Prop. 1915:85
('med förslag till förordning om behörighet att utöva läkarkonsten',)
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 85.
1
Nr 85.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag
till förordning om behörighet att utöva läkarkonsten; given Stockholms slott den 26 februari 1915.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning om behörighet att utöva läkarkonsten; och vill Kungl. Maj:t efter mottagandet av riksda gens svar företaga den slutliga prövningen av samma förslag och för ordna om utfärdande av författning i ämnet.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Oscar von Sydow.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 74 käft. (Nr 85.)
1
2
i
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
Förslag
till
förordning om behörighet att utöva läkarkonsten.
Med upphävande av de i Kongl. Maj:ts Privilegier för Collegium
Medicum den 30 oktober 1688 givna straffbestämmelser för obehörigt
utövande av läkarkonsten förordnas som följer:
§ 1.
Behörighet att utöva läkarkonsten tillkommer
1) den, som inom riket avlagt medicine licentiatexamen och där
efter vunnit legitimation som läkare (legitimerad läkare);
2) den, som, utan att vara legitimerad läkare, innehar läkarbefatt-
ning, vartill han blivit av Kungl. Maj:t utnämnd;
3) den, som, utan att vara legitimerad läkare, är av medicinal
styrelsen förordnad att tjänstgöra såsom vikarie för läkare eller såsom
extra läkare eller är av vederbörande myndighet förordnad till läkare
vid den militära sjukvården eller är förordnad att vara underläkare eller
amanuens vid offentlig klinik eller poliklinik;
4) den, som av Kungl. Maj:t erhållit särskild tillåtelse att inom
riket utöva läkarkonsten, i den omfattning och under den tid tillåtelsen
avser.
§ 2.
Ansökan om legitimation, som i § 1 1) sägs, göres hos medi
cinalstyrelsen. Styrker sökanden därvid, att han inom riket avlagt
medicine licentiatexamen, skall medicinalstyrelsen meddela honom legiti-
mationsbevis, där ej i avseende å sökanden föreligger sådant förhållande,
på grund varav vunnen legitimation enligt vad nedan stadgas skall
återkallas.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
3
§ 3.
Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga
kraft,
lör brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts
till straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17 eller 33 §, 15 kap. 9 eller 14 § eller 18 kap. 6 § strafflagen till fängelse
eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten
bestraffas såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsättning från befattningen eller mistning därav på viss tid
eller fällts till ansvar enligt § 8 här nedan skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren linnés hava genom vad
han sålunda låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som blivit av Kung!. Maj:t eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefattning, legitimationen ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där dylik läkare dömts till suspen sion, legitimationen må återkallas allenast för suspensionstiden.
Där läkare, som avses i § 1 2), blivit dömd till mistning av befatt
ningen på viss tid, vare han under samma tid ej behörig att utöva läkarkonsten.
§ 4-
Varder legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom ur stånd att
nöjaktigt utöva läkarkonsten, skall legitimationen av medicinalstyrelsen ofördröjligen återkallas; dock att, där han innehar läkarbefattning," vartill han blivit utnämnd av Kungl. Maj:t eller av medicinalstyrelsen, legitima tionen må återkallas allenast för tid, under vilken han för sjukdomen åtnjuter tjänstledighet. Tillfrisknar han, må han ånyo vinna legitimation.
Läkare, som avses i § 1 2), vare ej behörig att utöva läkarkonsten
under tid, då han för sinnessjukdom åtnjuter tjänstledighet.
§ '>■
Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straff
arbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17 eller 33 §, 15 kap. 9 eller 14 § eller 18 kap. G § strafflagen till fängelse eller till
4
ansvar för förseelse, som i § 8 här nedan sägs, eller har innehavare av
sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas såsom brott av ämbets
man, gjort sig förfallen till avsättning från befattningen eller mistning därav
på viss tid, skall domstolen till medicinalstyrelsen insända utslaget i
målet samt, på medicinalstyrelsens begäran, jämväl övriga protokoll däri.
Har någon, som innehar Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd att utöva
läkarkonsten, blivit så dömd, som i första stycket sägs, eller har den,
som innehar dylikt tillstånd, på grund av sinnessjukdom blivit ur stånd att
nöjaktigt utöva läkarkonsten, skall medicinalstyrelsen, efter att hava er
hållit kännedom om förhållandet, ofördröjligen göra anmälan därom hos
Kungl. Maj:t.
§ 6.
Om någon, som varit behörig att utöva läkarkonsten, men ej äger
sådan behörighet, mot ersättning utövar läkarkonsten, straffes med böter
från och med femtio till och med ettusen kronor eller med fängelse i
högst ett år.
§
Om någon, som ej är eller varit därtill behörig, utövar läkarkonsten
och därvid mot ersättning behandlar venerisk sjukdom, lungsot eller
sådan smittsam sjukdom, till förekommande av vars införande i eller
utbredning inom riket Kungl. Maj:t meddelat särskilda föreskrifter, eller
företager hypnotisk behandling eller behandling under allmän bedövning,
straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor
eller med fängelse i högst sex månader. Sker det yrkesmässigt, må
tiden för fängelsestraffet höjas till ett år.
Utövas eljest läkarkonsten av någon, som ej är eller varit därtill
behörig, och sker det yrkesmässigt; då skall till böter från och med
femtio till och med ettusen kronor dömas, där ej utrönes, att de, som
varit föremål för behandling, icke därav fått skada till liv eller hälsa,
eller ock att endast lindrigare, vanligen förekommande åkommor be
handlats och därvid icke föreskrivits medel, som äro farliga för män
niskors liv eller hälsa.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
§ 8.
År någon delaktig i förseelse mot denna förordning, straffes efter
ty i 3 kap. strafflagen för varje fall är stadgat.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
o
§ 9.
Verksamhet, som tillkommer sjukgymnast eller sjukvårdsbetjäning,
anses ej som utövning av läkarkonsten enligt denna förordning.
§ 10.
Den, som under tid, da han är ställd under tilltal för förseelse mot
denna förordning, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill
lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt nim och han
därav undfått del, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan
förseelse; dock att fängelsestraff ej må överstiga ett år.
§
11
.
Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna förordning;
§
12
-
Böter, som efter denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till fulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas efter all
män strafflag.
§
13
-
I beslut, som enligt denna förordning meddelats av medicinalstyrelsen,
må ändring sökas hos Kungl. Maj:t inom den tid, som i allmänhet är
bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut; skolande dock, utan hinder av besvär, beslutet lända till efter
rättelse, intill dess annorlunda kan varda förordnat.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari l'J16.
Läkare, som dessförinnan erhållit legitimationsbevis, skall anses som
legitimerad läkare enligt denna förordning.
c
Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26
februari 1915.
Närvarande:
Hans excellens
herr
statsministern
H
ammarskjöld
,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
W
allenberg
,
Statsråden
von
S
ydow
,
friherre B
eck
-F
riis
,
S
tenberg
,
L
innér
,
M
örcke
,
V
ennersten
,
W
estman
,
B
roström
.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:
Riksdagens I en vid 1907 års riksdag inom andra kammaren väckt motion
nrimafi9d07n gjordes framställning att utredning måtte verkställas dels om och i
vad mån läkare måtte, såsom straffpåföljd eller av annan orsak, kunna
för längre eller kortare tid fråntagas rätten att utöva läkarverksamhet,
dels ock angående de villkor och bestämmelser, som samhället till sina
medlemmars skydd borde stadga med avseende på medicinsk ■verksam
het, utövad av personer, vilka icke vore läkare. Andra kammarens
andra tillfälliga utskott, till vars behandling denna motion hänvisades,
anförde med anledning av den senare delen av motionärens förslag bland
annat, att det visserligen ur rättslig synpunkt kunde vara fördelaktigt att
få den otidsenliga kvacksalveriförordningen av år 1688 upphävd och ersatt
med en bestämmelse, som bättre motsvarade tidens krav och som på ett
lämpligare sätt reglerade den sjukvårdsverksamhet, som i stor skala ut-
Kung}. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
lA ade‘s av. Pei'sc,Qer, vilka icke vore skickade för sådan verksamhet utan endast ockrade på lättrogenheten och vidskepelsen, men att det torde vara omöjligt att få denna bestämmelse så avfattad, att den icke komme att drabba aven den lekmannaverksamhet, som med obestridlig frame-ång- utövades, särskilt på orter, där läkare saknades, och som därför måste anses icke blott tillåtlig utan till och med lovvärd. Beträffande den törsta delen av motionärens förslag fann utskottet åter, att den där vackta fragan borde underkastas en sakkunnig utredning. Och hem ställde utskottet följaktligen om bifall till denna del av förslaget. I anslutning härtill anhöll riksdagen i skrivelse den 11 mai 1907 det tacktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, om och i vad'mån läkare matte såsom straffpåföljd eller av annan orsak kunna för längre eller kortare tid fråntagas rätten att utöva läkarverksamhet, samt därefter till riksdagen inkomma med det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda I skrivelsen anfördes bland annat, att förhållanden kunde inträffa, da eu befogenhet att fråntaga läkare rättigheten att utöva läkar verksamhet vore av behovet påkallad, men att staten icke förbehållit sig någon sådan rätt. Att gällande bestämmelser beträffande den kon troll, medicinalstyrelsen skulle utöva över vederbörande läkare, och de åtgärder, styrelsen ägde vidtaga för att läkare skulle ställa sig gällande författningar eller av styrelsen meddelade föreskrifter till efterrättelse, icke vore tillfyllestgörande, vore otvivelaktigt. Icke ens bestämmelser
arom, att, oin en läkare gor sig skyldig till förnyade försummelser eller till tel av svarare beskaffenhet, medicinalstyrelsen skulle äga att för atals anställande anmäla honom hos justitiekanslersämbetet eller Kuno-1. Mapts befallmngshavande, hade visat sig tillräckliga. Att något måste goras för att verksammare, än som för närvarande vore möjligt, mot verka fel och försummelser vid utövande av läkarens yrke, svntes riks dagen vara uppenbart och framginge även av en del tilldragelser under senaste aren.
I skrivelse den 7 oktober 1910 anhöll allmänna svenska läkarföre- Allmänna
a!af.en’ etter uppdrag av 14:de allmänna svenska läkarmötet i Linköping 8T®.nsk?1Skai'
10, att åtgärder måtte vidtagas för skärpandet av gällande lagbestäm- akri^KTn melser angående kvacksalveriet. 'bill stöd härför anfördes följande: 7 °Jctober
. ”'Be uppgifter, som åligga läkekonstens och hygienens utövare, bliva i den man samhallsutveckhngen fortskrider, allt större och mera svårlösta, varför också mer och mer skärpts1™18 kuDskaper och praktiska duglighet under årens lopp
.stu<per vid högskolor och kliniker krävas för att vinna
kompetens till lakaryrkets utövande och efter vunnen legitimation måste läkaren
8
om lian skall kunna fylla sitt värv, med hänsyn till den medicinska vetenskapens
hasti sa utveckling i våra dagar genom fortsatta studier fullfölja sin utbildning.
'"Under sådana förhållanden torde ingen kunna undra på, om lakarna kanna
sia- smärtsamt berörda av att personer, i saknad av de mest elementära kun
skaper i medicin, tillåtas att angiva sig som i läkekonsten kunniga och att ut
öva sina i regel fullkomligt verkningslösa kurer till lättrogen! medmänniskors
skada och till förfång för det intensiva arbete, som i våra dagar nedlägges pa
hälso- och sjukvårdens förbättrande. Än mera nedslående är det, när man kon
staterar hur den illegitima läkeverksamheten tydligen är på våg att med stark
fart ytterligare breda ut sig i vårt land. Tusentals personer sysselsatta sig för
närvarande med kvacksalven och antalet ökas år från ar.
Huru det kommer sig, att allmänheten så beredvilligt skänker de olika slags
undergörare, som utöva kvacksalveri, sitt förtroende, torde vara ett allfor in
vecklat spörsmål att nu inlåta sig på. Suggestionen och den benägenhet för
mysticism, som hos allmänheten gör sig gällande i medicinska frågor spela har
säkerligen en stor roll. Måhända har även lagstiftarnas hittills visade likgiltighet
gent emot kvacksalveriet en viss skuld härutinnan.
..
Kvacksalveriet
hotar emellertid nu att taga en sådan överhand
att
det bor
stå klart för eu och var, som inser den skada detsamma medför, att något maste
"dras för att hämma denna läkarverksamhets
ytterligare
utbredning. Nödvändig
heten härav har även börjat beaktas utom lakarnas krets, vilket bland annat
framgår av den underdåniga framställning i ämnet, som av ett antal representa-
tiva personer inom Blekinge län förlidet år gjordes nos Ivungl. -laj. .
Förhållandena inom detta län synas visserligen vara svarare an inom landet
i sin helhet, men åtskilliga andra orter finnas dock, dar kvacksalveriet bednves
fullt ut lika omfattande som i Blekinge. Tjänsteläkarnas rapporter, loka a lakar-
föreningarnas förhandlingar och tidningarnas annonsavdelningar lämna icke tvivel
om kvacksalveriets oerhörda utbredning inom hela vart land, och synas utsikterna
till att begränsa detsamma och till att minska de faror som genom detsamma
hota icke blott enskilda individer utan samhälle! i sm helhet, ytterst ringa, därest
icke i berörda avseenden några åtgärder vidtagas från statsmakternas sida
Inom riksdagen hava heller icke röster saknats for en skärpning av lagbe
stämmelserna gent emot det överhandtagande kvacksalveriet. Redan åren lb9o
och 1896 väcktes således motioner, som avsago att framkalla en lagstiftning gent
emot illegitimt utövande av medicinsk verksamhet, valka förslag av forsta kam
maren biföllos. Frågan strandade emellertid då på andra kammarens motstånd.
Sedan dess hava, om man undantager enstaka atal vid domstol i nagra
alltför påtagliga fall, kvacksalvarna landet runt fått fullkomligt ostorda fortsatta
utövandet av sin äVen efter nu gällande föreskrifter■ lagstndiga hantering, och
myndigheter och representationer hava därvid förhållit sig passiva. Endast inom
läkarföreningarna hava diskussioner om vad som kunde och borde atgoras for
att få lagbestämmelserna mot kvacksalveriet effektiva fortsatts
Bland läkare rådde länge en viss tvekan, huruvida det vore lämpligt att
från deras sida något initiativ toges i denna för dem kanske något, grannlaga
fråga då de skulle kunna betraktas som partiska i saken och fördenskull obe
höriga att yttra sig. Man befarade, att frågan genom deras ingripande ej skulle
vinna det beaktande, den förtjänar.
.
„
, , i i
Avgörande för gången av ärendets behandling inom lakarkaren blev dock
de allt oftare och oftare förekommande otvetydiga och bevisliga skador med
Kungl. Maj.K Nåd. Proposition Nr So.
hänsyn till den allmänna hälsovården, som av kvacksalvare åstadkommits. Ej
få äro de fall, då kvacksalvare åtagit sig behandling av personer med smitt
samma sjukdomar och, genom att underlåta vidtagande av några som helst för
siktighetsmått, förorsakat sjukdomens spridning. I detta hänseende har läkar
kåren, huru dess åtgärder än må bedömas, ansett sin plikt ovillkorligen bjuda
att gorå vad som göras kan för att åtminstone få till stånd en förbättrad och
tidsenhg lagstiftning i fråga om obehörigt utövande av läkeverksamhet, på det
att icke den allmänna hälsovårdens strävanden måtte motarbetas och människo
liv äventyras genom medicinskt okunniga och samvetslösa yrkesutövares verk
samhet. »
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.
9
Ytterligare, skrifter rörande kvacksalveriet hava inkommit. Bland vt tern gara
dessa må särskilt nämnas en av 475 invånare i Kronobergs län under- Gifter-
tecknad anhållan om erforderliga åtgärder mot kvacksalveriet. I skrivel
sen framhålles särskilt »vilka svårigheter som kunna uppkomma vid
smittosamma sjukdomars bekämpande därigenom, att dylika oansvariga
personer åtaga sig behandlingen av de sjuka, och varigenom icke blott
människoliv kunna äventyras, utan även allvarliga faror för smittans
större spridning kunna uppstå».
Såväl över riksdagens ovannämnda skrivelse som över övriga fram-
Medicinal-
ställningar i ämnet bär Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen att av- styre!sens ut
giva utlåtande.
låtande den
°
T *1-1-11
11 november
1 sitt den 11 november 1912 dagtecknade utlåtande redogör 1912-
medicinalstyrelsen till en början för utländsk lagstiftning rörande lä
kares förlust av jus practicandi, vilken redogörelse torde såsom bilaga
A få åtfölja detta protokoll. Därefter anför medicinalstyrelsen föl
jande:
»Lika med riksdagen är medicinalstyrelsen av den mening, att förhållanden
kunna inträffa, då det vore befogat att fråntaga en läkare hans rätt att utöva
läkarverksamhet. I första rummet vore detta fallet, om en läkare för brott
dömts förlustig medborgerligt förtroende. Att eu sådan person skall få taga
befattning med till exempel sjukdomsfall, där enligt gällande författningar sär
skilda, för samhällets skyddande mot smittas spridning påbjudna åtgärder be
höva vidtagas, är onekligen otillfredsställande, även om den sjuke själv eller
hans anhöriga anse sig kunna skänka förtroende åt den dömde läkaren. Läkar-
betyg, som skola företes^ för myndigheter, lära visserligen icke kunna godkännas,
om de förskriva sig från en person utan medborgerligt förtroende: men ingå
läkarbetyg alls borde av honom kunna utgivas. Ej heller borde dödsattester
som ingå i primäruppgifterna till rikets befolkningsstatistik, få utfärdas av eu
såsom medborgare diskvalificerad läkare, och så vidare.
Medicinalstyrelsen veterligt har det, åtminstone på senare tider, icke mera
än i ett fall förekommit, att en läkare i vårt land dömts förlustig medborgerligt
förtroende. Men i detta fall väckte mannens återtagande av läkarverksamheten
Bihang till Riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 74 h/ift. (Nr 85.)
2
10
omedelbart efter utståndet frihetsstraff, men under den tid lian fortfarande var
i saknad av god frejd, mycken förargelse och oro bland känsligare medborgare
och kanske alldeles särskilt inom läkarkåren. Ett upprepande av något sådant
borde i alla händelser, så vitt sig göra låter, förekommas. För lika lång tid,
som vanfrejden räcker, det må vara för livstiden eller för viss tid, borde så
ledes, enligt medicinalstyrelsens mening, en till förlust av medborgerligt förtro
ende dömd läkare även i domen förklaras berövad sin jus practicandi.
I riksdagens skrivelse framställes särskilt kravet, att en brottslig läkare
förhindras att upprepa fel, för vilka han dömts till straff och vartill just läka
rens yrke kan giva tillfälle. Även härutinnan biträder medicinalstyrelsen den i
riksdagsskrivelsen uttalade meningen och får om sättet för kravets realiserande
i underdånighet anföra följande.
Enligt strafflagen (kap. 18 § 6) är sedlighetsbrott av sjukhusläkare mot å
sjukhuset intagen kvinnsperson belagt med straffarbete från V2 till 4 år eller
fängelse. För övrigt återfinnes i vår lag ingå särskilt för läkare bestämda
straff i sådana fall, som riksdagen avser. Men i den ovan refererade utländska
lagstiftningen på detta område finner man flerstädes föreskrifter, som fråntaga
läkare rätten att vidare utöva medicinsk verksamhet, om han begått sådant brott
att fara för förbrytelsens upprepande anses föreligga, och företrädesvis efter våld
täkt mot egen patient eller efter fosterfördrivning. Sistnämnda brott, jämte det
i strafflagen redan upptagna, hira också vara de, som här äro att beakta.
En läkare, som läte sådana brott komma sig till last, vore uppenbarligen
en samhällsvådlig person, ej blott om han hade sin verksamhet på ett sjukhus,
utan även i vanlig läkarpraxis. Det vore därför utan tvivel i sin ordning, att
han så vitt möjligt oskadliggjordes, och detta torde knappast kunna på ett till
fredsställande sätt ske med mindre han helt och hållet berövades rätten att vi
dare utöva medicinsk praktik.
