2

Kungt. Maj:t» Proposition Nr 310.

Förslag’

till

, Lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om ändring i kommunal indelning.

Inledande bestämmelser.

1

§•

Med kommun förstås i denna lag landskommun, köping med egen

kommunalförvaltning samt stad.

2 §•

Om ändring i rikets kommunala indelning förordnar Konungen.

Därvid må kommuns område ökas eller minskas, kommun upplösas,

så ock ny kommun bildas.

Om förutsättningar för indelningsändring.

o C

o §.

Kunna genom ändring i kommunal indelning vinnas fördelar för

den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala

4

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

6

8

.

Andra kommunala tillgångar, än som i 5 § sägs, ävensom kommu­

nala förbindelser må, där kommunen genom indelningsändringen delas,

antingen tilläggas endera av de ändrade eller nybildade kommunerna

eller mellan dem fördelas, efter ty skäligt prövas med hänsyn till för­

hållandet i beskattningsföremål eller invånarantal mellan de områden, i

vilka den äldre kommunen delats, eller till annat förhållande, som må

anses bestämmande för vartdera områdets andel i den äldre kommunens

tillgångar och förbindelser.

Där särskilda omständigheter därtill föranleda, må vid uppgörelse

träffas bestämmelse, varigenom kommunal tillgång eller förbindelse till-

lägges allenast del av ändrad eller nybildad kommun.

överflyttning eller uppdelning, som här avses, av kommunal för­

bindelse må ej ske med mindre vederbörande fordringsägare därtill

lämnat samtycke.

7

§•

Vid fördelning av tillgångar och förbindelser bör, så vitt lämpligen

ske kan, iakttagas:

att fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd

till gagn för visst område, tillägges den kommun, som området kommer

att tillhöra;

att fordran för ogulden kommunalutskyld övertages av den kommun,

inom vilken debiteringen skulle hava skett, om indelningsändringen då

varit genomförd:

att annan i uppgörelsen ingående egendom tilldelas den kommun,

som med hänsyn till egendomens beskaffenhet eller rättvis

fördelning

finnes mest berättigad att övertaga densamma;

att skuld, som vilar å eller tillkommit för egendom, som tilldelas

viss kommun, till betalning övertages av samma kommun; samt

att annan skuld fördelas till betalning, efter ty med hänsyn till

övertagna tillgångar och i övrigt rättvis fördelning finnes skäligt.

8 §■

Har vid fördelning av tillgångar eller förbindelser endera av de

ändrade eller nybildade kommunerna övertagit större andel av tillgångarna

eller förbindelserna än som med hänsyn till fördelningen i övrigt skä­

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Om indelningsändrings ikraftträdande och åtgärder med avseende därå.

12

§.

Ändring i kommunal indelning skall träda i kraft vid det kalender­

års början, som Konungen bestämmer, icke tidigare än fyra eller, där

kommun genom ändringen delas, nio månader efter det förordnande om

ändringen meddelats.

13 §.

Sedan förordnande meddelats om ändring i kommunal indelning,

skall under tiden innan ändringen träder i kraft den kommunala beslu­

tanderätten utövas enligt den nya indelningen,

dock att i fråga om angelägenhet, som avser kommun enligt den

äldre indelningen, sistnämnda indelning skall följas, intill dess den nya

indelningen trätt i kraft.

14 §.

År i kommun, vars område genom indelningsändriug ökas eller

minskas, beslutanderätten överlåten åt fullmäktige, skola dessa företräda

såväl den äldre som den ökade eller minskade kommunen.

Vidkommande sådan kommun äge Konungen, om förhållandena

därtill föranleda, förordna, att samtliga fullmäktiges uppdrag skall upp­

höra, då den nya indelningen träder i kraft, samt nytt val till fullmäk­

tige för tiden därefter verkställas i den ordning, som är stadgad för det

fall att val sker första gången.

15 §.

De utskylder till ändrad eller nybildad kommun, vilka året innan

indelningsändringen träder i kraft beviljas att under det nästföljande

året utgå, skola till utgörande fördelas å dem, som skulle under först­

nämnda år varit till kommunen skattskyldiga, för den händelse den nya

indelningen redan då varit i kraft.

8

ningar med befogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i an­

ledning av indelningsändringen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

19 §.

I landskommun eller köping, som ändras eller nybildas, må med

uppgörande av utgifts- och inkomstförslag för första året efter indel-

ningsändringens ikraftträdande anstå utöver den i 63 § förordningen om

kommunalstyrelse på landet stadgade tid, dock att utgifts- och inkomst­

statens bestämmande skall ske inom november månads utgång.

20

§.

Då i anledning av ändring i kommunal indelning röstlängd, som

för kommun upprättats, skall användas inom annan kommun, skall röst­

längden av valnämnden eller magistraten (stadsstyrelsen) i förstnämnda

kommun för ändamålet tillhandahållas vederbörande myndighet i sist­

nämnda kommun.

21

§.

Kommunalnämnden eller magistraten (stadsstyrelsen) i kommun, som

skall helt införlivas med annan kommun eller ingå i ny kommun, skall

före ingången av december månad året närmast innan ändringen träder i

kraft till motsvarande myndighet inom den ökade eller nybildade kommunen

överlämna årets taxeringslängder och hos prövningsnämnden förda läng­

der angående kommunen.

Skall del av kommun införlivas med annan kommun eller ingå i

eller bilda ny kommun, vare lag samma i fråga om de längder, som

angå kommundelen.

Om nybildad kommuns lånerätt.

22

§.

Konungen må efter därom gjord framställning bestämma beloppet

av den upplåning, som av nybildad kommun må beslutas utan under­

ställning, intill dess de i 73 § förordningen om kommunalstyrelse på

landet och 74 § förordningen om kommunalstyrelse i stad i sådant hän­

seende meddelade bestämmelser kunna tillämpas.

10

26 §.

Utredning, som i 25 § sägs, skall avse alla på frågan inverkande

omständigheter.

Därvid skall särskilt tillses, huruvida ifrågasatt ändring i kommnnal

indelning bör föranleda ändring jämväl i ecklesiastik, administrativ eller

judiciell indelning, i vilket fall utredningen må utsträckas att avse även

sådan indelning.

Vid utredningen bör kommun eller kommundel samt såvitt möjligt

i övrigt eu var, vilkens rätt kan beröras av ifrågasatt indelningsändring,

beredas tillfälle att uttala sig i ärendet.

27 §.

Utredningsman äge befogenhet att hos vederbörande begära ut­

lysande av stämmor ävensom utlysa andra sammanträden samt att från

offentliga och kommunala myndigheter infordra de upplysningar eller

av dem påkalla det biträde, som utan deras oskäliga betungande kan

krävas.

Vid stämma eller sammanträde, som ovan sägs, äge utrednings­

mannen att deltaga i överläggning.

Förekommer under utredningens gång anledning, att åt utredningen

bör givas väsentligen annan eller större omfattning, än som i det åt

utredningsmannen givna förordnande varit avsedd, eller yppas hinder

mot ifrågasatt ändring eller annan omständighet, som skulle göra fort­

satt utredning onyttig, har utredningsmannen att därom göra anmälan

hos den myndighet, som honom förordnat.

28 §.

Föranleder utredningen, att ändring i kommunal indelning bör

komma till stånd, skall förslag till ändringen ävensom till den ekono­

miska uppgörelse och de övriga villkor, vartill ändringen kan giva

anledning, uppgöras.

Finnes ändring i kommunal indelning böra föranleda ändring även

i annan indelning, skall förslag jämväl till sådan indelning uppgöras.

29 §.

Har utredning, som verkställts genom Konungens befallningshavande,

slutförts, eller har därunder förekommit förhållande, som i 27 § sista

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

11

stycket omförmäles, insände befallningshavanden handlingarna i ärendet

jämte eget utlåtande till kammarkollegium.

I ärende, som utretts under kammarkollegii inseende, skall Konungens

befallningshavandes utlåtande infordras.

30 §.

I ärende angående ändring i kommunal indelning, som hänskjutes

till Konungens avgörande, skall kammarkollegium avgiva utlåtande.

31 §.

Finner Konungen skäligt anbefalla utredning angående ändring i

kommunal indelning, förordne Konungen om utredningen på sätt han

finner lämpligt.

Om kostnad för utredning.

32 §.

Kostnad för utredning, varom ovan förmäles, må, efter ty därom

förordnas av den myndighet, som besörjer utredningen, förskjutas av

sökande, som i 24 § sägs, eller av allmänna medel.

Sökande, så ock, där på utredningen följer ändring i kommunal

indelning, kommun, som av ändringen beröres, må, efter ty Konungen

prövar skäligt, förpliktas att helt eller delvis återgälda förskjuten utred-

ningskostnad.

Om municipalsamhälle.

33 §.

Varder i sammanhang med ändring i kommunal indelning muni­

cipalsamhälle upplöst eller till sitt område eller sina uppgifter inskränkt,

skall angående förhållandet mellan sådant samhälle och kommun, som

övertager dess uppgifter, gälla vad i 4—11 §§ är stadgat.

12

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

2 KAP,

Om ändring i ecklesiastik indelning.

34 §.

Med församling förstås i denna lag territoriell kyrkoförsamling.

35 §.

Om ändring i rikets indelning i församlingar förordnar Konungen.

Därvid må församlings område ökas eller minskas, församling upp­

lösas, så ock ny församling bildas.

36 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandena i 4 och 6—10 §§

motsvarande tillämpning.

37 §.

Ändring i församlingsindelning skall träda i kraft vid det kalen­

derårs början, som Konungen bestämmer, icke tidigare än fyra månader

efter det förordnande om ändringen meddelats.

38 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandet i 13 § motsva­

rande tillämpning i fråga om utövandet av församlings beslutanderätt.

39 §.

Angående uttaxeringen av de avgifter till ändrad eller nybildad för­

samling, vilka året innan ändringen träder i kraft beviljas till täckande

av nästföljande årets utgifter, äge vad i 15 § är stadgat om kommun

motsvarande tillämpning.

40 §.

Skall ny församling bildas, åligge det domkapitlet att så fort ske

kan under året innan indelningsändringen träder i kraft och sist före

13

den 1 oktober förordna präst att föra ordet i församlingens kyrkostämma

samt i dess kyrko- och skolråd.

Sedan så skett, må omedelbart anställas val till under den nya för­

samlingens kyrkostämma börande befattningar oberoende av eljest gäl­

lande bestämmelser om tid för dylikt val. De, som sålunda utses, skola

genast trädd i utövning av sina befattningar med befogenhet att vidtaga

sådana åtgärder, som erfordras i anledning av indelningsändringen; och

skall i fråga om beräknandet av deras tjänstgöringstid så anses, som om

denna börjat först med ingången av nästföljande året.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

41 §.

Stadgandet i 19 § äge motsvarande tillämpning ifråga om anstånd

med bestämmande av utgifts- och inkomststat för församling.

42 §.

Stadgandet i 22 § skall hava motsvarande tillämpning i fråga om

församling, intill dess den i 40 § förordningen om kyrkostämma samt

kyrkoråd och skolråd meddelade bestämmelse om lån, som må beslutas

utan underställning, kan tillämpas.

43 §.

Stadgandet i 23 § äge motsvarande tillämpning angående beslut av

kyrkostämma.

44 §.

I fråga om förfarandet i ärende angående ändring i församlings­

indelning samt kostnad för utredning i sådant ärende skola stadgandena

i 24—32 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande,

att vad i nämnda paragrafer sägs om kommun och medlem av kommun

skall gälla församling och medlem av församling; att domkapitlet och,

beträffande församling i egenskap av skoldistrikt, skolöverstyrelsen

skola äga samma befogenhet att väcka fråga om ändring i församlings­

indelning som Konungens befallningshavande; samt att utredning, som

här avses, skall äga ruin under vederbörlig samverkan med domkapitlet

och skolöverstyrelsen.

14

Kung1. Maj;ts Proposition Nr SIO.

45 §.

Vad i denna lag är stadgat angående församling galle i tillämpliga

delar skoldistrikt, vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma, ändå

att dess område icke sammanfaller med församlings område.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

15

Förslag*

till

Lag om kominunaitörbdwl.

Härigenom förordnas som följer:

Om kommunalförbunds ändamål och medlemmar.

1

§•

För handhavande av kommunal förvaltningsuppgift må städer, lands­

kommuner, köpingar och municipalsamhällen sammansluta sig till kom­

munalförbund i den ordning, denna lag stadgar. Fattigvårdssamhälle,

som utgöres av flera kommuner, är i fråga om rätt att ingå i kommu­

nalförbund likställt med kommun.

Sammanslutning för ändamål, som nyss är sagt, må ock kunna ske

mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad.

Om kommunalförbunds organisation.

2

§.

För kommunalförbund skall finnas förbuudsordning, vilken skall

innehålla bestämmelser:

om förbundets ändamål och medlemmar;

om förbundets benämning och den ort, där detsamma skall hava

sitt säte;

om sammansättningen av förbundets direktion och den tid, för

vilken ledamöter och suppleanter i densamma skola utses, om det sätt,

16

varpå ordförande och vice ordförande i direktionen skola utses, om tider

för direktionens ordinarie sammanträden och ärenden, som därvid skola

företagas, samt om kallelse till sammanträde;

om nämnd, syssloman eller annan befattningshavare, som för verk­

ställighet och förvaltning må utses, samt om sådan myndighets åligganden

och befogenheter;

om revision;

om ersättning åt innehavare av förtroendeuppdrag hos förbundet,

därest sådan ersättning linnes böra utgå för av uppdraget åsamkad

kostnad och tidsspillan;

om grunder för och begränsning av medlems skyldighet att till­

handahålla medel för förbiindsverksamhetens ordnande och fortsatta be­

drivande;

om den rätt att upptaga lån, som linnes böra förbundet medgivas;

om medlems andel i förbundets tillgångar, fördelning av vinst å

förbundets verksamhet samt vad i övrigt finnes erforderligt för ordnande

av de ekonomiska förhållandena mellan förbundet och dess medlemmar ;

om villkor för medlems utträde ur förbundet och uppgörelse, som i

anledning därav må erfordras;

om villkor för upplösning av förbundet;

om grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar, där

sådant skifte vid förbundets upplösning skall äga rum; samt

om vad i övrigt må vara nödigt för ordnande av förbundets för­

hållanden i fråga om ekonomi och förvaltning.

Åro i allmän lag eller författning särskilda bestämmelser meddelade

angående liandhavandet av den uppgift, som utgör föremål för förbundets

verksamhet, skall förbundsordningen därefter lämpas.

3

§•

Ledamöter i förbundsdirektion jämte suppleanter för dem utses av

förbundets medlemmar till det antal, som för varje medlem bestämmes i

förbundsordningen; dock må i förbundsordningen kunna föreskrivas, att

ledamot och suppleant skall i annan ordning utses.

4

§•

Direktionen sammanträder, utom å de tider, som äro i förbunds­

ordningen bestämda, då Konungens befallningshavande, medlem av för­

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

bundet eller direktionens flesta ledamöter det äska, eller då ordföranden

sådant nödigt finner.

5

§•

Direktionen vare, där ej annat är i förbundsordningen stadgat,

beslutför, då två tredjedelar av ledamöternas hela antal äro tillstädes.

Inom direktionen äge en var i beslut deltagande en röst; och be­

stämmes vid omröstning utgången genom enkel pluralitet av de avgivna

rösterna, där ej enligt stadgande i förbundsordningen för visst beslut

eller visst slag av beslut fordras annan röstövervikt.

Omröstning sker öppet, där ej vid val sluten omröstning äskas.

Åro i fråga, som avgöres genom enkel röstpluralitet, rösterna å båda

sidor lika delade, skiljer lotten vid sluten omröstning, men gäller eljest

den mening, ordföranden biträder.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

17

6

§.

Direktionen tillkommer:

att själv eller genom den, direktionen därtill utser, inför domstol

eller annan myndighet tala och svara för förbundet;

att för avsedda ändamål förfoga över förbundets tillgångar samt att

fastställa årlig inkomst- och utgiftsstat för förbundet, därvid direktionen

äger att enligt de i förbundsordningen angivna grunderna och med där

stadgad begränsning bestämma beloppet av bidrag, som medlem har att

till förbundet utgiva;

att över förvaltningen låta föra ordentlig räkenskap;

att, där ej i förbundsordningen annorlunda bestämmes, utse nämnd,

syssloman eller annan befattningshavare, som verkställer direktionens

beslut och under dess tillsyn förvaltar förbundets angelägenheter, antaga

förbundets tjänstemän ävensom utfärda erforderliga stadgar och instruk­

tioner; samt

att i övrigt företräda förbundet och i enlighet med förbundsord-

ningens föreskrifter förvalta förbundets angelägenheter.

7

§.

Utan förbundsmedlemmarnas samtycke må icke direktionen väsent­

ligen ändra eller utvidga förbundets verksamhet, ej heller, där icke i

förbundsordningen annat bestämmes, avyttra förbundet tillhörig fast

egendom.

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 samt. 274 käft. (Nr 310

.)

4037 18

18

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 310.

8

§•

Erfordras för tillgodoseende av förbund suppgift tillskott utöver vad

i förbundsordningen blivit bestämt, har direktionen att därom göra

framställning hos medlemmarna.

⁹ §•

Direktionens förvaltning och förbundets räkenskaper skola årligen

granskas av revisorer, utsedda av förbundsmedlemmarna.

Revisorerna skola över granskningen avgiva berättelse, vilken, efter

det direktionen lämnats tillfälle. att avgiva förklaring över anmärkning,

där sådan framställts, jämte förklaringen tillställes förbundets medlemmar,

som var för sig besluta angående ansvarsfrihet. Vägrar förbundsmedlem,

helt eller delvis, ansvarsfrihet, stånde i den del, där ansvarsfrihet ej

blivit beviljad, talan mot förvaltningen öppen jämväl såvitt de övriga

medlemmarna angår.

10

§.

Samhälle, som är anslutet till kommunalförbund, så ock medlem av

sådant samhälle, som tilltror sig kunna visa, att beslut av förbunds-

direktion kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund,

eller att det icke i laga ordning tillkommit, eller att det står i strid med

allmän lag eller författning eller annorledes överskrider direktionens

befogenhet, äger, där ej med avseende å överklagandet av sådant beslut

i lag eller författning annorlunda är stadgat, däruti söka rättelse genom

besvär, vilka, jämte det överklagade beslutet, böra till Konungens be-

fallningshavande ingivas inom trettio dagar efter det klaganden av be­

slutet erhöll del, dagen då det skedde likväl oräkuad; och åligger det

klaganden därjämte såväl att vid besvären foga bevis om dagen, då

beslutet delgavs, som ock att, inom fjorton dagar efter det tiden för

besvärens inlämnande utgått, till förbundsdirektionens ordförande ingiva

diarieutdrag däröver, att han sig besvärat.

I Konungens befallningshavandes utslag må, där icke annan ordning

är stadgad, ändring sökas hos Konungen senast före klockan tolv å

trettionde dagen efter delfåendet, dagen då det skedde likväl oräknad;

dock att menighet, som klagar, äger tillgodonjuta femton dagar längre

besvärstid än ovan sägs.

Kutig!. Maj:ts Proposition Nr 310.

19

Om kommunalförbunds bildande samt om ändring i sådant förbund.

11

§•

Om bildande av kommunalförbund förordnar Konungens befall-

ningshavande.

12

§■

Vill samhälle, som i 1 § är sagt, väcka fråga om bildande av kom­

munalförbund, ingive till Konungens befallningshavande ansökan därom.

Vid ansökningen skall fogas den förberedande utredning, som sökanden

kan vilja åberopa.

Konungens befallningshavande äge ock Titan ansökan upptaga sådan

fråga, då anledning därtill föreligger.

13 §.

Finner Konungens befallningshavande antagligt, att bildande av

kommunalförbund skulle vara gagneligt, och erfordras i ärendet utred­

ning utöver den, som må finnas tillgänglig, besörje Konungens befall­

ningshavande sådan utredning.

.14 §•

Vid utredningen skall samhälle samt, såvitt möjligt, en var annan,

vars rätt kan beröras av ifrågasatt förbundsbildning, beredas tillfälle att

uttala sig i ärendet.

15 §.

Där så finnes nödigt, må Konungens befallningshavande förordna

lämplig person att under Konungens befallningshavandes inseende verk­

ställa utredningen.

Sådan utredningsman äge befogenhet att hos vederbörande begära

utlysande av stämmor ävensom utlysa andra sammanträden samt att

från offentliga och kommunala myndigheter infordra de upplysningar

eller av dem påkalla det biträde, som utan deras oskäliga betungande

kan krävas.

Vid stämma eller sammanträde, som ovan sägs, äge utrednings­

mannen att deltaga i överläggning.

20

Förekommer under utredningens gång anledning, att åt utredningen

bör givas väsentligen annan eller större omfattning, än som i det åt

utredningsmannen givna förordnande varit avsedd, eller yppas hinder

mot ifrågasatt förbundsbildning eller annan omständighet, som skulle

göra fortsatt utredning onyttig, har utredningsmannen att därom göra

anmälan hos Konungens befallningshavande.

16 §.

Föranleder utredningen, att kommunalförbund bör komma till stånd,

skall förslag till förbundsordning upprättas.

Över sådant förslag inhämte Konungens befallningshavande veder­

börande samhällens beslut.

¹⁷ §•

Hava samhällena enats om antagande av förbundsordning,

och finner Konungens befallningshavande vid prövning av alla på

frågan inverkande omständigheter, att samhällenas sammanslutning i en­

lighet med den sålunda antagna förbundsordningen skulle främja den

angelägenhet, som är avsedd att av förbundet vårdas, eller medföra lättnad

i kommunala bördor eller annat allmänt gagn,

fastställe Konungens befallningshavande förbundsordningen och be-

stämme tiden, då förbundet skall träda i verksamhet.

18 §.

Vad här ovan är stadgat om kommunalförbunds bildande äge mot­

svarande tillämpning, då fråga uppkommer om ny medlems inträde i

kommunalförbund eller om ändring i förbundsordningen.

Kungl Maj:ts Proposition Nr 310.

Om medlems utträde ur kommunalförbund.

19 §.

Medlem av kommunalförbund äger utträda ur förbundet, då förhål­

lande inträffat, som enligt förbundsordningen grundlägger rätt till ut­

träde, eller som, efter ty nedan i 24 § sägs, kan föranleda förbundets

upplösning, så ock eljest, då förbundets övriga medlemmar samtycka till

utträdet, dock att i sistnämnda fall utträdet ej må ske förrän fem år

förflutit efter det förbundet trätt i verksamhet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

21

20

§.

Vill medlem av kommunalförbund vinna utträde, göre ansökan därom

hos Konungens befallningshavande.

Över sådan ansökan skola övriga medlemmar höras.

21 §.

Finnes i anledning av ansökan om utträde ur kommunalförbund

utredning nödig, äge Konungens befallningshavande därom förordna;

och gälle om sådan utredning i tillämpliga delar vad ovan är stadgat i

avseende på utredning angående kommunalförbunds bildande.

22

§.

Föreligger till utträde ur kommunalförbund skäl, som i 19 § är

sagt, förordne Konungens befallningshavande om utträdet så ock om

tiden därför och om den uppgörelse, som i anledning därav må vara

erforderlig.

23 §.

Då medlem utträder tir kommunalförbund, upphöre hans ansvarig­

het för förbundets förbindelser ett år efter utträdet, där ej Konungens

befallningshavande finner skäligt att i avseende å viss förbindelse an­

norlunda förordna.

Om kommunalförbunds upplösning.

24 §.

Kommunalförbund må upplösas:

då förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i för-

bundsordningen förbundet skall upphöra med sin verksamhet;

då sådana förändrade förhållanden inträtt, att antingen förbunds-

verksamheten icke kan med fördel fortsättas eller förbundsändamålet

lämpligare kan på annat sätt tillgodoses; och

då uppgift, som utgör föremål för förbundets verksamhet, uppen­

barligen försummas;

så ock eljest, då förbundsmedlemmarna äro ense om förbundets upp­

lösning, dock att i detta fall upplösning ej må ske förrän fem år för­

flutit efter det förbundet trätt i verksamhet.

22

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

25 §.

Vill medlem av kommunalförbund söka förbundets upplösning, göre

framställning därom hos Konungens befallningshavande.

Konungens befallningshavande äge ock väcka fråga om förbunds

upplösning, då Konungens befallningshavande finner förbundsuppgift

uppenbarligen försummas.

Över väckt fråga om kommunalförbunds upplösning skola medlem­

marna höras.

26 §.

Angående utredning, som i anledning av ifrågasatt upplösning av

kommunalförbund må finnas nödig, gälle i tillämpliga delar vad ovan

är stadgat i avseende på utredning angående kommunalförbunds bil­

dande.

27 §.

Prövas skäl till förbundets upplösning, som ovan är sagt, före­

ligga, förordne Konungens befallningshavande, att förbundsverksamheten

skall upphöra å tid, som Konungens befallningshavande bestämmer, och

att förbundet skall träda i likvidation.

28 §.

Likvidation skall verkställas av förbundets direktion såsom likvi-

datorer eller, där Konungens befallningshavande så finner nödigt, av en

eller flera likvidatorer, som av Konungens befallningshavande särskilt

förordnas.

Då förbundet trätt i likvidation, må årsstämning sökas å dess okända

borgenärer.

Under likvidationen skola förbundets tillgångar realiseras, i den mån

sådant finnes vara erforderligt, förbundets skulder gäldas samt med be­

hållna tillgångar så förfaras, som av förbundsordningen föranledes.

Om likvidatorers befogenhet att företräda förbundet och om deras

rättigheter i övrigt så ock om deras skyldigheter gälle i tillämpliga

delar vad angående direktion är stadgat.

29 §.

Då likvidation blivit avslutad, skall redovisning över densamma av­

lämnas till förbundsmedlemmarna och anmälan göras hos Konungens

befallningshavande, som förklarar förbundet upplöst.

23

Åtnöjes förbundsmedlem ej med redovisning, äge han sin talan an­

hängiggöra hos domstol inom ett år från den dag, då redovisningen

erhölls. Försummas det, have han förlorat sin talan.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Om medlemmarnas ansvarighet för kommunalförbunds skuld.

30 §.

Befinnes kommunalförbund sakna tillgång till gäldande av skuld,

vare förbundsmedlem marna pliktiga att fylla bristen. Om den uttaxe-

ring på medlemmarna, som av sådan anledning må erfordras, äge Ko­

nungens befallningshavande att på anmälan av direktion, likvidatorer

eller fordringsägare förordna efter de grunder, som må vara i förbunds-

ordningen angivna eller eljest prövas skäliga.

Yppar sig skuld, som kommunalförbund ådragit sig, först efter för­

bundets upplösning, äge vad nu är sagt motsvarande tillämpning be­

träffande de samhällen, som voro medlemmar av förbundet, då det upp­

löstes.

Om kostnad för utredning.

31 §,

Kostnad för utredning, varom ovan förmäles, må, efter ty Konungens

befallningshavande därom förordnar, förskjutas av sökande, som i 12,

20 och 25 §§ sägs, eller av allmänna medel.

Sökande, så ock, där på utredningen följer bildande, ändring eller

upplösning av kommunalförbund, annat samhälle, som av sådan åtgärd

beröres, må, efter ty Konungens befallningshavande prövar skäligt, för­

pliktas att helt eller delvis återgälda förskjuten utredningskostnad.

Om fullföljd av talan mot Konungens befallningshavandes beslut.

32 §.

över beslut, som Konungens befallningshavande meddelat i fråga

om kommunalförbunds bildande, ändring eller upplösning eller i ärende,

24

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

som därmed står i sammanhang, må besvär anföras hos Konungen inom

den tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut.

Om förbund mellan skoldistrikt-

33 §.

Yad i denna lag är stadgat angående kommunalförbund gälle ock

i fråga om sammanslutning av olika skoldistrikt för vårdande av an­

gelägenhet, som avses i folkskolestadgan eller lagen angående upp­

fostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn; ålig­

gande det Konungens befallningsningshavande att i ärende, som här

avses, inhämta yttrande av skolöverstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

25

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av §§ 2,

3, 37, 74

och

79

i förordningen den 21 mars

1862 om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att §§ 2, 3, 37, 74 och 79 i förordningen

den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet skola erhålla följande

ändrade lydelse:

§ 2.

Där två eller flera socknar redan äro under gemensam kommunal­

förvaltning förenade, må därvid förbliva, till dess efter gjord framställ­

ning Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.

§ 3.

Råder osäkerhet beträffande rätta sträckningen av gräns för kommuns

område, äger Kungl. Maj:t meddela beslut angående gränsens sträckning.

§ 37.

I varje kommun på landet skall finnas en kommunalnämnd.

§

74

.

Konungens befallningshavandes godkännande erfordras för att giva

gällande kraft åt beslut, vilka

a) röra kommunens indelning i valkretsar för val av kommunal­

fullmäktige;

b) äro ämnade att såsom kommunal stadgar tillämpas, till befrämjande

av sedlighet, hälsovård, vård om brandväsendet samt ordning och säker­

het inom kommunen;

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 sand. 274 käft. (Nr 310.)

4037 is

4

26

c) röra i § 51 omförmält tilldelande av gottgörelse eller arvode åt

kommunalnämndens ordförande eller förhöjning därav; eller

d) avse påläggande av avgifter, som erfordra uttaxering för längre

tid än fem år.

Beslut, som sålunda Konungens befallningshavandes prövning under­

ställes, skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fast­

ställelse, skall skäl därför uppgivas.

Kommunalstämman må, om den därtill tror sig äga fog, hos Kungl.

Maj:t över vägrad fastställelse föra klagan.

§ 79.

Köping skall utgöra särskild kommun.

Där köping^ för närvarande utgör kommun gemensamt med den socken

,

inom vars område köpingen är belägen, må därvid förbliva.

I vartdera fallet skall denna förordning tjäna till efterrättelse.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

27

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 21 mars 1862 om kommu­

nalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att § 2 i förordningen den 21 mars 1862 om

kommunalstyrelse i stad skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2.

Råder osäkerhet beträffande rätta sträckningen av stadskommuns om­

råde

,

äger Kungl. Maj:t meddela beslut angående gränsens sträckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 6, 7 och 13 §§ i lagen den 14 juni 1918

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 6, 7 och 13 §§ i lagen den 14 juni 1918

om fattigvården skola erhålla följande ändrade lydelse:

6

§.

Två eller flera kommuner å landet må förena sig att tillsammans

utgöra ett fattigvårdssamhälle. Framställning om tillstånd till sådan för­

ening göres hos Konungens befallningshavande, som efter det erforderlig

utredning ägt rum, överlämnar ärendet jämte eget yttrande till Kungl.

Maj:t för prövning, huruvida och under vilka villkor förening må ske.

Fråga om dylik förening må även väckas av Konungens befall­

ningshavande, som därom inhämtar yttrande från kommunerna och i

övrigt förfar på sätt ovan är sagt. Där kommunerna icke äro ense om

förening, som här avses, må om densamma förordnas endast såvitt fattig­

vården finnes vara bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för att

undanröja eller minska bristfälligheten.

7 §•

1 mom. Fattigårdssamhälles beslutanderätt utövas å landet vid

kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dessa samt

i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, å allmän rådstuga.

2 mom. Fattigvårdssamhälle, som i 6 § omförmäles, anses såsom en

kommun i fråga om vad till fattigvården hörer; och skall till följd härav

vad i fråga om fattigvårdssamhälle, bestående av en kommun, är stadgat i

tillämpliga delar lända till efterrättelse vid behandlingen av samhällets

gemensamma angelägenhetei', dock med iakttagande därav,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

29

att, i stället för kommunalstämma och kommunalfullmäktige, motsva­

rande myndigheter inom samhället skola benämnas fattigvårdsstämma och

fattigvårdsfullmäktige;

att fattigvårdsstämma utlyses första gången av kommunalstämmans ord­

förande i den till folkmängden största av de sammanslutna kommunerna;

att såsom röstlängd ind fattigvårdsstämma skola användas kommunernas

röstlängder; samt

att uttaxering, som fattigvårdsstämma beslutat, skall anmälas hos

de särskilda kommunernas kommunalnämnder, vilka det åligger att verkställa

debitering och uppbörd av dessa avgifter i samband med övriga kommunal-

utskylder samt redovisa inflytande medel till fattigvårdsstyrelsen.

Konungen äger, där så finnes lämpligt, meddela från vad nu är

stadgat avvikande bestämmelser i fråga om sättet för ärendenas handläggning

inom samhället.

13 §.

Kyrkoherde]! eller hans ställföreträdare är berättigad att deltaga i

fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. I annexförsamling, där komminister

finnes anställd, äger denne eller den hans tjänst förestår nämnda befo­

genhet, när kyrkoherden ej själv är tillstädes. I fattigvårdssamhälle,

som avses i 6 §, tillkommer denna rätt kyrkoherde i till fattigvårdssam-

hället ansluten församling eller den hans ställe företräder.

I stad äger stadsläkaren eller, om flera än en stadsläkare finnas,

förste stadsläkaren rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar.

På landet äga provinsialläkaren och extra provinsialläkaren sådan be­

fogenhet i de till deras distrikt hörande fattigvårdssamhällen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

30

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Vadning.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11

mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern E

den

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

H^ellner,

Statsråden

P

etersson

,

ScHOTTE,

P^etrén,

N^ilson,

friherre P^almstierna,

R

ydén

,

U

ndén

,

T

horsson

.

Departementschefen, statsrådet Schotte anmälde efter gemensam be­

redning med cheferna för justitie-, finans- och ecklesiastikdepartementen

det betänkande med förslag till lagstiftning angående kommunala ny­

bildningar, som den 12 december 1917 avgivits av den av Kungl. Maj:t

därtill förordnade kommitté, samt anförde därvid:

Sedan svenska stadsförbundet vid sin ordinarie kongress hösten 1911

uppdragit åt förbundets styrelse att hos Kungl. Maj:t göra hemställan

om lagstiftning angående ändring av kommuns område m. m., gjorde

styrelsen i skrivelse den 2 december samma år framställning i det syfte,

som med uppdraget avsågs.

I denna framställning, vilken åtföljdes av den på styrelsens upp­

drag av filosofie doktorn Yngve Larsson utarbetade utredning av nin-

korporeringsproblemet med särskild hänsyn till svensk förvaltningspraxis»,

anfördes, att den allmänna osäkerhet och de svårigheter, som yppat sig

31

vid behandlingen av städernas inkorporeringsfrågor, inom förbundet fram­

kallat ett allt starkare intresse för nämnda spörsmål. Det framhölls,

hurusom den starka tillväxten av stadsbefolkningen toge sig uttryck i

en betydande ökning av inkorporeringarnas antal och omfattning, samt

betonades, att en tillfredsställande lösning av de frågor, som vid dylika

tillfällen uppkomme, i hög grad försvårades genom den bristande ut­

bildningen av förvaltningrättsliga regler för inkorporeringsförfarandet

och över huvud taget för sammanslutningar mellan kommuner. I skri­

velsen belystes åtskilliga av de viktigaste anledningarna till dylika frågors

upptagande, såsom dels det allmänna kravet på en jämnare fördelning

av de kommunala skattebördorna mellan staden och dess omgivningar,

dels ock olägenheter på fattigvårdens, skolväsendets och hälsovårdens

område samt svårigheter i fråga om stadsplanens genomförande och

byggnadsväsende ordnande. Det syntes styrelsen tydligt, att dessa

olägenheter skulle komma att i hög grad förminskas, delvis undanröjas,

om de friare former för sammanslutningar mellan kommuner, rörande

vilka lagstiftningen flerstädes i utlandet meddelat bestämmelser, även

vore införda i den svenska förvaltningen. Särskilt erinrades om de tyska

Zweckverbände och den engelska kommunalförvaltningens Joint Boards.

Men även i de fall, då intressegemenskapen omfattade så stora och

viktiga delar av kommunalförvaltningen, att en verklig införlivning an-

såges böra ske, syntes det dock böra tagas i övervägande, huruvida icke

under någon form en lokal decentralisation av vissa förvaltningsgrenar

skulle kunna äga rum. I främsta rummet borde därvid utredas, i vad

mån den svenska municipalsamhällesinstitutionen även skulle kunna av­

passas för förhållandena inom stadsområdet. Åtskilliga av de svårig­

heter, som mött vid behandlingen av inkorporeringsspörsmålen, berördes

emellertid icke av de vidgade möjligheter till friare sammanslutningar

mellan kommuner, som sålunda ifrågasattes. Åven i de fall, då uppen­

barligen den kommunala indelningsändringen borde erhålla innebörd av

fullständig införlivning, vore dennas genomförande ofta för vederbörande

kommun eller kommuner allt för besvärligt och betungande. Orsaken

härtill vore i icke ringa mån att tillskriva bristen på fasta former för

inkorporeringsförfarandet och den därav följande ovissheten om ord­

ningen för dylika ärendens behandling och om deras innebörd. Det

syntes för den skull styrelsen i hög grad önskvärt, att inkorporerings­

förfarandet gjordes till föremål för en närmare reglering, och borde ge­

staltandet av lagstiftningen härom åstadkommas genom särskild utredning.

Den 5 december 1913 beslöt Kungl. Maj:t uppdraga åt en kom­

mitté att verkställa eu allsidig utredning angående dels behovet av

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

32

friare former än de nu tillgängliga för sammanslutning mellan olika

kommuner eller delar av kommuner för tillgodoseende av ett eller flera

gemensamma kommunala behov, dels behovet av att kunna i vidare

omfattning, än som för närvarande enligt municipallagen vore medgivet,

för viss ort inom en kommuns område träffa särskilda kommunala an­

ordningar, därvid jämväl borde övervägas, huruvida icke dylika kom­

munala anordningar skulle kunna medgivas på för orten mindre be­

tungande villkor än de i municipallagen uppställda, dels det formella

förfarandet vid behandlingen av uppkommande frågor om ändringar i

den bestående administrativa, kommunala, ecklesiastika och judiciella

indelningen, dels ock de materiella grunder, efter vilka dylika frågor

borde bedömas, ävensom att uppgöra förslag till de författningsbestäm­

melser, vartill den verkställda undersökningen kunde föranleda.

Sedan den sålunda tillsatta kommitténs arbeten avslutats, har kom­

mittén med skrivelse den 12 december 1917 till Kungl. Maj:t överlämnat

av motiv åtföljda förslag till:

1) lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala och

ecklesiastika indelning;

2) lag om kommunalförbund;

3) lag om kommunal rote;

4) lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning med mera i

vissa samhällen;

5) lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 14, 37, 74 och 79 i förord­

ningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet;

6) lag om ändrad lydelse av §§ 2 och 54 i förordningen den 21

mars 1862 om kommunalstyrelse i stad;

7) lag om ändrad lydelse av §§ 1, 6, 8, 11, 21 och 23 i förord­

ningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd;

8) kungörelse om ändrad lydelse av § 1 mom. 1, § 6 och § 36

mom. 3 och 4 i förnyade stadgan den 10 december 1897 angående

folkundervisningen i riket;

9) kungörelse om ändrad lydelse av mom. A punkt 4 i kungörelsen

den 11 september 1909 rörande tilllämpning i vissa städer av förnyade

stadgan angående folkundervisningen i riket den 10 december 1897 med

flera författningar;

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1871

angående fattigvården;

11) förordning om ändrad lydelse av § 1 mom. 1, § 6 mom. 1 och

§§ 8 mom. 1 och 2 i förordningen den 6 augusti 1894 angående man­

talsskrivning ;

Kung1. May.ts Proposition Nr 310.

Kung1. Maj ds Proposition Nr 310.

33

12) förordning om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 28

oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst;

13) förordning om ändrad lydelse av 3 §, 29 § 1 mom., 32 och

39 §§ samt 49 § 1 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om taxe­

ringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Genom remiss den 30 april 1918 har Kungl. Magt infordrat ut­

låtanden över förslagen, och hava sådana utlåtanden inkommit från

överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, landsting och domkapitel,

Stockholms stads konsistorium, kammarkollegium, hovrätterna, medicinal­

styrelsen, statistiska centralbyrån, folkskolöverstyrelsen, vägkommissionen,

svenska fattigvårdsförbundet och svenska stadsförbundet. Vid länssty­

relsernas och domkapitlens utlåtanden är fogat ett betydande antal ytt­

randen från magistrater, stadsstyrelser, stads-, municipal- och kommunal­

fullmäktige, municipal-, kommunal- och kyrkostämmor, kommunal- och

kyrkostämmoordförande, kyrkofullmäktige i Göteborg jämte åtskilliga

kommunala tjänstemän.

Jag anhåller nu att till eu början få i korthet redogöra för en av

kommittén lämnad framställning av rikets indelning i olika hänseenden

och oregelbundenheter i denna indelning ävensom för vissa av kom­

mittén gjorda anmärkningar angående egendomligheter och bristfällig-

heter hos den nuvarande indelningen. Därefter kommer jag att övergå

till en kort redogörelse för vissa grundläggande synpunkter och förslag

i kommitténs betänkande.

