2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

xtt

.**y :

Förslag:

•V'-",

’»•’ ■ till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

(nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 7 och 10 §§ i förordningen den 28

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt ävensom 3:o och 5:o

av de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning

vid taxeringen skola i nedan angivna delar .erhålla följande ändrade

lydelse:

7 §. /w /

'

Vid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, hänföras:

3:o) till inkomst av arbete:

_ 1) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkes­

mässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp

eller byte och^ varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under

mindre än tio år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag

av möjligen liden förlust å andra likartade affärer; samt

10

§.

Skattskyldig äger vidare, i den mån avdrag icke verkställts på

grund av bestämmelserna i 9 §, rätt till avdrag för:

sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att hän­

föra till kapitalförlust;

försäkringspremier — — —.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

o

O

3:o).

Inkomst av rörelse eller yrke, icke yrkesmässig verksamhet och tillfälliga

inkomster.

7 § 3:o) b) och c).

Härunder upptagas------------ därmed jämförliga rättigheter o. d.

Såsom inkomst av rörelse eller yrke taxeras sådan inkomst, som

erbålles genom utövande av eu självständig och regelbunden förvärvs­

verksamhet, försåvitt inkomsten icke skall taxeras såsom inkomst av-

fast egendom. Hit hör t. ex. en näringsidkares vinst vid avyttring av

sådana föremål, som han för i handel eller tillverkar (varor och pro­

dukter.) Om en näringsidkare avyttrar andra föremål (t. ex. i rörelsen

använda inventarier) eller om någon, som icke yrkesmässigt driver

näring, avyttrar honom tillhörig egendom, anses den vinst, som häri­

genom för honom kan uppkomma, icke såsom inkomst av rörelse eller

yrke, utan såsom realisationsvinst, vilken endast under de i 7 § 3:o c) 1)

angivna förutsättningarna beskattas såsom inkomst.

Exempel: Ett bolag, som har till ändamål att driva handel med

fastigheter, taxeras såsom för inkomst av rörelse eller yrke för den vinst,

som uppstår vid avyttring av någon bolagets fastighet, under det att

ett industribolag, som avyttrar någon för bolagets industriella verk­

samhet avsedd fast egendom, icke* skall för därvid erhållen vinst taxeras

såsom för inkomst av rörelse. Huruvida i sistnämnda fall vinsten är

skattepliktig såsom realisationsvinst, avgöres med hänsyn till bestäm­

melserna i 7 § 3:o c) 1). Om ett rederibolag har till uppgift icke blott

att driva rederirörelse i egentlig mening, det vill säga idka sjöfart med

bolagets egna eller förhyrda fartyg, utan därjämte att yrkesmässigt köpa

och sälja, med andra ord driva handel med, fartyg, skall vinst, som för

bolaget må uppkomma vid avyttring av fartyg, taxeras såsom inkomst av

rörelse eller yrke. Om ägaren av ett skeppsvarv, i avbidan på därstädes

byggda fartygs försäljning, för egen räkning driver sjöfart med samma

fartyg, skall likaledes vinst vid avyttring av sådant fartyg taxeras så­

som inkomst av rörelse eller yrke. Har däremot ett rederibolag icke

till uppgift att vid sidan av sin rederirörelse driva handel med fartyg

och driver det icke heller sådan handelsrörelse, skall den vinst, som för

bolaget må uppkomma vid avyttring av något bolagets fartyg, icke

4

taxeras såsom inkomst av rörelse eller yrke utan anses såsom realisations­

vinst, som beskattas såsom inkomst endast under de i 7 § 3:o c)

1)

an­

givna förutsättningarna. Enbart den omständigheten, att försäljning av

fartyg understundom förekommer inom ett rederibolags rörelse, får ej

anses såsom tillräcklig anledning att antaga, att bolaget driver handel

med fartyg.

Kapital, som utfaller på grund av försäkring av varor och pro­

dukter i skattskyldig^ näring, skall tagas i betraktande vid rörelse-

inkomstens uppskattning såsom annan för varor och produkter erlagd

valuta. Likaså skall i inkomst av rörelse eller yrke inräknas vad närings­

idkare uppburit på grund av försäkring mot utebliven inkomst och dylikt

i hans rörelse eller yrke. Däremot skall uppburen försäkringssumma för

andra föremål, t. ex. i rörelse använda byggnader och inventarier eller

personlig egendom, icke taxeras såsom inkomst vare sig av rörelse eller

yrke eller eljest.

Till inkomst av rörelse eller yrke ------------.

5:o)

Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.

Avdrag är medgivet:

1)------- — under l:o) här ovan är stadgat.

Såsom behållen årsinkomst av viss inkomstkälla anses det över­

skott av intäkter, som återstår efter avdrag av dels här ovan omför-

mälda omkostnader, dels även de förluster, som uppstått i verksamheten

och som icke äro att anse såsom kapitalförluster. Huruvida förlust är

att anse såsom minskning i årsinkomsten eller såsom kapitalförlust,

pröve beskattningsmyndigheterna efter verksamhetens och förlustens

beskaffenhet.

I allmänhet gäller, att förlust är att anse såsom minskning i års­

inkomsten, när förlusten oavsett dess storlek prövas vara av sådan art,

att man i den verksamhet, varom fråga är, har att räkna med förluster

av detta slag. Så t. ex. skall såsom kapitalförlust icke anses:

en näringsidkares förlust genom prisfall å eller förstöring av varu-

lager, tillverkningar, lager av råvaror, förbrukningsartiklar och dylikt;

en näringsidkares förlust a utestående fordringar för försålda varor

och tillverkningar eller för utfört arbete i hans rörelse eller yrke;

ett bankbolags förlust genom belåning av förfalskade lånehandlingar;

en bankkassörs eller annan kassaförvaltares förlust genom fel­

räkning vid in- eller utbetalning av penningar, som han på grund av

sin befattning omhänderhar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

5

Har skattskyldig under året verkställt två eller derå icke yrkes­

mässiga avyttringar av fast eller lös egendom, skola avyttringarna, om

och i den mån den avyttrade egendomen förvärvats på sätt och inom

tid, som angives i 7 § 3:o c) 1), i beskattningshänseende räknas såsom

en enda inkomstkälla, och skall sålunda förlust, som uppkommit vid en

dylik avyttring, avräknas från tilläventyrs uppkommen vinst å de andra

avyttringarna.

Vidare må avdrag ske

2)------ - —>får icke avdragas. ...

,

: ■>

*

Därest inkomstkällan icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös

egendom i sin helhet visar förlust, är denna att anse såsom kapitalförlust

och får icke avdragas från skattskyldigs inkomst av annan inkomstkälla

eller från hans sammanräknade inkomst.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,

enligt därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författnings­

samling, och skall tillämpas även i avseende å 1921 års taxering,

skolande förty prövningsnämnd företaga de ändringar i taxeringsnämnds

beslut, som därav må föranledas.

6

Kungl. Majds proposition Nr 213.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

(nr 116) angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.

Härigenom förcrdnas, att 9 § 3 mom. och 11 § 2 mom. i förord­

ningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt

av inkomst ävensom 3, 4, 9, 10 och 11 §§ av de vid samma för­

ordning fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skola i

nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse, skolande 12 § av

sagda anvisningar utgå:

9 § 3 mom.

Till inkomst av arbete räknas:

c) — ;------------

I-0) _ vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke

yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom

köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under

mindre, än tio. år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag

av möjligen liden förlust å andra likartade affärer; samt

2:o) — — —

11 § 2 mom.

Däremot må avdrag ske:

2:o) vid beräkning av inkomst utav arbete:

aj för det genom fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet mot­

svarande belopp av fem för hundra av taxeringsvärdet å fastighet, som

av ägaren begagnats till utövande av sådan verksamhet, varom i 9 S 3

mom. a) sägs;

Kungl. Maj:ts proposition

AV

213.

b)------------

4:o) — — —

b) sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att

hänföra till kapitalförlust;

c) ------- —

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Uppskattning av inkomst av fast egendom.

3

§•

Bestämmelserna om uppskattning — — — undantag och tillägg:

l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast‘egendom,

varom i 9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger

den skattskyldige åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning

beskattade belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet å jordbruks­

fastighet och fem för hundra av taxeringsvärdet å annan fastighet,

varav inkomsten åtnjutits. Detta avdrag tillkommer ägaren eller inne­

havaren av fastigheten utom för det fall, att jordbruksfastighet upplåtits

åt landbo eller arrendator, då avdraget tillkommer landbon eller arren-

datorn. Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före

det, då taxeringen sker. För det fall att fastigheten nästföregående år

icke varit underkastad fastighetsbevillning men dylik skall utgå för det

år, då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevill­

ning för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas

å taxeringsvärdet nästföregående år. Därest olika skattskyldiga ägt,

innehaft eller brukat samma fastighet under olika delar av nästföregående

år, skall avdraget fördelas emellan de skattskyldiga i förhållande till den

tid, en var av dem ägt, innehaft eller brukat fastigheten. Har ägaren

av en jordbruksfastighet själv brukat en del av fastigheten och haft

återstoden utarrenderad samt hava särskilda taxeringsvärden icke varit

åsätta de skilda brukningsdelarna, får fastighetens taxeringsvärde upp­

delas på brukningsdelarna och avdraget fördelas mellan ägaren och

arrendatorn i förhållande till de därvid erhållna värdena.

2:o) Avdrag för värdeminskning å byggnader genom slitning är

icke tillåtet.

3:o) Äger eller brukar skattskyldig jordbruksfastighet inom skilda

kommuner — — —

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Uppskattning ar inkomst ar rörelse m. m.

4 §•

De i 3:o av anvisningarna — — — motsvarande inkomsters

taxering till bevillning, dock med följande undantag. Skattskyldig, som

i rörelse eller yrke använt egen fastighet, äger att vid uppskattning av

inkomsten av rörelsen eller yrket åtnjuta avdrag för det genom fastighets-

bevillning beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp av fem för hundra

av fastighetens taxeringsvärde eller, om blott en del av fastigheten

använts i rörelse eller yrke, av den därå löpande delen av taxerings­

värdet. Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före

det, då taxeringen sker. Därest fastigheten nästföregående år icke varit

underkastad fastighetsbevillning men dylik skall utgå det år, då taxe­

ringen sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning för

fastigheten icke utgått, men skall även då beräknas efter taxeringsvärdet

nästföregående år utom för det fall, att på grund av bestämmelsen i

4 § 4 mom. taxeringsvärde icke varit fastigheten åsatt, då avdraget

får beräknas å taxeringsvärdet det år, taxeringen äger rum. Har fastig­

heten använts i rörelsen eller yrket blott en del av föregående år, får

endast däremot svarande del av avdraget åtnjutas.

I övrigt skall vid bevillningstaxeringen — — —

Allmänna föreskrifter.

9

§•

Lika lydande med förutvarande 10 §.

10

§.

Lika lydande med förutvarande 11 §.

Efterbeskattningr.

11 §‘

Lika lydande med förutvarande 12 §.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,

enligt därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författnings­

samling, och skall tillämpas även i avseende å 1921 års taxering, sko­

lande förty prövningsnämnd företaga de ändringar i taxeringsnämnds

beslut, som därav må föranledas.

10

49 § 1 mom.

Over prövningsnämnds----------- av den skattskyldige påyrkats, samt

c) om hans deklaration eller i fråga om bevillningstaxeringen upp­

gift, som omförmäles i 16 §, icke blivit av taxeringsnämnden följd,

utan att underrättelse, som i 23 § 2 mom. föreskrives, kommit den

skattskyldige till hända i Stockholm före den 1 augusti och annorstädes

före den 15 juni.

T det under a) — — —

50 §.

Den, som taxerats — — — eller inkomsten skattskyldig,

den, som mot innehållet i av honom uti stadgad ordning avlämnad

behörig deklaration eller uppgift, varom förmäles i 16 §, blivit taxerad

till inkomst- och förmögenhetsskatt eller bevillning, utan att under­

rättelse, varom i 23 § 2 mom. föreskrives, kommit honom till hända

före den 1 december,

den, som utan att vara uppgiftspliktig blivit taxerad till inkomst-

och förmögenhetsskatt eller till bevillning för inkomst,

så ock den, som efterbeskattats — — —

57 § 2 mom.

Den, som icke åtnöjes med Kungl. Maj:ts befalluingshavandes be­

slut, varigenom han på grund av ovan åberopade stadganden blivit fälld

till böter, äger att, med iakttagande av vad i allmänhet är stadgat an­

gående dylika besluts överklagande, över det meddelade beslutet anföra

besvär hos kammarrätten. Besvären skola före klockan tolv å trettionde

dagen efter erhållen del av beslutet eller, om då är helgdag, å nästa

söckendag därefter ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande, vid

påföljd, om den tid försittes, att besvären icke varda upptagna till

prövning; dock må icke den omständigheten, att besvären i stället för

till sistnämnda myndighet ingivits eller insänts till kammarrätten, ut­

göra hinder för deras upptagande till prövning, därest besvären dit in­

kommit före utgången av här ovan stadgade besvärstid. I sådant fall

skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till vederbörande

befallningsh avande.

Sedan besvären inkommit till Kungl. Maj:ts befallningshavande,

förfares med ärendet i enahanda ordning, som i 49 § 2 mom. stadgas.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,

enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författ­

ningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

11

Klingl. Maj:ts proposition Nr 213.

Deklarationsblankett nr 1.

Deklaration om inkomst och förmögenhet,

att aTlSmflas &r 19 av:

Särskild uppgift av inländskt aktiebolag och solidariskt bankbolag

(se ).

Bolagets

kapital eller, om detsamma undergått förändring, dess medelstorlek under åre u gjor'

.... i,........... kr., och utgör alltså bolagets deklarerade inkomst............procent av kapitalet.

Särskild bilaga lämnas för varje före­

tag. Denna sida av bilagan användes av

näringsidkare,

som föra handelsböcker. * V

Bilaga till C II.

Inkomst av rörelse eller yrke.

Uppgift om inkomst av fast

egendom lämnas å bilaga till AI.

Nettovinst

enligt bilagda räkenskapsutdrag (se 32)

Tillkommer:

2. Sammanlagda beloppet av i räkenskapen gjorda av­

skrivningar för värdeminskning och för förlust

å fordringar .................................................................. kr.

Kronor

öre 1

driftsinventarier (se 34):

....................... = kr.............

kr.

C.

Avgår:

V ärdem tuskning

....... % å kr.

....... % å kr............................ = »

Anskaffningsvärdet å de vid årets

början befintliga driftsinventa-

rierna utgjorde ........................ kr.

Anskaffningsvärdet å under året

inköpta driftsinventarier ut­

gjorde

.............................. „ j

Driftsinventa- I

riernas

bok- jvidåretsbörjan „

j

förda

värde j „

„

slut... .,

|

utgjorde ....... I

Värdeminskning å andra för stadigvarande bruk av­

sedda tillgångar (gruva, rätt till stenbrott, patent­

rätt etc.) (se 35)................................. .......................... kr.

Avskrivningar för lidna förluster å fordringar (se 36) „

8, I nettovinsten ingående inkomst av kapital, som

uppgives under B i deklarationsformuläret ...... „

........................

1

5). I nettovinsten ingående saluvärde av skog och andra

produkter eller råämnen från egen fastighet, som

örädlats eller förbrukats i företaget, ävensom

annan i nettovinsten ingående inkomst av fast

1

egendom, som uppgives under A i deklarations-

formuläret (se

19).............................................

„

........................

| 10.

Eljest bokförd, ej skattepliktig eller ej som inkomst

av rörelse eller yrke skattepliktig vinst.................... . ........................

^lj

Återstående inkomst ^{(införes under C} II

i dekl.)

........... ;

Nuvarande

bestämmelser.

sagda förslag. Kammarrättens utlåtande ävensom utdrag ur kammar­

rättens protokoll, upptagande de i kammarrätten uttalade avvikande

meningar torde få såsom bilagor åtfölja detta protokoll (Bilagor 2 och 3).

Slutligen bär inom finansdepartementet utarbetats förslag till ändrad

lydelse av 20 § i sistnämnda förordning, över vilket förslag kammar­

rätten den 10 innevarande månad avgivit utlåtande.

På grundval av de förslag, vilka jag nu omnämnt, tiar därefter

inom departementet utarbetats förslag till förordningar om ändring i

vissa delar av förordningarna om inkomst- och förmögenhetsskatt,

angående bevillning av fast egendom samt av inkomst ävensom om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, vilka förslag jag

anhåller att nu få för Kungl. Maj:t anmäla.

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213i

Förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Avgränsning mot varandra av begreppen inkomst av rörelse eller yrke

samt inkomst av realisationsaffär.

Enligt 7 § 3:o) c) i förordningen om inkomst- och förmögenhets­

skatt i dess ursprungliga lydelse skulle såsom inkomst anses, bland

annat, vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkes­

mässig avyttring å fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp

eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fäst egendom, under

mindre än tio år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag

av möjligen liden förlust å andra likartade affärer. Vinst å icke yrkes­

mässig avyttring eller realisationsaffär beskattades sålunda såsom inkomst

endast under förutsättning, att den avyttrade egendomen förvärvats på

visst sätt och under viss kortare tid varit i säljarens ägo. Vid upp­

givande av vinsten fick avdrag ske för förlust å annan likartad affär,

men däremot fick dylik förlust icke avdragas från annan den skatt­

skyldiges inkomst. Detta förbud mot avdrag för förlust å realisations-

affär, vilket förbud torde hava grundats därpå, att dylik förlust ansågs

såsom kapitalförlust, stadgades icke direkt i förordningen men framgick

tydligt av anvisningarna till deklarationsformuläret.

Då det emellertid ansågs önskvärt, att i deklarationen erhålla

specifikation av vinsterna å de särskilda avyttringarna, föreslogs i det av

Kungl. Maj:t i proposition nr 400 till 1920 års riksdag framlagda förslag till

nytt deklarationsformulär, att upplysning skulle lämnas om vinsten av varje

särskild avyttring, och att förlust å icke yrkesmässig avyttring skulle få

16

komet av rörelse eller yrke skall taxeras sådan inkomst, som erhålles

genom utövande av en självständig och regelbunden förvärvsverksamhet,

försåvitt inkomsten icke skall taxeras såsom iukomst av fast egendom,

samt att i överensstämmelse härmed en näringsidkares vinst på avytt­

ring av föremål, som han för i handel eller tillverkar, skall taxeras

såsom inkomst av rörelse eller yrke, varemot såsom realisationsvinst skall

anses en näringsidkares vinst å avyttring av andra föremål eller den

vinst, som vid avyttring uppstår för annan än den, som yrkesmässigt

driver näring.

I sitt utlåtande hava de sakkunniga till en början påpekat, att

bristen på uttryckliga regler i förevarande avseende lett till en vack­

lande praxis i beskattningsmål. Enligt äldre praxis hade sålunda såsom

beskattningsbar inkomst icke ansetts vinst å försäljning av tomter, som

inköpts för att användas till tomtplats för ett aktiebolags verkstäder,

liksom ej heller gottgörelse för överlåtelse av en handelsrörelse, och i

överensstämmelse härmed hade ett rederibolag förklarats ej äga avdraga

förlust genom försäljning av en bolagets ångare. I motsats härtill hade

i utslag, som meddelats åren 1919 och 1920, regeringsrätten förklarat,

att ett rederibolags vinst å försäljningen av ett bolagets fartyg måste

anses hänförlig till inkomst av rörelse eller yrke.

Sedan sakkunniga erinrat om, att riksdagen i skrivelse år 1910

anhållit om utredning beträffande beskattning av vinst vid försäljning-

av fartyg eller lotter i fartyg även för det fall, att säljarna innehaft

fartygen eller lotterna i fem år eller däröver — vilket enligt de sakkun­

nigas åsikt tydde därpå, att riksdagen ansett, att rederiers vinst genom

försäljning av fartyg icke kunde enligt gällande lagstiftning beskattas

i annan ordning än den, som gällde i fråga om realisationsvinst —• anförde

de sakkunniga i huvudsak följande: Det i riksdagens skrivelse väckta

spörsmålet vore mycket komplicerat och vittomfattande och eu omlägg­

ning av beskattningen av realisationsvinster borde omfatta icke blott

realisationsvinster vid försäljning av fartyg, utan även realisationsvinster

av alla andra slag. Frågans slutliga lösning påkallade en omfattande

revision av samtliga därmed sammanhängande bestämmelser, i det att

en utvidgning av inkomstbegreppet ovillkorligen borde medföra en mot­

svarande rätt till avdrag för åtskilliga förluster, vilka nu betraktades

såsom kapitalförluster, varjämte bestämmelserna om rätt till avdrag för

värdeminskning med flera bestämmelser i samband härmed borde under­

kastas revision. Eu dylik omfattande utredning hade dock icke kunnat

medhinnas på den korta tid, som stått de sakkunniga till buds, men de

sakkunniga ville dock framlägga förslag till ett provisoriskt reglerande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

21

rätten uti ett den 21 maj 1920 meddelat utslag förklarat, att ägaren av

ett fartyg, som minsprängts, skulle såsom för inkomst av rörelse och

yrke taxeras för ett belopp, motsvarande skillnaden mellan det belopp,

varför fartyget varit försäkrat, och fartygets bokförda värde. De

skäl, som av de sakkunniga åberopats mot en fortsatt tillämpning av

den praxis, varpå regeringsrätten slagit in genom att såsom inkomst.

av rörelse och yrke beskatta vinst vid försäljning av föremål, som ägaren

icke förde i handel eller tillverkade, syntes fullt tillämpliga även i fråga

om det senast omförmälda fallet. De sakkunniga hade således ansett,

att en fortsatt fullföljd av den praxis, som kunde anses införd genom

regeringsrättens nyssnämnda utslag, borde förhindras genom därför av­

passad lagstiftning.

Kammarrätten har i sitt utlåtande mot förslaget i denna del icke K^eanr'

gjort annan anmärkning, än att kammarrätten påpekat, att de åtta sista

orden i sista punkten av den föreslagna bestämmelsen eller orden »vare

sig av rörelse eller yrke eller eljest» kunde såsom obehövliga utgå.

Därest, på sätt i det framlagda förslaget ifrågasättes, vinst å en Départe-

avyttring av föremål, som en näringsidkare använder i sin rörelse, men mcnt3chefen-

som han icke för i handel eller tillverkar, icke skall anses såsom in­

komst av rörelse eller yrke, bör tydligen ej heller det belopp, varmed

uppburen försäkringssumma för samma slags föremål överstiger töre­

målens bokförda värde, taxeras såsom inkomst av rörelse eller yrke. Där­

emot kan det ifrågasättas, huruvida icke vinst, som uppstår genom att

utfallen försäkringssumma för ett förstört föremål överstiger det belopp,

för vilket föremålet förvärvats, bör beskattas för det tall, att, därest

föremålet i stället försålts, den därvid uppkomna vinsten skolat beskattas

såsom realisationsvinst. En dylik vinst måste emellertid, synes det mig,

vara att hänföra till kapitalförvärv, och då det i nu förevarande

fall icke kan sägas hava hos försäkringstagaren förelegat någon avsikt

att genom försäkringsavtalet skaffa sig en vinst utan blott att hålla

sig skadeslös för förlust genom förstöring av det försäkrade föremålet,

synes det icke föreligga någon anledning att, såsom skett i fråga om

realisationsvinster, genom införande av undantagsbestämmelser beskatta

vinsten såsom inkomst. Jag har därför i det nu framlagda förslaget

upptagit de sakkunnigas förslag i denna del. Vad angår den av kam­

marrätten mot förevarande stadgandes formulering framställda anmärk­

ningen, kunde det kanske vara tillräckligt att stadga, att försäkrings­

summa för andra föremål än varor och produkter i skattskjddigs näring

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

22

icke skall taxeras såsom inkomst, men, då ifrågavarande stycke i övrigt

handlar om taxering av inkomst av rörelse eller yrke, kunde en dylik

formulering möjligen föranleda den missuppfattningen, att försäkrings­

summa för dylik egendom visserligen icke finge taxeras såsom inkomst

av rörelse eller yrke, men dock kunde taxeras såsom inkomst, till

exempel såsom tillfällig vinst. För att förebygga en dylik missuppfatt­

ning torde det vara lämpligt att giva stadgandet den av de sakkunniga

föreslagna formuleringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Avdrag för förlust å realisationsaffär.

