2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95*

Förslag

till

Allmänt resereglemente.

1 i

Där enligt allmän författning eller särskild föreskrift resekostnads-

ersättning skall utgå för förrättning i statens ärenden, äger vederbörande

förrättningsman, i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat, åtnjuta

sådan ersättning i enlighet med vad för nedannämnda tre reseklasser bär

finnes bestämt.

Fär dsätt

Klass A

Klass B

Klass C

|

Järnväg ........................................................

I klass plats

11 klass plats III klass platsj

^{Fartyg ......................................................}

j

/

Enskild hytt

med högst 2

Hyttplats

Salongsplats

liggplatser

Avgift för 1

Avgift för 1

Avgift för 1

Spårväg.......................................................i

plats

plats

plats

f

Avgift för 2

Avgift för 2

Avgift för 2

Omnibus ...................................................i

platser

platser

platser

{

Avgift för 1

Avgift för 1

Avgift för 1

Taxeautomobil........................................ t person samt 15 person samt 15 person samt 15

1

öre pr km.

öre pr km.

öre pr km.

Motorcykel, av förrättningsman per-j

30 öre pr km. 30 öre pr km.

sonlif<en drivet resdon eller fot-J 30 öre pr km.

vandring................................................. )

Hästskjuts eller annat färdsätt än) Lega för 1 häst Lega för 1 häst Lega för 1 häst

isamt 15 öre pr Isamt 15 öre pr samt 15 öre pr

ovan nämnts........................................ |

km.

km.

km.

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för tågbiljett till högre vagns-

klass än som verkligen använts.

Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjö-

värdighetsbesiktning av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke

ersättning för dyrare plats än som verkligen använts.

Till omnibus hänföres automobil i regelbunden persontrafik (s. k. linje­

trafik).

Med taxeautomobil avses automobil i yrkesmässig trafik utom omnibus.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

15 §.

Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då

han eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, spårväg eller fartyg; då transport­

medel enligt gällande bestämmelser kostnadsfritt tillhandahålles honom;

eller då biljett för resan genom vederbörande myndighet utan kostnad för

förrättningsmannen anskaffas, utgår icke resekostnadsersättning.

Med transportmedel avses i denna paragraf icke av förrättningsmannen

personligen drivet resdon.

16 %.

Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens

bostad, stationsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde, där

han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där han för fullgörande

av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från förrätt-

ningsstället.

Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej

berättigad till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsom-

rådets gräns. Är förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde,

bosatt utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersätt­

ning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.

Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat all­

mänt uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning

för resa dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättnings-

etället, ojn förrättningsmannen efter förrättningens slut på grund av allmänt

uppdrag där kvarstannar.

17 §.

Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som det åligger

förrättningsman att verkställa på grund av innehavande befattning och

som utföres å hans bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd ej över­

stigande 3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller där­

med jämförligt samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom

vilket han har sin bostad eller tjänstgöring.

18 i

I de fall, då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller

kostnadsfri inkvartering eller på statens bekostnad innehar sovplats å

järnväg eller liggplats å fartyg, utgår icke traktamente för natt.

19 $.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder, styrkt

sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå

även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.

Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åt­

njuta sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning

tillbringar utom hemorten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

7

20 §.

Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka

kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och trakta-

mentsersättningen för förrättningarna fördelas i förhållande till den gott-

görelse, som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna

ägt rum var för sig.

21

§.

Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av

den, som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente

för dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan för-

rättningsman under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger

han att av statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin

helhet för dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente enligt

detta reglemente.

22

$.

Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av för­

skott, må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande

myndighet lämnas honom.

23 $.

I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas:

resans ändamål;

författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav för­

rättningen ägt rum;

tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning

och resor företagits;

det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet samt den vagns-

klass å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits; ävensom

tilläventyrs uppburet förskott till reseutgifternas bestridande.

Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland för-

rättningsmännen i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.

När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta

i huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.

Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av en­

skilda men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid

sina räkningar foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upp­

lysning om dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.

24 $.

Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning bör, där hinder icke

möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom sex månader efter

det resan eller förrättningen avslutats.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

25 §.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas

oriktig uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt

detta reglemente bör utgå.

26 §.

Om tillämpning av detta reglemente vid resor i statens ärenden utom

rikets gränser förordnar Kungl. Maj:t.

Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre trakta­

mente än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre

traktamente uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre trakta­

mentet uppbäras från och med den dag, respektive natt, varunder an­

komsten till hamn eller station i det senare landet ägt rum, och vid färd

i omvänd riktning traktamentet efter enahanda grund nedsättas.

Detta reglemente träder i kraft den------- —.

Genom detta reglemente upphäves

dels resereglementet den 13 december 1907 (nr 131) jämte vad som i sär­

skilda författningar eller föreskrifter finnes stadgat rörande förrättnings-

mans rätt till resekostnads- och traktamentsersättning enligt viss klass i

resereglemente, i den mån sådant stadgande strider mot här ovan givna

bestämmelser,

dels ock kungörelsen den 25 februari 1916 (nr 65) angående rätt för

förrättningsman, som enligt resereglementet är berättigad till resekost-

nadsersättning, att vid färd å järnväg åtnjuta ersättning för erlagd avgift

för inskrivning av resgods.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

9

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

13

februari

1925

.

Närvarande:

Statsministern

S^{andlek ,} ministern för utrikes ärendena

U^{ndén ,} statsråden

O^lsson, N^othin, H^ansson, L^indeks, L^arsson, W^igforss, M^öller, L^evinson.

T. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

« ®en november 1920 avgåvo särskilt tillkallade sakkunniga betänkande

med förslag till nytt resereglemente. Förslaget, vilket torde få såsom bilaga

fogas till dagens statsrådsprotokoll, åtföljes av en redogörelse för utländsk

lagstiftning i ämnet, en historisk översikt, redogörelse för en av justitie­

ombudsmannen V. Petrén gjord framställning om revision av 1907 års rese­

reglemente, uttalanden i ämnet av ämbetsverk och befattningshavare samt

motivering för de sakkunnigas förslag.

