Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans 31aj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 april

1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern

S

wartz

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena LKTDMAN,

Statsråden:

von

S

ydow

,

S

tenberg

,

F

alk

,

H

ammarström

,

M ^årten E ^ricsson ,

Å ^kerman ,

C ^arleson ,

H

ans

E

ricson

,

D ^ahlberg .

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Carleson anhöll, efter

gemensam beredning med cheferna för civil- och ecklesiastikdepartementen,

att för Kungl. Maj:t få anmäla frågan om omorganisation och löneregle­

ring: av överintendentsämbetet samt anförde därvid:

Enligt nådigt bemyndigande den 24 oktober 1913 tillkallade

dåvarande chefen för finansdepartementet den 29 i samma månad

ledamoten av riksdagens första kammare, numera statsministern Carl

Swartz, förste intendenten i överintendentsämbetet, f. d. professorn Isak

Gustaf Clason, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören

Anders Pers samt ledamöterna av riksdagens andra kammare lantbrukaren

Axel Lundblad och redaktören August Nilsson för att såsom sakkunniga

inom nämnda departement efter verkställd utredning avgiva förslag till

omorganisation av överintendentsämbetet jämte lönereglering för befatt-

Sakkunniga

för omorgani­

sation och

lönereglering

av överinten­

dentsämbetet.

4

ningehavare i ämbetsverket. Att i egenskap av ordförande närmast leda

arbetet utsågs herr Swartz.

Med skrivelse den 1 november 1915 hava de sakkunniga över­

lämnat resultatet av sitt arbete i form av ett betänkande angående

omorganisation och lönereglering av överintendentsämbetet m. m. I

denna skrivelse framhålla de sakkunniga, bland annat, att de på grund

av nådig föreskrift om samarbete i vissa avseenden mellan dem och

fornminnesvårdskommittén hållit sammanträden gemensamt med nämnda

kommitté. Vid en del andra sammanträden hade, på de sakkuunigas

anmodan, närvarit representanter — vanligen vederbörande chefer —

för tillsammans ett tiotal myndigheter, som i större utsträckning syssla

med byggnadsfrågor. Vad särskilt överintendentsämbetet beträffade, hade

de sakkunniga ingående överlagt med såväl ämbetsverkets chef som dess

ledamöter och även andra dess tjänstemän. Såsom en följd härav kunde

betraktas den påfallande överensstämmelsen mellan det förslag, ämbetet

framställt . i yttrande den 7 april 1914 i förevarande ämne, vilket ytt­

rande avgivits på de sakkunnigas begäran, och vad de sakkunniga i det

nu föreliggande betänkandet föresloge.

Vid verkställandet av den utredning, som läge till grund för de

sakkunnigas förslag, hade de sakkunniga haft att taga hänsyn till eu

del uttalanden, som gjorts, och önskemål, som framställts, angående sta­

tens byggnadsverksamhet i allmänhet och överintendentsämbetets verksam­

het i synnerhet. Särskilt hade de sakkunniga haft att uppmärksamma

vissa uttalanden från riksdagens sida, vari framhållits önskvärdheten av

en utredning av frågan om statens byggnadsverksamhet i hela dess vidd.

Med anledning härav — och även på grund av det inbördes samman­

hanget mellan denna fråga och frågan om överintendentsämbetets om­

organisation — hade de sakkunniga ansett sig böra göra den på dem

enligt deras uppdrag ankommande utredningen något vidlyftigare än

som ovillkorligen betingats av det förslag, deras arbete skulle utmynna

i, nämligen förslag till omorganisation och lönereglering av överinten­

dentsämbetet.

Vid avfattandet av redogörelsen för den av de sakkunniga verk­

ställda utredningen hade de sakkunniga lagt vikten mindre vid ett åter­

givande av de, vanligen i instruktioner och dylikt intagna, positiva be­

stämmelser, som reglera statens byggnadsverksamhet, än vid att åstad­

komma en framställning av denna verksamhet, sådan den framträder i

den praktiska utövningen därav. De upplysningar, som härför och i

övrigt varit erforderliga, hade dels meddelats av vederbörande vid de

ovannämnda sammanträdena med representanter för olika byggande myn­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

digheter och dels under arbetets gång pa annat lämpligt sätt inför­

skaffats. Ifrågavarande uppgifter hade därför, delvis skriftligen och del­

vis muntligen, lämnats vid skilda tillfällen under tiden för de sakkunnigas

uppdrag. Med anledning härav och då det ej låtit sig göra att med

hänsyn till förhållandena den dag betänkandet avgåves revidera hela det

ganska omfattande material, varpå de sakkunnigas framställning grun­

dats, kunde de sakkunnigas utredning innehålla en och annan föråldrad

uppgift, Detta funne de sakkunniga dock ej hava någon betydelse för

de resultat, vartill de under sitt arbete kommit.

Innan jag närmare redogör för de sakkunnigas olika förslag och

den ytterligare utredning i förevarande ämnen, som åvägabragts, an­

håller jag att få meddela en kortfattad översikt av de sakkunnigas be­

tänkande i dess helhet.

De sakkunnigas betänkande berör, såsom av deras ovannämnda

skrivelse torde framgå, ej endast frågan om omorganisation och löne­

reglering av det nuvarande överintendentsämbetet utan upptager även

en del frågor, som beröra statens husbyggnadsväsen i dess helhet.

Den av de sakkunniga förebragta utredningen innefattar sålunda

till eu början ej endast framställning av överintendentsämbetet, i dess

historiska utveckling och sådant det för närvarande ter sig till arbets-

uppgifter och organisation, samt av ämbetets motsvarigheter i vissa

främmande länder utan även eu översikt av den husbyggnadsverksamhet,

som utövas av andra statsorgan än överintendentsämbetet. 1 samman­

hang härmed hava de sakkunniga såsom bilagor vid sitt betänkande

fogat dels en förteckning över statens husbyggnader och dels en samman­

ställning av statens kostnader för husbyggnadsarbeten under tioårs­

perioden 1903—1912, fördelade å de särskilda byggande myndigheterna.

Nämnda förteckning upptager över 10,000 specificerade byggnader och

torde vara det första försöket att åstadkomma ett något så när full­

ständigt inventarium över statens hus.

Av de större mera självständiga frågor, som de sakkunniga be­

handlat, märkes först den sedan ett årtionde f aktuella frågan om en

förbättrad kulturhistorisk byggnadsvård. Den omfattning, vari staten för

närvarande befattar sig med byggnadsminnesmärkena såsom sådana, är

tämligen inskränkt; det är, bortsett från ruinerna, egentligen endast

kyrkor, vid vilkas vård de kulturhistoriska synpunkterna komma till sin

rätt, i den mån omständigheterna det medgiva. Därvid är det över­

intendentsämbetet och vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (jämte

riksantikvarien), vilka övervaka, att nämnda synpunkter varda iakttagna.

Kungl. Magt» Nåd. Proposition Nr 258.

5

Översikt av

de sakkunni­

gas betänk­

ande.

De sakkunniga, som framhålla vikten av att eu rationell vård kommer

våra byggnadsminnesmärken till del, föreslå åtgärder dels till utsträckande

av ifrågavarande byggnadsvård till nya föremål och dels till förbättrande

av själva beskaffenheten av samma vård. I det förra avseendet föreslå

de sakkunniga, att samtliga staten tillhörande byggnader av något

kulturhistoriskt värde skola bliva föremål för omvårdnad i förevarande

avseende — i vad mån kommuner och enskilda tillhöriga byggnader

kunna bliva föremål för liknande omvårdnad kommer att bero av den

nu pågående revisionen av den allmänna iornminneslagstiftningen —

samt att ärenden angående ändring av stadsplaner, som omfatta i kultur­

historiskt avseende värdefulla städer eller stadsdelar (t. ex. Visby, staden

inom broarna i Stockholm), skola behandlas så, att de kulturhistoriska

synpunkterna därvid vederbörligen beaktas. 1 sammanhang med den

sålunda ifrågasatta utsträckningen av den kulturhistoriska byggnads­

vården till alla statens byggnader, som därav äro förtjänta, föreslå de

sakkunniga, att de statsbyggnader, som, oavsett deras historiska värde,

hava särskilt konstnärligt värde, skola komma i åtnjutande av liknande

omvårdnad. För förbättrandet av själva beskaffenheten av den kultur­

historiska byggnadsvården föreslå de sakkunniga, att statsmyndigheternas

befattning med förevarande angelägenheter, vilken lör närvarande huvud­

sakligen består i att granska redan upprättade förslag till byggnads­

åtgärder och därför av olika skäl ofta ej kan medföra önsklig verkan,

skulle förläggas till frågornas första stadier och härigenom kunna leda

åtgärderna redan från början i rätt riktning; vidare att en effektiv

kontroll skulle utövas över byggnadsminnesmärkena och särskilt över­

arbeten å desamma; samt att systematiska vetenskapliga undersökningar

av historiska byggnader måtte föranstaltas antingen i sammanhang med

ifrågasatta arbeten å byggnaderna eller ock enbart i forskningssyfte

och för att uppnå resultat av mera allmänt intresse för restaurerings­

konsten. För nämnda undersökningars bedrivande ifrågasätta de sak­

kunniga, att ett särskilt årligt anslag skulle ställas till vederbörandes

förfogande. Såsom ett medel att uppnå en förbättrad historisk bygg­

nadsvård framkasta de sakkunniga även tanken på att stadga särskilda

fordringar för dem, som utföra arbeten å byggnadsminnen. Härutinnan

hava emellertid de sakkunniga ej framställt något förslag utan endast

påkallat uppmärksamhet för saken. Beträffande de organ, varigenom

byggnadsminnesvården, i vad den ankommer på staten, skulle utövas,

föreslå de sakkunniga, att överintendentsämbetet och riksantikvarien

skulle utöva statens ifrågavarande funktioner, dock under ett intimare

och i fastare former än hittills ordnat samarbete. Med hänsyn till den

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

7

fördjupning av byggnadsminnesvården, som skulle följa av de sak­

kunnigas förslag, komma båda myndigheterna, icke minst överintendents-

ämbetet, att få vidkännas avsevärd ökning i sitt arbete. Samarbetet dem

emellan bliver då givetvis av i motsvarande mån större betydelse.

Formerna för detta samarbete hava av de sakkunniga utarbetats i

samråd med fornminnesvårdskommittén. Såsom ledande princip har

(härvid fasthållits, att riksantikvarien skulle bevaka särskilt de allmänt

kulturhistoriska intressena och överintendentsämbetet tillgodose särskilt

de praktiskt-arkitektoniska synpunkterna. För mottagandet av det avse­

värt ökade arbete, som för den kulturhistoriska byggnadsvården skulle

falla å överintendentsämbetet, föreslå de sakkunniga inrättandet inom

ämbetet av en särskild byrå, den nedan omförmälda kulturhistoriska

byrån.

Den centrala delen av betänkandet, åtminstone i vad det ej behandlar

själva den egentliga huvudfrågan d. v. s. omorganisationen och löne­

regleringen av överintendentsämbetet, berör frågan om statens byggnads­

verksamhet i allmänhet. De sakkunniga erinra härvid dels om de tid

efter annan från riksdagens sida framställda anmärkningarna mot samma

verksamhet, nämligen om bristande sparsamhet, som skulle yttra sig

huvudsakligen i för stora eftergifter för estetiska och dylika krav, och

om bristande planmässighet, vilket sistnämnda missförhållande skulle

yttra sig i samtidigt tillgodoseende genom olika byggnadsföretag å en

och samma ort av lokalbehov, som skulle kunna tillgodoses genom ett

byggnadsföretag, i ojämn och ur statsfinansiell och samhällsekonomisk

synpunkt ofta olämplig fördelning av statens byggnadsverksamhet, däri

att iakttagelser och rön, som gjorts vid ett statsbygge, ofta ej tillgodo­

göras vid ett senare bygge in. in., dels ock om de från samma håll

anbefallda medlen emot missförhållandena, bestående huvudsakligen av

en centralisering av byggnadsverksamheten.

Vad anmärkningen om bristande sparsamhet vid statsbyggena

beträffar hava de sakkunniga ansett denna fråga egentligen ligga utom

deras uppdrag och därför endast helt lätt rört därvid. De hava dock

låtit utarbeta och såsom bilaga vid betänkandet fogat en jämförande

statistisk sammanställning av införskaffade uppgifter om byggnads-

kostnaderna i Sverige och en del andra länder för vissa slag av byggna­

der, där en nära till hands liggande jämförelsegrund funnits, t. ex.

skolor, sjukhus, fängelser. Härav synes framgå, att byggnadskostnaderna

i Sverige ej kunna anses höga i förhållande till kostnaderna utomlands,

snarare tvärtom.

Vidare må nu framhållas, att de sakkunniga i detta sammanhang

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

9

åliggande hava do sakkunniga ansett vara, att ämbetet städse bär till­

gång till exakta uppgifter i erforderliga avseenden angående statens

husbyggnadsverksamhet i hela dess omfattning, d. v. s. att inom över-

inömdentsämbetet löres en fortlöpande och ändamålsenligt inrättad

byggnadsstatistik.

Denna byggnadsstatistik är eu kärnpunkt i de sakkunnigas för­

slag; den innebär, kan man säga, centraliseringen av statens husbyggnads­

verksamhet, i den mån centralisering därav lämpligen kan ske. Huru

statistiken i detalj skulle vara inrättad föreslå ej de sakkunniga utan

förklara överintendentsämbetet lämpligare att härutinnan utarbeta för­

slag; dock meddela de sakkunniga, för att angiva huru de i huvuddrag

tänkt sig statistiken anordnad, eu schematisk sammanfattning av det

innehåll, en sådan statistik bör hava. Att statistiken emellertid måste

bliva ganska vidlyftig även om densamma ej skulle omfatta statens samt­

liga husbyggnader, därom torde man ej kunna undgå att bliva över­

tygad vid en än så flyktig blick på ovannämnda av de sakkunniga

meddelade förteckning över staten tillhöriga husbyggnader.

Vidare skulle enligt de sakkunnigas förslag dels i sammanhang

med byggnadsstatistiken genom insamlande av ritningar till byggnads­

företag, varmed staten tagit befattning, inom överintendentsämbetet

bildas ett centralt statsarkiv för ritningar, dels ock, till fromma särskilt

för statens byggnadsverksamhet men även för byggnadsverksamheten i

allmänhet i landet, av ämbetet utövas en upplysningsverksamhet genom

publicerande av meddelanden om iakttagelser och rön av allmännare in­

tresse, som gjorts vid utförandet av byggnadsföretag eller eljest, och

vidare hos ämbetet inrättas en provsamling av byggnadsmaterialier av

aktuellt intresse.

De nu nämnda åtgärderna skulle otvivelaktigt i och för sig vara

av nytta för den offentliga byggnadsverksamheten. Men det största

gagnet av dem skulle, såsom ovan antytts, vara att sätta överintendents­

ämbetet medel i händerna att så utföra den på ämbetet lagda förberedande

utredningen, granskningen och kontrollen av byggnadsföretag för statens

räkning, att denna ämbetets verksamhet bleve av åsyftad effekt för statens

husbyggnadsväsen. Vad särskilt ämbetets granskningskall beträffar må

nämnas, att de sakkunniga betonat den konstnärliga sidan därav; de

sakkunniga hava nämligen uppmärksammat, att till mera bemärkta

platser förlagda offentliga byggnader stundom ej erhållit det utseende,

som ur synpunkten av den allmänna smakens odlande varit önskligt.

Slutligen hava de sakkunniga, innan de ingått på frågan om över-

intendentsäm betets omorganisation, berört vissa andra smärre spörsmål,

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 höft. (Nr 258.)

2

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition Nr 258.

11

olägenhet vilja de sakkunniga avhjälpa genom att till länsstyrelsernas

förfogande ställa byggnadstekniska biträden, länsarkitekter, vartill jag

strax återkommer. Vidare framhålla de sakkunniga, bland annat, såsom

principiella olägenheter vid den nuvarande organisationen, att ämbetets

tjänstemän ej kunna hinna, såsom vederbör, följa med byggnadskonstens

allt hastigare utveckling och att de allt för ofta ej hava tillfälle att på

ort och ställe taga kännedom om de lokala förhållanden, som inverka

på de under ämbetets handläggning bragta byggnadsfrågorna. Sist­

nämnda olägenheter vilja de sakkunniga avhjälpa genom att i den nya

organisationen inrymma för ämbetets uppgifter tillräckliga arbetskrafter.

Ett karaktäristiskt drag för överintendentsämbetet är, att verket

består av, utom den fast anställda och regelbundet tjänstgörande per­

sonalen d. v. s. det egentliga ämbetsverket, en liten kår, för närvarande

ett trettiotal, av vid ämbetet fästade, fritt praktiserande arkitekter, »arki­

tekterna utom stat», som alltså icke kunna tjänstgöra regelbundet vid

ämbetet utan anlitas för särskilda uppdrag, såsom upprättande av rit­

ningar för något ifrågasatt statsbygge, granskning av utav annan myn­

dighet eller kommun uppgjorda ritningar, varöver ämbetet skall avgiva

utlåtande, uppgörande av förslag till stadsplaner eller granskning av

dylika förslag m. in. I den nya organisationen hava de sakkunniga

bibehållit detta grunddrag; de hava nämligen funnit anordningen med

arkitekter utom stat vara en synnerligen lycklig lösning av frågan,

huruvida staten för sin byggnadsverksamhet skall anlita rena tjänstemän

eller fritt praktiserande arkitekter, en fråga som i åtskilliga främmande

länder varit och är synnerligen brännande men som hos oss — uppen­

barligen just på grund av ifrågavarande egendomlighet i den centrala

husbyggnadt-tekniska myndighetens organisation — ej blivit av vidare

aktualitet. Genom bibehållandet av ifrågavarande grunddrag i orga­

nisationen åsyftas nu att åt statens husbyggnadsverksamhet giva, å ena

sidan, den enhetlighet och fasta ordning, som dess inordnande under

ett administrativt ämbetsverk måste medföra, och, å andra sidan, den

frihet, som det konstnärliga momentet i arkitekturen ovillkorligen krä­

ver för att kunna komma till sin rätt.

Vid organiserandet av det egentliga överintendentsämbetet, d. v. s.

den del av ämbetsverket, som utgöres av dess fast anställda och regel­

bundet tjänstgörande personal, hava de sakkunniga, som naturligt är,

utgått från den specifika beskaffenheten av ämbetets verksamhetsområde.

Redan under nuvarande förhållanden och än mer efter den utvidgning

av ämbetets åligganden, som de sakkunuiga ifrågasatt, äro ämbetets

göromål att hänföra till fem huvudgrupper, som äro var för sig så

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

12

arbetskrävande och till sitt väsen så olika, att de ej kunna undgå, att

vid omorganisationen av ämbetet taga sig uttryck i form av särskilda

avdelningar av ämbetsverket. Berörda huvudgrupper av ärendena äro

dels de egentliga byggnadsärendena: utförande av förberedande utred­

ningar för byggnadsföretag, uppgörande och granskning av ritningar

och kostnadsförslag samt verkställande av byggn.-idsföretag m. m., dels

ärendena rörande underhållet och vården av kronans under ämbetet

ställda byggnader, dels kyrkobyggnadsärendena och övriga ärenden

rörande kulturhistoriskt märkliga byggnader, dels stadsplaneärendena och

dels de ämbetet tillhörande administrativa och kamerala ärendena. Med

hänsyn härtill hava de sakkunniga i sitt organisationsförslag uppdelat

överintendentsämbetet på fem särskilda byråer, en för varje av ovan­

nämnda huvudgebit av ämbetets verksamhetsområde. Byråerna, av vilka

således fyra skulle vara tekniska och en administrativ, benämna de

sakkunniga resp. byggnadsbyrån, intendentsbyrån, kulturhistoriska byrån,

stadsplanebyrån och administrativa byrån.

I sammanhang med den nya organisationen av överintendents­

ämbetet föreslå de sakkunniga, att ämbetsverkets namn förändras till

byggnadsstyrelsen.

I fråga om ämbetsverkets fasta personal föreslå de sakkunniga,

att verkets styrelse skall utgöras av chefen, vars benämning såsom följd

av ändringen av verkets namn föreslås förändrad till generaldirektör,

samt av fem byråchefer, av vilka de fyra, som äro chefer för de tek­

niska byråerna, skulle benämnas byggnadsråd.

Vidare föreslås, att ämbetsverket skulle hava följande biträdande

personal, nämligen å byggnadsbyrån, som skulle uppdelas å två avdel­

ningar: utrednings- och byggnadsavdelningarna, två avdelningsförestån-

dare, benämnda intendenter, två byggnadstekniska biträden, kallade

assistenter, ett statistiskt biträde och ett skrivbiträde; å intendentsbyrån

en arkitekt, benämnd intendent, närmast för vården av byggnaderna i

landsorten, en byggnadsingenjör, likaledes benämnd intendent, och en

assistent, de två sistnämnda närmast för att biträda byråchefen vid vår­

den av byggnaderna i Stockholm; å kulturhistoriska byrån endast en

biträdande tjänsteman, benämnd intendent, samt ett rit- och kopierings-

biträde; å stadsplanebyrån likaledes eu biträdande tjänsteman, kallad

assistent; samt å administrativa byrån en notarie och två kvinnliga

skrivbiträden. Den nuvarande kassören och bokhållaren, som rätteligen

är att hänföra till sistnämnda byrå, skulle uppföras på övergångsstat.

Slutligen skulle de två vaktmästarna bibehållas.

Beträffande avlöningarna vid de olika tjänsterna hava de sakkun-

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 258.

13

nigaljjföljt do vid senaste löneregleringarna i allmänhet tillämpade nor­

merna, därvid intendenterna räknats som tjänstemän av andra och

assistenterna som tjänstemän av första graden.

Som förut sagts skulle den centrala statsmyndigheten på husbygg-

nadsområdet, d. v. s. byggnadsstyrelsen, för behandlingen av landsorten

rörande ärenden hava att tillgå lokala organ, länsarkitekterna. Frågan

om anställande av länsarkitekter är gammal: den väcktes av överinten-

dentsämbetet redan år 1865. I föreliggande förslag är länsarkitektinstitu­

tionens innebörd emellertid ej densamma som i tidigare förslag utan

något utvidgad. Förr tänktes länsarkitekterna egentligen endast såsom

ett slåss lokala ombud för överintendeutsämbetet. Nu skidle de till sitt

omedelbara ändamål vara byggnadstekniska biträden åt länsstyrelserna

och således tillhandagå dessa ej endast vid handläggning av ärenden,

som beröra byggnadsstyrelsen, utan även vid övriga på länsstyrelserna

ankommande angelägenheter av husbyggnadsteknisk innebörd. Och här

hava dessa funktionärer en minst lika viktig uppgift som den att biträda

byggnadsstyrelsen i dess verksamhet. Det må här endast erinras om

länsstyrelsernas alltmer maktpåliggande uppgifter i avseende å fast­

ställandet av byggnadsordningar och av tomtindelningar, meddelandet av

by^gnadsbestämmelser m. m. De sakkunniga föreslå, att till eu början

elva länsarkitekter skulle anställas, var och en med sitt särskilda distrikt.

Länsarkitekterna skulle gottgöras med arvoden av omkring 2,000 kronor

om året.

Såsom av det ovan sagda torde framgå, är det föreliggande om-

organisationsförslaget synnerligen genomgripande och innebär en högst

avsevärd utvidgning av det nuvarande överintendentsämbetet. Det oaktat

skulle kostnaderna för omorganisationen ställa sig förhållandevis låga.

Den effektiva anslagsökningen för ämbetsverket är av de sakkunniga be­

räknad till endast omkring 63,000 kronor. Den årliga kostnad, som

genomförandet av de sakkunnigas förslag i övrigt skulle medföra, kan

beräknas till omkring 27,000 kronor.

Ifrågavarande betänkande är avgivet utan någon reservation.

Jämlikt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 31 december 1915 har

utlåtande i anledning av betänkandet infordrats dels från överintendents­

ämbetet och dels från följande myndigheter, vilka skulle hava att yttra

sig särskilt över vad i betänkandet anförts i vissa angivna deras verk­

samhet mera intimt berörande avseenden, nämligen riksmarskalksämbetet,

fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen, lotsstyrelsen,

generalpoststyrelsen, medicinalstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrel­

sen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, vitterhets-, historie- och antikvitets-

Kungl. Ma jäs Nåd. Proposition Nr 258.

Över betänk­

andet hörda

myndigheter

m. fl.

Skäl för om­

organisation

och löneregle­

ring av över-

intendets-

ämbetet.

akademien och riksantikvarien, stuteriöverstyrelsen, domänstyrelsen, cen­

tralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande i samtliga länen och läroverkskollegiet vid Nya

elementarskolan i Stockholm. Enligt samma nådiga beslut föreskrev

Eders Kungl. Maj:t tillika, att fullmäktige i riksbanken och fullmäktige

i riksgäldskontoret samt svenska teknologföreningens avdelning för hus-

byggnadskonst skulle beredas tillfälle att yttra sig över ifrågavarande

betänkande.

Sedermera hava jämväl nämnda förenings avdelning för väg- och

vattenbyggnadskonst samt södra Sveriges byggnadstekniska samfund

beretts tillfälle att inkomma med yttrande i ämnet.

Samtliga de sålunda infordrade utlåtandena och yttrandena hava

numera inkommit till finansdepartementet. För innehållet av desamma an­

håller jag att få redogöra i det följande i vederbörligt sakligt sammanhang.

Inuan jag emellertid ingår härpå och då så gott som alla de frågor,

de sakkunniga beröra, intimt sammanhänga med frågan om omorganisa­

tionen och löneregleringen av överintendentsämbetet, anser jag mig böra

framlägga de skäl, som förmått mig att nu draga sistnämnda fråga

under Eders Kungl. Maj:ts prövning.

Redan vid ett föregående tillfälle, nämligen då min företrädare i

statsrådsämbetet den 14 maj 1914 nödgades för Eders Kungl. Magt första

gången framlägga frågan om förstärkning av överintendentsämbetets egent­

liga arbetskrafter, har redogjorts för de skäl av mer allmän giltighet, som

påfordra en omorganisation och lönereglering av överintendentsämbetet.

Dessa hade framlagts av ämbetet i en skrivelse den 5 maj 1914. Efter

att hava framhållit, bland annat, hurusom ämbetets arbetsbörda under

tiden sedan nu gällande organisation och lönereglering för ämbetsverket

fastställdes högst avsevärt vuxit samt att denna organisation blivit långt

efter utvecklingen av ämbetets arbetsområde, anför ämbetet, jämte annat,

som ej har intresse för nu föreliggande fråga, följande.

I dåvarande löneregleringskommitténs den 10 oktober 1877 avgivna

betänkande och förslag angående lönereglering m. m. för överintendents­

ämbetet, från vilket betänkande den nu gällande organisationen härledde

sig, funnes intagna eu del uppgifter om antalet ärenden, som år 1876,

d. v. s. vid tiden för berörda reglering av ämbetsverket, inkommit till

detsamma, ävensom om dessa ärendens fördelning å olika grupper.

Uppgifter i så vitt möjligt enahanda avseenden för år 1912 vore samlade

med anledning av det pågående arbetet för den nu förestående regleringen

av ämbetet. En sammanställning av dessa på ämbetets diarier grundade

uppgifter finge följande utseende:

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

15

År

1876

År 1912

68

224

40

134

20

95

12

15

9

224

26

31

37

28

22

94

4

36

2

—

—

62

12

124

187

677

7

2

—

7

16

1

1

55

167

73

7

13

23

2

4

9

97

8

372

2

58

13

34

51

582

13

2

7

2

18

43

5

6

6

49

3

56

18

20

7

3

23

72

23

98

41

26

7

18

9

42

7

14

6

30

4

19

13

1

19

98

36

533

26

15

1

15

—

I

5

13

| 761

2,9(58

Kong! brev angående fastställelse å ritningar och kostnadsförslag...............

D:o angående beslutade ombyggnader och reparationer, disposition av lägenheter

i kronans hus m. m.....................................................................................................

Kung!, remisser angående ändring i fastställda byggnadsplaner, disposition av

lägenheter i kronans hus m. m.................................................................................

För granskning överlämnade ritningar och kostnadsförslag angående

nya kyrkor....................................................................................................................

reparation och restauration av kyrkor......................................................................

nya husbyggnader ........................................................................................................

reparationer, om- och tillbyggnader av hus ..........................................................

tornbyggnader, orgelfasader, altare, altarprydnader, vapenhus och läktare m. m.

värme- eller vattenlednings anbringande m. m.......................................................

husfasader ....................................................................................................................

lagförslag, materialundersökning m. m......................................................................

stadsplaner ....................................................................................................................

Ämbetsverks och myndigheters skrivelser med

begäran om erhållande av ritningar och kostnadsförslag angående

nya kyrkor ................................................................................................................

nya husbyggnader ...................................................................................................

tornbyggnader, orgelfasader, kyrkoreparationer m. m........................................

hemställan om vidtagande av reparationer, inredningar, besiktningar, värde­

ringar m. m..............................................................................................................

infordrade förklaringar, yttranden och handlingar.................................................

anmälanden....................................................................................................................

Intendenters och arkitekters memorial

angående granskning av ritningar och kostnadsförslag till

nya kyrkor................................................................................................................

nya husbyggnader .................................................................................................. -

om- och tillbyggnader samt inredning av hus .................................................

restaurering av kyrkor .........................................................................................

stadsplaner m. m......................................................................................................

med nya eller omarbetade ritningar och kostnadsförslag till

nya kyrkor...............................................................................................................

nya husbyggnader .................................................................................................. .

tornbyggnader, orgelfasader, altare, altarprydnader, vapenhus och läktare m. m

husinredniftgar, värmelednings anbringande m. m..............................................

med generalförslag, renritningar och kopior .........................................................

med infordrade utlåtanden, inspektionsberättelser m. m.......................................

med anmälanden och hemställanden.........................................................................

Konungens befallningshavandes skrivelser med

årsredogörelser angående kronans hus i länen ....................................................

årsbesiktningsinstrument och reparationsförslag....................................................

priskuranter, markegångstaxor m. m.......................................................................

rekvisitioner å priskurantblanketter, medelsförskott m. m..................................

hemställanden om inköp av inventarier, om disposition av lägenheter i kro­

nans hus m. m.........................................................................................................

Kamrerarens eller kassörens skrivelser rörande diverse ....................................... .

D:o skrivelser med infordrade yttranden, med uppgifter om kassaställningen, med

årsräkenskapen m. m...........................................................................................

Ansökningar om antagande till extra ordinarie arkitekt och om tjänstledighet m. m.

D:o om anstånd med leveranser m. m.................................................................

Anbud å varjehanda arbetens verkställande .....................................................

Käkningar ................................................................................................................

Kvittenser ................................................................................................................

Anordningar ............................................................................................................

Diverse ....................................................................................................................

Tillsammans

17

ungefär två tredjedelar infallit under tiden efter det 1902 års löne-

regleringskommitté tillsattes, hade, mången gång till men för ärendenas

behandling inom ämbetet, det medgåves villigt, men av nära till hands

liggande skäl, några mera omfattande åtgärder icke vidtagits. Vissa

smärre sådana vore däremot att anteckna. Sålunda hade ämbetet blivit

i tillfälle att för underlättandet av de löpande göromålen anställa några

fasta biträden, dock med förhållandevis låg avlöning, ävensom beretts

ökade medel för ersättning åt ämbetets arkitekter utom stat, vilkas arbete

i denna egenskap givetvis ökats med tillväxten av ämbetets arbetsbörda.

Den ytterligare ökning av arbetsbördan, som år 1913 hade att uppvisa,

gjorde emellertid, helst intet tydde på, att med denna ökning kulmen

för någon tid skulle vara uppnådd, än mindre att ökningen skulle vara

endast tillfällig,* det oundgängligen nödvändigt att, därest ämbetets

verksamhet skulle kunna under den närmaste tiden uppehållas på ett

även i betraktande av de rådande förhållandena någorlunda tillfreds­

ställande sätt, omedelbart vidtaga i möjligaste mån effektiva åtgärder

för att tillföra ämbetet ökad arbetskraft, varvid ämbetets båda nuvarande

avdelningar,

såväl den

tekniska som den administrativa, syntes böra

tillgodoses.

De ärenden, som

handlades av överintendentsämbetet, tillhörde

fem särskilda genom de senare årtiondenas utveckling alltmer från var­

andra avgränsade huvudgrupper, nämligen dels de egentliga byggnads-

ärendena (uppgörande och granskning av ritningar och kostnadsförslag

samt verkställande av byggnadsföretag m. m.), dels stadsplaneärendena

(granskning av förslag till stadsplaner och bestämmelser för bebyggandet

av städer och stadsliknande samhällen m. m.), dels kyrkobyggnads-

ärendena (granskning av förslag till nybyggnad av kyrka eller förändring

av befintlig kyrka m. m.), dels ärendena rörande underhållet och vården

av

kronans under ämbetets inseende ställda byggnader, dels slutligen

de

ämbetet tillhörande administrativa och kamerala ärendena. De tre

första gruppernas ärenden tillhörde den tekniska och de två sistnämnda

gruppernas den administrativa avdelningen.

Inom den tekniska avdelningen utgjorde sedan gammalt de egentliga

byggnadsärendena den centrala delen av avdelningens arbetsbörda. Vid

sidan av dessa hade under senare tid de båda andra avdelningen till­

hörande ärendesgrupperna — stadsplane- och kyrkobyggnadsärendena —

genom ökning i mängd och betydelse vuxit ut till jämbördig ställning

och krävde numera på grund härav ävensom i ej ringare grad med

hänsyn till de för handläggningen av dessa ärenden oundgängligen nöd­

vändiga speciella kvalifikationerna vardera sin särskilda företrädare inom

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 käft. (Nr 258.)

3

Kung!,. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

18

ämbetsverket. Handläggningen av ett stadsplane- eller kyrkobyggnads-

ärende hade nämligen ej ens tillnärmelsevis inneburit detsamma vid den

gällande organisationens uppgörande som det nu gjorde. Under den

mellanliggande tiden hade stadsplanekonsten utbildats till en mycket

uppmärksammad och fördjupad gren av arkitekturen, å vars tillämpning

allt större anspråk ställdes i mån som insikten om stadsplanens oerhörda

ekonomiska och sociala betydelse vunnit allmännare insteg; och för den

rätta behandlingen av ett kyrkobyggnadsärende krävdes i allmänhet nu­

mera, efter det de moderna principerna för restaurering av gamla bygg­

nadsverk av historiskt värde trängt igenom, ett djupgående kulturhistoriskt

vetande, som ej borde få saknas hos den granskande statsmyndigheten,

så mycket mindre som det i regel icke förefunnes hos de arkitekter

eller andra personer, som i första hand uppgjorde förslag till kyrko-

byggnader och restaureringar av kyrkor.

Stadsplane- och kyrkobyggnadsärendena, som enligt den ovan först

meddelade tabellen år 1876 uppgått till ett antal av ungefär 25 respek­

tive 90 stycken, hade under perioden 1905—1912 tillväxt sålunda:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

1905

1906

1907

1908

1909

1910

1911

1912

Stadsplaneärendena ....................................

55

55

55

62

93

98

104

120

Kyrkobyggnadsärendena ............................

181

183

211

198

229

251

307

311

Den i ögonen fallande ökningen från och med år 1908 av stads-

planeäreudenas antal vore en följd av stadsplanelagens antagande år 1907.

Såsom ovan antytts, både vardera av sistnämnda två grupper

ärenden kommit att intaga ett sådant rum i ämbetets arbetsbörda, att

det knappast kunde anses möjligt för en person att längre på ett ut­

vecklingen motsvarande sätt jämte byggnadsärendena sköta de till någon­

dera gruppen än mindre de till båda grupperna hörande ärendena. Det

vore därför en ofrånkomlig nödvändighet, att ämbetet omedelbart beredes

tillfälle att uppdela de på föredraganden å tekniska avdelningen fallande

göromålen.

Förste intendenten å administrativa avdelningen — anför ämbetet

vidare — som tillika vore ämbetsverkets sekreterare, hade i sådan egen­

skap skyldighet att ombesörja uppsättningen och expedierandet av samt­

liga från verket utgående skrivelser. För fullgörande av detta åliggande

vore han nödsakad att i allmänhet övervara föredragningarna även av

de till den tekniska avdelningen hörande ärendena. 1 mån som ämbets­

verkets arbetsbörda ökades, å snart sagt vilken punkt det än skedde, i

19

samma grad bleve givetvis också förste intendenten å administrativa

avdelningen ytterligare betungad. Ifrågavarande tjänstemans, arbetsbörda

hade då, trots den lindring som beretts honom därigenom, att överinten­

denten själv nödsakats i stor utsträckning övertaga den omedelbara hand­

läggning av de till avdelningen hörande ärendena av teknisk natur, så

vuxit att, om lämpligt biträde ej med det snaraste sattes vid hans sida,

omedelbar fara för ämbetsverkets behöriga funktion förelåge.

Denna överintendentsämbetets framställning ledde till, att anslag

för förstärkning av ämbetets arbetskrafter bevdjades (riksdagens skrivelse

den 26 augusti 1914, nr 7), vilket anslag i huvudsak användes för an­

ställande av en extra föredragande av stadsplaneärenden inom ämbetet

och en extra notarie till förste intendentens å den administrativa avdel­

ningen biträde.

Den av överintendentsämbetet i dess skrivelse den 5 maj 1914

meddelade tablåen över hela antalet av de under de särskilda åren till

ämbetet inkomna ärendena slutar, såsom naturligt är, med år 1913, vilket

år antalet till ämbetet inkomna ärenden uppgick till 3,710. Motsvarande

siffror för de följande åren äro, enligt vad jag inhämtat från ämbetet,

år 1914 3,569, år 1915 3,354 och år 1916 3,364. Dessa sistnämnda

siffror jäva till synes överintendentsämbetets i nämnda skrivelse uttalade

förmodan, att med den ökning av ämbetets arbetsbörda, som år 1913

hade att uppvisa, kulmen för någon tid ej skulle vara uppnådd och att

än mindre ökningen skulle vara endast tillfällig. Emellertid torde man

av det förhållandet, att en nedgång i ärendenas antal under de sista

åren faktiskt ägt rum, ej vara berättigad till den slutsatsen, att en minsk­

ning i ämbetets belastning är att emotse. Tvärtom torde, såsom jag

strax skall uppvisa, ifrågavarande företeelse få anses innebära ett varsel

om ökad belastning för ämbetet redan under den närmaste framtiden

och följaktligen kraftigt tala för, att frågan om omorganisationen av

överintendentsämbetet ej längre undanskjutes utan i tid bringas till en

tillfredsställande lösning. Enligt vad jag dels inhämtat från ämbetet

och dels i övrigt har mig bekant beror nämligen minskningen av ären­

denas antal från och med år 1914 på de nuvarande av kristiden skapade

extra ordinära förhållandena. Dessa hava för ämbetets vidkommande

yttrat sig i en avmattning i statens byggnadsverksamhet. En del redan

beslutade byggnadsarbeten hava av statsfinansiella skäl, på grund av

byggnadsmarknadens instabilitet eller till följd av andra av kristiden

föranledda förhållanden fördröjts, och byggnadsföretag, vartill erforder­

liga utredningar förelegat helt eller i det närmaste färdiga och vilka,

om ordinära förhållanden rått, otvivelaktigt skulle blivit föremål för

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

21

verksamheten äro skickade att möta de sålunda stegrade anspråken å

dem. Vad överintendentsämbetet beträffar har från ämbetsverkets sida

med skärpa framhållits, att dess nuvarande organisation på intet villkor

kan bestå provet av den i och med byggnadsverksamhetens återupp­

tagande i full utsträckning väntade påfrestningen å ämbetet. Och jag

för min del kan ej annat än dela denna ämbetets uppfattning. Vad

de övriga statsmyndigheter beträffar, som syssla med husbyggnadsverk­

samhet, äro de i förevarande sammanhang av intresse endast för så vitt

de öva något inflytande på överintendentsäm betets verksamhet. I detta

avseende tillåter jag mig erinra om att, såsom jag redan förut antytt

och sedermera ämnar närmare redogöra för, riksdagen vid upprepade

tillfällen framställt anmärkningar mot statens husbyggnadsväsen och

tydligen låtit förstå, att riksdagen ivrigt åstundar ett snabbt och till­

fredsställande ordnande av denna angelägenhet samt såsom medel härför

hänvisat på en centralisering till överintendentsämbetet av statens hus-

byggnadsverksamhet.

