Prop. 1920:191

('med förslag till kom\xad munalskattelag',)

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

1

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kom­

munalskattelag; given Stockholms slott den 12 mars 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Magt föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till kommunalskattelag.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riks­

dagens vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samlJ% 158 höft. (Nr 1911.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Förslag

till

Kommunalskattelag.

I KAP.

Inledning.

1

§•

Med kommun förstås i denna lag socken, köping med egen kom­

munal förvaltning samt stad.

2 §•

1 mom. Allmän bidragsskyldighet till täckande av kommuns

skattebehov skall i den ordning, kommunallagarna föreskriva, fullgöras

genom följande skatter, nämligen fastighetsskatt, näringsskatt, kommunal

inkomstskatt och kommunal progressivskatt. Dessa skatter utgå på grund

av taxering, som verkställes enligt bestämmelserna i gällande taxerings-

förordning.

1 vad mån annan menighet än i 1 § sägs skall grunda sin be­

skattning å taxeringen till en eller flera av nämnda skatter, därom är

särskilt stadgat.

2 mom. I fråga om kommuns eller annan menighets rätt att upp­

taga särskilda skatter, avgifter och bidrag gälla särskilda bestämmelser.

II KAP.

Om fastighetsskatt.

3

§■

För all inom kommunen belägen fast egendom skall utom i de

fall, varom i 4, 9 och 13 §§ sägs, utgöras fastighetsskatt efter fastig­

hetens värde.

Med fast egendom förstås i denna lag såväl vad enligt allmän

3

lag är att hänföra till sådan egendom som ock byggnad, vilken enligt allmän lag ej är hänförlig till läst egendom.

Till fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad

skall, ändock annat skulle föranledas av bestämmelserna i allmän lag, icke räknas motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap med tillhörande kraftledningar.

Kungl. Maj.ts ■proposition Nr 191.

4 §■

Fastighetsskatt utgöres icke för:

a) nationalparker;

b) staten tillhöriga, för försvarsändamål avsedda fastigheter, i den

mån de för sådant ändamål nyttjas;

c) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna

platser, så ock begravningsplatser;

d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för all­

män styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning;

e) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser tillhöriga, för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana avsedda byggnader, så ock dylika institutioner tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötes­

platser till begagnande under mötena uppförda byggnader;

g) nykterhetsföreningar tillhöriga, för deras verksamhet såsom

sådana avsedda byggnader;

h) samfund eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus;

i) post- och telegrafverkens för driftens omedelbara behov avsedda

byggnader: samt

j) för allmän trafik avsedd eller upplåten kanal, järnväg, spårväg eller

annan farväg, så ock allmän farled eller allmän flottled jämte till sagda kommunikationsanstalter hörande stationshus och övriga för driftens omedelbara behov avsedda anläggningar.

Därest under d)—i) angiven fastighet eller byggnad jämväl an­

vändes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot veder­ lag upplåtes till begagnande, vare fastigheten eller byggnaden under­ kastad ^ fastighetsskatt för däremot svarande del av dess värde.

År enligt bestämmelse i denna paragraf byggnad helt eller delvis

undantagen från beskattning, vare lag samma beträffande tomtområde, som hörer till byggnaden.

4

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva, att

främmande stat tillhörig, för dess beskickning härstädes avsedd fastig­

het undantages från beskattning.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

5 §•

Fast egendom, för vilken ej åtnjutes skattefrihet enligt bestäm­

melserna i 4 § j) eller 13 § 2 mom., skall taxeras i enlighet med vad

här nedan stadgas.

Taxeringen verkställes med hänsyn tagen till förhållandena vid näst­

föregående kalenderårs utgång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

6

§•

1 mom. Taxering skall särskilt för sig verkställas å varje hemman,

jordlägenhet, jordavsöndring och annan i fastighetsregistret särskilt

redovisad del av hemman eller jordlägenhet, tomt i stad eller eljest

inom område, varest tomtindelning såsom i stad finnes, i fastighets­

registret särskilt upptaget fiskeri ävensom frälseränta.

Varje skogsområde, vilket är att anse såsom en förvaltningsenhet,

samt varje vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild för­

valtning, skall, även om området eller samfälligheten består av flera

fastigheter eller delar av fastigheter eller utgör allenast del av en fastig­

het, särskilt för sig taxeras.

Tillhöra delar av fastighet olika administrativa områden, inom vilka

menighet äger utöva beskattningsrätt, eller är viss del av en fastighet

belägen inom och annan del utom särskilt område, som nu nämnts, skall

varje sådan del av fastigheten taxeras särskilt; dock att vad sålunda

stadgas icke skall äga tillämpning i fråga om fastighet tillkommande

andel i samfällighet, som är belägen inom annat administrativt område

än fastigheten i övrigt.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. första stycket stadgas

skola gemensamt taxeras samme ägare tillhöriga fastigheter, vilkas ägor

ligga oskiftade tillsammans eller vilkas inbördes värden eljest icke kunna

bedömas, ävensom samme ägare tillhöriga jordområden, som tjäna till

byggnadsgrund för en byggnad eller för flera sammanhörande byggnader.

3 mom. I händelse skilda områden av samma fastighet tillhöra

olika ägare eller därest byggnad eller med varandra sammanhörande

byggnader tillhöra annan än ägaren av marken, skall vad sålunda till­

hör varje ägare särskilt för sig taxeras.

Kung t. Maj.ts proposition Nr 191

.

5

Har visst område av fastighet upplåtits för självständigt, mera

stadigvarande nyttjande, eller användes eljest område stadigvarande för

annat ändamål än fastigheten i övrigt, skola de olika brukningsdelarna

taxeras var för sig;.

4 mom. Vad som enligt bestämmelserna här ovan skall särskilt

för sig taxeras benämnes i denna lag taxeringsenhet.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

7 §‘

1 iH grund för taxeringen lägges den fasta egendomens värde efter

ortens pris (allmänna saluvärdet).

"

Vid taxeringen skall iakttagas,

att, då byggnad åsättes särskilt värde, detta bestämmes sålunda,

att, sedan marken uppskattats till det värde, densamma skulle äga utan

byggnad, för byggnaden beräknas vad som återstår av markens och

byggnadens gemensamma värde; samt

att, därest eljest flera fastigheter nyttjas gemensamt, varje fastighet

åsättes det värde, som, med hänsyn till det förhandenvarande sambruket,

å fastigheten belöper av det sammanlagda värdet av fastigheterna,

betraktade såsom en enhet.

Frälseränta uppskattas till femton gånger det belopp, varmed räntan

beräknas utgå.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

8 §*

laxeringsvärde skall allt efter omständigheterna uppdelas i jord­

bruksvärde, skogsvärde och annat värde.

Till jordbruksvärde räknas fast egendoms värde föl’ jordbruk med

binäringar ävensom för skogsbruk, i den mån detsamma ej, enligt vad

nedan stadgas, är att hänföra till skogsvärde.

Såsom skogsvärde upptages värde av växande skog utöver husbehov.

Har fast egendom icke jordbruks- eller skogsvärde, upptages

taxeringsvärdet såsom annat värde, därvid iakttages, att värde av mark

och av därå uppförda byggnader redovisas vart för sig. Såsom annat

värde upptages jämväl det värde, fast egendom kan äga utöver jord­

bruks- och skogsvärde.

Värde av frälseränta, som helt eller delvis utgår utav fastighet

med åsatt jordbruksvärde, upptages såsom jordbruksvärde. Värde av

annan frälseränta ävensom av i fastighetsregistret upptaget fiskeri upp­

tages såsom annat värde.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

6

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 191.

9 §.

Taxeringsvärde åsättes i fulla hundratal kronor. Därest beträffande

någon taxeringsenhet värdet ej uppgår till 100 kronor och taxerings­

värde alltså ej åsättes, skall anteckning härom ske i vederbörande taxe­

ringslängd.

Vid taxeringsvärdes uppdelning i olika värden enligt 8 § skola

delvärdena jämkas till jämna hundratal kronor.

10

§•

1 mom. Allmän uppskattning av fast egendoms värde (allmän

fastighetstaxering) sker första gången år 1921 och därefter vart femte

år. De vid sådan taxering fastställda värden skola oförändrade gälla till

nästa allmänna fastighetstaxering, såvida ej dessförinnan nja eller ändrade

värden åsättas av anledning, varom sägs i 2 mom.

2 mom. Inträffa sådana ändrade förhållanden, att en taxerings­

enhet skall uppdelas i flera taxeringsenheter eller flera taxeringsenheter

skola sammanslås till en, skall ny taxering företagas å den fasta

egendom, som av samma förhållanden beröres.

Har fast egendoms värde genom eldsvåda, vattenflöde eller av

annan dylik anledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogs­

avverkning så minskats, att detsamma kan antagas hava nedgått med

minst en femtedel av egendomens åsätta taxeringsvärde, skall ny taxe­

ring äga rum. Lag samma vare, därest fast egendoms värde på grund

av ny-, till- eller ombyggnad kan antagas hava ökats med mera än en

femtedel av egendomens åsätta taxeringsvärde.

Särskild taxering på grund av bestämmelserna i detta mom. före­

kommer endast under år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum;

och må därvid avseende fästas, icke vid sådan ändring i fast egendoms

värde, som på grund av förskjutningar i det allmänna prisläget in­

träffat efter senaste allmänna fastighetstaxering, utan endast vid de för­

hållanden, som föranlett omtaxeringen eller eljest hava avseende sär­

skilt å den fasta egendom, varom fråga är.

11 §■

1 mom. Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger, där icke i

2 mom. annorlunda stadgas, den fasta egendomens ägare.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fast egendom med

tideikommissrätt eller eljest på grund av testamentariskt förordnande.

2 mom. I ägares ställe skattskyldig är:

a) den, som innehar last egendom med stadgad åborätt, med tomt­

rätt eller med vattenfallsrätt, innehavare av s. k. ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar fast egendom med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till

bergshanteringens understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet; samt

c) innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord. Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord

skall anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja, egendomen eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 avsett löneboställe är kyrkofonden att anse såsom innehavare i fall och under tid, då boställets avkastning utgör avlöningstillgång jämlikt 19 § i lagen nyssnämnda dag om reglering av prästerskapets avlöning.

Skall vid egendom, som under a) eller c) omförmäles, skogens av­

kastning utöver husbehovet författningsenligt helt eller delvis tillkomma

'allmän fond eller inrättning, vilken icke är att anse såsom egendomens

innehavare, åligger skattskyldigheten, så vitt angår egendomens skogs­ vård^ samma fond eller inrättning. Där i andra fall beträffande egen­ dom, som innehaves med stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt icke äger tillgodogöra sig skogsvärde å egendomen, vare han icke skattskyldig i avseende å sådant värde.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

7

12 §.

Såsom ägare eller innehavare av fast egendom skall i taxerings­

längd^ upptagas den, som vid nästföregående års utgång var ägare eller innehavare av den fasta enendomen. O

13

§■

1 mom. Ägare eller innehavare av fast egendom, vilkens enda

eller huvudsakliga värde utgöres av för hans personliga behov använd åbyggnad och vilkens taxeringsvärde understiger 1,000 kronor, vare befriad från utgöraude av fastighetsskatt, såvida icke han och, om han är gift, ej heller hans hustru eljest är till kommunen skattskyldig enligt bestämmelserna i denna lag.

2 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra samman­

hörande. byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken byggnads- äga-ren icke är skattskyldig, understiger 500 kronor, skall taxeringsvärde ej åsättas byggnaden eller byggnaderna.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

III KAP.

Om näringsskatt.

14 §.

En var, som här i riket drivit näring, vare med de undantag,

varom i 15 § stadgas, skyldig att för näringen erlägga näringsskatt.

Där näring drivits i enkelt bolag, beräknas näringsskatten för

näringen i dess helhet men påföres en var av delägarna i föihallande

till hans andel i bolaget.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.) .

15 §.

Näringsskatt erlägges icke för:

jordbruk med dess binäringar eller skogsbruk;

drift av till allmän trafik upplåten kanal, järnväg eller spårväg; samt

av staten driven post-, telegraf- och telefonrörelse, industriell verk­

samhet, som drives av staten och avser försvarsändamål, ävensom riks­

bankens och riksförsäkringsanstaltens verksamhet.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

16 §.

Näringsskatten utgår i förhållande till ett enligt nedan angivna

regler efter storleken av den näringsskattepliktiga förmögenheten och

näringens avkastning ävensom antalet i näringen anställda personer be­

räknat näringsskattekapital.

Näringsskattekapitalet beräknas särskilt för varje näringsföretag.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

17

§•

1 mom. Till näringsskattepliktig förmögenhet räknas med nedan

angivna undantag alla till näringen hänförliga tillgångar.

I näringsskattepliktig förmögenhet inräknas icke:

tillgångar, som enligt

denna lagbro att anse såsom fast egendom; samt

aktier, lotter i solidariska bankbolag, kommanditlotter ävensom

andelar i ekonomiska föreningar och rederier, såvida dessa aktier, lotter

och andelar icke äro att anse såsom varor i affärsverksamhet.

9

Aktier och andra värdehandlingar äro att anse såsom varor i

affärsverksamhet, då handel med värdehandlingar yrkesmässigt bedrives,

vare sig detta sker såsom huvudsaklig näring eller vid sidan av den

egentliga affärsverksamheten.

2 mom. Från tillgångarnas belopp må avdragas:

skulder, dock ej till högre belopp än som motsvarar det i den

näringsskattepliktiga förmögenheten inräknade värdet av kontanta pen­

ningar, fordringar och värdehandlingar, som icke äro att anse såsom

varor i affärsverksamhet; samt

i rörelsen ännu innestående del av årets vinst.

3 mom. För beräkning av den näringsskattepliktiga förmögen­

heten i bankrörelse, annan penning- eller lånerörelse ävensom försäk­

ringsrörelse gälla de i anvisningarna till denna paragraf meddelade sär­

skilda bestämmelserna.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

18 §.

Till grund för taxering av näringsskattepliktig förmögenhet skall

läggas förmögen!)etsställningen vid utgången av nästföregående kalenderår

eller, om räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, förmögen-

hetsställningen vid utgången av det räkenskapsår, som gått till ända

närmast »öre den 1 mars det år, taxeringen sker.

Har näringsföretag under loppet av nästföregående kalenderår eller

räkenskapsår börjat eller upphört med sin verksamhet, upptages den

näringsskattepliktiga förmögenheten till det belopp, som kan anses

skäligt mejd hänsyn tagen till förmögenhetsställningen och den tidrymd

av året, varunder näringen drivits.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

19 §.

Den näringsskattepliktiga förmögenheten värdesättes efter de grun­

der, som enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt gälla

för uppskattning av förmögenhet.

I fråga om värdesättningen av rätt till firmanamn, varumärke,

mönsterskydd, tidnings titel och dylikt skola iakttagas de i anvisnin­

garna till d,enna paragraf givna särskilda bestämmelserna.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 191.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 höft. (Nr 191.)

2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

20

§.

Såsom avkastning av näring upptages inkomsten av näringen

med tillägg av vad som vid inkomstens beräknande avdragits:

för hyra för annan tillhörig, i näringen använd lös egendom, till

den del hyran icke kan anses motsvara skälig avskrivning å värdet

av den lösa egendomen;

för arrende av näringen, till den del arrendet icke kan anses ut­

göra hyra för fast egendom eller motsvara skälig avskrivning å värdet

av lös egendom; samt

för avlöning till näringens ledning (affärsledningen).

I fråga om beräkning av avkastningen utav näringsföretag, som

drivits av kooperativ förening, skola gälla de i anvisningarna till denna

paragraf meddelade särskilda bestämmelser.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

21

§.

Den del av avkastningen, som, efter helt år räknat, överstiger

sex procent av den näringsskattepliktiga förmögenheten med tillägg av

taxeringsvärdet å i näringen använd, näringsidkaren tillhörig fast egendom

men med avdrag av skulder, som icke enligt 17 § 2 mom. fått avdragas

redan vid den näringsskattepliktiga förmögenhetens beräknande, be­

nämnes meravkastning. Meravkastningen utföres i jämna tiotal kronor,

så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller.

Från meravkastningen skall avräknas vad som motsvarar närings ­

idkarens eller affärsledningens arbetsförtjänst, beräknad sålunda,

att den del av meravkastningen, som icke överstiger 1,000 kronor,

anses i sin helhet utgöra arbetsförtjänst; samt

att av den del av meravkastningen, som överstiger

1,000 kronor men icke

3,000 kronor,

8/

/10?

3,000

»

»

»

5,000

»

7/

/10j

5,000

»

»

10,000

»

710,

10,000

»

»

20,000

T)

5/10,

20,000

»

50,000

»

4/l0,

50,000

»

»

100,000

)>

3/

'10,

100,000

»

»

300.000

))

2I

/10,

300,000

1,000,000

»

1/

Ilo,t

anses utgöra arbetsförtjänst.

*

11

Återstående del av meravkastningen multipliceras med 10; det

härvid uppkomna beloppet benämnes moravkastningens kapitalvärde.

22

§.

I näringen anställda personer skola beräknas till det antal, som i

medeltal haft sysselsättning i näringen under nästföregående kalenderår eller, om räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räken­ skapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars det år, taxeringen sker. Bland anställda inräknas icke person, vilken deltagit i näringens ledning, och ej heller näringsidkarens hustru eller hemmavarande barn, som ej uppnått 21 år och icke självt skall taxeras till kommunal in­ komstskatt.

Det antal, som sålunda erhålles, multiplicerat med 2,000, bildar

det i kronor uttryckta arbetarkapitalet.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

23 §.

Näringsskattekapitalet beräknas enligt följande regler. Utav summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten och

meravkastningens kapitalvärde skall den del, som icke överstiger arbe­ tarkapitalet, upptagas till sitt hela samt den överskjutande delen till sitt halva belopp. Vad som sålunda erhålles sammanlägges med arbetar­ kapitalet.

Näringsskattekapitalet utföres i jämna hundratal kronor, så att

överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.'

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

24 §.

Om näringsskattekapitalet i ett näringsföretag icke överstiger

5,000 kronor, utgår icke näringsskatt för företaget. Överstiger närings­ skattekapitalet 5,000 kronor, utgår näringsskatt blott för den del av näringsskattekapitalet, som överstiger sagda belopp.

25 §.

Näringsskattekapitalet skall, så framt fast driftställe för verksam­

heten begagnats, taxeras i kommun, inom vilken sådant driftställe

Kungl. Moj:ts proposition Nr 191.

12

funnits. Har fast driftställe icke begagnats, taxeras näringsskattekapi-

talet i kommun, där enligt 38 § den skattskyldiges inkomst av annan

inkomstkälla bör taxeras.

Såsom fast driftställe skall anses plats, å vilken för stadigvarande

bruk vid näringens bedrivande funnits särskild anläggning eller vidtagits

särskild anordning eller eljest för sådant bruk avsedda tillgångar varit

befintliga, såsom kontor, fabrik, verkstad, verk, bruk, varunederlag,

handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe, gruva eller annan

fyndighet, som är föremål för bearbetning, stenbrott eller torvmosse.

Beträffande beskattningsort för de i anvisningarna till denna

paragraf angivna näringar gälla de i samma anvisningar meddelade sär­

skilda bestämmelser.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

26 §.

Därest enligt bestämmelserna i 25 § eller i anvisningarna till samma

paragraf näringsskattekapitalet i ett företag skall taxeras inom flera

kommuner, skall i de fall, där i anvisningarna till denna paragraf

särskilda bestämmelser icke meddelats, tagas till beskattning inom varje

kommun så stor del av näringsskattekapitalet, som på kommunen

belöper efter det förhållande, vari summan av den i kommunen nedlagda

näringsskattepliktiga förmögenheten och den för de i kommunen syssel­

satta personerna beräknade del av arbetarkapitalet står till summan av

hela den näringsskattepliktiga förmögenheten och hela arbetarkapitalet.

Vid uppdelning av näringsskattekapitalet å flera kommuner skall

jämkning ske, så att inom varje särskild kommun taxerad del av

näringsskattekapitalet uppgår till jämnt hundratal kronor.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

IV KAP.

Om kommunal inkomstskatt.

27 §.

Kommunal inkomstskatt utgöres av i detta kap. omförmälda skatt­

skyldiga för inkomst av:

1) fast egendom;

2) näring; och

3) annan inkomstkälla.

13

Skattskyldigheten avser den inkomst, som åtnjutits under det näst­

föregående kalenderåret eller, då räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars det år, taxeringen sker.

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 191.

28 §.

Till inkomst av fast egendom skola räknas följande av fast

egendom här i riket här flutna intäkter, nämligen:

a) inkomst, som av ägare eller med ägare likställd innehavare

eller av brukare åtnjutits under form av hyresfri bostad eller arrende eller hyra;

b) inkomst av jordbruk med dess binäringar;

c) inkomst av skogsbruk;

d) inkomst, som förvärvats genom upplåtelse åt någon av rätt att

i visst avseende tillgodogöra sig eller nyttja fast egendom eller del därav eller genom försäljning av vissa egendomens beståndsdelar, såsom torv, sten, grus, lera och dylikt; samt

e) frälseränta och annan avgäld av fast egendom, därunder in­

begripen på grund av patronatsrätt uppburen tionde eller ersättning därför.

29 §.

Till inkomst av näring hänföres inkomst dels av sådant företag,

för vilket enligt bestämmelserna i 14 § skall erläggas näringsskatt, dels ock av järnvägs-, spårvägs- och kanaldrift.

30 §.

Till inkomst av annan inkomstkälla räknas: A. inkomst av kapital, nämligen

a) ränta å utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller

hos penningförvaltande verk eller enskilda insatta penningar;

b) utdelning å aktier, å lotter i solidariska bankbolag, å komman-

ditlotter i kommanditbolag och å insatser i ekonomiska föreningar; samt

c) inkomst, som åtnjutits från fast egendom i utlandet; B. inkomst av arbetsanställning eller tjänst, pension, livränta, undan-

tagsförmån och sådant periodiskt understöd, därför givaren enligt 35 § är berättigad till avdrag;

14

C. inkomst av rörelse eller yrke, såvitt den icke, enligt vad i 29 §

sägs, skall upptagas såsom inkomst av näring;

D. inkomst av icke yrkesmässig verksamhet och tillfälliga in­

komster, nämligen

a) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke

yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom

köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under

mindre än tio år och eljest under mindre än fem år; samt

b) inkomst av tillfälliga uppdrag och annan förut ej särskilt nämnd

skattepliktig inkomst.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 191.

31 §.

Såsom inkomst taxeras icke:

vad som förvärvats genom giftorätt, arv eller testamente eller i

hemföljd, morgongåva eller fördel av oskift bo eller ock genom gåva,

därunder inbegripet sådant periodiskt understöd eller därmed jämförlig

periodisk utbetalning, därför givaren icke enligt 35 § är berättigad till avdrag;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som

tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock av honom

förvärvats genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast

egendom, tio år eller därutöver och eljest fem år eller därutöver;

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, så ock vad

som eljest på grund av sjuk- eller olyckfallsförsäkring i annan form än

livränta tillfallit den försäkrade eller hans stärbhus;

kapital, som på grund av liv- eller kapitalförsäkring tillfallit den

försäkrade eller hans stärbhus; samt

vad som av staten anvisats till bestridande av de med erhållna

tjänster eller uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom:

ortstillägg samt förmån av fri bostad med uppvärmning och be­

lysning för tjänstinnehavare vid rikets beskickningar och konsulat;

resekostnadsersättning;

å stat uppförd häst- och båtlega;

officerares lönetillägg för tjänstehästar;

anslag till skrivmaterialier, kontorshyra och andra expenser;

traktamente för förrättning å annat ställe än tjänstemans eller i

förrättningen deltagande persons vanliga boningsort;

arvode eller traktamente för kommendering utom station;

fältavlöning under krigstid; samt

arvode eller traktamente för deltagande i riksdag, statsrevision,

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

15

kyrkomöte eller kommitté å annan ort, än där arvodes- eller traktaments- tagaren varit bosatt.

32 §.

1 mom. Skyldiga att utgöra kommunal inkomstskatt äro, med

undantag, varom i 33 § sägs: . .. a) svensk medborgare, som författningsenligt är eller bör vara i riket mantalsskriven:

för all inkomst, vare sig den förvärvats här eller utom riket;

b) svensk medborgare, som icke är eller bör vara i riket mantals­

skriven :

for den inkomst, han härifrån åtnjutit av fast egendom, av näring

eller av annan rörelse; ' &

c) utlänning: för inkomst av här belägen fast egendom eller av näring eller

annan rörelse, som här bedrivits;

skolande utlänning, som författningsenligt är eller bör vara här­

städes mantalsskriven, erlägga kommunal inkomstskatt jämväl för annan inkomst, som av honom bär förvärvats eller härifrån åtnjutits, ävensom tor inkomst, som, utifrån införd, av honom här använts.

,har, säSs °™ enskild skattskyldig gäller i tillämpliga delar

om oskift dödsbo efter honom.

2 mom. Staten erlägger kommunal inkomstskatt för dels inkomst

av sina jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomträtt eller vattenfajlsratt upplåtna fastigheter, dels ock sådan inkomst av nä- rmg, som ej härflyter av bankrörelse, av kommunikationsverk med tillhörande verkstader och anläggningar eller av leverans utav elektrisk energi till nämnda kommunikationsverk.

3 mom. Kommunal inkomstskatt erlägges vidare, i den mån

ej annat föranledes av stadgandena i 34 §, av svenska aktiebolag, soli­ dariska bankbolag och sådana bolag, som enligt särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, samfund, stiftelser, verk och inrättningar, ekonomiska föreningar och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparings- skogar, häradsallmänningar samt andra liknande samfälligheter, som förvaltas sjal v ställ digt för delägarnas gemensamma räkning:

för all inkomst, vare sig den förvärvats här eller utom riket.

... c.. Van',ga handelsbolag, enkla bolag och rederier taxeras icke, utan hanfores deras inkomst till de särskilda delägarnas inkomst med belopp som for eu var motsvarar hans andel av bolagets eller rederiets in-

IB

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

komet. Kommanditbolag taxeras för den del av sin vinst, som be­

löper å kommanditdelägarna, varemot beträffande vinsten i övrigt be­

stämmelserna i första punkten av detta stycke skola tillämpas.

4 mom. Utländska bolag och andra här i riket icke hemma­

hörande juridiska personer erlägga kommunal inkomstskatt:

för inkomst av här belägen fast egendom och av näring eller

annan rörelse, som här bedrivits, samt för utdelning å aktier i svenska

aktiebolag, lotter i svenska solidariska bankbolag, kommanditlotter i

svenska kommanditbolag och insatser i svenska ekonomiska föreningar.

33 §.

Från kommunal inkomstskatt frikallas, i den mån här nedan sägs:

a) medlem av konungahuset:

för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital; .

b) ämbets- eller tjänsteman, som tjänstgör vid svensk beskickning

hos utländsk makt, ävensom svensk konsul eller annan å utländsk ort

i rikets tjänst anställd tjänsteman:

för all inkomst, som ej härifrån åtnjutits av fast egendom, av

näring eller av annan rörelse;

c) främmande makts härvarande konsulat tillhörande person jämte

betjäning:

om han icke är svensk medborgare:

för annan inkomst än dels inkomst av här belägen fast egendom eller

av näring eller annan rörelse, som här bedrivits, dels ock härifrån upp­

buren lön eller pension; dock att person tillhörande olönat konsulat

jämte betjäning icke är frikallad från utgörande av kommunal inkomst­

skatt för utdelning å aktier i svenska aktiebolag, lotter i svenska soli­

dariska bankbolag, kommanditlotter i svenska kommanditbolag och in­

satser i svenska ekonomiska föreningar;

om han år svensk medborgare:

för den inkomst, han åtnjutit av sin tjänst hos den främmande

makten;

d) utlänning eller i utlandet bosatt svensk undersåte, vilken givit

eller medverkat vid offentlig föreställning, som avses i gällande förord­

ning angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter:

för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller

beträffande vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i

samma förordning åtnjutits; samt

e) lappallmogen:

för inkomst av renskötsel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

17

34 §.

1 mom. Svenska aktiebolag, solidariska bankbolag, kommandit­

bolag och ekonomiska föreningar taxeras icke till kommunal inkomst­ skatt för utdelning å aktier i svenska aktiebolag, lotter i svenska solidariska bankbolag, kommanditlotter i svenska kommanditbolag samt insatser i svenska ekonomiska föreningar, i den mån sådan utdelning icke är att anse såsom inkomst av näring eller annan rörelse.

2 mom. Från kommunal inkomstskatt frikallas vidare:

a) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushåll­

ningssällskap:

dels för sådan inkomst av läst egendom, som består i förmånen

att för förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning nyttja egen fastighet, dels och för inkomst av annan inkomstkälla, i den mån inkomsten ej härflyter av rörelse;

b) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervis­

ningsverk, sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser ävensom stipendiefonder, pensionsanstalter, allmänna hypoteks- banken, konungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hvpoteks- kassan för Sveriges städer och hypoteksföreningar, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, samt sparbanker, som avses i lagen den 29 juli 1892 och vilkas reservfond vid senaste bokslut icke uppgått till fem procent av insättarnas fordran:

för all annan inkomst än sådan inkomst av fast egendom, som ej

består i förmånen att för den egna verksamheten nyttja egen fastighet; dock att kommunal inkomstskatt skall utgöras för den behållna inkomst, som, enligt gällande föreskrifter, kan vid lediga ecklesiastika sysslor tillkomma prästerskapets änke- och pupillkassa;

c) nedannämnda juridiska personer för sådan inkomst av fast egen­

dom, som består i förmånen att för avsedda ändamål nyttja dem till­ höriga fastigheter av nedan angivna beskaffenhet, nämligen:

regementen, officers- och underofficerskårer i fråga om deras vid

mötesplatser till begagnande under mötena uppförda byggnader;

nykterhetsföreningar i fråga om för deras verksamhet såsom sådana

avsedda byggnader; samt

enskilda samfund i fråga om kyrkobyggnader och bönehus. 3 mom. Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen med­

giva befrielse för främmande stat från utgörande av kommunal inkomst­ skatt för fastighet, som är avsedd för dess beskickning härstädes.

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

35 §.

1 mom. Vid uppskattning av inkomst från särskild inkomstkälla

må, utom i det fall, att ersättning för bestridande av särskilda, med

tjänst eller uppdrag förenade kostnader, varom i 31 § förmäles, blivit av

staten särskilt anvisad, avdrag ske för alla utgifter för inkomstens för­

värvande och bibehållande, såsom:

arrende- eller hyresavgift;

undantagsförmån, frälseränta och annan avgäld, som det ålegat

någon att utgöra såsom ägare av fast egendom;

utgifter för fast egendoms brukande och skötsel samt för under­

håll av fastighet och inventarier;

avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyidigs verksam­

het använda biträden, arbetare och hemmavarande barn, för de sist­

nämnda dock endast i fall de uppnått 21 år eller ock själva skola taxeras

till kommunal inkomstskatt;

pensioner och understöd på grund av förutvarande anställning i

skattskyldigs verksamhet;

kostnad för nödigt biträde i hemmet för det fall, att gift kvinna

av förvärvsverksamhet är i avsevärd grad förhindrad att ägna sig åt

hemmets skötsel; skolande avdraget ske från hennes inkomst av dylik-

verksamhet med iakttagande av att sammanlagda avdraget från olika

inkomstkällor i intet fäll må överstiga 200 kronor;

kontors- och andra förvaltningskostnader;

kostnad för resor till och från arbetsplatsen, därest denna är be­

lägen på sådant avstånd från den skattskyldiges bostad, att den skatt­

skyldige skäligen kan anses behöva anlita särskilt fortskaffningsmedel;

kostnad för utövning av vetenskap, konst eller handaslöjd; samt

ränta å lånt anläggnings- och rörelsekapital;

så ock för fastighetsskatt och näringsskatt samt för avgifter till pen­

sions-, änke- och pupill-, understöds- eller annan sådan kassa, i vilken

det ålegat någon på grund av hans tjänst att vara delägare.

För värdeminskning å byggnader ävensom å gruvor, inventarier

och annan dylik egendom må göras enahanda avdrag som vid taxering

till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksam-

het lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pris­

tillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp

eller försäljningar, må föreningen åtnjuta avdrag för dylik utdelning.

2 mom. Vid beräkning av skattskyldigs behållna inkomst inom

19

annan kommun, än i '38 § avses, må avdrag äga rum från summan av den skattskyldiges där taxerade inkomster för sådan förlust å fast egen­ dom eller näring inom kommunen, som ej*är att hänföra till kapitalförlust.

3 mom. För beräkning av skattskyldigs behållna inkomst inom

kommun, som i 38 § avses, må avdrag, i den mån sådant ej verkställts enligt bestämmelserna i 1 och 2 inom., äga rum från summan av den skattskyldiges där uppskattade inkomster för:

ränta å gäld; sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att

hänföra till kapitalförlust;

periodiskt understöd eller annan därmed jämförlig periodisk ut­

betalning; dock att avdrag icke får ske för vad som utgivits för person, som tillhör den skattskyldiges hushåll eller eljest utbetalts såsom bidrag till någons undervisning eller uppfostran; samt

försäkringspremier och andra avgifter, som utbetalts för den skatt­

skyldiges eller hans hustrus liv-, kapital-, livränte-, olycksfalls- eller sjukförsäkring ävensom för pupillförsäkring; dock att avdrag, som nu nämnts, ej må överstiga sammanlagt 200 kronor och ej heller åtnjutas av annan än svensk medborgare, som författningsenligt är i riket mantalsskriven.

4 mom. Därest vid uppskattning av skattskyldigs inkomst enligt

3 mom. uppkommer underskott, må avdrag för detsamma äga rum från den skattskyldiges i annan kommun uppskattade inkomst eller, om för honom inkomst uppskattats i flera andra kommuner, så stor del av underskottet avdragas från den i en var av dessa kommuner upp­ skattade inkomsten, som efter förhållandet mellan de uppskattade in­ komsterna å kommunen belöper.

5 mom. Angående rätt till avdrag för förlust å icke yrkesmässig

avyttring av fast eller lös egendom gälla de i anvisningarna upptagna särskilda bestämmelser.

6 mom. Avdrag, varom i denna paragraf sägs, må äga rum

endast om och i den mån avdraget hänför sig till inkomst, för vilken kommunal inkomstskatt skall erläggas av den skattskyldige, eller till verksamhet, som av honom här utövats.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

36 §.

Vid uppskattning av inkomst må avdrag däremot icke ske:

a) för den skattskyldiges och hans familjs levnadskostnader samt

därtill hänförliga utgifter, däri inbegripet vad den skattskyldige utgivit

Kungl. Maj:ts proposition Kr 0)1.

20

för person, som tillhör hans hushåll, samt vad han eljest utbetalt såsom

bidrag till någons undervisning eller uppfostran;

b) för ränta å den skattskyldiges eget, i fast egendom, näring

eller annan rörelse nedlagda kapital;

c) för vad som använts till fäst egendoms förbättring, tillökning

av inventarier eller kapitalavbetalning å skuld; samt

d) för andra utskylder än fastighetsskatt och näringsskatt.

37 §.

1 mom. Inkomst av fast egendom taxeras i den kommun, där

egendomen är belägen.

2 mom. Inkomst av näring taxeras i den eller de kommuner, där

näringen bedrivits; dock att inkomst av näringsföretag, för vilket på

grund av bestämmelsen i 24 § näringsskatt icke skall utgå, taxeras i

kommun, som avses i 38 §.

Näring skall anses hava bedrivits:

sådan näring, för vilken enligt bestämmelserna i III kap. skall

erläggas näringsskatt: i kommun, där näringsskattekapitalet taxeras;

järnvägsdrift: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun,

som av järnvägen berörts och där vid järnvägen anställd personal varit

bosatt eller stationerad;

spårvägsdrift: i kommun, där I

lu

vild kontor funnits, samt i kommun,

som av spårvägen berörts;

kanaldrift: i kommun, där huvudkontoret varit beläget, samt i

kommun, som berörts av anläggningen.

Där näring drivits inom flera kommuner, skall, i fäll verksam­

heten inom någon kommun icke idkats på sådant självständigt sätt,

att inkomsten därav kan för sig angivas, så stor del av inkomsten

taxeras inom sagda kommun, som med hänsyn till omfattningen och

beskaffenheten av den där bedrivna verksamheten i jämförelse med om­

fattningen och beskaffenheten av verksamheten i dess helhet skäligen

anses böra belöpa å kommunen.

3 mom. Inkomst vid avyttring av fast egendom, som ej är att hän­

föra till inkomst av näring, taxerasi den kommun, där egendomen är belägen.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

38 §.

Inkomst av annan inkomstkälla skall, där ej annat föranledes av

stadgandet i 37 § 3 mom., taxeras:

a) för enskild person, som författningsenligt är eller bör vara

mantalsskriven i kommun inom riket: i samma kommun;

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 191.

21

b) för avliden person och oskift dödsbo: i den kommun, där den

avlidne författningsenligt senast varit eller bort vara mantalsskriven;

c) för annan juridisk person än oskift dödsbo: i den kommun, där

vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte, eller där syssloman eller ombud är bosatt; dock att prästerskapets änke- och pupillkassas inkomst vid lediga ecklesiastika sysslor taxeras i den ort, där inkomsten- eljest bort beskattas.

I de fall, då ovan givna regler icke äga tillämpning, sker taxe­

ringen i den kommun, där inkomsten huvudsakligen förvärvats.

39 §.

1 inom. Med avseende å taxering av äkta makars inkomst skall gälla: att hustrus inkomst av arbetsanställning eller tjänst samt av näring,

annan rörelse eller yrke skall vid taxeringen medräknas allenast om och i den mån ifrågavarande inkomst sammanlagt överstiger 200 kronor;

att hustrus inkomst, som icke varit från mannens förvaltning rätte­

ligen undantagen, skall inbegripas i mannens taxering; samt

att hustrus inkomst, som varit från mannens förvaltning rättsligen

undantagen, skall särskilt för sig taxeras, men att, därest i sådant fall avdrag, vartill ena maken enligt 35 § 3 mom. varit berättigad, skulle överstiga dennes sammanlagda inkomst, överskjutande beloppet må av­ räknas från den andre makens behållna inkomst.

2 mom. Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller

delvis underhållna barn under 21 år, skall, därest barnen icke själva skola taxeras till kommunal inkomstskatt, den skattskyldige uppskattas jämväl för sådana barns inkomst.

Skulle i sådant fall avdrag, vartill den skattskyldige jämlikt 35 §

3 mom. är berättigad, överstiga hans inkomst, må det överskjutande beloppet avräknas från barnens behållna inkomst, men må däremot icke, därest avdrag, vartill barn enligt samma lagrum varit berättigat, över­ stiger barnets inkomst, överskjutande beloppet avräknas från den skatt­ skyldiges eller övriga barns behållna inkomst.

När enligt denna lag hänsyn skall tagas därtill, huruvida skatt­

skyldig har barn, och till barnens ålder, avses förhållandena den 31 december året näst före det, då taxeringen sker.

40 §.

1 kommun uppskattade inkomstbelopp sammanföras för en var,

som har att där erlägga kommunal inkomstskatt, i en summa, som — efter det i förekommande fall avdrag enligt 35 § därifrån ägt rum -—

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

22

avi ämnas till fulla tiotal kronor med iakttagande av att belopp, som

icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Sålunda upptaget belopp benämnes taxerat belopp.

41 §.

För annan skattskyldig än svensk medborgare, som är här i riket

mantalsskriven, utgör det taxerade beloppet tillika beskattningsbart be­

lopp; och inträder skatteplikt, när detta belopp uppgår till 100 kronor. Ena­

handa gäller för svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven,

beträffande taxerat belopp i annan kom mun än mantalsskrivningskommunen.

42 §.

1 mom. 1 riket mantalsskriven svensk medborgare är för sin i man-

ralsskrivningskommunen taxerade inkomst, som ej överstiger 600 kronor,

fri från beskattning, såvida ej sagda inkomst tillsammans med hans i

andra kommuner taxerade inkomster överstigit nämnda belopp.

Beträffande äkta makar skall frågan, huruvida frihet från beskatt­

ning må åtnjutas enligt bestämmelserna i detta mom., avgöras med

hänsyn tagen till makarnas sammanräknade inkomstbelopp.

2 inom. Därest skattefrihet enligt 1 mom. ej åtn jutes, skall det

i mantalsskrivningskommunen beskattningsbara beloppet bestämmas

enligt följande grunder:

a) Från det taxerade beloppet avräknas hällten av de belopp, som

enligt bestämmelserna i 18 § 1 mom. a) och b) i förordningen den 28

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt skola avdragas från

den skattskyldiges till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp.

Den del av det taxerade beloppet, som överstiger vad sålunda skall

avdragas men icke dubbla summan därav, medräknas till hälften; åter­

stoden av det taxerade beloppet medräknas i sin helhet.

b) Den slutsumma, som sålunda erhålles, utgör det beskattnings­

bara beloppet med iakttagande dock av följande:

1) Det beskattningsbara beloppet må ej med tillämpning av de

under a) angivna bestämmelser sättas lägre, än att det tillsammans med

den skattskyldiges i andra kommuner taxerade belopp motsvarar hans

inkomst av förmögenhet, beräknad till fem procent av den uppskattade

förmögenheten.

Därest skattskyldig vid nästföregående års utgång ännu icke upp­

nått sexton års ålder eller därest skattskyldigs förvärvsförmåga prövas

hava varit nedsatt till följd av sjuklighet, olyckshändelse, ålderdom,

oförvållad arbetslöshet eller annan dylik orsak, eller därest eljest sär­

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

23

skild anledning därtill föreligger, äger dock beskattningsnämnd, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, medgiva undantag från vad sålunda stadgats.

2) 1 enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga på grund av

särskilda omständighet er (långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än dem, för vilka han äger åtnjuta familjeavdrag, eller annan därmed jämförlig omständighet) är väsentligt nedsatt, må det beskattningsbara beloppet nedsättas med högst 500 kronor under det belopp, vartill detsamma vid tillämpning av de i denna paragraf i övrigt givna stadganden eljest sbdat bestämmas.

S mom. Ändock äkta makar blivit särskilt t.ixerade, må de i 2

inom. angivna avdrag åtnjutas allenast av makarna gemensamt; och skall av det beskattningsbara beloppet, som alltså bestämmes efter båda makarnas taxerade belopp räknade såsom ett, så mycket påföras vardera maken, som svarar mot dennes behållna inkomst i förhållande till summan av båda makarnas behållna inkomster.

Därest hustrun men icke mannen taxeras till kommunal inkomst­

skatt, skall vid beräknande av det beskattningsbara beloppet hustrun för mannen åtnjuta enahanda avdrag, som eljest får åtnjutas för hustru.

4 mom. Det beskattningsbara beloppet utföres i jämna tiotal

kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

43 §.

Därest skattskyldig taxeras för barns inkomst, skall jämte den

skattskyldige barnet ansvara för så stor del av skatten, som belöper å dess inkomst.

44 §.

Konungen äger att med annat lands regering ingå överenskommelse

om särskilda grunder för fördelningen i skatteavseende mellan Sverige och det andra landet av inkomst av näring, som idkats under sådana törhållanden, att näringens utövare är för inkomst av densamma skatt­ skyldig inom bägge länderna; skolande, därest näringen idkats inom flera kommuner i Sverige, i fråga om fördelningen kommunerna emellan av det inkomstbelopp, som efter sålunda bestämda grunder skall tagas till beskattning här i riket, gälla vad här ovan i detta kap. är stadgat.

överenskommelse, som här sägs, skall upphöra att gälla högst

sex månader efter förut skedd uppsägning.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

V KAP.

Om kommunal progressivskatt.

45 §.

Kommunal progressivskatt utgöres för varje till inkomst- och för­

mögenhetsskatt beskattningsbart belopp, som överstiger, i fråga om andra

skattskyldiga än svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och kom­

manditbolag, 3,000 kronor samt i fråga om bolag, som nu nämnts, 6

procent av det bolagets kapital, vartill hänsyn skall tagas vid bolags

taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.

46 §.

1 mom. För andra skattskyldiga än svenska aktiebolag, solida­

riska bankbolag och kommanditbolag utgör progressivskattens grund­

belopp för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

3.000 kronor men icke

6,000 kronor ........ ......... 1 %

6,000

»

» »

10,000

» ....... ......... 2 X

10,000

»

» ))

15,000

5>

........ ......... 3 %

15,000

»

» »

25,000

)) ........ ......... 4 %

25,000

»

5>

»

40,000

» ....... . ......... 5 %

40,000

» »

60,000

» ........ ......... 6 %

60,000

100,000.

»

» ))

100,000

» ........ ........ 7 %

......... 8 X; dock

att skattens grundbelopp icke må i något fall överstiga 6 procent

det beskattningsbara beloppet.

2 mom. För svenskt aktiebolag, solidariskt bankbolag och kom­

manditbolag utgör progressivskattens grundbelopp för den del av det be­

skattningsbara beloppet, som, i förhållande till bolagets kapital, överstiger

6 % men icke 12 % ............................................. 2%

12 %

d

»

30 X .............................................. 5

30 % ................................................................. ......... dock

att skattens grundbelopp icke må i något fall överstiga 6 procent av

det beskattningsbara beloppet.

47 §.

Taxering till kommunal progressivskatt äger rum i den kommun,

där den skattskyldige taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Kungl. Majds proposition Nr 191.

2f>

48 §.

Till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menig­

heter emellan skola i den ordning, varom särskilt stadgas, användas tjugufem procent av grundbeloppet utav den progressivskatt, som erlägges av andra skattskyldiga än svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och kommanditbolag, samt nittio procent av grundbeloppet utav den progressivskatt, som erlägges av sådana bolag.

VI KAP.

Gemensamma bestämmelser.

49 §.

Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning-

vid taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har uppgiftspliktig under­ låtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning och har därav föranletts, att skattskyldig icke blivit inom kommunen taxerad eller blivit därstädes för lågt taxerad till någon av de i denna lag omförmälda skatter, skall, efter det sådant kommit till vederbörandes kännedom, den skattskyldige där taxeras till sådan skatt lör vad som genom berörda förfarande förut undgått beskattning. Den skattskyldige skall därefter påföras kommu­ nal progressivskatt med det belopp, som genom förfarandet undandragits, samt övriga skatter med den skatteproeent, efter vilken skatt skall ut­ göras för andra samtidigt taxerade beskattningsföremål av enahanda slag.

Taxering till efterbeskattning må icke ske senare än fem år efter det

år, då taxeringen rätteligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske senare än ett år efter utgången av det kalenderår, under vilket boupp­ teckning blivit ingiven för registrering. Stärbhuset svarar icke för den på taxeringen belöpande skatten med mera än tillgångarna i boet. År boet skiftat, påföres bodelägare icke mera än vad av skatten belöper å hans lott och i intet fall mera än hans lott i boet utgör.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

50 §.

mom. Har behållningen i boet efter person, som avlidit under

taxeringsåret eller under nästföregående år, ej överstigit 15,000 kronor, må beskattningsnämnd medgiva befrielse från utgörande av den kom­ munalainkomstskatt och kommuuabi progressivskatt, som eljest skolat utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 Käft. (Nr 191.)

4

26

Befrielse, som nu nämnts, må åtnjutas allenast för ett år och

endast tillgodokomma dödsbo efter här i riket mantalsskriven svensk

medborgare, vilken efterlämnat änka, oförsörjda barn eller andra bo­

delägare, som varit beroende av honom för sin försörjning.

2 mom. För kommunal inkomstskatt och kommunal progressiv­

skatt, som påföres för avliden persons inkomst eller förmögenhet, svare

stärbhuset icke med mera än tillgångarna i boet. År boet skiftat, svare

bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och i

intet fall med mera än hans lott i boet utgör.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

51

§.

Kommun påföres icke skatt till sig själv.

52 §.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i denna lag ut­

färdar Konungen erforderliga tabeller.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921;

dock att, där vid lagens ikraftträdande fast egendom är till

annan upplåten eller lägenhet är avsöndrad på viss tid eller på livs­

tid, skattskyldigheten för egendomen eller lägenheten skall för den tid,

upplåtelsen eller avsöndringen avser, åligga den, som enligt dittills

gällande bestämmelser skulle varit för egendomen eller lägenheten

skattskyldig till kommunen;

att i fråga om virke, som avverkats före den 1 januari 1921 eller

vartill avverkningsrätt upplåtits före den 1 juli 1920, inkomst av av­

verkningen eller upplåtelsen ej skall taxeras till kommunal inkomstskatt,

såvida ej enligt hittills gällande bestämmelser bevillning skolat utgöras

för samma inkomst; samt

att, där någon, sedan denna lag trätt i kraft, jämlikt bestämmel­

serna i 13 § av förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning

av fast egendom samt av inkomst eftertaxeras till bevillning, den skatt­

skyldige tillika skall, med tillämpning i övrigt av stadgandena i 49 §

här ovan, taxeras till kommunal inkomstskatt för det till bevillning

beskattningsbara inkomstbeloppet.

[tungt. Majtf* proposition Nr 191.

27

Särskilda anvisningar.

II Kap.

Vid 4 §.

Stadgandet om skattefrihet i fråga om staten tillhöriga, för försvars­

ändamål avsedda fastigheter, i den mån de för sådant ändamål nyttjas,

innebär, att, om exempelvis ett staten tillhörigt örlogsvarv mera stadig­

varande användes jämväl för byggande av fartyg, som ej avse för­

svarsändamål, vare sig det sker för statens eller för annans räkning,

fastighetsskatt skall utgöras för så stor del av varvs fastighetens värde,

som prövas skäligt i förhållande till hela den å varvet bedrivna verksam­

hetens omfattning, samt att, om ett övningsfält upplåtes för jordbruk

eller därmed jämförligt ändamål, skatt skall utgöras för det värde, som

skäligen kan anses utnyttjat genom upplåtelsen. Givetvis bör dock icke

varje obetydlig användning för annat än försvarsändamål föranleda skatte­

plikt; sålunda bör ej fastighetsskatt utgöras på den grund, att å en staten

tillhörig vapenfabrik tillfälligtvis utföres arbete för enskild persons räk­

ning eller att någon mindre betesrätt upplåtes å eu för militärövningar

använd plats.

Till byggnader för statens allmänna styrelse eller förvaltning räknas

exempelvis de kungl. slotten, riksdagshuset, statsdepartementens och de

centrala ämbetsverkens byggnader — även om ämbetsverken hava inseende

Över eller ombesörja någon statens affärsverksamhet — länsresidens och

övriga allmänna förvaltningsmyndigheters byggnader. Den omständig­

heten, att i byggnad är inrymd bostad för någon befattningshavare,

medför ej, att för byggnaden eller någon del av densamma skall

utgöras fastighetsskatt. Byggnad, som enbart eller i huvudsak tjänar

bostadsändamål, t. ex. prästgård å landet, är däremot ej undantagen

från beskattning. Dock kan bostadsbyggnad vara att anse såsom

sådan oskiljaktig del av en anläggning, att den skattefrihet, som åt-

njutes för anläggningen, även bör gälla bostadsbyggnaden. Sålunda är

exempelvis en inom ett lasaretts område uppförd läkarbostad att anse

såsom en del av lasarettsanläggningen.

28

Under bestämmelsen i d) inbegripas ej blott byggnader, vartill

staten samt kommun eller annan menighet har äganderätt, utan jämväl

byggnad, som må av staten och kommun eller annan menighet för an­

givet ändamål stadigvarande disponeras utan vederlag.

De för statens affärsverksamhet avsedda byggnader inbegripas ej

under bestämmelsen i d). Såsom exempel å byggnader för statens

affärsverksamhet må omnämnas vattenfallsverkens byggnader. Skatte­

frihet åtnjutes ej heller för riksbankens byggnader. Däremot är t. ex.

tullväsendet icke att anse såsom någon statens affärsverksamhet, vadan

tullverkets byggnader äro att hänföra till byggnader för statens allmänna

styrelse eller förvaltning.

Med allmänna platser förstås ej endast sådana områden, vilka ute­

slutande äro avsedda för allmänhetens begagnande, utan jämväl platser,

som, ehuru de samtidigt tjäna annat ändamål, tillika måste anses

vara avsedda för allmänheten. 1 enlighet härmed böra exempelvis

Djurgården i Stockholm — i den mån densamma ej är upplåten till

särskilda ändamål — samt de botaniska trädgårdarna i Uppsala och

Lund anses såsom allmänna platser.

Frågan, huruvida någon till ett kommunikationsföretag hörande

byggnad eller anläggning skall anses vara avsedd för driftens omedel­

bara behov eller icke, måste besvaras med hänsyn till de i varje särskilt

fall föreliggande omständigheter. Till ledning må här framhållas följande.

Skattefrihet åtnjutes icke för verkstad, där större reparationer eller ny-

byggnadsarbeten utföras, ej heller för en sådan restaurations- eller hotell-

byggnad, som kan anses i stort sett tjäna ett självständigt ekonomiskt

ändamål, även om den i huvudsak är avsedd endast för resande; för att

skattskyldighet i sådant fall skall anses föreligga, erfordras dock, att

restaurations- eller hotellrörelsen ej är av alltför ringa omfattning. Skatte­

frihet tillgodonjutes för verkstad, där allenast mindre, så att säga löpande

reparations- och tillsynsarbeten utföras, ävensom för förvaltningsbygg-

nader. Givetvis äro stationshus, lokomotivstallar, banvaktsstugor o. d.>

att anse såsom anläggningar eller byggnader för driftens omedelbara

behov, varemot skattefrihet icke åtnjutes för exempelvis en byggnad, i

vilken endast inrymmas bostadslägenheter för personal i allmänhet.

Föreskriften att, därest under d)—i) angiven fastighet eller byggnad

jämväl mot vederlag upplåtes till begagnande, densamma är underkastad

fastighetsskatt för däremot svarande del av dess värde, avser närmast det

fall, att dylik fastighet eller byggnad delvis utarrenderas eller uthyres.

Härmed är att jämställa exempelvis det fall, att eu staten tillhörig

byggnad användes dels för verksamhet, som medför skattefrihet, och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

29

dels för annan verksamhet. Om sålunda i eu postverket tillhörig, huvud­ sakligen till postkontor avsedd byggnad vissa lokaler äro upplåtna till avdelningskontor för riksbanken, erlägges fastighetsskatt för eu emot de upplåtna lokalerna svarande del av byggnadens värde. Med det för­ hållande, att del av byggnad upplåtes mot ersättning, bör likställas det fall, att lokal, som eljest nyttjas för ändamål, vilket föranleder skatte­ frihet, tidvis uthyres. I dylikt fall skall vid bestämmandet av skatte­ plikten hänsyn tagas jämväl till den tidrymd, för vilken sådana upp­ låtelser ägt ram; för övrigt inträder skatteplikt endast om uthyrningar äga rum mera regelmässigt. Om sålunda ett missionshus någon en­ staka gång upplåtes till biograf- eller liknande föreställning eller ett församlingshus tillfälligtvis uthyres till samkväm e. d., är detta ej till­ räcklig anledning att för dessa byggnader låta fastighetsskatt utgöras.

Såsom tomtområde till byggnad skall, förutom själva byggnads­

grunden, räknas vad som till utrymme för byggnad av ifrågavarande slag i allmänhet är brukligt. Skattefriheten får ej utsträckas till om­ råde, som tjänar ett mera självständigt ändamål eller är av större ut­ sträckning. I enlighet med det sagda bör ett område, å vilket exem­ pelvis lasarettsbyggnader eller museibyggnader ligga kringspridda, inbegripas under skattefriheten för byggnaderna, även om mellan dessa ligga mindre planteringar.

Kungl. Maj:ta proposition Nr 191.

Vid 6 §.

Den kamerala enheten är i regel taxeringsenhet; dock bör be­

märkas, att skogsområde, vilket är att anse såsom en förvaltningsenhet, ävensom vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvalt- ning, skall vara taxeringsenhet, även om området eller samfälligheten utgör flera kamerala enheter eller del eller delar av en eller flera sådana enheter.

Såsom förvaltningsenhet skall i förevarande avseende räknas krono­

park, vid utarrendering av staten tillhörig jordbruksdomän undantagen skog, boställsskog under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, häradsallmänning och annan allmän skog, för vilken innehavaren enligt 11 § 2 mom. är skattskyldig såsom ägare (gruvskogar, gruvallmänningar, kanalskogar, städernas skogar), ävensom under särskild förvaltning ställd samfälld skog, såsom de s. k. besparingsskogarna och vissa s. k. skogs- undantag i Kopparbergs län.

Därest vid skifte undantagen samfällighet ej står under särskild

förvaltning, skall värdet av den andel i samfälligheten, som hör till

30

varje särskild audelsberättigad egendom, komma i betraktande vid samma

egendoms taxering såsom en densamma tillhörande särskild förmån.

Med område, varom i tredje stycket av 1 mom. sägs, avses stad,

köping, municipalsamhälle, socken, kyrkoförsamling, skoldistrikt, tings­

lag och väghållningsdistrikt. Stadgandet äger tillämpning ej blott da

fastighet sträcker sig över gränsen till område, som nu nämnts, utan

jämväl då till en fastighet hörer utjord, urfjäll eller annan för sig liggande

äga. som tillhör annat dylikt område än fastigheten i övrigt.

Förutsättning för att flera kamerala enheter skola enligt 2 mom.

åsättas gemensamt taxeringsvärde är, att de tillhöra samme person eller flera

personer under samäganderätt. Fastigheters ägor anses ligga oskiftade

tillsammans, då två eller flera fastigheter bilda ett skilteslag, som

icke varit föremål för storskifte, enskifte eller laga skifte. Därmed bör

jämställas, att fastigheter, som tillsammans bilda en egendom, tillhöra

olika skifteslag, vilkas gränser och inbördes omfattning icke äro kända.

Möter svårighet att särskilt värdera de olika hemmanen inom ett samma

person eller flera personer under samäganderätt tillhörigt skifteslag,

som varit föremål för skifte, skola även i dylikt fall bestämmelserna i

2 mom. äga tillämpning.

Såsom särskild taxeringsenhet skall, bland annat, anses område,

som till annan upplåtits för självständigt, mera stadigvarande nyttjande.

1 enlighet härmed bör torp, därå jordbruk av torpinnehavaren själv­

ständigt bedrives, anses såsom särskild taxeringsenhet, även om torp-

iegan uteslutande eller huvudsakligen utgår i dagsverken. Om däremot

självständigt jordbruk icke bedrives av torpinnehavaren, såsom fallet i

allmänhet är 'i fråga om s. k. stattorp och därmed jämförliga jordupp­

låtelser, där jordägaren ej endast äger byggnaderna utan ock i regel

tillhandahåller för jordbruket erforderlig dragkraft, under det att torp­

innehavaren är att anse såsom lönarbetare och ej såsom jordbrukare,

bör torpet icke komma i betraktande såsom särskild taxeringsenhet. Ej

heller medför upplåtelse av något mindre område, t. ex. lott i en s. k.

koloniträdgård, att det upplåtna området skall anses såsom särskild

taxeringsenhet.

Vidare skall såsom taxeringsenhet anses från en fastighet icke rätte­

ligen avskilt område, vilket särskilt för sig stadigvarande användes för

innat ändamål än fastigheten i övrigt. Sin största betydelse har detta stad

gande för det fall, att fastigheten i övrigt användes för jordbruk med bi

näringar (vad därmed förstås se vidare vid 8 § här nedan); och torde man

därvid vanligast hava att räkna med mark, som utgör underlag för eller

eljest nyttjas i samband med byggnader för bostads- eller industriellt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

31

ändamål, såsom exempelvis för uthyrning avsedda lägenheter eller s. k. sommarnöjen med trädgårds- eller planteringsland, prydnadspark o. d., samt anläggningar för sådan drift, som icke kan anses såsom binäring till jordbruk utan såsom särskild näring, tillika med de markutrymmen. som i det särskilda fallet faktiskt utnyttjas såsom anläggnings- eller driftsplats, t. ex. stenbrott, kalkbrott, torvmosse eller vattenfall med tillhörande utmål, såg- och kvarnplats o. s. v.

Under stadgandet i fråga inbegripes även det fall, att en tomt

i stad användes för skilda ändamål, t. ex. till ena hälften är bebyggd med bostadshus till uthyrning och till andra hälften användes för någon industriell anläggning. Åven ett sammanhängande område av hemman a landet, som användes för skilda ändamål, kan komma att uppdelas i olika taxeringsenheter. Åro flera för uthyrning avsedda boningshus, exempelvis s. k. sommarvillor, uppförda i omedelbar närhet av varandra’ må dock den mark, som kan anses nyttjas till dem, betraktas såsom ett särskilt för sig nyttjat område utan hinder därav att, praktiskt taget, olika delar av området kunna anses åtminstone företrädesvis an­ visade för begagnande av de olika hyresgästerna och för sådant ända­ mål tilläventyrs inhägnats eller eljest särskilt utmärkts. Ehuru områden, som utgöra underlag för olika siags företag, i regel skola bilda skilda taxeringsenheter, ma allenast ett, särskilt för sig nyttjat område kunna anses föreligga i det fall, att flera skilda företag, exempelvis såg- och kvarnrörelse, av samme företagare drives å ett sammanhängande område.

2 mom. och 3 mom. andra stycket böra tillämpas vid sidan av var­

andra på sådant sätt, att ett komplex av kamerala enheter, vilket enligt bestämmelsen i 2 mom. må taxeras gemensamt, betraktas såsom en fastighet, varå sedermera bestämmelserna i 3 mom. andra stycket komma i tillämpning.

Såsom likställd med ägare anses den, vilken innehar fast egendom

med fideikommissrätt eller stadgad åborätt, samt innehavare av s. k. ofri tomt i stad.

Vid 7 §.

Fast egendoms allmänna saluvärde beräknas med hänsyn tagen

till de om varje egendom inhämtade upplysningar rörande egendomens storlek, beskaffenhet, läge och avkastning med flera förhållanden, som kunna utöva inflytande på egendomens värde och försäljningspris.

I fråga om egendom, som varit föremål för frivillig försäljning

under de. före taxeringsåret sisttörflutna fem åren, sker uppskattningen med ledning i främsta rummet av den om egendomen inom nämnda tid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

senast upprättade köpehandlingen eller eljest erhållna upplysningar om

försäljningsvillkoren, där ej i det särskilda fallet med avseende å köpet

eller försäljningen förelegat särskilda omständigheter, som skäligen kunna

anses hava gjort köparen benägen att köpa även till överpris eller

säljaren benägen att även till underpris sälja egendomen, eller köpe­

skillingen eljest, med hänsyn antingen till förändringar efter köpet av

för egendomen värdehöjande eller värdeminskande art eller ock till

ändrade prisförhållanden i allmänhet i orten, icke längre kan anses

såsom ett tillförlitligt uttryck för egendomens förhandenvarande all­

männa saluvärde. Såsom försäljningspris anses ej endast den kontanta

köpeskillingen utan även övriga förmåner, som säljaren såsom villkor

för försäljningen betingat sig eller annan person. Har skog eller annan

till egendomen hörande tillgång sålts särskilt för sig till samme köpare,

skall likaledes tillägg göras för det vederlag, som betingats för skogen

eller tillgången. Har säljaren, innan egendomens försäljning ägt rum,

eller i samband med försäljningen, åt köparen eller annan i en eller

annan form upplåtit arrende- eller hyresrätt till egendomen, skogs-

avverkningsrätt eller eljest rätt att begagna egendomen, skall, i den

mån rättigheten sträcker sig utöver tillträdesdagen, hänsyn tagas till

den inverkan, detta förhållande haft på den betingade köpeskillingen.

Innefattar köpeskillingen vederlag även för inventarier, gröda eller

annat, skall från försäljningspriset avräknas vad som kan beräknas

hava utgjort betalning för inventarierna, grödan in. m. Finnes anled­

ning antaga, att särskilda omständigheter, t. ex. att köpet avslutats

mellan nära anhöriga, föranlett, att priset satts under egendomens

gällande saluvärde, eller att köpeskillingen i köpehandlingen upptagits till

läo-re belopp än som i verkligheten avtalats, och kan i sistnämnda fall

kännedom om köpeskillingens verkliga belopp ej vinnas, skall taxerings­

värdet fastställas efter jämförelse med de i allmänhet gällande ortsprisen.

Där taxeringsvärdet å fast egendom i här antydda fall sättes högre

eller lägre än senaste försäljningspriset för egendomen, skola skälen

härför fullständigt angivas och i vederbörande taxeringslängd eller taxe­

ringsmyndighetens protokoll antecknas.

1 fråga om fast egendom, som icke under loppet av nästförut-

gångna fem år blivit genom frivilligt avtal försåld, skall saluvärdet be-

Täknas med ledning av de i allmänhet gällande ortsprisen å lika beskaffade

egendomar. För sådant ändamål sker uppskattningen efter jämförelse

med egendomar, som under angivna tid varit föremål för frivillig försälj­

ning, och de för sådana egendomar beräknade taxeringsvärdena. Sist­

nämnda värden skola åsättas, innan uppskattning äger rum av egen-

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Katigt. Maj.tis proposition Nr l!)J.

domar, aom icke varit föremål för sådan försäljning- under loppet av- angivna tidrymd.

Vid jämförelsen skall behörig hänsyn tagas till egendomarnas

olika storlek, beskaffenhet och läge samt deras större eller mindre av­ kastningsförmåga och begärlighet i marknaden.

I sådant avseende skola, i den mån nedannämuda förhållanden

kunna tjäna till ledning för uppskattning av egendomarnas saluvärden, för envar egendom, varom fråga är, komma i betraktande:

dess areal i åker, äng, skogs- eller betesmark m. m.; dess läge med därav betingade avsättnings- och användnings­

möjligheter;

inägornas inbördes läge; markens naturliga beskaffenhet i fråga om såväl in- som utägor; egendomens hävd och beskaffenheten av därå befintliga byggnader

och anläggningar med hänsyn jämväl till byggnadernas läge såväl in­ bördes som i förhållande till egendomens ägor;

utsäde och skörd eller annan avkastning; antalet kreatur, som kunna på egendomen vinterfödas; förekomsten av särskilda naturtillgångar eller förmåner, såsom

vattenfall, torvmosse, fyndigheter, som ej äro föremål för inmutning, lastageplats, fiskevatten, jaktmark o. s. v.;

förekomsten av servitut till förmån eller last för egendomen; samt förekomsten av annan särskild, med egendomen såsom sådan för­

bunden rättighet eller skyldighet, såsom rätt till avgäld eller skyldighet att utgöra frälseränta eller annan avgäld ävensom andel i samfällighet, vilken ej särskilt taxeras, o. s. v.

Vidare skall beaktas tillgången på skog och dennas beskaffenhet,

varvid virkestillgången uppskattas med hänsyn tagen till ortens priser för olika slags virke å rot, den antagliga virkesmängden i olika ålders- bestånd och virkesslag m. m. Skogens värde skall ingå i taxerings­ värdet med sitt fulla belopp, men det är skogens värde i handel och vandel under förutsättning av normal skötsel och fortsatt skogsbruk och icke dess värde vid fullständig realisation, som skall uppskattas.

Avgivna köpeanbud, upprättade hyres- eller arrendeavtal och verk­

ställda värderingar för egendomars belåning eller försäkrande mot eld­ skada skola ävenledes beaktas, i den mån de kunna tjäna till ledning för uppskattning av egendomarnas saluvärden.

I den händelse jord bruksegendom är försedd med mangårdsbyggnad

av dyrbarare beskaffenhet (lyxbyggnad), skall värdeförhöjning på denna

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

5

34

grund ske, för så vitt förefintligheten av byggnaden skäligen kan an­

tagas föranleda till ökning av egendomens saluvärde.

Vad särskilt beträffar industrifastigheter, skola de värderas under

förutsättning av fortsatt användning för sitt ändamål. Vid uppskattning

av saluvärdet å sådana fastigheter skall ledning jämväl hämtas, utom

av gällande ortspris å sådan mark, som av anläggningen upptages, av

anläggningskostnaden och de uppskattningsvärden, som ligga till grund

för byggnadernas och anläggningarnas försäkrande mot eldskada. I

fråga om fastighet, som varit avsedd för visst industriellt ändamål men

icke längre kan komma till användning härför, beräknas värdet med

hänsyn till det pris, som egendomen vid frivillig försäljning i öppna

marknaden kan antagas betinga i sitt förhandenvarande skick och under

förutsättning, att den användes för det ändamål, för vilket den då-

mera kan befinnas bäst lämpa sig.

Ett med hänsyn till framtida avkastningsförmåga beräkneligt värde,

exempelvis av en obebyggd tomt, skall, för att komma i beaktande

såsom taxeringsvärde, vara ett nutidsvärde, vid vars beräknande hänsyn

tages till den längre eller kortare tidrymd, som kan antagas förflyta,

innan tomten blir byggnadsmogen. Härvid gäller såsom beräkneligt

vad eu köpare med vanlig förtänksamhet vid dylika kapitalplaceringar

bör kunna antaga för visst. Blotta förmodanden om framtida räntabilitet

utan stöd av faktiskt redan bestående eller med visshet påräkneliga för­

hållanden få för uppskattningen icke komma i betraktande.

Den omständigheten, att skog upplåtits till avverkning under längre

eller kortare tid, får icke i och för sig anses minska egendomens värde.

Först i den mån skog på grund av upplåtelsen uttages och således upp­

hör att vara eu tillhörighet för egendomen, får dennas värde i taxerings-

avseende anses hava undergått minskning. Lika litet får den omständig­

heten öva inflytande på uppskattningen, att ett påtagligen för lågt

arrende eller för låg hyra äger giltighet även mot ny ägare. Från

dylika av en viss ägares åtgöranden beroende förhållanden av mer eller

mindre tillfällig art hava taxeringsmännen att bortse.

Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå

med det belopp, vartill räntan uppgått enligt nästföregående års marke­

gång; dock att, där räntan i enlighet med 14 § i Kungl. Maj:ts kun­

görelse den 11 maj 1855 utgår efter medelmarkegångspris, detta senare

bör läggas till grund för beräknande av räntans belopp.

Kungl. Maj:ls proposition Nr 191.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

Vid 8 §.

Till jordbruk hänföres åker- och ängsbruk, iiveu då sådant drives

uteslutande för industriellt behov utan förening med annat jordbruk, så ock husdjursskötsel. Trädgårdsskötsel, därunder inbegripen växtodling under glas, räknas ock till jordbruk, så framt å egendomen därjämte drives annat jordbruk samt trädgårdsskötseln icke drives såsom själv­ ständig näring (handelsträdgårdsrörelse). I enlighet härmed kommer i allmänhet icke såsom jordbruk i betraktande trädgårdsskötsel å tomter eller å s. k. sommarnöjen, villaegendomar eller andra lägenheter, som huvudsakligen avse bostadsändamål, exempelvis egnahemslägenheter, vilka enligt gällande bestämmelser om villkoren för åtnjutande av egna­ hemslån skola betraktas såsom bostadslägenheter, o. d.

Till jordbrukets binäringar skola räknas mejerihantering och kvarn-

drift, som huvudsakligen avse förädling av det egna jordbrukets pro­ dukter, samt sådan av jordbrukaren å den egendom, vara jordbruket bedrives, eljest utövad verksamhet för förädling av produkter eller bestånds­ delar från egendomen, som sker huvudsakligen för husbehovsändamål eller med huvudsaklig användning av jordbrukets inventarier, driftsbyggnader och ordinarie arbetsbesättning. I enlighet härmed komma exempelvis såsom binäringar till jordbruket i betraktande mejerihantering vid vanliga s. k. herrgårdsmejerier, utvinning av torv och kalk samt tillverkning- av tegel huvudsakligen till husbehov o. s. v. A andra sidan komma såsom binäringar icke i betraktande förmalning av spannmål mot ersättning, där ej verksamheten huvudsakligen avser förmalning av spannmål från eget jordbruk, brännerihantering, tillverkning av tegel eller utvinning av torv eller kalk huvudsakligen för försäljning samt annan förädlingsverksamhet, som icke avser husbehovsändamål utan bedrives såsom särskild näring, i regel med särskild personal, särskilda inventarier, maskiner o. d. eller särskilda byggnader eller inrättningar. A egendomen bedriven försälj­ ning av jordens beståndsdelar i oförädlat skick är i regel att betrakta såsom binäring, men kan undantagsvis ske under sådana förhållanden, att särskild näring bör anses föreligga. Huruvida så skall anses vara fallet, t. ex. beträffande grusförsäljning, får jämväl bedömas med huvud­ saklig ledning av här givna anvisningar. För att försäljning, som ute­ slutande avser eget jordbruks eller dess binäringars produkter, skall kunna anses såsom särskild näring, erfordras, att försäljningen sker från handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe utom egendomens område.

36

Till jordbrukets binäringar skola vidare räknas sådana vid jord­

bruk vanligen förekommande verksamhetsgrenar, som avse att annor­

ledes än i jordbruket och i regel mera tillfälligtvis nyttiggöra vissa

jordbruksinventarier, såsom exempelvis hemslaktning av djur för för­

säljning, uthyrning av dragare, maskiner och redskap samt körslor mot

betalning, så ock sådana sysselsättningar vid sidan av det egentliga

jordbruksarbetet som biskötsel, hemslöjd samt jakt och fiske å egen­

domen.

I jordbruksvärde skola inräknas jordägaren tillhöriga mangårds-

byggnader och driftsbyggnader för jordbruk med binäringar eller skogs­

bruk. Till byggnader av förra slaget räknas bostadsbyggnad för ägare

eller brukare med tillhörande s. k. ekonomibyggnader ävensom bygg­

nader, uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet och trevnad,

såsom lusthus, bad- och båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga o. d.

Till byggnader av senare slaget räknas dels byggnader för personal,

som är eller varit anställd i och för jordbruket med binäringar eller

skogsbruket, såsom förvaltar- eller inspektorsbyggnad, drängstuga, statare-

eller stattorpsbyggnader, bostad för skogvaktare och annan skogsbevak-

ningspersonal, dels ock för själva driften avsedda byggnader, såsom

stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja o. d., ävensom bygg­

nader, avsedda för sådan verksamhet, som äro att hänföra till binäring,

såsom vanliga s. k. herrgård smejerier, husbehovskvarnar, husbehovssågar

o. d. Därest byggnad, som nu nämnts, tillhör arrendator eller eljest

annan än jordägaren och byggnaden således utgör taxeringsenhet, skall

densammas värde ändock upptagas såsom jordbruksvärde. Värdet av

uppköps- eller andelsmejerier, tullkvarnar, brännerier, fabriker för till­

verkning av stärkelse eller potatismjöl eller för torvberedning, ramsågar,

fasta kolugnar eller andra anläggningar för industrimässig drift eller

för annan verksamhet, som icke kan hänföras till jordbrukets binäringar

eller till skogsbruk, skall icke inräknas i jordbruksvärdet.

Med skog till husbehov förstås tillgång till erforderligt byggnads-,

slöjd- och stängsel- samt annat underhållsvirke ävensom bränsle. Hänsyn

skall därvid tagas ej blott till den fastighets behov, varom fråga är,

utan jämväl till de andra fastigheter, som med densamma ligga i

sambruk, ävensom till den rätt till virkesfångst å fastighetens skog,

som på grund av servitut eller särskilt stadgande i lag eller eljest

gällande föreskrift kan tillkomma annan fastighet. Vid beräknande av

en kronoparks eller annan allmän skogs jordbruksvärde skall således tagas

i betraktande, förutom dess eget behov av byggnads- eller stängsel-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition Nr JOI. tf

virke o. d., jämväl vad som kan antagas årligen erfordras för fastig­ heter med rätt till utsyning å skogen.

Däremot får hänsyn icke tagas till den omständighet, att under

andra förhållanden, än nu nämnts, med virke från en fastighet faktiskt tillgodoses annan fastighets virkesbehov. Sålunda får på frågans bedö­ mande ej inverka om exempelvis en arrendator betingat sig rätt till virkesfångst å annan jordägaren tillhörig egendom än den arrenderade.

Till skogsvärde taxeras virkestillgången utöver husbehovet, men i

skogsvärdet skall icke inbegripas själva den skogbärande markens värde. Detta hänföres nämligen till jordbruksvärde.

För att en del av värdet å en för jordbruk med binäringar eller för

skogsbruk använd fastighet skall anses utgöra annat värde är det icke nödvändigt, att försäljningar av tomtmark från egendomen redan börjat ske eller ens, att anbud om köp av sådan mark från egendomen veter­ ligen gjorts. Icke heller är av nöden, att ett mervärde av nu ifråga­ varande slag skall kunna påvisas för viss till sitt läge bestämd ägovidd av egendomen. Däremot fordras, att redan igångsatt eller påräknelig byggnadsverksamhet för bostads- eller industriellt behov med visshet skapat marknad för jord till dylika ändamål i den trakt, där egendomen ligger, så att markköp skett från närbelägna egendomar eller anbud i sådant avseende gjorts av vederhäftig köpare o. s. v. Detsamma gäller i fråga om mervärde, som beror av tillgång på utbyggnadsvärdig vattenkraft eller brytvärdig fyndighet.

Ligger fastighet oanvänd, bör vid bedömande av frågan, huru­

vida densamma skall anses äga jordbruksvärde eller ej, hänsyn tagas till det ändamål, för vilket fastigheten kan antagas vara avsedd.

Då fastighet skall åsättas såväl jordbruksvärde och skogsvärde som

annat värde, bör så förfaras, att såsom jordbruksvärde och skogsvärde beräknas det värde, som fastigheten skulle äga, därest densamma ägde beräknelig användningsmöjlighet endast för jordbruk med binäringar och för skogsbruk, under det att såsom annat värde upptages vad som av fastighetens hela saluvärde återstår efter avdrag för de sålunda be­ räknade jordbruks- och skogsvärdena.

Då värde av mark och av därå uppförda byggnader redovisas vart

för sig, skall å marken sättas det värde, marken skulle äga utan bygg­ nader, och å byggnaderna samfällt det värde, som av fastighetens hela värde återstår efter avdrag av markens sålunda beräknade värde.

38

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

Ill kap.

Vid 14 §.

Handelsrörelse, industriell verksamhet och hantverk utgöra alltid

näring. Däremot är vetenskaplig och litterär verksamhet ävensom verk­

samhet såsom lärare icke att betrakta såsom näring, även om verksam­

heten drives i större utsträckning och med avlönad arbetskraft. Huru­

vida rörelse eller yrke eljest skall anses såsom näring eller ej, måste

avgöras med hänsyn till de föreliggande omständigheterna. Andra slag av

de så kallade fria yrkena än de nyss nämnda äro sålunda i vissa fall att

anse, i andra fall att icke anse såsom näring, beroende på verksamhetens

omfattning och på huruvida avlönad arbetskraft användes i verksamheten

eller icke. Om yrkesutövaren själv utför det huvudsakliga arbetet, är verk­

samheten icke att anse såsom näring och därför ej underkastad närings-

skatt. »Sålunda är konstnärlig verksamhet icke underkastad beskattning,

därest den icke drives i form av industri eller hantverk. Vidare är t. ex.

advokatverksamhet, som någon utövar utan biträde eller med tillhjälp

exempelvis av ett skrivbiträde eller en springpojke, icke underkastad

näringsskatt, men, om verksamheten däremot i mera avsevärd omfattning-

drives genom biträden, inträder skatteplikt. Frågan om skattskyldighet

för t. ex. verksamhet såsom revisor, arkitekt eller konsulterande ingenjör

bör lösas efter liknande normer. Fn tandläkare, vilken själv utför det

egentliga arbetet, är icke skyldig att erlägga näringsskatt; om han

däremot använder sig av biträden i någon större utsträckning, får verk­

samheten anses hava den omfattning, att den är att betrakta såsom näring.

I allmänhet skola nu särskilt angivna eller med dem jämförliga yrkesut­

övare anses hava bedrivit näring, så snart de i sin verksamhet mera stadig­

varande begagnat sig av minst två biträden. En läkare är i regel be­

friad från skyldighet att erlägga näringsskatt, men, om han å egen klinik

mottager patienter för operation eller vård, får han anses driva näring.

En sjuksköterska, som vårdar sjuka i deras hem, är icke underkastad

näringsskatt, varemot drift av sjukhem eller vårdanstalt måste betraktas

såsom näring. Motsvarande regler gälla för verksamhet såsom fältskär,

sjukgymnast eller barnmorska. För sjukvårds- och fattigvårdsinrättningar,

vilka icke drivas i förvärvssyfte, skall givetvis icke erläggas näringsskatt.

Vanliga handelsbolag, kommanditbolag och rederier taxeras till

näringsskatt, under det att delägare i sådant bolag eller i rederi icke taxeras

till näringsskatt för av bolaget eller rederiet driven näring. Närings­

skatt för näring, som drives i enkelt bolag, påföres däremot delägarna.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

;:9

Vid 15 §.

Under skogsbruk inbegripes jordägares eller brukares tillgodo­

görande för eget behov eller genom försäljning av virke i oförädlat skick, såsom timmer, props, ved m. m., samt av bark, kottar o. d. även­ som av jordägaren eller brukaren bedriven virkesförädling, så framt för­ ädlingen icke kan anses såsom särskild näring. Kolning samt utvinning av biprodukter till skog, såsom tjära o. d., anses såsom särskild nä­ ring, när verksamheten sker i mera avsevärd omfattning, t. ex. i fasta kolugnar, i fasta tjärugnar e. d.; drives sådan verksamhet i sammanhang med annan yrkesmässig förädlingsverksamhet, blir den en del av denna förädlingsverksamhet och inbegripes på den grund ej under skogsbruk. Annan virkesförädling än kolning och utvinning av biprodukter till skog anses såsom särskild näring, då förädlingen icke huvudsakligen sker för husbehovsändamål. Under skogsbruk inbegripes icke skogsavverkning å annans mark på grund av upplåtelse.

Under kanal-, järnvägs-, spårvägs-, post-, telegraf- eller telefondrift

inbegripes blott den verksamhet, som avser själva driften. Rörelse, som drives i samband med verksamhet av angivet slag men icke är att anse såsom en oskiljaktig del av driften Titan är av mera självständig art, är däremot underkastad beskattning. Frågan, huruvida rörelse, som drives i samband med kommunikationsverksamhet av angivet slag, är att anse såsom en oskiljaktig del av driften eller icke, avgöres med ledning av an­ visningarna vid 4 §. Sålunda skall näringsskatt icke utgöras för en av kommunikationsverkets innehavare driven rörelse av sådan beskaffenhet, att för densamma avsedd anläggning enligt anvisningarna vid sagda paragraf icke är underkastad fastighetsskatt, varemot näringsskatt skall erläggas för annan i samband med kommunikationsverksamheten driven näring.

Vid 16 §.

Då en och samme näringsidkare utövar näringsverksamhet å flera

fasta driftställen eller under olika former, måste avgöras, huruvida flera skilda näringsföretag eller blott flera grenar av ett och samma närings- företag föreligga.

Skilda företag föreligga alltid, när det icke finnes gemensamhet i

driftsledning, d. v. s. då själva driften icke omhänderhaves av samma ledning på sådant sätt, att verksamhetens särskilda delar framträda, ekonomiskt sett, såsom ett enda företag. Det överinseende, som utövas av den gemensamme innehavaren eller dennes representant, såsom exem­

40

pelvis bolagsstyrelse, innebär dock icke i och för sig gemensamhet i

driftsledning. Likaledes är det av mindre betydelse, huruvida bok­

föringen är gemensam eller icke.

Åven om gemensamhet i driftsledning föreligger, äro dock icke

alltid de olika verksamhetsslagen att anse såsom grenar av ett och

samma företag. Härför fordras därutöver, att gemensamhet i verksam-

hetsart eller gemensamhet i driftsutgifter är för handen. Gemensamhet

i verksamhetsan är för handen, då verksamheten är av fullt likartad

beskaffenhet, eller då det är vanligt, att de särskilda slag av verksamhet,

som i det särskilda fallet föreligga, drivas tillsammans. Gemensamhet

i driftsutgifter åter föreligger, då sådana utgifter, som omedelbart avse

själva driften, de egentliga driftsutgifterna, äro med varandra så för­

bundna, att en uppdelning därav å de särskilda verksamhetsslagen prak­

tiskt taget icke låter sig tillförlitligen utföras. Till sådana driftsut­

gifter skola icke räknas kontorskostnader eller andra dylika kostnader,

vilka, utan att i stort sett missvisande resultat uppstå, kunna fördelas

å de särskilda verksamhetsslagen efter omsättningens eller bruttoav­

kastningens storlek e. d.

I enlighet med vad sålunda anförts utgöra exempelvis flera diverse-

liandelsaffärer i samme innehavares hand ett enda företag, därest gemen­

samhet i driftsledning föreligger. Likaledes utgöra de olika formerna

av järnförädlingsrörelse i samme innehavares hand under nyss angivna

förutsättning ett företag. Detsamma gäller om träförädlingsrörelse med vad

därtill hörer. Idkar någon både järnförädlings- och träförädlingsrörelse,

föreligga däremot skilda företag, så framt de egentliga driftsutgifterna

icke äro med varandra så förbundna, att en uppdelning av desamma

på de särskilda verksamhetsslagen är praktiskt taget outförbar. Om

någon vid sidan av en av honom såsom huvudnäring driven verksam­

het tillvaratager och förädlar biprodukter från denna verksamhet, före­

ligger endast ett företag.

Vid 17 §.

I näringsskattepliktig förmögenhet skola inräknas i näringen ned­

lagda tillgångar, vare sig de tillhöra näringsidkaren eller annan. Däre­

mot skall däri ej medräknas näringsidkarens privata förmögenhet. Lös

egendom, vilken uthyrts till annan näringsidkare, skall icke anses ned­

lagd i ägarens näring.

Värde av rätt till firmanamn, patent, varumärke, mönsterskydd, för­

lagsrätt, tidnings titel e. d. upptages såsom tillgång, där rättigheten för­

värvats genom överlåtelse eller näringsidkaren bokför den såsom tillgång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

41

Förbindelser a oguldot aktiebelopp, garantiförbindelser o. d. skola

icke upptagas såsom tillgång.

Vid beräkning av den näringsskattepliktiga förmögenheten i före­

tag, som driver bankrörelse, annan penning- eller lånerörelse eller för­

säkringsrörelse, skola såsom tillgångar upptagas jämväl aktier, lotter i

solidariska bankbolag, kommanditlotter i kommanditbolag samt andelar

i ekonomiska föreningar och rederier; och må från tillgångarna av­

dragas alla skulder.

Vid beräkning av inländska försäkringsbolags näringsskattepliktiga

förmögenhet gälla härutöver följande särskilda bestämmelser: Såsom

tillgång skall upptagas det enligt 48 § 8:o eller 149 § 7:o i lagen om

försäkringsrörelse den 25 maj 1917 bokförda värdet av organisations-

kostnader. Såsom tillgångar skola däremot icke upptagas i fråga om

försäkringsaktiebolag förbindelser å oguldet aktiebelopp eller å tillskott

utöver aktiekapitalet och, i fråga om ömsesidiga försäkringsbolag, garanti­

förbindelser eller förbindelser att över garantibeloppet tillskjuta kapital.

Såsom skulder må avdragas försäkringsfond, premieåterbäringsreserv, åter-

köpsreserv och vinstreserv, i den mån den utgöres av å de enskilda

försäkringarna belöpande vinstandelar; däremot få såsom skulder icke

avdragas andra bolagets fonder liksom ej heller skuld till aktieägare

för gjort tillskott eller till garanter för inbetalt garantibelopp eller för

därutöver gjort tillskott.

För beräkning av utländsk försäkringsanstalts näringsskattepliktiga

förmögenhet gäller följande: Med iakttagande i tillämpliga delar av de

för beräkning av inländskt försäkringsbolags näringsskattepliktiga för­

mögenhet meddelade bestämmelser beräknas försäkringsanstaltens hela

förmögenhet, varefter såsom näringsskattepliktig förmögenhet för an­

staltens generalagentur här i riket upptages så stor del av anstaltens

hela förmögenhet, som motsvarar generalagenturens premieinkomst i för­

hållande till anstaltens hela premieinkomst.

Vid 18 §.

Har verksamheten börjat nästföregående år, bör, då annan lämp­

lig grund för beräkning av den näringsskattepliktiga förmögenheten

icke finnes, denna beräknas på följande sätt. Sedan beräkning skett av

förmögenheten vid årets slut, upptages såsom näringsskattepliktig för­

mögenhet ett belopp, vilket förhåller sig till den uppskattade förmögenheten

som den tid, verksamheten under året drivits, förhåller sig till hela

året. Om verksamheten börjat den 1 september året närmast före det,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr Uti.

42

under vilket taxeringen sker, samt förmögenheten, beräknad efter

de vanliga grunderna, vid årets slut utgjort 60,000 krouor, upptages

sålunda såsom näringsskattepliktig förmögenhet 60,000 x g = 20,000 kronor.

Har ett näringsföretag upphört under året närmast före det, under

vilket taxeringen sker, bör lämpligen såsom näringsskattepliktig för­

mögenhet upptagas den näringsskattepliktiga förmögenheten, sådan den

beräknats vid nästföregående års taxering, reducerad i förhållande till den tid

av samma år, varunder näringen drivits. Har ett näringsföretag, vars närings­

skattepliktiga förmögenhet den 31 december 1923 utgjort 120,000 kronor,

upphört den 31 maj 1924, upptages vid taxeringen år 1925 den närings-

5

skattepliktiga förmögenheten sålunda till x 120,000 — 50,000 kronor.

Har ett näringsföretag under nästföregående år såväl börjat som

upphört med sin verksamhet, bör såsom näringsskattepliktig förmögenhet

upptagas den vid verksamhetens början förefintliga förmögenheten, redu­

cerad i förhållande till den tid, varunder verksamheten pågått.

Vid 19 §.

Rätt till firmanamn, varumärke, mönsterskydd, tidnings titel

o. d., som enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

icke skall räknas till förmögenhet, upptages efter anskaffningsvärde

med avdrag för den värdeminskning, som på grund av ändrade avsätt-

ningsförhållanden o. d. eller, vad rätt till mönsterskydd angår, med

hänsyn därtill, att rättigheten är med avseende å sin giltighet till tiden

begränsad, skäligen kan anses hava uppkommit under tiden efter rättig­

hetens förvärvande. Om rättigheten icke förvärvats genom överlåtelse,

upptages den till bokförda värdet.

Vid 20 §.

Uti avkastningen inräknas blott inkomst, som är att anse såsom

inkomst av näringen, och sålunda icke t. ex. inkomst, som härflutit av

näringsidkarens privata förmögenhet eller av utdelning å aktier, bank­

lotter, kommanditlotter eller andelar i ekonomiska föreningar eller rederier,

vilka icke skola inräknas i den näringsskattepliktiga förmögenheten.

Använder näringsidkare i sin näring annan tillhörig lös egendom

och har vid inkomstens beräknande avdrag ägt rum för hyra för denna

egendom, skall vid avkastningens beräkning hyresavgiften läggas till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

inkomsten. Skulle näringsidkaren, därest den lösa egendomen tillhört honom, varit berättigad att vid inkomstens beräknande åtnjuta avdrag för värdeminskning å densamma, skall dock hyresavgiften beräknas allenast till vad som av densamma återstår efter avdrag för värdeminsk­ ning, som eljest skulle åtnjutits.

Har näringsidkare av annan arrenderat näringsdrift, skall vid av­

kastningens beräkning arrendebeloppet läggas till inkomsten. Därest i arrendebeloppet ingått jämväl hyra för fast eller lös egendom, skall dock till inkomsten läggas blott den del av arrendebeloppet, som överstiger beräknad hyra för den fästa egendomen samt enligt ovan givna regler beräknad ersättning för värdeminskning å den lösa egen­ domen.

I ledning av näringen skall anses deltaga: verkställande direktör,

disponent eller innehavare av motsvarande anställning, vare sig näringen drives^ av bolag, förening, rederi eller enskild näringsidkare; delägare i vanligt handelsbolag eller rederi samt annan delägare i kommandit­ bolag än kommanditdelägare; ledamot av styrelse för aktiebolag, solidariskt bankbolag eller ekonomisk förening; samt en var kommanditdelägare i kommanditbolag, aktieägare i aktiebolag, lottägare i solidariskt bank­ bolag eller medlem i ekonomisk förening, som av bolaget eller föreningen åtnjuter högre avlöning än som vanligen utgår till person med motsva­ rande anställning.

I fråga om näringsföretag, som drivits av kooperativ förening,

skall, utöver vad som. stadgas i denna paragraf, gälla, att för beräk­ nande utav avkastningen skall till inkomsten läggas vad föreningen enligt 35 § 1 mom. sista stycket fått avdraga för pristillägg, rabatt eller annan utdelning till sina kunder.

Kung!. Maj ris proposition Nr Ull.

43

Vid 22 §.

Har näringen icke drivits hela året utan blott eu del därav eller

med olika antal anställda personer under olika delar av året, skall hänsyn tagas härtill vid beräkning av medeltalet anställda (arbetar­ antalet). Däremot får vid beräkning av arbetarantalet hänsyn icke tagas till åtnjuten semester, till arbetares mera tillfälliga frånvaro, t. ex. för kortare sjukdom e. d., liksom ej heller därtill, att arbetet på grund av minskad drift pågått färre dagar i veckan eller med kortare ordinarie daglig arbetstid än som i näringen är vanligt.

Bråkdel, som ingår i det slutliga arbetarantalet, bortfaller.

44

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Exempel:

Näringen, har drivits blott 30 veckor av året, därav 10 veckor

med 20, 10 veckor med 25 och 10 veckor med 15 arbetare. Arbetar­

antalet blir då

10x20 + 10x25 + 10x15 _ 600 =

52 .... “52

Vid 23 §.

Vid beräkning av näringsskattekapitalet skall man först samman­

lägga den näringsskattepliktiga förmögenheten med meravkastningens

kapitalvärde. Överstiger den uppkomna summan icke arbetarkapitalet,

skola den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens

kapitalvärde oavkortade ingå i näringsskattekapitalet, vadan detta kommer

att motsvara summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten, mer­

avkastningens kapitalvärde och arbetarkapitalet. Överstiger summan av

den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens kapital­

värde arbetarkapitalet, ingår oavkortat i näringsskattekapitalet av sagda

summa ett belopp motsvarande arbetarkapitalet, varemot den del av

summan, som överstiger arbetarkapitalet, ingår med sitt halva belopp.

Exempel:

1. Förmögenheten utgör 200,000 kronor, meravkastningens kapital­

värde 50,000 kronor och arbetarkapitalet 300,000 kronor. Förmögen­

heten och meravkastningens kapitalvärde upptagas utan reduktion, och

näringsskattekapitalet blir 550,000 kronor.

2. Förmögenheten utgör 60,000 kronor, meravkastningens kapital­

värde 30,000 kronor och arbetarkapitalet 60,000 kronor. Av summan

av förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde, 90,000 kronor,

upptagas 60,000 kronor fullt, varemot återstående 30,000 kronor redu­

ceras till hälften. Näringsskattekapitalet blir 135,000 kronor.

Vid 25 §.

Näring av nedan angivna slag skall taxeras:

försäkringsrörelse: i kommun, där försäkringsanstalten eller, om

anstalten är utländsk, dess syssloman haft kontor;

rörelse, som består i att med hjälp av ledning tillhandahålla vatten,

gas eller elektrisk energi: i kommun, där vattenverk, gasverk eller kraft­

station förlagts, i kommun, där huvudkontor funnits, ävensom i kommun,

där vatten, gas eller elektrisk energi förbrukats;

flottningsrörelse: i kommun, genom vilken flottning verkställts,

samt i kommun, där huvudkontor funnits;

45

jordstyckningsföretag eller annan handel med fastigheter: i kom­

mun, där företaget haft kontor, ävensom i kommun, där den fastighet är belägen, som varit föremål för styckningen eller handeln;

rederirörelse, för vilken fast driftställe icke begagnats: i kommun,

där huvudredaren författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven, eller, om huvudredare icke funnits, där fartyget har sin hemort;

skogsavverkning på grund av upplåten avverkningsrätt, även om

avverkningen drivits i förening med annan rörelse: förutom i kommun, där fast driftställe begagnats, jämväl i kommun, där avverkningen ägt rum.

Vid 26 §.

Vid beräkning av huru stor del av den näringsskattepliktiga för­

mögenheten, som varit nedlagd i varje särskild kommun, medräknas icke kontanta penningar, fordringar och värdehandlingar, vilka enligt 17 § 2 mom. fått kvittas mot skulder. Understiga skulderna summan av kontanta penningar, fordringar och värdehandlingar, som ej äro att anse såsom varor i affärsverksamhet, och ingå sålunda dylika tillgångar i den näringsskattepliktiga förmögenheten, skall den del av förmögen­ heten, som utgöres av dylika tillgångar, anses hava varit nedlagd i de olika kommunerna i det förhållande, vari de kontanta penningarna, fordringarna och värdehandlingarna, utan avdrag av skulder, faktiskt varit fördelade å de olika kommunerna.

I vissa fall kunna tillgångar hava funnits inom annau kommun

än sådan, där fast driftställe begagnats; så kan förhållandet vara med maskiner, som befinna sig å en tillfällig arbetsplats, varor, som äro under transport, o. s. v. I sådana fall böra tillgångarna hänföras till det fasta driftställe, till vilket de närmast kunna anses höra. Lika­ ledes böra arbetare, vilka varit sysselsatta med arbete inom kommun, där fast driftställe icke funnits, anses hava varit sysselsatta vid det fasta driftställe, till vilket de kunna anses höra; och blir detta i regel det fasta driftställe, från vilket deras avlöning utbetalts.

I fråga om skogsavverkning på grund av upplåten avverkningsrätt

gäller, att förmögenhet, som består i skogsprodukter, vilka befinna sig å avverkningsplatsen eller under transport från densamma, i virke, som för­ ädlats vid tillfälligt driftställe (t. ex. vid ett med lokomobil drivet sågverk, som uppställts i eller i närheten av den avverkade skogen), ävensom i maskiner och inventarier vid dylikt tillfälligt driftställe, skall anses hava varit nedlagd i den kommun, där avverkningen ägt rum, även om i denna kommun icke begagnats fast driftställe. Likaledes skola arbetare, vilka del­ tagit i skogsavverkning eller utdrivning av virke eller vid förädlingsrörelse

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

vid tillfälligt driftställe, anses hava varit sysselsatta i den kommun, där

det skogsområde, som varit föremål för avverkningen, är beläget.

Därest vid beräkning av näringsskattekapitalet reduktion skett av

summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens

kapitalvärde, skall vid beräknande av de förhållandetal, efter vilka närings­

skattekapitalet skall fördelas å de olika kommunerna, den näringsskatte­

pliktiga förmögenheten inom varje kommun upptagas till ett i samma

proportion reducerat värde.

Exempel: I ett näringsföretag har den näringsskattepliktiga

förmögenheten utgjort 90,000 kronor, varav 60,000 kronor i kom­

munen A och 30,000 kronor i kommunen B, samt meravkastningens

kapitalvärde utgjort 60,000 kronor och arbetarnas antal uppgått till

25, varav 15 varit sysselsatta i A och 10 i B; arbetarkapitalet har så­

ledes utgjort 50,000 kronor. Av summan utav den näringsskatteplik­

tiga förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde, 150,000 kronor,

skola enligt bestämmelserna i 23 § 50,000 kronor upptagas oavkortade och

återstoden 100,000 kronor upptagas till sitt halvabelopp. Den näringsskatte­

pliktiga förmögenheten har sålunda reducerats till 3/s av sitt ursprungliga

belopp. Förhållandetalet för A blir 60,000 x 2 + 30,000 = 70,000 och för B

3

30,000 x 2 + 20,000 = 40,000.

3

Av näringsskattekapitalet, 150,000 kronor,

skall alltså i A taxeras — av 150,000 kronor eller 95,454 kronor 55 öre, vilket

11

belopp jämkas till 95,500 kronor, samt i B av 150,000 kronor eller

54,545 kronor 45 öre, vilket belopp jämkas till 54,500 kronor.

Rörande nedan nämnda slag av rörelse skola följande föreskrifter

lända till efterrättelse:

Har bankrörelse bedrivits vid kontor inom skilda kommuner, skall

näringsskattekapitalet fördelas till beskattning i de olika kommunerna

efter förhållandetal, som för varje kontor uträknas på följande sätt. De

belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje månads slut balan­

serats å kontorets in- och utlåningsräkningar, utelöpande postremiss-

växlar oberäknade, sammanläggas, varefter summan delas med månadernas

antal och den sålunda erhållna kvoten anses utvisa medelbeloppet av

kontorets in- och utlåning för året. Det förhållande, i vilket medel-

beloppet av varje kontors in- och utlåning står till det på enahanda sätt

beräknade medelbeloppet av samtliga kontors sammanlagda in- och ut-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

47

lärling, skall utgöra kontorets förhåll andetal. Efter dessa förhållandetal fördelas näriugsskattekapitalet.

Har

försäkringsrörelse

av inländskt försäkringsbolag bedrivits, för­

utom vid huvudkontor inom viss kommun, jämväl vid avdelningskontor (icke agentur) inom annan kommun, skall näringsskattekapitalet så fördelas, att å kommun, där avdelningskontor funnits, faller så stor del, som mot­ svarar förhållandet mellan, å ena sidan, den premieinkomst, som influtit vid kontoi et, och, å andra sidan, samtliga intäkterna av rörelsen i dess helhet, samt a kommun, inom vilket huvudkontoret förlagts, den åter­ stående delen.

Näringsskattekapitalet i försäkringsrörelse, som drivits av utländsk

försäkringsanstalt, fördelas å de kommuner, där sysslomannen haft kontor, i förhållande till de vid varje kontor influtna premieinkomster.

Näringsskattekapitalet i

flottningsrörelse

skall, sedan fem procent

därav avskilts för att taxeras i kommun, där huvudkontoret funnits, för­ delas fall taxering i kommuner, där flottning försiggått, med hänsyn tagen till flottledens längd inom de olika kommunerna och myckenheten av det virke, som framflottats.

Näringsskattekapitalet i

rörelse, som avser att med hjälp av ledning

tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk energi,

skall till beskattning så förde­

las, att av näringsskattekapitalet fem procent taxeras i kommun, där huvud­ kontoret funnits, femtio procent i kommun, där vattenverket, gasverket eller kraftverket är beläget, samt fyrtiofem procent i kommun, där för­ brukningen ägt rum. Finnas i ett företag flera inom olika kommuner belägna vatten-, gas- eller kraftverk eller ligga delar av ett och samma verk inom olika kommuner, fördelas den å dessa anläggningar gemen- samt belöpande hälften av näringsskattekapitalet mellan kommunerna i. förhållande till den inom varje kommun nedlagda näringsskatteplik- tiga förmögenheten. Har förbrukning ägt rum i flera kommuner, fördelas den å förbrukningen belöpande delen av näringsskattekapi­ talet ^ mellan kommunerna efter förbrukningen inom varje kommun, där­ vid iakttages, att, om vatten, gas eller elektrisk energi levererats till någon, som utövar distribution därav, skall förbrukning för leveran­ törens del anses hava skett i den kommun, där leveransen ägt rum. Har förbrukning ägt rum i utlandet, skall taxering ske, som om den ägt rum i den kommun, där huvudkontoret funnits. Näringsskatt ut­ går icke för den del av näringsskattekapitalet, som vid den enligt ovan angivna regler gjorda fördelningen belöper å förbrukning, som skett i och för järnvägs-, spårvägs-, kanal-, post-, telegraf- eller telefondrift inom riket.

48

Av näringsskattekapitalet i

jordstycknings företag

eller

annan handel

med fastigheter

skola fem procent taxeras i den kommun, där huvud­

kontor funnits, samt återstoden i kommun, där fastighet, som vant.

föremål för styckning eller försäljning, är belägen. Hava fastigheter

inom olika kommuner varit föremål för styckning eller försäljning, skola

å fastigheterna gemensamt belöpande nittiofem procent av näringsskatte-

kapitalet fördelas mellan kommunerna i förhållande till de betingade

köpeskillingarna för de inom varje kommun belägna jordlotter eller

fastigheter, som under året försålts.

Kunyl. Mapts ■proposition Nr 191.

IV kap.

Bestämmelserna i detta kap. överensstämma i allmänhet med mot­

svarande bestämmelser i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst-

och förmögenhetsskatt. 1 den del icke annat angives här nedan hora där­

för de vid nämnda förordning fogade särskilda anvisningar lända till efter­

rättelse vid taxeringen till kommunal inkomstskatt.

Vid 35 §.

Kan tillförlitlig utredning icke vinnas i vad man ränteutgifter

utgöra ränta å lånt anläggnings- eller rörelsekapital, eller i vad mån ränta

å lånt anläggnings- eller rörelsekapital hänför sig till fastighet eller till

rörelse eller till särskilda fastigheter eller särskilda slag av rörelse ma

vid uppskattningen av inkomstbeloppen från de särskilda inkomstkäl­

lorna ränteutgifterna fördelas till avdrag å dessa efter förhållandet mellan

bruttoinkomsternas inbördes storlek.

_

Avdrag för förlust å icke yrkesmässig avyttring av last eller los

egendom får ej ske med högre belopp, än som motsvarar den skatt­

skyldig inkomst av dylik avyttring. Dylik förlust, som kantor sig­

ill fast egendom, skall i första hand avdragas å inom samma kom­

mun beskattningsbar inkomst av motsvarande art. Möjligen över­

skjutande förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast egendom även­

som förlust å icke yrkesmässig avyttring av lös egendom avdrages a

sådan inkomst vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller los egendom,

som taxeras i kommun, varom i 38 § sägs. Har skattskyldig vid tillämp­

ning av nu angivna regler icke kommit i åtnjutande utav avdrag, som

helt motsvarar hans förlust å icke yrkesmässig avyttring av last eller

lös egendom, skall, med tillämpning i övrigt av de i 4 inom. givna

fördelningsregler, återstoden av förlusten avdragas från de i andra kom-

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

4 i)

muner uppskattade inkomster av icke yrkesmässig avyttring av fast

egendom.

Vid 37 §.

Äger eller brukar skattskyldig inom skilda kommuner belägna

jordbruksfastigheter, som ligga i sambruk, och kan det icke utredas,

huru stor inkomst härflutit av fastigheterna i varje särskild kommun,

bör den från fastigheterna gemensamt härflutna inkomsten för beskatt­

ning fördelas mellan de beskattningsberättigade kommunerna efter det-

förhållande, vari fastigheternas jordbruksvärden belöpa å de särskilda

kommunerna, eller — därest i den inkomst, vilken skall fördelas, in­

går inkomst av skogsbruk, som ej avser husbehovet — efter det förhållande,

vari fastigheternas jordbruks- och skogsvärden å kommunerna belöpa.

När inkomst av ett näringsföretag skall taxeras inom olika kom­

muner, böra i fråga om inkomstens fördelning tillämpas nedan angivna

regler.

Avser ett företag tillverkning eller handel och kan det icke ut­

redas, huru stor inkomst härflutit av verksamheten inom varje särskild

kommun, skall fördelningen ske efter tillverkningsvärdet eller handels-

omsättningen å de särskilda driftställena. Om någon, som bedriver till­

verkning av varor, försäljer dem i detalj eller eljest på sådant sätt,

att hans rörelse kan anses omfatta både tillverkning och handel, samt

dessa rörelsegrenar förlagts till skilda kommuner, skall inkomsten efter

rörelsegrenarnas inbördes ekonomiska betydelse för företaget i dess hel­

het uppdelas i inkomst av tillverkning och inkomst av handel.

Vid fastställande av fördelningsgrund skall hänsyn vidare tagas

därtill, att rörelsegrenar kunna med avseende å sin beskaffenhet i väsent­

ligt olika mått förorsaka de kommuner, inom vilka de drivas, särskilda

olägenheter och kostnader. Avseende bör jämväl fästas därå, att kom­

mun, inom vilken driftsanläggning av beskaffenhet att hänföras till fast

egendom är belägen, bort vara berättigad att beskatta fastighetens

hyresvärde, därest detta värde skolat särskilt för sig taxeras såsom in­

komst av fast egendom. Kommun, där större arbetspersonal eller mera

värdefulla driftsbyggnader användas för rörelsen, bör sålunda tillerkännas

en förhållandevis större andel av inkomsten än annan kommun, där

arbetspersonalens storlek eller värdet av driftsbyggnaderna är jämförelse­

vis ringa.

Finnes i kommun huvudkontor, där affärsledningen i sin helhet

handhaves, eller är i kommun annan för rörelsen avsedd inrättning eller

anordning förlagd av beskaffenhet, att den där>tädes bedrivna verksam-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 käft. (Nr 191.)

7

50

heten icke lämpligen låter sig jämföras med verksamheten inom övriga

grenar av rörelsen, såsom förhållandet är exempelvis med nederlag för

varors förvaring, expeditionskontor o. d., skall, innan fördelning efter

rörelsens omfattning företages, viss andel av inkomsten avskiljas för att

särskilt taxeras i den kommun, där huvudkontoret eller inrättning eller

anordning, som ovan avses, förlagts. Sådan andel må icke bestämmas

till högre belopp än fem procent av inkomsten utav rörelsen, så framt

icke särskilda omständigheter föranleda, att större andel av inkomsten

skäligen bör anses belöpa å huvudkontoret, inrättningen eller anord­

ningen. Återstoden av inkomsten fördelas därefter i förhållande till

rörelsens omfattning.

Exempel: Ett bolag har idkat fabriksrörelse — av beskaffenhet

att böra anses såsom ett enda företag — inom tre skilda kommuner,

A, B och C; och har bolaget dessutom i kommunen A haft huvud­

kontor. fnkomsten i sin helhet av rörelsen har uppgått till 25.263

kronor, varav 5 procent eller 1,263 kronor anses belöpa å huvudkon­

toret. I förhållande till tillverkningens storlek i de skilda kommunerna

skulle av återstående beloppet, 24,000 kronor, hälften falla på kom­

munen A med 12,000 kronor, en tredjedel på kommunen B med 8.000

kronor och en sjättedel på kommunen C med 4,000 kronor. I kom­

munen A skola alltså taxeras dels nämnda belopp 12,000 kronor och

dels det belopp 1,263 kronor, som ansetts belöpa å huvudkontoret, eller

tillhopa 13,263 kronor, som avjämnas till 13,260 kronor. I B taxe­

ras 8,000 kronor och i C 4,000 kronor.

I fråga om beskattning av inkomst utav bankrörelse iakttages, att,

då rörelsen drivits vid flera kontor, alla omkostnader och förluster under

räkenskapsåret av sådan beskaffenhet, att vid taxeringen avdrag därför

må äga rum, påföres rörelsen i dess helhet, varefter beräkningen av

den del av den uppskattade inkomsten, som belöper på varje särskilt

kontor, sker på samma sätt, som i anvisningarna vid 26 § är stadgat

i fråga om fördelning av en banks näringsskattekapital å bankens olika

kontor.

Har försäkringsrörelse bedrivits, förutom vid huvudkontor, jämväl

vid avdelningskontor inom annan kommun, skall inkomsten fördelas till

beskattning efter samma regler, som enligt anvisningarna vid 26 § i

fråga om sådan rörelse gälla för fördelningen av näringsskattekapitalet.

Vad angår inkomst av järnvägsdrift, skall, vare sig driften ngt

rum uteslutande å egen bana eller uteslutande å främmande bana, i varje

kommun, där beskattning av järnvägens inkomst skall äga rum, taxeras

så stor del av den uppskattade inkomsten, som summan av järnvägens

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

51

inom kommunen till dess personal utbetalta avlöningsförmåner — där­ under inbegripet värdet av fria bostäder och andra naturaförmåner — utgjort av järnvägens totala utgifter för sådan avlöning; och skall därvid iakttagas, att i avlöningsförmåner skola inräknas såväl styrelse- och revi- sorsarvoden som ock de bidrag till avlöning åt annan järnvägs personal, vilka järnvägen i form av förvaltningsbidrag eller därmed liknande bi­ drag haft att erlägga, att summan av utbetalta avlöningsförmåner skall minskas med de bidrag av nu nämnd art, som influtit från annan järn­ väg, att styrelse- och revisorsarvoden anses utbetalta inom den kom­ mun, där järnvägen haft sitt huvudkontor, att avlöningsbidrag, som nyss nämnts, skall anses utbetalt i den kommun, där anslutningssta- tionen är belägen, samt att avlöning i övrigt anses utbetald i löntagarens bostadskommun, därest beskattning av järnvägens inkomst skall äga rum därstädes, men eljest i den kommun, där löntagaren haft sin huvud­ sakliga tjänstgöring vid järnvägen förlagd.

Har skattskyldig, som idkat järnvägsdrift å egen bana, tillika för

egen räkning omhänderhaft trafiken å främmande bana, skall inkomsten av rörelsen å värdera banan särskilt för sig beräknas. För detta ändamål uppskattas först den behållna inkomsten av rörelsen i dess helhet, dock utan avdrag vare sig för ränta å gäld eller för ersättning, som skolat utbetalas för nyttjande av den främmande järnvägen. Det på detta sätt bestämda totala driftsöverskottet fördelas därefter mellan de trafikerade banorna efter sammanlagda trafikvärdet av vardera banans stationer. Stationernas trafikvärden beräknas därvid såsom om banorna utgjorde en enda järnväg, dock att för station, som tillhört båda banorna, stationens uträknade trafikvärde uppdelas i två trafikvärden, allt eftersom stationens trafik hänfört sig till den ena eller den andra banan. Från den del av driftsöverskottet, som enligt denna beräknings­ grund kommer på den främmande järnvägen, avdrages den ersättning, som skolat utbetalas för nyttjandet av den främmande järnvägen, jämte ränta å gäld, som kan anses belasta driften å densamma. Återstoden, som utgör den skattskyldiges skattepliktiga inkomst av den främmande järnvägen, skall, sedan fem procent tillgodoräknats den ort, där huvudkon­ toret för den egna järnvägen varit beläget, fördelas mellan de kommu­ ner, där den främmande banans inkomst skall beskattas, efter samma grunder, som här ovan föreskrivits för fördelning av inkomst av järn­ vägsdrift å en enda bana. Från den del av driftsöverskottet, som faller på den skattskyldiges egen järnväg, göres avdrag för ränta å gäld, som belastar denna järnväg, varefter återstoden fördelas på nyssnämnda sätt mellan de kommuner, där denna järnvägs inkomst skall taxeras. Den

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

skattepliktiga inkomst, ägaren av den främmande järnvägen har av den­

samma, skall på enahanda sätt fördelas mellan de kommuner, i vilka

den trafikerande järnvägens inkomst av den främmande banan skall be­

skattas. På liknande sätt förfares, om järnvägsdriften ägt rum å egen

jämte flera främmande banor eller uteslutande å främmande banor.

En stations trafikvärde beräknas till hälften av järnvägens brutto­

inkomst av stationens avsända och anlända godstrafik (ilgods, stycke­

gods och vagnslastgods), ökad med järnvägens bruttoinkomst av vid

stationen försålda personbiljetter. Gods, som i samtrafik eller tran-

sitotrafik inkommit från främmande bana, räknas såsom avsänt från

övergångsstationen; likaså räknas till annan bana utgående gods såsom

anlänt till övergångsstationen. Såsom järnvägens station räknas härvid

även av densamma använd, annan järnväg tillhörig station.

Inkomst av spårvägsdrift skall så fördelas till beskattning, att

fem procent därav först avskiljas för att taxeras i kommun, där spårvägen

haft huvudkontor, varefter återstoden fördelas mellan de kommuner, som

av spårvägen berörts, efter förhållandet mellan de inom varje kommun

influtna avgifter. Där särskilda anordningar vid spårvägsdriften saknas

för beräknande av beloppet av de inom varje kommun influtna avgifter,

sker fördelningen efter spårvägsnätets längd inom de skilda kommunerna.

Inkomst av

kanaldrift

skall så fördelas till beskattning, att fem

procent av avkastningen taxeras i kommun, där huvudkontoret funnits,

varefter återstoden fördelas till taxering inom övriga kommuner efter

fördelningstal, som av vederbörande länsstyrelse efter den skattskyl­

digas hörande fastställas att lända till efterrättelse till dess annor-

lunda förordnas. Dessa fördelningstal erhållas genom att till kilometer­

talet av kanalens längd inom varje kommun lägga antalet slussar inom

kommunen, därvid till kanallängden endast hänföras de sträckor, som

först genom kanalföretaget gjorts segelbara. Kanallängden räknas i

kilometer och tiondelar därav, varvid bråkdel, som ej uppgår till full

tiondel, bortfaller. Utgör kanalen på någon sträcka gräns mellan två

kommuner, uppdelas fördelningstalet för sådan sträcka lika på vardera

kommunen, blår, då denna lag träder i kraft, fördelningstal fastställts

att gälla för taxering till bevillning, skola dessa fördelningstal fort­

farande gälla för taxering till kommunal inkomstskatt till dess annor­

lunda förordnas.

I fråga om inkomst av

flottningsrörelse

skall beskattningsrätten för­

delas mellan samma kommuner och efter enahanda grunder, som i

anvisningarna vid 26 § angivas beträffande fördelning av sådan rörelses

näringssk attekapital.

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

5:3

Inkomst av

näring, som avser att med hjälp av ledning tillhanda­

hålla vatten, gas eller elektrisk energi,

skall till beskattning så fördelas, att av

inkomsten fem procent taxeras i kommun, där huvudkontor funnits, tjugu­ fem procent i kommun, där vattenverket, gasverket eller kraftverket är be­ läget, samt sjuttio procent i kommun, där förbrukningen ägt rum. Finnas i ett företag flera inom olika kommuner belägna vatten-, gas- eller kraftverk, fördelas den å dessa anläggningar belöpande delen av inkomsten mellan kommunerna i förhållande till verkens kapacitet. Ligga delar av ett och samma vatten-, gas- eller kraftverk i olika kommuner, fördelas den å verket belöpande delen av inkomsten mellan dessa kommuner i för­ hållande till värdet av de inom varje kommun belägna anläggningarna. Har förbrukning ägt rum i flera kommuner, fördelas den å förbrukningen belöpande. delen av inkomsten mellan kommunerna efter förbrukningen inom varje kommun. Har vatten, gas eller elektrisk energi levererats till någon, som utövar distribution därav, skall förbrukningen för leve­ rantörens del anses hava skett i den kommun, där leveransen ägt rum. Har förbrukning ägt rum i utlandet, skall taxering ske såsom om den ägt rum i den kommun, där huvudkontoret funnits.

Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att med

hjälp av ledning tillhandahålla elektrisk energi, skall, därest energi leve­ rerats till statens kommunikationsverk, iakttagas följande: Inkomsten i dess helhet beräknas i vanlig ordning. Från den samlade inkomsten dragés därefter, den del därav, som härrör från leverans av energi till statens kom­ munikationsverk. Återstoden blir till kommunal inkomstskatt taxerad in­ komst. Kan den inkomst, som härrör från leverans av energi till statens kom­ munikationsverk, icke på annat sätt tillförlitligen beräknas, må den upp­ tagas till så stor del av hela inkomsten, som den till sagda verk leve­ rerade energin utgör av all från kraftvei’ket levererad energi. Den taxerade inkomsten fördelas därefter mellan de olika kommunerna efter samma regler, som gälla för fördelning enligt nästföregående stycke; dock att vid fördelningen av den å förbrukningen belöpande delen av inkomsten hänsyn icke skall tagas till energi, som levererats till statens kommunikationsverk.

Kungl. Maj:ts proposition AV 191.

Vid 42 §.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 2 mom. a) av

denna paragraf torde kunna tjäna följande exempel.

1. A, vilken i mantalsskrivningskommunen taxerats till kommu­ nal inkomstskatt för en inkomst av 400 kronor, har i annan kommun

54

taxerats till sådan skatt för mera än 2<<0 kronor och är sålunda icke

på grund av bestämmelserna i 1 mom. fri från beskattning i mantals-

skrivningskommunen. Därest han är ensamförsörjare och bosatt inom

ort, å vilken vid beräknande av det till inkomst- och förmögenhets­

skatt beskattningsbara beloppet må åtnjutas ett avdrag av 600 kronor,

skall alltså vid taxering till kommunal inkomstskatt i mantalsskrivnings-

kommunen avdragas hälften av detta belopp eller 300 kronor samt av

återstående 100 kronor medräknas allenast hältten, vadan det till

kommunal inkomstskatt beskattningsbara beloppet utgör 50 kronor.

År han däremot bosatt å sådan ort, att vid taxeringen till inkomst-

och förmögenhetsskatt må åtnjutas ett avdrag av 800 kronor eller

därutöver, eller är han såsom familjeförsörjare berättigad till avdrag,

som tillsammans med ortsavdraget uppgår till eller överstiger nämnda

summa, och om alltså hälften av vad sålunda må avdragas vid taxeringen

till inkomst- och förmögenhetsskatt motsvarar eller överstiger hans till

kommunal inkomstskatt uppskattade inkomst, återstår icke någon beskatt­

ningsbar del av densamma.

2. B har taxerats till kommunal inkomstskatt för en inkomst

av 630 kronor. Därest han enligt bestämmelserna i 18 § av förordningen

den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt skulle varit

berättigad att vid taxering till sådan skatt tillgodonjuta ortsavdrag och

famil jeavdrag med tillhopa 1,000 kronor, skall alltså hans till kommunal

inkomstskatt beskattningsbara belopp beräknas sålunda, att, sedan från

den taxerade inkomsten, 630 kronor, avräknats hällten av ovannämnda

avdragsbelopp med 500 kronor, återstående belopp av 130 kronor upp­

tages såsom beskattningsbart till hälften eller alltså med 65 kronor,

vilket belopp emellertid enligt bestämmelsen i 4 m< m. skall avjämnas

till 60 kronor.

Därest den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten över­

stiger summan av de vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt

medgivna avdrag, till vilka hänsyn skall tagas i nu förevarande avseende,

blir det till kommunal inkomstskatt beskattningsbara beloppet vid till-

lämpning av bestämmelserna i 2 mom. a) lika med den taxerade inkomsten

med avdrag av tre fjärdedelar av nu ifrågavarande, vid taxeringen till

inkomst- och förmögenhetsskatt medgivna avdrag.

Om sålunda en person taxerats till kommunal inkomstskatt för en

inkomst av 3,000 kronor och vid taxeringen till inkomst- och förmö­

genhetsskatt är berättigad tillgodonjuta avdrag med tillhopa 1,200 kronor,

kan det till kommunal inkomstskatt beskattningsbara beloppet beräknas

sålunda, att från den taxerade inkomsten, 3,000 kronor, avdrages s/4 aT

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Kung!. Maj ts proposition Nr 191.

55

1,200 kronor eller 900 kronor, vadan alltså återstår ett beskattningsbart belopp av 2,100 kronor.

Innebörden av stadgandena i 2 mom. b) belyses av följande

exempel:

1. C har taxerats till kommunal inkomstskatt för en inkomst av 3.000 kronor samt är berättigad att vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt tillgodonjuta ortsavdrag och familjeavdrag med tillhopa 1,400 kronor. Vid tillämpning enbart av de under 2 mom. a) meddelade bestämmelserna skulle alltså det till kommunal inkomstskatt beskattnings­ bara beloppet utgöra 1,950 kronor. Därest emellertid den skattskyldige äger förmögenhet, må där ej sådant förhållande, varom i 2 mom. b) punkt 1) andra stycket eller punkt 2) sägs, är förhanden — det beskatt­ ningsbara beloppet i anledning av nämnda avdrag icke sättas lägre än till 5 procent av förmögenhetens vid taxering till inkomst- och förmö­ genhetsskatt uppskattade belopp, tiar förmögenheten uppskattats till 50.000 kronor, skall inkomsten av densamma anses hava utgjort 2,500 kronor, vartill alltså det beskattningsbara inkomstbeloppet upptages. Om förmögenheten uppgår till så stort belopp, att 5 procent därav mot­ svarar eller överstiger den taxerade inkomsten, 3,000 kronor, upptao-es denna inkomst i sin helhet såsom beskattningsbart belopp. 2) D har taxerats till kommunal inkomstskatt för en inkomst av 2.000 kronor, som enligt de under 2 mom. a) givna bestämmelser skall beräknas lill ett beskattningsbart belopp av 1,000 kronor. Därest D taxerats för en förmögenhet av 32,000 kronor, skall alltså enligt bestäm­ melsen i 2 mom. b) punkt 1) det beskattningsbara beloppet upptagas till 1,600 kronor. Om emellertid D:s förvärvsförmåga till följd av exempelvis sjuklighet vant nedsatt till hällten, bör beskattningsnämnd tillämpa den nämnden tillagda befogenhet så, att av de enligt 2 mom. a) med­ givna avdrag, 1,000 kronor, hälften får avräknas å inkomsten av för­ mögenhet. Det beskattningsbara beloppet bör alltså i detta fall be­ stämmas till 1,100 kronor. Därest den beräknade inkomsten av för­ mögenhet i stället varit 1,500 kronor eller därunder, bör den skatt­ skyldige i nu angivna fall få tillgodonjuta de enligt 2 mom. a) medgivna avdrag oavkortade och det beskattningsbara beloppet alltså utföras&med 1.000 kronor. Såsom exempel å icke särskilt angivna förhållanden, som böra för­ anleda taxeringsmyndighet att medgiva undantag från bestämmelsen i 2 mom. b) punkt 1), må nämnas de fall, att skattskyldig har att utöva omvårdnad om närstående person och på denna grund icke alls eller allenast i mindre omfattning kan ägna sig åt särskild förvärvsverksamhet,

56

att skattskyldig avgått med pension från av honom innehavd tjänst, att

skattskyldig är änka, som vid tiden för mannens frånfälle icke innehaft

särskild anställning, o. s. v.

Avdrag enligt 2 mom. b) 2) må medgivas utan hinder därav, att

inkomsten är att anse såsom inkomst av förmögenhet. Sådana utgifter

för annans underhåll, som avses i 35 §, ma icke åberopas såsom grund

för avdrag enligt detta stycke.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

VI kap.

Vid 49 §.

Till ledning vid tillämpning av bestämmelserna om efterbeskatt-

ning må här anföras följande exempel:

En ensamförsörjare, mantalsskriven inom ort tillhörande ortsgrupp

V, har år 1921 till kommunal inkomstbeskattning därstädes uppgivit ett

belopp av 700 kronor. Hans till kommunal inkomstskatt beskattnings­

bara belopp blir då med tillämpning av bestämmelsen i 42 § 2 mom. a)

100 kronor. År 1924 upptäckes, att deklarationen varit felaktig, i

det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva ett belopp av 2,000

kronor. Det beskattningsbara beloppet hade alltså med tillämpning av

nyssnämnda lagrum år 1921 rätteligen bort vara 1,250 kronor och till elter-

beskattning vid 1924 års taxering skall upptagas ett belopp av 1,250—100

= 1,150 kronor. Detta belopp upptages — utan sammanblandning med

det beskattningsbara belopp, som kan i vanlig ordning fastställas i

1924 års taxeringslängd, som ligger till grund för samma års kommunala

utdebitering.

Ktingl. Maj.ts proposition Nr 191.

57

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Mafit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12

mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern B

ranting

,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre P

almstierna

Statsråden: U ndén ,

T horsson ,

O

lsson

,

S andler ,

N othin ,

N ilsson ,

E

riksson

,

S vensson ,

H ansson .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anförde

chefen för finansdepartementet statsrådet Thorsson:

Sedan lång tid tillbaka hava pågått förarbeten för en reformering

av det kommunala beskattningsväsendet. Dessa förarbeten hava nu

fortskridit så långt, att jag är i tillfälle att för Kungl. Maj:t framlägga

förslag till en genomgripande omläggning av den kommunala beskatt­

ningen.

Innan jag övergår till en närmare redogörelse för detta förslag

och vad därmed äger samband, torde jag emellertid böra med några

ord beröra kommunalskattefrågans innebörd.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

8

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Skatteutjäm-

Hingen.

I. Kommunalskattefrågans innebörd.

De svenska kommunerna äro menigheter, vilka äga beskatta sig

för egna behov. Hit böra i främsta rummet dels de så kallade borger­

liga primärkommunerna, nämligen landskommuner, köpingar, som bilda

egen kommun, och stadskommuner, dels ock länskommunerna (lands­

tingsområdena). Dessutom finnes det emellertid menigheter, som i lag

auktoriserats såsom kommuner för vissa särskilda ändamål. Tdl sådana

specialkommuner äro att räkna kyrkoförsamlingar, skoldistrikt, fattig-

vårdssamtiällen, köpingar, som ej utgöra egen kommun, municipalsam-

hällen, väghållningsdistrikt och tingslag.

I olikhet med den direkta statsbeskattningen, där i och med taxe­

ringen tillika är bestämt, huru mycket som skall utgöras i skatt, är

den nuvarande kommunala beskattningen eu repartitionsbeskattning.

Uppskattningen ger här till resultat ett visst antal beskattningsenheter

såsom underlag för bidragsskyldighetens fördelning men avgör i övrigt

intet beträffande storleken av denna skyldighet. Denna betingas av och

växlar efter förhållandet mellan, å ena sidan, kommunens skattebebov och,

å andra sidan, antalet beskattningsenheter. Ur detta förhållande är det,

som det kommunala skatteproblemet hämtar sitt egentliga innehåll och

tillika får sin naturliga begränsning. Uppgiften måste nämligen från

dessa förutsättningar bliva dels att söka åstadkomma största möjliga ut­

jämning av det kommunala skattetrycket å de beskattningsföremål, som

ställas till kommunernas förfogande, och detta såväl inom varje kommun

för sig som ock vid jämförelse mellan skilda kommuner, dels också att

träffa anstalter i syfte att detta skattetryck, även absolut taget, hålles

inom tillbörliga gränser. En omläggning av beskattningsväsendet i

förstnämnda syfte har man brukat beteckna med ordet skattereglering.

Ett lättande av de särskilt skattetyngda kommunernas skattebördor be­

nämnes skatteutjämning.

Den stora olikheten i skattetrycket inom olika kommuner beror

till avsevärd del ytterst av kommunernas territoriella begränsning och

den därav föranledda ojämna tillgången på beskattningsföremål. Ju

större kommunerna gjordes, desto mera skulle olikheterna utjämnas.

Såsom ett steg i riktning mot en skatteutjämning på nu antytt

sätt kunna betecknas lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och

59

villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning samt lagen samma dag (nr 294) om kommunalförbund.

Givetvis kan emellertid eu verklig lösning av skatteutjämnings-

frågan icke vinnas på denna väg. Kommunens område måste alltid för­ bliva jämförelsevis begränsat, enär en sammanslagning av allt för stora om­ råden till en kommun av flera anledningar ej låter sig göra. För ernående av en skatteutjämning måste därför vidtagas åtgärder, som avse direkt bidrag eller understöd i eu eller annan form till kommunerna.

Härvid måste man emellertid beakta arten av de anordningar,

som skola bekostas av kommunerna. I den mån fråga är om tillgodo- seende av rent lokala intressen, torde väl nämligen kommunerna böra, åtminstone såsom regel, även i sista hand vidkännas kostnaderna därför, oavsett huruvida utgifterna äro större eller mindre. Det är egentligen endast i fråga om kostnaderna för angelägenheter av mera allmänt — närmast statligt — intresse, som kommunerna kunna anses hava be­ fogade anspråk på bidrag från det allmänna. Redan nu utgå betydande anslag till kommunerna i form av bidrag till deras kostnader för vissa dylika allmänna angelägenheter, såsom till skolväsendet m. m. Att enbart genom dylika bidrag eller anslag till rikets samtliga kommuner bereda tillräcklig lättnad för de fattigare kommunerna torde dock — åtminstone för närvarande — icke vara praktiskt genomförbart. Ej heller synes det låta sig göra att på staten eller kommuner av högre ordning överflytta det direkta ombesörjandet av vederbörande angelägenheter. Av rent praktiska skäl torde nämligen alltid åtminstone en del av desamma böra i första haud ombesörjas av vederbörande primärkommuner, enär dessa, såväl på grund av de kommunala myndigheternas kännedom om ortsför- hållandena som jämväl i övrigt, måste anses vara bäst skickade att på ett ändamålsenligt och billigt sätt ombesörja respektive anordningar. Härtill kommer, att det i åtskilliga fall knappast kan avgöras vilketdera intresset, det kommunala eller det statliga, är övervägande, vadan ett överflyttande från kommunerna av dem nu åvilande uppgifter redan av denna grund är i dylika fall uteslutet.

I sista hand lärer därför i och för skatteutjämningen erfordras

direkt understöd till särskilt skattetyngda kommuner.

Emellertid är den nuvarande stora olikheten i skilda kommuners

skattebördor understundom delvis endast skenbar och beroende såväl på ett mindre tillfredsställande taxeringsförfarande överhuvudtaget som ock därpå, att gällande lagstiftning icke på ett lämpligt sätt fördelar skattskyldigheten mellan de olika beskattningsföremålen, samt att i följd härav skattetrycket inom skilda kommuner kommer att under i övrigt

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Skatteregie-

rtngen.

likartade omständigheter te sig olika allt efter det förhållande, vari

de olika beskattningsföremålen förekomma inom respektive kommuner.

Givetvis kan och bör ett

slutligt

ordnande av skatteutjämningsfrågan icke

äga rum, innan sättet för fördelningen av utskylderna å medlemmarna

inom en och samma kommun blivit bestämt. Först efter det en skatt e-

reglering genomförts, kan nämligen kommunens verkliga bidragsbehov

definitivt fastställas.

Därmed är emellertid icke sagt, att kommunernas behov av under­

stöd skall lämnas opåaktat, till dess skatteutjämningsfrågan kan slutligt

ordnas. Tvärtom avser jag att föreslå en utdebitering för skatteut-

jämningsändamål av medel, som torde kunna antagas bliva för ända­

målet tillräckliga. Vad som sagts därom, att med en slutlig lösning

av utjämningsfrågan måste tillsvidare anstå, avser endast, att de enligt

föreliggande förslag för skatteutjämningsändamål inflytande medel tills­

vidare måste fördelas efter provisoriska grunder.

Vad angår skatteregleringen, så har man brukat uppdela kommun­

medlemmarnas bidragsskyldighet i allmän och speciell bidragsskyldighet.

Den senare fullgöres dels genom särskilda skatter, såsom hundskatt,

nöjesskatt in. in., dels ock genom särskilda avgifter till täckande av kost­

naderna för vissa kommunala anoi-dningar. Med allmän bidragsskyldig­

het förstås kommunmedlemmarnas plikt att deltaga i fyllandet av kommu­

nens behov av skattemedel utöver vad som i övrigt influtit till kommunen.

Det nu föreliggande förslaget, avser att ordna kommunmedlem­

marnas allmänna bidragsskyldighet.

Däremot beröres av förslaget icke den speciella bidragsskyldigheten.

Frågan om rätt för kommunerna att upptaga särskilda skatter äger icke

sådant samband med det föreliggande ämnet, att densamma behöver nu

upptages. Intäkten av dylika skatter är närmast att jämföra med kommu­

nens inkomster av annat slag; skatterna inflyta med belopp, vars storlek

är oberoende av kommunens större eller mindre skattebehov. Vad an­

går spörsmålet om kommunernas rätt att upptaga särskilda avgifter, så

är denna fråga föremål för särskild utredning och har därför av mig

nu lämnats å sido.

Att av särskilda orsaker det föreliggande förslaget i vissa av­

seenden icke innefattar en slutlig lösning av frågan om kommun­

medlemmarnas allmänna bidragsskyldighet, skall av mig senare beröras.

Jag övergår härefter till att lämna vissa redogörelser till ett när­

mare belysande av de frågor, vilka i detta sammanhang äro under om­

prövning.

60

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

Kungi. Maj:ts •proposition Nr 191.

til

II. Översikt över kommuiialbeskattningeiis utveckling och

nuvarande gestaltning i Sverige.

Till en början torde jag böra meddela eu kortfattad historik över

kommunernas skatteväsen samt en översikt av nu gällande lagstiftning

i ämnet. Jag vill härvid nämna, att historiken utarbetats på grundvalen

av huvudsakligen tryckta källor, handböcker, kommittébetänkanden o. d.

Särskilt har beträffande äldre tid den av H. L. Rydin vid reservation till

skatteregleringskommittens den 13 september 1882 avgivna betänkande

fogade »P. M. angående det Svenska skatteväsendets utveckling» lagts

till grund för framställningen.

A. Kommunernas beskattningsrätt.

Ännu vid början av 1800-talet hade det svenska kommunallivet ej

höjt sig till någon självständig verksamhet. Städerna hade visserligen

självvalda styrelser men stodo dock i visst underordnat förhållande till

länsstyrelserna. Stadens angelägenheter — med undantag av de kyrk­

liga — leddes huvudsakligen av magistraten, i vissa fall efter samråd

med stadens äldste, som utgjordes av en delegation av en särskild

invånarklass, borgerskapet. Denna korporations medlemmar, vilka hade

sig tillerkänt såsom privilegium uteslutande besittningsrätt till stadens

jord, hade även att ensamma bidraga till kostnaderna för styrelse

och förvaltning. Ordningen för bidragsskyldighetens fullgörande var

i lag bestämd, utan att någon kommunal självbestämningsrätt före-

fanns. I första hand bestredos städernas utgifter av de avgifter, städerna

ägde upptaga för begagnande av vissa inrättningar (vägare- och mätare­

penningar, ståndpenningar, auktionsavgifter), som för handel Och rörelse

voro anbefallda, samt av särskilda indirekta skatter, såsom tolag och

andel i accis, vartill vissa städer voro berättigade. Förvaltningen av

stadens kyrkliga angelägenheter handhades av pastor och kyrkoråd samt

av församlingens till prästval berättigade invånare. I lag var uttryck-

Histtrik.

62

ligen bestämt, huru bidrag till kyrko- och prästgårdsbyggnad, präster­

skapets och kyrkobetjäntes avlöningar samt städernas åligganden i

avseende å undervisningen skulle utgöras. Dessa bidrag voro delvis av

personell natur och utgingo lika för alla; i övrigt gäldades de av bor-

gerskapet och fastighetsinnehavare efter särskilda för olika städer gäl­

lande grunder. Fanns icke i lag eller förordning någon bestämmelse

om bidrags skyldighet till stadens utgifter av ena eller andra slaget,

berodde det på överenskommelse mellan vederbörande, om och på vad

sätt dylika bidrag skulle utgöras. Ingen kommunal myndighet ägde

makt att med förpliktande verkan fatta beslut, som ålade medborgare

någon skatt eller borgerlig tunga utöver vad lag uttryckligen stadgade.

Likasom i stad var det även på landet beroende av lagar och för­

ordningar, vad som skulle kunna såsom förpliktelse åläggas kommunens

medlemmar. Till häradet utgjordes vissa personliga tjänstbarheter, var­

jämte förefanns bj^ggnadsskyldighet i fråga om häradets hus, tingshus

och häradshäkte samt gästgivaregård. Länsvis utgjordes bidrag

till sj ukvården. I övrigt var det socknarna, som voro bärare av

kommunala angelägenheter. Med undantag av fjärdingsmannabestyret

avsågo dessa egentligen kyrkliga frågor, såsom den i allmän lag stad­

gade byggnadsskyldigheten beträffande kyrka, prästgård och fattigstuga

samt prästerskapets och kyrkobetjäntes avlöning. Bidragen härtill voro

antingen av personell natur eller utgingo efter matlag, mantal eller

jordens avkastning.

