2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

Förslag

till

instruktion

för riksdagens justitieombudsman.

1 §•

Riksdagens justitieombudsman åligge att utöva en allmän tillsyn över

lagars, författningars och instruktioners efterlevnad av domare, ämbets-

och tjänstemän samt, om de i sina ämbetens utövning av vald, manna­

mån eller annan orsak begått någon olaglighet eller underlåtit att behöri­

gen fullgöra sina ämbetsplikter, dem vid vederbörliga domstolar i laga

ordning därför tilltala eller låta tilltala; dock vare krigsdomstolarna samt

ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna

medel, så ock Konungens justitiekansler och riksdagens militieombudsman,

undantagna från justitieombudsmannens tillsyn.

Har jämte ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning står under

justitieombudsmannens tillsyn, annan ämbets- eller tjänsteman, vars äm­

betsutövning står under militieombudsmannens tillsyn, deltagit i åtgärd,

som justitieombudsmannen finner böra föranleda åtal, äge denne att för

sådan åtgärd anställa och utföra talan även mot sist nämnde ämbets-

O

eller tjänsteman.

2

§.

Justitieombudsmannen bör förnämligast anmärka och beivra sådana

av domare, ämbets- och tjänstemän begångna fel, som synas honom an­

tingen härröra från egennytta, vrångvisa, våld eller grov försumlighet

eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter.

o

Kung1. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

Finner justitieombudsmannen någon domare, ämbets- eller tjänste­

man, vars ämbetsutövning står under hans tillsyn, hava felat endast av

ovarsamhet, utan vrång avsikt, må han låta bero vid vunnen rättelse eller

avgiven förklaring eller vad eljest förekommit i saken.

4 §•

Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konun­

gens högsta domstol eller av dess ledamöter en eller flera funnes hava

i mål, som från annan domstol än krigsdomstol kommit under högsta

domstolens prövning, av egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt

dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag samt sakens utredda och be­

hörigen styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig fri­

het, ära eller egendom, eller regeringsrätten eller en eller flera av dess

ledamöter funnes hava vid prövning av besvärsmål låtit sådant förhållande

komma sig till last, vare justitieombudsmannen pliktig att vid riksrätt den

eller de felande under tilltal ställa samt till ansvar efter lag befordra;

och före justitieombudsmannen då alltid själv talan.

§•

Då riksdagens konstitutionsutskott enligt 106 § regeringsformen

ställt någon statsrådets ledamot under tilltal av justitieombudsmannen,

åligge honom likaledes att inför riksrätten själv föra talan.

6

§.

Justitieombudsmannen äge i andra fall än de i nästföregående två

§§ nämnda att antingen själv eller genom ombud utföra de åtal mot

domare, ämbets- och tjänstemän, vartill han finner sig föranlåten. Innan

rättegång anställes, bör justitieombudsmannen lämna den eller dem, vilka

äro i fråga att tilltalas, tillfälle att, inom kort av honom föreskriven tid,

inkomma med de upplysningar, till vilka de kunna anse sig befogade. Av

ämbetsmännen i allmänhet inä han fordra den lagliga handräckning, som

de efter 91) § regeringsformen äro skyldiga att honom lämna, samt av

alla fiskaler äska biträde att anställa och utföra åtal efter de föreskrifter,

4

Kung 1. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

vilka han bör dem meddela; ägande han, vad vites föreläggande beträffar,

därtill lika rätt med justitiekanslern.

7 §.

Skulle, emot förmodan, justitieombudsmannen någon domare, äm-

bets- eller tjänsteman utan skäl tilltala eller låta tilltala eller genom obe­

höriga tillmålen och olagliga påståenden förolämpa, vare han, lika med

åklagare i allmänhet, förfallen till ansvar härför efter lag och författningar.

För åtal och påståenden, som justitieombudsmannens ombud utföra och

framställa i enlighet med och således icke utöver hans föreskrifter, vare

han ansvarig.

8 §•

Justitieombudsmannen må, när han det nödigt anser, övervara dom­

stolars och ämbetsverks överläggningar och beslut, dock utan rättighet att

sin mening därvid yttra, ävensom äga tillgång till alla domstolars, ämbets­

verks samt ämbets- och tjänstemäns protokoll och handlingar.

9 §•

Klagar någon hos justitieombudsmannen över åtgärd av domare,

ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning står under hans tillsyn, och

sin klagan, skriftligen författad, med handlingar och bevis söker styrka,

må justitieombudsmannen, om han, efter de i 1 och 2 §§ bestämda grun­

der, finner sakens beskaffenhet och vikt det fordra, anställa eller låta

anställa åtal eller i annat fall förfara såsom i 3 § sägs.

Står domare, ämbets- eller tjänsteman, över vars åtgärd klagan föres

hos justitieombudsmannen, för sin ämbetsutövning ej under hans utan

under militieombudsmannens tillsyn, må justitieombudsmannen giva den

klagande anvisning att, där honom så gott synes, hos militieombudsman-

nen söka laga rättelse.

Då klagande sådant begär, läte justitieombudsmannen meddela honom

bevis, att han ernottagit klagoskriften.

10

§.

Har justitiekanslern lämnat utan avseende någon hos honom av en­

skild man anmäld klagan, som tillhör området för justitieombudsmannens

6

Kuugl. Maj:ts nåd. proposition nr o.

15 §.

Skulle justitieombudsmannen erfara, att inom området för hans äm­

betsutövning' något emot gällande bestämmelser stridande förfarande är

brukligt vid domstolar eller ämbetsverk eller hos ämbets- eller tjänsteman,

må han i sin berättelse anmärka oriktigheten därav. Ar åter något miss­

bruk uppkommet i brist av stadganden, åligge honom att för riksdagen

framhålla angelägenheten av erforderliga bestämmelsers meddelande.

16 §.

De lagförklaringar, som högsta domstolen på inkomna förfråg­

ningar av domare och ämbetsmän givit, skola av föredraganden i högsta

domstolen opåmint tillställas justitieombudsmannen, vilken det åligger att

anmäla dem hos riksdagen och därvid tillkännagiva, om han finner någon

sådan förklaring vara olämplig eller under namn av förklaring ny lag

stiftad.

17 §.

Anser justitieombudsmannen, att inom området för hans ämbetsut­

övning någon bestämmelse, som det ankommer på Konungen att meddela,

är behövlig, eller någon ändring erfordras i förut meddelad sådan bestäm­

melse, eller eljest någon anstalt är nödig till befrämjande av allmänt gagn,

må han därom göra anmälan hos Konungen.

18 §■

Finner justitieombudsmannen, att inom området lör hans ämbets­

utövning någon författning icke efterleves utan fallit i glömska, och anser

han det vara utan nytta, att den åter bringas i tillämpning, må han, om

det ankommer på Konungen att upphäva författningen, därom göra hem­

ställan hos Konungen och i annat fall anmäla förhållandet för riksdagen.

19

§•

Justitieombudsmannen bör inhämta noggrann kännedom om anled­

ningarna till häktande av personer, som åtalas vid annan domstol än krigs-

domstol, och om tiden för deras hållande i fängsligt förvar. Det åligge

8

,

25 §.

Justitieombudsmannen äge, med uppbärande av full avlöning, år­

ligen åtnjuta semester en och en halv månad. Under denna tid, liksom

ock då justitieombudsmannen eljest är av laga förfall hindrad att utöva

sitt ämbete, skall detta förestås av den, som i stadgad ordning utsetts att

efterträda honom i händelse av hans avgång från ämbetet.

Om semester och annan ledighet för tjänstemännen vid justitieom-

budsmansexpeditionen samt om vikarier för derå under ledighet bestämrne

justitieombudsmannen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 5.

9

Förslag

till

instruktion

för riksdagens militieombudsman.

1 §•

Riksdagens militieombudsman åligge att utöva en allmän tillsyn över

lagars, författningars och instruktioners efterlevnad vid krigsdomstolarna

samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsen-

det anslagna medel ävensom att, om ämbets- eller tjänsteman i sitt äm­

betes utövning vid krigsdomstol eller i annan ämbetsutövning, för vilken

åtnjutes avlöning från nämnda medel, av vald, mannamån eller annan or­

sak begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen fullgöra sina

ämbetsplikter, honom därför i laga ordning tilltala eller låta tilltala vid

vederbörlig domstol.

Har jämte ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning står under

militieombudsmannens tillsyn, annan ämbets- eller tjänsteman, vars ämbets­

utövning står under justitieombudsmannens tillsyn, deltagit i åtgärd, som

militieoinbudsmannen finner böra föranleda åtal, äge denne att för sådan

åtgärd anställa och utföra talan äfven mot sist nämnde ämbets- eller

tjänsteman.

V id fullgörande av vad enligt 1 § åligger militieombudsmannen

skall lian särskilt övervaka efterlevnaden av

strafflagstiftningen för krigsmakten, lagstiftningen om krigsdom-

stolar och om rättegången därstädes samt andra författningar, i den män

de skola tillämpas av sådan domstol;

värnpliktslagen samt övriga bestämmelser om värnpliktigas inskriv­

ning, redovisning och tjänstgöring;

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 5 liäft. {Nr 5.)

2

10

bestämmelser om antagande och entledigande av den vid krigsmakten

fast anställda personal samt om deltagande i de för krigsmakten anordnade

utbildningskurser;

bestämmelser om krigsmäns behandling och omvårdnad;

bestämmelser om förvaltningen av de till försvarsväsendet anslagna

medel samt av försvarsväsendet tillhörande fastigheter;

bestämmelser om statens upphandlings- och entreprenad väsende, i

vad de äga tillämpning inom försvarsväsendet, om anskaffande, underhåll

och vård av materiell, anskaffande och användande av andra förnödenheter

samt utförande av arbete för försvars väsendets behov;

bestämmelser om förråd, utrustning och dylikt, som avser krigs-

beredskap; samt

bestämmelser om expedierande av beslut och om förvarande och

tillhandahållande såväl av koncept till utgående expeditioner som av andra

handlingar.

3 §•

Det tillkomme ej militieombudsmannen att ur militärteknisk syn­

punkt utöva tillsyn å militära anordningar.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

4 §.

Militieombudsmannen bör förnämligast anmärka och beivra sådana av

domare, ämbets- eller tjänstemän begångna fel, som synas honom antingen

härröra från egennytta, vrångvisa, väld eller grov försumlighet eller be­

reda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter eller kunna föran­

leda, att anstalter inom försvarsväsendet icke uppfylla sitt ändamål.

Finner militieombudsmannen någon domare, ämbets- eller tjänsteman,

vars ämbetsutövning står under hans tillsyn, hava felat endast av ovar­

samhet, utan vrång avsikt, må han låta bero vid vunnen rättelse eller

avgiven förklaring eller vad eljest förekommit i saken.

