Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. jordbruksdepartementet.

I skrivelse den 18 september 1914 anhöll riksdagen, att Kungl.

Maj:t måtte dels låta verkställa en allmän undersökning rörande statens

för kolonisationsändamål tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar

i de sex nordligaste länen och dels låta undersöka och utreda, i vilken

utsträckning och på vilka villkor möjlighet lämpligen måtte kunna

beredas för upplåtande till odlingslägenheter eller under äganderätt av

de å kronoparker inom de sex nordligaste länen befintliga s. k. dispo­

nerade ströängar.

Med anledning härav erhöll Herr Statsrådet den 11 juni 1915

nådigt bemyndigande att tillkalla sakkunnige för biträde inom departe­

mentet vid uppgörande av förslag till plan för en allmän undersökning

rörande statens för kolonisationsändamål tillgängliga och därtill tjänliga

marktillgångar inom de sex nordligaste länen med undantag av trakterna

ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker; och

utsågos härtill undertecknade Marks von Wurtemberg, Hellström, Grubb-

ström, Holmgren och Haglund. Vid det tillfälle, då detta bemyndigande

meddelades, anförde Herr Statsrådet, enligt vad som framgår av tillgäng­

ligt utdrag av statsrådsprotokollet, att undersökningens främsta syfte

vore att möjliggöra en överblick av den inom kronomarker belägna

jord — de s. k. ströängarna däri inbegripna — som under en närmare

framtid lämpligen kunde användas till utläggande av jordbrukslägen-

heter. Sedan ett dylikt undersökningsarbete utförts, vore tiden inne

att taga under omprövning bland annat vilka åtgärder borde vidtagas

för beredande av rättslig möjlighet att vid jordbrukslägenheters bil­

dande tillvarataga för odling tjänliga ströängar.

I skrivelse den 13 december 1915 till Herr Statsrådet anförde

nämnda sakkunnige bland annat, att med hänsyn till angelägenheten

av att kolonisationsspörsmålet icke alltför länge hölles svävande, den

erforderliga utredningen om möjligheten att göra ströängarna disponibla

för odling syntes böra utan dröjsmål påbörjas och fortgå samtidigt med

den undersökning av kolonisationsmark, som de sakkunnige hade sig

anbefallt att planlägga, och hemställde de sakkunnige alltså, huruvida

icke sådan utredning borde omedelbart anbefallas.

Med föranledande av denna hemställan uppdrog Herr Statsrådet

jämlikt nådigt bemyndigande den 31 december 1915 åt de sakkunnige

att jämte undertecknad Rodhe verkställa utredning angående beredande

av rättslig möjlighet att vid upplåtande av odlingslägenheter i Norr­

land och Dalarne tillvarataga för odling tjänliga ströängar.

Det uppdrag, de sakkunnige sålunda erhållit i fråga om ströängar,

har ännu icke kunnat slutföras, men de sakkunnige hava trott det vara

angeläget, att redan innan deras huvudsakliga förslag avgives, vissa

bestämmelser komma till stånd, som göra det möjligt för kronan att

i särskilda fall genom ägoutbyte komma i besittning av ströängar.

De sakkunnige hava fördenskull utarbetat ett härtill syftande förslag

till kungörelse angående ströängars utbytande mot annan mark; och få

de sakkunnige till Herr Statsrådet överlämna detta förslag jämte motiv.

Stockholm den 24 februari 1917.

E. MARKS

von

WURTEMBERG.

PAUL HELLSTRÖM. KARL GRUBBSTRÖM. AND. HOLMGREN.

E. HAGLUND.

A. E. RODHE.

4

F ö r s 1 a g

till

Kungörelse

angående ströängars utbytande mot annan mark.

Härigenom förordnas som följer:

1

§.

På Kungl. Maj :t ankommer att, när i något fall särskilda om­

ständigheter påkalla indragande till kronan av en eller flera till fastig­

het inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark hörande men

utom dess egentliga ägoområde belägna ängar (ströängar), förordna,

att prövning av fråga om ängarnas utbytande mot annan mark skall

äga rum medelst avvittringsförfarande enligt denna kungörelse.

2 §■

Då Kungl. Maj:t meddelat förordnande, som i 1 § avses, skall

Kungl. Maj:t8 befallningshavande uppdraga åt lantmätare att med bi­

träde av två för lantmäteri förrättningar utsedde gode män verkställa

förrättning enligt denna kungörelse.

Avser förordnandet ängar, hörande till mera än en fastighet,

varde särskild förrättning hållen för en var av fastigheterna; dock äge

lantmätaren att, innan förrättningen företages eller under dess gång,

besluta, att utbytesfrågan skall för fastigheter, som tillhöra samma skiftes-

lag, handläggas i ett sammanhang, där sådant kan medföra lättnad i

handläggningen eller främja vederlagets utläggande på lämpligt sätt.

6

3 §■

Lantmätaren skall utsätta tid för förrättningen samt minst fjorton

dagar förut låta därom uppläsa kungörelse i kyrkan i den församling,

där fastigheten är belägen. Lantmätaren avlåte ock med posten minst

trettio dagar förut kallelse till fastighetens ägare; dock vare, där denne

icke har känt hemvist inom riket eller han vistas utom riket, sådan

kallelse icke erforderlig.

4 §•

Vederbörande revirförvaltare skall såsom kronoombud föra talan

vid förrättningen, och varde han i god tid av lantmätaren kallad.

Avser förrättningen ecklesiastikt hemman, göre lantmätaren i god

tid anmälan därom hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i syfte att all­

mänt ombud må förordnas att vid förrättningen bevaka hemmanets rätt

5

§•

Vid ägoutbyte, som i denna kungörelse avses, skall i vederlag-

för ströäng lämnas mark, som är odlad eller till odling tjänlig och

har det läge, att den lämpligen kan läggas till fastigheten, eller ock

äng eller röjningsland, som med hänsyn till sitt läge icke kan anses

medföra större kostnader i bruket än ströängen.

I den mån är erforderligt för bildande av regelbundna gränser

kring vederlagsmark som nu är nämnd, må jämväl skogsmark ingå i

vederlaget.

6 §•

Ströäng och dess vederlag skola vara av samma värde i penningar

enligt uppskattning efter ty här nedan sägs.

Till grund för värderingen skall läggas den stadigvarande be­

hållna avkastning, ägorna anses kunna årligen giva, därvid röjnings­

land och till vederlag utsedd odlingsmark uppskattas efter den avkast­

ning, som erhålles efter verkställd röjning eller odling. Vid beräkning

av behållen avkastning från ströäng eller från äng eller röjningsland,

som lämnas i vederlag, skall hänsyn tagas till själva bärgningskost-

naden men icke till kostnaden för höets hemforsling.