Enligt den ursprungliga lydelsen av inkomstskatteförordningen

skulle, såsom förut omnämnts, vinst å icke yrkesmässig avyttring av

fast eller lös egendom under vissa villkor beskattas såsom inkomst, dock

efter avdrag av möjligen liden förlust å andra likartade affärer, och

skulle i överensstämmelse härmed skattskyldig under C III a) i deklara­

tions formuläret uppgiva realisationsvinst efter avdrag för förlust under

samma år å likartad affär. I proposition nr 400 till 1920 års riksdag före­

slogs, att i deklarationen skulle lämnas uppgift om vinsten å varje särskild

realisationsaffär samt avdrag för förlust å dylik affär göras under all­

männa avdrag, varjämte föreslogs härav betingade ändringar i 7 och

10 §§ inkomstskatteförordningen samt i anvisningarna till deklarations-

formuläret. Riksdagen biföll sistnämnda ändringsförslag, men godtog

icke den föreslagna specifikationen av realisationsvinst, utan skall liksom

förut under G III a) uppgivas realisationsvinst efter avdrag för förlust

å likartad affär. Härigenom har uppstått en motsägelse mellan deklara-

tionsformuläret, å ena, samt anvisningarna till detsamma och inkomst­

skatteförordningen, å andra sidan, något som bland annat, på sätt 1921

års riksdag i skrivelse den 11 februari, nr 45, påpekat, kan leda till

dubbla förlustavdrag, i det att avdrag för förlust å realisationsaffär kan

göras dels under C III a) vid uppgivande av realisationsvinsten dels

ock under allmänna avdrag. Denna motsägelse synes enklast kunna

hävas på det sätt, att i enlighet med de sakkunnigas av kammarrätten

utan anmärkning lämnade förslag 7 och 10 §§ inkomstskatteförordningen

återföras till sin förutvarande lydelse samt anvisningarna till deklara-

tionsformuläret erhålla härav betingad ändrad lydelse.

I samband härmed torde, på sätt de sakkunniga föreslagit, i 5:o

av anvisningarna till inkomstskatteförordningen inryckas uttryckliga be-

23

stämmelser dels att från skattepliktig realisationsvinst får avräknas för­

lust å realisationsaffär blott för det fall, att, därest vinst i stället upp­

stått, denna skolat taxeras såsom inkomst, dels och att, om nu föreva­

rande inkomstkälla i sin helhet visar underskott, detta underskott anses

såsom kapitalförlust och på grund därav icke får avdragas från annan

inkomst.

Kammarrätten har i detta sammanhang anfört: Kammarrätten ville

ej underlåta att påpeka en viss bristande överensstämmelse mellan in­

komstskatteförordningen och därtill hörande anvisningar under 3:o) å

ena sidan samt samma anvisningar under 5:o) och deklarationsformuläret

å den andra, ehuruväl denna inkongruens icke torde komma att i praktiken

medföra någon större olägenhet. Enligt 7 § 3:o) c) 1) inkomstskatte­

förordningen skulle såsom inkomst upptagas vinster av tillfällig natur

därunder inbegripen så kallad realisationsvinst å egendom, som allenast

viss tid varit i säljarens ägo, och enligt anvisningarna 3:o) exemplifie­

rades tillfälliga vinster och skattepliktiga intäkter, som ej borde hän­

föras under annan rubrik, såsom realisationsvinster, lotterivinster, inkomst

av patent och därmed jämförliga rättigheter och dylikt. Detta gåve

uppenbarligen anledning till den uppfattning, att samtliga nämnda in­

täkter skulle anses flutna ur en och samma inkomstkälla. Men enligt

det föreslagna tillägget till anvisningarna 5:o) och deklarationsformuläret

skulle vinst å icke yrkesmässig avyttring av egendom (realisationsvinst)

anses såsom en särskild inkomstkälla samt inkomst av tillfälliga uppdrag,

royalty, lotterivinst med mera såsom en från realisationsvinst skild in­

komstkälla. Detta hade, såsom ock i anvisningarna 5:o) uttryckligen

angåves, sin betydelse därutinnan, att realisationsförlust icke finge av­

dragas från annan inkomstkälla än realisationsvinst, således icke från

de övriga intäkter, som i skatteförordningen 7 § 3:o) c) 1) och anvis­

ningarna Sto) vore sammanförda med realisationsvinst.

Den av kammarrätten påpekade inkongruensen har redan tidigare

förelegat mellan 7 § 3:o) c) 1) inkomstskatteförordningen och 3:o) i

anvisningarna vid densamma, å ena, samt deklarationsformuläret och

anvisningarna till detta, å andra sidan, utan att, såvitt jag har mig

bekant, därav i praktiken uppstått några olägenheter. På grund härav

synes det mig knappast erforderligt att nu företaga några åtgärder för

att häva berörda inkongruens, utan torde därmed kunna anstå till den

revision av inkomstbegreppet i dess helhet, som torde komma att på­

börjas inom en icke allt för avlägsen framtid.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

24

Inkomst-

skattesak-

kunniga.

Departements­

chefen.

Kapitalförlust.

De sakkunniga hava slutligen framhållit behovet av fullständigare

bestämmelser till ledning vid avgörandet, huruvida en förlust skall anses

såsom förlust å realisationsaffär eller såsom förlust å annan verksamhet

eller å fast egendom ävensom av bestämmelser, när annan förlust än

realisationsförlust skall anses såsom kapitalförlust. Då dessa frågor

emellertid vore beroende av lösningen av vissa andra frågor på inkomst­

beskattningens område, hade de sakkunniga icke ansett sig kunna

nu framlägga förslag till fullständiga bestämmelser i sådant avseende,

utan inskränkt .sig till att blott i ett avseende föreslå ändring i hit­

hörande, nu gällande föreskrifter. Det i 9 § av anvisningarna till be-

villningsförordningen intagna stadgandet, att frågan, huruvida en till­

fällig förlust skall anses såsom kapitalförlust eller icke, skall avgöras

med hänsyn till, bland annat, rörelsens och förlustens storlek, vore enligt

de sakkunnigas åsikt mindre tillfredsställande, då det måste anses stö­

tande, att en mindre förlust i en affär finge avdragas, under det att en

förlust av likartad beskaffenhet i en annan affär av samma slag icke

finge avdragas, blott därför att förlusten varit stor i förhållande till

rörelsens storlek. Enligt de sakkunnigas mening borde blott förlustens

art men ej dess storlek vara avgörande för rätten till avdrag, och de

sakkunniga ansåge fördenskull, att 9 § i anvisningarna till bevillnings-

förordningen måtte upphävas samt ändrade bestämmelser i förevarande

avseende intagas i 5:o av anvisningarna till inkomstskatteförordningen,

varigenom de på grund av stadgandet i 8 § av anvisningarna till be-

villningsförordningen komme att gälla jämväl vid taxeringen till be­

villning.

Jämväl i denna del ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag,

vilket av kammarrätten lämnats utan anmärkning; och hava de av de

sakkunniga föreslagna bestämmelserna upptagits i det nu framlagda

förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

Bevillningsförordningen.

Med de föreslagna ändringarna i inkomstskatteförordningen

sammanhängande ändrings förslag.

De förslag till ändringar i inkomstskatteförordningen, för vilka

jag förut redogjort, betinga vissa ändringar jämväl i bevillningsförord-

26

om hyresvärdet beskattats genom fastighetsbevillning. Visserligen förut­

sattes i 4 § av anvisningarna, att i inkomst av järnvägsdrift eller kanal­

drift icke skall inräknas sådan inkomst, för vilken erlagts fastighets­

bevillning, men en dylik uppdelning av inkomsten torde i många fall

vara svår att åstadkomma. Då det icke torde vara avsett, att inkomst

av kommunikationsanstalter av förevarande slag skall beskattas hårdare

än annan inkomst, torde bevillningsförordningen böra ändras så, att

avdrag medgives med 5 procent av taxeringsvärdet å sådan i rörelsen

använd fastighet, för vilken fastighetsbevillning erlägges. Detta torde

enklast kunna ske på det sätt, att i 11 § 2 mom. 2:o a) orden »sådan

verksamhet, varom i 9 § 3 mom. a) Do och 3:o sägs», utbytas mot

»sådan verksamhet, varom i 9 § 3 mom. a) sägs». Då förutsättning för

avdrag är, att beloppet i fråga beskattats genom fastighetsbevillning,

torde icke föreligga någon fara, att pa grund av en dylik formulering

avdrag skulle ske för hyresvärdet å fastighet, vilken enligt 5 § j) är fri

från fastighetsbevillning, detta så mycket mindre som enligt 4 § 4 mom.

taxeringsvärde icke skall åsättas dylik fastighet.

Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 213.

3 och 4 §§ i anvisningarna.

Enligt bevillningsförordningen, sådan denna lydde, innan de vid 1920

års riksdag antagna ändringarna trädde i kraft, ägde skattskyldig, som

i rörelse eller yrke använde egen fastighet, vid beräkning av sin inkomst

av rörelsen eller yrket åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning

beskattade belopp av fem för hundra av fastighetens taxeringsvärde.

Ehuru uttryckliga bestämmelser härom saknades, beräknades detta avdrag

i praxis å taxeringsvärdet året näst före det, då taxeringen skedde, något

som lärer hava berott därpå, att avdraget ju avsåg att förekomma

dubbelbeskattning av den del av föregående års inkomst, som ansågs

redan beskattad genom den för sagda år erlagda fastighetsbevillningen.

Då genom de år 1920 skedda ändringarna i bevillningsförordningen

skyldighet infördes att erlägga bevillning jämväl för inkomst av fast

egendom, stadgades, att vid inkomstberäkningen avdrag skulle få ske

för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex för hundra

av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och fem för hundra av taxerings­

värdet å annan fastighet. Detta avdrag lärer, i likhet med vad som

förut tillämpats vid beräkningen av inkomst av rörelse eller yrke, böra

räknas a det taxeringsvärde, efter vilket fastighetsbevillning nästföre­

gående år utgått, något som synes framgå redan därav, att avdraget

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213■

27

skall ske i deklarationen, vilken avgives, innan nytaxering av fastig­

heten ägt rum.

En dylik tolkning av förevarande bestämmelser torde dock leda

till icke avsedda konsekvenser ifråga om beskattningen av inkomst från

fast egendom, för vilken fastighetsbevillning enligt förutvarande stad-

ganden icke skolat utgå, eller från rörelse, i vilken använts tidigare icke

bevillningspliktig fastighet. Detta ,torde hava sin största betydelse i

fråga om beskattningen av statens inkomster. Då staten tidigare icke

erlagt bevillning, skulle vid beräkning av statens inkomst t. ex. av

dess& skogar eller av vattenfallsstyrelsens verksamhet vid 1921 års

taxering avdrag icke få ske, utan staten få betala dels fastighets­

bevillning dels och inkomstbevillning för hela inkomsten utan avdrag

med 6 procent respektive 5 procent av fastigheternas taxeringsvärden.

Samma blir förhållandet t. ex. vid beskattningen av en järnvägs

inkomst, då järnvägen har en verkstad, lör vilken förut icke skolat

utgöras fastighetsbevillning, men vilken numera är underkastad dylik,

detta under förutsättning att, på sätt här förut föreslagits avdrag far

äga rum med 5 procent å taxeringsvärdet å fastighet, som använts

uti verksamhet, varom i 9 § 3 mom. a) 2) sägs.

Det har givetvis icke varit avsikten, att förevarande bestämmmelse

skulle tolkas på nu angivet sätt, men för att förekomma en dylik tolk­

ning torde det vara önskvärt att, på sätt i det nu framlagda iörslaget

skett, giva uttryckliga bestämmelser om rätt till avdrag jämväl för det

fall, att inkomst förvärvats från fastighet, vilken nästföregående år icke

varit underkastad fastighetsbevillning. Undantaget avser naturligtvis

blott fastighet, vilken föregående år varit bevillningsfri, däremot icke

bevillningspliktig fastighet, för vilken särskild bevillning icke utgått

på den grund, att den varit en del av en större fastighet och förden­

skull särskilt taxeringsvärde ej varit den åsatt. Avdraget synes dock

alltid böra beräknas å nästföregående års taxeringsvärde utom ifråga

om fastighet, vilken varit bevillningsfri enligt 5 § j (förutvarande 5 § c),

då detta ej är möjligt, enär jämlikt 4 § 4 mom. taxeringsvärde icke

skolat åsättas dylik fastighet. 1 sistnämnda fall måste avdraget beräknas

efter det taxeringsvärde, som åsättes under taxeringsåret, och får det

ankomma på vederbörande taxeringsmyndighet att besörja att dylikt

avdrag varder verkställt.

Det torde vidare vara lämpligt att i förordningen intaga bestäm­

melser om sättet för beräkning av förevarande avdrag, när den skatt­

skyldige innehaft fastigheten blott en del av nästföregående år eller

28

agaren sjalv brukat en del av en jordbruksfastighet och haft en del ut­

arrenderad, utan att särskilda taxeringsvärden varit åsätta de olika bruk­

ningsdelarna.

Rungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Taxeringsförordningen.

20 §.

1 ordning om'

I 33 § av förordningen den 21 juni 1902 om inkomstskatt stadgades

inkomstskatt,

att den, som

1

uppgift eller upplysning, som av honom avgivits för

ledning vid taxering, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande

oc . däi igenom föranlett, att inkomst icke eller endast till någon del

blivit taxerad, skulle bota från och med fyra till och med tio gånger

det inkomstskattebelopp, som genom det svikliga förfarandet undan­

draga^ dock minst tjugufem kronor. Detta stadgande bibehölls oför-

andrat i 1907 års inkomstskatteförordnine*.

o

Nuvarande

bestämmelser

.

on c E? lgt nuvarande bestämmelser om straff för oriktig deklaration

20 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och’

förfarandet vid taxering, gäller däremot, att den, som i deklaration eller

annan uppgift eller upplysning, som av honom avgivits till ledning vid

taxering, mot bättre vetande uteslutit eller till för lågt belopp upptäckt

inkomst eller förmögenhet, straffas med böter från och med tjugufem

till och med ettusen kronor, varjämte, därest genom det oriktiga med­

delandet föranletts, att skattskyldig icke blivit taxerad eller blivit för

Jagt taxerad, böterna kunna förhöjas utöver sistnämnda belopp, dock

högst med fem gånger det skattebelopp, som genom det svikliga för­

farandet undandraga.

ö

Departe­

mentschefen

dr 1910.

. Vld anmälan den 11 mars 1910 av förslaget till sistnämnda för­

ordning anförde dåvarande chefen för finansdepartementet rörande ifråga­

varande bestämmelse, bland annat: Enligt 1907 års inkomstskatteför-

ordning vore som villkor för åläggandet av böter stadgat, att det oriktiga

meddelandet föranlett, att inkomst icke eller endast till någon del blivit

taxerad Om således genom taxeringsmyndigheternas vaksamhet taxe-

nng till behörigt belopp komme till stånd, ginge den, som mot bättre

vetande lamnat oriktigt meddelande, straffri. Denna lagstiftningens ständ­

ig;11 i ragan kunde icke anses hållbar. Genom avgivandet av det

veterligen oriktiga meddelandet syntes förseelsen vara fullbordad och

stratlbar, oberoende av huru själva taxeringsfrågan utfölle. Däremot

31

fullgörande av uppgiftsplikt, och således skärpning av i ämnet nu gällande

bestämmelse icke löretagas, där ej av trängande skäl dylik skärpning

måste anses oundgängligen erforderlig. Att sådana skäl nu skulle före­

ligga, hade i den förslaget åtföljande motiveringen icke uppgivits. I allt

fall syntes förevarande fråga icke vara av sådan vikt eller av så bråd­

skande natur, att med ordnandet av densamma icke kunde anstå till den

allmänna revision av taxeringsförordningen, som torde vara förestående.

Därigenom skulle ock den fördelen kunna vinnas, att någon erfarenhet

då kunde tänkas hava erhållits om verkningarna av de numera i kraft

varande, skärpta bestämmelserna om uppgiftsplikt. Kammarrätten, som

i annat sammanhang tillåtit sig framhålla önskvärdheten av att mång­

falden av de detaljbestämmelser, som under den senare tiden i stor ut­

sträckning vunnit insteg på skattelagstiftningens område, icke i andra

än trängande fall ökades, ansåge sig av nu angivna principiella skäl

icke kunna tillstyrka bifall till förslaget.

Gent emot vad kammarrätten anfört därom, att det icke skulle före- Dep^^^r“

ligga särskilda skäl att nu till behandling upptaga förevarande fråga,

vill jag påpeka, att enligt vad från olika håll under hand framhållits,

taxeringsmyndigheterna ganska ofta haft att behandla deklarationer och

andra uppgifter till ledning vid taxeringen, vilka innehållit oriktiga med­

delanden av den art, att det synts åtminstone högst troligt, att de lämnats

mot bättre vetande. Att detta oaktat åtal för oriktig deklaration ytterst

sällan förekommit, synes hava haft sin orsak just i svårigheten att bevisa,

att det oriktiga meddelandet lämnats mot bättre vetande. Det ligger

också i sakens natur, att det i regel skall vara svårt att åstadkomma

bindande bevisning härom, därest den skyldige icke själv erkänner

förbrytelsen. Just från denna synpunkt skulle det vara av stor betydelse

att införa straff för oriktigt meddelande, som lämnats av vårdslöshet

eller försummelse, då det naturligtvis är betydligt lättare att åstadkomma

den bevisning, som är tillräcklig för tillämpning av en dylik straff­

bestämmelse. Oavsett detta torde man hava rätt att fordra, att de

uppgiftspliktiga vid avlämnande av meddelanden till ledning vid

taxeringen iakttaga åtminstone en viss grad av noggrannhet; de­

klarationerna skola ju bekräftas på heder och samvete. Jag finner

därför starka skäl tala för att redan nu framlägga förslag till sådan

utsträckning av straffet för oriktig deklaration, att jämväl oriktigt med­

delande, som lämnats av vårdslöshet, blir straffbart. Med hänsyn till

vad kammarrätten anfört därom, att uppgiftsplikten tagit en sådan om­

fattning, att de uppgiftspliktiga knappast kunna anses i stånd att upp-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

fylla densamma, torde dock straff böra inträda blott för det fall, att

grov vårdslöshet föreligger. Då förbrytelsen begåtts av vårdslöshet,

synes straffskalan böra vara betydligt mildare än den nu gällande,

men torde den även i detta fall böra ställas i relation till det skatte­

belopp, som undandraga eller skulle hava undandraga, därest det

oriktiga meddelandet följts vid taxeringen. På de skål, som anförts i

förberörda promemoria, finner jag staffskalan böra vara densamma, vare

sig det oriktiga meddelandet fört till för låg taxering eller icke. Det

till kammarrätten remitterade förslaget har omarbetats i överensstämmelse

med vad jag nu anfört.

32

Kungl. Maf.ts 'proposition Nr 213.

49 § 1 mom. och 50 §.

bestämmelser

Utan hinder därav att han icke fört talan mot taxeringsnämndens

beslut äger skattskyldig, som ej enligt 18 § taxeringsförordningen för­

lorat sin rätt till talan, jämlikt 49 § 1 mom. rätt att överklaga pröv-

ningsnämndens beslut, bland annat, för det fäll att hans deklaration eller,

1 fråga om bevillningstaxeringen, uppgift, som omförmäles i 16 §, icke

blivit av taxeringsnämnden följd, utan att underrättelse, som i 23 §

2 mom. föreskrives, blivit avsänd i Stockholm före den 1 augusti och

annorstädes före den 15 juni. Besvärstiden utgår klockan tolv sista

dagen i december månad det år, taxeringen skett.

I 50 § taxeringsförordningen, sådant detta lagrum lyder enligt

förordningen den 19 november 1920, har extraordinär besvärsrätt till­

erkänts bland annat »den, som utan att vara uppgiftspliktig eller, där

han varit uppgiftspliktig och i stadgad ordning avlämnat behörig de­

klaration eller uppgift, mot innehållet i deklarationen eller uppgiften

blivit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller bevillning, men

icke erhållit underrättelse om taxeringen så tidigt, att han kunnat * nföra

besvär över taxeringen i den ordning, varom i 49 § stadgas». öuti de

i 50 § avsedda fall skola besvär anföras inom natt och år, efter det att

utskylder vederbörande avfordrats.

Sistnämnda bestämmelse infördes på initiativ av riksdagen. Innan

förordningen den 19 november 1920 utfärdades, hade statskontoret och

kammarrätten den 21 augusti 1920 gemensamt avgivit infordrat 'Utlå­

tande över det av riksdagen antagna förslaget till ändringar i taxerings­

förordningen.

^och*kammar-

, 1 detta utlåtande anförde ämbetsverken i fråga om ovan angivna

^rattens utiå- stadgande i 50 §: Till en början finge påpekas, att satsbildningen i

(iei⁹²o. ifrågavarande punkt vore oriktig. Avfattningen torde kunna ändras

34

16 §, eller utan att vara uppgiftspliktig blivit taxerad till inkomst- och

förmögenhetsskatt samt icke löre den 16 december erhållit sådan under­

rättelse, som föreskrives i 23 § 2 mom.»

Detta förslag remitterades till kammarrätten för yttrande. Vid

förslaget var då fogad en inom departementet utarbetad promemoria

rörande skälen till de föreslagna ändringarna. I denna promemoria

anfördes, bland annat: Den oegentlighet, som statskontoret och kammar­

rätten i sitt den 21 augusti 1920 avgivna utlåtande påpekat, torde icke

kunna lösas på det sätt, ämbetsverken föreslagit. Med den av ämbets­

verken föreslagna lydelsen skulle extraordinär besvärsrätt icke tillkomma

den, vilkens deklaration, ehuru godtagen av taxeringsnämnden, av pröv-

ningsnämnden frångåtts, utan att den skattskyldige erhållit underrättelse

därom; men enligt uppgift skulle det varit just med tanke på dylika

fall, som vederbörande riksdagsutskott föreslagit införande i 50 § av ifråga­

varande utsträckning av besvärsrätten. Svårigheten syntes egentligen

ligga däri, att genom den år 1920 genomförda ändringen införts cn ny

princip, i det att besvärsrätten icke såsom förut gjorts beroende av

att föreskriven underrättelse inom behörig tid avsänts, utan därav att

den skattskyldige inom viss tid erhållit underrättelse. Härigenom upp­

körande en motsägelse mellan 49 § 1 mom. och 50 §. I 49 § förut­

sattes tydligen, att, om underrättelse om taxeringsnämnds beslut

inom föreskriven tirl avsänts samt skattskyldig icke anfört besvär hos

prövningsnämnden, den skattskyldige icke längre skulle kunna över­

klaga taxeringen. 50 § däremot medgåve extraordinär besvärsrätt,

därest dylik underrättelse icke framkommit till den skattskyldige, även

om den avsänts i behörig tid. Frågan torde böra lösas på det sätt, att.

besvärsrätten i alla fall gjordes beroende därav, att underrättelse mot­

tagits. Det framginge icke klart av 50 §, huruvida med där omnämnd

»underrättelse om taxeringen» avsåges blott sådan underrättelse, som

omförmäldes i 23 § 2 mom., eller jämväl annan upplysning om taxeringen,

närmast genom erhållande av debetssedeln. Då det i regel med nu­

varande bestämmelser för debetsedlarnas utsändande torde möta svårig­

heter att bevisa, att den skattskyldige verkligen mottagit sin debetsedel,

syntes man vid avfattning av nu förevarande stadganden böra taga hän­

syn allenast till sådan underrättelse om taxeringen, varom förmäldes i

23 § 2 mom., och icke till upplysning om taxeringen, som skattskyldig

på annat sätt kunde vinna. I detta sammanhang kunde påpekas, att

enligt 23 § 2 mom. icke förelåge skyldighet att om taxering underrätta

skattskyldig, som icke avgivit deklaration. Någon anledning att in­

föra en dylik skyldighet torde icke föreligga. Den, som taxerats, oaktat

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 213.