Då jag nu gar att underställa denna fråga Kungl. Maj:ts prövning, an­

håller jag att till en början få lämna en kortfattad översikt av hittills gäl­

lande bestämmelser på ifrågavarande område.

Het första allmänna resereglementet i Sverige utfärdades den 27 oktober

1807. Därefter hava nya resereglementen utfärdats den 5 juli 1827, den 31

oktober 1851, den 10 november 1865, den 11 februari 1881 och den 13 de­

cember 1907. Reseklassernas antal var i 1807, 1827 och 1851 års resereglemen­

ten tolv men minskades i 1865 års reglemente till nio och i 1881 års regle­

mente till sex, vilket antal bibehållits i 1907 års ännu gällande reglemente.

Dagtraktamentenas storlek var enligt 1807 års reglemente högst 13 kronor

33 öre och lägst 67 öre. Antalet hästar, som befattningshavare i l:a klassen

ägde vid skjutsning använda, utgjorde tolv; motsvarande antal var i ll:e

och 12:e klasserna en.

Efter hand som nya reglementen tillkommit, har skillnaden de olika klas­

serna emellan minskats, såväl vad angår resekostnadsersättningen som i fråga

om dagtraktamentena.

I anledning av en vid 1895 års riksdag väckt motion anhöll riksdagen

hos Kungl. Maj:t om omarbetning av då gällande resereglemente, i syfte

att beträffande resekostnadsersättningen större sparsamhet med statens medel

måtte åstadkommas. Så tillkom efter en långvarig utredning det nu gäl­

lande resereglementet av den 13 december 1907. Efter det sedermera

vissa ändringar genomförts och provisoriska höjningar av traktamentsbe-

Utfärdade

reseregle­

menten.

1907 års

reseregle­

mente.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

loppen vidtagits, innehåller detta reglemente numera i huvudsak följande

bestämmelser.

Befattningshavarna äro indelade i sex klasser med traktamente för dygn

av resp. 21, 19, 16, 13, 10 och 8 kronor (1907 respektive 15, 13, 11, 8, 6

och 4 kronor). Till l:a klassen hänföras ledamöter av statsrådet, presidenter,

generaler och generallöjtnanter jämte ett fåtal andra högre ämbetsmän, till

2:a klassen landshövdingar, expeditionschefer, cheferna för de centrala äm­

betsverken i allmänhet, biskopar, generalmajorer, överstar in. fl., till 3:e

klassen hovrättsråd, byråchefer, sekreterare, kamrerare, överstelöjtnanter och

majorer m. fl., till 4:e klassen notarier, revisorer, postmästare, postexpedi-

törer, kyrkoherdar, komministrar, kaptener, löjtnanter och underlöjtnanter

m. fl., till 5:e klassen landsfiskaler, landskanslister, nämndemän, verkmäs­

tare och underofficerare m. fl. samt till 6:e klassen manliga tjänstemän vid

kommunikationsverken i lönegraderna 1—4, kronojägare, fjärdingsmän,

korpraler samt manskap vid armén och marinen m. fl.

Vid resa å järnväg erhålla de tre första klasserna ersättning för plats i

I klassens vagn, 4:e och 5:e klasserna för plats i II klassens vagn och 6:e

klassen för plats i III klassens vagn. På ångbåt hava de tre första klasserna

dubbel hyttplats, 4:e klassen en hyttplats, 5:e klassen salongsplats och 6:e klassen

däcksplats eller, vid resa nattetid, billigaste plats under däck. Vid färd med

skjuts erhålla de fyra högsta klasserna ersättning efter 2 hästar och de två

lägsta klasserna efter 1 häst. (1 §.)

Då förrättningsman färdas avgiftsfritt å kronans fartyg eller å statens

järnvägar eller eljest åtnjuter fri resa på ångfartyg eller järnväg, må kost­

nad för biljett icke beräknas. (2 §.)

Resekostnadsersättning må icke beräknas med högre belopp än som skulle

hava utgått, om förrättningsmannen begagnat den väg och det fortskaff-

ningssätt, som varit lämpligast såväl med hänsyn till resans ändamål som

för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskost-

nad. (6 §.)

Om icke något av de i 1 § omförmälda fortskaffmngsmedei kunnat an­

vändas, utgår ersättningen såsom för skjuts. Har vid sådan färd den re­

sande nödgats vidkännas högre kostnad, må han undfå ersättning för vad

han styrker sig hava utgivit. (7 §.)

, „..

Om tur- och retur-, kombinerad eller annan dylik biljett kunnat tor resa

användas, må reseersättningen icke utgå med högre belopp än sådan biljett

betingat. (8 §.)

,

Har vid resa med järnväg förrättningsman under minst lyra timmar be­

gagnat sig av plats i sovvagn, utgår gottgörelse för den avgift, han för

sådan plats erlagt, dock ej med högre belopp än avgiften för den vagns-

klass, för vilken ersättning utgår. Där vid resa å järnväg biljett till den

vagnsklass, efter vilken jämlikt 1 § ersättning åtnjutes, ej får lösas utan

att avgift för sovplats tillika erlägges, må gottgörelse för biljett till sådan

vagnsklass utgå allenast för det fall, att den resande begagnat sig av sov­

plats i samma vagnsklass. (9 §.)

Resa till nattkvarter ersättes i vissa fall, dock icke med högre belopp an

som svarar mot den verkliga kostnaden. ilO §.)

För kostnad för hämtning av skjuts ävensom för väntning erhålles jäm­

väl viss ersättning. (11 §.)

.

Resekostnadsersättning utgår icke för färd inom stads, köpings eller annat

därmed jämförligt samhälles planlagda område. För färd med skjuts, som

icke överstiger 2 kilometer, må ej heller ersättning beräknas. Resekostnads-

11

ersättning må icke utgå för annan eller längre väg än som verkligen till-

ryggalagts, dock att i de fall, då hästskjuts anlitats för färd överstigande

2 men kortare än 5 kilometer, skjutsersättning utgår för sistnämnda våg­

längd. (13 §.)

Åkdonslega och beställningspenningar ersättas med särskilda, för de olika

klasserna bestämda belopp. För erlagda väg-, bro- och färjavgifter utgår

ersättning. (14 §.)