I fråga om barnmorska, som dömts till straffarbete eller svårare straff,
innehåller nådiga reglementet den 3 september 1909, att hon skall av medicinal
styrelsen förklaras för alltid förlustig rättigheten att utöva barnmorskeyrket,
därest icke omständigheterna äro mildrande, i vilket fall sådan förlust må sättas
allenast för viss tid. Prövningen av tilläggsstraffets långvarighet har härvid lagts
i styrelsens hand. Här är det emellertid fråga om brott av allehanda art. __ Har
brottet bestått i fosterfördrivning, torde påföljden undantagslöst blivit. förlust
för alltid av rätten att utöva yrket. Detsamma måste ock, enligt medicinalsty
relsens åsikt, bliva händelsen, om läkare förvunnits till något av de här ovan
angivna brotten. Någon annan prövning än domstolens synes därför icke böra
ifrågakomma, och hemställer styrelsen, att förlusten av jus practicandi genom
domstols utslag må få såsom tilläggsstraff fogas till eljest i lagen för dylika
brott stadgade straff.
Då dom fällts i mål av här behandlade slag mot läkare, borde medicinal
styrelsen av allmänna åklagaren därom ofördröjligen underriittas för den brotts
liges avförande ur läkar matrikeln.»
Sedan medicinalstyrelsen därefter omnämnt de till styrelsen remit
terade eller omedelbart ingivna framställningarna rörande kvacksalveriet,
fortsätter styrelsen:
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 85.
11
»Här må endast rörande kvacksalveriets omfattning i riket antecknas, att i
vederbörande tjänsteläkares årsrapporter för år 1911 upptagits namn eller annan
beteckning för sammanlagt omkring 150 personer, som enligt vad känt är syssel
sätta sig med läkarverksamhet utan att vara därtill berättigade. Härvid saknas
dock uppgift beträffande antalet sådana yrkesutövare i Stockholm och Göte
borg.
I ett stort antal av årsberättelserna finnas å rubriken »kvacksalvare» ut
tryck såsom: »inga mera anlitade», »inga bofasta», »inga av större betydelse»
och dylikt. I andra finnas mera obestämda uttryck såsom »en i varje socken»,
»distriktet besökes ibland av homöopater och ögondiagnostiker», »homöopati i
stor utsträckning», och så vidare.
I anslutning till sina här ovan gjorda uttalanden om åtgärder mot läkare i
vissa fall, får medicinalstyrelsen — efter förestående redogörelse för de före
liggande framställningarna i den så kallade kvacksalverifrågan — nu till en
början erinra, att ingen torde hava större förutsättningar att bliva en farlig
kvacksalvare än just en person, brännmärkt för brottslig handling och berövad
förut innehavd rätt att såsom auktoriserad läkare utöva läkarverksamhet. Det
riksdagens andra kammares tillfälliga utskott, som år 1907 yttrade sig över ovan
omnämnda motion, antager, att blotta kännedomen om det straff, vartill en brottslig
läkare blivit dömd, skulle beröva honom allmänhetens förtroende, så att vidare
åtgärder mot honom icke skulle behövas. Erfarenheten har emellertid, såsom
allmänt känt är, jävat detta antagande. Eör sin del är medicinalstyrelsen också
övertygad, att förbud att utöva läkarkonsten för en medicine licentiat av den
underhaltiga moral, att han beginge de svara brott, som här ovan berörts, med
nu gällande föråldrade bestämmelser mot kvacksalveri, skulle bliva så gott som
utan verkan. Vill man därför effektivt förhindra eu brottslig läkare från att
fortfarande utöva sitt yrke, måste åtminstone för vissa fall i hög grad skärpta
straff införas mot olagligt utövande av läkarverksamhet.
Här ovan har framhållits olägenheten av att låta en läkare utan god frejd
leda behandlingen av akuta smittosamma sjukdomar. Verksam påföljd särskilt
för obehörig befattning med detta slag av sjukdomar synes medicinalstyrelsen
därför med nödvändighet böra stadgas. Men att fastställa ett straff för en f. d.
läkare, som dock besitter de för själva behandlingen nödiga kunskaperna, lärer
icke kunna ifrågakomma, utan att samma straff för samma förseelse drabbar den
mer eller mindre okunnige kvacksalvaren, som endast av vinstbegär omintetgör
samhällets strävan att skydda sig mot sjukdomssmittas spridning, i synnerhet
som av de nyss uppräknade framställningarna om skärpta straff för kvacksalveri
framgår, att en av de allvarligaste olägenheterna av samvetslösa kvacksalvares
verksamhet är, att dessa personer genom att åtaga sig behandlingen av smitto
sam! sjuka förhindra tillämpning i tid av mot smittas spridning givna före
skrifter, så att dyrbara anordningar av kommunerna med epidemisjukhus och
epidemisköterskor bliva förgäves. Förseelsen kan måhända anses mindre, då
kvacksalvaren handlar i okunnighet om sjukdomens art, än då han mot bättre
vetande erbjuder sin tjänst. Men för det' allmänna är hans verksamhet i båda
fallen lika betänklig. Och det måste vid antagas, att yrkeskvacksalvaren i regel
har tillräcklig vana att so sjuka för att kunna inse, när sinittofara föreligger.
Något undseende bör därför icke heller visas honom.
Med hänsyn således ej mindre till vikten av att få ett givet förbud för
läkare att vidare utöva medicinsk praktik effektivt, än även till faran av samvets
löst kvacksalveri speciellt på detta område hemställer medicinalstyrelsen om ett
Kung}. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 85.
12
mycket högt bötesstraff för eu var, som, utan att vara läkare eller med trotsande
av i domstolsutslag givet förbud att verka såsom läkare, mot betalning åtager
sig vården av sjuka i sådana sjukdomar, mot vilka i allmänna författningar be
stämmelser givits i syfte att
hindra sjuMomssmittas spridning.
Böterna synas
styrelsen böra bestiimmas så, att de verkligen avskräcka från brott. Bör eu far-
tygsbefälhavare, vilken bryter mot bestämmelserna i nådiga förordningen angå
ende åtgärder mot kolerans och pestens införande i riket, äro böterna satta till
10—1,000 kronor. Om denna summa anses för hög för nu ifrågavarande ända
mål, så torde bötesbeloppet dock såsom maximum ej böra understiga 500
kronor.
_
.
Men det gives också vissa andra sjukdomar, vilkas behandling av moraliskt
underhaltiga eller okunniga personer i synnerhet borde förhindras. Hit höra
framför allt de
smittosamma könssjukdomarna.
Därav angripna personer vända
sig ej sällan med förkärlek till andra än de auktoriserade läkarna. Det är också
väl bekant, både att de sjuka sålunda själva ådraga sig ökat eller förlängt li
dande och att faran för smittas meddelande åt andra genom underlåten isole
ring av de sjuka, genom brist på sakkunnig upplysning om sjukdomens sätt att
spridas, eller genom den sjukes oriktiga vård betydligt växer, ett förhållande,
som även framhålles av den av Kung!. Maj:t förordnade sa kallade reglemen-
teringskommittén. Goda skäl finnas således att stadga samma straff för obe
höriga personer att taga befattning med veneriskt sjuka som med sjuka i andra
smittosamma sjukdomar.
Till de sjukdomar, med vilkas behandling kvacksalvare göra största skadan,
äro också
kräftsjukdomarna
att räkna. Kvacksalvare utlova i regel hot även för
dessa sjukdomar och torde därför i mycket talrika fall vara skulden till, att den
tid försittes, inom vilken kirurgisk behandling — den enda, som enligt veten
skapens nuvarande ståndpunkt stundom kan giva hjälp — ännu kan med utsikt
till framgång anlitas. Bör obehörig befattning även med hit hänförliga sjukdo
mar föreslår medicinalstyrelsen således det betydligt förhöjda bötesstraffet.
Icke mindre betänkligt än att låta obehörig läkare eller kvacksalvare be
handla nu nämnda slag av sjukdomar skulle det vara, om sådana personer kunde
företaga läkarbehandling på bedövad eller i hypnotiskt tillstånd bragt patient.
De brott, efter vilka en läkare av medicinalstyrelsen ansetts böra fråntagas jus
practicandi, äro alldeles särskilt sådana, att det tydligen vore nödvändigt att
strängt bestraffa ett trotsande av förbudet ända därhän, att han på sjuka an
vände bedövningsmedel. Ett dylikt tilltag av en kvacksalvare vore påtagligen
av samma och andra skäl i hög grad vådligt och bör därför på samma sätt be
läggas med verksamt straff. Ett förslag i sådan riktning föreligger för närva
rande för tyska riksdagen. Emellertid kunde det invändas, att säkra fall hos
oss icke äro bekanta, då kvacksalvare beträtts med dylikt tilltag och att sådana
personer icke kunna från apotek förskaffa sig bedövningsmedel. I förra hän
seendet torde dock antagandet, att kvacksalvare kan företaga sig något dylikt,
icke ligga mera avlägset än farhågan, att en läkare skulle kunna beträdas med
till exempel fosterfördrivning. I senare avseendet åter måste det erinras, att
svårigheten för kvacksalvare att erhålla bedövningsmedel i dessa tider torde vara
mycket ringa. Då några legitimerade läkare här i landet, såsom bekant, ingått
så nära förbindelse med läkarkonsten obeliörigen utövande sa kallade homöopa-
ter, att en läkare offentligen kallat homöopaten sin »kompanjon», sin »lärare»
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
13
och sa vidare eller att läkare blivit av sådana personer ekonomiskt mer eller
mindre beroende, lärer nämligen vad som tilläventyrs finnes i läkarens förråd
icke vala svåråtkomligt för kompanjonen, om denne vill därav begagna sig.
. Riksdagen bär visat sig obenägen för skärpta bestämmelser mot kvacksal-
veii, emedan det ansetts »vara omöjligt att få denna bestämmelse så avfattad,
att den icke koinme att drabba även den lekmannaverksamhet, som med ostridig
framgång utövas, särskilt på orter, där läkare saknas, och som därför måste
anses icke blott tillåtlig utan till och med lovvärd». På de här ovan berörda
områdena torde denna riksdagens farhåga knappast äga någon tillämpning, fram-
toi allt om det uttryckligen stadgades, att blott den obehöriga sjukbehandling
som utfores mot betalning, vore föremål för straff.
ce i
koller . Lmde i riksdagens hållning något hinder böra anses ligga för
effektiv bestraffning av sadana kvacksalvaråtgärder, som innebära verkligt be
dragen, såsom medvetet osanna uppgifter i annonser om botade fall, mottagna
tacksam h etsbr ev och dylikt, begagnande av obehörig titel såsom »doktor», »bad-
lakaie», »homöopatisk läkare», »f. d. sjukhusläkare» (medicine kandidat, som
någon gång tjänstgjort på ett sjukhus), »specialist» med flera. Pen lekmanna
verksamhet, som riksdagens citerade utskott velat i viss mån skydda, torde icke
heller vara att anträffa bland »homöopater», som kringresa från trakt till trakt
och långt i förväg förkunna sin ankomst och lova bot åt sjuka, som anlita dem.
Aven för detta slags överträdelser av bestämmelserna mot obehörig läkar
verksamhet har medicinalstyrelsen därför ansett sig böra föreslå skärpta straff
bestämmelser, om ock lägre än i förut avhandlade fall.
., För det yanhga, såsom mindre farligt ansedda kvacksalveriet, vilket emeller
tid allt hitintills vant i vårt land förbjudet, torde man kunna åtnöjas med straff
bestämmelser, endast då det utövas yrkesmässigt eller mot betalning,
i ii. ’^.ra?'e1^1 |iar hittills bestått i böter av 12 kronor 50 öre, som vid itererat
brott fördubblas. ^ Bötesstraffet synes böra bibehållas, men i stället för för
dubblingen föreslår styrelsen en latitud i fråga om bötesbeloppet från 5 till 100
kronor, på det att domaren må kunna lämpa straffet efter förseelsens beskaffen
het Det lägsta straffet skulle sålunda bliva till och med lägre än det på 1600-
talet bestämda och ännu gällande, men ett oförsyntare kvacksalveri skulle å
andra sulan kunna bestraffas med mera avsevärda böter. Härförutom skulle
bestämt icke en sin läkarbefogenhet berövad f. d. legitimerad läkare, som man
ju icke kunde fråntaga hans medicinska kunskaper, kunna hindras från att så
som kvacksalvare fortsätta sin praktik.
. Läkarens plikter i och utom tjänstutövning äro normerade genom Kupol
Maj:ts nådiga läkarinstruktion den 30 december 1911. Däri ingå dock ingå
förbud i den riktning, som bär ovan föreslagits. Icke heller synas sådana
kunna inrymmas i läkarinstruktionen, utan torde en särskild la°f böra
stiftas, varigenom själva befogenheten till läkarkonstens utövning bestämmes och
straff _ för överträdelse av lagens bud fastställas. Läkarinstruktionen innehåller
dock i sm § oo den viktiga grundsats, på vilken de svenska liikarnas jus praeti-
candi vilar, nämligen: den, som avlagt medicinsk licentiatexamen, är därigenom be-
kong såsom läkare, men utan denna examen äger ingen obetingat sådan behörighet.
Penna grundsats jämte tillhörande kompletterande bestämmelser om rätt för
Kung!. Magt att meddela dispens från fordringen på svensk Läkarexamen även
som för behöriga myndigheter att temporärt bekläda läkarkandidater med samma
befogenhet som utexaminerade kikare, synes medicinalstyrelsen såsom ett grund
Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
14
läggande stadgande böra överflyttas från läkarinstruktionen till den nya lagen.
Därtill kunde då lämpligen sluta sig ovan såsom önskvärda och behövliga av
handlade lagbud för de fall, då jus practicandi bör läkare fråntagas ävensom
straffbestämmelser för trotsande av på grund därav fällda domar. I flera viktiga
punkter måste, då straffet för sadant trots sammanfaller med stiaff, som enligt
medicinalstyrelsens åsikt böra drabba personer, som, utan att någonsin hava
erhållit legitimation såsom läkare, till stor skada, olägenhet eller förargelse be
fatta sig med yrkesmässigt utövande av läkarkonsten. Åven det av ålder befint
liga förbudet mot kvacksalveri kunde, lämpligen moderniserat, järnte tillhörande
straffbestämmelse få plats i samma lag.
Riksdagens ovanberörda skrivelse avser emellertid icke allenast åväga
bringande av bestämmelser, som möjliggöra, att läkare såsom straffpåföljd efter
begånget brott fräntages rätten att praktisera bland allmänheten, utan har aven
till syfte att få utrett, om jus practicandi kunde fråntagas läkare »av annan orsak»
än brottslig handling. Av motionen nr 108 i andra kammaren vid 1907 års riks
dag framhår, att man härvid egentligen tänkt på läkare, som träffats av sinnes
sjukdom och på grund därav vore farlig för sitt klientel. Motionären anför ex
empel, som dock äro för medicinalstyrelsen okända. Men onekligen kunna, fall
tänkas, då en sinnessjuk läkare kunde bliva till stor fara. Det måste likväl
ihågkommas, såsom även motionären antyder, att man i sådana fall har att gorå
med en sjuk människa och att ställningen således är eu väsentligen annan, än da
samhället bör skyddas för eu brottslig individ.
Nådiga stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901, oo § lyder. »Visar
någon tecken till sinnessjukdom, åligger hans målsman eller närmaste omgivning
eller, där dessa sin plikt åsidosätta, ordföranden i kommunal- eller hälsovårds
nämnd eller ock polismyndigheten i orten, där den sjuke då vistas, att föranstalta,
att den sjukes tillstånd ofördröjligen varder av läkare undersökt samt de vidare
åtgärder skyndsamt vidtagna, som ma erfordras för beredande av ändamålsenlig
vård åt den sjuke.» Detta gäller naturligtvis för en sinnessjuk läkare lika val
som för varje annan sinnessjuk person, och den här anvisade proceduren för en
samhällsvådlig persons omhändertagande torde vara den snabbast verkande, som
kan åstadkommas. Men den utesluter icke, att olycka kan av den sjuke an
stiftas, och detta torde icke heller kunna förekommas genom lagstiftning
Emellertid är det uppenbart, att en fortfarande sinnessjuk läkare, da lians
omgivning icke därom drager försorg, på administrativ väg bör förhindras att ut
öva sådan yrkesverksamhet, att allvarsam fara därav kan uppkomma. Detta mai
synes medicinalstyrelsen kunna vinnas på det sätt, att, om sjukdomen bliver
bestående, han uteslutes ur förteckningen över dem, som äro till läkar- vetermar-
eller tandläkarkonstens utövande inom riket berättigade, och sålunda berövas
möjligheten att från apotek förskriva häftigt verkande eller giftiga läkemedel.
Innan saken kommer så långt, torde medicinalstyrelsen genom meddelanden till
det eller de apotek, som kunna antagas bliva anlitade för expedition av den
sjukes ordinationer, kunna förekomma bestående olägenheter.
Styrelsen hemställer således om följande tillägg till Kung!. Mapts för
nyade nådiga instruktion för medicinalstyrelsen den 31 december 1900,1* g
1 mom. (=10 § 1 mom. i särskilda kommitterades förslag till ny instruktion,
intaget i deras tryckta betänkande av den 15 november 1009).
Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 85.
det tillförlitligen utrönts, att en läkare, veterinär eller tandläkare lider
ZJZ ki st™iess3uMom Mer eljest av sådan rubbning i själsförmögenheterna, att
an uppenbarligen ar ur stånd att for framtiden nöjaktigt utöva sin konst, skall
medicinalstyrelsen utesluta honom ur sagda förteckning, däri han icke må åter in-
jfnll
aa
UH hmi Zi-, tillförlitligt läkarintyg styrkt, att han återvunnit sin hälsa.
Jf. d sinnessjuk Jakare, veterinär eller tandläkare ännu icke kunnat ur matrikeln
medicinalstyrelsen att genom meddelande till apoteken inom den sjukes
vei kmngskrets förhindra expedition av hans ordinationer
.»
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
15
Slutligen foreslog medicinalstyrelsen i sitt utlåtande, att en ko-
om akarkonstens utövning måtte utfärdas på grundvalen av ett av
styrelsen utarbetat utkast, vilket såsom bilaga C torde få bifog-as
detta protokoll.
ö
Ärendet undergick därefter en förberedande bearbetning inom civil
departementet, varvid uppmärksamheten särskilt riktades mot frågan om
aSstiftmng rörande kvacksalveri. Sedan två alternativa lagförslag
i denna fråga blivit utarbetade, vilka förslag torde få såsom bilaga D fogas
till detta protokoll, blev tillfälle lämnat allmänna svenska läkarföreningen
att avgiva utlåtande såväl över medicinalstyrelsens som över nvssnämnda
tva lagförslag. _ I sitt den 16 mars 1913 dagtecknade utlåtande be
handlade föreningen i en första avdelning lagförslagen, i vad de rörde
vacksalvenet, och i en senare medicinalstyrelsens förslag till bestäm
melser angående mistning av rätten att utöva läkarkonsten. Utlåtandet
torde i vasenthga delar få som bilaga E fogas till detta protokoll.
Två inom de
partementet
utarbetade
alternativa
förslag jämte
allmänna
svenska läkar-
föreningens
utlåtande
däröver och
över medici
nalstyrelsens
förslag.
Ytterligare några skrifter rörande kvacksalveriet hava därefter in-
Ytterligare
komimt Bland dem må särskilt nämnas en av ett antal invånare i Bkrifter'
otockholm undertecknad anhållan om en fullt opartisk utredning av den
homöopatiska läkemetodens verkliga värde och nytta för samhället.
Om mistning av behörighet att utöva läkarkonsten.
Förutsättningarna för behörighet att utöva läkarkonsten angivas för
Gällande be-
narvarande i läkarinstruktionen den 30 december 1911, § 55. Frånsett 8t'imme]ser-
vissa undantagsstadganden
är
huvudregeln den, att sådan behörighet
tillkommer den, som inom riket avlagt medicine licentiatexamen. 1 in
struktionen för medicinalstyrelsen deri 31 december 1900, § 17, stado-a-
des, att envar, som vore behörig att inom riket utöva läkarkonsten,
borde med företeende av vederbörliga betyg anmäla sig hos styrelsen för
16
Behovet av
nya bestäm
melser.
Huvud
grunderna
för nya be
stämmelser.
att erhålla legitimationsbevis och bliva i styrelsens matrikel över alla
behörigen legitimerade läkare inskriven. Uraktlåtenhet att göra dylik
anmälan utgjorde emellertid icke något hinder att utöva läkarkonsten.
Behörighet härtill vanns redan genom avläggande av nämnda examen,
och legitimationen hade sålunda i detta hänseende ingen särskild rättslig
betydelse; den var endast en ordningsåtgärd.
Härutinnan har den nya instruktionen för medicinalstyrelsen den
17 december 1914 icke medfört någon förändring.
Som i riksdagens skrivelse nänmes, har staten icke förbehållit sig
rätt att fråntaga eu läkare denna behörighet. Han må gorå sig skyldig
till ett än så groft brott, hans fullkomliga oduglighet må bliva an så
uppenbar, rätten att utöva läkarkonsten kan dock ej berm as honom.
