Prop. 1913:204

('angående utvid\xad gande av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk till en överstyrelse för skolväsendet i riket',)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

1

Nr 204.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående utvid­

gande av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk till en överstyrelse för skolväsendet i riket; given Stockholms slott den 4 april 1913.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över eckle­

siastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att

dels godkänna den av departementschefen i statsrådsprotokollet för­

ordade staten för år 1914 för en för rikets skolväsen gemensam skol­ överstyrelse och de för åtnjutande av i sagda stat upptagna nya avlönings­ förmåner av departementschefen föreslagna villkoren och bestämmelserna samt för tillämpning av samma stat ej mindre medgiva, att de för överstyrelsen för rikets allmänna läroverk å ordinarie stat tillgängliga samt de å extra stat för år 1914 äskade medlen må användas för motsva­ rande ändamål inom skolöverstyrelsen, än även på extra stat för år 1914 anvisa ett belopp av 105,795 kronor;

dels ock medgiva, ej mindre att vad i kungl. kungörelsen den 18 juni 1910 angående

viss löneturs- och pensionsberäkning för medlem av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk är i berörda hänseende stadgat angående tillförordnad rektor vid allmänt läroverk eller högre lärarinneseminariet, som förordnats att vara ordförande eller ledamot i nämnda överstyrelse, även skall gälla tillförordnad rektor vid allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet eller folkskoleseminarium, vilken förordnats att vara chef för eller ledamot i skolöverstyrelsen;

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 153 käft. (Nr 204.)

1

2

än även att de av Riksdagen år 1912 av förslagsanslaget till under­

stödjande av folkbiblioteksväsendet anvisade arvodena till två biblioteks-

konsulenter inom ecklesiastikdepartementet må utgå utan hinder därav, att

sagda konsulenter fullgöra huvudparten av sitt arbete inom skolöver­

styrelsen.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas Riksdagens

vederbörande utskott, och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl.

nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Fridtjuv Berg.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 204.

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 4 april 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern S

taaff

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd, Statsråden: P

etersson

,

Schotte, Berg, Bergström, Petrén, S

tenström

,

Larsson, Sandström.

Departementschefen, statsrådet Berg anförde härefter: I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan före­

slagit Riksdagen att i avbidan på proposition rörande inrättandet av en överstyrelse för skolväsendet i riket för ändamålet beräkna å ordinarie stat ett belopp av 115,000 kronor. I det vid statsverkspropositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 14 januari 1913 omförmälde jag, att förslag i ämnet införväntades från folkunder- visningskommittén. Sedan denna i ett den 20 december 1912 dagteck- nat betänkande avgivit berörda förslag samt vederbörande yttrat sig däröver, föreligger ärendet nu i sådant skick, att detsamma kan under­ ställas Kungl. Maj:ts prövning.

Utvidgning a

överstyrel­ sen för riket

allmänna läroverk till en skolöver­

styrelse.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

A

Innan jag närmare ingår på kommitténs förslag och de däröver av­

givna yttrandena, anser jag mig böra förutskicka en kortfattad

Historisk återblick

på den utveckling, hithörande frågor tidigare haft i vårt land.

Den offentliga skolan har i vårt land från början i huvudsak vuxit

upp under kyrkans hägn, och även sedan kyrkan genom reformationen kom­

mit i beroende av staten, hava kyrkans organ i stort sett långt fram i tiden

fortfarande fått utgöra skolans styrelse. Väl har därbredvid alltsedan år

1626 kanslikollegium, och längre fram dess efterföljare, den år 1809 inrättade

och år 1833 upplösta kanslistyrelsen haft om händer inseendet över sko­

lorna. Men såsom en verklig fackmässig överstyrelse med kontrollerande

och ledande inflytande vid sidan av eller över de kyrkliga myndig­

heterna kom detta ämbetsverk icke att i regeln tjänstgöra och kunde

det knappast heller. Skolan var alltså på det närmaste förknippad med

kyrkan, och den måste bliva det, så länge dess huvudsakliga uppgift an­

sågs vara att utbilda prästämnen eller — vad folkundervisningen vidkom —

att förhjälpa ungdomen till bättre kristendomskunskap. De äldre försö­

ken att förskaffa skolorna eu verksam central överledning äro därför på

det närmaste sammanknutna med planerna på en överstyrelse för kyrkan;

den alltifrån Gustav Adolfs tid uppdykande tanken på en ecklesiastik över­

styrelse, ett consistorium general, avsåg sålunda att organisera en för

kyrka och skola gemensam ledning.

Emellertid vidgades småningom skolans uppgifter allt mer utöver de

rent religiöst-kyrkliga uppgifterna. Särskilt under 1700-talet gjordes

från skilda håll gällande, att skolan skulle tillgodose även ämbetsverken

och de borgerliga yrkena med utbildade ämnessvenner. Reformkraven

hade emellertid svårt att vinna gehör, och vid århundradets slut fram­

ställdes de därför med fördubblad styrka, samtidigt med att starka klago­

mål över skolväsendets brister förspordes. Det är därför säkerligen ingen

tillfällighet, att vid 1800-talets början en första ansats gjordes att förskaffa

vårt skolväsende en verklig, i viss mån sakkunnig överledning, nämligen

genom det år 1801 i samband med upplösningen av det gamla kansli­

kollegium inrättade kansler sgillet. Detta kanslergille bestod från början

av de tre universitetskanslererna, ärkebiskopen, kansliråden Adlerbeth och

Rosenhane samt överhovpredikanten Lehnberg, och blev senare förstärkt

med ytterligare några personer i egenskap av »korrespondenter i or­

terna». Kanslersgillet skulle bland annat hava överinseende över skolor

och akademier, underrätta sig om, hur undervisningen vid skilda läro­

5

anstalter bedrevs, övervaka, att gällande författningar efterlevdes, samt till

Kungl. Maj:t ingiva förslag om undervisningsverkens förbättring. Särskilt

anmärkningsvärt är, att denna styrelse skulle under sin ledning hava alla

undervisningsverk; det betonades, att detta var anordnat »till ernående av

ett fullkomligt sammanhang i hela uppfostringsverket och till avhjälpande

av de brister, som visade sig i detta angelägna verk och kunde härflyta

från en delad uppsikt över detsamma». Denna anordning var för övrigt

en naturlig följd av det föregående pedagogiska meningsbytets tydliga

strävan att se hela uppfostringsfrågan i ett enhetligt sammanhang, fram­

för allt från synpunkten av vikten att genom skolor av skilda typer och

utgreningar planmässigt tillgodose skilda samhällsklassers och yrkens bild-

ningsbehov.

Det behov av en gemensam överledning för hela uppfostringsverket, som

med kanslersgillets tillkomst i någon mån tillfredsställts, tog sig vid denna

tidpunkt även uttryck i ett förslag till en organisation i stort av under­

visningsväsendets styrelse. Den bekante skolmannen G. A. Silverstolpe

framförde nämligen en dylik tanke, enligt vad nyligen tillgängliga hand­

lingar utvisa, i ett till kanslersgillet år 1802 inlämnat memorial om skol-

väsendets reformerande. Han hävdade, att orsaken till all oreda inom upp-

fostringsväsendet låg i styrelsens fördelning på flera håll, på kanslerer,

biskopar och konsistorier, samt framhöll, att »för dessa åtskilliga fysiska

eller moraliska styrande personer har ingen föreningspunkt varit utstakad»,

varför hela uppfostringsverket »så till grundsatser som till författningar

blivit blott fragmentariskt». Till botande av denna brist föreslog han in­

rättande av ett kollegium för upp fostring sverken, likställt med övriga

riksens kollegier. Detta kollegium skulle bestå av akademiernas kansler

och en deputerad professor för var akademi, som årligen skulle ombytas,

samt i övrigt av »ett efter behovet lämpat antal ledamöter».

Den begynnande utveckling till bildande av en även gentemot Kungl.

Maj:t i viss mån fristående central skolstyrelse, som med kanslersgillet

förelåg, blev avbruten genom dess år 1809 timade upplösning i samband

med inrättandet av en ecklesiastik expedition och kanslikollegiets åter­

upplivande i form av kanslistyrelse. Men behovet av en sakkunnig skol­

ledning, särskilt med hänsyn till det trängande reformarbetet, var fort­

farande starkt — därom vittnar bland annat ett av Silverstolpe vid 1810

års Riksdag framlagt förslag, att statssekreteraren för ecklesiastikärenden

till sitt biträde vid undervisningsärendens behandling skulle hava två pro­

fessorer och två läroverkslärare, som alla årligen borde ombytas — och

det framtvingade snart i viss mån en tillfällig ersättning för vad kanslers­

gillet varit ämnat att bliva i de under 1810- och 1820-talen arbetande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

6

uppfästning skommittéerna, den första tillsatt år 1812 och år 1825 avlöst

av den s. k. stora uppfostringskommittén, vilken år 1828 hade slut­

fört sitt arbete. Den förstnämnda kommittén hade närmast till upp­

gift läroverkens reformerande, men även folkundervisningen blev föremål

för dess överläggningar. Den senare, »stora» kommittén behandlade i ett

sammanhang hela undervisningsväsendet och föreslog i sitt brett anlagda

betänkande från enhetliga synpunkter reformer av folkskolorna, elementar­

läroverken, universiteten och tillämpningsskolorna.

Ur den förra kommitténs arbeten och på grund av de erfarenheter, som

därunder vunnits, framkom även en första antydan till en mer stadigva­

rande ledning av reformarbetet på skolväsendets område, nämligen den

s. k. skolrevisionen. Denna institution föreskrevs i 1820 års skolordning. Den

bestod av statssekreteraren vid ecklesiastikexpeditionen, såsom ordförande,

en ständig sekreterare, en professor från något av rikets universitet samt

fyra gymnast- och skollärare, utsedda från stiften, varjämte biskoparna

hade däruti säte och stämma, när de kommo tillstädes. Skolrevisionen

skulle sammanträda vart tredje år och hade att granska från läroverken

inkomna uppgifter, betänkanden och handlingar samt att till Kungl. Maj:t

avgiva berättelse över läroverkens tillstånd och om utvägar till deras ytter­

ligare förbättring. Skolrevisionen var sålunda från början närmast avsedd

för läroverken, och dess överläggningar gällde också, de gånger den sam­

manträdde, nämligen åren 1824, 1832 och 1843, dessa. Emellertid hem­

ställde den stora uppfostringskommittén, att revisionen borde på samma

sätt granska även folkskolornas »författning och behov». Kommittén fast-

höll alltså även härutinnan vid kravet på den enhetligare behandling av

uppfostringsväsendet, som så starkt gjorts gällande i kommitténs eget ar­

bete. Denna hemställan ledde dock icke till önskad åtgärd, och skolre­

visionen kom sålunda ännu en tid framåt att tjänstgöra som en styrelse

för elementarläroverken enbart.

Emellertid visade sig den form av läroverksstyrelse, som i skolre­

visionen förelag, vara alltmer otillfredsställande. Och jämsides därmed

trängde sig folkskolan, framför allt med folkskolestadgan av år 1842, allt

mera i förgrunden och krävde, även den, ett verkligt centralt organ. Vid

skolrevisionens sammanträde år 1843 framställdes av densamma ett förslag

till organiserande av starkare central skolledning, vilket förslag närmast

tog sikte på läroverkens behov men även sades avse »det så högst viktiga

undervisningsverket i hela dess omfattning». Revisionen föreslog, att de

meddelanden angående läroverken, vilka förut insänts till revisionen för

bearbetning, nu skulle årligen lämnas till ecklesiastikdepartementet. Då

dessa meddelanden säkerligen skulle giva anledning till »ömsesidiga råd­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

7

plägningar, hem ställanden och förslag uti allt, vad läroverken rörer», kräv­ des inom departementet anordnandet av en »närmare och omständligare tillsyn» över undervisningsverket, och revisionen föreslog till den ändan inrättandet av »en särskild avdelning av ecklesiastikdepartementet med egen byråchef samt nödigt biträde av i undervisningsväsendet erfarna och kunniga män». Skolrevisionen skulle därmed ej avskaffas. Men den borde ej sammanträda oftare än vart tionde år och föreslogs få en från skolsynpunkt mer representativ och fyllig sammansättning; den skulle bestå av alla eforer, såvida de ej, »på anmälda lagliga förfall», av Kungl. Maj:t frikallades, pastor primarius i Stockholm, en professor från vart­ dera av rikets universitet samt »en från läroverken i varje stift och från Stockholms stads läroverk vald ledamot». Skolrevisionen borde själv välja sin ordförande.

Såväl förslaget om sakkunniga biträden åt byråchefen som hemställan

om skolrevisionens fortvaro i något förändrat skick giva vid handen, att härmed avsågs icke blott att anskaffa ökad arbetskraft för ärendenas for­ mella beredning inom ecklesiastikdepartementet utan även en undervis­ ningsväsendet sakligt övervakande och styrande central ledning. Förslaget upptogs icke omedelbart men togs i viss mån till utgångspunkt för ett förslag om en gemensam centralstyrelse för samtliga undervisningsverk, vilket av chefen för ecklesiastikdepartementet F. 0. Silfverstolpe år 1847 framställ­ des. Den sålunda föreslagna centralstyrelsen borde bestå av tre ständiga och tre för ett år i sänder förordnade ledamöter. Med styrka betonade förslagsställaren behovet av enhet och överensstämmelse i undervisnings­ verkens organisation. Förslaget undansköts emellertid, och Kungl. Maj:t stannade vid den mer tillfälliga åtgärden att hos Riksdagen äska ett an­ slag å 3,000 riksdaler banko för bekostande av det biträde, som komme att till skolväsendets ordnande av tillkallade sakkunniga äskas.

Två vägar voro sålunda utpekade för lösningen av frågan om en över­

ledning för skolväsendet: den ena ett inbyggande i ecklesiastikdeparte­ mentet av en byra, vilken både skulle omhänderhava ärendenas beredning och föredragning samt därjämte utöva en övervakande och initiativtagande ledning av skolväsendet, den andra den genom kanslersgillet en gång in­ slagna med en fristående, bredare organiserad styrelse.

Under den närmast följande tiden hölls tanken på en fristående cen­

tralstyrelse uppe genom vid flera tillfällen väckta motioner. Den fördes fram i form av förslag om upprättande av ett »ecklesiastikkollegium» för både kyrka och skola, vilka förslag på grund av deras vittsvävande karaktär delvis möttes av stark kritik. Under tiden avhjälptes på Kungl. Maj:ts initiativ det mest trängande behovet genom anställandet år 1856

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

av en särskild expeditionssekreterare inom departementet för handlägg­

ningen av ärenden rörande allmänna uppfostran och undervisningen. Där­

med voro de huvudsakliga riktlinjerna tillsvidare för framtiden givna.

Domkapitlen, vilka genom 1842 års folkskolestadga fått sig av staten ålagd

den närmaste tillsynen över folkskoleväsendet, fingo för de följande årtion­

dena, jämte i viss mån länsstyrelserna och den år 1860 inrättade folkskole­

inspektionen, en väsentlig andel av ansvaret för skolväsendets ledning. Och

inom ecklesiastikdepartementet ledde ärendenas växande mängd redan genom

beslut av Riksdagen åren 1860—.1862 till upprättandet av en särskild folk-

skolebyrä vid sidan av eu numera till det högre undervisningsväsendet

begränsad byrå. Därmed blev en dualism i ledningen av skolväsendets

båda huvudgrenar för lång tid fastslagen. Men en verklig ledning, om

ock med tiden allt mer otillräcklig, var dock anordnad, ty de båda byrå­

cheferna hade jämlikt sina instruktioner till uppgift både att genom in­

spektioner öva tillsyn över skolväsendet och att taga initiativ till behöv­

liga reformer.

Under de följande årtiondena hava kraven på överledning litet emellan,

ehuru på olika vägar, gjort sig gällande, och i allmänhet hava därvidlag

läroverkens och folkskolornas behov betraktats fristående från varandra.

På båda hållen har otillräckligheten i den förefintliga överledningen tagit

sig uttryck i ofta återkommande särskilda kommittéer och utredningar

med tillfälligt anlitade arbetskrafter, därvid de läroverken och folkskolorna

berörande frågorna alltid behandlats från varandra skilda.

För läroverkens del framfördes kravet på en överstyrelse med en in­

gående motivering av 1882 års läroverkskommitté. Den föreslagna styrel­

sen tänktes omfatta endast de allmänna läroverken; kommittén omnämnde

dock, tydligen under intryck av statsrådet Silfverstolpes framställning av

år 1847, alternativet med en för folkskola och läroverk gemensam över­

styrelse men sköt detta alternativ åt sidan under motivering, att kom­

mittén icke ansåg det tillkomma densamma att taga en dylik lösning

i övervägande. Förslaget lämnades för tillfället utan beaktande, men

ett par årtionden senare togs frågan ånyo upp, dels reservationsvis inom

den år 1898 tillsatta läroverkskommittén, dels i kungl. proposition vid

1904 års Riksdag, vilken Riksdag medgav upprättande av en fristående

överstyrelse för de allmänna läroverken, för vilken instruktion sedan ut­

färdades den 28 oktober samma år.

Jämsides med de sålunda slutligen med framgång krönta strävandena

att förskaffa de allmänna läroverken en verksam central styrelse löpa lik­

artade strävanden att ävenledes förstärka folkskolans ledning. I proposi­

tion till 1891 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t sålunda tillsättande av en

9

omedelbart under ecklesiastikdepartementet ställd tjänsteman med framstå­ ende duglighet och erfarenhet i folkskoleväsendet, vilken skulle tjänstgöra såsom överinspektör över folkskoleväsendet. Han skulle öva högsta inseendet över folkskoleinspektionen och själv vara inspektör över seminarierna, var­ jämte han skulle, där sådant påkallades, biträda departementschefen vid beredning av ärenden rörande folkundervisningen av uteslutande eller över­ vägande pedagogisk art och alltså i det hela inom departementet särskilt företräda den pedagogiska sakkunskapen. Förslaget föll på Andra kam­ marens motstånd, till stor del på den grund, att chefen för folkskolebyrån ansågs böra själv vara skolman och själv i huvudsak fullgöra nämnda ålig­ ganden. Men detsamma gav anledning till beviljande av anslag år 1893 till gottgörelse åt annan tjänsteman inom departementet, vilken skulle frigöra chefens arbetskraft genom att å folkskolebyrån till föredragning bereda besvärsmål och en del andra administrativa mål.

Sedan en särskild styrelse för de allmänna läroverken år 1904 in­

rättats, har frågan om ett starkare centralt organ för folkundervisningen åter gjort sig påmind. Från Sveriges allmänna folkskollärarförening har en nära nog enstämmig mening genom verkställd omröstning i denna rikt­ ning tagit sig uttryck, och det 14:e allmänna folkskollärarmötet i Gävle år 1908 har likaledes uttalat sig i samma riktning. I båda fallen har på­ yrkats en lösning i form av en särskild folkskolestyrelse, alltså med fast­ hållande av den genom departementalbyråerna en gång införda dualismen i ledningen av skolväsendets två huvudavdelningar.

Slutligen har frågan vid 1909 års Riksdag framförts i en inom Riks­

dagen väckt massmotion. I denna motion framhölls bland annat, att de organ för folkundervisningens styrelse, som för mer än en mansålder sedan kommit till stånd, visserligen varit av ovärderlig nytta men att på detta verksamhetsfält liksom på andra gällde, att vad som under en viss tid måhända varit tillräckligt för sitt ändamål kunde under en annan tid be­ finnas ej längre motsvara de då inträdda nya förhållandena samt de därpå grundade ökade anspråken. Det framhölls vidare, att chefen för den inom ecklesiastikdepartementet befintliga folkskolebyrån omöjligen kunde räcka till för utredningen av de med åren i antal starkt stigande folkskoleären- dena och att de vidlyftiga och vanskliga utredningsuppdrag, som hopats på folkundervisningskommittén, utgjorde ett särdeles påtagligt bevis för nödvändigheten av en förstärkning i folkskoleväsendets centrala ledning. I motionen påyrkades därför inrättandet av en folkskoleöverstyrelse, orga­ niserad i huvudsaklig överensstämmelse med läroverksöverstyrelsen och liksom denna ställd omedelbart under ecklesiastikdepartementet. I sam­ band med detta yrkande återupptogo emellertid motionärerna även den

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 153 höft. (Nr 204).

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Fotkunder-

visnings-

kommittén,

ehovet av en

verstyrelse.

gamla tanken på en gemensam ledning av skolväsendet. Med hänvisning

till den i Finland existerande skolstyrelsen framhöllo motionärerna såsom

riktigast, att en för både folkskolor och läroverk gemensam överstyrelse

organiserades, vilken med sin allsidigare överblick bleve i stånd att bättre

tillgodose de olika »kolarternas intressen och sörja för deras ändamåls­

enliga samverkan.

Det riksdagsutskott, till vilket motionen remitterades, tillstyrkte av­

låtande till Ivungl. Maj:t av en skrivelse i ämnet med det innehåll, motio­

närerna föreslagit. Skrivelseförslaget bifölls av Andra kammaren men

hann ej i Första kammaren slutbehandlas, till följd varav saken förföll.

Spörsmålet har emellertid, såsom jag förut antytt, upptagits av folk-

undervisningskommittén, vilken i ett detta år till Kungl. Maj:t ingivet, den

20 december 1912 dagtecknat betänkande framlagt ett utförligt motiverat

förslag till frågans lösning, därvid upptagande den i förenämnda motion

vid 1909 års Riksdag uttalade tanken på ett övervinnande av de senare

årtiondenas dualism inom skolväsendets ledning och därmed inom skol­

väsendet över huvud genom upprättande av en för folkskolor, läroverk

och därmed jämförliga läroanstalter gemensam skolöverstyrelse.

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

1. Skolöverstyrelsens behövlighet.

Jag övergår nu till frågan om det omedelbara behovet av en förstärk­

ning av folkundervisningsväsendets centrala ledning samt den lämpligaste

formen för denna förstärkning.

Redan i sitt den 20 december 1911 avgivna betänkande angående

folkskoleseminarierna har folkundervisningskommittén uttalat sig om be­

hovet av en överstyrelse för vårt folkundervisningsväsen och därom yttrat

Det är kommitténs åsikt, att om den utveckling, som inom seminarieundervis-

ningen redan är för handen och som de i det föregående av kommittén föreslagna åt­

gärderna avse att främja, skall kunna på ett lyckligt sätt fortgå och våra seminarier

kunna hålla sig i jämnhöjd med tidens fordringar, dessa läroanstalter måste bliva före­

mål för en verksammare central ledning än den, som under nuvarande förhållanden

kan komma dem till del. Då man erinrar sig, att den avdelning inom ecklesiastik­

departementet, under vilken seminarierna höra, eller folkskolebyrån, har att handlägga

ärenden från folkundervisningens hela område, måste man giva sitt erkännande åt det

intresse och den omsorg, som denna ägnat seminarierna, och finna det helt förklarligt,

om med den oerhörda tillväxten av de angelägenheter, den har att vårda, dess befatt­

ning med seminarierna icke alltid blivit så omedelbar och så ingående, som be­

hövligt varit.

Då nu seminarierna uppenbart icke bilda en tillräckligt omfattande grupp av läro­

anstalter, för att man ensamt för deras räkning skulle kunna yrka upprättandet av en.

11

särskild överstyrelse, ligger den tanken närmast att tillgodose deras behov av verk­ sammare central ledning genom en förstärkning av arbetskrafterna inom folkskolebyrån. Kommittén bar ock under ett tidigare skede av sitt arbete varit betänkt på att föreslå tillsättandet av en särskild seminarieinspektör, som vid sidan av chefen för folkskole­ byrån skulle inom departementet biträda med handläggningen av frågor rörande se- minarieväsendet.

Under senare år bar emellertid frågan om upprättandet av en överstyrelse för­

kela folkundervisningsväsendet trätt allt mera i förgrunden. Med erkännande av den förtjänstfulla verksamhet, som å ena sidan domkapitlen, å andra sidan folkskolebyrån utövat till fromma för folkundervisningen, bar man framhållit, hurusom utvecklingen på det ifrågavarande området varit så stark, att dessa organ för arbetets ledning allt­ mera befunnits otillräckliga, något som bland annat visat sig i nödvändigheten av att åt särskilda kommittéer anförtro ett växande antal ärenden, berörande än den ena, än den andra av folkundervisningens många olika sidor. Man har hänvisat till de allt­ mera stegrade anspråk, som ställas på folkundervisningen och som framkalla eu ständig följd av nya och svårlösta frågor och ytterligare öka behovet av en starkare central ledning för det hela, en ledning, varigenom den pågående och förestående utvecklingen kunde erhålla fasta riktlinjer. Man har vidare med ganska stor enighet förfäktat den åsikten, att den centrala ledningens förstärkning bör tänkas vunnen icke genom eu ökning av arbetskrafterna inom Kungl. Maj:ts kansli utan genom upprättandet av en självständig styrelse. Och man har därvid med goda skäl riktat uppmärksamheten på det önskvärda däri, att rikets hela skolväsen bleve betraktat som ett sammanhörande helt och bragtes in under en enhetlig myndighets ledning och omvårdnad.

Behovet för vårt folkundervisningsväsen av en överstyrelse torde ock numera vara

så allmänt erkänt, att det icke längre behöver med utförliga skäl ådagaläggas, kom­ mittén är för sin del livligt övertygad om dess behövlighet och delar likaledes åsikten om önskvärdheten av en gemensam och en enhetlig ledning av rikets hela skolväsen. Den vidgade uppgift, som kommittén under fortgången av sitt arbete erhållit, har icke blott givit kommittén rättighet att upptaga frågan om eu överstyrelse för folkunder­ visningsväsendet utan gjort detta för kommittén till en nödvändighet. Det är ock kommitténs avsikt att i ett senare betänkande framlägga förslag om inrättandet av en överstyrelse för vårt folkundervisningsväsen, på ett eller annat sätt ställd i samband med den överstyrelse, som redan finnes för de allmänna läroverken m. fi. läroanstalter.

1 sitt förenämnda, den 20 december 1912 avgivna betänkande an­

gående inrättandet av en överstyrelse för folkundervisningsväsendet yttrar kommittén, i anslutning till vad den sålunda tidigare uttalat, följande:

Det framgår av vad kommittén i sitt betänkande angående folkskoleseminarierna

yttrat, att kommittén haft för ögonen en sådan styrelse, som med en från eckle­ siastikdepartementet i viss mån fristående ställning förenade en viss grad av admi­ nistrativ myndighet och initiativförmåga, således ett centralt ämbetsverk med den själv­ ständighet, som tillhör övriga centrala ämbetsverk i vårt land, d. v. s. med befogenhet och skyldighet att till Kungl. Maj:t avgiva framställningar och utlåtanden i regerings­ ärenden och att inom sitt verksamhetsområde med viss beslutanderätt utöva förvalt­ ning. Den avsedda styrelsen borde följaktligen komma att till Kungl. Maj:t och till ecklesiastikdepartementet intaga i det hela samma ställning som den, läroverksöver- styrelsen intager.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

12

Den centrala ledningen av folkundervisningsväsendet ligger för närvarande, som

bekant, närmast i folkskolebyrån inom ecklesiastikdepartementet. Byråcheferna i Kungl.

Maj:ts kansli sakna emellertid till följd av sin tjänsteställning befogenhet att bringa

av dem framlagda initiativ till utförande och äga icke att utöva någon beslutande och

förvaltande verksamhet i egentligare mening. Även om folkskolebyråns arbetskrafter

erhölle förstärkning, exempelvis genom adjunktion av fackmän från undervisningens

område, skulle den därför enligt kommitténs mening näppeligen kunna fylla undervis­

ningsväsendets behov av central ledning. Att åter i förevarande hänseende åstad­

komma förändring genom att tilldela chefen för folkskolebyrån en annan och själv­

ständigare ställning än den, han nu intager, skulle helt visst allt för mycket strida

mot den ordning, som vunnit hävd inom vår statsförvaltning, för att kunna på allvar

ifrågasättas. Man hänvisas då till den utväg, som i fråga om flera andra större för­

valtningsområden redan blivit anlitad, nämligen till upprättandet av ett särskilt, under

departementet lydande, med sakkunniga krafter utrustat centralt ämbetsverk.

Behovet av en åtgärd i sådan riktning har naturligtvis framträtt starkare, i mån

som arbetsfältet vidgats och ärendenas mängd vuxit eller mera omfattande föränd­

ringar skolat genomföras. Särskilt under senare år har den centrala ledningens uppgift

ökats, dels därigenom att arbetet inom folkundervisningsväsendets gamla råmärken till­

tagit i omfattning och intensitet, dels ock därigenom att nya arbetsområden införlivats

med de förutvarande. I senare avseendet må erinras om den statsunderstödda biblio­

teks- och föreläsningsverksamheten, som till och med föranlett anställandet i departe­

mentets tjänst av vissa nya arbetskrafter.

Det är ock naturligt, att om på de allmänna läroverkens begränsade och jäm­

förelsevis enhetliga område behovet av en särskild central ledning framträtt och för­

anlett vidtagandet av verksam åtgärd, ett sådant behov ännu mera skall giva sig till

känna på folkundervisningens vidsträcktare och mindre ensartade fält.

Den nuvarande centrala ledningens otillräcklighet framträder även i det förhål­

landet, att arbetskrafter utanför Kungl. Maj:ts kansli allt mera måste anlitas för ären­

denas behandling och att eu mängd större frågor måst lämnas till utredning åt olika

kommittéer. I den i det föregående omnämnda motionen vid 1909 års Riksdag hän­

visades särskilt till det vidlyftiga utredningsarbete, som hopats på folkundervisnings-

kommittén.

En erinran om de viktigaste av de uppdrag, som nämnda kommitté erhållit, torde

vara i viss män belysande för den föreliggande frågan. Sålunda har kommittén, för­

utom sitt ursprungliga uppdrag, folkskoleseminariernas ombildning, fått sig ålagt att

utarbeta ny normalplan för undervisningen i rikets folk- och småskolor, att avgiva

utlåtande angående till Riksdagen avlämnad kungl. proposition rörande byggnad för

loikskoleseminarium, att likaledes avgiva utlåtande angående nya normalritningar för

tolkskolebyggnader samt att verkställa utredning angående folkskoleinspektionens ord­

nande. Kommitténs uppdrag har slutligen utvidgats till att avse »en fullständig om­

organisation i praktisk riktning av hela vårt folkbildningsväsen, både folkskolan, fort-

sättningsskolan, högre folkskolan, folkhögskolan och de särskilda yrkesskolorna*. Jämte

dessa mera omfattande uppgifter har kommittén haft att handlägga en del smärre

ärenden. Dessutom har till kommittén dels genom remiss från Kungl. Maj:t, dels direkt

inkommit en stor mängd framställningar från föreningar och enskilda, avseende önske­

mål beträffande undervisningen inom olika läroämnen och andra till skolväsendet hö­

rande frågor i närmare eller fjärmare samband med kommitténs huvudsakliga arbete.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

13

Alla dessa uppgifter skulle, därest eu överstyrelse för folkundervisningsväsendet

förefunnits, sannolikt helt eller delvis hava överlämnats till utredning av densamma.

Det kan i detta sammanhang erinras om de omfattande utredningar, som_ utförts av

den nuvarande läroverksöverstyrelsen och som till stor del gällt ärenden av just samma

slag som de förutnämnda till folkundervisningskommittén överlämnade. Så kunna här

nämnas utredningarna angående undervisningsplan för realskolan och gymnasiet samt

angående normalbestämmelser för läroverksbyggnader. utredningarna angående omorga­

nisation av högre lärarinneseminariet, angående provårets anordning och angående

statsunderstöd åt enskilda och kommunala läroanstalter — allt frågor av sådan om­

fattning, att därest ej på detta område eu självständig och fackmannamässig ledning

varit för handen, de' säkerligen skulle, i vidsträcktare män än nu skett, hava över­

lämnats till särskilda sakkunniga eller för ändamålet utsedda kommittéer. Om ock

naturligtvis även framgent ärenden skola komma att finnas av sådan natur, att de

för sitt förberedande kräva tillsättandet av särskilda kommittéer, torde man dock vara

berättigad att vänta, att med inrättandet av eu överstyrelse för folkundervisningsvä­

sendet behovet av kommittéer skall, vad det ifrågavarande området beträffar, högst

väsentligt minskas.

Tydligast torde behovet av en central ledning för folkundervisningsväsendet framgå

av den redogörelse, som kommittén i det följande skall lämna för det verksamhets­

område, vilket skulle bliva en sådan central ledning tilldelad. Här må tills vidare en­

dast erinras om detta områdes väsentligaste delar. I första rummet kommer all folk­

bildnings utgångspunkt och huvuddel: folkskoleväsendet, omfattande småskolan och

den egentliga folkskolan samt folkskolans överbyggnader, och i anslutning därtill ab-

normundervisningens olika anstalter. Till folkskoleväsendet sluta sig å ena sidan de

läroanstalter, som hava till uppgift att utbilda de för detsamma behövliga lärarkraf-

terna. Å andra sidan vidgar sig arbetsfältet till att innefatta den allmänna folk­

bildningen i vidsträckt bemärkelse. Hit höra de skilda grenarna av bildningsarbetet

bland de vuxna: folkhögskolan, biblioteks- och föreläsningsverksamheten samt anord­

ningar för idrott och fysisk utbildning i allmänhet.

Den utveckling på samhällslivets område, som är för vår tid utmärkande, nöd­

vändiggör mer än någonsin en kraftig verksamhet på folkundervisningens och den all­

männa folkbildningens område. Man kan ock iakttaga, att på detta område ett livligt

intresse för närvarande gör sig gällande. Men den faran föreligger, att av brist på

målmedveten och planmässig ledning de verksamma krafterna till stor del bliva utan

motsvarande gagn förbrukade och det lovande utvecklingsarbetet avstannar eller leder

till oreda och förvirring snarare än till verklig förbättring. Därför förnimmes ock nu

mera än tillförene behovet av en central myndighet, så sammansatt och utrustad, att

den kan överblicka hela arbetsrätt, sammanhålla de spridda krafterna och leda ar­

betet efter bestämda riktlinjer.

Den farhågan torde emellertid kunna komma att uttalas, att tillkomsten av eu

starkare central ledning i viss mån kan innebära en fara för att initiativ från kom­

munalt och enskilt håll kan komma att hämmas. Icke så få av de framsteg, som

under de senast gångna årtiondena gjorts på folkundervisningsområdet, äro nämligen

i första hand att tillskriva, förutom initiativ från Riksdagens sida, det arbete, som

utförts av lokala styrelser och av föreningar inom de olika lärarkårerna. Om ock den

nämnda farhågan ej bör lämnas obeaktad, hör mot densamma dock erinras, att mycket

härvid heror på beskaffenheten av de personliga krafterna inom den centrala ledningen,

Därför har kommittén låtit sig angeläget vara att i sitt förslag träffa sådana bestäm-

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 204.

14

meker, som kunna främja ett gott personval. Kommittén är ock förvissad om att,

därest lämpliga former beredas, den ökade möjlighet att vinna gehör för framträdande

önskemål, som genom en Överstyrelse erhålles, även i förevarande avseende kan fram­

kalla en sund stegring i verksamheten ute på arbetsfältet. Att frånvaron av en över­

ledning med möjlighet att utöva en sakkunnig och verksam inspektion samt att inom

olika områden taga initiativ till förbättringar håller utvecklingsarbetet i det hela till­

baka torde i varje fall vara uppenbart, liksom ock att under sådant förhållande vissa

områden kunna komma att ligga nästan obeaktade och lämnade utan tillbörlig vård

från statens sida.

Av sålunda anförda skäl har kommittén kommit till den uppfatt­

ningen, att ett bestämt behov av en förstärkning av folkundervisnings­

väsendets centrala ledning förefinnes. Det är emellertid tydligt, att sär­

skilt i vårt vidsträckta land måste jämte en central myndighet också finnas

organ för den lokala ledningen och förvaltningen. Man kunde möjligen

hava väntat, att kommittén i sammanhang med sitt nyss anförda princip­

uttalande skulle hava mera utförligt framhållit vikten jämväl av en till­

fredsställande lokalförvaltning. Så har visserligen icke skett, men av åt­

skilliga kommitténs uttalanden framgår dock tydligt, att kommittén till

fullo behjärtat angelägenheten jämväl av nödig decentralisation i fråga

om skolväsendets ledning.

Kommittén yttrar:

Tillkomsten av den ifrågavarande centralstyrelsen upphäver ingalunda behovet

på folkundervisningens område av distrikts- och lokalstyrelser. Om den centrala

ledningen för folkundervisningsväsendet till vederbörande departement i Kungl. Maj:ts

kansli ock far samma ställning som den nuvarande läroverksöverstyrelsen, blir däremot

dess ställning till flertalet av de läroanstalter, som falla inom dess verksamhetsområde,

icke så oförmedlad som läroverksöverstyrelsens till de allmänna läroverken. I all syn­

nerhet gäller detta om folkskolan, som i väsentliga avseenden är en kommunal insti­

tution med djupa rötter såväl i den borgerliga som i den kyrkliga kommunens grund.

Otänkbart är, att folkskolan skulle kunna ställas i samma omedelbara förhål­

lande till den blivande överstyrelsen som de allmänna läroverken till den nuvarande

läroverksöverstyrelsen. borst och främst äger folkskolan i de olika församlingarnas

skolråd lokala styrelser med vidsträckta befogenheter, vilka det ligger i skolans eget

intresse att bevara. Men ej nog härmed: folkskoleväsendet kräver givetvis

mellan den centrala överstyrelsen och dessa lokala skolmyndigheter mel-

laninstanser i form av distriktsstyrelser. Redan antalet av ifrågavarande läro­

anstalter och ej mindre deras karaktär av kommunala institutioner gör sådana be­

hövliga. Såsom distriktsstyrelser hava allt från tiden för folkskolans tillkomst dom­

kapitlen varit verksamma, och härtill hava sedermera i andra hand kommit länssty­

relserna och i viss mån folkskoleinspektörerna.

Kommittén har alltså framhållit behovet av både centralisation och

decentralisation, vardera givetvis på sin rätta plats. De grunder, enligt

vilka, decentrcdisationstanken enligt kommitténs mening bär genomföras i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

15

fråga om folkundervisningsväsendets huvuddel, folkskolan, framgå av föl­

jande uttalande:

Man torde kunna skilja mellan ärenden, som huvudsakligen hava ekono­

misk eller eljest i särskild grad lokal karaktär, samt ärenden av över­

vägande pedagogisk innebörd av mera allmän art.

Det är uppenbart, att den artåtskillnad, som sålunda förefinnes hos de olika­

ärendena i fråga om deras innebörd, redan i allmänhet hänvisar dem till behandling

av de olika skolmyndigheterna allt efter dessa senares sammansättning och uppgift.

Sålunda ligger det i sakens natur, att i samma mån som ett ärende genom sin

ekonomiska innebörd och sin beröring i övrigt med ortsintressena an­

knyter sig närmare till de rent lokalt individuella förhållandena, den

huvudsakliga befogenheten i fråga om ärendets behandling bör förläggas

till de lokala skolmyndigheterna och de dessa närmast överordnade di­

striktsstyrelserna, under det att å andra sidan ett starkare framträdande

pedagogiskt innehåll av mera allmän och omfattande art pekar på ären­

dets förläggande till den centrala pedagogiska ledningen.

Härtill kommer en annan ej mindre viktig och principiell synpunkt för skolären-

denas fördelning på de olika administrativa myndigheterna, nämligen den kommunala

självstyrelsens synpunkt. Den hänsyn, som måste tagas till den självstyrelse,

vilken enligt svensk samhällsordning tillkommer kommunen, leder, såsom naturligt är,

i det hela till samma fördelning som den nyss angivna, ur de olika skolärendenas natur

framgående. Såsom exempel på frågor, som i administrativt avseende framför allt äro

att betrakta från nu nämnda synpunkt, må förutom de ekonomiska frågorna nämnas

frågan om lä raranställningen.

Av vad ovan blivit sagt framgår, att endast frågor av mera allmän pedagogisk

innebörd och sålunda icke alla pedagogiska ärenden böra komma under behandling av

eller avgöras av en central ledning. Härför talar ytterligare ett skäl. Det är givet,

att eu centralisation bör genomföras på de områden och med avseende på de frågor,

där det kräves en enhetlig ledning och en på erfarenhet från vidsträcktare område

grundad sakkunskap, men å andra sidan har man att beakta vådorna av en alltför

stark centralisation. Kommittén har därför velat tillämpa decentralisationsprincipen

så långt som möjligt, särskilt på de områden, där en central skolstyrelse endast med

svårighet kan vinna inblick och där sakkunskapen redan är tillgodosedd hos veder­

börande ortsmyndigheter. Det hör sålunda tillses, att den centrala skolstyrelsen icke

i sin ledande och överinseende verksamhet hindras genom befattningen med ärenden,

som kunna handläggas av de lokala styrelserna. Det hör vidare tillses, att dessa sty­

relser icke hållas utanför de egentliga pedagogiska frågorna på ett sätt, som gör, att

deras intresse för den lokala ledningen av skolan kan lida avbräck. Eller med andra

ord, den pedagogiska sakkunskapen hör utnyttjas, där den verkligen finnes, och den

största enkelhet i det administrativa tillvägagångssättet bör eftersträvas. Den i över­

styrelsen förefintliga sakkunskapen och arbetskraften bör sparas för sådana frågor, som

verkligen stå i sammanhang med och äro av betydelse för den centrala ledningen.

Det hör påpekas, att den ovan givna fördelningen av ärendena i stort

sett sammanfaller med den fördelning av beslutanderätten i skolfrågor,

som förefinnes mellan de kommunala myndigheterna, i v det att kyrko­

stämma har att besluta i övervägande ekonomiska ärenden, medan frågor

av företrädesvis pedagogisk natur tillhöra skolrådets avgörande.

16

Vad slutligen angår den särskilda behandling, folkskoleärenden erhålla i de fall,

då besvär anföras över de lokala myndigheternas beslut, anser kommittén lämpligast,

att någon' förändring i nuvarande förhållanden härutinnan ej vidtages. Domkapitlen

och Kungl. Maj:ts befallniugshavande, vilka i dessa ärenden äro admini­

strativa domstolar, synas kommittén allt fortfarande böra handhava denna

art av skolärenden. Skulle besvär över dessa myndigheters utslag anföras hos Kungl.

Maj:t, står det naturligen Kungl. Maj:t fritt att genom remiss infordra den centrala

ledningens utlåtande, där sådant skulle anses erforderligt.

Rörande de inom distrikten förekommande skolformerna, antalet

skolor och lärarkrafter rn. in. yttrar kommittén, att de ärenden, som

angå dessa frågor, i regel hava en starkt framträdande ekonomisk sida

och i åtskilliga andra avseenden på det närmaste beröra de särskilda kom­

munernas självstyrelse.

Det bör därför — säger kommittén — icke ifrågasättas, att beträffande dessa

ärenden någon del av den befogenhet, som för närvarande tillkommer de kommu­

nala skolmyndigheterna, skulle överflyttas på den nya skolstyrelsen. Fastmera anser

kommittén, att såväl ett klokt hänsynstagande till den hos oss hävdvunna kommunala

självstyrelseprincipen och till vikten av att de kommunala myndigheternas intresse för

skolväsendet vidmakthålles som ock en nödvändig begränsning av den nya skolstyrel­

sens arbetsuppgift manar till att låta de lokala skolmyndigheternas och i andra

hand distriktsstyrelsernas befogenhet i huvudsak förbliva vid vad den i

förevarande avseende hittills varit. Besvär över de i sådant avseende fattade

besluten böra givetvis kunna anföras på det sätt och i den ordning, som gällande för­

fattningar närmare bestämma. I det fall, då besvärsmålen gå från vederbörande

distriktsstyrelse till Kungl. Maj:t, torde den centrala skolstyrelsens mening i ett eller

annat avseende böra inhämtas.

I fråga om lärarpersonalens tillsättande och entledigande uttalar sig

kommittén på följande sätt:

En annan grupp av ärenden, vilka av ålder handlagts och avgjorts av de lokala

myndigheterna, är den, som avser de vid skolorna tjänstgörande lärarnas tillsättande

och entledigande, förflyttning, tjänstgöring, disciplinära förhållanden, förening av tjänster

o. s. v. med därtill hörande frågor. Uppenbart är, att redan det stora antalet av så­

dana ärenden utgör ett nära nog avgörande skäl mot desammas överlämnande åt eu

.central ledning. Mot en sådan anordning talar dock i främsta rummet det skälet, att

densamma skulle innebära ett allt för starkt ingrepp i den befogenhet i dessa avseen­

den, som allt hitintills varit kommunerna förbehållen. Kommittén föreslår sålunda

beträffande dessa ärenden ingen ändring i nuvarande förhållanden. I de

fall, då besvär anföras i dylika ärenden, torde tillfälle kunna beredas den centrala

skolstyrelsen att, där särskilt så påfordras, få komma till orda.

Slutligen yttrar kommittén:

Beträffande uppfostrings- och undervisningsfrågor är först att erinra om den upp­

fostran, som även på skolans område kommer i främsta rummet, nämligen uppfostran

i religiöst och sedligt avseende. Med hänsyn till den övervägande vikt, som härvid

fäller på det personliga föredömet samt på skolans ordning och vad man brukar kalla

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

17

andan inom skolan, komma visserligen i fråga om denna uppfostran ännu mer än i fråga om skolans övriga verksamhet arbetet och ansvaret att vila på den enskilde lä­ raren och på de lokala skolmyndigheterna.

Av vad som nu blivit ur kommittébetänkandet anfört lärer framgå,

att den strävan att tillgodose behovet av en förstärkt central ledning, som kommittén gör gällande, är förenad med en motsvarande strävan hos kom­ mittén att fullt tillvarataga och utnyttja den andel i ledningen, som kan anförtros åt lokal- och distriktsstyrelser. För att förebygga, att den cen­ trala styrelsen skulle komma att förlora den levande förbindelsen med det verkliga skollivet och de i orterna verksamma ledande krafterna, har kommittén därjämte lagt synnerlig vikt vid folkskoleinspektionens ställning såsom förmedlande organ i detta avseende. Sålunda yttrar kommittén:

Vad folkskoleinspektionen angår är det självfallet, att dess led­

ning måste höra till en central skolstyrelses uppgifter. Den inspektion, som kommittén i annat sammanhang vill föreslå, kan icke vinna den effektivitet, som med densamma åsyftas, därest den ej sammanhålles i en central myndighets hand. Å andra sidan är det för den övervakande, ledande och främjande verksamhet, som en över­ styrelse bör utöva, ett väsentligt villkor, att överstyrelsen genom inspektörerna kommer i mångsidig och livlig beröring med skolorna ute i landet. Detta så mycket mera, som det vid skolväsendets och undervisningens anordning allestädes gäller att taga hänsyn till de lokala förhållandena och överstyrelsen förnämligast genom inspektörerna vinner en närmare kännedom om skolornas tillstånd i landets olika delar. Det är därför ock nödvändigt, ej blott att inspektörerna inför överstyrelsen redovisa för sin verksamhet utan även att överstyrelsen träder i omedelbar personlig förbindelse med inspektörerna och att ett samarbete mellan dessa och överstyrelsen kommer till stånd. Främst genom sammankomster med inspektörerna, i viss män även genom besök av vederbörande styrelseledamöter i inspektionsområdena bör överstyrelsen söka att följa inspektörernas verksamhet, tillgodogöra sig de erfarenheter, som av dem vunnits, och med ledning därav meddela dem de råd och anvisningar, som kunna vara behövliga.

Folkskoleinspektionen är emellertid icke att betrakta allenast från synpunkten äv­

en central skolstyrelses verksamhet. Om ett verkligt samarbete mellan folkskoleinspek­ törerna och den centrala styrelsen är behövligt, är ett sådant för skolväsendets bästa ej mindre av nöden i fråga om inspektörerna å ena sidan och de lokala myndigheterna samt distriktsstyrelserna å den andra. Det framgår av vad kommittén förut yttrat angående frågan om mellaninstanserna, att enligt kommitténs förslag domkapitlen även framgent skola utöva tillsyn över folkskoleväsendet, avgiva utlåtande i många av dess angelägenheter och i vissa hänseenden äga beslutanderätt i fråga om dess ledning. I överensstämmelse härmed böra då ock domkapitlen enligt kommitténs mening framgent på samma sätt som för närvarande äga tillgång till det bistånd, som folkskoleinspektörerna genom sin sakkännedom kunna giva..

Om vikten av att folkundervisningsväsendets centrala ledning icke

kommer att stelna i byråkratiska former utan ständigt hålles i levande samband med det praktiska skolarbetet anför kommittén ytterligare:

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 153 käft. (Nr 204.)

3

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

18

Den lämnade redogörelsen för överstyrelsens arbetsuppgifter giver tydligen vid

handen, att dessa uppgifters riktiga lösning förutsätter en ingående kännedom om skol­

väsendets verkliga tillstånd och behov i olika delar av landet. För vinnande av eu

dylik kännedom är det för överstyrelsen givetvis icke nog med de berättelser och andra

skriftliga framställningar, som till densamma från vederbörande inspektörer och skol­

myndigheter inkomma. Överstyrelsens ledamöter måste söka att vidmakthålla kontakten

med skolväsendet och, i den mån sådant är möjligt, genom besök på olika orter för­

skaffa sig ökad personlig kännedom om detsamma. Detta är så mycket nödvändigare,

som vårt vidsträckta land med avseende på naturbeskaffenhet företer mycket olika för­

hållanden i olika trakter och därav följande olikhet i näringsliv och sedvänjor, till

vilka vid skolväsendets bedömande och skötande hänsyn måste tagas. Att foikskole-

byråernas chefer då och då företaga resor inom olika delar av landet är även från en

annan synpunkt av betydelse. Kommittén har tidigare framhållit vikten av att ett

samarbete kommer till stånd mellan den centrala ledningen av folkskoleväsendet å ena

sidan och folkskoleinspektörerna å den andra och att för den skull en omedelbar per­

sonlig förbindelse uppehälles dem emellan. Till en del kan detta ske genom besök av

inspektörer i överstyrelsen och genom ett och annat inspektörsmöte i huvudstaden. Men

till en del måste helt visst den åsyftade förbindelsen också åvägabringas därigenom,

att vederbörande byråchefer gorå besök i inspektionsområdena för att samråda med

inspektörerna, därvid dessa lämpligen kunna gruppvis samlas till överläggning om

gemensamma angelägenheter.

Betecknande för kommitténs strävan att hävda decentralisationsprin-

eipen, så långt denna äger verklig giltighet, samt att tillgodose de av lokala

omständigheter påkallade kraven är slutligen kommitténs förslag angående

lapska skolväsendet. Härom yttrar kommittén:

Såsom synes, äger vederbörande domkapitel beträffande här ifrågavarande skolor

en alldeles speciell befogenhet, i det stora hela närmast att jämföra med den, som i

övriga delar av landet tillkommer de lokala skolmyndigheterna. Dessa bestämmelser

äro också betingade av alldeles särskilda förhållanden. Lappskoleväsendet är nämli­

gen något till sin karaktär så egenartat och erbjuder i administrativt avseende endast

i ringa grad jämförelser med skolväsendet i övriga delar av landet. De av befolkning­

ens nomadiserande levnadssätt betingade särskilda omständigheterna med avseende på

undervisning, skolarter och lärarpersonal ej mindre än det förhållandet, att lappbefolk­

ningens särskilda intressen ej lätteligen kunna bliva behörigen företrädda i skolråden,

hava knutit hela detta undervisningsväsen omedelbart till vederbörande domkapitel som

till ett slags ^ central skolstyrelse för lappmarken. Dessa säregna omständigheter, den

starka lokalfärgen över hithörande frågor och de historiska förhållandena hava också

föranlett kommittén att på hithörande område icke föreslå några förändringar i den

administrativa förvaltningen.

Där förhållandena sådant påfordra, kan Ivungl. Maj:t naturligtvis taga skolöver­

styrelsens medverkan i anspråk även för ärenden tillhörande det lapska skolväsendet,

om vars ställning och utveckling överstyrelsen bör äga kännedom, liksom ock styrelsen

för lappskoleväsendet bör av överstyrelsen och vederbörande folkskoleinspektörer erhålla

det bistånd, dessa kunna lämna.

Kttngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

19

Över kommitténs förslag hava yttranden avgivits av överståthållaräm-

betet och samtliga länsstyrelser, av domkapitlen efter vederbörande folk­

skoleinspektörers hörande, av Stockholms stads konsistorium, av överstyrelsen

för rikets allmänna läroverk, av överstyrelsen för Stockholms stads folk­

skolor, av statskontoret, av medicinalstyrelsen, av direktionen över gym­

nastiska centralinstitutet, av inspektören för sinneslöanstalterna, av direk­

tionen över institutet och förskolan för blinda å Tomteboda, av styrelsen

för förskolan för blinda i Växjö, av inspektören för dövstumundervisningen,

av direktionen över lärarnas vid elementarläroverken nya änke- och pupill­

kassa samt av styrelsen över civilstatens pensionsinrättning. Därjämte

hava framställningar i särskilda hänseenden inkommit från samtliga bi­

skopar med undantag av biskop Tottie samt från centralstyrelsen för all­

männa svenska prästföreningen. Jag skall nu lämna en sammanfattning-

av vad dessa myndigheter haft att säga i nu omhandlade hänseende.

Mot kommitténs framställning i fråga om behovet av en central

ledning för folkskoleväsendet hava de flesta Kungl. Maj:ts befallnings-

havancle ej haft något att anmärka. Kungl. Maj:ts befallningshavande i

Kalmar, Älvsborgs, Jämtlands och Västernorrlands län hava intet att er­

inra i anledning av förslaget. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stock­

holms, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Kopparbergs och Gävleborgs län hava ej heller haft något att anmärka, enär

förslaget ej innebure någon ändring i Kungl. Maj:ts befallningshavandes

befogenhet med avseende å folkskoleväsendet. Behovet av en överstyrelse

för folkskoleväsendet framhålles särskilt av ett par länsstyrelser. Så er­

inrar Kungl. Majrts befallningshavande i Norrbottens län, hurusom den

utveckling på folkundervisningens område, som de senare åren haft att

uppvisa, krävde upprättande av eu särskild central myndighet för folkunder­

visningsväsendet, och Kungl. Majrts befallningshavande i Södermanlands län

finner behovet av en enhetlig ledning av folkskoleväsendet och dess .ut­

veckling påkalla inrättande av en överstyrelse. En förstärkning av den

centrala ledningen finner Kungl. Majrts befallningshavande i Skaraborgs

län av behovet påkallad; denna lednings uppgifter hade under de senaste

årtiondena högst väsentligt ökats och krävde helt visst en vida mera om­

fattande och kraftig organisation, än som stode att finna uti den inom

ecklesiastikdepartementet inrättade folkskolebyrån, på vilken denna ledning

för närvarande kunde sägas i huvudsak vila. Behovet av en central led­

ning i den av kommittén föreslagna formen vitsordas vidare av Kungl.

Majrts befallningshavande i Hallands och Västerbottens län.

Kungl. Maj'-ts "Nåd. Proposition Nr 204.

Myndig­

heterna.

Tillstyr­

kanden.

20

Även bland domkti pitlen framhålla flera behovet av eu överstyrelse*

Domkapitlet i Linköping har intet att erinra mot förslaget. Likaså säger sig

domkapitlet _ i Göteborg ej hava något att i stort sett invända mot det av

kommittén föreslagna inrättandet av en överstyrelse för folkundervisningen.

Domkapitlet i Visby anser, att tiden kräver större enhet i behandlingen

av folkskoleärendena, ån som genom den närvarande organisationen kunde

åstadkommas, men känner sig tveksamt, huruvida ej en tidsenlig ombild­

ning och utveckling av den befintliga folkskolebyrån hade med mindre

kostnad kunnat föra till målet; då emellertid motsvarighet till om­

organisationen av de allmänna läroverken syntes allmänt anses berättiga

folkskolans män till ernående av den av dem åtrådda överstyrelsen för

folkskoleväsendet, ansåge sig domkapitlet icke böra avstyrka inrättandet

av en sådan. . Domkapitlet i Västerås, som emellertid yrkar uppskov, säger

det vara ostridigt, att med den storartade och mångsidiga utveckling, som

folkskoleväsendet i vårt land under de senaste årtiondena vunnit, eu

starkai e central ledning för detsamma vore av nöden. Domkapitlet i

Kalmar vill ej bestrida gagnet av en särskild överstyrelse för folkskolan.

Stockholms stads konsistorium säger sig gärna vilja erkänna behovet av en

central ledning av rikets folkskoleväsen. Ett sådant behov kunde kon­

stateras redan av det sätt, på vilket folkundervisningskoinmittén själv ar­

betat under de snart sju år, den varit i verksamhet, och alltfort måste ar­

beta. Ty utom sin egentliga uppgift hade den ej blott fått sig anförtrott

att besvara den ena remissen efter den andra utan även ansett sig böra

taga initiativ, varpå just det nu föreliggande förslaget utgjorde ett bevis;:

»med andra ord», fortsätter konsistoriet, »kommittén hade i vissa av­

seenden faktiskt fungerat som ett centralt ämbetsverk, till en god del med

samma uppgifter som den tilltänkta skolöverstyrelsen».

Av de domkapitel, som avstyrka nu föreliggande förslag, framhålla dock

några uttryckligen behovet av en central ledning. Så säger sig domkapitlet i

Uppsala i likhet med kommitterade finna, att" den livliga verksamheten på

folkundervisningens och den allmänna folkbildningens område krävde en

målmedveten och planmässig ledning ävensom att den utveckling, som ägde

rum och komme att äga rum, behövde just en förstärkning av den centrala

ledningen. Domkapitlet i Luleci anser sig böra för sin del obetingat vits­

orda behovet av en central ledning av folkundervisningsväsendet och säger

sig härutinnan vara fullt ense med kommittén. Domkapitlet säger sig

nämligen anse inrättande av en centralstyrelse för ledningen av folkupp-

lysningsarbetet i stort sett och såsom avseende den ojämförligt större

delen av det uppväxande släktet i vårt land vara nödigt och fämpligt.

Med de ökade anspråk, som utvecklingen i allt högre grad ställde på folk­

Kungl. Maj:ts Xåd. Proposition Nr 204.

21

skolan, hade kravet på eu sådan styrelse kommit att ingå i det allmänna medvetandet, ett förhållande, varpå genomförandet av ett förslag i ämnet torde kunna ganska tryggt byggas. Huru det än, fortsätter domkapitlet, förhållit sig med den hittillsvarande ledningen av folkskoleväsendet, och om än dettas synnerligen raska utveckling i varje fall borde till god del tillskrivas densamma, läte sig ej förnekas, att denna ledning lidit av eu betänklig brist på enhetlighet och förmåga av överskådande samt egent­ ligen även saknat befogenhet att taga initiativ beträffande folkskolevä­ sendet i dess helhet. Nödvändigheten av att tillskapa en planmässig led­ ning, mäktig av fruktbärande och målmedvetet initiativ, syntes domka­ pitlet också kunna kännetecknas såsom den föreslagna överstyrelsens främsta och egentliga tillvareisegrund.

Åtskilliga domkapitelsledamöter hava reserverat sig mot vederbörande

domkapitels avstyrkande beslut och tillstyrkt förslaget i dess helhet. Så hava lektor Carlsson i Strängnäs domkapitel och lektor Zetterqvist i Växjö domkapitel uttalat sig till förmån för förslaget. Professor Herner i Lunds domkapitel betonar gagnet av den föreslagna överstyrelsen. I samma riktning uttalar sig lektor Mattsson i Västerås domkapitel. Lektor Fehr i Strängnäs domkapitel tillstyrker förslaget, under framhållande att han funne den föreslagna överstyrelsen önskvärd såsom innebärande en sak­ kunnig högsta ledning även av folkundervisningen.

Överstyrelsen för rikets allmänna läroverk uttalar, att densamma från

de synpunkter, ur vilka den under sin verksamhet haft tillfälle bedöma spörsmål av föreliggande art, funne sig kunna i allmänhet biträda den uppfattning, som läge till grund för förslaget.

överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor ansluter sig likaledes till

vad kommittén uttalat rörande behovet av en överstyrelse för vårt folk­ undervisningsväsen och säger sig vara förvissad om att en dylik i hög- grad skulle främja den svenska folkskolans utveckling. Särskilt skulle landsbygdens folkskolor härigenom erhålla en på många håll behövlig upp­ ryckning, men även för landets folkundervisning i det hela skulle givetvis en överstyrelse bliva till stort gagn och ej minst för ledningen av folk- skoleseminarierna, vilkas reformering nu vore föremål för statsmakternas omprövning.

Av de 44 folkskoleinspektörer, som yttrat sig över förslaget, hava 23

uttalat sig i tillstyrkande riktning, under det 21 antingen avstyrkt för­ slaget eller yrkat uppskov med dess realiserande. I de tillstyrkande ytt­ randena framhålles mer eller mindre utförligt behovet av en överstyrelse för folkskoleväsendet. Så erinrar tillförordnade folkskoleinspektören i Sträng­ näs stift C. Granér, att en central ledning för vårt folkundervisnings­

Kungl. Maj:ts Kåd. Proposition Nr 204:.

22

väsende vore oundgängligen nödvändig för vinnande av större enhetlighet

och planmässighet i arbetet för folkskolans utveckling och att enligt hans

förmenande en sådan anordning i avsevärd grad skulle bliva till gagn

icke blott för folkskolan utan även för hela vårt bildningssträvande. I

liknande riktning uttala sig tillförordnade folkskoleinspektören i Uppsala

ärkestift M. Granér och folkskoleinspektören i Luleå stift V. Karnell. Folk­

skoleinspektören i Luleå stift F. Svedberg framhåller, hurusom den ut­

veckling, som den egentliga folkskolan i vårt land ernått, ej mindre än de

många under senare år nytillkomna grenar av folkbildningsarbetet, vilka

ehuru till väsen och ändamål samhöriga ännu saknade enhetlig ledning,

länge gjort detta behov synnerligen kännbart. Inrättande av en översty­

relse med den omfattning och med de arbetsuppgifter, som i betänkandet

föreslagits, måste enligt hans mening därför betraktas såsom en av ut­

vecklingen själv framtvingad reform, vars genomförande icke utan skada

för hela vårt undervisnings- och folkbildningsväsen längre kunde uppskjutas.

Att utvecklingen på folkundervisningens område kräver en enhetlig ledning,

påpeka även folkskoleinspektörerna i Karlstads stift J. Renvall oclT i Härnö­

sands stift E. Erikson. Folkskoleinspektören i Uppsala ärkestift E. West-

berg anser de nuvarande organen för folkundervisningens ledning ej längre

vara tillfyllest, i den mån folkundervisningen blivit en samhällsangelä­

genhet av så omfattande art, som vår tid med dess raska utveckling på

alla områden gjort den till. Att inrättandet av en överstyrelse måste

bliva till väsentligt gagn för folkbildningen framhålles av folkskoleinspek­

tören i Strängnäs stift J. V. Jonsson, och folkskoleinspektören i Skara stift

E. Torell anser en enande kraft vara behövlig och den föreslagna över­

styrelsen väl skola fylla sin uppgift såsom sådan. Folkskoleinspektören i

Härnösands stift P. Holmvall framhåller, att en förstärkning av den nu­

varande centrala ledningen är av behovet påkallad och att, därest denna

förstärkning icke kunde ske inom ecklesiastikdepartementet genom folk-

skolebyråns utvidgning, den lämpligast syntes böra åstadkommas genom

upprättande av en överstyrelse. Folkskoleinspektörerna i Uppsala ärkestift

N. J. Jtonsson och i Skara stift K. Karlgren och E. Jungner förklara sig

vara övertygade om behovet av en överstyrelse genom den av kommittén

givna motiveringen. Kommitténs förslag godkännes och tillstyrkes utan

någon utförligare motivering av folkskoleinspektörerna i Linköpings stift

H. Ulander, i Växjö stift J. A. Franzén och G. Lefjler samt i Karlstads

stift 0. A. Gunnelius. Folkskoleinspektören i Visby stift G. Kellströrn

uttalar som sin mening, att visserligen ur synpunkten av folkundervis­

ningsväsendets pedagogiska ledning goda skäl synas vara anförda för be­

hovet av en central myndighet, åt vilken denna ledning kunde anförtros,

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

23

liksom ock att detta behov hos folkskolans lärarkår kommit till uttryck,

men att dock vissa farhågor med anledning härav kunde yppas.

Några av de folkskoleinspektörer, som på av dem anförda skäl an­

tingen avstyrkt förslaget eller yrkat på dess omarbetande, hava likväl ut­

talat sig för behovet av en central styrelse på ifrågavarande område. Så

säger folkskoleinspektören i Linköpings stift H. Falk, att många skäl av

såväl historisk som pedagogisk art av kommittén förebragts, vilka syntes tala

för upprättandet av en dylik överstyrelse, och framhåller tillika, att han

icke principiellt ogillar kommitténs tanke om behovet av en överstyrelse

för folkskolan. Samtliga fem folkskoleinspektörerna i Västerås stift, vilka

avgivit gemensamt utlåtande, förklara sig anse en verklig centralledning

för skolväsendet vara av behovet påkallad, och folkskoleinspektören i Lunds

stift Th. Brandt anser det ej kunna förnekas, att en central myndighet

av den art, som föreslagits, kunde hava en uppgift att fylla. Folkskole­

inspektören i Luleå stift J. Sunneman framhåller, att utan tvivel enhet­

lighet i ledningen, administrationen och övervakandet av hela folkundervis­

ningsväsendet i riket måste betraktas såsom synnerligen önskvärd och

särskilt i formellt-organisatoriskt avseende behövlig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands,

Gottlands, Uppsala och Örebro län samt öv er ståthällar ämbetet uttala sig i

avstyrkande riktning. Motiveringen hänför sig i huvudsak till ett för­

nekande av behovet av en reform på ifrågavarande område på sätt av

kommittén föreslagits, liksom ock till ett påpekande av vådorna av en allt

för stark centralisering av hithörande ärenden. Det framhålles vidare, att

vad man velat vinna genom en överstyrelse skulle kunna uppnås på annan

väg, såsom genom ett periodiskt sammanträdande råd, eventuellt i för­

bindelse med en eller flera överinspektörer. Så yttrar Kungl. Maj:ts be­

fallningshavande i Jönköpings län:

Hittills hade tillsynen över folkskoleväsendet handhafts av domkapitlen, vad an-

ginge folk- och småskolorna närmast genom folkskoleinspektörerna. Beträffande det sätt,

varpå domkapitlen utfört detta sitt värv, syntes inga befogade anmärkningar kunna

framställas. Det hade visserligen framhållits, att domkapitlen på grund av sin organi­

sation ej skulle vara lämpliga att handhava folkskoleväsendet, men det syntes vara

huvudsakligen från lärarhåll, som detta gjorts gällande. De folkskoleärenden, som

enligt förslaget skulle tillhöra den föreslagna överstyrelsens handläggning, syntes ej vara

av beskaffenhet att ovillkorligen böra centraliseras. Sålunda syntes folkskoleinspektionen

kunna handhavas på sätt nu ägde rum, varjämte läroplanen för skolorna och under-

visningsordningen syntes kunna prövas och fastställas av domkapitlen. Enligt kom­

mitténs förslag skulle skolöverstyrelsen beträffande folk- och småskolorna till en del-

erhålla samma funktioner som domkapitlen. Det syntes ej vara lämpligt, att befatt­

ningen med skolorna på så sätt uppdelades, och särskilt domkapitlens ställning till

Kungl. Moj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Avstyr­

kande!].

24

skolorna syntes bliva svår, om den föreslagna överstyrelsen komme till stånd.

Vad

den ena myndigheten ansåge lämpligt ogillades kanske av den andra, och det syntes

kanske mången. gång för lärarna, skolråden eller församlingarna vara svårt att veta,

till vilken myndighet de i skolfrågorna skulle vända sig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län yttrar:

Tillkomsten av läroverksöverstyrelsen hade utan tvivel i hög grad stärkt kravet

på inrättande av eu central styrelse för folkskoleväsendet. Analogien vore emellertid i

själva verket allt annat än bevisande. Till stöd för yrkandet om läroverksöverstyrelsens

inrättande hade åberopats egentligen skapandet av realskolexamen, önskvärdheten att

koncentrera tillsättningen av ämneslärare samt behovet av ökade krafter för inspektion

över läroverken. Det syntes ej närmare behöva utföras, huru ringa motsvarighet till

läroverksöverstyrelsens nämnda och närstående funktioner kunde förekomma hos en

% överstyrelse för folkundervisningsväsendet. Särskilt ville Kungl. Maj:ts befallningshavande

påpeka, att medan önskan att från domkapitlen till en central myndighet överflytta

handhavandet av lärartillsättningsfrågor helt säkert utgjorde ett starkt motiv för läro­

verksöverstyrelsens inrättande, en sådan koncentrering ej kunde ifrågasättas beträffande

folkskollärare, vilka valdes av kommunala myndigheter. Kungl. Maj:ts befallningshavande

ville emellertid ej bestrida, att den föreslagna överstyrelsen skulle kunna få tillräckligt

mycket att göra. Möjligheten av studier och specialisering vore så obegränsad, att

man knappast kunde tänka sig eu central myndighet, som skulle behöva sakna syssel­

sättning. Härigenom uteslötes dock ej, att det i detta fall syntes böra tagas i över­

vägande, huruvida ej det föreliggande behovet egentligen gällde eu rådgivande myndig­

het, och om ej detta behov bäst fylldes genom ett periodiskt sammanträdande råd,

eventuellt i förbindelse med en eller liera överinspektörer, som hade att efter hand på

ort och ställe taga kännedom om förhållandena. I denna uppfattning bestyrktes Kungl.

Maj:ts befallningshavande därav, att kommittén såsom bevis för den föreslagna över­

styrelsens behövlighet åberopade, att en mängd frågor måst tid efter annan lämnas

till utredning åt olika kommittéer, samt att kommittén själv efter hand erhållit ett så

vidsträckt uppdrag. Slutligen ville Kung!. Maj:ts befallningshavande såsom en allmän

erinran framhålla, att medan läroverksöverstyrelsen väsentligen ersatte vissa förut­

varande skolmyndigheter, komme detta ej att bliva fallet med folkskoleöverstyrelsen

samt att i följd härav antalet myndigheter och instanser på folkskoleväsendets område

skulle ökas, vilket illa överensstämde med kravet på förvaltningens förenkling. Så

mycket mindre kunde då underlåtenheten att upprätta en folkskoleöverstyrelse, organi­

serad som läroverksöverstyrelsen, anses häntyda på underskattande av folkskolans be­

tydelse eller innebära något för densamma eller dess målsmän nedsättande.

Såsom ovan nämnts, framhålles behovet av en överstyrelse utav några

domkapitel, som dock i övrigt på anförda skäl ej ansett sig böra tillstyrka

förslaget, sådant det föreligger. Behovet av en central ledning bestrides

däremot principiellt av domkapitlen i Karlstad och Härnösand. Så säger

domkapitlet i Karlstad, att det syntes, som vore en huvudgrund för kom­

mitténs förslag att inrätta ett nytt stort ämbetsverk med fyra byråer för

folkskoleärendens behandling att söka i tillkomsten av överstyrelsen för

rikets allmänna läroverk.

Kungl. Majds Råd, Proposition Nr 204.

25

Det kunde ännu icke sägas vara av erfarenheten ådagalagt, anför domkapitlet,

att koncentrationen av läroverkensledning till en centralstyrelse i den omfattning, som nu skett, verkligen gagnat läroverken. Förhållandena vore för övrigt ganska olikartade för att vara fullt jämförliga: läroverken stode direkt och till hela sin inrättning under statens omedelbara vård, under det folkskolorna väsentligen vore och även efter kom­ mitténs klart uttalade uppfattning alltjämt måste förbliva nära förbundna med för­ samlingarna och kommunerna i både ekonomiskt och administrativt hänseende. Dom­ kapitlet ansåge därför, att frågan borde självständigt för sig undersökas med hänsyn till behovet av en sådan centralstyrelse som den föreslagna och det gagn, man därav ansåge sig kunna vänta. Yad behovet i fråga anginge funne domkapitlet detta inga­ lunda med någon i saken själv liggande kraft hava gjort sig förnimbart.