3

§•

Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konungens

högsta domstol eller av dess ledamöter en eller flera funnes hava i mål,

rö

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

11

som från krigsdomstol kommit under högsta domstolens prövning, av egen­

nytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt dömt, att därigenom någon,

emot tydlig lag samt sakens utredda och behörigen styrkta förhållande,

mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära eller egendom, vare

militieombudsinannen pliktig att vid riksrätt den eller de felande under

tilltal ställa samt till ansvar efter lag befordra; och före militieombuds-

mannen då alltid själv talan.

7 §•

Militieombudsinannen äge i andra fall än det i nästföregående §

nämnda att antingen själv eller genom ombud utföra de åtal mot domare,

ämbets- och tjänstemän, vartill han finner sig föranlåten. Innan rättegång

anställes, bör militieombudsinannen lämna den eller dem, vilka äro i fråga

att tilltalas, tillfälle att, inom kort av honom föreskriven tid, inkomma

med de upplysningar, till vilka de kunna anse sig befogade. Av ämbets­

männen i allmänhet må han fordra den lagliga handräckning, som de

efter 99 § regeringsformen äro skyldiga att honom lämna, samt av alla

fiskaler äska biträde att anställa och utföra åtal efter de föreskrifter, vilka

han bör dem meddela; ägande han, vad vites föreläggande beträffar, där­

till lika rätt med justitiekansler!!.

8 §•

Skulle, emot förmodan, militieombudsinannen någon domare, ämbets-

eller tjänsteman utan skal tilltala eller låta tilltala eller genom obehöriga

tillmälen och olagliga påståenden förolämpa, vare han, lika med åklagare

i allmänhet, förfallen till ansvar härför efter lag och författningar. För

åtal och påståenden, som militieombudsmannens ombud utföra och fram­

ställa i enlighet med och således icke utöver hans föreskrifter, vare han

ansvarig.

c?

9 §.

Militieombudsinannen må, när han det nödigt anser, övervara

domstolars och ämbetsverks överläggningar och beslut, dock utan rättig­

het att sin mening därvid yttra, ävensom äga tillgång till alla dom­

stolars, ämbetsverks samt ämbets- och tjänstemäns protokoll och hand­

lingar.

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

10

§.

Klagar någon hos militieombudsmannen över åtgärd av domare,

ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning står under hans tillsyn,

och sin klagan, skriftligen författad, med handlingar och bevis söker styrka,

må militieombudsmannen, om han, efter de i 1,2 och 4 §§ bestämda

grunder, finner sakens beskaffenhet och vikt det fordra, anställa eller

låta anställa åtal eller i annat fall förfara såsom i 5 § sägs.

Står domare, ämbets- eller tjänsteman, över vars åtgärd klagan föres

hos militieombudsmannen, för sin ämbetsutövning ej under hans utan under

justitieombudsmannens tillsyn, må militieombudsmannen giva den klagande

anvisning att, där honom så gott synes, hos justitieombudsmannen söka

laga rättelse.

Då klagande sådant begär, läte militieombudsmannen meddela honom

bevis, att han emottagit klagoskriften.

11

§•

Har justitiekanslern lämnat utan avseende någon hos honom av en­

skild man anmäld klagan, som tillhör området för militieombudsmannens

ämbetsutövning, åligge det denne, där anmälan hos honom göres och han

anser klagan vara på goda skäl grundad, att giva den klagande det lag­

liga biträde, som omständigheterna påkalla.

12

§.

Militieombudsmannen skall årligen företaga inspektionsresor för att

göra sig noga underrättad om de förhållanden, som tillhöra området för

hans ämbetsutövning.

13 §.

Det åligge militieombudsmannen att till varje lagtima riksdag avlämna

en allmän redogörelse för sin förvaltning av det honom anförtrodda äm­

betet samt däruti med avseende på området för sin ämbetsutövning utreda

lagskipningens tillstånd i riket, anmärka bristerna i lagar och författningar

samt avgiva förslag till deras förbättring. Nämnda redogörelse bör genast

vid riksdagens början ingivas för att kunna i tid hänvisas till granskning

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

^IOO

av lagutskottet, dit jämväl i samma ändamål hans ämbetsdiarier och

registratur inlämnas.

14 §.

Finner militieombudsmannen, att inom området för hans ämbets­

utövning antingen någon lags eller författnings otydlighet eller domares,

ämbets- eller tjänstemäns skiljaktiga begrepp om dess ändamål föranleda

olika eller oriktig tillämpning därav, bör han i sin berättelse till riks­

dagen yrka en till enhet och sammanhang i tillämpningen verkande för­

klaring av en sådan lag eller författning.

15 §.

Skulle militieombudsmannen erfara, att inom området för hans

ämbetsutövning något emot gällande bestämmelser stridande förfarande

är brukligt vid domstolar eller ämbetsverk eller hos ämbets- eller tjänste­

män, må han i sin berättelse anmärka oriktigheten därav. Är åter något

missbruk uppkommet i brist av stadganden, åligge honom att för riks­

dagen framhålla angelägenheten av erforderliga bestämmelsers meddelande.

16 §.

Anser militieombudsmannen, att inom området för hans ämbets­

utövning någon bestämmelse, som det ankommer på Konungen att med­

dela, är behövlig, eller någon ändring erfordras i förut meddelad sådan

bestämmelse, eller eljest någon anstalt är nödig till befrämjande av all­

mänt gagn, må han därom göra anmälan hos Konungen.

17 §•

Finner militieombudsmannen, att inom området för hans ämbets­

utövning någon författning icke efterleves utan fallit i glömska, och

anser han det vara utan nytta, att den åter bringas i tillämpning, må

han, om det ankommer på Konungen att upphäva författningen, därom

göra, hemställan hos Konungen och i annat fall anmäla förhållandet för

riksdagen.

IS §.

Militieombudsmannen bör inhämta noggrann kännedom om anled­

ningarna till häktande av personer, som åtalas vid krigsdomstol, samt om

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

tiden för hållande i fängsligt förvar av sådana häktade och av dem, som

vid krigsdomstol dömts till frihetsstraff. Det åligge honom ock att be­

söka militärhäkten, arrester och fängelser för att göra sig underrättad om

nämnda fångars skötsel och underhåll. De fånglistor för militärhäkten

och arrester samt de andra fånglistor, som enligt särskilda författningar

inkomma till militieombudsmannen, skola av honom granskas.

19 §.

Över alla mål, som anmälas hos militieombudsmannen, och alla

åtgärder, som han vidtager, skall han låta hålla fullständiga anteckningar

och likaledes registratur av utgående expeditioner.

20

§.

Militieombudsmannen, vars vistelseort i och för ämbetet år huvud­

staden, må ej under sin tjänstetid utöva någon annan befattning i allmän

tjänst.

21

§•

Militieombudsmannen äge antaga och entlediga tjänstemännen vid

sin expedition.

Dessa vare skyldiga att efterkomma militieombudsmannens före­

skrifter i tjänsten, och äge han att mellan dem fördela göromålen.

22

§.

Militieombudsmansexpeditionen skall varje söckendag hållas öppen

för allmänheten under den tid militieombudsmannen bestämmer.

När militieombudsmannen för ämbetsresa lämnar huvudstaden, skall

han bemyndiga en tjänsteman vid sin expedition därstädes att under tiden

öppna till ämbetet ankommande brev och besörja sådana uppskov ej tålande

anteckningar och meddelanden, som ej innefatta beslut eller annan militie­

ombudsmannen tillhörande ämbetsåtgärd.

Militieombudsmannen äge, med uppbärande av lull avlöning, årligen

åtnjuta semester en och en halv månad. Under denna tid, liksom ock då

16

Kuugl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet injör

Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott

onsdagen den 23 december 1914.

Närvarande:

Hans

excellens herr statsministern H^ammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

W^allenberg,

Statsråden

H^asselrot,

^von S^ydow,

friherre

B^eck-F^kus,

S^tenberg,

L^innér,

M^örcke,

V^ennersten,

W^estman,

, B^roström.

Efter gemensam beredning med chefen för lantförsvarsdepartemen-

tet och chefen för sjöförsvarsdepartemet anförde chefen för justitiedeparte­

mentet statsrådet Hasselrot följande:

»Enligt det av innevarande års senare riksdag såsom vilande till vi­

dare grundlagsenlig behandling antagna förslaget till vissa, för inrättande

av ett militieombudsmansämbete erforderliga grundlagsändringar hänvisas

för närmare bestämmande av militieombudsmannens — liksom av justitie­

ombudsmannens — ämbetsplikter till en instruktion, som utfärdas av riks­

dagen. 1 sammanhang med utfärdande av en sådan instruktion är det

behövligt att vidtaga vissa ändringar i den för justitieombudsmannen gäl­

lande instruktionen. 1 det utlåtande, konstitutionsutskottet avgav i före-

nämnda grundlagsfråga, framhöll utskottet såsom önskvärt, att riksdagen

före slutligt antagande av de erforderliga grundlagsändringarna måtte sät­

tas i tillfälle att taga under omprövning förslag till instruktioner för de

17

båda ombudsmännen, och förklarade utskottet sig förutsätta, att utarbe­

tandet av dessa förslag komme att verkställas av Eders Kungl. Maj:t.

Efter det jag den 16 sistlidna oktober inför Eders Kungl. Maj:t

erinrat om dessa förhållanden, behagade Eders Kungl. Maj:t på min hem­

ställan bemyndiga mig att tillkalla tre ledamöter av riksdagen för att

inom justitiedepartementet biträda vid uppgörande av förslag till vissa

ändringar i instruktionen för justitieombudsmannen och till instruktion

för militieombudsmannen. I enlighet härmed har jag för berörda ända­

mål tillkallat ledamoten av riksdagens första kammare byråchefen greve

G. Lagerbjelke samt ledamöterna av riksdagens andra kammare professorn

N. Eden och F. W. Thorsson. De sålunda tillkallade hava sedermera den

19 innevarande december avgivit utlåtande med förslag dels till instruk­

tion för riksdagens justitieombudsman dels till instruktion för riksdagens

militieombudsman.»

Efter att hava redogjort för utlåtandets och förslagens innehåll an­

förde föredragande departementschefen vidare:

»Vad först beträffar de i 3 § av förslaget till instruktion för justitie­

ombudsmannen och 5 § av förslaget till instruktion för militieombuds­

mannen innefattade stadgandena för det fall, att någon domare, ämbets-

eller tjänsteman finnes hava felat av ovarsamhet, utan vrång avsikt, torde

icke något vara att erinra mot uteslutandet av den nuvarande bestämmel­

sen om dylika måls hänvisande till justitiekanslern, liksom ej heller mot

det föreslagna stadgandet, att vederbörande ombudsman äger låta bero vid

vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad eljest i saken förekommit.

