2

än även att de av Riksdagen år 1912 av förslagsanslaget till under­

stödjande av folkbiblioteksväsendet anvisade arvodena till två biblioteks-

konsulenter inom ecklesiastikdepartementet må utgå utan hinder därav, att

sagda konsulenter fullgöra huvudparten av sitt arbete inom skolöver­

styrelsen.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas Riksdagens

vederbörande utskott, och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl.

nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Fridtjuv Berg.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

A

Innan jag närmare ingår på kommitténs förslag och de däröver av­

givna yttrandena, anser jag mig böra förutskicka en kortfattad

Historisk återblick

på den utveckling, hithörande frågor tidigare haft i vårt land.

Den offentliga skolan har i vårt land från början i huvudsak vuxit

upp under kyrkans hägn, och även sedan kyrkan genom reformationen kom­

mit i beroende av staten, hava kyrkans organ i stort sett långt fram i tiden

fortfarande fått utgöra skolans styrelse. Väl har därbredvid alltsedan år

1626 kanslikollegium, och längre fram dess efterföljare, den år 1809 inrättade

och år 1833 upplösta kanslistyrelsen haft om händer inseendet över sko­

lorna. Men såsom en verklig fackmässig överstyrelse med kontrollerande

och ledande inflytande vid sidan av eller över de kyrkliga myndig­

heterna kom detta ämbetsverk icke att i regeln tjänstgöra och kunde

det knappast heller. Skolan var alltså på det närmaste förknippad med

kyrkan, och den måste bliva det, så länge dess huvudsakliga uppgift an­

sågs vara att utbilda prästämnen eller — vad folkundervisningen vidkom —

att förhjälpa ungdomen till bättre kristendomskunskap. De äldre försö­

ken att förskaffa skolorna eu verksam central överledning äro därför på

det närmaste sammanknutna med planerna på en överstyrelse för kyrkan;

den alltifrån Gustav Adolfs tid uppdykande tanken på en ecklesiastik över­

styrelse, ett consistorium general, avsåg sålunda att organisera en för

kyrka och skola gemensam ledning.

Emellertid vidgades småningom skolans uppgifter allt mer utöver de

rent religiöst-kyrkliga uppgifterna. Särskilt under 1700-talet gjordes

från skilda håll gällande, att skolan skulle tillgodose även ämbetsverken

och de borgerliga yrkena med utbildade ämnessvenner. Reformkraven

hade emellertid svårt att vinna gehör, och vid århundradets slut fram­

ställdes de därför med fördubblad styrka, samtidigt med att starka klago­

mål över skolväsendets brister förspordes. Det är därför säkerligen ingen

tillfällighet, att vid 1800-talets början en första ansats gjordes att förskaffa

vårt skolväsende en verklig, i viss mån sakkunnig överledning, nämligen

genom det år 1801 i samband med upplösningen av det gamla kansli­

kollegium inrättade kansler sgillet. Detta kanslergille bestod från början

av de tre universitetskanslererna, ärkebiskopen, kansliråden Adlerbeth och

Rosenhane samt överhovpredikanten Lehnberg, och blev senare förstärkt

med ytterligare några personer i egenskap av »korrespondenter i or­

terna». Kanslersgillet skulle bland annat hava överinseende över skolor

och akademier, underrätta sig om, hur undervisningen vid skilda läro­

5

anstalter bedrevs, övervaka, att gällande författningar efterlevdes, samt till

Kungl. Maj:t ingiva förslag om undervisningsverkens förbättring. Särskilt

anmärkningsvärt är, att denna styrelse skulle under sin ledning hava alla

undervisningsverk; det betonades, att detta var anordnat »till ernående av

ett fullkomligt sammanhang i hela uppfostringsverket och till avhjälpande

av de brister, som visade sig i detta angelägna verk och kunde härflyta

från en delad uppsikt över detsamma». Denna anordning var för övrigt

en naturlig följd av det föregående pedagogiska meningsbytets tydliga

strävan att se hela uppfostringsfrågan i ett enhetligt sammanhang, fram­

för allt från synpunkten av vikten att genom skolor av skilda typer och

utgreningar planmässigt tillgodose skilda samhällsklassers och yrkens bild-

ningsbehov.

Det behov av en gemensam överledning för hela uppfostringsverket, som

med kanslersgillets tillkomst i någon mån tillfredsställts, tog sig vid denna

tidpunkt även uttryck i ett förslag till en organisation i stort av under­

visningsväsendets styrelse. Den bekante skolmannen G. A. Silverstolpe

framförde nämligen en dylik tanke, enligt vad nyligen tillgängliga hand­

lingar utvisa, i ett till kanslersgillet år 1802 inlämnat memorial om skol-

väsendets reformerande. Han hävdade, att orsaken till all oreda inom upp-

fostringsväsendet låg i styrelsens fördelning på flera håll, på kanslerer,

biskopar och konsistorier, samt framhöll, att »för dessa åtskilliga fysiska

eller moraliska styrande personer har ingen föreningspunkt varit utstakad»,

varför hela uppfostringsverket »så till grundsatser som till författningar

blivit blott fragmentariskt». Till botande av denna brist föreslog han in­

rättande av ett kollegium för upp fostring sverken, likställt med övriga

riksens kollegier. Detta kollegium skulle bestå av akademiernas kansler

och en deputerad professor för var akademi, som årligen skulle ombytas,

samt i övrigt av »ett efter behovet lämpat antal ledamöter».

Den begynnande utveckling till bildande av en även gentemot Kungl.

Maj:t i viss mån fristående central skolstyrelse, som med kanslersgillet

förelåg, blev avbruten genom dess år 1809 timade upplösning i samband

med inrättandet av en ecklesiastik expedition och kanslikollegiets åter­

upplivande i form av kanslistyrelse. Men behovet av en sakkunnig skol­

ledning, särskilt med hänsyn till det trängande reformarbetet, var fort­

farande starkt — därom vittnar bland annat ett av Silverstolpe vid 1810

års Riksdag framlagt förslag, att statssekreteraren för ecklesiastikärenden

till sitt biträde vid undervisningsärendens behandling skulle hava två pro­

fessorer och två läroverkslärare, som alla årligen borde ombytas — och

det framtvingade snart i viss mån en tillfällig ersättning för vad kanslers­

gillet varit ämnat att bliva i de under 1810- och 1820-talen arbetande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

6

uppfästning skommittéerna, den första tillsatt år 1812 och år 1825 avlöst

av den s. k. stora uppfostringskommittén, vilken år 1828 hade slut­

fört sitt arbete. Den förstnämnda kommittén hade närmast till upp­

gift läroverkens reformerande, men även folkundervisningen blev föremål

för dess överläggningar. Den senare, »stora» kommittén behandlade i ett

sammanhang hela undervisningsväsendet och föreslog i sitt brett anlagda

betänkande från enhetliga synpunkter reformer av folkskolorna, elementar­

läroverken, universiteten och tillämpningsskolorna.

Ur den förra kommitténs arbeten och på grund av de erfarenheter, som

därunder vunnits, framkom även en första antydan till en mer stadigva­

rande ledning av reformarbetet på skolväsendets område, nämligen den

s. k. skolrevisionen. Denna institution föreskrevs i 1820 års skolordning. Den

bestod av statssekreteraren vid ecklesiastikexpeditionen, såsom ordförande,

en ständig sekreterare, en professor från något av rikets universitet samt

fyra gymnast- och skollärare, utsedda från stiften, varjämte biskoparna

hade däruti säte och stämma, när de kommo tillstädes. Skolrevisionen

skulle sammanträda vart tredje år och hade att granska från läroverken

inkomna uppgifter, betänkanden och handlingar samt att till Kungl. Maj:t

avgiva berättelse över läroverkens tillstånd och om utvägar till deras ytter­

ligare förbättring. Skolrevisionen var sålunda från början närmast avsedd

för läroverken, och dess överläggningar gällde också, de gånger den sam­

manträdde, nämligen åren 1824, 1832 och 1843, dessa. Emellertid hem­

ställde den stora uppfostringskommittén, att revisionen borde på samma

sätt granska även folkskolornas »författning och behov». Kommittén fast-

höll alltså även härutinnan vid kravet på den enhetligare behandling av

uppfostringsväsendet, som så starkt gjorts gällande i kommitténs eget ar­

bete. Denna hemställan ledde dock icke till önskad åtgärd, och skolre­

visionen kom sålunda ännu en tid framåt att tjänstgöra som en styrelse

för elementarläroverken enbart.

Emellertid visade sig den form av läroverksstyrelse, som i skolre­

visionen förelag, vara alltmer otillfredsställande. Och jämsides därmed

trängde sig folkskolan, framför allt med folkskolestadgan av år 1842, allt

mera i förgrunden och krävde, även den, ett verkligt centralt organ. Vid

skolrevisionens sammanträde år 1843 framställdes av densamma ett förslag

till organiserande av starkare central skolledning, vilket förslag närmast

tog sikte på läroverkens behov men även sades avse »det så högst viktiga

undervisningsverket i hela dess omfattning». Revisionen föreslog, att de

meddelanden angående läroverken, vilka förut insänts till revisionen för

bearbetning, nu skulle årligen lämnas till ecklesiastikdepartementet. Då

dessa meddelanden säkerligen skulle giva anledning till »ömsesidiga råd­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

av en särskild expeditionssekreterare inom departementet för handlägg­

ningen av ärenden rörande allmänna uppfostran och undervisningen. Där­

med voro de huvudsakliga riktlinjerna tillsvidare för framtiden givna.

Domkapitlen, vilka genom 1842 års folkskolestadga fått sig av staten ålagd

den närmaste tillsynen över folkskoleväsendet, fingo för de följande årtion­

dena, jämte i viss mån länsstyrelserna och den år 1860 inrättade folkskole­

inspektionen, en väsentlig andel av ansvaret för skolväsendets ledning. Och

inom ecklesiastikdepartementet ledde ärendenas växande mängd redan genom

beslut av Riksdagen åren 1860—.1862 till upprättandet av en särskild folk-

skolebyrä vid sidan av eu numera till det högre undervisningsväsendet

begränsad byrå. Därmed blev en dualism i ledningen av skolväsendets

båda huvudgrenar för lång tid fastslagen. Men en verklig ledning, om

ock med tiden allt mer otillräcklig, var dock anordnad, ty de båda byrå­

cheferna hade jämlikt sina instruktioner till uppgift både att genom in­

spektioner öva tillsyn över skolväsendet och att taga initiativ till behöv­

liga reformer.

Under de följande årtiondena hava kraven på överledning litet emellan,

ehuru på olika vägar, gjort sig gällande, och i allmänhet hava därvidlag

läroverkens och folkskolornas behov betraktats fristående från varandra.

På båda hållen har otillräckligheten i den förefintliga överledningen tagit

sig uttryck i ofta återkommande särskilda kommittéer och utredningar

med tillfälligt anlitade arbetskrafter, därvid de läroverken och folkskolorna

berörande frågorna alltid behandlats från varandra skilda.

För läroverkens del framfördes kravet på en överstyrelse med en in­

gående motivering av 1882 års läroverkskommitté. Den föreslagna styrel­

sen tänktes omfatta endast de allmänna läroverken; kommittén omnämnde

dock, tydligen under intryck av statsrådet Silfverstolpes framställning av

år 1847, alternativet med en för folkskola och läroverk gemensam över­

styrelse men sköt detta alternativ åt sidan under motivering, att kom­

mittén icke ansåg det tillkomma densamma att taga en dylik lösning

i övervägande. Förslaget lämnades för tillfället utan beaktande, men

ett par årtionden senare togs frågan ånyo upp, dels reservationsvis inom

den år 1898 tillsatta läroverkskommittén, dels i kungl. proposition vid

1904 års Riksdag, vilken Riksdag medgav upprättande av en fristående

överstyrelse för de allmänna läroverken, för vilken instruktion sedan ut­

färdades den 28 oktober samma år.

Jämsides med de sålunda slutligen med framgång krönta strävandena

att förskaffa de allmänna läroverken en verksam central styrelse löpa lik­

artade strävanden att ävenledes förstärka folkskolans ledning. I proposi­

tion till 1891 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t sålunda tillsättande av en

Fotkunder-

visnings-

kommittén,

ehovet av en

verstyrelse.

gamla tanken på en gemensam ledning av skolväsendet. Med hänvisning

till den i Finland existerande skolstyrelsen framhöllo motionärerna såsom

riktigast, att en för både folkskolor och läroverk gemensam överstyrelse

organiserades, vilken med sin allsidigare överblick bleve i stånd att bättre

tillgodose de olika »kolarternas intressen och sörja för deras ändamåls­

enliga samverkan.

Det riksdagsutskott, till vilket motionen remitterades, tillstyrkte av­

låtande till Ivungl. Maj:t av en skrivelse i ämnet med det innehåll, motio­

närerna föreslagit. Skrivelseförslaget bifölls av Andra kammaren men

hann ej i Första kammaren slutbehandlas, till följd varav saken förföll.

Spörsmålet har emellertid, såsom jag förut antytt, upptagits av folk-

undervisningskommittén, vilken i ett detta år till Kungl. Maj:t ingivet, den

20 december 1912 dagtecknat betänkande framlagt ett utförligt motiverat

förslag till frågans lösning, därvid upptagande den i förenämnda motion

vid 1909 års Riksdag uttalade tanken på ett övervinnande av de senare

årtiondenas dualism inom skolväsendets ledning och därmed inom skol­

väsendet över huvud genom upprättande av en för folkskolor, läroverk

och därmed jämförliga läroanstalter gemensam skolöverstyrelse.

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

1. Skolöverstyrelsens behövlighet.

Jag övergår nu till frågan om det omedelbara behovet av en förstärk­

ning av folkundervisningsväsendets centrala ledning samt den lämpligaste

formen för denna förstärkning.

Redan i sitt den 20 december 1911 avgivna betänkande angående

folkskoleseminarierna har folkundervisningskommittén uttalat sig om be­

hovet av en överstyrelse för vårt folkundervisningsväsen och därom yttrat

Det är kommitténs åsikt, att om den utveckling, som inom seminarieundervis-

ningen redan är för handen och som de i det föregående av kommittén föreslagna åt­

gärderna avse att främja, skall kunna på ett lyckligt sätt fortgå och våra seminarier

kunna hålla sig i jämnhöjd med tidens fordringar, dessa läroanstalter måste bliva före­

mål för en verksammare central ledning än den, som under nuvarande förhållanden

kan komma dem till del. Då man erinrar sig, att den avdelning inom ecklesiastik­

departementet, under vilken seminarierna höra, eller folkskolebyrån, har att handlägga

ärenden från folkundervisningens hela område, måste man giva sitt erkännande åt det

intresse och den omsorg, som denna ägnat seminarierna, och finna det helt förklarligt,

om med den oerhörda tillväxten av de angelägenheter, den har att vårda, dess befatt­

ning med seminarierna icke alltid blivit så omedelbar och så ingående, som be­

hövligt varit.

Då nu seminarierna uppenbart icke bilda en tillräckligt omfattande grupp av läro­

anstalter, för att man ensamt för deras räkning skulle kunna yrka upprättandet av en.

12

Den centrala ledningen av folkundervisningsväsendet ligger för närvarande, som

bekant, närmast i folkskolebyrån inom ecklesiastikdepartementet. Byråcheferna i Kungl.

Maj:ts kansli sakna emellertid till följd av sin tjänsteställning befogenhet att bringa

av dem framlagda initiativ till utförande och äga icke att utöva någon beslutande och

förvaltande verksamhet i egentligare mening. Även om folkskolebyråns arbetskrafter

erhölle förstärkning, exempelvis genom adjunktion av fackmän från undervisningens

område, skulle den därför enligt kommitténs mening näppeligen kunna fylla undervis­

ningsväsendets behov av central ledning. Att åter i förevarande hänseende åstad­

komma förändring genom att tilldela chefen för folkskolebyrån en annan och själv­

ständigare ställning än den, han nu intager, skulle helt visst allt för mycket strida

mot den ordning, som vunnit hävd inom vår statsförvaltning, för att kunna på allvar

ifrågasättas. Man hänvisas då till den utväg, som i fråga om flera andra större för­

valtningsområden redan blivit anlitad, nämligen till upprättandet av ett särskilt, under

departementet lydande, med sakkunniga krafter utrustat centralt ämbetsverk.

Behovet av en åtgärd i sådan riktning har naturligtvis framträtt starkare, i mån

som arbetsfältet vidgats och ärendenas mängd vuxit eller mera omfattande föränd­

ringar skolat genomföras. Särskilt under senare år har den centrala ledningens uppgift

ökats, dels därigenom att arbetet inom folkundervisningsväsendets gamla råmärken till­

tagit i omfattning och intensitet, dels ock därigenom att nya arbetsområden införlivats

med de förutvarande. I senare avseendet må erinras om den statsunderstödda biblio­

teks- och föreläsningsverksamheten, som till och med föranlett anställandet i departe­

mentets tjänst av vissa nya arbetskrafter.

Det är ock naturligt, att om på de allmänna läroverkens begränsade och jäm­

förelsevis enhetliga område behovet av en särskild central ledning framträtt och för­

anlett vidtagandet av verksam åtgärd, ett sådant behov ännu mera skall giva sig till

känna på folkundervisningens vidsträcktare och mindre ensartade fält.

Den nuvarande centrala ledningens otillräcklighet framträder även i det förhål­

landet, att arbetskrafter utanför Kungl. Maj:ts kansli allt mera måste anlitas för ären­

denas behandling och att eu mängd större frågor måst lämnas till utredning åt olika

kommittéer. I den i det föregående omnämnda motionen vid 1909 års Riksdag hän­

visades särskilt till det vidlyftiga utredningsarbete, som hopats på folkundervisnings-

kommittén.

En erinran om de viktigaste av de uppdrag, som nämnda kommitté erhållit, torde

vara i viss män belysande för den föreliggande frågan. Sålunda har kommittén, för­

utom sitt ursprungliga uppdrag, folkskoleseminariernas ombildning, fått sig ålagt att

utarbeta ny normalplan för undervisningen i rikets folk- och småskolor, att avgiva

utlåtande angående till Riksdagen avlämnad kungl. proposition rörande byggnad för

loikskoleseminarium, att likaledes avgiva utlåtande angående nya normalritningar för

tolkskolebyggnader samt att verkställa utredning angående folkskoleinspektionens ord­

nande. Kommitténs uppdrag har slutligen utvidgats till att avse »en fullständig om­

organisation i praktisk riktning av hela vårt folkbildningsväsen, både folkskolan, fort-

sättningsskolan, högre folkskolan, folkhögskolan och de särskilda yrkesskolorna*. Jämte

dessa mera omfattande uppgifter har kommittén haft att handlägga en del smärre

ärenden. Dessutom har till kommittén dels genom remiss från Kungl. Maj:t, dels direkt

inkommit en stor mängd framställningar från föreningar och enskilda, avseende önske­

mål beträffande undervisningen inom olika läroämnen och andra till skolväsendet hö­

rande frågor i närmare eller fjärmare samband med kommitténs huvudsakliga arbete.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

13

Alla dessa uppgifter skulle, därest eu överstyrelse för folkundervisningsväsendet

förefunnits, sannolikt helt eller delvis hava överlämnats till utredning av densamma.

Det kan i detta sammanhang erinras om de omfattande utredningar, som_ utförts av

den nuvarande läroverksöverstyrelsen och som till stor del gällt ärenden av just samma

slag som de förutnämnda till folkundervisningskommittén överlämnade. Så kunna här

nämnas utredningarna angående undervisningsplan för realskolan och gymnasiet samt

angående normalbestämmelser för läroverksbyggnader. utredningarna angående omorga­

nisation av högre lärarinneseminariet, angående provårets anordning och angående

statsunderstöd åt enskilda och kommunala läroanstalter — allt frågor av sådan om­

fattning, att därest ej på detta område eu självständig och fackmannamässig ledning

varit för handen, de' säkerligen skulle, i vidsträcktare män än nu skett, hava över­

lämnats till särskilda sakkunniga eller för ändamålet utsedda kommittéer. Om ock

naturligtvis även framgent ärenden skola komma att finnas av sådan natur, att de

för sitt förberedande kräva tillsättandet av särskilda kommittéer, torde man dock vara

berättigad att vänta, att med inrättandet av eu överstyrelse för folkundervisningsvä­

sendet behovet av kommittéer skall, vad det ifrågavarande området beträffar, högst

väsentligt minskas.

Tydligast torde behovet av en central ledning för folkundervisningsväsendet framgå

av den redogörelse, som kommittén i det följande skall lämna för det verksamhets­

område, vilket skulle bliva en sådan central ledning tilldelad. Här må tills vidare en­

dast erinras om detta områdes väsentligaste delar. I första rummet kommer all folk­

bildnings utgångspunkt och huvuddel: folkskoleväsendet, omfattande småskolan och

den egentliga folkskolan samt folkskolans överbyggnader, och i anslutning därtill ab-

normundervisningens olika anstalter. Till folkskoleväsendet sluta sig å ena sidan de

läroanstalter, som hava till uppgift att utbilda de för detsamma behövliga lärarkraf-

terna. Å andra sidan vidgar sig arbetsfältet till att innefatta den allmänna folk­

bildningen i vidsträckt bemärkelse. Hit höra de skilda grenarna av bildningsarbetet

bland de vuxna: folkhögskolan, biblioteks- och föreläsningsverksamheten samt anord­

ningar för idrott och fysisk utbildning i allmänhet.

Den utveckling på samhällslivets område, som är för vår tid utmärkande, nöd­

vändiggör mer än någonsin en kraftig verksamhet på folkundervisningens och den all­

männa folkbildningens område. Man kan ock iakttaga, att på detta område ett livligt

intresse för närvarande gör sig gällande. Men den faran föreligger, att av brist på

målmedveten och planmässig ledning de verksamma krafterna till stor del bliva utan

motsvarande gagn förbrukade och det lovande utvecklingsarbetet avstannar eller leder

till oreda och förvirring snarare än till verklig förbättring. Därför förnimmes ock nu

mera än tillförene behovet av en central myndighet, så sammansatt och utrustad, att

den kan överblicka hela arbetsrätt, sammanhålla de spridda krafterna och leda ar­

betet efter bestämda riktlinjer.

Den farhågan torde emellertid kunna komma att uttalas, att tillkomsten av eu

starkare central ledning i viss mån kan innebära en fara för att initiativ från kom­

munalt och enskilt håll kan komma att hämmas. Icke så få av de framsteg, som

under de senast gångna årtiondena gjorts på folkundervisningsområdet, äro nämligen

i första hand att tillskriva, förutom initiativ från Riksdagens sida, det arbete, som

utförts av lokala styrelser och av föreningar inom de olika lärarkårerna. Om ock den

nämnda farhågan ej bör lämnas obeaktad, hör mot densamma dock erinras, att mycket

härvid heror på beskaffenheten av de personliga krafterna inom den centrala ledningen,

Därför har kommittén låtit sig angeläget vara att i sitt förslag träffa sådana bestäm-

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 204.

14

meker, som kunna främja ett gott personval. Kommittén är ock förvissad om att,

därest lämpliga former beredas, den ökade möjlighet att vinna gehör för framträdande

önskemål, som genom en Överstyrelse erhålles, även i förevarande avseende kan fram­

kalla en sund stegring i verksamheten ute på arbetsfältet. Att frånvaron av en över­

ledning med möjlighet att utöva en sakkunnig och verksam inspektion samt att inom

olika områden taga initiativ till förbättringar håller utvecklingsarbetet i det hela till­

baka torde i varje fall vara uppenbart, liksom ock att under sådant förhållande vissa

områden kunna komma att ligga nästan obeaktade och lämnade utan tillbörlig vård

från statens sida.

Av sålunda anförda skäl har kommittén kommit till den uppfatt­

ningen, att ett bestämt behov av en förstärkning av folkundervisnings­

väsendets centrala ledning förefinnes. Det är emellertid tydligt, att sär­

skilt i vårt vidsträckta land måste jämte en central myndighet också finnas

organ för den lokala ledningen och förvaltningen. Man kunde möjligen

hava väntat, att kommittén i sammanhang med sitt nyss anförda princip­

uttalande skulle hava mera utförligt framhållit vikten jämväl av en till­

fredsställande lokalförvaltning. Så har visserligen icke skett, men av åt­

skilliga kommitténs uttalanden framgår dock tydligt, att kommittén till

fullo behjärtat angelägenheten jämväl av nödig decentralisation i fråga

om skolväsendets ledning.

Kommittén yttrar:

Tillkomsten av den ifrågavarande centralstyrelsen upphäver ingalunda behovet

på folkundervisningens område av distrikts- och lokalstyrelser. Om den centrala

ledningen för folkundervisningsväsendet till vederbörande departement i Kungl. Maj:ts

kansli ock far samma ställning som den nuvarande läroverksöverstyrelsen, blir däremot

dess ställning till flertalet av de läroanstalter, som falla inom dess verksamhetsområde,

icke så oförmedlad som läroverksöverstyrelsens till de allmänna läroverken. I all syn­

nerhet gäller detta om folkskolan, som i väsentliga avseenden är en kommunal insti­

tution med djupa rötter såväl i den borgerliga som i den kyrkliga kommunens grund.

Otänkbart är, att folkskolan skulle kunna ställas i samma omedelbara förhål­

lande till den blivande överstyrelsen som de allmänna läroverken till den nuvarande

läroverksöverstyrelsen. borst och främst äger folkskolan i de olika församlingarnas

skolråd lokala styrelser med vidsträckta befogenheter, vilka det ligger i skolans eget

intresse att bevara. Men ej nog härmed: folkskoleväsendet kräver givetvis

mellan den centrala överstyrelsen och dessa lokala skolmyndigheter mel-

laninstanser i form av distriktsstyrelser. Redan antalet av ifrågavarande läro­

anstalter och ej mindre deras karaktär av kommunala institutioner gör sådana be­

hövliga. Såsom distriktsstyrelser hava allt från tiden för folkskolans tillkomst dom­

kapitlen varit verksamma, och härtill hava sedermera i andra hand kommit länssty­

relserna och i viss mån folkskoleinspektörerna.

Kommittén har alltså framhållit behovet av både centralisation och

decentralisation, vardera givetvis på sin rätta plats. De grunder, enligt

vilka, decentrcdisationstanken enligt kommitténs mening bär genomföras i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

15

fråga om folkundervisningsväsendets huvuddel, folkskolan, framgå av föl­

jande uttalande:

Man torde kunna skilja mellan ärenden, som huvudsakligen hava ekono­

misk eller eljest i särskild grad lokal karaktär, samt ärenden av över­

vägande pedagogisk innebörd av mera allmän art.

Det är uppenbart, att den artåtskillnad, som sålunda förefinnes hos de olika­

ärendena i fråga om deras innebörd, redan i allmänhet hänvisar dem till behandling

av de olika skolmyndigheterna allt efter dessa senares sammansättning och uppgift.

Sålunda ligger det i sakens natur, att i samma mån som ett ärende genom sin

ekonomiska innebörd och sin beröring i övrigt med ortsintressena an­

knyter sig närmare till de rent lokalt individuella förhållandena, den

huvudsakliga befogenheten i fråga om ärendets behandling bör förläggas

till de lokala skolmyndigheterna och de dessa närmast överordnade di­

striktsstyrelserna, under det att å andra sidan ett starkare framträdande

pedagogiskt innehåll av mera allmän och omfattande art pekar på ären­

dets förläggande till den centrala pedagogiska ledningen.

Härtill kommer en annan ej mindre viktig och principiell synpunkt för skolären-

denas fördelning på de olika administrativa myndigheterna, nämligen den kommunala

självstyrelsens synpunkt. Den hänsyn, som måste tagas till den självstyrelse,

vilken enligt svensk samhällsordning tillkommer kommunen, leder, såsom naturligt är,

i det hela till samma fördelning som den nyss angivna, ur de olika skolärendenas natur

framgående. Såsom exempel på frågor, som i administrativt avseende framför allt äro

att betrakta från nu nämnda synpunkt, må förutom de ekonomiska frågorna nämnas

frågan om lä raranställningen.

Av vad ovan blivit sagt framgår, att endast frågor av mera allmän pedagogisk

innebörd och sålunda icke alla pedagogiska ärenden böra komma under behandling av

eller avgöras av en central ledning. Härför talar ytterligare ett skäl. Det är givet,

att eu centralisation bör genomföras på de områden och med avseende på de frågor,

där det kräves en enhetlig ledning och en på erfarenhet från vidsträcktare område

grundad sakkunskap, men å andra sidan har man att beakta vådorna av en alltför

stark centralisation. Kommittén har därför velat tillämpa decentralisationsprincipen

så långt som möjligt, särskilt på de områden, där en central skolstyrelse endast med

svårighet kan vinna inblick och där sakkunskapen redan är tillgodosedd hos veder­

börande ortsmyndigheter. Det hör sålunda tillses, att den centrala skolstyrelsen icke

i sin ledande och överinseende verksamhet hindras genom befattningen med ärenden,

som kunna handläggas av de lokala styrelserna. Det hör vidare tillses, att dessa sty­

relser icke hållas utanför de egentliga pedagogiska frågorna på ett sätt, som gör, att

deras intresse för den lokala ledningen av skolan kan lida avbräck. Eller med andra

ord, den pedagogiska sakkunskapen hör utnyttjas, där den verkligen finnes, och den

största enkelhet i det administrativa tillvägagångssättet bör eftersträvas. Den i över­

styrelsen förefintliga sakkunskapen och arbetskraften bör sparas för sådana frågor, som

verkligen stå i sammanhang med och äro av betydelse för den centrala ledningen.