Utgift för transport av erforderliga redskap, instrument och dylikt ersättes

(15 *•>

Då vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning deltagande

personer, som åtnjuta resekostnadsersättning enligt resereglementet, samtidigt

färdas samma väg och resekostnadsersättning skall utgå såsom för skjuts,

må för en var av färddeltagarna, så vitt angår den gemensamma färd­

sträckan, icke beräknas högre skjutslega än för en häst. (16 §).

När resa skett med skjuts, må traktamente icke — utöver den tid som

åtgått till själva förrättningen — beräknas för flera dygn än som med till­

ryggaläggande av 60 kilometer i dygnet skulle erfordras. (17 §).

Skulle under förrättningsresa uppehåll inträffa genom naturhinder, sjuk­

dom eller av annan giltig anledning, må traktamente utgå även för den

tid, varunder uppehållet ägt rum. (18 §.)

Traktamente får icke åtnjutas vid förrättning inom det planlagda om­

rådet för stad, köping eller annat därmed jämförligt samhälle, varest för-

rättningsman är bosatt, eller på avstånd ej överstigande 2 kilometer från

hans bostad eller, där denna är belägen inom nämnda planlagda område,

från gränsen för detta område. (20 §.)

För resa i statens ärende utom rikets gränser utgår ersättning efter de

grunder, som äro eller för varje fall varda bestämda. (24 §).

Genom särskild kungörelse den 25 februari 1916 har bestämts, att förrätt-

ningsman, som vid färd å järnväg låtit verkställa inskrivning av resgods,

äger åtnjuta ersättning för vad av avgiften härför belöper å en vikt av 25

kilogram; dock att sådan ersättning icke må utgå, därest den resande samma

dag han avrest från en plats dit återvänder.

I de sakkunnigas betänkande finnes intagen en jämförande översikt av

Jämförande

vissa befattningshavare tillkommande förmåner enligt de vid olika tider ut- Srenikt

färdade resereglementena. Översikten, i vilken de i penningar bestämda

beloppen angivits i kronor, har kompletterats med de efter år 1920 vidtagna

huvudsakliga ändringarna och ger följande bild av resereglementets utveck­

ling:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Statsminister

Lands­

hövding

Överste­

löjtnant

Härads-

skrivare

Nämndemän

M anskap

vid armén

1807

1

1

5

9

ii

12

1827

1

3

5

8

ii

12

Klass • • •

1851

1

1

5

8

it

12

1805

1

1

5

7

9

9

1881

1

2

5

4

5

6

1907

1

i

1

1

5

6

1807

13: 88

8

___

5 __

1 50

i —

—: 6 7

1827

15: —

7 50

4 50

9 —

—

94

—: 75

1851

15: —

9

—

6

—

2 —

i —

—: 75

Trakta-

1865

15: —

10

___

7

___

4 —

2, —

2: —

1881

15: —

12

___

10

___

6

___

4 50

2: 50

mente

1907

15: —

13 —

11

—

8

—

6

4: —

1918

18: —

16

—

14

—

11

—

9 —

7: —

1920

24: —

22

—

19

—

15

—

12 —

9: —

11921

21: —

19 —

16 —

13 —

10 —

8: —

fl 807

12 hästar

7 hästar

5 hästar

2 hästar

1 häst

1 häst

1827

7

»

5

»

4

»

2

1

1 »

Skjutser- 1851

5

»

4

»

3

»

2

»

1

»

1 »

sättning 1865 5: — pr mil 3: 7 5 pr mil 2: 50 pr mil 2: 60 pr mil 1: 25 pr mil 1: ²⁶ pr mil

1881

3 hästar

3 hästar

2 hästar

2 hästar

1 häst

1 häst

[l907

2 »

2

2

»

2

»

1

»

1 »

1807

elter taxa

elter taxa

efter taxa

efter taxa

efter taxa

efter taxa

1827

»

»

»

»

»

» »

Åkdons-

lega •..

1851

1865

» »

»

»

»

»

»

x>

»

»

> »

1«81 1: — pr mil 1: — pr mil —: 60 pr mil —: 60 pr mil —: 30 pr mil —: so pr mil

1907 l: — » »

1: —

* »

—: 60 » »

—: 60

» »

—: 30

» »

—: so »

»

1919 1:60 » »

1: 50

» »

1: —

1: —

» »

—: 75

» »

—: 75 »

»

Ersätt-

1865

1: 50

1: 50

1: 50

1

7 5

—: 75

ning lör

1881

1: 50

1: 50

1 50

1

—

— 75

—: 75

träns-

1907

1: —

1:

___

1

__

1

___

— 75

—: 76

port av

ellekter

1922

—

_

■

Vagns-

(1865

I

i

i

II

in

in

klass å (1881

1

i

i

II

ii

in

järnväg (L907

I

i

i

II

ii

in

Plats å

ångbåt

(1865 dubbel hytt dubbel hytt dubbel hytt

hytt

däck

däck

(1881

[1907

»

»

*

»

*

»

»

»

»

»

salong

»

»

Före år 1865 var skjuts efter häst det enda i resereglementet upptagna

färdsättet. Nämnda år meddelades bestämmelser om ersättning för resor å

järnväg och fartyg, varjämte ersättningen för skjuts efter häst bestämdes

till vissa fixa penningbelopp per mil, en anordning som år 1881 ändrades.

De till nuvarande 5:e klassen hörande befattningshavarna uppflyttades år 1881

från m till II klass å järnväg samt från däck till salong å fartyg. Trakta­

mentena hava under tiden från 1807 till 1921 för högsta klassen höjts från

13 kronor 33 öre till 21 kronor och för lägsta klassen från 67 öre till

8 kronor.