Olika indelningar av riket m. m.

Det offentliga livet i Sverige var av ålder sammanfört i landskapet,

vilket för rättsskipning och förvaltning var delat i härader. Häradets

betydelse såsom organ för kommunal verksamhet sjönk emellertid efter

kristendomens införande allt mera. Det kvarstår numera huvudsakligen

såsom en indelningsenhet för rättsskipningen och den statliga administra­

tionen. Bland dess återstående kommunala funktioner märkas vården

av allmänningar, hållandet av tingshus och häradsfängelso samt hand-

havandet av väghållningsbesväret.

I häradets ställe framträdde ganska tidigt en ny enhet såsom bärare

av den kommunala självverksamheten, socknen. Ursprungligen beteck­

nande den menighet, som besökte samma kyrka, användes ordet socken

sedermera såsom benämning på dot område, till vilket den menighet

hörde, som begagnade samma kyrka. Sockenindelningen är således av

kyrkligt ursprung. Med tiden utvecklades emellertid socknens befogenhet

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 sand. 274 käft. (Nr 310.)

4087 1» 5

34

jämväl till vårdnad om ärenden av rent borgerlig natur. Därjämte blev

benämningen socken överflyttad på de hemman och lägenheter, vilka för

beskattningsändamål i jordeboken sammanfördes under en enhet. Med

socken betecknas följaktligen ett område ej endast i dess egenskap av

bärare av den folkliga självverksamheten för i första hand kyrkliga syften,

kyrkosocknen, utan jämväl såsom en för beskattningsändamål sammanförd

enhet av hemman och lägenheter, den kamerala eller jordebokssocknen.

Städerna, vilka utbrötos ur häraderna, blevo redan från början före­

trädesvis borgerliga kommuner med tidigt utvecklad borgerlig självsty­

relse, ehuru de på samma gång, ensamma eller jämte den kringliggande

bygden, utgjorde socknar i detta ords ursprungliga betydelse, d. v. s.

kyrkliga församlingar. Städernas jord redovisas icke i jordeboken.

I samma mån som socknens borgerligt kommunala betydelse växte,

blev behovet av föreskrifter till närmare reglering av dess självförval-

tande verksamhet starkare. I de föreskrifter härom, som innehöllos i

1817 och 1843 års sockenförfattningar, var emellertid, oaktat de bor­

gerliga ärendenas överhandtagande vikt och mängd, samtliga angelägen­

heters behandling alltjämt förbehållen sockenstämman med dess före­

trädesvis kyrkliga organisation. Det var delvis kravet på ett åtskiljande

av den kyrkliga och den borgerliga stämman, som gav anledning till

den nya lagstiftning, vilken innefattas i 1862 års kommunalförfattningar.

Genom dem skedde en fullständig utskiftning mellan de kyrkliga och

de borgerliga intressena i såväl staden som socknen. Det avsågs emel­

lertid icke att för någondera av dessa tvenne intressegrupper skapa någon

ny indelningsenhet. Rikets gamla indelning i städer och socknar bibe­

hölls. För att skilja socknen såsom bärare av de borgerliga intressena

Irån den kyrkliga församlingen gavs åt socknen i dess förstnämnda

framträdande särnamnet kommun, medan för socknen såsom kyrklig

enhet merendels användes benämningen församling. Anmärkningsvärt

är således, att den nya kommunala lagstiftningen icke avsåg att göra

kommunen till en i förhållande till den förutvarande äldre indelningen

självständig områdesenhet. Fastmera säges det uttryckligt, att »varje

socken på landet utgör för sig en särskild kommun». Enahanda är sagt

beträffande stad.

Då nu två slag av socknar finnas, kyrkosocknen och jordeboks­

socknen, och det kan inträffa, att dessa socknar till sina gränser avvika

från varandra, måste det avgöras, vilkendera av socknarna, som bör ligga

till grund för kommunindelningen. Kommittén framhåller, att såväl den

historiska utvecklingen som motiven till kommunalförordningarna an­

giva kyrkosocknen såsom den, åt vilken i förevarande hänseende bör

^{givas företräde.} A

andra sidan vilar den även i rent kommunalt hän­

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

seende betydelsefulla administrativa och judiciella indelningen väsentligen

på den kamerala.

Utom de verkliga oregelbundenheter i indelningsavseende, som här­

flyta huvudsakligen av bristande överensstämmelse mellan kyrkosocknarna

och jordebokssocknarna (flertalet dylika oregelbundenheter hava under de

senaste årtiondena rättats efter förslag av den på 1880-talet arbetande

så kallade oregelbundenhetskommittén), äro i vissa fall avvikelser från

de normala indelningsreglerna i gällande lagstiftning förutsatta och med­

givna, särskilt beträffande den kommunala indelningen. I förordningen

om kommunalstyrelse på landet §§ 2 och 3 har således lämnats med­

givande till socknars förenande »under gemensam kommunalförvaltning».

Stadgandet i samma förordnings § 79 om köping utgör jämväl ett undan­

tag från grundsatsen om kommunens bundenhet vid sockenindelningen.

Och

i

förordningens § 80, den s. k. municipallagen, har lämnats med­

givande till bildande av specialkommuner för särskilda uppgifters vår­

dande. Beträffande den kyrkliga indelningen förutsätter lagstiftningen,

att församlingar, tillhörande samma pastorat eller stad, kunna hava ge­

mensam förvaltning i större eller mindre omfattning. Enligt kyrko-

stämmoförordningen § 11 äga sådana församlingar sammanträda i ge­

mensam kyrkostämma för gemensamma angelägenheter och må enligt

§ 21 jämväl förena sig om gemensamt kyrkoråd eller skolråd. I det

sistnämnda fallet komma församlingarna enligt folkskolestadgans 6 § att

utgöra ett skoldistrikt. I kyrkostämmoförordningen § 1 stadgas ytter­

ligare, att kommun, som ej bildar egen kyrkoförsamling, må kunna ut­

göra särskilt skoldistrikt, vilket stadgande har sin huvudsakliga tillämp­

ning i fråga om köping.

Eu omständighet, som av kommittén framhållits såsom särskilt be-

aktansvärd, är de olika indelningarnas sammanhang med och beroende

av varandra och, i sammanhang därmed, den kommunala indelningens

brist på fasthet och självständighet.

I stället för att vara i förhållande till övrig indelning självständig

eller för den övriga indelningen grundläggande, vilket skulle med den

borgerliga kommunens nuvarande betydelse mera överensstämma, är

kommunen fast hellre vilande på och beroende av annan indelning.

Kommunen på landet skall utgöras av socknen. Såsom förut påvisats,

avses härmed närmast kyrkosocknen, av vilken enhet kommunen således

är ställd i beroende. Detta förhållande invecklas vid divergens i socken­

indelningen därav, att kyrkoförsamlingen i sin ordning är i viktiga

hänseenden beroende av kommunen, som tillhandahåller församlingen

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

35

Den kommu­

nala indel­

ningens be­

roende av den

kyrkliga

indelningen.

Den kommu­

nala indel­

ningens in­

flytande på

annan

indelning.

sina röst- och taxeringslängder, vilka åter merendels torde vara upp­

rättade på grundval av den kamerala socknen. En följd av kom­

munens beroende av sockenindelningen är, att delning av socken i kom­

munalt avseende utan sammanhang med dess delning i kyrkligt av­

seende icke anses lagligen kunna äga rum. Allenast i det i förordningen

om kommunalstyrelse på landet särskilt reglerade fall, att en del av

socknen skall bilda köping, kan sådan utbrytning av kommundel äga

rum utan sammanhang med delning av kyrkosocknen.

De olika indelningarnas förhållande till och beroende av varandra

hava vidare, fortsätter kommittén, till följd, att åtgärd med avseende

å den kamerala indelningen i åtminstone ett hänseende ansetts böra

eo ipso föra med sig ändring i annan indelning. Då nämligen ägo-

utbyte enligt skiftesstadgan sker i olika jordebokssocknar, varigenom

dessa ägors samhörighet med viss kameral fastighet förändras, anses

därav följa de utbytta områdenas överflyttande jämväl i övriga hän­

seenden, således kommunalt, kyrkligt och administrativt. Av denna

uppfattning om ägoutbytes inflytande i förevarande avseende borde väl,

säger kommittén vidare, rätteligen följa, att överhuvudtaget ändring

i administrativt, kommunalt, ecklesiastikt eller judiciellt hänseende icke

skulle vara möjlig annorledes än tillika med eller såsom följd av mot­

svarande ändring i den kamerala indelningen. Redan de omnämnda

mångahanda oregelbundenheterna i rikets indelning giva emellertid vid

handen, att i praxis bedömandet av hithörande förhållanden icke är så

klart och konsekvent. Jordebokens betydelse såsom en av grundvalarna

för rikets indelning och det inflytande jordeboksindelningen utövar på

den övriga indelningen har emellertid föranlett, att vid hittills ifråga-

komna nybildningar den strävan städse gjort sig gällande, att den nya

gränsen skulle komma i överensstämmelse med den kamerala indelningen,

så att icke kamerala enheter bleve i kommunalt, kyrkligt, administrativt

eller judiciellt hänseende sönderdelade. Såväl stundom å fråga om över­

flyttning av område från land till stad som framför allt beträffande

köpings utbrytning ur socken har för den skull Kungl. Maj:t, där ge­

nom indelningsändringen jordeboksenhet skulle komma att genomskäras,

förordnat, att ändringen icke finge träda i tillämpning, förrän veder­

börande område blivit i kameralt avseende utbrutet, och således såsom

villkor för inkorporeringens ikraftträdande respektive för inträdandet i

köpingsrättigheterna stadgat, att området i fråga skulle inom viss tid

hava genom ägostyckning eller annorledes i behörig ordning utbrutits

från det eller de hemman eller lägenheter, dit det hörde. I följd av det

inflytande och den betydelse, som tilläggas de kamerala indelningsför-

36

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

37

hållandena, kunna således, framhåller kommittén, privata åtgärder och initia­

tiv i viktiga hänseenden bliva bestämmande för rikets indelning dels sålunda,

att därigenom åstadkommas indelningsändringar, som från offentliga syn­

punkter icke varit avsedda eller önskade, och dels sålunda, att därigenom

hindras eller försvåras indelningsändringar, vilkas genomförande funnits vara

med det offentliga intresset överensstämmande. Det första har visats

vara fallet i fråga om ägoutbyten av områden, tillhörande olika jorde-

bokssocknar eller stad och land. Det sistnämnda förhållandet uppstår,

då enskild jordägare vägrar att medverka till åstadkommande av jord­

delning, som finnes erforderlig för förlänande av kameral självständighet

åt fastighetsdelar, avsedda att tillhöra olika indelningsområden, och

vilken är av beskaffenhet att icke lagligen kunna utan sådan medverkan

genomföras.

I sammanhang med det nu påvisade undantaget från eljest gällande

regel, att ändring i rikets indelning icke må äga rum annorledes än

efter beslut av vederbörande myndighet, erinrar kommittén om en före­

teelse, som därutinnan företer likhet med den nu nämnda, att verklig

indelningsändring åstadkommes genom densamma utan myndighets med­

verkan. Det åsyftade fallet föranledes av den ovan omnämnda be­

stämmelsen i kyrkostämmoförordningen § 21, att inom samma pastorat

eller stad flera församlingar må kunna förena sig om gemensamt skol­

råd. Av denna bestämmelse har ansetts följa, vilket jämväl är i folk­

skolestadgans § 6 uttryckligen sagt, att genom en sådan förening om

gemensamt skolråd uppkommer en ny enhet, i det att därmed försam­

lingarna sammansmältas till ett skoldistrikt.

Kommittén påpekar även, hurusom allenast i det nu nämnda fallet,

att församlingar, tillhörande samma pastorat eller stad, sammanslutas

till ett skoldistrikt, ävensom i det i kyrkostämmoförordningen § 1 om-

förmälda fall, att del av socken, som bildar egen kommun, göres till

särskilt skoldistrikt, avvikelse från sockenindelningen må i folkskole-

hänseende äga rum.

Vidare erinrar kommittén, att det i 1847 och 1853 års lattigvårds-

förordningar lämnade medgivandet för flera socknar på landet, vilka

tillhörde samma pastorat, att förena sig om gemensam fattigvård, d. v. s.

sammansluta sig att bilda ett fattigvårdssamhälle, en kommun för fattig­

vårdens angelägenheter, icke erhållit plats i 1871 års fattigvårdsförord-

ning. (Sedan kommitténs betänkande avgivits, har emellertid genom den

nya fattigvårdslagen ett dylikt medgivande åter lämnats.)

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 310.

Bildande av

skoldistrikt

utan offentlig

myndighets

medverkan.

Skoldistriktets

och fattig­

vår dss am-

hällets bun­

denhet vid den

kyrkliga resp.

den kommu­

nala indel­

ningen.

38

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kort redogörelse för vissa grundläggande synpunkter och förslag i

kommitténs betänkande.

t*

Kommittén framhåller i sin motivering, att det för samtliga kom­

mitténs nybildningsförslag och överhuvudtaget för varje lagstiftning an­

gående ändring i rikets offentliga indelning är av vikt, att de olika in­

delningarnas beroende av varandra lindras, så att varje indelning för

sig blir i möjligaste mån fast och självständig. Kommitténs förslag går

därpå ut, att den indelning, vilken med hänsyn till det offentliga livets

utveckling numera måste anses vara den betydelsefullaste, nämligen den

kommunala, befrias från beroendet av annan indelning samt göres fast

och självständig. I stället för att nu kommunen är en av den kyrkliga

och kamerala indelningen avsevärt beroende enhet, föreslår således kom­

mittén, att kommunen skall utgöra ett till sina gränser bestämt område,

vilket icke må ändras annorledes än i den för dylik ändring särskilt

stadgade ordning. Enligt kommitténs förslag skall Kungl. Maj:ts rådig­

het över rikets indelning i olika hänseenden bibehållas.

Det kommunala livets rika utveckling har för kommunens del med­

fört ett avsevärt större behov av möjligheter till ändring i indelnings-

avseende, genom införlivningar, kommunklyvningar och kommunut­

brytningar, än vad förhållandet är i fråga om den kyrkliga indelningen.

G-enom nu nämnda förslag komma de hinder för dylika omgestaltningar,

vilka för närvarande är o för handen, att bortfalla.'

Av kommunens fixerande att utgöra ett geografiskt bestämt område,

oberoende ej endast av kyrkosocknen utan ock av den kamerala socken­

indelningen, följer vidare, att ändring av områdets samhörighet med viss

kameral enhet icke kommer att inverka på dess kommunala beskaffenhet.

Om genom ägoutbyte enligt skiftesstadgan tvenne områden utbytas mellan

fastigheter, tillhörande olika jordebokssocknar, eller en sådan socken och

stad, kommer således efter kommitténs förslag denna åtgärd icke att

medföra överflyttning i kommunalt hänseende. Ej heller lärer efter

ifrågavarande förslags genomförande sådant ägoutbyte kunna åberopas

såsom grund för överflyttning i andra indelningshänseenden. Genom

kommitténs förslag, ehuru direkt avseende allenast den kommunala in­

delningen, torde nämligen den kamerala indelningens band på indel­

ningen även i andra avseenden hava lossats. Vad den kyrkliga indel­

ningen angår, bör enligt kommitténs mening, sedan grundsatsen om en

gemensam enhet för kyrklig, kameral och kommunal indelning icke

vidare kan och skall uppehållas, anses, att ingen anledning är att låta

den kyrkliga indelningen röna inflytande av en kameral förändring, som

lämnar den kommunala indelningen oberörd. Enahanda torde, fram­

håller kommittén, vara förhållandet beträffande de administrativa och

judiciella indelningarna, så mycket hellre som faktiskt uppfattningen om

dessas beroende härutinnan torde såväl i det allmänna livet som i rätts­

tillämpningen vara ganska svävande. Såsom en omständighet, ägnad

att yttermera minska möjligheten att antaga en av kamerala förhållanden

härflytande överflyttning i den administrativa och judiciella indelningen,

hänvisar kommittén därtill, att kommittén föreslagit uttrycklig bestäm­

melse därom, att den för den offentliga förvaltningen och jurisdiktionen

i viktiga avseenden grundläggande mantalsskrivningen skall följa den

kommunala indelningen.

Syftet med kommitténs förslag om lossande av de band, som nu

förena de olika indelningarna med varandra, är naturligtvis, framhåller

kommittén, att för varje särskild förvaltningsenhet skall kunna utläggas

just det område, som för densamma är det lämpligaste. Skall detta

syfte kunna uppnås, blir det understundom nödvändigt att uppdraga

gränsen för ett visst förvaltningsområde så, att samma gräns framgår

över ägorna till en odelad fastighet (hemman, hemmansdel eller lägenhet)

eller från varandra skiljer ägor, tillhörande samma fastighet. Visserligen

är det uppenbart, att en dylik klyvning av en i övrigt samhörig fastig­

het bör, så långt utan verklig olägenhet ske kan, undvikas, men när

omständigheterna kräva denna anordning, bör dock möjligheten därtill

hållas öppen. Det har därför för kommittén framstått som synnerligen

angeläget att söka en utväg för fastighets uppdelning på olika förvalt­

ningsområden utan den omgång och de svårigheter, som hittills visat

sig vara förbundna med en fullständig klyvning av densamma.

Därvid måste emellertid, säger kommittén, särskild uppmärksamhet

ägnas det fall, att en viss administrativ indelning bör föranleda en

ändring även i den judiciella indelningen. Skall en del av en lands­

kommun införlivas med stad, gäller det nämligen ej endast åstadkom­

mandet av en ny kommunal gräns utan även — frånsett de åtminstone

ännu relativt fåtaliga fall, då staden tyder under landsrätt — det med

införlivningen avsedda områdets ändrande i judiciellt hänseende. Stadens

kommunala gräns bör och skall sammanfalla med dess judiciella. Jämte

det inkorporeringsområdet överflyttas i kommunalt avseende, flyttas det

från häradsrättens till rådhusrättens domsaga. I dylika fall lärer ett

fullständigt särskiljande av olika delar av den nya gränslinjen genom­

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

39

Fastighets

uppdelning

på olika för­

valtnings­

områden.

40

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310,

skuren fastighet icke kunna undvikas. Enahanda är förhållandet vid

varje ändring av judiciell indelning, således även då ändringen avser

ny gräns mellan tvenne domsagor på landet, vare sig såsom följd av

kommunal ändring eller där förutan.

Såsom förut nämnts, torde man hittills i allmänhet hava utgått

därifrån, att vid administrativ indelningsändring, vare sig den stått i

sammanhang med ändring i den judiciella indelningen eller icke, en av

den nya gränsen genomskuren fastighet även borde uppdelas i särskilda

fastigheter, och vid förordnande om indelningsändring även meddelat

föreskrifter i detta syfte. För att bereda hittills saknad möjlighet att

även mot vederbörande jordägares bestridande genomföra en dylik upp­

delning hava även förslag till särskilda lagbestämmelser därom blivit

ifrågasatta.

Skiftes kom­

mitténs och

1914 års

fastighets­

register-

kommissions

förslag.

Lagstiftning

angående

fastighetsbild­

ning i stad.

Sådana förslag hava framställts av de kommitterade, som år 1911

avlämnat förslag till ny skifteslagstiftning, ävensom av 1911 års fastig­

hetsregisterkommitté och 1914 års kommission för granskning av sist­

nämnda kommittés förslag. Genom den under år 1917 genomförda lag­

stiftningen angående fastighetsregister i stad har frågan blivit i viss

omfattning löst. Enligt densamma skall fastighet uteslutas ur jorde-

boken ej endast då fastigheten införlivas med stad — stads jord redo­

visas nämligen icke i jordeboken — utan ock då Kungl. Maj:t förordnat,

att fastighetsregister enligt de för stad gällande bestämmelser skall föras

för det samhälle å landet, som fastigheten tillhör. Om i anledning av

ändring i administrativ indelning område skall ur jordeboken ute­

slutas och den beslutade administrativa gränsen från varandra skiljer

områden, som höra till samma jordeboksenhet, skall ofördröjligen an­

mälan om förhållandet göras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, som

det åligger att, därest bestämmande av mantal eller däremot svarande

andelstal för de särskilda delar, i vilka jordeboksenbeten således kommer

att klyvas, ej redan skett, för sådan åtgärd förordna lantmätare. Denne

skall därefter upprätta beskrivning, huru enhetens ägor fördelats mellan

de olika förvaltningsområdena, ävensom uträkna mantal eller andelstal

för de olika delarna (kungörelsen den 13 juli 1917).

Vad angår övriga fall, då eu fastighet till följd av ändring i in­

delningen kommer att genomskäras av administrativ gräns, kan givetvis,

framhåller kommittén, liknande anordning ifrågasättas. Kommittén är

emellertid av den mening, att sådant icke är nödigt, då fråga är

om annan indelning än judiciell. Att kräva en kameral uppdelning av

fastighet, som genom ändring i den kommunala eller ecklesiastika in­

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

41

delningen kommer att tillhöra delvis en och delvis en annan kommun

eller församling eller olika skoldistrikt, är enligt kommitténs mening att

gå längre än som strängt taget är nödigt. I och för sig fordrar en

kommunal eller ecklesiastik indelningsändring för sitt praktiska genom­

förande ej annan åtgärd än att mantalsskrivning och beskattning så

ordnas, att fastighetsdelarna och därå befintliga beskattningsobjekt kunna

vederbörligen särskiljas och uppföras en var i det förvaltningsområde,

dit den hör. Redan nu har man på detta enkla sätt löst frågan, då

det gäller att särskilja ett municipalsamhälle och inom detsamma boende

skattskyldiga från den kommun, som samhället tillhör. Kommittén anser

samma förfarande kunna tillämpas även i fråga om andra primära för­

valtningsenheter och har i mantalsskrivnings- och beskattningsförord-

ningarna föreslagit ändringar, vilka gå därpå ut, att då gräns för kom­

mun, församling eller skoldistrikt går genom en fastighets ägovälde, de

på vardera sidan om gränsen belägna fastighetsdelarna skola åsättas

särskilda taxeringsvärden samt de å varje fastighetsdel boende personer

särskilt för sig upptagas ⁱ längderna.

Som förut nämnts, är emellertid denna lösning icke tillräcklig, då

en administrativ indelningsändring skall följas av en motsvarande judi-

ciell. Då måste en kameral uppdelning ske av fastighet, som genom-

skäres av den nya indelningsgränsen. Vad angår gräns mellan stad

och land, är förhållandet redan ordnat genom lagstiftningen angående

fastighetsbildning i stad. Återstår alltså det fall, där gränsen mellan

olika domsagor å landet ändras så, att fastighet, som förut tillhört endast

den ena domsagan, därefter skall till en del av sitt område tillhöra den

andra. Enligt vad nyare praxis giver vid handen, synes man ansett

sig oförhindrad att utan vidare lagstiftning lösa svårigheterna genom ett

förfarande av samma art som det i fastighetsregisterlagstiftningen angivna.

Kommittén har alltså icke funnit anledning att utöver vad gällande

lag redan innehåller föreslå nya bestämmelser om fastighets uppdelning

i anledning av indelningsändring, men däremot inriktat sig på att genom

ändrade bestämmelser i mantalsskrivnings- och beskattningsförordningarna

så ordna mantalsskrivningen och beskattningen, att de till varje olika

förvaltningsområde hörande medlemmar och beskattningsföremål varda

i vederbörande längder tydligt angivna.

Med iakttagande av nu angivna synpunkter har kommittén utarbetat

ett förslag till »lag om ordning och villkor för ändring i rikets kom­

munala och ecklesiastika indelning». Den föreslagna lagen avser således

icke att fastställa regler angående ändring i rikets indelning i annat

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 274 käft. (Nr 310.)

4037 18

6

Lagstiftning

angående

ändring

i rikets

indelning.

Ökad frihet

med avseende

å indelningen

i skoldistrikt.

hänseende än komrannalt och ecklesiastikt. Ej heller hänföra sig de

föreslagna reglerna omedelbart till andra kommuner än primärkommuner

(landskommuner, städer och köpingar med egen kommunalförvaltning)

eller till annan ecklesiastik indelning än indelningen i territoriella kyrko-

församlingar och skoldistrikt. Särskild lagstiftning angående ordning

eller villkor för ändring av annan kommunal eller ecklesiastik indelning

än vad nu nämnts eller för ändring av administrativ eller judiciell in­

delning finner kommittén ej erforderlig. Kommittén har emellertid i

förslaget till lag angående ändringar i kommunal och ecklesi astik in­

delning träffat föranstaltning med ändamål att vid utredningen och upp­

görandet av förslag angående de i lagen närmast avsedda indelnings-

ändringar de övriga indelningar, vilka kunna antagas böra med dem

hava sammanhang, jämväl skola bliva föremål för vederbörligt be­

aktande.

Jämte det kommittén genom sina förslag möjliggjort kommunens

fullständiga frigörande från beroendet av andra indelningar, har kom­

mittén tagit under övervägande, huruvida jämväl beträffande andra in-

delningsenheter än kommunerna behov förelåge av vidsträcktare frihet

och självständighet i indelningsavseende.

Kommittén har därvid funnit sådant behov vara för handen be­

träffande skoldistrikten. Dessa, vilka ju äro att anse såsom kommuner

för tillgodoseende av folkskolans och därmed sammanhängande ange­

lägenheter, skola, såsom ovan påpekats, enligt gällande lagstiftning

sammanfalla med sockenindelningen. Allenast i två fall medgives, att

avvikelse från sockenindelningen må äga rum i folkskoleavseende.

Kommittén har funnit detta förhållande icke vara tillfredsställande.

De medgivanden, vilka lämnats till undantag från regeln om skoldi­

striktets bundenhet vid församlingsindelningen, göra icke tillfyllest. Med

hänsyn till skoldistriktets uppgifter böra ofta nog för bestämmande av

dess område helt andra synpunkter vara ledande än de, som träda i

förgrunden vid bedömandet av vare sig kyrkoförsamlingens eller den

borgerliga kommunens lämpliga omfattning. Ofta kan det ej undgås,

att barnen i en del av en församling hava vida längre och obekvämare

väg till församlingens närmaste skola än till skola i grannförsamlingen.

Stundom nödvändiggöra dessa förhållanden synnerligen oekonomiska

anordningar, såsom underhållande för endast några få lärjungar av en

skola i en församlingsdel, som är skild från återstoden av församlingen

genom exempelvis ett vattendrag eller är enklaverad i annan församling.

I gränstrakt mellan olika församlingar, särskilt där denna är någorlunda

42

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

43

tätt befolkad, uppstå ofta betydande besvärligheter i folkskoleavseende

i följd av befolkningens flyttningar fram och åter. Där olika områden

av en församling hava helt olika utveckling (en del är rent agrar, en

annan del utgöres av ett bruks- eller stationssamhälle med sammanträngd

befolkning), äro ofta nog de olika församlingsdelarnas intressen och be­

hov med avseende å folkskoleundervisningens ordnande helt olika, utan

att jämkning kan eller ens bör åstadkommas. I vissa av nu antydda

fall skulle visserligen ett bättre sakernas skick kunna ernås genom

ändrande av församlings- eller kommunindelningen, men i andra fall

skulle så icke kunna ske.

Vid övervägande av de utvägar, som kunna ifrågakomma för av­

hjälpande av nu antydda olägenheter, har kommittén funnit sig böra —

i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande den borgerliga

kommunen — förorda den radikala åtgärd, att skoldistriktet göres, i

princip, helt oberoende av församlings-(socken-)indelningen. Enligt

kommitténs uppfattning följa i organisatoriskt avseende icke några svå­

righeter av sådan anordning. Redan enligt gällande lag är skoldistriktet

en i fråga om förvaltning såväl som ekonomi fristående enhet vid sidan

av kyrkoförsamlingen i trängre mening, med vilken det visserligen i

allmänhet skall sammanfalla.

Enligt kommitténs förslag kommer således skoldistriktet, i den mån

vården av dess angelägenheter icke, såsom i vissa städer, är överflyttad

på den borgerliga kommunen, att bliva en självständig indelningsenhet

vid sidan av församlingen och kommunen, med vilka det dock förut-

sättes skola under vanliga förhållanden sammanfalla. Varje ändring av

skoldistriktsindelningen skall för sin giltighet kräva Kung! Maj:ts god­

kännande.

Kommittén har slutligen framlagt förslag angående beredande av

möjlighet för två eller flera kommuners på landet i samma län samman­

slutande att utgöra ett fattigvårdssamhälle. I fråga om den kommunala

innebörden av dylik sammanslutning bör, framhåller kommittén, upp­

märksammas, att densamma innebär något annat och mera än blott

ett förbund mellan kommuner för handhavande av viss eller vissa fattig-

vårdsangelägenheter. Genom sammanslutningen skapas en ny kommun,

en specialkommun för fattigvård, vars område utgöres av primärkom­

munernas sammanlagda områden. Primärkommunernas samtliga såväl

förpliktelser som befogenheter i fattigvårdsavseende bliva genom samman­

slutningen i allo överflyttade till det nya fattigvårdssamhället, som ensamt

blir ansvarigt för fattigvårdens tillgodoseende inom området.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kommuners

sammanslut­

ning till ett

fattigvårds­

samhälle.

44

Lagstiftning

angående

kommunal­

förbund.

Kommitténs förslag härutinnan skiljer sig i vissa delar från bestäm­

melserna i den efter förslagets avgivande tillkomna lagen om fattigvården

den 14 juni 1918, förnämligast därutinnan, att kommittén föreslagit, dels

att dylik sammanslutning bör medgivas allenast i fråga om kommuner på

landet tillhörande samma län, dels att Kungl. Maj:t bör äga att under vissa

förhållanden förordna om sammanslutning av ifrågavarande art även om

kommunerna icke äro därom ense, dels ock att det sammanslutna fattig-

vårdssamhället bör i fråga om behandlingen av samhällets gemensamma

angelägenheter likställas med annat fattigvårdssamhälle, dock med rätt

för Kungl. Maj:t att, där så finnes lämpligt, i berörda hänseende med­

dela avvikande bestämmelser. Åven har kommittén i fråga om be­

stämmandet av området för sammanslutet fattigvårdssamhälle funnit be­

tänklighet mota mot att medgiva samma frihet som beträffande övriga

indelningar. Kommitténs förslag innebär alltså, att ett sammanslutet

fattigvårdssamhälle alltid skall bestå av två eller flera hela kommuner.

Jämte de sålunda föreslagna specialkommunerna för vissa upp­

gifters haudhavande hava emellertid även andra anordningar befunnits

erforderliga för tillgodoseende av kommuners gemensamma behov.

Något förbud för kommuner att förena sig om gemensamma åtgärder

för tillgodoseende av gemensamma intressen finnes visserligen icke i nu­

varande lagstiftning, men de organisatoriska bestämmelserna angående

kommunalförvaltningen äro i många avseenden sådana, att de utesluta

möjligheterna av dylik gemensamhet. I åtskilliga specialförfattningar

förutsättes visserligen, att föreningar kommuner emellan för angivna

uppgifters handhavande böra under vissa omständigheter komma till

stånd, men några regler för ordnandet av dessa föreningar hava icke i

författningarna meddelats. Såsom följd härav hava kommunerna ofta

föredragit att, för åvägabringande av önskad gemenskap, använda sig

av rent privaträttsliga rättsformer, såsom aktiebolag eller ekonomiska

föreningar eller, i mera enkla fall, endast kontrakt. Tydligtvis bör det

icke, framhåller kommittén, ifrågakomma att hindra kommunerna från

användande av dylika former för gemensamma uppgifters tillgodoseende,

men då deras användande är förenat med åtskilliga svårigheter och

olägenheter, för vilka kommittén redogör, finner kommittén behov före­

ligga av en lagstiftning, varigenom befogenheten för kommunerna att i

kommunal ordning sluta föreningar för gemensamma uppgifters hand­

havande samt de kommunala formerna för och följderna av sådan före­

ning varda reglerade. Det av kommittén utarbetade förslaget till lag

om kommunalförbund avser att söka fylla detta behov. Enligt detta för-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

45

slag medgives, att för vårdande av kommunal förvaltningsuppgift sam­

manslutning må ske mellan dels städer, landskommuner, köpingar, fattig-

vårdssamhällen samt municipalsamhällen, dels ock landstingskommuner

samt sådan kommun och stad. Aven innefattas i förslaget rätt för skol­

distrikt att sammansluta sig till förbund för vårdande av gemensam an­

gelägenhet rörande folkskolan och vad därmed har sammanhang.

I enlighet med sitt uppdrag har kommittén till behandling upptagit

frågan, huruvida kommunala anordningar enligt de i lagstiftningen an­

gående municipalsamhällen fastslagna grunder skulle kunna medgivas på

för orten mindre betungande villkor än de i municipallagen uppställda.

Kommittén har funnit sig icke böra framlägga förslag till lagstift­

ning i sådant hänseende, men har, efter en utförlig motivering jämte

granskning av gällande praxis (sid. 361—392), gjort vissa uttalanden i

ämnet, vilka kunna sammanfattas sålunda:

att enligt kommitténs mening den vissa municipalsamhällen på­

vilande dubbelbeskattning i fråga om vägunderhåll bör undanröjas me­

delst ändring av väglagstiftningen;

att önskligt synes vara, att stadsplane- och byggnadslagstiftningen

revideras med hänsyn till landsbygdeus behov av lättnad i gällande före­

skrifter angående stadsplan och dess genomförande;

att behövlig och skälig lättnad i municipala bördor i flertalet fall

torde kunna beredas genom anlitande av den utväg till ett lämpligt ord­

nande av förhållandet mellan municipalsamhället och moderkommunen,

som anvisas i municipallagens 4 inom.;

att den befogenhet för municipalsamhälle att vårda i stadsstadgorna

ej avsedd angelägenhet, som tilläventyrs må finnas önskvärd, lärer, om

så skulle befinnas oundgängligen behövligt, kunna regleras oberoende av

de förslag, som kommittén framlägger;

att dylikt behov av trängande beskaffenhet emellertid synes, under

förutsättning att de av kommittén framlagda förslag, vilka avse den

kommunala och den ecklesiastika indelningen på landsbygden, vinna god­

kännande, komma att i ännu mindre mån än hittills göra sig gällande;

samt att kommittén av dessa skäl icke funnit anledning att fram­

lägga något förslag till ändring i nuvarande municipallag.

I kommitténs uppdrag ingick jämväl att taga under övervägande, i

vad mån tillämpning inom stads område av de i municipallagen fast­

slagna grunder vore önskvärd.

Kommitténs

uttalanden

angående mu~

nicipal lag -

stiftningen

för lands­

bygden.

Enhetlighets-

och likställig­

het sprincip en

i det nuva­

rande stads­

samhället.

46

Skalf som tala

för rotebild-

ning i stad.

1 den utredning, som kommittén i anledning härav företagit, kon­

stateras en bestämd åtskillnad mellan den nuvarande staden och stads­

samhället, sådant det befanns före genomförandet av 1862 års kommunal­

lagstiftning. Tidigare vilade stadsförvaltningen på en genomförd klass­

indelning. Borgerskapet ensamt hade besittningsrätten till stadens jord

men var å andra sidan skyldigt att i huvudsak ensamt bestrida kost­

naden för styrelse och förvaltning. I den mån kommunal beskattning

fanns erforderlig, utlades de för särskilda ändamål beslutade skatterna

på de särskilda samhällsklasserna i överensstämmelse med intresseprin­

cipen. Den nya kommunallagstiftningen bröt med dessa grundsatser.

Staden blev i finansiellt avseende konsoliderad. De olika klassernas sam­

hälle avskaffades och den princip genomfördes, att staden skall utgöra

en finansiell enhet. Dess tillgångar äro samhällets gemensamma egen­

dom och, i den mån tillgångarna ej förslå, äro stadens samtliga invånare

underkastade allmän beskattning enligt lika grunder. Från denna prin­

cip om enhetlighet och likställighet hava emellertid i kommunallagen

gjorts vissa undantag. Angående dylika hava stadgan den intagits i

kommunalförordningens §§ 4 och 5 samt även dess § 58 mom. 2 och

§ 59. Genom de under årens lopp i städerna träffade likställighetsöver-

enskommelserna hava berörda undantag från likställighetsprincipen, vilka

huvudsakligen avsett fastighetsägarnas rättigheter och skyldigheter i av­

seende å gatuväsendet, i stor utsträckning bragts ur giltighet.

Oavsett anordningar, som direkt följa av sådana alltjämt existe­

rande avvikelser från likställighetsprincipen, i den mån de hänföra sig

till det lokala området, synes det, framhåller kommittén, under nuva­

rande förhållanden icke vara möjligt att åvägabringa eu differentiering

av stadsområdet av ekonomisk innebörd. Och vad styrelsen och förvalt­

ningen angår äro ävenledes sådana möjligheter i det närmaste ute­

slutna.

(Se vidare betänkandet sid. 394 — 400).

Framför allt de nuvarande större städernas struktur har emellertid

enligt kommitténs åsikt under senare tiden gjort frågan om åstadkommande

av laglig möjlighet till effektiv differentiering av stadsområdet aktuell.

Inom en sådan stad finnas ofta områden, vilka hava kommunala in­

tressen, som äro i vissa avseenden skiljaktiga från det övriga stadsom-

rådets. Vanligen kan och bör ett dylikt område nöja sig med mindre

omfattande och mindre dyrbara kommunala anordningar i vissa hänse­

enden — särskilt beträffande anläggande och underhåll av gata, renhåll­

ning, vatten och avlopp samt offentlig belysning — än det egentliga

Kungl. 31aj:ts Proposition Nr 310.

47

stadsområdet. Åven kan en förstads avlägsna belägenhet och särskilda

natur stundom göra det mera lämpligt, att vissa kommunala anordningar

vidtagas enbart för förstadens räkning, än att samma behov fyllas i an­

slutning till den egentliga stadens motvarande anläggningar. Kom­

mittén finner det icke kunna bestridas, att under nuvarande förhållan­

den, då de kommunala utgifterna i allmänhet utläggas på stadens samt­

liga niedlemmar efter enhetliga grunder, intresset för beaktande av dylika

av områdets säregenheter beroende omständigheter icke äro tillräckligt

framträdande. Fastmera måste helt naturligt tendensen snarast gå i mot­

satt riktning. De, som bo inom områden, vilka naturligen tillgodoses

på ett enklare sätt, känna det som en orättvisa att nödgas i lika mån

som de övriga invånarna bidraga till de kostsamma anordningar inom

den egentliga staden, varav de hava föga gagn. De sträva att även

för sin stadsdel erhålla del av sådana eller snarlika anordningar och

tänka därvid föga på kostnaden, eftersom denna ju skall efter lika grund

fördelas på hela stadens invånare.

Genom att ett område av ovan antydd beskaffenhet i viss mån av­

skiljes från staden i övrigt, i det att åt detsamma överlämnas att helt

och hållet eller väsentligen på egen bekostnad självt draga försorg om

de kommunala uppgifter inom området, som därtill lämpa sig, anser

kommittén fördelar vara att vinna såväl för staden i dess helhet som

för området självt och dess invånare. Framför allt synes såsom följd

därav kunna väntas en sänkning av de kommunala kostnaderna, dels

därigenom att den kommunala standarden, i stället för att hållas på en

för hela samhället ganska lika och för den skull rätt hög nivå, jämkas

efter det särskilda områdets eller, såsom det av kommittén benämnes,

rotens speciella förhållanden och behov, dels ock genom åstadkommande

inom en dylik rote av ett mera omedelbart och personligt intresse för

utgifternas begränsning och för erhållande av största möjliga valuta för

kostnaderna.

(Se vidare betänkandet sid. 400—402.)

En omständighet, som i betydande mån motväger dessa fördelar, är, svårigheter

säger kommittén, den ojämna fördelningen inom stadsområdet av skatte- med avseende

objekten. De mest betydande av dem äro merendels samlade i den ningt^anold-

egentliga staden, medan ytterområdets eller förstadens skatteobjekt äro

nande.

förhållandevis mycket fåtaligare och svagare. Det centrala områdets

skatteobjekt äro därför ofta nog mera än tillräckliga för bestridande av

därvarande kostsamma anordningar, medan ytterområdets skatteobjekt

icke förslå att bekosta ens de ganska enkla anordningar för motsvarande

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

48

Vissa grund­

drag i den

föreslagna

rotelag stift-

ningen.

ändamål, som där finnas erforderliga. Den säkerligen ganska vanliga

uppfattningen, att under nuvarande förhållanden ytterområdenas eller

förstädernas skatteobjekt betungas av bidrag till i den inre staden an­

ordnade bekvämligheter, av vilka de hava föga gagn, torde merendels

vara så oriktig, att förhållandet fastmera är det motsatta eller således

att skaf teobjekten i den inre staden icke blott ensamma bestrida kost­

naden för de där förekommande lokala anordningarna utan ock lämna

bidrag till bekostande av de motsvarande anordningar, som i de yttre

områdena förekomma. Vid undersökning,. som kommittén låtit företaga,

har riktigheten av det nu sagda synts till fullo bekräftad.