Men att därjämte uttryckligen bemyndiga ombudsmännen att fästa veder-

börandes uppmärksamhet på det begångna felet torde vara överflödigt,

allra helst som redan med nuvarande lydelse av instruktionen för justitie­

ombudsmannen utbildat sig en fast och i allmänhet obestridd praxis i

denna riktning. Den ifrågasatta bestämmelsen i sistnämnda avseende

synes därför lämpligen kunna utgå ur förslagen.

I övrigt anser jag de båda förslagens lydelse ur de synpunkter, från

vilka en granskning av desamma inför Eders Kungl. Maj:t bör ske, vara

tillfredsställande, och även i fråga om de i utlåtandet innefattade uttalanden

om förslagens syfte finner jag mig icke föranlåten till någon erinran.

I ett avseende, nämligen såvitt angår ombudsmännens rätt att taga

del av hemliga handlingar, skiljer sig den i utlåtandet framställda upp­

fattning från den mening, åt vilken jag gav uttryck vid föredragning

inför Eders Kungl. Maj:t av förslaget till omförmälda grundlagsändringar.

Under framhållande av nödvändigheten att utrusta militieombudsmannen

med dylik rätt yttrade jag vidare, att vissa hemliga handlingar dock vore

Bihang till riksdagens protokoll 1915. I sarnl. 5 Käft. (Nr 5.)

Kungl. MajUs nåd. proposition nr 5.

ö

18

Kungl. Maj:is nåd. proposition nr 5.

av den art, att deras utlämnande till inilitieombudsmannen icke borde

utan vidare följa av hans instruktion utan få bero av Kungl. Maj:ts med­

givande i varje särskilt fall. Den befogenhet, jag sålunda förutsatte för

inilitieombudsmannen, är vidsträcktare än den, som tillkommer den nu­

varande särskilda myndigheten för tillsyn å försvarsväsendet, civilkom-

missionen. Denna har nämligen icke fritt tillträde till något slag av

hemliga handlingar utan äger enligt sin instruktion allenast att, om den

anser tillgång till sådan handling vara av nöden för något sitt behov,

därom i vart fall göra framställning hos Kungl. Maj:t. Nu har emellertid

i utlåtandet gjorts gällande, att tryckfrihetsförordningens bestämmelser

om vissa handlingars förklarande för hemliga icke inskränka justitie­

ombudsmannens tillgång till dessa handlingar och lika litet skola få någon

dylik betydelse för inilitieombudsmannen. Vid sådant förhållande kunde,

enligt vad i utlåtandet vidare anförts, någon tvekan ej råda därom, att

den genom 99 § regeringsformen och 8 § i instruktionen för justitie­

ombudsmannen honom beredda tillgången till ämbetsverkens och ämbets­

männens handlingar avsåge handlingar av alla slag, även sådana som för

allmänheten vore hemliga, och detsamma skulle då gälla om militie-

ombudsmannen. De skäl, som åberopats för denna mening, tinner jag

vara övertygande. Och någon betänklighet synes mig icke gärna kunna

vara förenad därmed, att man alltså icke skall kunna beträffande hemliga

handlingar av någon art låta det bero av Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd,

huruvida justitieombudsmannen eller inilitieombudsmannen skall äga att

taga del av desamma. Såsom i utlåtandet även framhållits, ligger det i

sakens natur, att i den mån föreskrifter meddelats om försiktighetsmått

vid utlämnade hemliga handlingars förvarande, om tiden för deras åter­

ställande eller dylikt, även ombudsmännen böra rätta sig efter dessa före­

skrifter.

Berörda utlåtande torde få biläggas detta protokoll.»

Föredraganden hemställde härefter, att ifrågavarande båda förslag

med angivna jämkning måtte föreläggas riksdagen till prövning. I denna

hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter;

och täcktes, med bifall därtill, Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av

den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:te nåd. proposition nr 5.

19

Bilaga.

Till herr statsrådet och chefen för kungl justitiedepartementet.

På grund av Kungl. Maj ds bemyndigande den 16 oktober 1914 har

herr statsrådet kallat oss att inom justitiedepartementet biträda vid upp­

görande av förslag till vissa ändringar i gällande instruktion för justitie­

ombudsmannen och till instruktion för militieombudsman.

Det sålunda oss givna uppdraget har föranletts därav att inneva­

rande års senare riksdag' i huvudsaklig: överensstämmelse med en av Kungl.

Maj:t till riksdagen avlåten proposition såsom vilande till vidare grund­

lagsenlig behandling antagit förslag till de grundlagsändringar, som er­

fordras för inrättande av ett militieombudsmansämbete. Efter förebilden

av de stadganden, som gälla om justitieombudsmansämbetet, angivas i

nämnda förslag huvudgrunderna för de uppgifter, som skola tillkomma

militieombudsmannen; men liksom justitieombudsmannens ämbetsplikter,

enligt därom i grundlag meddelad föreskrift, äro närmare bestämda i en

av riksdagen för honom utfärdad instruktion, skall enligt förslaget även

militieombudsmannens ämbetsutövning närmare regleras genom en instruk­

tion, som utfärdas av riksdagen. Då vid sidan av den ombudsman, som

hittills ensam företrätt riksdagen i sådan egenskap, ställes ytterligare en

ombudsman, ligger det i sakens natur, att, såsom ock vid berörda förslags

handläggning inför Kungl. Maj:t och i riksdagen framhållits, det i sam­

manhang med uppgörande av instruktion för militieombudsmannen är

behövligt att i justitieombudsmannens instruktion vidtaga de ändringar,

som erfordras för avskiljande av militieombudsmannens åligganden och

uppdragande av gränsen mellan de båda ombudsmännens verksamhets­

områden.

Det synes vara lämpligt att, då en omarbetning av justitieombuds­

mannens instruktion i vissa delar alltså nu måste företagas, sträcka denna

något utöver vad som vore påkallat allenast av nämnda anledning. Den

gällande instruktionen är av den 1 mars 1830, men de ändringar i förut­

varande bestämmelser, som föranledde, att en ny instruktion då utfärda­

des, voro av ganska ringa omfattning, och till största delen härleda sig

20

instruktionens stadgandcn från tiden för justitieombudsmansämbetets till­

komst. Det är vid sådant förhållande förklarligt, att dessa stadganden

delvis blivit föråldrade såväl till innehållet som än mer till formen.

Vissa bestämmelser äro byggda på förutsättningar, som icke numera

äga någon motsvarighet i verkligheten. Andra äro så avfattade, att

olika meningar uppkommit, huruvida den utveckling, justitieombuds­

mannens verksamhet under tidernas lopp i vissa avseenden erhållit, över­

ensstämmer med deras innehåll och syfte. I dylika fall står man inför

valet att antingen åstadkomma en omläggning av det hittills tillämpade

förfarandet genom bestämmelsernas förtydligande i sådan riktning eller

ock, om en ändring av detta förfarande icke anses önskvärd, giva instruk­

tionen en lydelse, genom vilken detsamma otvetydigt erkännes såsom be­

rättigat. Det förhållandet, att instruktion för militieombudsmannen skall

utarbetas, gör det angeläget att nu taga ståndpunkt i dylika frågor rörande

innehållet i justitieombudsmannens instruktion. Den överensstämmelse,

som enligt de såsom vilande antagna grundlagsstadgandena linnes mellan

huvudgrunderna för dessa båda ämbeten, bör givetvis utsträckas till in­

struktionens närmare bestämmelser om desamma, i den mån ej olikhet

påkallas av skiljaktighet i ämbetenas uppgifter. Men det kan icke vara

lämpligt att vid reglering av det nya ämbetet från instruktionen för det

äldre hämta stadganden, som numera sakna tillämpning eller vilkas inne­

börd i viktiga hänseenden är oviss. Likaså synes det, särskilt med hänsyn

till kravet på likhet mellan de båda instruktionerna, icke gärna låta sig

göra att lämna den ålderdomliga formen för justitieombudsmannens in­

struktion orubbad. Uttryck, som strida mot nuvarande språkbruk eller

enligt detsamma framstå såsom dunkla och svårfattliga eller i annat av­

seende mindre lämpliga, böra icke införas i det nya ämbetets instruktion,

och vid sådant förhållande böra uppenbarligen dylika uttryck även i in­

struktionen för det äldre ämbetet underkastas erforderlig jämkning. I fråga

om såväl innehållet som formen bör man dock tydligen framgå med var­

samhet vid revidering av en sådan sedan lång tid gällande författning som

instruktionen för justitieombudsmannen. Även med denna begränsning

erhålla emellertid ändringarna i nämnda instruktion så stor omfattning,

att det för deras genomförande synes vara ändamålsenligt; att låta instruk­

tionen såsom helhet ånyo utfärdas.

Under iakttagande av sålunda angivna grunder hava vi utarbetat och

få härmed till herr statsrådet överlämna dels förslag till instruktion för

justitieombudsmannen dels förslag till instruktion för militieombudsmannen.

Rörande särskilda bestämmelser i dessa förslag tillåta vi oss att anföra

följande.

Kungl. Maj:ts nåd. -proposition nr 5.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

21

Förslaget till instruktion för justitieombudsmannen.

Första stycket i 1 §, vilket motsvarar § 1 i gällande instruktion,

skiljer sig från denna huvudsakligen i det avseendet, att vid bestämmande

av justitieombudsmannens ämbetsuppgifter hänsyn tagits till det verksam­

hetsområde, som skall tillkomma militieombudsmannen. I enlighet med

den genom de vilande grundlagsstadgandena uppdragna gränsen mellan

dessa båda ämbetsmäns åligganden föreskrives nämligen, att krigsdom-

stolarna samt ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvars-

väsendet anslagna medel skola vara undantagna från justitieombudsman­

nens tillsyn. Att undantag från nämnda tillsyn göres även för justitie-

kanslern överensstämmer med gällande instruktion. Ett liknande undantag

stadgas vidare i fråga om militieombudsmannen; det ligger i sakens natur,

att kontroll å den ena ombudsmannen från den andras sida icke kan

ifrågakomma. Nuvarande instruktion innehåller jämväl en erinran därom,

att justitieombudsmannens göromål och förhållande ej äro av egenskap att

kunna av justitiekansler!! åtalas. Denna bestämmelse har nu uteslutits.

Utan tvivel bör fortfarande gälla, att justitiekanslern icke skall hava någon

tillsynsrätt i fråga om justitieombudsmannens — liksom ej heller beträf­

fande militieombudsmannens — ämbetsutövning, men stadgande härom

har sin plats i den av Kungl. Maj:t utfärdade instruktionen för justitie­

kanslern.

