2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

Förslag

till

Lag

om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Svenskt medborgarskap förvärvas, på grund av födsel, av barn i äkten­

skap, vars fader är svensk medborgare, samt av barn utom äktenskap, vars

moder är svensk medborgare.

Hittebarn, som anträffas här i riket, anses, intill dess annat utrönes, så­

som svensk medborgare.

2

§.

Utländsk man eller utländsk ogift kvinna, som är född här i riket och

oavbrutet här haft sitt hemvist, blir svensk medborgare vid uppnådd ålder

av tjugutvå år.

Vad i första stycket sägs gälle ej den, som under sista året skriftligen

avsagt sig rättigheten att bliva svensk medborgare och därvid tillika med

behörigt bevis styrkt sig äga medborgarskap i annat land. Rätt till avsä­

gelse, som nu är nämnd, tillkommer dock ej den, vars fader eller, då fråga

är om barn utom äktenskap, moder begagnat sig av sådan rätt.

Avsägelse, som i andra stycket sägs, skall ske, om den, varom fråga är,

har sitt hemvist i Stockholm, hos överståthållarämbetet och eljest hos

Konungens befallningshavande i det län, inom vilket han har sitt hemvist.

Det åligger den myndighet, hos vilken avsägelse göres, att pröva avsägel-

sen samt att därom meddela beslut.

3 §.

Utländsk kvinna, som ingår äktenskap med svensk medborgare, förvärvar

genom giftermålet svenskt medborgarskap.

Hava makarna barn samman före äktenskapet, blir jämväl barnet svensk

medborgare, såframt det är ogift och ännu ej fyllt tjuguett år.

4 §.

Den, som, på grund av födseln, varit svensk, men förlorat sitt svenska

medborgarskap utan att bliva medborgare i annat land, återvinner svenskt

medborgarskap genom att taga hemvist här i riket.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

garskap även för hans hustru, så ock för hans barn i äktenskap, såframt

dessa äro ogifta och under tjuguett år. Hustrun skall, där ej särskilda skäl

föranleda annat; beredas tillfälle att i ärendet avgiva yttrande.

Vad i 6 § är stadgat därom, att barn i äktenskap förvärvar svenskt med­

borgarskap tillsammans med fadern, skall äga motsvarande tillämpning:

1. å förhållandet mellan barn utom äktenskap och barnets moder, såframt

ej fadern är utländsk man och har vårdnaden om barnet;

2. å förhållandet mellan barn i äktenskap och moder, som är änka; samt

3. ä förhållandet mellan barn i äktenskap och moder, vars äktenskap

eljest är upplöst eller som är hemskild, såframt barnet står under moderns

vårdnad.

8

§.

Svenskt medborgarskap förloras av den, som, genom naturalisation eller

giftermål eller ock eljest, blir medborgare i annat land och där har eller

efter förvärvet av medborgarskapet tager sitt hemvist. Oberoende av hem­

vistet förloras svenskt medborgarskap av ogift barn under tjuguett år, som

blir utländsk medborgare genom föräldrarnas äktenskap.

9 *.

Svensk man eller svensk ogift kvinna, som är född utom riket och aldrig

här haft hemvist, förlorar sitt svenska medborgarskap vid uppnådd ålder

av tjugutvå år, såframt ej dessförinnan Konungen, på ansökan, medgivit,

att medborgarskapet ändock må bibehållas. Med hemvist här i landet skall

till sin verkan vara likställd vistelse här för fullgörande av värnplikt eller

för deltagande i undervisningen vid svensk läroanstalt eller ock eljest un­

der förhållanden, som tyda på samhörighet med Sverige.

Förlust av svenskt medborgarskap enligt denna paragraf för svensk man

medför förlust av sådant medborgarskap även för hans hustru samt barn i

äktenskap. Vad nu är sagt äge motsvarande tillämpning å förhållandet

mellan en kvinna och hennes barn utom äktenskap.

10

§.

Vill någon, som är eller önskar bliva utländsk medborgare, erhålla be­

frielse från sitt svenska medborgarskap, göre därom ansökning hos Konungen.

Bifalles dylik ansökning, vare, om sökanden ej redan är utländsk medbor­

gare, som villkor stadgat, att sökanden inom viss tid skall hava förvärvat

medborgarskap i annat land.

11

*.

Vill någon erhålla förklarande att han är svensk medborgare; må han

därom göra ansökan hos Konungen, som, efter regeringsrättens hörande, äger

meddela dylikt förklarande.

6

tagande till svensk medborgare och lagen den 1 oktober 1894 om förvär­

vande och förlust av medborgarrätt skola upphöra att gälla.

Står bestämmelse i traktat, som Sverige ingått med främmande stat och

som vid denna lags ikraftträdande är gällande, i strid med vad i samma

lag är stadgat, skall den bestämmelsen lända till efterrättelse.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

i

8

Den 7 maj 1920 beslöt Kungl. Maj:t, på hemställan av dåvarande chefen

löi justitiedepartementet, att inbjuda de norska och danska regeringarna

att med Sverige deltaga i ett gemensamt arbete för vinnande av en refor­

merad, i huvudsak ensartad lagstiftning på det medborgarrättliga området.

Sedan de norska och danska regeringarna avgivit jakande svar på denna

inbjudan, fördes under år 1921 förhandlingar i ämnet mellan delegerade

för de tre länderna. Såsom resultat av sitt arbete framlade nämnda dele­

gerade förslag till särskilda nya lagar för Sverige, Norge och Danmark om

förvärvande och förlust av medborgarrätt jämte åtföljande, för alla tre

förslagen gemensamma motiv. Det svenska betänkandet i ämnet över­

lämnades till Kungl. Maj:t av den svenske delegerade med skrivelse den

15 december 1921.

Sedan det sålunda utarbetade svenska förslaget i anledning av vissa

över detsamma avgivna yttranden undergått en del smärre ändringar, blev

detsamma den 27 september 1922 remitterat till lagrådet för utlåtandes av­

givande. Dylikt utlåtande avgavs den 28 november samma år. Efter det

därefter, med anledning av eu del inom lagrådet framställda erinringar,

i förslaget vidtagits vissa ytterligare ändringar, avläts till riksdagen pro­

position i ämnet den 26 januari 1928 (nr 29). över propositionen avgav

konstitutionsutskottet utlåtande den 13 mars 1923 (nr 15). I detta utlå­

tande blev propositionen med vissa ändringar tillstyrkt. Fyra reservanter

avstyrkte propositionen, varjämte eu del ytterligare reservationer avgåvos

mot särskilda delar av utskottets utlåtande. Vid frågans behandling i

riksdagen biföll andra kammaren (den 11 april 1923) utskottets förslag, i

den avgörande voteringen med 114 röster mot 68. Första kammaren åter

fattade (den / april 1923) med

1

2 röster mot 52 beslut i överensstämmelse

med förstnämnda reservanters yrkande, att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att Kung], Maj:t, eventuellt efter samarbete med

de norska och danska regeringarna, måtte taga den i propositionen be­

handlade frågan i förnyat övervägande samt därefter för riksdagen fram­

lägga nytt förslag till lag om förvärvande och förlust av svenskt med­

borgarskap.

Ae frågans behandling i riksdagen torde framgå, att inom riksdagen

förefunnos vitt utbredda sympatier för antagande av eu ny medborgar­

skapslag i huvudsaklig överensstämmelse med 1923 års proposition. An­

ledningen till att nämnda proposition icke antogs av första kammaren torde

i huvudsak vara att söka dels i de olika meningar, som under frågans

behandling gjort sig gällande beträffande den gifta kvinnans medborgar-

lättsliga ställning, och dels i det förhållandet att man ansåg sig sakna

visshet, huruvida den åsyftade likheten i skandinavisk lagstiftning stode

att vinna, då något förslag i ämnet då ännu ej blivit framlagt för den

danska riksdagen. Hos vissa av dem, som vid förra riksdagen yrkade pa

lörnyad utredning, torde till denna deras ståndpunkt även hava medverkat

en förhoppning om att genom ytterligare förhandlingar med Norge och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

10

Kungl. Maj:ts, proposition Nr 137.

lögade till detta protokoll. Beträffande den gifta kvinnans medborgar'

rättsliga ställning innehålla de särskilda förslagen så gott som fullständigt

ensartade huvudregler (3, 6 och 8 §§). Förefintliga skiljaktigheter i öv­

rigt hava i stor utsträckning — särskilt i 2, 4, 6 och 9 §§ — undanröjts

och flera av stadgandena — främst 1 och 4 §§ samt § 8 i do norska och

danska förslagen och 13 § i det svenska förslaget — hava därjämte under­

gått avsevärda förenklingar.

Beträffande förevarande lagstiftningsfrågas utveckling och nuvarande

läge i Norge och Danmark torde det tillåtas mig att till eu början be­

träffande tiden intill avlåtandet av 1923 års svenska proposition i ämnet

(nr 29) hänvisa till vad nämnda proposition därom innehåller (sid. 10 och

11). Av vad där nämns må endast erinras om att, då 1921 års delegerade

påbörjade sina förhandlingar, i Norge förelåg ett av den norska regeringen

framlagt och av stortinget redan utskottsbehandlat förslag om ny norsk

medborgarskapslagstiftning, vars slutbehandling i stortinget emellertid in­

ställdes i avvaktan på resultatet av de delegerades arbete, samt att, sedan

nämnda delegerade avgivit sitt betänkande, ny proposition i ämnet avläts

till stortinget den 31 mars 1922. Härutöver må nu nämnas allenast föl­

jande. Sistnämnda norska proposition blev, efter det 1923 års svenska

proposition fallit i svenska riksdagen, återkallad av den norska regeringen.

Sedermera hava såväl i Danmark — den 1 februari 1924 (Landstinget Lov-

forslag Nr 47) som i Norge — den 8 i samma månad (Ot. prp. nr 7)

— avlåtits propositioner med lagförslag i ämnet, vilka — frånsett ett stad­

gande i den norska propositionen, som jag längre fram (vid 5 §) får till­

fälle att närmare omnämna — till fullo överensstämma med 1923 års dele­

gerades danska och norska utkast.

Efter närmare granskning av det lagförslag, som framgått som det svenska

resultatet av de senaste skandinaviska förhandlingarna, har jag kommit

till den uppfattningen, att detsamma är väl ägnat att läggas till grund

för en förnyad proposition i ämnet till den svenska riksdagen. De anled­

ningar, som, enligt vad förut nämnts, torde hava föranlett förevarande

lagstiftningsfrågas fall vid 1923 års riksdag, måste enligt min mening

anses hava genom dessa sista förhandlingar undanröjts eller i allt fall

förlorat i styrka. Att inskränka en ny proposition i ämnet till att om­

fatta allenast stadgande!!, avsedda att ersätta förutnämnda s. k. 10-årslag,

torde vid sådana förhållanden ej vara lämpligt. Erfarenheten från den

nuvarande medborgarskapslagstiftningens mångåriga tillämpande har givit

vid handen, att denna lagstiftning är behäftad med många avsevärda brister

även i andra avseenden än i fråga om förlust av medborgarskap på grund

av utomlandsvistelse. Dessa brister skulle, på sätt redan antytts, avhjälpas

genom det föreliggande förslagets upphöjande till lag. Bleve åter en

blivande ny proposition inskränkt till att omfatta allenast 10-årslagens

ersättande med andra stadganden, konune att på obestämd tid uppskjutas

genomförandet av alla de övriga förbättringar i förhållande till nu gäl-

Kungl. Maj. ts proposition Nr 137.

11

laude rätt, som det föreliggande förslaget ostridigt har att uppvisa. Som

exempel pa dylika förbättringar tillåter jag mig anföra följande.

Enligt nu gällande rätt går svensk kvinna, som gifter sig med ut­

ländsk man, alltid genom giftermålet förlustig sitt svenska medborgarskap.

Hon uppliör att vara svensk medborgare, även om hon efter giftermålet

förblir boende här i landet och även om hon ej genom giftermålet för­

värvar annat medborgarskap, såsom förhållandet t. ex. är om mannen är

nordamerikansk medborgare eller ej är medborgare i något land. I sist­

nämnda fall blir hon således medborgarskapslös. Enligt förslaget åter skulle

en svenska, som gifter sig med en utlänning, dels aldrig genom gifter­

målet förlora sitt svenska medborgarskap under annan förutsättning, än

att hon genom giftermålet blir annat lands medborgare, dels ej heller

under nämnda förutsättning gå sitt svenska medborgarskap förlustig,

om hon efter gitermålet förblir boende här i landet, utan förlora det­

samma först, om hon har eller sedermera tager sitt hemvist i mannens hemland.

Om en svensk man, som övergivit hustru och barn samt emigrerat till främ­

mande land, låter naturalisera sig som detta lands medborgare samt en dylik

naturalisation enligt det landets lag omfattar även hans hustru och minder­

åriga barn, var dessa än äro bosatta, förlora enligt gällande rätt dessa senare

sitt svenska medborgarskap, även om de kvarbo i Sverige och sambandet mel­

lan dem och mannen är faktiskt helt slitet; enligt förslaget skulle hustrun

och de minderåriga barnen i detta fall behålla sitt svenska medborgarskap,

intill dess att de eventuellt taga sitt hemvist i mannens hemland. Blir eu

svenska, som genom äktenskap med utländsk man förlorat sitt svenska

medborgarskap, sedermera änka, kan hon visserligen, om hon har eller

tager sitt hemvist här i Sverige, enligt nuvarande rätt själv genom natura­

lisation återförvärva sitt svenska medborgarskap, men hennes i äkten­

skapet födda minderåriga barn omfattas ej av naturalisationen och kunna

ej heller självständigt vinna svenskt medborgarskap, så länge de äro

minderåriga; enligt förslaget skulle dessa barn komma att i regel om­

fattas av moderns naturalisation. Dä en förutvarande svensk enligt

gällande bestämmelse!' efter återflyttning till Sverige automatiskt åter­

förvärvar svenskt medborgarskap, återvinna enligt gällande rätt hans min­

deråriga barn samtidigt svenskt medborgarskap även för det fall att dessa

på grund av skilsmässa mellan föräldrarna äro lagligen undandragna

faderns och i stället överlämnade i moderns vårdnad; enligt förslaget skulle

så ej bli fallet, utan dessa barn i stället rätta sig efter modern i medborgar-

rättsligt hänseende. Till givna förbättringar äro även att hänföra försla­

gets bestämmelser om förutsättningarna för vinnande av naturalisation,

den större möjlighet att utan hinder av vissa naturalisationsvillkor vinna

svenskt medborgarskap, som förslaget erbjuder särskilt för förutvarande

svenska medborgare, o. s. v.

