2

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 2, 5, 25, 48, 77, 99,101,120—

124, 126-128, 134, 139, 144 och 164 §§ i lagen

om försäkringsrörelse den 24 juli 1903.

2 §•

De, som vilja stifta försäkringsbolag-, skola upprätta fullständig

bolagsordning samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser bolagets

rörelse livförsäkring, eller avser rörelsen annat slag av försäkring för

all framtid eller för längre tid än tio år, skola tillika, enligt vad i 5

och 67 §§ sägs, upprättas bestämmelser angående vissa grunder för för-

säkringsverksamheten samt därå sökas Konungens stadfästelse. Konungen

prövar bolagsordningens och de övriga grundernas överensstämmelse med

denna lag samt lag och författning i övrigt, så ock om och i vad mån

särskilda bestämmelser därutöver må, med hänsyn till vidden och be­

skaffenheten av bolagets rörelse, erfordras. Å beslut om ändring i stad­

fäst bolagsordning eller i övriga stadfästa grunder för bolags verksamhet

skall ock sökas Konungens stadfästelse.

Stiftarna skola vara här i riket bosatta svenska undersåtar och till

antalet minst fem.

Med livförsäkring förstås i denna lag jämväl livränteförsäkring och

kapitalförsäkring för livsfall.

Vad i denna lag särskilt stadgas angående livförsäkring skall äga

motsvarande tillämpning ifråga om annan personförsäkring, som med­

delas för livstid eller för längre tid än tio år.

4

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 50.

sådant i bolagsordningen bestämmes, i bolagets balansräkning uppföras

som tillgång intill i bolagsordningen medgivet belopp; dock skola dessa

kostnader avskrivas med minst en åttondedel för varje efter andra räken­

skapsåret följande år.

Innan organisationskostnaderna fullständigt avskrivits, må ej för

något år till aktieägare och försäkringstagare utdelas sammanlagt mera

än fem procent å det inbetalda aktiekapitalet.

77 §.

Under ömsesidigt försäkringsbolags bestånd må ej till utdelning

av ränta eller vinst åt garanter eller av vinst åt delägare användas

annat än den behållning, som enligt vederbörligen prövad balansräkning

finnes hava uppstått å rörelsen i dess helhet, i den mån behållningen

ej skall till säkerhetsfond eller premieåterbäringsreserv avsättas.

99 §.

De vid ömsesidigt försäkringsbolags bildande och därefter före

utgången av andra räkenskapsåret till organisation använda kostnader

må, där sådant i bolagsordningen bestämmes, i bolagets balansräkning

uppföras som tillgång intill i bolagsordningen medgivet belopp; dock

skola dessa kostnader avskrivas med minst en åttondedel för varje efter

andra räkenskapsåret följande år.

Innan organisationskostnaderna fullständigt avskrivits, må icke för

något år till garanter och delägare utdelas sammanlagt mera än fem

procent å inbetalt garantikapital till den del detta icke må hava blivit

till garanterna återbetalt.

101

§.

Finnas ömsesidigt försäkringsbolags tillgångar enligt vederbörligen

prövad balansräkning icke motsvara dess skulder, försäkringsfond, säker­

hetsfond och premieåterbäringsreserv inberäknade, skall, där ej för

bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar, det belopp, vartill

bristen, i den mån den ej varder täckt genom nedsättning av säker­

hetsfond och premieåterbäringsreserv, uppgår, med tillägg av högst en

tiondedel ofördröjligen av styrelsen uttaxeras å dem, som varit delägare

i bolaget under hela eller någon del av den tid balansräkningen avser;

är delägarnas personliga ansvarighet till visst belopp begränsad, skall

uttaxeringen därefter jämkas.

6

må, i fråga om försäkringar för dödsfall, icke väljas lägre, och, i fråga

om försäkringar för livsfall, icke högre än som på grund av tillgänglig

erfarenhet beträffande den ifrågavarande arten av försäkringsrörelse kan

anses betryggande. Omkostnaderna må icke antagas lägre än vad enligt

tillgänglig erfarenhet från försäkringsrörelse av den ifrågavarande arten

kan anses vara erforderligt för sådan rörelse.

Grunderna för premiereservens beräkning skola vara så avfattade,

att premiereserven för varje särskild försäkring framkommer såsom det

belopp, varmed kapitalvärdet av bolagets beräknade framtida utgifter

för försäkringen må överskjuta kapitalvärdet av härefter omförmälda

reservpremier, vilka ingå i de försäkringspremier, bolaget enligt för­

säkringsavtalet må hava att ytterligare uppbära. Reservpremie beräknas

så, att vid försäkringsavtalets ingående kapitalvärdet av alla reservpre­

mier är lika med kapitalvärdet av bolagets alla beräknade utgifter för

försäkringens anskaffande och förvaltning och för försäkringsförbindel-

sens fullgörande, dock med den inskränkningen att anskaffningskost­

naden icke må vid denna beräkning antagas högre än som motsvarar

vid försäkring för dödsfall åtta procent och vid försäkring för livsfall

fyra procent av kapitalvärdet av bolagets beräknade utgifter för försäk-

ringsförbindelsens fullgörande samt vid kapitalförsäkring ej heller högre

än två och en halv procent av försäkringssumman.

Varda grunderna för beräkning av premiereserven ändrade, skola,

där ej Konungen fastställer särskilda grunder för beräkningen av pre­

miereserven för äldre försäkring, de nya grunderna tillämpas jämväl å

sådan försäkring, dock att reservpremien skall så avpassas, att premie­

reserven vid övergången blir minst lika stor som efter de äldre grun­

derna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

122

§.

Hava särskilda inländska försäkringsbolag, som enligt denna lag

äro berättigade att driva försäkringsrörelse, övertagit försäkring under

gemensam ansvarighet en för alla och alla för en, vare vart och ett av

bolagen pliktigt att göra avsättning till försäkringsfond allenast för så

stor del av försäkringen, som, enligt avtal mellan bolagen, på det bolag

belöper.

123 §.

Ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar skall

redovisas i följande slag av värdehandlingar:

8

126 §.

Försäkringsbolag, som driver livförsäkringsrörelse, skall, på sätt

här nedan sägs, göra avsättning till säkerhetsfond.

Där säkerhetsfonden och den i 5 § omförmälda premieåterbärings-

reserven sammanlagda ej uppgå till ett belopp, motsvarande en tjugon­

dedel av den del av försäkringsfonden för livförsäkringar, som icke är

redovisad på sätt i 123 § under 7)—9) sägs, så ock där säkerhetsfonden

ej uppgår till en tiondedel av premieåterbäringsreserven, skall till säker­

hetsfond årligen avsättas minst hälften av bolagets årsvinst, sedan möj­

ligen befintlig brist från föregående år täckts och avsättning gjorts till

den i 26 § omförmälda reservfond och till premieåterbäringsreserv. Ej

må återbetalning av garantikapital äga rum, där ej summan av nämnda

fonder uppgår till sagda belopp.

Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst skall avsättas till

säkerhetsfonden, må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som

kan hava tillerkänts styrelseledamot eller annan såsom arvode (tantiem).

Nedsättning av säkerhetsfonden må icke utan särskilt tillstånd av

försäkringsinspektionen äga rum, där sådant ej erfordras för betäckande

av förlust, som ej kan täckas av befintliga till framtida förfogande av­

satta medel eller genom nedsättning av reservfond.

Nedsättning av premieåterbäringsreserven må, utom till utbetalning

av premieåterbäring enligt för sådan utbetalning gällande grunder, icke

äga rum, där sådant ej erfordas för täckande av förlust, som ej kan

täckas på sätt i föregående stycke sägs.

127 §.

Har försäkringsbolag, som driver livförsäkringsrörelse, redovisat

tillgångar motsvarande viss del av aktiekapital, dock ej överstigande

halva detta kapital, eller av garantikapital i sådana värdehandlingar, som

i 123 § är sagt, samt till livförsäkringstagarnas säkerhet satt dessa

värdehandlingar i pant på sätt i 125 § är angående försäkringsfond

stadgat, må det sålunda redovisade beloppet avräknas från den före­

skrivna säkerhetsfonden.

Driver försäkringsbolag jämte livförsäkringsrörelse annan försäk­

ringsrörelse, skola tillgångar motsvarande säkerhetsfonden och premie­

återbäringsreserven, där sådan finnes, redovisas på sätt om försäkrings­

fond är i 123 § föreskrivet; i fråga om värdehandlingar, i vilka till­

gångarna sålunda redovisas, gälle vad i 125 § sägs om där avsedda

handlingar.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

10

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr SO.

livförsäkringstagarnas rätt, en särskild administration inträda. Förvalt­

ningen av administrationsboet åligge försäkringsinspektionen.

Försäkringsinspektionen skall ofördröjligen för livförsäkringstagarnas

räkning omhändertaga samtliga de värdehandlingar, i vilka livförsäk­

ringstagarna enligt bestämmelserna i 125 och 127 §§ njuta panträtt.

Härmed övergå på administrationsboet alla bolagets rättigheter och

skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen ävensom, där livförsäk­

ringar återförsäkrats, bolagets rättigheter och skyldigheter på grund av

återförsäkringarna.

För det belopp, varmed omförmälda värdehandlingar må finnas i

värde understiga livförsäkringsfonden ökad med en tjugondedel av samma

fond, äge administrationsboet fordringsrätt hos bolaget.

144 §.

Har försäkringsbolag, som meddelar försäkring av annat slag än

personförsäkring och meddelar sådan försäkring för all framtid eller för

längre tid än tio år, kommit under likvidation eller i konkurstillstånd,

skall försäkringsinspektionen utse ett ombud, som har att å försäkrings­

tagarnas vägnar iakttaga och bevaka den panträtt, som jämlikt 125 §

tillkommer försäkringstagarna uti de enligt sagda paragraf till deras

säkerhet i särskilt förvar satta värdehandlingar, med iakttagande därav

att envar försäkringstagare njuter panträtt i nämnda värdehandlingar i

den mån han enligt bestämmelsen i 120 § 3 mom. äger fordran hos

bolaget på grund av försäkringsavtalet.

Ombudet äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som bestämmes

av Konungen.

164 §.

I fråga om återförsäkring äger Konungen medgiva sådana avvikel­

ser från vad denna lag innehåller, som prövas skäliga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

Utan hinder av denna lags bestämmelser må grunder för försäk­

ringsbolags livförsäkringsverksamhet, vilka fastställts före nämnda dag,

fortfarande tillämpas och mindre väsentliga ändringar i desamma med­

givas i enlighet med förut gällande bestämmelser. Vid mera väsentliga

ändringar skola bestämmelserna i denna lag gälla. Hava grunder, som

fastställts före nämnda dag, icke ändrats eller endast mindre väsentliga

12

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 50.

Förslag

till

LAG

innefattande tillägg till lagen om försäkringsrörelse

den 24 juli 1903.

Om återförsäkring.

1 §•

Försäkringsbolag må icke utan försäkringsinspektionens medgivande

sluta avtal, varigenom bolaget förbinder sig att i återförsäkring avgiva

ännu icke tecknade livförsäkringar, där avtalet icke kan av bolaget

uppsägas att utan vederlag upphöra senast ett år efter uppsägningen.

Försäkringsbolag må ej heller utan försäkringsinspektionens medgivande

sluta avtal om avgivande i återförsäkring av redan tecknad livförsäkring,

där försäkringen vid avtalets ingående varit i kraft mera än ett halvt år.

Vad sålunda stadgats gäller icke med avseende på försäkringsbolag,

som allenast meddelar återförsäkring.

Om förbud mot viss premienedsättning och om ombud

för livförsäkringsbolag.

Å de livförsäkringspremier, som försäkringsbolag jämlikt fastställda

grunder bestämt, må till fördel för enskilda försäkringstagare eller

grupper av försäkringstagare varken direkt eller indirekt nedsättning

medgivas vare sig av bolaget eller av dess ombud annorledes än genom

premieåterbäring eller vinstutdelning i överensstämmelse med fastställda

grunder.

*

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 21

augusti 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern

S^taaff,

Statsråden:

P^etersson,

B^ergström,

S^tenström,

S^andström.

T. f. departementschefen, statsrådet Stenström anmälde försäkrings-

inspektionens underdåniga skrivelse den 6 augusti 1912, varmed för-

säkringsinspektionen överlämnat förslag till ändring av vissa paragrafer

i lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903 ävensom förslag till

tillägg till samma lag; och anförde föredraganden härvid:

»I underdånig skrivelse den 12 maj 1905 hemställde Riksdagen,

det täcktes Eders Kungl. Maj:t taga i övervägande, huruvida icke de

i lagen om försäkringsrörelse av den 24 juli 1903 givna stadganden rö­

rande premiereservens beräkning, i vad de avsåge livförsäkring, be­

hövde ändras eller förtydligas i syfte att fullt trygga försäkringstagar­

nas intressen, samt för Riksdagen framlägga det förslag, vartill förhål­

landena kunde giva anledning. I skrivelsen ifrågasattes, huruvida icke

för sådant ändamål bestämmelser rörande sättet för nettopremiens be­

räkning borde inflyta i försäkringslagen.

Försäkringsinspektionen avgav i anledning härav underdånigt utlå­

tande den 8 maj 1906, uti vilket försäkringsinspektionen, som fann

tillräckliga skäl icke föreligga för eu ändring av försäkringslagen i den

av Riksdagen angivna riktning, hemställde, att Kungl. Maj:t behagade

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

innefattande tillägg till lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903,

av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, hemställde före­

draganden, att lagrådets utlåtande över förslagen måtte för det ändamål,

§ 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet:

C. G. Hindbeck.

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

5 §•

Avser försäkringsaktiebolags rörelse livförsäkring, skola upprättas be­

stämmelser angående följande grunder för livförsäkringsverksamheten,

nämligen:

1) grunderna för beräkning av försäkringspremier och premiereserv;

2) reglerna för återköp av försäkring samt för lämnande av förskott

mot säkerhet i försäkringsbrev, där sådant återköp eller förskott må kunna

beviljas;

3) reglerna för påföljd av försummelse att erlägga premie;

4) grunderna för förutberäkning, där sådan skall ske, av de belopp,

som bolaget förväntas kunna av sin behållning utbetala till försäkrings­

tagare utöver de i försäkringsavtalet bestämda, samt för avsättning till

och användning av till tryggande av sådan premieåterbäring avsedd fond

(premieåterbäringsreserv);

5) grunderna för beräkning och fördelning av den vinst, som må

tillkomma försäkringstagare utöver den premieåterbäring, som må vara

förutberäknad;

6) huruvida bolaget må driva försäkringsrörelse i utlandet, samt,

i sådant fall, vilka beräkningsgrunder och försäkringsvillkor skola vid

den utländska rörelsen tillämpas.

Skall försäkringsaktiebolag meddela försäkring av annat slag än

livförsäkring, och skall sådan försäkring meddelas för all framtid eller

för längre tid än tio år, skola upprättas bestämmelser angående grun­

derna för beräkning av försäkringspremier och premiereserv för sådana

försäkringar.

48 §.

De vid försäkringsaktiebolags bildande och därefter före utgången

av andra räkenskapsåret till organisation använda kostnader må, där

sådant i bolagsordningen bestämmes, i bolagets balansräkning uppföras

som tillgång intill i bolagsordningen medgivet belopp; dock skola dessa

kostnader avskrivas med minst en åttondedel för varje efter andra

räkenskapsåret följande år.

Innan organisationskostnaderna fullständigt avskrivits, må ej för

något år till aktieägare och försäkringstagare utdelas sammanlagt mera

än fem procent å det inbetalda aktiekapitalet.

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

120

§.

I försäkringsbolags balansräkning skall under benämningen försäk­

ringsfond såsom skuld upptagas det för den tidpunkt, som balansräk­

ningen avser, beräknade värdet av bolagets ansvarighet

1) på grund av redan inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv)

samt

2) på grund av löpande försäkringar (premiereserv).

Omfattar bolagets rörelse olika försåt ringsgrenar, skall för varje

försäkringsgren särskild försäkringsfond upptagas.

Efter de grunder, som sålunda gälla för beräkningen av den på

försäkring belöpande andel i försäkringsfonden, beräknas även vär­

det av försäkringstagarens fordran hos bolaget på grund av försäk­

ringsavtalet.

År försäkring återförsäkrad hos inländskt bolag, som enligt denna

lag är berättigat att driva försäkringsrörelse, eller hos utländsk för­

säkringsanstalt, som i sitt hemland med laga rätt driver sådan rörelse,

må det bolag, åt vilket återförsäkringen meddelats, upptaga såsom

tillgång värdet av återförsäkringsbolagets ansvarighet på grund av åter­

försäkringen, dock högst det belopp, vartill försäkringsfonden för för­

säkringen enligt bolagets egna beräkningsgrunder uppgår.

121

§.

De i 5 § omförmälda grunderna för beräkning av försäkringspre­

mier och premiereserv för livförsäkring skola angiva den räntefot, det

dödlighetsmått eller andra riskmått och de antaganden beträffande om­

kostnaderna, som skola läggas till grund för beräkningen.

Räntefoten må icke väljas högre än som, med hänsyn till kända

förhållanden, kan anses för framtiden betryggande. Dödlighetsmåttet

må, i fråga om försäkringar för dödsfall, icke väljas lägre, och, i fråga

om försäkringar för livsfall, icke högre än som på grund av tillgänglig

erfarenhet beträffande den ifrågavarande arten av försäkringsrörelse kan

anses betryggande. Omkostnaderna må icke antagas lägre än vad

enligt tillgänglig erfarenhet från försäkringsrörelse av den ifrågavarande

arten kan anses vara erforderligt för sådan rörelse.

Grunderna för premiereservens beräkning skola vara så avfattade,

att premiereserven för varje särskild försäkring framkommer såsom det

22

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

4) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garan­

terade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande

erhållit Konungens tillstånd;

5) skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet genom in­

teckning i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställda taxe­

ringsvärde, så ock med försäkringsinspektionens medgivande skuldför­

bindelser med säkerhet av inteckning intill fulla taxeringsvärdet i bola­

get tillhörig fastighet, som är avsedd för inrymmande av lokal för bola­

gets rörelse, eller, där bolaget äger flera sådana fastigheter, i en av dem;

dock att i varje fall åbyggnad å egendom skall, för att inteckning i

egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad i något med vederbör­

ligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag inom riket;

6) sådana av enskilda järnvägar eller industriella inrättningar utfär­

dade obligationer, utländska statsobligationer och andra värdehandlingar,

som till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga

med några av de under 1)—5) nämnda;

eller ock i följande tillgångar av annan art:

7) reservpremier, ingående i förfallna obetalda premier;

8) belopp, som bolaget förskjutit mot säkerhet i försäkringsbrev

inom återköpsvärdet;

9) försäkringsfond för livförsäkringar, som på grund av medgivande

i 120 § upptagits såsom tillgång; dock att försäkringsfond för i utländsk

anstalt återförsäkrad försäkring ej må i vidsträcktare mån användas till

redovisning av premiereserven än försäkringsinspektionen på framställ­

ning av bolaget finner, med hänsyn till försäkringstagarnas säkerhet,

kunna medgivas.

126

§.

Försäkringsbolag, som driver livförsäkringsrörelse, skall, på sätt

här nedan sägs, göra avsättning, till säkerhetsfond.

Där säkerhetsfonden och den i 5 § omförmälda premieåterbärings-

reserven sammanlagda ej uppgå till- ett belopp, motsvarande eu tjugonde­

del av den del av försäkringsfonden för livförsäkringar, som icke är redo­

visad på sätt i 123 § under 7)—9) sägs, så ock där säkerhetsfonden ej

uppgår till en tiondedel av premieåterbäringsreserven, skall till säkerhets­

fond årligen avsättas minst hälften av bolagets årsvinst, sedan möjligen

befintlig brist från föregående år täckts och avsättning gjorts till reserv­

fond och till premieåterbäringsreserv. Ej må återbetalning av garanti­

kapital äga rum, där ej summan av nämnda fonder uppgår till sagda

belopp.