Det nu påpekade förhållandet kan, fortsätter kommittén, synas vara

av beskaffenhet att i avsevärd mån reducera värdet och användbarheten

av roteanordning av här ifrågasatt innebörd. Obestridligt torde ock vara,

att detsamma giver anledning till så betydande svårigheter vid tilläm­

pandet av sådan anordning, att rotebildning, därest den medgives, icke

kan väntas bliva annat än en förhållandevis sällan förekommande före­

teelse. Emellertid kunna de lokala förhållandena inom en stad för

visso understundom vara sådana, att rotebildningen icke blir be­

svärad av olägenhet av här berörd grund. Och denna olägenhet kan

neutraliseras därigenom att antingen den ekonomiskt svaga roten er­

håller bidrag av stadskassan till bestridande av kostnaden för roteupp-

giften eller ock rotens skatteobjekt beviljas viss lindring i de allmänna

stadsutskylderna. Nu antydda utvägar torde, anser kommittén, under

förutsättning att det icke finnes nödvändigt anlita dem i mycket hög

grad, icke behöva inverka förringande på det intresse för sparsamhet,

som rotebildningen avser att befordra.

(Betänkandet sid. 402—404.)

Såsom av det sagda torde framgå, är det viktigaste hos roten, så­

dan kommittén tänkt sig densamma, dess separata ekonomi. Denna bör

dock, framhåller kommittén, icke få sträckas så långt, att roten kommer

att utgöra en från staden helt och hållet skild ekonomisk enhet. Rote­

bildningen bör icke få innebära skapandet av en specialkommun av ena­

handa självständiga natur som exempelvis municipalsamhället på lands­

bygden. Det bör fasthållas vid, att rotens samhörighet med staden i

förhållandet utåt blir bibehållen orubbad. Rotebildningen är avsedd att

vara endast en inre anordning, en uppgörelse mellan roten och staden

om visst sätt att besörja en kommunal angelägenhet. Enhetligheten

utåt i stadens ekonomi må icke sönderbrytas, och nödvändigt är för den

skull, att sådana anordningar vidtagas, att i sista hand staden kommer

att vara ansvarig för rotens förbindelser.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

49

För att de fördelar i ekonomiskt hänseende, som åsyftas med rote­

bildning, skola kunna göra sig fullt gällande, bör enligt kommitténs

mening den fordran uppställas på organisationen av roten, att alltid sär­

skilda, anordningar vidtagas med uppgift att bereda tillfälle för det lo­

kala intresset att positivt påverka den ekonomiska vårdnaden. För för­

valtningen av rotens angelägenheter bör för den skull, anser kommittén,

alltid finnas eit särskilt för ändamålet lämpat organ. Frågan, huruvida

eller i vilken mån beslutanderätten i rotes angelägenheter bör anförtros

åt roten själv, ävensom, därest dylik beslutanderätt lämnas roten, frågan

huru stadens anspråk på kontroll bör tillgodoses, finner kommittén där­

emot icke vara av beskaffenhet att böra av lagstiftningen generellt av­

göras. Såvitt möjligt böra olika möjligheter hållas öppna för städerna

att, under offentlig myndighets tillsyn, anpassa roteorganisationen efter

sina speciella förhållanden, önskningar och ändamål.

(Betänkandet sid. 404, 405.)

I enlighet med sålunda angivna grunder har kommittén utarbetat

förslag angående rotebildning i stad, vilket förslag avser att, där så

finnes erforderligt eller lämpligt, åstadkomma en lokal åtskillnad i eko­

nomiskt och förvaltningsavseende av särskilda delar av stads område

med ändamål att möjliggöra dels rättvisare fördelning av kostnaderna

för stadens förvaltningsuppgifter och dels i allmänhet besparing eller

åtminstone ökat intresse för besparing av sagda utgifter. Möjlighet till

dylik anordning föreslår kommittén även för köping.

Redan vid kommunalförvaltning i vanlig ordning förekommer, erinrar

kommittén, synnerligen ofta, att för bestridande av åtskilliga av de för­

valtningsuppgifter, som i särskild mån synas lämpade för rotes verksam­

het, nämligen dem, 'som avse gatas anläggning och underhåll -samt

offentlig belysning och renhållning, upptagas bidrag efter andra grunder

än de allmänna, varom i § 57 och första stycket av § 58 i förordningen

om kommunalstyrelse i stad stadgas. Den eller de särskilda grunder

för skattens fördelande, som sålunda pläga användas, avse att i större

omfattning, än den allmänna grunden för kommunalbeskattningen med­

giver, lägga skatten på de samhällets medlemmar, som av anordningen

hava särskild fördel. I och för sig synes ock, säger kommittén, en be­

skattning enligt nämnda princip för omförmälda ändamål erbjuda bety­

dande fördelar samt motsvara rättvisans och billighetens krav. Innerst

är det ett och samma syftemål, nämligen de kommunala bördornas för­

delande efter intresseprincipen, som tager sig uttryck å ena sidan i den

särbeskattning, varom nu nämnts, och å den andra i rotebildning. Dessa

Bihang till riksdagens protokoll 1911).

1 sand. 147 haft. (Nr 310.)

4087 18

7

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

Lagstiftning

angående

särskild

bidrags

-

skyldighet

inom vissa

samhällen.

50

båda slag av anordningar komplettera varandra på ett naturligt sätt.

Åtminstone under vissa omständigheter synes i själva verket roteanord-

ningen med tämlig nödvändighet förutsätta användande jämväl av en

efter roteändamålet avpassad intressebeskattning. Framför allt då fråga

uppkommer om bildande av rote med det enda eller huvudsakliga syftet

att besörja förvaltningsuppgift av ovan nämnt slag, torde, enligt kom­

mitténs mening, behovet av den för uppgiftens tillgodoseende erforder­

liga beskattningens ordnande efter nu berörda princip kunna visa sig

så trängande, att därförutan rotebildningen knappast kan med fördel

ifrågasättas. Kommittén har av denna anledning funnit nödvändigt att

tillika med förslaget till lag om kommunal rote framlägga ett förslag

angående sådan särskild beskattning, som nu omförmälts.

Fn ytterligare anledning till framläggande av dylik lagstiftning har

kommittén funnit i den omständigheten, att medan behovet av särskilda

regler härutinnan — alldeles oavsett frågan om rotebildnmg — uppen­

barligen är stort i våra städer och stadsliknande samhällen, rättsgrunden

för dylika regler för närvarande ofta är dunkel och tvivelaktig. De

grunder, som åberopas, äro mycket växlande: byggnadsordningar och

andra kommunala stadgar, likställighetsöverenskommelser, inkorporerings-

brev, beslut av allmänna rådstugor eller stadsfullmäktige, understundom

allenast gammal hävd.

Med hänsyn härtill har kommittén funnit synnerligen önskvärt, att

genom positiv lagstiftning öppnas utväg till eu reglering av ifrågava­

rande angelägenheter, där sådan finnes behövlig.

Kommittén har ansett den nya lagen böra gälla för samhälle, där

1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad (och därmed även byggnads­

stadgan för rikets städer) ävensom ordningsstadgan och brandstadgan

för rikets städer samt vad i hälsovårdsstadgan för riket föreskrives om

stad eller endera av dessa författningar är gällande. Lagen blir alltså

tillämplig i stad, köping och municipalsamhälle ävensom i sådan lands­

kommun, där endera av nämnda författningar skall tillämpas, även om

kommunen i övrigt ej organiserats som köping.

Skall det stadgas en särskild bidragsskyldighet till vissa kommunala

ändamål utöver den, som åligger den skattskyldige enligt den allmänna

kommunala beskattningsgrunden, bör, framhåller kommittén, denna bi­

dragsskyldighet givetvis ha karaktären av en intressebeskattning i emi­

nent mening. Den bör alltså grundas därpå, att en viss kommunal an­

ordning för vissa skattskyldiga medför särskild fördel utöver den, som

samhällets medlemmar i allmänhet därav draga. Det lärer icke kunna

bestridas, att den kommunala verksamheten i avseende på gator, vägar

och allmänna platser, vattentillförsel, renhållning och vattenavlopp

KungL Maj:ts Proposition Nr 310.

Kungl. Maj.is Proposition Nr 310.

ÖL

även om den givetvis alltid är till gagn för samhället i dess helhet —

dock understundom kan vara av större bestående intresse och nytta för­

vissa av samhällets invånare, såsom fastighetsägare och idkare av industri

eller näring, än för de övriga.

En bidragsskyldighet sådan som den nu ifrågasatta bör, anser kom­

mittén, gälla gatu-, renhållnings- och vattenväsendet, sådant det med

nyare tiders anordningar på dessa områden faktiskt förefinnes, d. v. s.

bidragsskyldigheten bör kunna avse bidrag till anläggning, underhåll

och belysning av gator, vägar och andra allmänna platser, tillhandahål­

lande av vatten samt avledande av vatten (kloaker) och annan allmän

renhållning. Kommittén anmärker, att där fråga är om ett rent affärs­

företag, exempelvis ett kraftverk, detta uppenbarligen bör finansieras

efter affärsmässiga grunder och att särskild bidragsskyldighet till det­

samma i här ifrågavarande bemärkelse i allmänhet ej bör ifrågakomma.

Givet är, yttrar kommittén, att den föreslagna lagstiftningen bör kunna

komma till användning ej allenast, då det gäller att från början ordna

ifrågavarande angelägenheter inom nybildat samhälle, utan även då fråga

uppkommer om omreglering av förhållandena inom et,t redan bestående.

Grunden för den särskilda bidragsskyldighet, varom här är fråga,

skall, såsom förut nämnts, vara den särskilda fördel, som en viss kom­

munal anordning beträffande gatu-, renhållnings- och vattenväsendet inom

ett samhälle kan bereda vissa samhällsmedlemmar framför andra. Bi­

draget skall alltså vara i viss män ett vederlag för denna fördel. Därvid

få, säger kommittén, komma i betraktande allenast påvisbara, reella för­

delar av mera avsevärd och bestående art. Endast för beskattnings-

objekten fastighet eller rörelse (industri) kunna sådana fördelar uppstå.

Befogenhet bör ej föreligga att av en eller annan enstaka fastighet eller

rörelse uttaga särskilt bidrag. Bidragets karaktär av supplement till den

vanliga kommunala beskattningen innebär, att detsamma skall träffa viss

eller vissa kategorier beskattuingsföremål efter en för samhället eller del

därav fastslagen allmän grund. Denna beskattningsform kan icke använ­

das till en rent lokal extra beskattning efter den vanliga allmänna kom­

munala skattegrunden, så att t. ex. ett visst geografiskt område av ett

samhälle skulle kunna påläggas ett tillägg till den vanliga kommunala

beskattningen. Göra förhållandena en differentiering av sistnämnda art

önskvärd, innebär detta, att anledning till konmiunbildning är för han­

den, och saken bör då ordnas genom anlitande av municipal- eller rote-

bildningsinstitutet. Att annorlunda än i sammanhang med sådan kom­

munbildning tillåta en skattedifferentiering av rent lokal art inom ett sam­

hälle anser kommittén icke böra ifrågakomma. (Beträffande kommitténs

allmänna motivering i övrigt hänvisas till betänkandet sid. 429—447.)

52

Tillstyrkande

uttalanden.

Sedan jag nu i korthet redogjort för de grundläggande principerna

i kommitténs förslag, skall jag tillåta mig att lämna en sammanfattning

av de avgivna yttrandena, i vad de avse dessa principer. För de utta­

landen, som gjorts i anledning av de särskilda lagförslagens bestämmel­

ser, redogöres i en bilaga till detta protokoll.

Redogörelse för yttrandena om förslagens principer.

Det övervägande flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna har

iittalat sin anslutning till de grundprinciper, varpå kommitténs förslag

är byggt, eller ock lämnat dessa principer utan erinran. Med styrka

framhålles behovet av lagbestämmelser på förevarande område och

vikten av att bringa ordning och reda företrädesvis i avseende å in-

korporeringsarbetet. Det betonas, särskilt beträffande den föreslagna

lagstiftningen om ändring i rikets indelning, att densamma i stor om­

fattning utgör ett lagfästande av den praxis,’ som mer och mer vun­

nit stadga, samt att den kommer att borttaga mycken ovisshet och

även olikhet i myndigheternas åsikter om rätta förfaringssättet vid be­

slutade inkorporeringars genomförande. Lagstiftningen kan, framhålles

det vidare, befordra gagnelig nybildning eller sammanslutning samt före­

bygga menliga tvistigheter. De nya kommunala organisationer, som

avses med åtskilliga av förslagen, anses ägnade att fylla behov, vilka icke

kunna med gällande lagstiftning tillfredsställas. Erkännande lämnas åt

det i huvudsak synnerligen tillfredsställande sätt, varpå kommittén löst sin

uppgift. Såsom beaktansvärda nya uppslag framhållas (länsstyrelsen i

Hallands län) särskilt den Kungl. Maj:t tillagda befogenheten att ålägga

en kommun, trots dess protest, att med sig inkorporera annan kommun

eller del av kommun samt att förordna, att församlingar eller delar av

dem skola vara förenade i ett skoldistrikt och att särskilda kommuner

skola sammanslutas att utgöra ett fattigvårdssamhälle. I sistnämnda

hänseende uttalar även bl. a. svenska fattigvårdsförbundet sin anslutning

till förslaget. Dess bestämmelser böra, säger domkapitlet i Uppsala,

hälsas med tillfredsställelse såsom ägnade att avhjälpa en hel del nu

rådande missförhållanden. I samma riktning uttalar sig folkskolöversty-

relsen, som jämväl i övrigt betonar sin synnerliga tillfredsställelse över

utsikten till en ordnad lagstiftning till undanröjande av de olägenheter,

som enligt styrelsens erfarenhet följa av olämpligt uppdragna gränser

och brister i övrigt beträffande indelningen. Svenska stadsförbundets

styrelse framhåller, att kommittén i sitt förslag i huvudsak beaktat do

synpunkter och önskemål, vilka av förbundet framförts i dess förut­

nämnda framställning till Kungl. Maj:t, samt förklarar, att styrelsen ej

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kungl. May.ts 'Proposition Nr 310.

53

har några väsentliga erinringar att framställa mot kommitténs grundligt

genomarbetade lagförslag, vilkas snara genomförande helt visst skulle

lända vårt lands kommunalförvaltning till största gagn.

Liksom förslaget om ändringar i rikets indelning har förslaget om

kommunalförbund i allmänhet mottagits med erkännande, och behövlig­

heten av en lagstiftning i ämnet har betonats särskilt för hälsovårdens

och fattigvårdens del, i sistnämnda hänseende framförallt för åstadkom­

mande av gemensamma ålderdoms- och arbetshem.

Beträffande förslagen till lagar om kommunal rote och om särskild

bidragsskyldighet hava meningarna varit mera delade, men även dessa

förslag hava i flertalet yttranden i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Av stadsfullmäktige i Karlskrona har framhållits, hurusom in­

korporering med staden av två närbelägna öar gått om intet just av

den anledningen, att det ej förefanns någun möjlighet att åstadkomma

en utbrytning av vissa förvaltningsområden, särskilt i fråga om gator

och avlopp, som med hänsyn till omständigheterna ansågos som nämnda

öars speciella angelägenhet. Med antagande av förslaget om rotebildning

skulle möjlighet öppnas att ordna dylika förhållanden. Länsstyrelsen i

Västernorrlands län anser lagen om kommunal rote tillgodose ett jämväl

inom nämnda län förefintligt behov. Särskilt för städerna Härnösand

och Sundsvall med deras rätt betydande områden utanför stadsplanen

synes den föreslagna lagstiftningen vara av betydelse.

Vad angår den föreslagna lagen om särskild bidragsskyldighet, under­

stryker styrelsen för svenska stadsförbundet det trängande behovet av nämnda

lag samt anför: »1 motsats till vad fallet är i de flesta andra länder saknas

hos oss — om man frånser stadsplanelagens stadganden om viss skyldighet

för fastighetsägare att ersätta värdet av gatumark — generella bestäm­

melser om sådan bidragsskyldighet för de samhällsmedlemmar, som för

fastighet eller rörelse hava särskild fördel av anordningen i fråga. Det nu­

varande kommunalskattesystemets erkänt ensidiga belastning av inkomst-

skatteobjekten blir härigenom ytterligare förstärkt. På grund av hävd

och delvis till sin laglighet mer eller mindre tvivelaktiga bestämmelser i

lokala stadgar gälla visserligen särskilt i mindre stadssamhällen föreskrifter

om skyldighet för fastighetsägare att i större eller mindre omfattning

bidraga till anläggning, underhåll, renhållning eller belysning av gata,

vatten- och avloppsanläggning och dylikt. Dessa föreskrifter äro emel­

lertid i stor utsträckning föråldrade och otillräckliga, och för deras revi­

sion enligt nutida behov eller för utfärdande av nya föreskrifter saknas,

såsom liera fall i administrativ rättspraxis visa, erforderlig laga grund­

val. Vad angår kostnaderna för belysnings-, vatten- och avloppslednings-

54

Allmänna er­

inringar mot

förslagen.

nät, så kunna ju dessa genom avtal med vederbörande intressenter i viss

omfattning överflyttas å dessa. De egentliga gatuhållningskostnaderna

måste däremot i de flesta städer i huvudsak bestridas av stadskassan.

I några städer har kommunen visserligen begagnat sin rådighet över

ledningsnätens utsträckning för att framtvinga önskat bidrag till gatu­

kostnaderna från fastighetsägarna. Denna utväg torde emellertid ej längre

kunna anlitas, sedan regeringsrätten i ett nyligen avkunnat utslag (den

20 augusti 1918) uttalat, att det »jämlikt grunderna för gällande kom­

munalförordningar» måste anses åligga kommun, som anordnat ledning

för samhällets förseende med vatten, gas eller elektrisk energi, att, där

ej överenskommelse eller annat särskilt förhållande lagligen borde för­

anleda avvikelse därifrån, för fastigheterna inom kommunen medgiva

anslutning till ledningen utan att fordra högre avgift för densamma, än

som av kostnaden för- ledningens anläggning och underhåll kunde anses

med hänsyn tagen jämväl till de övriga ändamål, ledningen vore avsedd

att tjäna, å varje fastighet skäligen belöpa (se Svenska stadsförbundets

tidskrift 1918 nr 6). Genom detta prejudikat har behovet av en sådan

lagstiftning som den här av kommittén föreslagna ytterligare skärpts.»

På grund av vad sålunda anförts hemställer styrelsen, att nödiga

åtgärder måtte vidtagas i sylte att förevarande lagförslag, som ju bildar

en fristående del av den av kommunala nybildningskommittén föreslagna

lagstiftningen, så snart som möjligt och, om så kräves, redan före kom­

mitténs övriga lagförslag måtte upphöjas till lag.

Vägkommissionen uttalar sin anslutning till den intresseprincip, som

ligger till grund för förslaget om ifrågavarande särskilda bidrags-

skyldighet till väghållningen. I sitt förslag om allmänna vägar på lan­

det har kommissionen intagit bestämmelser, avsedda att i visst avseende

lagfästa en dylik på intresseprincipen grundad särskild bidragsskyldighet.

Enligt nämnda lagförslag skall det nämligen åligga vissa fastigheter att,

då en väg anlägges eller förutvarande enskild väg övertages till

allmänt underhåll, till distriktet utgiva särskilda bidrag i penningar (sär-

bidrag) såsom gottgörelse för distriktets kostnad för förvärvande av mark

till vägen.

Emellertid förekomma i myndigheternas utlåtanden även åtskilliga

anmärkningar mot den föreslagna lagstiftningens principer och det sätt,

varpå desamma tillämpats vid förslagets utformande. I det följande skall

i ett sammanhang lämnas en kortfattad redogörelse för de sålunda fram­

ställda mera allmänna erinringarna mot lagförslagens grunder. För de

mera speciella anmärkningarna mot de särskilda lagbestämmelserna läm­

nas ett referat i en bilaga till detta protokoll.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

55

Länsstyrelsen i Uppsala län vitsordar behovet av en lagstiftning om

kommunala indelningar, men finner, att kommittén gått alltför långt i

upplösandet av sambandet mellan olika indelningar. De oregelbunden­

heter i rikets indelning, som förslagets antagande skulle medföra, komme

att förorsaka synnerligen stora svårigheter och vidlyftigheter samt för­

anleda talrika misstag vid beskattningens genomförande och röstlängders

upprättande. Tvivel skulle i talrika fall uppstå om rätta gränsen mellan

olika kommunala samfälligheters kompetensområden.

Luleå domkapitel: Rikets administrativa indelning har, vad primär­

kommunerna angår, av ålder bestämts av kyrkosocknen, och vägande

skäl tala fortfarande för ett bibehållande i största möjliga utsträckning

av den kyrkliga och den borgerliga socknens gemensamhet beträffande

det geografiska området. Önskvärdheten härav betingas i främsta rum­

met av hänsyn till ett folkpsykologiskt och särskilt hos vår allmoge

framträdande drag, som åt »socknen» av gammalt förlänar inbegreppet

av alla de lokalt samhälleliga intressena, såväl de ekonomiska som de

kulturella, vilka ju även inbördes äga det närmaste samband och äro för

sitt tillgodoseende av varandra beroende. Rent praktiskt sett 1 ramstår

det också såsom synnerligen angeläget, att de samhälleliga utgifterna,

avseende såväl kyrka och skola som den borgerliga kommunens upp­

gifter, kunna fastställas i en ordning, som för de beslutande myndig­

heterna, kyrkostämma och kommunalstämma, möjliggör ett avvägande

av utgifterna för de särskilda ändamålen ej blott i deras förhållande till

varandra utan även såsom samfällda grundade på de skattskyldiges bär­

kraft. Detta åter låter sig göra endast på det sätt, att de särskilda ut-

giftsstaterna behandlas, så vitt sig göra låter, i ett överskådligt samman­

hang och att de å kyrkostämma och kommunalstämma beslutande äro

väsentligen samma personer, bundna av intresset för den gemensamma

socknens harmoniska utveckling på olika områden. Det måste också

anses såsom en särskild styrka hos de svenska primärkommunerna, att

de i regel handhava uttaxeringen och förvaltningen för både de kyrkliga

och de borgerligt kommunala ändamålen. I själva verket synes här

vara att finna en hörnsten för en ändamålsenlig och betryggande skötsel

av de svenska kommunernas ekonomi och samhälleliga angelägenheter

i allmänhet. Härmed är givetvis icke sagt, att det icke i särskilda fall

kan befinnas lämpligt att upplösa den kyrkliga och borgerliga gemen-

samlieten.

Utan att förringa de praktiska skäl, som föranlett kommitterade att,

på sätt som skett, uppdela sitt lagförslag i två avdelningar, kan dom­

kapitlet förty icke undertrycka den mening, att en uppställning av lagen,

Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 310.

Förslaget om

kommunala

indelnings-

ändringar.

56

som klart givit vid handen, att, åtminstone vad landsbygden angår, frå­

gan om förändring av borgerlig kommuns område eller bildande av ny

borgerlig kommun alltid bör innebära jämväl ett upptagande och utre­

dande av den ecklesiastika organisationsfrågan och vice versa. Såsom

lagen nu är formulerad, kan fråga av ettdera slaget framföras till av­

görande utan minsta sammanhang med fråga av det andra slaget.

Under sin närmare granskning av betänkandet har domkapitlet av

lätt insedda skäl företrädesvis haft i sikte de särskilda förhållanden, som

prägla domkapitlets verksamhetsområde, omfattande Västerbottens och

Norrbottens län. Icke inom någon annan del av vårt land torde be­

hovet av omfattande administrativa nybildningar vara så starkt framträ­

dande som inom denna nordliga landsända. De allra flesta socknarna

härstädes äro, såsom eu första blick på kartan visar, till ytvidden utom­

ordentligt vidsträckta, endels omättligt stora. Men även invånarantalet

är gemenligen allt för stort i förhållande till den folkgrupp., som i syd­

ligare delar av landet anses böra utgöra socken. Till uppvisande härav

behöver i detta sammanhang endast nämnas, att av stiftets socknar icke

mindre än 40 av inalles 59 inrymma, om medeltalet uttages, 39,5 kva­

dratmil samt 6,900 invånare.

En snar uppdelning av dessa socknar kräves såväl i det allmännas

intresse som i sockeninvånarnas, och man kan otvivelaktigt påstå, att,

lika visst som den allmänna utvecklingen i hög grad beror av kommu­

nernas förmåga att medverka i densamma, lika säkert är, att framåt­

skridandet här uppe mera än man vanligen synes benägen att föreställa

sig hämmas av den oformliga administrativa indelning, som ännu känne­

tecknar landsändan och bör anses såsom en relikt från längesedan gångna

tiders samhällsordning.

I överensstämmelse med denna sin uppfattning och då ett tillfreds­

ställande ordnande av församlingsvården endast kan komma till stånd

genom en utan statens ingripande icke genomförbar administrativ om­

reglering, har domkapitlet även ansett sig böra i framställning till Kungl.

Maj:t den 8 maj 1918 anhålla om förebringande av utredning, huruvida

och i vilken omfattning staten kan anses böra bidraga till åvägabringande

av en mera tidsenlig kyrklig och kommunal administrativ indelning inom

Norrbottens och Västerbottens län. Denna framställning har synts med

nu föreliggande ärende äga det samband, att en avskrift därav bilagts

förevarande utlåtande.

Jämtlands läns landsting: Lossandet av bandet mellan den kom­

munala indelningen, å ena, samt den kamerala och ecklesiastika, å an­

dra sidan, kan i många fall medföra olägenhet och oreda.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kungl. Maj:ts 'Proposition Nr 310.

57

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Den av de sakkunniga, enligt vad

motiven utvisa, omfattade grundsatsen, att den kommunala indelningen

skall befrias från beroendet av såväl den kyrkliga som den kamerala

indelningen, bör komma till tydligare uttryck i själva lagen. — I avse­

ende å det fall, att genom ägoutbyte enligt skiftesstadgan två områden

utbytas mellan fastigheter, som tillhöra olika jordebokssocknar, eller en

sådan socken och stad, bör genom särskild lagstiftning fastslås, att, då

fråga är om ägoutbyte enligt 56 § skiftesstadgan, de utbytta områdena

i alla avseenden följa den fastighet, till vilken de läggas, samt att vid

andra ägoutbyten saken får bero av åtgärd från vederbörlig myndighet.

Kammarkollegium kan icke helt ansluta sig till kommitténs stånd­

punkt beträffande sammanhanget mellan de olika indelningarna. De

av kommittén anförda olägenheterna av ett fortsatt upprätthållande av

sammanhanget mellan den kamerala indelningen, å ena, samt den kom­

munala och ecklesiastika indelningen, å andra sidan, torde vara över­

drivna. Att den privata rådigheten över den kamerala jorddelningen

skulle kunna, såsom kommittén gör gällande, alldeles förhindra eller åt­

minstone avsevärt försvåra eller fördröja genomförandet av önskad för­

ändring i offentlig indelning är svårt att inse, sedan kungörelsen den

13 juli 1917 med bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning

eller därmed jämförlig åtgärd i anledning av ändring i administrativ

indelning i praxis utsträckts att gälla jämväl sådan administrativ indel-

ningsändring, där fråga icke varit om fastighets uteslutande ur jorde-

boken. Kollegium redogör för omständigheterna vid tillkomsten av nyss­

nämnda kungörelse och kungörelsen den 26 juli 1918, innefattande till-

lägg till densamma, samt uttalar, att de ifrågavarande kungörelserna,

såsom berörande jorddelningen, böra erhålla lags natur och göras till­

lämpliga i alla de fall, då område överflyttas från ett förvaltningsområde

till ett annat.

Icke heller det andra av kommittén anförda skäl mot den kamerala

indelningens bibehållande såsom grund för den kommunala och eckle­

siastika, nämligen att genom privata åtgärder förändringar i sistberörda

indelningar skulle kunna åvägabringas, finner kollegium kunna tillmätas

avgörande betydelse. Kollegium hänvisar till skiftesstadgekommitténs

år 1911 avgivna förslag till lag om skifte av jord 86 § och motiven

därtill samt uttalar, att nämnda stadgande synes kunna utbrytas ur för­

slaget om skifte av jord och genomföras såsom en särskild lag redan i

sammanhang med lagstiftningen om kommunala nybildningar. Detta är

nödvändigt jämväl av den anledningen, att i allt fall oregelbundenheter

mellan den judiciella indelningen å ena, samt den kamerala, å andra

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 smal. 274 höft. (Nr 310.)

4037 in 8

58

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

sidan, jämväl enligt nu föreliggande förslag icke höra få uppstå. Dock

synes föreskriften om Kung]. Maj:ts tillstånd till ägoutbytet böra be­

gränsas till allenast sådana fall, då någon av de i bytet ingående ägorna

är bebyggd eller bytet avser en fastighets hela ägo välde, varjämte ut­

tryckligen bör stadgas, att i andra fall, varom nu är fråga, jordäga

anses överflyttad från det ena förvaltningsområdet till det andra.

Av det anförda finner kollegium framgå, att de angivna olägenhe­

terna av den kamerala indelningens grundläggande sammanhang med den

kommunala och ecklesiastika icke längre torde förefinnas eller i allt fall

lagstiftningsvis lätt kunna undanröjas samt att det å andra sidan måste

anses vara från synpunkten av att största möjliga reda i den offentliga

indelningen vidmakthålles av stor betydelse, att berörda sammanhang

fortfarande består. Kollegium kan därför icke biträda kommitténs upp­

fattning i denna del.

Beträffande frågan om den kommunala och ecklesiastika indelningens

inbördes sammanhang biträder kollegium vad kommittén i detta hän­

seende anfört och finner lika med kommittén, att den i gällande kom­

munallagstiftning föreskrivna ovillkorliga kongruensen mellan dessa in­

delningar bör upphöra. Då emellertid, för undvikande av oregelbun­

denhet och oreda i indelningsavseende, sammanhanget mellan ifrågava­

rande båda indelningar endast undantagsvis och på särskilt starka skäl

bör lossas, bör denna möjlighet till inkongruens mellan indelningarna

uppfattas såsom allenast en undantagsbestämmelse från den allmänna

regeln, sådan densamma finnes angiven i § 1 i kommunalförordningen

för landet, vilket ock överensstämmer med kommitténs mening å sid.

451 i betänkandet. Då det emellertid synes betänkligt, att denna me­

ning icke fått uttryck i lagstiftningen, hemställes, att nämnda § 1 måtte

erhålla den lydelse, att varje socken på landet utgör för sig en särskild

kommun, därest icke på grund av synnerliga skäl Kungl. Maj:t förordnat,

att socken skall vara delad i skilda kommuner eller att socknar eller

delar därav skola vara förenade i en kommun.

Statistiska centralbyrån: Lagstiftning i det föreliggande ämnet är

önskvärd. Emellertid komma icke blott från statistikens utan även från

förvaltningens synpunkt över huvud de genom förslagets antagande

ökade oregelbundenheterna i rikets indelning att vålla olägenhet. Allt­

sedan den s. k. oregelbundenhetskommittén avgav sitt förslag har genom

ett omfattande, under årtionden fortsatt arbete antalet oregelbundenheter

väsentligen minskats. Då enligt förevarande förslag ändringar i den

kommunala indelningen lösgöras från förändringar i den övriga indel­

ningen, är det att befara, att rikets indelning åter blir i hög grad till-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

59

trasslad. Byrån förordar därför bestämt, att ett områdes överflyttning-

frän en kommun till en annan skall, där ej alldeles särskilda, tungt vä­

gande- skäl tala däremot, jämväl medföra områdets överflyttning i ad­

ministrativt, judiciellt och ecklesiastikt hänseende. — Särskilt förslaget

till lag om indelningsändringar är väl omständligt, allra helst beslutande­

rätten ju skall tillkomma Kungl. Maj:t och en någorlunda fast praxis

förefinnes. Vid förening till skoldistrikt skulle enligt förslaget de redan

förut talrika administrativa ärenden av huvudsakligen lokal betydelse

ökas, som måste hänskjutas till Kungl. Maj:t. Därest sammanslagning

till skoldistrikt anses böra medgivas oberoende av stads- eller pastorats-

gränsen, kan tänkas, att hittills gällande frihet till ändring inom nämnda

gräns bibehålies men att för ytterligare ändringar i skoldistriktens om­

fattning erfordras Kungl. Maj:ts tillstånd.

Ystads församling, med vilken domkapitlet i Lund instämmer: Upp­

delning på det kommunala området medför, att ett ökat antal kom­

munala förtroendeposter och förvaltningsorgan blir av nöden, vilket

föranleder ökade utlägg för de skattdragande i form av ersättning eller

arvode. Svårighet kan uppstå att erhålla kvalificerade krafter för dessa

uppdrag. Känslan av kommunal samhörighet blir svår att upprätthålla

inom ett samhälle, som i viktiga intressen har att söka anslutning åt

skilda håll hos utomstående. Solidariteten utbytes mot en mer eller

mindre tillfällig intressegemenskap. Församlingsarbetet underlättas ej

genom en ytterligare splittring av de kommunala områdena och intres­

sena. Den av kommittén åsyftade formen av det kommunala skolväsen­

det kunde utan antydda olägenheter vinnas, om de kommunala skol­

distrikten utbyttes mot större enheter, såsom läns- eller landstingsområden

eller lämpliga kretsar inom dessa områden, därvid dock skolans lokal­

styrelse alltjämt kunde vila hos den kyrkliga eller borgerliga kommunen,

som ägde att handhava tillsynen över skolan. Med dessa synpunkter

vill församlingen dock ej uttala sig avstyrkande mot föreliggande förslag.

Domkapitlet i Härnösand: I stort sett erbjuder betänkandet en till­

fredsställande lösning av indelningsfrågan, men kommittén synes i sin

iver att frigöra kommunen från den kyrkliga indelningen hava gått väl

hänsynslöst tillväga, och förslaget torde komma att medföra upplös­

ningen av den gamla historiska förvaltningsenheten socknen. Sammanslås

församlingar eller delar av församlingar till ett skoldistrikt, berövas

pastorn i en lantförsamling sin självskrivna rätt att som ordförande i

skolrådet övervaka religionsundervisningen bland de barn, han se­

dan skall konfirmera. Förslaget innebär ett lösgörande av folk­

skolorna från den kyrkliga enheten, och nästa steg blir givetvis skol-

60

väsendets läggande helt i den borgerliga kommunens händer. Dom­

kapitlet kan följaktligen ej tillstyrka förslaget på denna punkt, utan

anser, att de av kommittén angivna olägenheterna av skoldistriktens be­

roende utav kyrkoförsamlingarna mycket väl kunna avlägsnas genom

enskilda överenskommelser församlingarna emellan.

Även i andra utlåtanden, bland andra från Härnösands stift och

Västernorrlands län, framhålles, att genom de föreslagna bestämmelserna

om skoldistrikt skulle uppstå svårigheter utan att något effektivt av­

hjälpande av nuvarande missförhållanden åstadkommes. Överenskom­

melser mellan kommunerna vore tillfyllest.

Domkapitlet i Visby och vissa under detsamma lydande myndigheter

resa bestämda invändningar mot förslaget om kommunala indelnings-

ändringar i dess föreliggande form. Domkapitlet anför bl. a.: Den

ifrågasatta lagstiftnmgen skulle framkalla ett stort antal onödiga och

skadliga indelningsändringar. Befogenheten att mot en kommuns önskan

t. o. m. upplösa densamma är begränsad på ett alltför svävande sätt.

Upplösning bör ej kunna ske mot kommuns vilja. På denna punkt

innebär förslaget kommunernas utlämnande åt det rena administrativa

godtycket. Särskilt i fråga om territoriell kyrkoförsamling är det av

största betydelse, att de historiskt bestående förhållandena icke alltför

våldsamt eller mot vederbörande menighets önskan rubbas. Domkapitlet

åberopar uttalanden av vice pastorn och kyrkostämman i Visby av in­

nehåll, att upplösning av kyrkoförsamlingar är av beskaffenhet att all­

varligt rubba grundvalarna för svenska kyrkans bestånd samt att ödes­

digra följder skulle uppkomma, därest gottländska församlingar bleve'

upplösta och deras kyrkor stängda. — En ledamot av domkapitlet fram­

håller däremot nödvändigheten av en långt gående sammanslagning av

pastoraten i stiftet, men finner en sådan sammanslagning kunna upp­

nås genom att låta församlingarna fullt ut av egna medel bestrida de

för dem oöverkomliga kostnader, som ett bibehållande av nuvarande

pastoratsindelning skulle medföra. Länsstyrelsen i Gottlands län framhåller

även, att ändring av den ecklesiastika indelningen i syfte att väsentligen

minska de talrika pastoraten inom stiftet är en fråga, som särskilt på

senaste tiden trätt starkt i förgrunden.

Magistraten i Malmö: Då varje inkorporering av landsbygdsområde

med stad föranleder ändring i judiciell indelning och då sådan inkorporering

på senaste tiden varit det vanligaste slaget av indelningsändringar, hem­

ställer magistraten, huruvida det icke är lämpligt, att allmänna föreskrif­

ter givas rörande verkställigheten av beslut, varigenom gränsen mellan

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 310.

61

allmänna underdomstolars områden ändras, och rörande fördelningen av

de utav sådan verkställighet härflytande kostnader.

Magistraten i Uppsala: Det skulle vara av stort gagn, om lagen

fullständigades med bestämmelser om ändring i administrativ och judiciell

indelning.

Väg kommissionen: Kommissionens blivande förslag rörande väg-

väsendet i städerna är avsett att omfatta jämväl köpingar och sådana

municipalsamhällen, där den för städernas bebyggande gällande ordning

skall iakttagas, enär dessa båda grupper av stadsliknande samhällen

enligt kommissionens förslag icke skola i väghållningsavseende räknas

till landsbygden utan likställas med städerna sålunda att varje dylikt

samhälle skall utgöra eget väghållningsdistrikt. Huruvida och i vad

mån särskilda bestämmelser bliva erforderliga angående ordning och vill­

kor för ändringar mellan väghållningens indelningsenheter enligt det nya

system för vägväsendets ordnande, som kan komma att framgå såsom

resultat av revisionen av lagstiftningen om städernas väghållning, kan

icke nu bedömas. Frågan härom blir uppenbarligen väsentligen bero­

ende av, huru själva distriktssystemet kommer att utgestaltas. Uteslutet

är därvid icke, att hela väghållningen överflyttas på statsverket eller

att städerna få ingå i distrikt gemensamt med landsbygden. Enligt

kommissionens redan avgivna förslag angående vägväsendet på landet

bliva primärkommunerna direkt infogade att utgöra organiska enheter

under de egentliga, större väghållningsenheterna, landstingsdistrikten.

Detta system kan, jämfört med den nuvarande ordningen, sägas inne­

bära en starkare fordran på, att landskommun icke må vara delad på

två väghållningsdistrikt, på annat sätt nämligen, än att del av kommun

kan och skall såsom byggnadsmunicipium utgöra sitt eget vägdistrikt.

I förekommande fall, vilket här egentligen vill säga då det gäller lands­

tingsområdes yttergränser och primärkommuns gränser mot kommun,

tillhörande annat landstingsområde, bör följaktligen för tillämpning av

kommissionens system ordnas så, att landstingsområdets och kommunens

gränser icke komma att divergera. Kommittéförslagets princip om de

olika indelningarnas oberoende av varandra bör alltså enligt kommis­

sionens tanke åtminstone på denna punkt offras, även om den i övrigt

bör gillas, något varom man dock synes hava skäl att ställa sig ganska

tveksam. — Vägkommissionens förslag är i vissa avseenden ägnat att

underlätta sådana allt talrikare indelningsändringar, som gälla lands-

områdes införlivande med eller nybildande till stad. Genom avskaffandet

av vägdelning och därpå grundad naturaväghållning undanröjas näm­

ligen åtskilliga svårigheter för den ekonomiska regleringen vid lands-

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 310.

62

områdes införlivande med eller utbrytande till stad. Åven har den av

kommittén uttalade mening, att den vissa municipalsamhällen påvilande

dubbelbeskattning i fråga om vägunderhåll borde undanröjas medelst

ändring av väglagstiftningen, kommit till fullt beaktande i vägkommis-

sionens förslag.

Beträffande municipallagstiftningen se vidare yttranden sid. 180.

Några kommuner avstyrka förslaget eller finna lagstiftning i ämnet

obehövlig.

För de olika meningar, som gjorts gällande i den viktiga frågan,

huruvida och i vad mån indelningsändring må komma till stånd mot

kommuns bestridande, redogöres i bihang till detta protokoll.

