Prop. 1921:6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 6.

1

Nr 6.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen m. m. /

given Stockholms slott den 29 oktober 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen; och 2) lag om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 6 käft. (Nr 6.)

1

2

Kunyl. May.ts Proposition, Nr 6.

Förslag

till

L /V G

om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 16 § strafflagen skall erhålla föl­

jande ändrade lydelse:

Den, som gör sig skyldig till oförsvarlig misshandel eller överan­

strängning av djur eller genom vanvård tillfogar djur lidande, straffes för djurplågeri med böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.

Kung1. Maj:ts Proposition, Nr 6. ‘

3

Förslag

till

LAG

om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är djur utsatt för djurplågeri av svår beskaffenhet, och sker ej på

tillsägelse av polismyndighet rättelse, äge polismyndigheten att i den ord­ ning, här nedan stadgas, omhändertaga djuret samt, där sådant finnes av omständigheterna påkallat, låta avliva eller försälja det.

2 §•

Finner polismyndighet anledning föreligga till ingripande, som i 1 §

sägs, vare skyldig att, före eller omedelbart efter det åtgärd för djurets omhändertagande vidtagits, tillkalla legitimerad veterinär för att anställa besiktning å djuret.

Efter besiktningen, därvid protokoll skall föras, har veterinären att

avgiva yttrande angående djurets vidare behandling.

3 §•

Finner veterinären, att djuret bör avlivas, skall värdering av djuret

i närvaro av polismyndigheten verkställas av veterinären och tillkallad, i husdjursskötsel kunnig, trovärdig person.

Jämväl vid sådan värdering skall protokoll föras.

o

huruvida nämnda kostnader skola till statsverket återgäldas av allmän åklagare eller av den tilltalade. Ej må åklagaren därtill förpliktas i annat fall än då den åtgärd, som föranlett kostnaderna, blivit av honom utan skäl vidtagen.

Har djuret av polismyndigheten försålts, skall polismyndigheten, i

avbidan på domstolens beslut i kostnadsfrågan, av försäljningssumman inne­ hålla belopp, svarande mot vad av allmänna medel förskjutits.

9

§•

Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfogde, landsfiskal,

polisuppsyningsman eller poliskommissarie samt i stad magistrat, polis­ mästare, stadsfiskal eller chef för detektiv polisavdelning.

10

§.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelar

Konungen.

Kungl. Maj ds Proposition, Nr 6.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.

6

Kungl. Maj:ta Proposition, Nr ö'.

Historik.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den 13 februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern

E^dÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

H^ellner,

Statsråden

P^etrén, N^ilson, L^öfgren,

friherre PALMSTIERNA,

U^ndén, T^horsson, H^olmquist, O^lsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde riksdagens

skrivelse den 4 maj 1917, nr 126, däri riksdagen, i anledning av en inom andra kammaren väckt motion, nr 246, hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till sådan ändring i strafflagen, varigenom begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra fall av djurplågeri än sådana som ådagalade »uppenbar grymhet», samt anförde:

»I 1734 års lag fanns icke någon bestämmelse om straff för djur­

plågeri. I anledning av motioner, väckta vid 1857—58 års riksdag, hem­ ställde lagutskottet, att ständerna måtte besluta en så lydande författning: »Visar någon i behandling av egna eller andras kreatur uppenbar grym­ het; straffes med böter från fem till och med etthundra riksdaler riksmynt.» Denna hemställan bifölls av riksdagen och den 21 december 1857 utför-

8

ändring godkändes av Kungl. Maj:t; och utfärdades i överensstämmelse härmed lag i ämnet den 12 juli 1907, varefter ändring av förevarande lagrum ej ägt rum.

Vid 1912 års riksdag väcktes motioner, i vilka hemställdes om sådan

ändring av 18 kap. 16 § strafflagen, att det straffbara djurplågeriet skulle angivas med orden »misshandel av djur». Dessa motioner blevo av lag­ utskottet avstyrkta. Vid frågans behandling inom riksdagen stannade kamrarna i olika beslut. Under det första kammaren biföll utskottets hemställan, beslöt andra kammaren på grundvalen av en vid utskottsut- låtandet fogad reservation för sin del skrivelse till Kungl. Maj:t med an­ hållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till sådana bestäm­ melser, varigenom begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra fall av djurplågeri än sådana, som ådagalade »uppenbar grymhet».

Såsom skäl för sin avstyrkan hade 1912 års lagutskott bland annat

anfört, att uttrycket misshandel i vår strafflag erhållit en alldeles särskild betydelse, nämligen den, i vilken ordet förekomme i strafflagens 14 kap.

»om mord, dråp och annan misshandel», varför detta brottsbegrepp icke lämpligen kunde utan vidare användas även i fråga om djur; varjämte ut­ skottet hänvisade till den allmänna revision av strafflagen, som för när­ varande förbereddes. Mot de skäl för avstyrkande, utskottet åberopat, anför­

des emellertid i ovannämnda reservation bland annat:

»På de skäl, som anförts av utskottets majoritet, finna vi oss ej kunna

tillstyrka motionärernas förslag att vid karakteriserande av djurplågeribrottet uttrycket »uppenbar grymhet »utbytes mot ordet »misshandel». På samma gång kunna vi dock ej bestrida riktigheten av motionärernas mening, att förstnämnda uttryck på ett allt för snävt sätt begränsar vad som i ifrågavarande avseende bör anses straffbart. Domstolarna synas också ofta i sin lagtillämpning benägna att giva uttrycket »uppenbar grymhet» en mera omfattande betydelse än som ursprungligen torde därmed hava avsetts. Då emellertid denna tendens i domstolarnas praxis är långt ifrån allmän, oaktat den säkerligen stödjes av rättsuppfattningen hos större delen av vårt folk, synes det önskvärt, att djurplågeribegreppet i själva strafflagen erhåller en något vidare omfattning.»

I stället för den formulering av stadgandet i 18 kap. 16 § straffla­

gen, som vid 1912 års riksdag föreslagits, hemställdes i en vid 1913 års riksdag väckt motion, att åt lagrummets första punkt skulle givas följande avfattning: »Djurplågeri straffas med böter».