Under 1800-talet blevo emellertid allt flera frågor så småningom

underlagda kommunerna. Någon självständig beskattningsrätt i egentlig-

mening följde dock till en början ej därmed. Det var först på 1840-

talet, som en mera väsentlig ändring härutinnan ägde rum. Då blevo

folkundervisning och fattigvård föremål för eu ingripande regle­

ring. Städer och socknar åladea att genomföra de av lagstiftningen

påbjudna föreskrifter och att själva bekosta därför erforderliga anord­

ningar. I sammanhang härmed skedde jämväl en reglering av skatte­

väsendet. I fråga om folkskolorna fastslogs detta genom folkskole­

stadgan den 18 juni 1842. Enligt denna, som gällde för både land

och stad, skulle folkskolebyggnad bekostas efter samma grunder som

kyrkobyggnad. För övrigt skulle vad som ej kunde täckas genom per­

sonliga avgifter och vissa avgifter för skolbarnen uttagas i förhållande

till den allmänna bevillningen för egendom och inkomst, såvida ej annan

överenskommelse därom träffades. Dessa grundsatser erhöllo emeller­

tid en utvidgad tillämpning. Enligt förordningen den 29 augusti 1843

om socknestämmor i riket erhöllo nämligen kommunerna — både städer

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

Kunql. Mnj:U proposition Nr t

.97. 63

och landsbygd — rätt att upptaga avgifter för de visserligen ännu be­ gränsade ändamål, som folio inom ramen för kommunernas verksamhets­ område. Dessa avgifter skulle, i den mån ej särskilda normer för deras utgörande voro bestämda, utgå efter mantalet eller, om sådant ej vore åsatt, i visst förhållande till den allmänna bevillningen. Enligt förord­ ningen om fattigvården i riket den 25 maj 1847 skulle för fattigvården utgå vissa personliga avgifter, men vad som utöver dessa och vissa särskilda in­ komster tarvades skulle uttagas efter samma grunder som övriga avgifter till kommunen. De grunder, som föranledde dessa beskattningsnormer, hade riksdagen i eu skrivelse den 12 juni 1841 betecknat på det sätt, att för dem, som latun att innehava fastigheter vistades inom en kom­ mun, vore verkan av de anstalter, som vidtoges, beroende av vistelsens större eller mindre långvarighet och därför i många fall snart över­ gående. Dessa anstalter kunde av denna anledning- icke för dem vara av samma vikt som för fastighetsinnehavare, vilka därvid måste taga i betraktande ett för framtiden varaktigt bestående förhållande. Riksdagen ansåge därför, att »fastigheterna fortfarande borde utgöra den huvud­ sakliga grunden för delaktighet i de kommunala angelägenheterna».

Den kommunala beskattningen erhöll allt större betydelse i den

män den kommunala verksamheten utvidgades och nya slag av kom­ muner tillkommo. Genom kommunallagarna den 21 mars 1862 och vissa kort därefter utfärdade förordningar ordnades beskattningen efter nya grunder. Då kommunernas myndighet utsträcktes utöver den förut­ varande, i det de erböllo rätt att besluta i alla gemensamma ord­ nings- och hushållningsangelägenheter, såvitt det ej tillkomme offentlig ämbetsmyndighet att handhava dem, utvidgades även deras beskattnings­ rätt. Kommunerna berättigades att, efter vad deras behov ansågs fordra, besluta utgifter och att för dessas bestridande ålägga sina medlemmar utskylder efter viss bestämd grund. Därvid frångick man den förut tillämpade grundsatsen att i första rummet beskatta fastigheterna. Mantalet upphörde att utgöra grunden för kommunala utskylders utgö­ rande på landet, och i stad blev bevillning för fastighet likställd med bevillning för inkomst. Jordbruksfastighet å landet blev dock fort­ farande starkare belastad än andra beskattningsföremål. Den sålunda bestämda beskattningsgrunden skulle tillämpas, så snart ej särskild lag bestämde annan norm för kommunalutskylds utgörande, dock med rätt för stad och landsting att göra vissa modifikationer i utskyldens på­ läggande, där särskilda förhållanden så fordrade. Till mått för beskatt­ ningen på landet lades det s. k. fyrktalet, vilket beräknades så, att för jordbruksfastighet påfördes 1 fyrk för varje 5 öres bevillning och för

64

annan fastighet, frälseränta och andra beskattningsföremål 1 fyrk för

varje 10 öres bevillning. För kronans och allmänna inrättningars egen­

domar, för vilka bevillning ej erlades, påfördes fyrktal efter de belopp,

som enligt de åsätta taxeringsvärdena skolat utgå, om bevillning ut­

gjorts. Det torde här böra anmärkas, att vid denna tid bevillningen

utgick efter en beräknad avkastning, beträffande jordbruksfastighet av

3 procent av taxeringsvärdet och beträffande annan fastighet och frälse­

ränta av 5 procent av taxeringsvärdet.

En utjämning av de kommunala skattebördorna på olika beskatt­

ningsföremål ägde sedermera rum, i det att vissa av de särskilt lag­

stadgade grunderna för kommunal bidragsskyldighet upphävdes. År

1866 blev sålunda kostnaden för fjärdingsmannabestyret, som förut legat a

jorden, fördelad på alla beskattningsföremål. Skyldigheten att bygga

kyrka, som tidigare ålegat endast i mantal satt jord, fördelades år 1876 på

alla fastigheter; och genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 30 november 1876

stadgades, att bidrag till folkskolebyggnad, som, enligt vad nyss berörts,

utgått efter samma grund som i fråga om kyrkobyggnad, skulle utgöras

efter de för kommunalutskylder i allmänhet stadgade grunder. På

samma sätt skulle därefter de folkskoleavgifter utgå, som förut utgjorts

i förhållande till allmänna bevillningen — i vilket avseende sålunda en

skärpning av jordbruksfastigheternas bidragsplikt stipulerades. Åven

i fråga om kyrko- och prästgårdsbyggnader har därefter ändring skett,

i det att kostnaden för dessa i princip fördelats å samtliga beskattnings­

föremål.

Fyrktalssättningen förändrades, när bevillningen för jordbruks­

fastighet år 1892 blev fördubblad, och fyrktal påfördes därefter lika för all

bevillning, ända tills fyrktalssättningen genom lag den 26 maj 1909 av­

skaffades och kommunalskatt på landet liksom i städerna skulle utgå

direkt efter bevillningen.

Gällande be-

Härmed övergår jag till nu gällande bestämmelser i fråga om korn-

stämmelser.

munalbeskattningen.

Socken; ko-

I fråga om deri borgerliga primärkommunen på landet stadgas i

^kommun,fj*” 1862 års förordning om kommunalstyrelse på landet, att vad kommunen

förvaltning,

samfällt tillhör i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgivande rättighet

ävensom medel, vilka staten kan hava kommunen beviljat, skall, där ej

annorlunda stadgats, anses såsom tillgång till betäckande av kommunens

gemensamma utgifter. Till bestridande av utgifter, som utöver dessa

tillgångar kunna till kommunens gemensamma gagn eller för särskilda

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 191.

65

dess behov erfordras, är en var bidragsskyldig, som inom kommunen, evad

han är där bosatt eller ej, äger eller brukar hemman, hemmansdel eller i

mantal satt jord eller från hemman under full äganderätt avsöndrad eller

till allmän bevillning för sig taxerad fastighet eller därstädes är taxerad

till allmän bevillning för inkomst. Enahanda skyldighet åligger bolag.

Jordägare eller boställsinnehavare, som åt landbo eller arrendator upplåtit

jord eller boställe, är från erläggande av kommunalutskylder därför be­

friad, enär dessa utskyld er skola av brukaren erläggas. Skatten skall

utgöras i förhållande till inkomsten, beräknad för jordbruksfastighet till

6 kronor och för annan fastighet till 5 kronor för varje fulla ett hundra

kronor av taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda taxeringslängd, samt

i fråga om inkomst av kapital och arbete till det belopp, för vilket bevill­

ning till staten skall enligt samma taxeringslängd erläggas. Beträffande

fastighet, för vilken bevillning ej erlägges, påföras kommunalutskylder

endast för jordbruksfastighet samt för kronopark, som bildats av mark,

inköpt åt kronan efter 1874 års början, eller av staten tillhörig jordbruks-

domän eller del av sådan. Inkomst av arrende av jordbruksfastighet,

för vilken bevillning ej erlägges, skall ej tagas i beräkning vid debitering

av kommunalutskylderna, I fråga om iöntagare, som tillika innehar bo­

ställe, skall inkomst av bostället, för vilket enligt ovan anförda grunder

kommunalutskylder utgöras, icke vid dessa utskylders påförande inräknas

i lönen. Där i lag eller allmän författning varit stadgat, att kommnnal-

utskyld endast från vissa av nyss angivna beskattningsföremål skall

utgå eller att för deltagande i sådan utskyld andra grunder för skatt­

skyldigheten skola följas, eller att vi-sa från skattskyldighet till kom­

munen eljest befriade medlemmar skola till fyllande av särskilda behov

bidraga, skall vad sålunda förordnats lända till efterrättelse.

På inkomstsidan i kommunens budget skola i första hand upp­

föras intäkter av fastigheter, kapital, fonder, tillfälliga gåvor o. d.

Därefter upptages vad som kan hava tillflutit kommunens kassa i form

av särskilda avgifter och skatter, såsom bropenningar, hundskatt, nöjes­

skatt och skogsaccismedel, de senare dock endast i viss ordning, varför nedan

skall närmare redogöras. För viss av kommunen bekostad fattigvård

m. m. åtnjntes av staten eller landstinget ersättning, som brukar be­

räknas å inkomstsidan. Vanligt är även, att i de kommunala staterna

såsom inkomst upptagas pensioner, som tillkomma fattighjon, samt

inkomst av fattighjons arbete hos främmande. Då några'efter sär­

skilda grunder utgående bidrag för ändamål, som falla inom den

borgerliga primärkommunens på landet verksamhet — om man frånser

stadsliknande samhällen, varom mera nedan — icke torde förefinnas,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

9

Kungl. Maj.tn proposition Nr 191.

Municipal-

samhälle; kö­

ping utan egen

kommunal

förvaltning.

Stad.

hava dessa kommuner att besluta om utdebitering på de skatt­

skyldiga av de belopp, som utöver de nu omnämnda inkomsterna

erfordras för att täcka kommunernas utgifter. Därvid iakttagas dock de

modifikationer, varom på antytt sätt förordningen om kommunalstyrelse

på landet innehåller föreskrifter.

En självständig beskattningsrätt tillkommer municipalsamhälle samt

köping, vilken icke utgör egen kommun, för de utgifter, som erfordras för

municipalsamhällets eller köpingens egen verksamhet. Denna beskatt­

ningsrätt inkräktar givetvis icke på huvudkommunens egen beskatt­

ningsrätt.

I 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad stadgas be­

träffande städernas beskattningsrätt för borgerliga ändamål samma huvud­

principer, som gälla för de borgerliga primärkommunerna på landet. Dock

gälla därutöver vissa särskilda bestämmelser. Personliga tjänstbarheter,

vilka inom en stad utgjorts efter förut antagna grunder, må fortfarande, till

dess annorlunda förordnas, efter samma grunder utgöras. Skulle i andra

fall an de i lag uttryckligen bestämda förslag väckas, att vissa till

staden skattskyldiga böra i fråga om uttaxering av utskyld föi visst

ändamål antingen helt och hållet från bidrag befrias eller däri vinna

nedsättning, kan beslut därom i viss ordning fattas. Dock må . ej

på dylikt sätt påläggas personlig eller efter matlag utgående avgift.

Att en stor del av den förr bestående särskilda bidragsskyldiglieten i

städerna genom s. k. likställighetsöverenskommelser upphört, skall nedan

beröras.

Stadens utgifter täckas liksom i den borgerliga primärkommunen

på landet i första hand av särskilda inkomster av fastigheter, gas- och

elektricitetsverk, vattenledningar samt andra liknande kommunala an-

]äggningar, kapital, fonder, särskilda gåvor etc. I andra hand komma

inkomster av särskilda rättigheter, skatter, avgifter och bidrag. Till in-

komstgivande rättigheter höra företrädesvis sådana förmåner, som genom

privilegier tillerkänts vissa städer, såsom boupptecknings- och arvskiftes-

procent samt danaarv, men därjämte rätt till böter o. d. Såsom skatter

komma i betraktande hundskatt, nöjesskatt och skogsapel. Till avgifter

äro att räkna vågpenningar, hamnavgifter m. fl. Särskilda bidrag lämna

fastighetsägare i större eller mindre utsträckning till gators underhåll,

lösen av gatumark m. m. Såsom statsanslag komma först i betraktande

de medel, som beretts städer såsom ersättning för till statsverket in­

dragna rättigheter. Dit höra i främsta rummet de så kallade tolagsersätt-

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Kungl. Muj:ts proposition Nr 191.

67

uingama samt ersättningarna för mistade brännvinsförsäljniugsmedel. L

fråga om stats- och landstingsbidrag till fattig- och sjukvård gäller vad

ovan anförts beträffande landet — dock att givetvis städer, som ej lyda

under landsting, ej erhålla bidrag från dessa. Vad särskilt angår städer,

som ej deltaga i landsting, åtnjuta de vissa inkomster, som eljest till­

komma landsting, såsom personliga sjukvårdsavgifter, bidrag till skjuts­

entreprenader in. m. Genom utdebitering efter allmänna bevillningen

uttagas slutligen de belopp, som utöver de nu nämnda erfordras till

täckande av stadens utgifter.

Under den kyrkliga kommunens förvaltning, både å land och i stad Kyrkofana»*

höra frågor om kyrko- och skolväsen, däri inbegripna frågor om försam-

Unga- och skolbibliotek; dock att i vissa städer beträffande skolväsendet gälla

särskilda bestämmelser, som jag emellertid här torde kunna förbigå. I för­

ordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd

stadgas i fråga om den kyrkliga kommunens beskattningsrätt, att av­

gifter, varom kyrkostämma beslutar, skola, utom i de fall, för vilka

annorlunda är i lag eller författning stadgat, utgå på sätt om bidrag-

till kommuns gemensamma utgifter är stadgat i förordningarna om

kommunalstyrelse på landet och i stad. Personliga eller matlagsavgifter

få icke, utöver vad lag uttryckligen medgiver, av kyrkostämma beslutas.

Vissa främmande trosbekännare åtnjuta lindring i skattskyldigheten till

kyrkan, men de kyrkliga kommunerna erhålla ersättning av statsmedel

för de skatteintäkter, varom de sålunda gå miste. Särskilda föreskrifter

gälla i fråga om bidrag till prästerskapets avlöning. Beträffande folk­

skoleväsendet är att märka, dels att kommunerna äga viss rätt att upp­

taga personliga avgifter, dels att en avsevärd del av lärarpersonalens

löner betalas av statsmedel. Vad som ytterligare erfordras utdebiteras

i förhållande till allmänna bevillningen. Detta gäller numera även i

fråga om kyrkas och prästgårds byggande och underhåll; dock att sär­

skilda privilegier härvidlag kunna föranleda undantag.

Häradet är, såsom nyss berörts, sedan gammalt bärare av vissa

Tingslag.

kommunala åligganden. I 1734 års lag stadgas, att »tingsbyggning skall

vart härad bygga efter gård atalet». Numera är det emellertid icke häradet

som sådant utan tingslaget, som »tingsbyggningen», d. v. s. byggande av

tingshus och härads fängelse, åligger. Och även grundvalen för byggnads­

skyldigheten har blivit omlagd. Första steget i denna riktning togs år

1884, då det stadgades, att kostnaden därför skulle gäldas av dem, som

i tingslaget betalade kommunalskatt, för fastighet efter hela och för andra

Väghållning!-

distrikt.

beskattningsföremål efter en fjärdedel av därå belöpande fyrktal. År 1905

ändrades detta därhän, att alla beskattningsföremål skulle deltaga lika. I

överensstämmelse med denna grundsats har sedermera i lag den 5 juni

1909 förordnats, att i kostnaden för uppförande av tingshus och härads-

fängelse skola alla de, vilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder,

deltaga efter de grunder, som för sådana utskylders utgörande i allmänhet

äro stadgade. Någon verklig representation för häradet finnes emellertid

icke. Ombud utses av kommunalstämma för att inför häradsrätten be­

sluta i hithörande frågor. Uppbörden av ifrågavarande medel sker än

i samband med kronouppbörden än i sammanhang med kommunernas

egen uppbörd.

Enligt 1734 års lag var det allmänna väghållniwgslesräret

landet fäst uteslutande vid den i mantal satta jorden. Besväret ålåg

häradssamfälligheterna utan något statens deltagande i detsamma. Inom

samfälligheten fördelades besväret efter mantal och utgjordes, åtminstone

vad angår vägunderhållet, uteslutande genom arbete in natura efter väg-

delning. Genom särskilda författningar på 1700- och 1800-talen under-

gingo visserligen åtskilliga detaljer i väglagstiftningen ändring. Men

huvuddragen bibehöllos alltjämt, och i sj^sbmets grundval, vägbesvärets

fördelning allenast på den i mantal satta jorden, gjordes ingen ändring

förrän genom lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet. Sedermera hava dock väsentliga ändringar i

denna lag skett.

Varje härad utgör i regel allt fortfarande ett väghållningsdistrikt.

Vägunderhåll in natura, varmed förstås arbetet för vägs hållande i laggill

skick, åligger all jordbruksfastighet med undantag av staten eller menig­

het tillhöriga allmänningsskogar och utgöres efter i särskild ordning-

verkställd vägdelning. De beskattningsföremål, vilka icke utgöra väg­

underhåll in natura, bidraga till väghållningen allenast med penningar, som

ingå till en för väghållningsdistriktet gemensam vägkassa. Denna s. k.

vägskatt utgår efter vägfyrk med iakttagande därav, att jordbruks­

fastighet, med undantag av staten eller menighet tillhöriga allmännings­

skogar, påföres en vägfyrk för varje 100 kronor av taxeringsvärdet,

att dessa skogar påföres en vägfyrk för varje 150 kronor av taxerings­

värdet, att frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för varje

200 kronor av taxeringsvärdet, samt att inkomst påföres en vägfyrk för

varje 30 kronor av den beskattningsbara andelen därav. Vägskatten

debiteras och uppbäres antingen i sammanhang med kronoskatten eller

genom kommunalnämnden eller genom utsedda förtroendemän. För de

68

Kungl. Majds proposition Nr 191.

69

bidrag, 00m kunna tillkomma vägkassan från Btaten och landstinget, skall

jag sedermera något redogöra.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

Under landstingens verksamhetsområde falla för länet gemensamma Landstings-

angelägenheter, vilka avse den allmänna hushållningen, jordbrukets område.

och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets

befordrande, hälsovård, undervisning, allmän ordning och säkerhet m. m.

Med avseende å sättet för täckande av kostnaderna härför stadgas

i förordningen om landsting den 21 mars 1862 följande. I fråga

om bestämmande av avgifter eller arbetsbidrag för sådana före­

tag eller åtgärder, till vilka bidrag böra enligt lag från hemman och

fastighet utgå eller i avseende å vilka andra grunder för kostnadernas

uttaxering äro fastställda, gäller till efterrättelse vad därom är stadgat.

I ön-igt må landstinget, med avseende på ett ifrågaställt företags be­

skaffenhet, särskilt bestämma grunden för uttaxering av de medel, som

för dess utförande erfordras. Dock får, med undantag för den särskilt

stadgade sjukvårdsavgiften, ingen personlig eller efter matlag utgående

avgift av landstinget beslutas. I de fall, då icke några sådana bestämmelser

finnas meddelade, böra de avgifter, som av landstinget till uttaxering

beslutats, utgöras i förhållande till allmänna bevillningen. Beträffande

fastighet, för vilken bevillning ej erlägges, påföres landstingsskatt endast

för jordbruksfastighet samt för kronopark, som bildats antingen av

mark, inköpt åt kronan efter 1874 års början, eller av staten tillhörig

jordbruksdomän eller del av sådan. Inkomst av arrende av sådan jord­

bruksfastighet, för vilken bevillning ej erlägges, skall ej vid påförande

av landstingsskatt tagas i beräkning. Efter särskilda normer utgår till

landstinget den personliga sjukvårdsavgiften. Från staten erhålles ett

belopp, motsvarande den bevillning, som utgår i de under landstinget

lydande kommuner, ersättning för brännvinsförsäljningsmedel samt vissa

bidrag till särskilda ändamål såsom till tuberkulossjukvården, veterinär­

avlöningar, polisväsende, småskoleseminarier, sinnesslöanstalter m. m.

I den mån landstingets inkomster ej förslå till täckande av dess utgifter,

utdebiteras s. k. landstingsskatt i förhållande till bevillningen.

Landstingsområdena samt i landsting icke deltagande städer äro

jämväl. distrikt för utgörande av entreprenadbidrag till skjutsanstalter,

vilka bidrag utgå i förhållande till allmänna bevillningen. Dessa medel

inflyta emellertid till länsstyrelserna.

70

Kommunal­

förbund.

Fattigvård*■

samhälle.

Ehuru icke utgörande kommuner i egentlig mening torde även

de så kallade lommunalförbunden böra här omnämnas.

I samband med förslaget till lag om ordning och villkor för ändring

i ..kommunal och ecklesiastik indelning antog 1919 års lagtima riksdag

jämväl förslag till lag om kommunalförbund, varefter författning i

ämnet utfärdades den 13 juni 1919, nr 294. Enligt denna lag få städer,

landskommuner, köpingar och municipalsamhällen för handhavande av

kommunal förvaltningsuppgift sammansluta sig till kommunalförbund.

Fattigvårdssamhälle, som utgöres av flera kommuner, är i fråga om rätt

att ingå i kommunalförbund likställt med kommun. Sammanslutning av

berörda art kan även ske mellan landstingskommuner samt mellan lands­

tingskommun och stad. I en särskild förbundsordning skola bestämmas

bland annat grunder för och begränsning av medlems skyldighet att till­

handahålla medel för förbundsverksamhetens ordnande och fortsatta be­

drivande. Någon självständig beskattningsrätt tillkommer icke kom­

munalförbundet. Befinnes kommunalförbund sakna tillgång till gäldande

av skuld, äro förbuudsmedlemmarna skyldiga att täcka bristen. Om den

uttaxering på medlemmarna, som av sådan anledning må erfordras, äger

Kungl. Maj:ts befallningshavande förordna efter de grunder, som må

vara i förbundsordningen bestämda eller eljest prövas skäliga.

Såsom ett särskilt slag av kommunalförbund torde böra betraktas

de kommunala sammanslutningar för fattig vårdsändamål, varom lagen om

fattigvården den 14 juni 1918 (nr 422) innehåller bestämmelser (ändrade

och kompletterade genom lag den 13 juni 1919, nr 298), Tva eller flera

kommuner å landet kunna förenas till ett fattigvårdssamhälle. Beslut om

dylik förening fattas av Konungen, som i vissa undantagsfall kan förordna

om dylik sammanslutning, även utan att vederbörande kommuner därom

gjort framställning. Fattigvårdssamhälle av denna art anses såsom eu

kommun i fråga om vad till fattigvården hörer; och skall till följd härav

vad i fråga om fattigvårdssamhälle, bestående av en kommun, är stadgat

i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid behandlingen av samhällets

angelägenheter. Uttaxering, som fattigvårdsstämma beslutat, skall an­

mälas hos de särskilda kommunernas kommunalnämnder, vilka det åligger

att verkställa debitering och uppbörd av dessa avgifter i samband med

övriga kommunalutskylder. Ett av flera kommuner bestående fattig­

vårdssamhälle har sålunda en fullt självständig beskattningsrätt. Det

utgör en specialkommun, vars utgifter, i den mån de ej täckas av sär­

skilda inkomster, fördelas å samtliga skattskyldiga med en gemensam

utdebiteringsprocent på grundval av allmänna bevillningen.

Kungl. Maj:ts proposition Kr 191.

Kungi. Maj:ts proposition AV 191.

71

B. Allmänna och speciella kommunala skatter.

Såsom av det redan anförda framgår, grundar sig den allmänna

kommunala beskattningen å taxeringen till bevillning. En närmare redo­

görelse för den allmänna kommunala beskattningen blir därför i verk­

ligheten ett återgivande av do om bevillningen gällande bestämmelser,

ehuru dessa formellt höra till statsbeskattningens område.

I den historiska översikt, jag vill lämna över bevillningens utveck^

hng, går jag ej längre tillbaka än till den tid, då bevillningen först

tick betydelse för kommunalbeskattningen. Jag erinrar därom, att detta

skedde genom 1842 års folkskolestadga.

Aid denna tid gällde bevillningsförordningen den 8 juni 1841, vilken

i huvudsak var baserad på principer, som genomförts redan år 1812.

Bestämmelser om den allmänna bevillningen upptogos i förordningen i tre

särskilda artiklar, av vilka den första avsåg personlig skyddsavgift, den

tredje avgift för karaktärsfullmakter. Bestämmelser om den bevillning,

varefter kommunalskatt utgick, upptogos i andra artikeln, som avsåg

avgift av lön, egendom och rörelse m. m. Enligt denna artikel upp­

delades bevillningen under följande rubriker: 1) avgift av ämbets- och

tjänstemän samt betjänte m fl., 2) bevillning av städerna, 3) av jord­

bruket, 4) av bergverken så ock av särskilda manufakturier, fabriker,

verk och inrättningar på landet, 5) av kvarnar och flera inrättningar,

6) av fiskerier, 7) av kapitaler, aktiebolag, associationer, societeter, kassor,

verk, hypoteks- och andra allmänna inrättningar, 8) av testamenten,

gåvor, fideikommiss, arv, fynd och vinstmedel. Av denna rubricering i

andra artikeln av bevillningsförordningen skulle man möjligen vara böjd

att draga den slutsats, att i systemet inginge såväl subjekt- som objekt-

skatter. Så var emellertid icke förhållandet. Bevillningen avsåg att

träffa inkomsterna som sådana, oavsett vem som uppbar dem. Uet var

företrädesvis de olika metoderna för inkomstens beräkning, som betingade

den anförda indelningen. I fråga om de under de särskilda rubrikerna

upptagna avgifter må anföras följande.

1) Alla ämbets- och tjänstemän samt betjänte av hov-, civil-,

minister-, militär- och ecklesiastikstaterna ävensom vid övriga allmänna

verk, privilegierade bolag och inrättningar i städer och på landet skulle

Allmänna

kommunala

skatter.

Historik.

72

Rungl. Majds proposition Nr 191.

för sin sammanräknade lön betala viss avgift, som för löner mellan 200

och 400 kronor beräknades efter 1 rdr för hundra och för högre in­

komster efter stigande skala, så att av alla löner, som överstego 1,200

kronor, skulle erläggas 3 rdr för hundra. De, vilkas sammanlagda in­

komster ej överstego 200 rdr, voro från bevillning fria. Åtnjöt någon

inkomster på flera ställen, skulle han pa ett ställe taxeras. Inkomst,

som ämbets- eller tjänsteman åtnjöt av enskilda uppdrag, skulle ej

sammanläggas med löneinkomsten utan beskattas särskilt efter o rdr för

hundra. Inkomst av boställen däremot skulle, beräknad till 4 procent

av taxeringsvärdet, inräknas i löneförmånerna.

2) Bevillning av städerna skulle utgöras av näringsidkare med 5

rdr för hundra av den inkomst, de under nästföregående år åtnjutit,

med rätt till avdrag endast av avlöning och arbetskostnad i och för

rörelsen samt med avseende å bevisligen lidna förluster. Med hänsyn

till den nyss antydda svårigheten att rätt träffa den verkliga inkomsten

fastställdes tillika för dem, som idkade annan näring än jordbruk, ett

minimum, varunder ej inkomsten fick sättas eller bevillningsavgiften

utgöras. Så sammanfördes i en grupp med klassvis påförda minimi­

avgifter handlande, skeppsredare och fabrikörer m. fl., vilkas rörelse

huvudsakligen berodde av utrikes handel. En annan grupp med ett

flertal olika klasser utgjorde hantverkare, manufakturister och andra

borgare än de förut omnämnda. Dessa skulle erlägga fem för hundra

av sin inkomst, som klassvis bestämts till olika minimibelopp. Härjämte

uppräknades i alfabetisk förteckning särskilda klasser av yrkesidkare,

som ej bedrevo näring i egentlig mening, jämte den minsta avgift var

och en av dessa skulle inom sin klass erlägga. I vissa fall voro olika

minimibelopp bestämda för olika städer med hänsyn till deras storlek.

Befriade från bevillning voro, bland annat, daglönare med flera minder­

åriga barn samt kvinnor med arbete mot daglön. För fastighet i stad

erlades bevillning med två för hundra av taxeringsvärdet.

3) Vad beträffade jordbruk å landet skulle bevillning erläggas med

2 rdr för tusen av det uppskattade värdet av fast egendom, som med

äganderätt innehades. För kronohemman och andra hemman, som inne­

hades med åborätt, erlade åbon bevillning, som om han vant ägare.

Arrendator, landhor och hälftenbrukare voro befriade från bevillning

erläggande. Efter samma norm som för jordbruk å landet utgick

även bevillning för frälseräntor, som uppskattades till sitt efter 5 procent

kapitaliserade värde.

4) I fråga om bevillning av bergverk, manufaktur^, fabriker, verk

och inrättningar på landet gällde i allmänhet såsom regel, att den an-

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

78

lugna rena avkastningen skulle kapitaliseras efter o procent och att för

det sålunda beräknade kapitalvärdet skulle erläggas en avgift likasom

för jordbruksfastighet. Vissa verk klassificerades, och för dem bestäm­

des viss avgift efter den klass, vartill de borde hänföras, förutsatt, att

ej inkomsten bevisligen uppgick till högre belopp, i vilket fall bevill-

ningen utgick med 5 rdr för hundra av inkomsten. För andra åter

bestämdes viss avgift per vikt eller mått av den tillverkade varan.

1 nder denna rubrik upptogos även i olika klasser med fixerade avgifter

hantverkare, handlande, yrkesutövare, arbetsfolk in. fl. på landet.

5) Bevillning av kvarnar in. fl. inrättningar skulle utgå efter

huvudsakligen samma grunder som i fråga om bergverk.

6) Fiskerier, som utgjorde särskilda i jordeboken upptagna lägen­

heter, skulle beskattas lika med jordbruksfastighet.

7) »Aktiebolag, privatbanker, associationer, societeter, verk, hypoteks-

och andra allmänna inrättningar» skulle utgöra bevillning med 5 pro­

cent av utdelningen. 1 fråga om inkomst av kapital stadgades följande.

Då av fastigheter efter deras värde samt av handel, näring och rörelse

efter inkomsten bevillning utginge utan allt avdrag för gäld, komme

icke de intecknade och i rörelsen insatta kapitalen, såsom enligt ovan­

berörda grund redan till bevillning beskattade, att i sådant avseende

särskilt upptagas. Som likväl låntagaren endast förskottsvis erlade den

bevillning, vilken belöpte å utlånta medel, vore det hans ovillkorliga

rätt att återfå detta förskott av långivaren med 5 procent av räntan

för alla utlånta kapital utan avseende på om de voro inteckuade eller

icke, så framt nämligen räntan vore till mer än 5 procent bestämd.

Låntagaren skulle åtnjuta detta avdrag vid varje räntebetalning och

giva kvitto därå. Vägrade långivare detta avdrag eller beträddes han med

åtgärder, som åsyftade gäldenärens betungande i detta avseende, skulle

han anses lika med den, som toge högre ränta, än lag bjöde. Samma

stadgande gällde ock för alla kassor, som njöte mer än fem för hundra

av utlånta medel, med undantag dock för sparbanker, diskonter och

fattigkassor.

8) Bevillning av testamente, gåva och fideikommiss av lös och

fast egendom utgick med sex för hundra, då det givna uppgick i värde

till 300 riksdaler eller därutöver. Närmare släktingar och vissa inrätt­

ningar voro dock härifrån undantagna. För fynd utgick bevillning med

fem för hundra, för lotterivinst och dylikt med fem för hundra, om

vinsten utgjorde från 10 till och med 50 rdr, men för högre vinster med

15 procent, Från vinsten skulle avdragas det insatta beloppet.

Fin artikel i bevillningsförordningen handlade om uppbörd, av-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

10

74

kortning, undantag och lindring samt redogörelse. Ett särskilt in­

tresse synas bestämmelserna om undantag och lindring erbjuda. Förut

har berörts viss skattefrihet, som tillkom vissa i allmän tjänst varande

personer. Utöver vad härom redan anförts må framhållas, att i all­

mänhet personer, som kunde antagas vara synnerligen litet bemedlade,

voro fria från bevillning. Sammalunda var förhållandet med inkomst

av nyttiga uppfinningar, inkomst av statens och andra allmänna bygg­

nader samt viss stadsjord m. m., viss inkomst för skolinrättningar o. s. v.

I fråga om bolag stadgades särskilt, att, sedan bevillning ålagts dessa

genom avgift å utdelningen, kunde vidare bevillning ej påföras de syn­

bara tillhörigheterna under bolagen såsom redan beskattade. Lindring

i bevillningen tillkom i viss utsträckning den mindre bemedlade allmoge­

befolkningen samt stadsbefolkningen, utom borgare, i förhållande till

barnantal m. m.

Vissa detaljer i sålunda gällande bestämmelser ändrades genom

partiella reformer. Genom bevillningsförordningen den 17 maj 18G1

skedde emellertid eu genomgripande förändring i dittills ‘gällande be-

skattningsgrunder. Bestämmelserna förenklades. Enligt 2 artikeln av

förordningen, som motsvarade samma artikel i 1841 års författning,

skulle bevillningen vara av två olika slag, dels av fastighet, för vilken

bevillning skulle utgöras efter dess uppskattade värde, dels av inkomst

att utgå i förhållande till inkomsten, oberoende av inkomstkällan,

där den ej var jordbruk eller fastighet. Inkomst av kapital påfördes

nu bevillning likasom all annan inkomst; den förut gällande klassi­

ficeringen av särskilda slag av yrken med därtill hörande minimi­

avgifter upphörde likasom även kapitaliseringen av inkomster av

bergverk, bruk, fabriker och kvarnar till ett visst taxeringsvärde, varför

ägan deråttsavgift utgjordes. Vad som var inkomst av rörelse och

ej antogs vara omedelbar avkastning av fast egendom fick sig inkomst-

bevillning ålagd. Vid bevillningsavgiftens bestämmande utgick man från

den grundsatsen, att 1 procent skulle erläggas av den antagliga in­

komsten, samt att fastighetsbevillningen skulle bestämmas till likaledes

1 procent av fastighetens antagliga avkastning, beräknad till 3 procent

av jordbruksfastighets taxeringsvärde och 5 procent av annan fastighets

taxerade värde. Den lättnad och befrielse, som förr tillkommit endast

de i allmän tjänst varande personer, utsträcktes till alla, vilkas inkomst

ej uppgick till visst belopp. All inkomst av kapital och arbete åtnjöt

vid bevillnings utgörande avdrag med 300 kronor, då den understeg

1,800 kronor; därest inkomsten ej uppgick till 400 kronor, utgjordes

■ej bevillning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

75

Don bevillningsförordning av den 14 september 1883, som var

ett resultat av den s. k. stora skatteregleringskommitténs arbete, innehöll väl

i formellt avseende betydande förändringar, men dess principer och dess

huvudsakliga innehåll överensstämde med 1861 års förordning. Dock

är att märka, att bestämmelserna om personlig skyddsavgift, om be­

villning av gåva, testamente, fideikommiss, arv och fynd m. m. av­

förts ur bevillningsförordning^], som avsåg blott bevillning av fast

egendom samt av inkomst.

I samband med grundskatternas avskrivning höjdes genom Kungl.

Maj:ts kungörelse den 2 december 1892 bevillningen för jordbruks­

fastighet att för framtiden utgå med 6 öre för .100 kronor av taxerings­

värdet.

Några mera betydande förändringar i fråga om bevillningen hava vallande

därefter ej ägt rum förrän genom nu gällande förordning angå- bestilmmel>,r

ende bevillning av fast egendom samt av inkomst den 28 oktober 1910.

Genom den skattereform, som vid 1910 års riksdag genomfördes, löstes

i realiteten om ock ej formellt kommunalbeskattningen från sitt sam­

band med statsbeskattningen. Alltifrån 1903 hade en väsentlig del av

den direkta statsskatten uttagits genom en särskild inkomstskatt, som

dock fått en mera provisorisk gestaltning i avbidan på den fullständi­

gare reform av statsbeskattningen, vilken år 1910 genomfördes. Den

egentliga direkta statsskatten utgår numera i enlighet med bestämmelserna

i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögen­

hetsskatt. Bevillningen har nedsatts till en tiondel av sitt förra belopp.

Den skall fortfarande inflyta till statskassan men därifrån åter oavkortad

utbetalas till landstingen och med dem likställda städer, varigenom

skatten till dem i samma mån nedsättes. Bevillningen har sålunda

numera sin enda betydelse såsom underlag för den kommunala skatt­

skyldigheten.

Bestämmelserna om taxeringsförfarandet och taxeringsmyndigheter

hava inrymts i en särskild författning, som avser såväl bevillnings-

taxeringen som inkomst- och förmögenhetsskattetaxeringen.

I fråga om bevillningen gäller, såsom nyss nämnts, med vissa änd-

Bevillning*-

ringar förordningen angående bevillning av fäst egendom samt av inkomst f«rordniD-

den 28 oktober 1910. T olika kapitel av denna förordning behandlas gen'

bevillning av fast egendom och bevillning för inkomst av kapital och

arbete. I ett särskilt kapitel lämnas stadganden om grunderna för in­

komsternas beräknande. Slutligen givas bestämmelser om efterbeskattning

Kungl. Maj.is proposition Nr 191.

76

samt om beskattningsort m. m. I särskilda anvisningar till ledning vid

taxeringen meddelas, bland annat, föreskrifter om dels uppskattning av

fäst egendoms värde, dels uppskattning av inkomst av rörelse m. m.,

dels uppskattning av inkomst utav arbetsanställning, tjänst eller pension.

I den redogörelse för bevillningsförordningens innehåll, jag här skall

lämna, förbigår jag vissa detaljer, för vilka jag emellertid sedermera

torde få redogöra i annat sammanhang.

För afl inom riket belägen fast egendom, vartill ock räknas,

frälseränta, skall med vissa nedan angivna undantag bevillning utgöras

efter fastighetens uppskattade värde. Bevillningen utgör för jordbruks­

fastighet 6/io öre för hundra kronor och för annan fastighet, vartill

räknas frälseränta, 5/10 öre för hundra kronor av taxeringsvärdet. Be­

villningen erlägges i regel av ägaren utom i vissa fall, då det åligger

innehavaren att utgöra bevillningen, nämligen i fråga om jordegendom,

som är med stadgad åborätt eller viss annan mera varaktig rätt upplåten,

lägenhet, som är avsöndrad på livstid eller på viss tid, samt fastighet,

som är upplåten till boställe eller eljest på lön anslagen, därest ägaren

är fri från fastighetsbevillning och hela fastigheten är åt endast en

person upplåten. Värdet av fast egendom bestämmes vart femte år

med ledning av de om varje särskild egendoms storlek, beskaffenhet

och avkastning inhämtade upplysningar samt erhållna uppgifter om

areal och olika ägoslag samt arrende- eller hyresavgifter, köpeavhand-

lingar och värderingar för egendomens belåning eller försäkrande mot

brandskada. Frälseränta uppskattas till tjugu gånger dess efter marke-

gångspris beräknade belopp. Fastighetsbevillning erlägges icke av

staten. Lärdoms- och undervisningsanstalter samt barmhärtighetsinrätt­

ningar äro fria från fastighetsbevillning för dem tillhöriga allmänna

platser, tomter och byggnader, likaså kommuner och andra menigheter

för dylika fastigheter, som ligga inom deras - eget område; befrielsen

njutes till godo endast i den mån, dessa fastigheter ej giva sina ägare

någon inkomst. I samma utsträckning förefinnes frihet från bevillning

för regementen och officerskårer beträffande deras vid mötesplatser, till

begagnande under mötena uppförda byggnader, för nykterhetsföreningar

beträffande dem tillhöriga byggnader för deras verksamhet samt slut­

ligen för enskilda personer och samfund i fråga om dem tillhöriga kyrkor

och bönehus. Ägare av kanal, järnväg, annan farväg, farled eller flott-

led erlägger ej bevillning för mark, som upptages av anläggningen,

ej heller för själva kanal- och vägbyggnaden med tillhörande stations­

hus o. d. Bevillningsfri är vidare lägenhet med tillhörande åbygg­

nad, då lägenhetens huvudsakliga värde består av åbvggnaden och ej

Kungi. Maj.is proposition Nr 191.

77

överstiger 500 kronor, förutsatt att lägenhetens innehavare eller, om

han är gift, den andra maken ej el jest erlägger bevillning eller åtnjuter

inkomst till visst belopp. Stärbhus kan slutligen under särskilda ömmande

omständigheter, därest behållningen i boet ej överstiger 10,000 kronor,

befrias från bevillning för fastighet, som tillhört den avlidne. YTid upp­

skattning av fastighet skiljes mellan jordbruksfastighet och annan fastig­

het. I fråga om jordbruksfastighet skall såsom regel särskilt värde åsättas

varje kameral enhet eller, om densamma består av två eller flera bruk­

ningsdelar eller avsöndring av jord därifrån ägt rum, varje sådan bruk-

ningsdel eller jordavsöndring. I fråga om annan fastighet skola i åt­

skilliga fall skilda taxeringsvärden åsättas mark och byggnader. Fiske,

som är i jordebok särskilt upptaget, samt frälseränta taxeras för sig.

Såsom inkomst enligt bevillningsförordningen taxeras med undan­

tag och efter avdrag, som nedan skola beröras, skattskyldigs årsintäkter

i penningar eller penningars värde av kapital och arbete. Från taxering

undantagas vissa närmare specificerade intäkter, vilka anses innefatta

kapitalförvärv, såsom förvärv genom giftorätt, arv, testamente, gåva och

dylikt, vinst å icke yrkesmässig avyttring av fäst eller lös egendom, som

tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock av honom

förvärvats genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är

fäst egendom, minst tio år och eljest minst fem år, olycksfalls-

ersättning, utfällande liv- eller kapitalförsäkring o. d. Ej heller

räknas såsom inkomst vad som av staten anvisats till bestridande av de

med erhållna tjänster eller uppdrag förenade särskilda kostnader. Skatt­

skyldigheten avser närmast föregående års inkomst; sammanfalla icke

kalenderår och räkenskapsår gälla särskilda bestämmelser. År skatt­

skyldig gift, skall i hans taxering inbegripas jämväl hustruns inkomst med

undantag av sådan, som är rättsligen från hans förvaltning .undantagen.

Bevillningen utgår med Vio procent av inkomsten. Med inkomst av kapital

förstås ränta av utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller

hos penningförvaltande verk eller enskilda insatta penningar, krono- och

kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutes av patronus ecclesiae,

samt utdelning å aktier och banklotter (sådan utdelning blev beskattnings­

bar till bevillning först genom beslut av 1919 års lagtima riksdag). Till

inkomst av arbete åter räknas övrig inkomst, såsom inkomst av rörelse eller

yrke (t. ex. bruksrörelse, fabrik, bank- och handelsrörelse, hantverk,

kommunikationsverk, vetenskap, konst, handaslöjd), inkomst av arbetsan-

ställning, tjänst eller pension, tillfälliga vinster, inkomst av arrende av

kronoegendom, beräknad till sex procent av egendomens taxeringsvärde.

Skyldiga att utgöra inkomstbevillning äro svenska medborgare, som

Kungl. Mnj:ts proposition Nr Uti.

78

äro eller böra vara i riket mantalsskrivna, för all inkomst och andra

svenska medborgare för härifrån åtnjuten inkomst. Utlänning skall er­

lägga inkomstbevillning för inkomst av näring, som här bedrivits, samt

för härifrån uppburen lön eller pension; skolande utlänning, som på grund

av vistelse här i riket för annat ändamål än idkande av studier är eller

bör vara här mantalsskriven, erlägga bevillning jämväl för annan inkomst,

som av honom här förvärvats eller härifrån åtnjutits, ävensom för

inkomst, som, utifrån införd, av honom här använts. Vad nu sagts om

enskild person gäller i tilllämpliga delar även om menigheter, samfund,

stiftelser, verk och inrättningar, föreningar för ekonomisk verksamhet

samt andra juridiska personer, i den mån de icke äro särskilt frikallade

från inkomstbevillning, ävensom om oskift stärbhus och bolag, där­

under jämväl inbegripna sådana, som enligt särskild författning äro

skyldiga avstå sin vinst. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla

bolag och rederier, som ej äro aktiebolag, taxeras icke, utan deras-

inkomst beskattas hos de särskilda delägarna.

I det kapitel av bevillningsförordningen, som betecknas »Grunder

för inkomsternas beräknande», behandlas frågorna om dels beräkning

av inkomstens storlek, dels rätt till bevillningsfria avdrag från eljest

bevillningspliktig inkomst, dels frihet från inkomstbevillning. Vid

beräkning av skattskyldigs inkomst får avdrag icke ske för den skatt­

skyldiges och hans familjs utskylder och levnadskostnader samt därtill

hänförliga utgifter, för arrende- eller hyresvärde å sådan, kanal eller

annan kommunikationsled tillhörig mark och byggnad, som är fri från fas-

tighetsbevillning, för ränta å den skattskyldiges eget, i hans röx-else eller

yrke nedlagda kapital, för vad som använts till fast egendoms förbättring,

tillökning av inventarier eller kapitalavbetalning å skuld. Har förening,

som sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, lämnat sina

kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt

eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda inköp eller försälj­

ningar, får avdrag för dylik utdelning icke äga rum, där ej utdelningen

skett i omedelbart samband med köp eller försäljning, varpå utdel­

ningen grundats, varemot förening, som icke sträckt sin verksamhet

utom medlemmarnas krets, får åtnjuta avdrag för all utdelning av nämnda

slag, för så vitt den utgått efter grunder, som varit före köpet eller för­

säljningen bestämda. Däremot får vid beräkning av inkomst utav ka­

pital avdrag ske för ränta å upplånat kapital, varvid märkes, att, därest

hustru är särskilt skattskyldig, den av makarna, som haft behållen in­

komst av kapital, får åtnjuta avdrag för den andra åliggande skuld­

ränta, i den man den ej kunnat täckas av dennes egen kapitalinkomst..

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

79

Vid beräkning av inkomst utav arbete får avdrag ske för det genom

fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp av fem

för hundra av taxeringsvärdet, å fastighet, som av ägaren begagnats för

utövande av rörelse eller yrke utom kommunikationsverksamhet., för

ränta a lånt rörelsekapital samt med skäligt belopp för värdeminskning

å gruvor, inventarier och annan dylik egendom, som använts i skatt­

skyldiga rörelse eller yrke. Avdrag får även ske för övriga utgifter för

inkomstens förvärvande och bibehållande, såsom arrende och hyra,

underhålls- och avlönings- samt kontors- och förvaltningskostnader, kost­

nad för utövning av vetenskap, konst eller handaslöjd, så ock för av­

gifter till pensions- eller liknande kassa, i vilken det ålegat någon på

grund av hans tjänst att vara delägare. I det fall, att ersättning för sär­

skilda med tjänst eller uppdrag förenade kostnader blivit av staten särskilt

anvisad, får likväl avdrag för kostnaderna icke äga rum. De nu anförda av­

dragen hava avseende å inkomsternas och de därmed förenade kostnadernas

natur. Med hänsyn till inkomsternas storlek givas iiven bestämmelser om

dels avdrag, dels skattefrihet. Dylikt avdrag eller dylik skattefrihet tillkom­

mer ej bolag och äger rum endast för inkomst, som beskattas i den

skattskyldiges mantalsskrivningsort. Frihet från bevillning för inkomst

av kapital eller arbete äger rum, när den skattskyldiges eller, i fråga

om äkta makar, deras sammanräknade årsinkomster understigit 500 kro­

nor. Avdrag för viss del av inkomsten äger enligt bevillningsförord-

ningen rum, därest inkomsten understiger 1,800 kronor. Avdragets

storlek står i visst förhållande till inkomstens belopp men är även beroende

av försörjningsskyldighets omfattning och andra särskilda förhållanden,

såsom levnadskostnadernas dyrhet i orten m. m. Under de senare åren

hava i provisoriska författningar meddelats särskilda bestämmelser om

särskilda avdrag i förhållande till barnens antal m. m. Till frågan rörande

avdragens storlek och villkoren för desammas åtnjutande skall jag senare

återkomma. I fråga om frihet från inkomstbevillning för stärbhus gäller

samma bestämmelse som beträffande fastighetsbevillning. Frihet från

inkomstbevillning 'åtnjuta slutligen vissa grupper inkomsttagare. Från

utgörande av inkomstbevillning frikallas sålunda staten. Landsting, hus­

hållningssällskap, städer och andra menigheter äro fria från bevillning

för sådan inkomst, som icke härflutit av rörelse eller yrke, samt kyrkor,

lärdoms- och undervisningsanstalter, stipendiefonder, pensionsanstalter,

sjuk- och fattigvårdsinrättningar jämte andra fromma stiftelser för all in­

komst med visst mindre väsentligt undantag. Fria från all inkomstbe­

villning äro vidare hypotekskassor, järnkontoret, så länge dess vinstmedel

•ej gå till delägarna utan användas för allmännyttiga ändamål, samt

Kungl■ Maj: t a proposition Nr 191.

Taxermgs-

förordnin-

gpn.

sparbanker, vilkas reservfonder ej överstiga visst belopp. Medlem av

konungaätten betalar ej inkomstbevillning för av staten anvisat anslag

samt för inkomst av kapital, olönad svensk konsul ej för annan

inkomst än den, lian härifrån åtnjutit. Från inkomstbevillning frikallas

vidare främmande makts härvarande beskickning och konsulat tillhörande

person jämte betjäning, om han icke är svensk medborgare, för all

annan inkomst än den, som utgjorts a\ från Sverige uppburen pension

eller erhållits genom här idkad rörelse, och, om han är svensk med­

borgare, för den inkomst, han åtnjutit av sin tjänst hos den främmande

makten. Viss bevillningsfrihet tillkommer vidare utlänning eller i ut­

landet bosatt svensk undersåte, vilken givit eller medverkat vid offentlig

föreställning. Slutligen är lappallmogen fri från bevillning för inkomst

av renskötsel.

I fråga om beskattningsort för inkomstbevillning gäller, att skatt­

skyldig i allmänhet skall taxeras i mantalsskrivningsorten. Härifrån

gives emellertid ett flertal undantagsbestämmelser aAr synnerligen stor

betydelse, i huvudsak gående därpå ut, att taxering för inkomst av

rörelse eller yrke skall ske i de kommuner, där verksamheten bedrivits.

Särskilda bestämmelser finnas i fråga om sådana skattskyldiga, som ej

äro eller böra vara i riket mantalsskrivna. '

Till förekommande av taxering såväl här i riket som i utlandet

av en och samma inkomst äger Konungen med främmande makt i visst

fall träffa överenskommelse.

Jag torde i detta sammanhang böra i korthet beröra gällande

bestämmelser om taxeringsmyndigheter och taxeringsförfarandet, vilka

återfinnas i förordning i ämnet den 28 oktober 1910.

Till ledning vid taxeringen skola avlämnas vissa taxeringsupp­

gifter, nämligen dels uppgift till ledning vid egen taxering eller s. k.

självdeklaration, dels uppgifter till ledning vid annans taxering.

Skyldighet att utan anmaning avgiva självdeklaration åligger verk

eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller registrerats

såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, samt annan skatt­

skyldig, som nästföregående år varit taxerad till inkomst- och förmögen­

hetsskatt eller ock samma år åtnjutit minst 800 kronors inkomst av

beskaffenhet att böra taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt eller

vid föregående års utgång ägt förmögenhet till värde av minst 6,000

kronor. Efter anmaning är jämväl den, som icke på grund av dessa

bestämmelser har uppgiftsplikt, skyldig att deklarera. Deklaration av-

gives på heder och samvete och skall jämlikt fastställt formulär inne-

80

Kungl. Mcij-.ts proposition Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

81

hålla uppgifter om den skattskyldig^ inkomst- och förmögen hetsi Ör-

hållanden under den tid eller vid den tidpunkt, skattskyldigheten av­

ser. Verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller regi­

strerats som aktiebolag eller står under offentlig kontroll, så oek annan

uppgift sskyldig, som näst föregående år enligt lag varit skyldig föra

handelsböcker, skall vid deklaration foga avskrift av in- och utgående

balansräkning samt vinst- och förlusträkning, där sådan föres. Efter

anmaning är den, som har att avgiva deklaration, skyldig meddela jäm­

väl annan, för hans taxering erforderlig upplysning. Påföljden av

underlåtenhet att avgiva deklaration är, därest ej laga ursäkt visas, i

regel den, att den skattskyldige går förlustig rätten att överklaga taxe­

ring, för vilken deklarationen skolat ligga till grund. Underlåtenhet att

hörsamma anmaning ävensom avgivande av falsk deklaration medför påföljd

av böter. Taxeringsmyndigheten är ej bunden av deklaration eller med--

delade uppgifter utan äger självständigt pröva, i vad mån avgiven upp­

gift är av beskaffenhet att böra läggas till grund för taxeringen. Själv­

deklarationer och övriga till ledning för egen taxering meddelade upp­

gifter äro hemliga och få ej granskas av andra än vissa av de i taxerings-

arbetet deltagande personer.

Uppgifter till ledning för andras taxering skola i regel utan

anmaning lämnas av sådana myndigheter, verk och bolag, som kunna

meddela upplysningar för uppskattande av fastighetsvärden och in­

komster. Till ledning vid fastighetstaxering avlämnas uppgifter bl. a.

av hypoteks- och brandförsäkringsinrättningar. Statens och kommuners

m. fl. menigheters myndigheter samt bolag skola i stor utsträckning

meddela uppgifter å utbetalda löner till tjänstemän eller arbetare,

pensions- och livräntean stal ter uppgifter angående utbetalade pensioner

och livräntor. Aktiebolag skola dessutom lämna vissa uppgifter om

utdelningar till aktieägare o. s. v. Efter anmaning är en var pliktig

att avlämna uppgift angående lön- och arvodestagares samt övriga

arbetares avlöningsförmåner. Underlåtenhet att behörigen fullgöra vad

sålunda stadgats medför ansvarspåföljd.

Taxeringarna verkställas i första hand av taxeringsnämnder och

granskas av prövningsnämnder. Taxeringsnämnderna äro en i varje

distrikt. Varje kommun utgör i regel ett taxeringsdistrikt, men i Stock­

holm bestämmer överståthållarämbetet distriktens antal. För annan stad,

varest flera taxeringsnämnder erfordras^ bestämmer länsstyrelsen taxerings-

distriktens antal och omfattning. På landet äger länsstyrelsen fördela

större kommuner i två eller flera taxeringsdistrikt ävensom förena två

eller flera mindre kommuner till ett distrikt. Over taxeringsnämnds

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

It

Speciella

kommunala

skatter.

Hundskatt.

Bevillning s-

avgifter för

särskilda för­

måner och

rättigheter.

beslut kart, därest ej besvärsrätten i anledning av underlåten deklara­

tion eller eljest är förverkad, klagas hos prövningsnämnden. Pröv-

ningsnämnderna äro en för varje län och en för Stockholms stad.

över prövningsnämnas beslut kunna besvär anföras, förutom av skatt­

skyldig, av kronoombud samt i viss mån av kommun, territoriell stads-

församling, municipalsamhälle och vägstyrelse. Besvären anföras hos

kammarrätten, vars beslut kunna i vanlig ordning överklagas hos Kungl.

Maj:t i regeringsrätten.

En särskild avgift för hundar förekom i 1800 års bevillnings­

förordning men upphävdes år 1810 för att genom 1812 års bevillnings­

förordning återupplivas. 1 1815 års bevillningsförordning var emellertid

hundskatten åter utesluten. I syfte att åstadkomma minskning i det

alltför stora antal hundar, som utan något gagn underhöllos och i

synnerhet i huvudstaden åstadkommo allmän vantrevnad, beslöts vid 1859

—-60 års riksdag, att varje stad likasom varje församling på landet

skulle äga att för längre eller kortare tid bestämma en årlig skatt, ej

överstigande 5 riksdaler riksmynt, som inom kommunen boende personer,

vilka innehade hundar, skulle för varje sådant djur erlägga. Riksdags­

beslutet, sanktionerades genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 12 juli 1861.

Numera gäller Kungl. Maj:ts kungörelse den l jum 1877 angående

skatt för hundar. Såväl i stad som å landet må kommun icke allenast

besluta, huruvida för hundar eller särskilda slag av dem skatt årligen

bör utgöras, utan även bestämma beloppet av den skatt, ej överstigande

15 kronor, som en var inom kommunens område boende person, vilken

därstädes innehar hund, skall för varje sådant djur erlägga. Statens

skogs- och jägeribetjänte äro dock för de hundar, som de i och för sina

tjänster underhålla, fria från beskattning. Fråga om de inflytande medlens

användande för kommunens behov skall behandlas på enahanda sätt,

som angående skattens bestämmande är förordnat. Hundskatt beräknas

för helt kalenderår, där icke kommunen annorlunda vill förordna. Resande,

som kortare tid än 2 månader uppehåller sig inom kommunen, erlägger

för medförda hundar ingen avgift till kommunen. Försummelse att an­

mäla hund till beskattning samt försök att genom oriktig uppgift undan­

draga sig beskattning straffas med böter.

Enligt förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillnings­

avgifter för särskilda förmåner och rättigheter skall utlänning, vilken —

utan att hava förvärvat lika rätt 'med härstädes bosatt svensk undersåte

till offentligt uppträdande — här i riket giver offentlig föreställning

82

Kungl. Maj:ls proposition Nr 191.

elle]- tillställning mot avgift, härför utgöra särskild bevillningsavgift med

fem procent av bruttoinkomsten. Beträffande utländska positivspelare,

musikanter, förevisare av djur eller annat, akrobater och dylika, vilka

driva sitt näringsfång under bar himmel och uppbära allenast frivillig

avgift, gälla dock särskilda bestämmelser. Utlänning, som — utan att

hava förvärvat lika rätt med härstädes bosatt svensk undersåte till offent­

ligt uppträdande — medverkar vid av svensk eller utlänning given offentlig

föreställning, offentligt utförande av musik eller vid annan offentlig till­

ställning, som ej är att hänföra till föreställning av positivspelare in. fl.,

varom nyss nämnts, skall, oavsett huruvida avgift uppbäres eller ej,

erlägga särskild bevillningsavgift med tio procent av den inkomst, som

på grund av hans medverkan tillflyter honom. De särskilda, nu nämnda

bevillningsavgifterna skola dock alltid utgöras med vissa minimibelopp.

Utav avgifter, varom nu nämnts, tillfalla fyra tiondelar kronan och sex

tiondelar den kommun, inom vilken föreställning givits.

Redan tidigt befanns en av de mest framträdande bristerna hos

det beskattningssystem, som ligger till grund för den allmänna bevill-

ningen och därigenom också för den kommunala beskattningen, vara

det otillfredsställande sätt, på vilket avkastningen av skog träffats med

beskattning. Skogsavkast.ningen kom nämligen i stor utsträckning att

undgå beskattning. Delvis berodde detta förhållande därav, att skogens

värde i allt för ringa grad ingått i taxeringsvärdet, men även om skogens

värde undantagsvis till fullo beräknats vid fastighetstaxeringen och även

om sex procent av taxeringsvärdet, såvitt detsamma belöpte å skogen,

i sådant fall kunnat antagas hava i stort sett motsvarat den påräkneliga

årsavkastningen vid rationell skogsskötsel, kunde med bevillningsförord-

ningens beskattningssystem i allt fall skogsavkastning till betydande

belopp undandragas beskattning. Så skedde i alla de fall, då skogs­

ägaren avverkat mera skog än som motsvarat den vid rationellt skogs­

bruk normala årsavkastningen och därvid förvandlat hela eller en mera

betydande del av sitt skogskapital i penningar. Den sålunda på eu

gång och i större eller mindre mån i förväg uttagna skogsavkastningen

hade i regel ingalunda hunnit bliva till fullo beskattad genom dittills

erlagd skatt för fastigheten och kunde överhuvud taget icke åtkommas

med fastighetsbeskattningen, eftersom fastighetens taxeringsvärde i mån

av den inträdda värdeminskningen rätteligen påkallade en däremot

svarande sänkning.

Då frågan om eu mera tillfredsställande ordning för beskattning-

av skog jämväl för staten själv blev en angelägenhet av största vikt

Kungl. Maj:ta proposition Nr 191.

83

Skogsacci.%.

'84

in- fiskalisk synpunkt, kom denna fråga, naturligt nog, att framstå så­

som den ledande och centrala i de reformsträvanden, som redan så tidigt

som i mitten av 1870-talet framträdde i avseende å bevillningslagstift-

ningen. Full enighet rådde redan från början därom, att ett tillbörligt

tillgodoseende av såväl statens som kommunens beskattningsmöjligheter

beträffande skog krävde eu genomgripande ändring i den bestående lag­

stiftningen, men i frågan om de rätta botemedlen för bristernas av­

hjälpande gingo meningarna länge åtskils. Närmast bestämdes olikheten

i de härvid framträdande meningsriktningarna av en olika ställning till

spörsmålet, vilkendera av de båda beskattningsformerna lästighetsbevill-

ning eller inkomstbevillning, som här företrädesvis borde komma till

tillämpning. Trots de vanskligheter, som befunnits förknippade med

själva inkomstberäkningen i avseende å avkomsten av skog, växte sig

efterhand den meningen allt starkare, att den väg, som borde väljas,

vore att beskatta sådan avkomst först då avkomsten — och därmed

även förmågan att betala skatten för densamma — verkligen vore för

handen. Härmed var i själva verket en utgångspunkt även beredd

för eu lösning av problemet utanför bevillningslagstiftningeus ram,

nämligen medelst utfinnande av en särskild form för beskattning av

skog, varigenom skatt kunde uttagas för skog utan tillämpning av av-

dragsbestämmelser, giltiga för en inkomstbeskattning, och tillika med

eu riktigare avvägning av vederbörande kommuners inbördes beskatt­

ningsrätt.

När därför det alltmer trängande behovet av en mera tillfreds­

ställande form för beskattning av skog föranledde 1905 års riksdag att

påkalla en utan avvaktan på en fullständig lösning av kommunalskatte­

frågan åvägabragt ändring i då gällande skattelagstiftning närmast i

syfte, att inkomst genom skogsavverkning måtte i större utsträckning

än dittills tillgodokomma de särskilda kommuner, inom vilka skogs­

avverkning bedreves, framstod det för den i anledning av nämnda fram­

ställning tillsatta s. k. skogsbeskattningskommittén såsom eu naturlig

uppgift att företrädesvis inrikta sin strävan på åvägabringandet av eu

reform med ovan angivna innebörd, och en sådan kom jämväl till stånd

genom lagen om skogsaccis den 18 september 1909. För att bereda

möjlighet för skogsvårdsavgifternas beräknande efter enahanda grunder

som skogsaccisen, utfärdades nya bestämmelser i ämnet genom lagen

om skogsaccis och om virkestaxering den 11 oktober 1912.

Enligt sistnämnda lag utgår för avverkat virke skogsaccis till

-kommun, varinom avverkningen skett, med en skattesats för taxerat

virkesvärdebelopp av 100 kronor, som motsvarar hälften av vad som

Kungl■ Maj:ts proposition Nr 191.

under det år, taxeringen sker, pa grund av kommunal- och kyrkostäm­

mors beslut sammanlagt inom kommunen utgöres för 100 kronor skatte­

pliktig inkomst, dock högst med 2 kronor. Till kommunen inflytande

skogsaccismedel skola, i den män desamma icke, enligt vad nedan sägs,

under nästföljande år komma till användning, avsättas till en särskild fond,

benämnd skogsaccisfonden, till vilken även föras räntor, som upplöpa å

fondens medel. Av fondens medel får såsom tillskott till täckande av

sådana utgifter för nästföljande år för kommunala och kyrkliga ändamål,

till vilka enligt gällande kommunalförfattningar medel eljest skulle be­

redas genom utdebitering på samtliga skattskyldiga, användas högst

så stort belopp, att utdebiteringsprocenten för J 00 kronor till kom­

munen skattepliktig inkomst under nästföljande år kommer att med en

fjärdedel understiga utdebiteringen för samma inkomstbelopp under

löpande året. Tillskottet användes* i första hand till täckande av den

borgerliga kommunens utgifter, men, om överskott uppstår, får detta

begagnas av den kyrkliga kommunen. Taxeringen till skogsaccis verk­

ställes av kommunalnämnden och har till föremål virke, som under näst­

föregående år avverkats, med den inskränkning likväl, att husbehovs-

virke icke taxeras och icke heller virke, vars hela värde icke uppgår

till 150 kronor. Virkesvärdet taxeras efter det värde å rot, virket efter

ortens pris ägt, då det avverkades. Skattskyldigheten åligger av-

verkaren.

Enligt förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) om rätt för kommun

att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar äger

kommun numera rätt att för nöjestillställning, som försiggår inom kom­

munens område och till vilken allmänheten har tillträde mot avgift,

uttaga eu särskild avgift, benämnd nöjesskatt, för vars inbetalande

nöjestillställningens anordnare svarar. De i förordningen avsedda nöjes-

tillställningarna äro fördelade på sex olika grupper. Till den första

av dessa grupper hänföras konsert, opera- och annan musikalisk före­

ställning, dramatisk och litterär föreställning samt uppvisning i konst­

närlig dans. Den andra gruppen omfattar endast biografföreställningar.

Den tredje gruppen utgöres av cirkus-, varieté- och kabaretföreställning,

uppvisning i professionell idrott samt annan liknande tillställning.

Såsom en fjärde grupp upptagas bal, maskerad, annan danstillställning

och med dessa jämförlig tillställning. Kapplöpning, travkörning och

uppstigning i luftballong eller flygmaskin bilda den femte gruppen.

Under den sjätte gruppen slutligen upptagas förevisning av djur, trolleri-

Kungi. Muj:ts proposition Nr 191.

85

NBjetskatt.

Speciell bi-

dragsskyldig-

het i städer

och stadslik-

nande sam­

hällen.

föreställning, uppvisning i boxning, akrobatikföreställning, förevisning av

panorama, vaxkabinett, marionetteater o. d.

Där kommun beslutat upptaga nöjesskatt, skall densamma utgå i

form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande

i nöjestillställning. Medgives emellertid rätt att deltaga i nöjestillställ-

ning mot betalning, utan att biljett eller annat dylikt bevis utlämnas,

skall skatten beräknas å bruttobeloppet av influtna inträdesavgifter eller

andra avgifter för rätt att deltaga i tillställningen. Då skatten skall

utgå i form av biljettskatt, skall densamma, allt efter nöjestillställ-

ningens beskaffenhet, • beräknas enligt någon av tre i förordningen fast­

ställda tariffer. Den lägsta av dessa tariffer avser nöjestillställningar

tillhörande den första av ovan omförmälda grupper, medan mellantarif-

fen gäller för biografföreställningar och den högsta tariffen för övriga

grupper nöjestillställningar. Skall nöjesskatten beräknas å bruttobe­

loppet av influtna avgifter för rätt till deltagande i nöjestillställning,

skall skatten utgå med viss i förordningen angiven procent av nämnda

belopp, vilken procent är lägre för nöjestillställning tillhörande den

första av ovan omförmälda grupper än för annan nöjestillställning.

När skäl därtill äro, äger kommun, som beslutat uttaga nöjesskatt, för

visst fall eller beträffande vissa slag av de i förordningen avsedda nöjes­

tillställningar medgiva antingen befrielse från skattens utgörande eller

skattebeloppets användande för det ändamål, till vars främjande tillställ­

ningen må hava anordnats. Vidare äger kommun besluta om tillämp­

ning av lägre skattesatser än de i förordningen upptagna, dock att det

inbördes förhållandet mellan de olika skattesatserna för de i förordningen

avsedda olika slag av nöjestillställningar härvid icke får rubbas. Genom

kungörelse den 16 juli 1919 (nr 529) har Kungl. Maj:t meddelat när­

mare föreskrifter rörande tillämpningen av ovannämnda förordning av

den 30 maj 1919.

I 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad hade lämnats

öppen en möjlighet att ålägga kommunalutskylder på annan grund än

den eljest i princip genomförda likställigheten. Dels skulle personliga

tjänstbarheter, vilka inom en stad utgjorts efter förut antagna grunder,

fortfarande utgå på samma sätt, till dess annorlunda bleve förordnar,

och dels stadgades även, att, där i lag eller i allmän författning vore

bestämt, att viss utskyld skulle utgå efter annan än den för kommunal­

utskylder i allmänhet stadgade grunden, eller att vissa från skattskyl­

dighet eljest befriade invånare skulle till fyllande av särskilda behov

bidraga, skulle till efterrättelse gälla vad i ty fall förordnat vore. Sär-

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

87

skilt det sistnämnda stadgandet hade sin stora betydelse därutirman, att

skyldighet att anlägga gator och vägar in. in., vilken enligt särskilda bestäm­

melser i privilegier eller andra specialförfattningar legat å fastigheterna

i städerna såsom särskilda onera, enligt detta stadgande fortfarande skulle

åvila desamma. 1 anledning av en skrivelse från 1862—63 års riksdag-

utfärdade Kungl. Maj:t emellertid den 10 juni 1863 ett cirkulär, varigenom

länsstyrelserna anbefalldes att, där överenskommelse om likställighet

•mellan städernas invånare icke redan träffats i berörda hänseenden,

höra vederbörande, huruvida de självmant ville förena sig om likstäl­

lighet, samt därefter beträffande varje stad för sig underställa frågan

Kungl. Maj:ts prövning. Med anledning härav träffades under de

närmast följande aren i flertalet städer s. k. likställighetsöverens-

kommelser av mer eller mindre omfattande natur.

