2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas, att i lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige 1, 2, 3, 4, 9, 10, 27, 30 och 31 §§

skola erhålla följande ändrade lydelse samt i stället för 35—38 §§ skola

införas följande med nummer 35—44 betecknade paragrafer:

1

§•

1. Lapparna äro berättigade att uppehålla sig med sina renar

under varje tid av året inom Norrbottens och Västerbottens läns lapp­

marker ovan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma gräns,

som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde, vid av-

vittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant

land använd, samt inom Jämtlands län å renbetesljällen, varunder inbe­

gripas såväl de vid awittringen för lapparna avsatta renbetesfjäll som

ock de tillo utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områden.

2. A annan mark inom Norrbottens och Västerbottens läns lapp­

marker, än ovan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker

och renbetesfjällen i Jämtlands län, vilka lapparna efter gammal sedvana

hava besökt, äga lapparna jämväl att uppehålla sig med renarna, dock

endast under oktober, november, december, januari, februari, mars och

april månader, för så vitt icke antingen avtal träffats med vederbörande

jordägare eller brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där under

annan tid av året, eller ock ovanliga väderleksförhållanden nödga till

tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren.

4

länsman att på begäran i stället utse god man. Emot gode männens

beslut må talan ej föras.

4 §•

Renskötande lapp, som tager mera virke än till hans eget behov

erfordras, eller som överträder det i 3 § givna förbud att utan anvis­

ning eller utsyning taga växande träd, straffes med böter från och med

fem till och med femtio kronor, där ej förseelsen är straffbar efter all­

män lag.

Virke, som lapparna vid sina visten lagligen använt till kåtor,

stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej av jordägaren utan lapparnas

samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordägare, som

bryter häremot, straffes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag,

med böter från och med fem till och med femtio kronor.

9 §•

För varje lappby skall finnas en byordning, innehållande, i den

mån sådant finnes erforderligt, föreskrifter angående ordningen för

renskötselns bedrivande inom byn eller eljest angående förhållandet mel­

lan lapparna inbördes, såsom om:

fördelning av sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i övrigt

av betesrättens utövning;

renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra finnas, samt

hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar;

renhjords samlande för märkning, för urskiljning av främmande

renar eller för annat ändamål;

förfarande vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslaktning

av omärkta renar eller av renar, vilkas märken blivit förstörda eller för­

falskade, ävensom vid försäljning av dylika slaktade eller levande renar,

så ock tid och förfarande vid uppvisning, som i 10 § av lagen om ren­

märken sägs, av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade;

ersättning till ordningsman eller annan lapp för märkning av

annans ren eller för tillfällig vård om främmande renar, eller till ord­

ningsman för omhändertagande och vidare förfarande med omärkta renar

eller med renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade;

förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt

tillhöriga medel; samt

sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn

gemensamt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

erfordras, förete den i 11 § omförmälda längd över antalet renar inom

lappbyn; samt

att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman

å tjänstens vägnar sådant påfordrar, lämna dem erforderligt biträde.

Ordningsman utses för en tid av sex år, med rätt för den ut­

sedde att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall avgå från

befattningen. Till Konungens befallningshavande skall lappfogde eller

länsman ofördröjligen insända uppgift på de lappars namn och vanligaste

uppehållsställen, som blivit inför honom till ordningsmän utsedde, jämte

utlåtande om deras lämplighet för befattningen. För de valde, om de

befinnas lämpliga, utfärde Konungens befallnings havande förordnande och

läte därom i länskungörelserna meddela underrättelse. Konungens befall-

ningshavande äge ock, när så prövas skäligt, före tjänstgöringstidens

utgång entlediga ordningsman.

Ordningsman åtnjute i och för sin befattning enahanda skydd

som tjänsteman. Visar han vårdslöshet eller försummelse i befattningen,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Till ordningsman skall av allmänna medel utgå ersättning efter

ty därom särskilt stadgas.

6

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 169-

27 §.

När i denna lag talas om lapparnas renar, förstås därmed icke

allenast deras egna renar utan ock sådana, som andra på grund av denna

lag satt i deras vård (skötesrenar).

30 §.

De renskötande lapparna äro berättigade att till jakt och fiske

betjäna sig av land och vatten icke allenast å sådana områden, där de

enligt vad i 1 § 1 mom. sägs äga vistas varje tid av året, utan även å

annan utmark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

under den tid de äga att å sådan utmark uppehålla sig med sina renar;

vare dock i avseende å tid och sätt för nyttjande av jakt och fiske

underkastade de bestämmelser, som eljest därom gälla.

31 §.

Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begag­

nande anvisade, bete, slåtter, jakt eller fiske av lapparna till annan upp­

låtas. Sker sådan upplåtelse, vare den ogin.

8

2. På Konungen ankomme att i andra fall än i 1 mom. avses

åt lapp upplåta nyttjanderätt till kronomark i Norrbottens eller Väster­

bottens läns lappmark eller renbetesfjällen i Jämtlands län, så framt

upplåtelsen prövas ej lända till förfång för de renskötande lapparna. I

de ovan odlingsgränsen belägna delarna av sagda lappmarker varder

mark ej sålunda upplåten, med mindre synnerliga skäl därtill förekomma.

3. Konungens befallningshavande äge ock att utan sammanhang

med upplåtelse, varom i 1 mom. sägs, medgiva lapp, som icke idkar

renskötsel, rätt att jaga eller fiska å viss kronomark inom Norrbottens

eller Västerbottens läns lappmark eller renbetesfjällen i Jämtlands län.

36 §.

I fråga om rättighet att, såsom i 27 § sägs, hava skötesrenar hos

lappar gälle nedanstående bestämmelser:

1. Renar, som tillhöra lapp, må av denne lämnas i vård hos annan

lapp. Varder lappkvinna gift med den, som ej är lapp, äge hon ej

under äktenskapet behålla den rätt, varom här är fråga, längre än till

dess två år förflutit från giftermålet.

2. Inom Norrbottens län må tills vidare den, som ej är lapp, men

bor inom länets lappmark och där äger eller brukar jordbruksfastighet, hava

renar under vård av lapp, som huvudsakligen sysselsätter sig med

renskötsel och ej är i annans tjänst; dock må ej för sådan reuägare

djurens antal överstiga tjugu, kalvar under ett års ålder häri ej inbe­

gripna, och skola varje renägares djur samtliga stå under vård av en

och samma lapp. Flyttar renägare utom länets lappmark eller upphör

han att där äga eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år

därefter avhända sig skötesrenarna. Dör renägare, må renarna ej längre

än två år behållas av dödsboet.

Den, som vill begagna sig av den rätt, som i detta mom. avses,

har att varje år i maj månad hos lappfogden anmäla antalet av de

renar, kalvar för året ej inbegripna, som han har under lapps vård, samt

vårdarens namn. I samband därmed skall för varje anmäld ren erläggas

dels sköteslega för löpande kalenderåret med belopp, som Konungens

befallningshavande har att fastställa för länets lappmark i dess helhet

eller för de särskilda lappbyarna, dock ej mindre än två kronor femtio

öre, dels ock en särskild avgift av femtio öre, som, enligt närmare

föreskrifter av Konungen, skall användas såsom bidrag till bekostande

av renräkningar samt till åtgärder för renskötselns främjande. Skötes­

lega, som sålunda erlägges, varde genom lappfogdens föranstaltande

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

10

mark, underkastad förutom påföljd av renarnas försäljning efter ty här

förut är sagt jämväl bötesansvar enligt allmän lag samt skyldighet att

ersätta skada, som av djuren vållas.

38 §.

För övervakande av tillämpningen av vad i 36 § 2 mom. är

stadgat skall, där ej med hänsyn till ogynnsamma väderleksförhållanden

hinder möter, i Norrbottens län minst vart tredje år hållas allmän ren­

räkning enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen.

39 §.

1. Såsom lapp anses i denna lag den, vars fader i någon mån är av

lappsk härstamning, dock endast såvitt antingen fadern eller dennes

fader drivit renskötsel såsom stadigvarande yrke utan att samtidigt

bruka hemman eller nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet.

I fråga om den, som är av oäkta börd, skola moderns i stället för

faderns härstamning och yrke komma i betraktande. Kvinna, som är

eller varit gift med den, som skall räknas för lapp, varde ock såsom

lapp ansedd.

2. Vill den, som i någon mån är av lappsk härstamning men enligt

här förut givna föreskrifter ej skall anses för lapp, driva fjällrenskötsel

såsom stadigvarande yrke utan samband med jordbruk, have han därtill

lov och varde i ty fall för lapp räknad.

Astundar han driva skogsrenskötsel, med eller utan samband med

jordbruk, söke han därtill Konungens befallningshavandes tillstånd.

Prövas den renskötsel, varom fråga är, kunna drivas utan synnerligt

men för jordbruket i orten, äge Konungens befallningshavande meddela

det sökta tillståndet för viss tid ej överstigande tio år. Ej må dock

tillstånd lämnas annan än den, som huvudsakligen sysselsätter sig med

renskötsel och ej äger nödtorftig bärgning av jordbruk. Å den, som

erhållit tillstånd, varom här förmäles, skall, medan det gäller, vad i

denna lag stadgas om lapp äga tillämpning.

40 §.

Över de av Konungens befallningshavande utfärdade byordningar

ävensom över de närmare föreskrifter eller åtgärder, vilka det enligt

■denna lag eljest tillkommer Konungens befallningshavande att meddela

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

12

annans mark, ankomme på Konungens befallningshavande att på an­

sökan av markens ägare meddela de föreskrifter, som finnas erforder­

liga, för att hjorden må nedslaktas och försäljas för renägarens räkning;

och skall kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning

gäldas av köpeskillingen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169-

u

§.

Denna lag äger, så vitt den stadgar förpliktelser för lapparna ut­

över vad lagstiftningen rörande de lappar, som med renar flytta emellan

Sverige och Norge, innehåller, icke tillämpning å norska lappar, som

vintertiden uppehålla sig i Sverige.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, dock skola

stadgandena i 36, 37 och 38 §§ ej lända till efterrättelse förr än den

1 januari 1920, och skola intill dess bestämmelserna i 27 § enligt dennas

nuvarande lydelse bibehålla gällande kraft.

Där den, som i någon mån är av lappsk härstamning, vid början

av år 1917 innehar och bebor lägenhet, som utan tillstånd upptagits å

kronomark ovan. odlingsgränsen i Norrbottens eller Västerbottens läns

lappmark eller å renbetesfjällen i Jämtlands län och ej heller sedermera

lagligen upplåtits, äge han och, om han är eller varder gift, hans hustru

under sin livstid fortfara med bruket därav; dock skall, om han utan

tillstånd nyttjar slåtter, bruket därav i varje fall upphöra vid ingången

av år 1922. När lägenhet, som här avses, skall avträdas, må ersätt­

ning för arbete, som nedlagts å lägenheten, ej utgå, med mindre i

särskilt fall Konungen annorledes förordnar, men byggnader, som därå

finnas, äge åbon eller hans rättsinnehavare bortföra, ändå att de må

hava uppförts med virke från kronans, mark.

14

Lappars

bosättning å

kronomark.

föras till slut, synes tiden vara inne att skrida till en mera fullständig­

granskning av den inre lagstiftningen på ifrågavarande område.

Emellertid föreligga inom den inre renbeteslagstiftningens område

vissa frågor, som äro av trängande art samt icke stå i nödvändigt

samband med de ämnen underhandlingarna avse. Dessa frågor torde

böra upptagas till omedelbar behandling. Jag har ansett mig böra

med biträde av eu inom justitiedepartementet anställd, på hithörande

områden sakkunnig person, kanslisekreteraren Lennart BerglÖf, låta ut­

arbeta förslag till de ändringar i renbeteslagen, som sålunda kunna

anses påkallade. Det torde tillåtas mig att nu få redogöra för de huvud­

sakliga av de föreslagna ändringarna och skälen för desamma ävensom

den särskilda utredning, som i vissa hänseenden ligger till grund för

ändringsförslagen.

En fråga, som otvivelaktigt påkallar lagstiftningens snara ingripande,

är spörsmålet om lappars rätt att bosätta sig å kronans mark i trakter,

som äro avsedda för renskötsel. Renbeteslagen innehåller ej några be­

stämmelser i detta avseende. Man har någon gång sökt göra gällande,

att det i 1 § 3 mom. förekommande stadgandet om rätt för lapparna

att å trakter, där de äga uppehålla sig med sina renar, begagna sig av

land och vatten till underhåll för sig och djuren skulle medföra, rätt

för dem att slå sig ned såsom bofasta. Ett dylikt påstående är emellertid

ohållbart. Lagens ordalag berättiga ingalunda den antydda tolkningen,

och densamma skulle i sina konsekvenser leda till sådana uppenbara

orimligheter som att lapparna kunde egenmäktigt upptaga lägenheter å

enskild mark eller å kronomark i åtskilliga trakter utanför lappmarkerna

och de jämtländska renbetesfjällen. Vid sammanställande av renbeteslagens

bestämmelser visar det sig för övrigt tämligen uppenbart, att lagen i

sin nuvarande avfattning i det hela icke avser något annat än att reglera

lapparnas renbetesrätt och därmed sammanhängande förhållanden. Å

lappar, som icke äro renskötande, kunna dess nuvarande bestämmelser

— med undantag för en särskild föreskrift om sådana lappars rätt

att lämna renar i vård hos andra lappar — över huvud icke anses

tillämpliga, och å de renskötande icke i vidare mån än så vitt fråga är

om deras renskötsel; och då denna näring, långt ifrån att betinga bo­

sättning, tvärtom endast med svårighet kan utövas av den, som antager

de bofastas levnadsvanor, lärer någon rätt att för bosättning taga i

anspråk mark inom renbetestrakterna icke kunna härledas ur det omför-

mälda stadgandet om rätt till land och vatten.

Icke heller torde, såsom stundom ifrågasatts, någon rätt till bo­

Kuayl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

16

lämplig plats och där uppfört torvkåtor eller, särskilt i senare tider,

bostadshus. Här hava de livnärt sig, förutom med avkastningen av

renar, vilka de tilläventyrs haft i behåll och överlämnat i andra lappars

vård, huvudsakligen med fiske och jakt. Ofta har även förekommit, att

nomadlappar, som av en eller annan anledning, såsom dåliga betesår,

rovdjurs härjningar eller sjukdomar hos renarna, förlorat dessa eller

som, ehuru ännu kraftiga, tröttnat på nomadlivet, på liknande sätt skalfat

sig fast bostad. Slutligen har det, framför allt på senare tider, inträffat,

att lappar för sig eller medlemmar av sin familj uppfört fasta bostäder

å kronomark utan att likväl därför uppgiva renskötseln.

Bosättningar av här åsyftade slag förekomma i avsevärt antal så­

väl i lappmurkerna som å vissa av de jämtländska renbetesfjällen. De

upptagna lägenheterna äro av tämligen olikartad beskaffenhet. Mången

gång bestå de ej av annat än bostad. Vanligen förekomma dock även

byggnader för en mer eller mindre primitiv skötsel av husdjur, stundom

allenast getter men i många fall även en eller annan ko, vilka djur då

beta å kronomarken samt i övrigt födas med foder, som där skördas.

I en del fall hava lägeuheterna utvecklat sig till verkliga jordbruks­

fastigheter med odlad mark samt ett flertal nötkreatur ävensom dragare.

Åtskilliga dylika lägenheter hava på senaste tid blivit legaliserade.

Detta har skett dels med tillämpning av vad kungörelsen den 5 juni 1909

innefattande ytterligare föreskrifter angående awittringen i Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker innehåller om utläggande i samband

med avvittring av mark till s. k. inhysingslägenheter och dels på grund av

kungörelsen den 3 juni 1915, som lämnar öppet åt Kungl. Maj:t att, när

synnerliga skäl förekomma, upplåta nyttjanderätt till mark ovan den i

lappmarkerna uppdragna s. k. odlingsgränsen. Ett avsevärt antal inne­

havare av olagligen tillkomna lägenheter — såväl lappar som andra —

har på detta sätt fått sin ställning: ordnad, något som påkallats av en

naturlig billighet mot personer, vilka man opåtalt låtit slå sig ned och

längre tid kvarsitta å kronomarken.

I samband med nämnda båda författningars tillkomst har emeller­

tid bestämt uttalats, att några nya olaga bosättningar icke kunde tolereras.

Fasthålles detta och erkännes tillika riktigheten av vad här förut anförts

emot påståendena om lappars särskilda rättigheter i fråga om bosätt­

ning, skulle alltså för framtiden gälla, att lappar likasom andra personer

endast på grund av Kungl. Maj:ts särskilda medgivande skulle få slå sig

ned å odisponerad kronomark i lappmarkernas fjälltrakter eller de jämt­

ländska renbetesfjällen.

Någon anledning synes ej heller föreligga att medgiva lappar rätt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

ombänderliava renar har renskötseln i regel alltmera urartat och för­

hållandet till den jordbrukande befolkningen försämrats. Särskild upp­

märksamhet förtjänar i detta avseende renskötseln i Västerbottens län.

Sedan åtskilliga år tillbaka har bland länets fjällappar förekommit

en stark tendens att i större eller mindre utsträckning antaga de bo­

fastas levnadsvanor utan att dock därför uppgiva renskötseln. I en del

fall har detta tillgått så, att en renskötande lapp inköpt en redan anlagd

gård — hemman, nybygge eller lägenhet — samt där satt sig ner

såsom jordbrukare men likväl behållit sina renar och låtit dem huvud­

sakligen skötas av familjemedlemmar eller tjänare. Detta är emellertid

ej den vanliga formen för bosättning. Oftare har denna tillgått så,

att i trakt, där en nomadfamilj plägat längsta tiden uppehålla sig med

renarna, på kronomark uppförts ett boningshus avsett för en del av

familjens medlemmar, vilka sedermera ej åtföljt hjorden. I flertalet

dylika fall har sedermera anlagts ladugård för eu eller annan ko. Från

början har det vanligen varit endast de kvinnliga eller äldre manliga

familjemedlemmarna, som sålunda slagit sig ned och övergivit arbetet

med renskötseln. Mången gång har emellertid själva husbonden varit

en av dem, som stannat, och i andra fall har han längre fram slutit sig

till dessa. De naturliga följderna av denna utveckling hava ej uteblivit.