Förslaget om Landstinget i Jämtlands län befarar, att oreda kan uppkomma genom

kförbundaI" mångfalden av olika föreslagna nybildningar, genom vilkas inrättande

möjliggjorts för en kommun att i olika avseenden sammansluta sig med

flera olika kommuner eller delar av sådana. Befolkningen torde ställa

sig tämligen främmande för kommunalförbund, rotebildning, special­

kommuner för tillgodoseende av gemensamma fattigvårds- och skol-

intressen m. m. Det synes därför förenat med olägenhet att på en gång

i lagstiftningen införa bestämmelser om så många sådana nybildningar,

som enligt förslagen skulle bliva fallet.

Ett fåtal kommuner avstyrker förslaget om kommunalförbund, därvid

i ett fall uttalas, att privaträttsliga rättsformer, såsom aktiebolag, eko­

nomiska föreningar, kontrakt o. s. v. vore lättare att åstadkomma och

förenade med mindre olägenheter än kommunalförbund med åtföljande

offer av den kommunala självständigheten.

Landstinget i Uppsala län samt stadsfullmäktige i Uppsala uttala

tvekan beträffande lämpligheten av att så utförligt som i förslaget skett

genom uttrycklig lag reglera kommunalförbund och kommunala rotar

samt framhålla såsom måhända tills vidare tillräckligt och lämpligast

att allenast giva några korta allmänna regler om rätten att besluta åt­

gärder för sådana nybildningars åstadkommande utan att binda ordningen

och sättet därför vid en och samma form.

Länsstyrelsen i Örebro län: Möjligheten till kommunalt samarbete

under form av kommunalförbund kan väl under vissa förhållanden tänkas

vara till gagn. De allra flesta hittills föreliggande fall av dylikt sam­

arbete hava dock avsett allenast något visst speciellt ändamål, och för

sådana fall föreligger knappast behov av så omfattande och i offentlig­

rättslig väg reglerade bestämmelser för verksamheten i fråga.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Kommittén synes allt för snävt hava

begränsat möjligheten för kyrkliga kommuner att sammansluta sig i

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

63

kommunalförbund. 1918 års kyrkomöte har i skrivelse nr 12 framhållit,

att även andra till den kyrkliga kommunens förvaltning hörande upp­

gifter än sådana, som beröra skolväsendet, kunna vara av den natur,

att de betinga ett samarbete mellan angränsande församlingar. De nu

föreslagna formerna för kommunalt samarbete torde kunna komma till

användning även beträffande dylika. Kommunalförbund mellan försam­

lingar synes därför böra medgivas för tillgodoseende av rent kyrkliga

uppgifter.

Magistraten i Lysekil; Bestämmelser erfordras om kontroll över

kommunalförbund av samma slag som magistrats tillsyn över stadens

samtliga styrelsers förvaltning.

Vägkommissionen har intet att erinra mot att kommittén icke före­

slagit de nuvarande väghållningsdistriktens inrymmande under kom­

mun alförbundslagstiftnin gen. Då vägkommissionens system innebär, att

varje köping och municipalsamhälle skall liksom stad utgöra sitt eget

väghållningsdistrikt, att landskommunerna bliva i visst avseende under-

distrikt för. väghållningen samt att landstingsområdena med frånräk-

nande av städer och stadsliknande samhällen skola bilda de större

enheterna för väghållningen på landet, bör förbundsinstitutet, sådant det

regleras genom lagen om kommunalförbund, i vidsträckt omfattning till­

godogöras även för vägväsendets ändamål. — Under det kommittén

såsom part i kommunalförbund angiver »landstingskommun», skola de

väghållningsdistrikt, som avses med vägkommissionens förslag, utgöras

av landstingsområdena med undantag av dithörande städer, köpingar

och municipalsamhällen. Ehuru sålunda väghållningsdistriktet till sitt

område icke fullt sammanfaller med landstingskommun, synes tvekan

icke böra kunna uppstå därom, att vad i lagen om kommunalförbund

stadgats om landstingskommun skall utan vidare vinna tillämpning

jämväl å den del av landstingsområdet, som utgör väghållningsdistrikt

enligt kommissionens system.

Förslaget om kommunal rote avstyrkes av en del myndigheter;

andra uttala tvivel om lämpligheten och behövligheten av en dylik lag­

stiftning.

öv er ståthällar ämbetet anser, att rotebildningen icke kan väntas bliva

annat än en förhållandevis sällan förekommande företeelse, samt ifråga­

sätter, om ej i själva verket med ro tebildning förenade olägenheter äro

så stora, att anordningen så gott som aldrig torde komma till någon

verklig betydelse. Ämbetet syftar härvid på den omgång och det arbete,

som är förenat med bildandet av kommunal rote, på svårigheten att på

Förslaget om

kommunal

rote.

64

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

ett rättvist och ändamålsenligt sätt ordna de ekonomiska förhållandena

mellan roten och den övriga staden, på den misstämning, föreställningen

om att i detta hänseende vara illa behandlad lätt kan framkalla å den

ena eller andra eller å båda sidorna, på det besvär och de kostnader,

den för roten inrättade särskilda administrationen, handhavandet av

rotens förvaltningsbestyr samt uttaxering och uppbörd av roteskatten

måste medföra, och på de slitningar mellan stadens olika områden och

dessas invånare, som lätteligen kunna uppstå, om eller rättare sagt när

den uppfattningen börjar göra sig gällande, att roteanordningen icke

längre motsvarar vad därmed åsyftats.

Uppsala läns landsting och stadsfullmäktige i Uppsala: se ovan

sid. 62.

Magistraten i Linköping: Då det endast under extrema förhållanden

kan tänkas lända till allmänt gagn, att visst område av stad avsöndras

som rote, synes behövligheten av lagstiftning i detta hänseende tämligen

tvivelaktig.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter även behövligheten av

denna lagstiftning, men då den, enligt vad som framgår av kommitténs

utredning, skulle medföra vissa fördelar, torde ett antagande av den­

samma enligt styrelsens uppfattning vara lämpligt.

I olikhet mot stadsfullmäktige i Karlskrona (se ovan) ställa sig

stadsfullmäktige i Karlshamn mycket tveksamma mot lagen om rote-

bildning samt anse, att den kan medföra stora orättvisor för delar av

stadens befolkning, och betona riktigheten av den nuvarande principen,

att alla delar av staden skola vara likställda i fråga om rättigheter och

skyldigheter.

Aven länsstyrelsen i Blekinge län anser detta förslag så tillvida ägnat

att väcka betänkligheter, som det står i strid med de principer om lik­

ställighet mellan kommunens medlemmar, vilka ligga till grund för

gällande kommunalförfattningar. Länsstyrelsen betonar de stora svårig­

heterna att rättvist ordna de ekonomiska förhållandena mellan rote och

kommun och framhåller, att rotebildning icke bör tvångsvis kunna upp­

rätthållas mot intressenternas bestridande.

Magistraten i Alingsås ifrågasätter den praktiska genomförbarheten

och vinsten för de delar, som avskiljas, av denna lag, samt betonar

de stora olägenheterna av densamma för den ekonomiska förvaltningen

och att den icke gärna kan tänkas vinna tillämpning annat än i stor­

städerna.

Stadsfullmäktige i Borås anse ifrågavarande lag kunna medföra

verkligt gagn, särskilt i sammanhang med införlivandet av visst område

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

65

samt beträffande områden belägna på längre avstånd från den egentliga

staden. Däremot betvivlas lämpligheten att generellt medgiva lagens

tillämplighet på andra stadsområden, enär detta kunde medföra splittring

av de kommunala intressena och arbetskrafterna. Då emellertid lagens

tillämplighet skulle prövas i varje särskilt fall, vilja fullmäktige ej föreslå

någon inskränkning i lagens användande.

Stadsfullmäktige i Trollhättan erkänna, att rotebildning i vissa fall

skulle kunna medföra fördel, men befara, att den även skulle föranleda

stridigheter mellan skilda intressen.

Magistraten i Lysekil tror, att lagarna om rotebildning och särskild

bidragsskyldighet skulle i mindre städer verka söndrande utan att med­

föra någon egentlig fördel. Rotebildning i sådana städer skulle göra

förvaltningen mera invecklad än nu.

Magistraten i Strömstad avstyrker lagen om rotebildning med hänsyn

till olägenheterna av en uppdelning av de kommunala ärendena på rotar

med särskilda skatter.

Länsstyrelsen i Örebro län betvivlar, att lagen om kommunal rote

skulle bliva till gagn. Särskilt skulle den motverka att — något som

vore av särskild vikt — de kommunala angelägenheterna och icke minst

de, som enligt förslaget närmast skulle överlämnas till rote, bleve plan­

mässigt och enhetligt förberedda och handlagda. Den skulle vidare giva

anledning till tvister mellan staden och roten. Förslaget kunde icke

förordas.

Municipalfullmäktige i Karlskoga: Rotebildning kan möjliggöra ut­

veckling i olika riktningar inom skilda delar av samma kommun och

därigenom äventyra enhetligheten i kommunens utveckling.

Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik anse rotebildning behövlig endast för

de större städerna och därför böra bliva föremål för reglering i special­

lagstiftning för dylika städer. För övrigt innebär rotebildning en lära

för kommunens enhet och solidaritet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Det kan starkt ifrågasättas, om lagen

om kommunal rote är ägnad att på ett tillfredsställande sätt tillgodose

utvecklingen i de samhällen, för vilka lagen är avsedd. Det kan icke

vara lämpligt att genom lagstiftningen befrämja de skadliga parti-

kularistiska strävandena inom det kommunala livet. Innan rote, som

bildats på tilläventyrs oriktiga förutsättningar och uppfattningar hos de

intresserade, hunnit upplösas, kunde skadliga eller mindre framtidsmässiga

åtgärder hava vidtagits, vilka icke kunna genom en senare kommande

upplösning repareras. De av kommittén anlörda exempel på förhållan­

den, som genom roteindclning kunna främjas, verka snarast skrämmande

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

^{1 samt. 274} käft.

(Nr 310.)

4037

is 9

66

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

mot en dylik anordning. Sålunda torde det i de allra flesta fall vara

till avsevärd skada för framtiden, att t. ex. en vatten- eller kloakledning

inom en del av ett samhälle göres mindre fullständig eller tidsenlig för

åstadkommande av en tillfällig besparing. Snart nog kräver utvecklingen

ett bättrande eller fullständigande av den, för så vitt icke den mera

bristfälliga anordningen rent av lägger ett band på utvecklingen. Likaså

är en partikularisering eller differentiering inom ett samhälle alls icke

ägnad att medverka till en rättvisare fördelning av de kommunala bör­

dorna, för så vitt man eljest anser rättvisan kräva att därvid hänsyn

tages till de skattdragandes bärkraft, ej blott därtill att de kommunala

bördorna bliva »noggrannare avpassade efter de förmåner, som till gen­

gäld för dem omedelbart tillhandahållas». Let kan starkt ifrågasättas,

huruvida de yttringar, som framkommit rörande behovet av differentiering

av en stads område med hänsyn till ekonomi och förvaltning grunda sig

på ett verkligt genomträngande av frågan. Åven utan den föreslagna

lagen torde en viss uppdelning kunna äga rum inom den nuvarande

lagstiftningens ram. Förslaget avstyrkes.

Stadsfullmäktige i Luleå: Det kan ifrågasättas, huruvida något verk­

ligt behov föreligger av lagstiftning om rotebildning. Den skattelindring,

som uppstår genom enklare gator m. m. inom rotens område, uppväges

i allmänhet av att, då roten mestadels ligger i utkanten av samhället,

gator och vägar bli långa samt av att skattebördan för gator och vägar

per skatteobjekt blir avsevärd, på grund av det i allmänhet ringa invånar­

antalet per ytenhet. Liknande invändningar kunna göras med avseende

på utgifterna för belysning, vatten, gas och elektrisk kraft m. m. I

varje fall torde den föreslagna reformen komma till användning endast

i ett mycket ringa antal fall.

På delvis enahanda skäl avstyrkes förslaget om kommunal rote av

municip alstämman i Nya Huvud sta.

Municipal fullmäktige i Boden: Lagen om kommunal rote kan befaras

komma att hindra en önskvärd utveckling av städernas gatuväsende.

En med avseende på gator, belysning m. m. mera välförsedd enklav av

ett stadssamhälle skulle kunna utbrytas till förfång för ordnandet av

gatuväsendet i den övriga delen och medföra hårdare beskattning för

dess invånare. Det synes olämpligt, att, medan rotens medlemmar äro

berättigade att i stadsfullmäktige deltaga i avgörandet av frågor, som

beröra gatuväsendet m. m. inom den större kommundelen, dess medlem­

mar icke hava rätt att besluta om motsvarande angelägenheter inom

roten. I varje fall bör för att förhindra ett förhastat rotebildande fordras,

att stadsfullmäktige med 2/s majoritet godkänt förslaget härom.

67

Magistraten i Uppsala framhåller önskvärdheten av att ordet rote,

med hänsyn till det sammanhang, vari detsamma förekommer i allmänna

språkbruket, utbytes mot annan mera tilltalande benämning.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Då de för närvarande under prövning

varande förslagen till kommunalskatteväsendets omläggning innebära, att

fastigheter och närings företag skulle starkare beskattas på grund av

särskilt intresse av vissa kommunala anordningar, hemställes, att det nu

föreliggande förslaget till lag om särskild bidragsskyldighet icke måtte

prövas för sig utan i sammanhang med de övriga förslagen.

Länsstyrelsen i Hallands län: Fog finnes för den bärande tanken i

förslaget till lag om särskild bidragsskyldighet. Men ifrågavarande

bidrag är en skatt, och en lag härom tillhör skattelagstiftningens om­

råde samt bör icke utryckas ur sitt sammanhang utan ses mot bak­

grunden av övrig skattelagstiftning på samma område. Beslut om före­

varande förslag bör därför icke fattas förrän samtidigt med beslut om

övriga på dagordningen stående kommunala skattelagstiftningsfrågor.

Vidare bör i lagen bestämmas, efter vilka grunder fördelningen av

skatten skall äga rum mellan fastighetsägarna och idkarna av rörelse, å

ena, samt andra samhällsmedlemmar, å andra sidan, ty även dessa få

väl anses hava fördel av anordningar utav ifrågavarande slag. Så som

förslaget nu är avfattat, bör det icke läggas till grund för bestämmelser

i ämnet.

Municipal'fullmäktige i Karlskoga: Åtminstone för mindre, i kraftig

utveckling varande samhällen skulle denna lag icke vara till gagn.

Beskattningen, som skulle avse ofta synnerligen dyrbara arbeten, skulle

bliva så betungande för fastighetsägare och näringsidkare, att från deras

sida alltid kunde förväntas motstånd mot för samhällets utveckling önsk­

värda åtgärder. Lagförslagets bestämmelser om kontroll över beskattnings-

besluten^ skulle medföra en långsam och försenande behandling. Lagen

skulle därför verka hämmande på samhällenas utveckling. Det vore

orättvist och för samhällets sunda utveckling menligt, att eu minoritet

samhällsmedlemmar -— de mera bofasta — av den ofta inom samhället

mera tillfälligt boende majoriteten skulle åläggas eu särskild endast för

minoriteten gällande beskattning. Fullmäktige uttala sitt bestämda

ogillande av den princip, som ligger till grund för lagförslaget.

Länsstyrelsen i Örebro län: De av Karlskoga municipalfullmäktige

framställda betänkligheterna torde vara grundade på giltiga skäl. Sär­

skilda svårigheter föreligga för att avgöra, om och i vad mån fastighet

eller rörelse skall hava särskild förmån av anordning av ifrågavarande

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Förslaget om

särskild

bidrags­

skyldighet;.

68

slag. Den särskilda skattebörda, som lägges å en till uthyrning av bo­

städer avsedd fastighet, kommer att av fastighetsägaren tagas i beräk­

ning vid bestämmande av hyrorna och får sålunda i sista hand betalas

av vederbörande hyresgäster. Liknaude blir förhållandet med avseende

å särskild skatt å rörelse. Med hänsyn till betydelsen av tillräcklig

bostadstillgång samt näringslivets och produktionens uppmuntrande bör

icke ifrågasättas att lägga särskilda bördor på dessa skatteobjekt. Lag­

förslaget avstyrkes.

Stadsfullmäktige i Borås framhålla även, att lagen skulle medföra

stegrade hyror, samt erinra beträffande särbeskattning av industrifastighet

och rörelse, att åtskilliga städer tvärtom genom vidtagande av särskilda

åtgärder, såsom tillhandahållande av billiga tomter, upplåtande av billig

elektrisk kraft m. m., sökt draga till sig industri.

Jämväl Krokslätts municip alstämma framhåller, att den föreslagna

lagen skulle vålla höjning av hyror, samt anser, att endast löpande ut­

gifter för underhåll och drift böra bekostas av fastighetsägare och rörelse­

innehavare, varemot utgifter för gators iordningställande och förseende

med ledningar böra bestridas av alla skattdragande.

Stadsfullmäktige i Karlshamn och municipalstämman i Sunne anse de

angelägenheter, som med lagförslaget avses, vara av beskaffenhet att

kostnaderna för desamma böra bestridas efter samma grunder av sam­

hällets alla skattskyldiga medlemmar.

Magistraten i Lysekil: se ovan sid. 65.

Stadsfullmäktige i Uppsala uttala sig beträffande förevarande lagför-

slag på enahanda sätt som i fråga om förslagen om kommunalförbund

och kommunal rote (se ovan sid. 62).

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller nödvändigheten av, att

genom ändring i väglagstiftningen den municipalsamhällena påvilande

dubbelbeskattningen undanröjes, samt anser, att innan så skett såväl för

municipalsamhällen som för köpingar den föreslagna lagen om särskild

bidragsskyldighet ej bör ifrågakomma för samhälle på landet, då det

eljest kan befaras, att bidragsskyldigheten för vissa av samhällets med­

lemmar kommer att medföra större börda än som överensstämmer med

billighet och rättvisa.

1 liknande riktning uttala sig municipalstämmorna i Oskarsström och

Nyhem.

Stadsfullmäktige i Halmstad erinra om kommitténs uttalande i mo­

tiven, att lagen icke kan användas till rent lokal extrabeskattning, så

att t. ex. ett visst geografiskt område av ett samhälle skulle kunna på­

läggas ett tillägg till den vanliga beskattningen. För städer i utveck-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

69

Ting, där nya stadsdelar uppkomma, för vilka kräves anläggning av

gator, anordnande av vattenledning och avlopp m. m., har lagen ingen

betydelse. Ehuru ett samhälle har stora kostnader för dessa anlägg­

ningar, varigenom fastighetsvärdena i stadsdelen i hög grad ökas, lämnar

förslaget icke samhället någon möjlighet att av fastigheterna eller in­

dustrin i stadsdelen uttaga någon särskatt för täckande av dessa kost­

nader. Lagen synes böra kompletteras med ett stadgande i angiven

riktning. Förslaget synes vidare förutsätta, att lagen skulle bereda möjlig­

het att ändra s. k. likställighetsöverenskommelser, varigenom fastighets­

ägarna befriats från vissa onera mot erläggande av en särskild fastighets­

skatt. Man måste emellertid betvivla rättmätigheten av en dylik lag­

stiftning, då dessa överenskommelser torde vara av privaträttslig natur.

I detta sammanhang kan nämnas, att Sveriges fastighetsägarförbund

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 november' 1918 hemställt om ut­

färdande av allmängiltiga bestämmelser rörande frågan, vem gaturen-

hållningsskyldigheten i städer och därmed likställda samhällen skall

åligga.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Behovet av lagstiftning på förevarande område torde vara oom-

Departe-

tvistligt. I detta hänseende kan jag inskränka mig till en hänvisning ™^sc^c"

till innuehållet i den skrivelse från svenska stadsförbundet, som föranlett

rande an-

kommitténs tillsättande, i vilken skrivelse jämväl angivas de huvudsak- ^*n£®g {ör­

liga omständigheter, som föranlett detta behov, ävensom till mitt ytt- S ‘minna1

rande i statsrådet den 5 december 1913 vid anmälan av förbundets be- ffnin(ler-

rörda skrivelse. Genom den av kommittén förebragta utredningen och

de i denna del tämligen enhälliga yttrandena från i ärendet hörda myn­

digheter och organisationer hava behövligheten och lämpligheten av

lagstiftningsåtgärder i förevarande ämnen blivit ytterligare vitsordade.

Vad härefter angår de förslag, som av kommittén framlagts till för­

bättrande av de i åtskilliga hänseenden mindre gynnsamma förhållan­

dena å området i fråga, torde jag först böra uppehålla mig vid den

centrala och grundläggande delen i det komplex av lagar, kommittén

utarbetat, nämligen förslaget till lag om ordning och villkor för ändring

i rikets kommunala och ecklesiastika indelning. Till en början bör jag

lämpligen för vinnande av överskådlighet framhålla några av grund­

tankarna i kommitténs förslag:.

Ö

Fn genomgående princip för kommitténs lagförslag har varit, att

Förslag till

de olika indelningarnas beroende av varandra skulle lindras, så att varj

indelning.

70

indelning för sig bleve i möjligaste mån självständig. Kommittén har

påvisat, hurusom den kommunala indelningen vilar på den kyrkliga och

kamerala. Enligt kommitténs mening kunde den kommunala indel­

ningens beroende av den kyrkliga indelningen å ena sidan åstadkomma

hinder för kommunal förändring, som ansåges önskvärd, och å andra

sidan föranleda ändring i den kommunala indelningen, vartill verklig-

anledning ej förelåge. Den kamerala indelningens inflytande på ej blott

kyrklig och kommunal utan jämväl övrig indelning förde enligt kom­

mitténs åsikt med sig, att genom privata åtgärder förändringar i sist-

berörda indelningar bleve åvägabragta liksom även att den privata

rådigheten över den kamerala jorddelningen kunde alldeles förhindra

eller avsevärt försvåra eller fördröja genomförandet av önskad förändring

i offentlig indelning.

Kommitténs förslag går nu ut på att den kommunala indelningen

befrias från beroendet av annan indelning samt göres fast och själv­

ständig. Kommittén har i sina motiv (sid. 93) upptagit till bemötande

den tänkta invändningen, att därigenom möjligheten till oregelbundenhet

och oreda i indelningsavseende bleve ökad. Kommittén har nämligen

ansett, att, då Kungl. Maj:ts rådighet över rikets indelning i olika hän­

seenden enligt de föreliggande förslagen skulle bibehållas, bleve härav

en följd, att för den händelse eu viss indelningsändring, som befunnes

nödig, skulle vålla hinderlig oregelbundenhet, det komme att stå Kungl..

Maj:t öppet att genom lämplig jämkning i annan indelning återställa

den önskade redan. I stället för att, såsom nu vore förhållandet, kom­

munen är en av den kyrkliga och kamerala indelningen avsevärt be­

roende enhet, har kommittén föreslagit, att kommunen skall utgöra ett

till sina gränser bestämt område, vilket icke må förändras annorledes

än i den för dylik förändring särskilt stadgade ordning. I överens­

stämmelse härmed har kommittén, som ansett, att nuvarande innehållet

i § 3 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse å landet

borde utgå, föreslagit, att i paragrafen i stället skulle inrymmas ut­

trycklig bestämmelse, att kommuns område icke finge förändras annor­

ledes än i den för sådan ändring särskilt stadgade ordning. Angående

nämnda ordning hänvisade kommittén till sitt upprättade lagförslag-

om kommunal indelningsändring. Ehuru genom nu angivna stadganden

kommunens egenskap att vara en områdesenhet med bestämda gränser

blivit angiven, komme enligt kommitténs mening det oaktat alltjämt

åtskilliga landskommuner att finnas, vilkas gränser icke vore fullt be­

stämda. Åven kunde det antagas komma att inträffa, att mellan intill

varandra liggande kommuner uppstode oenighet om var gränsen rätte-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

71

ligen borde gå. Då i fall som nn nämnda en utväg syntes böra vara

anvisad till åstadkommande av en bestämd och ostridig gräns, har kom­

mittén ansett ett stadgande i detta ämne lämpligt och alltså såsom en

andra punkt i förevarande paragraf intagit den bestämmelse, att, därest

gräns för kommuns område vore obestämd eller tvistig, det skulle an­

komma på Konungen att bestämma gränsen. Åt § 2 i förordningen

den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad har kommittén föreslagit

en motsvarande lydelse.

Av kommunens fixerande att utgöra ett geografiskt bestämt om­

råde oberoende ej endast av kyrkosocknen utan ock av den kamerala

sockenindelningen följde enligt kommitténs åsikt vidare, att ändring av

områdes samhörighet med viss kameral enhet icke komme att inverka

på dess kommunala beskaffenhet. Om genom ägoutbyte enligt skiftes­

stadgan tvänne områden bleve utbytta mellan fastigheter, tillhörande olika

jordebokssocknar eller en sådan socken och stad, komme således efter

kommitténs förslag denna åtgärd icke att medföra överflyttning i kom­

munalt hänseende. Ej heller kunde, enligt kommitténs mening, efter

ifrågavarande förslags genomförande sådant ägoutbyte åberopas såsom

grund för överflyttning i andra indelningshänseenden. Genom kom­

mitténs förslag, ehuru direkt avseende allenast den kommunala indel­

ningen, torde nämligen den kamerala indelningens band på indel­

ningen även i övriga avseenden hava lossats. Vad den kyrkliga indel­

ningen anginge, torde, sedan grundsatsen om en gemensam enhet för

kyrklig, kameral och kommunal indelning icke vidare kunde och skulle

uppehållas, det få anses, att ingen anledning vore att låta den kyrkliga

indelningen röna inflytande av en kameral förändring, som lämnade den

kommunala indelningen oberörd. Enahanda vore förhållandet beträffande

de administrativa och judiciella indelningarna, så mycket hellre som

faktiskt uppfattningen om dessas beroende härutinnan såväl i det all­

männa livet som i rättstillämpningen vore ganska svävande. Såsom en

omständighet, ägnad att yttermera minska möjligheten att antaga en

av kamerala förhållanden härflytande överflyttning i den administrativa

och judiciella indelningen, ville kommittén även hänvisa därtill, att av

kommittén föreslagits uttrycklig bestämmelse därom, att den för den

offentliga förvaltningen och jurisdiktionen i viktiga hänseenden grund­

läggande mantalsskrivningen skall följa den kommunala indelningen.

Syftet med kommitténs förslag om lossande av de band, som nu före­

nade* de olika indelningarna med varandra, vore naturligtvis, att för

varje särskild förvaltningsenhet skulle kunna utläggas just det område,

som för densamma är det lämpligaste. Skulle detta syfte kunna upp-

72

nås, bleve det understundom nödvändigt att uppdraga gränsen för ett

visst förvaltningsområde så, att samma gräns framginge över ägorna till

en odelad fastighet (hemman, hemmansdel eller lägenhet) eller från var­

andra skilda ägor, tillhörande samma fastighet. Visserligen vore det

uppenbart, att en dylik klyvning av en i övrigt samhörig fastighet

borde, så långt utan verklig olägenhet kunde ske, undvikas, men när

omständigheterna krävde denna anordning, borde dock möjligheten där­

till hållas öppen.

Särskild uppmärksamhet har kommittén emellertid ägnat det fall,

att en viss administrativ indelning borde föranleda en ändring även i

den judiciella indelningen. Skulle en del av en landskommun införlivas

med stad, gällde det nämligen ej endast åstadkommandet av en ny

kommunal gräns utan även — frånsett de åtminstone ännu re ativt låta­

liga fall, då staden lyder under landsrätt — det med inlörlivningen av­

sedda områdets ändrande i judiciellt hänseende. Stadens kommunala

gräns måste sammanfalla med dess judiciella. Jämte det inkorporerings-

ömrådet överflyttades i kommunalt avseende, flyttades det från härads­

rättens till rådhusrättens domsaga. Och vid införlivning av jordområde

med fögderistad, där judiciell reglering ej vore ifråga, borde uppmärk­

sammas, att området såsom stadsjord alltid skall uteslutas ur landets

jordebok. I dessa fall kunde ett fullständigt särskiljande av olika delar

av en av den nya gränslinjen genomskuren fastighet icke undvikas.

Enahanda vore förhållandet vid varje ändring av judiciell indelning, så­

ledes även då ändringen avsåge en gräns mellan tvänne domsagor på

landet, vare sig såsom följd av kommunal ändring eller därförutan. In­

till dess de områden av fastigheten, som sålunda komrne att ligga inom

olika domsområden, blivit från varandra i behörig ordning skilda, kunde

det av områdena, som till ny domsaga överflyttats, icke över 1 öras från

den ena domstolens fastighetsböcker till den andras. Ävenledes vore

det tvivelaktigt, huruvida under sådant tillstånd lagfart å eller inteck­

ning i fastigheten i fråga kunde meddelas vid någondera av domsto­

larna. Och såsom följd av den dunkelhet i fråga om fastighetens judi­

ciella tillhörighet, som på grund därav förefunnes, komme säkerligen

tveksamhet att göra sig gällande beträffande varjehanda jurisdiktions-

spörsmål, som hänförde sig till berörda fastighet.

Efter att hava erinrat om innehållet i 7 kap. 17 § i lagen om

fastighetsbildning i stad den 12 maj 1917 samt kungörelsen den 13

juli 1917 med bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning

eller därmed jämförlig åtgärd i anledning av ändring i administrativ

indelning, anför kommittén vidare: Del av jordeboksenhet skulle alltså

Kung}. Maj. ts Proposition Ur 310.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

73

uteslutas ur jordeboken, då Konungen förordnat, antingen att samma

del skulle införlivas med stad, vare sig staden hade egen jurisdiktion

eller lydde under landsrätt, eller att fastighetsregister enligt de för stad

gällande bestämmelser skulle föras för samhälle å landet, som samma

del tillhörde. I följd härav komme en av stads eller dylikt samhälles

gräns genomskuren fastighet att varda uppdelad i särskilt redovisade

fastigheter på ömse sidor om gränsen. Vid indelningsändring, vari­

genom del av j ordboksenhet tillagts stad eller samhälle, där fastighets­

register föres enligt de för stad gällande bestämmelser, komme alltså

en uppdelning av fastigheten efter den nya gränsen att enligt numera

gällande lagstiftning äga rum. För det fall att gränsen mellan olika

domsagor å landet ändrades, så att fastighet, som förut tillhört endast

den ena domsagan, därefter till en del av sitt område komme att till­

höra den andra, erinrar kommittén, att man i praxis ansett sig oför­

hindrad att utan vidare lagstiftning lösa svårigheterna. Genom brev

den 3 augusti 1917 hade nämligen Kungl. Maj:t förordnat, att vissa

fastigheter upptagna å en i ärendet åberopad karta skulle från och med

år 1918 i judiciellt, administrativt, kameralt och ecklesiastikt avseende

avskiljas från Mörlunda socken och Aspelands härad samt förenas med

Döderhults socken och Stranda härad, och föreskrevs därvid bland annat,

att för överflyttningens genomförande i jordebokshänseende finge sådan

förrättning äga ruin, som omförmäldes i ovannämnda kungörelse den 13

juli 1917.

Vad anginge övriga fall, då en fastighet till följd av ändring i

indelning komme att genomskäras av administrativ gräns, ansåge kom­

mittén, att en liknande anordning icke vore nödig.

Mot kommittéförslagets princip, att de olika indelningarnas beroende

av varandra bör lindras, så att varje indelning blir såvitt möjligt själv­

ständig, hava betänkligheter framförts av åtskilliga myndigheter; man

har befarat, att förslagets genomförande skulle medföra oregelbunden­

heter i rikets indelning av beskaffenhet att vålla oreda och svårigheter

av olika slag; en bristande överensstämmelse mellan indelningarna skulle

omöjliggöra ett lämpligt övervägande i ett sammanhang av utgifterna för

de olika enheterna; den kommunala samhörigheten skulle bliva svår att *

upprätthålla, i det intressen och arbetskrafter skulle splittras och för­

samlingsarbetet försvåras.

De framställda anmärkningarna mot kommitténs förslag på denna

punkt torde i viss mån bero på en missuppfattning av innebörden i

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

^{1 samt. 274} haft.

(Nr 310.)

^mst i« 10

74

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

berörda förslag. Kommittén delar uppenbarligen den uppfattning, som i

vissa av de avgivna yttrandena kommit tillsynes, om önskvärdheten av att

de olika indelningarna i regel sammanfalla och har givit uttryck häråt

såväl i motiveringen (t. ex. sid. 93, 236, 451, 471) som i lagtexten

(26 § i lagen om indelningsändring). Men å andra sidan vill kommit­

tén göra gällande, att möjligheten till en inkongruens måste hållas

öppen, så att ej en ur allmän synpunkt önskvärd ändring i en viss

indelning skall stranda därpå, att motsvarande ändring i annan indel­

ning av en eller annan anledning ej kan genomföras. Att i lag angiva,

när en inkongruens bör tålas, är givetvis ej möjligt; den måste tålas,

när så kräves av det allmänna intresset. Allt beror på tillämpningen,

och då denna är lagd i Kungl. Maj:ts hand, får väl antagas, att Kungl.

Maj:t ej tillskapar inkongruenser i annat fall, än då giltigt skäl före­

ligger. Med den rådighet, som Kungl. Maj:t enligt förslaget skall äga

över de olika administrativa indelningarna, synes uppenbart, att Kungl.

Maj:t vid prövning av en viss ifrågasatt dylik indelningsändring även

upptager till undersökning frågan om de andra indelningsändringar, som

i enhetlighetens intresse böra därav föranledas, och tillser, att de genom­

föras, i den mån så utan olägenhet i annat hänseende kan ske. Därest,

såsom jag kommer att vid 26 § föreslå, vid utredning om kommunal

indelningsändring regelmässigt skall tillses, huruvida densamma bör för­

anleda ändring jämväl i ecklesiastik, administrativ eller judiciell indel­

ning, i vilket fall utredningen må utsträckas att avse även sådan indelning,

blir det ytterligare sörjt för, att inga onödiga inkongruenser uppkomma.

Vid nu angivna förhållanden och då de farhågor, som yppats angå­

ende konsekvenserna av den utav kommittén i denna del förordade prin­

cipen, synas betydligt överdrivna, har jag ansett mig böra i huvudsak

ansluta mig till berörda princip och sålunda förorda, att densamma bör,

så långt ske kan, komma till tillämpning. I ett hänseende har jag dock

en från kommitténs förslag något avvikande mening, vartill jag i det

följande återkommer.

Vad nu först angår denna princips tillämpniug i avseende å det in­

bördes sammanhanget mellan de kommunala och ecklesiastika indelning ärna,

ansluter jag mig till kommitténs uppfattning. Fördelarna av ett upp­

hävande av berörda ovillkorliga sammanhang synas uppenbara och de

'däremot framförda betänkligheterna böra enligt min mening icke till­

mätas avgörande betydelse. Väl är det sant, att, såsom från ett håll

påpekats, förslagets ståndpunkt i avseende å de kommunala och eckle­

siastika indelningarnas principiella oberoende av varandra icke kommit

till direkt uttryck i lagtexten. Kommittén anser emellertid denna prin­

cips genomförande mera vara beroende av ändring i uppfattningen av

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

75

hithörande förhållandens beskaffenhet och innebörd än av uttryckliga

lagbestämmelser; då vidare divergens mellan indelningarna är avsedd att

utgöra allenast undantag samt enligt kommitténs mening kommunal­

förordningarnas hävdvunna grundstadganden endast böra ändras, då så

är oundgängligt, har kommittén icke föreslagit någon ändring i § 1 av

kommunalförordningen för landet, som innehåller den allmänna regeln

om socken- och kommunindelningarnas inbördes överensstämmelse.

Ehuru något tveksam, huruvida det icke skulle vara med fördel förenat

om ifrågavarande viktiga princip komme till direkt uttryck i lagen, har jag-

dock, med hänsyn jämväl till vanskligheten av att finna en fullt tillfreds­

ställande form härför, anslutit mig till kommitténs uppfattning; då de

särskilda lagbestämmelserna ses i sitt sammanhang, lärer grundsatsen

i fråga i 'allt fall med tillräcklig tydlighet framstå. Något uttryckligt

stadgande, utmärkande, att divergens mellan den kommunala och den

ocklesiastika indelningen endast undantagsvis bör förekomma, synes icke

vara erforderlig; särskilt med den förändrade avfattning av 26 § i lagen

om indelningsändringar, som jag, på sätt nyss anförts, kommer att för­

orda, lärer hava med önskvärd tydlighet givits uttryck åt den uppfatt­

ningen, att överensstämmelse mellan indelningarna är eftersträvansvärd

och såvitt möjligt bör komma till stånd.

Vad härefter angår frågan om sammanhanget mellan den kamerala

indelningen — varmed här menas uppdelningen i ägovälden i anslutning

till jordeboksförhållandena — å ena, samt den kommunala och ecklesiastika,

å andra sidan, torde de uttalanden, som förekomma å ena sidan i kom­

mitténs betänkande och å andra sidan i kammarkollegii utlåtande över

detsamma, endast delvis vara med varandra oförenliga; i allt fall synes

en tillämpning i praktiken av de till synes skilda uppfattningarna alle­

nast till en del leda till olika resultat.

Då sålunda kammarkollegium påpekar, att — i enlighet med redan

nu tillämpad praxis — de i kungörelsen den 3 augusti 1917 meddelade

bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning eller därmed jäm­

förlig åtgärd i anledning av ändring i administrativ indelning böra göras

tillämpliga jämväl å det fall, då i följd av ändring i administrativ indelning-

jord avskiljes från en socken till en annan, står detta icke i strid mot

kommitténs uppfattning angående önskvärdheten av de olika indelningarnas

principiella oberoende av varandra, allenast förrättning, som avses i

nämnda kungörelse, icke göres till villkor för och måste föregå beslutet

om indelningsändring. Något sådant torde emellertid kammarkollegium

icke hava avsett: kollegii förslag lärer icke innebära annat än att, i

likhet med vad i senare tid beträffande köpingutbrytning praktiserats,

76

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

i sammanhang med förordnandet om indelningsändringen skall före­

skrivas, att de fastighetsdelar, som skola övergå från det ena förvalt­

ningsområdet till det andra, skola kameralt avskiljas från de hemman,

dit de höra. Den tidsutdräkt och de svårigheter, som voro förenade

med den tidigare praxis i avseende å köpingutbrytning, skulle sålunda

förebyggas med ett allmänt tillämpande av det i kungörelsen den 3

september 1917 föreskrivna förfarandet.

I detta hänseende må anmärkas, att skifteslagstiftningskommissionen

i sitt den 25 oktober 1918 avgivna förslag till lag om delning av jord

å landet m. m., i likhet med kammarkollegium i dess yttrande över före­

varande betänkande, föreslagit, att bestämmelserna i nyssnämnda kun­

görelse och kungörelsen den 26 juli 1918, innefattande tillägg till den­

samma, skola erhålla lags natur och göras tillämpliga i alla de fall, då

område överflyttas från ett förvaltningsområde till ett annat. Kommis­

sionen har i 23 kap. 10 § av sitt förslag till lag om delning av

jord intagit stadgande i sådan riktning, vilket stadgande är avsett att

ersätta bestämmelserna i förenämnda båda kungörelser.

Därest ett stadgande av antydd innebörd inflyter i skifteslagstift­

ningen, kommer den av kommittén framhållna olägenheten, att behövliga

indelningsändringar skulle hindras eller försvåras genom enskild jord­

ägares vägran att medverka till åstadkommande av i och för indelnings­

ändringen erforderlig jorddelning, att bliva i sin helhet undanröjd; och

intill dess dylikt stadgande antagits, torde med hänsyn till att praxis står

i överensstämmelse med vad sålunda av kommissionen föreslagits svårig­

heter av avgörande betydelse i angivna hänseende icke komma att uppstå.

Åtskilliga andra omständigheter tala även för att förrättning, som

i omförmälda kungörelse avses, bör äga rum, åtminstone då judiciell,

administrativ, kommunal och ecklesiastik gräns framgår över fastighets

område — däremot torde det knappast föreligga skäl att meddela mot­

svarande föreskrift beträffande skoldistrikt.

Sålunda har behövligheten av ett kameralt avskiljande redan blivit

i civillagstiftningen fastslagen beträffande viss jord, i det genom lagen

om fastighetsbildning i stad föreskrift meddelats, att, då fastighetsregister

upplagts för samhälle å landet, område, som ingår i samhället, skall ute­

slutas ur jordeboken.

Konsekvensen synes fordra, att vad sålunda stadgats vinner ytterligare

tilllämpning i ovan angiven utsträckning, helst behovet av dylik åtgärd

i varje fall torde vara lika stor. I samma riktning talar även hänsynen

till jordregistret, som grundar sig på jordeboken och däri jord redovisas

under enheten ända tills den omföres från en socken till en annan.

77

Genom att i sammanhang med indelningsändring ett kameralt av­

skiljande sker av fastighet, som genomskäres av den nya gränsen, und­

vikas även åtskilliga svårigheter i avseende å jorddelningen.

Nu anförda omständigheter synas mig med stor tydlighet tala för

att, då i följd av indelningsändring en administrativ gräns kommer att

genomskära fastighet, ett avskiljande i kameralt avseende bör äga rum.

