2

Kungl. Maj;ts proposition Nr 115.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper.

Med ändring av vad 10 kap. 6 § handelsbalken innehåller häremot

stridande förordnas som följer:

1

§•

Med fondpapper förstås i denna lag aktier, banklotter och andra

delaktighetsbevis i bolag ävensom obligationer.

2

§•....................................................................................

Innehar någon såsom pant eller till försäljning i kommission eller

på grund av inköp i kommission annan tillhöriga fondpapper eller har

någon, som yrkesmässigt i kommission köper och säljer fondpapper,

till förvaring mottagit sådana papper, vare överenskommelse, genom

vilken han erhållit rätt att för annans rökning än ägarens förfoga över

desamma, utan verkan, där ej överenskommelsen skriftligen avfattats i

särskild, allenast därom upprättad handling, vari fondpapperen så tydligt

beskrivas, att de kunna skiljas från andra, och det förfogande, som av­

ses, noggrant angives.

Vad nu är sagt gälle dock icke i fråga om medgivande för pant-

havare att, i händelse panten icke å utsatt tid löses åter, utan vidta­

gande av de i lag stadgade former sälja densamma å offentlig auktion

eller å fondbörs.

3 §•

Pantsatta fondpapper må icke annorledes än i förening med ford­

ringen, varför de häfta, av panthavaren sättas ut till annan, såframt ej

3

överenskommelse därom skriftligen avfattats i den ordning, som i 2 §

omförmäles. Utsättande av pantsatta fondpapper för högre belopp eller

på strängare villkor än de hos panthavaren häfta för vare ej i något

fall tillåtet.

⁴ §•

Förfogar den, vilken såsom pant eller till förvaring eller till för­

säljning i kommission emottagit eller i kommission inköpt fondpapper,

utan laga rätt för annans räkning än ägarens däröver, straffes med

böter från och med tjugufem till och med tio tusen kronor eller med

fängelse i högst ett år.

5 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas till­

gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 115.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1919.

4

Kungl. Maj:t» proposition Nr 115.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 januari

1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern E ^dé N,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,

Statsråden:

P

etersson

,

S ^chotte ,

P

etrén

,

N ^ilson ,

L ^öfgren ,

friherre PALMSTIERNA,

R ^ydén ,

U ^ndén ,

T ^horsson .

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson:

Såsom jag vid anmälan av förslaget till lag om fondkommissions-

rörelse och fondbörsverksamhet samt därmed sammanhängande lagförslag

förut denna dag yttrat, hava de sakkunniga, vilka utarbetat nämnda

lagförslag, även framlagt ett förslag till lag angående vad i vissa fall

skall iakttagas för vinnande av rätt att förfoga över annan person till­

höriga fondpapper. De sakkunnigas uppdrag i denna del avsåg närmast

att förebygga de faror, för vilka den i fondhandeln deltagande allmän­

heten utsattes genom det inom nämnda affärsgren förekommande bruket

att för gäld pantsatta värdepapper av panthavaren skildes från fordrings-

beviset och återbelånades utan samband med detta. Enligt de direktiv,

som av chefen för finansdepartementet lämnades de sakkunniga, skulle

5

i sådant syfte en omarbetning ske av stadgandet i 10 kap. 6 § handels-

balken på det sätt, att panthavarens rätt att förfoga över panten in­

skränktes.

Såsom motiv för lagförslaget hava de sakkunniga anfört bland

annat följande:

Att såsom säkerhet för lån pantsatta aktier, obligationer och

liknande värdepapper i stor utsträckning av panthavaren återbelånas

utan samband med det ursprungliga fordringsbeviset, torde vara allmänt

bekant. Stundom återbelånas därvid panten på sådana villkor, att dess

ansvarighet blir mera omfattande än enligt den ursprungliga pantsätt­

ningen. Sålunda förekommer det ofta, att panthavaren vid återbelåning

av fondpapperen i en bank underkastar sig den i bankernas revers­

formulär vanliga klausulen, att panten skall utgöra säkerhet för alla

låntagarens förbindelser till banken. Likaledes är det mycket vanligt,

att fondhandlare, som bruka betjäna sina kunder med lån, skaffa sig

medel härtill å en dem beviljad s. k. löpande räkning i en bank, till

vilken de såsom säkerhet för sina uttag å räkningen överlämna de fond­

papper deras gäldenärer hos dem pantsatt. De fondpapper, som pant­

satts av en var särskild gäldenär, komma alltså att svara för hela den

löpande räkningens skuldsumma. Stundom inträffar ock att en person,

som erhållit en post aktier i pant för ett lån, kan, sedan aktierna stigit

i värde, med användande av samma aktiepost såsom säkerhet i sin

ordning erhålla ett lån till högre belopp än det av honom utlämnade.