Det i förslaget liksom i motsvarande grundlagsbestämmelse använda

uttrycket »ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvars-

väsendet anslagna medel» tager ej särskild hänsyn till den möjligheten,

att någon för olika slag av ämbetsutövning åtnjuter avlöning dels från

nämnda dels från andra medel. Någon tvekan bör dock ej uppstå därom,

att i sådant fall endast den ämbetsutövning, för vilken avlöning utgår från

de till försvarsväsendet anslagna medel, skall stå under militieombudsman-

nens och den övriga ämbetsutövningen under justitieombudsmannens tillsyn.

I andra stycket av samma § har införts bestämmelse för det fall,

att ansvaret för en felaktig åtgärd — under vilket uttryck i överens­

stämmelse med den nuvarande instruktionens terminologi givetvis även

en ämbetsförsummelse innefattas — vilar dels å någon, vars ämbetsutöv­

ning står under justitieombudsmannens tillsyn, dels å annan ämbetsman,

som på grund därav att hans avlöning utgår från de till försvarsväsendet

anslagna medel i allmänhet icke står under justitieombudsmannens utan

under militieombudsmannens tillsyn. Sådant kan förekomma, om åtgärden

vidtagits av en ämbetsmyndighet, sammansatt av personer från båda dessa

22

Kanal. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

ämbetsmannakategorier, såsom förhållandet är t. ex. med en inskrivnings-

revision. Då det icke kan vara lämpligt, att i ett dylikt fall befogen­

heten att ställa de felande till ansvar skulle i fråga om vissa av dem till­

komma den ena och beträffande de övriga den andra ombudsmannen, och

ej heller att någondera ombudsmannen skulle vara utesluten från rätt till

åtal mot personer, vilkas ämbetsutövning i övrigt står under hans tillsyn,

torde saken böra ordnas så, att båda ombudsmännen, var för sig, äga åtals-

rätt mot samtliga de felande. Därmed följer visserligen att inom ett om­

råde av ringa omfattning kommer att finnas möjlighet till att båda om­

budsmännen ingripa i samma ärende. Men någon olägenhet härav torde

icke vara att befara. En liknande möjlighet till konkurrens har, inom ett

mycket vidsträcktare område, alltid funnits i fråga om justitieombudsman­

nen och justitiekansler!), och den senares åtalsrätt skall även framgent om­

fatta alla de förseelser, som de båda ombudsmännen äga att åtala. Utan

särskilt stadgande skall otvivelaktigt en var av dessa högsta åklagare finna

det opåkallat och olämpligt att ingripa i ett ärende, som redan upptagits

av en med honom likställd myndighet.

Förslagets 2 § överensstämmer med samma § i gällande instruktion.

Enligt § 3 i nuvarande instruktion må justitieombudsmannen, om

han förmärker, att någon domare, ämbets- eller tjänsteman felat utan vrång

avsikt, endast av ovarsamhet, justitiekanslern sådant vid handen giva, lik­

väl utan att sitt tillkännagivande med något påstående beledsaga. Rörande

innebörden av denna bestämmelse har i vissa uttalanden om justitieom-

budsmansämbetets ställning och uppgifter framställts den meningen, att

den justitieombudsmannen tillerkända befogenheten att till justitiekanslern

överlämna behandlingen av de lindrigare förseelser, om vilka denna § i motsats

till den nästföregående handlar, skulle vara avsedd att angiva den enda

utväg, som står justitieombudsmannen till buds, om han anser en dylik

förseelse böra föranleda någon åtgärd. Justitieombudsmannen skulle i

sådant fall icke äga att själv väcka åtal för en förseelse av denna beskaf­

fenhet, och han skulle ej heller vara berättigad att på annat sätt än genom

åtal fästa uppmärksamheten på det begångna felet och söka åstadkomma

erforderlig rättelse.

Yi hava icke ansett oss äga anledning att ingå i granskning av denna

tolkning. Det torde vara tillräckligt att framhålla, att utvecklingen av

justitieombudsmannens ämbetsverksamhet faktiskt gått i en helt annan

riktning, och att denna utveckling otvetydigt vunnit allmänt stöd och

gillande. Stadgandet om vissa ärendens hänskjutande till justitiekanslern

lär sedan lång tid tillbaka endast i sällsynta undantagsfall hava tilläm­

pats och torde numera fullkomligt sakna betydelse. I stället har ju-

Kungl. Muj:ts nåd. proposition nr 5.

23

stitieombudsmannen ansett si" oförhindrad att, då rättsligt beivrande av

en dylik förseelse funnits påkallat, själv anställa åtal. Och justitieom­

budsmannens ingripande har i ganska vidsträckt omfattning iklätts även

andra förmer än åtalets. Genom direkt hänvändelse till vederbörande ämbets­

man, skriftligen eller särskilt vid inspektioner muntligen, har justitieombuds­

mannen fäst hans uppmärksamhet därpå att han förfarit felaktigt. Om i sådana

tall, da en bestämmelse kunnat vara föremål för olika tolkning, justitieom­

budsmannen velat angiva en viss tolkning såsom den enligt hans mening rik-

tiga, har han lämnat meddelande jämväl härom. Icke sällan har justitieombuds­

mannen låtit frågan om åtal bero därav, huruvida ämbetsmannen medgivit

felet och förklarat sig ämna för framtiden undvika dess upprepande. Ett

villkor för dylika ärendens avveckling utan åtal har ock varit, att om det

allmänna eller någon enskild genom förseelsen lidit skada, som kunnat och

bort gottgöras, den felande lämnat sådan gottgörelse.

Att en återgång från den sålunda angivna utvecklingen skulle ske,

torde knappast kunna ifrågasättas. De lindrigare förseelsernas överläm­

nande till justitiekanslerns behandling skulle innebära en omväg, genom

vilken någon fördel icke vore att vinna. A andra sidan synes det olämp-

ngt, om justitieombudsmannen för sitt inskridande mot dylika förseelser

icke skulle hava att tillgå annat medel än åtal. Det allmännas intresse

av att rättelse vinnes och liknande förseelser för framtiden undvikas kan

ofta lika väl betryggas utan en så sträng åtgärd. För den felande äm­

betsmannen innebär det i regel en stor fördel, om saken avvecklas under

hand; delar han icke justitieombudsmannens mening om förfarandets fel­

aktighet, står det honom alltid fritt att tillkännagiva detta och under­

kasta sig den härmed förenade risken, att justitieombudsmannen anstäl-

er åtal. Och för bevarande av den ställning i det allmänna medvetan­

det, som bör tillkomma justitieombudsmansämbetet, är det önskvärt att

detta icke måtte nödgas alltför ofta anlita åtalsforinen i obetydliga frå-

goi. Den nuvarande, på en långvarig utveckling grundade tillämpningen

torde, hava träffat det ur praktisk synpunkt rätta, i det att den lämnar

justitieombudsmannen fria händer och möjlighet att i varje särskilt fall

välja det lämpligaste tillvägagångssättet. Syftet med en jämkning av in­

struktionens bestämmelse i ämnet bör därför vara att bringa dess° lydelse

till otvetydig överensstämmelse med praxis.

I enlighet med det sålunda anförda liar hänvisningen till justitie-

kanslern uteslutits ur förslaget. Härav följer utan vidare, att justitieom­

budsmannen på grund av de allmänna stadgandena i 1 § själv måste hava

åtalsrätt även i fråga om lindrigare förseelser. Någon skyldighet att åtala

dylika förseelser ålägges honom däremot icke, utan skall'han" liksom hit-

■24

tills vara berättigad att, om lian anser vad i saken förekommit icke vara

av beskaffenhet att föranleda åtal, låta därvid bero. Såsom exempel

på förhållanden, som kunna föranleda att åtal icke prövas erforderligt,

namnes i förslaget, att rättelse vunnits eller att förklaring, som den

felande avgivit, är sådan, att därvid kan få bero. Det överlämnas emel­

lertid åt justitieombudsmannen att pröva, huruvida i fall, då rättelse icke

vunnits eller avgiven förklarings innehåll befinnes vara mindre tillfreds­

ställande, åtal bör ske eller icke. Därjämte införes i instruktionen ut­

trycklig bestämmelse, att justitieombudsmannen kan, där han så prövar

erforderligt, särskilt fästa vederbörandes uppmärksamhet därpå att förfaran­

det varit felaktigt. Innan ett ärende, som ej föranlett åtal, avskrives från

vidare handläggning, får justitieombudsmannen taga under övervägande,

huruvida vad som redan förekommit i ärendet kan antagas hava givit veder­

börande en tillräckligt klar uppfattning av det felaktiga, i hans förfarande

— särskilt till efterrättelse för framtiden —- eller en erinran därom är be­

hövlig. Genom den valda ordalydelsen är uttryckt, att justitieombudsman

nens erinran icke innebär en disciplinär åtgärd; förslaget avser alltså inga

lunda någon rubbning av den grundsatsen, att justitieombudsmannen år

endast åklagare utan någon, vare sig disciplinär eller annan, domsrätt. .

Förslagets 4 § skiljer sig i sak från samma § i nuvarande instruktion

därigenom, att dels justitieombudsmannens förpliktelse att föra talan mot

högsta domstolens ledamöter i enlighet med det vilande förslaget till än-

dmi(r i 101 § regeringsformen inskränkes till förseelser i sådana mål,

so inifrån annan domstol än krigsdomstol kommit under högsta domstolens

prövning, dels den bestämmelse om åtal mot regeringsrättens ledamöter,

som redan 1909 infördes i nämnda § i regeringsformen, nu upptages

även i instruktionen.

Ur 5 § har uteslutits bestämmelsen om tilltal mot »den i komman­

domål konungen rådgivande ämbetsman». Då härmed sedan lång tid till­

baka avses chefen för vederbörande försvarsdepartement, följer justitieom­

budsmannens förpliktelse att föra dylik talan av vad som är stadgat om

åtal mot statsrådets ledamöter, och nämnda bestämmelse är därför obehöv­

lig. Övriga ändringar i samma § äro endast redaktionella.

1 6 § har, förutom en del redaktionella jämkningar, vidtagits den

ändring i sak, att justitieombudsmannen förklarats böra iakttaga ett för­

farande, vartill han enligt nuvarande lydelse endast är berättigad, nämligen

att, innan åtal anställes mot en ämbetsman, lämna denna tillfälle att yttra

sig över den anmärkning, som förekommit mot honom. Att förklaring

sålunda åtminstone i regel inhämtas före åtals anställande. synes överens­

stämma med god ordning och har utan tvivel även förut tillämpats.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

25

Bestämmelserna i 7 § hava dels underkastats vissa redaktio- ⁷ §.

nolla jämkningar dels förtydligats i det avseendet, att den justitieombuds­

mannen ålagda ansvarigheten för hans ombuds åtal och påståenden skall

gälla i förhållande till samtliga ombud.

I 8 § hava vissa i detalj gående och delvis föråldrade bestämmelser ⁸ §.

utbytts mot en allmännare avfattning, utan att dock härmed avsetts nå­

gon ändring i sak.

