2

Kungl. Mäj.is proposition Nr 358.

Annan stad, som ej deltager i landsting, tillhör samma valkrets som-

det landstingsområde, vari staden förut ingått. Flera landstingsom­

råden kunna sammanföras i en valkrets; men ej må landstingsom­

råde delas å skilda valkretsar. Indelningen i valkretsar innehålles i

vallagen.

3. För varje valkrets väljes efter folkmängden inom dess område

en riksdagsman för varje fullt tal, motsvarande en etthundrafemtiondel

av rikets folkmängd.

4. Därest det antal riksdagsmän, som med tillämpning av stad­

gandet i 3 mom. bör utses, icke uppgår till etthundrafemtio, skola, för

ernående av detta antal, de valkretsar, vilkas folkmängd mest överskjuter

de tal, som enligt samma mom. äro bestämmande för riksdagsmännens

antal inom valkretsarna, vara berättigade att vardera välja ytterligare

eu riksdagsman.

5. Det antal riksdagsmän, varje valkrets enligt ovan angivna

grunder äger utse, bestämmes vart tionde år av Konungen; dock må

vad sålunda bestämmes icke lända till inskränkning i vald riksdagsmans

rätt att under föreskriven tid utöva riksdagsmannakallet.

6. Åro icke, då tillämpning skall ske av den i 5 mom. nämnda

bestämmelse, så många ledigheter inom kammaren, att valkretsar, för

vilka ökning av antalet riksdagsmän bör äga rum, kunna samtidigt

komma i åtnjutande av rättigheten att välja fullt antal riksdagsmän,

skall, i avseende å ordniugen för sagda rättighets utövning dessa val­

kretsar emellan, gälla till efterrättelse: att valkretsar, för vilka tillök­

ningen i riksdagsmännens antal är grundad på stadgandena i 3 mom,,

äga företräde framför valkretsar, för vilka sådan tillökning härleder sig

från föreskrifterna i 4 inom.; att bland sådana valkretsar, vilka på grund

av stadgandena i 3 mom. äga välja ökat antal riksdagsmän, den bär

företrädet, för vilken detta antal är störst, eller, om antalet är lika för

två eller flera valkretsar, den bland dem, vars folkmängd mest över­

skjuter de tal, som enligt samma mom. äro bestämmande för riksdags­

männens antal inom valkretsarna; att bland sådana valkretsar, vilka

jämlikt 4 mom. äga utse ökat antal riksdagsmän, företrädet tillkommer den,

för vilken det i samma mom. omnämnda fl dkmängdsöverskott är störst;

samt att i de fäll, där folkmängdsöverskottet, såsom lika sfl>rt för två

éller flera valkretsar, ej kan tjäna till grund för bestämmande av före­

trädet dem emellan, detta skall avgöras genom lottning in l ör chefen för­

del departement, till vilket justitieärendena höra, i närvaro av tre bland

fullmäktige i rikets bank och tre bland fullmäktige i riksgäldskontoret.

4

i det av dessa län, som Konungen bestämmer, att med allt, som med valet

bar samband, taga den befattning, som enligt vad därom är stadgat

tillkommer Konungens befallningshavande.

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 358.

1. Valkretsarna indelas i åtta grupper. Denna indelning last­

ställes i vallagen.

2. Varje år under september månad skall inom en av de i 1 mom.

nämnda grupper förrättas val för nästföljande åttaårsperiod. Vilken

ordning härvid skall iakttagas mellan grupperna, därom stadgas i val­

lagen.

3. Har Konungen — — — utgången atr den åttaårsperiod, för

vilken — — — tillhör.

4. Har i en valkrets riksdagsman avgått före åttaårsperiodens

slut,------- — i vallagen sägs. Skall — — — återstående tiden.

5. Skall plats, när åttaårsperioden — — — varde under åttonde

året av sagda period,----------- löpande åttaårsperiod för samma valkrets.

6. Har i en valkrets riksdagsman avgått före åttaårsperiodens slut,

•— — — till årets slut.

§ 9.

Till ledamöter i första kammaren kunna endast väljas män och

kvinnor, som uppnått — — — sin befattning.

§ 16.

Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk under­

såte och senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugu tre-

års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av:

a) den som står under förmynderskap eller

som är i konkurstillstånd;

b) den som är av allmänna fattigvården omhändertagen för var­

aktig försörjning;

c) den som är från valrätten utesluten på grund av ådömd straft-

påföljd;

d) värnpliktig, som icke fullgjort do honom till och med utgången

av sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsövningar.

Till efterrättelse — — — inträffar.

Kung). Maj:ta proposition Nr 358.

5

§ 19.

Till ledamöter i andra kammaren kunna endast utses män och

kvinnor, som äga valrätt — — — någon av dessa.

§ 21.

Riksdagsman------------ tre lagtima riksdagar.

Kvinna är berättigad att avsäga sig riksdagsmannauppdrag, även

om icke något av nu nämnda skäl är för handen.

Avsägelse — -------Konungens befallningshavande.

övergångsstadgande.

Det år, varunder lagtima riksdag först sammanträder efter nya

val i hela riket till andra kammaren, förrättade efter den 1 april 1919,

kallas här nedan första valåret.

Riksdagsman i första kammaren, som är vald med tillämpning’

av de före första valåret gällande stadganden, äger ej med sin befattning

fortfara längre än till utgången av nämnda år. Inträffar dessförinnan

ledighet, skall sådan, med tillämpning av nyssnämnda stadganden, fyllas

för den återstående tiden.

Val till första kammaren skall i hela riket förrättas under första

valåret i september månad i den ordning, som för val, grundat på stad-

gandena i 7 § 2 mom., är föreskriven. För den grupp av valkretsar,

vilken är den första enligt den i vallagen mellan grupperna stadgade

ordning, gäller valet de åtta åren närmast efter första valåret, men för

annan grupp för tiden från och med året närmast efter första valåret

till ingången av gruppens närmaste åttaårsperiod.

Förordnar Konungen om nya val till första kammaren, innan val

i åttonde gruppen förrättats för åttaårsperiod, skola de nya valen gälla

för grupp, som valt för åttaårsperiod, till periodens utgång och för

annan grupp till början av dess första åttaårsperiod.

0

Före ingången av september månad första valåret meddelar Konun­

gen bestämmelse om antalet riksdagsmän i första kammaren för varje

valkrets efter vad i 6 § 5 mom. sägs.

Kungl. Maj.ts proposition $f r 358.

GUSTAF.

EU el Löfgren.

'Departe-

»Mritscfeefen.

om avskaffande av det så kallade utskyld sstrecket och reformering av

fattigvård sstrecket, om politisk rösträtt för kvinnor på samma villkor

som för män samt om vissa av riksdagen förutsatta förändringar

rörande valen till första kammaren.

Berörda av Eders Kungl. Maj:t förebådade förslag äro numera

utarbetade inom justitiedepartementet och hava sammanfattats i ett

förslag till ändrad lydelse av §§ 6, 7, 9, 16, 19 och 21 riksdagsord­

ningen och till övergångsstadgande däri.»

Föredraganden uppläste förslaget och yttrade härefter:

»Då jag går att angiva motiven för de författningsändringar, som

det upprättade förslaget i skilda avseenden innebär, vill jag först i

korthet redogöra för de nu gällande bestämmelser, vari förslaget avser

att åstadkomma vissa ändringar, samt tillika något beröra förfättnings-

frågans utveckling i vårt land under senare tid. 1 själva verket synes

mig en sådan redogörelse för vår författnings frågas faktiska läge, sett

mot bakgrunden av tidsförhållandena och den allmänna opinionsström-

ningen här i landet och annorstädes, i och för sig lämna tillräcklig

motivering för den grundlagsrevision, som nu är i fråga och som i sina

huvuddrag redan på förhand, genom förhandlingarna vid 1918 års ur­

tima riksdag, kan anses i princip godtagen av majoriteten inom riks­

dagens båda kamrar.

Den författningsreform, som vid nyssnämnda riksdag grundlädes

och nu skall slutföras, avsåg, att utan upphävande av vår författnings

allmänna grunder, giva hela folket så gott som obegränsad delaktighet

i bestämmanderätten över landets såväl allmänna som kommunala poli­

tik. Den lika och allmänna kommuualrösträtten, som redan införts

och som måste komma att i hög grad inverka på första kammarens

sammansättning, skulle emellertid, enligt de förutsättningar, vilka lågo

till grund för dess antagande av riksdagen, förbindas med vissa för­

ändringar i bestämmelserna om första kammarens bildande. Berörda

förändringar avser hithörande del av förslaget beträffande riksdags­

ordningen att formulera. Samtidigt förutsattes, på sätt Eders Kungl,

Maj:t även anfört i sitt tal vid riksdagens öppnande, att vissa bety­

dande utvidgningar i valrätten till riksdagens andra kammare skulle äga

ruin. Huvudbestämmelsen härom finnes i § 16 riksdagsordningen i

dess nu föreslagna lydelse.

Jag vill till en början beröra de inskränkningar i rösträtten, vil­

kas undanröjande förslaget i sistnämnda del åsyftar.

8

Kungl, Maf.ts proposition Nr 358.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

b) ulskylds-

strecket :

c) flyttnings

strecket:

d) ålders*

strecket;

e) "höns-

strecket".

Utskylds- och tlyttningsstrecken avskaffades icke, men modifierades till

innehåll och verkningar. VTalrättsåldern vid val till andra kammaren

höjdes, i samband varmed fullgörande av värnpliktsskyldighet gjordes

till betingelse för utövande av valrätt (»värnpliktsstrecket»). Rösträtten,

ehuru till sina grunder allmän, kom icke heller nu att omfatta kvinnorna,

utan inskränktes till att gälla männen.

Vad först angår »fattigvårdsstrecket» innebär detta enligt gällande

bestämmelser, att utesluten från valrätt är icke allenast den, som av

fattigvården omhändertagits för varaktig försörjning, utan var och eu,

som häftar för ett låt vara tillfälligt på grund av sjukdom, arbetslöshet

etc. åtnjutet understöd, vilket under löpande eller sistförfluten kalender­

året av fattigvårdssamhälle tilldelats honom själv, hans hustru eller

minderåriga barn. Genom stadgandets avfattning är det klart, att fattig*-

vårdsunderstöd skall vara av den art, att återbetalningsskyldighet före­

ligger, för att detsamma skall diskvalificera i rösträttshänseende. Strec­

kets verkan är sålunda beroende av fattigvårdslagstiftningens innehåll

vid en viss tidpunkt. För närvarande gäller enligt 1918 års lag om

fattigvården att en man alltid är skyldig att återbetala understöd, som

lämnats honom själv, varjämte återbetalningsskyldighet föreligger, då

understöd lämnats hustru och barn på grund av laga förpliktelse.

För så kallad frivillig fattigvård har fattigvårdssamhälle däremot,

icke rätt att fordra återbetalning (jfr 1, 2 och 62 §§ i nyssnämnda lag).

Utskyldsstrecket är, jämfört med äldre bestämmelser, på det sätt

modifierat, att å ena sidan den politiska rösträtten frigjorts från varje

fordran på skattskyldighet, varför den som icke påförts några utskylder

till stat eller kommun i allt fall äger rösträtt, men att å andra sidan

den skattskyldige, som icke erlagt samtliga honom påförda utskylder, vilka

förfallit till betalning under de tre sistförfluten kalenderåren före val­

året, är från rösträtt utesluten.

Åven »flyttningsstrecketi) har i viss män lindrats. På grund av

grundlagens nuvarande innehåll, jämfört med vallagens bestämmelser,

blir visserligen en persons befogenhet att vid en viss tidpunkt utöva

rösträtt i en kommun beroende därav, huruvida han varit i kommunen

mantalsskriven så tidigt, att han kunnat upptagas i den för valdistriktet

gällande röstlängden. Men en person, som med hänsyn till tiden för

inflyttning från annan ort icke hunnit bliva röstberättigad i den verk­

liga bostadsorten, är emellertid alltjämt röstberättigad i den kommun,

från vilken inflyttningen skett, så snart han där kvarstår i gällande

röstlängd upptagen såsom röstberättigad. Den omständigheten, att han

upphört att vara bosatt (mantalsskriven) i sistnämnda kommun, utgör

11

icke vidare binder för utövningen av hans rösträtt. Klart är dock, att

för de valmän, som vid valtillfället icke kunna infinna sig för att

rösta i sin tidigare boningsort, »flyttningsstrecket» i berörda fall faktiskt

kvarstår. Men detta streck verkar till inskränkning i rösträtten icke

allenast genom åt t försvåra dess utövning för personer, som inflytta i

en kommun för sent för att bliva upptagna i dess röstlängd. Antydda

olägenhet hör för övrigt till dem, som icke torde helt kunna avhjälpas.

Betänkligare ur både principiell och praktisk synpunkt är flyttnings-

streckets verkan i ett annat avseende. Enligt vallagens stadgande i

§ 26 må nämligen den som icke varit i kommunen mantalsskriven å

sådan tid, att han under sistförflutna kalenderåret skolat därstädes er­

lägga utskylder, icke upptagas såsom röstberättigad, med mindre det

styrkes, att honom i hans mantalsskrivningsort påförda, sistnämnda år

till betalning förfallna utskylder blivit erlagda eller att han icke detta

år haft att erlägga uågra sådana utskylder. Tvärtemot vad som gäller

för de äldre inbyggarna i samhället ålägges sålunda den nyinflyttade

en ofta nog svår och betungande bevisskyldighet, som praktiskt taget

ofta verkar som en uteslutningsgrund.

Beträffande valåldern — vars begränsning nedåt så snart den

överstiger myndighetsåldern ofta nog plägar betecknas som ett »ålders-

streck» — har denna höjts till 24 år, vilka skola hava uppnåtts före

början av det år, under vilket valet äger rum. Man har därvid utgått

ifrån, att tillräcklig mognad för rösträttens utövande näppeligen kan

anses föreligga förrän vid eu ålder av omkring 25 år. Då valen för­

rättas i september, kommer flertalet av dem, som under nästföregående

kalenderår uppnått 24 år, att vid valet vara 25 år och därutöver.

Vid en jämförelse mellan sagda enligt svensk rätt gällande be­

gränsningar i den politiska rösträtten med dem, som gälla i andra län­

der, där allmän rösträtt är rådande, finner man, att motsvarande in­

skränkningar åtminstone icke alla samtidigt äro någonstädes rådande.

Såvitt kunnat utrönas förhåller sig härmed på sätt, som jag nu

vill i korthet angiva.

Fattigvårdsstrecket har, såsom det är lagt i Sverige, sin närmaste

motsvarighet i Danmark, varest från politisk rösträtt är utesluten den,

som åtnjuter fattigunderstöd eller häftar för tidigare mottaget sådant.

Lika litet som i Sverige anses på grund av den sociala bjälplagstift-

niugen lämnade understöd, vilka icke lagligen gå under beteckningen

fattigvård, utesluta från rösträtt.

Men att märka är, att den danska lagstiftningen känner dylika

Kung!. Maj.ts proposition Nr 358.

ltösträths-

inskränknin-

gar i utländ­

ska författ­

ningar:

Fattigvårds-

strecket.

tskylds-

trtckct.

allmänt utgående understöd, vilka icke betraktas såsom fattighjälp, i ett

flertal fall, där i Sverige motsvarande bidrag antingen icke alls utgå

eller utgå i form av fattigvård. Förutom ålderdomsunderstöden kunna,

utan att diskvalificera den eljest röstberättigade, i Danmark tillgodo-

njutas understöd från de s. k. kommunala hjä pkassorna; talrika former

av understöd åt skolbarn; understöd åt barnaföderskor i vissa ömmande fall

samt åt flera kategorier av sjuka och lyfta o. s. v. En del av dessa slag

av understöd finnes icke alls i Sverige eller falla under begreppet fattigvård.

Därnäst komma förhållandena i detta hänseende närmast de svenska

i våra grannbinder Norge, Finland, Tyska riket och de flesta tyska

stater (före den senaste omvälvningen i sistnämnda länders statsskick.)

I Finland utesluter emellertid allenast varaktigt understöd, lämnat åt

personen själr, från rösträtt. Inom de övriga länder, som nyss nämnts,

utesluter fattigunderstöd i princip från rösträtt, men undantagen från

denna regel äro av vidsträcktare innebörd än enligt svensk rätt. Dessa

undantag omfatta nämligen alla de viktigare fallen av tillfälligt under­

stöd samt av de mera permanenta understöden bland annat alla former

av sjukuuderstöd, vissa understöd för uppfostran av ungdomen samt för

anhörigas vård å anstalt för obotligt kroppsligt eller andligt lyte. I

Norge omfatta undantagen dessutom alla ålderdoms- och invaliditets-

understöd. År 1916 var i sistnämnda land förslag väckt att helt bort­

taga fattigvårdsstrecket men då ett par röster saknades i den stadgade

två tredjedels majoriteten, föll detta förslag samtidigt med att fattig­

vårdsstrecket lindrades på nj^ss antydda sätt.

Ett annat system har rått i italien och Österrike, där försörjning

för egen person eller närmaste anhöriga, vare sig denna äger rum å

eller utom offentlig försörjningsinrättning, utesluter från politisk rösträtt.

I England och de flesta av Amerikas förenta stater äro åter-,

i det hela taget, allenast å anstalt för full försörjning omhändertagna

personer berövade rösträtt.

I Belgien, Frankrike och en del av Schweiz’ kantoner inverkar

icke fattigvård i någon form å rösträtten. 1 andra delar av sistnämnda

land ävensom i Holland har däremot, i allt fall tills för någon tid till­

baka, funnits ett visst slags fattigvårdsstreck.

Om alltså fattigvårdsstrecket i olika förmer förekommer i ett flertal

andra länder, låt vara att det knappast någonstädes så starkt beskär

rösträtten som i Sverige, utgör däremot det politiska utskyldsstrecket

nära nog en egendomlighet för vårt land. I Finland uteslutes visser­

ligen enligt 1906 års lantdagsordning den från valrätt, som av annan

12

Kungl. Afaj.ts proposition

AV

358.

18

orsak än styrkt medellöshet uraktlåtit att gälda honom för två näst-

lösgående år påförda /rrowoutskylder; meri där är sålunda diskvalifika-

tionsgrunden dels icke ovillkorligt verksam och dels är den i varje fall

till sin omfattning i hög grad begränsad. I övrigt har vårt utskylds-

streck — om man träl ser ett par kantoner i Schweiz samt Badens och

Elsass-Lothringens författningar före den senaste tidens händelser — icke

haft någon som helst motsvarighet i andra länder, där allmän rösträtt

varit rådande.

En i berörda avseende oinskränkt rösträtt gäller sålunda i Danmark,

Norge, Belgien, Frankrike, Holland, Amerikas förenta stater, Spanien,

Stoi britannien med kolonier och besittningar, Tyska riket och Österrike

(\ sistnämnda två länder även före den inträffade revolutionen).

Beträffande därefter den för män gällande ålder, då valrätt inträder

till kammare, som grundas på direkta och allmänna val, sammanfaller

denna i flera länder med myndighetsåldern. Emellertid inträder myn­

dighet i ett eller annat land senare än i Sverige, där den ju infaller

vid fyllda 21 år. Så är fallet i Danmark, där full myndighet uppnås

vid fyllda 25 år, vid vilken ålder, efter det år 1915 antagna grundlags­

bestämmelser trätt i kraft, även valrätt till folketinget inträder. I Amerikas

förent a stater, England med kolonier, Frankrike och Italien sammanfalla

åter myndighets- och valrättsåldern för män vid fyllda 21 år.

Mångenstädes har man dock ansett några år böra förflyta efter

uppnådd myndighet, innan valrätt erhålles, därvid man allmänt synes

hava ansett ett visst samband råda mellan rösträtt och fullgjord värn­

plikt. En sådan särskild, högre valrättsålder har på senare tid gällt,

förutom i Sverige, i våra grannländer Norge och Finland, i Belgien,

Holland, Österrike samt i Tyska riket och de flesta tyska stater. I all­

mänhet har man ansett eu ålder av 25 år vara en lämpligt avvägd

tidpunkt för förvärvandet av den fulla medborgarrätten, men på sina

ställen har åldersgränsen satts till fyllda 24 år såsom t. ex. i Finland.

I Holland är den ålder, som grundlagsenligt skall hava uppnåtts för ut­

övandet av valrätt, lägst 23 år.

En valrättsålder, lägre än den allmänna myndighetsåldern, torde

däremot icke, före den sista tidens omstörtninuar inom vissa länders

författningsliv, ha förekommit annorstädes än i Schweiz och och Ungern,

där valrätt utövats redan efter fyllda 20 år. Vid de val, som förrättats

till tyska nationalförsamlingen efter 1918 års statsvälvning, ha jämväl

alla varit röstberättigade, som fyllt 20 år (riksvallagen den 30 no­

vember 1918); och samma valålder torde numera i allmänhet gälla jämr

Kuugl. Maj:ts proposition Nr 358.

Åldert-

strreket.

Kvinnoröii-

rätten i fräta-

”lond*

länder.

väl för de tyska staterna (så för Preussens lantdag enligt förordning den

21 december 1918).

Betraktas rösträttens begränsning till männen som ett kvinnorna

utestängande »streck» — i så fall det mest vidsträckt verksamma av

alla —, är det i detta sammanhang av intresse att något beröra kvinno­

rösträttens nuvarande ställning i skilda länder.

Beträffande den kvinnliga rösträttens erkännande och hithörande-

bestämmelsers innehåll i de skandinaviska länderna och Holland samt.

inom den anglosachsiska kulturvärlden kan jag i huvudsak hänvisa till

den redogörelse, som lämnades i propositionen nr 104 till 1918 års lag­

tima riksdag med förslag till införande i Sverige av rösträtt för kvinnor.

Därav framgår, att kvinnorna sedan längre eller kortare tid tillbaka

tillerkänts rösträtt i Danmark, Norge, Finland och på Island, i ett flertal

amerikanska stater, inom det australiska statsförbundet och till de sär­

skilda kolonistaternas representationer, i England och den självstyrande

engelska kolonien Nya Zeeland samt genom ett vilande grundlagsförslag

i Holland, där kvinnorna genom en tidigare reform erhållit valbarhet

men icke valrätt. Till det som vid tiden för sagda propositions av­

lämnande var att säga om kvinnorösträttens landvinningar i dessa delar

av världen är nu följande att tillägga.

I Amerikas förenta stater har regeringsförslaget rörande införandet

av kvinnlig rösträtt i unions författningen, vilket förslag med föreskriven

två tredjodels majoritet avgivits i representanternas hus, väl icke erhållit,

samma majoritet vid behandlingen i senaten och på grund härav för

närvarande fallit, men står frågan alltjämt som eu huvudpunkt på

den amerikanska regeringens program. Ytterligare tre av de sär­

skilda staterna hava under år 1918 infört kvinnorösträtt, vilket ju visar att

intresset för frågan inom Förenta staterna ingalunda är i avtagande.

I England, där först endast valrätt för kvinnor infördes, hava

dessa nu också blivit valbara till parlamentet. I Kanada är enligt upp­

gift federal rösträtt nu genomförd, och av de representativa delstaterna

är det endast två, som icke antagit kvinnorösträtten. I Belgien uppgives

frågan komma att upptagas till behandling under innevarande år. I

Tyskland är full politisk rösträtt för kvinnor genomförd och kvinnorna

ha talrikt tagit del i valen till nationalförsamlingen.

Beträffande resultatet av kvinnors deltagande i valen med avseende

å antalet till folkrepresentanter valda kvinnor kan det vara av ett visst

intresse att omnämna några siffror. I Danmark, där kvinnorna första

gången gått till val under år 1918, hava nio kvinnor invalts, av vilka

14

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358.

15

lyra i folketinget ocli fem i landstinget. I England invaldes icke någon

kvinna vid de första val då kvinnan utövade rösträtt, i Holland däremot

en. De tyska valen hava i detta hänseende utfallit så, att trettiosex

kvinnor invalts i nationalförsamlingen.

Rösträtt för kvinnor innebär numera allmänt både valbarhet och

valrätt och i allmänhet hava oek kvinnorna tillerkänts rösträtt på samma

villkor som männen. Ett par undantag från denna regel förekomma

dock. Så är i England kvinnans rösträtt, i motsats till mannens, genom

anslutning till den kommunala rösträtten beroende av en, låt vara låg,

census, varjämte därstädes och på Island ett särskilt »åldersstreck» gäller

för kvinnorna. I England skall kvinna ha fyllt 30 år för att vara röst­

berättigad. På Island erhöllo kvinnorna år 1915 rösträtt, men ålders­

gränsen bestämdes till 40 år, vilken åldersgräns emellertid successivt och

automatiskt sänkes till dess den blir lika med den för männen gällande

vid 25 år.

Beträffande inverkan på gift kvinnas rösträtt av diskvalifikations-

grund, som drabbat mannen, äro reglerna olika. Vad särskilt angår

förhållandena i våra grannländer, gäller i Norge, att i de fall mottagande

av fattigunderstöd diskvalificerar, detta medför rösträttens förlust för

båda makarna. 1 ^Danmark åter förlorar icke hustrun rösträtt därför

att mannen diskvalificerats, vare sig detta skett genom erhållande av

fattighjälp eller genom försättande i konkurs eller omyndighetstillstånd.

Detsamma synes vara förhållandet i Finland, i allt fall beträffande verkan

av fattigvårdsstrecket.

Av det nu sagda framgår, att vid jämförelse med andra statsskick,

vari allmän rösträtt utgör medlet för folkviljans inflytande, den svenska

statsförfattningen på det hela taget i högre grad än andra stadgat

undantag från och begränsningar i rösträttens utövning vid val till

den folkvalda kammaren. Emellertid är det icke allenast de faktorer,

vilka äga inflytande på denna kammares sammansättning som be­

stämma ett statsskicks mer eller mindre demokratiska karaktär. Där ett

tvåkammarsystem är infört — och ett sådant finnes på några undantag

när allestädes, där folkrepresentationen arbetar under fasta former —

inverka på bedömandet härav jämväl dels den första kammarens sam­

mansättning och grunderna för dess konstituerande samt dels det rätts­

liga och politiska maktförhållandet mellan kamrarna. Riksdagens ställ­

ning å ena sidan till regeringsmakten och å den andra till folket självt,

där detta må äga befogenhet att direkt fatta beslut (referendum), har

givetvis också betydelse för ett statsskicks bedömande, men äger icke

Kung!. Maj:ts proposition Nr H5&.

Första kam­

marens ställ­

ning i svensk

författning.

IS

omedelbart intresse vid behandlingen av nu förevarande ämne. Till min

framställning, som endast avser att konstatera omfattningen av folkets

möjlighet till inflytande genom dess representation, hör däremot att lämna:

en kort redogörelse för den svenska första kammarens konstitutionella

karaktär och sammansättning samt dess maktförhållande med hänsyn

till deri andra kammaren.

Första kärn-

Riksdagens båda kamrar hava, allt sedan den nuvarande representa-

maren före tionsformens tillkomst, »i alla frågor lika behörighet och myndighet».

^förfall Vid tiden för framläggandet av 1907 års författningsförslag var det

ningsrevmtm.

utmärkande för första kammaren:

att den bestod av ett mindre antal ledamöter än den andra kam­

maren (150 mot 230);

att den valdes för väsentligt längre tid (nio år mot tre);

att den grundades på indirekta val av landstingen och stadsfull­

mäktige i de städer, som ej deltoge i landsting;

att valbarhetsåldern för riksdagsman i första kammaren var högre

(35 år mot 25 år); särskild valbarhetscen sus var stadgad (äganderätt till

fastighet av minst 80,000 kronors taxeringsvärde.eller 4,000 kronors

inkomst, för vilken statsskatt erlagts); riksdagsmännen saknade arvode;

ävensom att kammaren, utom i det fall att Konungen särskilt för-

orduat om nya val, endast successivt förnyades.

Av vikt för bedömandet av första kammarens kynne före år 1909

är även den omständigheten, att de grundläggande valen till valkorpora­

tionerna förrättades under begränsningen av eu starkt graderad skala

med gräns uppåt, på landet vid femtusen fyrkar, och i stad vid ett­

hundra röster.

Sistnämnda förhållande måste dock, sett från grundlagstiftarens

synpunkt, betraktas såsom mera tillfälligt, enär kominunallagstiftningens-

bestämmelser om landstingens och stadsfullmäktiges sammansättning

kunde förändras utan ändring av grundlag. Besittningen av ekouo-

nomiskt oberoende som ett visst kriterium på självständighet och för­

siktighet i utövningen av riksdagsmannakallet hade däremot i grund­

lagen uttryckts genom dess fordran på eu jämförelsevis hög valbarhets-5

census och i stadgandet om arvodeslö-het, liksom den högre valbarhets­

åldern avsåg att trygga tillräcklig livserfarenhet och mognad i omdömet.

Idon den väsentliga kamktärsskillnaden från den andra kammaren måste

dock otvivelaktigt ha ansetts ligga däri, alt första kammaren skulle grundad

å det indirekta valsättet samt att valen skulle, med långa mellantider,

förrättas just av landstingen och motsvarande korporationer.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358.

17

Härom säger fri herre Louis De Geer i eiu motivering till statsråds­

protokollet den 5 januari 18(53: »Den förmedling, valen komma att genom

landstingen undergå, bör bidraga att göra dem till ett uttryck av ett upp­

lyst tänkesätt. Laudstingsmännen kunna nämligen icke antagas komma

att utses med något huvudsakligt avseende å befattningen att stundom

vara elektorer till riksdagsmän, som efter långa tider ombytas, utan vid

deras tillsättande måste tagas i betraktande de egenskaper, som be­

rättiga till förtroendet att utöva beskattningsrätt och vården om länets

gemensamma angelägenheter. Den insikt, som vinues geuom deltagande

i eu om allmänna ärenden rådplägande församling, måste vidare giva

laudstingsmännen en mera vidgad synkrets än som kan påräknas, vare

sig hos omedelbart väljande menigheter eller hos elektorer, utsedda endast

för ett visst val.»

Vad grund!agsstiftaren velat uppnå genom det sålunda anordnade

indirekta valsättet till forsta kammaren är utsagt genom de citerade

orden: elektorernas (landstiugsmännens) utseende efter icke partibestämda

synpunkter och deras på d<-t kommunala området samlade erfarenhet

väntades återverka på första kammarens sammansättning så att denna

komrne att bestå av män med ett »upplyst» och av partiinflytelser obun­

det tänkesätt.

Genom författningsreformen 1907—1909 gjordes ingen väsentlig

ändring i de yttre grunderna för första kammarens bildande; det indi­

rekta valsättet genom landsting och stadsfullmäktige bibehölls, liksom

den högre valbarhetsåldern. Likaså kvarstod en särskild valbarhetscensus,

ehuru avsevärt sänkt (äganderätt till fastighet med ett taxeringsvärde

av 50,000 kronor eller ock en årlig inkomst, varför skatt betalas till

staten, av minst tretusen kronor.). Aven en längre valperiod bibehölls,

dock sänkt från nio till sex år. Däremot tillerkändes riksdagsmännen

jämväl i första kammaren, i motsats till vad tidigare varit fallet, arvode

för sitt uppdrag i likhet med andra kammarens ledamöter.

I skilda avseenden innebar sålunda grundlagsändringen utgångs­

punkt för en demokratisering av första kammaren. Faktiskt verkade i

samma riktning den i kominunalförfattningarna införda bestämmelsen,

att röstvärdet vid kommunala val för röstägande inskränktes till högst

fyrtio röster beräknade i förhållande till envars sammanlagda, kommunalt

skattepliktiga inkomst.

Samtidigt tillkom emellertid en nyhet i vår författning, som, utan

att vara direkt inriktad på en förändring av första kammaren, kom att

i väsentlig mån inverka till förskjutning av de motiv, vilka varit be-

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 320 käft. (Nr 358.)

3

Kung!. Maj:ts proposition Nr 358.

Första kam­

maren efter

grundlag sr evx-

sionen 190?—

19C9.

Första kärn*

maren enligt

utländska för­

fattningar.

stämmande för vår författnings upphovsmän. Genom införande av den

proportionella valmetoden vid val såväl till riksdagens båda kammare

som till landsting och stadsfullmäktige blevo nämligen valen jämväl till

första kammarens elektorsförsamlingar utpräglat partibestämda. Här­

igenom och till följd av deu senare politiska utvecklingen har en av

de grundtankar, vara vårt förstakammarsystem från början vilat, kommit

att åtminstone i viss män trängas tillbaka.

Sverige har sålunda för närvarande en första kammare, vars karaktär

alltjämt väsentligen bestämmes därigenom, att den valjes av ständiga

kommunala organ. Men då valen till dessa senare, på ett sätt som

grundlagsstiftaren icke tänkt sig, numera erhållit en rent partipolitisk

prägel, hava därmed också valen till första kammaren blivit helt och

hållet partibestämda. Intill dess den lika rösträtten inom kommunerna

efter den vid 1918 års urtima riksdag genomförda reformen givit

resultat, är första kammarens sammansättning därjämte faktiskt på­

verkad därav, att den graderade kommunala röstskalan, bolagens m. fl.

opersonliga röstägandes kommunala rösträtt samt de av »strecken:»

vållade inskräukningarna i rösträttens utövning bereda den större för­

mögenheten och därmed en minoritet inom folket ett avgörande in­

flytande. Härigenom har en djupgående motsättning kommit att råda

mellan kamrarna, som icke minst efter den allmänna rösträttens införande

vid val till andra kammaren gjort sig gällande.

De konflikter, till vilka denna motsättning ofta no g kommit att

leda, hava icke heller erhållit en tillfredsställande lösning gen un anord­

ningen av de bestämmelser, som i vår författning’ reglera maktförhållan­

det mellan kamrarna. Båda kamrarnas likställighet enligt grundlagen

är, då det gäller att utöva riksdagens beslutanderätt, utförd även i

praxis. I beskattningsfrågor skiljas väl de olika meningarna medelst ge­

mensam omröstning — därvid andra kammaren genom dess störi-e antal

ledamöter faktiskt får en viss övervikt — men i alla lagstiftningsfrågor

kan första kammarens nej under obegränsad tid ställas likvärdigt mot

andra kammarens ja. Kungl. Maj:t har visserligen upplösuingsräit även

gent emot första kammaren, men denna befogenhet blir av mindre be­

tydelse därigenom att de väljande korporationerna icke kunna upplösas.

Eu jämförelse mellan den nuvarande första kammaren i Sverige

och överhusen i de andra länder, som äga allmän rösträtt och tvåkam-

marsystem, kan här vara av ett visst intresse för erhållande av en över­

blick av det svenska två kammarsystemets hittillsvarande läge i modernt

författniugsliv.

18

Kung!. Maj:ts proposition Nr 358.

19

För eu närmare orientering härutinnan hänvisas till bilagda, av

professoron Siglrid Wallengren enligt uppdrag utarbetade översikt röran­

de första kammaren i nutida författningar (bilaga). Framställningen

galler tiden tipp till början av år 1918, men är, frånsett de ännu svä­

vande re-ultaten av de senaste statsvälvningarna inom Cent» aleuropa och

Ryssland, ännu aktuell, därvid allenast bör bemärkas, att det i redo­

görelsen omnämnda nederländska grundlagsförslaget nu upphöjts till

lag samt att i England ett utredningsförslag föreligger till en fullständig

omvandling av dess överhus.

