2

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Förslag

till

lag om polisväsendet i riket.

.

1 §•

För polisverksamhetens upprätthållande i enlighet med vad i denna lag

finnes stadgat skall riket vara indelat i polisdistrikt.

Stad, så ock köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att be­

kosta för köpingen erforderlig polispersonal, skall utgöra särskilt polis­

distrikt.

I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller del därav, bestämd i den ordning,

som i 9 och 10 §§ här nedan sägs, utgöra polisdistrikt.

2

§.

I stad skola polismän finnas anställda i den omfattning, det erfordras för

att i staden upprätthålla allmän ordning och säkerhet, verkställa spaning

och annan undersökning angående brott samt i övrigt fullgöra den polis­

verksamhet, som föranledes av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk.

I annat polisdistrikt skola i erforderlig omfattning polismän finnas an­

ställda ej mindre för polisverksamhet, som i första stycket sägs, än även

till biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskvlder eller

böter samt vid annan handräckning.

Erfordras i övrigt å viss ort å landsbygden polispersonal för att där upp­

rätthålla ordningen vid enstaka tillfällen utan att anledning finnes att härför

anställa polismän, som avses i andra stycket, varde i vederbörande polis­

distrikt en eller flera ordningsmän tillsatta.

3 §-

Till förstärkning av den för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet

avsedda polisstyrkan inom visst landstingsområde må polismän anställas för

landstingsområdet.

4

§•

I de polisdistrikt, Konungen bestämmer, skola polismän för hela rikets

behov finnas anställda.

5 §'

I stad, vars invånarantal uppgår till minst 10,(XX), skall polisstyrkan vara

så stor, att staden må kunna, efter ty nedan sägs, av den regelbundet an­

vända polispersonalen tillhandahålla polismän (reservpolismän) för att vid till­

fälligt behov av polisförstärkning å annan ort där biträda vid upprätthållan­

det av allmän ordning och säkerhet. Yad sålunda stadgats skall i län, där

stad med minst 10,000 invånare ej finnes, äga tillämpning å den stad inom

länet, Konungen bestämmer.

Stad, som i första stycket sägs, skall tillhandahålla en reservpolisman för

varje fullt tal av 10,000 invånare; uppgår invånarantalet icke till 10,000

eller skulle enligt nämnda grund numerären understiga tre, skola ändock

tre reservpolismän ställas till förfogande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

3

Stads skyldighet att tillhandahålla reservpolismän skall för värjo år be­

stämmas på grundvalen av de befolkningsuppgifter, som under nästföre­

gående år av vederbörande statsmyndighet offentliggjorts.

Konungen äger bestämma, i vad mån reservpolismännen skola utgöras

av polisbefiil eller vara beridna.

§•

I stad, som jämlikt 5 § skall tillhandahålla reservpolismän, skall i erforder­

lig utsträckning finnas i polisskola utbildad polispersonal för spaning och

annan undersökning angående brott (kriminalpolisavdelning).

Vid kriminalpolisavdelning, som på grund av stadgandet i första stycket

eller eljest i stad inrättas, skola, om och till det antal Konungen förordnar,

finnas anställda polismän för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom

staden.

7

§'

Jämväl annan polisman än sådan, som avses i 5 § eller 6 § andra stycket,

må, därest hans avlöning, efter ty nedan sägs, helt eller delvis bestrides av

statsmedel, användas för polisverksamhet utom det område, för vilket han

är anställd.

Närmare bestämmelser angående polismans användning utom det område,

för vilket han är anställd, meddelas av Konungen.

8 §-

Polisdistrikt är pliktigt att skäligen avlöna de polismän, vilka jämlikt 2,

4, 5 och 6 §§ skola finnas anställda i distriktet, samt de övriga befattnings­

havare, som för polisverksamhetens upprätthållande äro erforderliga, att med

skälig pension förse de befattningshavare, vilkas verksamhet är av stadig­

varande beskaffenhet, att, då befattningshavare avlidit i följd av skada, som

åsamkats i tjänsten, till hans änka och barn utgiva skäligt familjeunderstöd

samt att till avliden befattningshavares dödsbo utbetala skälig begravnings­

hjälp.

Polisdistrikt åligger tillika att draga försorg om uniformering och beväp­

ning av distriktets polispersonal samt om materiel, byggnader, arrestlokal,

telefon och övriga för behörig utrustning av distriktets polisväsen erforder­

liga anordningar.

För särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet är det polis­

distrikt, Konungen bestämmer, skyldigt att draga försorg.

I samband med fastställandet av befattningshavares avlöning skall jämväl

bestämmas, huruvida befattningen skall vara av stadigvarande natur.

Har landsting beslutat upprättandet av polisavdelning för ändamål, som

i 3 § sägs, skall vad i första, andra och fjärde styckena stadgats äga mot­

svarande tillämpning å landstinget.

Angående polisdistrikts och landstings rätt till bidrag av statsmedel stadgas

i 14 §.

4

9§-

Landsfiskalsdistrikts indelning i polisdistrikt skall såsom regel ske på

sådant sätt, att i varje polisdistrikt åtminstone en polisman kan antagas

erhålla full sysselsättning.

Skulle på grund av visst områdes avskilda läge eller annan särskild om­

ständighet området icke lämpligen kunna sammanföras med annat till ett

polisdistrikt, må området bilda eget polisdistrikt, ändock att det icke kan

giva full sysselsättning åt en polisman.

Polisdistrikt bör bildas av en eller flera hela kommuner. Där så icke

lämpligen kan äga rum, må indelningen ske utan iakttagande av de särskilda

kommunernas gränser.

Vid indelnings verkställande skall hänsyn tagas ej blott till folkmängd,

ytinnehåll, näringar, kommunikationer, behovet av polispatrullering och övriga

på polisverksamhetens omfattning inverkande omständigheter, än även där­

till, ätt det i visst polisdistrikt kan finnas lämpligt, att en eller flera polis­

män sysselsättas med allenast sådan verksamhet, som avses i 2 § första

stycket, eller med allenast sådan handräckningsverksamhet, som omförmäles

i samma paragrafs andra stycke.

Kungl. i\faj:ts proposition nr 58.

10

§.

Då landsfiskalsdistrikt skall indelas i polisdistrikt, skall landsfiskalen

lämna varje kommun inom landsfiskalsdistriktet tillfälle att utse två ombud,

med vilka landsfiskalen skall överlägga om huru indelningen bör ske. Lands­

fiskalen åligger därpå att med iakttagande av de i 9 § angivna grunderna

uppgöra förslag till indelning. Efter det vederbörande kommuner erhållit

tillfälle att yttra sig angående förslaget, har länsstyrelsen att besluta i

ärendet.

Sedan landsfiskalsdistrikt indelats i polisdistrikt, må länsstyrelse, därest

förhållandena så kräva, förordna om ny indelning av landsfiskalsdistriktet.

¹¹ §•

1. I Stockholm, så ock i varje län skall finnas en polisstyrelse.

Polisstyrelse tillkommer

att tillsätta innehavare av sådan befattning vid polisväsendet, som skall

vara av stadigvarande natur (ordinarie befattningshavare);

att, då ordinarie befattningshavare, vilken icke erhållit konstitutorial, eller

extra befattningshavare, som varit anställd vid polisväsendet i minst två år

i följd, befinnes för tjänsten olämplig, skilja honom därifrån; samt

att behandla frågor om disciplinär bestraffning av befattningshavare vid

polisväsendet.

Fråga om disciplinär bestraffning skall hänskjutas till polisstyrelse, så

snart vederbörande polischef anser strängare straff än varning, förlust av

löneförmåner i sju dagar eller mistning .av tjänsten under samma tid böra

tillämpas. Annan fråga om disciplinär bestraffning må efter klagan behandlas

av polisstyrelse.

5

2. Av polisstyrelses ledamöter skola två utses av Konungen. De övriga

skola väljas av länets landsting och av stadsfullmäktige i den eller de städer

inom länet, som eldigt 5 § äro skyldiga att tillhandahålla reservpolismän.

Landsting och stadsfullmäktige, som nyss sagts, skola utse vardera tre leda­

möter. Samtliga ledamöter skola utses för en tid av fyra kalenderår i sänder.

Av de av Konungen utsedda ledamöterna förordnar Konungen den ene

till polisstyrelsens ordförande och den andre till dess vice ordförande. Val

av övriga ledamöter skall, där det äskas av minst en fjärdedel av de i valet

deltagande, ske proportionellt på sätt därom är särskilt stadgat. För varje

ledamot skall utses minst en suppleant för tid och på sätt, som för leda­

moten föreskrivits.

I polisstyrelses överläggningar och beslut skola, utom de av Konungen

tillsatta ledamöterna, deltaga, om fråga angående polispersonal i viss stad,

som enligt 5 § är skyldig att tillhandahålla reservpolismän, skall behandlas,

de av stadsfullmäktige i nämnda städ valda ledamöterna, och, om fråga an­

gående annan polispersonal skall behandlas, de ledamöter, som valts av

vederbörande landsting.

Polisstyrelse är icke beslutför, om ej minst fyra ledamöter äro närvarande.

Angående fattande av beslut gälle vad i rättegångsbalken finnes stadgat om

omröstande till dom i annan domstol än häradsrätt.

En av de av Konungen utsedda ledamöterna skall vara borgmästare, lag­

faren rådman eller häradshövding. Fråga om disciplinär bestraffning må ej

behandlas, om ej sistnämnde ledamot är närvarande.

Polischef eller någon, som under polischef har anställning vid polisvä­

sendet, må ej vara ledamot eller suppleant i polisstyrelse.

Ledamot eller suppleant i polisstyrelse må ej heller den vara, som

icke uppnått 25 års ålder,

är under förmynderskap eller i konkurstillstånd,

är förklarad ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst eller eljest på grund av

honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag,

vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist för-

mäles, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan

påföljd, eller

är förklarad ovärdig att föra annans talan inför rätta.

3. Befogenhet att antaga extra befattningshavare vid polisväsendet samt

att entlediga befattningshavare i fall, då rätt därtill icke är polisstyrelsen

förbehållen, tillkommer för landsbygden länsstyrelsen och för stad veder­

börande polischef.

Myndighet, som i första stycket av detta moment sägs, äger att, där så

erfordras, bestämma den ort, där befattningshavare skall vara bosatt.

4. Vad i denna paragraf föreskrives angående tillsättande, entledigande

och disciplinär bestraffning av befattningshavare vid polisväsendet skall icke

äga tillämpning å de vid polisväsendet anställda statstjänstemännen, polis-,

mästare, andra ledamöter av poliskammare, polisdomare, polisintendenter,

stadsfiskaler, polisassessorer, polissekreterare eller polisnotarier.

Kung!. Maj ds proposition nr 58.

6

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 58.

12

§.

1. I kommun, som bildar eget polisdistrikt, må polisnämnd tillsättas.

Polisnämnd tillkommer

att upprätta förslag till löne-, omkostnads- och, i förekommande fall, pen-

sionsstat för polisväsendet i polisdistriktet samt till erforderliga ändringar i

dess^polisorganisation;

att besluta i ärenden angående förvaltningen av de till polisväsendet an­

slagna medlen och av de för polisväsendet använda fastigheterna; samt

att till vederbörande myndigheter avgiva yttranden och göra framställningar

i frågor av betydelse för polisväsendet.

Vad, sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för kommun att besluta,

att polisnämnd skall utöva allenast viss eller vissa av de ovan angivna be­

fogenheterna.

2. Då ordinarie befattningshavare skall tillsättas i polisdistrikt, som icke

enligt 5 § är skyldigt att tillhandahålla reservpolismän, skall, om polisnämnd

där finnes, åt nämnden lämnas tillfälle att, efter det polischefen avgivit

yttrande angående de sökande, till polisstyrelsen avgiva sådant yttrande.

Finnes i polisdistrikt, som nyss sagts, polisnämnd icke tillsatt, skall ytt­

rande angående de sökande i stället avgivas av vederbörande magistrat,

stadsstyrelse, kommunalförbundsdirektion eller kommunalnämnd.

3. Tillsättandet av polisnämnd ankommer å vederbörande kommun. Polis­

nämnd skall bestå av fem ledamöter, varjämte för varje ledamot skall finnas

minst en suppleant. Val av ledamöter sker för en tid av fyra kalenderår i

sänder och skall, där det äskas av minst en sjättedel av de väljande, ske

proportionellt på sätt därom finnes särskilt stadgat. Polisnämnd utser inom

sig ordförande och vice ordförande.

Vad i 11 § stadgas om hinder för att vara ledamot eller suppleant i

polisstyrelse skall gälla jämväl i avseende å ledamöter och suppleanter i

polisnämnd.

4. Utöver vad i denna paragraf finnes stadgat skola föreskrifterna i 45,

46, 48—53 och 56 §§ i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse

på landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse i avseende å polisnämnd.

5. För Stockholm skall vad som stadgas i 3 mom. första stycket och 4

mom. lända till efterrättelse allenast i den mån icke Konungen genom sär­

skilt utfärdade bestämmelser annorlunda förordnar.

13

§.

1. V årder i polisdistrikt eller av landsting i avseende å befattningshavare

vid polisväsendet beslut fattat angående avlöning, pensionering, familje-

understöd eller begravningshjälp, skall beslutet underställas länsstyrelsens

prövning.

Beslut, som sålunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas

eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därtill uppgivas.

2. Finner länsstyrelse, att avlöning, pension, familjeunderstöd eller be­

gravningshjälp av polisdistrikt eller landsting bestämts till lägre belopp än

7

Horn kan anses skäligt eller att polisdistrikt eller landsting eljest uppen­

barligen åsidosätter sina åligganden enligt denna lag, skall länsstyrelsen lins

polisdistriktet eller landstinget göra framställning om rättelse.

Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd,

äger länsstyrelsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länssty­

relsen förelägga lämpligt vite ocli till sådant vite fälla.

14 §.

1. Polisdistrikts kostnader för polispersonal, som i distriktet tinnes an­

ställd för hela rikets behov, för avlöning och pensionering av kriminalpolis­

man, som avses i 6 § andra stycket, för begravningshjälp till sådan kriminal­

polismans dödsbo samt för särskilda anordningar för polisväsendet i dess

helhet skola gottgöras polisdistriktet av statsmedel.

Kostnaden för polisstyrelsernas verksamhet bestrides av statsmedel.

2. Till kostnaden för avlöning av befattningshavare vid polisväsendet,

vilka anställts för landstingsområde eller i polisdistrikt, som avses i 1 §

tredje stycket, bidrager statsverket med eu tredjedel. Efter enahanda grund

utgiver statsverket bidrag till landstings eller dylikt polisdistrikts kostnad

för familjeunderstöd och begravningshjälp samt för sjukvård, som må till­

komma för landstingsområdet eller i polisdistriktet anställd befattninghavare

vid skada, som i tjänsten åsamkats honom.

3. Befattningshavare, vilken anställts för landstingsområde eller i polis­

distrikt, som avses i 1 § tredje stycket, må pensionsförsäkras i statsanstalt

enligt vad därom finnes särskilt stadgat. Vill landsting eller polisdistrikt

på annat sätt ombesörja pensionering av sådana befattningshavare, bidrager

staten med två niondelar av den utgående pensionen.

4. Till polisdistrikt, som skall tillhandahålla reservpolismän, utgår stats­

bidrag för varje reservpolisman, som skall tillhandahallas, med en tredjedel

av de” sammanlagda löneförmåner, som årligen tillkomma i distriktet anställd

polisman med lägsta lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen skall

tillhöra.

Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal, bestrider statsverket

ej mindre vad av vederbörande polismans lön belöper å tid, som han tjänst­

gjort utom distriktet, ävensom reservpolispersonalens transport till och från

tjänstgöringsorten, personalens bostad och kost under tjänstgöringstiden samt

särskilda kostnader för hästar och fordon, än även dagarvode till värjo polisman.

5. Om polisman i annat fall än som avses i 4 mom. på grund av före­

skrift i denna lag tjänstgör utom det område, för vilket han är anställd,

bestridas därigenom uppkommande särskilda kostnader av statsverket. Därest

polismannens lön endast delvis bekostas av statsverket, skall jämväl vad av

lönen belöper å tid, som han sålunda tjänstgör, helt bestridas av statsmedel.

6. Har polisman skadats i tjänsten, medan han på grund av stadgande

i denna lag tjänstgjort utom det område, för vilket han är anställd, skola

av statsmedel gäldas alla de kostnader, som på grund av skadan må åvila

vederbörande landsting eller polisdistrikt.

Kungl. Maj:tv proposition nr 58.

8

7, Angående statsbidrag till telefonkostnader, så ock angående ersättning,

till polisman för skada å kläder är särskilt stadgat.

15 §•

Skall polisdistrikt bestå av kommun eller del av kommun, skola polis­

distriktets rättigheter tillkomma och dess skyldigheter åvila kommunen.

Om polisdistrikt skall bestå av område från mer än en kommun, äger

länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna, att de kommuner’ som

helt eller delvis ingå i distriktet, skola för polisverksamhetens upprätthål­

lande bilda kommunalförbund. Kan enighet icke uppnås angående förbunds-

ordningen, äger länsstyrelsen att därom förordna. Sedan kommunalförbund

enligt länsstyrelsens förordnande kommit till stånd, må länsstyrelsen, på

ansökan av förbundsmedlem, förordna om ändring av förbundsordningen.

Ej må utan länsstyrelsens medgivande kommunalförbund, som nu sagts,

upplösas eller förbundsmedlem vinna utträde. Meddelas ej förordnande,

varom i detta stycke förmäles, och överenskomma ej ändock kommunerna

att bilda kommunalförbund, ankomme på dem att träffa de avtal, som i följd

av gemenskapen må erfordras.

För polisverksamhetens upprätthållande bildat kommunalförbund utövar

polisdistriktets rättigheter och fullgör dess skyldigheter.

Eå polisdistrikt består av område från mer än en kommun, skola polis­

distriktets kostnader för polisväsendet fördelas emellan de olika kommunerna

efter polispersonalens sannolika användning i de särskilda delarna av polis­

distriktet. Kan överenskommelse härom icke träffas, ankommer tvistens

avgörande på länsstyrelsen.

I avseende å polisväsendet skall vad som stadgas angående kommun äga

motsvarande tillämpning beträffande köping, som icke utgör egen kommun,

så ock beträffande municipalsamhälle, såvida ordningsstadgan för rikets

städer äger tillämpning i köpingen eller municipalsamkället.

16 §'

Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående

1) chefskapet över polispersonal;

2) polisskola;

3) tillsättning och entledigande av befattningshavare vid polisväsendet;

4) polispeisonalens tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning;

5) befattningshavares skyldigheter;

6) befattningshavares disciplinära bestraffning;

7) polisstyrelses tjänstgöring och förfarandet inför polisstyrelse; samt

8) utbetalning av statsbidrag till polisdistrikt och landsting.

17

§•

Vad i denna lag finnes stadgat utgör ej hinder för att polisbevakning på

statens bekostnad ombesörjes i annan ordning än i denna lag sägs, ej heller

för att dylik bevakning anordnas på enskild bekostnad vid visst företag, vid

viss tillställning eller eljest i särskilt fall.

r

Kung!. 3faj:ts proposition nr 58.

18 §.

Vite, som utdömes enligt denna lag, tillfaller kronan.

19 §.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av annan polischef än.

polismästaren i Stockholm, må föras hos länsstyrelse i den ordning, som

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är

bestämd.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse eller

polismästaren i Stockholm eller polisstyrelse, må föras hos Konungen i

vederbörande statsdepartement i den ordning, som nyss sagts.

Över vägrad fastställelse av beslut, som avses i 13 § 1 mom., må klagan

föras jämväl av den, som fattat beslutet.

KungI. Majtfs preposition nr 58.

i)

Denna lag träder, såvitt den avser stad, köping, som omförmäles i 1 §

andra stycket, eller landsting, i kraft den 1 januari 1926, från och med vilken

dag hittills gällande bestämmelser om bidrag till polispersonal, som an­

ställts för landstingsområde, ävensom övriga, för polisdistrikt, som nu sagts,

eller för landstingsområde meddelade, mot denna lag stridande föreskrifter

skola upphöra att gälla.

Fattas före nämnda dag, men efter det lagen utkommit av trycket, i polis­

distrikt, som ovan sagts, eller av landsting beslut, som avses i 13 § 1 mom.

och som skall lända till efterrättelse jämväl efter det lagen trätt i kraft,

skall å beslutet i vad det rör sistberörda tid tillämpas vad i denna lag finnes

stadgat om underställning av dylikt beslut.

Polisstyrelserna skola tillsättas så tidigt, att de i fråga om polispersonal,

som är anställd i polisdistrikt, varå denna lag skall äga tillämpning från och

med år 1926, eller för landstingsområde, må kunna träda i verksamhet från

och med nämnda år.

Högre kurs vid polisskolan i Stockholm skall under hösten 1925 bekostas

av statsmedel, och skola i följd härav de bestämmelser i denna lag, som

hava avseende å nämnda skola, från och med den 1 augusti 1925 träda i

tillämpning, i den mån Konungen därom förordnar.

Distriktsindelning enligt 9 och 10 §§ bör vara verkställd i god tid före

den 1 januari 1926,

I övrigt skall lagen vara satt i tillämpning senast den 1 januari 1932,

Önskar kommun, som enligt fastställd indelning skall utgöra eget polis­

distrikt, att lagen skall före sistnämnda dag erhålla tillämpning för kommunen,

må kommunen göra ansökning därom hos länsstyrelsen. Befinnes, att inom

kommunen tjänstgörande fjärdingsmän icke äga att kvarstå i tjänsten efter

den tidpunkt, från vilken lagen enligt ansökningen skall bliva tillämplig å

kommunen, eller kunna uppsägas till nämnda tidpunkt samt att statsmedel

finnas tillgängliga för bidrag till de polismän, som skola vara anställda inom

kommunen, varde ansökningen bifallen. Vad sålunda stadgats skall äga mot­

10

svarande tillämpning, om de kommuner, som enligt fastställd indelning helt eller

delvis ingå i visst polisdistrikt, göra ansökan om att lagen skall bliva tillämp­

lig för distriktet. Yad ovan stadgats angående sådant före den 1 januari 1926

fattat beslut, som avses i 13 § 1 mom., skall äga motsvarande tillämpning

å dylikt beslut, som efter det denna lag utkommit av trycket i polisdistrikt,

vai om i detta stycke förmäles, fattats innan lagen erhållit tillämpning för

distriktet.

Efter det lagen utkommit av trycket, må fjärdingsman tillsättas allenast

tills vidare men med rätt för fjärdingsmannen att åtnjuta tre månaders upp­

sägningstid. Fjärdingsman må ej uppsägas utan landsfiskalens samtycke.

Beslut, som efter det lagen utkommit av trycket fattas angående fjärdings­

mans avlöning, skall underställas länsstyrelsens prövning.

Då lagen trätt i tillämpning med avseende å visst polisdistrikt å lands­

bygden, skall lagen den 29 september 1899 angående fjärdingsmansbestyrets

utgörande jämte övriga mot denna lag stridande bestämmelser angående

polisväsendet upphöra att där gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Förslag-

till

lag om äudrad lydelse av 1 § i stadgan den 13 juni 1913 (nr 79) om

proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting

och stadsfullmäktige in. m.

Härigenom förordnas, att 1 § i stadgan den 13 juni 1913 om proportio­

nellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. in. skall

i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

1. Då val av kommunalnämnd, drätselkammare, kommunalrådmän, leda­

möter i stadsstyrelse, kyrko- och skolråd, ledamöter i polisstyrelse eller

polisnämnd samt landstings förvaltningsutskott, så ock val av två eller flera

personer för särskild beredning av ärenden, som skola företagas till avgö­

rande å kommunalstämma, inom kommunalfullmäktige, å allmän rådstuga,

inom stadsfullmäktige, å kyrkostämma eller inom landsting, äro proportio­

nella, skall vid valens förrättande iakttagas vad här nedan i 2—7 §§ är

föreskrivet.

2. Vid------------------- — efterrättelse.

Kung!. Maj.-ts proposition nr 58.

11

Förslag

till

förordning med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid

polisväsendet rätt till lön och pension in. in.

_1

§•

1. Har befattningshavare vid polisväsendet utan eget förvållande i tjänsten

åsamkats skada och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra, må på grund

därav intill dess skyldighet för befattningshavaren att avgå ur tjänsten in­

trätt någon minskning i honom tillkommande löneförmåner icke äga rum,

förrän sex månader förflutit från dagen för skadans inträffande.

2. Har befattningshavare förbjudits att tjänstgöra till förekommande av

smittofara, må på grund därav intill dess skyldighet för befattningshavaren

att avgå ur tjänsten inträtt någon minskning i honom tillkommande löne­

förmåner icke äga rum, förrän sex månader förflutit från det förbudet med­

delades.

3. Med befattningshavare vid polisväsendet avses i denna förordning be­

fattningshavare, vilken tillsättes i den ordning, som i 11 § 1—3 mom. i

lagen om polisväsendet i riket finnes föreskriven.

2

§- .

Ordinarie befattningshavare, som har full sysselsättning av sin tjänst, är

berättigad att utan minskning av honom tillförsäkrade löneförmåner årligen,

när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester

under eu tid av minst fjorton dagar.

3 §■

1. Ordinarie befattningshavare vid polisväsendet skall vara skyldig att

avgå från sin befattning:

a) när han uppnått föreskriven pensionsålder;

b) om han i följd av skada, som avses i 1 § 1 mom., finnes vara för fram­

tiden oförmögen att behörigen sköta sin befattning;

c) om han i annat fall än som avses under b) i följd av skada eller sjuk­

dom under fem på varandra följande år varit oförmögen att tjänstgöra under

sammanlagt mer än 4/s av den tid, som det eljest ålegat honom att tjänst­

göra, och finnes vara för framtiden oförmögen att behörigen sköta sin tjänst;

d) om han under fem på varandra följande år varit på grund av smittsam

sjukdom tjänstledig eller från tjänstgöring avstängd under sammanlagt mer

än 4/ä av den tid, som det eljest ålegat honom att tjänstgöra, och finnes

vara av samma anledning för framtiden obehörig att tjänstgöra.

2. Vad i 1 mom. stadgats skall ej utgöra hinder för att undantagsvis

meddela befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, tillstånd att kvarstå

i befattningen, därest och så länge han prövas kunna på ett tillfredsställande

sätt sköta tjänsten, dock må sådant tillstånd ej meddelas för mer än ett år

i sänder och icke för längre tid än sammanlagt fem år.

12

Tillstånd, som ovan sägs, må meddelas, om befattningshavaren är anställd

vid polisväsendet i stad, av vederbörande polischef och eljest av länsstyrelsen.

3. Då ordinarie befattningshavare avgår från sin befattning efter att

hava uppnått föreskriven pensionsålder eller entledigas enligt 1 mom. under

b)—d), skall befattningshavaren vara berättigad att genast åtnjuta pension.

4. Befattningshavare är ej pliktig att bidraga till sin pensionering med

högre belopp än som svarar mot en tredjedel av de avgifter, som kunna

erfordras för att bereda honom pension.

4

§.

Upphör ordinarie befattningshavares anställning vid polisväsendet i visst

polisdistrikt eller för visst landstingsområde utan att rätt till pension enligt

3 § 3 mom. tillkommer honom, skall han berättigas att senast vid den tid­

punkt, då han uppnått den för befattningen föreskrivna pensionsåldern, åt­

njuta minst så stor pension, som svarar mot den tid, den ordinarie an­

ställningen varat, dock att pension ej tillkommer honom så länge han inne­

har ordinarie anställning vid polisväsendet.

Vad sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för polisdistrikt eller lands­

ting att från pensionsrätt utesluta befattningshavare, som avsatts från sin

tjänst eller på grund av olämplighet blivit därifrån skild.

5 §.

Avlider befattningshavare till följd av skada, som avses i 1 § 1 mom.,

skola hans efterlämnade make och arvsberättigade barn vara berättigade till

pension (familjeunderstöd).

Rätt till familjeunderstöd tillkommer dock ej efterlevande make, om äkten­

skapet, utan att därigenom barn legitimerades, ingicks efter det skadan in­

träffade och anledning finnes till antagande, att skadans livsfarliga beskaffen­

het vid äktenskapets ingående var bekant för någon av makarna. Dylik

rätt tillkommer ej heller adoptivbarn, som adopterats efter det skadan in­

träffade. Familjeunderstöd skall tillkomma efterlevande make, så länge

maken lever ogift, och barn, tills det uppnår 21 års ålder eller dessförinnan

träder i äktenskap. Därest barn, som har rätt till familjeunderstöd, vid upp­

nåendet av 21 års ålder befinnes vara varaktigt oförmöget till arbete, skall

det bibehålla rätt till familjeunderstöd så länge oförmögenheten till arbete

fortfar.

Innehade den avlidne vid dödsfallet befattning, förenad med rätt till

familjepension från anstalt, som helt eller delvis bekostas av vederbörande

kommun eller landsting eller av staten, må med hänsyn därtill familje-

understödets belopp skäligen jämkas.

6 §’

Pension, som utgår till förutvarande befattningshavare vid polisväsendet,

må icke tagas i mät. Detsamma skall gälla om familjeunderstöd, som till­

kommer sådan befattningshavares efterlämnade make eller barn, samt om

begravningshjälp, som skall utgå till befattningshavares dödsbo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1920.

Polis- eller fjärdingsman, som vid polisväsendet liar anställning, som kan

betraktas såsom ordinarie, vid den tidpunkt, från vilken lagen om polis­

väsendet i riket skall lända till efterrättelse i avseende å det område, för

vilket lian är anställd, äger, då fråga uppstår om honom tillkommande rätt

till pension, tillgodoräkna sig hela den tid, som han i en följd innehaft

dylik anställning för området.

ICungl. Maj:tr* proposition nr !)8.

13

Förslag

till

kungörelse angående tillägg till reglementet den 31 december 1919 (nr

878) för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.

Härigenom förordnas, att till reglementet den 31 december 1919 för sta­

tens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. skall fogas ett nytt

kapitel av följande lydelse:

Kap. VIII. Särskilda bestämmelser angående befattningshavare vid polis­

väsendet.

§

79

.

Föreskrifterna i §§ 1—4, 6—11 och 13—31 skola, i den mån ej annat

stadgas i §§ 80--88, äga tillämpning å pensionering av sådana ordinarie

befattningshavare vid polisväsendet, som äro anställda i polisdistrikt, till

vars polisväsen statsbidrag utgår jämlikt 14 § 2 mom. i lagen om polis­

väsendet i riket, eller för landstingsområde.

§ 80.

Polisdistrikt eller landsting är berättigat att för att bereda befattnings­

havare, som i 79 § sägs, pensionsrätt enligt detta reglemente hos pensions-

anstalten anmäla befattningshavaren. Har sådan anmälan skett, skall polis­

distriktet eller landstinget utom i fall, som avses i § 11, § 18 mom. 2 och

§ 21 mom. 2, betraktas såsom huvudman enligt detta reglemente. "Vad som

enligt § 11 och § 18 mom. 2 är stadgat i avseende å huvudman, skall till-

lämpas för landsbygden å länsstyrelsen och för stad å vederbörande polis­

chef. Den skyldighet, som jämlikt § 21 mom. 2 åligger huvudman, skall full­

göras av vederbörande polischef.

§ 81.

Tjänstepensionsunderlaget skall utgöra två tredjedelar av sammanlagda

beloppet av de löneförmåner, som befattningshavaren enligt gällande bestäm­

melser högst må åtnjuta. Om naturaförmåner ingå i avlöningen, skall vid

bestämmandet av tjänstepensionsunderlaget den kontanta avlöningen ökas

med naturaförmånernas av pensionsanstalten uppskattade värde, varvid dock

värdet av bostad och bränsle icke må upptagas högre än till 20 % av

löneinkomsten i övrigt.

14

§ 82.

Vid beräkning av tjänstepensionsunderlag i fall, som avses i § 27, skall

någon nedsättning av tjänstepensionsunderlaget icke äga rum på den grund,

att befattningshavares avgång icke föranletts av befattningens indragning.

§83.

Vid bestämmandet av genast börjande tjänstepensions belopp skola

tjänster tillgodoräknas befattningshavaren även för den tid han efter fyllda

20 år i eu följd innehaft icke ordinarie befattning vid polisväsendet, därest

denna befattning i avseende. å tjänstgöringens art och omfattning finnes

svara mot eller vara jämförbar med den, för vilken pension skall åtnjutas,

samt befattningshavaren icke samtidigt haft annan polisbefattning, som med­

för ratt till pension. Det tillkommer pensionsanstalten att bestämma de

tjänstår, som sålunda må tillgodoräknas befattningshavaren.

„

.

§ 84.

Pensionsåldern är 60 år.

§ 85.

For hel tjänstepension erfordras 30 tjänstår.

§

86

.

Tillstånd för befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, att kvarstå

i sin befattning må meddelas allenast undantagsvis och för ett år i sänder.

§ 87.

1. Den årliga tjänstepensionsavgiften, som med i § 7 omförmält avdrag

skall erläggas av befattningshavaren, är 4 % av tjänstepensionsunderlaget.

2. Huvudmannen erlägger en årsavgift av 51/3 % av tjänstepensions­

underlaget.

§ ⁸⁸.

Engångsavgift, som avses i § 9 mom. 1, skall vara lika med sju nionde­

delar av den försäkringsfond, som beräknas svara mot de avgifter, vilka

skulle erlagts enligt § 7, om reglementet varit gällande under den före­

gående tiden. Är huvudman pliktig att erlägga engångsavgift, skall staten

till pensionsanstalten erlägga ett belopp, motsvarande återstoden av nämnda

försäkringsfond.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1926.

Har befattningshavare anmälts hos pensionsanstalten och föreligger sådant

fall, som avses i § 6, skall pensionsanstalten även utan flarn ställning från

huvudmannen bestämma tidpunkten, varifrån reglementet skall anses hava

vai it gällande för befattningshavaren; och skall därvid befattningshavaren

äga att tillgodoräkna sig tid, som han vid den tidpunkt, då lagen om

polisväsendet i riket blev tillämplig å huvudmannen, i en följd innehaft ordi­

narie befattning för vederbörande landstingsområde eller för område, som

helt eller delvis ingår i vederbörande polisdistrikt.

Kwtgl. Maj:ts proposition nr 58.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

lf>

Utdrag ^av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott

dm 20 februari 1925.

N ärvarande:

Statsministern

S

andler^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

O

lsson

, N

othin

, H

ansson

, L

inders

, L

arsson

, W

ioforss

, M

öller

, L

evinson

.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdeparte­

menten anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Frågan om eu reform av rikets polisväsen har under en följd av år varit

föremål för statsmakternas intresse. Då jag nu går att anmäla denna re­

formfråga, må det till en början tillåtas mig att lämna en kort redogörelse

för den nuvarande polisorganisationen.

På landsbygden utom köpingar, tillkomna efter 1864, ankommer ordnin­

gens upprätthållande i första hand på vederbörande landsfiskal, biträdd av

fjärdingsman och så kallade extra polismän. Varje socken å landet är

jämlikt lagen den 29 september 1899 (nr 77, sid. 1) angående fjärdings-

mansbestyrets utgörande skyldig att anställa minst eu fjärdingsman, dock

må med länsstyrelsens medgivande två eller flera smärre socknar, som

gränsa intill varandra, förena sig om en fjärdingsman. Fjärdigsman utses

av kommunalstämman för en tid av minst tre år i sänder och skall av kom­

munen förses med skälig lön. Utsedd persons lämplighet prövas av lands­

fiskalen, som, om han anser den utsedde icke lämplig, har att därom göra

anmälan hos länsstyrelsen, vilken myndighet äger att, om skäl därtill för­

anleda, förordna om nytt val. Enas icke socknar, som utgöra ett gemen­

samt fjärdingsmansdistrikt, i valet av fjärdingsman, äger landsfiskalen att

utse den av de valde, som han finner till befattningen lämpligast. Antagnings-

bevis för fjärdingsman utfärdas av landsfiskalen. Fjärdingsmännen, för vilka

Kungl. Maj:t utfärdat instruktion den 29 september 1899 (nr 77, sid. 4),

äro skyldiga att biträda landsfiskalerna ej blott med egentliga polisgöromål

utan även med handräckningsgöromål, och utvecklingen har fört därhän,

att fjärdingsmännens viktigaste funktion numera är att biträda vid restin-

drivning. Beträffande andra landskommuner än köpingar, som tillkommit

efter år 1864, förefinnes icke någon ytterligare skyldighet att sörja för polis­

väsendet utöver skyldigheten att hålla fjärdingsmän. Åtskilliga kommuner

hava emellertid frivilligt dragit försorg om anställandet av särskild polis­

personal för ordningens upprätthållande. Till kostnaden för denna personal,

de så kallade extra polismännen, bidrager staten, enligt beslut av 1908 års

riksdag, med hälften, om kommun, landsting eller enskilda lämna motsva­

rande tillskott. I fall, då behov av förstärkt polisuppsikt finnes oavvisligt,

må emellertid enligt förenämnda riksdagsbeslut extra polismän tillsättas,

till vilkas avlöning staten bidrager med mera än hälften; i åtskilliga fall

Nuvarande

polis­

organisation.

IG

bestrider staten faktiskt hela lönekostnaden. Extra polismän tillsättas tills

vidare, i regel av länsstyrelsen. Upphör det från kommun, landsting eller

enskilda utgående anslaget till viss polisman, måste befattningen indragas,

om icke staten i enlighet med vad som nyss omnämnts kan träda emellan.

Förenämnda köpingar äro enligt särskilda bestämmelser i vederbörande

köpingsbrev pliktiga att anställa en av länsstyrelsen tillsatt polisuppsynings­

man, som har att i stället för landsfiskalen handhava köpingens säkerhets-

ocli ordningspolis samt att i ärenden, som angå köpingens befolkning, full­

göra de bestyr, som på landet åligga fjärdingsman. Köping, varom nu är

fråga, är därjämte pliktig att anställa det antal polisbetjänter, som till upp-

syningsmannens biträde finnes nödigt.

Till förstärkning av ordningspolisen å landsbygden finnes i Blekinge,

Malmöhus och Östergötlands län så kallad ridande polis, bekostad — från­

sett själva uppsättningskostnaden, till vilken staten ej bidrager — till hälften

av statsmedel och till hälften av vederbörande landsting samt kommuner

och enskilda.

För spaning och annan undersökning angående brott (kriminalpolisverk­

samhet) finnes å landsbygden i regel ingen särskilt utbildad personal. Ett

sextiotal av rikets landsfiskaler, ett tjugotal av köpingsåklagarna samt ett

antal landsfiskalsaspiranter hava emellertid erhållit någon kriminalpolisut­

bildning. Vidare finnas särskilda länsdetektiver, bekostade till hälften av

staten och till hälften av vederbörande landsting, i Stockholms, Uppsala,

Älvsborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län. Slutligen är att märka, att

eu del av den så kallade ridande polisen i Malmöhus län är utbildad för

kriminalpolisverksamhet och jämväl användes för sådant ändamål.

I städerna omhänderhaves polisverksamheten av polismästare, poliskam­

mare, magistrat, stadsstyrelse eller viss ledamot av magistrat eller stadssty-

relse med biträde av underordnad polispersonal. Stadsfiskalen har i vissa

städer icke någon befattning med polisväsendet, i andra har han förmans­

ställning vid poliskåren, i åter andra utövar han under magistraten eller

stadsstyrelsen chefskapet över polispersonalen. För kriminalpolisverksam­

het särskilt utbildad polispersonal finnes i åtskilliga större städer. Städer­

nas polispersonal har i denna sin egenskap icke någon befattning med exe­

kutionsväsendet. Uttryckliga bestämmelser angående städernas skyldigheter

i fråga om polisväsendet saknas som regel.

Den organisation, för vilken nu redogjorts, är närmast avpassad för nor­

mala fall. Till biträde vid ordningens upprätthållande å ort, där oordningar

av större omfattningar utbrutit eller hota att utbryta, har en särskild re­

servpolisorganisation tillskapats. Denna reservpolisorganisation innebär, att

vissa städer enligt kontrakt med statsverket skola vara skyldiga att mot

bestämd gottgörelse tillhandahålla polispersonal på rekvisition av vederbö­

rande länsstyrelse, där polispersonalen erfordras inom det län, vartill den

förpliktade staden hör, och eljest på rekvisition av chefen för socialdeparte­

mentet. Det totala antal polismän, som står till förfogande, har intill den

1 januari innevarande år utgjort 185 man.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

17

Beträffande den egentliga polispersonalens ställning — med egentlig polis­

personal förstår jag här liksom i det följande annan polispersonal än fjär­

dingsmannen — förefinnas synnerliga ofullständiga bestämmelser av mera

allmän natur. Sålunda saknas rent av föreskrift om vem som skall äga att

utfärda reglementariska bestämmelser för polispersonalen, och donna brist

har medfört, att spörsmålet härom lösts på olika sätt för olika orter. För

städernas del hava polisreglementen utfärdats än av Kungl. Maj:t, än av

magistrat, stadsstyrelse eller stadsfullmäktige med eller utan stadfästelse av

vederbörande länsstyrelse och än av stadens polischef. För landsbygdens

del hava förefintliga reglementariska bestämmelser i regel utfärdats av läns­

styrelsen, men det finnes också exempel på att instruktioner utfärdats av

kronofogde, länsman, polisuppsyningsman eller kommunalstämma. Innehållet

i de för olika orter gällande bestämmelserna är också i hög grad växlande.

Medan sålunda de största städernas polisreglementen och instruktioner inne­

hålla regler angående sättet för polispersonalens tillsättande och entledigande,

angående kompetensvillkor för antagande och i vissa fall befordran, angående

disciplinär bestraffning samt angående personalens tjänstgöring, innehålla de

för orter å landsbygden gällande bestämmelserna ofta föreskrifter allenast i

ett enda av här omnämnda avseenden.

Polispersonalens tjänsteställning är, såsom torde framgå redan av vad

som ovan nämnts om förefintliga polisreglementen och instruktioner, mycket

växlande. Medan sålunda på många håll polisman kan utan vidare upp­

sägas att lämna tjänsten efter viss kort uppsägningstid, kan på andra håll

polisman icke entledigas utan att hans förhållanden i tjänsten därtill givit

anledning. Beträffande sådana landsbygdskommuner, som icke äro skyldiga

att anställa egentliga polismän, är polisanställnings fortbestånd, såsom redan

berörts, beroende av att medel till polismannens avlöning stå till förfogande.

Eu bestämmelse, som ofta förekommer i städernas polisreglementen, är den

så kallade olämpliglietsparagrafen, enligt vilken polisman när som helst kan

avskedas, då vederbörande myndighet — i regel polischefen — finner polis­

mannen vara för tjänsten olämplig och för honom förlorat förtroendet.

över de lokala polischeferna på landsbygden och i städer utan magistrat

utövas ledningen över polisväsendet av landsfogden, vilken liksom veder­

börande polischefer i städer med magistrat sorterar under länsstyrelsen.

Av landsfogdarna, vilka bland annat äga att leda polisutredningar rörande

de grövre brott, som av dem beivras, har endast en tjänstgjort vid krimi­

nalpolisavdelning, medan två någon tid tjänstgjort såsom stadsfiskaler.

I Stockholm råder det särskilda förhållandet, att polismästaren, som ut­

övar chefskapet över polispersonalen, äger att utöva överståtkållarämbetet

tillkommande beslutanderätt i alla polisväsendet rörande frågor, med vilka

överståthållaren ej själv tager befattning.

Högsta ledningen av rikets polisväsen tillkommer Konungen i statsrådet.

Handläggningen av hithörande frågor inom kansliet ankommer på socialde­

partementet.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 52 höft. (Nr 58.)

2S5i 24

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 58.

18

Brister

i den nuva­

rande orga­

nisationen-

Bristerna i den här refererade organisationen hänföra sig framför allt till

landsbygdens polisväsen.

Fjärdingsmansbefattningen är såsom regel en bisyssla, och avlöningen är

också bestämd med hänsyn därtill. En följd härav är, att fjärdingsmannen

måste skaffa sig andra inkomstkällor för att kunna existera, och enligt vad

erfarenheten visat får på grund härav på många håll fjärdingsmansverksam-

heten stå tillbaka för annat, mera inbringande arbete.

Ofta förekommer också, att fjärdingsmannens avlöning icke är bestämd

med hänsyn till det arbete, han har att utföra, utan att fjärdingsmannen

måste nöja sig med en rent av orimligt liten lön. Visserligen liava de no­

minella lönerna stigit avsevärt under senare år. Till belysande härav och

till upplysning angående fjärdingsmanslönernas belopp må följande upp­

gifter lämnas angående fjärdingsmännens totala avlöning åren 1905 och 1923.

Rungl. Maj:ts proposition nr 58,

Lönens belopp

Antal

1905

1923

högst 50 kr .................................................................

965

171

51— 100 »

..................................... .........................

793

244

101— 200 » .....................................

