2

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 155.

Förslag

till

Lag

om medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

För vart och ett av de distrikt, i vilka riket för sådant ändamål av

Konungen indelas, förordnar Konungen en förlikningsman med uppgift

att, på sätt nedan sägs, medla i tvister mellan arbetsgivare och arbetare.

Därest så prövas påkallat, må Konungen tillika antingen uppdraga

åt förlikningsman att jämväl utom sitt distrikt vara förlikningsman med

visst, på annat sätt bestämt verksamhetsområde eller ock för sådant verk­

samhetsområde förordna särskild förlikningsman.

2 §•

Förlikningsman åligger:

att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom

det honom anvisade verksamhetsområdet;

att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin med­

verkan till biläggande av arbetstvister, som inom samma område upp­

stå; samt

att eljest, på anmodan, gå arbetsgivare och arbetare tillhanda för

åvägabringande av överenskommelser, som äro ägnade att främja ett

gott förhållande dem emellan samt förekomma störande avbrott i

arbetet.

Åstunda arbetsgivare och arbetare, att förhandling om sådan över­

enskommelse skall äga rum under ledning av opartisk ordförande, och

kan förlikningsmannens medverkan för förhandlingen icke lämnas eller

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

bringa överenskommelse i enlighet med anbud eller förslag, som under

förhandlingarna kunna bliva framställda från de tvistande själva; an­

kommande därvid på förlikningsmannen att, om och i den mån sådant

kan anses ägnat att befordra en god lösning av tvisten, hemställa om

de jämkningar eller medgivanden, som för ändamålet kunna synas

lämpliga.

i

§•

Det bör vara en var av de tvistande angeläget att, i den mån så­

dant erfordras för att bereda förlikningsmannen tillförlitlig grund för

tvistens bedömande, på anhållan av förlikningsmannen giva honom del

av räkenskaper och andra handlingar samt meddela statistiska och andra

uppgifter, varöver de tvistande förfoga, ävensom hålla vederbörande

arbetsplatser för förlikningsmannen tillgängliga. Den som, enligt vad

nu är sagt, går förlikningsman tillhanda äger att, i den omfattning han

finner behövligt, göra förbehåll, att vad förlikningsmannen på sådant

sätt erfar ej må av denne yppas.

8

§■

Kan icke vid förhandlingarna inför förlikningsmannen enighet vin­

nas, må han uppmana de tvistande att låta tvisten avgöras av sådan skilje­

nämnd eller skiljedomare i arbetstvister, varom i lag är särskilt stadgat,

eller att eljest lämna uppdrag åt en eller flera personer, vilkas utlåtande

de tvistande utfästa sig att efterkomma, att, efter prövning, om och i

vilken mån de från ena eller andra sidan framkomna påståendena må

vara befogade och på vilket sätt följaktligen den föreliggande tvisten

rättast bör lösas, såsom skiljemän skilja de tvistande emellan.

I händelse uppmaning i sistnämnda syfte efterkommes av parterna,

bör förlikningsmannen, i den mån så befinnes behövligt, lämna sin med­

verkan för utseende av skiljemän, underrätta dessa om uppdraget samt

i övrigt medverka till, att det åsyftade avgörandet må komma till stånd.

Ej må förlikningsman själv åtaga sig skiljemannauppdrag i arbets­

tvister.

9 §.

Vad i 3 § är stadgat avser icke arbetstvist, som uppstått inom

näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild för­

handlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad, med mindre de

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

Förlikningsman skall inom tre månader efter varje kalenderårs ut­

gång till socialstyrelsen insända berättelse om sin verksamhet under året

samt om förloppet av de tvister, som under detsamma handlagts.

Berättelsen skall genom socialstyrelsens försorg befordras till trycket.

14 §.

Närmare föreskrifter rörande förlikningsmännens och förliknings-

kommissions verksamhet meddelas av Konungen.

15 §.

Angående ersättning till förlikningsman, ledamot av förliknings-

kommission och sådan opartisk ordförande, om vilken i 2 § sägs, gälle

vad Konungen därom stadgar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920, då lagen den 31 decem­

ber 1906 angående medling i arbetstvister upphör att gälla.

8

i i-

Av den centrala skiljenämnden meddelad skiljedom skall lända till

efterrättelse lika som domstols laga kraft ägande dom.

Nämnden må, där så finnes erforderligt, giva förklaring av skilje­

dom, som av nämnden meddelats.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

5 §•

Den centrala skiljenämnden består av sju ledamöter.

Tre av ledamöterna förordnas av Konungen för en tid av två år i

sänder bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller

arbetarintressen, och utser Konungen en av dessa ledamöter till nämn­

dens ordförande samt en till ställföreträdare för denne. Minst en av de

utav Konungen förordnade ledamöterna skall vara lagkunnig man, vilken

fullgjort vad författningarna föreskriva om dem, som må nyttjas uti

domarämbeten.

Övriga fyra ledamöter utses för ett år i sänder, två av svenska

arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och två av landsorganisationens

representantskap. För dessa fyra ledamöter utses i enahanda ordning

dubbelt så många suppleanter.

Avgår ledamot eller suppleant, utses annan ledamot eller suppleant

för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

Skiljenämnden skall hava sitt säte i Stockholm.

6 §•

Ledamot eller suppleant, som i 5 § avses, skall vara svensk med­

borgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen inne­

havas av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd

till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest

på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befatt­

ning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd

till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är under framtiden

ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 155.

9

7 §•

Mot ledamot av den centrala skiljenämnden gälla samma jäv, som

i rättegångsbalken stadgas i fråga om domare.

8 §•

Fråga, som hänskjutits till den centrala skiljenämnden, må avgöras

•av fem ledamöter. Éj må annat än udda antal ledamöter deltaga i

.avgörandet. .

Vid besluts fattande skola närvara lika antal representanter för

arbetsgivare och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem,

som förordnats av Konungen.

9 §•

Uppkomma vid tvistefrågas avgörande olika meningar mellan den

centrala skiljenämndens ledamöter, gälle den mening, varom mer än halva

antalet av de röstande är ense. Ernås ej sådan röstövervikt angående

fråga, som blivit överlämnad till nämndens prövning, vare i avseende

därå skiljeavtalet förfallet.

10

§.

Den centrala skiljenämndens avgörande av tvistefråga påkallas hos

ordföranden i skrift, som skall innehålla uppgift på den eller de frågor,

om vilka skiljedom äskas.

Ordföranden utsätter tid för nämndens sammanträde samt tecknar

å skriften resolution med uppmaning till parterna att å angiven tid och

plats inställa sig inför nämnden eller dessförinnan till ordföranden in­

komma med skriftliga yttranden och därvid foga de handlingar, som

de i övrigt önska åberopa.

Hava ej parterna å ömse sidor gjort ansökan om tvistens upp­

tagande, åligger det sökanden att bevisligen tillställa motparten ansök­

ningen med därå av ordföranden tecknad resolution.

11

§.

Till utredning av fråga, som av den centrala skiljenämnden hand-

lägges, äger nämnden låta vid allmän underrätt höra vittnen och sak-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 129 käft. (Nr 155 — 156.)

279219

2

10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

'

kunniga. Finner nämnden sådan åtgärd nödig, äger nämnden därom

göra framställning hos den underrätt, inom vars område den, som skall

höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig, och varde denne

genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Rätten äger

tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt.

Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa skiljenämnden protokoll

däröver.

12

§.

Av den centrala skiljenämnden beslutad skiljedom skall skriftligen

avfattas och av de i beslutet deltagande ledamöterna undertecknas samt

av ordföranden förvaras.

Utskrifter av skiljedomen skola, å nämndens vägnar underskrivna,

av ordföranden, till parterna utgivas.

13 §.

Kostnaderna för förhör, som i 11 § sägs, bestridas av allmänna medel..

Skiljenämndens beslut meddelas avgiftsfritt.

14 §.

Närmare föreskrifter angående den centrala skiljenämndens verk­

samhet må meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 155.

11

Förslag

till

Lag:

om särskilda skiljedomare i arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

Konungen äger, i mån av behov, efter framställning av kommuner

»eller eljest, förordna särskilda personer att på anmodan av parter var

för sig avgöra arbetstvister, som av parterna hänskjutits till skiljedom,

eller på anmodan av parter eller av dem valda skiljemän såsom opar­

tiska ordförande i skiljenämnder deltaga i dylika tvisters slitande. För­

ordnanden, som nu nämnts, meddelas på viss tid, högst två år i sänder.

Skiljedomare, som här avses, skola hava fullgjort vad författnin­

garna föreskriva om dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

I övrigt skall i avseende å dessa skiljedomare och deras verksamhet

vad i lagen om skiljemän är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Närmare föreskrifter om skilj edom arnes verksamhet må meddelas

av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920.

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

Utdrag av 'protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30

januari 1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern E^den,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

H^ellner,

Statsråden

P^etrén,

? N^ilson,

L^öfgren,

friherre P^almstierna,

U^ndén,

T^horsson,

O^lsson.

T. f. chefen för civildepartementet, statsrådet Löfgren anförde:

Med ett den 13 juli 1916 dagtecknat utlåtande har socialstyrelsen

till . Kungl. Maj:t ingivit en styrelsen anbefalld utredning angående huru­

vida och i vad mån åtgärder, särskilt på lagstiftningens väg, kunde

åstadkommas i syfte att på verksamt sätt befrämja arbetsfreden. Såsom

resultat av den verkställda utredningen framlade styrelsen ett förslag till

lag om vissa åtgärder till främjande av arbetsfred, upptagande dels vissa

bestämmelser om arbetsavtal och kollektivavtal, dels ändrade regler om

förlikningsväsendet i arbetstvister, dels särskilda föreskrifter om vissa

villkor för arbetsinställelser, dels slutligen bestämmelser om lokala arbets-

domare och om upprättande av en särskild domstol i vissa arbetstvister*

arbetsdomstolen.

