stadigvarande natur;

e) sådana skattepliktiga intäkter, som ej böra hänföras under annan

rubrik, såsom realisationsvinster, lotterivinster, inkomst af patent- och där­

med jämförliga rättigheter o. d.

Till inkomst af rörelse eller yrke räknas ock värdet af hvad skatt­

skyldig för sin egen, sin familjs och betjänings räkning direkt tillgodogör

sig af förnödenheter och varor, som han för i handel eller tillverkar, eller

eljes från afkastningen af den näring, som af honom drifves.

Yid taxering af inkomst af rörelse eller yrke sker icke särskild upp­

skattning af hyresvärdet af egen fastighet, som användes för rörelsen eller yrket,

likasom å andra sidan afdrag icke får göras för hyresvärdet såsom omkostnad.

Där i rörelse eller yrke förädlas produkter från eget jordbruk eller skogs­

bruk, får vid beräkning af inkomsten af rörelsen eller yrket afdrag ej ske för

produkternas värde. A andra sidan tages ej hänsyn till nämnda värde vid

beräkningen af inkomsten af jordbruk eller skogsbruk.

4:o).

Inkomst från bolag m. m.

Såsom beskattningsbar utdelning från aktiebolag eller solidariskt bank­

bolag upptages det belopp, som delägaren nästföregående år uppburit eller

ägt uppbära i utdelning från bolaget, utan hänsjm till kvilka bolagets till­

gångar som användts till utdelningen. Har aktie eller banklott under näst­

föregående år bytt ägare, upptages utdelningen såsom inkomst för den, som

varit ägare af den till aktien eller banklotten hörande kupongen vid den

tidpunkt, då utdelningen blef tillgänglig för lyftning. Under inkomst,

hvarom här är fråga, hänföres jämväl utdelning till kommanditlottägare i

solidariskt bankbolag.

Delägare i handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag och rederi,

som ej är aktiebolag, beskattas för den del af bolagets vinst nästföregå­

ende år, som på honom belöper, huru denna än må hafva af bolaget an­

vändts och oberoende af hvad han må hafva lyftat af bolagets under

nämnda år eller tidigare förvärfvade vinst.

5:o).

Vissa afdrag vid inkomstens uppskattning.

Afdrag är medgifvet:

1) för alla omkostnader för inkomstens förvärfvande och bibehållande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

23

Afdrag får således ej göras för omkostnader, som hänföra sig till den

skattskyldiges person, såsom lefnadskostnader i allmänhet, hyra för egen

bostad, utskylder o. d.

Däremot är afdrag medgifvet för allt, som kan inrymmas under be­

greppet driftkostnader eller i fråga om inkomst af tjänst eller pension är

att anse såsom kostnader för fullgörande af tjänst eller tjänsteuppdrag.

Dit höra t. ex. kostnader för hyra och underhåll af arbetslokaler, för lön

och underhåll af arbetspersonal, förvaltningskostnad, accis, ränta å lånt

rörelsekapital, resekostnader och ökning i lefnadskostnader, då skattskyldig

för sin verksamhet måste vistas utom den vanliga boningsorten o. s. v.

I sistnämnda fall får dock icke afdragas högre belopp än därför utgående

ersättning, såvidt sådan blifvit anvisad. Såsom driftkostnad räknas icke

den skattskyldiges eget arbete eller ränta å hans eget kapital, äfven om

han i sina räkenskaper belastar sin affär med utgifter härför. Ej heller må

afdrag äga rum för lön och underhåll åt hemmavarande barn, som deltaga i

rörelsen eller yrket, så framt de icke särskildt taxeras för sin inkomst däraf.

Äfven indirekta kostnader, som hänföra sig till den skattskyldiges

verksamhet, få afdragas. Hit hör värdeminskning, som äfven med nog­

grann! underhåll och aktsam vård drabbar byggnader och inventarier,

h vilka användas i den skattskyldiges verksamhet, likasom ock den värde­

minskning å grufvor, stenbrott o. d., som uppkommer genom utnyttjandet

däraf. Afdrag härför får vid taxering ske under form af viss efter värde­

minskningen afpassad årlig afskrifning; dock att i fråga om inventarier, som

användas i jordbruksnäring, gäller hvad under l:o) här ofvan är stadgadt.

Yidare må afdrag ske

2) för vissa utgifter, som icke stå i direkt sammanhang med den

skattskyldiges verksamhet, men som han gjort för att trygga sig och sin

familj i händelse af olycksfall, sjukdom eller dödsfall. Härunder falla

pensionsafgifter, premier för lifförsäkring o. d. Eätten till afdrag för för­

säkringspremier är emellertid begränsad till 200 kronor, hvilket belopp

afser den utgift, som den skattskyldige verkligen fått vidkännas för för­

säkringen, d. v. s. hvad som återstår efter afdrag af den återbetalning af

premier, hvilken under året tilläfventyrs ägt rum under form af vinst­

utdelning e. d. Om vinstutdelningens belopp skulle öfverstiga hvad såsom

premie för ifrågavarande slags försäkring under året utbetalats, anses öfver-

skottet vara beskattningsbar inkomst.

Slutligen äger afdrag rum

3) för vissa utgifter, som minska den skattskyldiges skatteförmåga

Kufigl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 88.

24

och kvilka få afdragas från den sammanräknade inkomsten, nämligen ränta

å allt slags gäld, om räntan ej afdragits såsom driftkostnad, sådan förlust

å den skattskyldiges verksamhet, som ej är att anse såsom kapitalförlust,

undantagsförmåner och årligt understöd eller andra sådana utbetalningar,

som grunda sig på en rättslig eller frivilligt åtagen förpliktelse utöfver

den genom lag ålagda försörjningsplikten. Hvad som utgifvits till hemma­

varande familjemedlemmar får icke afdragas.

6:o)

Uppskattning af förmögenhet.

Såsom förmögenhet taxeras öfverskottet af tillgångar utöfver skulder (13 §).

Skattskyldigheten afser för svenska medborgare, som äro här i riket

mantalsskrifna, äfvensom för föreningar, samfund och stiftelser, hvilka äro

skattskyldiga enligt 12 § b), all deras förmögenhet. För annan skattskyldig

omfattar skatteplikten endast sådan förmögenhet, som är här i riket nedlagd

(12 §). Med här i riket nedlagd förmögenhet förstås sådan förmögenhet, som

består af fast egendom här i riket eller utgör beståndsdel af anläggnings- eller

driftskapital för företag, som här i riket bedrifves, äfvensom aktier eller an­

delar i sådant företag. Hen omständigheten, att här i riket icke mantals-

skrifven svensk medborgare, utlänning eller utländskt bolag placerar förmö­

genhet i svenska obligationer eller i inteckningar i här belägen fast egendom

eller har medel innestående på depositionsräkniug i bankinrättning här i

riket eller eljes här har fordringar, som icke grunda sig på affärsverksamhet,

hvilken af honom ensam eller jämte annan här drifves, medför icke skatt­

skyldighet; ej heller den omständigheten, att han under vistelse här i riket

medför värdepapper eller annan lös egendom eller att han här i annans vård

anförtrott sådan egendom.

Huruvida egendom, fast eller lös, lämnar afkastning eller icke, är i

och för sig ej afgörande för frågan, om egendomen skall räknas såsom till­

gång. Sålunda skall vid taxering af förmögenhet medräknas jämväl obe­

byggda tomter äfvensom aktier och dylika värdepapper, utan hinder däraf

att de för tillfället icke lämna afkastning.

Fordran skall för att anses såsom tillgång vara säker och därjämte

förhandenvarande. Är fordran för sin tillkomst gjord beroende af ett vill­

kor, som är ovisst, vare sig i den meningen, att det är osäkert, om den

såsom villkor bestämda tilldragelsen skall komma att inträffa, eller i den

meningen, att det visserligen är säkert, att tilldragelsen skall inträffa, men

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

25

ovisst när, skall fordringen icke medräknas. Däremot kar den omständig­

heten, att fordran, som löper utan ränta, ännu ej är förfallen till betalning,

betydelse endast för beräkningen af dess närvarande värde (16 §).

I tillämpliga delar gäller hvad nu är sagdt äfven om skuld. Sålunda

skall t. ex. utfästelse att såsom för egen skuld ansvara för annans för­

bindelse icke räknas såsom skuld, förrän betalningsskyldighet faktiskt inträdt.

De under 13 § 2:o) e) och /) upptagna rättigheterna skola, i motsats

till de under 2:o) g) och h) omförmälda, räknas såsom tillgångar oberoende

af deras större eller mindre varaktighet. Eättigheterna under 2:o) /),

hvarunder jämväl inbegripas jakt- och fiskerättigheter, skola vara upplåtna

såsom själfständiga rättigheter. Sålunda afses icke t. ex. rätt, som i före­

varande hänseende kan tillkomma arrendator af fast egendom.

Patent- och förlagsrätter taxeras såsom förmögenhet i utöfvarens hand.

Tillkommer utöfningen flera personer, skall rätten till den utsträckning, hvari

den af en hvar af dem får utöfvas, räknas såsom tillgång för honom. Årlig

eller på annat sätt bestämd stadigvarande afgift (royalty o. d.), som någon

vid öfverlåtelse af patent- eller förlagsrätt betingat sig, utgör förmån,

hvarom förmäles i 13 § 2:o) h) och taxeras under där gifna förutsättningar, j

Detsamma gäller om afgift, som utgår till innehafvare af viss yrkesrätt

såsom ersättning för det han själf afstår från utöfningen af sin rätt.

Såsom förmögenhet räknas icke rätt till firmanamn (rätten till en

upparbetad affär), varumärke, mönsterskydd, tidnings titel o. d.

Bestämmelsen under 13 § 2:o) g), att besittningsrätt till fast egendom,

som upplåtits mot visst belopp en gång för alla, skall räknas såsom tillgång,

afser att täcka jämväl det fallet, att därjämte årligen erlägges en viss

mindre afgift.

Föreskriften i 13 § 2:o) li), att rätten till ränta, afkomst af fast egendom ,

eller annan stadigvarande förmån skall, där den ej är bestämd att till­

godonjutas för den berättigades lifstid, vara upplåten för tid, hvaraf vid s

nästföregående års utgång återstodo minst fem år, för att kunna taxeras

såsom förmögenhet, skall anses uppfylld, äfven då viss tid icke blifvit be­

stämd, men det med visshet kan antagas, att rättigheten faktiskt kommer

att hafva en varaktighet af minst fem år.

)

Fast egendom, som nästföregående år varit åsatt taxeringsvärde, upp­

tages till detta värde, dock att, om sådant värde då icke varit åsatt eller

omständighet inträffat, som enligt bevillningsförordningen kan under en taxe-

ringsperiod påkalla förändrad värdering, fastigheten upptages till det taxe­

ringsvärde, som under löpande året bestämmes. Eljes gäller såsom allmän

Bih. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

26

grund för uppskattning af egendom saluvärdet, hvarmed förstås det pris, som

kan antagas hafva vid utgången af nästföregående kalenderår eller, då räken­

skapsår icke sammanfaller med kalenderår, vid utgången af det räkenskaps­

år, som gått till ända närmast före den 1 mars det år, taxeringen sker,

varit påräkneligt för egendomen vid en försäljning af densamma under

normala förhållanden. Denna grund för uppskattningen tillämpas äfven i

fråga om fast egendom, då det kan antagas, att taxeringsvärdet icke motsvarar

egendomens saluvärde. Till ledning för beräkningen af detta värde lämpar

sig i främsta rummet det pris, som vid skedd försäljning af egendomen eller

därmed jämförlig egendom uppnåtts, eller, där egendomen varit föremål för

anbud om köp, bindande anbud, som i sådant afseende af vederhäftig köpare

afgifvits; dock att, där tillfälliga omständigheter, såsom tvångsförsäljning eller

plötslig realisation, försäljning till nära anhörig, högre värdesättning på

grund af rent privata hänsyn o. d., kunna antagas hafva inverkat på köpe­

skillingen eller köpeanbudet, vederbörlig hänsyn skall tagas till graden af

denna inverkan.

Värdepapper, som noteras å inländsk eller utländsk börs, upptages

till det noterade värdet, så framt omständigheterna föranleda till att detta

verkligen motsvarar pris, som under normala förhållanden kan antagas

hafva varit påräkneligt vid försäljning.

Lager af råämnen eller varor värderas såsom helhet utan hänsyn till

påräknelig vinst vid försäljning i detalj.

Jämväl beträffande rättigheter i allmänhet gäller såsom regel, att de

skola taxeras till sitt saluvärde. För de under 13 § 2:o) It) upptagna

rättigheterna är enligt 16 § detta värde deras kapitalvärde, beräknadt på

där angifvet sätt. Föreligga i fråga om andra rättigheter ej under form

af er lagd köpeskilling, afgifvet anbud om köp eller eljes sådana omständig­

heter, på grund hvaraf säker vägledning kan vinnas för en direkt uppskatt­

ning åt rättighets saluvärde, utrönes dess årliga värde, därvid afdrag göres för

afgift, som kan ifrågakomma för rättighetens utöfvande. Därefter sker kapitali-

sering, på sätt som gäller i fråga om de i 13 § 2:o) h) omförmälda rättigheterna.

Kontant hushållskassa vid årsskiftet upptages icke, likasom å andra sidan

vid samma tid oreglerade hushållsskulder för året ej få såsom skuld afdragas.

7:o)

Om efterbeskattning.

Genom efterbeskattning enligt 22 § skall inkomst- och förmögenhets­

skatt påföras till det belopp, hvarmed den förut erlagda skatten under­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

27

stiger det skattebelopp, som bort påföras, därest inkomsten eller förmögen­

heten i rätt tid taxerats till riktigt belopp.

Exempel. En enskild skattskyldig har år 1911 uppgifvit sin inkomst till

10,000 kronor och sin förmögenhet till 120,000 kronor. Med anledning häraf

har inkomst-och förmögenhetsskatt påförts honom efter ett till 12,000 kronor

taxeradt belopp med 335 kronor. År 1913 upptäckes, att uppgiften varit orik­

tig, i det att inkomsten utgjort 15,000 kronor och förmögenheten 150,000

kronor. Det taxerade beloppet hade således bort år 1911 upptagas till 17,500

kronor samt inkomst- och förmögenhetsskatt utgå med 555 kronor. Följakt­

ligen skall år 1913 utan sammanblandning med den taxering, som då må

varda den skattskyldige åsatt för inkomst och förmögenhet år 1912, genom

efterbeskattning påföras honom inkomst- och förmögenhetsskatt, svarande

mot skillnaden emellan hvad han i verkligheten för år 1911 erlagt och

hvad han bort erlägga, eller med 220 kronor.

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

28

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 88.

Tabell I

utvisande kapitalvärdet efter en räntefot af 5 %, af en efter förloppet af nedan­

stående antal år till betalning förfallen fordran å 100 kronor, därå ränta ej skall

gäldas före förfallodagen.

Antal år Kapitalvärde Antal år Kapitalvärde Antal år Kapitalvärde Antal år Kapitalvärde

1

95,24

26

28,12

51

8,31

76

2,45

2

90,70

27

26,78

52

7,91

77

2,34

3

86,38

28

25,51

53

7,53

78

2,22

4

82,27

29

24,29

54

7,17

79

2,12

5

78,35

30

23,14

55

6,83

80

2,02

6

74,62

31

22,04

56

6,51

81

1,92

7

71,07

32

20,99

57

6,20

82

1,83

8

67,68

33

19,99

58

5,90

83

1,74

9

64,46

34

19,04

59

5,62

84

1,66

10

61,39

35

18,13

60

5,35

85

1,58

11

58,47

36

17,27

61

5,10

86

1,51

12

55,68

37

16,44

62

4,86

87

1,43

13

53,03

38

15,66

63

4,62

88

1,37

14

50,51

39

14,91

64

4,40

89

1,30

15

48,10

40

14,20

65

4,19

90

1,24

16

45,81

41

13,53

66

3,99

91

1,18

17

43,63

42

12,88

67

3,80

92

1,12

18

41,65

43

12,27

68

3,62

93

1,07

19

39,57

44

11,69

69

3,45

94

1,02

20

37,69

45

11,13

70

3,29

95

0,97

21

35,89

46

10,60

71

3,13

96

0,92

22

34,18

47

10,09

72

2,98

97

0,88

23

32,56

48

9,61

73

2,84

98

0,84

24

31,01

49

9,16

74

2,70

99

0,80

25

29,53

50

8,72

75

2,58

100

0,76

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

29

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot af 5 %, af en under nedanstående antal

år utgående, vid slutet af hvarje år till betalning förfallen ränta (afkomst, förmån)

å 1 krona.

Antal år Kapitalvärde Antal år Kapitalvärde Antal år Kapitalvärde

Antal år Kapitalvärde

1

0,95

26

14,38

51

18,34

76

19,51

2

1,86

27

14,64

52

18,42

77

19,53

3

2,72

28

14,90

53

18,49

78

19,56

4

3,55

29

15,14

54

18,57

79

19,58

5

4,33

30

15,37

55

18,63

80

19,60

6

5,08

31

15,59

56

18,70

81

19,62

7

5,79

32

15,80

57

18,76

82

19,63

8

6,46

33

16,00

58

18,82

83

19,65

9

7,11

34

16,19

59

18,88

84

19,67

10

7,72

35

16,37

60

18,93

85

19,68

11

8,31

36

16,55

61

18,98

86

19,70

12

8,86

37

16,71

62

19,03

87

19,71

13

9,39

38

16,87

63

19,08

88

19,73

14

9,90

39

17,02

64

19,12

89

19,74

15

10,38

40

17,16

65

19,16

90

19,75

16

10,84

41

17,29

66

19,20

91

19,76

17

11,27

42

17,42

67

19,24

92

19,78

18

11,69

43

17,55

68

19,28

93

19,79

19

12,09

44

17,66

69

19,31

94

19,80

20

12,46

45

17,77

70

19,34

95

19,81

21

12,82

46

17,88

71

19,37

96

19,82

22

13,16

47

17,98

72

19,40

97

19,82

23

13,49

48

18,08

73

19,43

98

19,83

24

13,80

49

18,17

74

19,46

99

19,84

25

14,09

50

18,26

75

19,48

100

19,85

Utgår beloppet i stället vid början af hvarje år, erbålles kapitalvärdet genom

att öka närmast föregående tal med 1.

30

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot af 5 %, af en lifränta eller annan förmån,

som vid slutet af hvarje år under en persons af mankön lifstid utgår med belopp

eller till värde af 1 krona (grundad å Statistiska Centralbyråns dödlighetstabell

för årtiondet 1891—1900).

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

14,99

30

15,54

60

9,58

90

1,70

1

16,70

31

15,43

61

9,29

91

1,58

2

17,07

32

15,31

62

8,99

92

1,43

3

17,23

33

15,19

63

8,68

93

1,34

4

17,32

34

15,05

64

8,38

94

1,27

5

17,37

35

14,91

65

8,07

95

1,23

6

17,38

36

14,77

66

7,77

96

1,19

7

17,37

37

14,62

67

7,45

97

1,14

8

17,34

38

14,48

68

7,14

98

1,06

9

17,30

39

14,32

69

6,83

99

1,01

10

17,24

40

14,15

70

6,52

100

1,00

11

17,18

41

13,98

71

6,21

101

0,93

12

17,10

42

13,81

72

5,89

102

0,72

13

17,01

43

13,62

73

5,59

103

0,36

14

16,92

44

13,44

74

5,29

15

16,82

45

13,24

75

4,98

16

16,72

46

13,04

76

4,69

17

16,63

47

12,83

77

4,40

18

16,55

48

12,62

78

4,13

19

16,46

49

12,40

79

3,87

20

16,39

50

12,18

80

3,61

21

16,32

51

11,95

81

3,36

22

16,26

52

11,71

82

3,12

23

16,19

53

11,46

83

2,91

24

16,11

54

11,30

84

2,71

25

16,03

55

10,95

85

2,53

26

15,94

56

10,69

86

2,34

27

15,85

57

10.42

87

2,15

28

15,76

58

10,15

88

1,96

29

15,65

59

9,87

89

1,81

Utgår lifräntan i stället vid slutet af hvarje halfår, ökas kapitalvärdet med

0,25. Utgår den vid slutet af hvarje kvartal, ökas det med 0,375. Utgår den vid

början af hvarje år, ökas det med 1.

31

Tabell IV

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot af 5 %, af en lifränta eller annan förmån,

som vid slutet af hvarje år under en persons af Jcvinnkön lifstid utgår med belopp

eller till värde af 1 krona (grundad å Statistiska Centralbyråns dödlighetstabell

för årtiondet 1891—1900).

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

15,41

30

15,84

60

10,09

90

1,96

1

16,82

31

15,74

61

9,79

91

1,82

2

17,17

32

15,64

62

9,49

92

1,69

o

O

17,32

33

15,53

63

9,17

93

1,58

4

17,40

34

15,41

64

8,85

94

1,47

5

17,46

35

15,29

65

8,53

95

1,38

6

17,48

36

15.17

66

8,21

96

1,29

7

17,47

37

15,04

67

7,89

97

1,21

8

17,45

38

14,90

68

7,59

98

1,17

9

17,42

39

14,76

69

7,24

99

1,15

10

17,37

40

14,62

70

6,92

100

1,14

11

17,31

41

14,47

71

6,61

101

1,09

12

17,24

42

14,31

72

6,28

102

0,94

13

17,17

43

14,15

73

5,98

103

0,68

14

17,11

44

13,97

74

5,66

104

0,33

15

17,02

45

13,79

75

5,36

16

16,95

46

13,60

76

5,07

17

16,88

47

13,40

77

4,78

18

16,80

48

13,19

78

4,50

19

16,73

49

12,97

79

4,23

20

16,66

50

12,75

80

3,97

21

16,59

51

12,52

81

3,73

22

16,52

52

12,28

82

3,48

23

16,44

53

12,04

83

3,25

24

16,37

54

11,79

84

3,03

25

16,29

55

11,52

85

2,82

26

16,21

56

11,25

86

2,62

27

16,13

57

10.97

87

2,43

28

16,04

58

10,68

88

2,27

29

15,94

59

10,39

89

2,12

Utgår lifräntan i stället vid slutet af hvarje halfår, ökas kapitalvärdet med

0,25. Utgår den vid slutet af hvarje kvartal, ökas det med 0,375. Utgår den vid

början af hvarje år, ökas det med 1.

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

räknas, livad som förvärfvas genom försäljning (ej realisation), utom af

jordbrukets, ladugårdens ocb trädgårdens produkter, äfven af kreatur, samt

att såsom kostnader i jordbruksrörelsen må af dragas utgifter för nyan­

skaffning (ej nyuppsättning) af dels lefvande dels ock döda inventarier.

Försäljning eller inköp af kreatur äfven styckevis betyder visserligen

esomoftast minskning eller ökning af det i jordbruksrörelsen nedlagda

kapitalet. Till följd häraf borde ju penningar, som inflyta eller utgifvas

för en dylik affär, icke få omedelbart inverka på inkomstens uppskattning.

Praktiska svårigheter skulle emellertid otvifvelaktigt möta mot en ordning,

hvarigenom för hvarje kreatur, som såldes eller köptes, skulle undersökas,

huruvida köpeskillingen skulle betraktas såsom inkomst eller icke. Krea­

tur äro ju i likhet med spannmål m. m. föremål för produktion inom

jordbruksrörelsen, och i stort sedt lärer det årliga saldot af uppburna och

gifna köpeskillingar för kreatur på en gård betyda en ökning eller minsk­

ning i gårdens inkomster. Detta förhållande synes mig vara bestyrkt däraf,

att handel med kreatur så intimt sammanhänger med själfva rörelsen, att

i den allmänna uppfattningen, och denna är naturligen på ett område som

detta af stor betydelse, sådan handels öfverskott i allmänhet utan vidare

anses ingå i gårdens årsafkastning.

Genom den ordning, hvarom nu talats, erfordras inga bestämmelser

om afskrifning af det i kreatursbesättningen nedlagda kapitalet. Sådan

bestämmelse erfordras däremot i fråga om döda inventarier, som ju icke

äro föremål för produktion i jordbruksrörelsen. Jordbrukaren är nämligen

liksom en hvar annan rörelseidkare berättigad att såsom en omkostnad i

rörelsen göra afdrag för inventariernas slitning. Denna fordran kan till­

mötesgås antingen genom att medgifva viss årlig afskrifning å inventa­

rierna eller ock, såsom i förevarande förslag, på det sätt, att utgifterna

för nyanskaffning af inventarier må afdragas såsom omkostnader i rörelsen.

Bägge metoderna föra till målet. Men då den senaste är den enklaste

i bokföringsväg och stora svårigheter esomoftast skulle möta att i förekom­

mande fall utreda den årliga slitningsprocenten å de olika slagen af inven­

tarier, synes mig den i förslaget följda metoden, som för (ifrigt kommer till

tillämpning t. ex. i Preussen och Baden, vara att föredraga.