År vederlagsmark skogbeväxt, varde jämväl skogsbeståndet taget

i beräkning vid vederlagets uppskattning.

7 §.

Gar odlingsmark i byte mot ströäng, vare fastighetens ägare

berättigad till ersättning för vederlagsmarkens torrläggning, uppodling

och första begödsling, sä ock för minskad avkastning under den tid,

som åtgår till dess marken kan försättas i behörigt skick. Lämnas

röjningsland i vederlag, njute fastighetens ägare ersättning för röjnings-

kostnaden och för mistad avkastning under den tid, som erfordras för

röjningens verkställande.

Utgöres utbytt ströäng av röjningsland, utgår icke ersättning,

som nu är stadgad.

⁸ §•

Uppgår odlingsersättning till mera än trehundra kronor, vare fastig­

hetens ägare icke berättigad att uppbära mera än hälften av ersätt­

ningsbeloppet med mindre han med intyg av synemän, som Kungl.

Maj:ts befallningshavande på ansökan förordnat, styrker, att å fastig­

heten utförts förbättringsarbeten till värde, som motsvarar ersättningens

belopp.

9 §■

Då mark, som lämnas i vederlag för ströäng, tages i bruk såsom

åker eller äng, vare fastighetens ägare berättigad att efter anvisning

av vederbörande skogstjänsteman från kronomark erhålla nödigt virke

till första uppförande av såväl erforderliga lador å marken som stängsel

kring densamma.

10 §.

Har ströäng, som hör till jordbruksfastighet, den beskalfenhet

och det läge, att den väl lämpar sig att odlas och brukas under fastig­

heten, må mot bestridande av fastighetens ägare utbyte av ängen icke

verkställas, såvida icke fastigheten efter bytet har i behåll ouppodlad

men lätt odlingsbar mark, som kan lämna minst en och en halv gång

så stor avkastning, som beräknats för ängen.

11 §•

Där med hänsyn till här förut givna föreskrifter hinder möter

för utbyte av ströäng i dess helhet, må bytet, när så finnes lämpligen

kunna ske, inskränkas till viss del av ängen.

8

12

§.

Yppas i fråga om rågång eller annat tvist, som hindrar förrätt­

ningens gång och icke kan genom lantmätarens och gode männens be­

medling i godo biläggas, skola sakägarna hänvisas att vid allmän dom­

stol utföra tvisten, och skall förrättningen under tiden vila.

13 §.

Sedan samtliga på frågan om ägoutbytet inverkande omständig­

heter blivit utredda, skall skriftligt utlåtande uppsättas och av såväl

lantmätaren som godemännen underskrivas. Utlåtandet skall därefter

av lantmätaren föredragas å sammanträde med sakägarna, och varde

därvid tillkännagivet vad de enligt 16 § hava att iakttaga i fråga om

påminnelsers avgivande.

¹⁴ §.

Finna lantmätaren och gode männen, att ägoutbyte bör äga rum,

har lantmätaren att omedelbart utstaka och rörlägga gränserna för det

område kronan skall avstå. Finnes ströäng böra allenast delvis ingå

i ägoutbyte, skall jämväl gränsen mot den del av ängen, som icke ut­

bytes, utstakas och rörläggas.

Lantmätaren har ock att upprätta karta och beskrivning över

föreslaget ägoutbyte, därvid dock iakttages, att ströäng, som skall ut­

bytas, icke må kartläggas där den till läge och gränser kan tillförlit­

ligen bestämmas genom hänvisning till nummer och annan beteckning,

varunder ängen upptagits vid avvittring eller annan lantmäteriför-

rättning.

15 §.

Då ägoutbyte finnes böra äga rum, skall ett exemplar av proto­

koll över förrättningen jämte därtill hörande handlingar och kartor

före årets utgång bevisligen tillställas fastighetens ägare eller, om

dennes vistelseort ej är känd eller han vistas utom riket, någon, som

är boende å fastigheten, eller en av grannarna. Avser förrättningen

flera fastigheter, skall protokoll jämte handlingar och kartor tillställas

den, som vid förrättningen utsetts att för gemensam räkning mottaga

desamma.

16

§.

Utlåtandet jämte protokoll och övriga handlingar ävensom kartor

varde tillika med bevis om delgivning, som i 15 § avses, av lantmätaren

insända till Kungl. Maj:ts befallningshavande; och meddele lantmätaren

samtidigt revirförvaltaren därom underrättelse.

Då handlingarna inkommit, meddele Kungl. Maj:ts befallnings­

havande beslut i ärendet, dock ej förrän fyrtiofem dagar förflutit.

Intill dess ärendet blivit avgjort, stånda sakägare fritt att däri

ingiva påminnelser till Kungl. Maj:ts befallningshavande. llevirför-

valtaren må ock inom samma tid avgiva påminnelser, när han finner

skäl därtill föreligga; och äge han i ty fall på anmälan få handlingarna

sig tillställda från Kungl. Maj:ts befallningshavande.

17 §.

Talan mot Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut må fastig­

hetens ägare föra hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka skola ingivas

till Kungl. Maj:ts befallningshavande sist å sextionde dagen från del­

fående av beslutet. Å kronans vägnar må ej klagan över beslutet föras.

Det åligger Kungl. Maj:ts befallningshavande att ofördröjligen

låta beslutet med därvid fogad besvärshänvisning tillställas fastig­

hetens ägare.

När besvär till Kungl. Maj:ts befallningshavande inkommit, har

Kungl. Maj:ts befallningshavande att låta besvären jämte övriga hand­

lingar tillställas advokatfiskalen i kammarkollegium å kronans vägnar

samt, då beslutet angår flera fastigheter, enskild sakägare, vars rätt

kan beröras av besvären; och må förklaring avgivas inom tid, som

av Kungl. Maj:ts befallningshavande bestämmes. Efter förklaringstidens

utgång värde handlingarna av Kungl. Maj:ts befallningshavande jämte

eget utlåtande insända till Kungl. Maj:t.

18 §.

Då laga kraft åkommit Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut

att ägoutbyte skall äga rum, har Kungl. Maj:ts befallningshavande att

teckna bevis därom å kartan samt ombesörja, att domänstyrelsen och

revirförvaltaren erhålla kännedom om ägoutbytet.

19 §.

Kostnad till lantmätare och gode män ävensom till erforderlig

hantlangning, så ock andra löpande utgifter för förrättning enligt denna

10

kungörelse skola bestridas av allmänna medel enligt föreskrifter, som

meddelas av Kung! Maj:t.