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

9

I motionen anfördes bland annat: »Tveksamheten att ändra djur­

plågeriparagrafens lydelse synes bottna i svårigheten att finna ett korrekt språkligt uttryck för begreppet straffbart djurplågeri. Yarje försök till omskrivning av detta begrepp synes på förhand vara dömt att misslyckas. Dock torde saken i själva verket vara enklare än den ser ut. I stället för omskrivningar sådana som »uppenbar grymhet vid behandling av djur», »grymhet i behandling av djur», »misshandel av djur», m. fl. torde utan risk för missförstånd kunna sättas helt enkelt »Djurplågeri straffas med böter», etc. Ordet djurplågeri har redan vunnit burskap i svenska språket. Allmänna rättsmedvetandet uppfattar detta ords betydelse. Att plåga djur är straffvärt. Begreppet »plåga» innebär i detta samman­ hang en avsiktlig handling eller också straffvärd tanklöshet. Yilka om­ skrivningar för djurplågeribegreppet, som än kunna uppfinnas, torde det dock aldrig kunna tänkas, att alla former av straffvärt djurplågeri däri kunna specificeras, och vilken form en ny djurplågeriparagraf än kan få, så torde det ändock till sist få lämnas åt domstolarna att i varje särskilt fall avgöra, huruvida straffbart djurplågeri föreligger eller ej.»

I avgivet utlåtande i anledning av denna motion anförde lagutskottet:

Utskottet funne, i likhet med motionären och reservanterna vid 1912 års utskottsbetänkande, det ifrågavarande lagrummet icke kunna anses giva ett riktigt uttryck för vad som enligt numera rådande uppfattning borde hänföras till straffbart djurplågeri och ansåge därför en omarbetning av stadgandet vara av behovet påkallad. Det torde med fog kunna påstås, att den allmänna rättsuppfattningen såsom straffvärt djurplågeri stämplade flera fall, som enligt nu gällande bestämmelse vore straffria eller åtminstone endast med stor tvek­ samhet kunde därunder inbegripas. Härtill komme, att stadgandets nuva­ rande avfattning lätteligen kunde giva anledning till och även syntes hava föranlett ojämnheter vid tillämpningen, i det att domstolarna å några orter under intryck av den rådande uppfattningen såsom straffbar bedömt behand­ ling av djur, vars bestraffande domstolarna å andra håll ansett uteslutet på grund av stadgandets ordalag.

I vissa nyare utländska strafflagar hade en mera utförlig beskrivning

lämnats på förevarande brottsbegrepp, varigenom åt detsamma även givits en vidsträcktare räckvidd än hos oss. Så vore t. ex. i den norska strafflagen av år 1902 stadgat straff för den, som »ved vanrogt, overanstrengelse eller paa anden maade gjor sig skyldig i grov eller ondskabsfuld mishandling av- dyr eller som medvirker hertil»; dock gjordes visst undantag till förmån för den vetenskapliga vivisektionen. I den italienska strafflagen av år 1889

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 6 käft. (Nr 6). 2

Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 6.

10

straffades för djurplågeri den, som behandlade ett djur grymt eller utan nöd­ vändighet misshandlade det eller tvingade det till överdriven ansträngning.

Ehuru utskottet sålunda vore ense med motionären därom, att den

nuvarande beskrivningen på förevarande brottsbegrepp i strafflagen icke vore tillfredsställande, kunde utskottet dock icke finna den av motionären föreslagna formuleringen lämplig. Innebörden av ordet djurplågeri torde vara alltför obestämd, för att med detta ord skulle med erforderlig klarhet kunna angivas, vilka handlingar av ifrågavarande slag skulle vara straffbara. Sär­ skilt syntes den av motionären föreslagna formuleringen föga ägnad att för­ hindra den olikhet vid bedömandet, som även det nuvarande stadgandet, enligt vad ovan nämnts, medgivit.

Huru vid en utvidgning av förevarande brottsbegrepp stadgandet därom

skulle formuleras, borde enligt utskottets mening ankomma på en närmare undersökning, vilken borde genom Kungl. Maj:t verkställas. Denna under­ sökning syntes dock icke behöva anstå till den fullständiga revisionen av strafflagen, som för närvarande förbereddes.

Utskottet hemställde alltså, att riksdagen måtte i anledning av före­

varande motion besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta förslag till sådan ändring i strafflagen, varigenom begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra fall av djurplågeri än sådana, som ådagalade »uppenbar grymhet». Denna hem­ ställan bifölls av andra kammaren men avslogs av första kammaren.

I den i början av mitt anförande omförmälda motionen vid 1917 års

riksdag hade motionären hemställt, att riksdagen ville besluta att i skri­ velse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t behagade låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan bestämmelse i strafflagen, att kupering av hästar — därest den icke av uteslutande veterinära skäl ansåges nödvändig — skulle betraktas som straffbart djurplågeri.

Lagutskottet förklarade i avgivet utlåtande sig finna motionärens yr­

kande behj ärtans värt. Kuperingen måste genom det ingrepp, som därvid gjordes å en vital del av djurets kropp, åsamka djuret sådan smärta, att ingreppet, därest det icke vore motiverat av veterinära skäl, finge betraktas såsom djurplågeri. Emellertid torde denna övergående smärta vara jäm­ förelsevis obetydlig i förhållande till den olägenhet och plåga, som för fram­ tiden vållades hästen därigenom att han berövats sitt naturliga försvarsme­ del mot insekter. Såsom i motionen omförmälts hade kuperingen jämväl i vissa fall blivit bedömd såsom djurplågeri, medan i andra fall så ej varit förhållandet. Utskottet funne därför önskligt, att bestämmelsen i 18 kap.

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

11

16 § strafflagen för djurplågeri erhölle sådan avfattning, att ifrågavarande förfarande inginge under densamma. Fråga om en ändring av lagrummet i syfte att därunder inbegripa även sådan plågsam behandling av djur, vilken med dess nuvarande lydelse ej ansetts kunna hänföras därunder, hade vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. I anslutning till vad utskottet förordat vid 1913 års riksdag hemställde ut­ skottet, att riksdagen måtte i anledning av den förevarande motionen be­ sluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta förslag till sådan ändring i strafflagen, varigenom begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra fall av djurplågeri än sådana, som ådagalade »uppenbar grymhet.»