I en till Kung!. Maj:t år 3 DIS ingiven framställning fäste dåvarande

justitieombudsmannen V. Petrén uppmärksamheten å behovet av röse regle­

mentets revision. Efter en utförlig redogörelse för motioner, som, i syfte att

nedbringa de betydande, alltjämt stegrade kostnaderna för tjänsteresor, vid

1914, 1915, 1916 och 1917 års riksdagar väckts om revision av resereglemen"

tet, och efter konstaterande, att en tämligen enhällig opinion inom riksdagen

rått därom, att reglementet i vissa avseenden tarvade revision, men att

meningarna gatt i sär, då det gällt att bestämma, huru genomgripande en

sådan revision borde vara och på vilka principer den borde grundas, samt

att i följd härav de väckta motionerna varje år avslagits av första kamma­

ren, uttalade sig justitieombudsmannen i ärendet på följande sätt.

Beträffande de riktlinjer, efter vilka en revision av resereglementet borde

läggas, gällde det i första hand att taga ståndpunkt till den så kallade

självkostnadsprincipen. I viss mån kunde man nog instämma med kammar­

rätten och statskontoret i ett av dem gjort uttalande, att den enklaste lös­

ningen skulle vara en sådan anordning, att den resande erhölle dels gott-

görelse för faktiska utgifter till biljetter och skjutslega, dels ock dagtrakta­

mente till sådant belopp, att alla övriga resekostnader kunde anses fullt

gottgjorda. I praktiken skulle emellertid helt säkert denna princips til­

lämpning stöta på stora svårigheter, såsom under frågans behandling i riks­

dagen blivit på ett ingående sätt visat. För egen del ansåge justitieombuds­

mannen det icke vara lyckligt utan bestämt böra avrådas att grunda för­

fattningens ändring helt och hållet på självkostnadsprincipen med obligato­

risk självdeklaration rörande havda utgifter. Möjligt vore däremot, att denna

princip lämpligen kunde komma till användning i större utsträckning än

nu vore fallet. Att det ej borde vara tillätet att debitera ersättning för använ­

dande^ av dyrare fortskaffningsmedel, än som för resan verkligen tagits i

anspråk, syntes självfallet; denna princip vore också redan fastslagen i nu

gällande reglemente (6 § 1 och 3 mom.). Funnes spårväg, borde därför

ersättning för annat färdsätt än med spårvägen icke utgå. Om någon där­

emot med uppoffrande av egen bekvämlighet för att bespara utgiften för

skjuts^ eller järnväg i stället, där sådant läte sig göra, ginge till fots eller

om någon av enahanda skäl på järnväg reste å 3:e i stället för å l:a

eller 2:a klass, syntes däri icke ligga något omoraliskt eller förkastligt.

Ofta kunde det för en lägre tjänsteman med svag ekonomi vara ett väl­

behövligt penningtillskott, som sålunda bereddes honom. Billighetsskäl talade

näppeligen för att stadga uttryckligt förbud mot sådant förfarande.

Däremot borde uttryckligen stadgas, att ersättning icke under några för­

hållanden finge debiteras för större väglängd än den verkligen tillrygga-

lagda. Denna princip vore redan nu för vissa fall fastslagen (7 § och 10 §

2 mom.), men den borde gälla generellt. Att färdas en kortare väg men

debitera ersättning för en lång omväg, därför att skjutsanstalt funnes blott

Vld denna sistnämnda väg, borde vara uttryckligen förbjudet.

Då gästgiverier och skjutsanstalter alltmera indroges, fordrades med nöd­

vändighet nya bestämmelser, vilkas innehåll måste anpassas efter numera

föreliggande kommunikationsförhållanden.

Bestämmelse syntes ock kunna meddelas därom att, då flera personer gjorde

tjänsteresa tillsammans, de skulle vara pliktiga att, i den mån ske kunde,

begagna gemensamt åkdon och debitera ersättning för skjutsen efter fördel­

ning. Detta bleve särskilt av betydelse i fråga om färd med automobil.

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 95.

13

Revision av

reseregle

mentet.

Justitie

ombudsman­

nens fram­

ställning.

Sakkunnig­

beredning.

Yttranden.

En förändring av reglementet, varom alla syntes vara ense, vore redu­

cering av antalet klasser. Dessa borde lämpligen, på sätt inom riksdagen

föreslagits, minskas till tre. I sammanhang därmed borde åtminstone den

lägsta klassens dagtraktamente höjas.

Motionerna i ämnet hade tillkommit i syfte att därigenom bringa ned

statsverkets utgifter uti ifrågavarande hänseende. Häremot hade invänts,

att en revision av reglementet tvärtom sannolikt komme att medföra ökade

utgifter för statsverket. Denna sistberörda mening delade justitieombuds­

mannen. På vilken princip ett nytt resereglemente än komme att grundas,

vore det enligt hans tanke uteslutet, att därigenom statens utgifter för ända­

målet kunde nedbringas; tvärtom vore han ganska övertygad om, att

resultatet bleve ett fördyrande för statsverket. Huvudsaken syntes emel­

lertid vara, dels att det nuvarande resereglementet, som icke utan fog kunde

sägas vila på ett föråldrat system och som i varje fall icke vore anpassat

efter kommunikationsväsendets nutida utveckling, ersattes av mera tidsenliga

samt mera klara och tydliga bestämmelser, som icke gåve anledning till

olika tillämpning, dels ock, och detta icke minst, att rättvisa bereddes tjänste­

männen, tillhörande de lägre klasserna i reglementet. Sett ur sistberörda

synpunkt talade rena billighetsskäl för ett genomförande av reformen så

snart som möjligt.

Den 26 april 1918 föredrog vederbörande departementschef justitieombuds­

mannens ifrågavarande framställning i statsrådet och anförde därvid, att

han i likhet med justitieombudsmannen funne resereglementet vara i flera

avseenden föråldrat och icke avpassat efter kommunikationsväsendets nuva­

rande utveckling, att de till vederbörande befattningshavare, särskilt tjänste­

män tillhörande de lägre klasserna i reglementet, utgående dagtraktamentena

syntes vara väl knappt tillmätta och att de i resereglementet meddelade be­

stämmelserna följaktligen syntes kräva en genomgående granskning, därvid

de av justitieombudsmannen framhållna synpunkterna borde vinna beak­

tande.