På grund av vad nu sagts och då propositioner i ämnet, grundade på

de norska och danska resultaten av de senaste skandinaviska förhand­

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

lingarna, på sätt förut nämnts, redan avlåtits till det norska stortinget och

den danska riksdagen, tvekar jag ej att föreslå Kung]. Maj:t, att förnyad

proposition, omfattande denna lagstiftningsfråga i dess helhet, aylåtes till

innevarande års riksdag. Det lagförslag, som jag för sådant ändamål låtit

utarbeta inom justitiedepartementet, skiljer sig allenast obetydligt från

1923 års delegerades svenska förslag. I det följande kommer jag till en

början att till behandling upptaga vissa spörsmål av mera principiell natur,

vilka hava avseende å ett flertal av förslagets paragrafer, nämligen frågan

hur den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning bör ordnas samt frågan

vid vilken ålder barn skola upphöra att följa fadern resp. modern, då

dessas medborgarskap undergår ändring. Vid den därefter följande behand­

lingen av de särskilda paragraferna kommer jag i huvudsak att redogöra

allenast för, i vilka avseenden det av mig sålunda förordade lagförslaget

skiljer sig från det i 1923 års svenska proposition framlagda, under det att

beträffande förslaget i övriga delar hänvisas till den utförliga redogörelse

därför, som nämnda proposition innehåller.

Beträffande frågan om

den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning

vill jag nämna följande.

Enligt nu gällande rätt — 1894 års medborgarskapslag — tillerkännes

gift kvinna i regel samma medborgarrättsliga ställning som hennes man. Så­

lunda stadgas där (3 §), att utländsk kvinna, som gifter sig med svensk med­

borgare, genom äktenskapet förvärvar svenskt medborgarskap, samt (6 §),

att svensk kvinna, vilken gifter sig med den, som ej är svensk medborgare,

genom äktenskapet förlorar sitt svenska medborgarskap. Kvinnan går i

sistnämnda fall förlustig sitt svenska medborgarskap även för det fall att

hon ej genom äktenskapet förvärvar annat medborgarskap. Jämväl när

mannen under äktenskapet förändrar medborgarskap, låter den nuvarande

svenska rätten hustrun i regel bliva delaktig av denna mannens föränd­

rade medborggarrättsliga ställning. Sålunda stadgas (4 §), att naturali­

sation av utländsk man medför, om därvid ej annorlunda bestämts, svenskt

medborgarskap även för hans hustru. I vissa fall följer dock enligt vår

nuvarande rätt hustrun ej sin man, då denne får sin medborgarrättsliga

ställning ändrad. Förlorar sålunda en svensk man sitt svenska medborgar­

skap därigenom, att han (enligt 5 § första stycket) — genom naturalisation

eller eljest — blir medborgare i annat land, går hans hustru därigenom

förlustig sitt svenska medborgarskap allenast under förutsättning att jäm­

väl hon blir delaktig av mannens nya medborgarskap (huvudregeln i 5 §

första stycket är nämligen tillämplig även på henne). Vid förlust för

svensk man av hans svenska medborgarskap på grund av viss tids oav­

brutet hemvist utomlands undantages vidare hustrun från att omfattas av

förlusten för det fall att hon blir i riket kvar (7 § andra stycket). Och

i ett särskilt fall, då svensk man återvinner svenskt medborgarskap,

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

nans medborgarrättsliga självständighet i nu förevarande avseende till och

med något längre än Fredrika Bremerförbundets styrelse yrkat i sitt över

1921 års betänkande avgivna yttrande. I detta hade nämligen styrelsen

framställt förslag om att en svensk kvinna, som gifte sig med en utlän­

ning, skulle, även om hon genom äktenskapet förvärvade annat medborgar­

skap, behålla sitt svenska medborgarskap allenast så länge hon kvarhodde

i Sverige. Alternativt hade styrelsen ifrågasatt, att åt en dylik kvinna

skulle tillerkännas rätt att före vigseln göra förbehåll om bibehållande av

sitt svenska medborgarskap, så länge hon hade sitt hemvist här i landet.

I fråga om utländsk kvinnas förvärv av svenskt medborgarskap genom

giftermål med svensk medborgare ställde sig 1923 års proposition på den

nuvarande svenska rättens ståndpunkt. En utländsk kvinna, som gifte

sig med en svensk medborgare, skulle alltså fortfarande alltid genom

giftermålet förvärva svenskt medborgarskap. Som skäl för att propo­

sitionen beträffande detta spörsmål icke anslöt sig till lagrådsmajoritetens

förslag, enligt vilket ur lagförslaget skulle helt utgå bestämmelsen om att

utländsk kvinna, som gifte sig med svensk man, skulle genom giftermålet

förvärva svenskt medborgarskap, anfördes i huvudsak, att genom eu dy­

lik ändring skulle, så som reglerna om förlust av medborgarskap genom

giftermål vore ordnade i de utländska lagstiftningarna, i stor utsträckning

uppkomma medborgarskapslöshet för med svensk man gift kvinna.

Beträffande frågan huruvida hustru skall följa mannen i medborgar-

rättsligt avseende, då denne under äktenskapet förvärvar svenskt med­

borgarskap, anslöt propositionen sig i huvudsak till de bestämmelser där-

utinnan, som det till lagrådet remitterade förslaget innehöll (se förut

sid. 13).

I sitt utlåtande över 1923 års proposition ställde konstitutionsutskottet

sig på propositionens ståndpunkt, så vitt angick gift kvinnas förlust av

svenskt medborgarskap genom giftermål med utländsk medborgare samt

hennes delaktighet i mannens förvärv av svenskt medborgarskap under äkten­

skapet. Beträffande utländsk kvinnas förvärv av svenskt medborgarskap

genom giftermål med svensk medborgare föreslog däremot utskottet (8

ledamöter) en viss modifikation i nu gällande, i propositionen upptagna regel.

Enligt utskottets förslag skulle en utländsk kvinna, som gifte sig med en

svensk medborgare, genom giftermålet förvärva svenskt medborgarskap, dels

om bon vid äktenskapets ingående hade eller genom giftermålet Unge hem­

vist här i riket, dels ock om så visserligen ej vore fallet, men hon genom

giftermålet förlorade sitt utländska medborgarskap. Förvärv av svenskt medbor­

garskap skulle således vara uteslutet allenast i sådana fall, då den utländska

kvinnan komme att efter giftermålet behålla sitt hemvist utom Sverige och

därjämte ej genom giftermålet förlorade sitt dittillsvarande medborgarskap.

Som ett komplement till denna regel förordade utskottet den ytterligare

bestämmelsen att utländsk kvinna, som inginge äktenskap med svensk med­

borgare, men icke, enligt utskottets nyssnämnda förelag, genom giftermålet

Kungl. Maj ds proposition Nr 137.

15

förvärvade svenskt medborgarskap, skulle bliva svensk medborgare, såframt

hon under äktenskapets bestånd toge hemvist här i riket eller ginge sitt

utländska medborgarskap förlustig och mannen då fortfarande vore svensk

medborgare. Åtskilliga reservanter inom utskottet (likaledes 8 ledamöter)

ställde sig även beträffande frågan om utländsk kvinnas förvärv av svenskt

medborgarskap genom giftermål med svensk medborgare helt på propositionens

ståndpunkt.

Innan jag övergår till en redogörelse för 1923 års skandinaviska delege­

rades behandling av frågan om den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställ­

ning samt till min egen uppfattning av samma spörsmål, torde det tillåtas

mig att lämna en kort översikt över den ståndpunkt de nyare utländska

lagarna och lagförslagen intaga till denna fråga. Därvid vill jag dels

för vinnande av större överskådlighet och dels med hänsyn till förevarande

frågas läge här i Sverige främst hålla mig till spörsmålet om själva gifter­

målets inverkan på kvinnans medborgarskap.

Bortsett från Sydamerikas stater kunna de utländska medborgarskaps-

lagstiftningarna sägas hava allt intill senaste tid vilat på principen om

medborgarrättslig enhet makar emellan. Vad särskilt angår ett giftermåls

inverkan på eu kvinnas medborgarskap har — fortfarande bortsett från

Sydamerikas stater — undantagslöst gällt, att en utländsk kvinna, som ingick

äktenskap med en inländsk medborgare, genom giftermålet förvärvat man­

nens medborgarskap. Som regel har också en inländsk kvinnas giftermål

med utländsk man för henne medfört förlust av hennes inländska medbor­

garskap; i vissa länder (Norge och några romanska stater) har förlusten

dock gjorts beroende av att kvinnan genom giftermålet förvärvat annat med­

borgarskap.

I vad sålunda gällt har, på sätt redan omnämndes i 1923 års proposition,

en radikal ändring nyligen införts i Amerikas förenta stater genom en lag

av den 22 september 1922. Enligt denna blir icke längre en utländsk

kvinna, som gifter sig med eu amerikansk medborgare eller vars man för­

värvar amerikanskt medborgarskap, utan vidare härigenom amerikansk

medborgare. Hon måste själv söka amerikanskt medborgarskap, varvid för

henne gäller vissa lättnader med avseende å de för naturalisation i allmän­

het uppställda vilkoren. ^å andra sidan går en amerikansk kvinna, som

gifter sig med en utländsk man, ej genom giftermålet förlustig sitt ameri­

kanska medborgarskap, med mindre hon på närmare bestämt sätt uttryck­

ligen förklarar sig avsta från detta. Bosätter sig en dylik kvinna utom

Amerikas förenta stater, förlorar hon emellertid i regel efter eu tid auto­

matiskt sitt amerikanska medborgarskap, nämligen efter två år, om bo­

sättningen ägt rum i mannens hemland, eljest efter fem år.

Eu så genomgripande förändring av den gifta kvinnans medborgarrätts­

liga ställning som den, vilken sålunda kommit till stånd i Amerikas för­

enta stater, bär ej genomförts i något europeiskt land, på sätt torde framgå

Ifi

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

av följande korta redogörelse för de nyaste europeiska lagstiftningarna på

detta område.

De nya medborgarskapslagarna i Lettland (av år 1919 med ändringar

år 1921) och i Polen (av år 1920) stå i nu ifrågavarande avseende på

den nuvarande allmänna europeiska ståndpunkten. En utländska, som

ingår äktenskap med en lett resp. en polack, förvärvar genom giftermålet

lettiskt resp. polskt medborgarskap, och en lettiska resp. polska, som gifter

sig med en utlänning, förlorar i regel genom giftermålet sitt lettiska resp.

polska medborgarskap.

Enligt gällande medborgarskapslag i Estland (av den 27 oktober

1922) förvärvar en utländska, som gifter sig med eu estnisk medbor­

gare, estniskt medborgarskap, under det att en estniska, som gifter sig med

en utlänning, förlorar sitt estniska medborgarskap, såframt hon ej inom tvä

veckor från äktenskapets ingående på visst sätt avgiver förklaring om sin

önskan att bibehålla sitt estniska medborgarskap.

Liknande regler gälla i Belgien enligt en ny belgisk medborgarskaps­

lag (av den 15 maj 1922). En utländska, som gifter sig med en belgare

eller vars man blir belgisk medborgare på grund av option, förvärvar

undantagslöst belgiskt medborgarskap. En belgiska, som gifter sig med eu

utländsk medborgare och genom giftermålet förvärvar annat medborgar­

skap, förlorar i regel sitt belgiska medborgarskap; är hon född belgiska,

kan hon emellertid inom sex månader från äktenskapets ingående på visst

sätt göra förbehåll om bibehållande av sitt belgiska medborgarskap.

Utöver vad nu sagts hava, såvitt inhämtade upplysningar giva vid han­

den, under de senare åren icke i utlandet införts några nya medborgar-

rättsliga stadganden av intresse i nu förevarande avseenden. I vissa länder

föreligga emellertid lagförslag i ämnet, rörande vilka jag i detta samman­

hang tillåter mig anföra följande.

I Österrike har utarbetats ett förslag till fullständigt ny medborgar­

skapslag. Enligt detta förslag, som förelädes nationalförsamlingen under

dess förra legislationsperiod men ej då hann slutbehandlas, skulle nu gäl­

lande regler om utländsk kvinnas förvärv av österrikiskt medborgarskap

genom giftermål med österrikisk medborgare ocli om österrikisk kvinnas

förlust av österrikiskt medborgarskap genom giftermål med utländsk man

bibehållas. Enligt inhämtad upplysning kommer detta lagförslag att inom

kort med vissa jämkningar ånyo föreläggas nationalförsamlingen.

I Frankrike biföll senaten för sin del den 21 mars 1922 ett lagförslag,

enligt vilket bland annat gällande stadgande i C ode civil därom, att fransk

kvinna, som ingår äktenskap med utländsk medborgare, genom giftermålet

förlorar sitt franska medborgarskap, skulle komma att ändras därhän, att

en dylik kvinna skulle komma att i trots av giftermålet behålla sitt franska

medborgarskap, för så vitt hon ej uttryckligen vid giftermålets ingående för­

klarade sig vilja förvärva mannens medborgarskap. Sedermera har senaten

på förslag av enskild motionär för sin del den 11 juli 1923 antagit ett

18

som gifte sig med utländsk medborgare och genom giftermålet förvärvade

utländskt medborgarskap, gå in under huvudregeln i 8 § och sålunda för­

lora sitt inländska medborgarskap allenast om hon hade eller toge sitt hem­

vist i det land, där hon förvärvat medborgarskap (i Norge och Danmark;

utom Norge resp. Danmark).

Även beträffande frågan, när hustru skall i medborgarrättsligt avseende

följa mannen vid dennes förvärv under äktenskapet av inländskt med­

borgarskap, hava Norge och Danmark helt övergått till den svenska stånd­

punkten. Från förvärv av medborgarskap tillsammans med mannen, då denne

automatiskt vinner medborgarskap (enligt 2 eller 4 §), skulle alltså komma att

undantagas hustru, som ej har hemvist inom landet (se vidare härom vid 6 §).

Att märka är dessutom, att i den norska propositionen, i överensstämmelse

med ett av de svenska och norska delegerade framfört förslag, i slutet av 6 §

införts en bestämmelse om att, då en naturalisationssökande man är gift, hans

hustru i regel skall beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Om detta

tillägg heter det i det över de delegerades förhandlingar förda protokollet.

»Genom ett dylikt stadgande skulle skapas garanti för att hustrun vid

mannens naturalisation i regel skulle med honom förvärva svenskt med­

borgarskap allenast när det vore i överensstämmelse med hennes egen ut­

talade önskan, varjämte hustrun skulle bliva i tillfälle att uttala sig om,

huruvida anledning förefunnes att från förvärv av svenskt medborgarskap

tillsammans med mannen undantaga några av makarnas barn.»