13

Socialst}7relB0DS betänkande, över vilket yttranden inkommit från

åtskilliga myndigheter och korporationer, har hittills icke föranlett för­

slag till riksdagen. Av en stor del bland de ingivna yttrandena har

framgått, att en dylik, ganska omfattande lagstiftning icke skulle i den

gestaltning, förslaget lått av styrelsen, uppbäras av den allmänna

opinion inom de närmast intresserade kretsarna, som synes önskvärd

för ett framgångsrikt ingripande från lagstiftarens sida på detta område.

Under sådana förhållanden är det icke sannolikt, att något av större

värde för arbetsfreden eller arbetsrättens utveckling är att vinna genom

att nu ifrågasätta en lagstiftning av den omfattning, socialstyrelsens

föreliggande förslag avser.

Emellertid ingå i detta förslag bestämmelser »om medlingsmyndig-

Ny lag om

heter och deras verksamhet)). Dessa bestämmelser, i sina huvuddrag ”'arbetf-

anslutande sig till gällande lag om medling i arbetstvister den

31

de-

tvister,

cember 1906, voro avsedda att ersätta nämnda lag, vilken i samman­

hang därmed således skulle upphävas.

Då en revision i vissa delar av lagen om medling i arbetstvister

är påkallad av erfarenheterna under den tid av mer än 13 år, som lagen

varit i kraft, samt de av socialstyrelsen i dess ovanberörda lagförslag

föreslagna bestämmelserna i ämnet i det stora hela synas lämpliga att

läggas till grund för revisionen av nämnda lag, anser jag mig nu böra

för Kungl. Maj:ts vidare åtgärd framlägga förslag till ny lag om med­

ling i arbetstvister. Jag har därvid utgått ifrån att väsentligen allenast

sådana bestämmelser borde upptagas, varom enighet rått mellan de när­

mast intresserade parterna eller som ersätta föråldrade eller mindre lämp­

liga bestämmelser med nya på vunnen erfarenhet grundade stadganden.

Innan jag närmare ingår på det förslag till ny medlingslag, som Tidigare för

jag här kommer att framlägga, torde jag böra erinra om att vissa änd-

i

ringar i lagen om medling i arbetstvister tidigare varit föremål för

mediings-

Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning.

moTTrar

Det förslag till lag om kollektivavtal m. m., som i propositionen nr

96

till

1910 slag.

års riksdag framlades, upptog allenast en rent formell ändring av 2 § i lagen om med­

ling i arbetstvister, men det särskilda utskott, till vilket nämnda proposition av

riksdagen hänvisades, tillstyrkte utan meningsskiljaktighet ett förslag av enskild

motionär om vidgad befogenhet för förlikningsmännen och om inrättande av en

särskild förlikningskommission såsom andra instans för behandling av tvister

rörande kollektivavtal. Utskottets majoritet gjorde dock förslagets godkännande

beroende av, att samtidigt framlagda förslag till lagar om kollektivavtal och om

arbetsdomstol jämväl bleve antagna, medan en minoritet från andra kammaren

yrkade på förslagets godkännande oberoende av dylikt sammanhang. Andringarna

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 155.

1911 års riks­

dag.

Nu före­

liggande

lagförslag.

Utvidgning av

förliknings-

institutets

organisation.

(1 § i nu gäl­

lande lag och

i här före­

slagen.)

Social­

styrelsen.

i lagen om medling av arbetstvister antogos av första kammaren blott under den

av utskottet föreslagna förutsättning, medan andra kammaren antog lagen utan

sådant förbehåll. Då kamrarna i andra delar av propositionen nr 96 också stan­

nade i olika beslut, avgav särskilda utskottet ett sammanjämkningsförslag, som,

antaget av första kammaren, avslogs av andra kammaren. Hela lagkomplexet

och således även ändringarna i medlingslagen hade därmed förfallit.

År 1911 framlade Kungl. Maj:t ånyo i proposition nr 43 förslag till lag om

kollektivavtal m. m., vilken proposition upptog de ändringar i lagen om medling

i arbetstvister, varom riksdagen i sak var enig 1910. Då kamrarna jämväl

detta år vidhöllo sina ståndpunkter i förevarande del från 1910 — första kam­

maren antog således ändringarna i medlingslagen allenast under förutsättning

att jämväl lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol vunne riksdagens god­

kännande — samt andra kammaren avslog hela lagkomplexet, var frågan jämväl

i vad avsåg ändringarna i medlingslagen förfallen.

Jag övergår nu till socialstyrelsens föreliggande förslag, i vad det

avser ändrade bestämmelser rörande medling i arbetstvister, samt till de

jämkningar av förslaget, jag anser påkallade; och skall jag här nedan

efter de olika ämnen, varom fråga är, redogöra för den ståndpunkt i de

skilda frågorna, jag ansett mig böra intaga.

Från alla håll torde erkännas, att den genom 1906 års lag om med­

ling i arbetstvister införda förlikningsmannainstitutionen varit till stort

gagn för åstadkommande av uppgörelser i löne- och andra arbetstvister

mellan arbetsgivare och arbetare. Man torde ävenledes vara ganska

ense om, att organisationen av medlingsinstitutet i stort sett varit lycklig

och att anledning icke finnes att ifrågasätta mera genomgripande om­

läggningar därav. Socialstyrelsens föreliggande förslag upptager också

endast mindre ändringar av organisationen och bygger i stort sett på

nu gällande lag. Denna ståndpunkt anser jag för min del lycklig, och

det förslag, jag nu framlägger, innebär ej heller några större, genom­

gripande förändringar.

I sitt förslag har socialstyrelsen först upptagit en viss ändring av

förlikning sinstitutets organisation. Enligt nu gällande lag skola förlik-

ningsmännen utses för vissa lokala distrikt, i vilka landet indelas (enligt

kungl. skrivelse den 31 december 1909 numera 7 distrikt). Socialsty­

relsen har anfört, att det visat sig, att arbetstvisterna inom vissa

större näringsgrenar koncentrera sig på vissa förlikningsmannadistrikt,

inom vilka förlikningsmannen sålunda blir särskilt förtrogen med för­

hållandena. För att tillgodogöra sig denna särskilda erfarenhet har i

fall, då arbetstvist omfattat flera distrikt och i följd därav särskild för­

likningsman skolat förordnas, sådant förordnande plägat lämnas den för-

14

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 155.

15

likningsman, som mest haft att syssla med det av tvisten berörda närings-

området. I anslutning härtill har av socialstyrelsen därför föreslagits,

att jämte det fortfarande förlikningsman skulle tillsättas för särskilda lokala

distrikt, förordnande tillika skulle kunna tillsvidare meddelas viss förlik­

ningsman att medla inom visst näringsområde. Givet vore emellertid, att

denna arbetsfördelning borde gälla endast viktigare arbetstvister enligt

bestämmelser, som kunde komma att meddelas av Kungl. Maj:t. Därest

en ny lagstiftning å området komrne till stånd, torde även, anför sty­

relsen vidare, finnas anledning att, med stöd av erfarenheter från för-

likningsmännens hittillsvarande verksamhet, taga under förnyad prövning

frågan om distriktsindelningen och förlikningsmännens antal.

Den sålunda väckta frågan om en förändrad organisation av förlik-

ningsmannainstitutet anser jag förtjäna det största beaktande. Valfrihet

bör därvid emellertid lämnas Kungl. Maj:t att antingen förordna en av

förlikningsmännen att, jämte befattningen såsom förlikningsman för visst

distrikt, tillika vara förlikningsman med visst, på annat sätt bestämt

verksamhetsområde, eller att förordna särskild person att vara förliknings­

man med sådant verksamhetsområde, i vilket senare fall hans befogenhet

bleve inskränkt till detsamma. Detta område lärer i allmänhet böra

bestämmas att avse viss näringsgren eller på ett eller annat sätt begränsad

del därav. Särskilt med avseende å tvisterna inom jordbruket, vilka

tendera till ökning i antal och omfattning och som alltmer mistat sin

rent lokala betydelse, bör tillgången till en dylik särskild sakkunnig

förlikningsman, vars verksamhet i detta avseende avsåge riket i dess

helhet eller åtminstone vissa större delar därav, bliva av stor betydelse

för ordnade arbetsförhållanden å förevarande ömtåliga område. Enhetlighet

och stadga i avtalsförhållandena inom jordbruket skulle säkerligen främjas

av en dylik anordning.

Jämväl på ett annat område kan tillgången till en särskild förlik­

ningsman vara av betydelse. Nu gällande lag om medling i arbets­

tvister innehåller icke några bestämmelser, om och i vad mån lagen äger

tillämpning i arbetstvister, där staten är arbetsgivare. Uppenbart är

emellertid, att lagen icke gäller statsarbetare, som hava tjänstemanna­

ställning och rörande vilkas förhållande i tjänsten särskilda bestämmelser

i instruktioner o. s. v. äro meddelade. Staten, särskilt de afFärsdrivande

verken, sysselsätter emellertid en betydande personal, som icke innehar

tjänstemannaställning utan antingen har mer eller mindre tillfällig an­

ställning såsom extra eller eljest är att likställa med arbetare inom en-

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

Departements­

chefen.