Genom bosättningen har det redan förut i förhållande till renantalet alltför

ringa antalet skötare ytterligare minskats, och bevakningen av hjordarna

har i följd därav blivit allt mindre tillfredsställande, framför allt i sådana

fall, där husbonden själv avhållit sig från deltagande i renskötseln. Be­

vakningens bristfällighet har på vissa håll föranlett de särskilda hjor­

darnas mer eller mindre konstanta sammanblandning i jättehjordar, som

ej kunnat göras till föremål för nämnvärd bevakning. Detta har lett till

stort förfång såväl för skötsamma renägare — särskilt de mindre för­

mögna — som för den bofasta befolkningen samt på såväl ena som

andra hållet framkallat missnöje. I viss mån likartade äro förhållandena

även å andra trakter, där lappar sökt förena renskötseln med bofast

levnadssätt. Särskilt må i detta avseende nämnas vissa trakter i Jämt­

lands län samt en del av skogslappar bebodda områden i Norrbottens län.

Av det anförda torde framgå, att staten saknar anledning att för­

hjälpa renskötande lappar till bosättning. Snarare kan det ifrågasättas,

huruvida man icke borde genom lagbestämmelser omöjliggöra föreningen

av renskötsel och levnadssätt såsom bofast. Måhända måste statsmakterna

också, om renskötseln skall kunna upprätthållas, förr eller senare slå in

på en dylik väg. Att omedelbart beträda densamma skulle emellertid

leda till blottställande av ett avsevärt antal lappar. Särskilt gäller detta

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

20

genom lån på billiga villkor bereder lappar i angiven ställning möjlig­

het att inköpa renar. De understöd av denna art, som hittills lämnats,

till en början med belopp som riksdagen särskilt för ändamålet anvisat

och sedermera ur de fonder för renskötselns upphjälpande, som ställts till

Kungl. Maj:ts förfogande, hava visat sig ägnade att åt ett ej obetydligt

antal behövande nomadlappar bereda utväg att vidbliva sin fäderneärvda

näring.

Nekas kan emellertid icke, att förhållandena stundom kunna gorå

det lämpligt att åt fattiga lappar — vare sig sådana som varit ren­

skötare eller andra — anvisa kronojord till bosättning. Framför allt

gäller detta skogslapparna, vilkas kvarhållande vid renskötseln knappast

torde vara något angelägnare önskemål och vilka icke i samma grad

som fjällapparna äro beroende av, att deras betesområden hållas fria

från nya bosättningar. Det synes vid nu angivna förhållanden önskvärt,

att åt Kungl. Maj:t inrymmes befogenhet att, när skäl föreligga, medgiva

lapp nyttjanderätt till kronomark inom lappmarkerna eller de jämt­

ländska renbetesfjällen, under förutsättning att upplåtelsen ej länder till

förfång för de renskötande lapparna. Detta skulle öppna utväg att, i

något större utsträckning än i kungörelsen den 3 juni 1915 förutsättes,

bevilja upplåtelser av mark ovan odlingsgränsen i lappmarkerna samt

att i avseende å lappmarkernas nedre delar verkställa upplåtelse under

de växlande former, som under olika förhållanden kunna finnas lämpliga,

varjämte inom renbetesfjällen i Jämtlands län skulle kunna vidtagas

även andra upplåtelser än de, som avses i 31 § av renbeteslagen.

Beträffande slutligen nomadlappar, som i följd av ålder eller sjuk­

dom hindras att medfölja på flyttningar, torde man böra gå ett steg

längre. Såsom i det föregående erinrats, har det av gammalt varit

vanligt, att dylika lappar slagit sig ned på någon lämplig plats och där

åt sig uppfört fast bostad av ett eller annat slag. Lika angeläget som

det är att bosättningar av denna art ej längre få till förfång för nomad­

väsendet i det hela äga rum efter lapparnas fria skön, lika önskvärt och

billigt är det ock, att säker utsikt öppnas för nomadlapparna att i hän­

delse av orkeslöshet få åt sig upplåtna boplatser, där de kunna föra en för

deras vanor och behov avpassad tillvaro. Detta önskemål synes kunna

tillgodoses på det sätt, att i lagen meddelas föreskrift, att vissa områden

inom lappmarkerna och renbetesfjällen skola av Kungl. Maj:t avsättas

för upplåtelser till orkeslösa renskötande lappar samt att Kungl. Maj:ts

befalluingshavande sedan skall hava att inom dylika områden vidtaga

markupplåtelser för livstid med rätt till bränsle och annat behövligt

virke samt så vitt möjligt även jakt- och fiskerätt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

22

Bofastas ren-

ägor skap.

Ehuru lapparnas självrådigt företagna bosättningar icke kunna

anses lagenliga, vore det föga billigt att numera, sedan desamma fått

opåtalt äga rum och bestå, vidtaga avhysning av redan förefintliga åbor,

som ej jämlikt författningarna av 1909 eller 1915 fått sin ställning

reglerad. A andra sidan kan det ej skäligen ifrågakomma att giva

åborna och deras rättsinnehavare äganderätt eller en för all framtid

gällande besittningsrätt, utan torde rätten till kvarboende böra, så vitt

ej i något fall Konungen finner omständigheterna särskilt ömmande,

begränsas till åbos och hans hustrus livstid med förbehåll att bruket

av naturlig slåtter, där sådant förekommer, skall, såsom särskilt hinder­

lig! för renskötseln, upphöra efter viss tid, förslagsvis år 1922. För­

månen av dessa övergångsbestämmelser torde emellertid icke böra till-

godokomma dem, som efter den tid, då förslaget kan antagas hava blivit

känt, förslagsvis den 1 januari 1917, upptaga nya lägenheter. Stad-

ganden i nu angivna riktning — innefattande även bestämmelser om

åbos rätt till ersättning för arbete å lägenhet eller för därå uppförda

byggnader — hava i förslaget införts i samband med bestämmelsen om

tiden för den föreslagna lagens ikraftträdande.

Ett annat betydelsefullt spörsmål, som ej heller längre kan lämnas

vilande, gäller bofastas rätt att hava renar under vård av lappar, som

föra dem på bete å kronomark eller annan mark, varöver ägaren ej

förfogar.

Bestämmelser i detta ämne finnas intagna i 27 § renbeteslagen.

Huvudregeln är, att lapp icke må under sin vård hava renar, vilka till­

höra annan än lapp. Då endast lappar fått sig tillerkänt privilegium

att driva renskötsel på andra marker, än de själva äga eller varöver de

genom särskilt avtal förfoga, innebär detta stadgande, att personer, som

icke äro av lappsk härstamning, ej hava större befogenhet att innehava

renar än att driva vanlig boskapsskötsel. Härifrån göras emellertid två

undantag. Dels må jämväl andra än lappar utan inskränkning innehava

renar, som användas till körslor, s. k. dragrenar, och dels må inom Norr­

bottens län lapp, som uteslutande sysselsätter sig med renskötsel, tills­

vidare hava under sin vård jämväl andra renar, som tillhöra annan än

lapp, därest renägaren är bosatt inom länets lappmark och där äger eller

brukar jordbruksfastighet. Det må till undvikande av missförstånd

betonas, att enligt lagen varje person av lappsk härstamning, även om

han är bofast, åtnjuter förmån av betesrätt för sina renar, de må skötas

av honom själv eller av annan lapp, samt att ovan nämnda undantags­

bestämmelser sålunda avse allenast personer av annan än lappsk ras.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Förarbetena,

till 1898 års

lag.

till obegränsat antal trängsel och brist på bete kunde uppstå och de

bofastas renar vålla ett orättvist intrång för sådana lappar, vilka allenast

skötte egen hjord. Gent häremot föreslogs den sedermera i lagen influtna

bestämmelsen, att där på grund av bristande utrymme inom lappby

hänvisning därifrån av lappar och renar behövde ske till andra betes­

områden, i första rum den lapp skulle äga skyldighet flytta, vilkens

renhjord uteslutande eller till huvudsaklig del tillhörde bofasta.

Vid behandlingen i riksdagen av kommitterades förslag i förevarande

avseende anförde det särskilda utskott, som hade detsamma till behand­

ling, såsom ytterligare motivering för bifall till förslaget, att »då livet på

fjället och i skogen är lappens liv och renskötseln är den näring, varmed

han uppehåller sig och de sina, så måste det för den lapp, vilken ej

vidare har egna renar, vara bättre att vara renskötare åt en bofast »än

att icke ha några renar alls att sköta». Vidare åberopades svårig­

heten att övervaka efterlevnaden av ett förbud för bofasta att äga renar.

Olägenheterna av bofastas reninnehav blevo emellertid under årens

lopp allt mera framträdande, och frågan om en bättre ordning åter­

upptogs vid den revision, för vilken 1886 års lag sedermera blev före­

mål. Den kommitté, som 1895 tillsatts för att förbereda denna revision,

framhåller, att de bofastas renantal stigit till ganska betydliga siffror,

så att på somliga ställen de bofastas renar i antal överstege lapparnas.

De bofastas andel i renskötseln hade sålunda uppenbarligen nått en ut­

sträckning, som icke längre kunde försvaras med angelägenheten att

bereda sysselsättning åt medellösa lappar. Tvärtom hade i många fall

tillökningen i de bofastas hjordar skett på lapparnas bekostnad och bi­

dragit att utarma dessa och förvandlat lappen från renägare till vaktare

av bofastas renar. Det läge vidare i sakens natur, att den lapp, som

endast vore renskötare åt andra, bleve försumligare i vården om den

åt honom anförtrodda hjord, än han skulle varit, om han själv ägt

renarna och varit med denna sin egendom ansvarig för ersättning av

skada, som renarna förorsakat. Det torde därför ej kunna betvivlas, att

bofastas renägarskap ökat osäkerheten för grannarnas egendom. Härtill

komme, att all rättsgrund syntes saknas för de bofastas anspråk att för

sina renar tillgodonjuta den betesrätt på andra jordägares mark, som

tillkomme de nomadiserande lapparna, och att staten ej kunde hava

samma förbindelse att utan ersättning upplåta betesmarker åt bofasta

som åt lapparna, helst det visat sig, att åtminstone under vissa tider

utrymmet å dessa betesmarker ej varit tillräckligt för båda. Kommitterade

ansåge fördenskull det vara både principiellt riktigt och överensstämmande

24

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 169.

26

ense om, att de bofasta inom lapp markssocknarna fortfarande borde få

äga renar så långt betet medgåve, varvid emellertid de bofasta uttalade,

att 50 renar måtte bestämmas såsom det högsta antal, varje lapp finge

hava i sin vård för någon bofast. På grund av den skadegörelse skogs-

renarna i Gällivare förorsakade å den jordbrukande befolkningens ägor

hemställde inbyggare i två byar, att skogslapparna skulle hänvisas att

liksom fjällapparna sommartiden med sina renhjordar vistas i fjällen.

Fjällapparna i Karesuando, Jukkasjärvi, Gällivare och Jokkmokks socknar

framhöllo därjämte, att skogsrenarna om sommaren, då renlaven vore

torr, nedtrampade densamma på vidsträckta områden och därigenom för

långa tider förstörde återväxten på den mark fjällapparna hade att

passera på sina flyttningar.

I de yttranden, som avgåvos över kommitténs förslag, framhölls

bland annat av vice pastor i Jokkmokk, att förbud borde utfärdas för bo­

fastas reninnehav. Därigenom skulle renskötseln bevaras åt lapparna

och de bofasta bliva tvungna att sig till fördel vinnlägga sig om sitt

jordbruk, framför allt ladugårdsskötseln. Vid sammanträde med lappar

och bofasta i Arvidsjaur yrkades, att bofasta skulle få innehava endast

ett visst antal renar, i vilket avseende föreslogs dels 50 och dels 100

djur för varje bofast. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens

län anförde för sin del, att tidpunkten nu kunde synas vara inne att

såsom en övergång till den föreslagna framtida indragningen av de bo­

fastas i länet renägarrätt taga ännu ett steg längre än kommitterade

föreslagit och i lagen införa en sådan begränsning av renantalet, som

i yttranden över förslaget ifrågasatts. Då det emellertid bleve ytterst

svårt att få en sådan begränsning genomförd, syntes det Kungl. Maj:ts

befallningshavande vara skäl att till en början avvakta verkningarna av

de utav kommittén föreslagna bestämmelserna.

Det förslag, som i kungl. proposition förelädes 1898 års riksdag,

upptog oförändrade de bestämmelser kommitténs flertal förordat. Emeller­

tid yrkades av enskild motionär, att rätten för bofast att hava under

sin vård renar, tillhörande annan än lapp, måtte begränsas till högst

20 renar för varje person. Vid sin behandling av ärendet anförde lag­

utskottet, med framhållande att de bofasta i varje fall borde äga inne­

hava dragrenar, att påståendena om, att inskränkningen i bofastas ren-

ägarskap borde inom Norrbottens län göras mera vittgående än förslaget

innehölle, icke framkommit i avseende å annan del av länet än dess

sydligare, särskilt Arvidsjaurs socken. Att för det dåvarande företaga

en för hela länet gällande ytterligare inskränkning syntes utskottet där­

för vara mera än behovet krävde, då i de övriga delarna av länet någon

Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 169.

1913 ärs

riksdag.

i affärssyfte hållna renhjordar erhålla betesrätt på andra jordägares mark.

Utskottet ansåg dock icke lämpligt, att lagändringen ginge så långt,

att de nuvarande bestämmelserna helt och hållet upphävdes och de

bofasta sålunda fullständigt frånkändes rätten att äga andra renar än

dragrenar. Inom Norrbottens läns lappmarker, särskilt i de övre delarna

av Torneälvens flodområde men även annorstädes, levde nämligen i

ganska stort antal nybyggare, av vilka många i härstamning och lev­

nadsförhållanden stode lapparna nära och för vilka renskötseln ägde en

mycket stor betydelse. Att beröva dessa nybyggare rätten att innehava

åtminstone det mindre antal renar, som för deras torftiga bärgning-

kunde vara erforderligt, syntes utskottet icke riktigt. Åven ur syn­

punkten av upprätthållandet av ett gott förhållande mellan lapparna och

de bofasta vore lämpligt, att åt de senare inrymdes en dylik begränsad

befogenhet. Utskottet ansåge därför, att frågan borde lösas genom en

begränsning av de bofastas renägarskap; och hemställde utskottet i

överensstämmelse härmed.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av

den första. Efter vad som framgår av yttrandena i sistnämnda kam­

mare torde den sakliga motiveringen för avslaget huvudsakligen hava

varit, att nödig utredning saknades, huruvida de bofastas renägarskap

varit ägnat att göra sådant intrång för lapparna, att en inskränkning

i de bofastas rätt på grund därav borde av riksdagen begäras; att

billigheten krävde, att i gengäld för de olägenheter, som den bofasta

befolkningen hade av lapparnas betesrätt, de bofasta också borde äga

rätt att hava renar under lappars vård; att befolkningen i den svenska

lappmarken i gränstrakterna mot Finland möjligen skulle genom en

inskränkning i förevarande riktning komma att känna sig tillbakasatt i

förhållande till sina finska grannar, vilka icke vore underkastade någon

inskränkning beträffande reninnehav; samt att en lagstiftning, som

begränsade de bofastas reninnehav till ett visst maximiantal renar, lätt

kunde kringgås och därför vore praktiskt värdelös.

När frågan genom ny motion återupptogs vid 1913 års riksdag,

inskränkte motionärerna sin hemställan till en begäran om sådan ändring

i 27 § lapplagen, att de bofastas rätt att äga renar måtte begränsas.

Motionen föranledde i enlighet med lagutskottets hemställan beslut av

riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande lämplig­

heten av sådan begränsning.

Uti riksdagens förenämnda skrivelse den 13 mars 1913 erinras

till en början, att nu gällande lagstiftning principiellt intager den stånd-

28

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 169.

30

Utlåtandefrån

Kung). Ma,j:ts

befallnings-

havande

i

Norrbottens

län samt i

övrigt in­

komna

uttalanden.

Genom nådig remiss den 28 juni 1913 anbefalldes Kungl. Maj:ts

befallningshavande i Norrbottens län att över riksdagens skrivelse avgiva

underdånigt utlåtande. Med föranledande härav bar Kungl. Maj:ts be­

fallningshavande dels å sammanträden med befolkningen i alla socknar

i länets lappmark inhämtat lappars och bofastas mening i ärendet,

dels införskaffat utredningsmaterial angående bofasta renägare inom

länets lappmarkssoeknar och deras förhållanden, dels slutligen inhämtat

yttrande och utredning från Kungl. Maj:ts befallningshavande i Väster­

bottens och Jämtlands län angående de verkningar, som därstädes

iakttagits av det år 1898 införda förbudet för bofasta i dessa län att

innehava renar.

Beträffande de uttalanden, som förekommit vid omförmälda sam­

manträden, torde en sammanfattande redogörelse böra här lämnas:

Flertalet av de vid sammanträdena hörda personer — såväl lappar som bo­

fasta — har uttalat sig emot införande av totalförbud i fråga om bofastas ren­

ägareskap. Allmänt har emellertid den uppfattningen gjort sig gällande, att bofastas

reninnehav borde vara att betrakta endast såsom en binäring till jordbruket. Stor­

driften liksom yrkesmässigt bedrivande i allmänhet av renavel från de bofastas

sida genom lapska renskötare borde förbjudas. En begränsning, motsvarande vad

som kunde vara behövligt till »husbehov», ansågs påkallad och åberopades såsom

skäl härför, att de bofasta hade ett för stort renantal i förhållande till de ren-

skötande lapparna samt att antalet vaktare vore för litet med hänsyn till det nu­

varande antalet renar. Vidare har särskilt i Arvidsjaur klagats över, att betes­

markerna i vissa trakter vore för små för renbelägget. Rörande det antal renar,

som enligt nämnda grund kunde anses lämpligt, hava meningarna varit mycket

delade. De flesta hava ansett, att maximisiffran för reninnehav borde sträcka sig

åtminstone till 50, 100, 150 eller 200 renar. Andra hava gått ännu längre, i det

de såsom maximisiffra föreslagit ända till 200, 300 eller 500 djur. En de! hava

emellertid förmenat, att de bofasta skulle bliva tillräckligt tillgodosedda om de

medgåves äga > ett par tiotal», 25 eller 30—50 renar. Dessa tal hava nämnts

omväxlande av renskötande lappar och bofasta. Siffrorna över 150 renar hava dock

föreslagits av de bofasta. Uppgiften »ett par tiotal» har framkommit från en

bofast och siffran 25 från fjällapparna i landets mest utpräglade nomadlappsoeken,

Karesuando. I övrigt anföra fjällappar i Jokkmokk, att ett totalförbud icke vore

lämpligt, men överlämna åt myndigheterna att giva närmare bestämmelser; och

har en bofast i Gällivare föreslagit, att för reninnehavet skulle införas jämväl ett

minimum, förslagsvis 10 renar, för att göra det lättare för lappen att träffa upp­

görelse med de särskilda renägarna och hålla reda på dessas renmärken m. m.