Vad angår den andra omständigheten, som föranlett kommittén att

föreslå upphävande av sammanhanget mellan den kamerala indelningen,

å ena, samt den kommunala och ecklesiastika, å andra sidan, nämligen

att genom ägoutbyte ändringar i sistnämnda båda indelningar skulle

utan vederbörlig myndighets medverkan komma till stånd, hade

skifteskommittén i sitt år 1911 avgivna förslag till lag om skifte av

jord § 86 föreslagit, att, då fråga uppstode om utbyte av ägor, lydande

under fastigheter, som hörde till skilda socknar eller andra förvaltnings­

områden, det skulle åligga lantmätaren att därom göra anmälan hos

Konungens befallningshavande, som skulle hava att underställa Kungl.

Maj:ts prövning, huruvida och under vilka villkor utbytet finge äga rum,

och skulle frågan om ägoutbytet vila, till dess Kungl. Maj:t meddelat

beslut i ärendet. I motiven till detta stadgande anförde skifteskom­

mittén efter en redogörelse för den praxis, som tagit sig uttryck i av­

seende å frågan, om genom ägoutbyte ändring kunde ske i den admi­

nistrativa och judiciella indelningen, bl. a. följande: Funnes ej bestämd

sockengräns, finge ägoutbyte med hemman i annan socken anses med­

föra den utbytta ägans överflyttande i administrativt hänseende. Funnes

åter för socknen bestämd gräns, torde denna ej genom ägoutbyte utan

vidare rubbas, utan uppstode genom sådant utbyte med fastighet i

annan socken oregelbundenheter i indelningen sålunda, att de två fastig­

heterna vardera finge ägor i två socknar. Såväl av det ena som av det

andra kunde stora olägenheter följa. Särskilt betänkligt syntes det vara,

att sålunda genom enskilda emellan överenskommet ägoutbyte ägor och

å dem bosatta personer kunde utan vidare flyttas från ett förvaltnings­

område till ett annat, men även uppkomsten av oregelbundenheter i in­

delningen medförde sådan olägenhet, att den ej utan särskilt stor an­

ledning borde tillstädjas. Allenast genom att överlämna åt Kungl. Maj:t

att avgöra, huruvida sådant utbyte, som nu vore i fråga, finge äga rum

eller icke, kunde frågan vinna allsidig behandling och vunnes ock där­

med, att åtgärder till undanröjande av olägenheter genom bytet kunde

av Kungl. Maj:t i sammanhang med tillståndets meddelande föreskrivas.

Med anledning av erinringar, som i avgivna yttranden gjorts mot

1911 års förslag, har skifteslagstiftningskommissioncn i sistnämnda för-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

78

slag företagit sådan ändring, att fråga om ägoutbyte icke skall under­

ställas Kungl. Maj:ts prövning i andra fall, än där bebyggd del av

fastighet eller hel fastighet genom bytet skulle komma att överföras

från ett förvaltningsområde till annat sådant område. I dessa fall, fram­

håller kommissionen i motiven, synes särskild prövning erforderlig, då

genom överföringen en person kan komma att böra mantalsskrivas och

bliva skattskyldig inom annat förvaltningsområde än före utbytet. I

andra fall av ägoutbyte, varom nu vore fråga, syntes icke någon olä­

genhet kunna vara att befara av att utan vidare låta ägoutbytet få den

verkan, att områden, som utbyttes, i judiciellt och administrativt hän­

seende följde den fastighet, till vilken de lades. Regeln finge betj^delse

allenast i de fall, där fastighetsgränserna vore bestämmande för förvalt­

ningsområdets gräns. Vore sistnämnda gräns gällande oberoende av

fastighetsindelningen, syntes ett ägoutbyte icke böra öva inflytande på

sträckningen av förvaltningsområdets gräns.

Därest en lagbestämmelse av det utav kommissionen sålunda före­

slagna innehåll antages, torde det icke vara att befara, att genom ägo-

utbyten några egentliga olägenheter skola komma att i förevarande hän­

seende uppstå, och ett upphävande av sambandet mellan den kamerala

samt de kommunala och ecklesiastika indelningarna synes därför ej bliva

nödvändig av sådan anledning.

Kungl. Maj:ts tillstånd till ägoutbyte, i de fall där sådant tillstånd

skulle krävas, torde icke behöva meddelas i den jämförelsevis omständ­

liga ordning, som föreskrives beträffande indelningsändring i nu före­

varande lagstiftning i ämnet. Då det vid ägoutbyte i allmänhet är

fråga om relativt obetydliga områden, kan ej så vidlyftig utredning er­

fordras som i mera omfattande ärenden. Genom anmälan från lantmä­

tarens sida bringas förhållandet till Kungl. Maj:ts kännedom, och det

torde kunna antagas, att uppskovet med ägoutbytets avslutande icke be­

höver bliva särdeles avsevärt.

Att, såsom av kammarkollegium föreslagits, utbryta det föreslagna

stadgandet ur dess sammanhang och nu genomföra detsamma såsom en

särskild lag, synes icke vara lämpligt eller erforderligt. Ågoutbyte av

sådan beskaffenhet, att därigenom en fastighets hela ägovälde genom

bytet omflyttas, anses nämligen ej förenligt med gällande skiftesstadgas

bestämmelser, och ägoutbyte, avseende bebyggd del av fastighet, torde

vara så sällsynt, att med införande av särskild bestämmelse för sådant

fall utan egentlig olägenhet torde kunna anstå till dess frågan om

skifteslagstiftningens revision upptages till avgörande. För övriga fall

torde enligt en numera tämligen fast praxis få anses gälla detsamma

som enligt det av kommissionen föreslagna stadgandet eller att genom

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 310.

Klintit. Maj.ts Proposition Nr 310.

79

ägoutbyte mellan hemman i olika socknar äga, som går i byte, kommer

att i administrativt hänseende följa den fastighet, till vilken den blivit

lagd. Såsom kommissionen framhållit, kommer emellertid en dylik över­

flyttning till stånd endast där fastighetsgränserna äro bestämmande för

förvaltningsområdes gräns. År denna gällande oberoende av fastighets­

indelningen, övar ägoutbytet intet inflytande på sträckningen av förvalt­

ningsområdets gräns.

Av i det föregående anförda skäl anser jag principen om de olika

indelningarnas oberoende av varandra icke kunna för alla fall upprätt­

hållas. I avseende å sambandet mellan den kamerala indelningen, å

ena, samt den kommunala och ecklesiastika indelningen, å andra sidan,

bör sålunda ett ägoutbyte i vissa fall eo ipso anses medföra de utbytta

områdenas överflyttning i administrativt hänseende; i andra fall kan så

visserligen icke anses vara händelsen, men det lärer då stundom vara

av nöden, att genom indelningsändring rättelse i uppkommande oregel­

bundenhet sker. För möjliggörande av att detta äger rum, där så finnes

erforderligt, torde det böra i administrativ väg åläggas lantmätare, att

då vid av honom verkställd förrättning ägoutbyte sker av jord inom

olika förvaltningsområden, mellan vilka bestämd, av fastighetgränserna

oberoende gräns finnes, därom göra anmälan hos Kungl. Majrts befall-

ningshavande, vilken myndighet det skall åligga att, utan ägoutbytets

uppehållande, vidtaga åtgärd, som för undanröjande av genom ägoutbytet

uppkommande hinderlig oregelbundhet må finnas erforderlig.

Då kommitténs uppfattning i avseende å sambandet mellan den

kamerala samt de kommunala och ecklesiastika indelningarna icke kommit

till uttryck i den föreslagna texten till lagen om indelningsändring

samt de kamerala åtgärder, som må föranledas av indelningsändring, i

allt fall, på sätt förut anförts, lämpligen kunna och böra äga rum efter

det beslut om indelningsändringen meddelats, föranleder den av mig om­

fattade, från kommittéförslaget i viss mån avvikande ståndpunkten här­

utinnan ej någon ändring i nämnda lagtext. De av kommittén före­

slagna nya bestämmelserna i kommunalförordningarna, att kommuns om­

råde icke må förändras annorledes än i den för sådan ändring särskilt

stadgade ordning, böra däremot, med godtagande av nyssnämnda stånd­

punkt, utgå.

På sätt kommittén framhållit, måste, då en administrativ indelnings­

ändring skall följas av en motsvarande judiciell, en kameral uppdelning

ske av fastighet, som genom skäres av den nya indelningsgränsen. Lag­

stiftningen angående fastighetsbildning i stad reglerar i dylikt fall för­

hållandet mellan land och stad, och då enligt nyare praxis jämväl ifråga

om gräns mellan domsagor samma förfarande som det i nyssnämnda

80

Frihet med

avseende å

indelningen

i skol­

distrikt.

Specialkom­

muner för

fattigvård.

lagstiftning stadgade ansetts kunna tillämpas, har kommittén icke funnit

sig behöva föreslå några lagbestämmelser för detta fall. Kommitténs

uppfattning på denna punkt synes mig böra godtagas.

Från några håll har föreslagits, att lagen borde meddela bestäm­

melser även angående ändring i administrativ och judiciell indelning

samt att reglerna om ändring i ecklesiastik indelning borde gälla även

pastoratsindelningen. Då, såsom kommittén betonat, vid utredning om

ändring i kommunal och ecklesiastik indelning jämväl de övriga indel­

ningar skola beaktas, som kunna med de förra hava samband, finner

jag ej skäl att frångå förslaget i denna del.

Fn av förslagets mest betydelsefulla nyheter utgör utan tvivel skol­

distriktets frigörande från församlingsindelningen. I stort sett har detta

reformförslag mottagits med gillande, ehuru enstaka röster höjts mot

detsamma och vissa andra förslag framkastats för uppnående av samma

syfte. Emellertid torde ett radikalt undanröjande av de missförhållanden,

som, på sätt av kommitténs betänkande med stor tydlighet framgår,

föreligga på detta område och vilkas svårartade beskaffenhet understrykes

genom uttalanden från åtskilliga kommunala och andra myndigheter,

knappast kunna uppnås på annat sätt än av kommittén förordats. Jag

finner mig därför böra biträda den uppfattning, som ligger till grund

för förslaget i denna fråga.

Slutligen hava röster höjts mot företagande av indelningsändringar

och särskilt mot sådana, som gå ut på sammanslagning eller upplösning-

av kommuner och församlingar. Med allt beaktande av de känslor av

pietet mot de historiskt bestående förhållandena och den betydelse, deBsa

kunna hava för församlingslivet, lärer det icke kunna undgås att sär­

skilt i vissa delar av landet vidtaga omfattande omregleringar av kom­

mun- och församlingsindelningen, bland annat i riktning av samman­

slagning av alltför små och ekonomiskt svaga kommuner och försam­

lingar. Det är att hoppas, att följderna härav icke skola visa sig på

långt när så svårartade, som särskilt i en del kyrkliga myndigheters utta­

landen befarats och att åtminstone efter någon tid det skall visa sig, att

fördelarna av de vidtagna regleringarna vida överväga nackdelarna.

Kommitténs förslag om åtgärder för befordrande av uppkomsten

utav specialkommuner för fattigvård, bestående av två eller flera kom­

muner, har i de avgivna yttrandena i allmänhet vitsordats såsom ägnat

att befrämja fattigvårdens utveckling. Åven jag ansluter mig i huvudsak

till de synpunkter, som ligga till grund för detta förslag. Till dess

närmare bestämmelser återkommer jag i det följande.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

81

I svenska stadsförbundets förutnämnda skrivelse den 2 december

1911 framhölls vikten av att skapa former för sammanslutningar mellan

kommuner för tillgodoseende av ett eller annat kommunalt behov. Det

förslag om kommunalförbund, som kommittén utarbetat till realiserande

av detta önskemål, har i allmänhet vunnit erkännande såsom ägnat att

skapa förutsättningar för framsteg och ändamålsenlighet på de kommu­

nala områden, å vilka ett samarbete mellan kommuner är särskilt lämp­

ligt. Från vissa håll har emellertid anmärkts, att en så detaljerad lag­

stiftning i ämnet icke skulle vara behövlig eller lämplig. Denna

anmärkning synes mig icke förtjäna avseende, då det tvärtom enligt

min uppfattning måste vara av stor betydelse, att bestämda rätts­

regler givas för ordnande av de sammanslutna kommunernas mellan-

havanden; bristen på dylika regler torde i sin mån hava bidragit till

att sammanslutningar av ifrågavarande slag hittills jämförelsevis sällan

kommit till stånd. Det är att förvänta, att en lag i huvudsaklig över­

ensstämmelse med kommitténs förslag i ämnet skall lända den kom­

munala utvecklingen till verkligt gagn.

Kommittén har efter en ingående utredning av de förhållanden, som

äro förenade med den nuvarande municipallagstiftningen för landsbygden,

kommit till det resultat, att anledning icke föreligger att i sammanhang

med kommitténs övriga lagförslag föreslå ändringar i municipallagstift-

niugen. I anslutning härtill har kommittén gjort en del beaktansvärda

uttalanden i denna fråga, av vilka här ovan en sammanfattning åter-

givits. *

I likhet med kommittén anser jag anledning saknas att i nu före­

varande sammanhang upptaga frågan om förändringar i den lagstiftning,

som reglerar municipalsamhällenas förhållanden; vissa av de utav kom­

mittén i detta hänseende framförda önskemålen torde komma att reali­

seras i samband med lagstiftning på andra områden. Sålunda är det att

förvänta, att den rådande dubbelbeskattning i fråga om vägunderhåll av

vissa municipalsamhällen, mot vilken av kommittén och vissa myndig­

heter i förevarande sammanhang skarpa erinringar framställts, skall komma

att försvinna genom antagande av ny väglagstiftning, något varom väg-

kommissionen hemställt, på sätt framgår av dess i det föregående refe­

rerade yttrande. Likaledes är det att hoppas, att vid den pågående re­

visionen av stadsplanelagstiftningen de av kommittén uttalade önskemål

om lättnad för municipalsamhällena i avseende å föreskrifterna om stads­

plan må kunna beaktas. Åven do övriga synpunkter, som av kommittén

i denna fråga framförts, synas vara förtjänta att taga under övervägande.

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 samt. 274 höft. (Nr 310.)

403718

11

Förslaget till-

lag om kom­

munalför­

bund.

MunicipaUag-

stiftningenför

landsbygden.

82

Förslaget till

lag om kom­

munal rote.

I den skrivelse från svenska stadsförbundet, som föranledde kom­

mitténs tillsättande, hemställdes bland annat om övervägande därav,,

huruvida icke under någon form en lokal decentralisation av vissa för­

valtningsgrenar inom stadskommunerna skulle kunna äga rum, och för­

ordades därvid i främsta rummet utredning, i vad män municipalsam-

hällesinstitutionen skulle kunna lämpa sig för förhållandena inom stads-

området.

Under den utredning, som kommittén i enlighet med sitt uppdrag

verkställt i denna fråga, har kommittén kommit till den uppfattning, att

åtskilliga skäl tala för viss differentiering av stads område med hänsyn

till ekonomi och förvaltning, och för den skull i sådant syfte framlagt

sitt förslag om kommunal rotebildning. Emellertid har kommittén även

påpekat ett förhållande, som, enligt vad kommittén framhåller, syne»

vara av beskaffenhet att i avsevärd mån reducera värdet och användbar­

heten av roteanordning av ifrågasatt innebörd och som kommittén finner

obestridligen giva anledning till så betydande svårigheter vid tilläm­

pande av roteanordning, att rotebildning, därest den medgives, icke kan

väntas bliva annat än en förhållandevis sällan förekommande företeelse.

Kommittén syftar därvid på den ojämna fördelningen inom stadsområdet

av de särskilda skatteobjekten, vilken föranleder, att det centrala stads-

områdets skatteobjekt mera än väl förslå till bekostande av de för detta

område behövliga, dyrbara anordningar, medan skatteobjekten inom för­

städer eller ytterområdet icke förmå bestrida ens de jämförelsevis enkla

anordningar för motsvarande ändamål, som erfordras inom detta om­

råde. Och kommittén meddelar, att densamma vid verkställda under­

sökningar funnit, att i allmänhet skatteobjekten i den inre staden icke

blott ensamma bestrida kostnaden för där förekommande lokala anord­

ningar utan ock lämna bidrag till bekostande av de motsvarande anord­

ningar, som förekomma i de yttre områdena. Emellertid föreslår kom­

mittén, i syfte att neutralisera verkningarna av berörda förhållander

antingen bidrag från stadens kassa till bestridande av de uppgifter, som

åvila den ekonomiskt svaga roten, eller ock lindring för roten i de all­

männa utskylderna.

De av kommittén själv framhållna olägenheterna av ett rotesystem

hava starkt understrukits i åtskilliga av de över förslaget angivna ytt­

randena, och utöver de omständigheter, som av kommittén framhållits

såsom talande mot systemet i fråga, hava andra beaktansvärda invänd­

ningar mot detsamma framförts. I detta hänseende kan jag inskränka

mig till en hänvisning till det här ovan intagna referatet av myndig­

heternas principiella erinringar mot förslaget och särskilt till vad som

anförts av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Jämtland län.

Kungh Maj:t Proposition Nr 310.

83

Vid övervägande av de skäl, som tala för och mot införande av en

roteanordning av föreslagen beskaffenhet bär jag icke kunnat annat

än finna, att de av kommittén och myndigheterna framhållna, med rote-

systemet förenade olägenheterna äro betydande. Då härtill kommer, att,

på sätt kommittén och åtskilliga myndigheter betona, rotebildning på

grund av de med densamma förenade svårigheter endast sällan skulle

ifrågakomma, finner jag mig för närvarande böra avstyrka framläggande

av förslaget i dess föreliggande form.

Innan jag till granskning upptager den i ett par yttranden berörda

frågan, huruvida förslag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning

m. m. i vissa samhällen lämpligen bör i förevarande sammanhang före­

läggas riksdagen eller huruvida med lagstiftning i detta ämne bör anstå,

till dess det av kommunalskattesakkunniga år 1917 avgivna, till myn­

digheterna remitterade förslaget angående kommunal taxering och skatt­

skyldighet hunnit bliva föremål för bearbetning inom vederbörande

departement, så att denna fråga kan samtidigt bliva föremål för riks­

dagens prövning, torde det vara erforderligt att i korthet redogöra för

ett par tidigare uttalanden i avseende å särskild bidragsskyldighet av

ifrågavarande slag.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

I det betänkande av den 19 mars 1904, som låg till grund för

stadsplanelagen av den 31 augusti 1907, ifrågasattes lagbestämmelser i

syfte att kommun skall äga att, där stadsplans utsträckning till eller

genomförande för ett visst område medförde särskild kostnad, såsom för

dränering, för förbindelseled med samhället i övrigt eller dylikt, uttaga

en mot denna kostnad svarande särskild skatt av fastigheterna inom

området. En dylik särskild skattepålaga skulle, yttrades det i betäm

kandet, vara lika och i vissa fall mer befogad än tomtägares skyldighet

att ersätta kostnad för gallmark utanför hans tomt. Bestämmelserna

em en sådan särskild skatt ansågos emellertid hava sin rätta plats i

kommunallagarna, och skattens lämplighet borde prövas i sammanhang

med frågan om kommunalbeskattningen i dess helhet. 1 betänkandet

framlades därför icke något förslag i ämnet.

I kommunalskattesakkunnigas betänkande av år 1917 upptagas till

granskning de båda beskattningsprinciper, vilka gå under beteckningarna

skatt efter förmåga och skatt efter intresse. De sakkunniga framhålla därvid, att

Särskild bi-

drag s skyldig­

het för gatu­

hållning m. m.

Stadsplane-

kommitténs

betänkande

1904.

Kommunal-

skat te­

sak kunnig as

betänkande

av År 1917

84

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

det icke kan ifrågasättas att lägga den allmänna kommunala beskattningen

enbart eller ens huvudsakligen efter linjer, som utstakats med hänsyn till dem

samfällda personliga skatteförmågan, ehuru även denna beskattningsprin-

cip bör supplememtärt, i ändamål av utjämning, komma till användning.

Intresseprincipens tillämpning vid beskattning bygger, fortsätta de sak­

kunniga, på det förhållandet, att kommunernas medlemmar äro i mycket

olika grad med sina intressen förbundna med kommunen. Under det

den ene är huvudsakligen med sin person bunden vid kommunen och,

när det honom lyster, kan utan större svårighet byta bostadskommun,

är den andre bunden vid kommunen genom egendomsbesittning eller

förvärvsverksamhet. Särskilt är den fasta egendomens intressegemenskap

med kommunen av stadigvarande art, vilket även, ehuru i mindre grad,

kan sägas om näringsverksamhet, även då dess drivande icke kräver

fast egendom. Kommunmedlemmarna bliva sålunda i synnerligen olika

mån i tillfälle att draga nytta av sådana kommunala uppoffringar, som

göras för angelägenheter, vilka kunna anses mera direkt beröra vissa

gruppers intressen än andras. Aven utan att mera direkt beröra någon

viss grupps intressen kunna många kommunens uppoffringar likväl

komma medlemmarna till godo i olika utsträckning. Fastighetsägarna

kunna t. ex. genom ökade arrenden eller hyror eller genom möjligheten

att utan ökade produktionskostnader få bättre betalt för avkastningen

av sin egendom eller för denna själv tillgodogöra sig inträdd oförtjänt

värdestegring, liksom näringsidkarna kunna påräkna ökat varuutbyte,

medan däremot för andra intet gagn uppstår utan t. o. m. olägenheter

kunna framväxa under form av höjda hyror, ökade livsmedelspris och

dylikt. Slutligen kan visst slag av näringsverksamhet förorsaka kom­

munen kännbara olägenheter och direkta kostnader, som eljest kunnat

undvikas. Ett skäligt beaktande av dessa olika grader av intresse­

gemenskap är uteslutet vid en tillämpning av beskattning enbart efter

skatteförmåga. I avseende exempelvis å kostnader för kyrko- eller

skolhusbyggnader eller andra anläggningar, beräknade för längre tids

varaktighet, vilka kostnader uttaxeras i raskare tempo än som på värjo

år faller efter anläggningarnas varaktighet, skulle det vara oriktigt att

skattlägga en fastighetsägare och en under året tillfälligtvis inom kom­

munen bosatt lönearbetare alldeles lika, allenast därför, att deras års­

inkomst varit lika. Såsom sammanfattande omdöme om de båda be-

skattningsprincipernas inbördes valör anföra de sakkunniga, att den

allmänna kommunala beskattningen bör anordnas huvudsakligen såsom

en intressebeskattning, men att tillika, såväl med hänsyn till kommu-

85

nernas verksamhet för främjande av statsändamål som ock i ändamål

av utjämning och för att förekomma olämplig hårdhet i beskattningen

i det hela, visst utrymme bör beredas för en supplerande skatt efter

personlig skatteförmåga.

Såsom den mest framträdande bristen hos den nuvarande kommu­

nala beskattningen framhålla de sakkunniga, att fast egendom och nä­

ring icke i förhållande till andra beskattningsföremål ålagts en bidrags-

skyldighet, som motsvarar nämnda beskattningsföremåls oförnekliga

starkare intressegemenskap med kommunen. Efter en redogörelse för

intresseprincipens tidigare tillämpning vid den kommunala beskattningen

i landet och de former, i vilka denna princip ännu kvarstår i lagstift­

ningen (på landet: vägväsendet; i städerna: personliga tjänstbarheter

såsom vakthållning, skyldighet att biträda vid eldsläckning, gaturenhåll­

ning och dylikt, att anlägga och underhålla gator och vägar m. in.,

samt skyldighet för tomtägare att ersätta staden värdet av viss gatu-

mark; ävensom de enligt den gamla ordningen för prästerskapets avlö­

ning utgående bidragen därtill) framhålla de sakkunniga, att anmärkta

brister i den nuvarande kommunala beskattningen synas böra undanröjas

genom användande av en kombination av flera beskattningsformer, var

för sig gestaltade efter vad deras egenart kräver, men ägnade att sam­

verka i en efter den kommunala beskattningens krav lämpad riktning.

De sakkunniga föreslå sålunda dels en fristående fastighetsskatt att utgå

efter taxeringsvärde, i regel åsatt på grundval av allmänna saluvärdet,

dels en allmän avkastningsskatt, avsedd att träffa nettoavkastuingen av

varje förvärvskälla för sig, dels ock, vad angår enskilda skattskyldiga

(fysiska personer), en allmän och ren personlig inkomst- och förmögen­

hetsskatt efter skatteförmåga, avsedd att tjäna till utjämning av skatte­

trycket å fast egendom samt avkastning och därigenom lindra den

hårdhet i beskattningen, vartill ett objekt- och avkastningssystem, enbart

tillämpade, skulle föranleda. Ur utjämningssynpunkt är slutligen en

särskild skatt å oförtjänt värdestegring av jord avsedd att tillfogas så­

som ett fjärde, dock mera fristående led i det ifrågasatta systemet.

De sakkunniga utgå i sitt förslag från att den kommunala skatte­

lagen bör innehålla de konstitutiva bestämmelserna om kommunal skatt­

skyldighet, med angivande av de beskattningsföremål och beskattnings­

former, som få komma till användning av kommunerna vid utkrävande

av kommunmedlemmarnas allmänna bidragsskyldighet till fyllande av

det kommunala skattebehovet, varemot det bör förbehållas åt de egent­

liga kommunallagarna att reglera de mått, efter vilka de särskilda be-

ekattningsföremålen skulle i förhållande till varandra deltaga i reparti-

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

8G

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

tionen till skattebehovets fyllande, ävensom den ordning, i vilken do

särskilda beskattningsformerna därvid få tagas i anspråk. En sådan

uppdelning på olika lagar av bestämmelserna rörande kommunal­

beskattningen har synts lämplig av den anledningen, att nyss antydda

konstitutiva bestämmelser enligt förslaget äro avsedda att bliva i hu­

vudsak gemensamma för kommuner av skilda slag, medan repartitions-

grnnderna däremot kunna ifrågasättas bliva något olika inom olika kom­

muner.

De sakkunniga framhålla, att, såsom förut antytts, skatteregleringen

enligt deras förslag syftar till åstadkommande av eu skälig förskjutning

av den kommunala skattebördan, så att den mera än hittills kommer

att påvila sådana beskattnings föremål, som kunna anses stå i en när­

mare och mera varaktig intressegemenskap med kommunen, nämligen

den fasta egendomen ävensom sådan näring, som inom kommunen be-

drives med tillhjälp av kapital och i allmänhet även med avlönad arbets­

kraft. Detta syfte har varit ledande vid nu ifrågavarande beskattnings-

föremåls utformande på sådant sätt, att å dem belöpande skatter få

karaktären av objekt- eller realskatter.

För fullföljande av detta syfte vid repartitionens avvägning skulle,

fortsätta de sakkunniga, kunna ifrågasättas att differentiera de kommu­

nala utgifterna och anordna olika reparation allt eftersom skattemedel

erfordras för bestridande av olika slag av kommunala utgifter. Fast

egendom samt avkastning av fast egendom och rörelse skulle sålunda

kunna åläggas en kraftigare repartition än andra beskattningsföremål för

uppbringande av skattemedel till bestridande av kostnader för ändamål

av mera bestående art, såsom uppförande av allmänna byggnader eller

anläggande av kommunikationsleder m. m., eller årskostnader för ända­

mål av större gagn för fastighetsägare och rörelseidkare än för andra

kommunmedlemmar, såsom underhåll av gator och vägar in. m. En dylik

anordning, som tidigare använts och ännu förekommer i fråga om vissa

slag av kommunala utgifter, kan emellertid ej av de sakkunniga förordas,

utan anse de repartitionen böra i regel vara alltigenom likformig utan av­

seende på arten av de kommunala utgifter, som skola med skattemedel be­

stridas. De sakkunniga anse det nämligen omöjligt att på grundval av exakt

beräkning anordna beskattningsföremålens repartition i enlighet med de

synpunkter, som därvid borde vara bestämmande, såsom den längre eller

kortare varaktighetstiden för anläggningar, som de ifrågavarande kost­

naderna avse, den större eller mindre fördelen för beskattningsföremålen

av anläggningarna samt de olägenheter och kostnader, som beskattnings-

föremålen förorsaka kommunen. Åt dessa synpunkter måste dock vid

repartitionsgrundernas bestämmande skänkas allt beaktande, om man än

härvid får åtnöja sig med att lägga repartitionsgrunderna på sådant sätt,

att synpunkterna i stort sett bliva tillgodosedda. Närmare kan man icke

heller komma, även om utvägen tillgripes att differentiera de kommunala

kostnaderna och lägga repartitionen olika efter deras art. Under sådana

förhållanden synes en sådan differentiering, mot vilken de sakkunniga

anföra även andra betänkligheter, icke böra ifrågasättas.

Från repartition vid uppbringande av medel till kommunala utgif­

ters bestridande måste emellertid, betona de sakkunniga, skiljas sådan

speciell bidragsskyldighet, som ålagts vissa beskattningsföremål under

annan form än repartition. Sålunda kunna exempelvis de fastighets­

ägarna i vissa städer åliggande skyldigheterna med avseende å anlägg­

ning, underhåll eller renhållning av gator och vägar, vilka skyldigheter

för varje fastighetsägare hänföra sig till ett visst bestämt stycke gata

eller väg eller ock efter avlösning bestämts att fullgöras med visst fixerat

kontant belopp, icke anses innefatta repartitionsbeskattning och beröra

således icke frågan om repartitionsgrunder för den allmänna kommunala

bidragsskyldigheten. Skulle några av dessa beskattningsföremål bortfalla,

medför detta ingen ökad skatt för de kvarstående, likasom icke heller

tillkomsten av nya beskattningsföremål medför minskad skatt för de

förutvarande. Speciell bidragsskyldighet, där sådan anses böra ifråga­

komma, bör enligt de sakkunnigas mening regleras genom särskild lag­

stiftning, medan deras förslag uteslutande avsett att ordna underlagen

för den allmänna bidragsskyldigheten till fyllande av kommunens skatte-

behov.

Av det föregående framgår, att en av de viktigaste synpunkter,

som ligga till grund för kommunalskattesakkunnigas till myndigheterna

remitterade förslag, är önskvärdheten av en förskjutning av den kom­

munala skattebördan, så att den i högre grad än för närvarande kom­

mer att bäras av sådana skatteföremål, som stå i en viss nära

och varaktig intressegemenskap med kommunen, särskilt fast egen­

dom och rörelse. Visserligen avvisa de sakkunniga tanken att vid

repartitionens avvägning differentiera de kommunala utgifterna, så att

repartitionen blir olika allt eftersom skattemedel erfordras för olika

slag av kommunala utgifter, liksom de sakkunniga anse speciell bi­

dragsskyldighet, såsom exempelvis de fastighetsägarna åliggande skyl­

digheter med avseende å anläggning, underhåll och renhållning av gator

m. m., böra regleras genom särskild lagstiftning, men det är dock så,

att samma tanke, intressegemenskapens betydelse särskilt för fastighets-

Kungl. Maj ds Proposition Nr 310.

87

Bär förtlag

om särskild

bidragsskyl­

dighet fram­

läggas i nu

förevarande

sammanhang?

88

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

Lagstiftning­

ens omfatt­

ning.

ägarnas och rörelseidkarnas skattskyldighet, ligger till grund för kom-

munalskattesakkunnigas förslag och det nu föreliggande förslaget till lag

om särskild bidragsskyldighet. Vid sådant förhållande kan det icke för­

nekas, att det är ägnat att ingiva allvarlig betänklighet att framlägga

sistnämnda förslag för sig utan kännedom om de förslag, som må

kunna bliva resultatet av bearbetningen av förslaget till kommunal­

skattelag. Visserligen är vad kommittén och svenska stadsförbundet

anfört om vikten av att genom positiva regler bringa ordning och reda

i de nuvarande tämligen dunkla och ovissa förhållanden i avseende å

skyldigheten att hålla gator m. m., värt allt beaktande, men då det är

att hoppas, att den allmänna kommunalskattefrågan må kunna redan till

nästkommande års riksdag upptagas till slutlig prövning, kan det icke

vara lämpligt att nu reglera frågan om fastighetsägares och närings­

idkares ifrågavarande speciella skyldigheter, vilka ju även de utgöra ett

led i den kommunala skattskyldigheten i vidsträckt mening. Jag finner

mig därför icke kunna för närvarande förorda framläggande för riks­

dagen av förslaget ifråga.

Jag övergår nu till de lagförslag, vilkas framläggande för riks­

dagen av mig förordas.

Förslaget till lag om ordning och villkor för ändring i

kommunal och ecklesiastik indelning.

De få bestämmelser i gällande lagstiftning, vilka antyda, att behov

av ändring i rikets indelning varit förutsatt och som anvisa ordning för

sådan ändrings åstadkommande, utgå alla, framhåller kommittén, från

att dylik ändring skall vara en rent administrativ åtgärd. Den lagstift­

ning, till vilken kommittén framlägger förslag, avser icke att bryta med

denna grundsats. Lagstiftningens uppgift skall vara att åt de admini­

strativa förfogandena med avseende å rikets indelning i vissa hänseenden

giva grund i beskriven lag.

Kommittén har icke ansett, åtminstone för närvarande, nödigt, att

den avsedda lagstiftningen utsträckes att omedelbart omfatta annat eller

mera än den kommunala och den ecklesiastika indelningen. Då det

emellertid måste vara av vikt, att, då fråga uppkommer om ändrande

av viss indelning, dennas förhållande till andra indelningar icke lämnas

89

utan beaktande, bar kommittén i sitt lagförslag intagit uttryckliga be­

stämmelser till betryggande att den utredning, som skall föregå ändring

i med förslaget närmast avsedd kommunal indelning, kommer att taga

hänsyn jämväl till samtliga övriga indelningar, vilka kunna anses böra i

något hänseende hava sammanhang med den förstnämnda.

I likhet med kommittén finner jag den föreslagna lagen icke böra

åtminstone tills vidare avse annat än kommunal och ecklesiastik in­

delning.

Med hänsyn till vad kommittén i motiveringen anfört (sid. 110 f.,

247 f.) och av skäl, som närmare utvecklas vid början av 2 kap., torde

lagen ej heller böra direkt avse ändring i pastoratsindelning.

I anledning av framställda anmärkningar mot lagens rubrik synes

denna lämpligen böra ändras till »lag om ordning och villkor för ändring

i kommunal och ecklesiastik indelning».

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

1 kap. Om ändring i kommunal indelning.

Den föreslagna lagstiftningen avser endast kommunerna i egentlig

mening, d. v. s. primärkommunerna. Övriga förekommande formationer

av mera eller mindre utpräglat kommunal karaktär (exempelvis lands­

tingsområden, väghållningsdistrikt) äro, anser kommittén, i allmänhet

icke av den beskaffenhet, att en generell lagstiftning med förevarande

syfte skulle kunna för dem avpassas. I den mån laga bestämmelser

med avseende å dem vidkommande indelningsändringar skulle finnas av

nöden, torde desamma böra infogas i de förefintliga speciallagarna. I

överensstämmelse härmed har jämväl beträffande den kyrkliga indelnin­

gen förslaget till lagstiftning icke ansetts böra omfatta annat än de in-

delningsenheter, vilka till sin hela karaktär äro med primärkommunerna

jämförliga, nämligen de territoriella kyrkoförsamlingarna (och skoldi­

strikten). Angående andra kommunala eller ecklesiastika enheter än de

nu sagda inskränker sig således lagförslaget till den förut nämnda an­

visningen om deras beaktande vid den utredning, som skall föregå den

kommunala indelningen.

För att särskilja den kommunala enheten på landet från övriga in-

delningsenheter har kommittén i de förslag till helt nya lagar, som

kommittén framlagt, för densamma använt den här och var i gällande

författningar brukade benämningen landskommun, dock med iakttagande

att kommittén icke under denna benämning inrymmer det särskilda slag

av kommun på landsbygden, som utgöres av köping. Primärkommu-

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 sand. 274 käft. (Nr 310.)

4037 in 12

Departe­

ments­

chefen.

Departe­

ments­

chefen.

Om kommunal

indelnings

-

ändrings

åstadkom­

mande och

innebörd.

2

§■

Departe­

ments­

chefen.

Förutsättnin­

garna för

kommunal

indelnings­

ändring.

3 §.

nernas benämningar äro således enligt kommitténs förslag landskommun,

köping och stad.

Skäl synes mig icke föreligga att frångå kommitténs förslag i denna

del, varför den föreslagna 1 § tillstyrkes oförändrad. Åven om lagen

icke är, såsom från ett par håll påyrkats, direkt tillämplig på till exem­

pel landstingsområde, lära dock, på sätt kommittén framhållit, åtskilliga

av dess ledande grundsatser, vilka ju i väsentlig mån ansluta sig till

praxis och rådande rättsuppfattning,' komma till användning vid upp­

görelse mellan landstingsområde och stad liksom i andra icke direkt av

lagen omfattade fall.

Enligt förslaget skall endast Kungl. Maj:t äga förordna om ändring

i den kommunala indelningen. För de anordningar och förslag, vilka

kommittén uppgjort till förebyggande, att kommunal indelningsäudring

skall kunna komma till stånd annorledes än i den därför stadgade ord­

ning, kommer redogörelse att lämnas dels av mig vid 35 § och dels av

chefen för ecklesiastikdepartementet i samband med förslag om ändringar

i kyrkostämmoförordningen; och skall jag i det följande redogöra för

kommitténs förslag till ändring av §§ 2 och 3 i förordningen om kom­

munalstyrelse på landet, genom vilken ändring Kungl. Maj:ts befallnings-

havandes befogenhet i där avsedda hänseenden skulle upphöra och

Kungl. Maj:ts rådighet över indelningen i stället erhålla uttryck.

Vid ändringens genomförande förekomma ett flertal olika detalj­

frågor, för vilkas ordnande och behandling det är av vikt, att olika

meningar om indelningsändringens innebörd icke kunna göras gällande.

Kommittén har av sådan anledning velat genom stadgandet i 2 §, att

vid indelningsändring »må kommuns område ökas eller minskas, kommun

upplösas, så ock ny kommun bildas», giva en erinran om, att det bör i

varje särskilt fall klargöras, av vilken beskaffenhet den föreskrivna in-

delningsändringen skall anses vara.

Kommitténs förslag, som i denna del lämnats utan erinran, torde

böra godtagas.

Syftet med 3 § i förslaget är, framhåller kommittén, att genom lag

giva oomtvistlig auktoritet åt de administrativa förfogandena och fast­

ställa närmare regler angående dem och deras följder. Att i lag uttöm­

mande angiva de skäl, som motivera en indelningsändring, är uppenbar­

ligen icke möjligt. Det måste åt Kungl. Maj:t överlämnas att pröva,

90

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.'

91

om och när ett offentligt intresse kräver, att en åtgärd av ifrågavarande

art vidtages. I lagtexten hava såsom skäl för ändring i kommunal indelning

anförts, att fördelar för den kommunala förvaltningen eller lättnad eller

utjämning av kommunala bördor kunna genom ändringen vinnas eller att

ändringen finnes främja den ekonomiska utvecklingen inom orten eller

slutligen att den eljest medför .gagn, med vilket sista stadgande de öv­

rigas karaktär av endast belysande exempel framträder.

Av mera svårlöst beskaffenhet är, yttrar kommittén, frågan om den

ställning vid indelningsändringen, som bör tillerkännas olika av densamma

berörda sakägare. Den fråga uppstår härvid, huruvida någon intressents

krav på att erhålla beaktande för sina synpunkter bör under vissa om­

ständigheter anses vara av den vägande beskaffenhet, att ändringen bör

göras beroende av formligt medgivande till densamma från hans sida. Vid

övervägande av denna fråga, som givetvis i främsta rummet avser de

av en ifrågasatt indelningsändring berörda kommunerna, bar kommittén,

särskilt med hänsyn till den praxis, som genom omständigheternas makt

utbildats, funnit sig böra besvara densamma nekande. Erkännas må,

säger kommittén, att, vad kommunerna angår, avsevärda skäl kunna

anföras för eu motsatt ståndpunkt. Men å andra sidan måste beaktas,

att en dylik medbestämmanderätt kan fullt upprätthållas endast i jäm­

förelsevis ringa mån. Varje indelningsändring måste enligt kommitténs

mening bedömas ur synpunkten av det allmännas intresse, och så snart

detta intresse är av mera betydande art, måste den kommunala bestäm­

manderätten vika och ändringen kunna genomföras även mot kommu­

nens bestridande. Den ståndpunkt kommittén sålunda intager utesluter

emellertid ej, att kommunens vilja vid indelningsändringen i överens­

stämmelse med nuvarande praxis betraktas som en faktor av synnerlig

betydelse, till vilken särskild hänsyn bör tagas. I sådant syfte har kom­

mittén i sitt förslag upptagit det stadgande, att därest kommun, som

beröres av ifrågasatt indelningsändring, motsätter sig densamma, därom

må förordnas endast då ändringen finnes vara av betydande allmänt

behov påkallad. Såsom de ur allmän synpunkt viktigaste förutsättnin­

garna för en tvångsändring i den kommunala indelningen hava exem­

pelvis angivits, att oregelbundenhet i rikets indelning eller annat för­

hållande vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling

eller i tillgodoseende av kommunala behov eller att viss kommunal

uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet

därav uppkommit eller kan väntas uppkomma eller att bestående in­

delning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten.