Domkapitlet i Härnösand förklarar sig ej kunna finna några skäl, som

motiverade ett så grundligt brytande med det historiska sammanhanget och särskilt den för hela vårt folkliv betydelsefulla nära förbindelsen mellan folkkyrka och folkskola. I Lunds domkapitel yttrar biskop Billing, att kommitténs bevisföring för behövligheten av en överstyrelse ej vore över­ tygande, och han säger sig vara förvissad om att en sådan överstyrelse ej vore av nödvändigheten påkallad. Med biskop Billing instämma i allt väsentligt domprosten Pjännenstill samt professorerna Aurelius och Holmqvist. Dom­ kapitlet i Uppsala, vilket visserligen, såsom ovan sagts, förklarat sig anse behovet av en förstärkning av den centrala ledningen påkallad, säger sig dock ej vara övertygat om nödvändigheten av den överstyrelse, som nu föreslagits. Domkapitlet i Växjö jämför den föreslagna överstyrelsen när­ mast med ett permanent samfund eller sällskap lör diskussion av pedago­ giska frågor, vilket såsom sådant har att framlägga förslag till skolväsen­ dets utveckling. Domkapitlet förmenar, att det kunde starkt ifrågasättas, huruvida en sådan institution skulle verka så särdeles välgörande. Väl vore det sant, att stagnation vore något skadligt på skolväsendets liksom på andra områden, men det vore lika visst, att allt lör täta förändringar skulle verka i hög grad fördärvligt, och man kunde befara, att den ifråga­ satta överstyrelsen, för att ådagalägga behovet och värdet av att den vore till, ideligen skulle komma fram med nya projekt. Domkapitlet i Luleå, vilket, såsom ovan sagts, förklarat sig principiellt fullt ense med kom­ mittén om behovet av en central ledning av folkskoleväsendet, har yttrat bland annat, att domkapitlet ansåge förslaget ej uppbäras och utfyllas av nu rådande lagstiftning och förhållanden i övrigt med avseende a. folk­ skoleväsendet, men väl kunna betecknas såsom ett betydelsefullt framtids­ mål, lämpligt att förverkliga när staten iklädde sig mera vidsträckta för­ pliktelser gentemot folkskolan.

Förutom nu anförda yttranden, vilka mer eller mindre direkt för­

neka behovet av en överstyrelse för folkskoleväsendet, framhållas såväl

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 153 höft. (Nr 204.)

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

26

av nu anförda domkapitel som av de övriga domkapitel, vilka avstyrka

förslaget eller yrka på ytterligare utredning, vissa synpunkter avsedda att

utgöra argument emot det av kommittén framhållna behovet av en ändring

i fråga om den centrala ledningen.

Domkapitlet i Härnösand finner, att den ofantligt glädjande och

lovande utvecklingen av vårt folkskoleväsende under nuvarande ledning ej

talade om någon styvmoderlig behandling eller ogynnsamma livsvillkor under

det skede, som varit; den jämförelsevis stora frihet, varunder folkskolorna

vuxit så kraftigt, talade däremot varnande om för mycket åtstramade,

ämbetsmässiga band och stadgar. Samma synpunkt föreligger även i ut­

låtanden från domkapitlen i Karlstad och Kalmar. Biskop Rodhe, som

reserverat sig mot Göteborgs domkapitels tillstyrkande beslut, avstyrker

förslaget under framhållande av samma synpunkt, enär nämligen mot det

sätt, varpå vårt lands folk- och småskolor hittills varit ledda, icke i stort

sett några verkligt grundade anmärkningar blivit framställda utan det

fastmer måste erkännas, att vårt skolväsende under denna ledning varit

statt i alltjämt fortgående utveckling.

Vådorna av en för stark centralisering framhållas såsom huvudskäl

mot den föreslagna överstyrelsen av domkapitlen i Härnösand, Strängnäs,

Kalmar, Skara, Växjö, Karlstad och Västerås. Biskop Kuling i Lunds

domkapitel förklarar sig hava mycket ringa tilltro till stark centralisering.

Sådant passade allra minst för ett land sådant som Sverige, där det ena land­

skapets behov och möjligheter vore så väsentligt olika det andras. Så icke minst be­

träffande folkskoleundervisningen, något varom redan det vittnade, att vi redan hade

15 olika skoltyper. Uniformitet på detta område kunde ej uppnås och borde ej efter­

strävas. Men att eu överstyrelse åtminstone skulle frestas till att söka åstadkomma

erg sådan, syntes ligga i sakens natur. Biskopen säger sig förutse, huru mycket miss­

nöje härav skulle framkallas i de flera tusende församlingarna.

Domkapitlet i Karlstad anser, att det arbete, som enligt förslaget

skulle åligga överstyrelsen, vore av så växlande art, att eu stor del därav

föga lämpade sig för en central byråmässig styrelses behandling.

Eu styrelse vore t. ex. knappast det lämpligaste forum för utredande av peda­

gogiska principfrågor; det gjorde den pedagogiska framstegsmannen, den åt uppfostrings­

väsendet ägnade litteraturen och de debatterande fria mötena bättre. Anordnandet av

utställningar och åtskilligt annat borde lämnas åt enskilt, föreningsmässigt eller kom­

munalt initiativ icke minst borde sådan verksamhet, som övades i allmänt humant

välgörenhetssyfte, icke läggas under ämbetsverk.

Biskop Billing i Lunds domkapitel säger sig frukta, att överstyrelsen

skulle bliva ett slags »reformationskollegium».

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

27

En dess uppgift, och kanske den viktigaste, skulle bliva att uttänka och frambära

reformförslag. Biskopen sade sig ej tro mycket på dylika efter allmänna pedagogiska principer av en styrelse framburna reformyrkanden. Det hände lätt, att de komme att sakna fäste i föreliggande verklighet, huru väl de än måtte taga sig ut i ett peda­ gogiskt system. Och föranledde de till experimenter i praxis, vållade de skada, var­ om erfarenhet ej saknades.

Av de 21 folkskoleinspektörer, som yrkat uppskov eller förnyad ut­

redning eller ock helt och hållet avstyrkt förslaget, bestrides ej uttryckligen det av kommittén framhållna behovet av en överstyrelse. De avstyrkande utlåtandena äro grundade på motiveringar, som i huvudsak överensstämma med de av vissa domkapitel anförda. Jag anser mig i detta sammanhang böra nämna, att av de 13 folkskoleinspektörer, som innehava inspektörs- befattningen såsom huvudsyssla, 10 uttryckligen tillstyrkt förslaget, därvid emellertid en inspektör ansett lyckligast, om den centrala ledningen kunde förläggas till en utvidgad folkskolebyrå inom ecklesiastikdepartementet, varemot 1 inspektör icke yttrat sig i frågan och 2 inspektörer avstyrkt förslaget.

Såsom av det föregående framgått hava emellertid många av de myn­

digheter, vilka motsatt sig folkskoleväsendets centraliserande genom in­ rättandet av en skolöverstyrelse, i stället bestämt uttalat sig för samma centraliserande på annat sätt, nämligen genom en förstärkning av folkskole-

byrån i ecklesiastikdepartementet. Så Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Örebro län, domkapitlen i Luleå, Karlstad, Härnösand, Kalmar och Västerås. I samma riktning hava ock folkskoleinspektörerna Strömberg, Brandt och Nordlander uttalat sig.

Domkapitlet i Luleå yttrar:

Frågan om folkskolebyråns omorganisation att tjäna som centralstyrelse både bort

erhålla ett närmare skärskådande. Utrustad med sakkunniga konsulenter och överinspek­ törer med rätt att företaga utredningar och framkomma med initiativ samt eventuellt även med ett lekmannaråd kunde helt visst folkskolebyrån utvecklas att bliva en in­ stitution av synnerligen fruktbärande betydelse för folkundervisningens framtid.. Ge­ nom en sådan anordning skulle även oklarhet, olägenheter och slitningar i administra­ tionen, vilka kunde bliva förenade med en särskild överstyrelse i dess förhållande till mellaninstanserna, undvikas. Oklarheten gällde folkskoleinspektörernas ställning och olägenheterna kunde föranledas av centralstyrelsens egendomliga ställning till mellan­ instanserna —- domkapitlen och länsstyrelserna. Folkskoleinspektörerna skulle tydligen lyda under såväl respektive domkapitel som överstyrelsen samt avgiva berättelser och framställa yrkanden eller önskemål till båda myndigheterna. Och dessa sistnämnda skulle i sin ordning vidtaga på grund därav såsom nödiga ansedda åtgärder. Över­ styrelsen vore då hänvisad till förhandlingens väg, under det att domkapitlen och Kungl. Maj:ts befallningshavande kunde i mån av fog ålägga skoldistrikt att verkställa påyrkade förbättringar. För vinnande av enhetlig påverkan på skoldistrikten nödgades då överstyrelsen hänvända sig till mellaninstanserna (en direkt kommunikation kunde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

28

Departe­

mentschefen.

ju även vara lämplig, men synbarligen endast i undantagsfall). Om mellaninstansen —

som i detta fall knappast gjorde skäl för namnet — med kännedom om vederbörande

kommuns begränsade tillgångar eller av andra hänsyn icke kunde helt eller delvis fästa

avseende vid överstyrelsens erinrmgar, kunde lätteligen misstro eller slitningar göra sig

gällande. Överstyrelsen ägde icke heller besvärsrätt och stode sålunda i själva verket

maktlös. Likaledes om folkskoleinspektörs yrkanden icke vunne bifall, men han, sin

tydliga plikt ^ likmätigt, förde dem vidare till överstyrelsen och denna funne yrkandet

befogat. I båda fallen löpte mellaninstanserna fara att inför den summariskt bedö­

mande allmänheten framstå såsom icke befordrande en av överordnad myndighet nödig

befunnen utveckling, varigenom åter auktoriteten vedervågades. Det behövde ej sägas,

att dylika slitningar kunde uppstå även under de bästa uppsåt och förutsättningar hos

alla parter om ett gott och enigt samarbete till det allmännas fromma. Möjligheterna

till slitningar läge utanför det individuella uppsåtet och vore att söka i den uppenbara

oformligheten därutinnan, att underlydande myndigheter vore utrustade med befogen­

heter, som den på samma område överordnade saknade. Att icke heller folkskolein­

spektörernas ställning under slika förutsättningar kunde bliva behaglig vore redan an-

fyff och säde sig självt. Och skriftväxlingen med två överordnade myndigheter kunde

därjämte bliva för dem synnerligen betungande och hindrande för själva inspektions­

verksamheten. Anledningar till olägenheter av sålunda angiveri art skulle icke behöva

förekomma, därest folkskolebyrån förändrades att tjäna enahanda ändamål som den

tilltänkta centralstyrelsen. Dennas huvudsakliga uppgift, som i allt fall måste bliva

den ytterst betydelsefulla att vara rådgivande och förslagsställande inför Kungl. Maj:t,

att utöva överinspektion och utarbeta normerande bestämmelser för folkundervisningens

verksamhet och utveckling, syntes givetvis också med framgång kunna påläggas en

ändamålsenligt inrättad folkskolebyrå och, även om någon mindre del av de syften,

överstyrelsen ansetts böra fylla, ej lika lämpligt kunde övertagas av samma byrå, upp­

vägdes detta därav, att i stället väsentliga olägenheter av principiell art, som kunde

förorsakas av .en särskild styrelse, undvekes. Domkapitlet tilltrodde sig emellertid ej

att, innan möjligheten och lämpligheten av en sålunda förändrad anordning för folk­

skolans ledning blivit närmare undersökt, uttala någon bestämd åsikt i frågan, utan

hade allenast velat framhålla, att en undersökning härutinnan förtjänade att göras,

detta så mycket hellre, som en dylik anordning skulle synnerligen väl överensstämma

med. de principer, som ansetts böra läggas till grund för en förestående allmän omor­

ganisation av statsdepartementen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Innan jag närmare utvecklar min egen mening om behovet av en

överstyrelse för folkundervisningsväsendet, anser jag mig till en början

böra betona, att det här gäller en förstärkning av folkundervisningsväsen­

dets centrala ledning, ej ett första upprättande av en sådan ledning. En

central ledning för folkundervisningsväsendet finnes nämligen redaiy något

som vid övervägandet av den föreliggande frågan måste strängt fasthållas,

i fall omdömet icke skall komma alldeles in på villospår.

Jag har ansett mig hava särskilda skäl att betona detta. Att döma av

en del av de inkomna utlåtandena kunde det nämligen se ut, som om

frågan vore: centralisation eller decentralisation. Här gäller enligt min

o

Ö

29

mening icke något antingeneller, utan ett bådeoch, och det fram­ går oförtydbart av vad jag förut anfört ur folkundervisningskommitténs betänkande, att detta även varit kommitténs uppfattning.

Vissa sidor av skolans undervisnings- och uppfostringsarbete måste

givetvis överlämnas åt det personliga eller det lokala bestämmandet, dels åt lärarna, dels åt målsmännen och deras representanter. Det förra blir en följd redan av uppfostrings- och undervisningsarbetets egen natur, det senare av den hänsyn, som måste tagas till kommunernas hävdvunna själv­ styrelse på här ifrågavarande område, en självstyrelse som bland annat medför det goda, att de av de olika landsdelarnas olika förhållanden be­ tingade särkraven på undervisningen kunna vinna tillbörligt beaktande. Här kräves ett klokt utnyttjande av det intresse och de erfarenheter, som äro för handen hos de lokala myndigheterna och framför allt hos de sär­ skilda skolornas lärarpersonal. Hänsyn måste även tagas till vissa frågors speciella art, vilken icke medgiver, att desamma dragas upp till en mera central och därför ock i många fall för ortsförhållandena mera främmande ledning.

Andra frågor rörande undervisnings- och uppfostringsarbetet åter äro

till sin natur sådana, att de böra anförtros åt en mer eller mindre ome­ delbar omvårdnad av ett centralt organ. Huru berättigade krav de lokala myndigheterna än kunna äga att få hava sitt ord med vid behandlingen av skolans angelägenheter, så verkar dock det lokala intresset och initia­ tivet alltid mer eller mindre ojämnt, beroende på den större eller mindre vidsyntheten hos de ledande inom kommunerna. Det gives en mångfald frågor, där statens lagstiftande, hjälpande och utjämnande verksamhet är oundgängligen nödvändig och som därför påkalla en planmässig och fram­ synt central ledning. Till sådana frågor höra allmänna undervisnings- och uppfostringsspörsmål samt inspektionsärenden ävensom, från vissa sidor sett, frågor rörande normalplan för folkundervisningen, undervisnings- materiell och läroböcker samt avgivande av förslag till fördelningen av statsanslag för olika folkbildningsändamål med mera.

Det är alltså två lika berättigade behov, som här samtidigt kräva till­

godoseende. Och den uppgift, som det gäller att lösa, är denna: att till folkundervisningsväsendets fromma på bästa sätt tillgodose både det ena och det andra behovet. Med allmänna, mer eller mindre abstrakta betrak­ telser över begreppsmotsättningen centralisation och decentralisation vinnes intet. Man måste fastmer åstadkomma en förståndig gränsreglering dem emellan och därvid bygga på erfarenheten, på den historiska utvecklingen och på omsorgsfulla undersökningar av de faktiska förhållandena.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204,

30

En blick tillbaka på folkundervisningsväsendets utveckling visar, att en

centralisation ursprungligen saknats på förevarande område men att eu så­

dan så småningom av behovet blivit framtvingad. Sedan år 1842 den första

folkskolestadgan tillkom, dröjde det på grund av brist på sakkunnig och

verksam ledning ganska länge, innan denna stadgas föreskrifter ledde till

verklig efterlevnad. Säkerligen skulle folkskolan hava utvecklats ännu

mycket långsammare och svagare än som skett, om den icke genom den av

1840—1841 årens Riksdag genomförda departementalorganisationen fått en

ansvarig målsman i Konungens råd. Några mera betydande framsteg vun-

nos dock först, sedan 1859—1860 årens Riksdag givit folkskoleväsendet

en av staten ledd tillsyn i den då beslutade folkskoleinspektionen. Den

härigenom påbegynta utvecklingen ledde med oavvislig nödvändighet till

anordnandet av ett centralt statsorgan enkom för folkundervisningens sty­

relse. Ett sådant kom också till stånd, då Riksdagen åren 1862 — 1863 beslöt

inrättandet inom ecklesiastikdepartementet av den särskilda folkskolebyrå,

som ännu i dag under chefen för ecklesiastikdepartementet företräder den

centrala ledningen av folkundervisningsväsendet.

Då det nu ifrågasattes en förstärkning av en befintlig central ledning,

har man alltså att anknyta till en redan förhandenvarande utveckling. Det

är sålunda alls icke fråga om — såsom man från något håll velat göra

gällande — att bryta den historiska utvecklingen. Vi stå tvärtom mitt

uppe i densamma, och frågan är nu endast att fortsätta denna utveckling-

för att tillgodose centraliseringsbehovet, i den mån det nu på grund av

nya tiders krav framträder med ökad styrka.

Den fråga det här gäller är, jag upprepar det, alltså icke denna: be-

höves en central ledning? utan: behöves en förstärkning av den centrala

ledning, som redan finnes?

Denna fråga besvaras nu mycket allmänt med ja, I de inkomna ut­

låtandena erkännes nästan undantagslöst otillräckligheten av den nuvarande

anordningen. Och även där man med skärpa bekämpat centralledningen

i dess av kommittén förordade form, har man i regel medgivit nödvän­

digheten av centralisationens förstärkande i någon annan form, exempel­

vis genom en utvidgning av folkskolebyrån eller inrättandet av en råds­

församling. Då förstärkningens nödvändighet sålunda är allmänt erkänd,

kunde det möjligen synas överflödigt att vidare beröra denna fråga.

Som emellertid enstaka röster höjts, vilka velat göra gällande, att allt är

bra, som det är, och att ingen ytterligare åtgärd i syfte av en förstärkt

centralisation är erforderlig, känner jag mig uppfordrad att med några

ord erinra om de faktiskt förhandenvarande förhållandena, allra helst som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

31

en sådan erinran även kan tjäna att belysa den riktning, i vilken den

erforderliga förstärkningen bör ske.

Sedan vårt folkundervisningsväsen i departementets folkskolebyrå er­

höll sin nuvarande centrala ledning, har ett halvt sekel förflutit. Under

denna tid har folkundervisningen varit stadd i en stark utveckling. Så­

lunda har antalet folkskolor mer än fördubblats, antalet lärarkrafter mer

ä,n tredubblats och kostnaderna för folkskoleväsendet mer än tiodubblats.

Vid sidan av de ursprungliga undervisningsanstalterna har en mångfald

nya bildningsanstalter tillkommit: småskolor och småskoleseminarier, fort-

sättningsskolor, högre folkskolor och folkhögskolor, den statsunderstödda

biblioteks- och föreläsnings verksam heten, anstalter för undervisning av döv­

stumma, blinda, vanföra, sinnesslöa, vanartade och sedligt försummade

barn med mera. Vid sidan av de ursprungliga undervisningsämnena hava

tid efter annan införts nya sådana, framför allt av mera praktisk karaktär.

Och vad som betyder mest: hela undervisningsväsendet är till sin anda

och läggning och i avseende å sitt förhållande till samhället inbegripet i

en inre omgestaltning, avseende att göra detsamma allt mera ägnat att

lägga eu bättre grund för praktisk duglighet och fortsatt kunskapsförvärv.

De uppgifter, som för 50 år sedan anförtroddes åt den då upprättade

folkskolebyrån, voro redan från början ingalunda obetydliga. Byrån skulle

verka såsom en pedagogisk överledning: i denna egenskap skulle den verk­

ställa inspektion av de underlydande läroanstalterna, alltså utöva en över­

vakande verksamhet; den skulle därjämte följa alla frågor, som röra

folkundervisningen och därmed äga sammanhang, samt för departements­

chefen föreslå alla de åtgärder, som kunde i sådant avseende anses be­

hövliga och gagneliga, alltså utöva en initiativtagande och främjande verk­

samhet. Men den skulle tillika verka som en administrativ överledning:

den skulle i denna egenskap besörja nödig utredning av till folkundervis­

ningen hörande regeringsärenden samt utarbeta erforderliga förslag och

utlåtanden i dithörande ämnen.

I vilken mån har det nu varit möjligt för byrån att lösa dessa uppgifter?

Arbetsbördans starka tillväxt har gjort det allt svårarare för byråns

chef, även med det biträde för besvärsmål handläggning, som han un­

der senare tider erhållit, att behärska och leda hela det svåröverskådliga

verksamhetsområde, som varit honom anvisat. Följden härav har blivit, att

en splittring så småningom inträtt i fråga om den centrala styrelsen av vårt

folkundervisningsväsen. Inom själva folkskolebyrån hava, i mån av verk­

samhetsområdets starka tillväxt, de löpande administrativa ärendena tagit

allt större utrymme på bekostnad av den allmänt pedagogiska ledning,

som byrån därjämte varit avsedd att giva. Detta sammanhänger helt na­

32

turligt därmed, att folkskoleärendena, även en stor del av de löpande,

förutsätta en personlig bekantskap med folkskolan och andra folkunder­

visningsanstalter och därför svårligen kunnat till beredning överlämnas åt

någon annan än den pedagogiskt sakkunnige chefen för folkskolebvrån.

På grund härav har byråns chef i allt större utsträckning upptagits av

nämnda löpande ärenden samt tvungits att alltmer begränsa sitt arbete till

dem och till den inspektion av lärarbildningsanstalterna, som tiden möjligen

kunnat medgiva. De större och viktigare frågorna, särskilt de, som på det

närmaste sammanhänga med och framkallats av vår tids starka utveckling

inom samhällslivet och vilka rätteligen bort utgöra ett centralorgans för-

nämsta uppgifter, hava i allt större utsträckning måst överlämnas till

utredning åt arbetskrafter utanför folkskolebyrån. De talrika och för stats­

verket kostbara kommittéer och sakkunnignämnder, som alltsedan slutet

av 1860-talet med mer eller mindre korta mellanrum avlöst varandra, bära

i sin mån vittne om otillräckligheten av de inom folkskolebyrån förefint­

liga krafterna. Till belysande av sistberörda förhållande hänvisar jag till

en inom folkundervisningskommittén uppgjord förteckning över dessa kom­

mittéer och nämnder, vilken förteckning torde såsom bilaga i avtryckt

exemplar (Bil. A) få fogas till detta protokoll.

Den utveckling, som den centrala ledningen av folkskolan sålunda

tagit, har särskilt i två avseenden haft en ogynnsam inverkan. Den upp-

slagsgivande och ledande verksamhet, som chefen för folkskolebyrån

skolat utöva och som uppenbarligen bort stå i närmaste sammanhang med

handläggningen av större och viktigare frågor, har han icke blivit i till­

fälle att i önskvärd mån tillgodose. På så sätt har det inträffat, att

den ena frågan efter den andra vuxit upp utan att kunna inom folkskole­

byrån tillbörligen och i tid upptagas. Det livliga och intresserade reform­

arbete, som från enskilt och kommunalt håll igångsatts, har icke mötts av

eu motsvarande förmåga hos den centrala ledningen att förena de spridda

krafterna till samverkan och leda deras arbete efter klara och bestämda

riktlinjer. Därav har blivit eu följd, att vårt folkundervisningsväsen i

denna stund i åtskilliga avseenden, exempelvis i fråga om lärokurser och

arbetsmetoder vid våra folkskolor samt beträffande organisationen av och

undervisningen i våra fortsättningsskolor, måste betecknas såsom ganska

efterblivet.

Men även i ett annat avseende har den utveckling, folkundervisnings-

väsendets centrala ledning tagit, haft en ogynnsam inverkan. Det har

icke för folkskolebyråns chef varit möjligt att i önskvärd utsträckning

uppehålla och odla den förbindelse med det levande framstegsarbetet inom

skolorna ute i landets olika delar, vilken för framgången av byråns arbete

Kungl. Majsts Nåd, Proposition Nr 204.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition JSrr 204.

33

skulle varit ett oundgängligt villkor. Efter inrättandet av vår nuvarande folkskoleinspektion gjordes till en början åtskilliga ansatser att genom tidvis återkommande inspektörsmöten upprätthålla en mera livaktig förbindelse mellan den centrala styrelsen och själva skolverksamheten. Och vid 1891 års Riks­ dag framlade Kungl. Maj:t, såsom förut nämnts, till och med ett förslag om anställande inom folkskolebyrån av en överinspektör, som skulle utgöra ett förmedlande organ mellan den centrala styrelsen och skolorna i landets olika delar. Förslaget bifölls emellertid icke av Riksdagen. Inspektörsmötena hava även blivit allt sällsyntare, och för närvarande måste det sägas, att trots all god vilja, just på grund utav den av omständigheterna föranledda bristen på system, sammanhållning och kontroll, mycket är övrigt att önska både i fråga om centralledningens förbindelse med det verkliga skollivet ute i orterna och med avseende å samarbetet mellan de ledande och de tillsynsövande krafterna på folkundervisningsväsendets område.

* Sålunda har förhållandenas makt medfört, att ecklesiastikdepar­ tementets folkskolebyrå, som enligt sin ursprungliga uppgift skulle gä i spetsen för utvecklingen av folkundervisningsväsendet, i själva verket är ställd utanför den grundläggande och i detalj utredande behand­ lingen av de största och viktigaste frågorna samt i betänklig grad av­ stängd från förbindelsen med det skolarbete, varav nämnda utveckling först och främst beror, medan å andra sidan de organ — kommittéer och sakkunnignämnder -- som för närvarande sysselsätta sig med berörda frågor, redan på grund a,v sin ställning icke äro i stånd att utöva någon sammanhållande eller främjande ledning. Den samlade och överblickande erfarenhet, som under ett längre kommittéarbete vunnits och som är en oundgänglig förutsättning för en verkligt ledande inflytelse, förskingras ju ock i och med kommitténs upplösning efter avslutat arbete.

Från motståndarna till nu föreliggande förslag kan det till äventyrs

invändas, att det i sista hand måste bliva departementschefen själv, som det tillkommer att genom sitt personliga ingripande i handläggningen av folkundervisningsfrågorna tillgodose det krav på enhetlighet och samman­ hang, som hittills icke kunnat tillbörligen beaktas.

Den tankegång, varpå denna invändning vilar, är naturligtvis riktig.

Märkas bör emellertid, att i våra dagar en departementschef ej kan in­ skränka sig till att vara uteslutande fackminister utan måste ägna tid och uppmärksamhet även åt frågor av mera allmänpolitisk innebörd, för vilkas avgörande han bär sin del i ansvaret, samt att dessutom ecklesiastik­ departementet omfattar en mängd andra viktiga kulturområden än folk­ undervisningens och att intet av dem får förbises eller behandlas som bisak, vartill kommer, att man naturligtvis ingalunda alltid kan påräkna,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 153 höft. (Nr 204.)

5

34

att departementets chef är fackman just i folkundervisningsfrågor. Skall

han med avseende å dessa kunna motsvara de fordringar, som med Tätta

ställas på honom, samt bliva i stånd att med någon grad av trygghet be­

döma, vilka åtgärder från statsmakternas sida som vid varje tidpunkt böra

till folkbildningens främjande vidtagas, så måste man tillse, att han vid

sina överväganden av dessa åtgärder alltid kan stödja sig på utredningar,

och förslag lika pålitliga och genomtänkta som de, vilka han i fråga om

läroverken har att påräkna från dessas överstyrelse. Att han på det sista

stadiet av frågornas handläggning skulle själv personligen åstadkomma de

behövliga utredningarna och förslagen vore ett orimligt anspråk och skulle

innebära ett upp- och nedvändande av den naturliga ordningen.

Av vad jag nu anfört framgår, såväl att folkundervisningsväsendets

fortgående utveckling redan växt den nuvarande centrala ledningen över

huvudet, som även att, därest denna ledning icke med det snaraste på ett

eller annat sätt erhåller väsentlig förstärkning, en allvarlig stockning i

i det nödvändiga reformarbetet är att befara.

Nu hava emellertid olika meningar gjort sig gällande om det sätt, på

vilket den behövliga förstärkta centralisationen lämpligast borde vinnas. Från

många håll och nu senast från folkundervisningskommittén har man hävdat

den meningen, att det behov, som här föreligger, bäst fylles genom upp­

rättande av en överstyrelse för folkundervisningsväsendet i form av ett

centralt ämbetsverk eller kanske rättare: i form av en ny avdelning inom ett

förut befintligt centralt ämbetsverk, och denna mening har biträtts av många

bland de hörda vederbörande. Från andra håll åter har uttalats den

åsikten, att det föreliggande behovet lämpligast skulle tillgodoses genom

en utvidgning av den nuvarande folkskolebyrån inom ecklesiastikdeparte­

mentet, en åskådning, som framträder i flera av de föreliggande utlåtan­

dena över kommitténs förslag. Slutligen har också den meningen gjort

sig gällande, att det förhandenvarande behovet egentligen gällde en råd­

givande myndighet och att detta behov bäst skulle fyllas genom ett perio­

diskt sammanträdande »råd», möjligen i förbindelse med en eller flera

»överinspektörer».

Vilket av de sålunda föreslagna sätten bör nu anses äga företräde?

Svaret på denna fråga synes mig framgå av vad jag redan anfört

rörande de förhandenvarande bristerna inom den nuvarande centrala led­

ningen. Vad som behöves är för det första en kvantitativ förstärkning

av såväl pedagogiska som administrativa krafter inom denna ledning.

Den yttre kvantiteten och den inre beskaffenheten av de hithörande ären­

dena göra detta erforderligt. Det måste därjämte sörjas för att den splitt­

ring, som nu förefinnes i fråga om handläggningen av de löpande ären­

Kungl. Majds 1Säd. Proposition Nr 204.

35

dena å ena sidan samt de större och viktigare principiella och orga­ nisatoriska ärendena å andra sidan, upphäves. Den centrala ledningen får allra minst ställas utanför dessa senare. Man måste vidare tillse, att samma ledning kommer i tillfälle att uppehålla en fortvarande på personliga erfarenheter och på organiserat samarbete byggd förbindelse med skolorna i landets olika delar samt de där verkande undervisande och ledande krafterna. Endast genom den fria och levande överblick, som så vinnes, kan en för utvecklingen menlig jämnstrukenhet och schablonmässig lik­ formighet undvikas, så att tillbörlig hänsyn tages till de särskilda, av lokala förhållanden beroende olikheterna och de därav betingade kraven. Och framför allt bör den ständiga beröringen med det praktiska livet och dess behov kunna mota de ansatser till formalism och byråkratism, som eljest lätt nog inställa sig under ett ensidigt kammararbete. _ Man måste slutligen sörja för att den centrala ledningen utrustas med befogen­ het och förmåga att utöva en sund initiativtagande, främjande och kontrol­ lerande verksamhet.

Genom det nu påpekade är på intet vis sagt, att ledningen skulle,

såsom man från något håll fruktat, utbilda sig till vad man velat kalla ett »refor mati onskollegium», vars viktigaste uppgift skulle bliva att uttänka och frambära reformförslag med mer eller mindre fäste i föreliggande verklighet. Uppslagen till framsteg på uppfostrans och undervisningens område komma i de flesta fall från enskilda personer, från de mitt i ar­ betet stående lärarna och lärarinnorna, sällan eller aldrig från myndig­ heter, vare sig lokala, såsom skolråd och domkapitel, eller centrala, såsom skolöverstyrelser. Den av kommittén föreslagna styrelsen skulle icke heller fä till syfte att sitta och utspekulera nyheter; dess uppgift skulle fastmer bliva att samla upp de erfarenheter och rön, som den komme i tillfälle att göra vid den omedelbara förbindelsen med skollivet och vid behand­ lingen av de föreliggande stora frågorna, att uppmuntra och understödja, men tillika att utöva ett reglerande och organiserande inflytande på från enskilt och kommunalt håll framkomna reformkrav samt att upptaga, ut­ reda och bringa till utförande nödiga befunna reformer.

Frågar man sig nu, huruvida en så beskaffad central ledning skulle

hunna åvägabringas genom en utvidgning av folkskolebyrån inom ecklesiastik­ departementet, så måste denna fråga otvivelaktigt besvaras med ja. Sagda byrå kan helt visst fullständigas med ett erforderligt antal pedagogiskt utbil­ dade fackmän, den kan utrustas med ett tillräckligt antal administrativt skolade arbetskrafter, dess chef kan givas den ställning, som behöves, för att han skall kunna sammanhålla och leda byråns arbete, och byrån kan tillerkännas befo­

Ilungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

36

genhet att i fråga om initiativ och åtgärder förfara med den självständig­

het, som erfordras, för att ändamålet skall vinnas.

Men om sa sker, vad uppkommer då annat än en folkskoleöverstyrelse

med förläggning inom ecklesiastikdepartementet? En sådan anordning

skulle emellertid avgjort strida mot de grundsatser, som för närvarande

råda. inom vår .statsförvaltning, enligt vilka kansliets byråchefer till följd av

sin tjänsteställning sakna befogenhet att bringa av dem framlagda initiativ till

utförande och icke äga att utöva någon beslutande och förvaltande verk­

samhet i egentligare mening. En sådan anordning skulle även komma

att på en viktig punkt föregripa den departementalreform, som nu för-

beredes.

Att återigen tänka sig förstärkningen av den centrala ledningen verk­

ställd på det sättet, att den nuvarande folkskolebyrån till sitt biträde finge

dels ett tidvis sammanträdande »råd», dels ett visst antal »överinspek­

törer», synes mig innebära en halvhetsåtgärd, som varken skulle medföra

avsevärt minskade kostnader, ej heller på långt när avhjälpa de nu före­

fintliga bristerna. Vad först beträffar det föreslagna rådet gäller nämligen

om detta i huvudsak vad som kan anmärkas mot det nuvarande kommitté­

väsendet. Det skulle möjligen kunna på nyttigt sätt komplettera en styrelse

men ingalunda ersätta en sådan. Den enhetlighet i ledningen, som icke

minst vid behandlingen av ekonomiska spörsmål är oundgängligen nöd­

vändig, komme att saknas. Det är tydligen för ett centralt styrelseorgan alls

icke tillfyllest att då eller då med mer eller mindre bestämda mellanrum

kunna för rådplägning om ett eller annat ärende hava till sitt förfogande

personer med nödig- fackkunskap och erfarenhet. Det jämna och ostörda

handhavandet av skolväsendets högsta ledning kräver, att de ledande per­

sonerna själva överskåda och äro fullt förtrogna med det område, som

ledningen avser. Det fordras tillika, att de personer, i vilkas händer såväl

rådslag som .utförande läggas, kunna ägna sin uppgift ett oavbrutet arbete

och ett stadigvarande intresse, något som naturligtvis icke kan påräknas

hos medlemmarna av en mera tillfälligt sammanträdande rådsförsamling.

Och vad angår inrättandet av ett antal överinspektörer inom folkskole­

byrån karl mot detta förslag invändas, att dessa överinspektörer komme

att intaga en ställning, som å ena sidan ej tillförde ledningen den befogen­

het och den arbetskraft, som ledamöterna av en överstyrelse skulle o'öra,

men å andra sidan hölle de i orterna verkande folkskoleinspektörerna på

större avstånd från den sammanhållande kraften, i det att de genom det

under- och överordningssystem, som uppstode, komme att träda mellan

centralledningen och inspektörerna.

Kwigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kargt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

37

Allt vad jag nu anfört synes mig ådagalägga, att om man under nu

rådande förhållanden vill söka åstadkomma en verksam central ledning av vårt folkundervisningsväsen, är man hänvisad till att av de föreslagna möjligheterna välja upprättandet av eu överstyrelse, med den självständig­ het, som i allmänhet tillhör de centrala ämbetsverken i vårt land.

Då till förmån för en sådan anordning åberopats, att på det högre

undervisningsväsendets område utvecklingen lett till upprättande av den nuvarande läroverksöverstyrelsen och att på folkundervisningsområdet lik­ nande förhållanden betingade en liknande utveckling, vill jag såsom min mening uttala, att man även ur denna jämförelse kan hämta stöd för för­ slaget att inrätta en folkskoleöverstyrelse, fristående eller i samband med läroverksöverstyrelsen. Det har visserligen blivit anmärkt, att förhållan­ dena vore för olikartade för att vara jämförliga: läroverken stode omedel­ bart och till hela sin inrättning under statens vård, under det att folk­ skolorna väsentligen vore och även efter folkundervisningskommitténs klart uttalade uppfattning alltjämt skulle förbliva nära förbundna med kommu­ nerna i både ekonomiskt och administrativt avseende. Gentemot denna invändning, som ju i och för sig är riktig, vill jag emellertid erinra, att folkskolorna och övriga till folkbildningen hörande anstalter visserligen skulle komma att i en del betydelsefulla avseenden stå i ett vida mindre omedelbart förhållande till eu blivande överstyrelse, än vad fallet är med de av staten upprättade och underhållna läroverken — detta gäller framför allt tjänstetillsättningar och frågor rörande anordningen av kommunernas skolor i lokalt och ekonomiskt hänseende — men att å andra sidan de allmänna läroverken endast utgöra en del av de under läroverksöverstyrelsens inseende ställda läroanstalterna, medan det större antalet av dessa anstalter utgöras av enskilda eller kommunala skolor med ett sammanlagt lärjunge­ antal, som för närvarande är lika stort som de allmänna läroverkens. Dessa enskilda eller kommunala skolor intaga i fråga om tjänstetillsättningar och i allmänhet även i fråga om ekonomiska och organisatoriska frågor en ställ­ ning, som i det stora hela sammanfaller med vad som i nämnda stycken gäller om folkskolans läroanstalter. Det oaktat har det ansetts både nyt­ tigt och nödvändigt, att även dessa anstalter ställts under inseende av en överstyrelse. Vidare är att märka, att vissa av de läroanstalter, som skulle föras in under en blivande överstyrelse för folkundervisningsväsendet — folkskoleseminarierna och vissa anstalter för abnormundervisningen — hava samma rent statsliga karaktär som de allmänna läroverken och även på­ kalla eu lika omedelbar omvårdnad som dessa. Slutligen torde man som ett allmänt omdöme kunna uttala, att just det behov på det högre undervis­ ningsväsendets område, som föranlett upprättandet av läroverksöverstyrelsen

38

och vars fyllande främst tager dess arbete i anspråk — kravet på en sak­

kunnig, enhetlig och överblickande ledning, som under en oavbruten för­

bindelse och samverkan med det praktiska skolarbetet i landets skilda

orter bedriver sin kontrollerande och initiativtagande verksamhet — just

samma behov förefinnes, såsom jag förut påvisat, i lika hög grad be­

träffande folkskolan och den allmänna folkbildningsverksamheten.

Innan jag avslutar mitt uttalande i denna punkt, anser jag mig böra

erinra om en från vissa håll framställd anmärkning, att inrättandet av eu

folkskoleöverstyrelse skulle leda till en »byråkratisering» av skolväsendet.

Vid behandlingen av frågan om den tilltänkta överstyrelsens arbetssätt

blir jag i tillfälle att mera ingående behandla de skäl, som kunna anses

tala för och emot befogenheten av den sålunda yppade farhågan. Jag

anser mig emellertid redan här böra tillkännagiva, att med det förelig­

gande förslagets läggning enligt min mening någon verklig fara i antydd

riktning icke föreligger, framför allt icke med den jämkning av förslaget

i vissa hänseenden, som jag ämnar förorda.

Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

2. Mellaninstansernas behövlighet och beskaffenhet.

Jag har redan i det föregående angivit, att vissa av de till folkunder­

visningsväsendet hörande läroanstalterna, framför allt folk- och småskolorna

icke rimligen kunna ställas i samma omedelbara förhållande till en över­

styrelse som t. ex. de allmänna läroverken till den nuvarande läroverks-

överstyrelsen. Såväl antalet av här ifrågavarande läroanstalter som ännu

mera deras beskaffenhet av kommunala inrättningar göra en sådan anord­

ning omöjlig. Förhållandena på detta område fordra därför med nödvän­

dighet, att mellan den centrala ledningen och de lokala myndigheterna

finnas mellaninstanser i form av distriktsstyrelser.

Såsom mellaninstanser i nu antydda mening tjänstgöra för närvarande

domkapitlen (stiftsstyrelserna) och länsstyrelserna samt i viss mån även

folkskoleinspektörerna. När år 1839 den regeringsproposition utarbetades,

som ledde till folkskolans lagstadgande samt dess överförande från att

hava varit en privat- och kyrkoangelägenhet till att bliva en statsangelä­

genhet, var ursprungliga meningen den, att folkskoleväsendet skulle knytas

till länsindelningen och att inom varje län skulle finnas en överstyrelse

för folkundervisningen därstädes. Denna avsikt blev emellertid ej förverk­

ligad. . I stället fingo biskopen och domkapitlet i varje stift sig av staten

ålagt att »föra en sorgfällig uppsikt över anstalterna för folkundervisnin­

gen samt vaka över deras ledning och utveckling till uppnående av deras

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

39

viktiga bestämmelse». Detta stadgande gäller ännu. Men utvecklingen tiar småningom medfört, att vissa delar av folkundervisningen även blivit en angelägenhet för länsstyrelserna och landstingen. På grund av nu an­ tydda förhållanden är det ej underligt, att anordningen av folkskolevä­ sendets styrelse på mellanstadiet kännetecknas av en viss brist på enhet­ lighet och plan.

Helt naturligt inställer sig då den frågan: kan man vid upprättandet av

en överstyrelse för folkundervisningsväsendet bibehålla den nuvarande an­ ordningen beträffande mellaninstanserna, eller bör samtidigt härmed eu omdaning; av dessa äga rum?

Härom yttrar folkundervisningskommittén i sitt betänkande:

Spörsmålet om en ändamålsenlig organisation av distriktsstyrelserna

för folkundervisningsväsendet har under de senare åren allt mera blivit föremål för uppmärksamhet, och olika förslag till dess besvarande hava från olika håll framlagts. Huruvida spörsmålets lösning lämpligast hör sökas i eu ombildning av domkapitlen eller i en utvidgning av länsstyrelserna eller i upprättandet av särskilda nya förvalt­ ningsorgan, därom torde någon allmännare mening ännu icke kunna sägas vara för handen. Ense torde man vara därom, att varken domkapitlen i deras nuvarande form, ej heller de till ersättning för dem ifrågasatta länsstyrelserna, så som dessa för sitt nuvarande ändamål äro sammansatta, i alla avseenden fylla de anspråk, som måste ställas på förvaltningsorgan för ärenden tillhörande folkundervisningen.

Kommittén har emellertid icke ansett sig kunna eller böra till behandling upp­

taga ifrågavarande vittomfattande och svårlösta spörsmål. Kommittén har ansett frågan om en central ledning av vårt folkundervisningsväsen vara den för närvarande vikti­ gaste och därför den, som i första rummet bör bringas till lösning. Denna fråga är enligt kommitténs åsikt så viktig, att dess upptagande och utredande icke bör för­ dröjas av de omfattande undersökningar, som frågan om distriktsstyrelsernas organi­ sation måste kräva, och ej heller hör dess avgörande äventyras därigenom, att den sam- manbindes med ett försöksvis framlagt förslag till sistnämnda frågas lösning.

Kommittén har således begränsat sin uppgift till utarbetandet av förslag

angående en överstyrelse för folkundervisningsväsendet samt lämnat frågan om de nuvarande distriktsstyrelsernas sammansättning oberörd och i fråga om deras verksamhet ej föreslagit andra förändringar än så­ dana, som synts med nödvändighet betingas av en central styrelses till­ komst.

Av de hörda myndigheterna hava de, som tillstyrkt kommitténs för­

slag, i allmänhet icke yttrat sig särskilt i denna punkt.

Däremot har man från håll, som i det hela ställt sig avvisande mot

kommittéförslaget, gjort även den del av detsamma, som avhandlar mellan­ instanserna och deras ställning, till föremål för en ganska hårdhänt kritik.

Innan jag närmare ingår härpå, skall jag emellertid i korthet beröra

de uttalanden, vari denna del av förslaget upptagits välvilligt.

Kommittén.

Myndig­ heterna.

40

Sålunda anser Kung!. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län det

som en förtjänst hos det föreliggande förslaget, att den mellaninstans

mellan den tillärnade överstyrelsen och de lokala skolmyndigheterna, vilken

ej syntes kunna undvaras, fortfarande förlagts till samma myndigheter,

som hittills haft sig bestyret därmed anförtrott, nämligen domkapitlet och

länsstyrelsen. — I samma riktning yttrar sig domkapitelsledamoten i Växjö

lektor Zetterqvist.

Professor Herner uttalar i Lunds domkapitel, att han icke anser det

nödvändigt, att frågan om förändring i domkapitelsinstitutionen löses sam­

tidigt, helst som domkapitlens handläggning av skolärenden bleve förenk­

lad i sammanhang med inrättandet av en överstyrelse.

Av folkskoleinspektörerna framhåller N. J. Jonsson, Uppsala ärkestift,

att förslaget bibehållit en tillbörlig decentralisation och lyckligt byggt det

nya på det historiskt givna. Folkskoleinspektören E. Westberg, likaledes

Uppsala ärkestift, säger, att den pietet, som visats de hävdvunna lokala

styrelserna och deras närmast överordnade instanser, vore värd allt er­

kännande och syntes helt visst komma att åt förslaget hemföra allmän

tillfredsställelse även från sådant håll, där det varit motsett med fruktan.

Folkskoleinspektören i Skara stift K. Karlgren tinner det vara synnerligen

förtjänstfullt, att kommittén på detta område hållit fast vid den historiska

utvecklingen och föreslagit lokal- och distriktsstyrelser ungefär i samma skick

och med samma befogenheter, som de nu hava. Likaså tillförordnade folk­

skoleinspektören i Uppsala ärkestift M. Granér. Folkskoleinspektören i Kalmar

stift A. Thörn tinner förslaget angående bibehållande av distriktsstyrelsernas

befogenhet välbetänkt. Den enhetlighet i folkundervisning-s väsendets orera-

nisation, som den föreslagna överstyrelsen skulle hava att främja, kunde

och borde nämligen medgiva en anpassning efter olika lokala förhållanden

och behov. Och skulle det förtroende, varmed folkskolan mer och mer

omfattats av folket självt, bevaras och stärkas, borde en blivande översty­

relses uppgift i huvudsak begränsas till den övervakande och ledande verk­

samhet, som av kommittén föreslagits.

Slutligen anser folkskoleinspektören i Luleå stift F. Svedberg, att det

utan tvivel skulle vara högst olyckligt, om det invecklade spörsmålet om

distriktsstyrelsernas reformering skulle fördröja ordnandet av frågan om

den centrala ledningen, i synnerhet som denna senare fråga kunde lösas

tillit oberoende av den förra enligt de principer för ordnandet av central­

styrelsen, som kommittén föreslagit.

Bland dem, som uttalat sig mot kommittéförslaget i denna punkt, kan

man särskilja två riktningar. Den ena anser, att mellaninstanserna borde

Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

41

försvinna och alla deras åligganden övertagas av den nya överstyrelsen. Den senare åter gör gällande, att frågan om mellaninstanserna först borde hava blivit slutgiltigt löst, innan man ginge till att upprätta en över­ styrelse för det hela.

Till den förra riktningen ansluta sig Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Västerbottens län och i Jönköpings län ävensom lektor Petrini i Växjö domkapitel.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län yttrar:

Det hade varit lämpligast att i samband med ordnandet av folkundervisnings­

väsendets centrala ledning även verkställa en omorganisation av domkapitlen, varigenom dessa till huvudsaklig del kunde bliva befriade från sina åligganden beträffande folk­ skoleväsendet inom stiften, vilka åligganden i stället syntes kunna övertagas av den ifrågasatta överstyrelsen. Även en del folkskoleärenden, vilka i form av besvär handla­ des av Kungl. Maj:ts befallningshavande, syntes kunna överflyttas till överstyrelsen, utan att densammas arbetskraft för den centrala ledningen i någon mån därav skulle bliva lidande.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län anser, att om en skol­

överstyrelse skulle komma till stånd, den borde helt och hållet få hand om folkskoleväsendet. En uppdelning mellan domkapitlen och översty­ relsen av folkskoleärendena, sådan kommittén föreslagit, skulle vålla oreda och hämma skolväsendets utveckling i stället för att befordra densamma.

Bland dem, som önska, att frågan om mellaninstansernas ställning

först löses, innan frågan om en ny centralstyrelse upptages, återfinnas Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län och i Gottlands län även­ som domkapitlen i Västerås, Kalmar, Luleå, Uppsala och Lund samt Stock­ holms stads konsistorium, och åtskilliga folkskoleinspektörer. Domkapitlen, konsistoriet och folkskoleinspektörerna önska i allmänhet en omorganisation av domkapitelsinstitutionen, som erkännes i sin nu föreskrivna samman­ sättning vara sådan, att den icke fullt lämpar sig för handläggningen av skolfrågor.

Domkapitlet i Kalmar framhåller som en förtjänst i kommitténs för­

slag, att den ej synes hava velat åstadkomma någon skarp brytning med det historiskt givna utan föreslagit, att fortfarande såväl länsstyrelser och domkapitel som skolråd måtte deltaga i behandlingen av ärenden rörande folkskolan.

Det vore emellertid tydligt, fortsätter domkapitlet, att kommittén betraktade de

förra blott som provisoriska mellaninstanser. Kommittén ville emellertid, att en över­ styrelse snarast möjligt måtte inrättas. Man uppreste annars icke en överbyggnad, då underbyggnaden icke godkändes. En klar överblick över en kommande organisation kunde naturligen ej vinnas, då förslaget ej innehölle något om, huru de blivande di-

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 153 höft. (Nr 204.) 6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

42

s.^r'k.^ss^rre^serna. kunde komma att anordnas. Häri borde linjerna vara klara. Det

förefölle domkapitlet, som ingen fara vore för banden, om irågan om överstyrelsen upp­

skötes, till dess frågan om mellaninstanserna även kunde lösas. Frågan hade också

en praktisk sida. Det syntes domkapitlet, som kommittén på överstyrelsen överflyttade

mycket, som lämpligen kunde avgöras av lägre styrelser.

Stockholms stads konsistorium anför:

Förslaget fasthölle vid status quo ifråga om de kyrkliga synpunkternas tillvara­

tagande mindre av övertygelse om deras principiella nödvändighet än till följd av svå­

righeten att för närvarande lösa de organisationsproblem, som uppstode, ifall stifts­

styrelserna ej längre skulle bilda de knutpunkter i ledningen av landets uppfostrings-

väsen, som de av ålder, till fromma för rikets andliga odling, utgjort. Konsistoriet ville

emellertid gärna erkänna, såsom ock kommittén antytt, att stiftsstyrelserna i deras

egenskap av sammanhållande och ledande organ för såväl den kyrkliga gärningen som

ock den högre och lägre skolundervisningen och rikets seminarier måhända icke hade

en i allo lycklig sammansättning och arbetsordning. Det förefölle konsistoriet, som

om de organisatoriska reformerna borde hava begynt just på denna punkt, såsom va­

rande i grunden långt viktigare än inrättandet av en skolöverstyrelse, vars förnämsta

uppgift syntes komma att uppgå i en synnerligen vidsträckt inspektion och i uttän­

kandet av nya uppslag till folkundervisningens fromma. Så viktigt sådant än månde

vara, finge det dock kanske anses ännu viktigare att göra de organ, som skulle ha

närmaste ansvaret för själva undervisningen, fullt dugliga för denna sin uppgift. Ju

dugligare denna ledning vore, desto mindre inspektion behövdes det, och vad inspek­

tionen till äventyrs kunde kräva bleve lättare att genomföra. Nya planer och uppslag

skulle då också med framgång kunna både försökas och tillgodogöras. Konsistoriet

måste därför beklaga, att särskilt frågan om domkapitlens omorganisation ej blivit

bragt närmare sin lösning, och att kommittén därför lämnat den viktigaste reform­

frågan rörande undervisningsledningens_ centralpunkter ute i landet åt sitt värde. Om

så ej skett, skulle det måhända visat sig, att en reform av domkapitlen såsom mellan-

instanser haft den fördelen med sig, att överstyrelsen ej behöft utbyggas till ett äm­

betsverk med sådana dimensioner, som det nu uppgjorda förslaget utstakat. En ej

oväsentlig minskning av arbetsbördan syntes kunna åstadkommas, om överstyrelsen till

de omorganiserade domkapitlen återlämnade en mängd mindre expeditionsärenden och

rena ortsstyrelsefrågor, så att överstyrelsen för läroverken endast sysselsatte sig med

de ledande ärendena, såsom meningen syntes vara med dess uppgifter i förhållande till

folkskolorna.

Domkapitlet i Uppsala säger sig finna, att med den utveckling, folk­

undervisningen tagit, de icke centrala myndigheterna, bland dem dom­

kapitlen, i framtiden komme i ogynnsam ställning gentemot den centrala

styrelsen, om de icke stärktes i sin myndighet, vilket kunde och borde

ske därigenom, att den rent pedagogiska sakkunskapen för folkundervis­

ningsväsendet i domkapitlet erhölle en förstärkning i ungefärlig överens­

stämmelse med kyrkomötets skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 november

1909 i anledning av det år 1906 avgivna kommittéförslaget angående

omorganisation av stiftsstyrelse in. in. En snar omorganisation av dom­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

43

kapitlen vore av synnerligen stor vikt också om, såsom domkapitlet funne önskvärt, lokalstyrelserna för seminarierna fortfarande måste utgöras av domkapitlen. Domkapitlet ville uttala önskvärdheten av att frågan om stiftsstyrelsens omorganisation löstes något så när samtidigt med genom­ förande av centralisationen på folkundervisningens område.

Biskop Billing i Lunds domkapitel finner det vara uppenbart, att

förslaget icke borde leda till verkställighet, förr än i sammanhang därmed förändring gjordes i domkapitelsinstitutionen.

Förslaget förutsatte, att domkapitlen skulle i det stora hela bibehållas vid sin

nuvarande befattning med folkskoleärenden. Sedan sambandet mellan kyrkan och de allmänna läroverken i all huvudsak avslitits, hade den meningen blivit ganska enstämmig, att domkapitlens sammansättning borde förändras, liksom väl också därom, att därvid folkskoleväsendet borde erhålla någon speciell representant i domkapitlen. Nära samman­ hängde denna fråga med den om anordnande av en överstyrelse för folkundervisningen. Biskopen ansåg, att det skulle gå lättare att bereda god lösning av dessa båda ärenden, om de komme att handläggas i samband med varandra.

Med biskop Billing instämde professorerna Aurelius och Holmqvist

samt domprosten Pfannenstill.

Folkskoleinspektören i Härnösands stift P. Holmvall framhåller sam­

manhanget mellan frågorna om en central ledning och domkapitlens om­ organisation och anför:

Under det en överstyrelse ej kunde motsvara de fordringar, som av kommittén

ställts på eu central ledning, kunde däremot med god vilja domkapitlen i egenskap av mellaninstanser göras fullt lämpliga såsom folkskolestyrelser, vart och ett inom sitt stift. Utan att framlägga något i enskildheter utformat förslag till stiftsstyrelsernas omorga­ nisation gör Holmvall några antydningar. För att bliva fullt lämpliga både som kyrko­ styrelser och skolstyrelser borde domkapitlen enligt hans förmenande uppdelas på två sektioner eller avdelningar, den ena för kyrkoärenden och den andra för skolärenden med biskopen som gemensam ordförande. I den senare avdelningen borde (åtminstone) en folkskoleinspektör i egenskap av förste folkskoleinspektör i stiftet hava säte och stämma med rätt och skyldighet att inspektera i första hand skolorna i honom särskilt anvisat område men därjämte i undantagsfall, då nämligen ärendenas behöriga behandling det krävde, skolor tillhörande andra stiftets inspektionsområden. Dessutom borde i stifts­ styrelsen finnas dels en representant för lärarpersonalen vid folk- och småskolorna samt seminarierna (för så vitt och i den mån seminarieärendena fortfarande komme att hand­ läggas av domkapitlen), dels minst en representant för skoldistrikten (föräldrarna). En sådan organisation skulle säkerligen motsvara alla intresserade parters berättigade an­ språk på medverkan vid skolornas styrelse och förvaltning och därmed utan allt tvivel lämna bättre garantier för en livaktig och intresserad verksamhet på ifrågavarande för­ valtningsområde än kommitténs långt gående centralisationsförslag.

Folkskoleinspektören i Härnösands stift C. A. Nordlander framhåller,

hurusom det av betänkandet framginge, att den ställning, kommittén föreslagit åt domkapitlen, endast vore ett interimsförhållande, till dess

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Departe­

mentschefen.

frågan om mellaninstanserna upptagits till prövning och fått sin definitiva

lösning.

Huru förhållandena då komme att te sig i nämnda hänseende vore naturligtvis

ej lätt att förutsäga, men betänkandet ävensom exemplet från läroverksöverstyrelsen

lämnade öppet rum för en utveckling, som kunde innebära framtida rubbningar med

avseende på särskilt domkapitlens inflytande på folkundervisningens och därmed folk­

uppfostrans mera intima angelägenheter. För vissa ärendens handläggande och avgö­

rande vore dock en domkapitlens omorganisation av nöden. Denna syntes ändamåls­

enligast kunna ske i den riktningen, att antingen ett tillräckligt antal på folkunder­

visningens område sakkunniga personer insattes som medlemmar i domkapitlen eller

att en särskild byrå inrättades i domkapitlen för folkundervisningsärendenas behand­

ling och att denna byrå bestode av sakkunniga personer. En effektiv och sakkunnig

ledning kunde lättare och billigare åstadkommas genom bland annat en ändamålsenlig

omorganisation av domkapitlen än genom inrättandet av en överstyrelse.

Slutligen har centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen,

som även yttrat sig i ärendet, ansett, att den utveckling, som vore mest

naturlig och av behovet påkallad, vore en omorganisation av domkapitlen,

så att dessa bättre motsvarade här ifrågavarande krav. Härpå borde kom­

mittén i första rummet hava inriktat sitt arbete och ej inskränkt sig till att

endast utarbeta ett förslag till överstyrelse, helst som kommittén själv,

med allt erkännande av domkapitlens hittillsvarande verksamhet å detta

område, likväl framhållit behovet av nämnda reform. Hade detta skett,

skulle säkerligen en stor del av det på överstyrelsen nu lagda arbetet med

rätta kunnat tillhöra domkapitlen till fromma för folkundervisningen. Fräst-

föreningens centralstyrelse finner, att förslaget ej uppdrager klara linjer

för vederbörande mellaninstansers ställning och befogenhet.

Kommitténs ståndpunkt uti här ifrågavarande avseende har, såsom de

anförda uttalandena visa, väckt motsägelse från två motsatta håll. Å ena

sidan har man hävdat, att rätta tidpunkten nu vore inne att i hela dess

vidd ställa, folkundervisningsväsendet under sakkunnig lekmannaledning.

A andra sidan har man ansett, att kommittén bort framlägga förslag till

en sådan omorganisation av domkapitlen, att dessa skulle kunnat "bliva

skickade att fortfarande för framtiden tjänstgöra såsom mellaninstanser.

Gemensamt för de gjorda invändningarna är alltså, att frågan om mellan­

instanserna icke nu bort skjutas åt sidan utan upptagas till slutgiltig

lösning i sammanhang med frågan om upprättandet av en överstyrelse.

Den uppfattning, som härigenom kommit till uttryck, är förklarlig

nog. Det hade naturligtvis inneburit en fördel, om frågan om folk­

undervisningsväsendets ledning i dess helhet — både vad"beträffar den

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

45

centrala ledningen och ledningen på mellanstadiet — hade kunnat slut­ giltigt avgöras i ett sammanhang.

Ett närmare övervägande av hithörande omständigheter skall emellertid

visa, att mycket starka skäl tala för den av kommittén intagna stånd­ punkten.

Frågan om mellaninstanserna för folkundervisningsväsendet är icke

en fråga från i dag eller i går. Det är en fråga, som sedan länge varit föremål för livligt meningsskifte och om vilken det hittills visat sig omöj­ ligt att ena uppfattningarna.

Först och främst stå här mot varandra de båda önskemålen: dom­

kapitlens ersättande med andra förvaltningsorgan såsom mellaninstanser och domkapitlens bibehållande såsom mellaninstanser. I förstnämnda avseendet har man tänkt sig olika utvägar. Sålunda har man förmenat, att läns­ styrelserna, förstärkta med pedagogiskt sakkunniga, skulle kunna övertaga samtliga förrättningar, som tillkomma en mellaninstans. För en sådan an­ ordning har särskilt den omständigheten synts tala, att, såsom jag i det före­ gående antytt, länsstyrelserna redan nu i ganska stor utsträckning hand­ hava angelägenheter rörande folkundervisningsväsendet och dess läroan­ stalter. En överflyttning på länsstyrelserna av övriga folkskoleärendens handläggning på mellanstadiet vore, menar man, endast ett fortgående på en väg, som redan blivit beträdd. Mot detta förslag har åter anmärkts, att länsstyrelserna visserligen utan tvivel vore mycket lämpliga för hand­ läggning av ekonomiska och administrativa ärenden rörande folkunder­ visningen men däremot knappast, även med nödig förstärkning, i samma grad för den pedagogiskt-praktiska uppsikt och ledning, som folkunder­ visningsväsendet för sin sunda och tidsenliga utveckling även av mellan­ instanserna måste kräva. Det är förmodligen denna synpunkt, som föranlett, att tanken på att länsstyrelserna skulle kunna ombildas, så att de ensamma skulle kunna utgöra mellaninstanser, icke blivit upptagen eller funnit stöd i något enda av de utav länsstyrelserna själva nu avgivna utlåtandena. Tvärtom framkastas från en av dem antydningar om att en del folkskole- ärenden, vilka för närvarande i form av besvär handläggas av länsstyrel­ serna, skulle kunna överflyttas till en blivande överstyrelse.

Man har även tänkt sig möjligheten att ersätta domkapitlen med

alldeles nya förvaltningsorgan för handhavandet av folkundervisnings­ väsendets angelägenheter å mellanstadiet. Uppenbart är emellertid, att det, frånsett de betydligt ökade kostnader, en sådan anordning komme att medföra, ej skulle vara välbetänkt att skapa en fullständigt ny mellaninstans, innan man blivit i stånd att säkert bedöma, vilka nya uppgifter kunde komma att tillföras densamma av det arbete, som just

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

46

nu pågår i fråga om folkundervisningsväsendets omorganisation, och innan

man vunnit tillräcklig erfarenhet om den inverkan, som tillkomsten av en

överstyrelse (eller en folkskoleavdelning inom den allmänna skolöver­

styrelsen) skulle komma att utöva på inellaninstansen.

Vad nu angår domkapitlens bibehållande såsom mellaninstanser har

frågan härom nästan undantagslöst förbundits med frågan om domkapitlens

omorganisation. Aven från sådana håll, där man starkt gjort gällande önsk­

värdheten, ja nödvändigheten av att domkapitlen fortfarande komme att kvar­

stå såsom mellaninstanser, har det dock medgivits, att domkapitlen i vissa

avseenden påkallade omorganisation för att numera kunna lösa sina upp­

gifter såsom förvaltningsorgan för folkundervisningsväsendet. Frågan om

en dylik omorganisation sammanhänger emellertid på det närmaste med

domkapitlens ställning och uppgifter i allmänhet och torde icke kunna

lösas utan i sammanhang med spörsmålet om domkapitlens omorganisation

i dess helhet. Denna sistnämnda fråga anser jag vara synnerligen be-

hjärtansvärd. Men den har ock visat sig vara en av de mera svårlösta.

Härom vittna de många olika förslag, som under årens lopp framkommit

inom Riksdag och kyrkomöte samt framburits av kommittéer och enskilda.

Sålunda har frågan alltsedan mitten av 1800-talet i en eller annan form

förevarit vid icke mindre än 8 riksdagar samt vid 10 kyrkomöten, var­

jämte den varit föremål för kommitté- och sakkunnigbehandling minst

5 gånger. Ännu har dock intet förslag lyckats i nämnvärd grad samla

meningarna kring sig. Vad särskilt beträffar det senast av en kommitté

år 1906 framlagda förslaget vill det förefalla, som om frågan genom det­

samma knappast blivit förd närmare sin lösning, åtminstone icke be­

träffande . doniKapitlens möjliga ställning såsom mellaninstanser för folk­

undervisningsväsendet. Det förslag, som sagda kommitté i denna punkt

framlagt, avseende ett mera löst infogande i domkapitelsorganisationen av

en pedagogiskt sakkunnig person, åsyftar endast en helt provisorisk an­

ordning. Härom yttrar kommittén själv:

Genom en slik anordning vinnes den fördel, att om, såsom från flera håll på­

yrkas, domkapitlens befattning med folkskoleväsendet skulle förr eller senare över­

flyttas på annan myndighet, en förändring härutinnan icke behöver föranleda en all-

deles ny ombildning av domkapitlen, utan förhållandet kan då ordnas genom ett enbart

upphävande av vad i lagen blivit i förevarande hänseende intaget.

hörslaget i fråga har för övrigt i sin helhet varit föremål för en

mycket skarp kritik, och ur de över detsamma avgivna yttrandena kan

knappast något samlat positivt uttalande anses hava framkommit, på vilket

en lösning av frågan skulle kunna byggas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

47

Av vad jag nu anfört framgår, att en omorganisation av domkapitlen

visserligen allmänt anses vara av omständigheterna påkallad men att frå­ gan härom tillika för sin lösning kräver ingående förberedande undersök­ ningar och utredningar och redan i och för sig, icke minst på grund av de mycket olika meningar, som råda beträffande densamma, sannolikt kommer att draga långt ut på tiden. Med erfarenhet om det sega mot­ stånd, som i allmänhet brukat möta även jämförelsevis ganska små re­ former på det statskyrkliga området, och den utomordentliga långsamhet, varmed dylika reformer hittills plägat mogna till genomförande, torde det icke ligga någon överdriven pessimism i det påståendet, att därest tanken på att upprätta en överstyrelse för folkundervisningsväsendet nu skulle få vila för att åter upptagas först i sammanhang med spörsmålet om domkapitlens omorganisation, det sannolikt skulle komma att dröja mycket länge, innan denna tanke kunde bliva förverkligad.

Under sådana omständigheter framställa sig helt naturligt två frågor:

Äro de förhandenvarande bristerna i den centrala ledningen av vårt folkundervisningsväsen av den beskaffenhet, att de tåla ett långt upp­ skov? Och, om denna fråga besvaras nekande: Låter sig en förstärkning av den centrala ledningen i den riktning, kommittén föreslagit, verkställa med väsentligt bibehållande av den nuvarande anordningen i fråga om mellaninstanserna ?

Vad beträffar den första av dessa frågor vill jag erinra om vad jag

i det föregående anfört rörande behovet av en förstärkt central ledning. De brister i den nuvarande ledningen, som jag därvid påpekat, äro enligt min bestämda mening av den beskaffenhet, att de påkalla ett skyndsamt avhjälpande. Folkundervisningsväsendet i vårt land är i närvarande stund mer än någonsin i behov av en sammanhållande, ordnande och främjande ledning. Den nuvarande samhällsutvecklingen har i fråga om den all­ männa folkbildningen fört med sig stora och viktiga reformfrågor, vilkas lösning icke utan stort men för samhället i dess helhet kan uppskjutas eller vanvårdas. Jag skulle härpå kunna lämna en mängd exempel men erinrar nu blott om den utomordentligt betydelsefulla del av folkundervis­ ningsväsendet, som avser folkskolebarnens fortsatta utbildning. Att skolan, så­ som nu är förhållandet, måste helt och hållet lämna ifrån sig det stora flerta­ let av sina lärjungar just vid den tidpunkt i deras liv, då de äro som mest i behov av intellektuell och moralisk omvårdnad, är en brist i vårt skol­ väsen, som kan, om den ej med det snaraste avhjälpes, bliva av ödesdigert inflytande på hela vår samhällsutveckling. Men denna fråga låter icke lösa sig enbart för sig. Den sammanhänger på det närmaste med arbetet inom den egentliga folkskolan, och den ställer avgjorda krav på lärår ut-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

48

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 204.

bildning och undervisningsmedel. Det går ej längre för sig att, såsom hit­

tills skett, låta den ena frågan hopa sig på den andra och slutligen lägga

frågornas utredning och lösning i händerna på kommittéer med växlande

sammansättning samt utan något starkare samband med den egentliga

centrala ledningen och utan levande förbindelse med det verkliga skollivet.

Den arbetsbörda, som påvilar den för närvarande arbetande folkunder-

visningskommittén, bär i hög grad vittne om det omedelbara behovet av

en överstyrelse, som kan övertaga väsentligaste delen av denna arbets­

börda och framför allt målmedvetet och planmässigt ordna behandlingen

av de olika spörsmål, som under den närmaste tiden framställa sig till

utredning och besvarande.

Men även om man vågade antaga, att man fortfarande skulle i nu

angivna avseenden kunna hjälpa sig med anlitande av kommittéarbete,

återstår eu annan omständighet, som i icke mindre grad påkallar ett ome­

delbart undanröjande av de nämnda bristerna i den centrala ledningen

av vårt folkundervisningsväsen. Det är nämligen icke no g med att de

stora frågorna blivit föremål för utredning och förslag; det är heller icke

nog med att statsmakterna ena sig om deras förverkligande. Det gäller

därjämte att igångsätta och övervaka genomförandet. I närvarande stund

föreligga ytterst viktiga och vittomfattande omorganisations- och nyda-

ningsplaner, för vilkas förverkligande Kungl. Maj:t samtidigt härmed

torde böra påkalla Riksdagens medverkan. Såväl det föreliggande för­

slaget om folkskoleseminariernas omorganisation som förslaget om en för­

bättrad folkskoleinspektion äro av den beskaffenhet, att desammas för­

verkligande i överensstämmelse med deras syfte kräver den förstärkning

i den centrala ledningen, som genom en överstyrelse skulle vinnas. Och

på samma sätt förhåller det sig med övriga frågor, som äro under be­

handling av folknndervisningskommittén och inom den närmaste fram­

tiden torde föranleda förslag från dess sida. Framför allt frågan om en

omläggning av folkskolans lärokurser och arbetsmetoder i syfte att lägga

en mera säker grund för praktisk duglighet påkallar, för att föras från

papperet ut i verkligheten, en planmässighet i ledningen och en över­

vakande och främjande verksamhet, som endast en ändamålsenligt anord­

nad central styrelse kan åstadkomma.

Nu har man visserligen från något håll velat göra gällande, att om

blott domkapitlen erhölle lämplig omorganisation, de skulle kunna bliva

ägnade att i väsentliga stycken övertaga de uppgifter, som eljest skulle

tillfallit överstyrelsen, och att därför upprättandet av en överstyrelse utan

skada kan tills vidare anstå. Oavsett det av mig redan påpekade förhål­

landet, att en tillfredsställande omorganisation av domkapitlen säkerligen

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

49

icke är att under den närmaste tiden förvänta, synes mig den anförda upp­ fattningen röja brist på verklig blick för frågans egentliga innebörd. Den angelägenhet, om vilken här är fråga, måste ligga i händerna på en led­ ning, som kan överskåda hela arbetsfältet, sammanhålla de arbetande kraf­ terna och framför allt helt och odelat ägna sig åt de föreliggande upp­ gifterna. Blott en blick på de stora och betydelsefulla spörsmål, som för närvarande äro anförtrodda åt folkundervisningskommittén och som, i fall en överstyrelse funnits, till största delen skolat påvila denna, visar orim­ ligheten i det antagandet, att de omorganiserade domkapitlen skulle kunna göra en överstyrelse överflödig. Och även om de särskilda domkapitlen skulle kunna i fråga om detaljer, som angå de olika stiften, lämna värde­ rika bidrag till vissa ärendens utredning, vilket jag är övertygad om, förutsattes dock i regel före det slutliga avgörandet en överblick och en sammanhållning, som icke ens det mest ideala samarbete mellan de skilda domkapitlen skulle kunna åstadkomma. Väl organiserade mellaninstanser kunna visserligen komma att underlätta en central styrelses arbete men kunna aldrig ersätta en sådan.