Beträffande slutligen frågan om utländsk kvinnas förvärv av inländskt

medborgarskap genom giftermål med inländsk man hava de norska och

danska propositionerna, i överensstämmelse med 1923 års delegerades förslag,

bibehållit den nu gällande regeln, att en utländska, som ingår äktenskap

med en inländsk man, alltid genom giftermålet förvärvar inländskt med­

borgarskap. De delegerades motivering härför, i nyssnämnda protokoll

intagen vid behandlingen av 3 §, är av följande lydelse:

»Vid denna paragraf, som avser att reglera, vilken inverkan eu utländsk

kvinnas giftermål med svensk man skall hava på hennes medborgerliga

ställning, diskuterades bl. a. följande olika alternativ:

Alternativ A. En utländsk kvinnas giftermål med en svensk man med­

för aldrig för henne svenskt medborgarskap (Amerikas förenta stater, det

svenska lagrådet).

Alternativ B. En utländsk kvinnas giftermål med svensk man medför

för henne svenskt medborgarskap under förutsättning att hon har eller

tager hemvist i Sverige.

Alternativ C. En utländsk kvinnas giftermål med svensk man medför

för henne svenskt medborgarskap i två fall, nämligen: 1) om hon har eller

tager hemvist i Sverige, samt 2) om hon visserligen ej har eller tager hem­

vist i Sverige, men genom giftermålet förlorar sitt utländska medborgarskap

(det svenska konstitutionsutskottet).

Alternativ D. En utländsk kvinnas giftermål med svensk man medför för

henne svenskt medborgarskap: 1) om hon har eller tager hemvist i Sverige,

samt 2) även om hon ej har eller tager hemvist i Sverige, för den händelse

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

19

hon ej före giftermålet på visst sätt avsäger sig rättigheten att bliva svensk

medborgare samt med behörigt bevis styrker, att hon kommer att efter

giftermålet bibehålla sitt dittillsvarande medborgarskap.

Alternativ E. En utländsk kvinnas giftermål med svensk man med för

alltid för henne svenskt medborgarskap (den nuvarande regeln i de tre

skandinaviska länderna liksom i nästan alla övriga europeiska länder).

Till alternativ A ansågo de delegerade sig ej kunna ansluta sig. All­

deles frånsett att genom eu dylik regel ej komme att skapas den medborgar-

rättsliga enhet familjemedlemmarna emellan, som dock ostridigt i de flesta

fall är mest naturlig och kan antagas vara i överensstämmelse med veder-

börandes egen önskan, skulle med de bestämmelser rörande förlust av med­

borgarskapet, som för närvarande gälla i de flesta europeiska länder, genom

en sådan regel i stor utsträckning skapas medborgarrättslösliet för med

svenska män gifta utländska kvinnor. Att uppkomst av medborgarskaps-

löshet med alla därmed följande olägenheter (saknad av rätt att vistas i

något land, till skydd i utlandet, erhållande av pass o. s. v.) undvikes för

kvinnor, gifta med svenska män, måste anses såväl som ett svenskt stats­

intresse som ock betydelsefullt för vederbörande kvinnor själva.

Ej heller alternativ B ansågo de delegerade sig kunna förorda. Genom

eu dylik regel skulle visserligen medborgarrättslig enhet mellan familje­

medlemmarna skapas för det huvudfall att hustrun har eller tager hemvist

i Sverige, men i de fall, då så ej vore händelsen, eller sålunda i de fall,

då olägenheterna av medborgarskapslöshet vore mest framträdande, skulle

dylik medborgarskapslöshet i stor utsträckning uppkomma för med svenska

män gifta kvinnor.

Genom väljandet av alternativ C skulle visserligen skapandet av med­

borgarskapslöshet helt undvikas, men med detta alternativ vore dock enligt

de delegerades mening förenade så stora olägenheter i andra avseenden, att

de ej ansågo sig kunna förorda detsamma. I ett sådant viktigt hänseende

som det förevarande — beträffande förvärv av svenskt medborgarskap för

utländsk kvinna genom giftermål med svensk man - skulle sålunda med

detta alternativ komma att gälla olika regler för olika länders kvinnor. Så

komme t. ex. en tyska eller eu engelska, som gifte sig med en utom Sverige

bosatt svensk medborgare, att genom giftermålet förvärva svenskt medborgar­

skap, under det att detta ej komme att under motsvarande förhållanden bli

fallet med t. ex. eu fransyska eller en amerikanska. Regeln skulle dessutom

i praxis bli synnerligen svår att tillämpa, då den hos vederbörande bl. a.

svenska beskickningar eller konsuler i utlandet — förutsatte en ingående

kännedom om utländsk lagstiftning i hithörande avseenden.

Mot alternativ D kunde enligt de delegerades mening riktas anmärkningar

av ungefär samma innebörd som de mot alternativ C framförda. Även en­

ligt alternativ I) skulle i viss mån komma att med avseende a förvärv

av svenskt medborgarskap genom giftermål gälla olika regler för olika

Hinders kvinnor. Och regeln under alternativ D skulle om ock ej

i samma utsträckning som regeln under alternativ C fordra en in­

gående kännedom om utländsk rätt i hithörande avseende. Härtill komme,

dels att det säkerligen skulle möta vissa svårigheter att på ett praktiskt

sätt ordna det föreslagna avsägelseförfarandet och den därmed förenade be­

visföringen om utländsk rätt, dels ock att ett stadgande om rätt till av­

sägelse efter all sannolikhet skulle komma att, på grund av bristande känne­

dom om rättighetens förefintlighet samt med hänsyn till de utländska lag­

stiftningarnas nuvarande förlustregler, få föga praktisk betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

Med stöd av vad sålunda anförts stannade de delegerade vid att såsom

den, med hänsyn tagen till alla på saken inverkande omständigheter, fort­

farande mest lämpliga förorda bibehållandet av den för närvarande såväl i

de tre skandinaviska länderna som ock, såvitt de delegerade hade sig bekant,

även i alla övriga europeiska länder gällande regeln, att en utländsk kvinna,

som ingår äktenskap med en inländsk man, genom giftermålet förvärvar

inländskt medborgarskap (alternativ E). Genom eu dylik regel, som är

synnerligen enkel att tillämpa, skapas enhet i medborgarrättsligt avseende

familjemedlemmarna emellan och undvikes vidare helt och hållet uppkomst

av medborgarrättslöshet för utländska kvinnor, gifta med svenska män.

Sant är visserligen, att med en dylik regel komme att i vissa fall — t. ex.

då kvinnan i fråga vore medborgare i Amerikas förenta stater — för henne

uppkomma dubbelt medborgarskap. Men dubbelt medborgarskap kan, när

fråga är om kvinnor, vilka ju ej åligger någon värnplikt och från vilka

medborgarskap ju i regel ej heller går i arv, ej gärna betraktas som någon

större olägenhet; och skulle i något undantagsfall en utländsk kvinna, som

gifter sig med en svensk medborgare, vilja för undvikandet av dubbelt

medborgarskap bli befriad från sitt svenska medborgarskap, så står ju henne

till buds den utväg att erhålla dylik befrielse, som 10 § anvisar.

Enligt de delegerades mening kan visserligen ej förnekas, att med eu

regel sådan som den sålunda förordade svenskt medborgarskap kommer

att förvärvas och det dittillsvarande medborgarskapet som en följd därav

förloras av en utländsk kvinna i vissa fall, då några större förutsättningar

för ett dylikt ombyte av medborgarskap icke kan anses föreligga, t. ex. dä

en fransyska, schweiziska eller italienska gifter sig med eu utomlands bosatt

svensk man. Men alldeles frånsett att dylika fall med nu gällande bestäm­

melser i utländsk rätt måste betraktas som mycket sällsynta undantagsfall,

så måste det enligt de delegerades mening ligga närmast till hands, att en

dylik följd av giftermålet — förlust av det dittillsvarande medborgarskapet,

oaktat kvinnan fortfarande är bosatt i sitt dittillsvarande hemland eller i

allt fall ej tagit sitt hemvist i mannens hemland — undvikes därigenom,

att i vederbörande utländska lands rätt intages en bestämmelse rörande för­

lust av medborgarskap antingen ungefär sådan som de delegerade föreslagit

i 8 § eller ock av den innebörd, att en inländsk kvinna, som gifter sig med

en utländsk man, berättigas att inom viss tid göra förbehåll om bibehållande

av sitt dittillsvarande medborgarskap (de nya belgiska och estländska lagarna).»

Beträffande min egen ställning till nu förevarande spörsmål vill

jag nämna följande.

I fråga om svensk kvinnas förlust av sitt svenska medborgarskap genom

giftermål med utländsk man ansluter jag mig obetingat till förslaget om

att därutinnan göra huvudregeln i 8 § tillämplig. Detta förslag, som för­

ordats av ett enhälligt lagråd, var upptaget redan i 1923 års svenska

proposition, biträddes av samma års konstitutionsutskott och har nu även

upptagits i 1924 års norska och danska propositioner. En svensk kvinna,

som gifter sig med en utländsk medborgare och genom giftermålet förvärvar

mannens medborgarskap, skulle alltså gå sitt svenska medborgarskap förlustig,

allenast om hon antingen vid giftermålets ingående redan har eller oek

senare tager sitt hemvist i mannens hemland.

Vad därefter angår spörsmålet, när gift kvinna skall i medborgarrättsligt

avseende rätta sig efter mannen, då denne under äktenskapet förvärvar

22

framstår med särskild styrka i ett land, vilket, i likhet med Sverige, i inter­

nationellt privaträttsligt hänseende hyllar den s. k. statsborgarskapsprincipen.

Härpå anser jag mig emellertid som sagt ej nu behöva närmare ingå. Av­

görande synes mig vara att, när en hustru till eu svensk man har eller tagen

hemvist här i riket, man torde kunna utgå ifrån att det så gott som undan­

tagslöst är såväl i överensstämmelse med hennes egen vilja som ock i övrigt

mest naturligt, att hon också förvärvar svenskt medborgarskap. Att under nu

nämnda förhållanden hänvisa kvinnan till utvägen att genom särskilda åt­

gärder bringa sin nationalitet till överensstämmelse med mannens är enligt

min mening en dålig utväg. Lagen bör här som eljest vara så skriven, att

den passar för de övervägande normalfallen, och de, som vilja hava sina

rättsförhållanden gestaltade på sätt, som det stora flertalet önskar, böra i

möjligaste män vara fritagna från formaliteter. Några verkliga olägenheter

av ett stadgande av nu nämnda innebörd — att giftermål med svensk man

i förening med hemvist här i Sverige medför förvärv av svenskt medborgar­

skap — torde ej heller hava blivit påvisade.

Annorlunda ligger i viss mån nu förevarande spöremål, då eu utländsk

kvinnas giftermål med svensk man ej tillika har det faktiska underlag, som

hemvist här i Sverige måste anses innebära. I dylika fall ter sig ett

automatiskt förvärv genom giftermålet av svenskt medborgarskap givet­

vis ej lika naturligt. Rent principiellt sett tala enligt min mening goda

skäl för att den utländska kvinnan i ett dylikt fall ej genom giftermål med

svensk man förvärvar svenskt medborgarskap. På sätt vid sakens tidigare

dryftande och senast av 1923 års delegerade också framhållits, måste man

emellertid vid förevarande spörsmåls besvarande taga hänsyn även till eu

omständighet, över vilken Sverige ej råder, nämligen till det sätt, varå i

utlandet reglerna om förlust av medborgarskap för inländsk kvinna på

grund av giftermål med utländsk man äro ordnade. Enligt flertalet euro­

peiska länders rätt gäller för närvarande, att en inländsk kvinna, som gif­

ter sig med en utländsk man, genom giftermålet förlorar sitt inländska

medborgarskap, även om hon ej genom giftermålet förvärvar mannens med­

borgarskap. Införde man nu i svensk rätt ett stadgande, enligt vilket en

utländskas giftermål med svensk medborgare icke i och för sig medförde

svenskt medborgarskap, skulle följden därav bliva den, att i stor utsträck­

ning komme att uppstå medborgarskapslöshet för med svenska män gifta

utländska kvinnor. Att uppkomst av medborgarskapslöshet med alla därav

följande olägenheter (saknad av rätt att vistas i något land, till skydd i

utlandet, erhållande av pass o. s. v.) undvikes för kvinnor, gifta med sven­

ska män, måste emellertid, på sätt 1923 års delegerade framhållit, anses så­

väl som ett svenskt statsintresse som ock betydelsefullt för vederbörande

kvinnor själva. Genom förutnämnda nya nordamerikanska lag har i stor

omfattning skapats medborgarskapslöshet för svenska kvinnor, som efter lagens

tillkomst ingått äktenskap med nordamerikanska medborgare. Den erfaren­

het vårt utrikesdepartement haft av olägenheterna härav, bland annat i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

23

passhänseende, talar starkt för att man i nu förevarande avseende går fram

med en viss försiktighet.

Med hänsyn till vad nu sagts samt vad de delegerade i övrigt i denna del

anfört är jag ense med dem därom, att det tillsvidare måste anses lämpligast

att bibehålla den nuvarande regeln, att en utländsk kvinna, som ingår äkten­

skap med en svensk man, alltid genom giftermålet förvärvar svenskt med­

borgarskap. Att märka är, att denna regel upptagits oförändrad i de nya

norska och danska medborgarskapspropositionerna och att alltså en avvi­

kelse härutinnan från svensk sida skulle äventyra vinnande av rättsenhet

de tre skandinaviska länderna emellan på denna viktiga punkt. Emeller­

tid vill jag, i likhet med vad som skett i 1923 års proposition (prop. nr 29

sid. 87), framhålla att, sedan ett sådant land som Amerikas förenta stater

antagit en lag, enligt vilken en utländsk kvinna ej genom giftermål med

amerikansk man förvärvar amerikanskt medborgarskap, det är möjligt, att

de europeiska länderna komma att i större utsträckning, än hittills skett,

som förutsättning för förlust av medborgarskap för kvinna genom gifter­

mål med utländsk man stadga, att hon genom giftermålet förvärvar man­

nens nationalitet. I den man sa kan bli fallet (jfr ro ra ii de Storbritannien

(sid. 17) skulle olägenheten av nyss kritiserade förslag — uppkomst av med-

borgarskapslöshet för utländska kvinnor, gifta med svenska män för­

minskas, och fråga kan då givetvis med skäl åter uppstå om en övergång

i nu förevarande avseende till en regel ungefär sådan som den av de dele­

gerade under B upptagna (se sid. 18). Och skulle det då på grund a\

förändrad lagstiftning i utlandet eller eljest - framstå som lämpligare att

ansluta sig till det av de delegerade under A upptagna alternativet samt

i sammanhang därmed måhända att, på sätt lagradets majoritet ifrågasatt,

tillerkänna den gifta kvinnan även i vissa andra avseenden en mera själv­

ständig ställning i medborgarrättsligt hänseende, så har lagrådets yttrande

visat, att de ändringar i lagtexten, som därav skulle påkallas, utan svårig­

het låta inpassa sig i det nu föreliggande lagförslaget.