Det hör påpekas, att den ovan givna fördelningen av ärendena i stort

sett sammanfaller med den fördelning av beslutanderätten i skolfrågor,

som förefinnes mellan de kommunala myndigheterna, i v det att kyrko­

stämma har att besluta i övervägande ekonomiska ärenden, medan frågor

av företrädesvis pedagogisk natur tillhöra skolrådets avgörande.

16

Vad slutligen angår den särskilda behandling, folkskoleärenden erhålla i de fall,

då besvär anföras över de lokala myndigheternas beslut, anser kommittén lämpligast,

att någon' förändring i nuvarande förhållanden härutinnan ej vidtages. Domkapitlen

och Kungl. Maj:ts befallniugshavande, vilka i dessa ärenden äro admini­

strativa domstolar, synas kommittén allt fortfarande böra handhava denna

art av skolärenden. Skulle besvär över dessa myndigheters utslag anföras hos Kungl.

Maj:t, står det naturligen Kungl. Maj:t fritt att genom remiss infordra den centrala

ledningens utlåtande, där sådant skulle anses erforderligt.

Rörande de inom distrikten förekommande skolformerna, antalet

skolor och lärarkrafter rn. in. yttrar kommittén, att de ärenden, som

angå dessa frågor, i regel hava en starkt framträdande ekonomisk sida

och i åtskilliga andra avseenden på det närmaste beröra de särskilda kom­

munernas självstyrelse.

Det bör därför — säger kommittén — icke ifrågasättas, att beträffande dessa

ärenden någon del av den befogenhet, som för närvarande tillkommer de kommu­

nala skolmyndigheterna, skulle överflyttas på den nya skolstyrelsen. Fastmera anser

kommittén, att såväl ett klokt hänsynstagande till den hos oss hävdvunna kommunala

självstyrelseprincipen och till vikten av att de kommunala myndigheternas intresse för

skolväsendet vidmakthålles som ock en nödvändig begränsning av den nya skolstyrel­

sens arbetsuppgift manar till att låta de lokala skolmyndigheternas och i andra

hand distriktsstyrelsernas befogenhet i huvudsak förbliva vid vad den i

förevarande avseende hittills varit. Besvär över de i sådant avseende fattade

besluten böra givetvis kunna anföras på det sätt och i den ordning, som gällande för­

fattningar närmare bestämma. I det fall, då besvärsmålen gå från vederbörande

distriktsstyrelse till Kungl. Maj:t, torde den centrala skolstyrelsens mening i ett eller

annat avseende böra inhämtas.

I fråga om lärarpersonalens tillsättande och entledigande uttalar sig

kommittén på följande sätt:

En annan grupp av ärenden, vilka av ålder handlagts och avgjorts av de lokala

myndigheterna, är den, som avser de vid skolorna tjänstgörande lärarnas tillsättande

och entledigande, förflyttning, tjänstgöring, disciplinära förhållanden, förening av tjänster

o. s. v. med därtill hörande frågor. Uppenbart är, att redan det stora antalet av så­

dana ärenden utgör ett nära nog avgörande skäl mot desammas överlämnande åt eu

.central ledning. Mot en sådan anordning talar dock i främsta rummet det skälet, att

densamma skulle innebära ett allt för starkt ingrepp i den befogenhet i dessa avseen­

den, som allt hitintills varit kommunerna förbehållen. Kommittén föreslår sålunda

beträffande dessa ärenden ingen ändring i nuvarande förhållanden. I de

fall, då besvär anföras i dylika ärenden, torde tillfälle kunna beredas den centrala

skolstyrelsen att, där särskilt så påfordras, få komma till orda.

Slutligen yttrar kommittén:

Beträffande uppfostrings- och undervisningsfrågor är först att erinra om den upp­

fostran, som även på skolans område kommer i främsta rummet, nämligen uppfostran

i religiöst och sedligt avseende. Med hänsyn till den övervägande vikt, som härvid

fäller på det personliga föredömet samt på skolans ordning och vad man brukar kalla

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

18

Den lämnade redogörelsen för överstyrelsens arbetsuppgifter giver tydligen vid

handen, att dessa uppgifters riktiga lösning förutsätter en ingående kännedom om skol­

väsendets verkliga tillstånd och behov i olika delar av landet. För vinnande av eu

dylik kännedom är det för överstyrelsen givetvis icke nog med de berättelser och andra

skriftliga framställningar, som till densamma från vederbörande inspektörer och skol­

myndigheter inkomma. Överstyrelsens ledamöter måste söka att vidmakthålla kontakten

med skolväsendet och, i den mån sådant är möjligt, genom besök på olika orter för­

skaffa sig ökad personlig kännedom om detsamma. Detta är så mycket nödvändigare,

som vårt vidsträckta land med avseende på naturbeskaffenhet företer mycket olika för­

hållanden i olika trakter och därav följande olikhet i näringsliv och sedvänjor, till

vilka vid skolväsendets bedömande och skötande hänsyn måste tagas. Att foikskole-

byråernas chefer då och då företaga resor inom olika delar av landet är även från en

annan synpunkt av betydelse. Kommittén har tidigare framhållit vikten av att ett

samarbete kommer till stånd mellan den centrala ledningen av folkskoleväsendet å ena

sidan och folkskoleinspektörerna å den andra och att för den skull en omedelbar per­

sonlig förbindelse uppehälles dem emellan. Till en del kan detta ske genom besök av

inspektörer i överstyrelsen och genom ett och annat inspektörsmöte i huvudstaden. Men

till en del måste helt visst den åsyftade förbindelsen också åvägabringas därigenom,

att vederbörande byråchefer gorå besök i inspektionsområdena för att samråda med

inspektörerna, därvid dessa lämpligen kunna gruppvis samlas till överläggning om

gemensamma angelägenheter.

Betecknande för kommitténs strävan att hävda decentralisationsprin-

eipen, så långt denna äger verklig giltighet, samt att tillgodose de av lokala

omständigheter påkallade kraven är slutligen kommitténs förslag angående

lapska skolväsendet. Härom yttrar kommittén:

Såsom synes, äger vederbörande domkapitel beträffande här ifrågavarande skolor

en alldeles speciell befogenhet, i det stora hela närmast att jämföra med den, som i

övriga delar av landet tillkommer de lokala skolmyndigheterna. Dessa bestämmelser

äro också betingade av alldeles särskilda förhållanden. Lappskoleväsendet är nämli­

gen något till sin karaktär så egenartat och erbjuder i administrativt avseende endast

i ringa grad jämförelser med skolväsendet i övriga delar av landet. De av befolkning­

ens nomadiserande levnadssätt betingade särskilda omständigheterna med avseende på

undervisning, skolarter och lärarpersonal ej mindre än det förhållandet, att lappbefolk­

ningens särskilda intressen ej lätteligen kunna bliva behörigen företrädda i skolråden,

hava knutit hela detta undervisningsväsen omedelbart till vederbörande domkapitel som

till ett slags ^ central skolstyrelse för lappmarken. Dessa säregna omständigheter, den

starka lokalfärgen över hithörande frågor och de historiska förhållandena hava också

föranlett kommittén att på hithörande område icke föreslå några förändringar i den

administrativa förvaltningen.

Där förhållandena sådant påfordra, kan Ivungl. Maj:t naturligtvis taga skolöver­

styrelsens medverkan i anspråk även för ärenden tillhörande det lapska skolväsendet,

om vars ställning och utveckling överstyrelsen bör äga kännedom, liksom ock styrelsen

för lappskoleväsendet bör av överstyrelsen och vederbörande folkskoleinspektörer erhålla

det bistånd, dessa kunna lämna.

Kttngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

19

Över kommitténs förslag hava yttranden avgivits av överståthållaräm-

betet och samtliga länsstyrelser, av domkapitlen efter vederbörande folk­

skoleinspektörers hörande, av Stockholms stads konsistorium, av överstyrelsen

för rikets allmänna läroverk, av överstyrelsen för Stockholms stads folk­

skolor, av statskontoret, av medicinalstyrelsen, av direktionen över gym­

nastiska centralinstitutet, av inspektören för sinneslöanstalterna, av direk­

tionen över institutet och förskolan för blinda å Tomteboda, av styrelsen

för förskolan för blinda i Växjö, av inspektören för dövstumundervisningen,

av direktionen över lärarnas vid elementarläroverken nya änke- och pupill­

kassa samt av styrelsen över civilstatens pensionsinrättning. Därjämte

hava framställningar i särskilda hänseenden inkommit från samtliga bi­

skopar med undantag av biskop Tottie samt från centralstyrelsen för all­

männa svenska prästföreningen. Jag skall nu lämna en sammanfattning-

av vad dessa myndigheter haft att säga i nu omhandlade hänseende.

Mot kommitténs framställning i fråga om behovet av en central

ledning för folkskoleväsendet hava de flesta Kungl. Maj:ts befallnings-

havancle ej haft något att anmärka. Kungl. Maj:ts befallningshavande i

Kalmar, Älvsborgs, Jämtlands och Västernorrlands län hava intet att er­

inra i anledning av förslaget. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stock­

holms, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Kopparbergs och Gävleborgs län hava ej heller haft något att anmärka, enär

förslaget ej innebure någon ändring i Kungl. Maj:ts befallningshavandes

befogenhet med avseende å folkskoleväsendet. Behovet av en överstyrelse

för folkskoleväsendet framhålles särskilt av ett par länsstyrelser. Så er­

inrar Kungl. Majrts befallningshavande i Norrbottens län, hurusom den

utveckling på folkundervisningens område, som de senare åren haft att

uppvisa, krävde upprättande av eu särskild central myndighet för folkunder­

visningsväsendet, och Kungl. Majrts befallningshavande i Södermanlands län

finner behovet av en enhetlig ledning av folkskoleväsendet och dess .ut­

veckling påkalla inrättande av en överstyrelse. En förstärkning av den

centrala ledningen finner Kungl. Majrts befallningshavande i Skaraborgs

län av behovet påkallad; denna lednings uppgifter hade under de senaste

årtiondena högst väsentligt ökats och krävde helt visst en vida mera om­

fattande och kraftig organisation, än som stode att finna uti den inom

ecklesiastikdepartementet inrättade folkskolebyrån, på vilken denna ledning

för närvarande kunde sägas i huvudsak vila. Behovet av en central led­

ning i den av kommittén föreslagna formen vitsordas vidare av Kungl.

Majrts befallningshavande i Hallands och Västerbottens län.

Kungl. Maj'-ts "Nåd. Proposition Nr 204.

Myndig­

heterna.

Tillstyr­

kanden.

20

Även bland domkti pitlen framhålla flera behovet av eu överstyrelse*

Domkapitlet i Linköping har intet att erinra mot förslaget. Likaså säger sig

domkapitlet _ i Göteborg ej hava något att i stort sett invända mot det av

kommittén föreslagna inrättandet av en överstyrelse för folkundervisningen.

Domkapitlet i Visby anser, att tiden kräver större enhet i behandlingen

av folkskoleärendena, ån som genom den närvarande organisationen kunde

åstadkommas, men känner sig tveksamt, huruvida ej en tidsenlig ombild­

ning och utveckling av den befintliga folkskolebyrån hade med mindre

kostnad kunnat föra till målet; då emellertid motsvarighet till om­

organisationen av de allmänna läroverken syntes allmänt anses berättiga

folkskolans män till ernående av den av dem åtrådda överstyrelsen för

folkskoleväsendet, ansåge sig domkapitlet icke böra avstyrka inrättandet

av en sådan. . Domkapitlet i Västerås, som emellertid yrkar uppskov, säger

det vara ostridigt, att med den storartade och mångsidiga utveckling, som

folkskoleväsendet i vårt land under de senaste årtiondena vunnit, eu

starkai e central ledning för detsamma vore av nöden. Domkapitlet i

Kalmar vill ej bestrida gagnet av en särskild överstyrelse för folkskolan.

Stockholms stads konsistorium säger sig gärna vilja erkänna behovet av en

central ledning av rikets folkskoleväsen. Ett sådant behov kunde kon­

stateras redan av det sätt, på vilket folkundervisningskoinmittén själv ar­

betat under de snart sju år, den varit i verksamhet, och alltfort måste ar­

beta. Ty utom sin egentliga uppgift hade den ej blott fått sig anförtrott

att besvara den ena remissen efter den andra utan även ansett sig böra

taga initiativ, varpå just det nu föreliggande förslaget utgjorde ett bevis;:

»med andra ord», fortsätter konsistoriet, »kommittén hade i vissa av­

seenden faktiskt fungerat som ett centralt ämbetsverk, till en god del med

samma uppgifter som den tilltänkta skolöverstyrelsen».

Av de domkapitel, som avstyrka nu föreliggande förslag, framhålla dock

några uttryckligen behovet av en central ledning. Så säger sig domkapitlet i

Uppsala i likhet med kommitterade finna, att" den livliga verksamheten på

folkundervisningens och den allmänna folkbildningens område krävde en

målmedveten och planmässig ledning ävensom att den utveckling, som ägde

rum och komme att äga rum, behövde just en förstärkning av den centrala

ledningen. Domkapitlet i Luleci anser sig böra för sin del obetingat vits­

orda behovet av en central ledning av folkundervisningsväsendet och säger

sig härutinnan vara fullt ense med kommittén. Domkapitlet säger sig

nämligen anse inrättande av en centralstyrelse för ledningen av folkupp-

lysningsarbetet i stort sett och såsom avseende den ojämförligt större

delen av det uppväxande släktet i vårt land vara nödigt och fämpligt.

Med de ökade anspråk, som utvecklingen i allt högre grad ställde på folk­

Kungl. Maj:ts Xåd. Proposition Nr 204.

22

väsende vore oundgängligen nödvändig för vinnande av större enhetlighet

och planmässighet i arbetet för folkskolans utveckling och att enligt hans

förmenande en sådan anordning i avsevärd grad skulle bliva till gagn

icke blott för folkskolan utan även för hela vårt bildningssträvande. I

liknande riktning uttala sig tillförordnade folkskoleinspektören i Uppsala

ärkestift M. Granér och folkskoleinspektören i Luleå stift V. Karnell. Folk­

skoleinspektören i Luleå stift F. Svedberg framhåller, hurusom den ut­

veckling, som den egentliga folkskolan i vårt land ernått, ej mindre än de

många under senare år nytillkomna grenar av folkbildningsarbetet, vilka

ehuru till väsen och ändamål samhöriga ännu saknade enhetlig ledning,

länge gjort detta behov synnerligen kännbart. Inrättande av en översty­

relse med den omfattning och med de arbetsuppgifter, som i betänkandet

föreslagits, måste enligt hans mening därför betraktas såsom en av ut­

vecklingen själv framtvingad reform, vars genomförande icke utan skada

för hela vårt undervisnings- och folkbildningsväsen längre kunde uppskjutas.

Att utvecklingen på folkundervisningens område kräver en enhetlig ledning,

påpeka även folkskoleinspektörerna i Karlstads stift J. Renvall oclT i Härnö­

sands stift E. Erikson. Folkskoleinspektören i Uppsala ärkestift E. West-

berg anser de nuvarande organen för folkundervisningens ledning ej längre

vara tillfyllest, i den mån folkundervisningen blivit en samhällsangelä­

genhet av så omfattande art, som vår tid med dess raska utveckling på

alla områden gjort den till. Att inrättandet av en överstyrelse måste

bliva till väsentligt gagn för folkbildningen framhålles av folkskoleinspek­

tören i Strängnäs stift J. V. Jonsson, och folkskoleinspektören i Skara stift

E. Torell anser en enande kraft vara behövlig och den föreslagna över­

styrelsen väl skola fylla sin uppgift såsom sådan. Folkskoleinspektören i

Härnösands stift P. Holmvall framhåller, att en förstärkning av den nu­

varande centrala ledningen är av behovet påkallad och att, därest denna

förstärkning icke kunde ske inom ecklesiastikdepartementet genom folk-

skolebyråns utvidgning, den lämpligast syntes böra åstadkommas genom

upprättande av en överstyrelse. Folkskoleinspektörerna i Uppsala ärkestift

N. J. Jtonsson och i Skara stift K. Karlgren och E. Jungner förklara sig

vara övertygade om behovet av en överstyrelse genom den av kommittén

givna motiveringen. Kommitténs förslag godkännes och tillstyrkes utan

någon utförligare motivering av folkskoleinspektörerna i Linköpings stift

H. Ulander, i Växjö stift J. A. Franzén och G. Lefjler samt i Karlstads

stift 0. A. Gunnelius. Folkskoleinspektören i Visby stift G. Kellströrn

uttalar som sin mening, att visserligen ur synpunkten av folkundervis­

ningsväsendets pedagogiska ledning goda skäl synas vara anförda för be­

hovet av en central myndighet, åt vilken denna ledning kunde anförtros,

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

23

liksom ock att detta behov hos folkskolans lärarkår kommit till uttryck,

men att dock vissa farhågor med anledning härav kunde yppas.

Några av de folkskoleinspektörer, som på av dem anförda skäl an­

tingen avstyrkt förslaget eller yrkat på dess omarbetande, hava likväl ut­

talat sig för behovet av en central styrelse på ifrågavarande område. Så

säger folkskoleinspektören i Linköpings stift H. Falk, att många skäl av

såväl historisk som pedagogisk art av kommittén förebragts, vilka syntes tala

för upprättandet av en dylik överstyrelse, och framhåller tillika, att han

icke principiellt ogillar kommitténs tanke om behovet av en överstyrelse

för folkskolan. Samtliga fem folkskoleinspektörerna i Västerås stift, vilka

avgivit gemensamt utlåtande, förklara sig anse en verklig centralledning

för skolväsendet vara av behovet påkallad, och folkskoleinspektören i Lunds

stift Th. Brandt anser det ej kunna förnekas, att en central myndighet

av den art, som föreslagits, kunde hava en uppgift att fylla. Folkskole­

inspektören i Luleå stift J. Sunneman framhåller, att utan tvivel enhet­

lighet i ledningen, administrationen och övervakandet av hela folkundervis­

ningsväsendet i riket måste betraktas såsom synnerligen önskvärd och

särskilt i formellt-organisatoriskt avseende behövlig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands,

Gottlands, Uppsala och Örebro län samt öv er ståthällar ämbetet uttala sig i

avstyrkande riktning. Motiveringen hänför sig i huvudsak till ett för­

nekande av behovet av en reform på ifrågavarande område på sätt av

kommittén föreslagits, liksom ock till ett påpekande av vådorna av en allt

för stark centralisering av hithörande ärenden. Det framhålles vidare, att

vad man velat vinna genom en överstyrelse skulle kunna uppnås på annan

väg, såsom genom ett periodiskt sammanträdande råd, eventuellt i för­

bindelse med en eller flera överinspektörer. Så yttrar Kungl. Maj:ts be­

fallningshavande i Jönköpings län:

Hittills hade tillsynen över folkskoleväsendet handhafts av domkapitlen, vad an-

ginge folk- och småskolorna närmast genom folkskoleinspektörerna. Beträffande det sätt,

varpå domkapitlen utfört detta sitt värv, syntes inga befogade anmärkningar kunna

framställas. Det hade visserligen framhållits, att domkapitlen på grund av sin organi­

sation ej skulle vara lämpliga att handhava folkskoleväsendet, men det syntes vara

huvudsakligen från lärarhåll, som detta gjorts gällande. De folkskoleärenden, som

enligt förslaget skulle tillhöra den föreslagna överstyrelsens handläggning, syntes ej vara

av beskaffenhet att ovillkorligen böra centraliseras. Sålunda syntes folkskoleinspektionen

kunna handhavas på sätt nu ägde rum, varjämte läroplanen för skolorna och under-

visningsordningen syntes kunna prövas och fastställas av domkapitlen. Enligt kom­

mitténs förslag skulle skolöverstyrelsen beträffande folk- och småskolorna till en del-

erhålla samma funktioner som domkapitlen. Det syntes ej vara lämpligt, att befatt­

ningen med skolorna på så sätt uppdelades, och särskilt domkapitlens ställning till

Kungl. Moj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Avstyr­

kande!].

24

skolorna syntes bliva svår, om den föreslagna överstyrelsen komme till stånd.

Vad

den ena myndigheten ansåge lämpligt ogillades kanske av den andra, och det syntes

kanske mången. gång för lärarna, skolråden eller församlingarna vara svårt att veta,

till vilken myndighet de i skolfrågorna skulle vända sig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län yttrar:

Tillkomsten av läroverksöverstyrelsen hade utan tvivel i hög grad stärkt kravet

på inrättande av eu central styrelse för folkskoleväsendet. Analogien vore emellertid i

själva verket allt annat än bevisande. Till stöd för yrkandet om läroverksöverstyrelsens

inrättande hade åberopats egentligen skapandet av realskolexamen, önskvärdheten att

koncentrera tillsättningen av ämneslärare samt behovet av ökade krafter för inspektion

över läroverken. Det syntes ej närmare behöva utföras, huru ringa motsvarighet till

läroverksöverstyrelsens nämnda och närstående funktioner kunde förekomma hos en

% överstyrelse för folkundervisningsväsendet. Särskilt ville Kungl. Maj:ts befallningshavande

påpeka, att medan önskan att från domkapitlen till en central myndighet överflytta

handhavandet av lärartillsättningsfrågor helt säkert utgjorde ett starkt motiv för läro­

verksöverstyrelsens inrättande, en sådan koncentrering ej kunde ifrågasättas beträffande

folkskollärare, vilka valdes av kommunala myndigheter. Kungl. Maj:ts befallningshavande

ville emellertid ej bestrida, att den föreslagna överstyrelsen skulle kunna få tillräckligt

mycket att göra. Möjligheten av studier och specialisering vore så obegränsad, att

man knappast kunde tänka sig eu central myndighet, som skulle behöva sakna syssel­

sättning. Härigenom uteslötes dock ej, att det i detta fall syntes böra tagas i över­

vägande, huruvida ej det föreliggande behovet egentligen gällde eu rådgivande myndig­

het, och om ej detta behov bäst fylldes genom ett periodiskt sammanträdande råd,

eventuellt i förbindelse med en eller liera överinspektörer, som hade att efter hand på

ort och ställe taga kännedom om förhållandena. I denna uppfattning bestyrktes Kungl.

Maj:ts befallningshavande därav, att kommittén såsom bevis för den föreslagna över­

styrelsens behövlighet åberopade, att en mängd frågor måst tid efter annan lämnas

till utredning åt olika kommittéer, samt att kommittén själv efter hand erhållit ett så

vidsträckt uppdrag. Slutligen ville Kung!. Maj:ts befallningshavande såsom en allmän

erinran framhålla, att medan läroverksöverstyrelsen väsentligen ersatte vissa förut­

varande skolmyndigheter, komme detta ej att bliva fallet med folkskoleöverstyrelsen

samt att i följd härav antalet myndigheter och instanser på folkskoleväsendets område

skulle ökas, vilket illa överensstämde med kravet på förvaltningens förenkling. Så

mycket mindre kunde då underlåtenheten att upprätta en folkskoleöverstyrelse, organi­

serad som läroverksöverstyrelsen, anses häntyda på underskattande av folkskolans be­

tydelse eller innebära något för densamma eller dess målsmän nedsättande.

Såsom ovan nämnts, framhålles behovet av en överstyrelse utav några

domkapitel, som dock i övrigt på anförda skäl ej ansett sig böra tillstyrka

förslaget, sådant det föreligger. Behovet av en central ledning bestrides

däremot principiellt av domkapitlen i Karlstad och Härnösand. Så säger

domkapitlet i Karlstad, att det syntes, som vore en huvudgrund för kom­

mitténs förslag att inrätta ett nytt stort ämbetsverk med fyra byråer för

folkskoleärendens behandling att söka i tillkomsten av överstyrelsen för

rikets allmänna läroverk.

Kungl. Majds Råd, Proposition Nr 204.

26

av nu anförda domkapitel som av de övriga domkapitel, vilka avstyrka

förslaget eller yrka på ytterligare utredning, vissa synpunkter avsedda att

utgöra argument emot det av kommittén framhållna behovet av en ändring

i fråga om den centrala ledningen.

Domkapitlet i Härnösand finner, att den ofantligt glädjande och

lovande utvecklingen av vårt folkskoleväsende under nuvarande ledning ej

talade om någon styvmoderlig behandling eller ogynnsamma livsvillkor under

det skede, som varit; den jämförelsevis stora frihet, varunder folkskolorna

vuxit så kraftigt, talade däremot varnande om för mycket åtstramade,

ämbetsmässiga band och stadgar. Samma synpunkt föreligger även i ut­

låtanden från domkapitlen i Karlstad och Kalmar. Biskop Rodhe, som

reserverat sig mot Göteborgs domkapitels tillstyrkande beslut, avstyrker

förslaget under framhållande av samma synpunkt, enär nämligen mot det

sätt, varpå vårt lands folk- och småskolor hittills varit ledda, icke i stort

sett några verkligt grundade anmärkningar blivit framställda utan det

fastmer måste erkännas, att vårt skolväsende under denna ledning varit

statt i alltjämt fortgående utveckling.

Vådorna av en för stark centralisering framhållas såsom huvudskäl

mot den föreslagna överstyrelsen av domkapitlen i Härnösand, Strängnäs,

Kalmar, Skara, Växjö, Karlstad och Västerås. Biskop Kuling i Lunds

domkapitel förklarar sig hava mycket ringa tilltro till stark centralisering.

Sådant passade allra minst för ett land sådant som Sverige, där det ena land­

skapets behov och möjligheter vore så väsentligt olika det andras. Så icke minst be­

träffande folkskoleundervisningen, något varom redan det vittnade, att vi redan hade

15 olika skoltyper. Uniformitet på detta område kunde ej uppnås och borde ej efter­

strävas. Men att eu överstyrelse åtminstone skulle frestas till att söka åstadkomma

erg sådan, syntes ligga i sakens natur. Biskopen säger sig förutse, huru mycket miss­

nöje härav skulle framkallas i de flera tusende församlingarna.

Domkapitlet i Karlstad anser, att det arbete, som enligt förslaget

skulle åligga överstyrelsen, vore av så växlande art, att eu stor del därav

föga lämpade sig för en central byråmässig styrelses behandling.

Eu styrelse vore t. ex. knappast det lämpligaste forum för utredande av peda­

gogiska principfrågor; det gjorde den pedagogiska framstegsmannen, den åt uppfostrings­

väsendet ägnade litteraturen och de debatterande fria mötena bättre. Anordnandet av

utställningar och åtskilligt annat borde lämnas åt enskilt, föreningsmässigt eller kom­

munalt initiativ icke minst borde sådan verksamhet, som övades i allmänt humant

välgörenhetssyfte, icke läggas under ämbetsverk.

Biskop Billing i Lunds domkapitel säger sig frukta, att överstyrelsen

skulle bliva ett slags »reformationskollegium».