Man skall av en sådan jämförelse finna, att i stater med mer eller

mindre konsekvent genomförd demokrati i statslivet det mindre medlems­

antalet och i samband därmed de större valkretsarna, det indirekta val­

sättet, den högre valbarhetsåldern, den längre valperioden och de succes­

siva valen äro ofta förekommande anordningar vid första kammarens

bildande. Man skall undantagsvis finna valda senater, grundade på

census för valrätt eller valbarhet eller i båda dessa avseenden eensus-

bestämda. Man skall finna ett eller annat överhus, som har eu rättslig

eller faktisk maktutövning, jämförlig med vår första kammares ställning.

Men däremot skall man icke i något land med ett samhällsskick, som

betecknas såsom demokratiskt, finna eu första kammare, som i likhet

med den nuvarande svenska vilar på en starkt graderad röstskala och

samtidigt har att utöva samma makt och myndighet, som tillkommer

den direkt folkvalda kammaren.

Tdl en början må Sveriges nuvarande första kammare jämföras

med andra överhus beträffande sättet för bildandet, Man kan i detta

avseende bortse från de skilda formerna av »herrehus» och klassvalda

första kammare samt inskränka jämförelsen till säd ma fall, där även

första kammaren framgår, låt vara indirekt, ur samfällda val.

I sistberörda kategori är, vid sidan av Sveriges, allenast Belgiens

första kammare grundad på graderad röstskala, som dock icke är så

hög som vår hittillsvarande. Att märka är emellertid, att i Belgien

båda kamrarna utses av i stort sett samma väljarkår, med på ungefär

lika sätt graderad valrätt, varför det belgiska valsättet icke är ägnat att

framhäva någon mera utpräglad karaktärsskillnad eller i allt fall icke

någon bestämd intressemotsättning mellan kamrarna.

Nederländernas första kammare, som, i likhet med Sveriges, väljes

indirekt (genom »p ro v in -ialstater na») var intill den år 1917 antagna

representationsförändringen vilande på en censusbestämd valrätt till

nämnda provinsiella församlingar. Men rösträtten var likväl icke graderad,

utan lika, samt på samma sätt bestämd jämväl vid de direkta valen

Kung!. Majds proposition Nr 858.

20

till medkammaren, hvarigenom man också här sökt undvika intresse­

motsatser mellan kamrarna. Med 1917 års reform har allmän och lika

rösträtt införts både politiskt och till provinsialstaterna. Nederländernas

första kammare kommer sålunda härefter liksom hittills att skilja sig

från sidokammaren huvudsakligen genom de indirekta valen, vartill

komma de vanliga skiliomärkena: mindre ledamotsantal, längre valperiod

och successiv förnyelse. Valmetoden är liksom i Sverige över hela

linjen proportionell.

Förutom Nederländerna, enligt dess * nya författning, hava Dan­

mark, Amerikas förenta stater och dess delstater, den australiska fede­

rationen, Frankrike, Portugal och Schweiz ett tvåkammarsystem, vari

forsta kammaren likaväl som den andra grundas på val med allmän

och lika rösträtt.

Av dessa välja Amerikas förenta stater, den australiska fede­

rationen och de flesta kantonerna i Schweiz sina senater genom direkta

val såsom representanter för de särskilda förbund*sMer«a, under det

att medkammaren, på samma sätt vald, anses representera folket i dess

helhet. Det förtjänar omnämnas, att man i Nordamerika år 1913 vid

senatorsvalen övergick till direkta val från tidigare elektorsval, sedan

de senare reellt icke visat sig tjäna silf syfte.

I Portugal ske också valen till båda kamrarna direkt, ehuru till

första kammaren med användning av en minoritetsrepresentativ metod.

I Danmark och Frankrike iiro åter, liksom i Sverige och Neder­

länderna, valen till första kammaren indirekta; och i samtliga de fall,

där val sålunda ske indirekt, har man sökt anordna valkorporationerna

så, att inflytande på överhusets sammansättning komme att åtminstone

delvis tillhöra ett mera stadigvarande organ för allmänna intressen.

I Danmark väljes väl huvudparten av första kammaren (landstin­

get) genom särski da elektorer, i sin ordning utsedda av minst 35-årigafolke-

tingsväljare efter allmän rösträtt med proportionell valmetod, men en

fjärdedel av landstinget utses »av en valförsamling bestående av de

personer, som den dag, nya val till landstinget utskrivas, äro med­

lemmar av tinget». Nyssnämnda rätt till självförnyelse från kammarens

egen sida (s. k. kooptation) har ersatt den befogenhet, som tidigare

tillkom den danske konungen att utse viss mindre del av lan Istinget.

De franska senatorerna väljas i flermansvalkretsar (departement;

av ett valkollegium, bestående av departementets ombud i deputerade­

kammaren jämte delegerade från skilda kommunala förvaltningsorgan.

Tidigare fanns ett antal av senaten själv på livstid tillsatta medlemmar,

men bestämmelsen härom är sedan år 1884 upphävd. Den stabilitet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

21

och kontinuitet i överhusets sätt att fylla sin uppgift som man i Dan­

mark, liksom tidigare i Frankrike, avsett att vinna genom att låta över­

huset partiellt komplettera sig självt, har sålunda enligt den nuvarande

franska författningen ansetts tillräckligt uppnådd genom att dela infly­

tandet på dess sammansättning mellan valkretsens deputerade och dess

permanenta kommunala organ.

Samtidigt har den franska författningen, i likhet med den danska,

men delvis på annan väg, givit uttryck åt tanken, att en första kam­

mare bör framstå som ett »de äldres råd». 1 Frankrike har valbarhets-

åldern till senaten satts så högt som till 40 år; i Danmark har både

valrätts- och valbarhetsåldern vid val till landstinget bestämts till

3 5 år.

Gemensamt för alla dessa typer av första kammare, som vila på

en rent demokratisk grundval, är det förhållande, att, även där man an­

sett det nödigt att söka åstadkomma en viss yttre karaktärsskilnad gent­

emot sidokammaren, denna skiljaktighet icke är att finna i sådant, som

låter första kammaren framträda såsom en representation för speciella

klasser eller intressen eller eljest för vissa grupper inom folket.

Skiljaktigheterna mellan de båda kamrarna äro fastmera i de fall, som

nu angivits, bestämda allenast med hänsyn till vad som efter rent all­

mänmänskliga grunder ansetts lämpligt för att göra första kammaren

skickad att »framträda såsom den sunda folkliga besinningsfullhctens

organ vid sidan om den aktuella folkviljans mera omedelbara uttryck,

andra kammaren.»1 Garantier i denna riktning har man, utan att bryta

mot demokratiens grundsatser, ansett sig äga i bestämmelser av det

slag jag tidigare omnämnt: indirekta val, vissa åldersbetingelser för val­

rätt eller valbarhet, längre valperioder, successiv förnyelse o. s. v. Till

samma kategori av garantier, särskilt för trygyande av ett större obe­

roende hos första kammarens ledamöter, kan även räknas den bestäm­

melse om första kammarens oupplöslighet, som på sina ställen före­

kommer. Särskilt bör i detta hänseende nämnas, att den franska se­

naten är absolut oupplöslig, under det att det danska landstinget alle­

nast i vissa grundlagsbestämda fall kan upplösas.

Betraktar man sedan kamrarnas inbördes maktställning i skilda

länder befinnes det, att första kammaren i ett flertal länder både rätts­

ligen och faktiskt har mindre maktbefogenhet än den andra kam­

maren. Utom i F.ngland — där ju första kammaren är av »herrehus»-

typen — har andra kammaren det avgörande ordet beträffande både lag­

stiftnings- och anslagsfrågor i Nederländerna. Portugal och i austra-

Kungl. Maj-ts proposition Nr 358.

22

liska federationens tvåkammarsystem. Inom lagstiftningen tar sig detta

företräde uttryck i prioritetsrait vid behandlingen av regeringsproposi­

tioner samt i det huvudsakliga initiativet vid väckande av förslag från

riksdagens sida. Men den första kammaren har enligt nyssnämnda för­

fattningar ej heller ovillkorlig vetorätt mot ett av den andra kammaren fattat

beslut i eu lagstiftningsfråga. I England har överhuset blott suspensiv!

veto (för högst tvä år), under det att de australiska och p »rtugisiska för­

fattningarna stadga gemensam omröstning såsom slutligt momeut vid ut­

övande av folkrepresentationens beslutanderätt i lagfrågor. l>en neder­

ländska för fattningen slutligen ger första kammaren b fogenhet att säga

ja eller nej till ett andra kammarens beslut, men däremot har första kam­

maren icke rätt att föreslå ändring eller tillägg i ett dylikt beslut.

I fråga om budgeten är maktställningen i stort sett densamma

som beträffande lagstiftningen inom Nederländerna, Portugal och den au­

straliska federationen. I England åter är överhuset alldeles uteslutet från

behandlingen av anslagskrav.

Ett visst företräde för den andra kammaren särskilt i finansfrå­

gor råder vidare i ett flertal stater, varest kamrarna däremot i lagstift­

ningsfrågor äro lika berättigade. Detta är förhållandet — frånsett åt­

skilliga stater inom Centraleuropa — i Belgien, Danmark, Frankrike,

Italien, Amerikas förenta stater och Spanien. Ehuru denna företrä­

desrätt i finansfrågor i allmänhet inskränker sig till befogenheten att först

behandla framkomna regeringsförslag och till att taga initiativ från folkre-

presentationes sida, har densamma så gott-som överallt medfört eu avgjord

övermakt för den andra kammaren vid budgetens bestämmande. Ett

undantag härifrån har på grund av olika omständigheter Förenta stater­

nas senat kommit att bliva; och denna kan därför, ehuru ^ur formellt rättslig

synpunkt sett svagare ställd än representanternas hus i budgetfrågor,

hänföras till de stater, där full jämställdhet råder mellan kamrarna.

Till sist omförmälda grupp hör, förutom Sverige, äyen Schweiz, i vilket

land kamrarna föfattningsenligt hava »lika behörighet och myndighet.»

Den direkt folkvalda kammarens övervikt i maktställning gent emot

medkammaren har givetvis bidragit att giva den förstnämnda kammaren ett

bestämmande inflytande jämväl i fråga om regeringsbildningen och rikt­

ningen av landets allmänna politik. Men å andra sidan kan man inga­

lunda frånkänna sådana överhus, som exempelvis det nordamerikanska och

franska, eu synnerligen betydelsefull insats i den allmänna politiken

även i positiv riktning. Det torde icke heller kunna bestridas, att den

auktoritet, dessa överhus åtnjuta, ståt- i ett bestämt samband med det för­

hållande, att deras medlemmars mandat ytterst vila på eu bred demokra-

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358.

23

risk basis. En på den allmänna rösträttens grund uppbyggd första kam­

mare uppbäres, inom gränserna för sina uppgifter, av samma slags för­

troende som det, vilket bär i landet kommit att förlägga den politiska

tyngdpunkten till en direkt folkvald andra kammare, i trots av att en

på andra grunder vald forsta kammare ärmed densamma konstitutionellt

fullständigt likställd.

Den folkrörelse, som framställt och stött kraven på full demokrati

inom den sven-ka författningen godkände icke såsom slutgiltig den

lösning, som hithörande frågor erhållit genom 1907—1909 års författ­

ningsrevision, man har oavbrutet påyrkat såväl att hindrande förbehåll

för den politiska rösträttens utövning måtte upphävas eller mildras som

att. en annan och bredare grund måtte läggas för första kammarens

ställning i vårt statsskick. Dessa reformkrav hava med skilda målsmän

gjorts gällande i olika riktningar, alla emellertid väsentligen förenade för

samma mål: att åstadkomma en genomgripande, av tidsförhållandena

påkallad revision av författningen. Äskandena hava gått ut på: 1)

borttagande eller väsentlig mildring av de tidigare omlörmälda särskilda

rösträtt sstrecken; 2) införande av röstiätt för kvinnor på samma villkor

som för män; 3) genomförande av lika rösträtt i kommunerna i det

dubbla syftet att demokratisera dels den kommunala förvaltningen och

dels grunderna lör första kammarens bildande.

Vad angår fordran på revision av de särskilda rösträttsstrecken

har opinionen samlat sig egentligen i fråga om fattigvårds- och utskylds-

strecken (och i samband med det sistnämnda jämväl mot flyttnings-

strecket).

Den mot dessa streck riktade kritiken har i viss mån haft olika

utgångspunkter, men gemensamt för de framställda anmärkningarna har

varit framhållandet av, att strecken i sin tillämpning visat sig drabba

en mängd oförvitliga medborgare, som icke av försumlighet, men väsent­

ligen på grund av oförvållad oförmåga råkat i beroende av samhället

för sin eller sin familjs uppehälle eller blivit urståndsätta att fullgöra

sin skatteplikt. Diskvalihkationsgrunder av sådan verkan hava i den

allmänna meningen icke ansetts val överensstämma vare sig med den

allmänna rösträttens princip eller med skäl och billighet, ehuruväl sam­

tidigt den uppfattningen varit djupt grundad inom vida lager av vårt

folk, att medborgerliga rättigheter icke böra tillkomma den som vård­

slösar sina skyldigheter till samhället. De båda ifrågavarande strecken,

särskilt utskyld sstrecket, hava emellertid medfört eu sa stark decimenng av

valmanskåren, att de utestängda måste anses långt överstiga antalet av de

Kuvgl. Maj:i8 preposition Nr 358.

JiC/ormyrkan-

den efter 1907

—19C9 dtr»

författnings­

revision

Fattigvårds-

strecket.

socialt mindervärdiga och försumliga, som strecken egentligen avsett

att utesluta från rösträtt; och berörda förhållande tiar givetvis i hög-

grad bidragit att giva opinionen för en genomgripande revision av

strecken ökad styrka.

Av de återstående streck, vilka äro fästa vid våra rösträttsbe­

stämmelser hava även konkurs- och värnpliktsstrecken varit föremål

för anmärkningar och ändringsförslag, som emellertid icke för närva­

rande äga aktualitet och i denna framställning kuuna förbigås.

Beträffande först fattigvård sstrecket har detta från år 1908 varit

föremål för motioner från skilda håll vid icke mindre än sju riksdagar.

Yrkandena hava varit olika långt gående, men efter hand bava de mura

vitt gående revisionskraven samlat allt flera anhängare. Herr Branting

och andra motionärer, tillhörande det socialdemokratiska partiet, hava

från början formulerat sitt yrkande så, att fattigvårdsstrecket borde

drabba allenast dem som stå under fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt.

Av ungefär samma reella innebörd var en av herr Widén i andra kam­

maren år 1912 väckt motion, enligt vilken endast den borde uteslutas

från valrätt,, »som av den allmänna fattigvården åtnjuter full försörjning,

som ej är tillfällig.» Konstitutionsutskottet uttalade vissa sympatier för

herr Widéns förslag, men inskränkte sig till att tillstyrka skrivelse till

Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag till sådan grund­

lagsändring, att den, som av allmänna fattigvården åtnjuter understöd

av mera tillfällig beskaffenhet, icke måtte uteslutas från valrätt. Första

kammaren avslog de skilda revisionslö'slagen, jämväl det av utskottet,

framställda, varemot andra kammaren med stor majoritet biföll utskottets

hemställan. Vid 1914 års andra riksdag upptogs ånyo det socialdemo­

kratiska yrkandet, men avslogs av riksdagen.

Vid 1917 års riksdag upprepades den socialdemokratiska motionen,

under det att från liberalt Håll väcktes rn motion av herr vou Koch i

första kammaren, vari han äskade ändring i den riktningen, att ute­

stängas från valrätt skulle den, »som under löpande eller sist förflutna

kalenderåret under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full för­

sörjning av fatiigvården.» Motionären ville sålunda fästa hindret vid

det förhållande, att någon för sin egen person åtnjutit full försörjning

(genom anstalt eller utackordering) under viss tid, varemot eventuellt

skuldförhållande till kommunen icke skulle göras till grund för diskvali­

fikationen. Genom angivna formulering hade motionären velat utmärka,

att det är vederbörandes osjälvständighet i ekonomiskt avseende, som

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

bör utgöra diskvalifikationsgrund, därest ett fa t tigvår d sstreck överhuvud

skall bibehållas.

Konstitutionsutskottet fann reformkraven värda beaktande, men

med hänsyn till de förändringar i fattigvårdslagstiftningen, som vore å

bane, inskränkte sig utskottet till att hemställa om skrivelse till Kungl.

Maj t med anhållan om förslag till sådan ändring i gällande lagstiftning,

att rösträtt icke berövades någon av den anledning, att han häftar för

understöd, som under löpande eller sistförflutna kalenderåret av fattig-

vårdssamhälle tilldelats honom själv, hans hustru eller minderåriga barn

vid tillfällig oförvållad nöd eller ock hans hustru eller minderåriga barn

för vård av sjukdom, vid vilken i allmänhet anstaltsvård kräves.

Fem reservanter, bland dem herr Eden, förordade åter utredning-

om grundlagsändring i den riktning, att fattigunderstöd icke måtte för­

anleda förlust av rösträtt i andra fäll än de, då sådant understöd an­

tingen utgår eller under viss tid närmast före valet utgått såsom full

försörjning, vilken icke blivit återbetald.

Andra reservanter tillstyrkte det av medlemmar inom det social­

demokratiska partiet väckta förslaget, att endast den som står under

fångvårdsstyrelse* målsmans>kap skulle vara diskvalificerad.

Kamrarna stannade i olika beslut, i det första kammaren biföll

utskottets Hemställan, medan andra kammaren beslöt i enlighet med

herr Edéns m. fl.:s reservation och samtidigt, låt vara med ringa majo­

ritet, opinerade för den längre gående socialdemokratiska reservationen.

Fråga om utskyldsstreckets borttagande eller revision har sedan

1907 års författningsändring varit motionsvis väckt lika ofta som rörande

fatiigvårdsstrecket. Kravet har med olika räckvidd haft stöd inom båda

vänsterpartierna. Det socialdemokratiska partiets talemän hava emellertid

påyrkat streckets fullständiga slopande, därvid man hänvisat till det

växande manfall bland de eljest röstberättigade, som utskyldsstrecket

vid den senare tidens politiska val åstadkommit. Den övervägande delen

av det liberala samlingspartiet har däremot inskränkt sig till att fordra

en sådan revision av ut>kyldsstrecket, som kunde förebygga obilliga

verkningar i streckets tillämpning. Sistnämnda ståndpunkt erhöll sitt

uttryck i en av herr Edén in. fl. inom konstitutionsutskottet vid 1917

års riksdag avgiven reservation, vari påyrkades utredning angående sådan

ändring i § 16 riksdagsordningen, att utskyldsstrecket måtte omläggas

i syfte att begränsa dess verkningar, särskilt i det avseendet, att röst­

rätt icke måtte förloras på grund av utebliven skattebetalning i sådana

fall, då uteblivandet berott på den skattskyldiges sjukdom, olorvållade

Bikung till riksdagens protokoll 1919.

1 samt. 320 käft. (Nr 358.)

4

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358

.

25

Vt skyld* -

strecket.

VtiUUdtru.

Kvinnoröst-

rätten.

arbetslöshet eller andra liknande, av honom själv icke vållade förhållan­

den. Man ville, på sätt framgick av motiveringen till sagda reservation,

få utrönt, huruvida icke utskyldsstrecket kunde läggas så, att det fyllde

sin uppgift som ett rent »ordentlighetsstreck», mi-n icke sträckte sina

verkningar därutöver.

Riksdagen har vid samtliga tillfällen, då fråga om utskyldsstreckets

slopande varit upptagen, avslagit härom väckta motioner. Andra kam­

maren har dock vid 1917 års riksdag för sin del utan votering beslutat

en skrivelse till Kungl. Maj:t av det innehåll, som föreslagits i herr

Edöns m. fl.:s omförmälda reservation. Det bör omnämnas, att andra

kammaren likväl samtidigt, låt vara med ringa majoritet, avgav sin

opinionsyttring för en rnotionsvis framförd, helt ny lydelse av § 16

riksdagsordningen, varigenom bland annat utskyldsstreoket skulle helt

och hållet avskaffas — ävensom fattigvårdsstreeket revideras på sätt jag

tidigare omnämnt.

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

Beträffande den erforderliga åldern vid val till andra kammaren

hava medlemmar av det socialdemokratiska partiet vid ett flertal riks­

dagar väckt förslag om dess sänkande till den vanliga myndighetsåldern

eller 21 år. Motionerna härom hava avslagits av riksdagen. Andra

kammarens nyss omförmälda opinionsyttring vid 1917 års riksdag inne­

fattade emellertid även omförmälda förslag.

Kvinnornas rösträttsfråga står bland andra olösta spörsmål på

författningslivets område i ett alldeles särskilt läge. Övriga inskränk­

ningar i den allmänna rösträtten, sådan denna genom 1907—1909 års

författningsrevision gestaltades, kunde betraktas såsom betingelser för

sagda författning.sförslags antagande av regering och riksdag, låt vara

att vidsträckta meningsgrupper inom folket icke därmed ställdes till

freds. Vad åter angår kvinnorösträtten, har dess berättigande som en

given följd av, att männen erhölle rösträtt, på det mest auktoritativa sätt

vid skilda tillfällen erkänts utan att rätten ännu bragts till förverk­

ligande. Att, därest allmän rösträtt införts för män, rösträtt för kvin­

nan bör följa såsom en oavvislig konsekvens, har redan uttalats av den

främste grundläggaren av 1866 års riksdagsskick friherre De Geer

— själv visserligen icke anhängare av den allmänna rösträtten. — Till

De Geers mening härom anslöt sig därefter 1899 års konstitutions­

utskott vid dess avstyrkande yttrande över de framställningar, som

nämnda år gjorts till riksdagen angående eu omläggning av grunderna

för männens rösträtt. Och då Kungl. Maj:t år 1902 föreläde riksdagen

27

förslag om eu politisk rösträttsreform på den kommunala rösträttens

grund, förklarade dåvarande statsministern friherre von Otter, att, därest

frågan om införande av allmän rösträtt, måhända inom den närmaste

framtiden, komme att framträda, densamma otvivelaktigt måste förbin­

das med förslag om rösträtt ä» eu för kvinnorna.

Alldeles samma ståndpunkt i fråga om den allmänna rösträttens

inverkan på ett ståndpunktstagande till kvinnlig rösträtt intogs av 1906

års riksdag. Med hänsyn till det förslag till allmän rösträtt, som då

förelåg, och dess samband med kvinnornas rösträttsfråga, beslöt nämnda

riksdag att i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan hos Kung).

Maj:t anhålla om allsidig utredning av den motionsvis väckta frågan

om beredande av politisk rösträtt för kvinnor. Riksdagen motiverade

sitt beslut bland annat därmed, att det näppeligen kunde vara förenligt

med införande av en så vidsträckt valrätt för män, som ifrågasatts, att

från direkt politiskt inflytande utestänga kvinnorna, vilka hade lika stora

intressen att tillvarataga i samhället som männen och därför borde sättas

i til bälte att genom deltagande i de politiska valen göra dessa intressen

tillbörligt beaktade.

Detta riksdagens principuttalande till förmån för kvinnlig rösträtt

såsom en logisk konsekvens av den allmänna rösti ättens erkännande

föranledde emellertid icke frågans upptagande i 1907 års förfättnings-

pr-position. Såsom skäl härför anfördes, dels att denna vittutseende

fråga kunde befaras fördröja lösningen av männens rösträttsfråga — en

farhåga, som föranlett sakens undanskjutande jämväl i den år 1906 av­

givna rösträttspropositionen — och dels att spörsmålet om rösträtt för

kvinnor så nyligen hänskjuta till eu utredning, vars resultat ännu icke

förelåge. Men i 1907 års proposition gavs tillika ett oförbehållsamt

erkännande av det berättigade i den pågående rörelsen för att kvinnan,

den gifta såväl som den ogifta, måtte kunna själv bevaka sina egna

intressen och äga att lika med mannen deltaga i det offentliga livet;

och uttalades i propositionen den övertygelsen, att politisk rösträtt för

Sveriges kvinnor i eu nära liggande framtid komme att bliva verk­

lighet.

Den rörelse, som ställt krav på rösträtt för kvinnor och vars

verksamhet i 1907 års författningsproposition med ett så varmt uttryck

av erkännande omförmäldes, har under de år, som gått efter det 1907

—1909 års författningsändringar trätt i verket, fortsatt att växa med

ökad anslutning inom alla partier och samhällsklasser. Till riksdagen

har kvinnornas rösträttskrav, sedan den av Kung!. Maj:t på riksdagens

hemställan föranstaltade utredningen blivit slutförd, framförts genom

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 358.

28

Kungl. Majts år 1912 avgivna proposition (nr 110). Därjämte har

frågan upprepade gånger gjorts till föremål för motioner i riksdagen.

Så tiar efter tiden för den allmänna rösträttens inlärande fallet varit vid

1909, 1911, 1912, 1914 och 1917 års riksdagar. Härvid har herr

Branting m. fl. medlemmar av det socialdemokratiska partiet väckt vissa

särskilda yrkanden, vilka väsentligen ägt samband med motionärernas

tidigare av mig omnämnda krav på de allmänna rösträttstreckens revi­

dering. I pr 'positionen av år 1912 och i de från liberalt håll fram­

komna motionerna har man däremot i första hand ansett det angeläget

att få kvinnornas rösträtt erkänd på nu gällande rösträttsgrnnder utan

sammanförande med spörsmålet om de allmänna rösträttsinskränk-

ningarnas lämplighet. I 1912 års proposition liksom i samtliga därefter

väckta motioner, från vilket håll de än kommit, har man emellertid i

princip utgått ifrån, att kvinnorna borde erhålla rösträtt under samma

betingelser s^m män, således vid lika ålder etc.

Frågan om rösträtt för kvinnor har vid samtliga här särskilt om­

nämnda tillfällen, då den varit föremål lör riksdagens behandling, bifal­

lits av andra kammaren, men avslagits av första kammaren.

Opinionsyttringarna för personlig och lika rösträtt i kommunerna

pågingo samtidigt med förut omförmälda reformsträvanden och gjorde

sig allt starkare gällande.

Personlighetsprincipens genomförande vid utövningen av den kom­

munala rösträtten innebär i främsta rummet dels upphörande av bolags,

omyndigas och annan opersonlig rösträtt och dels den fyrtiogradiga

skolans upphävande. I förra avseendet förelåg, år 1913, efter det

motioner i ämnet under flera föregående år förekommit, en Kungl.

Maj:ts proposition, som bifölls av andra, men avslogs av första kam­

maren. Vid 1916 och 1917 års riksdagar bara motionsvis fram­

ställts samma yrkanden som i 1913 års proposition, men med samma

utgång.

\ ad vidare beträffar frågan om den graderade skalans avskaffande,

bär denna varit föremål för motioner vid ett flertal riksdagar, även före

antagandet av den nu gällande röstskalan. Även efter år 1910, då 1907 —

1909 ars kommunalreform trädde i kraft, hava motioner i samma syfte väckts

vid 1911 och 1912 års riksdagar samt vid 1914 års senare riksdag, ehuru

de efter konstitutionsutskottets avstyrkande av riksdagen avslogos. Vid

rik-dagarna 1916 och 1917 frnmkommo liknande motioner, därvid kon­

stitutionsutskottet vid den förra riksdagen avstyrkte men vid den senare

tillstyrkte av medlemmar inom det liberala samlingspartiet väckt för-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

29

slag om lika kommunal rösträtt, men med bibehållen skatteplikt och

utskyldsstreck. Andra kammaren beslöt vid båda dessa riksdagar en

skrivelse till Kungl. Maj t till förmån för nämnda yrkande, men forsta

kammaren avslog motionerna ilråga. Emellertid aviät 1917 års riksdag

en skrivelse med begäran hos Kungl. Maj:t om utredning och förslag i

syfte att åstadkomma lindring i det kommunala utskyldsstrecket genom

att bringa dess verkan i tiden till överensstämmelse med den vid det

politiska utskyldsstrecket gällande.

Vid samtliga nu omförmälda tillfällen hade motionärer tillhörande

det socialdemokratiska partiet yrkat icke allenast lika, utan allmän

kommunal rösträtt, med upphävande av varje skatteplikt och skatte­

betalning såsom villkor för rösträttens utövning, men sagda yrkande

hade icke vunnit riksdagens eller någon dess kammares bifall.

De framställningar till riksdagen, för vilka jag sålunda i korthet Åtgärder i

redogjort, voro uttryck för de uppfattningar och' önskemål, s<>m gjort ^glnm

sig gällande inom de delar av folket, vilka anslutit sig till det liberala 1918 dr# iag-

och socialdemokratiska partiets program i författningsfrågan. Genom tima riludaf-

utgången av de år 1917 verkställda valen till andra kammaren visade

det sig, att en övervägande del av befolkningen omfattade dessa

reformkrav.

Det blev därför eu angelägenhet av största vikt för det nuvarande

statsrådet, då detta i oktober 1917 kallades att vara Eders Kungl.

Maj:ts rådgivare, att vidtaga skyndsamma åtgärder för lösningen av

våra författningsfrågor i hela deras vidd. Hans excellens herr stats­

ministern yttrade härom tdl statsrådsprotokollet den 19 oktober 1917,

omedelbart efter regeringsskiftet, att den tunga tid vårt folk genom-

ginge hade med alldeles särskild styrka ådagalagt nödvändigheten av

att genom en klart demokratisk politik på samhällslivets olika områden

söka samla folkets alla krafter i gemensamt arbete för landets väl. Vid

de nyss förut förrättade valen till riksdagens andra kammare hade ett

stort flertal anslutit sig till kraven på åtskilliga författningsreformer,

främst den kommunala rösträttens omläggning enligt principen om lika

rösträtt för alla, som betala skatt till kommunen, den politiska röst­

rättens utsträckning till kvinnorna efter samma grunder som för män­

nen samt revision av vissa så kallade streck, som enligt gällande be­

stämmelser begränsa rösträtten. Statsministern förklarade, att arbetet

på att förbereda förslag om dessa författningsreformer skulle ofördröj­

ligen upptagas, i syfte att sådana, förslag måtte kunna av Kungl. Maj:t

snarast möjligt framläggas för riksdagen.

Kungl. Maj.ts proposition Air 358.

30

KomvtunzL-

rötträtten.

I anledning- härav beslöt Eders Kungl. Maj:t i konselj den 13

november 1917 efter ett yttrande av hans excellens statsministern, vari

för!attningsfragan i dess skilda delar behanolades, att bemyndiga che­

ferna för civil- och justitiedepartementen att var för sig tillkalla sär­

skilda sakkunniga för utredning och förslag dels rörande den kommu­

nala rösträttsfrågan och vissa därmed sammanhängande spörsmål och

dels beträffande revisionen av de politiska rösträttsstrecken. Däremot

ansågs det icke behövligt att vidtaga särskild anstalt för behandling av

frågan om kvinnornas politiska rösträtt, då utredning av denna fråga

redan skett.

Den kommunala rösträttsutredningen företogs därefter av sakkun­

niga inom civildepartementet; och sedan dessa den 10 april 1918 av­

lämnat sitt betänkande, avläts omedelbart därpå proposition i frågan

till 1918 års lagtima riksdag. Förslaget grundade sig på kommunal

skattskyldighet och fullgjord skatteplikt under tid motsvarande den för

politisk rösträtt bestämda, men gick ut på att, med avskaffande av bo­

lags och omyndigas rösträtt, införa lika rätt för alla röstberättigade

utan någon samhällets gradering. Yad angår bibehållandet av det kom­

munala utskyldsstrecket uti ifrågavarande förslag i den modifierade form,

som skett, må anmärkas, att utredningen rörande revision av strecken

vid denna tidpunkt icke ännu förelåg. Förslag väcktes av herr Venner-

ström m. fl. om införande, utan streck, av allmän och lika kommunal

rösträtt, samt från and'a håll om vissa ändringar i propositionen, vilka

icke i detta sammanhanhang behöva beröras. Herr Clason m. fl. leda­

möter i första kammaren samt herr Magnusson i Tumhult m. fl. leda­

möter i andra kammaren framställde på skifta sätt motiverade yrkanden

om utredning rörande förändrade grunder för den kommunala förvalt­

ningen samt om första kammarens bildande. Till vissa delar av berörda

förslag vill jag senare återkomma. Herr Norman i Läckeby motionerade

i andra kammaren om rent avslag å den väckta frågan om kommunal

rösträttsreform.

Den kungliga propositionen antogs efter konstitutionsutskottets till­

styrkande i huvudsakliga delar av andra kammaren, men avslogs av

den första. Första kammaren beslöt däremot, med bifall till en av herr

Clason in. fl. inom konstitutionsutskottet framförd reservation, att hos

Kungl. Maj it hemställa om allsidig utredning av frågan om den kom­

munala förvaltningens lämpligaste organisation och därvid tillämpliga

rösträttsnormer samt den i samband därmed stående frågan om sättet

för första kammarens bildande, allt under former som säkerställa den

Kunyl. Majds proposition Kr 358.

31

kommunala förvaltningens sunda utveckling och det trygga bibehållandet

av ett verkligt tvåkamrnarsystem.

Vid 1918 års lagtima riksdag förnyade Kungl. Maj:t sin fram-

Kvinnorott-

ställning om införande av rösträtt för kvinnor på samma villkor som

för män. Aven denna gång föll förslaget härom på på grund av första

kammarens ställning till frågan. Andra kammaren antog Kungl. Maj:ts

förslag efter konstitutionsutskottets hemställan med ett tillägg, avseende

att bereda äkta makar möjlighet att under vissa betingelser rösta genom

endera maken, till vilket spörsmål jag senare återkommer.

Under tiden hade genom tillkallade sakkunniga inom justitie- utredningen

departementet fortgått den utredning för revision av de politiska strecken, 0Hl^cjU's/fa

vilken jag genom Kungl. Majrts omförmälda beslut av den 13 novem­

ber 1917 bemyndigats föranstalta. Föremålet för dessa sakkunnigas

uppdrag angives genom följande ord i hans excellens statsministerns'ytt­

rande samma dag:.

»Beträffande revisionen av de politiska rösträttsstrecken hava sedan

länge framkommit talrika yrkanden, vilka emellertid hittills icke lett

till något beslut av riksdagen eller något förslag från Kungl. Maj:t.