penna återbelåning utan samband med fordringsbeviset innebär

naturligtvis icke ringa risk för fondpapperens ägare, särskilt som pant­

havaren vid återbelåningen regelmässigt uppträder som om han vore

ägaren och den, hos vilken återbelåningen sker, följaktligen på grund

av sin goda tro icke är pliktig att taga hänsyn till rättsförhållandet

emellan pantägaren och panthavaren. Råkar denne sistnämnde på obe­

stånd, så att han ej kan infria de lån, för vilka han i sin ordning

lämnat fondpapperen såsom pant, bliva dessa sannolikt av den senare

panthavaren realiserade för hans fordrans gäldande och äro förlorade

för sin ägare. Uppenbarligen är risken särskilt stor, om den förbindelse,

varför panten enligt återbelåningen häftar, är mera omfattande än den,

för vilken den ursprungliga pantsättningeu skett.

För närvarande är en panthavare lagligen berättigad att återbelåna

panten utan samband med fordringsbeviset, så framt det icke sker för

högre belopp eller på andra villkor än som avtalats vid den ursprungliga

pantsättningen. Panthavaren kan härvid åberopa sig på ovannämnda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 115.

De sak­

kunniga.

6

stadgande i handelsbalk^, vilket för ifrågavarande fall endast fordrar

en underrättelse till pantägaren eller eventuellt, till rätten eller Konungens

befallningshavande. Full enighet råder visserligen icke därom, att detta

stadgande avser sådana fall, då panten återbelånas utan samband med

fordringsbeviset. Att detta är meningen, lärer dock icke kunna be­

tvivlas.

Återbelåning av panten till högre belopp eller på andra villkor

än som vid den ursprungliga pantsättningen avtalats äro däremot i

berörda stadgande uttryckligen förbjuden. Förbudet är, såsom förmögen-

hetsrättsliga bestämmelser vanligen äro, av dispositiv natur, d. v. s. det

gäller endast sådana fall, då panthavaren icke har pantägarens med­

givande till att på ifrågavarande sätt förfoga över panten. Åven om

återbelåningen sker utan ägarens samtycke, blir densamma dock gällande

emot honom i fall den senare panthavaren kan åberopa god tro. Men

tillskyndas ägaren därigenom förlust, kan han kräva skadestånd av den

förste panthavaren, vilken därjämte i regel torde kunna fällas till ansvar

för förskingring.

Förbudet mot återbelåning på andra villkor avser givetvis endast

sådana fall, då villkoren äro att betrakta såsom strängare än de vid den

ursprungliga pantsättningen avtalade.

Det skydd för pantägaren mot pantens återbelånande till högre

belopp eller på strängare villkor, vilket skulle ligga däri, att hans sam­

tycke kräves till detta förfogande, blir, när panten utgöres av fond­

papper, ofta i betänklig grad försvagat genom det otillfredsställande sätt,

varpå inom fondhandeln kravet på sådant samtycke upprätthålles. Kan

panthavaren till stöd för sin rätt att återbelåna överhuvud åberopa en

positiv viljeyttring från pantägarens sida, föreligger denna så gott som

alltid allenast på det sätt, att i det till panthavaren utfärdade skulde­

brevet finnes bland övriga kontraktsbestämmelser inryckt ett i allmänna

ordalag hållet medgivande för panthavaren att disponera hypoteket såsom

säkerhet för egna krediter. En dylik kontraktsbestämmelse eller i varje

fall den verkliga innebörden därav är naturligtvis lätt att förbise. Under­

tecknandet av skuldebrevet kan därför i själva verket knappast anses

innefatta ett medgivande i nämnda hänseende.