Instruktionens från 99 § regeringsformen hämtade föreskrift om

justitieombudsmannens tillgång till alla domstolars, kollegiers och ämbets­

verks protokoll och handlingar gör icke något undantag för handlingar,

som på grund av tryckfrihetsförordningens stadganden eller någon med

stöd av dem meddelad bestämmelse äro hemliga. Huruvida detta oaktat

även justitieombudsmannen är utesluten från att taga del av hemliga

handlingar annat än i den mån och i den ordning, tryckfrihetsförordnin­

gen det medgiver, är en fråga, som hittills icke blivit närmare prövad.

Justitieombudsmannen har för sin verksamhet, inom det område där denna

väsentligen rört sig, icke i någon större utsträckning haft behov av till­

gång till sådana handlingar. Dock saknar frågan ingalunda betydelse för

justitieombudsmannen, icke ens vad angår hans tillsyn å domareverksam­

heten. Exempelvis må erinras om att enligt det förslag till ändrad lydelse

av 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen, som av detta års senare riksdag an­

tagits såsom vilande, domstolarnas protokoll i vissa mål, där offentlighet

kan medföra våda för rikets säkerhet, i allmänhet icke skola få utlämnas.

Tydligt är, att justitieombudsmannen bör äga att övervaka rättskipningen

även i dessa mål, och att detta för honom skulle försvåras, om han icke

utan vidare kunde utfå protokollen i desamma.

I vida högre grad kommer emellertid frågan om tillgång till hem­

liga handlingar att erhålla betydelse för militieombudsmannen. Hans

verksamhet måste ofta beröra förhållanden, som icke kunna utredas och

granskas, utan att han får taga del av dylika handlingar. Det är därför

nödvändigt, att i sammanhang med militieombudsmansämbetets inrättande

klargöres, vilken befogenhet i detta avseende skall tillkomma dess inne­

havare; och vad härutinnan skall gälla för honom bör äga tillämpning även

beträffande justitieombudsmannen.

Av tryckfrihetsförordningens stadganden framgår enligt vår upp­

fattning, att de icke inskränka justitieombudsmannens tillträde till ämbets­

verkens handlingar och lika litet skola få någon sådan betydelse för mi­

litieombudsmannen. Dessa stadganden gälla handlingars utlämnande åt

allmänheten, särskilt för befordrande till trycket, men de avse säkerligen

icke att reglera handlingars tillhandahållande för den enligt andra grund-

j

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 5 höft. {Nr 5.)

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

26

lagsstadganden anordnade offentliga kontrollen. För ett särskilt fall, näm­

ligen såvitt angår militära handlingar, linnes i tryckfrihetsförordningen

stadgat, att genom beslut om deras hemlighållande konstitutionsutskottets,

statsutskottets och statsrevisorernas rätt ej inskränkes. Härav torde icke

böra dragas den slutsatsen, vare sig att kontrollmyndigheterna icke skulle

äga fri tillgång till andra hemliga handlingar, om vilka någon motsva­

rande bestämmelse ej meddelats, eller att det fria tillträdet till de hem­

liga militära handlingarna ej skulle gälla andra än de uppräknade institu­

tionerna och således ej justitieombudsmannen. Då vid 1896 års riksdag

förslag till de ännu gällande bestämmelserna om militära handlingar antogs

såsom vilande, voro meningarna synnerligen delade, huruvida nämnda för­

behåll om kontrollinstitutionernas rätt borde införas i grundlagstexten. Den

dåvarande chefen för justitiedepartementet betecknade detsamma såsom full­

ständigt obehövligt. Och konstitutionsutskottet, som för sammanjämkning

av kamrarnas skiljaktiga beslut i ämnet framlade det sedermera antagna

förslaget, erinrade därvid om att vid utskottets föregående behandling av

detta ärende utskottet ansett det vara satt utom allt tvivel, att utskottens

och statsrevisorernas grundlagsenliga rätt genom det ifrågasatta lagförslaget

icke kunde varda inskränkt; men då andra kammaren funnit nödigt, att

en uttrycklig bestämmelse därom bleve införd, hade utskottet för undan­

röjande av all tvekan ansett lämpligt att sammanjämka de olika besluten

på det sätt, att andra kammarens beslut i förevarande hänseende upptoges

i sammanjämkningsförslaget. Någon motsvarande bestämmelse finnes ej i

det den 20 december 1912 av en kommitté avgivna förslaget till tryck­

fri hetsordninor, och i motiveringen till förslaget har, såsom eu allmän an­

märkning vid de däri uppställda undantagen från offentlighetsprincipen,

framhållits, att det icke funnits behövligt eller lämpligt att — såsom i

gällande lag i ett enstaka fall skett — i lagtexten giva uttryck åt det

självklara förhållande, att dessa undantag icke verka inskränkning i den

kontroll över statsförvaltningen, som lagenligt skall utövas. På en liknande

uppfattning beror utan tvivel, att icke i nyssberörda förslag till ändring

av 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen gjorts något förbehåll om justitieombuds­

mannens rätt att utfå protokollen i de mål förslaget avser; det har an­

setts, att protokollens förklarande för hemliga icke inverkar på denna rätt.

Om alltså tryckfrihetsförordningens bestämmelser angående vissa

handlingars hemlighållande icke äga tillämpning mot justitieombudsmannen,

kan någon tvekan ej heller råda därom, att den genom 99 § regerings­

formen och 8 § i instruktionen honom beredda tillgången till ämbets­

verkens och ämbetsmännens handlingar avser handlingar av alla slag och

även sådana, som för allmänheten äro hemliga. Detsamma skall då gälla

Kungl. Majds nåd. proposition nr 5.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

27

om militieombudsmannen. Att genom ett tillägg till den äldre bestäm­

melsen låta en uttrycklig föreskrift i ämnet inflyta i instruktionerna anse

vi under sådana förhållanden icke vara erforderligt.

Det resultat, vartill man sålunda kommit, torde ock ur praktisk syn­

punkt vara tillfredsställande. Det viktiga medborgerliga förtroendeupp­

draget att vara riksdagens ombudsman kan icke antagas bliva överlämnat

åt någon sådan person, att hemliga handlingars utgivande till honom

skulle vara förenat med våda för det allmänna. Aven om utgivan­

det skulle bero på tillstånd i varje särskilt fall, kan det knappast

tänkas, att dylikt tillstånd någonsin skulle förvägras. Vid den gransk­

ning: av statsförvaltningen, som olika riksdagsutskott och statsrevisorerna

verkställa, står tillgång till en stor mängd hemliga handlingar öppen för

ett avsevärt antal personer, utan att detta ansetts innebära någon risk.

Å andra sidan skulle det för ombudsmännen — i synnerhet för militie­

ombudsmannen — mången gång kunna bliva i hög grad hinderligt, om

tillstånd skulle behöva inhämtas. Framför allt kunde svårighet och tids-

utdräkt uppstå, om under en inspektionsresa det befunnes erforderligt att

taga del av en hemlig handling, till vars utbekommande tillstånd icke på

förhand utverkats. I sakens natur ligger, att i den mån föreskrifter med­

delats om försiktighetsmått vid utlämnade hemliga handlingars förvarande,

om tiden för deras återställande eller dylikt, även ombudsmännen böra

rätta sig efter dessa föreskrifter.

Första och tredje styckena i 9 § motsvara i huvudsak § 9 i gällande

instruktion. Av de i 3 § vidtagna ändringar följer, att i förevarande §

hänvisningen till justitiekanslern bör utbytas mot åläggande för justitie­

ombudsmannen att iakttaga det förfarande, varom stadgas i 3 § med dess

ändrade lydelse. Angående inkommande klagomål har hittills den förut­

sättning varit stadgad, att de skola vara styrkta genom »fullständiga hand­

lingar och bevis». Det torde vara uppenbart, att om denna bestämmelse

tolkas efter ordalagen, genom densamma väl stränga anspråk skulle ställas

på klaganden. Och faktiskt lärer knappast hava ifrågakommit, att varje

klagan, som ej åtföljts av »fullständig» utredning, av denna anledning

blivit avvisad. Det synes därför vara lämpligt att förmildra nämnda be­

stämmelse genom uteslutande av ordet »fullständiga».

Det torde lätt nog kunna inträffa, att en klagande misstager sig om

gränsen mellan de båda ombudsmännens verksamhetsområden, och särskilt

förefaller det sannolikt att, åtminstone under den närmare framtiden, justi­

tieombudsmannen stundom kan komma att anlitas för klagomål, som det

ankommer på militieombudsmannen att handlägga. Den ombudsman, som

mottagit klagomålet, bör då hänvisa klaganden till den andra ombudsman-

28

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

¹⁰ §.

11

§■

12 §.

nen. Dock synes det ej vara lämpligt att stadga någon ovillkorlig skyl­

dighet härtill; är klagomålet av den beskaffenhet, att det uppenbarligen

ej förtjänar avseende, bör det det vara den förre ombudsmannen obetaget

att utan vidare för sin del avföra ärendet. Bestämmelse om sådan hän­

visning har införts i andra stycket av 9 §.

Att justitieombudsmannen icke blott äger upptaga mål, i vilka

anmälan gjorts, utan lika väl är berättigad och skyldig att ingripa mot

missförhållanden, som på annat sätt kommit till hans kännedom, synes så

tydligt framgå särskilt av bestämmelserna i 1 §, att något ytterligare

stadgande därom icke erfordras. Detsamma skall uppenbarligen gälla om

militieombudsmannen.

Enligt nuvarande instruktions § 10 åligger det under viss förutsätt­

ning justitieombudsmannen att omhändertaga en av justitiekanslern avvisad

klagan, »evad målet är av allmän vikt eller icke». Efter de i 3 § vidtagna

ändringarna synas dessa ord sakna betydelse, och de hava därför nu ute­

slutits. Då det icke gärna kan åläggas justitieombudsmannen att med

uppmärksamhet följa alla till justitiekanslern inkommande ärenden, har

den förres skyldighet att taga befattning ined ett dylikt klagomål gjorts

beroende av anmälan från den klagande. Övriga ändringar i förevarande

§ äro endast redaktionella.

Stadgandena i § 11 av gällande instruktion äro till sin innebörd

ganska dunkla. Om med dem skulle vara åsyftat, att justitieombudsmannen

vid sin granskning av förhållandena inom ett ämbetsverk borde inskränka

sig till sådant, i avseende varå funnes särskild anledning att befara någon

felaktighet, och att en allmän, även till andra förhållanden utsträckt

granskning endast skulle få ske genom Kungl. Maj:ts försorg, har justitie­

ombudsmannen enligt praxis intagit en väsentligt friare ställning. Vid

de inspektioner, han företager hos domare och andra myndigheter,

omfattar hans granskning, i den mån tid och andra omständigheter

det medgiva, allt som hör till vederbörandes ämbetsutövning. Utan tvivel

bör ock så vara förhållandet. Någon sådan anmälan till Kungl. Maj:t

angående allmän inspektion av domstol eller ämbetsverk, som i nämnda

§ omförmäles, torde däremot icke hava förekommit, i varje fall icke under

senare tid. Hittillsvarande § 11 har därför såsom betydelselös och möjli­

gen vilseledande ansetts böra utgå ur instruktionen.