Från samma håll har ifrågasatts, att ett maximum av 100 renar för bofast skulle

fastställas samt i övrigt överlämnas åt Kungl. Maj:ts befallningshavande att be­

stämma renantalet efter betesmarkernas beskaffenhet. Röster saknas emellertid ej

heller, som yrkat på totalförbud för bofasta att inuehava skötesrenar hos lappar,

varjämte några ansett, att endast fjällapparna borde få innehava skötesrenar, där­

emot icke skogslapparna, samt att överhuvud taget inga skogsrenar borde tålas.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 169.

32

icke vore så snara att taga 'ersättning av lapparna, om deras renar skulle förorsaka

skada å deras ägor, vilket, åtminstone vad anginge skogsrenarna, vore oundvikligt.

Från bofastas sida har anförts, att enär renarna gjorde skada å deras marker,

borde de bofasta medgivas att såsom ett vederlag härför innehava renar. Anmärkas

må emellertid ett uttalande från en lapp, som för sin del förklarat, att någon

särskild missämja icke vore att befara såsom påföljd av ett förbud för bofasta att

äga renar.

Såsom ytterligare fördel av ett bibehållande av de bofastas renägarskap har

från bofastas sida framhållits, att lapparna därigenom skulle bliva noggrannare i

vården av renarna, enär de bofasta icke ville lämna sina renar till en lapp, som

vore vårdslös.

Yad angår olägenheterna av de bofastas renägarskap har påpekats den större

skadegörelse, som genom hjordarnas utökning uppkomme å den jordbrukande be­

folkningens odlade ägor och gröda, Särskilt starka klagomål över skador genom

skogsrenar å bofastas marker hava framförts från icke renägande bofasta i Gälli­

vare socken. Gent emot påståendena om renarnas stora skadegörelse å inägor har

emellertid av andra gjorts gällande, att skada ej behövde uppkomma, om renarna

vårdades väl, varjämte skador å bärgat foder kunde förekommas genom uppförande

av lador. Vidare har erinrats om den skada skogsrenarna — bland vilka de bo­

fastas renar äro proportionsvis flera än bland fjällrenarna — anställde å fjällrenarnas

vintermarker, i det de sommartiden, då renmossan vore torr och spröd, under sitt

kringströvande nedtrampade mossan. Dylika klagomål hava framkommit särskilt

från fjällappar i Jukkasjärvi och Karesuando socknar. Från bofastas sida har på­

ståtts, att försämring å betesmarkerna icke uppstode, enär skogsrenarna sommartid

hölle sig på myrmarker och vid bäckstränder, där ingen renmossa växte.

Rörande frågan huruvida antalet renägande bofasta samt dessas reninnehav

vore i stigande hava olika uppgifter förekommit. Sålunda har å ena sidan för­

klarats, att stor ökning av bofasta renägare inträtt, samt å andra sidan dels att

under det senaste årtiondet ingen märkbar strävan från den icke renägande jord­

brukarens sida förefunnits att lägga sig till med renar och dels att de bofastas

renantal gått tillbaka.

Rörande verkningarna av det genom 1898 års lag införda för­

budet för bofasta i Jämtlands och Västerbottens län att äga renar

hava, såsom ovan nämnts, uttalanden avgivits av Kungl. Maj:ts be-

fallningshavande i länen efter lappfogdarnas hörande.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anför, att redan vid tiden

för införandet av nämnda lag hade de bofasta i stort sett upphört att vara ren­

ägare, huvudsakligen beroende därpå, att renstammen i länet då var stadd i anmärk­

ningsvärd tillbakagång. Givet vore, att den bofasta, så länge han själv ägde renar,

med mera överseende bedömde den skadegörelse, som förorsakades av renar. Men

med stöd av den erfarenhet, som vunnits, hölle Kungl. Maj:ts befallningshavande

före, att förbudet icke haft den menliga inverkan, man ansett sig hava skäl att

befara. I allmänhet kunde sägas, att förhållandet mellan lappar och bofasta i länet

varit och fortfarande vore gott, där ej lapparna allt för mycket försummade att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

34

Norrbotten icke ovanlig håglöshet. Med tiden torde dock bättre förhållanden här­

utinnan inträda. Det syntes Kungl. Maj:ts befallningshavande även kunna tagas

under övervägande, om icke i vissa fall exempelvis ur länets lappfond kunde anvisas

smärre belopp såsom bidrag till uppförande av lador och hägnader å trakter, där

renarna plägade gå fram.

Under förhören hade vidare på sina håll betonats, att innehav av renar vore

av stor ekonomisk betydelse för den bofasta befolkningen, som eljest skulle få svårt

att bestå i den hårda kampen för tillvaron.

Det kunde icke förnekas, att renskötseln, rätt bedriven, torde vara ganska

vinstgivande, men å andra sidan erinrades, att många bofasta renägare faktiskt

utgjordes av icke jordbrukare, vilka alltså redan enligt nu gällande lag icke hade

rätt att besitta renar. Enligt den renräkning, som förrättades år 1911, funnes

sålunda i Jukkasjärvi omkring 250 renägare, av vilka omkring 110 icke ägde eller

brukade jord. Motsvarande siffror vore för Gellivare omkring 400 och 180, för

Karesuando 17 och 13, för Jokkmokk omkring 350 och 195, för Arvidsjaur omkring

90 och 30 samt för Arjeplog omkring 125 och 35.

Yad den jordbrukande befolkningen anginge framginge det av utredningen,

att flertalet av densamma åtminstone ännu icke förskaffat sig renar. Enligt en

inom landskontoret verkställd beräkning, avseende förhållandena under år 1914, upp-

ginge nämligen inom lappmarkssocknarna de, som lagligen ägde rätt att lämna renar

i vård hos lapparna, d. v. s. innehavarna och brukarna av större eller mindre jord­

delar, till följande antal: inom Jukkasjärvi till 414, inom Gellivare till 641, inom

Karesuando till 66, inom Jokkmokk till 371, inom Arvidsjaur till 766 och inom

Arjeplog till 248. Sammanställdes dessa siffror med antalet av de jordbrukare,

vilka faktiskt ägde renar och som ju utgjorde ett mindretal av de därtill berättigade,

syntes man äga fullt fog för det påståendet, att renen icke kunde anses oundgänglig

för hemmansbrukaren i lappmarkerna. Utredningen gåve icke heller vid handen,

att i första hand de fattigaste bland jordbrukarna ägde renar. Förhållandet syntes

tvärtom vara det motsatta. Det vore för övrigt påfallande, att de lappländska

renägarnas hemmansdelar i stort sett vore alldeles ointecknade. Huruvida man vore

berättigad att härav draga några slutsatser i nu förevarande avseende syntes dock

ovisst. Antagligen vore i huvudsak även icke renägande jordbrukares hemmans­

delar fria från inteckningar.

Såsom motskäl mot ett eventuellt förbud eller starkare inskränkning hade

ytterligare åberopats, att det för lapparna själva ekonomiskt sett vore av den

största betydelse att få hava andras renar under sin vård. Sköteslegan innebure

ett icke föraktligt tillskott till vad lappen eljest kunde förtjäna, och mången fattig

lapp skulle helt och hållet få avstå från nomadlivet, om han ej finge detta tillskott.

Tack vare detsamma hade det ej så sällan inträffat, att utarmade lappar åter

kommit sig upp och kunnat skaffa sig en egen hjord.

Det saknades säkerligen icke fog för denna invändning, särskilt om man mera

såge på de enskilda fallen än på lappfrågan i dess helhet. Om det av skäl, vartill

Kungl. Maj:ts befallningshavande längre fram återkomme, för det stora helas skull

skulle befinnas nödigt att helt upphäva bofastas renäganderätt, torde dock utvägar

finnas att väsentligen neutralisera de nu senast berörda menliga inverkningar, som

av ett dylikt förbud kunde förväntas. Man skulle sålunda kunna tänka sig, att

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 169.

För var och en, som något studerat lappfrägan, torde det stå klart, att

nomadlivet vore lappens rätta miljö, och att han utanför densamma mer eller

mindre direkt ginge sin undergång till mötes. Ville man förekomma detta, ville

man låta lapparna fortleva såsom ett eget folk och med det folkets bästa sidor

bevarade, måste man tillse, att de naturliga betingelserna för nomadlivets ostörda

fortgång alltjämt vore för handen. Dit hörde i främsta rummet goda betesmarker

för flyttrenarna på de platser, där de under olika tider av året vistades.

Kungl. Maj:ts befallningshavande hade under utredningen av den föreliggande

frågan icke kunnat undgå att märka, hurusom särskilt i de trakter, där flyttlapparna

hade sina vinterbeten, bofastas renägarskap förekomme i stor utsträckning och rent

av antagit en yrkesmässig karaktär. Man hade kommit under fund med, att här

ifrågavarande renskötsel, som ju innebure rätt att för renbete bruka kronans och

enskildas marker, vore en ganska lönande affär, och på sina håll hade den sålunda

vunna insikten omsatt sig i verkliga bolagsbildningar för rörelsens bedrivande.

Dylik stordrift av renskötsel — med tillhjälp av skogslappar — förekomme i västra

delarna av Arvidsjaurs socken, i östra delen av Jokkmokks socken liksom i västra

delen av Edefors socken, i Gällivare socken särskilt i trakterna av Purnu och

Nattavaara samt i nordöstra delarna av Pajala socken. Finge denna rörelse taga

ytterligare fart — och den komme säkerligen att göra detta, om inga hinder lades

i vägen — så vore fara värt, att flyttlapparnas vinterbeten helt föröddes, detta

icke så mycket genom bete. ty renarna åte endast våt renlav, utan genom ned-

trampning sommartiden av den torra laven. En begränsning av bofastas renägar­

skap, exempelvis till allenast 20 renar per hushåll, skulle ingalunda göra tillfyllest.

Ty det torde bemärkas, att i denna stund långt ifrån alla befintliga jordbrukare

hade renar och att betena det oaktat blivit mycket illa åtgångna. Skulle endast

flertalet jordbrukare komma att begagna sig av en låt vara inskränkt rätt, så vore,

såsom nyss framhållits, enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening gärdet upp­

givet. I Gellivare funnes, såsom nyss angivits, år 1914 641 brukningsdelar. Endast

omkring 220 av dåvarande jordbrukare ägde år 1911 renar och detta till ett be­

räknat antal av omkring 5,200, en siffra, som på goda grunder kunde misstänkas

vara väl låg. En avsevärd ökning av detta antal skulle tydligen göra förhållandena

rent av olidliga.

Av utredningen framginge. att skogsrenarna på sina ställen mer och mer

trängde västöver, alltså in på de områden, som flyttlapparna hittills fått bruka i

fred, vilket i sin tur torde bero på, att betet i skogstrakterna började bliva knappt.

Huru mycket mera skulle icke detta bliva fallet, om skogsrenshanteringen skulle ytter­

ligare tillväxa. Ville man verkligen vårda sig om flyttlapparna, lappfolkets verkliga

kärna, då räckte det ej med inskränkningar, vilka för övrigt alltid skulle komma

att kringgås, utan det vore nödvändigt att tillgripa ett totalförbud.

Att lapparna själva icke allmänt insåge detta, vore ganska naturligt. De

vore till lynnet fogliga och ville ej gärna tala emot de bofastas mening. De såge

i skötarlönen en lätt tillgänglig förtjänst, som det vore ledsamt att avstå ifrån,

och det större problemet, lappfolkets bestånd, torde genom sin sammansatta natur

i allmänhet undandraga sig deras bedömande. Sistnämnda synpunkt torde ock i

allmänhet ligga de bofasta fjärran.

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

:57

Av det föregående framginge, att det egentligen vore bofastas rätt att hava

renar hos skogslapparna, som behövde avskäras. Däremot torde det från den syn­

punkt, Kungl. Maj:ts befallningshavande här anlagt på frågan, vara ägnat att väcka

mindre betänkligheter, om de bofasta alltjämt finge hava renar hos flyttlapparna.

Emellertid mötte här ett annat och absolut hinder, nämligen förbudet mot att till

Norge införa andra renar än lapparnas. En del flyttlappar ginge visserligen sällan

eller aldrig in i Norge, vilket dock det stora flertalet gjorde, men det torde knappast

kunna anses lämpligt att beträffande förstnämnda lappar göra något undantag för

bofastas av dem skötta renar.

Om alltså enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening ett förbud för

bofasta att hava renar bordo meddelas, läge det dock i sakens natur, att ett sådant

förbud icke kunde omedelbart träda i kraft. Så omfattande, som bofastas renägar-

skap i denna stund vore, måste givetvis en rundlig tid anslås för sakens avveckling;

och har Kungl. Maj:ts befallningshavande i sådant hänseende föreslagit närmare

bestämmelser.

Det torde vara överflödigt att påpeka, tillägger Kungl. Maj:ts befallnings­

havande, att vad sålunda föreslagits icke skulle hava avseende å dragrenar eller å

renar, som enskilda själva innehade och betade å egen eller, efter överenskommelse,

annans mark.

Med anledning av omförmälda utlåtande hava till Kungl. Maj: t

avlämnats åtskilliga petitionsskritter riktade mot Kungl. Maj:ts befall­

ningshavandes hemställan om totalförbud mot bofastes renägarskap.

Skrifterna härröra från bofasta och lappar i Arjeplogs, Jokkmokks och

Gällivare socknar, från kommunalstämman och fattigvårdsstyrelsen i

Arvidsjaurs socken samt fattigvårdsstyrelserna i Arjeplogs, Jokkmokks

och Gällivare socknar.

I avseende å dessa petitionsskrifter är att märka, hurusom nämnda

bofasta och lappska petitionärer så tillvida missuppfattat Kungl. Maj:ts

befallningshavandes yttrande, som de trott det av Kungl. Maj:ts befall­

ningshavande föreslagna förbudet mot bofastas reninnehav avse även

bofasta lappar och sålunda drabba nästan alla renskötande skogslappar,

då de flesta av dem tillika innehava jordbruk.

Till stöd för bibehållande av bofastas rätt till renägarskap anföras av de

bofasta och lapparna huvudsakligen samma skäl, som, efter vad här ovan angivits,

åberopats vid sammanträdena inför Kungl. Maj:ts befallningshavande. Det goda för­

hållandet mellan de bofasta och nomaderna upprätthölles bättre. Såväl lappar som

bofasta hade ett gott ekonomiskt stöd i skötesrenarna, som bland annat möj­

liggjorde, att lappar, som hade för litet antal renar för att kunna leva av dessas

avkastning — och detta vore i vissa socknar de flesta lappfamiljers ställning —

kunde reda sig gott och arbeta sig upp till bättre villkor. Ytterligare uttalas, att den

förlust, som skulle tillfogas lapparna, om de ej vidare skulle få innehava skötesrenar,

ej kunde ersättas genom lån av staten, såsom Kungl. Maj:ts befallningshavande

föreslagit, ty lappen måste då skuldsätta sig och den slutliga följden skulle helt

säkert bliva den, att han inom kort finge upphöra med sin renskötsel och bli bofast.

Kungi. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

38

Att några större olägenheter skulle uppstå för fjällapparnas renskötsel vare

sig till följd av de bofastas eller skogslapparnas reninnehav, vore icke överens­

stämmande med erfarenheten. De petitionerande fjällapparna själva anföra, att de

bofastas renantal i de socknar de tillhörde ej vore så stort, att det hindrade deras

egen renskötsel, och de kunde ej heller tro, att förhållandet i framtiden behövde

bliva annorlunda, så länge de Unge hava sina vidsträckta betesmarker. Yad särskilt

anginge skogsrenarna ansåge de, att dessa ej skadade vinterbetesmarkerna, enär

renarna sommartid vanligen levde i små skockar och uppehälle sig i fuktiga moras

och sidlänta trakter och på de stora öppna myrarna eller i trakter, där fjällrenama

alls icke betade om vintern. Ett genomförande av Kungl. Maj:ts befallningshavandes

förslag skulle icke gagna utan i stället skada deras ställning såsom nomader. Om

det emellertid i någon trakt skulle visa sig, att de bofastas renantal bleve så stort,

att tillräckligt bete ej funnes för lapparnas renar, och detta missförhållande emot

förmodan ej kunde avhjälpas genom nu gällande bestämmelser (8 § lapplagen) eller

genom reglering från lapparnas egen sida, förordas i petitionerna en begränsning av

»svenskarnas» och de icke renskötande, bofasta lapparnas renäganderätt genom

bestämmande av ett maximiantal renar, t. ex. 100 stycken.

Yad anginge förhållandet till den jordbrukande befolkningen anföres, att de

slitningar, som uppstått mellan å ena sidan skogslappar och fjällappar och å andra

sidan jordbrukarna, torde med tiden till stor de! försvinna genom förbättrade jord­

bruksmetoder och lämpliga förordningar för renvården. Från de bofastas sida till-

lägges, att det visserligen vore känt, att på en del platser inom länet skogsrenarna

förorsakat svårigheter för såväl fjällrenskötseln som för de bofasta genom skade­

görelse å dessas skogsängar; men dessa missförhållanden förekomme endast på

några få platser jämfört med de många, där skogsrenskötsel kunde bedrivas utan

dylika olägenheter.

Slutligen uttalas i de bofastas petitioner gent emot vad Kungl. Maj:ts befall-

ningshavande i sådant hänseende anfört, att den omständigheten, att bofasta per­

soner tillhöriga renar numera icke finge föras på bete i Norge, icke, åtminstone i

de fyra sydligare lappmarkssocknarna i länet (Arvidsjaur, Arjeplog, Jokkmokk och

Gällivare), åstadkommit några svårigheter vid lapparnas vård av skötesrenar, ty dels

flyttade en del lappar aldrig till Norge och dels brukade de lappar, som flyttade

dit, under sin vistelse i Norge lämna skötesrenarna i vård hos de lappar, som

stannade här i landet.

Från de av ovannämnda fångvårdsstyrelse! och kommunalstämma

gjorda uttalanden må här meddelas följande;

Fattigvårdsstyrelserna i Arjeplogs och Jokkmokks socknar, som jämväl utgå

från den oriktiga förutsättningen att Kungl. Majits befallningshavandes förslag avser

förbud även för bofasta lappar att äga renar, anföra, att genom en lagstiftning i

den av Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslagna riktningen skulle inom socknarna

uppkomma så mycken fattigdom och nöd, att därigenom kommunernas fattigvård,

redan nu mer än tillräckligt betungad, skulle för lång framtid bliva omöjlig att

bära. Även om de bofasta lapparna undantoges från förbudet och endast »sven­

skarna» drabbades därav, skulle stora ekonomiska förluster komma att tillfogas

länets befolkning. Fattigvårdsstyrelsen i Gällivare socken framhåller, att av sock-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Förslag.

stor, om renantalet ej uppginge till några tiotal renar. Enligt soniligas mening

borde denna rätt begränsas till att gälla för högst 50 renar, då man av ett 50-tal

renar kunde beräkna, att under ej allt för ogynnsamma år erhålla 6 å 10 slaktdjur.