Vad därefter angår frågan hur

åldersgränsen

bör dragas vid bestämman­

det av, vilka barn skola på grund av minderårighet betraktas som bi­

personer till sina föräldrar i medborgarrättsligt avseende, vill jag nämna

följande.

I 1894 års medborgarskapslag angivas nu ifrågavarande barn såsom »omyn­

diga», med vilket uttryck torde avses att beteckna sådana barn, som ännu

ej uppnått myndig ålder enligt sitt eget lands rätt. Av 1921 åis svenske

delegerade föreslogs detta uttryck utbytt mot »minderåriga». Med detta ut­

byte avsågs ej att i förhållande till nu gällande rätt införa någon ändring

i sak (1923 års prop. nr 29 sid. 33). I 1921 och 1923 års delegerades norska

och danska förslag liksom i 1924 års norska och danska propositioner är

ifrågavarande åldersgräns i regel satt till aderton år. I det till lagrådet

den 27 september 1922 remitterade lagförslaget föreslogs åter sagda ålders-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

24

Krans till tjuguett är (1923 års prop. nr 29 sid. 35—36). 1 enlighet med

förslag av lagrådet (nyssnämnda prop. sid. 63—65 och 70) blev åldersgränsen

i 1923 års proposition nedsatt till aderton år (samma prop. sid. 88—89). I

sitt över propositionen avgivna utlåtande hemställde konstitutionsutskottet

utan angiven meningsskiljaktighet (sid. 12) om ålderns bestämmande till tjugu-

ett år. För min egen del ansluter jag mig till denna sistnämnda åsikt, en­

ligt vilken nu ifrågavarande åldersgräns skulle komma att sammanfalla med

den svenska myndighetsåldern.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

Rubriken.

I 1923 års proposition föreslogs lagens rubrik till »lag om förvärvande

och förlust av medborgarrätt». I överensstämmelse med vad konstitu­

tionsutskottet föreslagit (sid. 6 och 7) torde emellertid rubriken lämpligen

böra ändras till »lag om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap».

Som en följd härav har ordet »medborgarrätt» överallt, där det förekommer

i lagförslaget, utbytts mot »medborgarskap».

1 §.

Denna paragraf, som handlar om förvärv av svenskt medborgarskap

genom födseln, har i hög grad förenklats.

Sålunda hava i överensstämmelse med förslag, framställt av konstitu­

tionsutskottet vid förra årets riksdag samt av 1923 års delegerade, de sär­

skilda bestämmelserna om postuma och vissa med dem likställda barns

förvärv av medborgarskap genom födseln helt och hållet strukits. Med

avseende a skälen härtill hava de delegerade förklarat sig kunna i huvud­

sak hänvisa till vad konstitutionsutskottet härom yttrat (utlåtande nr 15

till 1923 års riksdag sid. 7). På sätt utskottet framhållit, har frågan om

dessa särstadgandens behövlighet eller lämplighet kommit i ett väsentligen

annat läge genom den förändring, som 8 § på förslag av lagrådet under­

gått. Till närmare utveckling härav torde följande böra nämnas.

Den i det tidigare förslaget upptagna bestämmelsen tog sikte på det fall,

att modern under tiden mellan faderns död och barnets födelse självstän­

digt förvärvat annat medborgarskap. Enligt detta förslags ursprungliga

lydelse hade regeln i fråga onekligen en viss praktisk betydelse, för det

fall nämligen då en svenska först gifte sig med en här i riket bosatt ut­

länning och därigenom förlorade sitt svenska medborgarskap samt sedan,

efter det hon blivit änka, lät naturalisera sig som svenska och därefter

födde ett postumt barn. Vid dylikt återförvärv av medborgarskap skulle

enligt 7 § i regel makarnas redan födda ännu minderåriga barn sam­

tidigt med modern bliva svenska medborgare. Man ansåg oegentligt, att

ej även det postuma barnet då skulle bliva svenskt genom födseln.

Emellertid har detta spörsmål, på sätt redan framhållits, kommit i ett

nytt läge genom den förändring, som 8 § undergått efter lagrådets hörande

25

och som går ut på att eu svensk kvinna, som gifter sig med en i Sverige

bosatt utlänning, kommer att behålla sitt svenska medborgarskap ända

till dess att hon eventuellt tager sitt hemvist i mannens hemland. Att

en änka, som föder ett postumt barn, har svenskt medborgarskap, oaktat

mannen vid sin död varit utländsk medborgare, kommer med denna stånd­

punkt att inträffa icke blott i de fall, då liou under tiden mellan mannens

död och barnets födelse förvärvat svenskt medborgarskap, något som ju efter

nyssnämnda ändring i 8 §■ måste antagas komma att inträffa ytterst sällan ;

de antagna förutsättningarna komma att föreligga även i de långt talrikare

fallen, då en svenska, ehuru gift med en utlänning, kommit att, såsom

fortfarande bosatt i Sverige, alltjämt — och således även efter mannens

död — bibehålla sitt svenska medborgarskap. I dessa fall äro, ehuru

modern är svensk medborgare, de i äktenskapet före mannens död födda

minderåriga barnen utländska medborgare. Om man nu tänker sig, att i

ett dylikt äktenskap födes ett postumt barn, skulle, om förutnämnda sär­

bestämmelser rörande de postuma och de med dem likställda barnen bi-

behölles, detta postuma barn genom födseln bli svenskt. Bestämmelserna

skulle alltså, på sätt konstitutionsutskottet också påpekat, i detta fall leda

»till den föga önskvärda konsekvensen, att det sistfödda barnet erhölle annat

medborgarskap än sina äldre syskon». Med hänsyn till vad nu sagts torde

nu ifrågavarande särbestämmelser lämpligen böra helt utgå.

Förevarande paragraf har vidare undergått den ändring att, på förslag

av 1923 års delegerade, ur paragrafen även uteslutits bestämmelsen att ett

barn i äktenskap, av vars föräldrar allenast modern är svensk medborgare,

skall genom födseln förvärva svenskt medborgarskap, såframt fadern ej är

medborgare i något land. I de delegerades protokoll heter det härom:

»Som skäl härför anfördes, dels att här vore fråga om ett mycket sällsynt

undantagsfall, dels — och framför allt — att det måste föreligga stor svå­

righet (bl. a. för vederbörande registreringsmyndigheter) att veta, huruvida

en viss utländsk man ägde medborgarskap i annat land eller icke (jfr lands­

hövding Hammarskjölds yttrande i svenska riksdagen: Riksdagens protokoll

1923, första kammaren nr 24 sid 25). Härtill komme, att ett dylikt barn ju,

om det fötts inom riket och oavbrutet hade sitt hemvist inom landet intill

mogen ålder, komme att förvärva svenskt medborgarskap enligt 2 §.»

Utöver vad de delegerade sålunda anfört vill jag nu endast framhålla,

att även nu ifrågavarande spörsmål kommit i ett annat läge efter den för­

ändring 8 §, på sätt nyss nämnts, undergått efter lagrådets hörande. En­

ligt det till lagrådet remitterade förslaget skulle, om en svenska gifte

sig med eu här i riket bosatt utlänning och efter giftermålets ingående

fortsatte att hava sitt hemvist här i riket, hon dock i regel genom gifter­

målet förlora sitt svenska medborgarskap. Endast om hon icke genom

giftermålet förvärvade mannens medborgarskap, såsom t. ex. vore fallet

om hon gifte sig med en här bosatt medborgarskapslös man, skulle hon

kormna att efter giftermålet bibehålla sitt svenska medborgarskap. Huru­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

vida i det antagna fallet förutsättningarna för det svenska medborgar­

skapets förlust vore för handen eller icke, kunde givetvis ofta bli svårt

att avgöra för vederbörande svenska myndigheter. Men blev det i ett

givet fall fastslaget, att den man, med vilken den svenska kvinnan gifte

sig, var medborgarskapslös och att hon alltså efter giftermålet förblev

svenska, ansågs det vara naturligt och riktigt, att det barn, som föddes i

ett dylikt äktenskap, genom födseln blev svenskt. Efter förutnämnda i 8 §

vidtagna ändring uppstår emellertid aldrig vid giftermål mellan en svenska

och en här i riket bosatt utlänning frågan, huruvida hon genom gifter­

målet förvärvar utländskt medborgarskap eller icke; hon förblir i alla fall

svenska, såframt hon icke redan har eller sedermera tager sitt hemvist i

mannens hemland. Att under sådana förhållanden bibehålla en särskild

regel beträffande ett barn, som födes i äktenskap mellan svensk kvinna

och medborgarskapslös man, kan ej anses lämpligt. Det har avseende å

ett mycket opraktiskt fall, regeln blir synnerligen svår att tillämpa, och

kommer barnet att hava sitt hemvist här alltifrån födelsen intill tjugutvå

års ålder, förvärvar det — på sätt de delegerade framhållit — svenskt med­

borgarskap enligt 2 §.

2

§.

Denna paragraf skiljer sig endast i formellt avseende från avfattningeu

i 1923 års proposition. Så har bl. a. första stycket för vinnande av-

större överskådlighet uppdelats i två stycken.

Tidigare norska förslag intogo i här behandlade fråga en annan stånd­

punkt än de svenska och danska. I den nyligen avlåtna norska proposi­

tionen har man emellertid, i anslutning till vad 1923 års skandinaviska

delegerade hemställt, övergått till den svensk-danska ståndpunkten. Även

i Norge skall alltså, om detta förslag där godtages, redan den första —

och ej såsom enligt tidigare norska förslag först den andra — inom riket

födda och där oavbrutet bosatta generationen automatiskt förvärva norskt

medborgarskap vid viss ålder (22 år).

3 §.

Paragrafen är avfattad i överensstämmelse med 1923 års proposition.

Beträffande första styckets stadgande därom, att utländsk kvinna, som

ingår äktenskap med svensk medborgare, genom giftermålet förvärvar

svenskt medborgarskap, hänvisas till vad förut därom nämnts (sid. 21—23).

4 §.

Denna paragraf, som innehåller stadganden om automatiskt återvinnande

av svenskt medborgarskap, skiljer sig i ett väsentligt avseende från mot­

svarande paragraf i 1923 års proposition. Tredje stycket med dess ganska

invecklade bestämmelser har nämligen helt och hållet fått utgå samt

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

annat land, och sådana, som ej voro det, utan beträffande båda dessa

kategorier gåvos ensartade regler, i huvudsak överensstämmande med dem,

som i det norska utkastet stadgades beträffande återförvärv för förutvarande

norska medborgare, som voro medborgare i annat land, med tillägg dock

av en del stadganden i syfte att förekomma uppkomst för vederbörande

av dubbelt medborgarskap.

I 1923 års svenska och norska propositioner avfattades hithörande be­

stämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med 1921 års delegerades

svenska resp. norska utkast.

Vid den behandling, som 1923 års delegerade ägnat 4 §, voro dessa

ense om att ej alls upptaga några återvinuingsstadganden för sådana förut­

varande inländska medborgare, som äga medborgarskap i annat land. Be­

träffande sådana förutvarande medborgare, som icke äro medborgare i annat

land, enade sig samtliga delegerade — således även den danske — om

att föreslå följande, här enligt den svenska texten återgivna stadganden,

vilka sålunda voro avsedda att träda i stället för de två första styckena i

1923 års svenska och norska propositioner:

»Den, som är född här i riket och, på gxmnd av födseln, varit svensk,

men förlorat sitt svenska medborgarskap, återvinner svenskt medborgar­

skap genom att taga hemvist här i riket. Är han medborgare i annat

land, återvinner han dock ej svenskt medborgarskap, förr än han går sitt

utländska medborgarskap förlustig.

Vad i första stycket sägs gälle även den, som är född utom riket och,

på grund av födseln, varit svensk, såframt hans båda föräldrar eller, då

fråga är om utom äktenskap född person, modern är född här i riket.»

Beträffande detta förslag heter det i det över 1923 års delegerades för­

handlingar upprättade protokoll bland annat:

»De delegerade hava sökt förenkla de ganska invecklade och sins emellan

ej överensstämmande reglerna i 4 § av de särskilda utkasten. De hava där­

vid enat sig om att begränsa där givna bestämmelser till att gälla allenast

sådana tillfällen, då alldeles särskilt starka skäl måste anses föreligga för

att personer, som en gång haft svenskt medborgarskap, men senare förlorat

detta, erhålla en legal möjlighet till att utan ansökan återförvärva det för­

lorade medborgarskapet. De två grupper av personer, å vilka man först

och främst tänkt, äro: 1) svenskar, som utvandrat till Amerikas förenta

stater och där blivit naturaliserade, men som vänt tillbaka till Sverige och

där åter tagit sitt stadigvarande hemvist, samt 2) personer, som enligt för­

slagets 9 § på grund av utomlandsvistelse förlorat sitt svenska medborgar­

skap vid fyllda 22 år, men därefter slagit sig ned i Sverige för att där

skapa sig en verksamhet. För att vederbörande skall i de antagna fallen

automatiskt återförvärva sitt förlorade medborgarskap hava de delegerade

dock ansett sig böra uppställa två villkor:

1) att han är fri från utländskt medborgarskap, samt

2) att han, förutom att han förvärvat sitt svenska medborgarskap på grund

av födseln, antingen själv är född i Sverige eller ock är barn till föräldrar

eller, då fråga är om utom äktenskap född person, moder — som äro

födda i Sverige.

29

Det första av dessa båda villkor tryggar mot de förvecklingar, som eljest

kunna uppstå på den grund att vederbörande äger medborgarskap i flera

länder. Det andra villkoret är avsett att stärka sannolikheten av att den,

som får sig tillerkänd förmånen att automatiskt återvinna svenskt med­

borgarskap, verkligen också är på grund av härstamning starkt knuten till

Sverige. Vid den närmare formuleringen av detta sista villkor har man

gått ut ifrån, att personer, som äro födda i utlandet i äktenskap mellan

inländsk far och utländsk mor, enligt vad erfarenheten giver vid handen, i

stor utsträckning växa upp utan närmare anknytning till det land, från

vilket fadern härstammar.