På föranstaltande av vägkommissionen och den s. k. kommtin-

bildningskommittén har svenska stadsförbundet låtit på grundval huvud­

sakligen av uppgifter, som genom vägkommissionen infordrats, utarbeta

och under år 1915 från trycket utgiva eu omfattande utredning i nyss-

berörda avseenden. Enligt denna utredning har beträffande skyldigheten

att anlägga och underhålla gata full likställighet genomförts i ungefär

hälften av rikets städer. I en grupp av städer hava tomtägarna be­

friats från skyldigheten emot vederlag, som bestämts att till staden utgå

antingen under form av en avlösningssumma en gång för alla eller så­

som en årlig gatuskatt för all framtid eller för viss tid, vilken skatt i

allmänhet satts i förhållande till fastighetens taxeringsvärde eller till den

gatuyta, tomtägaren förut haft sig ålagt att underhålla. I somliga städer

har gatuanläggningen blivit ett stadens gemensamma åliggande, medan

gatuunderhållet antingen helt eller delvis fått kvarstå såsom ett tomt-

.ägarnas åliggande. I åtskilliga städer bestrides anläggningskostnaden

delvis av staden och delvis av tomtägarna, medan underhållet antingen

fullgöres av staden ensamt eller av tomtägarna själva eller ock fördelats

mellan staden och tomtägarna. Ehuru mera sällsynt förekommer även,

att. tomtägarna ålagts anläggningskostnaden, medan underhållet ombe-

sörjes av staden eller av tomtägarna. Där avlösning skett under form

av viss årlig gatuskatt, är denna i allmänhet satt tämligen låg. Gaturen-

hållningen har i allmänhet ålegat tomtägarna och ansetts icke inbegripen

bland sådana skyldigheter, som skolat genom likställighetsöverenskommel-

ser regleras. I flera sådana överenskommelser har emellertid denna fråga

berörts och därvid undantag^ från regleringen. 1 några få städer åligger

dock gaturenhållningen städerna själva, så exempelvis i Stockholm, där frå-

,gan ordnats genom en likställighetsöverenskommelse på det sätt, att tomt-

Kungl. Majds proposition Nr 191.

88

ägarna befriats från skyldigheten genom erläggande av eu engångsavgift.

Åven i fråga om väghållningsskyldigheten i städerna råder olika praxis. 1

• vissa städer bestridas kostnaderna för väghållningen efter samma grunder,,

som gälla för kommunalutskylder i allmänhet, medan i andra skyldigheten

beträffande underhållet av hela vägnätet åligger allenast vissa stadsinvånare

eller ock delvis staden och delvis vissa av stadens invånare. I det

senare fallet är det i allmänhet ägare av jordbruksfastigheter eller gårdar

utanför stadsplanen, som hava att, vanligen in natura, fullgöra vägunder­

hållet. I några städer åligger emellertid vägunderhållet alla ägare av

fast egendom såväl inom som utanför stadsplanen. I ett fåtal städer

slutligen har det ålagts fastighetsägarna att bekosta jämväl vägbyggnad,

då sådan förekommit.

I detta sammanhang torde böra hänvisas jämväl till den bestäm­

melse i ämnet, som förekommer i 1 kap. av lagen den 12 maj 1917

om fastighetsbildning i stad, om stadsplan och tomtindelning, motsva­

rande gamla stadsplanelagen. Där stadgas, att angående sättet för

ordnande och anläggande av gata ävensom skyldighet att ombesörja

och bekosta gatas underhåll skall gälla vad för varje stad är föreskrivet.

Underhållet av allmän väg, som ingått i gatumark, skall i den mån,

som för gatas upplåtande för allmänt begagnande är stadgat, övertagas

av den, som, enligt vad föreskrivet är, har att underhålla gatan. Detta

gäller även torg och andra dylika allmänna platser.

1 stadsliknande samhällen å landet tillämpas liksom i städerna i

avseende å gators anläggning och underhåll tämligen skiftande bestäm­

melser.

Från kostnader för gators anläggning och underhåll skiljas kost­

nader till ersättning för värdet av gatumark. I detta avseende gälla be­

träffande såväl städer som stadsliknande samhällen på landet fastighets­

bildningslagens föreskrift, att tomtägare skall för gata, som utmed tomt

uppi åtes för allmänt begagnande, ersätta samhället värdet av gatumarken

intill gatans mitt, dock ej till större bredd än nio metgr, eller ock att

utan lösen till samhället överlåta berörda gatumark.

Bidrag till

Efter särskilda grunder hava sedan gammalt bidrag utgjorts till

prästerskapets prästerskapets avlöning. Dessa voro från äldsta tider av två väsent-

aviomng,

0pka giag^ dels den s. k. fonden, dels avgifter för vissa kyrkliga

förrättningar, de s. k. tillagorna eller juni stolae. Tionden, den tyngsta

pålagan, drabbade huvudsakligen jordbruket och dess binäringar, jakt

och fiske. Av tillagorna ägde den, som utgick för begravning med

själamässor, den största betydelsen. Dit räknades ock offer vid de stora

Kungl. Maj ds proposition Kr 191.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1!J1.

80

kyrkliga högtiderna. Delvis utbildade sig dessa tillägor efterhand till

eu personlig- skatt.

På grund av bestämmelserna i förordningen den 11 juli 1862 an­

gående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster reglerades bi-

dragsskyldigheten i fråga för varje församling genom lönekon ven tioner,

vilka gälla för eu tid av femtio år, räknat från den efter varje löne-

konventions fastställande näst inträffande första maj. -Vid bestämmandet

av- de avgifter, som enligt denna förordning skulle för en tid av femtio

år träda i stället för tionden och andra prästrättigheter, hade veder­

börande att ställa sig till efterrättelse de för riket i allmänhet eller

särskilt för vissa orter gällande äldre författningar och stadganden, även­

som att fästa avseende å de av församlingen till dess prästerskap förut

utgående avgifter samt de avgifter, som av övriga pastorat inom stiftet

under liknande förhållanden utgjordes.

Vad tionden beträffar, beräknades denna i allmänhet till ungefär

samma belopp, varmed den dittills utgått. Endast i de norrländska

länen företogs eu uppskattning av jordens avkastningsförmåga och

sattes tionden därefter, vilket föranledde eu väsentlig höjning­

av tiondeavgifterna. Vid. tiondens fördelning å de skattskyldiga

tillämpades mycket olika grunder. Åtskilliga länsnämnder vid-

togo härutinnan den förändring i förut gällande beskattningsgrunder,

att församlingens hela tionde, sedan den blivit till beloppet beräknad,

fördelades å de tiondeskyldiga hemmanen efter taxeringsvärdena året

näst före det, då löneregleringen skulle tillämpas. De efter denna för­

delning fixerade beloppen skulle därefter under löneregleringsperioden

av varje hemman utgöras, oavsett inträdande förändringar i hemmanets

avkastningsförmåga eller taxeringsvärde. I andra delar av riket har

däremot uteslutande eller företrädesvis fasthållits vid äldre fördelnings-

g-runder, merendels sammanfallande med dem, som ingå i de av ålder

gällande skattläggningsmetoderna för olika orter. Avgifterna av berg­

verk, kvarnar, fabriker och andra inrättningar hava likasom tionden

bestämts efter mycket skiljaktiga grunder för olika landsdelar. För de

viktigaste vid tiden för uppgörande av löneregleringarna befintliga indu­

striella verk — bruk, hyttor, sågar och kvarnar — blevo i allmänhet

avgifterna till prästerskapet bestämda att utgå med vissa för hela löne­

regleringsperioden föreskrivna belopp, som växlade efter markegångs-

prisen och understundom kunde ökas eller minskas. I flera löneregle-

ringsresolutioner har emellertid bevillningstaxeringen fastslagits såsom

enhetlig grund för beskattning av verk och inrättningar, och har därvid

i åtskilliga av dessa resolutioner skattskyldigheten utsträckts även till

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

12

90

övriga bevilluingspliktiga beskattningsföremål, som då sammanförts med

verk och inrättningar till en gemensam skattegrupp, omfattande annan

fastighet än jordbruksfastighet samt inkomst. Beräkningsgrunden för

skattskyldigheten i förhållande till bevillningstaxeringen har i de olika

resolutionerna varit synnerligen växlande.

Beträffande de .avgifter, som motsvara juni stolae och övriga extra

ordinarie avgifter, blev debiteringsgrunden ävenledes olika i olika

löneregleringsresolutioner. I många resolutioner hava avgifterna av

ifrågavarande slag, vilka ansetts böra åligga jordbruksfastigheter, ut­

söndrats och sammanförts med tionden. I andra resolutioner hava där­

emot jura stolae och alla övriga extra ordinarie avgifter sammanförts i

en summa, som därefter fördelats efter fyrktal eller röstgrund vid kyrko­

stämman eller efter bevillning, men dessutom stadgas i nästan alla resolu­

tioner personliga avgifter, utgående efter matlag eller efter person, oftast

med vissa bestämda belopp för varje matlag eller person. Särskilt i

städerna kommo sålunda de personliga avgifterna alltjämt att spela en

betydande roll.

Genom särskilda lagar den 9 december 1910 — om indragning-

till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om er­

sättning därför, om reglering av prästerskapets avlöning, om emeriti-

löner för präster, om kyrkofond, samt om grunder för ändringar i lag­

stiftningen om ecklesiastika boställsskogar — hava nu återgivna för­

hållanden underkastats eu genomgripande omreglering.

Enligt lagen om indragning till statsverket och avskrivning av

prästerskapets tionde samt om ersättning härför skola sålunda all präster­

skapet förut tillkommande tionde ävensom alla andra avgifter av fast

egendom till prästerskapets avlönande indragas till statsverket. Denna

indragning skall för varje pastorat äga rum från och med ecklesiastik­

året näst efter det, med vars utgång nu gällande lönereglering för

prästerskapet i pastoratet upphör att gälla. Själva indragningen skall

tillgå sålunda, att för varje församling skall uträknas, dels huru mycket

för ecklesiastik året näst före det, efter vars utgång indragningen skall

äga rum, bort i persedlar och penningar enligt gällande lönereglering

utgöras av varje fastighet i församlingen, dels ock vilka belopp i pen­

ningar persedlarna motsvara efter medeltalet av medelmarkegångsprisen

under de femtio åren 1864—1913. De till statsverket indragna avgif­

terna, vilkas sammanlagda summa i särskild ordning fastställes, skola

under loppet av 20 ecklesiastikår, räknade för varje pastorat från och

med det år, då indragningen där vidtager, avskrivas sålunda, att veder­

börande skattskyldiga skola erlägga under de första tio åren 60 procent,

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

91

n i idel- därpå följande fem år 40 procent och under de sista lem åren

dO procent, varefter från och med det tjuguförsta året återstoden efter-

gives. Vad som emellertid inom någon församling skulle återstå att

erlägga och som icke förfallit till betalning den 30 april 1944, skall då

omedelbart avskrivas. För de till statsverket indragna avgifterna lämnar

statsverket årligen för all framtid ersättning med hela den för försam­

lingen fastställda summan, vilken ersättning ingår till kyrkofonden.

Enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning skola till

bestridande av löneförmånerna i första hand" användas församlingsav-

gifter till belopp ej överstigande tre öre för varje helt eller påbörjat

tiotal kronor av hela inkomstbeloppet inom pastoratet. Därefter skall

användas avkomsten av de inom pastoratet belägna löneboställena, vilka

komma att genom myndigheternas försorg utarrenderas. Vidare komma

till användning avgälder av lägenheter, avsöndrade eller upplåtna från

löneboställe, ränta å medel, som vid försäljning eller expropriation er­

hållits för avstådd mark från löneboställe, ävensom övriga till avlöning-

av prästerskapet inom pastoratet avsedda medel, som icke skolat till

kyrkofonden ingå. Slutligen kunna efter Kungl. Maj:ts beprövande stå

till förfogande skogsförsäljningsmedel från löneboställe i pastoratet, i

den mån dessa nu uppräknade, för avlöningen disponibla tillgångar icke

förslå, skola församlingsbidrag, utöver vad förut nämnts, användas till

erforderligt belopp. I gäldandet av nämnda församlingsavgifter skola

alla de, vilka inom pastoratet erlägga kommunalutskylder, deltaga efter

de för sådana utskylders utgörande i allmänhet stadgade grunder. Av­

gifterna skola debiteras och uppbäras i samma ordning som avgifter till

kyrka och skola.

Om emellertid för ifrågavarande utgifters bestridande såsom för­

samlingsavgifter utdebiterats sammanlagt större belopp, än som mot­

svarar 60 öre bevillningskronan, skall ersättning av kyrkofondens

medel beredas pastoratet för överskjutande beloppet.

Den nya ordningen träder i tillämpning först i den mån, som nu

gällande lönekonventioner i de olika pastoraten upphört att gälla. I åtskil­

liga församlingar kommer detta att dröja länge. Under åren 1914—1919

hava lönekonventionerna utgått inom 741 pastorat. Inom 590 pastorat

utlöpa lönekonventionerna under åren 1920 — 1925. De 34 återstående

utgå under åren 1926—1942. Medan tiondeavskrivningen pågår, vilket

i regel tager en tid av tjugu år, skola de gamla beskattningsgrunderna

tillämpas för utgörande av den icke avskrivna tionden, medan de nya

beskattningsgrunderna skola äga tillämplighet för prästavlöningen enligt

den nya löneregleringen.

Kanyl, Maj.is proposition Nr 19].

92

Folktkole-

av gifter.

Sjukvårds-

avgifter.

När genom 1842 års folkskolestadga infördes grundsatsen om skoi-

kostnadernas utdebitering i förhållande till allmänna bevillningen, gjordes

förbehåll om rätt att upptaga personliga avgifter av minst 2 och högst

6 skillingar banko av varje skattskyldig person i församlingarna samt

därutöver avgifter av varje skolbarn. Skolbarnens avgifter avskaffades

genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 1 juni 1883, varigenom även i övrigt

bestämmelserna om personliga folkskoleavgifter fingo det innehåll, de

ännu hava.

Nu gällande bestämmelser återfinnas i folkskolestadgan den 10 de­

cember 1897. Enligt denna är det medgivet varje skoldistrikt att så­

som bidrag till kostnaderna för skolväsendet upptaga en särskild avgift

(personlig skolavgift); och må denna avgift, vilken skall utgöras av

kvinna med hälften av det belopp, som erlägges av man, icke sättas

högre än till 50 öre för varje skattskyldig av' mankön.

Vid 1815 års riksdag fattade ständerna beslut om lasarettens för­

bättrande och utvidgande för veneriska smittans hämmande. Sedan

länens invånare i sammanhang därmed åtagit sig att i vissa år sam­

manskjuta en avgift för detta ändamål, beviljades vid 1818 års riksdag

en personell avgift av 3 skillingar banko för varje mantalsskriven per­

son att utgå intill följande riksdag. Sedermera ökades avgifterna, och

åskilliga författningar utfärdades angående deras förvaltning och an­

vändning.

Numera gälla i ämnet föreskrifter, som innehållas i Kungl. Maj:ts

kungörelser den 26 augusti 1873 och den 1 juni 1883. För den allmänna

sjukvården inom varje län eller sjukvårdsdistrikt skall av en var, som

erlägger mantalspenningar, även utgöras en personlig sjuk vårdsavgift,

särskilt för varje län eller sjukvårdsdistrikt i mån av dess behov, dock

att denna avgift, som utgöres av kvinna med hälften av det belopp,

som erlägges av man, icke må sättas högre än till 50 öre för varje

skattskyldig av mankön. Sjukvårdsavgiften skall företrädesvis användas

till beredande av kostnadsfri vård åt veneriska sjuka och till vidtagande

i övrigt av tjänliga åtgärder för den veneriska smittans hämmande.

Den får ej användas till andra än här omnämnda ändamål. Sjukvårds-

avgiftens belopp bestämmes inom ovan angivna gränser med hänsyn till

behovet årligen av landstiugen samt av stadsfullmäktige i städer, som

icke deltaga i landsting.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

C. Allmänna anslag och bidrag till kommunerna.

Redogörelsen för kommunernas skatteväsen är ej fullständig, därest

ej något närmare beröres utvecklingen av den s. k. skatteutjämnings-

frågan. Den stora olikheten i skattetrycket inom skilda kommuner bär

till stor del förorsakats därav, att kommunerna ålagts omsorger, som

till större eller mindre del avse rena statsändamål. I detta avseende

torde böra erinras särskilt om undervisningen, fattig- och sjukvården

samt kyrkoväsendet. Frågan om en skatteutjämning har dels gjorts till

föremål för åtgärder av partiell natur, berörande antingen kommunernas

nu nämnda uppgifter eller ock vissa andra med desamma i viss mån

likartade, t. ex. för väghållningen och skjutsväsendet, dels även föranlett

åtgärder av allmän natur i syfte att utjämna det genom tillgodoseendet

av statsändamål föranledda skattetrycket i dess helhet.

Vad skolväsendet beträffar, bär omsorgen om folkundervisningen

lagts å primärkommunerna. Emellertid har utvecklingen länge gått i

den riktningen, att staten övertagit allt större del av kostnaderna för

lärarpersonalens avlöning.

Vid 1840—41 års riksdag anvisades 50,000 riksdaler banko till

understöd åt fattiga församlingar, vilka därav skulle erhålla bidrag till

lärarnas avlöning. 1844—45 års riksdag överlät hälften av den till kronan

utgående personliga skvddsavgiften till församlingarna att under namn av

folkskoleavgift (ej att förblanda med den tidigare omförmälda personliga

skolavgiften) användas för olika skoländamål. Vid 1856—58 och 1862—

63 års riksdagar beslötos nya grunder för statsbidragens bestämmande.

Enligt beslut vid 1871 års riksdag skulle folkskoleavgiften ej längre

tilldelas de särskilda kommunerna utan åter sammanföras under en be­

nämning med den personliga skyddsavgiften och ingå till statsverket-

Därjämte bestämdes, att varje skoldistrikt skulle under vissa Aullkor av

statsmedel bekomma ett årligt bidrag till avlönande av lärare och lära­

rinnor vid såväl folk- som småskolor. 1875 års riksdag biföll ett mo-

tionsvis framställt yrkande, enligt vilken statsbidraget till lärare och

lärarinnor vid folkskola skulle utgöra två tredjedelar av deras lön och

till lärare och lärarinnor vid småskola hälften av lönen. Sistnämnda

bidrag höjdes vid 1886 års riksdag till i regel två tredjedelar av lönen.

Genom beslut vid 1906 års riksdag kom hela det belopp, varmed de

manliga lärarnas ålderstillägg översteg lärarinnornas, att täckas medelst

Bidrag

för

särskilda

ändamål.

Skolväsendet.

Fattig- och

sjukvården.

statsbidrag. I samband med indragning till statsverket av kommuner­

nas andelar i brännvinsförsäljningsmedlen höjdes vid 1914 års senare

riksdag statsbidragen till lärarelöner till nio tiondelar av grundlönen,

varjämte alla minimiålderstillägg skulle utgå av statsmedel. Vid 1918

års skolreform bibehöllos i stort sett dessa normer. Dock skulle det

belopp, varmed manlig lärares avlöning överstege lärarinnas, i dess hel­

het utgå av statsmedel. Kungörelse i ämnet utfärdades den 16 september

1918 (nr 760).

Åven i andra avseenden bidrager staten till bestridande av kommu­

nernas kostnader för folkskoleväsendet. Alltsedan beslut därom vid 1893-

års riksdag första gången fattades, har nämligen i riksstaten upptagits-

ett numera till 30,000 kronor förhöjt anslag till undervisningsmaterial

m. in. för folkskolor, och särskilda anslag äro beviljade till möjliggörande

av skolgång för fattiga barn i vissa norrländska församlingar.

Den publika fattigvården ombesörjdes under medeltiden av kyr­

kan och omhändertogs vid reformationen till stor del av staten. Genom

1624 års hospitalsordning infördes den principen, att de städer eller

socknar, där de fattiga bodde, skulle bära kostnaden för dessas vård.

I 1763 års hospitals- och barnhusordning meddelades bestämmelser,

som avsågo att noga skilja den statliga fattigvården från den kom­

munala. Kostnaderna för sinnessjuka samt smittosamt och obotligt

sjuka skulle i huvudsak bäras av staten. Övriga fattiga skulle för­

sörjas- av kommunerna, d. v. s. städer och socknar. Huvudsakligen

enahanda bestämmelser gällde sedermera länge, ehuru de voro föremål

för mycken kritik. Vid 1840—41 års riksdag framlades emellertid en

fullständig utredning av fattigvård sfrågan. Ständerna gjorde därvid

gällande den mening, att fattigvården vore eu statens angelägenhet och

bleve en socknarnas sak blott vid fråga om fördelning av statens åliggande.

Det rättaste vore, om fattigvården meddelades direkt av statsmedel. Alen

därest staten själv omhändertoge fattigvården, skulle missbruk bli en

oundviklig följd och fattigvårdskostnaden oerhört stegras. Därför borde

fattigvården besörjas sockenvis. Genom 1847 års tidigare omförmälda

fattigvårdsförordning stadgades, att staten i tre olika fall kunde lämna

bidrag till den kommunala fattigvården, nämligen: 1) om till följd av

allmännare olycka större anordningar till dess avhjälpande erfordrades;

2) beträffande fattigvård till manskap av värvade armén eller flottan samt

hantverkare och arbetare vid kronans varv och verkstäder ävensom sådana

personers hustrur och barn; och 3) för personer, vilkas försörjningsort

ej kunde bestämmas. Enligt förordningen angående fattigvården den 9

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

95

juni 1871 var statens bidragsskykiighet ungefär densamma. För det

törsta av ovan omnämnda fall antydes visserligen icke någon statens

bidragsskyldighet, men i anslutning till de övriga två fallen hade viss

utvidgning av statens bi dragsskyldighet stadgats.

Genom lag om fattigvården den 14 juni 1918 (nr 422) har införts

den nyheten, att eu del av kostnaderna för fattigvården skall fördelas

på hela landstingsområdet. Fattigvårdssamhället erlägger nämligen ingen

avgift för dem, som äro intagna å arbetshem, och landstinget ersätter

fattigvårdssamhället hela vårdkostnaden för sinnessjuka, sinnesslöa, fal­

landesjuka, tuberkulösa och vanföra samt för dem, som intagits å läns­

lasarett eller av landsting underhållen sjukstuga, ävensom kostnaderna

för blinda och dövstumma barns undervisning, där enskilda medel sak­

nas. För fattiga, som intagas å laudstingsanstalt för kroniskt eller

obotligt sjuka eller annan likartad anstalt, behöver fattigvårdssamhället

endast ersätta halva vårdkostnaden. Gottgörelse av staten erhåller

fattigvårdssamhälle för fattigvård enligt 1 § i omförmälda lag åt 1) icke

svensk medborgare, 2) den vars hemortsrätt icke kunnat utrönas, 3) den

som oavbrutet under tre år vistats utom fattigvårdssamhället och 4) nöd­

ställd, från utlandet hemskickad svensk medborgare. En åtgärd i skatte-

utjämnande syfte är införandet av kommunala sammanslutningar för

fattigvårdsändamål, varom ovan talats.

1 nära anslutning till fattigvården har den offentliga sjukvården

utvecklats. De äldsta sjukhusen inrättades av kyrkan och övertogos

sedermera av staten. Redan under 1500-talet meddelades emellertid

föreskrifter om sjukstugors inrättande i socknarna. Den offentliga sjuk­

vården avsåg emellertid länge egentligen fattiga sjuka, och först under

1800-talet kom den att avse sjuka av alla stånd och villkor. På 1830-

talet överläts till kommunerna den vård av fattiga sjuka, som förut

bekostats av staten. Sjukvården å lasarett och sjukhus ombesörjes

numera av landstingen, som därför bevilja erforderliga medel. Den er­

sättning, landstingen härför erhålla i form av avgifter, täcker icke kost­

naderna. 1 fråga om fattiga sjuka komma landstingens bidrag uppen­

barligen vederbörande primärkommuner till godo. Åtskilliga enskilda

sjuk vårdsanstalter åtnjuta bidrag av stat, landsting eller primärkommuner

under villkor, ätt vård lämnas till mindre bemedlade mot låg avgift eller

avgiftsfritt.

I sammanhang med fattig- och sjukvården torde med några ord

böra beröras vissa åtgärder för samhällelig understödsverksamhet, som

utöva en återverkan på fattig- och sjukvårdsväsendet. I detta avseeende

må erinras 'därom, att fånge åtnjuter fri vård å statens hospital och

Kungl. Maj:!n proposition Nr 191.

96

asyler, varjämte häktade på allmän-bekostnad erhålla vård och läkeme­

del. Understöd av staten lämnas genom vederbörande konsuler åt sjö­

män med. flera svenskar'i utlandet. Under den tid, då värnpliktig full­

gör värnpliktstjänstgöring eller tjänstgöring för rikets försvar, kunna

hans hustru och barn numera erhålla visst understöd av statsmedel, om

sådant är för deras uppehälle nödigt. Sjukkasseverksamheten åtnjuter

statsbidrag efter vissa bestämda grunder enligt Kungl. Maj:ts kungörelse

av den 30 juni 1913 (nr 136). Genom en lag av samma dag (nr 120) har

införts eu allmän invaliditets- och ålderdomsförsäkring, den s. k. folk­

pensioneringen. Enligt denna lag utgår åt gamla personer och invalider

dels pension med viss procent av erlagda pensionsavgifter, dels, därest

de äro behövande, ett s. k. pensionstillägg, som i vissa fall kan höjas i

mån av inbetalda avgifter. Kostnaden för pensionstilläggen bestrides av

staten med tre fjärdedelar och med en fjärdedel av landsting och primär­

kommuner. Det är uppenbart, att berörda åtgärder åstadkomma en icke

oväsentlig lättnad i kommunernas kostnader för fattigvård och sjukvård.

Särskilt är detta fallet med folkpensioneringen, ehuru dennas verkningar

ännu endast i mindre mån framträtt.

Prästerskapet*

Beträffande kyrkoväsendet bör här erinras om den skatteutjäm-

avioning. njng, som blivit en följd av den år 1910 genomförda reformen beträf­

fande reglering av prästerskapets avlöning och varför jag redan i annat

sammanhang lämnat redogörelse.

Väghåiinin-

I fråga om vägväsendet har man tänkt sig en utjämning av

9en- skattetrycket bland annat genom väghållningsdistriktens förstoring och

omläggning av statsbidragssystemet.

Väghållningsdistriktet utgöres, såsom tidigare nämnts, i regel av

häradet. Förslag om dess förstoring hava flera gånger varit före i riks­

dagen men icke lett till annat resultat, än att efter en år 1905 vid­

tagen ändring i väglagen landsting numera är oförhindrat att lämna

bidrag till byggande av allmän väg, bro eller färja.

Vad statsbidragen till vägväsendet beträffar, har principen om

statens skyldighet att i vissa fall bispringa de väghållningsskyldiga med

viss del av kostnaderna redan under förra hälften av 1800-talet trängt

igenom. 1840—41 års riksdag beviljade ett anslag för omläggning

och förbättring av backiga eller eljest för kommunikationerna mindre

tjänliga delar av de allmänna landsvägarna i riket. Anslaget, som be­

nämnes allmänna vägbvggnadsfonden, har sedan med tid efter annan

förhöjt belopp regelbundet beviljats. Enligt nu gällande 'bestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

för erhållande av understöd från anslaget, vilka återlinnas i Kung!. Maj:ts

kungörelse den 27 juni 1914 (nr 320), må statsbidraget bestämmas till

högst, två tredjedelar av den beräknade kostnaden enligt arbetsplanen.

Ett annat statsanslag till vägväsendet är det s. k. ordinarie bidragsan­

slaget till vägunderhållet, soja beviljats från och med år 1895 och är

avsett till gäldande av den på staten belöpande andel av kostnaden för

vägunderhållet på landet. Detta bidrag, som sedan 1905 års revision av

viiglagen i regel utgjort tre tjugondelar av sagda underhåll, har från och-med

år 1919 höjts till tre tiondelar. Från och med år 1907 har riksdagen vidare

beviljat ett extra anslag till understöd åt synnerligt betungade väghållnings-

distrikt. Understödet kan bestämmas till högst hälften av distriktets

hela beräknade kostnad för vägunderhåll. Beträffande dispositionen av

ifrågavarande anslag gälla nu bestämmelserna i Kungl. Maj:ts kungörelse

den 10 juni 1912 (nr 137). Åven ett flertal andra anslag hava av riks­

dagen beviljats i syfte att främja vägväsendet och lätta bördorna för

väghållningsdistrikten, exempelvis till anläggande av enklare vägar i

Norrland, till hamn- och brobyggnader in. m., till expenser för allmänna

arbeten och till vägundersökningar samt till kostnader för vägdelningar.

Slutligen bör erinras om den s. k. vägkommissionens nyligen

framlagda förslag, enligt vilket väghållningsdistrikten skulle utgöras av

landstingsområdena och statsbidragssystemet omläggas.

Det sedan gammalt å jorden vilande skjutsningsbesväret var ur­

sprungligen ej avsett att förorsaka det allmänna några kostnader. På

grund av dess ofta hårda och ojämna tryck kommo emellertid så små­

ningom vissa statsbidrag att utgå för dess fullgörande. Genom 1878

års skjutsreform ställdes all skjutsning, såvitt ske kunde, på entrepre­

nad. Där bidrag till entreprenaderna bleve nödvändiga, skulle dessa

gäldas till viss del av landstingen och i landsting ej deltagande städer

och till viss del av statsverket. Enligt nu gällande stadga om skjuts­

väsendet den 22 juni 1911 äro landstingen och i landsting ej delta­

gande städer skyldiga att med bidrag av staten ansvara för skjutsning-

ens uppehållande. Detta gäller vare sig entreprenad å skjutsningen kan

åstadkommas eller ej. Av entreprenadbidragen eller, om entreprenad ej

kan åstadkommas, hela kostnaden för skjutsningens uppehållande betalar

staten minst hälften och, under vissa förutsättningar, större del.

Först vid 1908 års riksdag kan frågan om en allmän skatte­

utjämning kommunerna emellan sägas hava blivit fullt aktuell i

Bihang till riksdagms protokoll

1920. 1 samt. 158

höft.

(Nr 191.)

13

Kung!. Maj.ts proposition Nr 191.

97

Skjutthåll-

ningen.

Understöd till

särskilt

skattetyngda

kommuner. *

98

betydelse!! av ett självständigt skatteproblem. På grund av eu vid

denna riksdag i andra kammaren väckt motion anhöll riksdagen i skri­

velse den 3 juni 1908, att allsidig utredning måtte verkställlas rörande

vilka kommuner, som ägde alltför ringa ekonomisk bärkraft i förhållande

till dem ålagda skyldigheter för ändamål, de där tillika kunde anses

vara statsändamål, samt att därefter för riksdagen måtte framläggas det

förslag, vartill utredningen gåve anledning.

I anledning av denna riksdagens skrivelse föranstaltade Kungl

Maj it om eu förberedande statistisk undersökning rörande landskommu­

nernas och köpingarnas ekonomiska bärkraft, vilken förelåg färdig

år 1911.

Vid 1912 års riksdag föreslog därefter Kungl. Maj:t åtgärder föl­

en provisorisk lindring i skattetrycket för de mest skattetyngda lands­

kommunerna och köpingarna medelst statsbidrag. Förslaget avsåg, att

årliga statsbidrag skulle efter vissa normer utgå till landskommuner och

köpingar, som på grund av ringa tillgång på beskattningsföremål vore

i högre mått än andra kommuner tryckta av utgifterna lör skolväsen

och fattigvård och som tillika i övrigt kunde räknas till de mest skat­

tetyngda. Riksdagen avslog emellertid förslaget, huvudsakligen på den

grund att skattetrycket, sådant det framträdde i den kommunala utdebi­

teringen, icke kunde anses utgöra ett tillförlitligt underlag för bedö­

mande av de kommunala skattebördornas verkliga tyngd.

Kungl. Maj:t framlade sedermera vid 1917 års riksdag nytt förslag

i ämnet. Detta förslag avsåg anvisande av ett förslagsanslag å 600,000

kronor till understöd åt synnerligt skattetyngda landskommuner. Försla­

get vann i huvudsak riksdagens bifall, och kungörelse angående villkor

och grunder för erhållande av statsunderstöd utfärdades den 25 juni

1917 (nr 400). Motsvarande anslag hava även vid 1918 och 1919 års

lagtima riksdagar beviljats, och nya kungörelser angåendé villkoren för

statsunderstöds erhållande hava i överensstämmelse med 1917 års före-

nämnda kungörelse utfärdats den 31 maj 1918 (nr 562) och den 19

juni 1919 (nr 396).

Villkoren för erhållande av statsunderstöd äro i huvudsak följande.

Den kommunalskatt, den landstingsskatt och den vägskatt, som kom­

munen samt vederbörande landsting och väghållningsdistrikt under det

löpande året beslutat till uttaxering, skola tillhopa hava föranlett ett

högre skattetryck än 10 kronor för 100 kronor inkomst. Det skatte­

tryck, som föranletts av de löpande och de två nästföregående årens

uttaxeringar, skall i medeltal för dessa tre år likaledes överstiga 10

kronor för 100 kronor inkomst. De utgifter för kommunens folk-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

99

skota- och fattig vårdsväsen, till vilkas bestridande uttaxering beslu­

tats under det löpande året, skola motsvara ett belopp av mer än 4

kronor 50 öre för 100 kronor inkomst. Vid beräkning av skatte­

trycket skall iakttagas, bland annat, att, om kommun icke till fullo

utnyttjat den enligt lagen om skogsaccis in. in. den 11 oktober 1912

medgivna rätt att såsom tillskott till täckande av utgifter använda

skogsaecismedel eller för sådant ändamål icke använt därför eljest till­

gängliga medel, den uttaxering skall beräknas, som erfordrats, därest

nämnda tillgångar kommit till dylik användning. Om vidare bland

kommunens utgifter ingår annuitet å lån för annat ändamål än kyrko-,

folkskole-, fattigvårds- eller sundketsväsen, skall endast den uttaxering

beräknas, som erfordrats, därest dylik annuitet icke medräknats vid ut­

taxeringens bestämmande. Vidare skall statsunderstöd icke utgå, därest

det höga skattetrycket kan anses väsentligen hava förorsakats därav,

att jordbruksfastigheterna inom kommunen taxerats lägre än vad inom

länet i allmänhet i sådant hänsende gäller eller att kommunen vidtagit

med avsevärda utgifter förenade anstalter, vilka icke varit av trängande

behov påkallade, eller beslutat kommunalskatt för täckande av utgifter,

vilka enligt normal hushållning i stället bort bestridas med lånemedel.

Statsunderstöd skall utgå med sådant belopp, att skattetrycket för 100

kronor, till den del det föranletts av utgifter för folkskole- och fattig-

vårdsväsen, nedbringas till 4 kronor 50 öre; dock att understödet be­

gränsas till 40 procent av den del av skattetrycket, som överstiger 10

men icke 11 kronor, 50 procent av vad som överstiger 11 men icke 12

kronor, 60 procent av vad som överstiger 12 men icke 16 kronor och

75 procent av vad som överstiger 16 kronor. Understödet kommer de

skattskyldiga till godo i form av avkortning å deras kommunalut-

skylder.

' Kunyl. Majds proposition Nr 191.

D. Översikt över de offentliga förvaltningarnas utgifter och inkomster.

Jag skall härefter lämna eu redogörelse för de offentliga förvalt­

ningarnas utgifter och inkomster. De källor, som ligga till grund för

framställningen, äro, i fråga om statsverket: utdrag ur rikshuvud-

boken, innefattande budgetredovisning för år 1915 (resp. 1916, 1917

och 1918); vad angår landsting, städer, landskommuner och municipal-

samhällen: statistiska centralbyråns manuskripttabeller till den ännu icke

av trycket utkomna berättelsen angående kommunernas finanser år 1916;

100

samt beträffande vägliållningsdistrikten: jorbrnksdepartementets berättelse

för år 1916 angående allmänna väghållningsbesväret på landet.

En systematisk sammanställning av statens och kommunernas ut­

gifter och inkomster efter deras ändamål är med den svenska finans-

statistikens beskaffenhet icke möjlig att exakt genomföra.

De viktigaste svårigheter, som beträffande kommunerna möta för

eu dylik sammanställning, äro dels omöjligheten att genomföra'en ut­

räkning av nettoavkastningen eller nettoutgifterna för de olika förvalt­

ningsgrenarna, dels den omständigheten, att ingen genomgående skill­

nad gjorts mellan verkliga utgifter å ena sidan och utgifter för kapital­

ökning å andra sidan, dels slutligen den summariska redovisningen, var­

vid utgifter för skilda ändamål sammanförts och till följd härav kunna

endast helt approximativt fördelas. Den i efterföljande tabeller utförda

grupperingen av de offentliga förvaltningarnas utgifter och inkomster

måste därför, vad beträffar landsting, primärkommuner och municipalsam-

hällen, betecknas endast som ett försök att ungefärligt fördela de kom­

munala förvaltningarnas utgifter och inkomster efter deras natur.

T avseende på statsverkets utgifter har fördelningen kunnat genom­

föras med betydligt större noggrannhet. Utgifter från huvudtitlarnas

allmänna besparingsfonder ha icke medräknats och ej heller utgifter,

som bestritts från donerade fonder.

Beträffande de principer, som följts vid utgifternas fördelning på

de olika grupperna, må följande förklaringar meddelas.

Statsverket. Till den första gruppen har, förutom utgifterna på

första huvudtiteln, även förts årsanslaget till Konungen, vilket i riks-

staten är upptaget under räntor å statsskulden in. m. — I grupperna

4 och 5 äro även inräknade utgifter för det militära pensionsväsendet.

Grupp 5 innefattar däremot icke utgifterna för handeln under femte

huvudtiteln. — I grupp 8 inbegripas utgifter för departementen, land­

staten, flertalet centrala ämbetsverk, ålderstillägg, krigstidstillägg och

krigstidshjälp samt extra krigstidstillägg (med undantag av anslagen på

andra, tredje, fjärde och femte huvudtitlarna), rese- och traktaments-

penningar, postavgifter för tjänstebrev, skrivmaterialier och expenser,

tryckningskostnader, kronans publika hus, restitutioner, ersättning för

av statskontoret gjorda förskott, pensionering av civila tjänstinnehavare,

allmänna indragningsstaten samt förvaltningskostnader för riksgäldskon-

toret och justitieombudsmannen in. in. — I grupp 12 ingå för år 1918

utgifterna för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnads­

villkor, varjämte som en särskild underavdelning upptagits anslagen till

åtgärder i prisreglerahde syfte. — Grupp 16 innefattar bl. a. utgifterna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.-

101

för kommerskollegium, bergsstaten, handelsundervisningeu, industri, hant­

verk och slöjd, den tekniska undervisningen, lanthushållningen, fiskeri-

väsendet, skogsväséndet, lantmäteri väsen det, prisreglering av gödsel­

medel samt ersättning till hushållningssällskapen för till statsverket

indragna brännvinsförsäljningsmedel. — Grupp 17 omfattar utgifter

för sjökarteverket, lots- och fyrväsendet, undervisningsanstalter för sjö­

farten, väg- och vattenbyggnad sväsendet, bidrag till skjutsentrepre­

nader samt handelsflottans pensionsanstalt. — 1 grupp 18 ingå utgifter

för tullverket och k o nt.ro 11 styr el sen, kontroll å tillverkningsavgifter, stämpel­

omkostnader samt kostnader för taxering av fast egendom samt av inkomst

och förmögenhet. — Grupp 20 omfattar bidrag till väghållningdistrikten,

ersättning till städerna för mistad tolag, bidrag till landsting och städer,

som icke deltaga i landsting, ersättning till landsting, städer och kö­

pingar för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel samt

understöd åt skattetyngda landskommuner. — Grupp 22 omfattar av­

sättning till statens utlåningsfonder samt till statsverkets fond av rus-

drycksmedel men däremot icke avsättningar till värnskattefonden, vilka

här icke alls medräknats bland utgifterna. — Anslagen för år 1918 till

återbetalning av tillfälliga lånemedel (162,648,300 kronor) samt tillfälligt,

lån åt statens järnvägar (19,000,000 kronor) ha icke medräknats.

Landstingen. Kol. 20 (»övriga undervisningsärenden») av tab. 6 i

statistiska centralbyråns berättelse rörande kommunernas finanser år

1916, vari ingå utgifter bl. a. för folkundervisning, allmänna läroverk

samt tekniska-, slöjd-, lantbruks-, skogs- och veterinärskolor, har upp­

delats på tre lika stora delar, som i efterföljande tabell 1 hänförts till

grupperna 13, 14 och 16. Av beloppet i kol. 25 (»övriga utgifter») av

tab. 6 i samma berättelse hava landstingens bidrag till allmänna pen­

sionsförsäkringen, 190,170 kronor, hänförts till grupp 12, samt åter­

stoden i tre lika stora delar förts till grupperna 7, 11 och 12.

Städerna. Till städer, som deltaga i landsting, hava även räknats kö­

pingar, som utgöra egen kommun. Både för städer och landskommuner

ingå i grupp 9 av tabell 1 utgifter för prästerskapets avlöning såväl

enligt äldre löneresolutioner som i församlingar, där lagen den 9 decem­

ber 1910 om reglering av prästerskapets avlöning trätt i kraft, beträf­

fande sistnämnda församlingar dock endast den del av avlöningen, som

bestritts genom influtna församlingsavgifter.

1 tab. 1 ha från tab. 3 i statistiska .centralbyråns berättelse angå­

ende kommunernas finanser till grupp 8 sammanförts kol. 33 (utgifter

»för andra ändamål»), kol. 45 (»hus och inventatier»), kol. 55 (»stads­

fullmäktiges och nämnders expedition»), kol. 58 (»övriga utgifter») samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

102

hälften av kol. 54 (»magistrat och rådhusrätt»), medan andra hälften

av sistnämnda kol. hänförts till grupp 6. — Till grupp 12 ha hänförts

kol. 12 (»brandväsen») samt kol. 53 (»allmänna pensionsförsäkringen»).

Sistnämnda utgiftspost innefattar i fråga om både städerna och lands­

kommunerna levererade grundavgifter, bidrag till pensionstillägg och

understöd samt förvaltningskostnader för pensionsnämnderna, i den mån

dessa kostnader kunnat särskilt angivas.

Grupp 21 innefattar utgifterna i kol. 52 (»övriga utgifter»). Där

ingå även i fråga om de i landsting deltagande städerna utgifterna för

vattenledning, minskade med influtna vattenledningsavgifter, vilka i

stället uteslutits i tabellen över inkomsterna. För i landsting deltagande

städer, vilkas influtna vattenledningsavgifter överskjuta utgifterna för

samma ändamål, ha de senare uteslutits i tab. 1, men nettoöverskottet

upptagits i tab. 4 under grupp d 1).

Landskommunerna. Räntorna för kyrkliga ändamål, för folkskola,

för fattigvård och för andra kommunala ändamål, som i den finanssta­

tistiska berättelsen ingå i resp. kol. 22, 20, 31 och 37 men därjämte sär­

skilt redovisas i tab. K, ha hänförts till grupp 19. Till grupp 8 ha

från samma berättelse hänförts kol. 33 (»hus och inventarier»), kol. 36

(»avlöningar, arvoden, ersättningar») och kol. 37 (»övriga utgifter») efter

avdrag av i sistnämnda kol. ingående skuldräntor.

Municipalsamhällena. Till grupp 8 ha från den finansstatistiska

berättelsen sammanförts kol. 23 och 26 (»övriga utgifter»). Utgifterna

för vattenledning ha minskats med influtna vattenledningsavgifter samt

därefter jämte utgifterna för hus och inventarier (kol. 16) hänförts till

grupp 21 av tab. 1.

I tab. 4 har ett försök gjorts att beräkna, huru mycket av de på

den beskattningsbara inkomsten utdebiterade skatterna som gäldats av

jordbruksfastighet, av annan fastighet samt av inkomst av kapital och

arbete. Fördelningen har gjorts , efter samma proportion, efter vilken

den beräknade beskattningsbara inkomsten fördelar sig på samma grup­

per. Fördelningen kan dock icke göras fullt exakt, emedan de utdebi­

terade och de influtna skattebeloppen icke helt motsvara varandra. Som

den bristande skatteinbetalningen torde vara störst inom gruppen inkomst

av kapital och arbete, är säkerligen den på denna grupp belöpande

delen av skatterna något för högt beräknad.

Till de efter den beräknade inkomsten utdebiterade utskylderna -

har i tab. 4, grupp a) 1 lagts under året influtna restantier. — Under

rubriken »skatter och avgifter utdebiterade efter annan eller ej uppgiven

grund» ingå huvudsakligen prästerskapets avlöningsmedel enligt äldre

löneresolutioner.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

103

Tab.

1. De offentliga förvaltningarnas utgifter år 1916.

Utgiftornas natur

Stats­

verket

1,000 kr.

Lands­

ting

1,000 kr.

I landsting

ej del­

tagande

städer

1,000 kr.

Övriga

städer

1,000 kr.

Lands-

( kom-

' muner

1,000 kr

Muuici-

1 palsam-

hällen

1,000 kr.

Vägtull-

nings-

distrikt

1,000 kr.

Till­

sam­

mans

1,000 kr.

A. Verklig-» utgifter.

1. Hans Maj: t Konungen

samt hov- och slotts

staterna ....................

1,645

1,645

2. Riksdagen ...............

1,502

1,502

3. Utrikesförvaltning..

2,220

___

2,220

4. Lantförsvar...............

150,821

___

160,821

5. Sjöförsvar ...............

40,989

__

40,989

6. Rättsväsende ...........

6,684

796

558

8.038

! 7. Ordningsväsende ..

558

321

4,695

2,841

69

8,484

8. Allmän inre förvalt­

ning ..............................

17,391

493

24,700

14.710

5,111

748

63,153

! 9. Kyrkliga angelägen­

heter ..............................

1,266

2,895

2,760

12,652

19,573

10. Hälso- och sjukvård

15,283

15,670

9.757

2,029

2,824

61

45 624

11. Fattigvård och väl­

görenhet .....................

596

321

9,220

6,580

18,144

34,861

[12. Försäkring och andra

sociala ändamål........

13,456

511

3,070

2,880

7,661

94

27,672

13. Folkundervisning och

folkbildning.................

23,829

851

10,082

9,019

32,304

76,085

14. Allmänna och en­

skilda läroverk ........

7,988

616

2.404

2,436

13444

15. Vetenskap och konst

5,200

-

5,200

It). .Näringslivets främ­

jande ..............................

12,959

1,364

14,323

17. Kommunikationsvä­

sende..............................

8,168

801

13,903

9,111

1,597

560

18,307

52,447

Ib. Skatteomkostnader...

11,483

11,483

19. Skuldräntor.................

35,940

1,298

16,101

10,602

3,688

259

67.888

Summa 1—19 357.978

22246

97.623

63,526

83,981

1,791

18,307

645,452

20. Bidragtill kommuner

o dyl..............................

16,527

_

_

B. Utgifter för kapi­

talökning.

21. Köp eller anläggning

av inkomstgivande

egendom ......................

62,153

___

30,660

13,422

743

1

106,978

22. Avsättning till fonder

4,514

4,514

23. Avbetalning å skuld

4,839

6,916

8,186

19,514

9,241

513 j

49,209

Totalsumma 446.011

29.162

136469

96,462

93,222!

3 047 J

18,307

806,153

104

Kungl. Majte proposition Nr 191.

Tab. 2. Specifikation av vissa kommunala utgifter år 1916.

Utgifternas natur

Lands-

ting

1,000 kr.

■ I landsting

ej deltagande

städer

1,000 kr.

Övriga

städer

1,000 kr.

Lands­

kommuner

1,000 kr.

9. Kyrkliga angelägenheter ..............*...................

_

9,895

2.760

12.652

därav hus och inventarier...............................

'

623

672

3,081

prästerskapet» avlöning ..........................

735

886

6,615

Övriga utgifter ............................................

1,537

1.202

2,956

1

13. Folkundervisning och folkbildning .................

10,082

9,019

32,304

därav hus och inventarier...................................

1,818

1.020

7,132

avlöning.........................................................

5,853

5,753

18,828

övriga utgifter ............................................

2,411

2,246

6.344

14. Allmänna och enskilda läroverk.....................

2,404

2.436

_ i

därav hus och inventarier...................................

1,039

956

--- j

avlöning ........................................................

260

746

Övriga utgifter ............................................

1,105

734

16. Näringslivets främjande.......................................

1.364

_

. 1

därav för jordbruk med binäringar .................

748

--

-

17. Kommunikationsväsende.......................................

13,903

9.111

därav vägar, gator och torg ..................... ........

5,111

3,429

hamnar, broar o. cl....................................

3,771

2,958

— 1

renhållning .................................................

3.761

1,329

gatubelysning................................................

1,260

1,395

' I

19. Skuldräntor ..............................................................

_

3,688

därav för kyrkliga ändamål ..............................

965

»

folkskola................................................

—-

1,560

» fattigvård ............................................

614 j

» andra ändamål ...................................

___

1.149

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191

105

Tub. ib Statens utgifter ärcn 1915 — 1918.

(Enligt utdrag ur riksliuvudboken )

Utgifternas natur

År 1915

1,000 kr.

År 1916

1,000 kr.

År 1917

1,000 kr.

År 1918

1,000 kr.

A Verklig!» utgifter.

i. H. Maj:t Konungen samt hov- och slottsstatevna

1,645

1,645

1,645

2,877

2. Riksdagen ................................................................................

1,437

1,502

1,870

3,682

3. Utrikesförvaltning ..............................................................

2,675

2,220

2,398

5,128

4. Lantförsvar............................................................ ...................

87,556

150,821

165,519

338,293

5. Sjöförsvar ................................................................................

31,516

40,989

48,211

139,946

6. Rättsväsende............................................................................

6,336

6,684

7,539

16,362

7. Ordningsväsende ...................................................................

520

558

612

712

8. Allmän inre förvaltning........ ..........................................

18,578

17,391

19,468

73,971

9. Kyrkliga angelägenheter .................................................

911

1,266

1,875

3,139

10. Hälso- och sjukvård ..........................................................

13,701

15,283

18,494

26,514

11. Fattigvård och välgörenhet ............................................

570

596

697

834

12. Försäkring och andra sociala ändamål.....................

8,083

13,456

15,496

78,110

12 a. Åtgärder i prisreglerande syfte ...................................

-

103,839

13. Folkundervisning och folkbildning..............................

22,710

23,829

27,138

36,642

14. Allmänna och enskilda läroverk...................................

7,812

7,988

8,048

10,671 ‘

15. Vetenskap och konst..........................................................

5,246

5,200

4,895

5,386

16. Näringslivets främjande.....................................................

13,438

12,959

13,701

29,107

17. Kommunikationsväsende.....................................................

7,687

8,168

8,400

8,402

18. Skatteomkostnader ..............................................................

10,486

11,483

11,771

12,579

19. Skuldräntor ............................................................................

32,082

35,940

45,344

74,020

.

Summa 1—19

20. Bidrag till kommuner och dylika ...............................

272,98!)

18,477

357,978

16,527

403,121

16,083

970,214

15,439

B. Utgifter för kapitalökning.

21. Köp eller anläggning av inkomstgivande egendom

47,400

62,153

73,902

176,997.

22. Avsättning till fonder..........................................................

13,339

4,514

13,744

13,697

23. Avbetalning å skuld .................................................

5,106

. 4,839

4,977

5,253

24. Rörelsekapital för statens kristidsverksamhet.......

— , —

159,800

415,200

Totalsumma

357,311

446,011 ! 671,627

1.596,800

Bihang till riksdagens 'protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

It

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Tab. 4. Kommunernas inkomster år 1916.

Inkomsternas natur

Landsting

i 1,000 kr.

Städer

isomejdcl-

] taga i

| landsting

j 1,000 kr.

| Övriga

städer

1,000 kr.

Lands­

kommu­

ner

1,0C0 kr.

i Munici-

palsam-

hällen

1,000 kr.

I. Verkliga Inkomster.

a) Skaller och avgifter:

1. Utdebiterade på den beskattnings­

bara inkomsten ...................................

14,362

42,256

28,889

40,057

813

därav på jordbruksfastighet.....................

2,640

63

251

12,077

»

» annan fastighet..........................

1,665

7,391

4,472

3,605

127

*

» inkomst av kapital och arbete

10,057

34,802

24,166

24,375

686

2. Utdebiterade på fastighetsvärdet ...

11

222

8. Personliga avgifter...................................

106

132

746

4. Skogsaccis ................................................

1

4

2,275

5. Utdebiterade efter annan eller ej

uppgiven grund...................................

693

738

6,258

6. Fattigvård in natura..............................

*) 90

- .

V. Av bouppteckningar in. m...................

497

146 |

8. Artistskatt ................................................

— '

82

38

3

9. Hundskatt ................................................

97

144

') 488

_

10. Sjukvårdsavgifter

......................

874

-

:

-

j

11. Grundavgifter till allm. pensionsförs.

-

1,102

1,170

j

6,364

b) Influtna räntor

..................................

I c) Hyror och arrenden

.........................

|

303

j

2,686

\

8,815

2,654

4,299

|

3,384

121

d) Inkomstgivande verks avkastning

........

2,884

28,715

15,445 I

-

i

393

e) Brännvinsftirsäljningsmedel

.................

2,673

j

2,262 1

3,418

6

f) Statsbidrag, till folkskolan

.................

2,285

2,791 |

14,428 1

»

»

andra ändamål

...........

1,974

3,601

897

451

15

i

1 g) Övriga inkomster

............................

539

j

26,903

9,237 |

6,185

284

Summa verkliga inkomster

23 609

120,112 |

70,224

80,735

1.626

II. Upplåning

.....................................

9,072 1

22,427

32,657

13,625 |

2,734

Summa inkomster ;

32,681 |

142,539

102,881

94,360 !

4.360

') Avser år 1915.

Kungl. Majds proposition Nr 11)1.

107

III. Principerna för eu rättvis beskattning i finans­

vetenskapen.

I äldre tider voro blott vissa klasser av befolkningen underkastade

skattskyldighet. Just de, som bäst skulle förmått bära skatterna, voro ofta

helt eller åtminstone i huvudsak fria från bidragsskyldighet till det all­

männa. De då gällande »systemen» för beskattningen voro ej resultat

av några försök att i praktiken omsätta teoretiskt utbildade idéer utan

måste fastmera betraktas såsom utslag av rådande maktmotsättningar

inom samhället. Det anses numera både inom teorien och hos det

praktiska livets män inom alla samhällslager självklart, att beskattningen

bör fylla största möjliga krav på en rättvis fördelning av de bördor,

som samhället i form av skatter måste i allt större utsträckning ålägga

sina medborgare. Och enighet torde kunna sägas råda därom, att en

rättvis skattefördelning förutsätter, dels att varje samhällsmedlem, som

är i stånd därtill, erlägger skatt, dels att beskattningen skall vara »lik­

mässig». Härmed iipphör emellertid enigheten. I synnerhet om den

närmare innebörden av fordran på »likmässighet» hava yppat sig de

mest skiftande åsikter.

I modern finansvetenskap har man i fråga om skattefördelningens

rättvisa med särskild hänsyn till likmässigheten uppställt tvänne huvud­

teorier, under vilka de flesta uppfattningar i berörda avseende kunna

hänföras, nämligen intresse- eller nytteteorien och skatteförmågeteorien.

Den särskilda teori, som uppställts i avseende å beskattningens socialpolitiska

verkningar, torde i allmänhet hava utbildats med hänsyn ej till kommunal­

beskattningen — varom här är fråga — utan till statsbeskattningen.

Intresseteorien vilar på den principen, att beskattningen skall ske

»efter intresse» eller, som det plägar uttryckas, »efter prestation och

motprestation». Numera är väl den åsikt att anse som föråldrad, att

skatterna borde ordnas som premierna i en försäkringsanstalt. Statens

huvudsakliga verksamhet gällde, ansåg man, uppehållandet av rätts­

säkerheten, och skatterna borde alltså betalas i förhållande till det gagn,

som en var hade av rättssäkerheten. I vad mån denna teori kunde äga

Olika be-

skattnings-

teorier.

Jnlresse-

teotien.

Skatttfbr-

mfigeteorien.

Förespråkare

för de olika

teorierna.

Wagner

giltighet även för kommunalbeskattningen, beröres i allmänhet icke i

den moderna skatteteoretiska litteraturen. Intresseprincipen, sådan man

numera tänker sig den, finner man »omedelbart grundad i sunda för­

nuftet». Det anses ligga i sakens natur, att man skall betala skatt i för­

hållande till de fördelar, man åtnjuter av samhället. Man söker fast­

ställa och mäta den nytta, en var har av samhällets verksamhet, för

att beskatta honom efter detta mått. Men under det åtskilliga för­

fattare anse det riktigt och nödvändigt att mäta nyttan i varje särskilt

fall, finnes det andra, som anse, att det gives ett gemensamt uttryck

för den nytta, en var åtnjuter av samhället, nämligen summan av de

ekonomiska fördelar, som tillflyta honom. Efter detta gemensamma

uttryck för nyttan böra de samhällsutgifter utdebiteras, som man ej

kunnat fördela genom att mäta nyttan i särskilda fall.

Skatteförmågeteorien däremot bygger på den principen, att en var

skall betala skatt efter sin ekonomiska bärkraft. Beskattningen grundas

enligt denna princip på den enskildes plikt att efter förmåga bidraga

till samhällets utgifter. Med skatteförmågeprincipen identifieras av. många

författare den s. k. offerprincipen, som utgår från det förhållandet, att

skatten innebär ett offer, ett umbärande för den beskattade. Likmässig-

heten i beskattningen förverkligas enligt denna princip, därest offret

blir lika för alla beskattade.

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Båda de nu berörda teorierna hava sina förespråkare. Vissa för­

fattare anse, att endera principen bör vara ensam härskande vid all be­

skattning, andra åter förmena, att båda böra komma till användning men

med var sitt begränsade tillämpningsområde. Jag tillåter mig att här

i korthet sammanfatta några uttalanden i ämnet av finans teoretiska för­

fattare, företrädande olika ståndpunkter.

Tysklands på ifrågavarande område sannolikt mest ansedde skrift­

ställare, Adolph Wagner, uttalar i avseende å den teoretiska grunden för

den allmänna beskattningen, att intresseprincipen utgör en oriktig grund­

val, då den utvidgar den privatekonomiska vedergällningsprincipen till

statslivets förhållanden. Det vore, enligt Wagner, visserligen sant, att de

beskattade åtnjöte stora fördelar av staten. I detta förhållande läge

emellertid icke den inre grunden till den allmänna skatteplikten, om man

också kunde hänvisa till denna grund för att gentemot den enskilde

rättfärdiga hans skattebörda. I vissa fall vore visserligen förhållandena

sådana, att skatterna kunde och borde fördelas efter intresset. Men därav

följde icke, att intresseprincipen vore lämpad såsom en allmän grundval

109

för beskattningen, bni sådan grundval förefunnes i stället i skatteförmåge-

principen. Låt vara att en var såsom medlem i samhället erhölle fördelar

av detsamma, så vore det dock främst fråga om det helas bästa och

om den enskildes blott såsom eu del av det hela. Det vore pliktför­

hållandet, som grundade skattskyldigheten. Kunde beskattning i all­

mänhet ej grundas på intresseprincipen, så kunde ej heller skatterna i

allmänhet fördelas efter densamma, Av samhällets väsen och beskaffen­

heten hos de flesta offentliga prestationer vore det fastmera klart, att

en allmän fördelning av skatterna efter intresse vore såväl principiellt

falsk som praktiskt ogenomförbar. Även där den enskilde åtnjöte för­

delar av samhällets dispositioner, skedde detta i regel i eu grad, som

ej kunde mätas. Så vore fallet beträffande den störa mängden av sam­

hälleliga dispositioner till förverkligande av rätts- och maktändamål

likasom även i fråga om många dispositioner för kultur- och välfärds-

ändamål. Därför vore man nödsakad att tillgripa eu annan måttstock

för skattskyldigheten, och en sådan kunde beträffande beskattningen i

allmänhet blott finnas i skatteförmågeprincipen. I det moderna sam­

hället hushållades »med förenade krafter» för det helas bästa, och där­

för måste också billigtvis var och en tagas i anspråk efter måttet av

sina krafter. Någon absolut, uteslutande användbar skatteprincip för

vinnande av likmässighet i beskattningen funnes alltså icke, utan det

gällde att åt vardera av skatteförmåge- och intresseprinciperna anvisa

det område, inom vilket den borde tillämpas.

Intresseprincipen vore, enligt Wagner, riktig och praktiskt använd­

bar, där offentliga prestationer verkligen medförde särskilda fördelar för

vissa personer eller för viss egendom och där tillika storleken av dessa

fördelar läte ungefärligen mäta sig. Blott ett »ungefär» vore över­

huvudtaget möjligt men också tillräckligt för ändamålet. Efter denna

ledande synpunkt följde användningen av intresseprincipen i systemet

för gebyrer och bidrag. Med gebyrer förstode Wagner sådana avgifter,

vilka på ett av samhället ensidigt bestämt sätt och till bestämt belopp

av enskilda eller grupper av enskilda erlades såsom speciellt veder­

lag för av samhället meddelade tjänster eller för utgifter, som de för­

orsakat samhället vid dess utövande av sin verksamhet. Bidrag vore

sådana avgifter, vilka erlades på en gång-, i synnerhet vid anlägg­

ningen av samhälleliga anstalter och inrättningar. Beträffande intresse­

principens ytterligare tillämplighet vore att skilja mellan stats- och

kommunalbeskattningén. I fråga om statsbeskattningen intoge visser­

ligen skatteförmågeprincipen det främsta rummet, men det kunde in­

träffa, att vissa föranstaltningar från statens sida i särskilt hög grad

Kanyl. Maj ds proposition Nr 191.

Schäff/e.

komrae vissa landsändar, vissa folkklasser, vissa personer och i synner­

het vissa egendomar till godo. Detta gällde i allmänhet jordegendom

men stundom, såsom i fråga om kommunikationsanläggningar, vatten-

byggnader m. in., även viss näringsdrift. I dylika tall kunde rättvisan

bjuda, att hänsyn toges till intresseprincipen. Det vore emellertid i kom­

munernas skatteväsen, och i desto högre grad ju mindre kommunerna

till sina områden vore, som denna princip funne sin särskilda använd­

ning. Liksom staten vore visserligen ej heller kommunen någon rent

privatekonomisk sammanslutning, i vilken allt på grund av sakens natur

borde eller kunde regleras enligt synpunkten: prestation och motpresta­

tion. Men i stor utsträckning förekomme i kommunernas verksamhet

åtgöranden, isynnerhet av ekonomisk natur, vilkas verkningar för en­

skilda kategorier av personer eller egendom kunde urskiljas och i någon

mån mätas, exempelvis såsom ökning i egendoms och i synnerhet fastig­

heters värde, såsom ökade produktionsmöjligheter i enskild näring eller

såsom personlig nytta och besparingar för privatmannen. Till genom­

förande av intresseprincipen i kommunalbeskattningen vore en metodisk

uppdelning av de kommunala utgifterna ändamålsenlig för att icke säga

nödvändig. Med de olika kategorierna av utgifter borde de särskilda

beskattningsprinciperna kombineras och detta i huvudsak så, att för de

allmänna utgifterna skatterna fördelades efter förmåga men i fråga om

vissa av de särskilda utgifterna efter intresse. Till allmänna utgifter

kunde räknas sådana, som avsåge att tillgodose statsändamål, utgifter

för kommunens allmänna förvaltning, för polis- och sundbetsväsen, och

i regel för fattigvården. Till särskilda utgifter vore däremot att hän­

föra utgifter för kulturändamål, skolväsen o. d. samt utgifter för eko­

nomiska ändamål, i synnerhet väg- och gatuväsen, vattenledning, be­

lysning m. m. Utgifter, om vilkas art tvekan rådde, borde hänföras

till allmänna utgifter. De särskilda utgifterna borde i första hand täckas

genom gebyrer och bidrag, men, i den mån detta ej vore möjligt,

borde utgifter för kulturändamål täckas med skatter efter förmåga, ut­

gifter för ekonomiska ändamål däremot med skatter efter intresse.

Beskattning efter förmåga borde, enligt Wagner, äga rum i alla de

fall, då ej, enligt vad förut utvecklats, rum funnes för intresseprincipen.

Skatteförmågeprincipen borde sålunda isynnerhet tillämpas vid statens

beskattning men hade sin givna stora betydelse även i fråga om kom­

munernas skatteväsen.

Eu annan känd tysk finansteoretiker, Albert Schäifle, anhängare

av skatteförmågeteorien såsom den enda riktiga i fråga om all beskatt-

110

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

rang, upptager Wagners resonemang till kritik på i huvudsak följande

satt Det tunnes visserligen gebyrer och bidrag efter intresse men ino-a

skatter efter intresse. Vad som angåves vara skatter efter intresse

vore just särskilda vederlag för särskilda fördelar. Wagners teori inne-

bure en sammanblandning med skatter av inkomster, som icke vore

skatter. ly med skatt lorstodes just bidrag till allmännyttiga oflfent-

iga utgifter, vilka icke täcktes genom förvärvsinkomster och särskilda

vederlag. Gebyrer och bidrag kunde klädas i skattens form men bleve

därigenom icke skatter. Omvänt kunde skatten klädas i gebyrens form

men upphörde därför icke att vara en skatt, ett bidrag efter förmåga

pa gnind av medlemskap i samhället. Om man överallt, där man

p agade tala om skatt efter intresse, i stället insatte »gebyr» e. d.

vore nästan allt riktigt, som i den av Wagner företrädda dualistiska

teorien anfördes, i fråga om intressebeskattningen. Det vore sålunda

bland annat riktigt, att gebyrer uttoges, där enskilda — icke blott jord­

ägare — åtnjöte särskilda och ungefärligen mätbara särskilda fördelar.

Det vore mycket riktigt , alt anbefalla ett uppdelande av de offentliga

utgifterna i sådana, för vilka helt eller delvis gebyrer borde upptagas,

och i sadana, där de enskildas fördelar ej ens tillnärmelsevis kunde mätas.

Utgivaren av den tyska tidskriften »Finanzarchiv», Georg Sehanz,

har nyligen (1915) sökt uppvisa, att de kommunala anordningarna i

största utsträckning komme kommunens samtliga medlemmar eller de

„ !a av. „de™ tillgodo, och att den uppfattning, att fastigheter och

näringsdrift skulle draga särskilt stor nytta av desamma, vore felaktig,

ochanz vill låta skatteförmågeteorien äga tillämpning i alla fall, då

ej skal till upptagande av gebyr eller bidrag tydligen förefinnas.

Engelsmannen Bastable anser icke intresseteorien vara möjlig att

i allmänhet tillämpa i fråga om statsbeskattningen men väl vid kom­

munalbeskattningen, där en större möjlighet att mäta de fördelar, som

tillskyndats vederbörande, ansetts förefinnas.

Till uteslutande intresseteorien ansluter sig däremot dansken V.

^aibe Hansen. Han ägnar skatteförmågeteorien en ingående kritik

i enna teori utginge, säger Falbe Hansen, från att skatterna borde vara

»lika», vilket skulle, betyda »lika offer» eller »lika tryck». Men denna slut-

sats vore icke pålitlig. Lika nära till hands läge"det resultat, till vilket

aven atskilhga författare kommit, nämligen att, när en skatt skulle vara

»lika», maste den hava samma absoluta storlek för alla. Då en sådan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

111

Sehanz

.

Bastable.

Falbe

Hansen.

112

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 191.

skatt givetvis måste sättas lågt, vore den förkastlig redan på den grund,

att den ej skulle inbringa tillnärmelsevis vad samhället behövde. Men

även om man antoge, att »lika» betydde »lika offer» eller »lika tryck»,

vore nästa led i tankekedjan oriktigt, ty från denna förutsättning kunde

man omöjligt komma till det resultat, att skatten borde beräknas »i

förhållande till» förmågan och än mindre »i förhållande till» inkomsten.

Ty när en skatt skulle medföra ett lika stort offer, måste den vara_icke

proportionell mot förmågan utan starkt progressiv på förmågan och

än mer progressiv på inkomsten. Den måste vara så hög, att dess

betalning kostade umbärandet av lika nödvändiga förbrukningsföre­

mål. Skatten måste sålunda medtaga all inkomst utöver ett minimum.

Skatteförmågeteorien förde emellertid även till andra olyckliga konse­

kvenser. Den löste sålunda icke det mellanstatliga och interkommunala

skatteproblemet. Slutligen kunde man ej utan vidare påstå, att »skatte-

förmåga» vore liktydigt med inkomst, vilket sistnämnda begrepp för

övrigt även vore tvivelaktigt och mångtydigt. Och begieppet »skatte-

förmåga» vore så vagt och godtyckligt, att det föga ägnade sig till

matt för beskattningen. Själva utgångspunkten för skatteförmågeteorien

vore för övrigt oriktig, ty staten ställde sig ej och borde ej ställa sig

lika gentemot alla samhällsmedlemmar. Falbe Hansen ansluter sig i

stället till den ovan berörda riktning inom intresseteorien, vilken>nser

summan av de ekonomiska fördelar, som tillflyta en var, utgöra ett

gemensamt uttryck för den nytta, han har av samhället.

K ungt. Maj:ts proposition Nr 191.