Förslagets 11 § motsvarar § 12 i gällande instruktion med någon

jämkning i avfattningen.

Den enligt § 13 i instruktionen justitieombudsmannen tillagda be­

fogenheten att genom resor förskaffa sig upplysningar om lagskipningens

tillstånd har, som bekant, i stor utsträckning av honom begagnats, och

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

29

dylika inspektionsresor höra numera till de viktigaste delarna av hans

ämbetsförvaltning. Bestämmelsen i ämnet, vilken har sin plats i 12 § av

förslaget, synes därför komma att bättre motsvara såväl sin betydelse som

den nuvarande tillämpningen, om den ändras därhän, att justitieombuds­

mannen skall årligen företaga inspektionsresor. Då tillsyn å lagskipnin-

gens tillstånd visserligen utgör det förnämsta ändamålet för dessa resor

men även andra föi'hållanden inom området för hans ämbetsutövning kunna

avses med desamma, har ett tillägg gjorts i sådant hänseende.

Det skulle kunna ifrågasättas att i instruktionen införa bestämmelse

om rätt för justitieombudsmannen att även genom ombud inhämta de upp­

lysningar om faktiska förhållanden, som kunna erfordras för utredning av

någon under hans behandling varande angelägenhet. Justit eombudsman-

nens befogenhet härtill synes emellertid icke, lika litet som hans rätt att

enligt 6 § till rättegångsombud välja den han finner lämpligast oavsett

ämbetsställning och boningsort, skäligen kunna dragas i tvivelsmål. Hans

handlingsfrihet i dessa avseenden torde icke vara underkastad annan be­

gränsning än som, med hänsyn till kostnadernas betäckande, kan följa av

beloppet å de till hans förfogande ställda expensmedlen.

I 13 §, som motsvarar § 14 i gällande instruktion, har det numera ¹³ §.

betydelselösa stadgandet om justitieombudsmannens rätt att i sin redogörelse

till riksdagen anmärka bristerna i »allmänna hushållningen» utelämnats.

På samma sätt har förfarits med bestämmelsen om hans skyldighet att för­

utom de berättelser, som avgivas vid riksdagarna, årligen mellan dessa

genom trycket kungöra ett utlåtande i vissa avseenden. Denna bestäm­

melse fanns tidigare intagen även i 100 § regeringsformen. Oaktat den­

samma därifrån uteslöts redan vid årliga riksdagars införande, har den

fått kvarstå i instruktionen men uppenbarligen saknat all betydelse. Att

skyldigheten till berättelses avgivande vid riksdagarna förklarats gälla endast

vid lagtima riksdagar överensstämmer likaledes med nämnda § i regerings­

formen. Bestämmelserna om redogörelse för riksdagsskrivelsers behandling

hava sammanförts och förtydligats. Jämväl i övrigt innebär förslaget be­

träffande denna § ej någon ändring i sak.

14—18 §§ i förslaget motsvara §§ 15, 16, 18—20 i gällande in - id—is §§.

struktion. De vidtagna förändringarna avse att åstadkomma en tydligare

och mera tidsenlig avfattning utan att innebära någon olikhet i sak. Vad

angår det i sista punkten i nuvarande § 20 innefattade stadgandet, att

justitieombudsmannen skall vidtaga åtgärd för upphävande av sådana lagar

och författningar, vilka han ej finner stå i förening med antagna rege-

ringslagar, torde detta stadgande hava avsett de år 1809—1810 antagna

»regeringslagar» och numera, då så lång tid förflutit från regeringsformens

30

och övriga grundlagars tillkomst, få anses överflödigt. Nämnda stadgande

har därför i förslaget uteslutits.

§ 21 i nuvarande instruktion är alldeles föråldrad och har därför

icke upptagits i förslaget.

19 § i förslaget motsvarar § 17 i gällande instruktion. Den vid­

tagna nedflyttningen av denna § har haft till ändamål att undvika avbrott

i följden av de §§, som handla om justitieombudsmannens befattning med

lagstiftningen och därmed sammanhängande förhållanden.

De jämkningar, som vidtagits i lydelsen av samma §, torde endast

i vad de avse fånglistorna erfordra någon förklaring. Enligt kungl. kun­

görelserna den 9 november 1906 angående fångförteckningar och rapporter

från fängelserna och tvångsarbetsanstalterna i riket samt den 16 december

1,910 angående fångförteckningar och rapporter från straffängelserna i riket

sfiola dylika handlingar för alla fångvårdsanstalter, härunder inbegripna järn väl

militärhäkten och arrester, inkomma till justitieombudsmannen liksom till

justitiekanslern. Det i instruktionen använda uttrycket »fånglistor», vilket

utan tvivel bör anses innefatta såväl fångförteckningarna som de i nämnda

kungörelser även omförmälda rapporter och mönsterrullor, har i förslaget

bibehållits. Beträffande sådana listors överlämnande för granskning synes

den ändring lämpligen kunna vidtagas, att listor för militärhäkten

och arrester ej längre skola ingå till justitieombudsmannen utan endast

till militieombudsmannen. I övrigt torde justitieombudsmannen fort­

farande böra erhålla fullständiga fånglistor. Att härom förordna an­

kommer emellertid på Kungl. Maj:t. Någon begränsning i justitieombuds­

mannens åliggande att besöka fängelserna torde ej böra vidtagas. Då

efter den ifrågasatta förändringen beträffande fånglistorna någon full lik­

ställighet i detta avseende ej längre skulle finnas mellan justitieombuds­

mannen och justitiekansler!!, har den förut gällande bestämmelsen i ämnet

ansetts lämpligen kunna utbytas mot föreskrift, att de fånglistor, som

enligt särskilda författningar inkomma till justitieombudsmannen, skola

av honom granskas. Instruktionen förutsätter alltså utfärdande av sådana

författningar genom Kungl. Maj:ts försorg.

20 § i förslaget motsvarar § 22 i gällande instruktion.

21—24 §§, som handla om justitieombudsmansexpeditionen och

därmed sammanhängande förhållanden, motsvara §§ 23 och 24 i nuva­

rande instruktion. Den senare har uppdelats i tre §§. Härvid har be­

stämmelsen om att under justitieombudsmannens ämbetsresor vissa bråd­

skande göromål skola utföras av »den tjänsteman, som expeditionen i

huvudstaden förestår», underkastats den ändring, att justitieombudsmannen

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 5.

Kungl. Maj:ts nåd. 'proposition nr 5.

31

skall bemyndiga en tjänsteman vid expeditionen att utföra dessa göromål.

Övriga jämkningar äro blott formella.

Enligt den såsom vilande antagna, ändrade lydelsen av 97 § rege­

ringsformen och 68 § riksdagsordningen göres ej någon ändring i det

förhållandet, att justitieombudsmannens utsedda efterträdare förutsattes

tillfälligt utöva ämbetet endast under den tid justitieombudsmannen kan

vara av svår sjukdom eller annat laga förfall därifrån hindrad. Vid pro­

positionens behandling inom konstitutionsutskottet uppstod fråga, huru­

vida semesteidedighet, kunde anses inbegripen under vad sålunda är

stadgat om laga förfall. I anledning härav framhölls i utskottets utlåtande,

att beviljad tjänstledighet enligt praxis ansåges såsom laga förfall för

statsråd. Då det icke funnes anledning att tolka begreppet »laga förfall»

strängare i fråga om riksdagens ombudsmän än beträffande statsråd, syntes

bibehållandet av gällande grundlagsstadgande i ämnet alltså icke lägga

hinder i vägen att, därest så funnes lämpligt, i respektive instruktioner

inrymma bestämmelser om att ombudsmännen må äga rätt till semester­

ledighet.

En sådan bestämmelse har nu införts i 25 §, där tillika upptagits

stadgande, att justitieombudsmannen äger bestämma om semester och

annan ledighet för tjänstemännen vid justitieombudsmansexpeditionen samt

om vikarier för dem under ledighet. Det har härvid förutsatts, att läng­

den av tjänstemännens semester kommer att på justitieombudsmannens

förslag bestämmas av riksdagen i sammanhang med fastställande av staten

för justitieombudsmansexpeditionen.

Enligt föreskrift i nuvarande instruktion har justitieombudsmannen

hittills vid ledighet måst avstå halva sin avlöning till ersättaren. Att

såsom allmän regel fordra detta är uppenbarligen obilligt och strider mot

vad som eljest plägar gälla beträffande ämbetsmäns avlöning under ledig­

het. I begreppet semester ligger, att under denna skall åtnjutas full

avlöning, och stadgande härom har nu i fråga om justitieombudsmannen

införts i förslaget till instruktion. Aven vid annan ledighet på grund av laga

förfall är den hittills gällande regeln för sträng. Bestämmelser om de av­

drag, som för ledighet av annat slag än semester skola göras från justitie­

ombudsmannens avlöning, synas emellertid icke hava sin plats i instruk­

tionen utan i särskilda avlöningsregler, som vidfogas staten för justitie­

ombudsmansexpeditionen. 1 dem torde jämväl böra angivas grunderna

för ersättarens avlöning under hans utövning av justitieombudsmansämbetet

samt beträffande tjänstemännen vid expeditionen böra meddelas bestäm­

melser om avdrag från avlöningen vid annan ledighet än semester och om

ersättning till vikarier. Dylika avlöningsbestämmelsers antagande torde

25 §.

32

böra ankomma på initiativ inom riksdagen eller från justitieombuds­

mannen själv, och utarbetande av förslag till desamma synes icke ingå i

det oss givna uppdraget.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

Förslaget till instruktion för militieombudsmannen.

Förslaget till instruktion för militieombudsmannen har sina förut­

sättningar i den allmänna karaktär, som de vilande grundlagsbestämmel­

serna givit åt militieombudsmansämbetet såsom en motsvarighet till justitie-

ombudsinansämbetet för ett speciellt område, den militära rättskipningen

och

förvaltningen. Vid utarbetande av förslaget till instruktion för det

nya ämbetet hava vi, såsom förut antytts, ansett oss böra så nära som

möjligt följa det äldre ämbetets instruktion och i alla tillämpliga delar

upptaga samma bestämmelser. Skulle erfarenheten giva vid handen, att

militieombudsmannen för sitt speciella ämbetsområde behöver även andra

och särskilda föreskrifter, måste det bliva framtidens sak att meddela

sådana, sedan ämbetet någon tid fått praktiskt verka. För vår del hava

vi inskränkt oss till att dels närmare utveckla och begränsa ämbetets

uppgifter dels ock i de från instruktionen för justitieombudsmannen upp­

tagna bestämmelserna göra vissa mindre jämkningar och tillägg, som redan

nu vid det nya ämbetets tillkomst framstå såsom

påtagligen erforderliga.