Ersättning till synemän, som omförmäles i 8 §, utgår av allmänna

medel enligt femte klassen i gällande resereglemente.

20

§.

Yad i denna kungörelse är stadgat om ägare av fastighet, skall,

där fastigheten utgöres av nybygge eller boställe, äga tillämpning å

nybyggaren eller boställshavaren.

21

§.

Såsom särskild fastighet anses i denna kungörelse ej annan ägolott

än den, som tillkommit genom avvittring, laga delning, ägostyckning

eller jorda vsöndring.

22

§.

Uppkommer i sammanhang med nu pågående avvittringsförrätt-

ning för upplåtelse av nybyggen fråga om ströängs utbytande mot

kronomark, skola de i 5 —11 §§ här förut givna föreskrifter lända till

efterrättelse.

I den mån tillgång ej finnes å mark, som enligt första stycket av

5 § skall gå i vederlag för ströäng, må i dess ställe lämnas skogsmark;

dock må, där ängen tillhör fastighet, som är avsedd för självständigt

jordbruk, sådant byte äga rum allenast så framt bytet prövas ej för­

anleda, att antalet å fastigheten vinterfödda kreatur måste för fram­

tiden minskas.

23 §.

Yad i skiftesstadgan föreskrives angående lantmäteriförrättningar

i allmänhet skall, i den mån här förut givna bestämmelser ej annat

föranleda äga tillämpning i avseende å avvittringsförrättning enligt

denna kungörelse.

24 §.

Genom denna kungörelse upphäves, såvitt rörer ägoutbyten, varom

här förut är stadgat, bestämmelserna i §§ 19—21 i stadgan den 30

maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lapp­

marker i vad dessa bestämmelser äro stridande mot vad denna kun­

görelse innehåller.

It

M o t i v.

Nybyggena inom lappmarkerna grundades ursprungligen på ett

jordbruk, vars ändamål huvudsakligen var kreatursskötsel. Närmast

kring gårdarna upptogos väl i allmänhet smärre åkertäppor, men av­

kastningen från dessa spelade icke någon större roll i nybyggarens

hushållning. Den höskörd, som var erforderlig för att några kreatur

skulle kunna födas å fastigheten, förskaffade sig nybyggaren till största

delen från de naturliga ängslägenheter, vilka lågo spridda här och där

i markerna, ofta miltals från bostaden. De flesta av dessa utängar

utgjordes av det slags myrmarker, som i sitt naturliga tillstånd av­

kastade starrhö och vanligen ej kunde skördas oftare än vartannat

eller vart tredje år. Mera värdefulla ängar funnos emellertid också,

nämligen de som voro belägna vid bäckar och andra vattendrag. Dessa

gåvo en rikare och bättre avkastning och kunde i allmänhet avbärgas

årligen. Något odlingsarbete i egentlig mening nedlades merendels

icke å utängarna. Vad som kunde ifrågakomma var undanröjande

av ris och buskar, varjämte någon gång enklare anordningar vidtogos

för ängarnas översilande med vatten.

När nybyggaren åt sig utvalde en boplats, sökte han försäkra

sig om tillräckligt många av dessa naturliga ängar, och då tillstånd

meddelades till nybyggesanläggningen, inbegrepos ängar i stor ut­

sträckning i upplåtelsen. Då avvittringen sedermera genomfördes i

lappmarkerna samt hemman och nybyggen därvid fingo åt sig utlagda

inägor och utmark i vissa från kronomarken avgränsade ägoskiften,

kunde de vitt spridda ängarna icke alltid inrymmas inom skiftena.

De blevo emellertid, såsom i det följande närmare skall omtalas, bibe­

hållna under fastigheterna. Åt sådana utom fastigheternas egentligt:

ägoområden belägna ängar, vilka förekomma i stor utsträckning inom

lappmarkerna, har sedermera i språkbruket givits benämningen strö-

ängar. Även i det övriga Norrland och Dalarne förekommer, att spridda

ängslägenheter blivit vid avvittringen bibehållna till fastigheter, var­

under de förut brukats. Ur rättslig synpunkt skilja sig emellertid

12

dessa ängar väsentligen från de i lappmarkerna förekommande, och de

pläga i allmänhet ej inbegripas under uttrycket ströängar. Det är

också allenast de till lappmarksfastigheterna hörande men utom deras

egentliga ägoområden belägna ängarna, som avses, när i det följande

talas om ströängar.

Till belysning av frågan om den rätt, varmed ströängarna inne­

havas, må till en början nämnas stadgandena i reglementet den 24

november 1749 »för dem som antingen redan bo och bygga i Lapp­

land eller ock hädanefter till landets uppbrukande därstädes sig ned­

sätta vilja». I denna författning, vanligen kallad lappmarksregle-

mentet, stadgas, att ingen äger »större rätt till hö- och skogmyrer,

varav en nybyggare kan hava tillfälle och nödigt sig i första början

av nybyggets inrättande att betjäna än såvida brist vara kan på andre

när belägnare och till rödning dugeliga platser och ingen annan ny­

byggare tillkommer, som slika myrer bättre betarva torde». Vidare

framgår av § 6 i samma reglemente, att den nybyggare, som tidigare

slagit sig ned, hade skyldighet att finna sig i jämkning till förmån

för den, som senare sökte nybyggesrätt, och ägde han därvid icke

fordra vederlag för avträdd mark i vidare mån än att »intet upp­

arbetat åker- eller ängsland kan honom frånkännas och någon annan

tilläggas utan med hans goda vilja och mot betalning, som arbetet

hans pröves värt vara». Därjämte är att lägga märke till den be­

skrivning, som lämnas på mark, vilken skulle anses såsom odlad. I

§ 7 föreskrives härom: »Ej må någon räkna sig hava uppodlat och ned­

lagt arbete å sådane ställen, varest han upprest en eller annan hö­

stack, hässja eller lada till inrymmande av det hö eller foder, som

själva naturen, utan dikning och rothuggning, giver. Men för upp­

odlad må den trakt och lägenhet anses, som igenom kärrs och mossars

utdikande samt träns barkande och rothuggande gjorts nyttig och

brukbar till åker och äng.»

Av dessa bestämmelser torde med full tydlighet framgå, att strö­

ängarna lämnades nybyggaren i syfte att understödja jordbruket, medan

detta ännu befann sig på ett mera primitivt stadium. Meningen har

uppenbarligen varit att, sedan mark uppbrutits och odlats kring gården,

bruket av ströängarna skulle övergivas och ängarna utan vidare åter­

falla till kronan.