24

Om bolaget driver livförsäkringsverksamhet, skall bolaget därjämte

till försäkringsinspektionen med avseende å denna verksamhet ingiva

dels inom samma tid

3) en av bolagets aktuarie avgiven redogörelse för beräkning av

premiereserven och av premieåterbäringsreserven, där sådan linnes;

dels inom sex månader från ovan omförmälda bolagsstämma

4) en av bolagets aktuarie gjord undersökning i vad mån det verk­

liga förloppet av verksamheten under året avvikit från de enligt 5 eller

67 § upprättade grunder för densamma.

Bolaget skall tillika inom en månad efter förenämnda bolagsstämma

låta i allmänna tidningarna införa den del av den under 2) omförmälda

uppgiften, som försäkringsinspektionen föreskriver.

Försäkringsinspektionen äger att meddela anvisningar för upprätt­

ande av de under 3) och 4) omförmälda handlingar.

Finner försäkringsinspektionen nödigt att infordra ytterligare upp­

lysningar, skola sådana ofördröjligen lämnas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

164 §.

I fråga om återförsäkring äger Konungen medgiva sådana avvi­

kelser från vad denna lag innehåller, som prövas skäliga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1914.

Försäkringsbolag, som före nämnda dag erhållit fastställelse å grun­

der för bolagets livförsäkringsverksamhet, äger utan hinder av denna lags

bestämmelser att fortfarande tillämpa samma grunder ävensom att i

balansräkning för tid före den 1 januari 1917, på sätt i 48 och 99 §§

enligt deras förutvarande lydelse sägs, såsom tillgång uppföra anskail-

ningskostnader, och gälle med avseende å sådant bolag vad i berörda

lagrum stadgas angående avskrivning av sådan tillgång samt angående

utdelning åt delägare och garanter under tid, då sådan avskrivning icke

är slutförd.

Har försäkringsbolag i balansräkning för räkenskapsår, som utgår

före den 1 januari 1914, såsom tillgång uppfört organisationskostnad,

gälle vad i 48 och 99 §§ enligt deras förutvarande lydelse stadgas an­

gående avskrivning av sådan tillgång.

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

3 §.

Försäkringsbolag, som meddelar livförsäkring, må icke lämna upp­

drag att såsom bolagets ombud anskaffa eller förmedla anskaffning av

ansökningar om dylik försäkring åt annan än den, som kan anses äga

betingelser för att på ett värdigt och lämpligt sätt utöva sådan verk­

samhet. När sådant uppdrag lämnas, så ock när givet uppdrag åter­

kallas, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos försäkringsinspek-

tionen. Återkallas uppdraget endast för viss tid, skall detta i anmälan

angivas.

Ersättning för anskaffning eller förmedling av anskaffning av an­

sökningar om försäkring må icke, vare sig i form av provision eller

annorledes, givas åt annan än sålunda anmält ombud.

Från skyldigheten att göra sådan anmälan, som här ovan sägs,

äger Konungen befria försäkringsbolag, som meddelar allenast enstaka

former av livförsäkring, där denna rörelse är av ringa omfattning och

icke utgör det huvudsakliga föremålet för bolagets verksamhet.

4

§•

Har någon, som innehar sådant uppdrag, som avses i 3 §, gjort

sig skyldig till handling, som strider mot stadgandet i andra stycket

av nyssnämnda paragraf eller mot 2 § eller som eljest prövas vara

oförenlig med ett värdigt och lämpligt utövande av verksamheten såsom

ombud, åligger det bolaget att återkalla uppdraget. Återkallandet må

kunna avse viss begränsad tid.

Försäkringsinspektionen må, där så prövas nödigt, förelägga för­

säkringsbolag att återkalla dylikt uppdrag; dock må försäkringsinspek­

tionen icke besluta dylikt föreläggande, där ej nedan omförmälda nämnd

blivit hörd och förordat åtgärden.

Om livförsäkringsnämnd.

5 §.

En livförsäkringsnämnd, bestående av sju ledamöter, med tre supple­

anter, vilka skola vara i fråga om livförsäkringsrörelse erfarna män,

skall utses på sätt här nedan sägs. Till ledamot i nämnden äger varje

28

som i 3 § första stycket sägs, eller att iakttaga av försäkringsinspektio-

nen jämlikt 4 § meddelat föreläggande, straffes med böter från och

med femtio till och med två tusen kronor.

Åtal för dylik förseelse väckes av allmän åklagare efter anmälan av

försäkringsinspektionen. Innan försäkringsinspektionen anmäler förseelse

enligt 2 eller 3 § till åtal, skall försäkringsinspektionen höra den uti

5 § omförmälda nämnden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

Allmän bestämmelse.

7 §•

Med livförsäkring förstås i denna lag jämväl livränte- och kapital­

försäkring.

Vad i denna lag stadgas angående livförsäkring skall äga tillämp­

ning jämväl i fråga om annan personförsäkring, som meddelas för

längre tid än tio år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1914.

30

tio år, torde, därest nämnda stycke skall bibehållas oförändrat, det före­

slagna nya stycket i paragrafen böra underkastas jämkning i syfte att

utmärka, att här avses de i åtskilliga efterföljande paragrafer, enligt

deras nu gällande eller föreslagna lydelse, upptagna specialbestämmel­

serna angående livförsäkring.

I sistnämnda stycke åsyftas uppenbarligen jämväl livstidsför-

säkring, en försäkringsform, som lärer få anses inbegripen i stadgandet

i andra punkten av första stycket. Då emellertid livstidsförsäkring en­

dast i mera oegentlig mening kan hänföras till försäkring för längre

tid än tio år, hemställes om härutinnan nödigt, på lämpligt sätt av­

fattat tillägg till det nya stycket. Tillika hemställes, att ordet »järnväll»

såsom överflödigt och måhända missvisande uteslutes.

Av sammanhanget mellan första och tredje styckena framgår, att

med det i tredje stycket använda uttrycket kapitalförsäkring åsyftas

kapitalförsäkring för livsfall. Samma ord begagnas däremot i 121 §

enligt dess nu föreslagna lydelse i en betydelse, som omfattar både ka­

pitalförsäkring för dödsfall och sådan för livsfall. Mot användningen i

sistsagda § av nämnda ord i denna dubbla bemärkelse lärer med hän­

syn till numera vedertagen försäkringsterminologi intet kunna anmärkas;

men om förslaget härutinnan skall bibehållas oförändrat, torde, till före­

byggande av missförstånd, i tredje stycket av förevarande § uttrycket

livränte- och kapitalförsäkring böra utbytas mot annat uttryck, exem­

pelvis livränteförsäkring och kapitalförsäkring för livsfall.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

Lagrådet:

Föreskrifterna under 4) och 5) synas enligt sin ordalydelse inne­

bära, att bolag, som är underkastat dessa föreskrifter, icke må erhålla

fastställelse å grunder för beräkning och fördelning av vinst åt försäk­

ringstagarna enligt 5), med mindre därjämte fastställas sådana grunder,

som avses i 4). Då emellertid en dylik begränsning av ett bolags rätt

uti ifrågavarande hänseende icke lärer vara åsyftad, hemställes, att före­

skrifterna i fråga måtte undergå något förtydligande.

Av bestämmelsen i det föreslagna nya stycket i 2 § följer, att sista

stycket av förevarande § för framtiden skulle komma att avse allenast

egendomsförsäkring, vadan ordet »livförsäkring» här bör ersättas med

»personförsäkring)); och lärer enahanda förändring böra vidtagas med

avseende å 124 och 144 §§, vilka i förslaget lämnats oberörda.

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

123 §.

Lagrådet:

Bland tillgångar, i vilka försäkringsfonden för livförsäkringar må

av försäkringsbolag redovisas, angives under 9) försäkringsfond för liv­

försäkringar, som på grund av medgivande i 120 § upptagits såsom bo­

lagets tillgång. Härmed åsyftas det i samma § omförmälda värdet av

den ansvarighet, som på grund av återförsäkring åligger annan för­

säkringsanstalt. Då det uppenbarligen är stridande mot lagens termino­

logi i övrigt, enligt vilken försäkringsfond utgör beteckning å en det

redovisande bolagets skuld, att använda enahanda benämning å en dess

tillgång, hemställes, att det i förevarande § begagnade uttrycket för

beteckning av ifrågavarande tillgång måtte utbytas mot ett annat, mot­

svarande det i 120 § använda.

126 §.

Lagrådet:

Till förekommande av all tvekan torde det, liksom förhållandet är

enligt paragrafen i dess nuvarande lydelse, böra uttryckligen utsägas,

att, såsom naturligtvis är åsyftat, vid beräkning av huru stor del av

årsvinsten skall avsättas till säkerhetsfonden avdrag för avsättning till

reservfond må ske allenast där denna fond är sådan, som omförmäles

i 28 §.

De i förslaget upptagna föreskrifter om avsättning till premieåter-

bäringsreserv och om ändrade grunder för avsättning till säkerhetsfonden

böra föranleda någon jämkning av de i förslaget icke berörda bestäm­

melserna i 25 och 77 §§ samt 139 § sista stycket.

127 §■

Lagrådet:

Enligt föreskrift i 128 § äger Konungen, där försäkringsbolag

driver rörelse i utlandet, i fråga om försäkringsfond eller säkerhetsfond

för de utländska försäkringarna medgiva avvikelser från stadgandena i

120—127 §§. Enahanda skäl, som föranlett upptagandet av denna före­

skrift, torde böra medföra motsvarande rätt för Konungen att i fråga

om premieåterbäringsreserv för utländska försäkringar medgiva avvikelse

från den i andra stycket av 127 § i förslaget stadgade skyldighet att,

där försäkringsbolag jämte livförsäkringsrörelse driver annan försäkrings-

34

ett bolag, som begagnar sig av rätten att efter den 1 januari 1914

fortfarande tillämpa förut fastställda grunder för premiereservens be­

räkning, att i någon mån jämka samma grunder och å beslutet därom

erhålla fastställelse, även om den ändring i grunderna, som sålunda

sker, icke bringar dem till överensstämmelse med föreskrifterna i 121 §

av förslaget.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 50.

Förslaget till lag, innefattande tillägg till lagen om försäkringsrörelse

den 24 juli 1903.

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Anledningen till att de i förevarande förslag intagna bestämmelser

erhållit formen av särskild lag i stället för att, såsom eljest synes hava

varit önskvärt, desamma inarbetats i lagen om försäkringsrörelse torde

vara att söka däri att man velat undvika att nu, då fråga är allenast om

vissa tillägg till nämnda lag, företaga en dylik inarbetning, som utom

andra svårigheter skulle medföra rubbning i lagens paragrafföljd. Oaktat

den särställning, förslagets bestämmelser sålunda erhållit, måste det

antagas vara åsyftat, att förslaget skall så förstås som vore detsamma

en integrerande del av lagen om försäkringsrörelse. Vore så ej fallet,

skidle sådana i samma lag förekommande bestämmelser som exempelvis

föreskrifterna om rätt till klagan över försäkringsinspektionens beslut,

om kronans rätt till ådömda böter och desammas förvandling samt om

undantag från lagens tillämplighetsområde icke i avseende å de i för­

slaget reglerade förhållanden äga tillämpning. Vad sålunda åsyftats

lärer väl ock med erforderlig tydlighet framgå av den föreslagna lagens

rubrik, däri densamma angives såsom innefattande tillägg till lagen om

försäkringsrörelse. Men vid sådant förhållande är det överflödigt och

måhända missvisande att bibehålla bestämmelsen i 7 § av förslaget; och

hemställes förty, att sistnämnda § ur förslaget uteslutes.

Justitierådet Sundberg:

Genom att i en fristående lag inrymma de bestämmelser förslaget

innehåller kan lätt förorsakas tvekan, i vad mån åtskilliga stadganden i

lagen om försäkringsrörelse äga tillämplighet å sagda bestämmelser.

Jämväl av andra skäl är det givetvis önskvärt, att samtliga stadganden

angående försäkringsrörelse, såvitt möjligt, äro sammanförda i en enda

lag. 1 förevarande fall torde ej heller avsevärda hinder häremot möta.

36

ende. Paragrafen innefattar emellertid enligt sin ordalydelse jämväl

förbud för bolag att under försäkringstiden för enskilda försäkringsta­

gare eller grupper av försäkringstagare nedsätta premierna vare sig

direkt eller ock indirekt genom t. ex. vinstutdelning. Om nu dylikt

förbud överhuvudtaget anses lämpligt, synes åt stadgandet härom böra

beredas plats i lagen om försäkringsrörelse i sammanhang med föreskrif­

terna angående grunder för försäkringsbolags verksamhet. Skall åter

bestämmelsen i förevararande § omfatta allenast premienedsättning vid

försäkringsavtalets ingående, bör för tydliggörande härav erforderlig om­

redigering av paragrafen vidtagas. Härvid torde lämpligen böra iaktta­

gas, att orden »återlämnande av provision» utbytas mot något uttryck,

vilket mera korrekt återgiver det förhållande, som åsyftas.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 50.

3 §.

Lagrådet:

Mot avfattningen av andra stycket må erinras, att därav ej med

önskvärd tydlighet framgår, att där upptagna förbud är avsett att gälla

såväl försäkringsbolag som ombud, vadan någon omredigering av stycket

synes erforderlig.

4-6 §.

Lagrådet:

I syfte att råda bot å missförhållanden, som uppgivas hava på liv­

försäkringsverksamhetens område i hög grad yppat sig i form av an­

vändandet av illojala konkurrensmedel, upptager förslaget åtskilliga

bestämmelser avseende kontroll å försäkringsagenternas verksamhet.

Förslaget innefattar sålunda först och främst förbud mot vissa bestämda

åtgärder från agenternas sida (2 § och 3 § andra stycket) och stadgar

ansvar för överträdelse av sådant förbud. Vidare ålägges försäkrings­

bolag skyldighet att tillse, att inga andra än de, som kunna anses äga

betingelser att på ett värdigt och lämpligt sätt utöva verksamhet såsom

ombud för bolaget, må beklädas med eller bibehålla sådant ombudskap,

med förpliktelse tillika för bolaget att återkalla lämnat dylikt uppdrag

icke blott i händelse nyss angivna förbud överträdes utan även när eljest

ombud genom sitt handlingssätt visat sig sakna nämnda betingelser.

Såvitt angår omförmälda förbud, torde intet vara att erinra. I fråga

om de angivna skyldigheterna för bolaget synas ej heller i och för sig

några befogade erinringar kunna göras. Häremot resa sig starka be­

tänkligheter mot den i förslaget vidtagna anordning, enligt vilken det

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 24

januari 1914.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern

S^taaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve

E

hrensvärd

,

Statsråden:

P^etersson,

S

chotte

,

B^erg,

B^ergström,

friherre

A^delswård,

,

P

etrén

,

S^tenström,

L^arsson,

S^andström.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anmälde i under­

dånighet lagrådets genom utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden

för den 27 augusti 1912 inhämtade utlåtande över de vid samma proto­

koll fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 5, 48, 99, 101,

120—123, 126, 127, 134 och 164 §§ i lagen om försäkringsrörelse den

24 juli 1903 samt till lag, innefattande tillägg till lagen om försäkrings­

rörelse den 24 juli 1903.

Departementschefen anförde därvid:

»Innan jag redogör för innehållet av lagrådets utlåtande, ber jag

få anmäla, att ledamöter av Svenska aktuarieföreningen den 9 november

1912 inkommit med en underdånig skrift i ämnet, varöver försäkrings-

inspektionen, till följd av remiss, den 3 december 1912 avgivit under-

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

Vidare har i paragrafens sista stycke ordet »livförsäkring» utbytts

mot det mer adekvata »personförsäkring».

25 §.

Lagrådets erinran vid 126 § synes böra föranleda, att jämväl pre-

mieåterbäringsreserven upptages bland de i denna paragraf uppräknade

fonderna.

77 §.

På samma sätt som i 25 § bör, på grund av lagrådets anmärkning-

vid 126 §, jämväl här premieåterbäringsreserven omnämnas.

101

§.

Såsom justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet

Ernberg framhållit, är vid utrönande, huruvida fall föreligger, som avses

i första stycket, jämväl befintlig premieåterbäringsreserv avsedd att in­

räknas bland bolagets skulder.

Med hänsyn härtill torde lämpligen orden »de i 120 och 126 §§

föreskrivna fonder» i första stycket böra utbytas mot »försäkringsfond,

säkerhetsfond och premieåterbäringsreserv», varjämte orden »i 126 § om-

förmälda» uti första och andra styckena böra utgå.

123 §.

I anledning av lagrådets anmärkning har punkt 9) i denna § om­

redigerats till överensstämmelse med den i 120 § använda terminologien.

124 §.

Lagrådets anmärkning vid 5 §, sista stycket, föranleder, att även

här ordet »livförsäkring» utbytes mot »personförsäkring».

126 §.

Till utmärkande, såsom lagrådet framhållit, att, vid beräknande av

huru stor del av årsvinsten skall avsättas till säkerhetsfonden, avdrag

41

för avsättning till reservfond må ske allenast där denna fond är sådan,

som omfärmäles i 26 §, har framför ordet »reservfond» i andra stycket

inskjutits orden »den i 26 § omförmälda».

128 §.

I anledning av lagrådets anmärkning har denna § kompletterats på

det sätt, att orden »försäkringsfond eller säkerhetsfond» ersatts med

»försäkringsfond, säkerhetsfond eller premieåterbäringsreserv».

139 §.

Lagrådets anmärkning vid 126 § torde böra föranleda en

jämkning

av sista stycket i paragrafen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

144 §.

På grund av lagrådets anmärkning vid 5 §, sista stycket, har i

144 § på samma sätt som i 124 § ordet »livförsäkring» utbytts mot

ordet »personförsäkring».

Övergångsbestämmelserna.

Såväl under 121 § som under rubriken övergångsbestämmelserna

har lagrådet föreslagit redaktionella förbättringar av dessa sistnämnda

bestämmelser. Därjämte har lagrådet ifrågasatt, huruvida icke i för­

slaget borde inflyta bestämmelse, enligt vilken det kunde tillåtas ett

bolag, som begagnar sig av rätten att efter det lagförslaget trätt i kraft

fortfarande tillämpa förut fastställda grunder för premiereservens beräk­

ning, att i någon mån jämka samma grunder och å beslutet därom erhålla

fastställelse, även om den ändring i grunderna, som sålunda sker, icke

bringar dem till överensstämmelse med föreskrifterna i 121 § av för­

slaget.

Det synes mig icke böra möta några betänkligheter att medgiva,

det grunder för försäkringsbolags livförsäkringsverksamhet, vilka fast­

ställts före lagförslagets ikraftträdande, fortfarande må tillämpas, även

om mindre väsentliga ändringar vidtagits i desamma. För tillstånd att

under viss tid därefter i balansräkningen såsom tillgång uppföra anskaff­

ningskostnader torde emellertid, då sådana mindre väsentliga ändringar i

Bihang till Riksdagens protokoll 1914.

1 samt. SO höft. (Nr SO.)

6

42

grunderna vidtagits, böra fordras Konungens medgivande. I enlighet

härmed har andra stycket i övergångsbestämmelserna omredigerats.

Slutligen har, då lagförslaget icke, såsom avsett varit, kunnat före­

läggas 1913 års Riksdag, tiden för ikraftträdandet och därmed samman­

hängande tidsfrist måst framskjutas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

Förslaget till lag, innefattande tillägg till lagen om försäkringsrörelse.