Med hänsyn till de förhållanden jag sålunda berört finner jag så­

väl att omorganisation av överintendentsämbetet är oundgängligen nöd­

vändig som att omorganisationen särskilt under för handen varande för­

hållanden bör utan uppskov genomföras.

Härefter anhåller jag att få redogöra för de sakkunnigas olika

förslag och de yttranden, som med anledning av desamma avgivits.

Därvid ämnar jag i regel följa den ordning, de sakkunniga i sin fram­

ställning valt, och skall jag vid varje särskild fråga för egen del gorå

det uttalande, vartill jag finner omständigheterna föranleda.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

Yissa på organisationen ay överintendentsämbetet

inverkande frågor.

Såsom jag redan nämnt innefattar de sakkunnigas förslag ej endast

förslag till ny organisation och lönereglering av överintendentsämbetet.

Det berör även en del spörsmål av olika betydenhet, vilkas lösning

måste mer eller mindre inverka på den nya organisationen av ämbetet.

Det är följaktligen nödvändigt att taga ställuiug till dessa frågor, innan

man ingår på det, åtminstone formellt sett, egentliga föremålet för min

förevarande frams^illning.

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Kontt-

uhademien.

Den kulturhistoriska byggnadsvården.

Det första ämne, de sakkunniga upptagit till behandling och fram­

ställt förslag uti, är frågan om den kulturhistoriska byggnadsvården.

Därvid utgå de sakkunniga från eu av akademien för de fria konsterna

den 21 mars 1902 avlåten underdånig skrivelse—som ännu ej lett till

något resultat — varuti akademien gör framställning om skärpning av

gällande bestämmelser och förordningar rörande restaurering och under­

håll av gamla byggnadsverk av någon betydelse i landet, i syfte att

deras ursprungliga, ofta från flera peri od el- stammande karaktär måtte

så vitt möjligt och i alla händelser på ett långt mera genomgående

sätt än hittills skett bibehållas. Akademien fäster i denna skrivelse

uppmärksamheten på den då sig alltmer kringgripande restaurerings-

manien, framlägger sina betänkligheter mot ett ostört fortgående på

den inslagna vägen och framhåller några synpunkter i fråga om av­

hjälpande av de rådande missförhållandena. I sådant avseende lämnar

akademien först en kort redogörelse för den svenska lagstiftningen i

hithörande frågor, som huvudsakligen återfunnes i kungl. förordningen

angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande den 29

november 1867, överintendensämbetets instruktion, kungl. kungörelsen

angående de för kyrkobyggnadsföretag erforderliga handlingar m. m.

den 12 juni 1885, vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens stadgar,

instruktionen för riksantikvarien och sistnämnda akademis tjänstemän

samt vissa paragrafer i kyrkolagen. Trots vad som sålunda funnes

stadgat — i avseende å vars närmare innehåll jag tillåter mig hänvisa

till de sakkunnigas betänkande — hade emellertid, framhåller konst­

akademien, de gamla minnesmärkena icke varit tillräckligt skyddade för

följderna av eu överdriven och ofta pietetslös restaurering. Huru så­

dana frågor icke sällan behandlas av vederbörande i de olika lands­

delarna, framginge bland annat av en angiven underdånig framställning

av överintendentsämbetet, ur vilken akademien tilläte sig att framdraga

några belysande exempel:

Enligt gällande föreskrifter hade församling, som önskade i större eller mindre

omfattning restaurera eller förändra sin kyrka, att för nådig prövning och stad­

fästelse till Kungl. Maj:t överlämna för ändamålet uppgjort ritningsförslag. Sedan

Kungl. Maj:t härefter genom nådig remiss infordrat överintendentsämbetets yttrande

över detsamma, syntes, hade ämbetet anfört, oftast vara händelsen, att ämbetet av

anförda skäl antingen läte upprätta nya ritningar eller ock underkastade de under­

ställda ritningarna en efter omständigheterna väsentligare eller ringare omarbetning,

varpå Kungl. Maj:t nära nog utan undantag plägade gilla det ifrågavarande ritnings-

förslaget, sådant detsamma blivit av ämbetet nyritat eller i vissa delar förändrat.

Nu inträffade emellertid icke så sällan, att vederbörande församling, utan avvaktan

på Kung]. Maj:ts beslut i ärendet, redan påbörjade det tillärnade restaureringsarbetet

2

:?

efter de av församlingen uppgjorda ritningarna eller åtminstone för arbetets utförande

efter samma ritningar vidtoge förberedande åtgärder till den utsträckning, att någon

förändring i arbetsplanen icke utan avsevärda kostnader eller andra svårigheter seder­

mera läte sig genomföra. En följd härav bleve den, att, då i sinom tid de av

överintendentsämbetet omarbetade och av Kungl. Maj:t stadf&stade ritningarna blivit

församlingen tillställda till underdånig efterrättelse vid arbetets verkställande, för­

samlingen nödgades att, under åberopande av nyss angivna förhållanden, hos Kungl.

Maj:t anhålla att få till större eller mindre del följa det ursprungliga ritnings-

förslaget, därvid ett avslag oftast befunnes för församlingen medföra olägenheter av

den betydande art, att Kungl. Maj:t funne sig böra, på sätt som skett, om

än med uttalande av sitt misshag över vad sålunda blivit åtgjort, likväl låta där­

vid bero. - -

Dessa nu antj^dda förhållanden bleve enligt konstakademiens för­

menande så mycket beklagligare, som det ofta hände, att vederbörande

anlitade oförfarna personer ej mindre för upprättande av de för stad­

fästelse avsedda huvudritningarna än även för verkställandet av själva

arbetet.

Efter att härefter hava redogjort för i utlandet vidtagna åtgärder

för den kulturhistoriska byggnadsvårdens höjande övergår konstakade­

mien till att yttra sig angående de åtgärder, som för ändamålet borde

vidtagas i vårt land; och sammanfattar akademien vad i dess skrivelse

anförts i följande önskemål, nämligen

först och främst att en fullständig systematisk förteckning upprättades över

landets alla gamla minnesmärken av intresse eller värde ur av akademien angivna

synpunkter och att desamma därmed förklarades vara inregistrerade såsom »historiska

monument» och vederbörligen skyddade; samt att, då det mestadels vore landets

kyrkor, som vore i fara, cirkulär utarbetades och på lämpligt sätt spredes över

land och rike innefattande anvisningar och råd i enlighet med av akademien an­

förda synpunkter att beakta vid uppgörande av eventuella ändrings- eller repara-

tionsförslag;

att vidmakthållandet av gamla byggnader måtte med yttersta försiktighet

och pietet successivt fortgå, på det att mera genomgripande reparationer eller

eventuellt restaureringar icke behövde ifrågakomma;

att vid grannlaga eller mera komplicerade fall sakkunniga kommissioner

måtte, på sätt akademien närmare utvecklat, tillsättas;

att förändringar eller om- och tillbyggnader av våra minnesmärken måtte,

så vitt möjligt, undvikas och ej företagas i andra fall, än där tungt vägande skäl

förelåge;

att, då förändringar i vissa fäll befunnits oundgängligen nödvändiga, de

måtte företagas i minsta tänkbara utsträckning och så, att tillsatserna utfördes i

harmoni med, men utan att därför slaviskt behöva ansluta sig till den eller de i

byggnaden härskande »historiska stilarna»; samt slutligen

att åtgärder vidtoges för upprättande, där så icke redan skett, av full­

ständiga uppmätningar, ritningar och beskrivningar av alla ifrågavarande minnes­

märken, på det att så vitt möjligt fullständiga dokument måtte föreligga rörande

deras utseende och historia.

Kungl. May.ts NM. Proposition Nr 258.

24

Vitter hett-

akademien.

Sakkunniga.

över denna konstakademiens framställning hava vitterhetsakade­

mien och riksantikvarien yttrat sig, i avseende vara jag liksom beträf­

fande enskildheterna av konstakademiens framställning hänvisar till de

sakkunnigas redogörelse i ämnet. Jag vill i dotta sammanhang endast

framhålla, att vitterhetsakademien och riksantikvarien, ehuru de ej bi­

träda de av konstakademien formulerade förslagen, dock synas i sina

framställningar i det stora hela bestjrrka den allmänna uppfattning av

förevarande fråga, som fått ett uttryck i konstakademiens skrivelse.

Det huvudsakligaste positiva bidraget till frågans lösning, som fram­

kommit i förevarande yttranden, är ett förslag, att undervisning om den

kulturhistoriska byggnadsvården skulle meddelas blivande arkitekter och

övriga konstnärer.

Med anledning av konstakademiens ifrågavarande förslag har, som

jag nyss antydde, ännu intet avgörande träffats.

Vad de sakkunniga för egen del anfört i förevarande ämne är av

huvudsakligen följande innehåll:

Under det årtionde, som förflutit, sedan förberörda framställningar

avgåvos, har uppfattningen om de riktiga principerna för restaurering

av gamla byggnadsverk väsentligen stadgats, på samma gång som det

allmänna intresset för byggnadsmonumentvården liksom för fornminnes-

vården i allmänhet ytterligare stegrats. Flera av de ovan uttalade

önskemålen hava realiserats. Så har t. ex. svensk arkitekturhistoria och

restaureringskonst sedan år 1912 upptagits såsom särskilt undervisnings­

ämne på arkitektavdelningarna vid såväl tekniska högskolan som konst­

högskolan. Ett bestämt uttryck för det ökade allmänna intresset för

1'ornvården är att finna däruti, att Kungl. Maj:t genom beslut den 21

november 1913 tillsatt en särskild kommitté med uppdrag, bland annat,

att avgiva förslag till omorganisation av fornmimiesvården i riket.

Denna kommitté torde det alltså tillkomma att i sinom tid utarbeta

förslag till de lagbestämmelser, som må erfordras för reglerande av

byggnadsmonumentvården i allmänhet. Däremot syntes vid det för­

hållandet att denna vård för närvarande väsentligen åligger överintendents-

ämbetet, det hava fallit inom ramen för de sakkunnigas uppdrag att

avgiva förslag angående det lämpligaste sättet att organisera det fram­

tida utövandet och övervakandet av sagda vård. De huvudprinciper,

vilka ligga till grund för det förslag, som av de sakkunniga i detta

avseende framlagts, hava fastställts under anbefallt samarbete med

nyssnämnda kommitté. Förslagets utarbetande bär givetvis i viss mån

försvårats därav, att de allmänna bestämmelserna för byggnadsmonu­

mentvården ej ännu föreligga, och frågan kan därför ej heller anses

slutgiltigt löst i hela sin omfattning genom det förslag, som de sak­

kunniga framlagt. Då emellertid arbetet utförts med strängt aktgivande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

25

på de principiella betingelser för ett rätt ordnande av byggnadsmonu-

mentvården, vilka klart framhållits i de förut omförmälda dokumenten,

samt då man tryggt torde kunna utgå från såväl att den på statens

vederbörande organ ankommande byggnadsinonumentvården för fram­

tiden kommer att omfatta åtminstone samtliga staten tillhörande i konst-

och kulturhistoriskt avseende märkliga byggnader, som ock att be­

träffande dessa byggnaders vård i nu ifrågavarande avseende icke torde

behöva eller böra från statens sida iakttagas samma inskränkningar som

i allmängiltiga stadganden angående vården av sådana byggnader bliva

■oundvikliga med hänsyn till enskild äganderätt m. m., hava de sak­

kunniga funnit sig kunna redan nu framlägga förslag till en statlig

organisation av byggnadsmonumentvården av sådan kvalitativ beskaffenhet

och elasticitet, att densamma lätt bör kunna anpassa sig efter de krav,

som en blivande ny fornminnesvårdslagstiftning må kunna ställa därå.

Den speciellt kulturhistoriska byggnadsvård, som för närvarande

utövas av staten, avser utom ruiner och dylika byggnader av över­

vägande antikvariskt intresse egentligen endast kyrkobyggnader och är

.anförtrodd åt överintendentsämbetet och vitterhets-, historie- och anti­

kvitetsakademien samt riksantikvarien. Beträffande dessa myndigheters

verksamhet i ifrågavarande avseende och samarbetet dem emellan hava

de sakkunniga förebragt utredning, som återfinnes a olika ställen av

deras betänkande, bland andra under rubrikerna »organen för statens

husbyggnads verksamhet» och »redogörelse för sättet för vissa ärendens

handläggning inom överintendentsämbetet». Av nämnda avdelningar

av betänkandet må i detta sammanhang återgivas följande delar:

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens samt riksantikvariens befattning

med byggnadsfrågor avser uteslutande äldre byggnadsverk, av vilka de äldre kyr­

korna utgöra det ojämförligt största antalet. Med förekommande byggnadsfr ågor

angående dessa taga ifrågavarande myndigheter emellertid i regel ej direkt befatta

ning, utan deras verksamhet är inskränkt till att avgiva yttrande angående de kul-

turhistoriska intressenas tillvaratagande vid inträffande restaureringar samt vid

kyrkors övergång till ödekyrkor; och har till följd härav akademien och riks­

antikvarien på grund av kungl. remisser tagit befattning med flertalet under senare

åren verkställda kyrkoreparationer. Därutöver hava dock akademien och riks­

antikvarien i en del smärre fall tagit mera omedelbar befattning med byggnads-

och konserveringsfrågor, åsyftande att framtaga och för framtiden rädda kultur­

historiskt viktiga detaljer i vissa kyrkor. Vidare äga akademien och riksantikva­

rien att direkt handhava byggnadsärenden angående dels de få staten tillhöriga

under ifrågavarande myndigheters inseende och vård ställda husbyggnaderna (liisinge,

Dädesjö, Kåda och oTrönö ödekyrkor, s. k. Tjärkokeriet och kvarntornet i Visby

samt Kungsstugan i Ahus), dels de icke moderna ruinerna i landet och andra där­

med likartade byggnadsminnesmärken, varöver det enligt fornminnesförordmngen

Bikung till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 käft. (Nr 258.)

4

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

26

tillkommer akademien och riksantikvarien att utöva tillsyn och vård, dels ock i

särskilda fall vissa till ruiner ej hänförliga byggnader av synnerligt antikvariskt

och kulturhistoriskt intresse. — Beredningen av hithörande frågor jämte över­

vakandet, när sådant förekommit, av arbetenas utförande har verkställts av två av

de hos akademien anställda antikvarierna, vilka ägnat sig åt medeltiden och av

vilka den ene särskilt ägnat sig åt byggnadsfrågor. På senare tid har i några

enstaka fall anlitats på platsen dagligen närvarande kontrollant.

Kyrkobyggnadsärendena, som egentligen äro en art av granskningsärendena

men i anseende till sin säregna beskaffenhet och den avsevärda del, de utgöra av

ämbetets arbetsbörda, lämpligen böra behandlas för sig, inkomma vanligen till över-

intendentsämbetet med remiss från Kungl. Maj:t men insändas också ej så sällan

till ämbetet direkt av vederbörande församling eller patronus. Innan dessa ärenden

inkomma till överintendentsämbetet, skola de författningsenligt hava undergått en

rätt omständlig formell behandling, för vars huvuddrag här torde böra redogöras.

Den normala gången av ett kyrkobyggnadsärende är sålunda följande. En försam­

ling har efter kanske fleråriga förberedelser antagit ett s. k. restaureringsförslag,

ofta upprättat av någon inom orten arbetande byggmästare. Enligt kungl. förord­

ningen den 31 juli 1776 får sådant förslag icke bringas till verkställighet, innan

ritningar och kostnadsförslag därtill blivit, efter överintendentsämbetets granskning,

av Kungl. Maj:t stadfästade. Enligt kungl. kungörelsen den 12 juni 1885 skola för

vinnande av sådan stadfästelse ansökning jämte övriga handlingar inlämnas till

Kungl. Maj:ts befallningshavande, som, efter att hava tillsett, att samtliga före­

skrivna handlingar och uppgifter finnas bilagda, överlämnar ansökningen till veder­

börande domkapitel. Domkapitlet har att granska byggnadsförslaget ur rent kyrklig

synpunkt och överlämnar handlingarna med eget yttrande till Kungl. Maj:t i eckle­

siastikdepartementet. Därifrån remitteras iirendet till överintendentsämbetet, som

har att utföra den verkliga realgranskningen av byggnadsförslaget. Inom ämbetet

beredes och föredrages ärendet av förste intendenten å tekniska avdelningen, vilken

därvid i förstnämnda avseende biträdes vid registrering, förmedlandet av trafiken

mellan föredraganden och de glanskande arkitekterna, uppsättandet av skrivelser till

olika vederbörande för införskaffande av felande handlingar, för komplettering av

kartor m. in., av den av de yngre arkitekterna, som för tillfället provtjänstgör,

x> aspiran ten», vid granskning och mindre omarbetning m. m. av det fasta biträde,

som alltsedan 1908 ställts till ifrågavarande förste intendents förfogande, samt slut­

ligen vid granskning och större omarbetningar av ämbetets arkitekter utom stat.

Föredraganden biträdes sålunda numera vid den förberedande granskningen av ett

kyrkobyggnadsärende av nämnda fast anställda biträde, »assistenten», som genom

sin utbildning och sina studier särskilt är lämpad att bearbeta till dylika ärenden

hörande frågor även av kulturhistorisk art. Dennes första åtgärd är att uppsätta

en s. k. granskningsblankett, på vilken, om ärendets natur gör det möjligt, en de­

taljerad, systematiskt ordnad uppställning av samtliga föreslagna åtgärder jämte

dessas kostnader göres. I å granskningsblanketten därför avsedd kolumn gör han

sedermera de anmärkningar, frågor och framställningar, vartill granskningen av

ärendet giver anledning, varjämte han, i fall så behöves, går i författning om an­

skaffande av felande handlingar och ritningar, infordrar upplysningar, fotografier

m. m. från orten. Sålunda förberett överlämnas ärendet till föredraganden, som då

jämförelsevis lätt kan överskåda detsannna och se, huruvida det är av den natur,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

27

att dot utan vidare kan godkännas eller bör ytterligare bearbetas pä ämbetsrum­

met, eller om mera ingående undersökningar eller vidlyftigare omarbetning, even­

tuellt efter resa till orten, måste utföras. I förra fallet slutföres ärendets bered­

ning efter föredragandens anvisningar av det förut nämnda fasta biträdet, i det

senare överlämnas ärendet till granskning, eventuellt omarbetning, åt någon av

ämbetets arkitekter utom stat, som vid mottagandet av ett uppdrag vanligtvis även

meddelas besked, om sådant med hänsyn till uppdragets beskaffenhet lämpligen kan

givas, om den tid, då uppdraget förväntas vara fullgjort. Ett dylikt överlämnande

sker dock först efter ärendets föredragning inför överintendenten, som således slut­

ligt bestämmer valet av granskare.

Vid kyrkobyggnadsärendens handläggning visar det sig ofta vara för veder­

börande granskare nödvändigt att genom besök på orten skaffa sig en mera ingående

och grundlig kännedom om den ifrågavarande kyrkobyggnaden och dess egendom­

ligheter samt rörande de speciella krav och önskemål, som vederbörande församling

avsett att tillgodose genom det beslutade arbetet. Ehuru ämbetets nu gällande

instruktion egentligen icke förutsätter andra reseförordnanden för ämbetets tjänste­

män än för inspektion av pågående eller avslutat arbete, har dock ämbetet av

ovannämnda anledning ansett sig böra i åtskilliga fall beordra vederbörande granskare

att på ort och ställe studera förhållandena. Därvid har ämbetet sökt att i möj­

ligaste mån så ordna resorna, att flera närbelägna orter, vilkas ärenden ligga under

behandling i ämbetet, bliva besökta under samma resa, varjämte ofta med den­

samma förenats inspektion av de kyrkor i trakten, vid vilka under senare tid före­

kommit arbeten. För att lätt kunna upprätta förslag till sådana kombinerade

resor bär ämbetet upplagt en särskild karta, å vilken alla landets kyrkor finnas

angivna tillika med de viktigare kommunikationsvägarna. Vid de särskilda kyrko-

nanmen markeras enligt ett särskilt lätt överskådligt system varje gång en kyrka

fått ett byggnads- eller reparationsförslag stadfästat samt varje gång den blivit

inspekterad. Kartan hålles ständigt å jour med förändrade förhållanden. Vid upp­

rättande av ett reseförordnande kan genom en blick på denna karta genast kon­

stateras, vilka för inspektion lämpliga orter med fördel kunna för en viss resa

kombineras. Erfarenheten, särskilt under de senare åren, då dylika resor oftare

kommit i fråga, lärer hava givit vid handen, att dessa resor i hög grad underlätta

kyrkobyggnadsfrågornas riktiga bedömande och förekomma onödiga slitningar med

församlingarna, vilka annars lätt uppstå på grund av missförstånd å ömse sidor.

Sedan den granskande arkitekten slutfört sitt uppdrag, sammanfattar han

sin granskning i ett tjänstememorial, eventuellt åtföljt av omarbetade ritningar.

Memorialet diarieföres och registreras samt överlämnas till förste intendenten för

den tekniska avdelningen, vilken föredrager ärendet inför överintendenten. Skulle

därvid inträffa, att betydliga förändringar i det ursprungliga förslaget anses önsk­

värda, är ämbetet enligt sin instruktion, § 12, skyldigt att lämna församlingen till­

fälle att yttra sig över de påyrkade förändringarna och de därtill hörande rit­

ningarna och kostnadsförslagen. Detta sker under den formen, att ämbetet genom

skrivelse till vederbörande domkapitel anhåller, att detta måtte infordra försam­

lingens yttrande över de av ämbetet föreslagna ändringarna. Sedan församlingen

vederbörligen behandlat frågan, vilket tager en icke obetydlig tid, sändes ärendet

jämte församlingens yttrande till domkapitlet, som därefter självt yttrar sig i frågan

från kyrklig synpunkt och återsänder ärendet till ämbetet. Visar det sig därvid,

att enighet mellan församlingen och ämbetet blivit uppnådd, blir ärendet inom äm­

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

28

betet vid föredragning slutbehandlat. I motsatt fall kan det föranleda ytterligare

remiss till den granskande arkitekten för modifikationer och därefter återsändande

till domkapitel och församling på sätt nyss omtalats, innan ärendet kan av ämbetet

slutligt avgöras.

Då ärendet återkommit till ecklesiastikdepartementet, remitteras det, så

framt det rör en äldre, kulturhistoriskt intressant kyrka, till vitterhets-, historie-

och antikvitetsakademien, som har att granska detsamma speciellt ur antikvarisk

synpunkt. Denna granskning, för vilken stundom särskilda tjänsteresor företagas

av akademiens tjänstemän, har på de senare åren vanligen utmynnat i ett instäm­

mande i överintendentsämbetets yttrande eventuellt med något tillägg rörande spe­

ciella antikvariska önskemål. Men stundom har naturligtvis från överintendents­

ämbetets avvikande åsikter av akademien gjorts gällande, vilket återigen haft till

följd, att ärendet av Kungl. Maj:t måst återremitteras till överintendentsämbetet,

eventuellt även till församlingen. För att undvika den tidsutdräkt och de svårig­

heter, som naturligtvis följa av ett sådant behandlingssätt av ärendet, har det på

senare tid ofta förekommit, att föredraganden eller vederbörande granskare inom

ämbetet på förhand satt sig i förbindelse med den av akademiens tjänstemän, som

plägar handlägga dylika ärenden, samt sökt uppnå enighet med denne, detta sär­

skilt i sådana fall, där man kunnat förmoda, att olika uppfattningar skulle kunna

göra sig gällande.

Sedan såväl ämbetet som akademien avgivit slutliga yttranden, avgöres ären­

det av Kungl. Maj:t, vars beslut meddelas genom nådigt brev till ämbetet samt

påskrift på ritningarna. De till ärendet hörande ritningarna och beskrivningarna

expedieras med det kungl. brevet till ämbetet, som har att delgiva vederbörande

Kungl. Maj:ts beslut, vilket sker genom avsändande till domkapitlet av avskrift av

brev jämte ritningar och beskrivningar. Domkapitlet överlämnar handlingarna till

församlingen. Därmed är den ganska invecklade och tidsödande proceduren för ett

kyrkobyggnadsärendes författningsenliga behandling avslutad.

Innan de stadfästade orginalritningama avsändas från ämbetet, iakttages, att

noggranna kopior av desamma införlivas med ämbetets arkiv. Dessa kopior utföras

av ett vid tekniska avdelningen anställt kvinnligt ritbiträde. Samtidigt göres även

anteckning å den förut omtalade kyrkkartan om det kungl. brevet.

På grund av instruktionens § 16 äger ämbetet att utöva kontroll över, att

fastställda ritningar efterföljas vid byggnadsarbetenas utförande. För sådan kontrolls

utövande beträffande kyrkobyggnader plägar ämbetet årligen förordna några av sina

arkitekter utom stat att förrätta inspektion över utförda kyrkobyggnadsarbeten.

Dessa inspektioner ordnas dels i kombination med andra tjänsteresor, såsom ovan

nämnts, dels såsom självständiga, mera omfattande resor, vid vilka några tiotal

kyrkor inom ett landskap inspekteras. Den inspekterande arkitekten medför därvid

kopior av fastställda ritningar samt särskilda inspektionsblanketter, å vilka finnas

sammanfattade uppgifter rörande av Kungl. Maj:t stadfästade arbeten och bestäm­

melser. Å varje sådan blankett gör inspektören anteckning om inspektionens re­

sultat, varjämte en sammanfattande berättelse över resan författas för att jämte

blanketterna överlämnas till ämbetet efter resans fullbordande. På grund av dessa

inspektionsrapporter får ämbetet stundom anledning att tillskriva församlingarna för

att infordra förklaring rörande iakttagna felaktigheter vid arbetenas utförande.

Ibland föranleder dylik inspektion ämbetet t. o. m. att enligt instruktionens § 17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

29

anmäla vederbörande hos justitiekanslern för anställande av åtal på grund av be­

gångna felaktigheter. Enligt uppgift har erfarenheten visat, att dylika inspektions-

resor utgöra ett verksamt medel dels att befordra författningarnas allmännare efter­

levnad och dels att inom de besökta orterna åstadkomma en större förståelse för

betydelsen av myndigheternas granskning av byggnadsförslagen och att befordra

samförståndet mellan församlingarna och ämbetet.

Såsom nyss nämndes avser den speciellt kulturhistoriska byggnads­

vård, som för närvarande utövas av staten, egentligen endast ruiner

och kyrkobyggnader. Emellertid finnes — anföra de sakkunniga — i landet

ett stort antal i kulturhistoriskt avseende märkliga levande profan­

byggnader, såväl offentliga, d. v. s. staten, kommun eller annan menighet

tillhörande, som enskilda. Av dessa byggnader, med vilka akademien

och riksantikvarien i allmänhet icke hava någon befattning, är ett mindre

antal föremål för överinteudentsämbetets behandling, men den omsorg,

som hittills från ämbetets sida ägnats dylika byggnadsärenden, kan icke

sägas hava särskilt avsett att tillgodose dessa byggnaders egenskap av

kultur- och konsthistoriska monument utan huvudsakligen utgått från

teknisk-ekonomiska samt administrativa synpunkter. Sålunda befinna

sig bland de kronans i civilt ändamål anslagna byggnader i såväl huvud­

staden som landsorten, vilka ställts under ämbetets vård, åtskilliga av

stort konst- och kulturhistoriskt värde, såsom t. ex. ett flertal av ämbets-

byggnaderna på Riddarholmen (däribland det Wrangelska palatset),

Arvfurstens palats, gamla riksbankshuset m. fl. byggnader i Stockholm

samt Vadstena, Kalmar, Örebro och Uppsala slott, flera landshövdinge­

residens, Ornässtugan och flera andra byggnader i landsorten. Samtliga

dessa byggnader äro liksom övriga under ämbetets inseende stående

byggnader ställda under ämbetets administrativa avdelning, vilken egent­

ligen saknar organ för någon kulturhistorisk vård av byggnaderna.

Vid handhavandet av vården om dessa byggnader har dock ämbetet i

görligaste mån sökt tillse, att deras kulturhistoriska värde beaktas vid

förekommande arbeten, för vilket ändamål tre av ämbetets arkitekter

utom stat varit anställda såsom assistenter åt intendenterna för kronans

under ämbetets vård ställda byggnader med uppgift att biträda vid till­

synen av arbetena å dessa byggnader. Någon systematisk och fullt

tillfredsställande kulturhistorisk vård har därmed dock icke kunnat för

desamma åstadkommas. Av staten tillhöriga kulturhistoriskt intressanta

byggnader, vilka stå under annan myndighet än ämbetet, blir vidare

ett antal då och då föremål för behandling i ämbetet på grund av

kungl. remiss rörande föreslagna ändrings- eller underhållsarbeten, vartill

statsanslag begäres. Sålunda bliva numera de årliga inom riksmarskalks-

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 258.

30

ämbetet uppgjorda generalförslagen till underhållsarbeten å de kungliga

slotten överlämnade till ämbetets granskning, varjämte vissa arbetens

utförande inom dessa byggnader blivit ämbetet anbefallda, t. ex. inledande

av värmeledningar på Stockholms och Drottningholms slott. Dessa

göromåls överlämnande åt ämbetet torde dock hava skett ej endast för

kulturhistoriska intressens tillvaratagande utan även för vinnande av

en teknisk-ekonomisk kontroll.

Utöver vad nu nämnts torde icke från statens sida någon ordnad

kulturhistorisk vård av profana byggnadsminnesmärken förekomma. Och

dock finnas även andra än nyssberörda statens byggnader av mången

gång högt kulturhistoriskt värde, såsom vissa armén, flottan, domän­

styrelsen m. fl. myndigheter underställda byggnader, t. ex. Fredrikshov,

positionsartilleriets kasern, den gamla kasernen på Skeppsholmen, alla i

Stockholm, gamla fästningsbyggnad er såsom Carlstens fästning i Marstrand,

och citadellet i Malmö, vissa av varvsbyggnaderna i Karlskrona, vissa

åbyggnader å de under domänstyrelsen ställda kungsgårdarna, de gamla

hospitalsbyggnaderna i Vadstena, det s. k. Kronhuset i Göteborg, äldre

kronomagasin m. fl. Emellertid måste väl de konst- och kulturhistoriska

intressena böra tillmätas minst lika stor betydelse vid handhavande av

vården om profana byggnadsminnen som i fråga om kyrkliga: bland

de förra befinna sig nämligen ett stort antal byggnader, som otvivel­

aktigt äga ett konst- och kulturhistoriskt värde fullt jämförligt med,

stundom t. o. m. överträffande det, som finnes hos flertalet kyrkor.

Den förut omförmälda fornminnesvårdskommittén lärer också komma

att avgiva förslag till allmängiltiga, samtliga arter av byggnadsminnen

omfattande bestämmelser i ämnet. För ordnande av en tillfreds­

ställande kulturhistorisk vård av de staten tillhörande byggnads-

minnena, i avseende å vilka man, såsom förut antytts, är obunden av

eu hel del hänsyn, som beträffande övriga sådana minnen måste iakt­

tagas, torde man emellertid ej behöva avvakta resultatet av nämnda

kommittés arbeten, utan torde detta lämpligen böra ske redan i samman­

hang med den nu förevarande granskningen av statens byggnadsväsende

i övrigt.

Till statens ifrågavarande byggnader, vid vilkas vård, med nyss

omförmälda undantag, särskild hänsyn till de kulturhistoriska intressena

hittills icke tagits, har sålunda synts de sakkunniga, att den speciella

byggnadsminnesvården i dess mest ingående form omedelbart bör ut­

sträckas. För att en tillfredsställande sådan vård skall kunna ernås och

samtidigt de ändamål tillgodoses, vilka dessa i regel ännu i fullt bruk varande

byggnader tjäna och för vilkas behöriga omvårdnad ändringsåtgärder

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

33

möjliga resultat skall kunna uppnås, av behovet oj mindre påkallat, att

samma vård får, i olika avseenden, växa ut jämväl på djupet, och detta

beträffande såväl dess kyrkliga som dess profana föremål.

När för närvarande förslag uppgöres till någon åtgärd beträffande

en byggnad, som är underkastad kontroll av statens speciella byggnads-

minnesvårdande organ — det vill under nuvarande förhållanden säga

någon kyrklig byggnad — sker detta i regel utan samarbete med nämnda

organ enbart på föranstaltande av byggnadens innehavare och med an­

litande av någon, vanligen å orten arbetande, yrkesman, som därvid i

de flesta fall, med åsidosättande av de kulturhistoriska synpunkterna,

vilka han ofta ej ens har förmåga att bedöma, endast har åtgärdens

praktiska ändamål för ögonen. När förslaget så kommer in till över-

intendentsämbetet för granskning, skärskådas det bland annat ur kultur­

historisk synpunkt, vilket i regel leder till mer eller mindre genom­

gripande omarbetningar av förslaget med ty åtföljande tidsödande för­

handlingar och ofta oangenäma konflikter med sökanden (i regel veder­

börande församling), varförutom, då givetvis största möjliga hänsyn

måste visas gentemot det förslag, som den av bj^ggnaden närmast in­

tresserade parten en gång bestämt sig för och ofta hårdnackat vidhåller,

granskningens resultat stundom bliver sämre än det på grund av enbart

de föreliggande sakliga omständigheterna egentligen behövde bliva. Bleve

däremot redan från början ett förslag av förevarande art handlagt av

kompetenta personer och byggt på fackmässig och noggrann undersök­

ning av byggnaden i fråga — en fordran, som givetvis är av grund­

läggande betydelse för en god och effektiv byggnadsminnesvård — skulle

nämnda olägenheter av det nuvarande systemet lättare kunna undvikas.

För sådana ändamål vore lämpligt att, i den omfattning delta låter sig

göra, omedelbart när fråga uppkommer om åtgärd beträffande någon i

kulturhistoriskt avseende märklig byggnad och innan någon vederbörande

intagit ståndpunkt till frågan, samverkan med statens byggnadsminnes-

vårdande organ anordnades, så att detta bleve i tillfälle att från början

leda frågan i rätt riktning och genom sina funktionärer lämna veder­

börande de råd och det biträde i övrigt, som må erfordras. Gången

av t. ex. ett kyrkobyggnadsärende skulle sålunda i huvudsak bliva föl­

jande: Då i en församling fråga uppstått om vidtagande av någon åt­

gärd för kyrkans förändring eller dylikt, skulle anmälan därom göras

till statens speciella byggnadsminnesvårdande organ, innan något defini­

tivt beslut i frågan fatiats av kyrkoråd eller kyrkostämma. Dylik an­

mälan skulle då, därest ej den ifrågasatta åtgärden vore av allt för

underordnad betydelse, ifrån nämnda organs sida föranleda besök på ort

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 höft. (Nr 258.)

5

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

84

otih ställe av någon eller några av dess funktionärer, som, efter grund­

lig undersökning av kyrkan, i samråd med kyrkoråd eller delegerade

skulle tillse, vad i varje fall borde göras och huru församlingens önske­

mål skulle kunna tillgodoses utan att kulturhistoriska och konstnärliga

intressen träddes för nära. De skulle således — naturligen kostnadsfritt

— upprätta ett

program

för byggnadsarbetet. Läte församlingen seder­

mera kompetent arkitekt utarbeta förslag med ledning av ett på dylikt

sätt åstadkommet program, borde den största sannolikhet finnas för att

förslaget, efter en förhållandevis hastigt verkställd granskning, kunde

vinna gillande. De nu så tidsödande och för församlingarna många

gånger så oangenäma omarbetningarna av förslagen samt de därmed

följande tidsödande remisserna av ärendet mellan de olika vederbörande

skulle på så vis inskränkas till det minsta möjliga. — I fråga om pro­

fana byggnadsminnen skulle ärendenas handläggning bliva i tillämpliga

delar lika.

På grund av den från statens sida utövade kulturhistoriska bygg­

nadsvårdens nuvarande beskaffenhet händer ej så sällan, att ett restaure-

ringsförslag eller dylikt, som i sin av Kungl. Maj:t slutligen godkända

form kan betecknas såsom efter förhållandena ganska tillfredsställande,

vid utförandet av en eller annan orsak — missförstånd, vårdslöshet, ofta

okunnighet, någon gång t. o. m. tredska — mer eller mindre förvanskas.

Med de nu för övervakandet av förslagens realiserande till buds stående

möjligheterna upptäckas sådana förvanskningar i regel först efter, mången

gång långt efter arbetenas fullbordande och kunna därför allt för ofta

ej med framgång beivras. Enda fullt verksamma sättet att råda bot

härför torde vara en effektiv

kontroll

från statens byggnadsminnes-

vårdande organs sida. Denna kontroll synes lämpligen böra utövas

genom inspektioner på platsen, när helst behov därav finnes föreligga;

och böra inspektionerna alltså, efter omständigheterna, kunna företagas

såväl under pågående byggnadsarbete för att tillse, att fastställda be­

stämmelser noga följas och olämpliga åtgärder undvikas, samt för med­

delande av sakkunniga råd och upplysningar av värde för arbetets fort­

sättning som ock vid andra lägliga tillfällen för inhämtande av känne­

dom om ifrågavarande byggnaders tillstånd och det sätt, varpå de under­

hållas. En noggrann insikt i sistnämnda avseende är nämligen nöd­

vändig för att kunna förekomma, att byggnaderna genom försumlighet

eller vanvård från vederbörandes sida råka i sådant skick, att de vid en

senare tidpunkt måhända ej alls eller endast genom mycket dyrbara åt­

gärder kunna åter försättas i gott stånd.