Står det alltså klart för mig, att behovet av en förstärkning av den

centrala ledningen kräver ett omedelbart avhjälpande, så återstår den frågan, huruvida detta mål kan vinnas, om man på mellanstadiet i huvud­ sak bibehåller de nuvarande förvaltningsorganen. För att kunna besvara denna fråga jakande måste jag förutsätta, att överstyrelsen kommer att utrustas med de arbetskrafter och den befogenhet, som jag i det följande skall närmare angiva. Och jag måste därjämte såsom en nödvändighet framhålla, att folkskoleinspektionen erhåller en avsevärd förstärkning, varom jag också i dag ämnar göra framställning. Under sådana förhål­ landen vågar jag antaga, att en överstyrelse skall, även med bibehållande av de nuvarande mellaninstanserna, kunna i det väsentliga förverkliga de syften, för vilka den tillkommit.

Vid bedömandet av denna fråga synes man mig även böra taga med

i betraktande, att det i allmänhet och särskilt under övergångsförhållanden är en styrka att kunna så långt som möjligt anknyta utvecklingen till det historiskt givna. Att för folkundervisningsväsendets ledning fortfarande kunna påräkna den kännedom om lokala och personliga förhållanden, som förefinnes hos domkapitlen, måste jag räkna som en vinst. Den vana vid handläggning av administrativa mål, som domkapitlen äga, synes mig också kunna med fördel fortfarande tagas i anspråk. Särskilt vågar jag göra detta uttalande med tanken på det ytterligare stöd, som domkapitlen i dessa avseenden skulle komma att få i den omorganiserade folkskoleinspek­ tionen. Slutligen vågar jag ock räkna med det personliga intresse och

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 153 höft. (Nr 204.) 7

50

den allmänna pedagogiska sakkunskap, som hos domkapitlens ledamöter

kunna vara till finnandes.

Man har anmärkt, att om en överstyrelse nu omedelbart upprättades,

detta skulle på ett olämpligt sätt föregripa eller fördröja den nödig

befunna omorganisationen av domkapitlen samt överhuvud vara hin­

derlig för ordnandet av frågan om mellaninstanserna. Enligt min me­

ning är förhållandet det rakt motsatta. Upprättandet av en översty­

relse torde i sin mån komma att påskynda lösningen av sistnämnda fråga

samt därjämte lämna en högst värdefull vägledning för ett ändamålsenligt

ordnande av nämnda angelägenhet. Det synes mig uppenbart, att sedan

en överstyrelse väl kommit till stånd och trätt i verksamhet, det också

skall visa sig betydligt lättare att avgöra, huru de mellaninstanser böra

vara sammansatta och organiserade, som skola hava att tillsamman med folk­

skoleinspektionen förmedla förbindelsen mellan de lokala myndigheterna och

den centrala ledningen. Och särskilt torde det komma att visa sig, i vad

mån domkapitlen under de nya förhållandena kunna vara lämpliga för

sin uppgift såsom mellaninstanser, samt till följd därav ock, i vilken rikt­

ning en omorganisation av dem bör gå.

Den meningen har i de avgivna utlåtandena från flera håll blivit ut­

talad, att om frågan om mellaninstanserna först blivit löst, det skulle

hava visat sig, att icke så många och olikartade ärenden hade behövt över­

lämnas åt den centrala ledningen, som nu förmenas skola enligt kommit­

téns förslag bliva fallet. Därigenom hade ock — menar man — vunnits, att åt

överstyrelsen kunnat givas mindre omfattning. Ett närmare studium av kom­

mitténs förslag torde emellertid ådagalägga, att kommittén i det hela varit

angelägen om att icke överlämna åt överstyrelsen andra ärenden än

just sådana, som på det närmaste sammanhänga med den centrala ledningen

av folkundervisningsväsendet, och att man från överstyrelsens arbetsområde

i allmänhet utmönstrat allt sådant, som icke med nödvändighet är förbundet

härmed. Om kommitténs förslag i detta avseende torde såsom regel kunna

sägas, att åt överstyrelsen icke förbehållits annat, än vad som med nöd­

vändighet måste tillkomma densamma, även om fullt lämpliga mellanin­

stanser redan förefunnes. Det är icke mängden och arten av de åt över­

styrelsen överlämnade ärendena, som skulle komma att röna inflytande av

mellaninstansernas anordning. Men väl skulle överstyrelsens arbete genom

förhandenvaron av fullt lämpliga mellaninstanser i det avseendet komma

att bliva underlättat, att åtskilliga frågor komme till överstyrelsen i bättre

utrett skick, och överstyrelsen skulle väl ock däruti finna förstärkt stöd för

verkställigheten av behövliga åtgärder. Detta skulle leda till ett närmare

samarbete mellan den centrala ledningen och mellaninstanserna, men det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

51

torde näppeligen medföra någon minskning i behovet av arbetskrafter inom överstyrelsen själv. I varje fall finnes en utväg att i fråga om antalet arbetskrafter undvika möjliga misstag genom att vid överstyrelsens upp­ rättande sätta större eller mindre del av dess personal på extra stat, vilket jag ock ämnar föreslå.

Till åskådliggörande av den förmenta olämpligheten iförslaget att redan

nu, innan mellaninstansfrågan fått sin slutliga lösning, upprätta en över­ styrelse har från något håll anmärkts, att man börjat med byggnadens översta del, innan man hade den nedre delen färdig, att man ville sörja för överbyggnaden, innan man hade underlaget för denna i ordning. Jäm­ förelsen är enligt min mening icke träffande. Den överstyrelse, som nu åsyftas, avser icke att vara en överstyrelse för nuvarande eller blivande mellaninstanser utan för folkundervisningsväsendet och dess mångfaldiga läroanstalter. Dessa men icke mellaninstanserna är det, som faktiskt ut­ göra byggnadens grundvalar och murar, och de hava allt för länge väntat på den fastare sammanhållning, som överstyrelsen skulle åvägabringa.

Av vad jag anfört torde framgå, att jag anser de fördelar, som

stå att vinna därigenom, att en överstyrelse nu omedelbart kommer till stånd, vara för vårt folkundervisningsväsen så avsevärda, att de vida upp­ väga de olägenheter, som möjligen kunna vara förbundna med den om­ ständigheten, att frågan om mellaninstanserna icke i detta sammanhang finner sin slutgiltiga lösning.

Efter min uppfattning kommer dessutom ifrågavarande slutgiltiga lös­

ning helt och hållet att bero på den erfarenhet, som efter överstyrelsens in­ rättande vinnes angående domkapitlens förmåga att i egenskap av mellan­ instanser främja folkundervisningens utveckling. Visar det sig, såsom jag för min del tror, att domkapitlen kunna anpassas efter sin uppgift i nämnda hänseende och sedan förmå fylla densamma på ett tillfredsställande sätt, så lärer det icke lida minsta tvivel, att de också för framtiden bliva bibehållna därvid och att den nu ifrågasatta anordningen alltså även skall bliva den beståndande. I motsatt fall blir domkapitlens ersättande med ändamåls- enli^are förvaltningsorgan på mellanstadiet endast en tidsfråga. Ty saken går givetvis före medlen.

Om de särskilda uppgifter vid sidan av de administrativa, som

domkapitlen i sin egenskap av kyrkliga myndigheter kunna anses böra äga beträffande ungdomens religiösa undervisning, skall jag yttra, mig i ett senare sammanhang.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

52

kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kommittén.

3. Skolöverstyrelsen och folkskolorna.

Sedan jag sålunda berört några av de viktigaste av de allmänna syn­

punkter, som för den föreliggande frågan komma i betraktande, övergår

jag till att redogöra för det verksamhetsområde, som bör tillkomma den

ifrågasätta skolöverstyrelsen i dess. egenskap av överstyrelse för folkunder-

visningsvåsendet. Jag skall härvid i tur och ordning uppehålla mig vid

de olika grupper av bildningsanstalter, som här äro i fråga. I första

rummet kommer då hela folkbildningsarbetets utgångspunkt och huvuddel:

folkskoleväsendet, omfattande småskolan och folkskolan samt folkskolans

överbyggnader, och i anslutning därtill abnormundervisningens olika an­

stalter. Till folkskoleväsendet sluta sig å ena sidan de läroanstalter, som

hava till uppgift att utbilda de för detsamma behövliga lärarkrafterna A

?niim,JSidan vidgai' sig verksamhetsområdet till att omfatta den allmänna

folkbildningsrörelsen i vidsträckt bemärkelse. Hit höra de skilda grenarna

av bildnmgsarbetet bland de vuxna: folkhögskolan, biblioteks- och föreläs-

mngsverksamheten samt anordningar för idrott och fysisk utbildning i

allmänhet.

ö

Jag börjar då med folkskolan.

1ni.D.e?l av folkundervisningsväsendet, som det här gäller, hade år

1910 följande omfattning. Skoldistrikten voro 2,416. I dessa funnos sam­

manlagt 14,900 folk- och småskolor, varav 8,548 folkskolor och mindre

folkskolor samt 6,352 småskolor. Antalet skolhus och skollokaler, eo-na

eiler förhyrda, uppgingo samma år till 13,300. Vid skolorna voro an­

ställda 19,77b lärare och lärarinnor (förutom lärare och lärarinnor i vissa

övningsämnen), så fördelade, att på folkskolor med fullständigt utbildade

lärarkrafter komrno 9,615, på mindre folkskolor 2,404 och på småskolor

7,757 lärare och lärarinnor. I samtliga dessa skolor undervisades 759,463

barn, av vilka på folkskolorna komrno 463,815 barn, på de mindre folk-

s olorna 83,771 och på småskolorna 211,877 barn. Vad beträffar omkost­

naderna för folkskoleväsendet hava skoldistriktens utgifter för år 1910

uppgått till 41,506,160 kronor, till vilka staten bidragit med 12,129,119

kronor eller med omkring 30 procent. Häri ingå även kostnaderna för

tortsättmngsskolorna.

För att bilda sig en föreställning om i vilken mening och till vilken

utsträckning folkskolan bör komma under en central skolstyrelses ledning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

53

har folkundervisningskommittén utgått från arten och beskaffenheten av de olika ärenden, som angå denna skola, och därvid sökt tillse, i vad mån dessa lämpligen borde och kunde fördelas mellan de olika administrativa organen för folkundervisningsväsendet. Härom yttrar kommittén:

1 regeln äro alla frågor, som angå skolväsendet, av både ekonomisk och pedago­

gisk natur. Somliga äro emellertid övervägande ekonomiska, andra övervägande pe­ dagogiska. Så t. ex. äger frågan om byggande av skolhus övervägande ekonomisk innebörd, enär därför först och främst fordras, att vederbörande kommun beviljar medel, och först i andra hand framträda de pedagogiska synpunkterna, då man har att tillse, att skolhuset blir lämpligt för sitt ändamål. Eu sådan fråga åter som den om läro­ planen är företrädesvis av pedagogisk natur, enär redan från början pedagogiska syn­ punkter äro de bestämmande och de ekonomiska synpunkterna, som givetvis även äro för handen, träda i bakgrunden. En mängd skolfrågor bero vidare i särskild grad av de lokala förhållandena och kunna därför betecknas såsom varande av övervägande lokal natur till skillnad från dem, som böra avgöras efter allmänna synpunkter. Till de företrädesvis lokala frågorna höra i allmänhet de ekonomiska men även åtskilliga andra från skolarbetets synpunkt viktiga ärenden och dessutom en mängd smärre, sådana exempelvis som en de! frågor om lärotiderna, skolgången och dylikt.

Man torde sålunda kunna skilja mellan ärenden, som huvudsakligen hava ekono­

misk eller eljest i särskild grad lokal karaktär, samt ärenden av övervägande pedago­ gisk innebörd av mera allmän art,

Det är uppenbart, att den artåtskillnad, som sålunda förefinnes hos de olika

ärendena i fråga om deras innebörd, redan i allmänhet hänvisar dem till behandling av de olika skolmyndigheterna allt efter dessa senares sammansättning och uppgift. Sålunda ligger det i sakens natur, att i samma mån som ett ärende genom sin ekono­ miska innebörd och sin beröring i övrigt med ortsintressena anknyter sig närmare till de rent lokalt individuella förhållandena, den huvudsakliga befogenheten i fråga om ärendets behandling bör förläggas till de lokala skolmyndigheterna och de dessa när­ mast överordnade distriktsstyrelserna, under det att å andra sidan ett starkare fram­ trädande pedagogiskt innehåll av mera allmän och omfattande art pekar på ärendets förläggande till den centrala pedagogiska ledningen.

Härtill kommer en annan ej mindre viktig och principiell synpunkt för skol-

ärendenas fördelning på de olika administrativa myndigheterna, nämligen den kom­ munala självstyrelsens synpunkt. Den hänsyn, som måste tagas till den självstyrelse, vilken enligt svensk samhällsordning tillkommer kommunen, leder, såsom naturligt är, i det hela till samma fördelning som den nyss angivna, ur de olika skolärendenas natur framgående. Såsom exempel på frågor, som i administrativt avseende framför allt äro att betrakta från nu nämnda synpunkt, må förutom de ekonomiska frågorna nämnas frågan om läraranställningen.

Av vad ovan blivit sagt framgår, att endast frågor av mera allmän pedagogisk

innebörd och sålunda icke alla pedagogiska ärenden böra komma under behandling av eller avgöras av en central ledning. Härför talar ytterligare ett skäl. Det är givet, att en centralisation bör genomföras på de områden och med avseende på de frågor, där det kräves en enhetlig ledning och eu på erfarenhet från vidsträcktare område grundad sakkunskap, men å andra sidan har man att beakta vådorna av en alltför stark centralisation. Kommittén har därför velat tillämpa decentralisationsprincipen så långt som möjligt, särskilt på de områden, där en central skolstyrelse endast med svå­

54

righet kan vinna inblick och där sakkunskapen redan är tillgodosedd hos vederbörande

ortsmyndigheter. Det bör sålunda tillses, att den. centrala skolstyrelsen icke i sin le­

dande och överinseende verksamhet hindras genom befattningen med ärenden, som

kunna handläggas av de lokala styrelserna. Det bör vidare tillses, att dessa styrelser

icke hållas utanför de egentliga pedagogiska frågorna på ett sätt, som gör, att deras

intresse för den lokala ledningen av skolan kan lida avbräck. Eller med andra ord,

den pedagogiska sakkunskapen bör utnyttjas, där den verkligen finnes, och den största

enkelhet i det administrativa tillvägagångssättet bör eftersträvas. Den i överstyrelsen

förefintliga sakkunskapen och arbetskraften bör sparas för sådana frågor, som verkligen

stå i sammanhang med och äro av betydelse för den centrala ledningen.

Det bör påpekas, att den ovan givna fördelningen av ärendena i stort sett sam­

manfaller med den fördelning av beslutanderätten i skolfrågor, som förefinnes mellan

de kommunala myndigheterna, i det att kyrkostämma har att besluta i övervägande

ekonomiska ärenden, medan frågor av företrädesvis pedagogisk natur tillhöra skolrådets

avgörande.

Yad slutligen angår den särskilda behandling, folkskoleärenden erhålla i de fall,

<lå besvär anföras över de lokala myndigheternas beslut, anser kommittén lämpligast,

att någon förändring i nuvarande förhållanden härutinnan ej vidtages. Domkapitlen

och Kungl. Maj:ts befallningshavande, vilka i dessa ärenden äro administrativa dom­

stolar, synas kommittén allt fortfarande böra handhava denna art av skolärenden.

Skulle besvär över dessa myndigheters utslag anföras hos Kungl. Maj:t, står det natur­

ligen Kungl. Maj:t fritt att genom remiss infordra den centrala ledningens utlåtande

där sådant skulle anses erforderligt.

Såsom av det nu anförda framgår, har kommittén funnit sig böra

göra en åtskillnad mellan ärenden, som huvudsakligen hava en ekonomisk

eller eljest i särskild grad lokal karaktär, samt ärenden av övervägande

pedagogisk innebörd. Till den förra gruppen av ärenden hänför kommittén

frågor angående de inom skoldistrikten förekommande skolformerna, an­

talet skolor och lärarkrafter, barnens fördelning i klasser och avdelningar,

skoldistriktens indelning i skolområden och skolrotar, eller med andra ord

vad som i allmänhet inbegripes under beteckningen skolväsendets allmänna

anordning inom de särskilda skoldistrikten. Till samma grupp av ärenden

räknar kommittén vidare frågor rörande lärotider, lärarpersonalens till­

sättande och entledigande, skolbyggnader samt åtskilliga rent lokala för­

valtnings- och regleringsbestyr. Till den senare huvudgruppen av ärenden,

eller till dem, som äro av övervägande pedagogisk natur, hänför kommittén

i främsta rummet allmänna uppfostrings- och undervisningsfrågor samt

inspektionsfrågor, vidare från vissa sidor sett frågor angående läroplan,

undervisningsmateriell, läroböcker och läsordning.

Jag skall nu redogöra för huru kommittén, med tillämpning av de så­

lunda uppställda grunderna, tänkt sig en fördelning av ärendena i verklig­

heten genomförd mellan de olika förvaltningsorganen, d. v. s. mellan den

lokala administrationen (skolråd och kyrkostämma), administrationen på

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

55

mellanstadiet (länsstyrelse, stiftsstyrelse och folkskoleinspektion) och den centrala administrationen (överstyrelsen). Tillsvidare lämnar jag emellertid å sido vad som därvid skulle kunna beröra kristendomsundervisningen. Jag återkommer nämligen i ett senare sammanhang till denna fråga. Till grund för den nu följande redogörelsen lägger jag vissa av kommittén gjorda sammanfattningar.

1) Den lokala administrationen.

Härom yttrar kommittén:

Vad då först angår den lokala administrationen av folkskolorna, d. v. s. kyrko­

stämmas och skolråds befattning med folkskoleväsendet, har kommittén icke funnit tillkomsten av en central styrelse behöva förorsaka några förändringar i hittillsvarande förhållanden, och kommitténs förslag innebär icke någon förändring i de kommunala skolmyndigheternas sammansättning, ej heller någon inskränkning i deras befogenheter.

Sålunda har kommittén icke funnit anledning att ifrågasätta någon rubbning i

kyrkostämmas beslutanderätt rörande de i kommunens ekonomiska förhållanden ingri­ pande frågor, vilka på ett grundläggande sätt bestämma skolväsendets hela allmänna anordning inom distriktet, eller i dess befogenhet med avseende på lärares tillsättande och avlönande. Lika litet har kommittén ansett skäl föreligga att på något sätt för­ svaga skolrådets ställning som styrelse för distriktets skolor. De stadganden, som gälla skolrådets och dess ordförandes förpliktelser och befogenheter, bliva i allmänhet obe­ rörda av kommitténs förslag. Så stadgandena om skolrådets allmänna tillsyn och vård av skolväsendet, om dess befattning med tillsättandet av ordinarie folkskollärartjänst, dess antagande och entledigande av vissa lärare, dess disciplinära befogenhet gentemot lärare; likaså stadgandena angående skolrådets åligganden i fråga om skollokalerna, skolgången och skolans ordning; i det hela även stadgandena rörande dess befattning med reglementenas upprättande och med undervisningens ordnande. De modifikationer i skolrådets nuvarande befogenheter, kommittén funnit anledning förorda, inskränka sig till vad kommittén uttalat angående överflyttande till folkskolestadgan av en och annan bestämmelse, som nu plägar upptagas i reglementena, samt till vad kommittén före­ slagit med avseende på fastställandet av läroplanen och antagandet av läroböcker i kristendomskunskap. Till dessa förslag skall kommittén återkomma, A andra sidan kommer genom kommitténs förslag om utbrytande ur reglementena av en del däri nu intagna bestämmelser och deras sammanförande till lokala skolbestämmelser, angående vilka skolrådet skulle äga att ensamt besluta, de lokala myndigheternas självverksamma befattning med skolans angelägenheter att i någon mån ökas. Anmärkas må slutligen,, att intet hinder bör finnas för en skolrådsordförande att, när han så finner lämpligt och annorlunda ej är särskilt föreskrivet, i angelägenheter rörande skolväsendet hän- vända sig direkt till skolöverstyrelsen.

2) Administrationen å mellanstadiet eller i mellaninstanserna.

Kommittén anför härom:

Beträffande därefter mellaninstanserna, d. v. s. Kungl. Maj:ts befallningshavande

och domkapitlen, må först erinras om den befattning med folkskolorna, som dessa myn­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

56

digheter hava därutimian, att de i allmänhet i ganska stor utsträckning äga tillfälle

att i remissväg till Kungl. Maj:t avgiva yttranden angående folkskoleärenden, som falla

inom områdena för deras verksamhet. Inrättandet av en central skolstyrelse kommer

att häri föranleda den ändring, att de yttranden, som dessa myndigheter må komma

att avgiva angående skolväsendet, i regel komma att passera genom den centrala

styrelsen.

Kommittén yttrar härefter beträffande:

a) Länsstyrelserna.

Tages sedan, särskilt i betraktande de åligganden, som Kungl. Maj:ts befallnings­

kavande i länen äga med avseende på folkskoleväsendets förvaltning, är att erinra,

hurusom det enligt nu gällande författningar åligger Kungl. Maj:ts vederbörande be-

fallningshavande dels att med eget utlåtande till Kungl. Maj:t överlämna sådana kyrko-

ståmmobeslut angående skolväsendet, vilka med hänsyn till viss ekonomisk innebörd

skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, samt att avgöra besvär över kyrkostämmas

och skolråds beslut i flertalet ekonomiska mål rörande skolväsendet, dels att mottaga

och granska ansökningar om statsbidrag till folkundervisningsanstalterna samt utbetala

statsbidragen, dels slutligen att fullgöra vissa åligganden med avseende på det till

ifrågavarande förvaltningsområde hörande pensionsväsendet. Det torde utan vidare

vara klart, att de av kommittén i det föregående framställda förslagen icke innebära

någon som helst ändring i den befattning, som Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen

sålunda hava med folkskolans angelägenheter.

b) Stiftsstyrelserna.

Vad domkapitlen angår är det uppenbart, att deras ställning som skolstyrelser

icke kan undgå att röna inverkan av en central skolstyrelses upprättande.

Den befattning med folkskolan (småskolan och den egentliga folkskolan), som

domkapitlet enligt gällande författning äger, torde kunna sammanfattas under följande

punkter:

1) domkapitlet upptager besvär över kyrkostämmas och skolråds beslut rörande

folkskoleundervisningen och dithörande anstalter (kyrkostämmoförordningen §§ 41 och

42) och är likaledes instans i besvärsmål rörande lärartillsättningar och disciplinära

åtgärder mot lärare samt rörande entledigande i visst fäll av småskollärarinna (folk­

skolestadgan §§ 22: i, 32 och 33: 2 samt stadgan angående förening av folkskollärar-

tjänst med organist- och klockarbefattningar § 5);

2) domkapitlet fastställer vissa beslut angående lärartjänster, nämligen angående

ordinarie lärares förflyttning från en folkskola till en annan inom distriktet (folkskole­

stadgan § 22: 5), angående förening av folkskollärartjänst med prästerlig befattning

(folkskolestadgan § 26) och angående förening av lärarbefattning i folkskola med

organist- eller klockarsyssla eller med båda dessa sysslor (folkskolestadgan § 27; 2) samt

utser i visst fall prästerlig ledamot och suppleant av folkskolestyrelse i stad ävensom

bestämmer vid val av ledamöter i sådan styrelse i förekommande fall det antal leda­

möter, som av olika kyrkostämmor skola väljas (lag angående folkskoleväsendet i vissa

städer § 4);

3) domkapitlet lämnar till direktionen över folkskollärarnas pensionsinrättning

vissa årliga uppgifter och till Kungl. Maj:t jämte eget utlåtande handlingar rörande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

57

understöd åt vissa lärare (vederbörande pensionsreglementen och kungl. kungörelser); mottager ansökningar om resestipendier för folkskollärare och småskollärare, upprättar förslag å tre bland de sökande samt översänder handlingarna till Kungl. Maj:t (kungl. kungörelser);

4) domkapitlet mottager från folkskoleinspektörerna dels årligen under de fem

första åren av inspektionsperioden berättelser angående deras inspektionsverksamhet (instruktionen för folkskoleinspektörerna § 4), dels årligen sammandrag av de till in­ spektörerna från skolråden inkomna statistiska uppgifterna rörande skolväsendet (folk­ skolestadgan § 67) samt avger årligen till ecklesiastikdepartementet det utlåtande, var­ till nyssnämnda sammandrag eller förhållandena i övrigt föranleda (folkskolestadgan

§ 68);5) domkapitlet mottager från folkskoleinspektörerna anmälan angående av dem anmärkta brister i skolväsendet, i de fäll där inspektörerna icke kunnat vinna rättelse i de anmärkta förhållandena (instruktionen för folkskoleinspektörerna § 2: i);

6) domkapitlet prövar och godkänner skolrådets förslag till reglemente (folkskole­

stadgan § 10:5) och fastställer instruktion för överlärare och kommunal folkskole­ inspektör' (folkskolestadgan § 8: 4) samt äger att medgiva viss inskränkning av tiden för den längre ledighet, som i skolornas läsordning bör följa efter förloppet av tre läro­ timmar (folkskolestadgan § 15: 2);

7) domkapitlet övar jämte biskopen uppsikt över anstalterna för folkundervis­

ningen samt vakar över deras ledning och utveckling (folkskolestadgan § 65).

Vad nu kommitténs förslag beträffar skola domkapitlen enligt detsamma i oför­

ändrad utsträckning behålla sin egenskap av instans i besvärsmål rörande de i punkt 1 nämnda ärenden. Det bör härvid erinras därom, att till de kyrkostämmobeslut, över vilka besvär anföras hos domkapitlen, höra beslut i frågor, som äro av grundläggande betydelse för skolväsendets allmänna anordning och i de flesta fäll äro av ekonomisk innebörd för kommunen.

De under punkt 2 upptagna frågorna angående lärares förflyttning och angående

förening av tjänster m. m. skola fortfarande underställas domkapitlens fastställelse.

1 fråga om de i punkt 3 sammanförda ärendena är ingen ändring ifrågasatt annat

än beträffande resestipendierna: skall stipendiefördelningen fortfarande ske efter beslut av Kungl. Maj:t, synes domkapitlens befattning med ifrågavarande ärenden böra över­ flyttas till den centrala styrelsen; överlämnas åter fördelningen åt denna, höra dom­ kapitlen givetvis insända vederbörliga förslag och handlingar till överstyrelsen i stället för till Kungl. Maj: t.

Med avseende på de i punkt 4 anförda ärendena innebär kommitténs förslag

endast, att domkapitlens där nämnda utlåtanden skola insändas till överstyrelsen i stället för till ecklesiastikdepartementet samt att inspektörerna jämväl inför överstyrel­ sen skola redovisa för sin verksamhet.

Anmälningar från folkskoleinspektör angående brister i skolväsendet avse i regel

skolväsendets allmänna anordning, således frågor, i vilka domkapitlet fortfarande skulle bliva närmast överordnade beslutande myndighet. Förfaringssättet blir därför enligt kommittéförslaget i regel detsamma som hittills, d. v. s. inspektören har att söka rät­ telse hos domkapitlet.

Närmare beröres däremot av kommitténs förslag frågan om reglementenas pröv­

ning och stadfästande. I denna fråga har kommittén föreslagit, att reglementenas nu­ varande huvudsakliga innehåll skulle fördelas på två olika bestämmelseurkunder: den ■ena, åt vilken namnet »reglemente» fortfarande skulle förbehållas, upptagande stad­

smur/ till Riksdagens protokoll 1910. 1 sand. 153 käft. (A r 204.)

8

Käng/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

58

ganden angående skolväsendets allmänna anordning ock angående lärotider, och den

andra, för vilken föreslagits benämningen »undervisningsordning», innehållande stad-

ganden av mera rent pedagogisk natur och främst inrymmande läroplan. Slutligen

skulle en del i de nuvarande reglementena förekommande bestämmelser av mera under­

ordnad betydelse, avseende smärre lokala förvaltnings- och regleringsbestyr, samman­

fattas i för vederbörande skolor gällande »lokala skolbestämmelser». Reglementet, som

sålunda skulle komma att innehålla de för distriktets skolväsen i första rummet kon­

stituerande och för kommunen i ekonomiskt avseende mest betydelsefulla bestämmel­

serna, skulle behandlas i enlighet med de för närvarande angående reglementena gäl­

lande stadgandena, d. v. s. granskas av inspektören och stadfästas av domkapitlet.

Undervisningsordningen skulle från de lokala myndigheterna översändas till granskning

av inspektören och domkapitlet och slutligen stadfästas av överstyrelsen. De lokala

skolbestämmelserna skulle helt lämnas åt de lokala skolmyndigheternas fastställande. —

Då instruktionen för överlärare och kommunala inspektörer skulle, där de förekomma,

utgöra ett tillägg till undervisningsordningen, få de i fråga om prövning och stad­

fästande samma behandling som denna. — Frågan om inskränkning av den längre

ledigheten mellan lärotimmarna sammanhänger med frågan om lärotiderna i övrigt och

bör därför fortfarande bero av domkapitlets prövning.

Vad till sist angår domkapitlens allmänna tillsyn över folkskolorna, varom före­

skrift lämnas i folkskolestadgans § 65, enligt vilken det åligger biskopen och dom­

kapitlet i varje stift »att hava en sorgfällig uppsikt över anstalterna för folkundervis­

ningen samt vaka över deras ledning och utveckling till uppfyllande av deras viktiga

bestämmelse», torde de ifrågavarande befogenheterna för närvarande av domkapitlen

utövas dels vid handläggning av sådana ärenden rörande folkskoleväsendet, som enligt

lag och författning komma under domkapitlens prövning, dels genom framställningar

till vederbörande angående skolväsendets förbättring, där domkapitlen på grund av egna

eller eljest gjorda iakttagelser finna sådan av behovet påkallad. Av den i det före­

gående lämnade redogörelsen framgår, att i lydelsen av nu nämnda stadgande någon

ändring ej behöver vidtagas. Klart är emellertid, att stadgandets innebörd kommer

att i viss mån bliva en annan på grund därav, att domkapitlen i sådana frågor rörande

skolväsendet, som komma att tillhöra den ifrågasatta centrala styrelsens prövning, icke

längre komma att vara den Kungl. Maj:t närmast underordnade myndigheten över

folkskoleväsendet i riket.

c)

Folkskoleinspektionen.

Vid den administration av folkskoleväsendet, som sålunda av lokal-, distrikts- och

centralstyrelse skulle utföras, måste givetvis folkskoleinspektörerna framdeles som hit­

tills komma att tagas i anspråk, och kommittén har i det föregående flerstädes räknat

med deras samverkan vid skolärendenas behandling.

Folkskoleinspektörerna äro i kommitténs förslag ställda i nära förbindelse med

den centrala styrelsen. Deras verksamhet, som bör komma att vidgas och erhålla ökad

effektivitet, synnerligast därigenom att inspektörstjänsterna, såsom kommittén i ett sär­

skilt betänkande ämnar föreslå, upphöra att för sina innehavare vara bisysslor, skall

av den centrala styrelsen sammanhållas och ledas, på samma gång den centrala sty­

relsen förnämligast genom inspektörerna vinner den närmare kännedom om skolornas

tillstånd i olika delar av landet, som utgör ett första villkor för att den skall kunna

fylla sin uppgift. Men även med lokal- och distriktsstyrelserna skola inspektörerna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

59

samarbeta, likasom nu sker, och vad särskilt domkapitlen beträffar höra dessa i sin verksamhet som distriktsstyrelser framgent på samma sätt som nu äga tillgång till det bistånd, som folkskoleinspektörerna genom sin sakkännedom kunna giva.

Klart är, att folkskoleinspektionen dels genom att knytas vid en central styrelse,

dels genom den åsyftade förändringen av inspektörstjänsterna skall vinna ökad bety­ delse. Kommittén har dock icke avsett någon förändring i dess hittills varande karaktäi. Inspektörerna behålla enligt kommittéförslaget sin karaktär av kontrollerande och råd­ givande, ej styrande organ inom skolförvaltningen. ...............................

Rörande den befattning, som biskop eller domkapitel hittills i allmänhet halt med

avseende på förordnandet av folkskoleinspektörer, finnes intet stadgat, och olika till­ vägagångssätt hava under olika tider tillämpats. Kommer en överstyrelse till stånd, synes det självfallet, att det blir denna, som hos Kungl. Maj:t avger förord vid inspek- törstjänsters tillsättande.

ICungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

3) Den centrala administrationen (skolöverstyrelsen).

Om överstyrelsens ställning i allmänhet såsom administrativt organ

i fråga om folkskoleväsendet yttrar kommittén:

Av vad kommittén i det föregående yttrat om den föreslagna överstyrelsen med

avseende på dess befattning med folkskolorna torde framgå, att dess inflytande på skolväsendets ledning och utveckling väsentligen blir beroende av den sakinsikt och de personliga förutsättningar, varöver den förfogar, och den därav betingade auktoritet och det förtroende, som den kan förvärva sig. Ställningen som centralt förvaltnings­ organ ger den skyldighet och även möjlighet att taga noggrann kännedom om alla för­ hållanden, att överblicka det hela och från enhetliga och planmässiga synpunkter över­ vakande och initiativtagande sträcka sin verksamhet till de olika sidorna av det störa arbetsområdet. Men huvudsakligen på förhandlingens väg har den att söka vinna sina syften, och särskilt beträffande de i det föregående såsom företrädesvis ekonomiska betecknade frågorna äger den ej befogenhet att ingripa genom direkta föreskrifter eller ålägganden. .

Uppenbart är emellertid, att den ifrågasatta skolöverstyrelsen med den stallning

i administrationen, som kommittén i första delen av betänkandet angivit, och med den sammansättning, som kommittén i betänkandets sista del föreslår, bör bliva stark nog att fylla den omfattande och betydelsefulla uppgift, som påkallar dess upprättande. Framför allt genom sin sakkunskap och sin överblick över skolväsendet i dess helhet bör den äga förmåga att väl förbereda de undervisningsärenden, som skola av Kungl. Maj:t avgöras, och även att med tillbörlig auktoritet utöva en övervakande och ledande verksamhet.

Då kommittén föreslagit folkskolans ställande under eu sådan central skolsty­

relses ledning, ett förslag, som visserligen åsyftar en avgörande och i flera hänseenden betydelsefull förändring i hittills bestående förhållanden, har kommittén, såsom av det föregående torde framgå, därvid dels sökt bevara en tillbörlig grad av decentralisation, dels° ock velat gentemot det historiskt givna förfara med den varsamhet, som frågans vikt kräver.

De uppgifter, som i överensstämmelse med det sålunda gjorda ut­

talandet skulle tillfalla skolöverstyrelsen, har kommittén i ett annat sam­

60

manhang närmare angivit. Jag anför därav följande och förser därvid

för vinnande av överskådlighet det anförda med vissa rubriker:

a) Ärenden av mera allmän och 'principiell innebörd.

Kommittén yttrar härom:

till denna grupp av ärenden höra först och främst sådana frågor, som föranleda

utarbetandet av förslag till författningar rörande dels folkskoleväsendet i dess helhet,

dels någon eller några av dess särskilda delar. I främsta rummet hör hit den be­

fattning, . överstyrelsen kan komma att få med allmänna folkskolestadgan och de än­

dringar i denna, som tid efter annan kunna påkallas. Hit kunna även komma att höra

stadga angående folkskoleväsendet i vissa städer samt stadga för högre folkskolor.

Hit höra även stadgande!! beträffande lärarpersonalens löne- och pensionsförkållanden

ävensom bestämmelser angående statsbidrag för olika ändamål. Förutom nu nämnda

stadganden höra till denna grupp även vissa allmänna normerande bestämmelser rö­

rande den undervisning, som bedrives vid folkskolan och dess överbyggnader. Så blir

det för överstyrelsen en viktig uppgift att draga försorg om att ändamålsenliga nor­

malplaner för saväl folkskolan som dess olika överbyggnader, när så påfordras, bliva

uPPS,j°r(ia och fastställda. Om samtliga nu berörda bestämmelser kan sägas, att de i

regel avses att gälla för en längre tid framåt. Överstyrelsen måste dock ständigt hava

sin uppmärksamhet riktad på huruvida de gällande bestämmelserna visa sig ändamåls­

enliga eller möjligen på grund av inträdande ändrade förhållanden eller av annan an­

ledning erfordra tillägg eller mer eller mindre genomgripande omarbetning. Vad som

särskilt gör nu ifrågavarande arbetsuppgifter svåra är den här ovan påpekade för-

handenvarande mångfalden icke blott av mera skarpt utpräglade olika skolarter utan

framför allt av de skilda typer, som dessa förete, och av skiftningarna i organisation i

fråga om vissa bland dessa.

till de uppgifter av mera allmän innebörd, som årligen komma att upptaga

folkskolebyråernas arbetskrafter, hör utarbetandet av framställningar till Kungl. Maj:t

angående äskanden hos Riksdagen av anslag för folkskoleväsendet. Ifrågavarande

ärenden komma väl att i regel begränsas till en viss del av året, men vissa av dem

kunna vara av den beskaffenhet, att de under denna tid taga vederbörande föredra­

gande starkt i anspråk och ofta nödvändiggöra tidskrävande överläggningar inom över­

styrelsen.

Kommittén har i det föregående redan berört vissa grupper av remissärenden,

som torde komma under överstyrelsens handläggning. Uppenbart är, att densamma i

sin _ egenskap av centralt verk kommer att i vidsträckt omfattning tagas i anspråk för

avgivande av utlåtanden i anledning av remisser från Kung], Maj:t och skrivelser från

statsdepartement. En föreställning om mängden av hithörande ärenden kan man bilda

sig därav, att inom den nuvarande läroverksöverstyrelsen under åren 1906—1911 från

Kungl. Maj:t och statsdepartement årligen ingått i medeltal 856 remisser och skrivelser.

I mänga fall hava dessa ärenden föranlett en omfattande skriftväxling med underlydande

styrelser och personal. En stor del liknande ärenden torde komma att falla på över­

styrelsens folkskolebyråer.

Förutom nu berörda arbetsuppgifter komma sagda byråer att med avseende på

läsordningar samt läro- och läseböcker, i vad de avse folkskolan och dess överbygg­

nader, få åtskilligt arbete av mer allmän och principiell natur. Sålunda få ifråga­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

61

varande byråer till eu betydelsefull uppgift att på lämpligt sätt främja utvecklingen av folkskolans läro- och läsebokslitteratur. Särskilt för de blivande fortsättningsskolorna erfordras en helt och hållet ny litteratur av detta slag.

Åven i fråga om skollokalerna, lekplatserna och skolträdgårdarna samt skolloka­

lernas utrustning väntar den blivande överstyrelsens folkskolebyråer en viktig uppgift. Visserligen får överstyrelsen endast sällan någon omedelbar befattning med byggnads­ företagen på de olika orterna. Omsorgen om dessa bör naturligtvis även framdeles närmast vila på de lokala skolmyndigheterna och inspektörerna. Men klart är, att till den allmänna tillsyn över folkskoleväsendet, som skall åligga överstyrelsen, även hör att ägna uppmärksamhet åt ifrågavarande område och särskilt att tillse, att för skol­ byggnader m. in. förefinnas normalbestämmelser, lämpade efter olika orters naturför­ hållanden och olika skoldistrikts ekonomiska bärkraft.

Slutligen föreligga i våra dagar eu mängd spörsmål av hygienisk och socialpeda-

gogisk innebörd, vilka visserligen för sin lösning närmast påkalla krafter, som ligga utanför en blivande skolöverstyrelse, men på grund av sin betydelse för de ungas fostran till fysisk och moralisk hälsa stå i så nära sammanhang med skolans uppgifter, att de till en viss grad måste bliva föremål även för en sådan styrelses verksamhet. Hit höra spörsmål om främjande av nykterhet och sparsamhet. Hit höra vidare en del frågor, som huvudsakligen framträda i folkrikare samhällen, såsom frågor om skol- läkare, tandhygien och stolbad, om fattiga skolbarns bespisning och beklädnad, om skollovskolonier, feriebarn och dylikt. Det ligger i sakens natur, att en blivande skol­ överstyrelse, särskilt dess folkskolebyråer, måste räkna som en viktig uppgift att med uppmärksamhet följa dylika spörsmål och att med de medel, som kunna stå till buds, söka främja strävanden av den art, varom här är fråga.

Om de flesta av nu berörda ärenden, särskilt om de ärenden, som avse förslag

till författningar, normalplaner samt andra allmänna bestämmelser ävensom åtgärder av mera generell art i fråga om läroböcker och undervisningsmateriell, gäller, att de, såsom i allmänhet är fallet vid behandlingen av större ärenden inom ett ämbetsverk, komma att påkalla ett mycket omfattande arbete.

Sålunda hör till den förberedande handläggningen av större delen av nu ifråga­

varande ärenden inhämtande genom eu ofta ganska omfattande skriftväxling av upp­ lysningar och uppgifter samt genomarbetande av det erfarenhetsmaterial, som kan vara inom överstyrelsen insamlat. Härtill kommer föredragningen inför vederbörande chef eller i vederbörande plenum med därpå följande överläggning. Slutligen följer utar­ betandet av själva aktstycket, som framträder i olika former, allt efter som det åsyftar förslag till författningar och normalbestämmelser eller underdåniga utlåtanden eller ock cirkulär, som av överstyrelsen utfärdas till vederbörandes kännedom och ledning.

b) Ärenden av huvudsakligen löpande natur.

Härom anför kommittén:

Till denna grupp av ärenden hör överstyrelsens befattning med de »undervis-

ningsordningar», som skola gälla för de olika skolorna i de särskilda skoldistrikten och vilkas förnämsta innehåll utgöres av skolornas läroplaner. För att kunna pröva och stadfästa dessa »undervisningsordningar» måste överstyrelsen också taga kännedom om de för de särskilda skoldistrikten fastställda reglementena, enär dessa i väsentliga avseenden bilda grundval för läroplanerna liksom i allmänhet för de i »undervisnings-

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

62

ordningarna» upptagna bestämmelserna. Enligt förut framställt förslag skulle översty­

relsen få särskild befattning med antagandet av nya läroböcker i kristendomskunskap.

Framgången i folkskolans arbete är väsentligen beroende av i vad mån detta

arbete kommer att stödjas av lämplig undervisningsmateriell. För en blivande över­

styrelse blir det därför en viktig uppgift att sörja för att skolorna kunna erhålla eu

på samma gång god och billig sådan och att skolråden bliva satta i tillfälle att träffa

ett lämpligt val i fråga om den materiell, som finnes i handeln tillgänglig. Det måste

för den skull tillkomma överstyrelsen att, liksom nu folkskolebyrån i ecklesiastikde­

partementet, upprätta och sprida förteckningar över lämplig undervisningsmateriell, att

från skolråden mottaga rekvisitioner på sådan materiell samt ombesörja dess expe­

diering genom de respektive förlagen.

Såsom förut framhållits, skulle överstyrelsen ej äga att taga någon direkt be­

fattning med tillsättning eller entledigande av lärarna vid de nu nämnda olika slagen

av folkundervisningsanstalter. Dock skola säkerligen i alla fall ett ej ringa antal ärenden,

som avse ifrågavarande skolors lärarpersonal, komma under överstyrelsens handläggning.

Sålunda kommer överstyrelsen otvivelaktigt att avgiva utlåtanden i dispens- och be­

hörighetsfrågor. Också skulle överstyrelsen hava att taga befattning med ärenden, som

gälla resestipendier åt lärare vid de nämnda skolorna. Dessutom kommer översty­

relsen säkerligen att få avgiva underdåniga yttranden i besvärsmål, som angå lärar­

kåren, t. ex. i fråga om förslag och val, varning och skiljande från befattning, förflytt­

ning från en skola till en annan m. fl.

Överstyrelsen kommer utan tvivel att även i andra avseenden få avgiva under­

dåniga yttranden i besvärsmål, som röra folkskoleväsendet. Detta kan bliva fallet i

fråga om de ej sällsynta besvärsmål, som angå skolväsendets allmänna anordning ute

i skoldistrikten, t. ex. beträffande upprättande av nya skolor och skoltyper, skoldi­

strikts fördelning i skolområden och skolrotar, läget av skolhus samt lärotider. I det

föregående har framhållits, att överstyrelsen i frågor, som avse skolväsendets allmänna

anordning, ej skulle hava befogenhet att utfärda något slags ålägganden för skoldi­

strikten. Dock ligger det i öppen dag, att frågor av denna art även på annat sätt än

i form av underdåniga yttranden i besvärsmål skola komma att sysselsätta över­

styrelsen. Det måste nämligen, såsom ock förut betonats, vara överstyrelsen angeläget

att på förhandlingens väg söka främja utvecklingen även på detta för hela skolvä­

sendet så viktiga område, alltså att verka för tillkomsten av nya skolor och för för­

bättring av de redan befintligas organisation.

I sammanhang med den nu lämnade översikten av löpande ärenden tillhörande

folkskoleväsendet må erinras om folkskolebyråernas befattning med ärenden, som röra

folkskoleinspektionen. Det blir här i många avseenden fråga om en verksamhet av

mera omedelbar art än den, som i det föregående avhandlats. Här må blott påminnas

om de viktigaste av de ärenden, som tillhöra denna verksamhet. Sålunda skulle över­

styrelsen hava att handlägga ärenden, som avse inspektörernas tillsättning, entledi­

gande och tjänstledighet samt förordnande av vikarier. En viktig angelägenhet för

överstyrelsen blir att förbereda och anordna möten med inspektörerna för överläggning

om frågor, som gälla deras verksamhet. Vidare komma folkskolebyråerna att mottaga

och granska dels de årliga redogörelserna för inspektörernas resor, dels de med längre

mellantider avgivna, mera fullständiga berättelserna över deras verksamhet, att ut­

arbeta sammandrag och översikter med anledning av dessa redogörelser och berättelser

samt att vidtaga de åtgärder, vartill de kunna föranleda. Överhuvud torde om folk-

Kung!.. Majrts Nåd. Proposition Nr 204.

63

skolebyråernas befattning med folkskoleinspektionen komma att gälla, att sagda in­ spektion på mångfaldigt sätt kommer att giva anledning till uppkomsten av löpande ärenden av skiftande beskaffenhet.

c) Övriga ärenden.

Slutligen anser jag mig i fråga om överstyrelsens befattning med

folkskolan höra ur kommittébetänkandet anföra följande:

Den lämnade redogörelsen för överstyrelsens arbetsuppgifter giver tydligen vid

handen, att dessa uppgifters riktiga lösning förutsätter en ingående kännedom om skol­ väsendets verkliga tillstånd och behov i olika delar av landet. För vinnande av en dylik kännedom är det för överstyrelsen givetvis icke nog med de berättelser och andra skriftliga framställningar, som till densamma från vederbörande inspektörer och skol­ myndigheter inkomma. Överstyrelsens ledamöter måste söka att vidmakthålla kon­ takten med skolväsendet och, i den mån sådant är möjligt, genom besök på olika orter förskaffa sig ökad personlig kännedom om detsamma. Detta är så mycket nödvän­ digare, som vårt vidsträckta land med avseende på naturbeskaffenhet företer mycket olika förhållanden i olika trakter och därav följande olikhet i näringsliv och sedvänjor, till vilka vid skolväsendets bedömande och skötande hänsyn måste tagas. Att folk- skolebyråernas chefer då och då företaga resor inom olika delar av landet är även från en annan synpunkt av betydelse. Kommittén har tidigare framhållit vikten av att ett samarbete kommer till stånd mellan den centrala ledningen av folkskolevä­ sendet å ena sidan och folkskoleinspektörerna å den andra och att för den skull eu omedelbar personlig förbindelse uppehälles dem emellan. Till en del kan detta ske genom besök av inspektörer i överstyrelsen och genom ett och annat inspektörsmöte i huvudstaden. Men till en del måste helt visst den åsyftade förbindelsen också åväga­ bringas därigenom, att vederbörande byråchefer göra besök i inspektionsområdena för att samråda med inspektörerna, därvid dessa lämpligen kunna gruppvis samlas till överläggning om gemensamma angelägenheter.

Fördelningen av arbetet mellan överstyrelsen och mellaninstanserna

är av lätt insedda skäl den punkt i kommitténs förslag, mot vilken myndig­ heternas detaljkritik företrädesvis varit riktad.

Av Kung! Maj:ts befallningshavande hava endast två vidrört frågan om

folkskoleärendenas fördelning på de olika instanserna. Kungl. Maj:ts befall­ ningshavande i Skaraborgs län anser, att förslaget i fråga om uppdelning av nuvarande skolreglementen i två eller flera urkunder skulle bliva för skol­ distrikten betungande och olägligt liksom ock tillföra överstyrelsen ett avsevärt arbete, utan att motsvarande fördelar därmed vunnes. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län anser de folkskoleärenden, som enligt förslaget skulle tillhöra överstyrelsens handläggning, ej vara av beskaffen­ het att ovillkorligen böra centraliseras. Sålunda syntes folkskoleinspek­ tionen kunna handhavas på sätt nu ägde rum, varjämte läroplanen för skolorna och undervisningsordningen syntes kunna prövas och fastställas av domkapitlen.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Myndig­ heterna.

64

Stockholms stads konsistorium anser, att kommittén på ett fullt riktigt

sätt framhållit principen för arbetets ordnande inom de områden, som

obestritt borde tillkomma den nya skolöverstyrelsen. Domkapitlet i Växjö

framhåller, hurusom genom förslaget skolrådens, d. v. s. skolrådsordförandenas

skrivbestyr i högst oroväckande grad skulle ökas. Redan nu vore präs­

terskapets befattning med folkskoleväsendet särdeles betungande. Och

vore det uppenbart, att skrivgöromålen bleve i hög grad ökade, så vore

det enligt nämnda domkapitels förmenande ej mindre uppenbart, att detta

ökade arbete ej i den ringaste mån komme att bidraga till skolväsendets

förbättring i sak.

Samtliga domkapitel, som berört frågan om folkskoleärendenas för­

delning enligt kommitténs förslag, hava riktat sina huvudsakliga anmärk­

ningar mot förslaget om de nuvarande skolreglementenas uppdelning i tre

olika urkunder. Den allmänna anmärkningen här är, att en alltför tuno-

förvaltningsapparat sättes i rörelse och allt för tidsödande skriftväxlingar

bliva följden. Sådana synpunkter göras gällande av domkapitlen i Upp­

sala, Skara, Västerås, Växjö, Lund, Kalmar, Luleå och Visby ävensom av

Stockholms stads konsistorium.

Domkapitlet i Skara anser sålunda förslaget i flera fall på denna

punkt komma att leda till en alltför omständlig och tidsödande behand­

ling av ärendena.

Det föreslagna förfarandet med avseende på de nuvarande skolreglementenas upp­

delning skulle, enligt domkapitlets åsikt, medföra betydligt större tidsutdräkt och ej

obetydligt mera skriverier än nu erfordrades. En rundlig tid skulle förgå, innan eu

ny skola finge alla vederbörliga bestämmelser antagna, vilket väl måste vara villkor för att

skolan skulle kunna träda i verksamhet. Samma tidsutdräkt skulle inträda, då en

förutvarande skola vore i behov av nya bestämmelser, ja, även vid varje den minsta änd­

ring i reglementet, som tillika påkallade ändring i undervisningsordningen. Tyvärr

visade erfarenheten, att inom orterna ofta funnes personer, som hade intresse eller till­

fredsställelse av att förhala tiden, då det gällde införande av nya skolbestämmelser, och

för ett sådant förhalande erbjöde den av kommittén föreslagna ordningen för ärendenas

behandling ett ännu rikare fält av möjligheter än det nuvarande.

Domkapitlet i Västerås framhåller, vilken arbetsbörda förslaget skulle

pålägga överstyrelsen: att granska och stadfästa omkring 2,500 »arbets­

ordningar» och läroplaner och sedan hålla dem vid makt med alla de

ändringar, som skolväsendets utveckling och befolkningsförhållandenas allt

tätare växling gjorde nödiga, och domkapitlet anför vidare:

Vilken^ omfattande skriftväxling detta gransknings- och stadfästelsearbete skulle

komma att föranleda, kunde man lätt föreställa sig. Överflyttningen av undervisnings-

ordningarnas stadfästelse till överledningen skulle visserligen draga det med sig, att

denna i uppfostrings- och undervisningsfrågor skulle komma att träda i mer omedelbar

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

%

65

förbindelse med skolråden. Härigenom infördes åter till dimensionerna oberäkneliga detaljarbeten inom styrelsens verksamhetsområde. Det bleve fara värt, att en sådan överledning komme alldeles bort från all verkligt ledande och övervakande verksamhet. Framför allt skulle nog både över- och underledning överhopas med ändlösa skriverier. Då det väl ej kunde undgås, att folkskoleinspektörerna bleve mellanhänder för över­ styrelsens mer omedelbara ingripande i skolväsendets detaljer, läge nog även den faran nära, att dessa bleve icke blott kontrollerande och rådgivande utan även styrande organ inom skolförvaltningen; och detta tvärtemot kommitténs egen uttalade mening. Då överstyrelsen naturligen skulle utfärda normalreglementen och därmed jämförliga be­ stämmelser och anvisningar, vore det ej nödigt, att samma styrelse skulle granska och giva sitt godkännande åt en på dessa anvisningar byggd ordning för varje särskild folkskola. Här läge faran för eu byråkratisk uniformering nära till hands. En sådan ordning skulle med fullt fog kunna överlämnas till granskning och — naturligen med rätt för vederbörande att söka ändring — till stadfästelse av domkapitlen, som just i sin nuvarande sammansättning inrymde så mycken pedagogisk insikt och erfarenhet. Vad sålunda påpekats vore så stridande ej blott mot kommitténs egna grundsatser utan mot principerna för en sund styrelseorganisation, som ej finge likna en organism med omättligt huvud och mer eller mindre förkrympta lemmar, att domkapitlet måste i denna punkt särskilt yrka på en genomgripande omarbetning av förslaget.

Biskop Biliing i Lunds domkapitel finner förslaget angående under-

visningsordningens fastställelse alldeles orimligt. Tillämpningen härav skulle vålla överstyrelsen mycket och onödigt arbete. Om lärare, skolråd, inspektör och domkapitel vore ense om en undervisningsordning, vore det onödigt, att överstyrelsen skulle underkasta den ytterligare prövning. Denna syntes ej behövas i andra fall än t. ex. om inspektör och dom­ kapitel vore av olika meningar.

Domkapitlet i Luleå erinrar här om risken för möjligheten att åstad­

komma enhetliga och praktiskt inrättade skolreglementen, därest dessa på föreslaget sätt bleve uppdelade i tre delar, vilka vore underkastade slut­ ligt avgörande av tre särskilda myndigheter: de lokala skolmyndigheterna, domkapitlen och överstyrelsen.

Domkapitlet i Visby yttrar:

Vad beträffade den väntade vinsten av överstyrelsens större sakkunskap i upp­

görande av undervisningsordningen syntes den bliva fullkomligt illusorisk, då givetvis domkapitlen, som blott hade att behandla reglementen från ett stift, kunde på dessa nedlägga mer ingående omsorg än vad överstyrelsen skulle kunna göra i fråga om under- visningsordningarna från hela riket.

Domkapitlet i

Skara

framhåller även en annan synpunkt beträffande

förslaget om reglementenas sönderdelning.

Domkapitlet skulle pröva och fastställa föreskrifter om skolväsendets allmänna

anordning i ett distrikt utan att äga tillfälle att samtidigt pröva den undervisnings­ ordning, som skulle komma att tillämpas. Det ville dock synas uppenbart, att frågor t. ex. om skoltyper, om lärjungarnas fördelning i klasser och parallellavdelningar i för-

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 133 höft. (Nr 204.)

9

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

66

hållande till det sannolika antalet av lärjungar stode i nära sammanhang med frågor

om läroplanen, och att det stundom kunde vara svårt att träffa avgörande angående

de förstnämnda utan att på samma gång klargöra de sistnämnda, något som för dom­

kapitlet ej skulle vara möjligt. Domkapitlet förstode till fullo, att kommittén velat

förbehålla den centrala myndigheten befogenhet att besluta angående den rent peda­

gogiska delen av skolbestämmelserna, men måste dock ifrågasätta, om ett skiljande av

undervisningsordningen från reglementet verkligen vore nödvändigt för att överstyrelsen

skulle kunna utöva behörigt inflytande i nämnda avseende. Kommittén hade själv på­

pekat,. att vissa föreskrifter, som nu plägade upptagas i reglementena, hade sin rätta

plats i skolstadgan. Vissa saker, som enligt kommitténs förslag skulle intagas i under­

visningsordningen, såsom föreskrifter om ordning och tukt, om lärjungarnas tillrätta­

visande och bestraffande, om behandling av skolförsummelser med mera kunde vara

ungefär lika överallt. Normalbestämmelser, utfärdade av överstyrelsen, syntes göra

till fyllest, och det syntes utan fara kunna betros inspektörerna och domkapitel att

granska och fastställa de mindre variationer, som kunde ifrågasättas. Vad anginge läro­

planen, som naturligtvis måste anpassas efter folkskoleväsendets allmänna organisation

inom distriktet och därför måste innefatta större variationer och erbjuda svårare pro­

blem, syntes prövningen även i denna del kunna ske genom inspektörer och domkapitel,

under förutsättning att normalplanen innehölle föreskrifter och anvisningar, som på

samma gång vore tydliga, i möjligaste mån fullständiga och tillräckligt elastiska. På

normalplanens avfattning komme naturligtvis överstyrelsen att utöva det väsentligaste in­

flytandet. Vid läroplanernas granskning komme inspektörernas sakkännedom att huvud-

sakligen göra sig gällande, och med inspektörerna komme överstyrelsen att stå i nära

beröring genom möten med desamma och på annat sätt. I de allra flesta fall syntes

frågan om den läroplan, som passade för eu viss organisation av skolväsendet, ej er­

bjuda några nya sidor, för vilka eu väl avfattad normalplan ej gåve tillräcklig ledning,

och för sådana fall ville det synas vara en synnerligen stark misshushållning med tid

och arbetskraft, om undervisningsplanerna skulle särskilt behandlas efter vartannat av

skolråd, inspektör, domkapitel och överstyrelsen. Ovanliga, mer invecklade fall måste

naturligtvis då. och då förekomma. Men om, såsom av kommittén föreslagits, ett ex-

emplar av varje fastställt reglemente överlämnades till överstyrelsen, ägde ju denna

tillfälle att genom egna iakttagelser eller efter anmälan av vederbörande inspektör

skaffa sig kännedom om möjliga brister i läroplanerna och kunde i fråga om dem,

liksom i fråga . om allt annat, som rörde folkskoleväsendet, taga initiativet till förbätt­

ringar, vare sig .detta skulle ske allenast på förhandlingens väg eller en särskild be­

fogenhet skulle, tillerkännas överstyrelsen att i särskilda fall få frågor om läroplaner

underkastade förnyad prövning. Om frågor rörande undervisningsordningen komme att

pa hittills vanligt sätt behandlas i sammanhang med det egentliga reglementet, skulle

överstyrelsen befrias från eu mycket stor mängd ärenden, vilka enligt sakens natur till

betydlig del måste vara av schablonmässig natur, huru grannlaga än vissa av dem

skulle vara.

Av folkskoleinspektörerna uttrycka tre sin anslutning till kommitténs

förslag i förevarande avseende.

h örslaget om uppdelning av skolreglementena har emellertid framkallat

gensagor från många håll, därvid i allmänhet samma synpunkter gjorts

gällande, som framförts av domkapitlen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

67

Sålunda anser folkskoleinspektören i Strängnäs stift J. V. Jonsson, att

endast de skoldistrikt, vilka i sina reglementen ville gorå några ändringar uti den fastställda normalplanen, borde vara skyldiga att i denna del under­ kasta dem överstyrelsens fastställelse. Härigenom skulle, syntes det, över­ styrelsen befrias från ett högst betydligt arbete, utan att samarbetet med skolorna minskades.

Folkskoleinspektören i Härnösands stift P. Holmvall anser beträffande

förslaget om undervisningsordningarnas fastställelse det vara både obe­ hövligt och ledande till ett för viktigare uppgifters fullgörande hinderlig! mångskriveri att härmed besvära en central överstyrelse samt anför vidare:

Ännu betänkligare vore dock kravet, att en fullständig läroplan för varje särskild

skola skulle underställas överstyrelsens prövning och fastställelse. Redan den tanken, att en överordnad myndighet överhuvud skulle taga befattning med detaljerna i sko­ lornas läroplaner, såsom meningen syntes vara, vore ägnad att framkalla gensagor. Det syntes ej kunna undvikas, att många lärare komme att känna detta såsom en obehörig inskränkning i den grad av rörelsefrihet på undervisningens område, som kommittén dock själv erkände vara oumbärlig, såsom hämmande för den personliga insats, de annars efter bästa övertygelse och med glädje skulle göra i skolarbetet. Flera ansedda pedagoger ginge så långt, att de åt den övervakande statsmyndigheten endast ville tillerkänna rätten att fastställa de allmänna riktlinjerna samt slutmålen för undervisningen men ingenting mera. — Beträffande ändringar i läroplan ansåge Holmvall, att mången lärare, som önskade vidtaga dylika, skulle inför en så om­ ständlig procedur som den föreslagna bliva betänksam och hellre än att sätta så många myndigheter i rörelse avstå från tilltänkta, även viktiga ändringsförslag. Ur synpunkten av läroplanens önskvärda rörlighet vore kommitténs förslag ej lämp­ ligt. — Holmvall anser saken böra ordnas på följande sätt. Först och främst borde överordnad myndighet ej i annan mån, än inspektionen av skolorna därtill möjligen gåve anledning, taga befattning med läroplanernas detaljer. Den närmare utgestalt- ningen av läroplanerna med ledning av normalplanen syntes tryggt kunna överlåtas åt lärarpersonalen jämte de lokala skolstyrelserna. Åt överordnad myndighet borde där­ emot överlåtas att fastställa det huvudsakliga av läroplanen, vartill syntes böra räknas läroämnen och det viktigaste av lärokurserna och möjligen timfördelning men knappast kursernas fördelning på de särskilda årsklasserna, åtminstone ej i sadana skolor, där flera klasser samtidigt undervisades av

en

lärare. Och denna överordnade myndighet

borde vara så sammansatt, att den ej blott ägde pedagogisk sakkunskap i allmänhet utan även nödig lokal- och personkännedom samt tillika i sig inneslöte representanter för de samfund, som hade berättigade och naturliga intressen att tillvarataga i fråga om barnens fostran i skolorna: staten, kyrkan och familjerna. Denna myndighet borde enligt Holmvalls mening även utöva inspektion; styrelse och inspektion syntes böra vara förenade i samma händer.

Folkskoleinspektören i Luleå stift F. Svedberg anser, att överstyrelsen

i fråga om skolbyggnader borde komma att utöva ett något större in­ flytande, än vad kommittén tänkt sig.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

68

Departe­

mentschefen.

Under nuvarande förhållanden, vilka efter den nya skolstyrelsens tillkomst i huvud­

sak skulle förbliva desamma, uppfördes massor av för sitt ändamål allt annat än

lämpliga skolhus i trots av föreskrifterna i §§ 52, 53 och 54 av folkskolestadgan och

utan att kostnadsfrågan därvid verkade bestämmande, då ett lämpligt skolbus kunde

fås för samma, ofta till och med för lägre pris än ett olämpligt. Folkskoleinspektören

stode i det hela maktlös, och de tämligen sällsynta fall, då en skolbyggnadsfråga komme

under vederbörande länsstyrelses prövning och inspektörens yttrande beaktades, föranled­

des merendels av tvister angående skolhusets läge, ytterst sällan däremot av olika

åsikter om dess lämplighet för sitt viktiga ändamål. Det syntes därför icke vara ur

vägen, att folkskoleinspektören tillerkändes rätt att, där nödiga ändringar i en företedd

skolhusritning i fråga om lärosalarnas lämpliga anordning, belysning, ventilation, luft­

utrymme etc. icke på annat sätt kunde vinnas, påkalla länsstyrelsens ingripande, varvid

överstyrelsens utlåtande borde inhämtas.

Folkskoleinspektören i Kalmar stift A. Ikorn framhåller likaledes

önskvärdheten av att större inflytande gåves de överordnade myndigheterna

i fråga om sådana bestämmelser, som rörde lärorummens städning, eld­

ning, ventilering o. s. v. Här visade det sig ofta svårare att få till stånd

för skolarbetet tjänliga förändringar och anordningar, än när det gällde

ordnandet av själva undervisningen.

Det säger sig självt, att när det blir fråga om att ställa ett arbets­

fält av så vidsträckt omfång som det här ifrågavarande under en cen­

tral styrelse, det i främsta rummet måste gälla att väl skilja mellan

vad som ur dennas synpunkt bör betecknas såsom huvudsak och såsom

bisak, mellan sådant, som verkligen på grund av sin art och beskaffenhet

påkallar en central lednings omvårdnad, och sådant, som kan undvara

densamma. Iakttages icke en sådan åtskillnad, löper man lätt nog fara

att genom centralisationen åstadkomma mera skada än gagn. Det in­

träffar då alltför lätt, att hos den centrala styrelsen en arbetsbörda och

ett detaljarbete hopa sig, som genom sin omfattning och beskaffenhet

hindra densamma

i

dess verksamhet och tvinga den in i ett arbets-

och betraktelsesätt, där formen kan komma att betyda mera än saken

och den skrivna urkunden mera än det levande livet. Iakttages och

inskärpes icke nödig begränsning, skulle det kunna hända, att de sidor av

skolarbetet, som bäst skulle blivit tillgodosedda genom att få handläggas

och avgöras av skolans målsmän ute i "orterna, bliva till förfång för detta

arbete undandragna den omvårdnad, som de främst behöva. Värdet och

betydelsen av att en central ledning, sådan som den nu ifrågasatta, koru­

nd beror enligt min mening

i

väsentligaste män därav, att de

synpunkter, jag nu framfört, fullt beaktas och tillämpas.

Ser man nu till, huruvida det av kommittén framlagda förslaget kan

sägas hava gjort rättvisa åt de nämnda synpunkterna, finner jag mig böra

Kungl. Majtts Nåd. Proposition Kr 204.

69

uttala, att detta i stort sett varit fallet. Ett sådant erkännande kommer också flerstädes till synes uti de avgivna utlåtandena. Det finnes emeller­ tid i kommitténs förslag särskilt en punkt, som i utlåtandena blivit före­ mål för en ganska allmän och enstämmig saklig kritik. Det är den, som rör handläggningen av skolreglementena och därmed samhörande bestäm­ melseurkunder. Innan jag närmare berör de anmärkningar, som i detta avseende framkommit och för vilka jag i det föregående redogjort, skall jag ytterligare med några ord erinra om vad kommittén i den ifråga­ varande punkten föreslagit.

Enligt nu gällande folkskolestadga skall för varje skoldistrikt finnas

ett reglemente. Beträffande innehållet av detsamma lämnas i § 10 av samma stadga följande föreskrift: »Reglementet skall innehålla dels be­ stämmelser om folkskoleväsendets allmänna anordning inom distriktet, in­ delning i områden och rotar, lärotider, intagning i skola, flyttning inom skola och avgång därifrån samt fortsatt undervisning, dels nödiga före­ skrifter om undervisning, ordning och tukt samt om lärares skyldigheter ävensom vad mera till skolornas behöriga vård och förvaltning hör, dels ock för varje särskild skola det huvudsakliga av dess läroplan.» Som man härav finner, låter det huvudsakliga innehållet i reglementena uppdela sig i två huvudgrupper av ärenden. Den ena huvudgruppen omfattar stad- ganden angående folkskoleväsendets allmänna anordning inom de olika skoldistrikten samt lärotider. Den andra huvuddelen avser det arbete, som i skolorna bedrives, samt vad i övrigt är att iakttaga beträffande skolornas behöriga vård och förvaltning.

I överensstämmelse med den principiella gruppering av ärendena, som

kommittén ansett sig böra genomföra, skulle de ärenden, som avses i reg­ lementenas här ovan angivna första huvudgrupp, falla under distrikts­ styrelsernas granskning och slutliga avgörande, under det att en blivande överstyrelse skulle hava att slutbehandla de ärenden, som tillhöra den senare av de båda stora huvudgrupperna. För att nu bringa handläggningen av det innehåll, som för närvarande ingår i skolreglementena, till överensstäm­ melse med det förslag, kommittén sålunda framlagt, har kommittén ansett sig böra föreslå, att sagda innehåll för framtiden fördelas på två skilda bestämmelseurkunder. Av dessa skulle den ena få ett innehåll, som i huvudsak sammanfölle med vad som innefattas i den här ovan berörda första huvudgruppen av de nuvarande reglementenas innehåll, d. v. s. stadganden angående skolväsendets allmänna anordning och lärotider inom distriktet. Åt denna urkund anser kommittén namnet reglemente fortfarande böra förbehållas. Den andra av de båda urkunderna skulle komma att omfatta de i reglementena för närvarande förekommande stadgandena av

Kurgl. MajUs Xåd. Proposition Nr 204.

70

mera pedagogisk natur, varvid kommittén tänkt sig, att de för de olika

distriktens skolor gällande läroplanerna här skulle mera fullständigt in­

rymmas. Den nu senast berörda bestämmelseurkunden anser kommittén

lämpligen kunna betecknas såsom den för distriktets skolor gällande under­

visning sordning en. De smärre föreskrifter åter av en mer underordnad

betydelse, vilka avse rent lokala förvaltnings- och regleringsbestyr, hava

synts kommittén böra sammanfattas under benämningen lokala skol-

bestämmelser.

Beträffande formen för de olika bestämmelseurkundernas uppgörande

och fastställande har kommittén föreslagit följande:

Förslag till

reglemente

upprättas av vederbörande lokala skolmyndighet, efter

lärarpersonalens hörande och sedan kyrkostämman fattat erforderliga beslut. Härefter

har vederbörande folkskoleinspektör att underkasta förslaget granskning, varefter det

av domkapitlet slutligen prövas och fastställes. Det av domkapitlet fastställda regle­

mentet insändes till överstyrelsen för kännedom.

Förslag till

undervisningsordning

uppgöres av vederbörande lokala skolmyndighet

efter lärarpersonalens hörande och insändes därefter till folkskoleinspektören, som med

eget yttrande översänder detsamma till domkapitlet. Sedan undervisningsordningen av

domkapitlet blivit granskad, skulle det tillkomma domkapitlet att överlämna densamma

med eget yttrande till överstyrelsen, som skulle underkasta densamma slutlig prövning

och giva den fastställelse. Om de fastställda undervisningsordningarna skulle dom­

kapitlen erhålla kännedom.

De

lokala skolbestämmelserna

uppgöras och stadfästas av de lokala skolmyndig­

heterna själva.

Mot vad kommittén sålunda föreslagit hava i huvudsak följande an­

märkningar blivit framställda:

Vad först angår den föreslagna

uppdelningen

av de nuvarande reglementena i

tre särskilda urkunder har den farhågan uttalats, att det på grund av det nära sam­

manhang, i vilket samtliga bestämmelser i de nuvarande reglementena stå till varandra,

skulle i vissa fall bliva svårt för de lokala myndigheterna att avgöra, var skiljelinjerna

mellan de olika urkunderna skulle gå, och att på grund härav det lätt nog skulle in­

träffa, att en onödig dubbelbehandling av vissa hithörande frågor komme att inträda.

Särskilt för skolrådsordförandena skulle den föreslagna anorduiugen medföra en ökning

i arbete, framför allt i form av ökade skrivbestyr. Men även för övriga vederbörande

skulle den omständliga och tidsödande behandling, de ifrågavarande ärendena skulle

komma att få, vålla ett avsevärt besvär, utan att däremot svarande fördelar syntes stå

att vinna. Överhuvud skulle den förvaltningsapparat, som komme att sättas i gång,

till följd av ett invecklat remissväsen samt omfattande och tidsödande skriftväxlingar

bliva betungande och oläglig.