Den svenske delegerade angav som skäl för att han vore med om att in­

skränka 4 § till att omfatta allenast bestämmelser, motsvarande stadgandena

i första och andra styckena i 4 § i den svenska propositionen (sid. 3) —

förutom den lättnad i lagtexten, som därigenom vunnes —, att bestämmelsen

i det uteslutna tredje stycket av samma paragraf skulle komma att mycket

förlora i praktisk betydelse, om, på sätt de delegerade komme att förorda,

åt 8 § gåves en sådan avfattning, att en svenska, som gifte sig med en i

Sverige bosatt utlänning, icke komme att förlora sitt svenska medborgarskap,

så länge hon hade sitt hemvist i Sverige. Med avseende å 4 § i dess bi­

behållna del framhöll den svenske delegerade, att han visserligen helst sett,

att åt bestämmelserna i fråga såväl reellt som formellt givits den avfatt­

ning, som återfinnes i 1923 års svenska proposition (sid. 3). Till stöd för

denna sin åsikt ville den svenske delegerade åberopa bland annat dels önsk­

värdheten av att ej göra alltför stor ändring i vad i förevarande avseende

för närvarande gäller i Sverige, dels ock lämpligheten av att få bättre

poängterat, att här ej gäller en allmän regel om återvinnande av svenskt

medborgarskap för förutvarande svenska medborgare genom allenast hem­

visttagande i Sverige, utan endast om ett par särskilda undantagsfall, då

medborgarrättslöshet eljest skulle inträda. Då emellertid vissa skäl nog

kunde anföras för att beträffande utomlands födda personer inskränka det

automatiska återvärvet av svenskt medborgarskap, varom bär vore fråga,

att gälla allenast dem, vilkas båda föräldrar voro födda i Sverige, samt då

det svenska lagrådet föreslagit en sammandragning av de två första styckena

av 4 §, hade den svenske delegerade ansett sig böra biträda den av de båda

övriga delegerade förordade ändrade avfattningen, varigenom full samstäm­

mighet mellan de olika förslagen skulle vinnas beträffande denna paragraf.»

Förutsättningarna för att förutvarande svenska medborgare, som numera

ej äro medborgare i något land, skulle automatiskt återvinna sitt svenska

medborgarskap allenast genom att taga eller hava hemvist här i riket

hava alltså av 1923 års delegerade föreslagits skärpta så tillvida, att för

medborgarskapets återväxande skulle fordras icke blott, såsom enligt de

tidigare förslagen, att vederbörande är född svensk, utan i regel tillika,

att antingen han själv eller ock hans båda föräldrar äro födda här i riket.

Beträffande min egen ställning till nu förevarande spörsmål vill jag ti!!

eu början framhålla, att det synts även mig, som om goda skäl kunna

anföras för uteslutandet av tredje stycket i 4 § i 1923 års svenska proposi­

tion. Utöver vad den svenske delegerade därom anfört torde det tillåtas

mig att i sådant avseende framhålla följande.

Då det först upprättade svenska regeringsförslaget den 27 september

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

1922 remitterades till lagrådet, yttrade dåvarande chefen för justitiedeparte­

mentet beträffande det nu uteslutna stadgandets innebörd bland annat (se

1923 års proposition nr 29 sid. 21):

»Sin mest praktiska betydelse torde stadgandet måhända komma att få för

svenskfödda änkor efter här i riket bosatta utlänningar samt deras minder­

åriga barn. Såsom stadgandet är formulerat, blir nämligen, då det gäller

att avgöra, om eu dylik änka haft sitt oavbrutna hemvist här i riket den

föreskrivna tiden av fem år, att taga hänsyn även till den tid hon varit

bosatt i landet före äktenskapets upplösning genom mannens död. Har hon

alltid eller i allt fall under de fyra sista åren före mannens död haft sitt

hemvist här i Sverige och äro övriga förutsättningar för återvinnande enligt

fjärde [enligt propositionen tredje] stycket av 4 § förhanden, återvinner enligt

förslaget en dylik änka och med henne — enligt 7 § — hennes ogifta minder­

åriga barn i äktenskap svensk medborgarrätt redan ett år efter mannens död.»

Kommer nu, på sätt förut nämnt s, 8 § i den blivande lagen att få en

sådan lydelse, att en svensk kvinna’ som gifter sig med en i Sverige bo­

satt utlänning, aldrig genom giftermålet förlorar sitt svenska medborgar­

skap, så länge hon förblir bosatt här i Sverige, skulle nu ifrågavarande

återvinningsbestämmelser, på sätt också den svenske delegerade framhållit,

till stor del förlora sin praktiska betydelse. Man torde nämligen kunna

antaga, att det av nyssnämnde departementschef avsedda fallet under

sådana förhållanden kommer att inträffa ytterst sällan, helst som man kan

utgå ifrån att bestämmelserna i fråga överhuvudtaget skulle bli tillämpliga

allenast å medborgare i ett mycket begränsat antal länder (jfr 1923 års

proposition nr 29 sid. 23).

Vad därefter angår återstående stadganden i 4 § sådana dessa föreslagits

av 1923 års delegerade, delar jag de betänkligheter den svenske delegerade

förklarat sig hysa mot det reella innehåll och den formella avfattning av dessa

stadganden, varom de delegerade enat sig. Tillräckliga skäl synas mig ej

föreligga att, på sätt de delegerade föreslagit, skärpa förutsättningarna för

återvinnande av det svenska medborgarskapet i de antagna fallen. Har

en person, som en gång på grund av födseln varit svensk men därefter

blivit medborgarskapslös, tagit sitt stadigvarande hemvist här i Sverige,

måste han, även om han ej själv är född här i Sverige och detta ej heller

är förhållandet med båda föräldrarna, dock anses hava genom sin hit-

flyttning och stadigvarande bosättning här visat sig äga så nära anknyt­

ning till landet, att han ej rimligen bör jämväl efter hemvisttagandet här

förbliva ståtligen hemlös. Att genom den föreslagna skärpningen tillämp­

ningen av bestämmelserna skulle i många fall försvåras, ligger i öppen dag.

Och mot den av de delegerade föreslagna avfattningen kan anmärkas dels att,

på sätt den svenske delegerade framhållit, stadgandet skulle få sken av att inne­

hålla en allmän regel om återvinnande av svenskt medborgarskap genom

hemvisttagande här i Sverige, dels ock att stadgandet med denna avfattning

skulle, jämväl i annat avseende än nyss sagts, bli mycket svårt att tillämpa.

Återförvärvet är enligt de delegerades förslag helt allmänt gjort beroende

31

av att vederbörande ej är medborgare i något annat land. Är han detta

— grunden härtill må nu vara vilken som helst, t. ex. den att han genom

födseln förvärvat, jämte det svenska, på grund av jus soli eller eljest,

jämväl annat, exempelvis storbrittanskt medborgarskap — skall återför-

värvet ej inträda, även om övriga förutsättningar äro förhanden. Hur

svårt det skall vara att, med nuvarande mångskiftande utländska bestäm­

melser på förevarande område, komma till visshet härom, behöver ej sär­

skilt framhållas. Dessa svårigheter undvikas till största delen genom den

formulering, som nu ifrågavarande stadganden erhållit i de tidigare för­

slagen (de två första styckena av 4 §). I första styckets fall behöver man

blott hava klart för sig, att vederbörande ej samtidigt med eller efter för­

lusten av det svenska medborgarskapet blivit medborgare i annat land.

Och i andra styckets fall behöver blott utrönas, att vederbörande, om han

efter födseln förvärvat medborgarskap i annat land, åter gått detta utländska

medborgarskap förlustig. I intetdera fallet behöver däremot hänsyn tagas till

ett utländskt medborgarskap, som vederbörande kan fortfarande innehava

på grund därav att han — såsom ej sällan är händelsen — genom födseln

blivit, förutom svensk, jämväl medborgare i annat land.

Härtill kommer den tvekan, som den av de delegerade föreslagna av­

fattningen är ägnad att uppväcka med avseende å stadgandets tolkning i

det fall, då vederbörande tillhör ett land, vars rätt erkänner förvärv av

medborgarskap i annat land i förening med tagande av hemvist i samma

land som förlustgrund med avseende å det egna medborgarskapet, såsom

förhållandet är och enligt de föreslagna nya lagstiftningarna även skulle

bli med Norge och Danmark. Med den formulering stadgandet erhållit i

de delegerades förslag skulle fara möjligen kunna uppstå för dess tolkande

på det sätt, att det för återförvärvet stadgade villkoret att vederbörande

går sitt utländska medborgarskap förlustig är, då han tillhör ett sådant

land, som nyss nämndes, uppfyllt i och med hans hemvisttagande här i

Sverige. En dylik innebörd av stadgandet är dock givetvis ej åsyftad.

För stadgandets tillämpning fordras, att förlusten av det utländska med­

borgarskapet är det primära; förlorar vederbörande sitt utländska med­

borgarskap, följer under givna förutsättningar återförvärvet av det svenska

medborgarskapet som en sekundär följd därav. (Jfr det strukna tredje

stycket i 4 §, som åter tog sikte på vissa fall, då återförvärvet av det

svenska medborgarskapet var det primära och förlusten av det utländska

medborgarskapet det sekundära; se 1923 års proposition sid. 19 o. f.).

På grund av vad nu sagts har jag icke kunnat ansluta mig till den av

1923 års delegerade föreslagna avfattningen av ifrågavarande bestämmelser,

utan anser jag mig böra förorda bestämmelsernas upptagande i den lydelse

de erhållit i de tidigare svenska och norska utkasten.

Kungl. Maj:ta proposition Nr 137.

32

5 §.

Denna paragraf är avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med 1923

års proposition. I vissa avseenden skiljer den sig dock från denna. Så­

lunda har stadgandet i andra stycket beträffande den Konungen tillerkända

s. k. dispensrätten erhållit den ändrade lydelse, varom 1923 års konstitu­

tionsutskott hemställt, samt de i första stycket uppställda fordringarna för

vinnande av naturalisation undergått den jämkning i avfattningen, som

samma utskott föreslagit. Genom förstnämnda ändring har — i motsats

till vad 1923 års delegerade ifrågasatt — dispensrätten inskränkts till att

gälla allenast villkoren om viss ålder och viss tids hemvist här i riket,

under det att villkoren om hederlig vandel och försörjningsförmåga gjorts

indispensabla. Med avseende å skälen till de sålunda vidtagna ändringarna

torde vara tillräckligt att hänvisa till vad konstitutionsutskottet därom

yttrat. På sid. 11 i utskottets utlåtande (nr 15) heter det i sådant av­

seende :

»Enligt utskottets mening kunna goda skäl anföras för den av departe­

mentschefen hävdade uppfattningen, att Kungl. Maj:t i vissa hänseenden bör

erhålla friare händer, än nu är fallet, vid beviljande av naturalisation.

Huru angeläget det än är att fasthålla, att staten ej kan erkänna något den

enskildes rättsanspråk på att erhålla naturalisation, kan det dock icke för­

bises, att fall äro tänkbara, då tillämpningen av de i förevarande paragraf

givna bestämmelser om naturalisation, liksom av de i lagen i övrigt upp­

ställda reglerna om förvärv och förlust av medborgarskap kunde leda till

obilliga konsekvenser. Ur denna synpunkt finner utskottet för det första

rimligt, att, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, undantag från de i lagen stad­

gade villkoren för naturalisation möjliggöras icke allenast i de fall, som i

den nu gällande lagstiftningen avses, nämligen i huvudsak, då vederbörandes

upptagande till svensk medborgare finnes för riket medföra gagn, utan även.

om sökanden förut ägt svenskt medborgarskap eller eljest med hänsyn till

sökandens förhållanden synnerliga skäl för hans upptagande till svensk med­

borgare föreligga. För det andra finnes, med hänsyn till ovan antydda om­

ständigheter, anledning att, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, medgiva undantag

ej blott som hittills från villkoret om viss tids vistelse i landet utan även

från kravet, att sökanden över huvud taget skall hava hemvist här i riket,

liksom även från regeln, att han skall hava uppnått 21 års ålder. Goda

skäl hava såväl i det till grund för propositionen liggande betänkandet som i

ett yttrande av en ledamot av lagrådet anförts för möjliggörande av undan­

tag. i dessa hänseenden. Däremot anser utskottet föga tilltalande att medgiva

möjlighet till undantag från de krav, som uppställas i avseende å hederlig

vandel och försörjningsförmåga. I de fall, då en sökande brister i fullgöran­

det av de fordringar, som härutinnan av lagen uppställts, synes det utskottet

uppenbart, att medborgarskap ej bör beviljas honom. En sådan uppfattning

kan utskottet med så mycket större styrka hävda, som utskottet, på sätt ovan

nämnts, genom smärre jämkningar i formuleringen något mildrat innebörden

av de krav, som i sist nämnda hänseenden uppställas.»

I fråga om sista stycket av 5 § i 1923 års proposition hänvisas till vad

i det följande kommer att nämnas vid 12 §.

Beträffande 5 § vill jag för övrigt tillägga allenast följande. I nu gäl-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

33

lande 1858 års naturalisationsförordning stadgas som villkor för att eu

naturaliserad skall slutligen förvärva det honom beviljade medborgarskapet,

att han avlägger tro- och huldhetsed. En liknande bestämmelse gäller i

Norge, men saknas i Danmark. I 1921 års skandinaviska betänkande hade

de svenska och norska delegerade — ehuru med tvekan — föreslagit ifråga­

varande stadgandens bibehållande, med den ändring dock att eden skulle

utbytas mot ett i högtidlig form avgivet trohetslöfte. I 1923 års svenska

proposition upptogos däremot inga bestämmelser om vare sig tro- och huld­

hetsed eller trohetslöfte. Denna Kungl. Maj:ts ståndpunkt vann såväl lag­

rådets som konstitutionsutskottets gillande. I utskottet avgåvo dock vissa

ledamöter en reservation till förmån för 1921 års delegerades förslag. I

den nyligen avlåtna danska medborgarskapspropositionen finnas inga be­

stämmelser i nu förevarande hänseende, medan däremot den nya norska

propositionen upptagit 1921 års delegerades norska förslag i denna del,

utökad med en bestämmelse att trohetslöfte skall avläggas även av hustru,

som vinner norskt medborgarskap genom mannens naturalisation. Som

skäl för stadgandet om trohetslöfte som villkor för medborgarskapets slut­

liga förvärvande anföres i den norska propositionen, att den utlänning,

som upptages till medborgare genom en högtidlig akt, får en starkare

känsla av att han träder i undersåtsförhållande till eu ny stat.

Vad sålunda åberopats till stöd för kravet på trohetslöfte som villkor

för medborgarskapets förvärvande kan på sätt också framhållits vid

detta spörsmåls tidigare behandling här i Sverige ej frånkännas en

viss betydelse. Men man får å andra sidan ej bortse från de olägenheter

— ofta ganska dryga kostnader och besvär —, som i vårt vidsträckta land

måste bli förknippade med stadgandets praktiska tillämpning. Skall eu

bestämmelse om trohetslöftes avläggande upptagas i den nya lagen, lärer

konsekvensen fordra, att den utsträckes till att gälla såväl gifta som ogifta

kvinnor, sålunda även, på sätt nu föreslagits i Norge, hustru, som vinner

medborgarskap genom mannens naturalisation. Men genom en dylik ut­

vidgning av stadgandets tillämplighetsområde komma de praktiska olägen­

heterna att starkare framträda. För närvarande fordras ej i praxis tro­

hetseds avläggande av vare sig gifta eller ogifta kvinnor (se 1921 års be­

tänkande sid. (53 nederst), utan att detta förhållande, mig veterligen, från

något håll påtalats såsom medförande några olägenheter. Väger man

skälen för och emot, synes mig företräde böra givas åt den ståndpunkt

1923 års svenska proposition irring.