Det är emellertid ingalunda sällsynt att pantsatta fondpapper åter­

belånas till högre belopp eller på strängare villkor utan att något till­

stånd alls inhämtas av pantägaren. Detta beror på en inom de kretsar,

som mer eller mindre yrkesmässigt syssla med fondhandel, ganska utbredd

uppfattning, att pantägaren icke rimligen kan hava något att invända

•emot ett dylikt förfogande, allenast till honom, då lånet varder infriat,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 115.

7

överlämnas fondpapper till det antal och slag, han äger göra anspråk

på, och att följaktligen hans samtycke till förfogandet kan presumeras.

De risker, för vilka en ägare till pantsatta fondpapper mer eller

mindre frivilligt kan utsättas därigenom att papperen av panthavaren

återbelånas, hava länge varit föremål för uppmärksamhet. Inom svenska

tondhandlareföreningen hava överläggningar hållits om åstadkommande

av skydd för pantägare i ifrågavarande fall, vilka överläggningar resul­

terat i att föreningen sökt i nämnda syfte med svenska bankföreningen

inleda samarbete, som dock ej ännu lett till några åtgärder. Att för­

bättrade förhållanden allmänt önskas, framgår därav, att trustkommitterades

förslag i ämnet vunnit livlig anslutning i ett flertal av de över förslaget

avgivna yttrandena. Jämväl de sakkunniga äro av den uppfattningen

att med hänsyn till förhållandena inom fondhandeln bestämmelserna i

10 kap. 6 § handelsbalken icke äro tillfredsställande.

Det är emellertid icke endast i händelse av återbelåning som pant­

satta fondpapper av innehavaren göras till föremål för förfoganden för

egen räkning utan att ägarens samtycke därtill inhämtas. Sålunda före­

kommer det ej sällan, att panthavaren utan pantägarens medgivande

säljer de pantsatta papperen, i hopp om att kunna för billigare pris åter­

köpa samma slags papper till den tid lånet skall infrias; ja, det har till

och med inträffat, att eu fondhandlare använt sig av en kunds hos honom

hypotiserade aktier till baissespekulationer, riktade emot kunden själv.

Liknande missbruk förekomma jämväl, då fondpapper av annan

anledning än pantsättning befinna sig i främmande besittning. Det är

sålunda ej ovanligt att fondhandlare och bankirer, som emottagit dylika

papper till förvaring, olovandes begagna sig av dem för egna spekula­

tioner eller för verkställande av likvider för egen räkning. Vidare före­

kommer det att fondhandlare på nämnda sätt förfoga över fondpapper,

som de mottagit till försäljning i kommission eller som de i kommission

inköpt och ej ännu avlämnat till ägaren.

Klart är att förfoganden av nu omförmälda slag äro lagstridiga.

Att de det oaktat förekomma i så stor utsträckning som fallet är beror

säkerligen på den i det föregående omnämnda, bland fondhandelns ut­

övare gängse uppfattningen, att den, som har främmande fondpapper i

sin besittning, äger oinskränkt förfoganderätt över dem, blott han å

vederbörlig tid ställer till ägarens disposition ett lika antal papper av

samma slag. Då de risker, för vilka den i fondhandeln deltagande allmän­

heten utsattes genom dylika förfoganden, icke äro mindre än de, som

äro förknippade med att pantsatta fondpapper återbelånas skilda från

fordringsbeviset, synes de sakkunniga allt tala för att skydd bör beredas

Kungl. Maj:ts proposition Nr 115.

8

Departements­

chefen.

ägare av fondpapper, som befinna sig i främmande besittning, gent

emot missbruk från besittningshavarens sida ej blott i sådana fall, då

fondpapperen äro pantsatta och missbruken äga rum i sammanhang med

deras återbelåning, utan även i andra fall, där det visat sig, att besitt-

ningshavaren plägar missbruka sin ställning. Erforderliga bestämmelser

torde emellertid under sådana omständigheter knappast kunna meddelas

i form av ändringar i eller tillägg till befintliga lagstadganden utan

synas lämpligen böra sammanföras i en särskild lag.

På nu anförda grunder hava de sakkunniga ansett sig böra, i

stället för att revidera bestämmelserna i 10 kap. 6 § handelsbalken,

framlägga föreliggande lagförslag.