Överstyrelsens eget arbete komme att i hög grad betungas genom den ifrågasatta

anordningen. Den rent yttre arbetsbördan bleve i väsentlig mån ökad, och på över­

styrelsen lades ett detaljarbete, som knappast kunde anses stå i god överensstämmelse

med dess huvudsakligaste och viktigaste uppgifter såsom ledande och sammanhållande

organ. I många, om icke de flesta fall komme läroplanen att ganska nära ansluta sig

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

71

till förefintliga normalbestämmelser, vilka ju måste vara anpassade efter olika förhål­ landen, och vinsten av det ifrågasatta granskningsarbetet skulle därför bliva ringa. Det skulle också i sin mån kunna förleda till en osund nivelering på ett område, där individuell rörelsefrihet vore önskvärd.

På grund därav, att ärendena måste undergå behandling i ett stort antal instanser,

kunde även deras avgörande komma att på ett för saken menligt sätt draga ut på tiden.

Vid övervägande av vad som sålunda blivit anmärkt i fråga om den

av kommittén föreslagna behandlingen av nu ifrågavarande angelägenhet — jag tänker därvid särskilt på de erinringar, som härutinnan gjorts av domkapitlet i Skara — har jag icke kunnat undgå att finna, att de fram­ ställda anmärkningarna måste i väsentliga avseenden anses tungt vägande och att det därför vore i högsta grad önskligt, att på förevarande punkt ett mindre omständligt behandlingssätt än det av kommittén föreslagna kunde utfinnas, utan att det syfte, som kommittén med sitt förslag velat vinna, däri­ genom förfelades. Jag anser sistberörda förbehåll nödigt, ty jag ansluter mig helt till den tanke, som bär upp kommitténs ifrågavarande förslag, nämligen att överstyrelsen måste i verkligheten, icke blott till skenet, stå i för­ bindelse med de särskilda skoldistrikten, framför allt i viktigare frågor angående det i skolan bedrivna undervisnings- och uppfostringsarbetet. Man måste även medgiva, att det av kommittén föreslagna tillvägagångs­ sättet i princip står i god överensstämmelse med de av kommittén upp­ ställda, såsom mig synes, riktiga grunderna för fördelningen av arbetet mellan de olika förvaltningsorganen.

Frågar man sig nu, huruvida det av kommittén eftersträvade syftet

skulle stå att vinna på en mindre omständlig och tung väg än den av kommittén föreslagna, så tror jag, att denna fråga kan besvaras jakande.. Fn omarbetning av gällande normalbestämmelser för skolornas arbete på­ går, som bekant, redan, och det synes tydligt, att den nya överstyrelsen skulle komma att i fortsättningen i väsentliga avseenden öva inflytande å densamma. I samma mån som normalbestämmelserna under samarbetet med den förstärkta folkskoleinspektionen komma att taga en vidgad hän­ syn till skolväsendets av ortsolikheterna betingade krav och för tillgodoseende av dessa lämna riktlinjer och anvisningar, i samma mån är det väl också att för­ vänta, att de avvikelser från normalbestämmelsernas olika typer, som de särskilda läroplanerna komma att förete, skola bliva mera sällsynta och i varje fall av mindre ingripande betydelse. Lägges härtill, att en för­ bättrad inspektion komme att tillföra såväl lärarpersonalen och skol­ råden som även mellaninstanserna ett ökat stöd i fråga om bedömandet och avgörandet av hithörande angelägenheter, torde man vara berätti­ gad att räkna med en väsentligen förstärkt garanti för ett ändamålsenligt

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

72

handhavande av sagda angelägenheter. Redan genom sin personliga för­

bindelse med inspektörerna och genom sitt inflytande på utformningen av

de allmänna bestämmelserna angående skolornas arbete synes en blivande

överstyrelse kunna komma att på ett ganska verksamt sätt samarbeta med

skolorna ute i orterna.

Härmed skall dock icke vara sagt, att överstyrelsen skulle kunna eller

böra hållas utanför varje behandling och handläggning av de för skol­

distrikten erforderliga specialbestämmelser, som för närvarande förefinnas

i form av skolreglementen. Jag föreställer mig, att vad man på denna

våg vill uppnå skulle först och främst till en god del kunna vinnas där­

igenom, att de av skolråden uppgjorda, av inspektörerna granskade och

av domkapitlen godkända reglementena insändas till överstyrelsen för kän­

nedom. Det är nämligen icke tänkbart, att överstyrelsen skulle kunna

utöva den övervakande och ledande verksamhet, som bör tillkomma den­

samma, utan att hava tillgång till de i reglementena innefattade bestäm­

melserna. En sådan kännedom synes i åtskilliga fall kunna giva över­

styrelsen anledning till att på förhandlingens eller annan lämplig väg vinna

rättelse i sådana förhållanden, som överstyrelsen kan finna mindre till­

fredsställande.

Därutöver anser jag emellertid, att överstyrelsen även på en annan

väg bör beredas möjlighet att på ett mera omedelbart sätt utöva inflytande

i frågor rörande skolornas läroplan och därmed sammanhängande ange­

lägenheter. Jag ansluter mig här till eu av biskop Billing uttalad, i det

föregående omnämnd tanke. Denna åsyftar, att skolreglementena skola

endast i de fall, då inspektör och domkapitel äro av olika meningar be­

träffande sådana frågor, som enligt kommitténs förslag skolat innehållas i

den särskilda undervisningsordningen, underställas överstyrelsens pröv­

ning och avgörande. Aven om det ur vissa synpunkter kunde befinnas

ömkligt, att ett dylikt underställande kunnat äga rum, även då inspektör

och domkapitel varit av olika meningar rörande skolväsendets allmänna

anordning inom ett skoldistrikt, torde dock en sådan anordning mindre

väl låta förlika sig med hittills gängse uppfattning av kommunernas rätt

till självstyrelse och hävdvunna ställning till domkapitlen.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört håller jag före, att

frågan om skolreglementenas uppgörande och prövning lämpligen skulle

kunna — åtminstone intill dess förhållandena visa sig påkalla en annan

anordning — lösas på följande sätt:

Reglementet uppgöres såsom för närvarande, efter vederbörliga beslut av kyrko­

stämma och efter lärarpersonalens hörande, av skolrådet. I reglementet intages dock

alltid den för skoldistriktet avsedda läroplanen. Skolrådet insänder förslaget till veder­

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

73

börande inspektör, som har att med eget yttrande överlämna detsamma till veder­ börande domkapitel. Domkapitlet underkastar det prövning och äger jämväl att giva det stadfästelse utom i det fall, att inspektör och domkapitel äro av olika mening be­ träffande sådana bestämmelser, som enligt kommitténs förslag skolat innefattas i en särskild undervisningsordning. I sistnämnda fall skall, innan reglementet i sin helhet fastställes, den fråga, meningsskiljaktigheten gäller, underställas överstyrelsens avgörande.

De av domkapitlen fastställda reglementena skola alltid insändas till överstyrelsen

för kännedom.

Såsom jag senare i dag får tillfälle närmare beröra vid föredragning

av frågan om en omorganisation av folkskoleinspektionen, är det min me­ ning, att i de större städerna den mera pedagogiska sidan av statsinspek- tionsverksamheten skulle kunna under vissa villkor uppdragas åt de i dessa städer anställda kommunala inspektörerna. Skulle denna anordning bliva genomförd, borde tydligen i här förevarande avseende om nämnda in­ spektörer gälla, vad som skulle gälla om statens inspektörer i allmänhet.

Mot vad kommittén yttrar om överflyttande till folkskolestadgan av

sådana bestämmelser i de nuvarande reglementena, som äro av allmän­ giltig natur, har jag intet att erinra. Detsamma gäller även kommitténs förslag angående de »lokala skolbestämmelserna».

Även om det av mig nu föreslagna tillvägagångssättet beträffande

reglementenas prövning och fastställelse icke i alla avseenden skulle be­ finnas tillfyllestgörande, tror jag dock, att det av kommittén åsyftade målet skall i allt väsentligt stå att vinna på denna väg. Kommande erfarenheter kunna ju leda till nödiga förbättringar och ändringar. I varje fall kom­ mer den åsyftade förbindelsen med arbetet inom de olika skoldistrikten att byggas på en mera personlig grund, och den apparat, som för ända­ målet igångsattes, är ju högst betydligt mindre tung och omständlig än den av kommittén ifrågasatta. Eu ytterligare fördel har den av mig före­ slagna anordningen däri, att genom densamma de pedagogiska arbets­ krafterna inom överstyrelsen lösgöras för viktigare och mera fruktbärande arbete, på samma gång någon reduktion i fråga om de administrativa krafterna torde kunna åtminstone till en början vidtagas. Till denna fråga återkommer jag vid behandlingen av spörsmålet om överstyrelsens organisation.

Innan jag lämnar frågan om reglementena, anser jag mig böra på­

peka, att med avseende å dem flerstädes ganska märkliga missförhållanden varit rådande. Vid handläggningen av till Kungl, Maj:t inkommande folk- skoleärenden händer det allt emellanåt, att skoldistrikten befinnas sakna föreskrivna reglementen eller att reglementsändringar blivit vidtagna, som ej erhållit laglig stadfästelse. Det är naturligtvis önskligt, att rättelse i detta stycke kommer till stånd.

»/

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt, 153 käft. (Nr 204.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

10

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kommittén.

4. Skolöverstyrelsen och folkskoleväsendet på

särskilda orter.

Innan jag lämnar redogörelsen för det egentliga folkskoleväsendet,

anser jag mig, med hänsyn därtill att skolväsendet på vissa orter är ord­

nat enligt särskilda därför gällande författningar, böra något närmare uppe­

hålla mig vid därmed sammanhängande förhållanden. De orter, på vilka

jag syftar, äro städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Uppsala

och Lund ävensom nordligaste Sverige vad beträffar folkundervisningen

inom den därvarande lapsk- eller finsktalande befolkningen.

1. Folkskoleväsendet i Stockholm.

Beträffande skolväsendet i Stockholm äro särskilda bestämmelser giv­

na, dels i lag angående folkskoleväsendet i Stockholm den 15 maj 1903,

dels ock i Kungl. Maj:ts instruktion för överstyrelsen för Stockholms stads

folkskolor den 15 maj 1903 samt i Kungl. Maj:ts stadga angående folk­

undervisningen i Stockholm den 8 november 1901. Enligt" § 2 i före-

nämnda lag handhaves folkundervisningsväsendet i huvudstaden av en sär­

skild överstyrelse för Stockholms stads folkskolor jämte de territoriella

församlingarnas skolråd. Överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor in­

tager enligt för densamma utfärdad instruktion en ställning, som i

vissa avseenden motsvarar den, vilken skolråden i allmänhet intaga, men

som i andra åter medför befogenheter, som närmast sammanfalla med

dem, vilka i regel tillkomma stiftsstyrelserna.

Aven i fråga om folkskoleinspektionen intager folkskoleväsendet i

Stockholm så till vida en särställning, som det icke är underställt någon

av staten anordnad inspektion. Dock skola rekvisitioner av statsbidrag

till folkundervisningsväsendet granskas och undertecknas av Stockholms

stads konsistorium. Uppsikten över stadens folkskolor bestrides i övrigt

uteslutande genom kommunens egen försorg.

I folkundervisningskommitténs förslag till en skolöverstyrelse har

kommittén icke funnit anledning att närmare ingå på de särskilda för­

hållanden, som skulle i fråga om en blivande skolöverstyrelses ställning

till folkskoleväsendet i Stockholm kunna föranledas av den särställning,

sagda skolväsende intager och uti vilken kommittén icke ifrågasatt

annan ändring, än att för framtiden även huvudstadens folkskolor

böra inordnas under statens inspektion av det allmänna folkskoleväsendet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

75

i landet. Det synes, som om kommittén härvid ansett sig kunna utgå

ifrån, att de allmänna grunder för ordnandet av samarbetet mellan den

centrala ledningen och mellaninstanserna, vilka av kommittén föreslagits,

skulle låta tillämpa sig även på förhållandena i Stockholm.

Nu har i anledning härav i det av överstyrelsen för Stockholms stads

folkskolor avgivna utlåtandet framställts vissa erinringar samt tillika det

önskemålet blivit uttalat, att det av kommittén framlagda förslaget måtte

fullständigas i syfte att bland annat få arbetsfördelningen mellan en bli­

vande skolöverstyrelse och överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor

närmare angiven.

En granskning av gällande författningar ger emellertid vid handen,

att den av mig i väsentlig överensstämmelse med kommitténs förslag i

fråga om skolväsendet i allmänhet förordade arbetsfördelningen mellan

den centrala ledningen samt ledningen i orterna och på mellanstadiet utan

svårighet låter sig tillämpa även i fråga om folkskoleväsendet i Stock­

holm. De frågor, som härvid närmast komma i betraktande, avse sättet

för uppgörande och fastställande av skolreglemente samt för antagande av

läroböcker i kristendom.

Yad först angår frågan om skolreglementena skall enligt föreskriften

i § 7 av stadgan angående folkundervisningen i Stockholm den 8 novem­

ber 1901 i dessa inrymmas bestämmelser ur enahanda synpunkter, som

äro stadgade lör skolreglementena i allmänhet i landet. När förslag till

reglemente skall uppgöras, skall tillfälle beredas lärarpersonalen vid sta­

dens folkskolor att framställa sina önskningar rörande innehållet av det­

samma. Reglementet skall sedermera efter skolrådens hörande antagas av

överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor.

Nu skulle emellertid, i enlighet med vad jag förut antytt och senare

i dag vid föredragning av frågan om omorganisation av folkskoleinspek­

tionen får tillfälle att närmare utveckla, den i Stockholms stad anställda

kommunala folkskoleinspektören böra förordnas att i pedagogiskt hänseende

tillika vara statens inspektör. Då nu överstyrelsen för Stockholms stads

folkskolor i fråga om fastställande av skolreglementen har samma befo­

genhet, som beträffande övriga skoldistrikt tillkommer vederbörande dom­

kapitel, torde till nyss anförda bestämmelser det tillägg böra göras, att

innan reglementet av nämnda överstyrelse fastställes, särskilt yttrande där­

över skall avgivas av stadens folkskoleinspektör i hans egenskap av sta­

tens folkskoleinspektör. I överensstämmelse med vad jag i det före­

gående föreslagit beträffande sättet för handläggning i allmänhet av skol­

Myndig-

heterna.

Departe­

mentschefer,.

76

reglementena bör därjämte föreskrivas, att i reglementet för Stockholms

stads folkskolor jämväl skola intagas bestämmelser av den art, som enligt

kommitténs i det föregående refererade förslag skolat innefattas i de

av kommittén ifrågasatta undervisningsordningarna, samt att, om folkskole­

inspektören och folkskoleöverstyrelsen i Stockholm skulle komma att

stanna i olika meningar rörande någon punkt i sistnämnda del av reg­

lementet, frågan härom skall underställas skolöverstyrelsens prövning och

avgörande.

I fråga om antagande av läroböcker i kristendom är i § 13 av förut

nämnda stadga angående folkundervisningen i Stockholm föreskrivet, att

folkskoleöverstyrelsen, som i allmänhet äger att efter vidkommande lärares

hörande bestämma de läroböcker, som skola begagnas vid undervisningen,

skall, innan läroböcker i kristendomskunskap antagas till begagnande, över

förslaget höra skolrådens ordförande. Nu har jag, såsom av det följande

kommer att framgå, för avsikt att beträffande landets folkskolor i allmän­

het hemställa, att när förslag göres om införande av ny lärobok i kristendoms­

kunskap, som ej förut blivit till begagnande antagen vid någon av landets

folkskolor, förslaget därom skall underställas en särskild granskningsnämnd

samt därefter prövas och, med visst förbehåll, avgöras av skolöverstyrelsen.

Denna ordning anser jag böra gälla även i fråga om Stockholms stads

folkskolor.

Utom i nu angivna punkter kommer en tillämpning av de av folk-

undervisningskommittén föreslagna allmänna grunderna för administrationen

av folkskoleväsendet icke att föranleda andra ändringar i de för Stock­

holms stads folkskolor gällande särskilda författningarna, än som motsvaras

av behövliga jämkningar i den allmänna folkskolestadgan, vartill jag se­

nare återkommer.

2. Folkskoleväsendet i Göteborg, Malmö, Norrköping, Uppsala och Lund,

Genom särskilda kungl. brev har i fråga om folkskoleväsendet i stä­

derna Göteborg1, Malmö1

2 och Norrköping3 föreskrivits, att lagen angående

folkskoleväsendet i vissa städer den 25 juni 1909 skall äga tillämpning.

Därvid hava med hänsyn till en del äldre, av lokala förhållanden påkallade

stadganden vissa särbestämmelser beträffande sammansättningen av veder­

börande folkskolestyrelse visat sig erforderliga. Dessa äro emellertid icke

av beskaffenhet att kunna föranleda något undantag från de av kom-

1 Kungl. brev den 21 oktober 1910.

2 Kungl. brev den 14 oktober 1910.

3 Kungl. brev den 15 juli 1910.

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 204.

77

mitten föreslagna allmänna grunderna för arbetsfördelningen mellan veder­ börande skolstyrelser å ena sidan samt en blivande överstyrelse å den andra. Detsamma gäller skolväsendet i Lund, angående vilket genom sär­ skilt kungl. brev1 förenämnda lag jämväl skall äga tillämpning, varvid emellertid särskilda bestämmelser äro givna beträffande en viss del av sagda skolväsende.

Uppsala stads folkskoleväsen är grundat på den s. k. Prins Gustavs

folkskola, för vilken stadgar blivit stadfästad e den 4 september 1829. En­ ligt dessa stadgar med däri senare gjorda ändringar handhaves skolans lokala ledning av en särskild direktion, om vars sammansättning och be­ fogenheter särskilda föreskrifter äro givna. I de avseenden, vilka komma i betraktande vid tillämpning av de av kommittén föreslagna allmänna grunderna för folkskoleväsendets administration, kräver emellertid denna anordning icke någon särställning för folkskoleväsendet i Uppsala.

3.

Lapska skolväsendet i nordligaste Sverige.

Beträffande undervisningen åt lapska allmogens barn finnas särskilda

stadganden givna i reglementet för lappmarks ecklesiastikverk. Over hit­ hörande »lappfolkskolor» och »kateketskolor» utövar vederbörande domkapitel en betydligt vidsträcktare myndighet, än domkapitlen i övrigt hava över folkskolorna. Så skall vederbörande domkapitel utnämna lärare vid nämnda skolor, antaga kateketer, i vissa fall bevilja tjänstledighet för lärare och kateketer, förordna vikarie för dem, bestämma angående ersättning åt vi­ karie samt bevilja avsked åt lärare och entlediga kateketer. I fråga om den disciplinära myndigheten äger domkapitlet i förekommande fall be­ fogenhet att tilldela lärare varning eller skilja honom från hans befatt­ ning. Vidare skall domkapitlet bestämma angående så kallade frielever och kan, där förhållandena sådant påkalla, medgiva erforderlig inskränk­ ning i den stadgade årliga undervisningstiden. Beträffande nödiga medel till löner, arvoden, pensioner m. in., som skola utgå av anslaget till lapp­ marks ecklesiastikverk, skall domkapitlet uppgöra förslag; den slutliga be­ stämmanderätten ligger hos Kungl. Maj:t. Slutligen har domkapitlet att i förekommande fall vidtaga nödiga åtgärder, för att lappskolebol må be­ hörigen hävdas och underhållas, ävensom att ombesörja anskaffandet åt vederbörande församlingar av böcker på lapska språket. Likaledes lyder det i Murjek befintliga småskoleseminariet under vederbörande domkapitels överinseende, och gälla därvid de närmare bestämmelser, som äro givna i kungl. brev den 21 maj 1875. 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

1 Kung!, brev deri 8 oktober 1910.

79

Kommittén.

Myndig­

heterna.

Departe­

mentschefen.

Kommittén.

I denna fråga yttrar kommittén:

Såsom av gällande författningar synes, äger vederbörande domkapitel beträffande

bär ifrågavarande skolor en alldeles speciell befogenhet, i det stora hela närmast att

jämföra med den, som i övriga delar av landet tillkommer de lokala skolmyndigheterna.

Dessa bestämmelser äro också betingade av alldeles särskilda förhållanden. Lappskole-

väsendet är nämligen något till sin karaktär egenartat och erbjuder i administrativt

avseende endast i ringa grad jämförelser med skolväsendet i övriga delar av landet.

De av befolkningens nomadiserande levnadssätt betingade särskilda omständigheterna

med avseende på undervisning, skidärter och lärarpersonal ej mindre än det förhål­

landet, att lappbefolkningens särskilda intressen ej lätteligen kunna bliva behörigen

företrädda i skolråden, hava knutit hela detta undervisningsväsen omedelbart till veder­

börande domkapitel som till ett slags central skolstyrelse för lappmarken. Dessa sär­

egna omständigheter, den starka lokalfärgen över hithörande frågor och de historiska

förnållandena hava också föranlett kommittén att på hithörande område icke föreslå

några förändringar i den administrativa förvaltningen.

Där förhållandena sådant påfordra, kan Kungl. Maj:t naturligtvis taga skolöver­

styrelsens medverkan i anspråk även för ärenden tillhörande det lappska skolväsendet,

om vars ställning och utveckling överstyrelsen bör äga kännedom, liksom ock styrelsen

för lappskoleväsendet bör av överstyrelsen och vederbörande folkskoleinspektörer er­

hålla det bistånd, dessa kunna lämna.

Mot vad kommittén sålunda uttalat hava inga. erinringar blivit fram­

ställda.

För egen del ansluter jag mig till den av kommittén uttalade upp­

fattningen .

4. Finska skolväsendet i nordligaste Sverige.

Härom anför kommittén:

Vidkommande skolväsendet bland de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar råder

ej fullt liknande förhållande som beträffande det nyss berörda lappskoleväsendet. Folk­

undervisningen bland landets finska inbyggare har, på grund av deras ursprung och

språk, deras^ spridning på en vidsträckt yta och obemedlade villkor, krävt jämförelsevis

större uppoffringar från statens sida än folkundervisningen i andra delar av riket, och

Riksdagen har sedan år 1874 årligen anvisat ett ständigt stigande anslag till främ­

jande av folkundervisningen bland de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar. Det

tillkommer här vederbörande domkapitel att gemensamt med Kungl. Maj:ts befallnings-

havande dels avgiva underdånigt förslag å det belopp av statsmedel, särskilt för varje

skola, som skäligen finnes böra utgå såsom bidrag till inrättande av nya folkskolor

och småskolor, dels ock årligen hos Kungl. Maj:t anmäla de skoldistrikt, vilka anses

böra komma i åtnjutande av statsunderstöd, och därvid lämna de för ändamålet er­

forderliga uppgifterna samt föreslå det belopp, som åt vart och ett av dessa distrikt

må beviljas, särskilt till höjande av folkskollärares avlöning över det lagligen bestämda

beloppet och särskilt till lindring av distriktets övriga omkostnader för skolväsendet.

Dessutom åligger det domkapitlet att årligen avgiva underdånigt förslag å den under-

visningsmateriell, som för varje skola erfordras och anses böra av statsmedel bekostas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

79

Uti åtskilliga församlingar i Norrbottens län, som äga finsktalande befolkning, hava huvudsakligen på statsverkets bekostnad skolor med svenska som undervisningsspråk blivit anordnade. För dessa skolor uppgör vederbörande domkapitel reglementen samt tillsätter lärare.

Det mest utmärkande, som skiljer dessa skolor från folkskoleväsendet i övrigt i

landet, är — frånsett den karaktär, de på grund av sitt statsunderstöd äga — den om­ ständigheten, att de närmast äro avsedda för en finsktalande befolkning. Då eineller-

.tid denna befolkning är bofast, råda icke i fråga om det finska skolväsendet de egen­

artade förhållanden, som följa med skolväsendet hos de nomadiserande lapparna. Det finnes då intet skäl, varför icke det finska skolväsendet skulle i samma utsträckning som skolväsendet* i övrigt i landet läggas under den föreslagna centrala ledningen.

I avgivet utlåtande yttrar domkapitlet i

Luleå angående denna punkt:

Statsskolorna i finnbygden torde snart komma att uppgå till ett sjuttiotal, och be­

fattningen med desamma är tidvis synnerligen tidsödande samt kräver eu i detalj gående kännedom om förhållandena i orterna. I den mån denna befattning skulle övertagas av överstyrelsen, kommer denna utan tvivel att bliva i sin prövning av hithörande ärenden fullständigt beroende av från domkapitlet lämnade upplysningar och råd. Ett överflödigt skrivande synes oundgängligt bliva följden av ett helt samordnande i före­ varande hänseende av finnskolorna och rikets folkskolor i allmänhet. A andra sidan kom­ mer det att vålla inkonsekvenser och olägenheter, att statsskolorna i de finska skol­ distrikten delvis skötas på ett annat sätt än samma distrikts egna skolväsende. Flera synpunkter, än domkapitlet nu medhinner att påpeka, finnas härvid att taga i beaktande, och kommittén lämnar ingen vägledning till bedömande av den utsträckning, i vilken överstyrelsen skulle övertaga domkapitlets särskilda funktioner beträffande dessa stats- skolor. Domkapitlet vill i varje fall hemställa, att något generellt beslut i denna fråga, icke fattas, utan att den må lämnas öppen och beroende av utredning.

I samma riktning som domkapitlet i Luleå har även folkskoleinspektö­

ren A. Alexandersson i Hietaniemi uttalat sig.

Då frågan om förvaltningen av skolväsendet bland Sveriges finsk­

talande befolkning är en detaljfråga, vars lösning för det nu föreliggande förslaget om en överstyrelse för folkundervisningsväsendet är av under­ ordnad betydelse, anser jag mig kunna biträda den av domkapitlet i Luleå uttalade meningen och finner i överensstämmelse därmed lämpligt, att denna fråga tillsvidare lämnas öppen för närmare utredning.

5. Skolöverstyrelsen och fortsättningsskolorna.

Till folkskolorna ansluta sig olika slag av läroanstalter, som avse

de lärjungars fortbildning, vilka utan att övergå till de allmänna läro­ verken eller till yrkesskolor vilja efter avslutad folkskolekurs erhålla fort­ satt undervisning och utbildning. Dessa anstalter sammanfattas merendels under benämningen folkskolans överbyggnader. Av dessa står folkskolans

Kungl. Maj.is Nåd, Proposition Nr 204.

Myndig­ heterna

s.

Departe­ mentschefen.

80

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kommittén.

högre avdelning, som vanligen omfattar ettårig eller tvåårig kurs, i så

nära samband med den egentliga folkskolan, att den i organisatoriskt av­

seende knappast är att skilja från denna. Till ifrågavarande grupp av

läroanstalter höra vidare fortsättningsskolorna och högre folkskolorna samt

de kommunala mellanskolorna. Sistnämnda skolor äro enligt beslut av

statsmakterna redan ställda under läroverksöverstyrelsen men böra även

i detta sammanhang komma i betraktande.

Största utbredningen bland folkskolans överbyggnader hava för när­

varande fortsättningsskolorna.

Enligt 1910 års statistik funnos i 1,079 skoldistrikt 2,063 fortsätt-

ningsskolor med sammanlagt 30,038 lärjungar.

Fortsättningsskolorna skilja sig såväl organisatoriskt som i andra av­

seenden från den egentliga folkskolan. Under det att i folkskolan un­

dervisningen skall fortgå regelbundet under hela läsåret och skolarbetet

tager en huvudsaklig del av barnens tid i anspråk, är fortsättningsskolan

avsedd för barn, som avslutat sin dagliga skolgång och inträtt i förvärvs­

arbete. Dess uppgift är att giva dessa barn fortsatt undervisning och

fostran under den korta tid av året eller det fåtal timmar i veckan, da

deras deltagande i det praktiska arbetet gör sådant möjligt.

Om fortsättningsskolans hittillsvarande och i utsikt ställda verksam­

het yttrar kommittén:

Fortsättningsskolan har hittills med avseende på de ledande synpunkterna för sitt

arbete hållit sig inom folkskolans ram och i fråga om sin undervisnings omfattning i

det hela endast givit en förnyad genomgång jämte någon utvidgning av folkskolans

kurser i vissa av dess läroämnen. Kommittén har emellertid redan i sitt betänkande

rörande folkskoleseminarierna uttalat som sin åsikt, att en så beskaffad fortsättnings-

skola icke väl motsvarade den ungdoms intressen och behov, för vilken den vore av­

sedd, och därvid i korthet angivit de grundtankar, varpå kommittén ämnade i ett senare

betänkande bygga ett förslag angående ny anordning av ifrågavarande skolform. Fort­

sättningsskolan skulle, enligt kommitténs uttalade uppfattning, i den mån det läte sig

göra, taga sikte på det praktiska arbete, som sysselsatte dess lärjungar eller sannolikt

skulle bliva deras framtida livsuppgift, samla sin undervisning omkring detta arbete

och såmedelst dels kunna omedelbart främja de ungas intresse och duglighet för deras

levnadsyrke, dels därmed ock bliva i stånd att desto kraftigare fullfölja undervisnin­

gens syfte att främja lärjungarnas sedliga och intellektuella utveckling och deras ut­

bildning till dugliga samhällsmedlemmar. Kommittén har sålunda ej velat lägga den

rena yrkesskolans snäva begränsning på fortsättningsskolan. Upptagandet av yrkes-

synpunkten har ej blott betydelse i och för sig utan bör ock bliva ett medel för vin­

nande av det syfte, som även i fråga om fortsättningsskolan måste vara det förnämsta,

nämligen främjandet av lärjungens utveckling som människa.

Ett tillämpande av dessa grundsatser innebär, såsom kommittén i nyssnämnda

betänkande även framhållit, givetvis en viss organisatorisk anpassning av fortsättnings-

81

skolan efter olika lokala förhållanden. Den måste komma att antaga olika former på olika orter, så att den exempelvis ej får samma lärokurs i en jordbruksbygd som i ett industrisamhälle, och i de större städerna måste den, i den mån det kan ske, dela upp sig i skilda grenar efter de olika yrken eller yrkesgrupper, som företrädesvis äro för handen på platsen.

Redan hösten 1903 utarbetade kommittén grundlinjerna för sådana fortsättnings-

skolor. Enligt dessa grundlinjer skulle ifrågavarande skolor ansluta sig omedelbart till folkskolan. Inträdesåldern i fortsättningsskolan skulle alltså närmast bero på åldern för avgång från folkskolan. I medeltal torde denna ålder för närvarande vara 12 till 13 år men dock i många fall 13 till 14 år. Fortsättningsskolan skulle fortgå i två eller flera år med visst antal lärotimmar om året. Den skulle under vissa omständig­ heter kunna göras obligatorisk såväl för lärjungarna som i förhållande till arbets­ givarna, därest ifrågavarande ungdom icke på annat sätt erhölle motsvarande eller högre utbildning. Såsom förut nämnts, skulle dessa skolor antaga olika form och för­ grena sig allt efter de olika yrken och sysselsättningar, som företrädesvis vore för handen å vederbörande ort. Beträffande de åsyftade skolornas läroplan, för vars inne­ håll det ej här torde vara platsen att lämna en fullständigare redogörelse, bör fram­ hållas, att 'i överensstämmelse med det ovan sagda å densamma främst skulle upptagas arbetskunshap, i sig inbegripande vad man korteligen skulle kunna beteckna med ut­ trycken yrkets naturlära, yrkets räkning, geometri, teckning och bokföring, yrkets geo­ grafi och historia samt uppsatser i anslutning härtill, vidare hälsolära och samhälls­ lära, även anslutande sig till det praktiska arbetet, samt slutligen modersmålet. I möjligaste mån skulle för undervisningen användas lärare, som vore i besittning såväl av allmän lärarduglighet som av god kännedom om de yrken, som vid undervisningen komme att beröras. Lärarnas arvoden borde bekostas av staten.

Enligt dessa grunder har kommittén uppgjort planer till fortsättningsskolor för

jordbruksbygder, för industriorter, för ungdom i handel och hantverk samt för i husligt

arbete sysselsatt kvinnlig ungdom.

Om fortsättningsskolans ställning till en blivande skolöverstyrelse liar

kommittén gjort följande uttalande:

Dessa ungdoms- och medborgarskolor, som visserligen skulle ansluta sig till folk­

skolan men anpassas efter ungdomens åldersskede och de nya uppgifter, som tillhörde densamma, böra utan tvivel ställas under samma centrala ledning sorn folkskolan och dess övriga överbyggnader. Den omständigheten, att deras karaktär blir eu annan än de nuvarande fortsättningsskolornas, i det att arbetskunskap ingår som ett centralt ämne i dessa skolors läroplan, utgör ingen anledning att undandraga dem denna cen­ trala lednings omsorg. Härvid är emellertid av högsta vikt, att deras karaktär av i särskild mening praktiska skolor upprätthålles och utvecklas. Skall detta kunna ske, måste enligt kommitténs åsikt den centrala skolstyrelsen äga tillgång till inom det praktiska livet erfarna, fackbildade personer, vilka kunna i egenskap av sakkuniga till­ handagå styrelsen vid behandling av ärenden rörande fortsättningsskolan.

På den punkt, där frågan om fortsättningsskolans ombildning nu befinner sig,

torde det icke vara möjligt och ej heller behövligt att söka i enskildheter angiva vare sig skolöverstyrelsens eller andra skolmyndigheters befattning med ifrågavarande skol­ form. Skall denna vinna och bevara sin särskilda karaktär, synes den böra ställas mera omedelbart än folkskolan under den centrala ledningen, som bör verka för dess upprättande på olika orter, uppgöra normerande bestämmelser för dess allmänna an-

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 153 höft. (Nr 204.)

11

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

82

ordning, fastställa de olika skolornas läroplaner samt tillse, att nödig undervisnings­

materiel! finnes att tillgå och att lärarkrafterna äro för ändamålet lämpliga. En oefter­

givlig fordran är därför ock, såsom ovan sagts, att fortsättningsskolans särskilda intressen

bliva företrädda inom överstyrelsen genom vid denna bundna sakkunniga konsulenter.

Det torde bär även böra erinras därom, att den blivande skolöverstyrelsen i sin verk­

samhet för fortsättningsskolans utveckling mången gång bör kunna finna stöd av de

olika centrala myndigheter, som omhänderhava förvaltningen av anstalterna för den

egentliga yrkesundervisningen, särskilt jordbruksundervisningens, handelsundervisningens

och den tekniska undervisningens nuvarande eller blivande centrala styrelser.

Nu har emellertid kommittén för den lägre tekniska undervisningens

ordnande av lätt insedda skäl jämväl kommit att till behandling upptaga

vissa sidor av det undervisnings- och uppfostringsbehov, som skulle komma

att tillgodoses genom de av folkundervisningskommittén planlagda fortsätt-

ningsskolorna. I anledning härav yttrar sistnämnda kommitté:

Det bar icke undgått folkundervisningskommitténs uppmärksamhet, att kommittén

för den lägre tekniska undervisningens ordnande i sitt den 12 juni 1912 avgivna be­

tänkande föreslagit en skolform, som kan anses väsentligen sammanfalla med de av

folkundervisningskommittén sålunda planlagda fortsättningsskolorna, nämligen två- eller

treåriga s. k.

(kompletterande) lärlings skolor,

vilka skulle vara obligatoriska för arbe­

tare, såväl manliga som kvinnliga, som fyllt 14 men ej 18 år och vunnit anställning i

industri, hantverk eller annan därmed jämförlig hantering. Lärlingsskolorna, som borde

nära ansluta sin undervisning till folkskolans lärokurser, avsåge att i teoretiskt och

praktiskt hänseende fullständiga den lärlingsutbildning, som vunnes genom yrkesarbete

i den enskilda arbetsgivarens tjänst. Dessa skolor, som även skulle söka att tillgodose

behovet av allmän medborgerlig bildning för den ungdom, för vilken de vore avsedda,

skulle hava följande läroämnen:

modersmålet, räkning, ritning, yrkesékonomi

och

yrkes-

lära;

och skulle ämnet modersmålet tagas i så vidsträckt bemärkelse, att däri även

inrymdes en viss undervisning — huvudsakligen genom läsning och uppsatsskrivning —

i yrkenas historia, kommunikationsväsen, penningväsen, yrkeslagstiftning, hälsolära samt

kommunal- och statsförfattning. Lärlingsskolorna likasom de egentliga yrkesskolorna

skulle ställas under en av samma kommitté föreslagen överstyrelse för rikets tekniska

skolor, som skulle lyda under det tilltänkta departementet för handel, industri och

näringar.

De sålunda föreslagna lärlingsskolorna synas förete å ena sidan vissa olikheter

med de av folkundervisningskommittén planlagda fortsättningsskolorna men å andra

sidan vissa och betydande likheter med dem. Vad olikheterna beträffar faller genast

i ögonen, att under det fortsättningsskolorna avse all ungdom i alla yrken och syssel­

sättningar, avse de föreslagna lärlingsskolorna endast den ungdom, som är anställd i

industri och hantverk, och medan de förra ansluta sig omedelbart till folkskolan och

således mottaga ungdomen redan i en ålder av endast 12 till 18 år, skulle tillträde

till lärlingsskolan icke vinnas förrän vid uppnådda 14 år. Men å andra sidan äro lik­

heterna påfallande. Tekniska kommittén har nämligen med sina lärlingsskolor uppen­

barligen velat skapa ett slags medborgarskolor för den ungdom, som är anställd i in­

dustri eller hantverk. Programmet för dessa lärlingsskolor synes i stort sett bliva det­

samma som programmet för den typ av fortsättningsskolor, som folkundervisnings­

kommittén avsett för industriorter. Det kan icke heller vara någon tillfällighet, att

Kung!, Majds Nåd. Proposition Nr 204.

83

dessa program i det närmaste sammanfalla. Båda slagen av skolor äro nämligen ung­ domsskolor med syfte att bereda de unga för livets uppgifter. Dessa skolors, såväl lärlingsskolans som fortsättningsskolans, förnämsta egenskap är att vara praktiska ung­ domsskolor, oavsett vad namn skolorna sedan må få.

Härav synes det för folkundervisningskommittén framgå, att dessa lärlingsskolor,

som äro avsedda för en starkt begränsad lärjungekrets och icke torde kunna komma till stånd annat än i större städer och på orter med betydande och ensartad industri, icke kunna ersätta fortsättningsskolorna eller ens göra motsvarande former av dessa skolor, sådana de av folkundervisningskommittén åsyftats, överflödiga. Det synes där­ emot böra tagas i övervägande, huruvida icke till förebyggande av oklarhet och fram­ tida förvecklingar de tilltänkta lärlingsskolorna borde i administrativt avseende sam­ manhållas med de i fråga om läroplan och uppgift från dem toga skiljaktiga fortsätt­ ningsskolorna, med iakttagande av att den tekniska sakkunskap, som för deras ledning erfordras, därvid blir i fullt effektiv grad tillgodosedd. Genom att på så sätt ställa de ifrågavarande skolorna under skolöverstyrelsen skulle utan tvivel det syfte säkrast vinnas, som uppenbarligen varit för den tekniska kommittén i fråga om de föreslagna lärlings­ skolorna bestämmande och som helt sammanfaller med folkundervisningskommitténs allmänna grundtanke beträffande fortsättningsskolorna, nämligen att få till stånd en skolform, som, på samma gång den främjade lärjungarnas praktiska arbetsduglighet, tillika tillgodosåge deras utveckling även i övrigt till goda medborgare.

Av de i ärendet hörda vederbörande är det endast ett fåtal, som sär­

skilt yttrat sig i denna punkt.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län yttrar:

Kommittén syntes hava överskattat betydelsen av en eventuell omläggning och

förändring av fortsättningsskolan. Visst vore, att fortsättningsskolorna i sin nuvarande gestalt ej vunnit någon livligare tillslutning. Möjligen kunde skälet härtill vara att söka i skolans nuvarande organisation, men därom visste man egentligen ingenting med säkerhet. Grunden, till det bristande intresset kunde ock vara att finna i andra omständigheter. Det syntes därför, som om man vid inrättande av en överstyrelse gjorde klokt att ej allt för mycket räkna med denna sida av folkundervisningen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län har åberopat sitt

yttrande med anledning av kommitténs för den högre tekniska undervis­ ningens ordnande förslag om s. k. kompletterande lärlingsskolorna, i vilket yttrande anförts:

Den första yrkesundervisningen skulle måhända kunna ordnas på ett ännu mera

tillfredsställande sätt, om den kunde sättas i omedelbar förbindelse med folkskolan och inginge såsom ett led uti de överbyggnader på den nuvarande folkskolan, varom för­ slag vore att förvänta. Vad anginge den lägre tekniska kommitténs förslag att inrätta ett särskilt ämbetsverk för handhavande av den centrala ledningen av den lägre tek­ niska undervisningen syntes det, som om anledning knappast förelåge att inrätta ett dylikt ämbetsverk, utan syntes denna ledning kunna anordnas under enklare och mindre dyrbara former.

Stockholms stads konsistorium har ansett sig särskilt böra framhålla,

i vilket outrett skick en del skolformer vore, som skulle bliva föremål för överstyrelsens ledning. Till dessa hörde t. ex. fortsättningsskolan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Myndig­ heterna.

84

Departe­

mentschefen.

Men just dessa fortsättningsskolors organisation, om vilka man visste så litet,

förklarades på förhand vara så viktiga, att redan för deras skull en hel byrå, såsom

av folkundervisningskommittén föreslagits, skulle genast upprättas i överstyrelsen, det

vill säga: man upprättade en styrelse, innan man hade något att styra.

Folkskoleinspektörerna i Göteborgs stift hava uttalat, att den fortsatta

undervisningen, vare sig den meddelas i fortsättningsskola eller högre

folkskola, borde intaga samma ställning som den egentliga folkskolan och

sålunda ej ställas omedelbart under överstyrelsen.

Aven folkskoleinspektörerna i Lunds stift hava ställt sig avvisande mot

kommitténs förslag och ansett tiden ännu icke vara inne att för här ifråga­

varande ändamål upprätta en byrå inom överstyrelsen.

Emellertid saknas icke röster, som livligt uttalat sig till förmån för

förslaget. Dit höra folkskoleinspektören i Kalmar stift E. Möllerberg, folk­

skoleinspektören i Skara stift E. Jungner samt folkskoleinspektören i

Strängnäs stift J. V. Jonsson. Den sistnämnde yttrar:

Inrättande av eu överstyrelse skulle bliva till särskilt gagn för fortsättningssko-

lorna. Lyckades överstyrelsen anordna dessa så, att de på samma gång lämnade den

från folkskolan nyss utgångna och hittills tyvärr i mångt och mycket åt sig själv läm­

nade ungdomen såväl den i denna brytningstid nödvändiga fostrande och karaktärs-

bildande vård som den praktiska utbildning, vilken krävdes för det praktiska livets

värv, syntes ensamt denna välsignelserika gärning väl motivera inrättande av en över­

styrelse. Ty svårigheten härvidlag såväl med hänsyn till dugande lärarkrafter som

skoltid och lokaler med mera vore så betydande, att en lycklig lösning av denna fråga

krävde olantligt arbete och ej mindre duglighet och omdömesförmåga hos dem, som

skulle organisera dessa skolor, åtminstone då det gällde landsbygden, som också måste

bliva det viktigaste arbetsfältet. Framför allt gällde det se till, att dessa skolor ej

ännu mer utvecklade svenskens kända benägenhet att söka komma ifrån kroppsarbetet

och »få plats». I detta hänseende syntes realskolorna — och samma erfarenhet syntes

nog komma att göras angående kommunala mellanskolorna — ej i allo burit gläd­

jande frukter. — — — Kunde ändamålsenligt anordnade fortsättningsskolor motverka

allt för stor tillströmning till realskolor och kommunala mellanskolor, vore ofantligt

mycket vunnet för Sveriges framtida arbetsduglighet.

Såsom synes av de nu anförda utlåtandena hava från några håll an­

märkningar blivit framställda mot vad kommittén anfört i fråga om fort-

sättningsskolorna samt om en blivande överstyrelses befattning med dessa

skolor. Sålunda har man velat göra gällande, att hela frågan om den

fortsatta undervisningen ännu vore så svävande och befunne sig i så out­

rett skick, att man vid övervägande av behovet av en skolöverstvrelse

knappast kunde räkna med denna undervisning. Gjorde man likväl detta,

beginge man det felet, att man upprättade en styrelse, innan man hade

något att styra. I varje fall finge man ej bygga på en förmodan, att de

• Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

85

blivande anstalterna för en sådan undervisning skulle i någon högre grad behöva taga en överstyrelses medverkan i anspråk.

Vad som sålunda blivit anmärkt är i hög grad betecknande för åt­

skilliga av de anmärkningar, som på olika punkter blivit framställda mot det föreliggande förslaget till en skolöverstyrelse. Man bör, menar man, vänta mect upprättandet av en dylik styrelse, till dess allt är fullt utrett: hela verksamhetsområdet skall i detalj ligga utstakat, så att det låter sig överskåda i smått och stort; alla skolformer, alla läroplaner, alla be­ fogenheter och alla skyldigheter skola vara utformade och uppdragna med skarpa linjer, så att” ett system av bestämmelser och författningar kan ligga utarbetat, efter vilket hela maskineriet sedan strax kan fungera.

Men hela detta sätt att se och tänka är enligt min mening icke rik­

tigt. Hade man redan nu den åtrådda klarheten och bestämdheten på alla områden, vore allt färdigt att som en mogen frukt falla i en över­ styrelses sköte, då behövdes förvisso en överstyrelse i väsentlig grad mindre än nu, och då kunde man möjligen också befara, att den skulle taga sitt arbete på ett slentrianmässigt och byråkratiskt sätt. Men det är just, som jag redan förut framhållit, de tid efter annan föreliggande stora oav­ gjorda frågorna, som mer än något annat göra behovet av en sammanhål­ lande och hjälpande central kraft så kännbart. Det är nödvändigheten att förebygga, att frågorna, såsom hittills ofta skett, få hopa sig på varandra eller J lägga sig hindrande i vägen för varandra, som gör, att det nu och alltjämt fortgående förbättringsarbetet på folkundervisningsväsendets vid­ sträckta fält kräver eu ordnande och främjande ledning.

Man säger, att frågan om den fortsatta undervisningen är svävande och

oviss. Den må vara detta, när det galler de framtida formerna för arbetet härpå samt för detta arbetes enskildheter; vad som däremot icke är svä­ vande eller ovisst är det tvingande behov, som just i vår tid finnes på före­ varande område. Det lider intet tvivel, att vi här hava vår för närvarande allra viktigaste skolfråga. Att, såsom nu är förhållandet, skolan måste full­ ständigt lämna ifrån sig det stora flertalet av sina lärjungar just vid den kritiska tidpunkt i deras inre utveckling och deras yttre levnadsvillkor, då de äro som mest i behov av omvårdnad och ledning, det måste, såsom jag förut framhållit, anses som en synnerligen allvarlig brist i vårt offentliga skolväsen. Den uppgift, som sålunda föreligger, tillhör visserligen ej blott den allmänna folkundervisningens målsmän utan även yrkesbildningens. Men det är icke två rivaliserande intressen, som här stå mot varandra, utan det är intressen, som bägge kunna och böra tillgodoses. Från folkun­ dervisningens synpunkt gäller det, såsom fblkundervisningskommittén med rätta framhållit, dels att, då så ske kan, få folkundervisningen utsträckt

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 204.

86

även till något mognare ålder, dels och framför allt att, utan inkräktning

på den egentliga yrkesutbildningens område, i olika slag av överbyggnader

på folkskolan göra de kunskaper och den uppfostran, som denna skola kun­

nat skänka, fruktbringande i olika riktningar, särskilt genom en på det

medborgerliga och det ekonomiska livets behov mera omedelbart riktad

undervisning.

Jag kan därför icke se annat, än att den lösning, som folkundervis-

ningskommittén velat giva denna fråga, är vidsynt och riktig, och jag

håller i likhet med kommittén före, att en av den nya skolöverstyrelsens

allra viktigaste uppgifter måste bliva att organisera, stödja och utveckla

den utomordentligt viktiga del av folkundervisningsarbetet, som nu är i

fråga. Här väntar överstyrelsen utan tvivel ett både betydelsefullt och

mycket krävande arbete. Vad som på detta område hittills hos oss blivit

åtgjort är i förhållande till vad som behöver göras förvisso obetydligt;

här behöves ett ledande organ, varigenom staten skall kunna sakkunnigt

sammanhålla och hjälpa fram de spridda begynnelserna.

Vad nu särskilt beträffar det föreliggande förslaget från kommittén

för den lägre tekniska undervisningens ordnande synes mig detta icke

behöva lägga hinder i vägen för ordnandet av de av folkundervisnings-

kommittén skildrade fortsättningsskolorna. Det ligger nämligen i sakens

natur, att de föreslagna »kompletterande lärlingsskolorna» måste bliva av

mera speciellt industriell natur och icke kunna motsvara det vida all­

männare behov, som fortsättningssKolorna i deras helhet äro avsedda att

tillfredsställa. Framför allt gäller detta naturligtvis landsbygden, vars till

jordbruksnäringen anslutna fortsättningsskolor den lägre tekniska kommit­

tén icke alls behandlat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

6. Skolöverstyrelsen och de högre folkskolorna.

Högre folkskolor funnos år 1910 till ett antal av 31, lärjungarnas an­

tal utgjorde 1,326, lärarnas 73 eller — om lärare, som endast undervisa i

övningsämnen, även medräknas — 117. Kostnaderna uppgingo till 157,321

kronor, därav statsbidrag 67,493 kronor.

Aven de högre folkskolorna äro till sin organisation olika. De hava

antingen ettårig, tvåårig, treårig eller fyraårig lärokurs, och med hänsyn

till målet för undervisningen förete de olika skiftningar, i det att under­

visningen avser än att bibringa ungefär samma kunskapsmått som på

motsvarande stadium av realskolan, än att giva en mera omedelbart på

praktisk verksamhet riktad utbildning.

87

Om dessa läroanstalter yttrar kommittén:

Den högre folkskolan har såsom sådan nu existerat i över 50 år och alltmera

trots ogynnsamma förhållanden tillvunnit sig en bemärkt plats i landets skolsystem. Genom så småningom genomförda lagstiftningsåtgärder, genom skolornas inre utveck­ ling och växande antal har vidare denna skolform mer och mer befäst och tryggat sin ställning. Ändamålet med de högre folkskolorna är numera, såsom angives i kungl. kungörelsen den 28 juni 1907 angående anslag till högre folkskolor, »att bereda barn, som genomgått den egentliga folkskolan eller på annat sätt vunnit motsvarande kun­ skaper, tillfälle att inhämta ett högre mått av allmänt medborgerlig och praktisk bild­ ning, utan att barnen därigenom dragas från sina vanliga levnadsförhållanden eller nödig övning för duglighet och härdighet vid arbete». Av statsmedel utgår ett visst fastställt belopp för varje klass, och i fråga om de ordinarie lärarnas avlöning och kompetens äro vissa allmänna bestämmelser givna. Antalet högre folkskolor i landet uppgick år 1911 till 34.

Att den högre folkskolan hör ställas under samma pedagogiska ledning som övriga

folkundervisningsanstalter är uppenbart. Dess ställning till skolöverstyrelsen bör dock bliva av mera omedelbar natur än folkskolans. Den högre folkskolan äger nämligen genom sitt proportionsvis större statsunderstöd och sitt i vissa avseenden ringare be­ roende av de kommunala myndigheterna i högre grad än folkskolan karaktären av statsanstalt. Den större frihet, skolan har i fråga om sin organisation och sinunder- visningsplan, påkallar ock ett mera omedelbart inseende av sakkunnig myndighet. I det hela står den högre folkskolan med hänsyn till arten och omfattningen av den undervisning, som den meddelar, i närmare förhållande till den kommunala mellan- skolan än till folkskolan. Antalet högre folkskolor är ej heller större, än att eu mera omedelbar administration från den centrala skolstyrelsens sida låter sig genomföra.

Utom de bestämmelser, som för ifrågavarande skolor i författningsväg redan äro

givna, synes en allmän författning eller stadga vara av behovet påkallad, vilken då finge samma karaktär i förhållande till dessa skolors olika reglementen, som folkskole­ stadgan har i förhållande till folkskolereglementena. Kommer en sådan stadga till stånd, synes granskningen och stadfästandet av reglementena för de högre folksko­ lorna, vilka reglementen nu granskas och stadfästas av Kungl. Maj:t, böra anförtros åt den centrala skolstyrelsen. Tillsvidare torde dock i detta avseende ingen ändring böra ske i nu rådande förhållanden.

Skolöverstyrelsens blivande befattning med de högre folkskolorna sam­

manfattar kommittén sålunda:

Överstyrelsen skulle komma att efter företagen prövning avgiva utlåtande över

huruvida beslutad ny högre folkskola hör komma i åtnjutande av statsunderstöd. Innan reglemente för högre folkskola av Kungl. Maj:t stadfästes, skulle det tillkomma över­ styrelsen att underkasta detsamma vederbörlig granskning, varvid det ofta torde bliva anledning till förhandlingar av olika slag. Även skulle ärenden, som avse läroplaner och undervisningsmateriell m. m., komma att handläggas av överstyrelsen.

Därtill skulle komma den av överstyrelsen utövade inspektionen över dessa skolor.

Mot kommitténs förslag i fråga om överstyrelsens förhållande till de

högre folkskolorna hava inga invändningar blivit gjorda.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kommittén

Myndig­ heterna.

88

Departe­

mentschefen.

Kommittén.

För egen del finner jag förslaget gå i rätt riktning. Det synes mig

självfallet, att en blivande överstyrelse borde få samma befattning med

de högre folkskolorna som den, vilken läroverksöverstyrelsen för närvarande

har med de kommunala inellanskolorna.

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 204.

7. Skolöverstyrelsen och de kommunala

mellanskolorna.

Om de kommunala mellanskolorna yttrar kommittén:

Till folkskolans överbyggnader kunna även i viss mening räknas de kommunala

mellanskolorna. Flera av dem hava nämligen uppkommit genom ombildning av högre

folkskolor, och samtliga utgöra de en omedelbar fortsättning av den egentliga folk­

skolan, i det de ansluta sin nedersta klass till folkskolans översta. Sambandet dem

emellan är emellertid icke endast av organisatorisk art. Även ur en mera inre synpunkt

äga dessa skolor samhörighet med folkskolan. De åsyfta en utvidgning av den medbor­

gerliga bildning, folkskolan är avsedd att meddela, icke blott på det sätt, varpå real­

skolan fullföljer detta mål, utan så, att de utbildningselement, som folkskolan grund­

lagt, här på ett mera omedelbart sätt uppsamlas och utformas till den medborgerliga

bildning, för vilken realskolexamen är uttryck. Och vid detta arbete betjänar sig den

kommunala mellanskolan dels av lärare med samma utbildning som realskolans, dels

ock av lärarkrafter, vilka vunnit sin grundläggande lärarerfarenhet vid den egentliga folk­

skolan och alltså äro särskilt ägnade att vid det fortsatta undervisningsarbetet till­

varataga de bildningselement, folkskolan, så långt dess ämneskrets räcker, meddelat.

Emellertid stå dessa skolor i mycket väsentliga avseenden de allmänna läro­

verken nära. Den slutexamen, som vid dem avlägges, är till alla delar densamma som

den examen, vilken under benämning realskolexamen anställes vid realskolan. Och

även i fråga om undervisningsmedel och lärarkrafter förefinnes vid dem samma behov

som vid realskolan. Nu angivna släktskap med realskolan och följaktligen också med

de allmänna läroverken i allmänhet har, som nämnts, föranlett, att den kommunala

mellanskolan blivit ställd under den centrala ledning, som för de allmänna läroverken

redan finnes upprättad. Även om detta i viss mån kan ha berott därpå, att folkun­

dervisningen hittills icke haft någon egen central ledning, torde dock så starka skäl

förefinnas för att den centrala ledningen av de kommunala mellanskolornas arbete

ligger hos samma myndighet, som har sig ledningen av de allmänna läroverken an­

förtrodd, att kommittén icke anser sig i detta avseende böra föreslå någon väsent­

ligare ändring. Då det emellertid, såsom ovan framhållits, mellan folkskolan och den

kommunala mellanskolan både ur historisk och reell synpunkt finnes en förbindelse,

som icke utan men för någondera skolarten låter sig förbise eller vanvårda, kan kom­

mittén icke annat än finna önskvärt, att vid den centrala förvaltningen av de kom­

munala mellanskolorna även en omedelbart från folkskolans verksamhetsområde hämtad

erfarenhet må kunna tillföras denna förvaltning. Kommittén föreställer sig därför, att

därest den föreslagna skolstyrelsen kommer till stånd, hithörande frågor lämpligast

böra ordnas på det sättet, att ledningen och överinseendet av de kommunala mellan­

skolorna fortfarande ligger hos den centrala ledningen av de allmänna läroverken men

att denna därvid i vissa fall förstärkes med på folkskoleområdet sakkunnig ledamot av den centrala ledningen för folkundervisningen.

De fall, då en dylik förstärkning skulle kunna anses önsklig, gälla enligt kom­

mitténs förmenande t. ex. behandlingen av ärenden, som avse högre folkskolas över­ gång till kommunal mellanskola, prövning av lärares ansökningar och behörighet till ordinarie lärarbefattning, besvär över lärartillsättningar, prövning av reglementen o. s. v.

I denna punkt har i de av vederbörande myndigheter avgivna utlå­

tandena ingen särskild erinran blivit gjord.

Själv finner jag ock den av kommittén föreslagna anordningen be­

träffande överstyrelsens ställning till de kommunala mellanskolorna lämplig.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

89

8, Skolöverstyrelsen och abnormskolorna.

I nära samband med frågorna angående folkskoleväsendet stå vidare

spörsmål rörande den s. k. abnormundervisningen. Till abnormskolorna höra närmast läroanstalter för dövstumma och för blinda samt uppfostrings­ anstalter för sinnesslöa. Vidare äro att hit hänföra arbetsskolor för van­ föra, varjämte även anstalter för vanartade och i sedligt avseende försum­ made barn samt för minderåriga förbrytare kunna från en viss synpunkt räknas till denna grupp av uppfostringsanordningar.

1. Läroanstalterna för dövstumma och blinda.

Om dessa läroanstalter yttrar kommittén:

De dövstummas undervisning är i vårt land obligatorisk med undantag för i döv-

stumskola obildbara sinnesslöa samt dövstumma, som tillika äro blinda. Skolplikten inträder med det år barnet fyller 7 år, och lärotiden är i regel 8-årig. För denna undervisnings ombesörjande är riket indelat i 7 distrikt. För varje skoldistrikt finnes en skolstyrelse, vars ledamöter utses av vederbörande landsting, respektive stadsfull­ mäktige. Skolstyrelsen tillkommer den närmaste vården om undervisningen, t. ex. fast­ ställelse av reglementen och läsordningar, tillsynen över skolans ekonomi och uppdra­ get att förordna och entlediga lärare. Besvär över lärartillsättning liksom över disci­ plinär åtgärd mot lärare från skolstyrelsens sida kunna anföras hos vederbörande dom­ kapitel. Läroplan utfärdas av Kungl. Maj:t. De årliga kostnaderna bestridas av distrik­ ten med bidrag av staten. Landstingen, respektive stadsfullmäktige, hava rätt att av vederbörande målsmän uttaga en viss årlig avgift, med vilken dessa böra bidraga till en del av barnens kosthåll vid skolan. Skolbyggnader bekostas av distrikten. Inspek­ tionen utövas av en utav Kungl. Maj:t därtill utsedd person, för vilken särskild in­ struktion utfärdas. Kostnaderna för inspektionen bestridas av statsmedel. Av det sedan år 1889 utgående förslagsanslaget å 200,000 kronor har för år 1911 anvisats 164,225 kronor. I de sju distriktens skolor undervisades höstterminen 1912 sammanlagt 610 lärjungar. Styrelsen för första dövstumskoldistriktet utövar jämväl tillsyn över det å

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 153 höft. (Nr 204.) 12

Myndig­

heterna.

Departe­ mentschefen.

Kommittén.

90

Manilla befintliga seminariet för utbildande av dövstumlärare, varjämte chefen för eck­

lesiastikdepartementet utser en eller flera sakkunniga personer att närvara vid avgångs­

examen å seminariet. Seminariekursen, som är huvudsakligen teoretisk, omfattar ett

år, varjämte lärarelev är skyldig att, innan avgångsexamen avlägges, genomgå provår

vid dövstumskola, som av chefen för ecklesiastikdepartementet i varje fall anvisas. De

årliga kostnaderna för seminariet bestridas av statsverket, delvis med hjälp av de till

statskontorets förvaltning överlämnade s. k. Manillafonderna.

Utom nu nämnda dövstumskolor finnas två enskilda sådana, nämligen den med

statsmedel understödda Tysta skolan i Stockholm och Förskolan för dövstumma barn

i Göteborg. Dessutom är att nämna den nedan närmare berörda anstalten Drottning

Sofias stiftelse i Vänersborg. Vidare bör nämnas, att 1912 års Riksdag medgivit, att

av det ovannämnda förslagsanslaget till dövstumundervisningen visst bidrag må utgå

till uppehållande av för dövstumma avsedda lantbruksskolor, och att en sådan skola,

tillika avsedd för undervisning i hantverk, redan under innevarande år har trätt i verk­

samhet.

Undervisningen för blinda (nämligen sådana blinda, som icke lida även av andra

lyten) är likaledes obligatorisk. Skolåldern räknas i regel från och med det år, under

vilket barnet fyller 7 år, och barnet är skolpliktigt i regel under 10 år efter dess in­

tagning. För den förberedande undervisningen har staten upprättat två förskolor, i

Växjö och Tomteboda, samt för undervisningens fortsättande och avslutande ett institut

å Tomteboda. Kostnaderna bestridas av staten; en viss elevavgift skall dock erläggas

av landstingen, som äga att av kommunerna eller målsmännen uttaga beloppet eller

del därav. Tillsynen över sagda anstalter utövas, vad förskolan i Växjö beträffar, av

en styrelse och, vidkommande institutet å Tomteboda samt den därmed förenade för­

skolan, av eu direktion. Medlemmarna såväl i styrelsen för förskolan i Växjö som i

direktionen för institutet å Tomteboda utses av Kung]. Maj:t. Ordförande i direktionen

är landshövdingen i Stockholms län. Sagda styrelse och direktion hava överinseende

över var sin av nämnda läroanstalter, handhava vården av anstalternas ekonomi, stad­

fästa arbetsordning och lärokurser samt skola i förekommande fall avgiva utlåtande i

frågor, som angå blindundervisningen i allmänhet i landet. Direktionen för institutet

å, Tomteboda tillkommer dessutom bland annat att mottaga och bearbeta vissa statis­

tiska uppgifter rörande blindväsendet. Rektor för institutet förordnas av Kur.gl. Maj:t

på förslag av direktionen. Rektor för förskolan i Växjö tillsättes av skolans styrelse.

Rektor har den närmaste tillsynen över undervisningen, är föredragande i direktionen,

respektive styrelsen, i bland annat undervisningsfrågor. Lärare och lärarinnor antagas,

sedan rektor i frågan avgivit yttrande, av direktionen, respektive styrelsen, som även

äger att för längre tid bevilja tjänstledighet ävensom att över lärarpersonalen utöva en

viss disciplinär myndighet. Blindlärare utbildas vid institutet genom en i allmänhet

ettårig provårskurs. För blinda, som förlorat synförmågan vid äldre år eller i följd av sjuk­

dom eller av annan anledning i yngre år icke erhållit för dem lämpad undervisning,

finnes den av staten inrättade hantverksskolan för blinda i Kristinehamn. Lärjung­

arnas antal höstterminen 1912 var i den till Växjö förlagda förskolan 42, i förskolan

å Tomteboda 40, i institutet sammanstädes 126 och i Kristinehamns hantverksskola 47,

av vilka dock 12 voro dit hänvisade institutselever. Statens kostnader för läroanstal­

terna i Tomteboda och Växjö uppgingo år 1911 till 100,802 kronor, och för år 1913

har för samma läroanstalter anvisats ett belopp av sammanlagt 101,295 kronor (därav

3,200 kronor förslagsanslag). Till hantverksskolan i Kristinehamn har för år 1913

beviljats ett anslag av 20,000 kronor.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

91

Bland enskilda anstalter för blinda är att nämna Anna Wikströms arbetsskola

för blinda kvinnor i Uppsala. Skolan åtnjuter ej statsunderstöd.

För blinda, som tillika äro dövstumma eller sinnesslöa, finnes en med statsmedel

understödd enskild anstalt, nämligen Drottning Sofias stiftelse i Vänersborg. Skotvång för dylika barn finnes, såsom förut nämnts, icke. Anstalten åtnjuter statsunderstöd efter i huvudsak samma grunder, som gälla angående anstalter för dövstumma och sinnesslöa, samt står under samma inspektion som övriga sinnesslöanstalter. För när­ varande bär åt i ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga uppdragits att biträda vid utredandet av frågan om statens övertagande av sagda stiftelse. Statsanslaget till stiftelsens skola och arbetsbem uppgick för år 1911 till 17,150 kronor.

Läroanstalterna för dövstumma och blinda åsyfta, åtminstone i fråga om ännu

icke vuxna lärjungar, att, i den mån lärjungarnas förutsättningar tillåta, giva dem den uppfostran och meddela dem de kunskaper, som eljest genom folkskolan kunna vinnas, samt att även i övrigt söka giva dem möjlighet att framdeles genom eget arbete för­ tjäna sitt uppehälle eller därtill bidraga. »Så vitt med hänsyn till de dövstummas bristande sinne är möjligt», heter det i § 16 av lagen angående dövstumundervisningen den 31 maj 1889, »bör i dövstumskolan meddelas undervisning i samma kunskaps­ ämnen som i folkskolan och till ungefär samma omfattning». Och om de av staten bekostade läroanstalterna för blinda barn säger kungl. stadgan angående blindunder­ visningen den 29 maj 1896, att de bland annat avse att bibringa »ett kunskapsmått, som är jämförligt med det, som inhämtas i fast folkskola». I betraktande av denna samhörighet med folkskoleväsendet torde det ligga i förhållandenas natur, att även dessa anstalter ställas under samma centrala pedagogiska ledning som detta.

Då kommittén sålunda funnit, att sagda läroanstalter höra i administrativt hän­

seende ställas under den föreslagna överstyrelsen, har kommittén till fullo beaktat de svårigheter, som med en sådan åtgärd äro förenade. Kommittén har därför icke velat rubba bestående förhållanden, i vad de avse den ekonomiska förvaltningen av ifrå­ gavarande anstalter, utan velat åt dessa bevara den självständighet i förevarande avseende, som är betingad dels av historiska förhållanden, dels av den omständig­ heten, att dövstumskolorna härutinnan äro i högst väsentlig grad beroende av kommu­ nala myndigheter.

Vidare vill kommittén som sin åsikt uttala, att den fortsatta vården av de dov­

stumma och blinda, sedan de lämnat skolåldern, fortfarande bör tillkomma dem, som nu hava sig denna angelägenhet anförtrodd. Hinder lärer i varje fall ej möta för Kungl. Maj:t att, där så prövas lämpligt, även i hithörande frågor inhämta översty­ relsens yttrande. . ,

Även beträffande undervisnings- och uppfostringsfrågor har kommittén låtit sig

angeläget vara att låta vederbörande styrelser behålla sådana ärenden, som av dem kunna på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodoses. I vissa frågor däremot har kom­ mittén velat bereda den föreslagna överstyrelsen möjlighet att gorå de insatser, som den finner vara för läroanstalternas verksamhet gagneliga. Kommittén vill i korthet angiva de huvudsakligaste av dessa frågor.

Vad först angår dövstumskolorna synes överstyrelsen böra få kännedom om de

av respektive distriktsstyrelser fastställda reglementen och läsordningar ävensom av styrelserna meddelade förordnanden av föreståndare och lärare. Möjligen kunde ifråga­ sättas, huruvida icke beträffande lärartillsättningar överstyrelsen borde bliva besvärs- instans, något som från sakkunnigt håll framställts som önskvärt. I frågor angående

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

92

fastställelse av läroplan synes överstyrelsen böra beredas tillfälle att yttra sig. Att be­

rättelser^ om dövstumundervisningens anordning och utveckling inom vederbörande di­

strikt höra ingivas till överstyrelsen, torde få anses självfallet. Beträffande dövstum-

lärarseminariet å Manilla synes den tillsyn över sagda seminarium, som jämlikt nådiga

brevet den 4 oktober 1895 åligger styrelsen för första dövstumskoldistriktet, böra över­

flyttas på överstyrelsen. Några smärre befogenheter beträffande dövstumlärares utbild­

ning, som för närvarande tillkomma chefen för ecklesiastikdepartementet, t. ex. bestäm­

mande av det antal elever, som för varje läsår må intagas vid seminariet, anvisande

av dövstumskola för genomgående av provår och utseende av sakkunniga för överva­

rande av avgångsexamen för de seminarieelever, som genomgått provårskurs, synas böra

överflyttas på överstyrelsen. Ävenledes synes överstyrelsen i någon form böra beredas

tillfälle att taga befattning med förordnandet av lärare vid ifrågavarande seminarium.

Vad kommittén bär förslagsvis yttrat angående dövstumskolorna hänför sig till

nu rådande förhållanden. Skulle, såsom från ett dövstumskoldistrikt föreslagits, kost­

naderna för dövstumväsendet komma att i sin helhet övertagas av staten, böra givet­

vis dövstumskolorna och deras lärare i vissa avseenden komma i annan ställning till

en framtida överstyrelse än den här angivna.

Vad åter blindundervisningen beträffar är till en början att märka, att de till

densamma hörande anstalter, som bär komma i betraktande, äro statsinstitutioner och

att de på grund därav böra komma i en mera omedelbar ställning till den föreslagna

överstyrelsen än nyssberörda dövstumskolor. Överstyrelsen synes här böra övertaga den

allmänna, befattning med principiella undervisningsfrågor, som direktionen för Tomteboda

blindinstitut i sin egenskap av ett slags centralstyrelse för blindundervisningen i riket

for närvarande faktiskt äger. Vid utnämnande av rektor för institutet synes översty-

rels.ei1

.böra efter direktionens hörande avgiva förord, likasom ock rektor för förskolan

i 'Växjö synes böra efter lokalstyrelsens hörande tillsättas av överstyrelsen. Frågor

rörande lärarpersonalen, såsom frågor om tillsättning, entledigande, längre tjänstledighet,

vikariatsförordnande m. m., synas böra såsom nu tillhöra vederbörande lokalmyndig-

heter, vilka dock böra om vidtagna åtgärder lämna meddelande till överstyrelsen som

böi äga att upptaga och pröva i ovannämnda frågor anförda besvär. Ärenden ro rande

utbildning av lärare böra givetvis tillkomma överstyrelsen. Redogörelse för arbetsord­

ningar och lärokurser böra insändas till överstyrelsen.

^ Den otvivelaktigt viktigaste formen för den centrala ledningens inflytande på an­

ordningen och utvecklingen av undervisningen i nämnda läroanstalter torde emellertid

vara en av denna ledning utövad inspektion.

I fråga om eu sådan inspektion vore från vissa synpunkter följande anordning

helt visst att förorda. I överstyrelsen borde anställas en inspektör för abnormväsendet

i dess helhet med uppgift ej blott att inspektera läroanstalterna utan även att ägna upp-

märksamhet och vård åt alla sidor av abnormiladervisningen och abnormväseadet samt

att inom överstyrelsen bereda och föredraga dit hörande viktigare ärenden. Den verk­

samhet, som sålunda skulle tilldelas denna inspektör, borde, synes det, taga hans tid

och förmåga till så stor utsträckning i anspråk, att han ej lämpligen skulle kunna vid

sidan av densamma sköta annan tjänst. Han kunde då helt fästas vid överstyrelsen,

varigenom denna finge ständig tillgång till sakkunskap i hithörande frågor, och abnorm-

väsendet å sin sida erhölle inom överstyrelsen en ständig representant, som genom sin

ställning ägde bästa möjlighet att där tillvarataga dess intressen. Det synes ingalunda

uteslutet, att en enda person skulle kunna förvärva den insikt i olika grenar av abnorm­

väsendet, att han skulle kunna med tillbörlig sakkunskap övervaka dem och, så långt

Kung}. Maj:te Nåd. Proposition Kr 204.