Innehar han läkarbefattning, kan han naturligtvis skiljas från denna
enligt de för dylika ämbets- eller tjänstemän gällande regler, d. v. s. i
vanliga fall på grund av brott, som enligt 25 kap. strafflagen straffas
med suspension eller avsättning, och i vissa fall måhända i disciplinär väg.
Men hans behörighet att utöva läkarkonsten blir därav fullkomligt obeiöid.
Av vad som förekommit i detta ärende framgår med synnerlig
styrka, att detta tillstånd icke är betryggande.. En dess bättre icke rik,
men dock övertygande erfarenhet torde hava till lullo ådagalagt, att häi
föreligger eu brist, som bör botas. Allmänheten måste skyddas mot
läkare, som visat sig ovärdiga det förtroende, en läkare bör åtnjuta,
eller oförmögna att på tillfredsställande sätt utöva sin konst.
Uppgiften är sålunda att bereda samhällsmedlemmarna skydd mot
läkare, vilkas verksamhet måste anses medföra våda. Och detta sk} dd
synes lämpligast hos oss liksom annorstädes kunna skapas därigenom,
att dessa läkare berövas rätten att utöva läkarkonsten. Ett liknande
medel användes ju, som bekant, redan i ett flertal motsvarande fall för
att skydda allmänheten mot vissa farliga yrkesutövare.
Fattas uppgiften med ifrågavarande åtgärd så som nyss nämnts,
torde den omfattning, vari den skall tillgripas, också vara given. Den
skall användas, så snart den erfordras för att uppnå det avsedda syftet,
men icke eljest. Särskilt bör den icke brukas som ett straff i hävd
vunnen mening.
.
,
.
Redan härav framgår, att den lösning, medicinalstyrelsen föreslagit,
icke är fullt tillfredsställande. Enligt styrelsens förslag skulle kikare,
som dömes förlustig medborgerligt förtroende, tillika alltid av domstolen
dömas förlustig rätten att utöva läkarkonsten under vanfrejdstiden. Dess-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
Kungl. Mdj:ts Nåd. Proposition Nr So,
IT
utom skulle läkare, som dömes till straff för otukt med kvinna, som är
intagen a sjukhus, eller för våldtäkt mot kvinna, vilken han som läkare
behandlar, eller för fosterfördrivning, likaledes av domstolen dömas för
lustig sin nämnda behörighet för alltid. Slutligen skulle läkare, som av
sinnessjukdom bleve urstandsatt att utöva sin konst, enligt styrelsens
förslag uteslutas ur den av styrelsen förda förteckningen å legitimerade
läkare och därmed berövas möjlighefen att från apotek förskriva häftigt
verkande eller giftiga läkemedel.
I detta förslag ligger eu svaghet redan däri, att i sistnämnda fall
skyddet mot den sinnessjuke läkaren bleve ganska ineffektivt, enär lian
visserligen skulle underkastas inskränkning i möjligheten att från apotek
förskriva läkemedel men alltjämt förbliva berättigad att utöva läkar-
konsten och därvid föreskriva botemedel av alla andra slag än de
nyss nämnda. Åven om jag frånser denna svaghet, synes dock enligt
mm mening förslaget knappt kunna läggas till grund för en författning
i ämnet. Det är nämligen både för omfattande och för snäft. Det
medför, å ena sidan, förlust av behörigheten i fäll, där en sådan förlust
ej är nödvändig, det träffar, å andra sidan, icke fall, som böra träffas.
hörslaget synes mig sålunda gå för långt, då det till varje van-
frejdssträff såsom ovillkorlig följd knyter ifrågavarande förlust, oberoende
av om det brott, som medfört vanfrejdsstraffet, förövats vid utövning-
av Jäkarkonsten. År så icke fallet, kan det väl inträffa, att läkaren
genom brottet icke ådagalagt sådan ovärdighet eller oförmåga att utöva
läkarkonsten, att honom ovillkorligen bör betagas denna ofta enda möjlighet
att efter utståndet frihetsstraff försörja sig och återgå till ett laglydigt liv.
Härtill kommer, att utredning för närvarande pågår om borttagande ur lag
stiftningen av vanfrejdsstraffet, och det synes knappast tillrådligt att
under sådana förhållanden öka den rättsliga betydelsen av detta straff.
Medicinalstyrelsens förslag går, å andra sidan, icke tillräckligt långt.
Det . utesluter sålunda möjligheten att fråntaga en läkare hans behörig
het i sådana fall, där han visat sin oförmåga på så oförtydbart sätt,
att han till exempel upprepade gånger blivit dömd till straff därför, att
han vid läkarkonstens utövning varit vållande till annans död eller
kroppsskada, iled straff för sådant brott är nämligen vanfrejdspåföljd
icke förenad, men dylika fall torde det oaktat icke böra lämnas obeaktade.
Av vad jag nu anfört framgår, att förevarande fråga icke vinner
eu tillfredsställande lösning, om förlusten av behörigheten att utöva läkar
konsten knytes som obligatorisk påföljd till vissa brott. Eu prövning-
av omständigheterna i varje särskilt fall måste äga rum för att syftet
rätt skall nås. Att utgångspunkten för prövningen i regel blir ett brott,
Bihang till Riksdagens protokoll 191.7. I samt. 71 hatt. (Nr Sö.)
■}
18
är därför icke uteslutet. Frånsett de fall, då läkare blivit sinnessjuk,
torde nämligen icke föreligga något behov att, jämväl då anknytning
till ett förövat brott icke kan ske, äga möjlighet att fråntaga läkaren
hans behörighet. Det låter också bäst förena sig med nödig hänsyn till
läkarnas egen rättssäkerhet, om de med nyss antydda undantag icke
hotas med förlust av behörigheten i andra tall än då de förövat brott.
Det författningsförslag, som jag nu kommer att framlägga, står i
överensstämmelse med de anförda synpunkterna. Läkare skall kunna för
viss tid eller för alltid fråntagas sin behörighet, om han genom brott, för
övat vid utövningen av läkarkonsten, visat sig ovärdig eller oförmögen
att utöva sin konst, varvid dock endast grövre brott eller sådana mindre
brott, som äga särskild betydelse för hans verksamhet som läkare, skola
få beaktas. Har han blivit dömd till straffarbete, synes ingen tvekan
kunna föreligga därom, att möjlighet bör öppnas att fråntaga honom
behörigheten. Men även om endast fängelse följt, kan brottet vara av
den beskaffenheten, att ett ingripande mot läkaren är påkallat. Detta
gäller sålunda om vållande till en patients död eller kroppsskada, om
uppsåtlig misshandel, varå följt mindre lyte eller kroppsfel eller lindri
gare sjukdom, samt om utsättande av sjuklig person, som läkaren har
under sin vård. Ett brott, som givetvis också bör hänföras hit, är an
nans inspärrande, som omtalas i 15 kap. 9 § strafflagen. Läkaiverk-
samheten erbjuder, som bekant, särskilda möjligheter att föröva ett dy
likt brott, och har en läkare gjort sig skyldig därtill, bör han tydligen,
även om endast fängelse följt, kunna berövas rätten att fortsätta sm
verksamhet. Våldtäktsförsök och otukt med patient, som i 18 kap. 6 §
strafflagen omtalas, äro likaledes brott, som böra upptagas i detta sam-
manhang. I anslutning till allmänna svenska läkarföreningens framställ-
ning har också delaktighet i straffbart kvacksalveri ansetts böra kunna
leda till förlust för läkaren av behörigheten. Dylik delaktighet kan
nämligen otvivelaktigt förekomma i sådana former, att läkaren är ovärdig
att vara behörig utöva läkarkonsten. Slutligen synes det förhållandet,
att innehavaren av en civil eller militär läkarbefattning, i vilken han
står under ämbetsmannaansvar, så illa fyllt sina åligganden vid ut
övning av sin läkarkonst, att han gjort sig förfallen till avsättning från
befattningen eller till suspension, utgöra anledning att taga under över
vägande, huruvida ej även behörigheten till annan läkarpraktik bör från
tagas honom. Återkallandet av legitimationen bör, efter förhallandena i
det särskilda fallet, gälla för alltid eller för viss tid; begränsas åter
kallandet till viss tid, torde det ej böra kunna avse längre tid än tio år.
1 nära samband med den ståndpunkt, man intar till nu berörda
spörsmål, står frågan om den myndighet, åt vilken prövningen bör över-
Kungi. Maj:ts Nåd, Fr oposition Nr 85.
19
lämnas. Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle domstol avgöra frågan
utom beträffande sinnessjukdom, då medicinalstyrelsen skulle besluta.
Om i varje särskilt fall skall prövas, huruvida läkaren visat sig
ovärdig eller oförmögen att utöva läkarkonsten, synas de starkare skälen
tala för att medicinalstyrelsen är den lämpligaste myndigheten. För en
dylik prövning, som icke torde kunna företagas utan en ingående känne
dom om läkarverksamheten och dess uppgifter, besitter den tydligen helt
andra förutsättningar än domstolarna. Härtill kommer, att avgörande
av frågan, huruvida läkare på grand av sinnessjukdom bör fråntagas
behörigheten, måste läggas till medicinalstyrelsen, och att en förening
hos samma myndighet av prövningen i samtliga fäll måste innebära en
vinst. Mot denna anordning torde icke med fog kunna invändas, att
läkarens rättssäkerhet i väsentligt högre grad skulle tillgodoses med
domstols handläggning. En otvivelaktigt fullgod garanti härutinnan kan
alltid ernås genom att till regeringsrätten hänskjuta upptagandet och av
görandet av besvär över medicinalstyrelsens beslut. För min del tvekar
jag sålunda icke att föreslå, att ifrågavarande ärenden överlämnas till
medicinalstyrelsen.
Det är uppenbart, att medicinalstyrelsens befogenhet i fråga om
skyddet mot sinnessjuka läkare icke lämpligen bör inskränka sig till vad
styrelsen själv föreslagit. Jag har redan framhållit, att detta är otill
räckligt. Medicinalstyrelsen måste äga befogenhet att fråntaga läkaren
hans behörighet. Med eu sådan anordning torde bäst överensstämma,
att behörigheten att utöva läkarkonsten i allmänhet blir beroende av
anmälan hos medicinalstyrelsen och icke inträder redan på grund av
avlagd examen. Något annat än en formell ändring av gällande be
stämmelser torde detta dock icke innebära.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
Om läkarverksamhet av obehöriga.
I likhet med medicinalstyrelsen auser jag, att Jrågan om en bättre
och tidsenligare reglering av påföljden för obehörigt utövande av läkar
verksamhet icke i detta sammanhang bör lämnas åsido. De möjligheter
att fråntaga en läkare hans behörighet att utöva läkarkonsten, vilka nu
ifrågasättas, skulle i väsentlig grad bliva illusoriska, om läkaren det
oaktat skulle kunna fortsätta sin läkarverksamhet utan annan risk än
ådömandet av de nu gällande ringa böterna för kvaeksalveri. Väl är
det riktigt, att hans verksamhet i någon mån skulle bliva kringskuren
genom förlusten av behörigheten, i det han ej skulle kunna utskriva
legalt giltiga betyg och attester och ej heller kunna från apotek för-
Skal för att
upptaga jäm
väl denna
fråga. Sam
manhanget
med nyaebe-
rörda ämne.
20
Behovet av
ingripande
mot vissa for
mer av kvack-
salveri.
Gällande be
stämmelser.
skriva vissa läkemedel, men erfarenheten visar, att detta ej skulle hindra
en omfattande läkarverksamhet. Medicinalstyrelsen har också fram
hållit, att man ej torde kunna vänta sig, att allmänhetens förtro
ende för en läkare, som förlorat sin behörighet, skulle i så hög grad
minskas, att hans fortsatta verksamhet skulle bliva omöjlig. Det för
troende, som kommer vissa kvacksalvare av den mest tvivelaktiga be
skaffenhet och med de mest misstänkta föregåenden till del, bestyrker
denna medicinalstyrelsens farhåga. Det må slutligen också betonas, att
läkare, som på grund av brott förlorat sin behörighet, helt säkert kunna
åtminstone i inånga fall väntas använda så hänsynslösa metoder vid
fortsättningen av sin verksamhet, att faran för allmänhetens bedragande
bleve allvarlig.
Bör man sålunda som nödvändigt komplement till bestämmelserna
om mistning av läkarbehörighet stadga effektivt straff för överträdelser,
så bjuder en ofrånkomlig konsekvens, att obehörigt utövande av läkar-
konsten effektivt bestraffas ej blott i dessa fall utan även då utövningen
äger rum av personer, som aldrig därtill varit behöriga. Det vore eu
orimlighet att förbjuda en ovärdig eller oskicklig läkare att fortsätta sin
verksamhet, men tillåta en person, som ej är läkare, att utan några in
skränkningar utöva samma verksamhet.
För ett ingripande mot kvacksalveriet talar emellertid ej blott denna
frågas oupplösliga sammanhang med den nyss berörda, utan också den
omfattning, som kvacksalveriet fått under de sista åren, och de nya former,
i vilka det börjar uppträda. Frågan om åtgärder mot kvacksalveriet
är redan i och för sig en fråga av stor samhällelig betydelse.
För att belysa detta påstående vill jag i korthet redogöra för de
rättsregler, som för närvarande beröra kvacksalveriet, samt därefter söka
visa, vilket tillstånd på detta område som med dessa regler för närva
rande är rådande.
Den nu gällande principen i fråga om behörighet att utöva läkar-
konsten utgår från stadgandena i 1688 års medicinalordningar. Dessa
sammanhängde med de särskilda privilegier, som gåvos det på ini
tiativ av några enskilda läkare i Stockholm upprättade Collegium medi-
cum. De första privilegierna konfirmerades 1680, och därvid förklarades
bland annat, att Kungl. Maj:t hade beviljat upprättandet av kollegiet
till Datt afhjelpa och betaga den oordning och missbruk», »som in arte
medicin och dess praxi är härtill ibland förövat» och »den skada och
olägenhet, som med mångens fördärv till hälsa och till äventyrs livet
med, av oförsiktighet kan förorsakas». Därför skulle läkarkonsten få ut
övas allenast av »probatis och promotis medicis», medlemmar av kollegiet.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.
21
Och en kollegiets syndicus skulle hava »noga opseende in empiricos,
,lSyrtas, circumferaneos, ariolatores», »eller flere dess like, som utan åt
skillnad af något, rätt betänckande eller ^vetskap ingifva dem siukom
inA ärtes medicin, jämväl ock de, som lägga handen vid utvärtes kranck-
heter, hvilka hafva store och farlige accidenter med sig», »uppå dem
alle skall bemälte Syndicus hafva inseende, så att de med Överståthål
larens och Collega medici autoritet dertill hållas, att de sig uti slike
curer ej bruka låta; i vidrigt fall den, som dermed beträdes, böte första
gången 50 daler silfvermynt, halfparten till Collegii medici fiscum och
det övriga till de fattiga; beslås någon andre gången dermed, vare fallen
till dubbelt och därjämte blifve exemplariter straffat.»
I något förändrad form och något annat sammanhang möta samma
bestämmelser sedermera i de i denna del ännu gällande 1G88 års medici-
nalordningar, punkterna 2 och 19.
Grundsatsen, att läkarkonstens utövning är förbehållen åt läkare,
som pa ett eller annat sätt blivit legitimerade, bär allt ifrån denna tid
levat, kvar hos oss. Lämpad efter moderna krav återfinnes den nu i
läkarinstruktionen den 30 december 1911, § 55. Bestämmelsen om straff för
överträdelse av förbudet för obehöriga att utöva läkarkonsten har där
emot icke undergått någon förändring sedan 1G88. Straffet utgör så
lunda nu böter 12 kronor 50 öre för första resan och 25 kronor för
andra ellei senare resor. Stadgandet, att kvacksalvaren dessutom vid
återfall skulle bliva exemplariter straffad, vilket stadgande tydligen åsyf
tade . kroppsstraff, av domaren utmätt för varje fall, är numera natur
ligtvis ur kraft.
Det är tydligt, att det nämnda bötesstraffet i följd av penning
värdets fall blivit så gott som fullständigt ineffektivt, Det vid en eller
annan domstol gjorda försöket att öka effektiviteten genom att, om för
seelsen fortsättos, ådöma det föreskrivna straffet för värjo gång- ny stäm
ning utfärdas och delgives, oberoende av om utslag mellankomma, torde
icke vara lagjio-t.
Lj heller erbjuder vår rätt andra medel mot kvacksalveriet. Beslut
av hälsovårdsnämnd, varigenom kvacksalvare vid vite förbjudits att till
handagå allmänheten med läkarvård, har sålunda såsom stridande mot
hälsovårdsstadgan § 23 blivit av Kungl. Maj:t upphävt. Och straff
lagens stadganden om straff för bedrägeri och för vållande till annans död
(fler. till skada a annans hälsa torde särskilt med hänsyn till bevisnino-g-
svårigheterna endast i sällsynta undantagsfall kunna komma till tillämpning.
Vår lagstiftning står sålunda visserligen på den ståndpunkten, att
läkarkonsten endast får utövas av läkare, men den saknar medel att
upprätthålla denna ståndpunkt.
22
Kvacksalve-
riets omfatt
ning och
former.
Följden härav visar sig i den stora omfattning, vari kvacksalveri
förekommer. Medicinalstyrelsen har, som jag redan omnämnt, uppgivit,
att i vederbörande tjänsteläkares årsrapporter för 1911 upptagits namn
eller annan beteckning för omkring 150 personer, som enligt vad känt
är sysselsätta sig med läkarverksamhet utan att vara därtill behöriga.
Härvid är dock att märka, att uppgifter saknats från Stockholm och
Göteborg, och att i ett flertal av rapporterna endast mera obestämda
uttryck förekomma härom, såsom »en kvacksalvare i varje socken»,
»homöopati i stor utsträckning» o. s. v.
De huvudsakliga former, vari läkarverksamhet av obehöriga numera
uppträder hos oss, torde kunna återföras på väsentligen tre huvudtyper,
mellan vilka gränserna dock ofta ingalunda gå skarpa och tydliga.
I en mängd bygder utövas läkarverksamhet i viss omfattning
av personer, som huvudsakligen sysselsätta sig med andra göromål, men
som av ett eller annat skäl börjat ägna sig åt läkarverksamhet bland
de närmast boende. Dessa personer påträffas särskilt i trakter, där av
ståndet till läkare är stort. Vanligen behandla de endast vissa lindrigare,
ofta blott yttre åkommor, rörande vilka de förskaffat, sig en viss erfaren
het. Kedan härav följer, att den omfattning, vari de bedriva. läkar
verksamhet, icke är synnerligen stor. De arbeta naturligtvis i regel
under full tillit till sina metoder, sålunda i god tro. Så länge deras
verksamhet icke fått en alltför stor omfattning utan de veta att begränsa
sig, äro de helt säkert på många orter till ett visst gagn.
Den andra typen representeras av åtskilliga individer, som över
givit tidigare yrken och slagit sig på kvacksalveriet i fullt medveten
avsikt att därmed göra »geschäft», b rånsett vissa fall, då en f. d.
lasarettsvaktmästare eller f. d. sjuksköterska börjat öva läkarkonst, torde
dessa i regel ej ens själva anse sig besitta några förutsättningar för
läkarverksamheten, utan avse endast att uppskörta allmänheten. De
läkemedel, som de föreskriva, utgöras ibland av s. k. homöopatiska
läkemedel, oftast äro de dock specialkompositioner, som de åtminstone
innan den nya apoteksvarustadgan trädde i kraft själva försålde, och i
vilkas sammansättning ej så sällan brännvin eller annan spirituösa
ingår. Det kan sålunda exempelvis förtjäna anföras, att i ett dylikt
fall kvacksalvaren uppgives under en tid av 4 månader hava haft
behov av ej mindre än 520 liter brännvin och 260 liter vin. Kvack
salvare av denna typ komma självfallet ofta i konflikt med rättvisan,
ehuru de ganska sällan äro åtkomliga. Av domstolsförhandlingar kunna
upplysningar inhämtas om deras verksamhet och deras antecedentia. I
en trakt av vårt land har sålunda läkarverksamhet i ganska stor ut
sträckning övats av en individ, som straffats för tre resor stöld och för
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr So.
23
bedrägeri samt varit åtalad för våldtäktsförsök. I eu annan trakt har
verkat en kvacksalvare, som varit plåtslagare och akrobat och som varit
varnad för lösdriveri. I en av våra större städer har läkarkonsten i stor
omfattning . utövats av en person, som varit skomakare, hamnarbetare
och besättningskarl på en bogserbåt.