Denna hemställan bifölls, såsom jag förut nämnt, av riksdagen.

Kungl. Maj:ts Proposition , Nr 6.

I anledning av riksdagens förevarande skrivelse har styrelsen för stam-

boksföreningen för svenska ardennerhästen till Kungl. Maj:t inkommit med en framställning, däri bland annat anföres:

Utan att ingå på frågan om lämpligheten i övrigt av en ändring i den

riktning riksdagen föreslagit beträffande bestämmelsen i 18 kap. 16 § straff­ lagen ville styrelsen framhålla att, för den händelse eu ändring av sagda § skulle ske på sådant sätt, att all svanskupering, som icke föranleddes av sjukdom, därigenom bleve omöjliggjord, skulle landets numera i stark blomst­ ring stadda ardennerhästavel därmed tillfogas en synnerligen kännbar skada och förlust. Kupering av hästsvansar avsåge att göra djurens utseende mera tilltalande, framförallt att få bakpartiernas exteriörer att te sig fördel­ aktigare; dessa partiers muskulatur framträdde tydligare genom svanskupe- ringen och kunde därigenom också lättare bedömas, liksom hästarnas svans- föring genom kuperingen bleve bättre och vackrare på grund av svansens minskade tyngd. Skulle nu all svanskupering genom lag förbjudas, bleve närmaste följden härav, att de hos oss producerade avelsdjuren av ardenner- ras skulle vid jämförelse med de hit importerade avelsdjuren av samma slag — i utlandet skedde kupering av hästsvansar i stor utsträckning —- värde­ sättas lägre än de förtjänade, såväl av prisnämnder som framförallt av all­ mänheten. Ett förbud mot kupering av hästar skulle härigenom med all säkerhet föranleda en ökning av hästimporten i högre grad än en sådan import vore behövlig eller ens önskvärd, vare sig man såge saken ur ute­ slutande hästavelssynpunkt eller därjämte också betraktade dess national­ ekonomiska sida. Ett sådant förbud skulle jämväl verka kraftigt hämmande på en framtida export i större skala av svenska avelsdjur av ardennerras.

Styrelsen för stamboksföreningen för

svenska ar-

dennerhästen.

12

Landet hade nämligen, om det förstode att rätt tillvarataga sina intressen på detta område, de bästa utsikter att efter världskrigets avslutande få en . synnerligen lönande export av kallblodiga avelsdjur till stånd samt landets redan förut välkända ardennerbästar även på detta gebit inarbetade på världsmarknaden. Lomme förbud mot all svanskupering till stånd, skulle i konkurrensen med holländare, tyskar och belgier våra goda förutsättningar i övrigt icke kunna förbjälpa oss till nyss antydda måls vinnande, om vi ej samtidigt förmådde att bibringa våra för världsmarknaden avsedda djur den typ, som man bär önskade och vore van att finna bos hästar av bel­ giskt ursprung. Och utan kuperade svansar komme denna typ aldrig att tillfullo framträda. Styrelsen ansåge fullt riktigt att, om och när svans­ kupering utfördes på ett oändamålsenligt och för djuren särskilt plågsamt sätt, borde sådant kunna beivras. Opererades svanstången bort ända upp i närbeten av svansroten, vilket stundom förekomme i Belgien och Tysk­ land, eller utfördes operationen på icke sakkunnigt sätt och med för ända­ målet otjänliga verktyg, så borde en sådan svanskupering anses förkastlig och straffvärd. Men nämnda och liknande fel torde sällan vara att befara bos oss. Avklipptes åter endast de yttersta kotorna på svanstången, vars nedre del vore tunn och köttfri samt fattig på blodkärl och nerver, och utfördes operationen med ett särskilt för detta ändamål avsett instrument, så skedde den så ögonblickligt och vore för hästen så smärtfri, att han icke alls reagerade för den. Själva avklippningen av svanstångens nedersta kotor kunde till och med äga rum medan hästen åte sitt foder, utan att han ens avbröte sin måltid under operationens verkställande. Då emellertid någon blödning härvid alltid förekomme, brukade denna stillas medelst bränning av sårytan med ett varmt järn. Denna senare åtgärd både av djurskyddsvännerna betecknats såsom djurplågeri. Att bränningen vore förenad med någon smärta för djuret kunde ingalunda förnekas, men när endast nedre delen bortopererades — den övre vore vida mera köttfull — och bränningen verkställdes med ett för ändamålet avpassat järn, bleve den uppstående smärtan helt lindrig och endast ögonblicklig. Brännjärnet vore emellertid icke nödvändigt att tillgripa, men ansåges efter utförandet av ifrågavarande operation vara mera omedelbart verksamt än annat blodstil­ lande medel. Skedde operationen på sakkunnigt, nu antytt sätt, vilket bru­ kade vara vanligt när den förekomme bos oss, bleve den aldrig åtföljd av några som helst komplikationer och kunde icke med något verkligt berätti­ gande stämplas som djurplågeri. Emellertid både man sökt göra gällande, att svanskuperingen medförde den största plåga för hästarna därigenom, att

