2

8) lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och

22 §§ strafflagen.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom

GUSTAF ADOLF.

Albert Petersson.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

3

Förslag

till

Lag

om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Arbetsgivare eller förening af arbetsgivare äge att med de här-

nedan eller eljest i lag stadgade inskränkningar sluta aftal med fackför­

ening, fackförbund eller annan dylik förening af arbetare om villkor, som

skola lända till efterrättelse vid arbetsaftals ingående, samt om förhållan­

dena i öfrigt mellan arbetsgivare och arbetare.

Såsom arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman, handels-

biträde och annan, som innehar därmed jämförlig anställning.

2

§•

Kollektivaftal, som i 1 § sägs, skall upprättas skriftligen.

Vid tolkning af kollektivaftal skall tagas hänsyn ej blott till den

upprättade handlingens innehåll utan äfven till hvad som förekommit vid

förhandlingar rörande aftalets tillkomst eller eljest skäligen kan tjäna till

ledning i fråga om tolkningen.

3

§•

Kollektivaftal skall i fråga om yrkesgrupper, som i aftalet afses,

lända till efterrättelse ej mindre för arbetsgivare eller arbetare, som vid

dess ingående var medlem af förening, som slutit aftalet, än äfven för

den, som sedermera inträdt i föreningen.

4

Hafva flera föreningar sammanslutit sig till en förening, skola enligt

denna lag såsom medlemmar af den förening anses jämväl medlemmarna

af de föreningar, som sammanslutit sig.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

4 §•

Ingås arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetare, för hvilka kollek-

tivaftal skall lända till efterrättelse, skola, ändå att annorlunda öfverens-

kommits, kollektivaftalets bestämmelser blifva gällande.

5 §•

I fråga om arbetsaftal, som slutes mellan arbetsgivare och arbetare,

af hvilka endast den förre är bunden af kollektivaftal, skall kollektivaftalet

äga tillämpning i den mån arbetsaftalet icke innehåller andra bestämmelser.

6

§•

Kollektivaftal vare ej bindande utöfver fem år från det aftalet slöts.

År i aftalet sagda tid öfverskriden, och vill endera parten frånträda af­

talet, när den tid är ute, uppsäge detsamma tre månader förut. Ej må

dock, där i aftalet är bestämdt, att detsamma skall upphöra å viss dag,

uppsägning ske till annan kalenderdag, ändå att aftalet sålunda varder

gällande utöfver fem år.

År ej tiden för aftalets giltighet bestämd, skall aftalet anses ingånget

för ett år.

Uppsäges ej aftal inom därför bestämd tid eller, då viss uppsägnings­

tid ej är stadgad, tre månader före giltighetstidens slut, skall aftalet anses

förlängdt för ett år.

7 §•

Varder, då å ena sidan flera deltagit i kollektivaftal, hos en af dem

aftalet uppsagdt, och vill af sådan anledning någon af de öfriga uppsäga

aftalet, äge tid därtill inom tre veckor efter den dag, då enligt aftalet

eller bestämmelse i 6 § uppsägning eljest skolat senast verkställas; upp­

säger en af dem själf aftalet, och vill förty någon af de öfriga frånträda

aftalet, eller den, hos hvilken uppsägning skett, frånträda aftalet i hvad

rörer dem, som ej uppsagt, eller någon af dem, vare lag samma.

5

8 §■

Under den tid kollektivaftal är gällande, må ej, ändå att annorlunda

i aftalet bestämts, af arbetsgifvare eller arbetare, som äro af aftalet bundna,

arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd vidtagas

i syfte att åstadkomma ändring i aftalet eller på grund af tvist om

tolkning eller tillämpning af aftalet eller för genomförande af bestämmelse

i kollektivaftal dem emellan, afsedt att efter den tid gälla,

eller i anledning af annan tvist mellan samma arbetsgifvare och

arbetare, innan förhandling om tvisten ägt rum under opartisk ledning i

enlighet med bestämmelse, som därom kan vara i aftalet träffad, eller, där

sådan bestämmelse saknas, anmälan om tvisten gjorts hos vederbörande

förlikningsman för medling i arbetstvister, samt inför honom förhandlats,

eller vederparten vägrat eller underlåtit att på kallelse af förlikningsmannen

å tid och plats, som af denne utsatts, ingå i förhandling;

ej heller må, ehvad aftalet innehåller, sådan åtgärd under aftalstiden

vidtagas för att bispringa annan i fall, då för honom gäller förbud mot

att själf vidtaga åtgärden.

Vid arbetsinställelse, som ej strider mot hvad ofvan stadgats, vare

dock arbetsgifvare och arbetare pliktige att iakttaga uppsägningstid, som för

deras arbetsaftal är öfverenskommen eller enligt lag gällande; arbetsaftal,

som är ingånget för bestämd tid, må ej genom arbetsinställelse rubbas.

År i anledning af tvist mellan arbetsgifvare och arbetare, de där

ej äro af kollektivaftal hindrade att vidtaga åtgärd, som förut är nämnd,

sådan åtgärd å endera sidan vidtagen, och hafva, i syfte att bispringa

någon af dem, arbetsgifvare eller arbetare, för hvilka kollektivaftal är

gällande, vidtagit åtgärd af sagda beskaffenhet, må den, utan hinder af hvad

ofvan stadgats, upprätthållas jämväl i ändamål att, för tid efter utgången

af det för dem gällande aftaiet, i nytt aftal mellan samma parter genom­

föra bestämmelse, hvarom i den ursprungliga tvisten är fråga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

9 §•

Ej må i kollektivaftal stadgas förbud för arbetsgifvare eller arbetare

att tillhöra förening, som i 1 § afses, eller skyldighet för arbetsgifvare

eller arbetare att uteslutande eller företrädesvis ingå arbetsaftal med dem,

som tillhöra dylik förening. Har sådant förbehåll skett, vare det ogillt.

Utan hinder af hvad sålunda stadgats må i kollektivaftal bestämmas,

att arbetsförman ej må vara medlem af förening, däri andra ån förmån

kunna vinna inträde.

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

10

§.

Bryter arbetsgifvare eller arbetare mot bestämmelse i kollektivaftal

eller mot föreskrift i 8 §, eller underlåter förening att fullgöra hvad den

i aftalet åtagit sig, gälde all däraf uppkommen skada. Är skadan föror­

sakad af flera arbetsgifvare eller arbetare, värde ersättningsskyldigheten

dem emellan fördelad efter ty skäligt pröfvas.

Har förening, som i 1 § afses, medverkat till åtgärd, hvarom i 8 §

sägs, och är åtgärden vidtagen i strid mot sistnämnda § eller mot be­

stämmelse i kollektivaftal, vare ock föreningen ansvarig för skadan. Lag

samma vare, där föreningen lämnat understöd vid arbetsinställelse, som

företagits i strid mot hvad i 8 § är stadgadt eller mot bestämmelse i af­

talet. I fall, hvarom nu sagts, må dock, där på grund af särskilda om­

ständigheter synnerliga skal därtill äro, föreningens ersättningsskyldighet

bestämmas till lägre belopp än hela skadan.

11

§•

Arbetsgifvare, som ej själf slutit kollektivaftalet, eller arbetare må

ej föra talan på grund af aftalet i annat fall än då hans rätt är genom

aftalets åsidosättande omedelbart kränkt.

Tillämpning af kollektivaftal må påkallas af förening mot dess med­

lemmar samt, där flera deltagit i aftalet å samma sida, af dessa inbördes.

Har genom arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, som vid­

tagits i strid mot 8 § eller mot aftalet, skada tillskyndats medlemmar af

förening, som slutit aftalet, äge föreningen föra talan om ersättning för

skadan; dock att, där innan sådan talan pröfvats medlem själf väckt på­

stående om skadestånd eller vid domstolen anmält sig ej medgifva, att

talan om den andel i ersättningen, som må anses belöpa å honom, föres

af föreningen, den andel ej må tilläggas föreningen.

12

§.

Har arbetsgifvare, som slutit kollektivaftal, vidtagit åtgärd, hvarom

i 8 § sägs, i strid mot nämnda § eller mot aftalet, eller har förening,

som ingått sådant aftal, eller, där föreningen är medlem af annan för­

ening, denna mot någon, för hvilken aftalet är gällande, gjort sig skyldig

till förhållande, hvarom i 10 § andra stycket förmäles, må aftalet upp­

sägas hos arbetsgifvaren eller den förening, som ingått aftalet; hafva å

den sidan äfven andra deltagit i aftalet, må uppsägning ske jämväl hos

7

dessa. Sker rättelse, innan uppsägning ägt rum, må ej sedan förhållandet

åberopas såsom grund för aftalets häfvande.

Varder i annat fall än nu sagts kollektivaftal väsentligen åsidosatt,

må aftalet af domstol förklaras icke vidare vara gällande.

Hafva å ena sidan flera deltagit i aftalet, och varder efter ty ofvan

förmäles aftalet uppsagdt af en bland dem eller på hans talan förklaradt icke

vidare vara gällande, äge en hvar af de öfriga att inom tre veckor därefter

uppsäga aftalet.

Uppsäges aftalet, skall det genast upphöra att gälla.

13 §.

Uppsägning af kollektivaftal skall ske skriftligen.

Hvad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken stadgas angående stäm­

ning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning.

Träffas ej den, hvilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde

uppsägningen i rekommenderadt bref under hans vanliga adress aflämnad

å posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen insänd till kommers­

kollegium; skolande uppsägningen anses hafva skett, när hvad sålunda före-

skrifvits blifvit fullgjordt.

14 §.

Det åligger dem, som slutit kollektivaftal, att inom fjorton dagar

därefter till kommerskollegium insända ett exemplar af den upprättade

handlingen. Varda i enlighet med kollektivaftalet i särskild handling be­

stämmelser upptagna angående arbetslön, som beräknas efter arbetets

myckenhet eller beskaffenhet, vare insändande af dylik ackordsprislista ej

erforderligt.

Underlåtes hvad sålunda stadgats, böte den försumlige från och med

fem till och med femtio kronor. Ej må försummelsen åtalas efter det

handlingen till kommerskollegium inkommit. Böter, som ådömas, tillfalla

kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911 och, med undan­

tag för bestämmelserna i 6 § första stycket samt 9 och 14 §§, äga till-

lämpning jämväl i fråga om kollektivaftal, som slutits före nämnda dag.

8

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Förslag

till

Lag

om särskild domstol i vissa arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För handläggning af mål, hvarom nedan sägs, skall finnas en sär­

skild domstol med säte i Stockholm. Denna domstol benämnes arbets­

domstolen.

2 §•

Arbetsdomstolen skall handlägga mål, som rörer kollektivaftal, ehvad

fråga är om fullgörande af aftalet, om påföljd af underlåtenhet därutinnan

eller af arbetsinställelse, blockad, bojkott eller därmed jämförlig åtgärd

under aftalstiden, om aftalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller

om dess häfvande.

Mål, som rörer arbetsaftal, tillhöre allmän domstols upptagande,

ändå att tvisten afser bestämmelse i arbetsaftalet, som grundar sig på

kollektivaftal; dock skall sådant mål tillhöra arbetsdomstolens upptagande,

där fråga är om skadestånd i anledning af arbetsinställelse eller därmed

jämförlig åtgärd eller på grund af afsked ande, och den åtgärd, som med­

fört skadan, förmenas sta i strid mot kollektivaftalet eller mot lagen om

sådant aftal, eller där tvist föreligger mellan parterna angående kollektivaf-

talets giltighet, bestånd eller rätta innebörd.

3

§•

Arbetsdomstolen skall bestå af tre lagkunniga män, hvilka fullgjort

hvad författningarna föreskrifva dem, som må nyttjas uti domareämbeten,

samt af fyra i arbetsförhållanden erfarna och kunniga män. De lagfarna

ledamöterna, af hvilka en har att föra ordet i rätten, utnämnas af konuno-en.

9

öfriga ledamöter förordnas af konungen för två år i sänder; skolande för

dessa utses åtta suppleanter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

4 §•

Förslag för tillsättande af de icke lagfarna ledamöterna och deras

suppleanter må afgifvas af arbetsgifvareförening, som omfattar minst ett­

hundra arbetsgivare, samt af fackförening, fackförbund eller annan dylik

förening af arbetare, som omfattar minst femtusen arbetare. Sådant för­

slag skall för att vinna afseende omfatta minst dubbelt så många personer,

som de, hvilka skola för den sidan förordnas.

Bland de från hvardera sidan föreslagna förordnas två ledamöter och

fyra suppleanter för dessa ledamöter. Är å någondera sidan förslag ej

afgifvet, förordne konungen för den sidan lämpliga män till ledamöter och

suppleanter.

5 §•

Ledamot eller suppleant, som i 4 § afses, skall vara svensk med­

borgare och hafva uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen inne-

hafvas af den,

som står under förmynderskap,

som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag

förmår, gitter visa, att han är fri från deras kraf, eller hvars egendom,

utan att vara afträdd till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ock är ställd

under framtiden eller tilltalad af allmän åklagare för brott, som kan med­

föra dylik påföljd, eller

som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att föra

annans talan inför rätta.

6

§•

Den, som blifvit förordnad till ledamot eller suppleant, må kunna

afsäga sig uppdraget, om han uppnått sextio års ålder, eller om han varit

ledamot två år eller suppleant sex år.

Äfven i andra fall än nu sagts må, då särskilda omständigheter

därtill föranleda, ledamot eller suppleant kunna begära entledigande från

uppdraget.

Afsägelse af uppdrag att vara ledamot eller suppleant pröfvas af

konungen.

Bih. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd.

74

Höft.

2

10

Afgår ledamot eller suppleant, förordne konungen för återstående

delen af den tid, för hvilken den afgångne varit förordnad, bland de förut

föreslagna eller sedan nytt förslag infordrats annan ledamot eller suppleant.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

7 §•

Skulle vid något rättegångstillfälle icke lagfaren ledamot uteblifva

eller finnas vara af jäf hindrad att tjänstgöra, och kan ej suppleant till­

kallas, äge arbetsdomstolen utse en i arbetsförhållanden kunnig man att

vid det tillfälle träda i den ledamots ställe.

8

§•

Arbetsdomstolen sammanträder på kallelse af ordföranden så ofta

sådant för måls handläggning erfordras. Domstolen må, där den så pröf-

var nödigt, sammanträda jämväl å ort utom Stockholm.

9 §•

Den, som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen, ingifve till

domstolens ordförande skriftlig ansökning om stämning å vederparten.

Då sådan ansökning inkommit, gifve ordföranden stämning, däri

skall utsättas, inom hvilken tid före dagen, då saken skall företagas vid

domstolen, stämningen skall vara svaranden delgifven.

Ej må stämningstiden sättas längre än för inställelsen vid domstolen

skäligen erfordras.

Hänskjuta parterna i gemensam skrift uppkommen tvist till dom­

stolen, varde saken utan stämning upptagen, och meddele ordföranden

parterna, när saken skall vid domstolen företagas.

10 §.

Vid arbetsdomstolen må af den, som slutit kollektivaftal, föras talan

om aftalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd, ändå att påstående ej

väckts om aftalets fullgörande eller om skadestånd för underlåtenhet

därutinnan.

11

§•

I fråga om rättegången vid arbetsdomstolen skall hvad enligt lag

gäller om rättegången vid rådstufvurätt äga tillämpning, där ej här ofvan

annorlunda stadgats.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

11

12

§.

Utslag, som af arbetsdomstolen meddelats, skall genast tillämpas

och må utan hinder af ändringssökande verkställas efter ty stadgas om

verkställighet af laga kraft ägande dom, utan så är att i utslaget annor­

lunda förordnats; dock att i fråga om utmätning å utslag, hvarigenom be­

talningsskyldighet någon ålagts, skall gälla hvad i utsökningslagen före-

skrifves om utmätning å underrätts dom, som ej äger laga kraft.

13 §.

Den, som vill söka ändring i arbetsdomstolens utslag eller i något

dess beslut, som må särskildt öfverklagas, skall innan klockan tolf å tju­

gonde dagen från utslagets eller beslutets dag, den dagen oräknad, till

domstolens ordförande tvefaldt ingifva sina till konungen ställda besvär;

bifoge ock det öfverklagade utslaget eller beslutet samt domstolens öfriga

protokoll i målet jämte de till saken hörande handlingar, klaganden kan

anse nödigt förete.

Varda ej inom nu nämnd tid besvär tvefaldt ingifna, stånde öfver­

klagade utslaget eller beslutet fast.

14 §.

Klagandens vederpart har att hos arbetsdomstolens ordförande själf

efterhöra, huruvida inom besvärstidens utgång besvär inkommit och, där

besvär anförts, uttaga ena exemplaret af besvärsskriften. Aro flera veder-

parter, och kunna de ej enas, hvilken af dem skall berörda handling ut­

taga, må den ej utlämnas. Vederparten äge tid af tjugu dagar från be­

svärstidens utgång att till arbetsdomstolens ordförande ingifva förklaring

jämte de handlingar, han vill åberopa; försittes den tid, äge han ej vidare

varda i målet hörd.

15 §.

1 utslag så ock i beslut, som må särskildt öfverklagas, gifve arbets­

domstolen till känna, hvad parterna enligt 13 och 14 §§ hafva att iakttaga.

16 §.

Sedan förklaring inkommit eller tid för förklarings afgifvande gått

till ända, utan att sådan afgifvits, skola de ingifna handlingarna ofördröj-

ligen af arbetsdomstolens ordförande insändas till konungens nedre justi­

tierevision.

17 §.

Arbetsdomstolens ordförande vare pliktig att för tid, då han af an­

ledning, hvarom i 8 § sägs, ej kan träffas å ämbetsrummet, skriftligen

förordna någon, till hvilken handlingar, som i 13 och 14 §§ omförmälas,

må kunna ingifvas.

18 §.

Närmare föreskrifter om afgifvande af förslag, hvarom i 4 § för-

mäles, och om arbetsdomstolens verksamhet meddelas af konungen.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911; dock att mål,

hvari stämning utfärdats före nämnda dag, skola behandlas enligt äldre

lag. Förslag, hvarom i 4 § förmäles, skola första gången afgifvas under

år 1910. Intill dess annorlunda varder stadgadt skall anstå med utnäm­

nande af de lagfarna ledamöterna af domstolen, och skola i stället inne­

hafvare af annan domarebeställning förordnas att uppehålla befattningarna.

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

4 §•

o

A arbetare, som innehafva offentlig tjänsteanställning, å tjänare, hvilka

antagits enligt legostadgan, så ock å lärlingar och sjöfolk äge denna lag

ej tillämpning.

Om ingående och uppsägning af arbetsaftal.

5 §•

Arbetsgivare och arbetare äge att med de i denna lag eller eljest

stadgade inskränkningar öfverenskomma om lön, tid för arbetsaftalets be­

stånd och öfriga villkor.

Arbetsaftal kan ingås muntligen eller skriftligen.

6 §.

År ej öfverenskommelse träffad om tiden för arbetsaftalets bestånd,

galle aftalet till dess sju dagar förflutit från det uppsägning å någondera

sidan skett.

Lag samma vare, där, efter det tid för arbetsaftals bestånd gått till

ända, arbetsgivaren utan nytt aftal låter arbetaren fortsätta arbetet.

År arbetsaftalet, efter ty i lagen om kollektivaftal mellan arbets­

givare och arbetare sägs, ingånget med tillämpning af kollektivaftal, och

upphör detta att gälla, må, ändå att arbetsaftalet varit ingånget för längre

tid eller uppsägningstid skolat gälla, aftalet uppsägas att omedelbart

upphöra.

Skall på grund af bestämmelse i arbetsaftal eller enligt hvad ofvan

sagts aftalet omedelbart upphöra vid endera partens tillsägelse, må emel­

lertid arbetaren ej lämna arbetet under sådana omständigheter, att däraf

skulle uppkomma fara för annans lif eller hälsa eller uppenbarligen till­

skyndas arbetsgivaren synnerligt men; dock vare arbetare ej af anledning

nu är nämnd pliktig att kvarstå i arbetet längre tid än tolf timmar efter

det han tillkännagivit sin afsikt att därmed upphöra.

7 §•

Ej vare någon vid arbetsinställelse frikallad från iakttagande af

uppsägningstid, som enligt arbetsaftal eller på grund af hvad i 6 § stad­

gats är för honom gällande, ej heller må arbetsaftal, som är ingånget för

bestämd tid, genom arbetsinställelse rubbas.

15

Arbetsinställelse må gifvas arbetarne tillkänna af arbetsgifvaren genom

allmänt synliga anslag å arbetsplatsen.

Tillkännagifvande om arbetsinställelse, som bos arbetsgifvare göres

af förening af arbetare, skall anses omfatta alla hos arbetsgifvaren an­

ställda medlemmar af föreningen, de där ej ofördröjligen meddela arbets­

gifvaren, att de icke deltaga i arbetsinställelsen.

8

§•

I arbetsaftal må ej bestämmas olika uppsägningstid för arbetsgif­

varen och 0arbetaren eller endast för endera göras förbehåll om uppsäg­

ningstid. Asidosättes hvad nu är stadgadt, vare i förra fallet den kor­

tare af de bestämda uppsägningstiderna och i senare fallet den för en­

dera stadgade uppsägningstid gällande för båda.

9 §•

Arbetsaftal vare ej bindande för längre tid än ett år, då arbetaren

vid aftalets ingående ej fyllt 18 år, och tre år, där det slutes med arbe­

tare, som uppnått den ålder. Är i aftalet den sålunda för hvarje fall

stadgade längsta tid öfverskriden, och vill arbetsgifvaren eller arbetaren från­

träda aftalet, när sagda tid är ute, skall uppsägning ske två månader förut.

10 §.

Omyndig, som fyllt aderton år, äge att själf sluta arbetsaftal. Ena­

handa rätt tillkomme omyndig, som fyllt femton men ej aderton år, därest

målsman för honom icke tinnes eller denne vistas å okänd ort. Arbets­

aftal, som för omyndig ingås af målsman, galle ej längre än till dess den

omyndige fyllt aderton år.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

11

§•

Hvad i 9 § lagen om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbe­

tare är stadgadt i fråga om kollektivaftal skall äga tillämpning äfven be­

träffande arbetsaftal.

12

§.

Har vid arbetsaftals ingående endera parten begagnat sig af den

andres trångmål, oförstånd eller lättsinne till att betinga sig villkor, som

16

Ktmgl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96.

uppenbart är oskäligt, vare aftalet ogillt; och njute arbetaren för arbete,

som af honom må vara utfördt, skälig godtgörelse.

Om arbetsordning.

13 §•

Utfärdas vid arbetsföretag särskild arbetsordning (fabriksordning,

verkstadsreglemente), skall däri angifvas:

den ordinarie arbetstidens början och slut samt tid för därunder

förekommande raster;

tid och sätt för lönens betalande;

om arbetsförmän finnas, deras rättigheter och skyldigheter mot ar­

betande samt ordningen för klagomål mot deras åtgärder;

om öfverträdelse af ordningsföreskrift eller annan förseelse skall

medföra penningplikt eller annan påföljd, beskaffenheten af sådan på­

följd, pliktens belopp och ändamålet, till hvilket den skall användas.

14 §.

I arbetsordning må jämväl intagas erforderliga bestämmelser om hvad

arbetarne hafva att iakttaga för bevarande af sundhet, säkerhet och god

ordning inom arbetsplatsen.

15 §.

Innehåller kollektivaftal eller arbetsaftal bestämmelse om förhål­

lande, hvarom efter ty i 13 eller 14 § sägs må i arbetsordning stadgas,

lände det vid arbetsordnings utfärdande till efterrättelse.

16 §.

Vill arbetsgivare utfärda arbetsordning angående förhållande, hvar­

om efter ty i 13 eller 14 § sägs må i arbetsordning stadgas, och är ej

härom bestämmelse träffad i kollektivaftal eller arbetsaftal, skall å arbets­

platsen under en tid af minst fjorton dagar hållas anslaget förslag till

sådan arbetsordning, försedt med påskrift om dagen för anslåendet. Under

anslagstiden äge arbetare eller yrkesförening, som arbetarne tillhöra, att

till arbetsgivaren inkomma med anmärkningar mot förslaget. Arbets­

17

ordning, som efter pröfning af gjorda anmärkningar utfärdas, skall hållas

anslagen på sätt nyss nämnts, och skall anslag ske senast en månad efter

anmärkningstidens utgång. Arbetsordningen skall vara underskrifven af

arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe, samt innehålla uppgift

såväl om tiden, då förslaget hållits genom anslag tillgängligt för arbetarne,

som ock om dagen, då arbetsordningen blifvit anslagen.

Hvad nu är stadgadt galle ock, då fråga är om ändring i eller

tillägg till gällande arbetsordning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

17 §.

Arbetsordning, som i fall, hvarom i 16 § förmäles, utfärdats med

iakttagande af däri gifna föreskrifter, träder i kraft fjorton dagar efter

det densamma anslagits eller å den senare dag, som kan vara i arbets­

ordningen angifven, samt länder till ömsesidig efterrättelse för arbetsgif­

varen och arbetaren i den mån den ej är stridande mot lag eller mot be­

stämmelser i kollektivaftal eller arbetsaftal, dock att bestämmelser, hvar­

om i 14 § sägs, skola tillämpas omedelbart efter det förslaget till arbets­

ordning blifvit anslaget.

18 §.

I arbetsordning må icke såsom påföljd af förseelse stadgas rätt för

arbetsgifvaren att omedelbart håfva arbetsaftalet i andra fall än i denna

lag eller genom aftalet bestämts.

Om arbetsgifvares ocli arbetares rättigheter och skyldigheter.

19 §.

Arbetsgifvaren äger att leda och fördela arbetet samt i sådant hän­

seende gifva arbetaren erforderliga föreskrifter och utöfva tillsyn öfver

arbetaren; dock må arbetare, som antagits till utförande af visst slag af

arbete, icke utan sitt medgifvande af arbetsgifvaren användas till annat

arbete, där ej fråga är om handräckning åt annan eller eljest göromål,

som enligt gällande sedvänja det åligger arbetaren att utföra.

Arbetsgifvaren vare pliktig att i arbetet fästa behörigt afseende å

arbetarens hälsa och arbetsförmåga, väl bemöta arbetaren, vaka däröfver,

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Häft.

O

18

att den, som arbetsgifvaren må hafva satt i sitt ställe, iakttager sina skyl­

digheter mot arbetarne, samt tillse, att god ordning upprätthålles å det

område, som för arbetet användes.

Skall förrättning för politiskt eller kommunalt val hållas i orten,

och kan ej arbetaren utöfva honom därvid tillkommande rösträtt utan

erhållande af ledighet från arbetet, må arbetsgifvaren, där arbetaren i

god tid förut framställt begäran om ledighet, icke förvägra honom sådan,

utan så är att arbetets inställande skulle medföra särskild olägenhet.

Hvad sålunda stadgats galle, ändå att annorlunda aftalats.

Angående arbetsgifvares skyldighet att vidtaga anordningar till skydd

för arbetares lif och hälsa samt att tillse, att arbetare erhåller undervis­

ning, galle hvad särskildt är stadgadt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

²⁰

§.

År arbetaren i arbetsgifvarens hus och kost, vare arbetsgifvaren

skyldig att förse arbetaren med tjänligt husrum samt sund och tillräcklig

föda äfvensom bereda honom nödig vård under sjukdom. Upphör arbets-

aftalet, värde arbetsgifvaren sjuk arbetare, till dess denne kan flyttas från

arbetsgifvarens hus; och må ej flyttning ske, innan den kan äga rum utan

fara för arbetarens lif eller hälsa och vården af annan öfvertages.

o

21

§.

Tillhandahåller arbetsgifvaren bostad åt arbetare, som ej är i arbets­

gifvarens kost, och är ej hyresaftal angående bostaden särskildt ingånget,

vare arbetaren, ändå att annorlunda öfverenskommits, ej skyldig att från

bostaden afflytta tidigare än fjorton dagar efter det arbetsaftalet blifvit

uppsagdt eller häfdt.

Hvad nu är stadgadt galle ej, då arbetsaftalet ingåtts för viss tid

och denna gått till ända, ej heller i fråga om upplåtelse af bostad åt

arbetare, som antagits för tillfälligt arbete och har sitt egentliga hemvist

å annan ort.

År särskildt hyresaftal slutet och är ej hyrestiden bestämd, vare

kortaste uppsägningstid fjorton dagar. Ej må i hyresaftalet hyrestiden

bestämmas med hänsyn till arbetsaftalets bestånd eller för arbetaren stadgas

arbetsskyldighet i arbetsgifvarens företag. Bestämmelse, som strider mot

hvad nu sagts, vare ogin.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

19

22

§.

Arbetaren skall med flit och omsorg fullgöra sina åligganden och

därvid åtlyda arbetsgifvarens föreskrifter, iakttaga ett aktningsfullt upp­

förande mot arbetsgifvaren, fogligt bemöta andra hos arbetsgifvaren an­

ställda arbetare, lärlingar och tjänare, undvika allt, som är stridande mot

god ordning i arbetet eller kan medföra olycksfall för honom själf eller

andra, samt med varsamhet handhafva arbetsgifvarens egendom.

Ej må yrkeshemlighet yppas af arbetaren.

Arbetare, som är i arbetsgifvarens hus och kost, rätte sig efter

husets ordning.

23 §.

Arbetaren vare pliktig att till arbetsgifvaren i behörigt skick åter­

ställa redskap, oanvända råämnen och annan egendom, som varit honom

för arbetet anförtrodda.

24 §.

Är arbetsgifvaren berättigad till ersättning af arbetare för skada

eller förlust, som arbetaren i eller för arbetet tillskyndat arbetsgifvaren,

må ej, ändå att annorlunda öfverenskommits, arbetsgifvaren, så länge ar-

betsaftalet fortfar, till gäldande af den ersättning af arbetarens lön afdraga

mer än en femtedel af den hvarje gång betalning sker förfallna kontanta

lönen. Har ej arbetsgifvaren sist vid det aflöningstillfälle, som infaller

näst efter det en månad förflutit från det arbetsgifvaren vunnit kännedom

om arbetarens förhållande, framställt anspråk på ersättning, vare han för­

lustig jämväl den rätt att göra afdrag å lönen, hvarom nu sagts.

25 §.

Har arbetsgifvaren satt annan i sitt ställe till ledning af arbetet,

vare arbetaren skyldig denne samma hörsamhet, som arbetsgifvaren äger

att af arbetaren fordra. Den, som är satt i arbetsgifvarens ställe, vare

pliktig att bemöta arbetaren så, som det åligger arbetsgifvaren; förbryter

han sig i eller för arbetet mot arbetaren, utgifve arbetsgifvaren det skade­

stånd, hvartill arbetaren kan finnas berättigad, och söke sitt åter bäst

han gitter.

20

Arbetaren äge ej utan arbetsgifvarens lof sätta annan i sitt ställe

eller låta visst arbete utföras af annan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

26 §.

Arbetsgifvaren skall tillhandahålla arbetaren nödiga redskap och

materialier, där ej på grund af sedvänja arbetaren är pliktig dem själf

anskaffa. Skall betalning för hvad arbetsgifvaren sålunda lämnar af arbe­

taren erläggas, må, äfven om annorlunda öfverenskommits, i orten gång­

bart pris ej öfverskridas.

27 §.

Lönen må beräknas efter tid, efter det utförda arbetets myckenhet

eller beskaffenhet eller efter annan mellan arbetsgifvaren och arbetaren

öfverenskommen grund.

Beräknas lönen efter tid, skall lönen utgå för den tid arbetaren stått

till arbetsgifvarens förfogande, ändå att arbetaren icke varit under hela

den tid af arbetsgifvaren sysselsatt, med mindre därutinnan annan sed­

vänja är gällande.

Har arbetaren i fall, då lönen beräknas annorledes än efter tid,

blifvit medan han stått till arbetsgifvarens förfogande genom dennes för­

vållande hindrad i sitt arbete, njute arbetaren ersättning för den honom

därigenom tillskyndade förlust.

28 §.

År arbetsaftal slutet, utan att lönen kan anses bestämd, utgifve ar­

betsgifvaren den lön arbetaren fordrar, där den ej kan anses oskälig.

29 §.

Arbetaren äge, ändå att annorlunda öfverenskommits, att själf eller

genom ombud deltaga i mätning, vågning eller annan undersökning, som

må erfordras för bestämmande af lönens belopp.

År viss andel i vinsten af arbetsföretaget tillförsäkrad arbetaren,

åligger det arbetsgifvaren att tillhandahålla arbetaren eller hans ombud

alla de upplysningar, hvilka äro af nöden för beräkningen af nämnda andel.

21

Till ombud, som i denna § sägs, må arbetaren ej använda någon,

hvars deltagande i undersökningen kan medföra fara för yppande af yrkes-

eller affärshemlighet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

30 §.

Arbetsgifvaren äge ej att i stället för utfäst kontant lön lämna an­

visning å penningar eller varor.

Betalning af den kontanta lönen skall ske, då lönen beräknas efter

tid, hvar fjortonde dag, och, då lönen beräknas efter arbetets myckenhet

eller beskaffenhet, när arbetet är fullbordadt; dock att i sistnämnda fall

betalning ej må fordras oftare än hvar fjortonde dag, samt att, där för

arbetets fullgörande erfordras längre tid än fjorton dagar, arbetaren är

berättigad att hvar fjortonde dag i förskott utfå det belopp, som af den

eljest å arbetsplatsen för sådan arbetare tillämpade, efter tid beräk­

nade lön belöper på den af arbetaren använda arbetstiden.

Lön, som ej utgår i penningar, skall erläggas i förskott för tid, som

i orten är bruklig.

31 §.

Varder ej lön erlagd å förfallodagen, och hade arbetaren i rätt tid

inställt sig å plats, där lönen skolat betalas, vare arbetsgifvaren pliktig att

utöfver lönebeloppet till arbetaren gälda en tjugondedel däraf.

32 §.

Är öfverenskommelse träffad om rätt för arbetsgifvaren att af ar­

betarens lön till säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldigheter inne­

hålla någon del, skall, ändå att aftalet annorlunda bestämmer, gälla, att

icke mera än en femtedel af den kontanta lönen må vid hvarje tillfälle,

då betalning sker, innehållas, att då dessa afdrag sammanlagdt uppgå till

ett belopp, motsvarande kontanta lönen för femton arbetsdagar, vidare af­

drag ej må göras, samt att, där ej innehållet belopp inom en månad in-

sättes å arbetarens namn i postsparbanken eller annan sparbank under för­

behåll, att medlen må af arbetsgifvaren lyftas allenast med arbetarens

medgifvande eller på grund af domstols beslut, arbetsgifvaren skall å be­

loppet gälda ränta efter tio för hundra om året. Upplupen ränta må af ar­

betaren för hvarje kalenderår lyftas.

22

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96.

33 §.

År mellan arbetsgifvaren och arbetaren aftaladt eller i arbetsordning

bestämdt, att öfverträdelse af ordningsföreskrift eller annan förseelse af

arbetaren skall för honom medföra penningplikt, må ej, ehvad sålunda

blifvit aftaladt eller bestämdt, dylik plikt för hvarje öfverträdelse eller

förseelse öfverstiga hälften af det belopp, hvartill den kontanta lönen

för dagen uppgått eller kunnat uppgå, eller hvad arbetaren sålunda mister

användas till annat ändamål än de vid företaget anställda arbetarnes ge­

mensamma bästa.

34 §.

Då arbetsaftal uppsäges eller, där uppsägningstid ej gäller, då af-

talet upphör, åligger det arbetsgifvaren att på arbetarens begäran till

honom utgifva intyg angående den tid, hvarunder arbetaren varit hos

arbetsgifvaren anställd, samt anställningens art. I intyget skall, då ar­

betaren så begär, jämväl meddelas yttrande om det sätt, hvarpå arbeta­

ren fullgjort sina åligganden; och må yttrande, hvarom nu sagts, af ar­

betsgifvaren i intyget afgifvas, ändå att begäran därom ej af arbetaren

framställes.

Ej må intyg förses med sådant märke eller utfärdas i sådan form,

som afser att om arbetaren lämna uppgift, den där ej framgår af orda­

lydelsen i intyget.

Om aftalets upplösning i vissa fall.

35 §.

Blifver arbetaren till följd af sjukdom eller skada satt ur stånd att

arbeta, äge arbetsgifvaren hafva arbetsaftalet, om tiden för aftalets be­

stånd utgör ett hälft år eller längre tid, efter en månad och i öfriga fall

efter en vecka.

Hvad nu är sagdt äge ej tillämpning, om sjukdomen eller skadan

tillkommit genom arbetsgifvarens vållande, eller om arbetaren utan uppsåt

eller groft vållande ådragit sig sjukdomen eller skadan i eller för arbetet.

36 §.

Arbetsgifvaren äge att omedelbart hafva arbetsaftalet:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

23

1) om arbetaren vid aftalets ingående åberopat falskt intyg eller

missledt arbetsgifvaren genom falsk uppgift;

2) om arbetaren misshandlar eller groft missfirmar arbetsgifvaren

eller någon af hans husfolk eller den, som år satt i arbetsgifvarens ställe,

eller arbetskamrat eller eljest svårare förgår sig mot någon, som nu är

nämnd;

3) om arbetaren i arbetet utsätter annan för fara till lif eller hälsa;

4) om arbetaren yppar yrkeshemlighet beträffande arbetsgifvarens

rörelse;

5) om arbetaren genom utslag, som äger laga kraft, dömts att un­

dergå urbota straff, och bestraffningen icke är verkställd;

6) om arbetaren finnes vara uppenbart oskicklig till åtaget arbete;

7) om arbetaren, oaktadt erhållen varning, åsidosätter de skyldig­

heter mot arbetsgifvaren, som enligt lag eller arbetsaftal åligga honom; eller

8) om arbetaren, där han är i arbetsgifvarens hus och kost, finnes

vara behäftad med smittosam könssjukdom.

Ej må dock arbetsgifvaren för åtnjutande af den rätt, nu är sagd,

åberopa förhållande, hvarom i 1, 2, 3, 4, 5 eller 7 mom. förmäles, sedan

han med vetskap därom låtit arbetaren inträda i arbetet, eller, där ar­

betsgifvaren först efteråt erhållit kännedom om förhållandet, sedan längre

tid än en vecka därefter förflutit.

37 §.

Har genom eldsolycka eller annan händelse, den där ej härrör af

arbetsgifvarens vållande, i arbetet uppstått afbrott, som ej är blott till­

fälligt, må arbetsgifvaren jämväl omedelbart håfva aftalet.

38 §.

Arbetaren äge att omedelbart hafva arbetsaftalet:

1) om arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe, miss­

handlar eller groft missfirmar arbetaren eller någon af hans husfolk eller

eljest svårare förgår sig mot någon, som nu är nämnd;

2) om arbetsgifvaren, med missbrukande af sin ställning såsom ar­

betsgivare, söker förleda arbetaren till lagstridiga eller osedliga hand­

lingar;

3) om arbetsgifvaren utsätter arbetaren för fara till lif eller hälsa;

24

4) om arbetsgifvaren, sedan arbetaren i rätt tid inställt sig å plats,

där lönen skolat betalas, dröjer med erläggande af lönen utöfver två

söckendagar efter förfallodagen, eller om arbetsgifvaren oaktadt påmin­

nelse af arbetaren underlåter att lämna honom husrum eller underhåll,

såsom i 20 § sägs, där dylik förmån betingats;

5) om arbetsgifvaren, där arbetaren skall erhålla betalning efter det

utförda arbetets myckenhet, oaktadt påminnelse underlåter att bereda ar­

betaren tillräcklig sysselsättning;

6) om arbetsgifvaren eljest väsentligen åsidosätter de skyldigheter

mot arbetaren, som enligt lag eller arbetsaftal åligga honom; eller

7) om arbetarens lif eller hälsa skulle under arbetets fortsättande

utsättas för påtaglig fara, som ej kunnat förutses, då aftalet slöts.

Ej må dock arbetaren för åtnjutande af den rätt, nu är sagd, åbe­

ropa förhållande, hvarom i 1, 2, 3, 4, 5 eller 6 mom. sägs, sedan längre

tid än en vecka förflutit från det han erhållit kännedom om detsamma.

39 §.

Kvinnlig arbetare, som ärnar ingå äktenskap, äge, sedan en lys­

ning till äktenskapet skett, uppsäga arbetsaftalet att upphöra fjorton dagar

därefter.

Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 96.

40 §.

Försättes arbetsgifvaren i konkurs, äge borgenärerna uppsäga arbets­

aftalet att omedelbart upphöra, ehvad förut varit gällande i fråga om tiden

för dess giltighet eller i afseende å dess uppsägning; dock äge sådan upp-

sägningsrätt ej rum, sedan tre veckor förflutit från det offentlig stämning

utfärdats. Vill arbetaren själf uppsäga aftalet, vare lag samma. Under

den tid aftalet är gällande svare borgenärerna för lönens gäldande.

Om ansvar och skadestånd för öfverträdelse af denna lag,

så ock om rättegången.

41 §.

Afskedar arbetsgifvaren utan laga skäl arbetaren, innan tiden för

arbetsaftalets bestånd gått till ända, eller varder arbetsaftalet uppsagdt af

arbetsgifvarens borgenärer efter ty i 40 § sägs, eller häfver arbetaren ar-

25

betsaftalet af skäl, hvarom i 38 § 1, 2, 3, 4 eller 6 mom. förmäles, vare

arbetsgifvaren pliktig att ersätta arbetaren dennes skada.

Upphör arbetaren utan laga skäl med sitt arbete hos arbetsgifvaren,

innan tiden för arbetsaftalets bestånd gått till ända, eller häfver arbets­

gifvaren arbetsaftalet af skäl, hvarom i 36 § 1, 2, 3, 4 eller 7 mom. för­

mäles, vare arbetaren pliktig att ersätta arbetsgifvaren dennes skada.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

42 §.

Arbetsgivare, som utan laga skäl vägrar att på begäran lämna

arbetare sådant intyg, som i 34 § omförmäles, eller i dylikt intyg med­

delar sämre vitsord än han vet arbetaren förtjäna eller bryter mot före­

skriften i sista stycket af nämnda §, böte från och med fem till och med

etthundra kronor, där ej gärningen är belagd med straff i allmän straff­

lag. Har arbetsgifvare i intyg meddelat sämre vitsord än arbetaren

förtjänat eller förfarit i strid mot nyssberörda föreskrift, vare arbets­

gifvaren pliktig att utfärda ny behörig handling.