Beträffande kommitténs utförliga motivering till de sålunda före­

slagna bestämmelserna hänvisas till betänkandet (sid. 128—140).

Kungi. Maj.is Proposition Nr 310.

92

Departe­

ments­

chefen.

Vad angår den av en myndighet mot första stycket av 3 § framställda

anmärkning, bör erinras, att förslaget ej avser en sammanslutning mellan

kommuner eller kommundelar inom olika läu eller stift utan att den

överflyttade kommunen eller kommundelen samtidigt överföres från det

ena länet eller stiftet till det andra. Stadgandet i fråga torde därför

böra bibehållas oförändrat.

Icke heller i övrigt föreligger enligt min mening skäl till ändring

i det av kommittén föreslagna stadgandet i 3 §:ns första stycke.

Såsom kommittén framhållit är det förenat med betydande svårig­

heter att finna tillfredsställande regler för det fall, att av indelnings-

ändring berörd kommun- motsätter sig ändringen.

Å ena sidan kan icke en indelningsändring, som ur allmän syn­

punkt prövas nödig och nyttig, få stranda på en kommuns under­

stundom. ganska omotiverade motstånd. En kommunal vetorätt kan

således icke uppställas, icke ens som principiell regel med angivna

undantag. Dylika' kunna svårligen med erforderlig tydlighet angivas

och skulle dessutom bliva så omfattande, att de komme att väsentligen

upphäva regeln.

Men å andra sidan synas kommunerna med skäl kunna göra an­

språk på skydd för sin självständighet, då fråga är om indelningsändring,

som icke är grundad i ett betydande allmänt behov. Detta gäller, så­

som de avgivna yttrandena på denna punkt visa, ej blott landskommu­

nerna utan även städerna. De förra känna sig naturligt nog ofta -ho­

tade av städernas önskan att få utsträcka sin myndighet över så stor

del av kringliggande landsbygd som möjligt för att i tid kunna pla­

nera stadens utveckling. Och det kan ej förnekas, att den drivande

kraften till de omfattande »kolonisatoriska inkorporeringar», som på se­

nare tid ägt rum, understundom mera synes hava varit allmänna före­

ställningar om inkorporeringens betydelse för stadens framtid än verk­

liga behov. Hittills hava sådana stora utvidgningar alltid ägt rum med

den inkorporerarade landskommunens goda minne och efter en fullstän­

dig uppgörelse mellan de båda parterna, men skulle landskommunen

vilja motsätta sig en snarlik »kolonisatorisk» utvidgning och icke något

annat skäl för densamma kunna förebringas än sannolika framtida behov

av området för stadens utveckling, så bör staden uppenbarligen ej kunna

framtvinga indelningsändringen.

Städerna böra å sin sida, såsom i flera yttranden framhålles, kunna

hava vissa anspråk på att icke av landskommun bliva påtvingade om­

råden, vilkas förvaltning av landskommunen blivit försummad, men som

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

93

i verkligheten kunna av densamma sättas i stånd och förvaltas, utan att

någon områdesändring behöver äga rum.

Det beaktande, som, i överensstämmelse med vad jag här ovan an­

fört, enligt hittills följd praxis lämnats kommuns bestridande av indel-

ningsändring berörande dess område, bör följaktligen i lagstiftningen

taga sig uttryck i en effektiv begränsning av rätten att mot kommuns

vilja införliva den eller del därav med annan kommun.

Enligt min mening är det därför nödigt att i lag giva någon slags

effektiv begränsning i rätten att mot kommuns vilja införliva den eller

del därav med annan kommun. Det hade otvivelaktigt varit önskvärt,

att kommittén givit mera konkreta och bestämda regler härför än för­

slaget innehåller, men antagligen har diet mött svårigheter att utforma

sådana, och kommitténs tanke har uppenbarligen varit, att en indelnings-

ändring mot kommuns bestridande bör ske, allenast då synnerligen starka

och ur allmän synpunkt tungt vägande aktuella skäl föreligga. Uttrycket

»av betydande allmänt behov påkallad» i andra stycket av 3 § har

kommittén velat fullständiga med några exempel. Det har uttalats far­

håga för att detta skulle föranleda eu för snäv tillämpning, men detta

synes mig knappast antagligt.

De i svenska stadsförbundets yttrande exempelvis angivna fallen, att

en stad behöver utrymme för bostäder eller förvärvat mark till industri­

områden, bebyggande el. dyl., äro otvivelaktigt sådana, att de enligt

förslaget kunna motivera inkorporering. Det synes mig ej vara ur vä­

gen att komplettera exemplen just med dessa båda fall.

Däremot hyser jag betänkligheter mot att upptaga det tredje anförda

fallet, att området »redan är stadslikt bebyggt och i socialt och ekono­

miskt hänseende redan utgör en del av staden». Att upphöja detta till

inkorporeringsskäl vore nämligen att gå längre än som under alla för­

hållanden kan vara befogat och skulle kunna föranleda exempelvis inkor­

porering av kommuner, som äga alla betingelser för en fortfarande själv­

ständig existens. Sådana kommuner, som utan någon som helst anmärk­

ning väl sköta sina kommunala uppgifter, böra hava skyddad rätt att

fortfarande leva sitt eget kommunala liv intill dess att verkligt stats-

(ej städs-) intresse kräver ändring.

Jag finner alltså ett borttagande ur lagrummet av samtliga exemplen

knappast tillrådligt. Det torde vara bättre att tillägga de av stadsförbundet

angivna två första fallen. I enlighet härmed har dylikt tillägg gjorts

till 3 §.

Aven i ett annat hänseende synes mig ett tillägg böra göras till

förevarande lagrum. Tydligheten torde nämligen fordra, att i lagtexten

uttryckligen augives, att kommuns befogenhet att genom sin vägran

94

Kunrjl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Ordnandet av

kommunernas

inbördes eko­

nomiska för­

hållanden vid

kommunala

indelning s-

ändringar.

4-10 §§.

förhindra indelningsändring avser ej endast själva indelningsändringen

utan ock villkor, som med ändringen förbindes.

Slutligen torde i lagen böra uttryckligen angivas, att kommuns

motstånd mot ifrågasatt indelningsändring bör tillmätas betydelse endast

i det fall, att ändringen tinnes medföra avsevärd olägenhet för kommu­

nen. Det bör givetvis ej stå kommun fritt att utan objektiva skäl för­

hindra obetydligare regleringar, vilka, utan att kunna sägas vara på­

kallade av ett betydande allmänt behov, ändock medföra fördelar och

därför kunna anses ur allmän synpunkt önskvärda.

I övrigt finner jag varken på grund av de framställda erinringarna eller

eljest skäl att vidtaga ändring i kommitténs förslag i förevarande avseende.

I fråga om ordnandet av kommunernas inbördes ekonomiska för­

hållanden vid kommunala indelningsändringar är behovet av lagstiftning

uppenbarligen synnerligen trängande. De administrativa förfogandena

på detta område, där offentligrättsliga och privaträttsliga synpunkter

sammanträffa, äro icke tillfyllest, med mindre desamma hava stöd av

skriven lag. Denna lagstiftning bör, framhåller kommittén, vara grundad

på ett fullt tillgodoseende av de offentligrättsliga intressenas krav, men

tillika så avvägd, att de privata intressen, som äro av beskaffenhet att

böra skyddas, icke genom densamma komma att lida någon kränkning.

Det av kommittén från dessa synpunkter uppgjorda förslaget följer vä­

sentligen den för närvarande tillämpade praxis, därvid dock vissa ut­

byggnader funnits nödvändiga av hänsyn till såväl det offentliga som

det enskilda intresset.

Beträffande förmögen!)etsspörsmålens ordnande vid hel kommuns

införlivande med annan kommun eller kommuners förenande att bilda ny

kommun föreslår således kommittén lagfästande av universalsuccessionens

princip: de kommunala tillgångarna och förbindelserna övergå av sig

själva till den ökade eller nya kommunen, där ej särskilt annorlunda

förordnas. Vidkommande avskiljande från kommun av del av dess om­

råde föreslår kommittén stadgande, att, där annorlunda icke bestämmes,

de kommunala tillgångarna och förbindelserna skola utan ändring för­

bliva hos den minskade kommunen, liksom tillgångar och skulder, till­

hörande kommun, vars område ökas, skola efter indelningsändringen

tillkomma den ökade kommunen. Undantag göres dock här i fråga om

ett särskilt slag av kommunala tillgångar, nämligen mark, som är utlagd

till väg, gata, torg eller annan allmän plats. Den kommunala rätten

till sådan mark skall alltid övergå till den kommun, inom vars område

marken efter indelningsändringen kommer att ligga.

95

I varje fall, där så finne» nödigt, skall emellertid uppgörelse ske

mellan kommuner, som av indelningsändring beröras, till reglerande av

deras inbördes ekonomiska förhållanden. Sådan uppgörelse skall fast­

ställas av Kungl. Maj:t, i allmänhet i sammanhang med förordnande om

ändringen. Med hänsyn till nödvändigheten under vissa omständigheter

av fullständigt skifte av en kommuns alla aktiva och passiva ävensom

till önskvärdheten, att uppgörelsen i varje särskilt fall må kunna ordnas

på det mest praktiska sätt, har föreslagits befogenhet för Kungl. Maj:t

att fastställa uppgörelse, varigenom ej endast kommunala tillgångar över­

flyttas från en kommun till annan utan jämväl sådan överflyttning sker

av kommuns skuld. Såsom förutsättning för sistnämnda förslag, enligt

vilket fordringsägare kan utan sitt medgivande underkastas utbyte av

sin ursprunglige gäldenär mot annan, har kommittén emellertid funnit

oundgängligen nödvändigt, att anordning vidtages, varigenom åt for­

dringsägarna i det väsentliga bevaras rätt att fortfarande vända sig mot

den ursprunglige gäldenären. Denna anordning går därpå ut, att därest

kommun, till vilken skuld sålunda blivit till betalning överförd från

annan kommun, skulle brista i sin betalningsskyldighet, fordringsägaren

må äga att för bristen hålla sig jämväl till den äldre kommunen. Med

hänsyn till den minskning i säkerhet, som en kommuns fordringsägare,

vilkens fordringsanspråk icke indrages i uppgörelse, kan komma att lida

genom minskning av kommunens område, föreslås även för detta fall en

anordning av enahanda innebörd.

Slutligen bör nämnas, att enligt kommitténs förslag lagfästats ej

endast regler för uppgörelse mellan kommuner angående förefintliga

tillgångar och skulder utan ock Kungl. Maj:ts befogenhet att, där genom

indelningsändringen endera kommunens ekonomiska ställning avsevärt

försämras, ålägga den andra kommunen att, om skäl därtill äro, utgiva

ersättning därför.

Kommitténs motivering till dessa stadganden återfinnes i betänkandet

å sid. 146—171.

I anledning av erinringar från ett par myndigheter beträffande 4 §

bör anmärkas, att såsom kommittén (sid. 147) framhållit, Kungl. Maj: t

givetvis bör vara berättigad att vidtaga ändringar i det underställda

förslaget till uppgörelse, med undantag för sådana fall, där indelnings­

ändring mot kommuns bestridande icke må ske. Att i dylika fall ändring

i villkoren ej må företagas utan kommuns samtycke, torde med önskvärd

tydlighet framgå vid jämförelse med 3 §, däri, på sätt förut nämnts, av

mig föreslagits uttryckligt stadgande av innehåll, att därest kommun mot-

Kung!. Maj:ts Proposition. Nr 310.

Departe-

ments-

cliefen.

sätter sig villkor, som förbundits med indelningsändring, därom ej må

förordnas annat än i vissa i sistnämnda lagrum närmare angivna fall.

Mot 5 § har erinrats, att stadgandet borde omfatta även mark, som

i fastställd stadsplan upptagits som allmän plats, även om den ännu ej

därtill utlagts. Kommittén har emellertid enligt min mening anfört

vägande skäl för sin ståndpunkt till denna fråga, och torde jag kunna in­

skränka mig till en hänvisning till vad kommittén härom yttrat (betän­

kandet sid. 153).

Såsom framgår av bifogade referat av myndigheternas utlåtanden

hava mot 6 och 10 §§ i kommitténs förslag riktats åtskilliga anmärk­

ningar särskilt mot bestämmelserna om överflyttning eller fördelning av

skuld. Då dessa anmärkningar enligt min mening i viss mån äga be­

rättigande, har jag tagit i övervägande, huruvida icke på annat än av

kommittén föreslaget sätt det av densamma åsyftade resultatet skulle

kunna uppnås utan de med kommitténs förslag förbunda olägenheter.

Jag har därvid funnit det lämpligaste 'sättet vara, att såsom villkor för

skulds överflyttning eller fördelning stadga, att fordringsägaren därtill

lämnar sitt medgivande. Antagligen skall sådant i flertalet fall lämnas,

och där så ej sker, får saken ordnas på annat sätt. I allmänhet kom­

mer väl därvid, i enlighet med den av kommittén (sid. 144) omförmälda

praxis, den nybildade eller ökade kommunen att tillförbindas att till den

minskade kommunen lämna bidrag till fullgörande av dess betaluings-

skyldighet. I enlighet med vad jag nu anfört har ett tillägg gjorts till

6 §, varjämte den av kommittén föreslagna 10 § uteslutits.

Att, såsom kommittén föreslagit, kommunal tillgång eller förbindelse

må kunna tilläggas del av kommun, kan visserligen synas något oegent­

ligt, men med hänsyn till vad kommittén (sid. 158 f.) anfört torde en dy­

lik utväg böra lämnas öppen. Hur kommundelens beslutanderätt i av­

seende å sådan tillgång eller förbindelse skall utövas, synes i allmänhet

böra bestämmas i sammanhang med beslutet om indelningsändringen. Några

föreskrifter i lagen i detta hänseende torde ej vara behövliga.

De i kommittéförslagets 7 och 8 §§ uppställda regler för ordnande

av kommunernas mellanhavanden synas mig vara grundade på riktiga

principer och så avpassade, att de lämpa sig för alla möjliga olika fall.

Att, såsom från några håll föreslagits, införa mera detaljerade bestäm­

melser, synes mig icke vara att tillråda; de detalj föreskrifter, som för­

ordats, lämpa sig uppenbarligen ej för intagande i lag men rymmas alla

inom förslagets ram och kunna komma till tillämpning i de speciella

fallen, i den mån de lämpa sig för den ekonomiska uppgörelse, varom

fråga är. Emellertid synes, i anslutning till vad i ett par av de av-

96

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

97

givna yttrandena förordats, 8 § i kommitténs förslag böra utökas med ett

stadgande av innebörd, att där kommun till följd av indelningsändring

har att för ordnande av sin förvaltning vidkännas kostnader, till vilka

annan kommun skäligen bör lämna bidrag, föreskrift skall meddelas, att

sådant skall utgå på en gång eller under viss övergångstid.

I anledning av kammarkollegii anmärkning mot avfattningen av 7

§ i kommitténs förslag har sista stycket av densamma ansetts böra ut­

brytas till en särskild paragraf. Däremet torde de i 8 § av kommitténs

förslag förekommande orden »utan att sådant — — — indelningsänd-

ringen vinnes» böra i tydlighetens intresse kvarstå.

Utöver de av mig i det föregående förordade ändringar i kommitté­

förslagets 4—10 §§ och därav betingade ändringar i vissa paragrafers

numrering finner jag ej anledning att tillstyrka avvikelse från kommit­

téns förslag i dessa delar.

Vid ändringar i rikets indelning uppstår ofta nog fråga, huruvida

eller i vad mån den skedda ändringen bör anses utöva inverkan på

giltighetsområdet för lagar, stadgar eller andra författningar, vilka icke

äro avsedda för riket i dess helhet, men gälla inom område, som av

ändringen beröres. Hithörande spörsmål kunna, yttrar kommittén, icke

lösas medelst en allmängiltig formel. Många olika omständigheter, såsom

syftet och ändamålet med författningen, ordningen, vari den tillkommit,

beskaffenheten av och kompetensen hos den myndighet, som utfärdat

densamma, göra sig här gällande och kräva beaktande.

Vissa av dessa författningar och stadgar äro sådana, som utfärdats

av statsmakterna att gälla för särskilda slag av kommunala bildningar

eller för orter av viss struktur. Andra äro av offentlig myndighet ut­

färdade stadganden, vilka äro avsedda för en speciellt angiven kommun

eller annan ort. Andra för viss kommun eller område av densamma

gällande stadgar äro åter sådana i eminent mening kommunala stadgar,

som utgått från den kommunala myndigheten.

Kommittén framhåller, att en allmän föreskrift, varigenom de svå­

righeter och anledningar till tveksamhet, som i förevarande hänseenden

framträda, skulle varda helt undanröjda, ej är möjlig att giva.

Vad angår de stadgar eller andra föreskrifter med lokal giltighet,

vilka icke äro av i egentlig mening kommunal natur, anser kommittén

det icke vara nödigt eller ens möjligt att meddela särskilda bestämmelser

angående de kommunala indelningsändringarnas inflytande på dem. Stad-

gandenas tillämplighet regleras av deras eget innehåll eller eventuellt genom

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 274 käft. (Nr 310.)

4087 18

13

Indelning s-

ändrings in­

verkan i fråga

om lokala

stadgars gil­

tighetsområde.

11

§•

98

Kungl. Maj:ts förordnande. I sista hand måste det överlåtas åt rättsskip­

ningen att, där tvist uppstår av här ifrågavarande art, slita densamma.

Vidkommande ett slag av författningar nämligen de i egentlig me­

ning kommunala stadgarna har emellertid kommittén ansett möjlighet

vara för handen att genom generellt stadgande anvisa en lösning av de

uppkommande frågorna. I fråga om dessa stadgar föreslås föreskrift,

att de skola även efter indelningsändringen gälla inom samma område

som förut, där ej i sammanhang med beslutet om ändringen eller seder­

mera i laga ordning annorledes förordnas. (Beträffande motiveringen, se

betänkandet sid. 171—182.)

Departe-

För sitt förslag i 11 § synes kommittén hava anfört särdeles vä-

cbefen. gande skal, och avvikelse från förslaget kan icke av mig tillstyrkas.

Tiden för

Kommittén framhåller betydelsen av att förordnande om kommunal

indelnings- indelningsändring icke meddelas alltför kort tid före ändringens ikraft-

ändrings trådande och erinrar om att praxis härutinnan varit växlande. Såsom

daniToéh huvudregel föreslås, att en minimitid av fyra månader skall förflyta

åtgärder för mellan förordnandet och ikraftträdandet. Där indelningsändringen inne-

,nfndrings~

bär, att en kommuns område skall delas, har kommittén emellertid funnit

genomförande

det nödvändigt, att den bevillningstaxering, som äger rum året innan

'

”ordning1

.19

ändringen träder i kraft, sker med tillämpning av den nya kommun-

i²~²i §§. indelningen. Enligt 30 § taxeringsförordningen skola taxeringsnämndernas

12 §. arbeten vara avslutade i länen senast den 15 maj och i Stockholm se­

nast den 15 juni. Om för här ifrågavarande fall angivna minimitid ut-

sträckes till nio månader, bör således vinnas full trygghet för att veder­

börande taxeringsnämnd skall erhålla tillfälle att vid taxeringsförrätt-

ningen beakta den nya indelningen.

Med tillämpning av de grunder, kommittén sålunda angivit, föreslår

kommittén alltså i 12 § det stadgandet, att ändring i kommunal indel­

ning skall träda i kraft vid det kalenderårs början, som Kungl. Maj:t

bestämmer, icke tidigare än fyra eller, där kommun genom ändringen

delas, nio månader efter det förordnande om ändringen meddelats. (Kom­

mitténs motivering återfinnes i betänkandet å sid. 182—185.)

is §•

Kommitténs förslag avser att meddela bestämmelser, enligt vilka

den nya indelningen skall under den närmaste tiden före densammas

ikraftträdande förberedas och till och med, där så finnes erforderligt,

tillämpas. Enligt förslaget skall, sedan röstlängd upprättats året innan

den nya indelningens ikraftträdande, sagda indelning följas vid utövandet

av den kommunala beslutanderätten, undantagandes då fråga är om an-

Kungl. J\Iaj:ts Proposition Nr 310.

99

gelägenhet, som avser den äldre kommunen, i vilket fall den äldre in­

delningen skall följas intill dess den nya trätt i kraft. Att särskilja de

olika kommunala angelägenheterna på sätt här avses, torde, framhåller

kommittén, i allmänhet icke erbjuda svårighet. Alla ärenden, vilka

hava avseende å den nya indelningen, böra avgöras enligt densamma,

således först och främst alla angelägenheter, vilkas ekonomiska verk­

ningar komma att följa denna indelning, ävensom ärenden, som

avse ordnandet av den kommunala organisationen enligt den nya in­

delningen.

I sådana fall, där de kommunala angelägenheterna handläggas och u §.

avgöras vid kommunalstämma eller allmän rådstuga, är det, framhåller

kommittén, utan vidare klart, att det är de i den enligt den nya indel­

ningen uppgjorda röstlängden såsom röstberättigade upptagna, som äga

att gemensamt överlägga och besluta, i fall av behov med begagnande

av nämnda längd för omröstning. År beslutanderätten överlåten åt

fullmäktige, föreslår kommittén, att de förefintliga fullmäktige skola, intill

dess nya val av fullmäktige ägt rum, representera såväl den äldre kom­

munen, tills denna vid den nya indelningens ikraftträdande upphör, som

ock kommunen enligt den nya indelningen, dock att Kungl. Maj:t skall

äga att, om förhållandena därtill föranleda, förordna, att samtliga full­

mäktiges uppdrag skall upphöra, då den nya indelningen träder i kraft,

samt nytt val till fullmäktige för tiden därefter verkställas i den ord­

ning, som är stadgad för det fall, att val sker första gången.

Kommittén har föreslagit uttryckligt lagfästande av den grundsats 15 §•

i fråga om kommunalskattens fördelning, som, enligt vad kommittén

erinrar, redan allmänt tillämpas, nämligen att de utskylder till ändrad

eller nybildad kommun, vilka året innan indelningsändring träder i kraft

beviljas att under det nästföljande året utgå, skola till utgivande fördelas

å dem, som skulle under det löpande året varit till kommunen skatt­

skyldiga, för den händelse den nya indelningen redan då varit i kraft.

För att den kommunala röstlängd, som skall upprättas enligt den 16 §

nya indelningen året innan denna träder i kraft, skall kunna utan svå­

righeter åstadkommas och bliva färdig i tillräckligt god tid, krävas,

framhåller kommittén, särskilda föreskrifter, vilkas syfte måste vara

åstadkommande av ett reglerat samarbete mellan myndigheter i olika

kommuner. Kommitténs förslag till dylika föreskrifter utgår från att det

grundläggande arbetet med röstlängdens upprättande skall utföras av

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

100

vederbörande myndighet i kommunen enligt den äldre indelningen samt

att slutförandet av arbetet skall verkställas av vederbörande myndighet

enligt den nya indelningen.

Med hänsyn till önskvärdheten av att den tid, varunder beslutande­

rätten, innan ny indelning träder i kraft, skall utövas enligt denna sist­

nämnda, erhåller så stor utsträckning som möjligt, har kommittén ansett

det böra stadgas, att överlämnandet av längd från myndighet i en kommun

till myndighet i annan kommun skall ske senast den 1 oktober. Där­

jämte hava vissa andra bestämmelser föreslagits i syfte, att kommunal­

stämma respektive allmän rådstuga enligt den nya indelningen alltid

bör kunna medhinnas under oktober månad.

17 §.

Kommittén har ansett det vara med rättvisa mest överensstämmande,

att kommunalt skattskyldig, som häftar för ogulden utskyld, icke i följd

av ändring i den kommunala indelningen blir befriad från den lagstad­

gade påföljden av sin underlåtenhet att fullgöra sin skattskyldighet.

Kommittén har därför föreslagit, att underlåtenhet att betala kommunal

utskyld i äldre kommun skall i fråga om rösträtts utövning i ändrad

eller nybildad kommun medföra samma påföljd som inom den äldre

kommunen. Därjämte har viss föreskrift meddelats i syfte att, då om­

råde överflyttas till annan kommun eller utbrytes att bilda egen kom­

mun, vederbörande myndighet i den ökade eller nybildade kommunen

skall erhålla underrättelse om de på det utbrutna" området belöpande

oguldna utskylderna.

1 18 § föreslår kommittén, att vid behandling av kommunal angelä­

genhet, i fråga om vilken, efter ty i 13 § är sagt, den äldre indelningen

skall följas, den förut under året inom kommunen gällande röstlängden

skall användas.

is §.

Ehuru i följd av de bestämmelser angående den kommunala beslu-

m9itténakf°b“-

tanderätteni vilka av kommittén föreslås, särskilda föreskrifter till åstad-

siag.)

kommande av den kommunala förvaltningens organiserande efter den nya

indelningen icke i allmänhet bliva erforderliga, måste, för det.fall att

fråga är om bildande av helt ny kommun, stadganden givas med ändamål

att säkerställa den nya kommunala organisationens konstituerande. För

sådant ändamål föreslår kommittén bestämmelser, varigenom trygghet vin-

nes för att senast den 1 oktober året innan den nya indelningen träder

i kraft skola finnas i landskommun och köping person med befogenhet

och skyldighet att hålla kommunalstämma för röstlängdens justering samt

val av kommunalstämmans ordförande och vice ordförande ävensom kom­

munalnämnd, i fögderistad ordförande i stadsstyrelsen samt i annan stad

tillförordnad magistrat.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

101

Om den nybildade kommunen är stad med över 3,000 invånare,

vars beslutanderätt således skall handhavas av stadsfullmäktige, kan det

finnas nödigt, att kommunala beslut fattas, redan innan stadsfullmäktige

hunnit bliva utsedda. Kommittén föreslår därför, att i sådant fall, intill

dess fullmäktige blivit utsedda, stadens beslutanderätt skall utövas vid

allmän rådstuga.

I anledning av kommunalförordningarnas föreskrift, att val av full­

mäktige ävensom av de kommunala befattningshavarna, såsom drätsel­

kammare och kommunalnämnd, skola ske i december och att tiden för

uppdragens utövande skall räknas från och med den 1 januari året näst

efter det, då valet skett, har kommittén ansett nödigt, att det beträffande

nybildad kommun stadgas, att, sedan den nya röstlängden blivit upp­

rättad, fullmäktige och kommunala befattningshavare må omedelbart

utses oberoende av eljest gällande bestämmelser om tid för dylika val

samt med iakttagande att den tid, för vilken de böra anses vara valda,

skall räknas från och med ingången av nästföljande året.

Ehuru det med hänsyn till innebörden av samtliga de av kommittén

föreslagna anordningar torde böra anses såsom ganska klart, att de kom­

munala myndigheter, som under den här avsedda övergångstiden bliva

utsedda, skola äga att genast träda i utövning a v sina uppdrag, har

kommittén dock ansett lämpligt, att i detta sammanhang uttrycklig före­

skrift därom gives. Vidkommande magistraten, stadsstyrelsen och de

kommunala befattningshavarna har därvid beskaffenheten av de åtgärder,

varmed de under tiden, innan den nya kommunen börjat sin existens,

må äga att taga befattning, erhållit uttryck genom stadgande, att deras

befogenhet skall under nämnda tid vara inskränkt till sådana åtgärder,

som erfordras i anledning av indelningsändringen. En motsvarande

föreskrift synes obehövlig i fråga om fullmäktige, vilkas verksamhet icke

må utsträckas utöver fattande av beslut, medan magistratens (stadssty-

relsens) och de kommunala nämndernas verksamhet innefattar administrativ

och kommunal förvaltning samt verkställighet.

Enligt §§17 och 63 i förordningen om kommunalstyrelse på landet

skola på landsbygden utgifts- och inkomstförslagen uppgöras före den

1 oktober samt bestämmandet av utgifts- och inkomststaten äga rum

under oktober. I nybildad kommun, där val av kommunalnämnd, som

skall uppgöra förslaget till staten, svårligen kan äga rum tidigare än

under senare delen av oktober, låter det sig tydligtvis icke göra att

iakttaga nämnda tidsbestämmelser, och även för kommun, som undergått

ändring, kan ofta nog under övergångsåret den sålunda tillmätta tiden

19 §.

(20 § i kom

mittén» för

slag.)

102

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

21

§.

Departe­

ments­

chefen.

vara alltför kort. Kommittén har för den skull föreslagit den föreskrift,

att i landskommun eller köping, som skall ändras eller nybildas, må

med uppgörande av utgifts- och inkomstförslag för första året efter

indelningändringens ikraftträdande anstå utöver den i § 63 i förord­

ningen om kommunalstyrelse på landet stadgade tid, dock att utgifts-

och inkomststatens bestämmande skall ske inom november månads utgång.

För att skaffa säkerhet för, att de av kommunal indelningsändring

berörda kommunernas behov av årets taxerings- och hos prövnings-

nämnden förda längder skall bliva utan slitningar behörigen tillgodosett,

har kommittén föreslagit, att kommunalnämnden eller magistraten (stads-

styrelsen) i kommun, som skall helt införlivas med annan kommun eller

ingå i ny kommun, skall före ingången av december året närmast innan

ändringen träder i kraft till motsvarande myndighet inom den ökade

eller nybildade kommunen överlämna nämnda längder angående kom­

munen, ävensom att enahanda föreskrifter skola, där del av kommun

skall införlivas med annan kommun eller ingå i eller bilda ny kommun,

gälla i fråga om de längder, som angå kommundelen.

Beträffande kommitténs utförliga motivering till de nu refererade

bestämmelserna om åtgärder med avseende å indelningsändrings ikraft­

trädande (13—21 §§) hänvisas till betänkandet sid. 185—217.

*

De förändringar, som vid 1918 års urtima riksdag genomfördes i

kommunalförordningarna i avseende å den kommunala rösträtten och

röstlängds upprättande, föranleda, att åtskilliga förenklingar kunna göras

beträffande bestämmelserna om indelningsändrings genomförande. De

stadganden i kommitténs förslag, vilka härav beröras, äro 13, 16, 17

och 19 §§, varjämte 18 § bör utgå; däremot bör en ny bestämmelse,

här betecknad med 20 §, införas. Det torde icke vara erforderligt att

i vidare mån än som skett motivera de sålunda gjorda ändringarna och

tilläggen.

Omförmälda förändringar i kommunalförordningarna medföra även,

att sådana olägenheter, som av svenska stadsförbundet och kammarkolle­

gium ansetts vara förenade med kommitténs förslag om tiden för med­

delande av beslut om indelningsändring, knappast komma att uppstå.

Den lika rösträtten och de nya bestämmelserna om röstlängds upprättan­

de föranleda nämligen, att beslut enligt den nya ordningen kunna fattas

omedelbart efter det förordnande om indelningsändringen meddelats.

Något sådant stillestånd inom kommunalförvaltningen, som stadsförbun­

det befarat, torde sålunda icke behöva uppstå. De av kommittén före-

103

slagna tiderna för indelningsändrings ikraftträdande, vilka äro betingade

av gällande bestämmelser i avseende å taxeringen, torde därför kunna

utan men bibehållas. Någon anledning att, såsom av vissa myndig­

heter föreslagits, förlänga tiden mellan förordnandet om indelningsänd-

ring och dess ikraftträdande, synes mig icke heller föreligga liksom de

övriga ändringsförslag, som i vissa utlåtanden framställts i avseende å

förevarande paragrafer, enligt min uppfattning icke böra föranleda änd­

ring i desamma.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om konstituerande av

stadsstyrelse i stad, där magistrat ej tinnes, hava jämkats med hänsyn

till de ändringar, som i en till innevarande års riksdag avlåten propo­

sition föreslagits i avseende å organisationen av stadsstyrelsen i sådan stad.

Enligt § 73 i förordningen om kommunalstyrelse på landet och ^JärsA-iM^

§ 74 i förordningen om kommunalstyrelse i stad skall kommuns beslut angående*

om upptagande av lån underställas Kungl. Maj:ts prövning, dock att

underställning icke erfordras, där genom sådant beslut sammanlagda be-

loppet av kommunens utan underställning skedda upplåning icke över-

22

§.

stiger skillnaden mellan, å ena sidan, en tiondel av den sammanlagda

inkomst, för vilken kommunalutskylder skolat för sistförflutna året ut­

göras, och, å andra sidan, den summa, som för nämnda år beslutits

skola i kommunen anskaffas genom uttaxering (beträffande stad med

iakttagande att i sistnämnda summa icke inräknas de belopp, som avse

folkskoleväsendet och uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende

försummade barn).

I fråga om nybildad kommun kan, intill dess första året av dess

existens förflutit, den nämnda lagbestämmelsen icke alls tillämpas. Kom­

munen har till utgången av sagda år att välja mellan att icke upptaga

något lån eller att underställa varje sitt lånebeslut Kungl. Mapts pröv­

ning. Uppenbart är emellertid, framhåller kommittén, att nybildad kom­

mun i allmänhet har omedelbart behov att göra tillfällig upplåning,

särskilt innan de för första årets utgifter avsedda utskylderna börjat

inflyta. Kommittén föreslår för den skull, att Kungl. Maj:t må efter

därom gjord framställning bestämma beloppet av den upplåning, som

av nybildad kommun må beslutas utan underställning, intill dess de i

§ 73 i förordningen om kommunalstyrelse på landet och § 74 i förord­

ningen om kommunalstyrelse i stad i sådant hänseende meddelade be­

stämmelser kunna tillämpas. (Se vidare betänkandet s. 218.)

Stad tran det i 22 8, varemot erinran ej framställts, torde böra oför-

Departe-

ö

0

7

•'

mentschefen.

ändrat godtagas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

104

Kungl. Maj.is Proposition Nr 310.

Åtgärder för

Under den tid, som förflyter mellan förordnande om kommunal in-

kontJoUå delningsändring och dennas ikraftträdande, äro under nuvarande förhål-

kommunaia landen de kommuner, som av ändringen beröras, icke mera än eljest

btiden tl"

inskränkta i sin befogenhet att fatta beslut, även för det fall att beslutet

indelnings-

uppenbarligen kommer att till sina verkningar drabba icke endast den

ikruftträ-

kommun, som fattar beslutet, utan i stället eller huvudsakligen en genom

dande.

indelningsändringen åstadkommen kommun, vare sig denna är att anse

såsom helt ny kommun eller såsom en förutvarande kommun, vilken

ökats eller minskats. Till förekommande av dylika missbruk av den

kommunala beslutanderätten föreslås en särskild rätt till besvär över

beslut, fattade under nämnda tid med tillämpning av den äldre indel­

ningen. Enligt densamma må dylikt beslut överklagas, utom på de i

kommunalförordningen angivna grunder, jämväl där det strider mot de

förutsättningar, på vilka förordnandet om indelningsändringen grundats

eller, även om så ej är förhål]andet, att beslutet dock avser angelägen­

het, vars ordnande skäligen bör tillkomma kommun enligt den nya in­

delningen. (Beträffande motiveringen, se betänkandet sid. 219—222).

Departe-

Stadgandet i 23 § är blott avsett att utgöra ett komplement till de

^“hefen. allmänna bestämmelserna om klagorätt i kommunala ärenden. Någon

anledning att, såsom av vissa myndigheter ifrågasatts, här meddela

särskilda bestämmelser angående delgivning av beslut av förevarande

slag torde icke förefinnas.

Om utredning

Saknaden av enhetliga och bestämda föreskrifter angående åväga-

andring i bringandet av den utredning, vilken bör föregå avgörandet av frågor

^inddnin1 °m k°mmunal indelningsändring, har, såsom av kommittén påvisats, med-

^34—31 §§. fort ganska stora olägenheter. Dessa olägenheter påkalla enligt kom­

mitténs mening en sådan omläggning av förfarandet, att säkerhet vinnes

för att dylika ärenden alltid komma att underkastas enhetlig och syste­

matisk utredning under objektiv och sakkunnig ledning. Det förslag

härutinnan, som kommittén framlägger och vilket i väsentliga stycken

ansluter sig till rådande praxis, är fotat på följande grunder. Det åligger

både kommunala och andra myndigheter såsom en förpliktelse att med­

verka vid dylik utredning. Utredningen skall ske under inseende och

ledning av offentlig myndighet, i den mån icke myndigheten själv verk­

ställer densamma. Som offentlig myndighet, lämplig att i nu nämnda

hänseende tagas i anspråk, ifrågasätter kommittén kammarkollegium

eller Kungl. Maj:ts befallningshavande, vilka båda myndigheter intaga

sådan ställning i statsförvaltningen, att åt dem under alla omständig­

heter bör inrymmas ett väsentligt inflytande å ifrågavarande ärenden.

Kung!. Maj ds Proposition Nr 310.

105

Enligt kommitténs förslag skall ledningen i fråga om handläggningen

av samtliga dessa ärenden åvila kammarkollegium. Den, som vill väcka

fråga Om kommunal indelningsändring, bör således till denna myndighet

ingiva ansökan i ärendet. Av praktiska skäl föreslås beträffande den

närmare utredningen en viss uppdelning, så att kammarkollegium över­

tager utredningen i de mera omfattande och krävande ärendena, medan

åt Kungl. Maj:ts befallningshavande överlämnas utredningsbestyret med

de mindre och enklare. Då omständigheterna så föranleda, bör utred­

ningens omedelbara verkställande överlämnas åt särskild utredningsman.

I vissa utredningen rörande frågor av mera väsentlig betydelse skall

bestämmanderätten tillkomma kammarkollegium.

Initiativet till en ändring i kommunal indelning kan enligt förslaget

tagas av kommun eller medlem av kommun, som av ändringen beröres.

Om sättet härför gives i 24 § den anvisning, att ansökning om den

ifrågasatta ändringen skall göras hos kammarkollegium och att därvid

skall fogas den förberedande utredning, som sökanden kan vilja åberopa.

Givetvis skall det ock vara kammarkollegium obetaget att självt väcka

fråga om dylik ändring. Kungl. Maj:ts befallningskavandes skyldighet

och befogenhet att taga initiativ i dylika frågor har kommittén icke

velat beskära, dock att kommittén ansett det böra föreskrivas, att, då

Kungl. Maj:ts befallningshavande finner sig böra väcka sådan fråga,

anmälan därom skall göras hos kammarkollegium. Skulle någon utom

kommunen stående eller annan myndighet än kammarkollegium eller

Kungl. Maj:ts befallningshavande vilja väcka fråga om kommunal in­

delningsändring, bör, säger kommittén, sådan person eller myndighet

hänvända sig till kammarkollegium eller Kungl. Maj:ts befallningshavande

med begäran, att denna myndighet ville med begagnande av sin initia­

tivrätt upptaga frågan.

Att kommitténs förslag i nu ifrågavarande del icke på något sätt

berör Kungl. Maj:ts rätt att taga initiativ i indelningsfrågan har Tittalats

i en senare paragraf av förslaget.

Vid fastställandet av normerna för utredningsförfarandet bör, fram­

håller kommittén, uppenbarligen tillses, att å ena sidan utredningen icke

tvingas in i former, som äro besvärligare, dyrbarare och mera tidsödande

än saken själv fordrar, men att å andra sidan säkerhet finnes för att

invecklade och omfattande indelningsändringar alltid erhålla verkligt

planmässig och fullständig utredning. Till vinnande av detta syftemål

har kommittén tänkt sig, att ett ärende, allt eftersom det ur ovan an-

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 samt. X74 höft. (Nr 3it).)

4087

18

14

24 ?.

106

givna synpunkter är att anse som mera omfattande och krävande eller

mindre betydande, bör upptagas till utredning av kammarkollegium eller

Kungl. Maj:ts befallningshavande. Huruvida den ena eller andra formen

för utredningen bör väljas, skall enligt förslaget anförtros åt kammar­

kollegium att bestämma. För att sätta kammarkollegium i tillfälle att

i alla förekommande fall träffa avgörande härom har, såsom förut nämnts,

Kungl. Maj ds befallningshavande ansetts böra göra anmälan hos kammar­

kollegium, då befallningshavanden finner sig höra väcka förslag om in-

delningsändring av ifrågavarande slag.

Vidkommande de utredningar, vilka äga rum under kammarkollegii

eget inseende, föreslås, att för utredningens omedelbara handhavande

skall av kollegium förordnas särskild utredningsman. Vad angår de ut­

redningar, vilkas besörjande överlämnas åt Kungl. Maj ds befallnings­

havande, anser kommittén, att behov av särskild utredningsman icke i

allmänhet skall förefinnas. Emellertid torde stundom förhållandena kunna

vara sådana, att även för Kungl. Maj ds befallningshavandes del biträde

av särskild utredningsman kan finnas av nöden. Kommittén har härtill

tagit hänsyn i sitt förslag.