617

467 ,

201— 300 » ...................................; ...........................1

224

450

301- 500 »..............................-

.....................

638 '

501—1,000 »

....... ;........................................................|

573

1,001—1,500 »

............... ............. ........................... :...... j

■ 178

151

1,501 2.000 »

........ ....................................................... !

67

2,001-3,000 »

.................................................................

65

över 3,000 »

.................................................................

2,777

23

2,849 .

De sålunda meddelade uppgifterna för 1923 äro dock i viss mån miss­

visande, i det att i ett flertal fall i lönen inräknats vad som tillkommer

fjärdingsman såsom extra polisman. De lägsta fjärdingsmalislönevna före­

komma i två distrikt i Älvsborgs län med respektive 122 och 132 innevånare;

i det ena synes fjärdingsmannen icke alls erhålla någon lön, i det andra

utgör årslönen 2 kronor.

Det torde ligga i öppen dag, att det icke är möjligt att för de obetydliga

löner, som i åtskilliga fall lämnas, erhålla ens någorlunda tillfredsställande

fjärdingsmän. Också förspörjes från många håll, att man vid befattningarnas

tillsättande huvudsakligen fäster avseende icke vid de sökandes kvalifikatio­

ner utan vid att vederbörande är villig att nöja sig med eu liten lön, .och

mångfaldiga exempel finnas på att eu fjärdingsman ersatts med eu annan

allenast på den grund, att denne erbjudit sig att tjänstgöra mot lägre lön.

Enligt uppgifter, som infordrats för en av numera landshövdingen S. Linnér

verkställd utredning i ämnet, hade länsstyrelserna under femårsperioden

1916—1920 i 47 fall funnit sig böra förordna om nytt val på grund av ut­

sedd persons olämplighet och i 32 fall vidtagit åtgärd på grund av beslutad

fjärdingsmanslöns" otillräcklighet’.

*. . : ' 1

19

Den omständigheten, att fjärdingsmannen väljas för relativt kort tid —

funktionstiden överstiger ganska sällan tre år — är också ägnad att försvaga

deras ställning. Enligt vad erfarenheten visar, utsätter sig en fjärdingsman,

som sin plikt likmätigt ingriper mot inflytelserika sockenbor, för risken att

icke bliva omvald eller åtminstone få sin lön nedsatt för en följande tjänst­

göringsperiod. Det torde i detta sammanhang böra erinras om att enligt den

Linnérska utredningen under tioårsperioden 1911—1920 ej mindre än 143

fjärdingsmansbefattningar växlat innehavare fyra eller flera, högst tio gånger,

medan ett, två och tre personbyten skett i respektive 798, 396 och 397 di­

strikt. I åtskilliga av dessa fall hava givetvis vederbörande fjärdingsmän

avlidit eller själva frivilligt dragit sig tillbaka, men att fjärdingsmannens

dåliga avlöning och beroende ställning spelat in i ett stort antal fall, synes

högst antagligt.

Det anförda lärer vara nog för att visa, att vår nuvarande fjärdingsmans-

organisation icke är tillfredsställande, och det torde väl knappast behöva

framhållas, att de myndigheter, statliga såväl som kommunala, vilka måste

anlita fjärdingsmännen, allmänt företräda den uppfattningen, att en reform

av ifrågavarande organisation är ofrånkomlig.

Ofullkomligheten i nuvarande organisation gör sig gällande såväl i av­

seende. å fjärdingsmännens egentliga polisverksamhet som i avseende å deras

verksamhet som exekutionsbetjänter. Emellertid är att märka, att fjärdings­

mannen endast i relativt ringa utsträckning tagas i anspråk för egentlig

polisverksamhet. Givetvis beror detta delvis på att förhållandena på den

egentliga landsbygden över huvud taget mera sällan nödvändiggöra ingri­

pande av polisman. Men på sådana orter, framför allt i samhällen med

sammanträngd befolkning, där ett mera regelbundet behov av polispersonal

förekommer, torde det ligga i sakens natur, att fjärdingsmannen icke anses

kunna utan särskild ersättning betungas med polisbevakning, för vilken han

dessutom ofta saknar erforderliga förutsättningar. Man är sålunda här hän­

visad till de så kallade extra polismännen, vilka för övrigt i många kom­

muner samtidigt äro fjärdingsmän. Enligt vad erfarenheten visar vägra

emellertid kommunerna i fall, då dylik polispersonal behöves, ofta att ställa

medel för avlöning till förfogande. Ehuru staten på åtskilliga ställen trätt

emellan — i Yästernorrlands län bekostas sålunda den extra polispersonalen

nästan helt och hållet av statsmedel — finnas många orter, i vilka extra

polispersonal erfordras men av brist på medel icke kunnat anställas. I

kommuner, där anslag verkligen beviljas, äro dessa ofta otillräckliga. Då

lönerna sålunda mångenstädes måste bliva alltför låga och polismannen,

såsom förut berörts, ständigt riskerar att i följd av anslagsindragning gå

miste om sin befattning, är det tydligt, att det måste bliva svårt att erhålla

och än mer att behålla dugliga extra polismän. Exempel lära för övrigt

icke saknas på att ortsbefolkningen tagit illa upp, att polisman med nit och

självständighet fullgjort sin tjänst och på att vederbörande kommun i dylika

fall indragit anslaget till polismannens avlöning. Jämväl organisationen av

Kung}. Maj.ts proposition nr 58.

den så kallade extra polispersonalen på landsbygden lämnar alltså mycket

övrigt att önska.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för vårt nuvarande

polisväsen saknas å landsbygden i regel utbildad kriminalpolispersonal. Då

några anteckningar angående anmälda och beivrade brott icke behöva göras

av åklagarna på landet, är det icke möjligt att verkställa en allmän jämfö­

relse emellan resultaten av kriminalpolisarbetet på landsbygden och i de

städer, där utbildad kriminalpolispersonal finnes anställd. I Stockholms län

föras emellertid vissa dylika anteckningar, och jag har med ledning av

uppgifter, som angående andra brott än fylleri- och ordningsförseelser in­

fordrats från åklagarna i nämnda län, låtit uppgöra en sammanställning över an­

talet anmälda och åtalade brott i länet åren 1919 — 1924. Till jämförelse har jag

jämväl infordrat uppgifter i enahanda hänseende från kriminalavdelningen

vid Stockholms poliskår, varest sedan lång tid tillbaka noggranna anteck­

ningar härutinnan föras. För år 1924 hava emellertid från Stockholm ännu

icke kunnat erhållas några uppgifter. Med ledning av nämnda uppgifter har

till belysande av skillnaden emellan kriminalpolisarbetets effektivitet å lands­

bygden och i en stad med ordentligt organiserad kriminalpolis följande

tabell uppgjorts.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Stockholms län

" -................ ' ----- ~ " !

Stockholms stad

Antalet an­

mälda brott

Antalet åtalade

brott

Antalet åtalade

i

%

ay antalet

anmälda

Antalet an­

mälda brott

» i i , «, , j Antalet åtalade:

Antalet åtalade .

n/

, ,

,

..

fi % av antalet^

brott

anmalda

1919..........

1,440

677

47,oi

9,568

5,139

63,71

1920.........

1,338

671

48,84

8,306

4,967

59,8

1921..........

1,193

551

46,19

7.072

.

4,708

66,57

1922..........

1,230

593

48,21

6.330

3,547

56,03

1923.........

1,360

590

43,89

7,153

4,547

63,57

1924..........

1.415

618

43,67

—

—

1

Medeltal....

1,338

617

46,n

7,686

4,582

59,oi

Beträffande uppgifterna för Stockholms län synes uppenbart, att de äro all­

deles för gynnsamma, vilket torde bero på att dels anteckningarna om an­

mälda brott icke äro fullständiga och dels brott i mindre utsträckning an­

mälas å landsbygden än i städerna. Också skilja sig siffrorna för olika di­

strikt i anmärkningsvärd grad. Medan i Danderyds distrikt av 241 brott,

som under ifrågavarande sex år anmälts, 45 eller 18,6 7 % beivrades, voro

motsvarande siffror för Sjuhundra distrikt 115, 111 och 96,62 %.

Då i regel kriminalpolisarbetet för ett visst brott icke torde bliva svårare

på landsbygden än i en storstad, synes man, oavsett skiljaktigheten i för­

hållandena i en sådan stad och den omkringliggande landsbygden, på grand

av de i tabellen meddelade uppgifterna trots deras ofullständighet kunna räkna

med att en förbättring i landsbygdens kriminalpolisorganisation skulle med­

föra eu högst väsentlig ökning av kriminalpolisarbetets effektivitet därstädes.

21

Jag vill i detta sammanhang anmärka, att den brist i organisationen, som

ligger däri, att åtskilliga landsfiskaler och andra, som handhava undersök­

ningar angående brott, sakna kriminalpolisutbildning, måste betraktas såsom

tillfällig, i det att enligt kungörelsen den 14 december 1917 (nr 904) för att

kunna utnämnas till landsfiskal kräves, att vederbörande bland annat erhållit

utbildning å, detektivavdelning i stad; dock medför alltjämt avlagd länsmans-

examen utan dylik utbildning behörighet till landsfiskalstjänst, om sökande

efter examens avläggande utan avbrott tjänstgjort inom landsstaten. I fråga

om köpiugsåklagare hava länsstyrelserna genom cirkulär den 14 december

1917 (nr 914) anbefallts att draga försorg om att befattning såsom köpings-

åklagare senast vid utgången av år 1920 ej innehaves av annan än den, som

avlagt examen för vinnande av landsfiskalssyssla; dock skola, då särskild

anledning därtill förekommer, äldre innehavare av dylik befattning kunna tills

vidare få kvarstå däri.

Utom att, såsom av det föregående torde framgå, den personal, som på

landsbygden står till landsfiskalernas förfogande, såväl i fråga om kompetens

som i fråga om antal icke fyller måttet, lider landsbygdens polisorganisation

av det felet, att landsfiskalerna själva av olika anledningar sakna möjlighet

att ägna tillräcklig tid åt polisarbetet. Förhållandena hava så småningom

utvecklats därhän, att landsfiskalernas tid till övervägande del kommit att

upptagas av indrivnings- och utsökningsärenden. De minutiösa bestämmel­

ser, som gälla angående tid och sätt för redovisning i dessa ärenden, för­

anleda ock, att landsfiskalerna tvingas att i första hand ägna sig åt dem och

låta polis- och åklagarverksamheten stå tillbaka. I följd av att man nödgas

anlita landsfiskalerna för vissa offentliga uppdrag, såsom ordförandeskap i

taxeringsnämnder, har landsfiskalernas möjlighet att ägna sig åt polisverk­

samhet ytterligare minskats.

Jämväl landsfogdarna hava i vida mindre mån äii som vid den nuvarande

landsfogdeinstitutionens tillkomst förutsattes kommit att ägna sig åt polis-

och åklagarväsendet. Man tänkte sig då, att landsfogden skulle vara fri från

sådana förvaltningsbestyr, som kunde verka hindrande på hans polis- och

åklagarverksamhet, och att landsfogden därför skulle tillföra polis- och åklagar­

väsendet på landsbygden eu högst avsevärd förstärkning. I verkligheten har

det blivit så, att de flesta landsfogdar kommit att företrädesvis bliva syssel­

satta med inventeringar och arbete inom vederbörande länsstyrelse.

I städerna torde ordningspolisverksamheten såsom regel upprätthållas på

ett tillfredsställande sätt. Anmärkas bör dock, att polisutbildningen på många

håll är bristfällig. Polisskolor finnas för närvarande blott i Stockholm och

Uppsala. Den förra bekostas av staden, den senare är en privat inrättning,

till vilken dock staten lämnar ett visst årsbidrag. Särskilda poliskurser finnas

anordnade vid poliskårerna i Göteborg, Malmö och Hälsingborg. I vissa

andra städer sörjes för polisutbildningen på det sätt, att vederbörande polis­

befäl meddela undervisning, framförallt angående polisväsendet rörande för­

fattningar. Vad åter kriminalpolisverksamheten beträffar, är det givetvis en

olägenhet, att för sådan verksamhet särskilt utbildad personal saknas i ett stort

Kung!. Majds proposition nr 68.

Historik

rörande

reformfrågan.

antal städer. Härtill kominer, att den utbildning, som kunnat bestås de

kriminalpolismän, som finnas anställda i andra städer än de största, knappast

torde vara tillräcklig.

Jag kommer härefter till frågan om den tjänsteställning, som tillkommer

annan polispersonal än fjärdingsmännen. Även denna är i många avseenden

otillfredsställande. Det måste sålunda betecknas såsom en brist, att all­

männa bestämmelser angående polismännens tjänsteställning och formerna

för polisinstruktioners utfärdande saknas. Vad angår det materiella inne­

hållet i djlika bestämmelser, är att beakta, att polismännens tjänsteställning

ofta är allt för löslig. Den så kallade olämplighetsparagrafen innebär

principiellt, att polismännen äro helt beroende av polischefens person­

liga omdöme om dem. Sådana missbruk av densamma som ett obehö­

rigt avskedande torde dock numera förekomma på sin höjd i enstaka

undantagsfall. I varje fall har något belägg för att dylikt avskedande före­

kommit icke kunnat erhållas vid den Linnérska utredningen, för vilken

protokoll angående så gott som alla under åren 1913 samt 1917—1920 före­

tagna avskedanden infordrats. Men även om man icke kan konstatera, att en

obehörig tillämpning av den så kallade olämplighetsparagrafen numera före­

kommer, synes det dock uppenbart, att blotta tillvaron av en sådan föreskrift

innefattar ett icke önskligt osäkerhetsmoment för polismännen.

Även den egentliga polispersonalens ekonomiska ställning synes förtjäna

uppmärksamhet från statsmakternas sida. Om också i de flesta städer till­

fredsställande ekonomiska förmåner äro personalen tillförsäkrade, är detta

långt ifrån fallet överallt. Därjämte torde böra erinras om att polisperso­

nalen ofta saknar rätt till pension och till semester.

Vad nu anförts angående personalens ställning gäller såväl städerna som

landsbygden. Beträffande landsbygden utom köpingar, som erhållit sina

rättigheter efter år 1864, tillkommer emellertid den svåra olägenheten, att

vederbörande kommuner icke äro pliktiga att vidtaga några åtgärder för polis­

väsendet utöver anställandet av fjärdingsman och att i följd därav bland

annat, såsom tidigare framhållits, polisman kan gå miste om sin plats på

grund av att därför beviljat kommunalt anslag varder indraget.

Med hänsyn till de mångahanda brister, vilka, såsom den föregående fram­

ställningen visar, vidlåda vår nuvarande polisorganisation, torde någon tvekan

icke kunna råda därom, att en omfattande och omedelbar reform av den­

samma är av behovet påkallad. Tanken på en polisreform framträder ej

heller nu för första gången. Tvärtom har reformspörsmålet vid upprepade

tillfällen varit föremål för behandling. Eu summarisk redogörelse för vad

som under de sista tjugu åren förekommit i frågan torde därför här vara på

sin plats.

I en i riksdagens andra kammare år 1904 väckt motion föreslog herr

Adolf Hedin, att riksdagen måtte- påkalla utarbetandet av en för hela riket

gemensam författning rörande polispersonalens tillsättning och avsked samt

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

23

skyldigheter och befogenheter i tjänsten. I anledning av motionen hem­

ställde andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hän­

visats, att riksdagen mätte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att lvungl.

Maj:t måtte låta utarbeta eu allmän polisförfattning för rikets städer och

därmed jämförliga orter. Utskottets hemställan bifölls av kammaren. I rågan

behandlades därpå av första kammarens första tillfälliga utskott, som hem­

ställde, att första kammaren måtte biträda andra kammarens beslut. Ut­

skottets hemställan blev emellertid av första kammaren avslagen.

■ _ Vid 1905 års riksdag upprepade herr Hedin sin motion, därvid yrkandet

emellertid formulerats i överensstämmelse med andra kammarens nästföre­

gående år fattade beslut. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott gjorde

i anledning av motionen eu likalydande hemställan som år 1904, och denna

hemställan blev av kammaren godkänd. Första kammarens andra tillfälliga

utskott, dit frågan därpå hänvisades, hemställde i avgivet utlåtande, att första

kammaren måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täck­

tes föreskriva, att för varje stad eller därmed jämförlig ort, där polis vore anställd,

skulle finnas ett av Konungens befallningskavande fastställt reglemente. Denna

hemställan blev emellertid av kammaren avslagen.

Vid 1906 års riksdag upptogs frågan genom eu av herr G. W. Koos i

andra kammaren väckt motion. Motionen hänvisades till kammarens femte

tillfälliga utskott, vars utlåtande utmynnade i enahanda hemställan, som

gjorts av det fjärde tillfälliga utskottet under föregående år. Utskottets hem­

ställan blev av kammaren bifallen, och detta beslut biträddes därpå av första

kammaren i enlighet med förslag av dess andra tillfälliga utskott. Riksda­

gens beslut anmäldes hos Kungl. Maj:t. i skrivelse den 12 maj 1906 (nr 135).

Över riksdagens skrivelse erhöll svenska polisförbundet tillfälle att uttala

sig. I ett den 13 oktober 1906 inkommet yttrande lämnade förbundet en

redogörelse för sina önskemål beträffande den ifrågasatta allmänna polisför­

fattningens innehåll.

I anledning av riksdagens skrivelse uppdrog vidare Kungl. Maj:t den 14

september 1906 åt dåvarande sekreteraren hos överståtkållarämbetet för polis-

ärenden Hjalmar- von Sydow att inom civildepartementet biträda med upp­

görande av förslag till allmän polisförfattning för rikets städer och därmed

jämförliga orter.

Den 28 februari 1907 avlämnade von Sydow till fullgörande av det honom

lämnade uppdraget ett av motiv åtföljt förslag till reglemente för polisper­

sonalen i riket. Över detta förslag avgåvos sedermera yttranden av åtskilliga

myndigheter, varjämte svenska polisförbundet i anledning av förslaget inkom

med eu ny framställning i ämnet.

Den 13 november 1911 beslöto stadsfullmäktige i Stockholm, i anledning

av eu av herr C. B. Buhre väckt motion, att hos Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes gå i författning om sådana åtgärder beträffande polis­

väsendet i Stockholm, varigenom eu kommunal polisstyrelse med närmare an­

given sammansättning och befogenheter kunde komma till stånd.

Frågan om en reform av själva polisorganisationen hade emellertid över­

Kumjl. Maj:ts proposition nr öH.

24

lämnats till den år 1909 tillsatta s. k. fögderiförvaltningskoinmittén, vilken

i sitt år 1912 avgivna betänkande framlade förslag till bl. a. vissa förändringar

i den för landsbygden gällande polisorganisationen.

Fögderiförvaltningskommitténs förslag granskades sedermera av sex år

1912 tillkallade sakkunniga, vilka samma år avgå vo betänkande i ämnet.

Emellertid både under år 1909 det av von Sydow utarbetade förslaget till

reglemente för polispersonalen i riket enligt vederbörligt uppdrag under-

kastats överarbetning av dåvarande landssekreteraren Herman Udden, var­

efter nya sakkunniga år 1913 tillkallades för att inom civildepartementet bi­

träda med bland annat utredning och uppgörande av förslag till allmän

polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga orter. De sak­

kunniga, som utgjordes av Uddén jämte polismästaren G. Hårleman, dåva­

rande notarien hos överståthållarämbetet för polisärenden Per Cronwall, läns­

mannen Håkan N:son Holmström och t. f. detektivkonstapeln N. O. Dahlin,

avlämnade den 11 november 1913 av motiv åtföljt förslag till polisreglemente

för riket.

På grundvalen av, bland annat, den sålunda verkställda utredningen av-

läts år 1918 proposition till riksdagen med förslag till lag om polisväsendet

i rikets städer; vid propositionen fanns fogat ett utkast till polisreglemente

för rikets städer, avsett att, om propositionen bifölles, läggas till grund för

en administrativ författning i ämnet.

Propositionen hänvisades till lagutskottet, som avstyrkte bifall till den­

samma. Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, medan andra

kammaren godkände propositionen.

Frågan upptogs sedermera av riksdagens justitieombudsman, som efter

att hava infordrat upplysningar från vissa sammanslutningar av polismän

under år 1919 ingick till Kungl. Maj:t med en framställning i ämnet, vari

justitieombudsmannen bland annat betonade vikten av att förslag till allmän

polisförfattning med det snaraste förelädes riksdagen. Under år 1920 in­

kom justitieombudsmannen med en ny framställning i enahanda syfte.

I anledning av dessa framställningar och sedan ytterligare framställningar

i ämnet från olika håll, bland annat från svenska polisförbundet, inkommit,

erhöll dåvarande regeringsrådet S. Linnér den 28 januari 1921 i uppdrag

att inom socialdepartementet biträda med utredning angående ordnandet av

polisväsendet i riket. Den sålunda igångsatta utredningen förutsattes skola

avse samtliga polisväsendet rörande frågor. Den 19 maj 1922 förordnades

dåvarande hovrättsrådet Sven Lawski att biträda vid utredningen.

Linnér avlämnade i november 1922 betänkande i ämnet, innefattande ut­

redning angående och förslag till omorganisation av polisväsendet i riket.

Den 24 november 1922 uppdrogs därpå åt Linnér att jämte Lawski,

disponenten Ivar Swartling, direktören Helge Lindholm, riksdagsmannen

Sv. Bengtsson, polismästaren G. Hårleman, landskamreraren Knut Gislén,

landsfogden Axel Hägg, landsfiskalen E. Ohlin, stadsfiskalen T. K. Wendt,

t. f. överkonstapeln N. Strandquist och poliskonstapeln J. F. Almé såsom

sakkunniga biträda med en principiell granskning av det Linnérska förslaget,

Kungl. Maj:ls proposition nr 58.

Kungl. Maj:ls proposition nr 58.

25

varjämte kanslirådet J. Björnström fick i uppdrag att deltaga i gransknings-

arbetet. De sakkunniga, bär nedan benämnda 1922 års sakkunniga, avgåvo

utlåtande över förslaget den 21 december 1922.

Över förslaget och de sakkunnigas utlåtande infordrades därpå yttranden

från rikets hovrätter, processkommissionen, centrala myndigheter, länssty­

relserna, vissa kommunala sammanslutningar samt föreningar av befattnings­

havare vid polisväsendet. Länsstyrelserna skulle avgiva sina yttranden efter

att hava lämnat samtliga städer och vissa representativa landskommuner till­

fälle att yttra sig över förslaget.

Någon proposition i ämnet kunde emellertid icke medhinnas till 1923 års

riksdag.

I statsverkspropositionen till 1924 års riksdag anmärkte min företrädare

i ämbetet, att en omorganisation av rikets polisväsen påkallades av ett

trängande behov men att ett genomförande av eu sådan enligt det Linnérska

förslaget icke kunde ske, förrän en bestämd förbättring av det ekonomiska

läget inträtt, samt att ett genomförande av partiella reformer visat sig skola

äventyra en enhetlig lösning av polisfrågan, varför tanken på sådana måst

övergivas.

Vid 1924 års riksdag hemställde herr Adolv Olsson i Gävle i en inom

andra kammaren väckt motion, att riksdagen måtte för sin del antaga ett vid

motionen fogat förslag till lag om polisväsendet i riket.

I anledning av motionen beslöt riksdagen, på förslag av första lagut­

skottet, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville ägna

frågan om omorganisation av rikets polisväsen förnyat övervägande och fort­

satt utredning; därvid jämväl borde undersökas, huruvida eu allmän polis­

författning för rikets städer och därmed jämförliga orter, så ock andra par­

tiella reformer på ifrågavarande område lämpligen kunde genomföras i av­

vaktan på en slutlig lösning av polisreformen i dess helhet, samt för riks­

dagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, liiksda-

gens skrivelse expedierades den 8 april 1924 (nr 83).

Riksdagsskrivelsen föranledde min företrädare att den 20 juni 1924 an­

hålla om vederbörligt bemyndigande att tillkalla en sakkunnig för att inom

socialdepartementet biträda med fortsatt utredning av frågan om omorgani­

sation av polisväsendet i riket, varefter nämnda dag revisionssekreteraren

Sven Lavvski tillkallades för att inom departementet biträda med utred­

ningen.

Inom departementet utarbetades därpå nytt förslag till omorganisation av

rikets polisväsen, i det följande benämnt 1924 års förslag.

Den 14 september 1924 kallade dåvarande chefen för socialdepartementet,

enligt Kungl. Maj ds samma dag meddelade bemyndigande, landshövdingarna

Oscar von Sydow, S. Linnér och S. H. Kvarnzelius samt landssekreteraren

Hj. Kjäll att såsom sakkunniga inom departementet biträda med granskning

av 1924 års förslag. De sålunda tillkallade sakkunniga, här nedan be­

nämnda sakkunniga av september 1924, avgåvo den 16 oktober 1924 utlå­

tande i ämnet.

26

Sedermera tillkallade jag den 5 november 1924, enligt bemyndigande den

31 oktober 1924, ledamöterna av riksdagens andra kammare, pensiousfull-

mäktigen Bernh. Eriksson, lantbrukaren Sv. Bengtsson i Norup, borgmästa­

ren G. A. Björkman, lantbrukaren Joll. Johansson i Kälkebo och redaktören

Adolv Olsson i Gävle att i egenskap av sakkunniga inom socialdepartemen­

tet biträda med granskning av 1924 års förslag. Dessa sakkunniga, här

nedan benämnda sakkunniga av november 1924, avgåvo den 8 december 1924.

sitt utlåtande, vilket jämte 1924 års förslag samt sakkunnigas av september

1924 utlåtande torde få såsom bilagor fogas vid detta protokoll.

-Beträffande det sakliga innehållet i .de ..olika förslag, . som i det före­

gående omnämnts, får jag beträffande vad som förekommit före den Linnér-,

ska utredningens framläggande hänvisa till den redogörelse, soni finnes in­

tagen i nämnda utredning, vilken är i tryck tillgänglig (so Statens offentliga

utredningar 1922: 49, sid. 47—48, 85—103). Jag torde för övrigt i erforder­

liga delar återkomma till dessa förslag vid behandlingen av de olika spörs­

målen angående polisorganisation. Här må endast framhållas, att utred­

ningarna gått efter två linjer. Fögderiförvaltningskommittén och 1912 års

sakkunniga avsågo att tillskapa eu mera effektiv polisorganisation, övriga

förslag syftade närmast till en bättre reglering av polispersonalens tjänste­

ställning.

Vad åter de följande förslagen beträffar torde redogörelse för grunddragen,

i desamma bär böra lämnas.

^{Dot Linnérsia} Det Linnérska förslaget sammanfattas ⁱ utredningen ^på följande sätt:

»Polisorganisationen vilar på samverkan mellan staten och kommunerna

på det sätt, att varje stad eller kommun eller samhälle på landet, där polis­

personal behöver anställas, har att i första hand besluta därom. För större

område på landet ankommer beslutet på landstinget. Kommunens beslut

angående polisorganisationen skall underställas Konungens befallningshavan-

des prövning. På den rena landsbygden bestrides polisverksamheten jämte

indrivningsverksamhet av fjärdingsmän med distrikt, indelade av Konungens

befallningshavande så, att fjärdingsmannen erhålla full sysselsättning. I regel

förutsättes således, att den lokala polisorganisationen ordnas genom de kom­

munala besluten. I lag föresjkrives emellertid skyldighet för kommun att

sörja för att det lokala behovet av polispersonal blir tillgodosett, och i fall

av underlåtenhet äger samma statsmyndighet rätt att ingripa, i sista hand

med föreläggande. För att fylla behovet av kriminalpolis i landsorten, skola

i varje län i eu eller flera städer anställas särskilt utbildade kriminalpoliser

i den omfattning, att därigenom hela länets behov av dylik specialutbildad

personal blir tillgodosett. Denna personal ingår i stadens poliskår, men

landstinget har att bidraga till kostnaderna, i den mån kåren behöver ut­

vidgas för länets räkning. Hela polispersonalen ställes under ledning av

statstjänstemän, närmast landsfiskaler på landet, inberäknat vissa städer samt

köpingar och municipalsamhälleu, samt stadsfiskaler eller polismästare i

övriga städer. Varje län bildar i avseende å polis- och åklagarväsende en

enhet med landsfogden som chef närmast under Konungens befallnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 58-

27

havande. De tre största städerna bilda var för sig dylika enheter med pelis*

mästarna såsom chefer för polisväsendet. Hela polispersonalen i stad och

på land kan användas efter landsfogdens bestämmande var som helst inom

hans tjänstgöringsområde. Tillfälligt biträde med polispersonal skall lämnas

från den ene polischefens tjänstgöringsområde till en annans på begäran av

denne senare. Sådant biträde får icke vägras i annat fall än då den begärda

personalen oundgängligen erfordras för polisskyddet i det egna tjäustgö-

ringsområdet. Hen lägre polispersonalens rättsställning ordnas på det sätt.

att all ordinarie personal efter viss tids vid vitsordad tjänstgöring erhåller

konstitutorial av Konungens befallniugsliavande. Disciplinär bestraffning,

så vitt rör annat än bagatellförseelser, överlämnas till en för varje län, även­

som för Stockholm, Göteborg och Malmö särskilt inrättad polisnämnd, be­

stående av en av Kung! Maj:t utsedd ordförande och två av landstinget

eller stadsfullmäktige valda ledamöter. 1 fråga om åklagarväsendet genom­

föras följande detaljförbättringar, vilka anses kunna vidtagas oberoende av

eu eventuell reform av straffprocessen. Landsfogdarna. bliva uteslutande

åklagare och polischefer för länet och hava i denna egenskap framför allt

att själva verkställa eller övervaka utförandet av förundersökning och åtal i

grövre brottmål, varvid landsfogdarna äga att själva använda eller ställa till

förfogande för underordnad åklagare den särskilt utbildade kriminalpolis,

som skall finnas i varje län. Landsfiskalernas åklagar- och polisverksamhet

starkes genom att nuvarande redovisning för restindrivninge.n förenklas och

landsfiskalerna befrias från handräckning för komnrunalutskylder. De s. k.

köpingsåklagarnas åtalsrätt upphör, likaså stadsfiskalsbefattningarna i de

minsta städerna, För stadsfiskalerna i de största städerna fordras domar­

kompetens, för övriga stadsfiskaler samma förutsättningar som för lands'

fiskalerna. Stadsfiskalerna bliva även i avseende på avlöning statstjänste­

män och erhålla samma ställning i förhållande till landsfogden och under­

ordnad polispersonal på platsen som landsfiskalerna. Staten deltager i kost­

naderna för polisväsendets organisation — utom med stats tjänstemännens

avlöning och ersättning för särskilda kostnader i följd av polisverksamheten —

genom att bidraga till den övriga polispersonalens avlöning med en fjärdedel

av viss minimiavlöning samt med samma andel av kostnaden för polisperso­

nalens pensionering.»

Statens årliga kostnader för polisväsendet vid ett genomförande av det

Linnérska förslaget beräknades till 6,926,420 kronor, innefattande eu ökning

av 4,938,171 kronor 25 öre. Därtill skulle komma vissa engångskostnader,

beräknade till 83,300 kronor.

1922 års sakkunniga godtogo i väsentliga delar det Linnérska förslaget.

Den enda mera betydelsefulla anmärkning, varför majoritet vanns bland

de sakkunniga, gick ut på att den disciplinära bestraffningsrätt, som enligt

förslaget skulle tillkomma polisnämnd, borde överlämnas till vederbörande

länsstyrelse. De sakkunniga uttalade såsom allmänt omdöme om förslaget,

att det innebure eu väsentlig förstärkning av den nuvarande polisorganisa­

tionen och eu praktisk lösning av den sedan länge svävande frågan om polis­

Kun yl. Maj.ts proposition nr '38

lag års

sakkunniga.

28

1924 Sr»

motion.

1924 års

förslag.

väsendets förnyande utan att överskrida de anordningar, som för ändamålet

syntes erforderliga, samtidigt som det föreslagna systemet lämnade utväg

för framtida utveckling. A id de sakkunnigas utlåtande funnos fogade åtskil­

liga reservationer, till vilka jag torde få anledning att senare återkomma.

1^24 ars motion var byggd på 1918 års proposition. Den avvek emeller­

tid däiifiån i liera viktiga avseenden. Sålunda fivsåg motionen en reglering

för riket i dess helhet och icke blott för städerna av den polisverksamhet,

som icke utövas genom fjärdingsman. Medan 1918 års proposition inne­

fattade inrättande av polisnämnder, som bl. a. skulle äga att avgiva yttrande

i fråga om polismans antagande, befordran och ansökan om avsked, skulle

enligt motionen inrättas polisnämnder med beslutanderätt i dessa frågor.

1924 års förslag innehöll i huvudsak följande: För polisverksamhetens

upprätthållande skulle riket vara indelat i polisdistrikt, vari beslutanderätten

skulle tillkomma vederbörande kommunala representationer eller, om polis­

distrikt ej skulle bestå av allenast eu kommun, direktionen i det kommu­

nalförbund, som i detta fall skulle bildas. Polisväsendet skulle fortfarande

vara en kommunal angelägenhet, som det såväl på landet som i stad skulle

åligga vederbörande polisdistrikt att ombesörja och om vilken det skulle

ankomma på de kommunala korporationerna att besluta. Vid uppenbart

åsidosättande av de polisdistrikten sålunda åliggande förpliktelserna skulle

statsmyndighet dock äga att framtvinga rättelse, i sista hand genom före-

läggande och utdömande av vite. Städernas polisorganisation skulle lämnas

i huvudsak orubbad, och chefskapet för deras polispersonal skulle fortfarande

tillkomma de kommunala myndigheterna. På landsbygden skullo de nuva­

rande extra polismännen och fjärdingsmännen ersättas av polismän, vilka,

som regel fullt sysselsatta av sin tjänst, skulle ombesörja såväl egentlig

polisverksamhet som indrivning och annan handräckningsverksamhet. Chef­

skapet över landsbygdens polispersonal skulle tillkomma statstjänstemän.

Landstingen skulle fortfarande vara berättigade men icke pliktiga att orga­

nisera polisavdelningar för ordningens upprätthållande. Vid tillfälligt behov

av polisförstärkning för ordningens upprätthållande skulle städer med minst

20,000 invånare ävensom eu av Konungen bestämd stad i vissa län, där stad

med 20,000 invånare saknades, vara skyldiga att mot särskild gottgörelse

tillhandahålla reservpolispersonal. Dylik polisförstärkning skulle kunna på­

fordras utom i fall, då reservpolispersonalens bortdragande från stationsorten

kunde äventyra ordningens upprätthållande därstädes. Därjämte skulle polis­

personalen å landsbygden utom i vissa köpingar kunna användas till för­

stärkning av ordningspolispersonalen å annan ort, om det kunde ske utan

olägenhet. Utbildad kriminalpolispersonal skulle finnas i de städer, som

skulle vara pliktiga att tillhandahålla reservpolispersonal, och vid dessa

städers kriminalpolisavdelningar skulle, efter Konungens förordnande, kunna

anställas ytterligare kriminalpolispersonal för övriga städers och landsbyg­

dens behov. Frågor angående tillsättande och entledigande av den under

de lokala polischeferna lydande personalen skulle ankomma i Stockholm

å överståthållarämbetet, i annan stad, där polismästare funnes, å denne

Kungl. Maj.ls proposition nr 58.

jämte två ledamöter av magistraten, i övriga städer å magistraten eller stads-

styrelsen och på landet å länsstyrelsen. Polispersonalens tjänsteställning

skulle i huvudsak bliva densamma som enligt det Linnérska förslaget. Dis­

ciplinfrågor skulle alltså behandlas av polisnämnder, som emellertid skulle

inrättas för varje landstingsområde och för varje stad, som icke deltogo i

landsting. I ekonomiskt avseende skulle polispersonalen vara berättigad till

skälig lön och skiilig pension samt, i förekommande fall, skälig begravningshjälp

och skäligt familjeunderstöd. Beslut härom skulle underställas länsstyrel­

sens prövning. Minimibestämmelser angående löner och pensioner skulle

icke finnas, men underlåtenhet att härutinnan utgiva skäliga belopp angavs

såsom ett uppenbart åsidosättande av de kommunala förpliktelserna och

kunde alltså medföra ingripande från vederbörande statsmyndighet. Åklagar­

väsendet förutsattes oförändrat. Något generellt statsbidrag skulle icke utgå

till städer eller till köpingar, som enligt särskilda bestämmelser vore pliktiga

att själva bekosta för köpingen erforderlig polispersonal. Däremot skulle

landstingen liksom nu erhålla statsbidrag, motsvarande hälften av deras

samtliga kostnader, varjämte staten skulle bidraga till landsbygdens perso.

nalkostnader i övrigt med en tredjedel. Staten skulle vidare bestrida —

utom statstjänstemännens avlöning — dels kostnaden för vissa särskilda

anordningar för polisväsendet i dess helhet, såsom polisskola, dels den till

förut omnämnda större städer utgående ersättningen för reservpolispersonal,

dels avlöning och pensionering av den kriminalpolispersonal, som skulle

anställas i nyssberörda städer för användning utom vederbörande stad, dels

hälften av vissa kostnader för rikstelefonförbindelse till polismän å lands­

bygden utom förenämnda köpingar, dels ock vassa till personalen utgående

ersättningar för resor med mera, varjämte den personal, till vars avlöning

procentuellt bidrag ut gin ge av statsmedel, skulle få pensionsförsäkras i stats-

anstalt. Ett fullständigt genomförande av 1924 års förslag beräknades med­

föra en årlig kostnadsökning för statsverket av 1,500,000 kronor. Det förut­

sattes emellertid, att genomförandet skulle ske successivt under en över­

gångsperiod av något mer än sex år och att i följd härav kostnadsökningen

för budgetåret 1925—1926 skulle kunna begränsas till 410,000 kronor.

Sakkunniga av september 1924 uttalade i sitt utlåtande sin anslutning i

princip till de allmänna grunderna i 1924 års förslag, men framställde vissa

detaljanmärkningar mot detsamma

Sakkunniga av november 1924 förordade ändrade regler beträffande till­

sättning, entledigande och disciplinär bestraffning av polismän, beträffande

den kommunala behandlingen av polisfrågor samt beträffande statens bidrag

till polisväsendet. I det förstnämnda avseendet föreslogs, att viktigare frågor

om tillsättning eller entledigande av befattningshavare vid polisväsendet

samt frågor om disciplinär bestraffning skulle behandlas av en för Stockholm

och ett vart av länen bildad polisstyrelse, bestående av två av Kungl. Maj:t

utsedda ledamöter samt tre ledamöter, utsedda, såvitt fråga rörande polis­

personal, anställd i stad med minst 10,000 invånare, skulle behandlas, av

Kungl. May,t» proposition nr 58.

29

Sakkunniga av

sept. 1924.

Sakkunniga av

nov. 1924.

Departements­

chefen.

Förhållandet

mellan staten

och kom­

munerna.

Det Linnérska

förslaget.

vederbörande stadsfullmäktige men eljest av vederbörande landsting. Vad

angår den kommunala behandlingen av polisfrågor föreslogs, att kommun

skulle vara berättigad att tillsätta en av fem personer bestående polisnämnd,

vilken skulle äga att dels uppgöra förslag till löne-, omkostnads- och, i före­

kommande fall, pensionsstat för polisväsendet samt till erforderliga ändringar

i polisorganisationen, dels besluta i ärenden angående förvaltningen av de

till polisväsendet anslagna medel och av de för polisväsendet använda fastig­

heterna och dels till vederbörande myndigheter avgiva yttranden eller göra

framställningar i frågor av betydelse för polisväsendet. Vidkommande stats­

bidraget föreslogs, att bidraget till landsbygdens personalkostnader skulle

höjas till 50 % och att i samband därmed höjning skulle ske av den vissa

städer tillkommande gottgörelsen för tillhandahållandet av reservpolisperso­

nal. I övrigt lämnades förslagets principer utan anmärkning. Beträffande

åtskilliga detaljer framställde dock de sakkunniga vissa ändringsförslag. Bland

annat föreslogs, att skyldighet att tillhandahålla reservpolispersonal skulle

åläggas alla städer med minst 10,000 invånare men att i stället numerären av

den av de största städerna till förfogande ställda styrkan skulle minskas.

Då jag nu övergår till behandlingen av de särskilda reformspörsmålen,

torde det till en början böra framhållas, att jag i likhet med min företrädare

måste ställa mig på den ståndpunkten, att man vid eu reform av polisväsen­

det i hög grad måste taga hänsyn till statsfinansiella förhållanden. Det

reformförslag, som nu framlägges, har alltså gjorts så omfattande, som det

statsfinansiella läget ansetts kunna tillåta, medan de delar av polisorganisa­

tionen, som kunna betraktas såsom mera fristående, lämnats åsido.

Det första spörsmål, som möter vid eu reform av polisväsendet, är frå­

gan, om detta bör förstatligas eller baseras på en samverkan emellan staten

och kommunerna, eu samverkan, som tydligen kan vara enbart ekonomisk,

enbart organisatorisk eller bådadera. Eu tredje möjlighet skulle väl vara

att göra polisväsendet helt och hållet kommunalt, men denna möjlighet torde

sakna praktisk betydelse.

T den Linnérska utredningen anfördes i denna del bland annat följande:

För valet kunde icke anses avgörande, huruvida uppgifterna rubricerades

såsom statliga eller kommunala, helt eller delvis. Uppgifterna för de flesta

befattningshavare vore blandade. Även de rent statsanställda landsfiskaler­

nas arbete bestode för de flesta till den kvantitativt övervägande delen av

indrivning av kommunalutskylder, och stadspolisen ombesörjde ett flertal

bestyr av rent lokal och kommunal karaktär. För så vitt som huvudvikten

lades på polisens verksamhet i rättssäkerhetens tjänst, fyllde den däremot

uppenbarligen statsuppgifter. Men det vore ett utmärkande drag för den

svenska förvaltningen, att statsändamål ofta tillgodosåges under samverkan

mellan stat och kommun. Så vore förhållandet t. ex. med underdomstolama,

med hälsovård, socialförsäkring, kommunikationer, kyrka och skola och till

och med försvarsväsendet. Delvis vilade förhållandet på historiska grunder,

men det hade också på många områden sanktionerats och utvecklats i nya

former genom den senaste lagstiftningen. I själva verket torde för när-

30

Katigt. Afaj:ts proposition nr 58.

31

varande eu mycket avsevärd del av kommunernas verksamhet röra just så­

dana ändamål, som teoretiskt skulle kunna anses tillhöra staten. Den för-

valtningsrättsliga gränsen mellan statens och kommunens verksamhetsom­

råden vore visserligen genom lagstiftning och praxis tämligen klart utstakad,

men grunden till gränsbestämningen kunde i många fall knappast påvisas

vara annat än rena lämplighetsskäl, organisatoriska ocli ekonomiska. I en­

lighet härmed kunde också det föreliggande organisationsspörsmålet i huvud­

sak uppfattas såsom eu lämplighetsfråga. Uppfattningen om allmän ordning

och säkerhet såsom en ofrånkomlig fordran, som under alla förhållanden

måste upprätthållas, och om polisens personal såsom handliavare av ett ar­

bete, för vars behöriga fullgörande alla medborgare i sista hand vore per­

sonligen ansvariga, syntes icke hava tillräckligt trängt igenom hos den

svenska allmänheten, men den torde lättare komma till sin rätt, om polis­

kåren på, varje plats växte in i medvetandet såsom befolkningens egen kår,

vilken regelmässigt utövade sin verksamhet för och bland samma befolk­

ning. Och det vore sannolikt, att det bidroge till förståendet av polisväsen­

dets uppgifter och personalens behov, om den kommunala representationen,

dess utskott och förvaltningsorgan finge tillfälle att sätta sig in i frågor,

som anginge polisväsendet. Framför allt av denna anledning kunde det

icke anses tillrådligt att avstå från kommunernas medverkan i en eller annan

form. Därtill komme, att en dylik medverkan syntes medföra betydande

fördelar ur administrativ synpunkt. Då kommunen toge aktiv del i ordnan­

det av polisväsendet och i dess kostnader, komme de kommunala myndig­

heterna helt säkert att underkasta frågor därom en prövning, som i avseende

å de lokala behoven och med statlig kontroll kunde anses fullt betryggande.

I synnerhet kunde eu omsorgsfull prövning förväntas i städerna med deras

.utbildade vana att sörja för sitt polisväsende. Därjämte kunde de löpande

förvaltningsbestyren omhändertagas av kommunens eljest behövliga organ.