(5 i

Denna paragraf skiljer sig i två avseenden från den avfattning den

erhöll i 1923 års svenska proposition. Sålunda hava paragrafens två första

stycken, i nära överensstämmelse med ett av 1923 års delegerade framställt

förslag, undergått en formell omarbetning, varigenom stadgandets verkliga

innebörd kommit till klarare uttryck. Den nya avfattningen har föreslagits

Jlihamj till riksdagens protokoll

/92i. ^{I samt. 10!) Iui/'t. (Sr} i.n.)

■'

Kungl. May.ts proposition Nr 137.

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

av de norska och danska delegerade i samband därmed att dessa förordat en

övergång till den svenska ståndpunkten att hustru och barn, vilka ej hava

hemvist inom landet, ej skola följa mannen-fadern, då denne förvärvar

medborgarskap enligt 2 eller 4 §§. Genom antagande av denna formule­

ring vinnes huvudsaklig överensstämmelse jämväl i formellt avseende

mellan de tre regeringsförslagens regler i nu förevarande del.

Förevarande paragraf skiljer sig från motsvarande paragraf i 1923 års

proposition vidare däri, att, på sätt redan förut (sid. 20—21) nämnts, till dess

tredje stycke fogats en bestämmelse av innebörd att, då en gift man söker

naturalisation som svensk medborgare, hans hustru skall, där ej särskilda

skäl föranleda annat, beredas tillfälle att i ärendet avgiva yttrande. Utöver

vad till motiverande av detta tillägg tidigare nämnts må endast anföras, att

med förbehållet »där ej särskilda skäl föranleda annat» avses att från stad­

gandet om hustruns hörande undantaga sådana fall, då antingen hennes

hörande är helt uteslutet på grund av juridiska eller faktiska hinder, såsom

sinnessjukdom eller vistande på okänd ort, eller ock hennes hörande måste

anses vara utan all betydelse för ärendets avgörande, såsom då fullgiltiga

skäl föreligga att, utan vidare utredning, avslå ansökningen eller förhål­

landena uppenbarligen äro sådana, att hustrun bör, såsom t. ex. fortfarande

bosatt utomlands utan närmare kontakt med mannen, undantagas från

att omfattas av naturalisationen.

7 §.

I denna paragraf hava i förhållande till 1923 ars proposition vidtagits

allenast de ändringar att, i överensstämmelse med förslag av 1923 års

delegerade, dels paragrafens särskilda led försetts med nummer dels ock i

det första av dessa led införts den formella ändring, varom 1923 års kon­

stitutionsutskott hemställt.

8

§.

Beträffande denna paragraf, som helt överensstämmer med motsvarande

paragraf i 1923 års proposition, tillåter jag mig hänvisa till vad jag därom

tidigare yttrat vid behandlingen av frågan om den gifta kvinnans med-

borgarrättsliga ställning (sid. 20). Här må endast tilläggas, att 8 § i de nor­

ska och danska propositionerna, i enlighet med 1923 års norska och danska

delegerades förslag, fått en lydelse, som, ^förhållande till tidigare norska

och danska förslag, i olika avseenden innebär ett avsevärt närmande till

den svenska ståndpunkten. I de norska och danska propositionerna saknas

dock en bestämmelse motsvarande sista punkten i det svenska förslaget.

Som skäl för denna bestämmelses uteslutning hava de norska och danska

delegerade anfört allenast, att den vore av föga praktiskt värde. Be­

träffande detta spörsmål ansluter jag mig till den svenske delegerades

ståndpunkt, varom det heter i de delegerades protokoll:

Kungl. Maj:ts proposition

iVr

137.

35

»Den svenske delegerade medgav, att bestämmelsen ej hade någon större

betydelse, men ansåg dock, att övervägande skäl förelåge för ifrågavarande

undantagsstadgandes bibehållande. Det kunde enligt hans mening ej anses

lämpligt, att vid ett äktenskap som det ifrågavarande låta ett barn, som fötts

före äktenskapet, få annan medborgarrättslig ställning än sådana barn, som

föddes därefter. Härtill komme att, om undantagsstadgandet utginge, följden

bleve den, att de före äktenskapets ingående födda barnen säkerligen skulle

i de allra flesta fall komma att efter legitimationen besitta dubbelt med­

borgarskap.»

9 §.

Denna paragrafs bestämmelser äro avsedda att ersätta den nu gällande

synnerligen impopulära s. k. 10-årslagen (7 § i 1894 års medborgarrätts­

lag, jämförd med 8 § i samma lag). Denna 10-årslags huvudsakliga inne­

håll är, att svensk man och svensk ogift kvinna, som, efter uppnådd ålder

av tjuguett år, samt änka, som, efter äktenskapets upplösning, i tio år

oavbrutet haft sitt hemvist utom riket, förlorar sitt svenska medborgar­

skap, såframt ej vistandet utomlands föranledes av offentligt uppdrag för

riket eller ock förbehåll göres om medborgarskapets bibehållande genom

en inom nämnda tids utgång hos svensk beskickning eller svenskt kon­

sulat avgiven skriftlig förklaring.

I 1923 års proposition hade, i enlighet med 1921 års delegerades förslag,

åt nu förevarande stadganden givits den lydelsen, att först den andra utom

riket födda och där oavbrutet bosatta generationen skulle i regel förlora

sitt utländska medborgarskap vid uppnådd ålder av tjugutvå år. Huvud­

stadgandet hade följande avfattning: »Svensk man eller svensk ogift kvinna,

som är född utom riket och aldrig här haft sitt hemvist, och vars båda

föräldrar eller, då fråga är om utom äktenskap född person, moder är född

utom riket, förlorar sin svenska medborgarrätt vid uppnådd ålder av tjugu­

två år, såframt ej dessförinnan Konungen, på ansökan, medgivit, att med­

borgarrätten ändock må bibehållas.»

I nu föreliggande förslag hava dessa stadganden, i överensstämmelse

med vad 1923 års konstitutionsutskott och samma års delegerade hemställt,

föreslagits ändrade så, att i regel redan den första utom riket födda och

där oavbrutet vistande generationen skulle förlora sitt svenska medborgar­

skap vid uppnådd ålder av tjugutvå år. Med avseende å detta spörsmål

hänvisas till konstitutionsutskottets motivering, där det bland annat heter

(sid. 13):

»Det är enligt utskottets mening eu betydande vinning, att den så kallade

tioårslagen bortfaller ur vår lagstiftning och därmed åstadkommes, att utom­

lands vistande svenska medborgare under längre tid, än nu är fallet, kunna

bibehålla sitt svenska medborgarskap, för så vitt de ej förvärva medborgar­

skap i annat land. Utskottet vill likväl starkt ifrågasätta, huruvida ej i

Kungl. Maj:ts förslag den i och för sig berättigade omsorgen om bibehållande

av sambandet mellan moderlandet och dess utflyttade medborgare sträckts

utöver den gräns, inom vilken den naturliga samhörighet med moderlandet,

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

som bör vara medborgarskapets förutsättning, i allmänhet kan antagas äga

bestånd. Utskottet håller fastmera före, att alla berättigade intressen bliva

väl tillgodosedda, om det stadgas, att svensk man eller svensk ogift kvinna,

som är född utom riket och aldrig här haft sitt hemvist, såsom regel för­

lorar sitt svenska medborgarskap vid uppnådd ålder av 22 år.»

Utöver vad konstitutionsutskottet sålunda anfört kan såsom en fördel

av den sålunda föreslagna ändrade lydelsen av 9 § framhållas den för­

enkling av paragrafens lydelse och tillämpande, som därigenom vinnes.

Skall huvudregeln erhålla denna innehörd, måste emellertid i överensstäm­

melse med tidigare förslag möjlighet beredas vederbörande dels att före

förlustens inträde erhålla Konungens tillstånd att bibehålla sitt svenska

medborgarskap (slutet av första punkten av 9 §), dels ock att i de fall, då

förlust redan inträtt, återförvärva det svenska medborgarskapet genom

naturalisation, oaktat vederbörande har sitt hemvist utom riket (5 §).

Anmärkas kan slutligen, att förevarande paragraf i de nyligen avlåtna

norska och danska propositionerna erhållit en lydelse, som nära överens­

stämmer med det svenska förslaget.

11

§.

Denna paragraf, som motsvarar 12 § i 1923 års proposition, har, i överens­

stämmelse med vad i konstitutionsutskottets och 1923 års delegerades

svenska utkast hemställts, fått en något ändrad avfattning, avseende bland

annat att regeringsrättens yttrande alltid skall inhämtas, innan Kungl.

Maj:t meddelar sådant förklarande, som där nämnes.

12

§.

Denna paragraf, som upptagits i överensstämmelse med ett av konstitu­

tionsutskottet framställt, av 1923 års delegerade biträtt förslag, är avsedd

att bland annat ersätta det sista stycket i 5 § i 1923 års proposition.

Vid behandling av denna paragraf har konstitutionsutskottet framhållit

såsom önskvärt, att föreskrifter i administrativ väg komma till stånd, som

tydligt fixera den tidpunkt, vid vilken en person skall anses hava i före­

varande lags mening tagit hemvist i riket eller upphört att här hava hem­

vist. Med avseende å detta spörsmål vill jag nämna följande.

Att i administrativ väg komplettera lagen med närmare bestämmelser

rörande dess hemvistbegrepp bör enligt min mening ej komma i fråga.

Detta begrepp är i så många avseenden avgörande, att, om en definition

därå bör givas, denna lämpligen bör få sin plats i själva lagen. Att över­

huvudtaget giva en definition på detta begrepp möter emellertid enligt

min mening stora svårigheter. Frågan härom har varit uppe under

detta lagstiftningsärendes tidigare behandling, men då ej ansetts höra för­

anleda något positivt resultat. Även jag håller före, att övervägande

skäl tala för att till detta spörsmål intaga en negativ ståndpunkt. Erfaren­

Kungl. Maj:ta proposition Nr 137.

37

heten ger vid handen, att man överhuvudtaget hör iakttaga största åter­

hållsamhet beträffande begreppsdefinitioner i lagtext. E.j minst är försiktighet

av nöden, när fråga är om ett sådant begrepp som det nu ifrågavarande,

vid vars bestämmande hänsyn måste tagas till så många olika faktiska och

rättsliga förhållanden. Det lärer möta oöverstigliga svårigheter att utfinna

en enkel och lättfattlig definition, som täcker alla de skiftande förhållanden,

som det här gäller att sammanfatta. Att märka är också, att det, om jag

så får uttrycka mig, internationella hemvistbegrepp, varom huvudsakligen

är fråga i nu förevarande lagstiftning, även förekommer i andra svenska

lagar t. ex. i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rö­

rande äktenskap och förmynderskap (3 och 4 kap.), utan att det ansetts

lämpligt att där å detta begrepp lämna någon definition. Den i den nu­

varande norska medborgarskapslagen förekommande definitionen å »fast

bolig i riket» har också i den nyligen avlåtna norska propositionen i ämnet

föreslagits skola helt utgå (se Ot. prp. 1924 nr 7 sid. 12). Det torde här, såsom

så ofta eljest, vara lämpligast att, på sätt skett i den nu gällande svenska

medborgarskapslagstiftningen, överlåta åt praxis att, allt efter de före­

liggande omständigheterna, avgöra, hur hemvistbegreppet bör i de särskilda

fallen tolkas.

Däremot torde den nya medborgarskapslagen, för underlättande av dess

tillämpning, böra på administrativ väg kompletteras med en del andra

stadganden. Sålunda lärer det med hänsyn till den roll, som enligt de

föreslagna 6 och 7 §§ ådömd hemskillnad och vissa vårdnadsförhållanden

skulle komma att spela i medborgarrättsligt hänseende, lämpligen böra

meddelas sådana föreskrifter att, då domstol i äktenskap, varom här är

fråga, dömt till hemskillnad eller träffat bestämmelse om vårdnaden, under­

rättelse därom kommer till vederbörande kyrkobokföringsmyndigheters känne­

dom, varjämte skyldighet bör stadgas för dessa kyrkobokföringsmyndigheter

att i kyrkoböckerna införa anteckningar härom. Med fäst avseende å den ofta

föreliggande svårigheten att avgöra, huruvida en person är svensk med­

borgare eller icke, lärer även vara lämpligt att på administrativ väg (i § 3

eller § 44 i förordningen angående kyrkoböckers förande den 3 december

1915) meddela en bestämmelse om rätt för vederbörande kyrkobokförare

att i tvivelaktiga fall hänvisa den, som önskar bliva antecknad som svensk

medborgare, att hos Kungl. Maj:t söka sådant förklarande att han är

svensk medborgare, varom nämnes i 11 § av nu föreliggande förslag.

13 §.

Paragrafen motsvarar 11 § i 1923 års proposition. I densamma hava

ett par ändringar vidtagits. Sålunda har det led i sistnämnda paragrafs

andra stycke, som börjar med »dels ock», helt och hållet uteslutits, då den

där meddelade bestämmelsen skulle komma att sakna så gott som all

praktisk betydelse, om 9 § får den nu senast föreslagna avfattningen.

Därjämte har sista stycket i paragrafen undergått viss jämkning i orda­

lagen, föranledd av den ändrade lydelse, som förut föreslagits å 6 §:s två

första stycken.

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

Föredraganden uppläser härefter i enlighet med förut angivna grunder

och ändringsförslag inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om

förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap av den lydelse, bilaga B1

till detta protokoll utvisar; och hemställer föredraganden, att för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets yttrande över förslaget, i

vad det skiljer sig från Kungl. Maj:ts proposition nr 29 till 1923 års riks­

dag, måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

1 Bilaga B, vilken är lika lydande med det vid propositionen Jogade lagförslaget, har här

uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

39

1923 års delegerades

Bilaga. A.

Utkast

till

särskilda inedborgarskapslagar för Sverige, Norge ock Danmark.

Svensk text.

Lag

om

förvärvande och förlust av

svenskt medborgarskap.

1 §•

Svenskt medborgarskap

förvärvas, på grund av

födsel, av barn i äkten­

skap, vars fader är svensk

medborgare, samt av barn

utom äktenskap, vars mo­

der är svensk medbor­

gare.

Hittebarn, som anträffas

här i riket, anses, intill

dess annat utrönes, så­

som svensk medborgare.