Andra kammaren har dock för sin del upprepade gånger uttalat sig

för en lindring av fattigvardsstreeket och vid 1917 års riksdag även

för en omläggning av utskyldsstrecket. Då dessa hinder för rösträttens

utövning enligt erfarenhetens vittnesbörd lett till uppenbara missför­

hållanden genom att från rösträtt utesluta ett stort antal av oförvitliga

medborgare, torde utredningen böra avse sådana förändringar av 16 §

riksdagsordningen, som må vara ägnade att undanröja sådana missför­

hållanden. Utr> duingen kan lämpligen utgå från andra kammarens vid

1917 års riksdag uttalade mening, att understöd av fattigvårdssamhälle

icke må föranleda förlust av rösträtt i andra fall än de, då sådant un­

derstöd antingen utgår eller under viss tid närmast före valet utgått

såsom full försörjning, vilken ej blivit återbetald, samt att rösträtt icke

bör förloras på grund av utebliven skattebetalning i sådana fall, då ute­

blivandet berott på den skattskyldiges sjukdom, oförvållade arbetslös­

het eller andra lånande, av honom själv icke vållade förhållanden.

Uppmärksamhet torde också böra ägnas åt undanröjande av de svårig­

heter, vilka genom nuvarande bestämmelser i lagen om val till riksdagen

förefinnas för den, som flyttar från en kommun till en annan, att inom

denna senare kommun styrka sin behörighet till rösträtt. Vid utred­

ningen bör slutligen hänsyn tagas till de olika förslag rörande lindrin-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

32

De sakkunni­

ga om fattig­

vård'sstr eckel.

gar i rösträttsstrecken, som tidigare förekommit inom riksdagen, även­

som till motsvarande rösträttsbegränsningar i andra länder.»

De sakkunniga iuom justitiedepartementet avlämnade, sedan de

efter band lämnat mig meddelanden om utredningsarbetets fortgång,

sitt betänkande med förslag till revision av fattigvårds- och utskylds-

strecken med skrivelse den 14 november 1918.

Med hänvisning i övrigt till betänkandets innehåll, som ger en

ingående motivering för den ståndpunkt, till vilken de sakkunniga kom­

mit, vill jag här allenast i största korthet ange resultaten av deras

undersökning.

Beträffande fattifjvårdsstrecliet konstatera de sakkunniga till en bör­

jan, efter en redogörelse för den utländska lagstiftningen, förefintligheten

under senare tid av en mycket bestämd tendens världen öv> r till fattig-

vårdsstreckets väsentliga begtänsande eller fulbtändiga upphävande. De

skäl, med vilka denna reformrörelse gatt till storms mot fattigvårds-

strecket och som även använts vid den här i landet förda argumenteringen

i ämnet, vore huvudsakligen trenne. Man hade underkastat de princi­

piella grunder, med vilka ett fattigvårdsstreck i vår tid kan rättfärdigas,

en kritisk prövning och därvid betonat den omvandling i fråga om för­

utsättningar, syftemål och karaktär, som det sociala hjälparbetet under­

gått. Man hade påvisat streckets menliga verkningar för möjligheten

av detta hjälparbetes rationella bedrivande. Och man hade slutligen

påvisat, hurusom ett allmänt formulerat fattigvårdsstreck måste leda till

eu tillämpning av den mest ojämna och godtyckliga art, ofta långt över

vad rimligtvis kunde hava varit lagens avsikt.

De sakkunniga upptaga därefter till behandling de olika grunderna

för ett fattigvårdsstreck och påvisa ohållbarheten av vissa äldre stånd­

punkter i frågan. Särskilt vore det ogörligt, redan med hänsyn till

svårigheterna att ordna bevisuingsförfarandet, att lägga en åtskillnad

mellan förvållad och oförvållad nöd till grund för ett reformerat fattig­

vårdsstreck.

Ur rättsprincipiell synpunkt hade man numera allmänt, där ett fattig­

vårdsstreck överhuvud funnes, förts fram till erkännandet, att strecket

måste söka sitt berättigande däri, att den, som för sin person icke in­

tager en tillräckligt självständig yttre ställning, icke kan anses skickad

att deltaga i val till folkrepresentationen.

För att motsvara nyssnämnda motiv för en uteslutning från röst­

rätt gånge vårt fattigvårdsstreck onödigt långt. Det kunde icke med

fog göras gällande, att en person, därför att han häftar för ett till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

K ung t. Alaj.ts ‘proposition Nr 358.

H8

honom eller hans familj lämnat fattigunderstöd, förlorat sin yttre per­

sonliga självständighet i den grad, att lian borde berövas sin rösträtt.

Gräuscn mellan egentlig fattigvård och annat bidrag från den sociala

hjälpverksamheten vore för övrigt svår att uppdraga och i och för sig

näppeligen ägnad att enligt nutida uppfattning läggas till grund för

utövningen av politiska rättigheter. Särskilt betänklig vore verkan

därav, att, vad anginge kommunernas hjälpverksamhet, det i stor ut­

sträckning berodde på dem själva att ordna denna sås >m fattigvård

under återbetalniugsskyldighet eller icke. Fattigvårdsstreckets generella

avfattning, de växlande grunderna för tilldelande av fattigvård samt

fattigvårdsarbetets uppdelning på skilda lokala mjmdigheter, vilka äro

de som lämna uppgifterna till röstlängden, hade också vållat en utom­

ordentlig ojämnhet och osäkerhet i rättstillämpningen, varöver intresse­

rade fattigvårdsmän och speciellt även fattigvårdslagstiftningskommittén

klagat med uttryckande av en bestämd önskan om en grundlig revision

av strecket.

Av tillgänglig statistik framginge, att vid riksdagsvalen 1911—

1917 genom fattig vårdsstrecket uteslutits från valrätt drygt tre procent

av hela väljarekåren; av samtliga icke röstberättigade både härunder i

medeltal 15.5 procent saknat valrätt på grund av häftande för fattig­

understöd. Särskilt bland städernas befolkning hade strecket drabbat

tungt. De sakkunniga anse, på utförligt angivna skäl (sid. 44—48), att

av dem, som fallit på detta streck, ett betydande antal valmän på grund

av antydda svårigheter i tillämpningen berövats sin rösträtt utan att

grundlagsenlig uteslutningsgrund i själva verket förelegat. Så länge

lattigvårdsstreeket med dess nuvarande lydelse bibehölles, kunde an­

märkta olägenhoter, enligt de sakkunnigas maning, icke undanröjas

genom att förändra den ordning, vari röstlängden upprättas.

De sakkunniga hade därför kommit till den bestämda uppfattning,

att fattigvårdssirecket ur rättsprincipiell och socialpolitisk synpunkt

liksom ock ur rättssäkerhetens intresse vore i trängande behov av eu

djupgående reform. I fråga om de linjer, efter vilka en dylik revision

borde vidtagas, göra de sakkunniga därefter (sid. 48 ff.) eu jämförelse

mellan de olika system, som kunde komma till användning, därvid de

sakkunniga, jämlikt den till dem lämnade instruktionen, särskilt upp­

märksammat den av audra kammaren vid 1917 års riksdag i anslutning-

till fem reservanter i konstitutionsutskottet anvisade utvägen ävensom

de skilda förslag, som i övrigt framkommit i riksdagen.

Från sin principiella utgångspunkt, att ett mottaget fattigunder­

stöd icke borde under några förhållanden påverka valrätten i annat fall,

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 sand. 320 höft. (Nr 358.)

5

34

än då en person därigenom kunde anses ha kommit i eu påtagligen

osjälvständig yttre ställning, funne sig de sakkunniga emellertid böra

stanna vid en ståndpunkt, som på följande sätt återgives i de sakkunni­

gas betänkande:

»Dessa överväganden hava alltså fört till det resultat, att inga

tillfälliga och inga åt annan än den ifrågavarande personen själv med­

delade understöd böra diskvalificera, samt vidare att detsamma åtmin­

stone i stor utsträckning gäller även om varaktigt understöd. Det kunde

ifrågasättas att söka såsom undantag från regeln uppräkna dessa sist­

nämnda fall. Men mot denna anordning talar dels, att själva gränsen

mellan tillfälliga och varaktiga understöi^visar sig i och för sig tagen

icke vara tillräckligt klar för att ligga tm grund för en lagbestämmelse.

Och härtill kommer, att erfarenheten utvisat det olämpliga i att genom

en uppräkning av nyssnämnda art söka utstaka gränser. Det skall alltid

inträffa, att man därvid lämnar utan beaktande fall, som för närvarande

äro eller i en snar framtid kunna bliva praktiska nog och vilkas ute­

slutning framstår som eu orättvisa samt jämväl som ett hinder för en

rationell fattigvård och fattigvårdspolitik.

Rent principiellt kan, enligt kommitterades uppfattning, mottagande

av fattigunderstöd, i sådana fall då understödstagaren alltjämt vistas i

sitt hem, icke anses grundlägga en sådan grad av osjälvständighet, att

han icke kan bibehållas vid sin valrätt, och detta oavsett huruvida

fattigunderstödet är att anse såsom full försörjning eller icke. Det

synes jämväl vara synnerligen svårt att förstå varför mottagande av

understöd eller försörjning i form av öppen fattigvård under viss sam­

manhängande tid skulle grunda, större osjälvständighet i valrättshänseende

än om understödet utgått vid ett eller flera tillfällen. I båda fallen

kan orsaken till och syftet med fattigunderstödet hava varit sådant, att

orättvisan av ett samband mellan valrätt och fattigunderstöd framstår

med särskild tydlighet. Utom i fråga om den nyss berörda svårig­

heten att begränsa begreppet »varaktigt» understöd torde det i fråga

om den öppna fattigvården även vara vanskligt att avgöra, huruvida

full försörjning kan anses föreligga eller icke. I herrar Widéns och

v. Kochs motioner har det visserligen gjorts gällande att begreppet »full

försörjning» vore inom fattigvårdspraxis så vedertaget och dess inne­

börd så ostridig, att det med fördel läte sig användas, och tillika er­

inrats, att det redan inom lagstiftningen kommit till användning, näm­

ligen i övergångsbestämmelserna till 1913 års lag om pensionsförsäkring.

Inom 1917 års konstitutionsutskott uttalades dock vissa tvivel om att

begreppet i fråga vore utmärkt av nödig klarhet. Och de upplysningar.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358.

35

koinmitterade vid förfrågning lins sakkunniga inom ponsionsstyrclsen

erhållit, ha till fullo bestyrkt, att i själva verket eu stor osäkerhet vid

tillämpningen av pensionslagens nyssnämnda bestämmelser måst kon­

stateras.

Vidare synes det vara en godtycklig tillämpning av den antagna

principen att låta ett redan upphört försörjningsförhållande, och detta

t. o. m. om det ligger rätt långt tillbaka i tiden, verka diskvalificerande.

Begränsar man fattigvårdsstrecket till att gälla allenast den slutna fattig­

vården, torde icke heller de farhågor vidare kunna tillmätas betydelse,

som exempelvis i 1904 års regeringsproposition framfördes, att den

understödde i syfte att skaffa sig valrätt skulle strax före vallängdens

uppgörande för tillfället avsäga sig understödet.

Kommitterade vilja därför föreslå, att bestämmelsen rörande fattig-

vårdsstrecket i 16 § riksdagsordningen erhåller följande lydelse:

'Den, som är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig

försörjning.’

Den avgörande vikten har således här icke lagts därpå, huruvida

försörjningen helt ut bekostas av fattigvården eller icke. Rent sakligt

synes det icke böra komma an på huruvida den försörjde i någon mån

genom anhörigas hjälp, genom eget arbete o. s. v. kan bidraga, utan

därpå att han för sin person har blivit tagen om händer antingen

sålunda att han beretts plats å fattiganstalt eller annan inrättning

eller att han blivit föremål för utackordering. Onekligen medför ett

sådant omhändertagande en viss grad av beroende och nedsättning av

självständigheten.

Huruvida i själva verket ens i detta fall tillräckligt starka skäl för

en uteslutning är för handen, kan visserligen diskuteras. Den norska

reformen av 1916 är byggd på ett förnekande därav. Men det kan

erinras, att ett fullständigt borttagande av fattigvårdsstrecket hittills

icke veterligen hos oss ens varit ifrågasatt och att en dylik åtgärd

säkerligen skulle te sig helt främmande för rättsuppfattningen inom

vida kretsar av vårt folk.»

En av de sakkunniga, herr Hildebrand, var skiljaktig och påyrkade

bibeliållaudet av den nuvarande generella regeln rörande fattigvårds­

strecket, men med undantag från de*s tillämpning, »därest understödet, i

vad form som helst, lämnats: 1) för övergående sjukdom, inbegripet

barnsbörd; 2) för hustrus eller barns vård på grund av kroppsligt eller

andligt lyte; 3) för barns skolgång eller vistelse å uppfostringsanstalt;

eller 4) till avhjälpande av tillfälligt nödläge».

Kungl. Muj:ts proposition Nr 358.

Reservation

inom de sak-

hmni#a

l>ti »liktorn-

niga om

utskylds-

strecket.

Beträffande utskyldsstrecket hade de sakkunniga, jämlikt sitt upp­

drag, till utgångspunkt för sin utredning tagit andra kammarens vid

1917 års riksdag uttalade mening, att rösträtt icke bör förloras på grund

av utebliven skattebetalning i sådana fall, då uteblivandet berott på den

skattskyldiges sjukdom, oförvållade arbetslöshet eller andra liknande,

av

honom själv icke vållade förhållanden.

De sakkunniga hade emellertid på skäl, som fullständigt angivas

i betänkandet (sid. 84 ff.), funnit den anvisade vägen praktiskt ofram­

komlig.

Till eu början vore det uteslutet, att åt valmyndigheterna, vilka

äga eu befattning med valen, som är av fullständigt formell natur,

skulle kunna anförtros en diskretionär prövning från fall till fall rö­

rande vilka valmän, som borde till följd av förefintliga mildrande om­

ständigheter tillerkännas rösträtt i trots av utebliven skattebetalning.

Icke heller vore det praktiskt genomförbart att överlåta en sådan pröv­

ning åt någon från valorganisationen fristående myndighet, vars utlå­

tande i denna punkt tillerkändes avgörande vitsord. Vare sig pröv­

ningen av det särskilda fallet tillhörde den ena eller andra myndighe­

ten, ställdes denna inför högst ömtåliga uppgifter och förelåge alltid

en frestelse att låta politiska hänsyn göra sig gällande; i varje fall skulle

vederbörande myndighets oväld lätt kunna misstros. Den möjliga an­

ordning, som återstode att överväga, vore den att i lag giva fasta

regler dels rörande de omständigheter, vilka skulle godtagas såsom

giltig ursäkt och dels beträffande arten av den bevisning, varmed dessa

omständigheters iörhandenvaro skulle styrkas. De sakkunniga upp­

visa emellertid, med en ingående motivering, att i båda dessa avseen­

den de mest allvarsamma svårigheter möta en lagstiftare, som vill före­

komma orättvisor och ojämnhet i lagens tillämpning. Särskilt gällde

detta i fråga om bevisningen, som enligt sakens natur måste få form

av skriftliga intyg. Härvid måste man otvivelaktigt stanna vid att

endast medgiva vitsord åt vissa i lagen angivna kategorier av intygs-

givare. Men speciellt beträffande städerna stötte en sådan anordning på

hart när oöverstigliga svårigheter.

De sakkunniga hade därför kommit till det resultat, att icke

heller anordningen att i lag fastställa vissa giltiga ursäkter för urakt­

låten skattebetalning och sättet för deras styrkande läte sig förordas.

De hade alltså för sin del måst stanna vid den slutsats, att en reform

av utskyldsstrecket icke läte sig praktiskt genomföras enligt grundsat­

sen att uppdraga en skillnad mellan dem, som utan eget förvållande

blivit oförmögna att utgöra sina utskylder, och dem, som för under-

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358.

H7

litenhet härutinnan icke gittat anföra giltig ursäkt. Den omständig­

het, att, såvitt kommitterade kunnat finna, man ingenstädes i utlandet

genomfört någon dylik åtskillnad, kunde icke annat än bestyrka det

resultat vari utredningen måst utmynna.

De sakkunniga taga sedau under behandling andra möjligheter att

konstruera ett modifierat ut-kyldsstreck. Först kommo härvid i be­

traktande utvägen att begränsa utskyldsstrecket att avse allenast ut-

skylderna till staten. Principiellt kunde häremot invändas att, då den

politiska rösträtten icke förutsatte skattskyldighet till staten, det vore

mindre konsekvent att göra uraktlåten betalning' av just statsskatten

till diskvalifikationsgrund. Utskyldsstrecket sökte ju sitt principiella

försvar såsom ett »ordentlighetsstreck», vilket avså*>e att från deltagande

i valet avsöndx-a dem, som ådagalagt bristande omsorg och ansvars­

känsla i fullgörande av allmänna skyldigheter; och det måste medgivas,

att beviset på dylik brist i pliktkänsla med ungefär samma rätt kunde

sökas i försummelse i fråga om erläggande såväl av kommunala som

av statliga utskylder.

Emellertid funnes intet hinder för att begränsa strecket till

statsskatten, därest man därmed vunne det praktiska syftet att ut­

skilja element med bristande ansvarskänsla mot det allmänna, utan

att tillika alltjämt drabba en stor mängd medborgare, som icke rätt­

visligen kunde rubriceras som oordentliga skattebetalare. Värdet aven

sådan reform måste helt betraktas ur synpunkten, huruvida de påkla­

gade orättvisa verkningarna därigenom skulle väsentligen upphävas,

De sakkunniga funne icke denna förhoppning bestyrkt av tillgängliga

fakta. Man kunde numera icke med fog påstå, att den direkta stats­

skatten för mindre bemedlade ej vore mera tryckande än att i allmän­

het en var med god vilja kunde komma ut därmed. Av statistiken

framginge, att av exempelvis de vid 1917 års val för nuvarande ut-

skyldsstreck fallna omkring 194,000 personer ej mindre än 147,000

häftade för statsskatt. Proportionen hade vid tidigare val varit den­

samma eller än mera ogynnsam för statsskatten. Det kunde, enligt de

sakkunnigas mening, icke anföras några fästa hållpunkter för anta­

gandet, att sistnämnda siffra skulle komma att avsevärt nedbringas, om

utskyldsstrecket inskränktes att gälla blott statsskatten. Än mindre vore

det rimligt att antaga, att nämnda siffra, 147,0<K) personer, skulle i

det hela beteckna de försumliga, av eget vållande häftande. Mot båda

dessa antaganden talade tvärtom med stor tydlighet det faktum, att ej

mindre än 42,000 personer ordentligt betalat sina kommunalutskylder,

men häftade för statsskatten.

38

Med bestämt tillbakavisande av sist behandlade utväg, uttala sig

de sakkunniga jämväl mot andra metoder för skattesti eckets mildring

såsom ur principiell och praktisk synpunkt otillfredsställande. De sak­

kunniga stanna slutligen för att förorda utskyldsstreckets fullständiga

upphävande. De hänvisa därvid till det förhållande, som i början av

deras framställning i ämnet närmare ådagalagts, att utskyldsstrecket, som

tillkommit för att utmönstra de »oordentliga)) och mindre ansvarskän-

nande medborgarna, särskilt genom de ekonomiska förhållandenas ut­

veckling kommit att verka till uteslutning från rösträtt i långt större

utsträckning än lagens grund verkligen medgåve. Den statistik rörande

utskyldsstreckets verkningar, varå de sakkunnigas 'yttrande stöder sig,

finnes intagen i deras betänkande.

Utskyldsstreckets fullständiga avskaffande vore, enligt de sak­

kunnigas argumentering, den enda säkra vägen att förekomma den

orättvisa uteslutning från valrätten, som med nuvarande bestämmelser

säkerligen i en mängd fall ägde rum. Av streckets upphävande be­

hövde näppeligen befaras följa, att debiterade utskylder skulle komma

att betalas mindre ordentligt. Utskyldsstrecket hade nämligen, enligt

vad statistiken ådagalade, alldeles icke visat sig vara något effektivt- på-

verkningsmedel till utskyldernas behöriga erläggande. Det vore ett

notoriskt förhållande, att bland de verkligt försumliga skattebetalarna

funnes ett högst avsevärt antal personer, vilkas försumlighet samman­

hängde med oordentliga levnadsvanor och till vilkas karaktäristik gemen­

ligen hörde, att de alldeles icke intresserade sig för allmänna angelägen­

heter, icke heller i form av utövning av rösträtt. På alla dessa förfelade

utskyldsstrecket fullständigt sin verkan. Däremot funnes bland de

oförvållat häftande otvivelaktigt många, för vilka uteslutningen kändes

mycket bitter; det vore ju detta förhållande, som givit, reformkravet

dess styrka. Men en rättspåföljd, vilken av många bland dem, mot

vilka den egentligen riktades, icke förnummes såsom något lidande eller

obehag, men vilken å andra sidan blindvis drabbade oskyldiga mycket

kännbart, den vore icke blott som tvångsmedel av undermålig effek­

tivitet, utan den vore också ur rättssynpunkt betänklig. Rättsmed­

vetandet- fordrade väl, att det vore sörjt för att medborgerliga skyldig­

heter — såsom skattskyldigheten — verksamt utkrävas, men denna

fordran kunde och borde upprätthållas alldeles oberoende av, om de

som äga skyldigheten i fråga äro i åtnjutande av den ena eller andra

rättigheten.

De sakkunniga funne sin uppfattning bestyrkt genom innehållet i

andra länders rösträttsbestämmelser. T sådana länder, där i likhet med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

värf, deu politiska rösträttten är allmän, vore ju utskyld sstreck et sa

gott som alldeles okänt. Icke ens i länder, där rösträtten vore byggd

på skatteplikt, hade man allestädes upprätthållit ett utskyld sstreck i

mening av att skatten verkligen utgjorts.

I stället hade i många av dessa länder utan utskyldsstreck statens

fordringar för obetald skatt tillförsäkrats eu särskild förmånlig ställning

i exekutivt hänseende. På samma väg" hade man hos oss slagit in

genom den förebådade lagstiftningen rörande införsel för utskylder i

icke förfallen avlöniug in. in. Denna lagstiftning komme att ställa

frågan om utskyldsstreckets bibehållande ur nu ifiågavarande synpunkt

i ett helt nytt läge. Ifrågavarande reform inom utsökningsväsendet,

skulle påverka inbetalningen av skatterna på ett långt mera effektivt

sätt än det nuvarande utskyldsstrecket, vars verkan härvidlag, om någon,

åtminstone vore högst obetydlig.

Samtidigt med utskyldsstrecket komme, enligt de sakkunnigas för­

slag, det s. k. flyttningsstrecket att försvinna, i den omfattning nämligen,

som följer av den i § 26 vallagen stadgade skyldigheten för nyinflyttad

att ådagalägga, att föregående år förfallna utskylder, som påförts

honom i mantalsskrivningsorten, blivit betalda eller att han icke haft

att erlägga några dylika utskylder.

En av de sakkunniga, herr Hildebrand, har även i fråga om ut­

skyldsstrecket varit skiljaktig. Han påyrkar emellertid den modifikation

i utskyldsstrecket, att utesluten från valrätt skulle vara allenast den,

som icke erlagt honom påförda utskylder till staten, vilka förfallit till

betalning under minst två år av de tre sistförflutna kalenderåren.

Vid tiden för avlämnandet av den utredning, för vars resultat jag

här i korthet redogjort, stod det klart för statsrådet, att skyndsamma

åtgärder från statsmakternas sida borde vidtagas för att tillmötesgå de

reformkrav på författniugslivets område, vilka med växande styrka och

obestridligt berättigande länge gjort sig gällande inom vårt folk. Mitt

under världskriget både det ena landet efter det andra sökt vinna ökad

samling omkring de krävande yttre och inre uppgifter, som kristiden

medfört, genom att bereda folken största möjliga delaktigher i ansvaret

för sina öden. Ett krigförande land, som England, ett neutralt land

i hårt utsatt ställning, som Holland, hade funnit det utgöra en ange­

lägenhet av största vikt att i ett jämförelsevis tidigt skede av kriget

taga vittgående steg för ytterligare demokratisering av sina försatt-

Kungi. Maj:ts proposition Nr 358.

ö9

Flyttning s-

streeket.

Reservation

inom de sak­

kunnig o.

Regeringens

initiativ i

författnings-

frågan vid

urtima riks­

dagen 1918.

40

uingar. Efter det mellan de krigförande träffade stilleståndet hade där­

efter inom de delar av Centraleuropa, varest styrelsen förut varit mer

eller mindre autokratisk, det gamla regeringssättet störtat samman

och lämnat ram för regeringar, vilka i eu radikalt genomförd demokrati

sågo ett oeftergivligt villkor för framgång i sin strävan att upprätt­

hålla eu ordnad samhällsutveckling. Särskilt dessa sistnämnda tilldragel­

ser under hösten 1918 måste givetvis återverka på folkstämningen

även i vårt land till skärpande och påskyndande av de ouppfyllda

kraven på en omfattande och djupgående författningsrevision.

Under sådana omständigheter fann sig statsrådet böra tillstyrka

Eders Kungl. Maj:t att i den utsträckning, som grundlagsenligt läte sig

göra, redan vid den för annat ändamål sammankallade urtima riksdagen

framlägga författningsfrågan till behandling. Till slutligt avgörande

kunde visserligen allenast då företagas en revision av kommunalröst­

rätten och därmed sammanhängande spörsmål. Men regeringen ansåg

det angeläget att samtidigt tillkännagiva grundlinjerna till hela sitt pro­

gram för en författningsrevision för att därmedelst klargöra, att frågan

i själva verket, borde betraktas såsom ett helt och ofördröjligen bringas

till sin lösning, så snart de formella betingelserna härför kunde uppfyllas.

Kungl. Majds proposition Nr 358.

Stcut-

ministems

yttrande den

3? november

191$.

De allmänna riktlinjerna för de reformer, som åsyftades, finnas an­

givna i hans excellens statsministerns anförande till statsrådsprotokollet

Öm 22 november 1918 vid föredragning av fråga om de ändringar i

kommunalrösträtten, vari ijämnda dag fattades beslut om avgivande av

proposition till riksdagen; och hänvisar jag till nämnda yttrande såsom

uttryck för den inom regeringen rådande uppfattningen rörande för-

fattningsfrågans innebörd och läge vid ifrågavarande tidpunkt.

Statsministern framhöll därvid, att kärnan i regeringens program

för denna frågas lösning utgjordes av eu serie rösträttsreformer: dels

avskaffande av den penuinggraderade skalan för kommunalrösträtten,

som nu vore gällande i Sverige ensamt bland alla kulturländer, dels politisk

rösträtt för kvinnorna och dels revision av de s. k. fattigvårds- och

utskyldsstrecken. Efter ett tillbakavisande av försöken att hävda det

berättigade i en graderad röstskalas bibehållande i någon form för­

klarade statsministern, att regeringens program i fråga om den kommu­

nala rösträtten liksom tidigare gånge ut på lika rösträtt med den kom

munala skatteplikteu som grund, dock med den utvidgning, att enligt

det nu upprättade för-laget gift kvinna, vars man vore skattskyldig,

skulle erhålla kommunal rösträtt. I anslutning härtill sammanfattade stats­

ministern, med hänvisning särskilt till utvecklingen inom andra länder,

41

de skal, som talade för, att kvinnornas rösträttsfråga utan uppskov

borde erhålla sin lösning.

Därefter övergick statsministern till en behandling av fattigvårds-

oeh utskyldwstrecken i det läge, frågorna härom kommit genom de till­

kallade sakkunnigas nu avgivna utredning. Vad först anginge fattig-

vårdsstrecket, sammanfölle med de sakkunnigas resultat i detta stycke i

princip den ståndpunkt, som hävdats i motioner, framförda av auktori­

teter inom fattigvårds väsendet senast vid 1917 års riksdag, och som

väsentligen accepterats av andra kammaren vid upprepade tillfällen då

denna fråga behandlats. Med anslutning till den kritik, som de sak­

kunniga riktat mot det nuvarande fattigvårdsstrecket och mot tidigare

förslag till omformulering av bestämmelsen härom, tillkännagav stats­

ministern det vara statsrådets uppfattning att i blivande proposition till

1919 års lagtima riksdag borde ingå förslag om streckets begränsning

på sätt de sakkunniga förordat.

Jämväl beträffande utskyldsstrecket syntes det resultat, vartill de

sakkunniga kommit, vara övertygande. Mot det politiska utskyldsstrecket

hade alltifrån dess tillkomst riktats mycket starka principiella och prak­

tiska invändningar. När det likväl på sin tid genomfördes och hitin­

tills bibehållits, hade detta berott på den i och för sig riktiga åskåd­

ningen, att den som vill utöva sina medborgerliga rättigheter också bör

fullgöra sina skyldigheter, samt att bestämmelsen betraktades såsom en

s>ordeutlighets»kvaIifikation, vilken staten hade rätt att kräva. Erfaren­

heten hade nu visat, att detta villkor för rösträttens utövning skjutit

Över målet på ett mot rättvisa och billighet stridande sätt och att det

ej kunde kvarstå i sitt nuvarande skick. Utredningen ådagalade enligt

statsministerns mening, att den partiella revision, som till en början

ifrågasatts, ej kunde på tillfredsställande sätt förverkligas. De föreslagna

nya medlen för skatteindrivningen tryggade däremot, så långt görligt,

att skattebetalning icke skulle kunna försummas av oordentlighet eller

ond vilja. Därmed vore grunden för ett »ordentlighetsstri ck» förfallen,

och denna hittillsvarande, i sina verkningar så störande inskränkning i

den allmänna rösträtten kunde och borde försvinna. Förslag härom

borde ingå i den tidigare av statsministern förebådade propositionen till

1919 års riksdag.

Emellertid hade — enligt vad statsministern i fortsättningen av

sitt nämnda yttrande fastslog — det nyss anmärkta resultatet i fråga

om det politiska utskyldsstreckets upphävande sina givna konsekvenser

även beträffande villkoren för den kommunala rösträtten. Låt vara att

vid den kommunala rösträtten skattskyldigheten till kommunen bibehölles

Bihang till riksdagens 'protokoll 1919. 1 saml. 320 höft. (Nr 358.)

6

KuiU/l. Maj:ts proposition Nr 358.

42

som grund, borde i fråga om diskva!ifikationerna för rösträtt pa grund

av utebliven skattebetalning motsvarighet finnas mellan den politiska-

och den kommunala rösträtten. Principen härom hade erhållit uttryck

i en riksdagsskrivelse av år 1917 — som i ett tidigare samband av

mig berörts — och i den i överensstämmelse därmed avfattade proposi­

tionen om kommunal rösträtt vid 1918 års lagtima riksdag, enligt vilken

det kommunala utskyldsstrecket med hänsyn till tiden för dess verkan

begränsats i enlighet med det politiska utskyldsstreckets avfattuing. 1

det sakkunnigi ^tänkande, som läge till grund för nvssnämnda proposi­

tion, hade man också utgått ifrån, att den revision av det politiska

utskyldsstrecket, varom utredning påginge, borde återverka jämväl på

det kommunala strecket.

När det nu på anförda skäl befunnits, att det politiska utskylds­

strecket borde fullständigt upphävas, och å andra sidan genom lagen

om införsel i avlöning hindren för ett sådant upphävande blivit undan­

röjda, så borde, enligt statsministerns uppfattning, diskvalitikationen på

grund av utebliven skattebetalning upphävas även i fråga om rösträtten

i kommunerna. I detta sammanhang anmärktes, att även om skattens

betalande icke längre utgjorde villkor för rösträtt, skattskyldigheten

likväl utgjorde en betydelsefull garanti för de röstberättigades sätt att

utöva sin rösträtt i kommunen, då var och en vore medveten om, att

konsekvenserna av hans röstning kunde direkt gälla honom personligen

genom de av besluten föranledda uttaxeringarna till kommunens behov,

och att skatten komme att så långt hans tillgångar medgåve av honom

utkrävas.

Efter att sålunda hava genomgått huvudpunkterna i det förslag

till kommunal rösträitsreform, som komme att föreläggas urtima riks­

dagen, och till de ändringar i den politiska rösträtten, vilka vore avsedda

att föreslås vid 1919 års lagtima riksdag, erinrade statsministern, be­

träffande dessa reformers karaktär och innebörd, att desamma i allt

väsentligt allenast innehölle ett förnyat initiativ i enlighet med det all­

männa reformprogram på detta grundläggande område, som arbetat sig

fram i vårt land sedan år tillbaka och som redan vid 1917 års val till

andra kammaren erhållit anslutning av en mycket övervägande del av

Sveriges valmanskår. Den jämkning, som skett genom att utskylds­

strecket i stället för att genomgå en genomgripande revision, såsom då

förordades av det frisinnade partiet, nu föresloges till upphävande, ut­

gjorde endast en av den numera utförda utredningen sakligt motiverad

utformning av den princip, som redan då godkänts av valmanskårens

flertal. Det borde icke kunna bestridas, att genom denna anslutning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

43

till ett sedan iäugo av landet prövat och godkänt samlingsprogram den

rösträttsreform, som nu framlördos, hade en säker grundval i den all­

männa meningen och att, om den bleve lyckligt genomförd, detta ut­

gjorde ett bevis för att Sverige även i nuvarande stormiga tider för­

mådde bevara den lugna kontinuitet i sitt politiska reformarbete, som

vore så betydelsefull för eu sund statsutveckling. Men det borde också

uttalas, att med mindre än delta program kunde chn demokratisering,

-'om tiden så bjudande krävde i vårt land, icke anses bliva förverkligad.

1 sitt omförmälda yttrande i konseljen den 22 november 1918

upptog statsministern jämväl spörsmålet, i vad män införande av lika

kommunal rösträtt på sätt vore i fråga kunde anses, genom att påverka

grunderna för första kammarens bildande, upphäva denna kammares

karaktärsskillnad i förhållande till andra kammaren och därmed under­

gräva det svenska tvåkammarsystemet.

Frågan hade länge ventilerats i den offentliga diskussionen -och

varit föremål för statsrådets övervägande redan vid beredning av för­

slaget till 'ändringar i den kommunala rösträtten vid 1918 års lagtima

riksdag. Vid föredragning av detta ärende anförde chefen för civil­

departementet till statsrådsprotokollet den 16 april 1918 bland annat

följande:

»Det förhåller sig icke så, att röstskalans avskaffande och införande av lika

rösträtt i kommunerna för alla, som betala kommunalskatt, skulle äventyra prin­

ciperna för den svenska riksdagens tvåkammarsystem. I den utveckling, som ut­

mynnade i 1865 års riksdagsskick, spelade den graderade skalan såsom grundval

för första kammaren icke någon avgörande roll. Grundtanken i detta tvåkammar­

system var

icke,

att första kammaren i motsats till den andra skulle göras till en

särskild representation för inkomst och förmögenhet, utan tvärtom, att även första

kammaren skulle byggas på sådana grunder, att den kunde anses såsom en repre­

sentation för hela folket i likhet med den andra. Denna ståndpunkt stod i direkt

samband med strävandet att — i motsats till förhållandet inom de flesta andra

europeiska länder — giva den svenska första kammaren lika befogenhet och myn­

dighet med den andra. Man hade under representationsfrågans långvariga behand­

ling dels funnit, att oöverstigliga svårigheter i Sverige reste sig mot att skapa ett

Överhus i egentlig bemärkelse efter engelskt mönster, dels också kommit till insikt

«m, att därest den svenska riksdagen skulle grundas på principen om två likabe­

rättigade kamrar, ett sådant likaberättigande vore oförenligt med en karaktärs­

skillnad mellan kamrarna, genom vilker. den första komme att representera väsent­

ligt andra samhällselement än medkammaren. Denna åskådning ligger till grund

för den kungliga proposition, som framlades år i 863 och som ledde till 1865 års

riksdagsordning.