Den tredje typen slutligen företrädes av den s. k. homöopatläkaren.
Denne
hcir
ibland vid institut eller sjukhus i London eller Leipzig eller
annorstädes erhållit utbildning i den s. k. homöopatiska läkemetoden
och uppger i andra fall, att han erhållit dylik utbildning hos någon här
i landet verksam homöopat eller genom egna studier lärt konstem Han
utövar sin verksamhet i mycket stor omfattning, gör ofta en livlig pro
paganda och reklam för sina läkemetoder och kallar sig därvid vanligen
»doktor» eller »läkare». Han betraktar sig ofta som förare av nya idéer.
Konsultationerna försiggå i stor utsträckning medelst frågolistor, som av
patienterna besvaras. Personlig undersökning förekommer då icke. Läke
medlen bestå av homöopatiska piller, i vilka med de metoder, som stå
kemien till buds, icke kunna upptäckas andra beståndsdelar än sådana,
som efter all läkarerfarenhet äro fullständigt overksamma mot sjukdomar!
Mot den omfattning, vari verksamheten utövas, och den propaganda,
som göres, svara de ofta betydande inkomster, som inhöstas. En av
de mera kända homöopaterna i landet har sålunda under flera år haft
en inkomst av sin rörelse på omkring 30,000 kronor årligen.
Kvacksalvarna av de två senaste typerna utgiva sig i regel kunna
bota så gott som varje sjukdom. De åtaga sig att behandla yttre och
inre åkommor, kroniska och akuta sjukdomar, smittsamma och icke
smittsamma. I synnerhet i fråga om de kroniska är deras verksamhet
av naturliga skäl ofta anlitad.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.
Medan de till läkarverksamhet obehöriga av den första typen under vissa Kvacksai-
omständigheter kunna sägas fylla en nyttig uppgift i samhället, så torde åter verie,sföljde'-
av de senares omfattande verksamhet dess värre följa betydliga skador.
Aven om man ingalunda bör sätta tro till alla de uppgifter, som i
detta hänseende meddelas, utan tvärtom bör upptaga dylika uppgifter
med stor försiktighet, så lämna dock fullt pålitliga källor, såsom dom-
stolsprotokoll och läkares under ämbetsansvar avlåtna rapporter eller på
heder och samvete utfärdade intyg, ett material, som är synnerligen be
lysande. Jag vill ur mängden av ofta rent av upprörande fall anföra
några få.
I en provinsialläkares skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t anföras
följande två Lill från en svensk landsbygd. Eu ung stark karl fick
genom slarv vid hanterandet av vapen ett sår i foten. En kvacksal-
24
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 85.
vaxe, som genast tillkallades, ehuru läkare fanns i närheten, förbjöd, att
det smutsiga såret tvättades, varpå behandlingen började. Efter om
kring 14 dagars behandling söktes läkare, men stelkramp hade då redan
inträtt. Hade såret från början behandlats sakkunnigt, hade denna ut
gång troligast undvikits. 1 samma landsända hade en stor kraftig man
fått ett litet sår på läppen, som ej ville läkas. Han sökte en kvack
salvare, en f. d. sjukvårdssoldat, som hade skaffat sig stor berömmelse
för att kunna bota kräfta med något frätande ämne. Efter ett par ar
hade ungefär en tredjedel av den stackars mannens ansikte bortfrätts
av sjukdomen, som att börja med var läppkräfta, lätt att bota genom
en enkel operation.
I en några år äldre årsberättelse från samma län anföras exempel
på att kräfta ”behandlats med ingnidning av bolmörtsolja, att för botande
av blodåderpropp hos eu barnsängskvinna föreskrivits promenader i
rummet, och att eu fullt arbetsför jordbruksarbetare, som fått ena armen
ur led i skulderblads!eden, blev gniden med en namngiven f. d. dragons
salvor med den påföljd, att armen efter någon tid blev arbetsoduglig
och omöjlig att trots långvarig sjukhusvistelse hela.
En extra provinsialläkare i Norrland berättar om ett fall, då den
homöopat, vars inkomster jag förut omnämnt, med homöopatiska ^piller
behandlade en ögonsjukdom. Patienten hade fått hornhinnan å sitt
högra öga genomborrad av eu järnflisa med därav sig härledande regn-
bågshinnemflammation och varansamling i ögats främre kammare. Här
för hade den sjuke under 14 dagar behandlats av homöopaten, och be
handlingen både uteslutande bestått i intagning av de vanliga pillren.
Läkaren tillägger, att om järnsplittran ej i rätt tid uttagits och patienten
erhållit lämplig läkarvård, så vågade han påstå, att den sjuke med
säkerhet mistat synförmågan å ögat.
Enligt eu hälsovårdsnämnds protokoll har samme homöopat inför
nämnden” erkänt, att han »tagit under sin behandling med sockergryn
tandvärk, skelögdhet, stamning, dröppel, klumpfot, kronisk njurinflamma
tion, lungsot och tuberkulos hjärnhinneinflammation».
Under rannsakning med en kvacksalvare för bedrägeri, som han
skulle förövat mot patienter, upplystes av ett vittne bland annat, att
kvacksalvaren på eget initiativ infunnit sig hos vittnet lör att bota
vittnets bråck. Vid behandlingen härav hade kvacksalvaren dels åt
skilliga gånger smort vittnet med eu »smörja», av kvacksalvaren kallad
serum, och dels i vittnets urinrör insprutat en brun vätska, för att, som
kvacksalvaren sagt, förekomma, att vittnet finge »stenpassion». Denna
vätska analyserades sedermera av Professor C. Th. Mörner, som där\id
förklarade, att vätskan utgjordes av vatten uppslammat med garvsyre-
25
haltig bark, samt att insprutningen av vätskan måste betecknas som
hälsofarlig, enär insprutning med dylik vätska kunde giva forsta anled
ningen till stenbildning.
En f. d. spårvagnskonduktör, som från 1885 utövat läkarverksam
het i en trakt i Västergötland, blev åtalad för vållande till en patients
död. Vid rannsakningen förekom följande. Mannen till den avlidna,
en hemmansägarhustru, avlade vid polisförhöret en utförlig berättelse
om förloppet vid sjukbehandlingen, vilken berättelse därefter vitsordades
av ett vittne, som hördes inför domstolen och som jämte mannen när
varit under hela behandlingen. Hustrun hade insjuknat med »kräknin-
gar och magplågor med omväxlande diarrhé och förstoppning». Mannen
ville då tillkalla läkare, varvid emellertid hans söner tillrått honom att vända
sig till ifrågavarande kvacksalvare, som de hört omtalas vara »en doktor
med stor praktik». I tro, att denne verkligen var läkare, hade mannen
också tillkallat honom. Behandlingen försiggick därefter på följande
sätt. Kvacksalvaren började behandla den sjuka med att av innehållet
ur en medförd med brun vätska fylld flaska först ingnida och sedermera
ungefär under
lU
timme hårt massera den sjukas till ytterlighet ömma
mage och rygg. Efter massagen tillagades av medförda ingredienser
ungefär ett vinglas medicin, som den sjuka tvingades att förtära, var
jämte kvacksalvaren av eu medförd vit salva insmorde ändtarmsmynnin-
gen å den sjuka, allt under förklaring, att denna behandling skulle
verka avförande. Ungefär två timmar härefter, under vilken tid den
sjukas magplågor tilltagit, så att hon högljutt klagat däröver, samt nå
gon nämnvärd avfönng ej heller ägt rum, började kvacksalvaren, som
mot den sjukas vilja fått henne placerad ur bädden på ett å tvenne
stolar lagt sofflock med bolster, att ånyo upprepa sin massagebehand-
Img, denna gång betydligt längre och mera hårthänt än förut, så att
den sjuka vred sig av smärtor, dem kvacksalvaren sökte lisa med tröste
orden: »mor skall lugna sig, så blir hon nog bra.» Behandlingen av
slutades med ett vinglas av medicinen. Påföljande morgon föreskrev
kvacksalvaren en ytterligare behandling och ville åter placera den sjuka
på sofflocket, men till följd av saväl hennes som de övriga närvarandes
begäran avstod kvacksalvaren därifrån och lät henne liggande i bädden
undergå en ännu längre och kraftigare magmassage, varunder hon kla
gade högljutt och visade symptom att falla i vanmakt. Kvacksalvaren
sammanrörde härefter någon sorts medicin och lämnade föreskrifter om
dess intagande och om viss diet, vari ingick »porter med äggulor».
Han begärde och fick 15 kronor för behandlingen och lämnade den
sjuka under förklaring, att sjukdomen härledde sig från »överansträng-
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 74 käft. (Nr 85.)
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
26
ning, förkylning och njurlidanden. Den sjuka avled kort därefter.
Hennes lik blev obducerat, och obduktionsprotokollet insändes till medici
nalstyrelsen, som i sitt utlåtande förklarade bland annat följande. Någon
kortare tid före sin död hade den sjuka insjuknat i akut inflammation
i blindtarmens maskformiga bihang. Hennes död hade förorsakats av
allmän varig bukhinneinflammation till följd av bristning av det in
flammerade blindtarmsbihanget. Det lede knappast något tvivel, att
blindtarmsinflammationen kunnat genom i tid företagen operation botas,
och icke heller vore den möjligheten helt utesluten, att sjukdomen gått
till hälsa även utan sådan läkarbehandling, om den' lämnats i fred för
obehörigt ingrepp. Att bristningen å blindtarmsbihanget föranletts av
handåverkan, torde, fortsatte medicinalstyrelsen, icke på grund av vad
i målet upplysts kunna bestämt påstås. Visserligen lämnade, å ena
sidan, bland annat blödningen i stora nätet stöd för antagandet, a,tt å
buken övats ganska kraftigt våld, men å andra sidan vore det otvivel
aktigt, att bristningen kunde hava uppstått till följd av blindtarms
inflammationen själv, oberoende av yttre våld. Det vore emellertid
uppenbart, att kvacksalvarens förfarande vid »magmassagen», vilket tyd
ligen varit mycket hårdhänt och oaktsamt samt under givna förhållanden
för den sjuke synnerligen farligt, icke kunnat undgå att menligt inverka
på sjukdomen, i det att detsamma vant ägnat att befrämja en allmännare
utbredning av bukkinneinflammationen. Det vore också antagligt, att
på detta sätt den olyckliga utgången av sjukdomen påskyndats. Medici
nalstyrelsen förklarade slutligen, att det kunde antagas, att kvacksalvarens
förfarande medverkat till den sjukas död. Kvacksalvaren blev emeller
tid av häradsrätten frikänd i detta avseende, enär han icke vore lag
ligen förvunnen att hava vållat döden eller kunde anses hava förövat
misshandel, ehuru han visat grovt oförstånd vid behandlingen av sjuk
domen.
En f. d. sjuksköterska, som i eu trakt i södra Sverige utövat en
omfattande läkarverksamhet, åtalades för att i ett fall hava genom grov
vårdslöshet vållat annans död. Av protokollen i detta mål fiamgåi*
följande. En hemmansägare hade blivit sparkad i huvudet av en häst,
så att ett stort gapande sår uppstått. För behandling härav hade sjuk
sköterskan tillkallats. Efter att hava rått den sjuke att söka lasaretts-
vård hade hon likväl tagit hand om såret och därvid, efter egen upp
gift, först tvättat såret rent och därefter sytt igen det och förklarat,
att hon efter 8 dagar åter skulle se till den sjuke. Efter denna tid
hade hon åter besökt honom och därvid tagit ut stygnen och lagt kompress
å såret. Ett par dagar därefter fördes den sjuke på lasarettet. Om
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
27
den därvid företagna undersökningen av såret förklarade lasarettsläkaren:
»Vid undersökning fanns över hjässtrakten ett decimeterlångt sår med
ojämna, smörjiga kanter och fyllt av var och döda vävnadsslamsor.
Här och där syntes lösa hårstrån i såret. I botten av detsamma syntes
benet blottat. i stor utsträckning med en betydlig intryckning, där benet
var splittrat i ett större och ett flertal smärre stycken.» Den sjuke dog
kort därefter. Om såret och den behandling, det fått, förklarade
läkaren i sitt till domstolen på heder och samvete avgivna utlåtande
bl. a. följande:
»Erfarenheten ger vid handen, att skador, liknande
den, som X ådragit sig, i regeln brukar få ett gynnsamt förlopp, därest
den sjuke från början kommer under sakkunnig behandling. I detta
fall borde svaranden hava nöjt sig med att lägga ett tillfälligt förband
och bestämt vägrat att taga vidare befattning med den skadades be
handling, — —. I stället har svaranden behandlat den skadade i
hemmet och detta på ett sätt, som måste betecknas som i flere hän
seenden felaktigt. — —. Denna felaktiga behandling har också bi
dragit till den varbildning av svårartad beskaffenhet, som förefanns i
såret vid intagandet på lasarettet, och som slutligen förorsakat den
hjärnhinneinflammation, varav X avlidit därstädes.» — Från svarandens
sida anfördes inför domstolen, att även andra orsaker medverkat till
den olyckliga utgången. I detta hänseende blev blott upplyst, att en
person, som sysslat med att lägga om såret, dagen innan den sjuke
fördes till lasarettet iakttagit, att såret började gå upp, samt vid sista
omläggningen före resan till lasarettet funnit, att såret var fullt upp
gånget, och därvid med en trästicka, omlindad med en i borsyra doppad
linnelapp, tagit bort en synbar varklump i såret. — Häradsrätten fann
det icke till fullo styrkt, att svarandens felaktiga behandlingssätt varit
huvudorsaken till döden och ogillade därför ansvarsyrkandet.
. ^n naturlig följd av den omfattning, vari de flesta kvacksalvare
driva sin veiksamhet, är att också smittsamma sjukdomar ofta komma
under deras behandling. Några exempel skola visa den stora fara, för
vilken samhället härigenom utsättes.
Fn norrländsk läkare intygar om ett fall, då han kallades att be
söka ett barn, som befanns lida av synnerligen elakartad difteri. Barnet
hade behandlats efter föreskrift av en homöopat. Barnets föräldrar
tycktes vara i okunnighet om att sjukdomen var smittsam, och inga
som helst åtgärder till förebyggande av smittans spridande hade vid
tagits. Sådana åtgärder hade dock varit så mycket nödvändigare som
barnets fader var folkskollärare, familjen bodde i skolhuset och skolan
den tiden pågick, samt modern var socknens enda barnmorska.
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
28
Samme homöopat hade enligt läkares intyg vid ett annat tillfälle
behandlat en 3l/* år gammal gosse för en svår halssjukdom, som
homöopaten förklarade vara »strupsot», från vilken sjukdom barnet säkert
skulle bli friskt genom hans medicin. Efter några dagar dog barnet.
Kort därefter insjuknade ett annat barn i samma familj i svåra hals-
sjukdomssymptomer. Nu söktes läkare, som konstaterade utbildad dilteri.
Enligt läkarens uppgift »hade det senast insjuknade barnet med all
säkerhet ådragit sig smitta av den sjuke brodern, som, likaledes all
deles otvivelaktigt, lidit av difteri och på grund av sjukdomens grova
vårdslösande ljutit döden».
Nämnde homöopat behandlar också lungsot. Om ett fall härav in
tygar en läkare: En 28-årig kvinna hade besökt läkare ett par gånger
och visade tydliga tecken av börjande lungtuberkulos. Läkaren till
rådde henne att söka sanatorievård. Hon beslöt emellertid att i stället
besöka homöopaten. Vid sitt besök hos honom hade han, efter vad
kvinnans make berättat, sagt, att hon icke lede av lungsot och att
homöopaten skulle bota henne. Hon hade fått en dosis homöopatiska
gryn och tillsagts att ej vidare besöka läkare eller intaga annan medicin
med risk att icke bliva återställd, då verkan av den inledda homöo
patiska behandlingen därav toge skada. Några månader därefter hade
hon åter fått en ny dosis gryn med löfte om att bliva fullt återställd.
Kort därefter fick hon emellertid en svår lungblödning, och läkaren till
kallades. Sjukdomen befanns då hava högst betänkligt tilltagit, och
tillståndet syntes hopplöst. Hon dog också några veckor därefter.
En annan sjukling, som led av lung- och struptuberkulos, hade
under ett helt år behandlats av samme homöopat, som påstått, att sjuk
domen var strupkatarr och att den sjuke nog skulle tillfriskna, om han
använde den ordinerade homöopatiska medicinen. Inga som helst för
siktighetsåtgärder hade vidtagits till förhindrande av smittans spridande.
Då den sjuke efter behandlingen vände sig till läkare, hade sjukdomen
fortskridit så långt, att den sjuke blott hade några dagar kvar att leva.
Vid början av en svår difteriepidemi i en landsbygd i mellersta
Sverige dogo under loppet av 4 dagar 3 barn tillhörande samma familj.
Det först insjuknade hade behandlats av en homöopat. Av rannsakningen
med denne och särskilt av hörda vittnens berättelser framgår följande.
Barnens fader hade av en tillfällighet rakat homöopaten och däivid be
rättat, att en dotter hade ont i halsen, samt anmodat homöopaten att
se till flickan. Så hade skett, och homöopaten hade därvid sagt, att
flickan var inflammerad i halsen, men att det icke var farligt. Han
hade därefter ordinerat av sina homöopatiska piller, varav i. ett glas
vatten ett skulle tagas varje kvart. Därav skulle »det vita i halsen»
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 85.
29
försvinna. Då hon ej blev bättre, både hälsning härom telefonerats till
bomöopaten, som därvid svarat, att kuren skulle fortsättas. Några
isolerings- eller andra försiktighetsåtgärder hade ej vidtagits. Flickan
dog inom kort. De två mindre syskonen hade likaledes insjuknat och
avlidit. En svår epidemi hade därefter härjat i trakten.
En homöopat, som i västra Sverige utövar stor verksamhet, annon
serar ^ sig som »homöopatisk läkare» och som specialist i »bröst- och
magsjukdomar». Han har under en rannsakning uppgivit, att han med
sina piller behandlat lungsot i första och andra stadiet samt kräfta.
De piller, han enligt eget erkännande vid sin praktik använt, hava
undersökts av professor C. Th. Mörner, som i intyg förklarat, att de
äro »blott och bart sockergryn, utan någon som helst förmåga att in
verka på sjukdomar av ena eller andra slaget — möjligen med undan
tag av vissa sådana lindrigare fall (av t. ex. nevrasteni), där inbillning
eller tro är tillfyllest».
Under de barnförlamningsepidemier, som förekommit under de
senaste åren, hava fall av denna sjukdom ofta blivit behandlade av
kvacksalvare, utan att några som helst försiktighetsåtgärder mot smitta
vidtagits. I ett fall hade kvacksalvaren förklarat, att symptomen liknade
barnförlamningens, men att det icke vore denna sjukdom, och hade
några åtgärder mot smittan icke företagits.
Redan av de exempel, som jag nu anfört, framgår med tydlighet,
vilka allvarliga faror hota från kvacksalveriet. För den enskilde sjuke
medför kvacksalvarens felbehandling ofta omedelbart olyckliga följder, i
andra fall leda kvacksalvarens förespeglingar och löften till att patienten
icke i tid, medan sjukdomen ännu kan botas, vänder sig till läkare.
Företager sig kvacksalvaren att behandla smittsamma sjukdomar, hotar
faran icke blott den sjuke, utan än flera. De försiktighetsåtgärder, som
för hejdande av farsoten påbjudits, bliva lätt åsidosatta, och den okun-
nige kvacksalvaren, vilken vårdslöst åtagit sig eu uppgift, som kräver
särskilda insikter, underlättar sjukdomens spridande. För allmänheten
beredes liten tröst av den ursäkten, att kvacksalvaren gjort så gott han
förmått.
Kunna då inga förtjänster tillgodoföras lekmannaläkarens verk
samhet? Vid besvarandet härav böra först och främst lämnas åsido de
undantagsfall, då läkarverksamhet i viss utsträckning utövas av personer,
som bedrivit omfattande läkarstudier, ehuru de råka att sakna vanlig
behörighet, och vilkas skicklighet allmänt erkännes. Dessa utöva natur
ligtvis en verksamhet, lika gagnande som läkarens, och för dem torde
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
30
redan nu utvägen att hos Kungl. Maj:t förvärva tillåtelse att utöva läkar-
konsten stå öppen. För rätt bedömande av ifrågavarande spörsmål i
övrigt är det åter nödvändigt att icke låta förleda sig till snara
slutsatser av den omständigheten, att i många sjukdomsfall tillfrisk
nande otvivelaktigt inträffat efter kvacksalvarens behandling. Naturen
själv botar ett mycket stort antal sjukdomsfall, och det ligger uppen
barligen för kvacksalvaren nära att bland sina förtjänster upptaga
sådana fall. Men även om hänsyn tages till denna felkälla, torde
knappt kunna bestridas, att lekmannaläkare i vissa avseenden och
under vissa förhållanden gjort gagn. Den tillit, som de ofta åtnjuta,
kan naturligtvis hava en suggererande verkan på den sjuke och i
någon mån bidraga till hans förbättrande, om ock denna verkan i de
allra flesta fall torde vara endast av kort varaktighet och snart för
bytes i återfall. Däremot torde mera betydande resultat kunna upp
visas i åtskilliga fall, där lekmannaläkare behandlat vissa lindrigare, mera
ofta förekommande, lätt igenkännbara åkommor, vilka de på grund av
lång erfarenhet och måhända en viss blick lärt sig förstå och med vissa
medel behandla.