2 §.

Utländsk man eller ut­

ländsk ogift kvinna, som

är född här i riket och

oavbrutet här haft sitt

hemvist, blir svensk med­

borgare vid uppnådd ål­

der av tjugutvä år.

Vad i första stycket

sägs gälle ej den, som

under sista året skriftli­

gen avsagt sig rättighe­

ten att bliva svensk med­

borgare och därvid till­

lika med behörigt bevis

styrkt sig äga medborgar­

skap i annat land. Rätt

till avsägelse, som nu är

Norsk text.

L o v

om

norsk statsborgerrett.

Erhvervelse av stats­

borgerrett.

§ 1.

Norsk statsborgerrett er-

hverves ved fodselen av

ektebarn, hvis far har

norsk statsborgerrett, og

av barn utenfor ekteskap,

hvis mor har norsk stats­

borgerrett.

Hittebarn, som blir fun­

net her i riket, ansees

som norsk statsborger,

inntil annet blir oplyst.

§ 2.

En utenlandsk mann

eller utenlandsk ugift

kvinne, som er fodt i ri­

ket og har bodd her uav-

brutt til sitt fylte 22de

år, blir da norsk stats­

borger.

Dette gjelder ikke den,

som i lopet av det siste

år har avgitt skriftlig

erklaering til fylkesman-

nen om, åt han ikke vil

bli norsk statsborger, og

ved fyldestgjorende attest

har godtgjort, åt han har

borgerrett i en annen

stat. Sådan erklaering

Dansk text.

Lov

om

Erhvervelse og Fortabelse

af Indfodsret.

§ 1.

Hittebarn, hvis Fader

har dansk Indfodsret, er-

hverver ved Fodselen

Indfodsret. Udenfor Mg-

teskab fodt Barn, hvis

Moder har dansk Ind­

fodsret, erhverver ved

Fodselen Indfodsret.

Et Hittebarn, som bli­

ver fundet her i Riget,

anses, indtil andet oplyses,

som havende Indfodsret.

§

2

.

Fremmed Mand og frem-

med ugift Kvinde, som

er fodt her i Riget og

vedblivende har haft sit

Hjemsted her indtil det

f yld te 19. Aar, erhverver

derved Indfodsret.

Dette gaelder dog ikke,

hvis vedkominende i Lo-

bet af det sidste Aar for

Overovrigheden (i Koben-

havn Magistraten) har

afgivet skriftlig Erklae­

ring om ikke åt ville er-

hverve dansk Indfodsret

og ved fyldestgorende

Attest har godtgjort åt

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

nämnd, tillkommer dock

ej den, vars fader eller,

då fråga är om barn

utom äktenskap, moder

begagnat sig av sådan

rätt.

Avsägelse, som i andra

stycket sägs, skall ske,

om den, varom fråga är,

har sitt hemvist i Stock­

holm, hos överståthållar-

ämbetet och eljest hos

Konungens befallnings-

havande i det län, inom

vilket han har sitt hem­

vist. Det åligger den

myndighet, hos vilken

avsägelse göres, att prö­

va avsägelsen samt att

därom meddela beslut.

3 §.

Utländsk kvinna, som

ingår äktenskap med

svensk medborgare, för­

värvar genom giftermå­

let svenskt medborgar­

skap.

Hava makarna barn

samman före äktenska­

pet, blir jämväl barnet

svensk medborgare, så­

framt det är ogift och

ännu ej fyllt tjuguett år.

4 §.

Den, som är född här i

riket och, på grund av

födseln, varit svensk, men

förlorat sitt svenska med­

borgarskap, återvinner

svenskt medborgarskap

genom att taga hemvist

här i riket. Är han med­

borgare i annat land,

återvinner han dock ej

svenskt medborgarskap,

förr än han går sitt ut­

ländska medborgarskap

förlustig.

Vad i första stycket

kan ikke avgis av den,

hvis far eller, om det

gjelder barn utenfor ekte-

skap, hvis mor på denne

måte har gjort sin frem-

mede statsborgerrett gjel-

dende.

§ 3.

En utenlandsk kvinne,

som gifter sig med en

norsk statsborger, får ved

ekteskapet norsk stats­

borgerrett.

Har ektefellene barn

sammen for ekteskapet,

får også barnene norsk

statsborgerrett, såfremt

de er ngifte og ikke har

fylt 18 år.

§ 4.

Den, som er fodt i riket

og ved fodselen er blitt

norsk statsborger, men

senere har tapt sin norske

statsborgerrett, gjener-

hverver den ved å ta fast

bolig i riket. Har han

fremmed statsborgerrett,

gjenerhverver han dog

ikke den norske, for han

har tapt den fremmede.

Disse regler gjelder og-

have Statsborgerret i et

andet Land. Saadan Er-

kkering kan dog ikke af-

gives med Virkning, saa-

fremt den paagaeldendes

Fader — eller, naar Ta­

len er om en udenfor

HCgteskab fodt Person,

den paagaeldendes Moder

— selv paa denne Maade

har gjort sin fremmede

Statsborgerret gaeklende.

§ 3.

Fremmed Kvinde, som

gifter sig med en Mand,

der har dansk Indfods-

ret, erhverver ved ÄSgte-

skabet Indfodsret.

Har JSgtefaellerne Born

sammen forinden H3gte-

skabets Indgaaelse, er­

hverver ogsaa disse Born

dansk Indfodsret, forsaa-

vidt de er ugifte og un­

der 18 Aar.

§ 4.

Den, som er fodt her i

Riget og ved Fodselen

har erhvervet dansk Ind­

fodsret, men senere har

mistet denne, generhver-

ver den ved åt taga fast

Bolig her i Riget. Har

han fremmed Statsbor­

gerret, indtraeder Gener-

hvervelsen af Indfods-

retten dog först, efteråt

han har tabt den frem­

mede Statsborgerret.

Disse Regler gaelder og-

41

Kungl. Maj.ts proposition Nr

sägs galle även den, som

är född utom riket och,

på grund av födseln, va­

rit svensk, såframt hans

båda föräldrar eller, då

fråga är om utom äkten­

skap född person, mo­

dern är född här i riket.

5 §.

Konungen äger, på an­

sökan, till svensk med:

borgare upptaga (natu­

ralisera) utlänning, som

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har

hemvist här i riket;

3. fört en hederlig van­

del ; samt

4. har möjlighet att för­

sörja sig och sin familj.

Finnes sökandens upp­

tagande till svensk med­

borgare medföra gagn för

riket, eller har sökanden

förut ägt svenskt med­

borgarskap, eller före­

ligga eljest med hänsyn

till sökandens förhållan­

den synnerliga skäl för

hans upptagande till

j

svensk medborgare, må

j

svenskt medborgarskap

j

honom beviljas utan hin­

der av här ovan stadgade

villkor.

Upphör ej sökanden en­

ligt rätten i det land,

han tillhör, i och med

sin naturalisation som

svensk medborgare att

vara medborgare i det

landet, utan fordras här­

för medgivande av lan­

dets regering eller annan

myndighet därstädes, va­

re, såframt ansökningen

bifalles och sökanden ej

redan styrkt, att sådant

så den, som er fodt utan­

för riket og ved fodselen

er blitt norsk statsborger,

såfremt begge foreldre

eller, om det gjelder barn

utenfor ekteskap, moren

j

er fodt i riket.

Norsk statsborger rett

kan ved bevilling av

Kon gen, eller den han

bemyndiger, meddeles en

utlending, som

1. har fylt 21 år,

2. har fast bolig i riket

og har bodd her i de

siste 5 år,

3. har fort en hederlig

vandel og

4. er i stånd til å for-

sorge sig selv og sin

familie.

Har ansokeren tidligere

vaeret norsk statsborger,

eller föreligger andre saer- j

lige grunner, kan stats-

borgerrett tilståes en ut- !

lending, som ikke opfyl-

ler de förän nevnte vil-

kår.

Kreves efter hjemlan-

dets rett uttrykkelig lös­

ning til ophevelse av an-

sokerens tidligere stats-

borgerforhold, skal det

stilles som vilkår for be-

villingens ikrafttreden og

for utferdigelsen av stats-

borgerbrev, åt han innen

en fastsatt frist godtgjor

åt lösning er tilstått.

Dette krav kan dog av

saerlige grunner frafalles.

saa den, som er fodt uden-

for Riget og ved Fodse­

len har erhvervet Ind-

fodsret, saafremt begge

Forasldre — eller, hvis

han er fodt udenfor A£gte-

skab, Moderen — er fodt

her i Riget.

§ 5.

Dansk Indfodsret kan

ogsaa erhverves ved Na­

turalisation i Henhold til

§ 50 i Grundloven af 5.

Juni 1915 med HSndrin-

ger af 10. September

1920.

Naturalisation af en

Mand omfatter hans Hus­

tru og ugifte Hittebarn

under 18 Aar, saafremt

ikke andet i det enkelte

Tilfaelde fastsaettes.

Udenfor JEgteskab fodte

ugifte Born under 18

Aar erh verver paa samme

Maade Indfodsret ved

Moderens Naturalisation.

137.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

medgivande lämnats, som

villkor för medborgar­

skapets förvärvande stad­

gat, att sökanden skall

inom viss tid och inför

den Konungens befall-

ningshavande, som Ko- j

nungen bestämmer, styr- '

ka, att dylikt medgivande

lämnats. Det åligger be- j

fallningshavanden att

j

pröva, huruvida behörigt

bevis företetts, och att \

därom meddela beslut.

Kan sökanden ej förete j

bevis, som nyss nämnts,

må, där synnerliga skäl ;

därtill äro, medborgar­

skap honom ändock av

Konungen beviljas.

6

§.

Blir utländsk man

svensk medborgare enligt

2 eller 4 §, medför detta

svenskt medborgarskap

jämväl för hans hustru

och ogifta barn i äkten­

skap under tjuguett år,

såframt de hava hemvist

här i riket. Hava de ej

hemvist här i riket, men

tager sedermera hustrun

under äktenskapets be­

stånd eller barn, som ännu

är ogift och under tju­

guett år, under faderns

livstid hemvist härstä­

des, vinner hustrun eller

barnet svenskt medbor­

garskap, om mannen fort­

farande är svensk med­

borgare.

Vadi första stycket sägs

skall ej äga tillämpning

å barn, som, efter äkten­

skaps återgång eller äk­

tenskapsskillnad, står un­

der moderns vårdnad.

Detsamma gälle hem­

skild hustru och barn,

om vilket hon har vård-

^:1

1

§ 6.

Naar en Mand erhver-

ver dansk Indfodsret efter

§ 2 eller § 4, erhverver

ogsaa hans Hustru og

ugifte .^Egteborn under

18 Aar saadan Ret, saa-

fremt de hor i Danmark.

Hvis de ikke bor her,

men Hustruen senere,

mens iEgteskabet bestaar,

og Bornene mens de er

ugifte og under 18 Aar,

Hytter til Danmark, er­

hverver de Indfodsret,

saafremt Manden frem-

deles har saadan Ret.

FraBrh ver velse af Stats-

horgerret efter disse Reg­

ler undtages dog HCgte-

born, som efter Skils-

misse mellem Foraeldrene

er forblevet under Mode­

rens Foraeldremagt. Det

samme gaelder frasepare-

ret Hustru og de Bern,

§ 6.

Når en mann blir norsk

statsborger i henhold til

§2 eller §4, blir også hans

hustru og ugifte ektebarn

under 18 år norske stats-

borgere, såfremt de bor

i riket. Bor de her ikke,

men hustruen senere,

| mens ekteskapet består,

eller barnene, mens de

er ugifte og under 18 år,

| tar bolig i riket, blir de

da norske statsborgare, så-

i

fremt mannen framdeles

[ har norsk statsborgerrett.

Fra erhvervelse av stats-

; borgerrett efter disse reg­

ler undtas barn, som efter

omstotelse eller op] ösning

av ekteskapet er forblitt

under morens omsorg.

Det samme gjelder hustru,

| hvis samliv med man­

nen er ophevet ifolge dom

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

43

naden, dock endast så-

länge hemskillnaden be­

står.

Varder utländsk man,

på ansökan enligt 5 §,

upptagen till svensk med­

borgare, medför detta, om

därvid ej annorlunda be­

stämts, svenskt medbor­

garskap även för hans

hustru, så ock för hans

barn i äktenskap, såframt

dessa äro ogifta och un­

der tjuguettår. Hustrun

skall, där ej särskilda

skäl föranleda annat, be­

redas tillfälle att i ären­

det avgiva yttrande.

7 *.

Vad i 6 § är stadgat

därom, att barn i äkten­

skap förvärvar svenskt

medborgerskap tillsam­

mans med fadern, skall

äga motsvarande tillämp­

ning:

1. å förhållandet mellan

barn utom äktenskap och

barnets moder, såframt

ej fadern är utländsk

man och bar vårdnaden

om barnet;

2. å förhållandet mellan

barn i äktenskap och

moder, som är änka;

samt

3. å förhållandet mellan

barn i äktenskap och

moder, vars äktenskap

eljest är upplöst eller

som är bemskild, så­

framt barnet står under

moderns vårdnad.

3 $.

Svenskt medborgarskap

förloras av den, som, ge-

eller bevilling, og barn,

som er under hendes om- i

sorg, sålenge samlivet

ikke er gjenoptatt.

Når norsk statsborger-

rett tilståes en mann efter

§ 5, bor bevillingen ut-

strekkes til hans hustru

og ugifte ektebarn under

18 år, såfremt der ikke

finnes grann til å gjore

undtagelse. For ansök­

ningen avgjores, bor hu-

struen få adgang til å ut-

tale sig herom.

§ 7.

De regler, som er gitt i

§ 6 om ektebarns erhver-

velse av norsk statsbor-

gerrett sammen med fa­

ren, får tilsvarende an-

vendelse:

1. i forboldet mellem en

kvinne og hendes barn

utenfor ekteskap, ined-

mindre faren har om­

sorgen for barnet og ikke

er norsk statsborger;

2. i forholdet mellem en

enke og hendes ektebarn;

3. i forholdet mellem

en hustru, hvis ekteskap

er omstott eller oplost,

eller hvis samliv med

mannen er ophevet ifolge

dom eller bevilling, og

de ektebarn, som er un­

der hendes omsorg.

Tap av statsbor gorr ett.

§ 3.

Norsk

statsborger rett

tapes av den, som blir

over hvilke hun har For-

seldremagten, saalaenge

Samlivet ikke er blevet

genoptaget.

§ 7.

De Regler, som er givne

i § 6 om iEgteborns Er-

hvervelse af dansk Ind-

fodsret sammen med Fa­

deren, faar tilsvarende

Anvendelse:

1. i Forholdet mellem

en Kvinde og hendes

udenfor HEg tuska!) fodte

Barn, medmindre Fade­

ren har Foraeldremagten

over Barnet og er Ud-

laending.