Det vore till väsentlig del tack vare kommunernas medverkan, som förslaget

kunde undgå en över de lokala polismyndigheterna ställd styrelse. För

den statliga administrationen vunnes således eu mycket önskvärd decentra-

lisation och förenkling, samtidigt som man undveke att belasta statsbud­

geten med hela kostnaden för polisväsendet, en åtgärd, som väl svårligen

skulle kunna genomföras under nuvarande förhållanden. 6 ad nu anförts

talade för att inom polisväsendet söka uppehålla en samverkan emellan

stat och kommun,

Det Linnér sk a förslaget förutsatte i enlighet härmed samverkan i olika

avseenden emellan staten och kommunerna. Kommuner ocli landsting åla­

dos sålunda att sörja för den lokala polisorganisationen, men de kommu­

nala korporationernas beslut skulle underställas statsmyndighets prövning

och statsmyndighet skulle äga att ingripa mot kommun eller landsting, som

åsidosatte sina skyldigheter i avseende å polisväsendet. Polispersonalen i

dess helhet skulle ställas under ledning av statstjänstemän, och polisper­

sonalens tillsättande skulle över allt ankomma på statsmyndighet. I eko­

nomiskt avseende skulle staten åtaga sig att vidkännas — utom vad som

skulle utgå till de lokala polischeferna och övriga statstjänstemän — dels

procentuell andel i vissa kostnader och dels vissa särskilda kostnader i

deras helhet.

1922 års sakkunniga anförde i denna del, att en reform av polisväsendet

för närvarande endast syntes kunna förverkligas genom en samverkan mellan

Kung!. Maj. Is proposition nr

36'.

1922 års

sakkunniga.

Sv. polis för!).

1921.

Myndigheter

m. fl. ang.

•let Linnérska

förslaget.

stat och kommuner. Beträffande omfattningen av denna samverkan före-

kommo inom de sakkunniga vissa meningsskiljaktigheter av icke principiell

natur, vartill jag torde få anledning att senare återkomma. Endast en av

de sakkunniga, herr Strandquist, ställde sig principiellt på en annan stånd­

punkt, i det att han uttalade sig för ett förstatligande av polisväsendet en­

ligt ett förslag, som framlagts av Svenska polisförbundet i en i november

1921 dagtecknad och den 12 december samma år till Kungl. Maj:t ingiven

framställning.

Enligt sistberörda förslag, vilket dock endast var i sina huvuddrag ut­

format, skulle polisväsendet övertagas av staten och ställas under en av

»statsmakterna» tillsatt polisöverstyrelse samt under chefskap av en till

justitiedepartementet ansluten polisdirektör. De lokala polisavdelningarna

skulle till chefer hava statstjänstemän samt lyda under polisstyrelser, be­

stående av vederbörande polischef, två eller tre kommunalt utsedda leda­

möter och eu eller två av och bland polispersonalen valda ledamöter. Till

denna statliga polisorganisation skulle kommunerna lämna ett visst bidrag,

beträffande vars belopp förslaget upptog två alternativ. Enligt det ena skulle

städer med minst 40,000 innevånare betala 25 % och övriga orter 10 eller

20 % av kostnaden för ordningspolisens avlöning i vederbörande sam­

hälle; enligt det andra skulle förstnämnda städer efter vissa grunder betala

cirka 15 % och övriga samhällen, varest ordningsstadgan för rikets städer

vore gällande, cirka 10 % av nyssberörda kostnad. Därjämte skulle enligt

båda alternativen städer och köpingar själva vidkännas samtliga lokalkost­

nader.

I de yttranden, som avgåvos över det Linnérska förslaget, ställde man

sig allmänt på den ståndpunkten, att en reform av polisväsendet måste

grundas på en samverkan emellan stat och kommun.

Av de centrala myndigheter, länsstyrelser samt sammanslutningar av kom­

muner eller av befattningshavare vid polisväsendet, som yttrade sig över det

Linnérska förslaget, uttalade sig sålunda uttryckligen överståthmarämbetet

och länsstyrelsen i Gävleborgs län för en samverkan, organiserad i huvudsak­

lig överensstämmelse med det Linnérska förslaget.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalade däremot sympatier för att polismän­

nen gjordes till statsfunktionärer.

Länsstyrelsen i Västernorrlancls lön framhöll i denna del, att även om man

principiellt sett ville anse polisväsendet böra helt förstatligas, den lösning,

det Linnérska förslaget innebure, för närvarande vore mest lämplig.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anförde: Den grund, varpå det Linnérska

förslaget vore byggt, eller en samverkan mellan stat och kommun, vore en­

ligt länsstyrelsens mening den lämpligaste, som för närvarande kunde ifråga­

sättas. Förslaget möjliggjorde också en framtida utbyggnad i riktning mot

statens övertagande av hela polisväsendet, om och när'en sådan utbyggnad

funnes möjlig att genomföra.

Ingen av de övriga länsstyrelserna gjorde något uttalande emot principen

om en statlig och kommunal samverkan, varemot i åtskilliga yttranden an­

märkningar framställdes angående de av Linnér föreslagna formerna för

dylik samverkan.

32

Kungl. Maj:Is proposition nr 58.

Jämväl Svenska polisförbundet ställde sig i det avseendet, varom nu är

fråga, principiellt på det Linnérska förslagets ståndpunkt och förklarade sig

med hänsyn till de kostnader, varmed ett genomförande av förbundets för­

slag om polisöverstyrelse och polisdirektör skulle vara förenat, icke för när­

varande vilja framföra något yrkande därom. I fråga åter om formerna för

statens och kommunernas samverkan hade förbundet åtskilliga anmärkningar

mot förslaget.

^ Av dem, som i övrigt yttrade sig över detta, uttalade stadsfullmäktige i

Västerås, att det vore önskvärt, att den blivande omorganisationen med

hänsyn till de snart sagt enbart statliga funktioner, som av polisen utövades,

ginge i riktning mot polisväsendets fulla förstatligande, ehuru stadsfullmäk­

tige icke funne något hinder för att polisväsendets uppgifter fylldes på ett

tillfredsställande sätt, om enligt förslaget en samverkan ägde rum mellan

staten och vederbörande kommuner.

Söderala kommun uttalade sig mot en ekonomisk samverkan, emedan prin­

cipen om lika statsbidrag för alla kommuner förmenades innebära en orätt­

visa mot landsbygden.

Sympatier för ett förstatligande av polisväsendet uttalades också av bland

andra stadsstyrelsen i Boden, liksom dylika sympatier torde ligga bakom

vissa yttranden, i vilka en höjning av statsbidraget till kommunerna för­

ordades.

Jämväl i 1924 års förslag och i de yttranden, som avgivits av de sak­

kunniga, vilka granskat detsamma, förutsattes en samverkan mellan stat och

kommuner, ehuru denna samverkan, såsom av den förut lämnade redogö­

relsen framgår, tänkts skola genomföras på ett annat sätt än i det Linnérska

förslaget.

KungI. Maj.ts proposition nr 58.

33

För min del är jag av den åsikten, att ett förstatligande av polis­

väsendet icke inom överskådlig tid torde kunna komma i fråga. Bland

de skål, som kunna anföras mot eu sådan lösning av problemet, vill jag

särskilt understryka ett, nämligen det statsfinansiella. Ett förstatligande

av polisväsendet skulle icke gärna kunna ske utan att staten iklädde sig

åtminstone större delen av kostnaden för polisorganisationen. Då enbart

avlöningskostnaden för de lokala polisavdelningarna efter en polisreform

torde komma att överstiga 16 miljoner kronor, medan staten för närvarande

deltager i samtliga poliskostnader med omkring 1 miljon kronor, torde det

vara tydligt, att det åtminstone icke för närvarande är möjligt att gå till ett

förstatligande av polisväsendet.

Ställer man sig på denna ståndpunkt, blir det givetvis nödvändigt att —

hur än polisorganisationen utformas — låta den lokala polisorganisationen

bliva en huvudsakligen och i första hand kommunal angelägenhet, vars om­

besörjande ålägges vederbörande kommunala bildningar såsom en offentlig­

rättslig förpliktelse.

Även om statsmakterna lära vara formellt berättigade att ålägga kommu­

nerna en dylik förpliktelse utan att staten på något sätt bidrager till de för

förpliktelsens fullgörande erforderliga kostnaderna, torde billighetsskäl tala

mot att utan vidare ålägga kommunerna en ny, med utgifter förenad skyldighet.

Spörsmålet om kommunernas skyldighet att själva ombesörja sitt lokala

polisväsen torde därför här böra upptagas till behandling.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. t sand. 52 höft.

(AV

58.)

1924 fh'6

förslag.

Departements­

chefen.

Kommu­

nernas nu­

varande

förpliktelser i

avseende d

polisväsendet.

2251 24

3

Kumjl. Maj:U proposition nr 5H.

35

eller avsåges, att stad på egen bekostnad skulle besörja rättsskipning, upp­

rätthållande av allmän ordning och säkerhet samt underhåll av därför nödiga

anstalter, och dels på i vissa fall utfärdade särskilda föreskrifter. I sist­

nämnda avseende åberopades särskilt ett kungl. brev den 20 augusti 1858,

vari närmare föreskrifter angående Uppsala poliskårs storlek och avlöning

meddelats. I motiveringen polemiserades därjämte mot den av von Sydow

framförda uppfattningen om grunden för städernas skyldigheter i avseende

å polisväsendet, och det framhölls därvid särskilt beträffande tolagsersätt-

ningen, att de äldre städerna bekostat sitt rättsväsen och sin polis redan

innan rätt till tolag under 1G00- och 1700-talen tillförsäkrats dem samt att

tolagen, som för övrigt ej utginge ens till hälften av Sveriges städer, i all­

mänhet givits städerna »till stadens nytta» och endast i ett fåtal fall »till

magistratens och dess betjentes underhåll».

I lagutskottets utlåtande (nr 73) över propositionen anfördes i denna del:

Lagutskottet

Enligt vad den i ämnet förebragta utredningen visade hade städernas ådig- 1918,

gande att bekosta sitt polisväsen ej sällan varit förenat med vissa ekono­

miska förmåner av skilda slag, i första rummet tolagsersättning. Även om

denna icke kunde anses hava i allmänhet grundat någon skyldighet för stä­

derna i nu angivna hänseende, syntes emellertid i vissa fall tveksamhet här­

utinnan råda. Ej heller torde vid bedömandet av grunderna för städernas

nämnda skyldighet böra lämnas ur räkningen den mer eller mindre gynnade

ställning, stad i avseende å näringsväsendet kunde hava intagit. Vid sam­

manställande av dessa förhållanden syntes det utskottet kunna med skäl

ifrågasättas, huruvida det kunde vara lämpligt att nu för varje fall och under

alla omständigheter i lag fastslå städernas skyldighet att bekosta sitt polis­

väsen. I allt fall borde en allsidigare utredning härom företagas.

I den utredning, som av numera statsrådet Torsten Nothin i november

Den Nothinsk»

1921 avgavs rörande städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i för- »t^dninge».

hållande till staten, anfördes beträffande städernas polisväsen bland annat:

Städernas särskilda polisväsen hade anor långt tillbaka i tiden; det vore på

det närmaste förbundet med stadslivets upjikomst och utveckling. Såsom

eu början till ett dylikt polisväsen kunde erinras om exempelvis Magnus

Ladulås’ år 1288 för Jönköping utfärdade privilegiebrev, enligt vilket inne­

byggarna i Jönköping ägde utvälja 12 män, som skulle hava bland annat att

hålla hand över ordningen i staden. JRedan Björköarätten hade tillagt rådet

en viss uppsiktsmyndighet. I stadslagen hade närmare bestämmelser med­

delats därom. Beträffande vakthållningen i stad hade stadslagen i Konungs-

balken XV kap. föreskrivit, att »alle skull! the vård ock waku i stadenom

göra, som byamän äro ock burskap uthgifwit liafwa, hwat han är lielder

husbonde eller sven». Städernas skyldighet att bekosta sitt polisväsen hade

i allmänhet ansetts självfallen. Denna skyldighet vore dock icke fastslagen

i någon allmän författning. Däremot förutsattes eller till och med direkt

omtalades eu sådan skyldighet i privilegiebrev och resolutioner rörande sär­

skilda städer. Vid beviljandet under senare tider av stadsrättigheter hade

uttryckligt förbehåll i ämnet brukat göras. I sistnämnda avseende anmärktes

:s7

fattning och förvaltning samt särskilt i fråga om skyldigheten för städerna

att bekosta sitt polisväsen tillämpats under 1600-, 1700- och 1800-talen.

Samma rättsuppfattning hade sedermera, såvitt känt, fortlevat fullkomligt

obruten, och den finge alltså för närvarande anses utgöra gällande sedvaue-

riitt. Städerna, som därigenom förpliktades i förhållande till staten, kunde

icke bliva fria från förpliktelsen utan att ändring skedde genom ny sedvana,

lagstiftningsåtgärd eller genom att eu uttrycklig eftergift i speciellt fall med-

gåves från statsmaktens sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr

<5<V,

Vad som sålunda förekommit synes mig innefatta fullgoda skid för an­

tagande att eu på sedvana grundad, offentligrättslig förpliktelse för städerna

att själva besörja sitt polisväsen redan förefinnes. Om, såsom lämpligt torde

vara, denna förpliktelse i samband med eu allmän reglering av polisväsen­

det fastslås i lag, innebär detta alltså icke, att någon ny förpliktelse ålägges

städerna.

Vad köpingarna angår torde rättsfrågan ligga ännu klarare än beträffande

städerna. Här är att skilja emellan köpingar, som tillkommit före och efter

år 1864. Vad de senare beträffar hava i samtliga ifrågakommande köpings

brev intagits stadganden, enligt vilka det skall åligga köpingen att, efter den

för kommuualutskylders utgörande bestämda eller annan genom överens­

kommelse avtalad grund, bekosta skälig avlöning åt eu polisuppsyningsman,

vilken, antagen av Konungens befallningsliavande, skall åligga att, under

åtnjutande av det skydd, som tillkommer kronolänsman eller stadsfiskal,

handhava köpingens säkerhets- Och ordningspolis, åtala där timade brott och

förseelser av den art, att allmän åklagare äger att dem beivra, samt för

övrigt i alla ärenden, vilka angå köpingens befolkning, fullgöra de bestyr,

som på landet åligga fjärdingsmän, varjämte enligt köpingsbreven dylik köping

är skyldig att, därest det befinnes nödigt att anställa eu eller flere polisbe­

tjänter till uppsyningsmannens biträde, jämväl sådant biträde bekosta.

I fråga om köpingar, tillkomna före år 1864, torde det däremot icke kunna

påvisas vare sig någon uttrycklig föreskrift eller någon sedvana att för polis­

väsendet vidtaga andra anordningar än som åligga kommunerna å lands­

bygden i övrigt. Och vad sistnämnda kommuner beträffar lärer någon me­

ningsskiljaktighet icke råda om att deras skyldigheter i avseende å polis­

väsendet äro utömmande reglerade genom lagen angående fjärdingsmansbe-

styrets utgörande, varom jag torde få hänvisa till det tidigare anförda. Ett

genomförande av eu allmän skyldighet att ombesörja polisväsendet lärer

alltså för här senast omförmälda köpingar och landsbygdskommuner inne­

fatta eu utvidgning av de nuvarande kommunala förpliktelserna.

Lika litet som eu dylik utvidgning, såsom förut framhållits, kan giva upp­

hov till någon rätt till bidrag av statsmedel, lika litet torde den omständig­

heten, att städer och vissa köpingar redan äro pliktiga att själva bekosta

sitt polisväsen, innebära något hinder för att staten lämnar bidrag därtill.

Departements­

chefen.

Landsbyyden.

Dcpaitenionts-

cliofcn.

orter, tiar särskild polispersonal ansåges erforderlig, under förutsättning att

polisväsendet vore ordnat på tillfredsställande sätt, men att, om så ej vore

förhållandet, statsbidraget skulle bortfalla, till dess rättelse skett. Denna

metod kunde svårligen förordas, då det redan från användningen av det

hittillsvarande anslaget till särskild polisstyrka förelåge (ten erfarenheten,

att statsbidrag ända till halva kostnaden icke förmått övervinna den på

vissa håll förefintliga obenägenheten för ett ordnat polisväsende.

Beträffande städernas förpliktelse att ombesörja sitt polisväseu anfördes

vidare, bl. a., att det Unge anses sannolikt, att förpliktelsens fullgörande

skulle kunna genomdrivas medelst tvång, att det såsom tvångsmedel kunde

tänkas att använda antingen föreläggande vid vite eller påföljd att stads-

rättigheten förlorades samt att den gjorda undersökningen visade, att med­

len att framtvinga fullgörande av förpliktelsen icke vunnit stark utbildning

men att möjligheten att använda tvångsmedel dock icke för närvarande kunde

anses utesluten.

1922 arts sakkunniga uttalade i denna del allenast, att den omständigheten,

att befogenhet att ingripa mot kommun överlämnades till länsstyrelsen med

klagorätt i vanlig ordning, innebure eu garanti för att dylik åtgärd mot

kommun komma att vidtagas endast i fall av uppenbart behov och efter

omsorgsfull prövning.

I de utlåtanden, som avgåvos över det Linnérska förslaget, lämnades det­

samma i ifrågavarande del i allmänhet utan anmärkning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolitts lätt anförde sålunda härutinnan bland

annat: Det borde vara självklart, att staten på ett så fundamentalt område

som det ifrågavarande, uppehållande av ordning och säkerhet, icke kunde

frånhända sig eu kontrollerande myndighet; högsta ansvaret för ordningen

och säkerheten inom riket måste påvila staten, även om kostnaderna i vissa

fall bures av kommunerna. Det kunde med skäl ifrågasättas, om ej staten i

fall, då kommun hade att sörja för polisväsendet, redan nu utan uttryckligt

lagbud ägde eu sådan befogenhet. För övrigt kunde förutsättas, att stats­

myndighet icke i oträngt mål ingrepe utan med takt och urskiljning be­

handlade dylika, på kommunernas ekonomi inverkande frågor. När det gällde

större städer hade erfarenheten visat, att de kommunala organen på mycket

tillfredsställande sätt sörjt för ifrågavarande behov. Däremot hade det visat

sig. att i mindre samhällen ingripande ingalunda alltid vore obehövligt.

I vissa utlåtanden uttalades dock betänkligheter mot de föreslagna be­

stämmelserna.

Sålunda betonades helt allmänt i åtskilliga utlåtanden angelägenheten av

att den kommunala självbestämningsrätten ej obehörigen inskränktes, i vilket

avseende man syntes förmena, att förslaget gått för långt. Dylika uttala n-

deu gjordes av länsstyrelsen i Jönköpings län, stadsfullmäktige i Söderköping.

Mjölby, Jönköping, Värnamo, Karlskrona, Uddevalla, Göteborg, Skara och 'L\da­

tt olm samt av kommunalfullmäktige i Älvkarleö, Vara köpings, Stom Tana och

Grangärde kommuner.

Svenska stadsförbundet samt stadsfullmäktige i Stockholm, Malmö och Lund

ävensom kommunalfullmäktige i Saltsjöbaden och magistraten t Uppsala an-

sågo, i anslutning till den tanke, som kommit till uttryck i 1922 års sak­

kunnigas betänkande, att länsstyrelses rätt att ingripa mot kommun eller

landsting borde begränsas till uppenbara fall av försummelse.

Mot förslaget att låta länsstyrelse ingripa mot kommun med vitesföre-

Kungl.

.1

fuj:ts proposition nr 5ti.

35•

15)22 sv»

sakkunniga.

Myndigheter

i. 11. ang. det

Linnérska

förslaget.

1024 ars

förslug.

Sakkunniga av

sopt. 1924.

Sakkunniga av

nov. 1924.

Dopartcments-

chefcn-

läggande uttalade sig länsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län,

1 andsfskalsforeningen i Malmöhus län samt stadsfullmäktige i Växjö, Kungälv,

Borås och Ulricehamn. Om vad som borde sättas i stället för vitesbestäm­

melsen uttalades olika meningar, i det att länsstyrelsen i Stockholm ansåg

vitesbestämmelsen överhuvudtaget obehövlig, medan länsstyrelsen i Väster­

norrlands län och landsfiskalsföreningen förordade rätt för länsstyrelse att

besluta om åtgärders företagande på den försumliges bekostnad, stadsfull-

mäktige i Kungälv förordade rätt att indraga statsbidrag och stadsfullmäktige

i Växjö ville hänskjuta meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse och stad till

Kungl. Maj:ts avgörande. De övriga framställde icke några positiva förslag.

Vad särskilt angår rätten att ingripa mot landsting förklarade sig Svenska

landstingsförlnmdet bestämt avvisande mot att tvångsmakt mot landsting till­

erkändes länsstyrelse, och då, enligt förbundets förmenande, erfarenheten

visat, att polisväsendet icke alltid kunde tillfredsställande ordnas för större

områden å landsbygden utan dylik tvångsmakt, fann förbundet den ur alla

synpunkter lämpligaste lösningen vara, att länspolisväsendet helt förstatliga­

des. Jämväl länsstyrelserna i Södermanlands och Kristianstads län funno

liksom länsstyrelsen i Stockholms län olämpligt att låta länsstyrelse ålägga

landsting vite, och de två sistnämnda länsstyrelserna föreslogo därutinnan,

att om tvist uppkomma mellan länsstyrelse och landsting, frågan härom

skulle hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

Magistraten i Ystad förordade, att meddelande av vitesföreläggande för-

behölles Kungl. Maj:t.

I 1924 års förslag hade underställningsplikten inskränkts till beslut, av­

seende polispersonalen tillkommande förmåner av ekonomisk natur. I övrigt

avvek förslaget i sak från det Linnérska endast därutinnan, att rätt för läns­

styrelse att ingripa mot polisdistrikt eller landsting uttryckligen förklarades

föreligga allenast i fall, då ett uppenbart åsidosättande av förpliktelse i av­

seende å polisväsendet förelåge. Dock är att märka, att förslaget icke inne­

fattade skyldighet för landsting att anordna polisbevakning och att i följd

därav möjlighet för länsstyrelse att ingripa mot landsting ej kunde tänkas

i annat fall än då landsting, som frivilligt inrättat polisavdelning, icke full­

gjorde de skyldigheter, som i följd därav måste åligga landstinget.

Sakkunniga av september 1924 hade mot de sålunda föreslagna bestämmel­

serna ingen annan anmärkning än att underställningsplikt borde statueras

jämväl i avseende å den ordinarie polispersonalens antal.

Sakkunniga av november 1924 ställde sig åter — med undantag av borg­

mästaren Björkman, vilken härutinnan anslöt sig till den av de föregående

sakkunniga förfäktade asikten — tveksamma till hela vitesbestämmelsen. Under

framhållande av att polisdistrikten sannolikt skulle ordna sitt polisväsen

utan att vitesföreläggande behövde tillgripas men att det icke vore möjligt

att helt förneka behovet av ett dylikt tvångsmedel, förklarade sig de sak­

kunniga anse utövandet av rätten att vid vite förplikta polisdistrikt eller

landsting att vidtaga viss åtgärd och att till sådant vite fälla vara av så

grannlaga natur, att beslutanderätten därutinnan borde förbehållas Kungl.

Maj:t i statsrådet.

Med hänsyn framför allt till statens intressen av rättsordningens upp­

rätthållande lärer någon tvekan icke kunna råda om att staten bör vara be-

4( •

Kung], Maj:it proposition nr ÖS.

II

rättigad att vaka över att kommunerna och, i den man det kan förekomma,

jämväl landstingen fullgöra sina skyldigheter i avseende å polisväsendet.

Såsom den föregående framställningen v isar, har icke från något håll gjorts

gällande, att eu dylik rätt icke borde tillkomma staten, och tvist råder endast

om, i vilka former statens övervakningsmyndighet lämpligast bör utövas.

Att vid avgörandet av detta spörsmål all möjlig hänsyn bör tagas till

den kommunala självbestämningsrätten, är även min åsikt. Jag finner det

alltså riktigt, att statsmyndighets rätt att ingripa begränsas till uppenbara

fall av pliktförsummelse, och jag saknar anledning att föreslå, att under-

ställningsplikt införes i fråga om andra kommunala beslut än sådana, som

avse befattningshavarna tillkommande ekonomiska förmåner. Medan i av­

seende å beslut av sistnämnda art underställningsplikten torde vara nöd­

vändig av hänsyn till befattningshavarna, för vilka även en ringa löne­

sänkning kan vara av stor betydelse, torde i andra fall värdet av en före­

skrift om underställningsplikt icke böra överskattas. Jag utgår naturligtvis

ifrån såsom något självklart, att kommunerna i regel skola lojalt fullgöra sina

skyldigheter; i vanliga fall lärer följaktligen eu kommun, som beslutat eu icke

motiverad nedsättning av polispersonalens antal, komma att beakta redan en

enkel hänvändelse från länsstyrelsernas sida. Men skulle det undantagsfall

inträffa, att en kommun verkligen önskar obelxörigen försvaga sitt polis väsen,

blir det icke tillräckligt med en underställuingsföreskrift, utan länsstyrelsen

måste, oavsett eu sådan, på annat sätt ingripa mot vederbörande. Och för

dylika undantagsfall torde det vara nödvändigt, att statsmyndigheterna er­

hålla fullt effektiva maktmedel. Det är ur denna synpunkt, som rätten att

förelägga och utdöma vite bör bedömas. De betänkligheter, som framkommit

mot att eu dylik rätt överhuvudtaget tillerkännes statsmyndigheterna, före­

falla mig knappast befogade. Det är dock här icke fråga om att införa något

nytt. Den meningen saknar ju icke förespråkare, att statsmyndighet redan

nu är berättigad att använda vite såsom tvångsmedel mot kommun, som

icke fullgör sina skyldigheter i avseende å polisväsendet. På andra områ­

den är en dylik rätt statsmyndigheterna medgiven än i kraft av särskilda

bestämmelser och än utan sådana. Redan i hälsovårdsstadgan den 25 sep­

tember 1874 tillerkändes sålunda länsstyrelse rätt att, där det funnes vara

av nöden, förelägga kommun lämpliga viten; i nu gällande hälsovårdsstadga

den 19 juni 1919 är denna rätt bibehållen. Enligt den sistnämnda dag ut­

färdade epidemilagen hava länsstyrelserna att vaka över att bl. a. städer

och landsting fullgöra sina åligganden enligt samma lag, för vilket ändamål

länsstyrelse äger att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga

viten. Enligt praxis har länsstyrelse vidare ansetts äga befogenhet att, ehuru

uttryckliga lagbestämmelser om rätt att förelägga vite saknas, genom före­

läggande av vite tillhålla kommun att fullgöra sina skyldigheter i avseende

å skolväsendet (so regeringsrättens årsbok 1912, ref. nr 46, och 1914, not.

E. 52). Likaledes har förekommit, att länsstyrelse, utan stöd av lagbestäm­

melser av nyssberörda art, ålagt församling att vid vite verkställa försam-

Kiimjl. MajUs proposition nr

AV.

42

lingen åliggande reparation av kyrka (jfr regeringsrättens årsbok 1923, ref.

ur 3). Jag kan också erinra om att i vanliga rättegångsmål, i vilka kommun

är part, domstol ocli, i vissa fall enligt 38 § utsökningslagen, överexekutor

kan förelägga kommun vite och till sådant vite falla, Och det kan naturligt­

vis icke med fog göras gällande, att de ändamål, för vilka vite sålunda kan

av statsmyndighet användas, skulle vara viktigare än det för rättsordningens

upprätthållande organiserade polisväsendet. Det nu anförda visar också, att

man näppeligen har anledning att med förbigående av länsstyrelserna i detta

speciella fall låta Kung! Maj.t i statsrådet omhänderhava rätten att före-

lägga och utdöma vite. Härvid bör för övrigt beaktas, att frågan om eu

kommun eller ett landsting vederbörligen fullgör sina skyldigheter i avse­

ende å polisväsendet icke är en lämpliglietsfråga utan eu rättsfråga, som

redan av detta skäl bör liksom övriga bär omnämnda vitesfrågor behandlas

av administrativ domstolsmyndighet. Jag måste således komma till det

resultatet, att anledning saknas att på denna punkt frångå 1924 års förslag.

Kitngl. Maj-.ts proposition nr 58.

Lands­

fogdarna

och åklagar­

väsendet.

Det Liimérskit

förslaget.

Jag övergår härefter till frågan om huru polisväsendet lämpligen bör

organiseras och skall då börja med den ifrågasatta omorganisationen av

landsfogdebefattningarna och i samband därmed jämväl behandla spörsmålet

om eu reform av åklagarväsendet.

Bet Linnérska förslaget innefattade i denna del, att ledningen av polis-

ocli åklagarväsendet skulle för varje län läggas i händerna på en landsfogde,

vilken sålunda skulle få jämväl städernas polispersonal under sitt befäl.

I ndantag skulle endast göras för de tre största städerna, i vilka polis­

mästarna skulle få enahanda ställning i avseende å polisväsendet som lands­

fogdarna i landet i övrigt. Landsfogdarna och nämnda polismästare skulle

i egenskap av under länsstyrelserna högsta polischefer hava att bland annat

i förekommande fall dirigera dem underlydande personal från ort till annan

inom distriktet samt att, där det erfordrades, från annat distrikt begära

polishjälp. Landsfogdarna skulle därjämte hava ledningen av åklagarväsendet

i sina distrikt och i enlighet härmed, såvida hinder icke mötte, själva beivra

alla brott, varå enligt lag kunde följa straffarbete, fängelse i mera än sex

manader, avsättning eller mistning av ämbete eller tjänst under viss tid.

varjämte landsfogde skulle vara berättigad att beivra andra brott. Medan

ledningen av ett läns polisväsende icke ansågs kunna fullt sysselsätta lands­

fogden, förutsattes däremot upprätthållandet av åtalsverksamheten i nu

angiven utsträckning i allmänhet icke kunna medhinnas av landsfogden

ensam, varför landsfogdarna dels, med undantag av landsfogden i Gotlands

lån, skulle befrias från dem nu åliggande administrativ verksamhet och

dels, med undantag av landsfogdarna i Gotlands, Kronobergs och Blekinge

län, skulle förses med särskilda tjänstebiträden, benämnda läiispolisassessorer.

Lör att de blivande landsfogdarna skulle kunna vederbörligen fullgöra den

verksamhet, som sålunda uppdrogs åt dem, skulle de nu för landsfogdarna

stadgade kompetensvillkoren strängt upprätthållas och de landsfogdar, som

icke fylla nämnda villkor, ställas på iudraguingsstat. I samband därmed

borde landsfogdarna i löneavseende jämställas med länsstyrelsernas avdel­

ningschefer. Av polisassessorerna skulle samma kvalifikationer fordras som

av landsfogdarna. Jämväl å åklagarna i städerna skulle högre kompetens­

krav ställas, varjämte åklagarbefattningarna i de minsta städerna skulle in­

dragas och åtalsrätten i dem överlämnas åt landsfiskalen i något närliggande

distrikt. Likaledes skulle de nuvarande köpingsåklagarna såsom åklagare

ersättas av vederbörande landsfiskaler. Slutligen föreslogos i vissa avseenden

ändringar i landsfiskalernas verksamhet i syfte att möjliggöra, att landsfiska­

lerna mera odelat finge ägna sig åt polis- och åklagarverksamhet, som be­

tecknades såsom deras huvuduppgift, varjämte vissa landsfiskaler skulle förses

med statsavlönade biträden.

1922 års sakkunniga hade intet att anmärka mot den sålunda föreslagna

reformen. Två ledamöter uttalade sig emellertid för att stad skulle kunna

med Kungl. Maj ds medgivande undantagas från landsfogdedistrikt, därest

staden hade särskild polismästare och icke genom undantagandet möjligheten

att inom länet i dess helhet upprätthålla skäligt polisskydd i avsevärd grad

förminskades. Tre ledamöter uttalade såsom sin åsikt, att lands- och stads-

fiskalernas åtalsrätt genom förslaget blivit för starkt begränsad.

Av dem, som yttrade sig över det Linnérska förslaget, restes invändningar

mot den föreslagna organisationen framför allt av ett stort antal länsstyrelser,

vilka särskilt betonade, att det skulle bliva svårt för länsstyrelserna att få

kompetent folk att förrätta de funktioner, som nu, utöver polis- och åklagar-

verksamheten, åvila landsfogdarna. Av föreningarna Sveriges landsfiskaler

och Sveriges stadsfiskaler jämte åtskilliga stads- och landsfiskaler samt läns-

sammanslutningar av landsfiskaler upprepades de redan inom 1922 års sak­

kunniga reservationsvis framställda anmärkningarna om att lands- och stads-

fiskalernas åtalsrätt blivit alltför starkt begränsad, varav dessas auktoritet

förmenades komma att bliva lidande. Föreningen för åklagare. / Sveriges

köpingar förmenade, att det icke kunde anses med rättvisa och billighet för­

enligt, att nuvarande köpingsåklagare skulle underkasta sig eu så obefogad

degradering, som förslaget innebure.

1924 års förslag innefattade i nu ifrågavarande delar, att den nuvarande

organisationen skulle bibehållas.

Någon gensaga häremot framfördes icke av de sakkunniga, som granskat

sistnämnda förslag.

Då jag funnit mig böra, i överensstämmelse med 1924 års förslag, avstå

från att söka genomföra en omorganisation av landsfogde- och åklagarorga-

nisationerna, äro skälen därtill framför allt, att eu omläggning av polisorganisa­

tionen icke med nödvändighet förutsätter ändring av landsfogde- och åklagar-

organisationerna, ävensom att ett genomförande av det Linnérska förslaget här­

utinnan skulle vara förenat med högst betydande kostnader. Frånsett dyrtids-

och ålderstillägg samt pensioneringskostnad skulle eu omorganisation av lands­

fogdeinstitutionen enligt detta förslag draga eu årlig merkostnad för staten

av mer än 300,000 kronor, vartill skulle komma — utom vissa engångskost-

Kung! Maj:tu proposition nr

AV.

43

1922 ar»

sak­

kunniga.

Myndigheter

in. ti. ang.

det Linnérska

förslaget.

1924 års

förslag.

Departements­

chefen.

Landsbygdens

ordningspolis.

Fögderi*

förvaltnings-

kommittén.

oädel-, beräknade till 50,000 kronor — ett icke oväsentligt belopp för resor,

traktamenten, telefonsamtal och telegram. Även om man frånser den kostnad,

som, i den mån de nuvarande landsfogdarna ej kunna härför påräknas, skulle

vara förenad med ett överlämnande av landsfogdarnas utanför polis- och

åklagarverksamheten fallande uppgifter åt andra, skulle den årliga merkost­

naden sannolikt komma att överstiga 500,000 kronor. Ett ytterligare skäl

att låta med nu omförmälda reform anstå är, att frågan om åklagarväsendets

slutliga utformning i vårt land alltjämt är oavgjord. Slutligen bör beaktas,

att landsfogdeinstitutionen, vilken infördes såsom ett led i 1917 års omorga­

nisation av fögderiförvaltningen, ännu befinner sig i eu övergångsperiod,

vilket gör, att det är omöjligt att bedöma institutionens verkliga värde, något,

som torde kunna ske först då samtliga landsfogdar tillsatts under iaktta­

gande av nu gällande kompetensfordringar. Såsom av det anförda framgår,

ligger däri icke något bedömande och underkännande i sak av den föreslagna

organisationen, utan jag lämnar öppet, om den kan godtagas eller icke.

Vad angår de föreslagna ändringarna av landsfiskalernas arbetsuppgifter,

i den mån dessa icke röra åklagar- och polisväsendet, samt inrättandet av

statsavlönade biträdesbeställningar hos vissa landsfiskaler hava frågorna därom

överlämnats till ytterligare behandling av de sakkunniga, som den 31 december

1923 tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med bland annat

utarbetandet av förslag till lönereglering för fögderiförvaltningens tjänste­

män. I det av nämnda sakkunniga den 20 november 1924 avgivna be­

tänkandet hava också åtskilliga förslag i berörda hänseenden framlagts. Då

dessa förslag lämpligen torde böra behandlas i samband med lönereglerings-

frågan och sistnämnda fråga av skäl, som jag vid framläggandet av social­

departementets avdelning av statsverkspropositionen angivit, icke kan före­

läggas årets riksdag, kan jag icke nu framlägga något förslag i här omför­

mälda avseende.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr ÖS.

•Jag övergår härefter till frågan om huru ordningspolis väsende t på lands­

bygden bör organiseras.

Härutinnan framlades förslag redan av fögderiförvaltningskommittén. Nämnda

kommitté föreslog, att man skulle bibehålla den nuvarande fjärdingsmans-

organisationen utan någon som helst förändring. Den nuvarande extra

polispersonalen, av kommittén benämnd lokalpolis, skulle likaledes bibe­

hållas, dock med vissa ändringar. Sålunda skulle Kungl. Maj:t kunna ålägga

socken eller municipalsamliälle att med hälften, dock högst 600 kronor om

året, bidraga till avlöning av lokalpolisen. Vidare skulle, då landsting,

socken, municipalsamliälle eller enskilde frivilligt åtoge sig bekostande av

lokalpolis, det frivilliga bidraget icke behöva överstiga 600 kronor om året.

Slutligen skulle den del av lokalpolisens avlöning, som icke utginge från

nämnda korporationer eller enskilda, oavsett beloppet bekostas av staten.

Därjämte föreslog kommittén inrättandet av eu ny organisation, s. k. distrikts-

poliser, vilka skulle vaka över upprätthållandet av allmän ordning och säker­

het, envar inom sitt distrikt. För sådant ändamål skulle distriktspolis bland

unnat tjänstgöra vid tillfällen, dä större folkmängd vore samlad, och, i flen

män sådant erfordrades, verkställa patrullering inom sitt distrikt. Distrikts-

polis skulle vidare vara skyldig att i olika avseenden biträda do lokala polis­

cheferna. Han skulle sålunda bland annat äga att själv verkställa polis-

undersökning och uppsätta rapporter däröver samt liksom varje annan polis­

man söka upptäcka brott och efterspana brottslingar. Distriktspoliserna,

som emellertid i främsta rummet skulle ägna sig åt ordningspolis verksamhet,

skulle vara skyldiga att tjänstgöra utanför vederbörande distrikt, bland annat

på den grund, att de jämväl skulle ersätta den nuvarande reservpolisorganisa-

tionen. Distriktspoliserna skulle avlönas uteslutande av statsmedel. Deras

antal skulle enligt de fyra alternativ, som kommittén preliminärt föreslog

för fögderiorganisationen, utgöra respektive 420, 335, 250 och 2;>0. Av

dessa alternativ torde det, som förutsatte 420 distriktspoliser, närmast över­

ensstämma med den numera gällande fögderiorganisationen. Kommittén

förordade tillika bibehållandet av länsdetektiver, ridande polis och till­

fällig polis, till vilka samtliga statsverket skulle lämna bidrag efter vissa

grunder.

1912 års sakkunniga anslöto sig beträffande polisväsendet på landsbygden

till kommitténs förslag i fråga om lokalpolis, länsdetektiver, tillfällig polis

och ridande polis. Beträffande distriktspolisen samt kommitténs i samman­

hang därmed framställda förslag om upphörandet av den särskilda reserv-

polisstyrkan avrådde de sakkunniga på det bestämdaste från det av kom­

mittén föreslagna sättet att söka ordna landsbygdens polisväsende och ut­

talade, att den förstärkning av landsbygdens polisskydd, som vore möjlig,

tills vidare måste beredas genom utveckling av den av kommittén föreslagna

lokalpolisen samt ett kraftigt understödjande av den ridande polisens ut­

bredning till allt flera orter.

Det Linnérska förslaget innefattade först och främst eu fullständig om­

organisation av fjärdingsmansinstitutionen. Landsfiskalsdistriktet skulle in­

delas i fjärdingsmansdistrikt på sådant sätt, att varje dylikt distrikt i regel

skulle giva bill sysselsättning åt eu fjärdingsman. För ändamålet skulle eu

kommun kunna uppdelas på flera distrikt eller distrikt bildas av en eller

flera kommuner eller delar därav. Kommun skulle dock kunna bilda ett

distrikt med flera fjärdingsman, liksom undantagsvis distrikt skulle kunna

göras så litet, att fjärdingsmannen icke skulle kunna få full sysselsättning

av sin tjänst. Förslaget förutsatte, att fjärdingsmansdistrikten i södra och

mellersta Sverige normalt skulle få ett innevånarantal av cirka 4,000 personer,

medan däremot ett avsevärt mindre innevånarantal måste antagas för den

norra delen av landet. I de till förslaget hörande ekonomiska beräkningarna

antogs fjärdingsmännens antal för hela riket bliva 1,500, av vilka dock icke

alla skulle bliva fullt sysselsatta.

Fjärdingsmännens verksamhet skulle vara av två slag. Dels skulle de

ägna sig åt egentlig polisverksamhet, i vilket avseende de skulle vara verk­

samma för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, verkställa efter­

spaning angående brott samt i övrigt fullgöra den polisverksamhet, som

Kung!. Mnj.U proposition nr ÖS.

4

-:)

1912 års

sakkunniga.

Det Linnérska

förslaget.

4 0

1922 flis

sakkunniga.

kunde föranledas av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk. Dels skulle

de vara exekutionsbetjänter och i sådan egenskap biträda vid åtgärder i

utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter samt vid annan hand­

räckning. Vid sidan av fjärdingsmännen skulle i de landskommuner, köpingar

ellei andra samhällen, där den regelbundna polisverksamheten icke kunde upp­

rätthållas allenast genom fjärdingsmännen, anställas erforderligt antal polis­

män, vilka senare endast skulle ägna sig åt egentlig polisverksamhet, något

som dock ej hindrade, att fjärdingsmans- och polismansbefattning skulle

kunna förenas på vissa orter, där vardera befattningen för sig ej gåve full

sysselsättning åt sin innehavare. Antalet polismän för landsbygden beräk­

nades på grundvalen av nuvarande personalbestånd till 383, därav 93 i

köpingar. Fjärdingsmännen skulle allt efter den dyrortsgrupp, vederbörande

stationsort tillhörde, åtnjuta en minimilön av i lägsta löneklassen 1,980 till

2,520 kronor och i högsta löneklassen, vilken skulle uppnås efter tolv års

tjänst, a^ 2,4(30 till 3,144 kronor. Polisman skulle hava eu lön av lägst

2,100 till 2,676 kronor och högst 2,580 till 3,300 kronor. Även här förut­

sattes tolv års tjänst för uppnående av högsta löneklassen. Löneskillnaden

emellan fjärdingsmännen och polismännen föranleddes därav, att de förra

men icke de senare vid sidan av lönen kunde påräkna indrivningsprovision.

Beträffande såväl fjärdingsmän som polismän skulle gälla, att i förekommande

fall skulle utgå kallortstillägg, begravningshjälp och familjeunderstöd, fast­

ställda till vissa minimibelopp, varjämte fjärdingsman såväl som polisman

skulle erhålla eu pension av 1,760 kronor. För att kunna antagas till ordi­

narie fjärdingsman eller polisman skulle krävas 21 års ålder; för att kunna

erhålla ordinarie polisbefattning i samhälle med minst 5,000 innevånare

skulle därjämte fordras att hava genomgått lägre kurs i polisskola.

Utom fjärdingsmän och polismän skulle på landet enligt länsstyrelsens

förordnande kunna tillsättas ordningsmän, vilka skulle vara verksamma för

ordningens upprätthållande å viss ort vid enstaka tillfällen. Ordningsman

skulle åtnjuta ett arvode av 15 kronor för varje dag, som han tjänstgjorde

i sådan egenskap.

Kommunernas inflytande på fjärdingsmansinstitutionen skulle vara relativt

begränsad. De skulle — frånsett tillsättningsfrågor, till vilka jag återkommer

i annat sammanhang — allenast äga att yttra sig över förslag till distrikts-

indelning. Beträffande eventuell polisorganisation vid sidan av fjärdings­

männen hade kommunerna att i första hand fatta beslut på sätt förut om­

nämnts. I lönefrågor skulle kommunerna, vilka skulle vara skyldiga att med

skäligt belopp avlöna såväl fjärdingsmän som polismän, äga att besluta om

vad som borde tillkomma dessa utöver fastställda minimibelopp.

1922 års sakkunniga anförde, att den i det Linnérska förslaget förordade

omläggningen av distrikten till större områden och utbyte av nuvarande

menighetsbestyr mot reglerade tjänster, fullt sysselsatta av polis- och indriv-

ningsverksamhet, vore ägnat att åstadkomma eu fjärdingsmansinrättning,

motsvarande de anspråk, man skäligen kunde ställa därpå. Därjämte fram-

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

47

Kunyl. Maj:tn proposition nr US.

hölls, att (ten ökade kostnad, omläggningen maste medföra, delvis bordo

komma att kompenseras genom att indrivningen förbättrades.

Eu av de sakkunniga, herr Bengtsson, förordade, att fjärdingsmannen

skulle med hänsyn till det vanrykte, vari fjiirdingsmansinstitutionen pa

många håll råkat, benämnas distriktspoliser. Eu annan av de sakunniga,

herr Strandquist, ansåg, att handräckningsverksamhet och egentlig polis­

verksamhet borde rationellt skiljas från varandra.

I de yttranden, som av centrala myndigheter, sammanslutningar av kom­

muner eller befattningshavare vid polisväsendet samt av länsstyrelserna av-

gåvos över det Linnérska förslaget, förordades allmänt vad nämnda förslag-

innehöll till lantpolisorganisationens förbättring.