Äfven minskning i åbyggnadernas värde bör ju beräknas såsom om­

kostnad i jordbruksrörelsen. Afdrag i sådant afseende torde dock böra

utgå med viss årlig procent, som naturligen kommer att växla efter bygg­

nadernas beskaffenhet och användning. Skulle man här använda samma

metod som i afseende å inventarierna, torde svårighet uppstå för jord-

68

Problemets

natur.

yFör att få ett riktigt grepp på det föreliggande problemet måste

man framför allt observera, att inkomst af skog är af alldeles egendomlig

natur och väsentligen skiljer sig från andra slag af inkomster. Då man

talar om inkomst såsom föremål för beskattning, tänker man vanligen på

en viss penningsumma, som förtjänats under ett visst år. Där inkomst

härledes af fast egendom, plägar den också med större eller mindre regel­

bundenhet inflyta hvarje år. Så är emellertid i allmänhet icke förhållan­

det med inkomst af skog. Sådan inkomst erhålles hufvudsakligen, då

skogen säljes å rot eller då den afverkas, hvilket senare ju under vissa

förhållanden kan ske regelbundet, men mången gång sker först sedan sko­

gen kanske under mansåldrar fått stå utan att lämna någon nämnvärd

inkomst.

Sådan tillfällig inkomst af skogsafverkning har såsom skatteobjekt en

helt annan karaktär än vanlig årlig inkomst. Xu kan emellertid hela

vår skattelagstiftning i allmänhet anses vara byggd på förutsättningen af

en årlig inkomst. Det kan således icke väcka förvåning, att alldeles sär­

skilda svårigheter uppträda, då man söker finna en plats för beskattningen

af inkomst af skog inom ramen för denna skattelagstiftning.

En närmare undersökning visar, att en lösning af dessa svårigheter

kan sökas på två olika vägar. Då skogen ger inkomst oregelbundet och

med åtskilliga års mellanrum, kan man antingen med beskattningen söka

träffa en antagen genomsnittlig årsinkomst, som i längden motsvarar den

verkliga inkomsten af skogen. Eller också kan man eftersträfva att med

beskattningen träffa den verkliga inkomsten vid de tillfällen, då den fak­

tiskt erhålles.

Den första riktningen är den, i hvilken nu gällande skattelagstiftning-

kan sägas ha sökt frågans lösning. Beskattning af skog genom fastighets-

bevillning hvilar ju på det antagandet, att skogen i genomsnitt under en

längre period ger en inkomst för år, som är lika med en viss procent af

skogsegendomens taxeringsvärde. Faktiskt utkräfves då år efter år skatt

för en inkomst, som icke influtit, men å andra sidan blir den samlade in­

komst, som erhålles, då skogen en gång afverkas, lämnad skattefri.

Tänker man sig, att en nysådd skog står på tillväxt i åttio år, kan

man ju säga, att ägaren af denna skog har en natura-inkomst för hvarje

år i det årets tillväxt. Denna natura-inkomst, som icke blir disponibel

för året, utan uppsamlas år efter år, kan vid fastighetsbevillningen anses vara

det verkliga skatteobjektet. Denna beskattningsform kan alltså anses hvila

på den förutsättningen, att den årliga tillväxten af en skog representerar

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

69

normal afkastning af skogens taxeringsvärde för tillfallet. Om denna förut­

sättning är riktig, och om taxeringsvärdet tid efter annan afpassas efter

.skogens stigande värde, så beskattas ju genom fastighetsbevillningen den

värdeökning, skogen under uppdragningstiden år efter år erhåller genom

sin tillväxt, det vill säga, när skogen efter åttio år är mogen för afverk-

ning, är skatt till fullo betald för hela dess dåvarande belopp. Detta,

att utfå skatt för hela värdet af den skog som af verkm, är tydligen det

mål, som hvarje rationell skogsbeskattning måste afse. Det målet kan,

åtminstone teoretiskt sedt, nås genom en beskattning i fastighetsbevillnin-

gens form. Härvid förutsättes dock, att skogen ej undergått någon värde­

stegring på grund af marknadens förbättring. Äfven en sådan värdesteg­

ring bör emellertid rättvisligen blifva föremål för beskattning.

Den andra hufvudmetoden för beskattning af inkomst af skog är teo­

retiskt enklare. Man har därvid endast att taga ut skatt vid de tillfällen,

då skogen lämnar verklig inkomst. Det gäller blott att se till, att man

verkligen får ut skatt för all den inkomst, som under årens lopp samlats

genom skogens tillväxt, alltså för skogens hela värde. T denna riktning

gå de förslag, som tid efter annan framställts till beskattning af skog

genom inkomstbevillning.

De många olika förslag, som framkommit under den långvariga dis­

kussionen i skogsbeskattningsfrågan, kunna alla hänföras till den ena eller den

andra af nu nämnda hufvudmetoder för frågans lösning. [ Båda metoderna

hafva genom denna diskussion vunnit högre utbildning. Kommitterade

finna sig därför till en början böra lämna en kortfattad framställning af

den utveckling, som de båda metoderna för skogens beskattning sålunda

undergått.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr. 88.

Alla de reformförslag, som afsett att mer eller mindre fullständigt .

Historik.

•

^ •

•

•

•

^

Jty)l

ombilda den nuvarande fastighetsbevillningen till en bevillning af inkomst

ning för skog.

af fäst egendom, hafva, naturligen inneburit, att jämväl inkomst af skog

skall utgöra föremål för inkomstbevillning. Till denna grupp af förslag

höra till en början den Förberedande skattejämkning skommitténs samt Skatte­

reglering skommitténs förslag. Enligt det sistnämnda kommittéförslaget, som

afgafs den 17 augusti 1881, skulle all inkomst och förmån, som af jord­

bruksfastighet tillfälle ägaren, däri äfven inräknad inkomst genom försälj­

ning af skog, vara underkastad inkomstbevillning till så stor del, som

öfversteg det belopp af fem procent af taxeringsvärdet, hvilket skulle an­

ses genom fastighetsbevillningen beskattadt. Vid fastighetens taxering

70

skulle växande skog tagas i betraktande allenast i den mån den ansågs

, erforderlig till husbehof. Inkomstbevillningen skulle påföras, där fastig­

heten vore belägen. Såsom skäl till detta sätt för beskattning af skogs

afkastning anförde kommittén bland annat, att en fullt tillfredsställande

uppskattning af skogens kapitalvärde vore lika svår, som uppskattningen

af dess afkastning vore lätt, och att det skulle blifva en obillighet att

vilja i en fastighets taxeringsvärde inbegripa hvad som möjligen först efter

årtionden kunde hafva utbildat sig till ett afkastning gifvande kapital.

KpropoidtionS Sedan planen på en grundligare omgestaltning af fastighetsbevill-

m 1883

års ningen förfallit, hemställde Kungl. Maj:t särskild! i fråga om skogs-

Riksdag.

beskattningen i sitt vid 1883 års Riksdag framlagda förslag till ny bevill­

ningsförordning, att i en fastighets taxeringsvärde skulle inbegripas värdet

af skog allenast till husbehof, samt att till inkomst af arbete skulle räknas

inkomst genom skogsafverkning å egeu eller annans mark för annat ända­

mål än husbehof eller genom försäljning af växande eller afverkad skog.

Idkare af skogsrörelse, med hvilken likställdes innehafvare af genom köp

förvärf vad rätt till afverkning af skog å annans mark, skulle för inkomst

af denna rörelse taxeras, där skogen var belägen.

Till det propositionen i ämnet åtföljande statsrådsprotokollet hade

dåvarande chefen för finansdepartementet rörande föreliggande fråga afgifvit

ett yttrande, som är synnerligen belysande. Det hade följande lydelse:

»Frågan, huruvida växande skog bör beskattas efter dess afkastnings-

förmaga, och således genom fastighetsbevillning, eller efter den inkomst,

som ägaren verkligen drager af skogen, det vill säga genom inkomst-

bevillning, hör till de svårlöstaste inom bevillningslagstiftningens område.

Svårigheten beror därpå, att växande skog visserligen, såsom ett adperti-

nens till mark eu, till sin juridiska karaktär är att betrakta såsom fastig­

het, men att skogen i afseende på den form, hvarunder af kastningen af

densamma vinnes, i många stycken företer större likhet med lös egendom

än med fastighet. Då man beskattar fastighet efter dess afkastningsför-

måga, sker detta därföre, att man anser sig kunna efter noggrann under­

sökning af fastighetens naturliga förmåner på förhand beräkna den af­

kastning, fastigheten med ändamålsenlig skötsel kommer att i årligt medel­

tal lämna. Fullt exakt kan afkastningsbeloppet naturligtvis icke beräknas,

då man därvid måste lämna utom räkningen det inflytande, som väder­

leks- och andra konjunkturförhållanden kunna komma att på detsamma

utöfva, men, om uppskattningsmännen äro sin uppgift vuxne och med

Kung t. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

71

ortens förhållanden fullt förtrogne, bör dock beräkningen af jordbruks­

fastighetens afkastning kunna ske med den noggrannhet, att, om ock i

särskilda fall af kastningen kan öfver- eller understiga den antagna, väx-

lingarne i detta afseende i allmänhet begränsas inom området för nyss­

nämnde, af den skattskyldiges vilja oberoende förhållandens verknings­

krets. Helt annorlunda gestalta sig förhållandena i fråga om beräkningen

af växande skogs afkastning. Man kan visserligen äfven här verkställa

en beräkning öfver den afkastning skogskapitalet med en rationell vård

bör kunna lämna, en beräkning, som dock redan den är vansklig nog,

dels därföre att åsikterna om en rationell skogsskötsels fordringar kunna

betydligt växla, dels därföre, att, då en skog är stadd i uppväxt, den först i

en framtid kan gifva afkastning, men därföre icke vid beskattningstill-

fället får anses värdelös. Men äfven förutsatt att en sådan beräkning

med erforderlig noggrannhet låter sig verkställa, kan med visshet antagas,

att den uppskattade af kastningen endast jämförelsevis sällan kommer att

öfverensstämma med den verkliga. T}', i motsats mot förhållandet vid

jordbruksnäringen, står det den skattskyldige i hvarje ögonblick fritt att

kullkasta beräkningen därigenom att han antingen vid sin skogsafverkning

går utöfver den efter rationella grunder beräknade årsafkastningen eller

ock, med bibehållande af äganderätten till själfva marken, till annan man

af händer sig den därå växande skogen till större del än nämnda årsaf-

kastning, och sålunda förvandlar hela eller en del af sitt skogskapital i

penningar. Om beskattningen af skogsrörelsen ordnas under formen af

fastighetsbevillning, blir följden för staten af ett sådant den skattskyl­

diges tillvägagående den, att själfva skatteföremålet försvinner och att

därmed den skatt, som dessförinnan under förutsättning af dess fortbestånd

för detsamma utgjorts, visar sig hafva blifvit beräknad efter felaktig grund.

Och det är nogsamt kändt, att nyssnämnda sätt för skogens tillgodo­

görande i vårt land, långt ifrån att utgöra undantag, på många orter till-

lämpas i stor utsträckning. Med undantag för statens och för sådana bo­

ställs- och andra under enskild disposition varande allmänna skogar, som

stå under statens kontroll, äfvensom för skogarne å vissa större egen­

domar, kan man i allmänhet säga, att skogen, i de delar af riket, där

sådan icke i större myckenhet förefinnes, tillgodogöres utan att därvid

följes någon med hänsyn till omsorgen om skogens framtida bestånd upp­

gjord plan, medan åter i de delar af riket, som företrädesvis äro att anse

såsom skogsproducerande, dispositionsrätten öfver skogen till stor del öfver-

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

gått från jordägarne till sågverksägare eller andra förädlare af skogs­

produkter.

Lägges härtill att svårigheten att beräkna skogens rätta värde säker­

ligen i många fall föranledt dess fullständiga åsidosättande vid uppskatt­

ningen af fastighetstaxeringsvärdet, saknas för visso icke skäl för anta­

gandet, att ett såväl för den skattskyldige rättvisare, som för staten för­

delaktigare resultat skulle vinnas genom fastighetsbevillningens utbytande

mot inkomstbevillning vid beskattningen af afkastningen utaf skog. För­

bises bör ej heller, att äfven ur kommunalbeskattningens synpunkt skäl

tala för en sådan förändring. Inom de trakter af riket, där afverknings-

rätt till skog å annans mark i större utsträckning plägar upplåtas, inträffar

nämligen eljest lätt, att en kommun går miste om all skatt för de inom

dess område belägna, under afverkningsrätt upplåtna skogssträckor, Då

jordägaren förlorat all dispositionsrätt öfver skogen, anser man sig icke

billigtvis kunna taga hänsyn till denna vid fastighetstaxeringsvärdets be­

stämmande, och då skogsrörelse såsom sådan hittills icke kunnat beskattas

genom inkomstbevillning, har följden blifvit, att inkomsten af skogsrörelsen

inräknats i inkomsten af afverkningsrättsinnehafvarens sågverksrörelse och

beskattats där denna bort beskattas, eller oftast utom kommunen. Blir

däremot inkomst af skogsrörelse särskild! beskattad, kan föreskrift lämnas,

att detta bör ske inom den kommun, där skogen är belägen.

Yid öfvervägande af dessa förhållanden synes mig skattekommitténs

förslag om skogsrörelses beskattande genom inkomstbevillning böra vinna

godkännande och de betänkligheter, som däremot kunna framställas och

blifvit af kammarrätten i dess underdåniga utlåtande öfver kommitténs

betänkande sammanfattade, böra få vika. Dessa betänkligheter afse i

främsta rummet den minskade betydelse köpeskillingen för fastighet såsom

norm för fastighetsvärdets bestämmande skulle erhålla därigenom, att värdet

af skogen, som naturligtvis inverkat på köpeskillingens belopp, icke finge

vid uppskattningen af taxeringsvärdet tagas i betraktande i vidsträcktare

mån, än skogen vore erforderlig till husbehof. Äfven bortsedt därifrån,

att vid det stora antal fastigheter, som endast äga skog till husbehof,

köpeskillingen komme att bibehålla sin fulla betydelse såsom taxeiings-

grund, torde man kunna antaga, att vid öfriga fastigheter nämnda taxerings-

grunds minskade brukbarhet komme att motvägas af den ökade duglighet

i berörda hänseende, som genom förändringen komme att tillvinnas ej

mindre de numera allmänt förekommande hypoteksvärderingarna, vid hvilkas

bestämmande hänsyn till växande skog enligt regeln icke tages i vid-

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 88.

73

stfäcktare mån, än den är erforderlig till husbehof, än äfven arrende­

beloppen, som likaledes i det vida öfvervägande antalet fall ej afse den

å egendomen befintliga skog. Jag vågar därför antaga, att skogsrörelsens

särskilda beskattning icke skall medföra så stora olägenheter för fastighets­

taxeringens verkställande, som kammarrätten befarat, och det synes mig

uppenbart, att ett tillfälle därigenom beredes att upphämta inkomst af

ett skatteobjekt, som hittills ofta endast i ringa mån varit föremål för

taxering.»

Bevillningsutskottet vid 1883 års riksdag ville inskränka den sålunda

föreslagna inkomstbeskattningen af skog till inkomst genom försäljning och

afverkning af skog å annans mark äfvensom å egen mark, när skogen

afverkas i den utsträckning, att egendomens värde därigenom minskas.

Denna senare bestämmelse afsåg att bereda det allmänna någon ersättning

för det fall, att till följd af för stor afverkning taxeringsvärdet måst ned­

sättas. Tydligt är emellertid att eu dylik skatteform, där skogen i öfrigt

beskattas genom fastighetsbevillning, innebär en dubbelbeskattning.

Riksdagen vidtog emellertid ingen förändring i beskattningen af jord­

bruksfastighet och förklarade uttryckligen, att den ansett inkomst af skogs-

rörelse under dåvarande förhållanden ej böra särskildt beskattas.

Under de följande åren väcktes inom Riksdagen gång på gång motione.r

afseende reformer i skogsbeskattningen. Till en början afsågo dessa för­

slag hufvudsakligen, att skogskommunen skulle bli beskattningsort för vinst

af afverkning å annans mark. Man synes då ännu hafva utgått från den

föreställningen, att sådan inkomst vore i sin helhet beskattningsbar. Sedan

emellertid år 1886 genom kungl. resolution blifvit fastslaget, att sågverks-

bolag ägde rätt till afdrag för värdet å rot af det timmer, som hämtas

icke blott från egna utan jämväl från arrenderade skogar, riktade sig

reform sträfvandena i främsta rummet på att i bevillningsförordningen

uttryckligen få bestämdt, att inkomst af skogsafverkning å annans mark

är beskattningsbar utan rätt till afdrag för värdet å rot. Dessa motioner

ledde emellertid icke till något resultat.

Ar 1890 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag, bland

annat, att åvägabringa en mera tillfredsställande ordning i fråga om be­

skattning af den inkomst, som vinnes genom afverkning af skog. Denna

kommitté, som afgaf sitt betänkande den 1 maj 1891, föreslog, att i fastighets

taxeringsvärde skulle inbegripas värdet af skog allenast till husbehof, samt

Bill. till Piksd. Prot. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 66 Höft.

10

1883 års

riksdag.

1890 års

bevillnings-

kommitté.

74

1894 drs

bevillnings-

kommitté.

att inkomst, som ägaren i öfrigt hade af skogen, skulle vara underkastad

inkomstbevillning. Inkomst af virkesfångst å annans mark för egen för-

ädlingsrörelse skulle beskattas i sammanhang med förädlingsrörelsen. Yid

taxering af inkomst af skog skulle afdrag vara medgifvet utom för om­

kostnader jämväl för hvad skogen kostat i dens hand, som tillgodogör sig

densamma. Angående beräkningen af dessa afdrag saknades dock alla

närmare bestämmelser. Yid försäljning af skogsfastighet i dess helhet

skulle vinsten på skogens försäljning särskildt beräknas. Hur denna vinst

skulle kunna särskiljas från annan värdestegring på egendomen var emel­

lertid ej angifvet. Kommittén synes ha tänkt sig, att i detta fall det

belopp, hvarmed köpeskillingen kunde öfverstiga fastighetens hela taxerings­

värde, skulle anses utgöra försäljningssumman för skogen.

De antydda bristerna i kommittéförslaget framhöllos skarpt i kammar­

rättens yttrande af den 12 maj 1892. Kammarrätten framhöll jämväl, att

med den dåvarande lydelsen af 10 § 2 mom. bevillningsförordningen

inkomst af skog icke skulle kunna taxeras nästföljande år och således i

en mängd fall skulle undgå taxering.

1894 års kommittéförslag, som afsåg eu allmännare ombildning af

bevillningsförordningen, anslöt sig i fråga om skogsbeskattningen i hufvud­

sak till 1891 års förslag. Dock föreslogs nu, att virkesfångst å annans

mark för förädlingsrörelses räkning skulle särskildt taxeras i skogskom-

munen. Förädling,srörelse skulle sedermera ha rätt till afdrag för virke

från egna eller arrenderade skogar efter i afverkningsorten allmänt gällande

pris. Angående afdrag för skogens inköpssumma föreslogs, att inkomst

af skog skulle taxeras, först sedan skogen lämnat afkastning, som till fullo

betäckt kostnaden för skogens förvärfvande. Då vinst å försäljning af

fast egendom enligt förslaget i dess helhet skulle vara beskattningsbar,

skulle vid sådan försäljning vinsten af skogen icke särskildt taxeras.

Kammarrätten framhöll i sitt yttrande öfver detta förslag, att be­

stämmelserna om afdrag för ursprunglig köpeskilling för skogen vore

synnerligen svåra att tillämpa. Det vore för taxeringsmyndigheterna hart

när omöjligt att år för år följa amorteringen af sådan köpeskilling. Yidare

framhöll kammarrätten, att små afverkningar af skog på grund af gällande

bestämmelser om skattefrihet för små inkomster ofta nog skulle gå fria

från all beskattning. Därmed skulle betydande belopp undandragas såväl

fastighets- som inkomstbevillning, hvilket särskildt skulle medföra olägen­

heter beträffande vägskatten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr SS.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

1904 års

förslag.

Sedan inkomstskatteförordningen år 1903 trädt i kraft, framträdde

olägenheterna af skogens beskattning efter fastighetstaxering särdeles skarpt.

Det visade sig i allmänhet högst önskligt, att inkomst af fast egendom

gjordes till föremål för verklig taxering. I detta syfte utarbetades år

1904 inom finansdepartementet ett förslag, som bland annat innehöll ny

förordning om inkomstskatt. I detta förslag återkom den gamla tanken

om att göra inkomst af skog till föremål för inkomstskatt. Den gamla

svårigheten att fastställa afdrag, för hvad ägaren ursprungligen för skogen

betalt hade här eliminerats därigenom att sådana afdrag öfver hufvud icke

medgåfvos. Vid upplåtelse af afverkningsrätt till skog skulle alltså köpe­

skillingen oafkortad upptagas såsom inkomst. I bevillningsförordningen

hade beskattning af skog genom fastighetsbevillningen bibehållits. Dock

skulle skogsavverkning å annans mark på grund af särskild upplåtelse

hänföras till inkomst af arbete. Förädlingsindustrien skulle vara under­

kastad deklarations- och skatteplikt särskildt för »skogsvinsten» och sär-

skildt för vinst å förädlingen. Skogsvinsten skulle bestämmas med ledning

af de vid tiden för afverkningens afslutande gällande priser å af verknings-

orten eller närmast belägna vattendrag. Afdrag finge ske utom för om­

kostnader jämväl för »så stor del af den för skogen erlagda köpeskilling,

som med hänsyn till redan förut uttagen skogsvinst samt storleken af

årets afverkning, jämförd med den kvarvarande skogstillgången, skäligen

kan anses belöpa å årets afverkning». I motsats mot 1894 års förslag,

där skattskyldighet inträdde, först sedan den ursprungliga köpeskillingen

var till fullo amorterad, förutsatte alltså detta förslag en fördelning af

den ursprungliga köpeskillingen på de följande årens afverkningar. Skatt­

skyldighet skulle alltså i allmänhet inträda redan vid den första afverk-

ningen. Denna anordning har utan tvifvel- betydande företräden, men för­

svårar a andra sidan ytterligare taxeringsarbetet.

Den grundtanke, som genomgår alla nu nämnda förslag, nämligen att

skogen först vid afverkning borde blifva föremål för beskattning, har

äfven funnit uttryck i ett af domänstyrelsen den 23 november 1905 af-

gifvet utlåtande öfver norrlandskommitténs framställning angående nya

grunder för skogsbeskattningen. Såsom slutligt omdöme uttalar domän­

styrelsen däri, att det vore från skogsvårdssynpunkt lämpligast, ätt skogen

i sin helhet — likasom växande gröda — undantoges från beräkningen

af jordbruksfastighets taxeringsvärde. Den beskattningsform, som skulle

tillämpas på skog, borde om möjligt motverka skogssköfling, hvilket komme

att ske, om skog icke vore föremål för beskattning, så länge den lämna-

76

Kungl. Mqj.is Nåd. Proposition Nr 88.

77

des- att fortväxa, och först då beskattades, när afverkning ägde rum, samt

därest det afverkade virkets värde lades till grund för beskattningen.»

Efter det kommitterade härefter behandlat frågan om skogsbeskatt-

ningens ordnande i fastighetsbevillningens form och afvisat denna utväg,

upptaga kommitterade till skärskådande den andra kufvudmetoden för

skogs beskattning samt yttra i sådant afseende äfvensom om grunderna

för kommitterades eget förslag följande:

»Det väsentliga hos denna metod är att den utkräfver skatt endast

då skog lämnar verklig inkomst. Den skattskyldige skall enligt denna

metod betala skatt endast vid de tillfällen, då han genom kontant inkomst

kommit i den ställning, att han mindre trycke» af skatten. Detta är

naturligtvis ett mycket betydande företräde hos denna metod.

I------ -

,

,

€u-,'

/*é*WK*V|*.

; Det har (emellertid/ visat sig att denna metod, sådan den hittills fram­

ställts,

lider af en brist, som omöjligen kan lämnas utan afseende. Då

virke

säljes, vare sig å rot eller efter afverkning, representerar försälj­

ningssumman i allmänhet icke en nettoinkomst. Vill man fastställa netto­

inkomsten, måste afdrag göras, utom för omkostnader, jämväl för den för

skogen erlagda köpeskillingen. Dessa afdrag för hvad afverkaren kan

hafva utgifvit för skogen

vålla emellertid mycket stora svårigheter. Här

är i

själfva verket den svaga punkten i alla de förslag, som syfta till

beskattning af skog genom inkomstbevillning. Förslagsställarne hafva också

regelbundet undvikit att djupare inlåta sig på frågan om afdragen. Men

motståndarne mot denna beskattningsmetod hafva här funnit en angrepps­

punkt, och särskildt har kammarrätten genom sin kritik spridt ljus öfver

de betydande svårigheter ett riktigt fastställande af de nämnda afdragen

innebär.

Antåg att en skog under en längre följd af år står på tillväxt och

därunder tid efter annan genom försäljning öfvergår till ny ägare, för

att slutligen, då den är mogen, säljas till en afverkare. Allteftersom sko­

gen växt till, har dess värde stigit, så att för hvarje säljare uppstått en

vinst motsvarande det belopp, hvarmed försäljningssumman öfverstigit den

köpesumma han för skogen erlagt. Under sådana förhållanden vore det

beskattningens uppgift att uttaga skatt af hvarje dylik vinst, från den

första till den sista. Har detta lyckats, så har skatt tydligen vid sko­

gens afverkning erhållits för hela dess dåvarande värde. Men detta ideal

är i verkligheten synnerligen svårt att uppnå vid en beskattning under

inkomstbevillningens form.