36

Departement a

ehefen.

Ganska starka skäl synas tala för att, på sätt presidenten Petersson

och kammarrättsrådet Norrman föreslagit, tillerkänna skattskyldig rätt

att alltid föra talan hos kammarrätten oberoende av huruvida han hos

prövningsnämnden överklagat taxeringsnämndens beslut eller icke, men

en dylik utsträckning av besvärsrätten torde icke böra äga rum utan

fullständigare utredning än som nu kunnat ske. Knligt min åsikt torde

man därför böra för det närvarande inskränka sig till att genomföra de

ändringar, som äro oundgängligen nödvändiga. Såsom samma personer

framhållit, torde det i många fall möta svårighet att visa, att en skatt­

skyldig mottagit underrättelse om avvikelse från hans deklaration, och

i följd härav torde extraordinär besvärsrätt i många fall komma att

åtnjutas av personer, vilka erhållit dylik underrättelse, ehuru detta icke

kan bevisas. Detta torde knappast kunna undvikas utan att återgå till

den gamla bestämmelsen, att avsändandet av underrättelse skall vara

det avgörande. Att nu upphäva den nya bestämmelsen, som nätt och

jämnt hunnit träda i kraft, torde emellertid icke böra ifrågasättas; först

om bestämmelsen, att mottagandet av underrättelse skall vara avgörande

för besvärsrätten, visar sig i praktiken medföra avsevärda olägenheter,

torde förevarande fråga böra upptagas till förnyad omprövning.

I anledning av de av kammarrätten framställda anmärkningarna har

i det nu framlagda förslaget besvärsrätten enligt 50 § för icke-uppgifts-

pliktig gjorts oberoende av huruvida underrättelse om taxeringen mottagits

eller icxe samt besvärsrätten inskränkts till att avse blott taxeringen

till inkomst- och förmögenhetsskatt samt till bevillning för inkomst.

Däijämte hava tidsbestämmelserna i nu förevarande båda paragrafer

avfattats i överensstämmelse med vad kammarrätten föreslaedt.

O

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

57 § 2 mom.

Uti ett den 27 maj 1920 avgivet utlåtande, för vilket redogörelse

lämnats vid anmälan den 25 februari 1921 av förslag till förordning

om ändrad lydelse av 24 § i förordningen om krigskonjunkturskatt,

har kammarrätten hemställt, att, för vinnande av överensstämmelse med

49 § 1 mom. och 50 §, i 57 § 2 mom. måtte föreskrivas, att den omständig­

heten, att besvär över Kungl. Ma:jts befallningshavandes beslut ingivits

direkt till kammarrätten i stället för till vederbörande befallningshavande,

icke skall medföra förlust av talan. I anledning av denna hemställan

har i det nu framlagda förslaget 57 § 2 mom. omformulerats på sätt

kammarrätten föreslagit.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 213.

37

Formulär nr 1.

Uti det av Kungl. Maj:t i proposition nr 400 till 1920 års riksdag

framlagda förslaget till nytt deklarationsformulär hade å sidan 3 i huvud­

formuläret under G upptagits särskild uppgift för inländskt aktiebolag

och solidariskt bankbolag, och skulle i denna uppgift, bland annat, an­

givas bolagets »bär ovan» deklarerade inkomst. Denna uppgift har i

det slutligen fastställda formuläret överflyttats till sidan 2. Från flera

håll har påpekats, att det vid denna uppställning blir vilseledande att

fordra uppgift om den »här ovan deklarerade» inkomsten, då detta kan

tolkas på det sätt, att därmed skulle avses blott den på samma sida,

d. v. s. under C och D, i formuläret deklarerade inkomsten. För att

.förekomma en dylik missuppfattning torde i nu förevarande uppgift

orden »här ovan» böra uteslutas.

Vidare har framhållits, att den nuvarande formuleringen av tilläggs-

posten under punkt 2 i den för näringsidkare, som föra handelsböcker,

avsedda bilagan till C II måste anses vilseledande, enär däri icke angives,

att tillägg bör ske jämväl för avskrivning för förlust å fordringar, ehuru

dylik förlust skall upptagas bland avgående poster. Vid anmälan den

7 januari 1921 av förslag till ändring i vissa delar av -bevillningsför-

ordningen har därjämte påpekats, att i förevarande bilaga av misstag

angivits, att avdrag finge göras för värdeminskning å byggnader. Nu

anmärkta felaktigheter hava rättats i det nu framlagda förslaget till

bilaga till C II, och har därav betingad ändring skett i punkt 32 av

anvisningarna till deklarationsformuläret.

De föreslagna ändringarna i G och 11 punkterna av anvisningarna

till deklarationsformuläret betingas, på sätt jag förut omnämnt, av de

föreslagna ändringarna i 7 och 10 §§ i inkomstskatteförordningen.

Formulär nr 2.

Uti sitt förut berörda, den 21 augusti 1920 avgivna utlåtande

hava statskontoret och kammarrätten påpekat, att såsom en följd av

den vid 1920 års riksdag beslutade ändringen i 7 § taxeringsförordningeu

formuläret nr 2 borde i så måtto fullständigas, att anvisning' däri med­

delades om skyldigheten att angiva det värde, vartill egendomen enligt

den skattskyldiges mening skäligen borde taxeras, samt plats i formu­

läret anvisades för värdets antecknande. Då det emellertid är avsett,

att vid 1922 års allmänna fastighetstaxering särskilda uppgiftsblanketter

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 180 höft. (Nr 213.)

. G

Särskild upp­

gift av in­

ländskt aktie­

bolag och

solidariskt

bankbolag.

Bil

.

till C II.

Punkterna 6

och 11 av

anvisning­

arna

..

skola användas, har jag ansett någon ändring av formulär nr 2 icke

nu böra äga ruin. .

•Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst inom

finansdepartementet utarbetade förslag till dels förordning om ändring

i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och

förmögenhetsskatt, dels förordning om ändring i vissa delar av förord­

ningen sagda dag om bevillning av fast egendom samt av inkomst dels

och förordning om ändring i vissa delar av förordningen samma dag

om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, hemställde de­

partementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen

att antaga samma förslag.

Denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda

hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten bifalla; och skulle proposition av den lydelse,

bilaga litt. — vid detta protokoll utvisar, avlåtas till

riksdagen.

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Ur protokollet:

Martin Philipson.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS' BOKT11YCKEBI-AKTIEBOLAG, 1921.

1

%

Bilaga 1

till Kungl. Maj:ts proposition till riks­

dagen år 1921, nr 213.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om

inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 7 och 10 §§ i förordningen den 28

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt ävensom 3:o och 5:o

av de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning

vid taxeringen skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade

lydelse:

7

§•

Vid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, hänföras:

3:o. till inkomst av arbete:

c)

-------------- ’

.

,

.

1) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkes­

mässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp

eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under

mindre än tio år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag

av möjligen liden förlust å andra likartade affärer; samt

2

) ------------------ .

10

§.

Skattskyldig äger vidare, i den män avdrag icke verkställts på

grund av bestämmelserna i 9 §, rätt till avdrag för:

sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att hän­

föra till kapitalförlust;

försäkringspremier — — —.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 180 käft. (Nr 213. Bilaga.)

1

2

*

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

3:o).

Inkomst av rörelse eller yrke, icke yrkesmässig verksamhet och tillfälliga

inkomster.

7 § 3:o) b) och c).

Härunder upptagas — — — därmed jämförliga rättigheter o. d.

Såsom inkomst av rörelse eller yrke taxeras sådan inkomst, som

erhålles genom utövande av en självständig och regelbunden förvärvs­

verksamhet, försåvitt inkomsten icke skall taxeras såsom inkomst av

fast egendom. Hit hör t. ex. en näringsidkares vinst vid avyttring av

sådana föremål, som han för i handel eller tillverkar (varor och pro­

dukter). Om en näringsidkare avyttrar andra föremål (t. ex. i rörelsen

använda inventarier) eller om någon, som icke yrkesmässigt driver nä­

ring, avyttrar honom tillhörig egendom, anses den vinst, som härigenom

för honom kan uppkomma, icke såsom inkomst av rörelse eller yrke,

utan såsom realisationsvinst, vilken endast under de i 7 § 3:o c) 1) angivna

förutsättningarna beskattas såsom inkomst.

Exempel. Ett bolag, som har till ändamål att driva handel med

fastigheter, taxeras såsom för inkomst av rörelse eller yrke för den vinst,

som uppstår vid avyttring av någon bolagets fastighet, under det att

ett industribolag, som avyttrar någon för bolagets industriella verk­

samhet avsedd fast egendom, icke skall för därvid erhållen vinst taxeras

såsom för inkomst av rörelse. Huruvida i sistnämnda fall vinsten är

skattepliktig såsom realisationsvinst, avgöres med hänsyn till bestämmel­

serna i 7 § 3:o c) 1). Om ett rederiaktiebolag har till uppgift icke blott

att driva rederirörelse i egentlig mening, det vill säga idka sjöfart med

bolagets egna eller förhyrda fartyg, utan därjämte att yrkesmässigt köpa

och sälja, med andra ord driva handel med, fartyg, skall vinst, som för

bolaget må uppkomma vid avyttring av fartyg, taxeras såsom inkomst av

rörelse eller yrke. Om ägaren av ett skeppsvarv, i avbidan på därstädes

byggda fartygs försäljning, lör egen räkning driver sjöfart med samma

fartyg, skall likaledes vinst vid avyttring av sådant fartyg taxeras så­

som inkomst av rörelse eller yrke. Har däremot ett rederibolag icke

till uppgift att vid sidan av sin rederirörelse driva handel med fartyg

och driver det icke heller sådan handelsrörelse, skall den vinst, som för

bolaget må uppkomma vid avyttring av något bolagets fartyg, icke

taxeras såsom inkomst av rörelse eller yrke utan anses såsom realisations-

3

vinst, som beskattas såsom inkomst endast under de i 7 § 3:o c) 1) an­

givna förutsättningarna. Enbart den omständigheten, att försäljning av

fartyg icke sällan förekommer inom ett rederibolags rörelse, får ej anses

såsom tillräcklig anledning att antaga, att bolaget driver handel med

fartyg.

Kapital, som utfaller på grund av försäkring av varor och pro­

dukter i skattskyldigs näring, skall tagas i betraktande vid rörelse­

inkomstens uppskattning såsom annan för varor och produkter erlagd

valuta. Likaså skall i inkomst av rörelse eller yrke inräknas vad närings­

idkare uppburit på grund av försäkring mot utebliven inkomst och dylikt

i hans rörelse eller yrke. Däremot skall uppburen försäkringssumma för

andra föremål, t. ex. i rörelse använda byggnader och inventarier eller

personlig egendom, icke taxeras såsom inkomst vare sig av rörelse eller

yrke eller eljest.

Till inkomst av rörelse eller yrke------------ .

5:o)

Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.

Avdrag är medgivet:

1)------------ under l:o) här ovan är stadgat.

Såsom behållen årsinkomst av viss inkomstkälla anses det över­

skott av intäkter, som återstår efter avdrag av dels här ovan omför-

mälda omkostnader, dels även de-förluster, som uppstått i verksamheten

och som icke äro att anse såsom kapitalförluster. Huruvida förlust är

att anse såsom minskning i årsinkomsten eller såsom kapitalförlust,

pröve beskattningsmyndigheterna efter verksamhetens och förlustens

beskaffenhet.

I allmänhet gäller, att förlust är att anse såsom minskning i års­

inkomsten, när förlusten oavsett dess storlek prövas vara av sådan art,

att man i den verksamhet, varom fråga är, har att räkna med förluster

av detta slag. Så t. ex. skall såsom kapitalförlust icke anses:

en näringsidkares förlust genom prisfall a eller förstöring av varu­

lager, tillverkningar, lager av råvaror, förbrukningsartiklar och dylikt;

en näringsidkares förlust å utestående fordringar för försålda varor

och tillverkningar eller för utfört arbete i hans rörelse eller yrke;

ett bankbolags förlust genom belåning av förfalskade lånehandlingar;

en bankkassörs eller annan kassaförvaltares förlust genom fel­

räkning vid in- eller utbetalning av penningar, som han på grund av

sin befattning omhänderhar;

med mera sådant.

5

r

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910

angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.

/

.Härigenom förordnas, att 9 § 3 mom. och 11 § 2 mom. i för­

ordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom

samt av inkomst ävensom 9, 10 och 11 §§ i de vid samma förordning

fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skola, 9 § 3 mom.

och 11 .§ 2 mom. i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade

9 § 3 mom.

Till inkomst av arbete räknas:

°)

-------------- -

l:o) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke

yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom

köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under

mindre än tio år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag

av möjligen liden förlust å andra likartade affärer; samt

2

:

6

)

------------------ .

11 § 2 mom.

Däremot må avdrag ske:

4:o) — — —.

b) sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att

jiänföra till kapitalförlust;

6

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

⁹ §•

Lika lydande med förutvarande 10 §.

10

§.

Lika lydande med förutvarande 11 §.

11

§•

Lika lydande med förutvarande 12 §.

V

7

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av det vid förordningen den 28 oktober 1910 om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering fogade formulär n:r 1.

Härigenom förordnas, att det vid förordningen den 28 oktober

1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering fogade for­

mulär n:r 1 skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

Anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.

6. Såsom realisationsvinst — — — mindre än fem år. Visar

denna inkomstkälla i sin helhet underskott, utföres noll och underskottet

får icke avräknas från annan inkomst eller såsom förlust under allmänna

avdrag. 11

11. Avdrag för förlust — — — förlusten beräknats. Förlust å

icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom får icke avdragas

här, utan avräknas vid uppgivandet av inkomst under C 111 a).

10

H istorik.

1894 års

kommit-

terade.

Emellertid torde arbetet för astadkommande av en mera fullständig

och definitiv revision av skattelagstiftningen på här ovan omförmälda

områden böra fortgå.

För ett rätt bedömande av den svenska skattelagstiftningens stånd­

punkt till här omhandlade spörsmål synes det nödvändigt att under­

söka den historiska utvecklingen av lagstiftningen på hithörande om­

råden.

Enligt 1861 års bevillningsförordning, skulle inkomstbevillning er-

läggas för all inkomst vare sig av kapital eller arbete. Till inkomst av

arbete räknades all den inkomst, som erhålles av rörelse, yrke eller

tjänst, såsom vinst av bergsbruk jämte därtill hörande verk, inrättningar

och näringar, av mjöl- och sågkvaruar, fabriker, mekaniska verkstäder,

brännvinsbrännerier samt andra för varors tillverkning eller förädling

anlagda inrättningar, penningrörelse, handelsrörelse, skeppsrederi eller

sjöfart, hantverk eller annan jordbruket icke tillhörande näring samt vad

utöver därmed förenade kostnader förvärvades genom utövning av veten­

skap, konst eller handaslöjd, ävensom avlöning m. m. (§ 6). Det fram­

går av förordningens bestämmelser, att med inkomst skulle förstås den

behållna årliga inkomsten av den skattskyldiges särskilda inkomst­

källor.

1861 års bevillningsförordning underkastades under tidernas lopp

mer eller mindre väsentliga ändringar, men i huvudsak bibehölls dess

inkomstbegrepp utan väsentliga modifikationer intill år 1910, då det­

samma i samband med antagandet av en inkomst- och förmögenhets­

skatt för statens räkning erhöll en mera utförd och distinkt bestämning.

Förslag till ändringar i sådan riktning hava tid efter annan blivit

av särskilda kommitterade utarbetade och i viss utsträckning godkända.

Men man kan lägga märka till, hurusom lagstiftningen alltjämt vid

prövning av de framkomna förslagen framgått med en synnerlig var­

samhet.

De kommitterade, som den 2 november 1894 avgåvo betänkande

med förslag till förordning angående inkomstbevillning, gjorde bland

annat följande uttalande (sid. 131—132):

»Såsom en brist i bevillningsförordningen har ofta anmärkts, att,

oaktat i förordningen särskilt framhålles, att det är behållna inkomsten,

som beskattas, och ehuru för sådant ändamål avdrag från bruttoinkomsten

medgivas, ingenstädes tydligt utsäges vad med bruttoinkomst förstås.

Denna brist synes kommitterade vara av beskaffenhet att, trots de svå­

righeter, som äro förenade med inkomstbegreppets bestämmande, fordra

11

ett avhjälpande. Detta torde vara så mycket angelägnare, som gränsen

mellan

'inkomst

och

kapital för v ärv

äger grundläggande betydelse for åt­

skilliga delar av förordningen.

Allmänt plägar förvärv genom arv och testamente undantagas Iran

inkomstskatten och underkastas särskild beskattning. Hos oss träffas

sådan förmögenhetstillökning av stämpelskatt och lärer med avseende

därå icke böra jämväl träffas av inkomstskatten. Av enahanda skäl lärer

o-åva av fast egendom böra undantagas. Vidare torde, helst i enlighet

med föreliggande förslag vid beskattningsbara inkomstens bestämmande

avdrag förbliv- och olycksfallsförsäkringspremier icke medgivas, det ut­

fallande försäkrangskapitalet böra fritagas från bevillning. Slutligen

torde ock hemgift, såsom ett förskott å blivande arv, böra åtnjuta frihet

från bevillning. Alla andra intäkter av vad slag som helst, vare sig

de bestå i penningar eller naturaförmåner eller eljest äro i penningvärde

bestämbara, böra, enligt kommitterades åsikt, anses såsom

inkomst

och

förty, sedan medgivna avdrag därifrån ägt. rum, påföras bevillning.

Till inkomst skulle sålunda hänföras vinst icke blott av regelbunden

affärsverksamhet utan även av tillfälliga affärstransaktioner. Likaså lotten-

och konjunkturviuster, men däremot icke värdeförhöjning i ännu icke

realiserad egendom.»

. ,

,

Vidare yttrade kommitterade (sid. 146): »Frågan, huruvida och

i vad mån avdrag för

förluster

må medgivas, synes kommitterade krava

ett olika avgörande, alltefter som det gäller kapitalförluster, i egentlig

mening eller affärsförluster. För de förra lärer avdrag så mycket mindre

kunna medgivas, som ju icke varje ökning av förmögenheten drabbas

av inkomstbevinning. För förlust å handel eller näring bör däremot

avdrag anses berättigat, om ock en obegränsad rätt i detta avseende

icke gärna kan medgivas.»

.

I sitt den 25 april 1895 avgivna utlåtande över kommitterades

förslag anförde kammarrätten, bland annat, följande (sid. 21 22).

»Enligt nu gällande bevillningsförordning är icke någon annan

inkomst underkastad inkomstbevillning än den, som utgör inkomst av

vad förordningen kallar »kapital och arbete.» Omfattningen av detta

begrepp må väl vara omtvistad, men såsom allmän regel torde kunna

uppställas, att vad som är kapitalförvärv eller tillökning av kapital där­

under icke får hänföras. Vad en person erhåller genom arv, gåva eller

testamente,

genom avyttring av egendom, som icke förvärvats i syfte att

med vinst försäljas

(kurs. av de sakkunniga), i kapital på grund av för­

säkring och dylikt, torde sålunda icke för närvarande vara föremål för

inkomstbevillning. I detta hänseende har man dock i praxis gjort undan-

12

Kommunal-

skatte-

kommittén.

tåg för lotterivinster, vilka beskattas såsom inkomst, likasom i de fall,

där gåva är hänförlig till årligt understöd (gratifikation), densamma i lik­

het med livränta och undantagsförmån är underkastad inkomstbevillning.

Frånsett inkomst genom avkastning av fäst egendom hava kom-

mitterade ansett att till inkomst i bevilluingsförordnmgens mening borde

hänföras vinst icke blott av regelbunden affärsverksamhet utan även av

tillfälliga affärstransaktioner likasom lotteri- och konjnnkturvinster, men

icke värdeförhöjning i ännu icke realiserad egendom- — — —.

Kommitterades förslag innebär alltså att även kapitalförvärv skulle

beskattas. Sålunda skulle gåva av lös egendom, vinsten genom avyttring

a-v fast egendom, som icke förvärvats i spekulationssyfte, med flera

liknande kapitalvinster underkastas beskattning. Kommitterades förslag

i denna del kan kammarrälten ej biträda.

Förslaget medgiver väl att vid beräkning av inkomst avdrag må

i vissa fall äga rum för så kallade affärs förluster, men tillåter däremot

icke, att vid beräkning av vinsten genom kapitalförvärv kapitalförluster

få avdragas. Obilligheten härav framgår av följande exempel. Fn person

säljer under samma beskattningsperiod två ' fastigheter, som han ägt

och brukat under flera ar, samt därför ej får antagas hava förvärvat

i spekulationssyfte. Han erhåller genom försäljning av den ena fastig­

heter. en vinst av 10,000 kronor men tillskyndas genom den andras

försäljning en förlust å samma belopp. Billigheten torde kräva att i

detta fall någon beskattning ej äger rum, men enligt kommitterades

förslag skulle personen kunna bliva beskattad för 10,000 kronor.»

Kommitterades förslag om beskattning av kapitalförvärv ledde icke

till någon åtgärd i sammanhang med antagandet av den bevillnings­

förordning, som utfärdades den 3 december 1897.

Enligt kommunalskattekommitténs den 18 maj 1900 avgivna för­

slag till förordning angående bevillning av inkomst skulle såsom be­

skattningsbar inkomst anses den skattskyldiges årsintäkter i penningar

eller penningars värde. Till inkomst av näring eller annan förvärvs­

verksamhet räknades även tillfälliga förvärv, såsom gåva av lös egen­

dom med vissa undantag, vinst å avyttring av fast eller lös egendom,

såvida egendomen icke utöver tio år varit i säljarens ägo, övriga kon-

junkturvinster samt vinst å lotteri. Däremot skulle icke såsom inkomst

beskattas vad som erhölles genom giftorätt, arv eller testamente eller

i hemföljd, ej heller gåva av fast egendom eller kapital, som på en gång

utfölle på grund av försäkring. Å andra sidan skulle avdrag medgivas

för förluster oberoende därav, huruvida förlusten vore alt anse såsom

kapitalförlust eller icke.

13

I avseende härå anförde kommittén, bland annat, att inom finans-

teorin sedan länge den mening varit förhärskande, att skillnad lörehinnes

och även borde av lagstiftningen upprätthållas mellan inkomst och för­

mögenhet sförvärv. Såsom föremål för inkomstskatt plägade i överens­

stämmelse med denna av det allmänna föreställningssättet jämväl bi­

trädda uppfattning upptagas endast de med en viss regelmässighet åter­

kommande eller påräkneliga intäkterna, varemot tillfälliga konjunktur-

eller realisationsvinster, gåva, arv och dylikt ansåges såsom förmögenhets -

förvärv, vilka icke genom inkomstskatt beskattades. I senare tid både

emellertid även den mening vunnit uttryck, att principiellt någon sådan

skillnad icke kunde upprätthållas, utan att alla en person tillflytande

intäkter vore av beskaffenhet att bilda inkomst för honom, likasom de,

i den mån de icke förbrukades, inginge i hans förmögenhet och bildade

kapital i vidsträckt mening. Sådant innebure emellertid icke, att staten

ej kunde för vissa intäkter välja en annan beskattningsform än inkomst­

skattens och att intäkterna av sådan anledning ginge fria från sistnämnda

skatt. Så vore t. ex. undantagslöst forhållandet med intäkter genom

arv, testamente, hemföljd och dylikt, vilka, kommittén veterligt, icke

någonstädes beskattades såsom inkomst. Däremot funnes skattelagar

(Bremen, Liibeck, Baselstadt), som med nyss angivet undantag beskat­

tade alla förmögenhetsförvärv, medan annorstädes t. ex. i Preussen och

Österrike ävensom enligt det dåvarande danska inkomstskatteförslaget

icke beskattades andra vinster än som uppstått i spekulationsaffärer i

egentlig mening.