1 1 §, som motsvarar 1 § i förslaget till instruktion för justitie­

ombudsmannen, angivas inilitieombudsmannens ämbetsuppgifter i över­

ensstämmelse med de grunder, som föreskrivas i 96 § regeringsformen

enligt dess såsom vilande antagna lydelse.

Med hänsyn till det sätt, varpå nämnda uppgifter bestämmas, er­

fordras tydligen icke någon motsvarighet till den beträffande justitieombuds­

mannen meddelade föreskriften om justitiekanslerns och den andre ombuds­

mannens undantagande från hans tillsyn.

2 § har till ändamål att närmare angiva området för militieombuds-

mannens ämbetsutövning. Liksom enligt 1 § lägges hans uppgift så, att han

särskilt har att övervaka efterlevnaden av författningar, som avse för-

svarsväsendet eller äga tillämpning inom detsamma. Dock åsyftar förslaget

ingalunda, att hans tillsyn skulle vara inskränkt till allenast sådan ämbets­

utövning, som är direkt reglerad genom stadgandcn i författningar. Lik­

som i fråga om justitieombudsmannen ligger det i sakens natur, att där

särskild bestämmelse i visst avseende saknas, vederbörande ombudsman

likväl skall äga tillse, att ämbetsmännen så förfara, som överensstämmer

33

med gällande författningars grund och mening, så att det allmänna bästa

iakttages och på samma gång enskilda åtnjuta rätt och billighet.

Den gjorda uppräkningen av författningar är, såsom förslagets lydelse

även utvisar, icke avsedd att vara fullständig utan endast att framhålla

de viktigaste huvudgrupperna av de bestämmelser inom det militära om­

rådet, vilkas tillämpning skall ställas under militieombudsmannens kontroll.

Till största delen sammanfaller denna uppräkning med den redogörelse

i samma ämne, som innefattades i propositionen om förenämnda grund­

lagsändringar och av konstitutionsutskottet lämnades utan erinran. Ett

par nya huvudgrupper hava emellertid tillagts, varjämte några av de i

propositionen upptagna blivit på ett fylligare sätt angivna. Därvid har

även den för nu fungerande civilkommission utfärdade instruktionen tjänat

till jämförelse, och vissa punkter äro formulerade i anslutning till denna

instruktion.

Såsom den första gruppen av författningar nämnas strafflagstift­

ningen för krigsmakten, lagstiftningen om krigsdomstolar och om rätte­

gången därstädes samt andra författningar, i den mån de skola tillämpas

av sådan domstol. Så är förhållandet särskilt med vissa delar av allmänna

strafflagen. Att, dessa lagars och författningars efterlevnad faller under

militieombudsmannens kontroll, följer direkt av regeringsformens grund­

läggande bestämmelser om hans ämbete.

Härnäst upptagas värnpliktslagen samt övriga bestämmelser om värn­

pliktigas inskrivning, redovisning och tjänstgöring. Dylika bestämmelser

innefattas särskilt i den s. k. inskrivningsförordningen. Det torde vara

uppenbart och är även i den anförda propositionen förutsatt, att den mili­

tära förvaltning, som regleras genom dessa författningar, skall stå under

militieombudsmannens tillsyn.

Då militieombudsmannen bör ägna uppmärksamhet även åt mot­

svarande förhållanden i fråga om den vid krigsmakten fast anställda per­

sonalen, har ett tillägg om kontroll å efterlevnaden av gällande bestäm­

melser angående dennas antagande och entledigande gjorts till den i pro­

positionen förekommande uppräkningen. Jämväl bestämmelser om del­

tagande i de för krigsmakten anordnade utbildningskurser hava ansetts

böra särskilt nämnas.

Med den följande punkten, bestämmelser om krigsmäns behandling

och omvårdnad, kommer man in på ett av civilkommissionens förnämsta

verksamhetsområden, och även själva formuleringen är gjord i anslut­

ning till civilkommissionens instruktion, enligt vilken kommissionen äger

att undersöka, huruvida truppens, särskilt de värnpliktigas, behandling och

omvårdnad giva anledning till erinringar. Såsom framgår av den till

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 5 häft. (Nr 5.)

5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

34

grund för instruktionen liggande motiveringen, till vilken hänvisas även i

förenämnda proposition, avses härvid med »omvårdnad» särskilt att i fråga

om beklädnad, kost och bostäder allt ordnas för manskapet på bästa

möjliga sätt.

De härefter följande tre författningskategorierna avse ämnen, som

falla inom den andra av civilkommissionens huvuduppgifter, nämligen

tillsynen över försvarsväsendets ekonomiska angelägenheter och all försvars-

materiell av olika slag.

Här upptagas först bestämmelser om förvaltningen av de till för-

svarsväsendet anslagna medel samt av försvarsväsendet tillhörande fastig­

heter. Vidare nämnas bestämmelser om statens upphandlings- och entre­

prenadväsen, i vad de äga tillämpning inom försvarsväsendet, om an­

skaffande, underhåll och vård av materiell, anskaffande och användande

av andra förnödenheter samt utförande av arbete för försvarsväsendets

behov. Såsom exempel å författningar av dessa båda slag erinras i pro­

positionen dels om de för penningförvaltningen och därmed samman­

hängande angelägenheter gällande kassa- och avlöningsreglementen, dels

om förordningen angående statens upphandlings- och entreprenadväsen,

dels ock om de för armén — med motsvarighet för marinen — utfärdade

vapenvårds-, artillerimateriell-, kasernvårds-, ingenjörmateriell-, intendentur-

materiell-, fredsförplägnads- och sjukvårdsmateriellreglementen samt in­

struktionen för arméns intendenturförråd. Jämväl angående förvaltningen

av lantförsvaret tillhörande fastigheter finnes en särskild förordning. I

övrigt gäller på detta område en mångfald olika bestämmelser. De av oss

valda uttrycken i instruktionen torde få anses innefatta samtliga här upp­

räknade författningar och övriga bestämmelser av samma karaktär.

Rörande kontroll å vissa sidor av krigsberedskapen stadgas i civil­

kommissionens instruktion, att kommissionen äger undersöka, huruvida för­

svarsmedlen i fråga om utrustning och dylikt äro i ett sådant skick, att de vid

fredsbrott kunna fungera på ett tillfredsställande sätt. Såsom motsvarighet

härtill nämner föreliggande förslag tillsyn å efterlevnaden av »bestämmelser

om förråd, utrustning och dylikt, som avser krigsberedskap». Den enligt

denna formulering åt militieombudsmannen anförtrodda uppgift synes

vara tillräckligt vidsträckt hållen för tillgodoseende av det syfte, som i

propositionen angives sålunda, att folkrepresentativ tillsyn däröver, att för-

svarsmöjligheterna stå effektivt till buds, när helst fredsbrott kan inträffa,

måste anses såsom en viktig förutsättning för det allmänna förtroendet

till försvarsväsendet, särskilt med hänsyn därtill att den offentliga kritiken

ic regel är utesluten från hithörande, av naturliga skäl hemliga förhållanden,

A andra sidan ligger en begränsning däri, att endast bestämmelser om

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

35

förråd, utrustning och »dylikt» upptagas. Och över huvud taget gäller

särskilt angående denna punkt, liksom i allmänhet i fråga om allt vad

som i instruktionen blivit anfört till utvecklande av militieombudsmannens

ämbetsuppgifter, att hans ingripande icke kan gå utanför de gränser, som

följa av ämbetets i de vilande grundlagsförslagen angivna karaktär, och

vilka vi ansett oss böra genom en särskild § i instruktionen (3 §) när­

mare markera.

I huvudsaklig överensstämmelse med propositionen omförmälas slut­

ligen i denna § bestämmelser om expedierande av beslut och om för­

varande och tillhandahållande såväl av koncept till utgående expeditioner

som av andra handlingar. Av det nya ämbetets natur och motsvarighet

till justitieombudsmansämbetet bör följa, att militieombudsmannen har att

utöva vederbörlig kontroll över dessa sidor av den militära förvaltningen,

liksom justitieombudsmannen alltid gjort inom den civila.

Då det vilande grundlagsförslaget, vilket såsom kvalifikation för mi-

litieombudsmannen uppställer fordran på »lagkunskap», däremot icke hos

honom förutsätter militär fackkunskap, synes härav bliva en given följd,

att hans kontrollerande myndighet icke kan vara avsedd att omfatta vissa

roent fackmässiga sidor av försvarsväsendets organisation och verksamhet.

Åt detta förhållande torde böra givas uttryck i instruktionen. Ä andra

sidan kan därvid gränsen för hans verksamhetsområde icke uppdragas så,

att frågor av militärt fackmässig eller, såsom termen lämpligen torde

kunna avfattas, militärteknisk natur utan vidare ställas utanför det­

samma. De flesta angelägenheter inom försvarsväsendet kunna ju i större

eller mindre mån sägas vara av denna natur, och genom deras ute­

slutande skulle därför militieombudsmansinstitutionen kunna bliva en

form utan innehåll. Om militieombudsmannen bör gälla vad som vid

civilkommissionens inrättande anfördes om denna, nämligen att den stad­

gade kontrollens förnämsta uppgift skall vara att undersöka dels förvalt­

ningen av de till försvaret anslagna medel dels de värnpliktigas behand­

ling och vård. Vid granskning av militära anskaffningar och annan

medelsförvaltning inom försvarsväsendet kan det emellertid, även om

granskningen endast åsyftar tillgodoseende av statsverkets ekonomiska in­

tressen, ofta icke undvikas att beröra frågor av militärteknisk art. Och

likaledes torde det mången gång icke låta sig göra att gå till grunden

med undersökning av manskaps behandling, utan att man ställes inför

någon dylik fråga. Vad som bör undantagas synes därför vara icke vissa

militära frågor utan allenast sådan granskning av förekommande frågor,

för vilken erfordras en fackkunskap, som militieombudsmannen icke kan

förutsättas besitta. I förslaget uttryckcs detta så, att det ej tillkommer

36

militieombudsmarmen att ur militärteknisk synpunkt utöva tillsyn å mili­

tära anordningar. Under nämnda synpunkt innefattas härvid även den

strategiska och den taktiska. Såsom exempel på de förhållanden inom

försvarsväsendet, där det militärtekniska måste anses vara dominerande,

må nämnas planer för krigsmaktens sammandragning eller verksamhet under

krigstid eller vid krigsfara, frågor om övningarnas tekniska anordning,

frågor om konstruktionen av vapen och annan för krigsbruk avsedd ma­

teriell, av krigsfartyg samt av rikets fästningsverk och andra fasta försvars­

anstalter. Att åstadkomma någon fullständig uppräkning är tydligen icke

möjligt. Ur andra synpunkter än den militärtekniska skall däremot mili-

tieombudsmannen enligt förslaget äga att kontrollera även militära anord­

ningar, som icke äro av så övervägande teknisk natur, att de undandraga

sig hans bedömande. Om t. ex. en militär anskaffning skett på sådant

sätt, att statsverkets ekonomiska intressen, med överträdelse av gällande

bestämmelser eller annorledes, icke vederbörligen iakttagits, eller om det

anskaffade vidlådes av brister, angående vilka han kunnat bilda sig en till­

förlitlig uppfattning, skall han vara befogad att ingripa. Likaså skall det

icke tillkomma honom att kontrollera övningarnas militära lämplighet,

men väl att tillse, att de icke innebära oskälig ansträngning av manskapet.