78

Den värdestegring, som beror på skogens tillväxt, sammansmälter

med den, som fastigheten i öfrigt kan undergå. Yille man alltså taxera

skillnaden mellan de köpeskillingar, som uppnåtts vid två på hvarandra

följande försäljningar af egendomen i dess helhet, såsom beskattningsbar

inkomst, så hade man i själfva verket utsträckt skatteplikten till att om­

fatta all värdestegring på fast egendom. Också har det visat sig, att de

förslag, som velat utveckla inkomstbegreppet i denna riktning, haft något

lättare att reda sig med frågan om taxering af skogsvinst.

Det är för öfrigt icke säkert, att de successiva köpen och försälj­

ningarna omfatta alldeles samma egendom. Det kan hända att den, som

köpt en fastighet, säljer bort skogen, men behåller den öfriga egendomen.

Hur stor del af den för hela egendomen erlagda köpeskillingen skall då

räknas på skogen? Om denna fråga är svår att besvara, så blir det ännu

svårare att säga, hvilket afdrag för erlagd köpeskilling som bör medgifvas,

om blott någon del af skogen försälj es, eller om afverkningsrätt intill viss

dimension upplåtes. Eller om ägaren själf afverkar skogen under en längre

följd af år, skall då en viss del af den ursprungligen erlagda köpeskillingen

afdragas från hvarje års afverkning? Att gifva några lagbestämda grunder

för en sådan fördelning af den ursprungliga köpeskillingen på de successiva

afverkningarna vore tydligen utomordentligt svårt. En fördelning efter

arealen af den afverkade skogsmarken vore uppenbarligen omöjlig, då af­

verkning kan afse vissa dimensioner öfver hela skogen och i öfrigt drifvas

på så mångfaldigt olika sätt. Bättre vore då en fördelning efter det rela­

tiva värdet af den afverkade och den återstående skogen. För en säker

uppskattning af den återstående skogens värde saknas emellertid merendels

tillförlitliga grunder. Om alltså en fördelning af den ursprungliga köpe­

skillingen på de olika afverkningarna icke bör ifrågakomma, återstår endast

det alternativet att vänta med att uttaga skatt, till dess hela köpeskillingen

är amorterad genom de successiva afverkningarna. Denna utväg har det

emot sig, att det under sådana förhållanden kan dröja väl länge, innan

det allmänna får någon skatt af skogsafverkningen. Hvilket alternativ

man för öfrigt än väljer, förutsättes alltid, att taxeringsmyndigheterna

hålla ordning på hur stor del af den ursprungliga köpeskillingen redan är

afdragen. Detta åter förutsätter, att taxeringsmyndigheterna skulle föra

fortlöpande register öfver afverkningarna på alla skogar inom distriktet-

hvilket väl, åtminstone med våra taxeringsmyndigheters nuvarande organi­

sation, näppeligen torde vara utförbart.

Om det alltså saknas rationella grunder för en beräkning af afdrag

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88.

79

för hvad skogen ursprungligen kostat i ägarens hand, så försvåras en taxe­

ring af den behållna inkomsten ytterligare därigenom, att säker kännedom

mången gång icke kan vinnas ens om själfva den ursprungliga köpeskil­

lingen. Detta gäller särskild! i de fall, då skogsegendom forvärfvats genom

byte eller genom arf, eller då köp skett långt tillbaka i tiden. Det för­

tjänar i detta sammanhang att framhållas, att en taxering, som erfordrar

kännedom om det pris, som erhållits vid försäljning af skog eller skogs-

effekter eller vid upplåtelse af afverkningsrätt till skog, öfverhufvud icke

torde kunna på ett tillfredsställande sätt genomföras, med mindre de skatt­

skyldiges egen medverkan tages i anspråk. Äfven härutinnan brusto de

i det föregående omnämnda förslagen till skogsbeskattning under inkom st-

bevillningens form.

Fitudiet af de allvarsamma och djupt i sakens natur liggande svårig-

heter, som äro förknippade med medgifvande af afdrag för ursprungligen

kommittera-

erlagd köpeskilling, har fört kommitterade till den uppfattningen, att en des f°rgla9-

lösning af skogsbeskattningsfrågan borde sökas, som icke förutsatte dylika

afdrag. En sådan lösning kan uppenbarligen vinnas därigenom, att man

väntar med att uttaga skatt af skogsvinsten, till dess skogen afverkas,

eller äganderätten till densamma eljes skiljes från äganderätten till marken,

men att man då i stället beskattar virkets hela värde utan medgifvajide

af något afdrag för hvad skogen kostat i den siste ägarens hand. / vid

ett sådant förfaringssätt erhåller det allmänna tydligen med en gång skatt

för hela det virkesvärde, som med här förut undersökta metoder skulle

beskattats i större eller mindre portioner under skogens hela tillväxtperiod

Härmed förenklas skogsbeskattningsproblemet i högsta möjliga grad. In­

komsten af skogens tillväxt blir endast en gång föremål för beskattning

och detta vid ett tillfälle, då antingen virkesvärdet framträder i en van- !\ Ch-®*

ligen kontant erlagd köpeskilling, eller åtminstone virkesmängden blir fullt

bestämd och sålunda det värde, som skall utgöra föremål för taxeringen,

isynnerhet efter införande af deklarationsplikt, lätt kan fastställas. Kon­

trollen öfver att hela den samlade skogsvinsten verkligen blir beskattad,

är genom denna koncentration väsentligen underlättad. Någon beräkning

af afdrag för erlagd köpeskilling förekommer öfver hufvud icke. De be­

tydande komplikationer, som följa med medgifvandet af sådana afdrag,

undvikas alltså helt och hållet. ]

Mot en sådan lösning af den föreliggande frågan kunde invändas, att

det vore orättvist mot den, som afverkar eller försäljer sin skog eller upp-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

låter afverkningsrätt å densamma, att lian skulle taxeras för kela inkomsten

utan rätt till afdrag för hvad skogen kostat honom i inköp. Det måste

också medgifvas att ett sådant beskattningssätt stundom skulle verka

temligen kårdt, därest den siste säljaren eller afverkaren af skog också

vore den, som i verkligheten finge bära hela skattebördan. Men så är

ingalunda förhållandet.

Blir det i lag bestämdt, att skatt af hela skogs vin sten skall uttagas

vid det tillfälle, då skogen afverkas eller endast till äganderätten skiljes

från marken, så vet hvar och en, som köper skogsfastighet, att på skogen

hvilar en obetald skatteskuld, som förfaller till betalning i det ögonblick

skogen skiljes från marken. En köpare med vanlig sakkunskap tar denna

omständighet i betraktande, då han beräknar det pris han kan betala för

skogen; och säljaren blir i regel tvungen att medgifva en reduktion i

priset, som motsvarar den å skogen hvilande skatteskulden. En sådan

reduktion kommer i regel att äga ruin vid hvarje försäljning af slcogs-

fastigheter. Säljaren får sålunda i verkligheten bära skatten för den

vinst, som uppstått genom skogens tillväxt eller värdeökning från det

ögonblick, han köpte den, till det ögonblick han säljer den. Och detta

är ju just det ideala målet för skogsbeskattningen. Den siste köparen,

som själf afverkar skogen eller upplåter afverkningsrätt å densamma, är

den ende som direkt drabbas af skatten, och skenbart bär han hela skatte­

bördan. I verkligheten faller dock på honom endast den del af skatten,

som motsvarar den värdeökning skogen undergått, sedan han förvärfvade

densamma. Genom den process, som nu skildrats, återvältes den öfriga

skattebördan i riktiga proportioner på tidigare innehafvare af egendomen.

Denna återvältningsprocess verkar på liknande sätt och väl i det stora

hela lika säkert, som den skatteöfvervältning, hvarigenom t. ex. en kaffe­

konsument tvingas att betala den kaffetull, som direkt erlägges af importören.

Kommitterade hafva alltså kommit till det resultat, att deras förslag

till lagstiftning om skogs beskattning borde grundas på principen om en

beskattning af den samlade skogsvinsten vid afverkning eller försäljning

af skog eller vid upplåtelse af afverkningsrätt. Den uppgift, som då först

ställt sig för kommittérade, har varit att finna den rätta platsen i skatte­

systemet för en sådan lagstiftning. Det ligger ju närmast till hands att

låta skogsbeskattningen ingå som en integrerande del i den öfriga inkomst­

beskattningen, alltså i inkomstbevillningen och inkomtsskatten. Men eu

sådan anordning möter allvarsamma betänkligheter, sedan man bestämt

sig för principen om beskattning äf det samlade skogsvärdet xttan afdrag

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

81

för erlagd köpeskilling. Ofvan omnämnda år 1904 inom finansdeparte­

mentet utarbetade förslag till ny förordning om inkomstskatt hade inför-

lifvat en skogsbeskattning efter denna princip med inkomstskatten. Kam­

marrätten uttalade i sitt utlåtande öfver detta förslag den meningen, att

det icke vore med rättvisa och billighet förenligt att sålunda förvägra

säljare af skog hvarje afdrag för tidigare erlagd köpeskilling. Tager man

emellertid hänsyn till den skatteåtervältningsprocess, som vid en sådan

beskattningsmetod, enligt hvad ofvan visats, måste komma till stånd, så

torde man nödgas medgifva, att denna anmärkning i viss mån förlorar

sin betydelse. Däremot kan man med fullt fog rikta den anmärkningen

mot ifrågavarande förslag, att en beskattningsmetod, som förutsätter åter-

vältning af skatt på andra och således delvis har karaktären af en in­

direkt skatt, icke lämpligen bör få utgöra en integrerande del i en ren

inkomstskatt. Ty denna skatt är afsedd att vara ett rent personligt bi­

drag, som medborgarne lämnat till statens utgifter, hvar och en i mån

af sin förmåga. Måttet på denna förmåga är den enskildes personliga

nettoinkomst, och på denna grund uppbygges inkomstskatten efter en

progressiv skala. Det kan då knappast vara lämpligt att i denna person­

liga inkomst inräkna något, som icke är en nettoinkomst och således icke

kan vara bestämmande för den personliga skatteförmågan, i föreliggande

fåll intäkt af skogsavverkning utan afdrag af den för skogen erlagda

köpeskillingen. Hänvisningen till att skatten för sådan intäkt ytterst

bäres af andra är visserligen riktig, men står icke fullt väl tillsammans

med inkomstskattens hela karaktär, särskildt icke med dess egenskap af

direkt skatt.] Betänkligheter af samma art, om ock mindre skarpt utpräg­

lade, resa sig mot att gifva den tilltänkta skogsbeskattningen plats inom

inkomstbevillningens ram.

Vidare bör tagas i betraktande, att såväl den allmänna bevillningen

som inkomstskatten numera hvila på själfdeklarationens grund. Då man

sålunda väsentligen bygger den direkta beskattningen på de skattskyldiges

uppgifter om sina egna inkomster, torde en viss vikt böra läggas därvid,

att lagstiftningens inkomstbegrepp så nära som möjligt ansluter sig till

hvad folk i allmänhet är vant att betrakta som inkomst. Man torde icke

alltid med säkerhet kunna påräkna tillförlitliga deklarationer, om man

begär, att den skattskyldige skall som inkomst upptaga en intäkt, som

för honom kanske väsentligen representerar en omsättning af hans kapi­

tal. Äfven från denna synpunkt torde det vara önskvärdt, att skogs­

beskattningen frånskiljes den allmänna direkta beskattningen.

Bih. till Piksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Åfd. 66 Häft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

11

82

Ytterligare eu olägenhet, som skulle följa af en beskattning af skogs-

inkomst såsom annan inkomst, är att mindre hemmansägares skogsinkomst

med en sådan metod mycket ofta skulle bli obeskattad. Såsom kammar­

rätten i likhet med åtskilliga länsstyrelser i utlåtande öfver 1894 års

kommittéförslag erinrat, verka gällande bestämmelser om frihet från be­

villning för lägre inkomstbelopp därhän,' att så framt ej annan taxerings-

bar inkomst finnes, inkomst af skog skulle kunna taxeras endast för så

vidt den öfverstiger det bevillningsfria afdrag, hvarpå vederbörande hem­

mansägare kan göra anspråk. På detta sätt skulle, såsom kammarrätten

framhåller, om af två närboende hemmansägare, hvilkas hemman enligt de

föreslagna grunderna vore taxerade t. ex. till 5,000 kronor b vartdera

och hvilka i öfrigt vore i ekonomiskt afseende jämställda, den ene å sitt

hemman hade skogstillgång, så att han kunde sälja för 200 kronor ved

årligen, men den andre helt ocli hållet saknade en sådan inkomstkälla,

skattskyldigheten i båda fallen blifva lika och detta ej blott i fråga om

bevillningen utan äfven beträffande kommunalskatten.

En sådan beskattning skulle följaktligen verka ganska orättvist och

dessutom vålla, att såväl staten som i synnerhet kommunerna gånge miste

om mycket afsevärda skattebidrag. Då den föreslagna skogsbeskatt-

ningen i väsentlig mån är afsedd att ersätta skatter, som hvilat på den

fasta egendomen och sålunda haft objektskatts natur, är det uppenbarligen

fullt riktigt, att skatten allt framgent kommer att utgå efter en fullkomligt

objektiv grund utan särskild hänsyn till tillfälliga personliga förhållanden.»

Sedan jag nu med kommitténs egna ord redogjort för grunderna till

kommitténs förslag, skall jag i korthet redogöra för detaljerna i förslaget.

Yid bestämmande af fastighets taxeringsvärde skulle till skog, som

funnes å egendomen, icke tagas hänsyn i vidare mån, än att i taxerings­

värdet inberäknades värdet af själfva skogsmarken, äfvensom af förmånen

för egendomen att äga tillgång till husbehofsvirke. All annan afkastning

af skogsbruk skulle göras till föremål för en särskild beskattning genom

skogsaccis.

Skatteplikten skulle åligga fastighetens ägare och inträda, då rätten

till skogen juridiskt skildes från rätten till marken eller ock då skogen

fysiskt skildes från marken. Sålunda skulle ägaren blifva accispliktig, da

han från fastigheten sålde eller annorledes afhände sig skog å rot eller

uppläte skog till afverkning, och accisen skulle erläggas efter försäljnings­

summan utan något som helst afdrag. Om afhändandet skett annorledes

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

83

Un genom försäljning, skulle accis utgå efter virkets värde å rot ocli detta

värde genom taxeringen fastställas med ledning af de vid tiden för af-

verkningen gällande pris för oförädladt virke å närmast belägna vatten­

drag eller annan plats, där virkespris sättas eller eljes bestämda pris å

virke betalas. Vidare skulle ägaren erlägga accis för virke, som han själf

å sin fasta egendom afverkade för annat ändamål än husbehof. Om han

därefter sålde virket, skulle accis erläggas för köpeskillingen efter afdrag

för kostnaden för virkets fällande och tillredning äfvensom för transport­

kostnad. Eljes skulle accisen beräknas å virkets på förut nämnda sätt

taxerade värde å rot. Den, som afverkade skog å annans mark, skulle

således icke blifva accispliktig därför, dock att med afseende å utverkning

på grund af upplåtelse, som skett före den dag, då lagen komme att träda

i kraft, accisplikten skulle åligga afverkningsrättens innehafvare och icke

fastighetens ägare.

För det taxerade virkesvärdet skulle accis erläggas till stat, kommun,

landsting och väghållningsdistrikt. Accisen till staten skulle utgå progres­

sivt efter en ganska hastigt stigande skala. Progressionen skulle dock ej

beräknas efter den accispliktiges sammanlagda taxering till skogsaccis utan

allenast efter taxeringen inom vederbörande taxeringsdistrikt.

I anledning af den utaf kommittén verkställda utredningen och på

grundvalen af en vid kommitténs betänkande fogad reservation utarbetades

ett förslag till skogsbeskattning medelst accis i enbart kommunalt intresse.

Vid behandlingen den 20 mars 1908 af detta förslag eller det förslag till

lag om skogsaccis, som legat till grund för nu gällande författning i ämnet,

framhöll jag, att den starka anslutning, som mött tanken, att reformen af

skogsbeskattningen för det dåvarande skulle inskränkas till införande af

en själfständig kommunal skogsaccis, öfverensstämde med den uppfattning,

hvartill jag vid öfvervägande af detta ärende kommit. Jag ville därmed

icke hafva förnekat, att försök till äfventyrs framdeles måste göras att

för statens vidkommande lösa skogsbeskattningsfrågan i den riktning, skogs-

kommittén anvisat, om det nämligen skulle visa sig omöjligt att anordna

statsbeskattningen af inkomst utaf skogsbruk i den form, åt hvilken reform­

arbetet i allmänhet på detta område under de senaste åren syftat. /För

sträfvandena att reformera statsbeskattningen framstode det såsom ett allt­

mera klart uttryckt och omfattadt mål att åvägabringa en enhetlig, allmän

och ren inkomstskatt. Statsskatten borde vara en beskattning af inkomst,!

och skattens natur att vara allmän innebure, att den skulle utgå af all

den skattskyldiges inkomst. Erkändes detta vara reformarbetets uppgift,

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 88.

84

I skulle det uppenbarligen vara ett förryckande af kela arbetet att utbryta

I en art af inkomst och göra denna till föremål för en särskild beskattning,

hvilken därtill icke komme att afse den ifrågavarande inkomstens verkliga

i belopp, utan väsentligen erliölle karaktären af en objektsbeskattning.. Vis­

serligen måste det medgifvas, att inkomst af skogsbruk vore svåfare att

beräkna än kanske hvarje annan inkomst, särskildt därför att det erbjöde

så stor svårighet att komma till rätta med afdrag för den köpeskilling,

som erlagts för skogen. Men däremot kunde det icke med skäl påstås,

att inkomst af skogsbruk till begreppet vore olikartad emot annan inkomst

och af sådan grund borde i beskattningsafseende behandlas på. ett särskildt

| sätt. vAtt fasthålla vid den fordran, att inkomstskatten skulle vara allmän

och således omfatta äfven skogsinkomsten, vore angeläget med afseende på

denna skatts progressiva natur. Skogsskattekommittén hade, ställd inför

krafvet på skatteprogression, funnit den utvägen att äfven göra den före­

slagna skogsaccisen till staten särskildt för sig progressiv. En progressiv

skatt borde dock i strängaste mening vara en personlig skatt, en subjekt­

skatt. För utrönande af den stegrade skatteförmåga, som genom progres­

sionen kunde tagas i anspråk, vore det erforderligt att känna den beskat­

tades samlade behållna inkomst. Att lägga progression på en afkastnings-

skatt, sådan som den skogsaccis, hvilken kommittén föreslagit och som

icke skulle taga tillbörlig hänsyn till i hvad mån afkastningen lämnade

behållen inkomst, skulle däremot uppenbarligen kunna leda till obillighet

och ojämnhet i beskattningen, j

Departements-

Denna min mening om kommitténs förslag vidhåller jag fortfarande.

chefen. Au

nu, då försök göres att åstadkomma en verklig skatt efter skatteför-

mäga, kapitulera inför svårigheterna beträffande beskattningen af skogs­

inkomsten, skulle enligt min åsikt icke så litet förringa betydelsen af

skattereformen, utan att man hade den trösten att kunna spana någon

annan framkomlig väg till lösningen af skogsbeskattningsfrågan. Det får

nämligen icke förbises, att under årens lopp utvecklingslinjerna för de

skilda beskattningssystemen klarnat så till vida, att ett fullföljande af

skogsskattekommitténs förslag på statsbeskattningens område kan anses så

godt som uteslutet. Krafvet på en rationellt ordnad direkt skatt till staten

lämnar icke rum för en inkomstskatten kompletterande accisbeskattning af

skogsinkomsten. Hänsynen till staten och till de enskilda skattskyldiga

fordrar en jämnhet i beskattningen, som icke kan nås, så länge den på

inkomst grundade skatteförmågan fastställes med frånseende af skogs-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

85

inkomsteni För Sverige ingår nämligen otvifvelaktigt skogsafkastningen,

särskild!" i vissa stora landsdelar, med mycket liög procentsats i den in­

komst, som är att hänföra till inkomst af fast egendom. Skulle nu vid

skattereformen skogsafkastningen lämnas obeaktad, blefve, för att framhålla

allenast en sida af saken, med all säkerhet följden den, att för ett flertal

skattskyldiga, och därtill sådana, hvilkas följdriktiga taxering är af stort

fiskalisk! intresse, progressionsskalan förlorade, om icke helt, så dock i

afsevärd mån sin betydelse.

Under sådana förhållanden har det framstått såsom ett nödvändigt

led i reformen att söka finna en utväg för ett rationellt inordnande af

skogsinkomsten under all annan inkomst, därför inkomstskatt skall utgå.

I mån som denna fråga gjorts till föremål för utredning, har det icke

undgått granskaren, att de skäl, som anförts mot en dylik ordning, till­

lagts större vikt än de i verkligheten förtjäna. Nämnda skäl torde i

korthet kunna angifvas sålunda.

Inkomsten af skog kan i hufvudsak sägas sammanfalla med skogstill-

växten, \ ärdet af skogens årliga tillväxt åter kan svårligen tagas till beskatt­

ning, utan later sig detta göra törst, när afverkning eller försäljning äger rum.

Då emellertid den skog, som åt verkas eller försälj es, i regel motsvarar i värde

mera än ett års tillväxt, skulle ett förfarande, hvarigenom köpeskillingen för

skogen toges till beskattning, medföra, att skatt efter en progressiv skala be­

stämdes med hänsyn till flera års inkomster, något som ju uppenbarligen strede

mot den progressiva inkomstskattens grundidé eller skatt efter skatteförmåga.

Den andra invändningen mot skogsinkomstens beskattning genom in­

komstskatt hänför sig till det förhållandet, att inkomst af skog, som af-

verkas eller säljes, esomoftast hos fastighetens ägare — och om annan

afverkare eller försäljare af skog talas icke i detta sammanhang — mot­

svarar mindre en inkomst än en sådan realisation af skogskapitalet, hvar­

igenom fastighetsägaren i reda penningar återbekommer en del af den

köpeskilling, han en gång i tiden utgifvit för fastigheten. Ett beaktande

af detta förhållande vid inkomstens taxering skulle stöta på praktiska

svårigheter af hart när oöfverstiglig art.

För egen del är jag den förste att medgifva, att ett underkännande

af sistnämnda invändning icke står i god öfverensstämmelse med den grund,

hvarpå inkomstskatten bygger, och själf måste jag naturligen vara så mycket

angelägnare att undvika en anordning, hvilken skulle gifva stöd åt en

sådan invändning, som skattereformen innebär en särskild beskattning af

förmögenhet, alltså äfven af skogskapitalet.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 88.

86

Principiellt medgifver jag alltså riktigheten däraf, att fastighetsägare

vid taxering af inkomst af skogsbruk beredes rätt till köpeskillingsafdrag

och öfvergår nu att undersöka, om ett afdrag af dylik natur skulle kunna

göras gällande i någon allmännare omfattning vid de årliga afverkningarna.

Skulle icke så vara förhållandet, kan man påtagligen anordna afdraget

efter mera summariska regler än om förhållandena skulle påkalla sådant

afdrag vid afverkningar i allmänhet.

Till en början må då till besvarande upptagas frågan: när kan en

afverkning karaktäriseras såsom realisation af skogskapitalet?

Yid skogsbruk liksom vid annan rörelse ingår ju råvaran såsom om­

kostnad i rörelsen med det värde, hvartill den stått skogsbrukaren eller

rörelseidkaren. Skulle den af rörelseidkaren anskalfade råvaran under rö­

relsens fortgång, men innan råvaran förbrukats, stiga i värde, får rörelse­

idkaren ändock icke vid egen taxering afdraga annat än verkliga anskaff­

ningskostnaden. Äfven om det icke framstått fullt klart i diskussionen i

förevarande ämne, leder denna allmängiltiga regel, tillämpad i fråga om

skogsbruk med en tillväxande råvara, därtill, att först i den mån skogs-

afverkningen verkligen nedsatt råvarans värde under anskaffningskostnaden

eller förvärfspriset, hvilket i föreliggande förslag benämnes skogens ingångs­

värde, har kraf på köpeskillingsafdrag eller afdrag på råvarans anskaffande

fog för sig. Skogens afkastning, som icke minskar skogens ingångsvärde,

måste efter vederbörligt afdrag för andra omkostnader betraktas och be­

handlas såsom beskattningsbar inkomst.

Jag har sålunda angifvit, i hvad mån enligt min mening skogens värde­

minskning vid afverkning bör anses såsom omkostnad i skogsbruksrörelsen.

När man allmänliggjort ett därpå grundadt kraf på köpeskillingsafdrag,

torde detta icke så litet bero på det förhållandet, att man i skogsbeskatt-

ningsfrågan väl mycket generaliserat undantagsfallen. Man har naturligen vid

spörsmålet om köpeskillingsafdraget fäst sin uppmärksamhet å de fall, där

detta spörsmål framträdt klarast, det vill säga vid sådana spekulationsaffärer i

skogsegendomar, där skogsegendom inköpts i ändamål att genom skogens

hastiga realiserande intjäna en vinst. Då man icke äger att i skattelag­

stiftningen, särskildt icke vid uppbyggandet af en allmän inkomstskatt,

anslå skogsskyddssynpunkter, böra de fall, hvarom nyss nämndes, icke

lämnas obeaktade, men man bör å andra sidan icke tillerkänna dem en

annan plats i den allmänna skogshushållningen än den, som deras antal

och omfattning i förhållande till alla de afverkningsfall, där realisations-

affär icke föreligger, kunna berättiga till. Såsom jag nu skall söka visa,

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

87

intaga nämnda fall i antal ocli omfattning i stort sedt ett försvinnande

rum i förhållande till samtliga afverkningar i riket. I sådant afseende

skall jag inskränka mig att åberopa de alldagligaste företeelserna å ifråga­

varande område, företeelser, som hvar i sin mån bestyrka mitt påstående.