Frågan om ströängarnas bibehållande under hemmanen och ny­

byggena måste komma till ett avgörande vid avvittringen. Denna

började i lappmarkerna ganska sent, först sedan nådiga stadgan den

30 maj 1873 om a-vvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lapp­

marker utkommit. För Luleå lappmark, omfattande Gellivare och

Jokkmokks socknar, hade visserligen föreskrifter i ämnet lämnats redan

genom nådiga stadgan den 13 december 1850 för avvittring och skatt­

läggning i nämnda lappmark, men denna stadga kom aldrig i tillämp­

ning, närmast med anledning därav, att dess bestämmelser om skogs-

anslag och om skattläggning befunnos leda till resultat, som vore allt­

för ofördelaktiga för kronan.

De föreskrifter, som lämnas i 1873 års avvittringsstadga angående

skiftesläggning och ägoutbvten, innebära en ganska följdriktig tillämp­

ning av de i 1749 års lappmarksreglemente fastslagna grundsatserna.

Enligt § 19 i nämnda stadga, sådan paragrafen lyder enligt nådiga

kungörelsen den 9 november 1877, skall vid områdestilldelningen varje

område läggas i ett skifte, innefattande både skogsmark och inägor.

eller, där sådant utan verklig skada för någon delägare ej kan äga

rum, i så få skiften omständigheterna medgiva; men anses flera skiften

än fyra erforderliga, eller skulle fråga uppstå om det egentliga skogs-

anslagets läggande i mera än ett skifte, skall ärendet underställas Kungl.

Maj:ts befallningshafvande. Vidare skall varje delägare bibehållas vid

sina inägor, såvitt de falla inom skogsområdet. För beredande av så

lämpligt skifte, belägenheten medgiver, är delägare pliktig att med sina

inägor, i den män de ej falla inom det blivande skogsområdet, ingå i

ägoutbyte med annan delägare eller med kronan. Mark, som utan att

vara odlad innehaves av hemmansägare eller åbo eller av nybyggare,

skall, såvitt den ej för hemmanets eller nybyggets bestånd erfordras,

kunna för beredande av lämpligt skifte innehavaren frånhändas utan

vederlag, men är marken odlad får den ej innehavaren frånhändas utan

mot vederlag av annan mark, som är odlad eller till odling tjänlig.

1 § 20 stadgas, att ägoutbyten inom avvittringslaget skola verk­

ställas efter måttet av höavkastningen eller ock, där med hänsyn till

markens värde större noggrannhet finnes nödig, efter gradering, verk­

ställd enligt föreskrifterna i gällande skiftesstadga. Slutligen stadgas

i § 21, att delägare, som genom avvittringen mister odlad mark, bör

tillgodonjuta odlingsersättning, på sätt i skiftesstadgan är om sådan

ersättning föreskrivet, dock att i vissa fall, särskilt när marken tillfaller

kronan, odlingsersättning ej utgår men förre innehavaren äger i stället

fortfarande nyttja marken under högst fem år, efter det han tillträtt

sin nya ägolott.

Genom dessa bestämmelser fastslogs alltså, att en hemmansägare

eller nybyggare var skyldig att, för genomförande av en redig skiftes­

läggning, utan vederlag avstå ouppodlad jord, som icke erfordrades för

14

hemmanets bestånd. Detta stadgande träffade i synnerhet ströängarna.

Dessa kunna i allmänhet icke betraktas såsom odlade, enär å desamma

sällan nedlagts så mycket, arbete med röjning, dikning eller andra

kulturåtgärder, att en dylik benämning kunde vare sig enligt lappmarks-

reglementet eller vanligt språkbruk anses motiverad. Det visade sig

emellertid vålla avsevärda svårigheter att strängt genomföra avvittrings-

stadgans regler. De mötte starkt motstånd hos befolkningen och, till-

lämpade i hela sin utsträckning, skulle de i många fall hava försatt fastig-

hetsinnehavarne i avsevärt trångmål. Den omläggning av jordbruket,

varom man tidigare gjort sig förhoppningar, hade nämligen i allmänhet

uteblivit. Enligt inrotad vana fasthöllo lappmarksinvånarna vid det till

synes så bekväma ängsbruket. Bristande upplysning om rationella jord­

bruksmetoder och befolkningens fattigdom gjorde också sitt till för att

hålla tillbaka övergången till ett nytt jordbrukssystem. Ängarna voro alltså

med hänsyn till den låga ståndpunkt, jordbruket intog i dessa trakter,

till stor del än så länge nödvändiga för fastigheternas bestånd. Under

sådana förhållanden skulle ängarna antingen utläggas i ordentliga

skiften eller också utbytas mot annan mark. Det förra lät sig i all­

mänhet ej göra utan att överskrida det tillåtna skiftesantalet. Det

var nämligen ej ovanligt, att en by eller fastighet innehade ända upp

till flera tiotal ströängar. För utbyte av ängarna mötte åter oftast

hinder i svårigheten att finna lämplig kronomark, som kunde gå i

vederlag. Måhända torde även den uppenbara obilligheten i avvittrings-

stadgans grundsats att frånkänna fastighetsinnehavarna varje rätt till

odlingsersättning vid ägoutbyte med kronan hava bidragit till att dy­

lika utbyten ansågos sällan eller aldrig kunna komma till stånd.

Dessa omständigheter föranledde framställningar till Kungl. Maj:t,

att ströängarna måtte trots avvittringsstadgans föreskrifter få bibe­

hållas under hemman och nybyggen. Den tidigaste av dessa framställ­

ningar avsåg ängarna inom Arvidsjaurs socken, och förklarade Kungl.

Maj:t i anledning därav i nådigt brev den 12 juli 1878 beträffande

nämnda socken, »att de flere eller färre inom kronoparks område be­

lägna spridda ängslägenheter, vilka tillhöra ett hemman eller ett ny­

bygge, må, utan att från kronoparken genom uppdragna rågångar av­

skiljas, varda, innan de kunna mot annan mark utbytas, tillsvidare

under hemmanet eller nybygget bibehållna och under tiden såsom

endast ett skifte beräknas». Därjämte medgavs, att det virke, som

till behövliga hägnader, hässjor och hölador vid dessa ängslägenheter

åtginge, finge tillsvidare, efter anvisning av revirförvaltaren, kostnads­

fritt avhämtas från kronoparken.

15

Samma medgivanden gjordes sedermera för övriga delar av lapp­

markerna genom särskilda nådiga brev den 20 juni 1879 för Väster­

bottens län, den 22 juni 1883 för Gellivare socken, den 5 april 1889

för Jokkmokks och Arjepluogs socknar, den 18 augusti 1893 för Jukkas-

järvi socken och den 19 oktober 1894 för Enontekis, numera Kare­

suando socken. För sistnämnda socken fogades till medgivandet om

ängarnas bibehållande det villkor, att ängarna icke genom sitt läge

finge komma att försvåra lapparnas flyttningsfärder.