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

28

Departe­

mentschefen.

ju även vara lämplig, men synbarligen endast i undantagsfall). Om mellaninstansen —

som i detta fall knappast gjorde skäl för namnet — med kännedom om vederbörande

kommuns begränsade tillgångar eller av andra hänsyn icke kunde helt eller delvis fästa

avseende vid överstyrelsens erinrmgar, kunde lätteligen misstro eller slitningar göra sig

gällande. Överstyrelsen ägde icke heller besvärsrätt och stode sålunda i själva verket

maktlös. Likaledes om folkskoleinspektörs yrkanden icke vunne bifall, men han, sin

tydliga plikt ^ likmätigt, förde dem vidare till överstyrelsen och denna funne yrkandet

befogat. I båda fallen löpte mellaninstanserna fara att inför den summariskt bedö­

mande allmänheten framstå såsom icke befordrande en av överordnad myndighet nödig

befunnen utveckling, varigenom åter auktoriteten vedervågades. Det behövde ej sägas,

att dylika slitningar kunde uppstå även under de bästa uppsåt och förutsättningar hos

alla parter om ett gott och enigt samarbete till det allmännas fromma. Möjligheterna

till slitningar läge utanför det individuella uppsåtet och vore att söka i den uppenbara

oformligheten därutinnan, att underlydande myndigheter vore utrustade med befogen­

heter, som den på samma område överordnade saknade. Att icke heller folkskolein­

spektörernas ställning under slika förutsättningar kunde bliva behaglig vore redan an-

fyff och säde sig självt. Och skriftväxlingen med två överordnade myndigheter kunde

därjämte bliva för dem synnerligen betungande och hindrande för själva inspektions­

verksamheten. Anledningar till olägenheter av sålunda angiveri art skulle icke behöva

förekomma, därest folkskolebyrån förändrades att tjäna enahanda ändamål som den

tilltänkta centralstyrelsen. Dennas huvudsakliga uppgift, som i allt fall måste bliva

den ytterst betydelsefulla att vara rådgivande och förslagsställande inför Kungl. Maj:t,

att utöva överinspektion och utarbeta normerande bestämmelser för folkundervisningens

verksamhet och utveckling, syntes givetvis också med framgång kunna påläggas en

ändamålsenligt inrättad folkskolebyrå och, även om någon mindre del av de syften,

överstyrelsen ansetts böra fylla, ej lika lämpligt kunde övertagas av samma byrå, upp­

vägdes detta därav, att i stället väsentliga olägenheter av principiell art, som kunde

förorsakas av .en särskild styrelse, undvekes. Domkapitlet tilltrodde sig emellertid ej

att, innan möjligheten och lämpligheten av en sålunda förändrad anordning för folk­

skolans ledning blivit närmare undersökt, uttala någon bestämd åsikt i frågan, utan

hade allenast velat framhålla, att en undersökning härutinnan förtjänade att göras,

detta så mycket hellre, som en dylik anordning skulle synnerligen väl överensstämma

med. de principer, som ansetts böra läggas till grund för en förestående allmän omor­

ganisation av statsdepartementen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Innan jag närmare utvecklar min egen mening om behovet av en

överstyrelse för folkundervisningsväsendet, anser jag mig till en början

böra betona, att det här gäller en förstärkning av folkundervisningsväsen­

dets centrala ledning, ej ett första upprättande av en sådan ledning. En

central ledning för folkundervisningsväsendet finnes nämligen redaiy något

som vid övervägandet av den föreliggande frågan måste strängt fasthållas,

i fall omdömet icke skall komma alldeles in på villospår.

Jag har ansett mig hava särskilda skäl att betona detta. Att döma av

en del av de inkomna utlåtandena kunde det nämligen se ut, som om

frågan vore: centralisation eller decentralisation. Här gäller enligt min

o

Ö

30

En blick tillbaka på folkundervisningsväsendets utveckling visar, att en

centralisation ursprungligen saknats på förevarande område men att eu så­

dan så småningom av behovet blivit framtvingad. Sedan år 1842 den första

folkskolestadgan tillkom, dröjde det på grund av brist på sakkunnig och

verksam ledning ganska länge, innan denna stadgas föreskrifter ledde till

verklig efterlevnad. Säkerligen skulle folkskolan hava utvecklats ännu

mycket långsammare och svagare än som skett, om den icke genom den av

1840—1841 årens Riksdag genomförda departementalorganisationen fått en

ansvarig målsman i Konungens råd. Några mera betydande framsteg vun-

nos dock först, sedan 1859—1860 årens Riksdag givit folkskoleväsendet

en av staten ledd tillsyn i den då beslutade folkskoleinspektionen. Den

härigenom påbegynta utvecklingen ledde med oavvislig nödvändighet till

anordnandet av ett centralt statsorgan enkom för folkundervisningens sty­

relse. Ett sådant kom också till stånd, då Riksdagen åren 1862 — 1863 beslöt

inrättandet inom ecklesiastikdepartementet av den särskilda folkskolebyrå,

som ännu i dag under chefen för ecklesiastikdepartementet företräder den

centrala ledningen av folkundervisningsväsendet.

Då det nu ifrågasattes en förstärkning av en befintlig central ledning,

har man alltså att anknyta till en redan förhandenvarande utveckling. Det

är sålunda alls icke fråga om — såsom man från något håll velat göra

gällande — att bryta den historiska utvecklingen. Vi stå tvärtom mitt

uppe i densamma, och frågan är nu endast att fortsätta denna utveckling-

för att tillgodose centraliseringsbehovet, i den mån det nu på grund av

nya tiders krav framträder med ökad styrka.

Den fråga det här gäller är, jag upprepar det, alltså icke denna: be-

höves en central ledning? utan: behöves en förstärkning av den centrala

ledning, som redan finnes?

Denna fråga besvaras nu mycket allmänt med ja, I de inkomna ut­

låtandena erkännes nästan undantagslöst otillräckligheten av den nuvarande

anordningen. Och även där man med skärpa bekämpat centralledningen

i dess av kommittén förordade form, har man i regel medgivit nödvän­

digheten av centralisationens förstärkande i någon annan form, exempel­

vis genom en utvidgning av folkskolebyrån eller inrättandet av en råds­

församling. Då förstärkningens nödvändighet sålunda är allmänt erkänd,

kunde det möjligen synas överflödigt att vidare beröra denna fråga.

Som emellertid enstaka röster höjts, vilka velat göra gällande, att allt är

bra, som det är, och att ingen ytterligare åtgärd i syfte av en förstärkt

centralisation är erforderlig, känner jag mig uppfordrad att med några

ord erinra om de faktiskt förhandenvarande förhållandena, allra helst som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

31

en sådan erinran även kan tjäna att belysa den riktning, i vilken den

erforderliga förstärkningen bör ske.

Sedan vårt folkundervisningsväsen i departementets folkskolebyrå er­

höll sin nuvarande centrala ledning, har ett halvt sekel förflutit. Under

denna tid har folkundervisningen varit stadd i en stark utveckling. Så­

lunda har antalet folkskolor mer än fördubblats, antalet lärarkrafter mer

ä,n tredubblats och kostnaderna för folkskoleväsendet mer än tiodubblats.

Vid sidan av de ursprungliga undervisningsanstalterna har en mångfald

nya bildningsanstalter tillkommit: småskolor och småskoleseminarier, fort-

sättningsskolor, högre folkskolor och folkhögskolor, den statsunderstödda

biblioteks- och föreläsnings verksam heten, anstalter för undervisning av döv­

stumma, blinda, vanföra, sinnesslöa, vanartade och sedligt försummade

barn med mera. Vid sidan av de ursprungliga undervisningsämnena hava

tid efter annan införts nya sådana, framför allt av mera praktisk karaktär.

Och vad som betyder mest: hela undervisningsväsendet är till sin anda

och läggning och i avseende å sitt förhållande till samhället inbegripet i

en inre omgestaltning, avseende att göra detsamma allt mera ägnat att

lägga eu bättre grund för praktisk duglighet och fortsatt kunskapsförvärv.

De uppgifter, som för 50 år sedan anförtroddes åt den då upprättade

folkskolebyrån, voro redan från början ingalunda obetydliga. Byrån skulle

verka såsom en pedagogisk överledning: i denna egenskap skulle den verk­

ställa inspektion av de underlydande läroanstalterna, alltså utöva en över­

vakande verksamhet; den skulle därjämte följa alla frågor, som röra

folkundervisningen och därmed äga sammanhang, samt för departements­

chefen föreslå alla de åtgärder, som kunde i sådant avseende anses be­

hövliga och gagneliga, alltså utöva en initiativtagande och främjande verk­

samhet. Men den skulle tillika verka som en administrativ överledning:

den skulle i denna egenskap besörja nödig utredning av till folkundervis­

ningen hörande regeringsärenden samt utarbeta erforderliga förslag och

utlåtanden i dithörande ämnen.

I vilken mån har det nu varit möjligt för byrån att lösa dessa uppgifter?

Arbetsbördans starka tillväxt har gjort det allt svårarare för byråns

chef, även med det biträde för besvärsmål handläggning, som han un­

der senare tider erhållit, att behärska och leda hela det svåröverskådliga

verksamhetsområde, som varit honom anvisat. Följden härav har blivit, att

en splittring så småningom inträtt i fråga om den centrala styrelsen av vårt

folkundervisningsväsen. Inom själva folkskolebyrån hava, i mån av verk­

samhetsområdets starka tillväxt, de löpande administrativa ärendena tagit

allt större utrymme på bekostnad av den allmänt pedagogiska ledning,

som byrån därjämte varit avsedd att giva. Detta sammanhänger helt na­

32

turligt därmed, att folkskoleärendena, även en stor del av de löpande,

förutsätta en personlig bekantskap med folkskolan och andra folkunder­

visningsanstalter och därför svårligen kunnat till beredning överlämnas åt

någon annan än den pedagogiskt sakkunnige chefen för folkskolebvrån.

På grund härav har byråns chef i allt större utsträckning upptagits av

nämnda löpande ärenden samt tvungits att alltmer begränsa sitt arbete till

dem och till den inspektion av lärarbildningsanstalterna, som tiden möjligen

kunnat medgiva. De större och viktigare frågorna, särskilt de, som på det

närmaste sammanhänga med och framkallats av vår tids starka utveckling

inom samhällslivet och vilka rätteligen bort utgöra ett centralorgans för-

nämsta uppgifter, hava i allt större utsträckning måst överlämnas till

utredning åt arbetskrafter utanför folkskolebyrån. De talrika och för stats­

verket kostbara kommittéer och sakkunnignämnder, som alltsedan slutet

av 1860-talet med mer eller mindre korta mellanrum avlöst varandra, bära

i sin mån vittne om otillräckligheten av de inom folkskolebyrån förefint­

liga krafterna. Till belysande av sistberörda förhållande hänvisar jag till

en inom folkundervisningskommittén uppgjord förteckning över dessa kom­

mittéer och nämnder, vilken förteckning torde såsom bilaga i avtryckt

exemplar (Bil. A) få fogas till detta protokoll.

Den utveckling, som den centrala ledningen av folkskolan sålunda

tagit, har särskilt i två avseenden haft en ogynnsam inverkan. Den upp-

slagsgivande och ledande verksamhet, som chefen för folkskolebyrån

skolat utöva och som uppenbarligen bort stå i närmaste sammanhang med

handläggningen av större och viktigare frågor, har han icke blivit i till­

fälle att i önskvärd mån tillgodose. På så sätt har det inträffat, att

den ena frågan efter den andra vuxit upp utan att kunna inom folkskole­

byrån tillbörligen och i tid upptagas. Det livliga och intresserade reform­

arbete, som från enskilt och kommunalt håll igångsatts, har icke mötts av

eu motsvarande förmåga hos den centrala ledningen att förena de spridda

krafterna till samverkan och leda deras arbete efter klara och bestämda

riktlinjer. Därav har blivit eu följd, att vårt folkundervisningsväsen i

denna stund i åtskilliga avseenden, exempelvis i fråga om lärokurser och

arbetsmetoder vid våra folkskolor samt beträffande organisationen av och

undervisningen i våra fortsättningsskolor, måste betecknas såsom ganska

efterblivet.

Men även i ett annat avseende har den utveckling, folkundervisnings-

väsendets centrala ledning tagit, haft en ogynnsam inverkan. Det har

icke för folkskolebyråns chef varit möjligt att i önskvärd utsträckning

uppehålla och odla den förbindelse med det levande framstegsarbetet inom

skolorna ute i landets olika delar, vilken för framgången av byråns arbete

Kungl. Majsts Nåd, Proposition Nr 204.

34

att departementets chef är fackman just i folkundervisningsfrågor. Skall

han med avseende å dessa kunna motsvara de fordringar, som med Tätta

ställas på honom, samt bliva i stånd att med någon grad av trygghet be­

döma, vilka åtgärder från statsmakternas sida som vid varje tidpunkt böra

till folkbildningens främjande vidtagas, så måste man tillse, att han vid

sina överväganden av dessa åtgärder alltid kan stödja sig på utredningar,

och förslag lika pålitliga och genomtänkta som de, vilka han i fråga om

läroverken har att påräkna från dessas överstyrelse. Att han på det sista

stadiet av frågornas handläggning skulle själv personligen åstadkomma de

behövliga utredningarna och förslagen vore ett orimligt anspråk och skulle

innebära ett upp- och nedvändande av den naturliga ordningen.

Av vad jag nu anfört framgår, såväl att folkundervisningsväsendets

fortgående utveckling redan växt den nuvarande centrala ledningen över

huvudet, som även att, därest denna ledning icke med det snaraste på ett

eller annat sätt erhåller väsentlig förstärkning, en allvarlig stockning i

i det nödvändiga reformarbetet är att befara.

Nu hava emellertid olika meningar gjort sig gällande om det sätt, på

vilket den behövliga förstärkta centralisationen lämpligast borde vinnas. Från

många håll och nu senast från folkundervisningskommittén har man hävdat

den meningen, att det behov, som här föreligger, bäst fylles genom upp­

rättande av en överstyrelse för folkundervisningsväsendet i form av ett

centralt ämbetsverk eller kanske rättare: i form av en ny avdelning inom ett

förut befintligt centralt ämbetsverk, och denna mening har biträtts av många

bland de hörda vederbörande. Från andra håll åter har uttalats den

åsikten, att det föreliggande behovet lämpligast skulle tillgodoses genom

en utvidgning av den nuvarande folkskolebyrån inom ecklesiastikdeparte­

mentet, en åskådning, som framträder i flera av de föreliggande utlåtan­

dena över kommitténs förslag. Slutligen har också den meningen gjort

sig gällande, att det förhandenvarande behovet egentligen gällde en råd­

givande myndighet och att detta behov bäst skulle fyllas genom ett perio­

diskt sammanträdande »råd», möjligen i förbindelse med en eller flera

»överinspektörer».

Vilket av de sålunda föreslagna sätten bör nu anses äga företräde?

Svaret på denna fråga synes mig framgå av vad jag redan anfört

rörande de förhandenvarande bristerna inom den nuvarande centrala led­

ningen. Vad som behöves är för det första en kvantitativ förstärkning

av såväl pedagogiska som administrativa krafter inom denna ledning.

Den yttre kvantiteten och den inre beskaffenheten av de hithörande ären­

dena göra detta erforderligt. Det måste därjämte sörjas för att den splitt­

ring, som nu förefinnes i fråga om handläggningen av de löpande ären­

Kungl. Majds 1Säd. Proposition Nr 204.

36

genhet att i fråga om initiativ och åtgärder förfara med den självständig­

het, som erfordras, för att ändamålet skall vinnas.

Men om sa sker, vad uppkommer då annat än en folkskoleöverstyrelse

med förläggning inom ecklesiastikdepartementet? En sådan anordning

skulle emellertid avgjort strida mot de grundsatser, som för närvarande

råda. inom vår .statsförvaltning, enligt vilka kansliets byråchefer till följd av

sin tjänsteställning sakna befogenhet att bringa av dem framlagda initiativ till

utförande och icke äga att utöva någon beslutande och förvaltande verk­

samhet i egentligare mening. En sådan anordning skulle även komma

att på en viktig punkt föregripa den departementalreform, som nu för-

beredes.

Att återigen tänka sig förstärkningen av den centrala ledningen verk­

ställd på det sättet, att den nuvarande folkskolebyrån till sitt biträde finge

dels ett tidvis sammanträdande »råd», dels ett visst antal »överinspek­

törer», synes mig innebära en halvhetsåtgärd, som varken skulle medföra

avsevärt minskade kostnader, ej heller på långt när avhjälpa de nu före­

fintliga bristerna. Vad först beträffar det föreslagna rådet gäller nämligen

om detta i huvudsak vad som kan anmärkas mot det nuvarande kommitté­

väsendet. Det skulle möjligen kunna på nyttigt sätt komplettera en styrelse

men ingalunda ersätta en sådan. Den enhetlighet i ledningen, som icke

minst vid behandlingen av ekonomiska spörsmål är oundgängligen nöd­

vändig, komme att saknas. Det är tydligen för ett centralt styrelseorgan alls

icke tillfyllest att då eller då med mer eller mindre bestämda mellanrum

kunna för rådplägning om ett eller annat ärende hava till sitt förfogande

personer med nödig- fackkunskap och erfarenhet. Det jämna och ostörda

handhavandet av skolväsendets högsta ledning kräver, att de ledande per­

sonerna själva överskåda och äro fullt förtrogna med det område, som

ledningen avser. Det fordras tillika, att de personer, i vilkas händer såväl

rådslag som .utförande läggas, kunna ägna sin uppgift ett oavbrutet arbete

och ett stadigvarande intresse, något som naturligtvis icke kan påräknas

hos medlemmarna av en mera tillfälligt sammanträdande rådsförsamling.

Och vad angår inrättandet av ett antal överinspektörer inom folkskole­

byrån karl mot detta förslag invändas, att dessa överinspektörer komme

att intaga en ställning, som å ena sidan ej tillförde ledningen den befogen­

het och den arbetskraft, som ledamöterna av en överstyrelse skulle o'öra,

men å andra sidan hölle de i orterna verkande folkskoleinspektörerna på

större avstånd från den sammanhållande kraften, i det att de genom det

under- och överordningssystem, som uppstode, komme att träda mellan

centralledningen och inspektörerna.

Kwigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

38

och vars fyllande främst tager dess arbete i anspråk — kravet på en sak­

kunnig, enhetlig och överblickande ledning, som under en oavbruten för­

bindelse och samverkan med det praktiska skolarbetet i landets skilda

orter bedriver sin kontrollerande och initiativtagande verksamhet — just

samma behov förefinnes, såsom jag förut påvisat, i lika hög grad be­

träffande folkskolan och den allmänna folkbildningsverksamheten.

Innan jag avslutar mitt uttalande i denna punkt, anser jag mig böra

erinra om en från vissa håll framställd anmärkning, att inrättandet av eu

folkskoleöverstyrelse skulle leda till en »byråkratisering» av skolväsendet.

Vid behandlingen av frågan om den tilltänkta överstyrelsens arbetssätt

blir jag i tillfälle att mera ingående behandla de skäl, som kunna anses

tala för och emot befogenheten av den sålunda yppade farhågan. Jag

anser mig emellertid redan här böra tillkännagiva, att med det förelig­

gande förslagets läggning enligt min mening någon verklig fara i antydd

riktning icke föreligger, framför allt icke med den jämkning av förslaget

i vissa hänseenden, som jag ämnar förorda.

Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

2. Mellaninstansernas behövlighet och beskaffenhet.

Jag har redan i det föregående angivit, att vissa av de till folkunder­

visningsväsendet hörande läroanstalterna, framför allt folk- och småskolorna

icke rimligen kunna ställas i samma omedelbara förhållande till en över­

styrelse som t. ex. de allmänna läroverken till den nuvarande läroverks-

överstyrelsen. Såväl antalet av här ifrågavarande läroanstalter som ännu

mera deras beskaffenhet av kommunala inrättningar göra en sådan anord­

ning omöjlig. Förhållandena på detta område fordra därför med nödvän­

dighet, att mellan den centrala ledningen och de lokala myndigheterna

finnas mellaninstanser i form av distriktsstyrelser.

Såsom mellaninstanser i nu antydda mening tjänstgöra för närvarande

domkapitlen (stiftsstyrelserna) och länsstyrelserna samt i viss mån även

folkskoleinspektörerna. När år 1839 den regeringsproposition utarbetades,

som ledde till folkskolans lagstadgande samt dess överförande från att

hava varit en privat- och kyrkoangelägenhet till att bliva en statsangelä­

genhet, var ursprungliga meningen den, att folkskoleväsendet skulle knytas

till länsindelningen och att inom varje län skulle finnas en överstyrelse

för folkundervisningen därstädes. Denna avsikt blev emellertid ej förverk­

ligad. . I stället fingo biskopen och domkapitlet i varje stift sig av staten

ålagt att »föra en sorgfällig uppsikt över anstalterna för folkundervisnin­

gen samt vaka över deras ledning och utveckling till uppnående av deras

40

Sålunda anser Kung!. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län det

som en förtjänst hos det föreliggande förslaget, att den mellaninstans

mellan den tillärnade överstyrelsen och de lokala skolmyndigheterna, vilken

ej syntes kunna undvaras, fortfarande förlagts till samma myndigheter,

som hittills haft sig bestyret därmed anförtrott, nämligen domkapitlet och

länsstyrelsen. — I samma riktning yttrar sig domkapitelsledamoten i Växjö

lektor Zetterqvist.

Professor Herner uttalar i Lunds domkapitel, att han icke anser det

nödvändigt, att frågan om förändring i domkapitelsinstitutionen löses sam­

tidigt, helst som domkapitlens handläggning av skolärenden bleve förenk­

lad i sammanhang med inrättandet av en överstyrelse.

Av folkskoleinspektörerna framhåller N. J. Jonsson, Uppsala ärkestift,

att förslaget bibehållit en tillbörlig decentralisation och lyckligt byggt det

nya på det historiskt givna. Folkskoleinspektören E. Westberg, likaledes

Uppsala ärkestift, säger, att den pietet, som visats de hävdvunna lokala

styrelserna och deras närmast överordnade instanser, vore värd allt er­

kännande och syntes helt visst komma att åt förslaget hemföra allmän

tillfredsställelse även från sådant håll, där det varit motsett med fruktan.

Folkskoleinspektören i Skara stift K. Karlgren tinner det vara synnerligen

förtjänstfullt, att kommittén på detta område hållit fast vid den historiska

utvecklingen och föreslagit lokal- och distriktsstyrelser ungefär i samma skick

och med samma befogenheter, som de nu hava. Likaså tillförordnade folk­

skoleinspektören i Uppsala ärkestift M. Granér. Folkskoleinspektören i Kalmar

stift A. Thörn tinner förslaget angående bibehållande av distriktsstyrelsernas

befogenhet välbetänkt. Den enhetlighet i folkundervisning-s väsendets orera-

nisation, som den föreslagna överstyrelsen skulle hava att främja, kunde

och borde nämligen medgiva en anpassning efter olika lokala förhållanden

och behov. Och skulle det förtroende, varmed folkskolan mer och mer

omfattats av folket självt, bevaras och stärkas, borde en blivande översty­

relses uppgift i huvudsak begränsas till den övervakande och ledande verk­

samhet, som av kommittén föreslagits.

Slutligen anser folkskoleinspektören i Luleå stift F. Svedberg, att det

utan tvivel skulle vara högst olyckligt, om det invecklade spörsmålet om

distriktsstyrelsernas reformering skulle fördröja ordnandet av frågan om

den centrala ledningen, i synnerhet som denna senare fråga kunde lösas

tillit oberoende av den förra enligt de principer för ordnandet av central­

styrelsen, som kommittén föreslagit.

Bland dem, som uttalat sig mot kommittéförslaget i denna punkt, kan

man särskilja två riktningar. Den ena anser, att mellaninstanserna borde

Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

42

s.^r'k.^ss^rre^serna. kunde komma att anordnas. Häri borde linjerna vara klara. Det

förefölle domkapitlet, som ingen fara vore för banden, om irågan om överstyrelsen upp­

skötes, till dess frågan om mellaninstanserna även kunde lösas. Frågan hade också

en praktisk sida. Det syntes domkapitlet, som kommittén på överstyrelsen överflyttade

mycket, som lämpligen kunde avgöras av lägre styrelser.

Stockholms stads konsistorium anför:

Förslaget fasthölle vid status quo ifråga om de kyrkliga synpunkternas tillvara­

tagande mindre av övertygelse om deras principiella nödvändighet än till följd av svå­

righeten att för närvarande lösa de organisationsproblem, som uppstode, ifall stifts­

styrelserna ej längre skulle bilda de knutpunkter i ledningen av landets uppfostrings-

väsen, som de av ålder, till fromma för rikets andliga odling, utgjort. Konsistoriet ville

emellertid gärna erkänna, såsom ock kommittén antytt, att stiftsstyrelserna i deras

egenskap av sammanhållande och ledande organ för såväl den kyrkliga gärningen som

ock den högre och lägre skolundervisningen och rikets seminarier måhända icke hade

en i allo lycklig sammansättning och arbetsordning. Det förefölle konsistoriet, som

om de organisatoriska reformerna borde hava begynt just på denna punkt, såsom va­

rande i grunden långt viktigare än inrättandet av en skolöverstyrelse, vars förnämsta

uppgift syntes komma att uppgå i en synnerligen vidsträckt inspektion och i uttän­

kandet av nya uppslag till folkundervisningens fromma. Så viktigt sådant än månde

vara, finge det dock kanske anses ännu viktigare att göra de organ, som skulle ha

närmaste ansvaret för själva undervisningen, fullt dugliga för denna sin uppgift. Ju

dugligare denna ledning vore, desto mindre inspektion behövdes det, och vad inspek­

tionen till äventyrs kunde kräva bleve lättare att genomföra. Nya planer och uppslag

skulle då också med framgång kunna både försökas och tillgodogöras. Konsistoriet

måste därför beklaga, att särskilt frågan om domkapitlens omorganisation ej blivit

bragt närmare sin lösning, och att kommittén därför lämnat den viktigaste reform­

frågan rörande undervisningsledningens_ centralpunkter ute i landet åt sitt värde. Om

så ej skett, skulle det måhända visat sig, att en reform av domkapitlen såsom mellan-

instanser haft den fördelen med sig, att överstyrelsen ej behöft utbyggas till ett äm­

betsverk med sådana dimensioner, som det nu uppgjorda förslaget utstakat. En ej

oväsentlig minskning av arbetsbördan syntes kunna åstadkommas, om överstyrelsen till

de omorganiserade domkapitlen återlämnade en mängd mindre expeditionsärenden och

rena ortsstyrelsefrågor, så att överstyrelsen för läroverken endast sysselsatte sig med

de ledande ärendena, såsom meningen syntes vara med dess uppgifter i förhållande till

folkskolorna.

Domkapitlet i Uppsala säger sig finna, att med den utveckling, folk­

undervisningen tagit, de icke centrala myndigheterna, bland dem dom­

kapitlen, i framtiden komme i ogynnsam ställning gentemot den centrala

styrelsen, om de icke stärktes i sin myndighet, vilket kunde och borde

ske därigenom, att den rent pedagogiska sakkunskapen för folkundervis­

ningsväsendet i domkapitlet erhölle en förstärkning i ungefärlig överens­

stämmelse med kyrkomötets skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 november

1909 i anledning av det år 1906 avgivna kommittéförslaget angående

omorganisation av stiftsstyrelse in. in. En snar omorganisation av dom­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Departe­

mentschefen.

frågan om mellaninstanserna upptagits till prövning och fått sin definitiva

lösning.

Huru förhållandena då komme att te sig i nämnda hänseende vore naturligtvis

ej lätt att förutsäga, men betänkandet ävensom exemplet från läroverksöverstyrelsen

lämnade öppet rum för en utveckling, som kunde innebära framtida rubbningar med

avseende på särskilt domkapitlens inflytande på folkundervisningens och därmed folk­

uppfostrans mera intima angelägenheter. För vissa ärendens handläggande och avgö­

rande vore dock en domkapitlens omorganisation av nöden. Denna syntes ändamåls­

enligast kunna ske i den riktningen, att antingen ett tillräckligt antal på folkunder­

visningens område sakkunniga personer insattes som medlemmar i domkapitlen eller

att en särskild byrå inrättades i domkapitlen för folkundervisningsärendenas behand­

ling och att denna byrå bestode av sakkunniga personer. En effektiv och sakkunnig

ledning kunde lättare och billigare åstadkommas genom bland annat en ändamålsenlig

omorganisation av domkapitlen än genom inrättandet av en överstyrelse.

Slutligen har centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen,

som även yttrat sig i ärendet, ansett, att den utveckling, som vore mest

naturlig och av behovet påkallad, vore en omorganisation av domkapitlen,

så att dessa bättre motsvarade här ifrågavarande krav. Härpå borde kom­

mittén i första rummet hava inriktat sitt arbete och ej inskränkt sig till att

endast utarbeta ett förslag till överstyrelse, helst som kommittén själv,

med allt erkännande av domkapitlens hittillsvarande verksamhet å detta

område, likväl framhållit behovet av nämnda reform. Hade detta skett,

skulle säkerligen en stor del av det på överstyrelsen nu lagda arbetet med

rätta kunnat tillhöra domkapitlen till fromma för folkundervisningen. Fräst-

föreningens centralstyrelse finner, att förslaget ej uppdrager klara linjer

för vederbörande mellaninstansers ställning och befogenhet.

Kommitténs ståndpunkt uti här ifrågavarande avseende har, såsom de

anförda uttalandena visa, väckt motsägelse från två motsatta håll. Å ena

sidan har man hävdat, att rätta tidpunkten nu vore inne att i hela dess

vidd ställa, folkundervisningsväsendet under sakkunnig lekmannaledning.

A andra sidan har man ansett, att kommittén bort framlägga förslag till

en sådan omorganisation av domkapitlen, att dessa skulle kunnat "bliva

skickade att fortfarande för framtiden tjänstgöra såsom mellaninstanser.

Gemensamt för de gjorda invändningarna är alltså, att frågan om mellan­

instanserna icke nu bort skjutas åt sidan utan upptagas till slutgiltig

lösning i sammanhang med frågan om upprättandet av en överstyrelse.