1

§•

Lagrådet har ansett, att stadgandet i första punkten av första stycket,

med den formulering punkten erhållit, enligt vanliga tolkningsregler

måste anses innebära, att avtal, som i förevarande paragraf avses, icke

bliver bindande med mindre avtalet efter underställning blivit av för-

säkringsinspektionen godkänt. En sådan innebörd av stadgandet skulle,

såsom också lagrådet anfört, giva grundad anledning till betänkligheter

och har ej heller varit avsedd. Till förtydligande av stadgandets mening

har punkten omredigerats i den av lagrådet angivna riktningen.

Därjämte hava även övriga av lagrådet framställda anmärkningar

föranlett ändringar i redaktionen.

2

§•

Då den föreslagna redigeringen möjligen skulle kunna giva anled­

ning till tvekan om bestämmelsens omfattning, hava tillagts orden »an­

norledes än genom premieåterbäring eller vinstutdelning i överensstäm­

melse med fastställda grunder». Därjämte har den på indirekt premie-

nedsättning syftande parentesen »genom återlämnande av provision eller

på annat sätt» ansetts lämpligen kunna uteslutas.

3-6 §§.

I 3 §, andra stycket, har i anledning av lagrådets anmärkning skett

ett förtydligande tillägg.

Såsom jag här ovan omnämnt, har försäkringsinspektionen i skri­

velse den 18 mars 1913 ifrågasatt vissa ändringar i förslaget till lag,

innefattande tillägg till lagen om försäkringsrörelse. Dessa ändringar

44

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 50.

möter av lagrådet framhållit, bestämmelsen i 7 § vid detta förhållande

möjligen kan vålla missförstånd, har nämnda paragraf uteslutits.))

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande ändrade lag­

förslag och hemställde, att desamma måtte jämlikt § 87 regerings­

formen föreläggas Riksdagen till antagande genom proposition.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen

avlåtas.

Ur protokollet:

Niklas A. Lindhult.

Vad därnäst förvaltningspremien beträffar, så antages den enklast

vara lika stor under hela premiebetalningstiden. År premiebetalnings­

tiden kortare än försäkringstiden, måste en del av förvaltningspremien

reserveras till betäckande av förvaltningskostnaderna under den premie­

fria försäkringstiden. Denna förvaltnings reserv skall tydligen vara lika

med skillnaden mellan kapitalvärdet av de framtida förvaltningskostna­

derna och kapitalvärdet av de framtida förvaltningspremierna. Den är

en bolagets skuld.

Vad slutligen nettopremien angår, så motsvaras bolagets rätt till

framtida nettopremier av bolagets förbindelse att utbetala förfallande

försäkringsbelopp. Saldot av dessa båda poster, som kan benämnas

nettoreserv, blir i regel en skuld, vars värde är lika med skillnaden

mellan kapitalvärdet av bolagets förbindelse att utbetala försäkringsbe­

loppen och kapitalvärdet av återstående nettopremier.

Rätten till säkerhetstilläggen är en tillgång för bolaget, vilken

icke motsvaras av någon förbindelse. Den bör emellertid icke tagas

med i beräkning, enär avsikten med säkerhetstilläggen är, att bolaget i

dem skall hava en reserv, som icke skall tagas i anspråk, förrän den behövs.

Av det som nu anförts framgår det, att man finner värdet vid en

viss tidpunkt av bolagets ansvarighet på grund av en försäkring, om

man sammanställer:

1) bolagets tillgång: återstående anskaffningspremiers kapitalvärde,

2) bolagets skuld: förvaltningsreserv och nettoreserv.

Saldot av dessa poster bör alltså vara premiereserven.

Det är att märka, att ovannämnda tillgång är lika säker som

skulden. Annulleras försäkringen, försvinna tillgång och skuld samti­

digt. Att försäkringen kan annulleras genom bristande premiebetalning,

utgör alltså icke något skäl för att vid premiereservens beräkning

hänsyn icke skulle tagas till nämnda tillgång. Dock bör icke tillgången

i något fall beräknas till högre belopp än skulden. Ty i så fäll skulle

saldot eller premiereserven bliva en tillgång, vilken i anledning av

annullationsmöjligheten vore osäker och därför helst icke alls bör upp­

föras. I detta fall sättes alltså premiereserven lika med noll.

När premiereserv beräknas, såsom nu sagts, med hänsyn tagen till

alla utgifter och hela försäkringspremien (utom säkerhetstillägget, där

sådant finnes), säges den vara beräknad efter bruttojgremiemetod.

När premiereserven sättes lika med den ovan definierade nettore­

serven, säges den vara beräknad efter nettopremiemetod.

Vid beräkning av nettoreserv blir det av största betydelse, hur

nettopremien bestämmes. Tydligen måste vid försäkringsavtalets ingå-

46

[28]

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

och återstående anskaffningspremiers kapitalvärde. Det är sålunda en

nettometod, som verkar som en bruttometod.

Anskaffnings- För ett yngre bolag är det mycket svårt, att ej säga omöjligt,

^uppförande att avsätta premiereserv efter den klassiska nettometoden. Inflytande

som tillgång, nettopremier räcka enligt beräkning endast till de under året förfallande

försäkringsbelopp och till nettoreservavsättning vid årets slut. Inflytande

förvaltningspremier och anskaffningspremier räcka icke till årets för­

valtnings- och anskaffningskostnader. Bolaget måste komma att arbeta

med förlust, därför att det icke får räkna sig till godo den tillgång, som

framtida anskaffningspremiers kapitalvärde representerar. Förlusten

minskas visserligen därigenom, att vinst uppstår genom underdödlighet

och överränta. Men under ett tidigare skede av ett bolags verksam­

het är denna vinst ej tillräcklig. För att i någon mån underlätta ar­

betet för de yngre bolagen medgiver därför nu gällande lag, att bola­

gen må som tillgång uppföra kostnader, som under ett år använts

till anskaffande av n}’a försäkringar, intill ett belopp av I 1 h % av sum­

man av de under året anskaffade och på bolagets eget ansvar bibe­

hållna i kraft varande försäkringar, livränteförsäkringar oräknade. Men

då anskaffningskostnaderna i regel överstiga 3 % på försäkringsbelop­

pet och då sålunda uppförd tillgång skall avskrivas med minst en

femtedel för varje år är det tydligt, att detta medgivande icke på

långt när uppväger förmånen att vid premiereservberäkning få tillämpa

en bruttometod. Detta motsvarar nämligen (frånsett förvaltningsre-

serven, som i allmänhet är relativt liten), att premiereserven beräknas

efter den klassiska nettometoden och återstående anskaffningspremiers

kapitalvärde uppföres som tillgång och att denna tillgång avskrives

under loppet av hela premiebetalningstiden. Härtill kommer, att nu

gällande lag begränsar den utdelning, som bolaget må giva försäk­

ringstagare, aktieägare eller garanter, till 5 % av aktiekapitalet eller

garantikapitalet, så länge anskaffningskostnaderna icke fullständigt

avskrivits. Denna bestämmelse stämplar som svagt ett bolag, som

uppför anskaffningskostnader såsom tillgång, och måste föranleda bola­

gen att så vitt möjligt undvika att begagna sig av medgivandet.

Motioner i

De, som ansågo, att lagen avsett att föreskriva den klassiska netto-

^förtydagande mef°den, och som sågo ett stöd för denna sin åsikt i lagens medgi-

^{ar lagen,} vande om anskaffningskostnaders uppförande som tillgång, gjorde gäl­

lande, att ett längre gående medgivande i denna riktning skulle verka

i hög grad menligt på livförsäkringsväsendets utveckling. Den klassiska

nettometoden verkade, menade man, som en hälsosam restriktion mot

48

[30]

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

50 [32]

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

ogynnsamma inflytande dess tillämpning har på livförsäkringsväsendets

utveckling. Och till de i utlåtandet nämnda länder, Schweiz och Förenta

staterna, där statsmyndigheterna uttalat sig för eller lagstiftat om mera

rationell beräkningsmetod, kan nu läggas Danmark, där lagförslag fram­

lagts i samma syfte.

Visserligen har aktuarieföreningen i avgivet yttrande rörande det

nu av försäkringsinspektionen utarbetade lagförslaget avstyrkt dess be­

stämmelser angående premiereservens beräkning efter bruttometod. Men

av yttrandet framgår det, att detta avstyrkande, vars motivering för

övrigt i viktiga punkter vilar på misstolkning av lagförslaget, icke

innebär, att aktuarieföreningen skulle vara blind för att den klassiska

nettometoden måste förr eller senare övergivas. Eu stark minoritet

inom föreningen har för övrigt i avgiven reservation uttalat sin anslut­

ning till förslaget.

En anledning till opinionens förändring är utan tvivel, att den

klassiska nettometoden icke visat sig giva det skydd man väntat mot

osund verksamhet. Tillståndet inom livförsäkringsverksamheten vittnar

om att den osunda utvecklingen kan häjdas endast genom åtgärder,

som direkt bekämpa det onda.

De vid 1912 års Riksdag väckta motionerna om inrättande av en

statsanstalt för livförsäkring motiverades med ett uppvisande av miss­

förhållanden inom den privata livförsäkringen. Även om denna kritik,

enligt försäkringsinspektionens förmenande, sköt över målet, var den

dock i flera avseenden berättigad. Försäkringsinspektionen anser, att

missförhållanden förefinnas av den allvarliga art, att det icke kan för­

svaras att ej med det snaraste vidtaga åtgärder mot dem. Detta är anled­

ningen till att försäkringsinspektionen nu framlägger detta lagförslag.

På denna punkt finnes eu betydelsefull meningsolikhet mellan

aktuarieföreningen och försäkringsinspektionen. Aktuarieföreningen anser,

att »frågan om en ändring av grunderna för premiereservens beräkning

lämpligen kan uppskjutas, dels tills behov av ändring otvivelaktigt före­

ligger, dels tills man hunnit mera ingående bedöma samtliga därmed

sammanhängande spörsmål». Försäkringsinspektionen åter anser, att

behov av ändring otvivelaktigt förefinnes och att hithörande spörsmål

nu så länge dryftats, att uppskov med reformen icke kan motiveras

med en hänvisning på behovet av ytterligare utredning.

Till belysning av frågan om den skuld, som den klassiska netto­

metoden har till vissa av missförhållandena, får försäkringsinspektionen,

under hänvisning även till sitt utlåtande av den 8 maj 1906, anföra

följande.

Indirekt skyl­

dig till kost­

nadernas upp­

skruvande.

underdödlighets- och räntevinster, som uppkomma på deras förut teck­

nade försäkringar. Bolagets årsvinst blir därför i hög grad beroende

av om anskaffningsarbetet under året forcerats eller ej. En stor års­

vinst visar därför lika litet, att året varit särskilt gynnsamt, som en

liten årsvinst (eller rent av förlust) bevisar motsatsen. Det förra kan

bero på, att tillslutningen av nya försäkringstagare varit ringa under

året, det senare på att bolagets utveckling varit stark. På detta sätt

gå de försäkringstagare, som äro med om en stark utveckling av sitt

bolag, miste om en stor del av den vinst, som uppkommit på deras

försäkringar. Av vilken betydelse detta kan vara, framgår av följande

exempel. I ett visst bolag, som är statt i kraftig utveckling, utgöra

anskaffningskostnaderna ungefär 25 % av premieinkomsten. Men an­

skaffningskostnaden per försäkring räknat utgör i samma bolag i medel­

tal endast 5 Va % av kapitalvärdet av premierna för samma försäkring,

med andra ord anskaffningspremien är endast 51/s % av försäkrings­

premien. Under det sålunda nu, i följd av metoden för premiereservens

beräkning, försäkringstagarna få avstå 25 % av premien för täckande

av bolagets anskaffningskostnader för nya försäkringar, skulle de, vid

rationell beräkning av premiereserven, ej behöva vidkännas mer än

5^1/2% av premien till täckande av bolagets anskaffningskostnader för

deras egna försäkringar. Detta livförsäkringens fördyrande uppväges

icke därav, att försäkringstagarna hava utsikt till att, om de få leva tills

bolaget samlat ett stort försäkringsbestånd, få någon ersättning genom

delaktighet i bolagets vinst. Utsikten härtill är oviss och vinsten för­

delas ej efter rättvisa, på rationell analys av vinstkällorna grundade

regler. Men i livförsäkring bör såvitt möjligt säkerhet och rättvisa

eftersträvas.

Att underdödlighets- och räntevinster tillgripas för täckande av an­

skaffningskostnader, icke blott förhindrar en rationell premieåterbäring,

utan möjliggör även anskaffningskostnadernas uppskruvande. Dessa

vinstkällor äro nämligen synnerligen givande, när försäkringsbeståndet

nått en viss storlek. Och bolag-ens rätt att använda dem är obeg-ränsad.

Användningen begränsas endast av hänsynen till det inflytande, bolagets

konkurrensförmåga röner av att försäkringstagarnas vinst växlar. Men

denna vinst är oviss, dess belopp är icke förutberäknat och röner infly­

tande av varjehanda faktorer. Detta gör, att bolagen av den allt skar­

pare konkurrensen lockas att medgiva allt högre anskaffningsprovisioner.

Denna utveckling kommer att fortgå, så länge bolagen fritt disponera

över underdödlighets- och räntevinster för sina omkostnader.

52 [34]

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

54 [36]

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

Omkostnads-

plan skall

ingå bland

grnnderna.

Reservprernier

i stallet för

försäkrings­

premier.

beräkning böra ändras så, att det blir fullt tydligt, att de icke för­

hindra, utan fastmera fordra en så vidt möjligt riktig uppskattning av

alla de faktorer, som äro bestämmande. Lagförslaget nämner såsom

sådana faktorer utom dödligheten och räntefoten även omkostnaderna,

och föreskriver alltså, att i grunderna för beräkning av premier och

premiereserv skall ingå en omkostnadsplan.

I fråga om denna omkostnadsplan stadgas i lagförslaget, att de

beräknade kostnaderna icke må sättas lägre, än som enligt vunnen er­

farenhet kan anses vara erforderligt för ifrågavarande art av försäk­

ringsrörelse. Denna bestämmelse är motiverad därav, att, för vinnande

av tillbörlig säkerhet, antagandena rörande dödlighet, räntefot och om­

kostnader böra var för sig vara betryggande. Man får alltså icke vid

grundernas uppgörande medvetet taxera omkostnaderna för lågt och

t. ex. dödligheten för högt, med den beräkningen, att den brist, som

är att vänta i följd av omkostnadernas för låga uppskattning, skall kunna

täckas genom den väntade underdödlighetsvinsten.

A andra sidan må framhållas, att Konungen är oförhindrad att

vägra stadfästelse å omkostnadsplan, som medgiver högre kostnader,

än tillgänglig erfarenhet visat vara erforderliga. På detta sätt kommer

de sparsammare bolagens erfarenhet ifråga om kostnaderna att verka

normerande.

Att omkostnadsplan införes bland grunderna, anser försäkrings-

inspektionen vara ett oeftergivligt villkor för att det skall kunna med­

givas bolag att vid reservberäkningen räkna sig till godo återstående

anskaffmngspremiers kapitalvärde. Att, såsom aktuarieföreningen synes

önska, lämna detta medgivande utan att omkostnadsplan fästställes,

skulle enligt försäkringsinspektionens åsikt ofelbart leda till omkostna­

dernas, särskilt anskaffningskostnadernas, hastiga stegring. Men om-

kostnadsplanens fastställande är åtminstone i hög grad önskvärt, även

om lagens bestämmelser om premiereservens beräkning och redovisning

icke ändras. Tv omkostnadernas stegring under den skarpa konkurren­

sen bör icke få fortgå som hittills. Och i olikhet med aktuarieförenin­

gen är försäkringsinspektionen övertygad om att kontrollen över att den

fastställda omkostnadsplanen på tillbörligt sätt efterleves kan bliva effek­

tiv, utan att den behöver medföra sådana orimligheter, som aktuarie­

föreningen konstruerar.

Vid uppställande av regel för premiereservens beräkning måste, så­

som förut framhållits, iakttagas:

1) premiereserven må ej för någon försäkring bliva negativ,

56 [38]

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 50.

Jämförelse

mellan nu gäl­

lande lag och

lagförslaget.

därpå att maximum (1 V²%) satts alldeles för lågt och därför måst be­

tydligt överskridas, dels därpå att bolagen fritt disponerat underdödlig­

hets- och räntevinster för sina omkostnader och, ifall de ej räckt till,

kunnat till återförsäkringsbolag försälja sin rätt till framtida anskaff-

ningspremier. Lagförslaget gör, såsom försäkringsinspektionen skall

visa, det möjligt att i hög grad inskränka den vinst, över vilken bo­

lagen fritt må disponera, och att förhindra, att rätten till framtida an-

skaffningspremier försäljes. Bolagen komma därför ej att så lätt som

nu kunna skaffa medel till att täcka avsevärt högre anskaffningskost­

nader, än som motsvarar de anskaffningspremier, vilka de få räkna sig

till godo vid reservberäkningen.

Det är tydligt, att nu gällande lags medgivanden i 48 och 99 §§

om anskaffningskostnaders uppförande som tillgång skola utgå ur lagen,

om premiereserven skall beräknas enligt lagförslaget.

Lagförslagets bestämmelser om premiereservens beräkning kunna

sägas innebära detsamma som föreskrift om premiereservens beräkning

utan hänsyn till anskaffningskostnaden (alltså nettoreserv + förvalt-

ningsreserv) och medgivande att som tillgång uppföra kapitalvärdet av

återstående anskaffningspremier intill angivet maximum. Denna formu­

lering underlättar jämförelsen mellan nu gällande lag och lagförslaget.

Man finner då, att lagförslaget höjt maximum för anskaffningskostna­

derna (i stort sedt från 1 Va till 2 Va % av försäkringssumman) och

utsträckt amorteringstiden (från 5 år till premiebetalningstiden). Dessa

lättnader motvägas dock i viss mån därav, att lagförslaget fordrar för-

valtningsreserv samt icke medgiver uppförande av negativ premiereserv

för någon försäkring eller med andra ord uppförande av en försäkring

som eu tillgång för bolaget. Det sistnämnda inträffar lätt enligt nu

gällande lag, i det att en tillgång av 1 Va % av försäkringssumman kan

vara större än en skuld å nettoreservens belopp — saldot av de två

posterna blir alltså en tillgång för bolaget. Och lagen lägger icke hin­

der i vägen för att som tillgång uppförd anskaffningskostnad kvarstår

i balansräkningen, även efter det försäkringen annullerats eller återför-

säkrats och premiereserven för densamma i följd därav försvunnit bland

skulderna. Av sistnämnda förhållande förklaras det, att det givits fall,

då bolags som tillgång uppförda anskaffningskostnader utgjort mer än

1 1 ²% av bolagets hela försäkringssumma, ehuru försäkringsbeståndet

delvis varit flera år gammalt. Annullationer eller återförsäkring hade

reducerat försäkringsbeståndet mera, än den lagenliga avskrivningen

reducerat anskaffningskostnaderna i balansräkningen.

58 [40]

Kungl. Maj:ts Nåd- Proposition Nr 50.

Förutberäk-

ning av pre-

mleåter-

’o äring.

säkring skall beräknas efter de nya grunderna, dock så att reservpre­

mien avpassas på sådant sätt, att premiereserven vid övergången blir

lika stor efter båda grunderna. Denna bestämmelse reglerar både det

fall, då de nya grunderna giva högre reserv, och det, då de giva lägre.

I båda fallen kommer skillnaden att utjämnas under den återstående

premiebetalningstiden.