26 §•

I lagförslaget har upptagits en erinran därom, att utredningen skall

avse alla på frågan inverkande omständigheter. Finnes ändring i kom­

munal indelning böra föranleda ändring jämväl i ecklesiastik, administra­

tiv eller judiciell indelning, bör utredningen, i den mån lämpligen kan

ske, utsträckas att avse även indelning av sist omförmälda slag.

Vid utredningen bör enligt förslaget varje kommun och kommundel

samt, såvitt. möjligt, en var, vilkens rätt kan beröras av ifrågasatt in-

delningsändring, beredas tillfälle att uttala sig i ärendet.

27 §

Utredningsmannens skyldighet gentemot intressenterna i den ifråga­

satta indelningsändringen bör, framhåller kommittén, motsvaras av för­

pliktelse för de offentliga och kommunala myndigheter, vilkas medverkan

utredningsmannen finner behövlig, att lämna densamma. Utrednings­

mannen har för den skull i förslaget tillerkänts befogenhet att utlysa

eller hos vederbörande begära utlysande av stämmor eller andra samman­

träden samt att irån offentliga och kommunala myndigheter infordra de

upplysningar eller av dem påkalla det biträde, som utan deras oskäliga

betungande kali krävas.

För att utredningsmannens sakkunskap och initiativ skola komma

till bästa användning, har föreslagits, att vid varje stämma eller sam­

manträde, således även sådana av sluten karaktär, såsom sammanträden

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

107

av stadsfullmäktige ocli kommunalfullmäktige, utredningsmannen skall

äga rätt att i överläggningarna deltaga.

Åven om goda skäl synas föreligga till den indelningsändring, an­

gående vilken fråga blivit väckt, samt det för den skull icke finnes an­

ledning att genast avböja därom gjord framställning, kunna tydligtvis

under utredningens gång omständigheter'träda i dagen, som med styrka

tala mot ändringen. Jämväl kan det visa sig, att ändringen icke kan

eller bör genomföras i sådant omfång, som vid förordnandet om utred­

ningen var ifrågasatt. Åven kan det inträffa, att utredningsmannen

finner omständigheterna vara sådana, att fortsatt utredning skulle vara

onyttig. Han kan nämligen finna å ena sidan, att förhållanden, som

utgöra förutsättning för ändringens genomförande mot kommunens be­

stridande, icke äro för handen, och å andra sidan, att den kommunala

obenägenheten för ändringsförslaget är så rotfästad, att medgivande till

ändringsförslaget från vederbörande kommuns sida icke kan förväntas.

I sådana och andra fall, där utredningen får anses hava blivit igångsatt

under oriktiga förutsättningar, bör enligt förslaget utredningsmannen,

sedan klarhet härom vunnits, icke fortsätta sitt arbete, utan att anmälan

om förhållandet gjorts hos den myndighet, som förordnat honom.

Finnes ändring i kommunal indelning böra komma till stånd, skall

fullständigt förslag till densamma ävensom till den ekonomiska upp­

görelse och de övriga villkor, vartill ändringen kan giva anledning,

uppgöras.

Om det befinnes, att den kommunala indelningsändringen bör åt­

följas av ändring i jämväl annan indelning, bör, i den mån så finnes

lämpligt, förslag uppgöras jämväl härom.

Sedan utredning, som verkställts genom Kungl. Maj:ts befallnings-

havande, fullbordats, åligger det enligt förslaget befallningshavanden att

insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till kammarkolle­

gium. 1 ärende, som utretts under kammarkollegii inseende, skall be-

fallningshavandens utlåtande infordras.

Kammarkollegii ställning till de ifrågavarande ärendena har ytter­

mera betonats genom den i lagförslaget intagna föreskrift, att det skall

åligga kollegium att avgiva utlåtande i varje dylikt ärende, som hän-

skjutes till Kungl. Maj:ts avgörande.

Med tanke särskilt på ändringar av synnerligen omfattande och

betydelsefull beskaffenhet, exempelvis stadsutvidgningar av sådan karak-

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

28 §.

29 §.

30

§.

31

§.

108

Departe­

mentschefen.

tär som huvudstadens senaste inkorporeringar, framhåller kommittén

såsom lämpligt, att utredningsförfarandet ordnas efter mera ovanliga

linjer, t. ex. sålunda att Kungl. Maj:t förordnar en eller flera utrednings­

män att enligt av Kungl. Maj:t meddelade anvisningar verkställa utred­

ningen. I lagförslaget har för den skull intagits en bestämmelse, enligt

vilken, där Kungl. Maj:t finner skäligt anbefalla utredning angående

ändring i kommunal indelning, Kungl. Maj:t må om utredningen för­

ordna pa sätt han finner lämpligt. (1 fråga om kommitténs motivering

till bestämmelserna om förfarandet vid indelningsändring [SS 24—31]

se betänkandet sid. 222—242).

hörslagets bestämmelser om förfarandet vid indelningsändring synas

mig vara i huvudsak ändamålsenliga och väl avvägda. Med hänsyn till

den stora olikheten i vikt och omfattning av ärenden utav förevarande

slag torde kommittén hava träffat en lämplig medelväg, då den hänvisar

de mindre omfattande och betydande ärendena åt vederbörande länssty­

relse, under det att utredning i övriga ärenden ansetts böra handhavas

under kaminarkollegii ledning. Då utredningen och de principer, som

tillämpas vid uppgörelser i sammanhang med indelningsändringar, givet­

vis äro av stor betydelse för frågans slutliga avgörande, samt praxis i

dessa hänseenden hittills lärer hava på olika orter varit ganska växlande,

är det utan tvivel av nöden, att en viss enhetlighet vid frågornas av­

görande åstadkommes. Det förefaller också, som om det sätt, varpå för­

slagets bestämmelser avfattats, skall vara ägnat att befordra sådan en­

hetlighet.

Mot förslaget har anmärkts, att vissa av hithörande bestämmelser

lämpligen borde utgå ur förslaget och i stället inflyta i en i administra­

tiv7 ordning utfärdad instruktion i ämnet. Denna uppfattning kan jag

icke dela. Förslaget synes mig icke innehålla annat än den erforderliga

ramen, som lämnar möjligheter öppna för utfärdande av alla de instruk-

tionella föreskrifter, som kunna finnas behövliga. Förslagets stadganden

synas mig vara så allmänt hållna, att de icke komma att förlora sin

giltighet. I antydda hänseende synes därför icke någon ändring böra

komma till stånd.

I avseende å frågan, vem som skall äga att hos kammarkollegium

väcka fråga om indelningsändring, biträder jag kommitténs förslag.

Såsom jag i det föregående (sid. 74) antytt, torde i 26 § böra vid­

tagas viss ändring i syfte att än mera än genom förslagets bestämmel­

ser skett sörja för, att inga onödiga inkongruenser mellan olika indel­

ningar uppstå. Det synes mig nämligen böra föreskrivas, att i samman-

Kimgl. Maj ds Proposition Nr 310.

109

hang med utredning om kommunal indelningsändring regelmässigt skall

tillses, huruvida nämnda ändring bör föranleda ändring jämväl i indel­

ning av annat slag, i vilket fall utredningen må utsträckas att avse även

sådan indelning. Härav föranledes även viss ändring i 28 §, som jämväl

i övrigt ansetts böra för vinnande av större tydlighet erhålla en något

förändrad avfattning.

Enligt förslaget är avsett, att kammarkollegium skall äga att utan

utredning avvisa ansökan om indelningsändring; endast »där skäl därtill

är», skall utredning verkställas (25 §). Ej heller eljest bör kollegium

hava skyldighet att underställa Kungl. Maj:t beslut, varigenom förklaras,

att indelningsändring ej bör komma till stånd. Den, som är missnöjd

med dylikt beslut, äger givetvis vända sig till Kungl. Maj:t, som då in­

hämtar kollegii yttrande och eventuellt förordnar om utredning. Någon

bestämmelse av den innebörd, som kammarkollegium vid 30 § förordat,

synes därför icke böra inflyta i lagen. Ej heller synes det påkallat att,

såsom folkskolöverstyrelsen hemställt, i 30 § införa någon hänvisning-

för kollegium att inhämta yttrande från styrelsen eller folkskolinspektör.

Såsom kommittén (s. 241) framhållit, är det givet, att kollegium i mån

av behov fullständigar utredningen genom inhämtande av yttranden från

andra centrala ämbetsverk, vilkas verksamhetsområden beröras av den

ifrågasatta ändringen, såsom vederbörande hovrätt, kommerskollegium,

skolöverstyrelsen, lantmäteristyrelsen.

Då fråga är om en omfattande indelniugsändring, torde, framhåller

kommittén, kostnaden för utredningen kunna antagas komma att uppgå

till avsevärt belopp, så mycket hellre som utredningsmannen i sådant

fall ofta nog måste anlita biträde samt låta genom särskilda sakkunniga

verkställa specialundersökningar. Det synes därför kommittén nödigt

så ordna, att för undersökningen erforderliga medel finnas förskottsvis

tillgängliga.

1 fråga om tillhandahållande av sådant förskott anser kommittén

skillnad böra göras mellan det fall, att utredningen igångsatts på grund

av ansökan av kommun eller medlem av kommun, och det, då kammar­

kollegium eller Kungl. Maj:ts befallningshavande väckt fråga om indel-

ningsändringen. I senare fallet lärer det få antagas, att indelningsänd-

ringen väsentligen syftar att tillgodose ett offentligt intresse av den

betydenhet, att utredningskostnaden bör förskjutas av allmänna medel.

Där åter initiativet till indelningsändringen utgått från kommun eller

medlem av kommun, som av indelningsändringen beröres, kan det kom­

munala eller enskilda intresset av indolningsändringens genomförande

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

Kostnaden

för utredning

.

32 §.

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 310.

Departe­

mentschefen.

vara så stort, att det må vara rimligt och. skäligt, att sökanden tillför-

bindes att tillhandahålla för utredningen nödiga medel. Huruvida detta

må vara fallet eller icke, överlämnas enligt förslaget till den myndighets

bedömande, som har att leda och övervaka utredningen. Finner emel­

lertid denna myndighet, att den sålunda ifrågasatta indelningsändringens

genomförande är av övervägande allmänt intresse, kan även i detta fall

förskottsplikten tillförbindas statsverket.

Kommer indeluingsändring till stånd, må enligt förslaget nybildad

eller ändrad kommun, för vilken indelningsändringen kan antagas med­

föra avsevärd fördel, av Kungl. Maj:t kunna förpliktas att helt eller

delvis återgälda utredningskostnaden, vare sig den förskjutits av sökande

eller av allmänna medel. Skulle åter utredningen icke föranleda ändring

i indelningen, bör sökande, om och i den mån Kungl. Maj:t så prövar

skäligt, förpliktas att till statsverket återgälda uudersökningskostnad,

som förskjutits av allmänna medel. I den mån icke vid ärendets av­

görande annorlunda bestämmes, kommer kostnad, som förskjutits vare

sig av statsverket eller av sökande, att stanna å förskottsgivaren.

Den av kommittén sålunda föreslagna anordningen förutsätter, fram­

håller kommittén, att medel, som kunna varda för nu ifrågavarande

undersökningskostnader erforderliga, finnas anvisade å lämplig titel å

riksstaten.

De föreslagna bestämmelserna om kostnaden för utredning torde

böra godtagas. De synas mig innebära en viss garanti mot omogna

förslag om indelningsändring utan att dock lägga olämpliga hinder i

vägen för initiativ i hithörande frågor av intresserade personer. Genom

att hos exempelvis kommun eller skolöverstyrelsen förslag väckes om

indelningsändring kan uppmärksamheten fästas| vid saken och denna

bliva föremål för framställning från kommunen respektive styrelsen utan

att den enskilde initiativtagaren behöver utsätta sig för risken att

vidkännas kostnader för utredningen. Förslaget lämnar vidare möjlighet

öppen att i avseende å utredningskostnaden förordna med hänsyn tagen

till förhållandena i varje särskilt fäll. Att i lagen närmare angiva grun­

der för avgörande, vem som skall förskjuta eller vidkännas kostnaden,

synes mig icke vara att förorda.

Bestämmelser om ersättning åt utredningsman synas böra meddelas

i administrativ ordning, ehuru knappast i allmän författning, innan er­

farenhet i avseende å hithörande förhållanden vunnits.

Förslagets bestämmelser om utredning torde sannolikt nödvändig­

göra, att kammarkollegii arbetskrafter för ändamålet förstärkas; men

no

lärer för sådant ändamål till äventyrs erforderligt anslag efter närmare

utredning av kollegium kunna äskas å tilläggsstat för år 1920.

Kommittén anser icke erforderligt, att i förevarande lagstiftning givas

föreskrifter till reglerande av förfarandet vid ändring eller upplösning

av municipalsamhälle, där sådant sker utan sammanhang med ändring

i kommunal indelning. Däremot håller kommittén före, att, då ändring

eller upplösning av municipalsamhälle äger rum såsom följd av eller i

varje fall i sammanhang med kommunal indelningsändring, det i full­

ständighetens och tydlighetens intresse kräves, att uttryckligt lagstad­

gande finnes därom, att vad angående kommunernas ekonomiska mellan-

havanden och giltigheten av deras kommunala stadgar är föreskrivet

skall hava motsvarande tillämpning beträffande municipalsamhälle. Kom­

mittén föreslår således den föreskrift, att, där i sammanhang med änd­

ring i kommunal indelning municipalsamhälle varder upplöst eller till

sitt område eller sina uppgifter inskränkt, skall angående förhållandet

mellan sådant samhälle och kommun, som övertager dess uppgifter,

gälla vad i 4—11 §§ är stadgat.

Den föreslagna bestämmelsen i 33 §, mot vilken erinran ej fram­

ställts, torde böra godtagas.

Kimgl. Majds Proposition Nr 310.

111

2 kap. Om ändring i ecklesiastik indelning.

Jämte den grundläggande ecklesiastika indelningen i församlingar

förefinnas andra primärindelningar i kyrkligt avseende, vilka stundom

äro i förvaltningshänseende av lika betydelsefull beskaffenhet som för­

samlingsindelningen. Detta gäller om dels pastoratet dels staden. För­

samlingar, vilka tillhöra antingen samma pastorat eller samma stad,

kunna i större eller mindre mån förenas om gemensam förvaltning.

Vidare må i visst fall skoldistrikt utbrytas ur församling att utgöra en

självständig förvaltningsenhet, nämligen i det fall att kyrkoförsamlingen

innehåller liera än en kommun.

Medan församlingarna och skoldistrikten, där dessa sistnämnda

självständigt framträda, i förvaltningsavseende förete enahanda typ som

primärkommunerna, med vilka de merendels sammanfalla, hava de andra

här anmärkta indelningarna föranlett uppkomsten av samfälligheter av

enahanda karaktär, som, da det gäller de borgerliga kommunerna, avses

med beteckningen specialkommuner.

Den

föreslagna

lagens

tillämplighet

på municipal -

samhällen.

33 §.

Departe­

ments­

chefen.

34 §.

112

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Departe­

ments­

chefen.

De gemensamma intressen och uppgifter, som sammanhålla sist­

nämnda slag av ecklesiastika samfälligheter, pastorat och städer med

flera församlingar, äro, framhåller kommittén, till sin omfattning och

betydelse så pass skiftande, att det icke synes vara lämpligt att söka

genom enhetliga föreskrifter reglera bildandet av dylika samfälligheter.

Svårigheterna härvid ökas därigenom att grunderna, enligt vilka de

sammanslutningar, varom här är fråga, bildas, ändras och upplösas, del­

vis äro att hänföra till kyrkolagstiftningen. Och slutligen föreligger

den principiella skillnad mellan dessa sammanslutningar och försam­

lingarna, att de förstnämnda, delvis omedelbart i följd av de grunder,

på vilka de vila, icke äga den permanenta prägel, som utmärker den

egentliga primärindelningen ej mindre i ecklesiastikt än i kommunalt

avseende.

Kommittén har för den skull i sitt här ifrågavarande förslag till

lagstiftning icke inrymt av den kyrkliga indelningen mera än den egent­

liga primärindelningen d. v. s. de territoriella kyrkoförsamlingarna in­

klusive skoldistrikten (för så vitt dessas angelägenheter handläggas å

kyrkostämma). Emellertid förutsätter kommittén, att de för försam­

lingarna avsedda föreskrifterna skola, i den mån de visa sig lämpade

även för de övriga indelningsenheterna, erhålla analogisk användning

jämväl i fråga om dem.

Kommittén synes mig hava anfört goda skäl för att, på sätt som

skett, begränsa tillämplighetsområdet för lagens bestämmelser om ändring

i ecklesiastik indelning. Vad angår pastoratsindelningen, är pastoratet i

viss män att anse såsom ett löneregleringsdistrikt, som ej lämpligen bör

göras till föremål för ändring i den omständliga ordning, som anvisas

av förevarande förslag. Men då ändring i församlingsindelning ifråga­

sattes, skall enligt 26 § tillses, huruvida ändringen bör föranleda ändring

jämväl i pastoratsindelningen, i vilket fall utredningen må utsträckas att

avse även sådan indelning. Därvid komma givetvis lagens bestämmelser

ex analogia till tillämpning.

I detta sammanhang må beröras ett av folkskolöverstyrelsen väckt

förslag, som, med utgångspunkt från den av kommittén omfattade grund­

satsen om skoldistriktets oberoende av församlingsindelningen, utmynnar

i ett yrkande på fullständigt åtskiljande av de kyrkliga ärendena och

skolärendena.

Med allt erkännande av betydelsen och vikten av den stora och

omfattande fråga, som sålunda i anledning av förevarande lagförslag

upptagits till diskussion, måste framhållas, att den av folkskolöversty-

KungL Majts Proposition Nr 310.

113

relsen påyrkade boskillnaden mellan församling och skoldistrikt ej tillhör

nu ifrågavarande lagstiftningsärende. I detta sammanhang är visserligen

ifrågasatt, att göra skoldistriktet till en självständig indelningsenhet vid

sidan av församlingen och kommunen, med vilka det dock förutsättes

skola under vanliga förhållanden sammanfalla. Men härifrån är steget

långt till ett genomförande av en omreglering av förhållandet mellan

kyrko- och skolärendena. Skall en dylik omreglering ske, bör frågan

därom upptagas särskilt för sig. Den torde erbjuda rätt avsevärda

svårigheter av olika slag och tarva grundlig utredning samt föranleda

icke obetydliga ändringar i gällande författningar, ändringar som i före­

varande ärendes nuvarande läge icke kunna bliva föremål för vederbör­

ligt övervägande. Det är därför otvivelaktigt bäst att vid lagstiftningen

om kommunala nybildningar utgå från det nuvarande förhållandet mel­

lan skol- och kyrkliga ärenden och deras behandling, och allenast ge­

nomföra det med frågan om övriga indelningsändringar sammanhängande

förslaget att göra skoldistriktets område i princip oberoende av försam­

lingens.

Åven med den begränsning av förevarande lagstiftningsuppgift,

som sålunda i detta sammanhang enligt min mening måste iakttagas,

skulle det kunna tänkas att för stämma, som har att handlägga skol-

ärenden, upptaga benämningen »skolstämma» antingen endast i det fall

att divergens föreligger mellan församlings- och skoldistriktsindelningen,

eller jämväl eljest, då skolärenden förekomma till behandling. Oavsett

att en dylik namnändring skulle föranleda en avsevärd mängd ändringar

i gällande författningar, vilket knappast skulle kunna anses motiverat

av sakliga skäl, skulle stämmans tudelning i kyrko- och skolstämma —

särskilt i det övervägande antalet fall, då församling och skoldistrikt

sammanfalla — vålla onödigt besvär och synas menigheten såsom en

omotiverad nyhet utan nämnvärd praktisk betydelse.

Av nu anförda skäl har jag efter samråd med chefen för ecklesia­

stikdepartementet funnit det av folkskolöverstyrelsen framförda, i det

föregående antydda reformförslaget icke i förevarande sammanhang böra

upptagas till avgörande.

I stadsfullmäktiges i Eslöv och länsstyrelsens i Gottlands län yttran­

den har till behandling upptagits spörsmålet om möjliggörande av ge­

mensamt handhavande av folkskoleväsendet i stad, där detta lyder under

stadsfullmäktige, och del av annat skoldistrikt eller i del av sådan stad

och annat skoldistrikt eller del därav. Enligt vad jag inhämtat har

denna fråga varit föremål för grundligt övervägande inom kommittén,

som dock, med hänsyn till att skolan numera i städerna i allmänhet är

Bihang till riksdagens protokoll 1019.

1 sand. 274 höft. (Nr 310.)

4087 18

1 5

114

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 310.

36

§.

Departe­

ments­

chefen.

36

§.

den borgerliga kommunens angelägenhet, icke funnit sig kunna föreslå

skoldistrikt, bestående av delvis sådan stad, där skolväsendet handhaves

av den borgerliga kommunen, och delvis land. Då de administrativa

olägenheterna av dylik oregelbundenhet i indelningen skulle bliva alltför

stora, torde en sådan icke kunna möjliggöras utan att skolväsendet

helt sekulariseras. Och frågan om sådan sekularisering tillhör, såsom

jag i det föregående antytt, icke förevarande lagstiftning. Emellertid

har kommittén, bl. a. just med tanke på behov av samverkan mellan

stad, där skolärendena handhavas av stadsfullmäktige, och skoldistrikt

på landsbygden, i 33 § av sitt förslag till lag om kommunalförbund

upptagit bestämmelse, varigenom sammanslutning till kommunalförbund

medgives mellan olika skoldistrikt. Deu sålunda föreslagna bestämmel­

sen har folkskolöverstyrelsen av anförda skäl ansett böra utgå ur för­

slaget, men med hänsyn bland annat till dess betydelse i ovan angivna

hänseende torde de framförda betänkligheterna mot densamma icke böra

föranleda dylik åtgärd.

I överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om kommunal

indelningsändring föreslår kommittén det uttryckliga stadgande, att om

ändring i församlingsindelningen skall förordnas av Kungl. Maj:t. I

sammanhang härmed föreslår kommittén åtgärder till förekommande av

att ändring i skoldistriktsindelningen sker, utan myndighets förordnande,

endast därigenom att församlingar i samma stad eller pastorat förena

sig om gemensamt skolråd. Genom det av kommittén i denna lags

35 § föreslagna stadgandet, vilket, på sätt sägs i 45 §, är avsett att gälla

skoldistrikt (vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma) i lika mån

som församling, torde, yttrar kommittén, vara med tydlighet fastslaget,

att dylik förening icke må föranleda ändring i skoldistriktsindelningen,

med mindre dessutom Kungl. Maj:t särskilt förordnar om ändringen. I

analogi med stadgandet i 2 § har jämväl i 35 § föreskrivits, att vid

indelningsändring »må församlings område ökas eller minskas, försam­

ling upplösas, så ock ny församling bildas».

Mot den av kommittén föreslagna 35 § synes mig anledning till

erinran ej föreligga.

Lika litet som i fråga om kommunal indelning har beträffande

ändring i församlingsindelning medbestämmanderätt givits åt försam­

lingarna. I betraktande av de vitt skilda slag av faktorer (såsom dels

förvaltningshänsyn och dels religiösa intressen), vilka vid fråga om änd­

ring i församlingsindelningen böra beaktas, har kommittén funnit det

115

icke vara lämpligt att här ens exempelvis söka angiva de förutsättningar,

som böra föreligga för dylik ändring.

De bestämmelser angående den ekonomiska uppgörelsen vid kom­

munal indelningsändring, vilka kommittén föreslagit i 4 samt 6 10 §§,

böra enligt förslaget äga motsvarande tillämpning vid ändring i för­

samlingsindelningen.

De i 3 § av förslaget givna reglerna för kommunal indelningsänd­

ring hava icke gjorts tillämpliga å den ecklesiastika indelningen. Detta

synes lämpligt bland annat ur den synpunkten, att överensstämmelse

mellan de olika indelningarna bör så långt möjligt är åstadkommas.

Det ligger därvid nära till hands att i fall av behov jämka den eckle­

siastika indelningen efter den kommunala. En önskvärd kommunal in­

delningsändring bör i och för sig vara skäl till en motsvarande ecklesia­

stik, även om denna senare ej är av särskilda ecklesiastika skäl motiverad,

naturligtvis dock under förutsättning, att viktiga skäl av sistnämnda slag ej

tala däremot. Med hänsyn härtill synes det vara riktigt att icke göra

ändring i ecklesiastik indelning beroende av församlings medgivande eller

förekomsten av sådana omständigheter, som finnas upptagna i 3 §. Upp­

kommer åter fråga om ecklesiastik indelningsändring utan samband med

fråga om ändring i kommunal indelning, lärer det vara att antaga, att

Kungl. Maj:t icke utan tvingande skäl förordnar om ändringen, därest

församlingen motsätter sig densamma. De mot 36 § i ovan angivna

hänseende framställda erinringarna synas mig icke böra föranleda ändring

i densamma. Icke heller eljest finner jag anledning föreligga att frångå

kommitténs förslag i denna del.

Någon bestämmelse, motsvarande den föreslagna 11 § angående

indelningsändrings inverkan i fråga om stadgars giltighetsområde, har

kommittén icke föreslagit. Inom de förvaltningsområden, varom här är

fråga, förekomma, framhåller kommittén, i endast ringa män stadgar

av med kommunala stadgar jämförlig beskaffenhet och betydelse. Vid­

kommande skoldistriktet torde den särskilda ordningsstadga, varom i

10 § folkskolestadgan förmäles, närmast kunna jämföras med kommu­

nala stadgar. Emellertid synes det kommittén antagligt, att en före­

skrift, vilken skulle, på sätt i fråga om sistnämnda stadgar föreslagits,

såsom det normala fastställa, att skolväsendets ordningsstadgar skulle

jämväl efter ändring i skoldistriktsindelningen gälla inom samma om­

råden som tillförene, intill dess annorledes bleve förordnat, icke skulle

visa sig lämplig. Kommittén har för den skull ansett det riktigast, att

någon bestämmelse i lag därom icke meddelas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Departe

ments-

chefen.

Uladgare

giltighet.

Departe­

ments­

chefen.

37—43 §§.

37 §.

38 §.

89 §.

(40 § i kom­

mitténs för­

slag.)

116

Kungl. Maj ds Proposition Nr 310.

Kommitténs uppfattning i detta hänseende synes mig böra god­

tagas.

Kommittén föreslår, att ecklesiastik indelningsändring i likhet med

kommunal sådan skall träda i kraft vid kalenderårs början. För att

tillfälle må erhållas till den nya indelningens förberedande och till

kyrkoböckernas lämpande efter den nya indelningen, skulle, framhåller

kommittén, ett stadgande om att fyra månader skulle förflyta mellan

förordnandet och ikraftträdandet vara tillräckligt. Då emellertid i för­

ordningen om kyrkostämma m. m. i Stockholm är föreskrivet, att i

församling i Stockholm ordinarie kyrkostämma för bestämmande av

utgifts- och inkomststaten skall hållas redan före maj månads utgång,

befinnes sagda tidrymd för Stockholms del vara otillräcklig. Kom­

mittén har för den skull i fråga om ändring i församlingsindelning

valt den utväg att icke föreslå viss till sin längd bestämd övergångstid

utan i stället det stadgande, att förordnandet om indelningsändringen

skall meddelas så tidigt, att »föreskrifterna i 38 och 41 §§» (att den

nya indelningen skall året innan ändringen träder i kraft följas vid

ordinarie kyrkostämman för bestämmande av utgifts- och inkomststaterna

ävensom vid stämma, som därefter äger rum, samt att i god tid före

nämnda ordinarie stämma ordförande skall vara förordnad i församlingens

kyrkostämma samt kyrko- och skolråd) kunna iakttagas.

Liksom beträffande kommunala indelningsändringar föreslår kom­

mittén det stadgande, att året innan ändring i församlingsindelning

träder i kraft den nya indelningen skall följas vid ordinarie kyrkostäm­

man för bestämmande av utgifts- och inkomststaterna så ock vid stämma,

som därefter äger rum, dock att i fråga om angelägenhet, som avser

församling enligt den äldre indelningen, sistnämnda indelning skall följas.

Kommittén har i 39 § föreslagit, att före den i 38 § omförmälta

ordinarie kyrkostämma skola i vederbörande kommuns röstländ, i den

män ske kan, införas sådana anteckningar, som enligt § 6 kyrkostämmo-

förordningen erfordras för längdens användande å kyrkostämma, samt

att den sålunda fullständigade röstlängden bör på landet lika väl som i

stad före stämman framläggas till granskning.

Vidare har kommittén föreslagit uttryckligt stadgande, att bestäm­

melsen i 15 § skall äga motsvarande tillämpning i fråga om utskylder

till ändrad eller nybildad församling.

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

117

I 41 § föreslår kommittén, att, då ny församling skall bildas, det

skall åligga domkapitlet att i god tid före den ordinarie kyrkostämma,

som skall hållas för budgetens fastställande året innan indelningsänd-

ringen träder i kraft, förordna präst att föra ordet i församlingens kyrko­

stämma samt i dess kyrko- och skolråd. Vidare och i överensstämmelse

med vad som föreslagits angående ny kommun föreslås, att, sedan sådant

förordnande meddelats, val till befattningar hörande under den nya för­

samlingens kyrkostämma må omedelbart anställas, oberoende av eljest

gällande bestämmelser om tid för dylikt val, ävensom att de, som så­

lunda utses, skola genast träda i utövning av sina befattningar med be­

fogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i anledning av in-

delningsäudringen, och med iakttagande att i fråga om beräknandet av

deras tjänstgöringstid skall så anses som om denna börjat först med in­

gången av nästföljande året.

I 42 § föreslås, att stadgandet i 22 § angående ordnandet av ny­

bildad kommuns lånerätt skall hava motsvarande tillämpning i fråga om

församling, intill dess den i § 40 i kyrkostämmoförordningen meddelade

bestämmelse om lån, som må beslutas utan underställning, kan tillämpas.

Kommittén föreslår, att det i 23 § meddelade stadgandet om utvidg­

ning av rätten till besvär mot beslut, som, innan kommunal indelnings-

ändring trätt i kraft, fattas enligt den äldre indelningen, skall äga mot­

svarande tillämpning angående beslut av kyrkostämma.

Kommittén har i sin motivering (sid. 250 ff.) enligt min mening

anfört så vägande skäl för sitt förslag i 37 § om tiden för ecklesiastik

indelningsändrings ikraftträdande, att förslaget i denna del icke torde

böra frångås.

De vid 1918 års urtima riksdag vidtagna ändringarna i kommunal­

förordningarna medföra, att vissa förenklingar och ändringar böra vid­

tagas i 37, 38 och 41 §§, varjämte 39 § i kommitténs förslag bör utgå.

De omförmälda ändringarna framgå av lagtexten och torde icke vara av

beskaffenhet, att för desamma behöver närmare redogöras.

I enlighet med hemställan av kammarkollegium har i förslaget in­

förts en ny paragraf (41) av innehåll att stadgandet i 19 § (20 § i kom­

mitténs förslag) skall äga motsvarande tillämpning i fråga om utgifts-

och inkomststat för församling.

Vad angår framställd anmärkning, att vid förslagets utarbetande

hänsyn ej tagits till den omständigheten, att Göteborgs församlingars

40 §.

(41 § i kom­

mitténs för­

slag.)

42

§.

43 §.

Departe­

ments­

chefen.

118

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

44 §.

Departe­

ments­

chefen.

46

§.

Departe­

ments­

chefen.

beslutanderätt i flera hänseenden är överlämnad åt fullmäktige, synes

det riktigast, att denna omständighet icke bör föranleda bestämmelser i

den allmänna lagen, utan torde, då förordnande meddelas om indelnings-

ändring, som berör någon av Göteborgs församlingar, böra föreskrivas, att

beslutanderätten skall infall av antydd beskaffenhet tillkomma fullmäktige.

I anledning av vissa gjorda erinringar må framhållas, att, då beslut

om indelningsändring meddelas, bland villkoren för densamma lämpligen

böra upptagas föreskrifter om tillhandahållande av längder över befolk­

ningen från överflyttade områden samt i övrigt behövliga uppgifter även­

som om pastoralområden i de förändrade församlingarna.

Utöver vad i det föregående omnämnts synes mig ej skäl föreligga

att avvika från kommitténs förslag i nu förevarande delar.

Beträffande förfarandet i ärende angående ändring i ecklesiastik in­

delning, hänvisas till stadgandena i 24—32 §§ med tillägg, att domkapitlet

skall äga samma befogenhet att väcka fråga om ändring i församlings­

indelning som Kungl. Maj:ts befallningshavande, ävensom att utredningen

skall äga rum under vederbörlig samverkan med domkapitlet.

Det av folkskolöverstyrelsen vid 44 § framställda önskemål be­

träffande styrelsens befattning med ärenden av förevarande slag torde

böra på det sätt tillmötesgås, att det uttryckligen stadgas, att styrelsen

skall äga befogenhet att väcka fråga om ändring i skoldistriktsindelning

och att utredning i dylik fråga skall äga rum under samverkan med sty­

relsen. I sammanhang med den ändring, som härav påkallas i 44 §T

torde densamma böra jämväl i övrigt underkastas viss jämkning.

Av mitt yttrande vid 32 § framgår, att något sådant tillägg till

44 § angående kostnad för utredning, som av folkskolöverstyrelsen

föreslagits, icke kan av mig tillstyrkas.

Slutligen innehåller lagförslaget den bestämmelse, att vad i lagen

är stadgat angående församling skall i tillämpliga delar gälla skoldi­

strikt, vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma, ändå att dess

område icke sammanfaller med församlings område.

Motiveringen till stadgandena om ändring i ecklesiastik indelning

återfinnes i betänkandet å sid. 247—258.

Beträffande den fråga, som avses med bestämmelsen i 45 §, har jag

avgivit min uppfattning vid början av 2 kap. Det föreslagna stadgan-,

det synes mig böra oförändrat godtagas.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

119

Förslaget till lag om kommunalförbund.

Kommittén har icke avsett, att den föreslagna lagstiftningen skulle

giva anledning till rubbning av gällande stadganden, som reglera kom­

munernas förpliktelser och befogenheter gentemot det allmänna såväl

som mot kommunmedlemmarna. Härav följer en betydelsefull begräns­

ning av kommunernas befogenhet att åt kommunalförbund överlåta sam­

hälleliga uppgifters handhavande. Först och främst kan det uppenbar­

ligen icke ifrågakomma, att samtliga en kommuns uppgifter må åt kom­

munalförbund överlåtas. Att så icke bör ske anser kommittén även av

andra skäl riktigt. Det rätta tillvägagåendet för sådant syfte bör tyd-

ligtvis vara, att kommunerna förenas att bilda en enda kommun. Den

av kommittén avsedda begränsningen innebär emellertid, att befogen­

heten att överlåta till kommunalförbund vårdnaden om samhälleliga upp­

gifter blir över huvud taget inskränkt till att omfatta endast förvalt­

ningsuppgifter i detta ords trängre mening. Åt denna princip bar givits

uttryck, då i den föreslagna lagen såsom kommunalförbunds ändamål

angivits icke »vårdande av gemensamma ordnings- och hushållningsangelä-

genheter», såsom i kommunalförordningarna kommunens ändamål blivit

uttryckt, utan endast »handhavande av kommunal förvaltningsuppgift».

Sådan lagstiftningen föreslås, kan således icke kommun genom att an­

sluta sig till kommunalförbund befria sig från någon av de offentliga

förpliktelser, som åligga kommunen enligt lag eller allmänna författ­

ningar. Ej heller kan genom sådan anordning någon av de befogen­

heter gentemot kommunens medlemmar och även i vissa fall mot kom­

munen själv, vilka lagligen icke tillkomma annan än vissa kommunala

organ, betagas dessa organ, vare sig helt och hållet eller delvis eller i

visst avseende, liksom icke heller sådana befogenheter kunna tilläggas

kommunalförbund eller något dess organ. Då eu kommun för tillgodo­

seende av viss uppgift ansluter sig till kommunalförbund, överflyttas

följaktligen icke någon av dess berörda förpliktelser och befogenheter

från kommunen till förbundet. Kommunen behåller fortfarande dessa

kvar Titan ändring och använder sig genom förbundsbildningen endast

av en särskild utväg att på lämpligt sätt handhava uppgiften, vare sig

kommunen är förpliktad att om densamma hava vårdnad eller icke.

Skulle kommunalförbundet finnas icke motsvara sitt syfte, är kommunen

Kommunal­

förbunds

ändamål och

medlemmar.

i §■

120

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Departe­

ments­

chefen.

Kommunal­

förbunds

organisation

.

2-10

§§.

nödsakad anlita annan utväg, i stället för eller tillika med förbundet,

för att tillgodose uppgift, till vars vårdnad kommunen är lagligen för­

pliktad. Enligt kommitténs förslag till lagstiftning må således genom

komnrunalförbund tillgodoses dels sådana uppgifter, vilka kommun, som

ansluter sig till förbundet, icke kan anses vara lagligen skyldig att vårda,

samt dels sådana uppgifter, som kommun visserligen är lagligen pliktig

att tillgodose men med rätt att för ändamålet välja det slag av anord­

ning, som anses bäst föra till målet.

Enligt förslaget må till förbund sammansluta sig städer, landskom­

muner, köpingar och munieipalsamhällen ävensom fattigvårdssamhällen,

som utgöras av flera kommuner. Vidare har enahanda medgivande an­

setts böra lämnas åt skoldistrikt. Och slutligen föreslås, att dylik sam­

manslutning må kunna ske mellan landstingskommuner samt mellan

landstingskommun och stad.

(Beträffande motiveringen, se betänkandet sid. 318—326.)

Kommittén synes mig hava anfört vägande skäl för bestämmel­

serna angående kommunalförbunds ändamål och medlemmar. Vad sär­

skilt angår det från ett håll framförda förslaget att utsträcka den före­

slagna lagens tillämplighetsområde till att avse även andra kyrkliga

enheter än skoldistrikten, torde det vara svårt att tänka sig behov, som

lämpligen skulle kunna på detta sätt tillgodoses. De ändringsförslag,

som i detta hänseende framställts, kan jag icke biträda. Ej heller

synes mig förbud böra meddelas mot kommunalförbund mellan kommu­

ner i olika län eller stift.

Kommunalförbundet, sådant kommittén avsett detsamma, är att anse

såsom en specialkommun, således såsom en kommunal enhet med själv­

ständig ställning gentemot såväl de till förbundet hörande kommunerna

som tredje man. Juridiskt sett är förbundet ett självständigt rättssubjekt,

en juridisk person. En följd härav är, att kommunalförbund bör hava

egen, från de till detsamma anslutna kommunerna skild ekonomi och

förvaltning. Det har synts kommittén riktigt att i fråga om förbundets

organiserande bereda största möjliga frihet. Allenast de allmänna grun­

derna för organisationen böra upptagas i själva lagen; organisationens

närmare utformande bör i varje särskilt fall ske genom eu för förbundet

antagen statut, en förbundsordning.

Att kommunalförbund bör äga att förvärva tillgångar och ådraga .

sig förpliktelser, är, säger kommittén, uppenbart. Vad angår medel,

som under forbundsverksamhetens fortgång erfordras till bestridande av

121

uppkommande utgifter, finner kommittén annat icke böra ifrågasättas

än att kommunalförbund bör, liksom andra kommunala enheter, vara be­

hörigt att medelst uttaxering anskaffa erforderliga medel. Denna ut­

taxering bör enligt kommitténs mening ske icke på medlemmarna av de

till förbundet anslutna kommunerna, utan på förbundets medlemmar,

de till förbundet hörande kommunerna. Det blir sedan dessas egen sak

att var för sig anskaffa det på vederbörande kommun debiterade bidraget,

vare sig genom dettas upptagande i den kommunala utgiftsstaten eller

på annat lämpligt befunnet sätt.

En annan fråga är, huruvida kommunalförbund bör medgivas

obegränsad befogenhet att av medlemmarna uttaga bidrag eller om

denna befogenhet alltid bör genom i förbundsavtalet upptaget stad­

gande begränsas. Därest åt lagstiftningen gåves den utsträckning, att

kommun kunde äga att befria sig från kommunen lagligen åliggande

förpliktelser genom dessas överflyttande till kommunalförbund, skulle det,

yttrar kommittén, näppeligen kunna undgås att medgiva kommunalförbund

uttaxeringsbefogenhet utan begränsning. Då emellertid kommitténs för­

slag, såsom ovan nämnts, icke har så vidsträckt innebörd, har kommittén

föreslagit den föreskrift, att förbunds befogenhet att av förbundsmed-

lemmarna uttaga bidrag till sin verksamhets bedrivande alltid skall vara

genom bestämmelse i förbundsordningen begränsad. Följden av dylik

begränsning blir således, att förbundet blir beroende av vederbörande

kommuns särskilda medgivande för erhållande av bidrag, som överskrider

den fastställda gränsen.