Vad vårt land anginge, lämnade bevillningsförordningen icke någon

bestämd ledning för bedömandet av frågan. Den i instruktionen för

taxeringsmyndigheterna meddelade föreskrift, att förluster, av vilka ka­

pitalet drabbats under året näst före det, varunder bevillning påfördes,

skulle avräknas från ägarens kapitalförmögenhet och bevillning erläggas

för den avkastning, återstående kapital ansåges lämna, gåve emellertid

vid handen, att beskattning av förmögenhetsförvärv icke åsyftats.

I praxis skönjes emellertid eu bestämd strävan att åtminstone vad

anginge de egentliga realisationsvinsterna ansluta sig till den uppfatt­

ning, däråt den preussiska skattelagsstiftningen ^ivit uttryck, och så­

lunda beskatta dylika vinster, när de framstode såsom resultatet av en

aflfärsspekulation. En sådan presumerades i allmänhet hava förelegat,

när eu jämförelsevis kortare tid förflmit mellan köp och försäljning,

men avgörandet berodde ytterst av en prövning av omständigheterna

i varje särskilt fall. Jämväl i fråga om beskattning av gåva, som icke

avsåge fast egendom, rådde olika praxis. Medan sålunda enstaka gåvo-

14

förvärv i allmänhet lämnades fria från beskattning likasom även de

understöd, vilka mer eller mindre regelbundet utginge för gåvotagarens

undervisning eller uppfostran, plägade däremot andra, årligen eller eljest

periodvis givna understöd beskattas, utan att givaren ägde att härför

tillgodoräkna sig avdrag.

Åven kommittén hölle före, att eu teoretiskt fullt hållbar skillnad

svårligen kunde uppdragas mellan inkomstbildande och omedelbart ka­

pitalbildande intäkter, och anledning torde i varje fall vara för handen

att i ett skattesystem, som icke i sig upptoge någon förmögenhetsskatt,

underkasta den stora gruppen av tillfälliga förvärv inkomstbeskattning,

helst därigenom ställdes i utsikt att bereda önsklig stadga åt en hittills

vacklande lagtillämpning. Från de inkomstskattepliktiga förmögenhetsför-

värven hide kommittén emellertid utsöndrat icke blott förvärven genom

arv, testamente och dylikt, vilka ju vore föremål för särskild beskattning,

utan även åtskilliga andra förvärv, vilkas beskattande kunde anses såsom

en obillighet, såsom t. ex. arvoden för vissa offentliga uppdrag. Vidare

hade kommittén i syfte att undanröja svårigheter vid tillämpningen och

på samma gång mildra reformens verkningar för beskattningen av rea­

lisationsvinster stadgat en viss preskriptionstid, efter vars förlopp eu

dylik beskattning icke vidare finge ifrågakomma. Kommittén hade där­

emot icke ansett skäl förefinnas att göra föreskriftens tillämplighet be­

roende av en undersökning, i vad mån ett verkligt spekulationssyfte

förelegat vid tiden för affärens inledande eller avslutning. Fn sådan

undersökning måste nämligen ställa sig särdeles vansklig i alla fall,

där ej ett erkännande av den skattskyldige kunde erhållas. För denne

bleve ett dylikt förfarande alltid förhatligt och innebure därjämte en

fara, att han, ställd

i

valet mellan att skatta och undslippa beskattning,

frestades att framställa sina avsikter i en mindre riktig dager.

Då kommittén således vidgat ramen för den så kallade objektiva

skattskyldigheten genom att låta densamma även omfatta förmögenhets-

yinster, hade följdriktigheten krävt, att rätten till avdrag för förluster

i ^ materiellt avseende underginge en motsvarande utvidgning och att

sålunda den dittills fastslagna skillnaden mellan sådana förluster, vilka

borde anses såsom minskning i skattskyldigs årsinkomst eller såsom

förmögenhetsförluster, upphävdes. Instruktionen för taxeringsmyndig­

heterna hänvisade till rörelsens eller förlustens storlek och beskaffenhet

såsom grund för avgörandet i varje särskilt fall, och det hade sålunda

inträffat, att vad som för den stora affären ansetts såsom minskning

i årets vinst betraktats såsom förlust för den lilla affären o. s. v. Då

kommittén ansett sig böra medgiva avdrag för alla förluster utan att

15

därvid förutsätta andra inskränkningar än dels att förlusten överhuvud

skulle hänföras till en inkomstkälla, vars avkastning utgjorde föremål

för inkomstbeskattning, och dels att hänsyn till förlusten toges endast

en gång, nämligen vid beräkningen av den skattskyldiges inkomst det

år, då förlusten komme till synes, hade kommittén således härigenom

för lagtillämpningen ställt i utsikt fördelen av eu fast och allmängiltig

princip, syftande även den till en jämlik beskattning.

I detta ämne anförde kammarrätten i sitt den 30 december 1902

avgivna utlåtande över kommunalskattekommitténs förslag följande:

»Kommitténs förslag till beskattning av förmögenhetsförvärv synes

kammarrätten böra i väsentlig mån modifieras. Åven om nämligen, på

sätt kommittén erinrar, en teoretiskt fullt hållbar skillnad svårligen kan

uppdragas mellan inkomst- och förmögenhetsförvärv, bör lagstiftningen

icke lämna ur sikte, att den här befinner sig på ett område, där en

mera genomgripande förändring i bestående förhallanden icke kan

undgå att komma i strid med allmänna föreställningssättet. Särskilt

gäller detta om beskattningen av gåva av lös egendom, i vilket avseende

nästan samtliga i ämnet hörda myndigheter framställt erinringar mot

kommitténs förslag.

Att, på sätt flera Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande synas

anse önskligt, fullständigt frikalla gåva av lös egendom från beskattning,

synes väl icke lämpligt, men däremot nödig varsamhet bjuda att be­

gränsa skattskyldigheten i förevarande fall till gåva, som utgår under

formen av kontant periodiskt understöd, så framt nämligen understödet

icke antingen är att anse såsom bidrag till mottagai ens undervisning

eller uppfostran eller ock avser att bispringa meddellösa åldringar, sjuka

eller vanföra, som äro skattskyldigs anförvanter. I dessa fåll bör under­

stödet vara fritaget från beskattning. Följdriktigheten kräver likaledes

skattefrihet för gåva av lös egendom i varje fall, där gåvan är under­

kastad stämpelskatt.

I fråga om förslaget, i vad det avser beskattande av realisations­

vinst, tillåter sig kammarrätten till en början erinra om, att det s\nes

lämpligt begränsa skattskyldigheten i förevarande fall till vinst, upp­

kommen genom köp och försäljning eller byte. Då nämligen förvärv

genom giftorätt, arv och testamente enligt förslaget icke beskattas, torde

det varken vara fullt följdriktigt eller billigt att såsom inkomst beskatta

den värdestegring, det sålunda förvärvda föremålet vid sedermera ske­

ende avyttring kan visa sig hava undergått. Härtill komma de vansklig

heter, som måste möta att rätt bestämma vinstens storlek, för vilket

16

ändamål de av kommittén föreslagna bestämmelserna näppeligen torde

vara tillräckligt vägledande.

Kommitténs förslag att låta skattskyldigheten i avseende å rea­

lisationsvinst uteslutande bero därav, huruvida förvärv och avyttring båda

falla inom en tidrymd av tio år, synes icke heller antagligt. Också har

förslaget härutinnan föranlett mycken erinran, vilken i allmänhet gått

i den riktning, att praktiska hänsyn bjuda en långt större begränsning

än som av kommittén ifrågasatts. En reservant inom kommittén även­

som överståthållareämbetet hava i sådant avseende förordat såsom villkor

för skattskyldighet, att förvärvet och avyttringen båda skola hava ägt rum

under beskattningsåret. Härjämte hava såsom lämpliga tidrymder för­

ordats ett år, tre år och fem år. Enligt kammarrättens åsikt bör emel­

lertid i förevarande avseende den omständigheten få verka avgörande,

huruvida syfte att göra vinst förelegat vid förvärvet eller icke. I förra

fallet kan en verklig förvärvsverksamhet anses föreligga och skattskyl­

dighet bör inträda såsom en självklar följd, oberoende därav, huru lång

tid förflutit mellan förvärvet och avyttringen. I anslutning till den

praxis, som på förevarande område kan anses hava utvecklat sig, torde

det härutöver befinnas lämpligt stadga, att, där endast en viss kortare

tid, exempelvis tre år, förflutit efter förvärvet, vinsten å avyttringen

undeikastas beskattning, utan att man ingår i någon prövning, om för-

väi vet verkligen avsett att bereda vinst eller ej. Den jämförelsevis korta

tid, som det avyttrade föremålet ägts, kan nämligen anses giva berät­

tigad anledning antaga, act vinstsyfte här verkligen förelegat.»

Inom kammarrätten uttalade två ledamöter i förevarande avseende

skiljaktiga meningar. Av den ene av dessa ledamöter framhölls, att

bland de mera påtagliga bristerna i gällande skattelagsstiftning vore

den privilegierade ställning, som vore inrymd åt förvärvare av så kal­

lade konjunkturvinster. Den, som arbetade sig till en jämförelsevis ringa

inkomst, vore underkastad en ofta synnerligen betungande beskattning,

medan den, vilken utan något sitt åtgörande, allenast genom värdesteg­

ring å fast egendom, aktier och andra valutor, förvärvade en förmögenhet,

i de dosta fall förbleve alldeles skattefri. Varje konjunkturvinst borde

beskattas blott med den modifikation, som betingades av svårigheten,

att när värdeföremålet varit längre tid i avyttrarens ägo bestämma

vinstens storlek, heservanten instämde följaktligen i kommitténs för­

slag, dock med det tillägg att, när förvärvet av den avyttrade egen­

domen uppenbarligen skett i spekulationssyfte, beskattning av vinsten

skulle äga rum oberoende av den tidslängd, som förflutit mellan förvärv

och avyttring.

17

Enligt 1904 års förslag till förordning om skatt av inkomst och

förmögenhet samt om inkomstskatt a aktiebolag och andra juridiska

personer skulle såsom beskattningsbar inkomst taxeras skattskyldigs

samfällda årsintäkter i penningar eller penningars värde, vare sig de

härflöte av fast egendom, av kapital eller av arbete eller i övrigt tiilHöte

den skattskyldige. Såsom inkomst skulle dock icke taxeras, bland annat,

vad som förvärvades genom giftorätt, arv eller testamente och i hem-

följd, morgongåva eller fördel av oskiftat bo eller genom gåva av fäst

egendom eller annan gåva, såvida den ej utginge under form av periodiskt

understöd, dock att vad någon mottoge såsom bidrag till sin undervisning

eller uppfostran vore från skatteplikt frikallat. Ej heller skulle såsom

inkomst taxeras vinst å tillfällig avyttring av fast eller lös egendom,

som tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock utöver

tre år varit i hans ägo, ej heller kapital, som tillfälle någon på grund

av försäkringsavtal. Avdrag skulle medgivas för sådan förlust å skatt­

skyldiga verksamhet, som ej vore att hänföra till kapitalförlust.

Kammarrätten, som den 31 december 1904 avgav utlåtande över

nyssnämnda förslag, berörde icke frågan om beskattning av kapital för­

värv i vidare mån än genom uttalandet därom att därest såsom inkomst

i vissa fäll skulle beskattas vad som hittills betraktats såsom kapital-

förvärv, borde även i förordningen inrymmas eu viss rätt till avdrag

för liden kapitalförlust. Eljest kunde, om, t. ex. någon under samma

beskattningsår sålde två av honom tillförene köpta fastigheter och å den

ena gjorde en vinst av 10,000 kronor, men å den andra förlorade samma

belopp eller mera, följden bliva, att han i allt fall skulle beskattas för

nämnda vinst.

Tre av kammarrättens ledamöter hade emellertid ett gemensamt

anförande i förevarande ämne av följande innehåll.

Det syntes dessa ledamöter, att den bestämmelse, som återfunnes

i 1903 års danska skattelag eller att inkomst genom försäljning av

skattskyldigs egendom icke beskattades, såvida icke försäljningen till­

hörde hans näringsverksamhet eller företagits i spekulationssyfte, då

vinsten räknades till inkomst, och å andra sidan avdrag för förlust vore

medgiven, ägde företräde framför det framlagda förslaget. Eu följd

av däri föreslagna föreskrifter torde i övrigt bliva, att, så vitt sådant

kunde ske, försäljningen uppskötes till tid, som ej föranledde skatteplikt.

Ville man ' beskatta annan tillfällig försäljningsvinst än den, som

uppstode genom spekulationsaffär, borde all vinst å avyttring

av

egendom

beskattas eller med andra ord såsom inkomst räknas varje ökning i

förmögenhet, som för .skattskyldig uppkomme genom försäljning av

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. ISO käft. (Nr 213. bilaga.)

3

1904 års

kommit-

terade.

18

honom tillhörig egendom, den kunde hava tillhört honom längre eller

kortare tid samt förvärvats på ena eller andra sättet.

¹⁹¹⁰ års

Vid förberedandet inom finansdepartementet av 1910 års skatte-

skattereform. reform, som resulterade i bl. a. den nya förordningen om inkomst- och

förmögenhetsskatt samt den reviderade bevillningsförordnmgen, bägge

utfärdade den 28 oktober 1910, förelågo för de tillkallade sakkunniga

utom annat material de härovan refererade kommittéutredningarna till

förnyad granskning. Därjämte hade de sakkunniga, såsom allmänt torde

vara känt, vid utarbetandet av sina förslag låtit sig i icke ringa män

påverkas av bland annat den preussiska och den danska skattelagstift­

ningens bestämmelser, något som även kan konstateras i'fråga om 1904

ars skattesakkunniga med avseende a det av dem utarbetade förslaget

till skatteförordning. I vissa delar ansluta sig de två förslagens bestäm­

melser nära till motsvarande bestämmelser i de preussiska och danska

skattelagarna, i andra åter förekomma skiljaktigheter, som påtagligen

icke äro endast tillfälligheter, utan få anses fullt avsiktliga.

Bland de autydda skiljaktigheterna förtjäna bär omnämnas de be­

stämmelser, som avse att reglera inkomstbegreppet, i vad avser inkomsten

av dels rörelse och yrke, dels tillfälliga affärer.

Utländsklag-

Den preussiska inkomstskattelagen beskattar såsom inkomst:

stiftning.

a) in]j0ms^ av kapital,

b) inkomst av fast egendom,

c) inkomst av rörelse och yrke (Handel lind Gewerbe, incl. Berg­

häll) samt

d) inkomst av vinstgivande sysselsättning och av avkomstgivande

rättigheter.

Inkomst, som icke är att hänföra till någon av dessa källor, är

icke skattepliktig. Emellertid skall vinst, som uppstår av tillfälliga

spekulationsaffärer, i beskattningshänseende hänföras till inkomst av

kapital, men beräknas på samma sätt som inkomst av rörelse och yrke.

Det är uttryckligen stadgat, att extraordinära intäkter genom arv, gåva,

livförsäkring och genom icke yrkesmässigt eller icke i spekulationssyfte

företagen avyttring av fast egendom (Grundstiicke) samt liknande för­

värv icke skola räknas såsom skattepliktig inkomst utan såsom ökning-

av stamförmögenheten.

I fråga om beräkning av inkomst av rörelse och yrke gäller såsom

allmän regel, att det är affärsvinsten som skall beskattas. I fråga om

skattskyldiga, som föra ordentliga räkenskaper enligt därom givna civil­

rättsliga bestämmelser, skall vinsten beräknas efter de grunder, som

19

gälla för upprättande av inventarium och balansräkning, under det att

inkomsten i fråga om andra skattskyldiga uppskattas på grundval av

årets affärsinkomster och affärsutgifter. Enligt praxis skall taxeringen i

förstnämnda fall grundas på räkenskaperna, där skäl till anmärkning-

möt. dem icke förekommer. Om räkenskaperna upptaga vinster, vilka

icke skola beskattas såsom inkomst, böra emellertid sådana vinster vid

taxeringen lämnas obeaktade; detta gäller enligt uttryckligt stadgande

beträffande de här ovan redan omförmälda extraordinära intäkterna

genom arv o. s. v. men enligt praxis även i fråga om icke reali­

serad värdeökning av det till företaget hörande anläggningskapitalet. I

särskilda mål har däremot Oberverwaltungsgericht in Staatssteuersachen

förklarat, att dessa bestämmelser skola anses innebära, att vinsten genom

avyttring av tillgångar tillhörande anläggningskapitalet är affärsvinst,

»ty i och med det ögonblick, då sådana tillgångar avyttras, upphöra de

att vara anläggningskapital (dauernd zum Betriebe bestimmt) och bliva

a vy ttr i n gs förena ål.»

Enligt den danska lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt taxeras

såsom inkomst:

1) inkomst av jordbruk, skogsbruk, industri, handel, hantverk m. m.;

2) inkomst genom utarrendering eller uthyrning av fast eller

lös egendom;

3) inkomst av tjänst eller anställning;

4) inkomst av tionde;

5) inkomst av kapital;

6) inkomst av lotterispel, annat spel och vadhållning.

Denna uppräkning är emellertid icke uttömmande, enär såsom

skattepliktig inkomst skola räknas skattskyldiges samfällda årsintäkter

med de i lagen särskilt angivna undantag och begränsningar. 1 detta

avseende stadgas bl. a. undantag för:

1) Förmögenhetsökning genom värdestegring av skattskyldigs

tillgångar.

2) Intäkter som härflyta från försäljning av skattskyldigs egendom,

för så vitt försäljningen icke faller under hans näringsverksamhet eller

företagits i spekulationssyfte.

3) Förmögenhetsökning som har sin grund i arv eller förskott

på arv, i äktenskaps ingående, utbetalning av livförsäkring, brand­

försäkring o. d.

4) De intäkter, som härröra från kapitalförbrukning eller upp­

tagande av lån.

5) Vissa dagtraktamenten och reseersättningar.

20

Svenskt

Enligt det av 1904 års svenska inkomstskattesakkunniga avgivna

lsuTårf re* ^är 0V!in omförmälda förslaget skulle vid taxeringen all inkomst hänföras

^{formförslag,} till någon av följande källor:

1) inkomst av fast egendom;

2) inkomst av kapital;

3) inkomst av arbete;

4) övrig inkomst.

Därvid räknades såsom inkomst av arbete inkomst av tjänst eller

pension samt av jordbruk och annan näring, och till övrig inkomst

vinster av tillfällig natur och all annan skattepliktig inkomst, som ej

borde hänföras till någon av de andra inkomstkällorna. Till sistnämnda

inkomstgrupp räknades enligt de »särskilda anvisningarna» exempelvis

realisationsvinster, lotterivinster, inkomst av patent- och därmed jämförliga

rättigheter (rovalties) o. d. Dock skulle såsom inkomst icke taxeras

realisationsvinst vid avyttring av fast eller lös egendom, som tillfallit

säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock utöver tre år

varit i hans ägo.

Då annat ej i författningsförslaget utsäges eller antydes, får det

antagas, att dess författare velat uppdraga en bestämd gräns mellan

inkomst av arbete och annan inkomst, och att särskilt realisationsvinster,

då de voro skattepliktiga, skulle behandlas annorlunda än den affärs-

vinst, som skulle taxeras såsom inkomst av jordbruk och annan näring.

Åven torde det få antagas, att dylika vinster skulle beskattas enligt de

särskilt för dem gällande reglerna, vare sig de förvärvades av en närings­

idkare eller annan person.

I fråga om inkomst av näring skulle dit hänföras bland annat

inkomst av rörelse eller yrke. Den i anvisningarna givna exemplifi­

eringen av de verksamhetsgrenar, som voro att hänföra till rörelse eller

yrke, överensstämmer i det väsentliga, med motsvarande exemplifiering i

de da gällande skatteförfattningarna, nämligen bevillningsförordningen

och förordningen om inkomstskatt. Det kan således icke förutsättas en

avsikt hos de sakkunniga att inlägga någon ny betydelse i det teoretiska

begreppet inkomst av rörelse eller yrke. Ingenting tyder på att de

sakkunniga (dåvarande kammarrättsrådet E. von Wolcker,. professor

Gustav Cassel och undertecknad Landén) velat till rörelseinkomst hänföra

annat än den egentliga affärsvinsten. Den utvidgning av inkomst­

begreppet, som av dem föreslogs, var att under en ny huvudgrupp av

skattepliktiga inkomster, av dem benämnd »övrig inkomst», hänföra bland

annat de form ögenhets förvärv, som enligt förslaget skulle beskattas

såsom inkomst, men enligt deras sannolika mening icke kunde hänföras

21

under gruppen »inkomst av rörelse». Hit höra särskilt de s. k. reali­

sationsvinsterna och andra tillfälliga vinster, som begreppsenligt icke

kunde hänföras under inkomst av rörelse eller yrke. Det bör observeras,

att de sakkunniga i författningstexten icke gjort någon skillnad mellan

olika slag av realisationsvinster allt eftersom de förvärvats av en rörelse-

idkare eller annan person. En tillfällig vinst skulle enligt ordalagen i

deras förslag alltid, länder förutsättning att de uppställda villkoren för

skatteplikt förelågo, beskattas såsom »övrig inkomst», medan den yrkes­

mässiga vinsten beskattades såsom inkomst av rörelse eller yrke. I

motsats till vad som stadgats i Preussen och Danmark skulle vid reali­

sationsvinsters beskattning bortses från, huruvida den affär, som givit

anledning till vinsten, företagits i spekulationssyfte eller icke. Det av­

görande var, att avyttringen av den egendom, varom fråga vore, ägde

rum inom viss tid efter förvärvet och att egendomen förvärvats genom

köp eller byte, men det kan förutsättas att genom uppställande av dessa

villkor för skatteplikt de sakkunniga trott sig i stort sett kunna begränsa

skatteplikten till de verkliga spekulationsaffärerna i anslutning till då

rådande praxis, som i princip beskattade endast spekulationsvinster.

Den danska bestämmelsen därom, att inkomst vid försälining av egendom

skulle undantagas från beskattning, för så vitt försäljningen »ikke henhör

under vedkommendes nseringsvej» torde av de sakkunniga hava ansetts

icke erforderlig eller lämplig. Om härmed avses att stadga, att yrkes­

mässig försäljning av egendom medför skatteplikt för den genom för­

säljningen uppkomna vinsten, skulle bestämmelsen icke vara behövlig,

då enligt svensk uppfattning det är självklart, att dylik vinst bör hän­

föras till inkomst av rörelse eller yrke. Skulle åter med bestämmelsen

avses, att en näringsidkares tillfälliga vinst genom försäljning av egendom

skulle beskattas såsom inkomst; även då försäljningen omfattade egendom,

med vilken han eljest icke dreve handel, står ju bestämmelsen i strid

mot det i Sverige rådande föreställningssättet.

Att de sakkunniga icke upptogo de bestämmelser i preussiska

inkomstskattelagen, som leda till att det enligt balansräkningen fram­

kommande överskottet av tillgångar över skulderna i fråga om vissa

skattskvldiga alltid beskattas såsom affärsvinst, förefaller av liknande

anledningar fullt naturligt. Nämnda överskott kan såsom känt upp­

komma dels genom förmögenhetstillväxt under året, dels genom den under

året intjänta inkomsten. Enligt den tyska handelslagen gäller t. ex.

att ännu icke försålda tillgångar skola upptages till sitt försäljnings­

värde vid den tidpunkt, då balansräkningen upprättas, och komme så­

lunda, om lagen strängt tillämpades, eu värdestegring å dylika tillgångar

av vad slag som helst att räknas såsom vinst och alltså ingå i inkomsten.1

Även en dylik uppfattning om grunderna för inkomstens beräkning var

och torde fortfarande vara främmande för svenskt föreställningssätt.