113

IV. KommunalbeMkattiiingen i vissa främmande länder.

I det följande skall jag meddela en kort sammanfattning av huvud­

grunderna för den kommunala beskattningen i vissa främmande länder, hämtad huvudsakligen ur professor Gustav Cassels år 1912 på offent­ ligt uppdrag utarbetade »översikt över kommunalbeskattningens ut­ veckling och nuvarande gestaltning inom vissa främmande länder» samt de sammauställningar beträffande skattelagstiftningen i vissa länder, som återfinnas i Eiserman—von Wolckers förslag. För erhållande av en mera ingående kännedom i ämnet hänvisar jag till dessa utredningar. Jag anser mig böra nämna, att tiden icke medgivit några närmare under­ sökningar, huruvida kommunalbeskattningen i något av de länder, sagda utredningar avse, undergått förändring, sedan utredningarna verkställts. Emellertid har jag — med reservation för vad som kan hava beslutats under de senaste månaderna — anledning antaga, att några genomgri­ pande kommunalskattereformer icke företagits.

1 England är varje kommunal myndighet i princip begränsad till de speciella uppgifter, lagstiftningen tiilagt densamma. Sedan gammalt hava funnits ett stort antal kommunala organ för olika ändamål, men genom sammanslagning har man numera sökt vinna en allt större kon­ centration av kommunalförvaltningen. Den mängd lokala skatter för specifika ändamål, som i äldre tider funnits, hava i sammanhang därmed bortfallit, och de nya skatterna hava i stort sett kommit att anslutas till den viktigaste specialskatten, den sedan gammalt bestående särskilda fattigskatten, som på detta sätt blivit grunden för Englands hela kom­ munala skatteväsen. Och fattigskatten är i huvudsak att betrakta såsom en skatt på den fästa egendomen. Skatten drabbar fastigheteus inne­ havare i proportion till fastighetens »årliga värde», som icke beräknas efter fastighetens kapitalvärde utan efter den årliga nettoavkastuing, fastig­ heten kan beräknas ge, om den upplåtes till annan. Ägaren är så­ som sådan skattefri; skatten drabbar innehavaren av fastigheten. Från huvudregeln, att kommunalskatt utdebiteras efter denna norm, givas vissa undantag, ity att i åtskilliga fall, där eu utgift uppenbarligen länder vissa fastigheter till avsevärt mindre nytta än andra fastigheter,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

15

England.

Frankrike.

de förra i mindre grad än de senare drabbas av utdebiteringen. Någon

kommunal inkomstskatt finnes icke i England, och ej heller utdebiteras

numera några speciella kommunalskatter av väsentlig betydelse. 1 Cassels

förenämnda utredning göres gällande, att beträffande uthyrda fastigheter

en stor del av fastighetsskatten ytterst får bäras av hyresgästerna,

medan den andra delen verkligen bäres av fastighetsägarna och alltså

har karaktären av en jordvärdeskatt, samt att de nyare tendenserna i

engelsk kommunalskattepolitik i allmänhet gått i riktning mot en mer

eller mindre fullständig övergång till en speciell jordvärdeskatt.

Av synnerligen väsentlig betydelse för de engelska kommunernas

finansväsen är statsbidragssystemet. Statsbidragen äro dels vissa till

kommuner av högre ordning överförda statsskatter, såsom licensavgifter

o. d., som tillfalla kommunerna, dels bidrag till vissa särskilda

ändamål, i synnerhet undervisningsväsendet. År 1908 uppgick stats­

bidragens sammanlagda belopp till omkring tredjedelen mot de egentliga

kommunalskatterna.

Frankrike är indelat i ett antal departement och dessa åter i kom­

muner. Såväl departementen som kommunerna hava beskattningsrätt.

Till grund för den allmänna direkta kommunalbeskattningen ligga de

fyra stora direkta statsskatterna: grundskatten, personal- och mobiliar­

skatten, dörr- och fönsterskatten samt näringsskatten (patentskatten).

Grundskatten beräknas olika, alltefter det den träffar obebyggd jord eller

byggnadsmark med byggnader. Den egentliga jordskatten är till sitt

sammanlagda belopp en gång för alla fastställd och fördelas på fastig­

heterna efter jordens antagna avkastning, medan däremot byggnads-

skatten utgår med en bestämd skattesats av byggnadernas avkastning

efter avdrag av viss beräknad procent för amortering, underhåll m. m.

Personal- och mobiliarskatten består av två olika skatter. Peisonalskatten

är en personlig percapitaskatt, medan mobiliarskatten utdebiteras i för­

hållande till hyresvärdet av de lägenheter, som användas såsom privat­

bostad. Dörr- och fönsterskatten upptages för byggnader efter antalet

av deras dörrar och fönster. Skatten åligger i första hand husägarna,

men dessa hava rätt att få skatten ersatt av hyresgästerna. Närings­

skatten slutligen utgår efter en mycket specificerad tariff med fästa

skattesatser och träffar i allmänhet alla yrkesidkare. Skatten är graderad

dels efter näringarnas eller yrkenas olika natur, dels efter folkmängden

i den kommun, där näringen drives, dels också efter hyresvärdet av

byggnader, som användas för näringsdriften, i somliga näringar också

efter antalet arbetare. Departementens och kommunernas tillägg till

114

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

115

dessa skatter beräknas efter vissa procent, som ej utan särskilt tillstånd

från vederbörande myndigheter få överskridas. I första hand beräknas

tilläggen till grundskatten samt person- och mobiliarskatten och, sedan

dessa utnyttjats, tillägg till alla fyra skatterna. Härav framgår, att

dörr- och fönsterskatten samt näringsskatten anlitas i förhållandevis

lägre grad än de övriga skatterna. Härtill komma vissa särskilda

kommunalskatter, bland dem den s. k. »prestationsskattcn» för väg-

väsendet, som egentligen innebär en skyldighet att utgöra naturapresta-

tioner, vilka dock kunna avlösas i penningar, samt hundskatt och i

städerna kommunala tullar eller s. k. oktrojer, vilka sistnämnda spela

en betydande roll.

Preussen är för den kommunala förvaltningen iudelat i provinser,

dessa i kretsar och kretsarna i primärkommuner. Under kommunerna

av högre ordning höra flera olikartade uppgifter, vad angår kretsarna

särskilt för vägväs«jndet och beträffande provinserna dels för kommunika­

tionerna dels ock i synnerhet för fattigvårdsväsendet. Provinserna, kret­

sarna och primärkommunerna hava var för sig beskattningsrätt. Då den

kommunala beskattningen till väsentlig del grundar sig på de direkta

statsskatterna, må även dessa något beröras.

Den direkta statsbeskattningen i Preussen vilade förr på ett system

av avkastningsskatter, kompletterat med en inkomstbeskattning. Av­

kastningsskatterna voro till antalet tre, nämligen grund-, byggnads- och

näringsskatterna. Grundskatterna vilade på en allmän kateter för landets

jord, vilken innefattade en taxering en gång för alla av jordens normala

nettoavkastning, d. v. s. bruttoavkastningen efter avdrag för driftskost­

naderna. Byggnadsskatten utgick efter byggnadernas årliga hyresvärde.

Näringsskatten var tidigare fördelad efter huvudsakligen yttre känne­

tecken med en indelning av näringsdriften efter ett detaljerat klass­

system men förändrades sedermera, så att företagets avkastning, i viss

mån också dess anläggnings- och driftskapital, lades till grund för be­

skattningen. Kommunerna täckte uteslutande eller till största delen sitt

skattebehov genom procentuella tillägg till statens inkomstskatt eller

genom självständiga kommunala inkomstskatter.

Genom den i början av 1890-talet genomförda s. k. Miquelska

skattereformen skedde en genomgripande omvandling av hela det preus­

siska såväl statliga som kommunala skattesystemet. Därvid infördes

en ny statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, som gjorde de i ett stuts-

skattesystem olämpliga objektskatterna onödiga. Dessa överlätos i stället

till kommunerna, ehuruväl taxering såsom till statsskatt fortfarande skulle

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Preusseo.

116

äga rum och nomineTa belopp enligt förut gällande grunder åsättas. Då

staten avstod från realskatterna, krävdes emellertid garantier för en

lämplig hushållning med dessa skattekälior, på vilka kommunerna i första

hand måste grunda sin hushållning. Därför bestämdes, att kommuns

beslut i beskattningsärenden skulle i många fall underställas lokalmyn­

dighets prövning.

Enligt kommunalskattereformen skulle kommunernas inkomstbe­

skattning nära ansluta sig till statsinkomstskatten men borde däremot

en omgestaltning äga rum av grund-, byggnads- och näringsskatterna

till särskdda kommunala realskatter. Frigivandet av dessa skattekälior

från statens sida erhåller sin fulla betydelse för kommunerna därigenom,

att dessa icke bindas vid statens formellt bestående skatteformer ulan

sättas i tillfälle att utbilda sina realskattesvstem efter särskilda förhål­

landen. Detta skall ske genom en särskild skatteordning, som under­

ställes vederbörande myndighets godkännande. Tills detta sker, måste

kommunen upptaga realskatter i form av tillägg till de statliga real­

skatterna.

Den preussiska primärkommunen skall i första hand täcka sina

utgifter genom egna inkomster men äger rätt att därutöver upptaga i

första hand gebyrer och bidrag, därefter indirekta samt slutligen direkta

skatter. Gebyrer eller bidrag är kommunen berättigad upptaga för

begagnande av sådana anordningar, som kommunen i det offentligas

intresse har vidtagit. Skyldighet att upptaga yebyrer eller bidrag före­

finnes, om anordningen i fråga hinder särskilda medlemmar av kom­

munen eller särskilda klasser av densamma till fördel. Dock kan kom­

munen i sådant fall även täcka kostnaden genom s. k. »mer- eller

mindrebelastning», varmed förstås en olika fördelning av de direkta

skattebördorna på olika grupper av kommunens medlemmar. Indirekta

skatter är kommunen berättigad att upplaga inom vissa gränser. Den

viktigaste är skatt på omsättning av fast egendom.

Av de direkta skatterna komma närmast i betraktande realskatterna

och bland dessa först skatten å fast egendom, som utgår av såväl be-

byggd som obebyggd fastighet inom kommunen. Skattefördelnirjg^n

kan ske efter antingen avkastnings- eller saluvärdet — varvid dock märkes,

att totalsumman av utdebiteringen på fast egendom bestämmes med hän­

syn till det taxerade beloppet av statens grund- och byggnadsskatter.

Om särskilda fastighetsskatter icke äro införda, skall beskattningen ske

i form av procentuella tillägg till de statliga taxeringarna till grund-

och byggnadsskatt. Vad näringsskatten beträffar har det officiellt för­

klarats, att statsskatten icke är någon lämplig grundval för kommunal-

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

Kunrjl. Maj:Ut proposition Nr 191.

117

beskattningen, utan att kommunerna böra i vederbörlig ordning fast­ ställa särskilda näringsskatter. Detta bär också i någon utsträckning skett. Härvid har man till grund för näringsskatten lågt antingen an­ läggnings- och driftskapitalet eller omsättningens storlek, hyresvärdet av i rörelsen använda lokaler, den i näringsdriften utbetalda avlönings- suroman eller antalet sysselsatta arbetare eller ock någon kombination av två eller flera av dessa fördela in gsgrunder. Ett särskilt slag av näringsskatt är den särskilda skatten på större s. k. varuhus, vilken beiäknas efter progressiv skala pa omsättningen. Kommunal inkomst­ skatt får i regel upptagas endast i form av procentuella tillägg till statens inkomstskatt. Dock kunna de skattefria avdragen få göras mindre än i fråga om statsskatten, varjämte progressionen kan upphävas. Viss fri­ het från kommunal inkomstskatt tillkommer vissa personer i offentlig tjänst. Kommunala tillägg till statens förmögenhetsskatt äro icke tillåtna. Inkomstskatt kan delvis ersättas av utgiftBskatter, därest dessa träffa sådana slag av utgifter, vilkas omfång i allmänhet plägar stå i visst för­ hållande till inkomstens storlek och vilka därför kunna anses utgöra ett mått på denna. Fördelningen av skattebehovet på de olika skatte­ orterna skall genomföras med vederbörlig hänsyn till arten av de utgifter, det gäller att täcka. Komma dessa utgifter i första hand fastighetsägare eller näringsidkare till godo, böra de i törsta rummet täckas g^norn utdebitering på realskatterna. Emellertid måste realskatterna alltid först tagas i anspråk i viss utsträckning, innan man tillgriper inkomstskatt. Synnerligen detaljerade föreskrifter i detta avseende äro givna. Slutligen är i avseende å primärkommunernas beskattningsrätt att märka en be­ stämmelse, som syftar till åstadkommande i viss mån av en skatteutjäm­ ning. När i en kommun en mängd arbetare äro sysselsatta i industriellt företag eller näringsdrift och dessa arbetare till stor del bo i en annan kommun, är bostadskommunen berättigad att erhålla bidrag från den kommun, där arbetarna sysselsättas.

Grunderna för kretsarnas beskattning äro i stort sett desamma som

för primärkommunerna, vilka för övrigt verkställa utdebitering och uttaxe­ ring av de direkta skatterna till kretsarna. Detsamma gäller även pro­ vinserna, som dock i allmänhet icke få upptaga indirekta skatter.

Statsbidragen till kommunerna spela i Preussen en viktig roll. I

synnerhet gäller detta i fråga om folkskoleväsendet men även beträffande vägväsendet. Utom bidrag till särskilda ändamål förekomma bidrag, som utdelas till primär kommunerna med hänsyn särskilt till behovet av understöd.

118

Bayern.

Bayern är indelat i kretsar, dessa i distrikt samt vissa i distrikten

ej ingående s. k. omedelbara städer, distrikten åter i primärkommuner.

På kretsarna komma stora kostnader för skolväsen och fattigvård, medan

distriktens utgifter till väsentlig del avse vägväsendet.

Kommunalbeskattningen sker i Bayern genom tillägg till de direkta

statsskatterna samt genom vissa särskilda skatter, såsom skatt på Öl, kom­

munala gatu- och ' broavgifter, hundskatt, kommunala tillägg till lag-

fartsstämpel, särskild varuhusskatt o. s. v. Den direkta stat sbeskattningen

i Bayern vilade ända till den reform, som genomfördes år 1910, på ett

system av avkastningsskatter. Dessa voro till antalet fem, nämligen en

grundskatt, en byggnadsskatt, eu näringsskatt, en kapitalränteskatt och en

partiell inkomstskatt. Den kommunala utdebiteringen måste ske efter

samma procentsats för alla fem skattetyperna. Genom 1910 års före-

nämnda reform infördes såsom huvudform för den statliga beskattningen

en verklig inkomstskatt, ehuruväl de gamla avkastningsskatterna fingo

kvarstå. Det avsågs därvid, att för kommunerna avkastningsskatterna

fortfarande skulle bliva huvudsak och inkomstskatterna mera iä betydelse

av komplement. Kommunerna tillförbundos därför att belasta avkast­

ningsskatterna med relativt högre procentsatser än inkomstskatten. Medan

staten av inkomstskatten bar dubbelt så stor inkomst som av avkast­

ningsskatterna, torde i kommunerna avkastningsskatterna giva dubbelt

mot0 inkomstskatten. Detta gäller dock endast primärkommunerna och

distrikten. Kretsarna, som i ekonomiskt avseende anses stå staten be­

tydligt närmare, skola däremot allt fortfarande utdebitera sitt skattebehov

såsom ett likformigt procentuellt tillägg till de direkta statsskatterna.

Avkastningsskatterna i Bayern te sig efter år 1910 på ungefär föl­

jande sätt. Kapitalränteskatten är en fristående skatt på inkomst av

kapital, varunder förstas räntor på utlånat kapital samt utdelning å

aktier och dylikt. Grundskatten är en gammal katasterskatt, som be­

räknats på grundval av en fullständig uppmätning och klassifikation av

all jord i Bayern. Byggnadsskatten är en skatt pa byggnadeis liyres-

värde. Näringsskatten utgår av varje inom Bayern driven näring med

undantag för jordbruket med dess binäringar. _ Skatten består av två

delar. Den ena står ungefär i proportion till driftskapitalet, d. v. s. all

den förmögenhet, som ingår i näringsdriften, med undantag av den, som

drabbas av grund- och byggnadsskatt. Den andra delen åter äi pro­

gressiv i förhållande till storleken av företagets avkastning.

Om eu kommun belastas med utgifter för folkskola, fattigt'åid eller

polis för personer, som visserligen bo inom kommunen, men som äro

anställda i näringsdrift inom annan kommun, kan bostadskommunen

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

gorå anspråk på andel i driftskommunens näringsskatt från företaget i fråga.

Av betydelse för det kommunala finansväsendet i Bayern äro

de bidrag, som kommuner av lägre ordning erhålla från kommuner av högre ordning, respektive dessa från staten. Dessa bidrag utgå för särskilda ändamål, fattigvård, skolor och vägväsen.

Baden är indelat i kretsar, dessa i primärkommuner. Kretsarna

Baden,

utdebitera hela sitt skattebehov på primärkommunerna. De badenshka kommunerna kunna upptaga bidrag och gebyrer samt särskilda skatter, såsom omsättningsskatt a fast egendom, avgift för lustbarheter, varuhus­ skatt och förbrukangsskatter. Den direkta beskattningen sker genom tillägg till statsskatterna. Dessa utgöras av en allmän inkomstskatt och en särskild förmögenhetsskatt. Sistnämnda skatt är icke enhetlig utan har mera karaktären av en sammansättning av fyra objektskatter" på olika slag av förmögenhet, nämligen grund-, byggnads-, drifts-kapitals- och kapitalskatt. För varje slag av förmögenhetsobjekt gälla särskilda taxe- ringsreglei. Skulder få avdragas, men avdragsrätten är begränsad till hällten av förmögenhetens värde. I fråga om taxeringen av de sär­ skilda slagen av iörmögenhetsobjekt märkes följande. För taxering av jord uppställes en skala med olika värden per hektar för jord av olika klasser. Såsom byggnader taxeras även sådana, som användas i jordbruket, tomten, vara byggnaden står, jämte tillhörande gårdsplats o. d. Såsom driftskapital taxeras alla i inländsk näringsdrift med undantag av jordbruk använda förmögenhetsobjekt, som icke falla under fastighetstaxeringen. Av de badensiska kommunernas totala utdebite- ringssumma föll år 1910 på fastigheterna i det närmaste hälften, på övrig förmögenhet omkring en fjärdedel, varav huvudparten på drifts- kapital i näringar. Omkring en fjärdedel föll alltså på inkomsten.

Kommunala förvaltningsorgan i iirttemberg äro utom primärkommu- Wiirtembsrg.

nerna dels de sa kallade arntfekorporntionerna, till antalet ganska många, med uppgifter huvudsakligen på vägväsendets, sundbetsväsondets och fattigvår­ dens områden, dels ett fåtal större landsfattigvårdsförband, som hava hand om vissa grenar av fattigvården. Landsfattigvårdsförbanden utdebitera sitt skattebehov på amtskorporationerna, dessa åter sitt behov på primärkom­ munerna. De sistnämnda äro berättigade och stundom förpliktade att upptaga en personlig så kallad bostadsskatt och kunna i vissa fäll efter vedeihöfligt tillstånd upptaga vissa förbrukningsskatter samt skatt på omsättning av fast egendom. Hundskatt är obligatorisk. Den kommu-

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

119

Hessen.

Danmark.

Hala

utdebiteringen grundar sig för övrigt helt på de direkta stats­

skatterna. Dessa utgöras av en allmän inkomstskatt samt tre objekt­

skatter, nämligen en grundskatt, eu näringsskatt samt en kapitaltänte-

skatt. Grundskatten vilar på en uppskattning av jordens nettoavkastning

vid normal skötsel. Taxeringssumman för näringsskatten bildas genom

en sammanslagning av företagarens personliga arbetsförtjänst och av­

kastningen av driftskapitalet. Medan i statens budget inkomstskatten

har den avgjort största betydelsen, är i kommunernas ekonomi för­

hållandet det motsatta. Den vida övervägande inkomsten i kommunerna

erhålles nämligen av tillägg till grund- och näringsskatterna.

Hessen är indelat i provinser och dessa i kretsar. Såväl provin­

sernas som kretsarnas skattebehov utdebiteras på primärkommunerna.

De direkta statsskatterna i Hessen äro av två slag, nämligen dels

en allmän inkomstskatt och dels en allmän förmögenhetsskatt. Den

kommunala beskattningen ansluter sig nära till den statliga. Enligt den

nya kommunalskattelag, som trätt i kraft år 1913, äro de kommunala

direkta skatterna dels vissa objektskatter å fast egendom, näringsdrift

och kapitalförmögenhet, dels ock en inkomstskatt. Kommunal fastig­

hetsskatt utgår av fast egendom inom kommunen efter dess handels-

värde. För jordbruksfastighet kan den skattskyldige fordra beskattning

efter medeltalet av avkastnings- och försäljningsvärdena, därest han kan

uppvisa, att det förra mera väsentligt understiger det senare. Nanngs-

skatten träffar näringar av alla slag, även jordbruket, och utgår i för­

hållande till driftskapitalet. Genom ortsstatut, som stadfästes av imm­

ateriella myndigheter, kan dock annan måttstock för näringsskatten be­

stämmas. Genom vederbörligen stadfäst ortsstatut kan även särskild

varuhusskatt införas. Genom beslut av en krets kan med vederbörlig

stadfästelse bestämmas, att i kommunerna inom kretsen yrkesmässig han­

del med jordbruksfastighet skall underkastas en särskild skatt. Den

kommunala kapitalskatten träffar förmögenhet, som icke är underkastad

fastighets- eller näringsskatt. Den kommunala inkomstskatten upptages

i allmänhet på grundvalen av taxeringen till statens inkomstskatt, men

de skattefria avdragen äro lägre än i fråga om statsskatten. Genom

objektskatter torde i Hessen täckas något mer än hälften av den kom­

munala utdebiteriugen.

Primärkommuner på landet äro i Danmark sockenkommuuerna,

förenade i amtsrådskretsar. Utanför dessa stå städer (och vissa stads-

liknande samhällen), vilka dock för vissa ändamål, särskilt skolväsendet,

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

121

äro förenade med amtsrådskretsarna. Under amtsrådskretsarna falla för

övrigt bland annat, uppgifter för fattigvård, rätts- och polisväsen, sund-

hetsväsen och vägväsen. Deras representation, amtsråden, hava dess­

utom viss kontrollmyndighet över primärkommunernas utdebitering.

De danska primärkommunernas direkta beskattning, som nära anslu­

ter sig till stats bes k åtta i ngen, vilar dels på fastighetsskatter dels på in­

komstskatter. k astighetsskatterna på landet äro dels en gammal matrikular-

skatt, den så kallade hartkornsskatten, dels en modern fastighetsskatt, så

kallad ejendomsskyld, utgående efter periodiska taxeringar. Den sist­

nämnda skattens karaktär av objektskatt modifieras därigenom, att avdrag

medgives beträffande mindre fastigheter. I städerna uttagas även vissa

fastighetsskatter av äldre typ, varjämte städerna äga rätt att upptaga ejen­

domsskyld. ^ Vad särskilt Köpenhamn beträffar, bestå där sedan gammalt

tre skilda fastighetsskatter, nämligen grundskatt, arealskatt — som utgår

efter rummens sammanlagda golvyta — samt gatubeläggningsskatt —

som utgår efter ytinnehållet av gatan utanför fastigheten, vartill numera

kommer även ejendomsskyld. Inkomstskatten är visserligen proportionell

men utgår efter ett beräknat beskattningsbart belopp, som uppskattas efter

vederbörandes relativa förmåga, bedömd med hänsyn till alla de om-

stäudigheb r, som kunna inverka på densamma. Särskilda bestämmelser

gälla i fråga om aktiebolag. I Köpenhamn förefinnes en progressiv in­

komstskatt. Amtskommunerna kunna ntdebitera tredjedelen av sitt skatte-

behov på sockenkommunerna inom kretsen — en rätt, som endast i

ringa utsträckning begagnas. 1 övrigt äro amtskommunerna hänvisade

till utdebitering på den fasta egendomen inom kretsen.

Socken kommunernas skattebörda fördelar sig i praktiken unge­

fär lika mellan fastighetsskatter och personliga skatter, medan amtsskat-

terna träffa nästan uteslutande den fasta egendomen. I laudsortsstäderna

äro de personliga skatterna av övervägande betydelse, varemot i Köpen­

hamn fastighetsskatterna hava större betydelse än för sockenkommunerna.

Statsbidrag i Danmark förekomma för särskilda ändamål, såsom

till ålderdomsuuderstöd, vilket ej har karaktär av fattigvård — men icke

för den egentliga fattigvården — samt till skolväsendet. Men dessutom

lämnar statskassan även ett allmänt bidrag till kommunerna efter en

fördelningsgrund, som avser att taga hänsyn ej blott till de bördor, som

vila på kommunerna, utan även till de särskilda kommunernas större

eller mindre förmåga att bära bördorna.

I Norge utgör varje köpstad egen kommun. På landet finnas där­

emot två kommunala enheter med beskattningsrätt, nämligen amtet och

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

16

K un f/l. Maj ds proposition Nr 191.

Norge.

122

häradet, det sistnämnda primärkommun. Amten hava ett stort antal kom­

munala uppgifter, synnerligast för väg- och folkskoleväsen samt för

sinnessjukas vård. Norges kommunala beskattning bäres av två sam­

verkande beskattningsformer, nämligen en objektskatt å fast egendom,

obligatorisk för amtet och för städerna men fakultativ för häradena,

samt en allmän och ren inkomstskatt jämte skatt å förmögenhet. Fastig­

hetsskatten å landet är i regel en gammal katasterskatt, medan den i stä­

derna vilar på periodiska taxeringar till det värde, fastigheten kan anta­

gas betinga vid frivillig försäljning under vanliga omsättningsförhnllan-

den. Inkomstskatten utgår till kommunen proportionellt i förhållande

till beloppet av den för varje skattskyldig uppskattade beskattningsbara

inkomsten. De skattefria avdragen äro emellertid så stora, att år 1907

ej ens hälften av den uppskattade inkomsten var beskattningsbar. Reellt

sett verkar inkomstskatten på grund av de skattefria avdragens stor­

lek starkt progressiv. I avseende å inkomstens taxering äro särskilt

detaljerade bestämmelser givna angående uppskattning av jordbruksin-

komst. Förmögenhetsskatten utgår proportionellt till uppskattat förmö-

genhetsbelopp.

De norska amtens skattebehov fylles dels medelst omedelbar uttaxe­

ring på fastighetsskatten, dels genom bidrag från häradena. Totala utdebi­

teringen på fastigheterna är förhållandevis liten, medan utdebiteringen

på inkomst blivit så kännbar, att kontrollföreskrifter måst utlärdas för

dess hållande inom rimliga gränser.

Kimgl. Maj:t8 proposition Nr 191.

Kung!. Maj.ts proposition Nr 191.

123

V. Förarbetena till koniiniinalskattereforincn.

A. Historik.

Om än tidigare uppmärksammad i anslutning till den s. k. stora

skatteregleringskommitténs arbeten lärer frågan om en allmän reform av

det nuvarande kommunala skattesystemet kunna anses hava blivit aktuell i

svensk beskattningspolitik först i och med den framställning i ämnet,

som gjordes av 1897 års riksdag.

Till grund för denna framställning lag eu vid samma års riksdag

vackt motion, vari anfördes, bland annat, att, då kommunalskatten vore

den i regel långt större, mera tryckande och för folket viktigare direkta

skatten, densamma även lämpligen borde vila på egen, efter de kommunala

förhållandena avpassad grund i stället för på en med annat syfte samt

med hänsyn till helt andra förhållanden upptagen statsskatt, sådan som

den allmänna bevillningen. Med en särskild av Konungen och riksdagen

gemensamt stiftad kommunalskattelag skulle man dessutom vinna större

säkerhet icke blott för mera rättvisa utan även för en större fasthet i

den kommunala beskattningen, än då densamma grundades på en för

annat ändamål avsedd förordning, vilken kunde av riksdagen allena

ändras och i själva verket fastställdes för blott ett år i sänder.

Med anledning av denna motion avlät riksdagen den 5 maj 1897

skrivelse (nr 65) i ämnet. 1 denna erinrade riksdagen, i anslutning till

vad i motionen anförts, hurusom det icke läte sig förnekas, att de kom­

munala beskattningsförhållandena gåve befogad anledning till klagomål

över tyngden av de bördor, som de kommunala utgifterna pålade kommun­

medlemmarna och som mångenstädes toge i anspråk en icke ringa del

av den beskattades inkomster. Antagligt vore emellertid, att. de rådande

olägenheterna skulle kunna lättare än dittills låta sig avhjälpas, därest

den kommunala skattskyldigheten frigjordes från dess ovillkorliga sam­

band med den direkta skattskyldigheten till staten. Olikheten mellan

statens och kommunens uppgifter gåve även stöd åt den åsikten, att de

grunder, efter vilka å ena sidan staten och å den andra sidan kommunen

1897 år»

riksdag.

Tillsättandet

*.u kommunal­

skatt e-

kommittén.

hade att av sina medlemmar upptaga för sin verksamhet erforderliga

avgifter, icke borde huvudsakligen vara alldeles enahanda, likasom icke

heller utan skäl framhållits, att ett upphävande av berörda samband skulle

underlätta tidsenliga reformer på bevillningslagstiftuingens område. I

sistnämnda hänseende erinrade riksdagen, hurusom åren 1894 och 1895

avgivna kommittébetänkanden med förslag till ändring i då gällande

bevillningslagstiftning nogsamt gåve vid handen, att det i vår skatte­

lagstiftning rådande sambandet mellan bevilluingen till staten och den

kommunala skattskyldigheten föranledde stora svårigheter och i många

fall reste oöverstigliga hinder i vägen för bevillningslagstiftningens

reformerande i önskvärd riktning. Jämväl exemplet från andra länder,

där man sökt lämpa kommunalbeskattningen efter särskilda, av den

direkta statsbeskattningen i större eller mindre mån oberoende beskatt-

ningsgrunder, hade kommit riksdagen att inse behovet och värdet av

en allsidig undersökning, huruvida icke även hos oss en dylik ordning

skulle befinnas lämplig och om ej därigenom skulle kunna avlägsnas en

del av de i vårt beskattningssystem nu rådande och med skäl över­

klagade missförhållandena. Riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t ville

låta utreda, huruvida ej den kommunala beskattningen kunde byggas på

annan grund än den allmänna bevilluingen, och, därest detta funnes

möjligt, för riksdagen framlägga förslag till särskild kommunalskattelag.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse aumäldes i statsrådet den 15

oktober 1897. Därvid anförde vederbörande departementschef, bland

annat, följande. Den uppgift, vars lösning blivit av riksdagen ifrågasatt,

kunde fattas allenast såsom en åtgärd av huvudsakligen formell art, sä

vida man nämligen ej eftersträvade annat än att frigöra bevillningen

från den överbyggnad av ofta till mångdubbelt större belopp uppgående

kommunalskatter, varmed den för närvarande vore försedd, och att så­

lunda erhålla fria händer att med bevillningen företaga de förändringar,

denna i sin egenskap av statsskatt ansåges böra undergå. Helt visst

bleve emellertid eu sådan, uteslutande i syfte att möjliggöra en reform

av bevillningen företagen omgestaltning av kommunalbeskattningen till

sin omfattning allt för inskränkt, och även riksdagen syntes hava tänkt

sig en större räckvidd för densamma. Eu revision av den lagstiftning,

enligt vilken kommunerna bereddes de för täckandet av deras utgifter er­

forderliga skattemedel, vore nämligen ur synpunkten av kommunernas

egen hushållning, och ej minst ur denna, av behovet påkallad. Många

av de institutioner, som utgjorde föremål för kommunernas verksamhet,

hade under senare tider nått en synnerligen kraftig utveckling och

124

Kungl. Maj:ta proposition Nr 191.

125

därigenom för kommunerna orsakat, uppkomsten av eu kostnadsbörda, om vilken man icke ägt någon föreställning vid den tid, då kommunal­ lagarna stiftades. De skattetiIlgångar, till vilka kommunerna för be­ stridande av sina dryga utgifter vore hänvisade, utgjordes till väsent­ ligaste delen — på landsbygden nästan uteslutande — av de under namn av kommunalutskylder utgående tilläggen till bevillningen. I fråga om beskattning i allmänhet gällde, att för minskande av skattebördans tryck det erforderliga skattebeloppet borde av de skattskyldiga utkrävas under ett flertal former, och denna sats ägde, efter det kommunalbud­ geterna vuxit till sin nuvarande storlek, sin fulla tillämpning även på kommunalbeskattningens område.

_ Sedan departementschefen härefter erinrat, huruledes den starka

stegring i kommunernas utgifter, som kännetecknat den nyare tiden, i ett flertal länder framkallat en kommunal skattefråga, vilken mången­ städes vunnit sin lösning, fäste han uppmärksamheten därpå, att frågan gällde ej endast att tillse, att för bestridande av kommunernas utgifter erforderliga skattemedel tillfördes dessa på sådant sätt, att ej de skatt­ skyldiga över hövan betungades, utan även att vid bestämmandet av grunderna för den kommunala beskattningen toges tillbörlig hänsyn till den i flera avseenden olikartade karaktären av statens och kommunens fuuktiouer. På sätt riksdagen framhållit, syntes ock genom upplösan­ det av sambandet mellan bevillningen och kommunalbeskattningen till­ fälle beredas att underkasta kommunalbeskattningen de modifikationer, som med avseende på denna beskattnings särskilda ändamål kunde finnas erforderliga.

I anledning av riksdagens förberörda framställning tillsattes den

15 oktober 1897 den s. k. kommunalskattekommittén med uppdrag att verkställa den föreslagna utredningen.

Kommittén avgav den 18 maj 1900 betänkande med förslag till

omläggning av såväl den direkta beskattningen till staten som den kommunala beskattningen.

Ehuru frågan om kommunal skatteutjämning— i dess förut här ovan

förutsatta innebörd — icke gjorts till föremål för särskilt omnämnande vid uppdragandet av riktlinjerna för utredningsarbetet, lämnades den­ samma icke helt ouppmärkssmmad av kommittén. Sålunda förklarade sig kommittén hysa den uppfattningen, att ramen för kommunernas författningsenligt givna ställning i förhållande till staten varken blivit för vid eller för snäv, utan kunde anses lyckligt avvägd och icke borde utan tvingande skäl förryckas. Den arbetsfördelning, som gjorts mellan

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

Kommunal-

skatle-

kommiliént

förslöa.

126

stat och kommun, kunde väl stundom förefalla godtycklig, likasom tör-

hända icke heller allt fog saknats för det någon gång hörda påståendet,

att på kommunen lagts större bördor, än den bekvämligeu kunde bära,

men å andra sidan kunde icke heller förnekas, att utskiftningen i all­

mänhet skett med nödig varsamhet och att de intressen, som kommunen

fått på sin lott att vårda, också lättast och bäst kunnat av kommunen

tillgodoses. Kommittén ställde sig därför avvisande emot tanken att

lätta den kommunala skattebördan genom överflyttande av några kom­

munala funktioner på staten.

Kommittén framhöll vidare, hurusom det för densamma stått klart,

att den huvudsakliga uppgiften för en kommunal skattereform alltid bleve

att söka såvitt möjligt avhjälpa den mest överklagade olägenheten hos

det rådande skattesystemet, vilken läge i den ojämnhet, varmed det

tryckte, och detta icke allenast inom var kommun för sig å där före­

fintliga beskattnings föremål utan även vid jämförelse mellan skilda

kommuner. För avhjälpande av det olika skattetrycket inom skilda

kommuner kunde, enligt kommitténs förmenande, ifrågasättas huvudsak­

ligen två utvägar, den ena att stadga ett visst rörligt eller fixt maximum,

utöver vilket beskattningen icke finge sträckas annorledes än i undan­

tagsfall och efter administrativ myndighets prövning, och den andra

att förstora kommunerna genom sammanslagning.

I fråga om det förra alternativet funne kommittén uppenbart, att

en restriktiv åtgärd av sådan natur måste vålla betänkligt avbräck i

den självbestämningsrätt och rätt till själw ensamhet, som utgjort själva

livsvillkoret för kommunernas tillvaro och möjliggjort den storartade

utveckling av de kommunala institutionerna, som de senaste årtiondena

bevittnat. Vidare vore att befara, att ett sådant stadgande bleve en i

det hela värdelös anordning. Gjordes det ovillkorligt, bleve den sanno­

lika följden otaliga krav på statskassan för fyllande av budgetbrist,

som mången gång även med iakttagande av tillbörlig återhållsamhet i

handhavandet av ekonomien icke kunnat undvikas. Gjordes stadgandet

åter villkorligt, skulle säkerligen den administrativa myndighet, som

finge prövningen om hand, så gott som alltid se sig nödsakad att

bevilja en uttaxering, även om denna icke obetydligt överstege det

tillåtna måttet.

Beträffande återigen den andra utvägen — att utjämna skatte­

trycket genom sammanslagning av kommuner — funne kmnmittén på­

tagligt, att eu dylik åtgärd, oavsett alla därvid oundvikliga förveck­

lingar, skulle möta icke ringa motstånd från defkommuners sida, för

vilka sammanslagningen icke ställde sig fördelaktig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

127

Kommittén uttalade såsom sin uppfattning, att ökad jämnhet i

beskattningen inom varje särskild kommun vore en angelägenhet av större vikt än ett utjämnande av det olika skattetrycket inom skilda kommuner.

Skatteutjämningsfrågan lämnades därmed å sido, och det blev

allenast skatteregleringsfrågan, som kom att utgöra det egentliga före­ målet för kommitténs utredningsarbete.

I avseende å riktlinjerna lör sitt i enlighet härmed avgränsade

reformprogram fastslog kommittén, att varje mera genomgripande reform av ett lands beskattning borde så anläggas, att reformen, så vitt möjligt, bleve organisk och således genomfördes med aktgivande på landets skatteväsen i dess helhet. Eljest komme det inre sammanhang, som borde förefinnas mellan de olika leden i ett lands skattesystem, att bringas i fara. Detta önskemål hade synts kommittén kunna i nöjaktig grad ernås genom en anordning, enligt vilken den direkta skattskyldig­ heten till staten utkrävdes under former, som mera än de dittillsvarande tillgodosåge skatteförmågan, medan den kommunala beskattningen i viss grad förlänades karaktären av en intressebeskattniug. Bidragsskyldigheten till kommunen borde sålunda utkrävas med hänsyn icke endast till skatte­ förmågan utan även till, å ena sidan, de förmåner, kommunen genom sina anstalter eller sin verksamhet för något visst ändamål beredde sina medlemmar eller vissa grupper bland dem, samt, å andra sidan, de olägenheter eller särskilda utgifter, den enskilde genom sin verksamhet förorsakade kommunen. Rikt-gheten av en dylik anordning av den kom­ munala beskattningen syntes kommittén svårligen kunna jävas, om man tillbörligt beaktade den olika arten av statens och kommunens verk­ samhet och organisation i det hela samt individens därav betingade olika ställning till stat och kommun. Medan sålunda statens verksamhet och de utgifter, som av densamma betingades, hade till syfte främjandet av allmänt väl och måste anses komma statens medlemmar i lika grad till godo, vore kommunen redan i följd av sin territoriella begränsning hänvisad ej blott till en mindre krets av skattdragande utan även till uppgifter av övervägande lokalt ekonomisk eller administiativ natur. En del av de skatter, kommunen nödgades upptaga för behörigt full­ görande av dessa uppgifter, bleve också alltid använd för sylten, vilkas främjande i regel kunde anses för somliga av kommunens medlemmar medföra större fördelar än för andra.

Kommunalskattekommitténs på nu anförda allmänna grunder bvggda

förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen och kommunal­ beskattningen har i det av landskamreraren G. V. Eiserman och f. d.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

128

kammarrättsrådet E. J. von Wolcker under år 1917 avgivna betänkande,

för vilket jag skall senare redogöra, sammaufattats på följande sätt.

Den direkta statsskatten likasom till sin huvudsakliga del kom­

munalskatten skulle utgå i förhållande till de skattskyldigas taxerade

inkomst, dock med skattefrihet eller skattelindring för vissa lägre in­

komstbelopp enligt eu för bägge skatterna enhetlig skala. Den beskatt­

ningsbara inkomsten — som allt efter inkomstkällans beskaffenhet bleve

att hänföra till någon utav fyra huvudarter: inkomst av fast egendom,

därunder jämväl inkomst av jordbruk och skogsbruk skulle inbegripas,

inkomst av kapital, inkomst av tjänst eller pension samt inkomst av

näring eller annan förvärvsverksamhet — skulle vid taxeringen till så­

väl statsskatt som kommunalskatt uppskattas efter i det närmaste en­

hetliga grunder med avdragsrätt för alla slags skuldräntor, utskylder

och förluster, med avseende å de sistnämnda dock med viss modifika­

tion vid taxeringen till kommunalskatt. Skattskyldig, som det enligt

lag ålåge att föra handelsböcker eller vilken eljest förde behöriga räken­

skaper, skulle efter anmälan vara berättigad att få sin taxering bestämd

efter tre års medelinkomst. Såsom beskattningsort skulle i fråga om

statsskatten gälla den skattskyldiges mantalsskrivningsort, medan be­

träffande kommunalskatten föreslogs, att inkomst av fast. egendom skulle

beskattas i kommun, där fastigheten vore belägen, inkomst av näring

eller annan förvärvsverksamhet i kommun, där verksamheten under vissa

närmare angivna förhållanden bedrivits, samt all inkomst i övrigt i den

skattskyldiges mantalsskrivningskommun.

Kommitténs förslag företedde emellertid, utöver nyss antydda olik­

het i fråga om avdragsrätten för förluster ävensom i fråga om beskatt­

ningsorten, ännu en olikhet emellan grunderna för statsbeskattningen

och grunderna för kommunalbeskattningen, och denna utav vida mera

genomgripande art. I fråga om beskattningen av fast egendom ville

nämligen kommittén för kommunalbeskattningens vidkommande icke låta

fastighetsägarna under alla förhållanden undslippa med skatteplikt enbart

för nettoinkomsten. Med avseende å den starka skuldsättning, varav

särskilt jordbruksfastigheterna trycktes, kunde nämligen befaras, att en

beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet skulle inom ett

stort antal kommuner giva alltför ringa utbyte och således åstadkomma

alltför våldsamma rublmingar i den fördelning av den kommunala skatte­

bördan, som med gällande beskattningsgrunder vore rådande. För und­

vikande härav anordnades fastighetsägarnas kommunala skattskyldighet

såsom eu till sitt minimum garanterad inkomstskatt, vilket minimum

således ovillkorligen och under alla omständigheter kunde av kommunen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

129

påräknas. Fastighetsägare ålades nämligen i första hand skatteplikt föl­ en beräknad inkomst av fem procent å fastighetens taxeringsvärde och där­ jämte för den hehållna inkomsten, i den mån denna vid taxeringen ut­ rönts överstiga nämnda procentsats. Skattetekniskt framträdde denna anordning i kommitténs förslag under formen av eu kombinerad fastig­ hets- och inkomstskatt, därvid från vad som skulle såsom inkomst taxeras medgavs avdrag med fem procent av fastighetens taxeringsvärde. Det överskott, som efter detta avdrag bleve föremål för taxering såsom för inkomst, likställdes med annan inkomst därutinnan, att skattefrihet eller skattelindring skulle inträda allt efter som beloppet folie inom de in­ komstgrupper, vilka kornme i åtn jutande av sådan. Skyldigheten att er­ lägga kommunalskatt efter fastighets taxeringsvärde skulle i regel åligga fastighetens ägare, vadan det således vore denne, som vid uppskatt­ ningen av inkomsten finge tillgodonjuta avdraget för vad som genom fastighetsskatten beskattats.

Utom nu återgivna huvudförslag och därmed sammanhängande

förslag till ändring i vissa av reformen berörda författningar avgav kommittén förslag angående rätt för kommun att i vissa fall upptaga licensavgifter ävensom skatt å velocipeder.

Innan kommiiténs flertal stannat vid det sålunda återgivna för­

slaget till ordnande av den kommunala beskattningen, hade emellertid andra uppslag till frågans lösning varit föremål för överläggningar inom kommittén. Enligt vad kommittébetänkandet giver vid handen, hade sålunda fråga förelegat att låta reformen av den kommunala beskatt­ ningen gå i riktning mot ett utvecklat avkastningsskattesystem med bibehållande likväl, sa långt möjligt vore, av gällande beskattnings- metoder, i det att såsom dittills skulle för all fastighet beräknas en viss avkastningsprocent å fastighetens taxeringsvärde, medan nettoavkast­ ningen av övriga inkomstkällor — den behållna avkastningen således utan skuldränteavdrag — gjordes till föremål för uppskattning. Detta uppslag hade emellertid icke fullföljts, enär det ansetts innebära ett betänkligt avsteg från principen för en rättvis och jämlik beskattning, helst om man besinnade, huruledes i allmänhet ett betydligt starkare behov av förlagskapital gjorde sig gällande för handel och industri än på den egentliga jordbruksnäringens område. Vidare hade erinran rik­ tats mot den dubbelhet i systemet, som läge däri, att den, som för sin rörelse använde egen fastighet, skulle såsom dittills skatta både för fastigheten och för sin inkomst, i den mån denna överstege fastighetens hyresvärde, medan å andra sidan jordbrukaren såväl som den fastighets-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.)

17

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

130

ägare, vilken använde sin fastighet till uthyrning, finge hela sin bi-

dragsskyldighet täckt genom skatten å fastigheten.

Jämväl hade varit ifrågasatt att genomföra beskattning av den

genom verklig taxering utrönta nettoavkastningen av kommunens samt­

liga skatteobjekt, men icke heller detta uppslag hade kommittén ansett

sig kunna förorda. Väl skulle genom ett dylikt rent avkastningsskutte-

system den olägenhet undvikas, att näringar beskattades olika allt efter

den olika beskaffenheten av de fastigheter, som tjänade dem till under­

lag, men orättvisan i att utan åtskillnad frånkänna alla näringsidkare

rätt till avdrag för skuldräntor kvarstode oförändrad. Täta rubbningar

i de kommunala beskattningsförhållandena med förskjutningar av skatte­

trycket vore också att befara, därest beskattningsföremålen gjordes helt

beroende av konjunkturväxlingarna. Dessutom skulle alla sådana fastig­

heter, som icke' lämnade avkastning, exempelvis obebyggda tomter, gå

fria från beskattning.

Slutligen hade till överläggning förelegat förslag i syfte att bygga

det kommunala beskattningssystemet på en samverkan av två grund-

väsentligt olika skattetyper, nämligen dels en skatt för den fasta för­

mögenheten inom kommunen och dels en ren inkomstskatt. Förmögen­

hetsskatten skulle därvid iklädas formen av en ren objektskatt, vilken

utginge i visst förhållande till den uppskattade förmögenhetens värde

och efter en jämförelsevis låg skattefot, icke överstigande tre procent

av fastighetsvärdet. Enligt kommitténs åsikt kunde det icke förnekas, att

en dylik anordning stode i överensstämmelse med ett rationellt kom­

munalskattesystem, men utbytet av den ifrågasatta inkomstskatten kunde

befaras bliva inom ett stort antal kommuner alltför ringa, vadan för­

skjutningar i skattetrycket komme att såsom en följd av den samtidigt

ifrågasatta låga skattefoten för fastighetsvärdet uppstå inom många kom­

muner, förskjutningar, vilka skulle bliva starkare i samma mån, som dels an­

talet skattdragande övervägande vore jordbrukare och dels skuldsättningen

inom kommunen gestaltade sig olika inom olika lager av dess medlemmar.

Vid kommunalskattekommitténs betänkande voro fogade åtskilliga

reservationer. Att nu lämna eu närmare redogörelse för dessa reser­

vationers innehåll skulle taga allt för lång tid i anspråk. Jag

därför inskränka mig till att här omnämna, att i några av reservatio­

nerna gjordes erinringar särskilt mot det förslagna sättet för beskattning

av inkomst från jordbruk. Det framhölls, att eu till sitt minimum garan­

terad inkomstskatt skulle orättvist träffa de små skuldsatta jordbruken.

Från vissa håll påyrkades därför bibehållande av fastighetsbevillningen,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

131

medan man a andra håll ifrågasatte anordnande av eu särskild fastig­

hetsskatt vid sidan av en inkomstbeskattning. Beträffande reservatio­

nernas innehåll i övrigt hänvisar jag till kommitténs betänkande.

Utlåtanden över kommunalskattekommitténs förslag infordrades

från vederbörande myndigheter. Kammarrätten anförde uti sitt den

30 december 1902 avgivna utlåtande, bland annat, att vid en gransk­

ning av förslaget genast folie i ögonen, hurusom kommittén även för

den kommunala beskattningen ifrågasatt endast en skatteform, näm­

ligen den allmänna och rena inkomstskattens, modifierad med hänsyn

till den interkommunala beskattningen och, vad fast egendom an-

ginge, iklädd formen av en kombiuerad fastighets- och inkomstskatt.

Sistberörda anordning, vilken bildade kärnpunkten i förslaget, utginge

från uppfattningen, att ägare av fastighet borde i förhållande till

kommunen gå i god för en viss avkastning, vilken kommunen ägde

att under alla förhållanden beskatta. Avkastningsprocenten hade i

förslaget sänkts för jordbruksfastighet från 6 procent till 5 procent

av taxeringsvärdet. Uppkomme överskott utöver detta garanterade

inkomstminimum, inträdde eu ytterligare beskattning, men då i den

rena inkomstskattens form, d. v. s. med avdrag för skuldräntor.

Det överskjutande beloppet behandlades i avseende å rätt till skatte­

frihet eller skattelindring lika som annan inkomst. Om redan den om­

ständigheten, att kommittén sålunda sett sig föranlåten att i det hela

uppgiva försöket att för den kommunala beskattningen vinna ett flertal

skatteformer, vilket dock anvisats kommittén såsom en av utgångs­

punkterna för dess arbeten, måste vara ägnad att alstra tvekan, huru­

vida det föreliggande huvudförslaget kunde anses innefatta en tillfreds­

ställande lösning av den uppgift, som på förevarande område varit

kommittén förelagd, ökades denna tveksamhet vid ett närmare skär­

skådande av förslagets huvudprinciper. Åven om det nämligen skulle

kunna anses antagligt, att en tillämpning av dessa principer skulle visa

sig ägnad att förebygga varje mera nämnvärd förskjutning av det dit-

tillsvarande skattetrycket i allmänhet, syntes å andra sid un oförnekligt,

att förslaget, långt ifrån att skipa rättvisa fastighetsägarna sinsemellan,

skulle komma att snarare skärpa än mildra den med råtta överklagade

ojämnheten i skattetrycket emellan dem inbördes. Såsom ej mindre en

reservant inom kommittén än även åtskilliga Kungl. Maj:ts befallnings-

havande erinrat, skulle nämligen den ifrågaställda anordningen få till

följd, att den skattegaranti, som ansetts önsklig, i själva verket komme

att tynga de ekonomiskt sämre ställda fastighetsägarna. Ägare av fastig-

Kungl. Maj;ts proposition Nr 191.

Infot (träde

yttranden

Över kommu­

nala attc-

kommittén*

förslag.

132

het, vilkens behållna inkomst överstege fem procent av fastighetens

värde, utgjorde nämligen skatt allenast för sin verkliga inkomst, ja, i

följd av den medgivna rätten till lindring icke ens alltid för hela detta

belopp, ehuruväl skatten framträdde delad i en fastighets- och en in­

komstskatt, varemot den, vars fastighetsinkomst icke uppginge till fem

procent av taxeringsvärdet, hade att skatta icke blott för sin verkliga

inkomst utan även därutöver för fastigheten. Den av kommittén för­

ordade principen av en intressebeskattning sträckte således sina verk­

ningar icke längre än till en viss gräns men verkade a andra sidan

innanför denna gräns med fullständigt åsidosättande av skatterörmågan,

vilken dock, även den, skulle enligt den antagna reformplanen ses till

godo vid den kommunala beskattningen. Kammarrätten hade funnit

uppenbart, att det vid en reform av den kommunala beskattningen borde

framstå såsom en angelägenhet av största vikt, att den oundvikliga för­

skjutningen av det rådande skattetrycket gjordes så lindrig som möjligt;

och hade det, särskilt med avseende härå, varit önskvärt, om kommitténs

betänkande åtföljts av en närmare utredning, på grund varav kunnat

med någon grad av tillförlitlighet bedömas, huru i detta avseende det

ena eller andra systemet skulle kunna antagas komma att verka. Det

syntes väl, på sätt kommittén anfört, sannolikt, att systemet av en fri­

stående fastighetsskatt och en allmän inkomstskatt ställde i utsikt en

starkare förskjutning av det dittills varande skattetrycket än enligt kom­

mitténs förslag skulle bliva förhållandet, men frågan vore, om i verkligheten

skillnaden bleve så nämnvärd, att man därför borde tillspillogivade fördelar,

som det förra systemet tydligtvis ur andra synpunkter erbjöde. För övrigt

syntes kommittén hava halt en alldeles särskild anledning att icke avvisa

tanken på en verklig kommunal fastighetsskatt, då ju kommittén ur statens

skattesystem utmönstrat fastighetsbevillningen. Vad vidare anginge den

av kommittén framhållna vådan av en alltför stark förskjutning av skatte­

trycket, så torde väl icke alldeles saknas utvägar att åvägabringa ett slags

»radering av bidragsskyldigheten, varigenom förskjutningen kunde i

någon män motverkas. En sådan utväg vore törhända att gorå bidrags-

skyldigfeten för fastighet och för inkomst lika allenast intill en viss

gräns och låta den utöver denna gräns bliva starkare för fastigheten.

En annan utväg syntes erbjuda sig genom att lata fastighetsskatten

utgöra ett visst procenttal av det för kommunen erforderliga skatte­

beloppet, därvid för procenttalet borde bestämmas en viss latitud för

att därmedelst möjliggöra en av förhållandena inom varje särskild kom­

mun påkallad höjning eller sänkning av bidragsprocenten för fastig­

heterna.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 191.

133

Då emellertid utsikterna för möjligheten att genomföra dylika,

anordningar icke läte sig säkert bedömas annat än i samband med eu saklig utredning, men en sådan för det dåvarande icke förelåge, ansåge sig kammarrätten förhindrad att göra något bestämt uttal ande till förmån för den ena eller andra anordningen, utan inskränkte sig till ett av­ styrkande, att kommittéförslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Redan innan granskningen av kommunalskattekommitténs förslag-

slutförts, hade ett reformarbete begynts i syfte att omlägga den direkta statsbeskattningen, ett reformarbete, som bar frukt i 1902 års förordning om inkomstskatt och 1910 års förordning om inkomst- och förmögen hetsskatt.

Vid 1903 års riksdag bragtes kommunalskattefrågan åter å

bane. Enskild motionär (motion F. K. nr 1) vid sistnämnda års riks­ dag hemställde nämligen om förnyad utredning av kommnnalskattefrågan, särskilt i syfte att få utrönt, huruvida icke kommunernas finanser till en del borde byggas på samma grund som statens direkta beskattning, men till den andra delen på självständiga kommunala objektskatter, såsom fastighets- och näringsskatter, samt på avgifter och bidrag av vederlags natur.

I anledning av motionen avgavs av sammansatta lag- och bevill­

ningsutskottet ett omfattande utlåtande i ämnet. Däri anfördes, bland annat, att enligt utskottets mening en mycket stor del av kommunens utgifter vore av samma allmänna natur som statens och följaktligen borde bäras av alla kommunens medlemmar i direkt proportion till deras skatteförmåga. Fn väsentlig del av den kommunala budgeten måste fördenskull komma att vila på samma grunder som statens skatter, och någon fullständig upplösning av sambandet mellan stats- och kom­ munalbeskattningen kunde således icke ifrågasättas. Det syntes följakt­ ligen utskottet, som om hela den föreliggande frågan skulle kunna reduceras till uppgiften att utfinna lämpliga former för bidrag av veder­ lags natur eller skatter på intresseprincipens grund. Härigenom skulle bland annat kunna undvikas en för hög belastning av inkomstskatten. Efter att hava i fortsättningen uttalat sig för en objektbeskattning av fastighet anförde utskottet vidare, att, om man accepterade en sådan objektbeskattning, några principiella skäl icke syntes kunna anföras mot att också utsträcka objektbeskattningen till sådana näringar, som vore lokalt bundna vid kommunen och vilkas intressen alltså kunde i väsent­ liga punkter anses sammanfalla med kommunens. Särskilt gällde detta

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

1903 års

riksdag.

Departe­

mentschefen

år 1910

industriella och liknande företag. Visserligen betalade ett sådant före­

tag skatt för sin fastighet, men i många fall torde denna skatt icke

tillräckligt motsvara näringens omfattning och betydelse. Om ett stort

industriellt företag orsakade en fattig landskommun betydande utgifter

för skola, fattigvård, polisväsen o. d., syntes rättvisan bjuda, att före­

taget även under ett år, då det tilläventyrs icke lämnat någon netto­

vinst, dock i någon mån bidroge till kommunens omkostnader för det­

samma. Samma skäl talade ock för särskilda näringsskatter i städerna.

Sådan skatt borde företrädesvis träffa de näringsdrifter, som sysselsatte

ett stort antal arbetare, ty för dessa arbetare och deras familjer hade

kommunen utgifter, vilka ofta no g överstege de små skattebidrag, som

kunde utkrävas av arbetarna. Det syntes vidare rättvist, att staden

finge kräva särskilda bidrag av de stora butikägarna, restaurangerna

och nöjeslokalerna, vilkas affärer till stor del vore beroende av kommu­

nens utveckling och för vilka kommunerna för övrigt icke så sällan

finge vidkännas extra utgifter. Omsorgsfull utredning och största var­

samhet vore dock av nöden. Endast den stora och bärkraftiga närings-

driften borde träffas, och skattesatserna borde hållas inom mycket mått­

liga gränser. Reformen måste få mycket olika betydelse för stad och

land och borde företagas med noggrant aktgivande på de särskilda

förhållandena i olika slag av kommuner. Måhända borde man icke

heller fasthålla vid den fordran, att beskattningen ovillkorligen skulle

ske under alldeles lika former i alla kommuner — (i landskommunen,

i munieipalsamhället, i små-staden, i stor-staden). Det ville alltså synas, som

om det icke skulle vara omöjligt att till en del bygga den kommunala

budgeten på objektskatter samt på avgifter och bidrag av vederlags natur.

Eu väsentlig del av de kommunala skatterna torde dock under alla om­

ständigheter börja utgå i form av tillägg till de direkta statsskatterna.

Enär under den utredning av den kommunala skattefrågan, som med

kommunulskattekommitténs förslag redan kunde anses igångsatt, denna

fråga finyre antagas komma att vinna beaktande i hela de?-s vidd, ansåge

sig emellertid utskottet förhindrat att för det dåvarande förorda någon

åtgärd i anledning av den gjorda framställningen.

I den anmälan till statsrådsprotokollet den 14 januari 1910. var­

med den nya statsbeskattningen bebådades, utvecklade dåvarande chefen

för finansdepartementet, samtidigt med skälen varför den statliga beskatt­

ningen synts honom böra först vinna sin lösning, tillika det reform­

program, som enligt hans åsikt därefter borde fullföljas i fråga om den

kommunala beskattningen, sedan denna sålunda frigjorts från den sam-

134

Kungl. Maj.ls proposition Nr 191.

135

mankoppling med den statliga beskattningen, som dittills stått hind­ rande i vägen för varje mera effektivt reformarbete. Det syntes i sådant avseende ovedersägligt, att en kommunal inkomstskatt, vare sig den­ samma byggdes på egen grund eller uttoges på grundvalen av de för den statliga inkomstskatten verkställda taxeringarna, icke kunde avvaras för täckande av åtskilliga kommunala utgiftsbehov, särskilt sådana av mera allmän beskaffenhet. Vid sidan härav borde ett kommunalt objekt­ skattesystem utvecklas. Den uppgjorda planen innebure, att full skils­ mässa mellan det statliga och det kommunala beskatt ningsområdet genomfördes på det sätt, att staten byggde sin direkta beskattning å en på självständiga grunder fotad inkomst- och förmögenhetsskatt samt helt överläte allmänna bevillningen till kommunerna, en åtgärd, som självfallet i någon mån skulle lätta trycket på den för den kommunala bidragsskyldigheten gällande grunden. Om det ur nu angivna syn­ punkter utarbetade förslaget till inkomst- och förmögenhetsskatt vunne statsmakternas gillande, skulle från 1911 års ingång all konkurrens mellan stat och kommun om belastning av den bevillningspliktiga in­ komsten upphöra. Utom denna fördel skulle därjämte ytterligare vinnas, att en verklig revidering i rent kommunalt intresse av bevillningsför- ordningen kunde verkställas utan hänsyn till beskattningen till staten. Vid en sådan revidering ävensom vid eu i övrigt erforderlig omlägg­ ning av grunderna för den kommunala beskattningen måste framför allt till ögonmärke tagas frågan om utjämningen av de kommunala skattebördorna, en fråga som för det dåvarande vore föremål för en omfattande och allsidig utredning. Därigenom att arbetet lagts på så­ lunda angivet sätt hade departementschefen, utan störande ingripande i reformerna på inkomstbeskattningens område, kunnat fullfölja sitt program angående intressebeskattningens utveckling inom kommunerna. Redan vid 1908 års riksdag hade sålunda framlagts och vid 1909 års riksdag antagits deu — om man frånsåge den urgamla och alltjämt förefintliga objektskatten, fastighetsbevillningen — första egentliga kom­ munala objektskatten, skogsaccisen, och en annan kommunal objektskatt, värdestegringsskatt å fastighet, hade hunnit över det förberedandestadiet.

Sedan statsbeskattningen genom 1910 års riksdagsbeslut ordnats,

vidtogos åtgärder för ett planmässigt fullföljande av reformarbetet på deu kommunala besk-ittningens område. Den 14 oktober 1910 erhöll sålunda chefen för finansdepartementet bemyndigande att tillkalla lämplig person för utarbetande av en översikt över kommunalbeskattningens utveckling och dåvarande gestaltning inom vissa utländska stater; och

Kungl. Maj:ts projtosition Nr 191.

Tillkallande av särskilda sakkunniga.

1917 års

förslag.

förelåg eu sådan — förut redan omnämnd — av professor Gustav

Cassel utarbetad översikt färdig i april 1912.

Härjämte erhöll chefen för finansdepartementet den 18 novem­

ber 1910 bemyndigande att tillkalla högst tre personer att såsom sak­

kunniga inom finansdepartementet biträda med utförandet av de ar­

beten, vilka för lösningen av kommuualskattefrågan kunde anses erfor­

derliga. I anledning av detta bemyndigande tillkallades f. d. kammar­

rättsrådet C. Carleson och landskamreraren i Malmöhus län G. W.

Eiserman att biträda med utförande av berörda arbeten. Sedan Carleson

den 29 september 1911 entledigats från uppdraget, tillkallades juris

kandidaten H. Themptander att i hans ställe deltaga i arbetet. Den 8

juni 1912 tillkallades jämväl f. d. kammarrättsrådet, dåvarande kamre­

raren hos överståthållarämbetet E. J. von Wolcker såsom sakkunnig.

Sedan Kungl. Maj:t den 10 juni 1912 förordnat, att förut beslutat

samarbete mellan de kommunalskattesakkunniga och en eller två

representanter för de sakkunniga för utarbetande av värdesteg-

ringsskatt å fastighet vid behandlingen av frågan om nya grunder för

fastighetstaxeringen skulle utvidgas att omfatta jämväl arbetet med utar­

betande av huvudgrunder för en ny kommunal skatteförordning, avsedd

att träda i bevillningsförordningens ställe, förordnade chefen för finans­

departementet samma dag dåvarande landskamreraren i Kopparbergs län

O. V. Landén att såsom representant för sistnämnda sakkunniga deltaga

i berörda samarbete. Under år 1913 upphörde Themptander att deltaga

i de kommunalsakkunnigas arbete. Med hänsyn till under fortgången av

arbetet yppade väsentliga meningsskiliaktigheter mellan å ena sidan

Eiserman och von Wolcker, å andra sidan Landén rörande de allmänna

grunderna för reformarbetet, erhöll Landén den 13 februari 1915 av

chefen för finansdepartementet uppdrag att avgiva särskilt förslag i

enlighet med den mening, som av honom omfattades.

Den 29 april 1917 avgåvo Eiserman och von Wolcker med en den

16 i samma månad dagtecknad skrivelse till chefen för finansdeparte­

mentet ett förslag till lag angåeude kommunal taxering och skattskyl­

dighet jämte anvisningar, motiv och bilagor, och samma dag avgav

även Landén med en den 12 januari 1917 dagtecknad skrivelse ett särskilt

betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen med

utkast till lag om kommunal beskattning, I—111 avdelningarna. För

innehållet i dessa förslag skall jag senare lämna en närmare redogö­

relse. Sedermera har Landén avpivit ett såsom avdelning IV betecknat

betänkande om jordräntestegringsskatt.

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

137

Over förstberörda tvenne lörslag hava i anledning av remiss

den 25 maj 1017 yttranden avgivits av överståthållarämbctet och

samtliga länsstyrelser, fullmäktige i Sveriges liksbunk, järnvägs>ty-

relsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, universi­

tetskanslern, större akademiska konsistoriet i Uppsala, Upphala univer­

sitets drätselnämnd, större konsistoriet vid Lunds universitet, sist­

nämnda universitets drätselnämnd, landstingen i Stockholms, Uppsala,

.Jönköpings, Kronobergs, ^ Gottlands, Blekinge, Peri stinn stads, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorr-

lands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom Kalmar

läns södra landsting, stadsfullmäktige i Jönköping, Kristianstad, Malmö,

Landskrona, Eslöv, Ystad, Trälleborg, Göteborg, Marstrand, I^ysekil,

Falun och Umeå, magistraterna i Karlshamn, Malmö, Göteborg, Kungälv,

Marstrand, Lysekil och Strömstad, magistraten och allmän rådstuga i

Skanör med Falsterbo, drätselkamrarna i Landskrona, Skanör med

Falsterbo, Göteborg och Falun, stadskamreraren i Göteborg, man talskom­

missarien därstädes, köpingsfullmäktige i Ludvika, köpingsnämnden

därstädes, Garde, Vika, Torsångs, Norrbärke, Nås, Malungs och Stöde

socknars kommunalstämmor, kommunalnämnderna i Svärdsjö, Stora Tima,

Gustavs, Silvbergs, Torsångs, Söderbärke och Nysätra socknar, ordfö­

randen i municipalstämman i Gnesta municipalsamhälle, uppbördsförvalt-

ningen i Ljunits, Herrestads och Vemmenhögs härads fögderi, kronofog­

darna i Blekinge östra, Inlands, Orusts och Tjörns, Suuuervikens och

Norrvikens fögderier, taxeringsnämndsordförand- n i Lysekil, Kronobergs

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges skogsägareför­

bund, Svenska stadsförbundet, Svenska järn vägsföreningen ävensom han-

delskamrarna i Göteborg, Karlstad och Gävle, Östergötlands och Söder­

manlands handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,

Gottlands handelskammare, Västergötlands och Norra Hallands handels­

kammare, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Vidare har kammarkollegium — vilket ämbetsverk anbefallts att,

efter domkapitlens och övriga vederbörandes hörande, avgiva utlåtande

över Eiserman—von Wolckers förslag, i vad detsamma avsåge fastig­

hetsskatt för den under kollegii vård eller inseende ställda fasta egen­

dom av publik natur, samt därvid taga i övervägande förenämnda av

Landén avgivna betänkande, i vad detsamma npptoge bestämmelser

rörande egendomsskatt — efter det överståthållarämbetet och länsstyrel­

serna ävensom samtliga domkapitel inkommit med yttranden härutinnan

till kammarkollegium, avgivit utlåtande i ämnet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

18

Kuvgl, Maj.ts proposition Nr 191.

Infordrade,

yttranden

över 1*J17 drs

förslag.

138

Ärendets

vidare bered­

ning inom

finansdeparte­

mentet.

Samtliga nu berörda yttranden hava överlämnats till kammarrät­

ten, som den 29 maj 1919 inkommit med yttrande i ärendet.

Sedermera, under det ärendet varit under beredning inom finans­

departementet, har lantbruksstyrelsen inkommit med utlåtande och där­

vid tillika överlämnat yttranden i ämnet från Sveriges allmänna lant­

brukssällskap ävensom från samtliga hushållningssällskaps förvaltnings­

utskott med undantag av förvaltningsutskotten i Kalmar läns södra

samt Västmanlands och Västernorrlands läns hushållningssällskap.

Vid granskning av 1917 års båda förslag och över desamma av­

givna yttranden har jag av orsaker, för vilka jagskall senare redogöra,

funnit att, ehuru förslagen innehålla synnerligen förtjänstfulla utred­

ningar och måste anses vara för frågans vidare behandling av den

största nytta och betydelse, intetdera av förslagen är av beskaffenhet

att böra" i befintligt skick läggas till grund för författningsförslag i

ämnet. I anledning därav lät jag under mars månad 1919 inom finans­

departementets lagbyrå påbörja utarbetande av nytt förslag till b>mmunal-

skattelag. Efter det vissa förberedande arbeten därvid blivit utförda, an­

mälde jag den 20 juni 1919 för Kungl. Maj:t önskvärdheten av att det —

såväl vid uppdragandet av riktlinjerna för den erforderliga omarbet­

ningen av de tidigare förslagen som ock vid granskningen av det ut­

kast till nya bestämmelser, som enligt sålunda angivna riktlinjer kunde

komma att utarbetas inom departementet — bereddes mig tillfälle att

samråda med på området erfarna och kunniga personer. I anledning

härav bemyndigade Kungl. Maj:t mig att tillkalla högst sex personer

att såsom sakkuniga inom finansdepartementet deltaga såväl i över­

läggningar beträffande riktlinjerna för en kommunalskattereform som

ock i granskningen av de författningsförslag rörande skatteregleringen

och därmed sammanhängande frågor, som i enlighet med angivna rikt­

linjer kunde varda utarbetade. Med stöd av detta bemyndigande till­

kallade jag såsom sakkunniga dåvarande ledamöterna av riksdagens första

kammare f. d. auditören C. J. von Essen och disponenten P. A. Forssman

samt ledamöterna av riksdagens andra kammare landskamreraren Axel

Bökelund, godsägaren greve Raoul Hamilton, muraren G. V. Källman

och ombudsmannen Gustaf Nilsson.