Anledningen till att den gamla bestämmelsen utbytts mot den nya

är icke blott, att den senare är mera rationell, titan även att den gamla

bestämmelsen skulle lämna det oavgjort, hur förfaras skulle, därest ett

bolag önskade även för sina äldre försäkringar tillämpa lagförslagets

bestämmelser om premiereservens beräkning och det därvid skulle visa

sig, att dessa skulle kunna medgiva eu lägre reservavsättning än de

förut gällande grunderna. År detta fallet, kommer enligt lagförslaget

skillnaden försäkringstagaren till godo så småningom under den åter­

stående premiebetalnings- eller försäkringstiden, och hänsyn kan tagas

därtill vid uppgörandet av grunder för förutberäkning av premieåterbä-

ringen åt dessa äldre försäkringstagare.

Vad aktuarieföreningen anför mot bestämmelsen vilar på en så

uppenbar misstolkning, att något bemötande icke torde vara av nöden.

Såsom bestämmelsen var formulerad i det till aktuarieföreningen

remitterade förslaget, skulle premiereserven för äldre försäkring alltid

beräknas på nu angivet sätt. Att såsom aktuarieföreningen föreslår,

utbyta denna bestämmelse mot den likaledes generella regeln, att »vid

eventuellt införande av nya beräkningsgrunder må beträffande det äldre

beståndet hittills gällande grunder tillämpas», är uppenbarligen omöjligt.

Däremot kan det, såsom reservanterna inom aktuarieföreningen påpekat,

vara lämpligt, att ej göra regeln absolut bindande. Därför medgiver

lagförslaget i dess slutliga avfattning stadfästelse av särskilda grunder

för det äldre beståndet.

Försäkringspremierna måste vara tillräckliga, icke blott om dödlig­

het, räntefot och omkostnader i framtiden komma att motsvara vad

enligt erfarenheten från ifrågavarande art av rörelse är att vänta, utan

även om de komma att i viss mån avvika därifrån i den riktning, som

ökar bolagets utgifter. Man måste därför till grund för premiernas

beräkning lägga antaganden om dödlighet, räntefot och omkostnader,

vilka gentemot de erfarenhetsmässiga värdena uppvisa marginaler, som

anses erbjuda en tillbörlig grad av säkerhet.

Om bolagets verksamhet förlöper normalt, böra därför överskott

uppkomma. Bolagen återbära sedan gammalt dylikt överskott, helt eller

Exempel.

tvivel komma andra både praktiskt och teoretiskt mera tillfredsställande

lösningar av problemet att välj ås, när det verkligen gäller att tillämpa

lagen.

Såväl försäkringspremier som premiereserv antagas beräknande efter

samma grunder, vilka antagas valda med så stora säkerhetsmarginaler,

att särskilda säkerhetstillägg icke anses erforderliga. Dessa grunder

av I ordningen må vara:

1) Dickman-Fredholms på de skandinaviska bolagens erfarenhet

grundade dödlighetstabell, med dödlighetskoefficienterna höjda med 10 %\

2) 3 V* % räntefot;

3) anskaffningskostnad av 3 Va % av försäkringssumman och löpande

kostnad av 10 % av försäkringspremien.

Förutberäkningen av premieåterbäringen antages skola ske efter

följande grunder av II ordningen:

1) Dickman-Fredholms dödlighetstabell, utan förhöjning,

2) 4 V* % räntefot,

3) anskaffningskostnad 3 V» % och löpande kostnad 7 %.

Förutsättningen för att dessa grunder skola kunna användas är

tydligen, att även de erbjuda säkerhetsmarginaler, som, ehuru de äro

mindre än i fråga om 1 ordningens grunder, dock anses tillräckliga för

att göra det sannolikt, att premieåterbäringen icke skall komma att

understiga förutberäkningen.

Om sålunda bolagets rörelse kan antagas få sådant förlopp, att

dödlighet, räntefot och omkostnader komma att motsvara II ordningens

antaganden, kan den vinst pn1 som under n:te försäkringsåret uppkom­

mer å en försäkring å 1 kr., förutberäknas.

Resultatet av en efter dylika grunder utförd förutberäkning av

premieåterbäringen vid 1,000 kronors vanlig livförsäkring med premie­

betalning under livstiden för en vid inträdet 25-årig person utvisas av

efterföljande tablå. Försäkringspremien är 18,35 kronor.

60 [42]

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 50.

Betydelse för

omkostnader­

nas nedbrin­

gande.

utdela eller avsätta full premieåterbäring för året. Är behållningen

otillräcklig, nedsättes årets premieåterbäring för varje försäkring, i

samma förhållande för alla.

Bolagets premieåterbäringsreserv är summan av de på detta sätt

bestämda belopp, vilka icke utbetalts, utan innestå bos bolaget.

Be grunder, efter vilka premieåterbäring reserveras och utbetalas,

skola liksom grunderna för förutberäkningen fastställas av Konungen.

De kunna tydligen varieras på mångfaldigt sätt. Man kan t. ex. antaga,

att premieåterbäringen n„ för varje räkenskapsår ingår i reserven och

innestår där viss tid, t. ex. 5 år, och först därefter utbetalas med sitt

efter 4 Vi % förräntade belopp. Premieåterbäringsreserven består alltså i

detta fall för varje försäkring av de senaste 5 årens premieåterbäringar

med ränta. Vid försäkringstidens slut utbetalas försäkringens andel i

premieåterbäringsreserven på samma gång som försäkringssumman.

Det framgår av lagförslagets 126 §, att premieåterbäringsreserv

skall nedsättas för täckande av förlust, som ej annorledes kan täckas.

Bildas premieåterbäringsreserv på det sätt, som nu antagits, är det

enklast att låta nedsättningen drabba alla andelar i samma förhållande.

Det är tydligt, att förutberäkningen av premieåterbäringen kommer

att tvinga bolagen till sparsamhet. Den nödgar bolagen att redovisa

för försäkringstagarna den vinst, som skulle uppkomma, om rörelsens

verkliga förlopp överensstämde med grunderna av II ordningen. Mot­

svarar det verkliga överskottet icke det beräknade, så är bolaget vis­

serligen icke skyldigt att giva försäkringstagarna större premieåter­

bäring, än som motsvarar det verkliga överskottet. Men den omstän­

digheten, att premieåterbäringen blir mindre, än den förutberäknats bliva,

riktar uppmärksamheten skarpt på orsaken. Denna framgår nu av

aktuariens till försäkringsinspektionen ingivna jämförelse mellan rörel­

sens förlopp och de i grunderna gjorda antagandena. Visar denna jäm­

förelse, att det är omkostnadernas stegring, som medfört premieåter­

bäringens minskning, kan detta ej annat än kraftigt mana bolaget till

sparsamhet. Finner försäkringsinspektionen, att omkostnadernas stegring

icke var tillfällig utan varaktig, måste försäkringsinspektionen ingripa

och fordra antingen revision av II ordningens grunder eller kostnadernas

nedbringande.

Det kan i detta sammanhang påpekas, att fastställande av II ord­

ningens grunder bör komma att verka återhållande även på förtids-

annullationerna under de första försäkringsåren, då de medföra förlust

för bolaget. Hänsyn bör nämligen tagas till dem i grunderna.

62 [44]

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

64 [46]

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

Säkerhets­

fonden.

garanti- eller aktiekapital. Deri visar ej heller, att I ordningens grun­

der böra ändras, eftersom bristen uppstått just därför, att dessa grunder

ej kunna vara avpassade efter de abnorma omkostnadsförhållandena under

bolagets första tid. Men däremot är det tydligt, att, så länge rörelsen

går med förlust, kunna grunder för förutberäkning av premieåterbäring

icke fastställas. Att icke kunna erbjuda sådan förutberäkning kommer

otvivelaktigt att vara till hinder för bolaget i konkurrensen med de äldre.

Men det är å andra sidan ett naturligt uttryck för att de fördelar, ett

nytt bolag kan erbjuda, äro ovissa och oberäkneliga. Och det innebär

en kraftig maning för det unga bolaget att iakttaga all möjlig spar­

samhet, så att grunder för premieåterbäringens förutberäkning må kunna

fastställas.

I betraktande av det nu anförda synes den farhåga vara ogrundad,

som från vissa håll uttalats, nämligen att den nya metoden för premie­

reservens beräkning skulle alltför mycket underlätta uppkomsten av nya

bolag. Det är riktigt, att förslaget borttager det konstlade hinder, som

den klassiska nettometoden ställer mot de nya bolagens utveckling, men

det ställer å andra sidan sträng sparsamhet som oeftergivligt villkor för

framgång. Det låter ej de unga bolagens ställning synas sämre än den

i verkligheten är, men det låter å andra sidan de verkliga fördelar, som

de äldre och starkare bolagen erbjuda komma till sin rätt.

Det har i det föregående framhållits, att det vid fastställandet av

grunder av II ordningen måste tillses, att det mellan dess antaganden

om dödlighet, räntefot samt omkostnader och de faktiska måtten för

samma storheter finnes en tillbörlig säkerhetsmarginal, även om denna

är mindre än ifråga om I ordningens grunder. Då så är och då bola­

gets erfarenhet år för år skall jämföras med även II ordningens an­

taganden, så kan man utgå från att bolaget, om dess verksamhet förlö­

per normalt, verkligen skall kunna avsätta premieåterbäringsreserv till

belopp, som är tillräckligt för tryggande av den förutberäknade premie-

återbäringen. Men därav följer, att bolaget, som icke garanterat pre­

mieåterbäringen, i denna premieåterbäringsreserv har eu reservfond,

som kan tillgripas för att täcka extraordinära förluster, d. v. s. att

densamma kan fylla den uppgift, som tillkommer säkerhetsfonden. Det

är av detta skäl, som lagförslaget i 126 § stadgar, att premieåterbärings-

reserven må kunna avräknas från föreskriven säkerhetsfond, dock med

villkor att säkerhetsfonden utgör minst 10 % av premieåterbäringsreserven.

Anledningen till sistnämnda stadgande är, att, ehuru premieåterbäringen

icke är garanterad till förutberäknat belopp, premieåterbäringsreserven

icke i första hand må nedsättas, därest förlust något år uppstår eller

därest något årsöverskott icke skulle räcka till för full avsättning till

förutberäknad premieåterbäringsreserv. Säkerhetsfonden skall användas

till täckande av förlust, innan premieåterbäringsreserven må därtill an­

vändas. Och försäkringsinspektionen kan medgiva säkerhetsfondens ned­

sättning till förmån för premieåterbäringsreserven, när denna eljest icke

kan uppbringas till det belopp, som är behövligt för tryggande av den

förutberäknade premieåterbäringsreserven.

Med premier av den storlek, som nu är vanlig, kunna grunderna

av II ordningen sannolikt väljas så, att premieåterbäringsreserven blir

större än den nu föreskrivna säkerhetsfonden eller 5 % av försäkrings­

fonden. Därigenom att premieåterbäringsreserven får användas som

säkerhetsfond, vinna försäkringstagarna den fördelen, att deras bidrag

till säkerhetsfonden blir mindre. Säkerhetsfonden tillhör bolaget, den

enskilde försäkringstagaren har ingen andel i densamma, såsom han har

i premiereserven. Han har sålunda ingen rätt att utfå något av säker­

hetsfonden, icke ens vid lorsäkringstidens slut. I premieåterbärings­

reserven har däremot varje försäkringstagare sin andel, som kommer

honom till godo som premieåterbäring. Från denna sin andel får han

avstå något, endast om bolaget går med förlust, vilken icke kan täckas

annorledes än genom nedsättning av premieåterbäringsreserven. Genom

att premieåterbäringsreserven får avräknas från säkerhetsfonden möjlig-

göres alltså, att, såsom sig bör, vad en försäkringstagare fått erlägga

för mycket återbetalas till honom, senast när försäkringstiden går till

ända.

Bestämmelsen, att premieåterbäringsreserv och säkerhetsfond till­

sammantagna skola uppgå till minst 5 % av försäkringsfonden, mot­

svarar den nu gällande lagens stadgande, att säkerhetsfonden ensam

skall uppgå till detta belopp. Mot sistnämnda stadgande har gjorts

gällande, att det vore orimligt, att sålunda bolag, som avsätter starkare

premiereserv än ett annat, därför nödgas avsätta även starkare säker­

hetsfond. Försäkringsinspektionen anser sig icke behöva gå närmare in

på denna fråga, då anmärkningen förlorar så gott som all praktisk be-

tydelse, om premieåterbäringsreserven får tjänstgöra som säkerhetsfond.

Den med åren allt skarpare konkurrensen mellan bolagen har lett

Kontroll över

till missförhållanden, mot vilka den nu gällande lag-en är maktlös. asrflter]la?

Sannolikt skalle ej ens de bestämmelser i lagförslaget, vilka hittills

avhandlats, vara tillräckliga att råda bot mot dem. Därför upptager

lagförslaget även bestämmelser, som äro direkt riktade mot ifrågavarande

onda.

Bihang till Riksdagens protokoll 1914.

1 sand. SO käft. (Nr 50.)

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 50.

[47] 65

9

66 [48J

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

Det, som det gäller att bekämpa, är användandet av illojala kon­

kurrensmedel.

I detta avseende är först att nämna returprovisioner: försäkringstagare

betingar sig, direkt av bolaget eller av dess agent, viss del av den pro­

vision för hans egen försäkring, som rätteligen skulle tillkomma agenten.

Detta innebär, att dessa försäkringstagare få åtnjuta rabatt på de premier,

som gälla enligt bolagets tariffer och som tillämpas gentemot dem, som

ej förstå sig på att skaffa sig sådan rabatt. Det innebär alltså ett otill­

börligt gynnande av somliga försäkringstagare på övrigas bekostnad.

Det medför även, att agenterna, som få avstå av sin provision, icke

kunna reda sig, med mindre de av bolagen erhålla högre provisioner,

varigenom bolagens kostnader växa. Med den omfattning, som retur-

provisionssystemet tagit, utgör det eu verklig kräftskada, som måste

bekämpas med allvarliga medel. Helt naturligt hava livförsäkrings­

bolagens ledande män sedan länge haft sin uppmärksamhet fästad på

detsamma och många förslag till dess bekämpande ha diskuterats. Det

har dock hittills visat sig omöjligt för bolagen att ena sig om gemen­

samt uppträdande. Men med den skarpa konkurrens, som nu råder, är

det nödvändigt, att alla bolag förena sig om de åtgärder, som skola

vidtagas.

I 2 § av det föreslagna tillägget till lagen stadgas nu förbud mot

varje slag av returprovision eller rabatt. Överträdes detta förbud av

bolagets styrelse eller agent, så medför detta enligt 5 § ansvar och

straffas med böter av minst 50 högst 2,000 kronor. Nu kan man

emellertid tänka sig, att förbudet komme att kringgås på det sätt, att

försäkringstagaren gjordes till agent eller underagent och som sådan

finge provision för sin egen försäkring. För att förhindra eller åtmin­

stone i hög grad försvåra detta stadgas i 2 § skyldighet för bolag att

för försäkringsinspektionen anmäla envar, som erhåller uppdrag att

såsom bolagets ombud förmedla anskaffning av nya försäkringar, samt

förbud att lämna ersättning för sådan anskaffning åt annan än anmält

ombud. Då bolaget även skall anmäla, när sådant uppdrag återkallas,

kan alltså försäkringsinspektionen föra fullständigt register över alla de

ombud (inspektörer, agenter, underagenter o. s. v.), som ha rätt till

anskaffningsprovision.

Åven om dessa bestämmelser torde vara tillräckliga att stävja det

värsta ofoget med returprovisioner, behöva de kompletteras med andra.

Det är nämligen i allmänhet mycket svårt att ifråga om returprovisions

lämnande åstadkomma juridiskt bindande bevisning mot bolaget eller

mot agenten. Därtill kommer, att skulle åtal för dylika förseelser komma

Kungl. May.ts Nåd. Fr oposition Nr 50.

^[49^] 67

att oftare anställas, vore detta ägnat att verka menligt på livförsäkrings­

väsendet i dess helhet. Slutligen är returprovision ingalunda det enda

illojala konkurrensmedel, som nu är i bruk och som om möjligt borde

avlägnas. Anföras må t. ex., att agent, som gjort sig skyldig till för­

snillning och därför avskedats, ofta antages av ett annat bolag, om han

gjort sig känd som duglig anskaffare. . verhuvud är konkurrensen om

agenter så stor mellan bolagen, att ett bolag ofta drar sig för att avskeda

en agent, därför att det med visshet kan väntas, att han finner anställ­

ning hos ett annat bolag, som är mindre nogräknat med de medel han

använder, eller det sätt, på vilket han uppträder, om han blott skaffar

nya försäkringar.

Av dessa skäl gör lagförslaget det till en plikt för bolaget att till

ombud antaga endast den, som prövas äga betingelser för att på ett

värdigt och lämpligt sätt utöva verksamhet som ombud, och att avskeda

eller för viss tid suspendera ett ombud, som gjort sig skyldig till hand­

ling, vilken prövas vara oförenlig med sådant sätt att utöva verksam­

heten. Ansvar stadgas för förbrytelse häremot. Och åt försäkrings-

inspektionen inrymmes befogenhet att, där så prövas nödigt, förelägga

bolaget att återkalla uppdrag att vara ombud, dock endast om försäk-

ringsinspektionen hört livförsäkringsnämnden och denna för sin del till­

styrkt sådant föreläggande.

Enligt 4 § i det föreslagna tillägget skall livförsäkringsnämnden

bestå av sju i livförsäkring erfarna män, som utses av Konungen. Åt

livförsäkringsbolagen inrymmes rätt att föreslå ledamöter i nämnden,

och är Konungen så till vida bunden av bolagens förslag, att fem av

ledamöterna skola utses bland de av bolagen föreslagna. Nämnden

sammanträder inför försäkringsinspektionen på dess kallelse. Till nämn­

den skall hänskjuta^ fråga om föreläggande för bolag att återkalla upp­

drag att vara ombud samt fråga om åtals anställande för överträdelse

av 2 eller 3 §§ i tillägget. Ingenting må protokollföras eller för utom­

stående yppas angående nämndens förhandlingar rörande dylika frågor

mera än de beslut, nämnden må hava fattat att tillstyrka sådant före­

läggande eller åtal.

På detta sätt torde det bliva möjligt för försäkringsinspektionen att

i samråd med nämnden råda bot på de svåra missförhållanden, vilka nu

finnas inom agentväsendet. Den enskilda agentens intresse torde vara

tillräckligt skyddat, därigenom att dels i nämnden skola finnas leda­

möter, som icke behöva vara utsedda bland bolagens representanter, dels

att det i sista hand är försäkringsinspektionen, som äger att besluta

om föreliiggandet för bolaget att återkalla uppdraget att vara ombud.

68 ^[50

]

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 50.

Det enskilda bolagets intresse slutligen skyddas gentemot övergrepp från

försäkringsinspektionens sida, därigenom att försäkringsinspektionen icke

kan giva ifrågavarande föreläggande, med mindre detsamma tillstyrkts

av nämnden, på vars sammansättning bolagen ha stort inflytande.

Detta förslag ansluter sig nära till de planer, som varit under

diskussion bolagen emellan för dessa frågors lösning genom privat

överenskommelse mellan bolagen. Man hade då även tänkt sig en dylik

nämnd med ungefär den befogenhet, som enligt lagförslaget skulle till­

komma försäkringsinspektionen och nämnden tillsammans. Åven om

det skulle vara möjligt att sådan överenskommelse skulle kunna komma

till stånd mellan alla bolagen, torde lagförslagets lösning vara att före­

draga, bland annat därför, att den lämnar större garantier för tillvara­

tagandet av den enskildes rätt, såväl bolags som agents.

Bliva lagbestämmelser sådana som de nu föreslagna utfärdade, är

det sannolikt, att ingripande från försäkringsinspektionens sida ganska

sällan skall behöva förekomma. De flesta bolagen äro mycket intres­

serade av att få missförhållandena undanröjda och komma därför att,

när de få stöd i lagen och hos försäkringsinspektionen, göra allt vad

på dem ankommer för målets vinnande. Och även inom den stora

agentkåren torde insikten om att den osunda konkurrensen försvårar

arbetet vara ganska allmän.