Den uppfattning, som härigenom kommit till uttryck, är förklarlig

nog. Det hade naturligtvis inneburit en fördel, om frågan om folk­

undervisningsväsendets ledning i dess helhet — både vad"beträffar den

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

46

nu pågår i fråga om folkundervisningsväsendets omorganisation, och innan

man vunnit tillräcklig erfarenhet om den inverkan, som tillkomsten av en

överstyrelse (eller en folkskoleavdelning inom den allmänna skolöver­

styrelsen) skulle komma att utöva på inellaninstansen.

Vad nu angår domkapitlens bibehållande såsom mellaninstanser har

frågan härom nästan undantagslöst förbundits med frågan om domkapitlens

omorganisation. Aven från sådana håll, där man starkt gjort gällande önsk­

värdheten, ja nödvändigheten av att domkapitlen fortfarande komme att kvar­

stå såsom mellaninstanser, har det dock medgivits, att domkapitlen i vissa

avseenden påkallade omorganisation för att numera kunna lösa sina upp­

gifter såsom förvaltningsorgan för folkundervisningsväsendet. Frågan om

en dylik omorganisation sammanhänger emellertid på det närmaste med

domkapitlens ställning och uppgifter i allmänhet och torde icke kunna

lösas utan i sammanhang med spörsmålet om domkapitlens omorganisation

i dess helhet. Denna sistnämnda fråga anser jag vara synnerligen be-

hjärtansvärd. Men den har ock visat sig vara en av de mera svårlösta.

Härom vittna de många olika förslag, som under årens lopp framkommit

inom Riksdag och kyrkomöte samt framburits av kommittéer och enskilda.

Sålunda har frågan alltsedan mitten av 1800-talet i en eller annan form

förevarit vid icke mindre än 8 riksdagar samt vid 10 kyrkomöten, var­

jämte den varit föremål för kommitté- och sakkunnigbehandling minst

5 gånger. Ännu har dock intet förslag lyckats i nämnvärd grad samla

meningarna kring sig. Vad särskilt beträffar det senast av en kommitté

år 1906 framlagda förslaget vill det förefalla, som om frågan genom det­

samma knappast blivit förd närmare sin lösning, åtminstone icke be­

träffande . doniKapitlens möjliga ställning såsom mellaninstanser för folk­

undervisningsväsendet. Det förslag, som sagda kommitté i denna punkt

framlagt, avseende ett mera löst infogande i domkapitelsorganisationen av

en pedagogiskt sakkunnig person, åsyftar endast en helt provisorisk an­

ordning. Härom yttrar kommittén själv:

Genom en slik anordning vinnes den fördel, att om, såsom från flera håll på­

yrkas, domkapitlens befattning med folkskoleväsendet skulle förr eller senare över­

flyttas på annan myndighet, en förändring härutinnan icke behöver föranleda en all-

deles ny ombildning av domkapitlen, utan förhållandet kan då ordnas genom ett enbart

upphävande av vad i lagen blivit i förevarande hänseende intaget.

hörslaget i fråga har för övrigt i sin helhet varit föremål för en

mycket skarp kritik, och ur de över detsamma avgivna yttrandena kan

knappast något samlat positivt uttalande anses hava framkommit, på vilket

en lösning av frågan skulle kunna byggas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

48

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 204.

bildning och undervisningsmedel. Det går ej längre för sig att, såsom hit­

tills skett, låta den ena frågan hopa sig på den andra och slutligen lägga

frågornas utredning och lösning i händerna på kommittéer med växlande

sammansättning samt utan något starkare samband med den egentliga

centrala ledningen och utan levande förbindelse med det verkliga skollivet.

Den arbetsbörda, som påvilar den för närvarande arbetande folkunder-

visningskommittén, bär i hög grad vittne om det omedelbara behovet av

en överstyrelse, som kan övertaga väsentligaste delen av denna arbets­

börda och framför allt målmedvetet och planmässigt ordna behandlingen

av de olika spörsmål, som under den närmaste tiden framställa sig till

utredning och besvarande.

Men även om man vågade antaga, att man fortfarande skulle i nu

angivna avseenden kunna hjälpa sig med anlitande av kommittéarbete,

återstår eu annan omständighet, som i icke mindre grad påkallar ett ome­

delbart undanröjande av de nämnda bristerna i den centrala ledningen

av vårt folkundervisningsväsen. Det är nämligen icke no g med att de

stora frågorna blivit föremål för utredning och förslag; det är heller icke

nog med att statsmakterna ena sig om deras förverkligande. Det gäller

därjämte att igångsätta och övervaka genomförandet. I närvarande stund

föreligga ytterst viktiga och vittomfattande omorganisations- och nyda-

ningsplaner, för vilkas förverkligande Kungl. Maj:t samtidigt härmed

torde böra påkalla Riksdagens medverkan. Såväl det föreliggande för­

slaget om folkskoleseminariernas omorganisation som förslaget om en för­

bättrad folkskoleinspektion äro av den beskaffenhet, att desammas för­

verkligande i överensstämmelse med deras syfte kräver den förstärkning

i den centrala ledningen, som genom en överstyrelse skulle vinnas. Och

på samma sätt förhåller det sig med övriga frågor, som äro under be­

handling av folknndervisningskommittén och inom den närmaste fram­

tiden torde föranleda förslag från dess sida. Framför allt frågan om en

omläggning av folkskolans lärokurser och arbetsmetoder i syfte att lägga

en mera säker grund för praktisk duglighet påkallar, för att föras från

papperet ut i verkligheten, en planmässighet i ledningen och en över­

vakande och främjande verksamhet, som endast en ändamålsenligt anord­

nad central styrelse kan åstadkomma.

Nu har man visserligen från något håll velat göra gällande, att om

blott domkapitlen erhölle lämplig omorganisation, de skulle kunna bliva

ägnade att i väsentliga stycken övertaga de uppgifter, som eljest skulle

tillfallit överstyrelsen, och att därför upprättandet av en överstyrelse utan

skada kan tills vidare anstå. Oavsett det av mig redan påpekade förhål­

landet, att en tillfredsställande omorganisation av domkapitlen säkerligen

50

den allmänna pedagogiska sakkunskap, som hos domkapitlens ledamöter

kunna vara till finnandes.

Man har anmärkt, att om en överstyrelse nu omedelbart upprättades,

detta skulle på ett olämpligt sätt föregripa eller fördröja den nödig

befunna omorganisationen av domkapitlen samt överhuvud vara hin­

derlig för ordnandet av frågan om mellaninstanserna. Enligt min me­

ning är förhållandet det rakt motsatta. Upprättandet av en översty­

relse torde i sin mån komma att påskynda lösningen av sistnämnda fråga

samt därjämte lämna en högst värdefull vägledning för ett ändamålsenligt

ordnande av nämnda angelägenhet. Det synes mig uppenbart, att sedan

en överstyrelse väl kommit till stånd och trätt i verksamhet, det också

skall visa sig betydligt lättare att avgöra, huru de mellaninstanser böra

vara sammansatta och organiserade, som skola hava att tillsamman med folk­

skoleinspektionen förmedla förbindelsen mellan de lokala myndigheterna och

den centrala ledningen. Och särskilt torde det komma att visa sig, i vad

mån domkapitlen under de nya förhållandena kunna vara lämpliga för

sin uppgift såsom mellaninstanser, samt till följd därav ock, i vilken rikt­

ning en omorganisation av dem bör gå.

Den meningen har i de avgivna utlåtandena från flera håll blivit ut­

talad, att om frågan om mellaninstanserna först blivit löst, det skulle

hava visat sig, att icke så många och olikartade ärenden hade behövt över­

lämnas åt den centrala ledningen, som nu förmenas skola enligt kommit­

téns förslag bliva fallet. Därigenom hade ock — menar man — vunnits, att åt

överstyrelsen kunnat givas mindre omfattning. Ett närmare studium av kom­

mitténs förslag torde emellertid ådagalägga, att kommittén i det hela varit

angelägen om att icke överlämna åt överstyrelsen andra ärenden än

just sådana, som på det närmaste sammanhänga med den centrala ledningen

av folkundervisningsväsendet, och att man från överstyrelsens arbetsområde

i allmänhet utmönstrat allt sådant, som icke med nödvändighet är förbundet

härmed. Om kommitténs förslag i detta avseende torde såsom regel kunna

sägas, att åt överstyrelsen icke förbehållits annat, än vad som med nöd­

vändighet måste tillkomma densamma, även om fullt lämpliga mellanin­

stanser redan förefunnes. Det är icke mängden och arten av de åt över­

styrelsen överlämnade ärendena, som skulle komma att röna inflytande av

mellaninstansernas anordning. Men väl skulle överstyrelsens arbete genom

förhandenvaron av fullt lämpliga mellaninstanser i det avseendet komma

att bliva underlättat, att åtskilliga frågor komme till överstyrelsen i bättre

utrett skick, och överstyrelsen skulle väl ock däruti finna förstärkt stöd för

verkställigheten av behövliga åtgärder. Detta skulle leda till ett närmare

samarbete mellan den centrala ledningen och mellaninstanserna, men det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

52

kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kommittén.

3. Skolöverstyrelsen och folkskolorna.

Sedan jag sålunda berört några av de viktigaste av de allmänna syn­

punkter, som för den föreliggande frågan komma i betraktande, övergår

jag till att redogöra för det verksamhetsområde, som bör tillkomma den

ifrågasätta skolöverstyrelsen i dess. egenskap av överstyrelse för folkunder-

visningsvåsendet. Jag skall härvid i tur och ordning uppehålla mig vid

de olika grupper av bildningsanstalter, som här äro i fråga. I första

rummet kommer då hela folkbildningsarbetets utgångspunkt och huvuddel:

folkskoleväsendet, omfattande småskolan och folkskolan samt folkskolans

överbyggnader, och i anslutning därtill abnormundervisningens olika an­

stalter. Till folkskoleväsendet sluta sig å ena sidan de läroanstalter, som

hava till uppgift att utbilda de för detsamma behövliga lärarkrafterna A

?niim,JSidan vidgai' sig verksamhetsområdet till att omfatta den allmänna

folkbildningsrörelsen i vidsträckt bemärkelse. Hit höra de skilda grenarna

av bildnmgsarbetet bland de vuxna: folkhögskolan, biblioteks- och föreläs-

mngsverksamheten samt anordningar för idrott och fysisk utbildning i

allmänhet.

ö

Jag börjar då med folkskolan.

1ni.D.e?l av folkundervisningsväsendet, som det här gäller, hade år

1910 följande omfattning. Skoldistrikten voro 2,416. I dessa funnos sam­

manlagt 14,900 folk- och småskolor, varav 8,548 folkskolor och mindre

folkskolor samt 6,352 småskolor. Antalet skolhus och skollokaler, eo-na

eiler förhyrda, uppgingo samma år till 13,300. Vid skolorna voro an­

ställda 19,77b lärare och lärarinnor (förutom lärare och lärarinnor i vissa

övningsämnen), så fördelade, att på folkskolor med fullständigt utbildade

lärarkrafter komrno 9,615, på mindre folkskolor 2,404 och på småskolor

7,757 lärare och lärarinnor. I samtliga dessa skolor undervisades 759,463

barn, av vilka på folkskolorna komrno 463,815 barn, på de mindre folk-

s olorna 83,771 och på småskolorna 211,877 barn. Vad beträffar omkost­

naderna för folkskoleväsendet hava skoldistriktens utgifter för år 1910

uppgått till 41,506,160 kronor, till vilka staten bidragit med 12,129,119

kronor eller med omkring 30 procent. Häri ingå även kostnaderna för

tortsättmngsskolorna.

För att bilda sig en föreställning om i vilken mening och till vilken

utsträckning folkskolan bör komma under en central skolstyrelses ledning

54

righet kan vinna inblick och där sakkunskapen redan är tillgodosedd hos vederbörande

ortsmyndigheter. Det bör sålunda tillses, att den. centrala skolstyrelsen icke i sin le­

dande och överinseende verksamhet hindras genom befattningen med ärenden, som

kunna handläggas av de lokala styrelserna. Det bör vidare tillses, att dessa styrelser

icke hållas utanför de egentliga pedagogiska frågorna på ett sätt, som gör, att deras

intresse för den lokala ledningen av skolan kan lida avbräck. Eller med andra ord,

den pedagogiska sakkunskapen bör utnyttjas, där den verkligen finnes, och den största

enkelhet i det administrativa tillvägagångssättet bör eftersträvas. Den i överstyrelsen

förefintliga sakkunskapen och arbetskraften bör sparas för sådana frågor, som verkligen

stå i sammanhang med och äro av betydelse för den centrala ledningen.

Det bör påpekas, att den ovan givna fördelningen av ärendena i stort sett sam­

manfaller med den fördelning av beslutanderätten i skolfrågor, som förefinnes mellan

de kommunala myndigheterna, i det att kyrkostämma har att besluta i övervägande

ekonomiska ärenden, medan frågor av företrädesvis pedagogisk natur tillhöra skolrådets

avgörande.

Yad slutligen angår den särskilda behandling, folkskoleärenden erhålla i de fall,

<lå besvär anföras över de lokala myndigheternas beslut, anser kommittén lämpligast,

att någon förändring i nuvarande förhållanden härutinnan ej vidtages. Domkapitlen

och Kungl. Maj:ts befallningshavande, vilka i dessa ärenden äro administrativa dom­

stolar, synas kommittén allt fortfarande böra handhava denna art av skolärenden.

Skulle besvär över dessa myndigheters utslag anföras hos Kungl. Maj:t, står det natur­

ligen Kungl. Maj:t fritt att genom remiss infordra den centrala ledningens utlåtande

där sådant skulle anses erforderligt.

’

Såsom av det nu anförda framgår, har kommittén funnit sig böra

göra en åtskillnad mellan ärenden, som huvudsakligen hava en ekonomisk

eller eljest i särskild grad lokal karaktär, samt ärenden av övervägande

pedagogisk innebörd. Till den förra gruppen av ärenden hänför kommittén

frågor angående de inom skoldistrikten förekommande skolformerna, an­

talet skolor och lärarkrafter, barnens fördelning i klasser och avdelningar,

skoldistriktens indelning i skolområden och skolrotar, eller med andra ord

vad som i allmänhet inbegripes under beteckningen skolväsendets allmänna

anordning inom de särskilda skoldistrikten. Till samma grupp av ärenden

räknar kommittén vidare frågor rörande lärotider, lärarpersonalens till­

sättande och entledigande, skolbyggnader samt åtskilliga rent lokala för­

valtnings- och regleringsbestyr. Till den senare huvudgruppen av ärenden,

eller till dem, som äro av övervägande pedagogisk natur, hänför kommittén

i främsta rummet allmänna uppfostrings- och undervisningsfrågor samt

inspektionsfrågor, vidare från vissa sidor sett frågor angående läroplan,

undervisningsmateriell, läroböcker och läsordning.

Jag skall nu redogöra för huru kommittén, med tillämpning av de så­

lunda uppställda grunderna, tänkt sig en fördelning av ärendena i verklig­

heten genomförd mellan de olika förvaltningsorganen, d. v. s. mellan den

lokala administrationen (skolråd och kyrkostämma), administrationen på

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

56

digheter hava därutimian, att de i allmänhet i ganska stor utsträckning äga tillfälle

att i remissväg till Kungl. Maj:t avgiva yttranden angående folkskoleärenden, som falla

inom områdena för deras verksamhet. Inrättandet av en central skolstyrelse kommer

att häri föranleda den ändring, att de yttranden, som dessa myndigheter må komma

att avgiva angående skolväsendet, i regel komma att passera genom den centrala

styrelsen.

Kommittén yttrar härefter beträffande:

a) Länsstyrelserna.

Tages sedan, särskilt i betraktande de åligganden, som Kungl. Maj:ts befallnings­

kavande i länen äga med avseende på folkskoleväsendets förvaltning, är att erinra,

hurusom det enligt nu gällande författningar åligger Kungl. Maj:ts vederbörande be-

fallningshavande dels att med eget utlåtande till Kungl. Maj:t överlämna sådana kyrko-

ståmmobeslut angående skolväsendet, vilka med hänsyn till viss ekonomisk innebörd

skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, samt att avgöra besvär över kyrkostämmas

och skolråds beslut i flertalet ekonomiska mål rörande skolväsendet, dels att mottaga

och granska ansökningar om statsbidrag till folkundervisningsanstalterna samt utbetala

statsbidragen, dels slutligen att fullgöra vissa åligganden med avseende på det till

ifrågavarande förvaltningsområde hörande pensionsväsendet. Det torde utan vidare

vara klart, att de av kommittén i det föregående framställda förslagen icke innebära

någon som helst ändring i den befattning, som Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen

sålunda hava med folkskolans angelägenheter.

b) Stiftsstyrelserna.

Vad domkapitlen angår är det uppenbart, att deras ställning som skolstyrelser

icke kan undgå att röna inverkan av en central skolstyrelses upprättande.

Den befattning med folkskolan (småskolan och den egentliga folkskolan), som

domkapitlet enligt gällande författning äger, torde kunna sammanfattas under följande

punkter:

1) domkapitlet upptager besvär över kyrkostämmas och skolråds beslut rörande

folkskoleundervisningen och dithörande anstalter (kyrkostämmoförordningen §§ 41 och

42) och är likaledes instans i besvärsmål rörande lärartillsättningar och disciplinära

åtgärder mot lärare samt rörande entledigande i visst fäll av småskollärarinna (folk­

skolestadgan §§ 22: i, 32 och 33: ² samt stadgan angående förening av folkskollärar-

tjänst med organist- och klockarbefattningar § 5);

2) domkapitlet fastställer vissa beslut angående lärartjänster, nämligen angående

ordinarie lärares förflyttning från en folkskola till en annan inom distriktet (folkskole­

stadgan § 22: ⁵), angående förening av folkskollärartjänst med prästerlig befattning

(folkskolestadgan § 26) och angående förening av lärarbefattning i folkskola med

organist- eller klockarsyssla eller med båda dessa sysslor (folkskolestadgan § 27; ²) samt

utser i visst fall prästerlig ledamot och suppleant av folkskolestyrelse i stad ävensom

bestämmer vid val av ledamöter i sådan styrelse i förekommande fall det antal leda­

möter, som av olika kyrkostämmor skola väljas (lag angående folkskoleväsendet i vissa

städer § 4);

3) domkapitlet lämnar till direktionen över folkskollärarnas pensionsinrättning

vissa årliga uppgifter och till Kungl. Maj:t jämte eget utlåtande handlingar rörande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

58

ganden angående skolväsendets allmänna anordning ock angående lärotider, och den

andra, för vilken föreslagits benämningen »undervisningsordning», innehållande stad-

ganden av mera rent pedagogisk natur och främst inrymmande läroplan. Slutligen

skulle en del i de nuvarande reglementena förekommande bestämmelser av mera under­

ordnad betydelse, avseende smärre lokala förvaltnings- och regleringsbestyr, samman­

fattas i för vederbörande skolor gällande »lokala skolbestämmelser». Reglementet, som

sålunda skulle komma att innehålla de för distriktets skolväsen i första rummet kon­

stituerande och för kommunen i ekonomiskt avseende mest betydelsefulla bestämmel­

serna, skulle behandlas i enlighet med de för närvarande angående reglementena gäl­

lande stadgandena, d. v. s. granskas av inspektören och stadfästas av domkapitlet.

Undervisningsordningen skulle från de lokala myndigheterna översändas till granskning

av inspektören och domkapitlet och slutligen stadfästas av överstyrelsen. De lokala

skolbestämmelserna skulle helt lämnas åt de lokala skolmyndigheternas fastställande. —

Då instruktionen för överlärare och kommunala inspektörer skulle, där de förekomma,

utgöra ett tillägg till undervisningsordningen, få de i fråga om prövning och stad­

fästande samma behandling som denna. — Frågan om inskränkning av den längre

ledigheten mellan lärotimmarna sammanhänger med frågan om lärotiderna i övrigt och

bör därför fortfarande bero av domkapitlets prövning.

Vad till sist angår domkapitlens allmänna tillsyn över folkskolorna, varom före­

skrift lämnas i folkskolestadgans § 65, enligt vilken det åligger biskopen och dom­

kapitlet i varje stift »att hava en sorgfällig uppsikt över anstalterna för folkundervis­

ningen samt vaka över deras ledning och utveckling till uppfyllande av deras viktiga

bestämmelse», torde de ifrågavarande befogenheterna för närvarande av domkapitlen

utövas dels vid handläggning av sådana ärenden rörande folkskoleväsendet, som enligt

lag och författning komma under domkapitlens prövning, dels genom framställningar

till vederbörande angående skolväsendets förbättring, där domkapitlen på grund av egna

eller eljest gjorda iakttagelser finna sådan av behovet påkallad. Av den i det före­

gående lämnade redogörelsen framgår, att i lydelsen av nu nämnda stadgande någon

ändring ej behöver vidtagas. Klart är emellertid, att stadgandets innebörd kommer

att i viss mån bliva en annan på grund därav, att domkapitlen i sådana frågor rörande

skolväsendet, som komma att tillhöra den ifrågasatta centrala styrelsens prövning, icke

längre komma att vara den Kungl. Maj:t närmast underordnade myndigheten över

folkskoleväsendet i riket.

c)

Folkskoleinspektionen.

Vid den administration av folkskoleväsendet, som sålunda av lokal-, distrikts- och

centralstyrelse skulle utföras, måste givetvis folkskoleinspektörerna framdeles som hit­

tills komma att tagas i anspråk, och kommittén har i det föregående flerstädes räknat

med deras samverkan vid skolärendenas behandling.

Folkskoleinspektörerna äro i kommitténs förslag ställda i nära förbindelse med

den centrala styrelsen. Deras verksamhet, som bör komma att vidgas och erhålla ökad

effektivitet, synnerligast därigenom att inspektörstjänsterna, såsom kommittén i ett sär­

skilt betänkande ämnar föreslå, upphöra att för sina innehavare vara bisysslor, skall

av den centrala styrelsen sammanhållas och ledas, på samma gång den centrala sty­

relsen förnämligast genom inspektörerna vinner den närmare kännedom om skolornas

tillstånd i olika delar av landet, som utgör ett första villkor för att den skall kunna

fylla sin uppgift. Men även med lokal- och distriktsstyrelserna skola inspektörerna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

60

manhang närmare angivit. Jag anför därav följande och förser därvid

för vinnande av överskådlighet det anförda med vissa rubriker:

a) Ärenden av mera allmän och 'principiell innebörd.

Kommittén yttrar härom:

till denna grupp av ärenden höra först och främst sådana frågor, som föranleda

utarbetandet av förslag till författningar rörande dels folkskoleväsendet i dess helhet,

dels någon eller några av dess särskilda delar. I främsta rummet hör hit den be­

fattning, . överstyrelsen kan komma att få med allmänna folkskolestadgan och de än­

dringar i denna, som tid efter annan kunna påkallas. Hit kunna även komma att höra

stadga angående folkskoleväsendet i vissa städer samt stadga för högre folkskolor.

Hit höra även stadgande!! beträffande lärarpersonalens löne- och pensionsförkållanden

ävensom bestämmelser angående statsbidrag för olika ändamål. Förutom nu nämnda

stadganden höra till denna grupp även vissa allmänna normerande bestämmelser rö­

rande den undervisning, som bedrives vid folkskolan och dess överbyggnader. Så blir

det för överstyrelsen en viktig uppgift att draga försorg om att ändamålsenliga nor­

malplaner för saväl folkskolan som dess olika överbyggnader, när så påfordras, bliva

uPPS,j°r(ia och fastställda. Om samtliga nu berörda bestämmelser kan sägas, att de i

regel avses att gälla för en längre tid framåt. Överstyrelsen måste dock ständigt hava

sin uppmärksamhet riktad på huruvida de gällande bestämmelserna visa sig ändamåls­

enliga eller möjligen på grund av inträdande ändrade förhållanden eller av annan an­

ledning erfordra tillägg eller mer eller mindre genomgripande omarbetning. Vad som

särskilt gör nu ifrågavarande arbetsuppgifter svåra är den här ovan påpekade för-

handenvarande mångfalden icke blott av mera skarpt utpräglade olika skolarter utan

framför allt av de skilda typer, som dessa förete, och av skiftningarna i organisation i

fråga om vissa bland dessa.

till de uppgifter av mera allmän innebörd, som årligen komma att upptaga

folkskolebyråernas arbetskrafter, hör utarbetandet av framställningar till Kungl. Maj:t

angående äskanden hos Riksdagen av anslag för folkskoleväsendet. Ifrågavarande

ärenden komma väl att i regel begränsas till en viss del av året, men vissa av dem

kunna vara av den beskaffenhet, att de under denna tid taga vederbörande föredra­

gande starkt i anspråk och ofta nödvändiggöra tidskrävande överläggningar inom över­

styrelsen.

Kommittén har i det föregående redan berört vissa grupper av remissärenden,

som torde komma under överstyrelsens handläggning. Uppenbart är, att densamma i

sin _ egenskap av centralt verk kommer att i vidsträckt omfattning tagas i anspråk för

avgivande av utlåtanden i anledning av remisser från Kung], Maj:t och skrivelser från

statsdepartement. En föreställning om mängden av hithörande ärenden kan man bilda

sig därav, att inom den nuvarande läroverksöverstyrelsen under åren 1906—1911 från

Kungl. Maj:t och statsdepartement årligen ingått i medeltal 856 remisser och skrivelser.

I mänga fall hava dessa ärenden föranlett en omfattande skriftväxling med underlydande

styrelser och personal. En stor del liknande ärenden torde komma att falla på över­

styrelsens folkskolebyråer.

Förutom nu berörda arbetsuppgifter komma sagda byråer att med avseende på

läsordningar samt läro- och läseböcker, i vad de avse folkskolan och dess överbygg­

nader, få åtskilligt arbete av mer allmän och principiell natur. Sålunda få ifråga­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

62

ordningarna» upptagna bestämmelserna. Enligt förut framställt förslag skulle översty­

relsen få särskild befattning med antagandet av nya läroböcker i kristendomskunskap.

Framgången i folkskolans arbete är väsentligen beroende av i vad mån detta

arbete kommer att stödjas av lämplig undervisningsmateriell. För en blivande över­

styrelse blir det därför en viktig uppgift att sörja för att skolorna kunna erhålla eu

på samma gång god och billig sådan och att skolråden bliva satta i tillfälle att träffa

ett lämpligt val i fråga om den materiell, som finnes i handeln tillgänglig. Det måste

för den skull tillkomma överstyrelsen att, liksom nu folkskolebyrån i ecklesiastikde­

partementet, upprätta och sprida förteckningar över lämplig undervisningsmateriell, att

från skolråden mottaga rekvisitioner på sådan materiell samt ombesörja dess expe­

diering genom de respektive förlagen.

Såsom förut framhållits, skulle överstyrelsen ej äga att taga någon direkt be­

fattning med tillsättning eller entledigande av lärarna vid de nu nämnda olika slagen

av folkundervisningsanstalter. Dock skola säkerligen i alla fall ett ej ringa antal ärenden,

som avse ifrågavarande skolors lärarpersonal, komma under överstyrelsens handläggning.

Sålunda kommer överstyrelsen otvivelaktigt att avgiva utlåtanden i dispens- och be­

hörighetsfrågor. Också skulle överstyrelsen hava att taga befattning med ärenden, som

gälla resestipendier åt lärare vid de nämnda skolorna. Dessutom kommer översty­

relsen säkerligen att få avgiva underdåniga yttranden i besvärsmål, som angå lärar­

kåren, t. ex. i fråga om förslag och val, varning och skiljande från befattning, förflytt­

ning från en skola till en annan m. fl.

Överstyrelsen kommer utan tvivel att även i andra avseenden få avgiva under­

dåniga yttranden i besvärsmål, som röra folkskoleväsendet. Detta kan bliva fallet i

fråga om de ej sällsynta besvärsmål, som angå skolväsendets allmänna anordning ute

i skoldistrikten, t. ex. beträffande upprättande av nya skolor och skoltyper, skoldi­

strikts fördelning i skolområden och skolrotar, läget av skolhus samt lärotider. I det

föregående har framhållits, att överstyrelsen i frågor, som avse skolväsendets allmänna

anordning, ej skulle hava befogenhet att utfärda något slags ålägganden för skoldi­

strikten. Dock ligger det i öppen dag, att frågor av denna art även på annat sätt än

i form av underdåniga yttranden i besvärsmål skola komma att sysselsätta över­

styrelsen. Det måste nämligen, såsom ock förut betonats, vara överstyrelsen angeläget

att på förhandlingens väg söka främja utvecklingen även på detta för hela skolvä­

sendet så viktiga område, alltså att verka för tillkomsten av nya skolor och för för­

bättring av de redan befintligas organisation.