Jag pekar då till en början på husbehofsafverkningarna. När, såsom

i förevarande fall, fråga är om fastighetsägares afverkning -— inne-

hafvarnes af afverkningsrätt inkomst å afverkning faller under reglerna

för inkomst af rörelse — torde kunna anses själffallet, att den all­

männaste formen för afverkning är afverkning till husbehof. Om ock

i vissa fall efter sådan afverkning skogens ingångsvärde skulle minskas,

lärer emellertid utan tvifvel vid inkomstskattens omläggning regeln blifva

bestämmande, det vill säga att husbehofsvirke alltid skall räknas såsom

inkomst. Detta är för öfrigt så mycket naturligare, som virkets värde

såsom ved, byggnadstimmer etc. i allmänhet taget icke är så litet bero­

ende på fastighetsägarens eget arbete vid afverkning, framforsling, tillred­

ning etc. I fråga om afverkning till husbehof har sålunda enligt min

mening lagstiftningen ingen anledning att lämna medgifvande till köpeskillings­

afdrag. Ilar man därigenom sin ställning till frågan om beskattningen af

husbehofsvirke klar, har man också hunnit ett godt stycke på vägen till målet.

Värdet af husbehofsvirke intager nämligen ett mycket betydande rum

I afverkningsvärdet för riket i dess helhet. Om man frånser värdet af

virke, som hämtas från kronoparkerna och alltså icke kan komma att

underkastas inkomstskatt, torde sålunda husbehofsvirket säkerligen uppgå

till bortåt 50 procent af rikets hela afverkningsvärde.

Öfvergår man så till all annan afverkning eller försäljning af skog,

som af fastighetsägare bedrifves, torde ej heller i regel där ett eventuellt

köpeskillingsafdrag vara af någon betydelse. Behofvet af köpeskillingsafdrag

är naturligen i dylika fall i viss mån beroende på medellängden för fastighets­

ägares besittningstid. Öfverstiger denna besittningstid medellängden för den

tidrymd, som plägar förflyta mellan afverkningarna, har man ju god anledning

förutsätta, att hvad ägaren under sin besittningstid tillgodogör sig af skogs-

tillgången också i regel icke motsvarar annat än skogens värdetillväxt.

Ser man förhållandena i stort och sålunda frånser de egendomar, som äro

föremål för de slags spekulationsaffärer, hvarom jag nyss talade, eller på

grund af tomtvärde, tillgång på vattenfall eller andra särskilda, förevarande

fråga icke vidkommande omständigheter äro särskildt begärliga, lära, trots

det att egendomarna nu för tiden oftare gå i handel än tillförene, i det

ojämförligt flesta antalet fall nämnda förutsättning vara för handen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

88

Slutligen må anföras en omständighet af stor vikt, som äfven i de, jag-

vill inskränka mig att säga, mindre ofta förekommande fall, där afverkning

i värde omfattar återväxt för längre tid än ägarens besittningstid, likasom i

fall, där afverkning till husbehof skulle öfverstiga återväxtens värde, ställer

sig hindrande i vägen för ett köpeskillingsafdrag. Äfven eu uppenbar

öfverafverkning innebär långt ifrån alltid en nedsättning i skogens ingångs­

värde. Man får nämligen icke förbise, att skogens värdetillväxt icke ensamt

är beroende på åter- och tillväxt af ståndskogen. Andra faktorer af både privat-

och nationalekonomisk betydelse spela in vid värdetillväxten. Sålunda må alle­

nast påpekas den allmänna prisstegringen å råvaran, äfvensom den automa­

tiska tillväxten af skogsvärdet i öfrigt, beroende på förbättrade kommunika­

tioner, stegrad möjlighet att tillgodogöra sig mindre virkesclimensioner m. m.

Med hvad jag nu anfört har jag sökt vinna bekräftelse för mitt på­

stående, att köpeskillingsafdraget icke är af natur att göra sig i någon

större utsträckning gällande vid skogsafverkning. Därmed har jag dock

icke velat säga, att icke möjlighet till köpeskillingsafdrag bör fastighets­

ägare beredas. Men skatteförliållandena blifva ju mycket enklare, om den

inkomst, som fastighetsägaren förvärfvar genom försäljning eller afverkning

af skog, i stort sedt skall såsom beskattningsbar inkomst betraktas. De

mera fåtaliga fall, där köpeskillingsafdrag skulle förekomma, kunna ju

behandlas mera summariskt, utan att någon vägande invändning mot an­

ordningen, sedt i stort, därför skulle kunna göras. I allt fall synes det

mig, som om man vore berättigad fordra, att för nämnda fall utredningen

om köpeskillingsafdraget ålägges fastighetsägaren, allrahelst utredningen

svårligen lärer kunna vinnas utan hans medverkan och han å andra sidan

bör hafva jämförelsevis lätt att förebringa sådan. På sätt jag redan an-

tydt, torde nämligen köpeskillingsafdraget komma att göras gällande, —

utom vid spekulationsaffärer, där utredningen torde kunna erhållas direkt

ur fastighetsägarens böcker — vid afverkning, som af fastighetsägaren

vidtages inom en jämförelsevis kort tid, efter det fastigheten af honom

tillträdts, och sålunda inom en begränsad tid från det skogen får anses

hafva af honom i och för köpet värderats.

Efter att sålunda hafva angifvit grunderna för den i föreliggande

förslag angifna ordning för köpeskillingsafdraget, ett afdrag, som, på sätt

förslaget utvisar, äfven äger sin tillämpning vid afverkning å egendom,

hvilken genom annat fång än köp kommit i afverkarens ägo, går jag att

till besvarande upptaga den invändning, hvarom jag först talade. En

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 88.

89

skogsägare säljer i regel ej årligen skog. Om kan sålunda först kvart

femte år skalfar sig inkomst af skogen, blir kan beskattad året efter det

försäljningen skett för kela inkomsten.

I afseende kära må till en början såsom en allmän anmärkning fram­

hållas, att det icke är i ock för sig gifvet, att skogstillväxten skall be­

traktas som inkomst, innan densamma i en eller annan form realiserats.

Tager man uteslutande hänsyn till den skatteförmåga, hvarpå inkomst­

skatten bygger, torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke denna skatte­

förmåga starkes mera genom influtna medel än genom växande skog, helst

utfallet af dess realisation ju icke kan på förhand öfverskådas. Ett så­

dant betraktelsesätt gör sig också gällande i utlandet. I Danmark liksom

i tyska inkomstskatteförfattningar tages sålunda till beskattning inkomst

af skogen det år, då inkomsten inflyter. Om man emellertid vill betrakta

den årliga, orealiserade tillväxten såsom inkomst, skulle värdet af tillväxten

årligen kafva beskattats. Ägaren kar då rätteligen erhållit en skattekredit,

till dess ägarens ökade tillgång i skog förvandlats i reda penningar. Denna

kredit kunde ju i och för sig böra föranleda till någon höjning i skatten,

en höjning, som i förevarande fall skulle göra sig gällande genom skatte-

progressionen.

Det föreliggande förslaget gör hvarken i princip eller i utförandet

någon skillnad mellan taxering af inkomst af skogsbruk och inkomst af

jordbruks- eller annan rörelse. I fråga om skogsbruket får alltså afdrag

ske först och främst för alla driftskostnader, såsom utgifter för afverkning,

utdrifning och flottning m. m.

Likaledes må afdragas alla de kostnader, som göras för skogens be­

varande och återväxt.

I händelse inkomsten af den fasta egendomen i dess helhet, det vill

säga inkomst af både jordbruksrörelse och skogsrörelse, icke skulle förslå

att täcka de kostnader, hvarför afdrag må äga rum, är den skattskyldige

berättigad att ä inkomster af andra slag, det vill säga af kapital och ar­

bete, göra afdrag för förlusten å den fasta egendomen. Skulle sådana in­

komster saknas, är skogsägaren liksom annan näringsidkare i liknande

situation visserligen ur stånd att skjuta öfver afdragsrätten å följande år.

Men i de allra flesta fall lärer väl ej en fastighetsägare under år, då han

saknar beskattningsbara inkomster, nedlägga kostnader å skogen af sådant

slag, hvarom här är fråga, eller kostnader för skogsodling, hyggesrensning,

markberedning, afdikning m. m.

Bill. till BUcsd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

12

90

Till ytterligare belysning af den föreslagna anordningen för beskattning

af inkomst af skog tillåter jag mig slutligen återgifva, livad kammarrätten

därutinnan anfört.

»I sitt förut omförmälda utlåtande öfver 1904 års förslag till förord­

ning om skatt af inkomst och förmögenhet framhöll kammarrätten, att lös­

ningen af frågan om beskattning af skogs afkastning företedde större svå­

righeter än som i regel förekomme vid taxering af annan inkomst af

jordbruksfastighet. Detta berodde däraf, att i allmänhet den egentliga skogen

å en fastighet afverkades endast med flera årtiondens mellanrum, under

det att skörden af jordens alster i öfrigt företoges årligen. Kostnaderna för

jordens skötsel i det egentliga jordbruket utginge oek årligen samt kunde

lätt beräknas och afdragas från hvad årets skörd inbringade, då däremot

kostnader, som kunde förekomma i skogsbruket, såsom för plantering, gall­

ring af skog och utdikning, allenast vore då och då utgående samt icke

gärna läte sig beräknas för hvarje skogsafverkning. Endast där på grund

af uppgjord skogshushållningsplan eller eljest från en skogsfastighet årligen

uttoges blott hvad med skogens bestånd vore förenligt, kunde för beskatt­

ning af inkomst från skogshandtering analogivis tillämpas samma regler

som för taxering af den egentliga jordbrukshandteringen. I allmänhet

däremot lämnade ett skogsområde under skogens uppväxttid icke någon

nämnvärd vinst men gåfve däremot sedan på en gång en betydande inkomst.

Under hela uppväxttiden hade emellertid, enligt nu gällande bevillnings-

lagstiftning, fastighetsbevillning skolat utgå efter skogsfastighetens värde.

Ku gällande skattelagstiftning, enligt hvilken bevillning för inkomst

af skogsbruk inbegripes i den allmänna fastighetsbevillningen och någon

särskild inkomstskatt utöfver den, som utgår i förhållande till fastighetens

taxeringsvärde, ej heller uttages för ifrågavarande inkomst, lämnar i själfva

verket den af kammarrätten sålunda antvdda särskilda naturen af skogsbi-

komst obeaktad, utan att ens göra något försök till frågans rationella lös­

ning. Ett sådant försök föreligger däremot i det nu till kammarrätten

remitterade förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt,

däri inkomst af skogsbruk här i riket, likasom öfrig inkomst af fast egen­

dom, förklaras skola vid inkomsttaxeringen upptagas till det belopp, hvar­

till inkomsten, efter stadgade afdrag, näst föregående år uppgått, hvarjämte

i de vid författningsförslaget fogade särskilda anvisningarna, punkten l:o

mom. III, regler gifvas angående inkomstens och afdragens beräkning.

Beträffande grunderna för dylik beräkning hade i 1904 års förut om­

förmälda förslag hemställts, att köpeskilling för upplåtelse af afverknings-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr SS.

91

rätt till skog, likasom ock hvad som influtit genom försäljning af skogs-

effekter, skulle vid inkomstskattetaxeringen upptagas såsom inkomst af fast

egendom samt att afdrag finge ske för alla omkostnader för inkomstens

förvärfvande ock bibehållande, däribland för utgifterna för fast egendoms bru­

kande och skötsel. I anledning häraf anförde kammarrätten i sitt nyss-

berörda utlåtande, bland annat, följande.

Det läte sig, enligt kammarrättens mening, icke göra att vid inkomst­

skattetaxeringen upptaga försäljningssumman för virke från egen skog så­

som årsinkomst, med afdrag allenast, där säljaren själf afverkade skogen,

för kostnaden härför. Endast där skogsförsäljningen icke öfverstege sko­

gens normala afkastning, eller med andra ord icke gjorde intrång på själfva

skogskapitalet, läte det försvara sig att utan vidare likställa afkastning af

skog med annan årsafkastning af fast egendom. Hade skattskyldig genom

afyttring af skog uppenbarligen minskat sitt skogskapital, syntes han, lika

litet som andra skattskyldiga i motsvarande fall, för denna minskning böra

underkastas inkomstskatt. Dylik skatt torde här, såsom eljest, böra utgå

endast om och i den mån uppburen köpesumma öfversköte sådan förmö-

genhetsminskning. Att uppskatta till hvad del den i särskilda fall borde

anses göra detta, torde, om än förenadt med svårighet, icke vara ogörligt.

Hade fastigheten, hvarom fråga vore, för ej så lång tid tillbaka förvärf-

vats genom köp, torde man kunna utgå från köpeskillingen samt låta hvad

däraf belöpte på den försålda skogen afdragas från priset för den upplåtna

skogen eller det afyttrade virket. Eller ock kunde man i detta, likasom

i alla öfriga hithörande fall, lägga fastighetens taxeringsvärde till grund

samt uppskatta hvad däraf borde belöpa å den försålda skogen och anse

Överskjutande köpesumman härför såsom inkomst, efter afdrag för kost­

nader, där sådana ifrågakommit. Yore då fastighetens taxeringsvärde lågt,

blefve den beskattningsbara inkomsten så mycket större, men detta torde

kunna anses utgöra en skälig kompensation för det förhållandet, att skatt

under föregående år utgått efter ett taxeringsvärde, som efter hvad den

skedda försäljningen visat varit lågt satt.

De erinringar, kammarrätten sålunda framställt i anledning af 1904

års förslag, synas hafva beaktats vid utarbetandet af de i anvisningarna

vid det nu remitterade förslaget innefattade bestämmelserna om beräknin­

gen af inkomst af skogsbruk. Beträffande dessa bestämmelser anser sig

kammarrätten emellertid böra anföra följande.

Vid formuleringen af reglerna för beräkningen af skogens »ingångs­

värde», synes det böra tydligare än som skett utmärkas, att detta värde

Ktmgl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

92

!| iir af betydelse endast i undantagsfall och sålunda i regel icke behöfver

f

beräknas vare sig af den skattskyldige eller af taxeringsmyndigheterna.

Förutsättningarna för att ingångsvärdet skall behöfva fixeras torde nämligen

fa anses vara dels att af verkningen öfver,stiger skogens normala årsaf kast­

ning och dels att genom afverkningen värdet af den skattskyldiges sam­

manlagda skogstillgång nedbringats under det värde samma'tillgång ägt

vid den tid, då den kommit i sin nuvarande ägares besittning. ' Och då

ingångsvärdet ägei betydelse allenast då afdrag för minskning i detsamma

af skattskyldig påyrkas och bevisningsskyldigheten i fråga om värdeminsk­

ningens storlek i dessa fall åligger den skattskyldige, torde reglerna för

ingangsrärdets beräkning icke komma att för taxeringsmyndigheterna med­

föra alltför stort besvär.

Det synes kunna ifrågasättas, om ej ingångsvärdet, för att gifva ett

exakt uttryck åt det pris, hvari såld skog eller sålda skogsprodukter vid

försäljningen stått säljarna, borde beräknas på det sätt, att till den köpe­

skilling, säljaren vid sitt förvärf af skogen erlagt för densamma, eller det

värde, hvartill den eljest vid samma tillfälle bort uppskattas, lades dels af

säljaren faktiskt erlagda eller, därest han köpt skogen med egna medel,

förlorade räntor under den tid, som förflutit från det han förvärfvat till

dess han försålt skogen, dels ock under samma tid å skogen nedlagda

. kostnader, men däiemot afdrag skedde för inkomster af skogen under samma

tid. En sådan beräkning, hvarigenom visserligen skulle vinnas klarhet om

hvad själfva realisationen af skogen inbringat, synes emellertid med afseende

å iukomstskattetaxeringen sakna väsentlig betydelse. För räntor, som verk­

ligen erlagts, likasom för utgifna skogsvårdskostnader, skulle nämligen den

skattskyldige enligt förslaget år efter år åtnjuta afdrag vid sin taxering

till inkomst- och förmögenhetsskatt och det synes då ej böra ifrågasätta^

att dessa länteutgifter skulle vid skogens försäljning ånyo tagas i beräk­

ning till den skattskyldiges förmån. Att räntor, som i afbidan på skogens-

realisation gatt förlorade men vid realisationen på en gång inflyta tillsam­

mans med själfva realisationsvinsten, jämte denna beskattas, synes knappast

heller kunna möta annan erinran, än att genom räntornas beskattning på

en gång skatteprogressionen ökas. Den gräns, som i sistnämnda fall skulle

kunna uppdragas mellan realisationsvinst och ränteinkomst, blir sålunda i

beskattningsafseende af egentlig betydelse med afseende å progressionen.

Däremot synes den invändningen icke sakna fog, att, därest skogens

värde verkligen varit taget i beräkning vid föregående års fastighetstaxe­

ringar och sålunda inbegripits i fastighetens taxeringsvärde, en ägare, hvars

Kun (fl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr SS.

93

skogskapital under en följd af år beskattats såväl genom fastiglietsbevill-

ning som genom en i förhållande till taxeringsvärdet utgående inkomstskatt,

billigtvis borde, om han kort efter det den nu föreslagna lagstiftningen

börjat tillämpas realiserar större eller mindre del af skogskapitalet, få vid

beräkningen af skogens ingångsvärde tillägga räntor.

Kammarrätten anser sig i detta sammanhang böra erinra, hurusom

kammarrätten i 1904 års utlåtande förklarade köpeskillingen kunna lägga»

till grund för ingångsvärdets bestämmande allenast om fastigheten »för ej

.så lång tid tillbaka» förvärfvats genom köp, men tillika uttalade, att man

alternativt äfven i detta liksom i alla öfriga hithörande fall kunde lägga

fastighetens taxeringsvärde till grund samt uppskatta hvad däraf borde

belöpa å den försålda skogen.

I öfverensstämmelse med den sålunda uttalade uppfattningen anser

kammarrätten, att det skulle vara till fördel för förslaget, om taxerings­

värdet finge ökad betydelse för ingångsvärdets bestämmande och köpe­

skillingen icke 'finge i detta afseende inverka i andra fall än då skogen

antingen under jämförelsevis kort tid innan den nu föreslagna lagstiftnin­

gen trädt i kraft eller ock efter denna tidpunkt kommit i säljarens ägo.»

Med anledning af hvad kammarrätten i slutet af sitt anförande er­

inrat mot vissa delar af den föreslagna anordningen skall jag till en bör­

jan framhålla, att, huru teoretiskt riktigt det än vore att taga hänsyn till

de genom fastighetsbevillning och inkomstskatt för växande skog redan

utgifna skattebelopp, detta i allt fall svårligen läte sig göra på sätt kam­

marrätten föreslagit. För att vinna fullgiltig grund för en ordning, hvar­

igenom vid beräkningen af ingångsvärde räntor skulle få tilläggas, måste

i hvarje förekommande fall förutsättas en fullständig utredning om den

afverkning, ägaren under sin besittningstid bedrifvit, eller den inkomst,

han eljest under samma tid åtnjutit från skogen. Ty ökningen i ingångs­

värdet finge väl åtminstone icke öfverstiga skillnaden mellan upplupna

räntor och skogsinkomsten.

För öfrigt är det utredt, att de taxeringsvärden, som legat till grund

för bevillning och inkomstskatt, särskildt i fråga om skogsfastigheter, i

allmänhet icke så litet understiga de verkliga värdena. Och äfven om

trots all afdragsrätt någon gång dubbelbeskattning skulle äga rum, må

erinras, att senaste skattereformen eller 1907 års innebar särskildt med

afseende å löntagare en uppenbar dubbelbeskattning, utan att detta för-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

m

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 88.

hållande ansågs kunna föranleda till någon lindring i skattebördan för

nämnda kategori skattepliktiga.

Med hänsyn härtill och då det vore principiellt oriktigt, att till grund

för ingångsvärdet för fastigheter, som förvärfvats genom köp, lägga annat

än köpeskillingen, har jag ej heller ansett mig höra biträda den af kam­

marrätten i sådant afseende uttalade mening. Dessutom torde ett med­

gifvande i det af kammarrätten antydda syfte verka allt för mycket i

riktning af skattelindring. I många af de fall, där skogsfastighet inköpts

en längre tid tillbaka, kan man nämligen antaga, att den då betalade, i

förhållande till nuvarande skogsvärden måhända mycket låga köpeskillingen

slutamorterats. Ett därutöfver förhöjt ingångsvärde, som nutida taxerings­

värdet säkerligen skulle gifva, kunde ju under sådana förhållanden till­

försäkra fastighetsägaren att i form af köpeskillingsafdrag fortsätta en

redan afslutad amortering.

Inkomst­

begreppet

m. m.

I gällande skatteförfattningar saknas i stort sedt bestämmelser om

hvad som skall såsom inkomst anses. Yid den omläggning af beskatt­

ningen, hvarom nu är fråga, bör man naturligen icke underlåta att, såvidt

görligt är, täcka nämnda lucka i lagstiftningen.

Innan jag redogör för i sådant syfte föreslagna stadganden, skall jag

i korthet återgifva de förslag i ämnet, som framkommit i sammanhang

med tidigare förslag till revision af skattesystemet.

Sts

I det förslag till förordning angående inkomstbevillning, som afgafs

kommittera de.

ar 1894 af tillkallade sakkunniga, stadgas dels att såsom inkomst skulle

anses den skattskyldiges samtliga bruttointäkter, vare sig de bestode af

penningar eller naturaförmåner eller eljest vore i penningvärde bestäm­

bara, med undantag allenast af hvad som erhölles genom arf, testamente,

hemgift, lif- eller olycksfallsförsäkring eller i gåfva, såvidt den bestod af

fast egendom, dels ock att till »annan inkomst af varaktig eller tillfällig

natur» skulle hänföras, bland annat, lotterivinst och sådan vinst å till­

fälliga affärstransaktioner, hvilken icke vore att hänföra till inkomst af

handel och näring.

Med afseende å nu nämnda stadganden anförde kommitterade, att

såsom en brist i bevillningsförordningen ofta anmärkts, att, oaktadt för­

ordningen särskildt framhölle, att det vore den behållna inkomsten, som

skulle beskattas, och ehuru för sådant ändamål afdrag från bruttoinkomsten

medgåfves, utsädes ingenstädes tydligen, hvad med bruttoinkomst förståd-

95

des. Denna brist syntes kommitterade vara af beskaffenhet att, trots de

svårigheter, som vore förenade med inkomstbegreppets bestämmande, fordra

ett afhjälpande. Detta torde vara så mycket angelägnare, som gränsen

mellan inkomst- och kapitalförvärf ägde grundläggande betydelse för åt­

skilliga delar af förordningen.

Allmänt plägade förvärf genom arf och testamente undantagas från

inkomstskatten och underkastas särskild beskattning. Hos oss träffades

sådan förmögenketstillökning af stämpelskatt och torde med afseende därpå

icke böra jämväl träffas af inkomstskatten. Yidare torde, helst enligt

kommitterades förslag vid beskattningsbara inkomstens bestämmande afdrag

för lif- och olycksfallsförsäkringspremier icke medgåfves, det utfallande

försäkringskapitalet böra fritagas från bevillning. Slutligen torde ock hem­

gift, såsom ett förskott å blifvande arf, böra åtnjuta frihet från bevillning.

Alla andra intäkter af hvad slag som helst, vare sig de bestode af pen­

ningar eller naturaförmåner eller eljest vore i penningar bestämbara, borde

enligt kommitterades åsikt anses såsom inkomst och förty, sedan medgifna

afdrag därifrån ägt rum, påföras bevillning. Till inkomst skulle sålunda

hänföras vinst icke blott af regelbunden affärsverksamhet utan äfven af

tillfälliga affärstransaktioner. Likaså lotteri- och konjunktur vinster; men

däremot icke värdeförhöjning i ännu icke realiserad egendom.

Enligt kommunalskattekommitténs förslag till förordning angående be- s^åttekommit

villning af inkomst skulle såsom beskattningsbar inkomst anses den skatt- ” ten.

skyldiges årsintäkter i penningar eller penningars värde. Till inkomst af

näring eller annan förvärfsverksamhet räknades äfven tillfälliga förvärf,

såsom gåfva af lös egendom med vissa undantag, vinst å afyttring af fast

eller lös egendom, såvida egendomen icke utöfver tio år varit i säljarens

ägo, öfriga konjunkturvinster samt vinst å lotteri. Däremot skulle icke

såsom inkomst beskattas hvad som erhölles genom giftorätt, arf eller testa­

mente eller i hemföljd, ej heller gåfva af fast egendom eller kapital, som

på en gång utfölle på grund af försäkring. A andra sidan skulle afdrag

medgifvas för förluster oberoende däraf, huruvida förlusten vore att anse

såsom kapitalförlust eller icke.