I förbundsordningen skola enligt kommitténs förslag intagas be­

stämmelser angående grunder för och begränsning av medlems skyldig­

het att tillhandahålla medel för förbundsverksamhetens ordnande och

fortsatta bedrivande. Att ens exempelvis angiva sådana grunder har

kommittén icke funnit nödigt.

Härjämte föreslår kommittén, att förbundsordningen skall innehålla

enahanda slags restriktion i fråga om lånerätten, där sådan skall vara för­

bundet medgiven, samt bestämmelser om medlemmarnas andelar i för­

bundets tillgångar och fördelningen mellan dem av vinst å förbundets verk­

samhet. I den mån bestämmelser i andra avseenden finnas erforderliga för

ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan förbundet och dess med­

lemmar under förbundets verksamhetstid, böra enligt förslaget jämväl

dessa bestämmelser intagas i förbundsordningen. Denna skall vidare

innehålla bestämmelser om uppgörelse, som må erfordras i anledning av

medlems utträde ur förbundet, om villkor för upplösning av förbundet samt

Bihang till riksdagens protokoll 1919. I sand. >174 höft. (Nr 310.)

4037 is 1G

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

122

om skifte av förbundets behållna tillgångar, där sådant skifte vid för­

bundets upplösning skall äga rum. I förbundsordningen skola ytterligare

upptagas stadganden om förbundets ändamål och medlemmar, om för­

bundets benämning och den ort, där detsamma skall hava sitt säte, om

sammansättningen av förbundets direktion och den tid, för vilken leda­

möter och suppleanter i densamma skola utses, om det sätt, varpå ord­

förande och vice ordförande i direktionen skola utses, om tider för di­

rektionens ordinarie sammanträden och ärenden, som därvid skola före­

tagas, samt om kallelse till sammanträde, om nämnd, syssloman eller

annan befattningshavare, som för verkställighet och förvaltning må utses,

samt om sådan myndighets åligganden och befogenheter, om revision,

om ersättning åt innehavare av förtroendeuppdrag hos förbundet, därest

sådan ersättning finnes böra utgå för av uppdraget åsamkad kostnad

och tidsspillan. Där i allmän lag eller författning särskilda bestämmel­

ser meddelats angående handhavandet av den uppgift, som utgör föremål

för förbundets verksamhet, skall förbundsordningen därefter lämpas.

För förvaltningen av kommunalförbund måste finnas ett särskilt

organ med uppgift att handhava vårdnaden av förbundets angelägen­

heter och företräda förbundet gentemot såväl de till förbundet anslutna

kommunerna som tredje man. Detta organ bör enligt kommitténs me­

ning, åtminstone till väsentlig del, utgöras av en vald representation,

däri de de särskilda förbundsmedlemmarna var för sig insätta sina re­

presentanter. Vid utformandet av denna representations ställning i för­

hållande till förbundsmedlemmarna kunna, framhåller kommittén, tvenne

linjer följas, linjer, vilka hänföra sig till den i kommunallagstiftningen

framhållna skillnaden mellan å ena sidan kommunens beslutande myn­

dighet samt å den andra de inför denna ansvariga förvaltningsorganen.

Åt förbundsrepresentationen kan förlänas en fullt självständig ställning

i förhållande till förbundsmedlemmarna. Den erhåller då karaktär av

förbundsfullmäktige, vilka med avseende å förbundsangelägenheternas

vårdande icke äro ansvariga gentemot de till förbundet anslutna kom­

munerna utan själva låta revidera förbundets räkenskaper och förvaltning

samt bevilja eller vägra ansvarsfrihet. Men för förbundsrepresentationen

kan även tänkas en annan ställning, som principiellt är mindre själv­

ständig, så att representationen är ansvarig för sin förvaltning gentemot

förbundsmedlemmarna. Förbundsrepresentationen får därmed mera karak­

tär av en förvaltande styrelse. Denna styrelses beslutanderätt måste

dock vara ganska vidsträckt och praktiskt taget omfatta allt, som rör

förbundets löpande förvaltning, således även fastställande av förbundets

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

123

utgifts- och inkomststat. Redan den omständigheten, att den åtskillnad

mellan beslut och förvaltning, som innerst utgör förutsättningen för re­

presentationens ordnande såsom en fullmäktiginstitution, icke torde kunna

eller böra upprätthållas, har föranlett kommittén att förorda, att förbunds-

representationen anordnas närmast såsom en styrelse.

Åt den styrelse, vilken föreslås att leda förvaltningen av kommu­

nalförbundet, har kommittén givit benämningen förbundsdirektion. Ehuru

direktionens ledamöter jämte suppleanter för dem i allmänhet böra utses

av förbundets medlemmar, har kommittén dock ansett den möjlighet

icke böra vara utesluten, att, enligt föreskrift i förbundsordningen, leda­

mot jämte suppleant utses i annan ordning.

I fråga om tillgodoseendet av de särskilda förbundsinedlemmarnas

anspråk att bliva representerade i direktionen föreslår kommittén endast

den bestämmelse, att direktionens ledamöter och suppleanter skola av

förbundsmedlemmarna utses till det antal, som för varje medlem be­

stämmes i förbundsförordningen.

I 4 § upptagas bestämmelser om skyldighet för direktionen att 4 §.

sammanträda.

I fråga om beslutanderättens utövande inom direktionen upptager 5 §.

förslaget föreskrift, att en var direktionsmedlem skall hava en röst, var­

jämte, närmast till hindrande att smärre förbundsmedlemmar må varda

undertryckta, upptagits det stadgande, att för visst beslut eller visst

slag av beslut må i förbundsordningen bestämmas annan röstövervikt

än enkel pluralitet. 5 § innehåller vidare bestämmelser om beslutförhet

och omröstning.

Allmänna bestämmelser angående direktionens åligganden och befo- 6 §•

genheter har kommittén sammanfört i 6 §. Enligt denna tillkommer det

direktionen att företräda förbundet och i enlighet med förbundsordningens

föreskrifter förvalta förbundets angelägenheter. Av de direktionen i följd

härav tillkommande funktioner har dessutom ansetts böra nämnas, att

direktionen äger att själv eller genom den, direktionen därtill utser, inför

domstol eller annan myndighet tala och svara för förbundet; att för avsedda

ändamålet förfoga över förbundets tillgångar samt att fastställa årlig in­

komst- och utgiftsstat för förbundet, därvid direktionen må enligt de i

förbundsordningen angivna grunderna och med där stadgad begränsning

bestämma beloppet av bidrag, som medlem bär att till förbundet utgiv^;

att över förvaltningen låta föra ordentlig räkenskap; samt a,tt^ där ej i för

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

124

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

bundsordningen annorlunda bestämmes, utse nämnd, syssloman eller annan

befattningshavare, som verkställer direktionens beslut och under dess till­

syn förvaltar förbundets angelägenheter, antaga förbundets tjänstemän

ävensom utfärda erforderliga stadgar och instruktioner.

Kommittén föreslår uttryckligt stadgande, att direktionen ej må utan

förbundsmedlemmarnas samtycke väsentligen ändra eller utvidga för­

bundets verksamhet. Vidare har lagen ansetts böra innehålla stadgande

angående begränsning i fråga om direktionens rätt att föryttra förbundet

tillhörig fast egendom. Då emellertid dylik föreskrift skulle under

särskilda omständigheter kunna vara hinderlig (exempelvis därest i för­

bundets normala uppgifter ingår försäljning av fast egendom), har före­

skriftens tillämplighet ansetts böra vara beroende av att annan bestäm­

melse härutinnan icke blivit i förbundsordningen intagen.

Kommittén har vidare i 8 § upptagit bestämmelse om direktionens

skyldighet att, då tillskott utöver vad i förbundsordningen bestämts er­

fordras, därom göra framställning hos medlemmarna.

Såsom ovan framhållits, utgår kommitténs förslag angående kommu­

nalförbundets organisation från att förbundets direktion skall för sin för­

valtning vara ansvarig inför förbundsmedlemmarna. Kommittén har i

enlighet härmed i 9 § upptagit stadgande, att direktionens förvaltning

och förbundets räkenskaper skola årligen granskas av revisorer, utsedda

av förbundsmedlemmarna. Enligt stadgandet skola revisorerna över

granskningen avgiva berättelse, vilken, efter det direktionen lämnats till­

fälle att avgiva förklaring över anmärkning, där sådan framställts, jämte

förklaringen tillställes förbundsmedlemmarna, som var för sig besluta

angående ansvarsfrihet. För den händelse förbundsmedlem, helt eller

delvis, vägrar ansvarsfrihet, skall i den del, där ansvarsfrihet ej blivit

beviljad, talan mot förvaltningen stå öppen jämväl såvitt de övriga med­

lemmarna angår.

Det i 10 § inrymda stadgandet om besvärsrätt innehåller följande:

Samhälle, som är anslutet till kommunalförbund, så ock medlem av

sådant samhälle, som tilltror sig kunna visa, att beslut av förbundsdirek-

tion kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund, eller

att det icke i laga ordning tillkommit, eller att det står i strid med

allmän lag eller författning eller annorledes överskrider direktionens be­

fogenhet, äger, där ej med avseende å överklagandet av sådant beslut i

125

lag eller författning annorlunda är stadgat, däruti söka rättelse genom

besvär, vilka, jämte det överklagade beslutet, böra till Kungl. Maj:ts be-

fallningshavande ingivas inom trettio dagar efter det klaganden av be­

slutet erhöll del, dagen då det skedde likväl oräknad; och åligger det

klaganden därjämte såväl att vid besvären foga bevis om dagen, då be­

slutet delgavs, som ock att, inom fjorton dagar efter det tiden för

besvärens inlämnande utgått, till förbundsdirektionens ordförande ingiva

diarieutdrag däröver, att han besvärat sig. I Kungl. Maj:ts befallnings-

havandes utslag må, där icke annan ordning är stadgad, ändring sökas

hos Kungl. Maj:t senast före klockan tolv å trettionde dagen efter del-

fåendet, dagen då det skedde likväl oräknad; dock att menighet, som

klagar, äger tillgodonjuta femton dagar längre besvärstid än ovan sägs.

Motiveringen till de nu refererade bestämmelserna om kommunal­

förbunds organisation (2—10 §§) återfinnes i betänkandet å sid. 326—343.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om kommunalförbunds

organisation synas mig i allt väsentligt vara lämpliga och väl avvägda.

Allenast i 2 § lärer en mindre ändring böra vidtagas. Det torde näm­

ligen, såsom av en länsstyrelse framhållits, vara lämpligt att lämna möj­

lighet öppen att i förbundsordningen intaga bestämmelser även i andra

hänseenden än de, som i lagrummet uppräknats. I detta syfte har ett

tillägg gjorts till lagrummet i fråga.

Sådan anordning med delegerade för överläggning om gemensamma

angelägenheter, som av en länsstyrelse förordats, skulle knappast med­

föra någon nytta, såvida icke beslutanderätt tillerkändes de delegerade,

vilket jag icke anser kunna ifrågakomma. Emellertid förefinnes ej hin­

der för förbundsmedlemmarna att för angivet ändamål tillsätta delegerade;

stadgande härom i lagen lärer ej erfordras.

I avseende å frågan, om och i vad mån förbundsdirektionen skall äga

omlägga eller utvidga verksamheten, föreligga uttalanden i motsatt

riktning, under det flertalet myndigheter lämnat stadgandet härutinnan

utan erinran. Kommittén torde i denna fråga hava funnit eu lämplig

medelväg.

Ett antal myndigheter har framhållit, att föreskrift saknas därom,

huru de med förbundsdirektions beslut missnöjda skola erhålla del av

beslutet och när delgivning skall anses hava skett. Men detsamma

gäller beslut av t. ex. byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd och fattig-

vårdsstyrelse. Särskild bestämmelse synes därför ej heller nödig be­

träffande förbundsdirektions beslut. Frågan om sätt för delgivning torde

Kung!. May.ts Proposition Nr 310.

Departe­

ments­

chefen.

Ifrågasatt

kontroll över

kommunal­

förbund.

Departe­

ments­

chefen.

Kommunal­

förbunds bil

dande samt

lindring i

sådant för­

bund.

11-18

§§.

11

§•

12 §.

höra lösas i ett sammanhang, om behov av bestämmelser i ämnet skulle

uppstå.

Övriga framställda erinringar mot förslaget synas mig icke böra

föranleda ändring i detsamma.

Genom den ställning i avseende å kommunalförbund, som enligt

förslaget tillerkännes Kungl. Maj:ts befallningshavande, åstadkommes i

viss män tillsyn över förbundet; även andra stadganden i förslaget, såsom

om granskning av förvaltningen genom revisorer, medföra, att behov

icke torde föreligga av att, såsom en myndighet föreslagit, tillskapa sär­

skild kontroll över kommunalförbund av samma slag som magistratens

tillsyn över stads styrelsers förvaltning.

Kommunalförbundets karaktär av specialkommun föranleder i överens­

stämmelse med de grundsatser, som kommittén i fråga om den kommu­

nala indelningen gjort gällande, att för bildande av kommunalförbund

såväl som för ändring eller upplösning därav bör fordras fastställelse

av offentlig myndighet. Kommittén föreslår, att denna fastställande

myndighet skall vara Kungl. Maj:ts befallningshavande eller, beträffande

förbund av skoldistrikt, Kungl. Maj:ts befallningshavande och domkapitlet

gemensamt.

126

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Angående den utredning, som bör föregå bildande av kommunal­

förbund, samt vederbörande samhällens förhållande till utredningen före­

slår kommittén föreskrifter, som väsentligen ansluta sig till motsvarande

stadganden i förslaget till lag om ordning och villkor för ändring i rikets

kommunala och ecklesiastika indelning. Kommittén har dock utgått från,

att kommunalförbund för vissa ändamål torde påkalla en så pass enkel

organisation, att någon mera avsevärd utredning icke behöver företagas

före förbundets bildande; jämväl har kommittén antagit, att tillfredsstäl­

lande utredning ofta nog kommer att vara åvägabragt redan innan ärendet

hänskjutes till vederbörande myndighet. De föreslagna föreskrifterna

hava lämpats med hänsyn härtill.

Då kommittén föreslår, att Kungl. Maj:ts befallningshavande skall be­

sluta angående kommunalförbunds bildande, kan naturligtvis något kam-

markollegii inflytande på ärendets utredning icke ifrågasättas.

Enligt kommitténs förslag har samhälle, som må ingå i kom­

munalförbund och vill väcka fråga om bildande av sådant förbund, att

till Kungl. Maj:ts befallningshavande ingiva ansökan därom, vid vilken

bör vara fogad den förberedande utredning, som sökanden kan vilja

127

åberopa; dock må Kungl. Maj:ts befallningshavande även utan ansökan

upptaga sådan fråga, då anledning därtill föreligger.

Finner Kungl. Maj:ts befallningshavande antagligt, att bildande av i.s §.

kommunalförbund skulle vara gagneligt och i ärendet erfordras utred­

ning utöver den, som må finnas tillgänglig, har Kungl. Maj:ts befallnings­

havande att besörja sådan utredning.

Angående utredningen ävensom de befogenheter och skyldigheter, ¹⁴ och ¹⁵ §§.

som tillkomma utredningsman, där sådan förordnats, överensstämma de

av kommittén föreslagna stadgandena med motsvarande stadganden i

förslaget till lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala

och ecklesiastika indelning.

Finnes kommunalförbund böra komma till stånd, skall förslag till

ig

§.

förbundsordning upprättas, och över detta förslag skall Kungl. Maj:ts

befallningshavande inhämta vederbörande samhällens beslut.

Vidkommande frågan, huruvida samhälle bör kunna även mot sin

17

§.

vilja anslutas till kommunalförbund, förklarar kommittén, att den icke

anser, att det saknas behov av stadgande med dylikt innehåll. Särskilt

på fattigvårdens och skolväsendets område finner kommittén en dylik

tvångsrätt kunna vara önskvärd. Kommittén har emellertid kommit till

den uppfattning, att de lagstadganden, varom fråga är, åtminstone tills

vidare icke böra inrymma befogenhet för offentlig myndighet att utan

vederbörande samhällens medgivande sammansluta dem till kommunal­

förbund. Att sådan befogenhet för offentlig myndighet icke av kom­

mittén föreslås, är en konsekvens av den av kommittén förordade princip,

att kommunalförbund icke må vara berättigat att ålägga sina medlemmar

bidrag utöver viss i förbund sordningen angiven gräns. Kommittén har

ansett, att genom de av kommittén föreslagna lättnader med avseende å

åstadkommande av ändringar i den kommunala indelningen och möjlig­

heter att för vissa ändamål, nämligen skolväsen och fattigvård, skapa

specialkommuner, utvägarna att, i fall av behov även mot kommunernas

bestridande, vidtaga anordningar för de kommunala uppgifternas tillgodo­

seende på lämpligaste sätt blivit så väsentligt ökade, att redan därigenom

behovet av tillgång på tvångsåtgärder för kommuners sammanförande i

förbund för tillgodoseende av gemensamma uppgifter blivit i någon mån

reducerat. Åven har kommittén, med hänsyn till önskvärdheten av att

förbundslagstiftningen redan från början må bliva omfattad med förtroende,

ansett det vara klokt, att frågan om befogenhet att tvångsvis sammansluta

Kung!. Maj:ts 'Proposition Nr 310.

18

§.

Depai^te-

monts-

ohefen.

kommuner i varje fall icke upptages, förrän den nya lagstiftningen blivit

under någon tid försökt och lämnat tillfälle till erfarenhetsiön. Och

slutligen är kommittén av den mening, att, därest lagbestämmelser skola

åvägabringas, varigenom kommunerna skola kunna åläggas att ansluta sig

till förbund, sådana stadganden böra hava avseende endast å vissa slag

av kommunala uppgifter (såsom skolväsen, fattigvård, hälsovård) och in­

rymmas icke i den här föreslagna lagen utan i de special författningar,

som reglera de kommunala uppgifter, varom fråga är. Kommittén har

således underlåtit att föreslå stadganden om tvångssammanslutning vä­

sentligen på den grund, att kommittén anser, att dylika bestämmelser

icke böra hava sin plats i här ifrågavarande lag och att i allt fall frågan

om deras upptagande i lagstiftningen lämpligen bör ännu någon tid

anstå.

Om vederbörande samhällen enats om förbundsordningen, följer dock

enligt förslaget icke därav med nödvändighet, att förbundet kommer till

stånd. Det åligger Kungl. Maj:ts befallningskavande att pröva samtliga

omständigheter och fastställa förbundsordningen endast för den händelse

sammanslutningen finnes skola främja den angelägenhet, som är avsedd

att av förbundet vårdas, eller medföra lättnad i kommunala bördor eller

annat allmänt gagn.

I förslaget till 18 § har upptagits bestämmelse därom, att de stad­

ganden, som avse kommunalförbunds bildande, skola äga motsvarande

tillämpning jämväl i fråga om ny medlems inträde i kommunalförbund

eller om ändring i förbundsordningen.

(Beträffande motiveringen, se betänkandet sid. 343—348.)

Mot bestämmelserna om kommunalförbunds bildande och om ändring

i sådant förbund har endast ett fåtal erinringar framställts.

Beträffande frågan, vilken myndighet som skall förordna om kom­

munalförbunds bildande i det fall, att kommunerna tillhöra olika län,

hänvisar kommittén i motiven till landshövdinginstruktionens bestäm­

melse härutinnan. Föreskrift i detta hänseende torde ej vara behöv­

lig i förevarande lag. — För ifrågavarande uppdrags överlämnande åt

Konungens befallningshavande har kommittén i motiveringen (sid. 344)

enligt min mening anfört giltiga skäl.

Av 16 §, däri av mig föreslås viss mindre jämkning, och föregående

bestämmelser torde utan vidare framgå, att det skall åligga vederbörande

länsstyrelse eller utredningsman att tillse, att förslag till förbundsordning

varder upprättat.

128

Kung1, Maj:ts Proposition Kr 310.

129

Att, på sätt i ett par yttranden framhållits, medgiva offentlig myn­

dighet rätt att förordna om kommunalförbund utan kommunernas med­

givande, finner jag, på de av kommittén (sid. 345 tf.) anförda skäl, icke

böra ifrågakomma. Ej heller synes det vara lämpligt att ovillkorligen

binda kommunalförbunds trädande i verksamhet, dess upplösning samt

utträde därur vid kalenderårets början.

Ett par av förevarande §§ hava funnits böra underkastas viss mindre,

huvudsakligen formell jämkning. I övrigt finner jag ej skäl att i följd

av framställda erinringar eller eljest göra ändring i kommittéförslaget.

Medlem av kommunalförbund äger enligt förslaget utträda ur för­

bundet, då förhållande inträffat, som enligt förbundsordningen grund­

lägger rätt till utträde eller som lagligen kan föranleda förbundets upp­

lösning, ävensom eljest då förbundets övriga medlemmar samtycka till

utträdet. Vidkommande sistnämnda fall bär dock, med hänsyn till

betydelsen av stadga och varaktighet för förbunden själva och erfor­

derlig prövotid för de anslutna kommunerna, den bestämmelse ansetts

erforderlig, att utträde ej må ske lörrän fem år förflutit efter det för­

bundet trätt i verksamhet.

Förbundsmedlem må enligt förslaget icke utträda ur förbundet annor­

ledes än efter därom hos Kungl. Maj:ts befallningshavande gjord fram­

ställning. Då sådan framställning skett, skola de övriga förbundsmed-

lemmarna däröver höras.

Där i anledning av ansökan om utträde ur förbund särskild utred­

ning finnes nödig, skall därom i tillämpliga delar gälla vad som stadgats

om utredning: vid kommunalförbunds bildande.

Föreligger till utträde ur förbund skäl, som ovan sagts, har enhgt

förslaget Kungl. Maj:ts befallningshavande att förordna om utträdet och

tiden därför, liksom även om den uppgörelse, som i anledning därav må

vara erforderlig.

Kommittén föreslår, att, då medlem utträder ur kommunalförbund,

hans ansvarighet för förbundets förbindelser skall upphöra ett år efter

utträdet, där ej Kungl. Maj:ts befallningshavande i avseende å viss för­

bindelse annorlunda förordnar.

(Motiveringen till 19—23 §§, se betänkandet sid. 348—350.)

Bihang till riksdagens protokoll

1 sand. 274 h/tft. (Nr 310.

4037

ib

17

Kung]. Maj:ts Proposition Kr 310.

Om

medlems

utträde ur

kommunal­

förbund.

19-23

§§.

19 §.

20

§.

21 5-

22 i

28 §.

130

Departe

ments-

chefen.

Kommittén synes mig hava anfört goda skäl för förslagets bestäm­

melser om utträde ur kommunalförbund. Stadgandet, att utträde, där

ej särskilt angivna skäl föreligga, ej får ske iörrän fem år efter det

förbundet trätt i verksamhet, lärer, såsom kommittén betonat, vara på­

kallat med hänsyn till vikten av att kommunalförbund erhålla en viss

stadga och varaktighet; då efter sorgfällig undersökning förbundsbild-

ning ansetts lämplig och gagnande, kan det ej vara på sin plats, att

etter allt för kort erfarenhet om förbundets verkningar utträde skall

kunna ske, därest ej alldeles särskilda omständigheter påkalla sådant.

Den föreslagna tiden av lem år synes mig vara avpassad efter vad som

i

förevai ande hänseende kan anses skäligt. Av det anförda framgår,

att jag ej anser mig kunna biträda de på denna punkt framställda änd-

nngsförslagen. Ej heller kan jag tillstyrka det från ett håll framförda

kravet på rätt till ensidigt utträde, då sådant utan oersättlig skada för

Övriga medlemmar kan ske. Genom stadgandet, att de i 24 § upptagna

omständigheter, som kunna föranleda förbunds upplösning, även utgöra

skäl till utträde ur förbundet, synes behörig hänsyn vara tagen till så­

dana omstäudigheter, som vid förbundsbildningen icke skäligen varit att

förutse och som därför böra medföra rätt till utträde.

Något stadgande om att förbundets fordringsägare skola höras över

ansökan om utträde synes knappast motiverat, då fordringsägarnas in­

tresse t oi de vara tryggat bl. a. genom de föreslagna bestämmelserna i

23 §. De kvarvarande medlemmarna bliva alltjämt ansvariga för för­

bundets förbindelser, varför risken för fordringsägarna far anses praktiskt

taget obetydligt ökad. Dessutom är det att antaga, att Konungens be­

fall ningshavande esomoftast kommer att begagna sig av sin i 23 §

stadgade rätt att i avseende å ansvarigheten meddela från huvudregeln

avvikande bestämmelser. Beträffande åter den omständigheten, att de

kvarstående medlemmarna kunna bliva berövade sin regress! ätt mot

avgående medlem, är att märka, att i förbuudsordningen skall finnas

föreskrift om villkor för medlems utträde ur förbundet och uppgörelse,

som i anledning därav må erfordras. Det ligger nära till hands att

antaga, att genom dylik föreskrift regressrätt mot avgående medlem i

allmänhet kommer att förbehållas de kvarstående medlemmarna, och där

så ej skett, torde den uppgörelse, som enligt 22 § skall äga rum i

sammanhang med utträdet, kunna innehålla villkor härom. I fråga om

den tid, då utträde ur förbund bör äga rum, hänvisas till vad jag aufört

i sammanhang med stadgandet om tid för förbunds trädande i verk­

samhet.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310 .

Kung!. Maj:fn Proposition Nr 310.

131

Kommunalförbund må enligt förslaget upplösas, då förhållande in­

träffat, på grund varav enligt bestämmelse i för blind sord ningen förbundet

skall upphöra med sin verksamhet; då sådana förändrade förhållanden

inträtt, att antingen förbundsverksamheten icke kan med fördel fortsättas

eller förbundsändamalet lämpligare kan på annat sätt tillgodoses; då

uppgift, som utgör föremål för förbundets verksamhet, uppenbarligen

försummas; så ock eljest, då förbundsmedlemmarna äro ense om för­

bundets upplösning. I sistnämnda fall må upplösning dock ej ske förrän

fem år förflutit efter det förbundet trätt i verksamhet.

I allmänhet förutsättes för upplösning av förbund, att medlem av

förbundet gjort framställning därom hos Kungl. Maj:ts befallningsha-

vande. Skulle det befinnas, att förbundsuppgifr uppenbarligen försummas,

må emellertid Kung!. Maj:ts befallningshavande självmant upptaga fråga

om förbundets upplösning. Over väckt fråga om kommunalförbunds upp­

lösning skola medlemmarna höras.

Angående utredning, som i anledning av ifrågasatt upplösning av

kommunalförbund må finnas nödig, skall enligt förslaget i tillämpliga

delar gälla vad som stadgats i avseende på utredning angående kommu-

naltörbunds bildande.

Prövas skäl förehgga till förbundets upplösning, har Kungl. Maj:ts

befallningshavande att förordna, att förbundsverksamheten skall upphöra

å tid, som befallningshavanden bestämmer, och att förbundet skall träda

i likvidation.

Likvidation skall verkställas av förbundets direktion såsom Jikvi-

datorer eller, där Kungl. Maj:ts befallningshavande så finner nödigt, av

en eller flera likvidatorer, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande

särskilt förordnas. Då förbundet trätt i likvidation, må årsstämuing

sökas å dess okända borgenärer. Under likvidationen skola förbundets

tillgångar realiseras, i den män sådant finnes vara erforderligt, förbundets

skulder gäldas samt med behållna tillgångar så förfaras, som av för-

bundsordningen föranledes. Om likvidatorers befogenhet att företräda

förbundet och om deras rättigheter i övrigt så ock om deras skyldig­

heter gäller i tillämpliga delar vad angående direktion är stadgat.

Sedan likvidationen avslutats, skall redovisning över densamma

lämnas till förbundsmedlemmarna och anmälan göras hos Kungl. Maj:ts

befallningshavande, som förklarar förbundet upp'öst.

(Beträffande motiveringen till 24—2'J §§, so betänkandet sid. 351—353.)

Om kommu­

nal/ örbunds

upplösning.

34—30

§§.

24 §•

25 §.

26 §.

27 $.

28 §

29

§.

132

Departe­

ments­

chefen.

Om medlem­

marnas an­

svarighet för

kommunal-

förbunds -

skuld.

30 §.

Aven stadgandena om förbunds upplösning' synas mig vara grun­

dade på riktiga principer. Vad särskilt angår föreskriften, att upplös­

ning i regel ej får ske förrän fem år efter det förbundet trätt i verk­

samhet, hava mot densamma riktats enahanda anmärkningar som mot

motsvarande bestämmelse rörande utträde ur förbund, och kan jag in­

skränka mig till att i huvudsak hänvisa till vad jag anfört beträdande

sistnämnda bestämmelse. Någon rätt för Kungl. Maj:ts befallnings-

havande att taga initiativ till upplösning jämväl då sådana iorändrade

förhållanden inträit, att förbundsverksamheien icke kan med fördel fort­

sättas, torde icke vara på sin plats; det lärer böra ankomma på med­

lemmarna att, därest verksamheten icke är ur ekonomisk eller annan

synpunkt fördelaktig, begära upplösning. Kungl. Mnjtts befall nings-

havande synes däiemot böra bevaka mera allmänna intressen, och det

torde därför vara riktigt, att denna myndighets ingripande inskränkts

till det fall, att förbundsnppgift uppenbarligen försummas. Rörande

tiden för upplösning kan jag hänvisa till mitt yttrande beträffande tid­

punkten, då förbunds verksamhet bör begynna. I anledning av en av-

länsstyrelsen i Stockholms län framförd anmärkning torde, i anslutning

till motsvarande bestämmelser i åtskilliga gällande författningar, böra

till 2t> § göras tillägg av innehåll, att där förbundsmedlem ej åtnöjes

med redovisning över likvidation, äger han anhängiggöra sin talau vid

domstol inom ett år från den dag, då redovisningen erhölls, samt att,

där sådant försummas, han skall hava förlorat sin talan.

Kommittén har även upptagit frågan, huru bör förfäras, därest det

vid likvidation eller eljest skulle visa sig, att kommunalförbunds till­

gångar icke förslå till gäldande av skuld, som förbundet ådragit sig.

Visserligen håller kommittén före, att denna fråga icke bör bedömas

uteslutande efter privaträttsliga regler utan ses mera från kommunala

synpunkter, i vilket avseende erinras, att särskilda regler för uttagande

av fordran hos kommun hittills icke visat sig behövliga i svensk lagstift­

ning. Med hänsyn till kommunalförbundets karaktär av mera temporär

sammanslutning har det emellertid synts kommittén nödvändigt, att

särskilt stadgande meddelas till skyddande av fordringsägarnas rätts­

anspråk. Detta stadgande innebär, att, om förbundet saknar tillgång

till gäldande av skuld, medlemmarna av förbundet skola vara plik­

tiga fylla bristen, samt att, därest medlemmarna icke fullgöra denna sin

förpliktelse, Kungl. Maj:ts befällningshavande skall äga befogenhet att

förordna om uttaxering på medlemmarna. Skulle först efter det för­

bund blivit upplöst skuld yppa sig, tillkommer Kungl. Maj:ts befallnings-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310

133

havande dylik befogenhet beträffande de samhällen, som vid upplös­

ningen tillhörde förbundet.

(Motiveringen, se betänkandet sid. 353—355).

Mot det till tryggande av fordringsägarnas rätt i 30 § upptagna

stadgandet har erinran icke gjorts annat än från ett enstaka håll. Någon

befogad gensaga mot stadgandet i fråga synes mig icke kunna göras,

varför detsamma enligt min åsikt bör olörändrat godtagas.

Angående förskjutande av utrednings!:ostnad och återgäldande av

förskjuten kostnad föreslår kommittén bestämmelser av enahanda inne­

börd som motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om ordning och

villkor för ändring i rikets kommunala och ecklesiastika indelning.

1 fråga om kostnaderna för utredning vid kommunalförbunds bil­

dande kan jag i huvudsak hänvisa till mitt yttrande beträffande mot­

svarande stadgande i lagen om kommunala indelningsändringar. Vad

kommittén föreslagit tillstyrkes.

Kommittén föreslår, att i lagen intages föreskrift därom, att besvär

över beslut, som Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelat i fråga om

kommunalförbunds bildande, ändring eller upplösning eller i ärende, som

därmed står i sammanhang', må anlöras hos Kungl. Maj:t inom den tid,

som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndig­

heters och ämbetsverks beslut.

Detta stadgande, som ej föranlett erinran, torde böra utan ändring

godkännas.

Kommittén har funnit, att även skoldistrikt, å vilka kyrkostämmo-

förordningen äger tillämplighet, böra äga befogenhet att ingå i förbund,

som i här föreslagna lag avses. Enligt kommitténs mening bör med­

givande av sådan befogenhet kunna bliva skolväsendet till mycken båtnad.

Särskilt anordnandet av skolor av högre typ eller special anstalter torde

komma att främjas genom denna möjlighet till sammanslutning. Därvid

bör tydligtvis hinder icke resas mot förbund av skoldistrikt, av vilka

ett utgöres av stad i dess egenskap av borgerlig kommun, medan de

övriga äro kyrkolörsamlingar eller andra skoldistrikt på landsbj^gden.

Kommittén föreslår därför, att i fråga om sammanslutning av olika

skoldistrikt för vårdande av folkskolans och därmed sammanhängande

Dep arte

ments-

chelen.

Om kostnad

för utredning.

81 §.

Dep arte -

ments-

cliefen.

Om fullföljd

av talan mot

Kungl

•

Maj:ts

befallnings•

hacandes

beslut.

32 §.

Departe­

ments­

chefen.

Om förbund

mellan skol­

distrikt.

33 §.

134

Departe­

ments­

chefen.

angelägenheter skall gälla vad angående kommunalförbund är stadgat,

dock med iakttagande att åtgärd, som, enligt vad förut i lagen är stadgat,

ankommer på Kungl. Maj:ts be fal 1 n i n gs 1

1

avande, skall vidtagas av be-

fallningshavanden och domkapitlet gemensamt.

(Motiveringen, se betänkandet sid. 356—358).

Vid 34 § i lagen om kommunala indelningsändringar har jag fram­

hållit, hurusom den föreslagna 33 § i lagen om kommunalförbund kan

vara ägnad att i viss mån tillgodose eit behov, som i ett par avgivna

yttranden angivits såsom beaktansvärt, nämligen av gemensamt hand-

havande av folkskoleväsendet i stad, där detta lyder under stadsfull­

mäktige, och annat skoldistrikt. Såsom jag vid för-tnämnda lagrum

anförde, kan med hänsyn till svårigheter i administrativt hänseende, en

fullständig sammanslutning till ett skoldistrikt av dylik stad och annat

skoldistrikt icke anses möjlig att genomföra, men i ett eller annat hän­

seende kan, med tillämpande av förbundsformen, ett samarbete åstad­

kommas, därest, såsom i nu förevarande § skett, bestämmelserna om

kommunalförbund utsträckas att avse även skoldistrikt. Åven i övrigt

torde sammanslutning mellan skoldistrikt kunna bliva

1

ill nytta, och de

betänkligheter, folkskolöverslyrelsen hyser mot en dylik anordning, böra

enligt min mening icke tillmätas avgörande betydelse. Jag biträder

därlör i huvudsak kommitténs förslag på denna punkt. Emellertid torde

den föreslagna föreskriften om samarbete mellan Kuugl. Maj:ts befall-

nin^shavande och domkapitlet lämpligen böra utbytas mot en bestäm­

melse om att förstnämnda myndighet skall hava att i ärende av före­

varande slag inhämta yttrande från folkskolöverstyrelsen.

Kung!. May.ts Proposition Nr 310.

Jag övergår nu till vissa av förestående lagförslag föranledda förslag

om ändringar i en del gällande författningar.

Kungi. Maj.is Proposition Nr 310.

135

Förslaget till lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 14, 37, 74

och 79 i förordningen den 21 mars 1862 om

kommunalstyrelse på landet.

De ändringar i förordningen om kommunalstyrelse på landet, som

av kommittén föreslås, gå närmast ut på att i nödig mån giva uttryck

åt den av kommittén förordade principen om den kommunala indelningens

frigörande från beroende av annan indelning. Då det vidare synes kom­

mittén av flera skäl lämpligt, åt t kommunalförordningarnas hävdvunna

grundstadganden endast såvitt oundgängligt är bliva ändrade, har kom­

mittén ansett sig böra i möjligaste mån inskränka sina förslag till änd­

ringar i förordningen om kommunalstyrelse på landet, liksom även i

förordningen om kommunalstyrelse i stad.

Aven därest kommitténs förslag vinner godkännande, bör det. fram­

håller kommittén, endast undantagsvis förekomma, att sockenindelningen

och kommunindelningen icke överensstämma. Såsom ett uttryck härför

och såsom en erinran om landskommunens historiska grund anser kom­

mittén stadgandet i § 1 fortfarande vara på sin plats.

Få sätt av mig i mitt allmänna yttrande rörande de förelig­

gande lagförslagens allmänna grunder anförts (sid. 75), torde det icke

vara behövligt att i kommunalförordningens § 1 införa något stadgande,

utmärkande, att divergens mellan socken- och kommunindeluingen endast

är avsedd att utgöra undantag; detta torde i allt fall med önskvärd tyd­

lighet framgå av den föreslagna lagstiftningen.

Då enligt de stadganden om ordning och villkor för ändring i den

kommunala indelningen, vartill kommittén uppgjort förslag, om dylik

ändring må förordnas endast av Kungl. Maj:t och endast efter utredning,

varom i särskild lag givas föreskrifter, har kommittén föreslagit, att

orden i § 2 »till dess. efter gjord framställning och vederbörandes hörande,

Kungl. Maj :ts befallningshavande annorlunda förordnar» utbytas mot

»till dess efter gjord framställning Konungen annorlunda förordnar».

Vad kommittén sålunda föreslagit synes mig böra godtagas.

Den förening, varom i första stycket av nuvarande § 3 talas, är,

framhåller kommittén, att anse såsom en ändring i den kommunala iu-

§ i.

Departe­

ments­

chefen.

§

2.

Departe-

mtntB-

chefen.

§ «

Departe­

ments­

chefen.

delningen, och angående densamma skola de för dylik ändring givna

lagstadganden lända till efterrättelse. Kommittén föreslår förty, att första

stycket av § 3 skall utgå.

Enahanda förslag framställer kommittén beträffande andra stycket

av samma paragraf. En förening av här avsedd beskaffenhet finner

kommittén, efter tillkomsten av gällande kommunallagstiftning, ganska

litet rimlig. Sedan denna kommunallagstiftning kommit till stånd, kan

uppenbarligen eu förening i kommunalt avseende mellan stad och lands­

bygd icke tänkas utan avsevärda avsteg från såväl grundprinciperna

som detaljbestämmelserna i samma lagstiftning.

På samma gång kommittén anser, att nuvarande innehållet i § 3

bör utgå, föreslår kommittén, att under samma paragraf skola i stället

iurjnnmas andra stadganden, vilka synts kommittén erforderliga.

Komittéu föreslår således, att uttrycklig bestämmelse, att kommuns

område icke må förändras annorledes än i den för sådan ändring särskilt

stadgade ordning, skall erhålla sin plats under denna paragraf.

Såsom en andra punkt i förevarande paragraf har kommittén intagit

den bestämmelse, att, därest gräns för kommuns område är obestämd

eller tvistig, det skall ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa gränsen.

Kommitténs förslag, i vad det avser upphävande av de nuvarande

stadgandena i § 3, tillstyrkes.

Det föreslagna njm första st}7cket av § 3 bör, av skäl som av mig

angivits i mitt yttrande över förslagens grunder, utgå ur förslaget.

Vad angår det föreslagna andra stycket i denna paragraf, redogör

skifteslagstifiningskommissionen i sitt år 1918 avgivna betänkande med

förslag till lag om delning av jord å landet m. m. för innehållet i berörda

stycke och motiven därtill (se ovan sid. 70 f. samt kommitténs betänkande

sid. 454 f.) samt instämmer i allt väsentligt i vad kommittén anfört.

Dock anser kommissionen, att i varje fall, då oklarhet råder om admi­

nistrativ gräns och således även där fråga är om t. ex. härads- eller

läusgräns, avgörandet bör läggas i Kungl. Maj:ts hand. Skall stad­

gandet, fortsätter kommissionen, kunna erhålla en sådan räckvidd, synes

dess plats ej vara i kommunallagarna, varför kommissionen i 23 kap.

9 § av sitt förslag upptagit förslag till bestämmelser i ämnet. Möjligen

skulle invändas, att då t. ex. länsgräns oftast sammanfaller med kom­

munsgräns och tvist om länsgränsen vunne sin lösning genom att gränsen

för kommunen bestämdes, en föreskrift om bestämmande av gränsen för

kommun vore tillfyllest. Oavsett att det ej torde vara utan vidare klart,

att länsgränsen vinner fastställelse i och med det gränsen för kommunen

136

Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 310.