Processkommissionen framhöll sålunda såsom en förtjänst hos förslaget, att

fjärdingsmannen, vilkas ställning och verksamhet för närvarande vore synner­

ligen otillfredsställande, skulle bliva verkliga polismän, som kunde göra god

nytta.

Föreningen Sveriges landsfogdar instämde i det allmänna slutomdöme, som

11122 års sakkunniga fällt om förslaget.

Föreningen Sveriges landsfiskaler hade ej någon principiell anmärkning mot

den föreslagna organisationen men uttryckte farhågor för att fjärdingsmans-

distrikten skulle bliva för stora och ansåg det icke kunna förväntas, att

fjärdingsmannen skulle i ett så stort distrikt som det såsom normaldistrikt

antagna kunna fullgöra samvetsgrann tjänstutövning, då på honom överlätes

såväl polis- som indrivningsarbetet i distriktet. Föreningen förmenade där­

för, att fjärdingsmansdistrikt borde i varje fall lämpas efter föreliggande

förhållanden.

Svenska polisförbundet hade icke någon anmärkning mot den föreslagna

fjärdingsmansorganisationen.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som ställde sig avvisande till vad förslaget

innehöll 'angående omorganisation av städernas och köpingarnas polis- och

åklagarväsende, hemställde under hänvisning till det Linnérska förslagets

motivering, att fjärdingsmansbefattningarna omorganiserades i huvudsaklig

överensstämmelse med förslaget.

Länsstyrelsen i Uppsala län, vilken, såsom förut nämnts, uttalade sympatier

för ett förstatligande av polisväsendet, synes dock anse förslaget innebära

en höjning och förbättring av fjärdingsmansinstitutionen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län tillstyrkte genomförandet så snart som

möjligt av bland annat den föreslagna förbättringen av fjärdingsmansinstitu­

tionen i huvudsaklig överensstämmelse med det Linnérska förslaget. Där­

jämte anslöt sig länsstyrelsen väsentligen till samma förslag i vad rörde den

egentliga polispersonalen på landsbygden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anslöt sig i princip till grundtankarna i

den föreslagna polisreformen och framställde icke någon särskild anmärkning

mot förslagets ^^polisorganisation.

Länsstyrelsen i Kronobergs lön betonade, att den måhända mest betydande

bristen i' landsbygdens polisväsen bestode i fjärdingsmansinrättningens otill­

fredsställande beskaffenhet, samt uttalade, att det Linnérska förslaget lyckats

lösa uppgiften att åstadkomma en reformering av vårt polisväsen på ett i

det stora hela tillfredsställande sätt. Länsstyrelsen instämde i det allmänna

omdöme om förslaget, som avgivits av 1922 års sakkunniga.

Länsstyrelsen i Gotlands län betraktade såsom ett av de mest framträdande

och Överklagade bristerna i vårt polisväsen det obestridligen mindre tillfreds-

Myndigheter

in. II. ang. det

Linnérska

förslaget.

4S

ställande sätt, på vilket detsamma vore ordnat på landsbygden, och ansåg

de medel, som för avhjälpande av denna brist föreslogos, i huvudsak ända­

målsenliga.

Länsstyrelsen i Blekinge län anförde: Yad förslaget innehölle i fråga om

fjärdingsmansbefattningarna syntes kunna utan vidare godtagas, dock att

fjärdingsmännen borde helt avlönas av kommunmedel. Reformen syntes

vara så praktisk och fördelaktig, att dess genomförande utan avvaktan på

huru förslaget i övrigt kunde komma att behandlas måste förordas.

Länsstyrelsen t Kristianstads län yttrade: Den föreslagna nya organisa­

tionen av fjärdingsmannakåren syntes utgöra ett riktigt steg mot lösningen

av det sedan lång tid aktuella spörsmålet om ett effektivt ordnande av frågan

om ordningspolisen på landet. Någon slutlig lösning i sistnämnda avseende

ansåge länsstyrelsen dock förslaget knappast innebära, ty något fullt tillfreds­

ställande polisskydd torde den nya organisationen icke bereda landsbefolk-

ningen. Givetvis vore eu kvalitativ förbättring av ifrågavarande kår att för­

vänta. Men genom den utvidgning av fjärdingsmansdistrikten, som i all­

mänhet skulle bliva en följd av förslaget, minskades möjligheten för polis­

männen att övervaka ordningen inom distrikten och vid uppkommande

oroligheter inom rimlig tid komma tillstädes. Länsstyrelsen betonade i

detta sammanhang fördelen av ridande polis.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordade förslaget till omläggning av fjärdings-

mannainstitutionen med den modifikation, att distrikten borde göras mindre

än som i förslaget förutsatts, så att för Malmöhus län medelbefolknings­

siffran för distrikten borde minskas från 4,000 till 2,500. Länsstyrelsen fram­

höll därvid, att ett mindre distrikt medförde större möjlighet för fjärdings-

mannen att komma tillstädes, där polisuppsikt behövdes, och att denna för­

del hos det nuvarande systemet näppeligen kunde anses fullt uppvägas av

det större ansvar för och den ökade förmåga till upprätthållande av allmän

ordning och säkerhet, som borde kunna påräknas hos fjärdingsmännen enligt

den föreslagna ordningen. Länsstyrelsen hade intet att erinra mot en an­

ordning, enligt vilken polisman, där så eljest vore lämpligt, bleve fjärdings­

man inom den kommun, inom vilken hans polisverksamhet vore förlagd.

Av länets 57 polisuppsyningsmiin vore 42 tillika fjärdingsmän. Samman­

föringen av dessa båda befattningar hade varit gynnsam för polisväsendets

utveckling i Linet. Eu dylik anordning syntes emellertid strida mot grun­

derna och kostnadsberäkningarna för den föreslagna organisationen.

Länsstyrelsen i Hallands län framhöll såsom en av de huvudsakliga bristerna

i landsbygdens nuvarande polisorganisation den nuvarande fjärdingsmanna-

institutionens otillräcklighet för de uppgifter, eu dylik institution numera

borde fylla, samt uttalade såsom sin åsikt, att den reform, som i detta av­

seende föreslagits, vore i stort sett ägnad att råda bot på nu förefintliga

missförhållanden. Häruti och i förslagets bestämmelser angående kriminal­

polis ansåge länsstyrelsen förslagets största styrka ligga.

Länsstyrelsen i (dötehorgs och Bohus län förmenade, att den föreslagna om­

läggningen av fjärdingsmannainstitutionen borde leda till gynnsammare re­

sultat än det nuvarande systemet. Dock ifrågasattes, om man ej borde hava

större möjlighet än förslaget medgåve att anställa fjärdingsmän, som ej finge

full sysselsättning av sin tjänst. Erfarenheten hade nämligen visat, att man

i vissa fall lyckats få förträffliga fjärdingsmän, även om lönen varit mindre

iin den föreslagna minimilönen, vilken i allt fall syntes för hög.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ansåg förslaget bvggt på riktiga principer

och ägnat att avhjälpa rådande olägenheter.

Länsstyrelsen / Värmlands län ansåg, att vad förslaget innehölle till fjär-

dingsmannainstitutionens utvecklande och stärkande vore i sina allmänna

riktlinjer ändamålsenligt.

Kungl. Maj:t*' proposition nr Sfi

4!l

Länsstyrelsen i Örebro län yttrade: Förslagets största förtjänst återfunnes

i de bestämmelser, som reglerade fjärdingsmannaväsendet och polisbevak­

ningen i de särskilda orterna. Härigenom vunnes eu betydande förbättring

i polisförhållandena, varjämte landsfiskalerna jämväl i andra avseenden skulle

kunna påräkna ett helt annat biträde av fjärdingsmannen än som för när­

varande vore fallet. Slutligen måste det såväl för vederbörande befattnings­

havare sjiilva som ur rekryteringssynpunkt anses synnerligen värdefullt, att

dessa erhölle eu självständig och av tillfälliga majoriteter inom de kommu­

nala representationerna oberoende ställning.

Lätt sst yreisen i Kopparbergs län anslöt sig till förslaget, i vad det rörde,

bland annat, den lokala polisorganisationen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län hade beträffande förslagets sätt att förbättra

fjärdingsmannainstitutionen intet att i huvudsak erinra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ansåg förslaget i stort innebära eu

god lösning av frågan om ett tillfredsställande ordnande av polisväsendet

i riket.

Länsstyrelsen i Jämtlands län hade intet att erinra mot den föreslagna

organisationen av polisväsendet på landet och förmenade, att genom denna

reform, vilken, såsom särskilt nödig, syntes kunna och böra genomföras

utan sammankoppling med polisorganisationen i dess helhet, skulle ernås

eu mera tillfredsställande ordningspolis å landsbygden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ansåg förslaget böra genomföras med av­

seende å den nya organisationen av fjärdingsmansbestyret, ehuru länssty­

relsen räknade med högre kostnader än som förutsatts, emedan länsstyrelsen

dels antog, att det särskilt i Norrland skulle bliva nödvändigt att i större

utsträckning än förslaget avsåge medgiva anställandet av fjärdingsmän, som

icke erhölle full sysselsättning, och dels ville höja statsbidraget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg det föreliggande förslaget väl lämpat

för ordnandet av polisväsendet och fann särskilt tillfredsställande, bland an­

nat, att fjärdingsmannaväsendet enligt förslaget kunde ordnas utan de olä­

genheter i fråga om fjärdingsmannens tillsättande och avlöning, vartill nu

gällande bestämmelser icke sällan gåve anledning.

Några uttalanden i motsatt riktning föreligga dock.

Svenska landskommunernas förbund yttrade sålunda: Förbundet erkände,

att den nuvarande fjärdingsmansorganisationen i flera avseenden vore otill­

fredsställande, men ansåge det nödvändigt, att distrikten gjordes så små,

att fjärdingsmännen kunde hava möjligast intima kännedom om människor

och förhållanden inom sitt distrikt. Då förslagets princip, att fjärdings­

männen skulle erhålla full sysselsättning av sin tjänst, icke kunde förenas

med förbundets krav på relativt små distrikt, avstyrktes förslaget.

Länsstyrelsen i Jönköpings län kunde ej tillstyrka förslaget om minskning

av antalet fjärdingsmansdistrikt. Avsevärda olägenheter skulle enligt läns­

styrelsens förklenande uppstå, om ej varje kommun hade minst en fjärdings­

man; fjärdingsmännen skulle ej få nog ingående kännedom om befolkningen,

och allmänheten skulle få större kostnader vid anlitande av fjärdingsmännen.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län yttrade: Länsstyrelsen ansåge väl, att för­

slagets fjärdingsmän bättre fyllde måttet än de nuvarande, men förmenade,

att distriktens storlek skulle medföra bristande lokal- och personalkännedom,

vilket skulle vara till nackdel för såväl polis- som framför allt indrivnings-

verksamheten. Dessutom skulle distriktens storlek göra det svårt för fjär­

dingsmannen att i tid inställa sig å ort, där hans närvaro såsom ordnings­

polis erfordrades. Länsstyrelsen avstyrkte därför den föreslagna fjärdings-

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 samt. 52 käft. (Nr 58.)

²²⁵¹²⁴

4

Kungl. Maj-.ts proposition nr 58.

50

1924 års

förslag.

mansorganisationen och ville bibehålla det nuvarande systemet, dock med

större rätt för länsstyrelse att ingripa beträffande tillsättning och löner.

Jämväl det stora flertalet av de yttranden, som i övrigt avgåvos över det

Linnérska förslaget, innefattade i denna del ett tillstyrkande av detsamma.

I några yttranden förordades dock ett bibehållande i huvudsak av nu­

varande organisation. Detta var sålunda fallet med de yttranden, som av­

gåvos av landsfogden i Alvsborgs län, polisuppsyningsmannen i Tierps köping

samt kommunalfullmäktige i Åkers, Osby, Essunga, Ovansjö, Undersåkers och

Ströms socknar. I dessa yttranden åberopades särskilt, att den föreslagna

organisationen skulle medföra för stora distrikt och bliva förenade med allt

för stora kostnader för stat och kommun. En likartad ståndpunkt låg må­

hända till grund för vissa av de av kommunalfullmäktige avgivna yttranden,

vari förslaget utan att detaljerna närmare behandlades helt avstyrktes. Dessa

yttranden uppgingo till ett tjugutal.

Farhågor för att distrikten skulle bliva för stora hava för övrigt uttalats

i vissa utlåtanden, i vilka några principiella invändningar mot den föreslagna

organisationen icke framställts.

I några yttranden uttalades också sympatier för det av herr Bengtsson

framställda förslaget om att fjärdingsmannen skri Ilo benämnas distrikts-

poliser.

Enligt 1924 års förslag skulle på landsbygden för upprätthållande av den

verksamhet, som enligt det Linnérska förslaget skulle ankomma på fjärdings-

män och egentlig polispersonal, endast finnas befattningshavare av en enda

typ. Dessa skulle benämnas polismän, men deras verksamhet skulle kunna

organiseras så, att vissa av dem bleve sysselsatta med allenast egentligt

polisarbete, andra med allenast handräckningsarbete och åter andra med

såväl egentligt polisarbete som handräckningsarbete. Dessa polismän skulle

vara anställda i de särskilda polisdistrikten, och landsbygdens indelning i

polisdistrikt skulle ske på sådant sätt, att såsom regel i varje polisdistrikt

åtminstone en polisman kunde antagas hava full sysselsättning. Indelningen

skulle, där det lämpligen kunde ske, verkställas så, att kommun ej upp­

delades på flera distrikt. Köping, som på grund av särskild bestämmelse

vore skyldig att själv bekosta sitt polisväsen, skulle utgöra eget distrikt.

På grund av särskilda omständigheter skulle visst område kunna få bilda

eget distrikt, ehuru det icke kunde giva full sysselsättning åt en polisman.

Antalet fullt sysselsatta polismän å landsbygden utom köpingar, som nyss

berörts, beräknades till 1,724 mot nuvarande 533 helt eller delvis sysselsatta

polismän, inklusive sådana, som samtidigt äro fjärdingsman, och 2,763 helt

eller delvis sysselsatta fjärdingsmän, som ej tillika äro polismän. Indel­

ningen skulle bestämmas av länsstyrelsen, men övriga frågor om polisväsen­

dets organiserande, såsom angående antalet polismän, angående polisbefatt­

nings egenskap av ordinarie eller extra ordinarie m. in. skulle det tillkomma

vederbörande kommunala representation att avgöra. I fråga om beloppen

av de till befattningshavarna utgående ekonomiska förmånerna skulle ej gälla

annan inskränkning i den kommunala beslutanderätten än att beloppen skulle

vara skäliga. Till klargörande av vad härmed avsågs må erinras om att i

de till förslaget hörande ekonomiska beräkningarna räknades med en medel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

lön av 2,200 kronor. I avseende å kompetensfordringarna föreslogs, att till

ordinarie polisman ej skulle antagas annan än den, som fyllt 21 år. Yad

angår köping, som skulle bilda eget polisdistrikt och vars innevånarantal

överstege 2,000, eller annat polisdistrikt, vars innevånarantal överstege o,000,

skulle ej utan länsstyrelsens medgivande till polisman få antagas annan än

den, som genomgått lägre kurs i polisskola.

1924 års förslag lämnades i liär refererade delar utan anmärkning av sak­

kunniga av september 1924 samt, frånsett reglerna för tillsättning, vartill jag,

såsom nämnt, skall återkomma i annat sammanhang, jämväl av sakkunniga av

november 1924.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för de brister, som

vidlåda den nuvarande polisorganisationen på landsbygden, hänföra sig

dessa förnämligast till dels fjärdingsman sbefattningens karaktär av bisyssla,

dels sättet för fjärdingsmännens tillsättande, dels landsbygdspersonalens av­

löning och dels samma personals osäkra och beroende ställning. Det måste

enligt min uppfattning betraktas såsom en väsentlig förtjänst hos de före­

liggande förslagen, att de sökt i största möjliga utsträckning förvandla lands­

bygdens polismän till av tjänsten fullt sysselsatta befattningshavare. Att

en dylik omorganisation icke kan ske utan att distrikten göras väsentligt

större än de nuvarande, är uppenbart, men de framkomna farhågorna för att

med den föreslagna organisationen polismännen på landsbygden skulle få

allt för stora distrikt och i följd härav bland annat få svårt att inställa sig

å plats, där deras närvaro påkallades, torde icke vara befogade. Först och

främst må därutinnan erinras om att polismännens antal icke skall på för­

hand bestämmas och att de föreslagna bestämmelserna möjliggöra ett hän­

synstagande till • förhållandena å de särskilda, orterna. Vidare bör tagas i

betraktande, att den ändrade organisationen måste komma att höja befatt­

ningshavarnas kompetens och rutin, varigenom större arbetseffekt måste nås.

Slutligen synes böra framhållas, att polisdistrikten själva icke komma att

sakna möjligheter att bidraga till ett bättre resultat av polismännens verk­

samhet genom att förse dem med velocipeder eller motorcyklar samt telefon.

Yad särskilt telefon beträffar torde för övrigt sådan kunna undvaras endast

på ett fåtal platser.

Även i fråga om befattningshavarnas ekonomiska ställning torde de före­

slagna bestämmelserna vara ägnade att undanrödja nu rådande missförhål­

landen. Det ligger emellertid vikt på att kommunerna ej söka att av miss­

riktad sparsamhet pressa ned lönerna utan hålla dem ungefär vid de belopp,

som i de föreliggande utredningarna förutsatts. Ty ju mindre lönen sättes,

desto större är risken för att befattningshavarna skola tvingas att till nack­

del för tjänsten skaffa sig extra inkomster. Den hittillsvarande erfarenheten

torde dock vara av sådant slag, att man väl bör kunna hoppas, att polis­

distrikten, därest en omorganisation efter här föreslagna grunder sker, komma

att vara benägna att av eget initiativ följa de givna riktlinjerna.

Av det anförda framgår, att jag icke bär något att erinra mot de gemen­

samma principer, på vilka de föreliggande förslagen i här refererade delar

Kung!. Maj:ts proposition nr SB.

51

Sakkunniga

av sopt. och

nov. 1914.

Departements­

chefen.

52

Kungl. Maj:(s proposition nr 58.

äro byggda. I den man förslagen skilja sig från varandra synes mig 1924

års förslag, vid vars utarbetande de mot det Linnérska förslaget framställda

anmärkningarna kunnat beaktas, vara att föredraga. Dess förtjänst ligger

huvudsakligen däri, att det giver större möjlighet att utan onödiga kostnader

oi dna polisverksamheten med hänsyn till förhållandena på varje särskild

ort. Därjämte synes det vara en fördel, att det mångenstädes missbrukade

fj.iidingsmansnamnet försvinner, så att de nya polismännen redan från början

över allt må kunna framträda med nödig auktoritet. Jag är alltså beredd

att förorda genomförandet av en nyorganisation av landsbygdens polisväsen

på grundvalen av 1924 års förslag.

Ordnings-

I den Linnérska utredningen framhölls, att någon anmärkning knappast

vflTätUinm.1 kunde i'iktas mot städernas sätt att sörja för ordningens upprätthållande. I

^{Den Linnérska} enlighet härmed föreslogs också, att stadspolisorganisationen skulle i väsent-

^utredniugen. liga delar bibehållas oförändrad. Städerna skulle liksom nu äga att i

första hand, dock under den kontroll av statsmyndighet, som tidigare om­

nämnts, besluta om sitt polisväsen. I fråga om chefskapet för städernas

polispersonal föreslogos dock viktiga ändringar. Magistrater och stads-

styrelser skulle upphöra att hava befattning med ledningen av polisväsendet

och detta skulle i stället tillkomma i vissa större städer polismästare och i

övriga städer utom de minsta stadsfiskal. I de minsta städerna skulle så-

som jag tidigare omnämnt, stadsfiskalstjänsterna indragas och chefskapet

över polisen överlämnas till landsfiskalen i något närliggande landsfiskals-

distrikt. Såväl nyssberörda polismästare som stadsfiskalerna skulle bliva

statstjänstemän och i tjänsten lyda under landsfogdarna utom i de tre största

städerna, där, såsom förut berörts, polismästarna skulle hava enahanda ställ­

ning som landsfogdarna i landet i övrigt.

^'1S

1522 års sakkunniga gjorde i denna del icke någon anmärkning, men tre

ledamöter förordade, att även poliskommissarierna skulle bliva statstjänste­

män.

Av dem, som avgåvo yttranden över förslaget, uttalade sig vissa länssty-

lelser, åtskilliga stadsfullmäktige och ett flertal av magistraterna mot de

föreslagna ändringarna, varjämte ett stort antal magistrater och stadsfullmäk­

tige, bland annat med hänsyn till förslagets stadspolisorganisation, helt av­

styrkte detsamma.

1924 års förslag lämnade i de delar, som här berörts, städernas polis­

organisation väsentligen oförändrad.

De sakkunniga, som granskat sistnämnda förslag, framställde i sagda delar

icke någon anmärkning mot detsamma.

^{Dopaitcmente-} Därest, i enlighet med vad jag tidigare yttrat, eu omorganisation av lands­

fogdeorganisationen nu icke bör ske, följer därav, att anledning saknas att

låta magistraternas och stadsstyrelsernas befattning med polisväsendet upp-

höra. Att lägga ledningen av polisväsendet i städerna i händerna på de

nuvarande landsfogdarna torde icke böra ifrågakomma. Av enahanda skäl

torde man jämväl böra avstå från ett förstatligande av polismästare-, stads-

fiskals- och poliskommissariebefattningarna i städerna. Vad särskilt stads-

fiskals- och poliskommissariebefattningarna beträffar, torde det näppeligen

låta sig göra att låta statsanställda polismän inordnas i eu kommunal orga­

nisation. Jag har härvid utgått ifrån att, såsom i det Linnérska förslaget

förordades, stadsfiskalerna skola vara på eu gång åklagare och polismän.

Skulle man åter vilja skilja åklagarväsendet från polisväsendet, förefunnes intet

hinder att låta åklagarna bliva statstjänstemän. Men man måste då också

se till, att de nya åklagarbefattningarna giva sina innehavare full sysselsätt­

ning, något som för närvarande icke skulle bliva fallet i ett stort antal städer.

Något utarbetat förslag i sistnämnda riktning föreligger ej heller. Jag

ser sålunda icke någon möjlighet att nu upptaga frågan om ett förstat­

ligande av åklagarväsendet i städerna. De framställningar i sådant syfte,

som av föreningen Sveriges stadsfiskaler ingivits dels den 13 juni 1921

och dels den 19 juni 1924, måste således alltjämt förbliva obeaktade. Utan

betydelse för stadsfiskalerna skulle dock en polisreform icke bliva. Ett

genomförande av 1924 års förslag skulle nämligen medföra, att stadsfiska­

lerna, i den mån de samtidigt äro polismän, skulle få garanti för eu tillfreds­

ställande ekonomisk ställning och att, bland annat, pension tillförsäkrades

dem. Uppenbart torde vara, att vid bestämmande av de stadsfiskalerna i

egenskap av polismän tillkommande förmånerna hänsyn måste tagas till vad

de ägde åtnjuta såsom åklagare. Härigenom erhölles en viss statlig kontroll

över stadsfiskalernas löner överhuvudtaget.

Till sist vill jag beträffande stadspolisorganisationen anmärka, att om

man, såsom i 1924 års förslag skett, icke anser sig kunna tillerkänna stä­

derna något generellt statsbidrag, häri ligger eu ytterligare anledning att

lämna städernas lokala polisorganisation i möjligaste män orubbad. Det

sist sagda träffar dock givetvis icke förslagen om ett förstatligande av polis­

mästare-, stadsfiskals- och poliskommissarietjänsterna i städerna, varigenom

med det Linnérska förslagets lönesatser vid genomförd omläggning från

städernas till statens budget skulle hava överflyttats, frånsett ålders- och

dyrtidstillägg samt pensioneringskostnad, belopp å i runda tal respektive

135,000, 460,000 och 310,000 kronor. Den totala merbelastningen av stats­

budgeten skulle säkerligen hava ej oväsentligt överstigit eu miljon kronor.

Sedan jag sålunda klarlagt de grunder, enligt vilka den lokala ordnings­

polisen efter min mening bör vara ordnad, kan jag återkomma till frågan,

om och i vilken utsträckning statsbidrag till kostnaderna för densamma bör

utgå till städer och landskommuner.

Enligt clet Linnérska förslaget skulle till nämnda kommuner utgå ett gene­

rellt statsbidrag å 25 % av kostnaden för den i kommunerna anställda

polispersonalens avlöning och pensionering, därvid bidraget dock skulle

beräknas icke på de verkligen utgående beloppen utan på vissa minimibelopp.

Vidare skulle statsverket vidkännas enahanda procent av inträdes-, anlägg­

nings- och årsavgift för rikstelefonförbindelse, som efter länsstyrelsens beslut

anordnades till kommunalt anställda befattningshavare vid polisväsendet.

KungI. Maj:ta proposition nr DS.

53

Statsbidrag

till den lokala

ordnings­

polisen.

Det Linnérska

förslaget.

1922 års sak­

kunniga.

Slutligen skulle statsverket helt vidkännas dels kostnaden för polisskola och

vissa andra för riket i dess helhet gemensamma anordningar, dels särskilda

kostnader för polishjälp från ort till annan samt för telefonsamtal, telegram

och dels skada, som kunde uppkomma för polisman på den grund, att han vid

utövningen av sin tjänst fått sina kläder sönderrivna. Såsom ett statsbidrag

bör ock betecknas, att pensionering av befattningshavarna vid polisväsendet

skulle ske uti eu statsanstalt, statens anstalt för pensionering av folkskol­

lärare in. fl.

Linnér anförde till motivering av sitt förslag bland annat: Det kunde

icke förnekas, att starka billighetsskäl talade för att staten trädde emellan

här som på många andra områden, där staten genom ekonomisk hjälp be­

fordrade ett ändamål, som eljest överlämnades åt kommunen att besörja.

För detta sitt bistånd finge staten en viktig gottgörelse på det sätt, att varje

samhälles polisstyrka skulle stå till förfogande för polisverksamhet utom

samhället, varhelst dess biträde påkallades för spaningstjänst eller för ord­

ningens upprätthållande och detta utan särskild ersättning till kommunen.

Eljest torde en kommun ålagd skyldighet att sörja för ett visst offentligt

ändamål icke hava ansetts böra sträcka sig utöver behovet för kommunen

själv. I vilken omfattning staten borde lämna bidrag, kunde givetvis vara

föremål för olika meningar. Här hade föreslagits eu fjärdedel av kostna-

naderna för personalens avlöning. Förslaget utginge således ifrån att alla

andra kostnader — med särskilt undantag —- och således framför allt kost­

naderna för såväl uppförande och underhåll av de för polisväsendet erfor­

derliga byggnaderna som bränsle, belysning, beväpning, tjänstedräkt, hästar,

automobiler m. m. skulle bestridas av vederbörande kommun. För denna

ståndpunkt talade — utom den omständigheten, att skäliga anspråk från

kommunerna syntes uppfyllda med statens föreslagna deltagande i personal­

kostnaderna — framförallt administrativa hänsyn. Ett deltagande från statens

sida i utgifter av det slag, som här berörts, spridda över hela landet och

sönderfallande i löpande småutgifter, skulle helt säkert draga med sig eu

avsevärd tillsyns- och revisionsapparat med betydande döda kostnader. Finge

kommunerna däremot själva bära dessa utgifter, kunde hela den ekonomiska

kontrollen ingå i den kommunala finansförvaltningen. Tillsyn över anord­

ningarnas tillräcklighet måste i varje fall ankomma på statsmyndighet i

likhet med vad som gällde om personalorganisationen. Den föreslagna be­

gränsningen av kostnadsfördelningen överensstämde med vad som gällde be­

träffande folkundervisningen. Om det från landsbygdens sida anmärktes där­

emot, att landsbygden, som i varje fall icke kunde utrustas med ordnings­

polis på samma sätt som städerna, icke rimligen borde bidraga till städernas

poliskostnader, kunde denna invändning besvaras dels med hänvisning till att

just för indrivningen av kommunalutskylderna på landet de av staten helt

avlönade landsfiskalerna anlitades i en grad, som icke närmelsevis uppvägdes

av deras andel i indrivningsprovisionen, och dels att städernas tillgång på

poliskrafter skulle komma även landsbygden till godo.

1922 års sakkunniga lämnade det Linnérska förslaget utan anmärkning i

ifrågavarande delar. Fyra ledamöter, herrar Swartling, Lindholm, Hårleman

och Almé, förordade emellertid, att statsbidraget skulle beräknas ej på

minimilöner och minimipensioner utan på de verkligen utgående löne- och

pensionsbeloppen. En ledamot, herr Bengtsson, förordade, att statsbidraget

till landsbygdens personalkostnad skulle utgå med hälften av minimibeloppen.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Kun yl.

.1

faj:ts proposition nr 58.

'•

*i)

Bland dem, som yttrade sig över det Linnérska förslaget, förklarade sig

Myndigheter

länsstyrelsen i Gotlands län vilja ifrågasätta, huruvida statsbidrag till städernas »>• «•_ »%'• det

kommunalanställda polismän verkligen kunde anses bliva av förhållandena

påkallat. Därvid framhölls, att städerna sannolikt icke skulle få vidkännas

ökade kostnader på grund av skyldigheten att tillhandahålla polishjälp samt

att vissa städer skulle få eu betydande fördel genom att staten övertoge

stadsfiskalernas avlöning. Länsstyrelsen förmenade, att, om ersättning där­

utöver borde utgå, detta lämpligen borde ske i den form, att städerna er-

liölle ersättning för tillhandahållande av reservpolisstyrka.

Vissa av dem, som helt avstyrkte omorganisationen av städernas polis­

väsen, torde jämväl hava menat, att statsbidrag till städer icke bolde utgå.

I åtskilliga yttranden förordades eu höjning av statsbidraget till saväl

städer som landskommuner. Medan i vissa yttranden någon bestämd procent­

sats icke föreslogs, innehöllo andra förslag om det procentuella bidragets

höjande till respektive 33 V3, 50, GG 2/„ 75 och 90 %.

För det av herr Bengtsson i hans reservation framställda förslaget ut­

talade sig i princip Svenska landskommunernas förbund, länsstyrelserna i Ole­

in och Västerbottens län samt ett stort antal landskommuner. Svenska lands­

kommunernas förbund anförde därvid bland annat: De faktiskt föi ©liggande

skiljaktigheterna i förhållandena i städerna och på landsbygden motiverade, att

statsbidrag för avlöning av landsbygdens polispersonal sattes högre än för

städernas. Det läge ju i sakens natur, att städerna behövde en jämförelsevis

mycket talrikare dylik personal än landsbygden, och härigenom komme lands­

bygdens befolkning under förutsättning, att procenten av statsbidraget sattes

lika, att i stor utsträckning bidraga till avlöning av städernas polispersonal.

Gentemot kravet på högre statsbidrag till landsbygdens polispersonal an­

fördes av Svenska stadsförbundet: Uppenbart vore, att den nya organisationer

stode eller folie med möjligheten att för landsbygdens behov utnyttja stä­

dernas större resurser, i den mån dessa icke oundgängligen erfordrades för

det egna områdets skyddande. Tanken på en sämre behandling av städerna

i statsbidragsavseende måste redan med hänsyn härtill anses stridande mot

elementära billighetskrav. Därtill komme, att skattetrycket beträffande stads­

samhällena i allmänhet numera väl kunde mäta sig med det genomsnittliga

skattetrycket å landsbygden. Skäl saknades alltså att ur utjämningssynpunkt

anlägga olika måttstock på statens insats till förmån för det ena eller det

andra slaget av kommuner. Likställiglietsprincipen kunde härvid icke billigt-

vis frångås, såsom ock under senare år uttryckligen erkänts i åtskilliga när­

besläktade frågor, exempelvis vid ordnandet 1920 av statsbidragen till epide­

misjukvården.

...

Länsstyrelsen i tTÖtebo?’c/s och Hokus lätt framhöll, att clet med hänsyn till

den svaga ekonomin inom vissa smärre samhällen, där behov förelåge av

särskild ^ordningspolis, syntes önskvärt, att möjlighet förefunnes för staten

att bidraga med större del av kostnaden än som i allmänhet förutsattes.

För det inom 1922 års sakkunniga reservationsvis framställda yrkandet

om att statsbidraget skulle beräknas på de verkliga kostnaderna uttalade sig

bland andra Svenska stadsförbundet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Kalmar och Gävleborgs län samt åtskilliga stadsfullmäktige och magistrater.

1924 års förslag innefattade, att städerna och de köpingar, som enligt

särskilda bestämmelser äro pliktiga att själva bekosta sin polispersonal, icke

skulle erhålla något generellt statsbidrag till sitt polisväsen. Däremot skulle

enligt detta förslag, som saknade bestämmelser om minimireglering av löner

och pensioner, övriga polisdistrikt å landsbygden erhålla statsbidrag till per-

1924 ärs

förslag.

Sakkunniga

av eopt. 1924.

Sakkunniga

av nov. 1924.

Departements­

chefen.

sonalkostuaden med en tredjedel. Därjämte skulle staten med hälften bi­

draga till inträdes-, flyttnings-, års- och vissa hyresavgifter för rikstelefonför-

bindelse, som anordnades till polisman, anställd i dylikt distrikt, ävensom

hava att ersätta skada, som kunde uppkomma för sådan polisman på den

grund, att lian vid utövningen av sin tjänst fått sina kläder sönderrivna.

A idare skulle staten vidkännas dels kostnaden för polisskola och andra för

riket i dess helhet gemensamma anordningar, dels ersättning till vissa städer

för att de ställde personal till förfogande till förstärkning av ordningspolisen

i annan stad eller å ort a landsbygden och dels särskilda kostnader för polis-

förstärkning från ort till annan samt för telefonsamtal och telegram. Polis­

distrikt å landsbygden skulle äga att pensionsförsäkra sin polispersonal i

statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.

Sakkunniga av september 1924 lämnade, under framhållande av att det av

statsfinansiella skäl för närvarande uppenbarligen vore omöjligt att genom­

föra en polisreform på basis av statsbidrag till städer och omförmiilda

köpingar, 1924 års förslag i nyss refererade delar utan anmärkning.

Sakkunniga av november 1924 uttalade sig i enahanda riktning som de

föregående sakkunniga angående generellt statsbidrag till städerna och berörda

köpingar. Vidkommande däremot landsbygdens polispersonal uttalade sig

sakkunniga av november 1924 för att bidraget till personalkostnaden höjdes

till 50 %. En av de sakkunniga förordade dock 1924 års förslag.

A id bedömandet av det spörsmål, varom här är fråga, torde man hava att

välja emellan endera av två principer. Den ena är att med hänsyn till om­

fattningen av de ifrågakommande ändringarna i den nuvarande organisationen

och särskilt under beaktande av de nya bördor, en reform skulle innebära

för kommunerna, reglera frågan om statens skyldighet att bidraga till deras

kostnader. Den andra är att oavsett de för närvarande ifrågasatta reformer­

nas omfattning nu bestämma, i vilken utsträckning kostnaderna för polis­

väsendet lämpligen böra fördelas emellan staten och kommunerna med hän­

syn till den mer eller mindre statliga karaktären av de olika funktioner,

som ankomma pa polismyndigheterna. Det Linnérska förslaget stod närmast

pa den senare ståndpunkten, och det kan icke förnekas, att de skäl, som

kunna anföras för densamma, icke utan vidare kunna jävas. Emellertid är

att märka, att ett godkännande av denna ståndpunkt medför utomordentligt

störa nya ekonomiska förpliktelser för statsverket. Det procentuella bidraget

till kostnaden för städernas och förut omnämnda köpingars ordningspolis­

personal skulle enligt det Linnérska förslaget hava belöpt sig till i runt tal

3,450,000 kronor. Motsvarande siffror för landsbygden hade belöpt sig till i

runt tal 1,650,000 kronor. Nämnda förslag räknade emellertid med ett vida

högre dyrtidstillägg än det nu till statstjänstemän utgående. Tillämpas nu­

varande grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst, torde

de angivna beloppen kunna minskas med i runt tal respektive 500,000 kro­

nor och 225,000 kronor. Ett godkännande av kravet på bidrag till faktiskt

utgående löner och pensioner skulle emellertid A andra sidan hava höjt bi-

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Kungl. Maj:ts proposition nr JS’.

57

draget till städernas och köpingarnas personalkostnader med minst 200,000

kronor. Tillika må erinras om att de anförda siffrorna icke äro alldeles full­

ständiga, i det att åtminstone städernas personalbestånd torde hava ökats

ej så obetydligt sedan år 1920, till vilket år de till grund för utredningen

liggande uppgifterna hänföra sig. De anförda siffrorna utvisa icke, med

vilket belopp statens kostnader för den lokala polisorganisationen skulle

ökas. För att få kännedom härom måste man från desamma subtrahera

vad som av nuvarande anslag till avlöning och underhåll av särskild polis­

styrka på landet belöper å reservpolisstyrka och å extra polismän. Efter eu

dylik subtraktion skulle för år 1920 merkostnaden för städernas och vissa

köpingars polisväsen hava — under antagande, att bidraget beräknats å de

verkliga kostnaderna — uppgått till omkring 3,550,000 kronor och merkost­

naden för landsbygden i övrigt belöpt sig till omkring 650,000 kronor.

Den stora ökningen av statsutgifterna, som sålunda skulle vara förenad

med ett genomförande av det Linnérska förslaget, gör det för mig omöjligt

att förorda ett godtagande av detsamma, och det torde för närvarande icke

stå annan utväg öppen än att avväga ett eventuellt statsbidrag med hänsyn

till de ökade krav, som en ny organisation kan lägga på vederbörande kom­

muner. Med denna ståndpunkt måste man i fråga om städerna, av vilka

några nya utgifter för polisväsendet icke skulle krävas, komma till det resul­

tatet, att städerna liksom nu böra själva bekosta sitt ordningspolisväsen.

Detsamma gäller de köpingar, som enligt särskilda bestämmelser äro plik­

tiga att själva bekosta för dem erforderlig polispersonal.

Vad landsbygden beträffar har statens kostnader för den lokala organisa­

tion, som upptagits i 1924 års förslag, i de till förslaget hörande kostnads­

kalkylerna beräknats till ett belopp, som motsvarar en totalkostnad för

staten och kommunerna gemensamt av i runt tal 4,900,000 kronor. De så­

lunda verkställda beräkningarna hava så till vida kontrollerats, som från

Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län

införskaffats genom vederbörande länsstyrelses försorg uppgjorda förslag till

polisdistriktsindelningar för nämnda län. Förslagsindelningarna upptaga för

Stockholms län 93 polismän, därav 86 fullt sysselsatta, 1 -till hälften syssel­

satt och 6 till en fjärdedel sysselsatta, mot beräknade 113 fullt sysselsatta

polismän, för Malmöhus län 131 polismän, därav 111 fullt sysselsatta, 1

sysselsatt till tre fjärdedelar, 11 sysselsatta till två tredjedelar, 4 sysselsatta

till hälften och 4 sysselsatta till en tredjedel, mot beräknade 128 fullt syssel­

satta polismän, för Göteborgs och Bohus län 71 polismän, därav 2 ej fullt

sysselsatta och 4 sysselsatta endast under sommarmånaderna, mot beräknade

66 fullt sysselsatta polismän samt för Västernorrlands län 118 polismän,

därav 115 fullt sysselsatta och 3 delvis sysselsatta, mot beräknade 105 fullt

sysselsatta. De verkställda försöksindelniugarna synas sålunda ganska väl

stämma med beräkningarna.

Angående beloppet av den nuvarande totalkostnaden för landsbygdens

lokala polisorganisation hava fullständiga uppgifter icke kunnat erhållas.

Enligt uppgifter, som hänföra sig till förhållandena vid början av år 1923,

58

utgjorde kommunernas kostnader för fjärdingsmannens avlöning i runt tal

1.500.000 kronor. Beträffande denna summa är dock att beakta, att för vissa

fjärdingsmän, som samtidigt med bidrag av statsmedel tjänstgjorde såsom

polismän, hela lönen torde hava uppgivits såsom fjärdingsmanslön. Kost­

naden för extra polismän å den egentliga landsbygden torde frånsett dyr-

tidstillägg nu utgöra omkring 1,000,000 kronor, därav staten betalar ej fullt

600.000 kronor. Ökningen av landsbygdens poliskostnader skulle sålunda

komma att belöpa sig till något mindre än 2,400,000 kronor. Att denna

siffra endast är approximativ, framgår av det redan anförda.

För att underlätta genomförandet av en nyorganisation torde det vara

lämpligt, att statsverket tager på sig en icke alltför obetydlig del av nyss­

nämnda kostnadsökning. Ett statsbidrag på 25 %, vartill skulle åtgå 1,225,000

kronor, skulle betyda, att statsverket påtoge sig omkring en fjärdedel av

nämnda ökning, ett statsbidrag å 331j, %, vilket skulle medföra en utgift

på ungefär 1,630,000 kronor, skulle innebära, att statsverket finge vidkännas

något mindre än halva ökningen, med ett statsbidrag å 50 %>, vartill skulle

behövas ytterligare omkring 815,000 kronor, skulle statsverket komma att

påtaga sig mer än tre fjärdedelar av kostnadsökningen. Av de sålunda om­

nämnda alternativen, vilka torde vara de, emellan vilka valet bör stå, före­

faller mig det från 1924 års förslag hämtade mellanalternativet vara att

föredraga. Åtminstone så länge städer och vissa köpingar icke alls få något

statsbidrag, synes nämnda alternativ icke för landskommunerna vara mindre

förmånligt än de skäligen kunna kräva.

Om på sätt jag här förordat städerna liksom med dem jämställda köpingar

icke erhålla något generellt statsbidrag, torde därav böra följa, att de i en­

lighet med 1924 års förslag erhålla särskild gottgörelse, om och i den män

man av dem kräver hjälp till polisväsendets upprätthållande utom veder­

börande stad eller köping. Om dylik hjälp, vilken framför allt torde komma

landsbygden till godo, gottgöres av statsmedel, ligger häri indirekt ett ytter­

ligare bidrag till landsbygdens poliskostnader.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ett godkännande av den stånd­

punkt, som jag sålunda intagit, icke innebär något hinder för en avveckling

av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i avseende å polisväsen­

det, varom numera statsrådet Torsten Notion framlagt vissa förslag i sin

här förut omnämnda utredning i detta ämne. Det synes mig dock, som om

av statsfinansiella skäl med eu dylik avveckling måste tills vidare anstå,

vartill kommer, att en sådan avveckling torde förutsätta en utredning, om

och i vad mån städerna böra i samband med att de befrias från skyldig­

heten att helt bekosta sitt polisväsen vidkännas nedsättningar i dem nu

tillförsäkrade särskilda rättigheter av ekonomisk art.

Ifrågasättas kunde, att man utan hänsyn till den lösning, frågan om ett

generellt statsbidrag erhåller, kunde i detta sammanhang tillerkänna av

polisväsendet särskilt betungade stads- och landskommuner något bidrag

till utgifterna härför. Det synes mig emellertid icke lämpligt att nu lösa

spörsmålet härom; mera rationellt torde vara att upptaga detsamma till be-

Kung!. Maj:ts proposition nr 58.

Kungl. Maj:ts proposition nr

5<V.

59

handling vid eu revision av reglerna om understöd åt synnerligen skatte-

tyngda kommuner.

Utöver det generella bidraget till landsbygdens personalkostnader torde

i enlighet med 1924 års förslag landsbygden böra tillerkännas bidrag till

kostnaden för rikstelefonförbindelse. Då jag sålunda härutinnan förordar,

att staten tager på sig eu del av realkostnaden samt till och med bidrager

till ifrågavarande realkostnad efter en högre norm än beträffande personal­

kostnaderna, äro anledningarna härtill dels angelägenheten av att på lands­

bygden upprättandet av telefonförbindelser till polispersonalen på allt sätt

främjas och dels att hänsyn synts mig böra tagas till att rikstelefonlednings

anordnande samtidigt tillför staten en inkomst.

Slutligen förefaller det mig lämpligt, att staten principiellt åtager sig de

särskilda kostnader, som anskaffandet av polisförstärkning kan medföra.

Härför talar ej blott, att denna kostnad redan nu bestrides av statsmedel,

utan ock svårigheten att låta kommuner eller landsting bära utgift, som

uppstår i följd av statsmyndighets beslut. Till frågan om de grunder, enligt

vilka ersättning bör utgå för polisförstärkning, skall jag återkomma i sam­

band med spörsmålet om, huru dylik polisförstärkning bör organiseras.