Vandringsrättarna i Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar hade däremot ansett, att

detta antal borde sättas till högst 100 och vandringsrättaren i Jokkmokk till högst

200 renar.

Beträffande den senare delen av den nu föreliggande frågan hade de till-

sporda konsulenterna och vandringsrättarna ansett, att det visserligen visat sig en

rätt stor olikhet emellan renägares och icke-renägares benägenhet att klaga över

höskador, men att de förra också i regel vore mera benägna att underkasta sig

det ökade besväret med vidtagande av preventiva åtgärder emot höskadorna. I

allmänhet hade det för renägande jordbrukare visat sig farligt för »renlyckan» att

framställa klagomål över höskador; och på grund därav vore dessa mera benägna

att se genom fingrarna med dessa skador, men i och med att de avstode från

tanken på att söka skadestånd för renskadorna, bleve de också mera benägna för

att genom uppförande av stängsel kring hässjorna och andra åtgärder söka skydda

sig för skadegörelse från renarnas sida. Också har doktor Hellström under sina resor

inom Norrbotten ofta hört den uppfattningen uttalas, att den bästa grannsämjan

emellan lappar och nybyggare funnes, där dessa senare genom att själva äga renar

vore intresserade av att ej bereda renskötseln allt för stora svårigheter.

De olägenheter, som åtfölja skötesrensystemet, borde ligga i öppen

dag för varje sakkunnig och opartisk bedömare.

Systemets skadliga verkningar visa sig framför allt därutinnan, att

lapparnas självständighet gent emot den bofasta befolkningen under-

gräves och de särskilda förmåner i avseende å renbetesrätt, lagen åsyftat

att förbehålla dem, i vidsträckt omfattning tillgodokomma andra. Under

den i ärendet åvägabragta utredningen har från skilda håll uttalats, att

ett stort antal fjällappar-i Norrbottens län samt nästan alla skogslappar

i länet vore så beroende av de bofastas i deras vård lämnade renar,

att ett upphävande av de bofastas renäganderätt skulle för lapparna

medföra ekonomisk ruin. Redan av dessa uttalanden framgår, att de

norrbottniska lapparnas renskötsel råkat på avvägar, och att statens in­

gripande till lapparnas bistånd är påkallat. Lapparnas ogynnsamma

ställning vinner närmare belysning genom de siffror rörande renantalet,

som inhämtats vid den åren 1910—1911 verkställda allmänna renräk­

ningen inom länet. Enligt nämnda uppgifter voro renarna inom lapp-

markssocknarna sålunda fördelade:

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

många renar som de renskötande lapparna. Visserligen har det, såsom

Kungl. Maj:ts befallningshavande framhåller, visat sig, att bland de bo­

fasta renägarna belinna sig-många, vilka ej uppfylla lagens villkor för

rätt att äga renar i vård hos lapparna. Men även om man utgår från,

att alla sådana olagligen innehavda renar komma att försvinna, torde

kunna sägas, att de bofasta åtminstone på vissa trakter innehava ett

alltför stort renantal i jämförelse med de renskötande lapparna. De för

lapparna menliga följderna av de bofastas stora reninnehav hava ej

heller uteblivit. På de håll, där skötesrenarna äro särskilt talrika, såsom

bland Arvidsjaurs sockens skogslappar, hava lapparna råkat fullständigt

i de bofasta renägarnas händer och kunna sägas hava övergått till illa

avlönade tjänare hos dessa. I andra trakter har det väl ännu icke gått

så långt, men de bofastas makt visar sig däruti, att de fått ett av­

görande inflytande på fastställandet av sköteslegans belopp, något som

är lätt förklarligt i betraktande av lapparnas oförmåga att göra sig

gällande gent emot den i antal och affärsvana överlägsna bofasta be­

folkningen. Trots den under senare år inträdda allmänna prissteg­

ringen jämväl på renprodukter har sköteslegan kunnat hållas nere vid

nuvarande belopp, i allmänhet varierande mellan 1 krona och 1 krona

50 öre för varje djur. En dylik sköteslega är tydligen alldeles för låg.

'Till belysande av dess otillräcklighet må erinras om byordningarnas

föreskrifter rörande det antal vaktare, som lapp är skyldig att hålla till

renhjordens vård. För att taga ett exempel gäller för Arjeplogs lapp­

by, att två vaktare skola finnas för hjord av intill 200 renar, tre vaktare

för hjord av intill 400 renar samt ytterligare eu vaktare för varje på­

börjat trehundratal djur därutöver. Den gottgörelse till tjänare, som en

lappsk husbonde har att vidkännas, uppgår emellertid, om hänsyn tages

till såväl egentlig lön som underhåll, till belopp, som för varje tjänare

avsevärt överstiger skötarlönen för 200 eller 300 renar. Nu torde för­

hållandet ofta vara, att byordningarnas föreskrifter rörande renvaktarnas

antal icke efterlevas, utan att lapparna hålla ett allt för litet antal

vaktare. Med hänsyn såväl till lapparna själva som de bofasta kan

emellertid detta icke längre få fortgå, utan en noggrannare uppsikt

måste komma att hållas över förordningarnas efterlevande, i vilken

händelse nuvarande sköteslegans otillräcklighet kommer att allt tydligare

träda i dagen. Sant är, att jämte den egentliga legan även pläga ifråga­

komma åtskilliga naturaförmåner såsom personlig förplägnad, rätt att

tillvarataga vissa delar av slaktade skötesrenar m. m., men även med

inräknande av dessa förmåner är den gottgörelse, som lämnas, helt visst

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

länge betesmarkerna i vidsträckta delar av Norrbottens lappmark lämna

utrymme för ett avsevärt större renantal än det nuvarande. Härvid är

emellertid att märka, att då i andra delar av nämnda lappmark — såväl

Arvidsjaur som de båda nordligaste socknarna ■— renantalet redan nu är

för stort, frågan om en utjämning av renbelägget genom lappars och

renhjordars förflyttande ganska snart torde komma på dagordningen;

och efter vidtagande av dylika förflyttningar torde befinnas, att något

överflöd på renbete ingenstädes äger rum. Härtill kommer en annan

omständighet, som ur betestillgångens synpunkt ger anledning till be­

tänkligheter. För de bofasta ligger det tydligen närmare till hands att

förskaffa sig renar, som året om uppehålla sig någorlunda i ägarnas

närhet — d. v. s. skogsrenar — än att slå sig på förvärvande av fjäll­

renar, över vilkas skötsel ägarna under en stor del av året ej kunna

öva någon som helst kontroll. Det är därför antagligt, att den ökning

av renstocken, som synes vara att motse, om lagstiftningen om skötes­

renar lämnas orubbad, kommer att i främsta rummet gälla skogsrenarna.

En avsevärd ökning av dessas antal möter emellertid alldeles särskilda

betänkligheter. Skogsrenarna uppehålla sig sommartiden ofta nog å

trakter, där fjällrenarna hava sina vinterbetesmarker, och från flera håll

klagas över den skada de därunder åstadkomma genom nedtrampande

av den om sommaren i allmänhet torra och spröda renlaven, vilken som

bekant utgör renens egentliga vinterföda. Då renlaven för sin återväxt

behöver en lång tidsperiod, kan det vid nu angivna förhållanden befaras,

att en avsevärd ökning av skogsrenstammen skulle på en del håll leda

till väsentligt intrång i fjällrenskötseln. Detta vore så till vida beklagligt,

som fjällrenskötseln är ur nationalekonomisk synpunkt långt viktigare

och mindre ägnad att framkalla konflikter med jordbruket än fallet är

med skogsrenskötseln, likasom ock fjällapparna utgöra den del av lapp­

befolkningen, på vilken man i framtiden egentligen torde kunna räkna,

när det gäller upprätthållande av en ordnad renskötsel.

Om således starka skäl tala för stadgande av förbud mot bofastas

reninnehav eller väsentligt inskränkande av rätten därtill, skall det å

andra sidan ej nekas, att skäl av en viss vikt kunna anföras emot kravet

på mera vittgående inskränkningar i rätten till reninnehav.

Sålunda har med visst fog anförts, att skötesrensystemet vore

ägnat att mildra det naturliga motsatsförhållandet mellan de renskötande

lapparna och den jordbrukande befolkningen, i det jordbrukarna bleve

mera böjda att se genom fingrarna med den skada renarna vållade, när

deras egna djur måhända befunne sig bland de skadegörande. Nära till

hands ligger ock, att bofasta, som själva genom reninnehav bliva i till­

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Socknar

Innehavare

av jordbruks­

fastigheter

Därav

renägare

Arvidsjaur ...............................

766

127

Arjeplog ...................................

248

119

Jokkmokk ...................... ........

371

186

Gällivare...................................

641

232

Jukkasjärvi...............................

414

146

Karesuando...............................

60

4

Med stöd av dessa siffror och med fasthållande av att, såsom

Kungl. Maj:ts befallningahavande erinrat, det ofta nog inträffar, att

just de fattigare jordbrukarna äro i avsaknad av renar, torde man med

fog kunna instämma i Kungl. Maj:ts befallningshavandes uttalande, att

renen icke kan anses oundgänglig för hemmansbrukaren i lappmarkerna.

Särskilt må beaktas, att inom Norrbottens i jordbruksavseende sämsta

lappmarkssocken, Karesuando, påträffas det proportionsvis minsta antalet

renägande bofasta.

Riksdagen, som i det hela uttalat sig för begränsning av de

bofastas reninnehav, har framställt särskilda betänkligheter i avseende

å de bofasta i lappmarksområdena vid gränsen mot Finland. Med

anledning härav må erinras, att inom nordligaste delen av Norrbottens

län lappmarksgränsen framgår mycket högt uppe i landet, så att av

gränssocknarna mot Finland endast Karesuando socken är belägen inom

lappmarken. Inom alla de övriga socknarna vid riksgränsen råder enligt

lagen redan nu förbud mot skötesrenars hållande och inom Karesuando

socken inskränker sig antalet bofasta, icke lappska renägare liksom

antalet av deras renar till en obetydlighet, respektive 4 och 6. Anled­

ning till särskilda bestämmelser rörande ifrågavarande trakter lär alltså

ej föreligga.

Vidare har man emot en väsentlig inskränkning av de bofastas

reninnehav gjort gällande den ekonomiska betydelse sköteslegan ägde

för lapparna. I belysning av vad här förut anförts i fråga om nuvarande

sköteslegas knapphet måste denna invändning anses föga befogad. Men

detsamma torde gälla, även om en avsevärd höjning av legan skulle kunna

genomföras. För lappens egen ekonomi är det naturligtvis fördelaktigast,

att renarna i hans hjord äro hans egen tillhörighet. Skötesreninnehavet

kan från ekonomisk synpunkt försvaras endast såsom ett hjälpmedel

för lapp, som själv har för få renar för att därav vinna utkomst, att

48

stämda gränser rätten till reninnehav någorlunda allmänt tagas i anspråk

— och såsom förut framhållits är det ingalunda otänkbart, att med tiden

så blir fallet — komme antalet skötesrenar att flerdubblas, till största

fara för renskötselns framtid, i det vinterbetena komme att förödas och

renhjordarnas effektiva bevakning omöjliggöras i följd av missförhållandet

mellan djurens antal och den till buds stående vaktningspersonalen.

Mot frågans lösande medelst stadgande av en maximisiffra för ren­

innehav torde också kunna anföras svårigheten att övervaka iakttagandet

av ett stadgande i sådant hänseende. Skall detsamma i någon mån

bliva effektivt, lärer man icke kunna undgå anordnandet av en i viss

mån besvärande och kostsam kontroll. I betraktande av dessa för­

hållanden förefaller det ej osannolikt, att man förr eller senare skall

finna sig nödsakad att även för Norrbottens läns lappmark tillgripa det

i de övriga rentrakterna genomförda totalförbudet mot skötesrenar.

Ovedersägligt är emellertid, att för närvarande och under den

närmaste framtiden väsentliga olägenheter skulle vara förknippade med

genomförandet av ett totalförbud. Reninnehav har i Norrbottens läns

lappmark kommit att för de fattiga jordbrukarna spela en helt annan

roll än fallet synes hava varit i Västerbottens och Jämtlands län. Många

små jordbrukare med knappa inkomstmöjligheter synas för närvarande

vara i viss mån beroende av den naturaavkastning de erhålla av sina

skötesrenar. Med den utveckling skötesrensystemet tagit är beklagligt­

vis ock en stor del av lapparna för närvarande till den grad beroende

av sköteslegan, att densammas så gott som fullständiga bortfallande

skulle för dem bliva ödesdigert. Skulle åter staten anse sig förpliktad

att bispringa lapparna med understöd till reninköp i den omfattning,

som här vid lag borde ifrågakomma, bleve utgifterna för sådant ändamål

uppenbarligen högst betydande.

Övervägande skäl synas därför tala för, att lagstiftningen för när­

varande stannar vid att söka reducera skötesrenarnas antal genom be­

stämmande av ett maximum för varje jordbrukares rätt till reninnehav.

Skulle erfarenheten visa, att bestämmelser i sådan riktning i det väsent­

liga fylla sin uppgift, har man undgått att onödigtvis beröva de bofasta

en inkomstkälla, som, om än ej omistlig, dock för en stor del av dem

har sin betydelse. Visar det sig åter, att totalförbudet längre fram

måste tillgripas, blir, under förutsättning att frågan därom i tid upp­

tages, genomförandet i viss mån lättare efter ett övergångsstadium,

sådant som här ifrågasättes.

Huru en maximigräns av ifrågavarande art lämpligen må dragas

har, såsom förut nämnts, varit föremål för olika meningar. Flertalet av

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 169.

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Socken

|

Summa renar till­

hörande bofasta av

annan ras än lappsk

Lagliga

renar

Olagliga

renar

Vid reduktion av alla

olagliga renar och alla

lagliga över 20 i en

hand återstå

Arvidsjaur .......................

6,479

därav

fjällrenar

skogsrenar

1,078

5,406

5,429

1,050

679

därav

fjällrenar

skogsrenar

70

609

Arjeplog ..........................

■

2,807

fjällrenar

skogsrenar

2,430

377

2,362

445

988

fiällrenar

skogsrenar

743

245

Jokkmokk .......................

4,526

5 fjällrenar

skogsrenar

2,180

2,346

2,279

2,247

1,287

fjällrenar

skogsrenar

740

547

Gällivare...........................

9,363

fjällrenar

skogsrenar

4,185

5,178

6,750

2,613

2,310

fjällrenar

skogsrenar

1,366

944

Jukkasjärvi.......................

2,579

fjällrenar

skogsrenar

2,138

441

1,808

771

1,105

fjällrenar

skogsrenar

824

281

Karesuando.......................

55

fjällrenar

skogsrenar

29

26

6

49

6

fjällrenar

skogsrenar

2

4

Beträffande den särskilt starka nedgången i renantal i Arvidsjaurs

socken vid införande av ett maximiantal renar av högst tjugu djur för

varje innehavare må anmärkas, att denna är beroende därav, att inom

socknen finnas ett par renägare, vilka äga upp till 2,000 renar.

Framhållas må, att för närvarande tidpunkten för genomförande

av en reduktion av renantalet är synnerligen gynnsam. Under senaste

året har nämligen priset på renkött i hög grad stigit, så att det nu

torde vara uppe i dubbla beloppet av vad det varit därförut, och av­

sättningsmöjligheterna äro de allra bästa. Såvitt man kan bedöma, torde

denna högkonjunktur komma att fortfara ännu en tid framåt. Under

sådana omständigheter kan en realisation av renar icke komma att med­

föra någon förlust för ägarna utan tvärtom ställa sig mycket förmånlig.

I händelse så skulle befinnas nödigt, torde jämväl bistånd från statens

sida vid renarnas försäljande vara att påräkna. Den övergångstid, som

bör föreskrivas för de nya bestämmelsernas ikraftträdande, kan till

följd härav även sättas betydligt kortare än under vanliga förhållanden

skulle varit möjligt. Eu tid av tre år torde i detta hänseende vara

tillfyllest.

52

medan det å andra sidan för största delen av här ifrågavarande trakter

innebär en väsentligen högre betalning än lapparna synas vara i stånd

att på egen hand uppnå. De naturaförmåner, som för närvarande pläga

utgå till vårdare av skötesrenar, kunna ej komma i betraktande vid eu

prisreglering av den art här är i fråga. Antagligt torde väl vara, att

desamma i väsentlig omfattning komma att även framdeles utgå vid

sidan av sköteslegan. Men även om så ej skulle bliva förhållandet,

kommer helt visst deras bortfallande i allmänhet att mer än uppvägas

av legans höjning.

Det synes - skäligt, att de bofasta renägarna själva få i någon

man bidraga till kostnaderna för den kontroll, som kommer att an­

ordnas i form av renräkningar, ävensom att de i gottgörelse för ren­

betesmarkernas användande och det intrång, som därigenom vållas länets

lappbefolkning i dess helhet, få gälda ett mindre belopp, som kan an­

vändas till renskötselns fromma. Ur dessa synpunkter har ansetts böra

föreslås, att i samband med sköteslegan skall gäldas eu årlig avgift av

femtio öre, som enligt närmare föreskrifter av Konungen skall användas

för nyssnämnda ändamål, varvid bland annat kan ifrågakomma att låta

avgiften ingå i Norrbottens lappfond.

Vid sköteslegas betalande tillgår för närvarande i allmänhet så,

att renarna vid eu viss tidpunkt av året, vanligen på våren, drivas

tillsammans för att räknas, och att lega, beräknad för ett år tillbaka

från denna tidpunkt, utgår för det antal djur räkningen visar jämte

de sedan föregående räkning slaktade. Av praktiska skäl synes det

lämpligt, att betalningen visserligen även framdeles erlägges på våren

men beräknas utgå för löpande kalenderåret. Den oegentlighet, som

kan synas ligga däri, att ägaren i sådant fall får betala full lega

även för de djur, som senare under året slaktas eller eljest försvinna,

torde i stort sett utjämnas därigenom, att lega ej beräknas vare sig för

djur, som avgått under årets första månader eller för årets kalvar,

vilka framfödas i maj eller undantagsvis i juni månad.

Utöver nu omförmälda väsentliga ändringar i gällande bestäm­

melser om skötesrenar torde vissa mindre jämkningar i dessa bestäm­

melser böra ifrågakomma, och må även dessa här omnämnas.