16

skilda företag (t. ex. vid järnvägs- och kraftstationsbyggnader, telegraf-

linjebyggnader o. s. v.). Rörande dessa senare kategorier har medlings­

lagen ansetts tillämplig och förlikningsmannaingripande i förekommande

fall ägt rum. Emellertid är det önskvärt, att vid dylika ingripanden en

viss enhetlighet och likformighet äger rum, så att ungefär lika synpunkter

med avseende å löne- och andra arbetsförhållanden vid statens affärs-

drivande verk komma till stånd. Önskvärdheten av att ungefär lika

synpunkter anläggas vid de olika verken, när det är fråga om fullt lik­

artat arbete, är uppenbar; och när nu statsmyndigheterna genom an­

tagandet av ett gemensamt avlöningssystem för affärsverkens tjänstemän

strävat efter att vinna största möjliga enhetlighet i löner och anställnings­

villkor för de olika tjänstemannakategorierna, lärer också vara uppenbart,

att denna enhetlighet i görlig grad bör eftersträvas med avseende å personal

och arbetare vid dessa verk, vilka icke intaga tjänstemannaställning.

Särskilt är detta av vikt med avseende å allmänna regler för anställ-'

ningen och arbetet. Sådana hava också genom samarbete mellan veder­

börande verkschefer kommit till stånd men äro numera delvis frångångna,

delvis icke tillämpliga. I varje fall ökas säkerheten av reglernas upp­

rätthållande genom att dessa tillkomma efter gemensamma överläggningar

mellan parterna i arbetsavtalet, varvid ofta biträde av en förlikningsman

kan erfordras.

Åt en av de förlikningsmän, vilka, på sätt förut antytts, ej erhålla

lokalt bestämda distrikt, synes därför lämpligen böra uppdragas att medla

i sådana under medlingslagen fallande arbetstvister, där staten är arbets­

givare. Även såsom rådgivare åt vederbörande verk vid avtalsuppgörelser

bleve en dylik förlikningsman säkert av stort gagn. Därest, såsom det

är att hoppas, en särskild förhandlingsordning, avsedd att tillämpas vid

förhandlingar mellan staten som arbetsgivare och de arbetare, varom här är

fråga, kommer till stånd, torde det måhända bliva obehövligt att för medling

i hithörande tvister utse särskild förlikningsman. Men intill dess tanken

på en dylik förhandlingsordning blivit förverkligad, är det i varje fall av

vikt, att lagen har en avfattning, som ej lägger hinder i vägen för att

medlingen i dessa tvister anförtros åt särskild förlikningsman. Någon

uttrycklig bestämmelse om att lagen ej avser personer, vilka såsom

tjänstemän äro anställda i av staten utövad rörelse, torde lika litet som

i nu gällande lag vara erforderlig. Att dylik bestämmelse upptagits i

det år 1911 framlagda förslaget till lag om vissa arbetstvister berodde

delvis på att nämnda förslag innehöll bestämmelser jämväl om vissa

villkor för stridsåtgärd, vilka bestämmelser voro av den art, att desamma

Kungl. Maj:ts Proposition Kr 155.

Kung}. Maj:ts Proposition Nr 155.

17

ansågos böra uttryckligen förklaras otillämpliga på tjänstemän, men må­

hända i högre grad diirpå, att det samtidigt framlagda förslaget till lag

om vissa arbetsavtal innehöll ett uttryckligt stadgande om att densamma

ej avsåg personer i tjänstemannaställning. Ehuru, såsom av det före­

gående framgår, föreliggande lagförslag ej bör vara omedelbart tillämp­

ligt å konflikter mellan staten och tjänstemän, som förut nämnts, synes

det ej föreligga något hinder för förlikningsman att på anmodan av

vederbörande affärsdrivande verks styrelse, i sammanhang med medling

i tvist med i statens tjänst anställda personer med arbetares ställning,

taga befattning med därmed sammanhängande förhandlingar rörande

arbetsvillkoren för personalgrupper, som rätteligen äro att anse såsom

tjänstemän.

Enligt gällande medlingslag har förlikningsman att söka lösa arbets­

tvister icke blott mellan arbetsgivare och arbetare utan även mellan

arbetsgivare inbördes och mellan olika grupper av arbetare. Då emellertid

under de gångna åren efter lagens tillkomst några dylika tvister mellan

arbetsgivare inbördes eller mellan arbetare inbördes aldrig förekommit

till behandling, har socialstyrelsen ansett, att stadgandet om medling

i sådana tvister borde utgå. Denna mening anser jag mig böra

biträda.

I sitt förevarande utlåtande har socialstyrelsen vidare framhållit, att

i viktigare arbetstvister parterna ofta önska förhandlingarna ställda under

opartisk ledning, men att därvid kan inträffa, att förlikningsman ej hinner

åtaga sig sådant uppdrag eller anses icke lämpligen böra redan i det

skedet tillkallas. Då vid sådant fall stundom lärer möta svårighet för

parterna att enas om lämplig ordförande, har socialstyrelsen, i enlighet

med en från flera håll uttalad önskan, hemställt, att för dylika fall social­

styrelsen skulle på framställning av parterna kunna, där styrelsen funne

omständigheterna därtill föranleda, utse lämplig person att leda förhand­

lingarna. Sådan opartisk ordförande skulle för uppdraget gottgöras delvis

av det allmänna — förslagsvis med rese- och traktamentsersättning —

men i övrigt av parterna.

Det sålunda framlagda förslaget synes mig av förhållandena på­

kallat, vadan ett stadgande av nu förevarande innebörd torde böra fogas

till medlingslagen. Några större ekonomiska uppoffringar för det all­

männa kan denna anordning ej medföra.

Opartisk ord­

förande för

ledande av

förhand­

lingar.

(2 § andra

stycket i det

nya lagför­

slaget.)

Socialstyrel­

sen.

Departements­

chefen.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 129 käft. (Nr 155 — 156.)

2792 19

3

18

Parts skyldig-

Frågan om parts skyldighet att inställa sig inför förlikningsman har

Ställa ti

förarbetena till 1906 års medlingslag samt vid förut föreliggande

inför <förhk-

förslag till ändringar i denna lag varit föremål för uppmärksamhet, och

ningsman. j viss mån skiljaktiga förslag hava härutinnan förelegat.

(fag§;lf“ Det förslag till förordning angående medling i arbetstvister, som

i här framlagt 1901

avgavs av en särskild kommitté, utgick från att parterna borde

Tidigare hava skyldighet att iakttaga inställelse inför förlikniugsman. För att

förslag, förmå dem därtill skulle mot dem kunna utövas ett visst tvång genom

vädjande till offentligheten i närmare föreskriven ordning. I 1906 års

lag upptogos ej några dylika bestämmelser; förlikningsman hade blott

att »inbjuda» parterna till förhandling inför sig. Emellertid visade det

sig, vid lagens tillämpning, att dylik inbjudan emellanåt ej efterkoms,

om också i det mycket övervägande antalet fall villighet förefanns att

ställa sig till efterrättelse dylik inbjudan.

Ehuru således i det hela parternas uppfattning visat sig gå i den

riktningen, att ett avvisande av förlikningsmans medlingsförsök vore

mindre klokt och lämpligt, ansåg dock särskilda utskottet vid 1910 års

riksdag, vid behandling av då föreliggande proposition med förslag till

lag om kollektivavtal m. in., nödigt, att det hittillsvarande ordet »in­

bjudas» i förevarande lagrum utbyttes mot ordet »kalla» samt att till

lagparagrafen ifråga fogades följande tillägg: »Det åligger de tvistande

att efterkomma förlikningsmans kallelse». Någon påföljd för underlåten­

het härutinnan upptogs emellertid ej i utskottets förslag.

Detta utskottets förslag, som förföll vid 1910 års riksdag genom

kamrarnas olika beslut, upptogs i propositionen nr 43 till 1911 års

riksdag med förslag till lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare och

arbetare m. m. och lämnades av 1911 års särskilda utskott nr 1 utan

erinran. Förslaget förföll emellertid genom detsammas avslående av

andra kammaren i sammanhang med de andra föreliggande lagför­

slagen.

Social-

Socialstyrelsen har nu i sitt förslag upptagit bestämmelser i ena-

^Btyrei.en. pancia Syfte som det år 1911 framlagda. Förslaget innebär, att förlik­

ningsman skall »kalla» parterna till förhandling, att parterna äro skyl­

diga att efterkomma förlikningsmans kallelse, men att i arbetstvist utan

arbetsinställelse förlikningsman endast en gång kan utfärda kallelse, som

parterna måste hörsamma, men sedan blott äger »inbjuda» dem till för­

nyade förhandlingar, medan åter, om arbetsinställelse vidtagits, parterna

äro skyldiga att hörsamma även upprepad kallelse av förlikningsman..

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

20

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

Tillhanda­

hållande av

material till

förliknings­

man.

(Lagförslagets

7 §•)

Förliknings­

mans in­

gripande i

tvister inom

näringsgren

,

där inom sär­

skild för­

handling s-

eller förlik­

ning anämnd

finnes in­

rättad.

(4 § i gällande

lag; 9 § i nu

framlagt lag­

förslag.)

Departements­

chefen.

Angående en

permanent

förliknings-

kommission.

(12 §i gällande

lag och i nu

framlagt lag­

förslag.)

1911 års för­

slag.