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

13

djuren genom den berövades sitt naturliga skydd mot flygfän, vilket skydd, särskilt när hästarna vistades på bete, vore för dem av största betydelse. Härvid vore dock att märka, att avelsdjur, om vilka frågan här rörde sig, sällan eller aldrig utsläpptes på bete. Stona behövdes i jordbruksarbetet och hingstarna tjänstgjorde som beskällare. Dessutom vore det en fullkom­ lig missuppfattning, som motståndarna mot svanskupering uppenbarligen gjorde sig skyldiga till, att en kuperad svans alltid vore i sin helhet lika kort som dess svanstång. Detta gällde visserligen för s. k. lyxhästar av rid- och vagnshästslag, för vilka kortklippta svansar vore en modesak, men ingalunda för kallblodiga avelsdjur av ardennerras. Här Ange svansen efter kuperingen en längd, som vore fullt tillräcklig att i vanliga fall utgöra ett gott och verksamt skydd mot flygfän å de delar av hästkroppen, som vore mest utsatta för dessa smådjurs angrepp, nämligen under svansen, på in­ sidan av låren och runt skåpet. Om hästarna skulle på bete, ej skulle deltaga i några utställningar och ej salubjudas, läte ju varje omtänksam djurägare den kuperade hästsvansen såväl som den icke kuperade utväxa till den längd, som motsvarade det mest verksamma flugskyddet. Intoge Sverige den ställning på världsmarknaden att det uti ifrågavarande avseende kunde diktera modet och fordringarna, skulle styrelsen för sin del gärna vilja bidraga till att omedelbart avskaffa den nu på världsmarknaden utan undantag förekommande seden att kupera svansarna på hästar av belgiskt ursprung. Men som det nu vore och då vi med all säkerhet icke förmådde utöva något inflytande på världsmarknadens traditionella fordringar i be­ rörda hänseende, måste styrelsen på det bestämdaste reagera mot försök att avskaffa detta hos oss sparsamt förekommande bruk genom att i lag stämpla detsamma såsom straffbart djurplågeri.

Vid denna framställning fanns fogat ett av veterinärhögskolans lärare-

kollegium på begäran av Skånings och Valle häradsrätt i visst mål avgivet yttrande angående frågan huruvida kupering av hästar, verkställd av sak­ kunnig person eller eljest på sakkunnigt sätt, finge antagas utgöra uppen­ bar grymhet emot djuren. I detta yttrande anför lärarekollegiets majoritet (professorerna J. Vennerholm, K. A. Hj. Dahlström och M. H. Stålfors samt regements veterinär en A. E. Pålman) bland annat följande:

Den operation, som benämndes »kupering» av hästar, bestode i en

stympning av hästens svans genom att svanstången förmedelst ett instru­ ment av ett eller annat slag avkortades, varefter såret i regel för stillande av blödning brändes med glödande järn.

Kung!. Maj:ts Proposition, Nr 6.

Veterinärhög­ skolans lära­ re kollegium.

14

Själva avtagandet av svansen skedde, om lämpligt instrument användes,

så ögonblickligt, att någon betydligare smärta icke torde av djuret för­ nimmas, men den därefter skeende blodstillningen, om den skedde medelst glödande järn, medförde däremot alltid en avsevärd smärta, naturligtvis under förutsättning att hästen ej därvid vore narkotiserad. Det uppkomna såret förorsakade vidare hästen till en början en viss grad av lidande, i synnerhet när han rörde svansen eller den tillfälligtvis komme i beröring med föremål omkring honom.

Betänkligare vore likväl, enligt kollegiets mening, att hästen genom kupe-

ringen i hög grad berövades sitt naturliga skydd mot flugor och andra flygfän, vilka såväl i stallet som då hästen befunne sig på bete eller ginge i ar­ bete i hög grad kunde besvära honom. Kollegiet kunde nämligen icke dela den mening, att en kuperad svans utgjorde bättre skydd mot gene­ rande flygfän än en ostympad svans.

Då operationen obestridligen, utförd såsom den vanligen skedde, icke

blott omedelbart medförde en viss grad av smärta, utan även i det följande vållade hästen betydande andra olägenheter, så måste enligt kollegiets åsikt denna stympning, så snart den utfördes för lyx- eller modeändamål, betecknas såsom uppenbar grymhet. Genom Svea hovrätts laga kraftvunna utslag den 6 maj 1904, vilket i betraktande av att djurplågeriförseelser i regeln icke numera bleve föremål för Kungl. Maj:ts högsta domstols pröv­ ning, torde få betraktas såsom prejudikat, vore det fastslaget, att avklipp­ ning av svanstången på hästen med därpå följande bränning av det färska såret vore jämlikt 18 kap. 16 § strafflagen uppenbar grymhet mot djur.

Det funnes emellertid fall, då en kupering måste anses vara icke blott

berättigad utan t. o. m. rent nödvändig, såsom vid vissa skador eller sjuk­ domar å svansen, t. ex. svulster, ävensom å hästar, som hade ovanan att »taga tömmen» med svansen o. s. v.

Häradsrätten hade även anhållit, att lärarekollegiet ville avgiva ut­

låtande, huruvida svanskuperingen betingades av något, utöver den enskil­ des vinstsynpunkt stående, allmänt intresse, såsom främjandet av den svenska hästaveln eller dylikt. Beträffande detta spörsmål anförde lärarekollegiet: Inom vissa hästraser, särskilt den belgiska och därmed besläktade raser, företoges operationen mycket allmänt, och vore orsaken härtill att söka däruti, att den hos dessa raser i allmänhet starkt utvecklade kors- och lår muskulaturen efter kuperingen framträdde bättre, så att bakdelen däri­ genom syntes kraftigare utvecklad. Följden av detta mod hade blivit, att kännare av nämnda hästraser så vant sig vid det utseende, som hästen i

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

16

Kungl. Maj:ts Proposition

,

Nr 6.

M

insekter, dock icke förorsakade något lidande av den svårare art, att den kunde betraktas såsom uppenbar grymhet mot djuret. Det skulle också enligt Lundgrens och Nyströms mening kunna leda till betänkliga konsekvenser för husdjursskötselns praktiska bedrivande, om ett i fullt lovligt syfte före­ taget ingrepp, som icke förorsakade djuret större lidande än en hel del andra åtgärder, som för husdjurens rätta utnyttjande vore brukliga och nöd­ vändiga, skulle komma att stämplas såsom straffbart djurplågeri.

Stuteriöver-

Stuteriverstyrelsen, som i anledning av stamboksföreningens framställ-

styrelsen.

avgivit utlåtande, bär i likhet med lärarekollegiet vid veterinärhög­

skolan såsom sin mening uttalat, att kupering av svansarna å avelsdjur av ardennerras hade visst berättigande och vore av ganska stor ekonomisk be ty delse, särskilt i fråga om djur, som skulle säljas till export och alltså måste möta konkurrens med hästar från andra länder. Detsamma gällde även i vissa fall beträffande s. k. lyxhästar av ädelt slag.