Utöver nämnda kontroll hava de sakkunniga angivit, huru en ytter-

Kungt. Maj:ts Nåd: Proposition Nr 258.

35

likare garanti skulle kunna skapas för att restaureringsarbeteu bliva utförda

på tillfredsställande sätt, nämligen genom att i analogi med byggnads­

stadgans bestämmelser om »ansvarig byggmästare» loreskriva att åtminstone

kyrkobyggnadsarbeten av viss beskaffenhet icke finge utföras av andra

än personer, som efter ådagalagd lämplighet i nämnda avseende i be­

hörig ordning, exempelvis genom vederbörande byggnadsminnesvårdande

statsmyndighet, auktoriserats för utövande av sådan verksamhet, »kyrko-

byggmästare». Härutinnan hava emellertid de sakkunniga ej framställt

något bestämt förslag. Med hänsyn härtill och då denna fråga egent­

ligen ej kan öva inverkan på organisationen av statens byggnadsminnes­

vårdande verksamhet, anser jag mig icke böra upptaga densamma i detta

sammanhang.

För det riktiga bedömandet av vissa ärenden rörande historiska

byggnader visar det sig stundom nödvändigt — anföra de sakkunniga

vidare — att vidtaga ganska vidlyftiga arkitektoniska och arkeologiska

undersökningsarbeten, såväl genom omfattande precisionsmätningar som

genom grävningar, putsavknackningar m. in. Detta visade sig vara

fallet t. ex. beträffande Vreta klosters märkliga kyrka, rörande vars

riktiga behandling vid restaurering under flera års tid ganska resultat­

lösa strider utkämpades, ända tills på framställning från överintendents-

ämbetet anslag lämnades för en fullständig undersökning av kyrkan.

Denna undersökning resulterade i klarläggning av kyrkans utvecklings­

historia och lämnade i övrigt sådana upplysningar, att ett för alla parter

tillfredsställande och på säker grund fotat restaureringsförslag kunde

upprättas och av Kungl. Maj:t godkännas, till vilket förslags genom­

förande riksdagen sedermera beviljade anslag. Utom detta praktiska

•resultat vunnos genom undersökningen i fråga värdefulla bidrag till

kännedomen om vår äldre arkitekturhistoria samt en mycket fullständig

serie uppmätningsritningar och fotografier. Det är naturligtvis önskvärt,

att likartade systematiska undersökningar kunna komma till utförande

även beträffande andra byggnader, och det synes därför, som om statens

organ för den kulturhistoriska byggnadsvården borde hava till uppgift

att planlägga och utföra dylika arbeten i så stor utsträckning, som för­

hållandena, enkannerligen de ekonomiska, medgiva. Det torde nämligen

få anses som en given plikt för den institution, som handhaver den

praktiska vården av historiska byggnader, att i största utsträckning även

Utföra byggnadshistoriska undersökningar å desamma och vetenskapligt

bearbeta dessa. Ty just vid det praktiska handhavandet av byggnads­

vården erbjuda sig de gynnsammaste tillfällena till iakttagelser och

undersökningar av största intresse för de konst- och kulturhistoriska

Kungl. Maj.i v Nåd- Proposition Nr 258.

36

vetenskaperna, tillfällen som kanske icke mera återkomma och vilkas

försummande således medför oersättliga förluster för kunskapen om

vårt lands byggnadshistoria. Dylika mera omfattande undersöknings-

och mätningsarbeten hava hittills utförts för medel, som särskilt anslagits

för varje fall; och beträffande mycket omfattande sådana arbeten torde

lämpligen även för framtiden böra förbliva så. Vidkommande mera

ordinära och följaktligen oftare återkommande arbeten torde det däremot

väl kunna ifrågasättas, att ett särskilt anslag funnes för ändamålet till­

gängligt. Ett fast anslag skulle givetvis ur flere synpunkter erbjuda

stora fördelar. Därigenom komme säkerligen till den kulturhistoriska

vetenskapens fromma åtskilliga undersökningar till stånd, vilka, om de

vore beroende av en förhållandevis så vidlyftig procedur som den, vilken

eu riksdagsfråga måste underkastas, sannolikt ej skulle komma till ut­

förande. I varje fall skulle förefintligheten av anslaget möjliggöra igång­

sättandet omedelbart av undersökningar, så fort behov därav yppade

sig, varigenom ofta mycken tid skulle vinnas för en frågas utredande

och mången gång även kostnadsbesparing; under nämnda förutsättning

vore nämligen möjligheterna betydligt större att utnyttja förekommande

tillfällen att företaga erforderliga undersökningar i sammanhang med

pågående reparationsarbeten, därvid särskilda utgifter för byggnadsställ­

ningar, avknackning av puts m. m. ej behövde ifrågakomma. Ett år­

ligt anslag, som, innan tillräcklig erfarenhet om det erforderliga be­

loppets storlek vunnits, borde hållas inom en lämpligt begränsad ram,

t. ex. 3,000 kronor, för utförande — vare sig i sammanhang med före­

stående restaureringsåtgärder eller ock fristående i enbart forsknings­

syfte — av mätningar och i övrigt behövliga undersökningar av i kultur­

historiskt avseende märkliga byggnader skulle utan tvivel medföra ett i

förhållande till den därmed förenade statsutgiften synnerligt stort gagn

för byggnadsminnesvården i riket. För ernående av den fördel, som

otvivelaktigt ligger däri, att dylika undersökningar, varav olika behov

föreligga de olika åren, kunna utan omgång företagas å de därför lämp­

ligaste tidpunkterna, synes anslaget böra beviljas såsom reservations­

anslag och ställas till omedelbar disposition av statens speciella byggnads-

minnesvårdande organ.

De nuvarande organen för statens byggnadsminnesvårdande verk­

samhet äro, som förut nämnts, överintendentsämbetet samt vitterhets-,

historie- och antikvitetsakademien och riksantikvarien. Av dessa har

överintendentsämbetet, alltsedan 1776 års förordning rörande publika

byggnader utfärdades, utövat uppsikt och vård om såväl landets kyrko-

byggnader som en del av statens profana byggnader, en uppsikt,

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 258.

37

varmed avsågs att garantera dessa byggnader den från det allmännas

synpunkt lämpligaste och bästa vården. Att denna vård vid tidpunkten

för den nämnda förordningens utfärdande uppfattades på annat sätt, än

en senare tid uppfattar densamma, är ju givet. Sålunda ingick icke

något speciellt hänsynstagande till kulturhistoriska synpunkter i vare

sig 1700-talets eller det begynnande 1800-talets byggnadsvård. Kultur­

historiska synpunkter anlades då lika litet på byggnadsområdet som på

andra områden. Dessa synpunkter hava först senare arbetat sig fram, så

småningom och under växlande former. Den under en viss tid florerande

s. k. stilrena restaureringen var ett uttryck för vissa kulturhistoriska

synpunkter, likaväl som den senare mot denna restaureringsart upp­

trädande skarpa reaktionen. De utgöra olika faser av en allmän utveckling,

som torde kunna sägas numera hava resulterat däruti, att de kultur­

historiska synpunkterna så genomträngt det allmänna medvetandet både

inom och utom fackmännens krets, att en byggnadsvård, som icke tager

de största hänsyn till de kulturhistoriska fordringarna, icke kan ur det

allmännas synpunkt kallas lämplig och god. Innebörden av överinten-

dentsämbetets byggnadsvårdande uppgift har sålunda under tidens lopp

till sitt väsende undergått en förändring och utvidgning, som dock icke

fått motsvarande uttryck i ämbetets organisation. Denna förutsätter

nämligen icke hos ämbetet sådana arbetskrafter, som äro lämpade att

tillgodose de nya krav ur kulturhistorisk synpunkt, som nutidens för­

ändrade fordringar på en god byggnadsvård ställa på denna vårds hand-

havare. Detta torde emellertid hava sin grund däruti, att man ansett

sig kunna tillgodose detta krav på annat sätt, genom att söka vid vissa

byggnadsärendens behandling tillföra kulturhistorisk sakkunskap från en

annan institution: vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Till

denna hava nämligen under de senaste decennierna av Kungl. Maj:t

remitterats allt flere ärenden rörande äldre kyrkor, så att det numera

torde vara regel, att ärenden rörande historiskt intressanta äldre kyrkor

överlämnas till akademiens granskning. Dessa ärenden hava då av

akademien underkastats granskning ur kulturhistorisk synpunkt, en

granskning, som naturligtvis även den vid olika tider utgått från olika

ståndpunkter. För beredande av dylika ärenden hava anlitats vissa

av akademiens tjänstemän, som samtidigt varit verksamma vid statens

historiska museum. Härigenom har mycket gott vunnits, och mången

åtgärd, som ur kulturhistorisk synpunkt skulle varit ödesdiger, har

genom akademiens granskning blivit förhindrad. Särskilt under brytnings­

perioden mellan den gamla stilrenhetsrestaureringen och reaktionen där­

emot torde akademiens granskningsverksamhet hava haft stor betydelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

38

Om detta system att tillföra byggnadsvården kulturhistorisk sak­

kunskap från annan myndighet alltså haft goda sidor, så hava dock

även åtskilliga olägenheter därav allt tydligare framträtt. Sålunda kan

— med bortseende från en del smärre rent förvaltningstekniska olägem-

heter, såsom en viss långsamhet och omgång vid ärendenas handläggning,

förekomsten i viss grad av dubbelarbete m. m. —

mot den nuvarande

organisationen av statens historiska byggnadsvård särskilt en anmärkning

av principiell betydelse framställas, nämligen mot den rådande dualismen

beträffande ändamål och medel för den kulturhistoriska byggnadsvården.

Den för en riktig uppfattning om ifrågavarande byggnadsvårds huvud­

sakliga ändamål, d. v. s. byggnadernas bibehållande i möjligast oförändrade

skick såsom fornminnen, erforderliga sakkunskapen är ju i princip för­

lagd till akademien och riksantikvarien, under det att den arkitektoniska

kunskap, som tarvas för bedömandet av de för berörda ändamåls vinnande

nödiga åtgärderna — såväl de av positiv innebörd som de i praktiken

avgjort långt betydelsefullare, mera krävande och oftare förekommande

av negativ innebörd, d. v. s. modifieringar av tillämnade åtgärder för

något, vanligen till grund för hela byggnadsfrågan liggande, i och för

sig fullt legitimt byggnadsbehov — uteslutande är att söka hos över-

intendentsämbetet. En sådan organisation lägger givetvis stora hinder

i vägen för åstadkommande av en fullt tillfredsställande byggnads-

monumentvård. Ty på ifrågavarande områden är väl i särskilt hög grad

en klar och levande insikt om ändamålet med och verkan av förekom­

mande åtgärder ett oundgängligt villkor för uppnående av lyckligt och

verkligt organiskt resultat. Ett förslag i en restaureringsfråga måste

uppenbarligen, för att kunna bliva gott, framspringa ur en omedelbar och

redan från början helst så att säga inom en och samma hjärna men i

alla händelser synnerligen intimt skeende samverkan till en högre enhet

mellan insikten om det ändamål, som bör eftersträvas, och kunskapen

om medlen att nå detsamma. Att detta endast med utomordentlig

svårighet kan ske, då de olika synpunkterna, såsom enligt den nuva­

rande organisationen av byggnadsminnesvården är fallet, skola tillgodoses

av olika myndigheter, torde vara ganska klart. Även med den goda

vilja till samarbete, som nu av allt att döma förefinnes mellan akademien

och ämbetet, lägga redan enkla praktiska förhållanden stora svårigheter

i vägen för ett sådant. Myndigheterna hava olika arbetslokaler, tjänste­

männens mycket olikartade arbetsuppgifter göra det t. o. m. svårt att

utan stor tidsutdräkt och väntan ordna gemensamma tjänsteresor o. s. v.

Det förhållandet, att byggnadsmonumentvården, oaktat nu berörda brist

i dess organisation, hittills blivit förhållandevis så väl tillgodosedd, som

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 258.

Kungl. Maj:ta AVId. Proposition Nr 258.

89

verkligen kan sägas hava varit fallet, torde i icke oväsentlig mån bero

därpå, att överintendentsämbetet särskilt under de senare åren, då an­

språken på den historiska byggnadsvården i hög grad skärpts, haft till

sitt förfogande arkitekter med utpräglat intresse för de kulturhistoriska

synpunkterna och, i vissa fall, gedigen kulturhistorisk bildning. Att så

varit fallet torde emellertid få anses såsom en lycklig tillfällighet, och

nämnda förhållande kan säkerligen ej utan vidare påräknas fortvara,

därest ej särskilda anordningar vidtagas för att vid ämbetet binda krafter

av ifrågavarande beskaffenhet.

Av det ovan sagda framgår, att statens byggnadsminnesvårdande

verksamhet och organen därför för det närvarande äro behäftade med

åtskilliga brister. Vid om- eller nydanandet av organ för samma verk­

samhet har man således att söka i möjligaste mån avlägsna dessa brister.

Därvid torde givetvis den ojämförligt största svårigheten i organisatoriskt

hänseende möta i ovananmärkta frånvaro av centralisation i avseende å

byggnadsminnesvården, under det att bristerna beträffande själva den

byggnadsminnesvårdande verksamhetens nuvarande omfång och kvalitativa

beskaffenhet äro förhållandevis lätt undanröjda: härför torde, om organet

för verksamheten är i och för sig lämpligt inrättat, egentligen endast

erfordras att utrusta detsamma med tillräckliga och lämpliga arbetskrafter.

Det har från vissa håll ifrågasatts, att för uppnåendet av en fullt

tillfredsställande byggnadsminnesvård från statens sida snille inrättas

ett alldeles nytt organ, en ny fullt fristående myndighet med erforderliga

såväl kulturhistoriska som arkitektoniska kvalifikationer. Ehuru visser­

ligen åtskilligt torde kunna ingiva sympatier för en sådan tanke, synas,

utom de svårigheter av olika slag, som alltid äro förknippade med in­

rättandet av nya ämbetsverk, vägande skäl, åtminstone för närvarande,

kunna anföras mot en dylik anordning. Med den förhållandevis inskränkta

uppgift och verksamhet en särskild, enbart byggnadsminnesvårdande

myndighet skulle erhålla vore det säkerligen icke möjligt att inom den­

samma alltid hålla vare sig den kulturhistoriska eller den arkitektoniska

sakkunskapen å den för tiden högsta, vid en byggnadsminnesvård av

önskvärd beskaffenhet oeftergivliga ståndpunkten; och bleve det nödigt

att i någon väsentligare grad tillföra den ifrågasatta myndigheten sak­

kunskap och erfarenhet i nämnda avseenden utifrån, d. v. s. från de

befintliga fackmyndigheterna å berörda områden i allmänhet: vitterhets­

akademien och riksantikvarien resp. överintendentsämbetet, vore ju det

egentliga målet med inrättandet av en särskild myndighet för ifråga­

varande ändamål alldeles förfelat. Det synes därför vara ändamålsenligt

att omdana de nuvarande statsorganen, som hava byggnadsmonument-

40

vården om hand, så, att de kunna motsvara de större anspråk, som för

framtiden måste ställas å samma vård.

Därvid måste strävandet inriktas på att undvika den ovan omför-

mälda principiella bristen i den nuvarande organisationen: att de vid så

gott som varje byggnadsminnesvårdande åtgärd samverkande kultur­

historiska och arkitektoniska insikterna äro i det hela förlagda till olika

myndigheter, vilka i sin nuvarande form icke äro så inrättade, att ett

verkligt fruktbärande samarbete alltid utan svårighet kan anordnas.

Det ligger då nära till hands att tänka sig den ifrågavarande olä­

genheten avhjälpt därigenom, att antingen vitterhets-, historie- och anti­

kvitetsakademien och riksantikvarien förses med tekniskt-konstnärligt

eller överintendentsämbetet med kulturhistoriskt speciellt utbildade och

erfarna arbetskrafter, så att byggnadsfrågor av förevarande slag kunna

på

ett enda håll

få en tillfredsställande, allsidig och helgjuten behand­

ling. På det senare sättet har också överintendentsämbetet i sin skri­

velse av den 7 april 1914 i huvudsak tänkt sig saken ordnad. Enligt

dess förslag skulle i överintendentsämbetet anställas tvenne kulturhisto­

riskt utbildade tjänstemän, vilka hade att helt ansvara för de kultur­

historiska intressenas tillgodoseende vid behandlingen av de historiska

byggnadsmonumenten. Emellertid hava de sakkunniga under de gemen­

samma överläggningarna med fornminnesvårdskommittén vunnit enighet

med kommittén om den ståndpunkten, att en tillfredsställande garanti

för en effektiv byggnadsminnesvård kan skapas genom ett i

lämpliga

former ordnat intimt samarbete

mellan de tvenne redan bestående myndig­

heterna.

Den härför nödvändiga omdaningen av statens organ för byggnads-

minnesvården synes böra gå ut på att utrusta

överintendentsämbetet

med

sådana arkitektoniska krafter, som genom särskild utbildning i arkitektur-

historisk vetenskap och i restaureringsteknik äro särskilt lämpade dels

att utöva den rent praktiska byggnadsmonumentvården, dels att genom

sina arkitekturhistoriska insikter förstå och tillgodose de kulturhistoriska

synpunkter, som under ett samarbete med den kulturhistoriska special­

myndigheten av deuna måste komma att läggas på utövandet av ifråga­

varande vård. Om överintendentsämbetet förses med på sådant sätt

kvalificerade, arkitektoniska krafter, skapas givetvis helt andra förut­

sättningar för ett lyckligt resultat av det eftersträvade samarbetet med

den kulturhistoriska myndigheten än som skulle kunna vara fallet, om

därtill från ämbetets sida, såsom alltför ofta hittills, måste användas

personer utan specialutbildning på byggnadsvårdens område. I övrigt

förefaller det vara det från praktisk synpunkt naturligaste, att den

prak-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

il

tiska.^byggnad sminnesvårdens tyngdpunkt förlägges till den byggnads-

tekniska myndigheten. Detta överensstämmer med de tendenser, som

utvecklingen på området tydligt ådagalagt, och ter sig otvivelaktigt

enklast och närmast till hands liggande för den allmänhet, som har att

befatta sig med angelägenheter av ifrågavarande art, vilka vanligen

stå i intimt samband med frågan om vidtagande av någon rent bygg-

nadsteknisk åtgärd för tillgodoseende av ett eller annat praktiskt syfte.

Ett undantag frän denna regel torde emellertid böra göras, näm­

ligen beträffande de döda byggnaderna: ruinerna, ödekyrkorna m. m.

Dessa, som äro att anse såsom uteslutande fornminnen och beträffande

vilka förekommande byggnadstekniska åtgärder endast avse deras bibe­

hållande i oförändrat skick såsom sådana och därför måste inskränkas i

möjligaste mån, torde som hittills lämpligen böra ställas under omedel­

bart inseende av den speciella fornminnesvårdande myndigheten, som i

fall av behov från överintendentsämbetet kan erhålla nödiga byggnads­

tekniska råd och upplysningar.

En sådan omdaning av överintendentsämbetet, som nyss nämnts,

skulle tillföra detsamma en i och för dess egenskap av statens egentliga

organ för den praktiska byggnadsminnesvården mycket viktig kultur­

historisk sakkunskap. Denna kan emellertid tänkas lätt erhålla en allt­

för ensidigt byggnadshistorisk läggning. För motverkande härav torde

den hos vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och riksantikva­

rien förefintliga vittomfattande allmänna kulturhistoriska sakkunskapen

icke kunna undvaras. Just på denna punkt är det, som samarbetet

mellan myndigheterna erfordras för vinnande av fullt tillfredsställande

garantier för en god byggnadsminnesvård. Samarbetet bör dock, till

vinnande av bästa möjliga resultat och till minskande av den nuvarande

omgången, ske mera intimt och under lättare former än vad nu är

fallet, vilket ändamål utan svårighet torde kunna nås, om sistnämnda

myndighet, såsom fornminnesvårdskommittén lär komma att föreslå, om­

organiseras i syfte att från akademien till ett ombildat riksantikvarie­

ämbete överflytta de löpande ärendena.

Innan de sakkunniga emellertid närmare ingått på frågan om for­

merna för samarbetet mellan överintendents- och riksantikvarieämbetena

samt byggnadsminnesvårdsärendenas administrativa behandling i övrigt,

hava de meddelat en redogörelse för uppkommen fråga om förenkling

i sistnämnda avseende och förslag, som i detta ämne framställts.

Härmed hava de sakkunniga åsyftat en befallning till vitterhets-,

historie- och antikvitetsakademien samt överintendentsämbetet att avgiva

underdånigt utlåtande i syfte att befria Kungl. Maj:t från handläggning

Bihang till riksdagens protokoll 1917.

1 sand. 219 höft. (Nr 258.)

6

42

Vitterhets­

akademien

samt överin-

tendentsäm-

betet.

av vissa kyrkobyggnadsärenden samt det utlåtande, som med anledning

därav avgivits. Berörda befallning delgavs myndigheterna genom skri­

velse av ecklesiastikdepartementet den 29 januari 1904. Med förmälan,

att det vid behandling av vissa till Kungl. Maj:ts prövning hänskjutna

frågor om fastställelse å ritningar till ändring av kyrkobyggnader och

till delar av kyrkors inredning synts, som skulle dessa frågor kunnat

utan olägenhet avgöras av överintendentsämbetet utan att underställas

Kungl. Maj:ts prövning, vilket särskilt varit händelsen i sådana fall, där

någon betydande meningsskiljaktighet ej förefunnits mellan dem, som

yttrat sig i ärendet, meddelades sålunda akademien och ämbetet, att, då

det av vissa skäl vore önskligt, att Kungl. Maj:t befriades från hand­

läggning av sådana hithörande frågor, som icke vore av den natur, att

de nödvändigt påkallade nådigt beslut, Kungl. Maj:t funnit gott anbe­

falla akademien och ämbetet att avgiva gemensamt underdånigt utlå­

tande, om och vilka åtgärder kunde anses lämpligen böra vidtagas i

nämnda syfte.

Med anledning härav avgåvo vitterhets-, historie- och antikvitets­

akademien samt överintendentsämbetet den 28 december 1912 gemen­

samt utlåtande och förslag.

Det åsyftade ändamålet att befria Kungl. Maj:t från handläggande av en del

ärenden angående ritnings- och ändringsförslag m. m. för kyrkobyggnader — anföra

myndigheterna efter att hava redogjort för gällande bestämmelser i ämnet — syntes

kunna vinnas genom en förenkling av den jämförelsevis invecklade och tidsödande

procedur, som enligt gällande stadganden numera erfordrades för en kyrkobyggnads-

eller reparationsfrågas avgörande. Såsom ägnade att förverkliga detta syfte hade

akademien och ämbetet ansett följande åtgärder.

Samtliga befintliga kyrkobyggnader, som icke vore att hänföra till ruiner,

uppdelades i tre grupper, för enkelhetens skull benämnda A, B och C. Gruppen A

omfattade alla kyrkor, som helt eller delvis vore av sådan beskaffenhet, att de

kunde anses såsom särskilt värdefulla ur konst- och kulturhistorisk synpunkt. Grup­

pen B omfattade alla övriga kyrkor, som helt eller delvis vore äldre än 50 år.

Gruppen C slutligen omfattade de kyrkor, som till alla sina delar vore yngre än

50 år. Såsom norm för beräkning av en kyrkas ålder i och för sistnämnda grupp

antoges dels det år, då ritning till kyrkan eller del därav först vunnit nådig stad­

fästelse, dels det år, under vilket det till prövning föreliggande ärendet företoges

till slutligt avgörande.

Över kyrkor, som ansåges böra tillhöra gruppen A, upprättades av vitterhets-,

historie- och antikvitetsakademien och överintendentsämbetet en förteckning, som

underställdes Kungl. Maj:ts prövning och stadfästelse. Denna förteckning kunde

och borde efter hand kompletteras genom underdånig anmälan från akademien och

ämbetet.

Ett förslag till dylik förteckning hade även av myndigheterna uppgjorts, om-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Kunyl. Maj.ta Nåd. Proposition Nr 258.

48

fattande över 700 kyrkor jämte tillhörande klockstaplar, fristående torn, kyrkogårds-

portaler och äldre kyrkogårdsmurar.

Gruppen A skulle sålunda — fortsätta myndigheterna — komma att omfatta

alla sådana kyrkor, vilka på grund av sin egenskap av konst- och kulturhistoriskt

värdefulla monument krävde en alldeles särskilt omsorgsfull vård, för vars åstad­

kommande de starkaste garantier borde förefinnas. För rivning, förändring, repara­

tion, inredning och dylikt av sådan kyrka syntes som hittills höra erfordras Kungl.

Maj:ts nådiga tillstånd, givet efter hörande av såväl vitterhets-, historie- och anti­

kvitetsakademien som överintendentsämbetet.

För meddelande av tillstånd till dylika åtgärders vidtagande ä kyrkobygg­

nader tillhörande grupperna B och 0 däremot syntes i allmänhet icke Kungl. Maj:ts

åtgärd behöva påkallas. Överintendentsämbetet syntes kunna bemyndigas att be­

träffande grupperna B och C slutligt avgöra ärenden rörande tillstånd till åsyftade

åtgärders vidtagande, dock att ämbetet skulle vara skyldigt att beträffande ärende,

som rörde en till gruppen B hörande kyrka, därom omedelbart underrätta riksanti­

kvarien och inhämta dennes yttrande. Skulle riksantikvarien och ämbetet vara av

olika mening rörande ett dylikt ärendes avgörande, underställdes detsamma Kungl.

Maj:ts prövning.

Alla ärenden rörande förändring m. m. av en kyrka tillhörande gruppen C

skulle däremot avgöras av ämbetet ensamt, ty då dessa byggnaders ålder icke över­

stege 50 år, kunde antikvariska och kulturhistoriska intressen icke beröras av i

dessa byggnader vidtagna åtgärder. Samtliga kyrkobyggnadsfrågor krävde däremot

den prövning ur praktisk och konstnärlig synpunkt, som ämbetets granskning vore

avsedd att utöva.

Ärenden rörande ruiner av kyrkliga byggnader behandlades av akademien på

sätt i förordningen den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande

och bevarande föreskreves.

Förslag till fullständigt nya kyrkobyggnader syntes fortfarande liksom dittills

böra underställas Kungl. Maj:ts prövning efter överintendentsämbetets hörande, under

det ritningar till inredningsföremål för nya kyrkor syntes kunna slutgiltigt granskas

av överintendentsämbetet ensamt.

Genom sålunda framställda förslag till behandling av kyrkobyggnadsärenden

skulle i fråga om en ganska avsevärd del av de ärenden, som nu krävde Kungl.

Maj:ts handläggande och beslut, Kungl. Maj:t bliva befriad från all sådan prövning.

Fn ytterligare minskning i det arbete, dessa ärendens handläggning hittills

orsakat Kungl. Maj:t, skulle kunna åstadkommas genom utfärdande av sådan före­

skrift, att alla ansökningar om stadfästelse å nybyggnads-, ändrings-, reparations-

eller inredningsförslag beträffande kyrkor, av vad slag de än vore, skulle insändas

direkt till överintendentsämbetet, som därefter vore skyldigt att, innan dylikt ärende

av ämbetet företoges till slutligt avgörande eller underställdes Kungl. Maj:ts pröv­

ning, inhämta vederbörliga yttranden rörande detsamma såväl i varje fall från dom­

kapitel och Kungl. Maj:ts befallningshavande som även från vitterhets-, historie-

och antikvitetsakademien eller riksantikvarien, då det gällde respektive A- eller

B-kyrkor. Genom dylik bestämmelses utfärdande skulle även sådana ärenden, som

fortfarande ansåges böra påkalla Kungl. Maj:ts beslut, i väsentligt mindre grad än

hittills belasta Kungl. Maj:ts kansli, i det att de icke skulle till detsamma insändas,

förrän de genomgått all förberedande behandling. Rörande beslutens expedition

44

Sakkunniga.

syntes böras bestämmas, att desamma av överintendentsämbetet direkt tillställdes

vederbörande församling, under det att avskrift därav av ämbetet meddelades övriga

i ärendet hörda myndigheter.

De sålunda föreslagna åtgärderna hade till huvudändamål att åstadkomma

vissa förenklingar i den rent administrativa behandlingen av vissa kyrkobyggnads-

ärenden men ansåges icke av akademien och ämbetet såsom innebärande ett slut­

giltigt ordnande av kyrkobyggnadsärendenas behandling utan vore avsedda att seder­

mera ersättas av andra, visserligen likartade, bestämmelser, utgörande delar av mera

omfattande lagstiftningsförslag (nya författningar om vad som bör iakttagas vid

offentliga byggnaders uppförande och om fornminnesvården). Dock ansåge akade­

mien och ämbetet, att de föreslagna förändringarna borde snarast möjligt genom­

föras, då de vore väl ägnade att tills vidare åstadkomma sådan förenkling av kyrko­

byggnadsärendenas behandling, som av Kungl. Maj:t i skrivelsen av den 29 januari

1904 åsyftats.

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och överintendentsämbetet finge

därför i underdånighet hemställa, att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt låta vidtaga

de förändringar i nu gällande bestämmelser, som erfordrades för att bringa dessa i

överensstämmelse med myndigheternas ifrågavarande förslag.

Beträffande grunderna för den

administrativa behandlingen av ären­

dena angående byggnadsmonumentvåräen,

särskilt med hänsyn till sam­

arbetet mellan överintendents- och riksantikvarieämbetena, hava de sak­

kunniga, efter gemensamma överläggningar med fornminnesvårdskom-

mittén, med sagda kommitté enats om den ståndpunkt, som i följande

sammanfattning intagits i protokoll vid gemensamt sammanträde den 6

maj 1914 med kommittén och de sakkunniga:

1. Alla byggnader av så stor kulturhistorisk betydelse, att vården

av desamma kan anses beteckna ett statsintresse, och vilka icke äro att

anse såsom ruiner, böra registreras.

I vad mån registrering må kunna ske av andra byggnader än

kyrkor och sådana profana byggnader, som tillhöra staten, kommer att

bero av särskilda lagbestämmelser, varom kommittén har för avsikt att

framlägga förslag.

Förslag till registrering upprättas av den förn- och kulturminnes­

vårdande centralmyndigheten — närmast tänkt under form av ett med

nödiga arbetskrafter utrustat riksantikvarieämbete — och fastställes av

Kungl. Maj :t. •

2. Alla frågor angående registrerade byggnader avgöras av Kungl.

Maj:t, sedan desamma blivit av överintendentsämbetet och riksantikvarie­

ämbetet behörigen beredda. Överintendentsämbetet har därvid särskilt

att ansvara för tillgodoseendet av de praktiskt-arkitektoniska synpunkterna,

medan riksantikvarieämbetets ansvar avser bevakandet av de kulturhisto­

riska intressena.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258

.J

45

Beredningen av nämnda ärenden sker, i regel, inom de båda äm­

betsverken vart för sig, dock under iakttagande därav, att vid beredning

inom vartdera ämbetsverket intimast möjliga samarbete äger rum med

vederbörande inom det andra ämbetsverket.

Såsom regel bör alltså gälla, att de båda ämbetsverken avgiva

särskilda utlåtanden till Kungl. Maj:t.

Skulle emellertid i särskilt fall överintendenten eller riksantikvarien

finna sådant nödigt, äger han påkalla ärendets slutliga beredning i

gemensam session emellan ämbetsverken; och skola i dylikt fall ämbets­

verken i ärendet avgiva gemensamt utlåtande.

3. Ärende angående registrerad byggnad skall ingivas till över-

intendentsämbetet, som, innan ämbetet underkastar ärendet saklig bear­

betning, har att delgiva detsamma åt riksantikvarieämbetet.

Varje åtgärd, som härefter av någondera myndigheten vidtages

för ärendets beredning, bör, i den mån utredningen av ärendet därigenom

kan gagnas, efter omständigheterna vidtagas i samförstånd med den

andra myndigheten eller åtminstone meddelas denna, så att å ena sidan

fullständigaste och allsidigaste utredning med vederbörligt beaktande

redan å ärendets tidigaste stadier av alla behöriga synpunkter åstad­

kommes men å andra sidan dubbelarbete undvikes.

Sedan ärendet undergått slutlig beredning, expedieras detsamma

till Kungl. Maj:t av överintendentsämbetet, som sålunda har att till

Kungl. Maj:t översända, i de fall, då ärendet varit föremål för behandling

i gemensam session, ämbetsverkens gemensamma utlåtande samt i andra

fall, jämte sitt eget yttrande, även riksantikvarieämbetets i ärendet av­

givna utlåtande.

I enlighet med de sålunda angivna riktlinjerna skulle — anföra

de sakkunniga — på staten ankommande slsydd och vård av i kultur­

historiskt avseende märkliga byggnadsverk, i huvudsak så som hittills,

utövas av överintendentsämbetet och riksantikvarien, därvid riksanti­

kvariens uppgift skulle vara bevakandet av de rent kulturhistoriska

intressena och överintendentsämbetets särskilt att tillgodose de prakfiskt-

arkitektoniska synpunkterna. Över alla byggnadsverk av så stor kultur­

historisk betydelse, att vården av desamma kan anses beteckna ett stats­

intresse, skulle upprättas ett register. Riksantikvarien skulle ensam hava

rätt att föreslå, vilka byggnader böra upptagas å detta register, varefter

Kungl. Maj:t skulle besluta angående den ifrågasatta registreringen.

Därförinnan lärer emellertid Kungl. Maj:t, därest registreringsåtgärden

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

46

rör en profanbyggnad, komma att höra den myndighet, under vilkens

vård och inseende byggnaden närmast står.

Årendena angående de registrerade byggnaderna skulle handläggas,

i princip, av vardera myndigheten, överinteudentsämbetet och riksantikva­

rien, för sig. Dock skulle redan från ett sådant ärendes första början

ett intimt samarbete äga rum mellan de båda myndigheterna. Detta

torde kunna antagas i huvudsak komma att tillgå ungefär så: när ett

ärende angående åtgärd med registrerad byggnad inkommit till över-

intendentsämbetet, till vilken myndighet ärenden av förevarande slag-

skulle ingivas, överlämnas detsamma omedelbart till riksantikvarien, som

efter tagen kännedom därom återställer det till överintendentsämbetet.

Varje åtgärd, som härefter av någondera myndigheten vidtages för ären­

dets beredning, kommer, i mån som utredningen i ärendet därigenom

kan gagnas, efter omständigheterna att vidtagas i samförstånd med den

andra myndigheten eller åtminstone att meddelas denna, så att å ena

sidan fullständigaste och allsidigaste utredning med vederbörligt beaktande

redan å ärendets tidigaste stadier av alla behöriga synpunkter åstad­

kommes men å andra sidan dubbelarbete undvikes. Om sålunda t. ex.

ett inkommet ärende anses vara av den vikt att, innan annan åtgärd

därmed vidtages, sakkunnig bedömning å orten är nödig, avgöres först,

om representant såväl för överintendentsämbetet som för riksantikvarien

bör utskickas, i vilket fall ortsbesöket, om så låter sig göra, företages

samtidigt av de båda representanterna, som därvid till stort gagn för

ärendets vidare behandling kunna å platsen samråda med varandra, eller

huruvida representant för den ena myndigheten tillika kan ägna behörigt

beaktande åt de synpunkter, som den andra myndigheten särskilt har

att iakttaga, i vilket fall den senare myndigheten lämnar ortsbesökaren

till äventyrs nödiga förhållningsorder. — Sådant samarbete mellan myn­

digheterna, som nu antytts, torde i allmänhet bliva tillfyllest, men för

att möjliggöra direkt meningsutbyte under de mest ansvarsmedförande

former mellan de beslutande inom de båda myndigheterna, skulle vardera

myndigheten hava rätt att påfordra och den andra i så fall skyldighet

att medgiva visst ärendes slutliga behandling i gemensam session.

Besluten i ifrågavarande ärenden — såväl överintendentsämbetets

som riksantikvarieos — skulle expedieras från överintendentsämbetet

och i varje fall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Vidare yttrande i förevarande ämne hava de sakkunniga funnit

påkallat endast i ett par punkter.

Sålunda — yttra de — torde uppmärksamheten böra fästas

därå, att den förut ifrågasatta förteckningen över staten tillhöriga

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

47

profana byggnader av historiskt eller konstnärligt värde och nyss­

nämnda på riksantikvarien ankommande register över byggnadsmin-

nesmärken

i allmänhet

av synnerligt kulturhistoriskt intresse ej äro

identiska. Förteckningen skulle utgöra ett led vid

ordnandet av förvalt­

ningen av statens husbyggnader,

och dess tillkomst är därför beroende på

åtgöranden av enbart administrativ natur; den torde således kunna och

böra upprättas omedelbart efter det överintendentsämbetet satts i till­

fälle att mera systematiskt och ingående ägna sig åt de uppgifter, som

skulle tillkomma ämbetet i dess egenskap av statens praktiskt byggnads-

minnesvårdande organ. Registret däremot sammanhänger med frågan

om

ordnandet av fornminnesvården i allmänhet

och är därför beroende

av lagstiftningsåtgärder, vadan registrets upprättande torde kunna för­

väntas infalla avsevärt senare än förteckningens. Andamålet med för­

teckningen skulle vara tvåfaldigt, nämligen att utgöra en garanti för

att vid vården av statens b}^ggnader dels de kulturhistoriska och dels

de rent konstnärliga och arkitektoniska synpunkterna tillgodosåges.

Innan registret kommit till stånd, skulle förteckningen givetvis vara av

betydelse i båda dessa avseenden. Men sedan så skett, bleve förteck­

ningen enligt sakens natur överflödig i det förra avseendet; den vore

alltså därutinnan närmast att anse såsom en förberedande åtgärd, var­

igenom den kulturhistoriska byggnadsvården utan dröjsmål utsträcktes

så långt, som nu rådande lagstiftning medgiver. I det senare avseendet

komme förteckningen däremot att fortfarande bibehålla sin betydelse och

bestå vid sidan av registret.