93

hans inflytande nådde, stödja och främja dem. Möjligheten härav styrkes av den er­ farenhet, som gjorts i Finland, där samtliga till abnormväsendet hörande anstalter äro ställda under en enda inspektör, som tillika företräder dem inom skolöverstyrelsen.

Nu har kommittén emellertid av skäl, som i det följande skola närmare angivas,

ansett, att av anstalterna för abnormundervisningen endast dövstum- och blindanstal­ terna böra i administrativt hänseende ställas i förbindelse med den föreslagna över­ styrelsen. En inspektör ensamt för dövstum- och hlin danstalterna åter skulle icke kunna på det sätt, som ovan sagts, fästas vid överstyrelsen, då den verksamhet han hade att utöva icke bleve tillräckligt omfattande för att giva honom full sysselsättning. Inspek­ tionen måste således anordnas som bisyssla, och frågan blir då, om den bör anförtros åt eu person eller fördelas på två personer, den ene för dövstum- och den andre för blindanstalterna. I detta avseende har kommittén under överläggning med de för ända­ målet tillkallade särskilda sakkunniga kommit till den uppfattningen, att de olägen­ heter, som kunna vara förenade med anlitandet av en enda person för ifrågavarande inspektion, och de svårigheter, som kunna möta vid försöket att finna någon för en sådan uppgift lämplig, äro så pass stora, att man helst bör tänka sig inspektörsverk- samheten överlämnad åt två särskilda personer. I enlighet med de sakkunnigas fram­ ställning vill kommittén därför föreslå, att inspektionen av dövstum- och blindunder- visningen anförtros åt personer, vilka visserligen i sin verksamhet som inspektörer bliva fästa vid överstyrelsen såsom dess sakkunniga funktionärer men som dock icke få denna verksamhet till enda befattning utan fullgöra den såsom särskilt uppdrag oavsett annan tjänst eller verksamhet.

För sådant uppdrag väl ägnade personer torde kunna erhållas bland nuvarande

eller förutvarande lärare vid ifrågavarande läroanstalter, särskilt anstalterna för utbild­ ning av dövstum- eller blindlärare. Deras huvuduppgift bör bliva att inspektera an­ stalterna för dövstum- och blindundervisningen och med anledning av inspektionen avgiva berättelser, men de böra ock vid behov kunna inkallas till överstyrelsen att där föredraga vissa ärenden eller eljest lämna erforderliga meddelanden. Den ovan på­ pekade samhörigheten mellan dövstum- och blindskolorna samt folkskoleväsendet gör det naturligt, att de ifrågavarande sakkunniga inom överstyrelsen tillhöra de byråer eller avdelningar, som handhava vården om folkskolorna.

De över detta förslag hörda myndigheterna tillstyrka i regel det-

Myndig-

samma. Jag anför ur de avgivna utlåtandena följande:

heterna.

Inspektören över dövstumskolorna finner förslaget val grundat och av­

vägt och har intet att att erinra mot detsamma.

Han anför, att då nu ett med stor omsorg utarbetat förslag till gemensam skol­

överstyrelse för rikets skolväsen förelåge, det skulle vara att åsidosätta dövstumunder- visningens intresse, om ej den centrala pedagogiska ledningen av denna undervisning överlämnades åt den föreslagna överstyrelsen. Egenartad, som denna undervisning vore, och därigenom lätt utsatt för faran av isolering, skulle dess krav kunna bliva tillbakasätta, om ej den myndighet, som skulle komma att utöva högsta ledningen av den hörande ungdomens undervisning, även hade överinseende över de dövstummas undervisning samt befogenhet att bevaka dess intressen. Av detta skäl liksom ock av det av kommittén anförda, att dövstumskolan vore samhörig med folkskolan, syntes naturligt, att dövstumskolorna lades under den föreslagna överstyrelsen.

Styrelsen för tredje dövstumskoldistriktet anser dövstumskolorna i lika

hög grad som övriga folkundervisningsanstalter vara i behov av en central

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Pr 204.

94

ledning och uttalar sin livliga anslutning till tanken, att dövstumskoloma

skulle komma att sortera under överstyrelsen. I tillstyrkande riktning

yttra sig även styrelserna för fjärde, sjätte och sjunde dövstumskoldistrikten.

Styrelsen i första döv stumskoldistriktet förmenar, att något behov äv­

en överstyrelse visserligen ej gjort sig kännbart, men anser å andra sidan,

att några betänkligheter mot förslaget ej förefunnes.

Styrelsen för andra dövstumskoldistriktet avstyrker däremot bifall till

förslaget.

Rektor Aurell (sjätte dövstumskoldistriktet) anser, att skälet för eu

central ledning för folkskolan ej alls förefunnes i fråga om dövstumskolan,

vars inordnande under överstyrelsen endast vore att anse som en rätt

naturlig följd av dess upprättande.

Den jämförelsevis ringa beröring, dövstumskolan hade med statsmakten, förmed­

lades nu genom folkskolebyrån i ecklesiastikdepartementet. Den omständigheten, att

folkskolebyrån ej ägde någon egentlig administrativ myndighet vis å vis dövstumskolan,

syntes ej hava medfört någon nämnvärd olägenhet för samma skola. Någon uppgift

att vara en central ledning för dövstumskolan hade byrån ej haft, och något behov av

en centralisering av ledningen av dovstumundervisningen syntes ej vara för handen.

Snarare syntes det få anses som en vinst för denna undervisning, att ledningen läge

hos de särskilda distriktsstyrelserna.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län och i Östergötlands

län anse någon central ledning för dövstumskoloma ej vara av nöden.

Beträffande arbetsfördelningen mellan överstyrelsen och distriktsstyrel­

serna anser inspektören över dövstumskoloma, att kommittén på ett lyckligt

sätt löst uppgiften angående fördelningen av uppsikten över dövstum-

skolorna mellan de kommunala myndigheterna och överstyrelsen.

Styrelsen för femte dövstumskoldistriktet finner fördelarna av den an­

ordning, kommittén föreslagit, alldeles påtagliga.

Styrelsen för tredje dövstumskoldistriktet finner däremot ej, att det ut­

arbetade förslaget till arbetsfördelning vore det ändamålsenligaste, och hän­

visar till ett förslag till en dylik fördelning, som redan år 1909 gjorts av

föreståndaren för tredje distriktets dövstumskola, vilket förslag styrelsen

finner vara att föredraga.

Vad angår inspektionen finner styrelsen för femte dövstumskoldistriktet

det helt naturligt, att inspektören över dövstumskoloma får den uppgift,

som i betänkandet angives.

Kommitténs förslag angående ordnande av dövstumskoleinspektionen

tillfredsställer däremot icke styrelsen för tredje dövstumskoldistriktet, som

anser, att en för abnormväsendet i dess helhet gemensam inspektör borde

anställas i överstyrelsen. Styrelsen uttalar sig även för att i överstyrelsen

borde upprättas en abnormskolebyrå, vars chef borde vara inspektör för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

dövstum- och blindskolorna samt för den pedagogiska sidan av sinnesslö- vården.

Sistnämnda uttalande överensstämmer med en synpunkt, som fram­

hållits av rektor Prawitz, vilken tillstyrker kommitténs förslag, under förut­ sättning att en på dövstumundervisningens område fullt sakkunnig person insättes som ledamot i överstyrelsen, samt tillägger, att denne sakkunnige ledamot tillika möjligen kunde vara inspektör över även skolorna för blinda och sinnesslöa. Det av rektor Prawitz gjorda förslaget anser sig emellertid styrelsen för första döv stumskoldistriktet ej böra upptaga, utan säger sig finna sakkunskapen inom överstyrelsen bliva tillbörligt tillgodo­ sedd, om vad kommittén i denna sak föreslagit i huvudsak vinner god­ kännande.

Kommitténs förslag, att till inspektör bör kunna utses nuvarande

eller förutvarande lärare vid ifrågavarande läroanstalter, kan styrelsen

för femte dövstumskoldistriktet ej biträda, då en i tjänst varande lärare

icke lämpligen bör inspektera en undervisning, som han själv företräder.

Liknande synpunkter framhållas även av rektor Aurell och rektor

Prawitz ävensom av styrelsen för tredje dövstumskoldistriktet, vilken sist­ nämnda säger sig icke kunna tillstyrka den lösning av inspektionsfrågan, som kommittén föreslagit.

Vad därefter angår frågan om blindundervisningen tillstyrker direk­

tionen för Tomteboda blindinstitut förslaget. Direktionen framhåller, att åtminstone inom överskådlig tid ingen annan kompetent inspektör över blindundervisningen kunde tänkas än rektor vid institutet å Tomteboda.

Detta senare skulle då komma att sakna inspektör över undervisningen därstädes, men någon egentlig olägenhet därav syntes ej under nuvarande förhållanden vara att befara. Direktionen åberopar i övrigt ett av rektorn vid institutet A. E. Astrand avgivet utlåtande.

Astrand erinrar däri, hurusom blindanstalterna numera alldeles förlorat den prägel

av välgörenhetsanstalter, de till en början ägde, och nu vore att betrakta — åtminstone vad Tomteboda och Växjöskolorna anginge — såsom folkskolor, vilka staten upprättat och underhölle på grund av att lärjungarna till följd av sitt lyte krävde speciell upp­ fostran och på grund av att de i de olika orterna förekomme till så ringa antal, att kommunerna ej kunde förskaffa dem lämplig uppfostran. Någon anledning att beröva just denna lilla grupp av folkskolor de förmåner, som följde med det ifrågasatta inord­ nandet, syntes näppeligen förefinnas, varför Åstrand utan någon tvekan ansåge sig böra tillstyrka förslaget.

Angående den föreslagna inspektionen yttrar Astrand, att en sådan för när­

varande alldeles saknades, då instruktionen för chefen för folkskolebyrån ej syntes vara så formulerad, att han ansåge sig äga inspektionsrätt beträffande blindskolorna. Utom andra olägenheter medförde denna brist en viss olikformighet vid anstalterna, som vore otjänlig och näppeligen kunde avhjälpas, utan att en gemensam myndighet,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

95

Departe­

mentschefen.

stode över dem alla. Sådana exempel kunde anföras, att det inträffat, att man vid de

båda förskolorna läst olika kurser i en del undervisningsämnen, vilket tydligtvis måst

medföra svårigheter, då sedermera lärjungarna förts tillsamman i institutets tredje

klass. Olika grundsatser hade ock vid de båda förskolorna giort sig gällande beträf­

fande sättet för utskrivning från förskola. Den i betänkandet omnämnda inspektionen

av blindanstalterna syntes väl egentligen avse den pedagogiska inspektionen i vanlig

mening, men det syntes vara självfallet, att med blindskolornas inordnande under

centralstyrelsen också följde, att de komrne i åtnjutande av förmånen av den speciella

inspektion beträffande hygieniska förhållanden, fysisk uppfostran och undervisning

i

husligt arbete, som

i

betänkandet föreslagits.

Styrelsen för förskolan i Växjö har i huvudsak ingenting att erinra

mot förslaget, om än den föreslagna inspektionen icke syntes densamma

vara synnerligen påkallad.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län och i Östergötlands

län anse en central ledning av blindanstalterna ej vara av nöden.

Såsom kommittén i sitt betänkande framhållit, är den uppfostrings-

och undervisningsverksamhet, som bedrives vid nu ifrågavarande läroan­

stalter, beträffande både mål och medel i många avseenden samhörande

med arbetet i folkskolan. Dövstum- och blindskolorna äro, såsom även

påpekats, att betrakta som ett slags folkskolor, vilkas lärjungar på grund

av sina lyten påkalla en i vissa avseenden speciell behandling. Då emeller­

tid sådana barn förekomma till så ringa antal inom de olika kommunerna,

att dessa ej var för sig genom särskilda anstalter kunna tillgodose deras

undervisning och uppfostran, hava större kommunala sammanslutningar med

understöd av staten samt i vissa fall staten själv åtagit sig denna. Det finnes

alltså å ena sidan en bestämd samhörighet mellan dessa anstalter och

den allmänna folkskolan. A andra sidan innebär såväl anstalternas egen­

art som deras särställning i förhållande till det kommunala skolarbetet en

viss fara för dem att avstängas från den allmänna utvecklingen av detta

arbete. Såväl det ena som det andra gör det i hög grad önskligt, att

ifrågavarande anstalter ej ställas utanför en blivande skolöverstyrelses in­

seende och ledning.

Den av kommittén föreslagna arbetsfördelningen mellan de lokala

myndigheterna och den centrala ledningen finner jag vara väl avvägd.

Några av de önskemål, kommittén i nu berörda framställning uttalat, torde

emellertid för närvarande icke böra föranleda någon åtgärd. Kommittén

har nämligen ifrågasatt, huruvida icke beträffande lärartillsättningar vid

dövstumskolorna skolöverstyrelsen borde bliva besvärsinstans. Vidare har

det synts kommittén, att den chefen för ecklesiastikdepartementet nu till­

kommande befogenheten att åt dövstumlärarkandidater anvisa dövstumskola

för genomgående av provår och att utse sakkunniga för övervarande av

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

97

avgångsexamen med dessa lärarkandidater bör överflyttas på skolöversty­ relsen. Den författning, i vilken ändring påkallas av vad kommittén så­ lunda förordat, har enligt min mening karaktären av en utav Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad lag. Då denna lag även i andra än här ifrågavarande avseenden påkallar viss omarbetning, torde med de ifrågasatta ändringarna tillsvidare böra anstå, och detta torde kunna ske utan större olägenhet, då i de besvärsmål rörande lärartillsättningar, vilka ankomma på Kungl. Maj:ts prövning, skolöverstyrelsens uttalande i allt fall kan inhämtas och då det likaledes torde stå chefen för ecklesiastikdepartementet fritt att vid fullgörandet av förberörda funktioner inhämta skolöverstyrelsens mening.

I fråga om den närmare anordningen av inspektionen över anstalterna

hava olika meningar blivit i de avgivna utlåtandena uttalade. Från vissa håll förordar man en anordning med olika inspektörer för olika slag av an­ stalter, alltså en inspektör för dövstum- och en för blindanstalterna. Från andra håll gör man gällande, att inspektionen av samtliga abnormanstalter skulle med fördel kunna läggas i en persons hand. Enligt min uppfatt­ ning bör denna angelägenhet ordnas efter för handen varande personliga förutsättningar, så att man vid varje tidpunkt väljer den form, för vilken dessa förutsättningar just då äro de mest gynnsamma. Kommittén har efter överläggning med speciellt sakkunniga uttalat sig för en anordning med olika inspektörer men icke därmed för all framtid avvisat tanken på en enhetlig inspektion. För närvarande synes mig denna angelägenhet lämpligast höra ordnas på det sätt, kommittén förslagit.

Frågan huruvida en i tjänst varande abnormlärare lämpligen bör an­

vändas såsom inspektör är, även den, i icke ringa mån beroende av per­ sonliga förutsättningar och torde i varje fall längre fram kunna tagas under övervägande.

2. Anstalter för sinnesslöa.

Kommittén yttrar härom:

De anstalter, som finnas i vårt land för vård och. uppfostran av sinnesslöa, avse

dels bildbara, dels obildbara sinnesslöa. Anstalterna för

bildbara

sinnesslöa äro dels

skolor

för sinnesslöa barn, vilka anstalter äro upprättade huvudsakligen av landsting

och städer, som ej deltaga i landsting, eller, såsom i ett par fall, av föreningar och år

uppgingo till ett antal av

27

(i vilket antal ingår den förut nämnda Drottning

Sofias stiftelse i Vänersborg), dels

arbetshem

för sinnesslöa, vilka äro avsedda för så­

dana, som genomgått eu med statsbidrag understödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa eller annorledes inhämtat en utbildning motsvarande den, som sådan0 anstalt avser att meddela, och som fortfarande äro i behov av sakkunnig tillsyn. År

1911

funnos

26

dylika arbetshem, av vilka

voro förenade med ovannämnda skolor. Inseendet över

såväl skolor som arbetshem utövas av lokalstyrelser, utsedda av landsting eller stads­ fullmäktige eller av vederbörande föreningar. Ifrågavarande anstalter äro underkastade

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 165 höft. (Nr 204.)

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kommittén.

Myndig­

heterna.

Departe­

mentschefen.

den inspektion, som chefen för ecklesiastikdepartementet bestämmer. Vid 1911 års

utgång funnos i skolorna intagna 949 barn och i arbetshemmen 359 elever. För ut­

bildande av lärare för sinnesslöa finnes ett statsunderstött tvåårigt seminarium, som

står under inseende av en av Kungl. Maj:t förordnad inspektor; examen därstädes över­

vakas av en utav chefen för ecklesiastikdepartementet utsedd sakkunnig. Anstalterna

för obildbara sinnesslöa åter äro dels fristående, dels förenade med anstalter för bild­

bara sinnesslöa. I förra fallet stå de under medicinalstyrelsens överinseende och äro

underkastade inspektion av överinspektören för sinnessjukvården i riket. I senare fallet

lyda de under samma myndighet som de anstalter, med vilka de äro förenade. Antalet

asyler för obildbara sinnesslöa utgjorde år 1911 18, av vilka 8 voro fristående. Antalet

där intagna var vid 1911 års slut 472. Statens bidrag till uppfostringsanstalterna och

arbetshemmen uppgick år 1911 till 260,538 kronor, och för år 1913 har anvisats ett

anslag av 255,000 kronor (förslagsanslag) samt för asylerna 120,000 kronor (förslagsanslag).

Såsom av ovan givna redogörelse för ifrågavarande anstalter framgår, är här fråga

om förhållanden, där en enhetlig administrativ ledning är synnerligen svår att bringa

till stånd. Dessa anstalters dubbla karaktär av å ena sidan vårdanstalter och å andra

sidan uppfostringsanstalter omöjliggör deras förläggande uteslutande till det ena eller

det andra förvaltningsområdet. Den inspektion, som för närvarande utövas över sagda

anstalter, är uteslutande av medicinskt-psykiatrisk karaktär, och det är otvivelaktigt

en brist i nuvarande förhållanden, att någon inspektion i pedagogiskt avseende av dessa

anstalter, närmast skolorna, icke förefinnes. Att en sådan inspektion endast kan ut­

övas av en person, som genom praktisk verksamhet och särskilda studier vunnit er­

farenhet på sinnesslöundervisningens område, ligger i sakens natur, så mycket mera

som med bildbarhet hos här ifrågavarande lärjungar icke blott bör förstås mottaglighet

för teoretisk utbildning utan även och ej mindre mottaglighet för utbildning i praktiskt

avseende. Kommittén har visserligen funnit, att fördelar skulle vara att vinna, därest

ett närmande mellan dessa anstalter och övriga undervisnings- och uppfostringsanstalter

komme till stånd, men dock insett de stora olägenheter, som ur administrativ synpunkt

under nuvarande förhållanden härvid möta. Skulle dessa anstalter på ett eller annat

sätt bringas att sortera under den föreslagna överstyrelsen, skulle detta medföra, att

överstyrelsen finge att syssla med frågor, som läge allt för fjärran från dess egentliga

verksamhetsområde. I vården av dessa anstalter ingå nämligen, såsom här ovan på­

pekats, icke blott uppfostringsfrågor utan även frågor, som falla in under dels sociala,

dels psykiatriska synpunkter. Att beträffande ifrågavarande anstalter skilja skolorna å

ena sidan från arbetshemmen och asylerna å den andra och ställa dem i administrativt

avseende under olika myndigheter låter sig på grund av det nära sammanhang, vari

skolorna stå till arbetshemmen och asylerna, ej heller genomföra.

I betraktande av dessa omständigheter har kommittén ansett sig böra inskränka

sig till att uttala önskvärdheten av att ifrågavarande anstalter underkastades, förutom

den medicinskt-psykiatriska inspektionen, vilken givetvis på detta område är och blir

den viktigaste, jämväl den inspektion i pedagogiskt avseende, som Kungl. Maj:t kunde

finna erforderlig.

Medicinalstyrelsen och inspektören över sinnesslöanstalterna hava i avgivna

yttranden biträtt de synpunkter, som härutinnan framförts av kommittén. I

I likhet med medicinalstyrelsen och inspektören över sinnesslöanstal­

terna finner jag den av kommittén ifrågasatta anordningen lämplig.

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

99

3.

Anstalter för vanföra.

Om detta slag av uppfostrings- och undervisningsanstalter yttrar

kommittén: _ .....

Beträffande undervisningen för vanföra saknas allmänt gällande föreskrifter. De

tre statsunderstödda arbetsskolor, som finnas i vårt land, äro upprättade av enskilda föreningar, och tillsynen över desamma tillkommer vederbörande styrelser. Dessa arbets­ skolors syfte är att bistå obemedlade lytta och vanföra men andligt normala personer genom att meddela dem ändamålsenlig undervisning i slöjd, handarbete och olika yrken och utveckla dem till den skicklighet och de färdigheter, som lämpa sig för deras anlag, krafter och kroppstillstånd, så att de i möjligaste måtto sättas i stånd att försörja sig själva. I och med att statsbidrag tilldelats dessa anstalter, hava de ställts under den inspektion, som chefen för ecklesiastikdepartementet förordnar. Skolorna underhållas av föreningarna i främsta rummet medelst avgifter, till vilka landstingen numera till större delen bidraga, i övrigt även medelst donationer och enskilda fonder samt stats­ bidrag. Elevantalet vid skolorna utgjorde höstterminen 1911 133. Statsbidraget till elevernas underhåll uppgår för år 1913 till 30,000 kronor. Härjämte har som bidrag till kostnader för nybyggnader till vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg och Häl­ singborg, särskilt för anordnande av kliniker vid dessa anstalter, av 1912 års Riksdag på extra stat för år 1913 uppförts belopp till sammanlagt 189,500 kronor, därav på sjätte huvudtiteln 85,000 kronor till årliga kostnader och 44,500 kronor till nybyggnader, eller sammanlagt 129,500 kronor, och på åttonde huvudtiteln 60,000 kronor.

Sedan flera år har i Göteborg en provisorisk avdelning av en ortopedisk klinik

funnits. Genom de anslag, som av 1912 års Riksdag beviljats, har emellertid möjlighet vunnits att med alla arbetsskolorna för vanföra förbinda ortopediska kliniker, vid vilka de vanföra redan vid tidiga är kunna erhålla behandling. Därigenom skola de vanföra kunna bättre utvecklas eller återställas i kroppsligt avseende och även vinna större färdighet i de olika slag av slöjdarbete, vari de i arbetsskolorna undervisas. Då nu dylika anordningar för de vanföras vård och utbildning vidtagas, måste tydligen med arbetsundervisningen i vanföreanstalterna förbindas vanlig skolundervisning. Denna senare får emellertid i intet avseende karaktär av abnormundervisning. Den synes därför kunna ställas under samma inspektion som undervisningen i de allmänna sko­ lorna, i detta fäll närmast folkskolorna.

Mot vad sålunda av kommittén föreslagits hava från de hörda myn­

digheternas sida inga anmärkningar blivit framställda.

För min del ansluter jag mig till kommitténs förslag.

4. Uppfostringsåtgärder för vanartade och i sedligt avseende försummade

barn samt minderåriga förbrytare.

Kommittén anför rörande åtgärder av ifrågavarande slag:

Frågan angående vanartade och i sedligt avseende försummade barn har så sent

som år 1902 blivit föremål för lagstiftning genom lagen den 13 juni 1902, och samma års Riksdag har som bidrag till uppfostringsanstalter för dylika barn uppfört på ordinarie stat ett förslagsanslag av 70,000 kronor. Huruvida ärenden, som beröra de i sagda lag åsyftade barn, till sin natur äro sociala frågor eller uppfostringsfrågor är ett spörs­ mål, som har varit föremål för olika meningar. Så har t. ex. av de så kallade depar- tementalkommitterade och den så kallade kommerskollegiekommittén i gemensamt be-

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kommittén.

Myndig­ heterna.

Departe­ mentschefen.

Kommittén.

100

tänkande angående inrättande av en socialstyrelse den åsikten uttalats, att hithörande

frågor vore av obestridligt social natur och att de borde i sammanhang med fattig-

vårdsärenden överföras till den sociala förvaltningen. I yttrande över nämnda betän­

kande hade emellertid de för ändamålet tillkallade särskilda sakkunniga erinrat om

att lagstiftningen angående vanartade och i sedligt avseende försummade barn hade

till syfte att bereda ändamålsenlig uppfostran åt sådana barn under viss ålder och

som sin åsikt uttalat, att hithörande ärenden borde, i den mån de avgjordes av Kungl.

Maj:t, handläggas i ecklesiastikdepartementet, dit de nu vore förlagda.' Och i sitt an­

förande till. statsrådsprotokollet den 22 mars 1912 angående inrättande av en social­

styrelse anförde chefen för civildepartementet, att han, mod åsidolämnande av ovan

anförda meningsskiljaktighet mellan kommittéerna å ena och de sakkunniga å andra

sidan, huruvida ifrågavarande ärenden i en framtid skulle tilläggas socialförvaltningen

eller undervisningsförvaltningen, anslöte sig till de sakkunnigas uppfattning, att en över­

flyttning av dessa ärenden till socialförvaltningen icke för närvarande borde ifråga­

komma. Något uttalande av Riksdagen vid berörda frågas avgörande förekom icke.

A7ad nu vidkommer den uppfattning, som kommittén rörande dessa spörsmål äger,

vill kommittén som sin åsikt framhålla, att hithörande frågor från flera synpunkter

visserligen äga ett framträdande socialt moment men att de till sin väsentliga inne­

börd äro att betrakta som uppfostringsfrågor, vilka icke kunna helt undandragas in­

flytande från pedagogisk myndighet. Ett särskilt uttryck härför torde ligga i det för­

hållande, att barnavårdsnämnden i regel utgöres av skolrådet eller i de större städer,

där skolstyrelse förekommer, av en särskild avdelning av sagda styrelse. Detta gör

också, att dessa ärenden i allmänhet betraktas som rena uppfostringsfrågor. Härtill

kommer vidare, att inspektionen över de enligt lagen den 13 juni 1902 angående upp­

fostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn inrättade skyddshem och

barnhem enligt nådiga cirkuläret den 31 oktober 1902 tillkommer vederbörande folk­

skoleinspektör, vilken skulle, då så ske kunde, ordna sina resor till skyddshem och

barnhem i sammanhang med resorna för inspektion av folkskolorna. Även här är så­

lunda uppfostringssynpunkten den ledande.

Kommittén skulle sålunda finna det vara mindre lyckligt, om det samband, som

i hithörande frågor råder mellan skolmyndigheterna och hemmen, skulle inom högre

instanser brytas och dessa ärenden genom sin förläggning till annan myndighet för­

vandlas till frågor av uteslutande social omvårdnads- och försörjningsnatur. Såväl i

betraktande av det ovan sagda som med hänsyn till det ovissa läge, vari dessa frågor

i administrativt avseende för närvarande befinna sig, anser sig kommittén endast hora

som sin uppfattning uttala, att överstyrelsen bör sättas i tillfälle att på ett eller annat

sätt taga del i den omvårdnad, som från det allmännas sida ägnas åt ifrågavarande

barn. De närmare formerna för överstyrelsens befattning härmed torde emellertid böra

bliva föremål för framtida utredning.

Frågor rörande behandlingen av minderåriga förbrytare, vilka frågor för närva­

rande handläggas i justitiedepartementet, hänga nära samman med ärenden angående

vården av sedligt försummade och vanartade barn och hava likaledes så sent som år

1902 blivit föremål för särskild lagstiftning. I anslutning till vad kommittén ovan be­

träffande dessa ärenden anfört, är kommittén av den meningen, att även ärenden rö­

rande minderåriga förbrytare till sin egentliga natur böra vara att betrakta som upp­

fostringsfrågor. Emellertid har beträffande grundkaraktären av dessa ärenden menings­

skiljaktighet varit rådande och motsatta åskådningar flerstädes uttalats. Så hava de

ovannämnda kommittéerna uttalat den åsikten, att ett särskiljande av dessa ärenden

från frågor rörande vanartade barn knappast kunde vara att tillråda, och därför före-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

101

slagit ett överflyttande jämväl av dessa ärenden till socialförvaltningen. En annan åskådning hade emellertid av ovanbemälda sakkunniga förfäktats, vilka visserligen med­ givit, att hithörande ärenden i avsevärd mån vore av social innebörd, men framhållit, att det härvidlag i främsta rummet gällde en särskild form av uppfostran, som sam­ hället borde ägna dessa individer. Förevarande ärenden syntes de sakkunniga därför i en framtid höra sammanföras med de därmed nära förbundna angelägenheterna rö­ rande uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn till det de­ partement, som handlade övriga uppfostringsfrågor. Tillsvidare och i avvaktan på ytter­ ligare utredning ansåge de sakkunniga emellertid i alla händelser förevarande ärenden böra bibehållas i justitiedepartementet, dit de för närvarande vore förlagda. I sitt nyssberörda anförande till statsrådsprotokollet anslöt sig chefen för civildepartementet till denna de sakkunnigas uppfattning, att en överflyttning av dessa ärenden till social­ förvaltningen icke för närvarande borde ifrågakomma. Något uttalande av Riksdagen härom förekom icke.

Att ett nära samband råder mellan frågor rörande vanartade och sedligt för­

summade barn och frågor rörande minderåriga förbrytare finner kommittén vara uppen­ bart. Av samma skäl, som beträffande de förstnämnda ovan anförts, finner kommittén, att frågor rörande minderåriga förbrytare till sin väsentligaste innebörd äro att be­ trakta som uppfostringsfrågor. Visserligen föreligga här penitentiära och psykiatriska synpunkter, som ej förefinnas i samma grad beträffande de vanartade och sedligt för­ summade barnen, men oavsett dessa sistnämnda synpunkter, finner kommittén likväl uppfostringssynpunkten vara vid dessa frågors bedömande eu av de väsentligaste. ^ I likhet med vad kommittén ovan beträffande de vanartade barnen uttalat, vill kommittén, i betraktande av det ovissa läge, vari jämväl nu ifrågavarande område i administrativt avseende för närvarande befinner sig, inskränka sig till det uttalandet, att överstyrelsen bör sättas i tillfälle att i någon mån medverka vid ordnandet och ledningen av den uppfostran, som kommer ifrågavarande barn till del. De närmare formerna för över­ styrelsens befattning härmed torde emellertid böra bliva föremål för framtida utredning.

Mot vad kommittén sålunda uttalat har i det väsentliga ingen an­

märkning blivit i de av myndigheterna avgivna utlåtandena framställd.

För min egen del har jag så mycket större anledning att biträda

kommitténs uppfattning, som clen på det närmaste överensstämmer med den åskådning av hithörande frågor, åt vilken jag tidigare haft tillfälle att offentligen giva uttryck. Jag åberopar härvid särskilt mina uttalanden i en reservation till det av utsedda kommitterade den 26 oktober 1899 avgivna betänkandet angående vanartade och i sedligt avseende försum­ made barns behandling. Enligt min uppfattning äro ifrågavarande ärenden till sin natur framför allt uppfostringsfrågor och böra därför till sina huvud­ sakliga sidor handläggas av pedagogisk myndighet. Folkskolan måste alltid stå i närmare och livligare förbindelse med hemmen än något annat sam­ hällsorgan ; i folkskolan visar det sig snarast och tydligast, vilka barn som i uppfostringshänseende äro i hemmen föremål för omvårdnad eller för försummelse; folkskolan har till sin första och högsta uppgift att främja barnens sedliga utveckling, och folkskolan har för vinnande av detta mål

O

o?

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Myndig­ heterna.

Departe­ mentschefen.

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kommittén.

till sitt förfogande flera och verksammare medel än någon annan upp-

fostringsmakt, ett gott hem naturligtvis undantaget. Härav måste för mig

bliva en given följd, att en överstyrelse, som får sig anförtrodd den

högsta ledningen av folkskolan, måste sättas i tillfälle att, allt efter arten

av barnens sedliga förkommenhet, i större eller mindre utsträckning, med­

verka vid ordnandet och ledningen av den uppfostran, som från det all­

männas sida kommer ifrågavarande barn till del. Angående de lämp­

ligaste formerna för en sådan medverkan torde, såsom kommittén fram­

hållit, en närmare utredning böra komma till stånd.

9, Skolöverstyrelsen och lärarutbildningen.

1. Folkskoleseminarierna.

Kommittén yttrar sig om den föreslagna skolöverstyrelsens förhållande

till folkskoleseminarierna sålunda:

Kommittén har i det föregående betonat, hurusom folkskolan och dess överbygg­

nader äro att betrakta som det huvudsakligaste området för den centrala ledningens

verksamhet. Det ligger emellertid i sakens natur, att i och med skapandet av en över­

styrelse för folkskoleväsendet under densammas inseende också ställas de läroanstalter,

som hava att utbilda de lärarkrafter, vilka för folkskoleväsendet äro behövliga. Bland

dessa läroanstalter komma i första rummet folkskoleseminarierna.

Enligt nu gällande stadga för folkskoleseminarierna i riket av den 29 januari

1886 vilar omsorgen om anstalterna för utbildningen av folkskollärare till väsentlig del

på domkapitlen. Utom den allmänna tillsyn och vård om dessa anstalter, som dom­

kapitlen äga på grund av historiska förhållanden och sin egenskap av att vara de enda

hittillsvarande distriktsstyrelserna för denna gren av undervisningsväsendet, hava dom­

kapitlen med avseende på seminarierna en hel del uppgifter av såväl pedagogisk som

rent administrativ innebörd. Under det seminarierna sålunda i första hand sortera

under domkapitlen, ligger den centrala ledningen av dem hos Kungl. Maj:t i ecklesia­

stikdepartementet. Till den från ecklesiastikdepartementets folkskolebyrå utgående

centrala ledningen av seminarierna hör bland annat den inspektion, som sagda byrås

chef utövar över desamma.

Då kommittén nu övergår till att redogöra för i vad mån seminarierna enligt

kommitténs mening böra inordnas under den föreslagna skolöverstyrelsen, vill kom­

mittén begränsa sig till angivande av vissa allmänna synpunkter i betraktande därav,

att kommittén i sitt den 20 december 1911 avgivna betänkande angående folkskolesemi­

narierna behandlat denna fråga och där framlagt ett detaljerat förslag i ämnet.

I sagda betänkande har kommittén ej mindre funnit självfallet, att seminarierna

borde inordnas under en blivande överstyrelse för landets folkundervisning, än även i

sitt i samma betänkande avgivna förslag till stadga för statens folkskoleseminarier räknat

med en sådan överstyrelse såsom en given förutsättning. Vissa synpunkter rörande

densammas befattning med seminarierna har kommittén angivit i ovanberörda betän­

kande I: 1 sid. 473 ff., och de allmänna befogenheter och uppgifter, som kommittén

velat uppdraga åt sagda överstyrelse, äro sammanfattade i §§ 173—179 av nämnda

örslag till seminariestadga. Hur kommittén tänkt sig en lokal styrelse för seminarierna

r närmare utvecklat i samma betänkande sid. 474 ff.

103

Den ställning, seminarierna skulle komma att intaga till flen föreslagna översty­

relsen för folkundervisningsväsendet, synes i det hela böra bliva likartad med den, som de allmänna läroverken intaga till läroverksöverstyrelsen.

Särskilt gäller det att liksom i fråga om läroverken även i fråga om seminarierna

söka få till stånd en verklig personlig förbindelse mellan läroanstalterna och den cen­ trala ledningen. Medlet härför är i första rummet eu från denna ledning utgående inspektion med därav föranledda personliga besök vid läroanstalterna av vederbörande ledamot i den centrala styrelsen.

Kommittén har därför funnit önskligt, att den inspektion över seminarierna, som

för närvarande utövas av chefen för ecklesiastikdepartementets folkskolebyrå, överföres på den föreslagna överstyrelsen. Det är att vänta, att om inspektionen förlägges till den föreslagna överstyrelsen, inspektionsbesöken skola kunna förekomma oftare och in­ spektionen därigenom skall kunna erhålla en ännu större betydelse för seminarierna, än under nuvarande förhållanden är möjligt.

Det torde vidare få anses självfallet, att alla frågor, som på ett eller annat sätt

beröra den vid seminarierna bedrivna undervisningen och som äro av den art och be­ tydelse, att de fordra handläggning av en högre pedagogisk myndighet, böra komma under överstyrelsens omprövning. Hit höra sådana uppgifter som utarbetandet av normalplan för undervisningen och av förslag till organisatoriska förändringar eller förändringar i för seminarierna gällande lagstiftning.

Bland de många löpande göromål, som komma att fälla under överstyrelsens

handläggning, torde de, som angå lärarpersonalen, bliva de viktigaste. Kommittén har på flera ställen i sitt ovan berörda betänkande angivit sin åsikt om det lämpliga i att seminariernas lärare med avseende på formerna för tjänstetillsättning komme i samma ställning som de allmänna läroverkens. Kommittén har därför föreslagit, att vid ut­ nämnande eller förordnande av seminarierektor den förberedande behandlingen av ärendet och avgivandet av underdånigt förord bör komma att tillhöra överstyrelsen. Seminariernas ämneslärare skola enligt kommitténs förslag utnämnas av Kungl. Maja. sedan överstyrelsen med avgivande av sina skäl avlämnat underdånigt förslag. Be­ träffande övningslärare vid seminarierna har kommittén föreslagit, att de i likhet med motsvarande lärare vid de allmänna läroverken skola utnämnas av överstyrelsen. Även lärarna vid seminariernas övningsskolor böra enligt kommitténs förslag tillsättas av överstyrelsen. I frågor rörande lärares avgång ur tjänsten bör det tillkomma över­ styrelsen att alltefter tjänstens beskaffenhet besluta i ärendet eller med eget yttrande överlämna detsamma till Kungl. Maj:t. Att förordnande av vikarier och extra lärare skall tillkomma överstyrelsen ingår ock i förslaget.

Vidare torde det ligga i sakens natur, att överstyrelsen får befattning med frå­

gor rörande särskild utbildning av seminarielärare. Hit hör anordnandet då och då av speciella kurser i en eller annan undervisningsgren, motsvarande de kurser, som genom läroverksöverstyrelsens försorg under senare år anordnats för lärare vid de all­ männa läroverken och flickskolorna. De provårskurser, som komma att förläggas till seminarierna, böra givetvis ställas under överstyrelsens överinseende. I sammanhang med frågan om provårsuthildningen vill kommittén erinra om det för seminarierna mindre fördelaktiga förhållandet, att vid allmänt läroverk genomgånget provår väl be­ rättigar till läraranställning vid seminarium, men att vid seminarium genomgånget provår däremot icke ger behörighet till anställning som lärare vid allmänt läroverk. Kommer, på sätt kommittén föreslagit, ett samband till stånd mellan en blivande cen­ tral styrelse för folkundervisningen och den nuvarande läroverksöverstyrelsen, torde så­ dana anordningar kunna träffas, att den lärarkandidat, som så önskade, kunde under

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

104

Myn dig­

heterna.

Departe­

mentschefen.

sin provårskurs få tillfälle att inhämta erfarenhet såväl på seminariernas som på de

allmänna läroverkens område och därigenom erhålla behörighet till anställning vid

båda slagen av undervisningsanstalter. Till spörsmål angående lärarutbildningen torde

även höra frågor rörande resestipendier för seminarielärare, med vilka ärenden över­

styrelsen givetvis bör få befattning.

I frågor angående tjänstledighet för lärare har kommittén i sitt förslag givit över­

styrelsen vissa befogenheter, i det närmaste likartade med dem, vilka den nuvarande

läroverksöverstyrelsen har beträffande de allmänna läroverkens lärare.

Med frågor angående lärares uppflyttning i högre lönegrad, angående kvarstående

i tjänst efter uppnådd pensionsålder och angående förening av tjänster bör överstyrelsen

enligt förslaget hava samma befattning som den, läroverksstyrelsen har inom sitt område.

Slutligen har kommittén, utan att anse sig kunna avgöra i vad mån frågan vore

av beskaffenhet att påkalla kyrkomötets hörande, funnit det ligga i sakens natur, att

den blivande överstyrelsen erhölle en viss disciplinär myndighet över lärarna vid folk-

skoleseminarierna.

Det torde vidare få anses självfallet, att överstyrelsen får att handlägga frågor

rörande skolhygieniska förhållanden samt rörande de mer eller mindre omfattande

byggnadsföretag, som kunna tänkas förekomma vid seminarierna. Yad byggnadsfrågor

beträffar, torde särskilt under de närmaste åren dessa ärenden medföra ett betydande

arbete för seminariernas centrala ledning.

- Slutligen bör det tillkomma överstyrelsen att avgöra vissa undervisningen vid se­

minarierna berörande mindre frågor, för vilka här ej kan i enskildheter redogöras,

liksom överstyrelsen bör hava att från vederbörande seminarier mottaga och pröva

vissa redogörelser och uppgifter m. m. Kommittén får i fråga om dessa smärre ären­

den hänvisa till sitt i förutnämnda betänkande avgivna förslag till seminariestadga. I

I samband med framläggande av förslag till anvisande av höjda anslag

till folkskoleseminarierna får jag senare i dag anledning uttala mig om den

befattning med nämnda läroanstalter, som synes böra tillkomma den före­

slagna skolöverstyrelsen. Jag blir då också i tillfälle att redogöra för

och yttra mig över de utlåtanden, som av myndigheter och andra avgivits

i denna del av ärendet och vilka i det väsentliga sammanfalla med de av

samma myndigheter avgivna utlåtanden över seminariefrågan. Här torde

jag därför kunna rörande dem nöja mig med detta omnämnande.

Av seminariernas nära samhörighet med folkskoleväsendet torde så­

som en given konsekvens följa, att deras centrala ledning bör utövas

av samma organ, som har ledningen av folkskoleväsendet sig ombetrodd.

1 fråga om sagda läroanstalter har hittills från folkskolebyråns sida en

mera omedelbar ledning utövats än i fråga om övriga folkundervisnings­

anstalter. Åtskilliga seminarierna vidkommande ärenden hava nämligen

direkt handlagts inom byrån och avgjorts av Kungl. Maj:t, varjämte

nämnda byrås chef utövat inspektion över seminarierna. En överflyttning

av dessa läroanstalters ledning från folkskolebyrån till skolöverstyrelsen

skulle sålunda icke innebära införandet av någon förut på förevarande

område ej befintlig centralisation; den skulle blott göra det möjligt, att

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 204.

105

deri redan förefintliga centralledningen komme att utövas av en för ända­ målet särskilt kvalificerad person, vilken kunde däråt ägna väsentligen mera av sin arbetskraft, än vad nu kan bliva fallet.

Yad angår den befogenhet, som skulle tillkomma överstyrelsen i fråga

om seminarierna, bleve denna enligt det föreliggande förslaget, till vilket jag i denna punkt i det hela ansluter mig, väsentligen likartad med den, som den nuvarande läroverksöverstyrelsen äger i fråga om de all­ männa läroverken. En viss olikhet skulle dock härutinnan bliva rådande därigenom, att seminarierna i vissa avseenden skulle lyda jämväl under lokala myndigheter, vilket i det hela icke är fallet med de allmänna läroverken. Kommittén har föreslagit, att seminarierna skulle ställas under särskilda för ändamålet sammansatta lokalstyrelser. Av skäl, som jag får angiva vid behandlingen av frågan om höjda anslag till seminarierna, har jag ansett mig böra frångå kommitténs förslag i denna punkt och i stället föreslå, att den lokala ledning av seminarierna, som enligt min mening alltjämt bör finnas, skall liksom hittills utövas av domkapitlen. Rörande fördelningen av befogenhet mellan överstyrelsen och de lokala myndig­ heterna synes mig kommitténs förslag i det hela kunna vidhållas", även om de av kommittén föreslagna lokalstyrelserna komma att ersättas av domkapitlen.

Kommittén har i sitt betänkande något vidrört frågan om seminarie-

lärarnas ställning i disciplinärt avseende. För närvarande lyda de, liksom fallet är med läroverkslärarna, på grund av en del äldre bestämmelser av kyrkolags natur i sådant hänseende under domkapitlen. Vid läroverks- överstyrelsens tillkomst tillerkändes emellertid densamma vissa befogen­ heter i fråga om disciplinen vid de allmänna läroverken, befogenheter, som dock icke inkräktade på berörda, domkapitlen tillkommande rättig­ heter. Därigenom tillskapades på ifrågavarande område en dualism, som icke lärer kunna lösas annat än med kyrkomötets medverkan. Tillsvidare, och intill dess så skett, synes seminarielärarnas ställning i disciplinärt hän­ seende böra ordnas i överensstämmelse med läroverkslärarnas.

. Småskoleseminarierna. De till ett antal av omkring 30 uppgående småskoleseminarierna underhållas dels av landstingen och dels av enskilda samt äro i administra­ tivt hänseende underlydande de korporationer och enskilda, som upprättat och ekonomiskt underhålla desamma. Enligt kungl. stadgan den 28 maj 1897 angående prövning vid de under offentlig kontroll stående småskole­ seminarierna är varje sådant seminarium underkastat den inspektion, som chefen för ecklesiastikdepartementet föreskriver, varjämte avgångsprövningen

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 153 käft. (Nr 204.)

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kommittén.

vid seminariet skall förrättas i närvaro av en utav chefen för ecklesiastik­

departementet förordnad sakkunnig, som har att rörande prövningen av­

giva berättelse till departementet. Enligt kungl. kungörelsen den 27 maj

1898 äger landsting eller stad, som ej deltager i landsting, att till av­

lönande av lärare och lärarinnor vid av landstinget eller staden inrättat

seminarium för bildande av lärare och lärarinnor vid småskola eller mindre

folkskola eller av biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola under

vissa villkor uppbära bidrag av allmänna medel enligt samma grunder,

som gälla med avseende på de lönetillskott, vilka av statsmedel utgå till

skoldistrikt för avlönande av lärare och lärarinnor vid distriktets folk- och

småskolor.

Om ledningen av dessa anstalter yttrar kommittén:

De skäl, som kommittén framhållit för behovet av en verksammare central admi­

nistration av folkskoleseminarierna, gälla även i fråga om småskoleseminarierna, helst

som vid dessa utbildas mer än hälften av de lärare, som för närvarande tjänstgöra

vid våra folk- och småskolor.

Så länge småskoleseminarierna behålla sin natur av kommunala eller enskilda

institutioner, torde en blivande överstyrelses befattning med clessa läroanstalter ej

kunna i alla avseenden bliva av lika ingående beskaffenhet som beträffande folkskole­

seminarierna. Den inspektion, som överstyrelsen i varje fäll måste utöva över ifråga­

varande anstalter, bör dock bliva av samma omedelbara beskaffenhet som i fråga om

folkskoleseminarierna. Att småskoleseminarierna, som under senare år såväl i fråga om

lärokursens omfattning som i fråga om undervisningens yttre hjälpmedel varit stadda i

rask utveckling, skola med hänsyn till sin betydelsefulla uppgift inom skolväsendet i

särskild grad påkalla en central skolstyrelses uppmärksamhet och omsorg synes uppen­

bart. På detta område föreligga betydelsefulla uppgifter, vilka eu blivande överstyrelse

snarast möjligt bör söka bringa till lösning. Sålunda krävas förändringar i den kungl.

stadgan deri 28 maj 1897 bland annat i den riktning, att bestämda inträdesfor dringar

bliva fastställda och fordringarna ifråga om de vid avgångsprövningen erforderliga kun­

skaperna bliva skärpta. Visserligen måste erkännas, att i undervisningen vid småskole­

seminarierna på senare tiden stora framsteg redan blivit gjorda, men dock är även

för dessa läroanstalter eu tidsenlig normerande undervisningsplan i hög grad av behovet

påkallad. Till överstyrelsens befattning med ifrågavarande läroanstalter torde vidare

höra höra att förordna och entlediga inspektor, att förordna censorer vid avgångs­

prövningen samt att förbereda frågor angående anslagsäskanden hos Riksdagen. Genom

insända uppgifter och årsredogörelser bör överstyrelsen jämväl äga möjlighet att följa

deras verksamhet.

En viss särställning intaga det lapska småskoleseminariet i Murjek och det

så kallade finska småskoleseminariet i Haparanda, betingad av dessa seminariers

karaktär av statsinstitutioner. För det förra äro närmare bestämmelser givna i

nådigt brev den 21 maj 1875. I betraktande' av vad kommittén anfört beträf­

fande det lapska folkskoleväsendet, har kommittén ej ansett sig höra föreslå

några förändringar i nu rådande förhållanden i annan mån, än att seminariet

må underkastas inspektion från den centrala ledningens sida. För seminariet i Hapa­

randa åter äro närmare bestämmelser givna i nådigt brev den 19 april 1875, enligt

vilket detsamma i rätt stor utsträckning lyder under vederbörande domkapitel. I an-

106

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 204.

107

slutning till vad kommittén beträffande det så kallade finska skolväsendet föreslagit, bar kommittén funnit, att i fråga om sistnämnda läroanstalts ställning i administrativt avseende böra i tillämpliga delar gälla de bestämmelser, som kommittén i sagda av­ seende föreslagit beträffande folkskoleseminarierna i riket.

Mot vad kommittén sålunda anfört har i en punkt erinran gjorts av

domkapitlet i Luleå, som i avgivet utlåtande yttrar:

Med stor tillfredsställelse antecknar domkapitlet, att även småskoleseminarierna

inom riket föreslagits att komma under överstyrelsens ledning och därmed i åtnjutande av den befruktande inverkan och effektiva inspektion, som dessa hitintills så fristående men ytterst viktiga utbildningsanstalter länge tarvat. Kommittén har även hemställt, att det finska småskoleseminariet i Haparanda skall läggas under överstyrelsen, men från dennas ledning undantagit det lapska statsseminariet i Murjek. Enligt dom­ kapitlets mening påkalla inga nämnvärda skäl ett sådant undantagande, på grund varav och då överstyrelsens ledning kan skänka seminariet stora fördelar i rent pedagogiskt hänseende, domkapitlet för sin del vill föreslå, att också sistberörda seminarium får samordnas med de övriga.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län och i Östergötlands

län anse däremot, att i fråga om småskoleseminarierna något behov av centralisation ej förefinnes, varemot seminarierna fortfarande böra vara underkastade kontroll och inspektion.

Stockholms stads konsistorium finner frågan outredd.

På grund av vad domkapitlet i Luleå anfört synes mig det lapska

statsseminariet i Murjek böra i samma utsträckning som statens övriga seminarier läggas under en blivande överstyrelses ledning. I övrigt ansluter jag mig till kommitténs förslag.

3. Fortbildningskurser.

Till åtgärder för folkskollärarkårens utbildning höra även vissa för

densammas fortbildning avsedda, dels av kommuner och enskilda, dels medelst statsbidrag understödda kurser, som hållas i olika delar av landet.

Om dessa kurser yttrar kommittén:

Den fortbildning, folkskollärarna äro i behov av, är av flera slag. Synnerligen

aktuell är för närvarande en fortbildning i rent praktisk riktning, betingad av de på­ gående strävandena efter en mera praktisk läggning av undervisningen i folkskolor och fortsättningsskolor; till denna fortbildning höra slöjdkurser, jordbrukskurser, trädgårds- kurser, hembygdskurser och dylikt. Andra fortbildningskurser äro kurser i olika teo­ retiska skolämnen, nykterhetsundervisningskurser, kurser i teckning, i gymnastik och lek m. fl. Till frågan om folkskollärarnas fortbildning kunna ock hänföras den tidigare berörda frågan angående resestipendier för folkskollärare och småskollärare samt lika­ ledes frågan om dylika stipendier för lärare vid högre folkskolor.

Vikten av hithörande frågor har på mångfaldiga ställen framhållits och torde ej

här än ytterligare behöva betonas. Det är utan tvivel ett statsintresse av stor betydelse,

Kvngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 264.

Myndighe­

terna.

Departe­ mentschefen.

Kommittén.

108

Myndighe­

terna.

Departe­

mentschefen.

Stiftelsen å

Näs.

Departe­

mentschefen.

varom när är fråga, vilket framgår därav, att hithörande spörsmål, närmast ovanberörda

curser, mer och mer vunnit statsmakternas beaktande. Årligen utgå av statsmedel

anslag till kurser med ovan angivna syftemål. Det är givet, att staten måste fordra

en viss tiUsvn over ledningen av dessa kurser, och det torde få anses lika givet, att

den centrala ledning, som har sig anförtrodd folk- och sm åskollärarnas utbildning och

som sålunda ej kan hållas utanför hithörande frågor, bör ej blott äga tillfälle att genom

en stödjande verksamhet bär göra sin sakkunskap och sin erfarenhet gällande utan

aven hava till uppgift att tillvarataga de statsintressen, som föreligga med avseende på

organisationen av hithörande frågor.

Framför allt är det fortsättningsskolans ombildning i enlighet med de synpunkter,

vilka kommittén förut angivit, som gör frågan om folkskollärarnas fortbildning till en

fråga av stor betydelse och kommer att giva en blivande skolöverstyrelse maktpåliggande

uppgiiter för denna frågas ändamålsenliga lösning.

De i ärendet hörda vederbörande hava i denna punkt icke framställt

någon anmärkning.

Jag ansluter mig till kommitténs uttalande.

I detta sammanhang anser jag mig höra beröra den under namn av

August Abrahamsons stiftelse å fjäs befintliga läroanstalten. Angående

denna yttrar kommittén:

. A:is läroanstalt, som från början varit eu privat institution, har genom testamente

^ ö'/enämnacl svenska staten. Anstalten har till ändamål att genom fortsatt

utbildning av lärare och lärarinnor, som redan ägnat sig åt undervisning, verka för

uppfostran i allmänhet och särskilt för användandet därvid av den pedagogiska slöjden.

laroanslalt tillhör staten och är avsedd för lärarpersonalens fortsatta

utbildning, bär tanke uppstått, huruvida icke densamma på ett eller annat sätt borde

bringas i samband med flen föreslagna överstyrelsen. Såsom 1912 års Riksdag i skri­

velse angående regleringen av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel anfört,

lärer staten genom övertagande av den Abrahamsonska stiftelsen å Näs få anses hava

lkfa/tt sig förpliktelsen att upprätthålla och utveckla densamma i överensstämmelse

men aess ändamål. Nu bär emellertid i en av kanslirådet P. E. Lindström gjord utred­

ning angående sagda stiftelse påvisats, hurusom en revision av stiftelsens reglemente

torde befinnas av behovet påkallad. I betraktande härav anser kommittén, att av­

görandet av frågan om stiftelsens ställning till överstyrelsen hör tills vidare anstå och

företagas i samband med frågan om revision av stiftelsens reglemente.

I likhet med kommittén och på de av kommittén anförda skälen finner

jag lämpligt, att avgörandet av frågan om stiftelsens ställning till skol­

överstyrelsen tills vidare anstår.

10, Skolöverstyrelsen och folkbildningsrörelsen

i allmänhet.

Till övriga anordningar för allmän folkbildning höra de olika grenarna

av det statsunderstödda bildningsarbetet bland den vuxna ungdomen, näm­

ligen folkhögskolan, föreläsnings- och biblioteksverksamheten samt anord­

ningar för idrott och fysisk utbildning i allmänhet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

109

När jag nu går att redogöra för huru de nu nämnda anordningarna

för allmän folkbildning synas mig böra föras in under den ifrågasatta skolöverstyrelsen, skall jag först erinra om vad som i fråga om ledningen av sagda, anordningar samt deras främjande i övrigt hittills blivit åtgjort från statens sida.

Vad då först angår folkhögskolorna utövas från och med år 1913 upp­

sikten över dessa av en särskild folkhögskoleinspektör. I samband med den höjning av statsunderstöden åt folkhögskolor, som 1912 års Riksdag på Kungl. Maj:ts framställning beviljade, biföll Riksdagen Kungl. Maj:ts för­ slag om arvode åt en av Kungl. Maj:t för viss tid tillsatt inspektör över samt­ liga statsunderstödda folkhögskolor i riket. 1 enlighet med den för folk- högskoleinspektören av Kungl. Maj:t utfärdade instruktionen av den 23 sep­ tember 1912 skall det huvudsakligen åligga ifrågavarande befattningshavare att med uppmärksamhet följa de statsunderstödda folkhögskolornas verk­ samhet, att övervaka efterlevnaden av för dem gällande bestämmelser samt att genom upplysningar och råd kraftigt understödja skolstyrelser, före­ ståndare och lärare i deras arbete. Flan skall genom personliga besök skaffa sig ingående kännedom om skolornas lärarkrafter, undervisningsplan, undervisningssätt och arbetsordning, taga kännedom om deras ekonomiska förhållanden samt, där så finnes nödigt, söka verka för förbättrande av desamma. Finner inspektören missförhållanden råda vid en skola, skall han, därest trots anmodan rättelse ej vidtages, härom göra anmälan till chefen för ecklesiastikdepartementet. Inspektören bör vidare verka för att skolorna erhålla väl utbildade och för sitt kall lämpade lärarkrafter samt avgiva yttrande vid tillsättande och entledigande av föreståndare eller annan ordinarie lärare. Han har att granska och avgiva yttrande över till Kungl. Maj:t ingivna ansökningar om understöd till folkhögskolorna och till sti­ pendier åt elever samt dessutom att uppgöra förslag till fördelningen av understöd för utbildning av lärare och lärarinnor vid folkhögskolor, inspek­ tören skall slutligen dels årligen avgiva berättelse om sin verksamhet dels ock vart femte år avgiva en utförligare redogörelse för inspektionsverk­ samheten och för folkhögskoleväsendets utveckling.

Vad föreläsning sverksamheten angår blev genom beslut av 1911 års

Riksdag en konsulent anställd i ecklesiastikdepartementet såsom särskild föredragande i hithörande ärenden. De uppgifter, som enligt Kungl. Maj:ts i ärendet till samma års Riksdag avlåtna proposition (nr 218) skulle till­ komma denne, voro: att granska ansökningar om statsbidrag till föreläsnings- anstalter och därvid särskilt tillse, att verksamheten vid de olika anstalterna verkligen tjänade det syfte, för vilket den var avsedd, att följa central­ byråernas och föreläsningsanstalternas verksamhet genom bland annat minst en konferens årligen med ombud för centralbyråerna, att ingripa, där

Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

no

rättelse syntes erforderlig, att stå till tjänst med råd och upplysningar i

hithörande ärenden samt att sammanföra och bearbeta de från central­

byråer och föreläsningsanstalter inkommande statistiska uppgifterna. Vad

hans tjänstgöring beträffar, skulle han under sex veckor, högst två månader

av året vara till hands inom departementet, nämligen från den dag, då

ansökningar om statsbidrag skulle vara inlämnade, och tilldess han hunnit

granska nämnda ansökningar och angående desamma lämnat utlåtande till

departementschefen. Under den övriga delen av året kunde han ordna

sitt arbete mera fritt; han borde dock vara tillgänglig för att på anmodan

lämna råd och upplysningar eller mottaga anmärkningar rörande föreläs-

ningsrörelsen samt sålunda vara skyldig att dels besvara hithörande skri­

velser, dels vara att personligen träffa, exempelvis under en timme två

dagar i veckan. Därjämte borde han — där han fått kännedom om miss­

förhållanden — ingripa och skriftligen söka åvägabringa rättelser eller, där

så erfordrades, själv besöka en föreläsningsanstalt för att genom samman­

träden med dess inspektor och styrelse söka åstadkomma ändringar och

förbättringar i densammas verksamhet.

För ärenden rörande folkbibliotek och därmed sammanhörande frågor

hava genom beslut av 1912 års Riksdag i ecklesiastikdepartementet anställts

två konsulenter. Den verksamhet, som enligt Kungl. Maj:ts proposition

(nr 179) till samma års Riksdag angående understödjande av folkbiblioteks­

väsendet skulle tillkomma dessa tjänstemän, skulle huvudsakligen omfatta

granskning av inkommande ansökningar om statsbidrag till bibliotek, bok-

förmedlingsanstalter m. in. ävensom dessa ärendens föredragning för departe­

mentschefen. Konsulenterna skulle dessutom tillhandagå kommuner, skolor

och enskilda med råd och upplysningar rörande biblioteksverksamheten,

ingripa, där rättelse syntes erforderlig, utgiva och tillställa vederbörande

bibliotek normalkataloger över böcker, vilka kunde erhållas som statsbidrag,

anordna och leda kurser för utbildande av biblioteksföreståndare samt sam­

manföra och bearbeta från bibliotek och förinedlingsanstalter inkommande

statistiska och andra uppgifter av intresse för biblioteksväsendet. De båda

konsulenterna skulle icke hava alldeles samma tjänsteställning, i det att

den ene av dem, som skulle benämnas förste bibliotekskonsulent, skulle

hava ledningen av arbetet och vara den i sista hand bestämmande och

ansvarige i de frågor, vilka skulle av konsulenterna avgöras.

Vad slutligen beträffar de åtgärder för allmän fysisk utbildning, varom

i detta sammanhang är fråga, har kommittén för avgivande av förslag

angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet i sitt den 7 mars

1912 avgivna betänkande uttalat sig om höjandet av det allmänna intresset

för hithörande frågor och om nödvändigheten av att tillgodose de krav,

som här förefinnas och alltjämt framväxa. Sagda kommitté har därvid

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

bland annat påpekat vikten av att folkskollärarna i sin utbildning erhålla insikt i och intresse för den fysiska uppfostran, på det att de måtte kunna, var och en i sin ort, ej blott meddela folkskolebarnen lämplig fysisk uppfostran utan även verka för anordnande av riktigt bedrivna kroppsövningar för ortens ungdom i allmänhet. Ännu tydligare framträder nämnda kommittés syfte att giva största möjliga omfattning åt strävandena att höja den fysiska uppfostran i dess förslag att gorå folkhögskolorna till medelpunkter för dessa strävanden. Folkhögskolorna, säger kommittén, skulle kunna ej blott hos sina elever grundlägga ett starkt och stadig­ varande intresse för kroppsövningar och personlig hygien utan även sprida och vidmakthålla detta intresse i vida kretsar. Fn fackbildad och intresserad folkhögskollärare, som hade gymnastiken till sin huvuduppgift, skulle, fortsätter kommittén, kunna verka mycket gott. om han ville ägna sig åt att leda det på landsbygden alltmer vaknande idrottsintresset in på sunda banor. Detta skulle kunna ske bland annat genom att vid folkhögskolorna anordna kurser för utbildning av ledare i gymnastik och idrott för de för­ eningar, vilka en sådan lärare förmådde väcka till liv i skolans omnejd.

Kommittén anför beträffande nu omnämnda frågor:

Det ligger i öppen dag, att nu berörda olika grenar av det statsunderstödda bild-

ningsarbetet äro med varandra nära samhörande. Först och främst förefinnes mellan föreläsnings- och biblioteksverksamheten ett starkt samband. Fn samverkan mellan dessa båda verksamhetsgrenar är också av den största betydelse, då de båda tjäna samma syfte. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 21 april 1911 angående anslag till populärvetenskapliga föreläsningar yttrade dåvarande departementschefen, att det enligt hans mening skulle bliva en av föreläsningskonsu- lentens icke minst viktiga uppgifter att, sedan den inom ecklesiastikdepartementet på­ gående utredningen i folkbiblioteksfrågan avslutats och förslag i anledning därav ut­ arbetats, bidraga till ett närmande mellan föreläsnings- och biblioteksverksamheten, som redan nu framstode såsom bästa grundvalen för ett verkligt framgångsrikt arbete på den fria folkbildningens fält. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet över ecklesia­ stikärenden den 12 april 1912 angående understödjande av folkbiblioteksväsendet ut­ talade nuvarande departementschefen sin anslutning till nu angivna uttalande och fram­ höll bland annat, att förpliktelserna att i förevarande hänseende verka för ett närmande måste i samma grad åligga folkbiblioteksverksamhetens målsmän, i första hand de föreslagna bibliotekskonsulenterna. Enligt vad departementschefen erfarit, hade under år 191.2 på flera håll lovvärda ansträngningar försports att ställa föreläsningarna i förbindelse med folkbiblioteken. Som synes av ovannämnda uttalanden, förut­ sattes ett rätt intimt samarbete mellan dessa båda verksamhetsgrupper, och att detta samarbete ej skulle inskränka sig till arbetet ute i landet utan framför allt skulle äga rum i den centrala ledningen synes likaledes ostridigt. Att åter såväl före­ läsnings- som biblioteksverksamheten på det närmaste sammanhänger med det arbets­ område, folkhögskolan förelagt sig, torde framgå av den egenskap, folkhögskolorna hava som medelpunkter för spridande inom de bredare folklagren av kunskaper och själs­ odling samt av intresse för självstudier. Slutligen förefinnes ett mycket nära samband mellan släktets sunda kroppsliga utveckling samt dess utveckling i andligt hänseende.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

111

Kommittén.

112

Av detta samband följer, att de två stora grenarna av det allmänna folkbildningsarbe­

tet, den andliga och kroppsliga, måste i många avseenden träda i intim beröring med

varandra.

Förefinnes det sålunda en stark inre samhörighet mellan alla de olika grenarna av

folkbildningsarbetet, så att dessa i viss mån sammansluta sig till en helhet, stå å

andra sidan alla dessa grenar i nära samband med det allmänna folkundervisnings­

väsendet, De hava alla ett och samma mål, vårt folks höjande i intellektuellt, mora­

liskt och fysiskt avseende, och för detta måls uppnående arbeta de i de flesta fall med lik­

artade medel. Det samband, som sålunda är till finnandes, har funnit uttryck delvis i

gällande skolförfattningar men framför allt i det praktiska livets anordningar. I gäl­

lande folkskolestadga (§ 11) omnämnes såsom en skolrådets uppgift att befrämja inrät­

tandet och begagnandet av socken- och skolbibliotek samt tillse, att lämpliga böcker

där till anskaffas. Här framträder biblioteksverksamheten närmast i skolundervisningens

men även i den fortsatta utbildningens tjänst. I gällande instruktion för folkskolein­

spektörerna stadgas bland annat, att inspektören skall inspektera ej blott skolbibliotek

utan även med statsbidrag understödda församlings-, kommun- och föreningsbibliotek,

och motsvarande uppgift tillkommer honom efter de på ifrågavarande område vidtagna

förändringar. Särskilt beaktansvärt i detta avseende är emellertid, att folkskolans lärare

ofta i sina orter äro de närmaste målsmännen för hela denna folkbildningsverksamhet,

varom nu är fråga.

Med nu påpekade förhållanden för ögonen har kommittén funnit sig böra föreslå,

att de till den allmänna folkbildningen hörande ärenden borde äga hemortsrätt i en

blivande överstyrelse, och fördenskull hemställt, att de fyra i det föregående omnämnda

funktionärerna, nämligen folkhögskoleinspektören, föreläsningskonsulenten och de två

bibliotekskonsulenterna, skulle överflyttas till skolöverstyrelsen och där erhålla samma

arbetsuppgifter, som enligt statsmakternas beslut för närvarande tillkomma dem. För

en sådan anordning, menar kommittén, finnes intet hinder, och å andra sidan skulle

genom densamma avsevärda fördelar stå att vinna. Genom att fästas vid överstyrelsen

skulle nämligen ifrågavarande funktionärer till gagn för sin verksamhet få tillfälle till

samarbete med personer, som ägde förtrogenhet med olika sidor av undervisnings- och

folkbildningsarbetet. Därjämte skulle från de speciella synpunkter, som företräddes av

de ifrågavarande målsmännen för olika grenar av folkbildningsarbetet, ett säkerligen

välgörande inflytande tillföras behandlingen inom överstyrelsen av allmänna pedagogiska

frågor.

Vad särskilt angår ledningen av arbetet för fysisk uppfostran yttrar

kommittén:

Kommitténs för omorganisation av gymnastiska centralinstitutet uttalanden och

förslag utgöra ett bevis bland andra på det under senare år allt starkare fram­

trädande intresset för främjandet av vårt folks kroppsliga sundhet, och styrka ge­

nom de medel, som gymnastiken, leken och idrotten härför erbjuda, ett intresse,

som även tagit sig praktiska uttryck i en stor mängd över hela landet spridda

idrottsföreningar. I själva verket står man här inför en redan betydande rörelse, som

av allt att döma skall. komma att antaga än större omfattning. Det synes då ock

uppenbart, att staten ej kan underlåta att i vidsträcktare mån, än vad redan skett,

ägna densamma sin uppmärksamhet och, i den utsträckning så visar sig erforderligt,

understödja den, på samma sätt som den förut gjort i fråga om motsvarande rörelser

på den intellektuella uppfostrans område. Den förutnämnda kommitténs förslag innebär

också helt visst en riktig uppfattning av det behov, som i detta avseende föreligger.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 204.

113

Om man således här står inför ett statsintresse och om, måhända ej utan skäl,

den farhågan uttalats, att den ifrågavarande rörelsen, åt sig själv lämnad, kunde komma att urarta, är dock väl att ihågkomma, att densamma mindre än någon annan tål att bindas i eu officiell administrations former och mer än någon annan är i behov av frihet, därest den skall utöva det både moraliskt och fysiskt hälsosamma inflytande, varav den är mäktig.

Med det nära samband, som förefinnes mellan de båda sidorna av uppfostran,

den andliga och den kroppsliga, ligger det i förhållandenas natur, att den stödjande och varsamt ledande verksamhet, som staten på nu ifrågavarande område har att ut­ öva, närmast bör anförtros åt en blivande överstyrelse för folkundervisningsväsendet, detta så mycket mera som denna överstyrelse skulle hava sig anförtrodda omvårdnaden -och ledningen av den fysiska uppfostran inom de olika läroanstalter, som skulle till­ höra dess verksamhetsområde. Men klart är, att överstyrelsen såväl för att i sistnämnda hänseende kunna fylla sin uppgift som för att kunna på rätt sätt behandla de spörs­ mål, vilka tillhöra det här föreliggande området av fysisk uppfostran, måste äga sär­ skild sakkunskap till sitt förfogande.

Rörande ifrågavarande ämne förekomma i de av vederbörande myndig­

heter avgivna utlåtanden endast ett par enstaka anmärkningar. Dom­ kapitlet i Visby anser för sin del olämpligt, att konsulenterna för folkbiblio­ teks- och föreläsningsärenden skulle ställas i beroende av skolöverstyrelsen.

Stockholms stads konsistorium uttalar, att kommittén ej klargjort över­ styrelsens befogenhet gentemot de olika delarna av folkbildningsarbetet.

För egen del finner jag den ståndpunkt, kommittén i denna fråga intagit,

vara den riktiga. Det nu pågående allmänna folkbildningsarbetet bland de vuxna måste på grund av sin natur förgrena sig på flera olika områden. Men ■samtliga dessa områden besitta en inre släktskap och förete även till det yttre likheter, vilka nära förbinda de olika områdena med varandra. Dessa kräva därför även i sin förvaltning en sammanhållande ledning. Saknas en dylik ledning, kan först och främst på de olika områdena lätteligen ett parallellarbete uppkomma, som kräver onödig tid och kraft och föranleder ■onödiga ekonomiska uppoffringar. Bristen på sammanhållning kan även komma att medföra, att verksamheten inom de olika grenarna, åt sig själv lämnad, möjligen antager en ensidig, för folkbildningen i det hela mindre gynnsam riktning. Därtill kommer vidare, att den närvarande folkbild­ ningsrörelsen icke utan men för sig själv och för den allmänna folkunder­ visningen kan alltför mycket isoleras från denna senare. Den allmänna folkbildningen har sina rötter i folkundervisningsarbetet såväl historiskt som på grund av ett både inre och yttre samband. Särskilt på de punkter, där de båda verksamheterna närmast beröra varandra, kräves överblick och planmässighet. Önskvärdheten av samarbete under ordnade och bestämda former mellan målsmännen för den allmänna folkbildningsrörelsen och den

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 153 höft. (Nr 204.)

15

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

Myndig­ heterna.

Departe­ mentschefen.