Om genom kuperingen, såsom sig borde, borttoges endast omkring en

tredjedel av svanstången och operationen utfördes av sakkunnig person, torde den smärta, som vore förenad med kuperingen, och de olägenheter densamma medförde för hästen, icke vara av sådan art, att åtgärden kunde betecknas såsom straffbart djurplågeri. Annorlunda tedde sig emellertid kuperingen, om densamma utfördes så att större delen av svanstången bort­ toges under rå och hårdhänt behandling utan lämpliga instrument samt utan praktiskt syftemål. Styrelsen ville emellertid framhålla, att förutom de ej så sällsynta, av lärarekollegiet vid veterinärhögskolan omnämnda fall av svulster å svanstången samt hästens ovana att »taga töm» o. s. v., som kunde göra det nödvändigt att företaga kupering, även en del andra specialfall förekomme, då det kunde anses berättigat att låta verkställa svanskupering.

Departe-

Att åt det ifrågavarande lagrummet bör givas en sådan avfattning att

mentschefen.

därunder även komma fall, angående vilkas hänförande till djurplågeri för närvarande råder tveksamhet, finner jag mig böra förorda. Såsom djurplågeri bör anses varje handling, som kan betecknas som misshandel av ett djur, således varje handling, som tillskyndar djur lidande av ej alltför obetydlig beskaffenhet och icke varit av omständigheterna påkallad. Under begreppet djurplågeri skulle alltså icke falla varje hård behandling av ett djur. Tillskyn­ das djur smärta i praktiskt syfte, såsom t. ex. vid aga, och är behandlingen ej svårare än omständigheterna påkalla, kan djurplågeri ej anses föreligga.

17

Förut hava berörts de svårigheter, som möta, att giva det ifrågavarande

lagrummet en tillfredsställande avfattning. Vid övervägande av olika för­ slag, som i sådant avseende förelagts mig, har jag funnit mig kunna för­ orda, att detsamma gives en lydelse utformad med ledning av ordalagen i 1 § av den danska lagen den 17 maj 1916 om skydd för djur. Denna paragraf innehåller att den, som misshandlar djur eller genom överansträng­ ning, vanvård eller på annat sätt behandlar djur oförsvarligt, straffas med böter från tjugu till fyratusen kronor eller fängelse. Enligt den avfatt- ning, jag vill® förorda, skulle för djurplågeri straffas den, som gjorde sig skyldig till oförsvarlig misshandel eller överansträngning av djur eller genom vanvård tillfogade djur lidande. Jag vill nu närmare redogöra för grunderna för detta förslag.

De i den danska lagen använda begreppen misshandel, överansträng­

ning och vanvård synas mig väl ägnade att läggas till grund för beskriv­ ningen av djurplågerihandlingen. Beträffande misshandel ligger visserligen den invändningen nära, att uttrycket icke kan erhålla samma innebörd som i bestämmelserna om misshandel av människor i 14 kap. strafflagen. Den olikhet i detta avseende, som påkallas av beskaffenheten hos det miss­ handlade objektet, torde dock icke vålla olägenhet. Strafflagen innehåller redan nu i 11 kap. 4 § en bestämmelse om misshandel av lik, där nämnda uttryck äger en betydelse, som avviker från 14 kapitlets misshandels- begrepp. I jämförelse med detta begrepp kan misshandel av djur icke anses omfatta sådana ingrepp i integriteten, som äro säregna för den mänsk­ liga konstitutionen, utan hänför sig blott till ett tillfogande av smärta eller lidande i mera primitiv mening. Med denna tolkning synes uttrycket väl ägnat att ingå i brottsbeskrivningen. Det har också i främmande lag­ stiftning vunnit allmän användning.

Däremot vill det synas som om uttrycket i den danska lagen: »be­

handla djur oförsvarligt» skulle vara allt för obestämt för att läggas till grund för eu straffbestämmelse. Då »oförsvarligt» endast betyder, att handlingen icke kan försvaras på grund av särskilda intressen, som på­ kalla dess företagande, komme handlingens beskrivning såsom »behandling av djur» uppenbarligen att förläna brottet eu alltför vidsträckt omfattning. Oförsvarlig behandling kan sägas föreligga t. ex. då djur utsättes för fara att bliva skadat, även om skada icke sker; då djur användes för otuktig! bruk utan att tillfogas lidande; då remontryttaren genom olämplig inridning gör hästen skrämd och orolig för framtiden o. s. v. Formuleringen i den danska lagen har även övergivits i professor Carl Torps år 1917 offentlig-

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 6 käft. (Nr G).

3

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

18

Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 6.

gjorda förslag till strafflag, enär densamma ansetts alltför vittgående och obestämd.

För min del anser jag ordsammanställningen »misshandla», »över­

anstränga» och »vanvårda» ägnad att uttömmande beskriva djurplågeri­ handlingen. En överblick över främmande lagstiftningar utvisar, att knap­ past någon särskilt uppmärksammad handlingstyp faller utanför den gräns, som vinnes med denna beskrivning. Visserligen erbjuda de förhållanden, som stå i samband med slakt, vissa svårigheter. Då avlivandet i och för sig icke kan straffas, måste för detta ändamål nödiga ingrepp tillåtas. Men kan ingreppet enligt vanlig praktisk åskådning icke betraktas såsom erforderligt medel för avlivandet, synes detsamma kunna och böra erhålla självständig betydelse och enligt vanliga regler bedömas såsom tillfogande av lidande, d. v. s. »misshandel». Ett annat viktigt fall är onödigt pin­ sam behandling vid transport. I allt huvudsakligt torde dock sådana hand­ lingar kunna hänföras till »vanvård» (t. ex. olämpligt sammanpackande, underlåtenhet att sörja för föda o. s. v.), där de ej rentav antaga karak­ tären av misshandel.