Yad angår frågan, om särskild minimireglering av löner och pensioner bör

ske, må erinras om att det Linnérska förslaget härutinnan avsåg att medföra

verkningar i två olika avseenden. Å ena sidan skulle minimiregleringen inne­

bära en garanti för personalen, å andra sidan skulle densamma hava möjliggjort

en begränsning av statsbidraget för vissa orter, särskilt de större städerna, i vilka

de föreslagna minimibeloppen skulle hava understigit de verkligen utgående

lönerna. Då på landsbygden lönerna mera sällan torde behöva överskrida de

föreslagna minimibeloppen, skulle med den ståndpunkt, vartill jag kommit i

statsbidragsfrågan, det föreslagna systemets betydelse i sistnämnda avseende

liava blivit skäligen begränsat. I den mån det kan förekomma, att en relativt

hög lön måste utlästas på landsbygden, synes mig emellertid rättvisan

fordra, att staten lämnar bidrag till den verkliga lönekostnaden. Ytterligare

ett skäl mot minimiregleringen ligger däri, att en sådan måste medföra

ganska vittgående rubbningar i städernas lönesystem. Då härtill kommer,

att lönerna vid en dylik reglering otvivelaktigt måste tendera till att även å

särskilt dyra orter till personalens nackdel inställa sig efter minimibeloppen,

samt man lärer kunna räkna med, att länsstyrelserna och i sista hand rege­

ringsrätten skola visa sig i stånd att vederbörligen tillvarataga personalens

berättigade intressen, har jag kommit till det resultatet, att någon minimi­

reglering icke bör genomföras.

Beträffande till sist frågan, om pensioneringen bör ordnas genom trängs­

el slutning

till statsanslag, så torde, därest man bestämmer sig för att icke

giva städerna generellt statsbidrag, anledning saknas för staten att om­

händertaga pensioneringen av städernas polispersonal. Men även för lands­

kommunernas del kan det vara befogat att låta pensioneringen ske på annat

sätt; fall torde förekomma, då det för en större landskommun kan vara eu

fördel, om kommunen kan i en gemensam anstalt pensionsförsäkra samtliga

60

i kommunens tjänst anställda befattningshavare. Jag förordar alltså, att

staten icke alls tager någon befattning med pensioneringen av polisperso­

nalen i städer och därmed jämställda köpingar samt att anslutning till statens

anstalt för pensionering av folkskollärare in. fl. göres fakultativ för personal,

anställd i polisdistrikt på landsbygden.

Hjälp- Samtliga de föreliggande förslagen utgå ifrån att de lokala polisstyrkorna

°'tiTner' böra avPassas allenast för normala förhållanden och att man, om man vill

hålla kommunernas poliskostnader inom rimliga gränser, måste på annat

sätt sörja för anskaffandet av den reserv, som anses behövlig för ordningens

upprätthållande vid en mera exceptionell påfrestning.

Deförel^et**

Lmnérslca förslaget sökte lösa reservproblemet på det sätt, att hela

° landets polispersonal gjordes mobil. Då polishjälp för ordningens upprätt­

hållande erfordrades å viss ort, skulle vederbörande landsfogde kunna dit-

beordra personal från annan ort inom sitt distrikt och, om han icke på

detta sätt kunde hopbringa eu tillräckligt stor polisstyrka, skulle han äga

hos annan landsfogde eller lios polismästaren i någon av de tre största

städerna rekvirera ytterligare hjälp, och sådan hjälp skulle ej få vägras i

vidare mån än som för polisverksamhetens utövande i det område, varifrån

hjälp rekvirerades, vore oundgängligen nödigt. Enahanda rätt att påfordra

hjälp skulle tillkomma nyssnämnda tre polismästare. Därjämte skulle lands­

fiskal kunna beordra personal från ort till annan inom sitt distrikt. Ehuru

den polishjälp, som sålunda skulle lämnas, otvivelaktigt skulle komma att

huvudsakligen tagas från de större städerna, föreslogs icke någon särskild

ersättning för skyldigheten att tillhandahålla polishjälp, utan det generella

statsbidraget betraktades såsom eu gottgörelse även härför. Däremot skulle,

såsom förut omnämnts, de särskilda kostnader, som av personals kommen­

dering från ort till annan kunde föranledas, bestridas av statsmedel. För­

slagsställaren räknade emellertid med att någon egentlig ökning av personal­

beståndet icke skulle föranledas av nyssnämnda skyldighet, varjämte han

för att möjliggöra en tillfällig utökning av personalen i fall, då densamma

icke räckte för vederbörande samhälles eget behov i följd av att polishjälp

lämnats eller eljest, föreslog skapandet av eu särskild reservorganisation,

som skulle åstadkommas på det sätt, att polisman, som pensionerats före

60 års ålder — den allmänna pensionsåldern för poliskonstapel föreslogs

till bo ar skulle, intill dess han uppnått 60 års ålder, vara skyldig att,

om han vore bosatt på sin gamla stationsort, under högst tjugu dagar om

året tjänstgöra vid dess polisväsen, därest för ordningens upprätthållande

behov yppades av tillfällig ökning av personalen.

En ytterligare hjälporganisation förefanns i det Linnérska förslaget där-

utinnan, att enligt förslaget landsting skulle vara pliktigt att, där det er­

fordrades för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom större

område på landsbygden än kommun eller samhälle, organisera särskild polis­

avdelning för landstingsområdet. Tankegången i förslaget i denna del var

närmast den, att då särskilda åtgärder i ordningens intresse måste vidtagas

för större områden av landsbygden, ett åläggande för någon eller några

Kungl. Maj-.ts proposition nr 58.

kommuner att sörja för erforderlig polisbevakning kunde drabba dessa allt för

tungt och måhända orättvist i förhållande till grannkommunerna och att det

därför vore nödvändigt att kunna ålägga landstinget skyldighet härutinnan.

Statsbidrag till ifrågavarande polisavdelning skulle utgå på enahanda sätt

som till de lokala polisorganisationerna, alltså med en fjärdedel av vissa

personalkostnader. Deras pensionering skulle likaledes ordnas på enahanda

siitt som de lokala polisavdelningarnas.

1922 års sakkunniga gjorde mot det Linnérska förslaget i denna del alle­

nast den anmärkningen, att vid inkallelse av pensionerad polisman hänsyn

borde tagas till att polismannen icke diirigenom leds allvarligt men i sin

näring. Tre av de sakkunniga uttalade sig i avgivna reservationer mot

skyldighet för pensionerad polisman att tjänstgöra och förordade i stället,

att reservpolisorganisationen ordnades på frivillighetens väg.

Av dem, som yttrade sig över det Linnérska förslaget, anförde länsstyrelsen

i Värmlands län, att det måste befaras, att polispersonalen i städerna för att

i någon större utsträckning kunna komma till användning å landsbygden

måste utökas och att härav för städerna skulle föranledas olägenheter och

särskilda kostnader, vartill knappast behörig hänsyn tagits.

Jämväl vissa stadsfullmäktige, magistrater och poliskammare uttalade sig

mot den ifrågasatta skyldigheten för städerna att låta sin ordningspolis­

personal utan särskild ersättning användas utom vederbörande stad, och det

uttalades därvid farhågor för att städerna skulle bliva nödsakade att vid­

kännas ej oväsentliga kostnader för att kunna hålla så stor personal, att

behovet av polishjälp kunde bliva tillgodosett. Beträffande den ifrågasatta

tjänstgöringsskyldigheten för pensionerad polispersonal uttalades i vissa

yttranden, bland annat de av länsstyrelsen i Värmlands län, föreningen Sveriges

stadsfskaler, Svenska polisförbundet och polisföreningen Kamraterna i Stockholm

avgivna, sympatier för att densamma ordnades på frivillighetens väg.

Vad slutligen angår den föreslagna landstingspolisen uttalade sig, såsom

redan förut berörts, Svenska landstingsförbundet mot vad förslaget därutinnan

innehöll. Förbundet anförde bland annat: Inom landstingsförvaltningen hade

gällt, att länskommunen utan något som helst tvång från administrativ myn­

dighets sida prövat, vilka åtgärder som under givna förhållanden på olika om­

råden borde och kunde vidtagas. Någon lämplighetsprövning av landstingens

åtgärder från länsstyrelses eller annan myndighets sida förekomma praktiskt

sett icke. Förbundet, som till fullo uppskattade betydelsen av landstingen

såsom ett skatteutjämnande led i den kommunala självförvaltningen, ville

emellertid framhålla den fara, som onekligen förelåge i att landstingens fria

beslutanderätt över sina utgifter inskränktes beträffande uppgifter, som en­

bart eller huvudsakligen i skatteutjämningssyfte pålades dem. Det kunde

icke anses lämpligt, att landstingen för skatteutjämnings vinnande pålades

uppgifter, som vore främmande för deras verksamhet i övrigt. Ordnings-

väsendets handhavande hade aldrig varit ett obligatoriskt åliggande för

landstingen, vilkas verksamhet huvudsakligen hänförde sig till hälso- och

sjukvård, anstaltsvård i allmänhet samt undervisnings- och kommunikations-

väsen, och landstingen hade under de sista tio åren visat allt mindre be­

nägenhet att åtaga sig ekonomiska uppoffringar för ordningens upprätthål­

lande inom länet. Härtill komme, att landstingen skulle få hittills för ända­

målet utgående statsbidrag väsentligt reducerade. Tillika påpekades risken

för att meningsskiljaktigheter skulle uppstå beträffande frågan, om polisbe­

vakningen i visst fall borde åligga kommun eller landsting. Förbundet för­

ordade ett förstatligande av landstingspolisen.

Kungl. Maj.is proposition nr DS.

61

1922 åra sak­

kunniga.

Myndigheter

m. fl. ang. det

Linnérska

förslaget.

62

1924 års I

1924 års förslag både för behovet av personalförstärkning för ordningens

^förslag. upprätthållande sörjts på det sätt, att stad, vars invånarantal överstege

20,000, förklarades pliktig att på rekvisition mot särskild ersättning av den

regelbundet använda polispersonalen för ordningspolisändamål tillhanda­

hålla tre s. k. reservpolismän för varje påbörjat tal av 20,000 invånare. I

län utom Stockholms, varest stad med 20,000 invånare saknades, skulle vi­

dare den stad, Konungen bestämde, på enahanda sätt tillhandahålla tre

reservpolismän. Reservpolispersonal skulle tillkallas av länsstyrelsen, då

personalen skulle användas inom det län, där den förpliktade staden läge,

och eljest av chefen för socialdepartementet. Såsom gottgörelse för skyldig­

heten att tillhandahålla reservpolispersonal skulle till vederbörande stad för

varje reservpolisman utgå statsbidrag med en tredjedel av de sammanlagda

löneförmåner, som årligen tillkomme i staden anställd polisman med lägsta

lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen skulle tillhöra. Toges ifrågava­

rande skyldighet i anspråk, skulle statsverket dessutom gälda vederbörande

polismans lön under kommendenngen samt alla av denna föranledda kost­

nader, däribland dagarvode till de utbeordrade polismännen.

Därjämte skulle enligt 1924 års förslag all polispersonal på landsbygden

utom de med städerna jämställda köpingarna kunna användas på enahanda

sätt som reservpolisen, dock under förutsättning, att personalen utan olä­

genhet kunde undvaras å stationsorten. Rekvisitionsrätten skulle utövas av

enahanda myndigheter som beträffande reservpolispersonalen, men därjämte

skulle landsfiskal kunna inom sitt tjänstgöringsdistrikt beordra polismän från

ett polisdistrikt till ett annat. De särskilda kostnader, som kunde föranledas

av här omförmäld kommendering, skulle åvila statsverket.

Landstingens nuvarande polisorganisation lämnades av 1924 års förslag

väsentligen orubbad. Landstingen skulle alltså icke hava skyldighet att

organisera polisavdelningar, men om landsting frivilligt till förstärkning av den

för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet avsedda polisstyrkan

inom vederbörande landstingsområde organiserade ordningspolisavdelning,

skulle statsverket påtaga sig hälften av landstingets samtliga kostnader.

Angående anslutning av landstingens polispersonal till statlig pensionsanstalt

skulle gälla detsamma som angående anslutning av personal, anställd i annat

polisdistrikt å landsbygden än med stad jämställd köping. Landstingens

polispersonal skulle i enahanda ordning som annan landsbygdspersonal kunna

användas utom landstingsområdet.

1924 års förslag innefattade icke bestämmelser om tjänstgöringsskyldighet

för pensionerad personal.

Sakkunniga

Sakkunniga av september 1924 lämnade 1924 års förslag i förevarande delar

^{av sept. 1924.} utan anmärkning. ^I en vid de sakkunnigas utlåtande fogad reservation före­

slog emellertid landshövdingen Linnér beträffande anordningarna för bere­

dande av tillfällig polisförstärknihg, att stad med mer än 10,000 invånare

eller, vad anginge län, där någon stad med sådant invånarantal icke funnes,

den stad inom länet, Konungen bestämde, skulle vara pliktig att mot den i

1924 års förslag upptagna gottgörelsen tilhandahålla en reservpolisman för

varje påbörjat tal av 10,000 invånare, dock minst tre polismän, samt att

liungl. Maj:ts proposition nr 58.

därjämte landets polispersonal i dess helhet skulle stå till förfogande för

ordningens upprätthållande mot skyldighet för statsverket att betala dels

den utkommenderade personalens hela lön under eventuell utkommendering

och dels alla de särskilda kostnader, som kunde föranledas av kommen-

deringen.

Sakkunniga ar november 1924 föreslogo dels, att skyldigheten att tillhanda­

hålla reservpolismän skulle bestämmas så, att stad med minst 10,000 invå­

nare förpliktades att tillhandahålla en polisman för varje fullt tal av 10,000

invånare, dock minst tre polismän, samt att skyldighet att tillhandahålla tre

polismän därjämte, efter Kungl. Maj:ts förordnande, skulle åläggas en stad

i varje län, som icke ägde någon stad med 10,000 invånare, och dels, såsom

en konsekvens av den av de sakkunniga förordade höjningen av det gene­

rella statsbidraget till landsbygdens personalkostnad, att gottgörelsen till

stad, som skulle hålla reservpolis, skulle höjas med 50 %. I övrigt gjordes

icke någon anmärkning mot 1924 års förslag i förevarande delar.

Vid bedömandet av de olika spörsmål, som sammanhänga med frågan, huru för

ordningspolisändamål behövliga hjälporganisationer lämpligast böra anordnas,

är först att taga ståndpunkt till frågan, om en allmän skyldighet att tillhanda­

hålla polisförstärkning bör åläggas samtliga kommunala bildningar eller icke.

De farhågor, som i yttranden över det Linnérska förslaget framförts i den

riktningen, att en dylik skyldighet skulle ålägga städerna tvång att öka sin

polispersonal, synas knappast befogade. Genom att man 'tillfälligt omlägger

tjänstgöringen, ökar aspiranters tjänstgöring, ändrar semesterindelning eller

vidtager andra dylika åtgärder torde, åtminstone vad de större städerna angår,

ett tillfälligt avstående av personal för annan orts behov kunna ske utan att

någon ökning av den ordinarie polisstyrkan erfordras. Möjligen kan ett till­

fälligt inkallande av extra personal behövas, för vilket ändamål möjligheten

att använda pensionerad personal skulle vara av värde, men kostnaden härför

skulle säkerligen icke bliva avsevärd. Om jag likvisst icke, vad städerna och

därmed jämställda köpingar angår, vill förorda vare sig det Linnérska systemet

eller den modifierade form därav, som föreslogs i reservationen till det av

sakkunniga av september 1924 avgivna utlåtandet, är anledningen härtill att

söka däri, att man enligt min uppfattning icke skäligen kan ålägga samhälle

en förpliktelse av här ifrågavarande art för annat samhälles behov utan att

härför lämna en icke alltför snävt tillmätt ersättning. Då det generella stats­

bidrag, som föreslås till den egentliga landsbygdspersonalen, torde inne­

fatta tillräcklig gottgörelse för en dylik förpliktelse, finnes intet hinder

att ålägga landsbygden en sådan. Men den reserv, som härigenom skulle

ställas till förfogande, skulle måhända icke visa sig vara tillräcklig, om man

vill hava garanti för att ordningens upprätthållande även vid exceptionella

fall av mera allvarliga störningar skall kunna genomföras utan militärhjälp.

Härför erfordras framför allt, att reservpolismännen hava nödig rutin. Av

värde är vidare, att de särskilda polismännen icke komma från ett flertal olika

orter utan på förhand känna till varandra. Man torde således icke kunna

KungI. Maj:ts proposition nr 98,

<13

Sakkunniga

av nov. 1924.

Departoments-

chefen.

undvara hjälp från de större städerna, och under sådana förhållanden torde

någon annan anordning icke lämpligen böra komma till användning än den,

som upptagits i 1924 års förslag och i princip godkänts av de två gransk-

ningskommissionerna. En fördel hos denna anordning är också, att den

nära ansluter sig till den redan förefintliga reservpolisorganisationen.

Yad angår frågan, huru skyldigheten att tillhandahålla reservpolismän bör

bestämmas, framgå olikheterna emellan 1924 års förslag och det förslag, som

förordades av sakkunniga av november 1924, av följande tabell, vilken är

upprättad på grundvalen av de av statistiska centralbyrån senast meddelade

befolkningsuppgifterna.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Stad

Folk­

mängd

i tusen­

tal

Antal reserv­

polismän

Stad

Folk­

mängd

i tusen­

tal

Antal reserv-1

polismän j

enligt

1924

års för-

slag

enligt

sakkun­

nigför­

slaget

enligt

1924

års för-

slag

enligt

sakkun-

nigför-;

slaget ;

Stockholm.......................

424

66

42

Transport

no

59

Göteborg .......................

228

36

22

Trollhättan ...................

16

_

3

Malmö ..............................

114

18

11

Mölndal .........................

15

_

3|

Norrköping ...................

58

9

5

Södertälje ........................

14

_

3 1

Hälsingborg ...................

4b

9

4

Östersund*) ...................

14

3

3

Gävle ................................

38

6

3

Uddevalla .......................

13

Örebro ...........................

36

6

3

Falun*) ............................

13

3

3

Borås ................................

30

6

3

Kristianstad*) ...............

13

3

3 1

Eskilstuna.......................

30

6

3

Trälleborg...................

12

—

3

Västerås...........................

30

6

3

V aster vik .

..............

12

_

3

Jönköping.......................

29

6

3

Kristinehamn ...........

11

_

3

Uppsala ............................

29

6

3

Ystad ..............................

11

_

3

Karlskrona ...................

28

6

3

Nyköping ...................

11

—

3

Linköping .......................

28

6

3

Härnösand........................

11

—

3

Lund ...............................

23

6

3

Söderhamn .....................

11

_

3

1 Karlstad*).......................

19

3

3

Luleå *) ...................

10

3

3

Landskrona ..

19

—

3

Skövde*) ........

9

3

3

Halmstad*) ...................

18

3

3

Visby*) .......................

9

3

3

Kalmar*) .......................

17

3

3

Växjö*) ...............

9

3

3

Sundsvall *) ...................

17

3

3

Umeå*) ...........................

7

3

3

Transport

—

no

59

Summa

_

234

186

*) Största länsstat!.

Vid en jämförelse emellan dessa förslag synes mig företrädet böra givas

åt det av sakkunniga av november 1924 förordade. Det förefaller mig näm­

ligen icke motiverat att höja reservpolisens numerär. Faktum är, att hittills

åtminstone intet behov av en större reservpolisstyrka framträtt. En företagen

utredning (se bilaga vid detta protokoll) har visat, att den reservpolis, som

ett antal städer genom avtal med staten förbundit sig att tillhandahålla, tagits

i anspråk i mycket ringa grad. Särskilt under senare år liar reservpolis

rekvirerats endast i några få fall och till ganska obetydligt antal. Det finnes

ingen anledning att antaga, att behovet av reservpolis efter genomförandet

av en förbättrad polisorganisation för landsbygden skulle komma att växa

mera än i den j^roportion till folkmängdsökningen, som sist omnämnda för­

slag innebär.

Jag förbiser ingalunda, att då skyldigheten att tillhandahålla reservpolis­

män sannolikt icke för vederbörande städer skall medföra någon egentlig

kostnad, reservpolisens numerär huvudsakligen kominer att hava betydelse

såsom norm för det statsbidrag, vilket, såsom förut framhållits, huvudsakligen

i landsbygdens intresse skall tilldelas städerna. Men även med hänsyn tagen

härtill lärer man med fog kunna göra gällande, att normen för statsbidraget

icke kan behöva baseras på ett större behov av reservpolis än det nuvarande.

I fråga om storleken av den ersättning, som bör tillkomma ifrågavarande

större städer, innefattar 1924 års förslag en icke alldeles oväsentlig höjning

i förhållande till vad som för närvarande erlägges för reservpolis. Medan

sålunda den nuvarande gottgörelsen är beräknad efter 500 kronor för vanlig

poliskonstapel och ett något högre belopp för befäl, skulle den i 1924 års

förslag upptagna gottgörelsen för Stockholms del innebära, att ersättningen

för varje polisman skulle, oberäknat dyrtidstillägg, ökas till mer än det dubbla.

För övriga städer har höjningen, exklusive dyrtidstillägg, approximativt be­

räknats till 300 kronor för varje polisman. Såsom jag redan- framhållit, bör

gottgörelsen till städerna icke utmätas alltför snävt. Fn höjning torde vidare

vara motiverad redan på den grund, att gottgörelsen skall en gång för alla

fastställas i lag och icke bestämmas efter överenskommelse. En ytterligare

anledning till eu dylik höjning föreligger otvivelaktigt, om man i enlighet med

1924 års förslag förpliktar de städer, som skola tillhandahålla reservpolis, att

ensamma stå kostnaden för den för staden erforderliga kriminalpolisperso­

nalen men för övriga städers del låter staten träda emellan. Med hänsyn

till det anförda har jag för min del funnit mig böra på denna punkt förorda

en höjning av ifrågavarande ersättning i enlighet med 1924 års förslag. Där­

emot synes mig anledning saknas att förorda den ytterligare höjning av

ersättningen, som föreslagits av sakkunniga av november 1924. Deras förslag

var för övrigt betingat av en motsvarande höjning av det generella stats­

bidraget till landsbygdens personalkostnader och torde därför icke böra

följas annat än i samband med en sådan höjning.

Vad angår de kostnader i övrigt, som staten bör påtaga sig för det fall,

att ordningspolispersonal från ett distrikt användes i ett annat, torde stats­

verket böra vidkännas ej blott, såsom i 1924 års förslag upptagits, de sär­

skilda av kommenderingen föranledda kostnaderna, utan jämväl hela den

avlöning, som belöper å kommenderingstiden. I övrigt synes mig 1924 års

förslag i ifrågavarande del kunna godkännas.

De erinringar, som av svenska landstingsförbundet framförts mot tanken

att ålägga landstingen skyldighet att hålla centrala polisavdelningar, äro

enligt mitt förmenande värda beaktande. Å andra sidan torde det icke vara

lämpligt, att staten, såsom förbundet föreslagit, organiserar dylika avdel­

ningar, vilka torde erfordras allenast i vissa län. En sådan anordning skulle

otvivelaktigt framstå som ett särskilt gynnande av dessa län och medföra

risk för eu överorganisation i andra. Det lämpligaste torde därför vara att

liksom nu låta organiserandet av landstingspolis bliva beroende av frivilligt

åtagande från landstingets sida.

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 samt. 52 höft (Nr 58.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

G5

2251 21

5

66

Såsom i den Linnérska utredningen framhölls, hava landstingens polis'

avdelningar betydelse ej blott såsom hjälporganisationer utan även såsom

skatteutjämningsfaktorer. Däremot saknas anledning att jämväl låta dem

hava verkan i skattelindrande syfte. Jag kan därför icke förorda, att stats­

bidraget till landsting utgår efter andra grunder än till polisdistrikt på lands­

bygden. I övrigt bär jag intet att erinra mot vad 1924 års förslag inne­

håller angående landstingens polisavdelningar.

Yad angår möjligheten att skapa en reservorganisation genom att ålägga

pensionerade polismän tjänstgöringsskyldighet hade, såsom i en av de inom

1922 års sakkunniga avgivna reservationerna framhölls, en reservorganisation

av den typ, som det Linnérska förslaget innehöll, lätt kunnat göras alldeles

värdelös genom att den pensionerade personalen bosatte sig utom den gamla

stationsorten. Jag saknar därför anledning att förorda bestämmelser av dylik

art, men jag räknar däremot med att polisdistrikten i följd av sin skyldig­

het att draga försorg om erforderlig personal icke skola underlåta att ge­

nom frivilliga överenskommelser bereda sig tillgång till reservpersonal, för

vilket ändamål säkerligen i många fall pensionerade polismän torde kunna

engageras.

Till fyllande av bristen å duglig, specialutbildad kriminalpolispersonal

föreslogs i det Linnérska förslaget, att polispersonal, särskilt utbildad för

^efterspaning angående brott (kriminalpolisavdelning), skulle finnas i minst

en stad i varje län med undantag av Stockholms och Gotlands. Stad, vars

invånarantal uppginge till minst 20,000, skulle alltid hava kriminalpolis-

avdelning. Beträffande annan stad skulle det ankomma på länsstyrelsen

att avgöra, huruvida kriminalpolisavdelning skulle finnas i staden. Kriminal-

polisavdelningarna inom varje län skulle vara så stora, att de räckte för att

tillgodose behovet av dylik personal i länet i dess helhet. Stockholms

kriminalpolisavdelning skulle tillgodose behovet av dylik personal för Stock­

holms stad samt Stockholms och Gotlands län. Till kostnaden för kriminal-

polisavdelningarna skulle statsverket bidraga med eu fjärdedel av personal­

kostnaden. Återstående kostnad skulle bestridas av vederbörande stad, dock

att, om stad nödgades hålla större kriminalpolisavdelning än som erfordrades

för stadens eget behov, den härigenom uppkommande kostnadsökningen skulle

fördelas mellan staden och vederbörande landsting eftersom skäligt funnes

med avseende å avdelningens sannolika användning för staden och det om­

råde i övrigt, för vars behov avdelningen vore avsedd. Landsfogde skulle hava

att bestämma angående kriminalpolispersonalens användning utom stations­

orten men inom hans distrikt och, vad anginge Stockholms, Gotlands, Malmö­

hus samt Göteborgs och Bohus län, rekvirera sådan polispersonal från Stock­

holm, Malmö eller Göteborg. Dessutom skulle på enahanda sätt som i fråga

om ordningspolispersonal kriminalpolispersonal kunna i särskilda fall rekvi­

reras från kriminalpolisavdelning, som icke enligt vad ovan nämnts normalt

skulle stå till förfogande. De särskilda kostnader, som kunde föranledas

av att kriminalpolisman tjänstgjorde utom sitt egentliga tjänstgöringsområde,

skulle liksom i fråga om ordningspolismän gäldas av statsmedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

67

I motiveringen anmärktes, att det på grundvalen av föreliggande uppgifter

om åtals- och brottsfrekvens vore svårt att få någon tillförlitlig beräknings­

grund för behovet av ökad detektivpersonal för användning å landsbygden

samt att man med en beräkning av blott eu detektivpolis på 50 åtal komme

till en siffra av nära ett hundratal såsom sammanlagd ökning. Vidare an­

fördes: Med den osäkerhet, som vidlådde beräkningen, syntes det vara

lämpligare att till en början organisera denna del av polisväsendet allenast

i så stor omfattning, som med visshet kunde antagas vara erforderlig för

att säkerställa systemets genomförande. Efter vunnen erfarenhet finge där­

efter personalen ökas i mån av behov Därigenom bleve det också lättare

att rekrytera med lämpligt urval än om nuvarande detektivpersonal skulle

ökas med mer än en tredjedel. Beträffande placeringen av de ifrågavarande

avdelningarna syntes det för Stockholms län avgjort vara lämpligast att för­

lägga den för länet avsedda polispersonalen till Stockholms stad, som vore

länets centrum i alla avseenden och där landsfogden även komme att vara

bosatt. Till Gotlands län kunde knappast någon detektivavdelning lämpligen

förläggas. Då länet hade sina bästa förbindelser med Stockholm, borde det

få anlita Stockholms detektivkår. Någon ökning av dess numerär av sist­

nämnda anledning borde dock icke erfordras med hänsyn till det ringa an­

talet brott i Gotlands län. I vart och ett av övriga län borde man utgå

från ett minimum av två detektivpoliser efter ökningen. Vid antalets be­

stämmande hade hänsyn tagits till den relativa åtalsfrekvensen och nuva­

rande detektivpersonal ävensom till länets kommunikationer och areal.

Efter dessa grunder föresloges ökning av poliskårerna i nedannämnda städer

med följande detektivpersonal: I Stockholm med 1 överkonstapel och 5

konstaplar, i Uppsala med 2 konstaplar, i Nyköping med 2 konstaplar,

1 Linköping med 2 konstaplar, i Jönköping med 3 konstaplar, i Växjö med

2 konstaplar, i Kalmar med 2 konstaplar, i Karlskrona med 1 konstapel,

i Kristianstad med 2 konstaplar, i Malmö med 2 konstaplar, i Halmstad

med 2 konstaplar, i Göteborg med 2 konstaplar, i Vänersborg med 2 kon­

staplar, i Skövde med 2 konstaplar, i Karlstad med 3 konstaplar, i Örebro

med 2 konstaplar, i Västerås med 2 konstaplar, i Falun med 4 konstaplar,

1 Gävle med 3 konstaplar, i Härnösand med 2 konstaplar, i Sundsvall med

2 konstaplar, i Östersund med 2 konstaplar, i Umeå med 3 konstaplar och

i Luleå med 3 konstaplar eller tillhopa med 58 man.

1922 års sakicunniga godtogo i huvudsak förslaget i denna del. De sak­

kunniga påpekade, att för det fall, att nya kriminalpolismän skulle anställas

i viss stad, ehuru de icke i någon mån erfordrades för stadens eget behov,

ett förtydligande kunde vara påkallat för att utmärka, att icke någon del

av kostnaden borde drabba staden. Vidare framhölls, att det förefölle, som

om det föreslagna antalet nya kriminalpolismän icke gånge utöver det omedel­

bara behovet. Fördelningen av kriminalpolisen på de olika städerna gjordes icke

till föremål för de sakkunnigas granskning, utan erinrades därutinnan om att

vad motiveringen till det Linnérska förslaget i denna del innehölle vore

att anse allenast såsom eu plan för ordnandet, icke såsom ett definitivt

förslag.

I flertalet av de över det Linnérska förslaget avgivna yttrandena lämnades

den föreslagna kriminalpolisorganisationen utan anmärkning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anförde sålunda, att den sakkunnige

här syntes hava funnit en både enkel, praktisk och relativt billig lösning av

Kitiif/l. Maj:ts proposition nr f)8.

1922 års sak­

kunniga.

Myndigheter

m. 11. ang. dot

Linnérska

förslaget.

1924 års

förslag.

problemet genom anknytningen till poliskårerna i de större städerna. Läns­

styrelsen ansåge i hög grad angeläget, att — även om förslagets övriga delar

av ekonomiska skäl ej skulle kunna omedelbart genomföras — den ifrågasatta

förstärkningen av kriminalpolisen kunde komma till stånd, därvid staten

givetvis borde ikläda sig hela den kostnad, som utökandet av kriminalpolisen

kunde medföra.

I vissa yttranden framställdes anmärkningar mot den föreslagna organisa­

tionen.

Svenska landstingsförbundet, som av skäl, vilka förut berörts, motsatte sig,

att skyldigheter i avseende å polisväsendet ålades landstingen, förordade

kriminalpolisväsendets förstatligande, i vad landsbygden anginge, därvid kri­

minalpolisorganisationen lämpligen borde anknytas till poliskårerna i de

större städerna.

Svenska polisförbundet uttalade sig för en mera spridd förläggning av

kriminalpolisavdelningarna, varigenom kriminalpolismännen fortare skulle

kunna ingripa, sedan anmälan om brott ingått.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län ansåg frågan om kriminalpolisväsendets ord­

nande böra lösas genom anställande av statsavlönade länsdetektiver samt

vid behov genom överenskommelser med vissa städer.

Länsstyrelsen i Värmlands län ansåg behovet av kriminalpolis på lands­

bygden kunna åtminstone för närvarande fyllas genom att länsdetektiver

för ändamålet anställdes i varje län till den omfattning, som förhållandena

påkallade.

Länsstyrelsen i Gotlands län förordade förläggandet av kriminalpolis till

Gotland.

Landsfogden i Gotlands län och två landsfiskaler därstädes uttalade sig i

enahanda riktning som länsstyrelsen i länet, medan magistraten i Visby fann

det Linnérska förslaget tillfredsställande på denna punkt.

Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler uttalade såsom sin åsikt, att stä­

dernas kriminalpolis icke med gott resultat kunde användas å landsbygden,

och förordade i stället skyldighet för landsting att, där så erfordrades, in­

rätta och bekosta särskild kriminalpolisavdelning på landsbygden.

Stadsfullmäktige i Sollefteå förmenade, att behovet av kriminalpolismän

kunde fyllas genom att i Stockholm för hela rikets behov anställa ett fåtal

väl utbildade och skickliga detektivpoliser.

I vissa av de yttranden, vari själva organisationen av kriminalpolisen

lämnades utan anmärkning, framställdes förslag om andra grunder för be­

stridande av kostnaden för densamma.

Sålunda påyrkades i några yttranden, däribland de av Svenska stadsför­

bundet, överståthållarämbetet samt stadsfullmäktige i Stockholm och Malmö av­

givna, att staten skulle vidkännas hälften av personalkostnaden för kriminal­

polisen.

I andra yttranden, däribland i det av länsstyrelsen i Blekinge län avgivna,

förordades, att staten skulle vidkännas hela kostnaden för kriminalpolis-

väsendet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg staten helt böra bära kostnaden

för den utvidgning av kriminalpolisavdelningarna, som föranleddes av små­

städernas ocli landsbygdens behov.

Enligt 1924 års förslag skulle stad, vilken enligt samma förslag skulle

vara skyldig att hålla reservpolispersonal, vara pliktig att jämväl organisera

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

kriminalpolisavdelning för stadens behov. För tillgodoseendet av behovet

av kriminalpolis i mindre städer och å landsbygden skulle vid kriminal­

polisavdelning i stad kriminalpolismän anställas, i den mån Konungen därom

förordnade. Dylika polismän, vilkas avlöning och pensionering skulle helt

bestridas av statsmedel, skulle få användas såväl utom som inom staden.

Om sådan polisman behövdes utom staden vid tidpunkt, då han inom sta­

den vore sysselsatt med visst arbete, som icke lämpligen kunde avbrytas,

skulle staden kunna ställa för dess eget behov anställd polisman till för­

fogande. Enligt förslaget skulle skyldighet att hålla reservpolis ej åligga

någon stad i Stockholms län; för länets behov skulle kriminalpolismän an­

ställas vid Stockholm poliskår. Däremot skulle kriminalpolisavdelning finnas

i Visby. Antalet för mindre städers och landsbygdens behov anställda kri­

minalpolismän beräknades i förslaget till 60. Vid behov av kriminalpolis för

mindre stad eller ort å landsbygden skulle personal av vederbörande under-

sökningsledare rekvireras från kriminalpolisavdelning inom länet eller, vad

anginge Stockholms län, från Stockholm.

Sakkunniga av september 1924 lämnade 1924 års förslag i dess ifrågava­

rande delar i princip utan anmärkning men förordade, att genom én särskild

övergångsbestämmelse Malmöhus län skulle få möjlighet att bibehålla sin

av landstinget organiserade, här förut omnämnda kriminalpolispersonal, för

vilket ändamål nämnda landsting skulle berättigas att organisera kriminal­

polisavdelning, vars avlöning skulle helt bestridas av statsmedel.

Landshövdingen Linnér förordade i avgiven reservation, att rikets hela

kriminalpolispersonal skulle kunna användas över allt i riket på enahanda

sätt, som av honom förordats beträffande ordningspolispersonalen.

Sakkunniga av november 1924 lämnade på denna punkt 1924 års förslag

utan anmärkning.

Den organisation av kriminalpolisen, som upptagits i det Linnérska för­

slaget och i anslutning därtill i 1924 års förslag och som går ut på att kri­

minalpolispersonal, erforderlig för orter, där en specialutbildad detektiv icke

kan få full sysselsättning, anslutes till de större städernas poliskårer, synes

mig utgöra en avgjord styrka i de föreliggande förslagen. Därigenom vinnes

bland annat ökad garanti för att personalen kommer att helt ägna sig åt

kriminalpolisverksamhet, och kvalificerat befäl för den för landsbygden och

de mindre städerna avsedda personalen erhålles utan särskild kostnad. I

organisatoriskt avseende synes mig således nämnda förslag böra godtagas,

och jag saknar anledning att förorda något undantag för Malmöhus läns del.

Yad angår frågan om vem som bör bekosta kriminalpolisverksamheten

kan naturligtvis icke förnekas, att denna verksamhet i hög grad tillgodoser

ett statligt ändamål. Att helt lägga denna kostnad på statsverket synes mig av

statsfinansiella skäl omöjligt. Redan kostnaden för den nuvarande personalen,

som i antal uppgår till mer än 300, överstiger — dyrtidstillägg oberäknat —

1,000,000 kronor. Kostnadsfrågan torde därför böra lösas enligt billighetsgrun-

der på enahanda sätt som motsvarande spörsmål för ordningspolisen. Då för

JCungl. Maj-As proposition nr H8.

69

Sakkunniga

av sept. 1924.

Sakkunniga

av nov. 1924.

Departements­

chefen.

70

närvarande de större städerna redan, i enlighet med sin allmänna skyldighet att

bekosta sitt polisväsen, torde hålla särskild kriminalpolis, innefattar ett fast­

slående av denna förpliktelse för dem icke någon egentligen ökad tunga; för

Övriga städer och landsbygden torde staten, oavsett den skyldighet, som åvila

dessa städer och vissa köpingar, böra träda emellan, och jag har därutinnan

funnit mig böra, i överensstämmelse med 1924 års förslag, gå så långt, att jag vill

förorda, att staten helt påtager sig personalkostnaderna härför. Därvid kom­

mer i betraktande, att den i första hand föreslagna utvidgningen av krimi­

nalpolispersonalen med G0 man icke beräknats innebära större årlig kostnads­

ökning för staten än omkring 165,000 kronor jämte vad som åtgår till pensio­

nering samt ålders- och dyrtidstillägg, så att kostnadsökningen torde komma

att stanna vid omkring 240,000 kronor. Vidare är att beakta det motstånd,

som från landstingshåll framkommit mot att nya förpliktelser läggas på lands­

tingen, samt den svårighet, varmed det, om landstingens biträde icke skall tagas

i anspråk, skulle vara förenat att verkställa en uppdelning av den kostnad,

som staten icke skulle åtaga sig, emellan vederbörande kommuner. Beträf­

fande frågan, var gränsen siffermässigt bör dragas emellan de större städer,

som skola vara pliktiga att halla egna kriminalpolisavdelningar, och övriga

Polisdistrikt, synes det mig lämpligt att låta skyldigheten att tillhandahålla

reservpolis och förpliktelsen att hålla kriminalpolisavdelning följas åt. Såsom

förut berörts, skulle därigenom den förra skyldigheten, som snarast utgör eu

förmån, i viss mån kompensera den senare. En ytterligare kompensation skulle

erhållas genom att stationsorten berättigas att, då med statsmedel avlönade

kriminalpolismän icke behövas för undersökning å annat håll, använda dem

utan annan ersättning än den, som ligger i skyldigheten att hålla kriminal­

polismännen med lokal och beväpning samt att ombesörja deras pensione­

ring och utbetalning av deras löner. Mot att, såsom här föreslås, skyl­

dighet att hålla kriminalpolisavdelningar ålägges tolv städer med mellan

10,000 och 20,000 invånare, vilka enligt 1924 års förslag icke skulle hava

sådan skyldighet, torde näppeligen vara något att invända. Påpekas må,

att av dessa städer i själva verket åtminstone fem redan hava särskilda

kriminalpolisavdelningar. Den föreslagna anordningen möjliggör, att krimi­

nalpolispersonal för landsbygden i Gotlands län stationeras i Visby, vilket

synes mig vara en fördel. Bland de städer, som skulle bliva skyldiga att

hålla kriminalpolisavdelningar, skulle även vara en stad i Stockholms län,

nämligen Södertälje. Det torde dock icke vara anledning att på grund härav

frångå tanken att anställa kriminalpolismän för Stockholms läns behov vid

Stockholms poliskår. Att i övrigt definitivt avgöra, huru de föreslagna 60

nya kriminalpolismännen skola placeras, torde icke på detta stadium vara

möjligt, utan lärer frågan därom sedermera böra avgöras av Kungl. Maj:t

efter vederbörandes hörande.

Vad angår det inom sakkunniga av september 1924 reservationsvis fram­

ställda förslaget att göra kriminalpoliskåren i dess helhet mobil torde det

av enahanda skäl, som anförts beträffande motsvarande förslag i fråga om

ordningspolisen, icke böra lagfästas. Däremot torde det vara lämpligt att

Kungl.

Maj:ts proposition

nr

58.

71

tillåta, att för landsbygdens eller mindre städers behov av staten bekostade

kriminalpolismän rekvireras från vilken kriminalpolisavdelning som helst,

där särskilda omständigheter därtill föranleda.

Jag har i det föregående angivit min ståndpunkt till de organisatoriska

huvudpunkterna i de föreliggande förslagen. Såsom min framställning visar,

har jag kunnat i väsentliga delar ansluta mig till 1924 års förslag, och det

återstår mig beträffande polisväsendets yttre organisation blott att med några

ord beröra den ordning, i vilken det nya systemet bör genomföras.

1924 urs förslag innehöll därom, att den föreslagna lagen om polisväsen­

det i riket skulle, såvitt den avsåge stad, köping, som vore skyldig att själv

bekosta sin polispersonal, samt landsting, träda i kraft den 1 januari 1926.

För att tillgodose behovet av aspiranter till de nya kriminalpolisbefattningar,

som sålunda skulle tillsättas omedelbart efter nyssnämnda dag, skulle stats­

verket påtaga sig kostnaden för polisskolans högre kurs redan från och med

hösten 1925. Vad åter angår polisdistrikt på landsbygden utom nyssberörda

öpingar skulle omläggningen genomföras under tiden till den 1 januari 1932

eller alltså under 6 1j2 budgetår. Under denna övergångstid skulle kommu­

nerna äga att, där det kunde ske utan förnärmande av vederbörligen till­

satta fjärdingsmäns rätt, frivilligt övergå till den nya ordningen. Härför

förutsattes dock ytterligare, att av det statsanslag, som beviljades för den nya

organisationen, bidrag kunde erhållas till de polismän, som skulle vara an­

ställda i vederbörande kommun. Och statsanslaget skulle bestämmas på

sådant sätt, att för varje år polisdistrikt med 200 fullt sysselsatta nya polis­

män skulle kunna övergå till det nya systemet. Då antalet nya polismän

beräknades till något mer än 1,200, skulle sålunda ej fullt V6 av landsbygden

kunna öveigå under vart och ett av de sex första budgetaren och återstoden

under det sista. Härigenom skulle ett kontinuerligt genomförande av den

nya organisationen kunna vinnas.

Mot den sålunda föreslagna övergångsregeln anmärkte sakkunniga av sep­

tember 1924, att det icke vore sannolikt, att mer än på sin höjd de kom­

muner, för vilka den nya organisationen innebure besparing eller åtminstone

icke medförde nämnvärd utgiftsökning, skulle frivilligt genomföra densamma

samt att man sålunda riskerade, att den nya organisationens genomförande

för den egentliga landsbygdens del praktiskt sett skulle uppskjutas ända till

.år 1932. Under erinran om det trängande behovet av en nyorganisation

samt svårigheten att eventuellt på eu gång rekrytera mellan 1,000 och 2,000

nya polisbefattningar föreslogo de sakkunniga, att man skulle låta Kungl.

Maj:t bestämma, när varje särskilt polisdistrikt skulle övergå till det nya

systemet. Vid beslut härom borde hänsyn tagas till behovet av en förbätt­

ring av polisväsendet i den ena eller andra orten.

Sakkunniga av november 1924 lämnade övergångsbestämmelsen i 1924 års

förslag utan anmärkning.

För min del kau jag väl icke förneka, att de farhågor, som uttalats av

förstnämnda sakkunniga, kunna hava ett visst berättigande. Men å andra

Knngl. Maj:ts proposition nr 58.

övergången

till den nija

ordningen.

1924 års

förslag.

Sakkunniga av

september

1924.

Sakkunniga av

nov. 1924.

Departements­

chefen.

Polis­

personalens

tjänste­

ställning.

Personalens

anställning.

v. Sydows

förslag.

1913 års för­

slag.

Trop. 1918.

Det Linnérska

förslaget.

sidan skulle det enligt min mening icke vara lyckligt att avstå från möjlig-

lieten att låta övergången ske på frivilliglietens väg, och jag föreställer migr

att man bör kunna hava så mycket förtroende såväl till kommunerna som

till länsstyrelserna, vilka givetvis måste vara verksamma för att tillse, att

övergången verkligen sker efter den i förslaget förutsatta planen, att man

kan räkna med att nämnda plan kommer att i huvudsak följas. Skulle det

efter några år visa sig, att denna förhoppning icke är befogad, torde stats­

makterna icke sakna möjlighet att längre fram genomföra de tvångsbestäm­

melser, som kunna visa sig nödiga. Jämväl övergången synes mig alltså

böra ordnas i enlighet med 1924 års förslag.