Förmenar arbetare, att han i intyg, hvarom nu sagts, erhållit sämre

vitsord än han förtjänat, skall talan därom instämmas inom en månad

efter det handlingen till honom öfverlämnades.

43 §.

Förseelse, hvarom i 42 § förmäles, åtalas vid polisdomstol, där sär­

skild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, och där sådan icke

finnes, vid allmän domstol.

Ej må sådan förseelse åtalas af annan än målsägande.

44 §.

Böter, som ådöinas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas till­

gång till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag.

Föreskrifterna i 15 § 1 och 3 inom., 17 § 2, 3 och 4 mom. och

22 § i Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 A/d. 74 Höft.

4

26

samt 21 § i nämnda förordning, i hvad detta lagrum innehåller hänvis­

ning till 17 § 2 mom. i samma förordning, galle ej i afseende å aftal,

hvarå denna lag äger tillämpning; och skall hvad lag eller särskild för­

fattning eljest innehåller mot denna lag stridande härmed anses upphäfdt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911; dock skall å

arbetsaftal, som före nämnda dag ingåtts för bestämd tid, nu gällande

lag tillämpas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

27

Förslag

till

Lag

angående ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 § handelsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Är gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar,

eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods af­

skildt är, som förr är sagdt. Därnäst den kostnad, som å egendomens

uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under

den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom däri skött hafva, så

ock betjänters och tjänstehjons lön för sista året, annan arbetares dags­

penning eller aflöning, den där ej stått inne längre än tre månader efter

förfallodagen, samt sådan begrafningshjälp eller för de tre sista månaderna

upplupen sjukhjälp eller lifränta, som det enligt lag angående ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgifva.

Hvad nu är stadgadt om förmånsrätt för arbetares aflöning äge ock till-

lämpning i afseende å skadestånd, som i händelse af obehörigt afskedande

eller arbetsaftals häfvande må tillkomma arbetaren i stället för aflöning,

som skulle med förmånsrätt utgått. Innestår hos arbetsgivare viss del

af arbetares lön till säkerhet för arbetarens fullgörande af sina skyldig­

heter, äge arbetaren för sålunda innestående lön enahanda förmånsrätt

som nu angående arbetares aflöning är sagd, ehvad fordringen stått inne

längre eller kortare tid.

Denna lag skall icke äga tillämpning i förmånsrättstvister, hvilka

göras anhängiga före utgången af december månad 1910.

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9f‘

Förslag

till

Lag

om ändring af 2 § lagen angående medling i arbetstvister den 3! december 1906.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen angående medling i arbetstvister

den 31 december 1906 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Förlikningsman åligger:

att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom

distriktet;

att i de fall och på det sätt i denna eller annan lag sägs lämna sin

medverkan till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstå; samt

att eljest, på anmodan, gå arbetsgivare och arbetare till hända med

upplysningar och råd i fråga om öfverenskommelser, som afse arbetsför­

hållandet och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan arbets­

givare oeh arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.

30

Kungl. Maj tfa Nåd. Proposition Nr 96.

Förslag

till

Lag

angående ändring af SO § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å

införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

Härigenom förord nas, att 10 § lagen om hvad iakttagas skall i

afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14

juni 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse:

I fråga om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Da-

larne är särskildt stadgadt.

Om hyresaftal mellan arbetsgivare och arbetare gäller hvad i lagen

om vissa arbetsaftal är stadgadt, i den mån det innefattar afvikelse från

nya lagens bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

31

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§

strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 KAP.

22

§.

Har någon utan laga skäl underlåtit att fullgöra hvad honom enligt

aftal ålegat, och har af hans förfarande, antingen ensamt för sig eller i

förening med andras, uppstått synnerlig fara för annans lif eller hälsa,

varde, där han bort kunna inse faran, dömd till böter eller fängelse i

högst sex månader. Kom af gärningen skada å person, varde gärnings­

mannen dömd till böter eller fängelse.

Begår någon försummelse, som ofvan är sagd, och kommer af hans

förfarande, antingen ensamt för sig eller i förening med andras, grof skada

å egendom, varde, där han bort kunna inse, att fara för sådan skada var

ör handen, dömd till böter eller fängelse i högst sex månader.

25 KAP.

15 §.

Underlåter eller försummar ämbetsman vid statens kanal- eller sluss­

verk eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning hvad honom,

32

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 96.

till förekommande af olyckshändelse, åligger att iakttaga, så att skada

lätteligen ske kan; dömes till fängelse eller böter. Var vållandet synner­

ligen groft, må dömas till straffarbete i högst två år. Varder fängelse

ådömdt, skall den felaktige, om brottet det förtjänar, tillika afmattas. Dö­

mes den felaktige till straffarbete, varde afsatt, och må han ej vidare i

dylik befattning nyttjas.

Sker sådan underlåtenhet eller försummelse uppsåtligen; varde den

brottslige afsatt samt dömd till straff efter 19 kap. 11 §; och skall han

tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Har ämbetsman, som i 1 mom. sägs, eller ämbetsman vid statens

post-, telegraf-, telefon-, gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller renhåll­

ningsverk eller brandkår i syfte att hindra driftens behöriga gång af hållit

sig från tjänstgöring eller vanskött sin tjänst, varde, där ej straff enligt

2 mom. skall ådömas, dömd till afsättning eller böter eller båda dessa

straff i förening; var det af förhastande, som ämbetsmannen sig förgick,

eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande, då må i Stället

dömas till mistning af ämbetet på viss tid. Kom af hans förfarande, antingen

ensamt för sig eller i förening med andras, skada å person eller grof

skada å egendom, eller äro omständigheterna eljest försvårande, varde den

brottslige afsatt och dessutom dömd till böter eller fängelse; varde ock,

om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

22

§.

Hvad om statens ämbetsmän här stadgadt är, galle ock om dem,

som äro satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna af konungen

stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers an^e-

lägenheter, om de tjänstemän, som under ämbets- eller förvaltnings­

myndigheterna lyda, och om andra, som förordnade äro att ämbete eller

tjänsteärende förrätta.

Skall, till följd af konungens förordnande, hvad i 19 kap. 11 och

12 §§ om statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad

eller järnvägsanläggning stadgadt är, tillämpas å dylik inrättning, som af

enskilda personer, menigheter eller bolag gjord är; varde ock därvid an­

ställd person för brott af sådan beskaffenhet, som i 15 § nämnd är,

straffad efter de i samma § stadgade grunder; och må den brottslige eller

felaktige, om han begått brott, som i 15 § 2 mom. omförmäles, eller

jämlikt 1 mom. i samma paragraf blifvit dömd till straffarbete, ej sedermera

kunna i dylik allmän befattning nyttjas.

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Protokoll öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 3

december 1909.

N ärv ar ande:

Hans excellens herr statsministern

L

indman

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve

T ^aubk ,

Statsråden:

P

eteksson

,

H^ederstierna,

SWARTZ,

grefve H^amilton,

grefve E^hrensvärd,

M^alm,

L^indström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Petersson anförde:

»Sedan en längre tid har frågan om förbättrad lagstiftning rörande

olika slag af arbetsaftal varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Åtgärder i sådant syfte hafva af Eders Kungl. Maj:t vidtagits genom till­

sättande af två särskilda kommittéer med uppdrag att utreda ämnet och

däri afgifva förslag. Den tidigare af dessa kommittéer tillsattes den 27

oktober 1899; den senare, hvars förordnande föregicks af en inom civil­

departementet genom tillkallade personer verkställd förberedande utredning

af vissa till ifrågavarande lagstiftningsområde hörande frågor, erhöll sitt upp­

drag genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 18 oktober 1907. Sedan emeller­

tid med hänsyn till de på senare tid rådande förhållandena på arbetsmark­

naden framträdt såsom högeligen önskvärd!, att i de delar af förevarande

ämne, däri lagstiftningens ingripande särskildt syntes af ett trängande

behof påkalladt, förslag kunde varda förelagda nästkommande års riksdag,

samt sistnämnda kommitté, hvilken utarbetat men ännu icke slutgiltigt an­

tagit åtskilliga lagförslag, förklarat sig ur stånd att inkomma med sitt be­

tänkande eller någon del däraf till den tid, att aflåtande af proposition till

35

riksdagen kunnat medhinnas, fann Eders Kungl. Maj:t den 12 sistlidne

september för godt att upplösa kommittén och åt justitiedepartementet

öfverlämna det vidare bearbetandet af berörda förslag, hvilka funnits

lämpade att läggas till grund för en blifvande lagstiftning. Vid det i

enlighet härmed inom justitiedepartementet bedrifna arbete hafva jämväl

de af 1899 års kommitté afgifna förslag samt förenämnda inom civil­

departementet biträdande personers yttrande tjänat till ledning. Då arbetet

nu blifvit slutfördt, anhåller jag att få inför Eders Kungl. Maj:t ånyo an-

ninlä ärGiidct.

Under en längre följd af år hafva i vårt land förhållandena mellan

arbetsgivare och arbetare ingalunda gestaltat sig sa som ur nationaleko­

nomisk och social synpunkt sedt varit önskvärdt. Den arbetsfied, som är

ett oundgängligt villkor för näringslifvets bestånd och utveckling, har i

hög grad saknats. Stridigheter af allehanda slag hafva ständigt yppat sig,

de° öppna konflikterna med däraf härflytande förluster för båda sidorna

hafva i allmänhet år från år stegrats i såväl antal som omfattning, bit­

terhet och misstroende i sinnena hafva af de oupphörliga striderna fram­

kallats och underhållits. I den mån ändrade förhållanden härutinnan

kunna genom lagstiftning åstadkommas, måste lagstiftaren låta sig ange­

läget vara att ingripa, Ett steg i sådan riktning har redan tagits. I

ändamål att genom ordnade och med tillbörlig insikt ledda förhandlingar

mellan arbetsgifvare och arbetare söka antingen förekomma uppkomna

tvisters urartande till öppen strid eller, där sådan utbrutit, befordra ut­

sikterna till en snar uppgörelse, infördes genom lagen den 31 december

1906 den offentliga förlikningsinannainstitutionen. Denna bär ock seder­

mera visat sig hafva en stor och betydelsefull uppgift att fylla; den kan

jämväl anses hafva i det hela fungerat på ett tillfredsställande sätt och

motsvarat de förväntningar, som vid dess inrättande fästats vid densamma,

om den också ej varit tillräcklig för att helt neutralisera den fortgående

ökningen af tvisterna. I hvarje fall torde, innan ytterligare erfarenheter

vunnits, tiden ännu icke vara inne att söka genomföra ändrade bestäm­

melser om sättet för arbetsgifvares och arbetares sammanförande till för­

handling och öfverenskommelse.

Förenämnda senast verksamma kommitté synes ej heller hafva haft

för af sikt att i sådant hänseende framlägga något förslag.

I fråga åter om själfva aftalsförhållandet mellan arbetsgifvare och

arbetare återstår för lagstiftaren så godt som allt att göra. I 1734 års

lag behandlades endast den form af arbetsaftal, som afsåg tjänstehjonsförhål-

landet. Dess bestämmelser härutinnan hafva ersatts af olika legostadgor, den

senaste af år 1833, hvilken uppenbarligen i många hänseenden är föråldrad

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

36

och föga öfverensstämmande med den nutida rättsuppfattningen. Röran­

de arbetsaftalet inom industrien och handtverket gifvas åtskilliga rätts­

regler i förordningen om utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864,

hvilka dock äro synnerligen ofullständiga. Beträffande båda de nämnda

författningarna är dessutom att märka, att bestämmelserna äro tillämpliga

endast a aftal, som ingåtts i viss form. Då den sålunda för hvarje fall

föreskrifna . formen numera kommit ur bruk beträffande ett icke ringa an­

tal tjänstehjonsaftal och så godt som fullständigt i fråga om aftalet mellan

yrkesidkare och deras arbetare, sakna i många fall ifrågavarande aftal stöd

af gällande lagstiftning. Denna brist framträder i ännu högre grad i fråga

om den sedan några årtionden hos oss alltmera använda formen för över­

enskommelser mellan arbetsgivare och arbetare, det s. k. kollektivaftalet;

härom saknas ännu hvarje lagbestämmelse.

Följden af de nu angifva omständigheterna måste blifva, att rätts­

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare ofta saknar klarhet och stadga.

Också torde med visshet kunna sägas, att ett stort antal tvister på arbets­

marknaden föranledts af en mellan arbetsgivare och arbetare förefintlig

skiljaktighet i uppfattningen om tillvaron och innebörden af rättigheter

och skyldigheter, hvilka endast funnits bestämda genom ofullständiga och

måhända otydliga aftal. Ju mera parter äga full och klar insikt om sin

rättsliga ställning till hvarandra, desto större sannolikhet finnes för, att

aftalsförhållandet icke skall medföra någon tvist. Man torde därför vara

berättigad till den förhoppningen, att en tidsenlig och fullständig lagstift­

ning om saväl kollektivaftalet som arbetsaftalet skall väsentligt bidraga

till att undanröja anledningarna till arbetskonflikter. Den första upp­

giften för lagstiftningen å förevarande område är alltså att fullt tydligt

klarlägga, när aftal af ena eller andra slaget mellan arbetsgivare och ar­

betare kommit till stånd, aftalets innebörd och rättsverkningar samt på­

följden af dess brytande. Att lagstiftaren härvidlag, därest syftemålet ej

skall förfelas, måste tillse, att full rättvisa skipas mellan de båda parterna,

så att ej den ena gynnas på den andras bekostnad, ligger för öppen dag.

I den mån sådant är möjligt bör ock hänsyn tagas till rådande förhållan­

den, så att föreskrifterna ej framstå såsom nyheter, hvilka endast med

svårighet låta sig inarbetas i det allmänna föreställningssättet.

Under senaste stora arbetskonflikter blefvo såsom bekant i flera fall

bestämmelser i kollektivaftal om förbud mot strejk icke respekterade. Med

hänvisning därtill har från derå håll uttalats, att kollektivaftalen saknade

all betydelse för åstadkommande af lugn och fred på arbetsmarknaden,

och att då följaktligen den väsentligaste af de fördelar man genom dylika

aftal velat vinna visat sig icke kunna ernås, denna aftalsforms användande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

38

Genom arbetsaftalet förpliktas alltid någon bestämd person att ar­

beta åt någon annan bestämd person mot ersättning, hvilken denne i sin

ordning är förpliktad att utgifva till den, som utför arbetet. Kollektiv-

aftalet såsom sådant åter medför icke någon som helst skyldighet för

individuellt bestämda arbetare att utföra arbete eller för bestämd arbetsgi­

vare att till viss arbetare utgifva lön; i dess begrepp ligger icke ens att

vissa arbetsgifvare och arbetare äro bundna att framdeles med hvarandra

ingå arbetsaftal, utan står det dem å ömse sidor fritt att för erhållande

af respektive arbetskraft och arbete därom ingå öfverenskommelse med

hvem helst de finna för godt. Kollektivaftalet innebär allenast ett fast­

ställande af vissa allmänna normer, hvilka skola blifva gällande vid arbets­

aftal, som komma att afslutas inom en viss krets af arbetsgifvare och ar­

betare, bestämmer, att för den händelse arbetare, tillhörande den eller de

kategorier af arbetare, hvilka med aftalet afses, vinna anställning hos viss

eller vissa arbetsgifvare, arbetsvillkoren beträffande sådan anställning skola

vara de i aftalet angifna. För att kollektivaftalet skall vinna tillämpning

och utöfva någon verkan förutsattes sålunda, att arbetsaftal mellan på

visst sätt bestämda personer kommer till stånd. Ett utmärkande känne­

tecken för kollektivaftalet är emellertid, att de arbetare, hvilka genom det­

samma tillförsäkras vissa arbetsvillkor, aldrig äro individuellt bestämda

utan endast generellt angifvas såsom tillhörande viss organisation eller

yrke. Om åter en arbetsgifvare uppgör ett gemensamt löneaftal med de i

hans företag anställda, individuellt bestämda arbetarna, föreligger intet

kollektivaftal, utan i själfva verket har man här lika många individuella

arbetsaftal, som det finnes arbetare i företaget.

Af det nu sagda framgår, att den benämning, som hittills ofta gif-

vits kollektivaftalet, i det att detsamma betecknats såsom ett kollektivt ar­

betsaftal, är oriktig och vilseledande.

Ett annat utmärkande kännetecken för kollektivaftalet är att finna

ifråga om parterna i detsamma. Aftalet kan vara afsedt att reglera ar­

betsvillkoren vare sig på allenast en eller ock på flera arbetsplatser. Så­

som aftalsslutande part på arbetsgifvaresidan kan därför uppträda såväl

en eller flera arbetsgifvare som ock en sammanslutning af arbetsgifvare.

Af kollektivaftalets hufvuduppgift att generellt fastslå blifvande arbetslöner

och andra arbetsvillkor för en större eller mindre krets af arbetare följer

däremot, att vid dess tillkomst, i olikhet mot hvad beträffande arbetsaftalet

gäller, nödvändigtvis ett flertal arbetare måste medverka. Huruvida ytter­

ligare erfordras, att dessa arbetare äro på ett eller annat sätt med hvar­

andra sammanslutna, samt huruvida för sådant fall sammanslutningen

måste vara af mera fast och stadigvarande karaktär, äro frågor, hvilkas be­

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 96.

39

svarande från teoretisk synpunkt här icke är af nöden. Huru den positiva

lagstiftningen enligt min mening lämpligast bör ställa sig till dessa spörs­

mål, torde jag längre fram få angifva.

Då det gäller att på ett hittills af vår lagstiftning oberördt område

söka införa en rättslig reglering, är det helt naturligt af största intresse

att taga kännedom om den gestaltning andra länders lagstiftning på det

ifrågavarande området erhållit. Endast i ett fåtal af de europeiska länderna

hafva framkomna förslag till lagbestämmelser om kollektivaftal ledt till ett

positivt resultat; där så skett har lagen mestadels gifvits en tämligen ringa

räckvidd. Så har i en belgisk lag om fackföreningar af år 1898 fack­

förening, som uppfyller vissa villkor i fråga om sin sammansättning och

sitt ändamål, tillerkänts rättspersonlighet och behörighet att vid domstol

påyrka tillämpning af aftal, som föreningen ingått för medlemmarnas räk­

ning, äfvensom utgifvande till dessa af skadestånd, hvartill de kunna vara

berättigade på grund af underlätet uppfyllande å motpartens sida af af-

talet. Genom dessa bestämmelser har åt kollektivaftal, ingånget af fack­

förening, som enligt lagen äger rättspersonlighet, gifvits rättslig verkan.

I öfrigt saknas närmare reglering af dylikt aftal och äfven det sålunda

gifna stadgandet har visat sig vara af ringa praktisk betydelse af den an­

ledning, att knappast någon af de befintliga fackföreningarna motsvarar de

uppställda förutsättningarna för lagens tillämplighet. Jämväl i Neder­

länderna har den rättsverkan, som genom lag den 13 juli 1907 tillagts

kollektivaftal et, inskränkts att gälla aftal, där på arbetaresidan kontrahenten

utgöres af en med rättssubjektivitet utrustad förening. Är så förhållandet

har kollektivaftal et den verkan, att arbetsaftal mellan arbetsgivare och

arbetare, som står i strid med ett kollektivaftal, af hvilket de båda äro

bundna, kan förklaras ogiltigt på talan af en hvar, som vid det kollektiva

aftalet varit part, med undantag dock för den arbetsgivare, som ingått

arbetsaftalet.

Genom ändring under år 1907 i den österrikiska »Gewerbeordnung»

har den enligt tidigare bestämmelser för hvarje yrke befintliga yrkes-

förening, omfattande såväl arbetsgivare som arbetare, tilldelats befogenhet

att, genojn beslut af viss majoritet bland arbetsgivare och arbetare sär-

skildt, för yrket meddela bestämmelser om den dagliga arbetstidens början

och slut, hvilotider, arbetslönens storlek och tiden för dess utbetalande

samt uppsägningstiden. Har det sålunda mellan de båda sidorna slutna

aftalet godkänts af vederbörande myndighet, blir aftalet bindande för

parterna vid ett arbetsaftal, som ingås af arbetsgivare, tillhörande yrkes-

föreningen, dock endast i den mån arbetsaftalet eller en bestående arbets­

ordning ej innehåller mot kollcktivaftalet stridande bestämmelser. Genom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

40

den nu nämnda lagstiftningen har alltså endast åsyftats att tillskapa sub-

sidiärt verkande usancer, hvilka kunna sättas ur kraft genom de individuella

arbetsaftalen. I någon mån likartade föreskrifter finnas i Ryssland. Där

yrkesförening af arbetsgivare och arbetare bildats, har denna jämväl till

uppgift att upprätta lönetariff för de olika yrkena, hvilken blir bindande

för arbetsgivare inom yrket.

Den sedan år 1900 med vissa senare ändringar i den schweiziska

kantonen Genéve bestående lagstiftningen om kollektivaftal gifver åt tariffer

rörande arbetsvillkoren, som tillkommit enligt lagens föreskrifter vare sig

genom kollektivt aftal eller genom skiljedom, kraft af sedvänja, hvilken

bestämmer innehållet i de enskilda arbetsaftalen, där ej dessa innehålla

andra villkor. I uppställandet af tariffer kunna genom utsedda delegerade

deltaga föreningar af arbetsgivare eller af arbetare, hvilka uppfylla vissa

villkor med afseende på sina stadgars innehåll in. m. och blifvit veder­

börligen registrerade, samt, där sådan förening saknas inom något yrke,

de arbetsgivare och arbetare inom yrket, hvilka haft sitt hemvist inom

kantonen under minst tre månader. Kan öfverenskommelse ej träffas

mellan de delegerade och har ej heller medling genom kantonens regering

ledt till sådant resultat, äger en af lika antal arbetsgivare- och arbetare­

representanter bestående centralkommission att slutligen fastställa tariff för

det ifrågavarande yrket. På enahanda sätt kunna utom tariffer beträffande

löner och andra arbetsvillkor äfven andra frågor, som kunna föranleda

arbetsinställelse, regleras. Allmän arbetsinställelse i ändamål att åstad­

komma ändring i bestående kollektivaftal förbjudes. Likaså förbjudes vid

straffpåföljd hvarje offentlig uppmaning till allmän eller partiell arbets­

inställelse vare sig före eller under förhandlingarna om en tariff eller sedan

en sådan kommit till stånd. Äfven denna lag har kommit till ytterst

ringa användning.

I öfriga europeiska länder likasom i Nordamerikas Förenta stater

saknas särskild lagstiftning om kollektivaftalet, hvilket ock på sina håll

torde vara frånkändt all rättslig verkan. Bland de förslag till lagstiftning

i ämnet, som tid efter annan framkommit, torde såsom mest uppmärk­

sammade här nämnas ett, utarbetadt 1901 på uppdrag af en schweizisk

socialdemokratisk förening utaf kassationsgerichtspräsident Georg Sulzer i

Zurich och professor Philipp Lotmar i Bern, samt ett förslag, hvilket 1906

framlades för den franska deputeradekammaren, men där ännu icke under­

gått slutlig behandling.

Hufvuddragen af de båda förslagen äro följande:

Kollektivaftal, hvarigenom må bestämmas villkoren för de individuella

arbetsaftalen (enligt det schweiziska förslaget jämväl arbetsgifvares och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

41

arbetares ömsesidiga rättigheter och skyldigheter så snart de öfver hufvud

taget afse de båda gruppernas intressen), kunna ingås mellan en eller flera

arbetsgivare å ena sidan samt en sammanslutning af arbetare å den andra

för en tid af högst fem år. Kollektivaftalet skall upprättas skriftligen och

för att vara gällande registreras hos viss myndighet. I fråga om bestäm­

mandet af kollektivaftalets personliga giltighetsområde öfverensstämma för­

slagen därutinnan, att aftalet blir bindande för dem, som vid aftalets in­

gående voro medlemmar af aftalsslutande förening eller därefter inträdt i

sådan förening. Dock medger det schweiziska förslaget rätt för förenings­

medlemmar att undandraga sig verkan af kollektivaftalet genom anmälan

af sin afsikt härutinnan inom viss tid efter aftalets slutande och samtidigt

utträdande ur föreningen. Är aftalsslutande arbetsgifvareförening på visst

sätt offentligen erkänd såsom en rättspersonlighet, blifva äfven arbetsgivare,

som stå utom föreningen men drifva sin verksamhet inom det område, för

hvilket kollektivaftalet gäller, enligt samma förslag bundna af aftalet, därest

de ej gjort anmälan på sätt nyss nämnts. Under det att sistnämnda för­

slag förklarar en hvar, som deltagit i aftalets slutande, vara däraf bunden,

skulle enligt det franska en aftalsslutande förening ej genom aftalet ådraga

sig någon som helst förpliktelse, som ej uttryckligen genom aftalet åtagits.

Detta senare förslag stadgar, att arbetsgifvarna kunna förbinda sig att, så

länge kollektivaftalet gäller, låta detsamma komma till användning antingen

för vissa grupper af arbetare eller blott för de arbetare, som deltagit i af­

talet, samt att arbetarna å sin sida kunna förplikta sig att ställa sig kol­

lektivaftalet till efterrättelse antingen blott hos de arbetsgifvare, som del­

tagit i aftalet, eller vid hvarje arbetsaftal, som ingås med någon arbets­

gifvare å en viss ort. Det schweiziska förslagets bestämmelser åter synas

innebära, att arbetsgifvare eller arbetare, som är bunden af kollektivaftalet,

är förpliktad att iakttaga detsamma vid hvarje arbetsaftal, oafsedt att med-

kontrahenten står utom kollektivaftalet. Båda förslagen innehålla ungefär

likartade bestämmelser i syfte att uppställa en presumption för att vid

arbetsaftal, som inom kollektivaftalets giltighetsområde ingås af däraf icke

bunden arbetsgifvare eller arbetare, parterna afsett att ställa sig kollektiv­

aftalet till efterrättelse. Kollektivaftalets rättsverkan består däri, att det­

samma utan vidare ingår såsom beståndsdel i de arbetsaftal, som slutas af

det förra underkastade personer; enligt det franska förslaget gäller detta

dock endast då arbetsaftalet ingås mellan personer, hvilka båda äro bundna

af kollektivaftalet, hvaremot för det fall att blott endera kontrahenten är

däraf bunden, dess innehåll blir bestämmande för arbetsaftalet endast i

händelse detta senare ej innehåller annan öfverenskommelse. Gemensamt

för båda förslagen är slutligen stadgande, att talan om upprätthållande af

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Bih. till Piksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Håft.

6

42

kollektivaftalet eller om skadestånd på grund af underlåtenhet att ställa

sig detsamma till efterrättelse tillkommer ej blott de på grund af aftalet

berättigade motkontrahenterna mot hvarandra utan äfven en hvar, som

tillhör samma sida som den, mot hvilken talan föres.

Såsom af den nu lämnade redogörelsen framgår hafva de två nyss

omnämnda förslagen liksom den för Geneve gällande lagen velat i viss mån

gifva kollektivaftalet en offentligt rättslig karaktär, under det att öfriga berör­

da lagstiftningar behandlat detsamma såsom ett rent privaträttsligt

institut.

I fråga om statens mer eller mindre omedelbara ingripande i aftals-

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare har steget tagits fullt ut

genom den australiska lagstiftningen. Där har man genom anordnande af

särskilda organ icke blott för medling utan äfven för skiljedom erhållit

positivt verkande medel att förekomma eller utjämna uppkomna arbets­

konflikter. Ett sådant medel utgöra, ehuru från början icke särskildt

härför afsedda, de i staten Victoria för olika industrier inrättade löne-

nämnder, hvilka hafva till uppgift att fastställa den minimilön, som måste

betalas inom yrket, den arbetstid, för hvilken denna lön skall anses utgöra

ersättning, jämte aflöningen för öfvertid äfvensom antalet lärlingar, som

får antagas, och deras lönevillkor. Lönenämnderna utöfva sin verksamhet

oberoende af ansökan därom från arbetsgivare eller arbetare. (Det bör an­

märkas, att i Storbritannien likartade nämnder för vissa yrken införts genom en

innevarande år antagen lag. De hafva dock endast att bestämma minimilöner.)

Enligt Nya-Zeelands lagstiftning åter är bestämmandet af arbets­

villkoren i första hand öfverlämnadt åt parterna själfva. Först då de ej

kunna komma till en öfverenskommelse, ingripa de statsliga organen och

detta endast sedan endera af de tvistande där anhängiggjort sin talan. I

sista hand afgöres så tvisten genom utslag af den för hela staten gemen­

samma skiljedomstolen. En dom blir bindande ej blott för parterna i den

tvist, som dragits under domstolens pröfning, utan dess giltighet kan ut­

sträckas att omfatta hela den ifrågavarande industrien och jämväl be­

släktade industrier, öfverträdelse åt skiljedomen medför straff af böter

och för arbetsgivare äfven fängelse. Vid äfventyr af böter är ock arbets­

inställelse förbjuden, sedan tvist blifvit anhängiggjord och intill dess den

vunnit sin lösning.

Det nu anförda torde vara tillräckligt för att gifva en föreställning

om den australiska lagstiftningens beskaffenhet utan att här redogörelse

lämnas för de i Nya Syd-Wales, Västaustralien och Sydaustralien samt

för Australiska statsförbundet i sin helhet gällande lagarna, för hvilka i

större eller mindre grad den nya-zeeländska lagen tjänat till förebild.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

43

Beträffande resultatet af den nämnda australiska lagstiftningen torde

vara ostridigt, att genom densamma hittills i hufvudsak uppnåtts det

åsyftade förhindrandet af arbetsinställelser, om ock sådana undantagsvis

förekommit. Om utfallet af lagstiftningen i andra hänseenden äro om­

dömena delade. Emellertid torde äfven på de håll, där man velat finna

öfvervägande fördelar för de australiska staterna af den vidtagna offentligt-

rättsliga regleringen af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare, stark

tvekan råda i fråga om lämpligheten och möjligheten att införa en likartad

lagstiftning i andra länder, där, i motsats till hvad i Australien är fallet,

industrien har att räkna med utländsk konkurrens vare sig på den in­

hemska marknaden eller beträffande den för export afsedda delen af pro­

duktionen. Jämväl har påvisats, hurusom ett dylikt reglerande med nöd­

vändighet drager med sig statens ingripande äfven på andra områden såsom

i fråga om bestämmande af pris på lifsmedel och andra förnödenheter och

sålunda steg för steg leder in på statssocialismen. I alla händelser torde

det allmänna åskådningssättet och förhållandena hos oss icke vara sådana,

att försök till lagstiftning i den riktning, som af den australiska anvisats,

lämpligen kan göras. Ett sådant skulle säkerligen komma att mötas med

misstro från såväl arbetsgifvare- som arbetarehåll. Den lyckligaste utvägen

synes därför vara att genom en lagstiftning, som — under det den så vidt

sig göra låter afpassar sig efter redan nu utbildad praxis — åt kollektiv-

aftalet gifver fasta former och fullt tydligt begränsar dess innebörd samt

säkerställer dess rättsliga giltighet, lämna möjligheten öppen för denna

viktiga aftalsforms fortsatta utbildning under de därvid närmast intresserades

själfständiga medverkan fram till en allt större fulländning med ett rikt

och för hvarje särskildt fall lämpadt innehåll.

Att liksom i fråga om hvarje annat mellan två kontrahenter ingånget

aftal bestämmelserna i ett kollektivaftal icke få genom ensidigt förfogande

från endera sidan förändras, säger sig själft. Såsom obehörigt måste därför

framstå användandet i sådant syfte af de påtryckningsåtgärder, hvilka i

förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare pläga komma till använd­

ning, nämligen arbetsinställelse (resp. lockout och strejk) samt därmed för­

bunden eller jämväl själfständigt vidtagen blockad, bojkott eller annan till

sin verkan därmed likartad åtgärd. Ej heller då tvist uppkommer om tolk­

ning eller tillämpning af aftalet, få de nämnda medlen komma till an­

vändning. Det föreligger då en rättstvist, för hvars lösande själfhjälpens

maktmedel ej må tillgripas, utan som bör af de för sadant ändamål af

samhället inriittade dömande organ behandlas och afgöras. De nu angifna

rättsreglerna torde fullt uppbäras af det allmänna rättsmedvetandet. Emoller-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

44

tid har man pa sina hall velat gifva kollektivaftalet en innebörd af mera

vidtgående betydelse. Med utgångspunkt i den omständigheten, att aftalet

har till ändamål att, genom enhetligt reglerande af arbetsvillkoren inom

visst arbetsområde och dessas fastställande för någon tid framåt, före­

komma tvister mellan arbetsgifvare och arbetare och skapa arbetsfred under

den så bestämda tiden, har man velat göra gällande, att under aftalstiden

hvarje användande af förenämnda kampmedel i hvad syfte det vara må

måste vara otillåtet och strida mot hvad parterna med aftalets in­

gående åsyftat. Under giltighetstiden skulle inga som helst störande af­

brott i arbetet få förekomma. Huru önskvärdt det än vore, att kollektiv­

aftalet kunde medföra en dylik verkan, kan dock den förpliktelse man så­

lunda velat pålägga arbetsgifvare och arbetare, hvilka äro bundna af ett

sådant aftal, icke härledas ur aftalets begrepp. Någon skyldighet

för arbetsgifvare att hålla sitt arbetsföretag i gång eller för arbetare att

kvarstå i arbetet grundlägges icke genom kollektivaftalet. Härigenom

är naturligtvis icke uteslutet, att genom den positiva lagstiftningen kan

gifvas åt kollektivaftalet en sådan innebörd. Härvid gäller det dock att

undersöka, huruvida för ett stadgande härom nödiga förutsättningar äro

för handen, så att icke stadgandet i vissa fall kan komma att framstå

såsom orättvist och obilligt.

. Så länge kollektivaftalet icke blifvit i den grad utbildadt i fråga om

sitt innehåll, att det med sin reglerande verkan omfattar hvarje del af

förhållandet mellan vederbörande arbetsgifvare och arbetare, är alltid möj­

lighet öppen för uppkomsten af tvister dem emellan rörande frågor, hvarom

afgörande icke träffats genom aftalet. Såsom erfarenheten nogsamt gifver

vid handen är ofta äfven en till synes obetydlig tvistepunkt tillräcklig att

gifva anledning till sådan spänning mellan arbetsgifvare och arbetare och

slutligen medföra så olidliga förhållanden, att ett fortsatt samarbete omöj-

liggöres, innan tvistefrågan blifvit löst. Har lagstiftaren nu genom ett

lagbud betagit parterna rättigheten att, sedan underhandlingar visat sig

fruktlösa,. för framtvingande af ett afgörande tillgripa de åtgärder i form

af arbetsinställelse och dylikt, som å endera eller båda sidorna kunna

finnas nödvändiga, måste i stället sörjas för, att tvisten på annat sätt må

finna sin lösning, d. v. s. staten måste tvinga parterna att foga sig i dess

afgörande genom utomstående, vare sig af staten direkt eller under parternas

(i nödfall tvångsvis genomförda) medverkan bildade organ. Men genom

ett sådant lagstiftningens ingripande i intressetvister mellan arbetsgifvare

och arbetare är man inne på den offentligt rättsliga reglering af arbets­

förhållandet och kollektivaftalet, som åtminstone för närvarande icke torde

vara hos oss lämplig eller önskvärd. Och en granskning af de nu gällande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

46

arbetsgifvarne själfva och är ägnad att väcka förbittring hos de sålunda

utestängda arbetarne, en förbittring, som enligt hvad erfarenheten visat,

kan drifva arbetarne till äfven för samhället vådliga åtgärder. En ange­

lägenhet af största vikt måste det därför blifva att ordna förhållandena så,

att detta kampmedel ej behöfver tillgripas. Ur sakens egen natur synes

härvidlag närmast framstå utvägen att genom åstadkommande af kollektiv-

aftal, omfattande samtliga i en organisation sammanslutna arbetsgivare

inom en och samma industri, särskilt s. k. riksaftal, samt fastslående af

gemensam utlöpningstid för de aftal, som gälla närstående eller eljest

hvarandras stöd kräfvande industrier, bringa de enskilda arbetsgifvarne ur

deras isolerade och underlägsna ställning vid tvister med arbetarnes orga­

nisationer. Arbetsgifvarnes sträfvanden torde visserligen gå i sådan rikt­

ning, men det är klart, att svårigheter föreligga och att planens genom­

förande icke kan ske i ett slag. Organisationstanken och därmed ock

tanken på att genom slutande af kollektivaftal uppnå ett enhetligt ord­

nande af arbetsvillkoren har långt tidigare vunnit allmänt insteg bland

arbetarne än bland arbetsgifvarne. En följd häraf är, att, då omsider

arbetsgifvarne funnit nödigt att sammansluta sig för tillvaratagande af sina

intressen, för dessa arbetsgivare vanligen redan är gällande ett större

eller mindre antal särskilda kollektivaftal med olika villkor och olika

giltighetstid. Där så är fallet, kräfves oftast ett omfattande arbete och

en afsevärdt lång tid för genomförande af enhetliga aftal för hvarje industri

och jämväl för de olika aftal ens bringande till öfverensstämmelse med

hvarandra i fråga om giltighetstiden. Intill dess ett sådant ordnande

kunnat ske, skulle ett förbud i lagen mot arbetsinställelse under det ett

kollektivaftal är gällande, äfven då arbetsinställelsen icke är riktad mot

detta aftals bestånd, omintetgöra fördelarna för arbetsgifvarna af deras

sammanslutning och därigenom jämväl direkt motverka dennas åstadkom­

mande och uppehållande. Och dock torde förefintligheten af starka orga­

nisationer å ömse sidor vara en förutsättning och den bästa garantin för

ernående af lugn och fred på arbetsmarknaden. Vunnen erfarenhet om

den ömsesidiga styrkan torde kraftigt mana till betänksamhet, innan strid

tillgripes, och stärka benägenheten hos hvardera parten till eftergifter för

den andras kraf för stridens undvikande. Väl blifva de strider mellan

stora organisationer, som ändock någon gång af omständigheterna fram­

tvingas, af större omfattning och till synes mera förödande. Dock lärer

kunna ifrågasättas, huruvida icke ofta förekommande, ehuru mindre strider

i det stora hela genom den ständiga oron och osäkerheten åstadkomma

större skada än en och annan mera omfattande kamp, som följes af en

längre tids fredstillstånd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

medgifvande. Ett afsevärdt hinder därutinnan ligger bland annat i de nu

å såväl arbetsgivare- som arbetaresidan bestående sammanslutningarnas

växlande omfattning och organisation.

Med hänsyn till det nu anförda och till angelägenheten af att vid

lagstiftning på ett helt nytt område förfara med stor försiktighet håller

jag före, att öfvervägande skäl tala för att, åtminstone för närvarande,

icke i lagen införa ett allmänt förbud mot arbetsinställelse och liknande

åtgärd under den tid kollektivaftal gäller, utan stanna vid att meddela

sådant förbud endast i de af mig först angifna fallen, där någon tvekan

om dess rättmätighet och verkan i afsedd riktning icke kan råda. Intill

dess ytterligare erfarenhet vunnits, som kan berättiga att i lagen i större

omfattning begränsa parternas handlingsfrihet i förevarande hänseende,

måste alltså öfverlämnas åt dessa att, efter bepröfvande af omständigheterna

i hvarje fall, genom bestämmelse i kollektivaftalet sjäfva pålägga sig den

ytterligare inskränkning i rätten att vidtaga omförmälda åtgärder, som

kan finnas lämplig och möjlig.

Bland de författningsutkast, som af 1907 års kommitté upprättats,

föreligger jämväl ett förslag till införande af en särskild domstol för be­

handling af tvister, som grunda sig på kollektivaftal mellan arbetsgivare

och arbetare. Det uppslag, som sålunda gifvits, synes mig vara värdt det

största beaktande.

För afgörande af dylika rättstvister, där fråga således varit om tolk­

ning eller tillämpning af kollektivaftal, om bedömande huruvida brott mot

detsamma ägt rum eller hvilken påföljd dess brytande borde medföra, har

hittills i ytterst ringa omfattning anlitats domstols medverkan. Där icke

skiljedomsförfarande kommit till användning i enlighet med bestämmelse

i aftalet eller efter särskild öfverenskommelse, har i sista hand den till­

fälliga maktställningen vanligen fått vara afgörande, antingen efter det

öppen strid etablerats eller så, att den svagare parten i känslan af sin

underlägsenhet funnit sig föranlåten att utan sådan nedlägga ett än så

befogadt anspråk. Det synnerligen otillfredsställande i ett sådant förhål­

lande torde ligga i öppen dag. Främst torde obenägenheten att vända sig

till domstol med ifrågavarande slag af tvister hafva föranledts af tvekan

om kollektivaftalets rättsliga innebörd och verkan. Men starkt bidragande

orsaker kunna äfven med visshet antagas hafva varit en förefintlig misstro

till de vanliga domstolarnas sakkunskap på det förevarande området samt

misströstan om möjligheten att utan längre dröjsmål få tvisten pröfvad

och slutligen afgjord. Därest genom lagstiftning om kollektivaftalet detta

varder rättsligen regleradt, och således den nyss antydda tvekan om dettas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .

9

6.

49

rättsverkan blifver undanröjd, måste det ock vara för lagstiftaren angeläget

att tillse, att tvister rörande det genom kollektivaftalet uppkomna rätts­

förhållandet må kunna på ett snabbt och i allo tillfredsställande sätt bringas

till sin lösning. Härutinnan förefinnes ett allmänt intresse af betydande

räckvidd. Full tilltro till rättskipningen på förevarande område måste

förefinnas hos de genom aftalet berättigade och förpliktade, därest ej den

faran skall hota, att vid uppkomna rättstvister, där ju oftast, åtminstone

på endera sidan, ett flertal individer eller en sammanslutning af sådana

uppträder såsom part, mer eller mindre omfattande arbetsinställelser eller

andra dylika åtgärder tillgripas i stället för rättsliga medel. Äfven snabb­

het i afgörandet utgör en nödvändig förutsättning för att icke den spän­

ning, som ofta finnes mellan parterna, genom dröjsmål med tvistens sli­

tande bringas till den punkt, att maktmedlen komma till användning. Och

föreligger berörda fara, måste en lagstiftning om kollektivaftalet anses

hafva i väsentlig mån förfelat sitt ändamål att verka ordnande och lugnande

på arbetsförhållandena.