Beträffande frågan om

Kungl. Maj:ts befriande från handläggning

av vissa Jcyrkobyggnadsärenden

företer de sakkunuigas och fornminnes-

vårdskommitténs ifrågavarande förslag, å ena, och vitterhets-, historie-

och antikvitetsakademiens samt överintendentsäinbetets förut återgivna

gemensamma förslag i ämnet, å andra sidan — vilket sistnämnda

förslag är i de avseendena mera omfattande, att det rör även

kyrkor, som sakna kulturhistorisk betydelse, ävensom nybyggnad av

kyrka — vissa skiljaktigheter. De sakkunniga hava sålunda icke upp­

tagit myndigheternas förslag om kyrkornas klassificering för ifrågakomna

ändamål: dels är det nämligen synnerligen vanskligt att med den ännu

ofullständiga kännedom, man äger om flertalet kyrkobyggnader, verkställa

en uppdelning av dem efter deras kulturhistoriska värde, dels skulle den

första klassen, »klassen A», bliva så omfattande såväl i kvantitativt

som än mer i kvalitativt avseende, att det med klassificeringen åsyftade

ändamålet i viss mån förfelades, och dels, slutligen, är åldern såsom

indelningsgrund mindre lämplig, då det väl kan tänkas, att en byggnad,

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

48

som med hänsyn till sin ålder skulle hänföras till sista klassen, »klassen

C», på grund av andra mindre tillfälliga egenskaper rätteligen borde

tillhöra »klassen A», varförutom en klassificering efter ålder enligt

sakens natur årligen måste revideras, ett förhållande, som givetvis

lätt kunde vålla olägenheter vid ärendenas handläggning.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vidare Kungl. Maj:ts be­

fattning med kyrkobyggnadsärenden ej till omfånget minskas. Detta

sammanhänger givetvis med, att de sakkunniga ej kunnat biträda den

föreslagna klassificeringen av kyrkorna, vilken ju just skulle vara ett

medel att avskilja en del av ifrågavarande ärenden från de övriga, som

fortfarande skulle vara föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Den enda

säkra grunden för ett sådant avskiljande synes emellertid vara uppdelning

av kyrkorna i olika grupper efter deras kulturhistoriska värde. En

dylik uppdelning, fotad på ingående prövning av de särskilda kyrko­

byggnadernas historiska värde, skulle i och med ovanberörda registers

inrättande efter hand komma till stånd och — föreställa sig de sak­

kunniga — väl lämpa sig såsom grundval för Kungl. Maj:ts otvivelaktigt

önskvärda befriande från handläggningen av en del av kyrkobyggnads-

ärendena, så nämligen att, i stort, endast de ärenden, som röra i registret

upptagna kyrkor, fortfarande skulle prövas av Kungl. Maj:t. Det

kommer emellertid säkerligen att dröja någon tid, tills frågan om

registret blivit avgjord. Dessförinnan torde det dock ej lämpligen låta

sig göra att undantaga någon grupp av förevarande ärenden från Kungl.

Maj:ts prövning. Ehuru således Kungl. Maj:t ej omedelbart skulle helt

befrias från befattningen med vissa kyrkobyggnadsärenden, synes likväl

det allmänna önskemål, som torde hava legat till grund för den i för­

berörda skrivelse den 29 januari 1904 anbefallda utredningen för Kung].

Maj:ts befriande i viss utsträckning från handläggning av ärenden av

ifrågavarande slag, nämligen att åstadkomma lättnad i Kungl. Maj:ts

arbetsbörda, redan genom de sakkunnigas förslag i avsevärd grad uppnås.

Kyrkobyggnadsärendena skulle nämligen enligt detsamma och med de

högre kvalifikationer, statens organ för byggnadsminnesvården för

framtiden skulle erhålla, inkomma till Kungl. Maj:t i sådant skick, att

desamma kunde, utan att någon utredning där behövde av Kungl.

Maj:ts kansli föranstaltas, omedelbart anmälas inför Kungl. Maj:t, vars

beslut i regeln torde bliva ett stadfästande av ämbetsverkens förslag.

Vad beträffar de förhållandevis mycket sällan förekommande ären­

dena angående byggande av

ny kyrka

och därmed sammanhängande tek­

niska angelägenheter, vilka ärenden väl icke beröra byggnadsminnesvården

men i allmänt administrativt avseende samhöra med övriga kyrkobygg-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

49

nadsiirenden, synes med hänsyn just till nämnda förhållande skäl ej före­

ligga att med avseende å dessa ärendens behandling avvika från den för

kyrkobyggnadsärenden i övrigt gällande ordning. Dessa ärenden böra

emellertid i anseende till deras vikt alltid underställas Kungl. Maj:ts

prövning.

Vad förut sagts om organen för statens byggnadsminnesvård gäller,

oavsett om föremålet för densamma är en statens byggnad eller icke. Så­

som torde framgå av det i ämnet anförda och även naturligt är, skulle

emellertid statens byggnadsminnesvård i främsta rummet och grundligast

inriktas på statens egna byggnader av kulturhistoriskt värde. Detta förhål­

lande torde icke kunna undgå att direkt återverka på organen för nämnda

byggnadsvård därhän, att åtminstone de mera värdefulla av berörda

bjrggnader särskilt tillgodosåges i ifrågavarande avseende. Overintendents-

ämbetet, som i sin skrivelse den 7 april 1914 härutinnan framställt

förslag, anför i ämnet följande.

»För att tillförsäkra vissa mera komplicerade och särskilt dyrbara byggnader

en mera kontinuerlig och i detalj gående vård har ämbetet tänkt sig en särskild

anordning, som skulle tillämpas särskilt vid de gamla slotten, såväl de kungliga

slotten: Stockholms slott, Drottningholms slott, Ulriksdal med Haga, Rosersberg,

Strömsholm och Gripsholm, vilka stå under riksmarskalksämbetets vård, som vissa

av dem, som nu mera äro ställda under överintendentsämbetets inseende, såsom

Vadstena, Kalmar, Uppsala, Leckö m. fl. slott samt även vid vissa andra mera

betydande byggnader. För var och en av dessa byggnader skulle för en viss tid

förordnas en särskild arkitekt, som mot en viss årlig ersättning hade att öva

ständig tillsyn över byggnadens vård och underhåll samt uppgöra alla nödiga smärre

byggnadsförslag och leda dessas utförande. Vid uppgörande av förslag till och

ledande av utförandet av större arbeten skulle särskilt arvode utgå till arkitekten

av de för byggnadsarbetet särskilt anslagna medlen på samma sätt, som brukligt

är vid andra arkitekturarbeten. Denne arkitekt skulle inför ämbetet och — under

förutsättning att de kungliga slotten såsom hittills förbliva ställda under riks­

marskalksämbetets närmaste vård — inför riksmarskalksämbetet vara närmast

ansvarig för att byggnaden bleve på ett lämpligt sätt vårdad. Genom en dylik

anordning skulle vinnas möjligheter för en mycket mera kontinuerlig och intim vård

av dessa byggnader. Gradvis skeende förbättringar kunde planläggas och dessa

ofta nog känsliga anläggningar tillförsäkras den kärleksfulla omvårdnad, som är så

ytterligt eftersträvansvärd och verkningsfull, men som endast kan åstadkommas av

en person, som får tillfälle att under en längre tid och utan pressande brådska

studera sig in i en byggnad.

De arkitekter, som förordnas att hava närmaste vården av byggnader, som

stå ställda direkt under ämbetets inseende, kunna lämpligen anses såsom efterträdare

till de Henne assistenter, som hittills funnits anställda för att biträda intendenterna

för kronans byggnader vid tillsynen av arbetena å under dem ställda byggnader.

Till deras avlöning har årligen en summa av 4,500. kronor tagits av anslaget till

byggnader och reparationer. Denna summa torde hädanefter böra avses till avlöning

Bihang till riksdagens protokoll 1917.

1 saml. 219 höft. (Nr 258.)

7

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

50

av de ovannämnda »slottsarkit ejder na», vilkas årsarvode torde kunna sättas åtskilligt

lägre än assistenternas under förutsättning, att särskild reseersättning tillerkännes

dem samt att för upprättande av större arbetsförslag och för ledande av dessas

utförande särskilt arvode utgår såsom ovan föreslagits. Under sådana förhållanden

torde de fasta arvodena kunna sättas till 500—1,000 kronor beroende på de ifråga­

varande byggnadernas art. Avlöningarna till de arkitekter, som skola stå för de

under riksmarskalksämbetet ställda kungl. slotten, torde böra bestridas av riks-

marskalksämbetet.»

Till det av överintendentsämbetet sålunda framställda förslaget om

särskilda vårdare för de viktigaste i statens ägo befintliga byggna-ds-

monumenten ansluta sig de sakkunniga i princip. Beträffande an­

ordningens enskildheter, såsom vilka byggnader må finnas förtjänta av

ifrågavarande speciella vård och den ersättning, som för de särskilda

byggnaderna bör utgå till vederbörande vårdare, hava däremot de sak­

kunniga ansett sig ej kunna göra något uttalande. Vidtagandet av

nödiga åtgärder härutinnan har nämligen synts de sakkunniga böra

överlämnas åt vederbörande centrala byggnadsvårdande organ att därvid

förfara efter omständigheterna liksom vid övriga angelägenheter, som

direkt beröra vården av byggnaderna i fråga.

De sakkunniga

hemställa i avseende å den på staten ankommande

praktiska kulturhistoriska byggnadsvården:

beträffande dess yttre omfång:

att samma vård må omedelbart utsträckas till samtliga staten till­

hörande eller under statsmyndighets omedelbara inseende stående bygg­

nadsverk — således ej endast husbyggnader — av avsevärt kulturhisto­

riskt värde;

att för detta ändamål berörda byggnader upptagas i nedan omför-

mälda förteckning över byggnader av kulturhistoriskt, konstnärligt eller

arkitektoniskt värde; samt

att hädanefter i ärenden angående ändring av stadsplan, som berör

i kulturhistoriskt avseende märkligt samhälle eller del därav, i veder­

börlig ordning avgivet yttrande av statens byggnadsminnesvårdande

organ må för de kulturhistoriska synpunkternas beaktande införskaffas,

innan ärendet av Kungl. Maj:t avgöres;

beträffande den kvalitativa beskaffenheten av ifrågavarande bygg­

nadsvård:

att föreskrift meddelas, att, då någon åtgärd med byggnad, som är

föremål för sagda vård, för ett eller annat ändamål synes erforderlig,

anmälan härom skall för att vid åtgärdens vidtagande redan från början

tillförsäkra de kulturhistoriska synpunkterna beaktande, innan beslut

angående åtgärden fattas, göras hos statens byggnadsminnesvårdande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

51

organ, som, om program för de åtgöranden, som må kunna förekomma

för det åsyftade ändamålets vinnande, erfordras, har att i samråd med

vederbörande uppgöra sådant;

att statens vederbörande organ ålägges och sättes i tillfälle att

utöva en ingående och effektiv kontroll över förevarande slags byggna­

der och särskilt över utförandet av arbeten å desamma;

att. vidkommande särskilt kyrkor och andra byggnader av kyrklig

karaktär, det måtte tagas i övervägande, huruvida icke bestämmelser

böra meddelas för åstadkommande av garanti för kompetent och samvets­

grant utförande av dem berörande arbeten, särskilt i syfte att verk­

ställandet av åtminstone såsom viktigare ansedda sådana arbeten må,

såvida det ej sker under statsmyndighets omedelbara inseende, ombe­

sörjas endast av personer, som i berörda avseende blivit i vederbörlig

ordning auktoriserade, och under sådan persons ansvar, att fastställda

ritningar och i övrigt behörigen givna föreskrifter vid arbetets verk­

ställande följas; samt

att, för utförandet av mätningar och andra undersökningar av i

kulturhistoriskt avseende märkliga byggnader i allmänhet, ett ordinarie

reservationsanslag å 3,000 kronor ställes till förfogande av statens prak­

tiskt byggnadsminnesvårdande organ;

beträffande statens organ för ifrågavarande byggnadsvård:

att, med nedannämnda undantag, överintendentsämbetet bliver det

egentliga centrala organet för statens praktiska byggnadsminnesvård och

för detta ändamål utrustas med särskilda å ifrågavarande område sak­

kunniga arbetskrafter;

att emellertid den på överintendentsämbetet ankommande byggnads-

minnesvården i erforderlig omfattning utövas i samråd med riksantikvarien

eller ett blivande riksantikvarieämbete;

att samarbetet i nämnda avseende mellan överintendentsämbetet

och riksantikvarien resp. riksantikvarieämbetet ordnas på sätt i det ovan

omförmälda vid gemensamt sammanträde den 6 maj 1914 med forn-

minnesvårdskommittén och de sakkunniga hållna protokoll angives;

att omvårdnaden beträffande de döda byggnaderna förlägges helt

till riksantikvarien resp. riksantikvarieämbetet; samt

att den omedelbara och fortlöpande vården av sådan statens bygg­

nad, som prövas vara av särskilt högt kulturhistoriskt värde och vars vård

därför och av andra skäl, såsom betydande storlek, invecklat byggnads­

sätt, m. m., kan anses särskilt krävande, må, mot lämplig ersättning,

på stadigvarande sätt uppdragas åt fullt kompetent och för uppdraget

intresserad person.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

52

Fångvårds­

styrelsen.

I detta sammanhang hemställa de sakkunniga vidare,

att vården av de staten tillhörande eller under statsmyndighets

omedelbara inseende stående byggnadsverk, som äro av avsevärt konst­

närligt eller arkitektoniskt värde, må så ordnas, att betryggande garanti

vinnes för, att därvid alltid tages vederbörlig hänsyn till ifrågavarande

byggnaders berörda egenskap; samt

att för detta ändamål ävensom för att enligt vad förut sagts till­

försäkra dylika byggnadsverk av avsevärt kulturhistoriskt värde den

vård, varom ovan talats, officiell förteckning upprättas över samtliga

ifrågavarande byggnadsverk och föreskrift meddelas, att å förteckningen

upptaget byggnadsverk icke får försäljas, rivas, flyttas, förändras eller

repareras med mindre, efter yttrande av överintendentsämbetet, i fråga

om de kulturhistoriskt värdefulla byggnadsverken avgivet i samråd med

riksantikvarien resp. riksantikvarieämbetet, Kungl. Maj:t därtill givit sitt

tillstånd.

De av de sakkunniga sålunda framställda förslagen i avseende å

den kulturhistoriska byggnadsvården kompletteras av de sakkunnigas

förslag till ny organisation av överintendentsämbetet, vilken upptager eu

särskild byrå för ämbetets verksamhet på nu ifrågavarande område.

Härtill återkommer jag emellertid sedermera.

Över de sakkunnigas nu återgivna yttrande och förslag hava ut­

låtanden avgivits av riksmarskalksämbetet, fångvårdsstyrelsen, armé- och

marinförvaltningarna, lots-, post-, telegraf-, järnvägs-, vattenfalls-, medi­

cinal- och stuteriöverstyrelserna, centralanstalten för försöksväsendct på

jordbruksområdet, vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien samt

riksantikvarien ävensom överintendentsämbetet.

Fångvårdsstyrelsen har överlämnat ett yttrande av sin arkitekt,

däri denne framhållit, att upptagandet av eu fångvården tillhörande

byggnad å den av de sakkunniga ifrågasatta förteckningen över i kultur­

historiskt avseende märkliga byggnader, d. v. s. byggnadens förklarande

såsom historiskt minnesmärke, skulle verka alldeles oberäkneligt hind­

rande och besvärande för vidtagande av åtgärder för byggnadens

underhåll och detta i sådan grad, att arkitekten ansåge bäst, att veder­

börande fångvårdsanstalt flyttades från sådan byggnad och byggnaden

överlämnades till annan myndighet. För egen del synes fångvårds­

styrelsen ej hava funnit de sakkunnigas förslag så hinderlig^ Styrel­

sen anför:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

5;i

»Styrelsen har intet att erinra mot vad do sakkunniga hemställt i avseende

å den på staten ankommande praktiska kulturhistoriska byggnadsvården. Då de

sakkunniga i detta sammanhang hemställt om upprättande av en ofticiell förteckning

över samtliga byggnadsverk av avsevärt kulturhistoriskt värde, finner sig styrelsen

höra meddela att, sedan Eders Kungl. Maj:t den 10 december 1915 förordnat, att

de så kallade historiska byggnaderna å Malmö gamla slotts område, vilka dittills

varit nyttjade till fångförvar, skulle ställas under överintendentsämbetets inseende,

fångvården av sådana äldre byggnader disponerar allenast Svartsjö slott, upplåtet

till därvarande tvångsarbetsanstalt, och Landskrona citadell med torn och vall­

gravar och ett gammalt kronomagasin, samtliga byggnader använda för tvångs-

arbetsanstalten och kronohäktet i Landskrona.»

Arméförvaltningen anför:

»De sakkunnigas förslag i avseende å den på staten ankommande praktiska,

kulturhistoriska byggnadsvården synes arméförvaltningen böra vinna beaktande jäm­

väl beträffande de militära byggnader, som anses böra falla under sådan vård, ty

kommer en särskild kulturhistorisk byrå att, såsom de sakkunniga föreslagit, upp­

rättas inom överintendentsämbetet, är det ock givet, att den största sakkunskapen

och förståelsen för vården av byggnader av konstnärligt eller kulturhistoriskt värde

kommer att där vara till finnandes.»

Marin förvaltningen förklarar sig i princip icke hava något att

erinra mot de sakkunnigas förslag i fråga om den kulturhistoriska

byggnadsvården.

»Vad marinen tillhörande byggnadsverk beträffar — anför ämbetsverket vidare

— torde dock sådant verk böra upptagas i den för ändamålet ifrågasatta förteck­

ningen endast efter förslag från marinförvaltningen eller sedan detta ämbetsverk

förklarat sig icke hava något att däremot erinra. Att byggnadsverk upptagits å

förteckningen bör icke utgöra hinder för vederbörande marinmyndighet att å sådant

byggnadsverk utan tillstånd från annan myndighet verkställa smärre reparationer,

som kräva skyndsam behandling. Ej heller bör den kulturhistoriska byggnadsvården

sträcka sig därhän, att byggnadsverkets karaktär eller ändamål därmed äventyras.»

Lotsstyrelsen yttrar:

»Beträffande den hemställan, som av de särskilt tillkallade sakkunniga gjorts

i avseende å den på staten ankommande praktiska kulturhistoriska byggnadsvården,

har lotsstyrelsen intet att erinra. Under påpekande av att under lotsstyrelsens för­

valtning hörande byggnader endast i några enstaka undantagsfall torde vara av

kulturhistoriskt intresse, varjämte blott ett fåtal byggnader torde äga konstnärligt

och arkitektoniskt värde, vill styrelsen dock, för den händelse några av dessa bygg­

nader skulle komma att stå under annan myndighets kontroll, framhålla nödvändig­

heten av att avgörandet av frågor beträffande sådana byggnader måtte så ordnas,

att tidsutdräkt i möjligaste mån undvikes.»

Generalpoststyrelsen liksom telegrafstyrelsen hava förklarat sig

icke hava någon erinran att framställa emot de sakkunnigas förslag

beträffande den kulturhistoriska byggnadsvården.

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr it58.

Arméförvalt­

ningen.

Marinför vall­

ning en.

Lotsstyrelsen.

Generalpost

-

och telegraf­

styrelserna.

54

Järnvägsstyrel­

sen.

Vattenfalls­

styrelsen.

Järnvägsstyrelsens utlåtande i ämnet är av följande lydelse:

»Rörande den kulturhistoriska byggnadsvården synes intet principiellt vara

att invända mot, att den blivande kungl. byggnadsstyrelsens verksamhet i detta

avseende även utsträckes till statens järnvägar tillhöriga märkligare byggnader.

Emellertid synes urvalet härvidlag böra ske med största omsorg, så att endast

byggnader av verklig kulturhistorisk betydenhet medtagas, på det att den för statens

järnvägars utveckling så nödvändiga rörelsefriheten ej över hövan måtte inskränkas.

Det torde ej heller, frånsett möjligen stationshuset vid Stockholms central­

station, för närvarande finnas några byggnader av sådan beskaffenhet, att de böra

medtagas i den av sakkunnige föreslagna förteckningen, medan detta åter synes

kunna bliva förhållandet exempelvis med de blivande stora stationshusanläggningarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Att för dessa och andra blivande byggnader av särskilt konstnärligt eller

arkitektoniskt värde förslag till vissa ändringar av desamma upprättas i samråd

med byggnadsstyrelsen, synes ock vara lämpligt. Järnvägsstyrelsen förutsätter dock

härvid att detta samarbete med byggnadsstyrelsen endast må avse väsentliga ändrings­

arbeten. Inom järnvägsstyrelsen torde genom dess arkitektavdelning förefinnas förut­

sättningar att kunna bedöma, huruvida ett ändringsarbete är av beskaffenhet att

böra i angivna syfte underställas byggnadsstyrelsens granskning.

Vad under denna punkt förekommit föranleder alltså icke annan erinran från

järnvägsstyrelsens sida än att endast förslag om väsentliga ändringsarbeten rörande

dylika statens järnvägar tillhöriga byggnader av avsevärt konstnärligt eller arkitek­

toniskt värde böra underställas den blivande byggnadsstyrelsens granskning.»

Vattenfallsstyrelsen anför:

»Beträffande först den kulturhistoriska byggnadsvärden hava sakkunniga för­

ordat, att samtUga i statens ägo befintliga byggnader, som anses vara av kultur­

historiskt värde, däri inbegripet icke endast husbyggnader, genom beslut av Eders

Kungl. Maj:t efter vederbörandes hörande sammanfördes — förslagsvis genom upp­

tagande i en officiell förteckning — till en i vårdnadshänseende särskild grupp av

byggnader. De sakkunniga hava vidare hemställt, att sådan byggnad icke finge

försäljas, rivas, flyttas, förändras eller repareras utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd

efter yttrande av överintendentsämbetet. I vad mån vattenfallsstyrelsens byggnads­

verksamhet skulle beröras av dessa bestämmelser, framgår ej fullt tydligt, men då

t. ex. större jämvägsstationsanläggningar hava tänkts hänförda till ifrågavarande

grupp, skulle i överensstämmelse därmed även kraftstationsbyggnader (maskinhus,

ställverkshus, tubintagsbyggnad, dammar m. m.) underställas ämbetets kontroll. Man

får väl taga för givet, att vattenfallsstyrelsen under alla omständigheter dock skulle

äga att utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd vidtaga smärre omändringar, som icke

berörde ytterfasadema, ävensom vanliga underhållsarbeten och smärre reparationer.

De använda ordalagen medgiva dock icke rörelsefrihet ens i dessa stycken. Vatten­

fallsstyrelsen kan emellertid för sin del icke finna, att även med en sådan begräns­

ning den föreslagna granskningen och kontrollen från änfbetets sida beträffande bygg­

nader under styrelsens förvaltning är av omständigheterna betingad.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

56

Stuteriöver­

styrelsen.

OentralanstaU

ten f ör jord­

bruksförsök.

Riksmarskalks-

ämbetet.

Stuteriöverstyrelsen framhåller beträffande den kulturhistoriska bygg­

nadsvården att, enligt vad styrelsen kunde bedöma, några bj^ggnader av

kulturhistoriskt värde icke förefunnes bland de byggnader, som stode

under styrelsens vård, samt förklarar sig av sådan anledning icke hava

näsrot att i förevarande avseende anföra,

O

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Central anstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet har icke

något att erinra med anledning av de sakkunnigas förslag.

Riksmarskalksämbetet, som givetvis är en av de myndigheter, som

skulle närmast beröras av förevarande förslag, anför, efter att hava redo­

gjort för förslagets innehåll, i ämnet följande:

»Då riksmarskalksämbetet nu går att för egen del yttra sig rörande de så­

lunda föreslagna åtgärderna till ordnande och utvecklande av den kulturhistoriska

byggnadsvården, tillåter sig ämbetet att till en början uttala, att ämbetet i huvud­

sak, dock med här nedan angivna förbehåll, ansluter sig till sakkunniges särskilda

förslag, vilka riksmarskalksämbetet i det stora hela finner synnerligen välbetänkta

och praktiska och vilka, särskilt genom den med de föreslagna åtgärderna åsyftade

större kontinuiteten i vården av de under ämbetets överinseende ställda kungl. slott

och byggnader, böra vara ägnade att för dessa medföra all önskvärd förkovran och

säkraste skydd för framtiden.

Även för riksmarskalksämbetet självt och de under ämbetet hörande olika

ståthållarämbetena å slotten torde de framställda förslagens genomförande innebära

ett' värdefullt stöd och hjälp vid utövandet av de ämbetena åliggande funktioner

beträffande vård och underhåll av ifrågavarande dyrbara och kulturhistoriskt värde­

fulla byggnadsverk.

Beträffande det av överintendentsämbetet framställda förslaget om anställande

för vart och ett av de under riksmarslcalksämbetets överinseende ställda slotten av

en särskild arkitekt, finner riksmarskalksämbetet — som anser förslaget om åstad­

kommande av en sakkunnig och kontinuerlig tillsyn å dessa staten tillhöriga, dyr­

bara byggnader synnerligen beaktansvärt och dess realiserande ur flera synpunkter

önskvärt — sig likväl böra göra den erinran, att det synes ämbetet vida bättre

om en arkitekt utsåges för samtliga ifrågavarande byggnader. Riksmarskalksäm­

betet tillåter sig göra denna erinran icke endast ur den synpunkt, att det för äm­

betet givetvis skulle vara fördelaktigare att hava med en arkitekt att göra än med

ett flertal, utan jämväl av det skäl, att ämbetet på sådant sätt skulle hava lättare

att åstadkomma önskvärd enhetlighet och kontinuitet.

Vad angår ersättningen till de ifrågasatta arkitekterna måste riksmarskalks­

ämbetet emellertid framhålla, att de till de olika kungl. slotten av statsmedel an­

visade årliga underhållsanslagen icke, med de belopp, varmed de för närvarande

utgå, lära medgiva utbetalningar av dylika avlöningar, utöver det jämförelsevis ringa

belopp, som för sådant ändamål hittills använts. Såsom i de sakkunnigas betänkande

omnämnts, finnes för närvarande endast vid ett kungl. slott, nämligen Drottning­

holms slott, en avlönad slottsarkitekt anställd. Vare sig ifrågavarande befattningar

komma att tillsättas av Eders Kungl. Maj.-t på förslag av överintendentsämbetet,

eller möjligen av överintendentsämbetet ensamt eller i samråd med riksmarskalks-

Vitter

1

et saka-

demien.

närmaste vård — här böra framhålla nödvändigheten därav, att, vid ett eventuellt

meddelande av nådigt uppdrag för statens vederbörande organ att självt eller genom

de föreslagna s. k. slottsarkitekterna taga en ingående och fortlöpande befattning

med sagda slott och byggnader, jämväl noggranna och detaljerade bestämmelser i

nåder meddelas därom, att statens vederbörande organ, vid uppgörandet av förslag

eller planer beträffande förekommande underhållsåtgärder och andra arbeten å slott

eller byggnader, vid varje steg för utövande av kontroll över byggnader eller arbe­

tens utförande ävensom vid själva den fortlöpande vården av byggnadsverken ifråga,

icke underlåter att städse ställa sig i intimaste förbindelse och samarbete med de

för samma slott och byggnader närmast ansvariga myndigheterna, eller de olika

ståthållarämbetena å de kungl. slotten.

Såsom ett särskilt skäl för meddelande av detaljerade bestämmelser i detta

hänseende anser riksmarskalksämbetet sig böra framhålla den omständigheten, att

flera av de under riksmarskalksämbetet ställda slotten äro upplåtna till och bebodda

av medlemmar av den kungl. familjen, vadan särskilt beträffande sådana slott riks­

marskalksämbetet eller dess organ, vederbörande ståthållarämbete, torde böra vara

den myndighet, som beslutar om tidpunkten och sättet för utövandet av erforderlig

kontroll eller vård. Erforderliga besiktningar eller undersökningar torde till exem­

pel i regel böra förläggas till tider, då de olika slotten tillfälligtvis icke äro be­

bodda m. m.»

Den statsmyndighet, som jämte överinhndentsämbetet, i egenskap

av fackmyndighet på området, har cb-t tyngst vägande ordet i nu före­

varande angelägenhet, är enligt sakens natur vitterhets-, historie- och

antikvitetsakademien. Akademien bär ock-å synbarligen vid avgivan­

det av sitt utlåtande ägnat stort intresse åt frågans lösning. Innan

akademien själv gått att yttra sig, har akademien föranst dtat om en

utredning i ämnet genom före detta riksamikvarien O. Montelius, riks­

antikvarien B. Salm och tillförordnade sekret' raren hos akademien au-

tikvarien O. Janse. Dessa anföra i avgivet yttrande, efter att hava

omnämnt den mellan de sakkunniga uch fornminnesvårdskommittén

träffade överenskommelsen (sid. 44) angående samarbetet mellan ^öv<^t-

iutcndentsämbrtet och riksantikvarien vid byggnadsmiunesvården, följande:

»Då detta är själva kärnpunkten för uppnåendet av ett gott resultat av den

kommande kulturminnesvården synes oss lämpligt, att akademien i sin skrivelse

särdeles betonar att detta samarbete, där de praktiska uppgifternas lösning åligger

överintendentsämbetet och de kulturhistoriska riksantikvarien respektive riksantikva­

rieämbetet, strängt upprätthålles, vad beträffar frågor rörande registrerade byggna­

der, samt att detta samarbete måtte börja omedelbart efter sådant inlämnande hos

ämbetet och i varje fall bliva av möjligast intima art såsom även av de sakkun­

niga framhållits. Ett sådant betonande synes oss vara desto nödvändigare som det

förefaller oss uppenbart, att vid utformandet av den kulturhistoriska byråns funk­

tioner konsekvenserna från den mellan de sakkunniga och fornminneskommittén

gjorda överenskommelsen så småningom förbleknat under det att reminiscenserna

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

62

Överinten-

dentsämbciet.

Då det är av vikt såsom även av de sakkunniga framhålles, att den kultur­

historiska myndigheten får utöva inflytande på alla kulturhistoriska frågor, som

behandlas av överintendentsämbetet, följer också härmed, att den bör få deltaga i

behandlingen av sådana stadsplaneärenden, vilka röra äldre städer, som ännu bevara

något av en ålderdomlig prägel, men då detta ej synes vara tydligt utsagt, anser

akademien att vederbörande böra åläggas detta.

Vidare finner akademien, att de sakkunnigas förslag om tillsättande av speciellt

kunniga och intresserade arkitekter för den närmaste arkitektoniska vården av några

av våra kulturhistoriskt viktigaste byggnader, såsom kungl. slottet i Stockholm,

Drottningholm m. fl. under den förutsättning, som i bilagda skrivelse framhålles,

vara synnerligen lämpligt.

Slutligen vill akademien framhålla önskvärdheten av, att Omässtugans inven­

tarier ställas under museal vård, då närmast under riksantikvarien.

På grund av dels vad ovan blivit sagt dels vad den bifogade utredande skrivelsen

innehåller för akademien i underdånighet föreslå, att vid utfärdandet av instruktioner

för respektive institutioner måtte iakttagas:

att vid alla tillfällen, där överintendentsämbetet har att handlägga frågor av

kulturhistorisk innebörd, ett intimt samarbete föreskrives mellan överintendents­

ämbetet och statens kulturhistoriska myndighet,

att detta samarbete börjar på möjligast tidiga stadium av varje dylikt ärendes

behandling,

att riksantikvarien vid dessa tillfällen representerar statens kulturminnes­

vårdande organ, intill dess ett eventuellt riksantikvarieämbete eller annat organ för

detta ändamål blivit upprättat;

och får akademien vidare i underdånighet tillstyrka

att ovan omtalade förteckning av staten tillhöriga i kulturhistorisk eller konst­

närlig synpunkt värdefulla byggnader upprättas på det sätt och för den tid, som

av de sakkunniga föreslagits,

att speciellt sakkunniga och intresserade arkitekter tillsättas såsom närmaste

vårdare av vissa särdeles märkliga byggnader;

samt får akademien i underdånighet dels föreslå

att Omässtugans inventarier ställas under riksantikvariens vård. dels anmäla

att akademien i övrigt tillstyrker vad av de sakkunniga föreslås med avseende på

den kulturhistoriska byggnadsvården.»

överintendentsämbetet, som avgivit infordrat utlåtande såväl över

det av de sakkunniga avgivna betänkandet som med anledning av vad

övriga däröver hörda myndigheter anfört, erinrar, vad den kulturhistoriska

byggnadsvården beträffar, att de sakkunniga frångått ämbetets i dess

ovannämnda skrivelse den 7 april 1914 framställda förslag å två punkter,

nämligen dels angående organisationen av ämbetet i vad det skulle

utdanas till ett speciellt statsorgan för byggnadsminnesvården och dels

angående de medel, varav gottgörelsen till »slottsarkitekterna» skulle

utgå — ämbetet hade föreslagit, att dess anslag till vikariatsersätt-

ning m. m. skulle i sådant avseende tagas i anspråk, under det de

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Departements*

ehefen.

av de till dessa byggnaders underhåll anslagna statsmedel. Intill dess nödig ökning

av detta sistnämnda anslag beviljats, torde alltså böra med anställning av dylik

slottsarkitekt få anstå.

Riksmarskalksämbetets framställningar i övrigt torde böra beaktas vid ut­

förande av nådig instruktion för en 'byggnadsstyrelse’.

Vad av övriga myndigheter yttrats angående den kulturhistoriska byggnads­

vården och av järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen anförts särskilt vidkom­

mande den föreslagna förteckningen över staten tillhörande byggnader av konstnärligt

eller arkitektoniskt värde och därmed sammanhängande föreslagna inskränkningar

för den myndighet, som förvaltar dylik byggnad, i rättigheten att utan Eders Kungl.

Maj:ts medgivande vidtaga ändringar å densamma, torde från ämbetets sida icke

giva anledning till annat yttrande än, att om någon av dessa myndigheters bygg­

nader har det värdet, att den måste upptagas i förteckningen, bör icke något

undantag från de allmänna bestämmelserna rörande vården av dylika byggnader

äga rum särskilt för dem.»

Av vad de sakkunniga anfört angående den kulturhistoriska bygg­

nadsvården framgår att de, såsom ock naturligt är, betraktat denna

fråga i främsta rummet från synpunkten av den inverkan, densamma

bör hava å överintendentsämbetets organisation och arbetsuppgifter.

Med hänsyn till ändamålet med min förevarande framställning är det

givet, att jag för min del i än högre grad nu måste å frågan anlägga

samma synpunkt. 1 detta sammanhang kommer jag därför icke att

framställa några formliga förslag, dock med ett undantag, vartill jag

sedermera återkommer, utan jag ämnar endast angiva min uppfattning i

frågan, sedd från nämnda synpunkt, och därvid göra de uttalanden,

vartill jag finner de hörda myndigheternas yttranden böra från min

sida föranleda. Och härvid vill jag förutskicka, att då åtskilligt av vad

såväl de sakkunniga anfört som myndigheterna yttrat ej berör själva

de bärande principerna i den föreslagna lösningen av frågan utan endast

smärre detaljer, vilkas ordnande icke kan nämnvärt inverka på vare

sig överintendentsämbetets organisation eller verkets arbetsbörda, jag

anser mig ej böra nu uppehålla mig vid sådana ämnen. Härtill lärer

jag, därest omorganisationen av överintendentsämbetet varder av stats­

makterna beslutad, få tillfälle att i sinom tid återkomma, då instruk­

tioner och dylika föreskrifter skola med anledning av omorganisationen

utfärdas.

De sakkunniga hava först upptagit spörsmålet om tidpunkten för

inrättandet av en speciell statsorganisation för den kulturhistoriska bygg­

nadsvården. Därvid hava de sakkunniga framhåljit samhörigheten mellan

fornminnesvården i allmänhet och byggnadsminnesvården, vilken senare

i väsentliga avseenden kan betraktas såsom en gren av den förra, samt

64

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

67

också föreslagit, att Kungl. Maj:t skulle slutligen besluta i dylika an­

gelägenheter, givetvis efter hörande av såväl de kulturminnesvårdande

myndigheterna som de övriga myndigheter, vilka hade intresse av bygg­

naderna och vilka då kunde göra sina speciella synpunkter gällande.

Nästan varje åtgärd, som vidtages beträffande en byggnad av ifråga­

varande slag, måste nämligen vara resultatet av ett vägande mot var­

andra av de krav, som å ena sidan de kulturhistoriska synpunkterna

och å andra sidan det praktiska ändamål, byggnaden skall tjäna, ställa

å densamma. Befinnas båda intressena kunna tillgodoses vid sidan av

varandra — och annat torde väl endast i undantagsfall behöva före­

komma — måste givetvis de rent praktiska synpunkterna få i erforder­

lig grad giva rum för de ideella. Om åter intressena befinnas icke

kunna bestå vid sidan av varandra, måste ett avgörande träffas, vilket-

dera skall vika för det andra, det kulturhistoriska eller det praktiska.

Detta är emellertid en sak, som får avgöras i varje särskilt fall med

hänsyn till föreliggande omständigheter. En dylik ännu olöst intresse­

konflikt omförmäles i det av medicinalstyrelsen avgivna utlåtandet,

nämligen beträffande det gamla nunneklostret i Vadstena, varuti där-

varande hospital delvis är inrymt. Eders Kungl. Maj:t både, såsom sty­

relsen erinrar, särskilda gånger föreslagit riksdagen att bevilja medel till

vissa för klosterbyggnadernas praktiska utnyttjande synnerligen nödiga

åtgärder, men riksdagen hade avslagit framställningarna, därvid uppen­

barligen, åtminstone den senare gången, hänsynen till byggnadernas

egenskap av historiska minnen varit av avgörande betydelse.

Vad särskilt beträffar de av vissa av de hörda myndigheterna

framställda farhågorna att de ifrågasatta formerna för den kulturhisto­

riska byggnadsvården skulle verka allt för betungande, i synnerhet då

det gällde underhållsåtgärder av mindre omfattning, får jag utöver det

förut sagda framhålla, att man givetvis måste förutsätta, att de bestäm­

melser, som komma att i ämnet givas, även komma att tillämpas med

lojalitet och vederbörlig urskilning. Åven om bestämmelser meddelas

i enlighet med vad de sakkunniga härutinnan föreslagit, böra givetvis

smärre eller synnerligen brådskande vårdnadsåtgärder ombesörjas omedel­

bart av den byggnaden nyttjande myndigheten utan att hela det för den

kulturhistoriska byggnadsvården stadgade förfarandet behöver igångsättas.