De nämnda bestämmelserna om ängars bibehållande torde rätts-

ligen sett icke hava inneburit annat än ett uppskjutande till framtiden

utav avvittringsåtgärderna i fråga om ängarna. Hade meningen varit,

att avvittringen å de fastigheter, vilka fingo ströängar sig tillagda,

skulle anses såsom till fullo avslutad och skiftesstadgan således äga

tillämpning å de ägoutbyten, som förutsattes sedermera skola ske,

hade det varit överflödigt, att till medgivandet om ängars bibehållande

foga det förbehåll, att medgivandet gällde allenast tillsvidare. Även

utan ett dylikt förbehåll hade ängarna varit underkastade skiftes­

stadgans regler om ägoutbyten. Vad man med förbehållet åsyftade

var att bereda kronan längre gående möjlighet till ängarnas återta­

gande, något som tydligt framgår av flera av de utlåtanden från olika

myndigheter, vilka avgåvos i anledning av de hos Kungl. Maj:t gjorda

framställningarna om ängarnas bibehållande. Synnerligen stor vikt

lades i dessa utlåtanden på att medgivandet icke komme att gälla för

all framtid, utan att kronan förbehölle sig möjlighet att befria krono-

parkerna från det intrång, som förorsakades av ängarna. Förbehållet

om ängarnas utbytande måste därjämte anses innebära, att det, på sätt

ock blivit i domstolspraxis antaget, är kronan ensam och icke deri

enskilde, som äger bestämma tiden för bytet. Att ålägga kronan skyl­

dighet att vid anfordran tillhandahålla annan mark i stället för

ängarna har tydligen ej varit åsyftat. Även häri ligger en väsentlig

avvikelse från de enligt skiftesstadgan gällande regler för ägoutbyten,

vilka innebära, att dylika förrättningar kunna påkallas av sakägarna

å ömse sidor.

Det torde således vara klart, att när kronan önskar göra strö-

ängarna till föremål för ägoutbyte, detta skall äga rum genom en för­

rättning under avvittringsförfarandets former.

Den åt de sakkunnige uppdragna utredningen angående beredande

av rättslig möjlighet att vid bildande av odlingslägenheter tillvarataga

16

för odling tjänliga ströängar pågår ännu. Vid utarbetande av de för­

slag i ämnet, som kunna anses erforderliga, liava de sakkunnige kom­

mit till allt klarare insikt om att ströängarna äro av mycket stor bety­

delse för förverkligandet av tanken på en mera omfattande kolonisation

å kronomark inom lappmarkerna. Därvarande naturliga ängar utgöras

nämligen i allmänhet av myrmark, som i ett stort antal fall torde med

lätthet kunna odlas. I betraktande av det företräde, som myrmark

härutinnan erbjuder framför fastmark, har den uppfattningen alltmera

— och efter de sakkunniges mening med allt fog — börjat göra sig

gällande, att vid upplåtelser för kolonisationsändamål de å statsskogarna

belägna myrmarkerna i främsta rummet böra ifrågakomma. Dessa

myrmarker utgöras emellertid till en högst väsentlig del av hemmanens

eller nybyggenas ströängar. Skall något kunna göras för främjande

av nya bosättningar i dessa trakter, är det alltså ett oeftergivligt vill­

kor, att ströängar i största möjliga omfattning kunna tagas i an­

språk för odling.

Från vissa håll har man sökt göra gällande, att frågan om kolo­

nisationen på kronoparkerna lättast och enklast kunde lösas på det

sätt, att staten, på samma gång den lämnade fastigketsinnehavarna i

orubbad besittning av ströängarna, sökte möjliggöra och uppmuntra

deras upplåtande till bosättningar genom att förklara sig villig att,

där sådan upplåtelse ifrågakomme, tillhandahålla köparen erforderligt

skogsanslag jämte betesrätt å kronoparken. Denna uppfattning, som

framträtt i motioner vid 1914 års riksdagar, hava de sakkunnige

emellertid icke kunnat biträda. Utan att för närvarande vilja bestämt

påstå, att den ifrågasatta anordningen skulle under alla förhållanden

vara olämplig, anse de sakkunnige densamma icke gärna kunna i större

omfattning genomföras. För de nuvarande innehavarna äro ängarna

av ringa värde på grund av sin avlägsna belägenhet i förening med

det förhållande, att de nästan uteslutande bestå av sumpmark, vara

icke ens efter verkställd torrläggning bostäder lämpligen kunna för­

läggas. Ville man åter för möjliggörande av bosättning utöka ängarnas

område med närliggande fastmark samt i sammanhang därmed åt even­

tuella förvärvare av ängarna tillförsäkra skogs- och betesrättighetei',

skulle en dylik anordning bereda de nuvarande ströängsinnehavarna

förmånen av en betydande, oförtjänt värdestegring och i stort sett

ingalunda vara ägnad att främja kolonisationen. Ströängsinnehavarna

skulle nämligen tvivelsutan komma att vid beräknande av köpeskilling

för ängarna taga hänsyn till de av kronan utlovade förmånerna, och

17

don uppskridning av priset, som härav bleve en följd, komme sanno­

likt att stä hindrande i vägen för upplåtelser i större omfattning.

Skall tanken på en kolonisation av kronomarkerna få någon

större betydelse, är det enligt de sakkunniges mening nödvändigt, att

de ströängar, som finnas lämpade till odling, varda av kronan för­

värvade i syfte att med tillägg av fastmark upplåtas till nya lägen­

heter.

Beträffande sättet för ängarnas återförvärvande ligger det nära

till hands att tänka sig en indragning genomförd på ungefärligen samma

grundval som genom den av Kungl. Maj:t den 30 december 1916 ut­

färdade kungörelsen om tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens

läns lappmark är fastställd beträffande ströängar ovan odlingsgränsen

i nämnda lappmark. Ett återförvärvande skulle i så fall tillgå på det

sätt, att staten lämnade viss ersättning i penningar för ängarna men

sörjde för att denna ersättning alltid bleve använd till odling eller

annan förbättring å de fastigheter, dit ängarna hört.