Tvekan har yppats, huruvida gällande bestämmelse om lapps rätt

att hålla skötesrenar äger tillämpning å kvinna av lappsk bord,, som är

i äktenskap förenad med man av annan ras. I allmänhet har så ansetts

vara fallet, och denna tolkning torde, ehuru principiellt tämligen om-

tvistlig, ur praktisk synpunkt erbjuda företräden framför den motsätta,

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Renhet ex

-

tagens till-

lämplighet <■

lappar

, .förn

e;

idka ren­

skötsel.

Jakt- och

fiskerätt.

I annat sammanhang har framhållits, att renbeteslagens nuvarande

bestämmelser ⁱ allmänhet ej kunna anses tillämpliga å andra lappar än

dem, som idka renskötsel. Ett undantag förekommer, nämligen det

i

nuvarande 27 § intagna medgivandet för lapp att hos annan lapp hava

skötesrenar; men ⁱ avseende ^å lagens övriga föreskrifter torde av-

sammanhanget eller av motiven och övriga föreskrifter framgå, att, när

lagen talar om lapparna, därunder inbegripes endast den renskötande

lappbefolkningen. Någon anledning att i sak frångå den ståndpunkt

lagen härutinnan intager torde

i

det hela ej föreligga. Däremot synas

ⁱ betraktande av yppade missförstånd — framförallt i avseende å

lapparnas rätt till skogseflekter — åtskilliga paragrafer

i

lagen böra

förtydligas därhän, att tvivel ej kan råda om, att andra lappar än de

renskötande ej äro i fråga.

Beträffande lagens 30 § föreligger ett särskilt förhållande. Där

givna bestämmelser om lapparnas jakt- och fiskerätt torde visserligen

även de åsyfta allenast de renskötande lapparna. Ett motsatt antagande

skulle strida mot såväl själva avfattningen av lagrummet som uttalanden

i lagens förarbeten samt leda till sådana oegentligheter, som att bofasta

lappar skulle inom Västerbottens och Norrbottens läns fjälltrakter kunna

var som helst — å enskilt område likaväl som i kronans fiskevatten —-

driva yrkesmässigt fiske till avsalu. Avon denna paragraf synes alltså

höra bliva föremål för det omförmälda förtydligandet. Emellertid före­

faller det ej fullt lämpligt att i fråga om jakt- och fiskerätt fullständigt

likställa lapparna med den övriga bofasta befolkningen. På sätt tidigare

framhållits, har det av ålder varit vanligt, att lappar, som i följd av

orkeslöshet föranletts att upphöra med renskötsel, slagit sig ned vid

någon plats, där de kunnat uppehålla sig med fiske och i viss mån

med jakt. Det är önskvärt, att — på samma gång som dylikt själv­

rådigt begagnande av jaktmarker och fiskevatten hädanefter beivras —

utväg öppnas att utan alltför stor omgång upplåta jakt- och fiskerätt

åt lappar, som komma i nämnda belägenhet. 1 allmänhet lärer väl detta

kunna äga rum i samband med de markupplåtelser, som kunna komma

att äga rum enligt den föreslagna 35 § 1 mom. Ej sällan torde

emellertid fristående upplåtelser av jakt- eller fiskerätt kunna vara av

omständigheterna påkallade. Så kan ofta nog inträffa, att en lapp, som

drager sig ifrån renskötselu, icke behöver ifrågasätta någon upplåtelse

av mark, exempelvis därför att han inhyser sig hos någon bofast eller

på dennes ägor, men att det likväl kan för honom vara av stor vikt

att någonstädes ä kronans områden äga fiskerätt. Lämpligt kau stundom

även vara. att eu bofast lapp, som ej kan räknas för orkeslös, erhåller

54

Kungl Maj.ts Nåd. Proposition Nr 169.

56

Eu lämplig medelväg mellan nyss omförmälda båda ytterlighets-

ståndpunkter torde stå att finna, om vid den erforderliga regelns av­

fattande får komma i betraktande, förutom härkomsten, även levnads-

yrket, så att såsom en förutsättning för att någon i lagens mening skall

räknas för lapp kräves, att han själv eller vissa av hans förfäder ägnat

sig åt renskötsel.

Att på dylikt sätt begränsa kretsen av dem, som må komma i

åtnjutande av de särskilda lapprättigheterna, torde ock, alldeles bortsett

från spörsmålet om rasblandning, vara väl motiverat. ‘Då man ansett

sig böra bevilja lapparna dessa rättigheter, har grunden härtill varit, å

ena sidan omtanken om den ur nationalekonomisk och social synpunkt

betydelsefulla renskötseln, å andra sidan eu lovvärd önskan att icke

onödigtvis tillspillogiva lapparnas särskilda, för dem avpassade kultur

och tvinga dem att uppgå i den övriga befolkningen. I den mån emellertid

lappar i följd av omständigheternas makt komma långt bort från fädernas

näring och söka sin utkomst på samma sätt som den bofasta befolk­

ningen, såsom jordbrukare, skogsarbetare, tjänare hos bofasta in. in.,

i

samma mån bortfalla anledningarna för staten att åt dessa lappar bevara

något slags särställning i rättsligt hänseende. Från denna synpunkt

torde det icke kunna anses obilligt, om man bestämmer sig för att

såsom villkor för att eu person skall komma i åtnjutande av de i ren­

beteslagen angivna särskilda lapprättigheterna, stadga, att hans förfäder

i vissa led, förslagsvis fader eller farfader, varit renskötare.

Härvid lärer man emellertid ej kunna stanna. På en del håll har

renskötseln utvecklat sig till ett slags binäring åt jordbruket, i det att

innehavare av hemman eller nybyggen äro ägare av hjordar, som de

sköta genom egna tjänare eller under medverkan av sådana. En dylik

utveckling har egentligen förekommit i skogsrentrakterna, framför allt

i en del av Gällivare socken, där för övrigt även andra jordbrukare

än de lappska ägnat sig åt ifrågavarande näringsfång. Såsom i annat

sammanhang omnämnts, inträffar det emellertid någon gång, att även

fjällrenskötsel drives av personer, som i egenskap av hemmansägare

eller nybyggare ägna sig åt jordbruk.

Av vad som tidigare anförts beträffande renskötsels förknippande

med jordbruk framgår, att efter min mening staten icke har någon

synnerlig anledning att genom upplåtande av sina och de enskildas

betesmarker samt beviljande av andra särskilda förmåner främja en under

dylika omständigheter driven renskötsel. Sådant kan befinnas nödvändigt,

när det gäller en lappsk befolkning, som genom förhållandenas utveck­

ling kommit bort från nomadväsendet utan att ännu kunna uppnå sin

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 169.

58

snäv räckvidd dels därutinnan, att dess tillämplighet begränsats att avsa

allenast förvildad renstam i trakterna utom lappmarkerna och renbetes-

fjällen i Jämtlands län, dels ock så till vida som det förutsättes, att

genom renarna skada skall tillfogas de bofasta. Inom eu av lappbyarna

i Jämtlands län har inträffat — och detta förhållande har nu varat flera

år — att renarna råkat ur sina ägares vård, så att de blivit helt för­

vildade och ströva omkring utan vaktare och utan att brinna samlas för

märkning av renkalvar, slakt eller andra med skötsel av tama hjordar

förenade åtgärder. Enär djuren största delen av året hålla sig inom

lappbyns renbetesfjäll, kunna de icke sägas åstadkomma någon egentlig-

skada för den bofasta befolkningen på den svenska sidan av riks-

gränsen. Under sina strövtåg hava emellertid djuren upprepade gånger

inträngt å de norska gränstrakterna, där de föranlett åtskillig skade­

görelse och oreda, vilket givit upphov till påminnelser från Norge såväl

till de svenska ortsmyndigheterna som på diplomatisk väg i ändamål att fä

renarna avlägsnade. Flera vintrar å rad hava genom lappfogden försök

gjorts att med lapparnas medverkan nedskjuta renarna, men även om

årligen en del av dem dödats, har trots alla bemödanden alltid en avse­

värd stam funnits kvar, som åter förökats. För att i detta och liknande

fäll kunna åstadkomma en total utrotning av de förvildade djuren torde

vara nödvändigt, att staten ingriper, vilket emellertid förutsätter, att

staten äger fria händer gent emot ägarna. Liknande oordning, som den

nu anförda, kan tänkas uppkomma jämväl inom andra lappbyar, och

synes fördenskull av vikt, att Kungl. Maj:t medgives den utsträckta

rätt, som kräves för dylika missförhållandens undanröjande. Enär ä

renbetesfjällen i Jämtlands län liksom i största delen av lappmarkerna

lappar äga varje tid av året uppehålla sig med sina renar, måste även

den förändringen i lagen vidtagas, att, i motsats till vad nu gäller, de

förvildade renarna få dödas, även då lappar med renar äga vistas i

trakten. Vid det förhållandet, att det skulle tillkomma Kungl. Maj:t så

väl att besluta om företagande av nedslaktningsåtgärden som att med­

dela nödiga bestämmelser för densammas utförande, torde tillräcklig

garanti finnas för, att ingen skada drabbar de tama renhjordarna eller

lapparnas renskötsel i övrigt. Tänkas kan naturligtvis, att bland de

vilda renarna kan hava inkommit någon enstaka tam ren, som även ned-

slaktas. Denna olägenhet förefinnes emellertid även vid tillämpningen

av nu gällande bestämmelser och kan icke undvikas. Någon större för­

lust kan därigenom icke drabba någon renägare, så mycket mindre som

de renar, vilkas ägare äro kända, naturligtvis, där så är möjligt, komma

att utskiljas.

Kungi. Maj:U Nåd. Proposition Nr 169.

60

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 169.

miskt fördelaktigt att till det yttersta nedbringa renvaktarnas antal.

Framför allt gäller detta om ägare av stora hjordar. Olägenheten av

hjordarnas sammanblandning drabbar ej på synnerligen kännbart sätt

den rike lappen, som har tillräckligt många djur för att vid slakttid

kunna påträffa och uttaga vad som tarvas till hans eget behov och till

avsalu, samt kan Unna sig i att slakt ej kommer till stånd efter de

ändamålsenligaste principer och jämväl förmår bära den förlust, som

kan uppstå därigenom att en del kalvar ej kunna påträffas för märkning.

Dessa olägenheter kunna mången gång uppvägas av den besparing,

som vinnes genom vaktmanskapets reducerande. För fattigare renägare

kan däremot den mera stadigvarande sammanblandningen av hjordarna

lätt bliva ödesdiger, i det att olägenheterna av att ej kunna för slakt

eller märkning återfinna sina djur på helt annat sätt drabba dem äu

de förmögnare. Härtill kommer, att den nödtorftiga gemensamma be­

vakningen av de genom sammanblandningen uppkomna jättehjordarna

lätt nog kommer att leda till sådant obehörigt exploaterande av de

fattigare lapparnas arbetskraft, som tydligen äger rum, i händelse dessa

och deras familjemedlemmar deltaga i vården av en hjord, i vilken deras

andel är försvinnande liten i jämförelse med de stora intressenternas,

samt dessa senare försumma att hålla vaktare i mån av sin andel. Faran

av en tilltagande slapphet i fråga om förpliktelsen att hålla ren vaktare

inskränker sig alltså icke till de omedelbara och påtagliga följderna av

en underhaltig renvård: skadegörelse och förvildning av djuren. Den

ur social synpunkt föga tilltalande utvecklingen mot eu på mellan ett

fåtal renägare uppdelad stordrift är ett missförhållande, som ej heller

får lämnas obeaktat.

Ett sakläge av den i det föregående antydda art kan lätt komma

att inträda, särskilt i vissa delar av Västerbottens läns lappmark. Ägare

av större renhjordar lära där endast undantagsvis hålla det antal vaktare,

som enligt byordningen kräves och som, trots motsatta påståenden frän

vissa lappar, i det hela torde vara det minsta, som med hänsyn till

härvarande förhållanden är av nöden för uppehållande av försvarlig

renvård. Denna underlåtenhet må till en viss grad hava sin förklaring

i den nomadiserande lappbefolkningens fåtalighet, Att däri söka eu

giltig grund för byordningens åsidosättande kan emellertid icke vara

rimligt, om man fasthåller, att renskötsel, när den drives i större om­

fattning, är eu näring som, bortsett från exceptionellt dåliga år, lämnar

synnerligen god avkastning och bör vara i stånd att bära de omkost­

nader, som följa av tjänarnas skäliga löneanspråk. Givet är emellertid,

att om renägarna under tider av knapp tillgång på tjänare finna sig

Upplåtelse

ev »Utter

m. m.

A

lapp amor

områden.

tillräckligt verksam för att förebygga möjligheten av att den felande

drager vinst av sitt fel, något som naturligtvis måste verka synnerligen

stötande och för lagens helgd nedsättande.

Med hänsyn till det nu anförda torde i renbeteslagens 9 § böra

vidtagas sådan ändring, att maximum för vite, som må stadgas i by­

ordning, sättes till 500 kronor, varvid, liksom för närvarande, måste åt

den myndighet, som har att fastställa byordning, överlämnas att pröva,

vilka bestämmelser äro av natur att påkalla ett högre eller lägre vites­

maximum.

Till förebyggande av godtycklighet och missförstånd vid vites­

belopps fastställande inom latitud, som byordningen innehåller, torde

böra i byordningen stadgas att, när den felande dragit vinst av sin

förseelse, denna omständighet ävensom vinstens omfattning skola komma

i betraktande vid vitesbeloppets fixerande.

Då förseelser, varom här är fråga, i eu del fall äro av natur att

fortgå under längre tid och i andra fall lätt tendera att upprepas, samt

fåtaligheten av domstolssammanträden inom de landsdelar det här gäller

gör, att de endast med långa mellanrum kunna bliva föremål för dom­

stols prövning, svnes det för beredande av erforderlig effektivitet åt

byordningarna jämväl vara av nöden att, såsom förut skett i åtskilliga

lagar och författningar, stadga, att i händelse av förseelses fortsättande

efter åtals anhängiggörande särskilt ansvar skall ådömas för varje gång

stämning delgives.

Därest sådan skärpning av lagens vitesbestämmelse, som nu för­

ordats, skulle komma till stånd, lärer det ej vidare vara lämpligt att,

såsom för närvarande enligt 36 § äger rum, viten tillfalla lappbyn, utan

torde nämnda § böra ändras därhän, att ifrågavarande viten liksom andra

böter och vitcn enligt renbeteslagen tillfalla kronan.

< »ver ett på nu angivna grunder uppgjort förslag till ändrad

lydelse av 9 och 36 (41) §§ renbeteslagen hava på anmodan av chefen för

civildepartementet Kung!. Maj:ts befallningshavande samt lappfogdarna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län tidigare under inne­

varande år avgivit utlåtande, varvid förslaget i huvudsak blivit av dem

tillstyrkt. De sålunda föreslagna bestämmelserna hava upptagits i det

nu föreliggande förslaget.

Vidare torde* eu ändring i lagens 31 § nu böra vidtagas. Enligt

denna paragraf gäller, att upplåtelse av bete, slåtter eller inägor å om­

råden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade, må

till annan upplåtas mot avgifter, som skola användas till fromma för

62

Kwngl. Maj As Nåd. Proposition Nr 169.

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

verket torde särskilt kronoparkerna utgöra eu ej oväsentlig del av djurens

betesmarker.

Klagomål över bär omförmälda renbetning Lava tid efter annan

framställts såväl av enskilda som av statens skogstjänstemän. Någon

anledning för staten såsom ägare av kronoparkerna att tåla en hela

året om pågående betning uti ifrågavarande trakter synes ej heller

föreligga, helst söm det kan befaras, att densamma skall ytterligare

utvecklas, sedan på en del håll uppstått ett slags stordrift, liknande den

i Arvidsjaurs socken förekommande.

Vill man göra allvar av förbudet mot att låta de under renbetes-

iagen ej fallande renarna beta å mark, varöver deras ägare ej förfogar,

torde, vid sidan av de i lagen antydda påföljderna av ansvar och skade­

stånd, verksammare medel böra anlitas. Svårigheterna att vid varje

tillfälle, då renar eller skador av sådana djur iakttagits, styrka vem

djuren tillhört medföra nämligen, att talan i följd av olaga renbetning

jämförelsevis sällan kan ifrågakomma. Något verksamt inskridande synes

icke kunna komma till stånd på annat sätt, än att åt offentlig myndighet

— och i så fall lämpligen Kungl. Maj:ts befallningshavande — meddelas

befogenhet att på ansökan av ägare — kronan eller annan — besluta om

nedslagning av hjord, vilken, efter vad som kan anses allmänt veterligt,

plägar olovligen inkomma på sökandens mark.

Ett dylikt förfarande lärer ej kunna anses innefatta kränkning av

ägarens rätt. Den renskötsel det här gäller grundas, såsom framhållits

i tidigare kommittéförslag i ämnet, i själva verket blott på en självtagen

rätt att låta renar underhållas på annans bekostnad. Låter man, såsom

nu tillämnas, renarnas försäljning ske för ägarnas räkning — med iakt­

tagande naturligtvis att alla kostnader för realisationen skola uttagas ur

köpeskillingen — är påföljden väsentligen lindrigare än den konfiskations-

påföljd, som enligt nuvarande lydelse av 27 § renbeteslagen inträder, när

renar olagligen hållas inom lappmarken, varemot den sammanfaller med

den påföljd förslaget för sådant fäll åsyftar. I själva verket synes det

föga följdriktigt att för sistnämnda fall stadga allvarsammare äventyr,

än som skulle gälla vid lagstridig renskötsel utom lappmarken.

Framhållas må slutligen, att nuvarande sällsynt gynnsamma kon­

junkturer för försäljning av renkött torde erbjuda ett särskilt fördelaktigt

tillfälle för renägare att genom frivillig realisation undgå de lagstadgade

påföljderna av olaga betning.

Den bestämmelse i renbeteslagen, som skulle ersättas med här

åsyftade föreskrifter, angår, såsom redan nämnts, allenast renar i Norr­

bottens läns kustland. Ehuru för närvarande renskötsel eljest ej bedrives

66

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition Nr 169.

Bil.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom forordnas, att i lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige 1, 2, 3, 4, 9, 10, 27, 30 och 31 §§

skola erhålla följande, ändrade lydelse samt i stället för 35—38 §§ skola

införas följande med nummer 35—44 betecknade paragrafer:

1

§•

1. Lapparna äro berättigade att uppehålla sig med sina renar

under varje tid av året inom Norrbottens och Västerbottens läns lapp­

marker ovan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma gräns,

som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde, vid avr-

vittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant

land använd, samt inom Jämtlands län å renbetesfjällen, varunder inbe­

gripas såväl de vid awittringen för lapparna avsatta renbetesfjäll som

ock de till^ utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områden.