I det föregående har jag icke kunnat undgå att på olika punkter beröra

frågor, som avse polispersonalens tjänsteställning. Jag skall emellertid nu

i ett sammanhang upptaga samtliga hithörande spörsmål av mera principiell

natur. Dessa spörsmål äro de, som avse formen för polispersonalens an­

ställning, personalens ekonomiska ställning samt ordningen för befattnings­

havarnas tillsättande, entledigande och disciplinära bestraffning. Sistnämnda

spörsmål sammanhänger nära med frågan, om åt de kommunala representa­

tionerna bör tillerkännas rätt att genom valda förtroendemän öva inflytande

å polisväsendet, och jag skall därför i detta sammanhang behandla jämväl

denna fråga.

Vad först angår formen för polispersonalens anställning innehöll von

Sydows förslag, att polisman skulle tillsättas medelst förordnande samt att

polisman, som antagits till provtjänstgöring, när helst tjänsten krävde, skulle

kunna skiljas därifrån, medan polisman, som funnits för tjänsten i hög grad

olämplig, skulle kunna uppsägas att lämna tjänsten efter en månad.

Enligt 1913 årsförslag till polisreglemente skulle polisman tillsättas medelst

skriftligt förordnande. Polisman, som antagits till provtjänstgöring, skulle,

när helst tjänsten så krävde, kunna skiljas därifrån. Annan polisman, som

funnits för tjänsten olämplig, skulle, så vida icke mer än två år förflutit

från det han vunnit fast anställning, kunna uppsägas att lämna tjänsten in­

om två månader.

1918 års proposition överensstämde med 1913 års förslag.

Enligt det Linnérska förslaget skulle ordinarie befattningshavare tillsättas

antingen genom konstitutorial eller genom förordnande tills vidare. Konsti­

tutorial skulle meddelas den, som erliölle ordinarie befattning efter att hava

under minst två år i följd varit anställd vid polisväsendet, liksom ordinarie

befattningshavare, som efter det han blivit ordinarie uppnått dylik tjänste­

tid. Konstitutorials meddelande skulle dock kunna uppskjutas under viss

tid, ej kortare än ett år och ej längre än sammanlagt tre år. Den, som er-

liölle konstitutorial, skulle icke kunna i administrativ ordning skiljas från

tjänsten annat än såsom påföljd av svår förseelse i densamma, i vilket fall,

på sätt jag senare skall komma till, den disciplinära bestraffningsrätten

skulle utövas av en särskild disciplindomstol, benämnd polisnämnd. Ordi­

narie befattningshavare, som icke erhållit konstitutorial, skulle kunna, om.

72

Kungl. Maj:ts proposition

nr 58.

lian på grund av upprepade fel eller försummelser i tjänsten, mindre gott

uppförande eller annan anledning funnits för tjänsten olämplig, skiljas däi-

ifråu, dock med rätt till två månaders avlöning. Extra befattningshavare,

som varit anställd vid polisväsendet i minst två ar, skulle kunna skiljas

från tjänsten i följd av indragning av befattning, liksom på grund av olämplig­

het för tjänsten. I båda fallen skulle dylik extra befattningshavare vai’a be­

rättigad till två månaders lön. Annan extra befattningshavare skulle, när

helst tjänsten det krävde, kunna skiljas från sin anställning, dock med rätt

till en månads avlöning. Därjämte skulle samtliga befattningshavare, som

icke erhållit konstitutorial, kunna skiljas från tjänsten i enahanda ordning

som konstituerade.

1922 års sakkunniga lämnade de sålunda föreslagna bestämmelserna utan

anmärkning.

Detsamma var förhållandet med så gott som alla dem, som avgav o ytt­

randen över det Linnérska förslaget.

Anmärkas må, att Svenska landskommunernas förhund, som ju ville bibe­

hålla nuvarande fjärdingsmansorganisation, föreslog, att fjärdingsman skulle

tillsättas genom förordnande på viss tid, vilket borde och kunde förnyas, sa

länge vederbörande tillfredsställande skötte sin tjänst.

_

I ett av de avgivna yttrandena förordades, att även konstituerad polis­

man, som befunnes olämplig för tjänsten, skulle kunna skiljas från sin be­

fattning utan att hava gjort sig skyldig till svårt tjänstefel.

1924 års förslag, som i ifrågavarande delar väsentligen överensstämde med

det Linnérska, lämnades därutinnan utan anmärkning av de för granskning

av förslaget tillkallade sakkunnigkommissionerna.

Genom här omhandlade bestämmelser skulle polispersonalen äntligen få

den fasta, med statstjänstemännens överensstämmande anställning, som så

länge utgjort det viktigaste målet för deras strävanden. Klart torde vara,

att dessa bestämmelser skulle komma att tillgodose ej blott personalen utan

även det allmännas intressen. Endast om polismännen kunna utföra sitt vik­

tiga värv utan att behöva riskera, att en samvetsgrann pliktuppfyllelse skall

medföra olägenheter för dem själva i det ena eller andra avseendet, äro de

i stånd att nå ett för det allmänna tillfredsställande arbetsresultat. Då de

i 1924 års förslag härutinnan förekommande bestämmelserna synas mig rik­

tigt utformade, kan jag uttala min anslutning till desamma. .

Yad angår personalens ekonomiska ställning har jag redan vid behand­

lingen av organisationen av ordningspolisväsendet behandlat frågan om huru

lönernas och pensionernas belopp för ordningspolispersonalen böra bestäm­

mas. Det där sagda gäller jämväl övriga kommunalt anställda befattnings­

havare vid polisväsendet. Utöver lön och pension ingå såväl enligt det

Linnérska förslaget som enligt 1924 års förslag bland de personalen tillför­

säkrade förmånerna rätt till begravningshjälp och rätt till familjeunderstöd,

att åtnjutas av efterlevande make och barn i fall, då befattningshavare av­

lidit i följd av skada, som åsamkats honom i tjänsten utan hans eget för­

vållande. I enlighet med de båda förslagens allmänna ståndpunkt i avseende

Kanyl. Maj-.ts proposition nr 58.

73

1922 års

sakkunniga.

Myndigheter

in. fl. ang. det

Linnérska för­

slaget.

1924 års för­

slag.

Departements­

chefen.

Personalens

ekonomiska

ställning.

Lön och dylikt.

74

å de befattningshavarna tillförsäkrade förmånerna skulle enligt det förra

föislaget jämväl de nu ifrågavarande åtnjutas med belopp, som skulle be­

stämmas i enlighet med närmare reglerade minimiföreskrifter, medan enligt

det senaie förslaget allenast skulle gälla, att berörda förmåner skulle vara

skäliga. Någon anmärkning mot att dessa förmåner tillförsäkras personalen

har icke på något håll framkommit, och det synes även mig vara i sin ord-

ning, att nämnda förmåner utgå.

Kungl. Maj: ta proposition nr 58.

Semester.

Det Linnérska

förslaget.

1922 års

sakkunniga.

Myndigheter

m. fl.

Såsom en löneförmån torde även rätten till semester kunna betraktas.

Det Linnérska förslaget reglerade semesterrätten för annan polispersonal

med ordinarie anställning än fjärdingsmannen i enlighet med vad som finnes

föreskrivet i de under senare år utfärdade avlöningsreglementena för be­

fattningshavare i statens tjänst, varemot fjärdingsmännen, under hänvisning

till deras mera omväxlande sysselsättning, deras vistelse å landsbygden och

särskilt den omständigheten, att landsfiskalerna icke hava rätt till kostnads­

fri ledighet, förklarades icke böra äga rätt till semester.

Medan dessa föreskrifter lämnades utan anmärkning av 1922 års sakkun­

niga, framställdes i vissa yttranden, däribland det av Svenska polisförbundet

avgivna, önskemal om att jämväl fjärdingsman borde erhålla kostnadsfri se-

mestei, medan i andra yttranden anmärktes, att de föreslagna semesterti­

derna vore för långa.

192-i års förslag innehöll icke någon detaljreglering av semestertidens

längd för olika befattningshavare, utan stadgade allenast, att alla ordinarie

befattningshavare, som hade full sysselsättning av sin tjänst, årligen skulle

åtnjuta semester under en tid av minst fjorton dagar.

DeohefeTntS' Mot denna reglering av semesterrätten, som ju jämväl låter de befattnings­

havare, vilka skola ersätta fjärdingsmännen, erhålla semester, har någon an-

märkning icke framställts av de två under år 1924 inkallade gransknings-

kommissionerna, och för min del har jag icke heller någon erinran däremot.

Tillsättnings-

Jag kommer slutligen till frågorna om ordningen för befattningshavares

polisstyrelse

tillsättande, entledigande och disciplinära bestraffning samt om de kommu-

°ch polis-

nala representationernas rätt att genom valda förtroendemän öva inflytande

nämnd,

ä polisväsende^ .

V°försfa»)WS VoU SydoW föresl°g 1 denna del, att tillsättandet av polismän skulle an­

komma i Stockholm pa överstathallarämbetet, i stad, där polismästare funnes

på denne, i annan stad med magistrat på borgmästaren eller den ledamot

av magistraten, som förestode stadens polis, i stad med stadsstyrelse på

nämnda styrelses ordförande och på landsbygden på länsstyrelsen. Den

rätt att skilja polisman från tjänsten, som von Sydows förslag upptog, skulle

utövas av tillsättningsmyndigheten, vilken tillika skulle utöva chefskapet

ö'er den a\ densamma tillsatta personalen. Den disciplinära bestraffnings­

rätten skulle tillkomma chefsmyndigheten, dock att varning skulle kunna

meddelas även av annan förman.

I motiveringen berörde von Sydow frågan om lämpligheten av en kom­

munal polisstyrelse, bestående av vederbörande polischef jämte kommunalt

utsedde ledamöter, varom förslag framställts i svenska polisförbundets den

tö oktober 190(5 i ämnet avgivna yttrande. Von Sydow avstyrkte nämnda

förslag under åberopande av att det vilade på den oriktiga uppfattningen,

att polisens upprätthållande helt och hållet eller till största delen vore icke

ett statsintresse utan allenast eu kommunal fråga, att det strede mot den

viktiga principen, att polisstyrelse icke borde hava kollegial fox-m — vilket

i sin tur motiverades med att polisverksamheten vore av den natur, att den

borde ledas av eu enda kraftig vilja, icke av ett flertal personer, som sins­

emellan kunde vara oeniga — samt att förslaget även strede mot den vik­

tiga principen, att ingen annan borde hava ledningen av polisen än den,

som själv hade samma ansvar för den allmänna ordningens och säkerhetens

upprätthållande som den underordnade personalen och därför måste antagas

leda polisen ur synpunkten av rättstillståndets upprätthållande.

I Stockholms stadsfullmäktiges skrivelse den 13 november 1911 föreslogs,

att för Stockholm skulle tillsättas en kommunal polisstyrelse, bestående av

polismästaren jämte fyra av stadsfullmäktige utsedda ledamöter. Polissty­

relsen skulle äga att dels förvalta för polisverkets behov anslagna medel och

till polismyndighetens förfogande ställda fastigheter, dels uppgöra förslag

till stat för polisverket och ändringar i dess organisation, dels omliänderhava

utbildningsväsendet, dels till stadsfullmäktige avgiva förslag angående all­

männa grunder för befordringar, avskedanden och bestraffningar, dels till­

sätta alla polisbefattningar utom polismästares och polisintendents, dels ut­

färda alla instruktioner rörande polispersonalens tjänsteförhållanden och

plikter, dels handlägga klagomål från personalens sida, dels avgöra bestraff­

ningar av svårare art än varning, dels besluta i frågor rörande den allmänna

ordningen och trafikväsendet, i den mån överståtkållarämbetets genom lag

bestämda befogenhet ej därigenom berördes, och dels till stadsfullmäktige

avgiva förslag i frågor rörande polisväsendet.

Enligt 1913 års förslag skulle tillsättandet av polismän ankomma i Stock­

holm å överståthållarämbetet för polisärenden, i annan stad med polis­

mästare å denne, i övriga städer å magistraten eller stadsstyrelsen samt å

landet å länsstyrelsen. Den rätt att uppsäga olämplig polisman ur tjänsten,

som detta förslag innehöll, skulle tillkomma tillsättningsmyndigheten, som

ock skulle hava att bevilja begärt avsked. Rätt att skilja till provtjänst­

göring antagen polisman från tjänsten skulle tillkomma vederbörande polis­

chef. Chefsmyndigheten skulle tillkomma för stad polismästare, borgmästare

eller den ledamot av magistraten, som förestode stadens polis, eller stads-

styrelsens ordförande samt för landet landsfiskalen eller i köping anställd

poliskommissarie. Den disciplinära bestraffningsmyndigheten skulle utövas

i stad med polismästare av denne och eljest av tillsättningsmyndigheten,

dock att varning skulle få meddelas av polischefen. I stad med polismästare

skulle finnas polisråd, bestående av fyra av stadsfullmäktige utsedda leda­

möter. Polisrådets ledamöter skulle äga att vid sammanträde inför polis­

mästaren yttra sig i frågor, som anginge polisverkets organisation, upp­

görande av förslag till stat för polisverket, den allmänna förvaltningen av

Kung!. Maj:ts proposition nr 38.

Ti»

Stockholms

stadsfullmäk­

tig# 1911.

1913 års

förslag.

1918 års

prop.

till polismyndighetens förfogande ställda medel, allmänna grunder för an­

ställning, befordran, avsked och bestraffning inom poliskåren, tillsättning av

poliskommissarietjänst, ådömande av annan bestraffning än varning, liand-

läggning av fråga om uppsägning ur tjänsten, förslag i övrigt från polis­

myndigheten samt andra ärenden av beskaffenhet att böra av stadsfullmäk­

tige behandlas, varjämte, då polismästaren därtill funne anledning, jämväl

ärenden av annan beskaffenhet skulle kunna behandlas i polisrådet. I de

fall, då polismästare handlade ärende, som omförmäldes i §§ 21 och 23 i

ordningsstadgan för rikets städer, skulle sådant ärende behandlas på ena­

handa sätt.

I motiveringen framhölls beträffande förslaget om polisråd, att det i de

städer, där närmaste ledningen av och ansvaret för polisverkets funktion

vore lagd i en mans hand, skulle vara en vinning såväl med hänsyn till

ekonomin som med hänsyn till tryggheten för polispersonalen, om inflytande

av en kommunal institution kunde bliva verksamt, men att däremot en dylik

anordning ej behövdes i städer, där magistrat eller annan stadsstyrelse med

polischefen delade ansvaret för polisväsendets förvaltning och ej heller å

landet, där inseendet över polisbevakningen vore lagt i länsstyrelsens händer.

1918 års proposition, som ju endast avsåg städerna, överensstämde i fråga

om befogenheten att tillsätta och på begäran entlediga polisman samt i fråga

om chefskapet över polispersonalen med 1913 års förslag. Vidare innehöll

propositionen föreskrift om att i varje stad regelmässigt skulle finnas en polis­

nämnd, bestående av polischefen såsom ordförande, en ledamot, vilken magi­

straten eller stadsstyrelsen skulle välja inom eller utom sig, samt tre leda­

möter, valda av stadsfullmäktige eller, där sådana ej funnes, allmän rådstuga.

I mindre städer med fåtalig polispersonal kunde länsstyrelsen medgiva, att

med inrättandet av polisnämnd skulle tills vidare anstå, i vilket fall magi­

straten, respektive stadsstyrelsen, skulle övertaga polisnämndens funktioner.

Polisnämnden, som icke skulle äga att taga någon befattning med befälet

över polisen, skulle hava till åliggande att uppgöra förslag till löne-, om­

kostnads- och pensionsstat för polisverket, ändringar i dess organisation,

instruktion för polispersonalen samt densammas uniformering och beväpning,

ävensom andra rörande polisväsendet erforderliga föreskrifter; att besluta i ären­

den angående förvaltningen av de till polisverkets behov anslagna medel och

till dess förfogande upplåtna fastigheter; att i förekommande fall uppgöra för­

slag till organisation av och hava inseende över polisskola samt utse före­

ståndare och lärare vid densamma; att avgiva yttrande i fråga om polismans

antagande, befordran och ansökan om avsked; att besluta angående polis­

mans uppsägning från tjänsten; att ådöma polispersonalen disciplinär be­

straffning för förseelse i tjänsten, därest polischefen ej funne förseelsen

allenast föranleda till varning; att i övrigt till vederbörande myndigheter

avgiva yttranden eller göra framställningar i frågor av betydelse för polis­

verket; samt att fullgöra de åligganden, som enligt särskilda författningar

ankomme på polisnämnd. Skiljande från tjänsten av till provtjänstgöring

antagen polisman liksom meddelande av varning skulle ankomma på polis­

chefen, vilken ensam skulle utöva befälet över polispersonalen.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

77

I det statsrådsyttrande, som åtföljde propositiönen, framhölls beträffande

den föreslagna polisnämnden, att polischefens moraliska ansvar i flera avse­

enden skulle lättas därigenom, att lian visste sig äga stöd för sina anord­

ningar hos eu kommunal delegation, att polisnämnden skulle för polisper­

sonalen i dess prövande arbete för allmänt väl innebära en högst betydande

trygghet, att det för den anslagsbeviljande kommunen måste vara av syn­

nerlig vikt, att den ltomme i tillfälle att öva ett mera direkt inflytande

på användningen av de betydande belopp, polisverket årligen förbrukade,

samt att kommunalstyrelsens genom polisnämndsinstitutet åstadkomna inti­

mare samverkan med och kontroll i vissa avseenden över polismakten skulle

i sin män vara ägnad att med tiden allt mera utplåna den misstro mot

polisverket, vilken understundom visat sig, och åt polismyndigheten förläna

ökad auktoritet.

I en den 12 december 1921 till Kungl. Maj:t ingiven framställning före­

slog Svenska polisförbundet, att polisväsendet skulle förstatligas och ställas

under ledning av en central polisöverstyrelse. Ledningen av det lokala

polisväsendet skulle tillkomma jämte vederbörande polischef en polisstyrelse,

bestående av polischefen, två till tre av kommunal korporation utsedda leda­

möter och eu till två representanter för polispersonalen. Polisstyrelsen skulle

äga att avgiva yttrande och förslag vid tillsättande av stadsfiskal, landsfiskal

och poliskommissarie, som vore polischef, att anställa, befordra och be­

straffa lägre polispersonal upp till kommissarie, som ej vore polischef, att

hos vederbörande göra framställning om anslag för inrättande, underhåll,

uppvärmning och belysning av lokaler för ortens polisväsende samt låta

inrätta dessa lokaler enligt av polisöverstyrelsen meddelade anvisningar, att

till polisöverstyrelsen avgiva förslag å det antal kriminalpolismän av olika

grader, som borde finnas i orten, att i övrigt fullgöra de åligganden, som

enligt ordningsstadgan för rikets städer ålåge poliskammare, magistrat eller

däremot svarande styrelse, att avgiva förslag å det antal ordningspolismän,

som borde finnas i orten, samt att hos polisöverstyrelsen och ortens beslu­

tande myndigheter hemställa om godkännande av ordningsföreskrifter, att

av polisen övervakas.

Enligt det Linnér ska förslaget skulle det ankomma på länsstyrelsen att

såväl för städerna som för landsbygden tillsätta ordinarie personal, extra

befattningshavare av stadigvarande natur och ordningsmän, ävensom att på

begäran entlediga ordinarie personal, att från tjänsten skilja ej konstituerad

ordinarie personal och extra personal med minst två års anställning vid

polisväsendet samt att återkalla förordnande för ordningsman. Innan ordi­

narie fjärdingsmansbefattning besattes, skulle vederbörande kommunalnämnd

hava erhållit tillfälle att yttra sig angående de sökande. Extra befattnings­

havare vid kriminalpolisavdelning skulle antagas av landsfogden, respektive

polismästaren i någon av de tre största städerna. Annan extra personal skulle

antagas av den lokala polischefen, som skulle vara i stad med polismästare

denne, i annan stad med stadsfiskal stadsfiskalen och å övriga orter lands­

fiskalen samt, vad anginge för landstingsområde anställd polispersonal, lands­

fogden eller den lokala polischef, han bestämde. Nämnda polischefer skulle

ock hava att entlediga av dem antagen personal, i den mån ej sådant, en-

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Svenska

polisförbundet

1921.

Det Linnérska

förslaget.

78

ligt vad nyss nämnts, skulle ankomma på länsstyrelsen. Den disciplinära

bestraffningsrätten skulle tillkomma vederbörande polischef, därest han an-

såge förseelsen kunna sonas med varning, förlust av löneförmåner under

högst en vecka eller mistning av tjänsten under högst samma tid. I annat

fall skulle bestraffningmyndigheten utövas av en för varje län samt för

Stockholm tillsatt polisnämnd, till vilken därjämte skulle kunna klagas över

polischefs beslut i disciplinmål. Nämnden skulle bestå av tre ledamöter,

av vilka ordföranden skulle tillsättas av Kungl. Maj:t och de övriga av lands­

tinget eller, vad beträffade de tre största städerna, av stadsfullmäktige. Ord­

föranden skulle vara lagfaren ordinarie underdomare, och ytterligare eu av

ledamöterna skulle hava fullgjort vad författningarna föreskriva om dem, som

må nyttjas i domarevärv. Ledamöterna skulle jämte suppleanter titses för eu

tid av fyra år i sänder. I Kalmar län skulle vartdera landstinget varannan

gång utse ledamöter.

I motiveringen till förslaget yttrade Linnér, efter att hava erinrat om

svenska polisförbundets framställningar i ämnet, bland annat följande: Ett

av de grundläggande dragen i den föreslagna organisationen vore, att hela

polisväsendet ställdes under enhetlig ledning av statens egna tjänstemän.

Därmed fullföljdes den i städerna redan skedda utvecklingen, varigenom

polisväsendet från en kollegial myndighet flyttats till en ansvarig chef. Om

polisförbundets framställning skulle genomföras, syntes däremot organisatio­

nen sönderfalla i lokalt bestämda polisgrupper, i verkligheten beroende av

flermannästyrelser. Att t. ex. låta anställning och befordran vid en krimi­

nalpolisavdelning, som hade att betjäna hela länet, avgöras av polisstyrelsen

i en viss stad, syntes allt för mycket strida mot den åsyftade enhetligheten.

Från den hävdvunna formen för statstjänstemäns anställning och befordran

genom överordnad myndighets beslut vore det helt visst en skarp avvikelse,

om man läte nämnda frågor avgöras av eu institution, i vilken sökandenas

kamrater komrne att äga ett väsentligt inflytande. Den av polisförbundet

förordade formen för anställning skulle sannolikt medföra den konsekvensen,

att man finge avstå från den i förslaget förordade oavsättligheten. Ur per­

sonalens egen synpunkt syntes det åtminstone vara mycket tvivelaktigt, om

bättre garantier mot partiskhet och godtycke skulle vinnas genom att anlita

medlemmar av personalkorporationerna med deras starka inbördes stridig­

heter än genom beslut av länsstyrelsen. På smärre orter kunde det också

bliva mycket svårt att få polisstyrelsen lämpligt sammansatt. Det kommu­

nala intresset åter för polisväsendet sökte förslaget befordra på ett annat

och kraftigare sätt genom att överlämna till kommunen hela beslutande­

rätten i första hand angående lokalpolisens organisation. Med den tjänste­

ställning, som föresloges för befattningshavarna vid polisväsendet, skulle det

kunna ifrågasättas att, i överensstämmelse med vad som gällde för stats-

tjänstemännen, överlämna den disciplinära bestraffningsrätten till närmaste

överordnade chefsmyndighet. Emellertid talade polispersonalens synnerligen

vanskliga ställning, som lätt utsatte den för klander och misstankar för fel­

aktigt förfarande i tjänsten, för att söka låta den allmänna medborgerliga

uppfattningen medverka vid bedömandet och därigenom avlägsna varje fruktan

för godtycke, för slapphet eller alltför stor stränghet. Även den omständig­

heten, att klandervärt leverne behandlades såsom tjänstefel, kunde motivera

ett undantagsförfarande. Därmed kunde man också på denna punkt vinna

samverkan mellan det statliga och det kommunala inflytandet. Av dessa

skäl syntes det lämpligt att skapa eu särskild disciplindomstol. För att denna

Kungl.

Maj:ts proposition nr 58.

skulle få tillräcklig auktoritet och vara helt upphöjd över alla lokala intres­

sen och inflytelser samt på samma gång landsbygdens och de mindre sam­

hällenas polistjänstemän icke skulle kunna befara, att man vid val av polis­

nämndens ledamöter icke skulle fästa tillräckligt avseende vid kännedomen

om deras förhållanden, borde disciplindomstolen äga hela polisdistriktet

(län _ samt de tre största städerna) till domkrets. Därigenom löstes också

svårigheten att få eu lämplig sammansättning för smärre orter, och därigenom

vunnes den bästa garantien för eu enhetlig tillämpning av straffbestämmel­

serna.

Av 1922 års sakkunniga avstyrkte majoriteten den föreslagna polisnämn­

den och förordade i stället, att den disciplinära bestraffningsmyndighet, som

enligt förslaget uppdragits åt polisnämnderna, skulle överlämnas åt länsstyrel­

serna. Såsom huvudskäl härför åberopades, att den, som icke hade något in­

seende över en personals tjänstgöring och icke något ansvar för göromålens

handhavande, icke heller borde utöva någon administrativ myndighet över

personalens tjänsteställning. Därjämte påpekades, att polisnämndens leda­

möter icke skulle komma att äga sådan på erfarenhet i tjänsten grundad

kännedom om förhållandena inom polisen, som syntes vara erforderlig för

att de med tillräcklig säkerhet skulle kunna bedöma alla de fall av försum­

melser och dylikt, som komme under nämndens avgörande. De sakkunniga

framhöllo särskilt, att inrättandet av polisnämnder måste befaras medföra

ett försvagande av länsstyrelsernas ställning såsom högsta polismyndighet

samt i viss mån rubba sammanhanget i polisorganisationen.

Fem ledamöter av de sakkunniga förordade det Linnérska förslaget; en

ledamot förordade tillskapandet av en polisnämnd eller en polisstyrelse, som

borde behandla och besluta i alla polisväsendet å vederbörande ort vidkom­

mande frågor utom befälsföringen över polisen. Vissa av minoriteten ut­

talade därjämte skiljaktiga meningar i fråga om huru polisnämndernas tjänst-

göringsområden borde bestämmas och huru polisnämnderna boi’de vara

sammansatta.

Bland dem, som yttrade sig över det Linnérska förslaget, uttalade sig ett

nittiotal för den mening, som vunnit majoritet bland de sakkunniga. Bland

dem, som intogo denna ståndpunkt, voro föreningarna Sveriges landsfogdar

och Sveriges stadsfiskaler, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Got­

lands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Värmlands, Örebro, Västmanlands,

Västernorrlands och Jämtlands län.

För det Linnérska förslaget uttalade sig uttryckligen ett tjugutal, däribland

Svenska landskommunernas förbund, polisföreningen Kamraterna i Stockholm

samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Västerbottens och Norrbottens län.

Det bör ock framhållas, att det Linnérska förslaget i princip tillstyrktes i

ett sextiotal yttranden, vari frågan om inrättande av polisnämnder icke ut­

tryckligen berördes.

För en polisstyrelse med utvidgad kompetens uttalade sig ett tiotal,

däribland Svenska polisförbundet.

Enligt 1924 års förslag skulle befogenhet att tillsätta och att på begäran

bevilja avsked åt befattningshavare vid polisväsendet, ävensom att från

tjänsten skilja sådan befattningshavare, som icke erhållit konstitutorial, till-

Kungl.

Maj:ts

proposition nr 68.

79

1922 urs

sakkunniga.

Myndigheter

a. fl. ang. det

Linnérska

förslaget.

1924 års

förslag.

Sakkunniga

ar sept. 1924.

Sakkunniga

av noy. 1924.

komma i Stockholm överståthållarämbetet, i annan stad, där polismästare

funnes, denne jämte två ledamöter i magistraten, i övriga städer magistraten

eller stadsstyrelsen och för landsbygden länsstyrelsen. Innan ordinarie polis­

man tillsattes i polisdistrikt på landsbygden, skulle kommunalnämnden eller,

om för polisväsendets upprätthållande bildats kommunalförbund, förbundets

direktion hava erhållit tillfälle att yttra sig över de sökande. I fråga om

den disciplinära bestraffningsrätten överensstämde förslaget med det Linnér-

ska, dock med vissa avvikelser. Polisnämnd skulle inrättas för varje lands­

tingsområde och för varje stad,, som ej deltoge i landsting. Ingen av de

kommunalt tillsatta ledamöterna skulle behöva vara jurist. Valet av sist­

nämnda ledamöter skulle kunna ske proportionellt. En ytterligare avvikelse

låg däri, att chefsmyndigheten var uppdragen för stad med polismästare åt

denne, för annan stad med magistrat åt borgmästaren eller den ledamot av

magistraten, som förestode stadens polisväsen, för stad utan magistrat åt

kommunalborgmästaren eller, om sådan ej funnes, stadsstyrelsens ordförande

samt för landstings polispersonal åt landsfogden.

Sakkunniga av september 1924 gjorde i denna del ingen annan anmärkning

än att de i fråga om omfattningen av polisnämndernas tjänstgöringsområde

förordade en återgång till det Linnérska förslaget.

Sakkunniga av november 1924 föreslogo däremot ruttgående ändringar i

nu ifrågavarande avseenden. Enligt de sakkunniga borde för varje län lik­

som för Stockholm inrättas en polisstyrelse, åt vilken borde uppdragas att

tillsätta ordinarie befattningshavare vid polisväsendet, uppsäga ordinarie be­

fattningshavare, vilken icke erhållit konstitutorial, och extra befattningshavare,

som varit anställd vid polisväsendet i minst två år, ävensom utöva den

disciplinära bestraffningsmyndiglieten. Gränsen mellan sådana disciplinmål,

som polisstyrelse skulle pröva i första hand, och sådana, i vilka polissty­

relse skulle vara besvärsinstans, föreslogs skola bestämmas på enahanda sätt

som i fråga om polisnämnd skett i 1924 års förslag. Polisstyrelse skulle

bestå av två av Kungl. Maj:t tillsatta ledamöter samt tre ledamöter, utsedda,

för så vitt polisstyrelsen skulle behandla fråga rörande polispersonal på lands­

bygden eller i stad med mindre än 10,000 invånare, av vederbörande lands­

ting och, om fråga, avseende personal i stad med minst nämnda invånar­

antal, skulle behandlas, av vederbörande stadsfullmäktige. Samtliga leda­

möter jämte suppleanter skulle utses för fyra år i sänder. Av de av Kungl.

Maj:t utsedda ledamöterna, vilka skulle komma att deltaga i avgörandet av

alla hithörande frågor för länet, skulle den ena vara polisstyrelsens ord­

förande. En av sistnämnda ledamöter skulle — med hänsyn till att disciplin­

frågor skulle inför polisstyrelsen företagas till muntlig handläggning — vara

ordinarie lagfaren underdomare. Disciplinfrågor skulle icke få behandlas,

om ej sistnämnde ledamot vore närvarande. I kommun, som icke ingått i

ett för polisverksamhetens upprätthållande bildat kommunalförbund, skulle

vidare vederbörande fullmäktige, respektive allmänna rådstugan eller stäm­

man, äga att tillsätta en polisnämnd, bestående av fem ledamöter jämte

suppleanter. Dylik polisnämnd, vilken lika litet som polisstyrelse finge

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

81

taga befattning med befälet övor polispersonalen, skulle Lava att dels upp­

göra förslag till löne-, omkostnads- och, i förekommande fall, pensionsstat

för polisväsendet i polisdistriktet samt till erforderliga ändringar i dess

polisorganisation, dels besluta i ärenden angående förvaltningen av de till

polisväsendet anslagna medlen och av de för polisväsendet använda fastig­

heterna och dels till vederbörande myndigheter avgiva yttranden eller göra fram­

ställningar i frågor av betydelse för polisväsendet. Till ledamot av polis­

styrelse eller polisnämnd skulle, med hänsyn till vederbörandes tjänsteställ­

ning, ej få utses polischef eller någon, som under polischef hade anställning

vid polisväsendet. Såväl de kommunalt tillsatta ledamöterna i polisstyrelse

som polisnämnds ledamöter skulle jämte suppleanter utses proportionellt,

om yrkande om sådant valsätt i vederbörlig ordning framställdes. Innan

ledig polisbefattning tillsattes, skulle vidare i polisdistrikt, som icke hade

egna representanter i polisstyrelse, polisnämnden, eller, om sådan ej blivit

tillsatt, för polisdistrikt på landsbygden kommunalnämnden eller, vad an-

ginge kommunalförbund, dess direktion och för stad magistraten eller stads-

styrelsen avgiva yttrande över sökande till befattningen.

I utlåtandet framhölls, att med hänsyn till att dels polisväsendet vore i

hög grad en statlig angelägenhet och dels kommunerna helt eller till eu

väsentlig del skulle gälda kostnaderna för polisväsendet såväl staten som

kommunerna borde tillerkännas inflytande på tillsättande och bestraffning

av polispersonalen, att genom den föreslagna anordningen såväl kommuner­

nas som polispersonalens intressen skulle bliva vederbörligen tillgodosedda

samt att på detta sätt skulle skapas en möjlighet att. med borteliminerande

av rent lokala synpunkter, bereda befolkningen tillfälle att genom valda för­

troendemän medverka vid utseende av polismännen, varförutom en demo­

kratisk ordning för förvaltningen av de för polisväsendet anslagna medlen

förverkligades. De sakkunniga påpekade också, att enligt deras uppfattning

behov av en polisnämnd knappast kunde förefinnas mer än i de större städerna.

En av de sakkunniga, borgmästaren Björkman, var av skiljaktig mening

och förordade 1924 års förslag.

Till den ståndpunkt, som sistnämnda sakkunnigas majoritet sålunda in­

tagit, kan jag i allt väsentligt ansluta mig.

Inrättandet av polisstyrelser kommer icke att inverka på nyrekryteringen

av polispersonal, då anställandet av extra befattningshavare förbeliålles läns­

styrelser och polischefer. Polisstyrelsernas syfte är att garantera polisper­

sonalen en fullt objektiv prövning vid behandling av frågor om tillsättning

av ordinarie befattningshavare, varunder befordran inbegripes, vid ifråga­

satt avskedande och i disciplinfrågor. Om polisstyrelserna få den samman­

sättning och de verksamhetsområden, som förslaget förutsätter, torde också

nödiga garantier mot obehöriga inflytelser vid styrelsernas behandling av

ärendena ha skapats. De farhågor, som uttalats, för att polischefernas

auktoritet skulle komma att lida på inrättandet av polisstyrelser med i för­

slaget ifrågasatt befogenhet komma säkerligen icke att besannas. Förslagets

genomförande bör i fråga om både bestraffningar och befordringar komma

Bihang till riksdagens protokoll

1925. 1

sant,

52 käft.

(Nr

58.)

²²⁵¹²⁴

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Departements­

chefen.

I 192d års

förslag ingå­

ende författ-

ningsförslag.

såväl allmänhetens som polispersonalens tilltro till rättvisan i träffade av­

göranden att bliva större än om som hittills vederbörande polischef nästan

suveränt skulle ha att förfoga över personalens väl och ve i nämnda avse­

enden. Ökat förtroende är alltid en tillgång,’ och därför är det berättigat

att antaga, att anordningen med polisstyrelser skall visa sig komma att

stärka polisväsendets ställning hos den allmänna opinionen.

Yad inrättandet av polisnämnder beträffar har därmed endast avsetts att

giva kommunerna möjlighet att bättre än hittills kunna handhava den eko­

nomiska förvaltningen av polisväsendet. Jag erinrar om att, såsom av för­

slaget framgår, varken polisstyrelser eller polisnämnder skola hava någon

befattning med vidtagandet av åtgärder för ordningens upprätthållande.

Vad jag i det föregående yttrat torde giva vid handen, att 1924 års för­

slag lämpligen kan läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Enligt nämnda

förslag skola de olika spörsmål, som här ifrågakomma, regleras delvis genom

lag av kommunallags eller allmän civillags natur och delvis genom författ­

ningar, utfärdade av Kungl. Maj:t i vissa fall med och i andra fall utan

riksdagens bemyndigande.

1924 års förslag innehåller sålunda förslag till tre författningar av kom­

munallags natur, nämligen till

1) lag om polisväsendet i riket;

2) lag om ändrad lydelse av 1 § i stadgan den 13 juni 1913 om propor­

tionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m.; samt

3) förordning med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid

polisväsendet rätt till lön och pension m. m.

Vidare innehåller förslaget förslag till fyra lagar av allmän civillags ka­

raktär, nämligen till

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 11 § kandelsbalken;

5) lag om ändrad lydelse av 4 och 162 §§ utsökningslagen;

6) lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 juli 1899 om ersättning

av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller

tjänsteman; samt

7) lag om ersättning till polisman för skada å kläder.

Slutligen innehåller förslaget ett antal förslag till författningar, avsedda

ak av Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdas. Av dessa skulle fyra

utfärdas på grund av bemyndigande, meddelat i den under 1) avsedda lagen.

Dessa fyra utgöras av förslag till

8) polisreglemente för riket;

9) kungörelse angående utbetalning av statsbidrag till polisväsendet;

10) kungörelse angående ersättning åt befattningshavare vid polis- och

åklagarväsendet för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter; samt

11) kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 december

1863 angående nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar samt

om gottgörelse till fjärdingsmän för vissa uppdrag.

Av dessa innefatta de under 10) och 11) anmärkta föreskrifter, som måste

medföra eu ökning av statens utgifter och som redan i följd härav, vad

grunderna för desamma angår, böra underställas riksdagens prövning.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

8;}

Till utfärdande av ytterligare en av de administrativa författningarna

skulle riksdagens bemyndigande erfordras, nämligen till utfärdande av den,

som innefattas i förslaget till

12) kungörelse angående tillägg till reglementet den 31 december 1919

för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.

Återstående förslag till administrativa författningar äro betingade av att

de under 4)—7) upptagna förslagen varda upphöjda till lag. Dessa äro för­

slag till

13) kungörelse om ändrad lydelse av § 3 i förordningen den 14 december

1917 angående föreskrifter om indrivning av krono- och kommunalutskylder,

allmänna avgifter m. m. (restindrivningsförordning);

14) kungörelse om ändrad lydelse av § 7 i förordningen den 14 december

1917 angående indrivning och redovisning av böter; samt

15) förordning med vissa bestämmelser om tillämpningen av lagen om

ersättning till polisman för skada å kläder.

I de under 1)—3) upptagna lagförslagen har jag låtit vidtaga de änd­

ringar, som föranledas av vad jag redan anfört, varjämte vissa mindre vik­

tiga jämkningar av saklig eller redaktionell natur företagits såväl i dem som

i de under 8) och 12) anmärkta förslagen. Jag skall i det följande något

närmare behandla de särskilda bestämmelserna i vissa av dessa förslag och

särskilt nyssberörda mindre viktiga ändringar av saklig natur.

De under 4)—6) samt 13)—14) omförmälda förslagen innefatta de legisla-

tiva ändringar, som äro erforderliga för att genomföra, att utmätningsman

befrias från ansvar för förskingring eller fel eller försummelse i tjänsten av

substitut. Med polisreformen sammanhänga de på det sätt, att berörda be­

frielse lämpligen bör äga rum i samband med att fjärdingsmännen, vilka

äro utmätningsmännens nuvarande substitut på landsbygden, ersättas med

befattningshavare, vilka skola tillsättas enligt så betryggande regler och er­

hålla så förmånliga ekonomiska villkor, att man på dem kan ställa helt

andra fordringar än på fjärdingsmännen och bl. a., på sätt i det under 8)

upptagna förslaget stadgats, av dem kräva, att de ikläda sig kostnaden för

eu garantiförsäkring hos svensk försäkringsanstalt. De under 7) och 15)

anmärkta förslagen innefatta regler angående statsverkets och vissa polis­

distrikts skyldigheter i fall, då polisman under utövning av sin tjänst fått

sina kläder sönderrivna. Av nu berörda författningsförslag avse de under

4)—7) och 14)—15) upptagna ämnen, vilkas vidare behandling torde ankomma

på justitiedepartementet. De hava i följd härav för sådant ändamål dit över­

lämnats, och lärer chefen för nämnda departement komma att senare i dag

anmäla frågan härom. Det under 13) anmärkta förslaget rör ett ämne, vars

behandling torde tillkomma finansdepartementet, dit nämnda förslag för

dylikt ändamål överlämnats.

Jag övergår härefter till den närmare behandlingen av vissa av förslagen

och börjar då med

Kanal. Maj:ts proposition nr 58.

Departements­

chefen.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Polisdistrikts-

termen.

Polisdistrikts -

indelningen.

Reservation

inom sakk. av

sept. 1924.

Departements­

chefen.

Polis­

personalens

storlek.

1. Förslaget till lag om polisväsendet i riket.

§ !■

I förevarande paragraf liar, närmast av lagtekniska skid, upptagits en sär­

skild benämning, polisdistrikt, på den kommunala organisation, till vilken

skyldigheter och rättigheter i avseende å polisväsendet hänföras. Såsom av

15 § framgår, tillskapas härigenom icke någon ny kommunal enhet, utan

polisdistriktets rättigheter och skyldigheter komma att uppbäras av redan

förefintliga kommunala bildningar eller, i vissa fall, där flera dylika måste

förena sig för att ombesörja polisväsendet, av ett jämlikt lagen den 13 juni

1919 om kommunalförbund för polisväsendets upprätthållande bildat sådant

förbund.

Paragrafen innehåller emellertid också i överensstämmelse med 1924 års

förslag den materiella bestämmelsen, att städer liksom köpingar, vilka enligt

särskilda bestämmelser äro pliktiga att bekosta för dem erforderlig polis­

personal, skola bilda egna polisdistrikt. Härigenom fastslås alltså, att till

ett polisdistrikt ej må förenas kommunala bildningar, av vilka den ena åt­

njuter och den andra icke åtnjuter generellt statsbidrag.

Mot denna materiella bestämmelse har inom sakkunniga av september

1924 i en av landshövdingen Linnér avgiven reservation anmärkts, att det

av organisatoriska skäl vore önskvärt att kunna förena vissa av berörda

köpingar med kringliggande landsbygd till gemensamma polisdistrikt.

De fördelar, som skulle vara att vinna genom en bestämmelse sådan som

den i reservationen föreslagna, synas mig icke vara synnerligen avsevärda.

Endast i ett obetydligt antal fall torde det kunna komma i fråga att låta köping

bilda gemensamt distrikt med en eller flera hela, till köpingen glansande kom­

muner. Och att förena köping med de till köpingen angränsande delarna av

grannkommunerna och sålunda uppdela dessa på flera polisdistrikt förefaller

mig för vanliga fall föga tillrådligt. Därtill kommer, att den föreslagna anord­

ningen skulle medföra vissa direkta svårigheter. Den landsbygdsdistrikten

tillerkända rätten till anslutning till den statliga pensionsanstalten skulle kär

näppeligen kunna vinna tillämpning, och det skulle exempelvis i fall, då en i

ett sådant distrikt anställd polisman under tjänstutövning finge sina kläder

sönderrivna, bliva svårt att avgöra, om ersättningsskyldighet för skadan

skulle åligga statsverket eller köpingen. På grund av det anförda har jag

i förevarande avseende godtagit 1924 års förslag, vilket torde vara ägnat att

göra hela systemet redigare och lättfattligare.

2

§■

_

Den här upptagna bestämmelsen att i varje polisdistrikt polismän skola

anställas i erforderlig omfattning torde icke innehålla annat än vad som ligger

i sakens natur. Bestämmelsen överensstämmer ej blott med 1924 års förslag

utan även med det Linnérska förslaget, mot vilket härutinnan i vissa ytt-

85

randen, bland annat det av Svenska polisförbundet avgivna, anmärkts, att eu

ungefärlig, på invånarantalet grundad norm för ordningspolisstyrkans storlek

borde i lag angivas. Denna anmärkning synes mig icke kunna godkännas.

Därtill äro förhållandena alltför växlande på olika orter. Eu dylik norm

måste givetvis bestämmas såsom ett teoretiskt medeltal, och man riskerade

med eu sådan eu överorganisation å platser, där polisbehovet i verklig­

heten understege det normala, medan å orter, vilka från polissynpunkt äro

särskilt arbetskrävande, normen skulle kunna fresta vederbörande att icke

anställa tillräckligt stor personal.