De missförhållanden, som äro förbundna med nu rådande bruk, att

en panthavare, kommissionär eller depositarie förfogar över de honom

anförtrodda värdepapperen genom återbelåning eller annorledes, synas

mig vara av den betydelse, att en lagstiftning sådan de sakkunniga

föreslagit, framstår såsom synnerligen önskvärd. I de över de sak­

kunnigas betänkande angivna yttrandena har förslaget heller icke för­

anlett anmärkning i vidare mån än här nedan vid de särskilda para­

graferna kommer att angivas. Jag tillstyrker sålunda, att de sakkunnigas

förslag lägges till grund för proposition till riksdagen i ämnet.

Beträffande de särskilda paragraferna i förslaget yttrade departe­

mentschefen därefter:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 115.

2 §■

Då missbruk av här ifrågavarande art icke torde förekomma i andra

fall än när fondpapper pantsatts, deponerats, tillställts en kommissionär

för försäljning eller av kommissionär inköpts, finner jag, i likhet med

de sakkunniga, att lagens giltighetsområde bör begränsas till dessa fall.

Det skydd, som det föreslagna stadgandet erbjuder, är dels av civil­

rättslig, dels av straffrättslig art. I förra hänseendet bestämmes, att

innehavaren icke äger förfoga över de i hans besittning varande främ­

mande fondpapperen utan ägarens uttryckliga, i särskilt upprättad hand­

ling givna samtycke. Genom kravet på att de fondpapper, samtycket

avser, skola i den skriftliga handlingen närmare angivas, åsyftas att för­

hindra, att en person skall kunna genom en generell förklaring av annan

förvärva sig rätt att för egen räkning förfoga över de värdepapper,

denne i en framtid kan komma att lämna honom. Beträffande_det straff­

rättsliga skyddet har föreskrift givits i 4 §.

9

Andra stycket av 2 § innefattar ett undantag från huvudregeln i

första stycket. Det avser vanlig realisation av panten, då fordringen är

förfallen. Ett medgivande för pantkavaren att i sådant fall sälja panten

å offentlig auktion eller å fondbörs skall icke behöva givas i den form,

som i första stycket angives.

3 §•

På grund av stadgandet i 10 kap. 6 § handelsbalken behöver en

panthavare ej samtycke från pantsättarens sida till återbelåning av pant.

I överensstämmelse med grundsatsen i 2 § av förevarande förslag synes

sådant utsättande av pant ej böra, beträffande fondpapper, vara tillåtet

annat än efter uttryckligt, i särskild handling lämnat medgivande.

Vad beträffar återbelåning av pantsatta fondpapper till högre belopp

eller eljest på strängare villkor än som vid den ursprungliga pantsätt­

ningen avtalats, ha trustkommitterade uttalat sig för att dylika för­

foganden icke ens med pantägarens samtycke borde vara tillåtna. Däremot

ha de sakkunniga icke ansett sig kunna tillråda en så omfattande in­

skränkning i avtalsfriheten, i varje fall icke förrän det visat sig, att

nödig rättssäkerhet på detta område icke står att vinna därförutan. De

sakkunniga ha i stället föreslagit strängare bestämmelser än de i före­

gående paragraf upptagna beträffande formen för medgivande till detta

slag av förfogande. Den särskilda handling, vari medgivandet till åter-

belåningen innefattas, föreslås nämligen skola innehålla en närmare redo­

görelse för det belopp och de villkor, som avtalats vid den ifrågavarande

återbelåningen. •

I detta sammanhang torde jag böra omnämna, att i några över förslaget

avgivna yttranden särskilda önskemål uttalats beträffande den skriftliga

handling, vars upprättande skulle enligt förslaget fordras. Sålunda yttrar

Östergötlands och Södermanlands handelskammare i fråga om den i

förslagets 2 och 3 §§ omförmälda skriftliga handlingen, att det synes

önskvärt, att särskilt formulär till dylik handling fastställes för att

undvika att det avsedda innehållet i densamma icke döljes eller undan­

skymmes genom att däri anbringas en mängd andra föreskrifter eller

bestämmelser. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare säger

sig befara, att de föreslagna bestämmelserna bliva föga effektiva, därest

icke tillsynsmyndigheten ser sig i stånd att redan från första början

bekämpa en icke osannolik tendens hos de enskilda fondkommissionärerna

att vid

alla

avtal med sina uppdragsgivare påfordra det i förslagets 2 §

omförmälda medgivandet om förfoganderätt.