I afseende härå anförde kommittén, bland annat att inom fmansteorin

sedan länge den mening varit förhärskande, att skillnad förefunnes och

äfven borde af lagstiftningen upprätthållas mellan inkomst och förmögen-

hetsförvärf. Såsom föremål för inkomstskatt plägade i öfverensstämmelse

med denna af det allmänna föreställningssättet jämväl biträdda uppfattning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

96

upptagas endast de med en viss regelmässighet återkommande eller påriik-

neliga intäkterna, hvaremot tillfälliga konjunktur- eller realisationsvinster,

gåfva, arf och dylikt ansåges såsom förmögen hetsförvärf, livilka icke genom

inkomstskatt beskattades. I senare tid hade emellertid äfven den

mening-

o

vunnit uttryck, att principiellt någon sådan skillnad icke kunde upprätt­

hållas, utan att alla eu person tillflytande intäkter vore af beskaffenhet

att bilda inkomst för honom, likasom de, i den män de icke förbrukades,

inginge i hans förmögenhet och bildade kapital i vidsträckt mening. Så­

dant innebure emellertid icke, att staten ej kunde för vissa intäkter välja

en annan beskattningsform än inkomstskattens och att intäkterna af sådan

anledning ginge fria från sistnämnda skatt. Så vore t. ex. undantagslöst

förhållandet med intäkter genom arf, testamente, hemslöjd och dylikt,

hvilka, kommittén veterligt, icke någonstädes beskattades såsom inkomst.

Däremot funnes skattelagar (Bremen, Ltibeck, Baselstadt), som med nyss

angifvet undantag beskattade alla förmögenhetsförvärf, medan annorstädes

t. ex. i Preussen och Österrike äfvensom enligt det dåvarande danska

inkomstskatteförslaget icke beskattades andra vinster än som uppstått i

spekulationsaffärer i egentlig mening.

Hvad vårt land anginge, lämnade bevillningsförordningen icke någon

bestämd ledning för bedömandet af frågan. Den i instruktionen för taxe­

ringsmyndigheterna meddelade föreskrift, att förluster, af hvilka kapitalet

drabbats under året näst före det, hvarunder bevillning påfördes, skulle af-

räknas från ägarens kapitalförmögenhet och bevillning erläggas för den af­

kastning, återstående kapital ansåges lämna, gåfve emellertid vid handen,

att beskattning af förmögenhetsförvärf icke åsyftats.

I praxis skönjdes emellertid en bestämd sträfvan att åtminstone hvad

anginge de egentliga realisationsvinsterna ansluta sig till den uppfattning,

däråt den preussiska skattelagstiftningen gifvit uttryck, och sålunda be­

skatta dylika vinster, när de framstode såsom resultatet af en affärs-

spekulatiou. En sådan presumerades i allmänhet hafva förelegat, när en

jämförelsevis kortare tid förflutit mellan köp och försäljning, men af-

görandet berodde ytterst af en pröfning af omständigheterna i hvarje sär-

skildt fall. Jämväl i fråga om beskattning af gåfva, som icke afsåge fast

egendom, rådde olika praxis. Medan sålunda enstaka gåfvoförvärf i all­

mänhet lämnades fria från beskattning likasom äfven de understöd, hvilka

mer eller mindre regelbundet utginge för gåfvotagarens undervisning eller

uppfostran, plägade däremot andra, årligen eller eljest periodvis gifna

understöd beskattas, utan att gifvaren ägde att härför tillgodoräkna afdrag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

97

Äfven kommittén hölle före, att en teoretiskt fullt hållbar skillnad

svårligen kunde uppdragas mellan inkomstbildande och omedelbart kapital­

bildande intäkter, och anledning torde i hvarje fall vara för handen

att i ett skattesystem, som icke i sig upptoge någon förmögenhetsskatt,

underkasta den stora gruppen af tillfälliga förvärf inkomstbeskattning,

helst därigenom ställdes i utsikt att bereda önsklig stadga åt en hittills

vacklande lagstiftning. Från de inkomstskattepliktiga förmögenhetsför-

värfven hade kommittén emellertid utsöndrat icke blott förvärfven genom

arf, testamente och dylikt, hvilka ju voro föremål för särskild beskattning,

utan äfven åtskilliga andra förvärf, hvilkas beskattande kunde anses såsom

en obillighet, såsom t. ex. arfvoden för vissa offentliga uppdrag. Vidare

hade kommittén i syfte att undanröja svårigheter vid tillämpningen och

på samma gång mildra reformens verkningar för beskattningen af realisa­

tionsvinster stadgat en viss preskriptionstid, efter hvars förlopp en dylik

beskattning icke vidare finge ifrågakomma. Kommittén hade däremot

icke ansett skäl förefinnas att göra föreskriftens tillämplighet beroende

af en undersökning, i hvad mån ett verkligt spekulationssyfte förelegat

vid tiden för affärens inledande eller afskafning. En sådan undersökning

måste nämligen ställa sig särdeles vansklig i alla fall, där ej ett erkännan­

de af den skattskyldige kunde erhållas. För denne blefve ett dylikt för

farande alltid förkastligt och innebure därjämte en fara, att han, ställd i

valet mellan att skatta och undslippa betalning, frestades att framställa

sina afsikter i en mindre riktig dager.

Då kommittén således vidgat ramen för den så kallade objektiva

skattskyldigheten genom att låta densamma äfven omfatta förmögenhets-

vinster, hade följdriktigheten kräft, att rätten till afdrag för förluster i

materiellt afseende underginge en motsvarande utvidgning och att sålunda

den dittills fastslagna skillnaden mellan sådana förluster, hvilka borde

anses såsom minskning i skattskyldigs årsinkomst eller såsom förmögen-

hetsförluster, upphäfdes. Instruktionen för taxeringsmyndigheterna hän­

visade till rörelsens eller förlustens storlek och beskaffenhet såsom grund

för afgörandet i hvarje särskildt fall, och det hade sålunda inträffat, att

hvad som för den stora affären ansetts såsom minskning i årets vinst

betraktats som förlust för den lilla affären o. s. v. Då kommittén ansett

sig böra medgifva afdrag för alla förluster utan att därvid förutsätta

andra inskränkningar än dels att förlusten öfverhufvud skulle hänföras

till en inkomstkälla, hvars afkastning utgjorde föremål för inkomstbeskatt­

ning, och dels att hänsyn till förlusten toges endast en gång, nämligen

Bill. till Piksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft.

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

98

vid beräkningen af den skattskyldiges inkomst det år, då förlusten komme

till synes, hade kommittén således härigenom för lagtillämpningen ställt i

utsikt fördelen af en fast och allmängiltig princip, syftande äfven den till

en jämlik beskattning.

I detta ämne anförde kammarrätten i sitt den 30 december 1902

afgifna utlåtande öfver kommunalskattekommitténs förslag följande:

»Kommitténs förslag till beskattning af förmögenhetsförvärf synes kam­

marrätten böra i väsentlig mån modifieras. Äfven om nämligen, på sätt

kommittén erinrar, en teoretiskt fullt hållbar skillnad svårligen kan upp­

dragas mellan inkomst- och förmögenhetsförvärf, bör lagstiftningen icke

lämna ur sikte, att den här befinner sig på ett område, där en mera

genomgripande förändring i bestående förhållanden icke kan undgå att

komma i strid med det allmänna föreställningssättet. Särskildt gäller

detta om beskattningen af gåfva af lös egendom, i kvilket afseende

nästan samtliga i ämnet hörda myndigheter framställt erinringar mot

kommitténs förslag.

Att, på sätt flera Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande synas

anse önskligt, fullständigt frikalla gåfva af lös egendom från beskattning,

synes väl icke lämpligt, men däremot torde nödig varsamhet bjuda att

begränsa skattskyldigheten i förevarande fall till gåfva, som utgår under

formen af kontant periodiskt understöd, så framt nämligen understödet

icke antingen är att anse såsom bidrag till mottagarens undervisning eller

uppfostran eller ock afser att bispringa medellösa åldringar, sjuka eller

vanföra, som äro skattskyldigs anförvanter. I dessa fäll bör understödet

vara fritaget från beskattning. Följdriktigheten kräfver likaledes skatte­

frihet för gåfva af lös egendom i hvarje fäll, där gåfvan är underkastad

stämpelskatt.

I fråga om förslaget, i hvad det afser beskattande af realisations­

vinst, tillåter sig kammarrätten till en början erinra om, att det synes

lämpligt begränsa skattskyldigheten i förevarande fall till vinst, uppkommen

genom köp och försäljning eller byte. Då nämligen förvärf genom gifto­

rätt, arf och testamente enligt förslaget icke beskattas, torde det hvarken

vara fullt följdriktigt eller billigt att såsom inkomst beskatta den värde­

stegring, det sålunda forvärfda föremålet vid sedermera skeende afyttring

kan visa sig hafva undergått. Härtill komma de vanskligheter, som måste

möta att rätt bestämma vinstens storlek, för hvilket ändamål de af kom­

mittén föreslagna bestämmelserna näppeligen torde vara tillräckligt väg­

ledande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

99

Kommitténs förslag att låta skattskyldigheten i afseende å realisations­

vinst uteslutande bero diiraf, huruvida förvärf och afyttring båda falla

inom en tidrymd af tio år, synes icke heller antagligt. Också har för­

slaget härutinnan föranledt mycken erinran, hvilken i allmänhet gått i

den riktning, att praktiska hänsyn bjuda en långt större begränsning än

som af kommittén ifrågasatts. En reservant inom kommittén äfvensom

öfverståthållareämbetet hafva i sådant afseende förordat såsom villkor för

skattskyldighet, att förvärfvet och afyttringen båda skola hafva ägt rum

under beskattningsåret. Iläijämte hafva såsom lämpliga tidrymder föror­

dats ett år, tre år och fem år. Enligt kammarrättens åsikt bör emeller­

tid i förevarande afseende den omständigheten få verka afgörande, huru­

vida syfte att göra vinst förelegat vid förvärfvet eller icke. I förra fallet

kan en verklig förvärfsverksamhet anses föreligga och skattskyldighet bör

inträda såsom en själfklar följd, oberoende däraf, huru lång tid förflutit

mellan förvärfvet och afyttringen. I anslutning till den praxis, som på

förevarande område kan anses hafva utvecklat sig, torde det härutöfver

befinnas lämpligt stadga, att, där endast en viss kortare tid, exempelvis

tre år, förflutit efter förvärfvet, vinsten å afyttringen underkastas beskatt­

ning, utan att man ingår i någon pröfning, om förvärfvet verkligen afsett

att bereda1 vinst eller ej. Den jämförelsevis korta tid, som det afyttrade

föremålet ägts, kan nämligen anses gifva berättigad anledning antaga, att

vinstsyfte här verkligen förelegat.»

Inom kammarrätten uttalade två ledamöter i förevarande afseende

skiljaktiga meningar. Af den ene af dessa ledamöter framhölls, att bland

de mera påtagliga bristerna i gällande skattelagstiftning vore den privile­

gierade ställning, som vore inrymd åt förvärfvare af så kallade konjunk­

turvinster. Den, som arbetade sig till en jämförelsevis ringa inkomst,

vore underkastad en ofta synnerligen betungande beskattning, medan den,

hvilken utan något sitt åtgörande, allenast genom värdestegring å fast

egendom, aktier och andra valutor, förvärfvade en förmögenhet, i de flesta

fall förblefve alldeles skattefri. Hvarje konjunktur vinst borde beskattas

blott med den modifikation, som betingades af svårigheten, att när värde­

föremålet varit längre tid i afyttrarens ägo bestämma vinstens storlek.

Keservanten instämde följaktligen i kommitténs förslag, dock med det till-

lägg att, när förvärfvet af den afyttrade egendomen uppenbarligen skett i

spekulationssyfte, beskattning af vinsten skulle äga rum oberoende af den

tidslängd, som förflutit mellan förvärf och afyttring.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

100

kommitterade

Enligt 1904 års förslag till förordning om skatt af inkomst ocli för­

mögenhet samt om inkomstskatt å aktiebolag och andra juridiska perso­

ner skulle såsom beskattningsbar inkomst taxeras skattskyldigs samfällda

årsintäkter i penningar eller penningars värde, vare sig de härflöte af fast

egendom, af kapital eller af arbete eller i öfrigt tillflöte den skattskyl­

dige. Såsom inkomst skulle dock icke taxeras, bland annat, hvad som

förvärfvades genom giftorätt, arf eller testamente och i hemföljd, morgon­

gåfva eller fördel af oskiftadt bo eller genom gåfva af fast egendom eller

annan gåfva, såvida den ej utginge under form af periodiskt understöd,

dock att hvad någon mottoge såsom bidrag till sin undervisning eller upp­

fostran vore från skatteplikt frikalladt. Ej heller skulle såsom inkomst

taxeras vinst å tillfällig afyttring af fast eller lös egendom, som tillfallit

säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock utöfver tre år va­

rit i hans ägo, ej heller kapital, som tillfälle någon på grund af försäk-

ringsaftal. Afdrag skulle medgifvas för sådan förlust å skattskyldigs

verksamhet, som ej vore att hänföra till kapitalförlust.

Kammarrätten, som den 3 december 1904 afgaf utlåtande öfver nyss­

nämnda förslag, berörde icke frågan om beskattning af kapitalförvärf i

vidare mån än genom uttalandet därom, att därest såsom inkomst i vissa

fall skulle beskattas hvad som hittills betraktats såsom kapitalförvärf,

borde äfven i förordningen inrymmas en viss rätt till afdrag för liden ka­

pitalförlust. Eljest kunde, om t. ex. någon under samma beskattningsår

sålde två af honom tillförene köpta fastigheter och å den ena gjorde en

vinst af 10,000 kronor, men å den andra förlorade samma belopp eller

mera, följden blifva, att han i allt fall skulle beskattas för nämnda vinst.

Tre af kammarrättens ledamöter hade emellertid ett gemensamt an­

förande i förevarande ämne, som jag tillåter mig återgifva.

Det syntes dessa ledamöter, att den bestämmelse, som återfunnes i

1903 års danska skattelag eller att inkomst genom försäljning af skatt­

skyldigs egendom icke beskattades, såvida icke försäljningen tillhörde hans

näringsverksamhet eller företagits i spekulationssyfte, då Ärilsten räknades

till inkomst, och å andra sidan afdrag för förlust vore medgifven, ägde

företräde framför det framlagda förslaget. En följd af däri föreslagna

föreskrifter torde i öfrigt blifva, att, så vidt sådant kunde ske, försälj­

ningen uppskötes till tid, som ej föranledde skatteplikt.

Yille man beskatta annan tillfällig försäljningsvinst än den, som upp-

stode genom spekulationsaffär, borde all vinst å afyttring af egendom be­

skattas eller med andra ord såsom inkomst räknas hvarje ökning i för-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

101

mogenhet, som för skattskyldig uppkomme genom försäljning af honom

tillhörig egendom, den kunde hafva tillhört honom längre eller kortare tid

samt förvärfvats på ena eller andra sättet.

Den nu lämnade utredningen visar oförtydbart, att det är förenadt Departa-

med stora vanskligheter att fastställa hvad som skall räknas till beskatt- mentsche^en-

ningsbar inkomst. Så mycket är dock klart, att dit icke höra penning­

medel, som inflyta vid realiserandet af den skattskyldiges förmögenhet

eller förmögenhetsdel, för så vidt icke realisationen innebär någon vinst för den

skattskyldige. Detta har, på sätt framgår af mitt yttrande i samman­

hang med frågan om beskattning af skogsinkomsten, af mig redan behö­

rigen beaktats. Däremot är gränsen för skattskyldigheten svårare att

draga, då verkligt förmögen]letsförvärf föreligger, j

Någon gräns i sådant afseende finnes icke angifven i nu gällande

skatteförfattningar. Praxis har emellertid på detta område fastslagit reg­

ler, som i fråga om följdriktighet och jämnhet i beskattningsresultatet i

mera än ett fall lämna åtskilligt öfrigt att önska.

På grund häraf och då i en rationellt uppställd skatteförfattning af

ifrågavarande slag klarhet öfver inkomstbegreppet icke utan olägenhet kan

undvaras, hafva i föreliggande författningsförslag härutinnan lämnats norme­

rande bestämmelser. I nämnda förslag liksom i alla moderna utländska

skatteförfattningar, där denna frågan behörigen beaktats, har man sökt

nå målet på indirekt väg. Yisserligen fastslås i 6 § af författningsför-

slaget, att såsom inkomst skola taxeras skattskyldigs samfällda årsintäkter

i penningar och penningars värde, vare sig de härflutit af fast egendom,

af kapital eller af arbete. Men då stadgandet är förbundet med bestäm­

melse därom, att dessa årsintäkter skola taxeras såsom inkomst »med un­

dantag och efter afdrag», som i författningen vidare stadgas, har hufvud-

vikten i förevarande afseende kommit att ligga på undantagen.

I fråga om dessa undantag äro de till stor del intet annat än ett

konfirmerande och förklarande af praxis. I vissa fall, särskild! där, på

sätt nyss nämndes, mot praxis kunna göras vägande anmärkningar, inne­

bära dock undantagen nyheter, som kräfva sin motivering.

Till en början må nämnas, att såsom inkomst skall icke taxeras hvad Arf m- m-

som förvärfvats genom giftorätt, arf eller testamente eller i hemföljd, mor­

gongåfva eller fördel af oskiftad! bo. Någon meningsskiljaktighet därom,

att dessa slags förmögenhetsforvärf falla utom inkomstskattens ram råder

Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition Nr 88.

102

Kungl. Mqj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Gåfva.

väl hvarken här eller utomlands. Förvärf af dylik beskaffenhet, som an­

ses böra medföra skattskyldighet, drager ju redan så godt som allestädes

i form af kvarlåtenskaps- eller arfsskatt afgift till staten.

I bevillnings- och inkomstskatteförordningarna finnes ingen annan be­

stämmelse om skattskyldighet för gåfva, än att periodiskt understöd skall

räknas såsom inkomst af arbete. Praxis har i anslutning härtill allenast

i de fall, där gåfvan haft karaktär af dylikt understöd, tagit gåfvobelop-

pet till beskattning hos gåfvotagaren genom inkomstbevillning och inkomst­

skatt. I saknad af tillämplig bestämmelse i författningarna har gifvare i

dylika fall icke vid sin egen inkomsttaxering kunnat göra afdrag för

gåfvobeloppet. I mån som gåfvan utgått af gifvarens årsinkomster, har

förty samma belopp beskattats hos såväl gifvare som gåfvotagare.

Hvad nu först angår gåfvas ställning i allmänhet till inkomstskatten,

äro, såsom den lämnade utredningen visar, meningarna något delade, och

från vissa håll har en benägenhet visat sig att betrakta gåfva af lös egen­

dom såsom beskattningsbar inkomst. En sådan ordning kunde ju synas

hafva sitt särskilda berättigande ii vårt land, där på grund af vissa för­

hållanden gåfva af lös egendom i allmänhet icke torde falla under den i

stämpelförordningen stadgade stämpelplikt. Detta oaktadt anser jag mig

dock icke böra ifrågasätta, att gåfva såsom regel likställes med inkomst.

Liksom nu i praxis, bör emellertid inkomstskatt utgå för årligt understöd,

för såvidt detsamma är gåfvotagaren på ett mera betryggande sätt tillför-

säkradt. Beskattningsbestämmelser rörande gåfva af annat slag torde i

stort sedt, åtminstone vill det synas mig så nu, bättre höra hemma i en

arfskatteförfattning än i en förordning om direkt beskattning af inkomst.

Såsom jag redan nämnt vid tillstyrkandet den 14 januari 1910 af Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse af vissa

§§ i stämpelförordningen, förestår också revision af gåfvostämpeln.

Har gåfva karaktär af årligt understöd och är understödet tillförsäk­

rad! gåfvotagaren, om icke under juridiskt bindande, så dock i en för ho­

nom betryggande ordning, synes gåfvan på goda grunder böra ingå bland

de den skattskyldiges årsintäkter, hvilka konstituera hans skatteförmåga.

Men af skäl, som icke torde behöfva angifvas, lärer emellertid denna syn­

punkt icke kunna vidhållas, när fråga är om understödsbidrag till någons

undervisning och uppfostran. Att beskatta lärjungar vid universitet och

skolor för medel, som uppburits i nu angifven ordning, är, såvidt jag

vet, för alla lagstiftningar främmande.

103

Föreliggande förslag, som i afseende å gåfva i hufvudsak lagfäster

praxis, har, såsom naturligt är, samtidigt sökt förekomma den dubbel­

beskattning af gåfvobelopp, hvarom jag nyss talade.

För förslaget i denna del går jag nu att redogöra. Enligt 8, 10

och 11 §§ har skattskyldigheten i förevarande afseende ordnats på föl­

jande sätt.

Såsom ett undantag från regeln, att gåfva icke taxeras såsom in­

komst, stadgas, att till inkomst räknas periodiskt understöd, därför gifva-

ren är berättigad till afdrag. Gåfvotagarens skattskyldighet är alltså be­

roende på gifvarens rätt till afdrag. Enligt 10 § är gifvaren berättigad till af­

drag för hvad som utgifvits på grund af åtagande eller annan förpliktelse

att tid efter annan utgifva visst belopp i penningar eller varor. 11 §

stadgar slutligen, att vid taxering af inkomst gifvaren ej får åtnjuta af­

drag för hvad han till annan utbetalat såsom bidrag till dennes undervis­

ning eller uppfostran.

På grund af dessa bestämmelser, som synas mig på ett nöjaktigt

sätt lösa frågan om skattskyldigheten för gåfva, skulle i de fall, där det

årliga understödet utgifves på grund af åtagande eller annan förpliktelse,

gåfvobeloppet beskattas hos gåfvotagaren och gifvaren vara berättigad att

vid taxering af sin inkomst göra afdrag för beloppet. Då det periodiska

understödet utbetalas såsom bidrag till någons undervisning eller uppfost­

ran, är gåfvotagaren fri från skattskyldighet, men gifvaren saknar rätt

att vid taxeringen göra afdrag för gåfvobeloppet.

Gränsen mellan beskattningsbara och icke beskattningsbara inkom-

KovjunHur-

ster torde ingenstädes vara så flytande som i fråga om konjunkturvrnster.t’msto m' m‘

Såsom af den förut lämnade utredningen framgår, har praxis i princip

fastslagit, att vinster af sagda natur äro skattepliktiga, allenast för såvidt

bakom den affär, hvarpå Aunsten uppkommit, legat spekulationssyfte. Ställd

inför svårigheten att i det speciella fallet afgöra, om sådant syfte före­

legat eller icke, har praxis alltmera öfvergått att göra beskattningen bero­

ende på den tidrymd, som förflutit mellan köp och försäljning af ifråga-

komna egendom. Ju kortare denna tidrymd varit, med desto starkare

skäl har man ansett sig kunna förutsätta, att spekulationssyfte förelegat.

En sådan gränsskillnad är naturligen alldeles för obestämd för att

kunna godkännas. Innan jag angifver min egen ställning till frågan,

skall jag i korthet redogöra för i vissa främmande länder gällande bestäm­

melser å ifrågavarande område.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

104

Departe­

mentschefen.

Danmark. Såsom inkomst räknas icke intäkter, som härflyta af för­

säljning af skattskyldig tillhörig egendom, för såvidt försäljningen icke

faller under den skattskyldiges näring eller företagits i spekulations­

syfte.

Preussen. Yinst af i spekulationssyfte afslutade affärer efter afdrag

af eventuella förluster å likartade affärer anses som beskattningsbar in­

komst äfven för skattskyldiga, som icke hafva till yrke att företaga så­

dana affärer.

Bayern. Frågan huruvida en tillfällig lotteri- eller spekulationsvinst,

som icke härflyter af den skattskyldiges yrkesmässigt utöfvade närings­

verksamhet, är att beskatta såsom inkomst, har icke blifvit löst genom

lagstiftningen. I praxis betraktar man dylika tillfälliga vinster såsom

ökning af förmögenheten och beskattar den följaktligen icke genom in­

komstskatt.

Yid inkomstskattelagens förberedande behandling väcktes ett förslag

att, i öfverensstämmelse med den preussiska lagstiftningen i ämnet, till

vederbörande artikel foga ett tillägg af följande innehåll: »Vinsten af

icke yrkesmässigt men i spekulationssyfte företagen försäljning af fastighe­

ter, värdepapper och fordringar är efter afdrag af förluster underkastad

inkomstskatt.» Förslaget förkastades emellertid dels med hänsyn till svå­

righeterna vid stadgandets tillämpning, dels på grund af farhågan att yr-

kesspekulanterna, särskildt de som handlade med fastigheter, skulle med

stöd af ett sådant stadgande söka att undgå näringsskatt och i stället er­

lägga den lindrigare inkomstskatten.

Wurtemberg. Såsom skattepliktig inkomst anses vinst vid köp och

försäljning af fastigheter, värdepapper och annan egendom, om affären

företages i spekulationssyfte och den skattskyldige har för vana att be­

drifva sådana affärer eller om affären afslutas såsom en differensaffär.

Baden. I de särskilda anvisningarna till inkomstskattelagen angifves,

att såsom beskattningsbar inkomst icke räknas lotterivinster och vinst vid

fastighetsförsäljning, såvida icke köp och försäljning af lotter och fastig­

heter bedrifves yrkesmässigt.