2. A annan mark inom Norrbottens och Västerbottens läns lapp­

marker, än ovan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker

och renbetesfjällen i Jämtlands län, vilka lapparna efter gammal sedvana

hava besökt, äga lapparna jämväl att uppehålla sig med renarna, dock

endast under oktober, november, december, januari, februari, mars och

april månader, för så vitt icke antingen avtal träffats med vederbörande

jordägare eller brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där under

annan tid av året, eller ock ovanliga väderleksförhållanden nödga till

tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren.

68

länsman att på begäran i stället utse god man. Emot gode männens

beslut må talan ej föras.

4

§■

Renskötande lapp, som tager mera virke än till hans eget behov

erfordras, eller som överträder det i 3 § givna förbud att utan anvis­

ning eller utsyning taga växande träd, straffes med böter från och med

fem till och med femtio kronor, där ej förseelsen är straffbar efter all­

män lag.

Virke, som lapparna vid sina visten lagligen använt till kåtor,

stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej av jordägaren utan lapparnas

samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordägare, som

bryter häremot, straffes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag,

med böter från och med fem till och med femtio kronor.

⁹ §•

För varje lappby skall finnas en byordning, innehållande, i den

mån sådant finnes erforderligt, föreskrifter angående ordningen för

renskötselns bedrivande inom byn eller eljest angående förhållandet mel­

lan lapparna inbördes, såsom om:

fördelning av sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i övrigt

av betesrättens utövning;

renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra finnas, samt

hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar;

renhjords samlande för märkning, för urskiljning av främmande

renar eller för annat ändamål;

förfarande vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslaktning

av omärkta renar eller av renar, vilkas märken blivit förstörda eller för­

falskade, ävensom vid försäljning av dylika slaktade eller levande renar,

så ock tid och förfärande vid uppvisning, som i 10 § av lagen om ren­

märken sägs, av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade;

ersättning till ordningsman eller annan lapp för märkning av

annans ren eller för tillfällig vård om främmande renar, eller till ord­

ningsman för omhändertagande och vidare förfarande med omärkta renar

eller med renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade;

förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt

tillhöriga medel; samt

sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn

gemensamt.

Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 169.

erfordras, förete den i 11 § oinförmälda längd över antalet renar inom

lappbyn; samt

att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman

å tjänstens vägnar sådan påfordrar, lämna dem erforderligt biträde.

Ordningsman utses för en tid av sex år, med rätt för den ut­

sedde att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall avgå från

befattningen. Till Konungens befallningshavande skall lappfogde eller

länsman ofördröjligen insända uppgift på de lappars namn och vanligaste

uppehållsställen, som blivit inför honom till ordningsmän utsedde, jämte

utlåtande om deras lämplighet för befattningen. För de valde, om de

befinnas lämpliga, utfärde Konungens befallningshavande förordnande och

läte därom i länskungörelserna meddela underrättelse. Konungens befall­

ningshavande äge ock, när så prövas skäligt, före tjänstgöringstidens

utgång entlediga ordningsman.

Ordningsman åtnjute i och lör sin befattning enahanda skydd

som tjänsteman. Visar han vårdslöshet eller försummelse i befattningen,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Till ordningsman skall av allmänna medel utgå årlig ersättning

efter ty därom särskilt stadgas.

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

27 §.

När i denna lag talas om lapparnas renar, förstås därmed icke

allenast deras egna renar utan ock sådana, som andra på grund av denna

lag satt i deras vård (skötesrenar).

30

§.

De renskötande lapparna äro berättigade att till jakt och fiske

betjäna sig av land och vatten icke allenast å sådana områden, där de

enligt vad i 1 § 1 mom. sägs äga vistas varje tid av året, utan även å

annan utmark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

■under den tid de äga att å sådan utmark uppehålla sig med sina renar;

vare dock i avseende å tid och sätt för nyttjande av jakt och fiske

underkastade de bestämmelser, som eljest därom gälla.

31 §.

Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begag­

nande anvisade, bete, slåtter, jakt eller fiske av lapparna till annan upp­

låtas. Sker sådan upplåtelse, vare den ogin.

72

2. På Konungen ankomme att i andra fall än i 1 inom. avses

åt lapp upplåta nyttjanderätt till kronomark i Norrbottens eller Väster­

bottens läns lappmarker eller renbetesfjallen i Jämtlands län, när skäl

därtill äro och upplåtelsen prövas ej lända till förfång för de renskötande

lapparna.

3. Konungens befallningshavande äge ock att utan sammanhang

med upplåtelse, varom i 1 mom. sägs, medgiva lapp, som icke idkar

renskötsel, rätt att jaga eller fiska å viss trakt inom Norrbottens eller

Västerbottens läns lappmarker eller renbetesfj ällen i Jämtlands län.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

36 §.

I fråga om rättighet att, såsom i 27 § sägs, hava skötesrenar hos

lappar gälle nedanstående bestämmelser:

1. Renar, som tillhöra lapp, må av denne lämnas i vård hos annan

lapp. Varder lappkvinna gift med den, som ej är lapp, behålle hon

utan hinder av äktenskapet den rätt, varom här är fråga.

2. Inom Norrbottens län må tills vidare den, som ej är lapp, men

bor inom länets lappmark och där äger eller brukar jordbruksfastighet, hava

renar under vård av lapp, som huvudsakligen sysselsätter sig med

renskötsel och ej är i annans tjänst; dock må ej för sådan renägare

djurens antal överstiga tjugu, kalvar under ett års ålder häri ej inbe­

gripna, och skola varje renägares djur samtliga stå under vård av en

och samma lapp. Flyttar renägare utom länets lappmark eller upphör

han att där äga eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år

därefter avhända sig skötesrenarna. Dör renägare, må renarna ej längre

än två år behållas av dödsboet.

Den, som vill begagna sig av den rätt, som i detta mom. avses,

har att varje år i maj månad hos lappfogden anmäla antalet av de

renar, kalvar för året ej inbegripna, som han har under lapps vård samt

vårdarens namn. I samband därmed skall för varje anmäld ren erläggas

dels sköteslega för löpande kalenderåret med belopp, som Konungens

befallningshavande har att fastställa för länets lappmark i dess helhet

eller för de särskilda lappbyarna, dock ej mindre än två kronor femtio

öre, dels ock en särskild avgift av femtio öre, som, enligt närmare

föreskrifter av Konungen, skall användas såsom bidrag till bekostande

av renräkningar samt till åtgärder för renskötselns främjande. Skötes­

lega, som sålunda erlägges, varde genom lappfogdens föranstaltande

tillställd vårdaren. Ej må den omständigheten, att ren, för vilken skötes-

74

mark, underkastad förutom påföljd av renarnas försäljning efter ty här

förut är sagt jämväl bötesansvar enligt allmän lag samt skyldighet att

ersätta skada, som av djuren vållas.

38 §.

För övervakande av tillämpningen av vad i 36 § 2 mom. är stadgat

skall i Norrbottens län minst vart tredje år hållas allmän renräkning

enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen.

39 §.

Såsom lapp anses i denna lag den, vars fader i någon mån är av

lappsk härstamning, dock endast såvitt antingen fadern eller dennes fader

drivit renskötsel såsom stadigvarande yrke utan att samtidigt bruka

hemman eller nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet. I

fråga om den, som är av oäkta börd, skola moderns i stället för faderns

härstamning och yrke komma i betraktande. Kvinna, som är eller varit

gift med den, som skall räknas för lapp, varde ock såsom lapp ansedd.

Vill den, som i någon mån är av lappsk härstamning men ej

enligt vad här förut sagts skall anses för lapp, driva fjällrenskötsel så­

som stadigvarande yrke utan samband med jordbruk, have han därtill

lov; och varde i ty fall för lapp räknad.

40 §.

Över de av Konungens befallningshavande utfärdade byordningar

ävensom över de närmare föreskrifter eller åtgärder, vilka det enligt

denna lag eljest tillkommer Konungens befallningshavande att meddela

eller vidtaga, äge den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obe­

hörigen inskränkt, att hos Konungen anföra besvär inom den tid, som

är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbets­

verks beslut; skolande dock, där ej ändringssökandet därigenom varder

onyttigt, beslutet utan hinder av besvär gälla till efterrättelse, intill dess

annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

41 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag eller för över­

trädelse av byordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till fulla gäldan­

det av böter eller viten, förvandlas de enligt allmän stafflag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

76

Denna lag skall tråda i kraft den 1 januari 1918, dock skola

stadgandena i 36, 37 och 38 §§ ej lända till efterrättelse förr än den 1

januari 1920, och skola intill dess bestämmelserna i 27 § enligt dennas

nuvarande lydelse bibehålla gällande kraft.

Där den, som i någon mån är av lappsk härstamning, vid början

av år 1917 innehar lägenhet, som utan tillstånd upptagits å kronomark

ovan odlingsgränsen i Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark

eller å renbetesfjällen i Jämtlands län och ej heller sedermera lagligen

upplåtits, äge han och, om han är eller varder gift, hans hustru under

sin livstid fortfara med bruket därav; dock skall, om han utan tillstånd

nyttjar slåtter, bruket därav i varje fall upphöra vid ingången av år 1922.

När lägenhet, som här avses, skall avträdas, må ersättning för arbete,

som nedlagts å lägenheten, ej utgå, med mindre i särskilt fall Konungen

annorledes förordnar, men byggnader, som därå finnas, äge åbon eller

hans rättsinnehavare bortföra, ändå att de må hava uppförts med virke

från kronans mark.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

78

för de mot förslaget framställda erinringarna samt de jämkningar, som

med anledning därav ansetts påkallade, ävensom skälen till att en del

erinringar ansetts ej böra föranleda ändring i förslaget,

i §

3

mom.,

En av de viktigaste frågor, som i förslaget upptagits till behand-

3 och 35 ling, angår lapparnas rätt att bosätta sig å kronans marker i trakter,

som äro avsedda för renskötsel. Förslagets 35 § avser att göra denna

rätt beroende av tillstånd av Konungen eller i vissa fall Konungens

befallningshavande. I nära samband härmed står dels ett i 1 § 3 mom.

i förslaget infört förtydligande tillägg, varigenom uttryckligen angives,

att den lapparna tillkommande rätt att å sina renbetesområden begagna

sig av land och vatten till underhåll för sig själva och renarna icke

grundar någon rätt för dem att uppföra bostadshus, dels ock tillägget i

3 §, vari framhålles, att lapparnas rätt till virkestäkt icke avser virke

till bostadshus.

De föreslagna reglerna i 35 § hava icke givit anledning till erinringar från

lapparna i Norrbottens län och ej heller från flertalet lappar i Västerbottens och

Jämtlands län. Från några håll i sistnämnda båda län hava röster höjts för att

lapparna måtte tillåtas att slå sig ned var hälst de själva funne för gott. I sam­

band härmed hava ett par lappar uttalat, att det vore för sent för lapparna

att börja upptaga nybyggen, när de vore gamla och orkeslösa. De kunde då ej

livnära sig på jordbruk, jakt och fiske eller hava förmåga att uppföra bostad. I

motsats härtill förekomma från lappar i Västerbottens län uttalanden om att ingen

bosättning borde få ske å renbeteslanden eller ock att sådan borde medgivas endast

med största försiktighet och efter lapparnas hörande. Lapparna i flere av Väster­

bottens byalag hava förklarat sig synnerligen tacksamma för bestämmelsen i 1 mom.

Vidkommande förslagets detaljbestämmelser i denna del hava flertalet lappar

i Jukkasjärvi socken framhållit önskvärdheten av, att när nyttjanderätt till lägenhet,

som avsåges i 35 § 1 mom. upphörde och lägenheten återfölle till kronan, ersätt­

ning utginge för alla å lägenheten nedlagda kostnader och således icke endast efter

Konungens särskilda förordnande för större arbete å uppförande av boningshus. Den

å dylik lägenhet bosatte kunde i annat fall fattas av missmod och eftersätta allt

arbete på förbättring av lägenheten och därigenom också kunna sänkas i större

fattigdom. I samma riktning hava uttalanden gjorts av flertalet lappar i de fyra

nordligaste av Västerbottens sex lappbyar samt i Jämtlands län. Av nämnda Väster-

bottenslappar har dock i främsta rummet yrkats, att arvingarna till de lappar, som

enligt mom. 1 fått lägenheter till sig upplåtna, skulle äga övertaga lägenheterna,:

och hava flera jämtlandslappar framkommit med liknande hemställan.

Vad angår den i 1 § 3 mom. införda inskränkningen i lapparnas rätt att för

byggnadsändamål taga virke å främmande mark, har denna inskränkning rönt mot­

stånd från lapparna i Västerbottens län och flertalet lappar i Jämtlands län. Jäm­

väl lapparna i de sydligare lappmarkssocknama i Norrbottens län hava i allmänhet

gjort invändningar mot paragrafens nya lydelse. Alla dessa lappar hemställa om

rätt att få uppföra ej allenast kåtor utan även bostadshus å sina renbetesland. Några

gå så långt, att de önska rätten utvidgad till ladugårdsbyggnader och gethus. A

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 169.

80

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

om de föreskrifter angående jordupplåtelse, som i 35 § meddelas. Att bevilja

upplåtelser av ifrågavarande slag åt lappar, som i följd av ålder och sjukdom icke

kunde fortfara med renskötseln, skulle, enligt Konungens befallningshavandes mening,

vare sig upplåtelser skedde kolonivis eller enstaka, närmast föranleda tillskapande

av platser för ett lapproletariat. Dessa ålderstigna eller sjuka lappar skulle sakna

alla förutsättningar för att tillfredsställande kunna sköta de upplåtna lägenheterna,

till stor del kanske även sig själva. Problemet med den lappska fattigvården, som

särskilt vad Jämtlands län anginge hörde till de mest svårlösta, kunde ej lösas på

detta sätt. På detta problem, som tarvade sin särskilda undersökning och utred­

ning, kunde Konungens befallningshavande icke i detta sammanhang ingå men ville

på det bestämdaste avstyrka vad som i ovan angivna avseende föresloges i para­

grafen. Däremot syntes det vara gagneligt, att i de av lappfogden i länet omför-

mälda fall, att en lapps hjord gått förlorad eller så minskats, att han måste upp­

höra med renskötseln, upplåtelse kunde ske. Härigenom torde, åtminstone i viss

mån, utkomstmöjlighet kunna beredas åt lappar, som genom omständigheternas makt

med eller utan eget förvållande blivit urståndsätta att bedriva renskötsel men hade

krafter och energi nog att slå sig fram på andra vägar. Inom Jämtlands län ut­

gjorde de icke renskötande lapparna det stora flertalet; och det vore synnerligen

önskvärt att under ordnade förhållanden kunna bereda dessa tillfälle till utkomst

såsom bofasta jordbrukare eller möjligen även hantverksidkare. Genom en sådan

möjlighet skulle säkerligen tillströmningen till den lappska fattigvården kunna minskas.

Därest man ej ville åt Konungens befallningshavande inrymma rättighet att med­

giva upplåtelser av ifrågavarande slag, torde ändamålet ock kunna vinnas genom

att en sådan rättighet tillädes Konungen. Rättigheten torde i sådant fäll kunna

utsträckas till att avse även andra förhållanden än de av lappfogden berörda.

Det av lappfogden i länet gjorda uttalandet rörande förbud för lapparna att

bygga bostadshus har biträtts av Konungens befallningshavande. Då emellertid ett

flertal dylika bostadshus funnes, av vilka de flesta säkerligen hade tillkommit i god

tro, erfordrades enligt Konungens befallningshavandes mening ett övergångsstadgande,

som utsade huru med dessa hus skulle förhållas, åtminstone för så vitt de ej komme

att falla inom område, varom i 35 § förmältes.

De i 35 § 1 mom. upptagna bestämmelserna om vissa områdens

avsättande till upplåtelse åt lappar, som idkat renskötsel men i följd av

ålder eller sjukdom icke kunna därmed fortfara, hava såsom nämnts av

Konungens befallningshavande i Jämtlands län uppfattats så, som skulle

därmed åsyftas en lösning av spörsmålet rörande den lappska fattig­

vården. Att detta högeligen invecklade och ömtåliga spörsmål skulle

kunna lösas allenast genom anvisande av lägenheter åt orkeslösa lappar,

har aldrig ingått i min tanke. Nämnda bestämmelser stå, såsom jag

tidigare framhållit, i samband med förslagets ståndpunkt i fråga om

otillåtligheten av lappars egenmäktiga bosättningar å kronomarkerna.

Vill man, såsom förslaget åsyftar, göra slut på härutinnan inrotade sed­

vanor — något som är av synnerlig vikt för upprätthållande av nomad­

väsendet i det hela — är det billigt, att den utväg till bosättning, som

82

angelägnare önskemål, och deras renskötsel är ej i samma grad som

fjällapparnas beroende av, att betesområdena hållas fria från nya bo­

sättningar. Vad åter angår Jämtlands län, har en icke obetydlig del

av därvarande lappbefolkning förvekligats i sådan grad, att utsikterna

för dess återförande till nomadliv ej äro stora, varjämte områden här

synas stå till buds, som utan avsevärt intrång för renskötseln skulle

kunna upplåtas till jordbruk slägenheter åt dylika lappar. Den föreslagna

lydelsen av 35 § 2 mom. gör det ock möjligt att vidtaga dylika upp­

låtelser, och anledning att av hänsyn till Konungens befallningshavandes

och lappfogdens ifrågavarande uttalanden vidtaga ändring i nyssnämnda

bestämmelser synes alltså ej föreligga.

Däremot torde, med hänsyn till vad lappfogden i Västerbottens län

erinrat mot samma bestämmelser och med anslutning till vad nyss yttrats

angående olämpligheten av att underlätta lappars bosättning i de egentliga

lappmarkernas fjälltrakter, sådan jämkning böra vidtagas i bestämmelsens

avfattning, att av själva lagtexten framgår, hurusom i trakterna ovan odlings-

gränsen upplåtelse äger rum allenast när synnerliga skäl därtill förekomma.

Den i 1 § 3 mom. och 3 § införda förtydligande bestämmelsen att

lapparnas rätt till »land och vatten» icke medför befogenhet att upp­

föra bostadshus eller att därtill erhålla virke har, såsom framgår av den

föregående redogörelsen, tillstyrkts av alla hörda myndigheter och ej

heller föranlett erinringar från lapparna inom de nordligaste lappmarks-

socknarna, där såsom bekant renskötseln står högst. Tydligt torde i

själva verket vara, att fast bostad i allmänhet icke låter förena sig med

en god renvård. Anledning att i denna del frångå förslaget torde

alltså ej föreligga.