En ytterligare begränsning av handlingstypen vid djurplågeri kan

tänkas genomförd på grundval av en gradering utav hithörande handlingar. Straffet kan t. ex. inskränkas till åtgärder av »svår», »grov», »brutal» beskaffenhet. Den nu gällande bestämmelsen i 18 kap. 16 § visar en jämförelsevis snäv gränsdragning i denna riktning, då där förutsättes

»uppenbar grymhet». I allmänhet äro dock beskrivningarna å brottet mera omfattande. Såsom ett exempel från senaste tid kan anföras formuleringen i professor Torps ovannämnda förslag år 1917: »den, som gör sig skyldig till grov misshandel, överansträngning eller vanvård av djur».

Det ligger emellertid i sakens natur, att eu gradering av handlingen

icke kan genomföras med något större mått av skärpa, och det förtjänar därför att undersökas, om icke en begränsning av detta slag kunde all­ deles bortfalla. I själva verket synes både misshandel och överansträngning kunna kriminaliseras utan att behov av gradering gör sig gällande. Miss­ handel av djur innebär, på grund av vanligen föreliggande grövre konsti­ tution hos objektet, i allmänhet, som jag förut framhållit, ett mera avse­ värt ingrepp än som förutsättes för misshandel av människor. Även över­ ansträngning innebär redan i och för sig en gradering i förhållande till ansträngning, vilken gör ytterligare gradering överflödig. Däremot kan vanvård svårligen straffbeläggas utan vidare. Vill man där undvika gra- deringen, kan detta endast ske genom att införa någon annan avgränsning.

21

och såsom sådana fruktade och bleve därför länge lämnade oantastade vid sitt djurplågeri. Bleve de tilltalade, behövde de endast i det längsta hålla sig undan eller under rättegången anlita de många utvägar, som stode öppna att draga ut på målet, för att särskilt på landsbygden långa tider kunna utöva djurplågeriet. Ja, stratfet avskräckte dem icke ens från att fortsätta. Under tiden vore djuren ohjälpligt hemfallna åt sina plågoandar, tills i bästa fall döden befriade dem.

Lagutskottet anförde i avgivet utlåtande, nr 52, bland annat: Enligt vad motionären erinrat, hade vid tidigare tillfällen, nämligen

åren 1896 och 1898, denna fråga motionsvis lagts under riksdagens över­ vägande i samband med andra spörsmål rörande effektivare djurskydd. Motionerna avstyrktes av lagutskottet, men ett yrkande i ifrågavarande riktning blev det sistnämnda året bifallet av andra kammaren och hade jämväl i första kammaren förespråkare.

Sedan dess hade denna fråga vilat. Då den genom förevarande motion

ånyo bragtes under riksdagens prövning, ville det synas utskottet som om densamma under de förflutna decenniernas lopp finge anses hava kommit i viss mån i ett annat läge. Under inflytande av såväl skärpningar av straffsatsen i 18 kap. 16 § strafflagen som den allmänna rättskänslans gradvis stegrade reaktion mot en grym behandling av djuren, hade man i rättstillämpningen kommit att finna sig befogad till en vidsträck­ tare tolkning av uttrycket »uppenbar grymhet» i lagrummet än ti­ digare torde varit fallet. Sålunda torde man .numera vara ense om att straff för djurplågeri borde ådömas icke blott den som av lust att tillfoga lidande eller av rått övermod förövade egentlig misshandel mot djur genom prygling, stympning o. s. v.; utan till dylikt straff ansåges jämväl den hemfalla, som av grov likgiltighet eller långt driven snikenhet lämnade sina djur utan nödig föda eller vård, eller som utan nödtvång tillfogade dem lidande genom överdrivna ansträngningar eller genom underlåten be­ hörig hänsyn till sår eller sjukdom, varmed djuret vore behäftat.

Men just i fråga om vissa grövre fall av dessa sistnämnda slag av

djurplågeri syntes det icke kunna förnekas, att den skyldiges befordrande till laga näpst icke vore till fyllest för att tillfredsställa det sedliga med­ vetandet. I fråga om en akut djurplågande handling eller ett snart över­ gående grymt behandlingssätt över huvud vore tydligen intet annat medel än straff påkallat, utöver den befogenhet, som utan behov av lagstadgande givetvis tillkomme i första hand polismyndighet och under vissa omstän-

Kungl. Maj:ts Proposition , Nr 6.

Lagiitskottet.

22

digheter eu var enskild att ingripa till avstyrande av ett pågående ofog. Men annorlunda ställde sig saken i fråga om ett fortfarande lidande, som tillfogades djuren genom en alltjämt fortsatt vanvård eller överansträng­ ning. Å ena sidan kunde rättskänslan icke finna sig tillfredsställd med den förväntan, att den skyldige i sinom tid, måhända efter en länge ut­ dragen rättegång, skulle erhålla sitt vederbörliga straff, om emellertid, trots tillsägelse, trots väckt ansvarstalan, djurens vanvård oförändrad bestode. Och onekligen förekomme fall, om ock lyckligtvis sällan, där en trilska eller slö likgiltighet förelåge, som icke läte sig brytas genom åtal, knappast genom straffdom. Å andra sidan vore en avstyrande åtgärd i dessa fal! en vida allvarsammare sak, enär dels ett verkligt och varaktigt besittningsingrepp kunde bliva av nöden, dels utväg kunde saknas att bestrida de med om­ händertagande och vård förenade kostnaderna. Man kunde alltså icke för­ våna sig över, om, såsom motionären givit exempel på, polismyndighet funne sig i saknad av lagstöd icke äga befogenhet till ett dylikt ingripande.