Förslaget byggde i sina grunddrag på 1847 års representationskommittés

'^tänkande, och i sagda betänkande avvisas uttryckligen tanken på att den övre

Kungl. Maj:t» proposition Nr 358.

Revision av

ko nmuval­

röst! ätten

och första

kam'tiar

frfl.qan

a) Chefens

för civilde­

partementet

yttrande den

16 april 1918

44

kammaren skulle företräda samhällets aristokratiska element, den nedre kammaren

dess demokratiska, eller att över huvud taget kamrarna skulle hava till uppgift

a.tt representera olika intressen. Kommittén uttalade, att den övre kammaren visser-

ligen borde giva uttryck åt samhällets »återhållande», den nedre kammaren åt dess

»rörliga element», men denna princip finge icke tillämpas så, att den medfördo en

fortfarande strid mellan kamrarna, eller att en motsats dem emellan förbundes med

fixa sociala motsatser. På grund härav föreslog kommittén, att den grundläggande

valrätten skulle bliva lika för bada kamrarna, och att den övre kammarens karak-

tärsskillnad från den nedre skulle åstadkommas endast genom direkta val, längre

mandattid och särskilda valbarhetsbestämmelser. Dessa grundtankar upptogos full­

ständigt av upphovsmannen till 1861 års kungliga proposition, justitiestatsminister!!

Louis De Geer: även han ansåg, att såsom medel för karaktärsskillnaden emellan

kamrarna de indirekta valen, den längre mandattiden — med successiv förnyelse —

och de särskilda valbarhetsvillkor^! voro tillräckliga, och även lian tänkte sig till

en början att låta båda kamrarna utgå ur samma valrättsbestämmelser. När emel­

lertid i det slutliga förslaget första kammaren kom att uppbyggas på eu graderad

röstskala, medan rösträtten till andra kammaren blev lika, så berodde detta icke

därpå, att röstskalan ansågs erforderlig för att giva första kammaren dess särskilda

karaktär, utan därpå, att man för åstadkommande av indirekta val till första kam­

maren fann det lämpligt att använda de nyss skapade kommunala representatio­

nerna, landsting och stadsfullmäktige, till vilka representationer en graderad röst­

skala enligt de redan utfärdade kommunalförfattningarna gällde. Någon avgörande

betydelse tillmättes då icke åt denna röstskala; dess verkningar voro för övrigt,

när förslaget för riksdagsordning utarbetades, ännu icke prövade. I alla do uttalan­

den om det nya tvåkammarsystemet, som från förslagets upphovsmän och anhän­

gare föreligga, berördes densamma endast flyktigt. Huvudsyftet var att skapa ett

sådant

tvåkammarsystem, som kunde utgöra »ett sant uttryck av tänkesättet hos

majoriteten av den politiskt tänkande delen av nationen», såsom en av förslagets

främste målsmän uttryckte det, och första kammarens »återhållande» uppgift ansågs

egentligen ligga däri, att majoritetens tänkesätt icke skulle kunna göra sig gällande

förrän visshet vunnits, att det var överlagt och varaktigt. Härmed överensstämmei

till fullo, att skaparna av 186') års riksdagsskick fäste synnerlig vikt vid, att icke

det motsatsförhållande, som funnits mellan de gamla stånden, skulle överflyttas till

di båda kamrarna, då därmed en parlamentarisk regeringsbildning bleve försvårad

eller förhindrad.

Det är sålunda uppenbart, att den graderade röstskalan icke kan anses såsom

något väsentligt moment i det svenska tvåkammarsystemet, sådant detta ursprung­

ligen avsågs. Tvärtom bär erfarenheten visat, att när en sådan röstskala obetänkt

infogades såsom grundval för första kammaren, detta kommit att förrycka vårt

tvåkammarsystem i strid mot dess egentliga principer på ett i hög grad allvarligt

sätt, i det att därav följt dels att första kammaren blivit, vad man icke ville att

den skulle bliva, en representation för särskilda sociala intressen inom samhället,

dels ock att en motsats uppvuxit mellan kamrarna, som utgjort ett ständigt hinder

för ett gott samarbete dem emellan. Därmed har den graderade skalan blivit en

fara för tvåkammarsystemet i stället för en styrka. Skall första kammaren kunna

bibehållas vid sin lika befogenhet med den andra, så måste grunden till denna mot­

sats undanröjas.»

Kungl. Maj:ts proposition

Nr 358.

Kanyl. Maj.U proposition Nr 358.

tf)

Etter att hava påvisat, att första kammaren i andra länder, där

dess maktställning i någon man vore jämförlig med vår första kammares,

grundades på val efter sådan ordning, att den kunde sägas utgå från

hela folket utan graderad röstskala, fortsatte statsministern:

»Under sådana förhållanden är det så långt ifrån, att den kommunala röst­

skalans avskaffande skulle stå i strid med grunderna för svenskt tvåkammarsystem,

att tvärtom detta avskaffande måste anses innebära ett återvändande till de prin­

ciper, som ursprungligen lägo till grund för tillkomsten av detta tvåkammarsystem.

Den utväg, som Louis De Geer valde för att ordna de indirekta valen till första

kammaren, nämligen att anförtro dessa val åt de större kommunala representa­

tionerna, har i och för sig befunnits god: det gäller endast att omlägga grunderna

för dessa representationer på ett sätt, som motsvarar de nya tidsförhållandena. Man

bör uppmärksamma, att även med lika kommunal rösträtt i Sverige första kam­

maren skulle fortfarande bibehålla en ytterligare faktor för sin särskilda karaktär

utöver dem som ansetts erforderliga i andra länder med vald första kammare. 1

dessa andra länder — utom i Nederländerna — gälla, mer eller mindre fullständigt,

samma valrättsvillkor för överkammaren som för underkammaren. Nu förutsättes

ej att här i Sverige gå lika långt; valrätten till första kammaren skulle hos oss

fortfarande bindas vid skattskyldigheten till kommunen. Detta utgör en ytterligare

omständighet till de andra, som åt vår första kammare giva dess särskilda karaktär.

Härmed och med de övriga karaktärsskillnaderna mellan första och andra kam­

maren finnas fullt tillräckliga 'garantier’ för att det icke med något som helst

fog skall kunna påstås, att den lika kommunala rösträtten kommer att skapa ett

maskerat enkammarsystem’. Därjämte bör ihågkommas, att hos oss genom det

proportionella valsättet tillkommit ännu en särskild garanti för att första kamma­

rens sammansättning icke skall bliva ensidig. Redan när detta infördes, anmärktes

det för övrigt, att proportionellt valsätt och fyrkskala icke passade ihop. 'Om jag

ock kan väl förstå en proportionalism, som bereder vart parti dess rätt, beräknad

i förhållande till antalet valmän inom partiet’, yttrade en talare under rosträtts-

debatten i första kammaren år 1907, ”förstår jag vida mindre en sådan propor­

tionalism, där icke antalet valmän utan antalet fyrkar eller bevillningskronor, på

visst sätt beräknat, fäller utslaget. Logiken pekar tydligt, i vilken riktning den

vidare utvecklingen kommer att gå, och denna svaga damm kommer snart att bliva

genombruten.’ Det är denna logiska slutsats, som nu bör dragas.

Man kunde ifrågasätta, om icke med den lika rösträtten bör kombineras även

ändring i valbarhetsvillkoren för första kammaren. Denna fråga synes mig emel­

lertid icke nu behöva upptagas, då den kan behandlas fristående och icke står i

nödvändigt sammanhang med grunderna för valrätten.

Betraktas frågan ur det svenska tvåkammarsystemets synpunkt, kan således

sägas att, om lika kommunal rösträtt är rättvis och riktig för kommunerna, sä

kan den ej förhindras av hänsyn till denna rösträtts betydelse såsom grundval för

första kammaren, utan är tvärtom därav ytterligare motiverad. En grundtanke i

18ö5 års riksdagsskick är just, att första kammaren skall utgå ur val av kommu­

nala representationer, och detta även om rösträtten till dessa representationer för­

ändras efter olika tiders och förhållandens krav. Frågan om den lika kommunala

b) Motioner

vid 19IS års

lagtima riks­

lag i fö)sta

kammar­

frågan.

rösträtten måste därför framför allt prövas ur kommunala synpunkter och dessa

därvid bliva de avgörande.»

Emellertid väcktes vid 1918 års lagtima riksdag, i samband med

frågan om den kommunala rösträtten, motionsvis en rad av förslag,

som från skilda utgångspunkter togo sikte på förstukHmmarproblemet.

I första kammaren lämnade herr Clason in. fl. motionärer vissa rikt­

linjer för den utredning rörande nya grunder för kommunalförvaltningen

och första kammaren, som av dem påkallades, vilka linjer avsågo att.

med bibehållande av fullgjord kommunal skattskyldighet såsom grund

för den kommunala rösträtten, tillika införa en helt ny röstskala, enligt

vilken förstärkt rösträtt skulle tillkomma vissa grupper, främst jordens

ägare och brukare och därmed likställiga kategorier, såsom handels-

och näringsidkare, tjänstemän, idkare av konst och vetenskap, vissa

mer kvalificerade arbetaregrupper etc., men vidare även för sin personal

försäkringspliktiga arbetsgivare i allmänhet, personer som uppnått 35

års ålder, familjeförsörjare, personer som innehava högre bildning eller

utöva vissa förtroendeuppdrag, m. fl. Därest en kommunal röstskala

efter dylika grunder bleve gällande, talade goda skäl för att landstingen

och stadsfullmäktige fortfarande utgjorde valkorporationer till första

kammaren. Dock borde tagas under övervägande, om icke en mindre

del av kammaren borde utses genom val av andra korporationer. Där­

vid torde uppmärksamheten särskilt böra fästas vid sådana institutioner eller

korporationer, vilkas särskilda sakkunskap man i allmänhet icke vågade

förutsätta i större utsträckning bliva representerad genom de lokalt för­

rättade valen. Alan kunde härvid exempelvis tänka på representation

för den högre bildningen, den högre tekniska, industriella eller admi­

nistrativa sakkunskapen och dylikt.

I andra kammaren framförde herrar Magnusson i Törnhult och Räf,

på sätt jag i ett tidigare sammanhang omförmält, enahanda utrednings-

yrkande som det av herr Clason in. fl. väckta, men här med delvis

annan motivering. Åven i denna motion påyrkades en ny kommunal

röstskala, och framhävde dessa motionärer, förutom den högre åldern

och egenskapen av familjeförsörjare, företrädesvis utövningen av jord-

brukarvrket såsom grund för en förstärkt rösträtt. Men med en sådan

kommnal röstskala ansågo motionärerna första kammaren i sin helhet

böra fors farande liksom hittills utses av landsting och stadsfullmäktige.

En ställning för sig intog herr Hildebrand, som dels instämde i

syftet med herr Magnussons m. fl. nyss omnämnda motion i fråga om

anordnandet av den kommunala rösträtten men dels samtidigt ville ha

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

47

till stånd eu helt ny ordning- för första kammarens bildande. Sitt för­

slag härom utvecklade han vidlyftigt i särskild motion till andra kam­

maren, som utmynnade i anhållan hos Kungl. Maj:t om utredning-

rörande ett på klassval byggt förslag till omläggning- av första kam­

marens sammansättning. De klassval, motionären tänkt sig, skulle icke

förrättas så, att vissa givna korporationer finge representera klasserna

och å deras vägnar förrätta valen — en form av klassval, varom den

tidigare diskussionen i vårt land egentligen rört sig och som även torde

ha avsetts i herr Clasons in. fl. motion i fråga om utseende av en del

av första kammaren. Motionären hade däremot utgått från, att valen

skulle förrättas visserligen indirekt, men av folket självt, som med hän­

syn till första kammarens bildande skulle indelas i klasser, vilka efter

särskilda röstgrunder utsåge elektorer för valet. Utgångspunkten vid

fastställandet av valrättsbestämmelserna borde vara, att första kammaren

skulle avspegla samhället, sådant det är uppdelat i större näringsgrupper.

För valrätt erfordrades sålunda medlemskap inom viss klass. Varje

klass borde åter äga en representation inom första kammaren, motsva­

rande, icke dess medlemsantal, utan klassens betydelse för landets and­

liga och materiella utveckling. Klassernas betydelse i detta hänseende

med därav följande representationsrätt skulle lagfästas: »bildnings- och

allmäntjänstklassen» borde av 150 platser erhålla 25, jordbrukarklassen

med binäringar 65 platser o. s. v. Särskilda valbarhetsgrunder borde

jämväl fastställas med högt ställda anspråk för säkerställande av speciell

sakkunskap och erfarenhet på skilda områden.

En annan väg för första kammarens bildande anvisades av herr

Adelsvärd uti eu i andra kammaren väckt motion.

Med återupptagande av vissa synpunkter i ett redan år 1907 av

honom framlagt förslag, uttalade sig motionären för att, i stället för lands­

ting och stadsfullmäktige, använda länsvis valda elektorsförsamlingar

såsom val korporationer till första kammaren. De kommunala organens

egenskap av elektorer hade olyckligt inverkat på deras egna väsentliga

uppgifter. Införandet av de rent allmänpolitiska synpunkterna på kom­

munalvalen hade berövat landstingen den opolitiska karaktär, som de

förutsattes komma att bibehålla vid den nuvarande valordningens till­

komst. Härmed hade också det förnämsta skälet för deras bibe­

hållande såsom organ för förstakammarvalen bortfallit.

För rösträtt till första kammaren borde gälla ett högre åldersstreck,

vilket lämpligen kunde sättas till 30 år.

Motionären framkastade även tanken på införandet av bestämmelse

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

48

Oj Stats­

ministern s

yttrande i

första kam­

mar frågan

den 22 novem­

ber 1918.

om eu särskild, högre valbarhetsklass till första kammaren, men till­

mätte dock icke tillkomsten härav någon avgörande betydelse.

Beträffande maktförhållandet mellan kamrarna föreslog motionären

att upptaga fråga om lämpligheten att under vissa förutsättningar stadga

gemensam votering för att avgöra stridiga meningar mellan kamrarna

jämväl i lagstiftningsfrågor. Motionen utmynnade i ett utrednings-

vrkande.

Slutligen är att anteckna, ätt herr Vennerström in. fl. motionsvis

yrkade, att riksdagen principiellt måtte uttala sig för första kammarens

avskaffande och införande av ett enkammarsystem samt hos Kungl.

Maj:t begära ett förslag till de ändringar i grundlagarna, som härför

erfordrades.

Samtliga dessa framställningar avslogos av riksdagen. Första

kammaren anslöt sig emellertid, på sätt jag tidigare omnämnt, till eu

reservation av herr Clason m. fl. i överensstämmelse med dennes utred-

ningsvrkande. Det bör emellertid konstateras, att, om man får döma

av diskussionen i kammaren, dess beslut icke inneburit ett ståndpunkt-

tagande till vissa i motionen framförda förslag.

Såväl före som efter frågans behandling vid 1918 års lagtima

riksdag har den offentliga diskussionen, särskilt i pressen, sysselsatt sig

med spörsmålet om första kammarens ombildning, därvid jämväl andra

förslag än de ovan angivna blivit dryftade. Därvid har bland annat

tanken varit uppe om utseende av en del av kammaren genom kom­

plettering från kammarens egen sida, varjämte spörsmålet om högre val-

rättsålder och på vissa håll fordran på särskilda, ur personlig kvalitets­

synpunkt uppställda valbarhetsgrunder varit föremål för ett visst intresse. I

I fråga om behovet av första kammarens ombildande i sam­

band med en kommunal rösträttsreform uttalade sig hans excellens

statsministern vid det förutnämnda tillfälle, då förslag om sistnämnda

frågas upptagande till den samlade urtima riksdagen den 22 november

1918 inför Eders Kungl. Maj:t föredrogs, på följande sätt;

»Vid behandlingen av den kommunala rösträttsreformen under sist-

lidne riksdag liksom i den offentliga diskussionen rörande detta ämne

har från dem, som motsatt sig reformen, gjorts gällande, att den genom

sina verkningar på grunderna för första kammarens bildande skulle

upphäva denna kammares karaktärsskillnad i förhållande till andra

kammaren och därmed undergräva det svenska tvåkammarsystemet.

Denna anmärkning bemöttes redan i motiveringen till propositionen vid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

Kuni/I. .Mn/:fn proposition Nr .VA*.

-Ift

1918 ars lagtima riksdag, vari uppvisades, dels att deri kommunala röst­

skalans avskaffande, långt ifrån att stå i strid med grunderna för svenskt

tvåkammarsystem, måste anses innebära ett återvändande till de principer,

som ursprungligen lågo till grund för dess tillkomst, dels att, även med

lika rösträtt för alla skattskyldiga, hos oss finnas alla de faktorer, som i ett

flertal andra länder med vald första kammare ansetts behövliga för denna

kammares särkaraktär, nämligen indirekta val, längre mandattid, särskilda

valbarhetsvillkor och successiv förnyelse genom omval gruppvis — samt dess­

utom den väsentliga ytterligare grund för en sådan karaktärsskillnad, som

ligger i den kommunala skattskyldighetens bibehållande såsom villkor för

rösträtten i kommunerna. Föredragande departementschefen framhöll så­

som en av grundtankarna i 1865 års riksdagsskick, att första kammaren

skall utgå ur val av kommunala representationer, även om rösträtten till

dessa representationer förändras efter olika tiders och förhållandens krav.

På dessa skäl bör enligt min uppfattning även nu den kommunala röst­

rättsfrågan framföras för sig och bringas till omedelbar lösning. Den

förändring i första kammarens sammansättning, som därav kan bliva en

följd, innebär icke mera än ett sådant närmande mellan kamrarna, som utan

att utplåna första kammarens särkaraktär bör kunna häva det motsats­

förhållande dem emellan, vilket i så hög grad försvårat deras samarbete

och blivit ett hinder i svensk samhällsutveckling.

Från vissa håll har ifrågasatts, att grunderna för första kammaren

borde förändras på så sätt, att valen till denna kammare skulle helt eller

delvis skiljas från landsting och stadsfullmäktige och överlåtas antingen

åt särskilda elektorer eller åt andra korporalioner, eventuellt den sam­

lade riksdagen eller kammaren själv. Jag skall i detta avseende inskränka

mig till att uttala, att därest dylika tankar skulle samla sig om någor­

lunda preciserade förslag, som äro byggda på klart demokratisk grundval

och anpassade efter våra svenska samhällsförhållanden, de väl kunna

förtjäna att upptagas till dryftning. Men hittills har detta icke skett.

Och så länge detta är förhållandet, så länge intet förslag framkommit,

som bättre än valen genom landsting och stadsfullmäktige synes ägnat att

tjäna till grundval för en första kammare, motsvarande vår tids krav,

så länge finnes icke anledning att frångå dessa hittillsvarande valkorpo­

rationer. De uppslag, som framförts om eu särskild valrätt för urväl-

jarne till första kammaren, synas förutsätta, att dessa väljare skulle utse

elektorer för förstakammarvalen, skilda från landsting och stadsfullmäk­

tige, men ifrågavarande uppslag äro icke utförda på sådant sätt, att de giva

någon tydlig föreställning om den ordning som. åsyftas, och det må väl

med skäl anses tvivelaktigt, huruvida verkligen sådana elektorsförsamlingar

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1

saml.

320 höft.

(Nr

358.)

7

Förtunning!

frågan vid

1918 års

urtima riks­

dag.

skulle bättre fylla deri viktiga uppgiften att välja till första kammaren

än landsting och stadsfullmäktige, vilka i sig innesluta eliten av kommu­

nal skolning och erfarenhet. Under inga förhållanden böra oklara och

icke preciserade antydningar om andra grunder för första kammaren få

fördröja den kommunala rösträttsreformen, som nu icke längre kan un­

danskjutas.»

Enligt härförut angivna linjer och under framhållande av frågans

samband med en allmän författningsreform avgavs därefter förslag om

en revision av kommunalrösträtten av Eders Kungl. Maj:t till 1918 års

urtima riksdag. Lika kommunal rösträtt för alla till kommunen skatt­

skyldiga, ävensom för hustrur till skattskyldiga män, vid uppnådd ålder

av 21 år, utan skattebetalningsstreck, utgjorde, enligt vad framgår av

det sagda, förslagets grund. Den opersonliga rösträtten hade enligt för­

slaget alldeles upphävts, nu jämväl beträffande oskiftat dödsbo. Bland

andra nyheter i förslaget var den, att kvinna skulle bliva valbar även

till landstingen.

Eu mängd motioner avlämnades med skilda förslag till ändringar

i propositionen. Bland dessa må följande omnämnas. Herr Clason före­

slog att höja den kommunala valrättsåldern till likhet med den politiska;

bibehålla skattebetalningsstrecket; tillerkänna en tilläggsröst åt dem,

som uppnått 35 års ålder; samt låta de valda medlemmarna av lands­

ting och stadsfullmäktige komplettera sig själva genom inval av nya

medlemmar, uppgående till viss kvot av de förut valda och med längre

mandattid. Härmed vunnes också, enligt motionärens mening, eu an­

taglig lösning av förs takamm ar frågan.

Herr Karl Johan Ekman motionerade i första kammaren om de

nya bestämmelsernas uppbyggande på allmän kommunal rösträtt, likväl

med en tilläggsröst för uppnådd 35 års ålder.

Genom motioner i andra kammaren av herr Nilsson i Landeryd

m. fl. påyrkades, såsom i nyssnämnda motion av herr Clason, bibehål­

lande av skattestrecket, höjande av valåldern samt tilldelande av eu

tilläggsröst åt personer, som fyllt 35 år. Herr Räf hade också, med

vissa olikheter, eu motion i samma riktning.

A andra sidan yrkades från flera håll utvidgning av de grunder,

på vilka kommunal rösträtt enligt proposition vilade. Herr Gustaf

Olsson i Ramsta förordade genom motion i andra kammaren den änd­

ring härutinnan, att sådana befolkningsgrupper som jordtorpare och

hemmasöner icke bleve uteslutna från kommunal rösträtt. Herr Teng-

dahl motionerade i andra kammaren om införandet av lika och allmän

50

KunrjL Maj:ts proposition Nr .158.

kommunal rösträtt. Samma yrkande framställdes av herr Venuerström

in. fl. motionärer i andra kammaren.

Det huvudsakliga intresset tilldrogo sig emellertid tvä likalydande,

av ett flertal medlemmar av riksdagens högerparti ingivna motioner,

den ena av herr Trygger in. fl. i första kammaren och den andra av

herr Lindman m. H. i andra kammaren. Innebörden av deras yrkanden

i nu ifrågavarande avseenden var i huvudsak, att den lika kommu-

nala rösträtten erkändes, under villkor dels av bibehållet skattebetalnmgs-

streck, gällande för de tre sistförflutna kalenderåren, dels av valrätts-

ålderns höjande från 21 till 24 år. Därjämte betingades, att de nya

bestämmelserna rörande kommunalrösträtten icke skulle träda i kraft

förrän riksdagsordningen hunnit ändras i avseende å grunderna för val

till första kammaren.

Beträffande de nya grunder, vilka borde gälla för forsta kammarens

bildande, yttrade sig motionärerna endast antydningsvis. Efter att gent

emot statsministerns förut av mig anförda yttrande vid beslutet om pro­

positionens avlåtande hava hävdat ståndpunkten, att första kammarens

grund i den kommunala röstskalan vore likaväl som de indirekta valen

genom kommunala korporationer för denna Kammare väsentligen ut­

märkande, gjorde motionärerna gällande, att, då den graderade skalan

upphävdes, det vore nödvändigt att söka en förändrad valordning. Da

medelbarheten ej borde övergivas, torde ej annan ordning stå till buds

än särskilda valkollegier, för vilkas utseende den kommunala rösträtten

dock ytterst skulle vara grundläggande. Beträffande bildandet av dessa

valkollegier inskränkte sig motionärerna till det kravet, att valrätt till

desamma erhölles först året efter det, då den kommunalt röstberättigade

fyllt 34 år. Slutligen hade motionärerna föreställt sig, att mandatstidens

utsträckning! till åtta år skulle innefatta ett önskemål, varom enighet

borde kunna vinnas.

Motionärerna förklarade, att när de erbjudit sin medverkan till

förändringar i statslivet, vilka i uppgivandet av värden, som varit för

riket gagneligt, gått vida utöver vad de tidigare trott vara tillrådligt,

de letts av syftet att möta med dem eljest olika tänkande i ett samförstånd,

som vore ägnat att dämpa en för fosterlandet och alla dess medbor­

gare ödesdiger splittring. Men de måste därvid framställa den fordran,

att denna nyskapuing måtte bliva till sin fulla omfattning i ett sam­

manhang lagfästad, och att således icke det ena önskemålet bleve slut­

giltigt tillgodosett, men ett annat därav betingat hänvisat till ett fram­

tida ovisst avgörande. Det funnes desto större fog för detta anspråk,

Kutig!. Mai .tu proposition Nr 358.

M

Herr Trygyers

m. fl. motion

i avseende. ä

fösta hammar-

frågan.

52

som yrkandet i avseende å första kammarens sammansättning, om det

framskötes till ett senare avgörande, kunde komma att prövas av en

första kammare, vald på den grundval, vars jämkning motionärerna

ansett nödvändig.

Kung!. Maj-Js proposition Nr 358.

Särskilda ut­

skottet vid

1913 års ur­

tima riksdag,

och

Författnings förslaget remitterades till ett för ändamålet utsett sär­

skilt utskott, varinom sedermera en delegation tillsattes för beredning

överläggning rörande de olika spörsmålen. Dessa förhandlingar

ledde därtill, att samförstånd i väsentliga delar uppnåddes inom utskottet

mellan representanter för de tre stora politiska partierna beträffande

dels den kommunala rösträtten och övriga grunder för kommunalförvalt­

ningen, dels de politiska strecken och kvinnorösträtten, dels ock vissa föränd­

rade bestämmelser om första kammarens bildande. Till den sålunda inom

utskottet träffade uppgörelsen har sedermera riksdagen anslutit si

sin skrivelse till Eders Kung], Maj.'t den 19 december 1918.

g genom

sfnaLlsfXi

För kännedom om gången av de inom riksdagen förda förhand-

19 äicember

lingarn a samt om innebörden av utskottets och sedermera riksdagens

!9i8. principiella ståndpunkt till de skilda författningsfrågorna anhåller jag att

• få ur utskottsbetänkandet och nämnda riksdagsskrivelse anföra följande

av utskottet inledningsvis lämnade framställning i ärendet:

»Utskottets vänstermajoritet har varit ense därom, att det demokratiserings-

program, som statsministern med instämmande av statsrådets samtliga ledamöter

uppdragit i sitt uttalande till statsrådsprotokollet vid föredragning av förevarande

kung!, proposition, var så lagt, att det väl fyllde sin uppgift som samlande minimi-

program för en efter vårt folks närmaste behov och därmed på samma gång efter

dess'rättmätiga krav anpassad omdaning-av grundvalarna för vårt offentliga liv.

Man har inom dessa meningsgrupper i utskottet jämväl varit ense med rege­

ringen därom, att ej blott tidens mäktiga lärdomar utan i lika hög grad den på

senaste åren inom vårt folk allt starkare omfattade och djupare rotfästade uppfatt­

ningen om demokratiseringens nödvändighet icke blott rättfärdigat, utan gjort till

en bjudande plikt regeringens åtgärd att söka föra fram detta reformverk utan

vidare uppskov än iakttagande av den i grundlagen föreskrivna ordningen påkallar.

Jämväl de medlemmar av utskottets båda högerpartier, som anslutit sig till

de av herrar Trygger m. fl. och Lindman in. fl. väckta motionerna, hava funnit sig

kunna godkänna den grundtanken i det kung!, förslaget, att deltagandet i det kom­

munala livet skall grundas på principen om lika rösträtt, samt att rösträtt för

bolag och andra dylika samfälligheter må bortfalla, varjämte enighet funnits vara

förhanden därom, att politisk rösträtt bör utsträckas att gälla även kvinnorna,

ävensom om en betydande inskränkning av det s. k. fattigvårdsstrecket. Men från

nyssnämnda sida har man inom utskottet — i väsentlig anslutning till de nämnda

motionerna — ansett sig böra framställa åtskilliga anmärkningar mot de grunder

i övrigt, varpå regeringspropositionen bygger.

Sålunda har, bland annat, invänts, att, enär den graderade röstskalan indirekt

Knuff/. Muj:t-s proposition

AV

35*.

AS

tillerkände ett förstärkt inflytande åt den större mognaden och erfarenheten, dess

ersättande med lika rösträtt komme att åt de yngre årsklasserna inrymma en för­

hållandevis allt för starkt ökad makt. Eu jämkning härutinnan vore påkallad och

borde ske genom höjande av rösträttsåldern.

Men även vid godkännande av dylik jämkning kvarstode. med avseende a de

kommunala korporationernas valrätt till första kammaren, en sådan förskjutning i

inflytande till förmån för de yngre urväljarne, att densamma ej kunde anses lämna

rum för erforderlig trygghet för tillgodoseende av den besinningsfullhet och mog­

nade insikt, som borde vinna inflytande vid val till första kammaren för att befrämja

dess särskilda uppgift inom författningen. För rättelse av detta missförhållande

syntes ej annan utväg öppen än överflyttande av valrätten till första kammaren

från landsting och stadsfullmäktige till samfällda valkollegier, utsedda av kommu­

nalt röstberättigade med väsentligt höjd åldersgräns, trettiofyra år.

Vidare har anmärkts, att ett genomförande av den kommunala rösträtts-

reformen och dess konsekvenser i den ordning som förutsättes i regeringsförslagets

övergångsbestämmelser kunde medföra ett alltför brådstörtat genomgripande per-

sombyte i kommunal styrelse och förvaltning, som måste inverka menligt på ären­

denas sakenliga bedrivande. Slutligen har det gjorts gällande, att det i proposi­

tionen föreslagna borttagandet av utskyldsstrecket innebure ett uppgivande av eu

sund och av vida folklager, särskilt inom jordbrukareklassen, med värme omfattad

grundsats, att medborgerliga rättigheter förutsatte fullgörande av medborgerliga

skyldigheter. Eu jämkning i gällande lagar i syfte, att underlåten skattebetalning

icke medför rösträttens förlust, borde allenast ske i händelse underlåtenheten berott

på oförvållade ekonomiska svårigheter.

Gentemot dessa med styrka framförda invändningar och önskemal hävdades

åter från utskottsmajoritetens sida bestämt, att tidsläget ovillkorligen betingade ett

omedelbart genomförande av en ingripande kommunal rösträttsreform till verklig

effektivitet, samt att inga verkliga skäl vore anförda för att frångå den beprövade

anordningen, att kommunalt verksamma korporationer utse första kammarens leda­

möter. Man ställde sig dessutom avvisande mot den för svensk uppfattning främ­

mande tanken att införa ett så högt åldersstreck, som särskilt för val av elektorer

till första kammaren yrkats. Från vissa håll mötte för övrigt varje höjning av

äldersstrecken bestämt motstånd. I fråga om utskyldsstrecket erinrades, att, även

frånsett de principiella invändningarna, som framför allt vore starka då det gällde

inskränkningar i den allmänna politiska rösträtten, verkställd utredning utvisade,

att den ifrågasatta åtskillnaden mellan förvållat och oförvållad resterande för skatt

icke läte sig på ett tillfredsställande sätt genomföras.

En förmedling mellan dessa motsatta åskådningar syntes under utskottets

överläggningar möta stora svårigheter. Å andra sidan framträdde på skilda håll

känslan av det önskvärda däri, att en reform, så betydelsefull för vårt folks hela

framtida offentliga liv, bleve så långt det vore möjligt åvägabragt under samför­

stånd mellan eljest motsatta meningsgrupper inom folket. Det kunde icke vara

lyckligt om nya grunder för hela vårt kommunala liv lades under en oförsonlig

motsättning mellan de olika meningsriktningarna, och det syntes mindre tilltalande

att, därest eu stor och hittills i mycket hög grad bestämmande meningsgrupp nu

verkligen stode beredd att medgiva genomgripande omgestaltningar på författnings-

området, icke taga någon hänsyn till krav. som denna meningsgrupp ansåg sig böra

54

i sammanhang därmed göra gällande. Utskottet fann sig under sådana förhållanden

böra beträda den väg att åt ett mindre antal medlemmar uppdraga att undersöka

möjligheten att sammanföra meningarna på regeringsförslagets allmänna grund.

De inom denna delegation förda förhandlingar ledde till att utskottet till en

början — under särskilda förbehåll om avvikande uppfattning från enskilda utskotts-

medlemmars sida — enades om vissa

allmänna grunder

för utskottets betänkande

i ämnet. Dessa hade inom delegationen preliminärt utformats i ett utkast, som

lades till grund för föredragningen inom utskottet och som, utan att göra anspråk

på fullständighet eller skärpa i formuleringen, dock i stort sett angav överens­

kommelsens huvudsakliga innehåll. Detta utkast är som bilaga fogat till detta

utlåtande.

Med hänsyn till den spänning, varmed resultatet av utskottets arbete inom

hela nationen avvaktades, fann utskottet sig höra omedelbart delgiva allmänheten

de stora dragen av den träffade överenskommelsen i följande offentliga meddelande:

Inom särskilda utskottet nr 3, som har att behandla regeringens proposition

angående kommunal rösträttsreform, hava följande grunder för utskottets blivande

hemställan fastställts:

Allmän och lika kommunal rösträtt införes och inträder efter fyllda 23 är.

Rösträtt får utövas endast i den röstberättigades mantalsskrivningsort.

Det kommunala utskyldsstrecket begränsas därhän, att rösträtten ej påverkas

av utebliven skattebetalning i vidare mån än att den går förlustig sin rösträtt, som

ej för åtminstone ett av de tre sistförflutna kalenderåren erlagt sina kommalutskyl-

der. Hustrus rösträtt röner ej inverkan av att mannen förlorat sin rösträtt.

Rösträtt vid landtingsmannaval tillkommer kommunalt röstberättigad efter

fyllda 27 år. Yalbarhetsåldern i fråga om landsting sättes lika med valrättsåldern.

Fullmäktige införas obligatoriskt i städer och landskommuner med mer än

1,500 invånare. De i propositionen föreslagna bestämmelserna angående nya val till

landsting, stadsfullmäktige och andra fullmäktige genomföras, varemot drätselkam­

mare, nämnder och övriga kommunala delegationer skola i vanlig ordning förnyas.

! fråga om de spörsmål vidkommande den politiska rösträtten, som nära

beröras av den kommunala författningsreformen, förutsättes eu grundlagsändring

därhän, att valrättsåldern till andra kammaren inträder efter fyllda 23 år samt att

utskyldsstrecket helt avskaffas.