I enlighet med socialstyrelsens, på 1911 års förenämnda proposition

grundade förslag hava i en ny § (7 §) upptagits bestämmelser om

skyldighet för vederbörande att hålla nödigt matenal (räkenskaper, stati­

stik o. s. v.) för tvisters bedömande tillgängligt för förlikningsmannen.

Enligt 4 § i nu gällande medlingslag göres förlikningsmans in­

gripande i tvister, som bära behandlas av särskild av parterna tillsatt

nämnd, beroende antingen av båda parternas hemställan eller därav, att

omständigheterna göra det sannolikt, att nämnden icke blir anlitad. Social­

styrelsen har i sitt förslag upptagit ett tredje fall för förlikningsmans

ingripande, nämligen att nämnden blivit anlitad, utan att uppgörelse

vunnits. Visserligen hava i ett av de inkomna yttrandena uttalats

betänkligheter emot detta tillägg; men har socialstyrelsen uppgivit, att

detsamma utgör allenast ett lagfästande av vad alltid tillämpats. Från

förlikningsmannahåll har betonats, att den av socialstyrelsen antydda

praxis icke visat sig medföra några olägenheter, och att, då flertalet av

de kollektivavtal, vilka innehålla stadgande om tvisters behandling inför

förhandlings- eller förlikningsnämnd men icke om skiljedom, lämna rätt

till arbetsinställelse, sedan förhandling inför nämnden strandat, det

näppeligen stode väl samman med förlikningsmans uppgift att i dylikt

fall underlåta att ingripa.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har jag funnit mig böra

upptaga det av socialstyrelsen förordade tillägget.

På sätt jag längre fram får tillfälle föreslå, anser jag att en central

skiljenämnd för avgörande av på kollektivavtal grundade rättstvister bör

inrättas ävensom att lokala skiljedomare böra tillsättas för att avgöra

arbetstvister. Med hänsyn härtill erfordras ett tillägg till medlingslagen

av innehåll, att förlikningsman icke har att taga befattning med tvist,

som är anhängig vid denna centrala skiljenämnd eller hänskjutits till

lokal skiljedomare.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag år 1911 skulle för hela riket finnas en

permanent förlikning skommission med uppgift att medla i arbetstvister,

som innebure synnerlig fara för arbetsfreden och vilka ej kunnat biläggas

av förlikningsman eller vore från hans ingripande undantagna. Vid för­

handlingarna inför kommissionen skulle vederbörande förlikningsman på

kallelse närvara. Särskilda utskottet fann sig ej kunna biträda detta

förslag, bland annat av det skäl, att, om en permanent kommission

funnes, på vars ingripande parterna kunde hoppas, den faran läge nära,

att förhandlingen inför förlikningsmannen bleve blott en skenförhandling,

22

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 155.

Tvist beröran­

de flera för­

likning smäns

verksamhets­

område.

(11 §i gällande

lag, samma § i

lagförslaget.)

Arbetstvister s

hänskjutande

till skiljemän.

(7-9 §§ i

gällande lag;

8 § i lag-

förslaget.)

artade tvister efter Kungl. Maj:ts bestämmande och att bestämmelserna

i 12 § i nuvarande lag i enlighet härmed jämkas. Att i en dylik

kommission även vederbörande förlikningsman, om han med frågan tagit

befattning, bör i regel ingå som ledamot anser även jag lämpligt. Men

uppenbart bör också Kungl. Maj:t, såsom hittills, hava full valfrihet vid

kommissionens tillsättande, på samma sätt som det fortfarande liksom

hittills bör vara Kungl. Maj:t obetaget att uppdraga åt viss annan person

än förlikningsman att kunna medla i viss uppkommen tvist,' där så be-

finnes av särskilda förhållanden påkallat.

Hittills har gällt, att, där utbruten tvist berört flera förlikning smäns

verksamhetsområde, det ankommit på Kungl. Maj:t att förordna särskild

förlikningsman. I likhet med socialstyrelsen anser jag, att dylika för­

ordnanden, där skyndsamt avgörande ofta kräves, kunna utan olägenhet

överlämnas till styrelsens avgörande, därvid dock styrelsen icke bör äga

förordna annan än en av de förlikningsmän, vilkas verksamhetsområden

tvisten berör. Därest förhållandena påkalla, att annan person förordnas

till särskild förlikningsman, lärer sådant förordnande böra förbehållas

Kungl. Maj:t.

I nu gällande medlingslag (7—9 §§) innehållas föreskrifter om åt­

gärder från förlikningsmans sida i och för arbetstvists hänskjutande till

avgörande av skiljemän.

Dessa föreskrifter hava haft föga praktisk tillämpning, vadan det

kunde ifrågasättas att helt utesluta desamma ur lagen. Då detta emeller­

tid kunde tolkas som om vissa arbetstvisters avgörande genom skiljemän

icke vore en önskvärd anordning, har jag ansett allmänna bestämmelser

i förevarande syfte fortfarande böra inrymmas i medlingslagen. De

synas dock lämpligen kunna förenklas, varvid ett par särskilda för­

hållanden lära böra uppmärksammas.

Gällande lag upptager förbud för förlikningsman att själv åtaga sig

skiljemannauppdrag. På sätt jag här längre fram får tillfälle utveckla,

kommer att föreslås icke blott, såsom förut berörts, inrättande av en

central skiljenämnd för avgörande av rättstvister på grund av kollektiv­

avtal utan även att lokala skiljedomare i arbetstvister (såväl kollektiv-

avtalstvister som tvister rörande individuella arbetsavtal) skola kunna

förordnas av Kungl. Maj:t. Bestämmelsen att förlikningsman ej må

själv åtaga sig ledamotskap såsom skiljeman torde hava sin grund i en

strävan att ställa förlikningsman så oberoende som möjligt i förhållande

till parterna och en farhåga att denna hans opartiska ställning skulle

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 155.

23

skadas, om lian åtoge sig dylikt skiljemanriauppdrag. Väl kan en viss

tvekan hysas om behövligheten av förevarande bestämmelse, men jag

har dock icke härutinnan ansett mig böra föreslå ändring, då stadgandet

redan finnes i nuvarande lag. Det må emellertid anmärkas, att ett dylikt

lagbud dock icke får tolkas så, att Kungl. Maj:t skulle vara förhindrad att

till ordförande i eller ledamot av särskild förlikningskommission eller till

särskild förlikningsman för medling i viss arbetstvist (12 § i lagförslaget)

utse ledamot i permanent skiljenämnd eller lokal skiljedomare. Kungl.

Maj:ts möjligheter att i varje fall, då eu dylik särskild förlikningsman

eller förlikningskommission är påkallad, anlita de för det speciella upp­

draget mest kvalificerade krafterna, bleve eljest obehörigt och olämpligt

kringskurna.

De i 9 § av nuvarande medlingslag innehållna föreskrifter om

regler för avkunnande av skiljemansutlåtande och dettas insändande till

förlikningsman hava ansetts icke behöva upptagas i nu förevarande lag­

förslag.

Några mindre avvikelser, väsentligen av redaktionell art, hava här-

förutom vidtagits i lagförslaget i jämförelse med nu gällande lag, men

torde dessa icke vara av beskaffenhet att påkalla särskild motivering.

o

Jämte det sålunda förslag till ny lag om medling i arbetstvister fram- Lag om

lägges, anser jag, att särskilda lagbestämmelser böra komma till stånd skiljenämnd

i syfte att bereda arbetsgivare och arbetare lättade möjligheter att i

för vissa

rättstvister vinna avgörande utan anlitande av maktmedel och utan

tvister",

process vid allmän domstol.

För sådant ändamål föreslogs i propositionerna till 1910 och 1911

Tidigare

års riksdag inrättande av en särskild domstol, arbetsdomstolen.

förslag.

Enligt 1911 års förslag skulle arbetsdomstolen utgöra en specialdomstol,

utrustad med samma befogenheter som de allmänna domstolarna. Den skulle

bestå av tre ständiga ledamöter, av vilka två jurister, samt fyra ledamöter med

praktisk sakkunskap, utsedda för två år på förslag av större arbetsgivar- och

arbetarorganisationer.

Denna domstol, vars domslut ej skulle kunna överklagas annat än i vissa

behörighetsfrågor, skulle handlägga

dels mål om skadestånd i anledning av stridsåtgärd, vidtagen i strid mot

kollektivavtal eller lagbud, samt mål om skadestånd i anledning av avskedande,

stridande mot kollektivavtal;

dels ock andra mål rörande kollektivavtal, evad fråga var om avtalets full­

görande eller påföljd av underlåtenhet därutinnan, om avtalets giltighet, bestånd

eller rätta innebörd eller om dess hävande.

24

Social­

styrelsen.

Departements­

chefen.

Mål, som rörde arbetsavtal och ej var sådant, som nyss sagts, skulle, ändå

att tvisten avsåg bestämmelse i arbetsavtalet, som grundade sig på kollektivavtal,

handläggas av allmän domstol; men om därvid målets utgång -funnes bero av

tvist om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd, skulle sådan tvist

liänskjutas till arbetsdomstolen för prövning och målet i övrigt under tiden vila.

Detta förslag har i det väsentliga upptagits i socialstyrelsens före­

liggande utlåtande.