Nyssberörda erinringar mot de sakkunnigas förslag avse förhål­

landet mellan å ena sidan de bvggnadsminnesvårdande statsorganen

och å andra sidan de övriga statsorgan, som hava befattning med

staten tillhöriga byggnader. Den anmärkning mot förslagen, som torde

äga den största innebörden, avser emellertid förhållandet mellan de

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

B9

I fråga om riksantikvarie- och överintendentsämbetenas inbördes

ställning — sådan jag utgående från de sakkunnigas förslag tänker

mig densamma — beträffande byggnadsminnesvården synes mig emeller­

tid i detta sammanhang böra framhållas den grund väsentliga likhet,

densamma företer med överintendentsämbetets och övriga husbyggande

statsmyndigheters inbördes ställning på det rent byggnadstekniska

området i allmänhet, sådan denna ställning genom den senare tidens

utveckling i viss mån redan blivit och enligt de sakkunnigas för­

slag skulle än vidare utvecklas. Enligt förslag av de sakkunniga,

vartill jag sedermera återkommer, skulle som regel de särskilda byggande

myndigheterna fortfarande självständigt handhava sina byggnadsange-

lägenheter, men dock därvid uppehålla en viss gemenskap med över-

intendentsämbetet såsom den centrala myndigheten på husbyggnadsom-

rådet. Det skulle nämligen tillkomma ämbetet att utöva en utredande,

granskande och kontrollerande verksamhet i viss omfattning beträffande

statens husbyggnadsverksamhet i allmänhet, likväl utan att ingripa allt för

störande på de andra myndigheternas verksamhet, 1 likhet härmed

skulle, beträffande byggnadsminnesvården, riksantikvarien såsom den

centrala fornminnesvårdande myndigheten äga att när helst han funne

lämpligt göra sina synpunkter gällande, för vilket ändamål mellan honom

och överintendentsämbetet skulle etableras samarbete, dock vida mera

direkt och intimt än som å det mer omfattande och mångskiftande

byggnadstekniska området kan och bör åstadkommas mellan överinten­

dentsämbetet och andra byggande verk — allt emellertid utan uppgivande

av överintendentsämbetets självständiga ställning till byggnadsminnes­

vården. Med andra ord: liksom överintendentsämbetet såsom otvivel­

aktigt besittande den största kompetensen i avseende å liusbyggnads-

konsten i dess helhet betraktad bör under en eller annan form få öva

inflytande jämväl vid uppförandet av t. ex. kraftstationsanläggningar

och fyrbyggnader, så måste ock riksantikvarien såsom den främsta offi­

ciella auktoriteten å det kulturhistoriska området i dess helhet betraktat

få öva vederbörligt inflytande på byggnadsmonumentvården; men liksom

vattenfallsstyrelsen respektive lotsstyrelsen i avseende å den speciella

gren av byggnadskonsten, som har till föremål uppförandet; av kraft­

stationsanläggningar respektive fyrbyggnader, måste tillerkännas största

kompetensen och följaktligen även självständighet vid handläggningen

av dylika byggnadsfrågor, så måste ock beträffande den speciella gren

av fornminnesvården, som har byggnadsmonumenten till föremål, över-

iutendentsämbetet (givetvis under förutsättning av lämplig omorganisation)

tilltros största möjligheten att tillvarataga de statliga intressena i avse­

ende å samma monument och följaktligen lämnas därför nödig frihet.

71

utom landet, att avgiva utlåtanden och själv taga initiativ i byggnadsfrågor, att

efter befallning uppgöra ritnings- och kostnadsförslag till byggnadsarbeten för kro­

nans räkning samt att i viss utsträckning granska ritningar till offentliga byggnader

och öva kontroll över sådana byggnaders utförande, och med den omfattning, vari

ämbetsverket av Kung], Maj:t anlitats för utförande av byggnadsarbeten, bär det­

samma, såsom avsikten ock torde hava varit, kommit att alltfort bibehålla den

ställning av ledande fackmyndighet å det husbyggnadstekniska området, som, innan

andra statsmyndigheter börjat i någon vidare omfattning syssla med byggnadsfrågor,

självfallet tillkom detta ämbetsverk. Och pa grund av denna dess ställning har

efter hand tillagt,s detsamma nya uppgifter, såsom av nedan gjorda sammanställning

av överintendentsämbetets nuvarande åligganden torde framgå.

Övriga civila ämbetsverks sysslande med hus byggnads företag är i främsta rum­

met att hänföra till en beskaffenhet hos vissa verks speciella ämbetsåligganden att

i större eller mindre grad vara vid utövningen bundna vid vissa, särskilda slag av

byggnader. Och styrkan av sambandet mellan den egentliga ämbetsutövningen och

själva utförandet av dessa byggnader är å sin sida för dessa ämbetsverks vidkom­

mande ett avgörande särmärke för två olika huvudtyper av byggande verk, sins­

emellan skarpt åtskilda dessutom genom graden av självständighet vid administra­

tionen av deras byggnadsärenden. Till den ena typen höra vissa ämbetsverk, vilkas

speciella verksamhet är av teknisk natur och där utförandet av på dem ankom­

mande husbyggnadsarbeten i allmänhet måste ske i intimt sammanhang med ut­

förandet av andra ämbetsverkets åligganden av teknisk art. Hit äro att räkna

järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och lotsstyrelsen samt i vissa avseenden må­

hända även domänstyrelsen. De husbyggnader, dessa verk ombestyra, äro i regel

ej att betrakta såsom administrativ, mången gång ej ens såsom teknisk enhet för

sig utan snarare såsom en integrerande mer eller mindre viktig del av vad med en

mera omfattande, men dock enhetlig verksamhet av i det hela annan än husbygg-

nadsteknisk art åsyftas. Så äro de av järnvägsstyrelsen uppförda husbyggnaderna:

stations-, magasins-, växel- in. Ii. hus att anse såsom adpertinenser till själva järn­

vägsanläggningen. Och givetvis äro de av vattenfalls- och lotsstyrelsema uppförda

husen, såsom tillkomna antingen endast för att innesluta och skydda den huvud­

sakliga anläggningen: generatorer, transformatorer och dylika maskinella anord­

ningar, respektive fyrarnas lysapparater in. in., eller ock för att bereda bostäder

åt den för anläggningarnas skötsel erforderliga personalen eller utgöra för anlägg­

ningarna nödiga förrådslokaler o. d., att betrakta på enahanda sätt. Den administ­

rativa behandlingen av byggnadsärenden angående dessa hus är därför också den­

samma, som gäller i fråga om den beträffande tekniska verksamheten i övrigt.

Vederbörande ämbetsverk hava sålunda, inom de gränser, som utstakas av medels­

tillgången, synnerligen stor frihet att själva slutgiltigt bestämma uti ifrågavarande

avseenden och behöva således icke underställa ritnngar och kostnadsförslag Kungl.

Maj:ts prövning, vadan, jämlikt överintendentsämbetets instruktion, det ej heller

tillkommer ämbetet att granska samma ritningar, såvitt ej vederbörande ämbets­

verk för särskilt fall därom gör framställning. Till den andra typen av byggande

civila ämbetsverk höra sådana verk, vilkas speciella verksamhet väl är mer eller

mindre bunden vid byggnader eller byggnadskomplexer av vissa särskilda slag — i

allmänhet torde dessa kunna betraktas såsom enhet såväl i administrativt som tek­

niskt avseende — men i och för sig dock icke vid själva uppförandet av dessa

byggnader. Hit höra fångvårdsstyrelsen samt medicinalstyrelsen. Dessa ämbetsverk

Kung!,. Maj.ts Nåd. Proposition Nr U58.

75

ämbetet uttalade, att ämbetet funne de av revisorerna framhållna önske­

målen synnerligen beaktansvärda, och vidare anförde:

t

»Ämbetet förutsätter nämligen, att revisorerna med sin framställning om

uppförande av gemensamma byggnader för olika statsändamål icke velat fastslå

detta som en bestämd regel, utan endast åsyftat sådana fall, då dylik gemensam

byggnad ur olika synpunkter kan visa sig lämplig. Ämbetet får här i korthet ut­

veckla, hur ämbetet tänkt sig, att dessa önskemål möjligen skulle kunna förverkligas.

Vad revisorerna påpekat, beträffande behovet av större planmässighet i statens

byggnadsverksamhet, torde väl närmast få anses gälla denna byggnadsverksamhet i

städer och stadsliknande samhällen med närmaste omgivning. För att beträffande

denna byggnadsverksamhet kunna uppfylla det av revisorerna uppställda önskemålet

fordras, angående dessa städer och stadsliknande samhällen, fullständiga uppgifter

rörande:

l:o) statens ägande mark inom och närmast kring samhället;

2:o) statens byggnader samt uppgift, om dessa äro helt eller blott delvis

tegna i anspråk;

3:o) för statens verk förhyrda lokaler och dessas läge och ungefärliga storlek.

För att göra dessa uppgifter lätt överskådliga, bör för varje samhälle upp­

rättas eno karta upptagande samhället med närmaste omgivning, utförd i måttligt

format. Ä denna karta skulle förhållandena inom samhället i här berörda hänseende

åskådliggöras.

Till varje sådan karta skall höra eu liggare eller på annat, lätt tillgängligt

sätt ordnade dokument, innehållande:

l:o) planer och nödiga sektioner samt fotografier till var och eu av statens

byggnader (dessa ritningar kunna vara i liten skala);

2:o) uppgift angående lokalfördelningen inom dessa byggnader samt angående

den myndighet, under vilken varje byggnad sorterar;

3:o) uppgift, valka lokaler, som eventuellt uthyrts eller upplåtits till annan

än statsinstitution och i så fall till vem, angående tidpunkten, då hyresavtalet utgår

samt angående hyresbeloppets storlek;

4:o) uppgift, huruvida i byggnaden inrymd statsinstitution beslutits skola för­

flyttas ur nuvarande lokaler och i så fall när och vart;

5:o) uppgift för sådan statsinstitution, som förhyr lokaler, angående dessa

lokalers storlek, hyresbelopp samt tidpunkt, då hyresavtalet utgår.

Dylika uppgifter höra, såsom revisorerna föreslagit, finnas samlade, vad

Stockholm beträffar, hos överintendentsämbetet, och vad landet i övrigt beträffar,

hos resp. länsstyrelser, men anser ämbetet, att länsstyrelserna böra avgiva duplett-

exemplar av sina uppgifter till överintendentsämbetet, så att det måtte hos en

central myndighet finnas möjlighet att i här ifrågavarande avseende vinna nödiga

uppgifter och ernå sådan kontroll, som av Eders Kungl. Maj:t kan komma att

åläggas.

Utnyttjande av det sålunda befintliga uppgiftsmaterialet har ämbetet tänkt

sig så ordnat, att ämbetet dels vid varje nådigst anbefalld prövning av föreslagen

ny- eller ombyggnad av kronans byggnad skulle tillse, att vederbörlig hänsyn tagits

till här ifrågavarande önskemål, dels vid förfrågan från sådan statens myndighet,

som ämnar åt sig utföra ny- eller ombyggnad, skulle lämna de uppgifter och an­

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

77

verksamhet, vid vilken utredning de av riksdagens revisorer och över­

läten dentsämbetet i förevarande ärende angivna synpunkter borde komma

under omprövning, samt därefter meddela de föreskrifter i ämnet, som

av omständigheterna kunde anses påkallade.

Jämväl 1912 års statsrevisorer ägnade uppmärksamhet åt frågan

om statens byggnadsverksamhet. Anledningen härtill gåvo de av revi­

sorerna under årets resor gjorda iakttagelser. Som några erfarenheter

i berörda avseende angåvo revisorerna i sin berättelse om statsverket

vissa byggnadsföretag för postverket och telegrafverket, beträffande vilka

revisorerna ansågo sig kunna framställa anmärkningar i olika avseenden,

såsom mot byggnads förläggning, mot tomts form, mot anordning av

lokaler, ja, mot en hel byggnads anordning, vidare mot försening på

grund av tidsutdräkt med färdigställande av definitiva byggnadsritningar,

mot byggnads utrustning med torn och åtskillig annan modern arkitek­

tonisk utsmyckning, som antogs draga med sig ganska betydande kost­

nader, m. m.

Sålunda anförda sakförhållanden ävensom åtskilligt annat, som

revisorerna i detta ämne under sitt granskningsarbete iakttagit, be­

styrkte — anföra revisorerna i sin berättelse — först och främst till­

varon av den bristande planmässighet i anordnandet av statens bygg­

nadsverksamhet, som gav anledning till anmärkningen av 1910 års stats­

revisorer. Men även i andra avseenden kunde vägande anmärkningar

göras mot statens nuvarande byggnadsverksamhet.

Till en början ville revisorerna i sådant hänseende framhålla, att

en allmän tendens syntes yppa sig att åsidosätta sparsamhetens grund­

satser, så snart det gällde en statens byggnad. För de förmenta estetiska

synpunkterna finge understundom ej blott kostnadsfrågan utan även

hänsynen till de praktiska anordningarna träda tillbaka. Tornbyggnader

utan varje praktisk uppgift, brutna tak, som lämnade stora vindsutrymmen

utan användning och nedsatte hållbarheten i takbeklädnaden, dyrbara

fasader med granitinfattningar och ornamenteringsarbeten mötte man på

byggnader, som på intet sätt krävde monumental utsmyckning. Trapp­

hallar och rumsutrymmen tilltoges understundom över hövan. Följden

av dessa tendensers fria utveckling hade också blivit, att statens byggnader

numera droge kostnader, som måste väcka de allvarligaste bekymmer

och som borde vara ägnade att framkalla en ingående prövning av hit­

hörande spörsmål.

Men även i andra avseenden syntes ändringar vara av behovet

påkallade. Utan att revisorerna tilltrodde sig att uttala ett bestämt

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

<9ta *r»

.'ilcktxrtmaorw.

79

all den sparsamhet och enkelhet, som, utan åsidosättande av praktiska

synpunkter och verkliga behov, kunde äga ruin.

Över vad revisorerna sålunda anfört infordrades yttrande från

överintendents-

ämbetet,

som den 14 januari 191.4 avgav sådant, därvid ämbetet, efter att hava

meddelat vissa upplysningar beträffande inom ämbetet pågående utredningsarbeten

i förevarande och vissa andra därmed mer eller mindre intimt samhörande ämnen,

anförde, bland annat, att utgångspunkten för de sålunda företagna utredningarna

emellertid varit, att ämbetet skulle komma att handlägga frågor rörande statens

byggnadsverksamhet i ungefär samma omfattning som hittills, eller

att

hava vård

om de statens byggnader, vilka Kungl. Maj:t täckts ställa under ämbetets inseende,

att,

enligt särskild nådig befallning, omhänderhava utförandet av vissa nybyggnader

eller ombyggnader,

att,

likaledes på nådig befallning, uppgöra förslag till och verkställa

utredningar vidkommande vissa byggnader, för vilkas uppförande model skulle av

riksdagen äskas, och

att

ur byggnadsteknisk, ekonomisk och estetisk synpunkt

granska till ämbetet för dylikt ändamål remitterade byggnadsförslag. Ämbetet hade

vid sådan granskning hittills ansett sig sakna befogenhet att ingå i prövning

vare sig av det till grund för byggnadsförslaget liggande programmet, som ju finge

antagas vara uppgjort med speciell fackkunskap av personer eller ämbetsverk, fullt

kompetenta att bedöma föreliggande frågor, eller av förslagets eventuella kom­

binerande med annat möjligen förefintligt lokalbehov för statens räkning.

I ett inom överintendentsämbetet utarbetat förslag till omorganisation av

ämbetsverket hade ämbetet tänkt sig, att i spetsen för den avdelning inom ämbetet,

som skulle hava bestyret med ärenden rörande statens byggnader, skulle ställas en

särskild föredragande, förste intendent eller byggnadsråd. Avdelningens arbeten

skulle fördelas på två byråer, den ena handläggande ärenden rörande under ämbetets

vård ställda byggnader och den andra ärenden i fråga om nybyggnader med om­

besörjande därvid av såväl förberedande utredningar som byggnadernas utförande.

Om statens byggnadsfrågor icke skulle såsom hittills utredas och granskas fristående

var och en lör sig, utan inordnas såsom led i mera generella planer för större

områden av statens byggnadsverksamhet, syntes det bliva nödvändigt, att dessa

utredningar, såvitt möjligt, koncentrerades på ett ställe. Skulle detta arbete, såsom

naturligast vore, förläggas till överintendentsämbetet, syntes inom ovannämnda

avdelning för statens byggnadsärenden böra inrättas en särskild byrå för utred­

ningar och granskningar och en för byggnaders utförande.

Med all rätt hade framhållits angelägenheten av att icke blott få en full­

ständig översikt utav statens byggnadsverksamhet för vaije år utan ock över statens

ägande tomter och hus i samtliga städer och stadsliknande samhällen, ävensom att

på

ett ställe funnes tillgänglig en i möjligaste mån fullständig förteckning över

statens aktuella behov av nya lokaler, med ett ord, en fullständig statistik över

statens stadsegendomar och hus och rörande dess byggnadsverksamhet. En dylik

statistik skulle vara av lika mycken praktisk och ekonomisk betydelse vid byggnads­

frågor slutliga avgörande hos Kungl. Maj:t och riksdagen som ock vid deras för­

beredande handläggning hos ämbetet eller andra med husbyggnad sysslande stats­

institutioner; allenast med stöd av en dylik statistik syntes någon bestående plan­

mässighet i statens här omhandlade verksamhet kunna ernås.

Kungl. Maj:t hade också funnit en snar utredning av statens byggnadsfrågor

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Oof

intendent#

åmbpfti

81

•tv byggnader, vilka utfördes av järnvägsstyrelsen samt av armé- och marinförvalt­

ningarna, vilka jämväl organiserat särskilda byggnadskontor.l

Obestridligen måste större planmässighet vinnas, ju mera ordnandet av statens

byggnadsverksamhet samlades till ett ämbetsverk. Emellertid syntes det, åtminstone

för närvarande, icke föreligga tillräckliga skäl för att draga in under en gemensam

ledning den byggnadsverksamhet, vilken handhades av ovannämnda, med särskilda

arkitektkontor utrustade ämbetsverk. Däremot borde, enligt ämbetets åsikt, från

statens samtliga myndigheter och institutioner till centralmyndigheten för byggnads-

väsendet ingivas nödiga statistiska uppgifter såväl för den ärliga översikten av statens

byggnadsverksamhet som för uppgörandet av generalplan för densammas ordnande,

ävensom uppgifter rörande byggnadskostnader och erfarenheter beträffande nya för­

faringssätt och materialier, vilka senare uppgifter genom publikation från central­

myndigheten borde komma alla, icke blott statens, byggnadsfunktioner till nytta

och ledning.

^

.

Öveiintendentsämbetet både nu tänkt sig, att till ämbetets i dess omorganisa­

tionsplan upptagna avdelning för statens byggnadsärenden skulle förläggas ledningen

av all statens byggnadsverksamhet med undantag av fångvårdsstyrelsens, arméns

och flottans, statens järnvägars samt medicinalstyrelsens. Under förutsättning, att

även inom vattenfallsstyrelsen ett särskilt arkitektkontor upprättades, syntes icke

heller dess husbyggnader behöva utbrytas från styrelsens övriga byggnadsarbeten,

och syntes lämpligen, oberoende av ämbetets omorganisationsförslag, nödiga medel

böra anslås för publicerande av förberörda tekniska meddelanden och av årsberättelse

rörande ämbetets verksamhet i dess helhet. Rörande åter granskningen av de utav

sagda byggande verk uppgjorda eller till deras bedömande hänskjuta förslag syntes

det kunna ifrågasättas, om icke för enhetlighetens skull härvidlag borde förfaras så,

som för närvarande skedde beträffande medicinalstyrelsen och i vissa delar även

fångvårdsstyrelsen, eller att respektive ritningar borde underställas ämbetets granskning.

Revisorerna både slutligen förmält, att de tyckt sig förmärka, att »en allmän

tendens synes yppa sig att åsidosätta sparsamhetens grundsatser så snart det gäller

en statens byggnad», och ansåge sig hava funnit, att »för de förmenta estetiska

synpunkterna få understundom ej blott kostnadsfrågan utan även hänsynen till de

praktiska anordningarna träda tillbaka». Alldeles oavsett att revisorerna här vid­

rörde den svårdiskutabla smakfrågan, tedde sig från arkitektsynpunkt »tendensen»

mom byggnads vä riden för närvarande helt och hållet motsatt. För den med de

estetiska rörelserna inom byggnadsfacket mera förtrogne visade sig lyckligtvis nu­

mera liktningen, pa samma sätt som vid nästlidna århundrades början, särdeles be­

stämt luta åt en sund sparsamhet med allt vad rörer onödiga dekorativa anord­

ningar och detaljer. Att detta revisorernas yttrande nu framkommit, syntes giva

vid handen, att även den utanför byggnadsvärlden stående, då han ställdes inför

alster av en äldre uppfattning, till vilken de av revisorerna exemplifierade bygg­

naderna otvivelaktigt måste räknas, reagerade mot det för helt kort tid sedan ännu

icke blott av arkitekter utan ock av allmänheten fordrade övermåttet av ornamen-

tala detaljer. Härtill ansåge sig överintendentsämbetet dock böra foga en erinran

dels om att ofta nog den spenderade yttre och inre ansen spelade en relativt liten

roll i byggnadskostnaden i jämförelse med ett dåligt tillgodogörande av eller onödigt

•stort pretenderande med utrymmen eller en dålig organisation av byggnadsföretaget,

dels därom att, då det gällde en statens byggnad av någon mera framstående be-

B Utäng till rik sdo gens protokoll 1917.

1 sand. 219 höft. (Nr 258.)

11

Ktingl. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 258.

85

Men å större orter med livligare rörelse tillstötte faktorer, som otvivel­

aktigt med fog verkade särskiljande i förevarande avseende. Å sådana

orter syntes åtminstone i regeln ifrågavarande institutioners verksamhet

vara av den omfattning, att för vardera tarvades utrymme, motsvarande

eu byggnad av ej allt lör anspråkslösa mått, och vidare syntes ford­

ringarna å visst läge framträda med mera bestämdhet. Samtliga

institutionerna fordrade visserligen centralt läge, men i olika avseenden:

telegrafverket, som vid sina byggnadsangelägenheter hade att taga

särskild hänsyn till det kabelsystem, som sammanlöpte i stationsbygg­

naden, i geografiskt avseende, postverket, som måste stå i nära för­

bindelse med särskilt järnvägarna, i kommunikationsavseende och riks­

banken i kommersiellt avseende. Till följd av de olika synpunkter,

som sålunda under olika betingelser kunde göra sig gällande vid för­

läggandet av telegraf- resp. postanstalter eller avdelningskontor för

riksbanken, skulle väl kunna hända, att å ort, som hastigt undergått

betydligare utveckling, sedan lokaler där anskaffats för ifrågavarande

institutioner, förändring av deras läge bleve önskvärd. Härav skulle

visserligen kunna förorsakas ombyggnad, innan förutvarande byggnad

kunde anses ur byggnadsteknisk synpunkt förbrukad, men några större

kostnader för statsverket av ifrågavarande anledning syntes knappast

vara att befara, då, enligt vad de sakkunniga inhämtat, som regel

lokaler för institutionerna i början förhyrdes och egna byggnader för

dem ej uppfördes, förr än man ansåge sig kunna någorlunda bedöma

ortens blivande utveckling.

Det mest genomgripande medlet att avhjälpa ifrågavarande brister

vid statens husbyggnadsverksamhet syntes otvivelaktigt vara det av 1912

års statsrevisorer ifrågasatta att förlägga i allmänhet hela denna statens

verksamhet under en enda central myndighets ledning, vilken myndighet

väl då skulle bliva just överintendentsämbetet såsom den speciella fack­

myndigheten å husbyggnadsväsendets område med dess under gemensam

ledning stående, områdets samtliga grenar representerande arbetskrafter.

Mot en sådan tanke hade emellertid överintendentsämbetet, såsom av

dess förut återgivna uttalanden i ämnet framginge, ställt sig av­

visande. Och de sakkunniga för sin del kunde icke annat än prin­

cipiellt ställa sig på samma ståndpunkt. Enligt vad av eu såsom bilaga

vid de sakkunnigas betänkande fogad »sammanfattning av till de sak­

kunniga inkomna uppgifter rörande genom statsmyndigheter eller för

statsmedel under åren 1903—1912 utförda husbyggnader» syntes, intoge

överintendentsämbetet i avseende å själva byggnadsverksamhetens omfatt­

ning ingalunda den mest framskjutna ställningen bland de byggande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

87

Om också, som de sakkunniga sålunda hölle före, det ej kunde

anses tillrådligt att ställa all statens byggnadsverksamhet under en ge­

mensam ledning, syntes dock böra tagas under övervägande, i vad mån

det vore lämpligt att från vissa särskilda statsmyndigheter, som utövade

sådan verksamhet, överflytta densamma till överintendentsämbetet.

Vad då först de myndigheter beträffade, vilkas byggnadsverksamhet

kunde betecknas såsom mera kontinuerlig och omfattande, vore att upp­

märksamma ovanberörda undantag från regeln om dessa myndigheters

ändamålsenliga organisation för samma verksamhet. Undantagen åsyftade

post- och telegrafverken samt riksbanken, eller just de institutioner, som

utgjorde åtminstone den påtagliga anledningen till de förut återgivna,

från riksdagens sida framställda anmärkningarna mot statens byggnads-

väsen. Dessa institutioner saknade nämligen helt och hållet fäst orga­

nisation av sin byggnadsverksamhet. I avseende å denna syntes därför

med skäl kunna ifrågasättas, huruvida det ej vore lämpligt att över­

flytta densamma till överintendentsämbetet. Härom hade de sakkunniga

rådgjort med de nämnda verkens styrelser. Dessa, särskilt styrelserna

för postverket och riksbanken, hade därvid bestämt uttalat sig emot eu

sådan åtgärd under framhållande av, att samarbetet mellan verken vid

anskaffandet av nya lokaler numera vore så tillfredsställande ordnat,

som med deras olikartade uppgifter vore förenligt, varjämte verken för­

klarat sig icke åstunda någon ändring i nuvarande sätt för deras bygg-

nadsfrågors behandling. Emellertid syntes ifrågavarande institutioners

byggnadsverksamhet få anses vara alltför omfattande för att, som nu

vore fallet, sakna ansvarigt tekniskt statsorgan. Ändring i den bestå­

ende ordningen för behandlingen av post- och telegrafverkens samt

riksbankens bygguadsangelägenheter syntes de sakkunniga därför av

behovet. Av de två utvägar, som härvid vore tänkbara — att utrusta

verken med egna byggnadstekniska organ eller att förlägga deras bygg­

nadsverksamhet till överintendentsämbetet såsom den centrala husbygg-

nadstekniska myndigheten — syntes de sakkunniga endast den senare

innebära en fullt tillfredsställande lösning av förevarande fråga. Dock

syntes en modifikation härvid lämpligen böra vidtagas i riktning mot

den av verken intagna ståndpunkten. De anmärkningar, som fram­

kommit mot nu förevarande gren av statens l^ggnadsverksamhet, hade

avsett nybyggnads- och därmed jämförliga företag; det vore givetvis

också just vid dylika företag, som svårigheterna att sammanjämka ver­

kens skilda intressen yppade sig. Handhavandet av sådana byggnads-

angelägenheter måste även anses såsom tämligen främmande för verkens

egentliga ämbetsverksamhet. De löpande underhållsåtgärderna däremot

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

under överintendentsämbetets inseende. I skrivelsen anföres, efter det

en del upplysningar lämnats angående nämnda fastigheter och deras

förvaltning, i avseende vara jag tillåter mig hänvisa till de sakkunnigas

betänkande, följande:

Årliga reparations- och andra kostnader för husen bestredes i allmänhet

från den s. k. Perafonden, utgörande hyresmedel, vilka inflöte från bodlägenheter i

en ä kronans tomt i Konstantinopel befintlig särskild byggnad. Till kostnaderna

för huset i London användes dock i första rummet vad som återstode av det belopp,

12,000 kronor för år, som ministern för åtnjutande av fri bostad av sin minister­

lön avstode, sedan årshyran (cirka 10,900 kronor) för huset blivit av samma belopp

bestridd. Först när dessa medel blivit förbrukade, täcktes kostnaderna med Pera-

medel. Kostnaderna för huset i S:t Petersburg skulle bestridas av hyror, som

inflöte från lägenheter uti ett på tomten befintligt till uthyrning avsett hus. Slut­

ligen hade större utgifter, såsom för införande av ny värmeledning eller för andra

icke till årligt underhåll hänförliga arbeten, bestritts från tredje huvudtitelns be­

sparingar.

Dessa besparingar hade likaså i allmänhet tagits i anspråk för inköpen av

inventarier till husen.

Den s. k. Perafondens behållning hade vid 1913 års slut uppgått till 13,429

kronor. Dess inkomster utgjordes huvudsakligen av de årliga hyrorna från fastig­

heten i Konstantinopel, kronor 22,500.

Hyresinkomsterna från fastigheten i S:t Petersburg uppginge till 21,200

kronor. Summan av de från Perafonden och tredje huvudtitelns besparingar be­

stridda utgifterna för beskickningshusen i Konstantinopel, Paris, Madrid, Kristiania

och London hade under de sista tre åren uppgått till i medeltal 17,200 kronor för

år. Husen i Berlin och S:t Petersburg hade tagits i anspråk för sitt ändamål först

mot slutet av 1913. Årskostnaderna för desamma under de närmaste åren syntes

kunna beräknas till omkring 15,000 kronor.

Departementet ansåge det i hög grad önskligt, att överintendentsämbetet

såsom byggnadsteknisk myndighet övertoge vården och förvaltningen av beskick­

ningshusen i utlandet. Därest sådan överflyttning komme att äga rum, syntes de

från fastigheterna i Konstantinopel och S:t Petersburg inflytande hyresmedlen böra

enligt överintendentsämbetets förslag användas till reparationer och andra utgifter

för samtliga beskickningshusen.

Under hand har sedermera, enligt vad de sakkunniga meddelat, från utrikes­

departementet framhållits önskvärdheten därav, att de medel, som inflyta från

ifrågavarande fastigheter, oavkortade komma fastigheterna till godo och att särskilt

de fastigheter, varifrån medlen härflyta, få sina behov av reparationer, omändringar

m. m. beaktade. I

I likhet med utrikesdepartementet funne — anföra de sakkunniga —

de det lämpligt, att förvaltningen av beskickningshusen överflyttades till

överintendentsämbetet. Inseendet över dessa egendomar kunde då med

fördel utövas enligt huvudsakligen samma grunder som beträffande övriga

under ämbetet ställda fastigheter. Därvid vore särskilt att märka, att

Bihang till riksdagens protokoll 1917.

1 samt. 219 käft. (Nr 258.)

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

89

Sakkunnig*.

91

Mot vad kollegiet sålunda anfört hade rektor för egen del ingen erinran

att göra.

Förslaget att ställa Njui elementarskolans hus under överintendents-

ämbetets inseende hava de sakkunniga förklarat sig biträda, helst övriga

byggnader — tekniska skolan, generalstabens litografiska anstalt — inom

samma kvarter, kvarteret Beridarebanan, redan stode under ämbetets

inseende. Genom en sådan åtgärd skulle garanti vinnas, att skolans

hus allt framgent erhölle fullt sakkunnig omvårdnad. I sammanhang

med läroverkets befriande från underhållet av dess hus syntes emellertid

nödiga föreskrifter böra meddelas angående dispositionen av den del av

terminsavgifterna, som förut tagits i anspråk för underhållets bestridande.

Slutligen hava fullmäktige i riksgäldskontoret, som erhållit känne­

dom om det de sakkunniga meddelade uppdraget, i skrivelse den 15

januari 1914 hemställt, att, då fullmäktige ansåge det fördelaktigt, om

fullmäktige finge för vården av det stora och dyrbara riksdagshuset

anlita överintendentsämbetet och byggnaden sålunda kunde komma under

ständigt inseende av sakkunnig myndighet, • det måtte tagas under över­

vägande, huruvida frågan om en dylik anordning lämpligen kunde tagas

under behandling i sammanhang med de övriga frågor, som utgjorde

föremål för de sakkunnigas utredning.

Härvid förklarade sig fullmäktige icke hava förbisett en formell betänklighet,

som skulle kunna uppstå, i händelse den sålunda ifrågasatta anordningen komme

till stånd, överintendentsämbetet, såsom ett kungl. ämbetsverk, syntes nämligen

icke vara berättigat att vända sig direkt till riksdagen med de framställningar

angående riksdagshuset, som kunde bliva erforderliga. Detta hinder antogs dock

kunna undanröjas genom meddelande av föreskrift därom, att ämbetet hade att

med sådana framställningar vända sig till fullmäktige, vilka det sedermera tillkomme

att fatta beslut om dessas framläggande för riksdagen.

De sakkunniga delade — förklara de — riksgäldsfullinäktiges

uppfattning om lämpligheten av att riksdagshuset å Helgeandsholmen

ställes under vård av överintendentsämbetet, som för övrigt redan haft

att taga befattning därmed i vissa avseenden (grundundersökningar m. m.).

Handhavandet av denna byggnad syntes böra utövas på enahanda sätt

som gällde för andra under ämbetets inseende ställda byggnader i huvud­

staden. Endast i det av fullmäktige särskilt berörda avseendet syntes

en skillnad böra göras. Riksdagshuset såsom icke tillhörande statsverket

borde givetvis icke få sitt underhåll bestritt av medel från anslaget till

byggnader och reparationer utan allt fortfarande såsom nu skedde av

-det i riksstaten särskilt uppförda anslaget till riksdags- och revisions-

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

Sakkunniga,

Rik sy aids-

fullmdktiqe.

Sakkunniga.

Kungl. Maj.ts Nåd.

Proposition Nr

25R.

93

vinnande stå till buds, nämligen förberedande utredning av de särskilda

byggnadsfråg°rna, granskning av uppgjorda ritningar och förslag samt

kontroll av byggnadsarbetenas utförande, allt grundligare och allsidigare

än under nuvarande förhållanden kunde ske och, i vissa principiella

avseenden, lagt i händerna på en myndighet — självfallet överintendents-

ämbetet — så att å ett enda centralt ställe skulle kunna vid var je tidpunkt

lätt erhållas en samlad överblick av statens byggnadsverksamhet, såväl

av den redan fullbordade och pågående som av den under den när­

maste tiden förestående, något som under nuvarande förhållanden icke

kunde åstadkommas utan ingående och tidsödande undersökningar hos

ett stort antal verk och myndigheter. En ofrånkomlig förutsättning för

att överintendentsämbetet skulle kunna på ett lyckligt sätt fullgöra

ifrågavarande nya åliggande vore emellertid, att ämbetet städse hade

tillgång till exakta uppgifter i erforderliga avseenden angående statens

husbyggnadsverksamhet i hela dess omfattning, d. v. s. att inom äm­

betet fördes en fortlöpande och ändamålsenligt inrättad byggnadsstatistik.

En sådan statistik borde givetvis till sina lnmidgrunder uppläggas

efter de olika syften, densamma vore avsedd att tjäna. Den borde

sålunda till en början innefatta två huvudavdelningar, nämligen en för

de uppgifter, som avsåge ernåendet av planmässighet, såväl i stats-

finansiellt som i byggnadsekonomiskt avseende, vid statens byggnads­

verksamhet, och en för de uppgifter, som avsåge ett rationellt tillgodo­

görande av erfarenheter och iakttagelser, som gjordes vid de särskilda

statsbyggena. Av dessa avdelningar syntes den förstnämnda i formellt

avseende lämpligen böra utdanas i överensstämmelse med övrig statistik

i egentlig mening. Den senare avdelningen däremot, som syntes vara

att betrakta mera som en upplysningsverksamhet, i viss mån liknade

t. ex. den, som bedreves av lotsstyrelsen genom dess »underrättelser

för sjöfarande», än statistik i egentlig mening, syntes därför också böra

organiseras såsom en dylik upplysningsverksamhet.

Den egentliga byggnadsstatistiken skulle sålunda närmast åsyfta ett

möjliggörande av större planmässighet vid statens byggnadsverksamhet

särskilt i de två i det föregående framhållna, byggnadsverksamhetens

allmänna planläggning rörande avseendena, nämligen tillgodoseendet av

olika statsinstitutioners lokalbehov genom de särskilda byggnadsföretagen

samt byggnadsverksamhetens lämpliga fördelning å olika tidsperioder.

Statistikens ändamål skulle alltså vara att gagna statens framtida bygg­

nadsverksamhet. Men för att över huvud taget kunna utnyttja de upp­

gifter, som avse framtida byggnadsbehov, vore det nödvändigt att alltid

äga tillgång till fullständiga, överskådliga och tillförlitliga uppgifter om,

95

För varje särskild ort kunde uppgifterna ordnas enligt följande

system:

A.

Uppgifterna angående staten tillhöriga egendomar.

1.

Uppgifterna angående obebyggda sådana egendomar, d. v. s.

angående byggnadstomter. — Dessa uppgifter skulle särskilt för varje

tomt avse: tomtens benämning; dess läge (högt eller lågt, centralt eller

ej, gatulinjes sträckning i anseende till väderstrecken m. m.) i för­

hållande till ortens övriga tomter, särskilt granntomterna; terrängens

beskaffenhet och den beskrivning i övrigt av tomten, som kunde vara

av intresse; tomtens storlek och form (designation); dess användbarhet

för olika ändamål (även privata ändamål med hänsyn till möjligheten

av t. ex. markbyte); dess värde; huruvida tomten är disponerad och i

sådant fall av vilken, staten eller annan, och för vilket ändamål samt

dettas beskaffenhet av tillfälligt eller stadigvarande m. m.; samt slut­

ligen, om tomten är upplåten åt annan än statsinstitution, med vilken

rätt, mot vilket vederlag, på vilka villkor i övrigt, för vilken tid in. in.

detta skett.

2. Uppgifterna angående bebyggda egendomar av ifrågavarande

slag. Dessa uppgifter skulle, för varje särskild egendom, avse

a) tomten: motsvarande uppgifter, som under A. 1. här ovan;

b) själva byggnaderna: deras läge å och storlek i förhållande till

tomten (situationsplan); deras utseende (fasadritningar och fotografier);

deras fördelning i olika utrymmen och dessas storlek och art (plan-

och sektionsritningar); deras byggnadssätt och byggnadsmaterial (kon-

struktionsritningar och arbetsbeskrivningar); antalet patienter (vid hospital,

sanatorier, lasarett), elever (vid skolor), fångar (vid fångvårdsanstalter),

löpmeter hyllor (vid arkiv och bibliotek), o. s. v., de särskilda bygg­

naderna äro avsedda för; tiderna för entreprenadernas utlysande, för

arbetenas påbörjande och för deras avslutande; kostnaderna för bygg­

naderna i deras helhet och i särskilda huvudsakliga delar, såsom under-

grund, där sådan finnes, grund, stomme, inredning, tak, vatten- och

avloppsledningar, värmeledning, elektriska ledningar, administration och

kontroll av byggnadsföretaget; byggnadernas värde, m. m.;

c) dispositionen av byggnaderna: huruvida och i vilken omfattning

de särskilda byggnaderna äro disponerade och i vilken omfattning de dis­

ponerade lokalerna användas för statens eller för annans räkning samt,

i förra fallet, av vilka institutioner de olika utrymmena disponeras, för

vilka ändamål de särskilda lokalerna användas in. m., och, i senare

fallet, av vilken, med vilken rätt, mot vilket vederlag, på vilka villkor

i övrigt, för vilken tid in. m. lokalerna disponeras.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

96

B.

Uppgifterna angående av staten förhyrda eller annorledes utan

äganderätt disponerade lokaler. Uppgifterna skulle för varje särskild

lokal avse:

1. Vederbörande egendomars benämning.

2. Dispositionsrättens art och varaktighet samt eventuellt vederlag

och övriga villkor för dess tillgodonjutande.

3. Motsvarande förhållanden, i tillämpliga delar, som under A. 2. c)

här ovan.

Andra avdelningen skulle omfatta uppgifterna angående statens

ännu ej tillgodosedda lokalbehov. Dessa uppgifter kunde i tillämpliga

delar ordnas och överskådliggöras på samma sätt som de till första

avdelningen hänförliga uppgifterna.