Flerstädes i andra länder har ansetts nödigt att för reglerande af

rättstvister i allmänhet mellan arbetsgivare och arbetare inrätta särskilda

dömande institutioner, industridomstolar, hos hvilka speciell sakkunskap

på det industriella området skulle vara till finnandes. Om ock behofvet

af särskilda domstolar för alla arbetstvister ej hos oss framträdt med någon

större grad af styrka, torde dock den uppfattning om den egenartade na­

turen af dessa tvister och deras egenskap att lätt kunna medföra i socialt

afseende menliga verkningar, som varit bestämmande vid upprättandet af

dylika domstolar, göra sig betydligt starkare gällande i fråga om det sär­

skilda slag af arbetstvister, där tvisten rör sig om något ur ett kollektiv-

aftal härflutet rättsförhållande. Faran för att tvist om kollektivaftalet

skall kunna sätta samhällsfreden på spel har redan påpekats och ligger

uppenbarligen här betydligt närmare till hands än vid meningsskiljaktig­

heter om det individuella arbetsaftalet. Med den allt mera fortskridande

utvecklingen af kollektivaftalet att reglerande omfatta arbetsaftalets alla

detaljer, kräfves tydligtvis ofta för bedömande af förstberörda slag af

tvister en omfattande och noggrann praktisk insikt i de industriella för­

hållandena. Men af än större vikt är, att den dömande myndigheten be­

sitter ingående kännedom ej blott om kollektivaftalets historiska utveckling

såväl i allmänhet som i det speciella fallet utan äfven om åskådningar och

rättsuppfattning hos parterna å ömse sidor; endast härigenom kan erhållas

full förståelse af hvad parterna velat i ett dylikt aftals särskilda bestäm­

melser inlägga och hvad detsamma i hänseenden, där uttryckliga stadganden

kunna saknas, må anses innebära.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd.

74

Iläft.

7

so

Därest domstol vid handläggning af ifrågavarande slag af tvister

skall kunna tillfredsställande fylla sin uppgift, måste sörjas för tillbörlig

sakkunskap i nu antydda hänseenden. För sådant ändamål torde främst

erfordras, att i domstolen insättas medlemmar, hvilka genom praktiskt för-

värfvad inblick i näringslifvet och förhållandena mellan arbetsgivare och

arbetare tillföra domstolen den mera tekniska sakkunskapen samt känne­

domen om de speciella åskådningssätt, som inom dessa grupper beträffande

deras inbördes förhållanden kunna vara för handen. Det förtroende för

domstolen, som en sådan anordning tvifvelsutan är ägnad att bibringa de

eventuella parterna, vinner säkerligen ännu mera i styrka, därest tillika

vidtages den åtgärden, att låta dessa öfva inflytande på valet af de per­

soner, hvilka skulle utgöra lekmannaelementet i domstolen. Det synes

emellertid ej vara tillräckligt att stanna vid insättande i de vanliga under­

domstolarna af särskild! sakkunniga personer. Då nu är fråga om att

lägga under statens rättsskipande myndighet ett område af stor betydelse,

som hittills faktiskt stått så godt som utanför densamma, måste det äfven

anses vara af yttersta vikt, att de juridiskt bildade medlemmarna af dom­

stol, under hvars ledning praxis på detta område skall utbilda sig, sättas

i tillfälle att odeladt ägna sig åt hithörande frågor och därigenom för­

värfva allt mera ökad insikt, erfarenhet och auktoritet. Genom anordnande

af en särskild institution vinnes jämväl den önskvärda snabbheten i rätt­

skipningen. Under så täta sammanträden, som omständigheterna påfordra

och medgifva, kunna rättsförhandlingarna i första instans hastigt slutföras,

och äfven om den hos oss förhärskande rättsuppfattningen icke tillstädjer

att förvägra parterna rätt till talan mot domstolens beslut, torde i hvarje

fall, då afgörandet i första instans lämnas åt en domstol, tillsatt uteslutande

med uppgift att handlägga tvister af ifrågavarande slag och med så be­

tryggande sammansättning som nyss antydts, det vara fullt berättigad! att

låta mellaninstanscn bortfalla och klagan föras omedelbart hos Högsta

domstolen, hvarigenom en afsevärd förkortning i processförfarandet ernås.

Vid öfvervägande huruvida upprättande af en särskild institution

för handläggning åt kollektivaftalstvister kan anses önskvärdt, framställer

sig frågan om omfattningen af det arbete, som sålunda skulle påhvila

denna institution. Att ur statistiken hämta ett ens närmelsevis säkert

svar på denna fråga låter sig af lätt insedda skäl icke göra. Såsom förut

anmärkts hafva hittills domstolarna knappast anlitats för slitande af ifråga­

varande slag af tvister. Någon ledning kan dock hämtas ur den utarbetade

redogörelsen för arbetsinställelser i Sverige under femårsperioden 1903—1907.

Af denna, sammanställd med kompletterande upplysningar, som jag från

vederbörande tjänsteman å kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

51

erhållit, framgår, att vid de under berörda tid inträffade arbets­

inställelser

beskyllning

för brott mot kollektivaftal framställts af den ena

eller andra parten i 108 fall, att under samma femårsperiod 28 arbets­

inställelser föranledts af tvist rörande tolkning af sådant aftal, samt att i

ett afsevärdt antal af de i den statistiska redogörelsen upptagna fall af

arbetsinställelser, där annan omständighet än tvist af nyss nämnd be­

skaffenhet angifvits såsom hufvudorsak till arbetsinställelsen, äfven dylik

tvist förekommit. Vid 1908 års arbetsinställelser var den hufvudsak-

liga anledningen i 5 fall meningsskiljaktighet om kollektivaftals tolkning

och framställdes i 56 fall beskyllning för brott mot aftalet.

De sålunda erhållna siffrorna för tvister om kollektivaftals tolkning

och för tillfällen, där endera parten ansett brott däremot föreligga, hvilka

fall skulle tillhöra den ifrågasatta dömande institutionens kompetensområde,

synas jämförelsevis låga. Emellertid torde endast ett mindre antal me-

ningsskilj aktigheter om kollektivaftals tolkning hafva föranledt öppen strid,

under det att parternas inbördes maktställning för tillfället oftast fått vara

afgörande, liksom brott mot aftalet säkerligen ägt rum äfven utan sam­

band med arbetsinställelse. Det synes antagligt, att å ena sidan endast

en domstol för behandling: af ifrågavarande slag af tvister skulle erfordras,

och att å andra sidan denna domstol icke skulle komma att sakna till­

räcklig sysselsättning.

För parterna torde ett sådant sammanförande af dessa tvister till en

enda domstol icke komma att medföra olägenheter af beskaffenhet att böra

väcka betänkligheter. Här är ju fråga om organiserade arbetare och äfven

på arbetsgifvaresidan torde de organiserade redan nu utgöra flertalet. Där

organisation förefinnes, komma framgent liksom hittills med all säkerhet

hithörande tvister att, där de ej kunna lösas genom förhandlingar mellan

de närmast intresserade, tagas om hand af vederbörande hufvudorganisa-

tioner genom deras styrelser, hvilka till sitt vida öfvervägande flertal hafva

sitt säte i Stockholm, dit följaktligen äfven domstolen borde förläggas.

Med den allt mera fortskridande organisationen på arbetsgifvaresidan lärer

någon afgörande betydelse ej böra tillmätas de ökade kostnader och svårig­

heter, som tilläfventyrs kunna komma att tillskyndas en eller annan utom

sammanslutningarna stående arbetsgivare. Genom den ifrågasatta anord­

ningen skulle åter redan från början vinnas en synnerligen önskvärd en­

hetlighet i rättskipningen, hvarjämte utgifterna för den särskilda domstols-

institutionens åvägabringande kunde inskränkas till ett belopp, som icke

spelade en allt för stor roll i förhållande till fördelarna af densamma.

52

I fråga om lagstiftningen om arbetsaftalet torde till en början böra

erinras, att det förslag härutinnan, som af den tidigare af de förut om-

förmälda kommittéerna under år 1901 framlades, icke var afsedt att inne­

fatta en reglering af alla slag af arbetsaftal utan inskränkte sig till att

gifva bestämmelser rörande vissa kategorier af sådana aftal. Den så upp­

dragna gränsen har bibehållits i det provisoriska förslag i ämnet, som af

1907 års kommitté aflämnats. Den i förslagen gjorda begränsningen går

i hufvudsak därpå ut, att under den blifvande lagen icke skulle falla sådana

aftal, som hafva till föremål arbete af annat slag än väsentligen kropps­

ligt (de s. k. fria yrkena, arbete af läkare, konstnärer in. fl.), utan endast

aftal, som gå ut på produktivt arbete i egentlig mening, samt att inom

produktionens område lagen skulle omfatta allenast arbetsaftal med arbets­

givare, hvilka ha produktiv verksamhet till sitt näringsyrke, eller med

arbetsgivare för ett företag af den beskaffenhet och omfattning, att ar­

betarens ställning till arbetsgifvaren är väsentligen densamma som vid

yrkesmässigt bedrifven verksamhet. Härförutom undantagas från lagens

tillämplighetsområde aftal med arbetare med offentlig tjänsteanställning,

h vilkas förhållande till arbetsgivaren det tillkommer den offentliga rätten

att ordna, äfvensom med tjänare, sjömän och lärlingar, beträffande hvilka

lämpligen särskild lagstiftning borde gälla. Det synes mig icke föreligga

skäl för, att afvikelse från hvad sålunda föreslagits skulle göras.

Såsom redan framhållits torde lagstiftningen om arbetsaftalet hafva

till sin hufvuduppgift att söka verka ordnande och reglerande på förhål­

landet mellan arbetsgivare och arbetare. Den bör förnämligast sträfva

efter att lägga en säkrare grund för aftalen, att efter nutida sedvänjor och

behof lämpa villkoren för deras giltighet och att meddela bestämmelser,

som i viktiga punkter gifva regler för parternas mellanhafvanden, när

sådana regler ej lämnats genom aftalen. I stort sedt måste det fort­

farande tillkomma parterna att fritt ordna dessa mellanhafvanden, utan att

lagstiftningen genom tvångsbestämmelser däri ingriper. Utan tvång torde

ock de regler, som i lag vinna erkännande såsom uttryck för ett rättvist

och billigt förhållande mellan parterna, i många fall blifva vägledande för

deras aftal. Så mycket mer synes detta kunna förväntas, därest de regler,

åt hvilka gifves uttryck i lagen, äro lämpade efter gängse sed och bruk

på förevarande område samt all möjlig hänsyn tages till hvad som redan

visat sig ändamålsenligt i tillämpningen. Grundsatsen om bevarande af

parternas af talsfrihet hindrar emellertid icke, att äfven tvingande lagbud

meddelas, när sådant af någon särskild anledning anses vara af nöden till

förebyggande af mer eller mindre frivilliga öfverenskommelser, hvilka äro

olämpliga från det allmännas synpunkt. Erinras bör, att då i någon punkt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

53

gifves stadgande af tvingande art, hvilket ej kan genom arbetsaftalet rubbas,

en ändring i den sålunda fastslagna principen ej heller kan ske genom

kollektivaftal, som i öfrigt erbjuder parterna å ömse sidor tillfälle att ut­

öfva tillbörligt inflytande på de enskilda arbetsaftalens innehåll.

En af de mera omdebatterade frågorna på arbetsaftalslagstiftningens

område och den, ifråga om hvars rätta besvarande meningarna mest gå i

sär, är frågan huru behörigt skydd för i laga ordning ingångna arbets-

aftal må kunna beredas. Härvid afses då skydd mot det brytande af

arbetsaftalet, som från arbetarnes sida består i fullständig vägran att ut­

föra åtaget arbete och af arbetsgifvaren begås genom underlåtenhet att

utbetala aftalad lön.

1 motiverna till 1901 års kommittéförslag framhölls såsom otvifvel­

aktigt, att en ny lagstiftning till skydd för arbetsaftalet i likhet med

gällande rätt borde hvila på skadeståndsskyldigheten i vanlig mening

såsom det, så att säga, fundamentala skyddsmedlet. Hvarje annan utgångs­

punkt för en skyddslagstiftning komme säkerligen i strid mot den all­

männa rättsuppfattningen och vore följaktligen förfelad. Så långt torde

också alla vara ense. Men kommittén fann skadeståndskyldigheten icke

vara tillfyllestgörande såsom skyddsmedel. Synnerligen ofta vore fallet

— anförde kommittén — att arbetsgifvaren till följd af arbetarens eko­

nomiska ställning hade föga utsikt att vinna något med en skadestånds­

talan. Och påtagligt vore, att skadeståndsskyldigheten verkar såsom motiv

till aftalets hållande endast under den förutsättning, att den till skade­

stånd förpliktade äger tillgångar till dess gäldande. Utgående från denna

synpunkt föreslog kommittén införande af äfven andra skyddsåtgärder.

En, hvars syftemål vore, utom att genom sin inverkan afhålla arbetaren

från att begå kontraktsbrott, jämväl att bereda arbetsgifvaren ökad

möjlighet att utfå skadestånd, hvartill han genom brytande af aftalet

från arbetarens sida kunde vara berättigad, skulle bestå däri, att arbets­

gifvaren i lagen medgafs rätt att af arbetslönen innehålla vissa belopp till

säkerhet för aftalets bestånd, hvilken rätt skulle vara till finnandes så

snart ej arbetsgifvaren i aftalet uttryckligen afstått från densamma. En

annan lämplig skyddsåtgärd fann kommittén i stadgande af kriminell be­

straffning för aftalsbrytande såväl arbetsgivare som arbetare, som ej genast

efter vissa gifna regler erlade skadestånd.

Mot 1901 års kommittéförslag beträffande de båda nu nämnda medlen

till beredande af skydd mot arbetsaftalets brytande hafva från olika håll

framkommit starka invändningar, hvilka torde föranleda en noggrann pröf­

ning af deras berättigande och nödvändighet.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

54

I fråga om det förra af skyddsmedlen i fråga, det s. k. décompte-

systemet, är att märka, att såsom i motiven till kommittéförslaget frarn-

nålles och i regel äfven är iakttaget i den utländska lagstiftningen, arbetarnes

ekonomiska villkor förbjuda att medgifva löneafdragens bestämmande till

mera än en tämligen obetydlig del af arbetarnes tillgodohafvande vid

hvarje tillfälle, då afdrag göres. Samma hänsyn gör det ock nödvändigt

att fastställa ett maximum — dessutom ett relativt lågt sådant — för

summan af innehållna belopp. Häraf följer, att löneafdragen icke i någon

större utsträckning kunna skänka arbetsgifvaren säkerhet för utbekommande

af ersättning för skada genom arbetarens aftalsbrott. Frågan gäller här,

liksom i allmänhet på förevarande område, egentligen de samfällda arbets­

inställelserna; och de ekonomiska intressen, som stå på spel för arbets­

gifvaren vid en mera omfattande strejk, äro oftast sådana, att löneafdragen

icke äga synnerlig betydelse från skadeståndssynpunkt. Möjligen kunna

de förutsättas vara af större vikt genom sin inverkan på arbetarne. Äfven

belopp, som alls ej förslå till skadestånd åt arbetsgifvaren, äga stort värde

för arbetarne, och det förefaller därför, som om risken att förlora de inne-

stående medlen borde för arbetarne innebära en kraftig maning att afhålla

sig från aftalsbrott. Vid mera betydande konflikter torde dock afdragen

jämväl ur denna synpunkt befinnas spela endast en underordnad roll. Den

förlust, för hvilken arbetaren utsätter sig genom mistad arbetsförtjänst-

under den tid en arbetsinställelse kan vara, är nämligen i allmänhet väsent­

ligen större än de innehållna löneafdragen, och kan icke den förra förmå

arbetaren att afstå från aftalsbrottet, lär man icke ofta kunna förvänta

sådan verkan af de senare, så mycket mindre som arbetaren vid dylika

tillfällen torde vara benägen att icke så noga räkna de omedelbara för­

lusterna utan mera fästa blicken på de fördelar han hoppas vinna för fram­

tiden. Om ock det nu anförda icke i samma grad gäller, då fråga är om

aftalsbrott af enstaka arbetare, torde emellertid äfven beträffande dessa

ifrågavarande systems verkningartförringas däraf, att någon tid alltid åtgår,

innan arbetaren intjänat lön samt arbetsgifvaren får tillfälle att innehålla

någon del af denna, och tydligast visar sig systemets otillräcklighet, när

aftalsbrottet begås genom arbearens underlåtenhet att infinna sig till

åtaget arbete. Då det icke torde komma i fråga att förklara arbetsgifvaren

skyldig att verkställa löneafdrag, utan lagstiftningen på sin höjd kunde

tillerkänna honom rätt därtill utan arbetarens medgifvande, skulle dess­

utom systemets tillämpning säkerligen blifva mycket ojämn. I tider, då

det vore stark efterfrågan på arbetskraft, liksom i yrken, som icke ut-

öfvade någon större dragning på arbetarne, skulle arbetsgifvarne oftast se

sig nödsakade att afstå från utöfvande af dylik rätt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

55

På grund af nu framhållna svagheter hos décomptesystemet torde

detsammas understödjande genom lagstiftningen knappast kunna anses

såsom något mera betydelsefullt önskemål från arbetsgifvarnes sida. Från

arbetarsidan åter lärer systemet i allmänhet betraktas med en viss misstro

och ovilja, som särskild! gäller dess tillämpning utan därom med arbetaren

träffadt aftal. Det framstår för arbetaren såsom en obillighet, att en del

af hans för uppehället väl behöfliga inkomster skall, om också blott för

någon tid, undandragas honom för att bereda arbetsgifvaren en särskild

förmån, hvartill lagstiftningen ej bjuder arbetaren någon direkt mot­

svarighet. Visserligen kan häremot erinras, att afdragen endast åsyfta att

skänka arbetsgifvaren en säkerhet, som arbetaren i regel — och i större

omfattning — åtnjuter redan på grund af arbetsgifvarens betalningsförmåga,

utan att lagstiftningens ingripande erfordras. Afdragen skapa således,

betraktade från denna synpunkt, icke olikhet utan tvärtom en ökad lik­

ställighet mellan arbetsgivare och arbetare. I stort sedt synas dock icke

décomptesystemets förtjänster vara så värdefulla och obestridliga, att till­

räcklig anledning finnes att gifva arbetsgifvaren lagstadgad rätt att tillämpa

detta system mot arbetarens vilja.

Mot införande af straffrättsligt skydd för arbetsaftalet har först och

främst riktats den principiella anmärkningen, att en sådan åtgärds vid­

tagande skulle innebära ett underkännande af arbetsaftalets rent civil­

rättsliga natur. Äfven har man velat göra gällande, att därest ej tillika

stadgades straff för brytande af andra privata aftal såsom t. ex. hyres-

eller leveransaftal, en obehörig undantagslagstiftning skulle föreligga. Be­

träffande förstnämnda anmärkning torde för påvisande af dess ohållbarhet

vara tillräckligt att erinra, hurusom gränsen mellan civil och kriminell

orätt icke är en gång för alla bestämd utan växlar med de olika åskåd­

ningarna hos olika folk och under olika tider. Lagstiftningen bör anpassa

sig efter det verkliga lifvets behof, den kan icke ständigt stanna vid samma

ståndpunkt. Hvilka rättskränkningar skola drabbas af straff måste be­

dömas efter hvad samhällets välfärd krafvel-. Mot ett förfarande, som vid

eu viss tidpunkt ansetts innebära kränkning af allenast ett privat intresse,

kan således staten en annan gång på grund af ändrade förhållanden vara

fullt befogad att inskrida med straff. Förutsättningen härför är ingen

annan, än att en fara för samhället förefinnes, som icke kan på annat

sätt förebyggas. Brytande af arbetsaftal kan och bör beläggas med straff­

påföljd, om — men också först då — det visar sig, att ett praktiskt behof

föreligger att tillgripa en dylik åtgärd.

Vid förordande af straffrättsligt skydd för arbetsaftalet har man i

allmänhet haft för ögonen hufvudsakligen de faror, som kunna vållas af

56

arbetarnes aftalsbrott. Vådorna i sådant hänseende har man velat finna

dels på det sedliga och dels på det materiella området. I förra hänseendet

har man påpekat den skadliga inverkan på den allmänna moralen och

rättsuppfattningen bland arbetarne, som måste föranledas däraf, att aftals-

brottet från arbetarnes sida i allmänhet icke koinme att för dem medföra

någon påföljd på grund af omöjligheten för arbetsgifvaren att göra sin skade-

ståndsfordran gällande. Känslan af aftals helgd och en åtagen förpliktelses

betydelse skulle härigenom hos arbetarklassen småningom försvagas i den

grad, att hela rättsordningen kunde äfventyras. Med erkännande af riktig­

heten af dessa synpunkter måste dock å andra sidan medgifvas, att aftals­

brott i stort antal förekomma äfven i fråga om andra slag af aftal under

sådana förhållanden att — om ock ej i samma utsträckning som vid arbets-

aftalsbrottet möjlighet saknas att göra gällande det korrektiv däremot,

som ligger i utkräfvande af skadestånd, och där följaktligen den antydda

faran jämväl hotar. Ett sådant undantagsförhållande torde därför ej före-

ligga beträffande arbetsaftalet, som skulle rättfärdiga att på grund af den

moraliska faran för dess brytande stadga straff.

Farhågorna för arbetsaftalsbrottets skadlighet i ekonomiskt hänseende

torde mångenstädes vara i någon mån öfverdrifna, beroende på en oriktig

föreställning om saväl aftalsbrottens talrika förekomst som ock deras egen­

skap att medföra skada för det allmänna. Väl låter det icke förneka sig,

att brytande af arbetsaftalet från enskilda arbetares sida förekommer i den

omfattning, att man icke kan alldeles bortse härifrån. Men å andra sidan

lärer en eller några få arbetares brytande af ingångna arbetsaftal icke vara

af någon större betydelse för folkhushållningen i dess helhet. Att så är

förhållandet inom storindustrien torde vara uppenbart; där vållas ofta icke

ens någon skada för den enskilde arbetsgifvaren. Mera kännbart blir af-

talsbrottet möjligen för arbetsgifvaren inom jordbruket, handtverket och i

allmänhet mindre företag, men olägenheterna torde dock icke sträcka sig

så långt, att man härvid kan tala om ett allmänt intresse, som skulle lida

skada. Annorlunda ställer det sig med det kollektiva brytandet af arbets­

aftal. Genom detta kan tänkas uppkomma fara för en hel industris be­

stånd och dess verkningar sträcka sig ofta in på andra närgränsande om­

råden. Emellertid är att märka, att oftast vid kollektivt nedläggande af

arbetet från arbetarnes sida den skada, som häraf kan uppkomma, icke

förorsakas af ett med arbetsnedläggelsen förenadt aftalsbrott utan beror

på arbetets inställande i och för sig. Samma skada skulle vanligen in­

träffa, om arbetarne efter skedd uppsägning afvaktade den merendels korta

uppsägningstidens utlöpande, innan de upphörde med arbetet. Och något

tvång för dem att förnya ett utlupet aftal föreligger naturligen icke.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 06.

57

Strejkrätten, då strejken icke är förbunden med aftalsbrott, erkännes numera

allmänt. Om således de på sina håll förefintliga föreställningarna om

arbetsaftalsbrottets stora farlighet i nationalekonomiskt hänseende uppen­

barligen icke i allo motsvaras af verkligheten, torde enahanda vara för­

hållandet med talet om det kollektiva arbetsaftalsbrottets allmänna före­

komst. Den officiella statistiken, hvilken dock af lätt insedda skäl icke

kan förväntas i sådant afseende lämna fullt tillförlitliga resultat, har under

femårsperioden 1903—1907 icke kunnat vid de 1148 under samma tid

påbörjade arbetsinställelserna (däraf 71 rena lockouter) konstatera mera än

41 fall, där arbetarne brutit personliga aftal af ena eller andra slaget,

samt därjämte 8 fall, då brott förekommit mot fabriksordning, som i detta

hänseende torde böra likställas med de förra. (Härförutom angifves vid

11 arbetsinställelser brott mot aftal hafva ägt rum, utan att beskaffen­

heten af aftalen kunnat utrönas.) Huruvida dessa arbetsinställelser varit

af större eller mindre omfattning kan icke ur statistiken utfinnas. Emel­

lertid torde redan de anförda siffrorna gifva vid handen, att arbetsinstäl­

lelserna långt ifrån allmänt äro förenade med brytande af arbetsamalet.

Utan att behöfva här ingå på någon undersökning af de ytterligare

skäl, som anförts mot kriminell bestraffning af arbetsaftalsbrottet, har jag

med afseende å det redan andragna funnit tillräckliga skäl icke för närvarande

föreligga för införande i vår lagstiftning af generella bestämmelser i sådant

syfte. Riktigheten af denna åsikt torde ännu klarare framstå i belysning

af det förut omförmälda sakförhållandet, att gällande lagstiftning om

arbetsaftalet lämnar synnerligen mycket öfrigt att önska i fråga om tyd­

lighet och fullständighet, från hvilket förhållande torde kunna hämtas stöd

för den förmodan, att i ett icke oväsentligt antal fall brytandet af arbets-

aftal föranledts af kontrahenternas olika uppfattning om varaktigheten och

innebörden af ett aftal, som härutinnan ej själf träffat tillräckligt nog­

granna bestämmelser och för hvars supplerande ej funnits erforderlig led­

ning i lagens föreskrifter. Det kan förväntas, att sedan genom den ifråga­

satta lagstiftningen berörda brister blifvit afhjälpta och därigenom parterna

i arbetsaftalet erhållit möjlighet att i hvarje fall vinna eu klar uppfattning

af ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, alla slag af brott mot aftalet

och därmed äfven det, som består i arbetarnes fullständiga underlåtande

att utföra åtaget arbete, skola afsevärdt minskas. Äfven kollektivaftalets

rättsliga reglering och däraf föranledda ökade utveckling böra vara ägnade

att bidraga till att gifva själfva arbetsförhållandet ökad stadga. Det synes

förty i alla händelser lämpligast att afvakta resultatet af en ordnad lag­

stiftning, som icke bygger på straff såsom skyddsmedel utan nöjer sig

med den vanliga civilrättsliga sanktionen, skadeståndsskyldigheten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Bill. till lliksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Häft.

8

58

Det här förut sagda har emellertid sin fulla tillämplighet endast

med afseende å brytande af arbetsaftal i allmänhet, hvarmed icke är förenad

någon som helst kvalificerande omständighet. Förekomma åter aftalsbrott

af beskaffenhet att antingen utvisa en högre grad af farlighet i den aftals-

brytandes vilja eller åt de skadliga följderna af desamma förläna en mera

ingripande betydelse för det allmänna, föreligger otvifvelaktigt anledning

för staten att genom mera effektiva medel än skadeståndsplikten erbjuder

söka förekomma dylika och i sådant hänseende träda emellan med sin straff­

rättsliga verksamhet.

I den utländska lagstiftningen hafva beaktats två särskilda hufvud-

fall af arbetsaftalsbrott, mot hvilka straffskydd ansetts nödvändigt. I det

ena af dessa fall har man, utan afseende å beskaffenheten af den verk­

samhet, för hvars räkning arbetsaftalet slutits, fäst sig vid aftalsbrottets

egenskap att på grund af omständigheterna vid dess begående medföra

fara för människors lif eller hälsa eller för egendoms förstörande eller

skadande. I det andra fallet åter har man velat skydda vissa speciella

samhällsintressen af större betydelse genom att straffa aftalsbrottet inom

särskilda verksamhetsgrenar, där verksamheten är afsedd att komma ett

eller annat allmänt intresse omedelbart till godo. Exempel på lagstiftning

i båda de angifna riktningarna lämnas af den engelska Conspiracy and

Protection of Property Act af år 1875. I denna stadgas straff af böter

eller fängelse, dels då någon uppsåtligen brutit arbets- eller tjänsteaftal

under sådana förhållanden, att han afvetat eller haft skälig anledning an­

taga, att hans berörda förfarande, antingen ensamt för sig eller i förening

med andras, skulle sätta människolif i fara eller förorsaka svår kropps­

skada eller för förstöring eller allvarsam skada utsätta värdefull fast eller

lös egendom, och dels om någon af kommunal myndighet eller af bolag

eller entreprenör, som har till åliggande att förse stad, köping eller annan

plats eller del däraf med gas eller vatten, till arbete vid för sådant ända­

mål inrättadt gas- eller vattenverk antagen person brutit aftalet med

nämnda myndighet, bolag eller entreprenör under sådana förhållanden, att

han afvetat eller haft skälig anledning antaga, att den sannolika följden

af hans förfarande, antingen ensamt för sig eller i förening med andras,

skulle blifva, att invånarne i staden, köpingen etc. skulle helt och hållet

eller väsentligen gå miste om sitt behof af gas eller vatten. Den förra

delen af nu omnämnda stadgande har upptagits i staten Newyorks lag

och den senare har tillämpats jämlikt den nordamerikanska common law.

Enligt en år 1908 genom allmän folkomröstning i den schweiziska kantonen

Ziirich antagen lag straffas med böter eller fängelse statens eller kommuners

arbetare, hvilka uppsåtligen brutit sina arbetsaftal och därigenom fram­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

59

kallat fara för lif eller värdefull offentlig eller privat egendom. Till skydd

för järnvägsdriften finnas i olika omfattning straffbestämmelser mot aftals-

brott af därvid anställda personer i nederländska, italienska, vissa nord­

amerikanska samt ryska lagarna. Den sistnämnda gifver i förevarande

hänseende äfven straffskydd åt telegraf- och telefontrafiken äfvensom i

allmänhet åt manufakturverk, fabriker, grufvor, järnvägsverkstäder, hamnar

eller andra företag, hvilkas upphörande kunde hafva menliga följder för

en orts befolkning.

Det synes mig påtagligt, att vid båda de förut angifna hufvud-

fallen af arbetsaftals brytande till skydd för de viktiga allmänna intressen,

som genom aftalsbrottet äro utsatta för kränkning, erfordras införande

äfven hos oss af en lagstiftning i samma riktning, som i sådant afseende

enligt den nyss lämnade framställningen flerstädes i utlandet redan före­

finnes. Till en närmare utveckling af skälen härför äfvensom till frågan

om en sådan lagstiftnings omfattning anhåller jag att längre fram få åter­

komma. Här torde endast böra anmärkas, att 1899 års kommitté fram­

lade förslag till lag om straffskydd mot allmänfarliga arbetsaftalsbrott,

äfvensom att bland de af den senare kommittén uppgjorda lagutkast före­

finnes ett i enahanda syfte.

Med iakttagande af de nu antydda grundtankarna och i nära an­

slutning till 1907 års kommittés utkast har jag låtit utarbeta förslag till

följande lagar, nämligen:

1) Lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare;

2) Lag om särskild domstol i vissa arbetstvister;

3) Lag om vissa arbetsaftal; samt

4) Lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och

22 §§ strafflagen.

Härjämte har af nödvändigheten att i vissa hänseenden åstadkomma

ökad säkerhet för arbetares innestående lön föranledts upprättande af för­

slag till

5) Lag angående ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken.

Däremot har jag icke för afsikt att för närvarande föreslå någon

ny lagstiftning på det område, som nu regleras af gällande legostadga.

Enli<ff° hvad jag inhämtat hade 1907 års kommitté, med fästadt afseende

därå0 att vid kommitténs sammansättning i öfvervägande grad tagits hänsyn

till åvägabringande inom densamma af sakkunskap i fråga om det in­

dustriella arbetsaftalet, ansett nödigt att, innan definitiva beslut fattades

om innehållet i ett tilltänkt och i utkast uppsatt förslag till lag angående

tjänsteaftal mellan husbönder och tjänare, söka från såväl arbetsgifvare-

som arbetarehåll inom jordbruksnäringen inhämta, hvilka åsikter från

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 96.

60

hvardera sidan gjorde sig gällande beträffande de kraf, som borde ställas

på en speciellt för jordbrukets behof afsedd aftalslagstiftning. Då jag vid

granskning af berörda utkast äfvenledes kommit till den uppfattningen,

att i åtskilliga viktiga punkter för lagbestämmelsernas rätta afpassande

erfordras noggrann kännedom om de därvid närmast intresserades önske­

mål, men den knappa tid, som stått till buds, icke kunnat medgifva er­

hållande af yttranden från vederbörande och en af dessa möjligen för­

anledd omarbetning af utkastet, samt lagstiftningen om tjänstehjonsaftalet

icke står i det omedelbara samband med de af mig nyss omnämnda lag­

förslagen, att dessa senares framläggande hindras af ett anstånd med den

förra, har jag funnit oundgängligt att tills vidare uppskjuta det slutliga

utarbetandet af lagförslag rörande aftalsförhållandet mellan husbönder och

tjänare. Jag hyser emellertid den förhoppningen, att uppskofvet icke

skall behöfva varda af längre varaktighet.»

Departementschefen redogjorde härefter för innehållet i ofvan om-

förmälda lagförslag af den lydelse bilagorna vid detta protokoll utvisa

samt yttrade vidare:

x

»Jag öfvergår nu till en redogörelse för grunderna till förberörda

lagförslags särskilda bestämmelser.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96.

Förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare.

Lagens titel.

Under det att till en början såsom den viktigaste punkten för kollek-

tivaftalets reglerande verksamhet betraktats arbetslönens storlek och hvad

därmed närmast ägde samband, har under kollektivaftalets fortgående ut­

veckling fästats enahanda vikt vid andra sidor af arbetsförhållandet och

bestämmelser därom inryckts i kollektivaftalen. De nyare och fullstän­

digare af dessa innefatta ett synnerligen omfattande ordnande af förhål­

landet mellan arbetsgifvare och arbetare. Under sådana omständigheter

synes skäl icke föreligga att upptaga benämningen tariffaftal, som i den

tyska rättsvetenskapen och jämväl annorstädes gifvits det förevarande rätts­

institutet och genom hvilken lönebestämmelsernas betydelse mera än till­

börligt framhäfves, utan torde den hos oss redan häfdvunna beteckningen

kollektivaftal böra bibehållas med den närmare bestämningen till skillnad

från andra kollektiva aftal, att aftalet skall vara slutet mellan arbetsgif­

vare och arbetare.

1 §■

.

, Såsom förut framhållits måste kollektivaftal vara på arbetarsidan

ingånget af ett flertal arbetare. Enligt den af kommerskollegii afdelning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

61

för arbetsstatistik lämnade redogörelse öfver kollektivaftalens förekomst i

Sverige finnas åtskilliga överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare,

hvilka af de aftalsslutande parterna själ Va betraktas såsom kollektivaftal,

där de i öfverenskommelsen deltagande arbetarne icke varit sammanslutna

i en organisation eller där åtminstone organisationen icke uppträdt såsom

part vid dess ingående. Vid ett lagligt reglerande af ifrågavarande in­

stitut på privaträttslig grund torde karaktären af kollektivaftal icke böra

tilläggas ett aftal af nyss antydd beskaffenhet. Ett dylikt aftal kan icke

tillmätas bindande verkan gentemot andra än dem, som i egen person del­

tagit i aftalets slutande eller därvid varit företrädda af ombud eller ock

sedermera anslutit sig till detsamma. Oafsedt att i de flesta fall någon

utredning icke står att vinna, hvilka individer varit representerade af dem,

som slutit aftalet, har detta i alla händelser förlorat den generaliserande

verkan, hvars ernående är ett af kollektivaftalets väsentligaste ändamål.

Ej heller föreligger tillräcklig garanti för att ett aftal, träffadt med eu

samling oorganiserade arbetare, skall kunna behörigen upprätthållas. Den

fordran torde följaktligen böra uppställas, att såsom aftalsslutande part å

arbetarsidan skall förefinnas en sammanslutning af icke alltför tillfällig

och löslig beskaffenhet. Denna fordran har i lagförslaget antydts genom

däri gjordt angifvande af vissa nu förekommande mera fast organiserade

sammanslutningar af arbetare såsom behöriga att ingå kollektivaftal och

jämställande med dessa af andra likartade sammanslutningar. Exempli­

fieringen har emellertid äfven i annat hänseende en begränsande betydelse.

Föreningen skall hafva till syfte att åstadkomma förbättrade arbetsvillkor

eller upprätthålla de redan ernådda, att sålunda öfva inflytande på för­

hållandet mellan arbetsgivare och arbetare genom tillvaratagande af fack­

liga eller yrkesintressen. Föreningar af annan art komma icke i betrak­

tande såsom parter vid kollektivaftal i nu förevarande bemärkelse.

Enligt för närvarande brukliga organisationsformer utgör fackför­

bundet, som i förslaget särskildt nämnts, icke en direkt sammanslutning

af arbetare utan en enhet af flera samhörande fackföreningar, i hvilka

arbetarne närmast ingå såsom medlemmar. Ett ytterligare sammanförande

af flera dylika enheter i en gemensam organisation har ock skett. Att

äfven en sådan centralorganisation bör kunna sluta kollektivaftal är uppen­

bart.

Hvad nu sagts om förening af arbetare såsom deltagande i kollek­

tivaftal äger motsvarande tillämplighet i fråga om förening af arbets­

givare.

Ett spörsmål, som ytterligare framställer sig till besvarande, är huru­

vida man bör tillåta endast sådana sammanslutningar, som äro juridiska

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

personer, att med laga verkan ingå kollektivaftal, eller om rättsverkan må

tillkomma äfven sådant aftal, vid hvars tillkomst annan sammanslutning

medverkat. Med nu gällande lagstiftning är spörsmålet af mindre be­

tydelse, då i praxis alltmera visat sig benägenhet att tillerkänna förmåga

af rättshandlingar åt föreningar af den utbildning och fasthet, som de

hos oss vanligast förekommande föreningar af arbetsgivare eller af arbetare

äga. Varder åter det förslag till lag om registrerade föreningar för annan

än ekonomisk verksamhet, hvilket är afsedt att föreläggas nästkommande

riksdag, upphöjdt till lag, kommer det att bero af föreningarna själfva att

genom registrering förvärfva full rättskapacitet eller sådant underlåta.

Enligt förslaget skulle dock möjlighet gifvas att rättsligen utkräfva upp­

fyllandet af förpliktelse, som ådragits af förening, hvilken föredragit det

senare alternativet. Vid sådant förhållande torde desto mindre betänklig­

het böra möta att tillerkänna kollektivaftal, ingånget af dylik förening,

laga verkan, som ett motsatt förfarande endast vore ägnadt att åstadkomma

oreda och förvirring. Man skulle då alltid hafva att räkna med möjlig­

heten af uppkomsten af två olika slag af kollektivaftal, det ena medförande

rättslig verkan enligt den föreslagna lagstiftningen, det andra åter, där

förening, som icke åtnjuter rättspersonlighet, varit part, fallande utom

lagens tillämplighetsområde och ägande endast moraliskt bindande kraft.

En sådan anordning vore föga lämpad att befordra kollektivaftalets ut­

veckling och användbarhet. Af dessa skäl har jag ansett, att hvarken

föreningarnas förmåga att sluta kollektivaftal eller aftalets rättsverkningar

öfver hufvud taget böra göras beroende af frågan om föreningarnas rätts­

liga ställning. I sakens natur ligger dock, att ett kollektivaftal, som slutes

af en förening, hvilken besitter rättspersonlighet, måste blifva lättare att

genomföra och äfven åtnjuta ett bättre rättsskydd, därigenom att förenin­

gen kan kära inför rätta. Häri ligger en faktisk privilegiering af dylika

aftal, hvilken i och för sig måste tendera till att allt mera inskränka an­

vändningen af kollektivaftal af lägre värde.

Det väsentliga af kollektivaftalets innehåll, som ger aftalet dess

karaktär, utgöres af de stadganden, hvilka omedelbart hänföra sig till be­

stående eller blifvande arbetsaftal, fastställa arbetsvillkoren i större eller

mindre omfattning. Hit höra föreskrifter om arbetslön, arbetstid, arbetets

anordnande i öfrigt, uppsägningstid beträffande arbetsaftalet med mera af

samma slag. Men äfven i andra hänseenden kan erfprdras ett reglerande

af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Åtskilligt af nu före­

kommande kollektivaftals vanliga innehåll är af betydelse uteslutande eller

i första hand för de båda sidornas organisationer och skulle till följd

däraf aldrig upptagits i ett individuellt aftal. Af dylik beskaffenhet äro

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

63

sålunda alla de föreskrifter, som röra själfva kollektivaftalet såsom sådant,

exempelvis stadganden om aftalets giltighetstid, uppsägning och förnyande

samt om medling och skiljedom vid tvister om aftalets tolkning, vidare

jämväl bestämmelser, som innehålla ett erkännande af den ena eller andra

sidans organisation, eller som inskränka antalet lärlingar i ett yrke, med

flera dylika. Stadganden af nu antydd art måste af lagstiftningen er­

kännas såsom behöriga ehuru icke väsentliga beståndsdelar af ett kollek-

tivaftal med bindande verkan så långt deras räckvidd sträcker sig.

Det torde böra påpekas, att, ehuru den tilltänkta lagstiftningen om

arbetsaftal är afsedd att gälla endast vissa slag af sådana aftal, en mot­

svarande begränsning i fråga om kollektivaftal icke är åsyftad med före­

varande lagförslag. Oberoende af arbetets natur eller arbetsgifvarnes eller

arbetarnes personer skola liksom hittills villkoren för hvarje arbetsaftal

kunna regleras genom kollektivaftal.

Kollektivaftals upprättande i skriftlig form torde böra föreskrifvas.

2 §■

Då någon offentligt rättslig karaktär eller verkan icke tillägges aftalet,

synes däremot icke erforderligt att kräfva dess registrering hos myndig­

het såsom villkor för aftalets giltighet. Aftalets ingifvande till myndighet

bör dock följa såsom en af statistiskt och annat allmänt intresse betingad

åtgärd. Stadgande i sådant hänseende återfinnes i 13 §.

Att kollektivaftalet är förbindande för hvarje enskild arbetsgifvare

3 §.

liksom för hvarje förening å ena eller andra sidan, som i aftalet deltagit,

är utan särskildt lagstadgande härom uppenbart. Härvid är att märka,

att kollektivaftalet i och för sig icke innebär någon förpliktelse för en

aftalsslutande förening till visst handlande eller till underlåtenhet af vissa

åtgärder i annan mån, än att det åligger föreningen att icke direkt mot­

verka realiserandet af kollektivaftalet. Men härutöfver kan naturligen för­

eningen i själfva aftalet åtaga sig särskilda skyldigheter, för hvilkas full­

görande föreningen då ock innestår. Såsom exempel på sådana åtaganden

kunna nämnas bestämmelser, att föreningen skall efter förmåga söka före­

komma aftalsbrott från föreningsmedlemmarnas sida eller till och med

bära ansvaret för den händelse sådant aftalsbrott förekommer, att förenin­

gen skall på visst sätt medverka till lösning af tvister rörande kollektiv­

aftalet m. m. I hvilken utsträckning åter medlemmarna af en förening,

som slutit kollektivaftal, böra anses af aftalet förpliktade kan vara före­

mål för olika meningar. Enighet råder dock därom, att medlem, som

tillträdt föreningen efter aftalets slutande, blir af aftalets bestämmelser

bunden. Beträffande föreningens medlemmar vid tiden för aftalets in­

gående har framhållits såsom önskvärdt, att det stode dem öppet att genom

anmälan inom viss tid af utträde ur föreningen och tillkännagifvande

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

härom till medkontrahenten undandraga sig inverkan af kollektivaftalet.