I enlighet med departementschefens hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t

samma dag departementschefen att tillkalla särskilda sakkunniga för att inom

departementet biträda vid verkställande av revision av gällande reseregle­

mente. Dessa sakkunniga avgåvo, såsom förut nämnts, år 1920 betänkande

med förslag till nytt resereglemente (Bil. Sakkunnigas förslag).

Följande myndigheter hava avgivit infordrade utlåtanden över de sak­

kunnigas förslag, nämligen justitiekanslersämbetet, fångvårdsstyrelsen,

vattenrättsdomarna, arméförvaltningen, marinförvaltningen, chefen för sjö-

karteverket, arméns kasernbyggnadsnämnd, medicinalstyrelsen, riksförsäkrings-

anstalten, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, generalpoststyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrel­

sen, vattenfallsstyrelsen, kommunikationsverkens lönenämnd, statskontoret och

kammarrätten, generaltullstyrelsen, bank- och fondinspektionen, kontrollsty­

relsen, riksräkenskapsverket, riksantikvarien, skolöverstyrelsen, lantmäteristy-

relsen, stuteriöverstyrelsen, Sveriges geologiska undersökning, domänstyrelsen,

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Kungl. Maj:ts proposition Nr U5.

15

lantbruksstyrelsen, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, chefen för

rikets allmänna kartverk, kommerskollegium, lotsstyrelsen, nautisk-meteorole-

giska byrån, statens provningsanstalt, länsstyrelserna och domkapitlen.

Framställningar, huvudsakligen åsyftande uppflyttning i högre klass enligt

Framstali-

resereglementet än de sakkunniga föreslagit samt höjning av traktaments- mnsar-

ersättningen, hava därjämte till Kungl. Maj:t ingivits av vissa ämbetsverk

och andra myndigheter, personalorganisationer och enskilda befattnings­

havare.

Frågan om antagande av nytt resereglemente för förrättningar i statens

Frågans fort-

ärenden har efter framläggandet av de sakkunnigas betänkande vid upp- satta^iand~

repade tillfällen varit föremål för övervägande. Då förhållandena beträf­

fande penningvärdet och varuprisen icke nått den stadga, att det kunde an­

ses tillrådligt att lägga dem till grund för helt nya och för framtiden be­

stående bestämmelser på förevarande område, upptogs ej frågan vid vare

sig 1921 eller 1922 års riksdag. När chefen för finansdepartementet i stats­

verkspropositionen år 1923 berörde denna fråga, framhöll han, att en sta-

bilisering av priserna visserligen ägt rum men att man med fördel tills­

vidare kunde genom partiella ändringar av gällande reglemente söka an­

passa detta efter de nutida förhållandena.

Den 9 maj 1924 upptog dåvarande chefen för finansdepartementet inför

Kungl. Maj:t frågan om utarbetande av förslag till nytt resereglemente.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades därefter särskild sakkunnig

att inom finansdepartementet biträda med beredning av nämnda fråga. På

grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 oktober 1924 tillkallades

sedermera ytterligare en sakkunnig person för att jämte den förut till­

kallade inom finansdepartementet biträda vid beredning av frågan om vissa

särskilda bestämmelser rörande resekostnads- och traktamentsersättning samt

i samband' därmed stående spörsmål.

Med biträde av dessa båda sakkunniga har nu inom finansdepartementet

utarbetats ett förslag till nytt allmänt resereglemente. Då dessa sakkunniga

icke avgivit något självständigt förslag, åsyftas i det följande med »sak­

kunniga» de år 1918 tillkallade sakkunniga.

Allmän enighet torde råda därom, att nya bestämmelser rörande resekostnads-

Departements-

oeh traktamentsersättning för förrättningar i statens ärenden äro erforderliga. chefen-

Behovet av ändrade bestämmelser beror framför allt på tillkomsten av

nya färdmedel, i första rummet automobilen. Jag erinrar, att enligt beslut

av 1924 års riksdag skjutsstadgan undergått åtskilliga ändringar, varigenom

automobilen inordnats bland de i stadgan avsedda mera regelmässiga färd­

medlen.

Även beträffande dagtraktamentena är det nuvarande reglementet i behov

av ändring. För längre färder, varmed regelmässigt måste förenas nattlogi

utom hemmet, äro nämligen traktamentena, särskilt i de lägsta reseklas-

serna, alltför låga. Detta uppmuntrar till korta, ur besparingssynpunkt

olämpliga resor.

Slutligen är resereglementet jämväl på andra punkter — trots under

senare år vidtagna ändringar — otillfredsställande, både så till vida, att

ersättningen i vissa fall är för hög, och på det sätt, att i andra fall alltför

låg ersättning utgår. Indelningen i rese- och traktamentsklasser är också i

behov av jämkningar.

De betänkligheter mot att utfärda nytt resereglemente, varåt tidigare givits

uttryck, anser jag numera ej böra stå hindrande i vägen för att söka er­

sätta det gällande reglementet med mera tidsenliga bestämmelser. Pris­

nivån har under de senaste tre åren undergått en betydande stabilisering.

Jag vill erinra, att indextalet för allmänna levnadskostnader, som den 1

januari 1921 var 271 och ett år senare nedgått till 216, den 1 januari 1923

var 190 och under de två följande åren ej undergått större rubbningar än

till 176 den 1 januari 1924 och 178 vid senaste årsskiftet. Under sådana

förhållanden synes man nu kunna gå till fastställandet av ett nytt allmänt

resereglemente. Jämväl för de särskilda förvaltningsgrenar — kommunika-

tionsverken m. fl. — för vilka särskilda bestämmelser rörande rese- och

traktamentsersättning nu gälla eller anses erforderliga, torde nya föreskrifter

i förevarande avseende böra utarbetas.

Vid den revision av resereglementet, som jag alltså nu går att föreslå,

har man sökt avväga kostnadsersättningen så, att statens utgifter för rese-

och traktamentspenningar ungefärligen skola kunna hållas inom den nu­

varande ramen.

Resereglementet har tidigare ej varit underställt riksdagens prövning.

Bestämmelserna rörande resekostnads- och traktamentsersättning äro emel­

lertid grundläggande för storleken av de utgifter, som bestridas från an­

slagen till rese- och traktamentspenningar under de olika huvudtitlarna.