Uppenbart är, såsom ock de sakkunniga framhållit, att en återbelåning

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 samt 97 höft. (Nr 115.)

‘1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 115.

10

av pantsatta fondpapper på strängare villkor än de vid första pant­

sättningen bestämda, skall utsätta pantägaren för stor risk. Något legitimt

behov för den förste panthavaren att förbehålla sig rätten till sådan åter-

belåning lärer ej heller kunna påvisas. Vid sådant förhållande synes trust-

kommitterades förslag i denna punkt vara att föredraga framför de

sakkunnigas. I förevarande paragraf har lor den skull upptagits ett

stadgande om absolut förbud mot återbelåning på strängare villkor.

4

§•

I ett yttrande över förslaget har påyrkats högre straffminimum.

Då emellertid de förseelser, som i detta lagrum avses, kunna vara av

ganska obetydlig art, har anmärkningen ej föranlett någon ändring. Där­

emot synes bötesmaximum böra höjas till tiotusen kronor.

Föredraganden uppläste härefter ifrågavarande lagförslag av den

lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställde, att lagrådets

utlåtande över förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan täcktes Hans Makt Konungen lämna

bifall.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 115.

Ur protokollet:

Sven Lidholm.

Kung!. Maj;ts proposition Nr 115.

11

Förslag

till

Lag

angående vad i vissa fall skall iakttagas för vinnande av rätt att förfoga över

annan tillhöriga fondpapper.

1 §•

Med fondpapper förstås i denna lag aktier, banklotter och andra

delaktighetsbevis i bolag ävensom obligationer.

²

§•

Har någon såsom pant eller till förvaring eller till försäljning i

kommission emott.agit eller i kommission inköpt fondpapper, vare över­

enskommelse, genom vilken han erhållit rätt att för egen eller främmande

persons räkning förfoga över desamma, utan verkan, där ej överenskom­

melsen skriftligen avfattats i särskild handling med uttryckligt angivande

av ej mindre det förfogande, som avses, än även sagda fondpappers

antal och slag.

Vad nu är sagt gälle dock icke i fråga om medgivande för pant-

havare att, i händelse panten icke å utsatt tid löses åter, utan vidtagande

av de i lag stadgade former sälja densamma å offentlig auktion eller å

fondbörs.

3 §•

Pantsatta fondpapper må icke annorledes än i förening med ford­

ringen, varför de häfta, av panthavaren sättas ut till annan person,

där ej annat mellan panthavaren och pantägaren överenskommits i den

ordning, som i 2 § omförmäles. Ändock att sådan överenskommelse träffats,

må de icke av panthavaren utsättas för högre belopp eller på strängare

villkor än vid pantsättningen till honom.

12

Kungl- Maj:ts proposition Nr 115.

4 §•

Förfogar den, vilken såsom pant eller till förvaring eller till för­

säljning i kommission emottagit eller i kommission inköpt fondpapper,

utan laga rätt för egen eller främmande persons räkning däröver, straffes

med böter från och med tjugufem till och med tio tusen kronor eller

med fängelse i högst ett år, där ej å förseelsen straff är i allmänna

strafflagen utsatt.

5 §■

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas till­

gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1919.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 115.

13

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen

den 29 januari 1919.

N är varande:

Justitieråden

G ^ullstrand ,

^von S ^eth ,

W ^edberg ,

Regeringsrådet

P ^lanting -G ^yllenbåga .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finans­

ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 9 januari

1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upp­

rättat förslag till lag angående vad i vissa fall skall iakttagas för vinnande

av rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av revisionssekreteraren Nils Edvard Gadde.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess sär­

skilda ledamöter.

Förslaget i dess helhet.

Lagrådet:

I ingress till lagen lärer böra angivas, att ändring sker i vad 10

kap. 6 § handelsbalken innehåller mot lagen stridande.