Kommittén.

allmänna folkundervisningen synes mig därför till den grad ligga i själva

sakens natur, att upprättandet av en central ledning för den senare måste

medföra, att till samma ledning även förlägges överinseendet över och omvård­

naden om den förra. Kommer nu, såsom jag ämnar förorda, den centrala

ledningen av folkundervisningsväsendet att sammanslutas med ledningen av

den högre skolundervisningen, skapas därigenom ytterligare förutsättningar

för ett samarbete, som utan tvivel måste bliva av synnerligen välgörande

inflytande såväl för folkbildningsrörelsen som för den högre och den

'lägre skolundervisningen. Ledningen av det allmänna folkbildnings­

arbete, som nu är i fråga, är för närvarande förlagd till ecklesiastik­

departementet, vid vilket även vederbörande folkhögskoleinspektör samt

föreläsnings- och bibliotekskonsulenter äro som tjänstemän fästa. Arbets-

anordningen inom departementet samt den där så gott som ständigt rådande

trängseln av löpande ärenden med därav föranledd brådska äro emellertid

i vissa avseenden mindre gynnsamma för åstadkommande av ett sådant

samarbete, som jag nu antytt. En förläggning av ledningen till en blivande

överstyrelse har därför alla skäl för sig. Lägges den dit, komma över­

styrelsens ledamöter att bliva i tillfälle att under sina inspektionsresor på

skilda orter i landet taga kännedom om beskaffenheten av det där pågående

allmänna folkbildningsarbetet. Den samlade och överblickande erfarenhet,

som inom överstyrelsen kommer att finnas, skall då givetvis utgöra det

bästa underlaget för förslag om förbättringar, vilka här såväl som på andra

en stark utveckling underkastade områden äro av nöden. Då jag sålunda

förordar en centralisation, vill jag dock göra till mitt eget ett ovan återgivet

yttrande av kommittén, vilket visserligen närmast avser den fysiska sidan av

folkbildningsarbetet men som enligt min mening i vidsträckt mån äger till­

lämplighet på detta arbete i dess helhet. Kommittén säger om ifrågavarande

verksamhet, »att den mindre än någon annan tål att bindas i en officiell

administrations former och mer än någon annan är i behov av frihet,

därest den skall utöva det både moraliskt och fysiskt hälsosamma infly­

tande, varav den är mäktig». Denna synpunkt måste efter min mening

bliva bestämmande för handhavandet inom skolöverstyrelsen av nu av­

handlade angelägenhet.

O o

114

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 204.

11. Skolöverstyrelsens förhållande till kristendoms-

undervisning och kyrka.

Folkundervisningskommittén har i ett särskilt kapitel av sitt betän­

kande behandlat den särdeles betydelsefulla frågan om kristendomsunder-

visningen i folkskolan. Kommittén yttrar därom:

115

Kommittén tiar, såsom på upprepade ställen i dess betänkande framhållits,

tänkt sig såsom en av den blivande skolöverstyrelsens viktigaste uppgifter att hava uppsikt över undervisningen vid de överstyrelsen underlydande läroanstalterna. Kom­ mittén har därvid avsett samtliga de i dessa läroanstalter förekommande kunskaps- och övningsämnena. Såväl på grund av det enhetliga mål, som undervisningen vid en och samma läroanstalt måste äga, som ock med hänsyn till det inbördes förhållande, i vilket de olika läroämnena stå till varandra, är det otänkbart, att den centrala led­ ningen skulle kunna ställas utanför någon del eller gren av den undervisning, som vid de underlydande anstalterna bedrives. Kommittén har därför icke ansett sig beträffande ämnet kristendomskunskap kunna föreslå någon i nämnda avseende avvikande ställning. Erfarenheter från andra länder giva också otvetydigt vid handen, att varje försök att giva detta ämne en särställning vare sig i fråga om uppsikten över undervisningen eller i fråga om denna undervisnings överlämnande åt lärarkrafter, vilka stå mer eller mindre främmande för skolans övriga arbete och de allmänna undervisningssynpunkter, som därvid göra sig gällande, i främsta rummet länder ämnet självt till men. Skall kristen­ domsämnet verkligen kunna komma att vid skolarbetet uppskattas och handhavas på ett sätt, som motsvarar dess enastående betydelse för de ungas fostran, måste det med nödvändighet få ingå som ett levande och organiskt moment i undervisningen över huvud.

Härmed skall emellertid icke vara sagt, att undervisningen i kristendomskunskap

icke i vissa avseenden kan komma att påkalla åtgärder, vilka icke behöva ifrågasättas beträffande övriga ämnen. Detta betingas i främsta rummet av skolans förhållande till kyrkan och den omvårdnad om kristendomsundervisningen, som åligger denna senare, liksom ock av ämnets egen natur och den ställning, ämnet måste intaga på grund därav, att det på ett helt annat sätt än andra läroämnen berör det personliga livet och där­ med sammanhängande frågor.

För tillvaratagande av de intressen, som kyrkan har att i fråga om ungdomens

religiöst-sedliga fostran bevaka, förefinnas för närvarande vid ledningen och för­ valtningen av vårt skolväsen vissa hävdvunna anordningar. Sålunda är pastor själv­ skriven ordförande i skolråd, och i fölkskolestyrelse i stad skall vederbörande prä­ sterskap vara representerat. I dessa avseenden har kommittén icke haft anledning att föreslå någon ändring. I fråga om den tillsyn över kristendomsundervisningen, som enligt § 63 av folkskolestadgan tillkommer prästerskapet, ifrågasätter kom­ mittén ej heller någon ändring. Den biskoparna enligt kyrkolagen kap. 24 8 tillkommande uppsikten över stiftens skolor beröres över huvud icke av kommitténs förslag. Vad angår kurser och läroplan för ämnet kristendomskunskap förutsätter kommittén, att Kungl. Magt kommer att vid utfärdande av mera allmänna bestämmel­ ser i vissa frågor, särskilt beträffande normalplan, på hittills övligt sätt inhämta ytt­ randen. Vad åter beträffar de speciella läroplaner, som på grundval av gällande nor­ malplan uppgöras för de särskilda skoldistrikten, har kommittén, såsom här ovan när­ mare utförts, tänkt sig, att dessa i sin helhet, alltså även beträffande ämnet kristen­ domskunskap, skulle, efter folkskoleinspektörens yttrande, granskas av vederbörande domkapitel och därefter med domkapitlets utlåtande insändas till överstyrelsen för att av denna prövas och fastställas. Till frågan, huruvida överstyrelsen vid förevarande prövning bör beredas tillfälle att inhämta yttrande från särskilda sakkunniga, åter­ kommer kommittén här nedan.

Vad slutligen beträffar läroböcker i kristendomskunskap har kommittén icke haft

anledning att föreslå ändring i sättet för antagande av lärobok, motsvarande den nu­ varande av Kungl. Maj:t fastställda »utvecklingen av Luthers lilla katekes». I fråga

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

116

om antagande åter av övriga läroböcker i kristendomskunskap, som kunna förekomma

till användning i folkskolan och dess överbyggnader, bär kommittén tänkt sig, för till­

godoseende så allsidigt som möjligt av de intressen, som härvid kunna förefinnas, en

anordning motsvarande den, som för närvarande tillämpas beträffande läroböcker i detta

ämne vid de allmänna läroverken och som där visat sig ändamålsenlig. Närmare be­

stämmelser härom innefattas i kungl. kungörelse!! den 6 juli 1907 angående bestäm­

mandet av läroböcker i kristendom vid de allmänna läroverken. I sagda kungörelse

stadgas i fråga om införande av sådan lärobok i kristendom, som ej förut är vid annat

allmänt läroverk antagen eller som utgör väsentligen förändrad upplaga av förut använd

lärobok, att då förslag om. sådan lärobok göres hos läroverksöverstyrelsen, överstyrelsen

skalf innan den lättar beslut i ärendet, över förslaget inhämta yttrande av en sak­

kunnig nämnd, bestående av eu biskop, två teologie professorer samt två kristendoms­

lärare vid allmänt läroverk, nämligen eu lektor och eu adjunkt, samtliga utsedda, på

sätt i kungörelsen angives, av sina respektive korporationer eller kårer. Godkänner

nämndens flertal förslaget, möter ej hinder för överstyrelsen att medgiva den föreslagna

boken till användning. Finner däremot överstyrelsen sig böra medgiva användning^?

lärobok, vars antagande flertalet av de sakkunniga avstyrkt, skall ärendet underställas

Kungl. Maj:t.

I överensstämmelse med denna anordning har kommittén tänkt sig, att vid an­

tagande av lärobok i kristendomskunskap meddelande om det av vederbörande lokala

skolstyrelser fattade beslutet skall insändas till vederbörande domkapitel, som genom

skolöverstyrelsens försorg bör hållas i kännedom om de vid landets allmänna skolor

redan i bruk varande läroböckerna i kristendomskunskap. Finner domkapitlet, att den

föreslagna läroboken ej förut använts eller att den utgör väsentligen förändrad upplaga-

av förut använd lärobok, skall domkapitlet med eget och vederbörande inspektörs ytt­

rande översända förslaget till överstyrelsen, som har att därmed förfara i full överens­

stämmelse med vad som enligt ovanberörda kungörelse gäller i fråga om läroböcker i

kristendomskunskap vid de allmänna läroverken. Kommittén föreställer sig, att samma

nämnd, som fungerar i fråga om sistnämnda läroböcker, även bör kunna få i uppdrag

att pröva läroböcker avsedda till bruk vid folkskoleundervisningen. För tillgodoseende

av de särskilda undervisningsintressen, som härvid tillkomma, synes nämnden dock böra

erhålla _ en mot den vidgade uppgiften svarande mera allsidig sammansättning. Med

hänvisning till den sammansättning, som givits åt den av Kungl. Maj:t år 1911 till­

satta nämnden för granskning av förslag till läroböcker i den kristna tros- och sede­

läran*), och med erinran därom, att kommittén i sitt betänkande angående folkskole-

seminarierna föreslagit, att vid införandet av ny lärobok i kristendomskunskap vid dessa

läroanstalter ett liknande tillvägagångssätt borde komma till användning som det i

fråga om de allmänna läroverken bestämda, vill kommittén framkasta den tanken, att

nu ifrågavarande nämnd, därest densamma skulle komma att avses ej blott för de all­

männa läroverken utan även för seminarier och folkskolor samt folkskolornas över­

byggnader, lämpligen bordo bestå, förutom av biskopen och de tvä teologie profes­

sorerna, av en lektor i kristendom vid allmänt läroverk, en adjunkt i kristendom vid

allmänt läroverk eller folkskoleseminarium, en kyrkoherde och eu vid folkskola eller

någon av folkskolans överbyggnader anställd lärare, till vars lärarverksamhet hörde

undervisning i kristendomskunskap. De sistnämnda båda ledamöterna torde med hän­

syn till motsvarande korporationers stora numerär knappast kunna väljas av dessa utan

„ *) penna nämnd består för närvarande av en biskop som ordförande, en teologie professor, en f. d.

byråchef i ecklesiastikdepartementet, en kyrkoherde, en adjunkt i kristendom vid allmänt läroverk och en

överlärare vid folkskola.

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 204.

117

böra utses av Kungl. Maj:t, som även torde böra för varje gång bestämma, huruvida den adjunkt i kristendom, vilken skulle vara ledamot av nämnden, bör utses av läro­ verkens eller av seminariernas kristendomslärare.

Innan kommittén lämnar frågan om läroböckerna, anser sig kommittén böra erinra

om, hurusom det nu föreslagna tillvägagångssättet icke kommer att i något avseende rubba skolrådens befogenhet att till bruk vid kristendomsundervisningen antaga vilken som helst av de talrika redan i användning varande läroböckerna, såvida läroboken ej i den föreliggande upplagan undergått eu så väsentlig förändring, att den närmar sig karaktären av en ny bok. Kommittén vill också framhålla, hurusom eu alldeles ny lärobok, sedan den inom ett enda skoldistrikt godkänts till användning, i och med det­ samma är medgivenj inom samtliga övriga distrikt, vilkas skolstyrelser önska dess in­ förande. Oaktat det stora antalet läroanstalter, som komma att beröras av den före­ slagna anordningen, torde därför de fall, då den av kommittén föreslagna nämnden skulle komma att tagas i anspråk, bliva jämförelsevis få.

Den nu berörda sakkunnignämnden torde icke blott beträffande läroböcker utan

även i andra frågor rörande kristendomsundervisningen kunna komma att med sin sak­ kunskap stödja skolöverstyrelsen. Så synes överstyrelsen böra äga befogenhet att, när så kan påkallas, inhämta nämndens yttrande angående, bland annat, läroplan och läro­ kurser för ämnet kristendomskunskap vid folkskolorna, liksom det ock torde få anses självfallet, att förslag till normalplansbestämmelser underställas nämndens prövning.

Enligt de bestämmelser, som gälla för den nu förefintliga sakkunnignämnden vid

de allmänna läroverken, kan nämndens yttrande inhämtas antingen på det sätt, att en var av nämndens ledamöter för sig avgiver särskilt yttrande — en form, som beträffande de allmänna läroverken hittills uteslutande kommit till användning — eller ock efter nämndens sammankallande, vilket senare bestämmes av Kungl. Maj:t efter förslag av överstyrelsen, eller ock, när minst tre av de sakkunniga sig därom förenat. Kommittén anser, att enahanda bestämmelser böra givas rörande nämndens uppgifter i fråga om folkundervisningen. Det synes kommittén också lämpligt, att därest från nämnden själv skulle finnas anledning framföra önskemål eller förslag i ett eller annat avseende beträffande kristendomsundervisningen, sådant må kunna ske i form av hänvändning till överstyrelsen eller Kungl. Maj:t.

Liksom den hittillsvarande sakkunnignämnden för läroböcker vid de allmänna

läroverken visat sig kunna träda i ett gott samarbete med läroverksöverstyrelsen, på samma gång flen på ett sätt, som icke, såvitt kommittén känner, givit anledning till missnöje, tillvaratagit de intressen, för vilkas bevarande deri tillkommit, så föreställer sig ock kommittén, att den motsvarande anordningen i fråga om kristendomsundervis- ningen inom folkskolans område, som kommittén nu till sina grunddrag framställt, skulle komma att lända till gemensam båtnad för folkskolans arbete och den allmänna re- ligionsvården i landet.

I ett senare sammanhang har kommittén berört frågan om kyrkans

ställning till skolan. Därom uttalar den sig på följande sätt:

Kommittén vill slutligen beröra frågan om det inflytande över skolundervisningen,

som enligt gällande lag och författning i allmänhet taget tillkommer prästerskapet och kyrkans myndigheter. Hithörande bestämmelser återfinnas dels i folkskolestadgan, dels i kyrkolagen. I § 63 av folkskolestadgan heter det: »Prästerskapet utöve en sorgfäl­ lig uppsikt i synnerhet över kristendomsundervisningen i distriktets skolor. Försam­ lingens lärare böra fördenskull, så ofta deras övriga ämbetsåligganden medgiva, besöka

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

118

distriktets skolor ock, om de därvid finna anledning till anmärkning med hänsyn till

förhållandena inom någon skola, sådant anmäla hos vederbörande skolråds ordförande

eller distriktets folkskoleinspektör.» Kyrkolagen har vissa föreskrifter om ungdomens

förhörande i katekesen och om prästernas skyldighet att beflita sig därom, att de unga

lära sig läsa i bok och förstå sin kristendoms stycken, samt om biskoparnas åliggande

att i sådant avseende öva tillsyn. Dessutom är att erinra om stadgandet i kyrkolagens

kap. 24 § 3: »Biskoparna skola ock hava uppsikt med gymnasier och skolor så ock

ungdomens upptuktelse efter skolordningen, uti vilken ingen må egenvilligt göra någon

ändring. De skola ock se på lektorer och skolmästare, med vad flit, åhåga och nytta

de sina ämbeten förrätta ...»

Med avseende på kommittéförslagets förhållande till dessa bestämmelser kan kor­

teligen sägas, att detta förslag ej avser att medföra ändring av bestämmelsen i § 63 av

folkskolestadgan samt att de ifrågavarande kyrkolagsstadgandena äro till sin giltighet

oberoende av de olika skolornas och läroanstalternas administrativa ställning och redan

av detta skäl ej beröras av kommitténs förslag.

Vad särskilt kristendomsundervisningen beträffar har kommittén i det föregående

hänvisat till förhållanden och anordningar, som synas böra giva även från kyrklig

synpunkt tillfredsställande trygghet för att denna undervisning ej ställes utanför

insiktsfull tillsyn. Såväl den angivna behandlingen av läroplanen som den föreslagna

utsträckningen av den nu till de allmänna läroverkens område begränsade läroboks-

nämndens verksamhet komma jämte redan förhandenvarande förhållanden härvid i

betraktande.

feternä

Domkapitlen och därjämte även folkskoleinspektörerna hava natur­

ligtvis ägnat hithörande frågor stor uppmärksamhet samt därvid dels

yttrat sig i allmänhet om betänkandets innehåll från rent kyrklig syn­

punkt, dels granskat av kommittén framställda förslag i frågan.

Så hava, vad först de allmänna uttalandena angår, några domkapitel

uttalat sitt erkännande av kommitténs behandling av frågan om förhål­

landet mellan kyrka och skola. Uppsala domkapitel säger sig synnerligen

uppskatta förslaget om folkundervisningens förhållande till kyrkan. Dom­

kapitlet i Luleå säger sig som kyrklig myndighet vilja obetingat erkänna

den hänsyn, kommittén tagit till kyrkans intressen i fråga om bestäm­

mandet av de läroböcker, genom vilka undervisning i kristendom skulle

meddelas barnen. Domkapitlet i Skara finner, att kommittén på ett sätt,

som är värt allt erkännande, uttalat sig om kyrkans plikt att vårda sig om

kristendomsundervisningen. Biskop Billing i Lunds domkapitel säger sig

från kyrklig synpunkt sett giva livligt erkännande åt kommitténs utlå­

tande. Kommittén hade visat sig hava ett öppet öga för vikten av un­

dervisning och uppfostran i kristlig och kyrklig anda och hade tydligen

bemödat sig om att ledd härav framställa sina förslag. Huruvida dessas

utförande i praxis verkligen skulle leda till det mål, som kommittén

önskat uppnå, syntes biskopen däremot vara tvivel underkastat.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

119

Stockholms stads konsistorium erkänner med glädje, att det förelig­

gande förslaget fasthållit vid det enligt konsistoriets uppfattning nödvän­ diga samarbetet med den kyrkliga folkuppfostrans gärning genom den ställning, som stiftsstyrelserna alltfort skulle intaga i förhållande till sär­ skilt folkskolan.

Vidare hava folkskoleinspektörerna i Göteborgs stift i gemensamt ut­

låtande ävensom folkskoleinspektören i Karlstads stift J. Renvall uttalat sin tillfredsställelse med kommitténs förslås:.

Om sålunda kommittéförslaget i denna punkt från en del håll i hu­

vudsak vunnit anslutning, uttalas emellertid i några utlåtanden farhågor för att detsamma småningom skulle kunna leda till skilsmässa mellan stat och kyrka. I denna riktning uttala sig domkapitlet i Kalmar samt folk­ skoleinspektörerna A. R. Alvin i Linköpings stift, N. Larsson i Lunds stift, K. Karlgren i Skara stift, S. Jacobson och G. Kellström i Visby stift samt J. Sunneman i Luleå stift.

Aven Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län giver uttryck

för liknande farhågor.

Biskop Rodhe i Göteborgs domkapitel avstyrker i eu av honom av­

given reservation förslaget om en överstyrelse under åberopande av att om folkskolorna skulle verka till sannskyldigt gagn, det vore av huvud­ saklig vikt, att kyrkans inflytande på deras ledning, särskilt i fråga om kristendomsundervisningen, ej bleve försvagat.

Domprosten Rexius i Göteborgs domkapitel, som likaledes i reser­

vation avstyrker förslaget i dess helhet, har som stöd för sitt avstyrkande anfört, att oaktat all befogenhet, som förslaget tycktes inrymma åt de kyrkliga myndigheterna i ärenden, som rörde folkundervisningen, det tyd­ ligt nog framginge, att det kyrkliga inflytandet i de viktigaste hithörande frågor skulle bliva illusoriskt, om en överstyrelse komme till stånd, och att sambandet mellan kyrka och skola således bleve i dessa frågor fak­ tiskt, om ock ej ännu på papperet, upphävt.

Centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen yttrar:

Från kyrkans sida vore det betänkligaste i hela förslaget det sätt, varpå frågan

om kyrkans ställning till kristendomsundervisningen i folkskolan lösts. Så länge kyrka och skola i vårt land hörde tillsammans, måste kyrkan fasthålla kravet på verksamt inflytande å kristendomsundervisningen i folkskolan. Kommittén hade själv erkänt detta i sitt betänkande men ej format sitt förslag i enlighet med detta obestridliga förhållande. Yarken den föreslagna granskningsnämnden eller den inspektion, som medgivits kyrkan att. utöva, lämnade betryggande garantier för att vårt folks barn skulle komma att bliva uppfostrade i våra fäders tro och lära, än mindre lämnades sådan trygghet genom den sammansättning av överstyrelsen, som kommittén föreslagit,, då några som helst kvalifikationer för dess ledamöter i den riktningen ej ens ifråga-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

120

satts. Centralstyrelsen kunde ej undertrycka deri bestämda farhågan, att förslaget

kunde leda till en sekularisering av folkskolan i vida större omfattning, än vad be­

tänkandet syntes giva vid handen.

Gå nu anförda utlåtanden i den riktningen, att de uttrycka en far­

håga för att förslaget skall medföra en skilsmässa mellan skola och kyrka,

hava å andra sidan ett par uttalanden gjorts, vari förslaget klandras just

emedan enligt detsamma en dylik skilsmässa ej skulle bliva genomförd.

Så i lektor Petrinis reservation till domkapitlets i Växjö beslut samt i en

reservation av herrar Ström och Wahl till det av överstyrelsen för Stock­

holms stads folkskolor avgivna yttrandet.

Särskilt i fråga om sättet för utseendet av vissa ledamöter i den

föreslagna nämnden hava flera myndigheter uttalat sig, och äro deras för­

slag i detta hänseende i det närmaste överensstämmande. Domkapitlet i

Västerås yttrar:

Nämnden skulle tydligen vara till ej blott för läroböckernas granskning från

pedagogisk synpunkt utan alldeles särskilt för att utöva den kyrkan åliggande »om­

vårdnaden om kristendomsundervisningen» vid läroböckernas fastställande. Detta skedde

enligt domkapitlets åsikt riktigast, om åtminstone någon del av nämnden vore tillsatt

av kyrklig myndighet och ägde rätt att i visst fall med sitt veto förhindra införandet

av från innehållssynpunkt betänklig lärobok. Detta önskemål kunde vinnas utan någon

egentlig rubbning av nämndens sammansättning endast genom en mindre ändring, som

tillika utgjorde en förenkling i sättet för vissa ledamöters inval, samt ett tillägg i be­

stämmelserna om nämndens befogenhet. Nämnden skulle enligt kommitténs förslag

tydligen bestå av två grupper av ledamöter: fyra, som företrädesvis representerade de

teologiska och kyrkliga intressena, och tre, som särskilt vore pedagogiskt sakkunniga.

Kyrkan måste hava sitt huvudintresse fäst vid de förras verksamhet, ty huru angelägen

hon än kunde vara om framställningssättets lämplighet, vore det dock för henne vik­

tigast att bevara innehållets sanning. Om kyrkan finge övervaka lärobokslitteraturen

i kristendom vid folkbildningsanstalterna i senare hänseendet, kunde hon med skäl

hoppas, att det pedagogiska intresset skulle tillvaratagas av skolornas särskilda måls­

män. Domkapitlet föresloge därför, att de närmaste representanterna för kyrkan och

den teologiska vetenskapen i nämnden för folkskolorna måtte till ett antal av fyra

utses av kyrkan genom kyrkomötet. Om detsamma finge inträda som valkorporation,

bortfölle ett av huvudskälen att utse två teologie professorer. I stället syntes det vara

lämpligt, att kyrkomötet, jämte en biskop, en teologie professor och en kyrkoherde,

finge utse en fjärde teologiskt sakkunnig person utan att vara bundet vid någon sär­

skild av nämnda kategorier. Denna grupp av läroboksnämnden borde ock på det sättet

äga veto gentemot antagande av till innehållet underhaltiga läroböcker, att en sådan

förkastades, därest tre ledamöter i denna grupp därom förenade sig. Domkapitlets

yrkande bleve alltså beträffande nämndens sammansättning: att kyrkomötet i nämnden

skulle insätta fyra män, nämligen, förutom en biskop, en teologie professor och en

kyrkoherde, ytterligare en teologiskt sakkunnig medlem; att samma nämnd för övrigt

skulle bestå av tre kristendomslärare, nämligen en lektor, en adjunkt vid läroverk eller

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

121

seminarium samt eu folkskoleman, utsedda enligt kommitténs förslag, samt att läro­ bok, som tre av de av kyrkomötet utsedda funnit olämplig, ej måtte medgivas till an­ vändning.

Med nu anförda utlåtande och förslag överensstämmer även det ytt­

rande, som avgivits av domkapitlet i Skara, ävensom uttalanden av ärke­ biskopen och professor Kolmodin i Uppsala domkapitel samt av biskop

Billing i Lunds domkapitel med instämmanden av professor Aurelius cell domprosten PfannenstiU.

I en av rikets samtliga biskopar (med undantag av biskop Tottie) till

Kungl. Maj:t ingiven skrivelse framhålles likaledes, hurusom det vore an­ geläget, att den av kommittén föreslagna nämnden tillsattes i sådan ord­ ning, att kyrkan genom densamma kunde anses behörigen representerad.

Därför borde enligt biskoparnas mening de fyra av föreslagna sju medlemmar,

vilka, hade att företrädesvis från innehållets synpunkt granska läroböckerna, utses på sådant sätt, att det tydligen därav framginge, att de på kyrkans uppdrag och i egen­ skap av dess betrodda män vore medlemmar av nämnden. Detta syntes lättast kunna ske, om kyrkomötet finge i nämnden insätta fyra teologiskt sakkunniga män, därav alltid en biskop, en teologie professor och en kyrkoherde, varjämte det i nyssnämnt syfte borde bestämmas, att lärobok, som av tre bland dessa underkänts, ej finge vid undervisningen användas.

Professor Holmquist i Lunds domkapitel skiljer sig från nu nämnda

myndigheter, i det han beträffande sättet för val av medlemmar i nämnden anser lämpligast, att biskoparna välja sin representant, professorerna sina och lärarna sina, varjämte kyrkomötet lämpligen borde insätta en präst och en lekman.

I fråga om nämndens befogenhet anser domkapitlet i Västeras, att

en ny bestämmelse beträffande nämndens arbetssätt bör givas. Enligt domkapitlets åsikt skulle gemensam överläggning för dess medlemmar vara av synnerligt värde, varför domkapitlet föreslår, att de måtte avgiva sina yttranden efter gemensam överläggning vid sammanträde.

Domkapitlet i Skara uttalar sig i liknande riktning samt tillägger:

Därest den föreslagna nya ordningen angående folkundervisningen skulle bliva

la°', innan kyrkomötet sammanträdde, syntes, under förutsättning att domkapitlets hem­ ställan vunne beaktande, den nuvarande ordningen rörande läroböcker kunna bibehållas, tills kyrkomötet hunnit utse ledamöter i nämnden.

Domkapitlet i Uppsala uttalar sig i samma riktning som domkapitlet

i Västerås, och ett liknande förslag är framställt i den av rikets biskopar in oävna ovan nämnda skrivelsen dock med den modifikationen, att nämn­ den som regel skulle sammanträda till överläggning, innan den avgåve sina yttranden.

Bihang till Riksdagens -protokoll 1913. 1 sand. 153 höft. (Nr 204.)

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 204.

16

122

Departe­

mentschefen.

Slutligen torde böra omnämnas, att från några håll den meningen

gjorts gällande, att den förändring av kyrkans ställning till kristendoms-

undervisningen, som genom tillkomsten av en överstyrelse skulle inträda,

vore av så genomgripande natur, att den ej kunde genomföras utan

kyrkomötets samtycke. Sådana synpunkter framföras av biskop Billing

och professor Holmström i Lunds domkapitel samt av centralstyrelsen för

allmänna svenska präst föreningen.

Av kommitténs uttalande angående kristendomsundervisningen fram­

går, att kommittén betraktar denna såsom en nödvändig del av folk­

skolans undervisande och uppfostrande verksamhet. »Skall kristendoms­

ämnet», säger kommittén, »verkligen kunna komma att vid skolarbetet

uppskattas och handhavas på ett sätt, som motsvarar dess enastående be­

tydelse för de ungas fostran, måste det med nödvändighet få ingå som

ett levande och organiskt moment i undervisningen överhuvud.» Då nu

undervisningen i folkskolan måste hava ett samlat mål för sin verksam­

het, ett mål, till vilket vart och ett av de olika läroämnena efter sin art

måste i förening med de övriga syfta, så är det, menar kommittén, själv­

klart, att den centrala ledningen, vars huvuduppgift skulle bliva att in­

rikta skolans verksamhet på dess mål, icke kan ställas utanför någon del

eller gren av undervisningen, således icke heller utanför kristendomsunder­

visningen.

A andra sidan anser kommittén, att sistnämnda undervisning i vissa

avseenden är av beskaffenhet att påkalla särskilda mått och steg. Detta

betingas enligt kommitténs uppfattning av det samband, vari svenska staten

står till svenska kyrkan, samt av den uppgift, som i avseende på vårt

folks religiösa uppfostran tillkommer denna senare. Kommittén anser, att

åt denna kyrka bör inrymmas ett bestämt inflytande även på den kristen-

domsundervisning, som skall meddelas i de offentliga skolorna. För att

inom lämpliga gränser möjliggöra ett sådant inflytande tänker sig kom­

mittén, att de former, under vilka statskyrkan för närvarande kan vara

verksam i nämnda avseende, i det allra närmaste böra bibehållas oförän­

drade, och ifrågasätter därutöver inrättandet av en nämnd av sakkunniga,

i främsta rummet för granskning av läroböcker i kristendomskunskap.

Den befogenhet, kommittén sålunda ansett sig höra inrymma åt stats-

kyrkliga myndigheter, har, såsom av utlåtandena framgår, flerstädes vunnit

obetingat erkännande. Men å andra sidan hava flera av de hörda veder­

börande betraktat kommitteförslaget särskilt i denna del med misstro och

uttalat den åsikten, att det inflytande, som kyrkan hittills utövat på folk­

skolans kristendomsundervisning, enligt kommitténs förslag skulle betydligt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

123

inskränkas och försvagas, ja rent av göras illusoriskt. Förslaget skulle, menar man pa dessa håll, i sin utveckling komma att föra till söndring mellan folkskolan och statskyrkan i vida större omfattning, än detsamma skenbart gåve vid handen, och innebure ett steg i riktning mot deras skilsmässa.

Yad beträffar min egen ställning till föreliggande betydelsefulla och

grannlaga fråga delar jag i det väsentliga den uppfattning, som kommit till uttryck i folkundervisningskommitténs betänkande. Beträffande kristen- domsundervisningens ställning i våra offentliga skolor har jag varit i till­ fälle att upprepade gånger såsom min övertygelse uttala, att denna under­ visning organiskt tillhör folkskoleundervisningen och varken kan eller bör skiljas därifrån. Såsom jag i annat sammanhang betonat, betraktar jag ock såsom givet, att samma skolor i sin kristendomsundervisning icke få ställa sig i strid mot den bestämmande livsåskådningen inom det kyrko­ samfund, som det överväldigande flertalet av lärjungarnas föräldrar till­ hör. Såvitt jag kan se, går också kommitténs förslag just ut på att i vid­ sträckt omfattning bereda detta kyrkosamfunds myndigheter tillfälle att under samverkan med folkskolans centrala ledning övervaka vår ungdoms religiösa uppfostran. Att kommittén icke utan att i betänkligaste grad försvåra den föreslagna överstyrelsens arbete skulle kunnat ställa densamma helt utanför eu så viktig del av folkskolans uppgift som kristendomsundervisningen förefaller mig uppenbart. Om kommittén så gjort, skulle den enligt min mening hava givit åt kristendomsämnet en ställning, som i främsta rum­ met måst lända undervisningen däri till men och som mer än något annat varit ägnat att skärpa ropen på ämnets avskrivning från den offentliga skolans undervisningsplan. Starka krafter arbeta i våra dagar på en sådan lösning, och det ligger i de kyrkligt intresserades eget välförstådda intresse att ej genom överdrivna och ensidiga anspråk på bestämmandemakt fram­ kalla brytningar, som till ömsesidig båtnad ännu kunna förekommas.

] själva verket synes det mig ganska överraskande, att man på vissa

håll kunnat finna kommitténs förevarande förslag innebära en fara för statskyrkan. Vill man icke hävda den meningen, att denna kyrkas män ensamma skulle hava rätt att bestämma om skolans kristendomsundervis­ ning — och ett sådant anspråk har åtminstone icke med klara ord blivit framställt — så torde man nödgas erkänna, att kommittén ställt sig i hög grad tillmötesgående mot de kyrkliga myndigheternas önskemål. Kommitténs för­ slag lämnar, som redan är sagt, dessa myndigheter samma tillfälle som nu att ägna religionsundervisningen sin omvårdnad och bereder dem i vissa av­ seenden en ökad möjlighet därtill, ehuru under sådana former, att den centrala ledningens berättigade fordringar icke bliva åsidosatta. För närva-

rande torde i fråga om flertalet av landets folkskolor gälla, att domkapitlen

faktiskt i allmänhet icke erhålla officiell kännedom om de för skolorna

uppgjorda läroplanerna eller om de i dem använda läroböckerna. Enligt

det föreliggande förslaget skulle båda dessa angelägenheter komma under

domkapitlens skärskådande, innan de slutligen avgjordes, läroplanerna i

varje fall, läroböckerna när det gällde nya sådana.

För egen del har jag närmast varit av den meningen, att man i fråga

om sättet för granskning av nya läroböcker i kristendomskunskap ganska

väl kunde ha låtit bero vid den nu på läroverksområdet bestående ord­

ningen, som ju endast är några år gammal. Mot en nämnd med i huvudsak

enahanda sammansättning och befogenhet som den, vilken enligt kungl. kun­

görelsen den 6 juli 1907 haft att granska läroböcker i kristendomskunskap

vid de allmänna läroverken, synes mig näppeligen några giltiga klagomål

kunna anföras. Denna nämnd erbjuder såväl genom sin sammansättning

som sin befogenhet särdeles goda garantier för tillvaratagandet av de stats-

kyrkliga intressena, garantier, som också på sin tid ansågos tillfredsstäl­

lande. Då emellertid den av kommittén förordade sakkunnignämnden icke

på något avgörande sätt skiljer sig från den för läroverken inrättade,

har jag ansett mig kunna godtaga kommitténs förslag uti förevarande

avseende.

Jag vill i detta sammanhang med några ord beröra den uppfattning, som

på ett och annat håll gjorts gällande, att förslaget om en överstyrelse skulle

innebära en så betydande förändring av det bestående, att förändringen

möjligen icke skulle kunna lagstadgas utan kyrkomötets begivande. Det

har icke närmare uppgivits, i vilket eller vilka avseenden kyrkomötet borde

höras. Då i kommitténs förslag icke ändring blivit ifrågasatt beträffande

någon enda bestämmelse av kyrkolags natur, synes det mig svårt att inse,

av vilken orsak kyrkomötets samtycke skulle vara erforderligt. Med ungefär

samma fog skulle ett dylikt yrkande kunna göras beträffande t. ex. för­

slag om en förstärkt folkskoleinspektion eller om en utvidgning av folk-

skolebyrån i ecklesiastikdepartementet eller dylikt.

Beträffande den av kommittén föreslagna sakkunnignämndens sam­

mansättning, befogenheter och arbetssätt hava från olika håll uttalats vissa

önskemål. Enligt kommitténs förslag skulle nämnden utgöras av en biskop,

utsedd av rikets biskopar, två teologie professorer, utsedda en av vardera

av de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund, en lektor i kristendom,

utsedd av ämneskonferenserna i kristendom vid de allmänna läroverken,

en adjunkt i kristendom vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium,

utsedd enligt närmare av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser antingen

av läroverkens eller av seminariernas kristendomslärare, en kyrkoherde och

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

125

en vid folkskola eller någon av folkskolans överbyggnader anställd lärare, de båda sistnämnda ledamöterna utsedda av Kungl. Maj:t. Nämndens leda­ möter skulle hava till uppgift att antingen var för sig eller samfällt yttra sig om föreslagna nya läroböcker, varvid skulle gälla, att om nämndens

flertal avstyrkte en föreslagen lärobok, överstyrelsen icke skulle kunna god­

känna boken till användning, utan att ärendet i sådant fall skulle under­ ställas Kungl. Maj:ts prövning. Nämnden skulle därjämte hava att, när överstyrelsen funne sådant erforderligt, avgiva yttrande angående bland annat läroplaner och lärokurser för ämnet kristendomskunskap, liksom kommittén också ansett självfallet, att nämnden skulle höras över förslag till normalbestämmelser. Slutligen skulle nämnden även på eget initiativ kunna till Kungl. Maj:t eller överstyrelsen framföra önskemål eller förslag i ett eller annat avseende beträffande kristendomsundervisningen. Nämn­ den skulle sammanträda, när sådant bestämdes av Kungl. Maj:t antingen efter förslag av överstyrelsen eller, när minst tre av nämndens med­ lemmar förenat sig därom, av dessa.

Kommittén har vid uppgörande av sitt förslag i denna punkt i till­

lämpliga delar följt kungl. kungörelsen den 6 juli 1907 angående bestäm­ mandet av läroböcker i kristendom vid de allmänna läroverken och för övrigt tänkt sig, att den föreslagna nämnden skulle vara gemensam för samtliga ifrågavarande undervisningsanstalter.

Vissa ändringar hava emellertid, som sagt, blivit ifrågasatta beträl-

ande det av kommittén framlagda förslaget.

Sålunda har påyrkats, att nämnden skulle bestå, förutom av de tre

pedagogiskt sakkunniga ledamöterna, utav fyra teologiskt sakkunniga män, därav alltid en biskop, en teologie professor och en kyrkoherde, vilka fyra ledamöter skulle utses av kyrkomötet. Därjämte borde bestämmas, att lärobok, som av tre bland dessa senare underkänts, ej finge användas vid undervisningen. Vidare har det ansetts vara av vikt, att den föreslagna nämnden i regel finge sammanträda till överläggning, innan den avgåve sitt yttrande.

Vad beträffar förslaget, att kyrkomötet skulle insätta fyra teologiskt

sakkunniga män i nämnden, synes mig, bortsett från lämpligheten i övrigt, en dylik anordning knappast vara ägnad att från förslagsställarnas synpunkt medföra några ökade garantier. Den kyrkliga sakkunskapen skulle ju redan enligt kommitténs förslag vara synnerligen starkt företrädd inom nämnden.

Med anledning av den från flera håll uttalade önskan, att nämnden

måtte i större utsträckning, än kommittén tänkt sig, beredas tillfälle till sammanträde före besluts fattande, vill jag erinra därom, att även enligt kommitténs förslag så säkerligen skulle komma att ske, så snart något vik-

Eungl. Majits Nåd. Proposition Nr 204.

126

tigt spörsmål därtill gåve giltig anledning, men att den frihet beträffande

arbetssättet, som av kommittén föreslagits, hittills i fråga om de allmänna

läroverken visat sig vara av ett visst värde. Jag anser därför den före­

slagna ändringen icke av behovet påkallad.

Vad slutligen angår förslaget, att lärobok, som av tre utav nämndens

kyrkligt teologiska ledamöter underkänts, icke skulle få vid undervisningen

begagnas, innebär detta en inskränkning av så genomgripande art, att

densamma i själva verket skulle komma att ställa Kungl. Maj:t, alltså’lan-

dets högsta kyrkliga myndighet, utanför det slutliga avgörandet. Jag kan

därför icke biträda detta förslag men skulle däremot möjligen kunna tän-

ka mig en sådan bestämmelse, att om tre av de ledamöter, som närmast

hade att representera kyrkan och den teologiska vetenskapen, underkänt

en lärobok, denna icke skulle kunna av överstyrelsen godkännas till an­

vändning, med mindre Kungl. Maj:t efter prövning av ärendet sådant

medgivit.

Såsom ett slutomdöme i denna betydelsefulla fråga skulle jag vilja

som min bestämda övertygelse uttala, att ju mindre man på religions­

undervisningens område bygger på yttre och negativa säkerhetsföreskrif­

ter, desto mera tjänar man i själva verket de andliga värden, som det

här gäller. Finnes blott god vilja, så lider det intet tvivel, att kyrka

och skola verkligen skola kunna utan ofruktbara slitningar samverka för

ungdomens religiösa och sedliga utveckling.

Vad angår folkskoleseminariernas ställning till de statskyrkliga myndig­

heterna skall jag längre fram. denna dag vid behandling av frågan om

omorganisation av folkskoleseminarierna i riket angiva min ställning»' i

detta avseende.

Kun/jl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

12. Översikt över skolöverstyrelsens uppgifter

med avseende på folkunåervisaingsväsendet.

Erforderliga författningsändringar.

För vinnande av större överskådlighet över det verksamhetsområde,

för vilket jag i det föregående redogjort, sammanfattar jag nu de huvud­

sakliga uppgifter, vilka skulle, på det sätt och i den ordning, som i det

föregående blivit närmare angivna, tillkomma en blivande skolöverstyrelse.

Ifrågavarande uppgifter fördela sig på de olika sidorna av det tilltänkta

verksamhetsområdet på följande sätt:

127

1. Det egentliga folkskoleväsendet.

Små- och folkskolor samt mindre folkskolor.

I fråga om dessa läroanstalter skall det tillkomma skolöverstyrelsen: 1) att övervaka och leda det där bedrivna undervisnings- och upp-

tostringsar betet samt att med uppmärksamhet följa och främja frågor angå­ ende lärjungarnas religiösa, sedliga, intellektuella och fysiska uppfostran;

2) att, i den mån sådant är möjligt, genom besök i de olika inspek­

tionsområdena och genom personlig förbindelse i övrigt med skolstyrelser och inspektörer vinna förtrogenhet med olika ortsförhållanden;

3) att taga kännedom om de till överstyrelsen insända, för de sär­

skilda skoldistrikten fastställda reglementena och övriga ortsbestämmelser samt därvid tillse, att skolväsendet är ändamålsenligt anordnat;

. att 1 de fall» då vederbörande stiftsstyrelse och inspektör vid pröv­ ning av förslag till reglemente stanna i olika meningar i fråo-a om så­ dana bestämmelser rörande läroplan, ordning och tukt in. m., som en­ ligt kommitténs förslag skolat intagas i en särskild undervisningsordnin<>' avgöra till överstyrelsen i sådant avseende hänskjutna frågor; °

5) att på lämpligt sätt främja utvecklingen av folkskolans läro- och

läsebokslitteratur, så att god och prisbillig sådan tinnes att tillgå;

6) att i föreskriven ordning pröva och fastställa föreslagna^läroböcker

i kristendom;

.. att tlllse’ att lämplig undervisningsmateriel! finnes att till o-å, att däröver upprätta och sprida förteckningar samt att från vederbörande skol­ styrelser mottaga rekvisitioner på erforderlig materiell samt ombesörja dess expediering genom vederbörande förlag;

8) att i fråga om skolhusbyggnader, lekplatser och skolträdgårdar

samt skollokalernas inredning och skolornas sundhetsförhållanden i övrio-t gå vederbörande skolstyrelser och inspektörer till hända med upplysningar råd och anvisningar; ö

. 9) att 1 överensstämmelse med givna föreskrifter handlägga ärenden angående folkskoleinspektörernas tillsättning, entledigande och tjänstledio-- het samt förordnande av vikarier;

10) att sammanhålla och leda folkskoleinspektionen samt att i sådant

syfte planmässigt reglera inspektörernas resor och verksamhet ävensom förbereda och anordna möten med dessa tjänstemän för överläggning rö­ rande frågor, som gälla deras verksamhet;

11) att mottaga och granska redogörelser och berättelser för inspektö-

iernås verksamhet, att med ledning av dessa redogörelser och berättelser

Kmujl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

utarbeta sammandrag och översikter samt att vidtaga de åtgärder, vartill

de kunna föranleda;

12) att hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som kunna finnas erfor­

derliga, för att ifrågavarande skolor må motsvara sitt ändamål, och då

sådant påkallas, åstadkomma större utredningar samt utarbeta förslag till

författningar, undervisningsplaner för skilda skoltyper och andra allmänna

bestämmelser angående de skolor, som här avses, och den undervisning, som

i dessa skolor bedrives;

13) att utarbeta framställningar till Kungl. Maj:t angående äskanden

hos Riksdagen av anslag till folkskoleväsendet; samt

14) att avgiva utlåtanden i anledning av remisser eller framställningar

från Kungl. Maj:t, varvid särskilt komma i betraktande frågor rörande

bildande av nya skoldistrikt samt skolväsendets allmänna anordning inom

de förefintliga skoldistrikten ävensom tillsättning av lärartjänster, lärares

varning och skiljande från befattning ävensom dispens- och behörighets-

rågor.

2. Fortsatt undervisning.

Fortsättning sskolor, högre folkskolor och kommunala mellanskolor.

I fråga om samtliga dessa läroanstalter skall det tillkomma överstyrelsen:

1) att utöva en övervakande och ledande verksamhet, i tillämpliga

delar motsvarande den, som i det föregående blivit angiven rörande det

egentliga folkskoleväsendet; samt särskilt beträffande

Ö

O

7

A) Fortsättning sskolor:

2) att öva ett mera omedelbart inseende över dessa skolor;

3) att utarbeta förslag till organisations- och undervisningsplaner för

skilda skoltyper;

4) att söka verka för upprättandet av nya och, då så befinnes vara

av nöden, för omorganisation av redan befintliga skolor och att därvid

träda i förhandlingar med representanter för skilda yrken och ortsintressen;

5) att, handlägga frågor rörande skolornas läroplaner;

6) att handlägga ärenden, som angå dessa skolors utrustning med

den för dem särskilt erforderliga undervisningsmateriellen; ävensom be­

träffande

B) Högre folkskolor:

7) att taga ungefär enahanda befattning med dessa skolor som den,

vilken för närvarande tillkommer läroverksöverstyrelsen i fråga om de

kommunala mellanskolorna, och följaktligen

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

129

a) att utöva omedelbar inspektion av dessa skolor;

b) att handlägga frågor rörande upprättande av ny högre folkskola

samt statsunderstöd åt sådan skola;

c) att, innan reglemente för högre folkskola av Kungl. Maj:t faststäl­

les, underkasta detsamma vederbörlig granskning;

d) att handlägga ärenden, som avse läroplaner och undervisningsma-

teriell in. m.;

e) att i fråga om lärarpersonalens tillsättning och disciplinära ställ­

ning m. m. utöva samma befogenheter, som för närvarande tillkomma läroverksöverstyrelsen i fråga om de kommunala mellanskolorna; och

f) att avgiva utlåtanden i frågor angående behörighet till lärartjänster

vid dessa skolor; samt beträffande

C) Kommunala mellanskolor:

8) att deltaga i handläggning och prövning av ansökningar om högre

folkskolas övergång till kommunal mellanskola samt av lärares ansökningar om behörighet till ordinarie lärarbefattning ävensom av besvär över lärar- tillsättningar, prövning av reglementen m. in.

3.

Abnormundervisningen.

Läroanstalter för dövstumma och för blinda, anstalter för sinnesslöa, an­

stalter för vanföra ävensom för uppfostran av vanartade och i sedligt

avseende försummade barn och minderåriga förbrytare.

A) Läroanstalter för dövstumma.

I fråga om dessa anstalter skall det tillkomma överstyrelsen: 1) att genom samarbete med vederbörande inspektör och med ledning

av reglementen, läsordningar och berättelser om anstalternas anordning och utveckling följa skolornas verksamhet samt, då förhållandena därtill föranleda, vidtaga lämpliga åtgärder för främjande av anstalternas utveckling;

2) att inhämta kännedom om de av vederbörande styrelser meddelade

förordnandena av föreståndare och lärare;

3) att (eventuellt) pröva och avgöra besvär över lärartillsättningar; 4) att yttra sig över förslag till läroplaner; 5) att öva tillsyn över dövstumlärarseminariet å Manilla, att bestämma

antalet elever, som för varje läsår må intagas vid seminariet, att (eventuellt) hänvisa lärarkandidater till dövstumskola för genomgående av provår och att (eventuellt) utse sakkunniga för övervarande av avgångsexamen för de seminarieelever, som genomgått provårsskola.

Bihang titt Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 153 höft.. (Nr 204.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

17

130

B) Läroanstalter för blinda.

I fråga om dessa anstalter bör det tillkomma överstyrelsen:

1) att därmed taga enahanda befattning som den, vilken enligt punkt

1 här ovan skulle tillkomma överstyrelsen i fråga om läroanstalter för

dövstumma;

2) att övertaga den allmänna befattning med principiella undervis­

ningsfrågor, som direktionen för Tomteboda blindinstitut nu äger;

3) att efter vederbörande direktions hörande avgiva förord vid till­

sättning av rektor vid sagda institut;

4) att efter vederbörande lokalstyrelses hörande tillsätta rektor vid

förskolan i Växjö;

5) att inhämta kännedom om av vederbörande lokalmyndigheter med­

delade beslut i fråga om tillsättning av lärare, entledigande av lärare,

m. m.;

6) att pröva och avgöra besvär i de under näst föregående punkt

nämnda ärenden;

7) att leda och övervaka utbildningen av lärare för blindundervis­

ningen.

C) Anstalter för sinnesslöa.

1 fråga om dessa anstalter skall det tillkomma överstyrelsen att ut­

öva den inspektion i pedagogiskt avseende, som Kungl. Maj:t kan finna

lämpligt uppdraga åt densamma.

D) Anstalter för vanföra.

Den skolundervisning, som meddelas i dessa anstalter, skall ställas

under samma tillsyn och ledning från överstyrelsens sida, som tillkommer

undervisningen i den allmänna folkskolan.

E) Uppfostring såtgärder för vanartade och i sedligt avseende försummade

barn samt minderåriga förbrytare.

I fråga om omvårdnad och uppfostran av vanartade och i sedligt av­

seende försummade barn samt minderåriga förbrytare skall det tillkomma

överstyrelsen att, på det sätt och i den ordning, Kungl. Maj:t kan finna

lämpligt föreskriva, medverka vid ordnandet och ledningen av den upp­

fostran, som skall komma ifrågavarande barn till del.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

4.

Utbildningen av de för folkskoleväsendet erforderliga lärår krafterna.

Folkskoleseminarier, småskoleseminarier och fortbildningskurser.

A) Folkskoleseminarier.

Till dessa läroanstalter skall överstyrelsen komma att i allt väsentligt

intaga samma ställning som den, vilken läroverksöverstyrelsen intager till de allmänna läroverken. Sålunda skall det tillhöra överstyrelsen:

1) att omedelbart öva inspektion över folkskoleseminarierna; 2) att i olika avseenden handlägga frågor angående seminarielärares

utbildning;

3) att hos Kungl. Maj:t göra framställning rörande behovet av lärar-

krafter;

4) att avgiva förord vid utnämning eller förordnande av rektor samt

förslag vid utnämning av adjunkter;

5) att tillsätta lärare i övningsämnen och lärare i övningsskolorna; 6) att i vissa fall förordna vikarier och extra lärare och besluta an­

gående tjänstledighet;

7) att besluta angående uppflyttning i högre lönegrad; 8) att handlägga ärenden i fråga om kvarstående i tjänst efter upp­

nådd pensionsålder samt entledigande;

9) att till viss utsträckning handlägga ärenden rörande fel och för­

summelser i tjänsten av rektorer eller lärare;

10) att åt rektor, som det åstundar, utfärda tjänstgöringsbetyg; 11) att förbereda och avgiva förslag i ärenden rörande fördelning av

vissa till seminarieundervisningen beviljade anslag ävensom resestipendier;

12) att till Kungl. Maj:t avgiva utlåtanden och i övrigt vidtaga åt­

gärder i vissa ärenden, såsom angående organisations- och undervisnings­ frågor samt angående byggnader och materiell ävensom i ärenden rörande dispens- och behörighetsfrågor.

B)

Småskoleseminarier.

I fråga om dessa läroanstalter skall det tillkomma överstyrelsen: 1) att utöva inspektion på samma sätt som i fråga om folkskole­

seminarierna;

2) att tillse, att anstalterna erhålla en för deras uppgift lämplig or­

ganisation och utrustning, och i sådant avseende i samråd med ortsmyndig- heterna vidtaga eller föreslå åtgärder;

3) att i förekommande fall förbereda frågor angående anslagsäskanden

hos Riksdagen;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

131

132

4) att förordna och entlediga inspektörer samt att förordna censorer

vid avgångsprövningarna.

G) Fortbildningskurser.

I fråga om dessa skall det tillhöra överstyrelsen:

1) att sörja för upprättande och främjande av kurser för lärarnas

fortbildning dels i praktisk riktning, betingad av de pågående strävandena

efter en mera praktisk läggning av undervisningen i folkskolor och fort-

sättningsskolor (såsom slöjdkurser, trädgårdskurser, jordbrukskurser, hem-

bygdskurser o. d.), dels ock i olika teoretiska skolämnen (såsom nykterhets-

undervisningskurser, kurser i hembygdskunskap, teckning, gymnastik och

lek m. m.);

-) att avgiva utlåtande och förslag angående anslag till kurser med

nu angivna syftemål samt överhuvud tillvarataga de statsintressen, som

förefinnas med avseende på ordnandet av hithörande angelägenheter;

3) att förbereda ärenden angående resestipendier för lärare och lära­

rinnor vid folkskolor, mindre folkskolor och småskolor samt för biträdande

lärarinnor vid folkskolor, för lärarinnor i huslig ekonomi ävensom för

lärare vid högre folkskolor.

Kung].. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

5.

Folkbildningsåtgärder i övrigt.

Folkhögskolorna, föreläsningsverksamheten, folkbiblioteksväsendet samt an­

ordningar för idrott och fysisk utbildning i allmänhet.

I fråga härom skall det tillkomma överstyrelsen:

1) att genom samarbete med vederbörande inspektör och konsulenter

utöva en sammanhållande och främjande ledning av de olika grenarna av

det pågående allmänna folkbildningsarbetet;

2) att hos Kungl. Maj:t avgiva förslag till fördelning av för ändamålet

beviljade medel; ävensom

3) att utarbeta framställningar till Kungl. Maj:t angående anslags-

äskanden hos Riksdagen samt i allmänhet angående nämnda arbetes ända­

målsenliga inrättande.

För att den ifrågasatta skolöverstyrelsen skall kunna träda i verksam­

het och fullgöra de åligganden, jag sålunda angivit, erfordras en del än­

dringar i och tillägg till nu gällande bestämmelser rörande det all­

männa skolväsendet. I sådant avseende har jag låtit verkställa en särskild

utredning, som jag anhåller att nu få föredraga och som sedermera torde

få biläggas detta protokoll (Bil. B).

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

133

13. Skolöverstyrelsens gemensamhet för lägre och

högre skolor.

I det föregående har jag uttalat deri uppfattningen, att lämpligaste

formen för åstadkommande av nödig förstärkning av folkundervisnings­ väsendets centrala ledning vore upprättandet av en överstyrelse för sagda undervisningsväsen. Väljes nu en sådan form, framträder med nöd­ vändighet spörsmålet, i vilket förhållande en dylik överstyrelse bör träda till det centrala förvaltningsorgan, med vilket den genom arten och om­ fattningen av sin uppgift måste komma i mycket nära beröring, nämligen den nuvarande läroverksöverstyrelsen. Yad som här framställer sig till övervägande är då närmast, huruvida man bör tänka sig de båda styrel­ serna såsom var för sig fristående utan annat samarbete än det, som i allmänhet kan påkallas mellan två varandra i vissa avseenden närstående förvaltningsorgan, eller om man bör tillse, att ett mera fast samband dem emellan åstadkommes.

Självklart är, att detta spörsmål måst skärskådas ej blott ur folk­

undervisningens synpunkt utan även ur de allmänna läroverkens. För att på lämpligaste sätt möjliggöra detta bar jag på folkundervisningskommitténs därom gjorda hemställan den 18 mars 1912 anmodat överdirektören och chefen för läroverksöverstyrelsen B. J:son Bergqvist samt kanslirådet och chefen för ecklesiastikdepartementets läroverksbyrå, förutvarande statsrådet P. E. Lindström att i män av behov såsom sakkunniga biträda kommittén vid behandlingen av frågan om folkundervisningsväsendets centrala ledning, och hava dessa sakkunniga oavbrutet deltagit såväl vid frågans behandling i vederbörande arbetsutskott som i kommitténs överläggningar rörande densamma. Över det förslag, som sålunda under deras medverkan kommit till stånd, har bland andra myndigheter givetvis även läroverksöverstyrelsen avgivit yttrande.

Folkundervisningskommittén har redan i sitt betänkande angående

folkskoleseminarierna berört förevarande fråga och därvid tillkännagivit sin åsikt angående önskvärdheten av en gemensam och enhetlig led­ ning av rikets hela skolväsen. I sitt betänkande angående en skol­ överstyrelse har sagda kommitté ytterligare tagit spörsmålet i övervägande och därvid uttalat den uppfattningen, att det samarbete, som erfordrades mellan de båda styrelserna, skulle bäst förverkligas därigenom, att de in- ginge såsom skilda avdelningar i en enda för landets hela skolväsen gemen­ sam skolöverstyrelse. Härom yttrar kommittén:

Kommittén.

134

Först och främst är det klart, att i vissa avseenden ett samarbete måste komma

att äga rum de båda styrelserna emellan. Arten och omfattningen av deras uppgifter

göra ett sådant nödvändigt. Det är då ock önskligt, att för ett sådant samarbete

skapas lämpliga former. Visserligen förefinnas redan för närvarande bestämmelser

angående förbindelsen mellan centrala ämbetsverk dels i R. F. § 47, dels ock i kungl.

kungörelsen den 16 februari 1900 angående behandlingen av ärenden, som skola gemen­

samt handläggas av två eller flera centrala ämbetsverk. Men nämnda grundlagsbud

innehåller endast ett angivande av själva grundsatsen, och den åberopade kungörelsen

giver vissa generella bestämmelser, som dock huvudsakligen avse gemensam handlägg­

ning utav regeringsärenden men som mindre väl lämpa sig i fråga om styrelseärenden,

varför ock för gemensam handläggning av sistnämnda slag av ärenden mera ändamåls­

enliga regler meddelats i vissa ämbetsverks instruktioner. Nu skulle man visserligen

kunna tänka sig, att dylika stadganden kunde intagas i den här föreslagna skolsty­

relsens blivande instruktion och inarbetas i läroverksöverstyrelsens redan föreliggande,

men kommittén har velat skapa ett bestämdare och mer personligt samband, än som

vinnes genom en dylik åtgärd.

De båda styrelsernas uppgifter äro nämligen allt för likartade, deras verksam­

hetsområden varandra allt för nära berörande, för att de skulle kunna förbliva stående

den ena bredvid den andra allenast med det lösa och tillfälliga samband, som kan

förefinnas mellan andra centrala verk. Från synpunkten av stats- och samhällslivet i

dess helhet äro de dock blott att anse som delar av samma stora enhet, och en ställ­

ning. som komme dem att inför det allmänna framträda som målsmän för skilda, må­

hända stridiga och med varandra rivaliserande intressen, skulle helt visst komma att

bliva till skada för dessa intressen, än för de ena, än för de andra. För kommittén

står det ock klart, att en sund utveckling av arbetet på vår ungdoms undervisning

och uppfostran med nödvändighet kräver, att detta arbete i stort sett betraktas såsom

ett enda och enhetligt. Endast om denna synpunkt anlägges, är det tänkbart, att det

samförstånd och det stöd av ömsesidiga erfarenheter, som äro ett oundgängligt villkor

för framgången i detta arbete, verkligen stå att vinna. Den riktning, som vårt skol­

väsen numera i sin utveckling tagit, medför å ena sidan, att det inre sambandet mellan

samtliga detsamma tillhörande läroanstalter allt mer och mer starkes, och leder tillika

med nödvändighet därtill, att vissa gränsområden uppstå, där de olika läroanstalterna

i sin verksamhet komma i nära beröring med varandra. Såväl det ena som det andra

gör det i hög grad önskligt. att ledningen av skolväsendet i dess helhet blir i största

möjliga utsträckning enhetlig. Fn sådan enhetlig ledning är önskvärd, såväl när det

gäller undervisnings- och uppfostringsfrågor av mer principiell innebörd som ock i fråga

om organisationen av skolväsendet i dess helhet och av enskilda skoltyper. Och vad

särskilt beträffar frågor av ekonomisk innebörd, framför allt sådana, som avse anslags-

äskanden hos Riksdagen, är det, för vinnande av erforderlig planmässighet i kraven

på statens ekonomiska bistånd, av behovet påkallat, att de skärskådas och avgöras från

en ståndpunkt, från vilken man mäktar överskåda skolväsendet i dess helhet.

Nu angivna synpunkter hava föranlett kommittén att föreslå, att den nuvarande

läroverksöverstyrelsen skulle tillsammans med den föreslagna centrala ledningen av

folkundervisningsväsendet bilda eu gemensam skolöverstyrelse. Även i ekonomiskt av­

seende torde vissa fördelar av en dylik sammanslagning stå att vinna.

Då kommittén sålunda tänkt sig en förening av ovan antydd art mellan den

hittillsvarande läroverksöverstyrelsen och en blivande överstyrelse för folkundervisnin­

gen, har kommittén ingalunda förbisett, att dessa centrala styrelser dock i det hela

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Kr 204.

135

böra intaga eu i förhållande till varandra fullt självständig ställning, i all synnerhet i de frågor, som uteslutande beröra de under respektiva styrelser stående läroanstalterna. Med den inre organisation av det sålunda erhållna centrala ämbetsverket, vilken kom­ mittén tänkt sig och för vilken i det följande skall redogöras, torde, trots det att ämbetsverket framträder starkt enhetligt utåt, fullt betryggande säkerhet vinnas för att de olika skolarterna få ostört fullfölja sina särskilda ändamål och att ingen hindrande inblandning från den ena eller andra av de båda stora avdelningarna i deras speciella verksamhet äger rum. Kommittén, som icke underlåtit att även taga kännedom om skolväsendets förvaltning i en del främmande länder, anser sig i detta sammanhang böra erinra därom, att från varandra skilda centrala styrelser för den högre under­ visningens och folkundervisningens områden i allmänhet där icke förekomma.

Beträffande benämningen på den genom den angivna föreningen uppkommande

överstyrelsen för skolväsendet i landet har kommittén velat föreslå, att den erhåller namnet skolöverstyrelsen.

Kommittén har så mycket hellre ansett sig kunna framställa detta förslag om en

förening av den ifrågasatta överstyrelsen för folkundervisningsväsendet och den nuva­ rande läroverksöverstyrelsen till ett enda centralt ämbetsverk, som något hinder i yttre avseende härför ej lärer möta. Då nämligen notarie- samt registrators- och aktuarie- tjänsterna vid den nuvarande läroverksöverstyrelsen år 1908 överflyttades till ordinarie stat, föreskrev Kungl. Maj:t i överensstämmelse med Riksdagens därom fattade beslut, bland annat, att ordinarie innehavare av nämnda tjänster skulle vara underkastade den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som vid en möj­ ligen inträdande förändrad organisation av överstyrelsen eller eljest i allmänhet kunde varda stadgad, samt i sådant hänseende, ävensom därest ämbetsverkets ställning inom statsförvaltningen så förändrades, att detsamma ej längre kunde såsom självständigt ämbetsverk anses, eller därest vissa ifrågavarande ämbetsverk tillhörande göromål över­ flyttades till annat ämbetsverk, vara pliktiga att, med bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning, de innehade, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de med befattningarna förenade göromålen eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, tjänstgöra i det verk, till vilket göromålen komme att överlämnas. Och då år 1909 ny stat för läroverköverstyrelsen fastställdes, föreskrevos bland annat samma villkor för åtnjutande av de för överdirektören och läroverksråden fastställda nya avlöningsförmånerna.

Av de yttranden, som med anledning av kommitténs förslag avgivits,

torde av lätt insedda skäl det av den nuvarande överstyrelsen för rikets allmänna läroverk lämnade vara av särskilt intresse. Överstyrelsen yttrar:

Beträffande själva den tanke, som bär upp förslaget i denna punkt, eller att led­

ningen av skolväsendet i dess helhet bör i största möjliga utsträckning bliva enhetlig, så delar överstyrelsen den uppfattning, som i detta avseende blivit av kommittén ut­ talad. En sådan enhetlig ledning är enligt överstyrelsens mening önskvärd, såväl när det gäller undervisnings- och uppfostringsfrågor av mer principiell innebörd som ock i fråga om organisationen av skolväsendet i dess helhet och av enskilda skoltyper. Och även för de läroanstalter, som stå under läroverksöverstyrelsens inseende, torde det vara av vikt, att särskilt frågor av ekonomisk innebörd, framför allt sådana, som avse anslagsäskanden hos Riksdagen, skärskådas och avgöras från en ståndpunkt, från vilken man mäktar överskåda skolväsendet i dess helhet. Det lider intet tvivel, att därest de båda överstyrelserna skulle komma att mera löst ställas vid sidan av varandra, detta

Kungl. Majris Nåd. Proposition Nr 204,

Myndig­ heterna

136

skulle kunna medföra, att de lätt uog kunde inför det allmänna framträda som måls­

män för skilda, måhända stridiga och med varandra rivaliserande intressen, något som

helt visst skulle komma att bliva till skada för dessa intressen. Överstyrelsen anser

det därför vara av stor betydelse, att sådana former för samarbetet mellan de båda

överstyrelserna väljas, att en blivande skolöverstyrelses verksamhet kan i stort sett

betraktas såsom enhetlig.

Å andra sidan står det emellertid klart för överstyrelsen, att de särskilda ända­

mål och uppgifter, som föreligga för de under den nuvarande läroverksöverstyrelsen

lydande läroanstalterna å ena sidan och de läroanstalter, som skulle komma att till­

höra en blivande folkundervisningsöverstyrelses ledning å andra sidan, med nödvändig­

het kräva, att de olika skolarterna få utan hindrande inblandning från något håll ostört

fullfölja sin speciella verksamhet. Överstyrelsen håller därför före, att om ett sam­

arbete mellan de båda överstyrelserna skall bliva till verklig båtnad för skolväsendet

i dess helhet och för de bildnings- och kulturändamål, detta har att tjäna, sagda

överstyrelser dock i det hela måste komma att intaga en i förhållande till varandra

fullt självständig ställning, i all synnerhet i de frågor, som uteslutande beröra de under

respektive styrelser stående läroanstalter. Det synes överstyrelsen klart, att även med

en sådan sakernas ordning en viss praktisk vinst för ledningen av de speciella skol­

arterna vore att vinna av det gemensamma arbete, som föranledes av för skolväsendet

i dess helhet gemensamma frågor. Det synes nämligen icke möjligt annat, än att detta

arbete måste komma att vidga blicken även för de mera partikulära frågorna och även

i fråga om dessa stärka känslan av gemensamt ansvar för omvårdnaden av den foster­

ländska bildningen.

Av de Kung!. Majrts befallningshavande, som berört frågan om den före­

slagna förbindelsen mellan den centrala ledningen för folkskoleväsendet

och den nuvarande läroverksöverstyrelsen, hava 8 tillstyrkt förslaget här­

utinnan och 2 uttalat sig i avstyrkande riktning.

Så säger sig Kungl. Majrts befallningshavande i Skaraborgs län hava

funnit, att kommittén på ett lyckligt sätt löst frågan om sättet för den centrala

ledningens anordnande, då den föreslagit den nämnda föreningen till eu

gemensam skolöverstyrelse. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands

län finner skälen för en dylik anordning synnerligen beaktansvärda. Även­

ledes Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län finner kommitténs

förslag i detta hänseende lämpligt.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län medgiver, att visser­

ligen åtskilliga beröringspunkter finnas mellan de frågor, som avse å

ena sidan folkundervisningen, å den andra undervisningen vid de allmänna

läroverken, men fortsätter:

Detta förhållande, vilket kommittén tänkt sig närmast skulle motivera eu för

landets hela skolväsen gemensam överstyrelse, innefattade enligt Kungl. Majrts befäll-

ningshavandes mening ej tillräckligt skäl för den omgestaltning på förevarande om­

råde, som kommittén föreslagit. Något större fog för den åsyftade sammanslutningen

skulle kommittén synas hava haft, om den kunnat utgå från att folkskolan vore att

anse såsom bottenskola för undervisningsväsendet i allmänhet i landet. Detta kunde

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kungl. Majds Nåd. Proposition AV 204.

137

emellertid ingalunda sägas vara fallet. Den ifrågavarande sammanslagningen vore så­ lunda enligt Kung! Maj:ts befallningshavandes åsikt ett olyckligt steg.

Kung!. Maj:ts befallningshavande i Örebro län uttalar sina synner­

ligen starka betänkligheter mot förslaget om en gemensam skolöverstyrelse.

På senare tid hade allt mer och mer framträtt ivriga strävanden, som ej haft

till mål att inrikta folkskolan på att framför allt meddela sina lärjungar en god och för deras vidare fortkomst praktisk allmän medborgerlig bildning utan avsett framför allt, att folkskolan skulle intaga ett dominerande och härskande inflytande på all av staten meddelad undervisning utan större hänsyn till de speciella krav, som för annan under­ visning kunde erfordras. Befogade anledningar syntes därför finnas att antaga, att om någon livlig anhängare av nämnda strävanden skulle bliva chef för den föreslagna skolöverstyrelsen, de allmänna läroverkens intressen där skulle mycket lida. Den föreslagna avdelningschefen för skolöverstyrelsens läroverksavdelning, vilken tillika skulle hava en byråchefs betungande göromål, skulle icke kunna med samma framgång, som en chef för en fristående läroverksöverstyrelse, kämpa för läroverkens intressen och behov. Det kunde naturligen låta tänka sig, att en fristående läroverksöverstyrelses fram­ ställningar icke vunne beaktande, men det syntes bättre, att ansvaret härför drabbade den, som bore ett konstitutionellt ansvar, än att ansvaret för undertryckta framställ­ ningar till läroverkens bästa lades på chefen för ett centralt ämbetsverk.

Överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor instämmer i kommitténs

uttalande, att det samarbete, som i vissa fall borde äga rum mellan det nya centrala förvaltningsorganet för folkundervisningsväsendet och läro- verksöverstyrelsen, bäst förverkligades därigenom, att de båda centrala ledningarna in gin ce såsom skilda avdelningar i en enda för landets hela skolväsen gemensam skolöverstyrelse.

Av de 9 domkapitel, som berört frågan om eu sammanslagning av

den föreslagna folkskoleöverstyrelsen med den nuvarande läroverksöver- styrelsen, nämligen domkapitlen i Uppsala, Västerås, Strängnäs, Växjö, Göteborg, Kalmar, Karlstad, Luleå och Visby, hava samtliga 9 uttalat sig i avstyrkande riktning, somliga med mera tvekan, andra med bestämt yrkande på avslag. I allmänhet framhålles, att de allmänna läroverken och folkskolorna hava vitt skilda mål och att fara vore för att de olika läro­ anstalternas angelägenheter skulle komma att behandlas med byråkratisk enhetlighet. — Domkapitlet i Västerås ställer sig tveksamt angående lämp­ ligheten av den föreslagna föreningen samt yttrar vidare:

Domkapitlet kunde visserligen ej förneka, att vissa skäl kunde framdragas för eu

sådan förening, främst behovet av större enhet och rikare samverkan på ett vidsträck­ tare fält av undervisningens område samt ej mindre av ett korrektiv mot faran av en­ sidighet och trängre synpunkter vare sig i den högre skolans eller folkskolans ledning, men å andra sidan kunde denna nyhet lätt fresta till strävan efter en abstrakt likfor­ mighet och en sammanblandning, som innebure faror för de båda skolgruppernas indi­ viduella art. Ty såsom kommittén framhållit, bleve de båda överstyrelsernas ställning

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 153 höft. (Nr 204.) 18

Departe­

mentschefen.

nedåt väsentligen olika. De måste på grund kärav i många hänseenden begagna helt

olika arbetsmetoder, så vida de skulle

motsvara en var sitt ändamål. Faran läge

dock nära, att inom en styrelseorganism med liera avdelningar arbetsmetoderna sam­

manblandades. Domkapitlet förbisåge för ingen del, att all undervisning och fostran

hade en rikedom av gemensamma intressen, och detta gällde ej blott om den, sota

bedreves i folkskolor och läroverk, utan

även den, som förekomme vid universiteten,

andra högskolor och högre fackskolor av allehanda slag. Alla dessa former av under­

visnings- och fostringsanstalter finge emellertid mötas i det departement, som bland

annat hade att företräda folkets bildningsintressen. Där vore enheten, så vitt den

vore önskvärd, på ett i det hela tillfredsställande sätt bevarad, och där bevarades

också en annan viktig faktor: friheten. Och denna finge icke undertryckas av främ­

mande intressen. Ej minst behövde folkskolorna få utveckla sig fritt till motsvarighet

mot det stora flertalets behov och folkuppfostran fritt smyga sig efter olika orters

krav och önskningar. Domkapitlet befarade, att denna frihet ej alltid rätt kunde till­

godoses av en med läroverksöverstyrelsen sammankopplad folkskoleöverstyrelse.