De sakkunnige äro ej heller främmande för en dylik anordning,

och utredningar angående dess genomförbarhet äro av de sakkunnige

påbörjade. Tydligt torde emellertid vara, att densamma, därest den

överhuvud skulle befinnas vara att förorda, icke under alla förhållanden

är ur statens synpunkt tillfyllestgörande. Särskilt må i avseende härå

erinras, att eu dylik anordning icke gör det möjligt för kronan att

omedelbart komma i besittning av alla för dess syften behövliga ängar

utan förutsätter, att ströängsinnehavaren får tillgodonjuta avkastningen

från ängarna under så lång tid som skäligen kan anses åtgå till dess

han utfört odlingsarbete, vilket skall bereda honom ersättning för den

bortfallande höavkastningen från ängarna, en omständighet som i be­

stämmelserna om tilläggsavvittringen föranlett medgivande av uppskov

om 10 till 15 år med ängarnas avträdande. Även om nyssnämnda tid

skulle för de trakter det här gäller kunna väsentligen avknappas, står

det fast, att kronan av olika anledningar kan komma i behov av strö-

ängarna tidigare än som enligt den nämnda anordningen skäligen

måste beräknas åtgå för ängarnas avträdande till kronan.

Sålunda är det tydligt, att staten i särskilda fall kan för möjlig­

görande av önskvärda bosättningar finna det angeläget att under eu

närmare framtid återbekomma vissa ängar.

Yad först beträffar de upplåtelser av s. k. odlingslägenheter som

enligt för närvarande gällande bestämmelser kunna ifrågakomma må

erinras, att om det ock hittills huvudsakligen varit fastmark som ut­

setts till odlingsjord för lägenheter av denna art, uppfattningen om

3

18

det företräde myrmarken i viss män erbjuder ur odlingssynpunkt synes

hava börjat göra sig gällande både hos dem som anmäla sig till er­

hållande av dylika lägenheter och hos de myndigheter vilka handhava

frågorna om upplåtelserna. Skulle utväg stå till buds att vid bil­

dande av odlingslägenheter taga i anspråk ströäpgar, är det antagligt,

att denna utväg i en del fall skulle kunna med fördel anlitas för

åvägabringande av lägenheter å en eller annan plats, där bosättning-

kunde anses önskvärd.

Även för bildande av andra slags lägenheter å statsskogarna torde

en del ströängar snart nog behöva tagas i anspråk. Särskilt lärer det,

sedan Kungl. Maj:t nyligen åt en kommitté uppdragit att utreda samt­

liga de med det norrländska kolonisationsproblemet sammanhängande

spörsmål, kunna förväntas, att frågan om nya former för upplåtelsen

av kronomark kommer på dagordningen vida tidigare än kronan i

enlighet med tilläggsavvittringens grundsatser hinner komma i besitt­

ning av ängar.

En särskild form för kolonisation, som för närvarande är å bane,

är den pågående s. k. efteravvittringen för upplåtelse av nybyggen å.

kronoöverloppsmarkerna i de nedom odlingsgränsen belägna delarna av

Arjepluogs och Jokkmokks socknar. Vid denna förrättning hava till

äldre fastigheter hörande ströängar i hög grad försvårat utläggandet

av ändamålsenliga nybyggen. Vid uppgörande av hittills framlagda

avvittringsförslag har man sett sig nödsakad till en områdesutläggning

av sådan art, att ett flertal nybyggens ägoområden komma att innesluta

främmande ströängar, ofta i mycket stor omfattning. Kungl. Maj:ts

befallningshavande, till vilkens prövning förslagen överlämnats, har

emellertid ansett sig förhindrad att godkänna så olämpliga fastighets­

bildningar samt återförvisat ärendet till avvittringsverket, där efter ytter­

ligare förrättningar omarbetning av förslagen ännu pågår. Enligt vad

de sakkunnige inhämtat av avvittringsstyresmannen, har det dock visat

sig vara förenat med stora svårigheter att utan genomförande av ett

större antal ägoutbyten kunna på önskvärt sätt reglera de sökta ny-

byggena. Utan att anse nybyggesformen innefatta en för nuvarande

förhållanden lämplig uppiåtelsetyp finna de sakkunnige det uppenbar­

ligen önskvärt, att utväg beredes kronan att genom återförvärvande

av de ströängar, som ligga till hinder för nybyggen, vilka det kär

gäller, möjliggöra ett av befolkningen efterlängtat genomförande av

efteravvittringen, vilken pågått sedan lång tid tillbaka och föranlett åt­

skilliga personer att i förhoppning om godkännande av uppgjorda av-

1

!)

vittringsförslag slä sig ned å de preliminärt utsedda i > y bygge sl äge ¹¹ -

hetern a.

Även ur skogsvårdens synpunkt kan det tänkas, att staten skulle

önska att på eu eller annan trakt kunna disponera över ströängar

antingen för skogskultur ä ängarna eller utdikning av närliggande

skogsmark.

Att det jämväl för andra ändamål än de nu antydda kan vara

av vikt för kronan att omedelbart komma i besittning av ströängar

framgår av ett till de sakkunnige av Kungl. Magt den 30 december

1916 remitterat ärende, vari de sakkunnige skola framdeles avgiva

utlåtande. Frågan gäller där återförvärvande åt kronan av åtskilliga

ströängar. belägna å ett område vid utloppet av Stora Lulevatten,

varöver vattenfallsstyrelsen anser sig behöva disponera för utförande

av vissa vattenregleringsarbeten.

Den utväg, som rättsligen står kronan till buds att i händelse

av omedelbart behov komma i besittning av upplåtna ströängar, ligger

i ägoutbyten av den art, som, på sätt förut framhållits, åsyftats i de

under avvittringarna utfärdade nådiga breven om ängarnas bibehållande

tillsvidare. Skall denna rättighet kunna göras gällande, erfordras emeller­

tid åtskilliga bestämmelser rörande den formella behandlingen av ifråga­

varande ägoutbvten, och i sammanhang därmed torde även böra komma

under övervägande, huruvida icke de för bytet gällande sakliga före­

skrifter lämpligen kunna erhålla en i viss mån ändrad innebörd, som

bättre tillgodoser ströängsinnehavarnes intressen.

Av den föregående undersökningen framgår, att enligt 1873 års

avvittringsstadga innehavare av ströängar var skyldig att avstå ängarna

utan vederlag i den män de icke erfordrades för fastighetens bestånd.