Med kollektivavtalens allt större utbredning och rikare innehåll växer

behovet av lämpliga organ för avtalens tolkning och tillämpning, när

meningsskiljaktighet därom uppstår mellan kontrahenterna. Av många

skäl hava de allmänna domstolorna icke annat än undantagsvis fått att

handlägga tvister rörande kollektivavtal. För närvarande finnas i många

fall klausuler i avtalen om den förhandlingsordning, som skall iakttagas

vid inträffande meningsskiljaktigheter, och i regel är man å bägge sidor

enig därom, att tolkningstvister böra lösas genom underhandlingar och

skiljenämnder, ej genom maktmedel i form av arbetsinställelse eller lik­

nande åtgärder. A andra sidan kan det ej bestridas, att det nuvarande

frivilligt ordnade förhandlings- och skiljenämndsväsendet är behäftat

med många ofullkomligheter. Det är ock helt naturligt, att den praxis,

som skapas under nu rådande förhållanden, saknar enhetlighet, konse­

kvens och erforderlig auktoritet. De avkunnade skiljedomarna mötas

därför ej sällan av anmärkningar, som man icke alltid kan avvisa såsom

oberättigade.

Inrättande av en domstol enligt socialstyrelsens förslag skulle emel­

lertid kräva en rättslig reglering över huvud av kollektivavtalet. Sådan

lagstiftning har under den senaste tiden kommit till stånd i flera främ­

mande länder — i Norge 1915, i Tyskland 1918, i Frankrike 1919 —

men torde, av skäl som jag tidigare anfört, icke för närvarande böra

ifrågasättas i vårt land.

För att främja avgörandet av kollektivavtalstvister utan maktmedel

anser jag mig i stället böra föreslå, att genom statens försorg skapas en

stående central skiljenämnd, vilken ställes till kontrahenternas förfogande

för tolkningstvisters avgörande, därest vederbörande kontrahenter äro

ense om att dit hänskjuta uppkommande dylik fråga.

Det förslag till lag i förevarande syfte, som jag således härmed

framlägger, innebär huvudsakligen följande.

Anlitandet av den stående skiljenämnden är frivilligt. Parterna kunna,

antingen genom bestämmelse i kollektivavtalet eller genom särskild över­

enskommelse, när en tvistefråga uppstår, överlämna åt skiljenämnden

Kung1. May.ts Proposition Nr 155.

26

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 155.

Lag om

lokala

skilje*

domare i

arbets­

tvister.

Social­

styrelsen.

Departements­

chefen.

i sammanhang med frågan om anslag till förlikningsmannainstitutionens

uppehållande, få återkomma till kostnadsfrågan.

I sammanhang med framläggande av sitt förslag om inrättande av

en arbetsdomstol har socialstyrelsen, i syfte att positivt främja utveck­

lingen av det frivilliga skiljedomsväsendet, upptagit ett tidigare framlagt

förslag om tillsättande av särskilda arbetsdomare med uppdrag att på

anmodan fungera som skiljemän eller ordförande i skiljenämnder för

arbetstvister. Styrelsen anför i sådant hänseende följande:

»I det föregående har styrelsen framhållit, huru föga lämpad vår nuvarande

rättegångsordning är för arbetstvister och huru, då samtidigt det frivilliga skilje­

domsväsendet i dylika tvister ej fått den utveckling, som vore att önska, dessa

tvister i många fall äro faktiskt utestängda från rättslig prövning. Till avhjälpande

härav har styrelsen, samtidigt som den föreslår inrättande av en arbetsdomstol

och vill bereda möjlighet till handläggning därstädes av åtminstone vissa arbets-

avtalstvister, funnit något böra åtgöras till stärkande av det frivilliga skiljedoms­

väsendet i arbetstvister. Därutinnan vill styrelsen, i anslutning till ett tidigare

framkommet förslag, hemställa, att Konungen må äga, i mån av behov, utse eu

eller flera arbetsdomare med uppdrag att, på anmodan av parter eller andra veder­

börande, fungera som ensam skiljeman eller opartisk ordförande i skiljenämnder

för slitande av arbetstvister. Ersättning för uppdragets fullgörande borde utgå

dels med något mindre årligt arvode samt rese- och traktamentsersättning av

statsmedel, dels ock från de tvistande i form av visst arvode för varje samman­

träde, enligt grunder, varom Kung! Maj:t förordnar. Till arbetsdomare borde

utses endast de, som fullgjort villkoren för anställning i domarämbete. Därest

på detta sätt komma att stå till förfogande personer, som under längre tids

sysslande med arbetstvister blivit förtrogna med dithörande förhållanden, skulle

sådant säkerligen verka till skiljedomsväsendets utveckling.

Varda sådana arbetsdomare förordnade, böra givetvis de statens tjänste­

man, hos vilka liemställes om förordnande av opartisk ledamot i skiljenämnd

för arbetstvist, lämna sådant förordnande till arbetsdomare, i den mån ej sär­

skilda omständigheter därför lägga hinder i vägen.

Ofta torde finnas lämpligt att lämna ifrågavarande uppdrag till domare i

de större städernas underrätter. Därmed skulle vinnas ännu en fördel. Enligt

vad känt är, kommer processkommissionens förslag till ny rättegångsordning att

innefatta förslag därom, att arbetstvister skola i underrätt handläggas av en lag­

faren ordförande och två lekmän som bisittare. Varda arbetsdomare förordnade

inom olika delar av riket, skulle man vid tiden för rättegångsreformens genom­

förande hava till sitt förfogande åtminstone i de ur näringssynpunkt viktigaste

städerna ledamöter av rätten, förtrogna med antydda slag av tvister.»

Detta uppslag synes mig förtjänt av att upptagas och kan givetvis

också fristående genomföras utan samband med de övriga förslag, som

socialstyrelsen framlagt. Tydligen skulle upprättandet av en central

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

27

skiljenämnd ej heller göra lokala skiljedomare överflödiga. Under det

skiljenämndens verksamhet i främsta rummet skulle komma att avse

frågor, vilka ur rättsbildningens synpunkt eller eljest vore av större

principiell eller praktisk betydelse, skulle skiljedomarne i allmänhet taga

befattning med frågor av mera begränsad räckvidd. Det frivilliga skilje-

domsförfarandet skulle därför enligt min tanke på ett lämpligt sätt

kompletteras genom anställande av lokala skiljedomare. Till skillnad

mot den centrala skiljenämnden skulle dessa skiljedomare även kunna

upptaga tvister rörande individuella arbetsavtal. I avseende å skiljedomarne

och deras verksamhet skulle skilj emannalagens bestämmelser äga mot­

svarande tillämpning, i den 1Tlån ej andra föreskrifter meddelades av

Kung]. Maj:t.

Jag förordar således, att i huvudsaklig anslutning till socialstyrelsens

utlåtande förslag till lag om lokala skiljedomare nu förelägges riksdagen.

Med avseende å sättet för dylika skiljedomares avlöning ställer jag

mig tveksam angående lämpligheten av vad socialstyrelsen föreslagit, därest

kostnaderna för den centrala skiljenämnden bestridas på sätt jag i det

föregående förordat. Då någon bestämmelse om skilj edom arnes avlöning

icke torde böra inflyta i lagen, synes det icke vara av nöden att nu

fatta definitiv ståndpunkt till denna fråga, utan torde densamma framdeles

få upptagas i sammanhang med frågan om anslag till förlikningsmanna-

institutionens uppehållande m. m.

De speciella bestämmelserna i de två sistberörda lagförslagen torde

icke tarva särskild motivering utöver vad i det föregående anförts.

o

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med ovan angivna

grunder inom civildepartementet utarbetade förslag dels till lag om med­

ling i arbetstvister, dels till lag om central skiljenämnd för vissa arbets­

tvister', dels ock till lag om lokala skiljedomare i arbetstvister, av den

lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa, samt hemställde, att lagrådets

utlåtande över förslagen måtte, för det i § 87 regeringsformen omför-

mälda ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

Nils Ädelgren.

:28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

För vart och ett av de distrikt, i vilka riket för sådant ändamål av

Konungen indelas, förordnar Konungen en förlikningsman med uppgift

att, på sätt nedan sägs, medla i tvister mellan arbetsgivare och arbetare.

Därest så prövas påkallat, må Konungen tillika antingen uppdraga

åt förlikningsman att jämväl utom sitt distrikt vara förlikningsman med

visst, på annat sätt bestämt verksamhetsområde eller ock för sådant verk­

samhetsområde förordna särskild förlikningsman.

2 §•

Förlikningsman åligger:

*

att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom

det honom anvisade verksamhetsområdet;

att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin med­

verkan till biläggande av arbetstvister, som inom samma område upp­

stå; samt

att eljest, på anmodan, gå arbetsgivare och arbetare tillhanda för

åvägabringande av överenskommelser, som äro ägnade att främja ett

gott förhållande dem emellan samt förekomma störande avbrott i

arbetet.

Åstunda arbetsgivare och arbetare, att förhandling om sådan över­

enskommelse skall äga rum under ledning av opartisk ordförande, och

kan förlikningsmannens medverkan för förhandlingen icke lämnas eller

30

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 155.

bringa överenskommelse i enlighet med anbud eller förslag, som under

förhandlingarna kunna bliva framställda från de tvistande själva; an­

kommande därvid på förlikningsmannen att, om och i den mån sådant

kan anses ägnat att befordra en god lösning av tvisten, hemställa om

de jämkningar eller medgivanden, som för ändamålet kunna synas

lämpliga.

7

§■

Det bör vara en var av de tvistande angeläget att, i den mån så­

dant erfordras för att bereda förlikningsmannen tillförlitlig grund för

tvistens bedömande, på anhållan av förlikningsmannen giva honom del

av räkenskaper och andra handlingar samt meddela statistiska och andra

uppgifter, varöver de tvistande förfoga, ävensom hålla vederbörande

arbetsplatser för förlikningsmannen tillgängliga. Den som, enligt vad

nu är sagt, går förlikningsman tillhanda äger att, i den omfattning han

finner behövligt, göra förbehåll, att vad förlikningsmannen på sådant

sätt erfar ej må av denne yppas.