Från riksdagens sida hava ock de nu gällande bestämmelserna vid upp­

repade tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. Jag har under sådana

förhållanden ansett det vara riktigast att riksdagen beredes tillfälle yttra

sig över det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till allmänt rese­

reglemente. Beträffande befattningshavarnas indelning i reseklasser har

jag emellertid endast ansett mig böra i förevarande sammanhang angiva,

hur jag tänker mig indelningen beträffande befattningshavare vid de ny-

reglerade verken.

Det föreliggande reglementsförslaget innehåller åtskilliga nya föreskrifter,

vilka allt efter vunnen erfarenhet kunna behöva modifieras. Jag förutsätter,

att dylika av omständigheterna påkallade ändringar i resereglementet skola

såsom hittills kunna verkställas utan riksdagens hörande.

Det nya resereglementet torde böra träda i kraft med ingången av näst­

kommande budgetår.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

till

De huvudprinciper, på vilka de sakkunniga grunda! sitt Förslag

nytt resereglemente, hava i korthet angivits sålunda.

Fö,GTmkorrrfIementet ,,0rC!ellhertd? skäli« ersättning åt förrättningsmän

h,i de kostnader, som resa till och från förrättning betingar, samt för de

,.r,„I 55’ &°f,1 ^förrättning föranledd vistelse å annan ort än bostads-

orten medfoi. Åtminstone . fråga om löntagare i statens tjänst vore där-

l

? mnKen, självfallet icke avsedd att utgöra något slags

arvode för utförande av arbete vid forrättningen. Då berörda kostnader

.eke lämpligen kunde bestämmas efter självkostnadsprincipen, borde de be-

L™ lfter srunder - oberoende av de verkliga resekostnadernas

storlek med skaliga belopp, därvid behörig hänsyn borde tagas till veder-

Sit.:r UT^nS tjänsteställning och därav betingade anspråk på

levnadsstandard. Bestämmelserna borde till såväl innehåll som avfattning

vala sa klara, tydliga och uttömmande som möjligt, så att de bleve lätta

att i praktiken efterfölja och icke föranledde olika tillämpning samt icke

heller mbjode till missbruk eller kringgående av författningen. Bestäm-

melserna borde vidare vara sa avfattade, att den nödiga kontrollen över

tojtattmngens efterlevnad bleve enklare och lättare att utöva, än nu vore

Vidare borde det nya reglementet självfallet anpassas efter kommunika­

tionsväsendets utveckling och följaktligen upptaga alla nu brukliga fort-

skall mngsm edel, således aven spårväg, automobil, motorcykel, velociped

motorbåt m. m. Härmed sammanhängde, att med hänsyn till de ändrade

torfiafiandena i fråga om skjutsväsendet resekostnadsersättningen borde göras

oberoende av huruvida skjutsanstalt för erhållande av landsvägsskjuts an-

litades eller ej.

, ,V,ld . ^raganf behandling i riksdagen hade upprepade gånger framhållits,

att traktamentsersattmngen enligt 1907 års reglemente vore för knappt till­

mätt åtminstone for befattningshavarna i de lägre klasserna i reglementet

Pa grund av världskriget och den därav föranledda sänkningen i penning­

värdet hade det i riksdagen ofta framhållna syftet med ändring av rese-

reglementet, nämligen att åstadkomma besparing för statsverket, numera icke

någon utsikt att bliva förverkligat. Att nedbringa statsverkets utgifter uti

ifrågavarande hänseende finge nämligen anses vara fullständigt uteslutet.

Tvärtom maste med hänsyn till den av världskriget stegrade dyrtiden ersätt­

ningsbeloppen sattas väsentligt högre än nu utgående belopp, på sätt i

iorslaget och till grund for detsamma liggande motivering närmare ut­

vecklades.

I det av de sakkunniga framlagda förslaget äro följande i f 907 års rese­

reglemente förekommande bestämmelser uteslutna, nämligen:

1 § ang. utgående av lega för 2 hästar för befattningshavare i de fyra

högsta klasserna (i stället föreslås dock särskilda milpenningar) m. m.

7 \> ang. rätt att i visst fall vid färd med annat fortskaffningsmedel än

järnväg, ångfartyg eller skjuts för viss överskjutande resekostnad

undfå ersättning efter självkostnadsprincipen;

8 § ang. skyldighet att använda tur- och returbiljetter samt andra dylika

biljetter å järnväg (jfr. dock 15 § i förslaget);

9 § 2 stycket ang. ersättning för sovvagnsavgift i visst fall å dagtåg;

1,1 § - mom. ang. särskild begränsning av rätten till ersättning vid resa

tor erhållande av nattkvarter;

tf § ang. ersättning för hämtning av skjuts och för erlagda väntnings-

penningar;

Bihang till riksdagens protokoll 1925. I sand. Sfi höft. (Nr 95.)

Sakkunnig

förslagets

huvud­

grunder

25 § ang. självkostnadsprincipens tillämpning i vissa fall och ang. besparing,

som för rättningsrnan äger tillgodonjuta i andra fall;

28 § ang. skyldighet att ingiva reseräkning inom viss tid;

30 § » reglementets tillämpande vid resor utomlands; samt

31 § » klagan över beslut rörande ersättning.

Beträffande huvudgrunderna för det föreliggande förslaget till allmänt

resereglemente, torde jag här höra något närmare beröra reglementets för­

hållande till den s. k. självkostnadsprincipen.

Då frågan om revision av det nuvarande resereglementet framförts, har

stundom ifrågasatts en omläggning av grunderna för detsamma i enlighet

med nämnda princip. Penna innebär, att resekostnadsersättningen utgår med

belopp motsvarande den verkliga kostnaden för förflyttningen av den resande

och hans reseffekter.