Under sistlidne november månad har Källman avsagt sig det honom

meddelade uppdraget. Med hänsyn därtill, att de sakkunnigas gransk-

ningsarbete då varit i det närmaste slutfört, har jag ansett mig icke

böra i hans ställe tillkalla annan person.

Kungl Maj:ts proposition Nr 191.

139

Av do sakkunniga yttrade skiljaktiga meningar torde få såsom

bilaga fogas vid protokollet.

Beträffande sattet för arbetets utförande vill jag i övrigt om­

nämna; att man i förekommande frågor samrått med på olika områden erfarna personer, att, bland andra, de sakkunniga, vilka avgivit 1917 års båda förslag i ämnet, erhållit tillfälle att taga del av det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till kommunalskattelag och mot detsamma framställa sina erinringar, samt att den ledamot av kammar­ rätten, vilken i kammarrätten föredragit 1917 års förslag, närvarit vid överläggningarna inom finansdepartementet och deltagit i granskningsarbe- tet av nyssberörda, därstädes upprättade förslag.

Jämsides med det allmänna reformarbete i avseende å skatteregle-

ringen, som sålunda försiggått, har man sökt att genom partiella refor­ mer bota vissa av de brister, som vidlått det nu gällande systemet i avseende å kommunalbeskattningen. För de mera väsentliga resultat, som därvid uppnåtts, har jag i det föregående i korthet redogjort. Jag vill nu något beröra de förslag till viktigare partiella reformer, som icke lett till något resultat.

Vid 1919 års lagtima riksdag framlades en den 11 mars 1919

dagtecknad proposition, nr 329, med förslag till förordning om upp­ skattning av mark i och för framdeles skeende taxering till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt, vilken proposition bifölls av andra men avslogs av första kammaren.

Vid samma riksdag framlades även proposition, nr 222, med för­

slag angående ändrade grunder för beskattning av kooperativa före­ ningar, vilken proposition bifölls av andra kammaren men avslogs av första kammaren samt av riksdagen i dess helhet vid gemensam votering. Till vad härvid förekommit får jag tillfälle att sedermera återkomma.

Vid 1918 års lagtima riksdag bifölls proposition med förslag bland

annat om tillägg till de särskilda anvisningarna vid bevillningsförord- ningen av det innehåll, att, om näringsidkare till någon, som vore ekono­ miskt intresserad i hans näringsföretag eller kunde öva inflytande på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än det i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder och inkomsten av företaget i anledning härav blivit lägre än den eljest skolat bliva, inkomsten av företaget skulle beräknas till det belopp, vartill den kunde antagas hava uppgått, därest sådana åtgärder icke vidtagits. Denna bestämmelse skulle träda i kraft den 1 januari 1920. T anledning av motion vid 1919 års lagtima riksdag har

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Förslag till

partiella reformer.

Eiserman —

von Wolckers

betänkande.

Bristerna i

gällande

skattesystem.

emellertid riksdagen beslutat upphäva bestämmelsen, innan den hunnit

träda i kraft; förordning i ämnet utfärdades den 2 augusti 1919 (nr

486). Åven till detta spörsmål skall jag sedermera återkomma.

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

B. 1917 års kommunalskatteförslag.

Jag övergår nu till att redogöra för grundlinjerna i Eiserman—von

Wolckers förslag.

Därvid torde jag emellertid böra till en början återgiva dessa sak­

kunnigas anmärkningar mot vårt nu gällande kommunalskattesystem.

I betänkandet framhålles i detta avseende i huvudsak följande:

Bjärtast framstode måhända det nu gällande systemets brist på mång­

sidighet och därav föranledda brist på smidighet. Man hade i själva verket

att räkna allenast med en enda huvudsaklig beskattningsform, i stort

sett ett slags avkastningsskatt, fastän densamma för den fasta egen­

domens och jordbruksnäringens vidkommande blivit så anordnad, att den

i vissa fall förmedlade jämväl en beskattning av fast egendoms värde

såsom sådan.

Fastighetsbevillningen, och därmed således också den kommunala

fastighetsbeskattningen, avsåge och hade alltifrån sin upprinnelse i sam­

manhang med allmänna bevillningens införande i det svenska skatte­

systemet avsett att träffa all nettoavkastning av fast egendom samt,

vad jordbruksfastighet beträffade, jämväl av därå bedrivet jordbruk med

binäringar och skogsbruk. Åt.nan näring, i skattelagstiftningen benämnd

rörelse eller yrke, som bedreves å näringsidkaren tillhörig fastighet,

skulle däremot icke anses beskattad genom fastighetsbevillningen, utan

skulle inkomsten därav taxeras såsom inkomst av arbete, därvid avdrag

medgåves för ett belopp av fem procent av fastighetens taxeringsvärde,

vilket belopp — motsvarande beräknat hyresvärde — ansåges hava träffats

med fastighetsbeskattningen.

Fastighetsbeskattningen utginge efter en för alla förhållanden fast­

ställd avkastning, beräknad till vissa procent av taxeringsvärdet, även

om den fasta egendomen icke kunnat avvinnas någon som helst avkast­

ning eller denna i verkligheten över- eller understigit den beräknade.

Beskattningen komme således att, reellt taget, verka olika, allteftersom

förhållandena i verkligheten gestaltade sig. Den kunde verka såsom en

ren obiektskatt, nämligen där faktiskt ingen avkastning vore för handen —

så exempelvis för obebyggda tomter eller fast egendom, som eljest läge

141

oanvänd — men den kunde också — och detta vore det såsom regel­ mässigt förutsatta förhållandet —verka allt igenom såsom en avkastnings­ skatt. Den kunde också verka delvis såsom en avkastuingsskatt och delvis — nämligen till den del den faktiska avkastningen understege den beräknade — såsom en objektskatt. Slutligen kunde inträffa, och detta helt visst icke så sällan, att fastighetsbeskattningen, där den fungerade såsom alltigenom en avkastningsskatt, icke träffade hela avkastningen utan allenast en del därav, medan återstoden lämnades obeskattad. Detta bleve nämligen förhållandet i de fäll, då avkastningen i verkligheten överstigit den beräknade..

Inkomstbevillningen, och såsom en följd härav jämväl den kommu­

nala inkomstbeskattningen, grundade sig återigen, i olikhet med fastighets- bevillningen, på en direkt uppskattning av själva avkastningen av skatt­ skyldigs förvärvskällor, för så vitt de icke utgjordes av fast egendom eller av jordbruk med binäringar eller skogsbruk. Denna för sj^stemet karakteristiska begränsning innebure till en början, att inkomstbevill­ ningen icke gjorde anspråk på att fungera såsom någon allmän inkomst­ skatt. Men den verkade icke heller i sin sålunda givna begränsning till att omfatta enbart »inkomst av kapital och arbete» såsom en partiell inkomstskatt i modern mening. Bortsåges i detta sammanhang därifrån, att taxeringen av inkomst utav kapital i bevillningsförordningens mening skedde medelst kvittning av låneräntor mot räntor å fordringar, så att allenast ett överskott för de senares vidkommande räknades såsom behållen inkomst av kapital, vore skuldränteavdrag medgivet allenast den, som idkade annan näring — rörelse eller yrke — än jordbruksnäring med eller utan skogsbruk. Men denna avdragsrätt vore författningsenligt begränsad till ränta å visst slags skuld, nämligen sådan, som kunde anses utgöra lånt rörelsekapital. För andra inkomstbevilluing under­ kastade skattdragande — tjänstemannen, lönarbetaren och utövaren av verksamhet, som icke dreves såsom näringsföretag — vore skuldränte­ avdrag icke alls medgivet, där sådan skattskyldig icke, såsom ovan nämnts, bleve i tillfälle att komma i åtnjutande av sådant avdrag av den anledning, att han tillika råkade vara räntetagare. Och icke för någon bevilluingsskyldig vore rätt till avdrag medgiven för andra för­ pliktelser, som icke läte hänföra sig till någon viss förvärvskälla såsom omkostnad för denua, utan till hans egen person, såsom exempelvis vissa periodiska understöd och allmänna utskylder. Med det undantag, som föranleddes av rätten till avdrag för ränta å lånt rörelsekapital — ett till sin närmare innebörd oklart och skäligen godtyckligt undantag — innebure således inkomstbevillningen, även när allenast en enda förvärvs­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

142

källa förelåge, en beskattning ieke av den skattskyldiges inkomst utan

av nettoavkastningen ur denna källa.

Den mest framträdande bristen lios den nuvarande kommunala be­

skattningen vore emellertid den, att fast egendom och näring icke i förhål­

lande till andra beskattningsföremål ålagts en bidragsskyldighet, som mot­

svarade nämnda beskattningsföremåls oförnekligen starkare intressegemen­

skap med kommunen. Vidare syntes den på vart slag av beskattningsföremål

för sig belöpande bidragsskyldigheten icke vara lagd efter i och för sig

rättvisa grunder. Och slutligen hade kommunernas berättigade intressen

sins emellan icke under alla förhållanden behörigen tillvaratagits i fråga

om beskattningsrätten till förefintliga beskattningsföremål och denna rätts

uppdelning mellan flera skatteberättigade kommuner. Dessa brister åskåd­

liggjordes bäst genom en granskning och exemplifiering av några av

den nuvarande kommunala beskattningens mera påtagliga verkningar.

Att värdet av fast egendom såsom sådan underkastades kommunal

beskattning, oavsett huruvida eller till vad belopp egendomen under

förhandenvarande förhållanden lämnade avkastning, stode i full överens­

stämmelse med intresseprincipens fordringar och kunde icke i och för

sig giva anledning till erinran. I den män således vår kommunala be­

skattning efter fastighetsbevillningens linjer verkade såsom en objektskatt.

verkade den enligt sakkunnigas mening i rätt riktning, men ett fel vore,

att denna beskattning förelåge allenast såsom en eventualitet; ett annat

och större fel vore, att hela den kommunala beskattning, som en fastighets­

ägare i denna sin egenskap vore underkastad, under alla förhållanden

drabbade enbart under denna form. Att ägarna till två fastigheter med

samma taxeringsvärden beskattades alldeles lika, fastän den enes fastighet

läge oanvänd i avbidan på lägligt tillfälle till avkomstgivande använd­

ning, medan den andres fastighet redan lämnade god avkastning, över­

stigande måhända vanlig ränta å det kapital, fastigheten för honom

representerade, kunde icke erkännas vara förenbgt med rättvisa. Toge

man så vidare i betraktande, att den senare fastighetens ägare kunde

vara skuldfri, medan den förre vore skuldsatt, eller att den ene fått sitt

fastighetsvärde stegrat enbart på grund av kommunens utveckling utan

några hans egna åtgöranden, syntes ovillkorligen andra beskattnings-

former påkallas, ägnade att i berörda avseenden åstadkomma en utjäm­

ning vid skattebördans fördelning fastighetsägarna sins emellan. Detta

vore desto angelägnare, som de ogynnsamma verkningarna av bristen

på mångsidighet hos det nuvarande kommunala beskattningssystemet

väsentligen skärptes dels därav, att proportionerna för bidragsskyldig­

heten icke kunde anses rättvist avvägda mellan jordbruksfastighet, å

Kungl.' Maj:ts proposition Nr 191.

143

oiia, och annan fastighet, å andra sidan, ej heller mellan fast egen­

dom såsom ett beskattningsföremnl för sig, å ena, samt övriga beskatt-

ningsföremål — inkomst av kapital och arbete — å andra sidan, och dels

i fråga särskilt om den fasta egendomen därav, att själva uppskattningen

av beskattningsunderlaget i så hög grad, som fallet vore, bruste i en­

hetlighet och likformighet.

Att den inbördes bidragsskjddigheten för jordbruksfastighet och

annan fastighet icke avvägts på ett rättvist sätt utan vore förhållandevis

väsentligt lägre för det förra slaget av egendomar än för det senare,

framstode som ett oförnekligt förhållande, om man besinnade, i huru

mycket mindre grad byggnadsbeståndet övade inflytande på värderingen

av en jordbruksfastighet än i fråga om annan fastighet. Till värdet av

bostadsbyggnad å jordbruksfastighet skulle författningsenligt tagas hänsyn

allenast i den mån byggnaden kunde sägas hava »egentligt» inflytande

på avkastningen, vilket förde med sig icke blott, att byggnaden icke

särskilt värderades, utan tillika att byggnaden allenast så till vida komme

i betraktande såsom värdefaktor, att egendomen såsom överhuvud försedd

med bostadsbyggnad kunde få ett något höjt värde i jämförelse med

egendom, som saknade sådan byggnad. Men ägaren av annan fastighet

med en likadan bostadsbyggnad hade för sin del att räkna med en

taxering, där byggnaden i allmänhet inginge med sitt fulla hyresvärde

eller, ännu vanligare, sitt brand försäkringsvärde, att sammanläggas med

jordens värde såsom tomtmark. Toge man vidare i betraktande, att

den senare fastigheten måhända icke lämnade annan avkomst än rätt

och slätt bostadsförmånen, medan den förra därjämte beredde och vore

avsedd att stadigvarande bereda tillfälle till förvärv jämväl av andra

livsförnödenheter, komme ett missförhållande till synes, som endast i

mycket ringa grad utjämnades genom den större avkastningsprocent,

som tillkomme vid utmätandet av bidragsskyldigheten för jordbruks­

fastighet i förhållande tid dess taxeringsvärde. Samma ojämnhet mötte

i fråga om jordbrukets driftsbyggnader jämförda med industrins, vilka

senare i regel ginge i skatt efter sina brandförsäkringsvärden, medan

de förra spelade en tämligen underordnad roll för värderingen. Häremot

vore väl så till vida icke något att invända, som jordbrukets drifts-

byggnader inginge i jordbruksegendomens saluvärde med ett redan från

början starkt reducerat värde, i allmänhet vida understigande byggna­

dernas brandförsäkringsvärden, men det kända sakförhållandet, att i all­

mänhet alltför ringa och i varje fall ytterligt växlande hänsyn toges till

byggnadsbeståndet å jordbruksföstigliet, medförde, att olikheten i beskatt­

ning bleve långt större än tillbörligt vore. Härtill komme slutligen,

Kungl. Maj-in proposition Nr 191.

144

att värdet av byggnader å jordbruksfastighet, som visserligen kunde

anses begagnade »för jordbruket och dess binäringar tillhörande rörelse»

men icke hade »något egentligt inflytande» på avkastningen, skulle helt

och hållet lämnas ur räkningen.

Huru Ogynnsamt fastighetsägarnas beskattning påverkades av fastig-

hetsuppskattningarnas ojämnhet, vore allmänt erkänt och ofta framhållet.

Uppskattningen av fast egendom borde ha till uppgift att fastställa

dess verkliga värde. Emellertid utsade bevillningsförordningen icke

vad som enligt dess mening skulle förstås med verkligt värde, utan hade

överlåtit avgörandet härutinnan åt taxeringsmännen själva, därvid till

ledning för deras omdöme anvisats värderingsgrunder av växlande valör

såsom var för sig ledande till olika stora värden. Härigenom hade

skapats ett osäkerhetstillstånd med utrymme för sinsemellan synnerligen

skiftande meningar, huru fast egendom rätteligen skulle taxeras, och

denna brist på inre stadga och fasthet gjorde sig desto mera kännbar,

som varje bestämt direktiv saknades för värderingen av en så betydelse­

full beståndsdel av fast egendom som skog. Hänsyn skulle väl, enligt

anvisningarna, tagas till skogens beskaffenhet, men frågan, vilken eller

huru stor hänsyn sålunda skulle tagas, lämnades öppen. För fäst egen­

dom, som sålts under de sista fem åren, skulle vidare taxeringen ske

med ledning av senast betingad köpeskilling, så framt icke särskilda

omständigheter förekommit, som skäligen ansåges hava inverkat på

köpeskillingens bestämmande utöver eller under egendomens verkliga

värde, och dessa skäl för avvikelse skulle tillika särskilt antecknas, ett

åliggande, som i allmänhet ansåges fullgjort enbart genom en anteckning

av innehåll, att köpeskillingen av taxeringsmännen ansåges hava varit

för hög eller för låg. Men för en egendom, som något år före de fem

sista åren bytt ägare och därefter icke undergått någon förändring,

kunde köpeskillingen utan vidare lämnas ur räkningen. Detsamma gällde

beträffande fast egendom, som undergått hypoteksvärdering. Hade fast

egendom under de fem sista åren både bytt ägare och tillika undergått

hypoteksvärdering, lämnades oavgjort, vilkendera värderingsgrunden —

köpeskillingen eller hypoteksvärdet — företrädesvis skulle följas; och

om eljest beträffande en och samma egendoms värdering ledning syntes

vara att hämta av flera i anvisningarna auktoriserade taxeringsgrunder,

överlämnades likaledes åt taxeringsmännen att tillämpa den eller dem

av dessa grunder, som ansåges bäst leda till en uppskattning av det

»verkliga» värdet.

I fråga särskilt om fast egendom, som enligt gällande bestämmelser

vore av beskaffenhet att böra taxeras såsom annan fastighet, hade brand­

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 191.

145

försäkringsvärdet tillerkänts eu puta gligen alltför hög valör såsom värde- ringsgrund för byggnad, en omständighet, som sammanhängde med den enligt sakkunnigas mening oriktiga förutsättningen att tillerkänna byggnad ett självständigt värde ur beskattningssynpunkt, oberoende av värdet ä den mark, vara byggnaden vore belägen. Mycken hårdhet och även mycken ojämnhet i beskattningen av annan fastighet kunde återföras till denna utgångspunkt.

En annan verksam anledning till ojämnheten i uppskattningen

vore att söka däri, att, då den kommunala skattskyldigheten ålåge arren­ dator men denne i regel icke ägde tillgodogöra sig skog utöver hus­ behovet eller do särskilda förmåner, som tillhörde den egendom, han arrenderade, taxeringsvärdet ansåges billigtvis böra lämpas härefter. Den avkastning, som ägaren själv hämtade eller kunde hämta av fastigheten, bleve härigenom föga, om ens något, beaktad. Med fastighetsbeskatt­ ningens irrationella läggning sammanhängde ock, att ytterst ringa hän­ syn toges till värdet av skog, varöver annan än ägaren på grund av avtal om avverkningsrätt ägde att förfoga, och det lede intet tvivel, att i detta fäll också alltför ringa hänsyn toges till själva marken likasom till det skogsbestånd, som icke berördes av upplåtelsen.

Åtskillig ojämnhet föranleddes av den vacklande lagtillämpningen

beträffande gränserna mellan de båda beskattningskategorierna jordbruks­ fastighet och annan fastighet, vilka gränser icke vore i lagstiftningen uppdragna vare sig med nödig klarhet eller överhuvudtaget ur syn­ punkter, som numera kunde tillerkännas allmängiltighet.

Till nu framhållna orsaker sällade sig anledningar av mera taxerings-

teknisk art, såsom bristande arealkännedom hos såväl de skattskyldiga som taxeringsmännen, vilken brist gjorde sig särskilt påmint i fråga om uppskattningen av skogsmark och skog, bristerna i taxeringsnämndernas och taxeringsdistriktens sammansättning — för de förra det rent lokala jordägureintressets här och var alltför dominerande inflytande och bristande förtrogenhet med uppskattningsfrågor av mera facklig innebörd, för de senare den för stora delar av laudet alltför ringa territoriella omfatt­ ningen av distrikten — ävensom saknaden av föreskrift om skyldighet för fastighetsägare att opåmint lämna uppgifter om vissa faktiska för­ hållanden, som vore av betydelse för uppskattningen och i allmänhet måste förutsättas vara för fastighetsägarna kända eller i Varje fall av beskaffenhet att lätteligen kunna av dem utrönas och angivas.

Eu jämförelse mellan den kommunala fastighetsbeskattningen, å

ena, ocli den kommunala inkomstbeskattningen, ä andra sidan, gåve ett resultat, som, sett ur intresseprincipens synpunkt, måsto betecknas så-

Bihany till riksdagms protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

19

Kungl. Maj ds proposition Nr 1!) 1.

146

som föga tillfredsställande. I den mån exempelvis ägaren eller brukaren

av en jordbruksfastighet i verkligheten åtnjöte en sammanlagd netto­

avkastning av fastigheten jämte därå bedrivet jordbruk med binäringar

och skogsbruk till lägre belopp än 6 procent av taxeringsvärdet, be­

löpte visserligen en högre skattebelastning å fastighetsavkastningen än

å nettoavkastningen av annan, inkomstbevillning underkastad förvärvs­

källa, men måttet för denna högre skattebelastning vore icke satt med

avseende å den fasta egendomens närmare intressegemenskap med kom­

munen och bleve aldrig jämnt avvägt utan ställde sig olika i olika fall.

I den män åter en större nettoavkastning än den nämnda kunde avvinnas

fastigheten, komme en del av fastighetsavkomsten att undgå beskattning,

varigenom alltså den fasta egendomen, oaktat dess berörda närmare

intressegemenskap med kommunen, bleve lindrigare beskattad än andra

beskattningsföremål. En lönarbetare, som måhända mera tillfälligt för

ett eller ett par år blivit medlem av en kommun, kunde exempelvis få

bidraga avsevärt mera än en jordbrukare med samma verkliga inkomst

till skolhusbyggnader eller dylika kommunala nybyggnader, vilka kanske

icke ens bleve färdiga att tagas i bruk, innan han avflyttat från kom­

munen. Det orimliga i sådana beskattningsförhållandeu läge i öppen

dag. Ännu orimligare ställde sig jämförelsen, om det gällde eu jord­

bruksfastighet, som exempelvis i sin helhet användes till en mera intensiv

trädgårdsodling. Väl skulle enligt numera antagen praxis avkastningen

av trädgårdsskötsel, till den del avkastningen kunde anses härleda av

växtodling under glas, göras till föremål för särskild beskattning såsom

inkomst av rörelse, men dels vore det knappast möjligt att avskilja

sistberörda del av avkastningen från den, som liärflöte av odling på

kalljord, och dels vore även den senare avkastningen ofta väsentligt

högre än 6 procent av taxeringsvärdet, även om fastigheten med hän­

syn till användningen blivit jämförelsevis högt taxerad. Trädgårdsidkare

bleve således för närvarande i allmänhet oskäligt lindrigt beskattade i

jämförelse med andra skattdragare. En omständighet, som i hög grad

bidragit till en oskäligt låg beskattning av jordbruksinkomster, vore

den, att jordbrukets binäringar skulle anses beskattade genom fästighets-

bevillningen. Då bevillningsförordningen saknade utredande föreskrifter

angående vad till jordbrukets binäringar vore att hänföra, hade i praxis

säkerligen ej så sällan till binäringar hänförts jämväl sådan näringsverk­

samhet, som i själva verket bort anses såsom rörelse eller yrke och som

givit inkomster till betydande belopp, vilka emellertid ansetts beskattade

genom fastighetsbevillningen och således undgått inkomsttaxering.

En påtaglig anomali i fråga om utarrenderad jordegendom rådde

Rungl. Maj:ts proposition Nr 191.

147

slutligen därutiunan, att jordägares och arrendator» var för sig åtnjutna avkastning beskattades samfällt, ity att avkastningen för bäggedera skulle anses beskattad genom den skatt, som av arrendator!) erlades.

icke heller vid den kommunala inkomstbeskattningen på inkomst-

bevillniugens grund hade tillbörlig hänsyn tagits till intressesynpunkten. Så till exempel bleve inkomst av rörelse, då rörelsen bedreves med till­ hjälp av kapital, ofta beskattad lindrigare än den rena arbetsinkomsten, ehuru det ur intresseprincipens synpunkt rimligen borde vara tvärtom. Oavsett det kända förhållandet, att löneinkomst — på grund av den genom arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet beredda möjligheten att utan omgång kontrollera löntagarnas deklarationer, vilken möjlighet beträffande enskilda rörelseidkares deklarationer i stort sett vore tämligen ringa och måste så förbliva, så länge icke bokföringspliktiga rörelseidkare blivit tillförbundna att utan särskild anmaning bestyrka sina de­ klarationers riktighet genom räkenskapsutdrag — i allmänhet bleve taxerad till rätt belopp, medan inkomst av rörelse helt visst ofta bleve taxerad vida lägre, än som bort ske, så skänkte dessutom gällande be­ stämmelse om rätt till avdrag för ränta å lånt rörelsekapital faktiskt åt många rörelseidkare eu mycket avsevärd förmån, som icke komme dem till del, vilka hämtade hela sin inkomst av eget arbete. Med den tolkning, som praxis givit åt bestämmelsen om skuldränteavdrag — såsom rätt till avdrag för ränta å sådan skuld, som icke kunde antagas hava gjorts för förvärv av i rörelsen använd fast egendom eller för sådan egendoms förbättrande — och med hänsyn dessutom till svårig­ heten för taxeringsmyndigheterna och måhända ofta även för rörelse- idkarna själva att göra noggrann åtskillnad mellan privatskuld och affärsskuld resulterade bestämmelsen faktiskt för många rörelseidkare i obegränsat avdrag för all skuldränta; åtminstone bleve detta förhållandet för rörelseidkare, som icke ägde fastighet, men även de, som ägde fastighet, kunde i allmänhet opåtalt göra avdrag för alla slags skuldräntor, utan att taxeringsmyndigheterna, i saknad som de alltför ofta vore av räkenskaps­ utdrag angående rörelseidkarnas affärsställning, vore i tillfälle att pröva, huruvida avdrag gjorts jämväl för skuldränta, som rätteligen belöpt på fastigheten eller annat å själva anläggningen nedlagt lånt kapital. 1 fråga om aktiebolagen, som vore pliktiga att vid deklarationen foga räkenskapsutdrag, kunde behörigheten av gjorda skuldränteavdrag givet­ vis lättare, ehuru knappast i tillräcklig grad, kontrolleras. Toge man vidare i betraktande, att affärsmän vid sidan av rörelsen kunde hava för fänta medel köpt aktier, varå utdelningen icke vore föremål för kommunal beskattning, ställde det sig fin nu mera orättfärdigt, att skuldräntan å

Kunyl. Maj:ls proposition Nr 191.

148

dessa lånta medel, såsom i verkligbeten ofta skedde, gånge avräkning

vid teskattningen av den till kommunen skattepliktiga inkomsten av

rörelsen. Denna nästan obegränsade möjlighet till skuldränteavdrag

motsvarades för andra inkomsttagare icke av rätt till avdrag ens för

ränta å sådan gäld, som åsamkats för vinnande av särskild utbildning

för arbetsinkomstens förvärvande. Men oavsett de missförhållanden, som

vore förknippade med gällande avdragsrätt för skuldränta, syntes i allt

fäll med fog kunna ifrågasättas, huruvida exempelvis en inom kom­

munen mera tillfälligtvis bosatt lönarbetare vid lika inkomst verkligen

borde till kommunala anstalter bidraga lika med innehavaren av en

handelsrörelse inom kommunen, då handelsidkaren väl i allmänhet kunde

anses vara med sina intressen mera intimt bunden vid kommunen, enär ■

han för den lyckosamma utvecklingen av sin handelsrörelse måste an­

tagas vara i en icke så ringa grad beroende av kommunens framåt­

skridande och utveckling.

Åveu i fråga om kommunens berättigade intressen i förhållande

till andra kommuner lämnade emellertid den nuvarande ordningen rum

för befogad erinran. Utan tvivel vore det riktigt och i full överens­

stämmelse med kommunernas berättigade intressen, att tast egendom

beskattades av kommun, där egendomen vore belägen, och inkomst av

rörelse i allmänhet av kommun, inom vilken rörelsen bedreves, samt

annan inkomst slutligen, som icke kunde lokaliseras till viss kommun

utan mera direkt vore knuten vid den skattskyldiges person, i allmänhet

av kommun, inom vilken den skattskyldige vore bosatt, men nuvarande

bestämmelser tillgodosåge i allt fall icke rätt väl kommunernas intressen,

Till en början förtjänade sålunda framhållas, hurusom eu kommuns

beskattningsrätt beträffande ett inom kommunen drivet företag kunde

minskas eller gå förlorad blott och bart på grund av näringsidkarens

ekonomiska ställning, ett förhållande som särskilt framstode stötande i

de fall, då näringsidkaren vore med sin person bunden vid annan kom­

mun. Företaget kunde i sig själv vara gott och även lämna god .av­

kastning, men näringsidkaren kunde besitta alltför ringa eget kapital,

i följd varav skuldräntorna, redan i den mån de vore avdragsgilla, ned-

bragte avkastningen, så att föga eller intet återstode att beskatta. Därom

vore måhända icke så mycket att säga, i händelse den kommun, där

närings företaget dreves, i allmänhet bleve i tillfälle att i gengäld be­

skatta långivaren, men denna beskattningsrätt, där sådan ifrågakomme,

tillfölle ofta en annan kommun. Vidare-inträffade icke så sällan, att en

kommun helt eller delvis ginge i mistning av sin beskattningsrätt till

ett inom kommunen drivet näringsföretag av den anledningen, att närings-

Kungil. Majds ■proposition Nr 191.

Kungl. Majds 'proposition Nr 191

,

149

i dkaren inom annan kommun drivit ett annat närings företal.1', som gått med förlust. Val gällde såsom regel, att förlust å eu rörelse icke Unge vid taxeringen av inkomster) av annan rörelse i bevillningsavseende av­ dragas, men i praxis förmärktes ofta nog en viss benägenhet att vilja betrakta liera i samme innehavares hand drivna företag "såsom ett enda, fastän sambandet mellan företagen mången gång vore rätt löst och knappast bestode i annat än den gemensamme innehavaren och den gemensamma bokföringen. Bevillningsförordningens fullständiga brist pa reglerande bestämmelser i berörda hänseenden ävensom den allmänna bevisningens ursprungliga och egentliga egenskap av statsskatt hade här i förening skapat en praxis, enligt vilken vederbörande kornmuns berättigade intresse att få beskatta avkastningen av inom kommunen förefintliga förvärvskällor utan påverkan av resultatet av den skatt­ skyldiges förvärvsverksamhet inom annan kommun fått stå val mycket tillbaka för statsintresset att i möjligaste mån med beskattning träffa den skattskyldiges sammanlagda nettoavkastning utan att härvid alltför strängt bindas av hänsynen till förvärvskällornas lokalisering. Med huvudsakligt beaktande av _ detta statsintresse hade det ansetts obilligt att i andra än mera påtagliga fall, där någon tvekan om saknaden av samhörighet icke kunnat råda, vägra förlustavdrag, och därför hade till beskaffenheten ganska olikartade företag, som dreves av samme skatt- skyldige, ej så sällan behandlats såsom ett enda företag till förfång för det kommunala beskattningsintresset.

Icke heller i de fall, da näringsidkare inom skilda kommuner drivit

rörelse, som på grund av verksamhetens art eller eljest rätteligen borde betraktas såsom ett företag, vore de nuvarande bestämmelserna och deras praktiska tillämpning ägnade att skipa full rättvisa mellan kommunerna. Bestämmelserna vore härför alltför svävande och ofullständiga. Redan föreskriften om beskattningsorten för inkomst av rörelse hade i till- lämpningen visat sig icke rätt tillgodose kommunernas berättigade in­ tressen. Enligt bevillningsförordningen skulle nämligen inkomst av rörelse eller yrke taxeras i den eller de orter, där rörelsen eller yrket eller »någon huvudsaklig gren därav på mera självständigt sätt eller i avsevärd omfattning idkats». Det för kommunens beskattningsrätt av­ görande borde i stället rimligen vara den omständigheten, huruvida en för­ värvskälla eller gren av en förvärvskälla verkligen funnes på ett mera stadigvarande sätt inom kommunep lokaliserad eller icke, varemot den omständigheten, huruvida en sådan gren stode i det förhållandet till huvudaffären, att den kunde anses såsom en huvudsaklig gren eller att den bedreves på självständigt sätt eller i avsevärd omfattning, knåp-

past i ock för sig borde vara bestämmande för beskattningsrätten.

En verksamhetsgren, som icke fyllde måttet av sistberörda av be-

villningsförordningen uppställda fordringar, kunde mycket väl genom

vidtagna anordningar vara till eu kommun på ett stadigvarande sätt

lokaliserad och jämväl förorsaka denna kommun olägenheter, som rim­

ligen borde föranleda skattskyldighet till kommunen. Såsom exempel

härpå kunde erinras om ett nederlag, tillhörigt en affärsidkare i stad

och beläget i stadens omnejd i en landskommun. Bär utövades

ingen huvudsaklig gren av rörelsen på mera självständigt sätt edei i

avsevärd omfattning, men onekligen kunde ganska avsevärda olägen­

heter vållas landskommunen, bland annat, genom trafiken av lastade fordon

till och från nederlaget.

I fråga om fördelningen av ett inom flera kommuner drivet före­

tags inkomst till beskattning av de intresserade kommunerna saknades

varje antydan till reglering i själva bevillningsförordningen, och de

föreskrifter, som i detta hänseende lämnats i de särskilda anvisningarna

till ledning vid taxeringen rörande vissa särskilda slag av rörelse, syntes

icke vara i allo tillfredsställande. Väl vore det givet, att årsresultatet

av ett näringsföretag i dess helhet borde bilda underlag för beskatt­

ningen, vadan det icke kunde undgås, att en kommun bleve i sin be­

skattningsrätt lidande därpå, att exempelvis en inom annan kommun

nyinrättad filial under de första åren icke lämnade utbyte till täckande

av filialens omkostnader, men i väsentlig grad skulle dock detta miss­

förhållande kunna mildras genom fördelningsregler, enligt vilka varje

rörelsegren skulle, så långt den på rörelsegrenen belöpande andelen av

näringsföretagets bruttoavkastning därtill försloge, belastas med sina

särskilda omkostnader och därutöver sin proportionerliga andel av de

för näringsföretaget gemensamma omkostnaderna. Så skedde emellertid

icke. Vidare hade praxis i allmänhet vid fördelningen tagit alltför ringa

hänsyn därtill, att de olägenheter, som näringsföretag förorsakade en kom­

mun," där en viss gren av verksamheten bedrivits, kunde vara jämförelvis

större än olägenheterna för annan kommun, där en annan gren av samma

verksamhet utövats. Detta visade sig framför allt i fråga om indu­

striella näringsföretag, som bedrivit fabriksverksamhet inom en kommun

samt haft affärskontor och fabriksledning inom eu annan kommun. På

det visserligen i många fäll till riktigheten obestridliga antagandet, att

årsresultatet av rörelsen i vasslig grad vore beroende av affärsledningea,

både praxis i fråga om fördelning av ett sådant närings företaga inkomst

till beskattning mellan flera kommuner i allmänhet varit benägen att

tilldela den kommun, där huvudkontoret vore beläget, beskattningsrätt

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

151

till en betydande andel av inkomsten. Toge man emellertid i betrak-

ande, att den verksamhet, som vore förknippad med själva affärs-

lednmg-en, i allmänhet icke förorsakade kommunen några olägenheter samt att aliarsledmngens män ävensom kontorspersonalen vanligen vore bosatta inom och göda skattedragare till den kommun, där huvud­ kontoret läge, medan däremot den kommun, där fabrikeu vore be­ lägen, ofta just på grund av fabriksverksamheten och för där anställd arbetspersonal i mera blygsamma villkor förorsakades olägenheter och kostnader,' vilka ingalunda kunde ens vad kostnaderna för arbets­ personalen anginge anses i tillräcklig grad uppvägas genom beskatt- nmgen av arbetspersonalens inkomster, torde det böra medgivas, att lag­ stiftningen och i varje fall den praxis, som på denna ansetts kunna

yggas, icke i tillbörlig grad beaktat de skilda kommunernas berätti­ gade intressen i berörda hänseenden.

Såsom en brist i det gällande skattesystemet förtjänade vidare fram­

hållas, hurusom kommunen för närvarande i många fall vore betagen aJl möjlighet att uttaga bidrag av vissa icke sällan ganska skattekraftig-a medlemmar, som levde och bodde inom kommunen samt för sig och sm

amilj begagnade sig av kyrka, skola och övriga kommunala inrätt-

mugar. Detta vore förhållandet med alla de kommunmedlemmar vilka erholle sina inkomster uteslutande av aktier och fast egendom, belägen inom annan kommun, eller av rörelse, som i sin helhet bedreves inom annan kommun än den, där de ifrågavarande personerna vore bo- satta Vad aktieinkomsten beträffade, vore den beskattad ensamt hos aktiebolaget, och det berodde väl i allmänhet på en ren tillfalli o-het om aktieägarens bostadskommun sammanfölle med aktiebolagets& be­ skattningsort. Vad åter inkomsten av fast egendom och av rörelse vid- komme, beskattades den förra (genom skatten på den fasta egendomen) uteslutande i den kommun, där egendomen vore belägen, och den senare (genom inkomstbeskattningen) i den kommun, där rörelsen dreves. ha riktigt det än kunde vara, att de sistberörda kommunerna tillerkändes

oretradesrätt eller rent av ensamrätt till beskattning av de inom kom­

munerna befintliga förvärvskällorna fast egendom och rörelse, kunde det å andra sidan icke anses med bostadskommunens berättigade intressen förenligt, att den helt uteslötes från rätten att under någon form upp- taga bidrag till sina utgifter från sådana kommunmedlemmar som dem vilka här närmast avsetts.

Å andra sidan hade kommun i vissa fäll tillerkänts rätt att be­

skatta personer, som väl formellt framstode såsom kommunmedlemmar, men som sällan eller aldrig vore i tillfälle att under någon form be-

152

srao-na Biff av kommunala anstalter här i riket. Detta vore nämligen

förhållandet med svenska medborgare, vdka utan att hava »övergivit»

riket likväl bosatt sig och stadigvarande vistals utomlands samt icke

ägde fast egendom eller bedreve rörelse här i riket. Med hänsyn därtill

att den allmänna bevillningen utgjort en statsskatt hade det val vant i

sin ordning, att dessa svenska medborgare, vilka under sitt vistande

utom riket åtnjöte svenska statens skydd, vant bevillnmgsphktiga för

inkomst jämväl av sådana förvärvskällor, som icke vore lokaliserade till

kommun bär i riket, men något berättigat intresse från svensk kommuns

sida att utfå skattebidrag för sådan inkomst torde enligt sakkunnigas

mening icke kunna anses förefinnas, utan tillvaron av denna kommunala

beskattningsrätt torde uteslutande vara att tillskriva den kommunala

skattepliktens Dittill svarande samband med bevilluingsplikten. .

Sammanfattningsvis framhålla Eiserman och von Wolcker såsom sär­

skilda brister hos det nuvarande kommunala beskattningssystemet, att det

saknade för åvägabringandet av önskvärd jämnhet i skattesystemet er-

forderlig mångsidighet, likasom det ej heller i tillämpningen kunde anses

skipa full rättvisa mellan kommuner med skäliga anspråk pa ratt att be­

skatta ett gemensamt beskattningsföremål. Fordran på fasthet tåligt >do-

såges visserligen, så vitt fastighetsskatten anginge, men på ett satt, som

icke kunde anses förenligt med rättvisa och billighet Den kommunala

beskattningen på inkomstbevillningens grund skänkte varken oneklig

fasthet eller kunde

anses

i och för sig rättvist lagd. _ Bidrags-kyldigheten

mellan fast egendom, å ena, och Övriga beskattmngsforemal, a andra

sidan, kunde icke anses vara rättvist avvägd. Inkomst av näring be­

skattades alltför lindrigt i förhållande till ren arbetsinkomst.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Allmänna

sy t punkt er

för en skatte

reglering.

Rörande de allmänna synpunkterna för en skattereglering framhålla

Eiserman och von Yr o leker, bland annat.

I olikhet med staten saknade kommunerna möjlighet att anlita nya

skattekällor, då de förefintliga sinade eller visade sig otillrackhga, utan

må.te uteslutande halla sig till de anvisade beskattmngsföremålen, sadana

dessa för vart särskilt år förelåge. Sinade en skatte!™ ba, bleve belast­

ningen på de återstående så mycket tyngre, såvida icke skattebehovet

kunde nedbringas. Denna kommunalbeskattningens egenskap att i huvud­

sak vara eu repartitionsskatt, vars tyngd berodde dels av skattebehovet

dels oi k av de anvisare skattekällornas större eller mindre riktighet, nod-

UCIÖ W IV tv v

UU .

~ ~........... olo

vändigujorde, att åt beskattmngsföremålen, så långt det med en rättvis

beskattning nuntie vala hhw..ä«,

— —— —' ,

.

, w

plikten till kommunen i möjligaste mån ställdes oberoende av konjunktur-

( dill Clio UOOltiivvuiw^s-.--------------------- 7

-

.

kunde vara i orenlig t, gåves en sådan fasthet, att bn< raffS-

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

153

växlingar. Det borde därvid bemärkas, att kommunen med dess begränsade område vore i hög grad utsatt för sådana konjunkturväxlingar, som hade benägenhet att sträcka sig över en viss trakt, såsom felslagna skördar o. d. Fasthölles icke nu angivna synpunkt, utan lämnades möjlighet öppen förstora grupper av beskattningsföremål att i anledning av dåliga konjunkturer under vissa år undslippa bidragsplikt, skulle det förvisso i många fall kunna befaras, att kommunerna under sådana år bleve nödsakade att å övriga tillgängliga beskattningsföremål av ofta ringare bärkraft lägga en oskäligt tyngande skattebelastning för att få sitt skattebehov fyllt.

Denna synpunkt iinge emellertid helt naturligt icke ensidigt full­

följas. Eu bidragsplikt, vid vilken ringa eller ingen hänsyn toges till beskattningsföremålens av konjunkturväxlingar eller av därmed jämför- liga förhallanden föranledda minskade skattekraft, skulle otvivelaktigt komma att verka orättvis och kännas tryckande. I fråga om all be­ skattning. gällde också, att den. helst borde uttagas under ett flertal former, för att dess. tyngd måtte i möjligaste grad utjämnas. Icke minst borde denna princip vinna tillämpning vid kommunalbeskattningen. Angeläget vore således även att vid urvalet av beskattningsföremål åt kommunerna icke släppa den synpunkten, att beskattningen borde göras så mångsidig som möjligt. Ju mera mångsidigt beskattningen anord­ nades, desto lättare läte den sig anpassas efter växlande förhållanden icke allenast inom skilda kommuner utan även inorm varje särskild kom­ mun under olika år. Genom användandet av ett flertal beskattnings- foimei vunnes tillika, att de brister, som kunde vidlåda en beskatt- nmgsform i och för sig, mildrades genom en jämsides skeende tillämp­ ning av. en annan. Det torde nämligen aldrig kunna undvikas, att en beskattningsform, huru väl den än vore uppbyggd efter en enhetlig och eikänt riktig princip, i sina verkningar bleve mer eller mindre ofull­ komlig. Bristerna borde därför lämpligen utjämnas genom att låta skattebehovet fyllas ur flera efter skilda synpunkter anordnade skatte- källor.

Angeläget vore vidare att, där flera kommuner var för sig ägde

befogade anspråk att få för beskattningsändamål tillgodogöra sig ett och samma beskattningsföremål, denna deras rätt i lagstiftningsväg till- varatoges på ett betryggande sätt. Åt reglerna för den mellankommu- nala beskattningen borde fördenskull givas en utformning, som i möj­ ligaste män undanröjde skäliga anledningar till missnöje mellan de' i varje särskilt fall skatteberättigade kommunerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

20

154

Beskattning

endast

efter förmåga

ej lämplig.

Slutligen måste urvalet av beskattningsföremål och beskattnings-

former för kommunerna göras med aktgivande på den nuvarande stats-

beskattningen, den direkta såväl som den indirekta. Eljest äventyrades

den enhetlighet i skattesystemet i sin helhet, som utgjorde en ofrån­

komlig förutsättning för att systemet skulle kunna framstå och verka

såsom ett organiskt helt. Sålunda borde, så långt möjligt vore, und­

vikas konkurrens mellan stat och kommun om samma beskattniugs-

former, och, där sådan konkurrens emellertid ansåges icke kunna helt

undgås, bolde noggrant tillses, att beskattningen i det hela icke för

skattdragarna bleve alltför tryckande. I fråga om statens nuvarande

indirekta beskattning förelåge icke någon konkurrens från kommunernas

sida, vadan anledning icke heller förefunnes att vid kommunalskatte­

väsendets ordnande taga hänsyn till denna del av statsbeskattningen i

vidare mån än som kunde böra ske genom anordnande av lindringar i

kommunalbeskattningen för sådana grupper av skattdragare, vilka kunde

anses i stort sett träffas förhållandevis hårdare av de indirekta stats­

skatterna.

Sedan Eiserman och von Wolcker härefter erinrat om de båda be-

skattningsprinciperna »skatt efter förmåga» och »skatt efter intresse»,

anföra de med avseende å tillämpningen av den förra principen i huvud­

sak följande:

Én beskattning, lagd uteslutande efter denna princip, stode icke i

överensstämmelse med de synpunkter, vilka ansetts böra vinna beaktande

vid den kommunala skatteomläggningen. Först och främst skulle en så

lagd beskattning i alltför hög grad konkurrera med den direkta stats­

beskattningen, som med all rätt anordnats just efter denna princip.

Vidare skänkte den icke åt den kommunala beskattningen nödig fasthet,

enär inkomsten ofta vore i synnerligen hög grad beroende av konjunk­

turer, vartill komme, att växlingarna för kommunens vidkommande till­

lika bleve i betänklig grad beroende av in- och utflyttningar av personer

med större eller mindre skatteförmåga. Det torde slutligen icke heller

kunna förnekas, att en beskattning uteslutande efter skatteförmåga måste

befaras komma att vid hög belastning verka ensidigt tryckande.

En kommunal skatteomläggning efter denna beskattningsprincip

skulle för övrigt också komma i strid med kommunernas berättigade

intressen i förhållande till varandra eller ock vid försök att undgå denna

olägenhet medföra tekniska svårigheter, som syntes vara oöverkomliga.

Då skatte förmågan måste mätas efter den skattskyldiges samfällda, in­

komst, oavsett var den intjänats, men skatteförmågan uppenbarligen icke

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

kunde med hänsyn till inkomstbeloppets storlek graderas, utan att den samfällda inkomsten därvid komme i betraktande, syntes detta med nöd­ vändighet förutsätta beskattning på allenast ett enda ställe, som väl då i allmänhet roaste bliva den skattskyldiges bostadsort. Därigenom skulle emellertid i stor utsträckning vissa kommuner obehörigen gynnas på bekost­ nad av andra. Det behövde blott erinras om, huru vanligt det vore, att fa­ briksidkare bedreve sin näring i en landskommun men själva bosatt sig i en närliggande stad. Det vore uppenbarligen orätt att icke låta den kom­ mun, som finge vidkännas alla olägenheterna av fabriksverksamheten inom dess område, beskatta inkomsten till den del denna härfhitit av verksamheten. Att åstadkomma en uppdelning av beskattningsrätten bleve förenat med utomordentliga svårigheter, om det ens läte sig göra, utan att beskattningsprincipens rätta tillämpning därvid i alltför betänklig grad äventyrades. Det borde nämligen betänkas, att eu progressionsskala måste inrättas efter en viss bestämd skattesats, vid vars tillämpning skalan ansåges giva ett riktigt uttryck för skatteförmågan vid olika inkomst- och förmögenhetslägen. Skulle skattebehovet inom en kommun påkalla uttaxering efter en annan och framför allt efter en högre skatte­ sats, fungerade skalan icke längre riktigt. Olika progressionsskalor, lämpade efter olika skattebehov, skulle således behöva inrättas, vilket ju i och för sig icke vore otänkbart. Om emellertid den kommunala beskattningen skulle enbart eller huvudsakligen läggas efter principen skatt. efter förmåga, borde vidare tagas i betraktande, att samma skatt- skyldigs inkomst måste komma att uppdelas till beskattning mellan skilda kommuner, vilkas skattebehov måhända kunde föranleda använ­ dande av olika progressionsskalor för olika delar av den dem emellan uppdelade inkomsten. Det ville synas, som om en riktig avvägning av beskattningen efter skatteförmåga under sådana förhållanden bleve en, praktiskt sett, olöslig uppgift.

Eiserman och von Wolcker erinra härefter, hurusom intresseprin­

cipens tillämpning vid beskattning byggde sitt berättigande på det för­ hållande, att kommunernas medlemmar med hänsyn till verksamhets­ områden och andra därmed jämförliga förhållanden vore i mycket olika grad med sina intressen förbundna med kommunerna. I anslutning här­ till framhålla de, bland annat:

Särskilt vore den fasta egendomens intressegemenskap med den

kommun, där den vore belägen, av stadigvarande art såsom delens med det hela. Ehuru i mindre grad kunde detsamma sägas om näringsverksam­ het, även då dess drivande icke krävde fast egendom. Åven tjänst lika­

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

155

Skälen för

en

intresse-

beskattning.

156

som varje annan stadigvarande anställning kunde vara nära förbunden

med visst samhälle, om än ofta nog intet hinder mötte för tjänstemannen

att bosätta sig i annan kommun än den, där han hade sin verksamhet.

Övriga förvärvskällor vore i allmänhet mera löst fästade vid kommunen.

På grund av kommunmedlemmarnas nyss antydda olika ställning i för­

hållande till kommunen bleve de självfallet också i synnerligen olika

mån i tillfälle att draga nytta av sådana kommunens uppoffringar, som

gjordes för angelägenheter, vilka kunde anses mera direkt beröra vissa

gruppers av kommunmedlemmar intressen än andras. Men även utan att

sålunda mera direkt beröra någon viss grupps intressen kunde många

kommunens uppolfringar för gemensamma angelägenheter, i den mån

dessa vore ägnade att främja allmänt framåtskridande och utveckling, likväl

komma kommunmedlemmarna till godo i olika utsträckning. Fastighets­

ägarna kunde exempelvis genom ökade arrenden eller hyror eller genom

möjligheten att utan ökade produktionskostnader få bättre betalt för

avkastningen av sin egendom eller för denna själv, tillgodogöra sig in­

trädd oförtjänt värdestegring, likasom näringsidkarna kunde påräkna

ökat varuutbyte, medan däremot för andra intet gagn uppstode utan

till och med olägenheter kunde framväxa under form av höjda bostads­

hyror, ökade livsmedelspris o. d. Slutligen kunde framhållas, att visst

slag av näringsverksamhet och i allmänhet sådan, som bedreves i större

omfattning och sysselsatte många arbetare, icke sällan förorsakade kom­

munen kännbara olägenheter och rent av direkta kostnader, som där-

förutan kunnat undvikas. Att ett skäligt beaktande av sålunda antydda

olika grader av intressegemenskap vore uteslutet vid eu tillämpning av

beskattning enbart etter skatteförmåga, vore utan vidare klart. De för­

delar, som fastighetsägare och näringsidkare framför andra vore i till­

fälle att tillgodogöra sig såsom en följd av kommunens uppoffringar

eller allmänna uppblomstring, komme den skuldsatte fastighetsägaren

eller näringsidkaren i lika hög grad till godo som den skuldfrie, och

de ©lägenheter eller kostnader, som omedelbart förorsakades kommunen

av viss näringsverksamhet, vore i stort sett desamma, vare sig närings­

idkaren hade bättre eller sämre ekonomisk ställning. Endast vid till-

lämpning av en beskattning efter intresse kunde berörda förhållanden i

nöjaktig grad vinna beaktande. Undantagsvis kunde kommunala ut­

gifter påvisas för vissa beskattningsföremål medföra ett gagn, som kunde

till beloppet uppskattas, eller omvänt dessa förorsaka kommunen till

siffran bestämbara olägenheter, och lagstiftningarna i vissa länder hade

också för sådana fall tillförbundit dylika beskattningsföremål en sär­

skild bidragsskyldighet, avsedd att täcka större eller mindre del av kost-

Kungl. Maj:ts proposition

Nr 191.

157

(?' t bettermentbidrag). I allmänhet hade man dock åtnöjts

b°™ åtao-Jas med att genom urvalet av varandra komplctte-

rande bpskattni ngs form er och avvägningen av måtten för beskattnings-

foremaJens inbördes belastning lägga den allmänna bidragsskyldigheten

sä, att de med kommunen mera varaktigt förbundna eller i och för siff

bärkraftigare beskattmngsföremålen alltigenom eller inom vissa gränser

belastades starkare an beskattningsföremål, som vore mera lösligt för­

bundna med kommunen eller i och för sig mindre bärkraftiga.

...

. yisserhgen kunde förväntas den invändningen, att nu anförda skäl

för intressebeskattningen kunde försvara sin plats i sådana kommuner

vi kas huvudsakliga utgifter ginge till mera lokala anordningar, avsedda

att påskynda _ kommunens utveckling, såsom förhållandet oftast vore i

83T eti de18tT,e av dem’ men att en dylik beskatt-

nfe icke lika val passade i landskommuner, vilkas utgifter huvudsak­

ligen vore pakallade för fullgörandet av sådana kulturella eller mera all­

männa uppgifter som egentligen avsåge statsändamål. Även om denna

obltuT? tUndei tllIerkännas visst

båge emellertid ej lämnas

obeaktat, hurusom kommunernas utgifter för gemensamma angelägenheter

av allmän såväl som av mera lokal natur, därtill ofta de mest betydande,

icke vore att anse såsom utgifter för årsbehovet, utan avsåge att skapa

värden av mera varaktig art. I den mån så vore förhållandet, komme

det ändamål, för vilket utgifterna gjorts, i större utsträckning allenast

de samhällsmedlemmar till godo, som stode i en för längre tid bestående

intressegemenskap med kommunen. Då en kommun exempelvis nedlade

kostnader för kyrko- eller skolhusbyggnader eller andra anläggningar,

beraknade för längre tids varaktighet, och uttaxerade dessa kostnader

. 11 ftafande med skattemedel i avsevärt raskare tempo än som på vane

ar folie efter anläggningar varaktighet, så kunde detta väl vara i

överensstämmelse med en klok och framsynt kommunal finanspolitik,

men det torde icke kunna förnekas, att de samhällsmedlemmar, som

vore mera lost forbundna med kommunen, faktiskt bleve lidande därpå,

eftersom de vid en intressegemenskap med kommunen, som redan på för­

and kunde beraknas bliva mera kortvarig, nödgades bidraga till en

anordning som endast den förmådde fullt utnyttja, vilken vore mera

varaktigt bunden vid kommunen. I det nu exemplifierade fallet vore

det egentligen endast, fastighetsägarna, som befunne sig i denna ställ-

nmg’ ^ a™n om jf- lcke för nåSon längre tid behölle sina fastigheter,

vore det dock tydligt, att fastighetsvärdet inom kommunen rönte in­

verkan av kommunens hushållning i det hela, vadan hastigt amorterade

kommunala kostnader för skapande av bestående värden och därav för-

Kunyl. Maj.ts proposition

Nr

191.

158

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 191.

ariett lägre skattetryck efter amorteringstidens slut lände särskilt fastig­

hetsägarna, betraktade såsom grupp, till fromma.

Eiserman och von Wolcker erinra vidare, att intresseprincipens an­

vändande vid kommunal beskattning också stode i god överensstämmelse

med de synpunkter, vilka vid en kommunal skadereglering företrädesvis

påkallade beaktande. Uppenbart vore; nämligen, att ett rationellt ut­

nyttjande av denna beskattningsprincip skulle, vara ägnat att skänka

kommunalbeskattningen både fasthet och mångsidighet. Rätt tillämpad

tillgodosåge också denna princip ojämförligt bättre än en beskattning

efter skatteförmåga skilda kommuners berättigade anspråk på delaktig­

het i beskattningsrätten och stode även i det hela konkurrensfri från

statens sida.

T7., ,

I anslutning härtill anföra Eiserman och von Wolcker: Vid den

undersökning av intresseprincipens innebörd, som av dem gjorts, både

hänsyn tagits huvudsakligen därtill, att vissa slag av beskattnings-

föremål — fast egendom och näring — i påtagligen högre grad an

andra vore i tillfälle att draga nytta av kommunens anordningar och

utveckling och därför borde anses äga en starkare intressegemenskap

med kommunen, vilken intressegemenskap tillika i allmänhet vore av

mera varaktig art. Åven i fråga om sådana kommunens medlemmar,

som enbart företrädde andra beskattningsföremål — räntetagaren, tjän­

stemännen, lönarbetaren och den mera tillfällige förvärvaren — gällde

emellertid, att kommunens anstalter för olika ändamål komme dessa till

godo, oberoende av om deras ekonomiska ställning vore bättre eller

sämre; och redan ur denna synpunkt kunde följaktligen en intressebe­

skattning i viss mån äga fog jämväl för deras vidkommande. Härtil

komme, att även för skattdragande inom nu avsedda grupper av kom­

munmedlemmar lätteligen läte sig påvisas ett verkligt intresse av kom­

munens utveckling. Åven åt dessa förhållanden syntes den kommunala

beskattningen böra giva uttryck.

En beskatt-

Ehuru Eiserman och von "W olcker sålunda anse, att den allmänna

intresse't>ör

kommunala beskattningen bör, för att i möjligaste män läggas jämn

suppleras och rättvis, anordnas huvudsakligen såsom en intressebeskattning, Iran-

mkdttnin<T känna de dock icke principen om beskattning efter, förmåga varje

efter "för-

betydelse. Sedan de, på sätt tidigare omnämnts, redogjort for de skal,

mäga' som enligt deras förmenande omöjliggjorde, att den allmänna kommu­

nala beskattningen lades enbart eller ens huvudsakligen efter de linjer,

som utstakats med hänsyn till den personliga skatteförmågan, iranj'

hålles nämligen följande: En beskattning efter förmåga borde emellertid

Kungl.

Maj:ts proposition Nr 191.

15

!)

komma till användning supplementärt, i ändamål av utjämning. Att

sa borde ske, följde redan därav, att kommunens verksamhet i stor ut­

sträckning hade att tillgodose jämväl statsändamål. Nämnda beskatt-

mngsprmcips tillämpande i det kommunala beskattningssystemet fram-

stode oek såsom eu synnerligen önsklig och rent av nödvändig anord­

ning därest man ville förebygga deri hårdhet i beskattningen, som en

enbart efter intresseprincipen lagd beskattning i tillämpningen kunde

befaras föranleda genom en alltför stark belastning av beskattnings­

år^'11, vllka kunde ur intressesynpunkt framstå såsom särskilt ägnade att

tor kommunalbeskattningen tagas i anspråk. Att helt lämna den per­

sonliga skatteformågan å sido vid fyllandet av det alltjämt växande

kommunala skattebeliovet skulle för övrigt icke kunna ifrågasättas under

annan förutsättning, än att man till gengäld gåve statsbidragsväsendet

— under form av direkta subventioner eller genom att till kommunerna

helt eller delvis overlamna vissa indirekta statsskatter såsom stämpel­

skatter o d — en' Utsträckning, som i sin ordning skulle nödvändig­

göra starka begränsningar av kommunernas handlingsfrihet och särskilt

en statskontroll over den kommunala förvaltningen av så pass ingående

art, att densamma säkerligen icke skulle kunna tillfredsställande besörias

utan inrättande av nya statsorgan.

J

Eiserman och von Wolcker beröra därefter frågan, på vad sätt en

kommunal skadereglering lämpligen borde genomföras. Sedan de därvid

erinrat, att i åtskilliga länder det närmare ordnandet av den direkta

kommunala beskattningen inom mer eller mindre snävt uppdragna grän­

ser överlämnats åt kommunerna själva under statskontroll och medverkan

av statsmyndighet, anföres vidare: På sätt redan kommunalskattekom-

mitten framhållit, saknades emellertid i vårt land förutsättningarna för

8ake™as ordning och torde redan av denna anledning böra

sa till vida förbliva vid vad nu gällde, att de konstitutiva bestämmelserna

om skattskyldighet till kommun samt om beskattningsföremål och be­

skattnings för mer, som kunde komma till användning vid upptagande av

allmänna, bidrag till fyllande av kommunens skattebehov, i huvudsak

gjordes lika för alla kommuner.

De önskemål, som Eiserman och von Wolcker uppställt i fråga om For.iag

den kommunala beskattningen, hava de ansett sig kunna bäst vinna m ,katte‘

genom en kombination av dels eu fristående fastighetsskatt, att utgå

efter fastighets taxeringsvärde, i regel åsatt på grundval av värdet i

handel och vandel (allmänna saluvärdet), dels en allmän avkastnings-

160

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

skatt, avsedd att träffa nettoavkastningen av varje forvarvskalla for

sig- dels och slutligen, vad anginge enskilda skattskyldiga (fysiska per­

soner), en allmän och ren personlig inkomst- och förmögenhetsskatt

efter skatteförmåga, vilken sistnämnda skatt, principiellt betingad dara\

att kommunen handhade angelägenheter, som tillika avsåge statsända­

mål, hade till särskild uppgift att tjäna till utjämning av skattetrycket

å fast egendom samt avkastning och därmedelst lindra den hårdhet i

beskattningen, vartill ett objekt- och avkastningsskattesystem, enbart

tillämpat, skulle föranleda. Ur utjämningssynpunkt vore slutligen en

särskild skatt å oförtjänt värdestegring av Jord avsedd att tillfogas

såsom ett fjärde, dock mera fristående led i det ifrågasatta systemet.

Beträffande de synpunkter, som legat till grund för den sålunda

ifrågasatta kombinationen av beskattningsformer anföra Eiserman och

von Wolcker i huvudsak följande:

Varje särskild kommun borde helt naturligt i fråga om ratten att

upptaga bidrag till bestridande av sina utgifter för gemensamma ange­

lägenheter i möjligaste mån framstå såsom en självständig enhet. De

skattekällor, som i lag ställdes till kommunernas förfogande, borde

således var för sig tillgodokomma den kommun, där sk att ekahan funnes,

och detta icke allenast utan intrång från annan kommuns sida, utan

även i möjligaste mån oberoende av skattekällans eventuella samband

med skatteköp inom annan kommuns område. Helt läte sig detta av

naturliga skäl icke genomföras, men, i den män så kunde ske, borde

önskemålet icke lämnas ur sikte. Skattekällorna borde således var för

sig såsom beskattningsföremål utformas med upprätthållande i mojli-

o-aste mån av kravet på avgränsning från andra skattekällor.

I främsta rummet kunde den inom en kommun belägna fasta

egendomen och därefter den inom kommunen bedrivna näringen an­

ses stå i en närmare och mera varaktig intressegemenskap med

kommunen än sådan förvärvsverksamhet eller sådana förvärvskällor, vilka

uteslutande eller mera direkt berodde av det egna personliga arbetet

eller eljest vore av beskaffenhet att i allmänhet icke kunna lokaliseras

till viss kommun.

Skatt & fast

Härav hade ansetts följa, att varje kommun för sig också borde

"egendom, få beskatta först och främst den inom kommunen belägna fasta egen­

domen, och detta omedelbart i förhållande till dennas värde såsom sådan.

Men detta värde borde icke — redan i betraktande därav att man eljest

icke åtkomme sådan egendom, som mer eller mindre tillfälligtvis läge

lt>l

oanvänd i avvaktan på en lönande användning men hade påtagligt värde i allmänna marknaden — grundas enbart å avkastningen, vare sig den faktiska eller en beräknad genomsnittlig avkastning vid ordinärt god användning, utan borde i allmänhet ställas i förhållande till fast egendoms påräkneliga saluvärde, bedömt efter i möjligaste mån objek­ tiva och således allmängiltiga grunder. Allenast där så skedde, hade man trygghet för att med beskattning träffa egendomens hela förhan- denvarande värde. Man skulle, med andra ord, även för beskattnings- ändamål i regel värdesätta fast egendom så, som i allmänna marknaden gemenligen skedde, och således låta även på framtida användningsmöj­ ligheter grundade värden, alltid dock reducerade till nutidsvärden, i skälig utsträckning komma i betraktande.

Enär eu på egendomens totala värde byggd objektbeskattning, Jordytade-

följdriktigt genomförd, borde träffa detta värde sådant detsamma vid varje särskilt taxeringtillfälle fastställdes, bleve en inträdd värdestegring underkastad objektbeskattning, oberoende därav huruvida värdesteg­ ringen uteslutande vore att anse såsom en frukt av ägarens odlingsflit eller av honom påkostade förbättringar eller vore att till större eller mindre del tillskriva kommunens eller andras åtgärder eller den allmänna utvecklingen. En utjämning härutinnan måste erkännas vara i hög grad av rättvisa och billighet påkallad men borde skattetekniskt icke åvägabringas inom den allmänna fastighetsbeskattningens ram, utan medelst en särskdd skatt å oförtjänt värdestegring å jord.

Sedan Eiserman och von Wolcker härefter redogjort för de principer,

som enligt deras förmenande borde vinna tillämpning vid anordnandet av en dylik skatt, tillägga de ytterligare: Då emellertid den form för be­ skattning av oförtjänt värdestegring av jord, som sakkunniga under närvarande förhållanden för sin del ansett böra ifrågasättas, allenast delvis lämpligen skulle låtit sig inordnas inom ramen för den ifrågasatta allmänna kommunala repartitionsbeskattningen, samt det ansetts lämpligt, att frågan om värdestegringsskatt i hela sin vidd och i ett sammanhang vunne utarbetande, upptoge icke det överlämnade betänkandet förslag i senast berörda ämne, utan hade däri allenast grunderna för lagstift­ ningsarbetets planläggning i denna del ansetts böra förberedelsevis angivas.

Kungl. Majds proposition Nr 191.

Eiserman och von Wolcker övergå härefter till en redogörelse för Näringsskats

principerna för den av dem föreslagna avkastningsskatten. Innan jag lfråsas5ttes- återgiver vad de i detta avseende anfört, torde det emellertid tillåtas

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 käft. (Nr 191.)

21

162

mig att omnämna deras ståndpunkt till frågan om en kommunal närings-

skatt vid sidan av fastighetsskatten. Införandet av en dylik beskatt-

ningsform har varit ifrågasatt av Eiserman och von Wolcker, vilka

emellertid ansett sig böra låta detta uppslag förfalla. De framhålla i

detta avseende, bland annat, följande:

Såsom underlag för näringsskatteobjektets sammansättning syntes

böra ifrågakomma allt i näring nedlagt och använt kapital av annat

slag än fast egendom, eget såväl som upplånat. Det vore nämligen icke

tillräckligt att härvid begränsa sig till anläggningskapitalet (= föremål

till stadigvarande bruk i näring), utan jämväl driftskapitalet (= förbruk­

nings- och föryttringsföremål) ansåges böra medräknas, för att skatte-

objektet skulle tillbörligen avspegla näringens omfattning och härigenom

motsvara fordringarna på eu beskattning efter graden av näringens intresse

i kommunen. Medräknades icke driftskapitalet, skulle exempelvis ganska

stora handelsföretag, ja nästan all handelsnäring, undgå denna beskatt-

ningsform, vilken emellertid kunde anses förfelad, därest den icke komme

att träffa all näringsverksamhet, som kunde anses äga intressegemen­

skap med kommunen och vara i tillfälle att draga fördelar av kom­

munens utveckling och dess anstalter till fromma för näringslivets be­

främjande.

Svårigheterna vid näringsskatteobjektets utformande befunnes

i

själva verket ligga mindre i objektets yttre sammansättning än i ut­

finnandet av lämpliga grunder för dess värdesättning. De skattskyldigas

egna uppgifter eller balansräkningar kunde nämligen icke alltid läggas

till grund för taxeringen, då ju veterligt synnerligen växlande principer

plägade komma till användning hos olika näringsidkare vid värdering av

näringsföretags tillgångar, i det att den ene värderade lågt och den andre

högt; icke sällan förliölle sig därmed så, att i det goda näringsföretaget

sattes låga och i det mindre goda höga värden, beroende på olika möj­

ligheter att »med användande av årsvinster» göra avskrivningar. Därtill

komme, att driftskapitalet ofta vore underkastat betydande växlingar

under året — framförallt i s. k. säsongaftarer, men även i många näringar,

som bedreves året om — vadan det i näringsföretag använda kapitalets

storlek, sådant detsamma med ledning av räkenskapen förelåge till upp­

skattning, ofta komme att bero därpå, huruvida bokavslutningen skedde

vid en tid, då exempelvis inneliggande lager vore rikligt eller då lagret

vore försålt och levererat. Någon genomsnittsställning för året kunde

svårligen av taxeringsmyndigheterna beräknas. På grund av dessa

förhållanden — de tillämpade olika värderingsmetoderna i närings-

idkarnas balansräkningar samt driftskapitalets växlingar under olika tider

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

163

av året — måste det redan på förhand befaras, att taxeringen av närings-

skatteobjekt med ledning av de skattskyldigas egna uppgifter eller

balansräkningar nästan med nödvändighet skulle komma att bliva ojämn

och olikformig utan möjlighet för taxeringsmyndigheterna att genom

frångående av uppgifterna åvägabringa ett rättvist taxeringsresultat.