I sammanhang med den nu lämnade översikten av löpande ärenden tillhörande

folkskoleväsendet må erinras om folkskolebyråernas befattning med ärenden, som röra

folkskoleinspektionen. Det blir här i många avseenden fråga om en verksamhet av

mera omedelbar art än den, som i det föregående avhandlats. Här må blott påminnas

om de viktigaste av de ärenden, som tillhöra denna verksamhet. Sålunda skulle över­

styrelsen hava att handlägga ärenden, som avse inspektörernas tillsättning, entledi­

gande och tjänstledighet samt förordnande av vikarier. En viktig angelägenhet för

överstyrelsen blir att förbereda och anordna möten med inspektörerna för överläggning

om frågor, som gälla deras verksamhet. Vidare komma folkskolebyråerna att mottaga

och granska dels de årliga redogörelserna för inspektörernas resor, dels de med längre

mellantider avgivna, mera fullständiga berättelserna över deras verksamhet, att ut­

arbeta sammandrag och översikter med anledning av dessa redogörelser och berättelser

samt att vidtaga de åtgärder, vartill de kunna föranleda. Överhuvud torde om folk-

Kung!.. Majrts Nåd. Proposition Nr 204.

64

Stockholms stads konsistorium anser, att kommittén på ett fullt riktigt

sätt framhållit principen för arbetets ordnande inom de områden, som

obestritt borde tillkomma den nya skolöverstyrelsen. Domkapitlet i Växjö

framhåller, hurusom genom förslaget skolrådens, d. v. s. skolrådsordförandenas

skrivbestyr i högst oroväckande grad skulle ökas. Redan nu vore präs­

terskapets befattning med folkskoleväsendet särdeles betungande. Och

vore det uppenbart, att skrivgöromålen bleve i hög grad ökade, så vore

det enligt nämnda domkapitels förmenande ej mindre uppenbart, att detta

ökade arbete ej i den ringaste mån komme att bidraga till skolväsendets

förbättring i sak.

Samtliga domkapitel, som berört frågan om folkskoleärendenas för­

delning enligt kommitténs förslag, hava riktat sina huvudsakliga anmärk­

ningar mot förslaget om de nuvarande skolreglementenas uppdelning i tre

olika urkunder. Den allmänna anmärkningen här är, att en alltför tuno-

förvaltningsapparat sättes i rörelse och allt för tidsödande skriftväxlingar

bliva följden. Sådana synpunkter göras gällande av domkapitlen i Upp­

sala, Skara, Västerås, Växjö, Lund, Kalmar, Luleå och Visby ävensom av

Stockholms stads konsistorium.

Domkapitlet i Skara anser sålunda förslaget i flera fall på denna

punkt komma att leda till en alltför omständlig och tidsödande behand­

ling av ärendena.

Det föreslagna förfarandet med avseende på de nuvarande skolreglementenas upp­

delning skulle, enligt domkapitlets åsikt, medföra betydligt större tidsutdräkt och ej

obetydligt mera skriverier än nu erfordrades. En rundlig tid skulle förgå, innan eu

ny skola finge alla vederbörliga bestämmelser antagna, vilket väl måste vara villkor för att

skolan skulle kunna träda i verksamhet. Samma tidsutdräkt skulle inträda, då en

förutvarande skola vore i behov av nya bestämmelser, ja, även vid varje den minsta änd­

ring i reglementet, som tillika påkallade ändring i undervisningsordningen. Tyvärr

visade erfarenheten, att inom orterna ofta funnes personer, som hade intresse eller till­

fredsställelse av att förhala tiden, då det gällde införande av nya skolbestämmelser, och

för ett sådant förhalande erbjöde den av kommittén föreslagna ordningen för ärendenas

behandling ett ännu rikare fält av möjligheter än det nuvarande.

Domkapitlet i Västerås framhåller, vilken arbetsbörda förslaget skulle

pålägga överstyrelsen: att granska och stadfästa omkring 2,500 »arbets­

ordningar» och läroplaner och sedan hålla dem vid makt med alla de

ändringar, som skolväsendets utveckling och befolkningsförhållandenas allt

tätare växling gjorde nödiga, och domkapitlet anför vidare:

Vilken^ omfattande skriftväxling detta gransknings- och stadfästelsearbete skulle

komma att föranleda, kunde man lätt föreställa sig. Överflyttningen av undervisnings-

ordningarnas stadfästelse till överledningen skulle visserligen draga det med sig, att

denna i uppfostrings- och undervisningsfrågor skulle komma att träda i mer omedelbar

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

%

66

hållande till det sannolika antalet av lärjungar stode i nära sammanhang med frågor

om läroplanen, och att det stundom kunde vara svårt att träffa avgörande angående

de förstnämnda utan att på samma gång klargöra de sistnämnda, något som för dom­

kapitlet ej skulle vara möjligt. Domkapitlet förstode till fullo, att kommittén velat

förbehålla den centrala myndigheten befogenhet att besluta angående den rent peda­

gogiska delen av skolbestämmelserna, men måste dock ifrågasätta, om ett skiljande av

undervisningsordningen från reglementet verkligen vore nödvändigt för att överstyrelsen

skulle kunna utöva behörigt inflytande i nämnda avseende. Kommittén hade själv på­

pekat,. att vissa föreskrifter, som nu plägade upptagas i reglementena, hade sin rätta

plats i skolstadgan. Vissa saker, som enligt kommitténs förslag skulle intagas i under­

visningsordningen, såsom föreskrifter om ordning och tukt, om lärjungarnas tillrätta­

visande och bestraffande, om behandling av skolförsummelser med mera kunde vara

ungefär lika överallt. Normalbestämmelser, utfärdade av överstyrelsen, syntes göra

till fyllest, och det syntes utan fara kunna betros inspektörerna och domkapitel att

granska och fastställa de mindre variationer, som kunde ifrågasättas. Vad anginge läro­

planen, som naturligtvis måste anpassas efter folkskoleväsendets allmänna organisation

inom distriktet och därför måste innefatta större variationer och erbjuda svårare pro­

blem, syntes prövningen även i denna del kunna ske genom inspektörer och domkapitel,

under förutsättning att normalplanen innehölle föreskrifter och anvisningar, som på

samma gång vore tydliga, i möjligaste mån fullständiga och tillräckligt elastiska. På

normalplanens avfattning komme naturligtvis överstyrelsen att utöva det väsentligaste in­

flytandet. Vid läroplanernas granskning komme inspektörernas sakkännedom att huvud-

sakligen göra sig gällande, och med inspektörerna komme överstyrelsen att stå i nära

beröring genom möten med desamma och på annat sätt. I de allra flesta fall syntes

frågan om den läroplan, som passade för eu viss organisation av skolväsendet, ej er­

bjuda några nya sidor, för vilka eu väl avfattad normalplan ej gåve tillräcklig ledning,

och för sådana fall ville det synas vara en synnerligen stark misshushållning med tid

och arbetskraft, om undervisningsplanerna skulle särskilt behandlas efter vartannat av

skolråd, inspektör, domkapitel och överstyrelsen. Ovanliga, mer invecklade fall måste

naturligtvis då. och då förekomma. Men om, såsom av kommittén föreslagits, ett ex-

emplar av varje fastställt reglemente överlämnades till överstyrelsen, ägde ju denna

tillfälle att genom egna iakttagelser eller efter anmälan av vederbörande inspektör

skaffa sig kännedom om möjliga brister i läroplanerna och kunde i fråga om dem,

liksom i fråga . om allt annat, som rörde folkskoleväsendet, taga initiativet till förbätt­

ringar, vare sig .detta skulle ske allenast på förhandlingens väg eller en särskild be­

fogenhet skulle, tillerkännas överstyrelsen att i särskilda fall få frågor om läroplaner

underkastade förnyad prövning. Om frågor rörande undervisningsordningen komme att

pa hittills vanligt sätt behandlas i sammanhang med det egentliga reglementet, skulle

överstyrelsen befrias från eu mycket stor mängd ärenden, vilka enligt sakens natur till

betydlig del måste vara av schablonmässig natur, huru grannlaga än vissa av dem

skulle vara.

Av folkskoleinspektörerna uttrycka tre sin anslutning till kommitténs

förslag i förevarande avseende.

h örslaget om uppdelning av skolreglementena har emellertid framkallat

gensagor från många håll, därvid i allmänhet samma synpunkter gjorts

gällande, som framförts av domkapitlen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

68

Departe­

mentschefen.

Under nuvarande förhållanden, vilka efter den nya skolstyrelsens tillkomst i huvud­

sak skulle förbliva desamma, uppfördes massor av för sitt ändamål allt annat än

lämpliga skolhus i trots av föreskrifterna i §§ 52, 53 och 54 av folkskolestadgan och

utan att kostnadsfrågan därvid verkade bestämmande, då ett lämpligt skolbus kunde

fås för samma, ofta till och med för lägre pris än ett olämpligt. Folkskoleinspektören

stode i det hela maktlös, och de tämligen sällsynta fall, då en skolbyggnadsfråga komme

under vederbörande länsstyrelses prövning och inspektörens yttrande beaktades, föranled­

des merendels av tvister angående skolhusets läge, ytterst sällan däremot av olika

åsikter om dess lämplighet för sitt viktiga ändamål. Det syntes därför icke vara ur

vägen, att folkskoleinspektören tillerkändes rätt att, där nödiga ändringar i en företedd

skolhusritning i fråga om lärosalarnas lämpliga anordning, belysning, ventilation, luft­

utrymme etc. icke på annat sätt kunde vinnas, påkalla länsstyrelsens ingripande, varvid

överstyrelsens utlåtande borde inhämtas.

Folkskoleinspektören i Kalmar stift A. Ikorn framhåller likaledes

önskvärdheten av att större inflytande gåves de överordnade myndigheterna

i fråga om sådana bestämmelser, som rörde lärorummens städning, eld­

ning, ventilering o. s. v. Här visade det sig ofta svårare att få till stånd

för skolarbetet tjänliga förändringar och anordningar, än när det gällde

ordnandet av själva undervisningen.

Det säger sig självt, att när det blir fråga om att ställa ett arbets­

fält av så vidsträckt omfång som det här ifrågavarande under en cen­

tral styrelse, det i främsta rummet måste gälla att väl skilja mellan

vad som ur dennas synpunkt bör betecknas såsom huvudsak och såsom

bisak, mellan sådant, som verkligen på grund av sin art och beskaffenhet

påkallar en central lednings omvårdnad, och sådant, som kan undvara

densamma. Iakttages icke en sådan åtskillnad, löper man lätt nog fara

att genom centralisationen åstadkomma mera skada än gagn. Det in­

träffar då alltför lätt, att hos den centrala styrelsen en arbetsbörda och

ett detaljarbete hopa sig, som genom sin omfattning och beskaffenhet

hindra densamma

i

dess verksamhet och tvinga den in i ett arbets-

och betraktelsesätt, där formen kan komma att betyda mera än saken

och den skrivna urkunden mera än det levande livet. Iakttages och

inskärpes icke nödig begränsning, skulle det kunna hända, att de sidor av

skolarbetet, som bäst skulle blivit tillgodosedda genom att få handläggas

och avgöras av skolans målsmän ute i "orterna, bliva till förfång för detta

arbete undandragna den omvårdnad, som de främst behöva. Värdet och

betydelsen av att en central ledning, sådan som den nu ifrågasatta, koru­

nd beror enligt min mening

i

väsentligaste män därav, att de

synpunkter, jag nu framfört, fullt beaktas och tillämpas.

Ser man nu till, huruvida det av kommittén framlagda förslaget kan

sägas hava gjort rättvisa åt de nämnda synpunkterna, finner jag mig böra

Kungl. Majtts Nåd. Proposition Kr 204.

70

mera pedagogisk natur, varvid kommittén tänkt sig, att de för de olika

distriktens skolor gällande läroplanerna här skulle mera fullständigt in­

rymmas. Den nu senast berörda bestämmelseurkunden anser kommittén

lämpligen kunna betecknas såsom den för distriktets skolor gällande under­

visning sordning en. De smärre föreskrifter åter av en mer underordnad

betydelse, vilka avse rent lokala förvaltnings- och regleringsbestyr, hava

synts kommittén böra sammanfattas under benämningen lokala skol-

bestämmelser.

Beträffande formen för de olika bestämmelseurkundernas uppgörande

och fastställande har kommittén föreslagit följande:

Förslag till

reglemente

upprättas av vederbörande lokala skolmyndighet, efter

lärarpersonalens hörande och sedan kyrkostämman fattat erforderliga beslut. Härefter

har vederbörande folkskoleinspektör att underkasta förslaget granskning, varefter det

av domkapitlet slutligen prövas och fastställes. Det av domkapitlet fastställda regle­

mentet insändes till överstyrelsen för kännedom.

Förslag till

undervisningsordning

uppgöres av vederbörande lokala skolmyndighet

efter lärarpersonalens hörande och insändes därefter till folkskoleinspektören, som med

eget yttrande översänder detsamma till domkapitlet. Sedan undervisningsordningen av

domkapitlet blivit granskad, skulle det tillkomma domkapitlet att överlämna densamma

med eget yttrande till överstyrelsen, som skulle underkasta densamma slutlig prövning

och giva den fastställelse. Om de fastställda undervisningsordningarna skulle dom­

kapitlen erhålla kännedom.

De

lokala skolbestämmelserna

uppgöras och stadfästas av de lokala skolmyndig­

heterna själva.

Mot vad kommittén sålunda föreslagit hava i huvudsak följande an­

märkningar blivit framställda:

Vad först angår den föreslagna

uppdelningen

av de nuvarande reglementena i

tre särskilda urkunder har den farhågan uttalats, att det på grund av det nära sam­

manhang, i vilket samtliga bestämmelser i de nuvarande reglementena stå till varandra,

skulle i vissa fall bliva svårt för de lokala myndigheterna att avgöra, var skiljelinjerna

mellan de olika urkunderna skulle gå, och att på grund härav det lätt nog skulle in­

träffa, att en onödig dubbelbehandling av vissa hithörande frågor komme att inträda.

Särskilt för skolrådsordförandena skulle den föreslagna anorduiugen medföra en ökning

i arbete, framför allt i form av ökade skrivbestyr. Men även för övriga vederbörande

skulle den omständliga och tidsödande behandling, de ifrågavarande ärendena skulle

komma att få, vålla ett avsevärt besvär, utan att däremot svarande fördelar syntes stå

att vinna. Överhuvud skulle den förvaltningsapparat, som komme att sättas i gång,

till följd av ett invecklat remissväsen samt omfattande och tidsödande skriftväxlingar

bliva betungande och oläglig.

Överstyrelsens eget arbete komme att i hög grad betungas genom den ifrågasatta

anordningen. Den rent yttre arbetsbördan bleve i väsentlig mån ökad, och på över­

styrelsen lades ett detaljarbete, som knappast kunde anses stå i god överensstämmelse

med dess huvudsakligaste och viktigaste uppgifter såsom ledande och sammanhållande

organ. I många, om icke de flesta fall komme läroplanen att ganska nära ansluta sig

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

72

handhavande av sagda angelägenheter. Redan genom sin personliga för­

bindelse med inspektörerna och genom sitt inflytande på utformningen av

de allmänna bestämmelserna angående skolornas arbete synes en blivande

överstyrelse kunna komma att på ett ganska verksamt sätt samarbeta med

skolorna ute i orterna.

Härmed skall dock icke vara sagt, att överstyrelsen skulle kunna eller

böra hållas utanför varje behandling och handläggning av de för skol­

distrikten erforderliga specialbestämmelser, som för närvarande förefinnas

i form av skolreglementen. Jag föreställer mig, att vad man på denna

våg vill uppnå skulle först och främst till en god del kunna vinnas där­

igenom, att de av skolråden uppgjorda, av inspektörerna granskade och

av domkapitlen godkända reglementena insändas till överstyrelsen för kän­

nedom. Det är nämligen icke tänkbart, att överstyrelsen skulle kunna

utöva den övervakande och ledande verksamhet, som bör tillkomma den­

samma, utan att hava tillgång till de i reglementena innefattade bestäm­

melserna. En sådan kännedom synes i åtskilliga fall kunna giva över­

styrelsen anledning till att på förhandlingens eller annan lämplig väg vinna

rättelse i sådana förhållanden, som överstyrelsen kan finna mindre till­

fredsställande.

Därutöver anser jag emellertid, att överstyrelsen även på en annan

väg bör beredas möjlighet att på ett mera omedelbart sätt utöva inflytande

i frågor rörande skolornas läroplan och därmed sammanhängande ange­

lägenheter. Jag ansluter mig här till eu av biskop Billing uttalad, i det

föregående omnämnd tanke. Denna åsyftar, att skolreglementena skola

endast i de fall, då inspektör och domkapitel äro av olika meningar be­

träffande sådana frågor, som enligt kommitténs förslag skolat innehållas i

den särskilda undervisningsordningen, underställas överstyrelsens pröv­

ning och avgörande. Aven om det ur vissa synpunkter kunde befinnas

ömkligt, att ett dylikt underställande kunnat äga rum, även då inspektör

och domkapitel varit av olika meningar rörande skolväsendets allmänna

anordning inom ett skoldistrikt, torde dock en sådan anordning mindre

väl låta förlika sig med hittills gängse uppfattning av kommunernas rätt

till självstyrelse och hävdvunna ställning till domkapitlen.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört håller jag före, att

frågan om skolreglementenas uppgörande och prövning lämpligen skulle

kunna — åtminstone intill dess förhållandena visa sig påkalla en annan

anordning — lösas på följande sätt:

Reglementet uppgöres såsom för närvarande, efter vederbörliga beslut av kyrko­

stämma och efter lärarpersonalens hörande, av skolrådet. I reglementet intages dock

alltid den för skoldistriktet avsedda läroplanen. Skolrådet insänder förslaget till veder­

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kommittén.

4. Skolöverstyrelsen och folkskoleväsendet på

särskilda orter.

Innan jag lämnar redogörelsen för det egentliga folkskoleväsendet,

anser jag mig, med hänsyn därtill att skolväsendet på vissa orter är ord­

nat enligt särskilda därför gällande författningar, böra något närmare uppe­

hålla mig vid därmed sammanhängande förhållanden. De orter, på vilka

jag syftar, äro städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Uppsala

och Lund ävensom nordligaste Sverige vad beträffar folkundervisningen

inom den därvarande lapsk- eller finsktalande befolkningen.

1. Folkskoleväsendet i Stockholm.

Beträffande skolväsendet i Stockholm äro särskilda bestämmelser giv­

na, dels i lag angående folkskoleväsendet i Stockholm den 15 maj 1903,

dels ock i Kungl. Maj:ts instruktion för överstyrelsen för Stockholms stads

folkskolor den 15 maj 1903 samt i Kungl. Maj:ts stadga angående folk­

undervisningen i Stockholm den 8 november 1901. Enligt" § 2 i före-

nämnda lag handhaves folkundervisningsväsendet i huvudstaden av en sär­

skild överstyrelse för Stockholms stads folkskolor jämte de territoriella

församlingarnas skolråd. Överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor in­

tager enligt för densamma utfärdad instruktion en ställning, som i

vissa avseenden motsvarar den, vilken skolråden i allmänhet intaga, men

som i andra åter medför befogenheter, som närmast sammanfalla med

dem, vilka i regel tillkomma stiftsstyrelserna.

Aven i fråga om folkskoleinspektionen intager folkskoleväsendet i

Stockholm så till vida en särställning, som det icke är underställt någon

av staten anordnad inspektion. Dock skola rekvisitioner av statsbidrag

till folkundervisningsväsendet granskas och undertecknas av Stockholms

stads konsistorium. Uppsikten över stadens folkskolor bestrides i övrigt

uteslutande genom kommunens egen försorg.

I folkundervisningskommitténs förslag till en skolöverstyrelse har

kommittén icke funnit anledning att närmare ingå på de särskilda för­

hållanden, som skulle i fråga om en blivande skolöverstyrelses ställning

till folkskoleväsendet i Stockholm kunna föranledas av den särställning,

sagda skolväsende intager och uti vilken kommittén icke ifrågasatt

annan ändring, än att för framtiden även huvudstadens folkskolor

böra inordnas under statens inspektion av det allmänna folkskoleväsendet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

75

i landet. Det synes, som om kommittén härvid ansett sig kunna utgå

ifrån, att de allmänna grunder för ordnandet av samarbetet mellan den

centrala ledningen och mellaninstanserna, vilka av kommittén föreslagits,

skulle låta tillämpa sig även på förhållandena i Stockholm.

Nu har i anledning härav i det av överstyrelsen för Stockholms stads

folkskolor avgivna utlåtandet framställts vissa erinringar samt tillika det

önskemålet blivit uttalat, att det av kommittén framlagda förslaget måtte

fullständigas i syfte att bland annat få arbetsfördelningen mellan en bli­

vande skolöverstyrelse och överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor

närmare angiven.

En granskning av gällande författningar ger emellertid vid handen,

att den av mig i väsentlig överensstämmelse med kommitténs förslag i

fråga om skolväsendet i allmänhet förordade arbetsfördelningen mellan

den centrala ledningen samt ledningen i orterna och på mellanstadiet utan

svårighet låter sig tillämpa även i fråga om folkskoleväsendet i Stock­

holm. De frågor, som härvid närmast komma i betraktande, avse sättet

för uppgörande och fastställande av skolreglemente samt för antagande av

läroböcker i kristendom.

Yad först angår frågan om skolreglementena skall enligt föreskriften

i § 7 av stadgan angående folkundervisningen i Stockholm den 8 novem­

ber 1901 i dessa inrymmas bestämmelser ur enahanda synpunkter, som

äro stadgade lör skolreglementena i allmänhet i landet. När förslag till

reglemente skall uppgöras, skall tillfälle beredas lärarpersonalen vid sta­

dens folkskolor att framställa sina önskningar rörande innehållet av det­

samma. Reglementet skall sedermera efter skolrådens hörande antagas av

överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor.

Nu skulle emellertid, i enlighet med vad jag förut antytt och senare

i dag vid föredragning av frågan om omorganisation av folkskoleinspek­

tionen får tillfälle att närmare utveckla, den i Stockholms stad anställda

kommunala folkskoleinspektören böra förordnas att i pedagogiskt hänseende

tillika vara statens inspektör. Då nu överstyrelsen för Stockholms stads

folkskolor i fråga om fastställande av skolreglementen har samma befo­

genhet, som beträffande övriga skoldistrikt tillkommer vederbörande dom­

kapitel, torde till nyss anförda bestämmelser det tillägg böra göras, att

innan reglementet av nämnda överstyrelse fastställes, särskilt yttrande där­

över skall avgivas av stadens folkskoleinspektör i hans egenskap av sta­

tens folkskoleinspektör. I överensstämmelse med vad jag i det före­

gående föreslagit beträffande sättet för handläggning i allmänhet av skol­

Myndig-

heterna.

Departe­

mentschefer,.

76

reglementena bör därjämte föreskrivas, att i reglementet för Stockholms

stads folkskolor jämväl skola intagas bestämmelser av den art, som enligt

kommitténs i det föregående refererade förslag skolat innefattas i de

av kommittén ifrågasatta undervisningsordningarna, samt att, om folkskole­

inspektören och folkskoleöverstyrelsen i Stockholm skulle komma att

stanna i olika meningar rörande någon punkt i sistnämnda del av reg­

lementet, frågan härom skall underställas skolöverstyrelsens prövning och

avgörande.

I fråga om antagande av läroböcker i kristendom är i § 13 av förut

nämnda stadga angående folkundervisningen i Stockholm föreskrivet, att

folkskoleöverstyrelsen, som i allmänhet äger att efter vidkommande lärares

hörande bestämma de läroböcker, som skola begagnas vid undervisningen,

skall, innan läroböcker i kristendomskunskap antagas till begagnande, över

förslaget höra skolrådens ordförande. Nu har jag, såsom av det följande

kommer att framgå, för avsikt att beträffande landets folkskolor i allmän­

het hemställa, att när förslag göres om införande av ny lärobok i kristendoms­

kunskap, som ej förut blivit till begagnande antagen vid någon av landets

folkskolor, förslaget därom skall underställas en särskild granskningsnämnd

samt därefter prövas och, med visst förbehåll, avgöras av skolöverstyrelsen.

Denna ordning anser jag böra gälla även i fråga om Stockholms stads

folkskolor.

Utom i nu angivna punkter kommer en tillämpning av de av folk-

undervisningskommittén föreslagna allmänna grunderna för administrationen

av folkskoleväsendet icke att föranleda andra ändringar i de för Stock­

holms stads folkskolor gällande särskilda författningarna, än som motsvaras

av behövliga jämkningar i den allmänna folkskolestadgan, vartill jag se­

nare återkommer.

2. Folkskoleväsendet i Göteborg, Malmö, Norrköping, Uppsala och Lund,

Genom särskilda kungl. brev har i fråga om folkskoleväsendet i stä­

derna Göteborg1, Malmö1

2 och Norrköping3 föreskrivits, att lagen angående

folkskoleväsendet i vissa städer den 25 juni 1909 skall äga tillämpning.

Därvid hava med hänsyn till en del äldre, av lokala förhållanden påkallade

stadganden vissa särbestämmelser beträffande sammansättningen av veder­

börande folkskolestyrelse visat sig erforderliga. Dessa äro emellertid icke

av beskaffenhet att kunna föranleda något undantag från de av kom-

1 Kungl. brev den 21 oktober 1910.

2 Kungl. brev den 14 oktober 1910.

3 Kungl. brev den 15 juli 1910.

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 204.

79

Kommittén.

Myndig­

heterna.

Departe­

mentschefen.

Kommittén.

I denna fråga yttrar kommittén:

Såsom av gällande författningar synes, äger vederbörande domkapitel beträffande

bär ifrågavarande skolor en alldeles speciell befogenhet, i det stora hela närmast att

jämföra med den, som i övriga delar av landet tillkommer de lokala skolmyndigheterna.

Dessa bestämmelser äro också betingade av alldeles särskilda förhållanden. Lappskole-

väsendet är nämligen något till sin karaktär egenartat och erbjuder i administrativt

avseende endast i ringa grad jämförelser med skolväsendet i övriga delar av landet.

De av befolkningens nomadiserande levnadssätt betingade särskilda omständigheterna

med avseende på undervisning, skidärter och lärarpersonal ej mindre än det förhål­

landet, att lappbefolkningens särskilda intressen ej lätteligen kunna bliva behörigen

företrädda i skolråden, hava knutit hela detta undervisningsväsen omedelbart till veder­

börande domkapitel som till ett slags central skolstyrelse för lappmarken. Dessa sär­

egna omständigheter, den starka lokalfärgen över hithörande frågor och de historiska

förnållandena hava också föranlett kommittén att på hithörande område icke föreslå

några förändringar i den administrativa förvaltningen.

Där förhållandena sådant påfordra, kan Kungl. Maj:t naturligtvis taga skolöver­

styrelsens medverkan i anspråk även för ärenden tillhörande det lappska skolväsendet,

om vars ställning och utveckling överstyrelsen bör äga kännedom, liksom ock styrelsen

för lappskoleväsendet bör av överstyrelsen och vederbörande folkskoleinspektörer er­

hålla det bistånd, dessa kunna lämna.

Mot vad kommittén sålunda uttalat hava inga. erinringar blivit fram­

ställda.

För egen del ansluter jag mig till den av kommittén uttalade upp­

fattningen .

4. Finska skolväsendet i nordligaste Sverige.

Härom anför kommittén:

Vidkommande skolväsendet bland de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar råder

ej fullt liknande förhållande som beträffande det nyss berörda lappskoleväsendet. Folk­

undervisningen bland landets finska inbyggare har, på grund av deras ursprung och

språk, deras^ spridning på en vidsträckt yta och obemedlade villkor, krävt jämförelsevis

större uppoffringar från statens sida än folkundervisningen i andra delar av riket, och

Riksdagen har sedan år 1874 årligen anvisat ett ständigt stigande anslag till främ­

jande av folkundervisningen bland de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar. Det

tillkommer här vederbörande domkapitel att gemensamt med Kungl. Maj:ts befallnings-

havande dels avgiva underdånigt förslag å det belopp av statsmedel, särskilt för varje

skola, som skäligen finnes böra utgå såsom bidrag till inrättande av nya folkskolor

och småskolor, dels ock årligen hos Kungl. Maj:t anmäla de skoldistrikt, vilka anses

böra komma i åtnjutande av statsunderstöd, och därvid lämna de för ändamålet er­

forderliga uppgifterna samt föreslå det belopp, som åt vart och ett av dessa distrikt

må beviljas, särskilt till höjande av folkskollärares avlöning över det lagligen bestämda

beloppet och särskilt till lindring av distriktets övriga omkostnader för skolväsendet.