I motsatt fall skulle möjligheten förefinnas för ledarne af en förening att

för längre tid pålägga medlemmarne förpliktelser, som skadade deras in­

tressen. Häremot kan anmärkas, att ett godkännande af den antydda ut­

vägen ej blott innebär ett förnekande af kollektivaftalets princip och i vissa

fall, i händelse af massutträde ur förening, skulle omintetgöra hela den

fördel, som genom aftalets slutande åsyftats att vinna, utan äfven skulle

bereda tillfälle att på ett bedrägligt sätt kringgå kollektivaftalet. Detta

borde följaktligen vara bindande för samtliga dem, som vid aftalets in­

gående voro medlemmar af däii deltagande förening. I enlighet med sist­

nämnda mening har jag ansett lagen böra affattas, kontrahenterna dock

obetaget att i aftalet på annat sätt bestämma dess giltighetsområde.

Då i det föreslagna lagrummet talas om medlem af förening, förstås

härmed äfven den, som icke direkt utan endast genom en underafdelning

af föreningen ingår som medlem af densamma.

I detta sammanhang böra beröras vissa, af de nuvarande organisations-

förhållandena på såväl arbetsgivare- som arbetarsidan afhängiga företeelser,

hvilka hittills stundom föranledt ovisshet och tvister om kollektivaftalets

tillämplighetsområde. Där exempelvis en förening af arbetsgivare inom

en industri slutit kollektivaftal angående arbetsvillkoren för en viss grupp

af arbetare, samt därefter till berörda förening slutit sig arbetsgivare i

en annan ehuru möjligen likartad industri, som sysselsätter arbetare till­

hörande samma grupp, har från ena eller andra sidan kunnat framställas

anspråk på, att kollektivaftalet skulle utan vidare anses gällande för arbets­

förhållandet mellan den nytillträdande arbetsgivaren och hans arbetare.

Och å andra sidan har händt, att motsvarande anspråk framträdt, då i en

förening af visst slag af arbetare såsom ledamöter upptagits en annan

yrkesgrupp af arbetare, hvilkas arbete finner användning inom samma in­

dustri, med hvars arbetsgivare föreningen tidigare ingått kollektivaftal.

Klart torde vara, att berörda anspråk icke varit berättigade. En

förenings upptagande af nya medlemmar kan icke i och för sig åstad­

komma, att ett af föreningen ingånget kollektivaftal s reglerande verkan

utsträckes utöfver förhållandet mellan de grupper af arbetsgivare eller af

arbetare, hvilka aftalet enligt dess lydelse eller hvad af omständigheterna

eljest framgår ursprungligen afsett att omfatta. På enahanda sätt för­

håller sig med ett i afseende på det lokala tillämplighetsområdet begrän-

sadt kollektivaftal. Aftal, afsedt att gälla viss arbetsgivare eller arbets­

givare inom ett eller annat område, blir ej tillämpligt på arbetsgivare

å annan ort, därigenom att denne ingår i förening, som för förstnämnda

arbetsgivare slutit aftalet. En antydan om dessa visserligen i sig själf-

klara satser har ansetts bura till undvikande af hvarje missförstånd inflyta

i lagtexten.

Bryter någon å endera sidan mot kollektivaftalet, har själffallet en­

hvar å den andra sidan, som härigenom kränkes, rätt att föra talan om

aftalets fullgörande eller påföljd för underlåtenhet däraf.

Men intresse af kollektivaftalets upprätthållande hafva icke blott

arbetsgifvare mot arbetare och vice versa utan äfven arbetsgivare mot

arbetsgivare och arbetare mot arbetare, ty arbetsgifvare, som icke betalar

sina arbetare den i kollektivaftal bestämda lön, liksom arbetare, hvilka

underbjuda densamma, försämra det ekonomiska läget för sina yrkesbröder.

Och äfven i aftalet deltagande förening har intresse af att dess medlemmar

iakttaga aftalets bestämmelser. Särskildt tydligt framstår detta intresse i

det fall, att genom aftalet någon förpliktelse pålagts föreningen beträffande

medlemmarnas görande eller låtande. Egenskap af målsägare i fråga om

på kollektivaftal grundade rättsförhållanden tillkommer följaktligen förening

gentemot dess medlemmar samt ett flertal fristående, i aftalet deltagande

arbetsgifvare äfvensom medlemmar af förening inbördes. Erinran härom

har givits i sista stycket af 3 §. Emellertid bör bemärkas, att med den

sålunda meddelade bestämmelsen icke åsyftats att komplettera eller ändra

den nuvarande eller blifvande föreningslagstiftningens regler beträffande

förenings behörighet att uppträda såsom part inför rätta. Huruvida i det

speciella fallet en förening kan genom talans anhängiggörande och utförande

vid domstol göra sin ifrågavarande målsägarerätt gällande eller ej, blir

alltså att bedöma efter hvad berörda lagstiftning därom innehåller.

Kollektivaftalets väsentliga innehåll bildas, såsom förut framhållits,

af bestämmelser om lönn- och andra arbetsvillkor, hvilka skola ingå i de

arbetsaftal, som af kollektivaftalet bundna arbetsgifvare eller arbetare an­

sluta. Beträffande dessa bestämmelser innebär kollektivaftalet för berörda

arbetsgifvare och arbetare förpliktelse att ej ingå mot dem stridande ar­

betsaftal. Därest så ändock sker, måste den sålunda gjorda afvikelsen

betraktas såsom ogiltig och kollektivaftalets stadganden bringas i tillämp­

ning. Två olika vågar stå härvid öppna för lagstiftningen. En är att

öfverlämna åt dem, som äro intresserade af kollektivaftalets upprätthål­

lande, att i mån af befogenhet föra talan mot kontrahenterna vid arbets-

aftalet om upphäfvande af bestämmelse i sistnämnda aftal, som anses strida

mot det kollektiva aftalet. En annan är att förklara dylika bestämmelser

omedelbart rättsligen ogiltiga och låta kollektivaftalets bestämmelser i

stället rent automatiskt inträda såsom beståndsdelar af de individuella

arbetsaftalen. Den senare principen torde utan tvifvel vara att föredraga.

Lägges denna till grund för lagstiftningen, erhåller det kollektiva aftalet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 06.

65

Bill. till Riksd. Prat. 1010.

1 Sami l Afd. 14 Höft.

9

66

redan från början en sjanständig förmåga att snabbt och säkert realiseras

och är ej beroende af de enskilda arbetsgifvarnas eller arbetarnas goda

vilja. Om däremot kollektivaftalet kan uttränga däremot stridande ut­

fästelser i arbetsaftalen först efter därom vid domstol förd talan, är där­

med hela kollektivaftalets förmåga att skapa enhetlighet i fråga om löne-

och arbetsvillkoren ställd på spel, då säkerligen kommer att inträffa, att

mot kollektivaftal stridande arbetsaftal ingås, utan att detta blifver rätts­

ligen beifradt. Särskildt skulle så blifva fallet i de händelser, då kollek­

tivaftal ingåtts af förening utan rättspersonlighet. Den antydda regeln

om kollektivaftalets absolut tvingande karaktär bör dock gälla endast, när

båda parterna i arbetsaftalet äro bundna af ett kollektivaftal. Om åter

en sålunda bunden arbetsgivare eller arbetare med en utanför kollektiv­

aftalet stående medkontrahent afslutar ett mot kollektivaftalet stridande

arbetsaftal, blir detta arbetsaftal giltigt, och detta äfven om den af kollek­

tivaftalet bundne i detta utfäst sig, såsom väl kan tänkas ske, att iakttaga

kollektivaftalets bestämmelser vid arbetsaftal med utomstående. I detta

senare fall står gifvetvis skadeståndstalan öppen för den genom brottet

mot kollektivaftalet kränkte.

Ehuru sålunda en arbetsgivare, som är bunden af ett med en

fackförening slutet kollektivaftal, men däri icke gjort något åtagande

beträffande förhållandet till icke fackföreningsmedlemmar, är oförhindrad

att med arbetare, hvilka stå utom fackföreningen, sluta arbetsaftal af

annat innehåll än kollektivaftalet föreskrifver, visar dock erfarenheten,

att i verkligheten ytterst sällan så förfares. Beträffande de flesta arbets­

villkor är enhetlighet härutinnan för hela företaget oundgänglig för

driftens behöriga gång. Och äfven där, såsom i fråga om lönevillkoren,

tekniska svårighetet ej alltid möta att göra skillnad mellan de af kollek­

tivaftalet bundna och de af detsamma oberörda arbetarne, skulle ändock

ett sådant förfarande oftast medföra förvecklingar och obehag af många­

handa slag. Äfven för arbetarne framstår det i allmänhet såsom själffallet,

att enahanda villkor tillämpas för dem alla oberoende af medlemskap i

organisation. Då i 5 § stadgas, att i fråga om arbetsaftal, som slutes

mellan arbetsgivare och arbetare, af hvilka endast den förre är bunden

af kollektivaftal, detta skall äga tillämpning i den mån arbetsaftalet ej

innehåller andra bestämmelser, är därmed endast uttalad en presumption,

hvars riktighet bekräftas af de faktiska förhållandena.

6 § innebär i hufvudsak endast ett fastslående af hvad redan nu i

allmänhet tillämpas. Väl finnas kollektivaftal, hvilkas giltighetstid sträcker

sig utöfver fem år; dock äro dessa ett försvinnande fåtal. Hänsynen där-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

67

till, att ej i följd af växling i konjunkturerna kollektivaftalets villkor må

blifva allt för tryckande för den ena eller andra af pai;terna, kräfver att

aftalets fortvara inskränkes till en måttlig tidrymd. A andra sidan får

begränsningen af giltighetstiden ej göras så snäf, att berättigade kraf på

stabilitet i arbetsvillkoren hindras att göra sig gällande. Förslagets stad­

gande härutinnan torde kunna anses motsvara det praktiska behofvet. Med

stadgandet i senare punkten af första stycket har afsetts att betaga endera

parten möjlighet att ensidigt ändra tiden på året för aftalets utlöpande

sådan den i aftalet fastslagits. Utlöpningstidens förläggande till ena eller

andra delen af året anses nämligen ofta af synnerlig betydelse, och frågan

härom har stundom spelat en stor roll vid de underhandlingar, som före­

gått aftalets slutande.

När i kollektivaftal deltagit flera arbetsgivare eller flera föreningar

å endera eller båda sidorna, har sådant sammanförande vanligen betingats

af särskilda förhållanden, hvilka gjort ett enhetligt reglerande af arbets­

villkoren för detta flertal önskvärdt. I de arbetareorganisationer, hvilka

närmast antagit benämningarna fackföreningar och fackförbund, äro ar-

betarne, såsom redan namnet angifver, mestadels sammanslutna efter sina

speciella yrken, icke industrivis. En industri kan följaktligen sysselsätta ar­

betare, tillhörande olika fackföreningar och fackförbund. För arbetsgifvare

i en dylik industri är tydligtvis af stor vikt att erhålla samtidig upp­

görelse om arbetsvillkoren med alla arbetarne, och då sådan träffats måste

aftalet betraktas såsom en enhet, som ej ensidigt bör kunna upplösas i

skilda, af hvarandra oberoende delar. Förutsättningen för aftalets ingående

och en faktor af afgörande betydelse för aftalsvillkoren har oftast varit

just det därigenom åstadkomna ordnandet af förhållandena inom hela

arbetsföretaget. Ett erkännande af det riktiga i uppfattningen af indu­

strien såsom en enhet har från arbetarnes sida gifvits i de ej sällan fram­

ställda ehuru ännu icke realiserade förslagen om de under landsorganisa­

tionen sorterande fackförbundens ombildande till industriförbund. De nu

anförda synpunkterna äga motsvarande tillämplighet, då arbetareförening

slutit kollektivaftal med "flera sinsemellan fristående arbetsgifvare. Jämväl

å den sidan, där flera deltagit i aftalet, vare sig arbetsgifvare- eller ar­

betaresidan, förefinnes intresse af att aftalet alltfort blir gällande för dem

alla, att ej den ene står kvar bunden af aftalet, sedan den andre frigjort

sig från detsamma. Äfven dessa parter emellan råder vanligen sådan

relation i fråga om aftalsbestämmelserna, att förutsättningen för deras an­

tagande varit giltigheten för alla de sålunda på samma sida uppträdande

kontrahenterna. För alla de fall således, där flera särskilda arbetsgifvare

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

68

eller å någondera sidan flera föreningar varit parter vid kollektivaftals

slutande, måste lagstiftningen tillse, att icke genom ensidigt åtgörande af

någon part aftalets enhet varder äfventyrad. Garanti häremot bör dock

icke sökas däri, att aftalet genom uppsägning af eller emot en kontrahent

utan vidare anses uppsagdt äfven beträffande öfriga kontrahenter, utan

torde dessa böra ställas fria i valet mellan att låta aftalet såtillvida bestå

eller få detsamma häfdt. I sådant syfte har i 7 § gifvits stadgande om

förkortad uppsägningstid att, då aftalet af någon utaf de aftalsslutande

uppsagts, gälla för de öfriga. Likartade bestämmelser förekomma redan

i en del på senare tid ingångna mera omfattande kollektivaftal.

Beträffande grunderna för stadgandet i 8 § om förbud i vissa fall

mot arbetsinställelse och andra liknande åtgärder under kollektivaftals

giltighetstid, får jag hänvisa till hvad jag inledningsvis i detta mitt an­

förande därom yttrat. Ehuru lagen sålunda icke skulle för alla fall lägga

hinder i vägen för användande af dylika påtryckningsmedel så länge kol­

lektivaftal äger bestånd, synes det emellertid vara angeläget, att i de fall,

då sådana få begagnas, skaffas garanti för, att åtgärder af omförmälda slag

icke tillgripas af förhastande utan först efter det parterna haft tillfälle

till ett närmare öfvervägande. I många kollektivaftal finnes redan nu bestäm­

melse, att och på hvad sätt förhandling skall äga rum i anledning af upp­

kommen tvist. Där sådan öfverenskommelse träffats, torde icke finnas

skäl att pålägga parterna någon skyldighet att därutöfver på annat sätt

ytterligare söka komma till samförstånd. Saknas åter dylik bestämmelse,

synes dock skäligen kunna kräfvas af den, som, oaktadt kollektivaftal för

honom gäller, vill öppna strid i fall, där så icke af lagen eller aftalet för­

bi udes, att han dessförinnan bereder motparten tillfälle till öfverläggning

om tvistefrågorna. I sådant hänseende torde lämpligen kunna föreskrifvas

skyldighet för honom att hänvända sig till vederbörande förlikningsman

och att i hvad på honom ankommer medverka till att förhandling inför

förlikningsmannen kommer till stånd. Att vid äfventyr af straffpåföljd

tvinga vederparten att inlåta sig på förhandling lärer ej böra ifrågakomma.

En föreskrift, att den senares vägran eller underlåtenhet att hörsamma

kallelse, som riktas till honom af förlikningsmannen, fritager den, som sökt

förlikningsmannens bemedling, från vidare skyldighet att söka åstadkomma

förhandling, synes vara tillfyllestgörande.

Stadgande!! i nu angifven riktning hafva upptagits i senare delen af

8 §. Då det däri föreskrift^ förfaringssättet säges skola tillämpas vid

vissa fall af tvist, torde däri ligga uttryckt, att dess anlitande icke erfordras

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

69

vid s. k. sympatilockout eller sympatistrejk i egentlig mening. Där före­

ligger ju ingen tvist, hvarom förhandling kan äga rum.

Genom att, på sätt sålunda skett, såsom villkor för rätten till visst

handlingssätt stadga förpliktelse att vända sig till förlikningsman torde

icke göras sådan afvikelse från den i lagen angående medling i arbets­

tvister uttalade principen om frihet för parterna att anlita eller icke an­

lita förlikningsmans bemedling, att däraf föranledes någon omarbetning af

nämnda lag. Utan uttryckligt stadgande torde vara klart, såväl att förlik­

ningsman är pliktig att efter hos honom skedd anmälan om tvist kalla

parterna till sammanträde och, därest de inställa sig, medla dem emellan,

som ock att, där tvist omfattar flera förlikningsmans distrikt, eu hvar af

dem är behörig att mottaga anmälan jämlikt den nu förevarande bestäm­

melsen i lagen om kollektivaftal, hvaremot sakens vidare handläggning

ankommer på den, som efter anmälan af den förlikningsman, hos hvilken

ärendet anhängiggjorts, Eders Kungl. Maj:t förordnar att medla i tvisten.

Varder det föreliggande förslaget upphöjdt till lag, kommer jag att hos

Eders Kungl. Maj:t hemställa om de ändringar och kompletteringar i in­

struktionen för förlikningsmannen, som däraf betingas.

Vid två särskilda riksdagar inom det senaste årtiondet har af en­

skilda motionärer väckts förslag om skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t med

begäran om utarbetande af förslag till lag i syfte att säkerställa den fria

föreningsrätten. 1 den framställning, som i sådant hänseende gjordes vid

1902 års riksdag, framhölls endast behofvet af skydd för arbetare mot

arbetsgifvares försök att inkräkta på deras frihet att ingå i eller bilda

föreningar. I anledning af anmärkningar, som vid detta förslags behand­

ling i riksdagen framställdes därom, att skyddet borde gälla äfven arbets­

gifvares föreningsrätt, yrkades af motionärer vid 1904 års riksdag infö­

rande af lagbestämmelser, ägnade att trygga hvarje medborgares rätt att,

utan hinder från någons sida, bilda, ingå i eller tillhöra föreningar. För­

slagen afstvrktes af lagutskottet, inom hvilket dock äfven annan mening

yppade sig, och lagutskottets hemställan i båda fallen bifölls af riksdagens

bägge kamrar. Oaktadt således riksdagen jämförelsevis nyligen uttalat

sig mot behofvet af en lagstiftning i antydd riktning, har jag an­

sett, att då ett ordnande af aftalsförhållandet mellan arbetsgivare och

arbetare är före, frågan borde ånyo upptagas, dock allenast i den omfatt­

ning, som betingas af dess sammanhang därmed.

Förenämnda motionärer utgingo från den uppfattningen, att före­

ningsrätten vore en allmän medborgerlig och förty oförytterlig rättighet.

Aftal, hvarigenom någon afhände sig denna rätt, borde därför anses lag-

Kungi. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 96‘.

70

stridigt och utan bindande verkan. Lagutskottet åter häfdade den åsik­

ten, att, huru högt man än med skäl kunde skatta sammanslutningens

värde för vinnande af ändamål, som stode öfver individens förmåga, det

dock vore att gå för långt att underkänna giltigheten af aftal, hvarigenom

man för särskilda fall afstode från att ingå i en eller flera föreningar.

Jag tror mig icke här behöfva ingå på pröfning af frågan, hvilkendera

af dessa åsikter i allmänhet taget är den riktiga, utan kunna nöja mig

med att påpeka några synpunkter, hvilka enligt min mening göra det

önskvärdt, att i fråga om förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare

inskränkning göres i friheten att genom aftal afhända sig rätten att till­

höra föreningar.

Att med den nuvarande gestaltningen af näringslifvet den enskilde

arbetaren, och särskildt då arbetaren inom industrien, i de flesta fall vid

bestämmandet af arbetsvillkoren intager en synnerligen beroende och

underlägsen ställning gent emot arbetsgifvaren, lärer icke kunna bestridas,

lika litet som att arbetarne i sina sammanslutningar för tillvaratagande af

gemensamma intressen beträffande arbetsaftalens innehåll funnit ett kraftigt

medel att upphäfva denna underlägsenhet. Att vid sådant förhållande

arbetarne icke frivilligt afstå från föreningsrätten utan med ifver motsätta

sig hvarje försök att därtill förmå dem, torde vara naturligt. Dylika för­

sök, som under den gångna tiden här och hvar gjorts från arbetsgifvares

sida, hafva ock merendels ledt till bittra och förödande strider. Emeller­

tid synes utvecklingen alltmera gå därhän, att förståelse för sammanslut­

ningens betydelse för arbetarne vinner utbredning bland arbetsgifvarne,

och i samma mån så sker, samt de senare själfva i ökad omfattning or­

ganisera sig i föreningar med uppgift att stärka deras inflytande på arbets­

villkoren, komma säkerligen de fall att blifva allt fåtaligare, då arbetsgifvare

vill ifrågasätta arbetarnes rätt att tillhöra förening med enahanda syftemål.

Att främja denna utveckling genom ett lagbud, som fastslår, att förenings­

rätten faller utanför det område, där parterna kunna genom aftal be­

stämma, synes icke böra möta några betänkligheter utan fastmera vara

att anse som en åtgärd, hvilken är ägnad att bidraga till parternas lik­

ställande och att undanröja de anledningar till konflikter, som i före­

varande hänseende eljest skulle kunna ännu yppa sig, en åtgärd således,

som är af samhällets intresse påkallad. Klart är, att ett lagbud af ifråga­

varande innehåll bör gifva skydd äfven åt arbetsgifvares föreningsrätt, om

ock i sådant afseende behofvet däraf ej framträdt med samma styrka.

Rätten att fritt ingå i föreningar motsvaras å andra sidan af rätten

att stå utanför sådana. Visserligen har anmärkts, att i betraktande af

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

71

sammanslutningens stora värde för samhällsutvecklingen denna sida af

saken icke förtjänade något vidare beaktande. Häremot kan med skäl in­

vändas, att så länge föreningarna — jag talar här uteslutande om de

föreningar af arbetsgifvare och af arbetare, hvarom nu är fråga — äro rent

privata inrättningar, öfver hvilkas ändamål och verksamhet icke utöfvas

någon som helst offentlig kontroll, så länge sättet för verksamhetens be­

drifvande kan röna inflytande af politiska, religiösa och andra åskådningar,

som ligga utom arbetsförhållandet, och så länge följaktligen inom hvardera

sidan kunna finnas föreningar med skilda uppfattningar om mål och medel,

så länge måste också för en hvar stå fritt att icke ingå i en förening eller

att när som helst utträda ur en sådan. Aftal mellan arbetsgifvare och ar­

betare, hvarigenom direkt stadgas tvång för den ena eller andra parten att

tillhöra förening, torde icke förekomma. Däremot har i icke få fall arbets­

gifvare förpliktats att icke i sitt arbete sysselsätta andra arbetare än dem,

som tillhöra viss förening, eller arbetare ålagts skyldigheten att endast

arbeta åt arbetsgifvare, tillhörande viss organisation. Härigenom har till­

skapats ett faktiskt föreningstvång och arbetets frihet blifvit trädd för nära.

Åt berörda frihet synes jämväl böra beredas skydd genom förbud att i

aftal göra inskränkning i densamma. Härigenom varder ock rättigheten

att icke ingå i föreningar i erforderlig mån säkerställd. *

Stadgandet i första stycket af 9 §, sådant det i öfverensstämmelse

med dessa principer affattats, innebär, att arbetsgifvare och arbetare icke

kunna genom kollektivaftal med laga verkan frånhända sig rätten att tillhöra

eller icke tillhöra viss förening. Men det fastslår å andra sidan, att arbets­

gifvare eller arbetare äger full frihet att ingå arbetsaftal med hvem han

vill, och att denna rätt är lika oförytterlig. Arbetsgifvare har således ingen

förbindelse att i sitt arbete antaga arbetare, eller arbetare att taga anställ­

ning hos arbetsgifvare, som tillhör en viss förening, med hvilken han af

en eller annan orsak, exempelvis pågående konflikt, anser sig icke kunna

samarbeta. Det utgör ej heller hinder för arbetsgifvare eller arbetare att

i laga ordning upplösa aftalsförhållandet på den grund, att medkontra-

henten tillhör eller efter arbetsaftalets afsilande inträdt uti förening, med

hvilken den förre icke vill hafva något att skaffa. Befogenheten för arbets­

gifvare att afskeda arbetare eller för arbetare att upphöra med sin anställ­

ning afses öfverhufvud taget icke med nu ifrågavarande lagrum och kan

således blifva föremål för aftal, som inskränker densamma i fall, då den

eljest lagligen är gifven. Föreligger sådant aftal, äro naturligtvis rättig­

heter och skyldigheter i sistberörda hänseende att bedöma därefter.

Från förbudet mot att i kollektivaftal göra någon inskränkning i arbets-

gifvares eller arbetares rätt i angifna hänseenden torde emellertid böra göras

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

72

vissa undantag. Det ena undantaget afser arbetsförmän. Erfarenheten har

gifvit vid handen, att förmännen, indika hafva till uppgift att representera

arbetsgifvaren i förhållande till hans arbetare och helt eller delvis utöfva

de funktioner, som vid arbetsföretagets ledning tillkomma arbetsgifvaren,

i många fall icke kunna med tillbörlig auktoritetet och sj älfständighet full­

göra sitt uppdrag, då de genom att tillhöra förening, som jämväl omfattar

de under deras tillsyn ställda arbetarne, kommit att med dessa samman­

föras i en mera stark intressegemenskap. Ett sådant förhållande kan med­

föra väsentliga olägenheter. Det bör till förekommande häraf icke vara

arbetsgivare förment att tillförbinda förmännen, där så finnes vara af be-

hofvet påkalladt, att stå utanför arbetarnes sammanslutningar. Att här är

fråga endast om sådana personer, livilka i verkligheten och icke blott till

namnet intaga en förmans ställning, torde vara klart. Det låter sig emel­

lertid icke göra att i lagen uppdraga en bestämd gräns för förmansbegrep-

pet; skiljaktigheterna härutinnan inom olika yrken och på olika platser

äro därtill allt för stora. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke

borde finnas en motsvarande frihet att aftalsvis ordna äfven lärlingars

föreningsrätt eller denna eljest begränsas. Frågan synes dock lämpligen

böra tagas under öfvervägande i sammanhang med den påtänkta lagstift­

ningen om lärlingsförhållandet i allmänhet "och förty tillsvidare lämnas

öppen. Det andra undantaget betingas däraf, att en‘arbetsinställelse —

lockout eller strejk — gemenligen icke innebär någon afsikt att annat än

tillfälligtvis upplösa arbetsförhållandet; arbetsgifvaren vill icke afskeda arbe­

tarne och dessa vilja ej för alltid lämna sina anställningar. Också plägar

såsom ett af de viktigare villkoren vid en arbetskonflikts biläggande ofta

föreskrifvas, att samtliga eller vissa af de förutvarande arbetarne skola åter­

tagas i arbetet, eller att dessa skola å viss tid återtaga arbetet. Bestäm­

melse af sådant innehåll bör äga giltighet.

Då ett aftal brytes, står det den genom aftalsbrottet kränkte öppet att,

där så låter sig göra, genom offentlig myndighets försorg framtvinga af-

talets fullgörande. Han kan ock välja att hos den aftalsbrytande söka

och uttaga skadestånd. Af dessa allmängiltiga rättsregler har den senare

ansetts böra i fråga om kollektivaftal komma till tydligt uttryck i den

ifrågasatta lagstiftningen. Enligt den föreslagna bestämmelsen 'i 10 §:ns

första stycke skulle alltså skadeståndsskyldighet påhvila en hvar af kollek­

tivaftal bunden arbetsgivare eller arbetare, som gör sig skyldig till för­

hållande, stridande mot de förpliktelser kollektivaftalet redan i sig eller

genom uttrycklig bestämmelse ålägger honom, liksom i aftalet delta­

gande förening, som brister i fullgörande af hvad den i aftalet åtagit

Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

73

sig. I öfverensstämmelse härmed måste ock arbetsgifvare eller arbe­

tare, som vidtager arbetsinställelse under de omständigheter, hvilka an-

gifvas i 8 §, ådraga sig skadeståndsplikt. Sådant förfarande innebär ju

ett brytande af kollektivaftalet, äfven om härom ej uttryckligen stadgats

i aftalet.

I hvad mån en förening, som slutit ett kollektivaftal, skall anses

skyldig ersätta den skada, som uppstår genom arbetsinställelse under af-

talstiden af föreningens medlemmar, därom hafva olika meningar gjort sig

gällande. Från vissa håll har också uttalats, att man i ett rätt ordnande af

dylik ersättningsplikt skulle finna det bästa medel att afvärja strejker och

lockouter. Det har framhållits, hurusom föreningarna så att säga tvingat

sig fram såsom kontrahenter i aftalet och undanskjuta de enskilda arbets-

gifvarne och arbetarne från att själfva ordna sina förhållanden. Det vore

därför i sin ordning, att föreningarna garanterade aftalets hållande. En­

ligt den längst gående meningen borde förening ansvara för hvarje arbets­

inställelse, som skedde i strid mot lagens bud eller aftalets bestämmelser,

äfven om någon försummelse från föreningens sida i fråga om öfvervakande

af föreningsmedlemmarne icke kunde ådagaläggas. Andra, som ej velat

gå så långt, hafva förmenat, att ersättningsskyldighet borde drabba före­

ningen, då den icke vidtagit allt hvad på föreningen kunnat ankomma för

arbetsinställelsens förekommande. Ersättningsskyldighet i dylik utsträck­

ning synes mig dock icke kunna stadgas. Att föreningen slutit kollektiv­

aftalet innebär icke något åtagande af garanti för föreningsmedlemmarnes

åtgöranden; föreningen kan ej ens anses hafva därigenom förbundit sig

till några positiva åtgärder för afstyrande af medlemmarnes inställande af

arbetet. Häraf är naturligtvis ej uteslutet, att föreningen på grund af

uttryckligt åtagande i aftalet kan vara skyldig till sådana åtgärder; en

försummelse af dessa bör visserligen ådraga föreningen skyldighet att godt­

göra skada.

Men kollektivaftalet synes mig ovedersägligen innebära, att den

förening, som deltagit i dess afsilande, förbundit sig att ej själf fram­

kalla en arbetsinställelse, som enligt lag eller aftalsbestämmelse ej får

ske; påbjuder föreningen en sådan eller eljest därtill medverkar, bör med

allt fog den kränkte kontrahenten kunna rikta ett anspråk på skadestånd

mot föreningen. Man torde dock ej böra stanna därvid utan med dylik

medverkan likställa, om föreningen lämnar understöd åt inedlemmarne vid

arbetsinställelse. Ett beslut af föreningen om arbetsinställelses anordnande

eller ett godkännande af medlemmarnes framställning om sådan åtgärds

vidtagande skulle endast i undantagsfall kunna bevisas; understöds läm-

Bih. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74. Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

10

74

U §.

nande skulle oftast blifva det enda påvisbara. Och särskildt hvad arbetarne

angår spelar understödet den viktigaste rollen; utan sådant kunna afsevärda

strejker i regel icke anordnas. Af praktiska skäl torde ifrågavarande an­

svarighet böra äfven i annan riktning utsträckas. Fasthölle man därvid,

att endast förening, som deltagit i kollektivaftalets ingående, skulle vara

förhindrad att understödja en arbetsinställelse, skulle redan med hänsyn

till de nu befintliga organisationsformerna men i synnerhet genom alle­

handa illojala överenskommelser mellan föreningar om understödjande af

hvarandras medlemmar i händelse af arbetsinställelse förening lätteligen

kunna undandraga sig all verkan af det ifrågasatta lagbudet. Detta torde

därför böra göras gällande äfven för utom aftalet stående föreningar af den

art, som i 1 § afses. Någon obillighet kan icke anses ligga i en dylik ut­

sträckning af skadeståndsskyldigheten, då för en sådan förening icke torde

möta svårigheter att, innan den ingriper understödjande vid en arbetsin­

ställelse, förvissa sig om, att denna ej vidtagits i strid emot lag eller aftal.

Hvad ofvan sagts om arbetsinställelse bör i tillämpliga delar gälla äf­

ven i fråga om öfriga i 8 § afsedda åtgärder.

Enligt nu angifna grunder äro stadgandena i 10 § affattade.

Med hänsyn till kollektivaftalets egenartade natur och vikten af att

de ordnade och lugna förhållanden, som aftalet afser att skapa, icke af

obetydliga anledningar bringas att upphöra, torde icke hvarje brytande

mot aftalet höra medföra rätt för medkontrahenten att förklara aftalet

häfdt. Mot aftalets bestämmelser kan brytas af de enskilda medlemmar­

na af aftaläslutande förening, utan att föreningen därvid medverkat och

jämväl oaktadt föreningen sökt hindra aftalsbrottet. Aftalets bestånd

bör dock icke få äfventyras genom vissa föreningsmedlemmars oförstånd

eller tredska. Endast förfarande af part, som direkt deltagit i aftalet —

enskild arbetsgivare eller förening — bör tillmätas den betydelse, att mot­

parten därpå kan grunda anspråk på att kunna frigöra sig från aftalet.

Men äfven härvid är en inskränkning af nöden; först då den ena partens

åtgöranden äro af den väsentliga betydelse, att de innebära ett allvarligare

angrepp mot aftalet och i högre grad inverka hindrande för motparten

att ernå de med aftalet åsyftade fördelarna, bör häfningsrätt för denna

inträda. I enlighet med det nu anförda har i 11 § rätt att genom upp­

sägning få aftalet häfdt tillerkänts part, allenast då i strid mot 8 § eller

mot särskild bestämmelse i aftalet arbetsinställelse eller därmed jämställd

åtgärd vidtagits af arbetsgivare, som själf slutit aftalet, eller då i aftalet

deltagande förening medverkat till eller understödt dylikt förfarande. Mot

andra former af brott mot kollektivaftalet torde erforderligt korrektiv er­

bjuda sig i utvägen för den kränkte att på laglig väg framtvinga aftalets

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 69.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

75

uppfyllande eller utsöka skadestånd. Rörande grunderna för stadgandet i sista

punkten af första stycket torde kunna hänvisas till det under 7 § andragna.

Stadganden angående sättet för uppsägning af kollektivaftal hafva

13 §.

upptagits i 12 §. I likhet med hvad hittills städse iakttagits torde böra

fordras skriftlig uppsägning. Stadgandena i öfrigt öfverensstämma i hufvud­

sak med motsvarande bestämmelser i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom.

I 13 § gifves den redan tidigare omnämnda föreskriften om skyl-

13 §.

dighet för parterna att bringa aftalet till offentlig kännedom genom in­

sändande till myndighet af den handling, hvari aftalet sammanfattats.

Skyldigheten åligger samtliga parter men är naturligen fullgjord, när hand­

lingen genom enderas försorg inkommit. Det torde böra anmärkas, att

för den händelse, såsom för närvarande icke sällan plägar ske, vissa af-

talsbestämmelser eller närmare förklaringar af dylika blifvit nedlagda i

särskildt, af parterna undertecknadt protokoll, detta såsom utgörande en

del af aftalet äfven bör insändas. Undantag från förpliktelsen har gjorts

beträffande s. k. ackordsprislistor, eller förteckningar å de efter arbetets

myckenhet eller beskaffenhet beräknade lönesatserna, som icke upprättats

i samband med aftalet i öfrigt, utan i fråga om hvilkas fastställande i

aftalet hänvisats till senare förhandlingar. Så förfares ofta, då prislistorna

äro af större omfattning och för deras uppställande kräfves en mera in­

gående specialkännedom om det ifrågavarande yrkets alla detaljer, än som

kan förväntas hos de representanter för vederbörande organisation å ena

eller andra sidan, som afslutat hufvudaftalet. De senare förhandlingarna

föras då vanligen direkt mellan respektive arbetsgivare och ombud för den

underafdelning af organisationen, som arbetarne närmast tillhöra. Vid så­

dant förhållande kunna dessa ackordsprislistor anses såsom en mindre vä­

sentlig del af aftalet, hvarjämte deras insändande skulle kunna blifva för

parterna tämligen betungande utan att vara af motsvarande betydelse,

särskildt där en oftare återkommande revidering af desamma under giltig­

hetstiden för aftalet i öfrigt vore föreskrifven. Härförutom kan dylika

listors offentliggörande i fråga om vissa fabrikationer medföra fara för

röjande af yrkeshemligheter.

Såsom allmängiltig grundsats för lagstiftningen inom förmögenhets-

Promulga-

rättens område gäller för visso, att åt nya lagbestämmelser icke må gifvas

tillbakaverkande kraft, att således rättsförhållanden, som förut uppkommit,

skola bedömas enligt äldre lag. Denna grundsats bör äfven härvidlag

fasthållas. Däraf torde emellertid ej böra följa, att till den nu ifrågasatta

lagen ovillkorligen skall anslutas eu promulgationsbestämmelse af innehåll,

att lagen icke äger tillämpning å tidigare kollektivaftal. Till någon äldre

76

lag kan icke hänvisas, då sådan icke finnes. I den mån en granskning

af de föreslagna bestämmelserna förer till den slutsats, att desamma icke

stå i strid med gällande uppfattning om ett kollektivaftals natur och inne­

börd, synes det böra utsägas, att bestämmelserna skola tillämpas äfven ifråga

om äldre aftal. Härigenom kränkes ej någons rätt, men vinnes reda och ord­

ning. Jämväl den nya förpliktelse att vända sig till statens förliknings­

man för erhållande af hans bemedling, som för vissa fall genom stadgandet

i 8 § pålägges den, som vill tillgripa arbetsinställelse eller dylik åtgärd,

synes böra gälla parter, bundna af tidigare kollektivaftal. Stadgandet är

ju påkalladt af ett betydande allmänt intresse. Från tillämpning å tidigare

aftal synas mig böra undantagas allenast bestämmelserna i 6 § första stycket

om aftalstidens längd, inskränkningen i 9 § af den rätt att fritt bestämma

aftalets innehåll, som kontrahenterna förut ansett böra vara dem förbehållen,

samt ordningsföreskriften i 13 §. I öfverensstämmelse härmed har promul­

gation sbestämmelsen affattats.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Förslag till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

För den särskilda domstol, som enligt hvad jag tidigare yttrat, syne

3

böra inrättas, har jag upptagit den af 1907 års kommitté föreslagna benämn-

ningen arbetsdomstolen. Då till denna domstols behörighetsområde skulle

enligt förslagets affattning höra tvister, hvilka grunda sig på kollektivaftal

mellan arbetsgivare och arbetare, måste detta uttryck tagas i vidsträckt

bemärkelse, så att därunder inbegripas alla tvister, där det framställda

rättsanspråket ytterst bottnar i ett på kollektivaftal beroende rättsförhållande.

Så böra exempelvis hit räknas de fåll, då talan föres om skadestånd på

grund af arbetsinställelse, som strider mot stadgandet i 8 § af lagen om

kollektivaftal, äfven då härom intet finnes i aftalet bestämdt, eller då

skadeståndsanspråk framställes mot arbetsgifvare- eller arbetareförening,

som ej deltagit i kollektivaftal men lämnat understöd vid en mot bestäm­

melse i detta eller i lagen företagen arbetsinställelse. Äfven enskild arbe­

tares fordran på utbekommande af någon honom enligt kollektivaftal tillkom­

mande förmån hör hit, då för anspråkets bedömande erfordras tolkning af

kollektivaftalet, då således detta utgör grund för anspråket. Är däremot

kollektivaftalets innebörd ej föremål för olika uppfattning, utan den förda talan

uteslutande grundar sig på arbetsaftalet, ehuru detta hämtat sitt innehåll

i förevarande del ur ett kollektivaftal, hör tvisten ej till arbetsdomstolen

utan till de allmänna domstolarna. Erkännas måste, att fall kunna tänkas,

78

part skulle kunna genom annans åtgörande tvingas att hänskjuta dylikt rätts­

anspråk till domstol, som icke i sin sammansättning erbjuder samma oråd af

tT7gghet i nämnda hänseende. Vid dylik anordning skulle äfven skilda dom­

stolar^ kunna komma till motsatt resultat beträffande samma kollektivaftals

innehåll. Med afseende å det anförda har jag ansett någon inskränkning i

arbetsdomstolens kompetens beträffande förevarande tvistefrågor ej böra göras.

Vidkommande arbetsdomstolens sammansättning har jag förut yttrat,

att arbetsgivare och arbetare borde lämnas tillfälle att öfva inflytande vid

utseendet af de icke lagfarna ledamöterna. Tillsättandet torde dock icke

höra ske genom direkt val af arbetsgivare och arbetare. För vinnande

af den^ tillbörliga auktoriteten lära jämväl dessa ledamöter böra utses af

Eders Kungl. Maj:t. Valet bör dock träffas inom förslag, afgifna särskild!

af arbetsgivare och särskild! af arbetare. Att vid sådant förhållande de

icke lagfarna bisittarnes förordnande bör afse någon längre tid och ej

gälla hvarje tvist för sig, torde vara uppenbart. Detta betingas ock af

den större möjligheten för ledamöter, utsedda för längre tid, att förvärfva

behöflig vana och erfarenhet i domarevärfven. Två år torde härvid vara en

lämplig tid. Antalet lekmän lärer för ernående af det med detta elements in­

förande i domstolen afsedda syfte ej kunna sättas lägre än två såsom hvardera

sidans representanter, således tillhopa fyra. Hänsynen till behörig jämvikt

mellan den speciella sakkunskapen och den juridiska bildningen synes mig då

kräfva, att de lagfarna ledamöternas antal bestämmes till tre. Af dessa skulle

en fungera som ordförande. Denne skulle jämväl, såsom skilda §§ i för­

slaget utmärka, hafva att sammankalla domstolen och förestå dess kansli.

För lekmannaledamöterna torde böra utses suppleanter till dubbla

antalet. Vid förfall för lagfaren ledamot lärer Eders Kungl. Maj:t böra

förordna, huru tjänsten skall uppehållas. Stadgande härom synes hafva

sin plats i den blifvande arbetsordningen för domstolen, och kan däri

jämväl lämpligen inrymmas föreskrift om den ordning, i hvilken förenämnda

suppleanter skola inkallas till tjänstgöring.