Beträffande första kammaren bibehållas landstingen såsom valkorporationer,

men i fråga om de städer, som ej deltaga i landsting, förutsättes införande av grund-

lagsstadganden därom, att särskilda elektorer för val av ledamöter i första kam­

maren utses efter samma grunder, som gälla för val av landstingsmän. Intill dess

bestämmelser i nu berörda avseende beslutats, komma alltså stadsfullmäktige att

bibehållas vid sin valrätt.

I fråga om mandatstiden förutsättes sådan grundlagsändring, att densamma

utsträckes till åtta år i syfte att motsvara det vilande grundlagsförslagets bestäm­

melser om införande av fyraårig mandatstid för andra kammaren.»

Utskottet bär sålunda lagt sin nya samlingslinje i huvudsak sammanfallande

med regeringsförslagets, men dock med några viktiga avvikelser. Främst faller i

ögonen, att utskottet bestämt sig för att gå den

allmänna

kommunala rösträttens

väg, sålunda vidgande ej oväsentligt själva ramen för regering-storslaget. Detta

Lämnade ännu vissa icke till skattskyldighet upptagna grupper av kommunens med-

Kungl. Majits proposition Nr 358.

lemmar utanför rösträtten, bland dem ej så fö strävsamnia noll värdefulla brukare

av andras jord, eu lucka som också av liera motionärer påpekats. Utskottets formel

medtager däremot alla utom de av olika skäl diskvalificerade.

Då härigenom eif så väsentligt närmande skulle ske mellan grunderna för

kommunal och politisk rösträtt, har enhetligheten funnits höra utsträckas att gälla

jämväl rösträttsåldern, vilken för närvarande är 21 är för kommunal rösträtt, men

24- år för val till andra kammaren. Dessa aldersbestämmelser hava därvid jämkats

till 23 år för båda fallen. Utskottet har alltså vid sitt förslag förutsatt erforderlig

ändring i riksdagsordningen.

Då det likvisst gjorts gällande, att denna ålder vore alltför lag för att vid

tillämpning av principen om allmän rösträtt höra stadgas i fråga om val av de

korporationer, som skola utse ledamöter i första kammaren, liar utskottett ansett

sig böra i viss män tillmötesgå denna uppfattning genom att föreslå, att valrätt

och valbarhet till dessa korporationer skall inträda först vid 27 år. Härav har

dock blivit en följd, att i de större städer, vilka icke deltaga i landsting, utövandet

av valrätt till första kammaren måst frångå stadsfullmäktige för att i stället över­

lämnas till särskilt utsedda elektorer.

Utskottet har alltså enats i den förutsättning att i riksdagsordningen införas

bestämmelser av innehåll, att för Stockholm och Göteborg val till första kammaren

sker medelst elektorer, vilka väljas med den valrätts- och valbarhetsålder, som

föreslås för val till landsting, samt att övriga ifrågavarande städer beträffande val

till första kammaren anslutas till landstingsområde sålunda, att de med tillämpning av

berörda grunder välja elektorer, som tillsammans med landstingen förrätta val.

f samband härmed bär tillika förutsatts, att en jämkning av valkretsindel­

ningen för val till första kammaren kommer till stånd med syfte att såvitt möjligt

öka de särskilda valkretsarnas mandatantal till minst fem. Jämväl har enighet

vunnits om den förutsättningen, att mandattiden för första kammaren hör genom

grundlagsändring bestämmas till åtta år.

Den ovan omförmälda uppfattningen, att fullgjord skattskyldighet borde

bibehållas såsom villkor för rösträtt, liar i fråga om den kommunala rösträtten så

till vida vunnit beaktande, som det föreslagits, att, därest en person under de tre

senaste åren varit skattskyldig till kommunen, han åtminstone för ett av dessa år

icke må häfta för obetalda utskylder: och har härvid förutsatts, att genom grund­

lagsändring utskyldsstrecket i fråga om val till andra kammaren helt bortfaller.

Slutligen bär förutsatts, att politisk rösträtt skall genom grundlagsändring

tillkomma jämväl kvinnorna.

Knuff!. M<tj:!s /tro/iotri/ion Kr Stift.

55

Utskottet har icke förbisett, att de förslag och principuttalanden, vari dess

arbete sålunda utmynnat, kunna bliva föremål för anmärkningar från skilda håll.

Men utskottet tror sig hava genom den väg, det valt, förebyggt, att dessa stora

tvistefrågor, som alltför länge haft en söndrande verkan på vårt politiska liv, skulle

lösas mitt i en stormig tid under ytterligare upphetsade lidelser mellan partierna.

Utskottet vågar med tillförsikt säga. att dess förslag till lösning helt ut innebär

den demokratisering, som varit reformens bärande innehåll. Och att denna lösning-

genom tillmötesgående i vissa fall av framställda betänkligheter och önskemål

kunnat i stort sett ena utskottets medlemmar giver dock en hälsosam påminnelse

om att det i det politiska livet gives ett mål. som står högre än partisegrar: det

Grunderna

för författa

ningsupp-

görelsen.

för alla partiel’ gemensamma fosterlandets välfärd. Utskottet uttrycker enhälligt

den förhoppning, att den genomgripande förändring i vårt samhällsskick till fullt ut­

vecklad demokratisk ordning, som i utskottets utlåtande dels föreslås till omedelbart

antagande, dels förutsättes skola antagas av den inom en månad härefter samman­

trädande 1919 års lagtima riksdag, måtte visa sig ha skett i en lycklig stund.

Särskilt vill utskottet icke underlåta att uttala den enstämmiga önskan, att genom­

förandet av dess i det kommunala livet djupt ingripande förslag måtte medföra den

verkan, att de svenska kommunerna, vilkas förvaltning med bibehållande av den hos

oss urgamla självstyrelsen hädanefter skall byggas på bred demokratisk grund,

måtte se även under den allmänna och lika rösträttens tidevarv sin sunda utveck­

ling allt mer förkovras, till gagn för hela vårt folk och land.»

Utskottets utlåtande var åtföljt av följande, sedermera jämväl i

riksdagsskrivelsens motivering- återgivna bilaga:

»Utkast till den inom utskottet träffade, i dess motivering

åberopade överenskommelse.

P. M. angående förslag till grunder för betänkande i

anledning av K. prop. nr 34.

l:o. Allmän och lika politisk och kommunal rösträtt, inträdande

från och med året näst efter det, varunder 23 år fyllts.

2:o. 1 avseende å den kommunala rösträtten skall gälla viss på­

följd på uraktlåten skattebetalning, sålunda att den, som i avseende å

de kommunalutskylder, vilka förfallit till betalning under de tre sistför-

flutna kalenderåren, ej erlagt åtminstone ett års utskylder, går förlustig

rösträtt. Det anmärkes, att alltså vid den politiska rösträtten skatte-

betalningsstrecket förutsättes skola helt avskaffas.

3:o. För landstingsval gäller den kommunala rösträtten med den

förändring, att rösträtten inträder under året näst efter det, då 27 år

fyllts. Valbarhet till landsting — valrätt.

4:o. Grunderna för beräkning av landstingsmandaten jämkas så-

lånda, att underlaget bestämmes till 5,000 inv. i stället för 4,000 inv.,

varjämte i lanstingsförordningen § 2 mom. 2 talen 32,000 resp. 8,000

ändras till 40,000 resp. 10,000 samt i mom. 3 talen 8,000 resp. 16,000

ändras till 10,000 resp. 20,000.

5:o. Kommunalfullmäktige resp. stadsfullmäktige bli obligatoriska

i kommuner med mera än 1,500 invånare.

6:o. Slutbestämmelserna i de särskilda lagarna jämkas sålunda,

att nyval skola ske endast beträffande stadsfullmäktige, kommunalfull­

mäktige, municipalfullmäktige och landsting, varemot drätselkammare,

nämnder och styrelser skola i sedvanlig ordning förnyas.

56

Kanyl.

proposition Nr 358.

7:o. 1 fråga om obligatoriskt införande av kyrkofullmäktige be-

gäres utredning.

8:o. Angående första kammaren: a) valkretsindelningen jämkas

sålunda att, för så vitt möjligt, varje valkrets utser minst fem riks­

dagsmän.

För de fall, då sammanförande av särskilda landstingsområden

erfordras för åsladkommande av lämplig valkretsindelning, bör val ske

vid samfälld förrättning, eventuellt medelst särskilda val och samfälld

sammanräkning.

Städer som ej deltaga i landsting skola — med undantag för

Stockholm och Göteborg — välja samfällt med landsting, därvid städerna,

enligt de för landstingsval stadgade grunder, utse elektorer.

För Stockholm och Göteborg, som vardera för sig utgör valkrets,

väljas riksdagsmän av elektorer. Val av dessa elektorer förrättas samti­

digt med val av stadsfullmäktige, men för rösträtt gälla härvid samma

villkor S'>m vid val av landstiugsmän.

Intill dess bestämmelser i nu berörda avseende beslutats, komma

alltså för samtliga ifrågavarande städer val till första kammaren att

förrättas av stadsfullmäktige.

b) mandatperiod åtta år.

Successiv förnyelse.»

Till det resultat, som alltså framgått ur riksdagens överväganden

i författningsfrågan, har regeringen redan betygat sin anslutning såväl

genom lämnade förklaringar under frågans behandling i riksdagen som

sedermera genom utfärdande, vad de kommunala bestämmelserna angår,

av skilda författningar i överensstämmelse med de beslut, riksdagen

härutinnan fattat. Härvid behöver i detta samband allenast anmärkas,

att i förordningen om landsting, sådan den ändrats genom lagen den

23 december 1918, bland annat stadgas, att valrätt vid val till lands­

tingsman tillkommer envar kommunalt röstberättigad man eller kvinna,

som senast under nästföregående kalenderår uppnått 27 års ålder, även­

som att även kvinna vid dessa val är valbar.

De förslag till grundlagsändringar, om vilkas föreläggande för

riksdagen jag går att göra hemställan, äro huvudsakligen upprättade i

enlighet med de anvisningar, vilka, efter vad framgår av det förutsagda,

ingått i motiveringen till riksdagens omförmälda beslut i en viktig del

av författningsfrågan vid 1918 års urtima riksdag.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 320 käft. (Nr 358.)

8

Kungl. Majds proposition Nr 358.

57

Grunderna

för de utar­

betade för­

slagen.

58

§

16

.

TJtskylds-

strecket.

Flyttnings

strecket.

Fattigvårds-

str eckel.

Vad först angår det politiska ntskyldsstrecket kan jag så mycket

hellre biträda nyss berörda ståndpunkt, som denua fullständigt överens­

stämmer med resultatet av den utredning, som härutinnan verkställts

och för vilken jag redogjort, ävensom med de synpunkter, till vilka jag

jämte statsrådets övriga ledamöter redan anslmit oss genom instämmande

i hans excellens statsministerns förut av mig anförda yttrande i kon­

seljen den 22 november 1918.

Förslaget innebär sålunda i denna punkt den ändring i § 16 riks­

dagsordningen, att ntskyldsstrecket alldeles utgått ur bestämmelsen.

Härmed skall upphöra en rättsinskränkning, vars principiella berätti­

gande kunnat ifrågasättas redan på den grund, att enligt vår rätt skatt­

skyldighet överhuvud icke förutsättes för rösträtt, och vars praktiska

syfte i varje fall, på sätt i det förut anförda uppvisats, fullständigt för­

felats. Genom utskjddsstreckets upphävande kommer vårt land här­

vidlag i samma läge som snart sagt alla länder, där allmän rösträtt

blivit införd och där inga betänkliga följder därav, att rösträtten i

berörda avseende varit oinskränkt, kunnat påvisas. Beträffande sär­

skilt streckats förmenta verkan som ett slags pädrivningsmedel till betal­

ning av utskylder får jag, med hänvisning till vad om förmäld a sak­

kunniga härom yttrat, här erinra, att den av dem omnämnda lagstiftnin­

gen rörande införsel för utskylder i avlöning numera blivit antagen

och utfärdad (lag den 31 december 1918).

Genom utskyldsstreckets upphävande kommer även flyttningsstrecket

att väsentligen lindras genom att fordran på bevisning om fullgjord

skattebetalning i tidigare boningsort jämlikt 26 § vallagen därmed upp­

hör. En omredigering av nyssnämnda lagrum har i enlighet härmed

verkställts.

Fattigvårdsstrecket har i § 16 av förslaget erhållit alldeles samma

innehåll, som enligt de kommunalförfattningar, vilka framgått såsom

resultat av beslutet vid 1918 års urtima riksdag; och denna avfattning

överensstämmer åter med de förstnämnda sakkunnigas förslag till be­

stämmelsens formulering. Att beträffande utövningen av den politiska

rösträtten i detta hänseende stadga en på annat sätt angiven diskvalifika-

tionsgrund bör givetvis icke komma i fråga, så mycket mindre som

den utredning, vilken utmynnar i d' n ifrågavarande formuleringen, just

haft till uppgift att bedöma förhållandena såsom de inverka på tillämp­

ningen av de politiska strecken.

I en reservation till det särskilda utskottets betänkande vid 1918

K/tngl. Maj:ts proposition Nr 358.

59

ärs urtima riksdag- villo herr Lindman in. fl. göra gällande, att var och

en borde uteslutas från valrätt, som åtnjöte »varaktigt» understöd från

fattigvården, även om lian icke av allmänna fattigvården »omhänder­

tagits» för varaktig försörjning. Åven den i reservationen angivna ut­

vägen ha emellertid de sakkunniga — på sätt jag tidigare visat —

noga övervägt och, såsom det synes mig på göda grunder, avvisat

säsan olämplig. Att begränsa rösträtten snävare i nu berörda av­

seende än vad de sakkunniga föreslagit och vid bestämmandet av

kommunalröstiätten redan godkänts skulle också, såsom framgår av den

jämförelse med utländska lagstiftningar jag i början av mitt yttrande

vidtagit, ställa vårt land efter flertalet andra, med vårt i social ut­

veckling jämförliga länder.

På nu av mig och tidigare i hans excellens statsministerns yttrande

till statsrådsprotokollet den 22 november 1918 anförda grunder biträder

jag sålunda jämväl i nu ifrågavarande avseende de sakkunnigas förslag.

Förslaget innehåller vidare bestämmelser, som avse att i grundlag

giva kvinnor valrätt och valbarhet till riksdagens båda kamrar på samma

villkor som män. Vad angår val till första kammaren hava ju kvinnorna

icke varit utestängda från indirekt valrätt, varjämte de såsom stadsfull­

mäktige i vissa större städer även kunnat äga direkt valrätt. Genom

tidiga' e omnämnd ändring i landstingsförordningen erhöllo de nyligen

också möjlighet att så-om ledamöter i landsting vara elektorer vid

förstakammarval. Nu föreslås sådana ändringar i riksdagsordningen,

att kvinna skall vara valbar till första kammaren (§ 9) samt valbe­

rättigad och valbar till andra kammaren (§§ 16 och 19). Emellertid

har, liksom i tidigare förslag, ansetts lämpligt att medgiva kvinna rätt

att utan särskilt skäl avsäga sig riksdagsmannauppdrag (§ 21).

Vid behandling av frågan om kvinnas rösträtt har från olika håll,

särskilt inom riksdagen, framhållits angelägenheten av, att de gifta

kvinnorna icke allenast genom lagbestämmelse tillerkändes rösträtt, utan

även att det bereddes dem full möjlighet att nyttja sin rätt, vilket åter

icke läte sig göra på annat sätt, än att äkta makar Ange rösta genom

endera maken. Med avseende härå får jag erinra om att Eders Kung!,

Maj:t denna dag beslutat avlåta proposition till riksdagen med förslag-

till bestämmelser om rösträttsutövniug, utan inställande inför valför­

rättare, vid val till andra kammaren samt att därmed åsyftats jämväl

att underlätta äkta makars rostning.

Huvudbestämmelsen i § 16 avser att bereda kvinnor valrätt till

Katigt. Majlts proposition Nr

556'.'

AVin-w or ö st­

råt t eu

§§ 0, 16, 19

och SI.

Valåldern.

Panta kam­

maren*

bildande.

§§ 6 och 7.

andra kammaren på samma betingelser som män, alltså vid samma

ålder och i övrigt under lika villkor.

Motiven för att nu äntligen taga detta steg fram mot full lik­

ställighet mellan man och kvinna ligga så uppenbart i den moderna

samhällsutvecklingens hela riktning, att det synes mig överflödigt att

här återupprepa dem. Jag hänvisar, för ett närmare angivande av de

principiella och praktiska skalen för kvinnans rösträtt, till den fram­

ställning, som lämnats i Kungl. Maj:ts propositioner i ämnet vid 1912

och 1918 års lagtima riksdagar. Men det bör tilläggas, att, på sätt

utvisas av min härförut lämnade redogörelse för kvinnorösträttens fram­

steg under det senaste året, den allmänna rörelsen för kvinnornas poli­

tiska fnllmyndighet alltjämt fortgår med bevarad livskraft och växande

framgång.

Det torde få anses uteslutet, att, efter den väldiga utvidgning av

de medborgerliga rättigheterna, som i övrigt kommit till stånd eller är

nära förestående tack vare den ådagalagda gemensamma viljan till sam­

förstånd bland vårt folks representanter i riksdagen, kvinnorna icke

skulle tillerkännas i varje hänseende lika politiska rättigheter med

männen. Den allmänna rösträttens egen princip har — enligt vad jag

härförut berört — allmänt ansetts böra ställa kvinnorna i alldeles

samma plau som männen i fråga om allmänna rättigheter; lika poli­

tiska rättigheter synas också böra framgå som konsekvens av den lös­

ning, som kommunalrösträtten nyligen erhållit; och slutligen anser jag-

för visst, att den förbehållslösa anslutning till kvinnorösträtten, som

från riksdagens sida givits i samband med författningsfrågans behand­

ling vid urtima riksdagen, jämväl b"r betraktas som uttrycket för en

beredvillighet att medgiva kvinnorna deras politiska medborgarrätt utan

avprutning.

Förutom ändringar i nu angivna avseenden innehåller § 16, jäm­

likt vad som förutsatts vid urtima riksdagens förhandlingar, bestäm­

melse om sänkning av valåldern vid val till andra kammaren från 24

till 23 år. Jag har icke funnit anledning att på denna punkt komma

med ett avvikande förslag, så mycket mindre som valåldern vid kom­

munalvalen redan ordnats i överensstämmelse härmed.

Om vårt land med nuvarande rösträttsbestämmelser till andra

kammaren kan anses efterblivet i jämförelse med flertalet andra länder

i avseende å folkets inflytande på andra kammarens sammansättning och

därmed på den allmänna politiken, skall åter en nydaning enligt här-

60

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 358.

61

förut angivna grunder i berörda avseende ställa Sverige i främsta

ledet bland de länder, där en vidsträckt demokrati i statsskicket ut­

gjort grunden för en lugn och ordnad samhällsutveckling.

På sätt förut nämnts, inskränka sig emellertid de författnings­

ändringar, som vid 1918 års urtima riksdag ansågos önskvärda, icke

till rösträttsbestämmelserna vid val till andra kammaren. Under det att

Kungl. Mnj:ts förslag till ändringar i kommunalrösträtten innebar den

kommunala skattegrundens bibehållande och därmed ett visst samband

med det kommunala rösträttssystem, varå första kammaren historiskt

vilat, antog riksdagen den allmänna kommunala rösträtten och lade där­

med första kammarens bildande på en annan och icke oväsentligt bre­

dare grund. Härvid förutsattes dock införandet av vissa förstärkta

garantier för bibehållen karaktärsskillnad mellan kamrarna, i det att

valkretsarna skulle bliva större, mandatstiden längre samt valrätts- och

valbarheUåldern till valkorporationerna högre än för närvarande.

Med hänsyn därtill, att den sålunda tänkta nyordningen för första-

kammarbildandet ingått som given förutsättning för den vid 1918 års

urtima riksdag träffade uppgörelsen i författningsfrågan, får jag till­

styrka framläggande för riksdagen av förslag till ändring i riksdags­

ordningen med syfie att åvägabringa ifrågavarande nya ordning. Även

om jag i ett och annat stycke är tveksam om de tilltänkta njm be­

stämmelsernas lämplighet eller om bästa sättet för deras närmare ut-

formning — vartill jag strax skall återkomma — bör dock med till­

fredsställelse konstateras, att dessa bestämmelser icke ha något gemen­

samt med de projekt till klass- eller intresseval, som varit uppe i riks­

dagen och i den offentliga diskussionen, samt att desamma i det stora

hela, låt vara i förändrad form, alltjämt bygga på de permanenta kom­

munala organen såsom förmedlare av valen till första kammaren. De

nya bestämmelserna giva samtidigt i viss mindre utsträckning tillfälle

att pröva verkan av val genom elektorer i annan ordning; och de böra

icke anses hava för framtiden avskurit möjligheten att taga under över­

vägande användningen av andra, med ett demokratiskt samhällsskick för­

enliga former för första kammarens bildande, därvid exempelvis val av

en mindre del av kammarens ledamöter genom kammaren själv eller

genom riksdagen kunna komma i betraktande.

Jag föreslår sålunda vissa ändringar 'i riksdagsordningen utöver

den tidigare berörda beträffande valbarhetsvillkoren för kammarens leda­

möter. Dessa ändringar avbe dels valkorporationerna för städer, som

ej deltaga i landsting, dels mandatsperioden och dels slutligen val-

Kungt. Maj.ts proposition Nr 358.

&lektorer för

städer, som ej

deltaga i

landsting.

krctsindelningen. I samtliga punkter äro förslagen närmast föranledda

av riksdagens förberörda skrivelse. Då det för bedömande av försla­

gens närmare innebörd lärer vara nödvändigt att kunna överbljcka de­

ras utformning i de detaljer, vilkas reglering är avsedd att ske i val­

lagen, har förslag till ändringar i nämnda lag även i denna del ut­

arbetats inom justitiedepartementet, och torde förslaget böla bifogas

propositionen till riksdagen. Beredningen av detta ärende i förevarande del

har ägt rum under medverkan av inom departementet tillkallade sakkunniga.

I riksdagens förberörda skrivelse erinras, hurusom riksdagen vid

antagande av det numera till lag upphöjda förslag om vissa ändringar

i landstingsförordningen, varigenom valrätts- och valbarhetsålder vid

landstingsmannaval höjts till tjugusju år, utgått från den förutsättning,

att i städer, vilka ej deltaga i landsting, den väljarekår, som utser stadens

representation i första kammaren, bleve uthorad med tillämpning av

enahanda grundsatser i fråga om valrätt och valbarhet. Oc h onekligen

skulle det innebära en principlöshet, om i nämnda städer valet av leda­

möter i första kammaren alltjämt skulle tillkomma stadsfullmäktige,

då valrättsåldern vid stadsfullmäktigval ej satts högre än till tjugutre

år och valbarhet alltjämt inträder vid fyllda tjugufem år. Denna inkon­

sekvens framträder så mycket mera, som anledningen till de skärpta

åldersbestämmelserna för landstingsval varit just landstingsmännens poli­

tiska elektorsmandat.

För återställande av den störda likställigheten har riksdagen hän­

visat till den utväg att i de ifrågavarande städerna anställa val av sär­

skilda elektorer utan annat uppdrag än att utvälja ledamöter i första

kammaren. Mot denna anordning kunna visserligen både principiella

och praktiska betänkligheter med fog göras gällande. Den innebär ett

avsteg från den viktiga grundsatsen, att första kammaren skall framgå

ur val av kommunalt verksamma korporationer. Och då det icke bör

ifrågakomma att företaga det ytterligare avsteg från hiitills gällande

grundsatser, som skulle innebäras däri, att elektorerna utsåges för ett

visst valtillfälle strax före valet, utan de fastmera böra fungera under en

period av år, är detta återigen förenat med den svagheten, att valet må­

hända icke förmår tilldraga sig det intresse, som vederbör. Desto lättare

kan detta bliva händeBen sOm i vissa fall sannolikheten talar emot, att

de utsedda elektorerna skola bliva i tillfälle att verkligen träda i funktion.

Om mandatsperioden för första kammarens ledamöter förlänges till åtta

år — en fråga, vartill jag sedan återkommer — och varje valkrets således

blott vart åttonde år har att företaga ordinarie val, skall tydligen den

62

Kungl.

Maj:ts proposition Nr 358.

6;?

nyssnämnda situationen bliva en regelbund t återkommande; ty det lärer

icke böra ifrågakomma att utsträcka jämväl elektorernas mandatstid så

långt som till åtta år.

I det läge frågan emellertid kommit, torde någon mera invänd-

ningsfri lösning av densamma icke kunna påvisas, och jag finner mig,

trots de anförda betänkligheterna, böra ansluta mig till den av riks­

dagen anvisade linjen. Såsom ett medel att i möjligaste mån neutrali­

sera de antydda olägenheterna bar jag föreslagit en anordning, var­

igenom elektorsvalen omedelbart anslutas till valen av stadsfullmäktige.

Med hänsyn till arten av de vald <s uppgift böra tydligen, såsom om

landstingsval är stadgat, suppleanter vid valtillfället ut'es att i händelse

av förfall för elektor fungera i hans ställe. I fråga om mandatsperioden

för elektorerna har jag efter avvägande av olika synpunkter funnit mig

böra föreslå, att val av hela antalet elektorer äger rum vart fjärde år

och att mandatet avser kalenderår, på sätt i fråga om landstingsval

redan är föreslaget riksdagen.

Nu berörda detaljer beträffande elektorsval lära icke vara av be­

skaffenhet att böra upptagas i grundlagen, utan regleras lämpligast i

vallagen. Beträffande äter valrätt och valbarhet vid dessa val, syues,

att döma av vissa uttryck i riksdagens skrivelse och av uttalanden

under de förda överläggningarna i ärendet, riksdagen hava utgått från

att dessa frågor äro av natur att böra regleras omedelbart i grundlag.

Och vid det förhållande, att de icke hava någon direkt anknytning till

kommunallagstiftningen, synes detta ock vara det mest sakeniiga.

Jämväl det förslag till ändring i fråga om mandatsperioden för

första kammarens ledamöter, varom jag ärnar hemställa, siår i nära

samband med de vidtagna reformerna i kommunallagstiftningen och

deras otvivelaktiga återverkan på första kammarens sammansättning.

Denna återverkan kommer bland annat att innebära ett väsentligt mild­

rande av den hittillsvarande motsättningen i karaktär riksdagens båda

kamrar emellan. Just detta har ock varit ett av reformens huvudsyften.

En viss karaktärsskillnud bör emellertid tydligen bevaras. En faktor,

som på ett vida lyckligare sätt än olikheten i rösträttsvillkor vid de

val, på vilkas grund kamrarna bildats, betingat en dylik skillnad, är

mandatstidens olika längd. Ursprungligen var den för första kammarens

ledamöter tre gånger så lång som för andra kammarens. Sedan år

11109 är den blott den dubbla, sex år mot tre år för andra kammarens

medlemmar. Skulle nu — i enlighet med den allmänna plan för en

jämnare och mindre tyngande fördelning av de offentliga valen, varom

Kun yl. Maj:t» proposition Nr 358.

Mandat s^iden

för första

kammarens

ledamöter.

64

meningarna synas hava enat sig — det vilande grundlagsförslaget om

utsträckning av mandatstiden för andra kammaren till fyra år varda

antaget och upphöjt till grundlag, komma kamrarna onekligen att i

förevarande hänseende väl mycket närma sig varandra.

Riksdagen har i sin oitanämnda skrivelse för sin del uttalat

sig för att forsta kammarens mandatstid borde utsträckas till åtta

år, alltså den dubbla emot vad för andra kammarens del föreslagits.

Med visst fog kan mot en sådan uträckning erinras, att redan

med sexårig mandatstid det i icke få fall inträffar, att ledamot lämnar

kammaren innan mandatet utgått och att detta kan förväntas oftare

bliva fallet, därest en utsträckning vidtages. Denna olägenhet bör icke

till sin betydelse underskattas. Det kan icke vara lyckligt, om i större

omfattning inträffar att suppleanter intaga de ursprungligen valdes

platser, desto mera som valmetoden just i fråga om suppleantvalen lider

av svagheter.

Väger man emellertid fördelar och olägenheter mot varandra, bör

enligt min mening företräde givas åt den åttaåriga mandatstiden. Det

torde för övrigt vara tvivel underkastat, om en så tillmätt valperiod i

avsevärd mån ökar antalet avsägelser, jämfört med förhållandena, om

sexårig period bibehålies.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

Större val•

kretsar.

Mera fristående är den av riksdagen jämväl väckta frågan om

sammanförande av de mindre bland valkretsarna för förstakammarval

till större sådana. Så till vida har emellertid även detta spörsmål —

vilket redan länge på goda grunder varit föremål för uppmärksam­

het — nu vunnit en särskild aktualitet, som det onekligen, om §§ 6

och 7 riksdagsordningen av andra skäl skola undergå väsentliga för­

ändringar, synes vara rätta tillfället att på samma gäng söka komma

till rätta härmed.

Gällande valkretsindelning låter det proportionella systemets grund­

tanke blott högst ojämnt och ofullkomligt komma till genomförande. I

fyra valkretsar, nämligen Gottlands län samt städerna Norrköping, Häl­

singborg och Gävle kan ingen som hälst proportionalism tillämpas, då

de äro enmansvalkretsar. I Malmö stad, som väljer två representanter,

samt i ett flertal län, som ha att utse tre eller fyra riksdagsmän, är

den ytterst ofullkomlig. Rättsmedvetandet har, med stöd i gjorda er­

farenheter, alltmera bestämt hegynt reagera mot dylika brister, vilket

tagit sig uttryck blaud annat i den utvidgning av valkretsarna för lands­

tingsval, som nyligen företagits. Någon avgörande betänklighet mot

Kungl. Maj ts proposition Nr 358.

65

sammanslagning av nuvarande valkretsar för val till första kammaren

synes å andra sidan ej möta.

Riksd agen liar uttalat sig för en dylik sammanslagning i den om­

fattning att i regel minst fem representanter skola utses för varje val-

kreis. Därvid har man vidare tänkt sig att städer, som ej deltaga i

landsting, men icke äro nog stora att bilda egen valkrets, skulle sam­

manföras med angränsande landstingsområde. Sistnämnda anordning

är tydligen den mest sakenliga, och därest valrätten för dessa städer

överflyttas från stadsfullmäktige till särskilda elektorer, möter vid dess

genomförande ej vidare någm teknisk svårighet att bringa stadens och

landstingsområdets valmansautal i rättvis proportion till varandra. Enklast

synes detta ske jienom att, där stadens invånarantal överstiger 40,000.

indela staden i valkretsar, vilka val- för sig- välja elektorer efter samma

grunder som om de utgjort valkretsar vid landstingsval, samt att, där

befolkningssiffi an är lägre, låta staden utgöra en enda valkrets, som

väljer elektorer efter nyssnämnda grunder. Då emellertid elektorsvalen

i de nämnda städerna, enligt vad ovan nämnts, föreslås äga rum i

omedelbart samband med stadsfullmäktigvalen, bör valkretsindelningen

tydligen icke korsa den kommunala. Vid sådant förhållande lärer lämp­

ligen eu något större frihet i fråga om bestämmande av valkretsarnas

storlek böra medgivas, än den i landstingsförordningen tillåtna. Val­

kretsindelningen torde lämpligast anförtros åt Kungl. Majits befallnings-

havande.

Vid den företagna undersökningen om möjligheterna för en lämplig

sammanföring av landstingsområden till gemensam valkrets ha sns-m

ledande grundsatser uppställts: att endast angränsande områden och hälst

blott sådana, som äga livligare samfärdsel med varandra, sammanföras; att

valkretsarna skola kunna sammanföras till åtta ungefär likstora grupper,

i och för kammarens successiva förnyelse vid tillämpning av den åtta­

åriga mandatstiden; samt att valkretsar, som sammanföras inom en

grupp, skola, liksom för närvarande är fallet, representera skilda lands­

ändar. Det uppgjorda förslaget till ändringar i vallagen, 1 och 2 §§,

utvisar, enligt min uppfattning, att dessa fordringar på ett tillfreds­

ställande sätt låta sig uppfyllas, hven om sammanföringen tager sikte

på målet att valkretsarna göras så stora att sex riksdagsmän väljas av

varje valkrets; enligt förslaget skulle endast Göteborgs stad, som väljer

fem representanter, härifrån utgöra ett undantag.

En förutsättning för sammanförande av landstingsområden till en

valkrets är naturligen, att områdena bliva representerade i valförsam-

liihang till riksdagens protokoll It) 13.

1 samt. 320 häft. (Nr 358.)

9

66

lingen i proportion till folkmängden. Då landstingsmannens antal inom

riket i allmänhet är bestämt efter enahanda grund, är denna förut­

sättning i regeln omedelbart förhanden i och med att varje landstings­

område vid det gemensamma valet representeras av samtliga landstings­

man för området. För det fall, att folkmängdeu inom ett landstings­

område skalle vara så ringa, att med tillämpning av den för riket i

allmänhet stadgade kvotsiffrm landstingsmännens antal icke komma att

uppgå till tjugu, skall jämlikt föreskrift i 2 § 4 mom. landstingsför-

ordningen denna siffra jämkas, så att nyssnämnda antal landstingsmän

uppnås. Denna undantagsbestämmelse, som för närvarande har till-

lämpmng på Gottlands läns landstingsområde, betingar, att vid samman-

föring av dylikt landstingsområde med annat eller andra till en valkrets

en reduktion av antalet valmän för det sålunda överrepresenterade om­

rådet måste företagas för åvägabringande av erforderlig likställighet

områdena emellan Då regeln, att valmännen skola utgöras av lands­

tingsmän, icke bör frånvikas, synes reduktionen i fråga lämpligast kunna

företagas av landstinget självt sålunda att det inom sig utser dem, som

skola deltaga i förestående val till första kammaren för valkretsen.

Föreskrift härom har upptagits i mom. 7 av den föreslagna § 6 riks­

dagsordningen.

Åven i de fall, där valkrets omfattar flera landstingsområden eller

ock landstingsområde jämte eu eller flera städer, som ej taga del i

landsting, syn^s det riktiga och för valmansuppgiltens lyckliga fyl­

lande mest tjänliga vara, att samtliga valmän sammankomma till ge­

mensam förrättning. Då valtillfällena endast undantagsvis återkomma

oftare än vart åttonde år för varje valkrets, lärer den ökade kostnaden

och det besvär för valmännen, som eu dylik anordning givetvis för med

sig, icke böra tillmätas den betydelse, att de finge uppväga de fördelar, som

vinnas genom en enhetlig valhandling. Valförrättningen i dylika val­

kretsar skulle sålunda bliva fristående i förhållande till landstingsmötena.