Justitierådet von Seth:

Den uppfattningen, att ett löfte bör vara bindande oavsett i vilken

form det givits, liar allt mer trängt igenom i den moderna rätten. Det

torde också i den allmänna moralens och rättssäkerhetens intresse vara

av synnerlig vikt, att denna uppfattning i största möjliga utsträckning

14

vinner stöd av lagstiftningen, i synnerhet som det tyvärr ännu är en

bland allmänheten vida spridd tro, att endast det i skriftlig form klädda

löftet är juridiskt förbindande. Starka betänkligheter resa sig redan

från denna synpunkt mot att, på sätt förevarande förslag avser, inom

stora och viktiga rättsområden helt generellt bryta mot nämnda upp­

fattning.

Det lärer ej heller vara principiellt riktigt att för att bekämpa

missförhållanden, som gjort sig gällande inom ett visst begränsat om­

råde av livet, tillgripa en lagstiftning, vilken sträcker sina verkningar

vida utöver detta område. En dylik lagstiftning kommer lätt att verka

som ett slag i högen och därigenom leda till en reaktion i allmän­

hetens uppfattning, som icke är önskvärd.

För att visa, till vilka resultat ett sådant lagstiftande kan leda,

må erinras därom, att enligt förslaget t. ex. en make, som på grund av

överenskommelse förvaltar sin hustrus förmögenhet och därunder fått

hennes muntliga medgivande att använda vissa henne tillhöriga fond­

papper som säkerhet för gäld, vilken han avser att göra för enskild

räkning, om han begagnar sig av detta hennes medgivande utan att

skaffa sig särskild skriftlig bekräftelse å detsamma, skulle på grund av

stadgandena i 2 och 4 §§ kunna komma att dömas till ett synnerligen

strängt straff, och det motbjudande häri skärpes ytterligare därigenom,

att hans förfarande enligt förslaget skulle vara underlagt allmänt åtal.

Det nu anförda har motsvarande giltighet i överhuvudtaget alla de

fall, då ett medgivande att använda annans fondpapper lämnats i handel

och vandel mellan personer, som båda i stort sett stå utanför den

egentliga handeln med och spekulationen i fondpapper. En annan

mindre tilltalande följd av det sätt, varpå förslaget lagts, är att man,

på sätt framgår av sista punkten i 3 §, sett sig nödsakad att helt

generellt vid strängt straff förbjuda varje överenskommelse, att pant­

satta fondpapper må utsättas för högre belopp eller på strängare villkor,

än som överenskommits vid den första pantsättningen, oavsett mellan

vilka personer och under vilka förhållanden överenskommelsen ingåtts.

Många fall kunna ju tänkas, då en sådan överenskommelse är fullt

legitim.

Det må ock erinras, att det är fara värt, att mången, som icke

har vidare beröring med den egentliga fondhandeln, kommer att anse

ifrågavarande lag, såsom riktad mot missbruk inom nämnda handel,

sig ovidkommande och därför ej tager vidare kännedom om dess

innehåll.

Endast om förslagets giltighetsområde inskränkes till vad som är

Kungl. Maj:ts proposition Nr 115.

15

alldeles nödvändigt för vinnande av det med detsamma avsedda ända­

målet, synes alltså dess upphöjande till lag kunna förordas.

En dylik inskränkning lärer på ett i stort sett tillfredsställande

sätt kunna vinnas genom bestämmelser, enligt vilka lagen blir giltig

allenast i sådana, fall, då någon för i 2 § angivet ändamål mottagit

fondpapper under utövning av penningrörelse eller verksamhet som

fondkommissionär, vilken han bedriver eller däri han tager del.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 115.

2

§•

Justitieråden Gallstrand och Wedberg samt regeringsrådet Plan-

ting-Gyllenbåga:

Ett uppdrag att förvara annan tillhöriga fondpapper lärer ofta

vara givet under sådana omständigheter, att ett iakttagande av här

föreskrivna formaliteter ställer sig alltför främmande och över hövan

tyngande. Så torde i allmänhet vara händelsen i de många fall, då

någon betrott annan med omhänderhavandet av värdepapper för dessas

vård och inkassering av deras avkastning. Att lagen får gälla fond-

kommissionärs rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper, även

då han mottagit dem till förvaring, synes visserligen vara välbetänkt,

men därutöver torde lagens räckvidd, såvitt angår fondpapper lämnade

till förvaring, icke böra sträckas.