Mycket lätt försvinna emellertid dessa förtjänster. Föreskrivas
botemedel, som äro farliga, så kan naturens läkande verkan snart helt
förtagas och även den i sig lindrigaste sjukdom vändas i livsfara.
Och utsträcker lekmannaläkaren sin verksamhet därhän, att den göres
till en väsentlig inkomstkälla, kan han ej undgå att få under sin be
handling ett flertal fall, för vilkas behandling han saknar varje förut
sättning, och där hans verksamhet innebär en den allvarligaste fara.
I den risk för den enskilde och för allmänheten, som lekmanna-
läkarens verksamhet innebär, ligger just orsaken till den uppmärksamhet,
som måste ägnas åt densamma. Sannolikheten för olyckliga följder
av verksamheten är så stor, och det av faran hotade, människors liv
och hälsa, så värdefullt, att ett ingripande från samhällets sida icke får
försummas.
Jämte den synpunkt för bedömande av kvacksalveriets verkningar,
som jag nu berört, bör också en annan synpunkt vinna beaktande, näm
ligen den ekonomiska. Anlitandet av kvacksalvare medför ofta ekono
miska offer, som både äro högst avsevärda och dessutom måste betecknas som
fullständigt gagnlösa. Lyckligtvis torde dock detta icke kunna sägas om
flertalet av de lekmannaläkare, som i sin hembygd utöva verksamhet i
en viss begränsad omfattning. I andra fall åter har det alltför ofta visat
sig, att kvacksalvare på grund av det förtroende, som de vetat förvärva,
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
31
i synnerhet bland de mindre bemedlade lyckats inhösta honorar, som
berövat patienterna snart sagt deras sista tillgångar. Ersättningsbelopp
på sammanlagt omkring 100 kronor och därutöver äro i dylika fall inga
lunda ovanliga. De homöopatiska kurerna bliva ofta dyrbara. Då varje
konsultation tillika med den föreskrivna satsen läkemedel ofta betingar
ända upp till 5 kronor, ja, ibland 10 kronor, då ett långvarigt och en
träget begagnande av läkemedlen utpekas som det väsentliga, och nya
satser därav sålunda tämligen ofta måste mköpas, är det tydligt, att
kostnaderna lätt bliva kännbara. Skäl av nu nämnd art synas mi°' be
styrka den slutsats, som jag nyss drog, om nödvändigheten av ett in
gripande mot ifrågavarande verksamhet.
För att bekämpa det farliga kvacksalveriet kunna olika legislativ
Olika legisla-
medel ifrågasättas. Utländsk lagstiftning i ämnet, för vilken en över- “edel
sikt torde få som bilaga B fogas till detta protokoll, kan härutinnan lämna kvaok«aiTc-
upplysning. De olika medlen verka på skilda sätt, vissa blott medelbart, riet'
andra åter omedelbart.
Bland de förra må först nämnas skärpning i förhållande till allmänna
regler av det civil- eller straffrättsliga ansvaret för skada, som följt å
kvacksalvarens behandling. En sådan skärpning, som ofta anföres som
synnerligen lämplig, skulle bestå däri, att kvacksalvaren ålades att ersätta
den skada, som följt å hans behandling, eller straffades, om skada
följt, i båda fallen oberoende därav, om vållande läge kvacksalvaren till
last. Intetdera av dessa medel är tilltalande ur allmänt legislativ syn
punkt. Men även om betänkligheter av denna art lämnas åsido, så
torde det dock ej vara tillrådligt att förlita sig på dem. Framför allt i
följd av de stora bevisningssvårigheter, som resa sig i synnerhet när
skadan uppstått därigenom, att kvacksalvarens behandling orsakat dröjs
mål med anlitande av läkare, äro ifrågavarande medel icke tillräckligt
verksamma.
Bland de indirekt verkande lagstiftningsåtgärderna kan också näm
nas lagstiftning mot vilseledande annonser och annan liknande reklam.
Åtgärder i sådan riktning stå emellertid i det nära samband med mot
svarande spörsmål på andra områden, att de icke lämpa sig för en till
detta område begränsad behandling. De äro för övrigt helt visst i och
för sig ingalunda tillräckliga att råda bot på vad som här är i fråga.
Eu tredje utväg, som bör omnämnas i detta sammanhang, är den
i det tyska lagförslaget anvisade. Genom donna ställes kvacksalvaren
under administrativ uppsikt och kontroll, och, om skäl därtill förefinnas,
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.
32
kan administrativ myndighet förbjuda en kvacksalvare att fortsatta
sin verksamhet. Uppenbart är, att, om detta medel skall få åsyftad
verkan, dess handhavande måste ske utan formalistiska betänkligheter
och läggas i händerna på fullt sakkunnig myndighet. Under sådana
förutsättningar är det antagligt, att anordningen skulle medföra väsent
liga förbättringar. Å andra sidan skulle emellertid vissa avsevärda
olägenheter följa. Särskilt är att befara, att de kvacksalvare, mot
vilkas verksamhet förbud icke utfärdades, lätteligen skulle få skenet
av att vara auktoriserade och i varje fall ofta skulle komma att med
framgång sträva efter att hos allmänheten skapa eu dylik föreställning.
Denna föreställning skulle få ett starkt stöd, om, såsom ur andra syn
punkter vore nödigt, kontrollen läge hos eu medicinskt sakkunnig myndighet.
I de allra flesta lagstiftningar, där man sökt komma till rätta
med kvacksalveriet, hava de nu angivna och likartade, indirekt verkande
medel ansetts otillfredsställande. Man har i stället anlitat det omedel
bara förbudet mot kvacksalveri och skapat effekt åt detta förbud
genom straffhot. Erfarenheten torde ock hava visat, att bot på ifråga
varande missförhållanden därigenom kan ernås. I synnerhet erfaren
heterna från gränstrakter mellan Österrike, där dylikt förbud i viss omfatt
ning gäller, och Tyskland, där det icke gäller, äro upplysande. I sam
hällen på ena sidan om gränsen är det osunda kvacksalveriet väl stävjat,
medan det florerar omedelbart på andra sidan gränsen.
Ett förbud behöver emellertid icke givas ett så omfattande inne
håll, att det träffar de former av lekmäns läkarverksamhet, som anses
ofarliga eller till och med under vissa omständigheter gagneliga. Såsom
av redogörelsen för den utländska lagstiftningen framgår, hava lagstif
tarna vanligen ej heller utsträckt förbudet i eu sådan grad. Det har
tvärtom erhållit vissa på ett eller annat sätt angivna begränsningar.
Och
jämte de utvägar, som den utländska lagstiftningen härutinnan anvisar,
kunna helt visst tänkas andra.
Förslagets
För min del har jag efter noggrannt övervägande av de olika le-
huvudgrunder. gj8}a^va medel, som i ifrågavarande avseende stå till buds, funnit, att
de betänkligheter, som måhända kunna resas mot att draga konsekven
serna av vår rätts nuvarande ståndpunkt i denna fråga, i huvudsak för
lora sin betydelse, om man endast med en efter förhållandena lämpad
begränsning genom straffpåföljd upprätthåller förbudet för obehöriga att
utöva läkarverksamhet.
Förbudet får uppenbarligen icke drabba sådant utövande av läkar-
konsten, som sker av välgörenhet, utan måste begränsas till de fall, då
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
33
syftet att bereda sig en inkomstkälla är väsentligen bestämmande Men
aven inom dessa gränser torde en inskränkning lämpligen kunna före
st13 i ändamål att lämna utanför förbudet sådan läkarverksamhet som
pa satt jag förut anfört, är gagnelig eller åtminstone icke kan beteck
nas som i egentlig mening farlig. Förbudet skulle då omfatta framför allt
behandling av smittsamma sjukdomar, även om behandlingen icke inginire
som ed i en i större skala driven verksamhet. De exempel på dylik be
handling, som jag förut lämnat, ådagalägga, att här föreligger en den
allvarligaste fara for allmänheten. Fn hel epidemi kan lätt böria
härja och hammandet av en utbruten epidemi lätt försvåras på grund
av en kvacksalvares behandling av ett enda dylikt sjukdomsfall. Där
utöver synes det i enlighet med synpunkter, som jag redan angivit, vara
ampligt
att låta förbudet träffa blott den verksamhet, som utövas i en
avsevard omfattning. Bland dem, som icke öva verksamheten i så stor
omfattning, påträffas nämligen de lekmannaläkare, vilka kunna vara till
riw
B , verksamheten mera omfattande, är däremot sanno
likheten
for att kvacksalvaren åtager sig att behandla allehanda sjuk
domar synnerligen stor, och därmed följer, att under hans hand komma
sjukdomar av sa allvarlig natur, att hans verksamhet måste anses vara
farlig. Med verksamhetens större omfattning följer i regel också större
fara för allmänheten. Fall kunna emellertid möjligen tänkas, där detta
icke galler. _ En förståndig lekmannaläkare kan iakttaga en sådan
sj alv begränsning, att hans verksamhet trots omfattningen icke kan anses
innebära en så stor fara, att den bör vid straff förbjudas. Åven dessa
fall hora beaktas. Jag föreslår därför ytterligare en 'begränsning av för
budet. För att vara fullt säker att icke träffa några andra fall än dem, om
vilka någon meningsskiljaktighet på opartiskt håll icke borde förefinnas,
bär jag sålunda undantagit de fäll, där det utrönes, att patienterna icke
av behandlingen fått skada till liv eller hälsa, eller ock att endast lindrigare,
vanligen förekommande åkommor behandlats, och att därvid icke före
skrivits botemedel, som äro farliga för människors liv eller hälsa.
Med de högst avsevärda begränsningar, som jag sålunda föreslår,
ar jag övertygad, att den verksamhet av lekmannaläkare, som i vissa
trakter av vårt land bednves med framgång och är till gagn för trak
tens invånare, icke kommer att drabbas av förbudet. All övervägande
^ig lekmannaverksamhet på detta område kommer att få fortgå ostörd.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 7-1 käft. (Nr 85.)
5
34
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 85.
Special-motivering.
Sedan lag sålunda i största korthet redogjort för de grundläggande
principer, varpå en författning i dessa ämnen enligt min mening bor
vila och vilka ligga till grund för det förslag, som jag nu kommer att
framlägga, övergår jag till en närmare motivering av de särskilda
stadgandena.
§ I-
Huvudstadgandet om förutsättningarna för behörighet att utova
läkarkonsten återfinnes för närvarande i 55 § av läkarmstruktionen den
30 december 1911. Uppenbarligen är det emellertid lämpligast att över
föra stadgandet härom till nu ifrågavarande författning, för vilken det
på grund av sitt innehåll har karaktären av grundläggande bestämmelse.
Frånsett vissa obetydliga formella jämkningar företer stadgandet i
denna § följande avvikelser i förhållande till nyssnämnda föreskrift i
läkarmstruktionen.
, ,
,................
,
Bestämmelserna om behörigheten att från apotek forsknva jamval
häftigt verkande eller giftiga läkemedel hava icke ansetts hora upptagas
i denna författning. De böra hava sin plats i ett annat sammanhang.
Av skäl, som förut vid den allmänna motiveringen angivits, har
behörigheten för medicine licentiat att utöva läkarkonsten knutits ti
legitimationen. Jag har redan framhållit, att härigenom knappt mer an
en formell ändring föreslagits. Att giva legitimationen avgörande be
tydelse också då behörigheten vilar på någon av de Övriga grunderna
vore däremot tydligen olämpligt. Härigenom uppstår emellertid intet
hinder för medicinalstyrelsen att som hittills föra en förteckning over
alla till läkarkonstens utövning behöriga. I de under 2) och 4) ii före
varande § upptagna fall kunna från Kungl. Maj:t inhämtas fullt tillför
litliga uppgifter härutinnan.
.
I likhet med vad allmänna svenska lakarforemngen föreslagit har
stadgande om tillfällig behörighet för underläkare eller amanuens vid
offentlig klinik eller poliklinik upptagits.
. ec
....
Slutligen har ett förtydligande givits åt det redan i 55 § av lakar-
instruktionen förekommande stadgandet, att Kungl. Maj:t kan åt eljest
icke behörig person giva särskild tillåtelse att utöva läkarkonsten. IJen
uttryckliga anvisningen därom, att en dylik tillåtelse kan avse utövning
35
av läkarkonsten endast i viss omfattning, t. ex. endast med vissa läke
metoder o. s. v., åsyftar att underlätta meddelande av sådan tillåtelse.
Härigenom förstärkas garantierna för att den i vissa avseenden större
stränghet mot läkarkonstens utövning av obehöriga, som ifrågavarande
författning iakttar, icke kommer att drabba andra än de skadliga eller
farliga kvacksalvarna.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
§
2
.
Som en följd därav, att legitimationen blir avgörande för medicine
licentiats läkarbehörighet, har ett stadgande om sättet för ansökan om
och tilldelande av legitimation blivit nödigt. Som hittills bör medicinal
styrelsen handhava dessa frågor. Därvid få endast de förhållanden, som
i denna § omnämnas, bli beaktade. Har vederbörlig examen avlagts
och föreligger icke i avseende å sökanden något sådant särskilt för
hållande, att han enligt bestämmelserna i senare §§ bör anses obehörig
att. utöva läkarkonsten, är medicinalstyrelsen skyldig tilldela sökanden
legitimation.
§
3
.
I denna § återfinnas bestämmelserna om läkares förlust av sin be
hörighet på grund av brottsligt förfarande. Dessa bestämmelser äro
bjggda på de i den allmänna motiveringen angivna grunder.
I fråga om legitimerade läkare är det sålunda överlämnat åt medici
nalstyrelsen atf, efter prövning i varje särskilt fall, återkalla legitima
tionen och därmed behörigheten att utöva läkarkonsten. Vissa" legiti
merade läkare intaga emellertid den ställningen, att de allmänna reglerna
om medicinalstyrelsens befogenhet att fråntaga dem deras behörighet
icke utan vidare kunna tillämpas. Detta gäller om dem, som inneha
läkarbefattningar, till vilka de blivit av Kungl. Maj:t eller medicinal
styrelsen utnämnda. Så länge en sådan läkare innehar sin befattning,
synes behörigheten icke böra kunna berövas honom. Avsättes han, bli
däremot de .allmänna reglerna tillämpliga på honom; blir han suspenderad
från befattningen, gäller detsamma för den tid, varunder han är suspen
derad.
Ave.n den, som är behörig att utöva läkarkonsten på grund av stad
gandet i § 1 2), bör kunna fråntagas sin behörighet. Då en sådan
läkare icke grundar behörigheten på eu av medicinalstyrelsen meddelad
legitimation, kan givetvis icke samma förfarande som i fråga om legiti
merade läkare här användas. Den ämbetsmannaställning, som en dylik
36
läkare intar, medför å andra sidan, att samma hänsyn här gör sig gäl
lande som beträffande nyssnämnda innehavare av läkarbefattningar. ° På
grund härav synes den lämpligaste anordningen vara att gorå ifråga
varande läkares behörighet beroende därav, att han innehar sin befatt
ning. Avsättes han, bör han omedelbart förlora sin behörighet. Detta
framgår av den ordalydelse, som givits § 1 2). Tar han åter avsked
under sådana förhållanden, att det linnes skäl att medgiva honom fort
satt behörighet, kan Kungl. Maj:t naturligtvis jämlikt § 1 4) lämna honom
tillåtelse att fortsätta sin läkarverksamhet. För det fall åter, att en läkare,
vars behörighet vilar på ifrågavarande grund, blir suspenderad från sin
befattning, är ett stadgande givet i andra. stycket av denna §. Enligt
detta förlorar han under suspensionstiden sin behörighet..
Beträffande förlust av behörighet, som grundar sig å § 1 3), så
gäller, att det där omförmälda förordnandet naturligtvis när som helst
kan återtagas och behörigheten därmed bringas att upphöra..
I det under § 1 4) avsedda fall slutligen kan uppenbarligen den av
Kungl. Maj:t givna tillåtelsen återkallas, om läkaren befinnes vara ovärdig
eller oskicklig att utöva sin konst. Liksom Kungl. Maj:t efter, fri pröv
ning giver dylik tillåtelse, har Kungl. Maj:t också att återtaga tillåtelsen.
För att giva Kungl. Maj:t material för bedömande av derom fråga har
i § 5 intagits åläggande för medicinalstyrelsen att rörande ifrågavarande
läkare hos Kungl. Maj:t göra anmälan om sådant förhållande, som, om
läkaren varit legitimerad, skulle kunnat föranleda legitimationens åter
kallande. Givetvis bör Kungl. Maj:t emellertid även utan dylik anmälan
och utan att sådant förhållande som nyss nämnts föreligger kunna åter
taga tillåtelsen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
§ 4.
Denna § innehåller bestämmelser om förlust av läkarbehörighet, då
läkaren blivit sinnessjuk. Dessa bestämmelser vila på de i den allmänna
motiveringen angivna grunder och äro fullt analoga med de i § 3 lör
där avsedda fall föreslagna.
§ 5.
För att sätta medicinalstyrelsen i stånd att så fort som möjligt före
taga prövning, huruvida en läkare, som gjort sig skyldig till brott av
sådan natur, att det kan medföra förlust av behörigheten, bör förklaras
denna förlustig, har här föreslagits, att domstol, som ådömt straff för
37
brottet, skall till medicinalstyrelsen insända utslaget i målet och på
särskild framställning från medicinalstyrelsen jämväl övriga protokoll
däri. Då medicinalstyrelsen enligt § 3 skall kunna förklara en läkare
på grund av brott förlustig behörigheten, endast om utslaget vunnit
laga kraft emot läkaren, har medicinalstyrelsen naturligtvis att efter
mottagande av utslaget avvakta, om laga kraft åkommer utslaget, och
att för inhämtande av kännedom härom vända sig till den domstol, där
klagan skall föras. Föres klagan mot utslaget av läkaren, har medi
cinalstyrelsen likaledes att själv införskaffa upplysningar om målets fort
gång. Med hänsyn till det mycket ringa antal fall, som torde före
komma, kunna dessa åligganden icke anses alltför betungande.
Den förut omnämnda bestämmelsen om skyldighet för medicinal
styrelsen att beträffande läkare, som erhållit Kungl. Maj:ts särskilda till
stånd att utöva läkarkonsten, göra anmälan hos Kungl. Maj:t om sådant
förhållande, som för en legitimerad läkare kan föranleda legitimationens
återkallande, har fått sin plats i andra stycket av § 5.
§
6-
Då straffbestämmelserna för obehörigt utövande av läkarkonsten
torde höra ledas av i vissa avseenden olika hänsyn allteftersom den
obehörige är eu läkare, vars legitimation blivit återkallad, eller en
person, som aldrig varit behörig att utöva läkarverksamhet, hava i före
varande förslag skilda stadganden givits härom. Denna § innehåller
sålunda regler om det förra fallet. Med detta hava likställts de övriga
fall, då en person, som en gång varit behörig till läkarverksamhet, men
sedermera kommit i saknad av nämnda behörighet, utövar sådan verk
samhet, ehuru åtskilliga dylika fall onekligen torde kunna tänkas stå
det egentliga kvacksalveriet tämligen nära.
Om en enligt 4) av § 1 till läkarkonstens utövning i viss omfatt
ning behörig person skulle överskrida gränserna för sin behörighet,
skall han enligt förslaget straffas icke enligt denna utan enligt näst
följande §.
§ 7.
Denna § innehåller straffbestämmelser för det egentliga kvacksal
veriet. Som redan i den allmänna motiveringen framhållits, har all
läkarverksamhet av obehöriga icke ansetts böra straffas. Där ett visst
gagn möjligen kan väntas av verksamheten eller i varje fall skada icke
är att befara, bör ett ingripande icke äga rum. Jag har i den allmänna
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
38
motiveringen redogjort för, huru jag funnit avvägandet i detta hänse
ende böra ske. De här intagna straffbestämmelserna äro anpassade därefter.