2. i Forholdet mellem

en Enke og hendes Mg-

tebarn, samt

3. i Forholdet mellem

en frasepareret eller fra-

skilt Hustru og iEgte-

barn, som er under Mo­

derens Foraeldremagt.

§ 3.

Dansk Indfodsret tabes

af den, som bliver Stats-

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

nom naturalisation eller

giftermål eller oek eljest,

blir medborgare i annat

land och där bar eller ef­

ter förvärvet av medbor­

garskapet tager sitt hem­

vist. Oberoende av hem­

vistet förloras svenskt

medborgarskap av ogift

barn under tjuguett år,

som blir utländsk med­

borgare genom föräld­

rarnas äktenskap.

9 §.

Svensk man eller svensk

ogift kvinna, som är född

utom riket och aldrig

här haft hemvist, för­

lorar sitt svenska med­

borgarskap vid uppnådd

ålder av tjugutvå år,

såframt ej dessförinnan

Konungen, på ansökan,

medgivit, att medborgar­

skapet ändock må bibe­

hållas. Med hemvist här

i landet skall till sin

verkan vara likställd vis­

telse här för fullgörande

av värnplikt eller för

deltagande i undervis­

ningen vid svensk läro­

anstalt eller ock eljest

under förhållanden, som

tyda på samhörighet med

Sverige.

Förlust av svenskt med­

borgarskap enligt denna

paragraf för svensk man

medför förlust av sådant

medborgarskap även för

hans hustru samt barn

i äktenskap. Vad nu

är sagt äge motsvarande

tillämpning å förhållan­

det mellan en kvinna

och hennes barn utom

äktenskap.

statsborger i et annet

land. Bor han i riket,

inntrer tapet först, når

han flytter ut av riket.

§ 9.

En norsk mann eller

norsk ugift kvinne, som

er fodt i utlandet og al­

drig har bodd i riket,

taper sin norske statsbor-

gerrett ved det fylte 22de

år. Kongen, eller den

han bemyndiger, kan dog

gi bevilling til å be-

< holde statsborgerretten.

Den, som har avtjent

norsk verneplikt eller op- i

I holdt sig her for sin ut-

: dannelses skyld eller |

iovrig under forhold som

i tyder på samhörighet

med Norge, anses ved

anvendelsen av denne

bestemmelse for å ha

bodd i riket.

Når en mann taper

sin statsborgerrett efter

denne paragraf, taper

også hans hustru og ekte-

barn norsk statsborger­

rett. Tilsvarende regel

gjelder i forholdet mellein

en kvinne og hennes barn

utenfor ekteskap.

borger i et andet Land.

I Bor han her i Riget, ind-

I t neder Tabet först naar

I han flytter ud af Råget.

§ 9.

Dansk Mand og dansk

ugift Kvinde, som er fodt

i Udlandet og aldrig har

boet her i Riget, taber

sin danske Indfodsret ved

sit fyldte 22de Aar. Det

kan dog ved kgl. Reso­

lution bevilges, åt den

paagaeldende bevarer sin

Indfodsret.

Den, som har uttjent

dansk Vaernepligt eller

opholdt sig i Danmark

forsinUddannelses Skyld

eller iovrigt under For­

hold som tyder paa Sam-

horighed med Danmark,

anses ved Anvendelsen

af denne Paragraf åt

have boet i Danmark.

Naar en Mand taber

sin danske Indfodsret

efter denne Paragraf,

taber ogsaa hans Hustru

og iEgteborn dansk Ind­

fodsret. Tilsvarende Re­

gel gaelder i Forholdet

mellem en Kvinde og

hendes udenfor iEgteskab

fodte Barn.

Kungl. May.ts proposition Nr 137.

45

10

§.

Vill någon, som är eller

önskar bliva utländsk

medborgare, erhålla be-

j

frielse från sitt svenska ■

medborgarskap, göre där­

om ansökning lios Ko­

nungen. Bifalles dylik

j

ansökning, vare, om so-

i

kanden ej redan är ut­

ländsk medborgare, som

villkor stadgat, att sökan­

den inom viss tid skall

hava förvärvat medbor­

garskap i annat land.

11

Vill någon erhålla för­

klarande att han är

svensk medborgare, må

han därom göra ansökan

hos Konungen, som, ef­

ter regeringsrättens hö­

rande, äger meddela dy­

likt förklarande.

12

§.

Närmare bestämmelser

angående ansökan, som

i 5 § sägs, och den ut­

redning, som erfordras

för prövningen av sådan

ansökan, så ock de före­

skrifter, som eljest finnas

erforderliga för denna

lags tillämpning, givas

av Konungen.

Övergångsbestäm­

melser.

13 §.

Den, som förlorat

svenskt medborgarskap

på grund av stadgan­

det i 7 § av lagen den

1 oktober 1894 om för­

värvande och förlust av

^§ 10

.

Den, som er eller o risker

å bli fremmed statsbor-

ger, kan av Kongen, eller

den han bemyndiger, lo­

ses fra sitt statsborger-

lige forliold til Norge.

Har ansokeren ikke frem­

med statsborgerrett, set­

tes som vilkår, åt han

innen en vis frist blir

statsborger i et annet

land.

Overgangsbestem-

melser.

§

11

.

Bestemmelsene i § 2 får

også anvendelse på per­

soner, som er fodt for

lovens ikrafttreden, men

da ikke har fy It 21 år.

§

12

.

I For den, som fyller 22

år i de förste tre år efter

| lovens ikrafttreden, inn-

I trer tap av statsborger-

| rett efter § 9, lste og 2net

■ ledd, först ved utlopet

av denne frist.

§ 13.

Den, som har tapt norsk

statsborgerrett efter lov

av 21de april 1888 § 6

b ved å forlate landet

for beständig, men som

ikke vilde ha tapt den

efter reglene i denne lovs

| § 9, blir, såfremt han

| ikke har erhvervet frem­

med statsborgerrett, ig jen

norsk statsborger ved

skriftlig å anmelde sitt

: onske derom for den

I norske sendemann eller

; den norske konsul på sitt

bosted i utlandet.

§ 10.

Den, som er eller som

onsker åt blive fremmed

Statsborger, kan ved kgl.

Resolution loses fra sit

statsborgerlige Forhold

til Danmark. Lösningen

sker i det sidste Tilfaelde

paa Betingelse af, åt An-

sogeren inden en vis Frist

bliver Statsborger i et

andet Land.

§

11

.

Ved Anvendelsen af Lo­

vens § 2 kommer Hjem-

sted i de sonderjydske

Landsdele i Tiden efter

den 15. Juni 1920 i Be-

tragtning.

Lovens § 9 medforer

kun Tab af Indfodsret

for saadanne Personer,

der opnaar 22 Aars Al-

deren senere end 3 Aars

Dagen efter denne Lovs

Ikrafttreden, samt for

saadane Personers Hu-

j

struer og Barn.

Iovrigt kommer Lovens

Bestämmelse!* til Anven­

delse, saafremt det For­

hold, der begrunder Er-

hvervelse eller Fortabelse

af Indfodsret, ligger ef­

ter Lovens Ikrafttreden.

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137

medborgarrätt, äger, så­

framt han icke förvärvat

medborgarskap i annan

stat samt förutsättnin­

garna för förlust av med­

borgarskap enligt 9 § i

denna lag icke heller äro

för handen, återvinna

svenskt medborgarskap

genom att i enlighet med

de närmare bestämmel­

ser, som av Konungen

meddelas, hos svensk be­

skickning eller svenskt

konsulat skriftligen an­

mäla sin önskan att åter

bliva svensk medborgare.

Genom anmälan i den

ordning, som i första

stycket sägs, återvinnes,

under enahanda villkor

som där stadgas, svenskt

medborgarskap jämväl

av kvinna, som förvär­

vat svenskt medborgar­

skap genom födseln, men

enligt stadgandet i första

stycket av 6 § i lagen

den 1 oktober 1894 för­

lorat sitt svenska med­

borgarskap genom gifter­

mål med den, som ej är

svensk medborgare.

Person, som ovan i den­

na paragraf nämns, åter­

vinner svenskt medbor­

garskap jämväl genom

att taga hemvist här i

riket, även om sådant

ej följer av stagandet i

4 §.

Anmälan, som i denna

paragraf sägs, kan ej med

laga verkan göras av den,

som ej fyllt tjuguettår.

När någon blir svensk

medborgare enligt denna

paragraf, skall vad i 6 §

första och andra styckena

samt 7 § är för där av­

sedda fall stadgat lända

till efterrättelse; dock

Gjenerhvervelsen om-

fatter også hustru og

ugifte ektebarn under 18

år med de undtagelser

som er gjort i § 6, 2net

ledd. Tilsvarende regel

gjelder i de forhold som

er nevnt i § 7 nr. 1—3.

§ 14.

Hvad der for 21de april

1888 i annen lov enn

grunnloven er foreskre-

vet om norske undersåt-

ter, innlendinger, nord-

menn, rikets innvånere

eller norske borgere, skal

fremdeles få anvendelse

på de innvånere av lan­

det, som ikke har norsk

statsborgerrett.

Utfyllende forskrifter, j

§ 15.

Kongen utferdiger de

naermere forskrifter, som

trenges til gjennemforel-

se av denne lov.

Kongen kan også fast-

sette betaling for bevil-

ling til å erhverve eller

beholde norsk statsbor­

gerrett og for losnings-

brev.

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

skall det i 6 § första

stycket med avseende å

hustru och barn stadgade

villkoret om hemvist här

i riket ej gälla för det

fall att det svenska med­

borgarskapet vinnes ge­

nom anmälan hos svensk

myndighet i utlandet.

14 $.

För person, som i första

stycket av 9 § sägs, och

som uppnår tjugutvå års

ålder under något av åren

1925—1927, skall förlust

av svenskt medborgar­

skap under de i 9 § stad­

gade förutsättningar in­

träda först med utgången

av år 1927.

15 §.

Denna lag skall träda i

kraft den 1 januari 1925,

då förordningen den 27

februari 1858 angående

ordningen och villkoren

för utländsk mans upp­

tagande till svensk med­

borgare och lagen den 1

oktober 1894 om förvär­

vande och förlust av med­

borgarrätt skola upphöra

att gälla.

Står bestämmelse i trak­

tat, som Sverige ingått

med främmande stat och

som vid denna lags

ikraftträdande är gällan­

de, i strid med vad i

samma lag är stadgat,

skall den bestämmelsen

lända till efterrättelse.

§

12

.

Denne Lov, der trasder

i Stedet for Lov Nr. 42

av 19. Marts 1898 om

Erhvervelse og Forta-

belse af Indfodsret, saa-

ledes som denne er aendret

ved Lov Nr. 57 af 23.

Marts 1908 (se Bekendt-

gorelse Nr. 59 af 23.

Marts 1908), gaslder for

alle Dele af den danske

Stat.

Lovens ikrafttreden.

§ 16.

Denne lov trer i kraft

lste januar 1925. Den

gjelder ikke i tilfelle,

hvor dens bestemmelser

måtte komme i strid med

traktat.

Fra denne lovs ikraft­

treden opheves, forsåvidt

de ennu er gjeldende, lov

om norsk statsborgerrett

m. m. av 21de april 1888

med endringslover av

27de juli 1896 og 29de

mars 1900, lov om för­

ändring i bestemmelsene

om svenske statborgeres

rettsstilling i Norge m. v.

av lite juni 1906, avsnitt

III, og lov om utenriks-

vesenet av 7de juli 1922

§ 8, 2net ledd.

Kristiania den 10 november 1923.

Sven Hagströmer

E. Alten.

Er. Martensen-Larsen.

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 mars 1924.

Närvarande:

justitierådet

S^undberg,

regeringsrådet

T^hulin,

justitierådet

S^tenberg,

justitierådet

K^öersneb.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparte-

mentsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7 mars

1924, vid vilket protokollsutdrag fogats ett inom justitiedepartementet upp­

rättat förslag till lag om förvärvande, och förlust av svenskt medborgar­

skap, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas

över förslaget, i vad det skilde sig från Kungl. Maj:ts proposition nr 29

till 1923 års riksdag.

Förslaget hade i erforderliga delar inför lagrådet föredragits av lands­

hövdingen Sven Hagströmer.

I det hänseende, vari lagrådet hade att avgiva yttrande över förslaget,

föranledde detsamma ej annan erinran från lagrådets sida än att beträf­

fande frågan, vid vilken levnadsålder ett barns beroende av dess föräldrar

med hänsyn till medborgarskap skulle upphöra, lagrådet, med hänvisning

till vad lagrådet anfört i sitt den 28 november 1922 avgivna utlåtande

över det förslag till lag om förvärvande och förlust av medborgarrätt, som

låg till grund för Kungl. Maj:ts ovannämnda proposition, hemställde, att

sagda ålder måtte, i överensstämmelse med vad som skett i de norska och

danska förslagen i ämnet, bestämmas till aderton i stället för tjuguett år.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

49

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock­

holms slott den 19 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern

T^rygger,

ministern för utrikes ärendena friherre

M^arks

von

W^urtemberg, statsråden M^alm, E^keberg, B^eskow, M^almroth, H^asselrot.

S^tridsberg, L^öbeck, C^lason, W^ohlin, P^ettersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, anmäler, att sedan

Kungl. Maj:t den 7 mars 1924 beslutat inhämta lagrådets utlåtande över

ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om förvärvande och

förlust av svenskt medborgarskap, i vad detta förslag skilde sig från Kungl.

Maj:ts proposition nr 29 till 1923 års riksdag, lagrådet den 18 mars 1924

i sådant avseende avgivit utlåtande. Förslaget hade i remitterade delar

ej föranlett annan erinran från lagrådets sida, än att beträffande frågan,

vid vilken levnadsålder ett barns beroende av dess föräldrar med hän­

syn till medborgarskap skulle upphöra, lagrådet, med hänvisning till vad

lagrådet anfört i sitt den 28 november 1922 avgivna utlåtande över det

förslag till lag om förvärvande och förlust av medborgarrätt, som låg

till grund för Kungl. Maj:ts ovannämnda proposition, hemställt, att sagda

ålder måtte i överensstämmelse med vad som skett i de norska och danska

förslagen i ämnet bestämmas till aderton i stället för tjuguett år.

Under förklaring, att föredraganden vid prövning av vad under ärendets

tidigare behandling anförts till stöd för de olika ståndpunkterna i nu

förevarande avseende funnit övervägande skäl tala för åldersgränsens be­

stämmande till tjuguett år, hemställer föredraganden, att förslaget måtte

i oförändrat skick, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition före­

läggas innevarande års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1924. 1 sond. 101 haft. (Nr 137.)

)