Den i den preussiska skattelagen träffade anordningen att till und­

vikande av beskattningens ojämnhet och orättvisa stadga, att beträffande

skattskyldiga, som föra ordentliga räkenskaper, inkomsten skall beräknas

till sitt medeltal för de tre närmast föregående åren, torde icke hava tilltalat

1904 års sakkunniga mera än de vid andra tidpunkter tillkallade sak­

kunniga för den svenska skattelagstiftningens revision, vilka ju haft

anledning att taga frågan om en dylik anordning under övervägande,

och i denna omständighet torde man finna en ytterligare anledning till

att 1904 års sakkunniga i nu berörda avseenden underlåtit att följa den

främmande lagstiftning, som de i många andra delar tagit till förebild

vid avfattandet av sitt förslag.

Då arbetet med revision av skattelagstiftningen under år 1908 ånyo

upptogs, tillkallades för detta ändamål såsom sakkunniga dåvarande

ombudsmannen och fiskalen Conrad Carleson, dåvarande kammarrätts­

rådet Herman Palmgren och undertecknad Landén. Dessa utarbetade

bl. a. det förslag till inkomst- och förmögenhetsskatt, som sedermera i

proposition nr 88 förelädes 1910 års riksdag och som i huvudsak blev

av riksdagen godkänt.

I väsentliga delar byggde dessa sakkunniga sitt förslag på 1904

års nyss omförmälda förslag. Sålunda bland annat i fråga om begreppet

skattepliktig inkomst. Såsom inkomst skulle således med vissa angivna

avdrag taxeras skattskyldigs samfällda årsintäkter i penningar eller

penningars värde, vare sig de härflyta av fast egendom, av kapital eller

av arbete. Inkomstkällornas indelning i huvudgrupper var alltså en

annan än den av 1904 års sakkunniga föreslagna, i det att huvudgruppen

»övrig inkomst» saknades i 1910 års förslag och dithörande inkomster

i stället inrymdes under huvudgruppen inkomst av arbete. Men inom

denna^ grupp upptagas såsom underavdelningar samma inkomstkällor

som år 1904 redovisades under de bägge huvudgrupperna inkomst av

arbete och övrig inkomst. Sålunda iunnos såsom särskilda underav­

delningar, bland annat, inkomst av rörelse och yrke och vinster av till­

fällig natur.

Det framgår av förslaget, att de sakkunniga icke åsyftat att införa

några nya principer beträffande vad som vore att anse såsom inkomst

1 Enligt praxis synes detta icke tillämpas beträffande icke realiserad värdestegring av

själva anläggningskapitalet. För aktiebolag faller detta av sig själv, enär de icke få upptaga

dylika tillgånger högre än till anskaffningsvärdet

23

av rörelse eller yrke. Exemplifieringen av de inkomstkällor, som skola

komma i fråga till beskattning under denna huvudgrupp, ansluter sig

nära till den i våra bevillningsförordningar hävdvunna, med iakttagande

dock att åtskilliga nya slag av yrkesmässig näringsverksamhet blivit

tillagda. Man får således antaga, helst något annat icke framgår av

departementschefens motivering för det av honom framlagda förslaget,

att vid 1910 års skattereform den bestående skattelagstiftningens teore­

tiska begrepp »inkomst av rörelse eller yrke» — frånsett den utvidgade

exemplifieringen — lämnats oförändrat.

Däremot infördes genom denna reform den nyheten i fråga om

inkomstbegreppet överhuvudtaget, som under växlande former tidigare

ifrågasatts i de här ovan omförmälda skatteförslagen av åren 1894, 1900

och 1904, i det att uttryckligt stadgande inrymdes i skatteförordningarna

därom, att vissa form ögen hets förvärv skulle beskattas såsom inkomst.

Sålunda stadgades, såsom redan sagts, att såsom inkomst av arbete

skulle taxeras vissa dylika förvärv, upptagna såsom eu huvudgrupp ((vin­

ster av tillfällig natur», därunder inbegripen avyttring av fast och lös

egendom, som förvärvats genom köp eller byte och under viss kortare

tidrymd varit i säljarens ägo. Slutligen skulle till en sista huvudgrupp

hänföras all annan skattepliktig intäkt, som ej vore att hänföra till

någon annan grupp. Till de två sistnämnda grupperna skulle enligt

anvisningarna till förordningen hänföras sådana skattepliktiga intäkter,

som ej böra hänföras under annan rubrik, såsom realisationsvinster,

lotterivinster, inkomst av patent och därmed jämförliga rättigheter o. d.,

och torde därav framgå, att de angivna slagen av vinster enligt lag­

stiftarens mening i regel icke skola taxeras såsom inkomst vare sig

av fast egendom eller av kapital eller av rörelse eller yrke. Ett seder­

mera år 1919 i sammanhang med utredningen om kommunalbeskatt­

ningens omläggning framkommet förslag att vinst vid realisation av fast

egendom skulle beskattas såsom inkomst av fast egendom har, såsom

känt torde vara, icke lett till någon åtgärd, och den preussiska skatte­

lagens bestämmelser, att tillfälliga spekulationsvinster skola hänföras till

inkomst av kapital, hava icke någon motsvarighet i vår skattelagstiftning.

Vid föredragning i statsrådet av 1910 års förslag till förordning

om inkomst- och förmögenhetsskatt hade dåvarande chefen för finans­

departementet följande uttalanden beträffande bär berörda frågor:

»Den nu lämnade utredningen visar oförtydbart, att det är förenat

med störa vanskligheter att fastställa vad som skall räknas till beskatt­

ningsbar inkomst. Så mycket är dock klart, att dit icke höra penning­

medel, som inflyta vid realiserandet av den skattskyldiges förmögenhet

Departe­

mentschefen

år 1910.

24

eller förmögenhetsdel, för så vitt icke realisationen innebär någon vinst

för den skattskyldige. Detta har, på sätt framgår av mitt yttrande i

sammanhang med frågan om beskattning av skogsinkomsten, av mig

redan behörigen beaktats. Däremot är gränsen för skattskyldigheten

it.

svårare att draga, då verkligt förmögenhetsförvärv föreligger.

Någon gräns i sådant avseende finnes icke angiven i nu gällande

skatteförfattningar. Praxis har emellertid på detta område fastslagit

regler, som i fråga om följdriktighet och jämnhet i beskattningsresul-

tatet i mera än ett fall lämna åtskilligt övrigt att önska.

På grund härav och då i en rationellt uppställd skatteförfattning

av ifrågavarande slag klarhet över inkomstbegreppet icke utan olägenhet

kan undvaras, hava i föreliggande författningsförslag härutinnan lämnats

normerande bestämmelser. I nämnda förslag liksom i alla moderna

utländska skatteförfattningar, där denna frågan behörigen beaktats, har

man sökt nå målet på indirekt väg. Visserligen fastslås i 6 § av för-

fattningsförslaget, att såsom inkomst skola taxeras skattskyldigs samfällda

årsintäkter i penningar och penningars värde, vare sig de härflutit av

fast egendom, av kapital eller av arbete. Men då stadgandet är förbundet

med bestämmelse därom, att dessa årsintäkter skola taxeras såsom in­

komst »med undantag och efter avdrag», som i författningen vidare stadgas,

har huvudvikten i förevarande avseende kommit att ligga på undantagen.

I fråga om dessa undantag äro de till stor del intet annat än ett

konfirmerande och förklarande av praxis. I vissa fall, särskilt där, på

sätt nyss nämndes, mot praxis kunna göras vägande anmärkningar,

innebära dock undantagen nyheter, som kräva sin motivering.-----------

Gränsen mellan beskattningsbara och icke beskattningsbara in­

komster torde ingenstädes vara så flytande som i fråga om konjunktur­

vinster. Såsom av den förut lämnade utredningen framgår, har praxis

i princip fastslagit, att vinster av sagda natur äro skattepliktiga, allenast

för såvitt bakom den affär, varpå vinsten uppkommit, legat spekulations­

syfte. Ställd inför svårigheten att i det speciella fallet avgöra, om sådant

syfte förelegat eller icke, har praxis alltmera övergått att göra beskatt­

ningen beroende på den tidrymd, som förflutit mellan köp och försäljning

av ifrågakomua egendom. Ju kortare denna tidrymd varit, med desto

starkare skäl har man ansett sig kunna förutsätta, att spekulationssyfte

förelegat.

En sådan gränsskillnad är naturligen alldeles för obestämd för att

kunna godkännas. Innan jag angiver min egen ställning till frågan, skall

jag i korthet redogöra för i vissa främmande länder gällande bestäm­

melser å ifrågavarande område.

25

Danmark. Såsom inkomst räknas icke intäkter, som härflyta av

försäljning av skattskyldig tillhörig egendom, förså vitt försäljningen icke

faller under den skattskyldiges näring eller företagits i spekulationssyfte.

Preussen. Vinst av i spekulationssyfte avslutade affärer efter avdrag

av eventuella förluster å likartade affärer anses som beskattningsbar

inkomst även för skattskyldiga, som icke hava till yrke att företaga

sådana affärer.

Bayern. Frågan huruvida en tillfällig lotteri- eller spekulationsvinst,

som icke härflyter av den skattskyldiges yrkesmässigt utövade närings­

verksamhet, är att beskatta såsom inkomst, har icke blivit löst genom

lagstiftningen. I praxis betraktar man dylika tillfälliga vinster såsom

ökning av förmögenheten och beskattar den följaktligen icke genom

inkomstskatt. Vid inkomstskattelagens förberedande behandling väcktes

ett förslag att, i överensstämmelse med den preussiska lagstiftningen

i ämnet, till vederbörande artikel foga ett tillägg av följande innehåll:

»Vinsten av icke yrkesmässigt men i spekulationssyfte företagen för­

säljning av fastigheter, värdepapper och fordringar är efter avdrag av

förluster underkastad inkomstskatt.» Förslaget förkastades emellertid

dels med hänsyn till svårigheterna vid stadgandets tillämpning, dels på

grund av farhågan att yrkesspekulanterna, särskilt de som handlade med

fastigheter, skulle med stöd av ett sådant stadgande söka att undgå

näringsskatt och i stället erlägga den lindrigare inkomstskatten.

Wurttemberg. Såsom skattepliktig inkomst anses vinst vid köp och

försäljning av fastigheter, värdepapper och annan egendom, om affären

företages i spekulationssyfte och den skattskyldige har för vana att be­

driva sådana affärer eller om affären avslutas såsom en differensaffär.

Baden. I de särskilda anvisningarna till inkomstskattelagen angives,

att såsom beskattningsbar inkomst icke räknas lotterivinster och vinst

vid fastighetsförsäljning, såvida icke köp och försäljning äv lotter och

fastigheter bedrives yrkesmässigt.

Det synes mig icke lämpligt att nu inskränka sig till ett lagfäs­

tande av rådande praxis här i riket. Redan de svårigheter, som vid

lagtillämpningen skulle uppstå, om beskattningen av konjunkturvinster

bleve beroende på ett så subjektivt moment som spekulationssyfte, mana

till ett mera fast reglerande av beskattningen. Därjämte synes det mig,

som om, på sätt vid frågans tidigare behandling framhållits, det icke

vore annat än i sin ordning, att även konjunkturvinster, som icke äro

resultatet av spekulationsaffärer, betraktas och beskattas såsom inkomst.

Därvidlag torde det emellertid böra, såsom ock av målsmännen för denna

ordning ständigt föreslagits, fastställas någon längsta tidrymd, inom vilken

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 180 höft. (Nr 213. Bilaga.)

4

26

Norsk lag­

stiftning.

affären skall vara avslutad, för att skattskyldigheten för vinsten skall

inträda. Att därvid, såsom vid frågans tidigare behandling inom kam­

marrätten av eu enskild ledamot därstädes föreslagits, göra undantag-

för spekulationsvin ster och stadga skattskyldighet för dylika vinster obe­

roende av den tid, som förflutit mellan affärens början och slut, kan

visserligen vara principiellt riktigt, men bröte ej udden av anmärkning­

arna emot det nuvarande systemet och är i allt fäll mindre erforderligt,

om blott den tidrymd, varom nu är fråga, sättes tillräckligt lång.

I det avseendet hava ju under diskussionen i ämnet framkommit

skilda förslag. Huru man än ställer sig härtill, torde det i regel kunna

sägas erfordras en längre tid för avveckling av en fastighetsaffär än en

affär, som avser värdepapper eller annan lösegendom. Utgår man här­

ifrån, synes mig föreliggande förslag innebära en tillfredsställande lösning

av frågan.

Vad jag nu yttrat ansluter ju sig närmast till inkomstskattebe-

greppets omfång. I förslaget till förordning om inkomst- och förmögen­

hetsskatt har ock bland de indirekta allmänna bestämmelserna rörande

inkomster inryckts ett stadgande, att såsom inkomst taxeras icke vinst

å icke yrkesmässig försäljning av fast eller lös egendom, som tillfallit

säljaren annorledes än genom köp eller byte eller öck av honom för­

värvats genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast egendom,

tio år eller därutöver och eljest fem år eller därutöver.

Detta i 8 § förefintliga stadgande har sin motsvarighet i 7 §, där

såsom inkomst av arbete upptagits bland annat vinster av tillfällig natur,

därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig försäljning av fast eller

lös egendom, som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens

ägo, om det är fast egendom, under mindre än tio år och eljest under

mindre än fem år.

Med anledning av en kammarrättens anmärkning mot sistnämnda

bestämmelse bör denna kompletteras i syfte att närmare angiva, att in­

komsten å spekulationsaffärer under ett år utgör saldot mellan vinster

och förluster samt att, om förlusterna äro större än vinsterna, beskatt­

ning icke äger rum.»

Av intresse torde vara att taga del av den norska lagstiftningen

på hithörande område, sådan densamma kommit till uttryck i 1911 års

skattelagar för landet och för städerna, vilka bägge innehålla likartade

bestämmelser om beskattning av vinster, vid vilka tillfallet i större eller

mindre grad varit en medverkande faktor (t. ex. lotterivinster), samt

realisationsvinster. I avseende å de sistnämnda gäller, att vinst gentil

avyttring av fast egendom, värdepapper eller andra förmögenhets föremål,

27

som kunna antagas vara av säljaren förvärvade för att avyttras med fördel,

skall räknas såsom inkomst för säljaren, även

om

avyttringen icke faller

inom hans näring. Vinst, som förvärvas vid försäljning av tomter i stad

eller stadsliknande områden ävensom vinst vid försäljning av en affär,

av patent- författar- eller konstnärsrätt räknas alltid såsom inkomst.

Regeringen hade föreslagit ett tillägg till den refererade bestäm­

melsen av innehåll, att realisationsvinst, även om den uppstått utan

spekulationssyfte, alltid skulle beskattas såsom inkomst, när det leali-

serade föremålet icke varit i säljarens ägo längre tid än fem år, eu be­

stämmelse som emellertid icke vann stortingets godkännande.

Den år 1911 i Norge genomförda skattelagstiftningen grundade

sig på ett år 1904 avgivet förslag av särskilda ko.mmitterade. Ur kom-

mitterades motivering för den föreslagna beskattningen av realisations­

vinster må här anföras följande synpunkter.

Spekulationsvinster och särskilt vinster genom köp och försäljning

i spekulationssyfte av fasta egendomar, värdepapper och andra föremål,

borde alltid, alltså oberoende av, huruvida spekulationen drives såsom

näring eller icke, beskattas såsom inkomst. Sådana vinster förvärvades

i själva verket genom spekulantens verksamhet och borde därför be­

handlas lika med andra arbetsförtjänster av annan verksamhet än näring.

Att konjunkturerna medverka till vinsten kunde icke förändra sakens

natur. Det vore icke konjunkturerna i och för sig, utan spekulantens

utnyttjande av konjunkturerna, som skaffade honom vinsten.

Om föremålet icke blivit inköpt i spekulationssyfte men till följd

av konjunkturerna stigit i värde och därefter sålts med vinst, vore för­

hållandet ett annat, i det att förvärvets tillfälliga karaktär vore mera

dominerande. Frågan vore då, om försäljningsvin sten även i sådant fall

borde beskattas såsom inkomst. Utginge man från att inkoms tern för­

värvades först genom försäljningen, kunde densamma i viss män be­

traktas såsom en arbetsinkomst, i det att den ju vore resultatet av arbetet

för att finna en köpare och komma till samförstånd med honom. Om

man däremot utginge från att inkomsten helt förvärvades genom "värde­

stegringen, måste den betraktas såsom ren konjunkturvinst, \idaie kunde

frågas, om man icke borde gå ändå längre och beskatta såsom inkomst

den genom konjunkturerna vunna värdestegringen oberoende av dess

realiserande genom försäljning.

Kommitténs majoritet ville icke uppställa såsom undantagslös regel,

att tillfälliga realisationsvinster skola beskattas såsom inkomst. Frånsett

vinsten å rena spekulationsaffärer ville majoriteten beskatta realisations­

vinst, endast då försäljning skett inom en viss kortare tid eftei för-

28

värvet (förslagsvis fem år). Härigenom korame man antagligen att träffa

de flesta egentliga spekulationsaffärer, på samma gång man undginge

de svårigheter som skulle uppstå, därest taxeringsmyndigheterna i varje

fall skulle avgöra, huruvida en spekulationsaffär förelåge eller icke.

Skulle på grund av de föreslagna bestämmelserna även rent tillfälliga

realisationsvinster beskattas, så bjöde det mindre emot att såsom inkomst

beskatta en vinst, som uppstått under loppet av en jämförelsevis kort

tidrymd, än en vinst som haft sin grund i en genom årtionden fortsatt,

ofta ganska långsam värdestegring. Härtill komme, att det skulle bliva

svårt att efter en längre tids besittning bestämma realisationsvinstens

storlek, ett bestämmande som till väsentlig del undginges genom den

föreslagna formuleringen.

Minoritetsgruppen ansåg, att realisationsvinster alltid borde be­

skattas såsom . inkomst. Det förelåge icke något starkare skäl att be­

skatta spekulationsvinster mera än tillfälliga realisationsvinster. Det vore

även så gott. som omöjligt att draga en gräns mellan de två slagen av

vinster. Majoritetens förslag skulle i praktiken leda därhän, att vinster

av .ifrågavarande art aldrig bleve beskattade såsom inkomst, när en för­

säljning ägde rum efter en besinningstid av fem år.

Regeringen anslöt sig till majoritetens förslag. Minoritetens för­

slag, vore för vittgående. Särskilt för landsbygdens vidkommande skulle

det i praktiken kunna medföra stora svårigheter.

Budgetkommittén. vid 1909 års storting ansåg’ det skäligt, att

spekulationsvinster alltid beskattades, men att det däremot saknades till-

1

äckliga skäl att inkomstbeskatta rent tillfälliga realisationsvinster. Åven

om det teoretiskt kunde anföras skäl för att beskatta dessa, skulle be­

skattningen möta hinder vid den praktiska tillämpningen, enär det ofta

icke bleve lätt att utreda, huru stor vinsten, verkligen vore. Särskilt

gällde detta i avseende å jordbruksegendomar. Den föreslagna femårs-

begränsningen syntes alldeles godtycklig och kunde icke avlägsna svårig­

heterna vid den verkliga vinstens fastställande. Den riktiga synpunkten

syntes vara att . betrakta såväl vinst som förlust vid försäljning av egen­

dom, där försäljningen icke skett i spekulationssyfte eller yrkesmässigt,

såsom ökning, resp. minskning av förmögenheten.

1911 års budgetkommitté instämde med 1909 års budgetkommitté.

Fyra ledamöter uttalade sig för regeringens förslag om viss tids­

begränsning.

Stortinget följde budgetkommitténs flertal. Förslaget att beskatta

rena tillfällighetsvinster vid realisation av egendom efter viss kortare

besinningstid föll alltså, och beslutet blev att beskatta endast spekula-

29

tionsvinster. Däri överensstämde dock beslutet med regeringsförslaget, att

spekulationsvinster skulle beskattas såsom inkomst oberoende av den

tidrymd, egendomen varit i säljarens ägo.

1911 års norska skattelagar innehålla bland annat följande be­

stämmelser angående beräkningen av inkomst av handel och annan

näring.

Därest företaget enligt lag är underkastat bokföringsskyldighet,

skall inkomsten uppskattas till sitt medeltal för de nästföregående

fem åren.

Därest fartyg, anläggning eller annat, vars värdeminskning tagits

i beräkning vid inkomsttaxeringen, förstöres genom förlisning eller

annan olycka och assuranssumman överstiger det bokförda (nedskrevne)

värdet, skall överskottet beskattas såsom inkomst. Enahanda gäller om

dylika förmögenhetsföremål försäljas och försäljningssumman överstiger

det bokförda (nedskrevne) värdet. På samma sätt törfares, därest assu­

rans- eller försäljningssumman understiger det bokförda (nedskrevne)

värdet, i det att skillnaden i sådant fall skall avräknas från inkomsten.

För att förebygga varje tvekan om innebörden av detta stadgande

har i en lag den 11 mars 1916 angående provisoriska tilläggsbestäm­

melser till skattelagarna uttryckligen stadgats, ett skillnaden mellan ett

fartygs bokförda värde och försäljningssumman, då denna är högre än

nämnda värde, skall beskattas såsom inkomst, ett stadgande som väl får

antagas innebära, att överskottet skall räknas såsom inkomst, vare sig

avdrag för värdeminskning ägt rum eller icke. I praxis lär i varje fall

stadgandet bliva så tillämpat.

Emellertid har detta stadgande blivit i visst avseende modifierat

genom lag den 6 juli 1917, som stadgar dels att, när fartyg lörliser

eller på annat sätt går förlorat för ägaren och försäkringssumman över­

stiger fartygets vid näst föregående inkomsttaxering bokförda värde,

överskottet icke skall beskattas såsom inkomst, försåvitt försäkrings­

summan blivit använd eller skall användas till nybyggnad av tonnage

eller till inköp av nytt tonnage från utlandet till det förolyckade far­

tygets ersättande, dels att, därest det nya tonnaget förvärvas till över­

pris, detsammas värde skall nedskrivas med belopp, som svarar mot

överskottet i förhållande till det förolyckade fartygets värde, dock icke

till lägre värde än som motsvarar det nya tonnagets värde under nor­

mala prisförhållanden.

Innan de sakkunniga övergå till framläggandet av sina egna syn­

punkter på här ifrågavarande spörsmål, anse de sig även böra i korthet refe-

Annan ut­

ländsk lag­

stiftning.

30

rera hithörande bestämmelser i den österrikiska, engelska och franska

skattelagstiftningen.

Enligt den österrikiska lagen av 1896 angående de direkta personal-

skatterna, avd. IV, Personaleinkommensteuer, skall vinst vid avyttring

av förmögenhetsobjekt räknas såsom inkomst endast där avyttringen

faller inom driften av ett näringsföretag eller inom ramen för en speku­

lationsaffär.

Enligt praxis kräves, att spekulationssyftet förelegat redan vid

egendomens förvärvande: blår egendomen förvärvats för förvärvarens

eget begagnande och icke för att tillgodogöras genom avyttring, före­

ligger icke en spekulationsaffär. Vinsten av spekulationsaffärer beräknas

enligt de grunder, som gälla med avseende å inkomst av rörelse och

yrke (Handel und -Geverbe).