Sedan försäkringsinspektionen nu mera utförligt redogjort för de

viktigaste av de punkter, i vilka lagförslaget skiljer sig från nu gällande

lag, övergår försäkringsinspektionen till att i detalj anföra de ändringar

i lagparagrafernas avfattning, som föreslås.

På senare tid ha bolag börjat meddela sjuk- och olycksfallsförsäkring

för längre tid än tio år. Då sådan personförsäkring ur försäkrings-

teknisk synpunkt är av samma slag som livförsäkring och det är önsk­

värt, att den erbjuder samma trygghet som livförsäkring, har genom

sista stycket av 2 § personförsäkring för längre tid än tio år under­

kastats lagens bestämmelser för livförsäkring.

Mom. 2) i lagen har av formella skäl uppdelats i tvänne moment.

Att återköp och förskott mot säkerhet i försäkringsbrev ej alltid

kunna beviljas, har föranlett ett tillägg till mom. 2.

[51]

69

Mom. 3) motsvaras av mom. 4), som handlar om förutberäknad

premieåterbäring, och mom. 5), som handlar om försäkringstagares vinst

utöver förutberäknad premieåterbäring.

I första stycket har införts den bestämmelsen, att organisations-

kostnader ej må uppföras till högre belopp, än som angives i bolags­

ordningen.

På detta sätt vinnes, att Konungen kan vid bolagsordningens fast­

ställande tillse, att organisationskostnaderna stå i ett rimligt förhållande

till bolagets aktie- eller garantikapital.

Då enligt lagförslaget vid premiereservens beräkning mera hänsyn

än hittills må tagas till anskaffningskostnaderna, bar det synts riktigast

att fordra samma amortering av organisationskostnaderna av ett livför­

säkringsbolag som av andra försäkringsbolag.

Andra stycket utgår på grund av att reglerna för premiereservens

beräkning ändrats.

I sista stycket utgå anskaffningskostnaderna.

Första och andra styckena i nu gällande lag motsvaras av första

stycket i lagförslaget. Ändringen är visserligen i huvudsak formell,

men saknar dock ej reell betydelse (särskilt för vissa slag av skadeför­

säkring). Lagen definierar nu ersättningsreserven såsom motsvarande

försäkringsbelopp, som anmälts eller förfallit till ersättning, men icke

blivit utbetalda. Men den omständigheten att ett försäkringsbelopp an-

mäles till ersättning, är icke i och för sig bevis för befintligheten av

den ansvarighet, för vilken ersättningsreserven skall vara ett uttryck.

Å andra sidan kan sådan ansvarighet förefinnas, ehuru dylik anmälan

ej gjorts. Det avgörande är ej, att anmälan skett, utan att försäkrings-

fallet inträffat.

Till paragrafen har fogats ett nytt stycke, som i nu gällande lag

motsvaras av första stycket av 122 §. Om den försäkring, som ur­

sprungligen meddelats av ett bolag A, sedermera i återförsäkring av­

givits till ett annat inländskt bolag B, är det förra bolaget, enligt den

nuvarande lydelsen av 122 §, fritaget från förpliktelsen att för denna

försäkring göra avsättning till försäkringsfond. Detsamma gäller, om

bolaget B är utländskt och försäkringsinspektionen anser sådan avsätt­

ning icke erforderlig. Dessa bestämmelser kunna, om de tillämpas efter

ordalydelsen, leda till oriktiga resultat, såsom försäkringsinspektionen

påpekat i sin skrivelse av den 22 oktober 1907. Viktigast är härvid,

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

48 och

99 §§•

120

§.

121

§.

122

§.

123 §.

att en försäkringstagare, för vars försäkring sålunda fond ej avsatts,

icke äger någon fordringsrätt gentemot bolaget A, ty denna rätt skall

enligt 120 § beräknas efter samma grunder, som försäkringens andel i

försäkringsfonden. Och gentemot återförsäkringsbolaget B har för­

säkringstagaren icke någon direkt rätt, i det att den rätt, som kan

grundas på återförsäkringsavtalet, tillkommer administrationsboet i dess

helhet. I ett dylikt fäll synes således försäkringstagaren, om lagtextens

ord eljest kan tillerkännas vitsord, komma att stå alldeles rättslös.

Dessa olägenheter avhjälpas på enklaste sätt, om försäkringsfonden

beräknas utan hänsyn till att vissa försäkringar avgivits i återförsäk­

ring och såsom tillgång uppföres värdet av den ansvarighet, som åter-

försäkringsbolag iklätt sig genom att i återförsäkring övertaga en del

av försäkringarna. Dock må detta värde icke i något fall beräknas till

högre belopp än det, vartill försäkringsfonden för försäkringarna upp­

går enligt bolagets egna grunder.

Försäkringsinspektionen har i det föregående utförligt redogjort för

de viktigare av de här föreslagna förändringarna. Endast följande är

att tillägga.

Om en försäkringstagare belånar sin försäkring hos bolaget, är det

vedertaget bruk, att försäkringsfonden beräknas på samma sätt, som om

försäkringen icke vore belånad, och låneaffären göres till föremål för

en särskild bokföringsåtgärd. I motsats till detta sedvanliga förfarings­

sätt föreskriver nu gällande lag, att belopp, som bolaget förskjutit mot

säkerhet i försäkringsbrev, må avräknas från försäkringsfonden. Då detta

skulle medföra den olägenheten, att omfattningen av bolagets lånerörelse

med sina försäkringstagare icke skulle komma till synes i balansräkningen,

har detta medgivande i lagförslaget uteslutits.

Första stycket utgår; se ovan 120 §.

I ingressen har en redaktionell ändring gjorts.

I 2) har upptagits även konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer.

Sista stycket i nu gällande lag utgår, enär motsvarande bestämmelser

strukits ur 48 och 99 §§.

I det lagförslag, över vilket bolag och aktuarieförening yttrat sig,

hade ett moment intagits, vari stadgades, att försäkringsfonden finge

redovisas även med upplupna räntor å de värdehandlingar, vari den re-

70

[52]

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

dovisas. Detta stadgande har nu uteslutits, enär det synes vara själv­

klart att så må ske.

Enligt reglerna i 121 § för premiereservens beräkning skola reserv­

premier, som ingå i enligt försäkringsavtalet förfallna premier, räknas

såsom influtna, även om premierna äro obetalda. Därav följer, att så­

dana reservpremier böra få användas till redovisning av försäkringsfon­

den; bestämmelse härom har upptagits i 7).

Då i 121 § uteslutits medgivandet, att förskott mot säkerhet i för-

säkringsbrev må avräknas från försäkringsfonden, har i 8) stadgats, att

sådana förskott må användas till redovisning av försäkringsfonden.

Med anledning av att första stycket i 122 § uteslutits har i 9)

stadgats, att försäkringsfond för återförsäkrade livförsäkringar, vilken

enligt 120 § upptagits som tillgång, må av bolaget användas till för­

säkringsfondens redovisning. Dock är, där försäkringen återförsäkrats

hos utländsk anstalt, denna rätt ej ovillkorlig i fråga om premiereservens

redovisning, utan beroende på försäkringsinspektionens prövning. Sådan

prövning har icke ansetts nödig i fråga om ersättningsreserven, enär

denna inom kort tid, vanligen innan bokslutet är färdigt, inbetalas till

bolaget av återförsäkringsbolaget.

De viktigaste förändringarna äro redan motiverade.

Eldigt nu gällande lag skall säkerhetsfonden uppgå till 5 % av liv­

försäkringsfonden. Enligt lagförslaget skall summan av premieåter-

bäringsreserv och säkerhetsfond uppgå till 5 % av den del av livför­

säkringsfonden, som icke är redovisad på sätt i 123 § under 7)—9)

sägs. Motivet till denna inskränkning är lätt att inse. Beloppet under

8) får enligt nu gällande lag avräknas från försäkringsfonden; säker­

hetsfond motsvarande detta belopp avsättes alltså icke för närvarande.

I sin skrivelse av den 22 oktober 1907 har visserligen försäkrings-

inspektionen föreslagit, att säkerhetsfond borde avsättas, även för

denna del av försäkringsfonden, men finner för närvarande icke skäl att

vidhålla detta förslag, som mött gensaga från bolagens sida. Beloppet

under 7) är av snarlik natur som det under 8). Beloppet under 9) får

för närvarande avräknas från försäkringsfonden, så att säkerhetsfond

motsvarande detta belopp icke för närvarande avsättes; dock är, såsom

ovan framhållits, medgivandet i 9) vidare än motsvarande medgivande

i nu gällande lag, i det att bolaget må redovisa försäkringsfond med

ersättningsreserv för hos utländsk anstalt återförsäkrad försäkring utan

att begära försäkringsinspektionens medgivande därtill.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

[53]

71

126

§.

127

§.

134 §.

164 §.

166 §.

Tredje stycket i paragrafen saknar motsvarighet i nu gällande lag.

Det motiveras därav, att motsvarande bestämmelse torde komma att, i

anslutning till lagen om aktiebolag, införas i fråga om reservfondsav-

s ältning.

I andra stycket bar tydligen pantsättningen måst utsträckas till

premieåterbäringsreserven, där sådan finnes.

Ändringarna äro av huvudsakligen formell natur. Tiden för in­

lämnande av aktuariens jämförelse mellan förloppet av bolagets verk­

samhet och de för densamma stadfästa grunderna har i anseende till

den större vidlyftighet, som blir eu följd av den skärpta kontrollen,

måst utsträckas till sex månader efter den ordinarie bolagsstämman.

Andra stycket bör utgå såsom överflödigt. Det där åberopade 1

mom. i 122 § har uteslutits. Och det torde knappast kunna tänkas, att

Konungen fritager ett försäkringsbolag från skyldigheten att avsätta

försäkringsfond, när enligt den nu givna formuleringen försäkringsfon­

den endast är det bokmässiga uttrycket för ett faktiskt skuldförhållande

av försäkringsteknisk natur.

Om bolag, som före den 1 januari 1914 eller den tidpunkt, då de

nya bestämmelserna om premiereservens beräkning kunna vinna gällande

kraft, erhållit fastställelse å grunder för bolagets livförsäkringsverksam­

het, önskar fortfarande tillämpa dessa grunder, bör bolaget äga rätt

därtill, så länge de ej, med anledning av att försäkringsinspektionen

icke längre finner dem betryggande, blivit ändrade av Konungen. Och

om sådant bolag önskar uppföra anskaffningskostnader som tillgång

enligt nu gällande lags bestämmelser, bör detta vara bolaget tillåtet

under en viss övergångstid, naturligtvis under förutsättning, att grun­

derna för premiereservens beräkning ej ändrats så att hänsyn vid den­

samma tages till anskaffningskostnaderna. Stadganden av nu nämnt

innehåll ha intagits i ett tillägg till 166 §.

Det andra tillagda stycket torde ej behöva någon motivering.

72

[54]

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 50.

73

Bil. B.

Till KONUNGEN.

Det förslag till vissa ändringar i och tillägg till lag om försäkringsrörelse den

24 juli 1903, som Kungl. försäkringsinspektionen med underdånig skrivelse den 6

sistlidne augusti överlämnat till Eders Kungl. Maj:t, åtföljes av e:i motivering, som

Bihang till Riksdagens protokoll 1914.

1 sand. HO käft. (Nr 50.)

10

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

ej var tillgänglig vid den tidpunkt, då Svenska aktuarieföreningen sattes i tillfälle

att yttra sig om förslaget. Då denna motivering upptager till bemötande de syn­

punkter, som legat till grund för Svenska aktuarieföreningens avstyrkande av

lagförslaget, tillåta sig undertecknade ledamöter av Svenska aktuarieföreningen

att i underdånighet hos Eders Kungl. Maj:t göra följande erinringar rörande de

delar av förslaget och detsamma åtföljande motiv, vilka äro av försäkringsmate-

matisk natur.

Till en början tillåta vi oss då anföra, att Kungl. försäkringsinspektionen,

ehuru förslaget avser att fullständigt förändra och omgestalta de försäkringstekniska

grunder, på vilka det svenska livförsäkringsväsendet blivit uppbyggt och hittills i

det stora hela sunt och starkt utvecklats, ej låtit verkställa några undersökningar

och beräkningar av de verkningar, de föreslagna nya bestämmelserna och metoderna

skulle medföra, Svenska aktuarieföreningen har emellertid genom särskilda kom-

mitterade låtit verkställa dylika beräkningar under tillämpning av de, som det synes,

mest plausibla antaganden rörande dödlighet och räntefot, och hava dessa beräknin­

gar, ehuru i vissa avseenden möjligen ej fullständiga på grund av den för deras

utförande knappt tillmätta tiden, ådagalagt, att Kungl. försäkringsinspektionens för­

slag i fråga om premiereservens beräkning kan innebära ett vittgående äventyr för

den svenska livförsäringsverksamheten.

De svenska livförsäkringsbolagens premiereserver uppgå för närvarande samman­

lagt till omkring 300,000,000 kronor, och skillnaden mellan resultaten av de olika

omdebatterade metoderna för premiereservens beräkning torde, beroende på huru

antagandena anpassas, kunna uppskattas till tio å tjugu millioner. Då premie­

reserven är det viktigaste underlaget för bedömandet av ett bolags soliditet, bör

uppenbarligen ett förslag till en så avsevärd reducering av densamma föregås av

noggranna utredningar rörande betydelsen och verkningarna härav. Kungl. försäk­

ringsinspektionens uttalande sid. 39, »att det är omöjligt att nu göra en sådan jäm­

förelse», är enligt vår mening ägnat att understryka behovet av en sådan utredning

i stället för att visa dess obehövlighet.

Även i övriga avseenden saknas i förslaget nödvändiga försäkringstekniska

utredningar, t. ex. rörande ändring av nu gällande omkostnadsplaner och den prin­

cipiellt viktiga frågan om förutberäkning av vinst. Denna brist erkännes även av

Kungl. försäkringsinspektionen, då den yttrar (sid. 41 till 43 i motiveringen):

»Det torde vara lämpligt, att försäkringsinspektionen med ett exempel antyder,

huru saken kan ordnas. Men det må uttryckligen framhållas, att detta exempel i

ingen mån må uppställas såsom mönster, vare sig med avseende på val av grunder

eller val av formen för återbäring. Utan tvivel komma andra både praktiskt och

teoretiskt mera tillfredsställande lösningar av problemet att väljas, när det verkligen

gäller att tillämpa lagen.»

Detta torde få anses innebära, att Kungl. försäkringsinspektionen icke med­

hunnit att bilda sig någon klar föreställning om, huru premieåterbäringen skall

anordnas, och att Kungl. försäkringsinspektionen härvidlag icke kunnat uppställa

ett någorlunda invändningsfritt exempel. På sid. 44 i motiveringen bekräftas detta

ytterligare:

»Det kan i detta sammanhang påpekas, att fastställande av andra ordningens

grunder bör komma att verka återhållande även på förtidsannullationerna under de

första försäkringsåren, då de medföra förlust för bolaget. Hänsyn bör nämligen

tagas till dem i grunderna.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

75

Sådan hänsyn har emellertid Kungl. försäkringsinspektionen

icke

tagit vid det

nyss åberopade exemplet på förutberäkning av premieåterbäringen.

Vidare må framhållas att meningarna äro långt ifrån eniga om den metod för

premiereservens beräkning, som Kungl. försäkringsinspektionen nu anbefaller hos

Eders Kungl. Maj:t för proposition till Riksdagen. Detta ådagalägges redan därav,

att inom Svenska aktuarieföreningen endast en minoritet tillkännagivit sin anslutning

till det av Kungl. försäkringsinspektionen framlagda förslaget.

Då sålunda de sakkunniga i vårt land stå delade i två läger, torde all anled­

ning föreligga att, innan något avgörande steg tages, noggrann! skärskåda, huru

frågan ligger i utlandet och särskilt huru den behandlats i de länder, där livförsäk­

ringsverksamheten vunnit större omfattning och där erfarenheten är mångsidigare än

i vårt land.

Kungl. försäkringsinspektionen har i sin motivering (sid. 31—32) kunnat åbe­

ropa uttalanden av tillsynsmyndigheten i Schweiz. Dessa uttalanden hava dock

icke vunnit något beaktande vid lagstiftningen i detta land. Med hänvisningen till

Förenta Staterna kan man näppeligen räkna, då dessa stater, såsom bekant, icke ha

någon gemensam försäkringslagstiftning; sådan lagstiftning är varje särskild stats

ensak, och de olika staternas försäkringslagstiftning är därför en provkarta på alla

möjliga och även i många fall, från europeisk synpunkt, omöjliga bestämmelser.

Det åberopade exemplet från Danmark att där ett lagförslag i likartad riktning

framlagts, torde ej heller vara att räkna med. då detta lagförslag, såsom bekant,

icke ännu lett till något resultat och på flera håll mött ett starkt motstånd.

Å andra sidan må erinras om, att i Tyskland diskussionen om de av Kungl.

försäkringsinspektionen förordade grundsatserna icke lett till resultat i annan mån,

än att den tyska försäkringslagen av år 1901 medgiver tillämpning av s. k. zillme-

ring, varvid zillmeringsprocenten dock icke får överstiga 1,2 5

%

av försäkrings­

summan.

Yad Österrike beträffar är denna fråga ordnad genom en ministeriel! förord­

ning av år 1896, das Assecuranz-Regulativ, som innehåller bestämmelser närmast

jämförliga med vår nuvarande försäkringslags. I detta land har man, oaktat en

livlig debatt även där ägt rum mellan vetenskapsmännen i dessa frågor, dock icke

ännu kommit så långt, att något förslag väckts om ändring av gällande bestämmelser

för premiereservens beräkning.

I England, livförsäkringens föregångsland av gammalt, håller man, såsom synes

av tillgängliga uppgifter (se Journal of the Institute of Actuaries, vol. XXXVIII,

pag. 83 och följ.) bestämt fast vid nettopremiemetoden, som torde vara så gott som

genomgående tillämpad av de engelska bolagen.

Vi hava lagt synnerlig vikt därpå, att den vetenskapliga diskussionen icke i

de stora länderna — icke ens i det land, Tyskland, där denna varit som allra livli­

gast — lett till en omläggning av lagstiftningen. Att så icke skett, torde böra upp­

fattas såsom en allvarlig maning att i stället för att skrida till handling i ovisshetens

tecken avvakta resultatet i de länder, där livförsäkringens utveckling är längre fram­

skriden än hos oss.

Vi vilja i detta sammanhang framhålla, att nämnda diskussion, där den spe­

ciellt avsett tillsynsmyndigheternas ställning till zillmeringsmetoden, hittills endast

gällt frågan, huruvida denna metod bör

tillåtas,

aldrig huruvida den bör

påbjudas.

Vi tillåta oss citera vad den för närvarande främste målsmannen för de zillmerska

teorierna, Dr. Höckner, härom yttrade på internationella aktuariekongressen i Wien

76

år 1909:

»Im gegenwärtigen Stadium des Uberganges sollte sich meines Erachtens

die Staatsaufsicht jeder Parteinahme fur oder gegen die Zillmersche Methode ent-

halten».

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 50.

Såsom i det föregående framhållits, har Kungl. försäkringsinspektionen urakt­

låtit att i sin motivering göra någon undersökning rörande det inflytande, övergån­

gen från den nu använda nettometoden till den föreslagna bruttometoden vid premie­

reservens beräkning skulle komma att utöva på ett bolags soliditet.