Därvid böra dock de praktiska fördelar, som en rent faktisk anslutning

till landstingsinstitutionen kan erbjuda, icke lämnas obegagnade.. Så­

lunda bör, om valkretsen utgöres av endast ett landstingsområde jämte

en eller flera städer, som ej deltaga i landsting, det ordinarie valet äga

rum i samband med land-tingets möte. Och såsom valförrättare torde

lämpligen landstingets ordförande, eller om flera landstingsområden äro

sammanförda i eu valkrets, någotdera tingets ordförande fungera. De

stadganden om tid och ordning för valets företagande, som för när­

varande innehålles i § 7 mom. 2 och 7 riksdagsordningen, hava med hän­

syn till den större detaljering i bestämmelser, som den ifrågasatta nya

Kungl. May.ts proposition Nr 358.

valkretsindelningen gör erforderlig, ansetts böra ersättas med bestäm­

melser i vallagen.

Vid övergången år 1909 till proportionellt valsätt vid val av leda­

möter i första kammaren och i samband därmed genomförd gruppin­

delning av valkretsarna råsom metod för successiv förnyelse av kamma­

ren ävensom till en kortare mandatstid bestämdes, att den nva ordnin­

gen först småningom under loppet av en sexårsperiod skulle komma

till tillämpning. 1 den mån den så utstakade planen för reformens

genomförande erfordrade, skulle emellertid förut erhållet nioårsmandat

förfalla redan före mandatst idens utgång.

Att övergången kunde göras såpass mjuk. berodde emellertid på att

valkretsindelningen lämnades orubbad samt att ändringen i mandatstiden

innebar en sänkning. Då nu åler en genomgripande vaikretsreglering

föreslås och mandatstiden skulle ökas från sex till åtta år, skulle ett

dylikt successivt avlösande av det gällande systemet med det nya under

loppet av en lång overgång-tid till nöds kunna teoretiskt korrekt pla­

neras, men skulle i praktiken innebära en period av principlöshet, osäker­

het och oreda.

Den enda tillrådliga anordningen torde vara, att de nya bestäm­

melserna redan från början få verka i hela sin utsträckning. Äldre

mandat böra således upphöra att gälla med utgången av det år, då

grundlagsändringen träder i kraft, och nya val för den följande tiden

böra följaktligen inom samtliga rikets valkretsar anställas i september

nämnda år. Mandatstidens längd för de därvid utsedda måste tydligen

bestämmas att räcka blott till början av första åttaårsperioden för

den grupp, valkretsen enligt den nya ordningen tillhör.

Den reglering av valkretsarnas mandatantal, som det enligt § 6

mom. 5 tillkommer Kungi. Maj:t att vält tionde år företaga, verkställdes

senast genom kungl. kungörelsen den 8 maj 1914. Det lärer emellertid

vara uppenbart, att efter regleringen av valkretsarna de nya valen böra

föregås av nyreglering jämväl i förevarande hänseende.

Det uppgjorda förslaget till ändtingar i riksdagsordningen om­

fattar på grund av vad nu anförts jämväl övergångsbestämmelser, vid

vilkas avfattning de angivna synpunkterna vant vägledande.

Kung1. Maj.ts proposition Nr 358.

67

över (

j

ånga­

stadgande

68

Departementschefen hemställde, att ifrågavarande förslag till

ändrad

lydelse av

■ §$ (i, 7, .9, 16, 1:9 och 21 r ik^

do g

so >

ilning en

och

till över-

gångss'adgande

.

däri

måtte genom proposition, föreläggas riksdagen till

prövning i grundlagsenlig ordning samt att förntheiorda, av departe­

mentschefen nu upplära, förslag till

lätt

om

ändring i vi'Sa delar av

lagen

om

val till riksdagen den

26 maj 1909 (nr 36) måtte få såsom

bilaga åtfölja propositionen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga leda­

möter biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att. till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gustaf Sandström.

Kungl. Mnjts 'proposition Nr 358.

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 558.

69

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen om val till riksdagen den

26 maj 1969 (ur 36).

Härigenom förordnns, att 1, 2, 12, 13, 15, 16 och 26 §§ i lagen

om val till riksdagen den 26 maj 1909 skola erhålla följande ändrade

lydeBe samt att efter 2 § skola införas tolv nja paragrafer, betecknade

2 a §—2 m §, av den lydelse bär nedan angives: 1

1 §-

För valen till första kammaren indelas riket i nitton valkretsar,

nämligen:

1. Stockholms stad.

2. Stockholms län och Uppsala län.

3. Södermanlands län och Västmanlands län.

4. Östergötlands län med Norrköpings stad.

5. Jönköpings län.

6. Kronobergs län och Blekinge län.

7. Kalmar läns norra och södra landstingsområden samt Gott-

lands län.

8. Kristianstads län och Hallands län.

9. Malmöhus län med Malmö stad och Hälsingborgs stad.

10. Göteborgs stud.

11. Göteborgs och Bohus län.

12. Alvsborgs län.

13. Skaraborgs län.

14. Värmlands län.

15. Örebro län.

70

16. Kopparbergs län.

17. Gävleborgs län med Gävle stad.

18. Västernorrlands län och Jämtlands län.

19. Västerbottens län och Norrbottens län.

2 §•

Kungl. Majts proposition Nr 358.

Valkretsarna indelas i följande grupper:

första gruppen:

första och tolfte

valkretsarna

anrha gruppen:

andra och nittonde

»

tredje gruppen:

tredje och åttonde

»

fjärde gruppen: fjärde och adertonde

»

femte gruppen: femte, elfte och fjortonde

»

sjätte gruppen: sjätte, tionde och femtonde

»

sjunde gruppen: sjunde, trettonde och sextonde »

åttonde gruppen: nionde och sjuttonde

»

2 a §.

Elektorer för stad, som icke deltager i landsting, väljas för fyra

år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, under vilket

valet skett.

För Stockholms stad och Göteborgs stad tillämpas därvid den val­

kretsindelning, som gäller för val av stadsfullmäktige. Annan stad, som

ej deltager i landsting, skall, därest folkmängden uppgår till minst

40,000 personer, indelas i valkretsar, med iakttagande därav, att i regel

för varje valkrets kommer att utses minst fem, högst tio elektorer; att

varje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje;

att område som vid val av stadsfullmäktige utgör en valkrets, ej må på

skilda valkretsar fördelas; att antalet elektorer varder i den mån så utan

olägenhet kan ske lika fördelat på de särskilda valkretsarna.

Indelningen i valkretsar, så ock det antal elektorer, som skall för

varje valkrets utses, fastställes efter ovan angivna grunder av Konungens

befallningshavande.

2 b §.

Val av elektorer förrättas i samband med val av stadsfullmäktige

sålunda att röstberättigad, som önskar utöva rösträtt vid båda valen,

skall vid ett och samma tillfälle avgiva sin röst beträffande vartdera

av dem.

71

Om överlåtande av rösträtt gäller vad för allmän rådstuga är

stadgat.

I fråga om valsättet sknll vad om val till stadsfullmäktige gäller

äga motsvarande tillämpning; dock att å valkuvert skall vara tydligt

anbragt ordet »Elektorsval» samt att, därest nämnda ord finnes anbragt

å valsedel, detta icke skall föranleda vare sig att valsedeln ogdlas eller

att ordet anses utgöra eller tillhöra partibeteckning.

2 c §.

Rösterna sammanräknas på sätt för val av stadsfullmäktige är

stadgat.

Sedan valet av elektorer blivit avslutat, skola suppleanter utses

sålunda att för elektor, vald för grupp, som endast tilldelats en plats,

företagas två nya sammanräkningar inom denna grupp samt att för

varje annan elektor företages en ny sammanräkning inom den grupp,

för vilken han blivit vald. Har elektor tätt sig tillerkänd plats från

flera grupper, anses han vald för den grupp, från vilken plats först till­

delats honom.

De nya sammanräkningarna skola ske i den ordning, vari elekto­

rerna blivit valda. För varje ny sammanräkning tages hänsyn blott till

de valsedlar, vilka upptaga elektorns namn för själva eli-ktorsvalet.

Valsedel beräknas äga sitt ursprungliga röstvärde, och detta skall vid

varje ny sammanräkning tillgodoräknas den av de förut ej valda, vilkens

namn står främst å sedeln. Den, som erhållet högsta röstetalet, är vald

till suppleant.

Vid valtillfället skall, särskilt för varje elektor, bestämmas den

ordning, i vilken suppleanterna från den grupp, för vilken han valts,

skola i hans ställe inkallas. Härvid iakttages, beträffande elektor, vald

för grupp, som tilldelats endast en elektorsplats, att företräde tillkommer

den av suppleanterna, som blivit tidigare vald, samt beträffande annan

elektor, att suppleant, som utsetts genom den för elektorn företagna

sammanräkning, intager plats framför annan suppleant, och att i övrigt

företräde tillkommer suppleant, som blivit tidigare vald.

2d §.

Mellan lika röstetal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas

genom lottning.

Hava elektorer icke blivit till föreskrivet antal valda, skall, för

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 358.

utseende av felande antal elektorer jämte suppleanter, nytt val oför­

dröjligen anstå'las.

Åro elektorer valda till vederbörligt antal, men ej lika många

suppleanter, skull vid valet bero.

72

Kungl. Majits proposition Nr 358.

2e §.

Vid avfattande av protokoll över elektorsval bör till ledning tjäna

formulär, som av Konungen fastställes.

Samtliga valsedlar skola inläggas i förseglat omslag samt förvaras,

till dess valet vunnit laga kraft eller, i händelse av besvär, dessa blivit

avgjorda. Magistrat, som verkställt röstsammanräkning, åligger att utan

lösen skyndsamligen låta tillställa var och en elektor och suppleant ett

utdrag av valprotokollet, i vad det den ene eller andre rörer; gällande

detta protokollsutdrag såsom fullmakt för den valde.

Valets utgång skall kungöras i d< n ordning, som i fråga om med­

delanden från magistraten eljest är bruklig.

2f §.

År någon missnöjd med elektorsval, må han däröver hos Konungen

anföra underdåniga besvär, och skall han vid förlust av talan sist inom

en månad efter den dag då valet avslutats, ingiva sina till Konungen

ställda besvär till Konungens befallningshavande, som genom kungörelse,

vilken i en eller flera av ortens mest spridda tidningar införes, utsätter

viss kort tid, inom vilken underdånig förklaring över besvären må av­

lämnas till Konungens befallningshavande, varjämte Konungens befall­

ningshavande från magistraten, som verkställt sammanräkningen, infordrar

de avgivna valsedlarna samt övriga valet rörande handlingar. Sedan

den för förklarings avgivande bestämda tid tilländagått, har Konungens

befallningshavande att besvären jämte de förklaringar, som må hava

inkommit, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och övriga valet

rörande handlingar ofördröjligen till Konungen insända för att i Dess

regeringsrätt föredragas och avgöras.

Skiljes den valde från uppdraget, skall magistraten ofördröjligen

underrättas.

2 g §•

Underrättelse, som i 2 f § sägs, kungör magistraten och inkallar,

om icke i följd av besvär över valet annan person förklaras vara vald,

73

till ordinarie elektor den suppleant, som enligt den vid valtillfiillet be­

stämda ordning bör i stället inträda.

Förklaras hela valförrättningen olaglig, föranstaltar magistraten

om ofördröjlig! företagande av nytt val. Vid det nya valet länder i

tillämpliga delar till efterrättelse vad ovan om elektorsval stadgats.

2h §.

Utträder stad ur landsting, skall val av elektorer första gången

förrättas i samband med nästa allmänna val av stadsfullmäktige. Valet

gäller för tiden från valförrättningens avslutande till utgången av fjärde

kalenderåret näst efter det, varunder valet skett. Skall val till första

kammaren äga rum för den valkrets, staden tillhör, innan elektorer

sålunda blivit utsedda, skola de, som voro lan ds tings män för staden

vid tiden lör dess utträde ur landsting, deltaga i valet i egenskap av

elektorer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

2 i §.

Avgår elektor under den för honom bestämda tjänstgöringstiden,

tillkännagiver magistraten sådant i den ordning, vari meddelanden från

magistraten pläga kungöras, och inkallar till ordinarie elektor den suppleant,

som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordning bör i stället in­

träda.

2 k §.

1.

Utgör landstingsområde egen valkrets, förrättas val till första

kammaren, som grundar sig å stadgandena i 7 § 2 mom. riksdags­

ordningen, av landstinget vid lagtima möte; skall val äga rum jämlikt

föreskrifterna i 7 § 3—6 mom. riksdagsordningen, sammanträder lands­

tinget till urtima möte.

2. Omfattar valkrets ett landstingsområde jämte en eller flera

städer, som ej deltaga i landsting, bestämmer Konungens befallnings-

havande tid och ställe för valet. Val, som grundar sig å stadgandena

i 7 § 2 mom. riksdagsordningen, skall utsättas att äga rum i samband

med landstingets lagtima möte, dock tidigast å andra dagen för mötet.

I fall, varom i detta mom. sägs, låter Konungens befallnings-

havande i god tid före valet tillkännagiva tid och ställe för valförrätt­

ningen i länskungörelserna ävensom meddela underrättelse till magistrat

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 320 käft. (Nr 358.)

10

74

i stad, som tillhör valkretsen och ej deltager i landsting. Magistraten

låter personlig kallelse till valet minst åtta dagar förut tillställas envar

för staden utsedd elektor.

3. Tillhöra landstingsområden inom samma valkrets olika län,

bestämmer Konungen tid och ställe för valet. Konungens befallnings-

havande i vart och ett av länen inom valkretsen utfärdar kungörelse

om valet och meddelar, där inom länet finnes stad, som ej deltager i

landsting, magistraten i sådan stad underrättelse för delgivande av

kallelse, varom i 2 mom. sägs.

Inträffar för landstingsområde fall, varom i 6 § 7 mom. riks­

dagsordningen förmäles, sammanträder landstinget, där så erfordras, i

god tid före valet till urtima möte för utseende av valmän såsom i

nämnda mom. sägs.

4. Utgör stad egen valkrets, bestämmer Konungens befallnings-

havande dag för valet och underrättar magistraten i staden. Magi­

straten utfärdar i god tid före valet kungörelse, däri valmännen kallas

att å utsatt tid och ställe sammanträda för valets förrättande, samt låter

delgiva envar elektor personlig kallelse såsom i 2 mom. sägs.

Kungl

.

Maj.ts proposition Nr 358.

2

1

§.

Skall val, efter ty i 2 k § är föreskrivet, äga rum vid annat till­

fälle än under landstingsmöte och inträffar för landstingsman sådant

hinder att han ej kan till valet sig inställa, åligger det honom att därom

ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande i länet, vilken

till deltagande i valet inkallar suppleant efter vad beträffande landsting

är stadgat.

År elektor för stad förhindrad att inställa sig till val, skall han

ofördröjligen underrätta magistraten i staden, som till deltagande i valet

inkallar vederbörande suppleant.

2 m §.

Omfattar valkrets ej flera landstingsområden än ett, är landstin­

gets ordförande valförrättare. Ingå flera landstingsområden i valkretsen,

är valförrättare den till levnadsåren äldste av de ordförande i landsting,

som deltaga i valet. I stad, som utgör egen valkrets, förrättas valet

inför magistratens ordförande.

Valmännen utse inom sig erforderligt antal personer att biträda

valförrättaren.

Knuffl. Maj.-tn proposition Nr 358.

75

Vid valet — — — — riksdagsmännens namn,

-i

De avgivna valsedlarna — — — — gjorda anteckningar och

valprotokollet ofördröjligen insändas till den Konungens befallningsha-

vande, som enligt vad i riksdagsordningen stadgas har att taga befatt­

ning med valet. Sker insändande med allmänna posten, skall försän­

delsen assnreras.

'f'

13 §.

Fullmakt för vald riksdagsman underskrives av valförrättare!! jämte

tvä av valmännen. Sådan fullmakt skall hava följande lydelse:

il kraft av det riksdagsmannaval som i» N. N. »valkrets blivit

den —- —1 — — idag, månad, år) —; -— — — förrättat, varder» N. N.

»härigenom befullmäktigad att för en tid av åtta år, räknade från och

med den 1 januari nästkommande år» (eller, där valet skett enligt 7 §

3—6 mom. riksdagsordningen: »förtiden till den 1 januari år----------- »)

»vara ledamot av riksdagens första kammare.» Ort och tid.

15 §.

Vid förrättning — — — — sålunda utsedde.

Sådan fullmakt skall vara av följande lydelse:

»Sedan» N. N. »blivit för» N. N. »valkrets utsedd till ledamot av

riksdagens första kammare för en tid av åtta år, räknade från och med

— — — — fullmakt». Ort och tid.

16

§.

Finnes i fall, som i 14 § avses, — — — — lediga platsen.

Omfattar valkretsen landstingsområden, tillhörande olika län, skall

Konungens befallningshavande, som förrättar röstsammanräkningen, hos

Konungen anmäla behovet av nytt val för ledighetens fyllande.

§ 26.

Röstlängd upprättas före den 25 juni varje år och skall efter

mantalslängden för samma år upptaga alla invånare inom valdistriktet,

vj-s: • • * : V- -.n

■<

a

»

j

» -

v

s

;■

Vätoiratio»- ?

12 §. - '

76

vilka uppnått eller under kalenderåret uppnå en ålder av tjugu tre år.

Envar sådan — — — i längden såsom röstberättigad; dock att i fråga

om den, som först under kalenderåret uppnått eller uppnår en ålder av

tjugutal år, an märkes, att rösträtt ej tillkommer honom förr än efter

utgången av löpande kalenderår.

Närmare föreskrifter — — — av Konungen.

Kungl. Majds proposition Nr 358.

Denna lag träder i kraft den dag, då riksdagens beslut, varigenom

riksdagen bifallit Konungens förslag till ändrad lydelse av §§ 6, 7, 9,

16, 19 och 21 riksdagsordningen och till övergångsstadgande däri,

varder i grundlagsenlig' ordning hos Konungen anmält. Elektorer för

städer, som ej deltaga i landsting, skola genom särskild valförrättning,

under nästpåföljande maj månad utses för tiden från valförrättningens

avslutande till utgången av fjärde kalenderåret näst efter det år, var­

under valet skett. Kallelse till valet utfärdas och kungöres i flen ord­

ning, som i fråga om val av stadsfullmäktige gäller.

STOCKHOLM, 1SAAC MA ROTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.

Bilaga till Kutig!. Maj.ts proposition nr 358.

Vid 1919 års lagtima riksdag.

FÖRSTA KAMMAREN I NUTIDA

FÖRFATTNINGAR

EN ÖVERSIKT

SIGFRID WALLENGREN

■

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 320 käft. (Bil. till Nr 358.)

1

STOCKHOLM 1919

1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Kwngl. Maj:ts proposition Nr Höft.

3

KAP. I.

Första kammarens sammansättning i nutida författningar.

A.

Systematisk översikt.

De moderna övre kamrarna kunna med hänsyn till sin

sammansättning

lämp­

ligen hänföras under två huvudgrupper, för vilka beteckningarna »

herrehus»

och

»senater

» synas användbara.

Herrehus

äro sådana övre kammare, för vilkas bildande andra tillvägagångs­

sätt än valet spela huvudrollen. De sammansättas sålunda väsentligen efter prin­

ciperna: arvsrätt, kunglig utnämning eller självskrivenhet på grund av ämbete,

kombinerade på olika sätt. Om därjämte valprincipen anlitas för någon del av över­

huset i fråga, är den endast av underordnad betydelse.

Senater

åter äro sådana övre

kamrar, som äro uppbyggda på valet; som vi skola finna, kunna de olika species

av denna allmänna kategori icke förty sinsemellan förete mycket stora olikheter.

Det är slutligen att anmärka, att mellan de båda huvudkategorierna herrehus och

senater — icke valda och valda överhus — äro att placera vissa överhus, som

framstå som

övergångsformer

med drag från både det ena och det andra hållet;

herrehustypen synes dock snarast även uti dessa vara den övervägande. I.

I. Herrehus.

Vad då först

herrehusen

beträffar, äro de vid förevarande framställning av

underordnad vikt och behöva endast i korthet behandlas.

Herrehusens prototyp är det ålderdomliga

engelska

överhuset, världens äldsta

första kammare, stammande från medeltiden. Till alldeles övervägande del består

det av självskrivna ärftliga medlemmar, till vilka sluta sig av små ärftliga korpora­

tioner (de skotska och irländska lorderna) för fem år eller för livstid utsedda (till

ett antal av 16 4- 28 — 44) och 26 lorder å ämbetets vägnar (biskopar), ävensom

ett par för livstid utnämnda rättslärda. Det är det mest exklusivt ärftliga herre­

hus i världen. Tidigare har ärftlighetsprincipen i ungefär lika utpräglad grad

dominerat i det monarkiska

Portugal

, vars pärskammare år 1826 uttryckligen model­

lerades efter det engelska överhusets mönster, och i

Ungern,

vars magnattafel.

Europas näst äldsta första kammare (1600-talet), självständigt utbildat sig efter

samma linjer som den brittiska motsvarigheten. Bägge länderna reformerade emel-

England.

Portugal.

Ungern.

Preussen.

Österrike.

■Japan.

Italien.

Turkiet.

lertid år 1885 sina herrehus på så sätt, att ärftlighetsprincipen fick betydligt, resp.

helt och hållet, maka åt sig för andra rekryteringsgrunder. I Ungerns magnattafel

reducerades sålunda i utomordentlig grad de ärftliga ledamöternas antal genom in­

förandet av censusbetingelser för adelns medlemsrätt — magnaterna skola besitta

en viss förmögenhetsställning för att fungera som förstakammarledamöter. Där­

jämte har vid deras sida ställts ett, om också fåtaligare, element baserat på en

annan princip, nämligen

den kungliga utnämningen för livstid.

Visserligen äro allt

fortfarande arvsmagnaterna i majoritet, men tillsammanstagna utgöra det redan

tidigare bestående officiella elementet (andliga och världsliga höga ämbetsmän) och

det nämnda 1885 nyinförda elementet en högst betydande minoritet. (Därtill komma

tre representanter för Kroatien-Slavoniens lantdag.) I Portugal åter undanträngde i

princip genom reformen år 1885 och en ny sådan elva år senare utnämningsgrund-

satsen helt och hållet ärftlighetsprincipen1). Den förra kom sålunda att ensam bestämma

pärskammarens karaktär. Utom. till alldeles övervägande antal, av livstidspärer

bestod den därjämte av några officiella pärer (prinsar och biskopar). (Den portu­

gisiska pärskammaren avskaffades vid republikens införande 1911; om den nya

(demokratiska) övre kammaren se nedan.)

Vad så organisationen av övriga herrehus beträffar, finner man dem i huvudsak

vara grundade antingen på en samverkan mellan ärftlighetsprincipen och den kung­

liga utnämningen, i regel dock med starkare tonvikt på den senare, eller på denna

allena. Det förra är fallet i

Tretusen

(förf. 1850, herrehusorganisation genom lagar

1853 och 1854) och de övriga

tyska stater

, där överhuvud tvåkammarsystemet är

infört, samt i

Österrike

(förf. 1867). I det senares Herrenhaus märkas därjämte vid

sidan om de ärftliga och de dem till antalet överflyglande livstidsutnämnde några

biskopar. — De tyska småstaterna med tvåkammarsystem (Bajern, Sachsen, Wiirtem-

berg, Baden och Hessen — om Elsass-Lothringen se nedan sid. 7 f.) förete vid

sidan om ärftliga och livstidsutnämnda medlemmar i regel därjämte dels officiella

dels valda företrädare för sådana korporationer som ridderskap, kyrkor, högskolor,

städer, ävensom på sina håll för vissa yrkessammanslutningar. I det hela framstå

de som gammalständiskt organiserade, bereda reservationer inom riksdagen åt »histo­

riska» samhällselement -). — Slutligen hör hit också

Japans

(förf. 1889) herrehus:

hälften ärftliga eller representativa ärftliga (jfr de skotska och irländska lorderna),

hälften utnämnda (delvis efter presentation av de högst beskattade).

Om vid de hittills behandlade herrehusens sammansättning ärftlighetsprin­

cipen antingen dominerar eller medverkar med den merendels relativt primära ut-

nämningsprincipen, ävensom ämbets- och den korporationsrepresentativa principen,

vilka två senare dock i regel icke giva herrehusen deras huvudkaraktär, så återstå

sådana herrehus, vid vilkas bildande den gamla engelsk-ungerska överhusidéen är

alldeles utesluten och

den kungliga utnämningsrätten

är

allena

bestämmande. Hit

höra

Italiens

(förf. 1848) och

Turkiets

(förf. 1876, återupplivad 1908) »senater»

(som deras officiella beteckning låter). Bägge utnämnas i sin helhet av statschefen.

För bägge är det emellertid vidare karakteristiskt, att monarkens utnämningsrätt

4

Kungl Maj:ts proposition Nr 358.

') 1885—96 inrymdes också plats åt ett antal valda ledamöter (45 valda av distriktsråden,

5 av vetenskapliga inrättningar).

2) En slags motsvarighet i den preussiska herrehusorgunisationen finner man i den presenta-

tionsrätt till en del av platserna, vilken tillkommer vissa aristokratiska korporationer samt uni­

versitet och magistraten eller annan kommunal korporation i vissa städer; konungen är emellertid

icke bunden av presentationen

5

på sått och vis icke är alldeles obunden mod hänsyn till personurvalet. Författ­

ningarna uppställa nämligen vissa kategorier, av genom (civil- eller militär-) admi­

nistrativ (i Turkiet endast genom sådan, men i Italien därjämte genom) politisk eller

vetenskaplig verksamhet ävensom genom förmögenhet utmärkta, minst 40 år gamla

medborgare, ur vilka herrehusens medlemmar skola tagas. Därtill foga de dock

även en allmän kategori av om det allmänna förtjänta män. ')

En grupp för sig, närmast hörande till den överhustyp, som nu är i fråga,

utgöres av vissa

brittiska,

koloniala tvåkammarsystem, där den övre kammaren ut-

nåmnes av den konungen företrädande guvernören. Av dylik art är Canadas överhus,

vilket för livstid utnämnes av generalguvernören; likadant är Nya Syd-Wales’ och

Queenslands överhus. Natals, Transvaals och Oranges övre kammare däremot ut­

nämnas för viss tid (resp. 10, 5 och 5 år).

Såsom av det sagda framgår, beror herrehusens sammansättning i hög grad

på monarkens åtgöranden. Han kan nämligen ej blott utnämna livstidsherrar utan

även öka de ärftliga herrarnas antal. Där förhållandena det medföra, kunna dessa

monarkens prerogativ komma att innebära en stor svaghet för herrehusen, i det

att dess majoritet kan på denna väg omvandlas. Det har som bekant visat sig

bl. a. särskilt i England, senast vid genomförandet av vetobillen 1911, vilket åväga-

bragtes genom hotet om massutnämning av lorder, men även annorstädes, såsom i

Preussen och Österrike. I en del stater har man därför vid skilda tidpunkter infört

bestämmelser, som

begränsa

den kungliga utnämningsrätten, förmedelst fastställandet

av en »numerus clausus» för de livstidsutnämnda herrarna. Bestämmelser av större

eller mindre räckvidd i dylik riktning finner man i Österrike (sedan 1907), Ungern

och det forna monarkiska Portugal, ävensom i Turkiet (medlemsantalet fixerat till

V, av deputeradekammaren) och i Japan. I fråga om de i nästa kapitel behandlade

spanska och ryska överhusen, vilka, som vi skola finna, delvis grunda sig på kunglig

utnämning, är också antalet dylika medlemmar begränsat. I Preussen och Italien

däremot är den kungliga utnämningsrätten obegränsad.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

II. Mellanformer mellan herrehus och valda senater.

Det nämndes ovan att man såsom en slags övergångsform mellan »herrehus»

och »senater» skulle kunna beteckna första kamrarna i vissa stater. Det är närmast

tvenne överhus vi hava att placera inom denna grupp nämligen den

spanska

»senaten» *)

*) De i italienska grundlagens § 33 uppställda kategorierna äro: Statens ärkebiskopar

och biskopar — deputeradekammarens talman — deputerade efter tre valperioder eller sex års

verksamhet — statsministrarna — statssekreterarna — ambassadörer — extraordinära sändebud

efter tre års tjänst — törste presidenten och presidenterna i kassationsrätten och räkningskam-

maren — förste presidenterna i appellationsrätterna — generaladvokaten vid kassationsrätten och

generalprokuratorn efter fem års tjänst — avdelningspresidenterna i appellationsrätterna efter tre

års tjänst — medlemmarna av kassationsrätten och av räkningekammaren efter fem års tjänst —

generaladvokaterna och generalfiskalerna vid appellationsrätterna efter fem års tjänst — generaler

och amiraler (dock generalmajorer och konteramiraler först efter fem års akliv tjänst i graden) —

medlemmarna av statsrådet (regeringsrätten) efter fem års tjänst — medlemmar av provinsråden

efter tre val till presidentur — prefekterna efter sju års tjänst — medlemmarna av kungliga veten­

skapsakademien. ävensom av sex andra akademier, utnämnda sedan sju år — de ordinarie med­

lemmarna av Överstyrelsen för den offentliga undervisningen efter sju års tjänst — alla de som

genom utomordentliga handlingar eller förtjänster hedrat fäderneslandet — personer som sedan tre

år betala tre tusen lires i direkt fastighets- eller industriskatt

Spanien.

Vyuland.

(förf. 1876, senatsvallag 1877) och det

ryska

»riksrådet», det senare, den nu

störtade ryska skenkonstitutionalismens överhus ’). Som övergångsformer kunna de

betraktas så till vida, som de till hälften äro baserade på någon eller några av

herrehusens ordinära sammansättningsprinciper, till hälften på valet. Den först­

nämnda hälften utgöres, vad den spanska senaten beträffar, huvudsakligen av dels

grander av Spanien med viss hög inkomst (jfr Ungerns magnattafel) jämte några

officiella medlemmar (höga andliga och världsliga ämbetsmän), dels av för livstid

inom vissa medborgarkategorier 2) (jfr Italien och Turkiet) av konungen till senatorer

utnämnda; till det genom ukasen av den 20 februari (5 mars) 1906 såsom första

kammare organiserade ryska riksrådet åter utnämnde kejsaren halva antalet

ledamöter.

I bägge statema äro såsom nämndes, det återstående halva antalet första-

kammarledamöter valt. Ett särskilt intresse knyter sig till dessa valda överhus­

hälfter, alltså till de delar därav, som göra att överhusen i fråga stå med ena

foten inom den andra av de båda stora huvudgrupperna av moderna överhus. Detta

särskilda intresse beror därpå, att vid deras organisation en idé spelar in, som på

senare tid inom åtskilliga politiska kretsar kommit att bliva ganska populär, och

denna idé är

klassvalet

såsom första kammarens lämpligaste grundval. Första kam­

maren erhåller därmed en speciellt

iniresse-representutiv

karaktär. Vi återkomma

till denna uppfattning nedan under kap. B.

Det är nu endast ett

partiellt

förverkligande idéen i fråga finner i de spanska

och ryska övergångsformerna mellan herrehus och senater. Partiellt allena blir det

därför, att det är fråga blott om halva huset, men vidare också därför, att det

ingalunda är så, att till grund för denna halva ligger någon rationellt genomförd

och uttömmande klassifikation av befolkningen efter intressesynpunkter. *)

*) Danmarks forna landsting (före 1 y 15) hänföres lämpligast, trots förefintligheten av några

utnämnda, till de valda senaternas huvudgrupp. Se nedan sid. 9 f. Däremot bör måhända här

omnämnas den sydafrikanska unionens senat, av vars 40 medlemmar visserligen endast 8 ut­

nämnas av generalguvernören (för tio år), medan resten (3Ji väljas av varje kolonis (4) legislatur;

av dessa legislativ er räkna ju emellertid tvenne regeringsutnämnda överhus (ovan sid. 5).

'-) Grundlagens § 22 innehåller: Till senatorer kunna av konungen utnämnas eller av-

statens korporationer och de högst beskatlade väljas allenast de spanjorer, som tillhöra eller hava

tillhört någon av följande kategorier: senatens president eller deputeradekammarens president,

deputerade, som huva varit medlemmar av tre olika kamrar eller utövat sina lagstiftande funk­

tioner under åtta år — kronans ministrar — biskopar — grander av Spanien — arméns general­

löjtnanter och flottans viceamiraler, som innehaft sin grad två år — ambassadörer efter två års

effektiv tjänst och gesandler efler fyra års, statsråd, fiskalen i statsrådet, medlemmar och fiskaler

vid högsta domstolen och räkningekammaren, medlemmarna av överkrigsrätten och flottans domstol,

den i tjänsten äldsle medlemmen av militurstundsdomstolen efler två års tjänst — presidenterna

eller direktörerna för spanska akademien, historiska akademierna, S:t Ferdinands akademi för de

sköna konsterna, akademierna lör de exakta vetenskaperna, fysik och naturvetenskaper, för moral

och politik och för medicin — de akademiker vid de ovannämnda korporationerna, som intaga

första plats till följd av anciennitet, generalinspektörerna av förslå klass vid väg-, gruv-och bergs-

ingenjörernas kårer, universitetsprofessor, som tjänstgjort fyra år efter sin utnämning. — De i

förestående kategorier omnämnda personerna böra åtnjuta en inkomst av 7,500 pesetas vare sig

av egen förmögenhet eller av ämbetslön, som icke utan domstolsulslag kan avhändas dem. —

Vidare: De, som sedan två år innehava en årlig ränta på 20,000 pesetas eller betala 4.000 pesetas i

direkt skutt till staten, såvida de dessutom åtnjuta en adelstitel eller hava varit medlemmar av

deputeradekammaren eller av provinsiulförsamlingnrna eller alkalder i provinshuvudstäder eller i

städer med mera än tjugutusen invånare — de som eu gång före författningens promulgation

hava varit senatorer.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

7

Den partiella betydelse, intresse- eller klassvalet bär vid bildandet av de

båda behandlade senaterna, framgår av en redogörelse för de valda hälfternas sam­

mansättning. Till Spaniens senat utses sålunda — inom do även för den utnämnda

delen gällande medborgarkategorierna (ovan sid. 6 not. 2) — 150 medlemmar av

provinsförsamlingarna förstärkta med elektorer valda av urväljarförsamlingar, som

bestå icke blott av städernas kommunalstyrelser, utan även av de högst beskattade

i provinsen; vidare väljas 30 av: prästerskapet (ärkebiskopar, biskopar, domkapitel,

9), akademierna (6), universiteten (10) samt ekonomiska föreningar (5); summa 180

= antalet självskrivna och utnämnda. Valbarheten är knuten vid samma kategorier,

som uppställts för den kungliga utnämningen, halva antalet nyväljes vart femte år.