Den franska lagstiftningen om allmän inkomstskatt är av jäm­

förelsevis färskt datum — lag härom utfärdades första gången den 15

juli 1914. I denna lag saknas alla bestämmelser, som hava avseende å

beskattningen av realisationsvinster, vare sig tillfälliga eller yrkesmässigt

förvärvade. Skatten skall utgå i förhållande till totalbeloppet av skatt­

skyldig es behållna årliga inkomst, Inkomstkällorna uppgivas sålunda:

fast egendom, kapital, rörelse och yrke (profession), anställning och

varje vinstgivande sysselsättning. Det' antages emellertid, att enligt

lagstiftarens mening alla inkomster skola träffas av skatten, även om

de icke kunna precis inrymmas under någon av de uppräknade källorna.

Uppenbart synes vara i fråga om inkomst av fast egendom och av ka­

pital, att det är avkastningen av egendomen resp. kapitalet som är

underlag för beskattningen — givetvis efter avdrag för omkostnader,

och att vinst genom försäljning av inkomstkällan själv icke hänföres till

inkomst av dessa källor.

Vad beträffar inkomst av rörelse eller yrke utgöres denna av de

vinster, som uppkomma genom utövandet av den yrkesmässiga verk­

samhet, som av den skattskyldige drives. En kommentator till lagen

(L. Bocquet) uttalar den meningen, att med nettovinsten av rörelse eller

yrke avses vad som på köpmannaspråk kallas balansräkningens saldo.

Enligt den engelska Income Tax Act 1918 skall skatt utgå av all

egendom samt av alla vinster och förvärv, som äro omförmälda i någon

av de 5 avdelningar (Schedules), vari inkomstkällorna äro grupperade,

nämligen Schedule A, som avser skatt för inkomst av fast egendom,

Schedule B angående skatt för brukandet av fast egendom, Schedule C

angående skatt för inkomst av kapital, Schedule D huvudsakligen an­

gående skatt av rörelse och yrke (träde and profession) men även om-

31

fattande andra inkomstkällor, såsom anställning i enskild tjänst samt

sådan inkomst, som ej beskattas under någon annan Schedule, samt slut­

ligen Schedule E angående inkomst av allmän tjänst.

Enligt officiella uttalanden skola tillfälliga vinster icke beskattas

såsom inkomst. Så har Mr. Hopkins, Commissioner of Inland Revenue,

gjort följande officiella uttalande inför 1919 års engelska inkomst-

skattekommission: »Vi beskatta endast den årliga inkomsten och häri

ligger en viss föreställning om inkomstens kontinuitet. Isolerade trans­

aktioner tagas icke i beräkning vid beskattningen av skattskyldigs totala

inkomst.» Riktigheten av dessa uttalanden bekräftas av praxis vid till-

lämpningen av Income Tax Act, vilken konsekvent bygger på den upp­

fattningen, att tillfälliga vinster genom realisation av egendom, med

vilken den skattskyldige ej driver handel, ej är att anse såsom »annual

profits or gains» i lagens mening. I lagen om Excess Profits Duty

finnes däremot en bestämmelse, som för denua beskattnings vidkommande

går längre än bestämmelserna i Income Tax Act. Sålunda stadgas, att

där »the trading stock or part thereof» under krigsåren blivit såld i annan

ordning än den ordinarie affärsrörelsen, vinsten skall beskattas såsom

Excess Profits — en bestämmelse, som icke hade varit erforderlig, därest

sådan vinst varit underkastad Income Tax.

Vår skattelagstiftning, som numera innehåller olika regler för

beskattning av å ena sidan inkomst av rörelse och yrke, å andra sidan

inkomst av icke yrkesmässiga affärstransaktioner, definierar icke begreppet

rörelse eller yrke i vidare mån än att såsom exempel uppräknas olika

slag av företagarverksamhet, vilka falla inom nämnda inkomstkälla.

Lagstiftaren har uppenbarligen ansett begreppet vara så klart, att någon

närmare definition därav icke vore erforderlig. Hade emellertid lagstif­

tarens mening varit att i begreppet inlägga något annat och mera än

enligt gängse språkbruk och allmänt föreställningssätt kunde därunder

inbegripas, hade givetvis något uttalande härom bort göras i författnings­

texten. Detta har emellertid, i motsats till vad exempelvis förhållandet

är i den preussiska skattelagen, icke skett, och icke heller i motiveringen

till våra gällande skattelagar förekommer något, som tyder på en dylik

avsikt. Att våra tidigare skatteförfattningar icke ansetts åsyfta, att med

rörelse och yrke skulle förstås annat än vad begreppsenligt vore att dit

hänföra, får antagas vara allmänt erkänt och framgår även av de här­

ovan åberopade uttalandena i 1894 och 1900 års kommittébetänkanden

och kammarrättens med anledning av dem avgivna utlåtanden.

En av de sakkunniga, som deltogo i det förberedande arbetet för

1910 års skattereform, kammarrättsrådet, nuvarande regeringsrådet Palm-

Tidigare

svensk rätts­

uppfattning.

32

gren, har i en av honom jämte kammarrättsrådet O. Bodin utgiven

handbok över den dåvarande skattelagstiftningens tillämpning (Självdekla­

ration, 6:e upplagan, Stockholm 1909) angivit utgivarnas uppfattning av

denna fråga på följande sätt.

(Under huvudrubriken »Beräkning av inkomst av rörelse eller yrke»,

underavdelningen »Bruttoinkomster»):

»Här gäller det i första rummet att frånräkna alla intäkter, som

upptagas i en affärsmans böcker såsom inkomst, men i själva verket ej

äro föremål för inkomstbeskattning. Om således i böckerna såsom vinst

upptages försäljningssumman för fast egendom, vilken näringsidkaren

ärft och därefter sålt till pris över bokförda värdet, så skall sådan vinst

fråndragas. Detsamma är förhållandet med vinst genom försäljning av

värdepapper, som näringsidkaren för kapitalplacering inköpt för exempelvis

tjugu år tillbaka. — — —

Såsom bruttoinkomst av rörelse anses vad som erhållits för avytt­

rade varor och utförda arbeten, antingen detta utgöres av kontanta

penningar eller annan egendom eller uppkommande fordringar.-----------

Har i beskattningshänseende medgivits slitningsavdrag å värdet av

fartyg, maskiner eller inventarier och säljes sedan dylik egendom till

pris överstigande det nedskrivna värdet, bör skillnaden beskattas.»

(Under huvudrubrik »Huru skall inkomsten beräknas?» under­

avdelningen »Vilka intäkter äro beskattningsbara?»):

»Den som yrkesmässigt idkat handel med fastigheter, värdepapper

o. d., beskattas naturligtvis för inkomst därav.

Om man genom icke yrkesmässigt bedrivna transaktioner av ifråga­

varande slag berett sig vinst, s. k. realisationsvinst eller konjunktur vinst,

så kan sådan vinst i olika fall betraktas antingen såsom »kapitalförvärv»,

vilket icke beskattas, eller såsom beskattningsbar inkomst. — —-------

Har inköpet ägt rum i bestämt eller övervägande syfte att åter försälja

det inköpta med vinst, är vinsten att hänföra till beskattningsbar in­

komst. Om däremot inköpet närmast skett t. ex. för kapitalplacering,

bör den vinst, som uppkommit genom försäljningen, betraktas såsom

en omedelbart kapitalbildande intäkt, vilken ej är föremål för inkomst­

beskattning.

Såsom allmän regel torde kunna fastställas, att vinst, som upp­

kommit genom att till ett slags valuta förvandla ett annat slags valuta,

som man förut ägt, icke är beskattningsbar, därest ej förvärvet av den

förvandlade valutan skett i handels- eller spekulationssyfte.---------------

Lotterivinster äro föremål för beskattning, evad de utfallit i penningar

eller annat.»

33

Författarna hänvisa till åtskilliga prejudikat, av vilka följande här

må anföras:

Nya Aktiebolaget Atlas, som i maj 1899 inköpt och i oktober 1901

till kronan försålt tomter i Stockholm, har befriats från beskattning för

vinst av försäljningen, enär köpet skett för erhållande av tomtplats för

bolagets verk%täder (kungl. resolutionen den 19 februari 1904).

Likaså har gottgörelse för överlåtelse av en handelsrörelse ansetts

icke utgöra föremål för beskattning (kungl. resolutionen den 12 november

1886). Å andra sidan har ett rederibolag förklarats ej äga avdraga för­

lust genom försäljning av en bolagets ångare (kungl. resolutionen den 6

december 1901).

Författarnas åberopade uttalanden och de anförda prejudikaten synas

stå i överensstämmelse med den allmänt omfattade åsikten, att en verk­

samhet är att anse såsom yrkesmässig näring (rörelse och yrke, Handel

und Gewerbe, profession iudustrielle et commerciale, trade and manufac-

ture etc.), då verksamheten bedrives självständigt, regelbundet och med

förvärvssyfte.

Icke alla transaktioner, som göras av en näringsidkare, äro yrkes­

mässiga. För att t. ex. en avyttring av egendom skall anses vara yrkes­

mässig, fordras icke blott, att egendomen använts i näringsverksamheten

och avyttrats av näringsidkaren, det fordras därutöver, att själva avytt­

ringen utgör ett moment av hans näringsverksamhet. Undertecknad

Davidson har i en uppsats i Ekonomisk tidskrift år 1914 belyst saken

på följande sätt:

»Avyttring av fast egendom blir sålunda yrkesmässig

avyttring, i fall den yrkesmässiga rörelsens uppgift är att regelbundet

köpa och sälja, d. v. s. driva handel med fastigheter. Har den yrkes­

mässiga rörelsen annan uppgift, blir en avyttring av fastighet, som

använts i rörelsen, en icke yrkesmässig avyttring. Och samma gäller

beträffande lös egendom: avyttring av föremål, vilkas avyttring utgör

rörelsens uppgift, räknas till yrkesmässiga, men avyttringar av andra

för rörelsen använda föremål (inventarier) äro icke yrkesmässiga, och

samma gäller om för rörelsen helt främmande ägodelar köpas och säljas

(t. ex. om ett bolag, som driver spannmålsrörelse, placerat lediga penning­

medel i aktier, som sedermera åter avyttras).»

Då man. i vissa främmande länders skattelagstiftning frångått det

så bestämda begreppet »inkomst av rörelse eller yrke», har man, såsom

redan framhållits, ansett sig böra i lagstiftningen uttryckligen meddela

härför erforderliga bestämmelser. Och man har på sina håll begränsat

undantagen till att gälla i fråga om sådana skattskyldiga, som föra

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 180 höft. (Nr 213. Bilaga.)

5

34

En ny praxis.

ordentliga räkenskaper enligt civillagens föreskrifter, en begränsning som

icke synes ägnad att befrämja den jämlikhet i beskattningen, som det

bör vara skattelagstiftningens uppgift att eftersträva.

Hos oss finnes ingen sådan åtskillnad mellan bokföringspliktiga

och övriga skattskyldiga.

Emellertid bör icke förbises, att vår lagstiftning#!^ särskilda

bestämmelser i fråga om inkomstbegreppet för visst slag av näring, i

det att inkomsten av jordbruksnäring jämte skogsbruk beräknas efter

andra regler än dem, som gälla för annan näring. I avseende å först­

nämnda slag av näring är sålunda bland annat stadgat, att såsom

inkomst därav skall taxeras inkomst genom försäljning av levande och

döda inventarier, som användas i näringen. Det är särskilda skäl, som

motiverat dessa för jordbruksnäringen säregna bestämmelser, men man

kan icke bortse från, att motsvarande bestämmelse saknas beträffande

försäljning av inventarier i annan näring. Åven förtjänar observeras,

att 1910 års lagstiftning torde hava utgått från, såsom en självklar sak,

att försäljning av jordbrukets inventarier, när den antager formen av en

tillfällig realisation, icke skall anses såsom inkomst av jordbruk utan

beskattas enligt de för realisationsvinst gällande bestämmelserna, något

som vid 1920 års revision av skatteförfattningarna blivit i anvisningarna

till deklaratiousformuläret uttryckligen framhållet.

Den praxis, som tidigare .varit rådande med avseende å beskatt­

ning av icke yrkesmässiga vinster genom realisation av egendom till

skillnad från den regelmässiga inkomsten av rörelse eller yrke, har brutits

genom regeringsrättens utslag den 28 februari 1919, refererat i rege­

ringsrättens årsbok för samma år under nr 16. I detta mål förekommer,

att ett rederiaktiebolag under år 1915 försålt ett bolaget tillhörigt fartyg!

som varit i bolagets ägo mer än fem år, och därvid berett sig vinst,'

vilken vinst kronans ombud hos vederbörande prövningsnämnd ansett

böra betraktas såsom inkomst av bolagets rörelse, enär försäljning av

fartyg vid därför lämplig tidpunkt finge anses vara en normal företeelse

inom ett rederibolags rörelse, som icke borde vid taxeringen bedömas

fristående från rörelsen i övrigt. Häremot hade bolaget invänt, att dess

ändamål enligt bolagsordningen vore att idka fraktfart på in- och ut­

rikes orter och icke att driva fartygsförsäljning. Kammarrätten under­

kände kronoombudets uppfattning, men regeringsrätten förklarade, att

med avseende å den av bolaget bedrivna verksamheten vinsten å om-

förmälda fartygsförsäljning maste anses hänförlig till inkomst av rörelse

samt att bolaget således, oavsett den tid fartyget varit i dess ägo, vore

35

för vinsten skattskyldig^ En ledamot av regeringsrätten var skiljaktig

och fann ej skäl att göra ändring i kammarrättens utslag.

Liknande utgång har ett bland notiser i regeringsrättens årsbok

för år 1920 under nr 66 omförmält mål fått genom regeringsrättens ut­

slag den 13 februari 1920. I avgörandet av detta mål deltog icke reser­

vanten i det n

3

rss refererade målet, men två andra ledamöter av .rege­

ringsrätten funno ej skäl att göra ändring i kammarrättens utslag, enligt

vilket vinsten av fartygsförsälj ningen i fråga icke vore att anse såsom

inkomst i vidare mån än som motsvarade beloppet av de avskrivningar

å fartygets värde, som under årens lopp ägt rum.

Såsom en egendomlighet må här påpekas, att regeringsrättens nyss Av nksda^eu

omförmälda utslag meddelats, innan en av 1916 års riksdag i skrivelse till esning.

Kungl. Maj:t begärd utredning angående frågan om skattskyldighet för

vinst vid försäljning av fartyg ännu hunnit slutföras. I nämnda skri­

velse anför riksdagen, hurusom i sammanhang med behandlingen av

kungl. propositionen nr 241 med förslag till förordning om krigskon-

juukturskatt fråga om möjligheterna för skattepliktens utsträckande bland

annat i följande avseende kommit i övervägande. Enligt allmänna regeln

för beskattning av realisationsvinster gällde, att vinst genom avyttring

av lös egendom utan samband med rörelse eller yrke vore beskattnings­

bar såsom inkomst endast om egendomen varit i säljarens ägo kortare

tid än fem år. Nu vore allmänt känt, att utomordentliga vinster under

närvarande konjunktur erhållits genom försäljning av fartyg eller lotter

däri och komme i sådana fall säljarna att gå fria från varje skatt, så

snart de innehaft sina fartyg i minst fem år. Här kunde dock, efter

riksdagens förmenande, uppstå fullt typiska krigsvinster, för vilka skatte­

plikt syntes befogad ej blott såsom konsekvent tillämpning av krigs-

vinstbegreppet i och för sig utan ock med hänsyn till kravet på rättvisa

i beskattningen.

Enligt vad de sakkunniga hava allt skäl att antaga åsyftade riks­

dagen i sin skrivelse just sådana fartygsförsäljningar, som företagas av

idkare av rederirörelse. De försäljningar, som eljest äga rum, träffas

i regel av beskattning på den grund, att säljaren endast en kortare tid

haft fartyget i sin ägo. Däremot såldes under krigsåren av rederier och

rederiaktiebolag tid efter annan fartyg, som ägts längre tid.^ Anled­

ningarna härtill voro mångahanda, men stodo i samband med åtskilliga

under krigsåren förekommande säregna förhållanden, vilka föranledde

skeppsrederierna, även utan övervägande syfte att inhösta vinst genom

avyttringen i och för sig, försälja någon del av sitt tonnage, ofta nog

för att ersätta det försålda med annat, för vederbörandes behov lämp-

36

ligare tonnage. Riksdagen torde således hava ansett, att rederiers vinst

genom försäljning av fartyg icke kunde enligt gällande lagstiftning be­

skattas i annan ordning än den, som gäller i fråga om realisationsvinst,

alltså endast om försäljning skett inom fem år efter förvärvet, och att

detta vore eu olägenhet, som borde i lagstiftningsväg avhjälpas.

.Enligt vad de sakkunniga inhämtat har den med anledning av

riksdagens skrivelse påbörjade utredningen ännu icke blivit slutförd. Det

spörsmål, som av riksdagen framlades till förnyat övervägande, har visat

sig vara mycket vittomfattande och komplicerat och torde icke kunna

besvaras endast från den utgångspunkt, som angives i riksdagens skri­

velse. Frågans slutliga och fullständiga lösning synes böra ske i sam­

band med en mera omfattande revision av samtliga med frågan samman­

hängande bestämmelser. En utvidgning av inkomstbegreppet lärer ovill­

korligen höra medföra en motsvarande rätt till avdrag för åtskilliga för­

luster, vilka nu betraktas såsom kapitalförluster, frågan om rätt till av­

drag för värdeminskning å fastigheter, inventarier och dylik egendom

bör ävenledes i sammanhang härmed underkastas revision, varjämte

lämpligen bör utredas, om och i vad mån verkställda avskrivningar för

sådan värdeminskning kunna inverka vid beräkningen av skattepliktig

inkomst vid inventariernas försäljning, samt huruvida även vid egen­

doms förstörande genom brand eller skeppsbrott belopp, varmed'för­

säkringssumman överstiger den förstörda egendomens värde, skall räknas

såsom skattepliktig inkomst. Vidare och under förutsättning, att utred­

ningen ger anledning till en utvidgning av inkomstbegreppet till intäkter

av här antytt slag behöver undersökas, huru vinsten å realisation av här

avsedd egendom bör beräknas, huruvida dess bokförda värde är att anse

såsom anskaffningsvärde vid realisationen eller om det förliandenvarande

verkliga värdet bör antagas såsom anskaffningsvärde i och för försäljnings-

vinstens bestämmande, in. fl. frågor, som vid en fullständig omläggning

av nuvarande bestämmelser på hithörande områden måste teoretiskt

och praktiskt lösas. Givetvis är det icke lämpligt att låta en sådan om-

endast omfatta realisationsvinster vid avvttring av fartyg;

även realisationsvinster av alla andra slag synas böra indragas under

utredningen.

Det oss givna uppdraget torde innebära, bland annat, att den på­

började utredningen på detta område skall i sin fulla omfattning fort­

sättas, och de sakkunniga förmena, att ett fullständigt resultat av utred­

ningsarbetet möjligen skall kunna framläggas under loppet av inne­

varande år. Redan nu äro dock de sakkunniga beredda att särskilt fram­

lägga ett förslagen provisoriskt reglerande av skatteplikten i fråga om

37

sådan vinst genom realisation av vissa tillgångar, som enligt här ovan

refererad ny praxis i Sverige börjat tagas till beskattning såsom inkomst

av rörelse.

De sakkunniga äro däremot icke beredda att nu taga definitiv ställ­

ning till frågan, huruvida efter övervägande av alla de omständigheter, som

böra undersökas och beaktas, innan ett förslag till lagstiftning i ämnet fram-

lägges, en lösning av det ifrågavarande beskattmngsproblemet bör sökas

pa den väg, på vilken regeringsrätten i särskilda fall numera slagit in.

Det kan måhända visa sig ändamålsenligt och praktiskt att även i vårt

land söka genomföra en utvidgning av skattskyldigheten i fråga om

s. k. realisations- eller konjunkturvinster ävensom att vid den inkomst­

beräkning, som sker för beskattningsändamål, mera än hittills varit

fallet ansluta beräkningen till det bokföringsmässiga resultatet av affärs­

företag, för vilka ordentliga räkenskaper föreligga. Men det synes på­

tagligt, att en i sådan riktning gående lagstiftning bör omfatta även

andra realisations- och konjunkturvinster än dem, som uppkomma vid

försäljningar av fartyg, samt att, därest bokföringsresultatet lägges till

grund för inkomstberäkningen, hänsyn bör tagas icke blott till de bok­

föringsmässiga vinsterna utan även till de förluster och andra berättigade

avdragsposter, som vid en rätt anordnad bokföring böra komma till

synes i räkenskaperna. Att tillerkänna räkenskaperna vitsord endast så

till vida, att vinster beskattas, utan att avdragsposterna i motsvarande

omfattning beaktas, kan givetvis icke vara rättvist. Huruvida den nu­

varande lagstiftningen i vårt land angående handelsböcker är så till­

fredsställande, att en skattelagstiftning i sådan riktning är att förorda,

måste härvid tagas i övervägande. Särskilt måste även övervägas, om

icke mera bestämda regler för vinstberäkningen måste givas, innan en

dylik omläggning av skattelagstiftningen verkställes. Vad särskilt be­

träffar grunderna för beräkning av vinst för realisationsaffärer och

andra tillfälliga affärstransaktioner, synas de behöva mera noggrant

bestämmas. Vår nuvarande lagstiftning giver inga som helst anvis­

ningar i avseende härå, och de utläggningar till denna frågas belysande,

som framkommit i handböcker och den mera vetenskapliga facklittera­

turen, kunna icke anses lämna tillräcklig ledning. Delvis äro dessa ut­

läggningar ofullständiga och svävande, delvis synas de icke kunna god­

kännas såsom riktiga. Härtill kommer, att olika författare framlägga

mot varandra stridande uppfattningar i frågan. (Se härom t. ex. utta­

landen i Palmgrens »Självdeklaration» och i motsatt 'riktning i von

Wolckers »Skattelagarna». Jfr uppsatser av undertecknad Davidson i

Ekonomisk Tidskrift åren 1907 och 1914).

De sakkun­

nigas provi­

soriska för­

slag.

38

En annan ur principiell synpunkt betydelsefull fråga, som behöver

noggrant övervägas, innan en lagstiftning om utvidgning av skattskyl­

dighet för realisations- och konjunktur vinster kan anses väl förberedd,

må här beröras, nämligen frågan, huruvida dylika vinster lämpligen

kunna beskattas inom den allmänna inkomstskattens ram eller om de

icke lämpa sig för beskattning under andra, från inkomstbeskattningen

fristående former. Åtskilliga skäl, som synas de sakkunniga nog så

vägande, kunna tala för det senare alternativet. Men frågan härom är

av så genomgripande betydelse, att den behöver närmare utredas och

övervägas.

Utan att nu taga ställning till frågan, huruvida förut omförmälda

nya praxis i fråga om beskattning av realisationsvinster i en framtid bör

befästas genom uttryckliga bestämmelser i lagstiftningsväg, vilja de sak­

kunniga emellertid uttala såsom sin mening, att den nuvarande tidpunkten

icke synes lämplig för en fortsatt tillämpning av de grunder för dessa

vinsters beskattning i vissa särskilda fall, som, därest sådant ej genom

lagstiftningen förebygges, kan förväntas bliva, i anslutning till regerings­

rättens refererade utslag i särskilda mål, beståndande. Till stöd för denna

sin mening vilja de sakkunniga särskilt framhålla följande, praktiska

synpunkt.