I motsats till vad Svenska aktuarieföreningen i sin skrivelse till Kungl. för­

säkringsinspektionen den 10 sistlidne augusti ansett vara möjligt, nämligen att en

dylik övergång endast skulle få ifrågakomma samtidigt med en övergång till s. k.

urvalstabeller för dödligheten, framhåller Kungl. försäkringsinspektionen, att över­

gången skulle kunna medgivas även med bibehållande av aggregattabeller. Mot ett

dylikt medgivande måste emellertid stora betänkligheter resas, enär premiereserven

i senare fallet skulle i avsevärd grad understiga den efter nettometod beräknade,

något som sålunda måste menligt inverka på livförsäkringsbolagens soliditet.

Skulle ett bolag, som för närvarande ej uppför anskaffningskostnader som till­

gång, övergå till bruttometod vid beräkning av premiereserven, är detta enligt Kungl.

försäkringsinspektionens motivering (sid. 30) ekvivalent med, att den efter dessa

grunder avsatta premiereserven blir så mycket mindre än den efter nettometod

beräknade som kapitalvärdet av återstående anskaffningspremier. Förr eller senare

— tidigare i den mån nyanskaffningen är jämn eller i avtagande — måste anskaff-

ningspremiernas kapitalvärde upphöra att stiga. Det inträder omsider jämnvikt

mellan den del av dessa, som amorteras, och den del, som på grund av nyanskaff­

ningen tillkommer.

Sedan detta stationära tillstånd inträtt, befinner sig bolaget beträffande de

medel, som äro disponibla, i ungefär samma situation, som om det fortfarit att

använda nettometod.

Under de första åren efter en eventuell övergång till bruttometod ökas visser­

ligen bolagets disponibla tillgångar, eftersom bolaget utöver de eljest tillgängliga

medlen erhåller till sitt förfogande de belopp, varmed avsättning till premiereserv

för de nya försäkringarna understiger avsättningen enligt hittills gällande grunder,

och bolaget kan måhända åläggas att betala en del av överskottet till de försäkrade.

Men då förut omnämnda stationära tillstånd inträtt, är denna tillfälliga vinstkälla

uttömd, varjämte bolagets soliditet blivit så mycket försvagad som den efter brutto­

metod avsatta premiereserven understiger den premiereserv, som förefunnits, om

nettometod legat till grund för beräkningarna, d. v. s. precis lika mycket som kapital­

värdet av de i reservpremierna ingående anskaffningspremierna.

Vidare må påpekas, att Kungl. försäkringsinspektionens generella påstående

(nederst å sid. 33 och överst å sid. 34), att bolagen för närvarande tillgripa under­

dödlighets- ooh räntevinst för att täcka omkostnaderna, är i hög grad vilseledande.

En undersökning giver nämligen vid handen, att för bolag, som nått en viss ålder

och utveckling, förslå i allmänhet premiernas brnttotillägg till kostnadernas bestri­

dande.

Då dessa bolag således icke tillgripa underdödlighets- och räntevinst, kan lag­

ändringen icke medföra någon ökning i de försäkrades vinstförmåner. Bolagen bliva

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

tydligen oförhindrade att använda genom avdrag i premiereserven frigjorda medel

till en ökad nyanskaffning. Man har all anledning att frukta, att denna genom

minskad avsättning till premiereserven åstadkomna ökning av för anskaffning

tillgängliga medel så småningom skall leda till ett uppdrivande av anskaffnings­

kostnaderna.

Svenska aktuarieföreningens yttrande i den s. k. Odenfrågan av den 18 mars

1905 förtjänar i detta sammanhang anföras, då det återger ovan uttalade mening:

»Rättigheten att från premireserven draga så betydliga belopp leder vid en dylik

metods användning lätteligen därtill, att ett bolag, som använder densamma, låter

utgifterna, särskilt anskaffningskostnaderna, växa, då medel till deras betäckande så

lätt kunna erhållas. Ett dylikt slöseri sker emellertid alltid på de försäkrades

bekostnad, varför en hög zillmeringsprocent i regeln visat sig bidraga till att för

allmänheten fördyra försäkringarna. Så länge anskaffningskostnaderna emellertid

hållas vid måttliga belopp, kan under den första tiden med så högt avdrag som 3

procent*) uppstå avsevärda överskott, som vilseleda uppfattningen om bolagets ställ­

ning och (till äventyrs i reklamens tjänst) skulle kunna användas till över hövan

stora vinstutdelningar. Dessutom kan en härigenom möjliggjord konkurrens — om

agenterna genom höga provisioner, om försäkringstagarna genom höga vinstutdel­

ningar av skenbara överskott — framkalla ett tvång på en anstalt, som tillämpar

solidare beräkningsgrunder, att av konkurrensskäl övergå till mindre solida.»

Av motiveringen sid. 37 och 38 får den oinvigde den föreställningen, att liv­

försäkringsbolagen dels i allmänhet använda sig av medgivandet i 48 och 99 §§ i

lagen om försäkringsrörelse att uppföra anskaffningskostnader som tillgång, dels

därjämte tillgripa underdödlighets- och räntevinsten. Hur det förhåller sig med den

senare saken, är förut antytt. Beträffande den förra omständigheten må erinras, att

enligt tillgängliga uppgifter för år 1911 anskaffningskostnaderna uppföras som tillgång

endast av fem mindre bolag, som tillsammans representera föga mer än tre procent

av de svenska bolagens sammanlagda livförsäkringsbestånd.

Såsom vi förut påpekat, skulle den av Kungl. försäkringsinspektionen i utsikt

ställda tillämpningen av bruttometod i förening med aggregattabell i hög grad minska

premiereserven, särskilt under de första försäkringsåren.

Skulle ett bolag nödgas av en eller annan anledning träda i likvidation, en

eventualitet, som ej alltid behöver förorsakas av ekonomiska svårigheter, utan även

kan framkallas av andra omständigheter, t. ex. genom delägarnes beslut eller rent

av på grund av eu tillfälligt skapad opinion, så torde det, särskilt om bolaget är

ungt och inga extra reserver finnas att tillgå, vid användning av eu sådan metod

bliva svårt att kunna till annat bolag överflytta försäkringar, för vilka premiereserven

är ingen eller obetydlig, särskilt om situationen föranleder ett betydande avfall.

Då zillmeringen utföres till så hög procent, som här ifrågasattes, och utsträckes till

hela försäkringstiden, blir det under sådana förhållanden tvivelaktigt, om den kvar­

stående delen av försäkringsbeståndet i likvidationsögonblicket kali antagas äga ett

anskaffningsvärde, lika stort som den oamorterade delen av anskaffningskostnaden.

Som ett. oavvisligt krav måste uppställas, att ett försäkringsbolag skall vara solvent

i värjo ögonblick, ty endast därigenom kunna »säkerhet och rättvisa» komma att

vederfaras de försäkrade (jfr. motiveringen sid. 34).

77

*) Skillnaden i avsättning till premiereserven uppskattades i då föreliggande fall till

detta belopp.

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

I detta sammanhang förtjänar det påpekas att enligt lag om understödsföre­

ningar den 29 juni 1912 åläggas godkända understödsföreningar att beräkna premie­

reserven enligt nettometod. Det måste te sig synnerligen egendomligt, att dessa före­

ningar skola i fråga om premiereserven vara underkastade strängare bestämmelser

än de afiärsdrivande försäkringsbolagen.

I sin kritik över nettometoden anför Kung!, försäkringsinspektionen den tolk­

ning av detta begrepp, för vilken Kungl. försäkringsinspektionen tidigare gjort sig

till målsman i den s. k. Odenfrågan. Om det är sant, att Odenmetoden är »en

nettometod, som verkar som en bruttometod» (motiveringen sid. 29), så kan man

med skäl fråga, varför icke i något ytterligare fall behovet av en bruttometod föran­

lett tillämpning av denna eller därmed likartad metod. I flera bolag torde grun­

derna för premiereservens beräkning lyda t. ex. på följande sätt: »premiereserven för

livförsäkringar beräknas efter nottopremiemetoden och efter samma dödlighetstabell,

som gäller för premieberäkningen». Med Kungl. försäkringsinspektionens uppfatt­

ning om, vad lagen menar med nettopremie, skulle ju ett sådant bolag även utan

ändring av sina av Konungen fastställda grunder kunna beräkna sin premiereserv

efter en »nettometod, som verkar som en bruttometod».

Riksdagen har emellertid, liksom Svenska aktuarieföreningen nu och tidigare,

visat sig vara av annan mening än försäkringsinspektionen. Riksdagen bar näm­

ligen begärt ett förtydligande av lagen därhän, att en dylik tolkning skulle omöjlig­

göras. Kungl. försäkringsinspektionen hoppas tydligen (sid. 28 och 29 i motive­

ringen) att genom lagändringen hava undanröjt den olägenhet, som enligt dess uppfatt­

ning skulle ligga i nettopremiebegreppets mångtydighet. Emellertid är ingenting

osäkrare, 'eftersom samma mångtydighet nu synes vidlåta det nya begreppet reserv­

premie.

Enligt den föreslagna lydelsen av 121 §, skall »reservpremien beräknas så, att

vid försäkringsavtalets ingående kapitalvärdet av alla reservpremier är lika med

kapitalvärdet av bolagets alla beräknade utgifter för försäkringens anskaffande och

förvaltning och för försäkringsförbindelsernas fullgörande», etc. I motiveringen säger

nu Kungl. försäkrigsinspektionen, dels att förvaltningspremien bör vara konstant

(sid. 27), dels att anskaffningskostnaden bör avskrivas under hela premiebetalnings -

tiden (sid. 30). Gent emot den av Svenska aktuarieföreningen uttalade uppfattning,

enligt vilken lagförslaget antages förutsätta just nämnda form för anskaffningskost­

nadernas amortering, framhåller emellertid försäkringsinspektionen (sid. 39), att

»lagförslaget endast angiver övre gränsen för de anskaffningskostnader, som må

ingå i premiereservberäkningen», samt att inga hinder möta att exempelvis amortera

anskaffningskostnaden på kortare tid än premiebetalningstiden.

Oavsett om anskaffningskostnaden är stor eller liten, ligger det otvivelaktigt

närmast till hands att tolka den föreslagna bestämmelsen i 121 § så, som aktuarie­

föreningen gjort och även Kungl. försäkringsinspektionen överallt utom på det senast

citerade stället gör i sin motivering, nämligen så, att reservpremien skall vara oför­

änderlig under premiebetalningstiden. Men då Kungl. försäkringsinpektionen å sid.

3$ betonar, att det är tillåtet att amortera anskaffningskostnaden å kortare tid, så

kommer man till dén slutsats, att försäkringsinspektionen anser, att reservpremien

kan vara variabel. Men om Kungl. försäkringsinspektionen verkligen på allvar hävdar

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

79

den meningen, då har Kungl. försäkringsinspektionen långt ifrån rått bot på det

missförhållande, som skulle ligga i nettopremiebegreppets förmenta mångtydighet och

som vållade att försäkringsbolag med enahanda grunder och premier kunde för samma

försäkringsavtal avsätta vitt skilda premiereserver. Samma mångtydighet, som man

velat tilldela nettopremien, skull sålunda även vidlåda reservpremien. Ett bolag,

som fått medgivet att räkna med högsta i lagen tillåtna anskaffningskostnad vid

premiereservens beräkning, skulle därjämte kunna räkna med en lägre reservpremie

de första försäkringsåren, så att den verkliga zillmeringen första försäkringsåren

kanske ej ens stannar vid 35 kr. pro mille. Försäkringsinspektionens bruttometod

skulle, så tillämpad, bliva »rationell» även för bolag med större anskaffningskostnad

än den, som i förslagets § 121 (sid. 37 motiveringen) angives såsom övre gräns.

Då Riksdagen begärde lagens förtydligande i sådan riktning, att möjlighet icke

skulle beredas bolagen att räkna med mindre reserver än lagen åsyftade, bar försäk­

ringsinspektionen i stället genom sitt lagförslag ecb dess motivering öppnat hittills

oanade möjligheter för en svag fondavsättning.

Den tankegång, som ligger till grund för bevisföringen nederst å sid. 37 och å

sid. 38 är svår att följa. Den torde emellertid kunna sammanfattas sålunda. För

närvarande avskriva de flesta bolag genast sina anskaffningskostnader. Några få,

representerande något mer än tre procent av de svenska bolagens sammanlagda för­

säkringsbestånd, uppföra på i lagen medgivet sätt 1 */2

%

av försäkringssumman som

tillgång att amorteras på 5 år. Enligt föreliggande förslag skola försäkringsbolagen

minska sin avsättning till premiereserven genom att från densamma avdraga en an­

skaffningskostnad av intill 2 */2

%

av försäkringssumman att amorteras under hela

återstående premiebetalningstiden. Härigenom skola enligt försäkringsinspektionens

mening försäkringsbolagen tvingas till sparsamhet.

Det är svårt att inse, att en lag, som sålunda lämnar rikligare medel att för­

foga över, skall kunna tvinga bolagen till sparsamhet. Kungl. försäkringsinspek­

tionen synes ej heller själv hysa stora förhoppningar, att sparsamhet skall kunna

ernås, åtminstone genom anskaffningskostnadernas nedbringande, om lagförslaget an-

tages. Den räknar (sid. 42) nämligen med en anskaffningskostnad av 35 kr. pro

mille både vid grunderna av ordningen I och II. Emellertid torde en så hög genom­

snittlig anskaffningskostnad för närvarande ej nås av de flesta livförsäkringsbolag.

1 exemplet på premieåterbäringsreserven är besparingen på förvaltningskost

naderna den mest givande vinstkällan under ungefär de fjorton första försäkringsåren

Försäkringsinspektionen tyckes alltså vänta sig, att större delen av den för

förvaltningen avsedda belastningen skall kunna inbesparas. För att ernå dessa be­

sparingar skulle bolagen därför nödgas nedsätta löner och pensioner, göra reduk­

tioner i kontorskostnader m. m., trots det att arbetsbördan genom de föreslagna

reservberäknings- och vinstberäkningsmetoderna blir avsevärt ökad i jämförelse med

nuvarande förhållanden.

Under en tid, då allt stiger i pris, hoppas Kungl. försäkringsinspektionen, att

de, som äro i livförsäkringsbolagens tjänst, skola nöja sig med mindre lön än hit­

tills för sin möda.

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

Vi hava förut framhållit, att tillämpningen av bruttometoden vid premiere­

servens beräkning i och för sig direkt motverkar, vad som i motiveringen angives

vara lagförslagets huvudsyfte: att begränsa anskaffningskostnaderna och göra för­

säkringen

billig.

Detta speciella syfte har Kungl. försäkringsinspektionen under så­

dana förhållanden ansett sig kunna förverkliga endast genom en speciell åtgärd och

Kungl. försäkringsinspektionen har för sådant ändamål föreskrivit införandet av en

omkostnadsplan

bland de beräkningsgrunder, som skola fastställas av Kungl. Maj:t.

Genom fastställandet av en sådan omkostnadsplan och genom kontroll över att densamma

efterleves, menar sig Kungl. försäkringsinspektionen kunna förebygga en fortsatt

stegring av omkostnaderna.

Vid bedömandet av denna fråga är det nu i första hand av vikt att veta,

hurudan omkostnadspianen skall vara beskaffad för att vinna godkännande. Kungl.

försäkringsinspektionen ger en antydan härom genom att i redogörelsen för premie­

återbäringens förutberäkning lämna exempel på en omkostnadsplan. Denna plan

anger såsom grunder av I ordningen en anskaffningskostnad av 3 1/2

%

av försäk­

ringssumman och en löpande kostnad av 10 av försäkringspremien, och såsom

grunder av II ordningen en anskaffningskostnad av likaledes 3 1/2

%

men en löpande

kostnad av 7

%.

Man får tillsvidare antaga, att Kungl. försäkringsinspektionen

skulle komma att godkänna en så beskaffad omkostnadsplan.

Vad som kännetecknar denna omkostnadsplan är, att däri göres en bestämd

skillnad mellan anskaffningskostnader och löpande kostnader. Den omständigheten,

att det i verkligheten icke finns någon

bestämd skillnad

mellan dessa omkostnadskate-

gorier, skall utan tvivel göra det så gott som omöjligt att kontrollera, att anskaff­

ningskostnader och löpande kostnader

var för sig

hålla sig inom i omkostnadspianen

angivna gränser. Formellt sett, torde ett bolag kunna åstadkomma snart sagt vilken

proportion som hälst mellan vad som betecknas som anskaffningskostnad och löpande

kostnad. Likaså kan bokföringen alltid ordnas så, att bokslutsresultatet såväl som

aktuariens på de bokförda siffrorna grundade redogörelse för omkostnadsförloppet i

detta hänseende passar ihop med omkostnadspianen. Detta omkostnadsförlopp är i

själva verket mera invecklat än Kungl. försäkringsinspektionen synes förutsätta.

Man kan i allmänhet icke giva några bestämda regler för omkostnadernas uppdel­

ning. Om man — för att taga ett exempel — vill på ovan angivet sätt uppdela

omkostnadsposten provisioner, så ligger ju uppdelningen i anskaffnings- och inkasso-

provision, motsvarande vad som under vardera formen utbetalats, omedelbart till

hands. Emellertid är det allmän praxis, att man vid ett agentskifte till den nya

agenten överlämnar ett redan befintligt inkasso endast på det villkor, att han garan­

terar eu viss därefter avvägd anskaffningssumma. Inkassoprovisionen kommer så­

lunda härigenom att utgöra arvode även för agentens anskaffningsarbete. Speciellt

för gamla bolag torde det i själva verket icke möta särskilda svårigheter att låta

samtliga anskaffningsarvoden utgå under inkassoprovisionens form. Att ett dylikt

»avskaffande» av anskaffningsprovisionen över huvud taget kan äga rum, synes göra

lagförslagets principiella förutsättningar oantagliga.

Innebörden av vad Kungl. försäkringsinspektionen sid. 36 anfört angående om­

kostnadspianen synes i huvudsak vara, att omkostnadspianen för varje särskilt bolag

bör fastställas så, att den — möjligen oavsett en viss säkerhetsmarginal — så nära

som möjligt motsvarar bolagets

egen

erfarenhet vid den tidpunkt, då fastställelse!!

sker. Att man därvidlag skulle tillämpa någon slags genoinsnittserfarenhet eller de

billigast arbetande bolagens erfarenhet, synes nämligen icke vara Kungl. försäkrings-

inspektionens mening. Att erfarenheten beträffande omkostnaderna ställer sig olika

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 50.

81

inom olika bolag, är en företeelse av samma innebörd som den, att omkostnadsför-

hållandena för ett och samma bolag gestalta sig olika på olika stadier av bolagets

utveckling. Det normala förloppet härvidlag är, att bolagets omkostnader relativt

taget sjunka i den mån bolagets omfattning ökas. Med en omkostnadsplan, som icke

tar hänsyn till bolagets blivande utveckling, kan ett bolag i själva verket hålla sin

omkostnadssumma relativt taget konstant och samtidigt undan för undan öka an­

skaffningskostnaderna.

Att uteslutande genom omkostnadsplanen framtvinga sparsamhet, där sådan icke

självmant iakttages av vederbörande bolags ledning, torde bli svårt, för att icke säga

omöjligt. Kung!, försäkringsinspelctionen erkänner detta själv genom att

därjämte

angiva förutberäkningen av premieåterbäringen såsom ägnad att tvinga bolagen till

sparsamhet. Något tvång kan det ju emellertid här icke bli fråga om, förrän man

överskridit vad som enligt II ordningens grunder är tillåtet i fråga om omkostna­

derna och dessutom konsumerat vad som eventuellt blivit över av t. ex. räntevinst.