Dessutom åligger det domkapitlet att årligen avgiva underdånigt förslag å den under-

visningsmateriell, som för varje skola erfordras och anses böra av statsmedel bekostas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

80

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kommittén.

högre avdelning, som vanligen omfattar ettårig eller tvåårig kurs, i så

nära samband med den egentliga folkskolan, att den i organisatoriskt av­

seende knappast är att skilja från denna. Till ifrågavarande grupp av

läroanstalter höra vidare fortsättningsskolorna och högre folkskolorna samt

de kommunala mellanskolorna. Sistnämnda skolor äro enligt beslut av

statsmakterna redan ställda under läroverksöverstyrelsen men böra även

i detta sammanhang komma i betraktande.

Största utbredningen bland folkskolans överbyggnader hava för när­

varande fortsättningsskolorna.

Enligt 1910 års statistik funnos i 1,079 skoldistrikt 2,063 fortsätt-

ningsskolor med sammanlagt 30,038 lärjungar.

Fortsättningsskolorna skilja sig såväl organisatoriskt som i andra av­

seenden från den egentliga folkskolan. Under det att i folkskolan un­

dervisningen skall fortgå regelbundet under hela läsåret och skolarbetet

tager en huvudsaklig del av barnens tid i anspråk, är fortsättningsskolan

avsedd för barn, som avslutat sin dagliga skolgång och inträtt i förvärvs­

arbete. Dess uppgift är att giva dessa barn fortsatt undervisning och

fostran under den korta tid av året eller det fåtal timmar i veckan, da

deras deltagande i det praktiska arbetet gör sådant möjligt.

Om fortsättningsskolans hittillsvarande och i utsikt ställda verksam­

het yttrar kommittén:

Fortsättningsskolan har hittills med avseende på de ledande synpunkterna för sitt

arbete hållit sig inom folkskolans ram och i fråga om sin undervisnings omfattning i

det hela endast givit en förnyad genomgång jämte någon utvidgning av folkskolans

kurser i vissa av dess läroämnen. Kommittén har emellertid redan i sitt betänkande

rörande folkskoleseminarierna uttalat som sin åsikt, att en så beskaffad fortsättnings-

skola icke väl motsvarade den ungdoms intressen och behov, för vilken den vore av­

sedd, och därvid i korthet angivit de grundtankar, varpå kommittén ämnade i ett senare

betänkande bygga ett förslag angående ny anordning av ifrågavarande skolform. Fort­

sättningsskolan skulle, enligt kommitténs uttalade uppfattning, i den mån det läte sig

göra, taga sikte på det praktiska arbete, som sysselsatte dess lärjungar eller sannolikt

skulle bliva deras framtida livsuppgift, samla sin undervisning omkring detta arbete

och såmedelst dels kunna omedelbart främja de ungas intresse och duglighet för deras

levnadsyrke, dels därmed ock bliva i stånd att desto kraftigare fullfölja undervisnin­

gens syfte att främja lärjungarnas sedliga och intellektuella utveckling och deras ut­

bildning till dugliga samhällsmedlemmar. Kommittén har sålunda ej velat lägga den

rena yrkesskolans snäva begränsning på fortsättningsskolan. Upptagandet av yrkes-

synpunkten har ej blott betydelse i och för sig utan bör ock bliva ett medel för vin­

nande av det syfte, som även i fråga om fortsättningsskolan måste vara det förnämsta,

nämligen främjandet av lärjungens utveckling som människa.

Ett tillämpande av dessa grundsatser innebär, såsom kommittén i nyssnämnda

betänkande även framhållit, givetvis en viss organisatorisk anpassning av fortsättnings-

82

ordning, fastställa de olika skolornas läroplaner samt tillse, att nödig undervisnings­

materiel! finnes att tillgå och att lärarkrafterna äro för ändamålet lämpliga. En oefter­

givlig fordran är därför ock, såsom ovan sagts, att fortsättningsskolans särskilda intressen

bliva företrädda inom överstyrelsen genom vid denna bundna sakkunniga konsulenter.

Det torde bär även böra erinras därom, att den blivande skolöverstyrelsen i sin verk­

samhet för fortsättningsskolans utveckling mången gång bör kunna finna stöd av de

olika centrala myndigheter, som omhänderhava förvaltningen av anstalterna för den

egentliga yrkesundervisningen, särskilt jordbruksundervisningens, handelsundervisningens

och den tekniska undervisningens nuvarande eller blivande centrala styrelser.

Nu har emellertid kommittén för den lägre tekniska undervisningens

ordnande av lätt insedda skäl jämväl kommit att till behandling upptaga

vissa sidor av det undervisnings- och uppfostringsbehov, som skulle komma

att tillgodoses genom de av folkundervisningskommittén planlagda fortsätt-

ningsskolorna. I anledning härav yttrar sistnämnda kommitté:

Det bar icke undgått folkundervisningskommitténs uppmärksamhet, att kommittén

för den lägre tekniska undervisningens ordnande i sitt den 12 juni 1912 avgivna be­

tänkande föreslagit en skolform, som kan anses väsentligen sammanfalla med de av

folkundervisningskommittén sålunda planlagda fortsättningsskolorna, nämligen två- eller

treåriga s. k.

(kompletterande) lärlings skolor,

vilka skulle vara obligatoriska för arbe­

tare, såväl manliga som kvinnliga, som fyllt 14 men ej 18 år och vunnit anställning i

industri, hantverk eller annan därmed jämförlig hantering. Lärlingsskolorna, som borde

nära ansluta sin undervisning till folkskolans lärokurser, avsåge att i teoretiskt och

praktiskt hänseende fullständiga den lärlingsutbildning, som vunnes genom yrkesarbete

i den enskilda arbetsgivarens tjänst. Dessa skolor, som även skulle söka att tillgodose

behovet av allmän medborgerlig bildning för den ungdom, för vilken de vore avsedda,

skulle hava följande läroämnen:

modersmålet, räkning, ritning, yrkesékonomi

och

yrkes-

lära;

och skulle ämnet modersmålet tagas i så vidsträckt bemärkelse, att däri även

inrymdes en viss undervisning — huvudsakligen genom läsning och uppsatsskrivning —

i yrkenas historia, kommunikationsväsen, penningväsen, yrkeslagstiftning, hälsolära samt

kommunal- och statsförfattning. Lärlingsskolorna likasom de egentliga yrkesskolorna

skulle ställas under en av samma kommitté föreslagen överstyrelse för rikets tekniska

skolor, som skulle lyda under det tilltänkta departementet för handel, industri och

näringar.

De sålunda föreslagna lärlingsskolorna synas förete å ena sidan vissa olikheter

med de av folkundervisningskommittén planlagda fortsättningsskolorna men å andra

sidan vissa och betydande likheter med dem. Vad olikheterna beträffar faller genast

i ögonen, att under det fortsättningsskolorna avse all ungdom i alla yrken och syssel­

sättningar, avse de föreslagna lärlingsskolorna endast den ungdom, som är anställd i

industri och hantverk, och medan de förra ansluta sig omedelbart till folkskolan och

således mottaga ungdomen redan i en ålder av endast 12 till 18 år, skulle tillträde

till lärlingsskolan icke vinnas förrän vid uppnådda 14 år. Men å andra sidan äro lik­

heterna påfallande. Tekniska kommittén har nämligen med sina lärlingsskolor uppen­

barligen velat skapa ett slags medborgarskolor för den ungdom, som är anställd i in­

dustri eller hantverk. Programmet för dessa lärlingsskolor synes i stort sett bliva det­

samma som programmet för den typ av fortsättningsskolor, som folkundervisnings­

kommittén avsett för industriorter. Det kan icke heller vara någon tillfällighet, att

Kung!, Majds Nåd. Proposition Nr 204.

84

Departe­

mentschefen.

Men just dessa fortsättningsskolors organisation, om vilka man visste så litet,

förklarades på förhand vara så viktiga, att redan för deras skull en hel byrå, såsom

av folkundervisningskommittén föreslagits, skulle genast upprättas i överstyrelsen, det

vill säga: man upprättade en styrelse, innan man hade något att styra.

Folkskoleinspektörerna i Göteborgs stift hava uttalat, att den fortsatta

undervisningen, vare sig den meddelas i fortsättningsskola eller högre

folkskola, borde intaga samma ställning som den egentliga folkskolan och

sålunda ej ställas omedelbart under överstyrelsen.

Aven folkskoleinspektörerna i Lunds stift hava ställt sig avvisande mot

kommitténs förslag och ansett tiden ännu icke vara inne att för här ifråga­

varande ändamål upprätta en byrå inom överstyrelsen.

Emellertid saknas icke röster, som livligt uttalat sig till förmån för

förslaget. Dit höra folkskoleinspektören i Kalmar stift E. Möllerberg, folk­

skoleinspektören i Skara stift E. Jungner samt folkskoleinspektören i

Strängnäs stift J. V. Jonsson. Den sistnämnde yttrar:

Inrättande av eu överstyrelse skulle bliva till särskilt gagn för fortsättningssko-

lorna. Lyckades överstyrelsen anordna dessa så, att de på samma gång lämnade den

från folkskolan nyss utgångna och hittills tyvärr i mångt och mycket åt sig själv läm­

nade ungdomen såväl den i denna brytningstid nödvändiga fostrande och karaktärs-

bildande vård som den praktiska utbildning, vilken krävdes för det praktiska livets

värv, syntes ensamt denna välsignelserika gärning väl motivera inrättande av en över­

styrelse. Ty svårigheten härvidlag såväl med hänsyn till dugande lärarkrafter som

skoltid och lokaler med mera vore så betydande, att en lycklig lösning av denna fråga

krävde olantligt arbete och ej mindre duglighet och omdömesförmåga hos dem, som

skulle organisera dessa skolor, åtminstone då det gällde landsbygden, som också måste

bliva det viktigaste arbetsfältet. Framför allt gällde det se till, att dessa skolor ej

ännu mer utvecklade svenskens kända benägenhet att söka komma ifrån kroppsarbetet

och »få plats». I detta hänseende syntes realskolorna — och samma erfarenhet syntes

nog komma att göras angående kommunala mellanskolorna — ej i allo burit gläd­

jande frukter. — — — Kunde ändamålsenligt anordnade fortsättningsskolor motverka

allt för stor tillströmning till realskolor och kommunala mellanskolor, vore ofantligt

mycket vunnet för Sveriges framtida arbetsduglighet.

Såsom synes av de nu anförda utlåtandena hava från några håll an­

märkningar blivit framställda mot vad kommittén anfört i fråga om fort-

sättningsskolorna samt om en blivande överstyrelses befattning med dessa

skolor. Sålunda har man velat göra gällande, att hela frågan om den

fortsatta undervisningen ännu vore så svävande och befunne sig i så out­

rett skick, att man vid övervägande av behovet av en skolöverstvrelse

knappast kunde räkna med denna undervisning. Gjorde man likväl detta,

beginge man det felet, att man upprättade en styrelse, innan man hade

något att styra. I varje fall finge man ej bygga på en förmodan, att de

• Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

86

även till något mognare ålder, dels och framför allt att, utan inkräktning

på den egentliga yrkesutbildningens område, i olika slag av överbyggnader

på folkskolan göra de kunskaper och den uppfostran, som denna skola kun­

nat skänka, fruktbringande i olika riktningar, särskilt genom en på det

medborgerliga och det ekonomiska livets behov mera omedelbart riktad

undervisning.

Jag kan därför icke se annat, än att den lösning, som folkundervis-

ningskommittén velat giva denna fråga, är vidsynt och riktig, och jag

håller i likhet med kommittén före, att en av den nya skolöverstyrelsens

allra viktigaste uppgifter måste bliva att organisera, stödja och utveckla

den utomordentligt viktiga del av folkundervisningsarbetet, som nu är i

fråga. Här väntar överstyrelsen utan tvivel ett både betydelsefullt och

mycket krävande arbete. Vad som på detta område hittills hos oss blivit

åtgjort är i förhållande till vad som behöver göras förvisso obetydligt;

här behöves ett ledande organ, varigenom staten skall kunna sakkunnigt

sammanhålla och hjälpa fram de spridda begynnelserna.

Vad nu särskilt beträffar det föreliggande förslaget från kommittén

för den lägre tekniska undervisningens ordnande synes mig detta icke

behöva lägga hinder i vägen för ordnandet av de av folkundervisnings-

kommittén skildrade fortsättningsskolorna. Det ligger nämligen i sakens

natur, att de föreslagna »kompletterande lärlingsskolorna» måste bliva av

mera speciellt industriell natur och icke kunna motsvara det vida all­

männare behov, som fortsättningssKolorna i deras helhet äro avsedda att

tillfredsställa. Framför allt gäller detta naturligtvis landsbygden, vars till

jordbruksnäringen anslutna fortsättningsskolor den lägre tekniska kommit­

tén icke alls behandlat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

6. Skolöverstyrelsen och de högre folkskolorna.

Högre folkskolor funnos år 1910 till ett antal av 31, lärjungarnas an­

tal utgjorde 1,326, lärarnas 73 eller — om lärare, som endast undervisa i

övningsämnen, även medräknas — 117. Kostnaderna uppgingo till 157,321

kronor, därav statsbidrag 67,493 kronor.

Aven de högre folkskolorna äro till sin organisation olika. De hava

antingen ettårig, tvåårig, treårig eller fyraårig lärokurs, och med hänsyn

till målet för undervisningen förete de olika skiftningar, i det att under­

visningen avser än att bibringa ungefär samma kunskapsmått som på

motsvarande stadium av realskolan, än att giva en mera omedelbart på

praktisk verksamhet riktad utbildning.

88

Departe­

mentschefen.

Kommittén.

För egen del finner jag förslaget gå i rätt riktning. Det synes mig

självfallet, att en blivande överstyrelse borde få samma befattning med

de högre folkskolorna som den, vilken läroverksöverstyrelsen för närvarande

har med de kommunala inellanskolorna.

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 204.

7. Skolöverstyrelsen och de kommunala

mellanskolorna.

Om de kommunala mellanskolorna yttrar kommittén:

Till folkskolans överbyggnader kunna även i viss mening räknas de kommunala

mellanskolorna. Flera av dem hava nämligen uppkommit genom ombildning av högre

folkskolor, och samtliga utgöra de en omedelbar fortsättning av den egentliga folk­

skolan, i det de ansluta sin nedersta klass till folkskolans översta. Sambandet dem

emellan är emellertid icke endast av organisatorisk art. Även ur en mera inre synpunkt

äga dessa skolor samhörighet med folkskolan. De åsyfta en utvidgning av den medbor­

gerliga bildning, folkskolan är avsedd att meddela, icke blott på det sätt, varpå real­

skolan fullföljer detta mål, utan så, att de utbildningselement, som folkskolan grund­

lagt, här på ett mera omedelbart sätt uppsamlas och utformas till den medborgerliga

bildning, för vilken realskolexamen är uttryck. Och vid detta arbete betjänar sig den

kommunala mellanskolan dels av lärare med samma utbildning som realskolans, dels

ock av lärarkrafter, vilka vunnit sin grundläggande lärarerfarenhet vid den egentliga folk­

skolan och alltså äro särskilt ägnade att vid det fortsatta undervisningsarbetet till­

varataga de bildningselement, folkskolan, så långt dess ämneskrets räcker, meddelat.

Emellertid stå dessa skolor i mycket väsentliga avseenden de allmänna läro­

verken nära. Den slutexamen, som vid dem avlägges, är till alla delar densamma som

den examen, vilken under benämning realskolexamen anställes vid realskolan. Och

även i fråga om undervisningsmedel och lärarkrafter förefinnes vid dem samma behov

som vid realskolan. Nu angivna släktskap med realskolan och följaktligen också med

de allmänna läroverken i allmänhet har, som nämnts, föranlett, att den kommunala

mellanskolan blivit ställd under den centrala ledning, som för de allmänna läroverken

redan finnes upprättad. Även om detta i viss mån kan ha berott därpå, att folkun­

dervisningen hittills icke haft någon egen central ledning, torde dock så starka skäl

förefinnas för att den centrala ledningen av de kommunala mellanskolornas arbete

ligger hos samma myndighet, som har sig ledningen av de allmänna läroverken an­

förtrodd, att kommittén icke anser sig i detta avseende böra föreslå någon väsent­

ligare ändring. Då det emellertid, såsom ovan framhållits, mellan folkskolan och den

kommunala mellanskolan både ur historisk och reell synpunkt finnes en förbindelse,

som icke utan men för någondera skolarten låter sig förbise eller vanvårda, kan kom­

mittén icke annat än finna önskvärt, att vid den centrala förvaltningen av de kom­

munala mellanskolorna även en omedelbart från folkskolans verksamhetsområde hämtad

erfarenhet må kunna tillföras denna förvaltning. Kommittén föreställer sig därför, att

därest den föreslagna skolstyrelsen kommer till stånd, hithörande frågor lämpligast

böra ordnas på det sättet, att ledningen och överinseendet av de kommunala mellan­

skolorna fortfarande ligger hos den centrala ledningen av de allmänna läroverken men

90

Manilla befintliga seminariet för utbildande av dövstumlärare, varjämte chefen för eck­

lesiastikdepartementet utser en eller flera sakkunniga personer att närvara vid avgångs­

examen å seminariet. Seminariekursen, som är huvudsakligen teoretisk, omfattar ett

år, varjämte lärarelev är skyldig att, innan avgångsexamen avlägges, genomgå provår

vid dövstumskola, som av chefen för ecklesiastikdepartementet i varje fall anvisas. De

årliga kostnaderna för seminariet bestridas av statsverket, delvis med hjälp av de till

statskontorets förvaltning överlämnade s. k. Manillafonderna.

Utom nu nämnda dövstumskolor finnas två enskilda sådana, nämligen den med

statsmedel understödda Tysta skolan i Stockholm och Förskolan för dövstumma barn

i Göteborg. Dessutom är att nämna den nedan närmare berörda anstalten Drottning

Sofias stiftelse i Vänersborg. Vidare bör nämnas, att 1912 års Riksdag medgivit, att

av det ovannämnda förslagsanslaget till dövstumundervisningen visst bidrag må utgå

till uppehållande av för dövstumma avsedda lantbruksskolor, och att en sådan skola,

tillika avsedd för undervisning i hantverk, redan under innevarande år har trätt i verk­

samhet.

Undervisningen för blinda (nämligen sådana blinda, som icke lida även av andra

lyten) är likaledes obligatorisk. Skolåldern räknas i regel från och med det år, under

vilket barnet fyller 7 år, och barnet är skolpliktigt i regel under 10 år efter dess in­

tagning. För den förberedande undervisningen har staten upprättat två förskolor, i

Växjö och Tomteboda, samt för undervisningens fortsättande och avslutande ett institut

å Tomteboda. Kostnaderna bestridas av staten; en viss elevavgift skall dock erläggas

av landstingen, som äga att av kommunerna eller målsmännen uttaga beloppet eller

del därav. Tillsynen över sagda anstalter utövas, vad förskolan i Växjö beträffar, av

en styrelse och, vidkommande institutet å Tomteboda samt den därmed förenade för­

skolan, av eu direktion. Medlemmarna såväl i styrelsen för förskolan i Växjö som i

direktionen för institutet å Tomteboda utses av Kung]. Maj:t. Ordförande i direktionen

är landshövdingen i Stockholms län. Sagda styrelse och direktion hava överinseende

över var sin av nämnda läroanstalter, handhava vården av anstalternas ekonomi, stad­

fästa arbetsordning och lärokurser samt skola i förekommande fall avgiva utlåtande i

frågor, som angå blindundervisningen i allmänhet i landet. Direktionen för institutet

å, Tomteboda tillkommer dessutom bland annat att mottaga och bearbeta vissa statis­

tiska uppgifter rörande blindväsendet. Rektor för institutet förordnas av Kur.gl. Maj:t

på förslag av direktionen. Rektor för förskolan i Växjö tillsättes av skolans styrelse.

Rektor har den närmaste tillsynen över undervisningen, är föredragande i direktionen,

respektive styrelsen, i bland annat undervisningsfrågor. Lärare och lärarinnor antagas,

sedan rektor i frågan avgivit yttrande, av direktionen, respektive styrelsen, som även

äger att för längre tid bevilja tjänstledighet ävensom att över lärarpersonalen utöva en

viss disciplinär myndighet. Blindlärare utbildas vid institutet genom en i allmänhet

ettårig provårskurs. För blinda, som förlorat synförmågan vid äldre år eller i följd av sjuk­

dom eller av annan anledning i yngre år icke erhållit för dem lämpad undervisning,

finnes den av staten inrättade hantverksskolan för blinda i Kristinehamn. Lärjung­

arnas antal höstterminen 1912 var i den till Växjö förlagda förskolan 42, i förskolan

å Tomteboda 40, i institutet sammanstädes 126 och i Kristinehamns hantverksskola 47,

av vilka dock 12 voro dit hänvisade institutselever. Statens kostnader för läroanstal­

terna i Tomteboda och Växjö uppgingo år 1911 till 100,802 kronor, och för år 1913

har för samma läroanstalter anvisats ett belopp av sammanlagt 101,295 kronor (därav

3,200 kronor förslagsanslag). Till hantverksskolan i Kristinehamn har för år 1913

beviljats ett anslag av 20,000 kronor.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

92

fastställelse av läroplan synes överstyrelsen böra beredas tillfälle att yttra sig. Att be­

rättelser^ om dövstumundervisningens anordning och utveckling inom vederbörande di­

strikt höra ingivas till överstyrelsen, torde få anses självfallet. Beträffande dövstum-

lärarseminariet å Manilla synes den tillsyn över sagda seminarium, som jämlikt nådiga

brevet den 4 oktober 1895 åligger styrelsen för första dövstumskoldistriktet, böra över­

flyttas på överstyrelsen. Några smärre befogenheter beträffande dövstumlärares utbild­

ning, som för närvarande tillkomma chefen för ecklesiastikdepartementet, t. ex. bestäm­

mande av det antal elever, som för varje läsår må intagas vid seminariet, anvisande

av dövstumskola för genomgående av provår och utseende av sakkunniga för överva­

rande av avgångsexamen för de seminarieelever, som genomgått provårskurs, synas böra

överflyttas på överstyrelsen. Ävenledes synes överstyrelsen i någon form böra beredas

tillfälle att taga befattning med förordnandet av lärare vid ifrågavarande seminarium.

Vad kommittén bär förslagsvis yttrat angående dövstumskolorna hänför sig till

nu rådande förhållanden. Skulle, såsom från ett dövstumskoldistrikt föreslagits, kost­

naderna för dövstumväsendet komma att i sin helhet övertagas av staten, böra givet­

vis dövstumskolorna och deras lärare i vissa avseenden komma i annan ställning till

en framtida överstyrelse än den här angivna.

Vad åter blindundervisningen beträffar är till en början att märka, att de till

densamma hörande anstalter, som bär komma i betraktande, äro statsinstitutioner och

att de på grund därav böra komma i en mera omedelbar ställning till den föreslagna

överstyrelsen än nyssberörda dövstumskolor. Överstyrelsen synes här böra övertaga den

allmänna, befattning med principiella undervisningsfrågor, som direktionen för Tomteboda

blindinstitut i sin egenskap av ett slags centralstyrelse för blindundervisningen i riket

for närvarande faktiskt äger. Vid utnämnande av rektor för institutet synes översty-

rels.ei1

.böra efter direktionens hörande avgiva förord, likasom ock rektor för förskolan

i 'Växjö synes böra efter lokalstyrelsens hörande tillsättas av överstyrelsen. Frågor

rörande lärarpersonalen, såsom frågor om tillsättning, entledigande, längre tjänstledighet,

vikariatsförordnande m. m., synas böra såsom nu tillhöra vederbörande lokalmyndig-

heter, vilka dock böra om vidtagna åtgärder lämna meddelande till överstyrelsen som

böi äga att upptaga och pröva i ovannämnda frågor anförda besvär. Ärenden ro rande

utbildning av lärare böra givetvis tillkomma överstyrelsen. Redogörelse för arbetsord­

ningar och lärokurser böra insändas till överstyrelsen.

^ Den otvivelaktigt viktigaste formen för den centrala ledningens inflytande på an­

ordningen och utvecklingen av undervisningen i nämnda läroanstalter torde emellertid

vara en av denna ledning utövad inspektion.

I fråga om eu sådan inspektion vore från vissa synpunkter följande anordning

helt visst att förorda. I överstyrelsen borde anställas en inspektör för abnormväsendet

i dess helhet med uppgift ej blott att inspektera läroanstalterna utan även att ägna upp-

märksamhet och vård åt alla sidor av abnormiladervisningen och abnormväseadet samt

att inom överstyrelsen bereda och föredraga dit hörande viktigare ärenden. Den verk­

samhet, som sålunda skulle tilldelas denna inspektör, borde, synes det, taga hans tid

och förmåga till så stor utsträckning i anspråk, att han ej lämpligen skulle kunna vid

sidan av densamma sköta annan tjänst. Han kunde då helt fästas vid överstyrelsen,

varigenom denna finge ständig tillgång till sakkunskap i hithörande frågor, och abnorm-

väsendet å sin sida erhölle inom överstyrelsen en ständig representant, som genom sin

ställning ägde bästa möjlighet att där tillvarataga dess intressen. Det synes ingalunda

uteslutet, att en enda person skulle kunna förvärva den insikt i olika grenar av abnorm­

väsendet, att han skulle kunna med tillbörlig sakkunskap övervaka dem och, så långt

Kung}. Maj:te Nåd. Proposition Kr 204.

94

ledning och uttalar sin livliga anslutning till tanken, att dövstumskoloma

skulle komma att sortera under överstyrelsen. I tillstyrkande riktning

yttra sig även styrelserna för fjärde, sjätte och sjunde dövstumskoldistrikten.

Styrelsen i första döv stumskoldistriktet förmenar, att något behov äv­

en överstyrelse visserligen ej gjort sig kännbart, men anser å andra sidan,

att några betänkligheter mot förslaget ej förefunnes.

Styrelsen för andra dövstumskoldistriktet avstyrker däremot bifall till

förslaget.

Rektor Aurell (sjätte dövstumskoldistriktet) anser, att skälet för eu

central ledning för folkskolan ej alls förefunnes i fråga om dövstumskolan,

vars inordnande under överstyrelsen endast vore att anse som en rätt

naturlig följd av dess upprättande.

Den jämförelsevis ringa beröring, dövstumskolan hade med statsmakten, förmed­

lades nu genom folkskolebyrån i ecklesiastikdepartementet. Den omständigheten, att

folkskolebyrån ej ägde någon egentlig administrativ myndighet vis å vis dövstumskolan,

syntes ej hava medfört någon nämnvärd olägenhet för samma skola. Någon uppgift

att vara en central ledning för dövstumskolan hade byrån ej haft, och något behov av

en centralisering av ledningen av dovstumundervisningen syntes ej vara för handen.

Snarare syntes det få anses som en vinst för denna undervisning, att ledningen läge

hos de särskilda distriktsstyrelserna.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län och i Östergötlands

län anse någon central ledning för dövstumskoloma ej vara av nöden.

Beträffande arbetsfördelningen mellan överstyrelsen och distriktsstyrel­

serna anser inspektören över dövstumskoloma, att kommittén på ett lyckligt

sätt löst uppgiften angående fördelningen av uppsikten över dövstum-

skolorna mellan de kommunala myndigheterna och överstyrelsen.

Styrelsen för femte dövstumskoldistriktet finner fördelarna av den an­

ordning, kommittén föreslagit, alldeles påtagliga.

Styrelsen för tredje dövstumskoldistriktet finner däremot ej, att det ut­

arbetade förslaget till arbetsfördelning vore det ändamålsenligaste, och hän­

visar till ett förslag till en dylik fördelning, som redan år 1909 gjorts av

föreståndaren för tredje distriktets dövstumskola, vilket förslag styrelsen

finner vara att föredraga.

Vad angår inspektionen finner styrelsen för femte dövstumskoldistriktet

det helt naturligt, att inspektören över dövstumskoloma får den uppgift,

som i betänkandet angives.

Kommitténs förslag angående ordnande av dövstumskoleinspektionen

tillfredsställer däremot icke styrelsen för tredje dövstumskoldistriktet, som

anser, att en för abnormväsendet i dess helhet gemensam inspektör borde

anställas i överstyrelsen. Styrelsen uttalar sig även för att i överstyrelsen

borde upprättas en abnormskolebyrå, vars chef borde vara inspektör för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Departe­

mentschefen.

stode över dem alla. Sådana exempel kunde anföras, att det inträffat, att man vid de

båda förskolorna läst olika kurser i en del undervisningsämnen, vilket tydligtvis måst

medföra svårigheter, då sedermera lärjungarna förts tillsamman i institutets tredje

klass. Olika grundsatser hade ock vid de båda förskolorna giort sig gällande beträf­

fande sättet för utskrivning från förskola. Den i betänkandet omnämnda inspektionen

av blindanstalterna syntes väl egentligen avse den pedagogiska inspektionen i vanlig

mening, men det syntes vara självfallet, att med blindskolornas inordnande under

centralstyrelsen också följde, att de komrne i åtnjutande av förmånen av den speciella

inspektion beträffande hygieniska förhållanden, fysisk uppfostran och undervisning

i

husligt arbete, som

i

betänkandet föreslagits.