Nödig försiktighet synes bjuda att, intill dess erfarenhet vunnits om

det gagn domstolen kan komma att medföra och om lämpligheten af dom-

stolens sammansättning, de lagfarna ledamöternas befattningar icke besättas

med ordinarie innehafvare utan uppehållas på förordnande. Någon fara

för de tillförordnades själfständighet och oberoende lärer icke förefinnas,

därest de tagas bland dem, som bekläda annan fast beställning. Bestäm­

mande af tidpunkten, då ifrågavarande befattningar eventuellt skola öfvergå

till ordinarie tjänster, torde böra tillkomma Eders Kungl. Maj:t och riks­

dagen gemensamt. Stadgande i nu angifvet syfte har upptagits i den till

lagen fogade promulgationsbestämmelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

af ganska betungande beskaffenhet. Af samma skäl lärer icke kunna ifråga­

sättas, att ledamot skulle vara oberättigad att uppbära arfvode. Till frågan

om dettas belopp torde jag vid annat tillfälle få återkomma i samband med när­

mare utredning om det anslag, som för domstolens verksamhet kan erfordras.

På det att ej brist på suppleanter må uppkomma eller rubbning

uppstå i den tur, som bör finnas bestämd för deras inträde i tjänstgöring,

har i förslaget upptagits ett stadgande, att vid ledamots eller suppleants

afgång före den bestämda tidens utgång arman skall i den afgångnes ställe

utses för den återstående tiden. Då valbarheten ej inskränkts till personer,

bosatta inom Stockholm eller i dess närhet, och således vid hastigt på­

kommet förfall för ledamot dröjsmål i rättegångsförfarandet skulle kunna

föranledas af nödvändigheten att inkalla utsedd suppleant, har jämväl an­

setts särskildt nödigt att medgifva arbetsdomstolen rätt att i förekommande

fall komplettera sig själf. Att den tillfälliga ställföreträdaren bör så väljas,

att han kan anses representera samma sida som den, hvilken han skall

ersätta, behöfver knappast erinras.

7 §■

Vissa dagar för arbetsdomstolens sammanträden torde ej kunna på

förhand bestämmas, i hvarje fall ej förr än någon erfarenhet vunnits om

den utsträckning, i hvilken domstolens verksamhet kommer att påkallas.

För närvarande måste gälla, att domstolens sammanträdande får äga rum,

då så af behofvet föranledes. Härigenom vinnes ock den fördelen, att upp­

skof, som finnes vara af nöden, kan inskränkas till den tidrymd, som ound­

gängligen kräfves. Ehuru platsen för domstolens sammanträden i regel

skall vara Stockholm, synes det ej böra vara domstolen förment att be­

sluta om sitt tillfälliga förflyttande till annan ort, då så för måls behöriga

utredning finnes nödigt. Själffallet torde vara, att sådant beslut ej bör af

domstolen fattas i annat fall, än då behofvet däraf framstår särskildt starkt.

8 §■

Beträffande rättegången vid arbetsdomstolen torde böra i allmänhet

gälla hvad som finnes stadgadt för underrätt i stad. Endast i vissa af-

seenden har afvikelse härifrån ansetts nödig och lämplig. Så hafva i 8 §

upptagits åtskilliga särskilda stadganden om tvists anhängiggörande. Då,

såsom förut yttrats, kan förväntas, att innan tvist af förevarande beskaffen­

het instämmes till domstol, förhandlingar mellan parterna i allmänhet ägt

rum, och följaktligen såväl kärandens rättsanspråk blifvit klarlagdt, som

ock svaranden haft tillfälle att bereda sitt försvar, synes å ena sidan kunna

skäligen kräfvas skriftlig stämningsansökan för befordrande af tydlighet i

yrkandet och å andra sidan stämningstiden kunna inskränkas till den längd,

som för själfva inställelsen vid domstolen må erfordras. Bestämmandet af

denna tidslängd torde kunna utan olägenhet öfverlämnas åt domstolens ord-

förande, som enligt förslaget skall hafva att utfärda stämning. Sådan skulle

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

81

dock icke alltid vara nödvändig. För tids besparande föreslås, att parterna skola

äga att gemensamt skriftligen påkalla domstolens pröfning af tvistefråga.

Såsom bekant har vår rättspraxis tidigare öfvervägande gifvit uttryck

9 §.

åt den åsikten, att domstol i regel skulle äga att taga befattning endast

med yrkande, som går ut på att få ett rättsanspråk idealisera,dt, att af annan

utkräfva en prestation. Det skulle således icke vara tillåtet att anhängig­

göra en talan, som allenast åsyftar att få af domstolen fastställdt, huru­

vida en viss rättighet eller förpliktelse tillkommer eller åligger käranden

gentemot svaranden, men icke afser att ernå ett åläggande för svaranden

att fullgöra något. Dylik fastställelsetalan skulle vara tillåten endast, där

lagen uttryckligen inedgifvit sådan. Om ock praxis numera modifierats i

riktning att i större omfattning tillstädja s. k. positiv fastställelsetalan, där

käranden gör gällande, att en viss rättighet tillkommer honom, torde så

icke vara förhållandet beträffande den provokatoriska rättegången, i hvilken

framställes yrkande, att en förpliktelse, som svaranden påstår åligga kä­

randen, måtte förklaras icke vara för handen. Ett tillämpande af först-

berörda grundsats på den ifrågavarande domstolens verksamhet skulle i

betydande grad minska den afsedda nyttan af domstolen. Dennas främsta

uppgift är ju att erbjuda ett sakkunnigt och snabbt afgörande af upp­

komna meningsskiljaktigheter rörande kollektivaftal och därigenom före- -

komma, att öppen strid utbryter. Uppenbarligen vinnes detta syftemål

lättare och fullständigare, om det medgifves parterna att, redan innan

någon rättskränkning ägt rum, så snart tvekan om ett rättsförhållandes

existens på grund af aftalet yppas, få denna tvekan undanröjd genom

domstolens afgörande. Det synes därför synnerligen angeläget, att åt

arbetsdomstolen uttryckligen inrymmes befogenhet att upptaga eu talan

om tolkning af kollektivaftal, äfven om denna talan ej utmynnar i yrkande

på ett visst åläggande för motparten, och vare sig densamma är att hän­

föra till det ena eller andra slaget af fastställelsetalan. Stadgande i sådant

syfte har upptagits i 9 §. I dylika fall torde parterna ofta komma att

använda sig af den förut omnämnda utvägen att få saken utan stämning

hänskjuten till domstolens pröfning.

I andra hänseenden än i lagen särskildt angifvits skulle, såsom nämnts,

10 §.

vid arbetsdomstolen tillämpas den allmänna rättegångsordningen. Oaktadt

denna, enligt hvad allmänt erkännes, är behäftad med åtskilliga brister,

kan uppenbarligen icke ifrågakomma att särskildt för denna domstols del

vidtaga några mera omfattande och genomgripande ändringar i densamma.

Med afseende å den på förevarande område kanske mera än annorstädes i

många fall framträdande svårigheten att åvägabringa bevisning om liden

skadas storlek, skulle kunna ifrågasättas, att domstolen borde i lagen till-

J3ih. till liiksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Höft.

11

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

11

§■

erkännas rätt att efter eget skön uppskatta skadans belopp i brist på be­

visning därutinnan. Då emellertid i praxis utvecklingen allt mera gått

därhän, att domstolarna anse sig icke strängt bundna af de befintliga

legala bevisreglerna och, i synnerhet då fråga är om skadestånd, mera

fritt bedöma det gifna bevismaterialet, samt det kan tagas för gifvet, att

enahanda åskådningssätt kommer att göra sig gällande vid arbetsdomstolen,

synes ett stadgande af antydt innehåll icke med nödvändighet erfordras.

Ett sådant skulle fastmera kunna gifva anledning till tvifvelsmål såväl om

denna domstols befogenhet af mera fri bevispröfning i andra hänseenden

som ock om riktigheten af förenämnda vid domstolarna i gemen rådande

praxis.

Med afseende på verkställigheten af domstolens utslag har det synts

mig nödigt att tillerkänna arbetsdomstolen en viss befogenhet. På sätt

11 § utvisar intager förslaget den ståndpunkten, att arbetsdomstolens ut­

slag må utan hinder af förd klagan genast verkställas. Lämpligheten

häraf torde ligga i öppen dag. Vid ett motsatt förhållande skulle icke

sällan kunna inträffa, att nyttan af den förda talan, äfven om den omsider

bifölles äfven i högsta instans, vore ganska ringa eller måhända alldeles

uteblefve, såsom då fråga vore att, då endast en kortare tid återstode för

ett kollektivaftals giltighet, få genomförd ändring af förhållanden vid ett

arbetsföretag, hvilka ej öfverensstämde med aftalet. Äfven skulle spän­

ningen mellan arbetsgivare och arbetare i följd af pågående tvist lätt

komma att i betänklig grad ökas, om den tappande parten kunde genom

ändringssökande uppehålla verkställigheten af domstolens utslag. Emeller­

tid kunna fall föreligga, då verkställighet icke skäligen bör äga rum, innan

tvisten blifvit slutligen afgjord, och torde åt arbetsdomstolen kunna upp»

dragas att afgöra, huruvida sådant fall är förhanden och, där så befinnes,

meddela föreskrift, att omedelbar verkställighet ej får äga rum. Från de

nu angifna principerna, hvilka torde vinna sitt fulla berättigande af den

starka sammansättning arbetsdomstolen skulle erhålla och det förtroende,

som i följd däraf kan antagas skola komma den till del, har undantag

gjorts i fråga om utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon

ålagd. Beträffande dylikt utslag synes utsökningslagens stadganden vara

tillfredsställande. — Där, såsom i mål, hvarom i 9 § förmäles, utslaget

icke innehåller föreläggande för part att något göra eller underlåta, kan

uppenbarligen icke vara tal om någon verkställighet. I enlighet med

hvad 1907 års kommitté synes hafva afsett har jag ansett lämpligt, att i

lagen upptages en erinran till parterna, att äfven sådant utslag af arbets­

domstolen bör, oafsedt ändringssökande, omedelbart tillämpas på förhål­

landet mellan parterna.

83

I 12—15 §§ gifvas regler beträffande fullföljdsförfarandet. De före-

12-

slagna stadgandena, hvilka afse att befordra snabbhet i förfarandet, ansluta

sig nära till sjölagens bestämmelser om fullföljd af talan mot rådstufvu-

rätts beslut i mål angående klander af dispache. Någon närmare utlägg­

ning af dessa stadganden torde icke tarfvas. För att vinna ytterligare

ökad hastighet i afgörandet af mål af förevarande beskaffenhet har jag för

afsikt att, därest domstolen kommer till stånd, till Eders Kungl. Maj:t

göra hemställan om utfärdande af sådana föreskrifter, att dessa mål komma

att räknas till dem, hvilka i Högsta domstolen skola företagas med för­

tursrätt.

Då enligt hvad förut nämnts skulle kunna inträffa, att, arbetsdom­

stolen sammanträdde utom Stockholm, bör tillses, att för sådant fall där

finnes någon, till hvilken besvärs- och förklaringshandlingar kunna ingifvas.

Domstolens ordförande synes lämpligen kunna förordna någon att i sådant

afseende företräda honom under bortovaron. Härom har stadgats i 16 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Förslag till lag om vissa arbetsaftal.

De särskilda bestämmelserna i förslaget till lag om vissa arbetsaftal

äro i de flesta punkter affattade i fullständig eller hufvudsaklig likhet

med motsvarande stadganden i det af den äldre arbetsaftalskommittén af-

gifna förslaget i samma ämne. Att äfven vissa delvis betydande olikheter

finnas framgår emellertid såväl af hvad jag redan yttrat som ock af den

närmare redogörelse för det nuvarande förslaget, hvartill jag nu öfver-

går. I de delar, där de båda förslagen öfverensstämma, sammanfalla äfven

de skäl jag kommer att åberopa till stöd för det föreliggande förslaget

väsentligen med dem, som motiverna för kommittéförslaget innehålla.

I förbigående vill jag påpeka, att förslaget innefattar endast stad­

ganden af civilrättslig natur. Med arbetsförhållandet sammanhängande

frågor, som tillhöra den offentliga rätten, t. ex. om skydd mot yrkesfara

samt angående minderårigas och kvinnors användande till arbete, böra

fortfarande liksom hittills ordnas genom särskild lagstiftning.

Såsom förut framhållits och redan rubriken till den föreslagna lagen

1

angifver, omfattar denna icke alla slag af arbetsaftal. Först och främst

hafva uteslutits aftal, som hafva till föremål arbete af annat slag än

väsentligen kroppsligt (de s. k. fria yrkena, arbete af läkare, konstnärer

in. fl.). Med arbetsaftal förstås i förslaget arbetsaftal inom den egentliga

produktionen (råämnes-, förädlings- och omsättningsproduktionen). Att

-it §§■

¹⁶ §.

-i §§■

84

detta är förslagets mening torde framgå af det sätt, hvarpå i 1 § de med

förslaget åsyftade kategorierna af arbetsgivare blifvit bestämda. De hän­

föras till två hufvudgrupper, af hvilka den ena utgöres af arbetsgivare,

som hafva produktiv verksamhet till sitt näringsyrke och för bedrifvande

af detta behöfva främmande arbetskraft (»arbetsgivare i jordbruk, handel

eller annat näringsyrke»), samt den andra består af arbetsgivare vid vissa

företag, som de icke utföra i egenskap af yrkesidkare. Äfven om det

yrkesmässiga arbetsförhållandet företrädesvis är i behof af reglering, finnas

jämväl utanför den egentliga yrkesdriften företag, där ett liknande behof

starkt framträder. Dessa företag äro till sin beskaffenhet och omfattning

sådana, att arbetarpersonalen icke har någon anledning att betrakta sin

ställning annorlunda, än om företaget vore en yttring af yrkesmässig

verksamhet. från arbetsgivare^ sida. Vådan af löslighet i arbetsförhål­

landet motiverar har lika vål som inom den egentliga yrkesdriften be­

stämmelser angående arbetsaftalet. Att i dessa senare fall är fråga om

tillfällig, ej yrkesmässig arbetsgivare, har utmärkts genom det framför

ordet »arbetsföretag» insatta ordet »särskilda.

Tydligen är det omöjligt att åstadkomma en uttömmande uppräk­

ning af de slag af arbetsföretag, som böra falla under lagen. Det torde

dock ej vara förenadt med större svårigheter att med ledning af de i för­

slaget anförda exemplen i det särskilda fallet afgöra, huruvida företaget

är af denna beskaffenhet eller icke.

Arbetsaftalet innefattar emellertid två hufvudarter. Den ena — det

s. k. arbetsbetinget, beställningen — kännetecknas däraf, att föremålet för

arbetsförpliktelsen är att åstadkomma ett färdigt arbetsresultat. Vid den

andra går arbetarens, åtagande ut på själfva arbetandet, på en fortlöpande

verksamhet i viss riktning, hvarvid visserligen äfven arbetsresultatet kan

hafva betydelse men endast såsom norm för arbetslönens bestämmande.

Då man talar om arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetare, åsyftas

vanligen sistnämnda art af arbetsaftal, och det är också endast denna, som

förslaget har till ändamål att reglera. Anledningen härtill är, att det

egentligen är arbetsaftal af detta slag, som bringa arbetsgifvaren och ar­

betaren i ett sådant närmare förhållande till hvarandra, att en laglig

reglering af grunderna för aftalen blir särskildt behöflig och önskvärd.

Att förslagets omfattning är begränsad på sätt nu är sagdt framgår bl. a.

af de i detsamma meddelade bestämmelserna om tiden för arbetsaftals

bestånd, om arbetsgifvarens rätt att leda och fördela arbetet in. in.

Jag vill i detta sammanhang erinra om, att arbetsaftal enligt för­

slaget . kan ingås antingen för bestämd tid eller tillsvidare. I förra fallet

kan tiden vara bestämd antingen till dagen (t. ex. aftal för en vecka,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

85

fjorton dagar, ett hälft år o. s. v.) eller med hänsyn till ett visst faktiskt

förhållande, inträffandet af en eller annan omständighet eller dylikt.

Vid de egentliga arbetsaftalen ligger det närmast i sakens natur och

förekommer äfven oftast, att arbetsgifvaren tillhandahåller arbetsmaterialet,

under det att ett motsatt förhållande råder vid beställning eller beting.

Emellertid kunna äfven mellanformer framträda, då afvikelse sker från

nämnda regler, utan att aftalets natur därigenom förändras. I anledning

häraf har i 3 § stadgats, att arbetsaftal i nu förevarande mening före­

ligger jämväl, om arbetaren tillsläpper material, därest detta kan anses

allenast såsom ett tillbehör till arbetet.

En mellanställning mellan betingsaftal och egentligt arbetsaftal in­

tages äfven af öfverenskommelse om s. k. hemarbete. Har en hemarbetare

anställning hos arbetsgifvaren för bestämd tid eller tillsvidare, i hvilket fall

han ock i viss mån lär stå under arbetsgifvarens tillsyn och ledning, torde

den föreslagna lagen få tillämpning på det med arbetaren träffade aftal.

Från den föreslagna lagen undantagas, i 4 §, arbetare, som inne­

hafva offentlig tjänsteanställning. Härmed afses sådana personer, Indika

enligt de särskilda bestämmelser, som äro eller blifva meddelade, äro att

anse såsom tjänstemän. Att stadga om deras rättigheter och skyldigheter

tillhör den offentliga rätten. Äfven sådana klasser af arbetare, för hvilka

finnes eller under en nära framtid kan förväntas särskild lagstiftning om

deras förhållande till arbetsgifvarna, lämnas oberörda af förslaget. Hit

höra tjänare, lärlingar och sjöfolk.

För tydlighets skull har i andra stycket af 1 § stadgats, att den

föreslagna lagen skall omfatta arbetsaftal äfven i rörelse, som staten, kom­

mun eller municipalsamhälle utöfvar, hvarvid naturligtvis förutsättes, att

arbetaren icke, på sätt nyss nämndes, har offentlig tjänsteanställning. Ofta

händer, att staten är själf arbetsgivare t. ex. i fråga om tillverkning af

militära förnödenheter, liksom kommuner, med hvilka i detta hänseende

municipalsamhällen äro att likställa, själfva förse sig med sina behof af

vatten, gas in. in. Ehuru arbetsgifvaren icke är yrkesidkare i egentlig

mening, drifves dylik rörelse på yrkesmässigt sätt.

1 motsats till 1864 års näringsförordning innehåller förslaget be­

stämmelser om arbetsaftal mellan jordbruksidkare och deras arbetare, i

den man ej dylika aftal ingås i sådan form och på sådana villkor, att de

falla under legostadgan eller deri lagstiftning, som kan komma att ersätta

denna. Vid näringsförordningens tillkomst fyllde legostadgan behofvet af

lagstiftning för arbetsaftalet inom jordbruksnäringen, men så är ej längre

förhållandet. Utom de fasta jordbruksarbetarna användas nämligen nu­

mera, särskildt i vissa landsdelar och för vissa slag af jordbruksarbete,

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 96.

86

ganska allmänt arbetare, som anställas på lösare villkor och för kortare

tid. Dylika arbetares ställning liknar i all hufvudsak andra yrkesarbetares,

och de böra därför lyda samma regler som dessa.

Förut nämndes, att förslaget afser endast sådant arbete, som är

hufvudsakligen kroppsligt. Uteslutna från förslagets tillämpning äro där­

för aftal ej blott med utöfvare af de fria yrkena o. d. utan äfven med

personer, som i näringslifvets tjänst hafva en eller annan högre anställning.

För närmare bestämmande af gränsen i detta hänseende stadgas i 2 §, att

såsom arbetare anses äfven arbetsförman, handelsbiträde och annan, som

innehar härmed jämförlig anställning. Däremot är icke ett aftal med t. ex.

en ingenjör, kontorschef, prokurist eller bokhållare att anse såsom ett

arbetsaftal i förslagets mening.

5 §•

Den föreslagna lagen har, såsom förut framhållits, icke till hufvud-

uppgift att söka genom tvångsbestämmelser inverka på aftalsförhållandet

mellan arbetsgifvare och arbetare. I stort sedt skalig det fortfarande till­

komma parterna att fritt ordna detta förhållande. Åt berörda regel har

i 5 § gifvits uttryck. Af lagens stadganden äro allenast de af beskaffen­

het, att afvikelse från dem icke kan genom aftal göras, beträffande hvilka

sådant särskildt framgår af affattningen.

6 §■

Arbetsaftal kan enligt förslaget ingås muntligen eller skriftligen.

Visserligen vore det önskvärdt, att skriftlig form mer än hittills komme

till användning, men någon möjlighet att göra densamma till villkor för

aftalets giltighet finnes icke. Aftalsförhållande mellan arbetsgifvare och

arbetare torde för öfrigt uppstå redan därigenom, att arbetsgifvaren eller

den, som företräder honom i arbetet, låter arbetaren deltaga däri.

7 §■

Arbetsaftal kan enligt förslaget äga giltighet antingen för bestämd

tid eller tillsvidare. Har aftalet ingåtts för bestämd tid, upphör det att

gälla vid denna tids utgång, utan att uppsägning erfordras, om icke

sådan föreskrifvits i aftalet. År däremot ej öfverenskommelse träffad om

tiden för aftalets bestånd, synes iakttagande af viss uppsägningstid i

regel vara fördelaktigt för båda parterna; därigenom beredes arbetsgifvaren

tillfälle att på förhand anskaffa annan arbetskraft och arbetaren får tid att

se sig om efter ny plats. Uppsägningstiden är ock ägnad att förebygga

förhastade beslut samt bereda stadga åt arbetsförhållandet. I förslaget har

därför stadgats, att aftalet i sådana fall skall gälla, till dess sju dagar för­

flutit, från det uppsägning å någondera sidan skett. I fråga om upp­

sägningstidens längd afviker detta stadgande från 1901 års kommitté­

förslag, där tiden bestämts till fjorton dagar. Häremot anmärktes från

såväl arbetsgifvare- som arbetarhåll, att en uppsägningstid af sju dagar

vore lämpligare. Den torde äfven vara den numera vanligaste, där upp-

Kungl. May.ts Nåd. Proposition. Nr 96.

87

sägningstid öfverhufvud förekommer. Det är emellertid parterna obetaget

att bestämma uppsägningstiden längre eller kortare liksom ock att i aftalet

stadga, att detsamma kan å ömse sidor häfvas när som helst utan upp­

sägning. Om den på förhand bestämda tiden för arbetsaftals bestånd gått

till ända, men arbetsgifvaren utan nytt aftal låter arbetaren fortsätta ar­

betet, inträder förhållande likställdt med det, då bestämd tid icke från

början varit aftalad.

Från dessa stadganden synes emellertid undantag böra göras för det

fall, att ett kollektivaftal ligger till grund för de arbetsaftal, som en arbets­

givare ingått. Parterna afse i allmänhet att få det gamla kollektivaftalet

aflöst med ett nytt, men de förhandlingar, som därom föras, hafva ofta

icke lämnat något resultat innan det gamla aftalet utlöper. Det framstår

då såsom nödvändigt för båda parterna att stå obundna af hvarandra för

att kunna vid den lämpliga tidpunkten tillgripa arbetsinställelsens vapen.

För vinnande af sådan rörelsefrihet skulle fördenskull, om uppsägnings-

skyldighet förelåge, parterna i de flesta fall verkställa uppsägning; och

om ett faktiskt fortsättande af arbetsförhållandet medförde förnyad upp-

sägningsskyldighet, komme helt visst i regel arbetet att ligga nere till dess

förhandlingarna slutförts. För uttryckligt aftal utan någon uppsägningstid

skulle väl förhållandena oftast lägga hinder i vägen. Att afsevärda olägen­

heter sålunda skulle uppkomma är uppenbart. Uppsägningens verkställande

skulle i många fall erbjuda svårigheter, särskildt om aftalen med olika

arbetare ingåtts för olika lång tid eller med olika uppsägningstid. I på­

gående förhandlingar skulle uppsägningen alltid framstå som ett störande

moment. Såväl för arbetsgifvaren som för arbetarna är det i allmänhet önsk-

värdt, att arbetet får ostördt fortgå under förhandlingarna; dess inställande

medför förlust för båda parterna. Det synes mig alltså vara af praktiska

hänsyn påkalladt att härvidlag lämna den afvikande föreskriften, att arbets-

aftalen skola, oberoende af hvad som aftalats om tiden för deras bestånd

eller om uppsägning, upphöra samtidigt med kollektivaftalet och att, om

arbetet det oaktadt ” fortsättes, någon uppsägningstid ej skall gälla. Fn

sådan föreskrift är upptagen i sista stycket af 7 §.

Beträffande uppsägning har aftalsfriheten begränsats såtillvida, som

stadgande meddelats i syfte att parterna skola vara likställda med hvar­

andra i sådant hänseende. Det måste betecknas såsom i hög grad obilligt

och ägnadt att väcka misstro och missbelåtenhet, om t. ex. den ena parten

förbehölle sig rätt att när som helst håfva arbetsaftalet utan uppsägning,

men skyldighet att verkställa uppsägning ålades den andre. Dylika miss­

bruk böra därför förhindras.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

88

En annan begränsning af aftalsfriheten ligger däri, att enligt för­

slaget hvarken arbetsgivare eller arbetare kan binda sig för huru lång tid

som helst. I fråga om arbetare, som vid aftalets ingående fyllt aderton

år, har längsta aftalstiden föreslagits till tre år. Med hänsyn till yngre

arbetare torde särskild försiktighet böra iakttagas, och längsta tiden för

dem har därför bestämts till ett år. Dock synes parternas intresse vara

tillräckligt tillgodosedt därigenom, att de äga efter uppsägning frånträda

aftalet, när maximitiden är ute. I sådant afseende har stadgats en uppsäg­

ningstid af två månader. I de yttranden, som afgåfvos öfver 1901 års kom­

mittéförslag, där jämväl längsta tiden var bestämd till tre år, anmärktes från

många håll, att denna tid vore för lång att lämpa sig för arbetare. Sär­

skild! i fråga om arbetsförmän och vissa speciellt utbildade arbetare torde

det dock stundom å ömse sidor vara fördelaktigt att genom aftal kunna

förskaffa sig trygghet för en jämförelsevis lång tid. För öfrigt bör in­

skränkningen i aftalsfriheten ej sträckas längre än som kan anses verk­

ligen behöflig!.

Vid aderton års ålder synes en omyndig kunna antagas hafva för-

värfvat sådan omdömesförmåga, att han bör äga att ingå arbetsaftal på egen

hand, oberoende af målsman. Samma rätt torde böra tillerkännas äfven

yngre omyndig, om målsman icke finnes eller denne vistas på okänd ort.

Särskilt i fråga om minderåriga arbetare, som varit barnhusbarn, lär

det icke sällan förekomma att de sakna förmyndare, enär någon sådan

icke förordnats, då de vid femton års ålder upphört att åtnjuta omvård­

nad från barnhuset. Af arbetarens rätt att vid aderton års ålder själf

förfoga öfver sin arbetskraft bör äfven följa, att ett af målsman 'för

omyndig arbetare slutet arbetsaftal icke under några förhållanden skall

binda denne längre, än till dess han uppnår nämnda ålder.

Beträffande 11 § hänvisas till hvad jag yttrat vid 9 § i förslaget

fill lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare.

För det i 12 § gifna stadgande har legat till grund samma upp­

fattning, som tidigare föranledt lagstiftning mot ocker "vid försträcknings-

aftal. Där vid arbetsaftals ingående endera kontrahenten i följd af sina

egenskaper eller af förhållandena varit ur stånd att rätt tillvarataga sina

intressen, och den andre kontrahenten begagnar sig häraf för att afvinna

honom oskäliga fördelar, bör hvad sålunda mot billigheten betingats icke

få äga giltighet. Åt stadgandet har gifvits en sådan affattning, att af

detsamma ej träffas andra fall, än där aftaladt villkor tydligen strider

mot det allmänna rättsmedvetandet. Eljest kunde lätteligen obehöriga

tvister föranledas. Någon straffbestämmelse synes här icke vara af nöden.

Uppenbart är, att stadgandet hufvudsakligen har betydelse för arbetarna,

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 96.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96.

89

ehuru möjligheten icke är utesluten, att en arbetsgivare kan komma i

behof af det skydd, som lagbestämmelsen är ämnad att gifva.

De formlösa, oftast muntliga arbetsaftalen innehålla i regel endast

13—15 §§.

en ytterst ofullständig reglering af förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetare. Delvis är det aftalslagstiftningens uppgift att utfylla denna

brist. Kollektivaftalen, i den mån sådana ingås, innehålla också bestäm­

melser, som ligga till grund för de individuella aftalen och fullständiga

dessa. Härjämte finnas emellertid förhållanden, som icke lämpa sig för

bestämmelser i lag och som icke alltid kunna i detalj ordnas i kollektiv­

aftalen, men i allt fall kräfva enhetlig reglering för hvarje arbetsplats.

Detta behof plägar tillgodoses genom arbetsordning (fabriksordning,

verkstadsreglemente), som utfärdas af arbetsgivaren.

Enligt flera utländska lagstiftningar är arbetsordning obligatorisk,

för alla ej alltför små företag och är dess innehåll ganska omfattande

Till förkommande af missbruk stadgas pröfning och stadfästelse af offent­

lig myndighet. Sedan fastställelse gifvits, blir arbetsordningen i regel

bindande för arbetarna efter viss tid, under hvilken de, om de ej vilja

finna sig i de meddelade bestämmelserna, äga att genom uppsägning fri­

göra sig från aftalet.

Föreliggande förslag skiljer sig härifrån till en början däri, att nå­

gon skyldighet för arbetsgifvaren att utfärda arbetsordning icke föreskrif-

ves. 1 större fabriker och industriella anläggningar lära sådana ganska

allmänt vara i bruk. Men om parterna äro nöjda med att låta förhål­

landena på arbetsplatsen ordnas af gällande sedvänjor utan skriftlig af­

fattning, torde tillräcklig anledning att framtvinga en formlig arbetsord­

ning i regel icke finnas. Dessutom vore det svårt att uppdraga en lämp­

lig gräns mellan de fall, då arbetsordning borde eller icke borde vara

föreskrifven.

Då arbetsordningens hufvudsakliga uppgift är att reglera frågor om

arbetets organisation på arbetsplatsen, synes det ligga i sakens natur och

följa af arbetsgifvarens rätt till företagets ledning, att dylik ordning får

utfärdas af arbetsgifvaren och icke kan göras beroende af aftal med arbe­

tarna, parterna dock naturligtvis obetaget att genom öfverenskommelse

gemensamt ordna angelägenheter, som det eljest skulle tillkomma arbets­

gifvaren att ensam reglera genom arbetsordning. Af det förhållandet, att

någon verklig medbestämmanderätt i fråga om arbetsordning ej kan till­

erkännas arbetarna, följer emellertid å andra sidan, att sådan ordning ej

heller bör få omfatta andra områden än dom, som på grund af sin be­

skaffenhet böra vara förbehållna arbetsgifvarens beslutanderätt, och att

den sålunda blott bör få innehålla verkliga ordningsföreskrifter rörande

Bill. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sand. 14 Höft.

12

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

arbetets ledning och gång samt därmed sammanhängande omständigheter.

Naturligtvis finnes intet, som hindrar arbetsgifvaren att skriftligen affatta

och på arbetsplatsen anslå genom aftal fastställda arbetsvillkor af annat

slag än dem, som kunna bestämmas genom arbetsordning. Dessa villkor

få dock icke därigenom karaktären af en arbetsordning i lagens bemärkelse

utan hämta sin bindande kraft uteslutande ur det om desamma träffade

aftalet.

Förslaget skiljer mellan å ena sidan bestämmelser, som måste fin­

nas i arbetsordning, om sådan utfärdas, å andra sidan stadganden, som

utöfver de obligatoriska få införas däri. Att andra bestämmelser än de

sålunda angifva icke kunna med laga verkan intagas i arbetsordning torde

tydligt framgå af den föreslagna affattningen.

Bland de obligatoriska föreskrifterna upptages stadgande om den

ordinarie arbetstidens början och slut samt tid för därunder förekom­

mande raster, hvaremot den grundläggande bestämmelsen om arbetstidens

längd egentligen icke tillhör arbetsordningen. Saknas aftal därom, får

naturligen arbetsordningen träda supplerande emellan. I fråga om en del

industrier, t. ex. glasindustrien, lär det icke låta sig göra att utsätta

fullt bestämda arbetstider för alla arbetare, men vissa gränser torde dock

alltid kunna uppdragas. Då det stadgas, att i arbetsordning skall angifvas

tid för lönens betalning, har icke därmed arbetsgifvaren tillerkänts en

obegränsad rätt att härom ensidigt bestämma. Af föreskriften i 17 §, att

arbetsordning ej får vara mot lag stridande, följer, att tiden mellan

aflöningstillfällena ej kan i arbetsordning fastställas längre än lagen i 30 §

anvisar för det fall, att aftal om annan tidslängd icke träffats. Enär sist­

nämnda lagrums innehåll är betingadt af omsorg för att arbetaren ej skall

nödgas för länge vänta på sin aflöning, möter däremot ej hinder mot att

i arbetsordning aflöningsperiodernas längd göres kortare. Att arbetsgifvaren

tillerkännes rätt att stadga penningplikt eller annan påföljd för öfverträdelse

af ordningsföreskrift och andra dylika förseelser torde vara nödvändigt, då

något medel att framtvinga efterlefnaden af sådana kanske för företagets

drift oundgängliga och äfven för arbetarna viktiga bestämmelser måste

finnas. Saknade arbetsgifvaren denna rätt, skulle säkerligen följden blifva,

att han oftare såge sig föranlåten att afskeda arbetare, som gjort sig skyldiga

till förseelser. Diciplinär befogenhet för arbetsgifvaren innebär därför vissa

fördelar äfven för arbetarna. Rättigheten att bestämma penningplikt har

dock begränsats, på sätt vidare skall omnämnas.

16—17

§§.

j)e villkor, som stadgas i arbetsordning, kunna i olika hänseenden

vara af största vikt för arbetarna. Möjligheten af ett godt förhållande

mellan arbetsgifvaren och arbetarna är därför också i hög grad beroende

91

af, att de senare ej finna dylika villkor oskäliga. Utan tvifvel rätta de

sig äfven hellre efter bestämmelser, vid hvilkas tillkomst de icke saknat

all möjlighet att utöfva inflytande. Ehuru arbetarna icke kunna göra an­

språk på någon medbeslutanderätt i fråga om arbetsordning, synes det

fördenskull vara angeläget, att tillfälle beredes dem att gifva uttryck åt

sina önskningar, då ny ordning eller ändring i eller tillägg till äldre så­

dan skall utfärdas. Med hänsyn härtill har stadgats, att förslag till

de nya bestämmelserna skall viss tid hållas anslaget å arbetsplatsen,

samt att under anslagstiden arbetarna eller yrkesförening, som de tillhöra,

må inkomma till arbetsgifvaren med anmärkningar mot förslaget. Ehuru

arbetsgifvaren icke är skyldig att rätta sig efter gjorda anmärkningar,

ligger det uppenbarligen af nyss antydda skäl i hans eget intresse att taga

all möjlig hänsyn till dem, i den mån de äro befogade.

Då bestämmelse utfärdats, skall den bringas till arbetarnas känne­

dom genom anslag och får i regel gällande kraft tidigast viss tid efter

det den blifvit sålunda kungjord". Stadganden om hvad arbetarna hafva

att iakttaga för bevarande af sundhet, säkerhet, ordning och skick inom

arbetsplatsen skola emellertid, då de ofta äro af brådskande natur, tilläm­

pas omedelbart efter det förslaget till desamma blifvit anslaget.

Förslaget gifver icke arbetarna någon särskild befogenhet att på

grund af nya bestämmelser i arbetsordning frigöra sig från arbetsför­

hållandet, utöfver den uppsägningsrätt aftalet kan innebära. Med den

begränsning, som gifvits åt arbetsordningens innehåll, synes ^ nämligen

särskild uppsägningsrätt icke vara behöflig. Att i någon form göra

arbetsordning till föremål för offentlig myndighets pröfning och god­

kännande synes knappast vara erforderligt eller lämpa sig för våra för­

hållanden.

Bestämmelse om rätt för arbetsgifvaren att såsom påföljd af för­

seelse genast håfva arbetsaftalet torde icke böra få meddelas genom

arbetsordning, utan har arbetsgifvaren att i aftalet tillförsäkra sig sådan rätt,

om förhållandena göra densamma önskvärd i andra fall än lagen upptager.

Bland de befogenheter gent emot arbetaren, som tillkomma arbets­

gifvaren genom arbetsaftalet, nämnes först den att leda och fördela ar­

betet. Det sålunda använda uttrycket har genom dess införande i ett

flertal kollektivaftal vunnit sådant burskap, att afvikelse därifrån icke

torde kunna göras utan risk för missförstånd. Tydligen bör arbetsgivare

i allmänhet icke hafva rätt att ålägga arbetare, som antagits för visst slag

af arbete, att utföra arbete af annat slag. Dock ligger det i sakens natur,

att arbetarna böra lämna hvarandra det bistånd förhållandena kunna göra

nödvändigt, liksom ock att arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare måste

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

92

tiga

påkalla tillfällig handräckning, äfven om i sådana fall gränserna för

en arbetares egentliga verksamhetsområde skulle i någon mån öfver-

skridas.

Skall förrättning för politiskt eller kommunalt val hållas i orten,

och kan ej arbetaren utöfva honom därvid tillkommande rösträtt utan att

erhålla ledighet från arbetet, får enligt förslaget arbetsgifvaren icke för­

vägra honom sådan ledighet, där ej särskild olägenhet skulle däraf

vållas. Det synes vara statens plikt att tillse, att de, som hafva rösträtt,

också blifva i tillfälle att utöfva densamma. Då det föreskrifves, att

arbetsgifvaren icke, annat än på särskildt angifven grund, må förvägra

arbetaren ledighet, ligger häri äfven uttryckt, att arbetsgifvaren icke har

någon. skyldighet att meddela ledighet, om icke arbetaren begär sådan.

Naturligtvis äger arbetsgifvaren bestämma ordningen för hvarje arbetares

frånvaro, och har arbetaren icke anspråk på att få sträcka denna längre

än förhållandena göra nödvändigt. Oftast torde valförrättningarna kunna

förläggas så till tiden, att förevarande bestämmelse icke behöfver medföra

något svårare hinder för arbetet. Utan arbetsgifvarens medgifvande får

arbetaren icke taga sig ledigt. Vissa arbeten äro af den beskaffenhet,

att redan i deras åtagande måste anses ligga en afsägelse af rätten till

ledighet, då driften behöfver fortgå oafbrutet.

Om en arbetare är i arbetsgifvarens hus och kost, såsom särskildt

ofta ar förhållandet med handtverksarbetare, intager han en helt annan

ställning till arbetsgifvaren än en arbetare, som endast i arbetet kommer

i beröring med denne, och synes förty vid sjukdom äga anspråk på sam­

ma omvårdnad, som en husbonde är skyldig att ägna sin tjänare.

Att arbetsgifvaren tillhandahåller bostäder åt sina arbetare, utan att

de äro . i hans kost, förekommer ganska ofta isynnerhet vid industriella

anläggningar på landsbygden. I allmänhet upprättas då icke särskilda

hyresaftal, utan ingår bostaden bland arbetarens löneförmåner. Upphör arbets-

aftalet, förlorar därför arbetaren — om annat ej aftalats — sin rätt till bo­

staden lika väl som till öfriga löneförmåner. Systemet är ingalunda utan

sina stora olägenheter för arbetarna, och klagomål från deras sida hafva

ofta försports. Vid 1907 års riksdag upptogs frågan af åtskilliga motio­

närer inom andra kammaren i samband med den nya hyreslagstiftningen.

Härvid föreslogos vissa ändringar i berörda lagstiftning, enligt Indika vid

industriella anläggningar arbetsgifvaren skulle vara pliktig att upprätta

skriftliga hyresaftal med arbetarna och dessa komma i åtnjutande af tre

månaders uppsägningstid samt uppsägning ej kunna ske annat än till

laga fardag. Till stöd för detta förslag åberopades i hufvudsak följande.

Med det nuvarande tillståndet vore i själfva verket arbetaren rättslös,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96

93

vore helt och hållet öfverlämnad åt och beroende af arbetsgifvarens god­

tycke. Då han upphörde eller nödgades upphöra med sin anställning,

stode han också utan bostad. När, såsom icke sällan vore fallet, arbets-

gifvaren vore ägare af all mark på milsvida sträckor omkring fabriken

eller bruket och han därjämte förbjöde sina arbetare att hysa andra än

familjens medlemmar, kunde den afskedade ofta icke med bästa vilja i världen

under den närmaste tiden skaffa sig ny bostad. Han blefve då, när han

af brist på annan bostad icke flyttade, vräkt ur sin innehafda lägenhet

utan hänsyn till om han hade vilja och förmåga att betala huslega. Hur

mycket lidande och hur många olyckor, som genom det påpekade miss­

förhållandet tillskyndats tusentals af vårt lands arbetare och deras famil­

jer, kunde ej uppgifvas, enär statistiken ännu ej annoterade olyckor af

detta slag. Man kunde dock våga påstå, att dylika tvångsflyttningar, med

eller utan vräkning, vore så ofta förekommande, att ett ingripande från

statsmakternas sida till förhindrande däraf vore i hög grad och skynd­

samt af nöden. Ej sällan hände, att missförhållandet urartade till en

verklig massföreteelse. Det hade inträffat, att tusentals arbetare hotats

icke blott med utestängning från arbetsplatsen utan också med afhysning

från bostaden, fastän de alls icke svikit sina åtagna förpliktelser eller

stode i något personligt konfliktsförhållande till sina arbetsgifvare, utan

blott därför att dessa tillhörde en sammanslutning, som hade för afsikt

att under vissa förutsättningar göra lockout mot sina arbetare. Om

lockouten blifvit eu verklighet, skulle de massor af arbetare, som här

åsyftades, svårligen haft annan utväg än att underkasta sig de villkor,

som arbetsgifvarna föreskrift, ty det hade ej varit dem möjligt att under

den närmaste tiden skaffa sig bostäder på annat håll. För missförhållan­

denas afhjälpande vore nödigt att skilja hyresaftalet från arbetsaftalet ge­

nom att åt det förra gifva skriftlig 1'orm samt låta legotagaren komma i

åtnjutande af tillräcklig uppsägningstid och laga fardag. Den föreslagna

uppsägningstiden af tre månader kunde väl tyckas vara högt tilltagen,

men då det här gällde massor af människor, behöfdes denna tid mer än

väl för att bereda dem tillfälle att skaffa sig nya bostäder.