Då man icke kan vänta Kungl. försäkringsinspektionens ingripande förrän dels premie­

återbäringen blir mindre än den förut beräknats bliva och dels anledning härtill

visat sig vara en

varaktig

stegring av kostnaderna, så torde det bliva möjligt att i

ganska hög grad och opåtalt låta omkostnaderna överskrida den gräns, som angives

i omkostnadsplanen.

Man torde om beräkningssystem, som karaktäriseras därav att beräkningsgrunder

av olika ordningar komma till användning, kunna fälla det allmänna omdömet, att

de fordra att tillämpas på

störa

förhållanden. Där sådana system blivit praktiskt

prövade, har det, så vitt man vet, gällt bolag med en ansvarssumma av en milliard

kronor eller däromkring. Det har sålunda varit möjligt att bygga beräkningssystemet

på en helt och hållet ur egen erfarenhet hämtad statistik. Beträffande de svenska

bolagen, så äga dessa ännu på det hela taget små och med avseende på samman­

sättningen högst heterogena bestånd. Man kan sålunda i allmänhet icke räkna på,

att verksamhetens förlopp skall kunna förete någon större stabilitet i statistiskt hän­

seende. Detta förhållande kräver med nödvändighet, att beräkningsgrunderna av II

ordningen förses med tämligen vida säkerhetsmarginaler. Att nödgas reducera pre­

mieåterbäringen skulle sannolikt, där detta icke föranledes av någon allmän kris,

vara en för flertalet bolag irreparabel olycka. Där detta hände, skulle det icke

endast, som Kungl. försäkringsinspektionen säger, rikta uppmärksamheten skarpt på

orsaken, det skulle även minska allmänhetens förtroende, öka avfallet och ytterligt

försvåra detta bolags vidare utveckling. Möjligheten att genom kontroll utöva infly­

tande över omkostnadsförhållandena minskas härvidlag i samma mån som behovet

av vida säkerhetsmarginaler tillgodoses.

Införandet i grunderna av en omkostnadsplan anser Kungl. försäkringsinspek­

tionen vara av synnerlig vikt; att så sker betecknas såsom ett oeftergivligt villkor

för att det skall kunna medgivas bolag att tillämpa den föreslagna bruttometoden.

Man får av Kungl. försäkringsinspektionens framställning lätt nog den uppfattningen,

att denna omkostnadsplan innebär en nyhet inom livförsäkringen. Så synes emel­

lertid icke vara fallet. Omkostnadsplanen, sådan den av Kungl. försäkringsinspek­

tionen exemplifieras, torde i själva verket icke vara annat än vad som hittills kallats

grunder för premiernas belastning. Såsom integrerande del i livförsäkringsbolagens

grunder för premieberäkningen hava sådana grunder redan förut blivit av Kungl.

Maj:t fastställda. Då Kungl. försäkringsinspektionen sålunda har tillfälle att vaka

över, att belastningen fastställes efter rationella grunder, medgiver tillämpningen av

Bihang till Riksdagens protokoll 1914.

1 samt. 30 käft. (Nr 50.)

11

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

nu gällande lag en kontroll över omkostnadsförhållandena av samma effektivitet, som

genom lagförslagets »omkostnadsplan» vore möjlig att uppnå.

En revision av de nu använda metoderna för premiernas belastning, för den

nu gällande omkostnadsplanen, är måhända önskvärd, och säkerligen kommer den

frågan att upptagas i samband med frågan om användningen av de nya dödlighets­

tabeller, vilka de svenska livförsäkringsbolagen för närvarande ha under utarbetande.

I varje fall kan en dylik revision företagas utan någon ändring av nu gällande lag.

Skulle åter med omkostnadsplan avses ett försök att för ett visst bolag upp­

göra en tablå över de sannolika utgifterna för en lång tid framåt, så bör påpekas,

att en dylik förutberäkning måste frånkännas varje såväl teoretiskt som praktiskt

värde, då man saknar möjlighet att uppställa några sannolika hypoteser rörande de

olika faktorer, som skulle ingå i en dylik beräkning. Den enda sunda och rationella

omkostnadsplan av dylik art är väl den, som en klok affärsledare uppgör med stöd

av faktiska förhållanden att gälla under den närmaste tiden, men att binda affären

att följa den i tio, tjugu eller fyrtio år framåt i tiden ligger tydligen utom möjlig­

hetens område.

Ingenstädes äro premierna för livförsäkring med andel i bolagets vinst så låga

som i Skandinavien. Kungl. försäkringsinspektionen ställer i utsikt (sid. 35), att dessa

skola ytterligare kunna nedbringas. Sålunda uppgives, att om man använder urvals­

tabeller, lägre nettopremier skulle erhållas än med hittills använda dödlighetsta­

beller. Detta är för de viktigaste inträdesåldrarne och de vanligaste försäkrings-

sätten oriktigt.

Den av lagförslagets motivering förespeglade nedsättningen i premierna kan så­

lunda realiseras endast genom att belastningen nedbringas. Det har emellertid redan

förut framhållits, att det är ytterst osannolikt, att lagändringen skall kunna ned­

pressa vare sig anskaffningskostnader eller förvaltningskostnader.

De föreslagna bestämmelserna angående premieåterbäring och fastställande av

grunder för densamma stå i skarp strid med de hittills inom livförsäkringsverk­

samheten tillämpade metoderna. En utfästelse av vinst för en lång tid framåt har

med rätta betecknats såsom illojal konkurrens och torde numera ej heller förekomma

inom ett enda svenskt livförsäkringsbolag. Då Kungl. försäkringsinspektionen sålunda

(sid. 45) söker framkalla sympatier för sitt förslag angående förutberäkning av pre­

mieåterbäringen genom att framhålla dess betydelse som ett »kraftigt konkurrens­

medel» har den genom lagstiftning velat skapa ett medel att ytterligare skärpa kon­

kurrensen mellan bolagen. Det torde näppeligen anses tillkomma varken lagstift­

ningen, tillsynsmyndigheten eller Kungl. Maj:t att sörja för tillkomsten av konkurrens­

medel. Med »gynnsamma grunder» för denna förutberäkning, måste i det samman­

hang, vari yttrandet fälles, avses sådana, som göra premieåterbäringen så stor som

möjligt. Grunderna av ordningen II måste därför så nära som möjligt tangera

säkerhetsgränsen.

Kungl. försäkringsinspektionen framhåller vid ett par tillfällen å sid. 34 att för

närvarande vinsten är oviss och dess belopp icke förutberäknat. Just på grund av

ovissheten gör man klokt i att icke underkasta den kalkyler av det slag, som Kungl.

försäkringsinspektionen utfört, vilka gå ända till 40 år framåt i tiden. En sådan i

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

83

praktiskt avseende värdelös förutberäkning gör ej vinsten mera viss, även om grun­

derna för densamma fastställas av Kungl. Mäj:t. Om ett visst bolag väljer dessa

grunder försiktigt och i stället ger så mycket större vinst »av andra ordningen», för

vars utdelning också grunder skola fastställas (5 § 5 mom.), men ett annat bolag

väljer grunder, som utlova att ge en av Kungl. Maj:t fastställd stor premieåterbäring,

men så gott som ingen vinst därutöver, så kunna väl icke dessa bolag förmenas att

anställa jämförelser och förutberäkningar över resp. vinstförmåner. Förbudet mot

annan förutberäkning (sid. 41) kan ej förenas med fordran på vetenskaplig forsk­

ningsfrihet eller genomföras utan ändring i gällande grundlagar.

Omöjligt är även att inse, att fastställandet av grunder för förutberäkning av

en sådan reserv skall kunna verka återhållande på förtidsannullationerna (nederst å

sid. 44), så mycket mer som å sid. 33 säges, att deras inflytande svårligen låter sig

beräkna. I sitt vinstexempel har Kungl. försäkringsinspektionen icke heller kunnat

antyda, huru en sådan beräkning skulle kunna ske.

En obestridlig fördel, som avsättning till premieåterbäringsreserv enligt lagför­

slaget i vissa fall skulle få, har också av Svenska aktuarieföreningen särskilt upp­

märksammats, nämligen att premieåterbäringsreserven i vissa fall skulle få användas

som säkerhetsfond. Då emellertid Kungl. försäkringsinspektionen å sid. 47 under­

stryker, att detta skulle vara en väsentlig fördel för försäkringstagarna, bör erinras

om, att det finnes bolag, där det tillkommer aktieägarne att sörja för att nödig av­

sättning till säkerhetsfond äger rum. Det är alltså icke så alldeles säkert, att det i

dessa bolag blir försäkringstagarna, som vinna på de föreslagna ändringarna i av­

sättning till säkerhetsfond.

Ägnat att väcka uppmärksamhet är Kungl. försäkringsinspektionens påstående,

(sid. 41) att vinstfördelningen hittills ej skett efter rationella grunder, utan att man

nöjt sig med mer eller mindre »mekaniska regler». Sannt är, att det är synnerligen

svårt att finna en rättvis och exakt metod för vinstens fördelning, och att problemet

ännu ej vunnit en slutgiltig lösning, men det måste gentemot Kungl. försäkringsin­

spektionen kraftigt betonas, att de av Kungl. Maj:t fastställda och av livförsäkrings­

bolagen använda reglerna för vinstfördelningen ej äro tillkomna på måfå, utan att

man i allmänhet sökt så formulera dem, att de skola vara för de försäkrade lätt be­

gripliga, för bolagets förvaltning lätthanterliga och så vitt möjligt är rättvisa. Att

analysera vinsten i fråga om dess ursprung och att fördela densamma bland försäk­

ringstagarna i förhållande till vars och ens bidrag till densamma (sid. 41), torde

näppeligen kunna utföras till den grad, som Kungl. försäkringsinspektionen synes

antaga. Huru t. ex. skall det vara möjligt att analysera »vars och ens bidrag» till

omkostnadernas eller dödlighetens minskning? Säkert är att åsikterna rörande prin­

ciperna för vinstens fördelning gå vitt skilda.

Då, såsom förut påvisats, talet om att bolagen tillgripa underdödlighets- och

räntevinster är betydligt överdrivet, så finnes allt skäl att vidhålla, att även efter

införandet av urvalstabeller bolagen böra använda nettometod för premiereservens

beräkning. Därigenom främjas ock bäst Kungl. försäkringsinspektionens strävan att

tvinga bolagen till sparsamhet.

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

Införas urvalstabeller, kommer måhända underdödlighetsvinsten att delvis ut­

sina. Det har konstaterats, att, om man ur samma observationsmaterial konstruerar

dels en aggregat-, dels en urvalstabell för dödligheten, ger den förra lägre reserver

och ofta lägre premier än den senare. Förutsättes att förloppet beträffande dödlig­

heten blir det, som urvalstabellen anger, men att premiereserven beräknas efter

aggregattabellen, så är det klart, att den underdödlighetsvinst, som erhålles de första

åren, i stället för att utbetalas till de försäkrade borde reserveras för att möta den

dödlighet, som inträder vid högre åldrar utöver den, som aggregattabellen anger.

Detta bör göras så mycket hellre, som aggregattabellen ofta ger lägre nettopremier

än den tabell, som återger det verkliga dödlighetsförloppet bland de livförsäkrade.

Genom införande av bruttometod för premiereservens beräkning har Kungl.

försäkringsinspektionen trott sig kunna minska de svårigheter, med vilka ett för­

säkringsbolag har att kämpa under de första verksamhetsåren. Det gäller då att se

till, om icke dylika lättnader kunna skapas, utan att man frångår de principer, på

vilka gällande lag är byggd, Y>ch utan att man slår in på en väg, som skall genom

ökad konkurrens i anskaifningsarbetet tvinga bolag, som omfatta 97

%

av det svenska

livförsäkringsbeståndet, att försvaga avsättningen till premiereserven.

Under diskussionen i Svenska aktuarieföreningen påpekades, att en sådan ut­

väg erbjuder sig genom en ändamålsenlig ändring av 48 och 99 §§ i nu gällande

försäkringslag. Den formulering, som dessa paragrafer erhållit, kan tänkas ändrad

därhän, att bolag får som anskaffningskostnad å tillgångssidan uppföra en viss

%

av

försäkringssumman endast för på egen risk hållna, i kraft varande försäkringar.

Lättnader kunna beredas bolagen förutom möjligen genom en ökning av anskaff-

ningsprocenten genom att låta amorteringstiden för den som tillgång uppförda an­

skaffningskostnaden på lämpligt sätt utsträckas. Till förebyggande av att bolagen

byta en del av sina portföljer och därigenom otillbörligt öka sina som tillgång upp­

förda anskaffningskostnader, bör dessutom lagen förbjuda att anskaffningskostnad upp-

ages som tillgång för i återförsäkring övertagen försäkring, som vid övertagandet

varit i kraft mer än viss tid.

Andras 48 och 99 §§ i antydd riktning samt medgives det bolagen, att när

organisationskostnaderna avskrivits och lagstadgad avsättning med Y20 av premie­

reserven til säkerhetsfond gjorts, utdelning av vinst till aktieägare och försäkrade

får äga rum, så hava å ena sidan avsevärda lättnader beretts de bolag, som äro i

behov av sådana, och å andra sidan de missförhållanden, som Kungl. försäkrings­

inspektionen å sid. 38 omförmäler, blivit undanröjda.

Det kan till och med sättas i fråga, huruvida icke den fordran borde uppställas,

att summan av aktie- eller garantikapital samt extrafonder skulle stå i ett visst för­

hållande till de som tillgång uppförda anskaffningskostnaderna. En lagändring i an­

tydd riktning skulle säkerligen stävja åtminstone en del av de av Kungl. försäk­

ringsinspektionen antydda missförhållandena.

\

Svenska aktuarieföreningen framhåller i sitt utlåtande, att det skulle vara allt

för betungande för bolagen att för det äldre beståndet beräkna premiereserver efter

urvalstabeller. Den nuvarande premiereserven behövde nämligen ökas med större

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

Bil. G.

TILL KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 2 innevarande månad har Eders Kungl. Maj:t anbefallt

försäkringsinspektionen att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av en till Eders

Kungl. Maj:t från professor I. Fredholm med flera ingiven skrift uti vilken vissa

_ Försäkringsinspektionen med underdånigt ut­

låtande ang. en i anledning av förslag till änd­

ringar i och tillägg till försäkringslagen av vissa

aktuarier ingiven skrift.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

87

erinringar gjorts med anledning av det utav försäkringsinspektionen med underdånig

skrivelse den 6 augusti 1912 till Eders Kungl. Maj:t överlämnade förslag till änd­

ringar i och tillägg till lagen om försäkringsrörelse jämte förslaget åtföljande moti­

vering; och får på grund härav försäkringsinspektionen, med remissaktens återstäl­

lande, i underdånighet anföra följande.

Vid den internationella aktuariekongressen i Wien 1909 fällde en framstående

försäkringsman, dr. Bischoff, följande yttrande under diskussionen om statens kontroll

över den privata livförsäkringsverksamheten: »Die Hauptsache bleibt hier am Ende:

mehr Wissenschaft, nicht Häufung der Gesetze! — — Die objektive Wissenschaft

muss allezeit die höchste Instanz bleiben, eine Instanz, die auch von der Behörde zu

respektieren ist.» Dessa ord äro ett koncentrerat uttryck för vad reformvännerna

inom tyska livförsäkringsvärlden sträva efter. De karakterisera även den anda, i

vilken lagförslagets tekniska bestämmelser äro utarbetade, och hava så mycket hellre

här citerats, som en av petitionärerna i en artikel i Gjallarhornet för den 16 novem­

ber 1912 tillkännagivit sin fulla anslutning till dem.

Lagförslaget giver

icke

några detalj bestämmelser angående beräkningen av premier

och premieåterbäring, sluter sig

icke

till någon viss doktrin ifråga om beräkningen

av premiereserv och premieåterbäringsreserv, uppställer

icke

några fixa gränser för

bolagens omkostnader. Lagförslaget söker bereda största möjliga frihet åt den veten­

skapliga behandlingen av problemen genom att inskränka sig till att formulera de

oeftergivliga krav, som måste ställas på deras praktiska lösning, och förordna om ökad

kontroll. Petitionen synes utgå från en motsatt uppfattning. Den fruktar att låta

vetenskapen vara högsta instansen, föredrar restriktiva lagbestämmelser, även om de

äro irrationella, framför ökad kontroll, och värnar med all iver om en viss doktrin i

fråga om premiereservens beräkning.

Till motivering av lagförslaget har försäkringsinspektionen uppvisat, 1) att de

lagbestämmelser den önskar ändra äro irrationella och 2) att de på grund därav med­

föra allvarliga praktiska olägenheter.

Försäkringsinspektionen har sålunda påvisat det irrationella i

att

föreskriva nettometod för premiereservens beräkning,

att

samtidigt förbjuda anskaffningskostnaders uppförande som tillgång till högre

belopp än 15 %0,

att

fordra sådan tillgångs amortering under högst 5 år,

att

fordra avsättning av en säkerhetsfond, som skall uppgå till 5 % av försäk­

ringsfonden,

att

låta säkerhetsfonden tillhöra bolaget utan rätt för försäkringstagaren att vid

avtalstidens slut återfå sitt beräknade bidrag till fonden.

Petitionärerna försöka visserligen icke att motbevisa dessa uttalanden av för­

säkringsinspektionen. Icke heller bestrida de, att den vetenskapliga kritiken, såsom

försäkringsinspektionen framhållit, allt bestämdare ställt sig på samma sida i huvud­

frågan (zillmeringen). Men de söka försvaga betydelsen därav genom att påpeka, att

denna kritik av de sakkunniga dock icke i andra länder, där livförsäkringens utveck­

ling enligt deras åsikt är längre framskriden än hos oss, lett till en omläggning av

lagstiftningen. För den, som erfarit vilket energiskt och mäktigt motstånd de äldre

bolagen i regel resa mot sådan lagändriug, som de mena komma de yngre bolagen

till hjälp i konkurrensen, är det ingalunda förvånande att någon lagändring ej kunnat

genomdrivas. Dock må till rättelse av framställningen i petitionen framhållas, att

någon lagändring icke behöves i Schweiz, där zillmering icke är förbjuden. Även

må påpekas, att lagförslaget principiellt sett står på samma ståndpunkt i fråga om

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

zillmeringen som den tyska lagen, i det att förslaget

icke påbjuder

utan endast

tillåter

zillmering intill en viss gräns. Skillnaden är endast, att zillmeringssatsen i lagför­

slaget satts till högst 25 °/00, i den tyska lagen till högst 12% %0.

Försäkringsinspektionen har vidare framhållit, att nu gällande bestämmelser

medföra följande allvarliga olägenheter:

att

premie- och reservberäkningen icke kan grundas på de dödlighetstabeller, som

bäst ansluta sig till den faktiska dödligheten bland de försäkrade,

att

för unga bolag sådana svårigheter uppstå, att de för att kunna bedriva sin

verksamhet, måste tillgripa utvägar, varigenom lagen kringgås,

att

bolagen nödgas att i stor utsträckning anlita rånte- och dödlighetsvinster

till sina omkostnadernas täckande,

att

den frihet, bolagen sålunda måste ha att använda nämnda vinster, möjlig­

gör omkostnadernas uppskruvande,

att

en rationell premieåterbäring i hög grad försvåras,

att

försäkringen fördyras för försäkringstagarna.

Petitionärerna söka förringa betydelsen av vissa av dessa punkter.