8 §•

Kan icke vid förhandlingarna inför förlikningsmannen enighet vin­

nas, må han uppmana de tvistande att låta tvisten avgöras av skiljenämnd

eller skiljedomare eller att eljest lämna uppdrag åt en eller flera per­

soner, vilkas utlåtande de tvistande utfästa sig att efterkomma, att,

efter prövning, om och i vilken mån de från ena eller andra sidan fram­

komna påståendena må vara befogade och på vilket sätt följaktligen den

föreliggande tvisten rättast bör lösas, såsom skiljemän skilja de tvistande

emellan.

I händelse uppmaning i sistnämnda syfte efterkommes av parterna,

bör förlikningsman, i den mån så befinnes behövligt, lämna sin med­

verkan för utseende av skiljemän, underrätta dessa om uppdraget samt

i övrigt medverka till, att det åsyftade avgörandet må komma till stånd.

Ej må förlikningsman själv åtaga sig skiljemannauppdrag i arbets­

tvister.

9 §•

Vad i 3 § är stadgat avser icke arbetshäst, som uppstått inom

näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild för­

handlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad, med mindre de

32

Kungl. Maj:ts Proposition Kr 155.

Förlikningsman skall inom tre månader efter varje kalenderårs ut­

gång till socialstyrelsen insända berättelse om sin verksamhet under året

samt om förloppet av de tvister, som under detsamma handlagts.

Berättelsen skall genom socialstyrelsens försorg befordras till trycket.

14 §.

Närmare föreskrifter rörande förlikningsmännens verksamhet med­

delas av Konungen.

15 §.

Angående ersättning till förlikningsman och sådan opartisk ordförande,

om vilken i 2 § sägs, gälle vad Konungen därom stadgar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920, då lagen den 31 decem­

ber 1906 angående medling i arbetstvister upphör att gälla.

34

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

3

§•

Den centrala skiljenämnden äger upptaga till avgörande fråga

om kollektivavtals rätta innebörd och tillämpning, därest enligt be­

stämmelse i avtalet eller eljest genom överenskommelse mellan parterna

eller andra vederbörande sådan fråga hänskjuta till nämnden.

Ej må fråga, som nu är sagd, av nämnden upptagas, där skiljeav­

talet innefattar rätt för parterna att klandra skiljedomen eller tvist an­

gående frågan redan är vid domstol anhängig.

4 §•

Den centrala skiljenämnden äger helt eller delvis avvisa till den­

samma hänskjuten fråga, då nämnden med hänsyn till frågans begränsade

betydelse eller eljest finner densamma lämpligen böra handläggas av

lokal skiljedomare eller i annan ordning, så ock då nämnden anser be-

tryggande garantier icke förefinnas för avkunnad skiljedoms efterlevande.

⁵ §•

Till utredning av fråga, som av den centrala skiljenämnden hand-

lägges, äger nämnden låta vid allmän underrätt höra vittnen och sak­

kunniga. Finner nämnden sådan åtgärd nödig, äger nämnden därom

göra framställning hos den underrätt, inom vars område den, som skall

höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig, och varde denne

genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Rätten äger

tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt.

Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa skiljenämnden protokoll

däröver.

6

§•

Kostnaderna för förhör, som i 5 § sägs, bestridas av allmänna

medel.

Skiljenämndens beslut meddelas avgiftsfritt.

? §•

Den centrala skiljenämnden är beslutför, när fem ledamöter deltaga

i avgörandet.

Vid besluts fattande skola ordföranden eller hans suppleant samt

lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare närvara.

36

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 155.

Bilaga C.

Förslag

till

Lag

om lokala skiljedomare i arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

Konungen äger, i mån av behov, efter framställning av kommuner

eller eljest, förordna särskilda personer att på anmodan av parter eller

andra vederbörande var för sig avgöra arbetstvister, som av parterna

hänskjutits till skiljedom, eller såsom opartiska ordförande i skiljenämnder

deltaga i dylika tvisters slitande.

Lokala skiljedomare, som här avses, skola hava fullgjort vad författ­

ningarna föreskriva om dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

I övrigt skall i avseende å dessa skiljedomare och deras verksamhet

vad i lagen om skiljemän är stadgat äga motsvarande tillämpning, i den

mån ej andra bestämmelser varda av Konungen meddelade.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920.

38

Kungl. Majds Proposition Nr 155.

kallelse, men någon rättslig påföljd av underlåtenheten därav stadgas

icke. Vid sådant förhållande synes omförmälda bestämmelse mindre

nödig; den giver ock intryck av en viss formalism, som i detta samman­

hang torde så långt möjligt böra undvikas. Det lärer ej heller någonsin

hittills hava inträffat, ehuru föreskrift om sättet för kallelsens delgivande

saknats, att någon part förnekat delfåendet därav, under vilken form

den ock givits. Bestämmelsen torde därför böra utgå.

Såsom nyss nämnts skola parterna hava en, visserligen icke rätts­

ligt uttviugbar, förpliktelse att hörsamma förlikningsmans kallelse till

förhandling. Det har dock ansetts icke böra under alla förhållanden

tillkomma förlikningsmannen att när som helst på detta sätt utöva ett

visst tvång mot parterna. På den grund har i 5 § förbjudits honom

att utfärda vidare kallelse då, efter det förhandling ägt rum, de tvistande

å ömse sidor tillkännagivit, att de anse vidare förhandling utsiktslös;

sedermera äger förlikningsmannen endast inbjuda parterna till nya för­

handlingar, och denna inbjudan innebär icke något krav på de tvistande

att efterkomma densamma. Ifrågavarande inskränkning i förliknings­

mannens befogenhet gäller emellertid icke, då arbetsinställelse är för

handen. Detta undantag sammanhänger också i någon mån med om­

förmälda, i tidigare förslag stadgade rättsverkan av kallelsen; man ansåg

det vara angeläget att kunna genom förlikningsmannens ingripande

hindra stridens utvidgning. Även har såsom skäl därför anförts, att

eljest under pågående arbetsinställelse vardera parten skulle tveka att

efterkomma eu uppmaning till förhandling, enär villighet därtill skulle

av motparten kunna tolkas såsom utslag av en känsla av underlägsenhet

i striden. Det förefaller sannolikt, att sistnämnda synpunkt numera äger

ringa betydelse; vanan vid förhandlingar och medlingsväsendets utveck­

ling torde hava medfört, att berörda åskådningssätt icke vidare gör sig

gällande i någon högre grad. Och det synes vara en viss fara för med-

lingsinstitutionen förbunden med förlikningsmannens rätt att under pågå­

ende arbetsinställelse även då parterna avvisat vidare förhandling kalla

dem därtill. Då man icke vill låta någon påföljd inträda vid bristande

hörsamhet, ligger den farhågan nära till hands, att i en dylik situation

en eller annan part, trots det moraliska tvång lagen velat pålägga honom,

vägrar att följa kallelsen. Skulle sådant inträffa annat än rent undan­

tagsvis, bleve lätt respekten för lagens bud satt på spel. Försiktigheten

synes därför bjuda att låta omförmälda undantag från förbudet mot

vidare kallande av de tvistande falla.

Slutligen må erinras, att i de redan berörda tidigare förslagen den

regel, som i nu förevarande förslag återfinnes i 9 § och varigenom för­

40

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

långt nämndens eventuella befogenhet i fråga om ådömandet av påföljder

för avtalsbrott sträcker sig samt framför allt när en tvist skall anses

vara hänskjuten till nämnden av rätta vederbörande, spörsmål vilka i

väsentlig mån sammanhänga med frågan om kollektivavtalets rättsverk­

ningar.

Enligt förslaget skall nu i de delar, som däri ej särskilt reglerats,

i avseende å skiljenämnden och dess verksamhet den allmänna skilje-

mannalagen äga tillämpning. Därav och av vad utsökningslagen inne­

håller om verkställighet av skiljedom följer, att såväl domstol som exe­

kutiv myndighet — i båda fallen i sista hand högsta domstolen —

kunna få direkt pröva, ej mindre huruvida nämnden iakttagit vissa före­

skrifter av processuell natur än även huruvida den i ett eller annat av­

seende överskridit sitt uppdrag, d. v. s. gått utöver den gräns, som för

dess ingripande uppdragits av såväl parterna som förevarande lags före­

skrifter. Med den ringa ledning, som lagtexten enligt vad förut anförts

lämnar i sistberörda hänseende, och då därjämte i regel en mycket all­

mänt hållen avfattning plägar i kollektivavtalen givas åt skiljedoms­

klausulen, torde icke kunna undvikas, att omförmälda myndigheter stun­

dom komma att omfatta en annan åsikt än skiljenämnden beträffande

rätta gränsen för dess kompetens och förty nödgas förklara nämndens

beslut ogiltigt.

Att konflikter av dylik art skulle vara i hög grad ägnade att verka

till förringande av nämndens auktoritet och därmed äventyra förverk­

ligandet av de förhoppningar, man eljest skulle vara befogad att hysa

om ett gott resultat av nämndens verksamhet, är uppenbart.