För att råda bot för denna olägenhet hade man sökt finna eu utjäm­

nande faktor i näringsföretagens avkastning genom att låta denna i någon

man öva inflytande å värdesättningen. Avkastningen skulle emeller­

tid därvid icke tagas i beräkning i vidare mån än såvitt den överstigit

eu viss procent (6 “Va %) av det i näringen använda kapitalet. Avkast­

ningen utöver nämnda procent skulle kapitaliseras och tilläggas det med

ledning av balansräkningen uppskattade kapitalet och tillsammans med

detta bilda näringsskatteobjektet. Vid denna kapitalisering vore emellertid

synnerligen angeläget att i möjligaste mån söka förebygga en inbe-

räkning av värdet utav näringsidkarens eget arbete. 1 samma mån detta

icke läte sig göra, äventyrade man nämligen en dubbelbeskattning av

den egna arbetsförtjänsten. Beträffande aktiebolag vore faran härför

ringa eller ingen, eftersom affärsledarens arbete vore betalt och värdet

därav således gått i avräkning såsom omkostnad, och kunde alltså sådant

bolags överskottsavkastning utan vidare kapitaliseras med eu siffra, som

lämpligen kunde sättas till 10. Beträffande enskilda näringsidkare där­

emot vore läran av en dubbelberäkning påtaglig men ansåges kunna till

sina verkningar begränsas medelst en anordning av skatteskalan, byggd

på antagandet, att ju mindre det i näring använda kapitalet vore, desto

mera berodde avkastningens storlek utav näringsidkarens eget arbete,

medan återigen ju större kapitalet vore, desto mera berodde Avkast­

ningens storlek av näringskapitalet, och detta icke blott absolut utan

även relativt taget.

Under hand inhämtade upplysningar hade emellertid uppväckt

tvivelsmål, huruvida det antagande, varå den nu skildrade anordningen

byggde^ kunde tillerkännas en nöjaktig grad av allmängiltighet, och

huruvida det således verkligen läte sig göra att medelst densamma

i avsedd utsträckning förebygga en dubbelbeskattning av företagarens

egen ai-betsförtjänst. Med hänsyn härtill och då näringsskatteobjektets

uppskattning, frånsett vanskligheterna med skatteskalans uppbyggande,

givetvis alltid bleve förknippad med varjehanda andra svårigheter av

skatteteknisk art, samt den ifrågasatta beskattningsformen tillika inne-

bure en fullkomlig nyhet på skattelagstiftningens område i vårt land och

därigenom kunde befaras komma att te sig alltför främmande för här

Kungl. Ma): tf proposition. Nr 191.

164

invanda föreställningssätt, både Eiserman och von Wolcker ansett sig

böra avstå från att förorda dess införlivande i skattesystemet.

Eiserman och von Wolcker göra slutligen gällande, att, även om det

skulle lyckas att på den sålunda ifrågasatta eller annan väg ordna en i och

för sig antaglig näringsskatt, densamma dock i allt fall knappast skulle

kunna tillrådas med hänsyn till de svårigheter att på ett tillfredsställande

sätt ordna den kommunala beskattningen i övrigt, som en näringsskatt

skulle medföra. Därvid erinras, bland annat, om följande. Att jämte

objektskatt å fäst egendom och å näring tillämpa beskattning efter för­

måga medelst eu allmän och ren inkomstskatt torde knappast kunna till­

rådas. Det borde nämligen ihågkommas, att en följdriktigt genomförd

beskattning efter skatteförmåga förutsatte, att skattskyldigs samfälda

inkomst toges till beskattning allenast å ett ställe, den skattskyldiges

bostadsort, vadan sådana kommuner, där större jordegendomar ägdes

eller större näringsföretag innehades av annorstädes bosatta personer,

skulle bliva hänvisade att uteslutande eller huvudsakligen beskatta

objekten utan att kunna med beskattning åtkomma inkomsten av dessa

förvärvskällor. För att icke i sådana kommuner en alltför dryg skatte­

börda skulle övervältats på där bosatta personer med svagare skatte­

förmåga, hade tydligtvis höga repartitionstal måst läggas på objekten.

Ansåge man sådana repartitionstal på fastighet och näring böra vinna

tillämpning inom alla kommuner, skulle detta återigen i många kom­

muner medföra eu förhållandevis alltför lindrig beskattning av sådana

skattdragande, som hämtade inkomst enbart ur andra källor än fast

egendom eller näring. Rörliga repartitionsgrunder att anpassas efter

förhållandena inom varje särskild kommun hade alltså måst anordnas,

vilket förvisso ingalunda blivit lätt, helst i betraktande av de vansldig-

heter, som alltid måste möta för ordnandet av en beskattning efter

skatteförmåga såsom en repartitionsskatt. Ej heller kunde det ifråga­

sättas att i ett system, som upptoge näringsskatt, inordna jämväl eu

allmän avkastningsskatt, vid vilken räntor å skuld utöver ränta å

kvittningsgilla genfordringar icke finge avgå vid uppskattningen. Vid

sådant förhållande skulle slutligen återstått att på bekostnad av princip­

enligheten anordna en inkomstbeskattning, vid vars tillämpning netto­

avkastningarna ur respektive förvärvskällor såsom ett slags objektiverade

delinkomster kommit att bilda underlag för den mellankommunala be­

skattningen. Därest en sådan skatteform skulle göra skäl för benäm­

ningen ren inkomstskatt, måste vid densamma tillämpas principen om

obegränsad rätt till skuldränteavdrag, liksom ock rätt till avdrag för

förluster utan annan inskränkning än den, som följde av ett upprätt­

Kungl. Majds proposition Nr 191.

165

hållet förbud att avdraga kapitalförlust. Emellertid måste tillämpning^! av en sådan anordning ofrånkomligt bliva förknippad med allehanda vanskligheter och godtyckligheter samt ur stånd att skipa full rättvisa mellan kommuner med befogade anspråk på beskattningsrätt.

Vad härefter angår den ifrågasatta kommunala avkastningsskatten.

anföra Eiserman och von Wolcker:

Beskattningen skulle träffa nettoavkastningen ur varje särskild för­

värvskälla med bortseende således från förhållanden, som hänförde sig till den skattskyldiges person. Till avdrag vid nettoavkastningens be­ räkning' komme i enlighet härmed i betraktande allenast vad i motiven för statens inkomst- och förmögenhetsskatt benämndes naturliga om­ kostnader för själva avkastningens förvärvande och vidmakthållande, härunder givetvis inbegripna värdeminskningar. Skuldräntor finge så­ ledes i allmänhet icke avdragas, ej heller andra förpliktelser av beskaf­ fenhet att icke omedelbart hänföra sig till själva förvärvskällan såsom sådan utan till förvärvskällans innehavare.

Tidigare vore framhållet, hurusom intresseprincipen i ett kom­

munalt beskattningssystem och a lldeles särskilt den mellan kommunala taxeringens krav icke kunde på ett naturligt sätt och i nöjaktig grad ses till godo, utan att möjlighet bereddes varje särskild kommun att, oberoende av en inom kommunen skattskyldig näringsidkares förmögen - hetsställning i det hela eller av det ekonomiska utfallet av annan utav honom bedriven näring, beskatta avkastningen av en inom kommunen bedriven näringsverksamhet, som med avseende å verksamhetens art och. där densamma förelåge uppdelad å flera verksamhetsslag, dessas in­ bördes samhörighet framstode såsom ett företag och på grund härav jämväl såsom en förvärvskälla för sig. I huvudsak kunde väl även den nuvarande beskattningen på inkomstbevillningens grund sägas åsyfta en beskattning av avkastningen ur varje för sig bestående förvärvskälla, men, såsom redan påvisats, nådde den endast i otillräcklig grad ett sådant syfte, ett missförhållande som hade sin grund dels däri, att skuldränteavdrag medgåves i viss utsträckning, och dels i bristen på vägledande bestämmelser i syfte att mot varandra avgränsa olika för­ värvskällor.

Förslaget hade emellertid icke stannat vid att underkasta allenast

avkastning av kapital eller av sådan verksamhet, som betjänade sig av kapital eller främmande arbetskraft såsom produktionsmedel, beskattning medelst avkastningsskatt, utan hade tagit steget fullt ut fram till eu allmän avkastningsskatt, inrymmande således bland förvärvskällor jämväl

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

liv kastainge-

ikatt.

166

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 191.

det egna arbetet även i det fall, att detta förelåge såsom ensam produk­

tionskälla och avkastningen således kunde på samma gång sägas i sin

helhet utgöra vad man gemenligen kallade ren arbetsinkomst. 1 enlighet

härmed bleve således icke endast fastighetsägaren, jordbrukaren, rånte-

tagaren och idkaren av rörelse eller yrke i bevillningsförordningens

mening underkastad avkastningsskatt, utan ock tjänstemannen, lön­

arbetaren och den tillfällige förvärvaren för den avkastning, som i hans

verksamhet tiMöte honom. Skälen härtill vore huvudsakligen två. Det

ena skälet sammanhängde på det närmaste med vanskligheterna att från

»fonderad» avkastning utsöndra vad som rätteligen vore att tillskriva

frukten av det egna arbetet, sådan denna produktionsfaktor konstituerades

av den egna arbetsdugligheten, affärsskickligheten o. d. Ville man icke

för att komma tillrätta med dessa vanskligheter tillgripa anordningar,

som alltid i större eller mindre grad komme att bära prägeln av god­

tycke, skulle man vid eu begränsning av avkastningsbeskattningen till

att gälla endast )>fonderad« avkastning och bibehållande därjämte av en

verklig inkomstbeskattning — vilket senare även då vore pakallat

ställa i säker utsikt en påtaglig dubbelbeskattning av näringsidkarens

inkomst till den del, denna härrörde av hans eget arbete. Och denna

dubbelbeskattning bleve just därigenom, att densamma gjordes endast

partiell, en verklig dubbelbeskattning i olikhet med den, som vid första

påseendet kunde synas bliva eu följd därav att, såsom förslaget i fråga

om enskilda (fysiska) personer förutsatte, såväl avkastning som den

inkomst, vilken därur framginge, underkastades beskattning. Tv att

så skedde, innebure i ett system, som byggde på reparation, icke en

dubbelbeskattning i skatteteknisk mening ens i det sällsynta fall att, i

saknad av någon avdragspost, hänförlig till s. k. allmänna avdrag, av­

kastning och inkomst skulle för någon skattskyldig uppgå till alldeles

samma belopp, utan innebure jämväl i sistnämnda fall allenast, att be­

loppet komme till beskattning från olika synpunkter och därjämte må­

hända, helt eller delvis, i olika kommuner.

Det andra skälet vore att hämta ur den synpunkten, att det i fråga

om kommunal beskattning ingalunda kunde anses oriktigt, utan tvärtom

vore i sin ordning, att exempelvis en tjänsteman såsom hittills skattade

för sin lön utan avdrag för skuldräntor, då ju kommunens utgifter för

skola, ordning och allmän trevnad komme honom till godo i ungefärligen

samma grad, vare sig hans ekonomiska ställning vore bättre ellei sämre.

Oriktigt vore däremot, och därå vilie förslaget råda bot, att han såsom nu

skattade till kommunen endast på detta sätt och icke därjämte efter skatte-

förmåga, så att exempelvis av två tjänstemän med samma lön, av vilka

hnngl. Maj:t* proposition Nr 191.

167

den ene vore skuldfri men den andre skuldsatt, utkrävdes lika rnycket i skatt. V ad sålunda gällde tjänstemannen ägde sin fulla giltighet även

Ar' kroppsarbetaren, 1 ' beträffande kroppsarbetaren, desto hällre sou. hans intresse"av kom­ munens anstalter och utveckling snarare växte än avtoge, in otryggare hans ekonomiska ställning vore.

Skattedoktrinen vore visserligen icke villig att såsom principiellt be-

ogad erkänna den personliga arbetskraftens beskattning medelst avkast­

ningsskatt eller ställde sig i varje tall tveksam därutinnan. A^ille man emel­ lertid utbygga den kommunala beskattningen på en bredare grundval, än ett system med objektbeskattning av fast egendoms värde och inkomst­ beskattning utan något mellanled förmådde att erbjuda, hade någon annan väg knappast synts vara framkomlig. De principiella betänklig­ heterna mot att — vad ju för närvarande faktiskt skedde — med av­ kastningsskatt träffa jämväl eu avkastning, som till sin natur måste medgivas vara lnkomstartad, torde för övrigt få anses väsentligt minskade därigenom, att för enskilda personer tillika anordnades en beskattning efter skatteförmåga, åvägabragt på det enda fullt följdriktiga sättet, nämligen genom beskattning av samfäld inkomst på ett enda ställe, likasom ock därigenom att, på sätt förslaget innehölle, dels skattefrihet vid avkastningsskatten generellt medgåves för enskilda skattskyldiga, visserligen icke för verkliga levnadskostnader men för ett belopp, som kunde antagas representera ett slags för alla sådana skattskyldiga nöd­ vändigt existensminimum, dels också befogenhet inrymdes åt taxerings- myndighet att, där enskild skattskyldigs skatteförmåga prövades vara nedsatt, av särskilda anledningar, medgiva ytterligare lindring i avseende å hans skyldighet att utgöra skatt för avkastning.

Eftersom det \oro oförnekligt, att den förvärvskälla, som ett närings-

företag konstituerade, stode i starkare intressegemenskap med den kom­ mun, där näringen dreves, än andra förvärvskällor med undantag av den fasta egendomen, hade det givetvis varit önskligt, att vid avkastnings- beskattningens utformning kunnat givas uttryck åt nämnda förhållande medelst en starkare objektivering av beskattningsunderlaget, helst där­ igenom också större fasthet kunnat tillföras den kommunala beskattningen. Sakkunniga, som ansett sig böra uppgiva försöket att för sådant ändamål tillskapa ett särskilt uäringsskatteobjekt, hade också haft under över­ vägande ett uppslag att låta beskattningen av avkastningen utav näring grundas på en beräknad genomsnittlig årsavkastning vid ordinärt god drift, vilken metod kommit till tillämpning i Österrikes skattesystem beträffande företag av stöne omfattning, men även fullföljandet av detta uppslag hade visat sig förenat med alltför stora betänkligheter av skatteteknisk art.

168

Kung

l

Maj:ts proposition

Nr 191.

En dylik uppskattning, vansklig även för personer fullt fortrogna med

näringslivets växlingar och i besittning av fackliga insikter, skulle otvivel­

aktigt överstiga vad som skäligen kunde begäras av vara vanliga taxe­

ringsmyndigheter med den knappa tid, som vore tillmätt och med ga ande

taxeringssystem kunde tillmätas för deras arbeten. För att emellertid

inom ramen av bestående förhållanden göra vad goras kunde för att

åt avkastningsbeskattningen giva större stadga och tillika ytterligare

understryka denna beskattningsforms särställning i systemet hade före­

slagits tillämpning av medeltalsberäkning beträffande avkastning av för­

värvskällorna jordbruksfastighet — innefattande jamval jordbruk med

binäringar och visst slags skogsbruk — samt rörelse^ och yrke, vilka

båda förvärvskällor kunde i större grad än andra av något sa nar jäm­

bördig betydelse för den kommunala beskattningen anses vara utsatta

för konjunkturväxlingar. Vanskligheter mötte givetvis aven har, men

utan att överskatta betydelsen av det stöd, erfarenheten från länder, som

tillämpade medeltalsberäkning, erbjöde, hade sakkunniga ansett sig kuunn

förutsätta, att med tillhjälp av den medverkan från de skatt sky bliga

själva, som även här borde kunna påkallas, dessa vanskligheter skulle

befinnas överkomliga.

Den sålunda skisserade avkastningsskatten vore avsedd att tratta

såväl enskilda som juridiska personer, däribland även kommanditbolag,

vanliga handelsbolag och rederier. Delägarna i sålunda nämnda bolag

och i rederier vore såsom följd härav för vad de från företaget bekomme

underkastade allenast inkomstbeskattning, en var för sm andel av total­

inkomsten, likasom, vid det förhållande att aktiebolag och föreningar for

ekonomisk verksamhet skattade för hela avkastningen, därunder in begripen

vinst, som under en eller annan form utdelades till delägare eller med-

lemmar, dessa senare för egen del vore frikallade från avkastningsskatt

för erhållna utdelningar för att i stället heskattas for dessa såsom for

inkomst.

skogsacciK.

yad andunge förvärvskällan jordbruksfastighet, hade sådan av­

kastning av skog, vilken icke tillgodogjordes såsom bränsle, stängsel-,

slöjd- och underhållsvirke för vederbörande fastighets behov, undantagits

från avkastningsskatt för att i stället träffas av skogsaccis, vars hittills­

varande karaktär av allenast provisorisk beskärmagsforin således ansetts

böra bortfalla.

Kommunal

Beträffande den förut berörda inkomst- och förmögenhetsskatten

'förmögen-0*1 framhålla Eiserman och von Wolcker:

hetsskatt.

Kung!. Majds proposition Nr 191.

169

Såsom ett slutled i det ifrågasatta systemet tillkomme inlcomst-

och förmögenhetsbeskattning av enskilda personer, därunder av lämplig-

hetsskäl inbegripna oskifta dödsbon. Sådan beskattning ägde endast

mantalsskrivningskommunen utkräva. Beräkningen av inkomsten borde

givetvis, då ju inkomst vore eu och samma sak, vare sig staten eller

kommunen både att beskatta sådan, vara densamma för båda beskatt­

ningarna. Skulle den kommunala beskattningen i nu avsedd del byggas

på skatteförmågan, kunde självfallet icke heller undgås att tillämpa

skatteprogression, som träffade ett skattepliktigt belopp, sammansatt

— i likhet med vad som gällde beträffande statens motsvarande be­

skattning — av inkomst och viss del av nettoförmögenheten. Enär

emellertid åt nu ifrågavarande beskattningsform ansetts böra givas

endast en mera supplementär betydelse i det kommunala skattesystemet

och det tillika måste framstå såsom önskligt att icke för den kommunala

beskattningen belasta skatteförmågan efter alldeles samma grunder, som

gällde i fråga om statsbeskattningen, hade vid fastställandet av skatte­

pliktens omfattning vida större hänsyn tagits till den antagliga storleken

av skattskyldigs utgifter såsom familjeförsörjare, än staten av fiskaliska

grunder ansett för sin del möjligt att taga. I olikhet med avkastnings­

skatten vore den föreslagna kommunala inkomst- och förmögenhets­

beskattningen avsedd att träffa endast enskilda personer. Allenast dessa

personer, vilkas skatteförmåga reglerades av nödvändiga levnadsbehov,

kunde nämligen anses äga inkomst i egentlig mening. Vad juridiska

personer förvärvade utgjorde i deras hand avkastning eller, efter avdrag

av skuldräntor och andra förpliktelser, nettovinst. Utdelade juridisk

person vinst till delägare eller medlemmar, bildade vad sålunda utdelades

inkomst för dessa, och att göra denna till föremål för inkomstbeskatt­

ning jämväl i den juridiska personens — bolagets, föreningens, sam­

fundets — hand skulle innefatta en slags dubbelbeskattning, av fiskaliska

grunder försvarbar i ett skattesystem utan det mellanled, som en av­

kastningsskatt bildade, eftersom eljest juridiska personers förvärv bleve

obeskattat, men oantaglig och obehövlig i ett skattesystem, sådant som

det här ifrågasatta, enär genom detta möjlighet i allt fäll bereddes

att träffa dessa förvärv med beskattning, nämligen under formen av

avkastningsskatt. För juridiska personer i gemen tillkomme slutligen

den omständigheten, att de icke kunde sägas hava någon bostadskommun,

som kunde anses berättigad till ensambeskattning av den skattekraft,

vilken för deras vidkommande analogivis skulle kunna anses representera

personlig skatteförmåga. Såsom surrogat för bostadskommun skulle väl

för juridiska personer företrädesvis komma i betraktande den kommun,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 185 höft. (Nr 191.)

22

De olika

skatteformer-

nas ställning

bredvid var­

andra.

där vederbörande styrelse eller förvaltning hade sitt säte, men ej sällan

hände, att just de med avsende å skattebördor bärkraftigaste juridiska

personerna, nämligen aktiebolagen, saknade varje reell beröring med

denna kommun.

Eiserman och von Wolcker tillägga slutligen:

Fastighetsskatten och avkastningsskatten torde i förening kunna

antagas komma att tillgodose intresseprincipen i önsklig och tillika lämplig

utsträckning. Särskilt gällde detta i fråga om fast egendom och sådan

näring, vid vars utövande näringsidkaren använde egen fastighet. Men

även näring, som utövades å förhyrd eller arrenderad fastighet, bleve,

såvitt företaget krävde kapital, i allmänhet underkastad en kraftigare

bidragsskyldighet till kommunen än för närvarande i jämförelse med

den _ rena arbetsförtjänsten. Vanligen plägade nämligen i sådant fall

åtminstone någon del av kapitalet vara upplånat, och den ökade bidrags-

skyldigheten inträdde alltså redan såsom en given följd av beskattningens

anordnande såsom objektskatt utan rätt till skuldränteavdrag. Därigenom

att avkastningsbeskattningen anordnades att träffa själva förvärvskällan

utan hänsyn till innehavarens förmögenhetsförhållanden bleve det vidare

möjligt att undvika bristerna hos det nuvarande kommunala skatte­

systemet så tillvida, att kommuns berättigade intresse att få beskatta

därinom befintliga förvärvskällor utan intrång från annan kommuns

sida och oberoende av näringsidkarens förhållanden inom annan kommun

kunde lättare tillgodoses. Där avkastningen av en förvärvskälla måste

för beskattning uppdelas på flera kommuner, läte sig även en sådan

uppdelning lättare och framför allt mera naturligt genomföras. Jämvä.1

övriga brister hos den nuvarande kommunalbeskattningen torde med det

föreslagna skattesystemet kunna förväntas bliva i avsevärd mån undan­

röjda. Hade man stannat vid en kombination av fastighetsskatt och

avkastningsskatt utan att låta denna för enskilda skattskyldiga kom­

pletteras med en personlig inkomst- och förmögenhetsskatt att upptagas

i skattskyldigs mantalsskrivningskommun, skulle anmärkningsvärda brister

kommit att kvarstå. Så t. ex. hade det i sådant fall knappast blivit möjligt

att tillvarataga mantalsskrivningskommunens berättigade intresse att

under någon form få beskatta sådana kommunmedlemmar, som erhölle

hela sin inkomst från fast egendom eller näring inom annan kommun

eller från aktieinnehav. Genom att skatteförmågan subsidiärt toges i

anspråk, vunnes tillika en högst beaktansvärd utjämning av enskildas

skattebördor.

Det föreslagna skattesystemet innefattade icke någon dubbelbe-

170

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

171

skattning i skatteteknisk mening. Fastighetsskatten och avkastnings­ skatten kunde icke erkännas tillhopa medföra dubbelbeskattning. Fastig­ hetsskatten, som utginge oberoende av huruvida fastighet det år, tax­ eringen avsåge, lämnat avkastning eller icke, ägde till sin allmänna läggning ingenting gemensamt med avkastningsskatten, utan vore eu fristående beskattningsform, avsedd att giva uttryck åt den fästa egen­ domens alldeles särskilda intressegemenskap med kommunen. Den om­ ständigheten att enskilda skattskyldiga vore underkastade såväl avkast­ ningsskatt som en utjämnande inkomst- och förmögenhetsskatt innebure icke heller någon verklig dubbelbeskattning, fastän avkastning och in­ komst i sällsynta undantagsfall, nämligen då skattskyldig vore skuldfri och. icke heller hade andra personliga förpliktelser att föra till avdrag vid inkomstberäkningen, kunde komma att till beloppen sammanfalla. Vid det förhållandet att avkastning och inkomst i regel underkastades bägge beskattningsformerna i mån som avkastningen eller inkomsten var för sig efter de för vardera beskattningsformen gällande beräkningsgrunderna upp- ginge till beskattningsbart belopp, innebure bägge beskattningsformernas samtidiga användande i själva verket ingenting annat, än att varje be- skattningsföremål ur olika synpunkter deltoge i repartitionen till fyllande av kommunens skattebehov. Den verkliga skattetyngden, jämförd med den nuvarande, bleve med den föreslagna anordningen vid i övrigt lika förhållanden icke större än förut för andra än dem, vilka i avseende å skattekraft finge anses bättre ställda än övriga bidragsskyldiga och som just på grund därav också måste anses vara lättare i stånd att bära en ökad skattebörda. Däremot bleve skattebördan i samma mån minskad för dem, för vilka densamma billigtvis också borde minskas.

Beträffande det förhållandetal, efter vilket de olika beskattningsföre-

målen skola deltaga i utgifternas täckande, upptager Eiserman— von Wolckers förslag inga positiva bestämmelser.

Förslagsställarna yttra härom, att de egentliga kommunallagarna

borde fortfarande, såsom hittills, reglera icke allenast budgetbehandlingen med vad därtill hörde utan även de mått, efter vilka de särskilda be- skattningsföremålen skulle i förhållande till varandra deltaga i reparti­ tionen för skattebehovets fyllande, ävensom den ordning, efter vilken de särskilda beskattningsformerna därvid skulle komma till användning.

Emellertid hava Eiserman och von Wolcker i sitt betänkande lämnat

en redogörelse för de repartitionsgrunder, som synts dem kunna ifråga­ sättas; och anföra de i detta avseende, bland annat:

De beskattningsföremål, som utformats till underlag för kommunal

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

Rep artitions-

grunder.

172

inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle icke och kunde icke ens gå i

omedelbar reparation med de beskattningsföremål, som bildade underlag

för fastighetsskatt och avkastningsskatt. Det kunde sålunda icke komma

i fråga att för skattskyldigs samfällda inkomst och förmögenhet fast­

ställa visst förhållandetal, efter vilket beskattningsföremål av sistberörda

slag skulle i den skattskyldiges mantalsskrivningskommun gå i direkt

repartition med inom kommunen belägen fast egendom och inom kom­

munen beskattningsbar avkastning. Dels skulle det hava mött alltför

stora vanskligheter att anordna eu dylik direkt repartition på ett sådant

sätt, att inkomst- och förmögenhetsskatten under alla förhållanden, vid

olika stort kommunalt skattebehov och därav föranledd olika hög ut­

debitering, komme att bliva rätt avpassad i förhållande till de skatt­

skyldigas olika skatteförmåga, och dels vore inkomst- och förmögenhets­

skatten enligt förslaget avsedd att intaga en mera supplementär ställning

i det kommunala skattesystemet med huvudsaklig uppgift att utjämna

skattebördan, då denna eljest måste befaras i många fall kunna bliva för

fast egendom och avkastning alltför tyngande.

Sedan Eiserman och von Wolcker erinrat, att skatteregleringen enligt

förslaget syftade till åstadkommande av en skälig förskjutning av den

kommunala skattebördan, så att den mera än dittills komme att påvila

sådana beskattningsföremål, som kunde anses stå i eu närmare och mera

varaktig intressegemenskap med kommunen, nämligen den fasta egen­

domen ävensom sådan näring, som inom kommunen bedreves med till­

hjälp av kapital och i allmänhet även med avlönad arbetskraft, anföra

de vidare:

Det skulle kunna ifrågasättas att differentiera de kommunala ut­

gifterna samt anordna olika repartition, allt efter som skattemedel erfordra­

des för bestridande av olika slag av kommunala utgifter. Exempelvis

skulle fast egendom, såsom objekt, och eventuellt även avkastning av

fast egendom och rörelse kunna tänkas böra åläggas en kraftigare

repartition än andra beskattningsföremål för uppbringande av skatte­

medel till bestridande dels av sådana kostnader, vilka icke vore att

räkna till rena årskostnader utan avsåge ändamål av mera bestående

art, såsom uppförande av allmänna byggnader eller anläggande av

kommunikationsleder o. d., dels ock av årskostnader för ändamål, vilka

kunde anses direkt medföra större gagn för fastighetsinnehavare och

rörelseidkare än för andra kommunmedlemmar, såsom underhåll av

gator och vägar m. in.

Frågan om lämpligheten att lägga den allmänna bidragsskyldig-

heten på sådant sätt, att repartitionen komme att för de särskilda be-

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

skattningsföremålen ställa sig olika beträffande olika slag av kommunala kostnader, borde prövas företrädesvis ur den synpunkten, huruvida man genom en sådan differentiering kunde bättre än eljest nå målet att lägga beskattningen efter beskattningsföremålens intressegemenskap med kom­ munen.

Vad först beträffade kostnader för kommunala byggnader och an­

läggningar i allmänhet, avsedda för en längre varaktighetstid, torde icke kunna med fog förnekas, att sådana kostnader rättvisligen borde för­ delas med hänsyn till beskattningsföremålens mera eller mindre varak­ tiga intressegemenskap med kommunen. I den mån sådana kostnader uttaxerades till bestridande med skattemedel under en kortare tidsperiod än byggnaderna eller anläggningarna kunde beräknas komma att bestå, skulle nämligen vid lika reparation mellan beskattningsföremål av skilda slag uppenbar orätt vederfaras dem, som på grund av kortvarig intresse­ gemenskap med kommunen vore ur stånd att av ifrågavarande kommu­ nala inrättningar draga fördel i samma mått som de vid kommunen mera varaktigt bundna. Det sade sig emellertid utan vidare självt, att en noggrann fördelning av kostnaderna efter sådana grunder icke läte sig genomföras. Ännu vanskligare bleve det att vid en sådan fördel­ ning taga i särskild beräkning, huruvida och i vilken grad byggnad eller anläggning med hänsyn till dess ändamål kunde vara ägnad att lända vissa beskattningsföremål till större fördel än andra. Väl kunde med fog sägas, att exempelvis anläggningar av vägar, gator, hamnar och andra kommunikationsleder inom eller till en kommun i allmänhet vore av beskaffenhet att i främsta rummet lända till omedelbart gagn för fastig­ heter och näringar, men det vore naturligtvis icke möjligt att ens till­ närmelsevis exakt bestämma måttet för en sådan högre grad av gagn och låta detta mått komma till uttryck i förhållandetal, efter vilka be- skattningsföremålen skulle repartisera till bestridande av sådana kostnader. Detsamma gällde i fråga om kommunala årskostnader för underhåll av byggnader och anläggningar av sist anförda beskaffenhet.

Sedan Eiserman och von Wolcker med ett par exempel belyst vad de

sålunda anfört, framhålla de vidare, bland annat:

Ehuru således möjlighet saknades att på grundval av exakt beräk­

ning anordna beskattningsföremålens repartition i enlighet med nyss antydda synpunkter, måste dock åt dessa synpunkter skänkas allt be­ aktande vid repartitionsgrundernas bestämmande, om man än härvid linge åtnöja sig med att lägga repartitionsgrunderna på sådant sätt, att synpunkterna i stort sett bleve tillgodosedda. Närmare kunde man icke heller komma, även om utvägen tillgrepes att differentiera de kommu-

KuntjL Maj.ts 'proposition Nr 191.

173

174

nala kostuaderna och lägga repartitionen olika allt efter deras art.

Under sådana förhållanden syntes en sådan differentiering icke böra

ifrågasättas.

I betänkandet erinras vidare, att en differentiering av repartitionen

skulle omöjliggöra eller i varje fall försvåra åtgöranden för åstadkom­

mande av en år för år i möjligaste män jämn uttaxering å de särskilda

beskattningsföremålen samt att det även bleve svårt att på förhand över­

skåda skattereformens verkningar med avseende å blivande förskjutningar

av skattebördan. Efter det Eiserman och von Wolcker i fråga om den av

dem sålunda förordade likformiga repartitionen dock förklarat sig tills

vidare göra reservation för utgifterna till vägväsendet, i fråga varom det

enligt deras förmenande ankomme på vägkommissionen att avgiva förslag,

tillägga de emellertid: Då enligt vägkommissionens förslag vårdnaden

om vägväsendet skulle överflyttas på primärkommunerna och landstingen,

samt då kommunalbeskattningen i övrigt skulle omläggas huvudsak­

ligen på intresseprincipens grund, skulle från dessa synpunkter hinder

icke längre förefinnas för genomförande av enhetliga repartitionsgrunder

för kommunalbeskattningen i det hela, däri inbegripen jämväl beskatt­

ningen för vägväsendet.

I anslutning härtill anföra Eiserman och von Wolcker slutligen:

Då det gällde att från nu angivna förutsättningar föreslå, huru fast

egendom och avkastning skulle deltaga i repartitionen för tillgodoseende

av kommunernas behov av skattemedel, skulle till en början kunna ifråga­

sättas, huruvida dessa båda grupper av beskattningsföremål borde gå i

omedelbar reparation med varandra på det sätt, att samtliga beskatt­

ningsföremål åsattes vissa förhåilandetal, efter vilka de skulle med var­

andra repassera, eller huruvida först en uppdelning av det kommunala

skattebehovet borde göras, så att en viss andel därav finge uttagas

genom fastighetsskatt och en annan andel genom avkastningsskatt.

Då emellertid tillgången på beskattningsföremål av nämnda slag givet­

vis ställde sig synnerligen olika i de särskilda kommunerna, syntes

utan vidare klart, att de andelar, som borde belöpa på vartdera slaget

av beskattningsföremål, omöjligen skulle kunna göras lika inom alla

kommuner utan måste göras beroende av den proportion, i vilken till­

gången på beskattningsföremål av de skilda slagen vore inom varje

särskild kommun för handen. Men vid sådant förhållande förelåge tyd-

ligtvis icke heller anledning att göra en sådan uppdelning, utan torde

samma resultat kunna vinnas genom att låta fast egendom och avkast­

ning direkt åsättas förhållandetal, efter vilka de skulle repartisera med

varandra.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

1 Land Ans betänkande anlöres, att emot bevillriingen såsom under­ lag för kommunalbeskattningen anmärkts huvudsakligen följande:

1 sina bägge former av fastighetsbevillning och inkomstbevillning

träffade bevillningen endast avkastningen av särskilda inkomstkällor, utan att i princip någon större hänsyn toges till do särskilda skattskyldigas olika förmåga att bära skatt, vare sig absolut taget eller i relation till Övriga skattskyldiga. På grund härav beaktades även i praktiken de personliga omständigheter, som kunde inverka på de särskilda skatt­ skyldigas förmåga att bära skatt, i mycket ringa grad och på ett otill­ fredsställande sätt vid beskattningen.

Under det inkomstbevillningen avsåge att träffa den verkliga av­

kastningen av alla inkomstkällor med undantag av fast egendom, träf­ fade fastighetsbevillningen på grund av sin tekniska anordning den till vissa procent av' ett taxerat kapitalvärde beräknade avkastningen av sådan egendom utan hänsyn till dess verkliga storlek.

Beskattningens jämlikhet och rättvisa äventyrades och hade, enligt

vad erfarenheten visat, icke heller kunnat praktiskt genomföras, i det att dels fastighetsägaren gynnats i förhållande till den för sin verkliga inkomst beskattade näringsidkaren och löntagaren liksom även den skuldfrie fastighetsägaren i förhållande till den skuldsatte m. m., dels ock den rena arbetsinkomsten blivit relativt hårt beskattad.

Ehuru fastighetsbevillningen, sedd för sig, anordnats såsom en ren

objektskatt, vilken skulle utgå efter ett fastighet åsatt bruttovärde, utan rätt för den skattskyldig^ att vid beskattningen av fastigheten eller dess avkastning göra avdrag för skuld eller skuldräntor, hade sådant avdrag faktiskt ändock kunnat äga rum vid inkomstbevillningens bestämmande, i det att vid uppskattning av den skattskyldiges inkomst av kapital avdrag medgivits för skuldräntor, även till den del de kunde anses häfta vid den fasta egendomen. Själva besittningen av fast egendom träffades i regel icke eller åtminstone endast undantagsvis av” någon särskild skatt, ehuru den såsom objektskatt på fast egendom anordnade fastighetsbevillningen väl torde hava haft till ändamål att även vara en skatt just på besittningen av sådan egendom.

Då kommunerna varit för sitt direkta skattebehov hänvisade till

ett enda skatteobjekt, nämligen den beräknade eller verkliga avkastning-en av till buds stående inkomstkällor, i kommunallagarna kallad den skatt- skykhges »inkomst», hade vidare den på detta skatteobjekt vilande skattebördan i många fall blivit mycket betungande, så att kommunerna

Kung t. Maj:ts proposition Nr 191.

175

landens betänkande.

Bristerna i

gällande skattesystem.

Allmänna

riktlinjer fot­

en skatte­

reform.

i särskilda fall haft svårighet att på den anvisade vägen fylla sitt

skattebehov.

Slutligen hade anmärkts, att personer, vilkas enda inkomst utgjordes

av utdelningar å aktier eller banklotter, därest de ej vore skattskyldiga

för fast egendom, helt och hållet undginge kommunal skattskyldighet.

I betänkandet yttras därefter vidare:

Utöver nämnda mot bevillningsförordningens ledande principer

riktade kritik hade framställts anmärkningar såväl mot vissa detalj­

bestämmelsers lämplighet som mot det sätt, varpå förordningen i en

del avseenden blivit tillämpad. I sistnämnda hänseende hade särskilt

betonats, hurusom de i olika taxeringsdistrikt och även vid skilda taxe­

ringar inom samma distrikt använda olika grunder för uppskattning av

fast egendoms värde och rådande skiljaktighet i uppfattningen om vilket

värde, som författningsenligt borde ligga till grund för taxeringsvärdet,

vållat betydande ojämnheter vid fastighetstaxeringen, omständigheter, som

i sin mån ökat den ojämnhet i skattetungan, vilken, såsom nyss nämnts,

även av andra skäl framträtt.

De relaterade anmärkningarna träffade direkt den nuvarande be-

villningsförordningen. De riktade sig till väsentlig del mot den antagna

formen för beskattning av fast egendom och dess avkastning. Men även

mot det gällande systemet i övrigt, med den så kallade inkomsten såsom

enda skatteobjekt, hade vägande anmärkningar framställts. Utanför

bevillningsförordningen folie de klagomål, vilka framkommit mot den

anmärkningsvärt ojämna skattetungan inom olika kommuner.

Beträffande de allmänna riktlinjerna för en reform å kommunal­

beskattningens område erinrar Landén, hurusom det vore önskvärt att

bygga på inhemsk historisk grund och så mycket som möjligt ansluta

sig till det bestående, samt att den historiska grund, som i sådant

avseende erbjöde sig, vore den gamla bevillningslagstiftningen, varefter

Landén framhåller, bland annat:

Bevillningens dubbla ändamål hade gjort den förfelad, vare sig man

såge den såsom eu statlig eller såsom en kommunal skatt. Den vore

icke någotdera helt och följdriktigt. Emellertid hade den utan all fråga

mera berättigande i sistnämnda egenskap. Att förordningens bristfällig-

heter under den senaste tiden så starkt betonats, berodde till icke ringa

del därpå, att man uppdragit jämförelser mellan den allmänna bevillningen

och den moderna inkomstskatten. En sådan jämförelse, som ur syn­

punkten av bevillningens ändamål att vara statsskatt måste utfalla till

bevillningens nackdel, vore emellertid icke lika ägnad att visa bevill-

176

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

177

ningens olämplighet såsom kommunalskatt. 1 sådant avseende vore be- villningen avgjort överlägsen den allmänna inkomstskatten. Denna kunde i kommunalbeskattningen på sin höjd spela en roll av kompletterande skatt, under det att bevillningen i nödfall kunde, såsom erfarenheten visat, ensam uppbära kommunens behov av direkt beskattning. Emellertid kunde det ej bestridas, att den allmänna bevillningen, sådan den vore anordnad, i många hänseenden gåve berättigad anledning till anmärk­ ningar och vore i starkt behov av att reformeras. En noggrann prövning av bevillningsförordningens bestämmelser vore den närmast till hands liggande uppgiften vid kommunalskattereformens företagande. Vid sådant förhållande hade det synts angeläget att — alltjämt med bibehållande av bevillningsförordningens i mångt och mycket förträffliga och särskilt för kommunalbeskattningen användbara principer — göra dess särskilda bestämmelser till föremål för en så grundlig revision, att de anmärk­ ningar mot dem, som i deras nuvarande skick med rätta kunnat fram­ ställas, skulle förlora sin väsentliga betydelse.

Beträffande all lagstiftning gällde, att den borde sträva efter enkelhet

och klarhet. I afl synnerhet fordrades emellertid detta av skattelagstift­ ningen, av vilkens bestämmelser folket i stort vore i särskilt hög grad beroende. Betydande svårigheter reste sig med hänsyn härtill i vägen för lagstiftningsarbetet, och häri läge en ytterligare anledning att låta den nya lagstiftningen i görligaste måtto ansluta sig till bestående rätt och därigenom underlätta förståelsen av densamma. En angelägenhet av största vikt vore slutligen, att kommunalbeskattningen gjordes så vitt möjligt jämlik och rättvis. Givetvis borde vid frågans lösning all möjlig hänsyn tagas till individens skatteförmåga. Den kommunala beskatt­ ningens egen natur omöjliggjorde emellertid att låta denna synpunkt spela den enda avgörande rollen. En persons skatteförmåga kunde näm­ ligen icke tillåtas vara bestämmande för skattskyldigheten till en viss kommun i samma utsträckning som vid den statliga inkomst- och för­ mögenhetsskatten, ej ens i det fall, att all den skattskyldiges inkomst

och förmögenhet beskattades inom en och samma kommun. Den om­ ständigheten, att det vore kommunens skattebehov och icke individens skatteförmåga, som bestämde kommunalskattens totala storlek inom kom­ munen, gjorde nämligen, att det högsta mål, som i detta avseende i varje fall kunde uppställas, vore vinnandet av en relativ jämlikhet. I den mån sådan kunde uppnås, borde lagstiftningen inriktas därpå. För att en beskattning från den skattskyldiges synpunkt skulle vara jämlik, fordrades att han träffades av skatten i en utsträckning, som stode i ett naturligt förhållande till den omfattning, vari övriga skattskyldiga

Bihang till riksdagms protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

deltoge i dess utgörande. Ville man i fråga om kommunalbeskattningen

närma sig en sådan jämlikhet, borde man framför allt söka tillfälle att

från olika synpunkter bedöma en var skattskyldigs ekonomiska förhål­

landen inom kommunen och hans ställning till kommunen. Såge man

saken från blott en enda synpunkt, kunde jämförelsen mellan olika

skattskyldiga bliva skev och ofullständig. Fastställde man sålunda

skatten endast i förhållande till storleken och värdet av en vars besitt­

ning av egendom inom kommunen utan att beakta den avkastning,

som de särskilda besittarna hade av sin egendom, eller deras ekono­

miska läge i allmänhet, kunde man visserligen nå en från denna syn­

punkt jämlik beskattning av särskilda skatteobjekt i förhållande till

deras relativa bärkraft och deras relativa skyldighet att bära kommu­

nens utgifter, men man lämnade därvid åsido en mångfald moment, som

för skattskyldighetens rättvisa fördelning vore av mycket stor betydelse.

Detsamma kunde sägas, om man läte avkastningens storlek i varje fall

vara den uteslutande grunden för skattefördelningen utan att taga hän­

syn till själva besittningen av den egendom, varifrån avkastningen här­

ledde sig. Kombinerade man åter skatten på besittningen efter dess

storlek och värde med en skatt på avkastningen, hade man redan kom­

mit ett steg närmare den rättvisa och jämlikhet i skattefördelningen,

som man åsyftade. Man hade då i relativt samma utsträckning tagit

de skattskyldigas bidrag i anspråk, och genom att rätta beskattningen

icke blott efter besittningens värde utan även efter avkastningens stor­

lek hade man bestämt hans skattskyldighet med hänsyn icke blott till

hans relativa intresse i kommunen, utan även i viss mån till hans rela­

tiva skatteförmåga. Om vidare, i fråga om skatten på avkastningen, hän­

syn i större eller mindre grad toges till den skattskyldiges rent indivi­

duella förhållanden, så att t. ex. avdrag medgåves för skuldräntor och

en viss skattelindring beviljades smärre inkomsttagare, graderades skatt­

skyldigheten i samma mån allt mera efter de skattskyldigas, vid jäm­

förelse dem emellan, större eller mindre förmåga att bära skatten. Eu*

ytterligare gradering i sådan riktning åstadkommes, om skatten på av­

kastningen, sedan den blivit i större eller mindre utsträckning utformad

såsom en inkomstbeskattning, kompletterades med eu skatt på personlig

förmögenhet. Graderade man skattskyldigheten inom kommunen efter

en vars läge i här antydda hänseenden, d. v. s. efter hans egendoms-

be3ittning inom kommunen, efter hans avkastning inom kommunen samt

efter hans förmögenhets storlek, hade man, vid behörigt beaktande jäm­

väl av vissa rent personliga moment, vid skattefördelningen tagit hänsyn

till just de väsentliga faktorer, som syntes ägnade att i förhållande till

178

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

179

bin större eller mindre förefintligket i de särskilda fallen verka differen­ tierande på skattskyldighetens storlek.

Sedan Landeri erinrat, att staten och kommunen icke borde be­

gagna sig av konkurrerande skatteformer samt att den kommunala beskattningen borde ordnas fristående från den statliga, framhåller Landén vidare: De kommunala förhållandena hänvisade i fråga om kommuner­ nas beskattningsrätt omedelbart till ett skattesystem bestående i främsta rummet av ob)eldskatter, sådana som rena realskatter på de lokala skatte- föremålen, och förvärvssh ätter, ävenledes satta i direkt samband med själva inkomstkällan. Realskatterna borde lämpligast utgå i förhållande till värdet å de föremål, som de vore avsedda att beskatta, och strängt utformas i enlighet med sin karaktär att vara rena objektskatter. För- värvsskatterna, som hade till uppgift att träffa avkastningen av de sär­ skilda inkomstkällorna, kunde däremot och borde måhända också, såsom sidoordnade till så beskaffade realskatter, med största fördel anordnas med något beaktande av den skattskyldiges individuella förhållanden. De erhölle då naturen av subjekt!verade avkastningsskatter (till speciella inkomstskatter utvecklade skatter på avkastningen av särskilda inkomst­ källor) eller partiella inkomstskatter. Vid fastställande av skattskyldig­ heten för all den avkastning eller inkomst, som en skattskyldig hade inom en kommun, kunde utan kränkande av den partiella inkomst­ skattens begrepp avdrag enligt vissa regler medgivas t. ex. för skuld­ räntor. Det vore icke heller uteslutet att medgiva skattelindringar och skattefrihet för mindre inkomster eller att beräkna skatten på en summa av inkomstbelopp.

Bland de skatteföremål, vilka, enligt vad som vore nämnt, skulle

drabbas av en kommunal objektskatt, inginge givetvis inom kommunen belägen fast egendom.

Då emellertid fast egendom sålunda gjordes till föremål för eu

särskild objektskatt vid sidan av den kommunala inkomstskatten å egendomens avkastning, syntes det vara en logisk följd därav, att även besittningen av annan produktiv egendom likaledes gjordes till föremål för en särskild objektbeskattning. Eu sådan beskattning av produktiv egendom komme att verka såsom en skatt på näringsföretag i förhållande till värdet av deras s. k. fasta realkapital eller det sakliga anläggningskapitalet. Behovet av en näringsskatt såsom komplement till den skatt, som utginge i förhållande till företagens fluktuerande årsinkomst

Kungt. Majd» proposition Nr 191.

förslag till

s-Jcattt system.

Skatt å fast

egendom.

Skatt å lös

egendom.

180

Inkomst­

skatt.

inom kommunen, kade länge framhållits. 1 detta avseende kunde hän­

visas, bland annat, till uttalanden av sammansatta bevillnings- och lag­

utskottet vid 1903 års riksdag. Den form för en sådan näringsbeskatt-

ning, som synts bäst passa för kommunerna, vore skatt på det fasta

realkapitalet. Den hade i förslaget inpassats såsom ett led i den tänkta

egendomsskatten, som skulle i sig innesluta skatten på såväl fast egen­

dom som ifrågavarande lösa egendom. Egendomsskatten vore anordnad

såsom en ren objektskatt. Den lösa egendom, som drabbades av den­

samma, utgjordes i princip icke blott av de sakvärden, som tillhörde en

kommersiell eller industriell anläggning för näringsdrift, utan även av

jordbrukets lösa inventarier, såväl levande som döda. Skatten utginge

i förhållande till egendomens kapitalvärde, som fastställdes genom taxe­

ring. Genom den sålunda föreslagna egendomsskatten hade kommunen

fått tillfälle att beskatta den sakliga besittningen inom kommunen.

Genom de ifrågasatta förvärvsskatterna avsåges däremot att träffa i

första rummet den förvärvsverksamhet, som vore bunden vid de inom

kommunen lokaliserade konkreta inkomstkällorna. Dessa utgjordes av inom

kommunen belägen fast egendom samt av rörelse eller yrke, som där

idkats. Men den partiella inkomstskatt, som förslaget avsåge att föra

fram, vore icke begränsad till nämnda inkomstkällor. Den skulle även

träffa den inkomst av annat slag, som åtnjötes av de skattskyldiga, vilka

hade sitt hemvist inom kommunen. Härigenom vunnes en beskattning

av inkomst av mera personlig natur, vilken syntes nödvändig för åväga­

bringande av erforderlig fullständighet i det kommunala beskattnings-

systemet. Sådan inkomst kallades för inkomst av annan inkomstkälla.

Under detta begrepp folie alla sådana inkomster, som icke kunde anses

härflyta från en å viss ort lokaliserad inkomstkälla, såsom inkomst av

anställning, av kapital, av diverse uppdrag o. s. v. Enligt allmänt

vedertagen uppfattning skulle sådan inkomst, i motsats till avkastningen

av de å viss ort lokaliserade inkomstkällorna, anses falla under den

kommuns beskattningsrätt, där den skattskyldige hade sitt hemvist

(bostadskommunen), under det att avkastningen av förstnämnda källor

helt eller åtminstone till väsentlig del ansåges fälla under den kommuns

beskattningsrätt, där inkomstkällan funnes (driftskommunen). Denna

allmänna uppfattning syntes vara både praktisk och rättvis, och Landén

hade icke funnit några som helst skäl föreligga, som kunnat föranleda

honom att föreslå en ändring av de på densamma grundade beskatt-

ningsbestämmeDer, som funnit uttryck i bevillningsförordningen.

Genom en skatt på besittningen, kompletterad med en skatt på

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

181

avkastningen av alla inkomstkällor, som folie under kommunens be­ skattningsrätt, kunde åstadkommas en icke olämplig skattefördelning, då man till måttstock för denna toge såväl de skattskyldigas inbördes förmåga som deras intresse inom kommunen. Den förra synpunkten bleve dock med endast dessa skatteformer mindre tillgodosedd, än det även i det kommunala skattesystemet torde vara möjligt att göra. Genom egendomsskatten beskattades besittningen i proportionellt för­ hållande till besittningens värde, utan att skattskyldigheten rönte in­ verkan av besittarens ekonomiska läge. Om lian hade större eller mindre avkastning av sin egendom, om han vore skuldsatt eller skuldfri, vore utan betydelse för denna skattskyldighet, likasom ingen differentiering ägde rum mellan den mera och den mindre skuldsatte. Differentiering i sådant avseende åstadkommes genom den vid den kommunala inkomst­ beskattningen tagna hänsynen till avkastningens storlek och det därvid medgivna avdraget för skuldräntor. Men vid den föreslagna enhetliga beskattningen av alla slag av avkastning eller inkomst hade det icke sörjts för någon åtskillnad i beskattningen av fonderad och icke fon- derad inkomst.

Det syntes vara lämpligt, att hänsynen till den fonderade in­

komstens större skattekraft finge åtminstone i någon mån göra sig gällande även vid reglerandet av skattefördelningen inom kommu­ nerna. Detta kunde ske genom att vid sidan av de redan omför- mälda skatterna, egendomsskatten och den kommunala inkomstskatten, införa en tredje skatt, nämligen på den behållna personliga förmögen­ heten. En sådan skatt, som till föremål skulle få ungefär samma för­ mögenhet, som utgjorde föremål för statens förmögenhetsskatt, dock med ett viktigt undantag i fråga om värdet av aktier i inländska aktie­ bolag och lotter i solidariska bankbolag, hade enligt förslaget huvud­ sakligen till ändamål att inom det kommunala skatteväsendet verka såsom utjämnande faktor. Skatteprocenten kunde och borde vid sådant förhållande sättas ganska låg. Med denna skatt skulle fyllas de ound­ vikliga luckor, som framträdde i ett skattesystem, bestående av en objekt­ skatt å besittningen, kompletterad med en till en kommunal inkomst­ skatt utvecklad beskattning av avkastningen från särskilda inkomst­ källor. Den, som hade behållen förmögenhet, finge därigenom sig ålagd en något större del av skattetungan inom kommunen än de skattskyl­ diga, vilka saknade sådan förmögenhet. Den andel i skattetungan, som, om en förmögenhetsskatt icke infördes, skulle falla å dessa senare, minskades åter i motsvarande grad, därest en sådan skatt finge uttagas.

Kun<jl. Maj.tti proposition Nr 191.

Förmögen­ hetsskatt.

182

J amf örelse

mellan det

nuvarande

och det före­

slagna skatte­

systemet.

Ett skattesystem, som i enlighet med förestående bortsett i

detta sammanhang från förmögenhetsskatten — bestode av en skatt

på, bland annat, fast egendom efter dess bruttovärde och en beskattning

av avkastningen av fast egendom och alla andra inkomstkällor genom

partiella inkomstskatter, kunde synas vara blott en ny form för den

nuvarande bevillningen i dess två typer, fastighetsbevillning och inkomst-

bevillning. Det funnes dock emellan de två systemen en betydande

skillnad. Fastighetsbevillningen vore en skatt, på en gång beräknad i

förhållande till egendomens förmögenhetsvärde och avsedd att vara en

skatt på avkastningen av samma egendom och så till vida en ersättning

för den å andra inkomstkällor vilande inkomstbevillningen. Den före­

slagna fastighetsskatten vore däremot endast eu objektiv förmögenhets­

skatt å besittningen av fast egendom, medan avkastningen av samma

egendom i likhet med avkastningen av alla andra inkomstkällor skulle

träffas av sin speciella inkomstskatt. Gränsen mellan fastighetsskatten

och den kommunala inkomstskatten bleve vida mera bestämd och upp-

rätthölles strängare än den gräns, som uppdragits mellan fastighets­

bevillningen och inkomstbevillningen. Vidare vore det klart, att genom

införande' av en beskattning av inkomsten från fast egendom möjlighet

funnes att likformigt beskatta sådan inkomst till sitt verkliga belopp i varje

särskilt fall. Inkomstbevillningen vore en skatt på avkastningen av alla

inkomstkällor med undantag av fäst egendom och toge i sin vidare utform­

ning endast i obetydlig grad hänsyn till den skattskyldiges personliga

förhållanden. De föreslagna förvärvsskatterna åter träffade alla den skatt­

skyldiges inkomstkällor inom kommunen och rönte till sin storlek på­

verkan av den skattskyldiges personliga ekonomiska ställning. För-

värvsskatterna bibehölle visserligen sa till vida sin objektiva karaktär,

att det vore avkastningen av varje självständig inkomstkälla, som i

första hand vore skattef öremålet. Men avkastningen av varje inkomst­

källa renodlades till sitt nettobelopp genom avdrag av kostnaderna för

avkastningens förvärvande och bibehållande, driftkostnaderna. Da denna

skatt på avkastningen av viss inkomstkälla vore avsedd att komplettera

en ren objektskatt på inkomstkällan efter dess bruttovärde, borde den­

samma vidare för att fullt tjäna sitt ändamål att utjämna objektskattens

från personbeskattningens sjmpunkt ojämna verkningar i största möjliga

mån taga hänsyn till rent personliga omständigheter. I förslaget hade

skatten därför anordnats såsom en subjektiverad avkastningsskatt. De

utgifter, för vilka avdrag i denna ordning medgivits, vore skuldräntor

i viss utsträckning samt, i mantalsskrivningskommunen, periodiska under­

stöd av visst slag. För åstadkommande av viss differentiering i skatt-

Kung!. Alaj:t.< proposition AV 191.

188

skyldighoten med hänsyn till inkomstens storlek hade skatten anordnats efter en degressiv skala, som i verkligheten ledde till en alltjämt fort­ gående progression av skatten. Skattskyldiga inom en viss inkomst­ gräns hade vidare tillerkänts skattelindringar i förhållande till antalet på grund av försörjningsplikt underhållna barn ävensom på grund av särskilda ömmande omständigheter. Beträffande skattelindringen för barn hade densamma utsträckts att under viss förutsättning gälla även i fråga om barn över 15 år, om de nämligen på den skattskyldiges bekostnad erhölle fortsatt utbildning vid undervisningsanstalt. Under viss förutsättning kunde skatten nedsättas för äkta makar, då hustrun hade taxerad inkomst av arbete. Alla här omförmälda skattelindringar finge åtnjutas endast av de skattskyldiga fysiska personer, som vore eller borde vara mantalsskrivna inom kommuner».

Beträffande de repartitionsgrunder, efter vilka berörda skattekällor

skulle deltaga i de kommunala utgifternas täckande, så har Landén — för att finna ett enhetligt tal för de olika beskattningsföremålens uppskatt­ ningsvärden och sålunda få en grundval för den kommunala utdebite­ ringen — i förslaget för varje skatteart fastställt ett »skattens grundbelopp». Grundbeloppet har beräknats för egendomsskatten till 0.04 procent av egendomens taxeringsvärde, för inkomstskatten i princip till 1 procent av den skattskyldiges beskattningsbara inkomst och för förmögenhets­ skatten till 50 öre för varje fullt 1,000-tal kronor av den taxerade för­ mögenheten. Grundbeloppens summa inom kommunen är kommunens skattekapital, pa vilket skattebehovet skall fördelas efter likformiga grunder; dock att förmögenhetsskatten ej må överstiga 100 procent av sitt grundbelopp.

Angående anledningen till begränsningen av förmögenhetsskatten

anför Landén i huvudsak följande:

Det

sk

lille vara ett förkastligt och icke heller behövligt ingrepp

i statens möjlighet att förfoga över den för dess eget behov skapade förmögenhetsskatten, om kommunerna tillätes att taga skatt på förmögen­ het i anspråk intill den gräns, som deras skattebehov skulle uppställa. Införandet av en kommunal förmögenhetsskatt hade föreslagits huvud­ sakligen i syfte att även inom det kommunala skatteväsendet åstad­ komma en utjämning av skattebördan, i förhållande till de särskilda skattskyldigas förmögenhetsförhållanden. En dylik utjämning, ej utan betydelse, vunnes även vid en ringa kommunal belastning av°den taxe­ rade förmögenheten. Att gå alltför långt vid denna belastning skulle på ett obehörigt sätt inkräkta på statens möjlighet att själv utnyttja

Kungl. Maj;tn proposition Nr 191.

.‘grunder.

184

förmögenhetsskatten. Det torde även böra ihågkomma^, att en obegrän­

sad rätt för kommunerna att beskatta förmögenheten i stort sett skulle

gagna huvudsakligen de större och redan förut minst skattetyngda

kommunerna, sålunda ökande ojämnheten i skattebördan emellan dessa

kommuner och de mest skattetyngda.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

C.

Principuttalanden i yttrandena över Eiserman von Wolckers och

Landéns förslag.

Uti de över Eiserman—von Wolckers och Landens betänkande!!

infordrade utlåtandena uttalas allmänt den uppfattning, att vårt kom­

munalskattesystem behöver reformeras. Vad man därvid anfört i fråg-a

om bristerna i det nuvarande systemet torde jag kunna förbigå,

enär inga nya synpunkter framhållits utöver av de kommunalskattesak-

kunniga lämnade, av mig tidigare återgivna redogörelser i ämnet. Vad

angår de riktlinjer, som böra följas vid en kommunalskattereform, så

förordas i en dei yttranden Eiserman— von Wolckers förslag, i andra

Landéns, i såväl ena som andra fallet med större eller mindre modifika­

tioner. I några utlåtanden göres åter gällande den mening, att intetdera

förslaget, åtminstone icke utan genomgripande omarbetningar, kan läggas

till grund för skattereformen. 1 övrigt framhålles, å ena sidan, fördelen

av ett »mångsidigt» skattesystem, som bättre och fullständigare fördelar

skattebördan å de olika beskattningsföremålen än en enda skatteform,

samt, å andra sidan, den synnerliga vikten av att skattesystemet ej blir

alltför invecklat eller alltför svårtillämpligt.

Med hänsyn till utlåtandenas skiftande innehåll lärer det knappast

låta sig göra att lämna en fullt tydlig framställning av de olika menin­

garna annat än genom en kortfattad redogörelse för de principiella

uttalandena i vart särskilt yttrande för sig. För att emellertid denna

redogörelse ej skall bliva alltför omfattande, torde det tillåtas mig att

i fråga om de principiella anmärkningarna begränsa mig till vissa

grupper av uttalanden, vilka på grund av vederbörandes speciella sak­

kunskap eller erfarenhet måste tillmätas särskild betydelse.

Det torde ligga i sakens natur, att i fråga om de allmänna prin­

ciperna för en kommunalskattereform de av kammarrätten och läns­

styrelserna avgivna utlåtandena äro av största intresse. Givet är också,

att med hänsyn till den erfarenhet i kommunala angelägenheter, som så

ofta är att finna hos ledamöter av rikets landsting, särskilt avseende

måste fästas å uttalanden av dessa korporationer. Det är att be-

185

klaga, att ärendets stora omfattning föranlett, att landstingen i all­ mänhet icke medhunnit att ingå på någon granskning av de före­ liggande förslagen. De sammanslutningar, som i främsta rummet repre­ sentera de yrkesgrupper, vilka skulle mest kännbart beröras av en om­ läggning utav kommunalbeskattningen i enlighet med de sakkunnigas förslag, torde vara hushållningssällskapen och handelskamrarna i riket. Särskilt avseende torde även böra fästas vid svenska stadsförbundets uttalande i frågan.

Givetvis förekomma i åtskilliga andra utlåtanden beaktansvärda

yttranden rörande skattereformen i allmänhet, men då i stort sett inga nya synpunkter framföras, som ej kommit till uttryck i länsstyrelsernas, landstingens, hushållningssällskapens, liandelskamrarnas, svenska stads­ förbundets och kammarrättens utlåtanden, lärer jag kunna begränsa min redogörelse till nämnda utlåtanden. Vid återgivandet av desamma torde motiveringar, som endast innebära ett upprepande av de i andra utlåtan­ den framburna synpunkter, kunna uteslutas; i de fall, där sammanhanget synes bliva lidande på ett dylikt uteslutande, lärer dock vara bättre att, även med fara för upprepningar, mera fullständigt återgiva vederbörandes uttalanden.

Slutligen torde böra erinras, att gränsen mellan vad som anses vara

principiella uttalanden och vad som är att hänföra till viktigare detalj­ anmärkningar alltid är flytande. Vid min redogörelse kommer jag för det närvarande att begränsa mig till uttalanden rörande de frågor, som måste anses konstitutiva för själva skattesystemet, varemot spörsmål — huru viktiga de än må vara — som ej äro av den art, att de påkalla en lösning, innan principerna för skatteomläggningen kunna fastställas, torde böra behandlas i ett senare sammanhang.

Överståtliållarämbetet: Ämbetet funne föga att erinra mot den före­

slagna fastighetsskatten, kombinerad med en jord värdeste gringsskatt och en skatt å inkomst av fastighet, då därigenom den nuvarande fastig­ hetsskatten befriades från sin karaktär av ett slags inkomstskatt samt de olägenheter, som i övrigt vidlådde den gällande kommunala fastig­ hetsbeskattningen, syntes avhjälpta. Vad den av Eiserman och von Wolcker föreslagna avkastningsskatten beträffade, så vore densamma mindre lyck­ ligt utformad. Att belägga inkomst av tjänst med »avkastningsskatt» syntes icke blott strida mot språkbruket utan även mot principen, att näringsidkaren på grund av sin större intressegemenskap med kommu­ nen borde i vidsträcktare grad än löntagaren bidraga till dess utgifter. Ej heller torde det vara riktigt att, samtidigt som avkastningsskatt av

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

24

Kung!. Maj:ta proposition Nr 191.

Övtrstål-

hållar ämbetet.

186

fastighetsägare och näringsidkare erlades utan avdrag för ränta å upp-

lånat kapital, belägga inkomst av kapital med avkastningsskatt. Häri­

genom uppstode nämligen en dubbelbeskattning av det i fastighet

och

rörelse insatta kapitalet. Med beaktande av intressesynpunkten

och

önskvärdheten av minsta möjliga konkurrens med staten i fråga om

inkomstbeskattningen syntes det riktigaste hava varit att föreslå införan­

det av eu kommunal näringsskatt. Ehuru givetvis en del svårigheter

skulle möta vid utformandet av eu sådan, syntes de dock ej vara så

stora, att de ej skulle kunna övervinnas. Vidare skulle möjligen kunna

ifrågasättas en avkastningsskatt av den art, som Eiserman och von Wolcker

föreslagit, men med de skattepliktiga förvärvskällorna begränsade till

jordbruksfastighet, annan fastighet samt rörelse eller yrke. Den omstän­

digheten att därvid näringsidkarens men icke löntagarens arbetsinkomst

bleve belagd med avkastningsskatt syntes, med hänsyn till den förres

större intressegemenskap med kommunen, icke innebära någon orättvisa.

Däremot torde för vinnande av materiell rättvisa i beskattningen eu

sålunda begränsad avkastningsskatt böra medföra, att den kommunala

inkomstskatten erhölle större betydelse i systemet än Eiserman och von

Wolcker tänkt sig. Med införandet av en närings- eller avkastnings­

skatt borde, såsom de föreslagit, den kommunala inkomstskatten utgå

endast i skattskyldigs bostadskommun. Att emellertid fritaga juridiska

personer från erläggandet av sådan skatt mnebure en betänklig avvi­

kelse från principen om näringsföretagens större intressegemenskap

med kommunen. Det härför anförda skälet att vad juridiska personer

förvärvade utgjorde avkastning eller nettovinst men ej inkomst torde

hava övervägande teoretisk innebörd. Lika väl som de erlade inkomst­

skatt till staten, syntes de böra gorå det till kommunen. Visserligen

undvekes genom Eiserman—von Wolekers förslag dubbelbeskattning av

den del utav bolagets inkomst, som utdelades till aktieägarna, men å

andra sidan bleve de reserverade medlen lägre beskattade än lönein­

komsten och inkomsten av enskild näringsidkares rörelse. Att den

kommunala inkomstskatten gjorts progressiv, innebure möjligen en avvi­

kelse från intresseprincipen, enär skattskyldigs intressegemenskap med

kommunen knappast växte ens proportionellt med inkomsten, men torde

dock en sådan åtgärd vara befogad ur billighetssynpunkt. Om en kom­

munal förmögenhetsskatt å skattskyldigs hela förmögenhet över huvud

taget vore befogad, funnes dock knappast anledning att göra den pro­

gressiv, utan torde densamma då böra anordnas i enlighet med Landéns

förslag såsom en fristående förmögenhetsskatt, som erlades med ett

fixerat belopp av såväl fysiska som juridiska personer, men med den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

187

begränsning, att, för undvikande av dubbelbeskattning av aktiebolags tillgångar, i förmögenhet icke inräknades värdet av aktier i inländska aktiebolag.

Länsstyrelsen i Stockholms län:

Länsstyrelsen delade de i försla­

gen uttalade synpunkterna, att vid kommunalbeskattning den så kallade intresseprincipen borde få ett avgörande inflytande. Det vore uppen­ bart, att exempelvis eu fastighet, som vore bunden till kommunen och hade fortbestående gagn av därinom befintliga anläggningar, eller ett näringsföretag, som kanske orsakade kommunen dryga utgifter av olika slag, borde kraftigare deltaga i täckandet av kommunens utgifter än exempelvis eu löntagare, som till äventyrs blott kortare tid vore bosatt där och väl i regel icke föranledde några särskilt betungande kommu­ nala utgifter. Av dylika beskattningsfö remål borde det därför vara fullt befogat att kräva en starkare bidragsskyldighet till det kommu­ nala skattebehovets täckande än av andra, vilkas bidragsplikt borde kunna i motsvarande mån eftergivas.

Mot Eiserman—von Wolckers förslag hade erinrats, att avkastningen

av vissa förvärvskällor, bland dessa tjänst, underkastats såväl avkast­ nings- som inkomst- och förmögenhetsskatt och att det således uppstode dubbelbeskattning av dessa slag av avkastning. Visserligen mildrades detta därigenom, att vid inkomst- och förmögenhetsskatten avdrag med- gåves för utskvlder, skuldräntor m. in., ävensom att vid den senare skatten tillkomme avkastning från andra inkomstkällor såsom utdelning av aktier och banklotter, men länsstyrelsen kunde dock ej finna annat än att avkastningen från de förvärvskällor, som inginge i dessa bägge skatteformer, inginge i repartitionen på ett sätt, som vore ägnat att i viss mån motverka den skattelindring, man avsett att vinna för vissa förvärvskällor i förhållande till de andra.

Med hänsyn till att utredning rörande de båda förslagens verk­

ningar vid tillämpning i praktiken icke förelåge, tilltrodde sig länssty­ relsen icke något exakt omdöme om företräde för nåjjotdera förslaget. Länsstyrelsen funne sig emellertid kunna uttala, att båda förslagen inne- bure avsevärda förbättringar i förhållande till det hittillsvarande skatte­ systemet. Skulle länsstyrelsen yttra sig till förmån för någotdera för­ slaget, syntes Landéns förslag, som mera anslöte sig till gällande lag­ stiftning och förefölle att till sina verkningar bliva fullt så effektivt som Eiserman—von Wolckers, dels bättre tillgodose kravet på rättvis överflyttning av behörig del av skattetungan från de svagare till de

Ktmyl. Maj:In proposition Nr 191.

lAins-

styrelsema.

Läns­ styrelsen i Stockholms

län.

188

mera bärkraftiga beskattningsföremålen och dels genom sin enklare kon­

struktion bliva avsevärt lättare att tillämpa.