De säga, att f. n. endast fem mindre bolag, som tillsammans representera föga

mera än 3 % av de svenska bolagens sammanlagda försäkringsbestånd, begagna sig

av sin rätt att uppföra anskaffningskostnader som tillgång. De vilja tydligen härmed

göra troligt, att bolagen i allmänhet ganska väl kunnat reda sig med den nu gäl­

lande lagen. Men, såsom försäkringsinspektionen i sin motivering framhållit, är det

endast under en tidigare period av sin verksamhet som ett bolag

måste

uppföra an­

skaffningskostnader som tillgång. Och då lagen i hög grad inskränker bolagens rätt

att giva sina försäkringstagare vinstutdelning, när anskaffningskostnader finnas upp­

förda som tillgång, är det tydligt, att bolagen för konkurrensens skull tvingas att så snart

som möjligt upphöra att uppföra sådan tillgång. Så snart därför deras bestånd blivit så

stort, att ränte- och dödlighetsvinster tillsammans med bruttotilläggen räcka till att täcka

omkostnaderna, söka de snarast möjligt avskriva nämnda tillgång. Detta är sålunda

en orsak till att så få bolag hava anskaffningskostnader uppförda som tillgång, Men

en annan orsak är, att några av bolagen, som nu icke hava sådan tillgång, avsätta

zillmerad fond för försäkringar, som tecknats innan lagen trädde i kraft, eller kunnat

avskriva sina anskaffningskostnader endast genom att avsluta sådana återförsäkrings-

kontrakt, vilkas osundhet försäkringsinspektionen framhållit i lagförslagets motivering.

I detta sammanhang må understödsföreningarnas premiereservberäkning beröras.

Petitionärerna påpeka, att dessa föreningar enligt den i år antagna lagen skola till-

lämpa nettometoden, och de förmena, att det måste te sig synnerligen egendomligt,

att dessa föreningar skola vara underkastade strängare bestämmelser än de affärsdri-

vande bolagen. Men då dessa föreningar, såsom icke affärsdrivande, icke hava några

anskaffningskostnader av någon som helst betydelse, så är det ju uppenbart, att

nettometoden för dem är

mindre

sträng, än lagförslagets bruttometod skulle vara, om

den skulle tillämpas på dem. Eftersom zillmeringen bortfaller, när den beräknade

anskaffningskostnaden är ingen, skulle lagförslaget fordra nettoreserv ökad med för-

valtningsreserv, under det understödsföreningslagen fordrar endast nettoreserv.

Petitionärerna säga, att »försäkringsinspektionens generella påstående (nederst

å sid. 33 och överst å sid. 34) att bolagen f. n, tillgripa underdödlighets- och ränte-

vinst för att täcka omkostnaderna, är i hög grad vilseledande. En undersökning

giver nämligen vid handen, att för bolag, som nått en viss ålder och utveckling,

förslå i allmänhet premiernas bruttotillägg till omkostnadernas bestridande».

Den här åberopade undersökningen måste lida av något allvarligt fel, då den

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

89

kunnat giva ett så missvisande resultat. Då ingen redogörelse lämnats för densamma,

kan det ej bestämt angivas,, vari felet består. Men det torde vara sannolikt, att

petitionärerna förbisett det förhållandet, att de bolag, vilkas tariffer ursprungligen

beräknats efter 4

%,

numera måste beräkna premiereserven efter 3Y2

%

för alla för­

säkringar, som tecknats efter- viss i grunderna angiven tidpunkt. Bruttotillägget är

alltså numera skillnaden mellan tariffpremien och den efter 3 1/2

%

beräknade netto­

premien och icke, såsom petitionärerna förmodligen kalkylerat, skillnaden mellan

tariffpremien och den efter 4

%

beräknade nettopremien. Tar man hänsyn härtill,

finner man, att intet enda bolag ännu nått den ålder och utveckling, då bruttotill-

läggen fullt förslå till kostnadernas bestridande! Det må anföras, att, om man för

år 1911 sammanslår några av de äldsta bolagens siffror, bruttotilläggens summa upp­

går till endast ungefär 75

%'

av omkostnadernas summa. Denna beräkning är visser­

ligen endast approximativ, men torde vara snarare för hög än för låg.

För övrigt må framhållas, att det är en misstydning av det åberopade yttrandet

i lagförslagets motivering, då petitionärerna däri inlägga det påståendet, att alla äldre

bolag f. n. anlita ränte- och dödlighetsvinster till täckande av omkostnaderna. Det

framgår av det sammanhang, i vilket yttrandet kommer, att försäkringsinspektionen

endast velat framhålla, att de svårigheter, som nettometoden medför för de yngre

bolagen och som tvinga dessa till att genom återförsäkring av större eller mindre

del av sitt bestånd skaffa sig medel att täcka sina anskaffningskostnader, icke före­

finnas för äldre bolag, som disponera över betydliga ränte- och dödlighetsvinster.

Aven om bruttotilläggen vore mera tillräckliga, än vad de såsom ovan visats faktiskt

äro för även de äldsta bolagen, skulle försäkringsinspektionens uttalande vara fullt

riktigt.

Petitionärerna kunna visserligen ej annat än medgiva, att det skulle vara en

fördel att få använda premieåterbäringsreserv såsom säkerhetsfond. Men de vilja

förringa värdet härav för försäkringstagarna genom att erinra om att det funnes

bolag, där det tillkomme ak‘tieägarna att sörja för att nödig avsättning till säkerhets­

fond äger rum. Det vore alltså icke så alldeles säkert, att det i dessa bolag bleve

försäkringstagarna, som skulle vinna på de föreslagna ändringarna i avsättning till

säkerhetsfond.

Det är ej klart vad petitionärerna här avse. Det är försäkringsinspektionen

obekant, att det i något enda aktiebolag tillkommer aktieägarna att sörja för att av­

sättning till säkerhetsfond äger rum. Ha petitionärerna haft i tankarna det förhål­

landet, att bolag, som till livförsäkringstagarnas säkerhet pantsätter valutor mot­

svarande halva aktiekapitalet, enligt 127 § i försäkringslagen, äger att avräkna det

sålunda pantsatta beloppet från den föreskrivna säkerhetsfonden? Det finns nu två

aktiebolag, som ha så stort aktiekapital, att de på grund av detta medgivande hittills

icke hehöft göra någon avsättning till säkerhetsfond. Men även dessa avsätta dock

redan som en förberedelse till säkerhetsfond en del av vinsten på livförsäkrings­

rörelsen till en extra fond, som tillhör bolaget. Övriga aktiebolag avsätta säkerhets­

fond, då de antingen icke ansett lämpligt att begagna sig av medgivandet i 127 §

eller hava alltför litet aktiekapital för att enligt detsamma kunna bliva helt befriade

från avsättningen. Det framgår härav, att det i alla bolag vore försäkringstagarna,

som skulle vinna på de föreslagna ändringarna i avsättning till säkerhetsfond.

Petitionärerna bestrida riktigheten av försäkringsinspektionens omdöme om de

nu gällande vinstfördelningsreglerna, att de icke äro rationella. Men då de icke

komma med något bevis för sitt bestridande, saknar försäkringsinspektionen anledning

att nu åter ingå på frågan. Till undvikande av missförstånd må dock framhållas,

Bihang till Riksdagens protokoll 1914.

1 sand. 30 höft. ^(Nr 50.)

12

90

att det anförda omdömet icke är avsett att innebära något klander mot bolagen, då,

såsom försäkringsinspektionen framhållit, en rationell återbäring är så gott som omöj­

lig med nuvarande lagbestämmelser.

Försäkringsinspektionen har nu bemött de delar av petitionen, där försök gjorts

att gendriva försäkringsinspektionens kritik av de nu gällande bestämmelserna och

deras inverkan på livförsäkringsrörelsen. Försäkringsinspektionen övergår nu till en

granskning av den kritik, som petitionärerna rikta mot de föreslagna bestämmelserna

och mot försäkringsinspektionens motivering av dem.

I 121 § av lagförslaget stadgas, att grunderna

för

beräkning av premier och

premiereserv skola angiva den räntefot, det dödlighetsmått och de antaganden be­

träffande omkostnaderna, som skola läggas till grund för beräkningen. Och den for­

dran uppställes, att dessa antaganden om räntefot, dödlighet och omkostnader skola

var för sig

vara betryggande.

Den nu gällande lagen formulerar icke något dylikt krav. Men det ar uppenbart,

att detsamma står i full överensstämmelse med den nu gällande lagens allmänna krav

på att beräkningen skall vara betryggande och att detsamma sålunda skulle kunna

göras gällande även vid den nu gällande lagens tillämpning. Så har emellertid icke

skett och anledningen därtill har i främsta rummet varit hänsynen till att bolagen,

när lagen skulle börja att tillämpas, hade premietariffer, som man icke ville tvinga

dem att rubba. Följden härav är, att de grunder, som nu tillämpas för beräkningen,

alldeles icke uppfylla ovan angivna krav. En del bolag använda dödlighetstabeller,

enligt vilka, när försäkringen varit i kraft viss tid, den beräknade dödligheten —

efter vad hittills gjord erfarenhet utvisat — väsentligt understiger den faktiska,

medan förhållandet är det motsatta under de tidigare försäkringsåren. Detta innebär,

att dessa bolag, så länge tillslutningen av nya försäkringstagare är tillräcklig, hava

underdödlighetsvinster på de yngre försäkringarna, vilka icke blott täcka överdödlig-

hetsförlusterna på de äldre försäkringarna utan även kunna disponeras för täckande

av omkostnader och för utdelning av vinst. Men härhv följer också, att använd­

ningen av sådana dödlighetstabeller gör bolagens solvens beroende av något så ovisst

som tillslutningen av nya försäkringstagare. Petitionärerna erkänna själva, att bola­

gen icke skulle kunna nu avsätta premiereserv för det gamla beståndet, beräknad

efter eu så kallad selekt tabell, vilken motsvarar bolagens egen erfarenhet om död­

ligheten bland de försäkrade, alldenstund den nuvarande premiereserven då behövde

»ökas med större delen av kapitalvärdet av det, som utdelats i underdödlighetsvinst

till de försäkrade». Med det nu sagda vill dock försäkringsinspektionen icke hava

uttalat, att detta förhållande innebär någon fara för närvarande för dessa bolags

soliditet, ehuru å andra sidan det är klart, att det krav icke är uppfyllt, vilket petitio­

närerna beteckna som oavvisligt, nämligen »att ett försäkringsbolag skall vara sol-

vent i varje ögonblick».

Yad beträffar antagandena om omkostnaderna, så nämnas de hittills aldrig i

de fastställda grunderna, ehuru sådana antaganden naturligtvis borde ligga implicite

i reglerna för premiebelastningen. Dessa regler äro emellertid mycket irrationella

och mycket svävande. I allmänhet anges endast de gränser, inom vilka belast­

ningen må väljas och dessa gränser äro ofta mycket vida. Skulle man därför, såsom

petitionärerna synas anse möjligt, söka att av grunderna bilda sig någon föreställning

om de antaganden, som gjorts angående omkostnaderna, skulle sådant försök alldeles

misslyckas. Belysande för det nuvarande läget är även följande. De bolag, som

använda engelsk dödlighetstabell, använda en belastning, som i genomsnitt för olika

försäkringar uppgår til! 13 å 15

%

av bruttopremien. De bolag, som använda sven-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

92

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

kan man vänta, att livförsäkringens teknik skall utveckla sig på de vägar, som veten­

skap och praktik i förening finna bäst och sundast.

Vad som nu anförts torde vara nog för att uppvisa det fåfänga i petitionärernas

försök att avvärja en ändring av bestämmelserna om premiereservens beräkning

genom att påstå att de nya bestämmelserna möjliggöra, att beräkningsgrunder kunna

fastställas, som icke göra bolaget solvent »i varje ögonblick», speciellt i likvidations-

ögonblicket. Men det kan tilläggas, att den nu gällande lagen så långt ifrån lämnar

någon garanti för att icke sådana grunder fastställas, att fast hällre nu gällande

grunder

icke

kunna anses säkerställa bolagens solven^ även under likvidation. Vi

antaga, att det likviderande bolaget under sina senare verksamhetsår haft ringa till­

slutning av nya försäkringstagare. Dess bestånd utgöres då i övervägande grad av

försäkringar, som varit i kraft en längre tid. Såsom förut påpekats, äro en del av de

vid premiers och premireservs beräkning nu använda dödlighetstabellerna sådana, att

under dessa omständigheter bolaget har att vänta icke vinst utan förlust på dödlig­

heten. Kedan detta kan göra det omöjligt för ett annat bolag att övertaga försäk­

ringsbeståndet, oaktat fonden avsatts efter nettometoden. Men härtill kommer, att

enligt nettometoden ingen förvaltningsreserv avsättes. Om nu beståndet innehåller

uteslutande eller blott en relativt stor mängd slutbetalda försäkringar, t. ex. redan

löpande livräntor, så kan saknaden av förvaltningsreserv innebära en betydande

svaghet. Enligt den nya lagens bestämmelser skola båda dessa fel, dödlighetstabellens

oriktighet och saknaden av förvaltningsreserv, vara rättade och bolaget, även under

de antagna omständigheterna, vara solvent.

Oaktat petitionärerna på flera ställen uttala sig som om de menade, att lagen

påbjöde viss zillmering av fonden, är det av andra uttalanden klart att de observerat,

att så icke är förhållandet, men frukta, att konkurrensen mellan bolagen skall tvinga

alla bolag att införa den zillmering, som lagen medgiver. Häri ligger, enligt försäk-

ringsinspektionens förmenande, ett fullt riktigt erkännande av att den möjlighet, som

lagförslaget ger att införa en rationell bruttometod, bereder väg för en bättre teknik

i livförsäkringen än den, som har att räkna med nettometoden såsom obligatorisk.

Det är nämligen otvivelaktigt, att under för övrigt lika förhållanden det bolag blir

segrande i konkurrensen, som har den bästa tekniken och därför kan erbjuda sina

försäkringstagare de största fördelarna. Och i motsats mot petitionärerna är försäk-

ringsinspektionen av den meningen, att det verkligen tillkommer lagstiftningen, till­

synsmyndigheten och Kungl. Maj:t att sörja för att bolagen må kunna erhålla de

bästa möjliga konkurenssmedel av detta slag.

Petitionärerna framhålla, att reservpremien, enligt den tolkning, som försäk-

ringsinspektionen givit på ett ställe i motiveringen, kan vara variabel, och mena, att

detta kan tänkas medföra större zillmering än som motsvarar 25 %0. De synas vilja

göra gällande, att denna tolkning står i strid med vad försäkringsinspektionen på andra

ställen i motiveringen yttrat. Det förhåller sig emellertid icke så, att försäkrings­

inspektionen på något ställe antytt, att reservpremien ovillkorligen skall vara kon­

stant. Hade detta varit meningen, borde det naturligtvis ha fått sitt uttryck i lag­

förslaget. Frågan var föremål för överläggning med de tillkallade sakkunniga, men

man stannade vid den åsikten, att det vore obehövligt att i lagen införa en bestäm­

melse, som skulle direkt förhindra, att zillmeringen skulle kunna bliva större än som

motsvarar antagandet av konstanta reservpremier. Man ansåg nämligen, att detta

vore en detalj, som det tillkom statsmyndigheten att ordna i överensstämmelse med

lagens anda. Anledningen till att man var obenägen att i lagen införa restriktionen

var, att, hur man än söker formulera den, kan det tänkas att fall uppstå, då den

94

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 50.

vara mera detaljerade än som för denna beräkning är nödvändigt. Kritiken riktar

sig alltså icke mot

lagen

utan mot en

tillämpning,

som petitionärerna finna orimlig.

Men det är tydligen mycket litet fruktbärande att, innan lagen ännu antagits, disku­

tera, om den ena eller andra tillämpningen är rimlig eller orimlig. Det som det nu

kommer an på är att tillse, att lagen ej fordrar något som är olämpligt. Petitionä­

rerna medgiva för övrigt, att även den nu gällande lagen gör det möjligt för stats­

myndigheten att fordra, att antagandena om omkostnaderna inryckas i de grunder,

som skola fastställas, men är det fallet, skulle även den nu gällande lagen kunna

tillämpas på det sätt, som de kritisera. Försäkringsinspektionen vill för sin del alls

icke nu ingå på frågan om hur detaljerade antagandena om omkostnaderna böra vara

i de fastställda grunderna. Den frågan torde komma att bliva föremål för överlägg­

ning mellan försäkringsinspektionen och bolagen — vare sig den föreslagna lagänd­

ringen genomföres eller icke.

Mot fastställande av grunder för förutberäkning av premieåterbäring anmärka

petitionärerna, att detta skulle stå i skarp strid med de hittills inom livförsäkringen

tillämpade metoderna, i det att för närvarande en utfästelse av vinst för en lång tid

framåt anses som illojal konkurrens. Försäkringsinspektionen är fullt ense med

petitionärerna därom, att dylik utfästelse bör under närvarande förhållanden anses

såsom synnerligen olämplig och klandervärd och har i sin motivering till lagförslaget

givit uttryck åt denna sin uppfattning. Ty för närvarande föreligger icke inom något

enda bolag någon tillförlitlig utredning om hur vinsten sannolikt kommer att ställa

sig i framtiden. Det är tydligen saknaden av sådan beräkning som gör utfästelsen

olämplig. Nu invända petitionärerna, att utfästelsen icke blir mera viss därför, att

grunderna för beräkningen fastställts av Konungen. Med samma rätt kunna de säga,

att lagens bestämmelser om premiereservens beräkning icke göra dess beräkning mera

säker, då Konungen ju kan fastställa alldeles oriktiga grunder. En lag sådan som

försäkringslagen kan icke, såsom försäkringsinspektionen ofta betonat, innehålla så

utförliga föreskrifter, att det icke måste förutsättas, att lagen handhaves av eu kom­

petent och sakkunnig myndighet. Då lagen talar om att grunder kunna bliva fast­

ställda för förutberäkning av vinst, kan lagen icke angiva, varken

när

sådan förut­

beräkning må ske, ej heller

hur.

Detta måste överlåtas åt försäkringsinspektionen

och i sista hand Konungen att bestämma. Det är troligt, att denna fråga om premie-

återbäringens beräkning kommer att visa sig vara ur teknisk synpunkt svårare och

mera delikat än frågan om premiers och premiereservs beräkning. Men detta är

ingen anledning att icke försöka dess lösning, då genom densamma väsentliga för­

delar, som delvis icke ens av petitionärerna förnekas, kunna vinnas. Att dylik

förutberäkning hittills tillämpats endast av några mycket stora utländska bolag kan

icke anföras som bevis för att den är olämplig, eller omöjlig för bolag av blygsam­

mare mått. Det ligger väl t. ex. i öppen dager, att om premier och premiereserv

beräknas efter 3Y2

%,

ingenting kan vara att invända mot att beräkna en återbäring

av viss öyerränta,

förutsatt

att lagförslagets krav, att antagandena rörande dödlighet,

ränta och omkostnader skola

var för sig

vara betryggande, är uppfyllt av grunderna.

För beräkning av dylik återbäring av överräntan synes ej större anspråk behöva

ställas på storleken av bolagets försäkringsbestånd än för att överhuvud försäkrings-

tekniska beräkningar av premier och premiereserv skola kunna göras. Dock må er­

inras om vad försäkringsinspektionen i sin motivering yttrat om att förutberäkning

av premieåterbäring ej kan tillåtas, förrän bolaget nått en viss utveckling.

Av skäl, som redan antytts, uppställer lagförslaget icke några detaljbestäm­

melser om hur beräkningen av premieåterbäring och premieåterbäringsreserv skall

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 50.

det anmärkta förhållandet är utan all betydelse för frågan om vikten av att lagen

möjliggör användningen av selekta tabeller.

Vad petitionärerna anfört bar, enligt försäkringsinspektionens förmenande, icke

på någon enda punkt kunnat vederlägga, att de föreslagna lagändringarna äro högst

nödiga och skola befrämja sådan utveckling av livförsäkringens teknik, som ger åt

bolagen större soliditet och bereder för försäkringstagarna så gynnsamma villkor som

möjligt.

Stockholm den 3 december 1912.

Underdånigst

P. G. LAURIN.

Sixten von Frusen.

Erik Martin.

S. Stael von Holstein.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1914.