Inom riksdagen hava såsom resereglementssakkunniga erinrat — mo­

tionärer vid flera tillfällen väckt förslag om självkostnadsprincipens an­

vändning vid begärd revision av resereglementet. Vidare har första kam­

marens vederbörande tillfälliga utskott såväl år 1914 som år 1916 uttalat

sig för principens införande åtminstone i viss mån. Första kammaren har

emellertid intagit en annan ståndpunkt i frågan. Andra kammarens veder­

börande tillfälliga utskott hava vid två riksdagar, nämligen åren 1915 och

1917, med framhållande av de vägande skälen emot självkostnadsprincipens

införande likväl ifrågasatt en kombinering av denna princip och gottgörelse

enligt vissa normer i övrigt. Andra kammaren har bägge gångerna bifallit

utskottets hemställan, varefter dock frågan fallit i medkammaren.

De skal, som tala för införande av självkostnadsprincipen, äro utförligt

utvecklade i det inom civildepartementet år 1901 utarbetade förslaget till

nytt resereglemente. I fråga härom anfördes i motiven till detta förslag,

bland annat, att såsom en fordran måste uppställas, att resekostnadsersätt­

ningen såvitt möjligt bleve vad namnet angåve, en ersättning för den

verkliga resekostnaden, d. v. s. kostnaden för själva förflyttningen av den

resandes person och reseffekter, samt att traktamentena bestämdes till sådana

belopp, att därigenom kunde anses skäligen gottgjorda de utgifter, som vistan­

det å en främmande ort kunde antagas medföra, såsom bland annat betal­

ning för kost och nattkvarter, drickspenningar m. m. De i resereglementet

stadgade ersättningar borde endast vara avsedda att bereda de statens tjä­

nare, vilka erhölle uppdrag att verkställa extra förrättningar, gottgörelse

föi kostnader, som i följd härav förorsakades dem, men syntes däremot icke

böra betraktas såsom betalning för själva det utförda arbetet. Och ännu

mindre vore därmed avsett att åt vederbörande förrättningsman bereda större

eller mindre vinst. Resekostnadsersättningen borde så nära som möjligt

motsvara de verkliga resekostnaderna, dock under villkor att dessa icke

överskrede vissa för varje klass med hänsyn till dithörande förrättnings-

mans ämbetsställning bestämda gränser. Vid tillämpning av denna grund­

sats bleve emellertid svårigheten den att utröna resekostnadernas verkliga

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 95.

19

Självkost-

nads prin­

cip en.

storlek. Det. enklaste ock mest effektiva sättet härför syntes vara, att den

resande själv i reseräkningen lämnade uppgift därom. Denna uppgift borde

nämligen anses vara lämnad under tjänstemannaansvar och alltså med san­

ningen överensstämmande. Såsom ett korrektiv mot missbruk härutinnan

vore också uti ifrågavarande förslag stadgat, att det skulle anses såsom

tjänstefel, om någon i reseräkning upptoge ersättning för ett med högre

kostnad förenat befordringssätt eller för dyrare plats å järnväg eller ångbåt

eller för skjuts efter flera hästar än som för resan verkligen använts. Ett

sådant stadgande hade visat sig synnerligen verksamt mot den form av miss­

bruk, i avseende varå det redan förut funnits stadgat, och skäl torde således

icke saknas att utsträcka dess tillämpning även till andra förhållanden, dar

en verksam kontroll eljest skulle erbjuda större svårigheter. Det läge i

sakens natur, att vissa av de uppgifter, som i en reseräkning lämnades,

utan svårighet kunde av den granskande myndigheten kontrolleras, medan

åter andra antingen helt och hållet undandroge sig all kontroll eller ock

blott med stor svårighet kunde bliva föremål för sådan. Att fordra veder­

börligt intyg därom i varje fall skulle vara orimligt, enär sådana intyg ofta

nog skulle för den resande vara omöjliga att anskaffa.

I anslutning till vad sålunda i motiven anförts innehöll 1901 års förslag

i fråga om resekostnadsersättning den bestämmelse, att ersättning skulle

utgå efter det eller de olika sätt att färdas, som för resan begagnats, med

belopp motsvarande avgift för biljett för plats i den vagnsklass och ä det

tåg, resp. å fartyg, som för resan begagnats, lega för det antal hästar,

som för resan begagnats, därvid voro angivna viss vagnsklass å tåg, viss

slags plats å fartyg och visst antal hästar, som befattningshavare i de olika

klasserna högst fingo använda.

Mot detta förslag framfördes av de hörda myndigheterna åtskilliga an­

märkningar. Det resereglemente, som sedermera år 1907 utfärdades, inne­

bar också endast i vissa undantagsfall tillämpning av självkostnadsprincipen.

I sitt betänkande hava resereglementssakkunniga beträffande självkostnads­

principen anfört bland annat följande.

Principens genomförande komme så långt ifrån att medföia besparing för

statsverket, att i stället ökade utgifter för statsverket måste antagas bliva

följden därav. Det måste nämligen alltid vid tillämpande av denna princip

föreskrivas visst maximum i fråga om plats å järnväg eller fartyg, som en

tjänsteman finge använda med rätt till ersättning av statsverket, och det

vore givet, att tjänstemannen då alltid å sina tjänsteresor begagnade sig av

största möjliga mått av bekvämlighet, som vore medgiven, då han finge

betalt av staten därför men vore förbjuden att tillgodogöra sig besparing

genom att resa billigare. Alla förrättningsmän komme vid sådant förhållande

att resa så dyrt som möjligt. Någon besparing för statsverket kunde på

den grund icke antagas bliva följden av självkostnadsprincipens tillämpande.

Då sålunda det ändamål, man genom principens införande ville vinna, icke

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Kund!. Maj:tn proposition Nr 95.

pä sådant sätt kunde uppnås, hade därmed den egentliga anledningen därtill,

;itt krav framställts om denna princips införande i resereglemente!, i själva

verket bortfallit.