Utskottet funne alltså motionens syfte behjärtansvärt. Det finge emel­

lertid ingalunda förbises, att ett realiserande av detta syfte vore förenat med avsevärda svårigheter, som i allt fall bjöde att man här framginge med synnerlig försiktighet. Motionären hade själv betonat att han insåge, att den ifrågasatta befogenheten till ingripande måste kringgärdas med be­ tryggande garantier. Skulle emellertid syftet i tillfredsställande mån upp­ nås, kunde dessa garantier icke lämpligen sökas i ett domstolens beslut, avkunnat i samband med straffdomen i själva djurplågerimålet. Särskilt på landsbygden, med den omgång, varmed rättegångssättet där esomoftast vore förenat, koinme den nödiga åtgärden i så fåll gärna att vidtagas först då det vore för sent. Mot att lägga bestämmanderätten i de under­ ordnade polismyndigheternas hand kunde anföras, att uppfattningen om vad som vore att betrakta som verkligt djurplågeri växlade högst betydligt hos olika funktionärer; och även om man fordrade tillstyrkande utlåtande från distriktsveterinär, kvarstode alltjämt, att även hos dessa tjänstemän åskådningarna i frågan skiftade efter sinnesart och betraktelsesätt i hög grad. Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas att lägga avgöranderätten hos länets högsta polismyndighet, Konungens befallningshavande. Men i så fall torde antingen förfarandet bliva förenat med alltför stor omgång och tidsutdräkt, eller ock komme beslutet i själva verket att stödja sig på den under­ ordnades ingångna rapport. Det torde därför i regel vara att föredraga, att den underordnade myndigheten finge själv fatta sitt beslut på eget ansvar.

Funne man sig böra stanna vid en sådan utväg, vore det emellertid

Kung!. Maj.ts Proposition , Nr (i.

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 6.

otid gorå så vore ju förenat med obehag och besvär utan åsyftade nyttan. En tillräcklig garanti för missgrepp vore säkerligen en bestäm­ melse, att åtal mot vederbörande ofördröjligen skulle ske, samt att dom­ stolen skulle bestämma, vem som borde ersätta uppkomna kostnaden. Finge ej polismyndighet den ifrågasatta befogenheten, kunde allt fortfarande den, som gjort sig skyldig till djurplågeri, utan att hinder därför kunde resas, fortsätta djurplågeriet. Det förekomme att den, som åtalades för djur­ plågeri eller dömdes för sådant, i missnöje häröver än mera misshandlade sitt0 djur. För att kunna snabbt ingripa, där djurplågeri förekomme, vore lämpligt, att polismyndigheten på platsen lämnades befogenhet att på egen risk skilja djur från ägaren eller innehavaren.

Allmän åklagare borde äga att, efter inhämtande för varje särskilt

fall av länsveterinärens utlåtande, från ägarens eller innehavarens vård avskilja det eller de genom hans förvållande lidande djuren samt antingen ombesörja att desamma förflyttades till någon närbelägen gård för erhål­ lande av nödig skötsel och tillsyn till dess de blivit fullt återställda eller, om detta ej läte sig göra, anställa någon lämplig person för djurens vår­ dande på platsen. För övrigt borde allmän åklagare tillerkännas befogen­ het att efter vederbörande veterinärs hörande vidtaga de åtgärder, som vid varje särskilt fall av djurplågeri kunde av omständigheterna påkallas.

Någon olägenhet av att låta lägre polisfunktionärer ingripa syntes ej

böra befaras. Såsom eu olägenhet skulle snarare kunna betraktas, om i ett fall av djurplågeri en polisman, som givit tillsägelse om rättelse men möttes av vägran att efterkomma tillsägelsen, ej skulle äga, om lian eljest kunde det, ställa saken till rätta. Det syntes önskvärt, att medgivande till ingripande från polismyndighetens sida utsträcktes även till lindrigare fall av djurplågeri. Därest för ingripande av polismyndigheten uppställdes fordran på uppenbara fall av grovt djurplågeri, torde polismannen i de flesta fall komma att vägra åtgärd, enär graden av djurplågeri kunde av domstol bedömas på annat sätt än enligt polismannens uppfattning.

Enär fall kunde inträffa, då särskild skyndsamhet vore av nöden för

att vinna det avsedda ändamålet eller djurets befriande från lidande, exem­ pelvis då djurplågeri förövades av kringresande lösa personer, borde polis­ myndigheten erhålla befogenhet att, utan att inhämta överordnad myndig­ hets beslut, skilja djuret från innehavaren, där så vore nödvändigt.

I allmänhet har framhållits, att åtgärd enligt lagen ej skulle få vid­

tagas, förrän yttrande av veterinär inhämtats. I några yttranden har emel­ lertid anförts, att om i särskilt trängande fall besiktning av veterinär icke

27

kunde medhinnas, polismyndigheten skulle äga rätt att omedelbart ingripa, men borde i så fall ingripandet äga rum i närvaro av tvä ojäviga vittnen (två i lantbruk kunniga män, två nämndemän eller andra trovärdiga män, två i djurskötsel sakkunniga män, två sakkunniga och omdömesgilla per­ soner, ledamot av hälsovårdsnämnd eller kommunalnämnd, ojävigt vittne), på det att tillförlitlig utredning om åtgärdens rättmätighet sedermera skulle kunna förebringas.

Även om för åtgärds vidtagande i allmänhet uppställdes fordran på

intyg av veterinär, torde, då fråga vore om vanvård, sådant intyg ej ovill­ korligen fordras, utan borde i dylikt fäll intyg av annan person med in­ sikt i husdjursskötselns allmänna grunder kunna accepteras.

Det torde böra föreskrivas, att åtal vid domstol skulle anhängiggöras

inom viss kort tid efter det inskridandet ägt rum, vid äventyr att vid­ tagna åtgärder eljest förfölle.

Då ändamålet med de föreslagna lagbestämmelserna vore att åstad­

komma ett omedelbart avbrott i djurplågeriet, borde det vara tillräckligt, att den skyldige blivit sökt med stämning, (lä dess fullständiga delgivning i särskilda fall kunde vara förenad med tidsutdräkt.

Det borde tillkomma domstolen, att, pa vilket stadium av målet anled­

ning därtill förekomme, upptaga till prövning frågan om vidtagen åtgärds bestånd samt att i slutligt utslag därefter avgöra, om uppkomna kostnader borde bäras av den tilltalade eller av den, som föranlett åtgärden, eller stanna å statsverket.

De kostnader, som föranleddes av den ifrågavarande lagstiftningen,

borde förskjutas av allmänna medel, enär i annat fall kunde inträffa, att polismyndigheten finge vidkännas desamma.

Det torde böra föreskrivas, att där kostnad för ett omhändertaget djurs

vård ej stode i rimlig proportion till värdet av djuret, detsamma finge för­ säljas i den ordning, som vore föreskriven i fråga om utmätt lös egendom.