Det synes mig icke lämpligt att nu inskränka sig till ett lagfästande

af rådande praxis här i riket. Redan de svårigheter, som vid lagtill-

lämpningen skulle uppstå, om beskattningen af konjunkturvinster blefve

beroende på ett så subjektivt moment som spekulationssyfte, mana till ett

mera fast reglerande af beskattningen. Därjämte synes det mig, som om, på

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

105

satt vid frågans tidigare behandling framhållits, det icke vore annat än i sin

ordning, att äfven konjunkturvinster, som icke äro resultatet af spekulations­

affärer, betraktas och beskattas såsom inkomst. Därvidlag torde det emellertid

böra, såsom ock af målsmännen för denna ordning ständigt föreslagits, faststäl­

las någon längsta tidrymd, inom hvilken affären skall vara afslutad, för att

skattskyldigheten för vinsten skall inträda. Att därvid, såsom vid frågans

tidigare behandling inom kammarrätten af en enskild ledamot därstädes

föreslagits, göra undantag för spekulationsvinster och stadga skattskyldig­

het för dylika vinster oberoende af den tid, som förflutit mellan affärens

början och slut, kan visserligen vara principiellt riktigt, men bröte ej

udden af anmärkningarna emot det nuvarande systemet och är i allt fall

mindre erforderligt, om blott den tidrymd, hvarom nu är fråga, sättes

tillräckligt lång.

I det afseendet hafva ju under diskussionen i ämnet framkommit

skilda förslag. Huru man än ställer sig härtill, torde det i regel kunna

sägas erfordras en längre tid för afveckling af en fastighetsaffär än en

affär, som afser värdepapper eller annan lösegendom. Utgår man härifrån,

synes mig föreliggande förslag innebära en tillfredsställande lösning af

frågan.

Hvad jag nu yttrat ansluter sig ju närmast till inkomstskattebegrep-

pets omfång. I förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhets­

skatt har ock bland de indirekta allmänna bestämmelserna rörande in­

komster inryckts ett stadgande, att såsom inkomst taxeras icke vinst å

icke yrkesmässig försäljning af fast eller lös egendom, som tillfallit säljaren

annorledes än genom köp eller byte eller ock af honom förvärfvats genom

köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast egendom, tio år eller

därutöfver och eljest fem år eller därutöfver.

Detta i 8 § förefintliga stadgande har sin motsvarighet i 7 §, där

såsom inkomst af arbete upptagits bland annat vinster af tillfällig natur,

därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig försäljning af fast eller lös

egendom, som förvärfvats genom köp eller byte och varit i säljarens ägo,

om det är fast egendom, under mindre än tio år och eljest under mindre

än fem år.

Med anledning af en kammarrättens anmärkning mot sistnämnda

bestämmelse bör denna kompletteras i syfte att närmare angifva, att in­

komsten å spekulationsaffärer under ett år utgör saldot mellan vinster och

förluster samt att, om förlusterna äro större än vinsterna, beskattning

icke äger rum.

Bih. till BiJcsd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

14

106

Öfriga i 8 § gifna bestämmelser om icke beskattningsbar inkomst

mng m. m.

tor(je ej krafva någon motivering. Däremot bar frånvaron af stadgande

om undantag från inkomstbeskattningen af viss inkomst framkallat an­

märkningar från kammarrättens sida. Kammarrätten yttrar sålunda:

»I öfverensstämmelse med föreskrifterna i gällande inkomstskatteför-

ordning 7 § d) föreslogs i 7 § af 1904 års förslag, att »hvad som

anvisats till bestridande af de med erhållna tjänster eller uppdrag förenade

särskilda kostnader» icke skulle taxeras såsom inkomst; och anfördes till

närmare belysning af hvad härunder borde inbegripas samma exempel som

i den nuvarande inkomstskatteförordningen. I sitt utlåtande öfver förslaget

yttrade Kamm arrätten, att ifrågavarande bestämmelser syntes böra uttryck­

ligen begränsas till hvad med dem från början åsyftats och jämväl i praxis

allmänneligen gjordes gällande, eller till allmänna tjänster och uppdrag.

Berörda föreskrifter hafva alldeles uteslutits i det nu remitterade för­

slaget, hvilket synes åsyfta, att exempelvis resesekostnadsersättning, trakta­

mente för förrättning å annat ställe än tjänstemans eller i förrättningen

deltagande persons vanliga boningsort, arvode eller traktamente för riks­

dag eller revision å annan ort än där arfvodes- eller traktamentstagaren

är bosatt, principiellt skall anses såsom beskattningsbar inkomst, med rätt

likväl att från inkomstens bruttobelopp göra afdrag för »alla utgifter för

inkomstens förvärfvande och bibehållande», hvartill väl i detta fall skulle

hänföras de kostnader, som utöfver inkomsttagarens vanliga lefnadskost-

nader för honom uppkommit genom den resa, för hvilken ersättning åt-

njutes, eller genom vistelsen utom hans vanliga boningsort.

Kammarrätten vill härvid till en början i formellt afseende anmärka,

att tydligt stadgande angående berörda afdragsrätt, hvilken måste antagas

vara i förslaget afsedd, icke synes vara meddeladt vare sig i förordningen

eller i punkten 5:o af anvisningarna, då ifrågavarande afdrag väl näppe­

ligen torde enligt vanligt språkbruk hänföras under »driftkostnader».

Beträffande själfva saken anser kammarrätten den nu gällande skatte­

friheten för ifrågavarande ersättningar böra bibehållas med afseende å

allmänna tjänster och uppdrag, då ju det sätt, hvarpå ersättningen för

dessa bestämmes, lämnar nödig garanti för att densamma ej tilltages högre

än behofvet i allmänhet kräfver.

Genom den föreslagna ändringen lärer för öfrigt någon afsevärd ök­

ning i statens skatteintäkter icke kunna förväntas, men däremot skulle

tvifvelsutan både för de skattskyldige och för taxeringsmyndigheterna

mången gång uppkomma betydande svårigheter vid beräkningen af afdra-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

107

gens och den beskattningsbara återstodens belopp. I all synnerhet måste

dylika olägenheter befaras, därest reglerna för beskattningen af ifråga­

varande ersättningar på föreslaget sätt ändras i förordningen om inkomst-

ocb förmögenhetsskatt men däremot bibehållas oförändrade i bevillnings-

förordningen. Då enligt den föreslagna lagstiftningen deklarationerna

skola äga samma betydelse för bevillningstaxeringen och taxeringen till

inkomst- och förmögenhetsskatt, lärer det icke kunna undvikas, att genom

den angifna olikheten mellan de båda förordningarna deklarationsformuläret

kompliceras och deklarationspliktens behöriga fullgörande för de skatt­

skyldige försvåras.»

.

V

Lika med kammarrätten håller jag före, att skattskyldighet för öfver-

jskott å arfvode, hvarom här är fråga, kan ur statsfinansiell synpunkt

anses vara utan betydelse. Det är sålunda icke finansiella hänsyn, som

gör att jag biträder förslaget i denna del.

Frågan synes mig i stället gälla, om några särskilda skäl kunna för­

anleda till att i förevarande afseende göra skillnad mellan dem, som i

enskildas tjänst uppbära ifrågavarande slag af ersättningar och arfvoden,

samt dem, hvilkas ersättningar och arfvoden utgå efter ett officiellt ut-

färdadt resereglemente eller andra af lagstiftare eller offentlig myndighet fast­

ställda grunder. Inkomsterna äro i bägge fallen fullt likartade, och ut­

räkningen af behållningen af t. ex. reseersättning ställer sig naturligen

lika svår eller lika lätt i ena som andra fallet. Under sådana förhållan­

den och då förslaget äfven i öfrigt sökt bättre än hittills genomföra full

likställighet mellan ifrågavarande kategorier löntagare, synes det mig icke

lämpligt, att i förevarande afseende vidare upprätthålla en åtskillnad

mellan de olika slagen tjänsteuppdrag.

J

På sätt kammarrätten framhåller, skulle till beskattning tagas allenast

vederbörande ersättning och arfvode efter afdrag af alla omkostnader.

Detta förhållande har i anledning af kammarrättens därutinnan gjorda

anmärkning starkare markerats i punkten 5:o) af anvisningarna.

Kammarrättens erinran beträffande bevillningsordningens bestämmelser

i förevarande del synes mig, såsom jag vid behandlingen däraf skall när­

mare utveckla, böra föranleda till vissa jämnkningar därstädes.

Afdrag.

När, såsom i fråga om förevarande skatteförslag, syftemålet är att

(9, lo och

såvidt möjligt träffa den på inkomst grundade skatteförmågan, ligger het ^

uppenbarligen stor vikt uppå, att rätten till afdrag vid inkomstens taxering

anvisning-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

108

erhåller fullt bestämda men ej heller för trångt fastställda gränser. Ju

mera renodlad inkomsten blir, ju mer man genom afdrag tager hänsyn,

till de yttre förhållanden, som kunna inverka på skatteförmågan i allmän­

het, desto kraftigare kan skatteskalan göras.

I det föreliggande förslaget har också afdragsrätten erhållit en vida större

utbildning än i nuvarande inkomstskatteförordning. Utöfver de naturliga.

afdragen (9 §) eller afdrag för kostnader, som omedelbarligen gjorts för

inkomstens förvärfvande, hafva afdrag, jag kallar dem här nedan konven­

tionella (10 §), medgifvits, som icke direkt äga samband med den skatt­

skyldiges verksamhet eller äro förutsättningar för inkomstens åtnjutande,

men som i allt fall på grund af sin natur nedsätta den skattskyldiges

förmåga att disponera öfver sina efter de naturliga afdragen framkomna

inkomster.

Sedan inkomsterna genom de naturliga och konventionella afdragen

bringats ned till en nivå, som gifver inkomster af samma storlek en åtmin­

stone till det yttre likvärdig bärkraft, är grunden lagd för utmätandet af

skatteskalorna. I en inkomstskatteförordning är det nämligen först och.

främst inkomsternas storlek, som blir bestämmande för de skilda skatte­

satserna. Dessa kunna i förhållande till hvarandra vara formade än

degressivt än progressivt.

Sedan med ledning af skatteskalorna skatteprocenten för en hvar

skattskyldig blifvit bestämd, uppkommer frågan, huruvida denna skatte-

procent bör tillämpas å hela den taxerade inkomsten. Ty ehuruväl

efter de naturliga och konventionella afdragen endast den inkomst må i

regel anses vara taxerad till skatt, som den skattskyldige kan använda

för bestridande af sina och sin familjs verkliga lefnadskostnader, kunna

dock kostnaderna för skattskyldiga med lika stora inkomster och vid

samma lefnadsstandard på grund af särskilda förhållanden vara afsevärdt

olika. Man må allenast tänka på hushållens olika storlek och därjämte

hafva för ögonen, huruledes vid de små inkomsterna äfven den minsta

olikställighet i nämnda afseende kommer att icke oväsentligt rubba för­

hållandet i ekonomi de skilda hushållen emellan.

I anslutning härtill har äfven utbildats ett system afdrag, som jag

här nedan kallar speciella, 19 §, med ändamål att i fråga om de lägre inkom­

sterna från skattskyldighet undantaga så stor del af inkomsten, som i det

särskilda fallet efter vissa yttre tecken att döma uppenbarligen erfordras-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

109

för att inom de lägre inkomstkategorierna i skattskyldighet jämnställa skatt­

skyldiga med lika stora inkomster.

Jag öfvergår nu att närmare behandla de skilda afdragen, i den

mån desamma på grund af anmärkningar från kammarrättens sida eller

eljest kunna erfordra motivering.

Yid uppskattning af inkomsten af ett hvart slag är, som redan

Naturliga af-

nämnts, den skattskyldige berättigad att göra afdrag för alla de kostnader, rag'

som omedelbart varit förenade med inkomstens förvärfvande.

I dessa afdrag ingår afdrag för aflöning, kost och öfriga utgifter för

de i skattskyldigs verksamhet använda biträden och arbetare. Däremot lärer

varande barn.

ingen erinran vara att göra.

I sammanhang med detta stadgande torde det emellertid vara på sin

plats att redogöra för en annan bestämmelse, nämligen den, som återfinnes

i de särskilda anvisningarna under punkterna l:o) och 5:o). Där förklaras,

att afdrag ej må äga rum för lön och underhåll åt hemmavarande barn,

som deltaga i arbetet med fast egendoms skötsel eller i husfaderns rörelse

eller yrke, så framt de icke särskildt taxeras för inkomst däraf.

Denna bestämmelse har sin motsvarighet i främmande länders skatte-

författningar. Enligt t. ex. danska inkomstskattelagen skattar gift man

för alla de inkomster, som tillflyta hushållet, och till dessa inkomster

räknas, utom hustruns inkomster, äfven de, som åtnjutas af de af fadern

ekonomiskt beroende barn, som icke hafva eget hushåll.

Att, på sätt kammarrätten i sitt utlåtande hemställt, öfverflytta ett

däremot svarande stadgande i hela sin omfattning till svensk lagstiftning,

anser jag vara, utom väl främmande för uppfattningen här i riket, dess­

utom af jämförelsevis ringa betydelse. Däremot lärer det i och för sig

få anses ganska naturligt, att husfadern beskattas för all den inkomst,

som intjänas i familjens i ett intresseskap förenade arbete. Egentligen

torde ock bestämmelserna i punkterna l:o) och 5: o) af anvisningarna icke

innebära annat än ett lagfästande af praxis inom de yrkeskretsar, där

fadern redan är taxerad till inkomstbevillning och inkomstskatt. Hvad

särskildt angår familjens arbetande minderåriga barn, synas för öfrigt

nämnda bestämmelser så mycket mer erforderliga, som fadern, på sätt

jag strax skall angifva, icke sällan skulle komma i åtnjutande af skatte-

lindring i förhållande till antalet sådana barn.

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 88.

110

Slitage.

I 9 § af förslaget stadgas vidare, att för värdeminskning af bygg­

nader, grufvor, inventarier ocli annan dylik egendom, som användts i skatt-

skyldigs näring, må afdrag ske i den ordning, som angifves i de särskilda

anvisningarna. Och i punkt 5:o) af dessa anvisningar förklaras, att af­

drag, hvarom nu är sagdt, får ske under form af viss efter värdeminsk­

ningen afpassad årlig afskrifning, dock hvad beträffar jordbruksinventarier i

den ordning, jag vid behandlingen af inkomst af fast egendom redan angifvit.

Hvad sålunda föreskrifvits, har, utom hvad angår byggnader, redan

nu sin tillämpning i afseende å inkomst af rörelse.

Från kammarrättens sida har erinran gjorts mot att utsträcka

afdrag för slitage till byggnader, och återgifver jag hvad kammarrätten

därutinnan anfört.

»Hå i förevarande paragraf medgifves, att vid uppskattningen af in­

komst af fast egendom afdrag må ske för fastighetens underhåll, synes

det möta betänkligheter att, på sätt tillika föreslagits, medgifva afdrag för

värdeminskning å byggnader, utan att ens någon inskränkning göres till

vissa slag af byggnader. Därest dylikt afdrag skulle medgifvas, lärer det

visserligen vara från teoretisk synpunkt själffallet, att af draget bör till

sitt belopp bestämmas med hänsyn till den tidslängd, hvarunder byggna­

den kan antagas komma att bestå, därest den väl underhålles, men i

praxis torde det komma att möta synnerligen störa svårigheter att på

rättvist sätt bestämma afskrifningsprocenten, helst som »lifslängden» för

byggnader med olika byggnadssätt och användning företer mycket stora

växlingar och för vissa slag af byggnader kan mätas i århundraden.

Kammarrätten kan sålunda icke förorda förslaget om rätt till afdrag

för värdeminskning å byggnader; men om sådan rättighet likväl anses

böra införas i lagstiftningen, synes densamma böra inskränkas till bygg­

nader, som användas i industriell eller därmed jämförlig verksamhet af

sådan beskaffenhet, att de äro utsatta för jämförelsevis hastig förstöring.

Under inga omständigheter böra enligt kammarrättens mening dylika af­

drag få ske för boningshus.»

För egen del kan jag icke biträda kammarrättens anmärkning. I

och med det att man tager till beskattning den verkliga inkomsten af

fast egendom, däri inbegripet hyresvärdet af egen bostad, kan man icke,

utan åsidosättande af den skattskyldiges berättigade anspråk på afdrag

för egna omkostnader för inkomstens förvärfvande, förneka honom afdrag

för slitage i hela den utsträckning, hvarom nu är fråga. Det är visser-

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 88.

111

ligen sant, att i förevarande liksom andra fall svårigheter till en början

kunna möta för enskilda och taxeringsmyndigheter vid taxeringsarbetet.

Men helt snart lärer det nog utbildas en fast praxis, som, stödd på er­

farenheten inom de skilda orterna, efter ensartade grunder allt efter bygg­

nadernas beskaffenhet och användning fastställer den lämpliga afskrifnings-

procenten.

Jag öfvergår nu att behandla de konventionella afdragen. Dessa af-

Konventio-

drag äro, om man undantager ränta å gäld, af beskaffenhet, att de alltidndlaafdra9-

i deras helhet skola göras å den skattskyldiges samlade inkomster af alla

slag, sedan dessa inkomster blifvit genom de naturliga afdragen renodlade.

I 10 § stadgas, att skattskyldig äger rätt till afdrag för, bland annat,

Undantags-

undantagsförmaner samt hvad som eljest utgifvits på grund af åtagande J'ör™åner-

eller annan förpliktelse att tid efter annan utgifva visst belopp i pen­

ningar eller varor.

I sammanhang med behandlingen af frågan om beskattning af gåfva

har jag delvis redan yttrat mig öfver omförmälda afdrag. Hvad angår

afdrag för undantagsförmåner, har kammarrätten erinrat, att kammarrätten

i sitt utlåtande öfver 1904 års förslag anmärkt, att affattningen af 10 §

i nämnda förslag skulle medgifva den tolkning, att såväl i fråga om un­

dantagsförmåner som eljest afdrag finge ske äfven för kapitalafbetalning å

skuld, ett afdrag, som förut icke varit vid taxering medgifvet och ej hel­

ler syntes böra medgifvas. Beträffande rätt till afdrag för undantagsför­

måner intoge 10 § i det nu föreliggande förslaget samma ståndpunkt som

1904 års förslag oaktadt i förstnämnda förslag, 11 §, uttalades, att afdrag

ej finge äga rum för kapitalafbetalning å skuld. Att undantagsförmåner,

då de, såsom oftast torde vara fallet, betingats vid försäljning af fast egen­

dom, måste anses åtminstone delvis motsvara kapitalafbetalning å skuld,

syntes emellertid icke kunna förnekas. Då en fastighet försåldes med

förbehåll om undantag, finge köpeskillingen anses utgöras af dels det i

penningar bestämda beloppet dels ock kapitalvärdet af undantaget, och

denna senare del af köpeskillingen afbetalades efter hand som undantaget

utginge. Kammarrätten ansåge sig följaktligen böra vidhålla sin uppfatt­

ning, att afdrag för undantagsförmåner icke borde medgifvas.

Riktigheten af kammarrättens uttalande låter sig visserligen icke helt

förnekas. Men ett uteslutande af ifrågakomna afdrag skulle ej heller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Förlust.1

innebära full rättvisa, enär, såsom kammarrätten antyder, en del af de

årliga undantagsförmånerna måste anses motsvara ränta å den oguldna

köpeskillingen. I anledning häraf och då praktiskt taget ifrågavarande

utgift dock har natur af årlig afgäld från egendomen och denna afgäld i

allt fall blir beskattningsbar i dens hand, som åtnjuter undantagsförmå­

nerna, anser jag mig böra biträda förslaget i förevarande del.

Enligt 8 § i gällande inkomstskatteförordning må skattskyldig njuta

afdrag för sådan förlust å rörelse eller yrke, som ej är att hänföra till

kapitalförlust. Motsvarande bestämmelse i förslaget utsträcker afdrag af

ifrågavarande slag till förlust å verksamhet i allmänhet, alltjämt dock under

förutsättning att förlusten ej är kapitalförlust.

Med afseende å detta stadgande har kammarrätten anfört följande.

»I de vid förslaget till bevillningsförordning fogade anvisningarna

lämnas vissa normer för bedömandet af hvad med kapitalförlust bör för­

stås. Anvisningar i detta afseende torde emellertid böra meddelas äfven

i sammanhang med förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, hvil­

ken förordning synes böra afmattas med tanke på bevillningsförordningens

eventuella upphörande.

Då kapitalförvärf i vissa fall, exempelvis de i 7 § 3:o) c) afsedda,

beskattas såsom inkomst, synes det kunna ifrågasättas, att i likartade fall

afdrag medgåfves för kapitalförluster. Enligt förslaget skulle sådant afdrag'

ej få ske. Denna bestämmelse får väl dock ej anses utgöra hinder för

att, därest t. ex. en person under samma år gjort två tillfälliga fastighetsför-

säljningar, af hvilka den ena medfört vinst och den andra förlust, han beskattas

allenast för det belopp, hvarmed vinsten må hafva öfverskjutit förlusten.

Förslaget synes icke afse att medgifva afdrag för alla förluster, hvilka

icke äro kapitalförluster utan allenast för sådana, som uppstått å »verk­

samhet». Då denna term icke förut är i skattelagstiftningen använd, kan

det möta svårighet att noggrant angifva dess omfattning. Att den i sig

innefattar såväl rörelse och yrke som jordbruk, torde väl få anses otvif­

velaktigt; men någon ledning för bedömande, huruvida äfven annat bör

därunder inbegripas, har icke lämnats. För öfrigt bör anmärkas, att i anvis­

ningarna den inskränkning, som ligger i det nyss citerade ordet, ej iakttagits.»

Den blåst i inkomstkälla, som uppstår därigenom, att omkostnaderna,

därför afdrag må äga rum, öfverstiga inkomsterna, som härflyta från

samma inkomstkälla, är i skatteteknisk bemärkelse förlust. Afdrag för

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr SS.

113

sådan förlust får ske från sammanlagda beloppet af inkomsterna från andra

inkomstkällor, för såvidt förlusten icke är kapitalförlust.

Att, såsom kammarrätten ifrågasatt, angifva vissa normer för bedö­

mandet af hvad med kapitalförlust bör förstås, erbjuder otvifvelaktigt åt­

skilliga vanskligheter. Försök därntinnan har visserligen gjorts i bevill-

ningsförordningen. Men det torde hafva varit mindre där gifna ofullstän­

diga anvisningar än de särskilda förhållandena vid hvarje förekommande

fall, som i praxis varit bestämmande vid frågans lösning. På grund häraf

och då det hittills icke synes hafva stött på några större svårigheter för

taxeringsmyndigheterna att afgöra tvistiga spörsmål i hithörande ämne,

torde det icke vara erforderligt att ännu så länge lämna ytterligare anvis­

ningar i ämnet, helst desamma i allt fall icke kunna göras fullt uttöm­

mande.

I anledning af hvad kammarrätten med afseende å ordalydelsen af det före­

slagna stadgandet anfört må anmärkas, att med omläggningen af beskattningen

rätten till afdrag för förlust synes böra utsträckas att gälla ej blott förlust

å jordbruk utan äfven förlust å hvarje inkomstkälla, som grundar sig å

den skattskyldiges arbete. Förlust, därför afdrag må äga rum, bör alltså

icke inskränkas till vissa bestämda slag af inkomster. Yid sådant för­

hållande torde förlust å »verksamhet» bäst och korrektast angifva afsikten

med stadgandet, något, som, på sätt kammarrätten antydt, äfven bör när­

mare angifvas i anvisningarna.

Kammarrättens uttalande rörande afdrag för kapitalförlust har beaktats

vid alfattningen af 7 §. I

I ett flertal utländska inkom stskatteförfattningar hafva införts bestäm-

Försäkrings-

melser om afdrag för försäkringspremier. Med försäkringsrörelsens starka inemieK

utveckling i vårt land å lifvets skilda områden torde det jämväl vara

lämpligt att i författningen om inkomst- och förmögenhetsskatt upptaga en

dylik bestämmelse. Ett sådant afdrag bör i viss mån blifva en allmän

sporre till sparsamhet och ägnadt att i vissa afseenden utjämna skiljaktig­

heter i skattskyldigheten mindre inkomsttagare emellan. Afdraget, ehuru

tillförsäkradt en hvar skattskyldig intill ett belopp af 200 kronor, innebär

dock framför allt ett medgifvande åt den, som, i saknad af annan inkomst

än inkomster af eget arbete, söker betrygga familjens ekonomi i händelse »

af dödsfall, sjukdomsfall, olycksfall m. m.

Med anledning af en kammarrättens anmärkning har ordet försäkrings­

premier utbytts mot orden försäkringspremier och andra afgifter.

Bih. till Biksd. Prof. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 6G Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

15

114

Speciella

drag.

°f- Såsom jag redan nämnt, har i förslaget utbildats ett system af speci­

ella afdrag, som äro afsedda att verka efter det skatteprocenten blifvit

bestämd. Idet kan nämligen, på sätt redan antydts, icke förbises, huru­

som, trots att det taxerade beloppet kan i dess helhet af den skattskyldige

disponeras för hans och hans familjs verkliga lefnadskostnader, i öfrigt

likvärdiga inkomster kunna, beroende på särskilda ekonomiska förhållanden

å viss ort eller inom familjen, hafva vidt skild bärkraft.

Där förhållanden af nämnda natur föreligga, har förslaget velat från

skattskyldigheten undantaga någon del af inkomsten för att nedbringa

den faktiska om ej formella olikställigheten i skattskyldighet mellan in­

komster af samma storlek. De afdrag, som för sådant ändamål kunna

medgifvas, blifva uppenbarligen mer eller mindre godtyckliga. Ju all­

männare afdraget göres, med desto större försiktighet måste af naturliga

skäl afdraget bestämmas. Ar afdraget åter personligt och sålunda icke

gäller annan än viss skattskyldig, kan afdragets maximigräns göras friare.