Och det förhållandet, att han icke får utöva någon tillsyn ur militärtek­

nisk synpunkt, bör icke anses utgöra hinder för honom att i motiveringen

till en ur annan synpunkt framställd anmärkning mot en åtgärd utveckla,

att denna uppenbarligen icke varit nödvändig ur militärteknisk synpunkt.

Till ytterligare belysning av vad den föreslagna bestämmelsen enligt

vår mening skall innebära tillåta vi oss att i största korthet redogöra för

ett par från civilkommissionens verksamhetsområde hämtade fall, i vilka

ingripande ägt rum från kommissionens sida, samt till denna redogörelse

anknyta uttalanden, i vad mån och på vilka grunder befogenhet att taga

befattning med liknande förhållanden synes böra tillkomma militieombuds-

mannen. En sådan sammanställning torde så mycket mer kunna äga

betydelse, som det icke lärer kunna komma i fråga, att militieombuds-

mannens behörighet ur förevarande synpunkt skulle bliva mer begränsad

än civilkommissionens.

Vid en marschövning hade den befälhavande officern, i anledning

därav att från manskap under en rast förekommit rop efter vatten, av­

skilt en del av manskapet, inom vilken han funnit antagligt att de per­

soner, som höjt ropen, befunno sig, och låtit denna del marschera en

längre väg än det övriga manskapet, varav även föranletts, att samma del

lått åtnjuta väsentligt kortare rastetid än huvudstyrkan. Civilkommissionen

gjorde anmärkning häremot på den grund, att marschförlängningen skulle

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

37

hava inneburit en tillrättavisning. Officern bestred detta och gjorde gäl­

lande, att med berörda åtgärd från hans sida avsetts att förbättra de

brister i marschdisciplinen, som under marschen framträtt,

p.. t Om en dylik förlängd marsch utgör en s. k. straffmarsch, står den

i strid med gällande bestämmelser, och militieombudsmannen skall därför

vara berättigad att påkalla undersökning, huruvida så varit förhållandet.

Likaså måste det anses falla inom militieombudsmannens behörighet att

tillse, om marschförlängningen inneburit en för sträng behandling av man­

skapet.

Ett annat ingripande från civilkommissionen avsåg det förhållandet,

att de vid en viss ammunitionsfabrik använda maskinerna för laddning av

patroner syntes vara felaktiga. Vid laddningen erhöll nämligen en del

patroner ingen eller endast obetydlig krutsats, medan andra patroner fingo

så stark krutsats, att vid skottens avlossande förefanns synnerlig fara, att

gevären skulle sprängas sönder. Sprängning av gevär hade ock förekom­

mit, varjämte en stor mängd patroner måst kasseras.

Aven med ett dylikt fall synes militieombudsmannen icke kunna

frånkännas behörighet att ur vissa synpunkter taga befattning. På grund

av maskinernas felaktighet kan det vara befogat att begära undersökning,

huruvida vid anskaffande av desamma nödig omtänksamhet visats genom

att anställa prov å deras brukbarhet och tillförsäkra statsverket säljarens

garanti för denna. Risken för gevärssprängningar och för patroners bris­

tande användbarhet berör likaledes ett betydande ekonomiskt intresse, som

militieombudsmannen äger att bevaka. Och jämväl ur den synpunkten,

att med dylika sprängningar är förenad stor fara för människoliv, bör det

tillkomma honom att påkalla åtgärder för missförhållandenas avhjälpande.

I 4 § har för angivande av de fel, som militieombudsmannen för­

nämligast bör anmärka och beivra, först upptagits vad i detta avseende är

stadgat för justitieombudsmannen enligt § 2 i hans instruktion. De där

meddelade bestämmelserna synas nämligen, i vad enligt desamma vissa

brott ur subjektiv synpunkt företrädesvis påkalla beivran, väl lämpa sig

såsom vägledning även för militieombudsmannen. Den i samma § an­

givna objektiva synpunkten, att ett fel bereder allmän osäkerhet för med­

borgares rättigheter, äger likaledes stor betydelse inom militieoinbuds-

mannens verksamhetsområde. Härutöver har emellertid gjorts ett tillägg,

enligt vilket med fel av nämnda beskaffenhet likställas sådana, som

kunna föranleda, att anstalter inom försvarsväsendet icke uppfylla sitt

ändamål. Detta tillägg synes lämpligt och behövligt särskilt i betraktande

därav, att det nya ämbetet väsentligt mer än det äldre får till uppgift att

taga befattning med praktiska förvaltningsfrågor. Erinras må, att stad-

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

38

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

gandena i förevarande § icke avse omfattningen av militieombudsmannens

behörighet; de hava endast till ändamål att såsom särskilt betydelsefulla

framhålla vissa synpunkter, som han inom de genom 1—3 §§ angivna

gränserna för sin behörighet bör anlägga vid utövningen av sin kontrolle­

rande verksamhet.

5—12 §§.

5—12 §§ äro upptagna från det föregående förslaget, där de äga

motsvarighet i 3, 4, 6—10 och 12 §§. De röra formerna för utövning

av militieombudsmannens tillsynsmyndighet; att de båda ombudsmännen

böra i huvudsak likställas i detta avseende, följer av de i regeringsformen

angivna gemensamma grunderna för deras verksamhet.

5 och 11 §§ i förslaget till instruktion för justitieombudsmannen

sakna motsvarighet i det nu förevarande. Att utföra den i förstnämnda

§ omförmälda talan mot ledamot av statsrådet skall enligt 106 § regerings­

formen, i vilken någon ändring ej är föreslagen, fortfarande tillkomma

justitieombudsmannen ensam. Aven sådan talan mot fullmäktig i riks­

banken eller i riksgäldskontoret, varom 11 § handlar, skall tydligen alltid

utföras av justitieombudsmannen.

13 §.

Skyldigheten att till riksdagen inkomma med förteckningar å riksdags­

skrivelser till Kungl. Maj:t och de i anledning av dem vidtagna åtgärder

synes icke lämpligen kunna uppdelas på de båda ombudsmännen utan

fortfarande böra åligga endast justitieombudsmannen. Med det undantag,

som föranledes härav, hava bestämmelser motsvarande 13 § i förslaget till

instruktion för justitieombudsmannen upptagits i samma § av förevarande

förslag.

U-17 §§.

De i 14, 15, 17 och 18 §§ i föregående förslag innefattade bestäm­

melserna om justitieombudsmannens rätt att rörande brister i lagstiftningen

m. m. göra framställningar hos riksdagen och Kungl. Maj:t böra likaledes,

på grund av överensstämmelsen mellan de båda ombudsmansämbetenas

uppgifter, erhålla motsvarighet i fråga om militieombudsmannen. Samma

bestämmelser hava därför upptagits i 14—17 §§ i förevarande förslag.

Däremot innehåller detta icke någon bestämmelse, som motsvarar 16 § i

föregående förslag. Det synes nämligen vara lämpligt att även för fram­

tiden överlämna åt justitieombudsmannen ensam att hos riksdagen anmäla

lagförklaringar.

is §.

Militieombudsmannens tillsyn å fängelseväsendet har enligt förslaget

begränsats vida mera än justitieombudsmannens. Den förre skall näm­

ligen endast taga befattning med de häktade, som rannsakas vid krigs-

domstol, och de personer, som av sådan domstol dömas till frihetsstraff.

Härav följer visserligen att, då en person, som icke tillhör krigsmakten

men likväl åtnjuter avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel,

39

kan komma att för ämbetsfel rannsakas och dömas av annan domstol än

krigsdomstol, militieombudsmannen icke skall hava att granska anledningen

till hans häktande ellar verkställigheten av det honom ådömda frihets­

straffet, ehuru nämnda person för sin ämbetsutövning står under militie-

ombudsmannens tillsyn. Någon betänklighet häremot torde dock icke böra

möta, då en sådan persons intressen i stället skola tillvaratagas av justitie­

ombudsmannen. Ur enkelhetens synpunkt torde den i förslaget angivna

fördelningen vara att förorda. Att inspektera militärhäkten och arrester

skall tillkomma militieombudsmannen, men andra fängelser skola icke

utgöra föremål för hans tillsyn annat än i den mån där förvaras häk­

tade eller till frihetsstraff dömda personer, med vilka han enligt det nyss

anförda har att taga befattning. Beträffande fånglistorna synes den för­

delning vara lämplig, att militieombudsmannen i stället för justitieombuds­

mannen erhåller sådana för militärhäkten och arrester, men att av övriga

listor vilka fortfarande tillställas justitieombudsmannen med samma

fullständighet som hittills — militieombudsmannen endast mottager ut­

drag avseende de häktade, som åtalas vid krigsdomstol, och de fångar,

som av sådan domstol dömts till frihetsstraff.

19—23 §§ innehålla organisatoriska bestämmelser om militieoinbuds- 19~23 §§■

mansexpeditionen m. m. och äro avfattade i överensstämmelse med vad

som beträffande samma ämnen är stadgat i 21—25 §§ i förslaget till in­

struktion för justitieombudsmannen. Även i fråga om militieombudsmans-

expeditionen erfordras vissa särskilda avlöningsbestämmelser, som lämp­

ligen meddelas av riksdagen vid fastställande av stat för denna expedition.

Att uppgöra förslag till organisation av densamma ävensom utreda de eko­

nomiska frågor, som sammanhänga därmed, torde icke tillkomma oss.

Att 20 § i det föregående förslaget icke har någon motsvarighet i

det nu förevarande, beror därpå att justitieombudsmannens ställning såsom

ordförande bland tryckfrihetskommitterade lämnas orubbad.

Stockholm den 19 december 1914.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 5.

Nils Eden.

G. Lagerbjelke.

F. W. Thorsson.