Redan vid den beskattning av realisationsvinster, som på grund

av skatteförordningens uitryckliga bestämmelser nu kan ifrågakomma,

har det icke kunnat undgås, att såsom inkomst beskattats vinster, som

endast varit nominella, i det ,att det belopp, varmed försäljningssumman

överstigit inköpssumman, i många fall, särskilt då någon längre tid

förflutit mellan den försålda egendomens förvärvande och avyttring,

blott utgjort kompensation för det vid tiden för försäljningen rådande

lägre penningvärdet. Att under sådana förhållanden ytterligare utvidga

beskattningen av realisationsvinster så, att den kommer att omfatta

även. avyttring av egendom, som varit i säljarens ägo obegränsad tid

och i varje fall längre tid än 5 resp. 10 år, innan i lagstiftningen på

något sätt sörjts för, att de nominella vinsterna vid taxeringen bliva

reducerade till verkliga vinster, skulle leda till ett ökat antal fall av orätt­

visor i beskattningen, orättvisor som i regel icke skulle kunna undgås

av de bokföringspliktiga företagen, under det att i fortsättningen, såsom

hittills torde hava varit fallet, vinst på realisation skulle undgå beskatt­

ning i en mängd fall, som aldrig komma till taxeringsmyndigheternas

kännedom. Rent principiellt kan det icke heller synas riktigt, att såsom

vinst beskatta ett överskott, som uppkommit endast på grund därav, att

penningvärdet försämrats under tiden mellan köp och försäljning.

39

Å andra sidan kan jämväl vid en framtida stegring av penningvärdet

den i praxis nu införda tillämpningen leda till icke önskvärda konsekvenser.

Om nämligen vinst vid försäljning av fartyg och inventarier i ett före­

tag beskattas såsom inkomst av den rörelse, som företaget driver, måste

detta logiskt medföra den konsekvensen, att förlust vid liknande realisa­

tion betraktas såsom affärsförlust och sålunda får avräknas från rörelse­

vinsten eller från annan inkomst. Under förutsättning av eu dylik steg­

ring av penningvärdet är det all sannolikhet för, att i en mängd fall,

då fartyg och annan i rörelse använd egendom avyttras, å realisationen

kommer att uppstå icke vinst utan förlust, även den visserligen endast

nominell, men ändock i likhet med vinsten å dylika transaktioner, där

sådan uppkommer, bokföringsmässigt beräknad till sitt skenbara belopp

och sålunda ledande till oberättigad minskning av den skattepliktiga

inkomsten. Den praxis, varom här är fråga, kan således, om den ock

i vissa fall länder statskassan till fördel, i andra fall leda till ett motsatt

resultat. Att detta senare i den närmaste framtiden torde bliva förhål­

landet i vida större utsträckning än det förra och att de statsfinansiella

verkningarna av eu fortsatt, logiskt fullföljd tillämpning av här om-för­

mälda praxis kommer att minska statens skatteinkomst särskilt från

rederinäringen, synes mer än sannolikt.

I nära anslutning till frågan om beskattning av vinst vid avyttring

av egendom står, såsom här ovan redan påpekats, frågan, om och i vilken

omfattning beskattning skall ske av belopp, som på grund av försäk­

ring av egendom uppbäres, då egendomen förstörts genom brand, skepps­

brott eller eljest. I detta avseende innehåller vår skattelagstiftning inga

uttryckliga bestämmelser. Emellertid torde det få anses ligga i sakens

natur, att en lagstiftning, som avser att reglera inkomstbeskattningen,

icke är inriktad på att beskatta andra intäkter än dem, som begrepps-

enligt äro att räkna såsom inkomst eller beträffande vilka i motsatt fall

skattskyldighet är stadgad genom uttryckliga bestämmelser i lagstift­

ningen. Det torde sålunda till en början få anses självklart, att ett för­

säkringsbelopp, som icke bildar inkomst i förordningens mening, icke

är underkastat inkomstbeskattning. Man måste därför undersöka, i vilka

fall ett uppburet försäkringsbelopp kan anses såsom inkomst.

Principiellt sett torde man kunna utgå från den uppfattningen, att en

försäkring av egendom i regel tages med det syftet för ögonen, att för­

säkringsbeloppet skall hålla försäkringstagaren skadeslös för den för­

lust, som han lider genom den försäkrade egendomens förstöring, men

icke i avsikt att bereda honom en vinst. Ett vinstsyfte är således

här uteslutet. Försäkringsavtalen pläga även merändels innehålla be-

Om skatt­

skyldighet

för kapital,

som utbetalas

på grund av

försäkring.

40

stämmelser, avsedda att förekomma utbetalning av högre ersättnings­

belopp än som motsvarar deu försäkrade egendomens värde. Emellertid

förekomma försäkringsavtal, som omfatta icke blott egendom såsom

sådan, utan även skadestånd för utebliven vinst, t. ex. beräknad handels­

vinst å försäkrade varor och tillverkningar i ett näringsföretag, ersätt­

ning för utfört arbete, frakt o. s. v. I sådana fall synes en inkomst­

beskattning av försäkringsbeloppet vara berättigad.

I fråga om uppburen försäkringssumma för egendom, som för­

störts, torde det vara i sin ordning, att dylik ersättning icke under några

förhållanden är att anse såsom inkomst i andra fall, än då vinst vid av­

yttring av sådan egendom är att beskatta såsom inkomst. Med hänsyn

till den svenska skattelagstiftningens allmänna grunder kan det därut­

över ifrågasättas, huruvida en försäkringssumma för förstörd egendom

bör beskattas såsom inkomst, annat än i det fall att — därest egen­

domen i stället blivit i vanlig ordning avyttrad — avyttringen varit att

anse såsom yrkesmässig och vinsten av densamma således skolat beskattas

såsom inkomst av rörelse eller yrke. Skulle åter vinsten å avyttringen

varit att taxera såsom realisationsvinst, synes anledning saknas att

beskatta någon del av försäkringssumman såsom inkomst. Det må

nämligen noga observeras, att de i våra skatteförordningar givna bestäm­

melser om inkomstbeskattning av vissa förmögenhetsförvärv, bland annat

de så kallade realisations- och konjunkturvinsterna, i den mån de icke

grunda sig på spekulation, innebära en avvikelse från inkomstskattens

princip, och således böra anses begränsade till att gälla för de fall, som

enligt de av lagstiftaren valda ordalagen uttryckligen angivas såsom

hörande under dessa undantagsbestämmelser. Därvid får emellertid icke

förbises, att bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst i första

hand motiverats med avsikten att träffa vinsten å spekulationsaffärer. Spe­

kulationssyftet har visserligen icke tillagts en avgörande betydelse, vilket

bland annat berott på svårigheten att utröna, när ett dylikt syfte föreligger

eller icke, men då skattsk}ddigheten för realisationsvinst gjorts beroende

därav, att den avyttrade egendomen dels förvärvats genom köp eller byte dels

endast en kortare tid varit i avyttrarens ägo, har detta påtagligen skett därför,

att en transaktion, som äger rum under dylika förhållanden, antages

i regel vara företagen i spekulationssyfte. Nu föreligger uppenbarligen

i de lojala försäkringsavtalen — och det är väl dessa man har att räkna

med — från försäkringstagarens sida icke någon avsikt att spekulera i

vinst genom den försäkrade egendomens förstöring, och den presumtion,

som motiverat beskattning av realisationsvinster, då avyttring skett efter

viss kortare tids besittning av den egendom, varom fråga är, kan icke

41

åberopas såsom skäl för beskattning av försäkringssumman för förstörd

egendom.

De sakkunniga hava en särskild anledning att i detta samman­

hang upptaga frågan om beskattning av beräknad vinst på grund av

försäkring av egendom och annat mot eldfara, skeppsbrott o. s. v.

Till de sakkunnigas övervägande har nämligen överlämnats en av Sveriges

redareförening den 14 september 1917 hos Kungl. Maj:t gjord fram­

ställning om ändring i viss riktning av gällande bestämmelser angående

beskattning av assuransvinst med därtill hörande handlingar, bland annat

det utlåtande, som med anledning av framställningen den 26 oktober 1917

gemensamt avgivits av kommerskollegium och kammarrätten. Av detta ut­

låtande hava de sakkunniga inhämtat, bland annat, att, enligt vad kammar­

rättens president och de kammarrättens ledamöter, som undertecknat ut­

låtandet, ansett sig böra tillkännagiva, dem veterlig^ frågan om de gällande

skatteförfattningarnas tillämpning i sådana fall, då fartyg förlist och fråga

förevarit om viss del av assuranssummans beskattning såsom inkomst, icke

någon gång varit dragen under den i sådana mål högsta instansens pröv­

ning. Om likväl, säga ämbetsverken gemensamt, det finge anses med

svenska författningar överensstämmande, att assuranssumman för fartyg,

som gått förlorat, till större eller mindre del kunde anses hänförlig till

beskattningsbar inkomst, saknades däremot i svensk lag föreskrift därom,

att hela skillnaden mellan den utfallande assuranssumman och fartygets

bokförda värde ovillkorligen skall, såsom norsk lag syntes bliva tilläm­

pad, beskattas såsom inkomst. Ämbetsverken ansåge också, att enligt

här i riket gällande stadganden assuranssumman kunde bliva föremål

för beskattning allenast för så vitt och i den mån densamma mot­

svarade verklig vinst för fartygsägaren. Vad vidare beträffade grun­

derna för beräkningen av denna vinst, ansåge ämbetsverken sig böra

framhålla att då försäkringsavtal slötes i syfte att fartygsägaren, om

fartyget ginge förlorat, skulle kunna för assuranssumman anskaffa ett

annat fartyg, motsvarande det förlorade, av själva försäkringsavtalets

natur syntes böra följa, att vid redares taxering för vinst av ifråga­

varande art fartygets bokföringsvärde, jämförd med försäkringssumman,

borde anses grundläggande för beräknande av vinstens belopp endast

för så vitt bokföringsvärdet motsvarade fartygets verkliga värde vid den

tid, då fartyget förlorades. Med sådan tillämpning, som nu sagts, av .

här i riket gällande lagstiftning på fall av ifrågavarande beskaffenhet

borde endast mera sällan ifrågakomma att vid förlust av fartyg ens

någon del av assuranssumman bleve föremål för beskattning. På grund

av vad i utlåtandet anförts hemställde ämbetsverken, att åtminstone för

Bihang till riksdagens -protokoll 1921. 1 samt 180 käft. (Nr 213. Bilaga.)

6

42

det dåvarande och så länge icke genom domslut av regeringsrätten åt

gällande stadgande givits annan tolkning än den av ämbetsverken

angivna, redareföreningens framställning icke måtte till vidare åtgärd

föranleda.

De sakkunniga hava vidare inhämtat, att regeringsrätten efter

tiden för avgivandet av ämbetsverkens nyss refererade utlåtande i sär­

skilda mål meddelat utslag angående inkomstbeskattning av belopp, som

utbetalats på grund av försäkring av fartyg mot sjöolycka. Ett sådant

utslag refereras under nr 39 i regeringsrättens årsbok för år 1920 i

huvudsak sålunda. Agaren av ett fartyg, som under år 1916 min­

sprängts, hade aA^ vederbörande beskattningsnämnder år 1917 taxerats

såsom för inkomst av rörelse och yrke bland annat för ett belopp,

motsvarande skillnaden mellan det belopp, varför fartyget varit för­

säkrat, och fartygets bokförda värde. På besvär av fartygsägaren an­

förde kammarrätten i utslag den 16 juli 1919, att som det Unge an­

tagas, att det belopp, varför fartyget varit försäkrat, icke överstigit

fartygets verkliga värde, samt beskattningsbar vinst förty icke genom

försäkringssummans utbetalande tillfallit fartygsägaren, alltså funne kam­

marrätten skäligt att bifalla besvären i vad de avsåge taxering för

nämnda försäkringsbelopp. Över detta utslag, så vitt bevillningstaxe-

ringen anginge, klagade vederbörande kommun med yrkande, att be-

skattningsnämndernas beslut måtte fastställas. Hade fartyget i stället för

att det minsprängdes försålts för samma belopp som den utfallna för­

säkringssumman, skulle självfallet skillnadsbeloppet mellan försäljnings­

priset för fartyget å ena sidan samt det sammanlagda beloppet av far­

tygets inköpspris, kostnaden för dess reparation och i sammanhang med

dess överlåtelse stående utgifter å den andra varit att anse såsom be­

skattningsbar realisationsvinst. Men lika självfallet måste den obestrid­

liga vinst, som nu uppstått genom fartygets minsprängning och för­

säkringssummans utbetalande, anses vara beskattningsbar. Det måste

ur förevarande synpunkt anses likgiltigt, om vinsten uppkommit genom

fartygets försäljning eller genom dess förlisning och försäkringssummans

utbetalande. Åven om fartygets värde hade stigit i sådan grad, att det

vid minsprängningstillfället icke understigit det belopp, varför fartyget

varit försäkrat, hade detta ej den ringaste betydelse för Irågan, huru­

vida vinsten vore beskattningsbar eller ej. Taxeringsnämndens ord­

förande, som hemställde om bifall till kommunens besvär, anförde för

sin de! bland annat, att vinsten både uppkommit på enahanda sätt som

realisationsvinst vid fartygs försäljning, genom avstående av fartyget

mot ett penningbelopp. Den olikhet, som läge däri, att avståendet av

43

fartyget i förevarande fall skett ofrivilligt, syntes ej böra föranleda, att

vinsten fritoges från beskattning. Kronans ombud yttrade däremot, att

han ej tunne anledning till erinran mot det av kammarrätten åberopade

skälet för nedsättning i fartygsägarens taxering. I utslag den 21 maj

1920 fann regeringsrätten skäligt att, med ändring av kammarrättens

utslag i vad detsamma överklagats, fastställa beskattningsnämndernas

ifrågavarande taxeringsåtgärd.

De skäl som av de inkomstskattesakkunniga åberopats mot en

fortsatt tillämpning av den praxis, varpå regeringsrätten slagit in

genom att såsom inkomst av rörelse och yrke beskatta vinst vid för­

säljning av föremål, som ägaren icke för i handel eller tillverkar, synas

fullt tillämpliga även i fråga om det senast omförmälda fallet. De sak­

kunniga hava således ansett, att en fortsatt fullföljd av den praxis, som

kan anses införd genom regeringsrättens refererade utslag den 21 maj

1920, bör förhindras genom därför avpassad lagstiftning. Förslag i

sådan riktning har utarbetats och inrymts i förslaget till ändrad lydelse

av 3:o) i de vid förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt fogade

särskilda anvisningarna till ledning vid taxeringen.

De sakkunniga vilja’ betona, att den korta tid, som stått till deras

förfogande för beredande av de frågor, angående vilkas provisoriska

reglering förslag nu blivit av dem utarbetade, icke varit tillräcklig föi

en mera genomgående undersökning, huruvida med hänsyn till nu rådande

praxis i fråga om realisationsvinsters beskattning förtydligande bestäm­

melser i lagstiftningen kunna anses erforderliga även i andra än här

berörda avseenden.

Liksom det visat sig föreligga ett behov att meddela närmare

bestämmelser för avgörandet av, huruvida en vinst bör häntöias till in­

komst av rörelse eller yrke eller till realisationsvinst och sålunda blott

under vissa förhållanden beskattas, så torde det även vara nödvändigt

att i skattelagarna närmare angiva, när en förlust skall anses såsom

kapitalförlust, som icke får inverka på inkomstberäkningen, eller såsom

en förlust i viss verksamhet, som föranleder till minskning i inkomsten,

eventuellt till underskott, som får avdragas från inkomst av annan in­

komstkälla. Förutom svårigheten att bedöma, om en förlust skall

anses vara kapitalförlust eller icke, möter man här den svårigheten, att

man måste avgöra, huruvida förlusten skall hänföra sig till förlust i

rörelse eller yrke eller till förlust närmast av den natur, som på

inkomstsidan motsvaras av realisationsvinst. Fn sådan iippdelning är

nödvändig på grund av gällande inskränkning i rätten till avdrag för

^Avdrag för

förluster.

44

förlust av dylik tillfällig art eller vad man kunde kalla realisations­

förlust. Innan de sakkunniga övergå till frågan om sådan uppdelning

av förluster, torde det vara lämpligt att behandla gällande stadgande?!

om rätt till avdrag för förlust å realisationsaffär.

Enligt inkomstskatteförordningen och bevillningsförordningen, så­

dana dessa lydde före de år 1920 skedda förändringarna, skulle såsom

inkomst taxeras, bland annat, »vinster av tillfällig natur, därunder in­

begripen vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom,

som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det

är last egendom, under mindre än tio år och eljest under mindre än

lem år, dock efter avdrag av möjligen liden förlust å andra likartade

affärer». I deklarationsformuläret upptogs under C III a) realisations­

vinst efter avdrag för förlust under samma år å likartad affär samt

under G III b) inkomst av tillfälliga uppdrag, royalty och dylikt, lotteri­

vinst och övrig inkomst av tillfällig art. Icke yrkesmässig avyttring

av fast eller lös egendom behandlades alltså såsom eu enda inkomstkälla,

och skulle endast nettovinsten av denna uppgivas. Därest underskott

uppstått å denna inkomstkälla, ilek underskottet icke under allmänna

avdrag avräknas från övrig inkomst.

I Kungl. Maj:ts propositioner n:ris 191 och 400 till 1920 års riks­

dag föreslogs en, dock endast formell ändring i dessa bestämmelser.

Enligt 37 § i det i propositionen nr 191 framlagda förslaget till

kommunalskattelag skulle inkomst vid avyttring av fäst egendom, som

ej vore att häntöra till inkomst av näring, taxeras i den kommun, där

egendomen är belägen, under det att beskattningsbar vinst å icke

yrkesmässig avyttring av lös egendom enligt 38 § skulle beskattas i

mantalsskrivningskommunen (eller ifråga om juridisk person den kommun,

som enligt förslaget var att jämställa med mantalsskrivningskommun). På

grund av den föreslagna olika beskattningsorten kunde naturligen icke­

yrkesmässig avyttring icke bibehållas såsom en enda inkomstkälla, utan

måste, en uppdelning ske så till vida, att avyttringen av fäst egendom

redovisades för varje särskild kommun, under det att vinst å avyttring

av lös egendom kunde liksom förut redovisas i en klump. För att under­

lätta kontroll av den skattskyldiges uppgifter ansågs det dock önsk­

värt, att varje särskild avyttring uppgavs i deklarationen. Enligt

det i propositionen nr 400 föreslagna deklarationsformuläret skulle

uppgivas under C III a), särskilt för varje fastighet, vinst vid avyttring

av fast egendom och under C III b), likaledes särskilt för varje av­

yttring, annan realisationsvinst, — varjämte under C III c) skulle uppgivas

sådan inkomst, som tidigare skolat deklareras under C III b). Varje

45

särskild realisationsaffär skulle sålunda behandlas såsom en särskild

inkomstkälla, och skulle förlust å en realisationsaffär i likhet med

annat underskott å särskild inkomstkälla avdragas under allmänna

avdrag, dock med den inskränkning, att förlustavdraget icke finge över­

stiga summan av de taxerade realisationsvinsterna. Den föreslagna speci­

fikationen av realisationsvinster föranledde vissa ändringar i inkomst­

skatteförordningen. I det stycke i 7 §, som handlade om realisations­

vinst, uteslötos orden »dock efter avdrag av möjligen liden förlust å

andra likartade affärer». Då det emellertid icke var avsikten att ut­

sträcka rätten till avdrag för förlust å realisationsaffär, fick det stycke i

10 §, som handlar om rätt till avdrag för förlust följande tillägg »dock

att avdrag för förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös

egendom ej får ske med högre belopp än som motsvarar den skatt­

skyldiges inkomst av dylik avyttring». Liknande bestämmelser tunnos

i förslaget till kommunalskattelag, varest jämväl inryckts bestämmelser

om den ordning, vari förlusten skulle avdragas från den i olika kom­

muner deklarerade realisationsvinsten.

Såsom känt föll emellertid kommunalskatteförslaget och i de av

riksdagen antagna ändringarna i bevillningsförordningen återfinnes icke

bestämmelsen, att vinst av icke yrkesmässig avyttring av fast egendom

skall taxeras i den kommun, där fastigheten är belägen. Riksdagen

godtog ej heller den föreslagna specifikationen av realisationsvinst,

utan skall enligt det nya deklarationsformuläret liksom förut under C III a)

uppgivas realisationsvinst efter avdrag för förlust under samma år ä

likartad affär. Däremot antog riksdagen ovan berörda ändringar i 7

och 10 §§ inkomstskatteförordningen och gjorde motsvarande ändringar

i 9 och 11 §§ bevillningsförordningen. Härigenom har uppstått en

formell motsättning mellan deklarationsformuläret å ena samt skatte­

förordningarna å andra sidan, i det att enligt deklarationsformuläret alla

realisationsaffärer behandlas såsom en enda inkomstkälla, för vilken blott

nettovinsten skall uppgivas, under det att enligt inkomstskatteförord­

ningen och bevillningsförordningen avdrag för förlust å en realisations­

affär skall ske under allmänna avdrag och de särskilda realisations-

affärerna sålunda behandlas såsom skilda inkomstkällor.

Denna motsättning, ehuru i sak utan betydelse, bör icke kvar­

stå. Då riksdagen icke velat godtaga specifikationen av realisations­

vinst, bör motsättningen tydligen hävas på det sättet, att ifrågavarande

bestämmelser i

7

och 10 §§ inkomstskatteförordningen samt i 9 § be­

villningsförordningen erhålla sin förutvarande lydelse, samt att i 11 2 §

mom. 4:o b) bevillningsförordningen orden »dock att avdrag för förlust

46

å, icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ej får ske med

högre belopp än som motsvarar den skattskyldiges inkomst av dylik

avyttring», borttagas. I samband härmed torde i 5:o 3) av anvis­

ningarna till inkomstskatteförordningen inryckas en uttrycklig bestäm­

melse, att underskott å realisationsaffärer icke får avräknas från den

sammanlagda inkomsten. Därjämte bör dels sista stycket i punkt 11 av

anvisningarna till deklarationsblankettens ifyllande ändras så, att däri

angives, att förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egen­

dom icke får avdragas under allmänna avdrag utan endast vid beräk­

nande av inkomst under G III a) i formuläret, dels ock till punkt 6 i

anvisningarna göras ett tillägg av innehåll, att underskott å realisations­

affärer icke får avdragas under allmänna avdrag, i likhet med vad som

vant fallet i punkt 18 av anvisningarna till det äldre deklarationsfor-

muläret nr 1 A.

Vid en sammanställning av de sålunda föreslagna bestämmelserna

om beskattning av realisationsvinster och om rätt till avdrag för förlust

å realisationsaffär, vilka i sak överensstämma med de nuvarande, torde man

beträffande rätten till dylikt avdrag komma till följande resultat. För­

lust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som till­

fallit säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock av honom

förvärvats genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast

egendom, tio år eller därutöver och eljest fem år eller därutöver, är att

anse såsom kapitalförlust och får icke i någon form avdragas från in­

komsten. Förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egen­

dom, som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens ägo,

om det är fast egendom, under mindre än tio år och eljest under mindre

än fem år, behandlas i beskattningshänseende i så måtto icke såsom

kapitalförlust som dylik förlust får avdragas från inkomst av annan realisa­

tionsaffär; visar emellertid efter dylika avdrag hela inkomstkällan realisa­

tionsaffärer underskott, får detta underskott icke avräknas från inkomsten

ur andra källor.

I fråga om förlust å avyttring, som ingår såsom ett led i eu

rörelse eller ett yrke, gälla däremot andra bestämmelser. Oberoende av

sättet eller tiden för det avyttrade föremålets förvärvande får förlusten

alltid tagas i betraktande vid beräkning av nettoinkomsten av rörelsen

eller yrket och, om härvid underskott uppstår, får underskottet avdragas

från övrig inkomst.

Inkomstskatteförordningen saknar fullständigt bestämmelser om,

när en förlust skall hänföras till förlust å realisationsaffärer eller till

förlust i rörelse eller yrke eller i jordbruksnäring o. s. v., likasom ock

47

bestämmelser om, när annan förlust än förlust å realisationsaffär är att

anse såsom kapitalförlust. 1 förstnämnda avseende saknar jämväl be-

villnings för or dnin gen bestämmelser, mena senare hänseendet stadgas i

9 § av anvisningarna följande: »Huruvida skattskyldigs tillfälliga års-

förlust (t. ex. genom kreaturssjukdom, skeppsbrott, varulagers förstöring

och dylikt) bör betraktas såsom minskning i årets inkomst eller såsom

kapitalförlust, pröve taxeringsmyndigheterna efter rörelsens och förlustens

storlek och beskaffenhet».