I Svenska polisförbundets nyssnämnda yttrande har också gjorts gällande, Polis-

att man genom att ålägga polisdistrikt att hålla polispersonal för fullgörande

av den polisverksamhet, som föranledes av hävdvunnet bruk, skulle legali­

sera det hittills på sina håll förekommande bruket att ålägga polispersonalen

uppdrag, som liava litet eller intet att skaffa med polistjänsten. Anmärkningen

synes mig näppeligen träffa den här föreslagna bestämmelsen, i det att denna

alltid kräver, att det skall vara fråga om verklig polisverksamhet. Bestäm­

melsen lärer således icke kunna tagas till intäkt för att ålägga personal, som

anställts för polisverksamhet, sådant som utbetalande av avlöning till kom­

munalarbetare, vilket i yttrandet anföres såsom ett exempel på icke polisiär

verksamhet, som på någon ort skulle ålegat polispersonalen så länge, att

man därutinnan kunde tala om ett hävdvunnet bruk. Framhållas må vidare,

att i stadgandet är fråga om arten av viss verksamhet och ej om sättet för

polisverksamhets fullgörande. Den omständigheten, att polisverksamheten å

en ort av ålder bedrivits genom t. ex. en på visst sätt organiserad patrul­

lering, innefattar sålunda icke skyldighet att anställa personal för denna

patrullerings upprätthållande på förut brukligt sätt, därest någon förändring

av systemet finnes fördelaktig; dock bör därvid erinras om att den kommu­

nala korporationen icke lärer äga att giva polischefen någon direkt föreskrift

om huru polisarbetet skall bedrivas. Till sist må erinras om svårigheten,

för att icke säga omöjligheten att i korthet angiva vad som innefattas under

begreppet polisverksamhet och om att försiktigheten därför bjuder att icke

genom uteslutning av orden »av hävdvunnet bruk» riskera att nämnda be­

grepp blir bestämt på ett för snävt sätt.

Beträffande de i tredje stycket omnämnda ordningsmännen, som från

Ordningsman

början föreslogos i den Linnérska utredningen, anfördes i denna: Det kunde

Det Linnérsla

hända, att en avlägset liggande by med fredlig och ordningsälskande befolk- f,>r8lagct'

ning bleve hemsökt av en skara lösa arbetare vid en helg eller dylikt till­

fälle och att dessa under rusets inflytande störde invånarnas hemfrid och

understundom förövade våld å person eller egendom. Själva uppträdena av­

löpte ofta på så kort tid, att det icke vore möjligt för landsfiskal eller annan

polisman att hinna inställa sig. Det förefölle emellertid sannolikt, att om

någon av de bofasta lantbrukarna på platsen, som besutte personlig aukto­

ritet, utrustades med polismans myndighet, han skulle kunna ingripa och

Kung!. Majis proposition nr 58.

Departements­

chefen.

Polis­

anordningar

för hela rikets

behov.

avstyra ofog. Ett förordnande till dylikt uppdrag skulle icke innebära annat

än rätt och förpliktelse att uppträda som ordningspolis inom ett visst i för­

ordnandet angivet område vid de tillfällen, då det enligt den förordnades

egen uppfattning erfordrades för ordningens upprätthållande på platsen. Då

den förordnade uppträtt såsom ordningspolis, hade han att så snart ske

kunde göra anmälan därom hos landsfiskalen. Benämningen på en sålunda

förordnad person borde lämpligen vara ordningsman för att utmärka skill­

naden mellan hans uppgift och den vanlige polismannens och att han icke

hade samma tjänstgöringsskyldighet som polismän eller fjärdingsmän. Verkan

av den föreslagna anordningen berodde helt och hållet på, om man lyckades

finna de rätta personerna, som vore villiga att åtaga sig uppdraget och ägde

erforderlig respekt och ansvarskänsla.

Såsom av det citerade uttalandet framgår, skall ordningsmansuppdraget

hava karaktär av ett hedersuppdrag, även om det funnits lämpligt att till­

erkänna ordningsmannen skälig gottgörelse, vilken väl, såsom det Linnérska

förslaget uttryckligen fastslog, torde böra beräknas till visst belopp för varje

dag, som ordningsmannen uppträtt i denna sin egenskap. I enlighet med

det anförda bör möjligheten att förordna ordningsmän icke användas i fall,

i vilka ett temporärt men regelbundet återkommande behov av polisman

föreligger, t. ex. för polisbevakning vid marknad eller under badsäsongen vid

eu brunnsort; i dylika fall bör, om den ordinarie polispersonalen icke kan

räcka härtill, extra polispersonal i vanlig ordning anställas. Ordningsmännen

få ej heller förväxlas med sådan personal, som jämlikt 17 § bekostas av

staten eller enskild och av länsstyrelse utrustas med polismans skydd.

Såsom av 11 § framgår, skall ordningsman, vilken är att betrakta såsom

extra befattningshavare, förordnas av länsstyrelsen. I ett yttrande över det

Linnérska förslaget förordades, att rätt att förordna ordningsman i bråd­

skande fall skulle medgivas landsfiskal. Detta förslag kunde måhända varit

förenligt med det Linnérska förslaget, enligt vilket länsstyrelsen skulle såväl

bestämma, om ordningsmän skulle finnas, som tillsätta sådana. I förevarande

förslag åter, där rätten att besluta, om ordningsmän skola tillsättas, liksom

att avgöra övriga angelägenheter, som kunna medföra utgifter för kommu­

nerna, tillagts vederbörande kommunala representation, är ett godtagande av

anmärkningen icke möjligt.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

3

§•

Beträffande denna paragraf har jag endast att hänvisa till vad jag yttrat

vid behandlingen av grunderna för den nya polisorganisationen.

4

§■

Av förevarande paragraf följer, att de polismän, som erfordras för hela

rikets behov, skola inordnas i visst polisdistrikts poliskår. Polisdistriktets

samtliga kostnader för dylik personal ersättas emellertid jämlikt 14 § 1 mom.

av statsverket. Paragrafen avser t. ex. den personal, som erfordras för polis­

utbildning, för centralbyrån för fingeravtryck, för tidningen »Polisunder-

rättelser», för särskilda polisavdelningar för övervakande av utlänningar och

för gränsbevakningen i Norrbottens län.

Paragrafen reglerar endast skyldigheten att anställa nödig personal och

bör jämföras med 8 § 3 stycket, genom vilket stadgande skyldigheten att

draga försorg om de realanordningar, som för ifrågavarande ändamål erfor­

dras, regleras på enahanda sätt.

5

§•

Själva grunderna för denna paragraf har jag redan tidigare behandlat.

Reserv-

Endast beträffande några detaljbestämmelser torde erinringar vara på sin

P°hsmän-

plats. Då stadgandet bygger på att de större städernas polispersonal är i

besittning av en speciell rutin, som bör tillgodogöras vid tillfälliga oord­

ningar å landsbygden och i andra städer, torde det endast vara i sin ord­

ning, att skyldigheten att tillhandahålla reservpolismän icke får fullgöras på

det sätt, att de ifrågavarande större städerna mot en obetydlig gottgörelse

anställa extra personal för att användas såsom reservpolismän. För att för­

hindra en dylik möjlighet har här stadgats, att reservpolismännen skola till­

höra den regelbundet använda polispersonalen. Ehuru man näppeligen kan

förutsätta, att en stad skulle känna sig manad att på nyssnämnda sätt söka

göra rätten att från staden tillkalla reservpolispersonal värdelös, synes dock

berörda bestämmelse böra bibehållas såsom en erinran om att endast van

personal och följaktligen regelrätt ordinarie sådan skall ställas till förfogande.

Bestämmelsen i tredje stycket, varigenom de för närvarande av statis­

tiska centralbyrån årligen utgivna uppgifterna angående folkmängden inom

administrativa områden komma att bland annat läggas till grund för de

skyldigheter, som denna och nästföljande paragraf stadga, avser att för­

hindra, att ändringar i berörda skyldigheter inträda annat än vid ingången

av nytt kalenderår.

I fjärde stycket har sådan komplettering av motsvarande föreskrift i 1924

års förslag skett, att det skall tillkomma Kungl. Maj:t att avgöra jämväl, i

vilken utsträckning reservpolismännen skola vara beridna. Ändringen torde

icke tarva särskild motivering.

6

§•

Utöver vad som tidigare anförts rörande stadgandet i förevarande para- KHminal-

graf torde böra erinras om att skyldigheten för de större städerna att hålla polut°^g"tsa

kriminalpolispersonal endast är en närmare bestämning av den i 2 § första

stycket meddelade föreskriften samt att stadgandet givetvis icke får tolkas

så, att all kriminalpolisverksamhet skall utföras av specialutbildade detek­

tiver. Tvärtom bör det — frånsett att gränsen emellan kriminalpolis- och

ordningspolisverksamhet är flytande — vara klart, att en viss del av det

polisarbete, som kan erfordras för en undersökning angående brott, kan

utföras av vanlig ordningspolispersonal, liksom att det, för att kriminal­

polisen, särskilt på landsbygden, skall kunna utan tidsförlust komplettera

sin kännedom om lokala förhållanden och erhålla behövligt biträde vid sitt

.arbete i övrigt, torde bliva nödvändigt, att kriminalpolismännen samarbeta

Kungl.

Maj:ts proposition nr

58.

87

Tjänstgöring

utom, veder­

börande

område.

Löne

-

och

pensions-

bestämmelser.

TJni formering,

arv estlokaler.

Ordinarie

och extra

befattnings

hatare.

Polisdistrikts-

indelningen

på lands­

bygden.

med de vanliga, å platsen verksamma ordningspolismännen. Det sagda,

torde för övrigt framgå av 2 § 2 stycket, som beträffande ordningspolismän

på landet föreskriver, att sådana skola anställas i polisdistrikt på lands­

bygd011 för, bland annat, spaning och annan undersökning angående brott.

7 §•

Genom stadgandet i första stycket blir det, bland annat, möjligt att an­

vända ordningspolispersonal, anställd för landstingsområde eller i polis­

distrikt med generellt statsbidrag, för egentlig polisverksamhet utom

vederbörandes tjänstgöringsområde. De närmare bestämmelser därom, som

avses i andra stycket, återfinnas liksom de föreskrifter, som på grund av

stadgandet i samma stycke av Konungen må meddelas angående dylik an­

vändning av den i 5 och 6 §§ avsedda personalen, i 6 och 7 §§ i förslaget

till polisreglemente för riket. Då den i sistnämnda paragraf omnämnda

möjligheten att i stället för statsavlönad kriminalpolisman ställa kommunalt

avlönad sådan till förfogande icke innefattar annat än en huvudsakligen i

■vederbörande polisdistrikts intresse given rätt till sådant utbyte, torde någon

erinran härom icke behöva göras i lagen.

8 §•

På sätt förut angivits, har det synts mig riktigast, att man icke i detalj

reglerar polispersonalens löne- och pensionsvillkor utan nöjer sig med att

låta polisdistrikten under viss kontroll av statsmyndighet bestämma vad

som i nämnda avseenden skall anses skäligt. På några punkter bär det

dock synts lämpligt att fastställa vissa minimiregler. Dessa återfinnas i

förslaget till förordning med vissa bestämmelser angående befattningshavares,

vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.

I fråga om den i andra stycket omnämnda skyldigheten för polisdistrikt

att draga försorg om uniformering av distriktets polispersonal kan jag in­

stämma i vad de sakkunniga av november 1924 anfört därom, att det enligt

förslaget bör anses stå polisdistrikt fritt att välja emellan att tillhandahålla

uniformspersedlar in natura och att ålägga befattningshavarna att själva

anskaffa sådana mot särskild beklädnadsersättning eller mot det att lönen

bestämmes med hänsyn till ifrågavarande skyldighet. Jag tillåter mig också,

att erinra om vad samma sakkunniga yttrat beträffande den likaledes i andra

stycket omhandlade skyldigheten att draga försorg om arrestlokal.

Beträffande tredje stycket hänvisas till det under 4 § anförda.

Den i fjärde stycket förekommande bestämmelsen bör jämföras med stad­

gandet i 11 § 1 mom., varav framgår, att befattningshavarnas indelning i

sådana av stadigvarande och av icke stadigvarande natur ligger till grund

för indelningen i ordinarie och extra befattningshavare.

9 §•

Såsom av vad jag förut yttrat framgår, ligger en av de viktigaste ny­

heterna i den föreslagna lantpolisorganisationen däri, att de blivande befatt­

ningshavarna regelrätt skola vara helt sysselsatta av sin tjänst, och med

$8

Kungl. Maj:ts proposition nr Ö8.

89

hänsyn härtill skall, såvitt möjligt, indelningen ske. Antalet befattnings­

havare inom visst polisdistrikt tillkommer det vederbörande kommunala

representation att bestämma, men principen om full sysselsättning för be­

fattningshavarna får därvid icke obehörigen åsidosättas. I ett distrikt, där

polisverksamheten kan skötas av två fullt sysselsatta polismän, får alltså

icke tillsättas t. ex. en fullt och två delvis sysselsatta polismän.

Då en kommuns uppdelning på flera polisdistrikt torde medföra vissa

olägenheter, måste huvudregeln bliva, att polisdistrikt bildas av en eller flera

hela kommuner. Undantagsfall torde dock förekomma, där en uppdelning

kan vara lämplig; i vissa fall, nämligen sådana, då en och samma kommun

är uppdelad på mer än ett landsfiskalsdistrikt, är eu dylik uppdelning

nödvändig.

Såsom av paragrafens fjärde stycke framgår, skall polisverksamheten på

landsbygden kunna ordnas på olika sätt allt efter förhållandena i de olika

orterna, och skola bland annat i polisdistrikten kunna anställas polismän,

som uteslutande ägna sig åt indrivnings- och annan handräckningsverksamhet.

Emellertid hava sakkunniga av november 1924 föreslagit, att möjlighet måtte

beredas kommun att vid sidan av de enligt förevarande lag tillsatta befatt­

ningshavarna erhålla särskilda exekutionsbetjänter, tillsatta av länsstyrelsen

och bekostade av kommunen.

Då polisdistrikt skulle bliva oförhindrat att i de former, förevarande lag­

förslag utstakar, besluta inrättandet av ny polismansbefattning med uteslu­

tande handräckningsverksamhet och man måste förutsätta, att den av de

sakkunniga själva förordade polisstyrelsen skall kunna träffa ett lika gott

personval som länsstyrelsen, skulle den av de sakkirnniga föreslagna anord­

ningen huvudsakligen innebära, att man skulle möjliggöra uppkomsten av

nya befattningshavare med samma funktioner som polismännen men med

lösligare ställning och utan garanti för skälig avlöning. Den nya institutio­

nen skulle alltså komma att lida ungefär av samma fel som den nuvarande

organisationen av extra polismän å landsbygden. Då därtill kommer, att

de av de sakkunniga föreslagna befattningshavarna uppenbarligen skulle

efter vederbörande utmätningsmans gotttinnande komma att alternera med

polismännen i fråga om restindrivningars verkställande, synes mig mycket

litet vara att vinna med de sakkunnigas förslag, och jag kan alltså icke för­

orda detsamma.

10

§.

I enlighet med vad sakkunniga av november 1924 föreslagit har jag i

denna paragraf upptagit föreskrift om att landsfiskal skall vara skyldig att,

innan han upprättar förslag till polisdistriktsindelning för sitt distrikt, därom

överlägga med två ombud för varje kommun inom detsamma.

¹¹

§•

Vad förevarande paragraf innehåller angående polisstyrelses samman­

sättning och kompetens överensstämmer väsentligen med det av sakkunniga

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Frågan

om särskilda

kommunala

exekutions­

betjänter.

Sakkunniga

av nov. 1924.

Departements­

chefen.

Ökning

av det kom­

munala infly­

tandet å

distrikts-

indelningen.

Polisstyrelse .

90

Polisnämnd.

av november 1924 framförda förslaget, vilket jag, såsom förut nämnts, ansett

mig böra godtaga.

I några detaljer liava dock avvikelser skett. Sålunda hava de städer,

som skola vara skyldiga att tillhandahålla reservpolismän, tillerkänts rätt

till egna representanter i polisstyrelse, medan de sakkunniga ville giva sådan

rätt blott åt städer med minst 10,000 invånare. Genom ändringen skulle

dylik rätt tillerkännas ytterligare en stad i ett vart av Kronobergs, Got­

lands, Skaraborgs och Västerbottens län. Skillnaden är ju icke synnerligen

stor och kommer att helt försvinna, så snart den största staden i ett vart

av nämnda län kommit upp till ett invånarantal av 10,000. Ändringen har

vidtagits för att göra lagens distinktioner mera enhetliga.

Enligt 1924 års förslag skulle till ledamot i polisnämnd ej kunna utses

den, som icke uppnått 27 års ålder. Häremot gjordes icke någon anmärk­

ning av någon av de båda granskningskommissionerna. Emellertid före­

ligger här enligt min uppfattning eu avvikelse från de vanliga reglerna för

tillsättande av kommunala förtroendeposter. För valbarhet till ordförande

och vice ordförande i kommunalstämma, till kommunalfullmäktig, till stads­

fullmäktig, till ledamot av kyrko- eller skolråd och till ledamot av hälsovårds­

nämnd kräves allenast 25 års ålder, och samma ålder är föreskriven för ut­

övande av domarämbete. Endast för valrätt och valbarhet till landsting

kräves eu ålder av 27 år, en regel, vilken som bekant sammanhänger med

att landstingen hava att tillsätta ledamöter av första kammaren. Med hänsyn

till det anförda och då enligt förevarande förslag ej blott landstingen utan

även vissa stadsfullmäktige skola tillsätta ledamöter i polisstyrelse, har

det synts mig naturligt att uppställa 25 års ålder såsom villkor för valbarhet.

Det av sakkunniga av november 1924 avgivna utlåtandet innehöll icke

något om utseende av vice ordförande i polisstyrelse. Med hänsyn till att

ordföranden vid val skall hava utslagsröst och att utslagsrösten torde böra

tillkomma en statens representant även i det fall, att den av Konungen ut­

sedda ordföranden är frånvarande, föreslås här, att av de av Konungen ut­

sedda ledamöterna i polisstyrelse den ene skall vara dess ordförande och

den andre dess vice ordförande.

Genom de i 3 mom. valda ordalagen har avsetts att utmärka, att det till­

kommer länsstyrelse, respektive polischef ej mindre att från tjänsten på grund

av olämplighet skilja extra befattningshavare med mindre än två års sam­

manhängande anställning vid polisväsendet än även att entlediga polisman,

då han därom gör framställning eller enligt gällande pensionsbestämmelser

skyldighet föreligger för honom att avgå från tjänsten på grund av inträdd

pensionsålder eller oförmögenhet eller obehörighet att sköta densamma.

12

§.

De här upptagna bestämmelserna överensstämma väsentligen med vad

som föreslagits av sakkunniga av november 1924. För att icke belasta para­

grafen med ett antal föreskrifter om tid och ställe för sammanträdena, om

suppleants inkallande, om beslutförhet, om ordförandeskapets utövande, då

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

91

både ordförande och vice ordförande äro förhindrade att närvara, om fattande

av beslut, om protokollsföring och om tillsättande av kassaförvaltare har

härutinnan hänvisning gjorts till vad som i nämnda avseenden gäller för

kommunalnämnd. Stadganden sådana som 71 och 72 §§ i förordningen

om kommunalstyrelse på landet lära liksom motsvarande föreskrifter i för­

ordningarna om kommunalstyrelse i stad och kommunalstyrelse i Stockholm

vara utan vidare tillämpliga å polisnämnd.

För Stockholms del har ett undantag synts böra göras. Den organisa­

tion av Stockholm kommunalförvaltning, som genomfördes under år 1920,

innefattar bland annat, att ordförandeskapet i de i staden tillsatta nämn­

derna regelrätt skall uppdragas åt det borgarråd, stadskollegiet därtill utser.

Av stadsfullmäktige tillsatta ledamöter i nämnderna väljas för två kalen­

derår i sänder. Jämväl i vissa av de ämnen, som regleras i paragrafens

fjärde moment, gälla för nämnderna i Stockholm andra bestämmelser än de

i förordningen om kommunalstyrelse på landet upptagna. Då anledning icke

torde föreligga att i här omhandlade avseenden genomföra andra regler föl­

en eventuell polisnämnd i Stockholm än för stadens övriga nämnder, har

härutinnan, efter mönstret av 19 § i lagen om samhällets barnavård, upp­

tagits ett stadgande om rätt för Kungl. Maj:t att meddela särföreskrifter för

Stockholm.

13 §.

Angående det sakliga innehållet i denna paragraf har jag tidigare ordat.

Vad angår den formella utformningen av 1 mom. torde såväl i det Linnérska

förslaget som i 1924 års förslag beträffande motsvarande föreskrifter hava

förutsatts, att de i kommunallagarna angående underställning gällande

reglerna skola utan särskilt stadgande vara i förevarande fall tillämpliga,

För att emellertid undanröja varje tvekan härutinnan har ett uttryckligt

stadgande synts böra upptagas. Då underställningsskyldiglieten till und­

vikande av tvistigheter angående stadgandets innebörd icke begränsats till

beslut, som meddela nya eller ändrade föreskrifter, synas polisdistrikten

hava anledning att ordna så, att ett upprepande av ett och samma beslut

med ty åtföljande underställning icke behöver förekomma.

¹⁴

§•

Av en jämförelse mellan paragrafens första, femte och sjätte moment

framgår, på vad sätt kostnaderna för kriminalpolisman, som avses i 6 §

andra stycket, skola i detalj fördelas emellan stationsorten och staten.

Staten bestrider helt avlönings- och pensioneringskostnaden liksom kost­

naden för begravningshjälp, alldeles oavsett i vad mån polismannen använts

för stationsortens eller annan orts behov. Likaledes bestrider staten alla

av kommendering utom stationsorten föranledda särskilda kostnader. Skadas

dylik polisman under tjänsteutövning för stationsortens räkning, skall där­

emot stationsorten vidkännas därav föranledd kostnad, varunder särskilt kl­

ätt hänföra familjeunderstöd samt läkar- och sjukvård, i den män sådan vård

genom stationsortens försorg tillhandahålles befattningshavaren. I övriga fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Underställ­

ning av kom­

munala beslut

ang. polis­

väsendet.

Kostnader för

kriminal -

polismän.

Polisdistrikt

med mer än

eu kommun

.

Det Linnérska

iorslaget.

1922 års

sakkunniga.

1924 års

förslag.

Sakkunniga

av sept. 1924.

liar staten att vidkännas berörda kostnad. Under den kostnad, som sålunda

aligger staten, faller, enligt vad ordalagen torde visa, icke den avgift, som

enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete åligger

stationsorten i egenskap av arbetsgivare. De belopp, varom bär är fråga,

synas mig allt för obetydliga för att behöva behandlas på annat sätt än

eventuella realkostnader, vilka jämväl helt åvila stationsorten. Dessa real-

kostnader äro likaledes föga betydande. Vad som kan komma i fråga är

huvudsakligen kostnad för beväpning och möjligen något förhöjd kostnad

för lokal för kriminalpolisavdelning.

Till de grunder, efter vilka ersättning bör utgå i fall, som avses i 5 mom.,

torde jag få återkomma, då jag får tillfälle att anmäla fråga om den av om­

organisationen föranledda ökuingen av anslaget för polisväsendet. Det sagda

gäller ock grunderna för bidrag till telefonkostnad.

I 4 mom. har komplettering vidtagits för att fastslå, att statsverket bör

vidkännas de särskilda kostnader, vilka kunna uppstå för beriden reserv-

personals hästar, liksom för motorcyklar och andra fordon, som av reserv-

polispersonal medföras.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

15 §.

Det Linnérslca förslaget lät, då liera kommuner eller delar av kommuner

skulle höra till ett och samma fjärdingsmansdistrikt, de på kommunerna

belöpande kostnaderna utgöras efter enahanda grund, som för kommunalut-

skylder i allmänhet vore eller kunde varda bestämd. Något gemensamt

organ, som kunde representera den samfällighet, distriktet bildade, före­

slogs ej.

1922 ars sakkunniga föreslogo i ett avseende en reglering av den sam­

verkan, som måste äga rum emellan nyssberörda kommuner. De sakkunniga

förordade nämligen, att de yttranden, som av kommunalnämnderna skulle

avgivas över sökande till ledig fjärdingsman sbefattning, skulle få avgivas

vid ett inför landsfiskalen hållet gemensamt sammanträde med samtliga

kommunalnämnder.

Enligt 1924 års förslag skulle, då polisdistrikt skulle bestå av område

från mer än en kommun, de till distriktet hörande kommunerna vara pliktiga

att bilda kommunalförbund, och, i den mån överenskommelse emellan kom­

munerna ej kunde uppnås angående förbundsordningen, skulle det åligga

länsstyrelsen att därom förordna. Därvid hade länsstyrelsen att till grund

för kostnadsfördelningen lägga polispersonalens sannolika användning i de

olika delarna av polisdistriktet.

Mot detta förslag gjorde sakkunniga av september 1924 två anmärkningar.

Under erinran om att ett gemensamt organ ofta kunde erfordras förklarade

sig de sakkunniga anse det icke nödvändigt att undantagslöst kräva upp­

rättandet av kommunalförbund. I stället borde stadgas, att länsstyrelse

skulle vara berättigad att ålägga de till ett och samma polisdistrikt hörande

kommunerna att bilda kommunalförbund. I fråga om grunden för fördelningen

av kostnaden förordades en återgång till det Linnérska förslaget. Dock förut-

93

sattes, att kommunerna i fall, då den där föreslagna fördelningsgrunden icke

kunde anses lämplig, själva skulle överenskomma om annan fördelnings-

grund, varjämte föreslogs, att, då länsstyrelse förordnade, att kommunalför­

bund skulle bildas, länsstyrelsen tillika skulle äga att bestämma den grund

för kostnadernas fördelning, som kunde anses skälig.

Sakkunniga av november 1924 anslöto sig beträffande frågan, om skyldig­

het att bilda kommunalförbund borde stadgas, till de föregående sakkun­

nigas åsikt, varemot de i fråga om grunden för fördelningen av polisdi­

strikts kostnader godkände 1924 års förslag. I det förra avseendet fram­

hölls samtidigt, att de sakkunniga icke ville hava sagt, att det skulle vara

förenat med några synnerliga svårigheter för kommunerna att bilda kommu­

nalförbund, helst statsmyndigheterna icke kunde underlåta att till veder-

börandes ledning utarbeta ett normalreglemente för dylika förbund. Vidare

erinrades om att kommunalförbundsformen medförde vissa fördelar. I det

senare avseendet framhölls, att vid en från arbetssynpunkt lämplig distrikts-

reglering en kommun, i vilken varken polis- eller exekutionsarbetet vore sär­

skilt besvärligt, med den i det Linnérska förslaget antagna fördelningsgrun­

den kunde befara att få sina poliskostnader ökade på grund av förhållandena

i grannkommunerna.

Till vad de senare sakkunniga anfört kan även jag ansluta mig, och jag

har också i enlighet därmed låtit omarbeta förevarande paragraf.

Vad angår sista stycket i paragrafen må erinras om att de skattskyldiga

i municipalsamhälle eller i köping, som icke utgör egen kommun, måste

komma att få vidkännas kostnad för polisväsendet såväl såsom medlemmar

av municipalsamhället eller köpingen som i egenskap av medlemmar av

kommunen i dess helhet. Detta är emellertid en följd av det sätt, varpå

dessa samhällens samhörighet med kommunen i övrigt reglerats. Hinder

att beakta berörda förhållande vid överenskommelse, som i avseende å polis­

väsendet träffas mellan dylikt samhälle och kommunen, förefinnes givetvis

icke.

16 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 1924 års förslag med det un­

dantag, att vad nämnda förslag innehöll om att Konungen skulle meddela

bestämmelser om befattningshavares rätt till ersättning vid tjänstgöring utom

det område, för vilket han vore anställd, av mig uteslutits. Såsom jag redan

tidigare påpekat, är det här fråga om bestämmelser, vilka såsom medförande

ökning av statens utgifter, skola underställas riksdagen. Bemyndigande för

Kungl. Maj:t att utfärda berörda föreskrifter lärer därför ej böra meddelas

i denna ordning.

Av de i paragrafen avsedda närmare bestämmelserna återfinnas de under

1), 3), 5), 6) och 7) avsedda i det föreslagna polisreglementet. De under 8)

åsyftade föreskrifterna återfinnas i det i 1924 års förslag ingående förslaget

till kungörelse angående utbetalning av statsbidrag till polisväsendet. För­

slag till de under 2) och 4) avsedda bestämmelserna hava ännu icke utarbe­

tats.

Kungl. Maj-M proposition nr 58.

Sakkunniga

av nov. 1924.

Departements­

chefen.

Åt Kungl.

Maj:t över­

lämnad de­

taljreglering.

94

Polisskola.

Tid för di-

striktsindel-

nings verk­

ställande.

Övergången

till det nya

systemet.

Anslag till

Stockholms

polisväsen.

19 §.

Några nya bestämmelser om vem det skall tillkomma att i högsta instans

pröva besvär i mål angående polisväsendet hava icke synts erforderliga, utan

har frågan härom ansetts kunna tillfredsställande besvaras med hjälp av

redan förefintliga lagstadganden.

Jämlikt 2 under 2:o) i lagen den 26 maj 1909 om Konungens regerings­

rätt skola sålunda av regeringsrätten prövas besvär i mål om beslut, som

av landsting eller polisdistrikt eller deras representationer fattas angående

polisväsendet i fall, då beslutet icke skall underställas länsstyrelsens pröv­

ning. Till regeringsrättens prövning hör vidare jämlikt nämnda paragraf

under 17:o) besvär i mål, vari länsstyrelse vid vite meddelat landsting eller

polisdistrikt föreläggande, och lärer såsom konsekvens därav prövningen

tillkomma regeringsrätten jämväl i fall, då länsstyrelse icke funnit vites ut­

sättande nödvändigt. Jämlikt sistnämnda stadgande skall slutligen rege­

ringsrätten pröva besvär över polisstyrelses beslut angående disciplinär be­

straffning.

Av Kungl. Maj:t i statsrådet prövas besvär i övriga mål. I sistnämnda

ordning prövas alltså besvär över länsstyrelses beslut angående polisdistrikts-

indelning, angående åläggande för kommun att bilda kommunalförbund, an­

gående fastställande av förbundsordning för sådant förbund samt angående

befattningshavares boningsort. Kungl. Maj: t i statsrådet tillkommer också

att pröva besvär i mål angående tillsättande (befordran), förordnande och

entledigande av befattningshavare vid polisväsendet. Efter det regerings­

rätten avgivit utlåtande har slutligen Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva

besvär över länsstyrelses beslut i anledning av sökt fastställelse å beslut,

som av landsting eller i polisdistrikt fattats rörande polisväsendet.

Övergångsbestämmelsen.

På sätt förut omnämnts, måste staten övertaga kostnaden för den högre

kursen vid polisskolan i Stockholm redan från början av höstterminen 1925.

En särskild erinran härom har synts böra inflyta i övergångsbestämmelsen.

Vid avfattandet av femte stycket har hänsyn tagits till vad sakkunniga

av november 1924 erinrat om att hinder kan möta att verkställa polisdistrikts-

indelning redan i god tid före den 1 januari 1926.

Innan länsstyrelse på ansökan medger polisdistrikt tillstånd att före den

1 januari 1932 övergå till det nya systemet, skall enligt förevarande stad­

gande hava konstaterats, att statsmedel för bidrag till de polismän, som

skola vara anställda inom distriktet, finnas tillgängliga. Detta konstaterande

kan givetvis icke ske på annat sätt än att Kungl. Maj:t, på framställning-

av länsstyrelsen, meddelar, att medel finnas att tillgå. Härigenom erhåller

Kungl. Maj:t tillfälle att, därest ansökningar inkomma från så stort antal

polisdistrikt, att tillgängliga medel ej förslå för alla, tillse, att anslaget för­

delas på lämpligaste sätt.

I övergångsbestämmelsen till 1924 års förslag finnes upptaget ett stadgande,

enligt vilket Stockholms stad fortfarande skulle tillförsäkras det till stadens

KungL May.ts proposition nr 58.

95

polisväsen utgående anslaget, för närvarande uppgående till 28,100 kronor

(jämför förut omförmälda, av numera statsrådet Torsten Notion verkställda

utredning, sid. 53). Vid den reglering av polisväsendet, som med förevarande

lagstiftning sker, synes anledning saknas att för Stockholms stad, för vars

polisbudget nyssberörda belopp icke torde Lava nämnvärd betydelse, bibe­

hålla någon undantagsställning i förevarande avseende. Jag har därför ute­

slutit berörda bestämmelse.

I 1924 års förslag är såsom ett sista stycke i övergångsbestämmelsen

upptagen en föreskrift om att vad i lag eller författning finnes stadgat an­

gående fjärdingsman regelrätt skall gälla i avseende å polisman, som om-

förmäles i 2 § andra stycket. Då emellertid denna föreskrift, om också en­

dast formellt, synes komma att innefatta ändring av, bl. a., vissa stadgan-

den i rättegångsbalken, har föreskriften uteslutits ur förevarande övergångs­

bestämmelse och den legislativa behandlingen av den fråga, föreskriften

skall reglera, överlämnats till justitiedepartementet, och torde chefen för

nämnda departement komma att senare i dag anmäla jämväl berörda fråga.

2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i stadgan den 13 juni

1913 om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stads­

fullmäktige in. in.

Genom förevarande förslag föreslås allenast de ändringar, som äro erfor­

derliga för att möjliggöra proportionella val, då kommunal representation

skall utse ledamöter i polisstyrelse eller polisnämnd.

3. Förslaget till förordning med vissa bestämmelser angående befatt­

ningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.

Förevarande förslag innefattar allenast vissa minimiregler, som ansetts

böra fastslås i personalens intresse. Sannolikt skulle redan de i den före­

slagna lagen om polisväsendet i riket förefintliga bestämmelserna om skyl­

dighet att låta personalen åtnjuta skälig lön och pension leda därtill, att

ungefär de här upptagna reglerna utan särskilt stadgande skulle bliva

genomförda. Emellertid torde det bl. a. för att personalens villkor icke

skola bliva alltför olika å olika orter vara lämpligt att upptaga vissa minimi­

regler, om vilkas skälighet tvekan icke kan råda och som icke hava avseende

å löners och pensioners belopp. I övrigt torde man val, särskilt vad lands­

bygdens personal angår, kunna förutsätta, att de bestämmelser, som finnas

upptagna i reglementet för statens anstalt för pensionering av folkskollärare

m. fl., komma att i många fall tagas till förebild för de pensioneringsbe-

stämmelser, vilka av vederbörande skola meddelas beträffande personal,,

som icke anslutits till anstalten.

Kung!. Maj:ts proposition nr 58.

Ang. tillämp­

lighet å vissa

polismän av

bestämmel­

ser om fjär

-

(lingsmän.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Tillämplighet

av lagen om

försäkring

för olycksfall

i arbete.

Semester.

Pension.

Pensionsrätt

vid avgång

i förtid.

, 1 §‘

I avseende å denna liksom 5 § i förevarande förslag må erinras om att

lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är att tillämpa

å befattningshavare vid polisväsendet samt att under olycksfall i arbete

enligt nämnda lag inbegripes jämväl skada, förorsakad genom annans upp­

såtliga handlande. I. den mån bestämmelserna i nämnda lag och de nu

föreslagna författningarna angående polisväsendet samtidigt kunna bliva till­

lämpliga — detta kan jämväl inträffa i fråga om begravningshjälp — äro

de sistnämnda i allmänhet för personalen förmånligare. Möjlighet erbjuder

sig sålunda för polisdistrikt och landsting att jämlikt 3 § i 1916 års lag få

sin polispersonal undantagen från lagens tillämpning eller att jämlikt 15 § i

samma lag erhålla nedsättning i avgifterna.

2

§-

Att det för polisdistrikten på landsbygden kommer att vara förenat med

vissa svårigheter att erhålla vikarier för semesterlediga polismän i fall, då

i polisdistriktet blott en polisman finnes anställd, är uppenbart. Emellertid

torde man böra räkna med att, om semestertiden sättes till den del av året,

då arbetsbördan är minst, man genom överenskommelser mellan granndistrikt

skall kunna ordna så, att det ena distriktets polisman kan bliva förordnad till

polisman jämväl i det andra, medan polismannen i detta åtnjuter semester.

³ §•

I 3 § i det i 1924 års förslag ingående förslaget till förevarande förord­

ning har upptagits stadgande om att befattningshavare vid polisväsendet

skall vara berättigad till pension ej blott vid avgång efter uppnådd pen­

sionsålder utan även i vissa fall, då han på grund av skada eller sjukdom

blivit oförmögen eller obehörig att tjänstgöra. Bestämmelser av sådant

innehåll torde icke få avsedd betydelse, om de icke förbindas med före­

skrift om att befattningshavare i de angivna fallen skall-vara skyldig att

avgå ur tjänsten. Jag har därför låtit här upptaga föreskrift i sistnämnda

avseende jämte regulativ för det fall, att anledning föreligger att låta be­

fattningshavare, som uppnått föreskriven pensionsålder, ytterligare någon

tid kvarstå i tjänsten.

4 §■

Förevarande paragraf innehåller den föreskrift, som i 1924 års förslag

finnes upptagen såsom sista stycket i 3 §. De ändringar, som föreskriften

undergått, äro icke av saklig natur, om jag undantager bestämmelsen om

att pension ej skall behöva tillförsäkras den, som på grund av olämplighet

skiljes från tjänsten.

Bestämmelserna i denna paragraf avse framför allt att för befattnings­

havare underlätta en övergång från ett polisdistrikt till ett annat. Då det

icke funnits möjligt att låta polispersonalens pensionering ombesörjas av en

gemensam anstalt, ligger det i sakens natur, att det icke heller är möjligt

97

att vid övergång från ett distrikt till annat i pensionsavseende giva befatt­

ningshavaren alldeles samma ställning, som han skulle hava haft, om han

under hela sin tjänstetid varit anställd i det sista polisdistriktet. Men i allt

väsentligt lära ifrågavarande bestämmelser vara ägnade att säkerställa befatt­

ningshavarens rätt. Man torde för övrigt böra hava grundad anledning att

antaga, att man genom överenskommelser mellan polisdistrikten och befatt­

ningshavaren skall kunna komma ifrån de ojämnheter, som icke kunna und­

vikas i en minimiregel av här ifrågavarande art.

5§.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar förslagets 4 §, erinras om

vad som yttrats vid 1 §.

Övergångsbestämmelsen.

Hit har överflyttats en i 1924 års förslag såsom övergångsbestämmelse

till förslaget till polisreglemente för riket upptagen föreskrift, som avser

att tillförsäkra den vid den nya lagstiftningens ikraftträdande förefintliga

ordinarie polispersonalen pension i förhållande till den tid, den ordinarie

anställningen för vederbörande område varat.

4. Förslaget till kungörelse angående tillägg till reglementet den 31

december 1919 för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.

Beträffande detta förslag må erinras om att de bestämmelser, som här-

meddelas, icke må vara för befattningshavarna mindre gynnsamma än de

allmänna föreskrifter, som upptagits i nästföregående författningsförslag. De

föreslagna bestämmelserna överensstämma i allt väsentligt med 1924 års förslag.

Kung! Alaj:ts proposition nr 58.

5. Förslaget till polisreglemente.

¹ §•

Angående chefskapet för polispersonalen innefattar förevarande paragraf

väsentligen ett bibehållande av gällande regler, dock har landsfiskalens chefs­

befogenhet ansetts böra utsträckas jämväl till den i köpingar inom lands-

fiskalsdistriktet anställda polispersonalen. Till köpingsåklagarna har dock

hänsyn tagits på det sätt, att ej landsfiskalen utan landsfogden erhållit den

med polischefsbefattningen förenade disciplinära myndigheten över dem lik­

som över vissa andra kommunalt anställda polismän med åtalsrätt.

Stadgandet i 2 mom. har insatts i enlighet med förslag av sakkunniga av

november 1924.

I en den 2 innevarande februari ingiven framställning har föreningen

Sveriges landsfiskaler föreslagit, att i förevarande reglemente skulle intagas

bestämmelse om rätt för polischef att deltaga i polisnämnds förhandlingar.

För min del förutsätter jag, att polisnämnd liksom, där polisnämnd ej finnes

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 52 käft. (Nr 58.)

2251 24 7

Pensionsrätt

för äldre

personal.

Chefskapet

över köpings

-

åklagare.

98

tillsatt, vederbörande kommunala myndighet måste få anledning att i åt­

skilliga frågor samråda med polischefen och i följd härav ej sällan måste

påkalla polischefens närvaro vid sammanträde. Däremot kan jag ej finna

motiverat, att en ovillkorlig rätt för polischefen att närvara vid här avsedda

sammanträden föreskrives.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Entledigande

vid

pensionsfall.

2 §•

De avvikelser, som 2 mom. första stycket företer i förhållande till 1924

års förslag, äro föranledda därav, att entledigande kan förekomma ej blott

vid tjänstefel och då befattningshavaren själv gör ansökan därom utan även

då skyldighet att avgå nr tjänsten föreligger jämlikt de för vederbörande

polisdistrikt eller landstingsområde gällande pensioneringsbestämmelserna.

3 §•

Yttrande över

Stadgandet i 2 mom. andra stycket har upptagits för att möjliggöra den

utiTedig

för vissa kommunala myndigheters yttrande över sökande till ledig

polisbefatt-

polisbefattning, som föreslagits av sakkunniga av november 1924.

ning.

5 §•

Polisslcole-

Förevarande paragraf är, såvitt den behandlar polispersonal, anställd i

utbärning polisdistrikt, avfattad i enlighet med 1924 års förslag, vilket härutinnan

bygdens och

lämnats utan anmärkning av de för granskning därav tillsatta sakkunnig-

småstädemas

kommissionerna. Paragrafen överensstämmer så tillvida med vad det Lin-

polispetsonat.

n£rgj_a förslaget härutinnan innehöll, som den i likhet med sistnämnda

förslag ej kräver polisskoleutbildning för den ordningspolispersonal, som

skall anställas i de minsta städerna och köpingarna och i polisdistrikten

å den egentliga landsbygden. Från olika håll både i de över det Linnérska

förslaget avgivna yttrandena påfordrats polisskoleutbildning jämväl för de i

sistnämnda förslag förutsatta fjärdingsmännen. Enligt min uppfattning

skulle ett sådant krav, som säkerligen måste medföra fordran på högre

löner, vara alltför strängt. Däremot förefaller det mig lämpligt att, på sätt

sakkunniga av november 1924 föreslagit, kortare kurser i poliskunskap och

exekutionsväsende genom det allmännas försorg anordnas för landsbygdens

och småstädernas polispersonal.

Yad angår för landstingsområde anställd polispersonal har kravet på

polisskoleutbildning icke synts mig kunna eftergivas. Föreskrift härom har

därför upptagits i andra momentet.

6 §.

Tjänstgöring

Till förevarande paragraf har jag fogat ett andra moment, innehållande

'dom veder-

regfer angående rätt att använda statssubventionerad personal för annan

distrikt.

egentlig polisverksamhet än sådan, som avser ordningens upprätthållande.

Jag tänker framför allt på sådana fall som att anhållen person måste föras

från ort till annan eller att eljest resa från ett polisdistrikt till ett annat

för biträde vid en kriminalpolisåtgärd befinnes nödvändig.

9!)

Med hänsyn till att statsverket även i detta fall jämlikt 14 t} i den före­

slagna lagen om polisväsendet i riket skall vidkännas vederbörande polis­

mans lön, lär denna utvidgning av rätten att använda de lokala polisavdel­

ningarna icke kunna betraktas såsom för polisdistrikten betungande.

10 §.

I 1913 års förslag och i det vid 1918 åer proposition fogade förslaget till

polisreglemente fanns liksom i det Linnérska förslaget upptagen en före­

skrift om att befallning, som avsåge persons anhållande eller husrannsakan,

skulle, såvitt omständigheterna det tilläte, utfärdas skriftligen.

I 1924 års förslag saknades motsvarighet till denna föreskrift.

Medan sakkunniga av september 1924 härutinnan lämnade 1924 års för­

slag utan anmärkning, hemställde sakkunniga av november 1924, att berörda

bestämmelse åter måtte upptagas i förslaget.

Till vad sålunda hemställts kan jag icke förorda bifall. Att i ett polis­

reglemente meddela regulativ angående rättsinstitut, beträffande vilka man i

svensk rätt i övrigt icke har några som helst bestämmelser, förefaller mig

betänkligt. Därtill kommer, att bestämmelsen numera har en relativt be­

gränsad praktisk betydelse, i det att befallning om någons anhållande på

grund av förhållandenas natur oftast måste meddelas i telefon, medan hus­

rannsakan säkerligen så gott som aldrig uppdrages åt underordnad personal.

På grund av det anförda har jag i avseende å förevarande paragraf bibe­

hållit 1924 års förslag oförändrat.