Läns-

Länsstyrelsen i Uppsala län:

I

båda förslagen torde man genom

styrelsen i införande av en mångfald skatter hava åsyftat dels att tillgodose den

Uppsa i ^ ^ intresseprincipen, dels att undvika konkurrens med statsbeskatt-

ningen. Sistnämnda konkurrens kunde emellertid icke anses förebyggd

utan allenast maskerad. Ju större mångfalden av kommunala skatter

vore, på desto flera punkter måste man befara konkurrens med stats-

beskattningen, om man nämligen med sådan konkurrens åsyftade, att

belastningen av vissa skatteobjekt skulle bliva alltför tung. Vad an-

ginge intressesynpunkten vore först och främst att märka, att gränsen

mellan kommunala och statliga uppgifter vore och måste vara svävande

samt i viss mån godtycklig. Vidare kunde det på grund av de väx­

lande förhållandena icke ens närmelsevis genomföras att avpassa skatte­

trycket på särskilda kategorier av skattskyldiga efter deras intresse i

särskilda slag av kommunala utgifter, så framt man ej ville inlåta sig

på särskild uttaxering för täckande av olika slags kostnader. Ej heller

satsen, att vissa skattskyldiga, såsom mera varaktigt intresserade a\

kommunens angelägenheter, borde hårdare beskattas, kunde i sin helhet

upprätthållas. Eu fastighetsägares kommunala intresse vore till följd

av försaljningsmöjlighet icke permanent. Å andra sidan Ange man ej

förbise det gemensamma kommunala intresse, som i avseende särskilt å

skolväsen, sjukvård och fattigvård sammanbunde en arbetarbefolkning,

även om individerna växlade. I den mån man ej kunde och ville åstad­

komma en verklig och direkt intressebeskattning genom särskilda av­

gifter för vissa ändamål, så borde alltså även för kommunalskatten

skatteförmågan vara den huvudsakliga normen.

Läns-

Länsstyrelsen i Södermanlands lån:

Länsstyrelsen hade funnit Eiser-

Södcrman' man—von Wolckers förslag med sin grundliga motivering bäst ägnad

att läggas till grund för eu blivande lagstiftning i ämnet. Härmed

ville länsstyrelsen dock icke hava sagt, att det lyckats förslaget att fullt

följdriktigt på alla punkter vidhålla den efter länsstyrelsens mening

riktiga grundsats, från vilken förslaget i huvudsak syntes utgå, nämli­

gen skatt efter intresse.

O

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

Lans-

Länsstyrelsen i Östergötlands län:

De båda framlagda förslagen

^tergöt-1 syntes båda innefatta goda uppslag till eu lösning av frågan, men det

(ands lan.

189

vore synnerligen vanskligt att säga, vilketdera förslaget bäst läm­ pade sig för det praktiska livet. Det kunde väl synas, som om Lan- dbns förslag, vilket sökte bygga vidare på gällande bestämmelsers grund, skulle med hänsyn till den följdriktiga utvecklingen vara att föredraga, men det måste å andra sidan med styrka framhållas, att mycket talade för att hava likartade bestämmelser gällande för stats- och kommunal­ beskattningen. Med hänsyn härtill syntes det länsstyrelsen, som om man, innan en ingående praktisk prövning av förslagen ägt rum, måste giva företräde åt Eiserman—von Wolckers förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län

funne Eiserman—von Wolckers i

förslag i allmänhet vara att föredraga. Särskilt syntes Landens förslag Jönköpings om skatt å lös egendom icke kunna tillstyrkas. ,an-

Länsstyrelsen i Kronobergs län:

Länsstyrelsen anslöte sig till den

<t^\sén

i

i bägge förslagen uttalade meningen, att kommunalskattereformen i Kronobergs främsta rummet borde byggas på principen »skatt efter intresse», men ,än- att vid reformen även borde i viss mån tillämpas principen »skatt efter förmåga». Därvid torde måhända mera än som skett böra beaktas den senare beskattningsprincipens större lämplighet att tjäna direkta skatte- behov för statliga ändamål, så att ofördelaktig konkurrens mellan stat och kommun i fråga om upptagande av skattebidrag efter denna princip måtte föranledas i minsta möjliga mån. Emellertid biträdde länsstyrel­ sen förslagen därutinnan, att till förekommande av olämplig hårdhet i beskattningen visst utrymme borde i den nya lagstiftningen beredas för en supplerande skatt efter personlig förmåga. Beträffande frågan huruvida ränta å gäld skulle få avräknas vid beskattning av, bland annat, skattskyldigs inkomst av fastighet, ansåge länsstyrelsen företräde böra givas åt Eiserman—von Wolckers förslag, vilket icke medgåve dylikt avdrag.

Länsstyrelsen i Kalmar län:

Länsstyrelsen funne intetdera av de sty^^n .

båda förslagen vara av beskaffenhet att böra utan vidare antagas i före- Kalmar isn liggande skick, ehuru länsstyrelsen hölle före, att Eiserman—von Wolc­ kers förslag hellre än Landéns borde läggas till grund för blivande lag­ stiftning i ämnet. I likhet med »kommitterade» vore länsstyrelsen av den meningen, att den kommunala skattskyldigheten borde grundas på intresseprincipen och skatten läggas på alla persongrupper inom kom­ munen, men det syntes länsstyrelsen, som om det icke i allo lyckats förslagsställarna att fullfölja denna grundsats. I stället föresloges an-

Kunyl. Maj:tx proposition Nr 191.

Läns­

styrelsen

i

Gott] an d«

län.

Läns­

styrelsen

i

Blekinge lfin.

vändning såväl av berörda princip som ock principen »skatt efter för­

måga» vid sidan av varandra, varigenom en del orättvisor och olägen­

heter måste uppkomma i tillämpningen.

Vad de olika skatteformerna anginge, så hade länsstyrelsen inga

principiella anmärkningar att framställa mot fastighetsskatten, vilken

syntes väl avvägd och anordnad. Beträffande den föreslagna nya av­

kastningsskatten, så syntes bestämmelserna rörande avkastningens upp­

skattning alltför invecklade och svårtillämpliga, vartill komme, att denna

skatteform säkerligen skulle bidraga till att mer än skäligt öka bördorna

för den jordbrukande klassen. Mot den ifrågasatta kommunala inkomst-

och förmögenhetsskatten mötte en del betänkligheter. Denna skatt kunde

ej anses såsom en fristående kommunalskatt, då densamma begagnat sig

av den skattekälla, som dittills uteslutande reserverats för statens behov.

Länsstyrelsen ansåge det vara förmånligt, om ytterligare skatteformer

kunde utfinnas, så att en önskvärd smidighet i skattesystemet kunde

ernås. Emellertid torde »kommitterades» förslag mycket väl kunna

bilda eu god grundval och utgångspunkt för ett nytt förslag, varför

länsstyrelsen hemställde, att en omarbetning av ifrågavarande förslag

måtte åvägabringas.

Länsstyrelsen i Gottlands län:

Vid den förestående omläggningen

av den kommunala beskattningen syntes det vara önskvärt ej blott att

bibehålla de bestämmelser från gällande skattelagar, som visat sig mot­

svara tidens behov, utan ock att i görligaste mån vinna anknytning till

lagstiftningen om den statliga beskattningen. Dessa synpunkter funne

länsstyrelsen vara mera beaktade i Landéns än i Eiserman—von Wolc-

kers förslag. Det måste anses vara ett önskemål, att i främsta rummet

andra skatteformer komme i betraktande för täckandet av det kommu­

nala skattebehovet än de, som redan tagits i anspråk för statsändamål.

Båda förslagen vore också utarbetade i överensstämmelse med denna

grundsats. Ej heller hade länsstyrelsen något att erinra däremot, att

man vid skatteobjektens uppsökande utgått från att för det kommunala

skattebehovets tillgodoseende tillämpa principen skatt efter intresse och

endast som utjämnande skatteformer taga i anspråk sådana skatter, som

härledde sig från personlig skatteförmåga. Länsstyrelsen ansåge sig

böra på de av Landén anförda grunderna förorda det av honom före­

slagna skattesystemet.

Länsstyrelsen i Blekinge län erinrar, att intresseprincipen bör i fråga

om den kommunala beskattningen tillerkännas ett större berättigande,

ISO

Kung!.. Majte proposition Nr 191.

Kungi. Maj:t* proposition Nr 191.

191

än för närvarande sker, samt framhåller vidare, bland annat: f3åda förslagen, som enligt länsstyrelsens åsikt iigdo betydliga företräden framför gällande bestämmelser om den kommunala beskattningen, torde nog i stort sett uppfylla de betingelser, vilka rådande förhållanden och de direktiv, som lämnats i riksdagsskrivelser och vederbörande departe­ mentschefs vid flera tillfällen gjorda uttalanden, finge anses kräva av den länge ifrågasatta nya kommunalskattelagstiftningen, och torde i olika delar ömsevis äga företräden framför varandra. Länsstyrelsen ansåge sig dock böra uttala den meningen, att Eiserman—von Wolckers förslag bättre tillgodosåge en tidsenlig kommunal beskattning. Visser­ ligen förefölle Landéns förslag mera enkelt och vore särdeles kortfattat, men det saknade å sin sida nödig smidighet och träffade ej skattekraf­ ten i den omfattning eller från så olika sidor, som sjmtes länsstyrelsen önskvärt, varjämte erfarenheten från det hittillsvarande taxeringsbesty- ret torde ådagalägga, att noggranna bestämmelser och föreskrifter vore synnerligen behövliga för de lägre taxeringsmyndigheterna, om ett gott och likartat taxeringsresultat skulle vinnas, ty eljest bleve åtminstone i taxeringsnämnderna själva grundprinciperna ofta förbisedda eller orik­ tigt tillämpade och funnes framförallt i de större länen ingen möjlig­ het att verkställa behövlig detaljgranskning vid förarbetena till pröv- ningsnämnden. Upptoges, såsom i Eiserman—von Wolckers förslag skett, noggranna detalj föreskrifter i eldighet med stadgad rättspraxis för de olika inkomstkällorna eller taxeringsavdelningarna, bleve det lättare för mindre skolade taxeringsman att iakttaga föreskrifterna.

Vad de olika skatteformerna anginge, så vore en särskild skatt å

den fasta egendomen fullt berättigad; skulle liksom beträffande inkomst- och förmögenhetsskatten endast den behållna avkomsten eller avkast­ ningen av fastigheten utgöra föremål för beskattningen, bleve, synner­ ligast å landsbygden, skattekällorna av så växlande och osäker natur, att skattebehoven i kanske många fall icke kunde fyllas, och med sä­ kerhet skulle en jämn och rättvis beskattning icke vinnas. Beträffande åter den av Eiserman och von Wolcker föreslagna avkastningsskatten, så medgåves enligt deras förslag ej ränteavdrag, varemot dylikt avdrag Ange ske i fråga om den av Landén föreslagna kommunala inkomst­ skatten. Det kunde visserligen synas, att förvägrande av sådant avdrag alltför uppenbart strede mot principen om skatt efter förmåga, men å andra sidan vore det väl obestridligt en orättvisa mot en kommun, att, om en därstädes befintlig industriell anläggning, som en längre tid varit en givande skattekälla, överginge till en ny ägare utan rörelsekapital, denna skattekälla skulle till stor del försvinna, under det att kommu-

192

Läns­

styrelsen i

Kristianstads

län.

nens utgifter till fattigvård och andra omkostnader för ifrågavarande

industriella verk fortfarande utginge med samma eller, synnerligast be­

träffande fattigvård, kanske till högre belopp. I ännu högre grad torde

allmänna rättsmedvetandet reagera däremot, att en löntagare, som årli­

gen uppbure betydliga inkomster men genom överdådigt levnadssätt

och dylikt förslösade desamma och råkade i allt större skuldsättning,

skulle i mån av skuldsättningen få sitt skattebidrag till kommunen mer

och mer minskat. Härtill komme, att enligt Eiserman—von Wolckers

förslag genom den ifrågasatta skatten för inkomst och förmögenhet

häusynen till den subjektiva skattebärkraften komme till sin fulla rätt,

och slutresultatet bleve härigenom en medelväg, som syntes länsstyrel­

sen mycket väl funnen och särdeles lämplig.

Den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten, som skulle utgå

efter progressiv grund och efter en skala, som länsstyrelsen funne mycket

tilltalande, vore ifrågasatt att anlitas, antingen sedan fastighets- och

avkastningsskatten blivit till viss grad ensamt anlitad, förslagsvis 5

kronor per skattekrona, eller också jämsides med nämnda skatter, så

att samtidigt med en skattekrona av fastighets- och avkastningsskatterna

skulle uttaxeras exempelvis 20 procent av maximiskattesatsen i kom­

munal inkomst- och förmögenhetsskatt. Då den utjämning efter skatte-

förmåga, som den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten vore

avsedd att åstadkomma, givetvis borde ske i alla kommuner, oavsett

uttaxeringens storlek per skattekrona, måste länsstyrelsen för sin del

på det kraftigaste framhålla, att endast under den senare förutsättningen,

eller att de olika beskattningsformerna samtidigt användes, länsstyrelsen

kunde skänka sitt gillande åt Eiserman—von Wolckers förslag. Skulle

icke en dylik samtidig repartition ske, utgjorde detta förslag snarare en

försämring än förbättring av nu gällande bestämmelser om kommunal

beskattning, frånsett de fördelar i rent tekniskt beskattningshänseende,

som förslaget otvivelaktigt under alla förhållanden innebure.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Båda förslagen syntes innefatta

avsevärda förbättringar i det nu rådande skattesystemet. Vid jäm­

förelse mellan förslagen inbördes syntes Eiserman—von Wolckers förslag-

böra givas företräde, bland annat på grund av dess större mångsidig­

het, varigenom otvivelaktigt medfördes en riktigare fördelning av skatte­

trycket. Härtill komme, att Eiserman—von Wolckers förslag genom sin

avkastningsskatt bättre tillgodosåge principen skatt efter intresse än

Landéns förslag, samt att, beträffande den av Landén ifrågasatta egen-

domsskatten i vad densamma avsåge lösegendom, det ej kunde anses

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

198

tillfredsställande, att improduktiv lös egendom skulle befrias från skatt.

Därjämte torde även kunna sägas, att Eiserman—von Wolckers förslag,

om det ock ej kunde anses vara fullt genomfört med hänsyn till syn­

punkten av beskattning efter intresseprincipen, likväl i högre grad än

Landéns förslag tiilgodosåge denna princip genom avkastningsskatten.

Beträffande de olika skattearterna i Eiserman—von Wolckers förslag, så

funne länsstyrelsen det vara uppenbart, att beskattning av den verkliga

avkastningen vid sidan av fastighetsskatten måste från alla synpunkter

anses rättvis och riktig samt innebära en högst betydelsefull förbättring

av rådande förhållanden.

Såsom allmänt omdöme om Eiserman—von Wolckers förslag ville

länsstyrelsen uttala den uppfattningen, att de båda principerna skatt

efter förmåga och skatt efter intresse blivit i huvudsak väl avvägda i

förhållande till varandra. Dock hade intresseprincipen ej kunnat i alla

avseenden följdriktigt genomföras. Det torde nämligen ej kunna anses

överensstämmande med nämnda princip, att avkastning av näringsverk­

samhet ej beskattades högre än vanlig arbetsinkomst. Detta hade ej

heller förbisetts av Eiserman och von Wolcker, som dock av skattetekniska

svårigheter måst övergiva ett förslag om näringsskatt.

Då den kommunala beskattningen syntes kunna med fördel an­

ordnas i enlighet med de allmänna grunder, som av Eiserman och von

Wolcker angivits, tillstyrktes deras förslag (med vissa av länsstyrelsen

angivna ändringar).

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen hade vid granskning-

av förslagen fått den uppfattningen, att Eiserman—von Wolckers förslag

utmärkte sig för en fastare struktur och ett mera organiskt samman­

hang än det Landénska, vilket det för övrigt i varje fall torde vara

överlägset i rent skattetekniskt hänseende. Länsstyrelsen funne sig vid

sådant förhållande böra i stort sett förorda Eiserman—von Wolckers för­

slag. Vad anginge de olika skattearterna i detsamma, så torde det,

beträffande avkastningsskatten, med hänsyn till de principer, varpå den­

samma vore byggd, knappast vara något att erinra mot att avdrag för

skuldränta i regel icke finge ske, även om det i fråga om t. ex. en

löntagare, som hade att erlägga ränta å studieskulder, kunde förefalla

obilligt, att han skulle påföras lika hög skatt som den skuldfrie lön­

tagaren med samma avlöningsförmåner.

Länsstyrelsen

i

Hallands lön: Då både Eiserman —von Wolckers

och Landéns förslag syntes vara väl genomtänkta och utarbetade, hade

länsstyrelsen ej några anmärkningar att framställa mot desamma.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. Nr 191.

25

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Läns­

styrelsen i

Malmöhus

län.

Läns­

styrelsen

i Hallands

län.

194

Läns­

styrelsen i

Göteborgs

och Bohus­

län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Det torde vara obestrid­

ligt, att båda förslagen vid en jämförelse med det gällande skattesystemet

innebure avsevärda fördelar, särskilt därutinnan, att kommunalbeskatt-

ningen skulle erhålla större fasthet, bliva mindre beroende av konjunk­

turväxlingar, samt att skattebördan skulle komma att rättvisare fördelas

med hänsyn till de skattskyldigas intresse och skatteförmåga. Att avgöra,

vilketdera av förslagen, som kunde vara mest lämpat att läggas till

grund för en kommunal skattereform, vore emellertid synnerligen vansk­

ligt. Landén hade uti sitt förslag sökt att, så vitt möjligt vore, ansluta

sig till bestående förhållanden och genom en revision av bevillnings-

förordningen med uteslutande av dess brister men bibehållande i huvud­

sak av dess principer, uppbygga ett för kommunerna lämpligt skatte­

system. Det kunde ju icke förnekas, att häruti måste anses ligga en

stor styrka och att förslaget därför vid första påseendet förefölle mera

lättfattligt och därigenom mera tilltalande. Å andra sidan borde fram­

hållas, att — såsom påvisats uti ett av mantalskommissarien i Göteborg

avgivet yttrande, vilket magistraten därstädes åberopade såsom sitt —

förslaget lede brist på följdriktighet, vilket vid eu praktisk tillämpning

av lagförslaget skulle medföra betydande olägenheter. Detsamma vore

alltför litet utarbetat, och några undersökningar angående verkningarna

av en omläggning av den kommunala beskattningen i överensstäm­

melse med förslaget hade icke blivit gjorda.

Länsstyrelsen funne för sin del dessa anmärkningar befogade och

ansåge Eiserman—von Wolckers förslag äga företräde framför Landéns

framförallt därutinnan, att det använde sig av ett flertal beskattnings-

former, varigenom en rättvisare fördelning av skattebördan kunde vinnas.

Å andra sidan finge man icke bortse från att Eiserman—von Wolckers

förslag i många avseenden innehölle invecklade och svårtolkade be­

stämmelser, som korame att medföra stora svårigheter för allmänheten

och ställa avsevärda krav på de beskattningsnrpndigheter, som skulle

handhava lagtillämpningen. Att närmare bedöma, huru det ena eller

andra förslaget komme att vid tillämpningen i beskattningsarbetet verka,

läte sig med den föreliggande utredningen och då några bestämmelser

icke meddelats angående repartitionsgrunderna mellan förslagens olika

skatteformer icke göra. Det torde emellertid kunna antagas, att eu

avsevärd förskjutning i skattetungan komme att äga rum, så att denna

lättades för gruppen »tjänst och arbete», under det att fast egendom

och rörelse eller yrke komme att proportionsvis vidkännas större bidrags-

skyldighet till kommunen än nu vore fallet. En sådan förskjutning av

skattebördan vore emellertid en utveckling i rätt riktning. Såvitt för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

det dåvarande kunde bedömas, syntes det av Eiserman och von Wolcker

föreslagna skattesystemet vara framför det av Landén framlagda ägnat

att utgöra grundval för reformering av kommunalbeskattningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Både ur teoretisk och praktisk syn­

punkt innebure förslagens bestämmelser ett avsevärt framsteg, särskilt

härutinnan att den kommunala beskattningen ställdes mindre beroende

av konjunkturväxlingar samt att skattebördan syntes bliva bättre för­

delad med hänsyn till de skattskyldigas intresse och skatte förmåga.

Ett närmare bedömande, huru det ena eller andra förslaget komme att

verka vid tillämpningen, ställde sig desto mera vanskligt, som tillför­

litliga undersökningar i detta hänseende ännu icke verkställts, och be­

stämmelser ej meddelats angående det förhållande, i vilket de särskilda

slagen av skatter skulle bidraga till täckandet av det kommunala be­

hovet. Det torde emellertid kunna presumeras, att en förskjutning i

skattebördan komme att äga rum till lättnad för gruppen »tjänst och

arbete», under det fast egendom samt rörelse eller yrke finge vidkännas

större bidragsskyldighet än vad nu vore fallet. En sådan anordning

vore eu utveckling i rätt riktning. Vid jämförelse mellan de båda för­

slagen syntes Eiserman—von Wolckers äga företräde såsom i flera avseen­

den mera fullständigt utbyggt och till följd därav, såvitt för det dåvarande

kunde bedömas, bättre ägnat att utgöra grundval för en reformering av

den kommunala beskattningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Båda förslagen syftade med rätta

till en väsentlig skärpning av skattskyldigheten för fast egendom utöver

vad hittills varit densamma ålagd. Beträffande frågan om »den kom­

munala inkomstbeskattningen», så syntes vartdera förslaget hava för­

tjänster, som med fördel kunde utnyttjas för den förestående reformen.

Det Eiserman—von Wolckerska förslaget verkade i stort sett fylli­

gare, men medförde å sin sida eu mera invecklad procedur än det

Landénska förslaget. Därtill komme, att det förra förslaget, som drabbade

inkomsttagarna med en dubbel beskattning, nämligen avkastningsskatt

och inkomstskatt, kunde befaras bliva särskilt för löntagare alltför be­

tungande, och att den utjämning i skattebördans fördelning, som utgjorde

huvudändamålet med reformen, till följd därav ej nöjaktigt uppnåddes.

Farhågan därför måste framstå så mycket större, som vid taxering till

avkastningsskatt avdrag ej skulle få ske för skuldränta, utan den skuld­

satte tjänstemannen och arbetaren fortfarande såsom hittills skulle nödgas

lämna skattebidrag till kommunen i samma omfattning som den skuldfrie

Kung!,. Maj ds proposition Nr 191.

195

Läns­

styrelsen i

Alvsborgs

län.

Läns­

styrelsen i

Skaraborgs

län.

Läns­

styrelsen i

Värmlands

län.

löntagaren, vilken dock på grund av sin frihet från tyngande skuld hade

en vida starkare ekonomisk ställning än den förre. I betraktande av

dessa omständigheter funne sig länsstyrelsen icke kunna i nu föreva­

rande hänseende biträda det av Eiserman—von Wolcker framlagda för­

slaget, med mindre detta i princip omlades därhän, att löntagaren vid

utgörande av skatt till kommun för inkomst av sitt arbete medgåves

rätt att göra avdrag för skuldräntor, utan ansåge i motsatt fall det vara

lyckligare, om det Landénska förslaget lades till grund för lagstiftning

i ämnet.

.Länsstyrelsen i Värmlands län: Motiven till de nya grunder för

den kommunala beskattningen, som Eiserman—von Wolckers förslag inne-

hölle, hänförde sig i huvudsak till intressegemenskapen med kommunen

och ett större hänsynstagande till den personliga skatteförmågan. De

härför anförda skälens riktighet kunde enligt länsstyrelsens mening ej

bestridas. Förslagets allmänna riktning mot en starkare belastning av

egendomsbesittning i form av objektbeskattning och därav följande för­

skjutning av skattebördan hade visat sig ofrånkomlig för reformens möj­

liggörande. Beträffande däremot avkastnings- samt den progressiva in­

komst- och förmögenhetsskatten, så mötte nyheter, som för vanlig upp­

fattning verkade främmande och därtill synnerligen komplicerade, sär­

skilt beträffande tanken att till avkastning hänföra jämväl den rena ar­

betsinkomsten. Att i avkastningsbegreppet inrymma exempelvis tjän­

stemannens eller kroppsarbetarens löneinkomst bleve desto betänkligare,

som denna avkastning skulle göras till föremål för beskattning i ännu

en ny skatteform under benämning »inkomst». Eu av de mot bevill-

ningsförordningen mest framträdande anmärkningarna hade just varit,

att den innebure ett oskäligt, tungt beskattande av den lätt kontroller­

bara arbetsinkomsten, medan inkomst av annat slag mera sluppit undan.

Vad särskilt anginge avkastningsskatten, ledde förslaget vidare in

på flera för den äldre uppfattningen främmande grundsatser, bland vilka

avkastningens beräknande utan avdragsrätt för skuldräntor framträdde

som den mest genomgripande. Denna nya princip vore uppenbarligen

av den allra största räckvidd, i främsta rummet för jordbruket och nä­

ringsverksamhet i allmänhet, men även för inkomsten från tjänstean-

ställning och annan förvärvsverksamhet. Erinringarna härutinnan inne­

fattade emellertid icke någon anmärkning mot denna del av förslaget,

vilket tvärtom måste tillerkännas den största grundlighet i motivering

och utarbetande, utan hade länsstyrelsen endast velat giva uttryck åt

det mera allmänna omdömet, att ett skattesystem, som så fullständigt

196

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

197

avlägsnade sig från gängse föreställningssätt, fått den räckvidd, att läns­

styrelsen icke tilltrodde sig att bedöma dess verkningar i ena eller andra

riktningen.

Kungl. Maj.i.s proposition AV 191.

Länsstyrelsen i Örebro län: Eiserman och von Wolcker hade enligt

länsstyrelsens uppfattning i sitt förslag på ett följdriktigt och i allt vä­

sentligt lyckligt sätt tillämpat de principer, som borde vara de ledande

vid en reform av vår kommunala skattelagstiftning. Förslaget bröte

i mycket med de grunder, varpå den nu gällande bevillningsförordnin-

gen vore byggd, men med hänsyn till de många och stora brister, som

vidlådde denna författning såsom en kommunal skattelag, vore sådant

både naturligt och nödvändigt. Däremot hade det i den del, där sådant

kunnat ske, i görligaste måtto anpassats efter bestämmelserna i gällande

förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt till staten. Det syntes

därför länsstyrelsen, som om detta förslag skulle i huvudsak väl lämpa

sig att läggas till grund för en ny kommunal skattelag, ehuru länssty­

relsen ansåge sig i vissa avseenden hava skäl till erinringar emot det­

samma. Landéns förslag torde däremot icke vara fullt lika gott, ehuru

det i åtskilliga detaljer kunde hava företräden. Det överensstämde vis­

serligen mera med de nu gällande skatteförfattningarna, men följden

därav hade också blivit den, att i detsamma ingått en del äldre bestäm­

melser, som synnerligen val hade behövt rensas bort och ersättas med

andra. Ett exempel därpå vore bestämmelsen om beskattningsort i fråga

om rörelse eller yrke, som dreves inom skilda kommuner. Vidare komme

bestämmelsen om rätt till avdrag för skuldränta säkerligen att verka

därhän, att näringarna icke, såsom åsyftat vore, bleve beskattade högre

än den rena arbetsinkomsten, utan i regel snarare tvärtom, enär de

flesta näringsföretag torde arbeta med upplånat kapital, varemot väl

endast en mindre del av de enskilda, som genom arbete beredde sig in­

komst, vore, åtminstone i någon avsevärd mån, skuldsatta.

Läns­

styrelsen i

Orobro län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Bristerna i vårt nuvarande skatte-

Läns-

system vore enligt den allmänna uppfattningen, att skattetiycket inom ^^tman-1

varje kommun ofta vore ojämnt och ej stode i tillbörligt förhållande

lands isn.

till den skattskyldiges gagn och intresse, vilket tagit sig uttryck däri,

att dels fastighetsägarna och närings företagen vore för svagt beskattade,

dels löntagarnas inkomster, särskilt de skuldsattas, vore för hårt tyngda

av skatter och dels skatten för inkomst av kapital vore ojämn, i det att

skatt ej utginge för aktieägare tillkommande utdelningar från aktiebolag.

Den anmärkta bristen, att fastigheter vore för svagt beskattade, syntes i

198

allmänhet bliva avhjälpt enligt båda de föreliggande förslagen. Vad

anginge den av Landén föreslagna näringsskatten, så syntes densamma

komma att drabba näringslivet allt för kårt, vadan länsstyrelsen ej an-

såge sig kunna förorda en sådan beskattnings införande i det kommu­

nala skattesystemet. Beträffande löntagares beskattning, så borde avdrag

för skuldräntor medgivas. Att strängt hålla på intresseprincipen (och

ej medgiva dylika avdrag) skulle leda till, att varje kommunmedlem för

de fördelar, han åtnjöte av kommunens anstalter, skulle betala lika stor

avgift. Länsstyrelsen ansåge, att det Eiserman—von Wolckerska förslaget

borde framför Landéns läggas till grund vid genomförandet av den

kommunala skattereformen.

Läns

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ansåge sig ej kunna uttala någon

Kopparbergs bestämd uppfattning om vilketdera förslagen som kunde vara att före-

i«n. draga såsom bättre ägnat att främja eu tillfredsställande lösning av

kommunalskattefrågan.

Läns-

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Båda förslagen hade på bärande

Gävleborgs

såsom grundval för don kommunala beskattningen i dess helhet

iftn. ° lagt huvudvikten på principen skatt efter intresse. Då emellertid en

sträng tillämpning av nämnda princip med fog kunde väntas medföra

en olämplig hårdhet i beskattningen, hade båda förslagen kombinerat

och modifierat densamma med en beskattning efter förmåga. En samtidig

tillämpning av de båda principerna skatt efter intresse och skatt efter

förmåga syntes i fråga om den kommunala beskattningen vara riktig

samt ägnad att åstadkomma en jämn och rättvis beskattning. I vad mån

utrymme därvid borde lämnas den ena eller den andra principen kunde

givetvis bliva föremål för mycket olika meningar. Vilketdera förslaget

som i detta avseende träffat det rätta och som i sin helhet kunde anses

äga företräde framför det andra vore emellertid svårt för att ej säga

omöjligt att avgöra utan en omfattande provtaxering. Båda förslagen

syntes emellertid vara ägnade att råda bot för flera av det gällande

skattesystemets stora brister.

Läns-

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen funne Eiser-

Västernorr-

man—von Wolckers förslag vara väl avvägt och genom sin kombina-

lamis län. tion av ett flertal skatteformer, sitt beaktande av intressehänsyn och

sina åtgärder till förekommande av fastighetstaxeringens ojämnheter väl

ägnat att avhjälpa de brister, varmed den kommunala beskattningen

visat sig vara behäftad. Åven syntes de föreslagna bestämmelserna för

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 199.

ordnandet av skatteförhållandet de olika kommunerna emellan synnerli­

gen lämpliga och ägnade för sitt ändamål. Mot Landéns förslag hade

länsstyrelsen endast velat framhålla, att egendom sskatten för lös egen­

dom syntes länsstyrelsen sakna bärande grund.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Den verkställda utredningen gåve

klarligen vid handen vad som förut varit nog så känt, nämligen att

den största orättvisa rådde därutinnan, att inkomsten av tjänst eller

arbets ans täl In ing nu vore alldeles oskäligt betungad. Det Landénska

förslaget erbjöde förmånen av ett enklare skattesystem, som, formellt

sett, mera anslöte sig till det nuvarande. Vad emellertid anginge den

av honom föreslagna inkomstskatten, så syntes det som om, till följd av

rätten^ till avdrag, oegentligheter och missförhållanden lätt skulle kunna

uppstå. Eiserman von Wolckers förslag syntes i detta hänseende erbjuda

stolle säkerhet för ett rättvist och gott resultat. Genom sina många

skatteformer, som stode vid sidan av varandra, erbjöde det emellertid

rätt så stora vanskligheter i tillämpningen och vore svårt att överblicka

till sina verkningar. Mot den av Landén föreslagna skatten på lös egen­

dom hade länsstyrelsen stora betänkligheter. Ett införande av dylik skatt

skulle säkerligen mötas med ovilja, helst skatten ej ifrågasattes och ej

heller torde kunna ifrågasättas på all lös egendom. Skatten skulle även

i taxeringsavseende vålla mycket stora svårigheter.

Länsstyrelsen i Västerbottens lån: Länsstyrelsen hade funnit båda

förslagen utgöra högst beaktansvärda inlägg för lösandet av föreliggande

invecklade problem. Eiserman—von M'olckers förslag, som förelåge i

mera utarbetat skick, syntes vara Landéns överlägset i flera avseenden.

Emellertid syntes en omarbetning vara erforderlig i såväl materiellt som

skattetekniskt hänseende. Vissa av de föreslagna objektskatterna syntes

ej hava blivit tillfredsställande avvägda i förhållande till varandra. Vidare

torde, kommunalbeskattningen böra byggas mera strängt på intresse-

piincipen och skatten såvitt möjligt läggas å samtliga olika persongrupper

mom kommunen, medan principen »skatt efter förmåga» borde helt

reserveras för tillämpning vid statsbeskattningen. Med ett samtidigt

användande av båda principerna på sätt som skett syntes de höo-re

inkomsttagarna bliva beskattade allt för högt. I skattetekniskt hän­

seende torde det vara önskvärt och möjligt att utfinna flera av varandra

oberoende kommunala huvudskatter för vinnande av ytterligare smidighet

i systemet. Slutligen syntes real- och inkomstbeskattningarna böra mera

genomgående än som skett särskiljas och anordnas var för sig efter

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

199

Läns­

styrelsen i

Jämtlands

län.

Läns­

styrelsen i

Väster­

bottens län.

200

sin art för åstadkommande av nödig jämlikhet i skattebördan och und­

vikande av förefintlig fara för materiell dubbelbeskattning.

Läns-

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Vårt nuvarande kommunala skatte-

NoÄtens

system lede brist på mångsidighet. Vidare vore intresseprincipen alltför

län. litet beaktad, i det att fast egendom och näring i jämförelse med andra

b eskattnings fö rem h 1 ålagts en allt för liten bidragsskyldighet med hän­

syn till nämnda beskattningsföremåls starkare intressegemenskap med

kommunen. De föreliggande förslagen syntes komma att fylla de krav

på mångsidighet och enhetlighet, som man borde ställa a. ett modernt

skattesvstem, men torde däremot vara behäftade med eu brist av ganska

betänklig art, nämligen svårtillämplighet. Att ingå på någon detalj­

granskning av de båda förslagen läte sig ej gorå, men länsstyrelsen

ville dock uttala den mening, att Eiserman— von Wolckers förslag i

flera väsentliga avseenden syntes äga företräde framför Landens, som

på flera punkter lede av en viss principlöshet,

Landstingen.

. Landstinget i Stockholms län (genom förvaltningsutskottet): Det ville

Landstinget synas som om man med utgångspunkt från såväl det ena som det

i Stockholms an(jra förslaget kunde komma till en tillfredsställande lösning av kom-

lta' munalskattefrågan. Dock gåve båda förslagen anledning till erinringar.

Det vore sålunda ur intressebeskattningens synpunkt av vikt,, att den

industri, som dreves inom en kommun, finge uppbära eu tillräcklig

andel av den kommunala bördan. Det kunde ej vara riktigt, att in­

komst av industriel^ rörelse ej skulle påläggas högre skatt än inkomst

av tjänst eller därmed jämförlig verksamhet. .Landéns förslag avsåge

visserligen att genom egendomsskatten särskilt beskatta industriella

anläggningar, men då detta förslag i fråga om inkomstskatten medgåve

avdrag för skuldränta, kunde det inträffa, att stora industriella verk

»■inge helt fria från dylik skatt. Det borde därför tagas under över­

vägande, om ej ett tillfredsställande resultat kunde vinnas genom eu

kombination av de båda förslagen pa sadant sätt, att fastighetsskatten

utvidgades till eu egendomsskatt, som skulle drabba ej blott fastigheter

utan även fasta anläggningar med ledningar, motorer och maskiner,

som dreves med annan kraft än handkraft, vid industii och jordbruk,

samt avkastningsskatten bibehållas i huvudsaklig överensstämmelse med

Eiserman—von A olckers förslag. 1 sadant fall bolde även föislaget om

progressiv inkomstskatt godkännas för att i tillbörlig grad tillgodose

kravet på skäligt bidrag till de kommunala utgifterna på grund av

Kungl. Majds proposition Nr 191.

201

skatteförmåga. Däremot syntes betänkligheter möta mot en progressiv kommunal skatt å förmögenhet.

Landstinget i Gottlands län: Det syntes vara riktigt att i huvudsak

gorå den kommunala skatten till en iutresseskatt, men landstinget hyste på grund av erfarenheterna beträffande den statliga inkomst- och för­ mögenhetsskattens tillämpning vissa betänkligheter mot förslaget om eu supplementär avkastningsskatt samt inkomst- och förmögenhetsskatt. För övrigt ansåge landstinget, att bristerna i det gällande kommunala skattesystemet skulle i väsentlig grad avhjälpas genom eu fastighets­ taxering, som bragte taxeringsvärdena på fastigheterna i närmare över­ ensstämmelse med de verkliga värdena, varigenom eu så genomgripande och administrativt ganska svårhanterlig reform av hela kommunal- skattesvstemet skulle bliva överflödig-.

Landstinget i Kristianstads län (genom förvaltning sutskottet): Det

kunde befaras, att de brister, med vilka det nuvarande skattesystemet vore behäftat, komme att avlösas av ännu mera betänkliga sådana. De sakkunniga hade, då det gällt att avväga skattetrycket på olika slag av beskattningsföremål, uppenbarligen sökt att till förmån för den rena arbetsinkomsten tyngre belasta den fasta egendomen, framförallt jord­ bruksfastigheten, och det vore fara värt, att man under dessa strävanden åstadkommit allt för stark förskjutning, varigenom beskattningen skulle verka orättvis och tryckande samt, vad landsbygden anginge, förlama dess utveckling.

I fråga om den av Landén föreslagna egendomsskatten så avsåge

densamma att göra den produktiva lösa egendomen skattepliktig, medan improduktiv lösegendom bibehölles skattefri eller, med andra ord, produktionen beskattades, medan lyxen premierades. Vid ett jordbruk representerade den produktiva lösegendomen i allmänhet betydande värden, medan den improduktiva vore vida enklare och tarvligare. Inom vissa andra samhällsklasser vore förhållandet omvänt. En dylik be­ skattning skulle på ett mycket kännbart sätt drabba näringen, kanske främst jordbruket, och syntes därigenom innebära en verklig orättvisa. Beträffande den av Eiserman och von Wolcker föreslagna avkastningsskatten syntes det vara obilligt, att vid skattens beräkning avdrag för skuldränta ej skulle få äga rum. En reform å kommunalbeskattningens område behövdes, men det syntes som om gällande bevillningsförordning med av nutida förhållanden och utvecklingen påkallade modifikationer och tillägg borde i sådant avseende kunna tjäna till underlag. Dock löstes

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191).

26

Kungl.

Maj:ts proposition

Nr 191.

Landstinget i Gottlands

lim.

Landstinget i Kristian­

stads lön.

Landstinget

i Göteborgs

och Bohus

lön.

Landstinget

i Skaraborgs

län.

Landstinget

i Örebro län.

problemet ej endast genom en skadereglering inom kommunerna utan

först i sammanhang med den vida betydelsefullare utjämningen av skatte­

trycket mellan de olika kommunerna; och borde därvid principen skatt

efter förmåga, vilken måste anses vara den enda riktiga, helt genomföras.

Landstinget i Göteborgs och Bohus län: Vad anginge Eiserman—

von Wolckers förslag, så syntes den kommunala inkomst- och förmögen-*

hetsskattens uteslutande från begagnande för länskommunernas skatte-

behov medföra olägenheter dels härutinnan, att länskommunerna hän­

visades att fylla sitt skattebehov ur endast tvänne skattekällor, näm­

ligen ur fastighetsskatten och avkastningsskatten, dels härutinnan, att

de i 43 § 2 mom. upptagna förvärvskällor och särskilt all inkomst

av aktier och lotter i solidariska bankbolag icke komme att deltaga i

repartitionen beträffande länskommunernas utgifter, och dels slutligen

härutinnan, att för länskommunernas vidkommande tillräcklig hänsyn

ej tagits till den skattskyldiges skatteförmåga, i det att den av skulder

tyngde såsom regel finge deltaga i repartitionen i samma mån som den

från skuld befriade.

Landéns förslag vore av särskild förtjänst härutinnan, att det­

samma huvudsakligen inriktade sig på revision av bevillningsförord-

ningens bestämmelser samt att förslaget vore mindre komplicerat och

svårförståeligt än Eiserman—von Wolckers förslag.

Landstinget i Skaraborgs lön (genom förvaltningsutskottet) hade

enahanda uttalanden som landstinget i Göteborgs och Bohus län, med

tillägg dock, att den av Landén föreslagna skatten å lös egendom, som

drabbade den produktiva men icke den improduktiva egendomen, icke

syntes vara vare sig rättvis eller praktisk.

Landstinget i Örebro län (genom särskild kommitté): Vad Eiserman—

von Wolckers förslag anginge, så komme avkastningen från de för­

värvskällor, vilka vore underkastade såväl avkastnings- som inkomst-

och förmögenhetsskatten, att ingå i repartitionen på ett sätt, ägnat

att i viss mån motverka den skattelindring, man avsett att vinna

för vissa förvärvskällor i förhållande till andra. Ej heller torde det

finnas fullgiltiga skäl att ej låta utdelningar å aktier och bank-

lotter ingå i skatterepartitionen i samma utsträckning som annan in­

komst av kapital. Likaledes syntes skäl knappast föreligga att, på sätt

Landén föreslagit, utesluta värdet av aktier och banklotter från en kom­

munal förmögenhetsskatt, varjämte, i fråga om den av Eiserman och von

202

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 191.

208

Wolcker föreslagna inkomst- och förmögenhetsskatten, ett fritagande för

juridiska personer från densammas utgörande syntes till nackdel för de inkomsttagare, vilkas skattebörda förslaget avsåge att lätta, lämna eu onödig fördel för de bärkraftigare. Att falla något exakt omdöme om vilketdera förslaget, som borde tillerkännas företräde, torde ej utan närmare utredning om förslagens verkningar låta sig göra. Dock syntes Landéns förslag, som mera anslöte sig till gällande lagstiftning och förefölle att till sina verkningar bliva fullt så effektivt som Eiserman— von Wolckers, dels bättre tillgodose kravel på rättvis överflyttning av behörig del utav skattetungan från de svagare till de mera bärkraftiga beskattningsföremålen och dels genom sin enklare konstruktion bliva avsevärt lättare att tillämpa.

Landstinget i Västmanlands län (genom särskild kommitté): I fråga

om vilketdera förslaget, som borde tillerkännas företräde, så borde särskilt uppmärksammas, att Landén mera än Eiserman och von Wolcker sökte uppbygga sitt skattesystem på gällande grund. Ehuruväl båda förslagen grundade sig å intresseprincipen, syntes vidare Landéns förslag därvid hava vissa fördelar, då det utvidgat begreppet egendomsskatt till att omfatta jämväl visst slag av lösegendom. Däremot hade

Eiserman och von Wolcker väl strängt tillämpat intresseprincipen, då i fråga om den av dem föreslagna avkastningsskatten avdrag för förluster och skuldränta ej skulle få göras. Landéns förslag torde vidare bliva lättare att tillämpa.

Landstinget i Jämtlands län (genom förvaltningsutskottet): Eiser­

man—von Wolckers förslag ville på ett ur jordbrukaresynpunkt alltför komplicerat och ändock otillfredsställande sätt lösa den kommunala skattefrågan. Ett avgjort företräde borde tillerkännas Landéns förslag, vilket vore byggt på ett bibehållande av bevillningsförordningens i mångt och mycket förträffliga principer och endast åsyftat att göra dess bestämmelser till föremål för erforderlig revision. Vad anginge beskatt­ ning av andra skatteobjekt än jordbruket, så borde Landéns förslag i stort sett tillerkännas företräde. Synnerligen rättvist förefölle det, att aktier gjordes till föremål för beskattning. Beskattning av inventarier och maskinella anordningar borde ske med sådan varsamhet, att ej anskaffningen av inventarier och maskiner hämmades, framförallt på jordbrukets område, där maskinell drift numera vore nödvändig.

Landstinget i Norrbottens lön (genom särskild kommitté): Landéns för­

slag syntes vara att föredraga ur flera synpunkter, även om det på en hel

Kungl. Maj:ts proposition Nr It) t.

Landstinget i Västman­

lands län.

Landstinget i Jämtlands

län.

Landstinget

i Norrbottens

län.

Hushåll­

ningssäll­

skapen.

del punkter ej tillfredsställde de berättigade krav, som borde ställas pa

en modern skattelagstiftning. En fördel, som Landéns förslag erbjöde

framför Eiserman—von Wolckers, läge däri, att det förra förslaget ut­

sträckte fastighetsskatten till en egendomsskatt, som avsåge även lös

egendom; därigenom vunnes ett rättvisare avvägande av beskattningen

mellan sådana slag av skattebetalare, vars huvudsakliga egendom be­

stode av fastighet, och sådana, vars förmögenhet till större delen ned­

lagts i lösegendom. Vidare syntes den av Eiserman och von Wolcker

föreslagna avkastningsskatten vara eu icke lämplig skatteform, som

skulle onödigt inveckla skattesystemet utan att därigenom vunnes några

fördelar, som ej skulle kunna ernås genom skatteformernas inskränkande

i enlighet med Landéns förslag, modifierat på lämpligt sätt. Beträffande

det skattefria avdraget, så borde från skatteplikt helt eller i största

möjliga mån fritagas de samhällslager, som befunne sig under existens­

minimum, medan däremot genom en effektivt progressiv skatt bördan

borde läggas på dem, som bäst kunde bära densamma.

Då, på sätt förut berörts, enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 maj 1917

yttranden infordrades från vederbörande över de båda korum uualskatteför-

slagen, anbefalldes lantbruksstyrelsen att, efter hörande av hushållningssäll­

skapens förvaltningsutskott, avgiva utlåtande över Eiserman—von Wolckers

förslag i vad detsamma avsåge dels indelningen av fastigheter i jordbruks­

fastighet och annan fastighet, dels grunderna för uppskattningen av

värdet av fäst egendom av förra slaget, därunder inbegripet jämväl

bestämmelserna om taxeringsenhet, dels ock uppskattningen av avkast­

ning utav jordbruksfastighet ävensom att därvid taga i övervägande

Landéns betänkande. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava

emellertid ganska allmänt i sina yttranden till lantbruksstyrelsen uttalat

sig jämväl angående de allmänna principerna i förslagen.

Såsom en sammanfattning utav de avgivna yttrandena kan sägas,

att man vitsordar det nu gällande beskattningssystemets bristfällighet.

Däremot äro meningarna i övrigt ganska skiftande rörande de närmare

riktlinjerna för en skattereform. 1 vissa utlåtanden har man väl ej

haft något i princip att invända mot en intressebeskattning, men där­

emot framhållit, att industrien enligt Eiserman—von Wolckers förslag skulle

bliva allt för gynnad i förhållande till jordbruket eller eljest framställt erin­

ringar rörande vikten av att detta behandlades med nödig varsamhet.

I andra fall återigen har man ställt sig avvisande mot intressebeskatt­

ningen över huvud och ansett, att beskattningen borde läggas efter

förmåga. I ett mindre antal utlåtanden hava förslagen lämnats utan

O

0

204

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

Kung!. Maj.l.s proposition Nr 191.

205

principiella erinringar eller en skärpt intressebeskattning direkt tillstyrkts. Den av Landén föreslagna lösegendomskatten bär i regel mött ganska starkt motstånd. Vidare bär i åtskilliga yttranden uttalats betänksam­ het gentemot eu progressiv beskattning, som skulle mest trycka det större jordbruket. Slutligen bär man framhållit den synnerliga vikten av att den kommunala skattelagstiftningen ej gjordes allt för invecklad.

Det torde tillåtas mig att bär återgiva några uttalanden, vilka

kunna anses utgöra exempel på olika meningsriktningar i de avseenden, där meningsskiljaktighet varit rådande. Jag vill i detta sammanhang erinra, att, ehuru jag därvid lör korthetens skull betecknar utlåtandena som vederbörande hushållningsällskaps, desamma i verkligheten, såsom nyss nämnts, avgivits av sällskapens förvaltningsutskott.

Hushållningssällskapet i Stockholms län: Mot den av de sakkunniga Hushåii-

angivna grunden för kommunalbeskattningens ordnande, enligt vilken ^‘-Pet'! det kommunala skattesystemet skulle utgöras av såväl objektskatter som

Stockholms

personliga skatter, torde några befogade anmärkningar ur principiell liin' ståndpunkt icke vara att göra. Emellertid måste vid systemets tillämp­ ning stor varsamhet iakttagas, så att icke jordbruket överbelastades. Det nya systemet medförde utan tvivel eu överhängande fara i sådant avseende, något som tyvärr hittills icke tillräckligt beaktats av jord­ brukets idkare och representanter.

De båda förslagen, sådana de förelåge byggda på förenämnda

grund, syntes innehålla en hel del beaktansvärda uppslag och, särskilt i skattetekniskt hänseende, utmärkas av ej obetydliga förtjänster. Dock lede båda förslagen, ej minst Eiserman—von Wolckers, av den brist, att de vore synnerligen invecklade. Detta måste vid tillämpningen för­ anleda stora svårigheter för såväl skattepliktiga som myndigheter. Även hade författarna, vilka samtliga vore ämbetsmän, i rätt väsentlig grad saknat förståelse för jordbrukets berättigade krav och i varje fall över­ skattat dess räntabilitet. Syftet att lindra skattetrycket för rena arbets- och löneinkomster samt öka detsamma för fastighetsägare och närings­ idkare syntes hava fullföljts ensidigt och för långt.

Farhågor för att en skattereform enligt någotdera av de före-

Hushåll-

liggande förslagen skulle bliva för betungande för jordbruket uttalas vidare av hushållningssällskapen i Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Öre-

Kristiau-

bro och Kopparbergs län samt Älvsborgs läns södra hushållningssällskap. sta‘1j’äl',‘>' ”■

Kalmar läns norra hushållningssällskap: Eu genomgripande reform Kalmar läns

av den kommunala skatteregleringen vore trängande framför allt för de norra hus-

° li&llningstfftll.

skal).

206

raskt växande städerna och stadsliknande samhällen, vilkas kommunala

inkomster icke ansetts motsvara utgiftsökningarna.

En klok och rättvis skattepolitik, som toge tillbörliga närings­

politiska och socialpolitiska hänsyn, torde utesluta beskattningsreformer,

vilkas sannolika resultat skulle bli jämförelsevis större skattebelastning

å jordbruket och jämförelsevis mindre kännbara bördor för industri och

handel, vilkas idkare dels i stor utskickning kunde räkna med ersätt­

ning för de utkrävda kommunala skattebidragen uti tätare bebyggda

samhällens alla lokala nutidsbekvämligheter, dels ofta med lätthet del­

vis eller helt avvälta skattebördorna på kunder genom högre priser,

vilket näppeligen vore tänkbart för producenterna inom landets moder­

näring. Kommunalskattereformens förutsatta s}7tte att lindra skatte­

trycket för rena arbets- och löneinkomster och öka detsamma för fastig­

hetsägare och näringsidkare hade ensidigt fullföljts i eu riktning, som

hotade ägare och brukare av jordbruksfastighet med att få övertaga eu

oskäligt ökad del av skattebelastningen inom varje kommun, där de

utgjorde eu mindre eller större del av skattedragarnas hela antal, medan

de även i landssocknarna allt talrikare idkarna av andra näringar i samma

mån belastades mindre.

Fastighetsbeskattningen torde med nödvändighet böra ingå som

ett bärande underlag i den kommunala skattebyggnaden, i synnerhet

vid tillämpning av intresseprincipen, vilken skattesakkunniga enligt före­

skrift följt. Om det avgjorda företrädet för en beskattning efter intresse

framför eu beskattning efter förmåga på det kommunala området ansåge

sig hushållningssällskapet icke böra uttala sig.

Fn allmän kommunal inkomstskatt, utgående efter särskilda inkomst­

källor med reservation för möjligheten att beskatta ägare och brukare

av jordbruksfastighet i denna deras egenskap uteslutande eller åtmin­

stone företrädesvis efter jordbruksfastigheternas taxeringsvärden, måste

ingå som ett huvudelement i varje kommunalt skattesystem. Med hän­

syn till landssocknarna torde, med upptagande av eu i dylikt samman­

hang av de sakkunniga framställd tanke, den kommunala inkomstbe­

skattningen åtminstone i fråga om ägare och brukare av jordbruksfastig­

het i denna deras egenskap kunna göras supplementär, så att de, när

kommunalutskylder utdebiterades med exempelvis 5 kronor per skatte­

krona, utöver fastighetsskatten bidroge efter inkomst, varvid rättvis hän­

syn komme att tagas till den olika skatteförmågan hos skuldfria och

skuldbelastade. Möjligheten och lämpligheten av ett dylikt förfarande

krävde dock utredning.

Vad anginge den supplementära inkomst- och form (igenhetsskatten

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

207

kil

skulle den skiitteprogression, som gällde vid statsbeskattningen, bliva

ruinerande för det större jordbruket, om en mera betydande del av

kommmmlutskylderna tillika skulle uttagas efter samma progressiva skala.

Kunyl. Muj:ts proposition Nr 191.

1 senast berörda yttrande, vilket överensstämmer med innehållet i

eu av Sveriges allmänna lantbrukssällskap till lantbruksstyrelsen av­

lämnad skrivelse i frågan, instämma hushållningssällskapen i Gottlands,

Malmöhus och Norrbottens lön.

Hushåll­

ningssäll­

skap on i

Gottlands

in. fl. län.

Hushållningssällskapet i Kronobergs län:

Att eu reformering

av den kommunala skatteregleringen vore av behovet påkallad, torde

vara utom allt tvivel. Den utredning, som på riksdagens begäran år

1908 tillkom rörande landskommunernas och köpingarnas ekonomiska

bärkraft, hade emellertid givit vid handen, att landskommunerna över

huvud taget vore vida mera skattetyngda, huvudsakligen till förmån

för allmänna statsändamål (skolor och försörjningshem), än städer och

köpingar. Det vore under sådana förhållanden egendomligt, att de sak­

kunniga föreslagit beskattningsformer, vilkas sannolika resultat skulle

bliva större skattebelastning å jordbruket, men jämförelsevis medföra

mindre kännbara bördor för industri och handel. Häremot torde må­

hända invändas, att jordbruksfastigheterna i allmänhet vore betydligt lägre

taxerade än som svarade emot deras verkliga värde, och det måste er­

kännas, att så flerstädes kunde vara fallet, synnerligen inom kommuner,

i vilka fastighetsförsäljningar mera undantagsvis förekomme, och där

man således icke kunnat lägga erlagda köpeskillingar till grund för

taxeringen. Denna olägenhet torde emellertid kunna övervinnas.

Hushållningssällskapet i Göteborgs och Bohus lån framhåller vikten

av att jordbruket, som hade att kämpa med stora svårigheter och uppen­

barligen förtjänade att på allt sätt stödjas och uppmuntras, icke bleve

i skatteväg på något som helst sätt hårdare pressat än andra beskatt,-

ningsföremål.

Hushållningssällskapet i Gävleborgs län: Förslagens innebörd åsyftade

i huvudsak att tillämpa den s. k. intresseprincipen eller att kommunens

medlemmar skulle skatta efter den olika grad, de bleve i tillfälle att

draga nytta av vad som från kommunens sida åtgjordes till befordrande

av dess allmänna framåtskridande och utveckling; och syntes det utskottet,

att denna princip i stort sett vore riktig, om skälig hänsvn toges till

att icke enbart fastighet drabbades därav.

Hushåll­

ningssäll­

skapet i

Kronobergs-

län.

Hushåll­

ningssäll­

skapet i

Göteborgs

och Bohus

län.

Hushåll­

ningssäll­

skapet i

Gävleborgs-

län.

208

Hushåll­

ningssäll­

skapen i

Blekinge och

T ärmlands

län.

Hushåll­

ningssäll­

skapet i

Östergöt ■

lands län.

Hushåll­

ningssäll­

skapet i Jön­

köpings län.

Handds-

kamrarna.

Smålands

och Blekinge

handels­

kammare.

Mot eu beskattning efter intresseprincipen synas hushållningssäll­

skapen i Blekinge och Värmlands län ej hava något att erinra i och för

sig, även om förslagen i övrigt givit dem anledning till anmärkningar.

Hushållningssällskapet i Östergötlands lön: En jämförelse mellan

de båda förslagen syntes giva vid handen, att Eiserman—von Molckers

förslag genom upptagande i skattesystemet av skatt å avkastning och

skogsaccis såsom särskilda beskattningsformer ägde större mångsidighet

och sålunda borde kunna lättare anpassas efter växlande förhållanden. I

frågans nuvarande läge torde därför åt detta förslag böra givas företräde.

Emellertid torde avgörandet bero på resultatet av den beslutade prov­

taxeringen och de vidare utredningar, som därav kunde föranledas.

Hushållningssällskapet i Jönköpings lön: Både från teoretisk och

praktisk synpunkt innebure förslagens bestämmelser tvivelsutan ett avse­

värt framsteg, särskilt därutinnan, att kommunernas skattekällor mindre

än dittills bleve beroende av eventuella konjunkturväxlingar.

I utlåtandet åberopas såsom eget yttrande en av särskilda konnnit-

terade avgiven promemoria, däri anföres: Vid jämförelse av de båda för­

slagen med hänsyn till jordbruksnäringens beskattning framginge, att

Eandéns förslag vore att föredraga framför sakkunnigemajoritetens förslag.

Men om båda förslagen kunde sägas, att vad som bruste i desamma

vore, att de icke byggts på självständig från statsbeskattningen skild

grund, och att icke principen skatt efter intresse gjorts tillräckligt

gällande.

Smålands och Blekinge handelskammare:

Det torde vara en

allmänt godkänd uppfattning, att kommunalbeskattningen i främsta

rummet borde vara en skatt efter intresse och att principen skatt efter

förmåga borde komma till tillämpning företrädesvis där förmågan vore

så ringa, att skattelindring vore erforderlig. Båda de föreliggande för­

slagen anslöte sig i princip till denna uppfattning, men det ville synas,

som om vid förslagens utformande allför stora avvikelser härifrån blivit

gjorda. Handelskammaren ville härutinnan till en början påpeka det

Landénska förslagets föreskrift, att ränta å gäld skulle få avdragas från

den skattskyldiga inkomsten. Detta innebure en påtaglig avvikelse från

intresseprincipen. Avdragets verkningar vore svåröverskådliga, men

man kunde hysa välgrundad farhåga för att — trots de strävanden

förslaget gjorde att något förskjuta skattebördan till fastighetsägarna —

avdragets medgivande skulle resultera däri, att tvärtom en lindring i

Kung!. Maj.ts proposition Nr 191.

»katt inträdde för flertalet av dessa, och att sålunda eu av de olägen­ heter, som vidlådde de nuvarande förhållandena, i stället för att av­ hjälpas skulle rent av skärpas. Handelskammaren åberopade härvid de mycket nedslående erfarenheterna i avseende på lantbrukets statliga be­ skattning och avstyrkte medgivande av dylikt avdrag.

Beträffande förslagens bestämmelse att förlust å en förvärvskälla

ej finge avdragas från vinst å en annan, sä vore detta eu logiskt riktig- tillämpning av intresseprincipen, men vissa svårigheter kunde uppstå vid bedömandet av huruvida förvärvskällor vore att anse såsom skilda eller samhörande, och ansåge handelskammaren därför viktigt, att härvid nödig hänsynsfullhet iakttoges.

Vad beträffade den av' Eiserman och von W olcker föreslagna kom­

munala inkomst- och förmögenhetsskatten och den av handom föreslagna kommunala förmögenhetsskatten, funne handelskammaren denna skatte- forms anlitande för kommunala skattebebov ej tillrådlig. Härutinnan kunde anföras samma skäl, som framhållits mot aktieutdelningars be­ skattning, men därtill komrne, att staten redan tagit denna skatteform i anspråk på ett ganska tyngande sätt och att eu ytterligare statlig belastning därav efter allt att döma vore att, emotse.

Däremot ville handelskammaren biträda förslagen, såvitt de gåve

utrymme åt principen skatt efter förmåga genom att bereda skattelind- ring åt små inkomsttagare ävensom för familjeförsörjare.

Den av Landén föreslagna skatten å lösegendom vore svår att

överskåda till sina verkningar samt hotade att sätta särskilt rederirörelsen } ogynnsamt konkurrensförhållande till utlandet. Därför kunde, ehuru­ väl reformen utan tvivel skulle medföra fördelen av en rättvisare be­ skattning av lantbruket, handelskammaren likväl icke tillstyrka densamma.

Gottlands handelskammare: Handelskammaren kunde ej annat än

gilla Landéns ståndpunkt, då han — utöver kravet på fasthet i beskatt- ningsföremålen, mångsidighet i skatteformerna samt beskattningens an­ ordnande huvudsakligen efter intresseprincipen men med hänsynstagande likväl i viss mån till individens skatteförmåga — framhållit önskvärd­ heten av att vid skattelagstiftningen liksom vid all annan lagstiftning »bygga på inhemsk historisk grund och så mycket som möjligt ansluta sig till det bestående samt till följd härav med den gamla bevillnings- lagstiftningen som grundval sökt utforma eu efter våra förhållanden av­ passad modärn skatteförfattning.

Vad först anginge den av Eiserman och von Wolcker föreslagna objekt­

skatten för fast egendom, som i Landéns betänkande motsvarades i

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand, 158 höft, (Nr 191.)

27

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 191.

209

Grottlands

handels­

kammare.

Handels­

kammaren i

Göteborg.

Västergöt­

lands och

Norra Hal­

lands han­

delska ra­

man*.

huvudsak av egendomsskatten, ehuru den senare jämväl bland skatte-

föremålen upptoge produktiv lösegendom, det s. k. anläggningskapi­

talet, torde inga betänkligheter föreligga mot upptagandet av denna

skatteform i systemet. Landéns förslag att genom en beskattning av

näringarnas anläggningskapital under egendomsskattens form införa eu

kommunal näringsskatt syntes kammaren vara ett uppslag värt beak­

tande.

Kammaren ansåge den av Landén förordade subjektiverade av­

kastningsskatt, som av honom benämndes kommunal inkomstskatt, vara

att föredraga framför Eiserman-—vonWolckers avkastning^- samt inkomst-

och förmögenhetsskatt.

Kammaren hade icke i princip något att erinra mot att förmögen­

heten även upptoges som föremål för kommunalbeskattning, för så vitt

förmögenhetsskatten endast tilldelades en supplementär eller komplette­

rande uppgift och starkt begränsades. Kammaren ville slutligen ut­

tala sin tillfredsställelse med att i båda förslagen beaktats behovet av

skattefrihet och skattelindringar under speciella förhållanden, som kunde

föranleda minskad skatteförmåga.

Handelskammaren i Göteborg: Båda förslagen syntes innebära vik­

tiga förbättringar i förhållande till nu gällande skattesystem. Att av­

giva ett slutligt omdöme över desamma läte sig ej gorå, innan reparti-

tionsgrunderna blivit bestämda och provtaxering företagits. Emellertid

hade handelskammaren vissa erinringar att framställa. Sålunda skulle

det medföra högst betänkliga konsekvenser för näringslivet, om rätten

att göra avdrag för skuldräntor vid uppskattning utav avkastning av rörelse

eller yrke skulle bortfalla. För nya företag, vilka ofta vore nödsakade

att genom lån anskaffa eu stor del av sitt rörelsekapital, skulle eu be­

stämmelse i sådan riktning bliva mycket betungande, detta så mycket

mera, som företagen i början av sin verksamhet i regel icke kunde på­

räkna större utbyte av sitt arbete.

Landéns förslag hade att i vissa avseenden uppvisa större fördelar

än Eiserman—von Wolckers. Handelskammaren ville i detta hänseende

särskilt hava framhållit, att Landéns förslag närmare anslöte sig till

gällande lag, samt att skatt på »inkomst och förmögenhet» icke toges

i anspråk för kommunens behov utan förbehölles staten, varjämte den-

i förslaget ingående egendomsskatten vore förtjänt av särskilt beaktande.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare: Båda förslagen

syntes gå ut på att lägga skattebördorna på de större inkomsttagarna

210

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Kunyl. MujUa proposition Nr 191.

211

och i stor utsträckning minska kommunalskatten för de mindre. Han­

delskammaren ville framhålla faran av att driva ett sådant, för övrigt

inom eu viss gräns berättigat, system för långt. Utvecklingen ginge

allt mer och mer i riktning att utvidga den kommunala representations­

rätten och då samtidigt gorå de mindre inkomsttagarna i väsentlig grad

oberörda av hur beskattningen verkade. Detta vore ej ägnat att upp­

fostra de beslutande till ansvarskänsla för sina beslut, och eu alltför stor

utsträckning av ett sådant beskatta!ingssystem svntes innebära stora faror

för den sunda kommunala utvecklingen.

Båda förslagen hade, ehuru med olika metoder, som nya lämpliga

skatteobjekt föreslagit taxering av den lösa egendomen. Från industriens

och

måhända även från jordbrukets sida kunde dock häremot framhållas

allvarliga betänkligheter. Den lösa egendom, som för nämnda närin­

gars drift vore nödvändig, såsom maskiner, kreatur o. s. v., vore i stort

sett det oundgängliga villkoret för produktionen och sålunda en av de

drivande faktorerna för att skapa inkomst av rörelsen. Det läge sålunda

i lösörebeskattningen en fördold dubbelbeskattning av ett företags in­

komst, och i princip vore det väl oriktigt att dubbelbeskatta någon

inkomst, ehuruväl det dessutom i vissa fäll ägde rum för ägare av

aktier. Men beskattning av lös egendom hade ytterligare flera olägen­

heter med sig, som i praktiken komme att medföra stora svårigheter

vid industriella företags igångsättande eller vid genomgående nydaningar.

Tv det vore ju uppenbart, att värdet av de maskinella anordningarna

inom en industriell anläggning vore störst vid starten eller vid sådana

tillfällen, då genomgripande nyanskaffning ägde rum, men att värdet

därefter sjönke undan för undan, tills det vanligen efter någon tid vore

bokfört till en obetydlighet. Sålunda komme företagen att under den

period, då de hade svårast att bära skattetungan, drabbas hårdare av

lösörebeskattningen än sedan företagen kommit i normal drift, då denna

börda bleve lättare. Vidare drabbade denna skatt — icke blott inom

industrien utan även inom jordbruket — hårdast dem, som genom

förutseende och driftighet försåge sig med bästa maskinella anordningar

eller utmärktaste kreatursbesättningar, d. v. s. dem, som mest tillgodo-

såge produktionens höjande.

Handelskammaren tillstyrkte slutligen, att »hänsyn tages till den

skattskyldiges skuldsättning.»

Handelskammaren för Värmlands län, Dalsland och Bohuslän: Att

Handeis-

»förslaget» upptoge kommunal fastighets-, inkomst- och förmögenhets- kammaren

samt jordvärdestegringsskatt ävensom särskilda skatteformer för skogs- ländig

Dalsland oc h

Bohuslän.

Handels-

kamin axen

för Gävle­

borgs län,

Uppland ocl

Dalarna.

beskattning, vore fullt riktigt. Särskilt gällde detta den progressiva

inkomst- och förmögenhetsskatten, däri inbegripen utdelning å aktier.

Utan att taga denna skattekälla i anspråk torde det säkerligen icke vara

möjligt att få till stånd någon verkningsfull skattereform. Beträffande

beskattning av utdelning å aktier förelåge ju den fara, att näringslivets

rörelsekapital, som ofta erhölles av aktieutdelning, bleve för hårt be­

skattat, samt att denna skattekälla bleve mycket ojämnt fördelad mellan

kommunerna. Med all säkerhet konnne stadssamhällena att få en be­

tydligt större fördel härav än landskommunerna. Den av Eiserman och von

Wolcker föreslagna avkastningsskatten ansåge handelskammaren mindre

lämplig samt dessutom obehövlig, om progressiv inkomst- och förmö­

genhetsskatt infördes.

Vad anginge frågan om avdrag och överhuvudtaget fördelning av

skatterna mellan personer med mindre inkomst och övriga skattebetalare,

kunde det befaras att, enligt Eiserman—von Wolckers förslag, belast­

ningen på övriga skattebetalare bleve i hög grad betungande. Det

syntes icke vara lämpligt att genom lag på förhand fastställa helt all­

mänt, huru stora avdrag som skulle göras. Det tunnes ju nämligen

alltid den möjligheten att utvidga det nuvarande förfarandet, att vid

prövning från tall till tall vid taxeringen bereda lättnad i skattehänse­

ende åt personer med mindre inkomster. Stor rörelsefrihet borde beredas

taxeringsmyndigheterna i detta hänseende.

Handelskammaren för Gävleborgs län, Uppland och Dalarna: Efter

eu jämförande granskning av de båda förslagens grundvalar hade kam­

maren trott sig böra giva företräde åt Eiserman—von Wolckers för-

1 slag framför Landens.

1

Det sistnämnda lede av, bland andra, följande brister: Förslaget

utmärktes på avgörande punkter av en viss principlöshet, som vore be­

tänklig. Det viktigaste exemplet härå vore försöket att anordna en

»subjektiverad avkastningsskatt» (förslagets inkomstskatt), ett försök,

som kunde sägas vara på förhand dömt att misslyckas, enär avkast­

ningsskatten till sill natur vore eu realskatt, vilken måste förfelas, om

den gåves egenskaper, som rätteligen endast tillhörde inkomstskatten.

Ett annat exempel vore förslagets brott mot principen att dubbelbeskatt­

ning