Med undantag för de fall, som behandlas i första stycket, är det
sålunda endast för det yrkesmässiga utövandet av läkarkonsten, som
straff föreslagits. Det förutsättes alltså, att verksamheten utövas i en
avsevärd omfattning, och att den avser att utgöra en väsentlig inkomst
källa. Ytterligare en garanti till förmån för det jämförelsevis ofarliga
kvacksalveriet har föreslagits genom förbehållet av strafffrihet även
för det yrkesmässiga kvacksalveriet, när det utrönes att patienterna
icke av behandlingen fått skada till liv eller hälsa, eller ock att endast
lindrigare, vanligen förekommande åkommor behandlats, och att därvid
icke föreskrivits läkemedel eller behandlingssätt, som äro farliga för
människors liv eller hälsa. Genom de nu nämnda inskränkningarna
i straffbestämmelsen torde, som jag redan betonat, full säkerhet vinnas
för att straffet endast träffar där det bör träffa.
I första stycket har föreslagits en särskild straffbestämmelse för
kvacksalvares behandling av de i egentlig mening smittsamma sjuk
domarna. Härmed avses enligt förslaget, utom venerisk sjukdom och lung
sot, sådana smittsamma sjukdomar, till förekommande av vilkas införande
i eller utbredning inom riket Kung!. Maj:t meddelat särskilda föreskrifter.
Dylika föreskrifter finnas för närvarande i förordningen den 19 mars 1875,
som har avseende å pest, kolera, smittkoppor, fläcktyfus, nervfeber,
scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, rödsot och spetälska, i
särskilda författningar till förekommande av pestens och kolerans in
förande i riket samt i läkarinstruktionen den 30 december 1911, vari givits
bestämmelser i syfte att vid barnsängsfeber hindra smittans spridande.
Skälen för ett strängare ingripande mot nu avsedda art av kvack-
salveri ha redan framhållits. Ehuru här icke kräves, att kvacksalvaren
yrkesmässigt utövar sin verksamhet, utan även en enstaka behandling
skulle vara straffbar, förutsättes likväl, att behandlingen ägt rum mot
ersättning, varvid självfallet även en maskerad ersättning är tillfyllest.
Det kan ifrågasättas, huruvida icke för straffbarhet enligt detta moment
därjämte bör fordras, att kvacksalvaren insett eller bort inse, att ett
sjukdomsfall av ifrågavarande art förelegat. Som av redogörelsen för
den utländska lagstiftningen (Bilaga B) framgår, har denna fråga för
norsk rätts del behandlats både i norska stortinget 1889 och i norsk
rättspraxis. De synpunkter, som därvid anförts, synas mig väcka starka
betänkligheter mot att uppställa nyssnämnda fordran för straffbarhet.
Då man för att skydda allmänheten mot den fara, som hotar från kvack-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
39
salvares behandling av smittsamma sjukdomar, med rätta kan av dem
fordra, att de med utomordentlig uppmärksamhet och försiktighet undvika
att behandla dessa sjukdomar, har i förslaget, liksom i den norska för
fattningen, icke upptagits någon sådan förutsättning för straffbarhet.
Med behandling av smittsamma sjukdomar har jag, på sätt medi
cinalstyrelsen föreslagit, likställt vissa särskilt farliga behandlingssätt.
Mystisk sjukbehandling har jag dock därvid utelämnat, enär denna be
teckning synts mig alltför obestämd. Behandling av kräftsjukdom, som
av medicinalstyrelsen likaledes hänförts till ifrågavarande kvalificerade
fall, har jag också förbigått. Upptages här denna sjukdom, om vars
smittsamhet delade meningar råda, synes följdriktigheten fordra, att också
åtskilliga andra svåra sjukdomar, vid vilka kvacksalvares behandling är
förenad med ett större mått av fara för patienten, medtagas. En
någorlunda fast och ej helt och hållet godtycklig begränsning bleve
emellertid därigenom ytterst försvårad.
Har någon, som gjort sig skyldig till förseelse enligt andra stycket
av förevarande §, därvid tillika förbrutit sig så som i första stycket
sägs, bliva vanliga regler om bestraffning vid sammanträffande av brott
att tillämpa.
§ 8.
För undanröjande av all tvekan, huruvida delaktighet i förseelse
mot denna förordning är straffbar, har i denna § upptagits en uttrycklig
bestämmelse, att allmänna regler om bestraffning av delaktighet skola
tillämpas.
§ 9-
'
Bestämmelsen i denna § åsyftar att beträffande vissa slag av verk
samhet, som nära gränsa till läkarverksamhet, uttala, att de falla
utanför gränserna för sistnämnda verksamhet. Någon beskrivning i
övrigt av vad med utövning av läkarkonsten förstås har icke influtit i
förslaget. Detta begrepp är hämtat ur nu gällande läkarinstruktion, och
dess närmare tolkning torde böra överlämnas åt rättstillämpningen.
§ io.
Motsvarighet till denna bestämmelse finnes i de flesta specialstraff-
rättsliga författningar. Fn bestämmelse av ifrågavarande slag torde
här liksom i andra liknande fall vara av behovet påkallad.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
§ ii.
Den av medicinalstyrelsen föreslagna föreskriften om skyldighet för
åklagare att utföra åtal å förseelse, som hos honom angives av veder
börande förste provinsialläkare, har icke upptagits i förevarande förslag.
En dylik befogenhet för förste provinsialläkaren att kunna framtvinga
åtal torde icke vara lämplig. Någon anledning att misstänka, att allmän
åklagare icke även utan ett sådant band skall i ifrågavarande hänseende
iaktta allmänt väl, torde ej heller förefinnas.
Till stadgandet om den tidpunkt, vid vilken denna förordning skall
träda i kraft, har fogats en bestämmelse därom, att den läkare, som
redan vid denna tid erhållit legitimation enligt gällande föreskrifter, skall
anses likställd med den läkare, som enligt denna förordning vinner le
gitimation. Genom denna bestämmelse bli de läkare, som vunnit legi
timation enligt äldre föreskrifter, underkastade stadgandena i §§ 3 och 4
av denna förordning. Medicinalstyrelsen skall sålunda vara befogad att
i de fall, som i nämnda §§ avses, återkalla dessa läkares legitimation
och därigenom fråntaga dem behörigheten att utöva läkarkonsten.
Härefter uppläste departementschefen det förslag till förordning om
behörighet att utöva läkarkonsten, som är bilagt detta statsrådsprotokoll,
samt hemställde, att Kungl. Maj: t måtte genom nådig proposition inhämta
riksdagens yttrande över förslaget med förklarande, att Kungl. Maj:t
vill efter mottagandet av riksdagens svar företaga den slutliga pröv
ningen av samma förslag och förordna om utfärdande av författning
i ämnet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle
till riksdagen avlåtas.
Ur protokollet:
Hugo Landelius.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
41
Bilaga A.
Medicinalstyrelsens redogörelse för utländsk lagstiftning rörande
läkares förlust av sill behörighet.
Norge.
Strafflagen den 22 maj 1902 har med viss begränsning anvisat möj
lighet att fråntaga en läkare jus practicandi, nämligen såsom tilläggsstraff till veder
börande på grund av en eller annan lagöverträdelse ålagt huvudstraff och då antingen
för alltid eller för viss tid av intill 5 år. Allmän domstol avgör i varje särskilt fall
angående förlust av jus practicandi, då domen för ifrågavarande lagöverträdelse lyder
på fängelse eller för läkare med offentlig anställning tjänstens förlust samt den dömde
genom den straffbara handlingen visat sig ovärdig det förtroende, som för ställ
ning såsom läkare är nödigt, eller därigenom svikit plikter, som åligga honom i egen
skap av läkare, och fara för återfall förefinnes. Enligt norsk lag kan en läkare icke
på annat sätt än i det fall, att han, som nämnt, förgått sig mot strafflagen, frånta
gas jus practicandi. Emellertid har nyligen en kungl. läkarlagskommission i utkast
till lag om läkare och tandläkare föreslagit, att en läkare (eller tandläkare), som på
grund av sinnessjukdom eller andlig svaghet anses stadigvarande oskicklig till att
utöva sin verksamhet, skulle genom domstols utslag kunna frånkännas jus practicandi.
Intill dess domen fallit, skulle i sådant fall tillstånd att praktisera kunna av Kungl.
Maj:t interimistiskt upphävas.
Fortsätter läkare, som genom domstols utslag berövats jus practicandi, med
åsidosättande av domen, verksamhet såsom läkare, är han förfallen till straff. Han
är tillika utesluten frän den förteckning över läkare, som utarbetats av medicinal-
direktören och tillställes vart och ett av rikets apotek, varav följer, att recept av
honom icke få expedieras.
Jus practicandi kan återvinnas endast genom benådning från det ådömda till-
läggsstraffet, därest icke domen härutinnan är tidsbegränsad, då jus practicandi efter
utgången av den bestämda tiden återfås.
Danmark.
De nyaste bestämmelserna återfinnas i Lov om Sun dhets vsesendets
Centralstyrelse den 30 april 1909. Denna styrelse utgöres av två avdelningar: »Lase
ra adet» och »Apotekerraadet». Dessutom finnes ett särskilt »Ketsl®geraad». Båda
lyda under Justitieministeriet.
Nämnda lags § 7 innehåller huvudsakligen följande bestämmelser:
Uppstår spörsmål om, att någon enligt § 6 under läkarrådets tillsyn stående person
(vartill särskilt läkarna höra) utövar sitt kall på sätt, som kan bliva farligt för hans
medmänniskor antingen på grund av beständig eller med tidsmellanrum inträdande
rubbning i själstillståndet, vare sig detta beror på sjukdom eller på missbruk av alko
hol, morfin eller dylikt medel, eller på grund av i kallet visad grov oduglighet, skall
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 74 käft. (Nr 85.)
6
42
frågan föreläggas läkarrådet. Finner då rådet, att fara i angivet avseende föreligger,
skall det hos justitieministern göra hemställan, att yrkets utövning tillsvidare för-
bjudes vederbörande. Äro omständigheterna trängande, äger läkarrådet att på egen
hand utfärda ett sådant förbud, men skall ofördröjligen göra anmälan hos justitie
ministern och så snart som möjligt underställa förbudet ministerns stadfästelse.
Innan läkarrådet gör hemställan i sådant ärende skall tillfälle givas den det
gäller till skriftlig eller, om han det önskar, muntlig förklaring inför rådet vid sär
skilt sammanträde. Tillika skall rättsläkarrådets yttrande inhämtas antingen skrift
ligen eller genom rådets deltagande i berörda sammanträde. Slutligen skall den
felande uppfordras att skriftligen eller vid sammanträdet giva tillkänna, om han
fordrar sakens hänvisning till domstol eller om han är villig underkasta sig justitie
ministerns avgörande. Avgives icke sådan förklaring, antages det förra vara fallet.
Det väsentliga innehållet av muntligen avgiven förklaring upptages i särskilt proto
koll, som uppläses och vidkännes. Enligt den felandes val avgör justitieministern
antingen själv frågan eller hänvisar densamma till domstolsbehandling, varvid sak
förare förordnas såväl för det allmänna som, om så önskas, för den sakförde.
Vid frågans avgörande kan det bestämmas, att rätten till yrkets utövning fran-
tages den felande, intill dess att de omständigheter, som föranlett beslutet, upphört
att finnas. Godkänner justitieministern icke för ett sådant förhållande framlagda
bevis, kan frågan åter föreläggas domstolen, därest det icke är uppenbart, att för
hållandena äro oförändrade eller ett år ännu icke förflutit efter sakens avgörande.
Utövar någon en sålunda förbjuden verksamhet eller utövar han den utan iakt
tagande av därför eventuellt föreskrivna bestämmelser, straffas han efter de för över
trädelse av rättsligt givna förbud i allmänhet gällande regler.
Tyskland. I tyska riket kan av vederbörande myndighet meddelad approbation
(olika i de särskilda staterna) såsom läkare återtagas, därest de bevis, på grund av
vilka approbationen meddelats, visats vara felaktiga eller innehavaren av approbation
förlorat medborgerligt förtroende, i sistnämnda fall dock endast för den tid med
borgerligt förtroende saknas. Sådant återtagande betyder emellertid icke förlust av
tillstånd att utöva läkarkonst — detta står i tyska riket envar fritt — men veder
börande får icke giva sig ut för att vara läkare kan i ty fall straffas med böter
ända till 300 mark — och kan icke heller anförtros några läkarfunktioner. Appro
bation kan utan tvivel åter förvärvas genom att undergå nya prov; härvid kommer
dock i betraktande, att approbation förvägras, därest vederbörande gjort sig skyldig
till någon svår förbrytelse.
Österrike. Enligt § 26 i strafflagen den 27 maj 1852 är varje fällande dom
för en förbrytelse förbunden med förlust av offentlig titel, akademisk grad och vär
dighet, vilken sedan icke kan återfås utan genom kejsarens medgivande. Denna
lagstämmelse har dock genom en lag den 15 november 1867 väsentligen modifierats,
så att en läkare, som till följd av någon förbrytelse förlorat sin doktorsgrad, kan
alltefter förbrytelsens beskaffenhet eller efter tiden för frihetsstraffet omedelbart efter
utståndet straff eller efter 10 respektive 5 års förlopp genom förnyad promotion vid
en medicinsk fakultet inom riket återvinna doktorsgrad och därmed också rättighet
att utöva läkarpraktik.
En läkare (»Hett»- eller »Wundarzt»), som vid sjukbehandling genom oskicklig
operation eller på annat sätt har begått sadana fel, som utvisa okunnighet, gör sig,
såvida därav svår kroppsskada, uppkommit, skyldig till eu överträdelse och, om döden
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 85.
43
följde, till en förseelse, på grund varav han kan förbjudas att utöva läkarkonst, till
dess han vid ny prövning visat sig hava åter inhämtat de bristande kunskaperna.
En läkare (»Heil»- eller »Wundarzt»), som åtagit sig vården om en sjuk men över
bevisas att hava till verklig skada för den sjukes hälsotillstånd försummat honom,
straffas med böter från femtio till tvåhundra gulden.
Har läkarens okunnighet eller försummelse uppenbarligen föranlett svår kropps
skada, är han förfallen till förlust av friheten från en till sex månader och, om död
därav blivit följden, från sex månader till ett år. Den, som utan läkarutbildning
eller utan lagligt berättigande — alltså även en läkare, som förlorat jus practicandi
yrkesmässigt (såsom »Heil»- eller »Wundarzt») behandlar sjuka eller befattar sig
med användande av animalisk magnetism eller narkotisering, gör sig därigenom skyl
dig till en överträdelse, för vilken straffet allt efter den tid, under vilken det otillåt-
liga »geschäftet» bedrevs, och efter storleken av den skada, som anstiftats, är en till
sex månaders fängelse och, ifall döden följt, från sex månader till ett år.
I Österrike föreligger emellertid förslag till läkarordning (»Ärzteordnung») med
utförligare bestämmelser bland annat rörande »venia practicandi».
Hollcind.
Enligt art. 28 i nu gällande strafflag (av år 1881) kan en läkare
av domstol frändömas jus practicandi, därest han gjort sig skyldig till föl
jande brott:
1) Otukt mot minderårig, intagen i straffanstalt, förbättringsanstalt, barnhus,
sjukhus, hospital eller from stiftelse, eller uppsåtlig! förledande vare sig för vinnings
skull eller yrkesmässigt av minderårig till otukt med tredje person.
2) Bistånd, lämnat havande kvinna, att döda eller fördriva hennes foster
eller dödande eller fördrivande av foster vare sig med eller utan kvinnans vilja.
3) Ouppsåtlig! vållande till annans död eller svår kroppsskada, förorsakande
sjukdom eller tillfällig oförmåga att utöva yrke eller befattning.
Om alla dessa fall gäller att, därest den brottslige förövat gärningen i fråga
under utövande av sitt yrke, han kan fråndömas rätt att vidare utöva detsamma.
Då domstol fråndömer någon rätt att utöva yrke, bestämmer domstolen tillika
för hur lång tid denna påföljd skall gälla enligt följande regler:
1) i fall av livstids fängelse gäller fråndömande! för alltid;
2) i fall av frihetsstraff under 2 till 5 år gäller fråndömandet en tid av 2 till
5 år utöver huvudstraffet;
3) i fall av böter gäller fråndömandet en tid av 2 till 5 år.
Den läkare, som utövar sitt yrke med vetskap att rätten härtill fråndömts
honom, straffas med fängelse intill sex månader eller böter högst 600 floriner.
England, Skottland och Irland.
Lagstiftningen angående läkares
legitimation eller fråntagande av jus practicandi innefattas i »Medical Act 1858»
samt »Standing Orders of the General Medical Council» (utgiven 1907).
Enligt Medical Act 1858 linnes ett »General Council of medical education and
registration of the
United
Kingdom», vars medlemmar utses av regeringen, universi
teten och vissa andra korporationer. Detsamma benämnes oftast »General Medical
Council» eller helt kort »General Council». Under detta sorterar (för vart och ett av
de tre länderna) ett »Branch Council».
Legitimation av läkare sker genom översändande av examensintyg och dylikt
till registratorn hos »General Council». Den sistnämnde skall årligen låta från trycket
utgiva och för försäljning tillhandahålla en förteckning över samtliga legitimerade
läkare, »The Medical Register».
44
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 85.
Om någon registrerad läkare överbevisas om brott, som medför dödsstraff eller
som icke kan sonas med böter, eller dömes han av »General Couneil» efter veder
börligt förhör skyldig till nesligt uppförande i yrkesutöving, kan »General Couneil»
låta stryka hans namn i registret.
Klagomål över läkares uppförande skall skriftligen och med angivande av orsa
ken göras hos generalregistratorn, som sedermera infordrar den anklagades förklaring.
Handlingarna överlämnas nu till en kommitté (»Committee for penal cases»), som
(eventuellt efter vidare undersökning) antingen förklarar saken icke föranleda någon
åtgärd eller anmäler ärendet hos »General Couneil» för undersöknings anställande.
Slutligen har »General Couneil» att (inför slutna dörrar) avgiva utslag (frikännande
eller fällande; i det senare fallet strykes den anklagades namn i registret). Läkare,
vars namn strukits i registret, få icke undergå ny examen utan efter medgivande
från »General Couneil».
„
Det är emellertid väl att bemärka, att en läkare, som dömts att avföras från
förteckningen över legitimerade läkare — den enda straffpåföljden av disciplinär art
— fortfarande kan utöva läkaryrket, ehuru han ej kan föra titeln av medicine dok
tor å visitkort eller skylt och ej heller å recept kalla sig så.
Ovanstående bestämmelser anses särdeles föråldrade och en utredning lär pågå
i syfte att införa nya föreskrifter.
Frankrike.
Uti V kap. 25 § i lag om läkarkonstens utövning den 30 no
vember 1892 är stadgat, att läkare kan utöver annat ådömt straff förklaras förlustig
jus practicandi, temporärt eller för alltid, då han dömts till
1) kroppsstraff eller annat ärerörigt straff,
2) korrektionsstraff för förfalskning, stöld, bedrägeri eller brott, som omnämnes
i art. 316, 317, 331, 332, 334 och 335 av Code penal (kastration, fosterfördrivning,
sedlighetsbrott mot barn, våldtäkt m. in.),
3) ett av en brottmålsrätt ådömt korrektionsstraff för handlingar, som av lagen
betecknas såsom brottsliga.
Utövar den, som sålunda suspenderats, likväl yrket, straffas han i likhet med
varje annan, som olagligen utövar läkaryrket, med 100—500 francs böter. Förnyas
förseelsen, är straffet 500—1000 francs böter eller fängelse (från 6 dagar till 6 ma-
nader) eller bådadera. — Tillägger han sig titeln »doeteur» eller »officier de sante»,
straffas han med böter från 1,000 till 2,000 francs; om förseelsen upprepas, blir
straffet antingen böter från 2,000 till 3,000 francs eller fängelse eller ock båda
dera.
Belgien.
En legitimerad läkare kan av domstol fråndönias rätt att under en
tid av högst två år utöva läkaryrket. Berövandet av jus practicandi sker genom en
av domstol avkunnad dom (i enlighet med art. 19—22 av lagen den 12 mars 1818
angående rätt att utöva olika slag av läkaryrke). Åtal kan anställas mot den, som,
ehuru jus practicandi fråndömts honom, likväl fortfar att utöva läkaryrket.^ Efter ut
gången av den tid, för vilken jus practicandi fråndömts läkare, kan denne åter utöva
läkaryrket.
Italien.