Uppgifterna skulle i huvudsak omfatta:

A. Uppgifter rörande ifrågasatta nya .lokaler, varav för något

statsändamål behov föreligger, avseende särskilt önskligt läge av sådan

lokal, behövlig storlek därav, lokalens art och det ändamål, den skall

tjäna, de verk eller institutioner, för vilka de nya lokalerna behövas,

den tid, då lokalerna behöva kunna tagas i anspråk, huruvida behovet

av lokalerna är tillfälligt eller varaktigt, m. m.

B. Uppgifter om definitiva beslut, som fattats rörande nya lokaler

, för något statsändamål, avseende så fullständiga upplysningar, som lämp­

ligen kunna lämnas, om mark och byggnad i förut omförmälda hän­

seenden, om när beslutat byggnadsarbete skall påbörjas, om vilken

myndighet, som närmast skall föranstalta om byggnadsbeslutets verk­

ställande, m. m.

C. Uppgifter om lokaler, som genom tillgodoseende av något

lokalbehov eller eljest kunna väntas bliva lediga att disponeras för

annat ändamål. Uppgifterna böra avse, bl. a., angivande av de lokaler,

som förväntas bliva lediga — varvid närmare upplysningar om lokalerna

kunna hämtas från uppgifterna i första avdelningen — reparationer och

ändringar, som kunna antagas under alla omständigheter bliva nödvän­

diga vid ombyte av lokalinnehavare, m. m.

För varje egendom eller lokal skulle vidare anteckning göras om

de beslut, som fattats rörande densamma.

Eegister, så fullständigt som möjligt, syntes slutligen, för att

underlätta handhavandet av det synnerligen vidlyftiga materialet, böra

utarbetas.

Av den hos överintendentsäm betet förda byggnadsstatistiken, syntes

lämpligen ett sammandrag böra årligen meddelas i de ämbetets års-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

97

berättelser, varom förslag av de sakkunniga framställts och vartill jag

sedermera återkommer.

Förandet av en statistik av sådan art, som nu angivits, skulle

givetvis medföra ett avsevärt arbete såväl i vad angår uppgifternas

införskaffande som deras bearbetning och utnyttjande i de särskilda

fallen. I det förra avseendet komme arbetet — sedan statistiken upp­

lagts och bringats i sådant tillstånd, att dess handhavande vore att

enbart hänföras till de löpande göromålen — huvudsakligen att drabba

de olika med byggnadsfrågor sysselsatta myndigheterna, vilka lämpligen

syntes böra en gång för alla åläggas att i vad på dem kunde ankomma

självmant till överintendentsämbetet insända för statistiken erforderliga

uppgifter. I det senare avseendet däremot drabbade bördan så gott som

ensamt överintendentsämbetet. Statistikens första uppläggande syntes

även komma att till övervägande del drabba överintendentsämbetet.

Detta arbete kunde emellertid antagas bliva i hög grad underlättat

genom vad de förut om förmälda av chefen för finansdepartementet

jämlikt nådigt bemyndigande den 29 juni 1912 tillkallade sakkunniga,

den s. k. Stockholmskommissionen, med uppdrag att i samråd med

överintendentsämbetet uppgöra eu allmän plan för statens byggnads­

verksamhet, till en början för Stockholm, uträttat å ifrågavarande om­

råde. Kommissionen, som inom kort lärer komma att avgiva betän­

kande, skulle nämligen i avseende å statens ägande eller eljest dispo­

nerade egendomar och lokaler i Stockholm hava hopbragt ett synnerligen

fullständigt och tillförlitligt material, vari för huvudstadens vidkommande

syntes så gott som uttömmande återfinnas de upplysningar, som kunde

vara av betydelse för den ifrågasatta byggnadsstatistiken. Overintendents-

ämbetets arbete med denna statistiks första uppläggande syntes därför

komma att i huvudsak avse landsorten, således visserligen den, efter vad

man kunde antaga, mindre delen av arbetet men dock i och för sig eu

högst avsevärd tunga. Då denna emellertid endast vore av tillfällig

karaktär, syntes för dess upptagande extra ordinarie arbetskrafter böra

ställas till ämbetets förfogande och följaktligen särskilt engångsanslag

för ändamålet anvisas. I sin skrivelse den 7 april 1914 hade överinten­

dentsämbetet ifrågasatt ett sådant

anslag

till belopp av 15,000 kronor.

Detta belopp syntes de sakkunniga visserligen väl högt vid det förhål­

landet, att kostnaderna för Stockholmskommissionens arbeten — med

undantag för arvoden till ledamöter och sekreterare m. fl. utgifter, vilka

kunde anses avse sådana göromål, som. om arbetet utförts av ett ämbetsverk,

ålegat å verkets stat avlönade befattningshavare — skulle kunna beräk-

Bihang till riksdagens protokoll 1917.

1 sand. 219 Käft.

t

Nr 258.)

13

Kungl. Maj:ts

Nåd. Proposition Nr

258.

98

nas till omkring 15,000 kronor. Men då de sakkunniga saknade möj­

lighet att bedöma det erforderliga beloppets storlek, samt det vore av

vikt, att anslaget, ej tillmättes för knappt, hade de ansett sig icke kunna

förorda någon jämkning i vad ämbetet föreslagit. Åven de sakkunniga

tinge därför tillstyrka, att ett anslag å 15,000 kronor anvisades för be­

stridande av de med byggnadsstatistikens uppläggande förenade extra

utgifterna, såsom för rit-, räkne- och skrivbiträden m. m.

Ett med inrättandet av en byggnadsstatistik besläktat önskemål

syntes i detta sammanhang böra beröras. Åmbetets arkiv innefattade

en mängd äldre ritningar, ja, det förefölle som om i stort ritningarna i

alla de byggnadsärenden, varmed staten i äldre tider på ett eller annat

vis tagit befattning, införlivats med arkivet. Under de senare årtiondena

hade emellertid häri inträtt en förändring. Ett fullständigt centralt stats-

arkiv för ritningar syntes dock vara av högt ej endast teoretiskt utan

även praktiskt värde. Alla skäl syntes därför tala för att åter göra

överintendentsämbetets ritningssamliugar till ett sådant centralarkiv.

Och det närmast till hands "liggande medlet att nå detta mål syntes

vara att ålägga dels vederbörande statsmyndigheter att till ämbetet

insända ett exemplar av huvudritningarna till de byggnadsföretag, som

för statens räkning utförts, dock med de undantag, som kunde betingas

av särskilda skäl, t. ex. vissa militära byggnader, dels ock vederbörande

kommunala myndigheter att insända sådana ritningar, som enligt gäl­

lande författningar skulle av ämbetet granskas (ritningar till läroverk,

lasarett, häkten m. m.), i dubbla exemplar, varav ämbetet för sitt arkiv

behölle det ena. I det senare avseendet syntes emellertid ett undantag

böra göras, nämligen beträffande ritningar till kyrkor. Ty kyrkobyggena

betungade i regel församlingarna så hårt, att den ytterligare börda,

som skulle dem påläggas genom skyldigheten att insända dubbla exem­

plar av kyrkoritningarna, borde undvikas. För närvarande kopierades

alla sådana ritningar för arkivets räkning av hos ämbetet anställt rit­

bräde, och härvid syntes även för framtiden böra förbliva. — Vidare

insändes ritningar och beskrivningar över godkända stadsplaner till civil­

departementet. Dessa handlingar syntes emellertid närmast höra samman

med ifrågavarande ritningsarkiv. Den inom civildepartementet befintliga

samlingen av ritningar m. m., vilka berörde stadsplaner, syntes därför

böra överflyttas till överintendentsämbetet, som i alla händelser fram för­

andra hade behov därav, att såsom en särskild avdelning införlivas med

dess ritningsarkiv.

Den upplysningsverksamhet, som ifrågasatts att utövas genom

överintendentsämbetet, härledde sig, som förut nämnts, ur behovet att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

99

till samtliga de byggande statsmyndigheternas kännedom bringa erfaren­

heter, sota gjorts vid de särskilda för statens räkning utförda bygg­

nadsföretagen. Att utvidga verksamheten något utöver det omfång,

som skulle betingas av nyssberörda förhållande, vore emellertid av flera

skäl önskligt och skulle säkerligen medföra endast en förhållandevis

obetydlig kostnads- och arbetsökning. Sålunda hände ej så sällan, att

offentliga auktoriteter, menigheter och enskilda personer hos ämbetet

förhörde sig i frågor, som på ett eller annat sätt rörde vid byggnads­

verksamhetens utövning gjorda rön. Och även andra erfarenheter än

de som gjordes vid statsbyggen kunde för såväl statsmyndigheter som

andra myndigheter och enskilda personer vara av värde, i vilket av­

seende särskilt borde framhållas, hurusom iakttagelser vid kyrkobvggen

ofta kunde vara av stort intresse ej mindre för över-intendentsämbetet

än för församlingar, domkapitel m. fl. Ämnet för ämbetets ifrågavarande

upplysningsverksamhet borde sålunda vara erfarenheter och rön, som

gjorts vid utövning av husbyggnadsverksamhet i allmänhet och kunde

bliva av värde vid framtida utövande av sådan verksamhet, t. ex. iakt­

tagelser beträffande lämpligheten av mer eller mindre brukliga plan-

indeiningar vid byggnader av vissa slag eller byggnader i allmänhet,

beträffande lämpligheten av särskilda byggnadskonstruktioner eller andra

dylika anordningar och sådana anordningars duglighet och olika använd­

barhet i förhållande till varandra, beträffande visst byggnadsmaterials

värde i allmänhet eller under olika betingelser (utomhus, inomhus, i olika

delar av landet, vid olika klimat eller fuktighetsgrad etc.) eller i jäm­

förelse' med annat för samma ändamål avsett material, beträffande sär­

skilda materials användbarhet vid restaurering av gamla byggnader,

beträffande olika fabrikats av samma material inbördes fördelar och

olägenheter m. m. Undantagsvis skulle måhända även kunna behandlas

viktigare rättsfall, som rörde byggnadsverksamheten, och meddelas be­

skrivning med ritningar av utförda, till någon mer allmän kategori hörande

byggnader, som kunde lämpa sig som normaltyper. I fråga om sättet för

införskaffande till ämbetet av underrättelser om gjorda iakttagelser m. m.

borde givetvis ämbetet äga befogenhet att, om anledning därtill syntes

föreligga, på sätt som ämbetet funne lämpligt självt föranstalta därom.

Huvudkällan för sådana underrättelser syntes emellertid böra sökas hos

ledarna för de olika byggnadsföretag, som utfördes för statsverkets

räkning. Dessa arbetsledare syntes böra åläggas skyldighet att, så snart

någon iakttagelse av ifrågavarande slag gjordes som förefölle dem av

värde, härom insända kortfattad rapport till överintendentsämbetet. Slut­

ligen syntes underrättelser kunna förväntas komma ämbetet till hända

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition Nr 258.

100

även på frivillighetens väg, vilket., under förutsättning av eu för den

med byggnadsfrågor sysselsatta allmänheten lämpad publicering av de

insamlade erfarenhetsrönen, säkerligen skulle bliva av ej ringa betydelse

för tillförseln av material för ämbetets upplysningsverksamhet. Det in­

komna materialet borde inom ämbetet utan dröjsmål sovras, bearbetas

och avfattas under enhetlig och njutbar form i korta notiser, i allmänhet

en för varje särskild iakttagelse, samt publiceras såsom »meddelanden

från överintendentsämbetet», därvid exempelvis lotsstyrelsens underrättelser

för sjöfarande, kommerskollegii kommersiella meddelanden, de från medi­

cinalstyrelsen stundom utgående meddelaudena i hälsovårdsfrågor eller

andra liknande meddelanden från myndigheter lämpligen syntes kunna

tjäna som mönster. Dessa överintendentsämbetets meddelanden skulle

sedan hastigt spridas i den omfattning, som med hänsyn till de särskilda

meddelandenas art kunde anses ändamålsenlig. Desamma borde sålunda

tillställas alla de statens och övriga offentliga myndigheter, som handlade

byggnadsärenden, ävensom de statens och övriga mera betydande under­

visningsanstalter, vari undervisning i byggnadskonsten meddelades.

Vidare borde de meddelanden, som irmehölle notiser rörande någon

särskild gren av byggnadsverksamheten, t. ex. kyrkobyggen, lasaretts-

byggeu, stadsplaner in. in., tillställas de myndigheter och korporationer,

som plägade syssla med sådana byggnadsfrågor, i de nämnda exemplen

således respektive pastorsämbeten och domkapitel, lasarettsdirektioner och

landsting, stadsingenjörskontor och byggnadsnämnder m. 11. Slutligen

borde meddelandena tillhandahållas en var, som därom framställde be­

gäran. Årligen borde över meddelandena upprättas ett fullständigt och

överskådligt register samt i ämbetets årsberättelse intagas en översikt-

över ämbetets upplysningsverksamhet.

I detta sammanhang syntes uppmärksamhet böra ägnas även åt

eu annan med den nyss berörda nära besläktad ny gren av överinten­

dentsämbetets verksamhet. Från ämbetets sida hade ifrågasatts, att inom

ämbetet skulle, till gagn såväl för ämbetet självt i dess egen verksamhet

som för andra byggande verk och myndigheter ävensom för enskilda

yrkesidkare, upprättas och efter hand kompletteras en provsamling av

brukliga eller nya byggnadsmaterialier. De särskilda proven skulle in­

förskaffas på ämbetets initiativ vid handläggning av på ämbetet an­

kommande byggnadsfrågor eller eljest, varforutom tillverkare och för­

säljare av ifrågavarande slags varor kunde förväntas i avsevärd utsträckning

av egen drift insända varuprov, då de säkerligen skulle finna med sin

fördel förenligt att anlita denna väg för att få sina artiklar kända.

Proven skulle inom ämbetet undersökas och så utförligt som sig läte

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 258.

101

gorå beskrivas med hänsyn till egenskaper, pris, tillverknings- och för­

säljningsställen m. in. Samlingen jämte upprättade beskrivningar m. m.

(t. ex. till ämbetet insända priskuranter, kataloger o. s. v.) skulle vara

tillgänglig för allmänheten, som givetvis även av vederbörande inom

ämbetsverket skulle kunna ä framställda förfrågningar angående särskilda

materialier erhålla besked i den utsträckning omständigheterna medgåve.

— För sin del insåge de sakkunniga väl nyttan av en verksamhet av

nyssberört. slag, förlagd till statens speciella fackmyndighet å byggnads-

väsendets område, och hade därför intet att erinra mot den föreslagna

åtgärden. Och detta så mycket mindre som behovet därav syntes få

anses redan praktiskt ådagalagt. Som bekant hade nämligen Sveriges

geologiska undersökning en samling av naturlig sten, vilken samling

visserligen upprättats i annat syfte men som visat sig av nytta jämväl

i nu förevarande avseende och med anledning härav besöktes av bygg-

nadsintresserade personer. Den samling, som skulle uppläggas av över-

intendentsämbetet, skulle principiellt omfatta alla slag av byggnads­

materialier och kunde därför förväntas bliva av rätt avsevärd storlek.

Allt för vidlyftig syntes samlingen dock ej behöva befaras bliva, då den

ej borde få karaktär av museum utan, i överensstämmelse med dess

uteslutande praktiska syfte, endast innehålla materialier av aktuell be­

tydelse. Genom utgallring tid efter annan av föråldrade materialier

syntes samlingen lätt kunna bibehållas vid den begränsning och över­

skådlighet, som dess ändamål krävde. Aven syntes böra framhållas, att

samlingen endast skulle innehålla byggnadsmaterialier i inskränkt och

egentlig mening, således icke hissar, spisar och dylika industrialster,

varom nöjaktig kännedom i regel torde kunna erhållas genom lätt till­

gängliga kataloger, ritningar, beskrivningar m. m. Ifrågavarande nya

uppgift för ämbetet syntes lämpligen kunna sammanföras med ämbetets

verksamhet sedan gammalt för insamlande från rikets olika delar av

prisuppgifter å byggnadsmaterialier och arbete. Kostnaderna för den

ifrågasatta provsamlingen och det därmed förenade arbetet syntes icke

bliva allt för betydande. Största uppoffringen från statens sida syntes

lokalfrågan bereda, ej så mycket på grund av den erforderliga lokalens

storlek, ty samlingen syntes, såsom nyss framhållits, lätt kunna hållas

inom rimliga gränser, utan till följd därav, att samlingen borde vara

belägen centralt, helst inom eller åtminstone i omedelbar närhet av

ämbetsverkets lokaler.

Det huvudsakligaste ändamålet med byggeadsstatistiken och över-

intendentsämbetets upplysningsverksamhet skulle, såsom förut sagts, vara

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

102

att bereda erforderligt underlag för den grundligare och allsidigare för­

beredande utredning av de särskilda byggnadsFragonia, granskning av

uppgjorda ritningar och förslag samt kontroll av utförandet av statens

och vissa andra allmänna byggnadsarbeten, som hädanefter skulle till­

komma överintendentsämbetet.

I fråga om de till förberedande utredning av byggnadsärenden

hänförliga åtgärder, som under nuvarande förhållanden innefattas i

överintendentsämbetets verksamhetsområde, hava de sakkunniga åberopat

en av dem i annat sammanhang meddelad redogörelse för ämbetets till­

vägagångssätt vid uppgörande och granskning av ritningar m. in., vartill

jag tillåter mig hänvisa. Om någon förberedande utredning i egentlig-

mening — anföra de sakkunniga — kunde härvid givetvis ej bli tal

annat än i fall, då ritningar och förslag uppgjordes av ämbetet. Och

även i sådant fall lede utredningen principiellt av stora brister, nämligen

i vad den avsåge den förevarande byggnadsfrågans förhållande till statens

byggnadsverksamhet i övrigt. Rättelse härutinnan inträdde emellertid

givetvis i och med byggnadsstatistikens inrättande. Beträffande de bygg­

nadsärenden, vari överintendentsämbetet icke uppgjort ritningar och för­

slag, komme som regel ämbetet för närvarande i tillfälle att inverka

på utredningen endast i den mån, ritningar m. m. överlämnades till

ämbetet för granskning, varvid ärendena emellertid befunne sig på så

pass framskridet stadium, att enligt sakens natur åtgärder, som huvud­

sakligen hade karaktär av förberedande utredning, vid granskningen i

allmänhet icke kunde annat än lämnas å sido. Vid granskning av före­

liggande byggnadsförslag fäste ämbetet därför intet avseende vid t. ex.

byggnadsprogrammet och valet av byggnadsplats. I sålunda bestående

förhållanden vore ändring i hög grad av behovet påkallad. En omsorgs­

full och i möjligaste mån fullständig utredning — i detta sammanhang

bortsett från de särskilda åtgärderna för tillgodoseende av statsbyggna­

dernas historiska eller konstnärliga värden — vore givetvis av största

betydelse såväl för det särskilda byggnadsföretaget i och för sig som

för åvägabringande av planmässighet i statens byggnadsverksamhet över

hela linjen. För åvägabringande av en sådan utredning måste tydligen

samverkan äga rum mellan den myndighet, som närmast hade veder­

börande byggnadsföretag om hand, och den, som hade den tillförlitligaste

överblicken över statens byggnadsverksamhet i dess olika grenar, d. v. s.

överintendentsämbetet. Och denna samverkan borde, för att en för bygg­

nadsföretaget grundläggande utredning därav skulle framgå, äga rum

då byggnads frågan ännu befunne sig på ett förhållandevis tidigt stadium

och i alla händelser innan fullständiga ritningar m. m. uppgjorts. Lämp-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

103

lig lönn för ifrågavarande samverkan syntes — bortsett från det synner­

ligen fruktbärande, efter föreliggande omständigheter lätt anpassliga

men genom allmänna föreskrifter näppeligen reglerbara samarbetet under

band mellan de olika myndigheternas funktionärer — vara, att över-

intendentsämbetet å lämplig tidpunkt antingen genom remiss från Kung].

Magt eller genom direkt hänvändelse från vederbörande myndighet sattes

. i tillfälle att yttra sig i ärendet. Härvid kunde ämbetet då meddela de

upplysningar och synpunkter av betydelse för frågan, som kunde ut­

vinnas av byggnadsstatistiken. Sålunda skulle ämbetet kunna framhålla

lämpliga riktlinjer för tillgodoseendet av vederbörande lokalbehov, d. v. s.

uppgöra utkast till bvggnadsprogram, eller, om program redan förelnge,

meddela den kritik därav, som kunde finnas påkallad. I sammanhang

härmed borde ämbetet tillse, huruvida ej även andra lokalbehov lämp­

ligen kunde samtidigt tillgodoses. Vidare kunde ämbetet meddela, huru­

vida någon staten tillhörig disponibel tomt funnes, som med hänsyn till

storlek, läge m. m. kunde lämpa sig för byggnadsföretaget, eller om

ny tomt behövde anskaffas och för sådant fall sättet, t. ex. köp, byte

m. m., och villkoren för förvärvet. Den allmänna planen för byggnads­

företaget kunde även av ämbetet skisseras eller kritiseras, liksom ämbetet

kunde meddela överslagsberäkning av kostnaderna för bygget m. m.

En förberedande utredning av nu omtalat slag syntes principiellt

böra föregå varje statens byggnadsföretag. Emellertid borde givetvis i

de särskilda fallen överintendentsämbetets utredning lämpas efter om­

ständigheterna. Sålunda måste vissa verk med mera självständig och

specifik byggnadsverksamhet (t. ex. järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen)

anses intaga en särskild ställning i förevarande avseende. Dessa myn­

digheters husbyggnadsverksamhet inginge såsom mer eller mindre under­

ordnade moment i en mer omfattande teknisk verksamhet av huvud­

sakligen annan art, och det vore följaktligen för denna senare verksamhet

av största betydelse, att den ställdes i sä litet beroende som möjligt av

husbyggnadsverksamheten. Ytterligare omgång eller tidsutdräkt vid den­

samma, om än ringa, syntes därför icke kunna undgå att ofördelaktigt

influera på huvudverksamheten. Vid ifrågavarande myndigheters hus­

byggnadsverksamhet syntes därför kunna förekomma fall, då det vore

mest till statens fördel, att tid ej offrades för införskaffandet av yttrande

från överintendentsämbetet, och då sådant yttrande inhämtades — vilket

vederbörande myndigheter givetvis borde låta sig angeläget vara i fäll,

då bestämda skäl ej talade däremot — syntes det i regel vara nödvän­

digt, att detsamma avgåves omedelbart och således efter endast en hastig

undersökning av det i byggnadsstatistiken nedlagda materialet, en under-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

104

sökning som, under förutsättning att statistiken förts pa ändamålsenligt

sätt, i alla händelser kunde vara av största värde.

Om den betydelse, den ifrågasatta bygguadsstatistiken skulle hava

för en förbättrad utredning av statens byggnadsfrågor, förelåge redan

i viss mån erfarenhet. Den s. k. Stockholmskommissionen hade nämligen,

sedan det av densamma hopbragta materialet nått en viss grad av full­

ständighet, såväl av Kungl. Maj:t som än mer av överintendentsämbetet

i avsevärd omfattning anlitats för utredande av särskilda byggnads­

frågor. Och därvid hade med full tydlighet framgått nyttan av en

central institution, där det vore möjligt att redan på förberedelsens sta­

dium överskåda, huru den särskilda frågan påverkar och påverkas av det

hela. När kommissionens ifrågavarande verksamhet överflyttats till över­

intendentsämbetet och där utvidgats och fullkomligats, skulle denna nytta

otvivelaktigt än klarare framträda. Men även vid utredningar av mer

allmän karaktär komme statistiken otvivelaktigt att visa sig vara av högt

värde. Utan densamma syntes sålunda svårligen kunna åstadkommas

någon allmän överblick över statens byggnadsverksamhet liksom ej heller

över de arbetstillfällen, som genom förestående statsbyggen kunde beredas.

Beträffande härefter övcrintendentsämbetets uppgift att granska av

annan myndighet uppgjorda ritningar och förslag till byggnadsföretag

syntes jämväl denna gren av ämbetets verksamhet böra vidgas utöver

dess nuvarande omfattning. I fråga om ämbetets nämnda uppgift, i vad

densamma avsåge statsbyggnader av kulturhistoriskt och konstnärligt

värde, hade förut talats. Vidkommande övriga byggnader, vartill rit­

ningar och förslag kunde tänkas bliva föremål för ämbetets granskning,

vore desamma med hänsyn till närvarande förhållanden att hänföra till

två grupper, nämligen de, som redan nu vore föremål för ämbetets

granskning, samt de, med vilkas tillkomst ämbetet icke på något sätt

hade befattning, t. ex. armé- och marinförvaltningarnas, lotsstyrelsens,

järnvägsstyrelsens och vattenfallsstyrelsens byggnader. I avseende å

den förstnämnda gruppens byggnader syntes icke kunna bliva fråga om

någon principiell förändring av ämbetets granskningsarbete, endast den

fördjupning därav, som kunde betingas av omständigheterna i varje

särskilt fall och möjliggöras av ökade arbetskrafter och den i byggnads-

statistiken samlade, lätt tillgängliga erfarenheten.

Beträffande särskilt byggnadsstatistikens betydelse i förevarande avseende bär,

enligt vad de sakkunniga påpeka, överintendentsämbetet i sin skrivelse den 7 april

1914 närmare belyst, ett område, där en dylik statistik kan hava direkt betydelse

för ämbetets dagliga arbete. Då ämbetet — anföres sålunda i skrivelsen — för­

utom granskning av ritningar m. m., för planerade byggnadsföretag, utförda gransk­

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

105

ning av beräknade kostnader, bände det ofta, att de beräkningar, som läge till grund

för begärda anslag, vore ofullständiga eller behäftade med andra fel i sådan grad,

att det icke lönade sig att utföra partiella kontrollräkningar, utan man tvingades

att uppgöra fullständigt nya beräkningar. Denna metod vore den mest rationella,

men tidsödande; den kunde icke användas, dä ett dylikt granskningsärende skulle

»skyndsamt» behandlas. Då måste kubikmasseberäkning tillgripas. Av brist på

fullt tillförlitligt, tillräckligt omfattande och systematiskt genomarbetat statistiskt

material hade emellertid denna metod hittills nästan uteslutande använts som ett

bekvämt medel att snabbt erhålla ett ungefärligt begrepp om en byggnads kostnad.

Det lede emellertid icke något tvivel, att denna kostnadsberäkningsmetod skulle

kunna utvecklas till en så betydande grad av precision, att den vid kostnadsgransk-

ningar och kostnadsberäkningar skulle kunna i stor utsträckning ersätta den tids­

ödande detaljerade kostnadsberäkningen. Det vore uppenbart — fortsätter ämbetet

efter att hava skisserat det för ändamålet nödiga statistiska materialet, bestående

av uppgifter av det slag, som omförmälts här ovan under »Första avdelningen A.

2. b)» — att man genom ett likformigt bearbetande av ett dylikt material, som

även borde kompletteras med likartade uppgifter rörande andra offentliga byggnader

än statens, skulle kunna erhålla normerande tal, vilka skulle i hög grad underlätta

utförandet av kostnadsgranskningar och beräkningar inom ämbetet, men vilka även

för anslagsbeviljande myndigheter från och med regering och riksdag till landsting

och kommuner skulle kunna bliva synnerligen värdefulla såsom utgångspunkter för

bedömandet av beräknade byggnadskostnad^', såväl med hänsyn till byggnadsmassan

som till det uppställda programmet för byggnaden. Genom att till grund för jäm­

förelsen mellan ett flertal byggnader av samma slag lägga även en annan enhet än

kubikmetern, t. ex. sängplats i lasarett, elevantal i skulor, erhölle man nämligen

en norm för bedömandet av, huruvida byggnadskostnaden vore rimlig icke blott i

förhållande till byggnadens storlek utan även i förhållande till det med densamma

avsedda ändamålet.

Vad de till den ovannämnda senare gruppen hänförliga byggna­

derna, d. v. s. de med vilkas tillkomst överimendentsämbefet för när­

varande icke toge någon befattning, angår — fortsätta de sakkunniga

ombesörjdes dessa genom för sådan verksamhet särskilt lämpade organ.

Det syntes väl därför få antagas, att något avsevärt tillskott i förslagens

ekonomiska eller tekniska kvalitet icke skulle till föras genom granskning

inom överintendentsämbetet, helst förslagen på detta stadium allaredan

skulle hava enligt vad förut yttrats rönt vederbörligt inflytande av den

inom ämbetet förda byggnadsstatistiken. Från ifrågavarande ämbets-

myndigheter, vilkas mening om en eventuell utsträckning av överinten-

dentsämbetets granslcningsbefogenhet till av dem handhavda byggnads-

angelägenheter under hand inhämtats, hade ock>å bestämt motstånd mött

mot en sådan anordning. De huvudsakligaste skälen, som därvid anförts,

hade varit, att genom anordningen tidsutdräkt och omgång komme att

förorsakas vid ifrågavarande i regel brådskande byggnadsföretag, samt

att byggnadernas ändamålsenlighet och de praktiska hänsynen i övrigt

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 höft. (Nr 258.)

14

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

106

— däribland prisbilligheten — skulle kunna befaras få mer eller mindre

stå tillbaka för de estetiska kraven.

Med allt erkännande av det beaktansvärda i berörda invändningar,

syntes man emellertid ej kunna undgå att uppmärksamma, att i den

senare invändningen just berörts eu ingalunda oviktig sida av ifråga­

varande byggnadsverksamhet, som ej utan skäl kunde anses i vissa

fall hava vunnit mindre beaktande än som med hänsyn till den allmänna

smakens odlande varit önskligt. Den betydelse, t. ex. ett kasernetablisse-

ment eller eu större järnvägsstationsanläggning såväl i och för sig som

såsom mönster för blivande byggnader hade för utseendet av veder­

börande samhälle eller åtminstone avsevärd del därav, kunde nämligen

icke förnekas, liksom icke heller att för landsbygdens vidkommande

den yttre gestaltningen av dit förlagda större byggnader ej kunde från-

kännas sin kulturella betydelse. Man borde tänka sig den inverkan på

en hel trakts utseende, arkitekturen hos en på en öppen slättbygd eller en

dominerande höjd förlagd järnvägsstation kunde hava, eller huru t. ex.

eu kraftstation sådan som den vid Trollhättan eller en fyrbyggnad som

den å Kullen skulle, om de konstnärliga hänsynen vid byggnadernas

utformning åsidosatts, hava verkat i landskapet! Av i viss mån liknande

betydelse kunde även gestaltningen av offentliga byggnaders för all­

mänheten tillgängliga inre delar vara. Om således större garantier än

för närvarande borde skapas för tillgodoseendet av de konstnärliga kraven

vid statens ifrågavarande byggnadsverksamhet, syntes det ligga när­

mast till hands att söka desamma hos överintendentsämbetet såsom den

centrala, såväl tekniskt som konstnärligt bäst utrustade statsmyndig­

heten för husbyggnadsverksamhet; uteslutet syntes nämligen få anses

att utrusta de nu ifrågavarande myndigheternas för speciella tekniska

uppgifter lämpade byggnadsorgan med konstnärliga kvalifikationer ut­

över vad de redan besutte. Att finna rätta formen för överintendents-

ämbetets ingripande härvidlag syntes emellertid möta avsevärda svårig­

heter, dock ej så mycket i vad som anförts emot ifrågavarande anordning,

då detta säkerligen ledde sitt ursprung från en av den hittillsvarande

vanan vid självsiändigt avgörande på förevarande område om ej skapad

så dock bestyrkt alltför pessimistisk uppfattning om överintendents-

ämbetets goda vilja och förmåga att med erforderlig snabbhet och hän­

syn till praktiska fordringar lojalt utföra sitt granskningsvärv, utan fast

mer vid uppdragandet av gränsen mellan sådana byggnadsföretag, där

granskning av överintendentsämbetet vore påkallad, och sådana, där

den kunde undvaras.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 258.

107

Olika formel' för den ifrågasatta konstnärliga granskningen vore givetvis

tänkbara. Sålunda skulle, i analogi med vad som stadgats om socialstyrelsens med­

verkan vid behandlingen inom vissa andra ämbetsverk av ärenden, som berörde

styrelsens verksamhetsområde, överintendentsämbetet i förevarande avseende kunna

tilläggas viss befogenhet och skyldighet att deltaga vid byggnads frågors behandling

inom andra ämbetsverk. En allmän bestämmelse skulle kunna meddelas av inne­

håll, t. ex., att i ärende, som avsåge nybyggnad av betydligare eller till i arkitek-

toniskt-estetiskt avseende av en eller annan orsak (det topografiska läget, samman­

trängd befolkning, grannskap till monumentala byggnader m. m.) känslig plats för­

lagt, staten tillhörigt hus eller och sådan på- eller tillbyggnad eller reparation av

eller underhälls- eller liknande åtgärd beträffande dylikt hus, varigenom husets yttre

form eller utseende i övrigt vare sig till det yttre eller eljest i för allmänheten

tillgängliga inre delar, såsom portgångar, hallar, entréer, yestibuler, väntsalar, ex­

peditionslokaler m. in., väsentligen förändrades, och som, utan att enligt gällande

bestämmelser eller eljest hava varit föremål för överintendentsämbetets granskning,

slutligen avgjordes av annan förvaltande statsmyndighet, skulle i den män Kungl.

Maj:t ej för visst eller vissa fall annorlunda förordnat, före ärendets avgörande

förslagsritning, beskrivning eller annan sådan skriftlig beredning i kopia eller av­

skrift eller annorledes delgivas överintendentsämbetet tillika med uppgift om tiden,

när ärendet komme att av myndigheten företagas till avgörande; och skulle över­

intendentsämbetet äga att antingen före berörda tid avgiva yttrande i ärendet till

myndigheten eller ock genom representant (överintendenten eller annan av honom

utsedd tjänsteman i överintendentsämbetet) närvara vid ärendets avgörande samt

deltaga i överläggningen men ej i beslutet, dock att, om beslutet ginge emot

den mening, som från överintendentsämbetets eller dess representants sida gjorts

gällande, i vilket fall representanten, om sådan närvore vid beslutets fattande, skulle

äga rätt och skyldighet att till protokollet anmäla sin mening, anteckning härom

skulle göras i protokollet och utdrag därav ofördröjligen expedieras till Kungl. Maj:t,

som då skulle förfara efter omständigheterna. — Genom en sådan bestämmelse

skulle visserligen de flesta militära byggnadsföretag, och just de mest betydande av

dem, icke beröras, enär dessa byggnadsärenden slutligen avgjordes av Kungl. Maj:t.

Men förmodade de sakkunniga, att Kungl. Maj:t otvivelaktigt, därest den ifråga­

satta konstnärliga granskningen skulle vinna nådigt gillande, jämväl beträffande

dessa byggnadsföretag skulle komma att frångå den hittillsvarande ordningen och

påkalla överintendentsämbetets åtgärd genom remiss i vanlig ordning eller annor­

ledes. Att avgöra, huruvida en byggnad vore att anse såsom betydligare, platsen

för densamma såsom estetiskt känslig eller en åtgärd med en redan färdig byggnad

såsom verkande väsentlig ändring i byggnadens utseende, d. v. s. huruvida bestäm­

melsen vore i det särskilda fallet tillämplig, ankomme givetvis i första rummet på

den myndighet själv, vars förslag skulle underkastas granskning. Detta vore natur­

ligen en svaghet men väl av sådan art, att den ej kunde genom någon positiv

bestämmelse undanröjas men däremot genom lojal tillämpning av stadgandet hållas

utan nämnvärd praktisk betydelse. För övrigt skulle väl, om i något särskilt fall

bestämmelsens tillämpning obehörigen åsidosatts, överintendentsämbetet, när det

genom anmälan om byggnadsföretaget till den inom ämbetet förda byggnadsstati-

stiken eller annorledes därom erhållit kännedom, på lämpligt sätt beivra saken, var­

igenom ett upprepande av densamma väl knappast skulle komma i fråga. Vidare

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

108

skulle med visst fog kunna från de myndigheters sida, som drabbades av bestäm­

melsen, invändas, att iakttagandet av densamma kunde förorsaka en del besvär och

även i viss mån tidsutdräkt, isynnerhet i de fall, där ett ingripande från Kung].

Maj:t ägde rum. Denna olägenhet komme väl dock att i praktiken betydligt minskas.

Säkerligen frambringades genom bestämmelsen ett samarbete under hand mellan

myndigheterna liknande det, som, enligt vad förut sagts, faktiskt ägde rum mellan

överintendentsämbetet och vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, vadan

byggnadsförslag^! redan under den förberedande behandlingen hos vederbörande

myndighet kunde väntas komma i sådant skick, att vid byggnadsfrågornas avgörande

representant från ämbetet ofta ej behövde närvara eller ej hade någon allvarligare

erinran att framställa, i vilken händelse de anmärkta olägenheterna av gransknings-

tvånget upplöste sig i några ej allt för betungande expeditionsåtgärder.

Ett annat sätt att tillgodose kravet på ökad konstnärlighet vid nu ifråga­

varande byggnaders utformning vore, att ritningarna till dem, på samma sätt som

ritningarna till övriga byggnader i allmänhet, efter vederbörlig utredning, d. v. s.

efter, bland annat, remiss till överintendentsämbetet, fastställdes av Kung!. Magt.

Härigenom bereddes ju dessa ärenden tillgång till den allsidigaste, grundligaste och

efter omständigheterna i de särskilda fallen mest lämpbara behandling, som administra­

tionen kände. Gentemot den avsevärda fördel, som genom en ordning av nämnda

slag skulle vara att påräkna för ifrågavarande ärendens behandling, komme emel­

lertid att stå icke ringa olägenheter. Statsdepartementens redan förut stora arbets­

börda skulle i ganska avsevärd grad ytterligare ökas och detta med ärenden, som i

många fall näppeligen kunde anses vara av den vikt, att Kungl. Maj:ts avgörande

därvid skulle vara av nöden. Och vid denna anordning, om vid någon, skulle den

framställda invändningen om tidsutdräkt och omgång vid ärendenas behandling vara

berättigad. Visserligen skulle jämväl i detta fall ett samarbete liknande det nyss

antydda kunna till handläggningens påskyndande uppkomma mellan överintendentsäm­

betet och vederbörande myndighet. Men härvidlag vore att räkna med tendenser även

i rakt motsatt riktning. Sålunda kunde allt efter ärendenas olika beskaffenhet an­

tagas, å ena sidan, att också andra myndigheter än ämbetet komme att för ärendets

utredning höras, t. ex. akademien för de fria konsterna eller tekniska högskolan,

och, å andra sidan, att ärendet möjligen kunde anses vara av den ringa vikt, att

ej ens överintendentsämbetet komme att höras däröver — omständigheter, som obe­

stridligen vore ägnade att minska benägenheten för ett underhandssamarbete på

tidigare stadium av ärendena.

Mer än vad nu sagts syntes icke behöva anföras tor att ådagalägga,

det åtskilliga synpunkter vore att beakta, när det gällde att fatta stånd­

punkt i frågan om utsträckandet av överintendentsämbetets gransknings-

verksamhet till nu förevarande slag av byggnader, och detta givetvis i

högre grad ju flera olika slag av byggnader åtgärden skulle beröra.