Vad Konungens befallningshavande i Jämtlands län uttalat rörande

behövligheten av ett övergångsstadgande om bostadshus, som före den

föreslagna lagens utfärdande blivit av lapparna uppförda, synes ej heller

böra föranleda någon ändring i förslaget, då dylika bostadshus måste

anses inbegripna under sådana lägenheter å kronomark, som enligt den

övergångsbestämmelse förslaget innehåller må bibehållas under inne­

havarens livstid.

Den av Konungens befallningshavande i Norrbottens län samt

lappfogden i länets norra distrikt gjorda framställningen angående för­

bud för renskötaude fjällappar att kvarstanna hela året å samma plats

synes vara värd att tagas i närmare övervägande. Emellertid torde

frågan böra anstå till behandling i sammanhang med den förestående

allmänna revisionen av villkoren för utövande av renskötsel såsom näring

samt renbetesmarkernas utnyttjande.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

84

30 §.

I 30 § har föreslagits införande av två förtydligande bestämmel­

ser, nämligen dels att endast de »renskötande» lapparna vore berättigade

till jakt och fiske ^å de i paragrafen omhandlade trakter och dels att

lapparna i avseende

å

tid och sätt för nyttjande av jakt och fiske vore

underkastade de bestämmelser, som eljest därom gällde.

I förra hänseendet hava gjorts invändningar av lapparna i Karesuando socken

samt största delen av lapparna i Västerbottens och Jämtlands län. I allmänhet

har av dessa lappar hemställts, att jakt- och fiskerätt, varom här vore fråga, borde

tillkomma ej blott de renskötande lapparna utan även övriga lappar, vare sig sådan

rätt skulle medgivas dem inom lapparnas områden i deras helhet eller endast inom

området för den lappby, dit de särskilda lapparna hörde.

Lappfogden i Jämtlands län har, under hänvisning till 85 § i förslaget, vari­

genom möjlighet beredes icke renskötande lappar att efter tillstånd av Konungens

befallningshavande erhålla fiske- och jakträtt inom viss trakt, framhållit, att dylik

rätt borde utan särskilt tillstånd tillkomma varje inom en lappbys fastställda om­

råde boende, till byn hörande medlem, och har Konungens befallningshavande i länet

instämt i nämnda erinran.

Jag anser emellertid anledning ej förekomma att i denna del vid­

taga ändring i förslaget.

Vidkommande den i samma paragraf berörda frågan om lapparnas likställighet

med övriga svenska undersåtar vid jakt- och fiskerättens utövande har genom de

avgivna yttrandena vunnits upplysning att lapparna inom de flesta fjällappbyar inom

Norrbottens län ansett sig till viss grad fritagna från jakt- och fiskeförfattningamas

föreskrifter. Sålunda har en del av nämnda lappar, under påpekande att björnen

vore ett för lapparnas näring ytterst farligt rovdjur, förklarat, att man trott sig

äga rätt att döda björn, varhälst den anträffades. Andra hava anfört, att lapparna

ofta måste taga litet fågel eller fisk, vare sig det vore tillåten tid eller icke. Detta

kunde ej undvikas, när maten toge slut under vistelse uppe i fjället. Bleve fisket

under vissa tider fridlyst i fjällsjöarna, kunde även inträffa, att lapparna aldrig

kunde komma att få fiska i dessa sjöar, enär de törhända under sina färder pas­

serade dem endast under sålunda förbjuden tid. Med anledning härav har hemställts,

att inga särskilda fridlysningstider måtte gälla för lapparna. Andra inskränka sig

till en begäran att det måtte tillåtas dem att var som helst döda björn. Vidare

har från en del håll uttalats önskan att få använda sax vid fångst av rovdjur.

Lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt tillstyrker på det livligaste lap­

parnas anhållan i vad den avser rätt att döda björn och använda sax. Likaledes

föreslår han, att om förbud kommer att meddelas mot fiske vissa tider av året i

fjällsjöar, de renskötande lapparna fritagas från dylikt förbud. Lappfogden i Norr­

bottens läns södra distrikt tillstyrker förslaget i föreliggande form, ehuru han anser

sig icke kunna underlåta att anmärka, att det nog kunde komma att inträffa, att

lapparna en och annan gång av nöd kunde tvingas att under förbjuden tid skjuta

någon fågel. Konungens befallningshavande i Norrbottens län framhåller nödvändig­

heten av, att möjlighet icke betages lapparna att på verksamt sätt freda sina ren­

hjordar mot ödeläggelse genom rovdjur.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

86

bofastas renantal inskränktes; och syntes dem i sådant avseende det föreslagna

maximum av 20 renar synnerligen lämpligt. Lapparna från Gellivare, Jockmokks

och Arjeplogs socknar, med undantag av ett fåtal som ansluter sig till förslaget,

hava däremot föreslagit maximiantalets höjande. De flesta anse 50 renar vara eu

lämplig gräns; dock hava några av dem ifrågasatt detta högre renantal endast för

en övergångstid av fem år. Ett mindretal har påyrkat 100 renar såsom maximum.

Endast ordningsmannen i Arjeplogs fjällappby har uttalat, att de bofasta borde

hava oinskränkt rätt att äga renar. Såsom motivering för en höjning av renantalet

utöver förslagets siffra hava åberopats de svårigheter, som annars skulle uppstå ej

mindre i lapparnas ekonomi än även i förhållandet mellan dem och de bofasta, var­

jämte uttalats farhåga för, att de bofasta skulle upphöra med sitt reninnehav. Emot

sköteslegans föreslagna belopp har i allmänhet icke gjorts någon erinran, tvärtom

har framhållits, att den vore väl avvägd och ej kunde betraktas såsom för hög.

Endast lapparna i Jokkmokks skogslappby hava gjort gällande, att legan vore så

hög, att den skulle göra det omöjligt för de bofasta att hava renar. Ett par arje-

plogslappar hava förmenat, att lapparna själva borde få bestämma sköteslegans

belopp. Från några håll har gjorts invändningar mot föreskriften att lappfogden

skulle uppbära sköteslegan. Vanligt vore för närvarande, att lapparna erhölle förskott

på legan, varav många vore i behov; men detta skulle omöjliggöras genom de före­

slagna bestämmelserna. Från lappar i flera byar i Jämtlands län hava framställts

erinringar med avseende ;1 den i förevarande paragraf intagna föreskriften att lapp­

kvinna, som vore gift med den, som ej vore lapp, behölle sin rätt att hava renar i

vård hos annan lapp; och har påyrkats, att hennes rätt skulle begränsas till. enligt

olika förslag, högst 20, 30 eller 50 djur. Såsom stöd härför har framhållits, att

annars ett kringgående av förbudet för bofasta av annan ras än lappsk att innehava

renar kunde befaras. Vidare har av en del lappar föreslagits, att, därest den lapp­

kvinna sålunda medgivna rätten att hava skötesrenar på ett eller annat sätt missbrukades

eller föranledde skada för de renskötande lapparna, rätten skulle kunna genom

myndighet fråntagas henne samt att hon för att åtnjuta ifrågavarande förmån skulle

vara bosatt inom det län, där hon innehade skötesrenarna.

Lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt har anfört: Att lapparna

i

Gelli-

vare socken allmänt uttalat sig för bofastas vidsträcktare rätt att innehava renar

berodde otvivelaktigt därpå, att denna sockens lappar, särskilt i dess södra del,

genom bofastas reninnehav så kommit i de bofastas händer, att de ej kunde tänka

sig ett självständigt liv. De litade på de bofasta och deras renantal och inrättade

sitt eget liv och sin näring med tanke därpå. Härigenom komme alla dessa lappar

slutligen att vara ett slags drängar eller tjänare till de bofasta och förmådde slut­

ligen knappt att rycka upp sig till en självständig ställning. På detta sätt bleve

ock fattigdomen, som en gång varit anledning till att lapparna skaffat sig de många

skötesrenarna, en följd av dessa. Enligt renlängden för 1916 funnes i sydligaste

byalaget i Gellivare 5,011 renar, av vilka 2,775 tillhörde lapparna, 2,073 bofasta i

Sverige och 163 norska undersåtar. Av allt att döma syntes de bofasta alltmer

lägga an på att innehava renar och utöka sina hjordar, och då proportionen mellan

lappens egna renar och skötesrenarna blivit sådan som i nämnda lappby, vore det

på tiden, att något åtgjordes för utjämnande av förhållandet. Detta kunde ske genom

den föreslagna inskränkningen i de bofastas renantal. Skulle denna

inskränkning

medföra, att de bofasta fullständigt slutade med reninnehav, vore ingen skada skedd.

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 169.

88

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

denna fråga. Bestämmandet av tjugutalsgränsen bleve under olika förhållanden mer

eller mindre godtycklig och komme möjligen att föranleda därtill, att de på några

händer samlade storhjordama av sina innehavare fördelades på släktingar och bero­

ende vänner. Härtill komme, att genomförandet av ett totalförbud i framtiden måhända

ej kunde åvägabringas utan större ekonomiska svårigheter.

Lappfogden i Jämtlands län förmenar, att föreskrifterna att renar, som till­

höra lapp, må av denne lämnas i vård hos annan lapp samt om rätt för lappkvinna att

även efter giftermål med den, som ej är lapp, hålla skötesrenar borde förtydligas,

enär eljest den lappar där medgivna rätten att hava skötesrenar torde komma att

orsaka osämja och stridigheter mellan lapparna inbördes samt delvis upphäva det

nu för länet gällande förbudet för bofasta att hava renar. Inom länet funnes redan

nu flera lappkvinnor gifta med icke-lappar; och vore att förutse, att detta förhål­

lande snarare komme att till- än avtaga. Dessa icke-lappar bleve genom sina

hustrur oförhindrade idka en obegränsad renskötsel. Då detta vore i hög grad

ogynnsamt för de renskötande lapparna, avstyrktes förslaget i förevarande del. I

varje fall borde föreskrivas ett maximiinnehav av 20 renar. Lappfogden ifråga­

sätter även, huruvida en lapp under alla förhållanden borde äga rätt att till annan

lapp överlämna vården av sina renar. Många exempel funnes nämligen på att

lappar endast av håglöshet eller benägenhet att antaga de bofastas levnadsvanor

övergivit att själva sköta sina renar. För att i någon mån försvåra en dylik över­

gång till skötesrensystemet syntes lämpligt, att till vård hos annan renskötande lapp

finge lämnas endast renar, som tillhörde lapp, som av ålder eller sjuklighet icke

själv kunde fortfara med renvården eller hade så litet antal renar, att dessa enbart

ej kunde anses bereda honom och hans familj utkomst.

De av lappfogden uttalade betänkligheterna mot bestämmelserna i 36 § 1 mom.

delas till alla delar av Konungens befallningshavande i Jämtlands län, som anser,

att i skötesrenväsendet i själva verket ligger en av de väsentligaste anledningarna

till att renskötseln på de senare tiderna urartat inom Jämtlands län. Att helt och

hållet förbjuda skötesrenar läte sig emellertid icke göra, då det gällde lappar. Må­

hända vore också förhållandena skiljaktiga inom olika delar av landet, så att gemen­

samma bestämmelser icke lämpligen kunde gälla för hela det område av riket,

varinom renskötsel bedreves. Eljest vore ett medgivande att hava skötesrenar alle­

nast i den omfattning lappfogden i länet föreslagit att förorda. Måhända kunde,

försåvitt det gällde ett något större antal — ett mindre antal, exempelvis 20 å 30

djur, kunde utan risk alltid tillåtas — det få ankomma på Konungens befallnings-

ningshavande eller möjligen på föreskrift i byordningen om och i vad mån det

kunde medgivas.

Inskränkningen i rätten för den bofasta, icke lappska befolkningen

i Norrbottens läns lappmark att äga renar utgör en av de viktigaste

punkterna i förevarande förslag. Såsom av mitt anförande vid försla­

gets första framläggande inför Kungl. Maj:t framgår, ställde jag mig i

någon mån tveksam rörande det sätt för frågans lösande, som för när­

varande kunde vara det lämpligaste. Det synes mig därför vara be­

tydelsefullt, att av de hörda myndigheterna i Norrbottens län Konun­

gens befallningshavande, trots den skiljaktiga mening vilken denna myn-

90

personer av annan än lappsk börd. Man har för övrigt menat, att

stadgandets tillämpning skulle bliva av ringa omfattning och icke kunna

i nämnvärd grad öva inflytande på lapparnas renskötsel. De genom

Konungens befallningshavande och lappfogden lämnade upplysningar

synas emellertid giva vid handen, att dylika blandade äktenskap i vissa

trakter förekomma ganska allmänt och visa tendens att ökas samt att

en del svårigheter för renskötseln kunna väntas uppstå genom förslagets

genomförande. Under sådana förhållanden och då med gällande familje-

rättsliga regel att hustru följer mannens stånd och villkor närmast över­

ensstämmer, att dessa lappkvinnor efter äktenskapet intaga samma ställ­

ning som männen, synes mig bestämmelsen böra ändras därhän, att lapp­

kvinna, som varder gift med den, som ej är lapp, förlorar rätt att lämna

renar i vård hos annan lapp, dock att henne må medgivas skälig tid

att realisera förut möjligen ägda renar; och torde, i överensstäm­

melse med vad som föreslagits i 36 § mom. 2 rörande rätt för dödsbo

att innehava renar, som tillhört bofast, en tid av två år i sådant hän­

seende vara tillfyllest.

Konungens befallningshavande och lappfogden i Jämtlands län

hava i sina yttranden berört även frågan om icke renskötande lappars

rätt att äga renar. I mitt anförande den 8 december 1916 uttalade jag

i samband med spörsmålet om lappars bosättning, att det kunde ifråga­

sättas, huruvida man icke borde genom lagbestämmelser omöjliggöra

föreningen av renskötsel och levnadssätt såsom bofast, samt att stats­

makterna måhända också, om renskötseln skulle kunna upprätthållas,

förr eller senare måste slå in på en dylik väg; och framhöll jag vidare,

att i samband med den allmänna revision av renbeteslagstiftningen, som,

på sätt i anförandet antytts, snart måste komma till stånd, torde komma

att tagas under övervägande det invecklade och ömtåliga spörsmålet om

inskränkningar i bolasta lappars rätt att driva renskötsel men att man

till dess syntes böra stanna vid att i allmänhet förebygga renskötande

lappars bosättning å kronomark. Då jag sålunda framhöll nödvändig­

heten av en framtida reglering av jämväl de bofasta lapparnas ren­

innehav, skedde detta, såsom av mitt uttalande framgår, ej minst med

hänsyn till förhållandena i Jämtlands län. Fortfarande synes mig emeller­

tid böra anstå med avgörandet av denna synnerligen svårlösta fråga till

dess revisionen av renbeteslagstiftningen upptages på eu bredare bas,

än nu är fallet.

^io

och 38

66.

Vild angår de i 10 och 38

§§ intagna tilläggen rörande ordningsmans skyldig-

" ‘ het att biträda vid renräkning, som anordnats av myndighet, och dylika förrätt­

ningars anställande periodvis i Norrbottens län hava beträffande förstnämnda spörs-

Kungl. Maj ts Nåd. Proposition Nr 169.

92

39

§.

Emot de i 39 § intagna bestämmelserna rörande vem som enligt renbetes­

lagen skall betraktas såsom lapp hava i Norrbottens län icke några andra lappar

än skogslapparna i Arjeplogs socken haft något att erinra. De senare hava fruktat,

att ett genomförande av bestämmelserna skulle göra slut på all skogsrenskötsel

eller att i varje fall knappast någon skogslapp av den kommande generationen skulle

få driva sådan näring, då nu så gott som alla skogslappar hade något nybygge, ehuru

de ej alltid själva skötte det. Bland västerbottenslapparna hava de, som tillhöra de

fyra norra byarna, uttalat sitt gillande av bestämmelserna. Erinringar hava däremot

framställts av flertalet lappar inom de båda sydligaste byarna samt av lapparna

inom Malå lappby. De förra hava yrkat, att förbehållet rörande faderns och far­

faderns yrke borde utgå. De senare hava ansett, att hela paragrafen borde uteslutas,

därvid särskilt framhållits, att det läge en orättvisa i att den, vars förfäder i två

led skött hemmansbruk om än aldrig så litet, icke skulle få vara lapp, medan den,

vars förfäder drivit ett kanske lika stort jordbruk, som bestode av lägenhet, skulle

få räknas såsom sådan. Malålapparna hava härjämte anmärkt, att även den, som

ville börja idka skogsrenskötsel, borde, även om han blott i mycket ringa grad vore

lapp, kunna få rätt därtill, dock först efter ansökan samt noggrann prövning.

Lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt har såsom sin åsikt uttalat, att

införandet av regler rörande omfattningen av begreppet lapp komme att verka upp­

ryckande på särskilt skogsrenskötseln. En del lappar tvingades väl att upphöra

med sin renskötsel, men ingen skada vore därmed skedd utan fastmer en god hjälp

lämnad andra skogslappar, vilkas intresse ej vore så delat mellan jordbruk och

renskötsel. Däremot anser lappfogden, att envar, som vore av lappsk härstamning,

borde få återupptaga renskötsel såsom yrke, vare sig fråga vore om fjällren- eller

skogsrenskötsel.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län har instämt med lappfogden

i förra delen av hans uttalande men har icke kunnat biträda hans berörda ändrings­

förslag. Lämpligaste sättet att ordna skogslapparnas förhållanden kan, enligt

Konungens befallningshavandes mening, ännu ej anses vara så utrett, att anledning

förefinnes att öka deras antal med utifrån tillförda element.

Lappfogden i Västerbottens län uttalar, att den föreslagna definitionen på

lapp kunde tillämpas endast med avseende å fjällapparna, och detta möjliggjordes

särskilt genom den i andra stycket i paragrafen införda dispensbestämmelsen rörande

rätt för envar av lappsk härstamning att driva fjällrenskötsel. För skogslapparna

skulle den däremot innebära detsamma som att en hel del lovande yngre renskötar-

ämnen utan misskund skulle få uppgiva tanken på renskötseln, blott emedan deras

förfäder i två led innehaft hemman eller nybygge och ej lägenhet. Blott om vill­

koren rörande oberördhet av jordbruk utginge, torde definitionen kunna anses möjlig.

Även för skogsrenskötseln skulle därjämte en dispensbestämmelse motsvarande den

ovannämnda för fjällrenskötseln föreslagna vara av nöden.

Konungens befallningshavande i sistnämnda län har anslutit sig till vad lapp­

fogden sålunda anfört samt framhåller önskvärdheten av, att ifråga om skogslap­

parna i Malå en undantagsbestämmelse meddelas, i syfte att den av dessa lappar

idkade renskötseln, som vitsordades vara stadd i en glädjande uppryckning, måtte

beredas möjlighet att tillsvidare fortgå.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 169.