På administrativ väg kan eu läkare i allmänhet icke drabbas av
viss tids eller ständig förlust av jus practicandi. Enligt reglemente den 19 juli 1906
för läkekonstens utövning har prefekt endast rätt att från tjänsten suspendera kom
munala fattigläkare.
45
Genom domstols utslag åter kan läkare suspenderas från utövningen av sitt
yrke uti vissa i strafflagen angivna fall.
Enligt § 25 i strafflagen kan suspension från utövningen av ett yrke sträcka
sig från 3 dagar till två år. § 35 i samma lag stadgar att, förutom i lagen be
stämda fall, varje straff för förseelser, begångna med missbruk av läkaryrket, med
för suspension från utövningen av yrket för en tid lika med den för det pålagda
frihetsstraffet eller den tid, som bort beräknas i händelse av insolvens för ett peku
niär straff. Suspensionen kan dock aldrig överstiga den i § 25 bestämda maximi
gränsen (två år).
De viktigaste fall, då suspensionen av läkaryrket tillämpas, äro följande:
försämring eller förgiftning på för hälsan farligt sätt av dricksvatten till all
mänt bruk;
förfalskning på för hälsan farligt sätt av livsmedel eller läkemedel:
försäljning av för hälsan farliga livsmedel;
fosterfördrivning med kvinnans samtycke;
fosterfördrivning utan kvinnans samtycke;
lösgivning av sinnesrubbade personer, som anförtrotts till vård;
mottagning av sinnesrubbade personer till vård, utan att begära bemyndigande
i de fall, då sådant föreskrivits, m. m.;
samt, jämlikt lag den 1 augusti 1907 angående hälsovård, uraktlåtenhet att
tjänstgöra vid epidemi.
Överskrider den suspenderade de på grund av domen honom åliggande skyl
digheter, kan han straffas med fängelse ända till ett år eller böter från 100 till
3,000 lire.
Spanien.
Genom domstols utslag kan läkare fråntagas jus practicandi för
alltid eller för viss ådömd tid. Sådant straff synes dock tillämpas endast i de fall,
där läkare med missbruk av sitt yrke eller sin tjänst deltagit i vissa uti art. 483 av
strafflagen angivna brott, nämligen:
föregivande av havandeskap eller utbyte av barn, undanstickande eller utsättande
av äkta barn i syfte att låta detsamma förlora sitt civilstånd.
Diplomet återtages av medicinalinspektören, men om en suspenderad ändock ut
övar yrket, är han underkastad särskilt straff.
Jus practicandi återvinnes fullständigt och utan några inskränkningar, när an
svarigheten förfallit genom benådning, amnesti, utståndet straff eller preskription av
brottet eller straffet.
I
Portugal
finnas inga lagbestämmelser, genom vilka läkare kunna såsom
straffpåföljd eller av annan orsak fråntagas rätten att utöva läkarverksamhet.
Kungl. Maj;ts Nåd, Proposition Nr 85.
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
Bilaga B.
Översikt av utländsk lagstiftning rörande obehörigas utövande
av läkarkonsten.
Eu överblick över utländsk lagstiftning på detta område visar, att detta ämne
behandlats på olika sätt, och olikheterna hänföra sig ej blott till detaljer, utan ock
till de stora principiella spörsmålen. Ur denna synpunkt kunna lagstiftningarna i de
länder, som äro av intresse, skiljas i två olika grupper. Den ena omfattar de
lagar, som bygga på principiell frihet för var och en, sålunda även för icke leg.
läkare, att utöva läkarverksamhet, men av vilka lagar de flesta söka på det ena eller
andra sättet avvärja de värsta farorna från kvacksalveriet. Den andra gruppen om
fattar de lagar, som vila på den motsatta principen, nämligen på absolut förbud för
icke leg. läkare att utöva läkarverksamhet.
Till den förra gruppen höra England, Tyskland, Norge och ett par schweiziska
kantoner. Beträffande de åtgärder, som i dessa länder äro vidtagna för att avskära
de farligaste utväxterna på kvacksalveriet, avvika de i någon mån från varandra.
Enligt engelsk lag får vem som helst utöva läkarverksamhet. Leg. läkare ha
framför andra följande företräden: 1) de få på rättslig väg indriva sina fordringar
på grund av praktiken; 2) de kunna på begäran befrias från skyldighet att fullgöra
vissa offentliga plikter, såsom att sitta i jury o. s. v.; 3) de kunna erhålla offentliga
läkartjänster; 4) de få utgiva sig för läkare genom antagande av motsvarande titel,
annonsering o. s. v.
I Tyskland har en utförligare reglering av denna fråga hittills lämnats åt de
särskilda förbundsstaternas lagstiftning. På administrativ väg ha också i de flesta
av dessa utfärdats ungefär likalydande författningar. I dessa åläggas de, som utan
att vara leg. läkare yrkesmässigt utöva läkarverksamhet, att gorå anmälan därom hos
vederbörande läkarämbetsman eller polismyndighet och därvid uppge namn, adress,
antecedentia och andra dylika personliga förhållanden. Vidare äro offentliga med
delanden av nämnda personer förbjudna, såvida de äro ägnade att ingiva oriktiga före
ställningar om dessa personers utbildning, befogenheter eller verksamhetsresultat eller
innehålla reklammässiga löften. Dessutom äro jämväl förbjudna offentliga meddelan
den om läkemetoder, såvida dessa tilläggas verkningar, som gå utöver deras verkliga
värde, eller såvida de vilseleda allmänheten genom det sätt, varpå läkemetoderna
rekommenderas, eller slutligen såvida de på grund av sin beskaffenhet äro ägnade att
framkalla skada å patienternas hälsa. Straffet för överträdelse av dessa föreskrifter
är högst 60 marks böter eller motsvarande fängelse.
Utom dessa föreskrifter finnas också några andra, ägnade att motverka kvack
salveriet och gällande för hela tyska riket. Så bestämmelserna i Reichsgewerbeord-
nung §§ 56 a och 147 p. 3. Enligt det förra lagrummet få de, som bedriva läkar
verksamhet, men ej äro leg. läkare, icke resa omkring och utöva sin verksamhet.
47
Enligt det senare straffas den icke leg. läkare, som betecknar sig som läkare
eller tillägger sig en annan titel, som är ägnad att ingiva föreställningen om en leg.
läkare. Med det senare lagrummet böra sammanställas bestämmelserna i Gesetz o-eo-en
den unlauteren Wettbewerk 1909, §§ 1, 4, och dessutom möjligen Keichsgewerbeord-
nung § 30.
För tysk rätts del förtjäna också nämnas straffskärpningarna i Strafgesetzbuch
§§ 222, mom. 2, och 230, mom. 2, enligt vilka straffet för vållande till annans död
eller till annans kroppsskada skarpes utöver det normala i de fall, »wenn der Thäter
zu der Aufmerksamheit, welche er aus den Augen setzte, vermöge seines Amtes,
Berufes cider Gewerbes besonders verpflichtet war». Brotten lyda i dessa fall under
allmänt åtal, och tysk praxis visar, att kvacksalvare tämligen ofta bliva fällda enligt
nämnda lagrum.
Med nu angivna medel är man emellertid icke nöjd i Tyskland. Ett förslag
till lag för hela riket är utarbetat och 1910 förelagt riksdagen. Detta bygger visser-
ligen pa samma princip: frihet för envar att utöva läkarverksamhet, men de inskränk-
ningar, som föreslagits, äro dock betydande: 1) absolut förbud för vissa farliga sjuk
domars behandling och behandling med vissa läkemetoder i yrkesmässig omfattning;
2) det yrkesmässiga utövandet kan helt och hållet förbjudas genom ingripande från
administrativ myndighet, om omständigheter föreligga, som giva vid handen, att genom
yrkets utövande patienternas liv svävar i fara eller deras hälsa skadas eller de bliva
ekonomiskt uppskörtade; 3) yrkesmässiga kvacksalvare äro förbjudna att försälja läke
medel eller giva sina patienter anvisning på de ställen, där dessa böra köpas; 4) förbud
för vilseledande annonsering och reklam.
Under opposition från alla håll mottogs detta förslag i riksdagen och hänsköts
till ett utskott, där det alltjämt ligger. Anmärkningarna äro naturligtvis olika allt
efter de håll, varifrån de komma.
Vad Norge angår råder enligt lag av 1871 principiell frihet för alla att öva
läkarverksamhet. I väsentliga avseenden är lagen ändrad 1889. Liksom i Tyskland
gälla emellertid väsentliga inskränkningar i nämnda frihet. Med böter eller fängelse
straffas sålunda den, som ej är leg. läkare, men »tager syge i kur» och därvid&har
antagit läkartitel eller annan beteckning, som är ägnad ingiva allmänheten den upp
fattningen, att han är läkare, eller använder läkemedel, som det är apotekare för
bjudet att utlämna till vem som helst, eller är kringresande eller icke uppehållit sig
i riket 3 år eller i Norge utstått straffarbete eller utan hälsovårdsnämnds tillåtelse
behandlar sådana farliga epidemiska eller smittosamma sjukdomar, som på grund av
gällande hälsovårdslagstiftning stå under offentlig myndighets särskilda uppsikt. Vid
antagandet 1889 i stortinget av sistnämnda bestämmelse utlades denna på följande
sätt: »Ligeoverfor en Politibcstemmelse som denne er det jo klart, åt det Offentlige
lkke behöver åt bevise, åt en Kvaksalver har skjonnet, åt han har behandlet Syfilis
eller andre farlige smitsomme Sygdomme; thi det vilde jo vsere altför galt, hvis en
Kvaksalver altid skulde kunne slippe fra det ved åt sige: jeg skjonner Ingenting —
åt han^ saa skulde kunne behandle Folk i hundredevis. Jeg erkjender, åt derhän
vaere Tilfaelde, hvori selv en Doktor kan tage Feil, men det er ikke for starkt, åt
tolk, der befatter sig med noget, som de ikke skjonner sig paa, da ilsegges Politistraf,
hvis de gjor saa farlige Ting som åt behandle yderst smitsomme Sygdomme. Do bor
ligeoverfor Politiforseelser af denne Art paa ingen Maade kunne hores med det Paa-
skud: vi skjonte os ikke paa det». Senare har i Norge framställts förslag om ytter
ligare inskränkningar avseende att ålägga den icke leg. läkare, som behandlar en
venerisk sjuk, ansvar för den skada, som kan antagas hava uppkommit därigenom,
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
48
att sjukdomen behandlats av kvacksalvaren i stället för av en leg. läkare. Denna be
stämmelse har i motiveringen juridiskt försvarats därmed, att ett fullt analogt ansvar
åligger värdshusvärd, då han ansvarar för skador, som träffa personer på grund av
hos honom ådraget rus.
En norsk kommitté, som haft hela kvacksalverifrågan under behandling, har i
sitt 1908 avgivna betänkande föreslagit endast ett par mindre betydande ändringar i
den gällande rätten. I betänkandet har refererats ett intressant rättsfall från 1902
rörande den fråga, som i det ovan från stortingsförhandlingarna 1889 anförda ytt
randet berördes. I Hoiesterets motivering till en fällande dom hette det bl. a.:
»Naar loven for visse sygdommes vedkommende forbyder kvaksalverbehandling an-
tages, åt den, der vil indlade sig paa kvaksalveri, skal liave saavidt insigt i, hvad
der vedkommer denne bedrift, åt han fra de sygelige symptomer hos vedkommende
patient kan, ialfald som regel, bedomme, om der er nogen rimelighed för, åt syg-
dommen horer til de undtagne. Den, som uden åt have saavidt skjon, inlader sig
paa åt kvaksalverere, vil derför, om sygdommen viser sig åt hare til de undtagne,
ikke kunne vane in salvo blot paa grund af sin uvidenhed. Vildfarelse og feiltagelse
vil ikke kunne vsere diskulperende, ialfald saalsenge der ikke er fåle om symptomer,
ligeoverfor hvilke det icke med rimelighed kan fordres, åt vedkommande kvaksalver
borde fattet mistanke.»
I norska kvacksalverilagen finnes slutligen straff bestämt för den icke leg. läkare,
som i sådant fall, där han är förbjuden öva läkarkonst, tar sjuk »i kur» och därvid
tillfogar denne betydlig skada till kropp eller hälsa. Straffet är oberoende av om
vållande föreligger.
Beträffande de schweiziska kantoner, som kunna räknas till ifrågavarande grupp,
kan anföras, att i en av dessa endast förbud för icke leg. läkare att företaga svårare
operativa ingrepp gäller, och att i en annan gäller, att envar är för fel vid sjukbe
handling ansvarig gentemot den skadade, att endast examinerade läkare få innehava
offentliga läkartjänster, att icke leg. läkare ej få bära titel, som kan ingiva föreställ
ning, att han är examinerad, samt att i offentliga tillkännagivanden, annonser o. s. v.
oriktiga uppgifter om faktiska omständigheter ej få lämnas.
Till den motsatta gruppen av lagstiftningar, dem, som principiellt bygga på
förbud för icke leg. att öva läkarverksamhet, höra de nederländska, belgiska, franska,
italienska, österrikiska, ungerska och finska lagarna samt lagarna i de flesta schwei
ziska kantonerna och i ett flertal av de nordamerikanska staterna. Dansk lag intager
en viss mellanställning.
Av intresse vid undersökningen av dessa lagstiftningar är huvudsakligen det
sätt, varpå det straffbara kvacksalveriet närmare begränsas.
I åtskilliga lagar är det endast det yrkesmässiga utövandet av läkarverksamhet
från en icke leg. persons sida, som är straffbart. Så i de flesta schweiziska kanto
ner, t. ex. Bern, Geneve, Ziirich, vidare i de nederländska och italienska samt delvis
i nordamerikanska lagar. Den österrikiska lagen lämnar tvivel, huruvida den straffar
blott det yrkesmässiga kvacksalveriet eller varje utövande av läkarkonst från obe
hörigs sida. I ett österrikiskt lagförslag, som framlagts, förklaras uttryckligen blott
det yrkesmässiga straffbart, varjämte absolut förbud föreslagits för varje obehörig
att använda narkos, hypnos eller annat förfarande, som upphäver eller försvagar
medvetandet eller viljan.
I Ungern förbjudes blott det yrkesmässiga utövandet, som sker mot veder
gällning.
.
.
Blott det vanemässiga kvacksalveriet straffas i Belgien och Frankrike (»habitu-
-ellement»).
Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
49
I Danmark är likaledes det vanemässiga förbjudet, men blott under viss förut
sättning. Denna är, att den sjuke genom att behandlas av kvacksalvaren utsättes
för fara, vilket åter anses föreligga då antingen sjukdomen anses medföra fara för
hälsan, om den ej rätt behandlas, vandd det för straffbarhet är likgiltigt, om de
medel, som använts, äro oskadliga eller skadliga, och om kuren lyckats eller miss
lyckats, eller sjukdomen visserligen är utan fara i och för sig, men det av kvack
salvaren anlitade behandlingssättet går utöver de ofarliga husmedlens område. I det
danska strafflagförslaget av 1912 är föreslaget straff av böter eller fängelse, när »nogen
driver uberettiget Virksomhed som Lsege».
Varje behandling mot vedergällning samt redan erbjudandet av sådan behand
ling är straffbart i Finland. Undantag göres blott för »den mindre kirurgien», som
är fri.
I ett par nordamerikanska stater är varje utövning av läkarverksamhet för
bjuden den obehörige.
Vad straffsatserna i de nu anförda lagstiftningarna angår, så variera dessa
betydligt. För första resan går straffet högst upp i Italien till högsta bötesbelopp; i
Frankrike till 500 francs böter, i Danmark till 200 kronors böter eller fängelse i högst
4 månader, i Belgien till 100 guldens böter o. s. v. I de flesta lagar är särskild
högre strafflatitud stadgad för återfall.
Även i de länder, där lagstiftning av nu nämnd art gäller, finnas straffbestäm
melser, som i annan riktning avse att motverka kvacksalveriet. Sålunda betraktas
av fransk lag obehörigs tillägnande av doktorstitel vid utövande av läkarverksam
heten som försvårande omständighet, vilken höjer straffet ända upp till 3,000 francs
böter eller 1 års fängelse.
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
Bihang till riksdagens protokoll 1915.
t samt.
74 haft. (Nr 85.)
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.
Bilaga C.
Medicinalstyrelsens lagförslag.
Utkast till lag om läkarkonstens utövning.
l:o) Behörighet att utöva läkarkonsten och från apotek förskriva jämväl häftigt
verkande eller giftiga läkemedel tillkommer endast den, som inom riket avlagt medi
cinsk licentiatexamen eller, utan att hava avlagt sådan examen, av Kungl. Maj:t
antingen erhållit särskild tillåtelse att inom riket verka såsom läkare eller utnämnts
till läkartjänst.
Denna behörighet må icke av någon begagnas med mindre han, efter anmälan,
av medicinalstyrelsen blivit förklarad för legitimerad läkare och såsom sådan an
tecknad i styrelsens matrikel.
2:o) Enahanda behörighet, som i l:o sägs, tillkommer läkarkandidat, som av
medicinalstyrelsen förordnats att tjänstgöra såsom vikarie för läkare eller såsom extra
läkare eller oek, i egenskap av läkarstipendiat för den militära sjukvården, beordrats
till tjänstgöring; dock gäller för sådan vikarie, extra läkare eller stipendiat nans
behörighet endast för den tid, för vilken han blivit till tjänstgöring såsom läkare
förordnad eller beordrad.
3: o) Begår läkare brott, därför han dömes till förlust av medborgerligt för
troende; varde tillika dömd till mistning av rätten att utöva läkarkonsten under
samma tid, varunder vanfrejden varar.
4ro) Dömes läkare för brott, varom i 6 § 18 kap. strafflagen sägs, eller för
våldtäkt mot kvinna, vilken han såsom läkare behandlar, eller för fosterfördrivning;
varde även dömd till mistning för alltid av rätten att utöva läkarkonsten.
5:o) Den, som, utan att enligt l:o eller 2:o vara därtill behörig eller, ehuru han
till följd av domstols utslag är i mistning av rätten att utöva läkarkonsten, åtager
sig att mot betalning behandla fall av
a) sjukdom, som kan spridas genom smitta och av denna anledning är föremal
för särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter,
b) smittosam könssjukdom, även om den uppträder på andra delar av kroppen,
än å könsorganen, eller
c) kräftsjukdom,
straffes med böter intill 500 kronor eller fängelse i högst sex månader.
6:o) Till samma straff dömes den, som utan att enligt l:o eller 2:o vara därtill
behörig eller, ehuru han till följd av domstols utslag är i mistning av rätten att
utöva läkarkonsten, å människor företager hypnotisk eller eljest mystisk sjukbehand
ling eller behandling under allmän bedövning.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
51 '
7:o) Föregiver sig någon genom tillkännagivande, som innehåller medvetet osann
uppgift, kunna bota sjukdomar ; eller
tillägger sig någon, som icke avlagt medicinsk licentiatexamen, titeln läkare, i
eller utan förbindelse med annat ord eller annan titel, som uppenbarligen är avsedd
att bibringa allmänheten föreställningen, att han är examinerad läkare; eller
drager någon, som icke är behörig att utöva läkarkonsten, från ort till ort och
mot betalning behandlar sjuka;
straffes med böter intill 300 kronor.
8:o) Den, som eljest, utan att enligt l:o eller 2:o vara därtill behörig eller,
ehuru han till följd av domstols utslag är i mistning av rätten att utöva läkar
konsten, yrkesmässigt eller mot betalning tager sjuka under behandling; straffes för
kvacksalveri med böter från 5 till 100 kronor.
9:o) I alla mål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar fört talan mot läkare,
åligge det honom att till medicinalstyrelsen insända en bestyrkt avskrift av dom
stolens utslag, enligt vilket styrelsen har att i sin läkarmatrikel låta anteckna
ådömt straff.
10:o) De för förseelse mot §§ 5—8 av denna lag stadgade straff gälla icke i de
fall, då den^ skyldige för förseelsen dömes till ansvar efter allmän strafflag.
ll:o) Åtal för förseelse mot §§ 5—8 av denna lag anhängiggöres vid allmän dom
stol och utföres av allmän åklagare, ändå att angivelse ej sker. Åklagare vare ock
pliktig att utföra åtal å dylik förseelse, som hos honom angives av vederbörande
förste provinsialläkare.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot §§ 5—8
av denna lag, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen för
vunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det straff,
som för sådan förseelse är stadgat.
12:o) Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle med en tredjedel kronan
och med två tredjedelar åklagaren. Finnes särskild angivare annan än vederbörande
förste provinsialläkare, tage han hälften av åklagarens andel.