Lagrådet:

För att lagbestämmelsernas syfte må fullt tillgodoses, torde böra

angivas, att överenskommelsen skall skriftligen avfattas i särskild, alle­

nast därom upprättad handling och att fondpapperen skola däri så tydligt

beskrivas, att de kunna skiljas från andra.

4

§•

Justitierådet von Seth:

Enligt förslaget skulle straffbestämmelserna i förevarande paragraf

äga tillämpning allenast där ej å förseelsen, eller riktigare uttryckt å

gärningen, straff är utsatt i allmänna strafflagen. De i allmänna straff­

lagen omtalade förbrytelser, med vilka möjlighet till konkurrens närmast

är att förutse, förskingring och trolöshet mot huvudman, få emellertid

icke åtalas av allmän åklagare, om icke brottet angivits till åtal av

målsägande. Just i de grövre fallen skulle således allmän åklagare

16

Kungl. Majds proposition Nr 115.

bliva förhindrad att ingripa, ett förhållande, som uppenbarligen ej är

tilltalande.

Detta skulle emellertid undvikas, om man läte strafflagens allmänna

konkurrensregler bliva tillämpliga och således ur förevarande paragraf

uteslöte villkorssatsen.

Betänkligheter häremot synas i varje fall ej möta, om förevarande

lags tillämplighetsområde inskränkes på sätt jag förut hemställt.

Justitieråden Gullstrand och Wedberg samt regeringsrådet Plan­

ting- Gyllenbåg a:

Därest ett förfogande över fondpapper för annans räkning än

ägarens har karaktären av förskingring eller trolöshet mot huvudman,

hemfaller förbrytelsen icke under allmänt åtal, så framt ej målsäganden

gjort angivelse. Den särskilda förseelse åter, varom i denna paragraf

är fråga, skulle allmän åklagare hava att beivra, även om angivelse ej

skett. Förseelsen synes dock vara av den art, att allmän åklagares in­

gripande ej sällan måste framstå såsom opåkallat och innebärande onödig

hårdhet. Angivelse lärer böra sättas som villkor för allmänt åtal åt­

minstone mot annan än fondkommissionär. Mest tilltalande förefaller

dock, att allmänt åtal ej i något fall äger rum utan angivelse av måls­

äganden eller, såvitt angår fondkommissionär, av tillsynsmyndigheten.

Skall emellertid ifrågavarande förseelse vara i något fall underkastad

allmänt åtal även utan angivelse av målsäganden, måste, såsom justitie-

rådet von Seth påvisat, tillses, att åklagaren icke blir förhindrad att

ingripa, då i berörda fall gärningen är sådan, att straff å densamma

är utsatt i allmänna strafflagen. Stadgandet i förevarande lagrum, att

straffbestämmelsen däri icke skall äga tillämpning, så snart gärningen

fäller inom allmänna strafflagens område, torde med hänsyn härtill, och

då ej heller eljest synes förefinnas anledning för dess bibehållande,

böra utgå.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Kunyl, Maj ds proposition

.

Nr 115.

17

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21

februari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern E ^den ,

Statsråden: P

etersson

,

SCHOTTE,

i

P ^etrén ,

N

ilson

,

L ^öfgren ,

friherre P ^almstierna ,

R

ydén

,

T ^horsson .

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anmälde,<

efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, lag-;

rådets den 29 nästiidne januari avgivna utlåtande över det genom Kungl.

Maj:ts beslut den 9 samma januari till lagrådet remitterade förslaget

till lag angående vad i vissa fall skall iakttagas för vinnande av rätt

att förfoga över annan tillhöriga fondpapper.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde före­

dragande departementschefen:

I fråga om lagens ingress har vad lagrådet hemställt blivit iakttaget.'

Med anledning av de principiella betänkligheter, justitierådet von

Seth yttrat beträffande lagförslaget, vill jag framhålla, att det enligt1

min mening otvivelaktigt skulle varit lyckligast, i fall lngstiftningsåt-

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 97 höft. (Nr 115.)