Om för afdragsbeloppens storlek ej kan angifvas någon fullt exakt grund,

blir också gränsen mellan inkomster, därför afdrag må äga rum, och öf-

riga inkomster mer eller mindre en smaksak. I hvarje fall kunna dock

afdragen icke till någon verklig nytta göras gällande med afseende å

andra än mindre inkomsttagare.

I gällande bevillningsförordning återfinnas stadganden om dels orts-

afdrag, nämligen afdrag, där kostnaden för bostad är synnerligen hög i

jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet, dels ock undantagsvis

afdrag i de fall, där särdeles ömmande omständigheter (talrik familj, lång­

varig sjuklighet, olyckshändelse och dylikt) förekomma. Dessa afdrag få

sammanlagdt uppgå till högst 200 kronor.

Dessa två skilda slag af afdrag hafva i föreliggande förslag utvid­

gats, hvartill kommit afdrag för minderåriga barn.

I stort sedt är af dragssystemet ordnadt på följande sätt. Ortsaf draget

afser att nedbringa olikställigheten mellan skattskyldiga å skilda orter. Å

ort, där lefnadsomkostnaderna äro synnerligen höga i jämförelse med hvad

de äro inom riket i allmänhet, bör alltså från skattskyldighet fritagas ett

belopp hos alla de inkomsttagare inom taxeringsdistriktet, hvilkas inkom­

ster understiga hvad för åtnjutande af ortsafdraget i hvarje fall högst stadgats.

Jämte detta allmänna afdrag förefinnes ytterligare ett af ännu all­

männare natur. Genom sistnämnda afdrag söker man taga hänsyn till

antalet oförsörjda familjemedlemmar. En hvar skattskyldig med viss lägre

inkomst är sålunda berättigad att från inkomsten afdraga ett belopp af

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

115

100 kronor för hvarje minderårigt barn, i mån som barnet icke har egen

inkomst intill nämnda belopp.

Genom nu nämnda afdrag har emellertid icke tagits i betraktande

de ömmande ekonomiska omständigheter, som i speciella fall kunna ned­

sätta eller helt förtaga skattelörmågan. I afseende härå stadgas i 19 §

3 mom., att i enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund

af särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll af närstående, stark

skuldsättning, olyckshändelse och dylikt), väsentligen nedsatt, kan skatt­

skyldig, . hvilkens taxerade belopp icke öfverstiger 3,000 kronor, erhålla

nedsättning i detta belopp med högst hälften. Dessutom må undantagsvis

i fall, där särdeles ömmande omständigheter förekomma och inkomsten

icke öfverstiger 1,500 kronor, medgifvas full skattefrihet.

I afseende härå anför kammarrätten.

»De i 3 mom. inrymda bestämmelserna synas kammarrätten lämna

rum för vissa betänkligheter. Delade meningar lära sålunda kunna råda

därom, huruvida beskattningsnämndernas organisation skulle innebära

erforderlig garanti för en rättvis och likformig tillämpning af ifråga­

varande ganska tänjbara föreskrifter, kvilkas antagande kom me att med­

föra en ej oväsentlig utvidgning af omförmälda nämnders befogenheter. I

allt fall synes det önskligt, att de i mom. angifna grunderna för där af-

sedd skattelindring eller skattefrihet inskränktes till exempelvis långvarig

sjukdom och olyckshändelse eller åtminstone bestämdes närmare än för­

slaget afser. Äfven lärer kunna ifrågaställas, huruvida det kan anses af

verkligt behof påkalladt och lämpligt att i beskattningshänseende bereda

vissa giupper af skattskyldiga så betydande lättnader som de nu före­

slagna, lättnader, från kvilka andra skattskyldiga i tilläfventyrs ogynn­

sammare ekonomisk stallning, ehuru visserligen innehafvare af något större

inkomst eller förmögenhet, skulle vara uteslutna. En begränsning i af­

seende å de belopp, för kvilka skattefrihet skulle få åtnjutas, synes därför

ej sakna fog. Slutligen bör ej heller förbises, att det för vederbörande

beskattningsnämnder ofta nog kan blifva förenadt med stora svårigheter

att på förhand bedöma, huruvida de särskilda förhållanden, kvilka böra

föranleda skattelindring eller frihet från skatt, kunna antagas blifva af

den stadigvarande art, att skattskyldigs skatteförmåga vid uppbörden kom­

mer att vara väsentligen nedsatt.»

Med hänsyn till taxeringsmyndigheternas organisation och den erfa­

renhet, myndigheterna redan erhållit i förevarande afseende vid tillämp-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

116

ningen af bestämmelserna i 11 § bevillningsförordningen, hyser jag ingen

tvekan därom, att pröfningen af de mera personliga förhållanden, som

höra föranleda till lindring i skatt eller skattefrihet, skall kunna, utan att

några olägenheter af betydelse därigenom vore att förvänta, anförtros åt

nämnda myndigheter. Dock synes det mig, som om man i anledning af

hvad kammarrätten därutinnan anfört, bör närmare bestämma och begränsa

grunderna för skattelindring. I anslutning härtill och då af de särskildt

angifna skattelindringsgrunderna skuldsättning redan behörigen beaktats,

så långt skattelagstiftningen sådant lämpligen kan medgifva, genom afdrag

för all skuldränta oafsedt inkomstens art, har jag ansett mig böra såsom

skattelindringsgrunder föreslå långvarig sjukdom, underhåll af närstående

och olyckshändelse.

Subjektiv

I sammanhang därmed att afdragen behandlats, torde, med hänsyn till

skattskyldig-

f|eil föreslagna anordningen beträffande föreningar för ekonomisk verk-

Kooperativa

samhet, jämväl dessas skattskyldighet böra upptagas till skärskådande.

/3%niniiaoch

Inrian så sker, synes det lämpligt att i största allmänhet redogöra för

12

§§]. bestämmelserna om den subjektiva skattskyldigheten, såvidt angår svenska

juridiska personers skattskyldighet för inkomst och förmögenhet.

I full anslutning till gällande inkomstskatteförordning skall enligt före­

liggande förslag enskild person taxeras till inkomstskatt äfven för honom

tillkommande andel af inkomst, som åtnjutes af vanliga handelsbolag, kom­

manditbolag, enkla bolag och rederier, som ej äro aktiebolag, oberoende

om utdelning af bolagets vinst helt eller delvis ägt rum.

Aktiebolag och solidariska bankbolag liksom ock sådana bolag, som

enligt särskild författning äro skyldiga att afstå sin vinst, samfund, stif­

telser, verk och inrättningar, föreningar för ekonomisk verksamhet och

andra juridiska personer än dels de af mig först nämnda, dels ock, utom

offentliga samfälligheter och inrättningar, pensionsanstalter och fromma

stiftelser, skatta själfva för förvärfvad eller eljest åtnjuten inkomst, med

iakttagande att, hvad angår aktiebolag och solidariska bankbolag, aktie-

och lottägarna därjämte äro skattskyldiga för uppburen utdelning.

Alltså beskattas inkomst

1) hos förstnämnda bolag och rederier allenast hos delägarna,

2) hos aktiebolag och solidariska bankbolag helt och hållet hos bolaget

samt, i den mån utdelning äger rum, jämväl hos aktie- och lottägarna,

8) hos öfriga juridiska personer, som äro skattskyldiga, sålunda järn-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

117

väl hos föreningar för ekonomisk verksamhet, helt men ook allenast hos

vederbörande juridiska person.

Skattskyldighet för förmögenhet har uteslutande lagts å enskilda

personer, till hvilkas skattepliktiga förmögenhet alltså äfven räknas aktier,

lotter och andelar i bolag och andra samfälligheter. Undantag från denna

regel har gjorts allenast för sådana juridiska personer, föreningar och sam­

fund, hvilkas medlemmar icke på grund af medlemsskapet äga del i för­

eningens eller samfundets förmögenhet, äfvensom stiftelser. Dessa äro föl­

jaktligen underkastade förmögenhetsskatt, dock endast för såvidt de icke

äro befriade från skatteplikt för inkomstskatt.

För att nu återgå till skattskyldigheten för föreningar för ekonomisk

verksamhet är densamma alltså i allmänhet ordnad sålunda, att föreningen

själf och ensam skattar för sin inkomst, vare sig denna utdelas eller fon­

deras, samt att föreningsmedlemmarna, som förty äro befriade från inkomst­

skatt för utdelning, genom förmögenhetsskatten beskattas för värdet af

sina andelar i föreningen.

Därigenom har emellertid icke en på senare tid alltmera aktuell fråga

blifvit löst, nämligen frågan om föreningarnas, det vill säga de koopera­

tiva föreningarnas, skattskyldighet med afseende å rabatter och dylika ut­

delningar till medlemmar och andra kunder. Då jag nu upptager till

skärskådande denna fråga, afser jag, där icke annat sägs, närmast kon­

sumtionsföreningarna, men äger, hvad jag därutinnan anför och föreslår,

äfven sin tillämpning på öfriga kooperativa föreningar.

Att döma af Kungl. Maj:ts beslut på senare tider i mål angående

taxering af dylika föreningar, skulle sådan förening alltid vara skattskyldig

för inkomst, som fonderas eller som utdelas till medlemmar i förhållande

till gjorda kontanta insatser. Den del af årsinkomsten, som i form af

rabatter utdelas till kunder, är fri från skatt, såvidt föreningen handlar

endast med medlemmar, men eljest underkastad skatteplikt, oberoende om

rabatterna komma föreningens medlemmar eller andra kunder till godo.

Innan jag härefter öfvergår att redogöra för den ordning, hvari enligt

min mening förevarande fråga bör lösas, skall jag till en början anhålla

att få anmäla åtskilliga i ämnet inkomna framställningar. Dessa fram­

ställningar hafva gjorts af Stockholms köpmannaförenings handelskammare,

handelskammaren i Gäfle, föreningen Gottlands handels- och sjöfartskam-

mare, handels- och sjöfartsnämnden i Malmö, Smålands och Blekinge han­

delskammare, Sveriges allmänna handelsförening, specerihandlarföreningen

i Stockholm, Stockholms mjölk- och matvaruhandelsförening, Sveriges all-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

118

männa handelsförening, Göteborgs minuthandelsförening och slutligen fjärde

allmänna svenska handelskammarmötet i Stockholm år 1909. Sistnämnda

möte har i sin skrifvelse åberopat ett föredrag i ifrågavarande ämne, som

hållits vid mötet af juris doktorn J. C. Lembke och hvilket finnes åter-

gifvet i ett vid skrifvelsen fogadt tryckt häfte.

I samtliga de sålunda inkomna skrifterna yrkas en väsentlig utvidg­

ning af de kooperativa föreningarnas skattskyldighet.

A andra sidan har kooperativa förbundet i en till Kungl. Maj:t in-

gifven skrift gjort framställning i syfte, bland annat, att de kooperativa

föreningarna måtte befrias från skattskyldighet å uppkomna öfverskott.

I de framställningar, däri fordrats utsträckning af nämnda skattskyl­

dighet, har i sådant afseende framhållits bjand annat, att de kooperativa

konsumtionsföreningarna, hvilkas ursprungliga syfte varit att åt mindre

bemedlade för billigt pris anskaffa nödvändighetsvaror, numera utvidgat sin

verksamhet i sådan riktning, att den ingalunda blott afsåge de mindre

bemedlade, ej heller endast rena nödvändighetsartiklar.

Såväl genom det i sådant afseende utvidgade omfånget af de enskilda

föreningarnas verksamhet som genom den utbredning det kooperativa för-

eningsväsendet erhållit, intoge detsamma, framhålles det, numera en ställ­

ning, som gjorde de kooperativa föreningarna till jämställda konkurrenter

med den yrkesmässiga handelns utöfvare, så mycket mera som förenin­

garnas handelsrörelse bedrefves under fullt yrkesmässiga former. Starkast

framträdde en förenings likställdhet med yrkesutöfvarne, då densamma ut­

sträckte sin verksamhet äfven till utom föreningen stående; och en sådan

utsträckt verksamhetskrets förekomme numera inom ett flertal kooperativa

föreningar.

De skäl, som i öfrigt framföras i nu förevarande framställning, torde

bäst återgifvas, om jag citerar doktor Lembkes föredrag. Detta lyder som följer.

»Bland de finansrättsliga frågor, som ännu vänta sin lösning, och som

väl torde komma att vid den omläggning af vårt skatteväsende, som ställts

i utsikt, väcka särskildt intresse hos handelns och industriens män, är

frågan om de kooperativa företagens beskattning icke den minsta. Som

bekant anses enligt gällande svensk praxis, att de kooperativa företagen

— konsumtions- såväl som produktionsföretagen — icke hafva någon be­

skattningsbar inkomst, för så vidt de inskränka sin verksamhet till egna

medlemmar. Den vinst, som vid deras verksamhet uppstår, betraktas så­

som 'besparingar’ och den utdelning, som medlemmarne i kooperationen

erhålla, anses endast såsom en återbetalning af vid medlemmarnes inköp

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

119

gjorda utlägg. Är nu ett sådant betraktelsesätt riktigt? Är det någon

verklig betydelsefull skillnad af sådan art, att den bör grundlägga en

olika behandling i beskattningshänseende, i uppkomsten af den vinst, som

ett kooperativt företag, kvilket endast har sin verksamhet bland medlem­

mar, förvärfvar, och den vinst ett inom samma bransch verksamt, icke

kooperativt företag kan ernå? Då denna fråga är af genomgripande be­

tydelse för uppfattningen af de kooperativa företagens beskattning, kan

det icke undgås att, äfven med risk att trötta genom ett teoretiskt spörs­

mål, något närmare undersöka densamma. Till en början skall jag anställa

en jämförelse mellan ett sådant kooperativt företag, i hvilket, besparings-

momentet tyckes klarast och tydligast vara för handen, nämligen en så

kallad konsumtionsförening, som har till uppgift att anskaffa och tillhanda­

hålla sina medlemmar vissa förnödenhetsvaror, och ett icke kooperativt

företag, som drifver affärer med liknande varor. Vid denna jämförelse

skall man finna, att själfva det sätt, hvarpå rörelsen utöfvas, är för båda

företagen detsamma. Det kooperativa såväl som det icke kooperativa före­

taget äro båda på samma sätt verksamma genom att från tillverkaren af

varan eller engrossisten anskaffa förnödenheten samt genom att distribuera

den bland de personer, som äro i behof af varan. Båda utföra samma

funktion i produktionens tjänst, och båda äro på samma sätt produktiva.

En produktion kan, nationalekonomiskt sedt, icke anses afslutad, förrän

den färdiga varan nått konsumenten, och inom produktionen är den för­

delning af varorna, som handeln har till sin uppgift, lika så nödvändig

som det tekniska framställandet af varan. Handelns produktiva och be­

tydelsefulla verksamhet ligger däri, att den på den rätta platsen och på

den rätta tidpunkten ställer varorna till konsumenternas förfogande. På

samma sätt som förhållandet är inom den tekniska delen af produktionen,

hvarest varans värde i regel tilltager ju närmare den bringas sin slutliga

form och ju mera arbete och kapital, som användes på dess framställning,

är förhållandet äfven inom den del af produktionen, som handeln omhän-

derhafver, i det att varans värde här tilltager, ju närmare densamma rycker

den slutliga köparen eller konsumenten. Att en vara är dyrare i detalj­

handeln än inom grosshandeln eller hos fabrikanten beror icke på att ännu

en mellanhand trängt sig emellan konsumenten och producenten, tilltvin-

gande sig en orättfärdig vinst, utan bland annat däri, att denna så kallade

mellanhand utfört ett stycke produktivt arbete genom att bringa varan till

den plats, hvarest den erfordras för att tillfredsställa behofvet efter den­

samma. Detaljhandeln har dessutom äfven den uppgiften att utföra inom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

120

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 88.

produktionen att lämpa varornas kvantitet efter köparens behof och att

fördela de stora mängderna på de små afnämarne. I denna handels pro­

duktiva verksamhet ligger den hufvudsakliga orsaken till att en handels­

vinst kan uppkomma, i hvilken också en ersättning ingår för det arbete,

som utföres i produktionens tjänst, jämbördig med den ersättning, som till

andra producenter utbetalas under namn af arbetslön, kapitalränta, jord­

ränta och företagarevinst i allmänhet.

Mellan de kooperativa konsumtionsföreningarne och de icke koopera­

tiva handelsföretagen finnes i deras produktiva verksamhet ingen åtskillnad;

båda företagen arbeta på samma sätt i produktionens tjänst och båda

kunna på grund häraf göra anspråk på en ersättning för sin verksamhet

och erhålla väl också i regel en sådan. Att förhållandet är sådant, er­

kännes äfven såväl af våra skattemyndigheter som af konsumtionsförenin­

garne själfva, då de erlägga skatt för den vinst, de erhålla från handeln

med icke medlemmar. Denna vinst kan icke hafva ett något annat upp­

hof än den vinst, som utdelas till medlemmarne: båda äro resultat af

samma produktiva verksamhet.

Om således orsaken till att en handelsvinst kan uppstå är densamma

inom alla handelsföretagen — kooperativa såväl som icke kooperativa

återstår att besvara den frågan, huruvida skillnaden i den kundkrets, till

hvilken de olika företagen väncla sig, kan medföra att i ena fallet handels­

vinsten bör betraktas såsom endast en 'besparing’ i andra fall däremot

såsom en verklig beskattningsbar inkomst. I själfva verket betyder denna

fråga icke något annat än huruvida en produktion, som företages i det

ändamålet att med det producerade tillfredsställa ett eget behof, bör kunna

gifva upphof till en förmögenhetstillväxt af beskattningsbar inkomsts natur.

Ställer man frågan så, torde väl ingen tvekan föreiigga att jakande be­

svara densamma. Det torde väl icke af någon förnekas, att exempelvis en

landthushållning, inom hvilken det hufvudsakligaste, som produceras, äfven

konsumeras inom hushållet « af denna produktion erhåller en förmögenhets­

tillväxt, som bör underkastas beskattning, ett förhållande, som äfven är

erkändt i vår lagstiftning. Att denna princip om beskattningen af egen­

produktion för egenkonsumtion icke tillämpas i än vidsträcktare mån, så

att hvarje produktion inom en hushållning blifver föremål för en beskatt-

ningsakt, har sin orsak icke i principens ohållbarhet utan i de oöfverstig-

liga svårigheter, som möta vid tillämpningen af densamma i praktiken.

Under normala förhållanden äro i öfrigt de produktiva akterna inom andra

hushållningar än landthushållningarne af ringa betydelse. Annorlunda blir

121

emellertid förhållandet, om dessa egna produktiva åtgärder för tillfredsstäl­

landet af det egna bekofvet taga sig sådana former, att själfva produktio­

nen förlägges utom den egna hushållningen, i det att egna organer för

produktionen anskaffas, hvilka för sitt arbete erhålla lön, under det att

själfva den vinst, som uppstår ur produktionen, tillfaller konsumenten;

eller just sådana som förhållandena äro inom de kooperativa konsumtions-

föreningarne.

Här kan man endast genom en konstruktion bibehålla begreppet

'egen produktion’. Ett verkligt företag har kommit till stånd med en

produktion utom den egna hushållningen af en sådan omfattning, att den

icke utan vidare kan förbises, på samma gång som den vinst, som härle­

der sig ur produktionen, lätt låter sig fastställa, hvilket ur skatteteknisk

synpunkt är af stor betydelse.

En produktion af förnödenheter, hvilka af producenten själf konsu­

meras, kan sålunda vara upphof till en beskattningsbar vinst och kan icke

endast betraktas som en 'besparing af utgifter’. En motsatt uppfattning

har föranledts af den åsikten, att det egna arbetet icke har något värde;

att detsamma användt såsom substitut i stället för att en annans köpta

arbetskraft endast resulterar i en besparing af den utgift, som man eljest

skulle haft för inköpet af den andres arbetskraft. Sedd från den synpunk­

ten, att inkomst är liktydigt med en utifrån kommande penningeinkomst,

kan möjligen ett dylikt resonnemang hafva något berättigande, men gäller

det att bestämma inkomsten såsom ett tecken på skatteförmåga, måste det

medgifvas att en dylik 'besparing’ icke innebär annat än ett användande

af den egna arbetskraften till egen ekonomisk fördel, i följd hvaraf en

förmögenhetstillväxt af inkomstnatur uppstått. Att denna inkomst är ett

tecken på en skatteförmåga, som bör utnyttjas efter den princip, som bju­

der, att där skatteförmåga finnes densamma äfven bör, såvida icke andra

omständigheter tillkomma, tagas i anspråk för skattebetalning, synes också

vara klart. Hen omständigheten att vissa kooperativa företag icke hafva

någon vinst att uppvisa utan föredraga att sätta varornas pris så lågt, att

just omkostnaderna betäckas, är icke något bevis för att vid dessa företag

någon vinst icke uppstått. I själfva verket har vinsten endast disponerats

på annat sätt än vid de kooperativa företag, hvilka i följd af högre priser

kunna uppvisa en vinst vid årets slut. I det första fallet har vinsten ut­

delats vid hvarje särskild köpeoperation på det sättet, att af den summa,

som under normala förhållanden skulle betalts för varan, en del, motsva­

rande betalningen för det produktiva arbetet, icke medräknats utan i form

Bih. till Piilcsd. Prof. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 66 Häft.

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

122

af afdrag i köpepriset omedelbart tillställts köparen. Man kan betrakta

hela proceduren som en sorts kvittning. Köparen har en fordran på vinst;

föreningen har en fordran på köparen för den vara, som säljes; köparens

vinst afkvitteras på föreningens fordran därigenom, att priset på varan

sänkes med det belopp, som motsvarar vinsten. I det andra fallet eller

kooperativa föreningar, hvilka hålla normala priser samt hafva vinst att

uppvisa vid årets slut, beräknas normal ersättning för det produktiva ar­

betet, hvilket nedlagts i företaget; den vinst, som uppstår, utdelas sedan

på en gång i förhållande till alla köpeoperationerna under räkenskapsåret.

Som synes är skillnaden mellan dessa båda fall endast en bokföringsfråga

samt en fråga om vinstens disponering.

Den vinst, som de kooperativa handelsföretagen erhålla, är således af

samma natur som den vinst, hvilken hos icke kooperativa företag kallas

för 'beskattningsbar inkomst’; och detta gäller såväl för det fallet, att de

kooperativa föreningarne äro konsumtionsföreningar som försäljningsförenin-

gar, hvilka senare hafva till uppgift att afsätta medlemmarnes alster. Enda

skillnaden, från den synpunkt, som intresserar oss, mellan dessa båda slag

af-.kooperation är den, att i det ena fallet är det konsumenterna, som låta

företaga den produktiva handelsåtgärden, i andra fallet är det de tekniska

producenterna. Vinsten härstammar ur samma källa och bör betraktas på

samma sätt.

Inkomstnaturen hos de vinster, hvilka tillfalla sådana kooperativa för­

eningar, som afse en produktion, ligger vida klarare än vid konsumtions-

föreningarne. Den tekniska produktion, som här försiggår, trycker sin

prägel på varan på ett helt annat sätt än hvad som är fallet vid handelns

produktiva verksamhet, och att helt negligera den värdetillökning, som ta­

ger sitt naturliga uttryck i varans förändring från råämne till färdig pro­

dukt, låter sig ej göra. Äfven här måste man gripa till 'besparingsteo-

rien’ för att söka bortförklara den vinst, som den produktiva verksamheten

i regel medför. Gifvetvis är detta resonnemang här lika ohållbart som i

förra fallet. De kooperativa och icke kooperativa produktiva företagen

hämta ur samma källa sin vinst, hvilken hos båda utvisar samma skal­

bärande förmåga, för såvidt denna ger sig tillkänna genom en tillväxt af

förmögenheten.

Som resultat af undersökningen torde framgå, att någon skillnad mellan

de kooperativa företagens så kallade 'besparingar' samt de icke koopera­

tiva företagens 'beskattningsbara inkomst’ icke föreligger af den arten, att

densamma kan gifva anledning till att i skattehänseende behandla den ena

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

123

formen af företag gynnsammare än den andra. Det återstår då att under­

söka, huruvida ur socialpolitisk synpunkt skäl föreligga, som tala för att

de kooperativa företagen böra erhålla en undantagsställning. Jag skall

äfven här hufvudsakligast hålla mig till konsumtionsföreningar, enär just

för dessa en dylik synpunkt möjligen skulle kunna ifrågakomma. Ingen

kan bestrida de kooperativa konsumtionsföreningarnes stora sociala betydelse

eller förneka, att de utöfvat en nyttig verksamhet för stora delar af vårt

folk. Den kooperativa idéen är af synnerligen bärkraftigt slag, hvilket

bäst bevisas af den snabba utveckling densamma erhållit inom de områden,

hvarest den kunnat slå rot. Men från detta erkännande och till att betrakta

de kooperativa konsumtionsföreningarne såsom berättigade till en särskild

undantagsplats är steget långt. De kooperativa företagens uppgift inom

samhället kan icke blifva af den omfattning, att den skulle kunna göra

all privat verksamhet öfverflödig, och det har redan visat sig i utlandet,

att de kooperativa företagen endast inom begränsade områden, äfven hvad

detaljhandeln beträffar, kunna ersätta det privata företaget. Det måste

sålunda bestämdt framhållas, att de privata företagen äfven ur socialpolitisk

synpunkt äro fullt så existensberättigade som de kooperativa företagen, och

att de privata handelsföretagen äro oundgängligen nödvändiga för att till­

fredsställandet af behofven skall kunna ske på ett ostördt och väl afpassadt

sätt. Att staten i den konkurrenskamp, som de kooperativa och icke koo­

perativa företagen inom vissa områden föra, tager parti och genom sin

beskattningslagstiftning ställer det ena af dessa företag i en sämre ställning

än det andra, kan icke motiveras ur någon socialpolitisk hänsyn, för så

vidt man vill medgifva att andra former än den kooperativa kunna vara

nyttiga.