Det ryska riksrådets valda hälft (196 medlemmar) ser enligt eu fransk kommen­

tators (Chasles) schema ut på detta sätt: 1) intresserepresentanter, dels »arkaistiska»

(jfr de tyska »historiska» särrepresentationerna), d. ä. för prästerskapet (6 — utsedda

genom den heliga synoden) och för adeln (18 — genom adelskorporationerna), dels

»moderna», d. ä. av akademier och universitet (6) och affärslivets organ (handels-

kamrar o. d. — 6 för handeln och 6 för industrien); 2) »representants de region»,

d; ä. guvernementsrepresentanter (inalles 56), utsedda av zemstwoförsamlingarna,

där sadana finnas, eljest av de högstbeskattade jordägarna. Som man finner är

både i Spanien och Ryssland klassvalet kombinerat med val genom kommunala,

framför allt provinsiella representationer. Därjämte finner man i organisationen

inmängda såväl skatteklassvalet (de högstbeskattade) som yrkesklassvalet, och

vidare antytt det alternativ, som tydligen består med hänsyn till klassvalets teknik,

nämligen att låta den övre kammaren utses antingen av det klassorganiserade folket

självt (jfr de högstbeskattade här ovan) eller av de snävare yrkesföreningarna resp.

deras organ. — Beträffande Ryssland bör uppmärksamheten fästas därpå, att även

den nedre kammaren, riksduman, var klassvald, och därtill i sin helhet.

Det är för övrigt icke allenast Spanien och Ryssland, som erbjuda exempel

på en partiell tillämpning av den intresserepresentativa idéen vid första kammar-

organisationen. Man fäster sig i detta hänseende därtill särskilt vid de tyska

småstaternas första kammare och i all synnerhet vid ett par tämligen färska över­

husreformer i Sydtyskland, nämligen

Badens

(1904) och

Elsass-Lothringens

(1911).

Den förstnämnda företogs i samband med en ytterligare demokratisering av röst­

rätten till den nedre kammaren: herrehuset ökades med några valda representanter

ej blott för kommunala förband, utan jämväl för ekonomiska korporationer (handels-,

jordbruks- och hantverkskamrar). Elsass-Lothringens nya författning (1911) har i

detta avseende följt Badens exempelx).

Då vi nu gå över till att betrakta de uteslutande

valda

senaterna, skola vi

där träffa på ett eller annat överhus, som icke såsom de spanska och ryska hybri­

derna äro endast partiellt klassvalbestämda, utan som få sin fofWprägel av klass- *)

*) En betydande tysk systematiker (Hatschek) karakteriserar vidare den bestämmelsen vid

bildandet av de italienska och turkiska överhusen, att regenten är i viss mån hänvisad till noga

bestämda medborgarekategorier, såsom ett intresserepresentativt inslag; kategorierna äro »intresse­

grupper». Anordningen, som har sin förebild i den franska senatsorganisationen av 1831 och,

såsom ovan nämnts, återfinnes även vid det spanska för en del av senaten avsedda utnämnings-

institutet, torde emellertid närmast kunna betraktas såsom icke blott intresserepresentativ utan

också i allmänhet avsedd att garantera en slags elitkaraktär åt den övre kammaren. Under alla

förhållanden är det tydligt, att endast valet kan förläna en verkligt intresserepresentativ prägel åt

en kammare eller, såsom ifråga om det spanska och forna ryska överhuset, del därav.

Kungl. Alaj:ts proposition Nr 358.

8

valet. Men

den

stora skillnaden föreligger, att här blir det icke — annat än mycket

sekundärt i en av dessa stater — fråga om yrkesval, utan om allenast .sfa/t/e-klass-

val, och de utgöra därför icke sådana verklighetsbilder som dessa till illustration

av de utpräglat intresserepresentativa strävandena. Vi komma fram till dem genast,

sedan vi först allmänt orienterat oss beträffande de valda senaterna och deras

huvudarter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

III. Valda “senater*.

Karaktärsskillnaden mellan de två valda avdelningarna av samma folkrepre­

sentation har man sökt åstadkomma på åtskilliga vägar. För senaternas typologi

äro emellertid vissa av dessa karakteristika av ingen eller jämförelsevis underordnad

betydelse. Det förra är t. ex. fallet med den olikhet mellan första och andra

kammaren, som man finner litet varstädes och som hänför sig till motsatsen mellan

den förstnämndas mindre och den sistnämndas större medlemsantal; härav följer

för övrigt jämväl regeln om större valkretsar för den övre kammaren än för den

nedre. Av lika liten vikt i typologiskt avseende äro skiljaktigheterna rörande

valperioderna: för så gott som alla första kammare är ju en längre sådan än med-

kammarens utmärkande (dock icke i Schweiz); i sammanhang härmed står den

successiva förnyelse, som tämligen allmänt tillämpas vid övre kammarens samman­

sättning, i motsats till den nedre kammarens fullständiga omväljande för varje gång

(jfr dock nedan Belgien och före 1887 Nederländerna). Större betydelse är att

tillmäta andra moment i fråga om valsättet, t. ex. motsatsen mellan indirekta och

direkta val, proportionalval eller majoritetsval. Vad som emellertid blir avgörande

för grupperingen av de valda senaterna är framför allt den aktiva valrätten och

dess organisation samt vidare också valbarheten. Huvudbestämmande blir motsatsen

mellan å ena sidan

ekonomiska

betingelser för valrätt eller valbarhet eller för båda,

och å andra sidan frånvaron av dylika ekonomiska betingelser. Med hänsyn härtill

gruppera vi de valda senaterna uti

ekonomiskt bestämda

sådana och

rent demokra­

tiska, på allmän rösträtt vilande. 1

1.

Ekonomiskt bestämda senater.

Inom denna huvudgrupp kunna vi särskilja tre undergrupper, allt eftersom

första kamrarna i fråga erhålla sin ekonomiska bestämdhet huvudsakligen genom

1)

skatteklassvalet,

2)

graderad skala

(»

pluralvalrätt

»)

och hög valbarhetscensus eller

3)

enkel

(

valrätts- och valbarhets-) census.

Denna indelning är emellertid icke av samma art som huvudindelningen i

ekonomiskt bestämda och rent demokratiska överhus. Mellan dessa båda råder en

djup konstitutiv karaktärsmotsats. Olikheten mellan de förras ovannämnda Denne

undergrupper däremot är närmast av teknisk art och behöver icke medföra någon

egentlig skiljaktighet i förstakammarkynnet. Det bör tilläggas att av betydelse

för bedömandet av ett konkret tvåkammarsystems art är jämväl sidokammarens,

underhusets sammansättning och därav beroende karaktär.

Vi skola i det följande efter varandra taga i skärskådande var och en av

de ekonomiskt bestämda senaternas trenne undergrupper.

Först hava vi då att betrakta de på

skatlMassvalets

grund organiserade

första kamrarna. De som bär komma i fråga åro

Rumäniens

»senat» och

Danmark

s

»Landsting» sådant detta var sammansatt före den sonaste stora författningsrevi­

sionen av 1915. Mellan dessa båda första kammare råder emellertid den betydelse­

fulla skillnaden, att den förra är insatt i ett tvåkammarsystem, däri även den nedre

kammaren (»deputeradekammaren») grundar sig på klassvalet (jfr ovan sid. 7 om

Ryssland), medan det danska landstinget både vid sin sida ett den allmänna röst­

rättens »folketing». Karaktärs motsatsen mellan kamrarna var därför vida mera

utpräglad i det forna danska tvåkammarsystemet, än den är i det bestående rumäniska.

För

Rumäniens

(förf. 186ti med förändringar 1879 och 1884)

nedre

kammare ”

ligger ett treklassvalsystem till grund, som i någon män påminner om det preus­

siska, i det att de val berättigade äro indelade i Denne skatteklasser; skatt till

staten är över huvud förutsättning för valrätt.

Senaten

åter — vald för åtta år,

förnyad till hälften vart fjärde — är likaledes byggd på ett skatteklassval, men

klasserna äro här endast tvenne: till första klassen höra personer med minst 2,000

francs inkomst av fastighet, till andra klassen de, som äro i åtnjutande av 800 —

2.000 francs inkomst likaledes av fastighet eller minst 1,000 francs av pension. Som

man finner räcker icke skattebetalning i och för sig för ernående av valrätt till

törsta kammaren, såsom däremot för valrätt till den nedre, utan är en högre mini-

micensus stadgad för den förra, och vidare göra censusbestämmelserna senaten till

en fastighetsägarnas kammare (även vid klassindelningen för andra kamitiarvalen

gynnas för övrigt nämnda samhällsklass). Det är slutligen att tillägga, att indel­

ningen i skatteklasser vid förstakammarvalen kombineras med en särställning för

vissa »capacitärer» och, om man så vill, en indelning i yrkeskiasser, så till vida

som till den högre skatteklassen räknas jämväl f. d. riksdagsmän (sedan två val­

perioder) samt vissa högre ämbetsmän och innehavare av lärdomsgrader, medan till

den lägre skatteklassen höra innehavare av vissa andra tjänster och utövare av

vissa yrken — för dessa kategorier gälla alltså icke någon överhuscensus. Slutligen

hava universiteten i Jassy och Bukarest vardera sin senator. — Inom varje valkrets

väljer nu första klassen sina särskilda senatorer, andra klassen sina, varvid den

förra alltid har att utse en senator mera än den senare. En tämligen hög valbar-

hetscensus (9,400 francs) är föreskriven *).

Vid den forna

ilanska

landstingsorganisationen (förf. 186fi) var skatteklass-

Damma)

valet icke fullt så renodlat som i Rumänien, i det att icke såsom här varje klass

hade att utse sina särskilda representanter. Skatteklassvalet tillämpades endast

vid första stadiet av valakten, elektorsvalet. På de valberättigades indelning i

klasser uppbyggdes nämligen ett gemensamt valmanskollegium — vilket behärskades

till ena hälften av de högstbeskattade, till andra hälften av övriga röstberättigade —

och detta hade att utse valkretsens representanter. A andra sidan beredde emeller­

tid den proportionella valmetoden, vilken därpå vid själva landstingsmannavalen

tillämpades, teknisk möjlighet för de båda klasserna att göra sig var för sig gällande

även med hänsyn till det slutliga valresultatet.

Detaljbestäm melserna beträffande skatteklasserna och valkollegiets samman­

sättning voro dessa: I Köpenhamn valdes halva elektorskollegiet av samtliga val-

*) T.lläsigas bär att i Rumäniens senat även sitta — utom myndig kronprins — 8 motro-

.politer och hi-kopur.

•

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 samt. 320 käft. (Bil. till nr 358).

Kungl. Maj ds pro/msHinu

AV .MS'.

i)

2

belgien.

berättigade, halva av dem, som skattade för minst 4,000 kronors inkomst. 1 Övriga,

valkretsar tiilgick så, att på Jandet samtliga valberättigade valde % av elektors-

kollegiet; en lika stor kontingent högstbeskattade anslöt sig såsom omedelbara

väljare; städerna i valkretsen både sålunda att fylla den återstående femtedelen av

vaikollegiet och detta tillgick så, att den ena hälften (alltså 1 Irt av hela valkollegiet)

utsågs av samtliga städernas röstberättigade, den andra hälften (likaledes

1/ll)

av

hela vaikollegiet) utsågs av de stadsinvånare som taxerats til! minst 2,000 kronors

inkomst resp. betalt minst 150 kronor i direkt skatt till stat och kommun. Som

man ser, iakttogs jämväl motsatsen mellan land och stad, icke vid valkretsindelningen,

men vid klassindelningen inom valkretsen. Summan av det hela blev, såsom ovan

nämndes, att väljarkollegiet i eu valkrets kom att till hälften bestå av den allmänna

rösträttens elektorer, till hälften av de högstbeskattade såsom omedelbara väljare

resp. genom dem utsedda elektorer. Åt den stora jordbesittningen var inrymt ett

betydelsefullt inflytande på överhusets sammansättning, och man avsåg därvid, att

söka »udvikle et nationell og politisk dygtigt Aristokrati» (Orla Lehmann). Anmärk

ningsvärt var vidare att ingen valbarhetscensus var stadgad, utan var valbarheten

lika allmän som till Folketinget, dock med tillfogande av bostadsband. De huvud-

stadganden, genom vilka karaktärsskdlnaden från Folketinget. åstadkommos, voro

sålunda frånsett landstingets mindre medlemsantal (66 mot, sedan 1894, 114), den

längre valperioden (8 år mot 3) och den successiva förnyelsen (hälften av Lands­

tingets medlemmar avgå vart 4:de år): klassval, indirekt och proportionellt valsätt

gentemot de samfällda allmänna rösträttens direkta och majoritära val till Folke­

tinget. Slutligen är att märka att av landstingets 66 medlemmar 12 utnämndes av

konungen och sålunda endast 54 valdes, samt att en av dessa 54 valdes på Bornholm,

en av Färöarnas lagting, resten i flermansvaikretsar.

Den betydande motsatsen i ursprung mellan den danska riksdagens båda

avdelningar gav som bekant, upphov till en långvarig författningskamp. Denna

karaktärsmotsats — i praktiken på senare tider väsentligen försvagad — har genom

författningsrevisionen 1915 förbytts till eu karaktärslikhet, som betingas av den

sagda år genomförda demokratiseringen av landstinget, varom mera nedan.

Den andra undergruppen inom de ekonomiskt bestämda senatorernas huvud­

grupp utgöres, såsom ovan sid. 8 nämndes, av de första kammare, som äro base­

rade på

graderad rösträtt

eller

»;dumt valrätt»

och högre

valbarhetscensus.

Här

märkas

helguns

senat och

Sveriges

första kammare. Det råder emellertid mellan

dem en skillnad av enahanda art som den som, enligt vad ovan bemärkts, förefinnea

mellan Rumäniens senat och det forna danska Landstinget. Den belgiska senaten

bar nämligen vid sin sida eu representanternas kammare, som också framgår ur

pluralvalet, medan däremot Sveriges andra kammare är uppbyged på lika rösträtt.

Karaktäristiskt för det belgiska tvåkammarsystemet är just att båda kamrarna utses

av i stort sett.

samma

väljarkår, med på samma sätt graderad valrätt.

Alldeles likartad är dock icke valrätten till de båda belgiska (förf. 1831 med

ändring 1893—94 och 1899) kamrarna. Den pluralvalrätt, som ligger till grund

för senaten är nämligen något starkare betonad till de med flera röster utrustades

favör än den som gäller till representanternas kammare. Detta blir resultatet därav,

att. de båda valkorporationerna icke fullständigt sammanfalla med varandra, i det

att medan valrätten till »representanternas hus» inträder redan vid 25 års ålder.

JO

Kung!. Maj:Is proposition Nr 35B.

11

först 30-åringarnu få rösta till senaten -- fem åldersklasser äro alltså uteslutna.

Väljarkåren till representanternas kammare utgjorde sålunda år 1905—06 1,581,649

personer; motsvarande siffra för senaten däremot belöpte sig endast till 1,332,666.

.Den karaktär av en de äldres kammare, som gärna gives åt överhuset, men då

vanligtvis genom stadgandet av en högre ålder för

valbarhet,

har man här antytt

redan i de aktiva valrättsbestämmelserna (jfr nedan Danmarks nya rent demokra­

tiska landsting ävensom Adelswärds motion i A. K. 1907 nr 216). Betydelsen i

ovannämnda riktning av detta höjda åldersstreck för förhållandet mellan enröstares

och flerröstares valinflytande beror nu på den såväl direkta som indirekta roll åldern

spelar vid röstgraderingen, såsom nu skall tydliggöras.

De normer, efter vilka tilläggsröstema vid valen till de båda kamrarna utdelas,

hänföra sig till inkomst-, skatte- eller förmögenhetsförhållanden ävensom till bostads-

kvalifikationer, ålder, civilstånd och bildning.1) Allt efter det mått, i vilket man

fyller de uppställda betingelserna, kan man erhålla 1, 2 eller 3 röster. Nu är det

uppenbart, att bland de yngre årsklasserna enröstarna måste förekomma relativt

talrikt till följe dels ålderns direkta betydelse vid röstgraderingen (kravet på 35 år

för familjefädernas tilläggsröst) dels dess indirekta betydelse, vilken sammanhänger

med det förhållandet, att den ekonomiska soliditeten ofta stiger med åren. Det

höjda åldersstrecket måste därför träffa framför allt enröstarne och förskjuta pro­

portionen till flerröstarnes fördel.’ Valstatistiken visar också detta. Tregraderingen

tedde sig nämligen för var och en av de bägge kamrarna 1905—06 på följande sätt:

Antal röstberättigade

Till representanternas kammare

Till senaten

Kuntjl. Mnj.tx f>ro/xixi/lön

Av

med 1 röst ............................................................ 961,855

729,359

j 2 röster ....................................................... 353,271

343,721

.»

3 röster ........................................................ 266,523

259,586

Summa 1,581,649

1,332,666

Om alltså genom den nu påpekade åldersskärpningen flerröstarnes relativa

vaiinflytande blir större vid senatsvalen än vid representantvalen, så rubbas detta

l) Enligt författningens § 47 i den genom lagen av 7 septemb r 1893 erhållna lydelse!!

eker rösltillde!ningen efter följande normer: En röst tilldelas medborgare av fyllda 25 års ålder,

bosatta sedan minst elt år i samma kommun och på vilka inga av de å annat ställe i lagen

fixerade uteslutningsgrunderna äro tillämpliga. En tiiläggsröst (vote supplémentaire) alltså samman

lågt

två

röster, tilldelas på någon av följande betingelser:

1) att hava fyilt 35 år, vara gift, eller ånkling med legitim avkomma, eller betala till

staten minst 5 francs i personlig skatt å bostad eller använda byggnader, såvida man icke Sr

därifrån befriad på grund av sitt yrke;

2) att hava fyllt 25 år och vara ägare av: antingen fast egendom av till minst 2.000 francs

uppskattat värde eller en detta värde motsvarande inkomst av fastighet, eller sedan minst två år

en statsobligation eller en belgisk sparkassebok givande i ränta minst 100 francs.

Två tilläggsröster, alltså sammanlagt

tre

röster tilldelas medborgare, som fyllt 25 år och

befinna sig i någon av följande belägeuheler:

1) att vara innehavare av diplom å inhämtad högre undervisning eller fullständigt genom­

gången, offentlig eller privat, högre mellanskolekurs;

2) utöva eller hava utövat ett offentligt ämbete, bekläda eller hava beklätt eu ställning:

utöva eller hava utövat ett privat yrke, vilka förutsätta alt vederbörande besitter minst högre

mellanskolebildning. Lagen bestämmer närmare dessa värv (i vallagen ^ 19 uppräknas de: de

omfatta högre ämbetsmän, advokater, läkare, lärare vid högre skola o. s. v.).

Ingen för kumulera mera än tre röster,

12

förhållande icke genom en annan organisationsdetalj, som vi nu skola beröra. Av

senatens medlemmar utses nämligen alltsedan reformen 1893 icke alla genom direkt#,

folkval av den art, som ovan antytts. Det är av dess 110 man starka besättning

endast den större delen (83, liksom tidigare lika med halva antalet medlemmar i

representanternas kammare), med vilken detta är fallet. Den mindre delen (27),

vilken tillkom nyssnämnda år, väljes däremot av provinsernas representationer,

provinsråden (med fördelning på provinserna efter invånarantal).1) Provinsråden

själva utses emellertid med tillämpande av alldeles samma valrättssystem som det

ovan beskrivna.

Fastän således den graderade skalan icke i och för sig är något säreget fon­

den belgiska senatsorganisationen i jämförelse med samma stats underhusorganisation,

sä framstår dock graderingen såsom — genom den för såväl de direkta som indi:

rekta senatorsvalen gällande förhöjningen av ålaersstrecket starkare betonad i

niet förra fallet än i det senare.

Det är emellertid icke blott härigenom, som den ekonomiska karaktärsskili-

naden mellan de belgiska kamrarna åstadkommes. Det tillkommer nämligen en

synnerligen hög

valbarheUcenxus,

medan valbarheten till representanternas kammare

är allmän. Denna gäller dock icke de provinsrådsvalda; för dem är betingelsen

endast en ålderskvalifikation, som för övrigt också är stadgad för de direkt valda:

40 år, men i övrigt är valbarheten allmän. För de direkt folkvalda däremot fordras,

att de antingen betala icke mindre än 1,200 francs i direkt skatt till staten eller

att de äga eller bruka en fastighet med en uppskattad årlig inkomst av ända till

(2,000 francs. Stadgandena ifråga vidkännas dock någon modifikation så till vida,

som antalet valbara måste i varje prorins uppnå en viss proportion till folkmängden:

en valbar på 5,000 invånare. Om i någon provins denna proportion icke med

tillämpande av nyss omnämnda fixa valbarhetsbestämmelser varder uppnådd, sä

kompletteras listan över de valbara genom att man å densamma upptager, utom

dem som fylla de nämnda valbarhetskvalifikationerna, jämväl så många av de därnäst

högst beskattade, att proportionen 1 : 5,000 vinnes. Därvid bemärkes, att de på

denna kompletteringslista upptagna äro valbara allenast i den provins, där de är#

bosatta, i motsats till fallet med de övriga till senaten liksom ock till representant­

kammaren valbara. Det är i detta sammanhang att tillägga, att den höga valbar-

hetscensus finner sitt komplement uti den för senatorerna i motsats mot för repre­

sentanterna stadgade arvodeslösheten.

Sammanfatta vi den belgiska senatens karaktärsbestämmande sammansätt-

ningsmoment, så finna vi, att den utmärkes från representantkammaren genom-

mindre antal (sedan 1902: 110 mot 166). längre valperiod (8 år mot 4), delvis

indirekta val, skarpare betoning av graderingen samt framför allt hög valbarhets-

census och arvodeslöshet. För

bägge

kamrarna gäller däremot — vilket är anmärk­

ningsvärt — den successiva förnyelsen: senaten omväljes till hälften vart fjärde,

representantkammaren vart annat år. Och slutligen kunna såsom konservativa

moment i hela den belgiska riksdagsorganisationen framhållas: den vid båda kam­

rarnas bildande (sedan 1899) tillämpade proportionella valmetoden samt den obliga­

toriska valrätten (röstplikten).

Trots den skarpare betoning, som den belgiska pluralvalrätten vederfarife-

') Provinsrådets egna medlemmar iiro därvid icke valbara.

Knrujl. Maj:fn proposition

AV

858.

mod hänsyn till senatsvalen, bliv valrättsgraderingen i

Sverige

av eu pä helt annat

sätt konstitutiv betydelse uti den speciella förstakammarorganisationen än i Belgien,

där ju pluralvalrätten dock ligger till grund för

hela

riksdagsorganisationen. Eu

jämförelse giver vidare, vid handen, att graderingen är på helt annat sätt genomförd

i de båda staterna, dels så till vida soin gradantalet i Sverige är vida större än i

Belgien (40 mot 3 it 4), vilket visserligen icke i och för sig nödvändigtvis behöver

betyda ett demokratiskt plus på den belgiska sidan — ilerröstarna i Belgien, de

som hava mer än en röst, besitta tillsamman ett större antal röster än 1-röstarna;

dels äro ju vidare i Belgien graderingsnormema icke uteslutande ekonomiska, enär,

om också otvivelaktigt dessa även där äro aven dominerande betydelse, jämväl andra

graderingsnormer tillkomma. Aven det indirekta valet spelar, som vi funnit, en

vida mera. betydande roll vid den svenska förstakammarorganisationen än vid (ten

belgiska, i det att det ligger till grund för

hela

första kammaren, medan det gäller

ondast en mindre del av den belgiska senaten (27 mot 83), vilken således i det

stora hela väljes direkt. Däremot är valbarhetscensus åtskilligt högre i Belgien än

i Sverige och påtrycker i förening med arvodeslösheten senaten sin stämpel på helt

annat sätt än valbarhetscensus i Sverige, vilken dels (särskilt efter 1909) är betyd­

ligt lägre, dels (likaledes efter 1909) icke är förenad med arvodeslöshet. — I övrigt

liknar det svenska tvåkammarsystemet det belgiska därutinnan, att proportiona-

fismen införts till

båda

kamrarna. Valpliktens konservativa moment saknas där­

emot i Sverige.

Till sist är beträffande Belgien att nämna, att dess representationsfråga fört-

kriget — liksom Sveriges nu — befann sig i ett akut stadium. Sedan år 1913

arbetade eu rösträttskommission, tagen ur alla tre huvudpartierna och med uppgift

att utreda frågan om kommunal och politisk rösträtt i hela dess vidd. Plural­

valsystemet har som bekant varit utsatt för häftiga anfall och mot detsamma ha

framförts dels idéen om »le suffrage universel pur et simple», dels idéen om eu

intresse- eller klassvalsrepresentation i kommun eller stat (båda eller endera kammaren).

Som tredje undergrupp av de ekonomiskt bestämda senaterna uppställdes

ovan sid. 8 sådana första kammare, som voro grundade på

enkel census,

alltså på

eu census utan sådana ytterligare tillsatser som skatteklassval och graderad röst-

skala. Här är

!\ede> ländernas

(förf. 1848, reviderad 1884. 1887. 189fl) ännu be­

stående »första kammare» huvudbelägget.1)

Den enkelt censushestämda senaten får sin valtekniska prägel genom att dess

platser reserveras åt den del av medborgare, som befinna sig över en viss fixerad

ekonomisk status. I Danmark tidigare, i Belgien och Sverige ännu kan visserligen

i sin mån detsamma sägas vara fallet. I all synnerhet gäller detta om Belgien till

följd av den höga valbarhetscensus. Men såväl klassvalet som pluralvalrätten får

sin huvudkaraktär genom den

olikhet

i inflytandet på valresultatet de förläna åt

olika väljaregrupper, icke genom uteslutande av somliga — i alla de tre nämnda

tänderna medverkar därjämte proportionalvalet vid fördelningen. Den enkla census

däremot utesluter vissa grupper och insläpper andra samt giver åt dessa, abstrakt

taget, ett

lika

inflytande.

') Även vissa brittiska kolonistater hora hit: Sydaustralien, Tasmanien, Västaustralien

och Kapst.it en; i den senare gäller emellertid samma valrätts- och valbarhetscensus till både

senaten och underhuset.

A

««(//.

Maj:ts propfisih&tt

AV

rf

As.

IX

Moder läte

ätma.

14

Karaktärsskilluaden mellan särskilt Belgiens och Nederländernas överhus

bliver emellertid vad de stora dragen angår och speciellt från den ekonomiska be-

stämdhetens synpunkt icke så skarp. Ty i Nederländerna Jikasåväl som i Belgien

; - ja, i Nederländerna i än mera utpräglad grad — är själva den aktiva valrättens

organisation, vad urväljarna beträffar, icke den sammansättningsfaktor, som giver

forsta kammaren en annan ekonomisk karaktär än andra kammaren. Tvärtom,

liksom pluralvalrätten i Belgien gäller för bägge kamrarna, så välja i Nederländerna

alldeles samma" medborgare, som välja till andra kammaren, också ytterst till första

kammaren (medelhög census). Liksom i Belgien är det även i Nederländerna icke

någon högre valrätts-, utan en högre

valbarhetscen.sus,

som utgör det ekonomiska

huvudinslaget i förstakammarbildningen. Till andra kammaren sammanfaller val­

barheten med valrätten, utom att åldersstrecket höjes från 25 till 30 år — samma

förhöjning gäller för övrigt även senatsvalbarheten.

Denna valbarhetscensus är nu icke alldeles ensamt bestämmande för valbar­

heten, i det att nämligen vissa i lagen av 12 augusti 1890 uppräknade högre civila

och militära ämbetsmän äro utan vidare valbara. \ad så angår de närmare be­

stämmelserna rörande valbarhetscensus storlek, råder den olikheten mot motsvarande

stadganden i Belgien, att ingen för hela landet fix förmögenhetsställning är stadgad

såsom förutsättning för valbarhet; vad som i Belgien subsidiärt tillgripes, nämligen

en relativ valbarhetscensus till uppnående av ett bestämt förhållande mellan antalet

valbara och folkmängden, anlitas i Nederländerna såsom första och enda utväg till

valbarhetscensus fastställande. Lagen är nämligen den, att i varje provins bör

finnas en valbar på 1,500 invånare; under den teoretiska förutsättningen av lika

förmögenhetsförhållanden i de båda staterna skulle denna relativa valbarhetscensus

i Nederländerna vara Llägre än motsvarande i Belgien. 1 morsats till förhållandet

där åtnjuter slutligen i Nederländerna icke blott andra utan även den första kam

maren arvode.

Om skillnaden mellan förstakammarvalrätten och andrakammarvalrätten i

Nederländerna icke är av ekonomisk natur och sålunda betingelserna för den aktiva

valrätten icke giva överhuset någon särprägel, så utövas emellertid den förstnämnda

pa annat

sätt

än' den sistnämnda. Och därmed nå vi fram till den sammansätt-1

ningsregel, som från annan synpunkt än den ekonomiska förlänar den nederländska

första kammaren sin huvudbestämning och överhuvud präglar den på ett vida mera

framträdande sätt än den högre valbarhetscensus. Såsom särskilt"utmärkande för

den nederländska förstakammarorganisationen ter sig nämligen det stadgandet

som vi sett i partiell tillämpning i Belgien — att den utses av de provinsiella

representationerna, »provinsstaterna» (2 till 10 av varje). Att valrätten ytterst är

densamma till båda kamrarna beror nu därpå, att provinsstaterna väljas av samma

väljare som andra kammaren. Valperioden är för övrigt 6 år, med omval av hälften

varf tredje.

Tager man med alla karakteristika, hänför sig första kammarens olikhet med

andra kammaren i Nederländerna till följande faktorer: mindre ledamotsantal (50

mot 100), längre valperiod (9 år mot 4). successiv rekrytering vart 3:djo år;

före 1887 förnyades även andra kammaren successivt:

vart annat år—jfr fort­

farande Belgien), indirekta val (genom provinsrepresentationerna) samt högre valbar

lietscenäus. Den aktiva valrätten är däremot som nämnt ytterst densamma till

båda kamrarna.

Kungl. Mapis proposition Nr 358.

IT,

,

Bot ur i provinsrepresentationernas egenskap av valorgan, som likhoton med

framför allt,

Sveriges

törsta kammare ligger. Denna form av indirekta val är gemen­

sam för bada förstakammarorganisationerna 1). Eu annan likhet ligger vidare i före­

komsten av eu särskild census för valbarheten till första kammaren. Huvudolik-

heten åter består däri, att det nederländska överhuset är grundat på samma röst­

rätt soin underhuset och alltså på

lika

sådan, medan Sveriges vilar på ekonomiskt,

graderad rösträtt, samt däri att det förra i likhet med jämväl medkammaren väljes

majoritärt, medan Sverige adopterat dubbelproportionahsmen. 1 detta sammanhang

bör emellertid jämväl bemärkas, att den nederländska

andra

kammaren är mindre

demokratiskt sammansatt än den svenska, då ju nämligen även den fortfarande är

liksom den högre representationsavdelningen censusbestämd och den svenska andra

kammaren däremot är baserad på allmän rösträtt.

Den i är som vilande antagna grundlagsrevisionen i Nederländerna förvandla!'

i samband med den allmänna rösträttens införande till andra kammaren, första kärn-

maren till en rent demokratisk sådan, varom se nästföljande kapitel s. 21 f.

2.

På allmän rösträtt vilande senater.

De hittills behandlade senaterna grunda motsatsen mellan första och andra

kammaren i högre eller lägre grad på »sociala» åtskillnader. Första kammaren

kommer att i avsevärdare mån än den andra företräda en ekonomiskt avgränsad

minoritet. På samma gång den därmed ansetts erhålla den sammansättning, som

bäst lämpar sig för dess med hänsyn till reformtempot »moderativa» uppgift, kom­

mer den att framstå även såsom institut till hämmande av majoritetsväldet i mindre-

talsgruppernas intresse.

De tvåkammarsystem, till vilka vi nu övergå, hava principiellt lösgjorts från

varje relation till »sociala» åtskillnader i ekonomisk mening. Första kammarens

minoritetsrepresentativa karaktär i sagda mening är borteliminerad. Skillnaden

mellan kamrarna skall åstadkommas genom andra moment, vilka icke hava med

den ekonomiska ställningen att skaffa. Härav följer, att såväl valrätten som val­

barheten till ej blott den andra, utan åven till den (första kammaren göres »allmän»

i betydelsen av eensusrösträttens negation 2). Karaktärsskillnaden sökes i ett annat

»valsätt» till första än till andra kammaren (längre valperiod, eventuellt successiv

i stället för total förnyelse, flermanskretsar i stället för enmanskretsar, indirekta

val i stället för direkta, resp. val genom andra folkvalda organ, proportionalval i

stället för majoritetsval) eller om man ansett sig böla modifiera även själva den

aktiva valrätten (sålunda uppdela väljarna i sådana till första och sådana till andra)

') De Geers motivering i statsrådsanförandet den 5 januari 18G3 var denna: »Den för­

medling, valen komma att genom landstingen undergå, bitr bidraga att göra dem till ett uttryck

av ett upplyst tänkesätt. Landstingsmannen kunna nämligen b ko antagas komma att utses med

något huvudsakligt avseende å beiattningen att stundom vara elektorer till riksdagsmän, som efter

långa mellantider ombytas, utan vid deras tillsättande måste tagas i betraktande de egenskaper,

som berättiga till förlroendet att utöva beskattningsrätt och vården om länets gemensamma ange­

lägenheter. Den insikt, som vinnes genom deltagande i en om allmänna ärenden rådplägande för­

samling, måste vidare giva landstingsmannen en mera vidgad synkrets än som kan påräknas, vare

sig hos omedelbart väljande menigheter eller hos elektorer, ui-edda endast för ett visst val.» —

Landstingen »bilda länens naturliga och fullt berättigade aristokrati», säger han i en broschyr

rörande representationsförändringen.

!) Naturligtvis också arvode till båda kamrarna.

Kanyl. Maj.tn proposition AV .'Kitt.

•mkrikc

resp. valbarheten, uti sådana åtskillnader mellan första- och andra kammarvalrätten,

som vila på så att säga »allmänmänskliga» förhållanden, t. ex. levnadsåldern. Vad

som med hela överhusorganisationen .åsyftas, är endast att genom åstadkommande

av en »temperamentsskillnad» från den nedre representationsavdelningen göra det

skickat att fungera som en regulator på den ögonblickliga folkstämningen i den

lugnare eftertankens intresse.

Det är tydligt att kamrarnas folkliga ursprungslikhet på detta sätt blir

starkare betonad än deras karaktärsskillnad, medan uti herrehusens och de ekono­

miskt bestämda senaternas tvåkammarsystem motsatsen i högre eller mindre mån

äger rum.

De stater, som här ifrågakomma, äro:

Frankrike

(sedan 1875).

Portugal

(sedan den republikanska författningens införande 1911, vallagen 1919),

den ameri­

kanska unionens delstater, Förenta staterna, Schweiz, den australiska federationen,

och sedan 1915

Danmark.

Hit hör också den första kammare, som med det defi­

nitiva antagandet av det vilande grundlagsförslaget kommer att i

Nederländerna

införas. Det är karakteristiskt att med undantag av sistnämnda båda stater, son»

ju helt nyligen företagit eller äro på väg att företaga övergången från census

(klassval-) bestämd senat till den allmänna rösträttens, ävensom den säregna austra­

liska kolonistaten, det är republikerna, som accepterat den rent demokratiska över­

hustypen.

Vi skola efter varandra taga del av det karakteristiska i sammansättningen

av de ifrågavarande senaterna. Vi börja med helstaterna för att sluta med iör-

bundsstaterna, i vilka överhusfrågan befinner sig i ett tämligen annorledes läge än

i helstaterna.