Att föreslå någon allmängiltig, mellan de olika skälen för och emot den

ifrågasatta utvidgningen av ämbetets nämnda verksamhet tillfredsställande

avvägd lösning av frågan syntes därför vara förenat med synnerligen

stora svårig-heter, och de sakkunniga för sin del hade efter skärskådande

av spörsmålet från olika sidor ej tilltrott sig att anvisa något sätt för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

109

frågans lösning i hela dess vidd. För att bliva i stånd att framställa

ett positivt förslag hade de sakkunniga därför Bett sig nödsakade att

söka begränsa frågan till deri stora enhetliga grupp av ifrågavarande

byggnader, vilka förefölle att hava det mest märkbara inflytandet på den

omgivande traktens utseende såväl omedelbart genom egen daning som

oek genom sin mångenstädes ådagalagda förmåga att meddela sin prägel

åt uppväxande byggnader i närheten, nämligen järnvägarnas stationshus,

och även beträffande dessa endast till deras yttre gestaltning. Med

avseende härå och ovan framförda synpunkter hölle de sakkunniga alltså

före, att bestämmelse borde meddelas, att situationsplaner och fasad-

ritningar till nybyggnad av stationshus för statens järnvägar i stad eller

stadsliknande samhälle samt ritningar till sådan åtgärd beträffande redan

befintligt dylikt hus, att husets yttre karaktär därigenom förändrades,

hädanefter skulle fastställas av Kung!. Magt efter överintendentsämbetets

hörande ävensom att situationsplaner och fasadritningar till nybyggnad

av stationshusen i övrigt skulle visserligen som hittills fastställas av

järnvägsstyrelsen men dock efter det överintendentsämbetets yttrande i

ärendet inhämtats. I den nuvarande ordningen för fastställandet av

planer och andra ritningar till husens inre delar skulle således ändring

ej göras, vadan järnvägsstyrelsen vid de enligt uppgift ofta och mången

gång omedelbart före utförandet skeende ändringarna i dessa ritningar,

såvida givetvis ändringarna ej inverkade på husets yttre, vore obunden

av ett fastställelsebeslut av nyssberörda art. Att olikhet i behandlingen

av stationshus i stad eller stadsliknande samhälle och å annan ort före­

slagits, hade sin grund dels däri, att stationshusen av den förra kate­

gorien i regel vore mera betydande byggnader och att såväl på grund

därav som till följd av deras läge å ort med tätare befolkning de rim­

liga anspråken på arkitekturens beskaffenhet i allmänhet vore vida

större än annorstädes, dels ock däri att omgång vid expedierandet av

ritningar vore för fortgången av järnvägens byggnadsarbeten till för­

hållandevis större olägenhet i fall, då de vanligen mindre stationshusen

å landet träffades därav.

I detta sammanhang borde erinras om den ef ter granskning av rit­

ningar och förslag till byggnadsföretag, som understundom förekomme.

Ej så sällan hände nämligen, att efter det en byggnadsfråga fullständigt

utretts och medel för byggnadens uppförande ställts till förfogande, det

visade sig, att medlen av en eller annan orsak — avknappat byggnads-

anslag, oberäknat höga entreprenadanbud, m. m. — icke räckte för

byggnadens färdigställande enligt den uppgjorda planen. Det gällde

då att tillse, huruvida byggnadskostnaderna på något sätt kunde ned­

KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Ilo

bringas, t. ex. genom förminskande av byggnadens storlek, förenkling-

av dess inredning eller byggnadssätt m. in., eller om ökat anslag vore

nödvändigt för att byggnaden skulle komma till stånd i ändamålsenligt

skick. För den utredning, som sålunda måste äga rum, syntes några

regler icke kunna på förhand uppställas, utan syntes omständigheterna

vid varje särskilt fall härvid böra få vara avgörande. Emellertid syntes

det, sura om den hos överintendentsämbetet samlade erfarenheten å

byggnadsväsendets olika områden i fall av förevarande slag skulle kunna

komma väl till pass och därför böra i största omfattning anlitas. Detta

förhållande syntes följaktligen böra av vederbörande myndigheter upp­

märksammas.

Beträffande slutligen den på överintendentsämbetet ankommande

kontrollen — även härutinnan bortsett från de särskilda åtgärderna för

tillgodoseende av statsbyggnadernas historiska eller konstnärliga värden

— av och vid utförande av de statens byggnadsarbeten, som ämbetet

ej självt hade att låta verkställa, syntes ämbetets rätt och skyldighet

därtill för närvarande vara ganska begränsad, och än mer begränsad

vore den omfattning, vari samma rätt och skyldighet utövades. Den

för åstadkommande av kontroll från det allmännas sida däröver, att

byggnader fullbordades i enlighet med fastställda ritningar, överinten­

dentsämbetet tillagda uppgiften att inspektera dylika byggnadsarbeten

syntes icke avse andra byggnadsföretag än sådana, varmed ämbetet på

ett eller annat sätt haft att taga befattning redan före arbetets utförande,

och hade av brist på arbetskrafter i regel icke fullföljts beträffande

statsbyggen, vilkas utförande ålegat annan myndighet. Emellertid syntes

starka skäl tala för, att ämbetets ifrågavarande verksamhet verkligen

komme till utövning och vidare utsträcktes att omfatta statens hus­

byggnadsverksamhet i allmänhet. För en sådan utveckling talade också

vissa nu bestående förhållanden. I kungl. kungörelse den 22 december

1893 vore föreskrivet att, i avseende å husbyggnadsarbeten och repara­

tionsarbeten å husbyggnader ävensom i avseende å materialier, som vid

dylika arbeten användes, överintendentsämbetet skulle 'utfärda de i § 7

av förordningen den 17 november 1893 angående statens upphandlings-

och entreprenadväsende m. in. omförmälda allmänna bestämmelser an­

gående fordringarna å vara eller arbete, kontroll vid tillverkningen

eller utförandet m. m., som kunde finnas nödigt att föreskriva till

ledning och efterrättelse vid leverans’ eller arbetes fullgörande. De be­

stämmelser, överintendentsämbetet sålunda skulle utfärda, avsåge alla

de husbyggnadsföretag, som utfördes genom något statens organ. När

alltså redan den otvivelaktigt välbetänkta åtgärden vidtagits att i eu

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

in

central myndighets hand lägga omsorgen och ansvaret för do allmänna

bestämmelser, som vore avsedda att reglera statens lmsbyggnadsverk-

samhet i tekniskt och ekonomiskt avseende, syntes följdriktigheten fordra,

att jämväl befogenhet att övervaka efterlevnaden av dessa bestämmelser

tillädes samma myndighet. Överintendentsämbetet borde alltså för att,

där så visade sig nödigt, kunna rätta — helst förebygga — olämpliga

törfaranden och anordningar och även för att kunna anpassa bestäm­

melserna i fråga efter ändrade förhållanden åläggas och sättas i tillfälle

att utöva en viss teknisk-ekonomisk kontroll vid samtliga

byggnads­

företag, som utfördes av någon statsmyndighet. Denna kontroll kunde

med hänsyn till den stora omfattningen av statens byggnadsverksamhet

i dess helhet givetvis icke för varje särskilt bygge utövas fortlöpande

och allt för ingående, utan syntes man i fordringarna på densamma ej

kunna sträcka sig längre än att den handhades i tillämpliga delar i

ungefärlig överensstämmelse med den nuvarande inspektionen av kyrko-

bygyena. Vid utövningen av ifrågavarande kontroll skulle uppmärk­

samhet ägnas åt använda byggnadsmaterialiers beskaffenhet, byggnads­

sättet, byggnadsföretagets för dess ekonomi så ytterst viktiga organisation

m. m. Om härvid gjorts någon iakttagelse, som synts påkalla åtgärd,

skulle övet-intendentsämbetet, vilket givetvis ej kunde tillerkännas be­

fogenhet att direkt ingripa vid byggnadsföretag, som ej omhänderhades

av ämbetet självt, hos vederbörande myndighet göra den eller de fram­

ställningar, som syntes ämbetet av omständigheterna påkallade. Och

därvid skulle ej endast direkta anmärkningar framställas utan även

vederbörandes uppmärksamhet fästas å möjligen för handen varande

erfarenheter och rön av värde för det ifrågavarande byggnadsföretaget,

vilka gjorts vid andra företag och om vilka överintendentsämbetet såsom

central för uppgifts- och upplysningsväsendet vid statens byggnadsverk­

samhet framför andra borde äga kännedom. Organisationen av en sådan

kontroll från överintendentsämbetets sida, varom nu talats, syntes icke

vålla några större svårigheter och dess handhavande syntes i hög grad

underlättas om, såsom förut ifrågasatts, överintendentsämbetet hade att

från vederbörande myndigheter emottaga uppgifter om, när de särskilda

byggnadsföretagen komma att påbörjas.

Den nya eller utvidgade utredande, granskande och kontrollerande

verksamhet, som enligt det ovan sagda skulle tilläggas överintendents­

ämbetet, kunde givetvis ej undgå att öva inverkan på övriga statsmyndig­

heters byggnadsverksamhet. I bland annat nämnda avseende hade de

sakkunniga överlagt med vederbörande inom ett tiotal av de förnämsta

byggande ämbetsverken. Vad därvid från verkens sida framhållits be-

Kungl.

Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

112

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

träffande granskning genom överintendentsämbetet av uppgjorda ritningar

och förslag, hade förut berörts. Vidkommande den ifrågasatta ändringen

i övrigt hade ämbetsverken i det hela ställt sig välvilligt. Mot med­

delandet av nödiga uppgifter för den föreslagna byggnadsstatistiken

hade sålunda intet hinder rests; tvärt om hade man i regel uttalat sig

för inrättandet av en sådan statistik. Ej heller hade man haft något

väsentligt att anföra emot överintendentsämbetets deltagande i den för­

beredande utredningen och i kontrollen av statsbyggen i allmänhet;

man hade endast framhållit, att härigenom ej finge vållas tidsutdräkt

och omgång vid vederbörande myndigheters handhavande av byggnads-

frågorna samt att svårigheter iör vidtagandet av de ändringar och

avvikelser från den fastställda byggnadsplan!!, som under arbetets gång

av en eller annan orsak, t. ex. nya rön inom vederbörande verks speciella

verksamhetsområde, kunde finnas påkallade, icke finge uppresas.

I anslutning till vad sålunda anförts finge de sakkunniga, i avseende

å statens husbyggnadsverksamhet i allmänhet, i detta sammanhang hemställa:

att ombesörjandet av nybyggnads- och dit hänförliga företag samt

sådana reparationsarbeten, vartill arkiti-ktbiträde erfordrades, för post- och

telegrafverkens samt riksbankens räkning för framtiden överlämnades till

överintendentsämbetet, att företagas i samråd med vederbörande verks

styrelser;

att dels beskickningshusen i utlandet dels ock statens provskolas,

Nya elementarskolans i Stockholm, läroverkshus ställdes under överinten­

dentsämbetets förvaltning;

att riksdagshuset ställdes under inseende och vård av överintendents­

ämbetet enligt de närmare bestämmelser, som i samråd med fullmäktige

i riksgäldskontoret kunde varda meddelade;

att inom överintendentsämbetet upprättades och fördes en byggnads-

statistik i det syfte och av huvudsakligen det innehåll, som förut angivits;

att samtliga statsmyndigheter, som förvaltade staten tillhöriga

egendomar eller eljest, handlade byggnadsfrågor, erhölle i uppdrag att

i vad på dem ankomme utan särskild anlordran till överintendentsämbetet

insända de uppgifter, som erfordrades för nyssnämnda statistik;

att för bestridande av de med byggnadsstatistikens första uppläg­

gande förenade särskilda kostnaderna ett extra anslag å 15,000 kronor

ställdes till överintendentsämbetets förfogande;

att bestämmelse meddelades, att statsmyndighet, som ombesörjde

utförandet av husbyggnadsföretag för kronans räkning, skulle till över­

intendentsämbetet insända ett exemplar av huvudritningarna därtill;

113

att i avseende å andra husbyggnadsföretag än statens stadgades,

att ritningar, som enligt gällande författningar borde underställas Kungl.

Maj:ts prövning eller av överintendentsämbetet överses utan sådan efter­

följande prövning, skulle för prövningen eller granskningen insändas i

två exemplar, varav det ena av ämbetet behölles för att införlivas med

ämbetets ritningsarkiv, dock att ritningar till kyrkobyggnader finge,

såsom hittills, insändas i endast ett exemplar;

att den hos civildepartementet befintliga samlingen ritningar och

beskrivningar över stadsplaner överlämnades till överintendentsämbetet

samt att bestämmelse meddelades, att de ritningar och beskrivningar av

nämnda slag, som nu jämlikt §

11

mom. 3 i gällande byggnadsstadga

insändes till nämnda departement, härefter i stället skulle insändas till

överintendentsämbetet;

att en upplysningsverksamhet av det slag, som förut angivits, måtte

utövas av överintendentsämbetet;

att åliggande stadgades för ledarna av statens husbyggnadsföretag

att till överintendentsämbetet efter hand insända meddelanden om under

arbetet gjorda erfarenheter och rön, som syntes vara av allmännare

intresse;

att en provsamling av byggnadsmaterialier genom överintendents-

ämbetets försorg upprättades och efter hand kompletterades;

att, innan ritningar och förslag till något statens husbyggnads­

företag upprättades, byggnad sfrågan underkastades en så grundlig och

allsidig förberedande utredning i förut omförmälda syften, som omstän­

digheterna medgåve, och att således i fall, då ritningarnas m. m. upp­

görande ankomme på annan myndighet än överintendentsämbetet, bygg-

nadsärendet å nu ifrågavarande stadium bleve föremål ej endast för

berörda myndighets utan även för ämbetets behandling;

att situationsplaner och fasadritningar till nybyggnad av stations­

hus för statens järnvägar i stad eller stadsliknande samhälle samt rit­

ningar till sådan åtgärd beträffande redan befintligt dylikt hus, att husets

yttre karaktär därigenom förändrades, härefter fastställdes av Kungl.

Maj:t efter överintendentsämbetets hörande, samt att, innan situations­

planer och fasadritningar till nybyggnad av stationshusen i övrigt fast­

ställdes av järnvägsstyrelsen, överintendentsämbetets yttrande i ärendet

inhämtades; samt

att överintendentsämbetet tillädes befogenhet och skyldighet att i

avseende å samtliga sådana statens husbyggnadsföretag, som ombesörjdes

av annan myndighet än ämbetet, utöva kontroll av den beskaffenhet

förut angivits.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 käft. (Nr 258.)

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Ang. de sak-

De yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag angående

förslag^ statens byggnadsverksamhet, avse i regel särskilda delar av samma

^allmänhet, förslag. Över förslagen mera i allmänhet hava dock en del av de

hörda myndigheterna utlåtit sig.

msmarskaika-

Riksmarskalksämbetet har sålunda för sin del uttalat, att ämbetet

am t te.

. a|jQ ans^ge gjg kunna instämma i vad de sakkunniga hemställt, särskilt

som, enligt vad syftet därmed, bland am åt, syntes vara, riksmarskalks-

ämbetet såsom bvgguadsvårdande myndighet därigenom skulle erhålla en,

för närvarande icke uttryckligen stadgad ehuru dock städse iakttagen,

plikt ocli rätt att i byggnadsfrågor rörande under ämbetet ställda slott

och byggnader få direkt frånvända sig till överintendentsämbetet och

erhålla dess sakkunniga utredningar och biträde.

Oeneniioat*

Genera^ >ststyrelsen förklarar sig icke hava något att erinra mot

atyrtircn. ^ 8akkunuigas förslag i förevarande avseende utom vad angår post­

verkets egna byggnadr-angelägenheter, vartill jag sedermera återkommer.

Vattenfalls-

Vattenfallsstyrelsen anför:

styrelsen.

»Ifrågavarande betänkande innehåller förslag till en sådan omorganisation

av överintendentsämbetet, att därigenom skapas en centralstyrelse för vinnande av

större enhetlighet och överskådlighet i statens byggnadsverksamhet. Utan att ingå

i prövning i vad mån den ofta upprepade klagan över planlöshet vid uppförandet

och reparerandet av kronans byggnader må anses berättigad, synes det vattenfalls­

styrelsen, som om de sakkunnigas förslag i det stora hela vore välbetänkt, och

har styrelsen intet i princip att däremot erinra. De påtalade bristerna få väl dock

anses hava i huvudsak förekommit hos sådana statens verk och myndigheter, i

vilkas ämbetsutövning ingen byggnadsverksamhet ingår, och vilka för den skull

saknat särskilda organ därför. För sådana verk åter, där uppförande och underhåll

av byggnader ingå som en mer eller mindre huvudsaklig beståndsdel i deras verk­

samhet, synes behovet av en särskild rådgivande och kontrollerande myndighet för

deras byggnadsverksamhet icke vara av behovet påkallad. Den byggnadsverksamhet,

som ett sådant verk bedriver, tjänar vanligen alldeles speciella ändamål, och hava

verken redan skaffat sig yrkeskunnig personal för denna verksamhet. Det skulle

då ofta bliva till onödig omgång och tidsutdräkt, om alla förslag skulle genomgå

en ytterligare granskningsprocedur, innan de kunde komma till utförande.»

Domän

-

ityreUen.

Domänstyrelsen yttrar:

»Vad statens byggnadsverksamhet angår tillåter sig styrelsen erinra, att vid

avfattandet av kommitterades hemställan i denna del knappast tillräcklig hänsyn

synes hava tagits till de särskilda förhållanden, som gälla beträffande byggnaderna

å kronans under domänfonden hörande utarrenderade fastigheter. För uppförande

av dylik byggnad förutsättes — där ej i arrendekontraktet meddelats föreskrift

om byggnadens utförande — att överenskommelse i ämnet träffas mellan kronan-

jordägaren och arrendatorn. Någon ovillkorlig rätt att meddela bestämmelser i

fråga om sättet för byggnadernas utförande tillkommer sålunda ej i detta fall

kronan. Det förefaller styrelsen, som om beträffande nybyggnadsarbeten å ifråga-

115

varande fastigheter någon skyldighet icke borde föreligga att på ett förberedande

stadium underställa byggnadsfrågan överintendentsämbetets behandling — något som

väl ej heller de sakkunniga avsett — utan att därvidlag skulle vara tillräckligt

att dels ett exemplar av huvudritningar till större byggnadsföretag insändes till

ämbetet och dels ämbetet erhölle befogenhet att utöva kontroll å dylika byggnads­

företag enligt i betänkandet angivna grunder.»

Stuteriöverstyrelsens utlåtande torde även böra upptagas i detta

sammanhang. Styrelsen anför:

»Med anledning härav får stuteriöverstyrelsen — som beträffande statens

ifrågavarande verksamhet äger erfarenhet endast i vad densamma avser uppförandet

och underhåll m. m. av byggnader, som äro för statens hingstdepåer eller därmed

jämförliga inrättningar erforderliga, och vars yttrande' därför endast kan avse denna

del därav — i underdånighet framhålla, att styrelsen torde vara att hänföra till

sådana ämbetsverk av undra typen, vilka enligt ifrågavarande betänkande, sid. 114,

fått sig ålagda såväl de förberedande utredande åtgärderna som verkställighets-

åtgärderna i avseende å de för deras förvaltning erforderliga byggnaderna på grund

därav att så gott som å varje stadium av dessa byggnaders tillkomst den nog­

grannaste hänsyn måste tagas till de alldeles speciella krav, som förestavas av

byggnadernas blivande användning, och att därför befattningen med uppförandet av

dessa byggnader såsom föremål för speciella grenar av arkitekturen ansetts

lämpligen böra förläggas dit, där den största erfarenheten och sakkännedomen ifråga

om berörda krav är till finnandes’.

Under åberopande av dessa, beträffande stuteriöverstyrelsens byggnadsverk­

samhet alltjämt tillämpliga skäl och med påpekande, att den arkitektoniska sak­

kunskapen alltid anlitas vid ifrågavarande byggnaders tillkomst, samt att över-

intendentsämbetet, jämlikt sin instruktion, redan nu har att granska ritningar och

förslag till dessa byggnader, får stuteriöverstyrelsen, som alltid funnit de för

styrelsens byggnadsverksamhet sedan lång tid tillbaka gällande föreskrifter vara

fullt ändamålsenliga, i underdånighet hemställa att sakkunnigas förslag i vad angår

ändring i dessa föreskrifter icke måtte till någon Eders Kungl. Maj:ts vidare

åtgärd föranleda. »

Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet förklarar

sig icke hava något att erinra emot de sakkunnigas förslag.

Svenska tekpologföreningens avdelning för väg- och vattenbygg­

nadskonst anför följande, som i detta sammanhang må meddelas:

»Slutligen vill avdelningen ej underlåta att framhålla, att det från Svenska

teknologföreningens sida vid upprepade tillfällen betonade behovet av ett stats­

departement för allmänna arbeten även för ordnandet av statens husbyggnadsverk­

samhet framstår såsom i hög grad betydelsefullt, icke minst med hänsyn till en

rationellt ordnad arbetsfördelning de olika byggnadsstyrelserna emellan. Först genom

ett sådant departements inrättande kan den omfattande byggnadsverksamhet, som

av staten bedrives, bliva fullt tillfredsställande organiserad.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Stut er {över­

styrelsen.

Centr alar st al­

ten för jord-

bruksjörsök.

Teknolog-

f öreningen.

116

Södra Sveri­

ges byggnads-

tekniska sam­

fund.

Öv er in ten-

dentsämbelet

.

Departements

-

ehefen.

Åven södra Sveriges byggnadstekniska samfund berör frågan om

ett statsdepartement för allmänna arbeten. Samfundet yttrar följande:

»Av betänkandet synes oss framgå, att sakkunnigas förslag icke stannat vid

ämbetets omorganisation utan snarare avse en helt ny organisation, som i vissa delar

skulle övertaga överintendentsämbetets funktioner men i andra och huvudsakliga

delar skulle få helt nya uppgifter.

För egen del anse vi, att denna utvidgning av ämbetets funktioner icke torde

lända till det avsedda ändamålet, nämligen ett rationellt ordnande av statens bygg­

nadsverksamhet.

Kan tiden nu anses vara mogen för ett åtgörande i betänkandets syfte bör

steget kunna tagas fullt ut, sålunda att ett statsdepartement för allmänna arbeten

organiseras, under vilket statens och offentliga myndigheters byggnadsverksamhet,

såväl vad husbyggnads- som väg- och vattenbyggnadsarbeten beträffar, sorterar.

Under väntan härpå och i förhoppning om att förverkligandet av ett stats­

departement ej må därigenom ytterligare uppskjutas, bör enligt vårt förmenande

överintendentsämbetets funktioner koncentreras uteslutande på granskning, kontrolle­

ring och revidering av statens och övriga byggande myndigheters byggnadsförslag,

lagstiftningen inom byggnads- och stadsplaneverksamheten och eventuellt vice värd­

skap för de allmänna byggnader, som icke hemfalla under annan myndighets vård

eller med andra ord överintendentsämbetet bör vara representant och tillvaratagare

av byggherrens intressen, vare sig byggherren är staten eller annan offentlig

institution.»

Överintendentsämbetet slutligen har helt anslutit sig till förslagen.

Dess ganska vidlyftiga yttrande i förevarande avseende innefattar egent­

ligen endast bemötande av de erinringar, som de övriga hörda myndig­

heterna framställt mot särskilda delar av förslagen. För såväl dessa

erinringar som överintendentsämbetets genmälen skall jag nu redogöra

i vederbörligt sakligt sammanhang. Dock anser jag mig därförut böra

angiva min uppfattning i allmänhet till de sakkunnigas förslag samt i

korthet uttala mig med anledning av ett par av de nyss återgivna

yttrandena. I

I likhet med riksdagen finner även jag det vara icke i allo väl

beställt med statens husbyggnadsverksamhet, sådan den, såsom helhet

sedd, för närvarande bedrives. Den förnämsta anmärkning, som torde

kunna däremot framställas, synes mig vara en viss brist på planmässig­

het i dess allmänna anordning. Visserligen synes mig planlösheten icke

vara, åtminstone sådana förhållandena numera äro, fullt så stor, som

riksdagen, att döma av dess framställningar i ämnet, tyckts uppfattat

densamma, men i alla händelser dock så märkbar, att åtgärder för åstad­

kommandet av ett bättre sakernas tillstånd i förevarande avseende äro

av omständigheterna påkallade. Statens husbyggnadsverksamhet utövas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Kunt)l. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

117

som bekant av en mängd organ, vilka i förhållande till denna verksam­

het intaga en mycket olika ställning beträffande såväl omfattningen av

byggnadsverksamheten som handlingsfriheten vid verksamhetens utövande.

I avseende härå inskränker jag mig till att hänvisa till de sakkunnigas

framställningar i ämnet, dels den av mig förut (sid. 70) återgivna

sammanfattande framställningen och dels de redogörelser för de särskilda

myndigheternas befattning med byggnadsfrågor, som finnas intagna i

de sakkunnigas betänkande. Alla dessa med byggnadsangelägenheter

sysslande myndigheter stå, vad byggnadsärendenas handläggning be­

träffar, praktiskt taget isolerade från varandra; den kommunikation dem

emellan, som i det stora hela mera undantagsvis äger rum, sker egent­

ligen endast via kungl. Maj:t. Med den saknad av gemenskap i en eller

annan form direkt mellan statens byggnadsorgan, som sålunda förefinnes,

är det givet, att en viss brist i planläggningen och utövningen av sta­

tens husbyggnadsverksamhet i allmänhet ej kan undvikas. Ändamålet

med de sakkunnigas nu förevarande framställning är därför att undan­

röja nämnda olägenhet genom att skapa ett enande och sammanhållande

band mellan statens samtliga husbyggande organ. Härvid hava de sak­

kunniga icke valt den av riksdagen antydda utvägen att i stort sett

sammanföra all statens husbyggnadsverksamhet hos en myndighet, utan

de hava hänvisat till ett för övrigt av riksdagen även uppmärksammat

medel att vinna överskådlighet och sammanhållning å ifrågavarande

område genom att föreslå inrättande inom överintendentsämbetet av en

statens praktiskt taget hela husbyggnadsverksamhet omfattande statistik.

Härigenom skulle givas ett medel att tillförlitligt planlägga och seder­

mera följa statens husbyggnadsverksamhet i så gott som hela dess om­

fattning. Då de praktiska svårigheterna vid ett eventuellt försök att

centralisera hela eller större delen av statens byggnadsverksamhet synas

mig oöverstigliga, och jag väl uppskattar den nytta, som en byggnads-

statistik av åsyftat slag bör kunna medföra, kan jag för min del ej

annat än gilla den av de sakkunniga framställda principen för den

föreliggande frågans lösning. Likaså har jag i allmänhet ej något att

enm a emot de slutsatser, vartill de sakkunniga i övrigt kommit vid

den närmare behandlingen av ämnet. Till förslagens enskildheter får

jag emellertid tillfälle att sedermera återkomma.

Riksdagens anmärkningar mot statens byggnadsverksamhet avsågo

ej endast bristande planmässighet utan även bristande sparsamhet. Den

senare anmärkningen hava de sakkunniga ej upptagit till grundligare

behandling, enär densamma vore att i det hela betrakta såsom eu från

byggnadsverksamhetens organisation tämligen fristående fråga. Likväl

118

hava de sakkunniga, såsom jag förut nämnt, föranstaltat om vissa ut­

redningar i ämnet, varav synes framgå, att staten ej bygger särskilt

kostsamt vare sig i förhållande till den enskilda byggnadsverksamheten

eller i förhållande till den offentliga byggnadsverksamheten i vissa främ­

mande länder. Härav följer dock ej, att frågan om ökad sparsamhet vid

statsbyggena kan avföras från dagordningen. Frågan bör snarare mera

bestämt läggas efter riktlinjer, som innebära bättre utsikter att leda till

det åsyftade målet. Vårt land är även relativt taget ekonomiskt svagare

än en hel del av de länder, med vilka vi vant oss att göra jämförelser

på skilda områden, icke minst vad våra offentliga byggnader beträffar,

och varifrån vi ofta hämta föredöme. Alldenstund man vad de sär­

skilda byggnadsföretagen beträffar torde kunna utgå ifrån, att i all­

mänhet nämnvärt resultat ej vidare står att vinna på den, om jag så

får uttrycka mig, byggnadstekniska sparsamhetens område, då givetvis

de byggnader, som uppföras för statens räkning, måste fylla skäliga

anspråk på soliditet och värdighet, återstår såsom enda utväg för ett

relativt nedbringande av byggnadskostnaderna att inskränka de nu

måhända något uppdrivna behoven i avseende å byggnader för statens

räkning och dessa byggnaders utrustning. Att härutinnan åstadkomma

något av betydenhet torde emellertid ställa sig vida vanskligare under

nuvarande förhållanden, då ett kontinuerligt överskådande av statens

hela på så många händer fördelade byggnadsverksamhet ej är möjligt

eller åtminstone blott med största svårighet kan ske, än det skulle

bliva, därest centralisation i en eller annan form av byggnadsverksam­

heten kunde åvägabringas. Den ifrågasatta byggnadsstatistiken förefaller

mig vara en form av centralisation, som är ägnad att främja ifråga­

varande önskemål. Genom de av de sakkunniga föreslagna förändringarna

i statens byggnadsväsen, vilka egentligen åsyfta att däri bringa större

planmässighet, skulle alltså även ett medel vinnas att direkt befordra

sparsamheten, liksom ej heller bör förbises, att själva den större plan­

mässighet, man vill införa, bör medföra ekonomiskt gynnsamma följder.

Vad härefter angår de nyss återgivna utlåtandena över de sak­

kunnigas förslag torde det böra medgivas, att vad domänstyrelsen anfört

äger fullt fog. Ehuru de sakkunniga icke uttryckligen uttalat sig om

den byggnadsverksamhet, som har till föremål byggnaderna å kronans ut­

arrenderade domäner, synes det emellertid stå utom allt tvivel, att samma

byggnadsverksamhet, som knappast torde kunna anses för statens i

egentlig mening och i alla händelser utgör en i ekonomiskt och admini­

strativt avseende alldeles särskild kategori för sig, ej åsyftats med

de sakkunnigas förslag. Det förefaller också lämpligast att vid den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

119

förestående revisionen av statens byggnadsverksamhet lämna ifrågavarande

område åsido åtminstone i huvudsak.

Geut emot stuteriöverstyrelsens yttrande vill jag endast framhålla,

att därest av principiella skäl allmängiltiga förändringar i avseende å

statens byggnadsverksamhet anses böra vidtagas, intet skäl synes mig

föreligga att för styrelsens vidkommande stadga undantag därifrån.

Beträffande slutligen den av teknologföreningen och södra Sveriges

byggnadstekniska samfund berörda frågan om ett statsdepartement för

allmänna arbeten vill jag framhålla, att överintendmtsämbetets omorganisa­

tion icke torde höra göras beroende på eu så outredd och inom regering och

representation hittills så litet debatterad fråga som frågan om ett departe­

ment för allmänna arbeten, helst för övrigt enligt förslaget till avlönings-

bestämmelser det nya ämbetsverkets tjänstemän skulle bliva pliktiga att

låta sig förflyttas till ett eventuellt nytt departement av ifrågavarande slag.

Jag övergår härefter till de särskilda av de sakkunniga behandlade

frågorna.

Vad först beträffar frågan om total centralisation av statens husbygg­

nadsverksamhet (sid. 85), varutinnan jag nyss angivit min mening, synas

de myndigheter, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag, genom­

gående gilla den ståndpunkt, de sakkunniga intagit i denna fråga. I

detta sammanhang må endast omnämnas, att arméförvaltningen under

viss förutsättning ifrågasatt, att fortifikationen skulle befrias från sin

befattning med husbyggnadsangelägenheter, en fråga vartill jag seder­

mera får tillfälle återkomma, samt att fångvårdsstyrelsen framhållit, att

den specifika art av byggnader, som fångvården behövde, ovillkorligen

krävde särskilt skolad arkitekt med byggnadskontor inom styrelsen samt

speciell ledning och övervakning av pågående byggnadsarbeten. Detta

uteslöte dock icke att ej endast såsom redan skedde förslagsritningar och

kostnadsberäkningar till fångvårdens nybyggnader genom Kungl. Majits

remiss underställdes överintendentsämbetets granskning, utan även under

byggnadsföretagens planläggning ett samarbete med den tekniska central­

myndigheten ägde rum.

En liknande uppfattning synes medicinalstyrelsen för sin del hava.

Mot de sakkunnigas förslag om partiell centralisation av statens

husbyggnadsverksamhet (sid. 87), i ty att postverkets, telegrafverkets och

riksbankens byggnadsverksamhet ifrågasatts att överflyttas till överinten-

dentsämbetet, hava alla tre av förslaget berörda myndigheterna inlagt

sin bestämda gensaga.

Kungl. Maj ts Nåd. Proposition Nr 258.

Ang. total

centralisa­

tion av hus­

byggnads,

verksam­

heten.

Armcförvalt-

ningen.

Fångvårdi-

ttyrelien.

Medicinal-

»tyreleen.

Ang. partiell

centralisa­

tion av hus-

byggnads-

verksam-

heten.

120

G etter alpo st

-

styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Generalpoststyrelsen anför i ämnet:

»Såsom av de sakkunniga framhållits, är det endast vissa statsinstitutioner,

som lämpa sig för att inrymmas under samma tak som annan institution. Yad

postverket beträffar har samarbete i ifrågavarande hänseende i regel varit begränsat

till telegrafverket och riksbanken. På senaste år har postverket emellertid på vissa

platser förhyrt lokaler för postkontor i statens järnvägar tillhöriga byggnader, vilka

planlagts med hänsyn härtill, varjämte statens järnvägar å vissa platser förhyrt

tjänstelokaler i byggnader, som uppförts för postverkets räkning.

Mellan generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, riksbanken och järnvägsstyrelsen

har överenskommelse träffats om gemensamma villkor och bestämmelser vid hyres­

avtal, vilka ligga till grund för hyresbeloppens bestämmande. Härigenom har frågan

om hyresavtal och vad därmed sammanhänger blivit slutgiltigt och tillfredsställande

löst mellan dessa verk.

Då det befinnes erforderligt, att en byggnad för postverkets behov uppföres

på en viss plats, införskaffar generalpoststyrelsen upplysning från de statsinstitutioner,

som anses kunna ifrågakomma, huruvida för jämväl dessa lokaler behövas. Om så

är fallet, utarbetar den av generalpoststyrelsen anlitade arkitekten, med ledning av

för ändamålet inom respektive verk uppgjorda skisser, förslagsritningar och kost­

nadsberäkningar, varvid framställda önskemål varda i all möjlig mån beaktade.

Redan på det första stadiet av byggnadsfrågans behandling äger sålunda ett intimt

samarbete rum och all hänsyn tages till vederbörandes speciella krav, så att innan

ritningarna underställas Eders Kungl. Maj:ts prövning och anslag för byggnaden

äskas, vederbörande verk för sin del hava godkänt ritningarna.

Liknande förfarande tillämpas, då telegrafstyrelsen, riksbanken och i vissa

fall även järnvägsstyrelsen ämnar å en plats uppföra en byggnad.

De anmärkningar, som på sin tid framställts mot bristande hänsynstagande

till andra verks lokalbehov, synas sålunda, vad angår postverkets byggnadsverksamhet,

numera sakna berättigande. De sakkunniga hava jämväl i detta avseende anfört,

att skäl till anmärkning ej vidare torde föreligga.

De sakkunniga anse ändock ändring i den bestående ordningen för dessa

institutioners byggnadsverksamhet vara av behovet påkallad. Av de skäl, som de

sakkunniga framlägga härför, synes för dem det avgörande vara, att dessa institu­

tioners byggnadsverksamhet är alltför omfattande för att sakna ansvarigt tekniskt

statsorgan. Utan att vilja underskatta det värde, det för en institution kan vara

att inom sig städse äga tillgång till byggnadsteknisk sakkunskap, anser general­

poststyrelsen det icke böra tillmätas alltför stor betydelse, om det tekniska organet

är statsorgan eller icke. Den institution, som låter åt sig uppföra en byggnad,

torde i alla fall få inför staten bära ansvaret för de missgrepp, som eventuellt kunna

begås, och ansvaret torde icke bliva lättare, om missgreppen begåtts genom bristande

skicklighet hos det tekniska organ, som inom styrelsen innehar anställning på stat,

än om desamma kunna tillskrivas en utom verket stående arkitekt. Ingen institution,

icke ens en sådan som uteslutande sysslar med byggnadsverksamhet och som sålunda

anses äga speciell sakkunskap, torde kunna i förväg skaffa sig fullt betryggande

garantier för att den byggnad, som är avsedd att uppföras enligt uppgjorda ritningar,

kommer att tillfredsställa alla estetiska och praktiska krav eller att kostnads­

beräkningarna komma att visa sig fullt tillförlitliga. Det förfarande, som general­

poststyrelsen vid sin byggnadsverksamhet hittills tillämpat, nämligen att för post-

121

husbyggnader anlita för skicklighet blinda, praktiserande arkitekter, vilka icke er­

hålla förnyade uppdrag i annat fall lin de till generalpoststyrelsens fulla belåtenhet

löst sin uppgift, torde i förevarande hänseende erbjuda en god garanti för ett till­

fredsställande resultat.

Själva byggnadsarbetet har stätt under ledning av generalpoststyrelsen —

utom beträffande byggandet av central posthuset i Stockholm, då på grund av ett

kungl. beslut en särskild byggnadskommitté utövade högsta ledningen av byggnads­

arbetet — varvid anlitats entreprenad under någon ingenjör eller arkitekt som

kontrollant för arbetets övervakande.

Av de två utvägar, de sakkunniga ansett tänkbara för åvägabringande av

ändring i bland annat postverkets byggnadsverksamhet — verkens utrustande med

egna byggnadstekniska organ eller förläggande av deras byggnadsverksamhet till

överintendentsämbetet — synes de sakkunniga endast den senare innebära en fullt

tillfredsställande lösning av förevarande fråga.

Det skäl, som av de sakkunniga i första rummet anförts såsom talande för

nödvändigheten av en dylik ändring — avsaknaden av ansvarigt tekniskt statsorgan

— har generalpoststyrelsen icke ansett böra tillmätas avgörande betydelse.

För ett överflyttande till överintendentsämbetet av postverkets nybyggnads­

verksamhet — de löpande underhållsåtgärderna anses kunna ombesörjas av verkets

egna funktionärer — hava de sakkunniga som skäl bland annat åberopat svårig­

heterna att vid byggnadsverksamheten sammanjämka verkens skilda intressen. Som

ovan anförts, äro dessa svårigheter, för så vitt de avse det samarbete som för när­

varande äger rum med telegrafverket, riksbanken och statens järnvägar, numera

undanröjda.