Huru man utan att inlåta sig på en mer eller mindre långt gående

laglig reglering av kollektivavtalet skall lämpligast avhjälpa omförmälda

olägenhet kan vara tvivelaktigt. Enklast vore tydligen att inskränka

nämndens uppgift till tolkning av kollektivavtal eller således medde­

landet av rena principuttalanden samt stadga, att endast de avtalsslu­

tande parterna skulle äga påkalla ett sådant uttalande. Sannolikheten

för inträffandet av konflikter av nyss antydd beskaffenhet vore då så

ringa, att man ej torde behöva räkna därmed.

Det kan emellertid ifrågasättas huruvida icke lämpligen försök borde

göras att öppna möjlighet för skiljenämnden att, i den mån den lyckas

tillvinna sig parternas förtroende, kunna, i än vidsträcktare omfatt­

ning än genom blotta tolkningar av avtalen, genom sina utslag till­

skapa en sedvanerätt på kollektivavtalens område, som kan tjäna till

grundval för lagstiftning i ämnet, när tiden därför anses mogen. Så

synes kunna ske genom att, med bibehållande i huvudsak av formule-

42

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

uppfattningen. Sådant vore föga lyckligt; det skulle säkerligen även

bidraga att minska nämndens auktoritet. Genom tillägg till 3 § skulle

alltså nämndens kompetens så begränsas, att nämnden ej må äga att

upptaga tvist, som rörer arbetsavtal, där ej fråga är om påföljd av

arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd eller avskedande, som för­

menas stå i strid mot kollektivavtal.

Yad angår förslaget i övrigt må följande erinras.

Bland tvistefrågor, som det tillkommer skiljenämnden att upptaga,

torde böra i 3 § uttryckligen angivas sådana, som avse kollektivavtals

giltighet eller bestånd.

Den rättighet, som i 4 § gives skiljenämnden, att helt eller delvis

avvisa tvist, som den finner lämpligare böra behandlas i annan ordning,

synes icke kunna undvaras. Nämnden äger emellertid uppenbarligen ej,

såsom paragrafens avfattning kan synas antyda, att, jämte det den av­

visar tvisten, hänvisa densamma till avgörande av viss annan skilje­

domare eller på annat angivet sätt. Avvisandet torde i stället böra hava

den följden, att skiljeavtalet i den delen förfaller i den mån detsamma

ej innehåller annan bestämmelse för sådant fall. Stadgande härom synes

böra införas i paragrafen.

Om den förut tillstyrkta ändringen i 7 § ej kommer att äga rum,

torde genom jämkning av paragrafen böra sörjas för, att en lagfaren

ledamot alltid kommer att deltaga i tvistefrågas avgörande, varjämte för

varje händelse bör stadgas, att nämnden är beslutför endast med ett

udda antal ledamöter, 5 eller 7.

Den i 8 § givna hänvisningen till allmänna skiljemannalagen torde

böra utgå. I åtskilliga delar äro de åsyftade bestämmelserna alls icke

eller mindre väl lämpade att gälla beträffande ifrågavarande skiljemanna-

förfarande; de böra därför antingen icke tillämpas eller ock ersättas

med bättre avpassade föreskrifter i förevarande lagförslag på sätt nedan

an gives.

5 § i omförmälda lag synes böra utbytas mot stadgande att skilje­

nämndens avgörande av tvistefråga må påkallas genom skrift, som skall

i händelse skiljeavtalet avser framtida tvist innehålla uppgift på den

eller de frågor, om vilka skiljedom äskas, samt ingivas till nämndens

ordförande, som har att å skriften teckna uppgift om tid och plats för

nämndens sammanträde, som av honom utsättes, ävensom uppmaning

till parterna att då komma tillstädes eller dessförinnan till ordföranden

ingiva skriftliga yttranden och därvid bifoga de handlingar, som de

önska åberopa. Hava ej båda parterna gjort ansökan om tvistens upp­

tagande, skall det åligga sökanden att bevisligen tillställa motparten

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155

43

skriften med därå tecknad resolution. Då det knappast lärer inträffa,

att skiljeavtal av den beskaffenhet, varom här är fråga, ingås annat

än skriftligen, lärer detta fäll ej behöva, såsom i berörda paragraf

skett, beaktas.

Det förefaller föga lämpligt, att överexekutor skall, såsom vid till-

lämpning av 11 § i nämnda lag varder fallet, kunna påverka proceduren

vid skiljenämnden liksom att parterna må äga att föreskriva nämnden

viss tid, inom vilken dess dom skall vara meddelad. Då det å andra

sidan ej heller kan befaras, att nämnden skall obehörigen draga ut på

tiden, synas bestämmelserna i 11 § kunna umbäras, varigenom 11 a §

jämväl blir överflödig.

För att skiljenämndens dom må erhålla tillbörlig auktoritet lärer

vara nödigt kräva, att sådan ej må givas därest icke mer än halva

antalet av de röstande äro ense om eu mening; ernås ej sådan plura­

litet, torde skiljeavtalet få anses förfallet. Stadgande i sådan riktning

bör alltså ersätta 12 §.

Med hänsyn till angelägenheten av att nämndens beslut finnas sam­

lade och lätt tillgängliga torde 13 § lämpligen ersättas med föreskrift

att den underskrivna domen skall av ordföranden förvaras och att till

parterna skola utgivas expeditioner, vilka av ordföranden ensam under­

tecknas. Därest, såsom synes tillrådligt i händelse skiljenämndens befo­

genhet gestaltas på sätt förut tillstyrkts, i förslaget upptages stadgande

att även de icke av Konungen utsedda ledamöterna äro underkastade

ämbetsmannaansvar, kan vad i 13 § föreskrives för det fall att någon

vägrar sin underskrift å domen uteslutas.

Bestämmelsen i 16 § första stycket förefaller att vara obehövlig i

förevarande lag. Om skiljenämndens dom likställes med domstols beslut,

lärer 47 § utsökningslagen bliva därå tillämplig. Stadgandet i andra

stycket av berörda 16 § kan då ersättas med ett medgivande för skilje­

nämnden att giva förklaring av dom, som av densamma meddelats, då

så finnes erforderligt.

Om vad nu föreslagits vinner avseende, skulle av de paragrafer i

skiljemannalagen, vilkas tillämpning kan ifrågakomma, endast återstå 4

och 10 §§. Vid sådant förhållande och då dessa paragrafer ej äro i

sin helhet tillämpliga, hemställes, att motsvarighet till dem i erforder­

liga delar även införes i förevarande förslag. Det kan ifrågasättas huru­

vida icke i stället för jävsbestämmelserna i 4 § lämpligen borde upp­

tagas de föreskrifter, som i 9 § 2 och 3 mom. av lagen om arbetstidens

begränsning givits beträffande behörighet att vara ledamot av arbetsrådet

och om jäv mot sådan ledamot.

44

Skall 8 § i förslaget bibehållas, synes vad däri sägs om rätt för

Konungen att stadga avvikelse från skiljemannalagens bestämmelser böra

uteslutas. I den mån dessa bestämmelser, som ansetts vara av beskaf­

fenhet att böra meddelas i allmän lag, finnas ägnade att här tillämpas,

bör det ej tillkomma Konungen att ändra dem. Däremot kunna må­

hända erfordras föreskrifter om skiljenämndens verksamhet utöver vad

i lag stadgas, och dessa tillhör det Konungen att meddela. Erinran

härom torde böra i stället inflyta i förslaget.

Regeringsrådet Linnér:

Om kollektivavtalen komma att bibehålla den betydelse, de uppnått

under den hittillsvarande utvecklingen, och sålunda även för framtiden

bilda ett viktigt led i det ekonomiska sammanhanget-, är det uppenbar­

ligen önskvärt, att tvister i anledning av dylika avtal lösas på annat

sätt än genom strid eller maktspråk. För den lagstiftare, som vill söka

draga in sådana tvister eller tolkningsfrågor under en opartisk prövning,

synas två vägar öppna sig, antingen att i detalj reglera hela rätts­

området eller att allenast skapa ett offentligt organ, som vid behov

ställes till vedei’börandes förfogande och som genom sina avgöranden i de

särskilda fallen och det förtroende, som därigenom vinnes hos de avtalande

organisationerna, så småningom stadgar och utvecklar rättsuppfattningen.

Den förra metoden, vilken använts på sina håll i utlandet, lärer, såsom

t. f. departementschefen anfört, icke för närvarande här hava några utsikter

att vinna anslutning. Det återstår då att försöka den senare, på sätt

som- skett i det föreliggande förslaget. Då sålunda själva kollektivav­

talsrätten lämnas utan reglering i lag, riskerar man å ena sidan att få

gränsen för den föreslagna nämndens verksamhetsområde alltför svävande

och å andra sidan att utesluta vissa rättsförhållanden, vilka rätteligen

höra hit. Den senare risken förefaller mig med hänsyn till lagens syfte

vara den större. Starka skäl tala ock för sannolikheten att nämnden

själv kommer att iakttaga försiktighet vid bedömandet av sin kompetens.

I förhållande till det enskilda arbetsavtalet torde det emellertid,

såsom förut inom lagrådet anmärkts, vara nödvändigt att avgränsa nämn­

dens kompetensområde. Ur nyss angivna synpunkter synes detta lämp­

ligast böra ske på det sätt att i 3 § stadgas, att endast de, som slutit

kollektivavtalet, må hänskjuta fråga i anledning därav till nämnden. I

vad mån vid sådant förhållande det enskilda arbetsavtalet kan komma

under nämndens bedömande beror i första hand på nämndens uppfatt­

ning om kollektivavtalets tvingande verkan med avseende på det enskilda

arbetsavtalet. Dock torde helt visst under alla förhållanden frågor rörande

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

Kungl Maj:ts Proposition Nr 155.