Hyser man den åsikten, att de privata företagsformerna fortfarande

äro nödvändiga i samhället, måste man från socialpolitisk synpunkt betrakta

statens gynnande af den kooperativa formen såsom felaktig, ja direkt skad­

lig. Den inneboende konkurrensdugligheten hos de båda företagsformerna

bör vara det enda, som får fälla utslaget i deras inbördes kamp, och man

måste bestämdt fordra, att några konstlade medel icke komma till använd­

ning för att låta den ena eller andra få öfvertaget. Men äfven om man

önskade att bereda någon lättnad åt ekonomiskt svagare individer och

deras sammanslutningar, är en skattelindring på grund af den yttre formen,

som en sammanslutning väljer, ett synnerligen otympligt medel, som säker­

ligen icke skulle föra till målet. Intet hindrar ju personer, som äro i

synnerligen goda ekonomiska villkor, att bilda kooperativa företag — hvilket

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 88.

124

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 88.

också skett i stor utsträckning — för att tillgodogöra sig de ekonomiska

fördelar, som denna organisationsform i följd af skattelagstiftningen med­

för. Yill man gynna ekonomiskt svaga i samhället, så måste härför väljas

andra vägar än sådana som möjliggöra, att äfven ekonomiskt starka kunna

komma i åtnjutandet af fördelarne.

Mot den moderna finansrättsliga principen, som äfven i vårt land

vunnit allmänt gillande, att personer eller sammanslutningar skola i för­

hållande till deras förmåga bidraga till att bära skatter och pålagor, bryter

äfven den skattebefrielse, som nu tillkommer de kooperativa företagen. Då

den förmögenhetstillväxt, som blifver resultat af de kooperativa företagens

produktiva verksamhet, undandrages från skattebördan, drabbar denna med

så mycket starkare kraft de återstående skattesubjekten, hvilka få bära

större andel af skatterna än som rättvisligen borde träffa dem. Ännu för

några år sedan betydde denna synpunkt icke så mycket, men den snabb­

het, med hvilken den kooperativa rörelsen griper omkring sig, gör det till

en nödvändighet, att deras skatteförmåga snart tages i anspråk. Att lämna

siffror, som utvisa ens approximativt, hvilken omfattning kooperationen

tagit, är omöjligt, då sådana icke publiceras, men man får en aning om

företagens omfattning, när man ser den uppgiften, att i det kooperativa

förbundet, som dock omfattade endast 50 °/o de existerande konsum-

tionsföreningarne, medlemmarnes antal den 20 juni 1908 uppgick till öfver

64.000 samt att ökningen för endast den första halfva delen af år 1908

varit 18,300. År 1900 var medlemsantalet 10,000. Omsättningen bland

de kooperativa lconsumtionsföreningarne hade år 1906 uppgått till 10,239,000

kronor med en nettovinst af 502,000 kronor. Den gemensamma inköps-

handel, som de till förbundet hörande kooperativa konsumtionsföreningarne

bedrifva, hade haft en omsättning år 1907 af 4,267,000 kronor samt en

nettovinst af 72,000 kronor. Inom förbundets konsumtionsföreningar voro

år 1906 anställda 584 personer, hvilka uppbur o löner till ett belopp af

436.000 kronor; antalet affärer voro 199. Af dessa uppgifter, hvilka

dock som sagts endast afse 50 °/° de sammanslutningar, som konsu­

menterna bildat, och hvartill måste läggas, för att få en hel bild af

rörelsen, icke blott den återstående delen af konsumtionsföreningarne utan

äfven landtmännens alla andels- och inköpsföreningar, torde ovedersägligen

framgå nödvändigheten af att åt stat och kommun snarast möjligt åter­

bördas de förlorade skattesubjekten. Än nödvändigare blir detta, då man

betänker, att denna utveckling vunnits till mycket stor del på bekostnad

af 'beskattningsbara inkomster’.

125

För att beskattningen af de kooperativa företagen skall kunna blifva

effektiv, torde det blifva nödvändigt att själfva föreningarne såsom sådana

göras till skattesubjekt ocb icke de särskilda medlemmarne. Kedan själfva

den organisation, som i regel valts af de kooperativa företagen, ocb som

till formen erinrar om aktiebolagens, gör föreningen såsom sådan synner­

ligen lämpad till skattesubjekt, i likhet med hvad fallet är för aktiebolag.

En nödvändighet blifver detta, därest de kooperativa företagen skulle för

undgåendet af skatt vilja disponera vinsten på det viset, att priserna

sättas så låga, att ingen synbar vinst uppstår; i detta fallet vore en skatt

satt på omsättningsbeloppet det enda möjliga och sådana skatter kunna

endast påläggas själfva föreningen.

Då sålunda hvarken finansrättsliga eller socialpolitiska skäl tala för

att de kooperativa föreningarne böra bibehållas vid den undantagsställning

i beskattningshänseende, som de enligt gällande svensk praxis intaga, utan

rättvisan kräfver, att desamma i detta hänseende böra likställas med öfriga

företag,, får jag vördsamt hemställa, att handelskammarmötet ville uttala

sig för att de kooperativa företagen — konsumtions- såväl som produk­

tionsföretagen — måtte åläggas att för den vinst, som genom deras verk­

samhet uppkommer, erlägga bevillning till stat och kommun, i likhet med

hvad som är föreskrifvet för icke kooperativa företag, samt att denna

skatteplikt måtte åläggas de kooperativa företagen såsom sådana.»

Hvad angår frågan, i hvilken omfattning de kooperativa föreningarna

böra underkastas beskattning, yrkas i ett flertal af framställningarna, huf­

vudsakligen af skäl, som doktor Lembke anfört, att de föreningar, som

anlade sin verksamhet på sådant sätt, att ingen vinst af rörelsen vore att

uppvisa, icke måtte gå fria för beskattning.

I fråga om den norm, efter hvilken skattskyldigheten i sådant fall

borde bestämmas, anför Stockholms köpmannaförenings handelskammare,

att det för en insiktsfull taxeringsmyndighet icke skulle vara omöjligt

att med stöd af böcker och eljest tillgängliga upplysningar uppskatta

den indirekta vinsten af ett kooperativt företag af ifrågavarande slag.

Enahanda uppfattning om möjligheten att bestämma vinsten uttalas äfven

af Sveriges allmänna handelsförening och specerihandlarföreningen i

Stockholm. Handelskammaren i Gäfle anser sig icke kunna förorda

någon viss norm för ifrågavarande beskattning, men påpekar, att i flere

tyska stater omsättningen lagts till grund för beskattningen, och uttalar

som sin uppfattning, att, om denna utväg valdes, den beskattnings-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

bara inkomsten icke borde bestämmas högre än 5 °/o å omsättnings-

beloppet.

Beträffande i öfrigt frågan om skattskyldighetens omfattning anför

Stockholms köpmannaförenings handelskammare uttryckligen, att det icke

vore af nöden att med beskattning träffa hvarje kooperativt företag. Skatt­

skyldigheten borde inskränkas till dem, som drefve rörelse antingen i öppen

bod eller med för ändamålet särskildt anställda biträden. Ungefär ena­

handa begränsning föreslås af handelskammaren i Gäfle, under det speceri-

handlarföreningen i Stockholm vill bestämma omfattningen af de skatt­

skyldiga till dem, som sälja i öppen bod, och föreningen Gottlands handels-

och sjöfartskammare äfvensom handelskammarmötet i Stockholm till dem,

som drifva yrkesmässig handel eller industri.

Jag öfvergår härefter att återgifva, hvad kooperativa förbundet till

stöd för sin framställning i förevarande ämne anfört.

»Ifråga om beskattningen af de kooperativa föreningarna har som ge­

nomgående princip ansetts rättvist, att förening varit befriad från skatte-

skyldighet å det öfverskott, som uppstått vid försäljningen och som åter-

burits till kunderna.

Ofverskottet i en kooperativ förening är icke att hänföra till vinst

i vanlig mening, utan bör i stället betraktas som en minskning i utgif­

terna för dem, som köpa i föreningens butik.

Att denna karaktärisering af ofverskottet är den rätta framgår däraf,

att ofverskottet, som tydligtvis uppstått på grund af att föreningen hållit

gängse dagspriser’ och sålunda tagit en betalning vid utlämningen af

varorna, som öfverstigit inköpspriset plus utdelnings- och andra omkost­

nader — fördelas, sedan fondafsättningar gjorts, i förhållande till livar

och ens inköpssumma, under det att å insatt kapital vanligen lämnas högst

5 °/° ränta.

Principen att hålla gängse dagspriser har den svenska kooperations-

rörelsen fått ifrån England, hvarest de kooperativa föreningarna äro be­

friade från skatteskyldighet. Denna princips tillämpning vid försäljningen

torde vara den af privata handlare helst önskade, emedan utförsäljning

till inköpspris plus endast omkostnaderna i de kooperativa föreningarna

äfven torde rubba de privata handlarnas priser.

Skulle de kooperativa föreningarna åläggas skatteskyldighet för det

öfverskott, som i dem uppstått, ligger det nära till hands, att färre eller

flere föreningar, som ansåge en sådan skatteskyldighet mindre rättvis,

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

127

organiserade sig efter de principer, som exempelvis tillämpas i Italien och

äfven på andra platser, för öfrigt i Sverige inom jordbrukskooperationen,

nämligen försäljning till priser så lågt satta, att öfverskott icke uppstode!

Bland kooperatörerna näres dock den önskan att icke behöfva inslå

på en sådan väg med den svenska kooperationsrörelsen, och för handels­

bref i sin helhet torde det vara lugnast att denna väg icke beträdes.

En beskattningsskyldighet för de kooperativa affärerna för det öfver­

skott, hvarmed de förbilligat sina medlemmars, eventuellt äfven andras,

lefnadsomkostnader, komme att strida mot gällande skatteprinciper. Den

direkta skatteskyldigheten grundar sig ju på inkomst eller vinst, det vill

säga att då äganderätten till ett kapital öfverflytta.s från en till en annan,

skall den, som kommer i åtnjutande af denna äganderätt, för samma er­

lägga skatt. Lika naturligt som det efter denna princip är, att den pri­

vata handlanden skall erlägga skatt för den vinst han åtnjuter af sin

verksamhet, hvilken vinst är hans inkomst, lika naturligt är det, enligt

vårt förmenande, att den kooperativa föreningen befrias från skatteskyldig-

het å det öfverskott, som genom dess verksamhet uppstår, då öfverskottet

åferbäres till kunderna, antingen dessa äro medlemmar eller icke med­

lemmar.

Bedrifver kooperativ förening däremot handel med utomstående per­

soner, men behåller vinsten för medlemmarnas räkning, har föreningen

ifråga om vinstens öfverföring från en till annan ställt sig på samma

ståndpunkt som den privata handlanden, och bör sålunda erlägga skatt

för den sålunda från utomstående till föreningen eller dess medlemmar

öfverförda vinsten. Däremot bör enligt vårt förmenande äfven sådan för­

ening vara befriad från skatteskyldighet på det öfverskott, som uppstått

på försäljningen till medlemmarna.

Äganderätten till öfverskottet i den kooperativa föreningen har icke

gatt från en till annan utan kvarligger hos medlemmarna i gemenskap.

Öfverskottet är för medlemmarnas räkning uppsamlad som en besparing,

och en hvar åtnjuter del af densamma i den mån han genom inköp i sin

egen affär bidragit till öfverskottets uppstående.

Besparingar på liknande sätt kunna göras af dem, som äga kapital

nog att köpa i större partier, utan att de behöfva föreningsvis samman­

sluta sig. Att sådana besparingar i stor skala dagligdags förekommer be-

höfver här icke påpekas. För den i kapitalhänseende svagare delen af

landets invånare återigen framstår icke samma möjligheter, att hvar och

en för sig genom större inköp når fram till billigare pris. För att denna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

128

del af befolkningen skall kunna göra inköp i några större partier, och

därmed i någon mån nedbringa de dyra lefnadsomkostnaderna, måste flere

sammansluta sig och köpa gemensamt. Detta har också gjorts i de koopera­

tiva föreningarna.

Då det icke torde ifrågakomma att skattelägga de besparingar, som

förmögnare familjer göra genom inköp af förnödenheterna i större partier,

måste det verka som orättvisa att skattelägga motsvarande besparingar,

som af mindre förmögna göras och som måste på grund af ekonomiska skäl

göras föreningsvis.

Då det vidare icke ifrågasattes, att jordbrukarnas kooperativa för­

eningar skulle i motsvarande grad skatteläggas, men dessas medlemmar

likaväl göra icke obetydliga besparingar genom det kooperativa inköpet,

kommer en skatteskyldigbet för de kooperativa handelsföreningarna under

det de kooperativa jordbru/csföreningarna äro skattefria att verka så, att

de egendomslösa komma att beskattas för den minskning i utgifterna, de

genom kooperationen kunna åstadkomma, men de egendomsbesittande skola

för motsvarande vara skattebefriade.»

Härefter skall jag i korthet redogöra för lagstiftningen å ifrågavarande

område i Danmark, Norge och Preussen.

I Danmark beskattas konsumtions-, produktions- och andra kooperativa

föreningar till inkomstskatt, när deras verksamhet sträcker sig utöfver

medlemmarnas krets. I

I Norge finnas icke uttryckliga bestämmelser om konsumtionsförenin­

gars inkomstbeskattning. Enligt praxis torde de beskattas endast för den

del af sin vinst, som anses härflyta af försäljning till icke-medlemmar.

Den kommitté, som den 5 april 1904 afgaf förslag till skattelagar för

landet och städerna, hvilket förslag legat till grund för kungl. proposition

i ämnet till 1909 års storting, föreslog, att konsumtionsföreningar och pro-

duktionsföreningar skulle beskattas såväl för inkomst som för förmögenhet,

därvid såsom inkomst skulle räknas icke blott föreningens intjänta års-

öfverskott, utan äfven den fördel, som genom föreningens verksamhet

komme medlemmarne till godo i form af billigare varupriser eller annan

besparing.

Kommittén anförde bland annat till stöd för sitt förslag, att, för så

vidt en konsumtions- eller produktionsförenings verksamhet utsträcktes ut-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

129

öfver inedlemmarnes krets, torde enighet råda därom, att det därigenom

vunna öfverskottet vore inkomst och således skattepliktigt.

Vidare torde man, säger kommittén, vara enig därom, att förenings­

verksamheten åsyftar att åstadkomma en fördel för medlemmarna men,

påstås det, denna fördel bestode blott i en besparing eller ett betryggande

och vore således icke inkomst. Härom vore meningarne delade. Om en

»brödförening» inköpte mjöl och bakade bröd af samma vikt och beskaf­

fenhet, som i orten allmänneligen tillhandahölles, vore därigenom frambragt

en produkt, hvars värde motsvarade det allmänna brödpriset i orten. Om

nu föreningen sålde sin vara till medlemmarna för ett lägre pris än det

allmänt gängse och verkliga värdet, hade medlemmarna därigenom i brödet

in natura erhållit en fördel, svarande mot skillnaden mellan prisen. Då

det vore skattelagstiftningens mening, att hvarje fördel, som vunnits genom

arbete eller verksamhet, skulle räknas såsom inkomst, syntes en fördel af

ifrågavarande slag icke böra fritagas från beskattning.

Det kunde sättas ifråga, om den vunna fördelen borde beskattas hos

föreningen eller hos den medlem, hvilken fördelen tillgodokommit. Då det

vore föreningen som sådan, som genom sin verksamhet frambringade pro­

dukten och värdet, syntes det rättaste vara, att föreningen beskattades.

Äfven praktiska skäl talade därför, då den vunna fördelen oftast fram­

trädde under en sådan form, att det ville blifva praktiskt taget omöjligt

att påvisa fördelen såsom inkomst hos de särskilda föreningsmedlemmarna.

Den samlade inkomsten borde däremot komma till synes antingen i för­

eningens årsräkenskap, därest medlemmarna hade betalat föreningen gängse

pris mot att få föreningens öfverskott till sig utbetaladt vid årets slut, eller

ock kunna beräknas genom jämförelse mellan föreningens verksamhet och

andra näringsdrifvande af samma fack.

I propositionen till stortinget intogs i förevarande ämne bestämmelse

af innehåll, att vid beskattning af inköps-, förbruks- och produktionsför-

eningar (mejerier o. d.) öfverskottet skulle räknas som inkomst, vare sig det

utdelades till medlemmarna eller användes på annat sätt.

I afseende å detta stadgande anföres i den propositionen åberopade

motivering följande:

»Departementet finner det rättast med hänsyn till här omhandlade

spörsmål att gå en medelväg.

Här kommittén föreslår, att förbruks- och produktionsföreningar skola

beskattas, icke allenast för det årliga öfverskottet utan också för den för­

del, som i form af billigare varupriser eller andra besparingar må antagas

Bih. till Biksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft.

11

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 88.

130

hafva kommit medlemmarne tillgodo, går den efter departementets mening

för långt. Yisserligen kan det teoretiskt käfdas, att det ieke tinnes någon

grund att behandla de ekonomiska fördelar, som förvärfvas genom verk­

samhet, som resulterar i billiga inköp, med större försiktighet än andra

ekonomiska fördelar, som medföra förhöjd beskattning. Genom den af kom­

mittén föreslagna bestämmelsen träffar man emellertid endast kooperationen,

alltså väsentligen småfolk, men de mera välbergade klasserna, som på så

många sätt hafva tillfälle att skaffa sig fördelar af denna art, gå fria.

Detta kan departementet icke finna lämpligt. Det finnes icke någon grund

till att beskatta de kooperativa föreningarnas medlemmar på ett annat och

strängare sätt än andra skattepliktiga. Detta skulle kunna försvaras alle­

nast ur synpunkten, att kooperationen är en mindre lycklig form och där­

för bör motarbetas, men till denna uppfattning kan departementet icke

sluta sig.

o

Ö

A andra sidan anser departementet, att de här omhandlade förenin­

garna icke böra ha kraf på någon särskild skattelindring. A är de i sin

verksamhet inrätta sig på sådant sätt, att det vid årsräkenskapen uppkom­

mer öfverskott, böra de vara förpliktigade att i likhet med andra förenin­

gar betala skatt för detta öfverskott, utan hänsyn till huru det disponeras

eller efter hvilka grunder det utdelas till medlemmarna. Att inskränka

beskattningen till den del af öfverskottet, som uppstått vid försäljning till

icke medlemmar, kan icke sägas grunda sig å förhållandets natur eller å

billighetshänsyn. I öfverensstämmelse härmed har departementet i före­

varande paragraf intagit ofvannämnda föreskrift, hvarigenom öfverskottet

i allt fall blir föremål för beskattning.» I

I Preussen voro till år 1906, i likhet med hvad som gällde om koo­

perativa föreningar i allmänhet, konsumtionsföreningarna formellt taget i

regeln fria från inkomstskatt. Genom undantagen från regeln, hvad kon­

sumtionsföreningarna beträffade, blef emellertid skattskyldighet det ordi­

nära. Skattskyldiga voro nämligen inregistrerade föreningar, som utsträckt

sin rörelse utöfver medlemmarnes krets, och konsumtionsföreningar, som

hölle öppen salubod samt hade egenskapen af juridisk person. Uttrycket

»öppen bod» tolkades i praxis så, att därmed förstodes hvarje bod, som

vore för allmänheten tillgänglig. Förutsättning för skattskyldigheten vore

dock ej blott, att konsumtionsföreningarnas rörelse företedde vinst, utan

ock att denna vinst användes på visst sätt, nämligen utdelades till dei-

ägarne eller användes till betalning af skulder, återbetalning af kapital-

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88.

131

insatser, till förbättringar, till affärens utvidgning eller till bildande af

reservfonder. Ordnades föreningens rörelse så, att ingen vinst uppstode,

ägde sålunda skattefrihet rnm.

Delägare i konsumtionsförening beskattades alltid för dem tillfallande

vinstutdelning, efter hvilken grund fördelningen än ägde rum, och vare

sig den vore dem till bestämdt belopp på förhand tillförsäkrad eller icke.

År 1906 företogs en omläggning af föreningarnas beskattning. Denna

omläggning resulterade, hvad konsumtionsföreningarna beträffade, i stort

sedt ieke i annan ändring i bestående förhållanden, än att deras skatt­

skyldighet upphöjdes till regel. Annorlunda kan ej blifva förhållandet,

då föreskrift lämnas därom, att skattskyldighet åligger förening för

gemensamt inköp i större partier och för försäljning i detalj af lifsför-

nödenheter eller andra hushållsartiklar, äfven om föreningens verksamhet

icke sträcker sig utöfver medlemmarnas krets.

För öfrigt må nämnas, att från den hos förening beskattningsbara

inkomsten får liksom vid aktiebolagen afdrag ske för 3 procent af

medlemmarnas inbetalda kapitalinsatser.

Vid inkomstens uppskattning göres icke någon skillnad mellan vinst,

som uppkommit genom affärer med medlemmarna, och den, som härflutit

af andra affärer.

Den skattepliktiga inkomsten fastställes med ledning af boksluten för

de år, hvilkas resultat skola läggas till grund för taxeringen.

Med utvecklingen af näringslifvet och produktionen, som ytterst bära

hela den statsliga såväl som den kommunala skattebördan, har följden

blifvit en i jämförelse med forna tiders objektsbeskattning, som hufvud­

sakligen hvilade å fast egendom, omfattande fördelning af skattebördan.

Denna fördelning har själffallet tvingat skattelagstiftningen in på speciali­

seringens väg.

Hvarje särskild skatt utbildas för sig och konstrueras med ändamål

att nå en eller annan närmare bestämd skattekälla. Om man följde en

annan ordning, hvarigenom skatteområdena blefve mer eller mindre i hvar­

andra ingripande, skulle otvifvelaktigt resultatet blifva en rubbning och en

ojämnhet i beskattningssystemet, som mera än mycket annat motverkade

ett godt utfall af statens och kommunernas fiskaliska verksamhet. När

man därför till pröfning upptager frågan om kooperativa föreningars be­

skattning i sammanhang med omläggningen af statens direkta beskattning

af inkomst, blir man nödsakad att begränsa frågan till skattskyldigheten

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

Departe­

mentschefen.

132

för den inkomst, som enligt de för inkomstskatten, i allmänhet taget, gäl­

lande regler kan anses vara att beskatta hos föreningarna. Under sådana

förhållanden behöfver jag ju icke angifva skäl, då jag icke godkänner

den ofta nog uttalade meningen, att, om förenings rörelse med hänsyn

till rörelsens omfattning och beskaffenhet i enskild mans hand bort

lämna vinst, föreningen själf måste anses skattepliktig för inkomst. En

sådan konstruktion har, efter hvad det synes mig, icke någon plats i

en inkomstskatteförfattning. Enligt en sådan författning lärer skyldighet

att utgöra skatt icke kunna inträda, utan att den skattskyldige verkligen

åtnjutit efter allmängiltiga grunder beskattningsbar inkomst.

Yid frågans bedömande måste alltså lämnas å sido betraktelser, som

afse att ådagalägga, att föreningarnas verksamhet till sin art icke

skiljer sig från hvilken enskild handelsverksamhet som helst. Detta för­

hållande kan ju visserligen äfven ur skattesynpunkt vinna beaktande.

Men en på verksamhetens art grundad skattskyldighet — hvilken i viss

mån alltid torde blifva beroende, utom på omsättningssummans och rörelse­

kapitalets storlek, äfven på det belopp, vederbörande näringsgifvare utgjort

i inkomstskatt — hör påtagligen icke hemma annorstädes än i en närings-

skattelag. Så vidt jag nu därom vågar yttra mig, torde en beskattning af

nyss omförmälda slag böra ingå såsom ett led i ett revideradt kommunalt

skattesystem, men skulle icke kunna göras gällande i nu förevarande skatte-

förslag, utan att å ena sidan förrycka den rationella anordningen af

inkomstbeskattningen och å andra* sidan ingripa på området för en blifvande

näringsskattelagstiftning. Denna lagstiftning torde nämligen komma att

omfatta näringsverksamhet i allmänhet eller åtminstone rörelse utan afse­

ende å huruvida den idkas af enskild eller juridisk person.

Med hvad jag nu anfört vill jag icke hafva sagt, att icke med hänsyn

till den kooperativa verksamhetens säregna förhållanden särskilda bestämmelser

om kooperativa föreningar kunna erfordras i en författning om direkt skatt

till staten, men dessa bestämmelser böra där allenast hafva till syftemål

att närmare förtydliga eller angifva tillämpligheten af skatteförfattnfhgens

allmänna stadganden om taxering af inkomst.

När jag nu ingår i en undersökning häraf, förutskickar jag, att det vid

undersökningen först och främst måste fasthållas, att, om man frånser

handelsbolag och rederier, hvarom ofvan förmäles, juridisk person enligt

föreliggande förslag liksom enligt gällande författningar är ett själf ständigt

skattesubjekt.

Man måste alltså vid ordnandet af föreningarnas beskattning hålla

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.