3

18

gärder av förevarande slag icke behövt tillgripas. Funnes någon säker­

het för att de utfästelser, på grund varav en panthavare, depositarie

eller kommissionär anser sig kunna för egen räkning förfoga över

honom anförtrodda fondpapper, av fondpapperens ägare avgåves under

medvetande om vad saken gällde, skulle jag ingalunda vilja medverka

till att förringa dessa utfästelsers bindande kraft. Nu hava emel­

lertid, såsom de sakkunniga påvisat, förhållandena gestaltat sig sålunda,

att i förevarande fall ägarens tillstånd till innehavarens förfoganden för

egen räkning ofta icke alls inhämtas, enär tyst samtycke anses kunna

presumeras, eller, om det inhämtas, gives på sådant sätt, att ägaren i

allmänhet knappast inser innebörden av sin handling. Jag anser det

vara ett betydande samhällsintresse, att rättsuppfattningen och affärs­

metoderna å ifrågavarande område ledas in på sundare banor och någon

annan utväg härför torde näppeligen stå till buds än att föreskriva viss

form för tillståndets avgivande.

Erinras må, att inom åtskilliga delar av vår rätt finnas stadganden

därom, att avtal rörande vissa förhållanden icke kunna ingås med bin­

dande kraft, stadganden, som äro föranledda av att vid dessa avtal

endera kontrahenten ansetts sakna förmåga att på nödigt sätt tillvara­

taga sina intressen. Ej heller sakna de föreslagna bestämmelserna före­

bilder i utländsk rätt.

Med hänsyn till vad inom lagrådet anförts har jag emellertid ansett

mig böra föreslå inskränkning i lagens giltighetsområde. Att, såsom justitie-

rådet von Seth ifrågasatt, låta densamma gälla allenast sådana fall, då

någon för i 2 § angivet ändamål mottagit fondpapper under utövning

av penningrörelse eller verksamhet såsom fondkommissionär, kan jag

dock icke förorda. Härigenom komme lagen icke att bliva tillämplig

å alla de många privatpersoner, som syssla med att utlämna lån till

börsspekulanter mot säkerhet av aktier och bland vilkas krets de miss­

bruk, lagen avser att bekämpa, ingalunda minst ofta förekomma. Där­

emot torde lagens effektivitet icke .nämnvärt förminskas, om densamma på

sätt tre av lagrådets ledamöter vid 2 § hemställt, i sådana fall, då fondpapper

anförtrotts till förvaring, förklaras endast skola gälla, för den händelse be-

sittningshavaren yrkesmässigt köper och säljer fondpapper i kommission,

d. v. s. är fondkommissionär enligt den i förslaget till lag om fondkommis-

sionsrörelse och fondbörsverksamhet använda terminologi. De föreslagna

bestämmelsernas räckvidd torde efter en sådan inskränkning näppeligen

med fog kunna uppväcka betänkligheter. Jag har alltså låtit i nu

nämnda hänseende omarbeta 2 §. Vidare hava de i detta lagrum givna

Kungl. Maj;ts proposition Nr 115.

19

föreskrifterna rörande överenskommelsens form ändrats i enlighet med

vad lagrådet därom hemställt.

Yad angår de anmärkningar, som framställts vid 4 §, är det enligt

min uppfattning för åstadkommande av en riktigare uppfattning om de

plikter, som åligga en pantborgenär vid handhavandet av pantsatta

fondpapper, synnerligen angeläget att jämväl sådana personer, som icke

är o fondkommissionärer, må kunna för överträdelse av lagens bestäm­

melser ställas under tilltal, även om angivelse från målsägande icke före-

ligger. Jag kan därför icke tillstyrka att i lagen införes någon be­

gränsning av åtalsrätten. Med anledning av anmärkningarna har jag

emellertid låtit ur förevarande paragraf utesluta villkorssatsen.

Vid den omarbetning av förslaget, som ägt rum, hava även vissa

redaktionella jämkningar däri ävensom i lagförslagets titel vidtagits.

Föredragande departementschefen uppläste härefter lagförslaget i

dess omarbetade skick samt hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall, och skulle till riksdagen avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Kungl. Majds proposition Nr 115.

Ur protokollet:

Gunnar Grip.