Frankrikes

senatsorganisation daterar sig från 1875, men med väsentlig om-

ändring 1884.

Den ännu gällande författningen av förstnämnda år införde en senat, som

skilde sig från »deputeradekammaren* först och främst genom sedvanliga säregen­

skaper: mindre antal (800 mot deputeradekammarens ursprungligen 583. numera

602), flermansvalkretsar (departement) mot deputeradevalens enmansvalkretsar, längre

valperiod (9 år mot 4) och successiv förnyelse (‘/s omväljes väl t tredje år)1), indi­

rekta val (varom mera strax här nedan) ävensom högre valbarhetsålder (40 år mot

25 år). Bägge kamrarna voro emellertid ytterst baserade på allmän rösträtt. Bägge

skulle åtnjuta arvode.

Samtliga dessa huvuddrag bestå ännu, även efter

reformen 1884.

Föränd­

ringen detta år avsåg det närmare omorganiserandet av det indirekta valsättet, i

riktning av senatens ytterligare demokratisering och detta i tvenne avseenden: För

det första gällde det det medgivande, högern vid 1875 års kompromiss erhållit och

vilket bestod däri, att av senatens 300 medlemmar endast 225 utsågos för de nio

åren av de röstberättigade genom deras valda elektorer, medan de återstående 75

voro oavsättliga livstidssenatorer, utsedda första gången av den konstituerande natio­

nalförsamlingen, därpå av senaten själv vid varje inträffad ledighet. År 1884 sattes

dessa 75 koopterade livstidssenatorer på avskrivning; alla de 300 väljas enligt nu­

varande bestämmelser på samma sätt. Det kan hava sitt intresse att anmärka, att

regeringen vid reformtillfället egentligen önskat de inamovibla livstidssenatorernas

utbyte mot på nio år (senatens valperiod) av nationalförsamlingen (= senaten +

1) Valkretsarna äro liksom hos oss delade i grupper, här tre.

IG

Kung!.

Maj ris proposition Nr 358.

17

depnteradekammnren) utsedde senatorer, samt att ett annat förslag gick ut på infö­

randet av kollation genom senaten liksom förut, men icke för livstid utan för nio

år — alltså enahanda tanke, som den som nyligen, 1915, upptagits och realiserats i

Danmark, varom mera nedan.

Den andra förändringen 1884 avsåg elektorskollegiets sammansättning. Enligt

1875 års stadgande skulle i varje departement för val av departementets senatorer,

bildas ett valkollegium, bestående, utom av departementets ombud i deputeradekam­

maren, av ledamöterna i departementets på allmän rösträtt vilande landsting, general­

rådet. ävensom i de likaledes på allmän rösträtt vilande arrondissementsråden (de lägre

förvaltningsenheternas representation) i departementet samt därjämte av delegerade

utsedda av de också på allmän rösträtt vilande kommunalråden (eonseils munici­

pal ux),

en

från varje råd.1) Det blev de sistnämnda, •kommunalrådsdelegerade, som

till antalet dominerade i elektorskollegiet. Då nu emellertid stora och små kom­

muner besatte lika stor andel av elektorskollegiet (1 plats), betydde detta givetvis

ett avgjort gynnande vid senatorsvalen av väljarne i de mindre kommunerna, lant-

kommunerna och småstäderna, till förfång för dem i de större kommunerna, särskilt

storstäderna. Den olikhet i »representationsrätt», som detta innebar, ville man

genom reformen 1884 förminska. Det skedde genom stadgandet, att kommunal­

råden i de skilda kommunerna icke längre som hittills skulle sända vardera

en

delegerad till elektorskollegiet, utan ett

»lika

antal ombud, beroende på kommunal­

rådets storlek, vilket i sin ordning rättar sig efter kommunens invånartal.*

2) Einel-

Kungl. Maj:ls proposition Nr 358.

*) Suppleanter utses ock. Eleklorsmandalet har en obligatorisk karaktär (böter vid ute­

blivande).

2) Somliga önskade att antalet delegerade skulle bero på de röslberältigndes antal, andra

att samtliga inunieipalrådsmi dlemmur .-kulle vara med i valkollegiet undra .slutlig, n alt de dele­

gerade från kommunerna skulle väljas direkt av iuvånarne. De sladgade relationerna framgå av

nedanstående båda tabeller:

Ett kommunalråd av

10 medlemmar väljer

1 delegerad och 1 suppleant

12

»

•j

»

1

16 »

»

3

»

*

1

21

»

6

»

2

*

23

»

9

*

2

2>

27

»

12

7>

»

3

*

30

15

»

3

*

32

»

*

18

»

4

»

34

»

*

21

»

4

*

36 o. flera

»

24

»

»

5

Paris

30

>

8

På en befolkning av

—

500 inv. komma 10 kommnnalrådsmedlemmar

501— 1,500 »

»

1.501— 2,500 »

»

2.501— 3,500 »

»

3,501 — 10,000 »

10.001— 30,000 »

»

30.001— 40,000 »

40.001— 50,000 »

»

50.001— 60,000 »

»

60,001 och däröver »

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

12

»

16

»

21

23

27

30

*

32

»

34

36

t

>

1 samt. 320 höft. (Bil. till nr 358.)

3

18

lertid kvarstår även efter den ifrågavarande reformen en viss numerisk olikställighet

i representationsavseende mellan kommunerna, och allt fortfarande är det de större

kommunerna som äro liandieapade. De speciella reglerna rörande relationen mellan

kommunalrådets storlek och folkmängdenx) medföra nämligen eu dylik verkan.

Dels är för det förra stadgat ett maximum (36 ledamöter), vilket ernås vid ett

invånartal av 60,001 och kommunen får då sända 24 delegerade till elektorskol-

legiet; sedan må kommunen vara huru stor som helst, dess kommunalråd växer

ej mera och därmed ej heller dess andel av departementets valkollegium (Paris har

dock 30 delegerade). Dels förökas vidare antalet kommunalrådsmedlemmar (från

JO till 36) icke efter samma skala längs hela linjen, utan är progressionen raskare

för de mindre kommunerna än för do större. Man kan sålunda fastslå, att till

följd av elektorernas ojämna fördelning valrättens

l khet.

likheten i de valberätti-

gades inflytande på valet, icke är till fullo förverkligad vid den franska senats-

organisationen. Landsbygdens och de mindre städernas gynnande i detta hänseende

utgöra ett konservativt inslag i densamma. Detta bidrager vid sidan om de ovan

s. 16 angivna allmänna karaktärsskillnaderna att giva denna den allmänna rost­

ral

tens övre kammare en mera modererad prägel i jämförelse med deputerade­

kammaren.

Ännu ett dylikt moderativt stadgande rörande den franska senatens organi­

sation är att nämna, och detta är dess absoluta

oupplöslighet.

Den republikanska

författningen av 1875 har nämligen begränsat presidentens upplösningsrätt till att

avse endast den för fyra år utsedda deputeradekammaren — varvid emellertid

egendomligt nog senatens samtycke erfordras — medan den för nio år valda och

successivt förnyade senaten icke kan upplösas. Till den närmare belysningen av

denna anordning, vilken finner motstycken även i ett parbiittiska författningar och

varit föremål för introduktionsförsök i Danmark, återkomma vi senare i kap.

B s. 32 f.

Det är till sist att uppmärksamma, att den franska senaten (sedan 1875)

så till vida är att räkna till samma typ.som den svenska (sedan 1866) och den

holländska (sedan 1848), som den är uppbyggd på de kommunala förbanden såsom

valorgan. Men i motsats till förhållandet med de sistnämnda båda första kam­

rarna är det vid den franskas bildande primär-kommunernas representationer och

icke landstingen som spela huvudrollen — i all synnerhet efter 1884 — och det

är närmast i denna mening som den kommer att framstå såsom »kommunernas

stora råd». Det danska regeringsförslaget av den 23 okt. 1912 anknöt till liknande

idéer, då det ville organisera de 1908 demokratiserade »byraaden» och »sogne-

raaden» såsom kreatioisorgan till landstinget2). Liksom i Frankrike skulle valen

vara indirekta och därtill liksom också i Frankrike icke allenast enkelt indirekta;

de skulle t. o. m. bli i högre grad flerfaldigt indirekta än i Frankrike. 1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

1t Se noten å föregående sida.

y Motiveringen fann man i allmänhet i den nära förbindelsen och släktskapen mellan den

statliga och kommunala verksamheten och vidare särskilt i komnnmalrådsledamölernas speciella

kvalifikation såsom förstnkamm-<rväljare. vilka dels vitsordades genom väljarnas förmedelst valet

ådagalagda tillit till deras duglighet och erfarenhet, dels genom själva den kommunala verksam­

heten — den naturliga förskolan till den politiska — ytterligare förhöjdes (jfr De Geers moti­

vering för de svenska landstingen såsom valorgan ovan s. 15 n. I). Särskilt betonades den finan­

siella oinsikt, som sysslandet med kommunens till övervägande del ekonomiska angelägenheter

måste bibringa.

1!)

Dot blev emellertid icke en kommunalvald första kammare, påminnande om

den franska, som

Danmark

omsider, genom 191,5 års författningsrevision, vars tyngd­

punkt just ligger i de förändrade bestämmelserna angående »landstingets» samman­

sättning, skaffade sig. Vilken gestaltning man gav åt det nya, rent demokratiska

landstinget, skola vi nu övergå till att betrakta.

Vi återfinna de vanliga karakteristika för första kammaren: mindre ledamots-

antal (inalles 66 mot, 140), längre valperiod (8 är mot 4), successiv omsättning

(partiella nyval vart 4:e år), indirekta val, högre valbarhetsälder (35 år mot 25) '),

därjämte ock flermansvalkretsar.

Därtill komma emellertid ännu ett par sammnnsättningsregler, som för det

nya danska landstinget äro mera säregna: för det första de koopterade ledamöterna

och för det andra förhöjningen av valrättsåldern — till vilka båda moment vi strax

skola återkomma. Däremot kan man icke säga, att det proportionella valsättet,

som vid landstingsvalen tillämpas-), förlänar den övre kammaren någon avgörande

karaktärsskillnad gentemot den lägre; ty även vid valen till denna infördes genom

reformen — såsom kompensation bland andra sådana för landstingets demokratise­

ring —- en »ligelig Representation», eu sinnrik kombination av proportionell repre­

sentation med majoritetsval i enmanskretsar (»Tillaegsmandater»), vilken liksom pro­

portional valet avser att partierna skola företrädas efter sin styrka. Icke heller

företer den danska landstingsorganisationen några territoriella ojämnheter i repre­

sentationsrätten sådan som den franska senatsolganisationen (ovan sid. 17 f.).

De betydelsefullaste sammansättningsmomenten äro, såsom nämndes, de koop­

terade = de »landstingsvalda» och den förhöjda valrättsåldern.

Av de 72 ledamöterna i landstinget äro endast 54 valda på vanligt sätt, av

de röstägande genom indirekta val. De återstående 18 utses av landstinget självt

(jfr ovan s. 16 om den franska senaten före 1884). Dessa »

landstingsvalda»

utgöra

en ersättning för de forna »kongevalgte»; de äro emellertid 6 flora än dessa. Lik­

som för de allmänneliga valen till landstinget tillämpas även vid kooptationen av

de 18 den proportionella valmetoden. Det dubbelt indirekta val, som sålunda ligger

till grund för tillkomsten av en mindre del av landstinget, har tänkts skola vara

ägnat att tjäna »stabiliteten» eller »kontinuiteten». Därvid bör uppmärksamhet

fästas även å den detaljbestämmelsen i Låga om »de landstingsvalda», som åter­

finnes i grundlagen (§ 36), att de ifrågavarande 18 förstakammai ledamöterna skola

utses »av en valförsamling bestående av de personer, som den dag nya val till

landstinget utskrivas, äro medlemmar av tinget»; de

avgående

landstingsmannen

deltaga alltså i detta val. och nyvalen ute i landet äro utan betydelse för detsamma.

Med denna anordning ville man, enligt vederbörande landstingsutskotts utlåtande,

»tillvejebringe o g styrke en blivende Förbindelse mellem det afgaaede og det for-

nyede Landsting», alltså befordra kontinuiteten. Det är att tillägga, att för de

landstingsvalde icke gäller regeln om den successiva förnyelsen; de omväljas tvärtom

totaliter vart 8:e år. Valbarheten är icke inskränkt genom något bostadsband

(jfr denna sida not. 1). * 2

Kungl. Maji» proposition Nr 358.

*) Valbarheten till landstinget galler för övrigt (med undantag för de »landdingsvalda>

— se nedan) liksom förut endast i valkretsen, till lölkelinget däremot över hela landet — rakt

motsatt de svenska förhållandena således.

2) Doek icke på Bornholm och Färöarna, vilka i motsats till de 5 övriga flermansvalkretsarna

hava vardera endast en landstingsman.

IJunmark

20

Betraktades tillsatsen vid reformen 1915 av stadgandet om de landstings­

val såsom en demokratiseringen .modifierande faktor, så gällde det i än högre

grad om

dni förhöjd t vnlr dtsåld>rn.

Om

också »allmän» röstrält råder till lands­

tinget likaväl som till folketinget. så inträder rösträttens utövning i det förra fallet

först vid 35 års ålder, medan till folketinget röstas redan vid 25 år (jfr ovan sid.

10 om Belgiens senat, ävensom Adelswärds motion i andra kammaren 1907). Denna

bestämmelse far betraktas såsom det nya danska landstingets huvudkarakteristikon;

landstinget skall framstå såsom ett »de äldres ting». Man får en föreställning om

dess numeriska verkan på väljarekåren, då man av den officiella statistiken (folklikt).

1911) finner siffran 400,158 för de tio manliga och kvinnliga åldersklasser i det

egentliga Danmark, som ligga mellan uppnådda 25 och 35 är; hela Danmarks folk­

mängd över 25 år utgjorde 1,352,710. Det anmärktes för övrigt under reform­

debatten i Danmark, att det nya landstinget i själva verket bleve icke blott de

äldres utan jämväl de giftes kammare (ett »hemmens ting» kallades det också).

detta, trots frånvaron av någon dylik sammansättningsregelJ), till följd av det gifta

civilståndets talrikare frekvens bland de äldre.

Utom dessa nu beskrivna stadganden rörande sammansättningen av den övre

kammaren i Danmark framträder ännu ett 1915 nytillkommet organisationsmoment

med krav på särskild uppmärksamhet. Det rör kammarens ställning till

upplöminus-

insiitutet.

Vi hava ovan sid. 18 funnit, hurusom i Frankrike gentemot deputerade­

kammarens upplöslighet stod senatens oupplöslighet ). Samma anordning önskades

på högersidan under förarbetet till den danska författningsrevisionen, och detta i

syfte att göra det nya landstinget mera »stabilt». Omsider blevo också i den nya

grundlagen införda vissa bestämmelser angående landstingets oupplöslighet. Men

denna kom att bliva endast ett ganska ofullständigt motstycke till den franska före­

bilden. Oupplösligheten blev nämligen icke absolut, utan endast relativ; den blev

regel, men med ingalunda betydelselösa undantag. I tvenne fall kan nämligen lands­

tinget upplösas; vid grundlagsförändringar (i enlighet med den nya grundlagens § 93:

bägge tingen upplösas mellan det preliminära och det definitiva riksdagsbeslutet)

samt vid ett itererat motsättningsförhållande mellan tingen beträffande en lagstift­

ningsfråga. Upplösningsinstitutet framträder sålunda här som ett medel till lösande

eller hävande av konflikter mellan kamrarna. Då ett särskilt kapitel av denna

undersökning kommer att ägnas åt dessa medel, synes det lämpligt att till detta

spara redogörelsen för de närmare stadgandena angående landstingsupplösning i detta

fall (nedan sid. 48—49). Här må endast tilläggas, att med en dylik blott relativ oupp-

lö-lighet tydligen det åtrådda syltemålet, ett stabilare överhus, endast i starkt

reducerad grad kan sägas vara uppnått.

Innan vi lämna Danmark, må för fullständighetens skull erinras därom, att

den

kvinnliga

politiska rösträtt, som infördes genom 1915 års författningsrevision,

gäller landstinget ej mindre än folketinget.

Vi vända oss så till den tredje helstaten i Europa med rent demokratiskt

Portugal,

överhus, nämligen republiken

Portugal

(förf. 1911, vallag 1913).

9 Jfr däremot den franska direklorialförfiitlningen 1795. enligt vilken för valbarhet till

den övre kammaren, »de gamles råd», fordrades ej blott 40 års ålder (gentemot Ö0 år lör »de fem­

hundrades råd» , ulan också gift civilstånd.

s) Detsamma återfinnes för övrigt även i ett par engelska kolonistater, Tasmanien och

Västaustralien.

Kungi. Maj:ts propos tion -Nr 358.

21

Här äro de karaktärsski'jande momenten tämligen nednivellerande. Senaten

till storleken mindre än deputeradekammaren — vädjas för längre period än

denna (Ii år mot 3), förnyas successivt

(J/4

vart 3:e år), och valbarlietsäldern iir

tio år högre (.15 år mot 25). Den viktigaste skillnaden utgöres emellertid av val­

sättet, i det att visserligen båda kamrarna utses direkt i motsats till vad förhål­

landet, som vi funnit, är i Frankrike, men den övre med tillämpande av eu mino-

ritetsrepresentativ metod, den nedre enligt majoritetsvalets regler; i samband där­

med står motsatsen mellan flermans- och enmansvalkretsar. Senatens medlemmar

äro nämligen fördelade på tremansvalkretsar, men har varje väljare att på sin

röstsedel upptaga endast två namn, varigenom åt minoriteten skall tillförsäkras det

ena mandatet (vote limité). Det framgår emellertid, att ursprungslikhoten mellan

de båda kamrarna i Portugal är tämligen starkt utpräglad.

Tdl sist återstår bland icke-förbundsstater att ytterst på vänstra flygeln

omnämna

den nnrdunvvika"ska unionens drlsiafer.

Här finna vi i det hela taget

valrätt och valsätt till den övre kammaren (senaten) i avsevärd grad närma sig

samma institut i fråga om den nedre (representanternas hus). Skillnaden ligger

uteslutande i det mindre ledamotsantalet (och i samband därmed större valkretsar),

i somliga stater längre valperiod för senaten och därjämte i några stater partiell

eller successiv förnyelse för densamma, därtill högre valbarhetsålder.

Tdl dessa i de behandlade helstaterna bestående rent demokratiska överhus

kommer väl sannolikt inom kort — med det slutliga bifallet till de i år (1917)

såsom vilande antagna grundlagsförändringarna — att fogas en tredje, nämligen

den

neder.'Smiska,

första kammaren. 1 Nederländerna har censusrösträtten till den

nedre

kammaren hållit sig tills dato. Då man nu är i färd med att ersätta den

med den allmänna rösträtten, tager man steget ut till att avse uppnåendet av

samma basis även för den övre. Eftersom denna allt fortfarande skall utses av

provinsialstaterna, åvägabringas denna första kammarens demokratisering genom in­

förandet av allmän och lika rösträtt även till dessa, liksom för övrigt även röst­

rätten till primärkommunernas representativa församling blir av dylik art. Provins­

staternas egen valperiod förkortas från sex år till densamma som andra kammarens,

nämligen fyra, och deras tidigare successiva förnyelse ersättes (av hänsyn till pro-

portionalismen — so nedan) med total. Jämväl upphäves den för valbarhet till

överhuset stadgade census. Med allt detta förenar man slutligen också den kvinn­

liga, icke blott kommunala utan även politiska, rösträtten, men visserligen sker

detta på ett tillsvidare ineffektivt sätt. i det, att vederbörande paragrafer i grund­

lagsförslaget icke omedelbart tillerkänna kvinnorna rösträtt, utan endast hänvisa

till en kommande lagstiftning, varvid emellertid göres det uttryckliga förbehållet

att en sådan icke får införa några censitära uteslutningsgrunder; så till vida skall

således den blivande kvinnliga rösträtten bliva »allmän > i samma måtto som männens.

Emellertid ingå i den nederländska representationsreformen jämväl ett par

särskilda modifierande moment. Hit är att räkna för det första införandet av den

proportionella valmetoden vid val av såväl andra kammaren som av de första

kammaren allt fortfarande kreerande provinsialstaterna; avsikten är att även dessa

sena res val av förstakammarledamöterna skall försiggå med tillämpande av samma

valsätt. Därmed kommer att till de båda dubbelpioportionalistiska tvåkammar-

systemen, europeisk statsrätt hittills har att uppvisa, det belgiska (1899) och det

Kunyl. Maj:ts -proposition Nr 358.

Nederlän­

derna.

22

svenska (1909), läggas ett tredje. För det andra finner man även den obligatoriska

valrätten, valplikten stadgad åtminstone vid andrakammarvalen. Den framställes

som ett komplement till proportional valet, i det att den skall befordra det verkliga

avspeglandet av väljarkåren uti valresultatet.

Vad som sålunda kommer att skilja den rent demokratiska första kammaren

i Nederländerna från sidokammaren blir detta: mindre ledamotsantal, längre val­

period, (väl fortfarande) successiv förnyelse, indirekta val genom provinsrepresenta-

tiouerna.

De återstående av de å sid. 16 uppräknade staterna med rent demokratiska

överbus äro icke såsom Frankrike, Portugal. Danmark och de amerikanska staterna

ävensom Nederländerna helstater, utan

förbund sstater.

Såsom å anförda sida nämndes,

äro tvåkammarsystemets förutsättningar i dessa stater av en särskild beskaffenhet.

Folkrepresentationens dualism betingas nämligen av statens egen natur av samman­

satt stat. De båda kamrarnas särprägel beror på denna, i det att den ena kam­

maren (den övre) avspeglar statsmångfalden, den andra (den nedre) det enhetliga

folket. I den förra göra sig sålunda delstaterna gällande såsom jämbördiga fak­

torer; den lilla staten är företiädd av samma antal medlemmar som den stora.

Till den senare däremot väljas representanter efter folkmängden som fördelnings-

norm; de större staternas folk dominera sålunda. Tvåkammarsystemet blir på så

sätt en kompromiss mellan de större och de mindre staternas motsatta anspråk.

Detta hindrar naturligtvis icke att även den sedvanliga motiveringen för tvåkammar­

systemet har varit av betydelse vid dess införande. I Amerika särskilt var detta

i hög grad fallet, mindre i de båda andra av de här ifrågakommande tre förbunds-

staterna.

Innan vi nu i korthet redogöra för de demokratiska senaternas sammansätt­

ning i Förenta staterna, Schweiz och den australiska federationen, må beträffande

dem alla förutskickas den anmärkningen, att det demokratiska kravet på individuell

likhet

i representationsrätt rent principiellt är genom de stora och små staternas

lika representation underkänd. Medborgaren i en mindre delstat har tydligtvis ett

större individuellt valinflytande än medborgaren i en större delstat. Detta blir en

nödvändig följd av senatens uppbyggande på statsmångfalden. Emellertid bör be­

märkas, att de politiska följderna härav alldeles icke bliva desamma som av den

likaledes ojämna platsfördelningen i Frankrike, då ju nämligen i denna senare stat

olikheten innebär ett relativt tillbakasättande icke av större departement för mindre,

utan av storkommunerna med deras politiskt radikalare befolkninasmajoi itet

Senaten i

den nordamerikanska unionen

(förf. 1787) utgöres av två med­

lemmar från varje stat — den blir på så sätt ett ovanligt fåtaligt överhus — valda

för en period av sex år, med successiv förnyelse sålunda, att /., avgår vartannat

år. Därvid är sörjt för att icke samma stats båda senatorer omväljas samtidigt.

Valbarheten är knuten vid en högre ålder än medkammarens, »representanternas

hus» (SO år mot 25) och en längre tids amerikanskt medborgarskap (nio års mot

sju). Ursprungligen förrättades valet av varje stats senatorer genom statens lag­

stiftande församling (gemensam votering, om de båda kamrarna ej kommo överens).

Emellertid gick utvecklingen omsider därhän, att detta indirekta valsätt endast till

skenet blev ett sådant. Vid val av medlemmar till statslegislaturen avfordrades

kandidaterna ett tillkännagivande angående den person, på vilken de komme att

Kungl. Maj:ts proposition Nr.358.

23

rösta till unionssenator. Valet till unionssenaten var därför redan genom utfallet

av valen till statslegislaturen så gott som avgjort, ocli själva omröstningen i den

sistnämnda hade endast en rent formell betydelse. Genom en författningsändring

av år 1913 har man dragit den legislativa konsekvensen av denna praxis. Det in­

direkta valsättet är numera även formellt upphävt, och statens båda senatorer utses

av det röstberättigade folket direkt. Väljare äro desamma som de som välja till

representanternas hus.

Den

Schweiziska

övre kammaren (förf. 1874) påminner, såsom redan av det

föregående framgår, om sin amerikanska kollega. »Ständerrådet» (den nedre kam­

maren kallas »nationalrådet») består av två ombud för varje kanton. Varken be­

träffande valperiod eller valsätt finnas några riksbestämmelser, utan är regleringen

av allt, detta överlåten åt de skilda kantonernas särskilda lagstiftning. Resultatet

blir att medlemmarna i de flesta kantonerna väljas för ett år, men i några för ända

till tre år, samt att såsom valkorporationen fungerar i vissa kantoner den lag­

stiftande församlingen, »stora rådet», i andra åter det röstberättigade folket självt.

Karaktärsskillnaden mot den nedre kammaren, nationalrådet, viiket väljes för tre år

genom direkia folkval, kommer att hänföra sig allenast till ständerrådets mindre

antal ledamöter samt dessas fördelning på befolkningen icke efter numeriska likhets­

synpunkter, utan efter den kantonala jämställdhetens.

Återstår sä den

au-trali ka fe h t unionens

(förf. 1900) övre kammare (House

of the States eller States Assembly). Den räknar sex medlemmar från var och

en av de sex delstaterna, direkt valda av de (såväl manliga som kvinnliga) med­

borgare, vilka åtnjuta rösträtt, det är av samma väljare som den nedre kammaren.

Valperioden är sex år (underhusets tre år) och förnyelsen successiv

('/2

avgår vart

tredje år). Från medkammaren skiljer sig överhuset endast genom sitt mindre

antal, ledamotsfördelningen och den successiva förnyelsen.

Kasta vi nu blicken tillbaka på hela denna rad av förstakammartyper vi i

det föregående låt t passera förbi oss. finna vi dem ordnade i en tämligen fortlöpande

utvecklingsserie från höger till vänster. Ytterst på den högra flygeln finna vi de

ärftliga herrehusen, vilka småningom övergå i de av statschefen på livstid utnämnda.

Så följa hybriderna av på en gång livstidsutnämnda och klassvalda överhus och

därpå de uteslutande på väljarnes fördelning i skatteklasser baserade valda sena­

terna. Dessa räcka handen till de på graderad röstskala och de på enkel census

vilande överhusen. Såsom sista huvudled i kedjan finna vi de rent demokratiska

senaterna, uppbyggda på den allmänna rösträttens grund, men sinsemellan före­

teende olika grader av moderation, från — bland helstaterna - Frankrikes kom-

munalvalda senat och Danmarks den mognade ålderns proportionalistiskt valda ting

genom Nederländernas provinsvalda och Portugals ofullkomligt proportionalistiska

första kammare ut till de amerikanska delstaternas med underhusen tillnärmelsevis

tvillingfödda överhus. Fortsätta vi utöver tvåkammarsystemens gränser, nå vi fram

till det norska systemet, där den övre kammaren liksom byggts in i ett enkammar-

system, och slutligen till den rena monistiska representationsformen.

Kung!. Miij.ts proposition Nr 858.

Sehweit

Australien

24

Kutig!. Maj:ts proposition Nr 358.

B. Tillämpningar pa den svenska första kammaren av utländska

sammansättningsnormer.

Den föregående framställningen har givit en kort systematisk översikt över

de moderna överhusorganisationerna. Såsom en avslutning på denna del av före­

varande utredning skola här tillfugas några anmärkningar beträffande de impulser,

som ett dylikt studium kan anses giva med hänsyn till eventuella förändringar av

vår egen förstakammarorganisation. Det behöver knappa-t påpekas, att des-a an­

märkningar äro av en alldeles teoretisk natur, så till vida som de icke giva ut­

tryck åt några hos utredningens författare förefintliga politiska reformönskningar

— vilka nämligen i så fall skulle peka i mot varandra alldeles stridiga riktningar.

Vad som här avses är endast att rent abstrakte och tankeexperimentelit peka på

de möjligheter, sum den komparativa statsrätten anvisar. På sina ställen tages där­

jämte hänsyn till tendenser, som i det politiska meningsutbytet gjort sig gällande;

liksom också motiveringen och kritiken rörande vissa institut i korthet omnämnas.

Följa vi den indelning av de moderna överhusen, som genomgår vår tidigare

framställning, så möta vi på ena flygeln de s. k. herrehusen. I fråga om svenska

ändringsmöjligheter spela de uppenbarligen ingen roll. Detta gäller emellertid icke

fullständigt om de övergångsformer, som Spartiens och det forna Ry-slands (och i

sin mån Badens och Elsa-s-Loth ringens) första kammare förete. Här framträder

nämligen, såsom vi funnit, i partiell tillämpning en idé, som, enligt vad vi tidigare

påpekat, på senare tid inom somliga kretsar med förkärlek omhuldats, nämligen

den om

intresse-

eller klassvalet (korporationsvalet), närmast

yr.\es!.lassvalet

såsom

första kammarens lämpliga grundval.

Idéen ifråga utgör å vissa håll allenast ett moment i uppfattningen av folk-

representatiunen över huvud såsom ett

gruppintressenas

organ Fn sådan totalåskåd­

ning underkänner de samfällda valens rationalitet och fordrar — åtminstone i mån

som samhället uppnår en färdigbildad och klar klassindelning —

hela

riksdagens

kasserande på klassvalens grund; tsardömets riksdag erbjuder ett belägg i den rikt­

ningen. A andra håll möter man emellertid en uppfattning, vilken reserverar klass­

valen till den

övre

kammaren allenast och låter de samfällda valen för den nedre

kammaren bestå. Det händer för övrigt också, att denna lösning accepteras så-om

en provisorisk halvmesyr av den här ovan förstnämnda uppfattningens företrädare.

Enligt denna lösning av tvåkammarproblemet skulle sålunda åt första kammaren

förlänas en intresserepresentaiiv karaktär, den skall företräda det efter arbetsför­

delningens och andra synpunkter »organiskt» differentierade folket — i motsats till

den på samfällda val vilande nedre kammaren, däri folkets enhetlighet kommer till

uttryck, om också facetterad i skilda politiska idéutstrålningar. Första kammaren

blir en »socialpolitisk» motvikt mot den partipolitiska andra.

Det är den fortgående radikala demokratiseringen av valrätten till under­

huset, som blåst liv i strävandena i omförmälda riktning. Detta förhållande med­

för, att det tydligen närmast varit m/nonVe^intressena, vilkas skyddande legat be-

främjarne av klassvalet till första kammaren om hjärtat. Omvårdnaden om dem

har ju också sedan gammalt — redan av Montesquieu — ansetts höra till över-

Kung!. Maj:ts proposition

AV

ii5*.

25

husets speciella uppgifter, och det är förståeligt att denna motivering för tvåkammar-

systemet i påfallande grad för-tärkts i den mån majoritetsmakten vid andrakam-

marvalen genom den allmiinna rösträtten ui präglats.

Från en annan synpunkt karakteriseras den genom klassvalet intresserepre-

sentativt organiserade första kammaren såsom en

»sate

,,

önskagens»

kammare, så­

som eu »expert»-kammare. Genom denna form f«»r första kammarens bildande skulle

sålunda åt representationen tillförsäkras den fackliga insikt och erfarenhet på skilda

områden, som för lagstiftningsarbetet måste vara av så utomordentlig betydelse.

I första kammaren skulle med visshet vara att påräkna det nödiga korrektivet mot

den eventuella frånvaron i andra kammaren på ett eller annat område av dylik

kvalificerad förfarenhet. Med hänsyn härtill pläga somliga förslagsställare kräva

icke blott de olika

näringsgrenarnas

företrädande i första kammaren utan också

vissa

statsinstitutioners

eller därmed jämförliga inrättningars representerande för att

på så sätt låta även den speciella statsadministrativa eller kulturella sakkunskapen

komma första kammaren till godo.

Såsom exempel på det praktiskt politiska framträdandet i senare tid av idéen

om en klassvald första kammare må, utom Badens författningsrevision 1 '.>04 och

Elsass-Lothringens 1911 framhållas, hurusom i Belgien denna tanke spelade en be­

tydande roll under förarbetet till 1893 års författningsrevision, vilken ju resulterade

i. en »allmän», ehuru olika rösträtt; flera förslag av dylikt innehåll sågo dagen.

Aven i det akuta stadium, till vilket rösträttsfrågan hade nått före världskriget,

under vilket kravet på den »rena» allmänna rösträtten med energi gjorde sig gällande,

framträdde idéen om intresserepresentationen såsom specialkarakteristikon för senaten

såsom en möjlighet, med vilken den tidigare (s. 13) omnämnda parlamentariska

kommissionen hade att räkna. I Sachsen hava vidare under dess senare reform-

historia (rösträttsreformen 1909) både politiska partier och politiska skriftställare

tagit till orda för yrkesintressenas representation i herrehuset. Likaledes i Österrike

under förhistorien till dess valrättsreform 1907. Här blev resultatet en av

Abgeordnetenhaus den 13 november 1906 antagen resolution av denna lydelse: »Den

kejserliga kungliga regeringen uppfordras att efter valreformens fullbordande i be­

traktande av den omständigheten, att bredvid ett ur allmänna val utgånget repre­

sentanthus ett herrehus i dess nuvarande sammansättning vore en monstrositet,

framlägga ett lagförslag, vilket har till föremål omvandlandet av det nuvarande

herrehuset till ett genom val ur yrkesorganisationerna sammansatt ständerhus.»

1 Sachsen och Österrike voro emellertid de bestående första kamrarna »herre­

hus». I Belgien däremot består en censusbestämd senat. Enahanda var förhållan­

det i Danmark före 1915. Också här var under förhistorien till den senaste för­

fattningsrevisionen intresserepresentationen på programmet Den var högerns önske­

mål med hänsyn till landsstingsreformen. Det politiska läget var emellertid

sådant, att det icke befanns möjligt att få tanken i sin renhet förverkligad. Redan

från början hade man klart för sig, att det rent och uteslutande korporativt sam­

mansatta landstinget, om också idealet, fick i aktionsprogrammen lämna plats för

någon slags kompromiss.

Det kan måhända hava sitt intresse att till belysning omnämna innebörden

i ett dylikt danskt kompromissförslag, i vilket olika grundsatser kombinerades, allt

under det man sökte få med så mycket av intressepresentation, som kunde synas

hava någon som helst utsikt till genomförbarhet. Vi välja den första mera bety-

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 samt. 320 haft. (Bil. till nr 358)

4