De omnämnda nådiga breven, enligt vilka ängarna fingo bibehållas

tillsvidare innan de kunde mot annan mark utbytas, inneburo icke

blott att avvittringsåtgärderna i fråga om dessa ängar uppskötos utan

även att innehavaren berättigades till erhållande av vederlagsmark

under alla förhållanden, således även där frågan gällde ängar, som ej

kunde anses erforderliga för fastighetens bestånd. Rörande arten av

den vederlagsmark, som borde ifrågakomma, innehålla de nådiga breven

ej någon bestämmelse; och då, såsom förut framhållits, ängarna i all­

mänhet ej äro att anse såsom odlade, kan avvittringsstadgans föreskrift

att vederlaget för odlad mark skall utgöras av annan odlad mark eller

den, som är till odling tjänlig, här ej äga tillämpning. I ett av högsta

domstolen den 4 april 1889 meddelat utslag har också i anledning av

väckt fråga om ägoutbyte enligt skiftesstadgan förklarats, att kronan

20

måste anses liava förbehållit sig att bestämma icke allenast tiden, när

ängarna skulle mot vederlag av annan mark avträdas till kronan, utan

ock vad mark, som skulle givas i vederlag. Kronan torde alltså hava

fria händer att i vederlag lämna även skogsmark, som i värde kan

anses motsvara ängarna, varvid emellertid synes böra iakttagas, att

sådant icke sker i de fall, då jordbruket i följd av bytet skulle avse­

värt gå tillbaka.

Ett annat spörsmål är emellertid, huruvida byte av sistnämnda

art lämpligen bör från kronans sida ifrågasättas. Det torde nämligen

föga stå i överensstämmelse med de grundsatser, staten följer i sin

skogspolitik, om staten utan starka skäl läte avhända sig skogsmark,

låt vara att det här ej kunde bliva tal om några mera avsevärda

områden. Den ökning i värdet av skogsprodukter, som de senare

åren bevittnat och som efter mångas mening även framgent kominer

att fortgå, manar härutinnan till betänksamhet. Ofta torde för er­

hållande av regelbundna gränser vara erforderligt att skogsmark

ingår i vederlaget. Att sådant tillätes synes med nödvändighet på­

kallas av förhållandena, och lämpligt torde vara att i dylika fall

även det å skogsmarken förefintliga skogsbeståndet tages i beräkning

vid uppskattningen av vederlagets värde. Men bortsett härifrån torde

det icke böra ifrågakomma att skogsmark får givas i vederlag för

strö äng.

För ett särskilt fall hava de sakkunnige dock icke ansett sig böra

fasthålla vid regeln att skogsmark icke må lämnas i vederlag. De

sakkunnige syfta härvid å de nu pågående efteravvittringarna inom

Arjepluogs och Jokkmokks socknar. Ett betydligt antal av de före­

slagna nybyggena — icke långt från 200 — skulle enligt tillämnad

områdestilldelning komma att inom sina skiften besväras av främmande

ströängar. I flertalet av dessa fall torde möjlighet att frigöra om­

rådena icke stå till buds, med mindre skogsmark får lämnas i veder­

lag. Med hänsyn till vad de sakkunnige tidigare anfört i fråga om

önskvärdheten av efterawittringens genomförande, anse de avgörande

betänkligheter ej föreligga mot att för ifrågavarande fall medgiva strö-

ängars utbytande mot skogsmark med därå växande skog, såframt

bytet ej prövas föranleda, att antalet å fastigheten vinterfödda kreatur

måste för framtiden minskas.

I fråga om grunderna för värdering av mark, som går i byte

enligt avvittringsstadgan, innehåller denna, att bytet skall verkställas

antingen efter måttet av höavkastningen eller också, där med hänsyn

till markens värde större noggrannhet finnes nödig, efter gradering i

21

enlighet med skiftesstadgans föreskrifter. Det förra sättet för bytet,

innebär, att ängen och vederlagsmarken uppskattas efter den höavkast­

ning, ägorna anses kunna, odlingsmark efter verkställd odling, i medel­

tal årligen gåva, varvid skillnaden mellan bättre och sämre hö utjämnas

efter vissa i den s. k. skattläggningsmetoden angivna grunder, så att

t. ex. ett lass sämre myrhö svarar mot ett tredjedels lass gott hård­

vallshö. Efter denna metod hava de utbyten företagits, vilka någon

gång ägt rum i sammanhang med den allmänna avvittringen. Emel­

lertid torde detta sätt för markens värdering numera knappast mot­

svara skäliga anspråk på noggrannhet. Den andra i avvittringsstadgan

omnämnda metoden, nämligen gradering enligt bestämmelserna i skiftes­

stadgan, är ur noggrannhetens synpunkt av liera skäl att föredraga.

Emellertid torde det vara lämpligt, att vid de ägoutbyten, som här

äro i fråga, ersätta det vanliga graderingssättet med uppskattning i

penningar, något som möjliggör att, på sätt de sakkunniges förslag-

åsyftar, låta skogsbeståndet ingå i uppskattningen av skogsmark, när

sådan ingår i vederlaget. I sak lärer icke heller någon egentlig olik­

het föreligga mellan denna uppskattningsmetod och den i skiftes­

stadgan avsedda graderingen.

Uppskattningen i penningar bör så verkställas, att till grund för

densamma lägges den stadigvarande behållna årliga avkastning, ägorna

anses kunna giva. Beträffande uppskattningen av ströäng torde böra

gälla, att denna alltid skall värderas såsom naturlig slåtter och icke

i något fall såsom odlingsmark. Ströängarna hava nämligen tillagts

fastigheterna endast i syfte att den naturliga höavkastningen skulle

komma desamma tillgodo, och ängarna hava vid skattläggningen vär­

derats efter den avkastning, de i naturligt skick lämna. Det intresse,

ströängshavaren ur billighetssynpunkt stundom kan göra gällande att

icke gå i mistning av mark, som är behövlig för tillgodoseende av

hans fastighets utvecklingsmöjligheter i fråga om nyodling, torde, på

sätt redan iakttagits i de för Västerbottens läns fjälltrakter meddelade

bestämmelserna om s. k. tilläggsavvittring, böra tillgodoses genom för­

behåll, att ströäng, som lämpligen kan i odlat skick läggas i sambruk

med fastigheten, ej må göras till föremål för ägoutbyte, med mindre

fastigheten efter bytet har i behåll ett visst minimum av odlingsmark.

Enligt avvittringsstadgan är, såsom redan framhållits, kronan icke

skyldig att i något fall utgiva odlingsersättning utan skall jämlikt

§21 av nämnda stadga ströängshavaren i stället för sådan ersättning-

åtnjuta förmånen att fortfarande nyttja ängen under högst fem år efter

det han tillträtt sin nya ägolott. Billigheten torde dock kräva, att

22

odlingsersättning i förevarande fall utgår. Saknaden av bestämmelse

härom torde, såsom redan antytts, utgöra eu väsentlig anledning

därtill, att ägoutbyten mellan kronan och enskilde endast i sällsynta

undantagsfall kommit till stånd i samband med avvittringarna, i det

man funnit det innefatta en oskälig hårdhet, att den oftast medellöse

ströängshavaren skulle på egen kostnad iordningställa odlingsmark,

som kunde ifrågakomma att lämnas i utbyte för de utan nämnvärda

utgifter användbara ströängarna. I alla händelser synes det uppenbart

att i saknad av bestämmelserna om odlingsersättning ströängarnas

utbytande mot odlingsbar men ej uppodlad mark i många fall skulle med­

föra tillbakagång av jordbruket å fastigheter, där sådant byte ifrågakomme.