De sakkunniga hava vidare som skäl för ändring anfört, att handhavandet

av sådana byggnadsangelägenheter måste anses såsom tämligen främmande för verkens

egentliga ämbetsverksamhet. Givetvis kan icke generalpoststyrelsen på byggnads­

teknikens område äga den sakkunskap och förfarenhet som en institution, som till

sin egentliga uppgift har byggnadsverksamhet. Skäl torde dock icke föreligga för

den förmodan, att generalpoststyrelsen vore mindre skickad att jämte sina egentliga

uppgifter handhava byggnadsangelägenheter än exempelvis medicinalstyrelsen. Skill­

naden synes härvidlag endast ligga däri. att sistnämnda styrelse städse inom sig

förfogar över tekniskt organ, under det att behov därav icke ansetts föreligga för

generalpoststyrelsens vidkommande.

De sakkunniga hava beträffande den byggnadsverksamhet, som utövas av

fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen samt armé- och marinför­

valtningarna — vilkas byggnadsverksamhet icke vore avsedd att överflyttas till

överintendentsämbetet — anfört, att de byggnader, som av dessa myndigheter upp­

föras, i allmänhet äro till sin utdaning så intimt beroende av de speciella, av äm­

betsverken företrädda ändamål de skola tjäna, att deras skiljande från den omedel­

bara befattningen med byggnadernas uppförande i hög grad skulle försvåra ämbets­

verkens såväl under de förberedande åtgärderna som under själva byggnadsarbetet

nödvändiga sakkunniga inflytande på byggnadernas utformning.

I allt väsentligt gäller vad de sakkunniga sålunda anfört jämväl om den

byggnadsverksamhet, som utövas av generalpoststyrelsen. För att en posthusbyggnad

skall kunna i allo fylla de anspråk, som böra ställas å densamma ur såväl post­

tjänstens som allmänhetens synpunkt, måste frågorna rörande byggnadens konstruk-

Bihang till riksdagens protokoll ^{1917. 1} samt. ²¹⁹ käft.

(Nr 258.)

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

122

tion och planläggning, de olika lokalernas anordning och inbördes läge ävensom

åtskilliga andra i samband därmed stående spörsmål förbehållas den postalt tekniska

sakkunskapen.

Vederbörande postmyndighet, som ensam äger kännedom om arbetsmetoder

och förhållanden inom verket, måste hava oinskränkt bestämmanderätt i dessa

frågor, såväl när det gäller ny- som ombyggnader. Det kan befaras, att, därest

överintendentsämbetet skulle övertaga postverkets byggnadsverksamhet, generalpost­

styrelsens bestämmanderätt i detta hänseende skulle äventyras, och att, om menings­

skiljaktigheter rörande byggnaders planläggning uppkomme mellan överintendents­

ämbetet och generalpoststyrelsen, menliga slitningar icke skulle kunna undvikas.

Poströrelsens utomordentligt snabba utveckling under senare år har starkt

framhävt kravet på tekniska och maskinella anordningar inom de lokaler, där post-

arbetet skall utföras. Dessa anordningar, ehuru egentligen att hänföra till inrednings­

arbeten, stå i intimt samband med själva byggnadens konstruktion och kräva såväl

under de förberedande åtgärderna som under själva byggnadsarbetet postalt teknisk

sakkunskap. Generalpoststyrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra om de

elektriska transportanordningar, som nu inmonteras i tillbyggnaden till centralpost­

huset i Stockholm, och de likartade anordningar, som äro avsedda att anbringas i det

nya posthuset i Göteborg. Ifrågavarande byggnader äro från början planlagda med

hänsyn till dessa tekniska anordningar, och uppgörandet av detalj ritningar till bygg­

naderna måste försiggå under samarbete mellan postmyndigheterna, vederbörande

arkitekt och de särskilt på området utbildade personer, som hava uppgjort förslag

till anordningarna i fråga. Generalpoststyrelsen förbiser icke, att ett dylikt sam­

arbete skulle kunna äga rum, även om dessa byggnader uppfördes genom överinten­

dentsämbetet såsom central byggnadsmyndighet. Att härigenom skulle förorsakas

större omgång och mindre rörlighet synes emellertid ställt utom allt tvivel.

Mot en centralisering av nu ifrågavarande byggnadsverksamhet torde för

övrigt även vissa andra omständigheter tala. Det lär icke kunna undvikas, att

även beträffande byggnader, som från början äro väl planlagda, under tiden från eu

byggnads planläggning intill dess fullbordande — vilken tid beträffande statens bygg­

nadsverksamhet av naturliga skäl ofta blir ganska lång — vissa ändringar eller för­

bättringar i den ursprungliga planen kunna av postala skäl, som icke förefunnits

vid planläggningen, bliva önskvärda eller erforderliga. Sådana ändringar, vilka

understundom icke utan stor olägenhet kunna undanskjutas, kunna med nuvarande

ordning för postala byggnadsfrågors handläggning utan större tidsutdräkt verkställas.

För byggnadsarbetets praktiska och ekonomiska skötsel är det oundgängligen nöd­

vändigt att dylika ändringar kunna genomföras av generalpoststyrelsen utan annan

myndighets hörande.

Generalpoststyrelsen har vid sin byggnadsverksamhet städse låtit sig ange­

läget vara att framför allt taga hänsyn till de praktiska kraven och lagt synner­

ligen stor vikt vid plananordningarnas lämplighet samt låtit de konstnärliga och

estetiska synpunkterna först i andra rummet vinna beaktande, givetvis dock med

tillbörlig hänsyn därtill att byggnaderna erhålla den grad av monumentalitet, som

bör fordras med avseende å en statens byggnad av dylik beskaffenhet. Och gene­

ralpoststyrelsen föreställer sig, att i nu angivna hänseende icke något skulle vara

att vinna för staten genom ifrågavarande byggnadsverksamhets överflyttande till

överintendentsämbetet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

123

Såsom ovan berörts bar det förfarande, generalpoststyrelsen hittills tillämpat vid

sin byggnadsverksamhet, visat sig ändamålsenligt. I fråga om kostnaderna för bygg­

nadsfrågor administration torde ej heller någon minskning av de nuvarande kost­

naderna kunna åvägabringas genom överflyttande ä överintendentsämbetet av post­

verkets nybyggnadsverksamhet. I en betänkandet bifogad sammanställning hava

angivits vissa statsmyndigheters beräknade och verkliga byggnadskostnad^1 samt

kostnaderna för byggnadsfrågor administration. En jämförelse mellan olika myn­

digheters administrationskostnader — vilken jämförelse naturligen icke kan omfatta

de myndigheter, vilkas byggnader kunna antagas uppförda efter en fastställd typ —

utvisar att dessa kostnader för postverkets vidkommande äro relativt små. I för­

hållande till de verkliga byggnadskostnadema utgöra de för byggnader uppförda av

generalpoststyrelsen 4.43 procent, av telegrafstyrelsen 7.25 procent samt av riks­

banken 5.5 ⁵ procent. För överintendentsämbetet hava motsvarande kostnader ut­

gjort

4.9

5

procent. Överintendentsämbetets byggnadsverksamhet under denna period

har emellertid, ehuru till byggnadskostnaderna obetydligt större än generalpoststy­

relsens, omfattat ett större antal byggnader.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Genom en centralisering av all statens byggnadsverksamhet skulle tvivelsutan

vissa fördelar kunnat ernås. Det synes generalpoststyrelsen emellertid uppenbart,

att de fördelar, en centralisering skulle medföra, gå förlorade, då centraliseringen

inskränkes till att omfatta endast en bråkdel av statens hela byggnadsverksamhet.

För postverket som ett atfärsdrivande verk är det en angelägenhet av yttersta

vikt att alla frågor, som stå i samband med dess verksamhet, avgöras med minsta

möjliga omgång och tidsutdräkt. Ett överlåtande på överintendentsämbetet av post­

verkets byggnadsverksamhet skulle otvivelaktigt försvåra generalpoststyrelsens strä­

van att genom snabbt ingripande och initiativtagande anpassa sig efter utvecklin­

gens krav.

Då det synes generalpoststyrelsen angeläget, att det samarbete, som åtminstone

under de senare åren ägt rum mellan generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och riks­

banken, och som visat sig såväl ur dessa institutioners som statens synpunkt för­

månligt, även framdeles måtte utvecklas, anser generalpoststyrelsen nödvändigt, att

formen för behandling av dessa institutioners byggnadsfrågor även för framtiden

måtte bliva ensartad. Generalpoststyrelsen tror sig veta, att även telegrafstyrelsen

och riksbanken önska bibehålla den nuvarande formen för samarbete på byggnads-

området.

Då sålunda, såsom generalpoststyrelsen tillåtit sig framhålla, å ena sidan de

sakkunniga icke framlagt bärande skäl för ett överflyttande på överintendentsämbetet

av postverkets byggnadsverksamhet, och då, å andra sidan, synnerligen betänkliga

olägenheter genom en dylik åtgärd äro att befara, anser generalpoststyrelsen sig

böra bestämt motsätta sig de sakkunnigas förslag härom, som, om det bleve genom­

fört, enligt generalpoststyrelsens övertygelse skulle i praktiken visa sig ofördelaktigt

för statsverket ur ekonomisk synpunkt, medföra onödig omgång samt till allmän­

hetens nackdel försvåra postarbetets rationella ordnande.

Under åberopande av vad ovan anförts får generalpoststyrelsen sålunda i

Telegraf­

styrelsen.

underdånighet hemställa, att de sakkunnigas förslag, i vad detsamma avser över­

flyttande till överintendentsämbetet av postverkets nybyggnads- och dit hänförliga

företag samt sådana reparationsarbeten, vartill arkitektbiträde erfordras, icke måtte

föranleda åtgärd.»

Telegrafstyrelsen utgår i sitt utlåtande från den av de sakkunniga

gjorda, förut (sid. 70) omförmälda systematiska indelningen av de byg­

gande myndigheterna, varuti telegrafverket hänförts till den tredje

gruppen av sådana myndigheter, samt anför vidare följande:

»Mot denna gruppindelning torde från telegrafverkets synpunkt böra invändas,

att dess verksamhet är av sådan teknisk natur samt så oskiljaktigt bunden vid de

byggnader, i vilka verksamheten bedrives, att dessa byggnader följaktligen med

samma skäl som byggnader tillhörande den första gruppen måste betraktas som

intimt samhöriga med telegrafverkets övriga anläggningar, såsom kabeltrummor och

-brunnar, anordningar för kablars uppdragning i byggnader, reläer, accumulatorer,

maskiner, växelbord m. m., vilka anordningar därför till väsentlig del bliva bestäm­

mande såväl för byggnadernas förläggning som för deras inredning och utförande.

För att komma till bästa möjliga resultat erfordras givetvis det intimaste sam­

arbete allt ifrån byggnadernas planläggande intill deras fullbordande mellan telegraf­

verkets egna funktionärer och de för byggnadernas uppförande anlitade organ.

Detta samarbete kan svårligen åstadkommas eller upprätthållas, om mellan styrelsen

och förenämnda organ skulle insättas ett statens ämbetsverk med ej blott gran­

skande utan i viktiga avseenden även beslutande myndighet, vars allmänna verk­

samhet icke gåve det några förutsättningar att kunna vinna inblick i de säregna

förhållanden, själva arten av telegraf- och telefonverksamheten utlöser i form av

för verket alldeles speciella behov.

Telegrafstyrelsen kan icke undgå att redan på denna punkt giva uttryck åt

sin allvarliga farhåga för att ett handhavande av verkets byggnadsfrågor, ordnat

från en dylik utgångspunkt, skulle visa sig oförenligt med ett ändamålsenligt till­

godoseende av verkets lokalbehov.

Utgående från sin ovannämnda indelning hava emellertid de sakkunniga hem­

ställt bland annat, »att ombesörjandet av nybyggnads- och dit hänförliga företag

samt sådana reparationsarbeten, vartill arkitektbiträde erfordras, för post- och tele­

grafverkens samt riksbankens räkning för framtiden överlämnas till överintendents­

ämbetet, att företagas i samråd med vederbörande verks styrelser». De sakkunniga

grunda denna sin hemställan huvudsakligen därpå, att nämnda verk helt och hållet

sakna fast organisation av sin byggnadsverksamhet, samt på den omständigheten, att

handhavandet av byggnadsangelägenheter av nämnda beskaffenhet måste anses

såsom tämligen främmande för dessa myndigheters egentliga ämbetsverksamhet.

Därjämte hänvisa de sakkunniga till de i nyssnämnda förhållande bottnande anmärk­

ningar, som i fråga om nybyggnads- och därmed jämförliga företag vid nämnda

verk framställts av riksdagens revisorer och som föranlett dessa och riksdagen att

göra framställningar i fråga om planmässighet och sparsamhet i statens byggnads­

verksamhet.

I fråga om de från riksdagens sida framställda anmärkningarna, anföra de

sakkunniga (å sid. 268): »Bristen i planmässighet skulle sålunda förnämligast yttra

124

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

125

sig dels däri, att byggnadsbeliov för särskilda statsändamål tillfredsställdes vart för

sig utan hänsyn till, huruvida liera dylika behov skulle kunna till byggnadskost-

nadernas nedbringande genom ett och samma byggnadsföretag avhjälpas, dels däri,

att statens byggnadsverksamhet utövades skäligen ojämnt och ofta så, att den icke

blott icke komme att infalla å tider, som från statsfinansiella och samhällseko­

nomiska synpunkter vore lämpligast, utan tvärtom å tider, som vore mindre lämp­

liga ur nämnda synpunkter, dels slutligen däri, att erfarenheter och rön, som gjorts

vid ett av staten utfört byggnadsföretag, mången gång icke komme att tillgodo­

göras vid sedermera utförda statsbyggen.»

Beträffande den bristande sparsamheten vid statsbyggnadernas utförande

skulle densamma yttra sig bland annat däri, att byggnaderna försåges med obehöv­

liga och kostsamma ornamentala utsmyckningar samt att hallar, trappuppgångar

och även andra utrymmen tilltoges onödigt rymliga.

Sakkunniga hava emellertid själva tagit avstånd från de av riksdagens revisorer

framställda anmärkningarna i fråga om bristande sparsamhet, då de sakkunniga ä sid.

269 yttra: »Emellertid anse vi oss i detta sammanhang böra dels meddela, att vi,

som likväl under utredningsarbetet dryftat ämnet, kommit till den uppfattningen,

att statens byggnader, i jämförelse med av enskilda uppförda byggnader, icke kunna

betecknas såsom särskilt kostsamma, dels uttala vår anslutning till överintendents-

ämbetets i skrivelse den 14 januari 1913 gjorda uttalande (sid. 267), att då det

gäller en statens byggnad av någon mera framstående betydelse i ett samhälle

något bör offras för ernående av en viss grad av monumentalitet.»

Beträffande vad som anförts mot planmässigheten i statens byggnadsverk­

samhet hava de sakkunniga i fråga om anmärkningen mot bristande samarbete,

vilken anmärkning de sakkunniga funnit så gott som uteslutande hava föranletts av

förhållanden vid byggen för post- och telegrafverkens samt riksbankens räkning,

kommit till det resultat (sid. 269) att »numera samarbetet dem emellan i före­

varande avseende vunnit sådan stadga, att skäl till anmärkning däremot ej vidare

torde föreligga».

Vidare anföra de sakkunniga å sid. 270 »att icke ens för post- och telegraf­

verken samt riksbankens vidkommande principen om sambyggnad torde böra göras

allt för allmängiltig utan även i detta fall lämpas efter förhållandena». Häri anser

sig telegrafstyrelsen kunna helt instämma, under uttalande tillika av att ett strängt

genomförande av berörda princip skulle kunna medföra väsentliga förluster för

telegrafverket.

Såsom exempel på huru föga ekonomisk för statsverket en sambyggnad

för att nedbringa byggnadskostnaden kan bliva, tillåter sig telegrafstyrelsen relatera,

huru verkets lokalfråga i Kristianstad utvecklat sig.

År 1901 inflyttade telegrafverket i en av riksbanken uppförd byggnad i

Kristianstad. Redan efter några år visade sig fastigheten för liten för inrymmande

av både riksbankens avdelningskontor och lokaler för telegrafstationen. Då lämp­

liga utbyggnadsmöjligheter icke förefunnos, nödgades telegrafverket, för att undgå

en dyrbar flyttning, av riksbanken inköpa fastigheten för en summa av 173.000

kronor och övertaga jämväl den för verkställande styrelseledamoten avsedda bostads­

våningen. Omändring av fastigheten i detta sammanhang medtog en summa av

46,000 kronor. För riksbanken har sedermera byggts ett nytt för sitt ändamål

lämpligare hus. Under den tid, som åtgick för planläggning och byggande av det

Kuwjl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

126

nya riksbankshuset, kvarbodde avdelningskontoret i sina gamla lokaler i det av

telegrafverket inköpta huset.

Sedan riksbankshuset blivit färdigbyggt, avflyttade avdelningskontoret i bör­

jan av oktober månad 1915, och lokalerna i bottenvåningen, vilka icke behövdes

för telegrafverkets räkning, blevo lediga för uthyrning. Trots energiska försök i

olika riktningar har det emellertid icke lyckats att få dessa lokaler uthyrda, och

torde desamma i betraktande av fastighetens läge fortfarande komma att förbliva

mycket svåruthyrda. För ifrågavarande lokaler erlade riksbanken en årshyra av

3,800 kronor med tillägg av kostnad för centraluppvärmning.

Den erfarenhet telegrafstyrelsen vunnit såväl i det nu relaterade som i övriga

fall synes också visa därpå, att det vid planerande av ett byggnadsföretag för ett

verk sådant som telegrafverket är mera nödvändigt att se till att utvidgning i fram­

tiden blir möjlig utan alltför stora kostnader, än att byggnadskostnaden i första

utbyggandet kan nedbringas. Det måste ihågkommas, att för telegrafverket hus­

byggnaden ej någonsin blir huvudsak, utan att huset måste helt och hållet rätta

sig efter det behov, som betingas av utvecklingen såväl kvantitativt genom rörel­

sens ökning soin kvalitativt genom nya förbättrade systems införande. I jämförelse

med de penningar, som kunna förloras för statsverket därigenom att telefondriften

på eu större station ej kan skötas rationellt, spelar en lokalhyra för en mindre

statsinstitution ingen som helst roll.

Planläggningen av telegrafverkets byggnadsföretag bör enligt telegrafstyrel­

sens mening därför ske med hänsyn först och främst till telegrafverkets intressen,

varvid överläggningar ske med generalpoststyrelsen och eventuellt riksbanken. I

de fall att reservlokaler anses böra iordningställas kunna de ställas till förfogande

för möjligen befintliga andra statsinstitutioner. Medverkan av överintendentsämbetet

vid denna planläggning skulle endast förtynga och försena arbetet och synes ej

kunna medföra någon som helst fördel.

Vidkommande den framställda anmärkningen om brist på planmässighet i

vad den avser tidpunkten för byggnadsföretags utförande för telegrafverkets räk­

ning, torde givetvis hädanefter som hittills i första hand behovsprincipen bliva

utslagsgivande och beträffande dennas anläggande på en verkets byggnadsfråga torde

väl telegrafstyrelsen ensam vara behörig. Naturligtvis kan ett telegrafverkets lik­

som mången annan statsinstitutions behov pa grund av brist på erforderliga medel

få tills vidare anstå, men att, under förutsättning av tillgång i sådant avseende,

uppskjuta utförandet av ett i anseende till behovet prövat och godkänt byggnads­

företag för telegrafverkets räkning i förhoppning att på så vis kunna göra en

konjunkturvinst skulle vara att tillämpa eu socialt sett osund princip, vars kon­

sekvenser säkerligen bleve högst betänkliga. Man kan visserligen tänka sig att

dylika arbeten utan större olägenhet skulle kunna förläggas till sådana tider, då

större arbetslöshet i byggnadsfacket råder, om blott dessa tider kunde förutses så

långt i förväg att planer hunne uppgöras och fastställas för de behövliga byggnads­

företagen i så god tid, att byggnadsarbetet på lämplig tid kunde företagas och ej

behövde uppskjutas till nästa depressionsperiod, då det skulle vara för sent. Man

kan nämligen utan annan olägenhet än att lokalerna några år skulle stå tomma

uppföra en byggnad tidigare än som är betingat av behovet, men däremot ej utan

synnerligen avsevärda olägenheter och kostnader uppskjuta ett byggnadsföretag

utöver den tidpunkt, då t. ex. en station beräknas att antingen stå utan lokal eller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

127

sakna utrymme för nödvändig utvidgning. Vid telegrafverkets byggnadsföretag

måste i främsta rummet tagas hänsyn till det fulla utnyttjandet av befintliga sta-

tionsanordningar samt till nödvändigheten att av ekonomiska skäl1 undvika stations-

flyttningar, vadan således rent ekonomiska synpunkter måste bli avgörande.

I detta hänseende står således intet att vinna genom överintendentsämbetets

övertagande av byggnadsarbetet.

Slutligen får telegrafstyrelsen, beträffande de från riksdagens sida framställda

anmärkningarna, om och i den mån de kunna avse telegrafverkets byggnader, erinra

om att såväl ritningar som kostnadsförslag till telegrafverkets nybyggnader granskas

och godkännas av Eders Kungl. Magt efter prövning av överintendentsämbetet,

varjämte riksdagens granskningsrätt ju alltid stått öppen.

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

De sakkunniga synas såsom huvudskäl för sitt förslag att förlägga telegraf­

verkets byggnadsfrågor till överintendentsämbetet betrakta de omständigheter, som

varit bestämmande för hänförande av telegrafstyrelsen till den tredje typen.

Utöver vad styrelsen häremot redan anfört vill styrelsen, jämte en redo­

görelse för verkets ställning till uppkommande byggnads- och underhållsfrågor, söka

giva en antydan om de praktiska vådorna av detta förslag ävensom angiva den

riktning, vari sättet för dessa ärendens handläggning, enligt styrelsens uppfattning,

med nödvändighet kommer att utveckla sig.

Härvid vill styrelsen till en början framhålla ett särdrag beträffande telegraf­

verkets byggnadsfrågor, som de sakkunniga icke synas hava tillbörligt beaktat. I

likhet med varje annat såväl statens som enskilt företag söker telegrafstyrelsen

ordna sina lokalfrågor på ett i görligaste måtto bestående sätt. En alltid med

kostnad förbunden flyttning blir emellertid för telegrafverket betungande i alldeles

särskild grad på grund av de med en sådan flyttning förbundna mycket dyrbara

förändringarna i ledningsnät, eventuellt kabelsystem. Det synes, som om denna för

telegrafverket i motsats till exempelvis postverket och riksbanken säregna om­

ständighet borde hava föranlett de sakkunniga att på enahanda grunder som be­

träffande järnvägsstyrelsen hänföra telegrafstyrelsen till första typen av byggande

verk. Onekligen torde härav framgå det mindre vanliga intima sambandet mellan

telegrafverkets lokaler och den därstädes bedrivna verksamheten. Då det sålunda

är av största ekonomiska betydelse för telegrafverket att undvika flyttning särskilt

av stationer från en lokal till annan, måste styrelsen stundom häremot tillgripa

alldeles särskilda åtgärder. Ofta kan en dylik flyttning ekonomiskt fördelaktigast

undvikas endast genom ett raskt inköp av den fastighet, vari stationen är inrymd.

Härvid pläga förhandlingar föras med generalpoststyrelsen om eventuellt inrymmande

i fastigheten jämväl av postlokaler. Det sålunda praktiserade sättet för dessa

ärendens avgörande torde beträffande snabbhet och ändamålsenlighet icke låta sig

överträffas av de sakkunnigas förslag. Tvärtom torde en utredning hos överinten­

dentsämbetet om behovet nu eller i framtiden av lokaler jämväl för annan stats­

institution på den beträffande orten medföra, att ett gynnsamt köptillfälle går tele­

grafverket ur händerna och därigenom avsevärd förlust åsamkas statsverket. Härtill

kommer, att en dylik utredning oftast redan på förhand är dömd att bliva utan

nämnvärd praktisk betydelse, då säkerligen allenast i högst få undantagsfall något

annat statens verk än postverket, eller möjligen riksbanken, kan hava ett lokal-

128

behov, ägnat att lämpligen kunna tillfredsställas i samband med telegrafverkets.

Då erfarenheten givit vid handen att redan post- och telegrafverkets lokalbehov

icke alltid kunnåt utan vissa svårigheter förenas, torde svårigheterna av ett sam­

boende med annat statens verk, med en från telegrafverkets än fjärmare verk­

samhet, bliva ännu större. Långt ifrån att, som de sakkunniga hålla före, över-

intendentsämbetet eller dess byggnadsbyrå skulle kunna antagas bliva den naturliga

medlaren (se sid. 274) mellan verkens anspråk på de gemensamma byggnadsföre­

tagen, vill det synas som om den smidighet och initiativförmåga, som erfordras för

att kunna sammanjämka de skilda intressena, borde i långt högre grad vara till­

finnandes hos de särskilda verken.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle, då ju meningen icke synes vara att

omorganisationen av överintendentsämbetet skall gä ut på inrättandet av en staten»

arkitektbyrå utan den nuvarande anordningen med vid ämbetet anställda arkitekter

utom stat bibehållas, dessa arkitekter bliva ett slags mellanting emellan privat- och

ämbetsarkitekter: de erhålla sina uppdrag av överintendentsämbetet men skulle

honoreras av de verk, för vilka byggnaderna uppföras. Den egentliga skillnaden

emellan det gamla och det nya bleve i själva verket således endast, att statens

byggnader skulle förbehållas åt överintendentsämbetets arkitekter. Det torde här­

emot med fog kunna invändas, att den erfarenhet beträffande telegrafverkets lokal­

behov, som skulle kunna samlas, därest telegrafstyrelsen hädanefter som hittills

ägde frihet att välja arkitekt, med de sakkunnigas förslag fullständigt skulle

äventyras.

En förändring, som däremot säkerligen kommer att visa sig behövlig, består

däri, att denna sakkunskap på husbyggnadsområdet på ett mera stadigvarande sätt

tillgodogöres telegrafverket därigenom att dylik av styrelsen anlitad, därför lämpad

arkitekt anställdes såsom biträde hos styrelsen.

Beträffande behovet av dylikt biträde får styrelsen anföra följande.

De sakkunniga hava (å sid. 130) yttrat, att jämväl för telegrafverket synes

förestå en inskränkning i byggnadsverksamheten. Telegrafstyrelsen har också

tidigare delat denna åsikt, men förhållandena hava på sista tiden blivit avsevärt

förändrade. En följd av det av Eders Kungl. Maj:t den 29 november 1915 ut­

färdade nya telefonreglementet har blivit, att tillströmningen av abonnenter, särskilt

till de små telefonstationerna, under innevarande år blivit mycket stor, och med

största sannolikhet torde denna tillströmning bliva avsevärd åtminstone under de

närmaste åren. De förutvarande stationerna å dessa orter komma härigenom att

bliva otillräckliga, och för undvikande av otillbörliga anspråk från fastighetsägarnas

sida torde det bliva nödvändigt för telegrafverket att i flera fall inköpa eller självt

uppföra stationsbyggnader även å jämförelsevis små orter.

Men icke blott på de mindre orterna torde en relativt livlig byggnadsverk­

samhet vara att förvänta, utan detsamma torde bliva förhållandet även å de större

orterna. Telegraf- och telefonväsendets snabba utveckling under senare åren har

nämligen dels verkat därhän, att reservlokaler i jämförelsevis nybyggda fastigheter

å större och medelstora orter redan måst tagas i bruk för stationernas utvidgning,

dels kraftigt framhävt behovet av nya och tillbyggnad av gamla fastigheter å ett

flertal dylika orter. Ju talrikare dessa byggnadsarbeten bliva, desto tyngre blir

administrationen, om telegrafstyrelsen icke ägde självständigt handlägga dessa

Kunrjl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 258.

129

ärenden, vilka som ovan anförts ofta fordra snabbt avgörande, utan ifrågavarande

ärenden skulle hänskjutas till överintendentsämbetet.

Med anställande av ett byggnadstekniskt biträde hos telegrafstyrelsen till

hjälp vid granskning av inkomna förslag och lör lackmässig inspektion av lastig-

heterna. skulle det förnämsta skälet bortfalla lör de sakkunnigas lörslag till över­

lämnande av telegrafverkets husbyggnadsverksamhet till överintendentsämbetet.

Sakkunniga hava vidare föreslagit att, lörutom nybyggnads- och ombyggnads­

företag för post- och telegrafverkens samt riksbankens räkning, jämväl sådana

större reparationer å dessa institutioners byggnader, varför erfordras arkitektbiträde,

överlämnas till överintendentsämbetet, medan de ordinarie underhållsåtgärderna fort­

farande böra ankomma på den myndighet, som förvaltar vederbörande fastighet.

De arbeten, som förekomma å telegrafverkets färdiga byggnader, utgöras

huvudsakligen av sådana ändringsarbeten, som erfordras då reservlokaler, som provi­

soriskt blivit inredda till bostäder med mera och uthyrda, behöva tagas i anspråk

för stationens räkning. Dessutom förekomma vanliga underhållsarbeten och till­

byggnader för lokalernas utvidgning. På sätt de sakkunniga framhållit (sid. 130),

sammanhänger underhållet av telegrafverkets byggnader intimt med linjedirektörernas

tekniska tjänst i övrigt. Men detsamma är förhållandet ifråga om ändrings- och

tillbyggnadsarbetena. Vid samtliga dessa arbeten måste nämligen den allra största

hänsyn tagas till den pågående expeditionen å stationen. Ett dylikt nödvändigt

hänsynstagande torde emellertid omöjliggöras genom arbetets överlämnande till över-

intendentsämbetet. Genom denna mellanhand skulle också kunna förorsakas tids­

utdrägt i arbetena, som med hänsyn till den känsliga driftverksamheten kunde få

betänkliga följder.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

Då de framställda anmärkningarna beträffande sättet för utförandet av bygg­

nadsarbeten för statsverkets behov blivit, i vad anmärkningarna avse telegrafverket,

vederlagda genom vad av överintendentsämbetet och de sakkunniga samt här ovan

av telegrafstyrelsen anförts till deras bemötande, och då de av de sakkunniga fram­

ställda förslag till ett förbättrat handhavande av telegrafverkets byggnadsfrågor,

enligt vad styrelsen påvisat, skulle innebära allvarliga faror för telegrafverkets

skötsel samt till sin verkan äro föga ägnade att medföra av de sakkunniga avsedd

vinst, får telegrafstyrelsen i underdånighet hemställa, att de sakkunnigas förslag, i

vad de avse förändrad anordning av handhavandet av telegrafverkets byggnads­

frågor, icke måtte vinna Eders Kungl. Maj:ts bifall.»

Riksbanksfullmäktiges utlåtande slutligen är, vad nu förevarande

fråga beträffar, av följande lydelse:

»I anslutning till vad de sakkunniga framhållit med avseende å byggnader,

vilkas uppförande eller förvaltning ombesörjes av åtskilliga ämbetsverk inom stats­

förvaltningen, såsom järnvägsstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen m fl.,

anse fullmäktige byggnader, som erfordras för riksbankens räkning, vara till kon­

struktion och byggnadssätt så intimt sammanhängande med riksbankens verksamhet,

att den omedelbara befattningen med dessa byggnaders uppförande lämpligen ej kan

särskiljas från riksbankens övriga förvaltning. Särskilt gäller detta de säkerhets­

anordningar, som äro nödvändiga inom dessa byggnader för tryggad förvaring av

såväl riksbankens kassor och värdehandlingar som de föremål och värdehandlingar,

Bihang till riksdagens protokoll 1817. 1 samt. 218 haft. (Nr 258.)

17

Riksbanks­

fullmäktige.

130

vilka i deposition nedsatts hos riksbanken. Ombestyrande av dessa anordningar är

en detalj av riksbankens skötsel, som endast bör handhavas av fullmäktige genom

av dem utsedda sakkunniga personer och under riksdagens genom bankoutskottet

och statsrevisorerna utövade kontroll. Nämnda anordningar äro vidare i allmänhet

av den beskaffenhet, att de ej kunna bringas inför offentligheten, och det bleve

givetvis svårare om ej omöjligt att bevara den nödvändiga sekretessen, ifall ärenden

av detta slag komme att behandlas av myndighet utom riksbanken.

Att, såsom de sakkunniga till skäl för sitt förslag om överlämnande av riks­

bankens byggnadsverksamhet till överintendentsämbetet jämväl åberopat, riksbanken

saknar ansvarigt tekniskt organ för denna verksamhet, hava fullmäktige ej funnit

vara något hinder för ett ändamålsenligt utövande av densamma. Fullmäktige hava

under senare år alltid såväl vad angår byggnadsfrågor som frågor av rent teknisk

natur hänvänt sig till erkänt framstående fackmän. Det torde fast hellre vara en

fördel att i sådana fall hava fritt val bland fackmän med tillräcklig erfarenhet an­

gående det speciella slag av byggnader eller rörande den tekniska detalj, varom i

varje fall kan bliva fråga, framför att vara hänvisad till överintendentsämbetet, där

man bland dess arkitekter och övriga biträden ej alltid torde kunna med säkerhet

påräkna motsvarande speciella erfarenhet.

Då riksbankens administration i övrigt lyder direkt under riksdagen och full­

mäktige ej i och för sin befattning med riksbanken kunna emottaga föreskrifter av

någon annan än riksdagen och dess bankoutskott, anse fullmäktige det även från

rent formell synpunkt sett olämpligt att överflytta handhavandet av riksbankens

byggnadsverksamhet till överintendentsämbetet eller annan myndighet inom den

under Kungl. Maj:t lydande statsförvaltningen.

De sakkunniga hava jämväl föreslagit, att sådana reparationer, varför arkitekt­

biträde erfordras, skola överlämnas till överintendentsämbetet, medan åter de ordi­

narie underhållsarbetena fortfarande må ankomma på riksbanken. Med avseende

härå anse sig fullmäktige böra anmärka, att gränsen mellan nämnda ämbetsverks

och riksbankens verksamhet beträffande förekommande reparationer av de sakkunniga

ej angivits. Den är också svår att bestämma, varför en föreskrift i denna riktning

torde kunna föranleda att för undvikande av inblandning från ämbetets sida anlitande

av arkitekt vid reparationsarbeten kommer att helt undvikas.

Vid överlämnande av riksbankens byggnadsverksamhet till överintendents­

ämbetet komme i varje fall förmedlingen mellan ämbetet och riksdagen i byggnads-

ärenden att vålla omgång och tidsutdräkt till olägenhet för riksbankens rörelse. I

synnerhet vid om- eller tillbyggnadsarbeten samt reparationer kan det befaras, att

onödiga hinder för såvitt möjligt ostörd fortgång av göromålen både inom riks­

banken och eventuellt post- och telegrafverken uppkomma därigenom, att sådana

frågors behandling måste hänskjutas till ett ämbetsverk med en ganska invecklad

organisation samt en mångfald av olika verksamhetsfält och uppdrag.

De sakkunnigas föreliggande förslag synes hava till huvudsaklig del föranletts

av vissa utav statsrevisorerna och riksdagen gjorda anmärkningar mot byggnads­

verksamheten för post- och telegrafverkens samt riksbankens räkning. Efter redo­

görelse, huru denna byggnadsverksamhet under senare åren utövats, erkänna likväl

de sakkunniga, att samarbetet mellan dessa institutioner numera vunnit en sådan

stadga, att skäl till anmärkning däremot ej torde föreligga. Vid sådant förhållande

Kungl. Maj:ts

Nåd.

Proposition Nr 258.

131

synes ju icke heller ur denna synpunkt, någon anledning till ändring av sättet för

handhavande av ifrågavarande byggnadsverksamhet vara för handen.

På grund av det anförda kunna fullmäktige alltså ej biträda de sakkunnigas

förslag angående överlåtande till överintendentsämbetet av riksbankens byggnads­

verksamhet.»

Med anledning av de sakkunnigas förslag i förevarande ämne samt

de av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och riksbanksfullmäktige

avgivna yttrandena däröver anför överintendentsämbetet följande.

»Bland de byggande myndigheterna intager riksbankens fullmäktige en sär­

ställning, såsom sorterande direkt under riksdagen och sålunda bedrivande sin bygg­

nadsverksamhet utan annan kontroll än den, som kan utövas av riksdagen, dess

bankoutskott och statsrevisorerna.

Arkitektoniskt skolad, byggnadskunnig och ingående granskning av själva

byggnadsförslagen lärer väl från detta håll icke kunna ifrågakomma, utan fram­

träder kritiken i allmänhet först sedan byggnaderna äro uppförda.

Företrädesvis med anledning av den utav statsrevisorerna väckta och av

riksdagen icke tillbakavisade tanken, att koncentrera skötseln av all statens bygg­

nadsverksamhet till en myndighet, har överintendentsämbetet på sin tid och nu även

de sakkunniga ansett sig böra framgå på denna väg så långt omständigheterna för

närvarande medgåve, genom att till »byggnadsstyrelsen» överflytta riksbankens, post­

verkets och telegrafverkets byggnadsverksamhet.

Bland de byggande statsmyndigheterna, som sakna husbyggnadstekniskt ut­

bildade, fast anställda tjänstemän, torde dessa tre i första rummet kunna ifråga­

komma vid en dylik koncentration, på grund av arten av deras byggnader och även

av den anledning, att deras behov av ökat utrymme icke är någorlunda konstant

utan under vissa perioder kan vara relativt litet, men under andra starkt påträngande.

Alla de tre myndigheterna ställa sig avvisande emot föreslagna nya ordningen för

handhavandet av deras byggnadsfrågor och av i huvudsak enahanda skäl, eller

att byggnaderna så intimt sammanhänga med dessa myndigheters verksamhet,

att den omedelbara befattningen med byggnadsärendens handläggning och med bygg­

nadernas utförande icke kan särskiljas från deras övriga förvaltning,

att, om utredningar rörande anskaffande av tomt eller av lokaler vare sig

för ett eller flere av de ifrågavarande verken skulle överlämnas åt annan myndighet,

denna icke skulle kunna prestera den smidighet och initiativförmåga, som härför

och för ett eventuellt sammanförande av de olika verkens skilda intressen erfor­

drades, och som i långt högre grad borde vara tillfinnandes hos vart och ett

av dem,

att anordningen skulle medföra en onödig omgång med inskjutande av ett

ämbetsverk mellan de lokalbehövapde myndigheterna och arkitekten, vilket skulle

verka ekonomiskt ofördelaktigt för statsverket och till allmänhetens nackdel försvåra

ett rationellt ordnande av ämbetsverkens verksamhet, samt

att den nuvarande anordningen medgiver de ifrågavarande myndigheterna fritt

val av arkitekt, vilket vore bättre än att vara hänvisad till överintendentsämbetet,

där ej med säkerhet kan påräknas speciell sakkunskap.

Riksbankens fullmäktige anse dessutom det vara formellt olämpligt att över­

flytta handhavandet av dess byggnadsverksamhet till myndighet inom den under

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Qfr 258.

Övcrinte*-

denlsämbetet.