14 §•

En förutsättning för att den här upptagna bestämmelsen skall kunna

genomföras är givetvis att uppbördsborgen kan erhållas på tillfredsställande

villkor. För vinnande av kännedom härom har från de svenska försäkrings-

anstalter, som för närvarande medgiva ansvarsförsäkring, upplysning begärts

om de premier, som anstalterna kunde antagas komma att tillämpa för här

ifrågavarande försäkring. I anledning härav har från Nya försäkringsaktie­

bolaget Hansa, försäkringsaktiebolaget Fylgia, försäkringsbolaget Bore ömse­

sidigt, brandförsäkringsaktiebolaget Norrland, försäkringsaktiebolaget Secu-

ritas, försäkringsanstalten Gothia ömsesidig, försäkringsaktiebolaget Heim-

dall, försäkringsaktiebolaget Malmö, försäkringsaktiebolaget Iris, ömsesidiga

försäkringsföreningen Garanti och försäkringsaktiebolaget Nornan inkommit

meddelande om, att bolagen, under förutsättning att kontrollen över exeku-

tionsbetjäntes förvaltning och redovisning ordnades i enlighet med det för­

slag, som den 30 december 1922 av särskilt tillkallade sakkunniga avgivits

angående magistraternas befriande i visst avseende från ansvar för krono-

uppbörden m. m., eller ock på annat för försäkringsgivaren lika betryggande

sätt, vore villiga att tillämpa en premie av 11/2 % per år. Utom av nämnda

försäkringsanstalter meddelas garantiförsäkring jämväl av försäkringsaktie­

bolaget Ocean, från vilket meddelats, att nämnda bolag icke för närvarande

hade något intresse av ifrågavarande art av garantiförsäkring. Då de erfor-

Kung!. Mnj:t» proposition nr 58.

Skriftlig

order i vissa

fall

.

Äldro förslag.

1924 ars

förslag.

Sakkunniga

1924.

Departements­

chefen.

Uppbörds­

borgen.

100

liga borgensbeloppen oftast torde hålla sig omkring 3,000 kronor och mera

sällan torde överstiga 5,000 kronor, lärer kostnaden för uppbördsborgens

anskaffande kunna betecknas såsom överkomlig. Beaktas bör, att i fall, då

eu relativt stor borgen måste krävas av en exekutionsbetjänt, denne kan

påräkna en motsvarande ökning av sin inkomst av indrivningsprovision.

Skulle de villkor, som av försäkringsbolagen erbjudits, mot förmodan komma

att i framtiden bliva väsentligt mindre gynnsamma eller försäkring i visst

fall icke kunna erhållas, står det ju alltid Kungl. Maj:t öppet att bevilja

dispens.

15 §.

Köpings-

I 15 § har jag vidtagit sådan ändring, att med åklagare i köping jäm-

magare.

ställts de med åtalsrätt utrustade polismän, som finnas anställda i vissa

municipalsamkällen. Därigenom vinnes också överensstämmelse med 1 §.

17 §.

Uppmaning

Enligt förevarande paragrafs lydelse i 1924 års förslag skulle såsom tjänste-

tMsabotage^ ^ av sv&r beskaffenhet betraktas bland annat, att befattningshavare inför

samlade befattningshavare vid polisväsendet uppmanade till hindrande av

tjänstens behöriga fullgörande genom nedläggande av arbetet utan att ledig­

het eller avsked beviljats eller genom uraktlåtenhet att fullgöra tjänste-

göromål.

Sakkunniga av november 1924 hemställde om denna föreskrifts ute­

slutande under åberopande av att densamma å personalhåll uppfattats såsom

riktad mot personalens föreningsrätt och att varje föreskrift, åt vilken en

sådan tydning kunde givas, borde undvikas.

Farhågorna för att omförmälda föreskrift skulle kunna möjliggöra en in­

skränkning i föreningsrätten synas mig knappast grundade, men då före­

skriften skulle kunna föranleda inskridande mot medlem av polismansför-

ening i bagatellfall, har jag lika med de sakkunniga funnit mig böra för­

orda densammas uteslutande. Klart synes mig dock vara, att med hänsyn

till polismannens ställning och uppgift i samhället en uppmaning till kam­

rater att nedlägga arbetet eller underlåta att fullgöra tjänstegöromål kan

vara att betrakta såsom tjänstefel och således vara underkastad disciplinär

bestraffning enligt paragrafens första moment.

I 3 mom. har en omredigering verkställts för att fastslå, att rätten att

vidtaga disciplinär åtgärd på grand av handling, som varit föremål för dom­

stols bedömande, är inskränkt till sådana fall, i vilka domstolen icke haft

att undersöka, om handlingen innefattat tjänstefel.

21

§.

Klagan över

På sätt sakkunniga av november 1924 föreslagit, har här rätt att föra

varning,

klagan över meddelad varning medgivits.

Övergångsbestämmelsen.

övergångs-

I denna bär föreskrift om den ordning, i vilken den nuvarande instruk-

bestämmelsen

. pionen för fjärdingsmännen skall upphöra att gälla, ansetts böra införas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 58.

101

I enlighet med 1924 års förslag hava nuvarande ordinarie polismän, såvitt

sig göra låtit, förklarats berättigade att utan särskilda villkor behålla av

dem innehavda befattningar.

Föredraganden uppläser härefter de av honom, på sätt i hans anförande

angivits, omarbetade förslagen till

1) lag om polisväsendet i riket;

2) lag om ändrad lydelse av 1 § i stadgan den 13 juni 1913 om propor­

tionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. in.;

3) förordning med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid

polisväsendet rätt till lön och pension m. m.;

4) kungörelse angående tillägg till reglementet den 31 december 1919 för

statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl.; samt

5) polisreglemente för riket;

och hemställer föredraganden härefter, dels att Kungl. Maj:t måtte genom

proposition föreslå riksdagen att antaga de under 1)—3) anmärkta förslagen

ävensom bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med

det under 4) anmärkta förslaget utfärda tillägg till reglementet för statens

anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. och dels att ett exemplar

av det under 5) anmärkta förslaget måtte få såsom bilaga fogas vid detta

protokoll.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

Kttngl. Maj:ts proposition nr

08

.

1

Förslag:

till

Bil.

polisreglemente för riket.

1 §•

1. Chefskapet över befattningshavare vid polisväsendet tillkommer, under

länsstyrelsen, i stad, där polismästare finnes, denne, i annan stad borg­

mästaren eller den ledamot av stadens magistrat, som förestår dess polis­

väsen, eller, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren eller, om sådan

ej finnes, stadsstyrelsens ordförande samt i annat polisdistrikt landsfiskalen;

dock skall, vad angår i köping eller municipal samhälle anställd polisman med

åtalsrätt, chefskapet i fall, som avses i 16, 18 och 19 §§ i detta reglemente,

utövas av landsfogden.

Chefskapet över polispersonal, som anställts för landstingsområde, utövas

av vederbörande landsfogde.

Angående den befälsrätt, som i övrigt tillkommer landsfogde, gäller vad

därom finnes särskilt stadgat.

Sammandrages polisstyrka från olika orter, utövas chefskapet, där ej

länsstyrelsen annorledes förordnar, av polischefen i det polisdistrikt, där

polisstyrkan är sammandragen.

2. Polischef är skyldig att lämna polisstyrelse, polisnämnd och de övriga

myndigheter, som enligt gällande bestämmelser hava att taga befattning med

polisväsendet, alla de upplysningar angående polisväsendet, som de för full­

görandet av sitt uppdrag må behöva.

3. Med befattningshavare vid polisväsendet avses i detta reglemente

befattningshavare, vilken tillsättes i den ordning, som i 11 § 1 3 mom. i

lagen om polisväsendet i riket finnes föreskriven.

2

§-

1. Ordinarie befattningshavare vid polisväsendet tillsättes antingen genom

konstitutorial eller genom förordnande.

Extra befattningshavare tillsättas genom förordnande tills vidare.

2. Ordinarie befattningshavare, som erhållit konstitutorial, må i admini­

strativ ordning skiljas från tjänsten allenast på grund av stadgande i all­

män författning eller för vederbörande polisdistrikt eller landstingsområde

gällande pensioneringsbestämmelser eller såsom påföljd av svårt tjänstefel.

Annan ordinarie befattningshavare må därjämte, om han på grund av

mindre gott uppförande eller av annan anledning finnes för tjänsten olämplig,

skiljas därifrån, dock med rätt att åtnjuta avlöning under två månader.

Indrages ordinarie befattning, är befattningshavaren skyldig att i det

polisdistrikt eller föi' det landstingsområde, där han är anställd, tjänstgöra

å annan befattning, där sådan tillbjudes honom.

3. Extra befattningshavare, som varit anställd vid polisväsendet i minst

två år i följd, må skiljas från sin anställning ej blott av anledning, som i

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 58.

'

2 mom. andra stycket avses, utan även i följd av indragning eller ändring

av befattning; dock äger befattningshavaren rätt till avlöning, som i nyss­

nämnda stadgande sägs.

Förordnande för ordningsman må när som helst återkallas.

Annan extra befattningshavare må, när helst tjänsten det kräver, skiljas

från sin anställning, dock med rätt till eu månads avlöning.

3 §.

1. År vid tillsättning av ordinarie befattning den, som finnes böra erhålla

befattningen, sedan minst två år anställd vid polisväsendet, skall han till­

sättas genom konstitutorial, där ej polisstyrelsen efter polischefens hörande

finner frågan om konstitutorials meddelande böra uppskjutas. Beslut om

uppskov må ej avse kortare tid än ett år, ej heller längre tid än sammanlagt

tre år. Yad nu är sagt skall äga motsvaranda tillämpning, då den, som för­

ordnats till ordinarie befattningshavare utan att innehava eu tjänstetid av

minst två år i följd, uppnår sådan tjänstetid. Där enligt vad sålunda stad­

gats konstitutorial ej meddelas, sker tillsättandet medelst förordnande.

2. Polischef åligger att, då ordinarie befattningshavare skall tillsättas,

till polisstyielsen avgna yttrande rörande sökande till befattningen.

I fall, som avses i 12 § 2 mom. i lagen om polisväsendet i riket, skall

en avskrift av yttrandet snarast möjligt tillställas myndighet, som enligt

nämnda stadgande äger avgiva yttrande över de sökande.

4 §-

Innan sökt avsked beviljas, bör, där fråga föreligger om den avskedsta­

gandes rätt till pension, sådan fråga vara prövad i därför stadgad ordning.

5

§•

1. Till ordinarie befattningshavare må allenast antagas den, som uppnått

21 år.

Där den, som anmäler sig till ordinarie befattning, innehar eller tidigare

innehaft anställning vid polisväsendet eller eljest i statens eller kommuns

tjänst, må han ej antagas till befattningen, med mindre hans tjänstgöring

blivit väl vitsordad.

°

2. I stad eller i köping, som bildar eget polisdistrikt, må ej, där invånar­

antalet överstiger 2,000, utan länsstyrelsens medgivande till ordinarie polis­

man antagas annan än den, som genomgått lägre kurs vid en av staten be­

kostad polisskola. Detsamma skall gälla beträffande annat polisdistrikt,

vars invånarantal överstiger 5,000.

För landstingsområde må ej till ordinarie polisman antagas annan än

den, som genomgått lägre kurs vid polisskola, som nyss sagts.

5. Ordinarie anställning vid kriminalpolisavdelning må ej vinnas av annan

än den, som genomgått högre kurs vid polisskola, som i 2 mom. sägs.

3

§•

1. Yppas inom polisdistrikt på landsbygden för ordningens upprätthållande

tillfälligt behov av polisförstärkning och kan erforderlig personal utan oläeen-

3

het erhållas från annat, inom samma landsfiskalsdistrikt beläget polisdistrikt,

till vars polisväsen statsverket jämlikt 14 § 2 mom. i lagen om polisväsendet

i riket lämnar bidrag, äger landsfiskalen tillkalla sålunda tillgängliga polis­

män.

Då eljest av anledning, som nyss sagts, polisförstärkning erfordras inom

visst polisdistrikt, ankommer det på länsstyrelsen att från stad inom länet

tillkalla reservpolispersonal eller ock att ditbeordra inom länet anställda

polismän, till vilkas avlöning statsverket jämlikt 14 § 2 mom. i lagen om

polisväsendet i riket bidrager och som utan olägenhet kunna tillhandahållas.

Kan ej ordningen på sådant sätt upprätthållas, har länsstyrelsen att därom

göra anmälan hos chefen för socialdepartementet, som äger att från annat

län tillkalla reservpolispersonal eller polismän, till vilkas avlöning stats­

verket jämlikt nyssnämnda stadgande bidrager och som utan olägenhet

kunna tillhandahållas. Reservpolispersonal må ej tillkallas från stad, varest

ordningens upprätthållande genom reservpolispersonalens bortdragande skulle

äventyras.

2. Vad i 1 mom. stadgas angående användande av annan polispersonal

än reservpolispersonal skall äga motsvarande tillämpning, om i annat fall

än där sägs behov yppas att för ändamål, som avses i 2 § 1 mom. i lagen

om polisväsendet i riket, beordra polisman, vars avlöning helt eller delvis

bestrides av statsmedel, till tjänstgöring utom det område, för vilket han är

anställd.

7

§•

Landsfogde eller annan, som har att i polisdistrikt, varest kriminalpolis­

avdelning icke finnes, leda förberedande undersökning i brottmål, må hos

polischefen i stad, där kriminalpolisman, avsedd för kriminalpolisverksamhet

huvudsakligen utom staden, finnes anställd, rekvirera för sådan undersökning

erforderlig kriminalpolispersonal. Rekvisitionen skall, så vitt ej särskilda

omständigheter föranleda annat, ske från stad inom det län, där undersök­

ningen sker, eller, vad angår Stockholms län, från Stockholm. År kriminal­

polisman, som är avsedd för verksamhet huvudsakligen utom den stad, där

han är anställd, inom staden sysselsatt med visst arbete, som icke lämpligen

kan avbrytas, må i stället annan i staden anställd kriminalpolisman ställas

till förfogande.

8§-

Polischef har att i sådan egenskap ägna tillsyn åt personalens förhållande

jämväl utom tjänsten, i den mån det kan vara av betydelse för upprätt­

hållande av den personalen åliggande verksamheten.

9

§•

Befattningshavare liar att under åtnjutande av laga skydd med nit och

drift fullgöra de tjänsteplikter, som enligt allmän lag eller författning, hävd­

vunnet bruk eller särskild instruktion åligga honom.

Polisman är skyldig att tjänstgöra ej mindre inom det område, för vilket

han är anställd, än även å ort, dit han enligt 6 eller 7 § i detta reglemente

beordrats.

Kung!. Maj:ts proposition nr 58.

4

Polismål! äger att för fullföljd av begynt spaning eller av annan tvingande

orsak utsträcka sin polisverksamhet utom det område, för vilket han är an­

ställd.

10

§.

Det åligger befattningshavare att visa förman ovillkorlig hörsamhet i

tjänsten, så framt det icke är uppenbart, att dennes befallning strider mot

lag eller författning. Förmenar befattningshavare eljest, att förman vid med­

delande av befallning överskridit sin befogenhet, äger han, utan eftersättande

av sin lydnadsplikt, att för vinnande av rättelse anmäla förhållandet hos för­

mannens närmaste överordnade.

11 §■

I tjänsten såväl som i sin enskilda vandel skall befattningshavare så för­

hålla sig, att icke aktningen för polistjänsten sättes i fara.

12

§.

Där ej i villkoren för befattningshavares anställning är annorlunda be­

stämt, skall han ägna hela sin verksamhet åt sin tjänst och må förty icke

utan tillstånd av polischefen innehava annan avlönad befattning eller själv

eller genom annan driva näring.

Befattningshavare må icke åtaga sig uppdrag, som är oförenligt med hans

ställning såsom polisman.

13 §.

Befattningshavare må ej utan tillstånd av polischefen mottaga gåva eller

belöning med avseende å sitt förhållande i tjänsten.

14 §.

Polisman, på vilken sådan handräckningsverksamhet ankommer, vilken

avses i 2 § andra stycket i lagen om polisväsendet i riket, skall vara pliktig

att för de av befattningshavaren i tjänsten omhänderhavda medlen ställa upp-

bördsborgen av svensk försäkringsanstalt till det belopp, länsstyrelsen för

varje särskilt fall bestämmer.

15 §.

Med ledning av eu genom socialdepartementets försorg utarbetad nor­

malinstruktion skall länsstyrelsen för polispersonalen inom varje polisdistrikt

i länet ävensom för polispersonal, som anställts för landstingsområde, ut­

färda instruktion, vilken utöver vad i detta reglemente stadgas skall reglera:

1) om och i vad mån de polischef enligt 3, 7, 8, 12 och 13 §§ i detta

reglemente tillkommande befogenheterna må utövas av polisintendent, stads-

fiskal eller i köping eller municipalsamhälle anställd polisman med åtalsrätt;

2) vilka befattningshavare som äga att utöva förmanskap vid polisav­

delning;

3) de närmare grunderna och villkoren för polispersonalens antagande

och avsked;

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Kung!. Alaj:ts proposition nr 38.

5

4) sättet och villkoren för beviljandet av semester eller tjänstledighet samt

om vikaries förordnande.

Instruktion skall därjämte innehålla upplysning angående befattnings­

havares rättigheter och skyldigheter ävensom anvisningar rörande befatt­

ningshavares förhållande i och utom tjänsten.

Innan instruktion utfärdas, skall länsstyrelsen i ärendet höra vederbörande

polischef ävensom i Stockholm stadskollegiet, i annan stad magistraten eller

stadsstyrelsen, i polisdistrikt på landet kommunalnämnden eller, om för

polisväsendets upprätthållande bildats kommunalförbund, förbundets direk­

tion samt för landstingsområde landstingets förvaltningsutskott.

16 §.

Har befattningshavare gjort sig skyldig till brott eller förseelse av sådan

beskaffenhet, att åtal vid vederbörande underrätt finnes böra äga rum, har

polischefen att föranstalta om åtals anställande eller, om polischefen ej själv

är åklagare, göra anmälan hos allmänna åklagaren i orten, med rätt för polis­

chefen att i sammanhang därmed avstänga den felande från tjänstgöring,

till dess i anledning av åtalet blivit över honom slutligen dömt eller dom­

stol annorlunda förordnat.

Beslut om avstängning går genast i verkställighet.

n §•

1. Överskrider befattningshavare sin befogenhet eller åsidosätter han vad

honom åligger eller visar han eljest oförstånd eller oskicklighet i tjänsten

eller förhåller han sig i sin enskilda vandel på sådant sätt, att aktningen

för polistjänsten sättes i fara, och är ej fråga om brott eller förseelse, som

i 16 § sägs, må han för tjänstefel bestraffas med varning, förlust av löne­

förmåner i högst en månad eller mistning av tjänsten under högst tre månader.

Har den, som begått tjänstefel, tidigare undergått bestraffning, som nu

är omförmäld, utan att låta sig därav rätta, eller är tjänstefel av svår be­

skaffenhet eller har befattningshavaren blivit under framtiden ställd för brott,

som kan medföra påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, må han dömas till

avsättning.

2. Befattningshavare, som lägger hinder i vägen för tjänstens behöriga

fullgörande genom nedläggandet av arbetet, utan att ledighet eller avsked

beviljats honom, skall anses därigenom hava gjort sig skyldig till tjänstefel

av svår beskaffenhet, därå enligt 1 mom. avsättning kan följa.

3. Har befattningshavare vid domstol tilltalats för annan brottslig gär­

ning än tjänstefel, må han utan hinder därav på grund av samma brottsliga

gärning dömas till disciplinär bestraffning enligt 1 mom.

18 §.

Varning, förlust av löneförmåner under högst sju dagar samt mistning

av tjänsten tmder högst samma tid må åläggas av polischefen.

Angående polisstyrelses befogenhet att ålägga disciplinstraff är stadgat i

lagen angående polisväsendet i riket.

6

19 §•

Beträdes befattningshavare med gärning, som är. enligt allmän lag straff­

bar, eller med annan förseelse, må den, som över honom utövar förmanskap,

om det erfordras för behörig ordning i tjänsten, försätta honom ur tjänst­

göring. Annan förman än polischefen skall dock omedelbart anmäla sin

åtgärd till polischefen, som äger att därom vidare förordna.

Befattningshavare, som försatts ur tjänstgöring, äger rätt påkalla, att

hans förseelse så snart ske kan underkastas vederbörlig prövning, men be­

slutet går genast i verkställighet.

20

§.

1. Disciplinär bestraffning må ej åläggas befattningshavare, med mindre

förhör i ärendet hållits med honom. Underlåter den, som kallats till sådant

förhör, att utan styrkt laga förfall därvid inställa sig, eller har den, å vilken

kallelse till svaromål utfärdats, icke kunnat med kallelsen anträffas, må dock

utan hinder därav ärendet prövas på förhandenvarande skäl.

2. Inför polisstyrelse skall talan angående disciplinärt ansvar föras av

allmänna åklagaren i orten, dock med rätt för landsfogden att mot befatt­

ningshavare, som är anställd inom hans tjänstgöringsområde, i stället föra

sådan talan. Den, å vilken disciplinstraff yrkas, är berättigad att för sin

talans utförande anlita biträde. Till biträde må ej antagas annan än den,

som enligt allmän lag är behörig till rättegångsbiträde.

3. Över handläggning av disciplinmål såväl inför polisstyrelse som inför

polischef skall föras protokoll, vari jämväl det slutliga beslutet och skälen

därför skola antecknas.

21

§.

1. Över polischefs beslut, varigenom befattningshavare avstängts från

eller försatts ur tjänstgöring, må klagan ej föras.

2. Mot beslut, som av polischef meddelas i disciplinmål, må talan föras

hos polisstyrelsen före klockan 12 å trettionde dagen efter erhållen del av

beslutet. Besvärsskriften ingives eller insändes med allmänna posten till

länsstyrelsen, som överlämnar den till polisstyrelsens ordförande.

3. Mot beslut, som i övrigt enligt detta reglemente meddelas av annan

polischef än polismästaren i Stockholm eller av den, som jämlikt föreskrift

i gällande instruktion har att i visst avseende utöva polischefs myndighet,

må talan föras hos länsstyrelsen före klockan tolv å trettionde dagen från

erhållen del av beslutet.

4. Klagan över beslut, som av länsstyrelse eller av polismästaren i Stock­

holm meddelas, må föras hos Konungen i socialdepartementet före klockan

tolv å trettionde dagen efter erhållen del av beslutet.

Kungl.

Maj:ts proposition nr 58.

Detta reglemente skall från och med den dag, lagen om polisväsendet i

riket blir gällande för visst polisdistrikt eller för polisbevakning, som an­

ordnas för visst landstingsområde, lända till efterrättelse i avseende å de för

distriktet eller landstingsområdet anställda befattningshavarna. Då sådan

7

instruktion, som avses i 15 ij, utfärdats och tratt i kraft för visst polis­

distrikt å landsbygden, skall instruktionen den 29 september 1899 för fjär­

dingsmannen upphöra att där gälla.

Polisman, som den 1 januari 1926 i stad eller i köping, som avses i 1 §

andra stycket i lagen om polisväsendet i riket, eller för landstingsområde

innehar polisbefattning, som bör betraktas såsom ordinarie, skall utan hinder

av bestämmelserna i 5 § förordnas till ordinarie befattningshavare.

Den, som vid den tidpunkt, från vilken detta reglemente skall lända till

efterrättelse i annat polisdistrikt å landsbygden än i andra stycket sagts, är

anställd såsom polis- eller fjärdingsman för ort, som ingår i distriktet, skall

där han har full sysselsättning av sin befattning samt denna kan betraktas

såsom ordinarie, framför den, som icke innehar sådan befattning, och utan

hinder av bestämmelserna i 5 § förordnas till ordinarie polisman i distriktet.

I fall, som avses i andra eller tredje stycket, skall om konstitutorials

meddelande gälla vad i 6 § i detta reglemente finnes stadgat.

Polis- eller fjärdingsman, som har anställning vid polisväsendet vid den

tidpunkt, från vilken detta reglemente skall lända till efterrättelse i avse­

ende å det område, för vilket han är anställd, äger, då fråga uppstår om

hans konstituerande eller om beräkning av tid, som avses i 2 § 3 inom.,

tillgodoräkna sig tjänstgöring, som infallit före nämnda tidpunkt, därest den

tidigare anställningen i avseende å tjänstgöringens art och omfattning finnes

svara mot eller vara jämförbar med den senare.

Kung].

Maj:ls preposition

nr 58.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Bil.

Förslag

till

lag om polisväsendet i riket.

1 §■

För polisverksamhetens upprätthållande i enlighet med vad i denna lag

finnes stadgat skall riket vara indelat i polisdistrikt.

Stad, så oek köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig att be­

kosta för köpingen erforderlig polispersonal, skall utgöra särskilt polisdistrikt.

I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller del därav, bestämd i den ordning,

nedan sägs, utgöra polisdistrikt.

2 §■

I stad skola polismän finnas anställda i den omfattning, det. erfordras för

att i staden upprätthålla allmän ordning och säkerhet, verkställa spaning och

annan undersökning angående brott samt i övrigt fullgöra den polisverk­

samhet, som föranledes av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk.

I annat polisdistrikt skola polismän finnas anställda ej mindre för polis­

verksamhet, som i första stycket sägs, än även till biträde vid åtgärd i ut­

sökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter samt vid annan hand­

räckning.

Erfordras i övrigt å viss ort å landsbygden polispersonal för att där upp­

rätthålla ordningen vid enstaka tillfällen utan att anledning finnes att härför

anställa polismän, som avses i andra stycket, varde i vederbörande polis­

distrikt en eller flera ordningsmän tillsatta.

³ §•

Till förstärkning av den för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet

avsedda polisstyrkan inom visst landstingsområde må polismän anställas för

landstingsområdet.

4§-

I de polisdistrikt, Konungen bestämmer, skola polismän för hela rikets

behov finnas anställda.

⁵ §•

I stad, vars invånarantal överstiger 20,000, skall polisstyrkan vara så stor,

att staden av den regelbundet använda polispersonalen må kunna för varje

påbörjat tal av 20,000 invånare tillhandahålla tre polismän (reservpolismän)

för att vid tillfälligt behov av polisförstärkning å annan ort där biträda vid

upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet.

Där i annat län än Stockholms icke finnes stad med så stort invånar­

antal, som i första stycket sägs, skall vad där stadgats äga motsvarande till-

lämpning i avseende å den stad inom länet, Konungen bestämmer, och skall

antalet reservpolismän, sådan stad skall tillhandahålla, utgöra tre.

i)

Konungen ägor bestämma, i vad mån reservpolismännen skola utgöras av

polisbefäl.

6

§•

I stad, som på grund av stadgandet i 5 § skall tillhandahålla reservpolis­

män, skall finnas i polisskola utbildad polispersonal för spaning och annan

undersökning angående brott (kriminalpolisavdelning).

Vid kriminalpolisavdelning, som på grund av stadgandet i första stycket

eller eljest i stad inrättas, skola, i den män Konungen därom förordnar,

finnas anställda polismän för kriminalpolisverksamhet jämväl utom staden.

7 §•

Jämväl annan polisman än som avses i 5 § eller 6 § andra stycket må,

därest hans avlöning, efter ty nedan sägs, helt eller delvis bestrides av stats­

medel, användas för polisverksamhet utom det område, för vilket han är

anställd.

Närmare bestämmelser angående polismans användning utom det område,

för vilket han är anställd, meddelas av Konungen.

8 §•

Polisdistrikt är pliktigt att skäligen avlöna de polismän, vilka jämlikt 2,

4, 5 och 6 §§ skola finnas anställda i distriktet, samt de övriga befattnings­

havare, som för polisverksamhetens upprätthållande äro erforderliga, att med

skälig pension förse de befattningshavare, vilkas verksamhet är av stadig­

varande beskaffenhet, att då befattningshavare avlidit i följd av skada, som

åsamkats i tjänsten, till hans änka och barn utgiva skäligt familjeunderstöd

samt att till avliden befattningshavares dödsbo utbetala skälig begravningshjälp.

Polisdistrikt åligger tillika att draga försorg om uniformering och beväp­

ning av distriktets polispersonal samt om materiel, byggnader, arrestlokal,

telefon och övriga för behörig utrustning av distriktets polisväsen erforder­

liga anordningar.

För särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet är det polis­

distrikt, Konungen bestämmer, skyldigt att draga försorg.

I samband med fastställandet av befattningshavares avlöning skall jämväl

bestämmas, huruvida befattningen skall vara av stadigvarande natur.

Har landsting beslutat upprättandet av polisavdelning för ändamål, som

i 3 § sägs, skall vad i första, andra och fjärde styckena stadgats äga mot­

svarande tillämpning å landstinget.

Angående polisdistrikts och landstings rätt till bidrag av statsmedel stad­

gas i 14 §.

9§.

Landsfiskalsdistrikts indelning i polisdistrikt skall såsom regel ske på

sådant sätt, att i varje polisdistrikt åtminstone en polisman kan antagas er­

hålla full sysselsättning.

Här polisdistrikt icke lämpligen kan bildas av eu eller flera hela kom­

muner, må indelning ske utan iakttagande av de särskilda kommunernas

gränser.

Kung!. Maj:tf! proposition nr f)H.

10

Skulle på grund av visst områdes avskilda läge eller annan särskild om­

ständighet området icke lämpligen kunna sammanföras med annat till ett

polisdistrikt, må området bilda eget polisdistrikt, ändock att det icke kan giva

full sysselsättning åt en polisman.

Yid indelnings verkställande skall hänsyn tagas ej blott till folkmängd,

ytinnehåll, näringar, kommunikationer, behovet av polispatrullering och övriga

på polisverksamhetens omfattning inverkande omständigheter, än även där­

till, att det i visst polisdistrikt kan finnas lämpligt, att en eller flera polis­

män sysselsättas med allenast sådan verksamhet, som avses i 2 § första

stycket, eller med allenast sådan handräcknings verksamhet, som omförmäles

i samma paragrafs andra stycke.

10

§.

Då landsfiskalsdistrikt skall indelas i polisdistrikt, åligger det lands­

fiskalen att med iakttagande av de i 9 § angivna grunderna uppgöra förslag

till indelning. Efter det vederbörande kommuner erhållit tillfälle att yttra

sig angående förslaget, har länsstyrelsen att besluta i ärendet.

Sedan landsfiskalsdistrikt indelats i polisdistrikt, må länsstyrelse, därest

förhållandena så kräva, förordna om ny indelning av landsfiskalsdistriktet.

' 11 §'

Befogenhet att tillsätta, så ock att på begäran bevilja avsked åt befatt­

ningshavare vid polisväsendet, ävensom att från tjänsten skilja sådan befatt­

ningshavare, vilken icke erhållit konstitutorial, tillkommer i Stockholm över-

ståthållarämbetet, i annan stad, där polismästare finnes, denne jämte två

ledamöter av magistraten, i stad, där polismästare ej finnes, magistraten

eller stadsstyrelsen samt på landsbygden länsstyrelsen.

Myndighet, som i första stycket sägs, äger, där så erfordras, att i sam­

band med befattningshavares tillsättande eller eljest bestämma den ort, där

befattningshavaren skall vara bosatt.

"Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning i fråga om tillsättande

av, avsked åt eller skiljande från tjänsten av de vid polisväsendet anställda

statstjänstemän, polismästare, andra ledamöter av poliskammare, polisdomare,

polisintendenter, stadsfiskaler, polisassessorer, polissekreterare eller polis­

notarier.

’ ^ 12 §•

I varje landstingsområde, så ock i stad, som ej deltager i landsting, skall

finnas polisnämnd för behandling av dit hänskjutna frågor om disciplinär be­

straffning av de befattningshavare vid polisväsendet, vilka tillsättas i den

ordning, som i 11 § första stycket sägs. Sådan fråga hänskjutes till polis­

nämnden, så snart vederbörande polischef anser strängare straff än varning,

förlust av löneförmåner i sju dagar eller mistning av tjänsten under samma

tid böra tillämpas.

Polisnämnden skall bestå av tre ledamöter, av vilka ordföranden tillsättes

av Konungen och de övriga av landstinget eller, vad beträffar stad, som ej

deltager i landsting, av stadsfullmäktige. Samtliga ledamöter utses för en

tid av fyra kalenderår i sänder.

Rungl. Maj:ts proposition nr 58.

11

Till ordförande må förordnas allenast borgmästare, lagfaren rådman eller

häradshövding. Val av de ledamöter, som icke tillsättas av Konungen, skall,

där det äskas av minst en tredjedel av de i valet deltagande, ske propor­

tionellt.

För varje ledamot skall utses eu suppleant för tid och på sätt, som för

ledamoten föreskrivits.

Ledamot eller suppleant i polisnämnd må ej den vara, som

icke uppnått 27 års ålder,

är under förmynderskap eller i konkurstillstånd,

är förklarad ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst eller eljest på

grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller

genom utslag, vilket icke ännu vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,

varom sist förmäles, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan

medföra nämnda påföljd, eller

är förklarad ovärdig att föra annans talan inför rätta.

13 §.

1. Varder i polisdistrikt eller av landsting i avseende å befattningshavare

vid polisväsendet beslut fattat angående avlöning, pensionering, familje-

understöd eller begravningshjälp, skall beslutet underställas länsstyrelsens

prövning.

2. Finner länsstyrelse, att avlöning, pension, familjeunderstöd eller begrav­

ningshjälp av polisdistrikt eller landsting bestämts till lägre belopp än som

kan anses skäligt eller att polisdistrikt eller landsting eljest uppenbarligen

åsidosätter sina åligganden enligt denna lag, skall länsstyrelsen hos polis­

distriktet eller landstinget göra framställning om rättelse.

Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd,

äger länsstyrelsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länssty­

relsen förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.

14 §.

L. Polisdistrikts kostnader för polispersonal, som i distriktet finnes an­

ställd för hela rikets behov, för avlöning och pensionering av kriminalpolis­

man, som avses i G § andra stycket, för begravningshjälp till sådan kriminal­

polismans dödsbo samt för särskilda anordningar för polisväsendet i dess

helhet skola gottgöras polisdistriktet av statsmedel.

Kostnaden för polisnämndernas verksamhet bestrides av statsmedel.

2. Till kostnaderna för polisbevakning, som anordnas av landsting, bi­

drager statsverket med hälften, dock att beträffande pensioneringskostnad

gäller vad i 4 mom. bär nedan finnes stadgat.

3. I polisdistrikt, som avses i 1 § tredje stycket, bidrager statsverket

till kostnaden för de vid distriktets polisväsen anställda befattningshavarnas

avlöning med en .tredjedel. Efter enahanda grund utgiver statsverket bidrag

till dylikt polisdistrikts kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp

samt för sjukvård, som må tillkomma i distriktet anställd befattningshavare

vid skada, som i tjänsten åsamkats honom.

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 samt. 52 käft. (Nr 58.)

Kiintji. Maj:ts preposition nr 58.

2251 24

8

12

A. Befattningshavare, vilken anställts för landstingsområde eller i polis­

distrikt, som avses i 1 § tredje stycket, må pensionsförsäkras i statsanstalt

enligt vad därom finnes särskilt stadgat. Vill landsting eller polisdistrikt

på annat sätt ombesörja pensionering av sådan befattningshavare, bidrager

staten, såvitt angår för landstingsområde anställd befattningshavare, med

hälften och eljest med en tredjedel av den utgående pensionen.

5. Till polisdistrikt, som skall tillhandahålla reservpolismän, utgår stats­

bidrag för varje reservpolisman, som skall tillhandahållas, med en tredjedel

av de sammanlagda löneförmåner, som årligen tillkomma i distriktet anställd

polisman med lägsta lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen skall

tillhöra.

Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal, bestrider statsverket

ej mindre vad av vederbörande polismans lön belöper å tid, som han tjänst­

gjort utom distriktet, ävensom reservpolispersonalens transport till och från

tjänstgöringsorten samt bostad och kost under tjänstgöringstiden, än även

dagarvode till varje polisman.

(3. Om polisman i annat fall än som avses i ö mom. på grund av före­

skrift i denna lag tjänstgör utom det område, för vilket han är anställd,

bestridas därigenom uppkommande särskilda kostnader av statsverket.

7. Har polisman skadats i tjänsten, medan han på grund av stadgande

i denna lag tjänstgjort utom det område, för vilket han är anställd, skola

av statsmedel gäldas alla de kostnader, som på grund av skadan må åvila

vederbörande landsting eller polisdistrikt.

8. Angående statsbidrag till telefonkostnader, så ock angående ersättning

till polisman för skada å kläder är särskilt stadgat.

15 §.

Skall polisdistrikt bestå av kommun eller del av kommun, skola polis­

distriktets rättigheter tillkomma och dess skyldigheter åvila kommunen.

Skall polisdistrikt bestå av område från mer än en kommun, skola de

kommuner, som helt eller delvis ingå i polisdistriktet, för polisverksamhetens

upprätthållande bilda kommunalförbund, och skall förbundet utöva polis­

distriktets rättigheter och fullgöra dess skyldigheter.

Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen, äger länsstyrelsen

att därom förordna, och skall därvid, i brist på överenskommelse, den grund,

enligt vilken polisdistriktets kostnader skola fördelas emellan de olika kom­

munerna, bestämmas efter polispersonalens sannolika användning i de olika

delarna av polisdistriktet. Sedan kommunalförbund kommit till stånd, må

länsstyrelse, där ändrade förhållanden finnas hava inträtt, på ansökan av

förbundsmedlem, besluta om ny grund för kostnadernas''fördelning emellan

kommunerna. Ej må kommunalförbund, som nu sagts, upplösas eller för­

bundsmedlem vinna utträde, där det ej föranledes av ny polisdistriktsin-

delning.

I avseende å polisväsendet skall vad som stadgas angående kommun äga

motsvarande tillämpning beträffande köping, som icke utgör egen kommun,

Kungl. Maj:ts proposition nr

68

.

så ock beträffande municipalsamhälle, såvida ordningsstadgan för rikets

städer äger tillämpning i köpingen eller municipalsamliället.

16 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående

1) chefskapet över polispersonal;

2) polisskola;

3) tillsättning av och avsked åt befattningshavare vid polisväsendet;

4) dylik befattningshavares rätt till ersättning vid tjänstgöring utom det

område, för vilket han är anställd;

5) polispersonalens tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning;

6) befattningshavares skyldigheter;

7) befattningshavares disciplinära bestraffning;

8) polisnämnds tjänstgöring och förfarandet inför polisnämnd; samt

9) utbetalning av statsbidrag till polisdistrikt och landsting.

17 §.

Yad i denna lag finnes stadgat utgör ej hinder för att polisbevakning på

statens bekostnad ombesörjes i annan ordning än i denna lag sägs, ej heller

för att dylik bevakning anordnas på enskild bekostnad vid visst företag, vid

viss tillställning eller eljest i särskilt fall.

18 §.

Vite, som utdömes enligt denna lag, tillfaller kronan.

19 §.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av magistrat eller

stadsstyrelse eller av polismästare jämte ledamöter av magistrat, må föras

hos länsstyrelse i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndig­

heters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse eller

polisnämnd, må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den

ordning, som nyss sagts.

Kungl. Maj:tå proposition nr 58.

13

Denna lag träder, såvitt den avser stad, köping, som omförmäles i 1 §

andra stycket, eller landsting, i kraft den 1 januari 1926, å vilken dag hit­

tills gällande bestämmelser om bidrag till polispersonal, som anställts för

landstingsområde, skola upphöra att gälla.

Fattas före nämnda dag, men efter det lagen utkommit av trycket, i polis­

distrikt, som nyss sagts, eller av landsting beslut, som avses i 13 § första

stycket och som skall äga tillämpning jämväl efter det lagen trätt i kraft,

skall beslutet i vad det rör sistberörda tid underställas länsstyrelsens

prövning.

Polisnämnderna skola tillsättas så tidigt, att de i fråga om polispersonal,

som är anställd i polisdistrikt, varå denna lag äger tillämpning, eller för

landstingsområde, må kunna träda i verksamhet från och med år 1926,

Distriktsindelning enligt 9 § skall verkställas i god ticl före den 1 januari

1926.

I övrigt skall lagen vara satt i tillämpning senast den 1 januari 1932.

Önskar kommun, som enligt fastställd indelning skall utgöra eget polis­

distrikt, att lagen skall före nämnda dag erhålla tillämpning för kommunen,

må kommunen göra ansökning därom hos länsstyrelsen. Befinnes, att inom

kommunen tjänstgörande fjärdingsmän icke äga att kvarstå i tjänsten efter

den tidpunkt, från vilken lagen enligt ansökningen skall bliva tillämplig å

kommunen, eller kunna uppsägas till nämnda tidpunkt samt att statsmedel

finnas tillgängliga för bidrag till de polismän, som skola vara anställda

inom kommunen, värde ansökningen bifallen. Yad sålunda stadgats skall äga

motsvarande tillämpning, om de kommuner, som enligt fastställd indelning

helt eller delvis ingå i visst polisdistrikt, göra ansökan om att lagen skall

bliva tillämplig för distriktet. Yad ovan stadgats angående sådant före den

1 januari 1926 fattat beslut, som avses i 13 § första stycket, skall äga mot­

svarande tillämpning å dylikt beslut, som, efter det denna lag utkommit av

trycket, i polisdistrikt, vilket avses i detta stycke, fattats innan lagen erhållit

tillämpning för distriktet.

Efter det lagen utkommit av trycket, må fjärdingsman tillsättas allenast

tills vidare men med rätt för fjärdingsmannen att åtnjuta tre månaders upp­

sägningstid. Fjärdingsman må ej uppsägas utan landsfiskalens samtycke.

Beslut, som efter det lagen utkommit av trycket, fattas angående fjärdings­

mans avlöning, skall underställas länsstyrelsens prövning.

Då lagen trätt i tillämpning med avseende å visst polisdistrikt å lands­

bygden, skall lagen den 29 september 1899 angående fjärdingsmansbestyrets

utgörande jämte övriga mot denna lag stridande bestämmelser angående

polisväsendet upphöra att där gälla.

Vad i denna lag finnes stadgat skall icke utgöra hinder för Stockholms

stad att fortfarande tillgodonjuta det statsanslag till stadens polisväsen, som

enligt nu gällande bestämmelser tillkommer staden.

Vad som i lag eller författning finnes stadgat angående fjärdingsman

skall, där ej annorledes förordnats, gälla i avseende å polisman, som avses

i 2 § andra stycket.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr f)B.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 1 § i stadgan den 13 juni 1913 om proportionellt

valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § i stadgan den 13 juni 1913 om proportionellt

valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m. skall i nedan

angivna del erhålla följande ändrade.lydelse:

15

1. Då val av.kpmmunalniimncl, drätselkammare, kommuualrådmän, leda­

möter i stadsstyrelse,. kyrkoråd och skolråd,, gemensamt ltyrko- och skolråd,

ledamöter i polisnämnd samt landstings förvaltningsutskott, så ock. val

av två eller liera personer för särskild beredning av ärenden, som skola

företagas till avgörande å kommunalstämma, inom kommunalfullmäktige, a

allmän rådstuga, inom stadsfullmäktige, å kyrkostämma eller inom landsting,

äro proportionella, skall vid valens förrättande iakttagas vad bär nedan i

2—7 §§ är föreskrivet,

.

- .

2. Vid —------ efterrättelse.

.

.

‘Denna lag träder genast i kraft.

Knwjl. Atuj.is projiusitiun nr ri.fi.

Förslag

till

polisreglemente för riket.

■ - 1 §•

' Chefskapet över befattningshavare vid polisväsendet tillkommer, under

länsstyrelsen,., i stad, där polismästare tinnes, denne, i annan stad borg­

mästaren eller den ledamot av stadens magistrat, som förestår dess polis­

väsen, eller, där magistrat ej tinnes, kommunalborgmästaren eller, där sådan

ej finnes, stadsstyrelsens ordförande samt i annat polisdistrikt landsfiskalen,

dock skall, vad angår i köping eller municipalsamhälle anställd polisman

med åtalsrätt, chefskapet i fall, som avses i 16, 18 och 19 .§§ i detta regle­

mente, utövas av landsfogden. .

Chefskapet över polispersonal, som anställts för landstingsområde, utövas

av landsfogden.

Angående den befiilsrätt, som i övrigt tillkommer landsfogden, gäller vad

därom finnes särskilt stadgat.

Sammandrages polisstyrka från olika orter, utövas chefskapet, där ej läns­

styrelsen annorledes förordnar, av polischefen i det polisdistrikt, där polis­

styrkan är sammandragen.

Med befattningshavare vid polisväsendet avses i detta reglemente befatt­

ningshavare, vilken tillsättes i den ordning, som i 11 § första stycket i lagen

om polisväsendet i riket finnes föreskriven.

2

§. . .

-1. Innehavare av befattning av stadigvarande beskaffenhet (ordinarie be­

fattningshavare) tillsättes antingen genom konstitutorial eller genom förord­

nande.

-

......... - -

'

Övriga befattningshavare (extra befattningshavare) tillsättas genom förord­

nande tills vidare.

2. Ordinarie befattningshavare, som erhållit konstitutorial, må icke i

annan administrativ ordning skiljas från tjänsten än som föreskrives i lagen

om polisväsendet i riket eller detta reglemente.