Lagutskottet förklarade sig ingalunda vilja bestrida giltigheten af

de skäl, som föranledt motionärerna att söka få i lagstiftningsväg ordnad

den viktiga sida af rättsförhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare,

som bostadsfrågan otvifvelaktigt utgjorde. Men utskottet höll före, att

frågan borde ordnas icke i sammanhang med den allmänna hyreslagstift-

ningen utan i samband med en allmän reglering åt det industriella arbets­

aftalet. Utskottet hemställde alltså om afslag å motionen. I enlighet

härmed fattade första kammaren sitt beslut, under det att andra kam­

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

94

maren uttalade sig för skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t med anhållan

om förslag till lagbestämmelser, genom hvilka rättsförhållandet i afseende

å bostäder, som af arbetsgivare vid industriella inrättningar upplätes åt

deras arbetare, ordnades på grundvalen af de för hyresaftal gällande be­

stämmelser.

Att föreliggande fråga är förtjänt af ett synnerligt beaktande, kan

icke förnekas; för en fullt tillfredsställande lösning framstå emeller­

tid de största svårigheter. Klart är, att en arbetare, som nödgas lämna

den af arbetsgifvaren upplåtna bostad, kan råka i mycket ogynnsamma

förhållanden, särdeles om nödvändigheten att flytta inträdt mera oförbe-

redt. Och för arbetarens familj blifva ofta olägenheterna ännu mera känn­

bara. Men det torde dock med fog kunna sägas, att motionärerna sett

alltför ensidigt på saken och att deras framställning ej är helt fri från

öfverdrifter. Enligt hvad erfarenheten visar, är arbetarens underlåtenhet

att afflytta i ett väsentligt antal fall icke beroende af bristande tillgång

på annan bostad. Otvifvelaktigt är ock, att vårt lands arbetsgivare i stort

sedt synnerligen sparsamt och med berömvärd försiktighet gjort bruk af

sin lagliga rätt att disponera öfver bostaden, sedan arbetsförhållandet upp­

hört. Vräkning tillgripes vanligen först efter lång tid och såsom ett

yttersta medel. Ofta förekommer, att arbetaren eller hans familj får sitta

kvar i bostaden under månader efter det arbetaren, kanske med brytande

af aftalet, lämnat sin anställning. Och såsom kampmedel vid kollektiva

arbetskonflikter har afhysning ur bostäderna endast undantagsvis i för­

hållande till det stora antalet af dylika strider kommit till användning

och äfven här först i sista hand, sedan en längre tid förflutit, utan att

uppgörelse kunnat träffas. Det bör också uppmärksammas, att å andra

sidan förfogandet öfver bostäderna för strejkande arbetare utgör det yppers­

ta medlet att tvinga arbetsgifvaren till äfven mycket långt gående efter­

gifter. För honom utgöra bostäderna en integrerande del af själfva arbetsföre­

taget, som han merendels varit nödsakad att anskaffa samtidigt med företagets

grundande. Utan tillgång till dem kan han icke ens göra försök att an­

skaffa nya arbetare för verksamhetens uppehållande. Äfven då fråga icke

år om en allmän konflikt utan om ett mindi‘etal arbetare, hvilka tredskas

att icke fullgöra åtaget arbete och ändock sitta kvar i bostäderna, kan

lätt inträffa, att rörelsen måste afbrytas, enär andra arbetare i brist på

möjlighet att bereda dem husrum icke kunna antagas. Faran härför är

uppenbarligen större, ju viktigare platser inom företaget arbetarna intaga.

Det är sålunda två intressen, och för visso bägge befogade, som här

stå i den skarpaste motsättning. Att söka rätt jämka dem emellan, så

att det ena ej obehörigen gynnas på det andras bekostnad, är lagstift­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

95

ningens uppgift. Arbetaren bör vara tillförsäkrad att alltid någon tid

förut få veta, när han har att lämna bostaden. Denna tid kan dock icke

utan kränkning af arbetsgifvarens rätt utmätas längre än som oundgäng­

ligt erfordras, för att i vanliga fall arbetaren må hinna anskaffa bostad

på annat håll och verkställa flyttning. Det kunde ifrågasättas, att i olika

fall förfara på olika sätt, att t. ex. göra skillnad mellan de fall, då ar-

betsaftalet blifvit af arbetsgifvaren eller på grund af något hans förhål­

lande upplöst, och dem, då anledningen till aftalets upphörande är att

tillskrifva arbetaren, eller att gifva särskilda föreskrifter för den händelse

strejk eller lockout föreligger. Ett sådant särskiljande synes mig dock

icke böra ifrågakomma. Ofta är det ej ens möjligt att bestämma,

huruvida en arbetsinställelse rätteligen är att hänföra till strejk eller

till lockout. På hvilken sida rätten i verkligheten ligger undandrager sig

helt naturligt ofta ett bedömande. Likartadt är förhållandet vid häfvan-

det af enskilda arbetsaftal. Ytterst äro de humanitära skälen — skyd­

dandet af arbetarens familj — af afgörande betydelse och dessa äro undf­

alla förhållanden desamma. Det torde därför vara nödvändigt att härvid­

lag gifva ett enhetligt stadgande.

Såsom ofvan framhållits, hafva motionärerna vid 1907 års riksdag

förordat, att bostadens upplåtande skulle ske genom särskild! skriftligt

hyreskontrakt och på sådant sätt hållas i sär från skälfva arbetsaftalet.

Genom stadgande om sådan skyldighet torde dock det åsyftade icke kunna

vinnas. Därigenom vore naturligtvis ej uteslutet, att parterna faktiskt

underläte att sluta särskild! hyresaftal. Att upprätthålla stadgandet genom

straffbestämmelse torde icke böra ifrågakomma. Synnerligen lämpligt är

det emellertid, om dylika hyreskontrakt allmänt komme i bruk, och har

därför förslaget i viss mån beaktat detta. Den uppsägningstid, förslaget

åsyftar att bereda arbetaren, skall vara ovillkorlig, då arbets- och hyres­

förhållandena icke äro åtskilda, men, där särskilt hyresaftal föreligger,

åtnjuter arbetsgifvaren den rätt att af särskilda anledningar såsom bris­

tande hyresbetalning in. in. hafva detta, som enligt allmän lag tillkommer

hvarje hyresvärd, dock med det undantag, att hyresaftalets varaktighet

icke på något sätt får ställas i beroende af arbetarens förhållande till

arbetsgifvarens företag.

Den uppsägningstid, som sålunda för afflyttning ur bostaden ma

beredas arbetaren, har synts mig lämpligen böra sättas till fjorton dagar.

Att gå längre torde icke kunna ske utan att träda arbetsgifvarens rätt

alltför nära; redan därigenom kan helt visst i många fall arbetsgifvaren

blifva utsatt för svårigheter. En sådan tid torde ock i de allra flesta fall

vara tillräcklig för arbetaren att anskaffa ny bostad.

Kurgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

96

22

§.

23 och 24 §§.

Föreskrift om särskild uppsägningstid är naturligtvis ej af nöden,

då arbetsaftalet ingåtts för bestämd tid. Arbetaren vet då på förhand,

när han har behof af annan bostad, och kan i god tid förut gå i författ­

ning om dess anskaffande. Undantag har äfven gjorts för det fall att

arbetare, som antagits för tillfälligt arbete, har sitt hemvist å annan ort.

Så är t. ex. fallet med de arbetare, hvilka sysselsättas vid betodling o. d.

Lämnar sådan arbetare sin plats, beger han sig i regel genast hem till

sitt, och i hvarje fall föreligger icke något skäl att ålägga arbetsgifvaren

skyldighet att låta honom kvarbo efteråt i den för öfrigt merendels pro­

visoriska bostaden.

I enlighet med nu angifna grunder äro stadgandena i förevarande

§ affattade.

Åt 22 § har gifvits ett vidsträcktare innehåll än motsvarande lag­

rum i näringsförordningen äger. Det har ansetts nödigt att särskildt fram­

hålla arbetarens skyldighet att iakttaga god ordning i arbetet, fogligt

bemöta kamrater, undvika allt, som kan medföra olycksfall för honom själf

eller andra, samt att icke yppa yrkeshemlighet.

Tydligt är, att arbetaren bör vara pliktig att till arbetsgifvaren i

behörigt skick återställa de redskap, oanvända råämnen och annan egen­

dom, som varit honom för arbetet anförtrodda. Mera tvekan kan möjli­

gen råda om den i förslaget vidare stadgade rätten för arbetsgifvare att

göra afdrag å arbetarens lön, när arbetsgifvaren har att fordra ersättning

för skada eller förlust, som arbetaren i eller för arbetet tillskyndat honom.

Mot 1901 års kommittéförslag, där bestämmelse om sådan rätt jämväl var

upptagen, anmärktes, att om ersättningsskyldigheten vore bestämd i laga

ordning eller genom förlikning, befogenheten till afdrag å lönen utan sär­

skildt stadgande följde af gällande föreskrifter om kvittning, men att, om

nämnda skyldighet icke sålunda vore klar, det icke vore förenligt med

rättvisa att i förevarande fall mer än i andra låta den enskilde själf taga

sig rätt. Utan att förenas med rätt till afdrag å lönen torde emellertid

arbetsgifvarens anspråk på skadestånd i de flesta fall blifva nära nog

värdelöst, och äfven i ett annat afseende synes afdragsrätten hafva stor

praktisk betydelse, nämligen därigenom att den för arbetaren innebär en

kraftig maning till aktsamhet. Nämnda rätt har därför fortfarande an­

setts icke kunna undvaras, men den har dock nu begränsats i två hän­

seenden, dels så att arbetsgifvaren hvarje gång betalning af lön sker

blott får afdraga en mindre del af den till betalning förfallna kontanta

lönen, dels så att afdragsrätt finnes endast, när arbetsgifvaren framställt

sitt ersättningsanspråk inom viss kort tid. Den förra begränsningen har

stadgats med hänsyn till arbetarens merendels svaga ekonomiska ställ-

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

97

ning, som nödvändiggör, att han för sitt och familjens underhåll måste

komma i åtnjutande af eu icke allt för ringa del af den intjänta lönen.

Att låta denna inskränkning i arbetsgifvarens rätt gälla, äfven då arbets-

aftalet upphör, synes emellertid kunna innebära å ena sidan en direkt

anledning för arbetaren att, sedan han gjort sig skyldig till ett förfarande,

som för honom grundar skadeståndsskyldighet gent emot arbetsgifvaren,

så snart som möjligt upplösa aftalsförhållandet, och härigenom å andra

sidan en obillig stränghet mot arbetsgifvaren, hvars ersättningsanspråk så­

lunda lätteligen skulle göras om intet. Inskränkningen skulle förty gälla

endast under det arbetsaftalet fortfar. Den andra begränsningen, enligt hvil­

ken ersättningsanspråket, för att blifva förenadt med ifrågavarande förmån,

skall framställas ganska snart, synes också vara billig. Arbetaren bör

nämligen icke för länge hållas i en för honom kännbar osäkerhet, och han

bör sättas i tillfälle att framställa sina invändningar mot kvittningsan-

språket, medan omständigheterna vid det tillfälle, då skadan inträffade, ännu

äro i friskt minne. Det är likväl endast afdragsrätten och ej rätten till

ersättning, som förloras genom dröjsmål öfver den föreskrifna tiden. Det

torde böra anmärkas, att den föreslagna inskränkningen i rätten att göra af­

drag å arbetslönen icke gäller beträffande plikt, som kan varda arbetaren behö­

rigen ålagd. Den disciplinära verkan af plikts ådömande skulle uppenbarligen

förfelas, därest plikten ej finge omedelbart ur den förfallna lönen uttagas.

Liksom i 1901 års kommittéförslag har det själfklara förhållandet,

25 §.

att arbetsgifvaren äger sätta annan i sitt ställe till ledning af arbetet,

omnämnts, samt å andra sidan uttryck gifvits åt grundsatsen, att arbe­

taren icke utan arbetsgifvarens lof äger att låta annan utföra arbetet eller

någon del däraf.

Såsom förut nämnts, är det vid egentliga arbetsaftal vanligast, att

26

§.

arbetsgifvaren tillhandahåller arbetsmaterialet. På samma sätt förhåller

det sig med nödiga redskap. I vissa yrken lär emellertid annan sedvänja

finnas. Förslaget lagfäster den vanliga regeln, med rätt för parterna att

på grund af öfverenskommelse eller sedvänja afvika därifrån, hvarjämte

för den händelse, att det åligger arbetaren att erlägga betalning för ma­

terial eller redskap, som lämnas af arbetsgifvaren, stadgande gifvits till

förekommande däraf, att denne obehörigen riktar sig på arbetarens be­

kostnad.

Lönen må enligt förslaget beräknas efter arbetstidens längd, efter

27 §.

det utförda arbetets myckenhet eller beskaffenhet eller efter annan mellan

arbetsgifvaren och arbetaren öfverenskommen grund. Enligt hvad förut

framhållits skall den föreslagna lagen ej äga tillämpning å aftal, som icke

åsyfta själfva arbetet utan ett färdigt arbetsresultat. Intet hindrar emeller-

ftih. till Riksd. Prot. 1910.

1 Sami. 1 Afd. 14 Häft.

13

98

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

tid, att lönen för arbetet bestämmes efter resultatet. Aftalets karaktär

förändras icke härigenom, och betingsarbete i denna bemärkelse faller

därför under lagen.

Skall lönen beräknas efter arbetstidens längd, synes arbetaren, om

annat ej öfverenskommits, icke hafva anspråk på aflöning för längre tid

än han stått till arbetsgifvarens förfogande. A andra sidan bör han

vara berättigad till lön för hela denna tid, äfven om på grund af något

förhållande, som alltså varit oberoende af honom, hans arbetskraft icke

alls eller endast under någon del af tiden kommit till användning. Han

har ju i hvarje fall varit bunden af sitt aftal och förhindrad att skaffa

sig arbete och förtjänst på annat håll. Är arbetsgifvaren utan eget vål­

lande genom olycksfall satt ur stånd att bereda arbetaren sysselsättning,

äger emellertid arbetsgifvaren enligt 37 § i förslaget att omedelbart hafva

arbetsaftalet.

De skäl, som tala för att en arbetare, hvars lön beräknas efter

arbetstidens längd, skall erhålla aflöning för hela den tid han stått till

arbetsgifvarens förfogande, äga motsvarande tillämpning i fråga om arbe­

tare, hvars lön utgår efter annan grund. Om en dylik arbetare under

nämnda tid genom arbetsgifvarens förvållande hindrats i sitt arbete, skall

därför enligt förslaget arbetaren njuta ersättning för den honom härige­

nom tillskyndade förlust.

28

§.

Förslaget gäller, såsom 1 § utvisar, endast aftal om arbete, som

skall utföras mot ersättning. Att sådan skall utgå ligger emellertid of­

tast i sakens natur, och motsatsen kan antagas, blott om den framgår af

uttrycklig öfverenskommelse eller särskilda omständighetexv

Har arbetsaftal slutits, utan att lönen blifvit bestämd, får dennas

belopp i händelse af tvist pröfvas efter föreliggande förhållanden; och sy­

nes det vara befogadt att därvid tillerkänna ett visst vitsord åt arbetarens

yrkande, lika väl som vid köpeaftal köpare, som icke betingat sig visst pris,

• är skyldig att betala hvad säljaren begär, om det icke kan anses oskäligt.

29

§.

Det synes ligga i sakens natur att, om arbetslönens belopp beror

af arbetsresultatets myckenhet eller beskaffenhet, samt mätning, vågning

eller annan undersökning skall äga rum för bestämmande däraf, arbetaren

bör äga rätt att deltaga i sådana åtgärder. Äfven för arbetsgifvaren är

det fördelaktigt, att arbetaren har nämnda befogenhet, enär hvarje anled­

ning till misstanke om bristande noggrannhet eller rättvisa vid undersök­

ningen härigenom undanröjes. Enahanda är förhållandet beträffande rätt

för arbetare, som fått sig tillförsäkrad viss andel i vinsten af arbetsföre-

taget, att erhålla alla upplysningar, som äro af nöden för beräkningen af

denna andel.

99

Oftast torde det vara för såväl arbetande i ett företag som arbets-

gifvaren lämpligt, att berörda rätt utöfvas genom ombud, som företräder

ett större eller mindre antal af arbetarne och i regel tages ur deras

egen krets.

Då emellertid särskild sakkunskap kan erfordras för dylik under­

sökning eller beräkning, bör arbetaren äfven äga att till ombud använda

utomstående person, dock icke någon hvars deltagande kan medföra faia

för yppande af yrkes- eller affärshemlighet.

Till förhindrande af s. k. trucksystem, som ju innebär, att arbetaren

so §.

i stället för kontant aflöning erhåller sitt vederlag i form af naturaförmå­

ner eller anvisningar på sådana, har stadgats, att lön, som bestämts i

penningar, skall efter afdrag för kvittningsgill fordran betalas i gällande

mynt, och att alltså anvisning å penningar eller varor ej må användas i

dess ställe. Vidare stadganden i sådant syfte hafva icke ansetts vara af

behofvet påkallade.

Då arbetaren för sitt uppehälle är beroende af sin aflöning, bör han

helst sättas i tillfälle att få lyfta denna periodvis med icke alltför långa

mellanrum. Förslagets bestämmelser om lönens utbetalande, hvilka skola

tråda i tillämpning, därest ej annorlunda genom aftal stadgats, äro af-

sedda att gifva uttryck för hvad som i sådant hänseende kan anses för

det normala. Såsom redan nämnts kan äfven genom arbetsordning för­

kortning af de lagbestämda aflöningsperioderna göras.

Kontant lön, som beräknas efter arbetstidens längd, skall enligt för­

slaget betalas hvar fjortonde dag. Beräknas lönen efter arbetets myc­

kenhet eller beskaffenhet, skall däremot aflöning ske, när arbetet är

fullbordadt. Dock hafva för sistnämnda fall meddelats bestämmelser,

som gå ut på, att lönen äfven då i regel skall betalas med nyss

angifna mellanrum. Äfven om de särskilda arbetsprodukternas fullboi-

dande icke kräfver så lång tid, har det nämligen ansetts lätt kunna för­

anleda olägenheter att ålägga arbetsgifvaren uträkning af lönen för kortare

perioder, och därför har stadgats, att betalning ej må fordras_ oftare än

hvar fjortonde dag. Erfordras åter för arbetets fullgörande längre tid än

fjorton dagar, bär likväl arbetaren förklarats berättigad att hvar fjortonde

dag i förskott utfå det belopp, som af den eljest å arbetsplatsen för sådan

arbetare tillämpade, efter tid beräknade lön belöper pa den af arbetaren

använda arbetstiden. Någon betänklighet mot ett sådant stadgande torde

icke böra möta, då dels vid ackordsarbete a såväl arbetsgifvarens som ar­

betarens sida förutsättes, att den senares förtjänst skall uppgå till högre belopp

än enligtovanlig tidlön, och dels stadgandet endast skall hafva supplerande

verkan. Återstoden af lönen, det gemenligen så kallade ackordsöfverskottet,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

100

kan naturligen icke uträknas förr, än arbetet är slutfördt, och blir till dess

innestående hos arbetsgifvaren. Enär det visat sig, att tvekan kunnat råda,

huruvida för dylikt ackordsöfverskott under alla förhållanden gäller den

förmånsrätt, som i 17 kap. 4 § handelsbalken tillerkänts arbetares aflöning

för sista tre månaderna, har, på sätt förut nämnts, funnits nödigt att ge­

nom omarbetning af nämnda lagrum undanröja berörda tvekan.

81 §■

Enär lön, som utgår i annat än penningar, i allmänhet måste anta­

gas vara afsedd för arbetarens uppehälle under arbetstiden, har vidare

föreskrifvits, att sådan lön skall erläggas i förskott för tid, som i orten är

bruklig, om ej annat är i aftal bestämdt.

33 §■

Af skäl, hvilka jag redan tidigare haft tillfälle att framlägga, förut­

sätter i olikhet med 1901 års kommittéförslag det nu föreliggande för­

slaget aftal mellan arbetsgivare och arbetare såsom villkor, för att arbets­

gifvaren skall äga innehålla någon del af arbetarens lön till säkerhet för

arbetsaftalets bestånd. Vid sådant förhållande hade särskilda bestämmel­

ser i ämnet icke behöft gifvas, om det icke ansetts önskvärdt att

genom stadganden, som icke få rubbas genom parternas öfverenskommelse,

förebygga, att aftalsvis bestämda afdrag å arbetarens lön sträckas längre

än skäligt är eller föranleda förlust för arbetaren. I sådant syfte före-

skrifves ett högsta belopp för såväl hvarje afdrag som samtliga afdragens

summa och stadgas om de afdragna medlens insättande i bank med rätt

för arbetaren att lyfta upplupen ränta. I fråga om arbetarens säkerstäl­

lande mot förlust af innestående medel inskränkte sig 1901 års kommitté-

förslag till att gifva arbetaren förmånsrätt för desamma i arbetsgifvarens

egendom oberoende af den tid, under hvilken löneafdragen stått inne.

Dylik rätt gör dock tydligen icke tillfyllest i de icke så sällan förekom­

mande fall, då arbetsgifvare med svag ekonomisk ställning gifva syssel­

sättning åt ett flertal arbetare. Det synes därför vara nödvändigt att, så­

som nu skett, stadga insättning i postsparbank eller annan sparbank. Då

tiden för insättnings verkställande i fråga om hvarje afdraget belopp ut­

sträckts till en månad och i följd häraf vanligen flera innehållna poster

kunna på en gång insättas, torde det besvär, som genom insättningen

förorsakas arbetsgifvaren, äfven på landsbygden icke blifva allt. för be­

tungande. För säkerställande i möjligaste man af de arbetaren tillhöriga

medlen, i den händelse insättning i något fall skulle uteblifva, torde emel­

lertid den nyss omnämnda förmånsrätten böra medgifvas. Jämväl i sådant

syfte föreslås ändring i 17 kap. 4 § handelsbalken.

I detta sammanhang bör anmärkas, att företrädesvis vid större före­

tag ofta iakttages ett förfaringssätt med afseende å lönens utbetalande,

som till sina verkningar i viss mån sammanfaller med décoinptesystemet, i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 98.

101

det att nämligen den aflöning, som utbetalas hvarje aflöningsdag, icke om­

fattar hela tiden intill dess aflöning sker. Härigenom blir faktiskt en del

af lönen innestående hos arbetsgifvaren. Tillämpandet af denna anord­

ning, som hufvudsakligen torde hafva föranledts af omöjligheten att ut­

räkna särskildt ackordslönbelopp ända fram till betalningstiden, kommer

uppenbarligen icke att hindras af några i förslaget gifna bestämmelser.

En begränsning af rätten att genom aftal eller i arbetsordning stadga

33 §■

penningplikt såsom påföljd af öfverträdelse af ordningsföreskrift eller

annan förseelse från arbetares sida bar ansetts påkallad såväl i allmänhet

från humanitär synpunkt som i synnerhet af samma hänsyn till arbetar­

nas ekonomiska villkor, som föranledt inskränkning i befogenheten att göra

afdrag å arbetarens lön. För stränga bestämmelser, särdeles om de med­

delas i arbetsordning, äro ock i hög grad ägnade att väcka ovilja hos ar­

betarna samt förstöra förhållandet mellan dem och arbetsbifvarna. Att

utgifvande af sådan plikt ej förminskar den skadeståndsskyldighet, som kan

åligga en arbetare, torde vara tydligt utan uttryckligt stadgande.

Då en arbetare för sökande af ny anställning kan vara i behof af

34 §.

intyg om tiden för den nästföregående anställningen samt om densammas

art, bör det åligga arbetsgifvaren att vid arbetsaftals upphörande på arbe­

tarens begäran utgifva sådant intyg till honom. Äfven bör arbetsgifvaren

vara pliktig att, når arbetaren det begär, i intyget jämväl meddela ytt­

rande om det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort sina skyldigheter. Rätt för

arbetsgifvaren att i intyget yttra sig i sistnämnda afseende, utan att ar­

betaren framställt begäran därom, förefanns ej enligt 1901 års kommitté­

förslag. I nu föreliggande förslag däremot har densamma upptagits.

Skyldig-heten att afgifva vitsord bör motsvaras af rätten därtill. Förhål­

landena kunna vara sådana, att intyget utan berörda yttrande gör ett af­

gjordt vilseledande intryck, och arbetsgifvaren bör icke sättas i den ställ­

ning, att han nödgas medverka härtill.

hlågon motivering lärer ej påkallas af bestämmelsen, att intyg ej

må förses med märke eller utfärdas i form, som afser att om arbetaren

lämna uppgift, den där ej framgår af ordalydelsen i intyget.

Det torde böra bär påpekas, att förslaget icke afser att lämna en

uttömmande framställning af de rättsregler, som bestämma rättsförhållan­

det mellan arbetsgivare och arbetare i följd af arbetsamalet. Till den del

sådana regler icke i förslaget upptagits måste man därför fortfarande

vånda sig°till den allmänna obligation srätten. Af denna torde sålunda

framgå t. ex., att arbetaren icke är ansvarig vare sig för sådant fel i ar­

betet, som berott på bristfällig beskaffenhet hos de af arbetsgifvaren till­

handahållna råämnen eller redskap, eller för sådan försämring eller slit-

Kungl. Maj tis Nåd. Proposition Nr 96.

102

ning af redskap, som uppkommit af ett regelmässigt bruk däraf, eller för

förlust, som uppkommit genom våda, att sedan ett färdigt arbete aflämnats

och emottagits, arbetaren icke vidare är ansvarig för fel i arbetet o. s. v.

35

§■

Bland förhållanden, på grund hvaraf en arbetsgifvare skall vara be­

rättigad att i förtid hafva arbetsaftalet, upptages först det, att arbetaren

satts ur stånd att arbeta till följd af sjukdom eller skada. Enligt fattig-

vårdsförordningen åligger med afseende på fabriks-, handtverks-, bruks-

och grufarbetare och deras familjer försörjningsplikten arbetsgifvaren, så länge

arbetsaftalet varar. Om en arbetare råkar i en mera långvarig sjukdom,

kunde det lätt leda till obillighet, ifall arbetsgifvaren, som ju icke kan

tillgodogöra sig hans arbetskraft och kanske är nödsakad att genast antaga

och aflöna annan arbetare i hans ställe, skulle vara tvungen att under

måhända lång tid fullgöra berörda försörjningsplikt. Aftalet bör dock

icke få häfvas förr än efter*'viss tid, olika bestämd efter aftalstidens längd,

och ej heller då sjukdomen eller skadan vållats af arbetsgifvaren eller

ådragits i arbetet, utan att arbetaren uppsåtligen eller genom groft vållande

framkallat densamma.

36

Be i förslaget angifna grunder, på hvilka arbetsgifvare skall äga att

omedelbart håfva arbetsaftalet, öfverensstämma i de flesta punkter med de

i 1901 års kommittéförslag upptagna och synas i allmänhet ej vara i be­

hof af någon förklaring. Vissa afvikelse!' från sistberörda förslag torde

dock böra omnämnas. Otrohet mot arbetsgifvaren har icke upptagits så­

som skäl till entledigande, enär berörda begrepp synes vara alltför sväf­

vande. Man torde böra inskränka sig till att knyta nämnda påföljd vid

sådan otrohet, som tagit sig uttryck i bestämda handlingar, enligt före­

liggande förslag däri, att arbetaren gör sig skyldig till tjufnadsbrott, be­

drägeri eller oredlighet mot arbetsgifvaren eller yppar yrkeshemlighet be­

träffande arbetsgif varens rörelse. Då det stadgas, att arbetaren får af-

skedas, om han dömts att undergå urbota straff, följer af detta uttrycks­

sätt, att villkorlig straffdom icke utgör tillräcklig grund för afsked. Vid­

kommande 7 mom. må erinras, att enligt förslaget förutsättes, att arbets­

gifvaren i första hand använder penningplikt såsom skydd mot öfverträ­

delse af ordningsföreskrift. Dylik öfverträdelse har därför ansetts icke

böra första gången föranleda rätt att håfva aftalet. Denna rätt bör be­

tingas däraf, att meddelad varning visat sig fruktlös. Den i kommitté­

förslaget intagna bestämmelsen, att arbetare, som är i arbetsgifvarens hus

och kost, får entledigas, om arbetaren vid aftalets ingående, arbetsgifvaren

ovetande, var förlustig medborgerligt förtroende, har utelämnats.

En viss preskriptionstid för begagnande af den uti ifrågavarande

lagrum föreslagna upplösningsrätt är nödvändig till förekommande af miss-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

103

bruk af rätten. Beträffande det fall, att arbetare finnes uppenbart oskick­

lig till åtaget arbete, har emellertid icke, liksom för öfriga fall, stadgats,

att entledigande ej får ske, om arbetsgifvaren med vetskap om förhållandet

låtit arbetaren inträda i arbetet, eller sedan viss kort tid förflutit, efter

det arbetsgifvaren erhållit sådan vetskap. Det kan nämligen hända, att

arbetsgifvaren antager en veterligen oduglig arbetare i förhoppning, att

han skall förbättras, eller af samma anledning låter honom någon tid

kvarstå i arbetet, och det synes icke skäligt, att arbetsgifvarens rätt att

hafva aftalet härigenom skall gå förlorad. Dessutom kan det vara svårt

att bestämma, vid hvilken tidpunkt arbetarens oduglighet bör anses hafva

framträdt fullt tydligt.

Billigheten fordrar, att arbetsgifvaren skall äga omedelbart håfva

37 §.

aftalet, äfven om han genom eldskada å fabrik eller annan anläggning

eller skada å maskin eller i följd af annan sådan händelse (vis major,

force majeure), utan eget vållande, är satt ur stånd att bereda arbetaren

sysselsättning.

Jämväl de grunder, på hvilka arbetare skall äga omedelbart håfva

38 §.

arbetsaftal, äro angifna i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1901 års

kommittéförslag. Dock torde böra anmärkas, att det i nämnda förslag

gifna stadgande, enligt hvilket arbetarens rätt att hafva aftalet på grund

af arbetsgifvarens underlåtenhet att i rätt tid utgifva i penningar beräk­

nad lön gjorts beroende däraf, att arbetaren utan resultat påmint arbets­

gifvaren om denna hans skyldighet, icke upptagits i förevarande förslag.

Detta villkor har ansetts för arbetaren obehörigen betungande. Då emel­

lertid underlåtenheten att på bestämd tid utgifva lönen understundom kan

bero på tillfälliga af arbetsgifvaren alldeles oberoende omständigheter, bör

rättigheten för arbetaren att upplösa aftalet icke inträda omedelbart utan

först sedan arbetsgifvarens försummelse fortgått viss tid. Beträffande de

i 3 och 7 mom. omförmälda fall är grunden till arbetarens rätt att hafva

aftalet i förra fallet arbetsgifvarens handlingssätt i det senare åter arbetets

egen beskaffenhet. Att ett arbete är af farlig natur berättigar uppenbar­

ligen icke i och för sig arbetaren att frånträda aftalet. Har han med

kännedom härom åtagit sig arbetet, bör han ock vara pliktig att fullgöra

det. Endast då faran först senare yppat sig och ej kunnat af arbetaren

förutses, inträder häfningsrätten. Då i G mom. såsom grund för denna

rätt nämnes det förhållande, att arbetsgifvaren väsentligen åsidosätter sina

skyldigheter, måste härunder inbegripas äfven det fall, att själfva för­

summelsen i sig är af lindrig beskaffenhet men den upprepas efter det

arbetaren gjort anmärkning däremot. Stadgandet motsvarar således be­

stämmelsen i 7 mom. af 36 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

104

39 §■

Till de i 1901 års kommittéförslag angifna grunder för rätten att

upphäfva aftalet har gjorts ett tillägg, som torde befinnas skäligt, näm­

ligen att kvinnlig arbetare, som ämnar ingå äktenskap, förklarats berättigad

att, sedan en lysning till äktenskap ägt rum, håfva arbetsaftalet med fjorton

dagars uppsägningstid, äfven om längre tid för aftalet eller längre upp­

sägningstid varit bestämd.

*0 §■

Skadeståndsskyldigheten, som enligt 1901 års kommittéförslag var

afsedd att utgöra det förnämsta skyddet för arbetsaftalen, är enligt det

nu föreliggande förslaget den enda rättsliga påföljd, som kan föranledas

af ett mot dylikt aftal stridande beteende från arbetsgifvarens eller arbe­

tarens sida. Sådan skyldighet skall enligt sakens natur i allmänhet in­

träda för den part, som antingen själf utan giltigt skäl bryter aftalet eller

ock rubbar förutsättningarna för aftalsförhållandet, så att motparten med

fog finner sig föranlåten att frånträda detsamma. Dock äro icke alla om­

ständigheter, som gifva en part rätt att håfva aftalet, sådana, att de äfven

böra medföra skadeståndsanspråk mot den andra parten. Rörande de

regler i sådant afseende förslaget uppställer torde endast behöfva erinras,

att arbetsgifvarens dröjsmål med löns erläggande eller underlåtenhet att

lämna arbetaren betingadt husrum eller underhåll ansetts kunna medföra

så störa olägenheter för denne, att han bör äga rätt till skadestånd, äfven

om dröjsmålet eller underlåtenheten stundom kan härleda sig från för­

hållanden, som äro oberoende af arbetsgifvarens vilja, samt att då arbetare,

hvars lön skall utgå i förhållande till arbetsresultatet, enligt 27 § tiller­

känts ersättning åt arbetsgifvaren, därest han genom dennes förvållaade

hindrats att ernå tillbörlig förtjänst, arbetaren ansetts icke böra vara be­

rättigad till skadestånd, om han af denna anledning finner sig föranlåten

att håfva aftalet.

I 1901 års kommittéförslag stadgades, att i de fall, då arbetsgivare

vore skyldig att gälda arbetare fullt skadestånd, arbetsgifvaren skulle, om

arbetaren hellre så ville, till den senare utgifva godtgörelse med visst be­

lopp, motsvarande den kontanta lönen för den tid, som återstått för af-

talets giltighet, dock minst för två och högst för tolf arbetsdagar, samt

att enahanda skyldighet skulle åligga arbetaren gent emot arbetsgivare i

motsvarande fall. Syftet med dessa bestämmelser var att undanröja den

svårighet det kunde medföra att styrka beloppet af liden skada och så­

lunda underlätta utbekommande af skadestånd.

Liknande stadganden hafva icke upptagits i förevarande förslag.

Rätten till dylikt fixt skadestånd torde icke hafva synnerlig betydelse annat

än under förutsättning, att något belopp finnes-7 på förhand afsatt för

tryggande af skadeståndsanspråk, och att tillika den, som lidit skada, är

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

105

berättigad att utan vidare göra sig betald ur detta belopp. Äfven om

arbetsgivare fått innehålla någon del af arbetares aflöning hvilket ju

enligt föreliggande förslag kan ske endast på grund af öfverenskommelse

med arbetaren — synes nämligen friheten från att styrka skadans belopp

icke innebära någon mera värdefull processuell lättnad för arbetsgifvaren,

när han, såsom enligt nuvarande förslag är fallet, likväl måste, i brist på

godvilligt medgifvande från arbetarens sida, vända sig till domstol för att

få skadeståndsskyldigheten fastslagen och det i bank insatta beloppet till

sig utlämnadt. Ännu mindre vinnes genom rätten till fixt skadestånd,

om utöfningen däraf icke är betryggad genom afsättning af särskilda me­

del. Kan icke skadestånd utbekommas utan anlitande af domstol, torde

part i de flesta fall föredraga att fordra ersättning för den verkliga skadan.

Från rättvisans synpunkt måste ock det fixa skadeståndet betraktas såsom

ett mycket ofullkomligt medel; ofta blir ersättningen för låg, stundom

äfven för hög. För öfrigt torde det icke vara uteslutet, att bestämmelser

i angifna riktning skulle rent af bidraga till förringande af aftalens helgd,

i det den missuppfattningen möjligen på en del håll kunde vinna insteg,

att man ägde frigöra sig från aftal genom att erlägga en i förväg bestämd

penningsumma, som kanhända alls icke motsvarade skadan.

Att ansvar stadgats för arbetsgivare, som åsidosätter sina skyldig-

41 §.

heter i fråga om arbetsintygs utgifvande till arbetaren, beror på, att dessa

skyldigheter ansetts vara ålagda arbetsgifvaren lika mycket i allmänt som

i enskildt intresse.

Enär den föreslagna lagen icke skall omfatta lärlingsaftalet, har åt

Promulga-

föreskriften om upphäfvande af 1864 års näringsförordning måst gifvas

tion^^m'

sådan affattning, att lärlingsaftalet icke beröres däraf.

Af rent praktiska skäl torde vara nödigt bestämma, att alla före den

dag, då i anledning af förslaget ny lag kan komma att träda i kraft, in­

gångna aftal om arbete

tills vidare

omedelbart skola komma under lagens

tillämpning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Förslag till lag angående ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken.

Rörande detta förslag hänvisar jag till hvad därom vid 30 och 32 §§

i förslaget till lag om vissa arbetsaftal anförts. Härutöfver torde böra an­

märkas, att genom det sätt, som valts för säkerställande af arbetarens lön,

äfven i den män den utgöres af s. k. ackordsöfverskott, eller att för för­

månsrättens åtnjutande låta förfallotiden vara afgörande, väl- formellt in-

Bih. till Rikta. Prof.. 1910 1 Samt. 1 Afd. 74 Höft.

14

106

trädt en utsträckning i den förmånsrätt för lönen i allmänhet, som hittills

tillkommit arbetare. Någon betänklighet häremot lärer dock knappast

föreligga. Endast i sällsynta undantagsfall torde inträffa, att arbetares lön

stått inne så länge, att den föreslagna lagändringen i verkligheten skulle

åstadkomma annan verkan än den, som med densamma närmast åsyftats.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och

22 §§ strafflagen.

Äfven om öfvervägande skäl tala för att icke, åtminstone för när­

varande, i allmänhet stadga straff för brott mot arbetsaftal, synes, såsom

jag förut haft tillfälle nämna, förhållandet vara ett annat, när fråga är

om aftalsbrott, som äro förenade med vissa särskildt försvårande omständig­

heter. Jag syftar härvid på de s. k. allmänfarliga aftalsbrotten.

Hufvudsakligen två olika omständigheter torde göra det berättigadt

att betrakta ett visst aftalsbrott såsom allmänfarlig^ Dels och i första rummet

äger nämligen denna beteckning giltighet i fråga om sådant aftalsbrott,

som föranleder fara för människors lif, hälsa eller egendom. Dels kan

allmänfara i mera vidsträckt bemärkelse anses föreligga, när ett aftal om

utförande af arbete, som äger någon större, omedelbar betydelse för det all­

männa, icke blir uppfylldt.

Enligt det förslag, som jag nu går att underställa Eders Kungl.

Maj:ts pröfning, skola stadgande!! till skydd mot allmänfarliga aftalsbrott

införas dels i 19 kap. dels i 25 kap. strafflagen. De nya bestämmelserna

i det förra kapitlet gälla sådana aftalsbrott, som äro förbundna med vål­

lande till fara för människor eller egendom. De nya stadgandena i det

senare kapitlet afse däremot närmast allmänfara i den mera vidsträckta

bemärkelsen; dock skola äfven allmänfarliga aftalsbrott af förstnämnda slag

bedömas efter detta kapitel, om de innebära försummelse af tjänsteplikt.

Ifrågavarande förslag öfverensstämmer till sina hufvudgrunder med

det af 1899 års arbetsaftalskommitté framlagda förslaget till lag angående

ändring af 19 och 25 kap. strafflagen. Jag tillåter mig erinra om, att

sistberörda förslag, sedan högsta domstolen yttrat sig öfver detsamma,

med vissa jämkningar förelädes 1905 års riksdag, och att propositionen

i ämnet i hufvudsak tillstyrktes af lagutskottet men föll genom kam­

rarnas skiljaktiga beslut. Ett väsentligen liknande förslag tinnes äfven

bland de af 1907 års arbetsaftalskommitté uppgjorda lagutkast, som blifvit

öfverlämnade till Eders Kungl. Maj:t.

107

Allmänfara i bemärkelsen af fara för människors lif, hälsa eller

19 kap.22 §.

egendom kan särskild! lätt uppstå vid brytande af arbetsaftal inom indu­

strien. De moderna industriella anläggningarna kräfva en oaflåtlig om­

vårdnad och ett noggrant iakttagande af gifna föreskrifter, för att icke

de väldiga naturkrafter, som tagits i industriens tjänst, skola frigöra sig

och föranleda skada, öfvergifver en person, ställd på en ansvarsfull post,

densamma under arbetets gång, kunna människor och egendom löpa den

största risk. Ett ofta användt exempel härpå är, att den, som har att sköta

en ångmaskin i en fabrik, lämnar arbetet utan att tillse, att elden under

pannan släckts eller vården därom öfvertagits af någon annan. Ett an­

nat exempel på framkallande af allmänfara är, att en arbetaio, som skall

sköta pumpverket i en grufva, upphör härmed, medan människor äro

nere i grufvan. Följden blir lätteligen i förra fallet explosion i senare

fallet öfversvämning samt i båda fallen förlust af människolik Såsom

exempel på aftalsbrott, hvarigenom visserligen icke människors lif och

hälsa men egendom af stort värde äfventyras, må nämnas, att arbetare

nedlägga sitt arbete, innan råämnen hunnit passera ugnar, kärl eller

ledningar. Såväl råämnena som maskinerna kunna då fullständigt för­

störas. Det är emellertid icke blott inom industrien, som aftalsbrott kan

föranleda dylik allmänfara. Ett exempel från jordbrukets område utgöres

af en med aftalsbrott förenad mjölkningsstrejk, som, om förhållandena

äro ogynnsamma, kan medföra ej blott svåra lidanden för kreaturen utan

äfven°*stor skada å denna värdefulla egendom. Jämväl vid andra aftal

än arbetsaftal kunna liknande fall förekomma. Om — för att jämväl be­

gagna ett ofta användt exempel — en person, som åtagit sig leverans till

staten af förnödenheter under krigstid eller eljest under tillstånd af nöd,

utan giltig grund underlåter att fullgöra detta åtagande, kan hans aftals­

brott med skäl betecknas såsom allmänfarlig!.

Sådana handlingar som de nu omförmälda synas mig obestridligen

vara förtjänta af straff, naturligtvis under förutsättning att den, som be-

o-ått handlingen, med användande af den omtanke och insikt man kan

fordra af en person i hans ställning bör hafva förstått, att fara var för

handen. Stundom kan ett dylikt förfarande innebära ett \erkligt nidings

dåd, och äfven när så icke är fallet, synes dock en uppsåtlig pliktförsum­

melse, som förenas med sådan likgiltighet för andra människors lif eller egen­

dom, bära vittne om ett sinnelag, mot hvilket det allmänna har anledning att

anlita strängare medel än den för öfrigt ju ofta betydelselösa skyldigheten

att gälda skadestånd.