Saknas tillgång till fulla gäldandet av dessa böter, skola de förvandlas efter
allmän strafflag.
52
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 85.
Bilaga D.
Två inom civildepartementet utarbetade alternativa lagförslag
om obehörigt utövande av läkarkonsten.
Alternativ I.
Förslag till lag om obehörigt utövande av läkarkonsten.
§ l.
Utövar någon läkarekonsten utan att vara därtill behörig och sker det mot
ersättning och i avsevärd omfattning, böte från och med fem till och med ettusen
kronor.
Behandlas därvid sådan sjukdom, som i § 2 sägs, och har den brottslige insett
eller bort inse, att dylik sjukdom förelåg, eller användes sådant behandlingssätt, som
i § 2 sägs, må straffet förhöjas till fängelse i högst ett år.
§ 2-
Den, som utövar läkarkonsten utan att vara därtill behörig och därvid i annat
fall än i § 1 avses mot ersättning behandlar venerisk sjukdom eller sådan sjukdom,
som i kungl. förordningen angående åtgärder mot införande och utbredning av smitt
samma sjukdomar bland rikets invånare den 19 mars 1875 omförmäles, straffes, där
han insett eller bort inse, att dylik sjukdom förelåg, med böter från och med fem
till och med femhundra kronor eller med fängelse i högst sex månader.
Lag samma vare, där någon utövar läkarkonsten utan att vara därtill behörig
och därvid i annat fall än i § 1 avses företager hypnotisk behandling eller behandling
under allmän bedövning.
§ 3.
Verksamhet, som tillkommer sjukgymnast eller sjukvårdsbetjäning, anses ej som
utövning av läkarkonsten enligt denna lag.
§ 4.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna lag,
fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje
gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt
för sådan föreelse.
§ 5.
Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag.
§ 6.
Böter, som efter denna lag ådömas, tillfalla med en tredjedel kronan och med
två tredjedelar åklagaren.
Saknas tillgång till falla gäldandet av dessa böter, skola de förvandlas efter
allmän strafflag.
Genom denna lag upphävas de i Kungl. Maj:ts nådigsta Privilegier för Collegium
Medicum den 30 oktober 1688 givna straffbestämmelser för obehörigt utövande av
läkarkonsten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1914.
Alternativ II.
Förslag till lag om straff för vissa fall av obehörigt utövaiule av
läkarkonsten.
§ l.
Den, som utövar läkarkonsten utan att vara därtill behörig och därvid mot er
sättning behandlar:
venerisk sjukdom;
sådan sjukdom, som i kungl. förordningen angående åtgärder mot införande och
utbredning av smittsamma sjukdomar bland rikets invånare den 19 mars 1875 om-
förmäles; eller
annan sjukdom, vilken vid dröjsmål med lämplig läkarvård eller ändå att dylik
vard i tid anlitas innebär fara för döden eller för sådan kroppsskada, som i 14 ka
pitlet 10 § strafflagen sägs;
straffes, där han insett eller bort inse, att dylik sjukdom förelåg, med böter
från och med fem till och med femhundra kronor eller med fängelse i hö°-st sex
månader.
Lag samma vare, där någon utövar läkarkonsten utan att vara därtill behörig
och därvid företager hypnotisk behandling eller behandling under allmän bedövning.
Verksamhet, som tillkommer sjukgymnast eller sjukvårdsbetjäning, anses ej som
utövning av läkarkonsten enligt denna lag.
§
2
.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna lag,
fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje
gång° stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt
för sådan förseelse.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr So.
53
§ 3.
Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag.
§ 4.
Böter, som efter denna lag ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till fulla gäldandet av dessa böter, skola de förvandlas efter
allmän strafflag.
Genom denna lag upphävas Kungl. Majrts nådigsta Privilegier för Collegium
Medicum den 30 oktober 1688 i vad desamma stadga straff för sådana fall av obe
hörigt utövande av läkarkonsten, för vilka straff i denna lag är satt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1914.
54
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So.
Bilaga E.
Allmänna svenska läkarföreningens utlåtande den 16 mars 1913.
I. Bestämmelser mot kvacksalveriet.
Tillfredsställelsen inom landets läkarkår över medicinalstyrelsens initiativ i frå
gan synes, att döma av de från lokalföreningarna inkomna utlåtandena, vara stor
och allmän, och för visso är det också på tiden att från statsmakternas sida något
göres för att stävja det alltmer omkring sig gripande kvacksalveriet och för att söka
förekomma de vådor, för vilka denna vitt utbredda hantering utsätter samhället i
sin helhet.
Kvacksalveriet är nämligen i våra dagar något helt annat än i forna tider, da
individer här och var i bygderna sökte lämna befolkningen den hjälp vid iråkad
sjukdom, som på grund av de stora avstånden till närmaste läkarstation icke kunde
på annat sätt erhållas. Dessa »kloka gubbar» eller »kloka gummor», som de gemen
ligen kallas, hade otvivelaktigt en samhällsnyttig uppgift att fylla och hava det må*
hända i någon mån ännu här och var i orter, där läkartillgången är knapp, och under
förutsättning att de bedriva sin verksamhet i mindre omfattning samt med iaktta
gande av nödig försiktighet. Något sådant torde däremot näppeligen kunna sägas
om det slag av yrkeskvacksalvare, som på senare tider uppstått i allt större och
större antal, och vilka icke nöja sig med att lämna sitt biträde i enkla fall och till
sjuka, som självmant inställa sig, utan som tvärtom organisera sin verksamhet fullt
affärsmässigt, väl vetande att utnyttja all den reklam, som våra dagars fulländade
utbjudningsmetoder möjliggöra, Konkurrensen och de med reklamen förenade kost
naderna tvinga dessa kvacksalvare att giva sig in på allt vidare områden och att
söka uppbringa sin omsättning till det högsta möjliga. Driftigheten blir här som
inom andra affärsgrenar utslagsgivande i fråga om rörelsens avkastning och studerar
man
kvacksalvarnas ekonomiska förhållanden litet närmare, finner man lätt parallel-
lismen mellan reklam och vinst. På så sätt har på senare tider uppkommit ett all
deles nytt näringsfång, som visat sig så lönande, att landet numera, kan man säga,
är översvämmat av en massa geschäftsmakare, som spekulera i allmänhetens hälsa,
och som därvid betjäna sig av affärsmetoder ofta nog av sådan art, att de, där de
ej rent av äro bedrägliga, dock betänkligt närma sig bedrägeriet. Som mätare på
den omfattning, i vilken detta yrkesmässiga kvacksalveri bedrives, torde det förhål
landet förtjäna omnämnas att icke få av yrkets utövare deklarera för inkomster upp
gående till flere 10-tusentals kronor om året. Här är således icke längre fråga om
de avlägsna bygdernas anspråkslösa läkekunniga, som mot ringa betalning lämna det
bistånd de kunna åt sjuka, som självmant uppsöka dem. Man möter i stället en
helt annan och alls icke sympatisk typ yrkesmässiga affärsidkare, som söka värva
kunder över hela landet, vilka de ofta nog på ett upprörande sätt uppskörta. Det
gäller här icke hjälp, som lämnas i trängande fall och vid verkligt behov, utan bi
drager snarare det yrkesmässiga kvacksalveriet att alstra ökad sjuklighet. Genom
meddelandet av sjukdomsbeskrivningar och uppräknandet av sjukdomssymtom fram
kallas nämligen ofta nog en följd av nya sjukdomstillstånd hörande till de funktio
55
nella neuroserna, vilka utan svårighet kunna väckas till liv hos personer,
som
lida
av neurastheniska anlag.
Vore det emellertid så, att kvacksalveriet i denna form, oavsett det bedrägliga
i verksamheten, icke vållade andra olägenheter än att lättrogna personer avlockades
penningar och att neurastheniska individer folie offer därför, kunde man ju möjligen
låta saken bero och överlämna åt den enskilde att själv se sig för. Men det yrkes
mässiga kvacksalveriet medför icke blott ekonomiska uppoffringar, det utsätter där
jämte kunderna för stora vådor, därigenom att de, som lida av svåra organiska, men
botliga sjukdomar, uppehållas med löften och förespeglingar så länge, tills den sak-
behandlingen, i fall där sådan eljest kunnat gagna, icke vidare förmår
hjälpa. På så sätt — och häri ligger i sanning ingen överdrift, sjukhusens och
läkarnas journaler kunna icke jävas — bringas årligen många sjuka till en för
tidig död. t
Läkarföreningen kan därför icke underlåta att som sin mening framhålla önsk
värdheten av, att den ifrågasatta lagstiftningen icke alldeles förbiser de möjligheter,
som finnas att nedbringa antalet av det yrkesmässiga kvacksalveriets offer, utan att
därför beträda det av allmänna meningen, som det tycks, hägnade område, inom
vilket det mera begränsade kvacksalveriet rör sig. I betraktande av det yrkesmässigt
bedrivna kvacksalveriets, på grund av intensiteten och omfattningen, ökade förmåga
att på nyss angivna sätt åstadkomma skada synes det därför som om statsmakterna,
borde allvarligt överväga, huruvida icke så starka humanitära skäl föreligga för ett
ingripande mot detta, att ett försök borde göras att på lagstiftningens väg hämma
detsamma. Vi läkare hava i denna fråga en grannlaga ställning, då vi lätt utsätta
oss för att här betraktas som partiska, men vår dagliga erfarenhet talar ett så tyd
ligt språk att vi anse oss pliktiga att vid detta tillfälle giva uttryck åt våra betänk
ligheter gent emot det överhandtagande kvacksalveriet och åt vår medkänsla för alla
dem, som för oss klagat över sin sorgliga belägenhet, då vi nödgats säga dem, att
undergörarnes kurer icke haft annan verkan, än att tidpunkten för det riktiga in
greppet blivit försuten.
Att uppfattningen beträffande kvacksalveriet skall vara olika allt efter de grund
synpunkter, som anläggas, säger sig självt. Vi läkare anse naturligtvis, att allt kvack-
salveri är förkastligt och att det gagn, som mången tror sig hava haft av kvack
salvares rad, oftast är illusoriskt och beroende av sjukdomens art, som antingen varit
sådan, att den gått till hälsa av sig själv eller att den kunnat hävas genom sugges
tiva inflytelser. För oss, som ägnat läkekonsten vårt liv, står det nämligen klart,
att bedömandet av så invecklade och svårtydda frågor, som dem om andlig eller
kroppslig sjukdom och om botemedlen härför, framförallt kräver grundliga studier
och omfattande kunskaper.
Denna vår uppfattning delas säkerligen också av många medborgare, varom
flera petitioner och framställningar vittna, som från skilda delar av landet inkommit.
Beklagligtvis möter emellertid inom en del kretsar av vårt folk denna uppfattning
starka gensagor — väl i regeln inspirerade av kvacksalvare — och lärer från sådant
håll varje förslag till bestämmelse mot kvacksalveriet stöta på motstånd.
Vad som däremot icke lärer kunna av någon motsägas är, att de vådor, för
vilka kvacksalveriet utsätter den allmänna hälsovården, böra om möjligt förebyggas,
på det att icke ansträngningarna, som göras för och kostnaderna, som nedläggas på
hämmandet av de smittsamma sjukdomarna, måtte vara förgäves. Här kan icke in
dividens rätt att fritt förfoga över sin person förebäras som hinder för ett ingri
pande, ty alldeles oavsett att den sjukes hälsa och liv vedervågas uppstår i varje
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
56
dylikt fall en större eller mindre risk för en epidemisk utbredning av sjukdomen, så
mycket mera som kvacksalveriet i stor utsträckning utövas brevledes utan besiktning
av de sjuka.
En lagbestämmelse med syfte att förebygga dylika samhällsvadliga fonder
kvacksalveriet torde, när dessa synpunkter anläggas, också kunna påräkna nödigt stöd
av den allmänna meningen.
En del lokalföreningar hava framställt invändningar mot stadgandet av bestäm
melser om straff för obehörigt sysslande med smittsamma sjukdomar, därför att dessa
bestämmelser förutsätta en förmåga hos kvacksalvarna, som dessa sakna, nämligen
förmågan att skilja de smittsamma sjukdomarna från andra; vid dessa invändningar
torde “man dock icke behöva fästa stort avseende, då lagstiftningen svårligen kan
anses skyldig att taga hänsyn till den omständigheten, att en person tillägger sig
större kompetens än han verkligen äger. Visserligen kan därigenom inträffa, att eu
kvacksalvare blir straffad för att ha behandlat en smittsam sjukdom, ehuru han ej
insett eller ens med sina förutsättningar kunnat inse, att en sådan sjukdom förelåg,
men detta är fullt i sin ordning, ty ställer sig en person frivilligt i en situation,
som kräver särskild kompetens och aktsamhet, så är det skäligt, att han därigenom
också löper en särskilt stor risk.
Då de inom civildepartementet utarbetade förslagen torde kunna betecknas som
en bearbetning av medicinalstyrelsens utkast, har läkarföreningen icke ansett det
behövligt att här närmare ingå på någon kritik av medicinalstyrelsens utkast i fråga
om bestämmelser mot kvacksalveriet, utan övergår nu till behandlingen av de i
departementet upprättade förslagen.
Skillnaden mellan dessa båda förslag är i huvudsak den att alternativ II endast
stadgar straff för vissa slag av obehörigt utövande av läkarkonsten, medan i övrigt
de gamla bestämmelserna av den 30 oktober 1688 skulle kvarstå, under det att
alternativ I söker lösa frågan i sin helhet.
För sin del måste läkarföreningen, åberopande vad ovan anförts, obetingat giva
företräde åt alternativ I, vilket med behörig hänsyn tagen till oviljan på vissa håll
att lägga hinder i vägen för det i mindre skala bedrivna mera lokala kvacksalveriet,
söker stävja dess rent yrkesmässiga utövande. Att den övre straffgränsen för dessa
kvacksalvare, när de befatta sig med smittsamma sjukdomar eller begagna i § 2
omnämnda behandlingssätt, satts högre än för de kvacksalvare, som bedriva sm
verksamhet i mindre omfattning, synes även riktigt, då farligheten av de forras han
tering givet måste vara större än av de senares.
Däremot kan läkarföreningen icke finna annat än att bötesminimum, o kronor,
om straffet verkligen skall äga förmåga att hämma yrkeskvacksalveriet, är alldeles
för lågt.
.
, Ä11
Beträffande § 1 i alternativ I i övrigt vill läkarföreningen endast framhålla
önskvärdheten av, att det i lagen tydligen angives, att vid prövning, huruvida kvack
salvaren bort inse att smittsam sjukdom förelegat eller ej, icke dennes kunskapsmätt
får utgöra normen, utan att denna fråga skall bedömas med hänsyn till fordringarna
på en läkares kompetens. Vidare hemställes beträffande denna §, huruvida icke det
kvacksalveri, som här åsyftas, lämpligare skulle kunna kännetecknas som »yrkes
mässigt» än med uttrycket »mot ersättning och i avsevärd omfattning». Den förra
formuleringen förefaller lättare att tolka, under det att avgörandet, huruvida omfatt
ningen varit avsevärd eller ej, torde bliva synnerligen subjektiv.
] § 9 av alternativ I saknas straffbestämmelse för kvacksalvande med lung
tuberkulos. Då denna sjukdom alltjämt utgör den vanligaste dödsorsaken och da
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
57
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 85.
dess smittsamhet åtminstone i fråga om barn är synnerligen stor, hyser läkarföre-
ningen den uppfattningen att samma skäl tala för dess särställande som de, som
anförts för veneriska och de i kungl. förordningen den 19 mars 1875 uppräknade
sjukdomarna, och vill således föreslå, att de i medicinalstyrelsens utkast punkt 5
mom. a angivna begreppsbestämningarna måtte komma till användning i paragrafens
första stycke.
Likaledes synes det läkarföreningen högeligen önskligt, att det stycke i § 1 av
alternativ II, som lyder: »annan sjukdom, vilken vid dröjsmål med lämplig läkarvård
eller ändå att dylik vård i tid anlitas innebär fara för döden eller för sådan kropps
skada, som i 14 kap. 10 § strafflagen sägs», även erhåller plats i denna §.
Medicinalstyrelsen har i punkt 7 av sitt utkast bland annat föreslagit straff för
den, som medelst osanna uppgifter föregiver sig kunna bota sjukdomar eller som,
utan att vara behörig att utöva läkarkonsten, tillägger sig titel, som avser att bi
bringa allmänheten föreställningen, att han är examinerad läkare. I departementets
förslag återfinnes ingen sådan bestämmelse. Sedan läkarföreningen inhämtat, att
dessa rättsförhållanden kunna förväntas bliva behandlade i den lagstiftning om illojal
konkurrens, som lärer förberedas, har läkarföreningen icke ansett sig böra för när
varande ingå närmare på frågan.
Medicinalstyrelsens förslag i sistnämnda punkt 7 om skärpt straff för den
kvacksalvare, som »drager från ort till ort», återfinnes heller icke i departementets
förslag. I likhet med ett flertal lokalföreningar, som yttrat sig i frågan, anser också
läkarföreningen denna bestämmelse mindre lämplig. Dels torde nämligen sådan
ambulatorisk kvacksalvarverksamhet icke förekomma i synnerligen stor utsträckning,
dels lär det icke kunna med skäl påstås, att straffbarheten är större, därför att gär
ningen utövas på olika platser.
I övrigt har läkarföreningen ingen anmärkning att framställa mot alternativ I.
Alternativ II finner läkarföreningen sig, som ovan framhållits, icke kunna för
orda och har därför icke ansett det nödvändigt att här ingå på någon närmare
granskning av detsamma,
U. Medicinalstyrelsens utkast till bestämmelser angående läkares mistning av rätten
att utöva läkarkonsten.
Dessa bestämmelser återfinnas huvudsakligen i punkterna 1, 2, 3, 4 och 9 av
medicinalstyrelsens utkast.
I fråga om punkterna 1, 4 och 9 har läkarföreningen ingen anmärkning att
framställa.
I punkt 2 synes böra inrymmas samma behörighet för underläkare och ama
nuens vid kliniker, som tillerkänts övriga här uppräknade personer.
Punkt 3. Här torde kunna ifrågasättas, huruvida det föreslagna tilläggsstraffet
bör stadgas vid andra brott än sådana, som begåtts av läkare i samband med utöv
ningen av läkaryrlcet.
Ett stadgande, som saknas i de av medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelserna
angående mistning av rätten att utöva läkarkonsten, men vilket enligt läkarförenin-
gens åsikt även bör upptagas, sammanhänger med det, såsom av Jämtlands och Väster-
norrlands läns läkarförening framhållits, numera icke alldeles enastående förhållandet,
att en läkare genom ingående av kompanjonskap med en kvacksalvare söker legali
sera dennes obehöriga utövande av läkarverksamheten och därigenom försvårar hans
fällande. Kvacksalvaren kommer härigenom i den förmånliga ställningen att han
Bihang till riksdagens protokoll 1915.
1 sand. 71 käft. (Nr 85.)
8
58
med läkaren som mellanhand kan förskriva giftiga läkemedel och utfärda attester.
Att ett begagnande på så sätt av behörigheten att utöva läkarkonsten icke blott är
läkaren ovärdigt utan till och med brottsligt, synes ligga i öppen dag. Läkarföre-
ningen vill därför föreslå, att i stadgan angående mistning av rätten att Utöva läkar
konsten bestämmelse införes, att läkare, som missbrukat denna rätt i påtagligt syfte
att befordra kvacksalveri, skall såsom i strafflagen § 3 kap. 3 sägs anses delaktig, i
kvacksalveribrottet.
I övrigt har läkarföreningen icke något att anmärka mot medicinalstyrelsens
utkast till bestämmelser angående mistning av rätten att utöva läkarkonsten.
Såsom ovan framhållits, har läkarföreningen uppdelat sitt underdåniga utlåtande<
i två avdelningar, berörande den ena bestämmelserna mot kvacksalveri, den andra
stadgandena o fn mistning av rätten att utöva läkarkonsten. Det synes också läkar
föreningen att dessa frågor lämpligast böra behandlas i skilda författningar, då de
här avsedda förseelserna och brotten äro av väsentligt olikartad natur.
På grund av vad sålunda anförts, får läkarföreningen i underdånighet hem
ställa, ätt det i civildepartementet utarbetade förslaget mot kvacksalveri alternativ I,
med ändringar i den riktning, som ovan angivits, måtte vinna nådigt bifall samt att
stadga rörande mistning av rätten att utöva läkarkonsten måtte utfärdas i huvudsaklig
överensstämmelse med medicinalstyrelsens utkast, dock med de jämkningar, som av
läkarföreningen nu föreslagits.
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 85.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.