94

Övergångs­

bestäm­

melser.

större olägenhet kan ske, medgiva den, som enligt de föreslagna bestäm­

melserna ej skulle kunna räknas för lapp, rättighet att idka skogsren-

skötsel. Jag har därför nu ansett mig böra föreslå ett tillägg till 39 §,

varigenom åt Konungens befallningshavande skulle lämnas befogenhet

att för tid ej överstigande tio år meddela tillstånd åt den, som i någon

mån är av lappsk ras men ej enligt paragrafens regler skall räknas för

lapp, att driva skogsrenskötsel, varvid dock såsom villkor skulle förut­

sättas, att den renskötsel, varom i varje fall är fråga, ej skulle lända

till synnerligt men för jordbruket i orten samt att den, som söker till­

stånd, huvudsakligen sysselsätter sig med renskötsel och ej äger nöd­

torftig bärgning av jordbruk.

Vad slutligen angår de föreslagna övergångsbestämmelserna har lappfogden i

Norrbottens läns södra distrikt uttalat, att den ifrågasatta övergångstiden av tre år

för genomförande av de nya föreskrifterna i 36—38 §§ förefölle väl knappt tillmätt.

Särskilt framhålles, att ogynnsamma betesförhållanden kunde inverka menligt på

renarnas duglighet till slakt, och att en tvungen massnedslaktning under sådana

förhållanden kunde ställa sig ekonomiskt mycket ofördelaktig. När genom 1898 års

renbeteslag förbud i kustsocknama infördes mot bofastas reninnehav, hade det icke

lyckats att under de då medgivna fem övergångsåren göra slut på alla de renar,

vilka kommo under förbudet. Konungens befallningshavande i Norrbottens län

har jämväl ansett övergångstiden böra något utsträckas, förslagsvis till den 1 janu­

ari 1921.

Lapparna i de fyra nordligaste byarna i Västerbottens län hava anfört, att

vid avträde av lägenhet, som enligt övergångsbestämmelserna fått innehavas, ersätt­

ning under alla omständigheter borde utgå för arbete, som å lägenheten nedlagts.

Skogslapparna i Malå hava ansett, att i händelse de, som iimehaft lägenhet

av ifrågavarande slag, ägde arvingar, som önskade efterträda dem å lägenheterna,

dessa skulle äga övertaga desamma; och jämväl lapparna i några byar i Jämtlands

län hava gjort liknande uttalanden.

Lappfogden i Västerbottens län, som anser, att genom de föreslagna bestäm­

melserna renskötseln kunde komma att bliva oskäligt betungad, har i sådant hän­

seende framhållit, att bland ifrågavarande lägenheter funnes ett antal, vilkas före­

fintlighet vore i särskilt hög grad hinderlig för renskötseln och vilkas snara av­

lägsnande således vore ett viktigt önskemål. Möjligen hade efter bekantskapen med

lagförslagets ordalydelse även det förfaringssättet kommit till tillämpning, att lägen-

hetsinnehavare transporterat sina lägenheter på yngre arvingar, varigenom den tid

renskötseln komme att betungas av lägenheterna kunde komma att förlängas ett

fyrtiotal eller femtiotal år. Lappfogden föreslår fördenskull, att kronan förbehålles

rätt att, då så synes för renskötseln erforderligt, inlösa lägenhet av ifrågavarande

slag antingen mot kontant gottgörelse eller genom anvisande av plats för en ny lä­

genhet. Vidare borde rätt till bibehållande av lägenhet blott tillkomma den, som inne­

haft lägenheten förslagsvis minst ett år, räknat tillbaka i tiden från den 1 januari

1917. Slutligen syntes för undvikande av missbruk från lägenhetsinnehavamas sida

deras rättigheter höra bestämmas genom särskilda kontrakt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

96

I överensstämmelse med vad av mig i det föregående blivit uttalat

hava i lagförslaget vidtagits vissa ändringar; och tillåter jag mig hem­

ställa, att över det sålunda reviderade förslaget, vilket såsom bilaga

finnes fogat vid detta protokoll, lagrådets yttrande måtte för det ändamål

§87 regeringsformen omförmäler genom utdrag av protokollet inhämtas.»

Till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott

lämna bifall.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

98

3. Där lapparna efter ty nu är sagt äro berättigade att uppehålla

sig med sina renar, äga de att under iakttagande av de i denna lag

meddelade bestämmelser begagna sig av land och vatten till underhåll

för sig och renarna; ej vare dem dock på grund av detta stadgande

tillåtet att uppföra bostadshus.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Uppehåller sig lapp med sina renar å trakt, där han icke äger

under någon tid av året vistas, eller på trakt, som i 1 § 2 mom. om-

förmäles, under tid, då rätt till vistelse där icke är honom medgiven,

bote från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

Finnes å viss trakt stam av renar, vilken utan att stå under

någons vård år efter år fortlever å trakten, meddelar Konungen de

bestämmelser, vilka äro erforderliga för att denna renstam må dödas.

?§•

I Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å renbetes-

fjällen i Jämtlands län. äga de renskötande lapparna att till eget behov

utan betalning använda skogen. A sådana områden i nämnda lapp­

marker, där lapparna enligt vad i 1 § 2 mom. sägs äga uppehålla sig

endast viss tid av året, må de icke för uppförande eller ombyggnad av

kåta, visthus eller stängsel taga växande träd annorlunda än efter an­

visning eller utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas dem av veder­

börande skogsbete änt; dock äga lapparna, där stängsel vid deras visten

blivit olovligen bortfört eller gjort obrukbart, att till uppförande av nytt

stängsel utan anvisning eller utsyning taga även växande träd.

Å de trakter utom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

samt renbetesfjällen i Jämtlands län, där lapparna enligt 1 § 2 mom.

äga uppehålla sig med sina renar, må lapparna taga endast torra träd

och vindfällen, en och videbuskar, samt, för tillfälliga behov, å utmark

växande lövträd. Där skogen tillhör staten, erlägges härför ingen be­

talning. Ej heller erlägges betalning för torra träd och vindfällen samt

en och videbuskar i enskild man tillhörig skog. För växande lövträd,

som lapparna taga ur sådan skog, skall däremot, där ägaren det på­

fordrar, givas en billig ersättning, som i brist av åsämjande bestämmes

av tre gode män, av vilka vardera parten utser en och dessa tillkalla

den tredje. Tredskas endera parten att utse god man, eller kunna de

utsedde ej enas om valet av den tredje, äge kronofogde, lappfogde eller

100

Sedan lapparna inom byn lämnats tillfälle att uppgöra förslag till

byordning, äge Konungens befallningshavande efter kronobetjäningens

och lappfogdens hörande i ämnet besluta och byordningen till efterlevnad

utfärda. I byordningen må stadgas vite från två till femhundra kronor

för underlåtenhet att ställa sig bvordningens bestämmelser till efter­

rättelse, så ock införas bestämmelse att, i händelse den felande dragit

vinst av sin förseelse, hänsyn härtill och till vinstens omfattning skall

tagas vid vitesbeloppets bestämmande. Den, som under tid, då han är

tilltalad för förseelse mot byordning, fortsätter samma förseelse, skall,

när han varder lagligen förvunnen härtill, för varje gång stämning ut­

färdats och delgivits fällas till vite efter tv här förut är sagt.

10 §.

I varje lappby skola de renskötande lapparna vid sammanträde,

som i enlighet med Konungens befallningshavandes förordnande hålles

inför lappfogde eller länsman, inom sig välja en ordningsman.

Ordningsmannen åligger, utöver vad i denna lag och lagen om

renmärken finnes honom särskilt uppdraget:

att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande lappars uppe­

hållsställen under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det skulle

visa sig, att lappar, som ej tillhöra byn, sommartiden föra renar på bete

inom dess område, därom ofördröjligen göra anmälan hos lappfogde

eller länsman;

att biträda vid renräkning, som anordnas av myndighet;

att tillhålla lapparna att noga bevaka sina renar, samt att söka

utreda, genom vilkens eller vilkas renar angiven skada å bofastas ägor

blivit förorsakad;

att vaka över efterlevnad av lagen om renmärken och av den för

lappbyn fastställda byordning samt hos lappfogde eller länsman anmäla

förseelser däremot;

att jämväl i övrigt söka befordra god ordning inom lappbyn och

hos lappfogde eller länsman anmäla, när något däremot stridande före­

kommer ;

att vid uppkommande tvister såväl emellan lapparna och de bofasta

som ock emellan lapparna inbördes söka bilägga desamma;

att inställa sig vid häradsrätt, när de till lappbyn hörande lappar

skola inför rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt, samt att

närvara vid de mantalsskrivningar, uppbördsstämmor eller andra all­

männa sammanträden, som hållas med lapparna, och därvid, när så

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

102

Varder bete eller slåtter å dylikt område av lapparna ej använt

för renskötsel, och finnes upplåtelse därav tills vidare kunna ske utan

intrång eller skada för lapparna, äge Konungens befallningshavande att

mot lega upplåta betet eller slåttern, intill dess behov därav för lapparna

åter uppstår. Kan å dylikt område upplåtelse av rätt till jakt eller

fiske ske utan skada för lapparna, äge ock Konungens befallningshavande

att tills vidare tillåta annan att emot avgift å området jämte lapparna

utöva jakt eller fiske. På sådana områden, som upplåtits till utvidgning-

av de vid avvittringen avsatta renbetesfjäll i Jämtlands län, må jämväl

inägor, som icke äro för lapparna behövliga, utarrenderas. Vid utarren­

dering av bete, slåtter eller inägor skall fästas det villkor, att arrendator!

själv må freda såväl växande som bärgad gröda från intrång av renar.

Upplåtelse, som ovan förmäles, må dock ej äga rum, utan att de

lappar, vilka äga rätt att å området uppehålla sig med sina renar, blivit

i ärendet hörda. Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt de

bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

35

§'

1. A överloppsmarker, kronoparker eller annan kronomark inom

Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt renbetesfjällen i

Jämtlands län skola vissa områden av Konungen avsättas till upplåtelse

åt lappar, som idkat renskötsel men i följd av ålder eller sjukdom icke

kunna därmed fortfara. Konungens befallningshavande tillkommer att

upplåta mark inom sådant område, dock ej åt den, som uppenbarligen

skulle komma att sakna utväg till nödtorftig försörjning. Upplåtelse,

som här avses, må ej meddelas för längre tid än sökandes och hans

hustrus livstid. Innehavare av upplåten lägenhet äger att från kronans

mark taga nödigt bränsle samt stängsel- och hässjevirke, så ock, efter

anvisning eller utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas av vederbörande

skogsbetjänt, virke till boningshus och till andra byggnader, som av

Konungens befallningshavande i samband med upplåtelsen eller seder­

mera prövas nödiga. Innehavaren har att siälv freda såväl växande som

bärgad gröda från intrång av renar.

Då nyttjanderätt till lägenhet, varom nu är sagt, upphör, tillfälle

lägenheten i befintligt skick kronan utan ersättning för därå nedlagda

kostnader; dock ankomme på Konungen, att, när större arbete nedlagts

å uppförande av boningshus, medgiva ersättning härför.

I övrigt äge Konungens befallningshavande bestämma villkoren

för upplåtelse, som här avses, och skall därvid tillses, att så vitt möjligt

upplåtelsen innefattar rätt till jakt och fiske inom visst område.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

104

tillställd vårdaren. Ej må den omständigheten, att ren, för vilken skötes-

lega erlagts, före årets utgång slaktas eller förgås eller förkommer,

medföra rätt för ägaren att återbekomma någon del av beloppet.

Närmare föreskrifter angående lappfogdes åligganden i avseende å

anmälningars mottagande samt uppbärande och redovisande av sköteslega

och avgifter har Konungens befallningshavande att meddela. Där sär­

skild lapptillsyningsman finnes, äge Konungens befallningshavande för­

ordna denne att i lappfogdes ställe fullgöra hans åligganden i nu angivna

hänseenden.

3. Renar, som användas till körslor, s. k. dragrenar, må en var

hava under vård av lapp; och vare sådana renar ej i något hänseende

inbegripna under stadgandena i 2 mom.

4. Renägare, vilken lämnat renar i vård åt lapp, har i fråga om

dessa renar enahanda förpliktelser enligt denna lag som lappen för­

sina renar.

Kungl. Maj.fs Nåd. Proposition Nr 169.

37 §.

Håller i annat fall än i 36 § 2 eller 3 mom. avses någon, som ej

är lapp, renar, som beta å mark, varöver han ej förfogar, eller åsido­

sätter den. som begagnar sig av den i 36 § 2 mom. medgivna rätt att

hava renar under lapps vård, något av vad i sistnämnda lagrum stadgas

i avseende å sådan rätts utövande, skall på Konungens befallnings­

havande ankomma att förordna om försäljning av de renar, som olag­

ligen hållas. Består åsidosättandet däri, att sköteslegan och den sär­

skilda avgiften för anmälda renar ej erlagts, må förordnande om för­

säljning ej meddelas förr än fyra månader förflutit från det beloppet

senast skolat erläggas; men skall i ty fall, vare sig sådant förordnande

meddelas eller icke, den särskilda avgiften utgå med en krona. År

förordnande om försäljning föranlett därav, att vården av någons renar

fördelats mellan flera lappar, bestämme Konuijgens befallningshavande

vilka renar försäljningen skall omfatta.

När förordnande, som i denna § avses, blivit meddelat, skola de

renar förordnandet avser, så snart lämpligen kan ske, på lappfogdens

föranstaltande omhändertagas och, levande eller döda, avyttras för ägarens

räkning. Av köpeskillingen skall gäldas kostnad för renarnas om­

händertagande, slaktande och försäljande samt därnäst sköteslega och

särskild avgift, där de ej förut erlagts.

Håller någon, som ej är lapp, renar annorledes än såsom skötes­

renar under lapps vård, vare han, där de olovligen inkomma på annans

106

eller vidtaga, äge den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obe-

hörigen inskränkt, att hos Konungen anföra besvär inom den tid, som

är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbets­

verks beslut; skolande dock, där ej ändringssökandet därigenom varder

onyttigt, beslutet utan hinder av besvär gälla till efterrättelse, intill dess

annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

41 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Viten ådömda för överträdelse av byordning skola, enligt de bestäm­

melser som meddelas av Konungen, användas till förmån för länets

lappar. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller viten, för­

vandlas de enligt allmän strafflag.

42 §.

1. Överträdelser av denna lag ävensom av byordning åtalas vid

allmän domstol och höra, där ej annorlunda här nedan sägs, under all­

mänt åtal.

2. De i 4 § omförmälda förseelser, vilka endast förnärma enskild

persons rätt, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden an­

giver dem till sådant åtal. Lag samma vare beträffande förseelser, om

vilka i 25 § handlas. Har ren blivit olovligen fälld eller misshandlad,

och är renen omärkt eller målsäganden ej känd, äge allmän åklagare

utan angivelse tala i saken, jämväl i fråga om skadestånd, vilket i ty

fall skall tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

3. Förseelse, som avses i 2, 17 eller 37 §, må, där den rörer

enskild persons rätt, åtalas endast av målsägande.

43 §.

Vad här förut är stadgat i fråga om renar har avseende allenast

å sådana renar, som hela året eller någon del därav beta inom Norr­

bottens eller Västerbottens läns lappmark eller renbetesfjällen i Jämt­

lands län.

Andra renar må ej i något fall föras på bete å mark, varöver

renägaren ej förfogar, vid påföljd av böter enligt allmän lag samt

skyldighet att ersätta skadan. År i fråga om någon renägares hjord

allmänt veterligt, att därtill hörande djur pläga olovligen inkomma på

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen

den 22 mars 1917.

N ärvarande:

Justitieråden:

G ^ullstrand ,

YON SETH,

W ^edberg ,

Regeringsrådet:

P ^lanting -G ^yllenbå GA.

Enligt lagrådet tillhan dakommet utdrag av protokollet över justitie-

departementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

2 mars 1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över

upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den

1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits ay kansli sekreteraren Lennart Berglöf.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

no

renskötsel i vårt land icke utan allvarliga olägenheter kan bedrivas av

dem, som antagit de bofastas levnadsvanor, en uppfattning som grundas

på uttalanden av ett flertal sakkunniga, vilka åt renbetesfrågan ägnat

mångåriga grundliga undersökningar i de särskilda landsdelar, där ren­

skötsel idkas. Men, såsom jag tidigare framhållit, torde spörsmålet om

inskränkningar i bofasta lappars rätt att driva renskötsel höra till dem,

som böra komma under övervägande först i samband med den före­

stående allmänna revisionen av renbeteslagstiftningen. Endast så till

vida beröres detta spörsmål av förslaget, som det enligt dess 39 § ej

skulle bliva möjligt för en lappfamilj att flera generationer igenom idka

renskötsel på samma gång som ett å hemman eller nybygge drivet

verkligt jordbruk.

Vad det nu huvudsakligen gäller är ett förtydligande av lagen, i

syfte att för framtiden förhindra lappar att egenmäktigt bosätta sig å

kronans för renbete upplåtna marker. Att ett dylikt förtydligande med

det aldra snaraste måste komma till stånd, om ej renskötseln skall å

vidsträckta för denna näring ägnade trakter lida allvarligt avbräck, torde

vara uppenbart för envar opartiskt och insiktsfullt dömande. Det är

härvid ej fråga om att helt och hållet förbjuda lappars bosättning å

kronomark — såsom tidigare framhållits torde densamma under vissa

förhållanden vara lämplig och önskvärd — men väl att reglera den­

samma så som omtanken om renskötselns och lappbefolkningens välför-

stådda intressen kräver.

Utom spörsmålet härom berör förslaget en annan fråga av särskilt

trängande beskaffenhet, nämligen den om begränsning av rätten för icke-

lappska jordbrukare i Norrbottens läns lappmark att hålla s. k. skötesrenar

under lappars vård. Denna av riksdagen väckta fråga har, såsom tidigare

omnämnts, varit föremål för en synnerligen omfattande utredning, var­

under såväl de bofasta som lapparna — de senare vid upprepade till­

fällen — varit hörda. Önskvärt är uppenbarligen, att den åsyftade för­

ändrade lagstiftningen genomföres under den nu rådande exceptionella

högkonjunkturen på köttmarknaden, vilken avsevärt underlättar övergången

till de nya förhållandena.

Åven övriga nu föreslagna ändringar äro i allmänhet av beskaffen­

het att påkalla skyndsam behandling.

Den allmänna revisionen av renbeteslagstiftningen torde däremot,

såsom tidigare framhållits, böra anstå till dess de internationella för­

handlingarna om lapparnas betesrätt i Norge avslutats.

Jag anser alltså förslaget böra, med vissa jämkningar av allenast

redaktionell natur, föreläggas den nu församlade riksdagen.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.