Styrelsen för förskolan i Växjö har i huvudsak ingenting att erinra

mot förslaget, om än den föreslagna inspektionen icke syntes densamma

vara synnerligen påkallad.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län och i Östergötlands

län anse en central ledning av blindanstalterna ej vara av nöden.

Såsom kommittén i sitt betänkande framhållit, är den uppfostrings-

och undervisningsverksamhet, som bedrives vid nu ifrågavarande läroan­

stalter, beträffande både mål och medel i många avseenden samhörande

med arbetet i folkskolan. Dövstum- och blindskolorna äro, såsom även

påpekats, att betrakta som ett slags folkskolor, vilkas lärjungar på grund

av sina lyten påkalla en i vissa avseenden speciell behandling. Då emeller­

tid sådana barn förekomma till så ringa antal inom de olika kommunerna,

att dessa ej var för sig genom särskilda anstalter kunna tillgodose deras

undervisning och uppfostran, hava större kommunala sammanslutningar med

understöd av staten samt i vissa fall staten själv åtagit sig denna. Det finnes

alltså å ena sidan en bestämd samhörighet mellan dessa anstalter och

den allmänna folkskolan. A andra sidan innebär såväl anstalternas egen­

art som deras särställning i förhållande till det kommunala skolarbetet en

viss fara för dem att avstängas från den allmänna utvecklingen av detta

arbete. Såväl det ena som det andra gör det i hög grad önskligt, att

ifrågavarande anstalter ej ställas utanför en blivande skolöverstyrelses in­

seende och ledning.

Den av kommittén föreslagna arbetsfördelningen mellan de lokala

myndigheterna och den centrala ledningen finner jag vara väl avvägd.

Några av de önskemål, kommittén i nu berörda framställning uttalat, torde

emellertid för närvarande icke böra föranleda någon åtgärd. Kommittén

har nämligen ifrågasatt, huruvida icke beträffande lärartillsättningar vid

dövstumskolorna skolöverstyrelsen borde bliva besvärsinstans. Vidare har

det synts kommittén, att den chefen för ecklesiastikdepartementet nu till­

kommande befogenheten att åt dövstumlärarkandidater anvisa dövstumskola

för genomgående av provår och att utse sakkunniga för övervarande av

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Myndig­

heterna.

Departe­

mentschefen.

den inspektion, som chefen för ecklesiastikdepartementet bestämmer. Vid 1911 års

utgång funnos i skolorna intagna 949 barn och i arbetshemmen 359 elever. För ut­

bildande av lärare för sinnesslöa finnes ett statsunderstött tvåårigt seminarium, som

står under inseende av en av Kungl. Maj:t förordnad inspektor; examen därstädes över­

vakas av en utav chefen för ecklesiastikdepartementet utsedd sakkunnig. Anstalterna

för obildbara sinnesslöa åter äro dels fristående, dels förenade med anstalter för bild­

bara sinnesslöa. I förra fallet stå de under medicinalstyrelsens överinseende och äro

underkastade inspektion av överinspektören för sinnessjukvården i riket. I senare fallet

lyda de under samma myndighet som de anstalter, med vilka de äro förenade. Antalet

asyler för obildbara sinnesslöa utgjorde år 1911 18, av vilka 8 voro fristående. Antalet

där intagna var vid 1911 års slut 472. Statens bidrag till uppfostringsanstalterna och

arbetshemmen uppgick år 1911 till 260,538 kronor, och för år 1913 har anvisats ett

anslag av 255,000 kronor (förslagsanslag) samt för asylerna 120,000 kronor (förslagsanslag).

Såsom av ovan givna redogörelse för ifrågavarande anstalter framgår, är här fråga

om förhållanden, där en enhetlig administrativ ledning är synnerligen svår att bringa

till stånd. Dessa anstalters dubbla karaktär av å ena sidan vårdanstalter och å andra

sidan uppfostringsanstalter omöjliggör deras förläggande uteslutande till det ena eller

det andra förvaltningsområdet. Den inspektion, som för närvarande utövas över sagda

anstalter, är uteslutande av medicinskt-psykiatrisk karaktär, och det är otvivelaktigt

en brist i nuvarande förhållanden, att någon inspektion i pedagogiskt avseende av dessa

anstalter, närmast skolorna, icke förefinnes. Att en sådan inspektion endast kan ut­

övas av en person, som genom praktisk verksamhet och särskilda studier vunnit er­

farenhet på sinnesslöundervisningens område, ligger i sakens natur, så mycket mera

som med bildbarhet hos här ifrågavarande lärjungar icke blott bör förstås mottaglighet

för teoretisk utbildning utan även och ej mindre mottaglighet för utbildning i praktiskt

avseende. Kommittén har visserligen funnit, att fördelar skulle vara att vinna, därest

ett närmande mellan dessa anstalter och övriga undervisnings- och uppfostringsanstalter

komme till stånd, men dock insett de stora olägenheter, som ur administrativ synpunkt

under nuvarande förhållanden härvid möta. Skulle dessa anstalter på ett eller annat

sätt bringas att sortera under den föreslagna överstyrelsen, skulle detta medföra, att

överstyrelsen finge att syssla med frågor, som läge allt för fjärran från dess egentliga

verksamhetsområde. I vården av dessa anstalter ingå nämligen, såsom här ovan på­

pekats, icke blott uppfostringsfrågor utan även frågor, som falla in under dels sociala,

dels psykiatriska synpunkter. Att beträffande ifrågavarande anstalter skilja skolorna å

ena sidan från arbetshemmen och asylerna å den andra och ställa dem i administrativt

avseende under olika myndigheter låter sig på grund av det nära sammanhang, vari

skolorna stå till arbetshemmen och asylerna, ej heller genomföra.

I betraktande av dessa omständigheter har kommittén ansett sig böra inskränka

sig till att uttala önskvärdheten av att ifrågavarande anstalter underkastades, förutom

den medicinskt-psykiatriska inspektionen, vilken givetvis på detta område är och blir

den viktigaste, jämväl den inspektion i pedagogiskt avseende, som Kungl. Maj:t kunde

finna erforderlig.

Medicinalstyrelsen och inspektören över sinnesslöanstalterna hava i avgivna

yttranden biträtt de synpunkter, som härutinnan framförts av kommittén. I

I likhet med medicinalstyrelsen och inspektören över sinnesslöanstal­

terna finner jag den av kommittén ifrågasatta anordningen lämplig.

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

100

tänkande angående inrättande av en socialstyrelse den åsikten uttalats, att hithörande

frågor vore av obestridligt social natur och att de borde i sammanhang med fattig-

vårdsärenden överföras till den sociala förvaltningen. I yttrande över nämnda betän­

kande hade emellertid de för ändamålet tillkallade särskilda sakkunniga erinrat om

att lagstiftningen angående vanartade och i sedligt avseende försummade barn hade

till syfte att bereda ändamålsenlig uppfostran åt sådana barn under viss ålder och

som sin åsikt uttalat, att hithörande ärenden borde, i den mån de avgjordes av Kungl.

Maj:t, handläggas i ecklesiastikdepartementet, dit de nu vore förlagda.' Och i sitt an­

förande till. statsrådsprotokollet den 22 mars 1912 angående inrättande av en social­

styrelse anförde chefen för civildepartementet, att han, mod åsidolämnande av ovan

anförda meningsskiljaktighet mellan kommittéerna å ena och de sakkunniga å andra

sidan, huruvida ifrågavarande ärenden i en framtid skulle tilläggas socialförvaltningen

eller undervisningsförvaltningen, anslöte sig till de sakkunnigas uppfattning, att en över­

flyttning av dessa ärenden till socialförvaltningen icke för närvarande borde ifråga­

komma. Något uttalande av Riksdagen vid berörda frågas avgörande förekom icke.

A7ad nu vidkommer den uppfattning, som kommittén rörande dessa spörsmål äger,

vill kommittén som sin åsikt framhålla, att hithörande frågor från flera synpunkter

visserligen äga ett framträdande socialt moment men att de till sin väsentliga inne­

börd äro att betrakta som uppfostringsfrågor, vilka icke kunna helt undandragas in­

flytande från pedagogisk myndighet. Ett särskilt uttryck härför torde ligga i det för­

hållande, att barnavårdsnämnden i regel utgöres av skolrådet eller i de större städer,

där skolstyrelse förekommer, av en särskild avdelning av sagda styrelse. Detta gör

också, att dessa ärenden i allmänhet betraktas som rena uppfostringsfrågor. Härtill

kommer vidare, att inspektionen över de enligt lagen den 13 juni 1902 angående upp­

fostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn inrättade skyddshem och

barnhem enligt nådiga cirkuläret den 31 oktober 1902 tillkommer vederbörande folk­

skoleinspektör, vilken skulle, då så ske kunde, ordna sina resor till skyddshem och

barnhem i sammanhang med resorna för inspektion av folkskolorna. Även här är så­

lunda uppfostringssynpunkten den ledande.

Kommittén skulle sålunda finna det vara mindre lyckligt, om det samband, som

i hithörande frågor råder mellan skolmyndigheterna och hemmen, skulle inom högre

instanser brytas och dessa ärenden genom sin förläggning till annan myndighet för­

vandlas till frågor av uteslutande social omvårdnads- och försörjningsnatur. Såväl i

betraktande av det ovan sagda som med hänsyn till det ovissa läge, vari dessa frågor

i administrativt avseende för närvarande befinna sig, anser sig kommittén endast hora

som sin uppfattning uttala, att överstyrelsen bör sättas i tillfälle att på ett eller annat

sätt taga del i den omvårdnad, som från det allmännas sida ägnas åt ifrågavarande

barn. De närmare formerna för överstyrelsens befattning härmed torde emellertid böra

bliva föremål för framtida utredning.

Frågor rörande behandlingen av minderåriga förbrytare, vilka frågor för närva­

rande handläggas i justitiedepartementet, hänga nära samman med ärenden angående

vården av sedligt försummade och vanartade barn och hava likaledes så sent som år

1902 blivit föremål för särskild lagstiftning. I anslutning till vad kommittén ovan be­

träffande dessa ärenden anfört, är kommittén av den meningen, att även ärenden rö­

rande minderåriga förbrytare till sin egentliga natur böra vara att betrakta som upp­

fostringsfrågor. Emellertid har beträffande grundkaraktären av dessa ärenden menings­

skiljaktighet varit rådande och motsatta åskådningar flerstädes uttalats. Så hava de

ovannämnda kommittéerna uttalat den åsikten, att ett särskiljande av dessa ärenden

från frågor rörande vanartade barn knappast kunde vara att tillråda, och därför före-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

Kommittén.

till sitt förfogande flera och verksammare medel än någon annan upp-

fostringsmakt, ett gott hem naturligtvis undantaget. Härav måste för mig

bliva en given följd, att en överstyrelse, som får sig anförtrodd den

högsta ledningen av folkskolan, måste sättas i tillfälle att, allt efter arten

av barnens sedliga förkommenhet, i större eller mindre utsträckning, med­

verka vid ordnandet och ledningen av den uppfostran, som från det all­

männas sida kommer ifrågavarande barn till del. Angående de lämp­

ligaste formerna för en sådan medverkan torde, såsom kommittén fram­

hållit, en närmare utredning böra komma till stånd.

9, Skolöverstyrelsen och lärarutbildningen.

1. Folkskoleseminarierna.

Kommittén yttrar sig om den föreslagna skolöverstyrelsens förhållande

till folkskoleseminarierna sålunda:

Kommittén har i det föregående betonat, hurusom folkskolan och dess överbygg­

nader äro att betrakta som det huvudsakligaste området för den centrala ledningens

verksamhet. Det ligger emellertid i sakens natur, att i och med skapandet av en över­

styrelse för folkskoleväsendet under densammas inseende också ställas de läroanstalter,

som hava att utbilda de lärarkrafter, vilka för folkskoleväsendet äro behövliga. Bland

dessa läroanstalter komma i första rummet folkskoleseminarierna.

Enligt nu gällande stadga för folkskoleseminarierna i riket av den 29 januari

1886 vilar omsorgen om anstalterna för utbildningen av folkskollärare till väsentlig del

på domkapitlen. Utom den allmänna tillsyn och vård om dessa anstalter, som dom­

kapitlen äga på grund av historiska förhållanden och sin egenskap av att vara de enda

hittillsvarande distriktsstyrelserna för denna gren av undervisningsväsendet, hava dom­

kapitlen med avseende på seminarierna en hel del uppgifter av såväl pedagogisk som

rent administrativ innebörd. Under det seminarierna sålunda i första hand sortera

under domkapitlen, ligger den centrala ledningen av dem hos Kungl. Maj:t i ecklesia­

stikdepartementet. Till den från ecklesiastikdepartementets folkskolebyrå utgående

centrala ledningen av seminarierna hör bland annat den inspektion, som sagda byrås

chef utövar över desamma.

Då kommittén nu övergår till att redogöra för i vad mån seminarierna enligt

kommitténs mening böra inordnas under den föreslagna skolöverstyrelsen, vill kom­

mittén begränsa sig till angivande av vissa allmänna synpunkter i betraktande därav,

att kommittén i sitt den 20 december 1911 avgivna betänkande angående folkskolesemi­

narierna behandlat denna fråga och där framlagt ett detaljerat förslag i ämnet.

I sagda betänkande har kommittén ej mindre funnit självfallet, att seminarierna

borde inordnas under en blivande överstyrelse för landets folkundervisning, än även i

sitt i samma betänkande avgivna förslag till stadga för statens folkskoleseminarier räknat

med en sådan överstyrelse såsom en given förutsättning. Vissa synpunkter rörande

densammas befattning med seminarierna har kommittén angivit i ovanberörda betän­

kande I: 1 sid. 473 ff., och de allmänna befogenheter och uppgifter, som kommittén

velat uppdraga åt sagda överstyrelse, äro sammanfattade i §§ 173—179 av nämnda

örslag till seminariestadga. Hur kommittén tänkt sig en lokal styrelse för seminarierna

r närmare utvecklat i samma betänkande sid. 474 ff.

104

Myn dig­

heterna.

Departe­

mentschefen.

sin provårskurs få tillfälle att inhämta erfarenhet såväl på seminariernas som på de

allmänna läroverkens område och därigenom erhålla behörighet till anställning vid

båda slagen av undervisningsanstalter. Till spörsmål angående lärarutbildningen torde

även höra frågor rörande resestipendier för seminarielärare, med vilka ärenden över­

styrelsen givetvis bör få befattning.

I frågor angående tjänstledighet för lärare har kommittén i sitt förslag givit över­

styrelsen vissa befogenheter, i det närmaste likartade med dem, vilka den nuvarande

läroverksöverstyrelsen har beträffande de allmänna läroverkens lärare.

Med frågor angående lärares uppflyttning i högre lönegrad, angående kvarstående

i tjänst efter uppnådd pensionsålder och angående förening av tjänster bör överstyrelsen

enligt förslaget hava samma befattning som den, läroverksstyrelsen har inom sitt område.

Slutligen har kommittén, utan att anse sig kunna avgöra i vad mån frågan vore

av beskaffenhet att påkalla kyrkomötets hörande, funnit det ligga i sakens natur, att

den blivande överstyrelsen erhölle en viss disciplinär myndighet över lärarna vid folk-

skoleseminarierna.

Det torde vidare få anses självfallet, att överstyrelsen får att handlägga frågor

rörande skolhygieniska förhållanden samt rörande de mer eller mindre omfattande

byggnadsföretag, som kunna tänkas förekomma vid seminarierna. Yad byggnadsfrågor

beträffar, torde särskilt under de närmaste åren dessa ärenden medföra ett betydande

arbete för seminariernas centrala ledning.

- Slutligen bör det tillkomma överstyrelsen att avgöra vissa undervisningen vid se­

minarierna berörande mindre frågor, för vilka här ej kan i enskildheter redogöras,

liksom överstyrelsen bör hava att från vederbörande seminarier mottaga och pröva

vissa redogörelser och uppgifter m. m. Kommittén får i fråga om dessa smärre ären­

den hänvisa till sitt i förutnämnda betänkande avgivna förslag till seminariestadga. I

I samband med framläggande av förslag till anvisande av höjda anslag

till folkskoleseminarierna får jag senare i dag anledning uttala mig om den

befattning med nämnda läroanstalter, som synes böra tillkomma den före­

slagna skolöverstyrelsen. Jag blir då också i tillfälle att redogöra för

och yttra mig över de utlåtanden, som av myndigheter och andra avgivits

i denna del av ärendet och vilka i det väsentliga sammanfalla med de av

samma myndigheter avgivna utlåtanden över seminariefrågan. Här torde

jag därför kunna rörande dem nöja mig med detta omnämnande.

Av seminariernas nära samhörighet med folkskoleväsendet torde så­

som en given konsekvens följa, att deras centrala ledning bör utövas

av samma organ, som har ledningen av folkskoleväsendet sig ombetrodd.

1 fråga om sagda läroanstalter har hittills från folkskolebyråns sida en

mera omedelbar ledning utövats än i fråga om övriga folkundervisnings­

anstalter. Åtskilliga seminarierna vidkommande ärenden hava nämligen

direkt handlagts inom byrån och avgjorts av Kungl. Maj:t, varjämte

nämnda byrås chef utövat inspektion över seminarierna. En överflyttning

av dessa läroanstalters ledning från folkskolebyrån till skolöverstyrelsen

skulle sålunda icke innebära införandet av någon förut på förevarande

område ej befintlig centralisation; den skulle blott göra det möjligt, att

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 204.

Kommittén.

vid seminariet skall förrättas i närvaro av en utav chefen för ecklesiastik­

departementet förordnad sakkunnig, som har att rörande prövningen av­

giva berättelse till departementet. Enligt kungl. kungörelsen den 27 maj

1898 äger landsting eller stad, som ej deltager i landsting, att till av­

lönande av lärare och lärarinnor vid av landstinget eller staden inrättat

seminarium för bildande av lärare och lärarinnor vid småskola eller mindre

folkskola eller av biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola under

vissa villkor uppbära bidrag av allmänna medel enligt samma grunder,

som gälla med avseende på de lönetillskott, vilka av statsmedel utgå till

skoldistrikt för avlönande av lärare och lärarinnor vid distriktets folk- och

småskolor.

Om ledningen av dessa anstalter yttrar kommittén:

De skäl, som kommittén framhållit för behovet av en verksammare central admi­

nistration av folkskoleseminarierna, gälla även i fråga om småskoleseminarierna, helst

som vid dessa utbildas mer än hälften av de lärare, som för närvarande tjänstgöra

vid våra folk- och småskolor.

Så länge småskoleseminarierna behålla sin natur av kommunala eller enskilda

institutioner, torde en blivande överstyrelses befattning med clessa läroanstalter ej

kunna i alla avseenden bliva av lika ingående beskaffenhet som beträffande folkskole­

seminarierna. Den inspektion, som överstyrelsen i varje fäll måste utöva över ifråga­

varande anstalter, bör dock bliva av samma omedelbara beskaffenhet som i fråga om

folkskoleseminarierna. Att småskoleseminarierna, som under senare år såväl i fråga om

lärokursens omfattning som i fråga om undervisningens yttre hjälpmedel varit stadda i

rask utveckling, skola med hänsyn till sin betydelsefulla uppgift inom skolväsendet i

särskild grad påkalla en central skolstyrelses uppmärksamhet och omsorg synes uppen­

bart. På detta område föreligga betydelsefulla uppgifter, vilka eu blivande överstyrelse

snarast möjligt bör söka bringa till lösning. Sålunda krävas förändringar i den kungl.

stadgan deri 28 maj 1897 bland annat i den riktning, att bestämda inträdesfor dringar

bliva fastställda och fordringarna ifråga om de vid avgångsprövningen erforderliga kun­

skaperna bliva skärpta. Visserligen måste erkännas, att i undervisningen vid småskole­

seminarierna på senare tiden stora framsteg redan blivit gjorda, men dock är även

för dessa läroanstalter eu tidsenlig normerande undervisningsplan i hög grad av behovet

påkallad. Till överstyrelsens befattning med ifrågavarande läroanstalter torde vidare

höra höra att förordna och entlediga inspektor, att förordna censorer vid avgångs­

prövningen samt att förbereda frågor angående anslagsäskanden hos Riksdagen. Genom

insända uppgifter och årsredogörelser bör överstyrelsen jämväl äga möjlighet att följa

deras verksamhet.

En viss särställning intaga det lapska småskoleseminariet i Murjek och det

så kallade finska småskoleseminariet i Haparanda, betingad av dessa seminariers

karaktär av statsinstitutioner. För det förra äro närmare bestämmelser givna i

nådigt brev den 21 maj 1875. I betraktande' av vad kommittén anfört beträf­

fande det lapska folkskoleväsendet, har kommittén ej ansett sig höra föreslå

några förändringar i nu rådande förhållanden i annan mån, än att seminariet

må underkastas inspektion från den centrala ledningens sida. För seminariet i Hapa­

randa åter äro närmare bestämmelser givna i nådigt brev den 19 april 1875, enligt

vilket detsamma i rätt stor utsträckning lyder under vederbörande domkapitel. I an-

106

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 204.

108

Myndighe­

terna.

Departe­

mentschefen.

Stiftelsen å

Näs.

Departe­

mentschefen.

varom när är fråga, vilket framgår därav, att hithörande spörsmål, närmast ovanberörda

curser, mer och mer vunnit statsmakternas beaktande. Årligen utgå av statsmedel

anslag till kurser med ovan angivna syftemål. Det är givet, att staten måste fordra

en viss tiUsvn over ledningen av dessa kurser, och det torde få anses lika givet, att

den centrala ledning, som har sig anförtrodd folk- och sm åskollärarnas utbildning och

som sålunda ej kan hållas utanför hithörande frågor, bör ej blott äga tillfälle att genom

en stödjande verksamhet bär göra sin sakkunskap och sin erfarenhet gällande utan

aven hava till uppgift att tillvarataga de statsintressen, som föreligga med avseende på

organisationen av hithörande frågor.

Framför allt är det fortsättningsskolans ombildning i enlighet med de synpunkter,

vilka kommittén förut angivit, som gör frågan om folkskollärarnas fortbildning till en

fråga av stor betydelse och kommer att giva en blivande skolöverstyrelse maktpåliggande

uppgiiter för denna frågas ändamålsenliga lösning.

De i ärendet hörda vederbörande hava i denna punkt icke framställt

någon anmärkning.

Jag ansluter mig till kommitténs uttalande.

I detta sammanhang anser jag mig höra beröra den under namn av

August Abrahamsons stiftelse å fjäs befintliga läroanstalten. Angående

denna yttrar kommittén:

. A:is läroanstalt, som från början varit eu privat institution, har genom testamente

^ ö'/enämnacl svenska staten. Anstalten har till ändamål att genom fortsatt

utbildning av lärare och lärarinnor, som redan ägnat sig åt undervisning, verka för

uppfostran i allmänhet och särskilt för användandet därvid av den pedagogiska slöjden.

laroanslalt tillhör staten och är avsedd för lärarpersonalens fortsatta

utbildning, bär tanke uppstått, huruvida icke densamma på ett eller annat sätt borde

bringas i samband med flen föreslagna överstyrelsen. Såsom 1912 års Riksdag i skri­

velse angående regleringen av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel anfört,

lärer staten genom övertagande av den Abrahamsonska stiftelsen å Näs få anses hava

lkfa/tt sig förpliktelsen att upprätthålla och utveckla densamma i överensstämmelse

men aess ändamål. Nu bär emellertid i en av kanslirådet P. E. Lindström gjord utred­

ning angående sagda stiftelse påvisats, hurusom en revision av stiftelsens reglemente

torde befinnas av behovet påkallad. I betraktande härav anser kommittén, att av­

görandet av frågan om stiftelsens ställning till överstyrelsen hör tills vidare anstå och

företagas i samband med frågan om revision av stiftelsens reglemente.

I likhet med kommittén och på de av kommittén anförda skälen finner

jag lämpligt, att avgörandet av frågan om stiftelsens ställning till skol­

överstyrelsen tills vidare anstår.

10, Skolöverstyrelsen och folkbildningsrörelsen

i allmänhet.

Till övriga anordningar för allmän folkbildning höra de olika grenarna

av det statsunderstödda bildningsarbetet bland den vuxna ungdomen, näm­

ligen folkhögskolan, föreläsnings- och biblioteksverksamheten samt anord­

ningar för idrott och fysisk utbildning i allmänhet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

no

rättelse syntes erforderlig, att stå till tjänst med råd och upplysningar i

hithörande ärenden samt att sammanföra och bearbeta de från central­

byråer och föreläsningsanstalter inkommande statistiska uppgifterna. Vad

hans tjänstgöring beträffar, skulle han under sex veckor, högst två månader

av året vara till hands inom departementet, nämligen från den dag, då

ansökningar om statsbidrag skulle vara inlämnade, och tilldess han hunnit

granska nämnda ansökningar och angående desamma lämnat utlåtande till

departementschefen. Under den övriga delen av året kunde han ordna

sitt arbete mera fritt; han borde dock vara tillgänglig för att på anmodan

lämna råd och upplysningar eller mottaga anmärkningar rörande föreläs-

ningsrörelsen samt sålunda vara skyldig att dels besvara hithörande skri­

velser, dels vara att personligen träffa, exempelvis under en timme två

dagar i veckan. Därjämte borde han — där han fått kännedom om miss­

förhållanden — ingripa och skriftligen söka åvägabringa rättelser eller, där

så erfordrades, själv besöka en föreläsningsanstalt för att genom samman­

träden med dess inspektor och styrelse söka åstadkomma ändringar och

förbättringar i densammas verksamhet.

För ärenden rörande folkbibliotek och därmed sammanhörande frågor

hava genom beslut av 1912 års Riksdag i ecklesiastikdepartementet anställts

två konsulenter. Den verksamhet, som enligt Kungl. Maj:ts proposition

(nr 179) till samma års Riksdag angående understödjande av folkbiblioteks­

väsendet skulle tillkomma dessa tjänstemän, skulle huvudsakligen omfatta

granskning av inkommande ansökningar om statsbidrag till bibliotek, bok-

förmedlingsanstalter m. in. ävensom dessa ärendens föredragning för departe­

mentschefen. Konsulenterna skulle dessutom tillhandagå kommuner, skolor

och enskilda med råd och upplysningar rörande biblioteksverksamheten,

ingripa, där rättelse syntes erforderlig, utgiva och tillställa vederbörande

bibliotek normalkataloger över böcker, vilka kunde erhållas som statsbidrag,

anordna och leda kurser för utbildande av biblioteksföreståndare samt sam­

manföra och bearbeta från bibliotek och förinedlingsanstalter inkommande

statistiska och andra uppgifter av intresse för biblioteksväsendet. De båda

konsulenterna skulle icke hava alldeles samma tjänsteställning, i det att

den ene av dem, som skulle benämnas förste bibliotekskonsulent, skulle

hava ledningen av arbetet och vara den i sista hand bestämmande och

ansvarige i de frågor, vilka skulle av konsulenterna avgöras.

Vad slutligen beträffar de åtgärder för allmän fysisk utbildning, varom

i detta sammanhang är fråga, har kommittén för avgivande av förslag

angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet i sitt den 7 mars

1912 avgivna betänkande uttalat sig om höjandet av det allmänna intresset

för hithörande frågor och om nödvändigheten av att tillgodose de krav,

som här förefinnas och alltjämt framväxa. Sagda kommitté har därvid

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

112

Av detta samband följer, att de två stora grenarna av det allmänna folkbildningsarbe­

tet, den andliga och kroppsliga, måste i många avseenden träda i intim beröring med

varandra.

Förefinnes det sålunda en stark inre samhörighet mellan alla de olika grenarna av

folkbildningsarbetet, så att dessa i viss mån sammansluta sig till en helhet, stå å

andra sidan alla dessa grenar i nära samband med det allmänna folkundervisnings­

väsendet, De hava alla ett och samma mål, vårt folks höjande i intellektuellt, mora­

liskt och fysiskt avseende, och för detta måls uppnående arbeta de i de flesta fall med lik­

artade medel. Det samband, som sålunda är till finnandes, har funnit uttryck delvis i

gällande skolförfattningar men framför allt i det praktiska livets anordningar. I gäl­

lande folkskolestadga (§ 11) omnämnes såsom en skolrådets uppgift att befrämja inrät­

tandet och begagnandet av socken- och skolbibliotek samt tillse, att lämpliga böcker

där till anskaffas. Här framträder biblioteksverksamheten närmast i skolundervisningens

men även i den fortsatta utbildningens tjänst. I gällande instruktion för folkskolein­

spektörerna stadgas bland annat, att inspektören skall inspektera ej blott skolbibliotek

utan även med statsbidrag understödda församlings-, kommun- och föreningsbibliotek,

och motsvarande uppgift tillkommer honom efter de på ifrågavarande område vidtagna

förändringar. Särskilt beaktansvärt i detta avseende är emellertid, att folkskolans lärare

ofta i sina orter äro de närmaste målsmännen för hela denna folkbildningsverksamhet,

varom nu är fråga.