Man skulle visserligen härvid kunna anmärka, att handlingar af nu

skildrade art hittills endast i sällsynta undantagsfall förekommit vid arbets-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

108

inställelser i Sverige, och att behofvet af den ifrågavarande strafflagstift­

ningen således kan ifrågasättas. Emellertid får härvid icke förbises, att så­

som bekant under senare åren efter utländsk förebild i Sverige uppstått

och särskilt bland ungdomen utbredt sig en anarkistisk eller såsom den

kallas ungsocialistisk rörelse, inom hvilken icke blott förkunnas tillåtlighe­

ten, teoretiskt taget, af alla slags medel i den sociala kampen utan äfven

mer eller mindre öppet förordas användande af våld och skadegörelse i

striden mot arbetsgivare. Äfven från rent fackföreningshåll hafva på senare

tid framkommit uttalanden med yrkande på en hänsynslösare taktik i stri­

derna mellan kapital och arbete. Mot yttringarna af dessa läror måste

samhället, om det vill bestå såsom rättssamhälle, med kraft rikta sig, och

då tecken tyda på, att samma läror, om än såsom man må hoppas i mindre

omfattning, kunna komma att omsättas i praktiken, synes det mig vara

oundgängligt, att staten sättes i tillfälle att mot handlingar af förenämnda

art begagna de medel, strafflagstiftningen kan lämna.

Mot aftalsbrottets bestraffande under angifna förutsättningar kan

från teoretisk synpunkt invändas, att det brottsliga ligger mindre i afta-

lets brytande än däri, att fara för människor eller egendom framkallas.

Då sådant kan ske äfven utan samband med aftalsbrott, kan det synas, som

om lagstiftningen, därest den öfver hufvud vill bestraffa dylikt framkallande

af fara, icke borde göra straffet beroende af att tillika ett aftal brutits.

Denna invändning torde icke alldeles sakna fog. Fall kunna tänkas —

utöfver de redan i lag upptagna — då framkallandet af fara är i och för

sig så förkastligt, att det för bedömande af handlingens straffvärdhet är

af underordnad vikt, om den är förbunden med ett aftalsbrott eller icke,

och då följaktligen straff kan böra stadgas äfven under andra förhållanden

än de nu berörda. Men tydligen kommer man därvid in på ett område

med mycket obestämda gränser. Strafflagstiftningen kräfver fasta håll­

punkter, och det torde ur denna synpunkt väl låta sig försvaras att knyta

straffbarheten vid aftalsbrottet.

I dylik händelse föreligger nämligen den skuld till farans uppkomst,

utan hvilken något straff icke kan ifrågakomma, synnerligen klar. Om i

något af förut exempelvis angifna fall ett aftal brytes, såsom om arbetare

lämnar åtaget arbete utan iakttagande af stadgad uppsägningstid eller

annat villkor för aftalets normala upphörande, och fara däraf uppkommer,

så är skulden otvifvelaktigt hans; och något skäl, hvarför han skulle gå fri

från det ansvar, som staten kan anse böra följa å vållande till allmänfara,

lärer ej kunna angifvas. Om åter samme arbetare lämnar samma arbete,

efter det aftalsförhållandet i rätt ordning upplösts, så kan visserligen

samma påföljd uppstå, om ej någon annan tinnes, som träder i hans ställe.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

109

Men skulden ligger då icke hos honom utan hos den, som har att sörja

för arbetets behöriga gång och underlåtit att skaffa därför nödig

arbetskraft.

En utsträckning af det straffrättsliga skydd mot allmänfara, som nu

finnes i vissa stadganden i 19 och 25 kap. af gällande strafflag, är otvif­

velaktigt påkallad. Det synes mig då riktigast att för närvarande begränsa

denna utsträckning till sådana fall, där skulden till faran är så oemotsäglig

som vid aftalsbrottet, och till den mera genomgripande revision af vår

strafflag, som för närvarande står på dagordningen, öfverlämna frågan, om

det må vara nödigt och möjligt att utsträcka samma skydd till ett vidare

område. Något praktiskt behof att utsträcka straffbarheten till andra fall

af framkallande af fara för människor eller egendom har icke heller gjort

sig kännbart.

Grundsatsen att den, som till följd af åtagande eller annan omstän­

dighet har särskild förpliktelse i visst afseende, kan blifva förfallen till

ansvar för ett beteende, som utan sådan förpliktelse vore straffritt, är för

öfrigt redan erkänd i vår rätt. Exempel härpå erbjudas af de i 14 kap.

30—34 §§ strafflagen meddelade bestämmelserna angående utsättande eller

öfvergifvande af personer, om hvilka man varit pliktig att taga vård.

Enligt den i det tidigare kommittéförslaget ifrågasatta lydelsen af

19 kap. 22 § strafflagen skulle straffpåföljd inträda, om någon, som

åtagit sig att under bestämd tid eller tillsvidare arbeta åt annan, före

utgången af den tid, hvarunder aftalet skolat gälla, utan laga skäl öfver-

gifvit arbetet under sådana förhållanden, att han bort kunna inse, att af

hans förfarande antingen ensamt för sig eller i förening med andras kunde

uppstå fara för någons lif eller hälsa eller grof skada å egendom. För­

slaget hänförde sig sålunda endast till arbetsaftal. Det afsåg emellertid

alla sådana och ej blott dem, å hvilka den samtidigt föreslagna lagen om

vissa arbetsaftal skulle vinna tillämpning. Det nu föreliggande förslaget

går längre och innefattar hvarje på aftal grundad förpliktelse. Denna

förändring har sin anledning däri att, såsom jag förut påpekat, all­

mänfara kan föranledas äfven af andra aftalsbrott än brytande af

arbetsaftal.

1905 års lagutskott föreslog, att straff skulle drabba ej blott arbetare,

som utan laga skäl öfvergifvit arbetet och därigenom framkallat allmänfara,

utan jämväl arbetsgivare, som afskedat arbetare under liknande förhållanden.

Utskottet fann det oförnekligt, att, om blott den ene kontrahentens, arbetarens,

brytande af arbetsaftalet belädes med straff, detta skulle kunna uppfattas

såsom en orättvisa. Arbetsgivare och arbetare borde vara likställda.

Undersöker man saken närmare, torde man dock finna, att någon verklig

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

no

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 96.

likställighet icke skapas genom den af utskottet införda bestämmelsen.

Genom arbetsaftalet förpliktas arbetsgivare!! icke att längre än han själf

vill drifva arbetet utan endast att till arbetaren utbetala viss lön. Om

en arbetsgifvare låter inställa arbetet men utbetalar den öfverenskomna

lönen, har han således ej begått något aftalsbrott. Då det utmärkande

för den förseelse man här vill träffa just är vållande af allmänfara i sam­

band med svikande af en åtagen förpliktelse, faller därför också en sådan

bestämmelse som den nämnda utom förevarande lagstiftnings ram. Det

syfte af rättvisa, lagutskottet ville tillgodose, vinnes emellertid därigenom,

att enligt den nu föreslagna mera omfattande lydelsen en hvar, som sviker

ett åtagande och därvid framkallar allmänfara, blir straffbar.

Den nu i förslaget införda bestämmelsen, att ansvar skall kunna

föranledas af hvarje med allmänfara förenad underlåtenhet att fullgöra

ett åtagande, innebär i ett annat hänseende en utvidgning af förslagets

räckvidd. Då i tidigare förslag stadgades straff för öfvergifvande af arbete,

afsågs härmed visserligen ej blott verkligt lämnande af anställning, utan,

enligt hvad den äldre kommitténs motiver utvisa, skulle äfven arbetare,

som blott ginge från sitt arbete under angifna förhållanden, vara under­

kastad bestraffning. Enligt den lydelse, som nu föreslås, skall detsamma

gälla den arbetare, som stannar kvar vid ett åtaget arbete och fortsätter

därmed, men dock visar sådan försumlighet i fråga om åtagna förplik­

telser, att allmänfara däraf föranledes. Har den felaktige bort inse

detta, kan han vara lika straffvärd, som om han helt och hållet öfver-

gifvit arbetet.

Det af 1905 års lagutskott framlagda förslaget intog en från tidi­

gare förslag afvikande ståndpunkt äfven däri, att för straff erfordrades

icke blott att fara uppstått för människors lif eller hälsa eller för grof

skada å egendom utan dessutom att af den brottsliga gärningen verkligen

kommit skada å person eller grof skada å egendom. Under åberopande

af en inom högsta domstolen af en ledamot gjord erinran framhöll ut­

skottet, att vållande till fara, hvilket i de flesta fall utgjorde ett ofull-

bordadt stadium af vårdslöst förfarande, motsvarande hvad som vid upp-

såtligt handlande benämndes försök, endast undantagsvis vore belagdt med

straff. Att i här förevarande fall förklara ett vållande till blott fara

straffbart syntes utskottet icke stå i god öfverensstämmelse med grunderna

i vår strafflag. Af hvad jag förut anfört framgår, att i föreliggande för­

slag vidhålles den i det tidigare kommittéförslaget och 1905 års proposi­

tion uttryckta uppfattningen, att redan framkallande af allmänfara kan

förtjäna straff. Då försummelsen är begången och allmänfara uppstått, är

den försumliges brott fullbordadt, och hans brottslighet blir ej mindre,

in

därför att faran afvärjes, så att skada ej sker. Dock synes icke vara

riktigt att låta äfven den minsta fara föranleda straff, utan torde böra

fordras, att synnerlig fara skall hafva uppstått. Kommer af gärningen

skada å person eller grof skada å egendom, bör detta utgöra eu straff-

skärpningsgrund.

Hvad härefter beträffar de aftalsbrott, hvilkas allmänfarlighet härledes

^ 25 kap.

ur det åtagna arbetets särskilt allmännyttiga beskaffenhet, synes äfven

15 oc 1~

^

deras bestraffande stå i öfverensstämmelse med grundsatserna i redan gäl­

lande rätt. Har staten funnit ett arbete vara af den vikt, att den åt sina

ämbets- och tjänstemän uppdragit dess utförande, råder ingen tvekan om,

att underlåtenhet i arbetet bör kunna föranleda straff, och sådant kan ock,

om än ej i samma omfattning som nu föreslagits, utkräfvas redan enligt gäl­

lande lag. Det är emellertid icke endast statens organ, som hafva sig an-

förtrodt arbete af stor och omedelbar allmän betydelse. Viktiga samhälls­

angelägenheter ligga under kommunernas och andra menigheters vård, och

äfven enskilda företag fylla uppgifter, hvilkas fullgörande numera är så

godt som oundgängligt för allmänt välbefinnande. Det kan icke ens såsom

en regel utan undantag sägas, att samtliga de angelägenheter, som staten

själf besörjer, i betydelse för det allmänna äga ett afgjordt företräde fram­

för dem, som omhänderhafvas af andra. Om man, såsom torde vara rik­

tigt, vill efter arbetets vikt uppdraga gränsen för de fall, då försummelse

af åtagna förpliktelser bör vara straffbar, torde man alltså icke kunna in­

skränka straffskyddet till de åtaganden, som utgöra tjänsteåligganden för

statens organ. Vår strafflagstiftning har också sedan lång tid tillbaka er­

känt detta. Enligt 22 § första stycket i 25 kap. strafflagen jämställas med

statens ämbetsmän bl. a. kommunala förtroendemän. Genom andra stycket

i samma § utsträckes tjänstemannaansvaret till personalen vid en del en­

skilda kommunikationsanstalter, dock endast i fråga om förseelser af den

i 15 § af berörda kapitel angifna svårare beskaffenhet. När man nu vill

straffrättsligt betrygga arbetets fortgång vid vissa kommunala eller enskilda

inrättningar af särskildt stor allmän betydelse, är det alltså endast fråga

om utsträckt tillämpning af en redan i lagen upptagen grundsats.

Jag vill nu till en början redogöra för hvad förslaget innebär med

afseende å statens verk. Bestämmelserna i denna del innehållas i det

föreslagna nya tredje stycket af 15 § i 25 kap. strafflagen. Den förseelse,

som där bestraffas, angifves bestå däri, att ämbetsmän vid vissa statens

verk i syfte att hindra driftens behöriga gång afhållit sig från tjänstgöring

eller vanskött sin tjänst. Hvad om ämbetsmän stadgas skall i detta som

i andra fall enligt 22 § första stycket gälla äfven tjänstemän.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 96.

112

Att särskild! stadgande om straff för berörda förseelse nu ansetts

erforderligt, beror ingalunda därpå, att en statens ämbets- eller tjänsteman,

som begår sådan förseelse, för närvarande skulle vara straffri. Såsom förut

antydts, är det tvärtom alldeles visst, att dylika förseelser, liksom hvarje

annan tjänsteförsummelse, redan nu kunna bestraffas. 16 och 17 §§ i

25 kap. strafflagen innehålla nämligen bestämmelser om straff för alla

tjänsteförseelser, hvilka icke genom andra §§ i samma kapital blifvit be­

lagda med särskild! straff. 16 § afser det fall, att ämbetsman, på annat

sätt än i öfriga §§ angifvits, uppsåtligen begår förbrytelse i sitt ämbete

för egen fördel eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränk­

ning af allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller uppsåtligen under­

låter sin ämbetsplikt i afsikt, som nu är sagd. Jämlikt 17 § straffas äm­

betsman, som visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet

i sitt ämbete, om särskildt ansvar ej är därå satt. Straffet enligt den

förra § är afsättning och, om brottet det förtjänar, tillika ovärdighet att

i rikets tjänst vidare nyttjas. Var det af förhastande, som ämbetsmannen

sig förgick, och kom däraf ingen eller ringa skada, må dömas till böter

eller mistning af ämbetet på viss tid. Enligt den senare § är straffet

böter eller mistning af ämbetet på viss tid; dock må dömas till afsättning,

ifall omständigheterna äro synnerligen försvårande. En ämbets- eller

tjänsteman vid något af de i 15 § tredje stycket angifna verk, som i syfte

att hindra driftens behöriga gång afhåller sig från tjänstgöring eller

vansköter sin tjänst, straffas alltså för närvarande enligt 16 §, om förse­

elsen är af den svårare beskaffenhet, som i denna § angifves. I öfriga

fall skall han dömas till straff enligt 17 §. För fullständighetens skull

torde jag äfven böra nämna stadgande! i samma kapitels 19 §, där afsätt­

ning stadgas såsom straff för ämbetsman, som utan lof eller tillkännagif-

vet förfall afhållit sig från tjänstgöring och ej kunnat med kallelse träffas

eller inställas samt ej heller kommer inom tre månader, sedan kallelse i

allmänna tidningarna ågått. Sistnämnda stadgande torde emellertid sakna

betydelse i nu föreliggande fråga. I detta sammanhang förtjänar fram­

hållas, att straff kan drabba ej blott den försumlige tjänstemannen utan

äfven uppviglare till försummelse. Den senare kan nämligen blifva för­

fallen till straff enligt 10 kap. 14 § första eller andra stycket i strafflagen,

om uppmaning eller förledande till försummelsen skett muntligen inför

menighet eller folksamling eller i skrift, som uppviglaren utspridt eller

låtit utsprida.

Hvad man vill vinna med stadgandena i 15 § tredje stycket är så­

lunda icke att med straff belägga några slag af handlingar, som nu äro

straffria, utan syftet är väsentligt mera begränsad!. Dels har man bort

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

113

taga hänsyn till de nu föreslagna bestämmelserna i 19 kap. 22 § straff­

lagen. Tydligt är nämligen, att den förseelse, som där omförmäles, bör

straffas minst lika strängt, om den begås af en person anställd vid statens

verk, som om den föröfvas af en person i enskild tjänst. Emellertid skall

förseelse enligt 19 kap. 22 § i vissa fall straffas med fängelse, men detta

straff ingår icke i straffskalan enligt 16 och 17 §§ i 25 kap. Om man

enligt 25 kap. skall kunna fullt bestraffa tjänsteförseelsen, måste därför

i nämnda kapitel införas ett stadgande om att fängelsestraff under vissa

förutsättningar kan ådömas för dylika förseelser. Dels synes, jämväl när

fråga icke är om vållande till sådan allmänfara som i 19 kap. 22 § om­

förmäles, en skärpning af straffsatserna för nu förevarande förseelser vara

behöflig, särskildt utöfver hvad 17 § innehåller.

Lika litet åsyfta de föreslagna bestämmelserna att utsträcka straff­

barheten till några nya klasser af den hos staten anställda personal. Straf­

fet skall framgent liksom hittills drabba endast personer med tjänstemanna­

ställning. Sådan ställning, jämte därmed förbundna rättigheter och an­

svar, tillkommer i hufvudsak innehafvarna af de för verkens drift ound­

gängliga befattningarna samt den extra personal, som har liknande göro­

mål. öfriga anställda äro vanliga arbetare, och straff enligt 25 kap. kan

för dem icke ifrågakomma. De ordinarie tjänstemannabefattningarna äro

upptagna i stater, som blifvit af konung och riksdag fastställda för de

särskilda verken, eller finnas angifna i de för nämnda verk gällande in­

struktioner och aflöningsreglementen. I förbigående må erinras om, att

inom de sålunda uppdragna gränserna för tjänstemannabegreppet faller

äfven ett stort antal befattningar af sådan beskaffenhet, att de med dem

förenade göromål utgöras af kroppsarbete i egentlig mening. Beträffande

åter den icke ordinarie personalen tillkommer det de olika verken att be­

sluta om grunderna för dess anställande och därmed äfven att bestämma,

hvilka befattningar af icke ordinarie natur skola för sina innehafvare med­

föra egenskap af extra tjänstemän. Enligt hvad jag inhämtat, äro regle-

inentariska stadganden för angifna ändamål utfärdade i så stor omfatt­

ning, att det icke, eller åtminstone endast i ett fåtal oväsentliga undan­

tagsfall, kan möta någon svårighet att afgöra, huruvida en vid statens

verk anställd person är att anse såsom extra tjänsteman eller arbetare.

De nu ifrågasatta bestämmelserna hafva ingen inverkan på dessa förhål­

landen.

Enligt de tidigare förslagen hade det i viss mån ökade skydd, hvar­

om nu är fråga, icke tillerkänts andra statens verk än dels de kommuni-

kationsanstalter — järnvägar och kanaler — som redan nu jämlikt 15 §

åtnjuta särskildt, starkare straffskydd i visst hänseende, dels gas-, elektri-

Bih. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Höft.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 96.

15

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

citets-, vattenlednings- och renhållningsverk samt brandkår. Lagstiftnin­

gens räckvidd var sålunda, om man bortser från nämnda kommunikations-

anstalter, begränsad till anläggningar af de slag, för hvilka straffskydd

ifrågasättes äfven då verken tillhöra kommuner. I det nu föreliggande

förslaget hafva härutöfver upptagits statens post-, telegraf- och telefonverk.

Det synes mig uppenbart, att de senare verken äga så stor betydelse för

det allmänna, att de strängare bestämmelserna böra erhålla tillämpning äfven

å den vid dem anställda personal. Såsom oundgängliga för den allmänna

samfärdseln äro ju dessa verk jämförliga med nyss berörda kommunika-

tionsanstalter.

Äfven en annan afvikelse från de tidigare förslagen torde i detta

sammanhang böra särskildt omnämnas. Enligt desamma skulle de ifråga­

satta nyå bestämmelserna vinna tillämpning endast, då tjänsteman »afhål-

lit sig från tjänstgöring», men å andra sidan gälla hvarje sådant afhållande,

när det skett utan laga förfall. I jämförelse härmed innebär nu förelig­

gande förslag dels en utvidgning dels en begränsning.

Jag har nämligen funnit ett skärpt straffhot under ifrågavarande

förhållanden böra riktas ej blott mot den, som afhåller sig från tjänst­

göring, utan äfven mot den, som eljest vansköter sin tjänst. De förplik­

telser, som följa af offentlig tjänsteanställning, kunna på ett lika straffbart

sätt svikas af den, som fortfar med sin tjänsteutöfning. Han kan med­

vetet och uppsåtligt fullgöra sitt arbete så, att därigenom måhända för­

orsakas större olägenhet, än om han alldeles uteblifvit från tjänstgöring

(s. k. sabotage eller obstruktion). Detta förhållande, hvartill redan tagits

hänsyn i administrativa bestämmelser, synes förtjäna beaktande äfven i de

lao-stadgunden, hvarom nu är fråga. Härigenom vinnes ock öfverensstäm-

melse med de föreslagna stadgandena i 19 kap. 22 §.

Däremot torde det icke vara af nöden att låta de nya bestämmel­

serna gälla hvarje afhållande från tjänstgöring, utan synes det vara till­

räckligt, om de erhålla giltighet, när sådan förseelse begås i syfte att

hindra driftens behöriga gång. Att en enstaka tjänsteman af någon an­

ledning uteblifver från sin post medför i regel icke något hinder för drif­

tens fortgång, och om ett allmänfarligt syfte icke kan styrkas, bör då

hans förseelse ej heller behandlas såsom allmänfarlig. Hvad man här

företrädesvis vill träffa är med aftalsbrott förenade arbetsinställelser och

liknande åtgärder i större skala, och vid dem torde syftet att hindra drif­

tens behöriga gång ligga i öppen dag.

Under det att, såsom nu påvisats, förslaget med hänsyn till statens

verk icke innebär, att någon person skall kunna straffas för handlingar,

115

som hittills varit straffria, är förhållandet ett annat i fråga om personalen

vid de enskilda personer, bolag eller samhällen tillhöriga inrättningar, vid

h vilka man vill söka genom straffrättsliga regler betrygga arbetets

fortgång. Då härvid således är fråga om en verklig utsträckning af

nu gällande regler om tjänstemannaansvar, är gifvetvis af nöden att iakttaga

varsamhet säväl vid bestämmande af de verk och inrättningar, som skola

komma i åtnjutande af det ifrågasatta skyddet, som ock beträffande den

personal, hvilkens ställning sålunda bestämmes.

Vid de kommunikationsanstalter, som till följd af konungens förord­

nande åtnjuta samma skydd som statens liknande anstalter, är såsom förut

nämnts personalen redan underkastad tjänstemannaansvar i fråga om tjänsteför-

summelser af den i 15 § första och andra styckena angifna beskaffenhet. Enligt

förslaget skall personalen vid dessa anstalter blifva underkastad straff jämväl

för sådant afhållande från tjänstgöring eller, vanskötande af tjänsten,

hvarom stadgas i det föreslagna tredje stycket i 15 §. Den personal, som

kan straffas, blir alltså densamma som förut, men dess straffrättsliga an­

svar utsträckes till andra försummelser än de nu straffbara.

Vid bestämmande i öfrigt af de verk och inrättningar, som skola

komma i åtnjutande af det ifrågasatta skyddet, har man ansett sig

böra stanna vid de verk, hvilkas uppgift är att tillhandahålla en större

allmänhet så oundgängliga förnödenheter som vatten och ljus eller att

trygga densamma mot sanitära vådor och mot eldfara; med bestämning

tillika att dessa verk skola drifvas åt kommun. Att man icke ansett sig

kunna medtaga äfven liknande af enskilda drifna inrättningar, hvilka ju

ock kunna tillgodose stora allmänna intressen, har sin grund, i betänk­

lighet mot att anse och behandla anställning hos enskild arbetsgivare som

offentlig tjänsteanställning i större omfattning än. som redan nu är förhål­

landet i fråga om enskilda trafikverk. Anställning i kommuns tjänst är

uppenbarligen i vida högre grad jämförlig med statstjänst.

Stadgande om skydd för nu nämnda kommunala inrättningar har upptagits

i tredje stycket af 22 §. I hvad mån personer med anställning vid dessa redan nu

äro i straffrättsligt hänseende likställda med statens ämbets- och tjänstemän på

grund af de allmänna bestämmelserna i första stycket af samma §, torde

icke vara fullt klart. Säkerligen kan dock icke sådan likställighet anses

äga rum i någon större omfattning. Förslaget i denna del innebär därför,

såsom äfven förut nämnts, en verklig utvidgning af den krets, inom hvil­

ken tjänstemannaansvar kan utkräfvas. Här framträder därför också med

särskild styrka vikten af att tillse, att dylikt ansvar, ej må åläggas flera

vid nämnda verk anställda personer än som är behöfligt.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

116

I förslaget göres icke, lika litet, som hittills enligt 22 § andra stycket,

något försök att inom de enskilda och kommunala verkens personal

uppdraga en gräns motsvarande den, som för statens verk är be­

stämd därigenom, att ansvar stadgas endast för tjänstemän men

ej för arbetare. Att man vid förslagets affattande funnit sig kunna afstå

från fastställande af en dylik gräns, beror därpå, att den i förevarande

fall icke skulle hafva någon praktisk betydelse. Tillser man, för hvilka

förseelser straff enligt förslaget skall kunna utkräfvas, finner man nämli­

gen, att de äro af den art, att de icke gärna kunna begås af personer i

annan befattning än sådan, att de vid statens liknande verk otvifvelaktigt

skulle hafva tjänstemannaställning. Så är förhållandet med den i andra

stycket afsedda underlåtenhet af någon att iakttaga hvad honom till före­

kommande af olyckshändelse åligger, så att skada lätteligen kan ske. Här

är tydligen endast fråga om personer anställda i och för företagets drift.

På samma sätt förhåller sig med den i såväl andra som tredje stycket

åsyftade förseelse, som skall bestå däri, att någon i syfte att hindra

driftens behöriga gäng afhållit sig från tjänstgöring eller eljest vanskött

sin tjänst. Anställning i och för verkets drift torde emellertid, såsom

förut antydts, vara den omständighet, som i hufvudsak ägt afgörande be­

tydelse för uppdelningen i tjänstemän och arbetare vid de statsinrättnin­

gar, där sådan uppdelning är genomförd. Åtminstone lär såsom regel

kunna uppställas, att all i och för driften antagen personal har tjänste­

mannaställning. Enligt nu angifna grunder kommer alltså likställighet att

finnas mellan personalen vid statens verk samt de enskilda och kommunala

verkens personal. Och vill man vinna syftet för den ifrågasatta lagstift­

ningen, kan tvekan icke råda om, att tjänstemannaansvaret måste läggas

just på den för verkens drift erforderliga personal.

Beträffande straffen för de i 22 § andra och tredje styckena omför-

mälda brott hänvisas till de i 15 § stadgade grunder. Härvid är att märka,

att den för vissa fall i 15 § stadgade påföljd af ovärdighet att i rikets

tjänst vidare nyttjas tydligen icke kan ådömas de i enskild eller kom­

muns tjänst anställda personer, som i 22 § andra och tredje styckena afses.

Såvidt fråga är om brott, som i 15 § andra stycket sägs och som begåtts

af person, anställd vid någon i 22 § andra stycket omförmäld inrättning,

är emellertid i stället såsom påföljd å brottet stadgadt, att han ej

må sedermera kunna i dylik allmän befattning nyttjas. Motsvarande regel

har däremot ej ansetts böra gifvas angående brott af den i 15 § tredje

stycket omförmälda beskaffenhet, då sådant begåtts af person, hvarom i 22

§ andra eller tredje styckena sägs.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

117

Huruvida den i tredje stycket af 14 § i 10 kap. strafflagen medde­

lade bestämmelsen om straff för den, som söker förleda till ohörsamhet

mot lag, har tillämpning å uppvigling till sådan civil orätt som en med

aftalsbrott förenad arbetsnedläggelse eller grof försummelse i arbetet, må

lämnas därhän. I hvarje fall är förledande till det förfarande, som om-

förmäles i andra stycket af 22 § i 25 kap. strafflagen, redan nu under

de i 10 kap. 14 § första och andra styckena angifna förutsättningar straff­

bart såsom uppmaning eller annat förledande till brott. Flydtas nu jäm­

väl annan pliktförsummelse af personalen vid vissa enskilda och kommu­

nala verk in på den kriminella orättens område, följer häraf att äfven

uppvigling till sådan försummelse blir straffbar enligt nyssnämnda grunder.

Det har uttalats önskningar om, att åt den vid berörda verk an­

ställda personal, som man sålunda vill underkasta ett skärpt ansvar, måtte

beredas tjänstemannaställning äfven i andra afseenden, i det att densamma

med hänsyn till anställningens fasthet och öfriga förmåner skulle erhålla

bättre villkor än vanliga arbetare. I stort sedt torde så redan vara för­

hållandet. Nu ifrågavarande ordinarie befattningar vid statens verk till­

sättas genom konstitutorial, hvilket ju innebär, att tjänstemannen endast

på grund af fel eller försummelse kan utan eget medgifvande skiljas från

tjänsten. Äfven i många andra hänseenden, för hvilka redogörelse icke

torde behöfva lämnas, åtnjuter den ordinarie personalen obestridliga och

viktiga fördelar framför arbetarna. Inom vissa gränser gäller detta jäm­

väl den extra tjänstemannapersonalen, hvars anställning för öfrigt ofta

utgör endast en öfvergång till ordinarie tjänst. Vid enskilda och kom­

munala verk äro förhållandena naturligtvis mera växlande. Oftast torde

dock arbetare' i de för verkens drift nödvändiga, på deras stater upp­

förda befattningarna innehafva tryggare och förmånligare platser än

arbetare i allmänhet. I verkens eget intresse ligger att varaktigt och

på ett för båda parterna fördelaktigt sätt binda denna personal vid dess

anställning.

I fråga om förslagets betydelse med hänsyn till de sociala strider,

som i våra dagar så ofta uppröra samhället, torde till sist böra erinras,

att den, som tagit anställning vid något af de verk, hvarom nu är

fråga, gifvetvis har full frihet att med iakttagande af uppsägningstid

och andra villkor, som kunna vara öfverenskomna vid aftalets ingående,

frånträda sin anställning. Straffrättsligt ansvar ifrågakommer endast, då

arbetsnedläggelsen är förenad med aftalsbrott, eller för den, som i ar­

betet gör sig skyldig till grof pliktförsummelse. Men aftalsbrott och

sabotage lära icke kunna erkännas som berättigade kampmedel i den

sociala striden.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

118

Föredragande!! hemställde härefter, att lagrådets utlåtande öfver

ifrågavarande lagförslag måtte, för det i 87 § regeringsformen omför­

mäla ändamål, inhämtas genom utdrag af protokollet.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Kungl. Maj tis Nåd. Proposition Nr 96.

119

Förslag

till

Lag

om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare.

¹

§•

Arbetsgivare eller förening af arbetsgivare äge att med de här-

nedan eller eljest i lag stadgade inskränkningar sluta aftal med fackföre­

ning, fackförbund eller annan dylik förening af arbetare om villkor, som

skola lända till efterrättelse vid arbetsaftals ingående, samt om förhållan­

dena i öfrigt emellan arbetsgivare och arbetare.

2

§.

Kollektivaftal, som i 1 § sägs, skall upprättas skriftligen.

3 §•

Kollektivaftal skall, där ej i aftalet annorlunda bestämts, i fråga om

yrkesgrupper, som i aftalet afses, lända till efterrättelse ej mindre för

arbetsgivare eller arbetare, som vid dess ingående var medlem af före­

ning, som slutit aftalet, än äfven för den, som sedermera inträdt i före­

ningen.

Tillämpning af kollektivaftal må påkallas jämväl af förening mot

dess medlemmar samt af arbetsgivare och arbetare inbördes.

4 §•

Ingås arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetare, för hvilka kollek­

tivaftal 'skall lända till efterrättelse, skola, ändå att annorlunda öfverens-

kommits, kollektivaftalets bestämmelser blifva gällande.

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

5 §•

I fråga om arbetsaftal, som slutes mellan arbetsgifvare och arbetare,

af hvilka endast den förre är bunden af kollektivaftal, skall kollektivaftalet

äga tillämpning i den mån arbetsaftalet icke innehåller andra bestämmelser.

6

§•

Kollektivaftal vare ej bindande utöfver fem år från det aftalet slöts.

År i aftalet sagda tid öfverskriden, och vill endera parten frånträda af­

talet, när den tid är ute, uppsäge detsamma tre månader förut. Ej må

dock, där i aftalet är bestämdt, att detsamma skall upphöra å viss dag, upp­

sägning ske till annan kalenderdag, ändå att aftalet sålunda varder gäl­

lande utöfver fem år.

År ej tiden för aftalets giltighet bestämd, skall aftalet anses ingånget

för ett år.

Uppsäges ej aftal inom därför bestämd tid eller, då viss uppsäg­

ningstid ej är stadgad, tre månader före giltighetstidens slut, skall aftalet

anses förlängdt för ett år.

7 §.

Varder, då å ena sidan flera deltagit i kollektivaftal, hos en af dem

aftalet uppsagdt, och vill af sådan anledning någon af de öfriga uppsäga

aftalet, äge, där ej i aftalet annorlunda stadgats, tid därtill inom tre veckor

efter den dag, då uppsägning eljest skolat senast verkställas; uppsäger en

af dem själf aftalet, och vill förty någon af de öfriga frånträda aftalet,

eller den, hos hvilken uppsägning skett, uppsäga aftalet hos dessa eller

någon af dem, vare lag samma.

B §•

Under den tid kollektivaftal är gällande, må ej, ändå att annor­

lunda i aftalet bestämts, arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan där­

med jämförlig åtgärd af arbetsgifvare eller arbetare vidtagas

i syfte att åstadkomma ändring i aftalets bestämmelser eller på grund

af tvist om tolkning eller tillämpning af aftalet,

121

eller i anledning af annan tvist, innan förhandling om tvisten sigt

rum i enlighet med bestämmelse, som därom kan vara i aftalet träffad,

eller, där sådan bestämmelse saknas, anmälan om tvisten gjorts hos veder­

börande förlikningsman för medling i arbetstvister, samt inför honom för­

handlats, eller vederparten vägrat eller underlåtit att på kallelse af för­

likningsmannen å tid och plats, som af denne utsatts, ingå i förhandling.

9 §•

Ej må i kollektivaftal stadgas förbud för arbetsgivare eller arbe­

tare att tillhöra förening, som i 1 § afses, eller göras inskränkning i ar­

betsgivares eller arbetares rätt att inga arbetsaftal med hvem han vill.

Har sådant förbehåll skett, vare det ogillt.

Utan hinder af hvad sålunda stadgats må i kollektivaftal bestämmas,

att arbetsförman ej må vara medlem af förening, däri andra än förmän

kunna vinna inträde, så ock, där vid aftalets ingående arbetsinställelse

äger rum, öfverenskommas om skyldighet för arbetsgivare att låta arbe­

tare, som nedlagt eller utestängts från arbete, åter däri inträda eller för

sådan arbetare att återtaga arbetet.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 96.

10

§.

Bryter arbetsgifvare eller arbetare mot bestämmelse i kollektivaftal

eller mot stadgandet i 8 §, eller underlåter förening att fullgöra hvad

den i aftalet åtagit sig, gälde all däraf uppkommen skada.

Har förening, som i 1 § afses, medverkat till åtgärd, hvarom i 8 §

sägs, och är åtgärden vidtagen i strid mot sistnämnda § eller mot bestäm­

melse i kollektivaftal, vare ock föreningen ansvarig, för skadan. Lag

samma vare, där föreningen lämnat understöd vid arbetsinställelse, som före­

tagits i strid mot hvad i 8 § är stadgadt eller mot bestämmelse i aftalet.

Ö

11

§•

Har arbetsgifvare, som slutit kollektivaftal, vidtagit åtgärd, hvarom

i 8 § sägs, i strid mot nämnda § eller mot aftalet, eller har, där förening

ingått sådant aftal, föreningen mot någon, för hvilken aftalet är gällande,

gjort sig skyldig till förhållande, hvarom i 10 § andra stycket förmäles,

må aftalet uppsägas hos arbetsgifvaren eller föreningen; sker rättelse, innan

uppsägning ägt rum, må ej sedan förhållandet åberopas såsom grund för

Bih. till Piksd. Prot. 1910.

1 Sami. 1 Afd. 14 Höft.

16

122

aftalets häfvande. Hafva å ena sidan flera deltagit i aftalet, och förbryter

sig någon af dem såsom nu sagts, må aftalet uppsägas hos dem alla.

Uppsäges aftalet, skall det genast upphöra att gälla.

12

§.

Uppsägning af kollektivaftal skall ske skriftligen.

Hvad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken stadgas angående stäm-

ning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning.

Träffas ej den, hvilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde

uppsägningen i rekommenderadt bref under hans vanliga adress aflämnad

å posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen insänd till kommers­

kollegium; skolande uppsägningen anses hafva skett, när hvad sålunda

föreskrifvits blifvit fullgjordt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

13 §.

Det _ åligger dem, som slutit kollektivaftal, att inom fjorton dagar

därefter till kommerskollegium insända ett exemplar af den upprättade

handlingen. Varda i enlighet med kollektivaftalet i särskild handling be­

stämmelser upptagna angående arbetslön, som beräknas efter arbetets

myckenhet eller beskaffenhet, vare insändande af dylik ackordsprislista ei

erforderligt.

r

J

Underlåtes hvad sålunda stadgats, böte den försumlige från och med

fem till och med femtio kronor. Ej må försummelsen °åtalas efter det

handlingen till kommerskollegium inkommit. Böter, som ådömas, tillfalla

kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911 och, med undan­

tag för bestämmelserna i 6 § första stycket samt 9 och 13 §§ ä°-a

tillämpning jämväl i fråga om kollektivaftal, som slutits före nämnda da^.

Ö

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

123

Förslag

till

Lag

om särskild domstol i vissa arbetstvister.

1 §•

För handläggning af tvister, som grunda sig på kollektivaftal mellan

arbetsgivare och arbetare, skall finnas en särskild domstol med säte i

Stockholm.

Denna domstol benämnes arbetsdomstolen.

2 §•

Arbetsdomstolen skall bestå af tre lagkunniga män, Indika fullgjort

hvad författningarna föreskrifva dem, som må nyttjas uti domareämbeten,

samt af fyra i arbetsförhållanden erfarna och kunniga män. De lagfarna

ledamöterna, af hvilka en har att föra ordet i rätten, utnämnas af konungen,

öfriga ledamöter förordnas af konungen för två år i sänder; skolande för

dessa utses åtta suppleanter.

3 §.|

Förslag för tillsättande af de icke lagfarna ledamöterna och deras

suppleanter må afgifvas af arbetsgivareförening, som omfattar minst ett­

hundra arbetsgivare, samt af fackförening, fackförbund eller annan dylik

förening af arbetare, som omfattar minst femtusen arbetare. Sådant förslag

skall för att vinna afseende omfatta minst dubbelt så många personer, som

de, hvilka skola för den sidan förordnas.

Bland de från hvardera sidan föreslagna förordnas två ledamöter och

fyra suppleanter för dessa ledamöter. Är å någondera sidan förslag ej

afgifvet, förordne konungen för den sidan lämpliga män till ledamöter och

suppleanter.

4 §•

Ledamot, som i 3 § afses, skall vara svensk medborgare och hafva

uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen utöfvas al den,

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

som står under förmynderskap,

som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag

förmår, gitter visa, att han är fri från deras kraf, eller hvars egendom,

utan att vara afträdd till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ock är ställd

under framtiden eller tilltalad af allmän åklagare för brott, som kan medföra

dylik påföljd, eller

som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att föra

annans talan inför rätta.

5

§■

Den, som blifvit förordnad till ledamot eller suppleant, må kunna

afsåga sig uppdraget, om han uppnått sextio års ålder, eller om han varit

ledamot två år eller suppleant sex år.

Äfven i andra fall än nu sagts må, då särskilda omständigheter därtill

föranleda, ledamot eller suppleant kunna begära entledigande från uppdraget.

Afsägelse af uppdrag att vara ledamot eller suppleant pröfvas af

konungen.

Afgår ledamot eijier suppleant, förordne konungen för återstående

delen af den tid, för hvilken den afgångne varit förordnad, bland de för­

ut föreslagna eller sedan nytt förslag infordrats annan ledamot eller supp­

leant.

6 §•

Skulle vid något rättegångstillfälle icke lagfaren ledamot uteblifva

eller finnas vara af jäf hindrad att tjänstgöra, och kan ej suppleant till­

kallas, äge arbetsdomstolen utse en i arbetsförhållanden kunnig man att

vid det tillfälle träda i den ledamots ställe.

7 §•

Arbetsdomstolen sammanträder på kallelse af ordföranden så ofta

sådant för måls handläggning erfordras. Domstolen må, där den så pröf-

var nödigt, sammanträda jämväl å ort utom Stockholm.

8 §•

Den, som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen, ingifve till

domstolens ordförande skriftlig ansökning om stämning å vederparten.

126

13 §.

Klagandens vederpart har att hos arbetsdomstolens ordförande själf

efterhöra, huruvida inom besvärstidens utgång besvär inkommit och, där

besvär anförts, uttaga ena exemplaret af besvärsskriften. Äro flera veder-

parter, och kunna de ej enas, hvilken af dem skall berörda handling ut­

taga, må den ej utlämnas. Vederparten äge tid af tjugu dagar från

besvärstidens utgång att till arbetsdomstolens ordförande ingifva underdånig

förklaring jämte de handlingar, han vill åberopa; försittes den tid, äge

han ej vidare varda i målet hord.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

14 §.

I utslag eller beslut, som må särskildt öfverklagas, gifve arbetsdom­

stolen till känna, hvad parterna enligt 12 och 13 §§ hafva att iakttaga.

15 §.

Sedan förklaring inkommit eller tid för förklarings afgifvande gått

till ända, utan att sådan afgifvits, skola de ingifna handlingarna ofördröj­

ligen af arbetsdomstolens ordförande insändas till konungens nedre justi­

tierevision.

16 §.

Arbetsdomstolens ordförande vare pliktig att för tid, då han af an­

ledning, hvarom i 7 § sägs, ej kan träffas å ämbetsrummet, skriftligen

förordna någon, till hvilken handlingar, som i 12 och 13 §§ omförmälas,

må kunna ingifvas.

17 §.

Närmare föreskrifter om afgifvande af förslag, hvarom i 3 § förmäles,

och om arbetsdomstolens verksamhet meddelas af konunaren.

O

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911; dock att mål,

hvari stämning utfärdats före nämnda dag, skola behandlas enligt äldre

lag. Förslag, hvarom i 3 § förmäles, skola första gången afgifvas under

år 1910. Intill dess annorlunda förordnas skall anstå med utnämnande af de

lagfarna ledamöterna af domstolen, och skola i stället innehafvare af annan

domarebeställning förordnas att uppehålla befattningarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

127

Förslag

till

Lag

om vissa arbetsaftal.