Uttryckliga stadganden om åklagarens rätt att för kostnadens täckande

försälja det dödade eller vårdade djuret ävensom om huru denna försäljning skulle ske, vore erforderliga.

Därest djurplågeri skett av djurets ägare eller med hans vetskap, borde

djuret anses förbrutet samt tillfalla djurskyddsförening eller annan.

I omhändertaget djur borde åtnjutas pant- eller retentionsrätt för upp­

komna kostnader med förbehåll för annan tillkommande bättre rätt av dylik beskaffenhet.

Då det kunde ifrågasättas, huruvida alla personer, tillhörande de under-

Kung!. Maj:ts Proposition, Nr 6.

28

ordnade polismyndigheterna, kunde anses äga nödig urskilning vid avgö­ rande av frågan, om inskridande av ifrågavarande beskaffenhet vore påkal­ lat, borde den föreslagna rätten allenast medgivas länsmän, stadsfiskaler och poliskommissarie!- samt högre polismyndigheter.

De myndigheter, som skulle erhålla befogenhet enligt lagen, torde

vara magistrater, landsfogdar, landsfiskaler och polisuppsyningsman (polis­ kommissarier) i köpingarna. Det skulle icke vara lämpligt att koncentrera denna befogenhet hos länsstyrelserna, emedan därigenom en ofta avsevärd omgång skulle utan verkligt behov åstadkommas. Ihågkommas måste ock att den, som hade rätt att inmana personer i häkte, väl ock kunde utöva befogenhet att beordra omhändertagande av skadade djur.

Av de inkomna utlåtandena framgår, att man i ganska stor utsträck

ning utan stöd av lag meddelat förbud för sjuka djurs användande intill deras tillfrisknande eller skilt vanvårdade eller eljest misshandlade djur från deras ägare. Då vederbörande fällts till ansvar för djurplågeri, synes även ersättningsskyldighet för de belopp, som av polismyndighet bevisligen utgivits för djurets omhändertagande och vårdande, av domstolen ålagts svaranden. I detta sammanhang må återgivas följande yttrande av läns­ styrelsen i Norrbottens län: Flertalet allmänna åklagare inom länet hade uttalat, att för dem emellanåt så upprörande förhållanden förelegat att de icke tvekat att vid sidan av gällande lag — med risk att själva bliva dömda till ansvar och skadestånd — omedelbart ingripa genom att skilja det pinade djuret från dess innehavare och ombesörja dess nedslaktande. Länsmännens ekonomiska villkor vore i allmänhet ej lysande, och man kunde därför vara förvissad, att dylika åtgärder ej vidtagits utan att verk­ ligt tvingande moraliska skäl förelegat. Man torde också utan tvekan kunna påstå, att då veterligen vederbörande djurplågare icke haft panna att klaga över de »övergrepp», vartill länsmännen i dessa fall gjort sig skyldiga, de underlåtit detta därför att de vetat med sig, att det allmänna rättsmed­ vetandet även på håll, där det uti här ifrågavarande avseende i allmänhet icke vore så särdeles vaket, inför det extrema fallet skulle reagerat till polismyndighetens fördel.

I underdånig skrivelse den 3 december 1917 har styrelsen för de

svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vid förevarande ärendes avgörande taga följande önskemål i övervä­ gande :

att underordnad polismyndighet måtte lämnas befogenhet att direkt

ingripa mot fortvarande eller upprepat djurplågeri och att det sålunda

Kungi. Majds Proposition, Nr 6.

30

få djuren omhändertagna. Av inkomna yttranden framgår ock, att polis­ myndighets tillsägelse att på närmare angivet sätt vårda djur eller att låta avliva djur i många fall efterkommits endast mot löfte att åtal för djur­ plågeri i sådan händelse skulle utebliva.

Fordran på att veterinär skall anställa besiktning å omhändertaget

djur, innan polismyndigheten beslutar, huru med djuret skall förfaras, liar jag ansett icke böra eftergivas. Då det emellertid understundom kan möta svårigheter att inhämta veterinärs yttrande, innan djuret omhänder- tages, har medgivits, att tillkallandet av veterinär jämväl kan få äga rum omedelbart efter djurets skiljande från innehavaren.

Att besittningsingreppet ej bör vara varaktigare än omständigheterna

kräva, torde utan vidare vara klart. Omhändertaget djur bör alltså åter­ ställas, så snart detta kan ske utan risk för vidare vanvård eller miss­ handel.

Riksdagen har i sin skrivelse ifrågasatt, att ansvarstalan för djur­

plågeri borde vara väckt, innan ingripande skedde. Då uppställande av en sådan fordran understundom skulle vara hinderlig för lagens syfte, har i stället föreslagits, att åtal ofördröjligen skall anhängiggöras mot den, gent emot vilken åtgärd enligt lagen vidtagits.

Rättsskipningen på landsbygden är, som bekant, i allmänhet förhål­

landevis långsam, och ganska stora ekonomiska intressen kunna genom ett ovist inskridande äventyras. Det synes därför böra stå den, mot vilken talan väckts, öppet att, därest målet ej förekommer vid domstolen inom viss kortare tid, i förslaget bestämd till fjorton dagar efter av polismyndig­ heten meddelat beslut om djurets behandling, få lämpligheten av polis­ myndighetens inskridande prövad av vederbörande länsstyrelse. Denna myndighets beslut i ämnet gäller givetvis endast tillsvidare och i avbidan på domstolens avgörande.

Att prövning av länsstyrelse ej kan påkallas, då djur avlivats, lärer

väl få anses utan vidare klart. Likaså kan givetvis ej domstols prövning av befogenheten av den vidtagna åtgärden i sådant fall sträcka sig längre än till frågan om vem som skall gälda kostnaden.

För övriga föreslagna bestämmelser torde någon särskild motivering ej

vara erforderlig.

Då närmare bestämmelser angående utanordnande av medel till be­

stridande av de kostnader, som av lagens tillämpning föranledas, böra i ad­ ministrativ ordning meddelas, samt särskilda föreskrifter även i övrigt kunna

Ktmgl. Majt:s Proposition, Nr (i.