Frågan, huruvida en förlust är att hänföra till förlust å realisa­

tionsaffär eller till förlust å annan verksamhet eller å fast egendom,

kan icke slutgiltigt lösas annat än i samband med frågan om inkomst­

begreppets omfattning, och även frågan om rätten till och formen för

avskrivningar synes kunna hava ett visst inflytande pa denna lösning.

Då särskilt starka skäl för en omedelbar, provisorisk sådan lösning icke

synes föreligga, hava de sakkunniga icke ansett sig böra nu ingå på

förevarande spörsmål.

Vad därefter angår frågan, när en förlust skall anses såsom kapital­

förlust eller icke, så är för lösningen härav inkomstbegreppets omfattning

uppenbarligen av avgörande betydelse; ej heller denna fråga kan därför

nu slutgiltigt lösas. De sakkunniga hava dock ansett, att redan nu i

visst avseende eu ändring i gällande bestämmelse kan ske utan att

den slutliga lösningen i någon mån föregripes.

Såsom nämnts skall enligt 9 § av anvisningarna till bevillnings-

förordningen frågan huruvida en tillfällig förlust skall anses såsom

kapitalförlust eller icke, avgöras med hänsyn till bland annat rörelsens

och förlustens storlek. Denna bestämmelse synes vara mindre tillfreds-

ställande, då det måste anses stötande, att förlustens storlek skall vara

avgörande för avdragsrätten, så att en mindre förlust i en affär får av­

dragas, under det att en förlust av likartad beskaffenhet i en annan

affär av samma slag icke får avdragas, blott därför att förlusten varit

stor i förhållande till rörelsens storlek. Detta har tidigare påpekats i

motiveringen till det av landskamreraren G. V. Eiserman och f. d. kam­

marrättsrådet E. von Wolcker år 1917 avgivna förslaget till lag an­

gående kommunal taxering och skattskyldighet. 1 likhet med dem

anse de sakkunniga, att det blott är förlustens art men ej dess storlek,

som bör vara avgörande för rätten till avdrag vid inkomstberäkningen.

De av de sakkunniga föreslagna ändrade bestämmelser i förevarande av­

seende hava ansetts böra intagas i punkt 5:o) av anvisningarna till

inkomstskatteförordningen, varigenom de på grund av stadgandet i

8 § av anvisningarna till bevillningsförordningen komma att gälla jäm­

väl vid bevillningstaxeringen. I samband härmed bör 9 § i anvisningarna

till bevillningsförordningen utgå.

48

Undertecknad Davidson, som först från och med innevarande års

ingång varit i tillfälle att deltaga i de sakkunnigas arbete, instämmer

i huvudsak i ovanstående utlåtande och därvid fogade förslag.

Stockholm den 31 januari 1921.

DAVID DA VIDSON.

OTTO V. LANDÉN.

KNUT WICKSELL.

HARALD WALLER. '

49

Bilaga. 2

till Kung! Maj:ts proposition till riks­

dagen år 1921, nr 213.

Till herr statsrådet och chefen för Kungl. finansdepartementet.

Genom remiss den 21 februari 1921 har herr statsrådet anmodat kam­

marrätten att avgiva yttrande över remissen bilagda förslag dels till ändrad

lydelse av 49 § 1 mom. och 50 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxe­

ringsmyndigheter och förfarandet vid taxering och dels till ändrad lydelse

av 34 § 1 mom., 35 § 1 mom. och 36 § i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis

och om virkestaxering. Förslagen åtföljas av en promemoria, upptagande mo­

tivering till desamma.

I anledning härav får kammarrätten anföra följande.

Beträffande förstnämnda förslag, såvitt detsamma avser ändrad lydelse

av 49 § 1 mom. i taxeringsförordningen, har kammarrätten icke annan erinran

än i fråga om de föreslagna tidsbestämmelserna. Medan för närvarande skatt­

skyldig, vilkens deklaration eller uppgift enligt 16 § icke blivit av taxerings­

nämnden följd, äger — oaktat han icke överklagat sin taxering hos pröv-

ningsnämnden — anföra besvär hos kammarrätten, därest underrättelse enligt

23 § 2 mom. icke blivit till honom avsänd i Stockholm före den 1 augusti och

annorstädes före den 15 juni, 1'örutsättes enligt förslaget för sådan besvärsrätt,

att underrättelsen icke kommit den skattskyldige tillhanda i Stockholm före

den 16 augusti och annorstädes före den 1 juli. Då tiden för besvärs anfö­

rande hos prövningsnämnden utgår i Stockholm den 31 augusti och annor­

städes den 15 juli, innebär således förslaget, att skattskyldig, som hittills kun­

nat påräkna en tid av närmare en månad för uppsättande och ingivande av

besvär till prövningsnämnden, får denna tid begränsad till respektive 16 och

15 (lagar. Den sålunda avkortade tiden synes kammarrätten vara för knappt

tillmätt, vadan kammarrätten hemställer, att de nuvarande tidsbestämmel­

serna, den 1 augusti och 15 juni, måtte bibehållas.

Vad härefter angår den föreslagna nya lydelsen av 50 § i taxeringsför­

ordningen må till en början anmärkas, att icke uppgiftsskyldig, som fått mot­

taga underrättelse enligt 23 § 2 mom. före den 16 december men likväl så sent

att han icke hunnit anföra besvär hos prövningsnämnden, fortfarande skulle

sakna rätt att överklaga sin taxering hos kammarrätten, varemot sådan rätt

skulle tillkomma honom för det fall att underrättelsen kommit honom till­

handa efter den 15 december. Här föreligger således enahanda oegentlighet, som

statskontoret och kammarrätten i sitt uti promemorian åberopade yttrande pa-

pekat. För övrigt synes det mindre riktigt, att för icke uppgiftsskyldig gorå

besvärsrätten beroende av tiden för mottagande av underrättelse, som föie-

skrives i 23 § 2 mom., då enligt samma lagrum sådan underrättelse skall av-

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 180 höft. (Nr 213. Bilaga.)

7

50

sändas allenast till skattskyldig, som lämnat deklaration, och innehålla be­

sked i vad män avvikelse från deklarationen skett och om skälen därför. Icke

upp&iftspliktig torde i varje fall kunna tillerkännas besvärsrätt enligt 50 S,

såvitt frågan gäller taxering för inkomst eller förmögenhet.

Däremot torde sådan besvärsrätt icke lämpligen böra medgivas i det

fall, att besvären avse ändring av fast egendom vid allmän fastighetstaxe­

ring åsätta taxeringsvärde. I dylika mål synes prövningsnämnden såsom

första besvärsinstans icke böra få av den skattskyldige förbigås; och de för­

hållanden, som eljest ansetts påkalla extra besvärsrätt, föreligga ej här.

Under åberopande av vad kammarrätten ovan anfört hemställer kam­

marrätten, att tidpunkten den 16 december bör ändras till den 1 december.

Efter ordet »inkomst och förmögenhetsskatt» hava orden »eller bevillning»

bortfallit.

Slutligen får kammarrätten hemställa, att särskild bestämmelse om

dagen för författningens ikraftträdande icke meddelas. Sådan bestämmelse är

ej heller upptagen i förslaget till ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen

om skogsaccis och om virkestaxering.

Kammarrätten förutsätter, att vid eventuellt förestående revidering av

taxeringsförordningen bestämmelserna om rätt till besvärs anförande omar­

betas i syfte dels att samma bestämmelser bliva mera enkla och lättfattliga än

för närvarande och dels att rätten till besvärs anförande väsentligen utsträckes.

I fråga om de föreslagna ändringarna i lagen om skogsaccis och om

virkestaxering kan kammarrätten vissserligen icke konstatera något större

behov därav, men då nämnda lag och taxeringsförordningen böra i de avse­

enden, varom fråga är, korrespondera med varandra, har kammarrätten icke

någon erinran mot förevarande ändringsförslag. Med avseende å tidsbestäm­

melserna tillåter sig dock kammarrätten hänvisa till vad kammarrätten i det

föregående yttrat.

Några mindre redaktionella ändringar och tillägg hava tecknats å re­

missakten, vilken härjämte överlämnas.

I ärendets behandling härstädes hava deltagit undertecknad president,

kammarrättsrådet Lybeck såsom föredragande, kammarrättsråden Oygnaeus,

Norrman och Wahlund, extra kammarrättsrådet von Sydow och extra ordi­

narie assessorn Henriks.

Utdrag av kammarrättens protokoll, upptagande särskilda yttranden av

undertecknad president och kammarrättsrådet Norrman, bifogas.

Stockholm den 3 mars 1921.

ALBERT PETERSSON.

Knut Kinberg.

51

Bilaga 3

till Kung! Maj:ts proposition till riks­

dagen år 1921, nr 213.

Utdrag av protokollet, hållet hos Kungl. Mai :ts

och rikets kammarrätt den 3 mars 1921.

N ärvarande:

Herr presidenten .......................................................................... Petersson,

Kammarrättsrådet ........................................................................ Lybeck,

;>

Cygnaeus,

5>

........................................................................ Norrman,

5>

........................................................................ Wahlund,

Extra kammarrättsrådet............................................................. Z°n Sy^ov,

Extra ordinarie assessorn ......................................................... Henriks.

S. D.

Kammarrättsrådet Lybeck föredrog herr statsrådets och chefen

för kungl. finansdepartementet remiss angående förslag dels till ändrad lydelse

av 49 8 1 mom. och 50 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndig­

heter och förfarandet vid taxering och dels till ändrad lydelse av 34 § 1 mom.,

35 § 1 mom. och 36 § i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkes-

taxering.

Kammarrätten beslöt skrivelse till herr statsrådet (se registraturet).

Presidenten Petersson yttrade:

»Nu gällande bestämmelser angående skattskyldigs ratt att iuilfoija

talan i beskattningsmål synas vara utformade efter mönstret av den allmänna

civilprocessen. Taxeringsnämnden behandlas som en första instans. Over

dess beslut skall talan föras hos prövningsnämnden, och sker ej detta star

beslutet fast mot den skattskyldige. Har talan fullföljts hos prövmngsnamn-

den och går dess beslut den skattskyldige emot, får han klaga i kammarratten.

Därvid är emellertid hans talan inskränkt till fullföljande, helt eller delvis,

av yrkande, som han framställt hos prövningsnämnden, eller till återställande,

helt eller delvis, av taxeringsnämndens beslut, om prövningsnämnden utan

yrkande av den skattskyldige höjt eller sänkt hans taxering. Men vid sidan

härav har man funnit sig nödsakad införa vissa anordningar av offentligratts-

lig natur. Sålunda har ett underrättelseförfarande anordnats, varigenom den

skattskyldige skall erhålla meddelande om taxeringsnämnden respektive

prövningsnämnden frångått hans deklaration. Om taxeringsnämnden frångått

den skattskyldiges deklaration och underrättelse därom ej blivit inom viss

stadgad tid avsänd, äger han överklaga taxeringsnämndens beslut i kammar­

rätten, ändå att han ej fört talan hos prövningsnämnden. Och vidare har det

stadgats en extra ordinarie besvärsrätt för en hel del fall, dar den regelmäs­

siga besvärsvägen uppenbarligen ej kunnat eller bort komma till användning.

52

....

^ Pnvaträttshga inslaget i dessa anordningar torde emellertid vara

oga motiverat. Skattskyldigheten är en offentligrättslig plikt och dess pröv-

nmg ! tvistig^ fall hör ske efter offentligrättsliga regler. Staten kan och bör

ej uttaga en orättmätig skatt, och eu sådan varder ej mera rättmätig därför,

åt en skattskyldige avslcäres från att få sin talan mot densamma prövad.

;7-'Avftn1S aan deana Princip ej genomföras så, att den skattskyldige under alla

lorhallanden och när som helst kan få sin skattskyldighet underkastad rätts-

lig provning. Det kan bliva nödigt att göra vissa inskränkningar i den skatt­

skyldiges klagoratt för att framtvinga erforderliga för beskattningen nödiga

UiPPun or att inoiF rimliga tidsgränser inskränka statens återbetalnings-

skyldighet med mera dylikt. Men dessa begränsningar betingas av det offent­

iga intresset och utöver vad därav följer bör principiellt sett den skattskyl-

diges ratt att få sin skattskyldighet i laga ordning prövad ej inskränkas.

!' denna S^n,pu)n,¥ synes rai}? kunna ifrågasättas, om ej det nuvarande

lllkoret for skattskyldigs rätt att klaga i kammarrätten — att han förut

klagat hos provningsnämnden — borde och kunde eftergivas. Såsom princi-

p. “

kaa detta villkor svårligen betecknas. Taxeringsförfarandet är

e3 slutt ort genom taxeringsnämndens beslut, utan detta skall underkastas

provnmgsnamndens skärskådanden, därvid provningsnämnden äger att pro-

pno motu vidtaga alla de ändringar i taxeringarna, som provningsnämnden

finner skaliga. Först efter prövningsnämndens beslut föreligger en fullbor­

dad taxering, som lägges till grund för debiteringen. Över denna taxering

ager staten genom sina ombud obegränsad rätt att klaga i kammarrätten.

IJet maste da framstå såsom ganska egendomligt för att ej säga obilligt att

taxeringsnämndens beslut skall så att säga vinna laga kraft mot den skatt-

sKyldige, om han ej överklagar det hos prövningsnä lunden.

,, Fiåga är naturligtvis, om det praktiskt taget kan vara möjligt att

eftergiva förutnämnda villkor för den skattskyldiges rätt att klaga i kam­

marratten. Det kan .ju befaras, att detta skulle i större omfattning leda till

an de skattskyldige torbigmge provningsnämnden för att direkt klaga i kam­

marratten, och att denna domstol därigenom bleve än mera överliopad med

arbete, an som för närvarande är fallet. Fn närmare undersökning av liit-

betänkligliet^8 911(16 t0lde emellertid vara ägnad att väsentligen häva denna

Till en början må erinras därom, att den skattskyldige i regel måste

Unna det ligga i hans eget välförstådda intresse att redan hos prövnings-

namnden framföra sina erinringar mot ett taxeringsnämndens beslut, som

han finner oriktigt. Med den friare, skönsmässiga prövningsrätt, som prov-

mngsnamnden ager, bör det vara honom lättare att där få sina erinringar be-

aktade an hos kammarrätten, som har att döma efter mera formella grunder.

Härtill kommer den mycket tungt vägande omständigheten, att en hos pröv-

ungsnamnden vunnen rättelse verkar redan vid skattedebiteringen, medan vid

Klagomål hos kammarrätten skatterna måste inbetalas efter den verkställda

taxeringen. Det lärer därför vara antagligt, att den skattskyldige i regel ei

skall underlåta att begagna sig av den utväg till ändring, som öppnas genom

klagomal hos provningsnämnden.

Men vidare kan det ifrågasättas, huruvida flera mål verkligen skulle

strömma in till kammarrätten, än som redan nu inkomma enligt gällande och

53

föreslagna fullföljda bestämmelser. Dessa bestämmelser om ordinarie och

extra ordinarie besvärsrätt äro numera så omfattande och invecklade, att den

skattdragande allmänheten svårligen lärer kunna tillägna sig dem. Den kom­

mer helt visst att utan vidare undersökning klaga under förhoppning att fallet

skall kunna inrymmas under någon av de många specialbestämmelser, som

finnas givna, och målet således realiter prövas — om den klagande för övrigt

giver sig in på något försök till undersökning, om han äger besvärsrätt eller

icke. Under år 1920 avgjordes i kammarrätten 6,732 beskattningsmål. Av dessa

hefunnos enligt en i kammarrättens kansli verkställd räkning 914 vara deserta

alltså 13.5 procent av antalet avgjorda mål. I dessa deserta mål har talan

icke blivit upptagen till prövning i 198 mål på den grund att besvären ingivits

direkt till kammarrätten, i 473 mål på den grund att besvär ej anförts hos

prövningsnämnden samt i 243 mål på annan grund. Dessa siffror synas giva

osökt anledning antaga, att de klagande i regel ej äro medvetna om de in­

skränkande bestämmelserna i deras rätt att fullfölja talan i kammarrätten och

att således samma bestämmelser icke öva, nämnvärt inflytande å antalet in­

kommande mål.

Härtill kommer att i ett stort antal av dessa deserta mål undersökningen

om, huruvida målet är att anse som desert eller skall realiter prövas, vållar

större besvär och mera tidsutdräkt än som skulle åtgå för en direkt saklig

prövning av målet. Än mer lärer detta bliva fallet, om, såsom det föreliggande

förslaget innebär, det för besvärsrätten avgörande skall bliva, om och när

underrättelse om avvikelse från deklarationen kommit den skattskyldige till­

handa (icke såsom nu enligt 49 § om och när dylik underrättelse avsänts).

Det bliver då icke vidare nog med ett företeende av vederbörande postanstalts

bevis om inlämnad rekommenderad försändelse utan adressatens kvitto å den­

samma måste fram. Och fråga kan vara, om ens ett dylikt mottagningsbevis

under alla förhållanden kan anses såsom fullgiltig! bevis för, att underrättelse

kommit adressaten tillhanda och om tiden då så skett. Ofta lära dylika försän­

delser uttagas genom generellt bemyndigat bud eller inläggas i postfack eller

dylikt, och mellan en sådan åtgärd och adressatens mottagande av försändelsen

ligga många möjligheter. Med en i detta fall ganska befogad sträng tolkning

av bestämmelsen, att underrättelsen skall hava 'kommit den skattskyldige till­

handa’ eller att han skall hava 'erhållit' den torde konstaterandet av detta

faktum i regel bliva beroende av den skattskyldiges eget erkännande därav —

men därmed är i realiteten gärdet uppgivet.

Därest villkoret om föregående klagan hos prövningsnämnden för rätt

att fullfölja talan i kammarrätten borttages, skulle de nu så invecklade be­

stämmelserna om klagorätten bliva mycket enkla och klara. Den ordinarie

klagorätten komme att stå en var skattskyldig öppen intill klockan 12 å sista

dagen av det år, varunder taxeringen ägt rum. Den extra ordinarie klago­

rätten kunde begränsas till sådana fall, där den ordinarie måste anses otill­

räcklig, det vill säga till taxering av orätt person eller å orätt ort, dubbeltaxe­

ring och andra extra ordinära fall. Angående dessa torde emellertid ytter­

ligare undersökning vara erforderlig, i händelse den ordinarie besvärsrätten

omlägges på sätt ovan är sagt.

Vad angår btesvärsförfarandet i mål angående skogsaceis är det natur­

54

ligtvis önskvärt, att det bringas i överensstämmelse med vad som kan varda

stadgat beträffande vanliga beskattningsmål.

Något binder för att utan avbidan på en mera omfattande omarbetning

av taxeringsförordningen redan nu införa förenklade bestämmelser angående

rätt till fullföljd av talan i beskattningsmål synes mig icke föreligga».

Kammarrättsrådet Norrman anförde:

instämmer till alla delar i de uttalanden, herr presidenten i ämnet

gjort, såväl av principiell innebörd som i fråga om vissa detaljbestämmelser i

det remitterade förslaget.

Vid sådant förhållande är jag givetvis också ense med herr presidenten

därom, att skattskyldig bör äga samma ordinära besvärsrätt i fråga om sin

taxering, som tillkommer kronans ombud enligt 49 § 1 mom. taxeringsförord­

ningen.

I fråga om den extra ordinära besvärsrätt, varom stadgas i 50 § taxe­

ringsförordningen, råder förslaget visserligen bot på en del oegentligheter

och luckor i lagstiftningen. Det vill dock synas som om, även om förslaget

genomföres, befogade anmärkningar fortfarande kunna göras mot bestäm­

melserna om den extra ordinära besvärsrätten. Jag tillåter mig i sådant av­

seende erinra om följande.

Oklarhet råder därom, i fall prövningsnämndens protokollsförande är

skyldig underrätta skattskyldig, som klagat hos prövningsnämnden över att

hans deklaration icke blivit av taxeringsnämnden följd och som fått sin talan

endast delvis bifallen, och alltså även om huruvida skattskyldig i sådant fall

äger utsträckt besvärsrätt enligt 50 § taxeringsförordningen eller ej.

Om skattskyldig, som är deklarationspliktig, underlåter deklarera, äger

lian enligt 18 § taxeringsförordningen icke någon klagorätt, men skattskyldig

— även den som är deklarationspliktig, — som taxerats exempelvis till in­

komst- och förmögenhetsskatt, ehuru sådan taxering icke bort honom åsättas

(till exempel på grund av ortsavdragets storlek), äger enligt 50 § taxerings­

förordningen klagorätt, ja till och med extra ordinär sådan, (se motiverna

till 50 § i propositionen nr 400 till 1920 års riksdag). Här föreligger en uppen­

bar motsägelse.

Den som icke varit uppgiftspliktig men dock taxeras och icke inom viss

tid underrättas om taxeringen, äger enligt 50 § extra ordinär besvärsrätt.

Samma rätt äger den, vilken åsatts taxering, som icke bort honom åsättas.

Det torde vara ytterst sällsynt, att någon bör taxeras, som icke är uppgifts­

pliktig. Ett sådant fall föreligger verkligen beträffande äkta makars taxe­

ring, om mannen taxeras och hustrun haft inkomst understigande 600 kronor.

Hon skall då taxeras, ehuru hon icke är deklarationspliktig. Det synes mig

dock vara att driva detalj! agstiftandet väl långt att taga hänsyn till sådana

sällsynta undantagsfall vid besvärsbestämmelsernas avfattning. Anses över

huvud taget något böra göras häråt i lagstiftningsväg, synes mig riktigare

vara att stadga deklarationsplikt för envar av äkta makar, så snart förut­

sättningarna för deklarationsplikt föreligga med hänsyn tagen till båda makar­

nas sammanlagda inkomst och förmögenhet.

Även om, på sätt ovan är ifrågasatt, skattskyldig tillerkännes rätt att

före taxeringsårets utgång överklaga taxeringen oavsett om han klagat hos

55

prövningsnämnden eller ej och alltså särskilda bestämmelser om extra klago-

rätt icke erfordras för det fall att skattskyldig ej före den 15 juli, respek­

tive den 15 augusti mottagit underrättelse om att hans deklaration ej blivit vid

taxeringen följd, kommer dock med förslagets utgångspunkt i förevarande

del att erfordras en extra ordinär hesvärsrätt för det fall, att skattskyldig ej

före den 15 december mottagit sådan underrättelse.

Jag kan emellertid icke godkänna förslagets utgångspunkt härutinnan.

Man måste ihågkomma, att det här är fråga om skattskyldig, som är deklara­

tions- eller uppgiftspliktig på den ort, där taxeringen ägt rum, och som har

avlämnat deklaration eller uppgift till ledning vid taxeringen. Det åligger

honom att före årets utgång erlägga den skatt, varom det är fråga. Det synes

då icke vara orimligt begära, att sådan skattskyldig håller reda på det be­

lopp, han skall betala, och alltså på sin egen taxering. Den omständigheten,

att skattskyldig tilläventyrs icke utom debetsedeln erhållit den extra påstöt­

ning om skedd avvikelse från deklarationen, som underrättelsen från taxe­

rings- eller prövningsnämnden innebär, synes mig alltså icke böra ovillkor­

ligen berättiga honom till en extra ordinär besvärsrätt, särskilt om besvärs-

rätten skall vara beroende av vilken dag, han mottagit underrättelsen i fråga.

Vad angår besvärsförfarandet i mål angående skogsaccis bör det ju givet­

vis bringas i överensstämmelse med vad som kan varda stadgat beträffande

vanliga beskattningsmål, och gäller därvid i tillämpliga delar, vad ovan an­

förts rörande besvärsförfarandet vid inkomstbeskattningen.»

Som ovan.

In fidem:

Erik Hedelius.