Om arbetsaftal, hvarå denna lag äger tillämpning.

¹ §•

Denna lag äger tillämpning å aftal, hvarigenom en arbetare åtager

sig att under bestämd tid eller tillsvidare mot ersättning arbeta åt en

arbetsgivare i jordbruk, handel eller annat näringsyrke, vid järnvägs-

eller spårvägsdrift eller vid hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenafled-

ning eller annat dylikt särskildt arbetsföretag, där ej aftalet gäller ar­

betare, som i 4 § sägs.

Utöfvar staten, kommun eller municipalsamhälle rörelse, lände denna

lag till efterrättelse angående arbetsaftal, som med arbetare i den rörelse

slutes, ändå att rörelsen icke idkas såsom näring.

2

§.

Såsom arbetare enligt denna lag anses äfven arbetsförman, handels-

biträde och annan, som innehar härmed jämförlig anställning.

3 §•

Arbetsaftal enligt denna lag föreligger jämväl, om arbetaren till­

släpper material, därest detta kan anses allenast såsom ett tillbehör till

arbetet.

4 §•

Om arbetare, som innehafva offentlig tjänsteanställning, om tjänare,

hvilka antagits enligt legostadgan, så ock om lärlingar och om sjöfolk är

särskildt stadgadt.

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Om ingående och uppsägning af arbetsaftal.

5

§•

Arbetsgivare och arbetare äge att med de i denna lag eller eljest

stadgade inskränkningar öfverenskomma om lön, tid för arbetsaftalets

bestånd och öfriga villkor.

6

§•

Arbetsaftal kan ingås muntligen eller skriftligen.

7

§•

Är ej öfverenskommelse träffad om tiden för arbetsaftals bestånd,

galle aftalet till dess sju dagar förflutit från det uppsägning å någon­

dera sidan skett.

Lag samma vare, där, efter det tid för arbetsaftals bestånd gått

till ända, arbetsgivaren utan nytt aftal låter arbetaren fortsätta arbetet.

Är arbetsaftalet, efter ty i lagen om kollektivaftal mellan arbets­

givare och arbetare sägs, ingånget med tillämpning af kollektivaftal,

och upphör detta att gälla, skall jämväl arbetsaftalet upphöra, ändå att

längre tid öfverenskommits eller stadgad uppsägning ej skett. Låter ar­

betsgivaren i ty fall arbetaren fortsätta arbetet, galle ej någon upp­

sägningstid.

8

§•

I arbetsaftal må ej bestämmas olika uppsägningstid för arbetsgi­

vare och arbetare eller endast för endera göras förbehåll om uppsäg­

ningstid. Äsidosättes hvad nu är stadgadt, vare i förra fallet den kor­

tare af de bestämda uppsägningstiderna och i senare fallet den för en­

dera stadgade uppsägningstid gällande för båda.

9 §•

Arbetsaftal vare ej bindande för längre tid än ett år, då arbetaren

vid aftalets ingående ej fyllt 18 år, och tre år, där det slutes med

arbetare, som uppnått den ålder. Är i aftalet den sålunda för hvarje

fall stadgade längsta tid öfverskriden, och vill arbetsgivaren eller arbe-

taren frånträda aftalet, när sagda tid är ute, skall uppsägning ske två

månader förut.

10

§.

Omyndig, som fyllt aderton år, äge att själf sluta arbetsaftal.

Enahanda rätt tillkomme omyndig, som ej fyllt aderton år, därest måls­

man för honom icke tinnes eller denne vistas å okänd ort. Arbetsaftal,

som för omyndig ingås af målsman, galle ej längre än till dess den

omyndige fyllt aderton år.

11

§•

Hvad i 9 § lagen om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbe­

tare är stadgadt i fråga om kollektivaftal skall äga tillämpning äfven

beträffande arbetsaftal.

12

§.

Har vid arbetsaftals ingående endera parten begagnat sig af den

andres trångmål, oförstånd eller lättsinne till att betinga sig villkor, som

uppenbart är oskäligt, vare det villkor utan verkan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

129

Om arbetsordning.

13 §.

Utfärdas vid arbetsföretag särskild arbetsordning (fabriksordning,

verkstadsreglemente), skall däri angifvas:

den ordinarie arbetstidens början och slut samt tid för därunder

förekommande raster;

tid och sätt för lönens betalande;

om arbetsförmän finnas, deras rättigheter och skyldigheter mot

arbetarne samt ordningen för klagomål mot deras åtgärder;

om öfverträdelse af ordningsföreskrift eller annan förseelse skall

medföra penningplikt eller annan påföljd, beskaffenheten af sådan på­

följd, pliktens belopp och ändamålet, till hvilket den skall användas.

14 §.

1 arbetsordning må jämväl intagas bestämmelser om hvad arbe­

tarne hafva att iakttaga för bevarande af sundhet, säkerhet, ordning och

skick inom arbetsplatsen.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 74 Håft.

17

130

15 §.

Innehåller kollektivaftal eller arbetsaftal bestämmelse om förhål­

lande, hvarom efter tv förut sagts må i arbetsordning stadgas, lände det

vid arbetsordnings utfärdande till efterrättelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

16 §.

Vill arbetsgivare utfärda arbetsordning angående förhållande, hvar­

om må i arbetsordning stadgas, och är ej härom bestämmelse träffad i

kollektivaftal eller arbetsaftal, skall å arbetsplatsen under en tid af minst

fjorton dagar hållas anslaget förslag till sådan arbetsordning, försedt med på­

skrift om dagen för anslåendet. Under anslagstiden äge arbetare eller yrkes-

förening, som arbetarne tillhöra, att till arbetsgivaren inkomma med anmärk­

ningar mot förslaget. Arbetsordning, som efter pröfning af gjorda anmärk­

ningar utfärdas, skall hållas anslagen på sätt nyss nämnts, och skall

anslag ske senast en månad efter anmärkningstidens utgång. Arbets­

ordningen skall vara underskrifven af arbetsgifvaren eller den, som är

satt i hans ställe, samt innehålla uppgift såväl om tiden, då förslaget

hållits genom anslag tillgängligt för arbetarne, som ock om dagen, då

arbetsordningen blifvit anslagen.

Hvad nu är stadgadt galle ock, då fråga är om ändring i eller

tillägg till gällande arbetsordning.

17 §.

Arbetsordning, som i fall, hvarom i 16 § förmäles, utfärdats med

iakttagande af däri gifna föreskrifter, träder i kraft fjorton dagar efter

det densamma anslagits eller å den senare dag, som kan vara i arbets­

ordningen angifven, samt länder till ömsesidig efterrättelse för arbetsgi­

vare och arbetare i den mån den ej är stridande mot lag eller mot be­

stämmelser i kollektivaftal eller arbetsaftal, dock att bestämmelser, hvar­

om i 14 § sägs, skola tillämpas omedelbart efter det förslaget till arbets­

ordning blifvit anslaget.

18 §.

I arbetsordning må icke såsom påföljd af förseelse stadgas rätt för

arbetsgifvaren att omedelbart håfva arbetsaftalet i andra fall än i denna

lag eller genom aftalet bestämts.

Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 06.

131

Om arbetsgivares och arbetares rättigheter och skyldigheter.

19 §.

Arbetsgivare äger att leda och fördela arbetet samt i sådant hän­

seende gifva arbetaren erforderliga föreskrifter och utöfva tillsyn öfver

arbetaren; dock må arbetare, som antagits till utförande af visst slag af

arbete, icke utan sitt medgifvande af arbetsgifvaren användas till annat

arbete, där ej fråga är om handräckning åt annan eller eljest göromål,

som enligt gällande sedvänja det åligger arbetaren att utföra.

Arbetsgivare vare pliktig att i arbetet fästa behörigt afseende å

arbetarens hälsa och arbetsförmåga, väl bemöta arbetaren, samt tillse, att

ordning och skick upprätthållas å det område, som för arbetet användes.

Skall förrättning för politiskt eller kommunalt val hållas i orten,

och kan ej arbetaren utöfva honom därvid tillkommande rösträtt utan

erhållande af ledighet från arbetet, må arbetsgifvaren icke förvägra

honom sådan ledighet, där ej arbetets inställande skulle för arbetsgifvaren

medföra särskild olägenhet.

Angående arbetsgivares skyldighet att vidtaga anordningar till

skydd för arbetares lif och hälsa samt att tillse, att arbetare erhåller

undervisning, galle hvad särskild! är stadgadt.

20

§.

Är arbetare i arbetsgivarens hus och kost, vare arbetsgifvaren

skyldig att förse sådan arbetare med tjänligt husrum samt sund och till­

räcklig föda äfvensom bereda honom nödig vård under sjukdom. Upphör

arbetsaftalet, värde arbetsgifvaren sjuk arbetare, till dess denne kan flyt­

tas från arbetsgivarens hus; och må ej flyttning ske, innan den kan

äga rum utan fara för arbetarens lif eller hälsa och vården af annan

öfver tages.

21

§•

Tillhandahåller arbetsgifvaren bostad åt arbetare, som ej är i arbets­

givarens kost, och är ej hyresaftal angående bostaden särskild! ingånget,

vare arbetaren, ändå att annorlunda öfverenskommits, ej skyldig att från

bostaden afflytta tidigare än fjorton dagar efter uppsägning.

Hvad nu är stadgadt galle ej, då arbetsaftalet ingåtts för viss tid

och denna gått till ända, ej heller i fråga om upplåtelse af bostad åt

arbetare, som antagits för tillfälligt arbete och har sitt egentliga hemvist

å annan ort.

År särskilt hyresaftal slutet och är ej hyrestiden bestämd, vare

kortaste uppsägningstid fjorton dagar. Ej må i hyresaftalet hyrestiden

bestämmas med hänsyn till arbetsaftalets bestånd eller för arbetaren

stadgas arbetsskyldighet i arbetsgifvarens företag. Bestämmelse, som

strider mot hvad nu sagts, vare ogin.

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

22

§.

Arbetare skall med flit och omsorg fullgöra sina åligganden och

därvid åtlyda arbetsgifvarens föreskrifter, iakttaga ett aktningsfullt upp­

förande mot arbetsgivare!!, fogligt bemöta andra hos arbetsgifvaren an­

ställda arbetare, lärlingar och tjänare, undvika allt, som är stridande mot

god ordning i arbetet eller kan medföra olycksfall för honom själf eller

andra, samt med varsamhet handhafva arbetsgifvarens egendom.

Ej må yrkeshemlighet yppas af arbetaren.

Arbetare, som är i arbetsgifvarens hus och kost, rätte sig efter

husets ordning.

23 §.

Arbetare vare pliktig att till arbetsgifvaren i behörigt skick åter­

ställa de redskap, oanvända råämnen och annan egendom, som varit

honom för arbetet anförtrodda.

24 §.

Är arbetsgivare berättigad till ersättning af arbetare för skada

eller förlust, som arbetaren i eller för arbetet tillskyndat arbetsgifvaren,

äge denne att göra afdrag härför å arbetarens lön; dock att, ändå att

annorlunda öfverenskommits, arbetsgifvaren, så länge arbetsaftalet fortfar,

ej må afdraga mer än en femtedel af den hvarje gång betalning sker

förfallna kontanta lönen. Har ej arbetsgifvaren sist vid det aflönings-

tillfälle, som infaller näst efter det en månad förflutit från det arbets­

gifvaren vunnit kännedom om arbetarens förhållande, framställt anspråk

på ersättning, vare han förlustig den rätt att göra afdrag å lönen, hvar­

om nu sagts.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

25 §.

133

Arbetsgivare äge att i sitt ställe sätta annan till ledning af ar­

betet; och vare arbetaren skyldig denne samma hörsamhet, som arbets-

gifvaren äger att af arbetaren fordra. Den, som är satt i arbetsgifvarens

ställe, vare pliktig att bemöta arbetaren så, som det åligger arbetsgif-

varen; förbryter han sig i eller för arbetet mot arbetaren, utgifve ar-

betsgifvaren det skadestånd, hvartill arbetaren kan finnas berättigad, och

söke sitt åter bäst han gitter.

Arbetare äge ej utan arbetsgifvarens lof sätta annan i sitt ställe

eller låta visst arbete utföras af annan.

I

26 §.

Arbetsgifvaren skall tillhandahålla arbetaren nödiga redskap och

materialier, där ej på grund af sedvänja arbetaren är pliktig dem själf

anskaffa. Skall betalning för hvad arbetsgifvaren sålunda lämnar af

arbetaren erläggas, må, äfven om annorlunda öfverenskommits, i orten

gångbart pris ej öfverskridas.

27 §.

Lönen må beräknas efter arbetstidens längd, efter det utförda

arbetets myckenhet eller beskaffenhet eller efter annan mellan arbetsgif­

varen och arbetaren öfverenskommen grund.

Beräknas lönen efter arbetstidens längd, skall lönen utgå endast

för den tid arbetaren stått!, till arbetsgifvarens förfogande.

Har arbetare i fall, då lönen beräknas efter annan grund än ar­

betstidens längd, blifvit under tid, då han stått till arbetsgifvarens för­

fogande, genom dennes förvållande hindrad i sitt arbete, njute arbetaren

ersättning för den honom härigenom tillskyndade förlust.

28 §.

Är arbetsaftal slutet, utan att lönen blifvit bestämd, utgifve

arbetsgifvaren den lön arbetaren fordrar, där den ej kan anses

oskälig.

134

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

29 §.

Arbetare äge att själf eller genom ombud deltaga i mätning, våg­

ning eller annan undersökning, som må erfordras för bestämmande af

lönens belopp. År viss andel i vinsten af arbetsföretaget tillförsäkrad

arbetare, åligger det arbetsgifvaren att tillhandahålla arbetaren eller hans

ombud alla de upplysningar, hvilka äro af nöden för beräkningen af

nämnda andel.

Till ombud, som i denna § sägs, må arbetare ej använda någon,

hvars deltagande i undersökningen kan medföra fara för yppande af

yrkes- eller affärshemlighet.

30 §.

Den kontanta lönen skall efter afdrag för kvittningsgill fordran

betalas i gällande mynt; och må förty anvisning å penningar eller varor

ej i dess ställe användas.

Betalning af den kontanta lönen skall ske, då lönen beräknas efter ar­

betstidens längd, hvar fjortonde dag, och, då lönen beräknas efter arbetets

myckenhet eller beskaffenhet, när arbetet är fullbordadt; dock att i sist­

nämnda fall betalning ej må fordras oftare än hvar fjortonde dag, samt att,

där för arbetets fullgörande erfordras längre tid än fjorton dagar, arbetaren

är berättigad att hvar fjortonde dag i förskott utfå det belopp, som af

den eljest å arbetsplatsen för sådan arbetare tillämpade, efter tid beräk­

nade lön belöper på den af arbetaren använda arbetstiden.

31 §.

Lön, som ej utgår i penningar, skall erläggas i förskott för tid,

som i orten är bruklig.

32 §.

År aftal träffadt om rätt för arbetsgivare att af arbetarens lön

till säkerhet för aftalets bestånd innehålla någon del, skall, ändå att afta-

let annorlunda bestämmer, gälla, att icke mera än en femtedel af den

kontanta lönen må vid hvarje tillfälle, då betalning sker, innehållas, att

135

då dessa afdrag sammanlagdt uppgå till ett belopp, motsvarande, kontanta

lönen för femton arbetsdagar, vidare afdrag ej må göras, samt att innehållet

belopp skall af arbetsgifvaren inom en månad insättas å arbetarens namn

i postsparbanken eller annan sparbank under förbehåll, att medlen må

lyftas af arbetsgifvaren eller arbetaren allenast med den andres medgif­

vande eller på grund af domstols beslut. Upplupen ränta må af arbe­

taren för hvarje kalenderår lyftas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

33 §.

Är mellan arbetsgivare och arbetare aftaladt eller i arbetsordning

bestämdt, att öfverträdelse af ordningsföreskrift eller annan förseelse af

arbetaren skall för honom medföra penningplikt, må ej, ehvad sålunda

blifvit aftaladt eller bestämdt, dylik plikt för hvarje öfverträdelse eller

förseelse öfverstiga hälften af det belopp, hvartill den kontanta lönen

för dagen uppgått eller kunnat uppgå, eller hvad arbetare sålunda mister

användas till annat ändamål än de vid företaget anställda arbetarnes

gemensamma bästa.

34 §.

Då arbetsaftal uppsäges eller, där uppsägningstid ej gäller, då av­

talet upphör, åligger det arbetsgifvaren att pa arbetarens begäran till

honom utgifva intyg angående den tid, hvarunder arbetaren varit hos

arbetsgifvaren anställd, samt anställningens art. I intyget skall, då ar­

betaren så begär, jämväl meddelas yttrande om det sätt, hvarpå arbeta­

ren fullgjort sina åligganden; och må yttrande, hvarom nu sagts, af

arbetsgifvaren i intyget afgifvas, ändå att begäran därom ej af arbetaren

framställes.

Ej må intyg förses med märke eller utfärdas i form, som afser

att om arbetaren lämna uppgift, den där ej framgår af ordalydelsen i

intyget.

Oan aftalets upplösning i vissa fall.

35 §.

Blifver arbetare till följd af sjukdom eller skada satt ur stånd att

arbeta, äge arbetsgifvaren håfva a rbetsaftalet, om tide n för aftalets be~

'

O

O

stånd utgör ett hälft år eller längre tid, efter en månad och i öfriga

fall efter en vecka.

Hvad nu Sr sagdt a ge ej tillämpning, om sjukdomen eller skadan

tillkommit genom arbetsgifvarens vållande, eller om arbetaren utan upp­

såt eller groft vållande ådragit sig sjukdomen eller skadan i eller för

arbetet.

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

36 §.

Arbetsgivare äge att omedelbart håfva arbetsaftal:

1) om arbetaren vid aftalets ingående åberopat falskt intyg eller

missledt arbetsgivaren genom falsk uppgift;

2) om arbetaren misshandlar eller groft missfirmar arbetsgivaren

eller den, som är satt i arbetsgifvarens ställe;

3) om arbetaren i arbetet utsätter annan för fara till lif eller hälsa

eller uppsåtligen skadar arbetsgifvarens egendom;

4) om arbetaren gör sig skyldig till tjufnadsbrott, bedrägeri eller

oredlighet mot arbetsgivaren, eller om arbetaren yppar yrkeshemlighet

beträffande arbetsgifvarens rörelse;

5) om arbetaren genom utslag, som äger laga kraft, för annat

brott än under 4) sägs dömts att undergå urbota straff, och bestraff­

ningen icke är verkställd;

6) om arbetaren finnes vara uppenbart oskicklig till åtaget arbete;

7) om arbetaren, oaktadt erhållen varning, åsidosätter sina skyldig­

heter eller de för arbetet gällande ordningsföreskrifter; eller

8) om arbetaren, där han är i arbetsgifvarens hus eller kost, finnes

vara behäftad med smittosam könssjukdom.

Ej må dock arbetsgivare för åtnjutande af den rätt, nu är sagd,

åberopa förhållande, hvarom i 1, 2, 3, 4, 5 eller 7 mom. förmäles, sedan

han med vetskap därom låtit arbetaren inträda i arbetet, eller, där ar­

betsgivaren först efteråt erhållit kännedom om förhållandet, sedan längre

tid än en vecka därefter förflutit.

37 §.

År arbetsgivare genom eldskada å fabrik eller annan anläggning

eller skada å maskin eller i följd af annan sådan händelse, utan arbets­

gifvarens vållande, satt ur stånd att bereda arbetaren sysselsättning, må

arbetsgivaren jämväl omedelbart hafva aftalet.

138

Upphör arbetaren utan laga skäl med sitt arbete hos arbetsgiva­

re^ innan tiden för arbetsaftalets bestånd gått till ända, eller häfver

arbetsgivare arbetsaftal af skäl, hvarom i 36 § 1, 2, 3, 4 eller 7 mom.

förmärs, vare arbetaren pliktig att ersätta arbetsgivaren dennes skada.

41 §.

Arbetsgivare, som utan laga skäl vägrar att på begäran lämna

arbetare sådant intyg, som i 34 § omförmäles, eller i dylikt intyg med­

delar sämre vitsord än han vet arbetaren förtjäna eller bryter mot före­

skriften i sista stycket af nämnda §, böte från och med fem till och

med etthundra kronor. Har arbetsgivare i intyg meddelat sämre vits­

ord än arbetaren förtjänat eller förfarit i strid mot nyssberörda föreskrift,

vare arbetsgivaren pliktig att utfärda ny behörig handling.

Förmenar arbetare, att han i intyg, hvarom nu sagts, erhållit

sämre vitsord än han förtjänat, skall talan därom instämmas inom en

månad efter det handlingen till honom öfverlämnades.

42 §.

Förseelse, hvarom i 41 § förmärs, åtalas vid polisdomstol, där

särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, och där sådan

icke finnes, vid allmän domstol.

Ej må sådan förseelse åtalas af annan än målsägande.

43 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla Kronan. Saknas till­

gång till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Föreskrifterna i 15 § 1 och 3 mom., 17 § 2, 3 och 4 mom. och

22 § i Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864

samt 21 § i nämnda förordning, i hvad detta lagrum innehåller hänvis­

ning till 17 § 2 mom. i samma förordning, galle ej i afseende å aftal,

hvarå denna lag äger tillämpning; och skall hvad lag eller särskild för­

fattning eljest innehåller mot denna lag stridande härmed anses upphäfdt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911; dock skall å

arbetsaftal, som före nämnda dag ingåtts för bestämd tid, nu gällande

lag tillämpas.

140

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N 96.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§

strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

19 KAP.

22

§.

Har någon utan laga skäl underlåtit att fullgöra hvad honom enligt

aftal ålegat, och har af hans förfarande, antingen ensamt för sig eller i

förening med andras, uppstått synnerlig fara för människors lif eller hälsa

eller för grof skada å egendom, värde, där han bort kunna inse faran,

dömd till böter. Kom af gärningen skada å person eller grof skada å

egendom, varde gärningsmannen dömd till böter eller fängelse i högst sex

månader, i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt be­

lagd är,

25 KAP.

15 §.

Underlåter eller försummar ämbetsman vid statens kanal- eller sluss­

verk eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning hvad ho­

141

nom, till förekommande af olyckshändelse, åligger att iakttaga, så att skada

lätteligen ske kan; dömes till fängelse eller böter. Var vållandet synner­

ligen groft, må dömas till straffarbete i högst två år. Varder fängelse

ådömdt, skall den felaktige, om brottet det förtjänar, tillika afsättas. Dömes

den felaktige till straffarbete, varde afsatt, och må han ej vidare i dylik

befattning nyttjas.

Sker sådan underlåtenhet eller försummelse uppsåtligen; varde den

brottslige afsatt samt dömd till straff efter 19 kap. 11 §; och skall han

tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Har ämbetsman, som i 1 mom. sägs, eller ämbetsman vid statens

post-, telegraf-, telefon-, gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller renhåll­

ningsverk eller brandkår i syfte att hindra driftens behöriga gång afhållit

sig från tjänstgöring eller vanskött sin tjänst, varde, där ej straff enligt

2 mom. skall ådöinas, afsatt och dessutom, där gärningen det förtjänar,

dömd till böter eller fängelse i högst sex månader; var det af förhastande,

som ämbetsmannen sig förgick, eller äro omständigheterna eljest synner­

ligen mildrande, då må till böter eller mistning af ämbetet på viss tid

dömas. Kom af hans förfarande, antingen ensamt för sig eller i förening

med andras, skada å person eller grof skada å egendom, varde den brotts­

lige afsatt och dessutom dömd till böter eller fängelse, i de fall, där gär­

ningen ej med svårare straff särskildt belagd är; varde ock, om brottet

det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.]

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

22

§.

Hvad om statens ämbetsmän här stadgadt är, galle ock om dem,

som äro satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna af konungen

stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers ange­

lägenheter, om de tjänstemän, som under ämbets- eller förvaltningsmyn­

digheterna lyda, och om andra, som förordnade äro att ämbete eller tjänste­

ärende förrätta.

Skall, till följd af konungens förordnande, hvad i 19 kap. 11 och

12 §§ om statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad

eller järnvägsanläggning stadgadt är, tillämpas å dylik inrättning, som af

enskilda personer, menigheter eller bolag gjord är; varde ock därvid anställd

person för brott af sådan beskaffenhet, som i 15 § nämnd är, straffad

efter de i samma § stadgade grunder; och må den brottslige eller fel­

aktige, om han begått brott, som i 15 § 2 mom. omförmäles, eller jämlikt

142

1 mom. i samma § blifvit dömd till straffarbete, ej sedermera kunna

i

dylik allmän befattning nyttjas.

Har person, som är anställd vid stads, annan kommuns eller muni-

cipalsamhälles gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller renhållningsverk eller

fasta brandkår, begått brott, som i 15 § 3 mom. sägs, varde straffad efter

de i samma mom. stadgade grunder.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

14»

Protokoll, hållet i Kungl. Majits lagråd tisdagen den 8

mars 1910.

Närvarande:

Justitieråden:

Q

uensel

,

Friherre

M^arks

^von W^urtemberg,

P^etrén,

Regeringsrådet

W^all.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitie-

departe in e ri tsaren den, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

3 december 1909, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver

de inom justitiedepartementet utarbetade förslag till lag om kollektivaftal

mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbets­

tvister, lag om vissa arbetsaftal samt lag angående ändring af 17 kap. 4 §

handelsbalken.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits af konstituerade revisionssekreteraren friherre Bo Leijonhufvud;

och blefvo desamma nu företagna till slutlig behandling.

Förslaget till lag om kollek ti vaf tal mellan arbetsgivare och

arbetare.

Lagrådet och dess särskilda ledamöter yttrade beträffande:

Förslaget i dess helhet.

Lagrådet:

Det föreliggande lagförslaget afser icke något fullständigt förebyggande

af arbetsinställelser och därmed jämförliga strider mellan arbetsgivare och

144

arbetare. En härtill syftande lagstiftning, hvilken icke synes tänkbar i

annan form än att, såsom i de australiska staterna skett, samhället åtager

sig reglerandet af löner och andra arbetsvillkor, har ansetts icke böra ifråga­

komma. Hvad af chefen för justitiedepartementet i sådant afseende an­

förts till statsrådsprotokollet torde väl ock af de fleste omdömesgilla er­

kännas såsom riktigt. Askådningssättet och förhållandena i vårt land lära,

beträffande de flesta arbetsområden, utesluta all tanke på ett dylikt in­

gripande från statens sida.

Om det sålunda såsom hittills måste öfverlämnas åt arbetsgivare och

arbetare att aftalsvis ordna sina inbördes förhållanden, och om det tillika står

fast, att i stort sedt de enes såväl som de andres sträfvanden för inbördes

sammanslutning icke kunna eller böra af statsmakten bekämpas, förefaller

det tydligt, att kollektivaftalet. — som innebär en mera omfattande upp­

görelse rörande löner och andra arbetsvillkor — måste komma att i arbets­

förhållanden spela den största roll, äfvensom att detta slags aftal, såsom

ägnade att i sin mån trygga arbetsfreden, medföra afgjorda fördelar icke

allenast för arbetsgivare och arbetare utan äfven för samhället.

Under sådana förhållanden ligger det nära till hands, att staten till

legislativ behandling upptager kollektivaftalet i syfte att dels undanrödja

den oklarhet, som vidlåder denna aftalsform, och de svårigheter det för

närvarande möter att öfverhufvud göra kollektivaftal rättsligen gällande,

dels ock, i den mån sådant är möjligt, leda rättsutvecklingen på detta

område i en för samhället gagnelig riktning.

O O

O

o

Vid genomförande af lagstiftning om kollektivaftal lära framför allt

två synpunkter böra komma i betraktande. Det är af synnerlig vikt, att lag­

stiftningen ej leder till att någondera af de båda parter den afser —

arbetsgifvarne och arbetarne — varder gynnad å den andres bekostnad.

Och det är likaledes af vikt, att lagstiftningen inom rimliga gränser tager

hänsyn till rådande uppfattning och tänkesätt å såväl arbetsgifvarn.es som

arbetarnes sida. Sker ej detta senare, kan det befaras, att lagen, i stället

för att befordra kollektivaftalet, leder till dess undanträngande och drifver

utvecklingen in på mindre lyckliga vägar.

Iakttagandet af nämnda båda synpunkter torde emellertid medföra,

att ett af de viktigaste spörsmål, som den ifrågasatta lagstiftningen har

att behandla — nämligen det om tillåtligheten af arbetsinställelse under

aftalstid — åtminstone för närvarande icke kan erhålla den lösning, som

i och för sig måste anses vara den bästa.

Tydligt är, att det ur arbetsfredens synpunkt vore högeligen önsk-

värdt, om åt lagen kunde gifvas det innehåll, att hvarje slags arbets­

inställelse under aftalstiden vore förbjuden. Nekas kan väl ej heller, att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

146

helt nyligen framlagdt regeringsförslag — organisation af arbetsgivare

eller arbetare borde göras i viss mån ansvarig äfven för aftalsbrott, hvar­

till dess medlemmar utan stöd af organisationen gjort sig skyldiga. Jäm­

väl i detta afseende torde emellertid, af skäl liknande dem, som nyss an­

förts i fråga om sympatilockoutens tillåtlighet, försiktigheten bjuda, ätten

längre gående regel icke genomföres, med mindre densamma, såsom synes

vara fallet i Danmark, uppbäres af de i saken intresserades egen uppfatt­

ning om hvad som är lämpligt och billigt.

Hvad i det föregående anförts tyder på sannolikheten af att den

lagstiftning om kollektivaftal, som nu kan genomföras, inom kort kan

behöfva att i väsentliga delar omarbetas. Äfven andra omständigheter

gifva anledning till en sådan förmodan. De förhållanden, på Indika den

tillämnade lagen skulle baseras, synas vara stadda i oafbruten och hastig

utveckling, och lagen kan af denna anledning snart nog blifva i många

hänseenden föråldrad. Döljas bör ej heller, att räckvidden och lämplig­

heten af de bestämmelser, som kunna meddelas i hithörande komplicerade

och af lagstiftningen förut ej berörda ämnen, näppeligen kunna med

någon säkerhet bedömas annorledes än på grundvalen af den erfarenhet,

lagens tillämpning kommer att medföra. De bestämmelser, som nu kunna

komma till stånd, torde därför snarast få betraktas såsom en försök slag­

stiftning.

Härmed är emellertid ej uttaladt, att någon lagstiftning om kollek­

tivaftal för närvarande ej borde ifrågakomma. Omdömet härom beror af

den vikt man fäster vid, att kollektivaftalet snarast möjligt varder i någon

män regleradt och omgärdadt med erforderligt rättsskydd, samt att tvister

rörande dylikt aftal erhålla en för ändamålet afpassad skyndsam hand­

läggning af sakkunnige domare; och att mycken vikt ligger härpå lärer

knappast kunna förnekas.

Men hvad som här bör framhållas är, att man vid granskning af

den nu tillämnade lagstift »ingen ej kan eller bör i allo anlägga eljest

sedvanliga synpunkter för lagförslags bedömande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

1 §■

Lagrådet:

Det till lagrådets granskning hänvisade förslaget till lag om vissa

arbetsaftal afser, enligt hvad chefen för justitiedepartementet till statsråds­

protokollet anfört, endast sådant arbete, som är hufvudsakligen kroppsligt,

i följd hvaraf från förslagets tillämpning äro uteslutna ej mindre utöfvare

af de så kallade fria yrkena än äfven de, som i näringslifvets tjänst hafva

147

en eller annan högre anställning än den egentlige kroppsarbetarens.

Den åsyftade begränsningen har i nämnda förslag fått sitt uttryck så­

lunda, att — jämte det lagen skall tillämpas å aftal endast i företag, som

afse den egentliga produktionen — tillika i 2 § begreppet arbetare så att

säga uppåt bestämts genom' föreskrift, att såsom arbetare skall anses äfven

arbetsförman, handelsbiträde och annan, som innehar därmed jämförlig

anställning.

1 förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare

saknas däremot närmare bestämning af begreppet arbetare. En jämförelse

mellan de båda lagförslagen synes således gifva vid handen — hvad i

chefens för justitiedepartementet anförande ock betonas — att förslaget

till lag om kollektivaftal är afsedt att gälla förhållandet mellan arbets­

givare och arbetare utan den begränsning, som, efter hvad ofvan nämnts,

skall äga rum beträffande arbetsaftalslagens omfattning.

Frånsedt den omständighet, att i fråga om arbetstagare, som icke

äro att hänföra till kroppsarbetare, något större behof af lagstiftning lika

litet beträffande kollektivaftal som rörande arbetsaftal hittills torde gjort

sig gällande, lärer mot nämnda arbetstagares inordnande under kollektiv-

aftalslagen kunna anmärkas, att den domstol, som enligt förslaget till lag

om särskild domstol i arbetstvister skall handlägga tvister, som grunda

sig på kollektivaftal, knappast kan, med hänsyn till sin föreslagna samman­

sättning, anses lämplig att afdöma tvister rörande ifrågavarande slag af

arbetstagare.

Det synes därför böra hemställas, huruvida icke kollektivaftalslagen

borde, likasom lagen om arbetsaftal, inskränkas till att gälla de egentliga

kroppsarbetarne, hvilket lämpligen torde ernås genom ett stadgande, mot­

svarande det i 2 § af förslaget till lag om arbetsaftal upptagna.

I det förslag till lag om föreningar, som varit föremål för lagrådets

granskning, har förenings behörighet att förvärfva rättigheter eller ikläda

sig skyldigheter gjoi’ts beroende af att föreningen blifvit registrerad. Var­

der berörda förslag härutinnan antaget, följer däraf, att förening, allenast

under förutsättning att den registrerats, kan ingå bindande kollektivaftal.

Detta torde då ock böra i 1 § i lagen om kollektivaftal framhållas. Om

däremot den af lagrådets flertal vid 4 § i förslaget till lag om föreningar

gjorda hemställan bifalles, erfordras i förevarande afseende ingen ändring

i ] § i lagen om kollektivaftal.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

2 §•

Lagrådet:

Föreskriften om kollektivaftals affattande i skriftlig form skulle till­

äfventyrs, särskildt med hänsyn därtill att sådant aftal skall äga giltighet

för många andra än kontrahenterna, kunna medföra, att man vid tolkning

af kollektivavtal lade alltför stor vikt vid dess bokstafliga innehåll i fälb

där detta mindre väl öfverensstämde med hvad som på grund af tillgäng-

liga upplysningar måste anses hafva varit åsyftadt af kontrahenterna? Till

förebyggande häraf torde i paragrafen höra uttalas, att vid tolkning af

kollektivaftal skall tagas hänsyn ej blott till dess skriftliga innehåll utan

äfven till hvad. som förekommit vid förhandlingar rörande dess tillkomst

eller eljest skäligen kan tjäna till ledning i fråga om tolkningen.

148

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

r

3 §.

Lagrådet:

I förslaget har i fråga om vissa bestämmelser uttryckligen angifvits,

att de äro tvingande. Uppenbarligen är beträffande öfriga bestämmelser

meningen, att de skola kunna genom aftal sättas ur tillämpning. Vid

sådant förhållande synes det onödigt och vilseledande att, såsom i före­

varande paragraf skett, rörande eu särskild bestämmelse utsäga, att den

är af sistnämnda art. De i första stycket af paragrafen förekommande

orden »där ej i aftalet annorlunda bestämts» torde därför böra utgå. Ena­

handa anmärkning gäller i fråga om motsvarande uttryck i 7 §. °

Af motiveringen framgår att, då i förevarande paragraf talas om

medlem af förening, därmed förstås äfven den, som icke direkt ingår som

medlem af densamma utan tillhör en annan förening, som i sin ordning

är medlem i den förra. Då emellertid i föreningslagstiftningen ordet med­

lem icke har denna vidsträckta betydelse, synes den åsyftade tolkningen

böra finna uttryck i lagtexten.

Rättigheten att föra talan på .grund af kränkning utaf kollektivaftal

synes enligt förslaget vara synnerligen vidsträckt. Om t. ex. en arbets­

givare, för hvilken ett mellan en arbetsgivareförening och en arbetare­

förening slutet kollektivaftal skall lända till efterrättelse, förfar i strid mot

aftalet, synes meningen vara, att hans förfarande skulle kunna påtalas,

förutom af de hos honom själf anställda arbetare, Indika omedelbart be­

röras åt aftalsbrottet, af en hvar af de föreningar, som slutit aftalet, samt

af de särskilda medlemmarna i dessa föreningar. Huruvida en sådan an­

ordning skulle komma att medföra svårare olägenheter är ej lätt att på

förhand bedöma, men det synes icke vara uteslutet, att däraf kunde för­

149

anledas, att den tilltänkta arbetsdomstolen blefve öfverhopad med arbete

och den önskvärda snabbheten i rättsskipningen därigenom äfventyrades.

Skulle t. ex. enskilda föreningsmedlemmar komma att i någon större ut­

sträckning begagna sig af rätten att föra talan jämväl i fall, då det åsido­

sättande af kollektivaftalet, hvarå talan grundats, icke är riktadt direkt

mot dem själfva, torde fara i sådant hänseende komma att föreligga.

Därest i sådana fall skadeståndsanspråk framställdes af föreningsmedlem­

marna och talan om skadestånd fördes jämväl af föreningarna, skulle dess­

utom fördelningen af skadeståndet blifva ett synnerligen svårlöst spörsmål.

Det torde därför böra tagas i öfvervägande, huruvida icke rätten att föra

talan på grund af kränkning af kollektivaftal kunde begränsas, såvidt angår

dem, som icke själfva deltagit i aftalet. Beträffande talan, som riktas mot

någon å motsidan, synes begränsningen kunna göras så, att arbetare eller

sådan arbetsgivare, som ej själf deltagit i kollektivaftalet, tillätes att föra

talan allenast i fall, då aftalsbrottet är riktadt omedelbart mot honom själf.

Hvad åter angår rätten till talan mot dem, som befinna sig å samma sida,

torde denna kunna inskränkas så, att talan må föras allenast af förening

mot dess medlemmar samt af dem, som själfva deltagit i kollektivaftalet,

mot hvarandra inbördes. Emot ett stadgande af sådant innehåll som det

sistnämnda har af föredragande departementschefen erinrats, att det icke

borde ifrågakomma att förbjuda medlemmar af en organisation att mot

hvarandra föra talan om tillämpning af kollektivaftal, enär följden af ett

sådant förbud skulle blifva, att om majoriteten af föreningen uppträdde

på ett mot kollektivaftalet stridande sätt, minoriteten vore förhindrad att

däri söka rättelse. Därest majoriteten af föreningen icke efterlefver aftalet

och någon talan på grund däraf icke föres från motsidan, hvilket innebär,

att de kontraherande parterna å ömse sidor äro ense om att icke upprätthålla

aftalet, torde emellertid rätten för minoriteten att föra talan mot majori­

teten för dess aftalsbrott i själfva verket icke vara af någon större betydelse.

Justitieråden friherre

Marks von Wiirtemberg

och

Petrén

samt rege­

ringsrådet

Wall:

Äfven om de af lagrådet föreslagna inskränkningar i rätten att föra

talan på grund af kränkning af kollektivaftal genomföras, torde dock under

vissa omständigheter arbetsdomstolen kunna komma att blifva öfver höfvan be­

tungad. Om i strid mot kollektivaftal lockout eller liknande åtgärd vid­

tages från arbetsgifvarehåll, skulle fullt skadestånd för aftalsbrottet icke

kunna erhållas, utan att både den kontraherande arbetareorganisationen och

samtliga dess af lockouten drabbade medlemmar förde talan, och uppen­

barligen måste mål af denna art tillhöra arbetsdomstolen. Visserligen torde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

150

det kunna förväntas, att organisationen skulle söka anskaffa fullmakt eller

öfverlåtelse från sina medlemmar; men vid en större lockout, som

kanske omfattar tiotusentals arbetare, skulle sådant möta stora svårig­

heter. Om oek talan kunde föras så, att utdömande af visst skadestånds-

belopp till hvarje särskild arbetare icke erfordrades, skulle dock blotta

upptagandet i protokollet af alla de arbetare, om hvilkas skadeståndsanspråk

i målet vore fråga, blifva synnerligen betungande för domstolen och, om

detta skedde än så noggrant, skulle med hänsyn till namnlikheter och dy­

lika förhållanden i framtiden lätt kunna uppstå tvekan, huruvida en viss

arbetares skadeståndsanspråk redan vore pröfvadt eller ej. Dessa olägen­

heter skulle på ett enkelt sätt undanrödjas, om arbetareorganisation, som

ingått kollektivaftal, berättigades att, då arbetsinställelse eller därmed jäm­

förlig åtgärd skett i strid mot aftalet eller lagen om kollektivaftal, såsom

egen fordran utkräfva ersättning jämväl för den skada, som genom åtgär­

den tillskyndats organisationens medlemmar, hvilka icke redan anhängig-

gjort talan om skadestånd eller vid arbetsdomstolen inlade gensaga mot

att organisationen förde talan angående dem tillfogad skada. Följden af

ett sådant stadgande skulle antagligen blifva, att organisationerna i regel

komme att ensamma föra talan rörande hela skadeståndet och att endast

i enstaka undantagsfall ersättningsanspråk skulle framställas af enskilda

arbetare. Mot den ifrågasatta anordningen kan invändas, dels att fördel­

ningen af det utdömda skadeståndet mellan organisationen och de säi*skilda

medlemmarna — hvilket skulle komma att blifva en inre föreningsange-

lägenhet — kunde möta svårigheter, dels att enskild arbetare, som själf

ville föra skadeståndstalan, kunde utan eget vållande gå miste om rätten

härtill, därest han ej i tid erhölle kunskap om den af organisationen an-

hängiggjorda talan, och dels att arbetsgifvaren skulle beträffande arbetares

ifrågavarande fordran kunna förlora rätten att kvittningsvis göra genfor­

dran gällande. Ingen af dessa invändningar synes dock vara af den prak­

tiska betydelse, att den bör utgöra hinder för anordningens genomförande.

Justitierådet

Quensel:

Tvister, som borde gå till arbetsdomstolen, kunna uppkomma på grund

af enskilda arbetares anspråk på skadestånd i följd af arbetsinställelse.

Där denna varit af större omfattning, kan kärandenas och målens antal

blifva mycket stort och arbetsdomstolen i förhållande därtill betungad.

För de enskilda arbetarne kan ock målens utförande hvart för sig möta

svårigheter, helst där käranden är boende å annan ort än i hufvudstaden.

Vill åter arbetarnes förening taga sig an deras sak, skulle därför erfordras

fullmakter från dem alla. Med hänsyn till dessa omständigheter synes

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.