Av folkskoleinspektörerna beröra endast några frågan om skolöver­

styrelsens egenskap att vara gemensam för olika skolarter. De flesta ut­

tala sig i tillstyrkande riktning.

I vad folkundervisningskommittén och läroverksöverstyrelsen uti här

ifrågavarande avseende anfört vill jag till fullo instämma. För ett åskådnings­

sätt, som i arbetet uti våra barndoms- och ungdomsskolor — vilken form

och karaktär de än må hava — ser en för hela vår ungdoms undervisning

och uppfostran gemensam angelägenhet, ter sig den ifrågasatta anordnin­

gen såsom en helt naturlig utvidgning av den överstyrelse, som enligt

statsmakternas beslut redan ansetts erforderlig för en del av vårt skolväsen.

Aven om vart och ett av de olika slag av läroanstalter, som här

ii ro i fråga, har sitt bestämt utstakade mål att fullfölja och även om det

strängt måste fasthållas, att de olika målen ej få förväxlas eller samman­

blandas, finnas dock i fråga om det arbete, som vid dessa läroanstalter

utföres, så många beröringspunkter och gemensamma intressen, att ett

samarbete mellan målsmännen för de olika läroanstalterna är oundgäng­

ligen nödvändigt, för att icke landets undervisnings- och uppfostrings-

arbete skall komma att lida av en för detsamma högst ogynnsam brist på

enhetlighet och sammanhållning. Jag anser mig i sådant avseende böra

erinra om, hurusom folkskolans senare åldersklasser icke blott beträffande

det åldersstadium, på vilket deras lärjungar befinna sig, utan även i fråga

om lärokurser och metoder i mångt och mycket sammanfalla med läro­

verkens tidigare åldersklasser. I folkskolans överbyggnader, särskilt i de

högre folkskolorna och i de kommunala mellanskolorna, närmar sig på

många punkter det arbete, som där utföres, arbetet i läroverkens mellan­

klasser. Vad vidare beträffar den fortsatta allmänna folkbildningen av-

138

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 204.

139

ser deri ett åldersstadium, som delvis sammanfaller med läroverkens gym­ nasialstadium. Dessa omständigheter göra, att huru olika arbetets både mål och metoder än må vara och måste vara, tillfälle för de olika arbets- uppgifternas målsmän att utbyta åsikter och erfarenheter måste för arbetet bliva av stort värde. Beträffande lärarbildningsanstalterna stå folkskole- seminariernas och de allmänna läroverkens lärare både i fråga om ut­ bildning och arbetsuppgifter i många avseenden varandra nära. Den fy­ siska sidan av det uppfostringsarbete, som bedrives i samtliga nu ifråga­ varande läroanstalter, påkallar i stort sett samma omvårdnad och samma anordningar. Slutligen medför den riktning, som vårt skolväsende nu­ mera tagit, att det inre sambandet mellan samtliga detsamma tillhörande läroanstalter allt mer och mer starkes.

Allt det nu anförda gör, att en mängd allmänna undervisnings- och

uppfostringsfrågor uppstå, som påkalla samfälld behandling av de olika skolformernas målsmän, och att i fråga om organisationen såväl av skol­ väsendet i dess helhet som av enskilda typer en enhetlig ledning är syn­ nerligen behövlig. Särskilt beträffande frågor av ekonomisk innebörd är, såsom kommittén med rätta framhållit, för vinnande av erforderlig plan­ mässighet i kraven på statens ekonomiska bistånd nödvändigt, att de skär­ skådas och bedömas från en ståndpunkt, från vilken man mäktar över­ skåda skolväsendet i dess helhet. Beträffande slutligen sådana skolformer, som med utgångspunkt i endera av de båda stora skolgrupperna närma sig den andra gruppens arbete, måste den sunda och lugna utvecklingen i väsentlig mån främjas genom ett gemensamt arbete.

Nu har mot förslaget i denna punkt i olika former uti vissa av de avgivna

utlåtandena den invändningen uttalats, att sagda förslag syftade till att främja strävandet att göra folkskolan till bottenskola: det vore ett steg på vägen till förverkligande av detta önskemål eller åtminstone en symbol för bottenskoleprogrammet. Ehuru jag själv, liksom min företrädare i ämbetet och, såsom jag har skäl att tro, flertalet av Riksdagens nuvarande ledamöter, på grund av levande övertygelse ansluter mig till detta pro­ gram, anser jag mig bestämt kunna säga, att det på intet sätt är för dess skull, som frågan om en gemensam skolöverstyrelse nu kommit upp på dagordningen. Det är att märka, att tanken på folkskolan som botten­ skola ej är med ett ord berörd i det föreliggande kommittébetänkandet, och man torde hava all anledning antaga, att vissa av kommitténs med­ lemmar ej skolat underlåta att inlägga en gensaga, ifall förslaget om den gemensamma skolöverstyrelsen skjutits fram i särskild avsikt att främja eu sådan tanke. Om denna fråga gäller för övrigt nog detsamma som om alla andra frågor på folkuppfostrans område, att gemensamhet i behand-

Kunr/l. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 204.

140

lingen därav icke kan annat än bidraga till deras klargörande och till

skingrande av möjligen förefintliga ensidiga åskådningar, de må nu vara

tillfinnandes hos den ena eller andra skolgruppens målsmän. Eller för att

använda läroverksöverstyrelsens ord: niet synes icke möjligt annat, än

att det gemensamma arbetet måste komma att vidga blicken även för de

mera partikulära frågorna och även med avseende på dessa stärka känslan

av gemensamt ansvar för omvårdnaden av den fosterländska bildningen».

Det torde böra erinras, att då förslaget om en folkskoleöverstyrelse

först uppstod inom iolkskolekåren och av densamma framlades inför

offentligheten, ingick i detta förslag ingen tanke på gemensamhet med

läroverksöverstyrelsen, och uppenbart är, att denna tanke, ur ren kår­

synpunkt betraktad, svårligen kunnat innebära något för folkskolans lärare

synnerligen tilltalande. Då man på folkskolehåll icke desto mindre gått

med. på gemensamheten, har orsaken uppenbarligen varit den, att man

funnit rivaliserandet vara ett oting och ansett de speciella intressena böra

vika för de allmänna.

Vad de allmänna läroverken och andra under läroverksöverstyrelsen

lydande läroanstalter angår torde just den av kommittén föreslagna an­

ordningen vara lämpad att bereda målsmännen för dessa anstalter ett

gynnsamt tillfälle att under ordnade och i möjligaste grad betryggande

former göra sina intressen gällande vid sidan av de stora frågor, som röra

det allmänna folkundervisningsväsendet och vilka på grund av den nu­

varande samhällsutvecklingen måste med synnerlig styrka tränga sig i för­

grunden och tilldraga sig uppmärksamheten — detta understundom måhända

på de högre skolornas bekostnad, i fall dessas målsmän icke skulle vara i

tillfälle att göra även sin röst hörd, när det gäller att fastställa under-

visningensväsendets samfällda önskemål. En från vissa håll uttalad far­

håga, att gemensamheten i skolstyrelsen lätt nog skulle kunna komma

att leda därtill, att någon viss grupp av skolor komme att utöva ett över­

vägande och härskande inflytande på de övriga, torde alltså sakna fog.

Likaså synes mig den självständiga ställning, som förslaget inrymmer åt

en var av skolöverstyrelsens båda huvudavdelningar, innebära en stark

garanti för att icke abstrakt likformighet och hänsynslös nivelering komme

att inträda vid behandlingen av de olika skolformernas angelägenheter.

Med anledning av en från ett håll framställd anmärkning, att skol­

överstyrelsens chef skulle kunna ensidigt undertrycka framkomna anslags-

krav till den ena eller den andra skolgruppens förmån, vill jag uttala, att

frågor av sådan art liksom övriga gemensamma frågor givetvis böra vara

föremål för kollegial handläggning, varvid överstyrelsens "båda huvudavdel­

ningar böra vara företrädda genom ett lika antal medlemmar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

141

14. Skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet.

1 nära sammanhang med frågan om skolöverstyrelsens förhållande till

övriga förvaltningsorgan för våld skolväsen står spörsmålet om dess ställ­ ning till ecklesiastikdepartementet.

Folkundervisningskommittén yttrar härom:

Innan kommittén övergår till redogörelse för den organisation, som bör givas åt

den sålunda uppkommande skolöverstyrelsen, torde med några ord böra beröras frågan om det nya ämbetsverkets förhållande till Kungl. Maj:ts kansli, närmast till ecklesia­ stikdepartementet.

Det är kommittén väl bekant, att förslag är under utarbetande att i viss mån

förändra de centrala ämbetsverkens ställning i förhållande till kansliet och därmed ock deras arbetssätt. Givet är, att därest det skulle befinnas lämpligt att fullfölja sådana planer, större svårigheter icke behöva möta att i avseende å den nya skolöverstyrelsen än i avseende å nuvarande centrala ämbetsverk genomföra därav betingad förändring, enär Kungl. Maj:t i alla händelser icke lärer underlåta att vid tillsättande av den nya skolöverstyrelsens ämbets- och tjänstemän föreskriva, att de skola vara underkastade den förändring i tjänstgöring, som berörda förhållanden möjligen skulle kunna påkalla. Kommittén vill i sådant avseende hänvisa därtill, att vid inrättandet av nya tjänster och vid genomförandet av löneregleringar numera i allmänhet plägar uppställas sådana villkor för de nya tjänsternas eller lönernas innehavare, att dessa bliva pliktiga att, med bibehållande av tjänstegrad och lön, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de med deras befattning förenade göromålen även efter inträdandet av eventuella orga­ nisatoriska förändringar i det ämbetsverk, som befattningen tillhör, på samma sätt som, enligt vad kommittén ovan erinrat, skett i fråga om ämbets- och tjänstemännen i läroverksöverstyrelsen. Också har kommittén i det följande föreslagit liknande be­ stämmelser för befattningshavare i den föreslagna skolöverstyrelsen.

Man skulle möjligen kunna ifrågasätta, om icke efter upprättandet av en central

styrelse för folkundervisningsväsendet den nuvarande folkskolebyrån inom ecklesiastik­ departementet skulle kunna bliva obehövlig. Med hos oss rådande system för stats­ förvaltningen, enligt vilket de ärenden, som från de centrala verken inkomma till de­ partementen, inom dessa föredragas av särskilda kanslitjänstemän, lärer detta dock icke kunna bliva förhållandet. Skulle de från skolöverstyrelsen inkommande, till folk­ undervisningen hörande ärendena icke komma att äga eu särskild föredragande, måste deras föredragning anförtros åt annan för dylikt ändamål kvalificerad tjänsteman inom ecklesiastikdepartementet, men att där finna någon sådan, vars tid icke är fullt upp­ tagen av honom redan åliggande göromål, lärer icke vara möjligt. Den erfarenhet, som vunnits beträffande läroverksärendena, torde för övrigt i detta hänseende vara av­ görande, i det att läroverksbyrån inom departementet visat sig oumbärlig även efter läro- verksöverstyrelsens tillkomst. Helt visst skall inrättandet av den nya skolöverstyrelsen icke medföra synnerlig förändring inom ecklesiastikdepartementet. Visserligen skulle enligt kommitténs förslag konsulenten för föreläsningsväsendet och inspektören för döv- stumundervisningen likasom konsulenterna för biblioteksväsendet och inspektören för

Kommittén.

myndig­

heterna.

Departe­

mentschefen.

Kommittén.

folkhögskolorna överflyttas från departementet till skolöverstyrelsen. Men i övrigt

skulle, likasom chefen för läroverksbyrån nu bereder till föredragning ärenden från

läroverksöverstyrelsen, chefen för folkskolebyrån, vilken skulle befrias från sin nuvarande

inspektionsskyldighet, komma att bereda till föredragning ärenden från den nya skol­

överstyrelsen, nämligen folkskoleärenden, seminarieärenden, folkbildningsärenden och

ärenden^ rörande abnormväsendet. Huruvida gränserna mellan de två byråernas ar­

betsområden kunna komma att i ett eller annat avseende behöva undergå jämkning,

är en fråga, som här icke torde behöva upptagas till undersökning. Vad särskilt che­

fen för folkskolebyrån inom departementet beträffar föreställer sig kommittén, att hans

arbete visserligen icke till kvantiteten blir mindre än nu, men uppenbart är, att ar­

betets tyngdpunkt kommer att förskjuta sig till följd av den sakkunniga utredning,

som ärendena på förhand hava undergått inom den nya skolöverstyrelsen.

Vid betraktande av frågan om den inverkan, som den nya överstyrelsens inrät­

tande . kan komma att få på arbetet inom ecklesiastikdepartementet, har kommittén

tagit i övervägande, huruvida icke fördelningen av vissa anslag skulle kunna överläm­

nas till avgörande av överstyrelsen. De anslag, som kommittén härvid tagit i skär­

skådande, äro dels anslag till vissa undervisningsanstalter, såsom anslagen till folk­

högskolor och till dövstumundervisningen, dels anslag för vissa folkbildningsändamål,

såsom anslagen till folkbibliotek och till anstalter, som anordna populärvetenskapliga

föreläsningar, dels anslag till resestipendier, såsom anslag till resestipendier för semi-

narielärare, lärare vid högre folkskolor, folkskollärare, småskollärare, abnormlärare,

dels slutligen anslag till elevstipendier, såsom anslagen till stipendier åt seminarie-

elever och folkhögskoleelever. Kommittén har härvid funnit, att vare sig fördelningen

av sagda anslag överföres på överstyrelsen eller fortfarande liksom nu tillkommer

Kungl. Maj:t, någon ändring i överstyrelsens arbetsbörda till följd därav icke komme

att ske, enär överstyrelsen även i senare fallet torde komma att få ärendenas utred­

ning sig anförtrodd. Emellertid anser kommittén, att en överflyttning av nu berörda

ärenden endast i det fall bör ske, att en decentralisation av motsvarande ärenden inom

förvaltningen i dess helhet skulle komma att genomföras, och vill kommittén i detta

sammanhang blott framhålla, att arbetssättet inom den blivande överstyrelsen icke

utgör hinder för en dylik överflyttning, därest en dylik allmän decentralisation av ifråga­

varande slag av ärenden skulle komma att ske.

Mot vad kommittén sålunda anfört har i de inkomna utlåtandena ingen

väsentlig invändning blivit gjord.

För egen del har jag icke heller något att däremot erinra.

142

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

15, Skolöverstyrelsens organisation och arbetssätt,

Enligt kommitténs förslag skulle skolöverstyrelsen komma att omfatta

två huvudavdelningar, dels eu läroverksavdelning (den nuvarande läro­

verksöverstyrelsen), dels en folkundervisningsavdelning (den nu ifrågasatta

folkskoleöverstyrelsen). Vardera avdelningen skulle utgöras av fyra med-

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

148

lemmar, av vilka en tillika skulle vara avdelningschef. I spetsen för överstyrelsen skulle stå eu för båda avdelningarna gemensam chef med generaldirektörs ställning.

Till överstyrelsen skulle, utan att därstädes underordnas någon särskild

byråchef, överflyttas dels inspektören över folkhögskolorna, dels ock de i

ecklesiastikdepartementet för närvarande anställda konsulenterna för ären­ den rörande den offentliga föreläsningsverksamheten samt rörande folk­ bibliotek. Vid överstyrelsen skulle vidare fästas inspektören för dövstum- skolorna, varjämte en inspektör för blindundervisningen likaledes skulle anställas där.

Inom överstyrelsen skulle vidare anställas för handläggning av ären­

den av skolhygienisk innebörd en på området sakkunnig person. Därjämte skulle till överstyrelsens förfogande ställas vissa anslagsbelopp för åväga­ bringande av sakkunnigt biträde för inspektion av den fysiska uppfostran samt av undervisningen i husligt arbete. På liknande sätt skulle beredas överstyrelsen medel att anlita sakkunnigt biträde för handläggning av ärenden rörande fortsättningsskolorna ävensom av sådana juridiska ären­ den, för vilkas behandling erforderlig sakkunskap ej förefunnes inom över­ styrelsen.

Slutligen har kommittén upptagit frågan om upprättande av ett lek-

mannaråd och därvid uttalat sina sympatier för ett sådant men ansett, att med dess upprättande borde tillsvidare anstå.

Jag skall nu i ett sammanhang redogöra för kommitténs motivering

av det sålunda framlagda förslaget.

Om den föreslagna gemensamma chefen yttrar kommittén:

Den enhetssynpunkt, som kommittén angivit, bör närmast taga sig uttryck i den

över de båda avdelningarna stående gemensamma chefen för skolöverstyrelsen. Stor makt ligger uppå att till innehavare av denna krävande befattning erhålla en person, som besitter icke blott grundlig teoretisk bildning och ingående kännedom om de olika pedagogiska spörsmålen utan även framstående chefsegenskaper. Den nya skolöver­ styrelsen blir nämligen ett betydande verk icke blott i avseende å den viktiga och omfattande kulturuppgift, som den har att fullfölja, utan även med hänsyn till om­ fattningen av den personal, som blir vid styrelsen anställd, och den stora mängden av de myndigheter, anstalter och funktionärer, som tillhöra dess förvaltningsområde. Vid övervägande av vilken ställning, som bör givas åt chefen för en så omfattande för­ valtning, har kommittén, jämväl i betraktande därav att cheferna för andra centrala ämbetsverk, såsom medicinalstyrelsen, telegrafstyrelsen, generaltullstyrelsen och gene­ ralpoststyrelsen, hava generaldirektörs ställning, ansett det böra vara sjävfallet, att chefen för den nya skolöverstyrelsen, vars underlydande förvaltningsområde blir syn­ nerligen omfattande, jämväl bör erhålla generaldirektörs ställning. Härtill kan läggas,

Chefen.

144

att den nuvarande chefen för den ena av de båda avdelningar, som den nya skolöver­

styrelsen skulle omfatta, har överdirektörs ställning.

Beträffande generaldirektörens avlöning har kommittén ansett sig böra föreslå,

att densamma sättes till 11.000 kronor. Kommittén har därvid dels låtit bestämma

sig av den omständigheten, att chefens för den nuvarande läroverksöverstyrelsen löne­

förmåner beräknas motsvara en avlöning av 10,000 kronor, dels och framför allt letts

av hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av de uppgifter, som enligt kommit­

téns förslag skulle komma att påvila chefen för den nya överstyrelsen. Såväl det ena

som det andra förhållandet talar för att den avlöning, som skall förbindas med den nya

chefsbefattningen, åtminstone icke blir lägre än den i fråga om motsvarande befatt­

ningar numera lägsta förekommande avlöning' eller 11,000 kronor. Av de föreslagna

löneförmånerna torde 7,000 kronor böra bestämmas som lön, 3,000 kronor som tjänst,-

göringspenningar och 1,000 kronor som ortstillägg.

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 204.

Avdelnings­

cheferna.

Beträffande de föreslagna avdelningscheferna uttalar sig kommittén så­

lunda:

Det är helt visst otänkbart, att en chef för ett verk av den omfattning som den

nu föreslagna skolöverstyrelsens skulle kunna hinna deltaga i handläggningen av samt­

liga inom verket förekommande ärenden. Även om hans tid och krafter, sedda rent

kvantitativt, därtill skulle vara tillräckliga, skulle den faran inträda, att han därige­

nom droges från sina egentliga och huvudsakliga uppgifter. I betraktande bärav och

med hänsyn till den i vissa fall starkt specialiserade sakkunskap, som inom skolsty­

relsens olika avdelningar erfordras, synes det kommittén visserligen ej utan fog kunna

ifrågasättas, att i speten för eu var av de olika avdelningarna, läroverksavdelningen

och folkundervisningsavdelningen, ställdes en avdelningschef' utan annat uppdrag än

att vara chef för vederbörande avdelning. Men att här skapa självständiga och fri­

stående chefsbefattningar har kommittén av ekonomiska grunder dock ej ansett sig

böra förorda. Kommittén föreslår därför, att en av ledamöterna på vederbörande av­

delning tillika erhåller förordnande såsom chef för avdelningen ifråga. Uppdraget åt

någon av ledamöterna att vara avdelningschef torde böra givas av Kungl. Maj:t på

viss tid.

Dessa båda avdelningschefer böra, som sagt, under generaldirektören utöva led­

ning av arbetet på de respektiva avdelningarna. Kommittén föreställer sig, att ar­

betsfördelningen mellan generaldirektören och avdelningscheferna lämpligast skulle

kunna ske på det sättet, att i en blivande instruktion de ärenden bestämt angivas,

vilka böra handläggas av generaldirektören, och att det beträffande de övriga i sty­

relsens arbetsordning närmare bestämmes, vilka som skola handläggas av de respek­

tiva avdelningscheferna. Utan att ingå på frågan i närmare detalj, anser kommittén

sig böra framhålla, att generaldirektören synes böra inom avdelningen deltaga i be­

fordringsmål och disciplinmål samt i frågor av mer principiell eller ekonomisk inne­

börd ävensom åtminstone i viktigare ärenden, som erfordra Kung]. Maj:ts beslut.

Huru med ledningen av arbetet inom överstyrelsen bör ordnas, då generaldirektören

åtnjuter semester eller av tjenstegöromål är hindrad att deltaga i arbetet inom över­

styrelsen, bör genom instruktionen angivas. Då åter generaldirektören är tjänstledig,

bör vikarie förordnas av Kungl. Maj:t.

På grund av det särskilda arbete och ansvar, som sålunda pålägges avdelnings­

cheferna, och den ställning, de komma att intaga, synas de utom sin byråchefslön böra

åtnjuta ett årligt arvode av 1,000 kronor vardera.

145

I fråga om arbetets organisation inom de olika avdelningarna har kom-

indelning på

inittén föreslagit en indelning av arbetet på särskilda byråer. Denna byrder' organisationsform har synts kommittén bäst lämpa sig för överstyrelsens arbetsuppgifter. Varje byrå skulle förestås av en i regel pedagogiskt fackbildad ledamot (byråchef), som till sitt biträde skulle hava viss vid byrån mera fast bunden administrativ kraft.

Genom eu sådan anordning skulle, säger kommittén, kunna vinnas, att översty­

relsens pedagogiskt fackbildade ledamöter kunde användas mera uteslutande för upp­ gifter av pedagogisk innebörd och således icke i större utsträckning behövde tagas i anspråk för administrativa och expeditionella göromål.

Redan av den undersökning, kommittén verkställt i fråga om de verksamhets­

områden, som skulle komma att läggas under eu blivande central ledning av folk­ undervisningsväsendet och för vilken kommittén förut redogjort, hade det synts kommittén framgå, att den blivande folkundervisningsavdelningen lämpligen borde organiseras i enlighet med den i de moderna centrala ämbetsverken förefintliga byråindelningen. Ett ytterligare stöd för denna uppfattning hade kommittén haft i vissa meddelanden, som blivit gjorda av chefen för den nuvarande läroverksöverstyrelsen. Nämnda chef hade nämligen av kommittén blivit anmodad att uttala sig i vissa avseenden och hade i anled­ ning härav efter samråd med styrelsens övriga medlemmar i särskilt avgivet yttrande anfört:

Det arbete, som hittills påvilat medlemmarna i överstyrelsen, kan icke sägas alltid

hava stått i god överensstämmelse med vad en klok hushållning med deras krafter bort mana till. En av de förnämsta anledningarna till detta förhållande är otvivelaktigt att söka däri, att överstyrelsen från början utrustats med en alltför knappt tilltagen upp­ sättning av juridiskt och administrativt utbildade och skolade krafter. Överstyrelsens ur­ sprungliga kansli utgjordes av en enda tjänsteman — en notarie. Visserligen bar i detta förhållande en förbättring så småningom inträtt, därigenom att kansliet tid efter annan genom beslut av Kungl. Maj:t och Riksdagen erhållit en ej oväsentlig förstärkning, men ännu kvarstår det antydda förhållandet i alltför stor utsträckning, för att det skulle kunna sägas, att de pedagogiskt fackbildade och de administrativa krafterna inom överstyrelsen åro på ett tillfredsställande sätt mot varandra avvägda,

En naturlig följd av nu framhållna omständighet har blivit, att överstyrelsens med­

lemmar, vilka samtliga varit pedagogiskt fackbildade personer, måst till en mycket stor utsträckning tagas i anspråk icke blott för uppsättning av sådana skrivelser, vilkas affatt­ ning förutsatt pedagogisk sakkunskap, utan även för sådana administrativa och sekreteri- ella göromål, vilka bättre lämpat sig för juridiskt och administrativt skolade krafter. Detta har åter medfört, att överstyrelsens medlemmar, trots alltjämt vidtagna förenklingar i överstyrelsens arbets- och expeditionsätt, icke alltid kunnat så odelat som önskligt varit ägna tid och krafter åt de uppgifter av pedagogisk innebörd, som i främsta rummet på­ vilat överstyrelsen. Å andra sidan har det arbete, som sålunda nedlagts på förekommande göromål av mera administrativ natur, i vissa fall härflutit ur en för de ifrågavarande göromålen mindre skolad och därför ock mindre givande arbetskraft,

Nu påpekade brist på administrativt utbildade arbetskrafter har även ur en annan

synpunkt kommit att medföra en viss olägenhet för överstyrelsens arbete. Det har visat sig hinderligt för en fullt rationell arbetsfördelning inom överstyrelsen. Den närmare an­ ledningen därtill är följande. Överstyrelsens medlemmar hava, bland annat på grund av

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 153 höft. (Nr 204.)

19

Kung!,. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

146

den överstyrelsen åliggande inspektionsskyldigheten, i regel måst utses väsentligen med

hänsyn till deras lämplighet att inom överstyrelsen representera visst eller vissa av de

vid läroverken förekommande läroämnena, och först i andra hand har avseende kunnat

fästas vid förhandenvaron av övriga egenskaper och erfarenheter, som erfordras hos en

medlem av ett centralt ämbetsverk. En följd härav har blivit, att den stora mängd av

göromål, som fallit utanför den egentliga ämnessynpunkten, icke till önskvärd utsträck­

ning låtit fördela sig efter mera enhetliga synpunkter, bestämda av inre släktskap eller

annan samhörighetsgrund, utan måst mera tillfälligt tilldelas än den ena, än den andra

ledamoten, allt eftersom hans personliga egenskaper eller tilläventyrs tidigare förvärvade

erfarenheter gjort sådant lämpligt. Detta har i sin ordning medfört, att de inom över­

styrelsen förefintliga arbetsrotlarna kommit att förete en i viss mån heterogen samman­

sättning, så att ärenden, som helst bort behandlas tillsammans, icke alltid kunnat hand­

läggas av en och samma föredragande. Hade det nu inom överstyrelsen funnits ett

tillräckligt antal administrativa krafter, vilka kunnat såsom mera fasta biträden åt leda­

möterna supplera dem i erforderliga avseenden samt vid ombyte av ledamöter tillgodose

kontinuiteten i arbetet, så hade det varit lätt nog att råda bot på den påpekade olägen­

heten. Nu hava emellertid andra utvägar måst i sådant syfte anlitas. Först och främst

hava, för att förebygga den brist på sammanhållning och koncentration i arbetet, som

eljest kunnat befaras uppstå, överdirektörens tid och krafter i stor utsträckning måst tagas

i anspråk för uppgifter, vilka egentligen bort ligga utanför hans arbetsområde. Vidare

har den kollegiala handläggningsformen av ärendena måst inom överstyrelsen användas i

stor utsträckning. Genom det samarbete, som därvid ägt rum, har visserligen i viss mån

ersättning vunnits för bristen på önskvärd homogenitet i arbetsrotlarna. Men detta har å

andra sidan gjort arbetet tungt och inkräktat på medlemmarnas tid.

Av det nu senast anförda torde framgå, att såväl behovet av en starkare inre kon­

centration av arbetet som ock önskvärdheten av en mera tidsenlig, mindre tung och tids­

krävande arbetsform avgjort peka hän på nödvändigheten av en mera enhetligt genomförd

arbetsfördelning och att denna i sin ordning förutsätter förstärkning av de administrativa

krafterna inom överstyrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Antalet by­

råer.

Läroverksav-

tlelningens

byråer.

Antalet byråer inom vardera avdelningen har kommittén, såsom redan

omnämnts, ansett böra bestämmas till fyra.

I fråga om läroverksavdelningen har kommittén därvid följt en av

läroverksöverstyrelsens chef i förut berörda yttrande uttalad mening. I

yttrandet heter det härom:

Nu har det emellertid blivit ifrågasatt, att läroverksöverstyrelsen skulle ingå

som eu avdelning i en tillärnad för hela skolväsendet gemensam överstyrelse. Därvid

skulle läroverksöverstyrelsens chef ersättas med en för det nya ämbetsverket gemen­

sam chef, varjämte en av den nuvarande läroverksöverstyrelsens ledamöter skulle er­

hålla uppdraget att vara chef för den blivande läroverksavdelningen. Därtill skulle

slutligen komma, att sistnämnda avdelnings ledamöter även skulle tagas i anspråk

för handläggning av vissa för skolväsendet i dess helhet gemensamma ärenden.

Det är uppenbart, att en dylik anordning skulle komma att beröva läroverks­

överstyrelsen en del av den arbetskraft, som för närvarande representeras av dess med­

lemmar, på samma gång det komme att medföra en ökning av dessa medlemmars

arbete. Den föreslagna anordningen skulle därför i och för sig med nödvändighet

147

komma att påkalla förstärkning av överstyrelsens arbetskrafter. Med hänsyn till den förut betonade önskvärdheten av en omläggning av överstyrelsens arbete har emellertid nämnda arbete synts vara bäst betjänt med att förstärkningen skedde på det sätt, att antalet administrativt utbildade arbetskrafter inom läroverksöverstyrelsen ökades till en utsträckning, som medgåve eu fullt genomförd byråindelning av det slag, som förut antytts. Sker detta, torde någon förstärkning av ledamöternas antal icke vara er­ forderlig.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

För att beräkna det inom folkundervisningsavdelningen erforderliga

Foikundervis-

antalet byråer har kommittén verkställt en ingående undersökning och ningensby- därvid stannat vid den uppfattningen, att antalet byråer inom sagda av-

råer.

delning icke under några omständigheter kunde sättas till mindre än fyra.

Vid den av kommittén verkställda beräkningen har kommittén först

uppehållit sig vid folkskolan och dennas överbyggnader samt abnormsko­ lorna. Ur vad kommittén däröver yttrar anför jag följande:

I första rummet märkas här folk- och småskolor samt mindre folkskolor. Dessas

sammanlagda antal utgjorde enligt den officiella statistiken år 1910 14,900 med 759,463 lärjungar och 21,519 lärare, däri inräknade även lärare, som undervisa ute­ slutande i övningsämnen. Skoldistrikten voro samma år 2,416, och kostnaderna upp- gingo till 41,506,160 kronor, därav statsbidrag 12,129,119 kronor.

Det är tydligt, att redan det stora antalet skolor, vilket för övrigt befinner sig

i ständig tillväxt, kommer att giva stor omfattning åt det arbete deras ledning kräver. Men detta arbete ökas än mer därigenom, att de olika lokala förhållandena i landet framkallat ett stort antal skilda skoltyper, ofta av så olikartad organisation, att de egentligen kunna betraktas som skilda skolarter. För att giva en föreställning om huru skiftande och invecklade förhållandena i detta avseende äro, lämnas här en över­ sikt av de viktigaste typerna.

Både småskolor, folkskolor och mindre folkskolor kunna vara antingen fästa eller

flyttande. Av fasta småskolor förekomma sådana, i vilka en lärarinna under hela läs­ året antingen undervisar en årsklass eller samtidigt två eller tre årsklasser, ävensom sådana, i vilka en lärarinna på skilda tider — varannan dag eller under olika perio­ der — undervisar en årsklass eller två årsklasser. I flyttande småskola kan lärarin­ nan hava att undervisa antingen två eller tre årsklasser. Fasta folkskolor finnas, där en lärare under hela läsåret undervisar antingen eu årsklass eller samtidigt två, tre, fyra eller sex årsklasser, ävensom där en lärare under skilda tider undervisar antingen en årsklass, tvä årsklasser eller växelvis två och fyra årsklasser. I flyttande folkskola har en och samma lärare vanligen att på varje station undervisa lyra årsklasser. I fast mindre folkskola undervisar vanligen en lärarinna på skilda tider växelsvis två småskole- och fyra folkskoleklasser. I flyttande mindre folkskola har en lärarinna i de flesta fall att på varje station undervisa fyra folkskoleklasser. De här i korthet angivna typerna kunna i sin ordning förete eu mängd variationer.

Nu gällande normalplan, som tager hänsyn blott till de allmännast förekom­

mande typerna, upptar fem typer av småskola, åtta av folkskola och två av mindre folkskola. Om också antalet organisationsformer kan i någon mån komma att minskas genom en och annan svagare forms bortfallande, kommer å andra sidan antalet dylika

Folkskole-

byråer.

148

former givetvis ytterligare att växa, i den mån som strävandet att utsträcka barnens

normala undervisningstid från sex till sju år vinner framgång.

Till folkskolorna ansluta sig de olika slagen av folkskolans överbyggnader. Av

dessa star^ folkskolans högre avdelning, som vanligen omfattar ettårig eller tvåårig

kurs, i sa nära samband med den egentliga folkskolan, att den i organisatoriskt av­

seende knappt är att skilja från den egentliga folkskolan.

Största utbredningen bland folkskolans överbyggnader har fortsättningsskolan.

Sålunda upptar 1910 års statistik ° i 1,079 skoldistrikt 2,063 fortsättningsskolor med

30,038 lärjungar. Kostnaderna ingå i den förut för små- och folkskolor samt mindre

folkskolor angivna summan.

Om fortsättningsskolan reformeras i den riktning, som kommittén angivit, så att

dess undervisning anknytes till olika yrken eller yrkesgrupper, skulle också denna

skola komma att förete skilda typer, allteftersom undervisningen huvudsakligen komme

att anknytas till jordbruk, till industri och hantverk av olika slag, till handel eller

till husligt arbete. Dessutom skulle fortsättningsskolor av mera blandade typer kom­

ma att finnas. Med hänsyn till undervisningstidens omfattning skulle fortsättnings­

skolan kunna tänkas bliva tvåårig eller flerårig.

Högre folkskolor funuos år 1910 till ett antal av 31, lärjungarnas antal utgjorde

1,326, lärarnas^ 73 eller, om lärare, som endast undervisa i övningsämnen, även med­

räknas, 117. Kostnaderna uppgingo till 157,321 kronor, därav statsbidrag 67,493 kro­

nor. Aven de högre folkskolorna äro till sin organisation olika. De kunna hava an­

tingen . ettårig, tvåårig, treårig eller fyraårig lärokurs, och med hänsyn till målet för

undervisningen. kunna de förete olika skiftningar, i det att undervisningen t. ex. kan

avse än att bibringa ungefär samma kunskapsmått som på motsvarande stadium av

allmänna läroverket, än att giva en mera direkt på praktisk verksamhet riktad ut­

bildning.

Till folkskolebyråerna skulle enligt kommitténs förslag också knytas läroanstal­

terna för dövstumma och för blinda. För närvarande är landet med hänsyn till döv-

stumundervisningen delat i 7 distrikt, vartdera med sin läroanstalt. Höstterminen 1912

undervisades i dessa läroanstalter 610 lärjungar, lärarnas antal uppgick samma termin

till 122. För de blindas undervisning har staten upprättat 3 läroanstalter, vilka un­

der. höstterminen 1912 sammanlagt hade 243 lärjungar och 24 lärare. För år 1911

utgjorde statens kostnader för dövstumundervisningen 164,225 kronor och för blind­

undervisningen 100,802 kronor.

Av den nu lämnade översikten torde framgå, att den rent yttre omfattningen

av det arbetsområde, som skulle tillkomma folkskolebyråerna, blir betydande. Här

må .emellertid ånyo erinras om att skolöverstyrelsens befattning med de till folkskole-

byraerna knutna läroanstalterna av skäl, som i det föregående anförts, ej skulle bliva

av samma omedelbara beskaffenhet som den nuvarande läroverksöverstyrelsens befatt­

ning med de allmänna läroverken. Men tydligt är, att trots den decentralisation, som

kommittén i fråga om folkskoleväsendet förordat, antalet ärenden, som från de särskil­

da skolorna komma upp till den centrala ledningen, måste bliva synnerligen stort.

Därefter angiver kommittén utförligt de olika uppgifter, som

skulle tillkomma överstyrelsen beträffande de läroanstalter, som nu när­

mast åro i fråga. I detta avseende hänvisar jag till den av mig i det

föregående lämnade redogörelsen för överstyrelsens arbetsuppgifter och

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

149

tillfogar endast ett par enstaka yttranden av kommittén angående beskaf­ fenheten av vissa av de uppgifter, som här äro i fråga.

Sålunda yttrar kommittén:

Om de flesta av nu berörda ärenden, särskilt om de ärenden, som avse förslag

till författningar, normalplaner samt andra allmänna bestämmelser ävensom åtgärder av mera generell art i fråga om läroböcker och undervisningsmateriel!, galler, att de, såsom i allmänhet är fallet vid behandlingen av större ärenden inom ett ämbetsverk, komma att påkalla ett mycket omfattande arbete.

Sålunda hör till den förberedande handläggningen av större delen av nu ifråga­

varande ärenden inhämtande genom en ofta ganska omfattande skriftväxling av upp­ lysningar och uppgifter samt genomarbetande av det erfarenbetsmaterial, som kan vara inom överstyrelsen insamlat. Härtill kommer föredragningen inför vederbörande chef eller i vederbörande plenum med därpå följande överläggning. Slutligen följer ut­ arbetandet av själva aktstycket, som framträder i olika former, allt efter som det åsyf­ tar förslag till författningar och normalbestämmelser eller underdåniga utlåtanden eller ock cirkulär, som av överstyrelsen utfärdas till vederbörandes kännedom och ledning.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 204.

Yid en uppskattning av det arbete, som kommer att åligga de blivande folk-

skolebyråernas chefer, är slutligen att ihågkomma, hurusom för dessa liksom för de övriga byråcheferna med hänsyn till det stora antal personer, som på ett eller annat sätt äro knutna vid eller intresserade av skolan och dess verksamhet, ej ringa tid måste avses för samtal med besökande, vilka önska erhålla upplysningar eller göra framställningar i skolärenden.

Sedan kommittén därefter anställt en statistisk undersökning rörande

antalet sådana uppgifter, vilka syntes kunna tagas i beräkning såsom sär­ skilda administrativa ärenden, har kommittén uttalat som sin bestämda mening, att antalet byråer, avseende folkskolan och dennas överbyggnader samt abnorm skolorna m. in., icke kunde sättas till mindre än tre.

Om den närmare fördelningen av arbetet på dessa tre byråer uttalar

Arbetsfördel-

sig kommittén på följande sätt:

Den närmare fördelningen på de olika byråerna av det verksamhetsområde, som

nu närmast är i fråga, torde böra bliva föremål för bestämmelser i överstyrelsens instruk­ tion och arbetsordning. Kommittén anser sig emellertid redan här böra lämna några antydningar om i vilken riktning en dylik fördelning synes kunna gå. Såsom i det föregående redan blivit framhållet, finner kommittén det önskvärt, att en av folk- skolebyråernas chefer blir i tillfälle att inrikta sitt huvudsakliga arbete på de upp­ gifter, vilka fortsättningsskolornas vidsträckta verksamhetsområde måste komma att ålägga eu blivande skolöverstyrelse. Med hänsyn härtill hör också en av de tre folk- skolebyråerna huvudsakligen avses för ifrågavarande skolår!;. Till samma byrå böra även lämpligen förläggas ärenden rörande den högre folkskolan samt den befattning med den kommunala mellanskolan, som folkundervisniugsavdelningen kan komma att få, ävensom övriga frågor rörande en fortsatt skolundervisning, som kunna falla under

ning mellan

folkskole- byråerna.

Lärarbild-

ningsbyrån.

nämnda avdelning inom överstyrelsen. Avses sålunda en av de tre folkskolebyråerna

för folkskolans överbyggnader och därmed sammanhängande frågor, komma de båda

övriga av sagda byråer att gemensamt få övertaga ärenden rörande det egentliga

folkskoleväsendet, d. v. s. folk- och småskolor samt mindre folkskolor. Samtliga dessa

skolarter äro såväl på grund av sin organisation och uppgift som i fråga om arten av

det arbete, som i dem utföres, varandra mycket närstående. En indelning av byråer

efter arten av de särskilda skolor, som det här gäller, torde därför svårligen låta sig

företaga. Däremot torde arbetet mellan de båda återstående folkskolebyråerna lämp­

ligen kunna fördelas efter arten och beskaffenheten av de olika ärenden och ärendes­

grupper, som tillhöra nu ifrågavarande verksamhetsområde. Sålunda synes eu av by­

råerna närmast kunna övertaga frågor rörande det inre arbetet i skolorna, alltså egent­

liga undervisnings- och uppfostringsfrågor. Till denna byrå komma då i främsta

rummet att höra granskning och prövning av skolornas undervisningsordningar ävensom

mera generella frågor rörande normalplaner och allmänna bestämmelser angående

skolornas arbete samt frågor rörande undervisningsmateriell, läroböcker och dylikt.

Till denna grupp av ärenden sluta sig också frågor rörande fysisk uppfostran och skol-

hygien, i vad de avse de ifrågavarande skolarterna. Den andra av de båda för det

egentliga folkskoleväsendet avsedda byråerna skulle åter lämpligen kunna tänkas hand­

lägga ärenden, som sammanhänga mera omedelbart med folkskoleinspektionen. Nära

sammanhörande med den stora mängden av dylika ärenden äro frågor angående in­

struktioner för kommunala inspektörer och överlärare. Den befattning med dövstum-

och blindväsendet, som överstyrelsen enligt kommitténs förslag skulle få och som vä­

sentligen skulle förmedlas genom de för ifrågavarande skolor anställda inspektörerna,

torde också lämpligen kunna knytas till nu ifrågavarande byrå. Slutligen synes denna

byrå böra övertaga den stora mångfald av ärenden, som avse den mera yttre led­

ningen och administrationen av det egentliga folkskoleväsendet. Hit skulle alltså

komma att gå, i de bestå fall i remissväg, dispensfrågor, befordringsfrågor, disciplin­

frågor in. in. Hit skulle även komma frågor av organisatorisk ävensom av ekonomisk

innebörd, såsom löne- och pensionsfrågor, byggnadsärenden, anslagsäskanden och dylika.

Huru än en byråindelning komme att gestalta sig, är det emellertid att märka,

att i alla fall ett ganska nära samarbete måste komma att äga rum mellan de sär­

skilda byråerna. Ett sådant påkallas först och främst av det naturliga sammanhang,

som äger rum mellan samtliga till folkskolebyråerna hörande ärenden. Det är även

erforderligt för ett ändamålsenligt utnyttjande av den person- och lokalkännedom,

som kan förefinaas hos de särskilda byråcheferna. Slutligen är det uppenbart, alt eu

blivande byråindelning ej får starkare fastslås, än att t män av vunnen erfarenhet

en lämplig förskjutning av gränserna låter sig vidtaga.

Kommittén undersöker därefter, i vad mån övriga till folkundervis­

ningen hörande läroanstalter kunna påkalla ytterligare arbetskrafter inom

överstyrelsen, samt uppehåller sig till en början vid lärarutbildningsan-

stalterna. Efter att närmare hava redogjort för de uppgifter, som bär

möta överstyrelsen och angående vilka jag hänvisar till den i det före­

gående (sid. 181) lämnade redogörelsen, uttalar kommittén, att det enligt

dess mening vore uppenbart, att ärenden tillhörande alla de av kommittén

angivna olika anstalterna för lärarutbildningen böra inom en blivande

150

Kung!.. Maj ds Nåd. Proposition Nr 204.

151

skolöverstyrelse på grund av sin inre samhörighet sammanföras i eu och

samma ledamots hand och att de med hänsyn såväl till antal som till

betydenhet kräva sin särskilda byrå.

Beträffande förläggningen av ärenden rörande den allmänna folk­

bildningsverksamheten anför kommittén slutligen:

De grenar av folkundervisningsväsendet, vilka kommittén sammanfört under be­

nämningen »allmän folkbildning», bava under senare år varit stadda i stark till­

växt och, såsom förut sagts, föranlett anställandet inom departementet av ej mindre

än fyra särskilda funktionärer, nämligen en inspektör över folkhögskolorna, en kon­

sulent för föreläsningsverksamheten och två konsulenter för biblioteksväsendet. Helt

visst skall det ifrågavarande området bliva av alltmera ökad betydelse och även i för­

val tningsa vseende påkalla ökad verksamhet.

Kommittén har redan uttalat såsom sin mening, att den allmänna folkbild­

ningens arbetsområde bör komma under ledning och tillsyn av en blivande översty­

relse för folkundervisningsväsendet, och föreslagit, att de nämnda funktionärerna skulle

i sin verksamhet fästas vid denna styrelse. Till den allmänna folkbildningen har

kommittén ock velat i viss omfattning hänföra verksamhet för fysisk utbildning, av­

seende även ungdomen utanför skolor och läroanstalter, och skalf i det följande, med

hänsyn ej mindre, till gymnastiken, leken och idrotten vid allmänna läroverk, folk­

skolor och seminarier än även till den verksamhet för fysisk uppfostran, som nu senast

berörts, föreslå, att till överstyrelsens förfogande ställas medel för inspektion av gym­

nastikundervisning och fysisk uppfostran samt för sakkunnigt biträde vid handlägg­

ningen av hithörande ärenden. Kommittén har ock erinrat om den inre samhörighet,

som med hänsyn till syftemål och arbetsmetoder förefinnes mellan den allmänna folk­

bildningens olika verksamhetsgrenar och som i viss mån sammanhåller dem till en

enhet.

Det skulle ock helt visst kunna anses som en i sakens natur liggande anordning,

om dessa verksamhetsgrenars administration inom en blivande överstyrelse samman­

fördes i en särskild byrå med egen byråchef, vilken såsom deras målsman ägde säte

och stämma vid folkundervisningsavdelningens eller överstyrelsens gemensamma över­

läggningar och beslut. Därigenom skulle, synes det, det allmänna folkbildningsarbetet

få sina intressen på säkraste sätt bevakade, och tillika skulle från de speciella syn­

punkter, som tillhöra detta arbete, ett säkerligen välgörande inflytande tillföras be­

handlingen inom överstyrelsen av allmänna pedagogiska frågor.

_ Att föreslå fem byråer på folkundervisningsavdelningen har kommittén dock icke

funnit skäligt, detta så mycket mindre, som de ärenden, vilka avse den allmänna folk­

bildningsverksamheten, icke uppgå till sådant antal eller äro av den omfattning, att

de ensamma för sig kräva en byrå. Härtill kommer, att de olika grenarna av denna

verksamhet, ehuru de äga en bestämd samhörighet, dock äro så pass skiljaktiga, att

en representant för en av dem icke under alla förhållanden kan tänkas 'lämplig att

företräda även de övriga. Det har då ej heller synts kommittén välbetänkt att till

förmån för en särskild byrå för allmänna folkbildningsärenden föreslå inskränkningar

på annat håll. En inskränkning t. ex. av antalet folkskolebyråer till två skulle icke

kunna ske, utan att antingen omkring tredjedelen av det arbete, som härrör från

folkskoleväsendet, överfördes på andra byråer, där det icke med säkerhet kunde på-

Kung!.. Majrts Nåd. Proposition Nr 204.

Allmänna

folkbildnings-

ärenden.

Antalet by­

råer på folk-

undervis-

ningsav-

delningen.

Byråche­

fernas upp­

gifter och

kvali­

fikationer.

räknas bliva utfört med samma sakkännedom som inom folkskolebyråerna, eller oek de

sålunda till antalet inskränkta folkskolebyråernas pedagogiska arbetskrafter förstärktes

genom inrättandet av en assistentbefattning, något som åter skulle vålla ökade kost­

nader.

Under sådant förhållande har kommittén funnit det riktigast, att de förutnämnda

fyra funktionärerna, nämligen folkhögskoleinspektören, föreläsningskonsulenten och de

två bibliotekskonsuienterna, överflyttades till skolöverstyrelsen såsom tillhörande dess

folkundervisningsavdelning med självständig föredragningsskyldighet och utan att un­

derordnas någon viss byrås chef. Ingen väsentligare ändring i den verksamhet, som

nu är dem tilldelad, komme då att ske; en var av dem finge inför generaldirektören

eller avdelningschefen föredraga honom tillhörande ärenden. I fråga om det kansli­

biträde, som de ifrågavarande funktionärerna för sitt arbete behöva, synes sådant kunna

beredas dem å byrån för lärarutbildningen, och under deras frånvaro från översty­

relsen synes handläggningen av löpande ärenden tillhörande deras område kunna, i

enlighet med föreskrifter i en framtida instruktion för överstyrelsen, anförtros åt chefen

för sistnämnda eller någon annan byrå. När frågor, som beröra deras arbetsområde,

förekomma till plenarbehandling inom avdelningen eller styrelsen, liksom eljest, då de

äro tillstädes, böra de givetvis, då så påkallas, äga att deltaga i förhandlingarna. Vid

omröstning, exempelvis i frågor rörande anslag avseende deras verksamhetsområde,

synes möjlighet böra beredas dem att genom avgivet votum öva inflytande på ärendenas

avgörande, på sätt som i en blivande instruktion närmare bör angivas.

I fråga om det antal byråer å folkundervisningsavdelningen, som på

grund av det anförda ansetts behövligt, yttrar kommittén:

Vad som för kommittén efter de överväganden av den föreslagna skolöversty­

relsens arbetsuppgifter, som kommittén företagit, måste bliva av huvudsaklig vikt är

att framhålla, att de arbetsuppgifter, som på folkundervisningens område föreligga för

denna styrelse, äro så omfattande, att antalet byråer inom styrelsens folkundervisnings­

avdelning icke under några omständigheter kan sättas till mindre än fyra. Huru

ärendena bäst fördelas på de fyra byråerna är en fråga, som väl först efter vunnen

erfarenhet kan säkert avgöras. Den av kommittén bär närmast avsedda fördelningen

på en byrå för lärarutbildningen och tre byråer för folkskoleväsendet torde motsvara

det för närvarande föreliggande behovet. I varje fall torde, såsom redan här ovan be­

träffande de tre sistnämnda byråerna framhållits, gränserna mellan byråerna icke böra

skarpt uppdragas, utan möjlighet bör givas att allt efter behov vidtaga jämkningar.

Jämväl hänsyn till uppdraget åt en av byråcheferna att vara avdelningschef gör det

nödvändigt, att sådan möjlighet kommer att finnas. I

I spetsen för en var av folkundervisningsavdelningens fyra byråer bör

enligt kommitténs mening stå en ledamot såsom byråchef. Denne bör er­

hålla de arbetsuppgifter, som i instruktion och arbetsordning sedermera

närmare bestämmas, samt i allmänhet de åligganden, som tillkomma

byrå­

chefer i de centrala verken.

Om byråchefernas kvalifikationer och löneförmåner yttrar kommittén:

152

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 204.

153

Vid besättande av nu ifrågavarande befattningar gäller det naturligtvis att för­

värva de för uppgiften mest sakkunniga och lämpliga krafterna. Ått uppställa några särskilda kompetensvillkor synes kommittén icke lämpligt. Tydligtvis böra dock pa innehavarna av dessa befattningar ställas krav på — utom erforderliga chefsegen­ skaper —• viss teoretisk utbildning och praktisk erfarenhet inom frågor, som falla inom vederbörande byrås arbetsområde.

Byråchefernas avlöning bör fastställas till det belopp, som i hittills beslutade

löneregleringar blivit bestämt för denna tjänstegrad, eller 8,100 kronor om året, därav 5,000 kronor lön, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar och 600 kronor ortstillägg. Här­ till bör komma såsom vanligt ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års tjänstgöring i befattningen.

Såsom i det föregående omnämnts, skulle enligt kommitténs förslag'

såsom överstyrelsens biträden anställa,s följande sakkunniga, nämligen en skolhygieniker, ett sakkunnigt biträde för inspektion av den fysiska upp­ fostran, ett sakkunnigt biträde för inspektion av undervisningen i husligt arbete, sakkunniga biträden för ärenden rörande fortsättningsskolorna samt biträde för vissa ärenden av juridisk innebörd.

1 dessa frågor uttalar sig kommittén på följande sätt:

En av de allra viktigaste frågorna på undervisnings- och uppfostringsväsendets om­

råde är tillgodoseendet av skolornas och lärjungarnas hygieniska förhållanden. Med den utveckling, skolkygienen numera nått, fordras på detta område en alldeles särskild sakkun­ skap, ytterst fotad på läkarvetenskapen och genom praktisk erfarenhet vidare utvecklad. Kommittén bar funnit starkt av behovet påkallat, att inom överstyrelsen bleve an­ ställd en skolhygieniker, vilken ej blott skulle som sakkunnig biträda vid handlägg­ ningen av den störa mängd frågor, där hygieniska synpunkter spela in, utan även vara självständig föredragande av ärenden, som mera uteslutande berörde hans specialområde. Ått det bär gives tillräckligt med göromål för att taga eu persons krafter helt i an­ språk ligger i öppen dag. Det finnes knappast något område av skolornas verksamhet, där ej hänsyn till lärjungarnas sundhetsförhållanden gör sig mer eller mindre gällande och påkallar speciell sakkunskap. Visserligen är vid våra allmänna läroverk skolläkar- institutionen av jämförelsevis gammalt datum, och ej litet bar från statens sida gjorts för att vid dessa läroanstalter tillgodose hygienens och hälsovårdens fordringar. Be­ hovet av en sammanhållande och ledande sakkunnig kraft på det ifrågavarande om­ rådet tiar emellertid gjort sig gällande inom den nuvarande läroverksöverstyrelsen. Vad folkskolorna och folkundervisningens övriga läroanstalter beträffar torde det vara uppenbart, att hänsyn till deras lärjungars bästa gör en representant för de hygieniska synpunkterna inom den centrala ledningen av skolväsendet av behovet påkallad.

Om utvecklingen på det skolhygieniska området vittna de uppgifter, som numera

tillkomma skolläkaren, där sådan finnes anställd. Han har ej längre endast att verk­ ställa den mera omedelbara läkarbesiktning, som tidigare ålegat skolläkarna och som avsett att utröna dels lärjungarnas allmänna hälsotillstånd, dels speciellt beskaffenheten av deras syn- och hörselförmåga. Härtill har numera kommit ansvarsfulla åligganden i syfte att vid arbetsordningens uppgörande inom skolan tillgodose de krav, som fram­ kallas av en sund arbetshygien. De alltjämt skärpta fordringarna på skollokalernas hygieniska omvårdnad och därmed sammanhängande hygienisk kontroll över byggnads­ företag för skoländamål taga även skolhygienikerns uppmärksamhet i anspråk. Det

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 153 höft. (Nr 204.)

20

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 204.

Sakkunniga.

Skolliygieniker.

Inspektion

av den

fysiska upp­

fostran.

växande intresse, som fordrar, att verkningarna av skolans arbete bliva på special­

undersökningens väg utforskade och att på de vunna resultaten rationella normer för

detta arbete uppbyggas, förutsätter med nödvändighet ej blott vana vid den moderna

läkarvetenskapens arbetsmetoder utan även nära förtrogenhet med den allmänna hy­

gienen och dess specialtillämpning på skolornas arbete och ordningar. Ett viktigt

önskemål är därjämte, att den fysiska uppfostran, som med rätta bereder sig ett allt

större rum vid våra skolor, alltjämt måtte kunna grundas på och ledas av sunda och

säkra skolhygieniska erfarenheter.

För att hela det nu i korthet antydda området må kunna på ett verksamt sätt

sammanhållas och överskådas samt arbetet därinom stå under erforderlig uppsikt och

kontroll, erfordras oundgängligen, att den nya överstyrelsen utrustas med en väl kva­

lificerad representant för skolhygienen.

Folkundervisuingskommittén har i annat sammanhang berört frågan om fysisk upp­

fostran i allmänhet och därvid antytt, hurusom kommittén tänkt sig, att hithörande

frågor skulle inom överstyrelsen äga en särskild sakkunnig målsman. Om inspek­

tionen av gymnastikundervisningen i landet har kommittén för avgivande av utlåtande

och förslag angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet i sitt den 7 mars

1912 avgivna betänkande uttalat sig och därvid bland annat framhållit, att då den

fysiska uppfostran borde införlivas med den intellektuella, det icke syntes lämpligt att

skilja inspektionen av den fysiska uppfostran från den myndighet, som utövade övrig

inspektion vid respekt.iva läroanstalter. Därefter anför gymnastikkommittén:

Vad först angår inspektionen av gymnastikundervisningen vid de läroanstalter, som

stå under överinseende av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk, bör alltså denna in­

spektion omhänderhavas av överstyrelsen. En av Kungl. Maj:t förordnad gymnastiskt sak­

kunnig person bör vid behandlingen av ärenden rörande den fysiska uppfostran hava säte

och stämma i överstyrelsen. Denne adjungerade ledamot bör närmast bära ansvaret för

inspektionen av gymnastikundervisningen vid ifrågavarande anstalter och bör även själv utöva

inspektion. Det bör tillkomma överstyrelsen att avgöra, huruvida inspektion dessutom

skal! verkställas av andra gymnastikinspektörer, vilka i dylikt fall skulle förordnas av över­

styrelsen. . . . Då någon överstyrelse för folkskoleseminarierna och folkskolorna icke

finnes, torde inspektionen av gymnastikundervisningen vid dessa läroanstalter böra läggas

direkt under Kungl. Maj:t. På det att en dylik anordning må bliva möjlig, bör en sak­

kunnig person förordnas att inom ecklesiastikdepartementet biträda vid beredningen av nu

ifrågavarande ärenden. Under denne sakkunnige, som själv borde inspektera gymnastik­

undervisningen vid seminarierna, skulle lyda särskilda gymnastikinspektörer för folk­

skolorna; och har kommittén tänkt sig, att härtill borde i första hand förordnas gymnastik­

lärare vid folkhögskolorna. Yad angår inspektionen av gymnastikundervisningen vid folk­

högskolorna. torde densamma kunna utövas av den ovannämnde sakkunnige personen inom

ecklesiastikdepartementet. Denne torde även kunna medhinna att inspektera gymnastik­

undervisningen vid lägre tekniska läroanstalter.

Till nyssnämnda kommittés åsikt, att inspektionen av deu fysiska uppfostran vid

läroanstalterna icke bör. skiljas från den myndighet, som utövar inspektionen i

övrigt över samma anstalter, kan folkundervisningskominittén helt ansluta sig.

Då frågan om gymnastiken, leken och idrotten tidigare i betänkandet av kom­

mittén berörts från synpunkten av deras betydelse ej blott som led i skolornas

och läroanstalternas verksamhet utan jämväl som medel för eu sund folkuppfostran i

154

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 204.

155

allmänhet, bär kommittén ock uttalat såsom sin mening, att till den föreslagna skol­ överstyrelsens viktigaste uppgifter borde böra såväl att övervaka och leda den fysisk» uppfostran i de skolor och läroanstalter, som falla inom dess verksamhetsområde, som ock att främja den verksamhet för fysisk utbildning, som måste hänföras till den all­ männa folkbildningens område, nämligen för så vitt denna verksamhet i en eller annan form understödjes av staten. Kommittén har därvid framhållit nödvändigheten av att överstyrelsen, om den skall kunna på rätt sätt behandla de spörsmål, som röra gym­ nastiken, leken och idrotten eller i allmänhet taget tillhöra den fysiska uppfostrans område, äger tillgång till särskild sakkunskap på ifrågavarande område. Utan att närmare ingå på de av ovannämnda kommitté framställda förslagen, särskilt i betrak­ tande av att dessa förslag ännu ej blivit föremål för behandling av vederbörande myn­ digheter. vill folkundervisningskommittén inskränka sig till att föreslå, att ett visst belopp, 5,000 kronor, ställes till den föreslagna överstyrelsens förfogande för inspektion av gymnastikundervisning och fysisk uppfostran samt för sakkunnigt biträde vid be­ handlingen av till ifrågavarande område hörande ärenden. Med hänsyn till det läge, vari nu nämnda frågor för närvarande befinna sig, och den utveckling, som på ifråga­ varande område är att motse, torde sagda belopp böra uppföras å extra stat.

Utom de nu närmast avhandlade områdena, skolhygien och fysisk uppfostran,

inspektion

finnes det enligt kommitténs mening ett område av skolans verksamhet, för vars till-

av undervis-

godoseende överstyrelsen ävenledes är i behov av ständig tillgång till särskild sak- kunskap, och där denna sakkunskap i regel ej kan förväntas i tillräcklig grad före- lg ar e e' finnas hos överstyrelsens egentliga ledamöter. Kommittén syftar på den för den kvinn­ liga ungdomens uppfostran så viktiga undervisningen i kvinnlig slöjd och hushålls- göromål, vilka båda ämnen kommittén i sitt betänkande angående folkskoleseminarierna sammanfattat till ett ämne under benämningen husligt arbete.

På grund av detta ämnes stora betydelse för flickornas praktiska utbildning och

på grund av den utveckling, vari det för närvarande befinner sig, blir det av största vikt, att hithörande frågor inom överstyrelsen kunna bliva föremål för verkligt sak­ kunnig behandling. Det måste fördenskull anses nödvändigt, att det inom överstyrel­ sen finnes anställd någon person, som fullt behärskar det ifrågavarande området, och som har till uppgift att inom överstyrelsen i allmänhet deltaga i behandlingen av frågor rörande detta ämne, ävensom att, där så befinnes erforderligt, vara föredragande i ärenden, som angå detsamma.

Till det arbete inom överstyrelsen, som, enligt vad nu sagts, skulle tillkomma en

dylik konsulent för husligt arbete, kommer en annan ej mindre betydelsefull verk­ samhet, nämligen inspektion av läroanstalter, i vilka undervisning i kvinnlig slöjd och hushållsgöromål förekommer.

I sitt betänkande om folkskoleseminarierna har kommittén haft tillfälle att, yttra

sig om vikten av denna undervisning i folkundervisningsanstalterna. Resultatet av den undervisning i husligt arbete, som i dem hittills meddelats, har dock ej alltid mot­ svarat det arbete, som därpå nedlagts, beroende dels på frånvaron av sakkunnig led­ ning, dels på alltför knapphändig utbildning hos lärarinnorna, särskilt hos dem, som i folkskolorna i allmänhet haft sig undervisningen i kvinnlig slöjd anförtrodd. Vad folkskolorna angår är det nämligen beträffande slöjden blott i större samhällen, som fackbildade lärarinnor kunnat anställas, och tämligen sällsynt torde det vara, att sär­ skild sakkunnig inspektion av undervisningen på detta område anordnas. Inspektionen från statens sida över undervisningen i husligt arbete liksom i övriga ämnen utövas

Ktmgl. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

156

vad folkskolorna beträffar för närvarande av folkskoleinspektörerna. Om ock dessa

med nit och intresse ägna sig även åt denna sida av sin uppgift, är dock uppenbart,

att man på det område, varom här är fråga, ej kan hos dem förvänta den erforderliga

sakkunskapen. Men enär eu särskild inspektion från statens sida av folkskolornas

undervisning i husligt arbete skulle draga alltför stora kostnader, måste tydligen in­

spektionen av undervisningen i detta ämne även framgent i det hela taget tillkomma

folkskoleinspektörerna. I sådant fall måste det vara av största betydelse, att det i

överstyrelsen finnes för detta ämne anställd eu särskild sakkunnig kvinnlig konsulent,

till vilken inspektörerna kunna vända sig för att erhålla nödiga råd och upplysningar.

Givetvis skulle dock denna konsulent, även om hon helt naturligt ej kan övertaga

hela den ifrågavarande inspektionen, även utöva direkt inspektion i folkskolor, så långt

hennes tid tillåter. På samma gång hon därvid bleve i tillfälle att giva lärarinnorna

råd och anvisningar samt att väcka intresse för och framkomma med initiativ beträf­

fande detta för flickornas uppfostran så viktiga ämne, skulle hon även erhålla en för

sin verksamhet betydelsefull omedelbar kännedom om beskaffenheten av den ifråga­

varande undervisningen i folkskolorna.

Om alltså konsulenten för husligt arbete, såsom nu framhållits, i allmänhet ej

kan bliva i tillfälle att i folkskolorna utöva en direkt inspektion, bör hon i stället

kunna göra detta i fråga om de läroanstalter, i vilka de blivande lärarinnorna i hus­

ligt arbete erhålla sin utbildning. I första rummet skulle hennes inspektion gälla

folkskole- och småskoleseminarierna, enär lärarinnor, som utbildats i dem, i mycket

stor utsträckning handhava undervisningen i kvinnlig slöjd och i framtiden antagligen

ej sällan även komma att undervisa i husliållsgöromål. Därjämte bör det tillkomma

henne att i viss mån på överstyrelsens uppdrag utöva inspektion även vid de stats­

understödda anstalterna för utbildning av facklärarinnor på det ifrågavarande området.

Utan tvivel är det från de olika anstalterna för utbildning av lärarinnor, som initiativen

i fråga om förbättrande av undervisningen i skolorna böra kunna förväntas. Genom

besök i olika läroanstalter blir konsulenten i tillfälle att uppmuntra till förbättring av

undervisningen, särskilt genom att upptaga och föra vidare nya uppslag och initiativ,

utgångna från intresserade lärarinnor.

Visserligen ingår för närvarande undervisning i kvinnlig slöjd i samtliga folk-

skollärarinneseminarier, och i de flesta förekommer redan nu också undervisning i hus-

hållsgöromål. Härtill kommer, att kommittén i sitt betänkande rörande folkskole-

seminarierna framställt förslag, som avse såväl ett obligatoriskt införande av under­

visning i husliållsgöromål i alla folkskollärarinneseminarier som ett bättre tillgodo­

seende av undervisningen i husligt arbete i allmänhet. Dock lärer denna undervisning,

även om den anordnas i enlighet med kommitténs nyssnämnda förslag, på grund av

den jämförelsevis knappa tid, som kan tillmätas densamma, helt naturligt ej kunna

skänka de blivande lärarinnorna tillräcklig fackinsikt i ämnet. Detta måste i ännu

högre grad gälla motsvarande undervisning i småskoleseminarierna. På grund av detta

förhållande är det uppenbart, att för de lärarinnor, som utgått från ifrågavarande

seminarier, särskilda fortbildningskurser bliva behövliga, och konsulenten bör taga

initiativ till dylika kurser samt på överstyrelsens uppdrag organisera och övervaka dem.

Eu särskilt betydelsefull uppgift får den ifrågavarande konsulenten i den hjälp,

hon bör lämna överstyrelsen vid dess verksamhet för forsättniugsskolans utveckling,

därvid det bland annat gäller att giva denna skola även en sådan gestaltning, som

kan tillgodose den kvinnliga ungdomens särskilda praktiska bildningsbehov.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

157

Av den föregående framställningen torde framgå, att folkundervisningsanstalterna

utan tvivel komma att övervägande taga konsulentens tid och krafter i anspråk. Dock bör hon givetvis ägna tillbörlig uppmärksamhet även åt sådana läroanstalter, som skola stå under överinseende av läroverksavdelningen inom överstyrelsen. Detta gäller å ena sidan de förut omnämnda anstalterna för utbildning av facklärarinnor och å andra sidan statssamskolorna och de statsunderstödda enskilda läroanstalter, i vilka undervisning av ifrågavarande slag förekommer. Därtill kommer, att de mera prin­ cipiella frågorna rörande undervisningen i husligt arbete, som komma till behandling inom överstyrelsen, tydligtvis i allmänhet i lika hög grad avse undervisningen i de till läroverksavdelningen som de till folkundervisningsavdelningen hörande läro­ anstalterna. Härav torde framgå, att en konsulent för husligt arbete ej med sin verk­ samhet skulle vara fästad vid någon viss byrå eller någon viss avdelning inom över­ styrelsen, utan att hennes sakkunskap skulle tagas i anspråk, där den vore av behovet påkallad.

På grund av vad kommittén nu anfört vill kommittén hemställa, att till över­

styrelsens förfogande ställes ett belopp av 4,000 kronor att användas för inspektion av undervisningen i husligt arbete och för sakkunnig behand­ ling inom överstyrelsen av frågor rörande denna undervisning. Det ifrå­ gavarande anslaget torde tillsvidare böra uppföras på extra stat.

Kommittén har flerstädes i det föregående haft anledning erinra om de uppgifter,

som fortsättningsskolan måste komma att giva en blivande skolöverstyrelse att lösa, och därvid framhållit dels önskvärdheten av att en av folkskolebyråernas chefer, som särskilt gjort sig förtrogen med fortsättningsskolans pedagogiska spörsmål, bleve i till­ fälle att ägna sin huvudsakliga verksamhet åt denna skolas främjande, dels ock be­ hövligheten för överstyrelsen att i sitt arbete för fortsättningsskolan äga tillgång till särskilt sakkunnigt biträde.

De allmänna grundlinjer för fortsättningsskolans organisation, som kommittén

redan i sitt betänkande rörande folkskoleseminarierna uppdragit och som något när­ mare blivit utförda i föregående delen av här föreliggande betänkande, giva vid handen, att den särskilda sakkunskap, som i fråga om fortsättningsskolan behöver tillföras överstyrelsen, är sakkunskap på näringslivets olika områden. Måhända vore det fördel­ aktigast, om denna sakkunskap kunde tillföras överstyrelsen genom en enda person, en det praktiska livets man, vars verksamhet skänkt honom erfarenhet och insikt på något eller hellre några av näringslivets områden och som på det sätt kunde fästas vid överstyrelsen och till den omfattning deltaga i dess arbete, att han tillika vunne full förtrogenhet med fortsättningsskolans grundtankar och med dess organisatoriska och metodiska problem. Men å andra sidan torde det helt visst komma att visa sig svårt att verkligen finna den sakkunskap, varom här är fråga, samlad på en hand. Förhållandena äro vitt skilda inom de olika praktiska arbetsområdena, och såväl de ekonomiska som de tekniska sidorna av näringslivet måste i den ifrågavarande sak­ kunskapen vara företrädda. Sannolikt skall det därför visa sig lämpligare, att över­ styrelsen får möjlighet att allt efter de ifrågakommande ärendenas natur vända sig än till den ene, än till den andre av ett flertal personer, representerande olika grenar av praktisk verksamhet. Därvid låter det ock tänka sig, att dessa sakkunniga vid vissa tillfällen kunde sammankomma till gemensamma överläggningar med ledamöter av överstyrelsen.

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

Sakkunnigt

biträde för

ärenden rö­ rande fort-

sättnings- skolorna.

158

Juridiskt

biträde.