Angående själva förfarandet vid de ifrågavarande ägoutbytenas

verkställande hava de sakkunnige trott det vara lämpligt, att bytes-

förrättningarna så tillvida bibehålla sin karaktär av avvittringsåtgärder,

att sedan Kungl. Maj:t meddelat förordnande om bytesfrågans pröv­

ning samt lantmätare och gode män verkställt undersökning och av­

givit utlåtande, det ankommer på Kungl. Maj:ts befallningshavande att

i ärendet meddela beslut, varemot i händelse av missnöje klagan må

av ströängshavaren föras i regeringsrätten. I övrigt skulle enligt de

sakkunniges förslag skiftesstadgans bestämmelser väsentligen vinna til­

lämpning å förrättningen.

De sakkunnige hava redan framhållit, att anordnandet av ägo­

utbyten för ströängars återförvärvande till kronan icke kan anses inne­

bära en fullständig och slutlig lösning av det åt de sakkunnige upp­

dragna ströängsspörsmålet, utan att sådana byten böra ifrågakomma

endast då kronan av en eller annan anledning behöver omedelbart

komma i besittning av vissa ströängar. Huruvida omständigheter

föreligga, som lämpligen kunna anses påkalla ett ägoutbyte, synes

böra bero på prövning av Kungl. Maj:t, som härom torde få mottaga

framställningar från ämbetsverk eller andra statsorgan, vilka ur olika

synpunkter hava att tillvarataga statsintresset. I överensstämmelse

härmed har i förslagets 1 §, jämte angivande att spörsmål om ägoutbyte

ytterst beror på Kungl. Maj:ts prövning, stadgats, att byte skall ifråga­

komma, när i något fall särskilda omständigheter påkalla indragande

till kronan av en eller flera ströängar.

Då ägoutbytena äro att anse såsom avvittringsåtgärder, skulle

det ligga närmast till hands att uppdraga åt avvittringsverket att

hålla de här avsedda förrättningarna. Den allmänna avvittringen är

emellertid nu i det närmaste slutförd, och det torde ej dröja länge,

innan avvittringsverket kan upphöra. Det synes vid sådant förhållande

23

icke vara lämpligt, att avvittringsverket får befattning med ifråga­

varande ärenden. Enligt förslagets 2 § skall det ankomma på lant­

mätare, som för varje särskilt fall utses av Kungl. Maj:ts befallnings-

havande, att med biträde av gode män veidtställa den förrättning,

varom här är fråga.

Såsom förut omnämnts, skall vid uppskattning av ströäng och

dess vederlag den behållna avkastningen av de särskilda ägorna läggas

till grund. Vid beräknande av behållen avkastning från ströäng eller

från äng eller röjningsland, som lämnas i vederlag, skall emellertid,

enligt förslagets 6 §, allenast själva bärgningskostnaden men icke

kostnaden för det bärgade höets hemforsling avdragas från brutto-

avkastningen. Denna till ströängshavarens förmån gjorda avvikelse

från huvudregeln har ansetts rimlig, då man eljest i åtskilliga fall

skulle komma därhän, att ströängarna för innehavaren saknade allt

värde och kunde utan vederlag fråntagas honom, något som skulle

strida mot de villkor, varunder ängarna enligt de nådiga breven blivit

vid fastigheterna bibehållna och ej heller stode väl tillsammans med

den i § 20 avvittringsstadgan givna regel om bruttoavkastningen såsom

grund för bytet.

I avseende å de föreslagna bestämmelserna om odlingsersättning

erinras, att medan enligt skiftesstadgan den ersättningsberättigade äger

utan vidare uppbära vad honom tillkommer, förslagets 8 § innebär,

att när dylik ersättning uppgår till visst avsevärt belopp, densamma

icke må till fullo utbetalas med mindre vederlagsmarken uppodlats

eller eljest motsvarande förbättringar utförts å fastigheten. Det har

ansetts önskvärt att genom en dylik bestämmelse tillgodose såväl

fastighetens bästa som eventuell inteckningshavares intresse.

I de nådiga breven angående ängarnas bibehållande medgavs, att

det virke, som åtginge till behövliga hägnader, hässjor och hölador

vid ängarna, finge tillsvidare efter anvisning av revirförvaltaren

kostnadsfritt avhämtas från kronomarken. Den sålunda medgivna

rätten till erforderligt virke måste anses utan vidare upphöra efter det

ängen blivit utbytt mot annan mark. Billighet har dock synts kräva,

att fastighetsägaren berättigas att erhålla nödigt virke till första upp­

förande av såväl erforderliga lador å vederlagsmarken som stängsel

kring densamma, och har stadgande härom influtit i 9 §.

Det torde med fog kunna antagas, att kronans intressen vid

ägoutbyten av den art förslaget avser skola fullt tillgodoses av de

statens organ, lantmätare, jägmästare och länsstyrelse, som hava att

taga befattning med bytesfrågorna, och även om det kunde befaras.

24

att i ett eller annat fall de meddelade bestämmelserna skulle till

kronans nackdel bliva föremål för en oriktig tillämpning, torde i varje

händelse ett mera avsevärt statsintresse icke härigenom sättas i fara.

Betänkligheter torde därför icke ligga i vägen för att, på sätt förslagets

17 § innehåller, utesluta möjligheter av att för kronans räkning föra

talan mot beslut, som i förslaget avses. Härigenom vinnes möjlighet

att i åtskilliga fall förkorta proceduren och befria överordnade stats­

organ från arbete, som med större nytta kan nedläggas på andra

uppgifter.

De utgifter för statsverket, som kunna föranledas av de föreslagna

ägoutbytena, bestå dels i kostnader för själva förrättningarna och

dels i bekostande av den odlingsersättning, som avses i förslagets 7 §.

Någon säker beräkning av dessa utgifter låter sig naturligtvis icke

göra, då det skall bero på Kungl. Maj:ts prövning i vad omfattning

ägoutbyten av här ifrågasatt art skola ifrågakomma. Att utgifterna

ej kunna komma att uppgå till något synnerligen avsevärt belopp

finna de sakkunnige emellertid uppenbart, och torde de böra bestridas

av det å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till skiften och

avvittringar.