Med nu påpekade förhållanden för ögonen har kommittén funnit sig böra föreslå,

att de till den allmänna folkbildningen hörande ärenden borde äga hemortsrätt i en

blivande överstyrelse, och fördenskull hemställt, att de fyra i det föregående omnämnda

funktionärerna, nämligen folkhögskoleinspektören, föreläsningskonsulenten och de två

bibliotekskonsulenterna, skulle överflyttas till skolöverstyrelsen och där erhålla samma

arbetsuppgifter, som enligt statsmakternas beslut för närvarande tillkomma dem. För

en sådan anordning, menar kommittén, finnes intet hinder, och å andra sidan skulle

genom densamma avsevärda fördelar stå att vinna. Genom att fästas vid överstyrelsen

skulle nämligen ifrågavarande funktionärer till gagn för sin verksamhet få tillfälle till

samarbete med personer, som ägde förtrogenhet med olika sidor av undervisnings- och

folkbildningsarbetet. Därjämte skulle från de speciella synpunkter, som företräddes av

de ifrågavarande målsmännen för olika grenar av folkbildningsarbetet, ett säkerligen

välgörande inflytande tillföras behandlingen inom överstyrelsen av allmänna pedagogiska

frågor.

Vad särskilt angår ledningen av arbetet för fysisk uppfostran yttrar

kommittén:

Kommitténs för omorganisation av gymnastiska centralinstitutet uttalanden och

förslag utgöra ett bevis bland andra på det under senare år allt starkare fram­

trädande intresset för främjandet av vårt folks kroppsliga sundhet, och styrka ge­

nom de medel, som gymnastiken, leken och idrotten härför erbjuda, ett intresse,

som även tagit sig praktiska uttryck i en stor mängd över hela landet spridda

idrottsföreningar. I själva verket står man här inför en redan betydande rörelse, som

av allt att döma skall. komma att antaga än större omfattning. Det synes då ock

uppenbart, att staten ej kan underlåta att i vidsträcktare mån, än vad redan skett,

ägna densamma sin uppmärksamhet och, i den utsträckning så visar sig erforderligt,

understödja den, på samma sätt som den förut gjort i fråga om motsvarande rörelser

på den intellektuella uppfostrans område. Den förutnämnda kommitténs förslag innebär

också helt visst en riktig uppfattning av det behov, som i detta avseende föreligger.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 204.

Kommittén.

allmänna folkundervisningen synes mig därför till den grad ligga i själva

sakens natur, att upprättandet av en central ledning för den senare måste

medföra, att till samma ledning även förlägges överinseendet över och omvård­

naden om den förra. Kommer nu, såsom jag ämnar förorda, den centrala

ledningen av folkundervisningsväsendet att sammanslutas med ledningen av

den högre skolundervisningen, skapas därigenom ytterligare förutsättningar

för ett samarbete, som utan tvivel måste bliva av synnerligen välgörande

inflytande såväl för folkbildningsrörelsen som för den högre och den

'lägre skolundervisningen. Ledningen av det allmänna folkbildnings­

arbete, som nu är i fråga, är för närvarande förlagd till ecklesiastik­

departementet, vid vilket även vederbörande folkhögskoleinspektör samt

föreläsnings- och bibliotekskonsulenter äro som tjänstemän fästa. Arbets-

anordningen inom departementet samt den där så gott som ständigt rådande

trängseln av löpande ärenden med därav föranledd brådska äro emellertid

i vissa avseenden mindre gynnsamma för åstadkommande av ett sådant

samarbete, som jag nu antytt. En förläggning av ledningen till en blivande

överstyrelse har därför alla skäl för sig. Lägges den dit, komma över­

styrelsens ledamöter att bliva i tillfälle att under sina inspektionsresor på

skilda orter i landet taga kännedom om beskaffenheten av det där pågående

allmänna folkbildningsarbetet. Den samlade och överblickande erfarenhet,

som inom överstyrelsen kommer att finnas, skall då givetvis utgöra det

bästa underlaget för förslag om förbättringar, vilka här såväl som på andra

en stark utveckling underkastade områden äro av nöden. Då jag sålunda

förordar en centralisation, vill jag dock göra till mitt eget ett ovan återgivet

yttrande av kommittén, vilket visserligen närmast avser den fysiska sidan av

folkbildningsarbetet men som enligt min mening i vidsträckt mån äger till­

lämplighet på detta arbete i dess helhet. Kommittén säger om ifrågavarande

verksamhet, »att den mindre än någon annan tål att bindas i en officiell

administrations former och mer än någon annan är i behov av frihet,

därest den skall utöva det både moraliskt och fysiskt hälsosamma infly­

tande, varav den är mäktig». Denna synpunkt måste efter min mening

bliva bestämmande för handhavandet inom skolöverstyrelsen av nu av­

handlade angelägenhet.

O o

114

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 204.

11. Skolöverstyrelsens förhållande till kristendoms-

undervisning och kyrka.

Folkundervisningskommittén har i ett särskilt kapitel av sitt betän­

kande behandlat den särdeles betydelsefulla frågan om kristendomsunder-

visningen i folkskolan. Kommittén yttrar därom:

116

om antagande åter av övriga läroböcker i kristendomskunskap, som kunna förekomma

till användning i folkskolan och dess överbyggnader, bär kommittén tänkt sig, för till­

godoseende så allsidigt som möjligt av de intressen, som härvid kunna förefinnas, en

anordning motsvarande den, som för närvarande tillämpas beträffande läroböcker i detta

ämne vid de allmänna läroverken och som där visat sig ändamålsenlig. Närmare be­

stämmelser härom innefattas i kungl. kungörelse!! den 6 juli 1907 angående bestäm­

mandet av läroböcker i kristendom vid de allmänna läroverken. I sagda kungörelse

stadgas i fråga om införande av sådan lärobok i kristendom, som ej förut är vid annat

allmänt läroverk antagen eller som utgör väsentligen förändrad upplaga av förut använd

lärobok, att då förslag om. sådan lärobok göres hos läroverksöverstyrelsen, överstyrelsen

skalf innan den lättar beslut i ärendet, över förslaget inhämta yttrande av en sak­

kunnig nämnd, bestående av eu biskop, två teologie professorer samt två kristendoms­

lärare vid allmänt läroverk, nämligen eu lektor och eu adjunkt, samtliga utsedda, på

sätt i kungörelsen angives, av sina respektive korporationer eller kårer. Godkänner

nämndens flertal förslaget, möter ej hinder för överstyrelsen att medgiva den föreslagna

boken till användning. Finner däremot överstyrelsen sig böra medgiva användning^?

lärobok, vars antagande flertalet av de sakkunniga avstyrkt, skall ärendet underställas

Kungl. Maj:t.

I överensstämmelse med denna anordning har kommittén tänkt sig, att vid an­

tagande av lärobok i kristendomskunskap meddelande om det av vederbörande lokala

skolstyrelser fattade beslutet skall insändas till vederbörande domkapitel, som genom

skolöverstyrelsens försorg bör hållas i kännedom om de vid landets allmänna skolor

redan i bruk varande läroböckerna i kristendomskunskap. Finner domkapitlet, att den

föreslagna läroboken ej förut använts eller att den utgör väsentligen förändrad upplaga-

av förut använd lärobok, skall domkapitlet med eget och vederbörande inspektörs ytt­

rande översända förslaget till överstyrelsen, som har att därmed förfara i full överens­

stämmelse med vad som enligt ovanberörda kungörelse gäller i fråga om läroböcker i

kristendomskunskap vid de allmänna läroverken. Kommittén föreställer sig, att samma

nämnd, som fungerar i fråga om sistnämnda läroböcker, även bör kunna få i uppdrag

att pröva läroböcker avsedda till bruk vid folkskoleundervisningen. För tillgodoseende

av de särskilda undervisningsintressen, som härvid tillkomma, synes nämnden dock böra

erhålla _ en mot den vidgade uppgiften svarande mera allsidig sammansättning. Med

hänvisning till den sammansättning, som givits åt den av Kungl. Maj:t år 1911 till­

satta nämnden för granskning av förslag till läroböcker i den kristna tros- och sede­

läran*), och med erinran därom, att kommittén i sitt betänkande angående folkskole-

seminarierna föreslagit, att vid införandet av ny lärobok i kristendomskunskap vid dessa

läroanstalter ett liknande tillvägagångssätt borde komma till användning som det i

fråga om de allmänna läroverken bestämda, vill kommittén framkasta den tanken, att

nu ifrågavarande nämnd, därest densamma skulle komma att avses ej blott för de all­

männa läroverken utan även för seminarier och folkskolor samt folkskolornas över­

byggnader, lämpligen bordo bestå, förutom av biskopen och de tvä teologie profes­

sorerna, av en lektor i kristendom vid allmänt läroverk, en adjunkt i kristendom vid

allmänt läroverk eller folkskoleseminarium, en kyrkoherde och eu vid folkskola eller

någon av folkskolans överbyggnader anställd lärare, till vars lärarverksamhet hörde

undervisning i kristendomskunskap. De sistnämnda båda ledamöterna torde med hän­

syn till motsvarande korporationers stora numerär knappast kunna väljas av dessa utan

„ *) penna nämnd består för närvarande av en biskop som ordförande, en teologie professor, en f. d.

byråchef i ecklesiastikdepartementet, en kyrkoherde, en adjunkt i kristendom vid allmänt läroverk och en

överlärare vid folkskola.

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 204.

118

distriktets skolor ock, om de därvid finna anledning till anmärkning med hänsyn till

förhållandena inom någon skola, sådant anmäla hos vederbörande skolråds ordförande

eller distriktets folkskoleinspektör.» Kyrkolagen har vissa föreskrifter om ungdomens

förhörande i katekesen och om prästernas skyldighet att beflita sig därom, att de unga

lära sig läsa i bok och förstå sin kristendoms stycken, samt om biskoparnas åliggande

att i sådant avseende öva tillsyn. Dessutom är att erinra om stadgandet i kyrkolagens

kap. 24 § 3: »Biskoparna skola ock hava uppsikt med gymnasier och skolor så ock

ungdomens upptuktelse efter skolordningen, uti vilken ingen må egenvilligt göra någon

ändring. De skola ock se på lektorer och skolmästare, med vad flit, åhåga och nytta

de sina ämbeten förrätta ...»

Med avseende på kommittéförslagets förhållande till dessa bestämmelser kan kor­

teligen sägas, att detta förslag ej avser att medföra ändring av bestämmelsen i § 63 av

folkskolestadgan samt att de ifrågavarande kyrkolagsstadgandena äro till sin giltighet

oberoende av de olika skolornas och läroanstalternas administrativa ställning och redan

av detta skäl ej beröras av kommitténs förslag.

Vad särskilt kristendomsundervisningen beträffar har kommittén i det föregående

hänvisat till förhållanden och anordningar, som synas böra giva även från kyrklig

synpunkt tillfredsställande trygghet för att denna undervisning ej ställes utanför

insiktsfull tillsyn. Såväl den angivna behandlingen av läroplanen som den föreslagna

utsträckningen av den nu till de allmänna läroverkens område begränsade läroboks-

nämndens verksamhet komma jämte redan förhandenvarande förhållanden härvid i

betraktande.

feternä

Domkapitlen och därjämte även folkskoleinspektörerna hava natur­

ligtvis ägnat hithörande frågor stor uppmärksamhet samt därvid dels

yttrat sig i allmänhet om betänkandets innehåll från rent kyrklig syn­

punkt, dels granskat av kommittén framställda förslag i frågan.

Så hava, vad först de allmänna uttalandena angår, några domkapitel

uttalat sitt erkännande av kommitténs behandling av frågan om förhål­

landet mellan kyrka och skola. Uppsala domkapitel säger sig synnerligen

uppskatta förslaget om folkundervisningens förhållande till kyrkan. Dom­

kapitlet i Luleå säger sig som kyrklig myndighet vilja obetingat erkänna

den hänsyn, kommittén tagit till kyrkans intressen i fråga om bestäm­

mandet av de läroböcker, genom vilka undervisning i kristendom skulle

meddelas barnen. Domkapitlet i Skara finner, att kommittén på ett sätt,

som är värt allt erkännande, uttalat sig om kyrkans plikt att vårda sig om

kristendomsundervisningen. Biskop Billing i Lunds domkapitel säger sig

från kyrklig synpunkt sett giva livligt erkännande åt kommitténs utlå­

tande. Kommittén hade visat sig hava ett öppet öga för vikten av un­

dervisning och uppfostran i kristlig och kyrklig anda och hade tydligen

bemödat sig om att ledd härav framställa sina förslag. Huruvida dessas

utförande i praxis verkligen skulle leda till det mål, som kommittén

önskat uppnå, syntes biskopen däremot vara tvivel underkastat.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

120

satts. Centralstyrelsen kunde ej undertrycka deri bestämda farhågan, att förslaget

kunde leda till en sekularisering av folkskolan i vida större omfattning, än vad be­

tänkandet syntes giva vid handen.

Gå nu anförda utlåtanden i den riktningen, att de uttrycka en far­

håga för att förslaget skall medföra en skilsmässa mellan skola och kyrka,

hava å andra sidan ett par uttalanden gjorts, vari förslaget klandras just

emedan enligt detsamma en dylik skilsmässa ej skulle bliva genomförd.

Så i lektor Petrinis reservation till domkapitlets i Växjö beslut samt i en

reservation av herrar Ström och Wahl till det av överstyrelsen för Stock­

holms stads folkskolor avgivna yttrandet.

Särskilt i fråga om sättet för utseendet av vissa ledamöter i den

föreslagna nämnden hava flera myndigheter uttalat sig, och äro deras för­

slag i detta hänseende i det närmaste överensstämmande. Domkapitlet i

Västerås yttrar:

Nämnden skulle tydligen vara till ej blott för läroböckernas granskning från

pedagogisk synpunkt utan alldeles särskilt för att utöva den kyrkan åliggande »om­

vårdnaden om kristendomsundervisningen» vid läroböckernas fastställande. Detta skedde

enligt domkapitlets åsikt riktigast, om åtminstone någon del av nämnden vore tillsatt

av kyrklig myndighet och ägde rätt att i visst fall med sitt veto förhindra införandet

av från innehållssynpunkt betänklig lärobok. Detta önskemål kunde vinnas utan någon

egentlig rubbning av nämndens sammansättning endast genom en mindre ändring, som

tillika utgjorde en förenkling i sättet för vissa ledamöters inval, samt ett tillägg i be­

stämmelserna om nämndens befogenhet. Nämnden skulle enligt kommitténs förslag

tydligen bestå av två grupper av ledamöter: fyra, som företrädesvis representerade de

teologiska och kyrkliga intressena, och tre, som särskilt vore pedagogiskt sakkunniga.

Kyrkan måste hava sitt huvudintresse fäst vid de förras verksamhet, ty huru angelägen

hon än kunde vara om framställningssättets lämplighet, vore det dock för henne vik­

tigast att bevara innehållets sanning. Om kyrkan finge övervaka lärobokslitteraturen

i kristendom vid folkbildningsanstalterna i senare hänseendet, kunde hon med skäl

hoppas, att det pedagogiska intresset skulle tillvaratagas av skolornas särskilda måls­

män. Domkapitlet föresloge därför, att de närmaste representanterna för kyrkan och

den teologiska vetenskapen i nämnden för folkskolorna måtte till ett antal av fyra

utses av kyrkan genom kyrkomötet. Om detsamma finge inträda som valkorporation,

bortfölle ett av huvudskälen att utse två teologie professorer. I stället syntes det vara

lämpligt, att kyrkomötet, jämte en biskop, en teologie professor och en kyrkoherde,

finge utse en fjärde teologiskt sakkunnig person utan att vara bundet vid någon sär­

skild av nämnda kategorier. Denna grupp av läroboksnämnden borde ock på det sättet

äga veto gentemot antagande av till innehållet underhaltiga läroböcker, att en sådan

förkastades, därest tre ledamöter i denna grupp därom förenade sig. Domkapitlets

yrkande bleve alltså beträffande nämndens sammansättning: att kyrkomötet i nämnden

skulle insätta fyra män, nämligen, förutom en biskop, en teologie professor och en

kyrkoherde, ytterligare en teologiskt sakkunnig medlem; att samma nämnd för övrigt

skulle bestå av tre kristendomslärare, nämligen en lektor, en adjunkt vid läroverk eller

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 204.

122

Departe­

mentschefen.

Slutligen torde böra omnämnas, att från några håll den meningen

gjorts gällande, att den förändring av kyrkans ställning till kristendoms-

undervisningen, som genom tillkomsten av en överstyrelse skulle inträda,

vore av så genomgripande natur, att den ej kunde genomföras utan

kyrkomötets samtycke. Sådana synpunkter framföras av biskop Billing

och professor Holmström i Lunds domkapitel samt av centralstyrelsen för

allmänna svenska präst föreningen.

Av kommitténs uttalande angående kristendomsundervisningen fram­

går, att kommittén betraktar denna såsom en nödvändig del av folk­

skolans undervisande och uppfostrande verksamhet. »Skall kristendoms­

ämnet», säger kommittén, »verkligen kunna komma att vid skolarbetet

uppskattas och handhavas på ett sätt, som motsvarar dess enastående be­

tydelse för de ungas fostran, måste det med nödvändighet få ingå som

ett levande och organiskt moment i undervisningen överhuvud.» Då nu

undervisningen i folkskolan måste hava ett samlat mål för sin verksam­

het, ett mål, till vilket vart och ett av de olika läroämnena efter sin art

måste i förening med de övriga syfta, så är det, menar kommittén, själv­

klart, att den centrala ledningen, vars huvuduppgift skulle bliva att in­

rikta skolans verksamhet på dess mål, icke kan ställas utanför någon del

eller gren av undervisningen, således icke heller utanför kristendomsunder­

visningen.

A andra sidan anser kommittén, att sistnämnda undervisning i vissa

avseenden är av beskaffenhet att påkalla särskilda mått och steg. Detta

betingas enligt kommitténs uppfattning av det samband, vari svenska staten

står till svenska kyrkan, samt av den uppgift, som i avseende på vårt

folks religiösa uppfostran tillkommer denna senare. Kommittén anser, att

åt denna kyrka bör inrymmas ett bestämt inflytande även på den kristen-

domsundervisning, som skall meddelas i de offentliga skolorna. För att

inom lämpliga gränser möjliggöra ett sådant inflytande tänker sig kom­

mittén, att de former, under vilka statskyrkan för närvarande kan vara

verksam i nämnda avseende, i det allra närmaste böra bibehållas oförän­

drade, och ifrågasätter därutöver inrättandet av en nämnd av sakkunniga,

i främsta rummet för granskning av läroböcker i kristendomskunskap.

Den befogenhet, kommittén sålunda ansett sig höra inrymma åt stats-

kyrkliga myndigheter, har, såsom av utlåtandena framgår, flerstädes vunnit

obetingat erkännande. Men å andra sidan hava flera av de hörda veder­

börande betraktat kommitteförslaget särskilt i denna del med misstro och

uttalat den åsikten, att det inflytande, som kyrkan hittills utövat på folk­

skolans kristendomsundervisning, enligt kommitténs förslag skulle betydligt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

rande torde i fråga om flertalet av landets folkskolor gälla, att domkapitlen

faktiskt i allmänhet icke erhålla officiell kännedom om de för skolorna

uppgjorda läroplanerna eller om de i dem använda läroböckerna. Enligt

det föreliggande förslaget skulle båda dessa angelägenheter komma under

domkapitlens skärskådande, innan de slutligen avgjordes, läroplanerna i

varje fall, läroböckerna när det gällde nya sådana.

För egen del har jag närmast varit av den meningen, att man i fråga

om sättet för granskning av nya läroböcker i kristendomskunskap ganska

väl kunde ha låtit bero vid den nu på läroverksområdet bestående ord­

ningen, som ju endast är några år gammal. Mot en nämnd med i huvudsak

enahanda sammansättning och befogenhet som den, vilken enligt kungl. kun­

görelsen den 6 juli 1907 haft att granska läroböcker i kristendomskunskap

vid de allmänna läroverken, synes mig näppeligen några giltiga klagomål

kunna anföras. Denna nämnd erbjuder såväl genom sin sammansättning

som sin befogenhet särdeles goda garantier för tillvaratagandet av de stats-

kyrkliga intressena, garantier, som också på sin tid ansågos tillfredsstäl­

lande. Då emellertid den av kommittén förordade sakkunnignämnden icke

på något avgörande sätt skiljer sig från den för läroverken inrättade,

har jag ansett mig kunna godtaga kommitténs förslag uti förevarande

avseende.

Jag vill i detta sammanhang med några ord beröra den uppfattning, som

på ett och annat håll gjorts gällande, att förslaget om en överstyrelse skulle

innebära en så betydande förändring av det bestående, att förändringen

möjligen icke skulle kunna lagstadgas utan kyrkomötets begivande. Det

har icke närmare uppgivits, i vilket eller vilka avseenden kyrkomötet borde

höras. Då i kommitténs förslag icke ändring blivit ifrågasatt beträffande

någon enda bestämmelse av kyrkolags natur, synes det mig svårt att inse,

av vilken orsak kyrkomötets samtycke skulle vara erforderligt. Med ungefär

samma fog skulle ett dylikt yrkande kunna göras beträffande t. ex. för­

slag om en förstärkt folkskoleinspektion eller om en utvidgning av folk-

skolebyrån i ecklesiastikdepartementet eller dylikt.

Beträffande den av kommittén föreslagna sakkunnignämndens sam­

mansättning, befogenheter och arbetssätt hava från olika håll uttalats vissa

önskemål. Enligt kommitténs förslag skulle nämnden utgöras av en biskop,

utsedd av rikets biskopar, två teologie professorer, utsedda en av vardera

av de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund, en lektor i kristendom,

utsedd av ämneskonferenserna i kristendom vid de allmänna läroverken,

en adjunkt i kristendom vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium,

utsedd enligt närmare av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser antingen

av läroverkens eller av seminariernas kristendomslärare, en kyrkoherde och

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

126

tigt spörsmål därtill gåve giltig anledning, men att den frihet beträffande

arbetssättet, som av kommittén föreslagits, hittills i fråga om de allmänna

läroverken visat sig vara av ett visst värde. Jag anser därför den före­

slagna ändringen icke av behovet påkallad.

Vad slutligen angår förslaget, att lärobok, som av tre utav nämndens

kyrkligt teologiska ledamöter underkänts, icke skulle få vid undervisningen

begagnas, innebär detta en inskränkning av så genomgripande art, att

densamma i själva verket skulle komma att ställa Kungl. Maj:t, alltså’lan-

dets högsta kyrkliga myndighet, utanför det slutliga avgörandet. Jag kan

därför icke biträda detta förslag men skulle däremot möjligen kunna tän-

ka mig en sådan bestämmelse, att om tre av de ledamöter, som närmast

hade att representera kyrkan och den teologiska vetenskapen, underkänt

en lärobok, denna icke skulle kunna av överstyrelsen godkännas till an­

vändning, med mindre Kungl. Maj:t efter prövning av ärendet sådant

medgivit.

Såsom ett slutomdöme i denna betydelsefulla fråga skulle jag vilja

som min bestämda övertygelse uttala, att ju mindre man på religions­

undervisningens område bygger på yttre och negativa säkerhetsföreskrif­

ter, desto mera tjänar man i själva verket de andliga värden, som det

här gäller. Finnes blott god vilja, så lider det intet tvivel, att kyrka

och skola verkligen skola kunna utan ofruktbara slitningar samverka för

ungdomens religiösa och sedliga utveckling.

Vad angår folkskoleseminariernas ställning till de statskyrkliga myndig­

heterna skall jag längre fram. denna dag vid behandling av frågan om

omorganisation av folkskoleseminarierna i riket angiva min ställning»' i

detta avseende.

Kun/jl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

12. Översikt över skolöverstyrelsens uppgifter

med avseende på folkunåervisaingsväsendet.

Erforderliga författningsändringar.

För vinnande av större överskådlighet över det verksamhetsområde,

för vilket jag i det föregående redogjort, sammanfattar jag nu de huvud­

sakliga uppgifter, vilka skulle, på det sätt och i den ordning, som i det

föregående blivit närmare angivna, tillkomma en blivande skolöverstyrelse.

Ifrågavarande uppgifter fördela sig på de olika sidorna av det tilltänkta

verksamhetsområdet på följande sätt:

utarbeta sammandrag och översikter samt att vidtaga de åtgärder, vartill

de kunna föranleda;

12) att hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som kunna finnas erfor­

derliga, för att ifrågavarande skolor må motsvara sitt ändamål, och då

sådant påkallas, åstadkomma större utredningar samt utarbeta förslag till

författningar, undervisningsplaner för skilda skoltyper och andra allmänna

bestämmelser angående de skolor, som här avses, och den undervisning, som

i dessa skolor bedrives;

13) att utarbeta framställningar till Kungl. Maj:t angående äskanden

hos Riksdagen av anslag till folkskoleväsendet; samt

14) att avgiva utlåtanden i anledning av remisser eller framställningar

från Kungl. Maj:t, varvid särskilt komma i betraktande frågor rörande

bildande av nya skoldistrikt samt skolväsendets allmänna anordning inom

de förefintliga skoldistrikten ävensom tillsättning av lärartjänster, lärares

varning och skiljande från befattning ävensom dispens- och behörighets-

rågor.

2. Fortsatt undervisning.

Fortsättning sskolor, högre folkskolor och kommunala mellanskolor.

I fråga om samtliga dessa läroanstalter skall det tillkomma överstyrelsen:

1) att utöva en övervakande och ledande verksamhet, i tillämpliga

delar motsvarande den, som i det föregående blivit angiven rörande det

egentliga folkskoleväsendet; samt särskilt beträffande

Ö

O

7

A) Fortsättning sskolor:

2) att öva ett mera omedelbart inseende över dessa skolor;

3) att utarbeta förslag till organisations- och undervisningsplaner för

skilda skoltyper;

4) att söka verka för upprättandet av nya och, då så befinnes vara

av nöden, för omorganisation av redan befintliga skolor och att därvid

träda i förhandlingar med representanter för skilda yrken och ortsintressen;

5) att, handlägga frågor rörande skolornas läroplaner;

6) att handlägga ärenden, som angå dessa skolors utrustning med

den för dem särskilt erforderliga undervisningsmateriellen; ävensom be­

träffande

B) Högre folkskolor:

7) att taga ungefär enahanda befattning med dessa skolor som den,

vilken för närvarande tillkommer läroverksöverstyrelsen i fråga om de

kommunala mellanskolorna, och följaktligen

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.

130

B) Läroanstalter för blinda.

I fråga om dessa anstalter bör det tillkomma överstyrelsen:

1) att därmed taga enahanda befattning som den, vilken enligt punkt

1 här ovan skulle tillkomma överstyrelsen i fråga om läroanstalter för

dövstumma;

2) att övertaga den allmänna befattning med principiella undervis­

ningsfrågor, som direktionen för Tomteboda blindinstitut nu äger;

3) att efter vederbörande direktions hörande avgiva förord vid till­

sättning av rektor vid sagda institut;

4) att efter vederbörande lokalstyrelses hörande tillsätta rektor vid

förskolan i Växjö;

5) att inhämta kännedom om av vederbörande lokalmyndigheter med­

delade beslut i fråga om tillsättning av lärare, entledigande av lärare,

m. m.;

6) att pröva och avgöra besvär i de under näst föregående punkt

nämnda ärenden;

7) att leda och övervaka utbildningen av lärare för blindundervis­

ningen.

C) Anstalter för sinnesslöa.

1 fråga om dessa anstalter skall det tillkomma överstyrelsen att ut­

öva den inspektion i pedagogiskt avseende, som Kungl. Maj:t kan finna

lämpligt uppdraga åt densamma.

D) Anstalter för vanföra.

Den skolundervisning, som meddelas i dessa anstalter, skall ställas

under samma tillsyn och ledning från överstyrelsens sida, som tillkommer

undervisningen i den allmänna folkskolan.

E) Uppfostring såtgärder för vanartade och i sedligt avseende försummade

barn samt minderåriga förbrytare.

I fråga om omvårdnad och uppfostran av vanartade och i sedligt av­

seende försummade barn samt minderåriga förbrytare skall det tillkomma

överstyrelsen att, på det sätt och i den ordning, Kungl. Maj:t kan finna

lämpligt föreskriva, medverka vid ordnandet och ledningen av den upp­

fostran, som skall komma ifrågavarande barn till del.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 204.