45

enskilda arbetsavtal endast i undantagsfall dragas under nämndens pröv­

ning och allenast när den föreliggande frågan verkligen representerar

ett kollektivt och principiellt intresse, men då bör också nämnden vara

behörig att pröva frågan. Såsom exempel på dylika fall må nämnas

fråga om viss arbetare bör avlönas efter den ena eller andra i kollektiv­

avtalet upptagna lönetariffen, fråga huruvida viss arbetare skall anses

såsom förman eller icke, försåvitt förmansförhållandet är reglerat i kollek­

tivavtalet, fråga huruvida visst förfarande av enskilda arbetare är att

betrakta såsom obstruktion och såsom sådan stridande mot kollektiv­

avtalet samt fråga huruvida vissa arbetare efter det arbetsinställelse

upphört hava i enlighet med kollektivavtalet erhållit enahanda anställ­

ning som före densamma.

Med den av mig nu föreslagna ändringen bortfaller möjligheten för

enskild arbetare eller icke avtalsslutande organisation att påkalla nämn­

dens prövning. Betydelsen härav torde dock i regel vara ringa, då de

tvister, som kunna lösas genom skiljedom, väl i allmänhet avspelas mel­

lan de avtalsslutande parterna, och överordnade organisationer, därest

sådana förekomma, alltid hava tillfälle att, bortsett från själva uppträ­

dandet i processen, bistå sina enskilda medlemmar eller underorga-

nisationer.

I övrigt instämmer jag med lagrådets övriga ledamöter.

Förslaget till lag om lokala skiljedomare.

Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam samt regerings­

rådet Linnér:

Huruvida envar av de enligt den ifrågasatta lagen förordnade skilje­

domarna skall hava ett visst lokalt begränsat verksamhetsområde, vilket

i så fall torde böra bestämmas av Konungen, framgår ej med tydlighet

av lagtexten, och frågan beröres ej heller i t. f. departementschefens yttrande.

År så avsett, torde avfattningen böra jämkas. För detta fall erfordras

jämväl, att i förslaget angives, när tvist skall anses tillhöra viss skilje­

domares område. I händelse åter det skall stå tvistande parter öppet

att anlita vilken av dessa skiljedomare de finna lämpligt, synes beteck­

ningen lokala skiljedomare vara mindre lycklig. Ordet »lokala» torde

kunna i rubriken utbytas mot »särskilda» och utgå ur lagtexten. Då

avsikten är, att ersättning till de förordnade skall åtminstone delvis utgå

av statsmedel, må erinras, att vid meddelandet av bestämmelser om sådan

46

ersättning bör förebyggas, att onödig kostnad drabbar statsverket genom

att parter vända sig till alltför avlägset boende skiljedomare.

Då enligt förslaget utom parterna i en tvist även »andra vederbö­

rande» berättigas att påkalla biträde av ifrågavarande skiljedomare, gäller

detta efter orden även då han anmodas att ensam döma. Därvid finnes

dock ingen annan än parterna, som kan äga att begära dylikt biträde.

Skall skiljedomaren tjänstgöra som ordförande i skiljenämnd, skulle

däremot kunna ifrågakomma, att han tillkallades antingen av de utav

parterna valda skiljemännen eller av myndighet. Åtnjuter skiljedomaren

ej det förtroende, att parterna eller de av dem valda skiljemännen kunnat

enas om hans utseende, synes emellertid knappast lämpligt att han an­

litas av myndighet, som i sista hand får utöva valrätten. Behörigheten

att vända sig till skiljedomaren med begäran att han måtte inträda som

ordförande i skiljenämnd bör därför tillkomma endast parterna i tvisten

eller av dem valda skiljemän. I enlighet med vad sålunda anförts torde

förslaget böra jämkas.

Inom en icke alltför lång tidrymd efter det förordnande som skilje­

domare givits lärer böra ånyo komma under omprövning, huruvida den

förordnade fortfarande är i åtnjutande av det förtroende eller eljest

ådagalagt sådana egenskaper, att förordnandet må fortfara. Det hem­

ställes därför om stadgande att förordnande skall meddelas för viss tid,

högst två år.

Ur sista stycket torde böra utgå vad där sägs om rätt för Konungen

att meddela från skiljemannalagen avvikande bestämmelser. I detta hän­

seende hänvisas till vad därutinnan yttrats vid 8 § i förslaget till lag om

central skiljenämnd för vissa arbetstvister.

Justitierådet Améen:

Den föreslagna lagens uppgift synes vara, icke att tillskapa något

nytt slags skiljemannaförfarande för arbetstvister utan allenast att genom

ett förordnande av Konungen utmärka vissa personer såsom särskilt lämp­

liga att, då arbetstvist skall slitas genom skiljedom, av vederbörande i

sådant hänseende anlitas. Det kan visserligen förefalla som om lagens

tredje stycke avsåge att giva Konungen rätt att med avseende på dessa

skiljedomare giva andra civilrättsliga bestämmelser än som innehållas i

allmänna skiljemannalagen. Så torde emellertid icke vara meningen, då däri­

genom de vanliga gränserna mellan civil och administrativ lagstiftning

icke skulle iakttagas. Då icke heller några kompletterande bestämmelser

synas erforderliga — skilj em annaförfarandet förändrar ju icke karaktär

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

48

Kungi. Maj:ts proposition Nr 155.

Förslaget

till lag om

medling i

arbets­

tvister.

Förslaget

till lag om

central

skiljenämnd

för vissa

arbets­

tvister.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20

februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern

E^den,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

H

ellnek

,

Statsråden

P

etrén

,

N^ilson,

L^öfgren,

friherre P^almstierna,

U^ndén,

T^horsson.

O^lsson.

T. f. chefen för civildepartementet, statsrådet Löfgren anmälde lag­

rådets den 16 februari 1920 avgivna utlåtande Över de den 30 januari

1920 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om medling i arbetstvister,

2) lag om central skiljenämnd för vissa arbetstvister samt

3) lag om lokala skiljedomare i arbetstvister.

Härvid anförde föredraganden:

Förslaget till lag om medling i arbetstvister har icke inom lagrådet

gjorts till föremål för anmärkningar i vidare mån än att en ledamot

framställt vissa erinringar mot 4, 5 och 9 §§ i förslaget. Vad sålunda

anförts torde emellertid icke böra föranleda ändringar i detsamma.

Vad härefter angår förslaget till lag om central skiljenämnd för

vissa arbetstvister, hava lagrådets ledamöter icke haft någon principiell

invändning mot detsamma. Däremot hava inom lagrådet ifrågasatts

50

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 155.

Förslaget

till lag om

lokala

skilje­

domare.

det remitterade förslaget, att endast de, som slutit kollektivavtal, må

hänskjuta fråga i anledning därav till nämnden.

Eu uttrycklig bestämmelse, att skiljenämnden äger upptaga frågor,

som avse kollektivavtals giltighet eller bestånd, varom lagrådet hem­

ställt, synes mig obehövlig, enär av ordalagen ändock torde fullt tydligt

framgå, att dessa tvister falla inom nämndens kompetensområde.

I enlighet med lagrådets hemställan hava i förslaget inarbetats be­

stämmelser rörande jäv mot skiljenämndens ledamöter samt angående

förfarandet inför nämnden m. m., varigenom hänvisningen till skilje-

mannalagen kunnat utgå. Därvid har det emellertid synts mig obehöv­

ligt att i lagen införa någon motsvarighet till 10 § skiljemannalagen.

Vidare har jag ansett mindre lämpligt att, på sätt lagrådet i detta sam­

manhang ifrågasatt, i lagen inarbeta stadgande därom, att även de icke

av Konungen utsedda ledamöterna äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Åven utan dylikt stadgande lärer föreskrift för det fall, att någon av

nämndens ledamöter vägrar sin underskrift å domen, kunna utan olä­

genhet undvaras.

Pa lagrådets förslag har en redaktionell ändring vidtagits i 4 § i

det remitterade förslaget och stadgande införts i motsvarande lagrum (3 §),

att nämndens avvisande av till densamma hänskjuten tvistefråga bär till

följd, att skiljeavtalet i den delen förfaller, där ej annan utväg för tvistens

slitande genom skiljedom finnes anvisad i skiljeavtalet.

De av mig förordade ändringarna i det remitterade förslaget hava

föranlett att, jämte det åtskilliga nya paragrafer tillagts, de hittills­

varande paragrafernas ordningsföljd delvis omkastats.

I enlighet med vad lagrådet anfört synes slutligen böra i 46 § ut-

sökningslagen införas stadgande om att skiljedom, som meddelats av nämn­

den, skall verkställas lika som domstols laga kraft ägande dom. Då

emellertid utsökningslagen tillhör justitiedepartementets lagstiftnings-

område, kommer jag senare i dag att i egenskap av chef för justitie­

departementet framlägga förslag om sådan ändring av nämnda lag, som

nyss sagts.

Icke heller mot det remitterade förslaget till lag om lokala skilje­

domare i arbetstvister har lagrådet riktat erinringar av principiell inne­

börd. Däremot har inom lagrådet hemställts om vissa mindre jämk­

ningar i detta förslag. I enlighet med vad tre 'av lagrådets ledamöter

i sådant avseende alternativt hemställt har ordet »lokala» i lagens rubrik

utbytts mot »särskilda» och uteslutits ur lagtexten. Vidare har, jämväl

i överensstämmelse med vad nämnda ledamöter föreslagit, ändring vid-