Huruvida den eller de sakkunniga även skulle kunna tagas i anspråk för biträde

vid inspektionen av fortsättningsskolorna är en fråga, som för närvarande synes kunna

lämnas oavgjord. Att ej sällan deras närvaro å ort och ställe skall visa sig behövlig,

då det gäller en fortsättningsskolas ordnande, synes sannolikt. Och än mer torde

detta gälla i fråga om ordnandet av de kurser för folkskollärares fortbildning i praktisk

riktning, vilka, såsom kommittén förut framhållit, böra för fortsättningsskolans räkning

komma till stånd, liksom ock i fråga om andra anordningar, som kunna bliva erforder­

liga för beredande åt fortsättningsskolan av för densamma lämpade lärarkrafter. Här­

vid skola de ifrågavarande sakkunniga helt visst befinnas oumbärliga såsom över­

styrelsens medhjälpare. Vad beträffar den form av fortsättningsskolan, som bör till­

godose den kvinnliga ungdomens särskilda intressen, och de fortbildningskurser, som

falla inom samma område, skulle överstyrelsen, såsom kommittén i det föregående

framhållit, äga sakkunnigt biträde i den föreslagna kvinnliga konsulenten för under­

visningen i husligt arbete.

Kommittén har som sin mening uttalat, att det på den punkt, på vilken frågan

om fortsättningsskolans ombildning för närvarande befinner sig, icke torde vara möjligt

och ej heller behövligt att i enskildheter söka ordna skolöverstyrelsens befattning med

förevarande skolform. Frågan om fortsättningsskolans omdauing och utveckling till

en för övergångsåldern och den tidigare ungdomsåldern väl lämpad skola, ägnad att

stärka ungdomens intresse för det praktiska livets uppgifter och att öka dess duglighet

för förvärvsarbetet, är emellertid, såsom allmänt erkännes, eu av de viktigaste om ej

den viktigaste av våra skolfrågor, och det synes kommittén därför högst önskligt, att

en blivande skolöverstyrelse allt ifrån början får sin förpliktelse mot fortsättnings­

skolan fastslagen och tillika möjlighet för sig beredd att taga itu med de uppgifter,

som härvidlag föreligga för densamma. I frågans nuvarande läge vill kommittén in­

skränka sig till att föreslå, att till överstyrelsens förfogande måtte ställas

ett anslag för sakkunnigt biträde vid handläggningen av ärenden rörande

fortsättningsskolan. Beloppet av detta anslag synes kommittén för­

slagsvis kunna för det närvarande sättas till 4,000 kronor. Det torde tills­

vidare böra uppföras å extra stat.

Erfarenheten från den nuvarande läroverksöverstyrelsen och förhållandena i övrigt,

såsom av den föregående framställningen torde framgå, givm vid handen, att under

den nu föreslagna skolöverstyrelsens handläggning falla en hel del ärenden, vilka

visserligen äro av pedagogisk natur men äro nära förbundna med frågor av rättslig-

innebörd. Yad den nuvarande läroverksöverstyrelsen beträffar torde av överdirektören

Bergqvists till betänkandet fogade särskilda skrivelse framgå, hurusom under dess

handläggning för närvarande falla en del ärenden av ganska utpräglat juridisk natur,

nämligen vissa disciplinmål, frågor av ekonomisk art, såsom angående kommuns bygg­

nadsskyldighet, tolkning och tillämpning av donationsurkunder och dylikt ävensom

ärenden rörande lärares löne- och pensionsförhållanden m. m. Uppenbart är, att mot­

svarande ärendesgrupper skola förekomma i fråga om folkundervisningen. På sist­

nämnda område skola dessutom framträda en hel del andra härmed jämförliga ärenden,

som måste komma under överstyrelsens handläggning, t. ex. — för att nämna ett par

grupper —- frågor angående lärarnas rättsliga ställning och ärenden angående de ofta

förekommande meningsskiljaktigheterna i fråga om skolväsendets anordning inom

kommunerna.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

159

Nu skola ledamöterna i överstyrelsen givetvis vara pedagogiskt utbildade personer,

vilkas föregående verksamhet och på undervisningens område vunna kompetens ej gör

dem i. lika grad skickade att behandla nu berörda frågor av en mer utpräglat juridisk

eller Juridiskt-administrativ karaktär. Det är också uppenbarligen med besparing och

hushållning med. förefintliga arbetskrafter väl förenligt att för sådana ärenden använda

härför skolade tjänstemän och ej de pedagogiskt utbildade krafterna.

Såsom kommittén i det följande ämnar föreslå, skall överstyrelsen förses med ett

kansli av administrativt utbildade krafter, däribland två sekreterare, och det är uppen­

bart, att av dem i allmänhet kan erhållas erforderligt biträde vid handläggningen av

administrativa frågor ävensom att de i de flesta fall kunna tagas i anspråk för frågor av

mer utpräglat juridisk innebörd. Men utöver de juridiska spörsmål, vilkas utredning

kan tänkas överläten åt sagda tjänstemän, skola givetvis ej sällan förekomma juridiska

frågor av en så pass invecklad beskaffenhet, att de såväl för sin utredning som sin

föredragning fordra en speciell sakkunskap, vilken ej alltid kan anses förefinnas inom

överstyrelsen. I överdirektören Bergqvists ovan berörda skrivelse har också framhållits,

hurusom inom läroverksöverstvrelsen dylika frågor i ej ringa utsträckning förekommit

samt att behov av ett väl kvalificerat juridiskt biträde där ofta yppat sig. Det synes

då högeligen _ ömkligt, att, möjlighet beredes den nya överstyrelsen att i de fall, där

sådant visar sig erforderligt, anlita särskild juridisk sakkunskap.

På grund av det nu sagda har kommittén ansett sig böra föreslå, att ett be­

lopp å 4,000 kronor ställes till överstyrelsens förfogande för biträde vid

handläggningen av sådana juridiska ärenden, för vilkas behandling erfor­

derlig sakkunskap inom överstyrelsen ej förefinnes. Det ifrågavarande an­

slaget synes böra uppföras å extra stat.

Såsom jag i det föregående omnämnt, har kommittén till skärskå­

dande även upptagit frågan om ett lekmannaråd. Innan jag avslutar redo­

görelsen för kommitténs förslag angående skolöverstyrelsens organisation,

anser jag mig, för att sedermera i möjligaste mån kunna i ett sammanhang

avhandla samtliga hithörande frågor, jämväl böra erinra om vad kommittén

i

denne, fråga yttrat. Kommittén anför:

På åtskilliga förvaltningsområden inom vårt land bar, i likhet med vad förhål­

landet är flerstädes i utlandet, allt mera framträtt behovet av en medverkan av sär­

skilda, utom förvaltningen stående sakkunniga organ eller personer. Å ena sidan till­

föres ^härigenom det förvaltande ämbetsverket eu levande och meraoomedelbar kännedom

om rådande uppfattningar och förhållanden inom samhällslivet. Å andra sidan beredes

åt den utom förvaltningen stående företrädesvis praktiska sakkunskapen och initiativ­

kraften ett hälsosamt inflytande på ärendenas behandling och verkets arbete i det hela.

Av helt naturliga grunder har det ansetts önskvärt, att en sådan medverkan som den

nu antydda kommer till stånd under sådana former, att densamma sker under känsla

av ansvar och erhåller karaktären av en viss permanens.

Viol beträffar de olika former, under vilka lekmannaelementets medverkan vid

förvaltningsärendenas handläggning kan äga rum, hava på senare tid särskilt tre olika

slag kommit till användning : fullmäktiga, sakkunniga och rådsinstitution. Fullmäktiga

inträda, i ett ämbetsverk vid handläggning av vissa ärenden och intaga beträffande

dessa ärendens avgörande enahanda ställning som verkets ordinarie ledamöter. Sak-

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Lek manna-

råd.

160

kunniga äro antingen på ett stadigvarande sätt fastade vid ett verk eller kunna ock

tillfälligt inkallas, i båda fallen för att biträda vid utredningen av frågor, där deras

speciella sakkunskap är av behovet påkallad, Rådet slutligen är en vid sidan av äm­

betsverket befintlig korporation med uppgift att avgiva yttranden i de till detsamma

från Kungl. Maj:t eller verket hänskjutna ärenden ävensom att i frågor, som beröra

dess kompetensområde, till Kungl. Maj:t eller verket självmant gorå framställningar.

Rådet kan antingen vara ett sakkunnigt råd eller ett lekmannaråd. Kommittén bär

låtit sig angeläget vara att tillse, om och i vad mån en medverkan från lekmannabå'11

under någon av de nämnda formerna skulle kunna vara av betydelse för den nya över­

styrelsen.

Yad då först anlitande av särskilda fullmäktiga beträffar har kommittén icke

ansett denna form för nu ifrågavarande medverkan vara av behovet påkallad. Vad

åter angår tillkallande av sakkunniga har kommittén redan ovan berört, i vilka av­

seenden biträdande sakkunniga synas kunna behövas. Vidkommande slutligen upprät­

tande av en särskild rådsinstitution vill kommittén anföra följande.

Den verksamhet, som den nya styrelsen skulle komma att utföra, är av den art,

att den på ett synnerligen mångfaldigt och därtill på ett särdeles personligt sätt kom­

mer att beröra allmänheten. Detta är tydligt redan därav, att det arbete, som utföres

i de flesta av de under överstyrelsens inseende ställda läroanstalterna, i själva. verket

är ett samarbete med de måuga särskilda hemmen. Det gäller visserligen i första

hand den uppfostrande sidan av detta arbete, men även den rena undervisningsverksam­

heten är i viktiga avseenden grundad på ett dylikt samarbete. Härav är eu naturlig

följd, att de ungas föräldrar och målsmän, även då de ej äro i ordets egentliga me­

ning fackmän, likväl sitta inne med erfarenheter och representera intressen, som be­

rättiga dem till att öva visst inflytande på skolans arbete. För skolan själv måste en

samverkan med hemmen i många fall vara av mycket stort värde, icke blott ur syn­

punkten av de upplysningar och den vägledning för dess arbete, som på detta sätt

kan erhållas, utan även därför att därigenom beredes åt allmänheten ett tillfälle att

blicka något närmare in i skolans arbete och på så sätt även vinna riktigare uppfatt­

ning av detsamma. Om de behov, som på de olika orterna i detta avseende förefinnas,

vittna bland annat de numera ganska allmänt förekommande s. k. föräldramötena.

Det är givet, att samma behov, som här funnit ett uttryck, då det gäller förhållandet

mellan en viss läroanstalt och dess målsmanskontingent, i stort sett även förefinnes

mellan en central styrelse för landets hela skolväsen och representanter för alla de

målsmän, vilkas barn uppfostras i de av styrelsen ledda läroanstalterna.

Men det är icke blott målsmanssynpunkten och målsmansintressena, som göra en

medverkan från lekmannahåll önskvärd. Det finns åtskilliga andra omständigheter,

som föranleda samma önskemål. Särskilt torde en dylik medverkan betingas därav,

att skolorna i stor utsträckning äro kommunala institutioner. Det är därför helt visst

av vikt för den centrala myndigheten att kunna under mera ordnade former träda i

samarbete med personer, som äro fullt förtrogna med kommunala skolförhållanden.

I samma mån som folkskolans överbyggnader nå en högre grad av utveckling

och särskilt i den mån fortsättningsskolan, framför allt i anslutning till yrkena, vinner

en större utbredning, blir det för den centrala styrelsen av stor betydelse att kunna

erhålla det stöd, som den i form av råd och initiativväckande förslag otvivelaktigt

Er i behov av. Även ur denna synpunkt är alltså en ordnad medverkan från lek-

mannahåll önskvärd.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

161

Slutligen anser sig kommittén böra erinra om det välgörande inflytande, som

erfarenheter hämtade från andra områden av undervisningsverksamhet än från dem, vilka närmast falla in under överstyrelsen, kunna utöva på överstyrelsens verksamhet. Den mera skolmässiga formen för undervisning och uppfostran, som i regel känne­ tecknar de under överstyrelsens verksamhet stående läroanstalterna, kan av helt natur­ liga grunder lätt nog i sig innesluta en frestelse till en viss ensidighet och en viss stel likformighet i arbetet. För dem, som hava inseendet över och ledningen av detta arbete, måste det därför vara av stor betydelse att få under mera regelbundna former träda i närmare beröring med såväl representanter för de privata skolorna, där på undervisningens område värdefulla erfarenheter ofta göras, som med målsmän för läro­ anstalter, vilka antingen såsom högskolorna representera en mera vetenskaplig verksam­ het eller såsom tillämpnings- och fackskolorna mera direkt rikta uppmärksamheten på utvecklingen av vissa sidor av de mänskliga anlagen och färdigheterna. Tillfälle till sådan personlig beröring kan väl i viss mån vinnas redan inom ramen av den verksam­ het, till vilken de åt överstyrelsen anförtrodda uppgifterna i och för sig giva anled­ ning, men givet är, att ett efter mera fästa linjer ordnat samarbete i sagda avseende verkar med större säkerhet.

Ehuru kommittén sålunda finner många skäl tala för att vid sidan av över­

styrelsen en rådsinstitution inrättas efter mönstret av dem, som på senare tiden till­ kommit här i landet och sedan lång tid förefunnits somligstädes i utlandet, bestående av representanter för de olika intressen, som på ett eller annat sätt närmare beröra den undervisnings- och uppfostringsverksamhet, överstyrelsen har att leda, anser kom­ mittén dock icke tidpunkten nu vara inne att föreslå eu sådan rådsinstitutions inrät­ tande. Det synes kommittén önskvärt, att eu institution av ifrågavarande art får utveckla sig så småningom, om och i den män behov och omständig­ heter därtill kunna giva anledning. Kommittén har därför icke heller ansett sig böra framlägga något förslag till bestämmelser vare sig i fråga om den närmare sammansättningen av rådet, om sättet för utseende av dess medlemmar eller om formen för dess arbete. Kommittén föreställer sig, att dessa angelägenheter, då de framträda, lämpligen låta sig reglera genom av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter. Här torde slutligen blott böra erinras därom, att då ledamotskap i ett dylikt råd bör betraktas som ett medborgerligt förtroendeuppdrag, någon direkt ersättning till dess ledamöter ej torde behöva utgå annat än i förekommande fäll såsom sedvanlig rese- och dag- traktamentsersättning.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

Slutligen har kommittén

i

följande uttalande givit sin mening till­

känna angående sättet för ärendenas handläggning inom överstyrelsen:

Sedan kommittén nu närmare redogjort för de ledamöter och sakkunniga, som

kommittén funnit erforderliga för arbetet i överstyrelsen, anser sig kommittén höra med några ord beröra sättet för ärendenas handläggning inom denna styrelse. Såsom allmän princip bör gälla, att arbetet ordnas under möjligast enkla men fullt betryg­ gande former. Av vad kommittén ovan sagt om organisationen av skolstyrelsen som ett modernt ämbetsverk följer, att för ärendenas handläggning hör, i den mån och så långt det är möjligt, tillämpas den i moderna verk numera allmänt förekommande styrelseformen, varvid beslutanderätten ligger hos chefen ensam, men med skyldighet för föredraganden att, därest hans mening avviker från det fattade beslutet, till pro-

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 153 käft. (Nr 204.)

21

Sättet för ärendenas handlägg­

ning.

162

tokollet anteckna densamma. Det är emellertid tydligt, att formen för ärendenas

handläggning måste bestämmas i främsta rummet av dessas art och beskaffenhet och att

där det skulle visa sig, att styrelseformen icke lämpar sig för ett eller annat ärende,

den hör vika för en i detta fall mera lämplig.

Kommittén har i det föregående redogjort för de skäl, som föranlett kommittén

att föreslå en förening av den nuvarande läroverksöverstyrelsen med en blivande central

ledning för folkundervisningsväsendet. Kommittén har därvid varit i tillfälle att när­

mare redogöra för vissa ärenden eller grupper av ärenden, som syntes påkalla en ge­

mensam och enhetlig ledning av landets hela skolväsen. Till sådana ärenden höra

undervisnings- och uppfostringsfrågor av mera principiell innebörd ävensom frågor om

organisationen av skolväsendet i dess helhet och av särskilda skolformer. Dit höra

ock vissa frågor av ekonomisk innebörd, särskilt sådana, som avse anslagsäskanden hos

Riksdagen. Skall nu syftet med dessa och med dem besläktade ärendens förläggning

till en gemensam skolstyrelse uppnås, är det självfallet, att vid desammas handlägg­

ning förutom den gemensamma chefen även ledamöter från styrelsens båda huvud­

avdelningar böra komma i tillfälle att på dessa frågors avgörande inom styrelsen ut­

öva ett bestämmande inflytande. Nu ifrågavarande ärenden synas därför lämpligen

böra bliva föremål för en 'kollegial handläggning, varvid det bör stå öppet för över­

styrelsens samtliga ledamöter att deltaga ej blott i överläggningarna utan även i be­

sluten. Och i varje fall synas nu berörda ärenden icke böra avgöras utan att förutom

chefen minst två ledamöter från vardera avdelningen äro tillstädes och deltaga i be­

sluten. Det är att förvänta, att sådana för hela styrelsen gemensamma ärenden till

antalet bliva relativt få och därför ej så synnerligen ofta giva anledning till nu an­

tydda handläggningsform. Men säkert är, att dessa ärenden för skolväsendet i dess

helhet i regel bliva av eu mycket betydelsefull innebörd och därför ock påkalla ett

allsidigt övervägande.

Förutom nu nämnda ärenden torde inom vardera huvudavdelningen förekomma

vissa ärenden, som till sin inre art äro med dessa besläktade men närmast beröra de

läroanstalter eller den undervisningsverksamhet, som faller under den särskilda avdel­

ningens ledning. Även dessa synas påkalla en kollegial behandling inom den avdel­

ning, dit de höra. Till sådana ärenden böra även hänföras befordrings- och disciplin­

mål. I den kollegiala handläggningen av nu ifrågavarande avdelningsärenden synas —

förutom generaldirektören eller i de fall, då instruktion och arbetsordning så be­

stämma, avdelningschefen — minst två av avdelningens byråchefer böra deltaga.

I de fall, då visst ärende, som ej är av principiell natur, avser läroanstalt, som tillhör

gränsområde mellan de båda avdelningarna eller eljest påkallar sakkunskap, som finnes

inom den andra avdelningen, bör, enligt närmare bestämmelse i instruktion eller arbets­

ordning, vederbörande ledamot av denna avdelning tillkallas för att i överläggning

och beslut deltaga. Ett liknande tillvägagångssätt bör följas i de fall, då biträde av

annan sakkunnig funktionär inom överstyrelsen, exempelvis skolhygienikern, kan vara

erforderligt. Överhuvud taget bör vid ärendenas behandling den speciella sakkunskap,

som inom överstyrelsen finnes företrädd, komma till användning, oavsett till vilken

avdelning eller byrå ärendet må höra.

Såsom redan blivit antytt, torde det dock bliva ett jämförelsevis ringa antal

ärenden, som skulle komma att underkastas nu berörda kollegiala behandlingsform.

Den ojämförligt största delen av ärendena har kommittén tänkt sig kunna och böra

avgöras medelst styrelseformen. Även vid användning av denna form torde emellertid

en utvidgning i vissa fall kunna bliva erforderlig. Vissa ärenden kunna nämligen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

163

vara av den art, att även om beslutanderätten ligger hos chefen, det är önskligt, att i överläggningen förutom föredraganden deltaga en eller flera av överstyrelsens övriga funktionärer.

Slutligen böra, såsom redan nu i centrala ämbetsverk brukar ske, vissa ärenden

av en mera underordnad betydelse ej hänskjutas till generaldirektörens eller avdel­ ningschefens prövning utan överlämnas åt vederbörande byråchef.

Emellertid torde efter ovan angivna huvudgrunder närmare bestämmelser böra

inrymmas dels i den instruktion, som bör fastställas för skolöverstyrelsen, dels ock i den arbetsordning, som det bör tillkomma det nyupprättade verket att utarbeta.

Kungl. Maj-Js Nåd. Proposition Nr 204.

Av de myndigheter, som yttrat sig över förslaget, hava åtskilliga givit

starka uttryck åt farhågan för att inrättandet av en skolöverstyrelse i den föreslagna formen skulle komma att medföra en byråkratisering av skol­

väsendet.

Beträffande frågan om eu gemensam chef för skolöverstyrelsens båda

avdelningar har överstyrelsen för rikets allmänna läroverk följande allmänna uttalande:

Överstyrelsen funne uppenbart, att den föreslagna organisationen väl tillgodosåge

enhetssynpunkten, men fråga syntes vara, om den i önskvärd mån komme att tillgodose de speciella intressena, som vardera avdelningen skulle komma att företräda. Över­ styrelsen hade ej kunnat helt frigöra sig från den föreställningen, att det ur sist­ nämnda synpunkt skulle vara önskligt, att samarbetet mellan de båda avdelningarna kunde försiggå under i någon mån friare former än de av kommittén föreslagna. Det syntes emellertid överstyrelsen bliva svårt att ersätta den av kommittén föreslagna organisationen med någon annan, som bättre äu denna motsvarade önskemål i den antydda riktningen utan att på samma gång medföra ökade kostnader. Man skulle möjligen kunna tänka sig, att vardera avdelningen utöver de fyra ledamöterna erhölle sin särskilda chef utan annat åliggande än att vara chef för avdelningen samt att en av de båda cheferna erhölle Kungl. Maj:ts förordnande att vara styrelsens representant utåt samt ordförande vid dess gemensamma förhandlingar. En dylik organisation skulle medföra den fördelen, att vardera avdelningens speciella intressen alltid komme att föredragas inför avdelningens egen chef. Fara syntes dock vara för handen, att den enhetssynpunkt, som överstyrelsen framhållit såsom önskvärd i fråga om ledningen av skolväsendet i dess helhet, därigenom kunde komma att lida alltför starkt intrång. På grund av de olägenheter, som härav skulle kunna befaras uppkomma, och då eu organisation sådan som den nu senast antydda därjämte skulle i ekonomiskt avseende vara så till vida ofördelaktigare än den föreslagna, som den betingade ökad kostnad, motsvarande i det närmaste avlöning åt ännu en chef inom styrelsen, hade överstyrel­ sen stannat vid den uppfattningen, att det av kommittén framlagda förslaget under förhandenvarande förhållanden vore att föredraga.

Domkapitlet i Uppsala förklarar sig hysa den uppfattningen, att det

föreliggande förslaget borde kunna realiseras under betydligt enklare for­ mer, än som nu föreslagits.

Myndig­ heterna.

164

. I fråga om den föreslagna chefen för skolöverstyrelsen uttalar dom­

kapitlet i Göteborg, att det över de båda avdelningarna stående gemen­

samma chefsämbetet skulle kunna lända till men för förverkligandet av

de olika undervisningsanstalternas allmänna syftemål, vilka utan tvivel

bättre skulle tillgodoses genom att de båda avdelningarna och deras chefer

ensamma bure ansvaret för sina åtgärder. Domkapitlet i Härnösand anser

det bliva svårt att för ifrågavarande chefspost finna en person, som kunde

tänkas motsvara anspråken på högsta kompetens inom både läroverkens

och folkskolans område. Liknande synpunkter som de anförda göras gäl­

lande av domkapitlet i Uppsala, domkapitlet i Kalmar, folkskoleinspektö­

rerna i Göteborgs stift och folkskoleinspektören i Strängnäs stift J. V.

Jonsson.

Beträffande den nuvarande överstyrelsens för rikets allmänna läroverk

ställning såsom en avdelning av den föreslagna skolöverstyrelsen och därav

betingade arbetskrafter har lär overksöver styr elsen anfört:

I fråga om de för arbetet inom eu blivande läroverksavdelning erforderliga arbets­

krafterna vill överstyrelsen starkt betona, att läroverksöverstyrelsens förändrade ställ­

ning kommer att medföra eu avsevärd minskning i dess nuvarande arbetskrafter. Först

och främst har läroverksöverstyrelsens chef hittills kunnat helt och odelat ägna sig åt

läroverksöverstyrelsens arbete, något som för detta arbete varit av så mycket större

betydelse, som sagda chefs föregående verksamhet varit förlagd till de allmänna läro­

verken ocly följaktligen hans sakkunskap varit direkt inriktad på överstyrelsens verk­

samhetsområde. Enligt kommitténs förslag skulle en blivande skolöverstyrelse komma

att hava en för båda avdelningarna gemensam chef. Denna komme alltså endast att

delvis tillföra läroverksöverstyrelsen sin kraft, ett förhållande, som för avdelningens

arbete kunde komma att innebära en så mycket större förlust av arbetskraft, som det

kunde inträffa, att nämnda chefs tidigare verksamhet icke varit förlagd till de läro­

anstalter, som stå under läroverksavdelningens inseende. Vidare skulle en av läro-

verksavdelningens ledamöter tillika vara avdelningschef. Vid en sådan anordning

kunde givetvis ifrågavarande ledamot icke tagas i anspråk för det egentliga byrå­

arbetet till samma, utsträckning, som han skulle kunnat, om han icke innehaft upp­

draget som avdelningschef. Slutligen skulle avdelningens samtliga ledamöter komma

att tagas i anspråk för behandlingen av de frågor, som komme att falla under skol­

överstyrelsens gemensamma behandling.

I anseende till nu antydda minskning i arbetskrafter och ökning i arbetsbördan

finner .sig överstyrelsen böra på det bestämdaste påyrka, att en blivande läroverks­

avdelning erhåller åtminstone den förstärkning i fråga om överstyrelsens kansli, som

blivit av kommittén föreslagen.

Sker detta, viunes även den avsevärda fördelen, att arbetet inom överstyrelsen

kan erhålla den omläggning, som av läroverksöverstyrelsens chef blivit i skrivelse till

kommittén föreslagen. För en ytlig betraktare skulle det måhända kunna förefalla,

som om den i sagda skrivelse ifrågasatta anordningen av arbetet på särskilda byråer

skulle kunna leda till vad man betecknar såsom arbetets byråkratisering. Så är emel­

lertid långt ifrån förhållandet. Genom den föreslagna anordningen skulle nämligen

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

165

styrelsens ledamöter i stor utsträckning befrias från sådana administrativa och sekre-

teriella göromål, som hittills hotat att väl ensidigt taga ledamöterna i anspråk och

därigenom också i viss mån hindrat dem att i önskvärd grad ägna tid och krafter åt

de rent pedagogiska uppgifter, som i första hand bort påkalla deras uppmärksamhet.

Genom den föreslagna anordningen skulle alltså enligt överstyrelsens övertygelse ett

verkningsfullt medel vara givet att förebygga, att överstyrelsens arbete erhölle eu

byråkratisk läggning.

I detta sammanhang anser sig överstyrelsen jämväl böra giva uttryck åt den

förmodan, att då kommittén betecknat överstyrelsens ledamöter i deras egenskap av

representanter för styrelsens olika byråer såsom byråchefer, kommittén därmed icke

avsett att giva någon anvisning beträffande de blivande ledamöternas ämbetstitel, vilken

enligt överstyrelsens mening bör väljas med avseende fäst i främsta rummet vid de

uppgifter av pedagogisk art, som äro överstyrelsen föresätta.

Vad angår antalet byråer inom den tillämnade folkskoleavdelningen

uttala Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län, Stockholms stads

konsistorium samt folkskoleinspektörerna i Göteborgs stift och folkskoleinspek­

tören i Strängnäs stift J. V. Jonsson, att ett antal av tre byråer syntes

vara tillräckligt. Domkapitlet i Luleå uttalar, att tre eller kanske två

byråer kunde vara nog. I motsats härtill förmenar folkskoleinspektören i

Visby stift P. Hellström, att den arbetsbörda, som komme att vila på den

föreslagna folkskoleöverstyrelsen, utan tvivel snart måste visa sig vara allt

för stor för den personal, som föreslagits såsom där anställd.

Beträffande förslaget om anställande av särskilda sakkunniga inom

skolöverstyrelsen förklarar sig Stockholms stads konsistorium anse det vara

något för långt gånget, då man påfordrade anställning av en stor stab av

sakkunniga.

Den i utsikt ställda inspektionen av flerahanda slag kunde rent av bliva en

hämsko på hela skolväsendets utveckling och göra arbetet med ungdomens fostran till

vantrevnad för dess närmaste handhavare och för ungdomen själv. Det måste vara eu

måtta i allt, även i inspektionen.

Medicinalstyrelsen säger sig icke hava något att invända vare sig mot

anställandet av en skolhygieniker eller mot de angivna kompetensvillkoren

för befattningen eller mot det föreslagna arbetsområdet.

Mot det ifrågasatta anslaget till inspektion av ungdomens fysiska upp­

fostran med mera har medicinalstyrelsen icke något att invända. Direktionen

över gymnastiska centralinstitutet instämmer till fullo i vad kommittén

yttrat om den fysiska uppfostrans stora betydelse samt anför:

I likhet med kommittén vore direktionen av den bestämda åsikten, att, hurudan

gymnastiska centralinstitutets omorganisation än komme att i en framtid gestalta sig,

inspektionen av den fysiska uppfostran vid läroanstalterna ej borde skiljas från den

myndighet, som utövade inspektionen i övrigt över samma anstalter, och att således

dithörande frågor borde omhänderhavas och handläggas av överstyrelsen. Gymnastiska

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

166

centralinstitutets blivande uppgift syntes därför hädanefter med visshet komina att in­

skränkas till att utbilda lärare i fysisk uppfostran och sundhet. Direktionen funne

därför intet skäl föreligga att ej redan nu fastslå den blivande överstyrelsens orga­

nisation även i detta hänseende. Ett vidsträckt och mångskiftande arbetsområde torde

komma att tillfalla den person, vilken skulle utöva inspektion över den fysiska upp­

fostran och såsom sakkunnig handlägga dithörande frågor. Bland dessa kunde nämnas:

att föredraga ärenden angående gymnastiken och friluftsleken,

att utöva överinseendet över för gymnastik, lek in. m. använda lokaler och platser,

att handlägga ärenden rörande gymnastiksalars inredning och förslag till dylika,

skolornas lekmateriell, deras militär- och skjutövningar m. m.,

att handlägga frågor rörande skol- oeh sjöbad,

att till viktiga delar granska skolornas arbetsordningar,

att föreslå och ordna utbildningskurser ute i landet för blivande ledare i fysisk

uppfostran,

att föreslå och ordna repetitionskurser i gymnastik, lek och idrott för lärare och

lärarinnor,

att föreslå inspektörer och ordna inspektionen i fysisk uppfostran inom landets

skoldistrikt samt att övervaka densamma,

att med intresse följa den ungdom, som stode utom skolan, i vad rörde den fy­

siska uppfostran (frivillig gymnastik) o. s. v.

Inspektörens kompetens borde således vara synnerligen omfattande, och han borde

vara i högsta mått kvalificerad. Enär hans verksamhet komtne att nära beröra det

skolhygieniska området samt kräva intimt samarbete med skolhygienikern, torde hans

ställning och avlöning icke böra sättas lägre än dennes.

På grund av det anförda finge direktionen hemställa, att vid det slutliga för­

slagets utarbetande redan nu anställdes en representant för fysisk uppfostran såsom

överinspektör för denna gren av skolans verksamhet med säte och stämma inom skol­

överstyrelsen och till tjänsteställning och avlöning likställd med den föreslagna skol­

hygienikern.

Beträffande förslaget om ett särskilt anslag till juridiskt biträde inom

skolöverstyrelsen har statskontoret med hänsyn därtill, att juridisk utbild­

ning torde kunna uppställas som kompetensvillkor för åtminstone någon

av tjänsterna i skolöverstyrelsens kansli, ansett behovet av ett särskilt

juridiskt biträde icke vara oomtvistligt.

I fråga om sättet för ärendenas handläggning anmärker domkapitlet i

Luleå, att reformen syntes höra planläggas på det sätt, att all befogenhet

lades i chefens hand och att denne i sin ordning omgåves av en krets

av på folkbildningsväsendets olika och nog så skiftande områden utbildade

specialister såsom rådgivare samt biträdande och rapportavgivande över­

inspektörer.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kung!. Majds Nåd, Proposition Nr 204.

167

Innan lag går att närmare uttala mig om det av kommittén fram-

Departe-

lagda förslaget till organisation av skolöverstyrelsen, anser jag mig böra mentscheten-till skärskådande upptaga en anmärkning eller snarare en farhåga, som fkol^fsendets från flera håll blivit uttalad med anledning av det nu föreliggande för-

byråkratise-

slaget. Det har blivit sagt, att upprättandet av en central ledning för ^ skolväsendet, sådan som den nu föreslagna, skulle komma att medföra skol-

punkter,

väsendets »byråkratisering».

Funnes verkliga skäl för ett dylikt antagande, förelåge enligt min

mening mer än tillräcklig anledning att slå bort alla tankar på den före­ slagna skolöverstyrelsen.

-lag anser mig därför till en början böra upptaga talet om »byråkra­

ti sm » och »byråkratisering» till prövning för att därvid se till, vilken inne­ börd man rätteligen bör tillmäta detta ofta brukade och understundom även missbrukade slagord.

Utgår jag då från den betydelse, som vanligen inlägges i nämnda ord,

då det användes om ett ämbetsverk och dess arbetssätt, synes man när­ mast därmed vilja säga, att arbetet inom verket i fråga bestämmes av ett betraktelsesätt, som icke förmår taga tillbörlig hänsyn till livets skiftande förhållanden och därav betingade krav på frihet och individualisering. I stället för den smidiga norm för arbetet, vartill en dylik hänsyn borde föranleda, anlägges arbetet efter abstrakta allmänna synpunkter, vilka komma att medföra en pedantisk uniformering och ett formalistiskt, scha­ blonmässigt handhavande av livets verkligheter.

Emellertid förbinder sig i allmänhet med ordet »byråkratism» ännu

något mera, som visserligen nära sammanhänger med det redan antydda draget av formalism. I samma mån som en förvaltning mister förbin­ delsen med det verkliga livet och förlorar förmågan att bedöma förelig­ gande ärenden efter deras sammanhang med detta, i samma mån inställer sig ett behov att allt mer anlita pappersvägen, att, som man säger, »hava papper» på allting. Arbetet bygges långt mera på akter och skriftväxling än på personlig samverkan med över- och underordnade samt med allmän­ heten. Härav blir åter en följd, att ärendenas handläggning till förfång för det moderna livets krav på raskhet och arbetsdrift kommer att draga ut på tiden. För förvaltningens eget arbete medför detta den olägenheten, att tid och krafter i oskälig utsträckning måste ägnas åt inläsning och före­ dragning av akter samt åt därav föranledda förhandlingar. Härmed sam­ manhänger, att för det allmänna medvetandet ordet byråkratism ofta sammanfaller med mångskriveri och onödig omgång samt omständlighet i arbetet.

168

Nu förhåller det sig väl så, att varje administration ovillkorligen till

ledning för sitt betraktelsesätt och sitt sätt att handhava sina angelägen­

heter måste hava vissa bestämda grunder och normer att följa. Lika visst

som livet har behov av rörlighet, lika visst har det också behov av en

viss regelbundenhet och planmässighet. I administrationens syfte ligger just

att förhindra uppkomsten av en allt ordnat arbete omöjliggörande sub­

jektivism och ett därav härflytande personligt godtycke både från över-

och underordnades sida. Vidare måste givetvis varje administration i

någon mån kräva en ordnad skriftväxling och därmed sammanhängande

expedition. Hur självgivet detta än må synas för den, som gjort klart

för sig, att samhället för ett ordentligt arbete icke kan undvara vissa

former, torde sanningen härav icke vara så allmänt insedd, att icke även

det mest idealt ordnade ämbetsverk skall komma att utsättas för anmärk­

ningar för förment byråkratism från håll, där det subjektiva godtycket

gör anspråk på obegränsad frihet och i varje allmängiltig norm ser en

olidlig boja.

För det slags opposition mot »byråkratism», som förbiser eller under­

skattar nu anförda synpunkter, äro naturligtvis alla ämbetsverk och för

övrigt allt ämbetsmannaväsen av ondo. Till den kan jag följaktligen ej

taga hänsyn, när jag nu går att undersöka, i vad mån den av kommittén

föreslagna organisationen av överstyrelsen kan anses innebära garantier

mot att skolväsendet genom upprättandet av en skolöverstyrelse skulle

komma att föras in i byråkratiska former. Inledningsvis vill jag dock

framhålla, att den starkaste garantien uti här ifrågavarande hänseende icke

är att söka i arten och gestaltningen av överstyrelsens organisation och

arbetssätt utan i beskaffenheten av de krafter, som skola ombesörja arbetet.

På ett lämpligt personval beror i första hand den anda och riktning, över­

styrelsens arbete kommer att få. I detta avseende gäller därför att tillse,

att de, åt vilka arbetet inom överstyrelsen anförtros, äro ur rent personlig

synpunkt för uppdraget lämpliga samt tillika besitta den insikt och den

praktiska erfarenhet, som deras särskilda uppgifter inom överstyrelsen eller

vederbörande avdelning därav påkalla.

Bland övriga garantier mot risken, att byråkratism skulle bliva känne­

tecknande för överstyrelsens verksamhet, ställer jag främst möjligheten för

överstyrelsen att upprätthålla en personlig förbindelse med det verkliga

livet, främst naturligtvis det verkliga skollivet. Men en sådan möjlighet

beror på det närmaste av överstyrelsens utrustning med ett tillräckligt

antal ledamöter. Vidare måste man göra klart för sig, huruvida ären­

dena enligt kommitténs förslag fördelats på ett lämpligt sätt mellan över-

Kung1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 204.

169

styrelsen och de lokala myndigheterna, mellan överstyrelsens särskilda av­ delningar och mellan ledamöterna inom dessa. Ej mindre betydelsefullt är, att ett lämpligt sätt för ärendenas handläggning valts. I nära samman­ hang med sistnämnda frågor står spörsmålet om den högsta ledningen av hela arbetet inom överstyrelsen. Slutligen måste det givetvis för arbetets rätta bedrivande vara av vikt, att nödig sakkunskap står överstyrelsen till buds, där sådan kan utöver den hos ledamöterna befintliga erfordras.

Vid var och en av nu antydda synpunkter skall jag i det följande

något närmare uppehålla mig.

Jag skall då först upptaga till skärskådande, i vad mån den före­

slagna organisationen kan anses göra det möjligt för överstyrelsen att åstadkomma och uppehålla en personlig förbindelse med det verkliga livet. Därav beror nämligen i väsentligaste mån möjligheten för överstyrelsen att i sitt arbete låta sig bestämma och leda av hänsyn till förhållandenas skiftande krav.

Såsom i det föregående blivit framhållet, har kommittén på många

ställen i sitt betänkande med styrka gjort gällande, huru nödvändigt det vore, att överstyrelsens ledamöter komme i tillfälle att förvärva en ingå­ ende personlig kännedom om skolväsendets verkliga tillstånd och behov i olika delar av landet och att i sådant syfte en oavbruten personlig för­ bindelse ägde rum mellan den centrala ledningen och skolarbetet. För vinnande av detta mål har kommittén vid beräkning av de nödiga arbets­ krafterna inom överstyrelsen lagt synnerlig vikt vid att tillräcklig tid re­ serverades dels för ledamöternas personliga besök i de olika inspektions­ områdena, dels för anordnande av överläggningar med inspektörer och andra skolans ledande krafter, dels ock för mottagningar och samtal inom överstyrelsen med personer, som på ett eller annat sätt äro knutna vid eller intresserade av skolan och dess verksamhet. Icke minst genom det sistnämnda skulle mycket onödigt skriveri och pappersväsen kunna und­ vikas. Jag måste räkna det som en avgjord förtjänst hos förslaget, att man vid beräkningen av de nödiga arbetskrafterna icke stannat vid att taga i betraktande ett visst kvantitativt mått av rent administrativt bestämbara löpande ärenden utan jämväl ständigt haft för ögonen, att nödig tid måste avses för tillgodoseende av den personliga sidan av överstyrelsens uppgif­ ter. Mer än något annat skulle det kunnat bidraga till en byråkratisering av överstyrelsen, ifall denna sida av saken blivit underskattad eller lämnad obeaktad vid beräkningen och bestämmandet av de nödiga arbetskrafterna. Det låter sig visserligen icke förneka, att den synpunkt, jag nu framhål­ lit, gör det i viss mån vanskligt att mer än tillnärmelsevis uppskatta den

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 165 käft. (Nr 204.)

22

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 204.

Överstyrel­ sens förbin­

delse med skollivet. Beräkning

av ledamö­

ternas antal.

170

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Ärendes- och

arbetsfördel­

ning. Byrå-

indelning.

arbetskvantitet, som kan komma att vila på ledamöterna i överstyrelsen,

men min bestämda övertygelse är, att man handlar mest i överensstäm­

melse med skolväsendets välförstådda intresse, om man i denna punkt icke

är alltför njugg. Efter prövning har jag ej kunnat komma till annat

slut, än att inom den styrelseavdelning, vilken skall hava befattning med

seminarierna, folk- och småskolorna, fortsättningsskolorna, folkhögskolorna,

abnormskolorna, de allmänna folkbildningssträvandena m. in., krävas minst

lika många ledamöter, som inom den nuvarande läroverksöverstyrelsen

visat sig nödvändiga. Jag har därvid tagit hänsyn såväl till mängden av

de arbetsuppgifter, vilka falla inom antydda områden, som ock till möjlig­

heten att bereda överstyrelsens ledamöter tillfälle till att vinna personlig

kännedom om skolväsendets tillstånd och behov i olika delar av landet.

Erfarenheten från läroverksöverstyrelsen gör det högst sannolikt, att ett

mindre antal arbetskrafter icke kan avses för folkskolans och folkbildnin­

gens behov.

I detta sammanhang anser jag mig böra erinra därom, att den ändring

i fråga om handläggningen av skolreglementena, som jag i det föregående

föreslagit, visserligen måste medföra en viss minskning i det arbete, som

av kommittén beräknats falla på överstyrelsens folkundervisningsavdelning.

Då emellertid även enligt mitt förslag överstyrelsen skulle hava att taga

kännedom om de till densamma insända skolreglementena och övriga all­

männa bestämmelser rörande skolväsendet inom de olika skoldistrikten,

skulle den inskränkning, som kunde föranledas av ändringen, mera

komma att avse skriftväxlingen och administrationen samt därför träffa

den rent expeditionella sidan av arbetet. Den synes därför snarast böra

tagas i betraktande vid bestämmandet av arbetskrafterna i överstyrelsens

kansli, vilket jag ock har för avsikt att göra.

Skall överstyrelsen kunna utöva ledningen av undervisnings- och upp-

fostringsarbetet i landets olika skolor på ett sätt, som icke innebär fara

för skolväsendets införande i snäva och stela former, är det, såsom jag

redan antytt, av vikt, att de ärenden, som överlämnas till överstyrelsens

handläggning, äro av den art, att de stå i nära samband med överstyrel­

sens huvuduppgifter, ävensom att inom överstyrelsen åstadkommes en ar­

betsfördelning mellan de olika arbetskrafterna, som kan underlätta lös­

ningen av dessa uppgifter.

Ser jag då till, huru kommittén sökt ordna nu berörda frågor, finner

jag först beträffande fördelningen av ärendena mellan den centrala led­

ningen och förvaltningsorganen i orterna, att kommittén visat sig ange­

lägen om att under överstyrelsens handläggning icke måtte komma

171

andra ärenden än sådana, som stå i väsentligt samband med en central lednings huvuduppgifter. Med tillämpning av denna grundsats har kom­ mittén sökt hålla överstyrelsen fri från befattningen med smärre och mera individuella ärenden ävensom med sådana ärenden av expeditionell natur, som skulle kunna skymma undan överstyrelsens stora uppgifter och giva överstyrelsens arbete ett alltför starkt administrativt drag. I en sådan ärendenas fördelning måste ligga ett ganska gott skydd mot byråkratisk överdrift. Det synes mig nämligen självfallet, att i samma mån som de mera omfattande och allmännare ärendena göras till en central lednings huvuduppgifter, medan de mera begränsade och med ortsförhållandena närmare sammanhängande frågorna självständigt avgöras av de lokala myndigheterna, i samma mån tvingas även denna ledning in i de stora på dagordningen stående spörsmål, vilka redan genom sin natur äro ägnade att hindra uppkomsten av ett trångsynt åskådningssätt.

Även den fördelning av arbetsuppgifterna, mellan överstyrelsens olika

arbetskrafter, som kommittén föreslagit, synes mig vara gynnsam för arbetet inom överstyrelsen. Den nuvarande läroverksöverstyrelsens chef har i sitt förut omnämnda uttalande framhållit, hurusom det för arbetet inom läroverksöverstyrelsen varit till men, att överstyrelsens pedagogiskt fack- bildade ledamöter på grund av brist på tillräckligt administrativt bi­ träde måst i stor utsträckning tagas i anspråk för utförande av rent administrativa och expeditionella göromål och därigenom i viss mån hindrats i handläggningen av överstyrelsens viktigare uppgifter. Med led­ ning av de erfarenheter, som sålunda vunnits, har kommittén funnit sig böra föreslå arbetets fördelning på särskilda »byråer», inom vilka arbetet skulle ledas av i regel fackbildade chefer, biträdda av erforderliga admini­ strativa arbetskrafter. Genom en sådan anordning har man velat vinna den fördelen, att de pedagogiskt fackbildade krafterna inom den tilltänkta skolöverstyrelsen mera odelat kunde tagas i anspråk för de stora frågorna och icke behövde användas för ett arbete, som till sin natur läge dem mera fjärran och dessutom vore ägnat att draga dem ifrån de viktigare uppgifterna.

' Jag delar till fullo den uppfattning, som här kommit till uttryck, och räknar för en avgjord fördel, att i förslaget en bestämd arbetsfördelning genomförts mellan de pedagogiska och de administrativa krafterna. Huru­ vida åter detta med nödvändighet behöver leda till att arbetet uppdelas på olika s. k. byråer, synes mig ej lika klart. De använda termerna »byrå» och »byråchef» torde vara ägnade att leda tanken till en i viss mån annan anordning av arbetet än den, som här åsyftas. Med sagda termer förbinder sig lätt nog den föreställningen, att meningen skulle vara att inom över--

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 204.

172

Arbetets

fördelning

mellan

huvudavdel­

ningarna

inom över­

styrelsen.

styrelsens båda huvudavdelningar upprätta fyra från varandra avskilda,

relativt självständiga kontor, vart och ett utrustat med en ganska stor

arbetsapparat. En sådan anordning är emellertid alls icke åsyftad och

skulle icke heller efter min mening vara lämplig. Det, varpå huvudvikten

här ligger, synes mig vara, att en tämligen fast arbetsfördelning mellan

ledamöterna åstadkommes och att var och en av ledamöterna utrustas med

erforderligt administrativt biträde. En sådan anordning synes mig kunna

uppnås med bibehållande i huvudsak av den inom läroverksöverstyrelsen

nu förefintliga rotelindelningen. Särskilt innan ännu tillräcklig erfarenhet

vunnits angående omfattningen och arten av överstyrelsens arbete, synes

det mig vara av en viss betydelse, att arbetet därstädes kan få försiggå

under så fria former som möjligt och att icke det helt visst synnerligen

ofta påkallade samarbetet mellan ledamöterna kan komma att hindras

genom för skarpt uppdragna gränser mellan målsmännen för de olika

ärendesgrupperna. Jag anser således, att göromålen inom överstyrelsen

lämpligen böra kunna fördelas på särskilda arbetsrotlar, vilka var och en

böra, på sätt kommittén föreslagit, förses med fasta administrativa biträden.

I nära samband med nu berörda spörsmål står frågan om sättet för

ärendenas handläggning inom överstyrelsen. Denna fråga sammanhänger

åter på det närmaste med frågan om arbetsuppgifternas fördelning mellan

överstyrelsens båda huvudavdelningar, läroverksavdelningen och folkunder-

visningsavdelningen. Jag skall därför först något närmare beröra denna

senare fråga. Jag har redan i det föregående framhållit önskvärdheten av en

för hela vårt skolväsen gemensam överstyrelse. Jag har därvid anslutit mig

till kommittén, som bland annat betonat, hurusom vissa av de frågor, som

skulle falla under en överstyrelses handläggning, vore av den art, att de

påkallade en samfälld behandling av målsmän för de olika skolgrupperna i

landet. Till sådana frågor har kommittén hänfört undervisnings- och

uppfostringsfrågor av mera principiell natur samt frågor om organisationen

av skolväsendet i dess helhet eller av särskilda skolformer. Dit har kom­

mittén även hänfört frågor av ekonomisk innebörd, framför allt sådana,

som avse anslagsäskanden hos Riksdagen. I anslutning till kommittén finner

jag det vara av synnerlig betydelse, att spörsmål, som i likhet med de nu

antydda på ett eller annat sätt beröra skolväsendet i dess helhet, också

göras till föremål för gemensam behandling. Lika viktigt finner jag

emellertid, att gemensamheten icke utsträckes utöver frågor av sagda natur.

Det synes mig nämligen för en sund begränsning av ledamöternas arbets-

uppgifter vara nödvändigt, att alla sådana ärenden, som endast avse endera

avdelningens verksamhetsområde, handläggas inom vederbörande avdelning.

Ilungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kungl. Ma.jrts Nåd. Proposition Nr 204.

173

Därigenom kommer sakkunskapen att användas, där den verkligen är för handen, och därigenom undvikes, att handläggningen av ärendena göres onödigt tung och omständlig. En rätt avvägd arbetsfördelning mellan de båda huvudavdelningarna finner jag således vara en synnerligen betydelsefull förutsättning för framgång i överstyrelsens arbete. I det hela synes mig kommittén i sitt förslag härutinnan hava träffat det rätta. Erfarenheten får sedermera utvisa, i vad mån jämkningar kunna befinnas nödiga.

Det av kommittén föreslagna sättet för ärendenas handläggning över­

ensstämmer med de grunder, som numera i allmänhet tillämpas i de cen­ trala ämbetsverken. Jag ser eu förtjänst däri, att kommitténs förslag syftar till att förebygga tunga och tidsödande arbetsformer, på samma gång det garanterar grundlig och sakkunnig handläggning av ärendena. De anmärkningar, som beträffande denna punkt i några utlåtanden fram­ kommit, gå i varandra motsatta riktningar, vilket synes mig giva stöd för den förmodan, att förslaget måtte tämligen väl hava lyckats hålla medelvägen mellan ytterligheterna.

Såsom en omedelbar följd av de båda huvudavdelningarnas samman­

förande till eu gemensam överstyrelse ävensom av den föreslagna formen för samarbete mellan avdelningarna samt sättet för ärendenas handlägg­ ning har kommittén föreslagit, att överstyrelsen i sin helhet skulle förses med en gemensam chef.

Nu har från några håll ifrågasatts, huruvida eu sådan vore behövlig

eller huruvida icke den högsta ledningen läte anordna sig på annat sätt.

Vid övervägande av denna fråga framställa sig helt naturligt tvä alter­

nativa sätt att ordna densamma: ett, som skulle giva uttryck åt att man egentligen har två självständiga styrelser, som äga vissa ärenden gemen­ samma och delvis samverka, ett annat, som skulle uttrycka, att man egent­ ligen har endast en styrelse, som fördelats på två avdelningar med delvis olika ärenden och delvis skild verksamhet.

Enligt det första alternativet, som med hänsyn till det historiska förloppet

ligger närmast till hands, kan skolöverstyrelsen tänkas uppstå på det sättet, att vid sidan av den nuvarande läroverksöverstyrelsen med dess fyra ledamöter och dess chef ställes en med densamma samarbetande folkskoleöverstyrelse med likaledes fyra ledamöter och en chef. Sammanslutningen till ett verk liksom ock gemensamheten i arbetet finner då, vad beträffar den högsta ledningen, sitt uttryck däri, att en av de' båda cheferna antingen efter uppdrag av Kungl. Maj:t eller på grund av bestämmelser i verkets instruk­ tion för längre eller kortare tid utövar chefskapet i vad detsamma avser

Gemensam

chef.

174

ledningen av de gemensamma förhandlingarna och handhavandet av styrelsens

övriga gemensamma angelägenheter.

En anordning, som stannar härvid, visar sig emellertid förenad med ganska

stora olägenheter. Först och främst ligger det i sakens natur, att den av de

båda cheferna, som finge uppdraget att tjänstgöra som verkets gemensamma

chef, helt naturligt skulle komma att känna sig i främsta rummet tillhöra

den avdelning, vars närmaste chef han vore, och följaktligen också känna

sig manad att i första hand tillgodose den avdelningens intressen. Och

även om han själv vid handläggningen av verkets gemensamma angelägen­

heter skulle kunna ställa sig mera fristående och överblickande i förhål­

lande till de särintressen, som kunna göra sig gällande inom de olika

avdelningarna, skulle han säkerligen på grund av den misstro, som lätt

nog koinme att möta honom från det ena hållet, och av de krav, som

ställdes på honom från det andra hållet, i sin ämbetsutövning komma att

både känna sig och i själva verket också bliva bunden på ett sätt, som

för styrelsens arbete i fråga om de allra viktigaste spörsmålen kunde bliva

till stort men. Farhågan, att så skulle komma att ske, ligger så mycket

närmare till hands, som det mera lösa chefskap, som på detta sätt upp-

komme, utan tvivel även skulle medföra en viss isolering mellan de båda

avdelningarna, varvid också en för landets uppfostringsarbete ödesdiger

rivalisering mellan de båda skolgruppernas målsmän och en för samma

arbete skadlig kamp mellan deras olika intressen lättare kunde uppstå och

hållas vid liv.

För undvikande av dessa olägenheter är man då närmast hänvisad till

det andra av de båda i det föregående berörda alternativen: att ersätta

de båda skilda cheferna med en för styrelsens båda avdelningar gemensam

chef, vilken vore i förhållande till de särskilda avdelningarna fristående

och därför också i själva sin ställning ägde en stark uppfordran att objek­

tivt överblicka och bedöma de intressen, som det gäller för skolöverstyrel­

sen att tillvarataga och främja.

Från något håll har den farhågan blivit uttalad, att anordningen

med en gemensam chef skulle kunna lända till men för förverkligandet

av de olika undervisningsanstalternas allmänna syftemål, vilka bättre skulle

tillgodoses genom att de båda avdelningarna och deras chefer ensamma

bure ansvaret för sina åtgärder. Vad den sålunda gjorda invändningen

beträffar synes den utgå ifrån antagandet, att någon viss del av det

allmänna skolväsendet eller någon viss skolorganisation skulle kunna ord­

nas eller arbeta utan hänsyn till skolväsendet i dess helhet. Men ett

sådant antagande är oriktigt. Med den utveckling, skolfrågorna i vårt land

tagit, är det otänkbart, att så skulle kunna ske utan förfång antingen för den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

175

enskilda skolformen själv eller för skolväsendet i dess helhet. Det är just frågorna om de olika undervisningsanstalternas allmänna syftemål, som i främsta rummet påkallar gemensamt arbete för de båda avdelningarna och som mer än något annat gör det önskligt, att de olika skolgruppernas målsmän bliva i tillfälle att under ordnade och bestämda former iakttaga och bevaka sina intressen. Men för de gemensamma arbetena inom över­ styrelsen påkallas, såsom jag nyss påvisat, den enhetlighet i ledningen, som endast kan uppnås genom ett gemensamt chefskap. Att den gemen­ samma chefen skulle, såsom från något håll anmärkts, kunna komma att ensidigt undertrycka från den ena eller andra skolgruppens män fram­ komna önskningar och förslag förhindras därigenom, att samtliga de frå­ gor, som skulle göras till föremål för gemensam handläggning, även skulle komma att avgöras kollegialt, varvid överstyrelsens båda huvudavdelningar skulle vara företrädda genom ett lika antal medlemmar.

Vad jag nu anfört synes mig innebära övertygande skäl, att av de

båda i det föregående berörda alternativen det senare äger företräde och att alltså den högsta ledningen av skolöverstyrelsen bör läggas i händerna på en gemensam chef. Ja, mig synes det redan ligga i sakens natur, att någon måste vara ansvarig för verket i dess helhet och att denne bör intaga en fristående och överblickande ställning i förhållande till de sär­ intressen, som kunna göra sig gällande på skolöverstyrelsens två huvud­ avdelningar.

Härtill kommer vidare, att inrättandet av en gemensam chefspost av

nu berörda beskaffenhet skulle för statsverket medföra mindre kostnader, än om vardera avdelningen såsom mera fristående överstyrelse försåges med var sin chef. Det är nämligen icke tänkbart, att vid en anordning sådan soin den sistnämnda de båda cheferna skulle, såsom kommittén före­ slagit i fråga om de i dess förslag upptagna avdelningscheferna, tillika kunna tjänstgöra såsom föredragande ledamöter inom sina styrelser. Var­ dera styrelsen erfordrade då, såsom för närvarande är fallet med läro- verksöverstyrelsen, utöver de fyra ledamöterna en särskild chef. Den nu­ varande chefen för läroverksöverstyrelsen åtnjuter en avlöning, beräknad till 10,000 kronor. För den föreslagna gemensamma chefen har av kommittén — såsom mig synes på goda grunder — ifrågasatts en avlöning- av 11,000 kronor, alltså 1,000 kronor mera än läroverksöverstyrelsens chef för närvarande uppbär. För vardera avdelningschefen har föreslagits ett särskilt arvode av 1,000 kronor, vilket med hänsyn till avdelnings­ chefens tunga arbetsbörda och ansvarsfulla ställning såsom på en gång föredragande och chef icke kan anses annat än skäligt. Den föreslagna ledningen av överstyrelsens arbete skulle alltså enligt kommittéförslaget

Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition Er 204.

176

betinga en sammanlagd kostnad av 13,000 kronor. Avlöningen till två

fristående chefer — en för vardera styrelsen — skulle däremot efter de

för läroverksöverstyrelsens stat gällande grunderna belöpa sig till 20,000

kronor. För statsverket innebär alltså den av kommittén föreslagna for­

men för överstyrelsens ledning en minskad årlig kostnad av 7,000 kronor.

Att den gemensamma chefen erhåller en ställning, motsvarande gene­

raldirektörs, finner jag även vara på sin plats. Det verksamhetsområde,

som det här galler', torde i fråga om vikt och betydelse kunna mäta sig

med vilket annat som helst, som blivit lagt under något svenskt centralt

ämbetsverk, och med avseende på omfattningen uthärdar det utan tvivel

en jämförelse med de allra flesta andra. Det synes mig därför ej heller

finnas någon anledning, varför den föreslagna skolöverstyrelsen i och

genom sin yttre gestaltning skulle för den allmänna uppfattningen stämplas

såsom av mindre betydelse än andra större centrala verk.

Då jag sålunda förordat en anordning med en för skolöverstyrelsen i

dess helhet gemensam chef, har jag närmast tänkt mig skolöverstyrelsen

såsom ett fristående centralt ämbetsverk. Nu skulle det emellertid kunna

tänkas, att en blivande departementalreform komme att medföra en sådan

ändring i överstyrelsens administrativa förläggning, att en annan form för

dess ledning skulle befinnas vara lämpligare än den föreslagna. Komme

skolöverstyrelsen att inflyttas i ecklesiastikdepartementet, skulle det möj­

ligen kunna ifrågasättas, att detta skedde under formen av två särskilda

departementsavdelningar, vardera med sin chef, och att den gemensamhet

i ledningen av dessas arbete, som erfordrades, kunde inom departementet

åstadkommas utan att de båda avdelningarna försåges med en gemensam

chef.

Med avseende på en sådan anordning vill jag då först erinra om att

den ur ekonomisk synpunkt skulle för staten bliva ofördelaktigare. Såsom

jag nyss påpekat, är det icke möjligt, att om vardera avdelningen av över­

styrelsen anordnades såsom fristående för sig och följaktligen även för­

såges med en särskild chef, denne skulle jämte chefsgöromålen även kunna

fullgöra en föredragande ledamots göromål. I detta förhållande skulle de

båda avdelningarnas inflyttning i departementet icke medföra någon som

helst förändring. Även där erfordrades två särskilda chefer och alltså även

två chefslöner. Den ökade kostnaden skulle alltså, om man fasthåller vid

de i det föregående angivna avlöningsgrunderna, bliva desamma, som jag

nyss påpekat.

Men även ur en annan synpunkt — och denna måste här betyda

mera — skulle det med en inflyttning av överstyrelsen i departementet

bliva erforderligt, att överstyrelsens båda avdelningar försåges med en

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

gemensam chef. Först och främst är det uppenbart, att det behov av

gemensam ledning och av samarbete mellan målsmännen för de båda skol-

grupperna, som jag nyss framhållit, oförändrat kvarstår. En ställning,

som skulle komma att låta de båda departementsavdelningarna framträda

som målsmän för skilda, måhända stridiga och med varandra rivaliserande

intressen, skulle för landets uppfostringsarbete kunna bliva av oberäkne­

lig skada. Den skulle, som jag nyss påpekat, kunna utöva ett menligt

inflytande bland annat på behandlingen av frågor rörande organisationen

av skolväsendet i dess helhet och av enskilda skoltyper. Framför allt

skulle den kunna bliva till hinder vid behandling av frågor av ekonomisk

innebörd. Slutligen skulle den sunda utvecklingen av sådana skolformer,

som i ett eller annat avseende beröra båda avdelningarnas verksamhets-

<_

/

områden, kunna komma att äventyras.

Nu skulle man emellertid kunna förmena, att fastän behovet av gemen­

sam ledning och samarbete mellan de båda avdelningarna skulle kvarstå

oförändrat efter en eventuell inflyttning av överstyrelsen i departementet,

detta icke med nödvändighet behövde leda till upprättande av en gemen­

sam chefsbefattning. Skulle icke departementschefen kunna göra en sådan

obehövlig? Skulle icke han kunna åstadkomma den sammanhållning mellan

de båda avdelningarna, som anses önskvärd? Mot en sådan tanke är först

och främst att erinra, att även om skolöverstyrelsens avdelningar komme

att inflyttas såsom avdelningar i departementet, skulle de enligt de av de-

partementalkommittén framlagda allmänna grunderna för en departemental-

reform, icke förlora sin självständighet som centrala ämbetsverk och sålunda

icke bliva jämförliga med de byråer, som för närvarande finnas inom depar­

tementet. De blivande departementsavdelningarna skulle i sina beslut,

även när det gällde regeringsärenden, bibehålla full självständighet. Nu

bleve det emellertid just handläggningen och beslutandet av de viktigare

av dessa ärenden, som påkallade gemensamheten i arbetet mellan de båda

avdelningarna. Vid sådant förhållande låter det icke tänka sig, att de­

partementschefen, vilkens prövning överstyrelsens beslut måste i närmaste

hand underställas, skulle, utan att styrelsens självständiga ställning för­

svagades, kunna utöva något starkare inflytande på ledningen av översty­

relsens gemensamma arbete. Tvärtom torde man böra antaga, att ett

rätt tillvaratagande av de inflyttade avdelningarnas självständighet i fråga

om deras gemensamma intressesfär kanhända mer än tillförene påkallade

en gemensam chef. Aven önskvärdheten av att förebygga, att den ene

eller andre chefen kunde på grund av personligt inflytande komma att

göra sin avdelnings intressen ensidigt gällande, pekar lian på behovet av

en gemensam chef. Slutligen är att minnas, att det, frånsett nu berörda

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1. samt. 153 höft. (Nr 204.)

2-1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

177

Arbetsfördel­

ning mellan

chefen och

avdelnings­

cheferna.

förhållanden, icke alltid torde kunna utan vidare förutsättas såsom givet,

att departementschefen är en pedagogiskt sakkunnig person och icke

heller att hans av andra göromål strängt upptagna tid skall lämna honom

tillräckligt tillfälle att ägna ledningen av de båda avdelningarnas gemen­

samma arbete den omsorg, som frånvaron av en gemensam chef skulle

gorå nödvändig.

Vad jag nu anfört har för mig inneburit övertygande skäl för behöv­

ligheten av en gemensam chefsbefattning, även om den bebådade departe-

mentalreformen skulle komma att bliva genomförd.

Såsom jag i det föregående omnämnt, skulle enligt kommitténs förslag

förutom den gemensamma chefen två afdelningschefer anställas såsom

ställföreträdande chefer, en å vardera avdelningen. Kommittén finner det

nämligen otänkbart, att en chef för ett verk av den omfattning som den

föreslagna skolöverstyrelsen skulle kunna hinna deltaga i handläggningen

av samtliga inom verket förekommande ärenden. Aven om hans tid och

krafter, sedda rent kvantitativt, därtill skulle räcka, skulle enligt kommit­

téns förmenande den faran inträda, att chefen därigenom droges från sina

egentliga och huvudsakliga uppgifter.

Jag delar till fullo kommitténs uppfattning i denna punkt. De göromål,

som åligga den nuvarande läroverksöverstyrelsens chef, äro redan de av den

omfattning, att hans tid är av desamma strängt upptagen. Det ligger

därför i sakens natur, att en för skolöverstyrelsen gemensam chef icke skulle

kunna medhinna sagda göromål och därjämte icke blott övertaga motsva­

rande göromål å folkundervisningsavdelningen utan även såsom ordförande

deltaga i handläggningen av samtliga för överstyrelsen i dess helhet i det

föregående närmare angivna gemensamma ärendena.

1 fråga om arbetsfördelningen mellan den gemensamma chefen och

avdelningscheferna har kommittén inskränkt sig till att angiva denna i

största allmänhet och i övrigt uttalat den uppfattningen, att hithörande

angelägenhet lätt torde kunna regleras i en blivande instruktion. Jag

finner det emellertid lämpligt att redan nu något närmare ingå på denna

fråga och skall på grundval av kommitténs uttalanden och med ledning

av förhållandena inom läroverksöverstyrelsen med några ord angiva, huru

jag tänkter mig arbetsuppgifternas fördelning mellan chefen och avdel­

ningscheferna. Jag erinrar emellertid härvid om att enligt kommitténs

förslag de båda avdelningscheferna tillika skola tjänstgöra såsom föredra­

gande ledamöter var å sin avdelning.

Vad då först beträffar den gemensamma chefen skulle det i främsta

rummet tillkomma honom att övervaka och leda överstyrelsens arbete samt

178

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 204.

179

att inför Kungl. Maj:t vara ansvarig för fullgörandet av verkets åliggan­ den. Han skulle alltså hava att utöva högsta inseendet över styrelsens leda­ möter och tjänstemän samt företräda verket utåt. Vid de för överstyrelsen i dess helhet gemensamma förhandlingarna skulle chefen vara ordförande och i denna egenskap äga utslagsröst. I betraktande av den starka utveck­ ling, i vilken skolväsendet för närvarande är statt, samt vikten och omfatt­ ningen av de till gemensam handläggning hörande ärendena komme otvi­ velaktigt, åtminstone en ganska lång tid framåt, chefens tid och krafter att i mycket stor utsträckning tagas i anspråk för nu berörda ärenden. Inom de olika avdelningarna skulle chefen, så långt hans tid det medgåve. tjänstgöra som ordförande både vid kollegiala förhandlingar och vid hand­ läggning av ärenden efter styrelseformen. I vissa ärenden skulle det, enligt närmare bestämmelser i instruktionen, ovillkorligen åligga chefen att deltaga. Till sådana ärenden böra höra tillsättning av lärartjänster, disciplinfrågor, frågor angående inspektion av underlydande läroanstalter, arbetsordning och arbetsfördelning inom avdelningen, frågor av ekonomisk art, såsom fördelning av anslag och stipendier med mera. Vidare skulle chefen deltaga i handläggning av ärenden, som i ett eller annat avseende vore av principiell innebörd. Hit höra givetvis större utlåtanden och utredningar samt överhuvud sådana remisser från Kungl. Maj:t, där det för överstyrelsen gäller att intaga en för liknande framtida fall bestämmande ståndpunkt. Det är slutligen också givet, att chefen, när han så funne nödigt och hans övriga göromål sådant medgåve, skulle äga att före­ taga inspektion av de olika slagen av underlydande läroanstalter. Lägges nu härtill, att av chefens tid eu ej ringa del måste avses till mottagning av allmänheten samt rådplägningar och överläggningar i tjänstangelägen­ heter med utanför verket stående personer, är lätt insett, att den arbets­ börda, som kommer att påvila chefen, skulle bliva högst betydande.

Vad angår de båda avdelningschefernas ställning och uppgifter

skulle de i alla de fall, då chefen icke själv kunde deltaga i handlägg­ ningen av sådana ärenden, i vilkas behandling han enligt instruktionen icke ovillkorligen måste deltaga, inträda i chefens funktion och befogen­ heter. De skulle alltså i dessa fall, vare sig det gällde kollegiala förhand­ lingar eller handläggning efter styrelseformen, tjänstgöra såsom ordförande med utslagsröst respektive självständig beslutanderätt. Vore det härvid fråga om ärende, i vilket avdelningschefen själv vore föredragande, synes beslutet, i likhet med vad i motsvarande fall gäller inom järnvägsstyrelsen, böra fattas efter överläggning med viss annan, därtill enligt arbetsordningen utsedd ledamot. Tager man i betraktande mängden och arten av de ären­ den, vilkas i handläggning den gemensamma chefen skulle komma att ovill­ korligen deltaga, skulle utan tvivel sagda chef nödgas att i stor utsträckning

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

ISO

för arbetet inom avdelningarna anlita biträde av avdelningscheferna. Och

man torde i varje fall icke taga fel, om man utgår från att på ifrågavarande

tjänstinnehavare komme att vila en arbetsbörda av chefsärenden, som motsva­

rade minst hälften av det arbete, som åligger läroverksöverstyrelsens nuva­

rande chef. För att lämna en något mera åskådlig bild av de blivande avdel­

ningschefernas uppgifter skall jag nu slutligen från den nuvarande läro-

verksöverstyrelsens arbetsområde anföra några exempel, som giva en före­

ställning om de ärenden, i vilkas handläggning en blivande avdelningschef

inom läroverksavdelningen kunde komma att deltaga som ordförande. Hit

hör en stor mängd ofta återkommande löpande ärenden, för vilkas behand­

ling överstyrelsen redan fastslagit vissa grunder. Dessa ärenden äro emel­

lertid av den beskaffenhet, att de varje gång de återkomma kräva en när­

mare granskning och detaljerad föredragning. Sådana frågor äro exempel­

vis: pension vid avskedstagande, kvarstående i tjänst efter uppnådd pen­

sionsålder samt lärares uppflyttning i högre lönegrad. Hit hör även eu

stor mängd dispens- och behörighetsfrågor, rättighet för enskild eller

kommunal läroanstalt att anställa viss examen eller erhålla viss annan

förmån, bestämmandet av undervisningsämnen vid ledigförklarandet av

tjänster, antagande av läroböcker, åtskilliga frågor rörande lärarutbildningen,

vissa spörsmål angående prövning av byggnadsritningar, en mångfald ären­

den rörande anordnandet av real- och studentexamina ävensom exami­

nanders hänvisning samt slutligen den stora mängden ärenden angående

tjänstledighet och förordnande. Inom läroverksöverstyrelsen uppgå sist­

nämnda ärenden till ett antal av omkring 1,500 om året, och åtskilliga

andra av de i det föregående angivna ärendena belöpa sig årligen inom

varje grupp till flera hundra. Inom en blivande folkundervisningsavdel-

ning komme nu delvis uppgifter av motsvarande eller besläktad art men

därjämte en stor mängd andra av avdelningens särskilda arbete föranledda

uppgifter att, utan tvivel till icke mindre omfattning, påvila avdelningens chef.

Slutligen anser jag mig böra anmärka, att det givetvis skulle stå den

gemensamme chefen öppet att deltaga i handläggningen av vilket ärende

han själv önskade. Emellertid torde i regel denna angelägenhet kunna

ordnas så, att genom av chefen på förhand träffad anordning avdelnings­

chefens uppgifter bleve av ganska reglerad natur.

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Inspektörer

och konsulen­

ter.

Såsom jag redan i det föregående omnämnt, har kommittén föreslagit,

att den jämlikt beslut av 1912 års Riksdag redan förefintliga inspektören

för folkhögskolorna måtte fästas vid överstyrelsen. Mot den föreslagna

anordningen har jag redan förklarat mig icke hava något i princip att

erinra. Ur formell synpunkt torde icke heller hinder möta för verkställig­

heten av förslaget.

181

Kommittén liar jämväl ifrågasatt, att till överstyrelsen skulle överflyttas