Frånsett emellertid nu berörda synpunkt ansåge de sakkunniga självkost­

nadsprincipen icke böra läggas till grund för resereglemente! av det skäl,

att tillfredsställande kontroll rörande beloppet av de kostnader, som en för-

rättningsman på en tjänsteresa utgåve, finge anses vara fullständigt omöjlig

att åvägabringa. Till och med då taxor funnes, såsom för resor å järnväg

och fartyg, för automobil- och båttrafik in. m., förelåge endast delvis möjlighet

till kontroll, ity att det i regel icke efteråt kunde kontrolleras, i vilken klass

å järnväg eller å vilken plats ombord ä fartyg en förrättningsman rest,

Än mindre vore det möjligt att kontrollera den resandes övriga utgifter

såsom för kost, transport av reseffekter, drickspenningar m. m. Man nöd­

gades sålunda fastslå, att efterlevnaden av ett resereglemente, helt grundat

på självkostnadsprincipen, icke kunde med någon grad av tillförlitlighet

kontrolleras. Detta skulle med största sannolikhet hava till följd, att mindre

nogräknade förrättningsman komme att, ehuru de reste t. ex. i billigare

vagnsklass å järnväg, uttaga ersättning för resa i den dyrare vagnsklass,

vartill de vore berättigade, under det att de mera samvetsömma komme

att debitera ersättning för resa i den lägre vagnsklassen, när de rest i denna.

Självkostnadsprincipens tillämpande skulle alltså i detta fall komma att

innebära en premiering av de mindre nogräknade, som närmast såge på

sin egen fördel i ekonomiskt hänseende. Att stifta lag eller författning, som

skulle medföra dylik påföljd, syntes de sakkunniga icke kunna ifrågakomma.

Ehuruväl de sakkunniga sålunda icke byggt sitt förslag pa självkostnads­

principen och ehuruväl denna princip rönt understöd av allenast en av de

i ärendet hörda myndigheterna, har, då principen i och för sig är tilltalande

och då dess tillämpning i resereglemente! skulle i hög grad förenkla be­

stämmelserna i detsamma, vid ärendets behandling inom finansdepartementet

tagits under övervägande, huruvida icke sagda princip i allt fall borde komma

till användning i ökad utsträckning.

Åven om jag för min del ej befarar, att ett tillämpande av själv­

kostnadsprincipen annat än undantagsvis skulle medföra sådana svåra miss­

bruk, som de sakkunniga framhållit och som måste anses såsom allvarliga

tjänstefel, anser jag dock, att vägande skäl mot principens generella genom­

förande kvarstå, detta med hänsyn framför allt till svårigheten att anordna

en tillfredsställande kontroll å de verkliga resekostnaderna. Särskilt gäller

detta i fråga om landsvägsfärder. Beträffande resor å järnväg och fartyg

har jag däremot funnit mig kunna förorda självkostnadsprincipens tillämpning,

då det icke synts vara något statsintresse förenat med att förriittningsmännen

vid dagsresor å tåg och fartyg begagna sig av billigare plats än den, efter vilken

ersättning utgår, och såmedelst bereda sig en ej obetydlig vinst. I angivna

fall torde det icke vara uteslutet att, i händelse av behov, anordna något

Departements­

chefen.

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Reglements-

förslaget.

Förrättning i

statens ären­

den.

slag av kontroll. Såsom jag i det följande får tillfälle utveckla, äro för­

hållandena i viss mån annorlunda, när det gäller besparing å sovplatsbiljett.

I övrigt har jag ansett mig icke kunna förorda någon omläggning i nu

förevarande avseende av principerna för bestämmandet av resekostnads- och

traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden.

Härefter torde jag få övergå till innehållet i de särskilda paragraferna

i reglementsförslaget.

1 §•

Enligt gällande reglemente skall resekostnads- och traktamentsersättning

utgå för extra förrättning i statens ärenden, där ej genom instruktioner

eller särskilda föreskrifter är annorlunda stadgat. Extra förrättning an-

gives i reglementet vara antingen i allmän författning bestämd eller för

tillfället genom nådigt förordnande eller av vederbörande ämbetsmyndighet

anbefalld.

De sakkunnigas förslag är i denna del väsentligen överensstämmande med

gällande reglemente. De sakkunniga hava emellertid erinrat, att fråga tidigare

varit att i resereglementet intaga närmare bestämmelser om vad som menas

med extra förrättning, men hava för sin del icke ansett någon dylik defini­

tion vara behövlig. Såsom skäl härför har anförts, att i resereglementet

icke angivas de fall, i vilka ersättning för resor i statens ärenden utgår,

utan att i resereglementet allenast meddelas föreskrifter om de grunder, enligt

vilka resekostnads- och traktamentsersättning utgår i de fall, då sådan

ersättning enligt lag eller allmän författning, instruktion, brev, ämbets-

myndighets föreskrift etc. tillkommer befattningshavare.

Mot den av de sakkunniga föreslagna avfattningen hava vissa erinringar

framställts av länsstyrelsen i Kronobergs län, som dels påpekat, att ut­

trycket »extra förrättning» lämpligen borde utbytas mot »förrättning», dels

ock i övrigt föreslagit en avfattning av paragrafen, enligt vilken densamma

skulle utsäga, att, när — på grund av allmän författning eller annan före­

skrift — förrättningsman äger åtnjuta resekostnads- och traktamentsersätt­

ning, sådan skall, där ej annorlunda stadgas, utgå enligt bestämmelserna i

reglementet.

Det synes mig icke vara skäl att längre bibehålla uttrycket »extra för­

rättning», då ett stort antal tjänsteresor i verkligheten utgöra förrättnings-

männens egentliga tjänsteverksamhet. Då det vidare är klart, att reseregle­

mentet har att bestämma, huru men icke att ersättning skall utgå, finner

jag mig ock böra förorda en avfattning av 1 § i nära anslutning till

nyssnämnda länsstyrelses förslag. Ehuruväl det nya reglementet sålunda

skulle komma att i nu berörda avseenden innebära vissa formella ändringar

av gällande stadganden, är ej därmed avsett att införa någon ändring beträf­

fande omfattningen av de förrättningar, vid vilka resereglementet skall

vinna tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

I det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till resereglemente Resek/aaaer.

hava bestämmelserna angående resekostnads- och traktamentsersättning upp­

delats på särskilda paragrafer, så att 1 § avser den förra och 2 § den senare

ersättningen.

De sakkunnigas förslag innebär fem sammanfallande rese- och traktaments-

klasser; de nuvarande två högsta klasserna — de s. k. chefsklasserna — hava

nämligen i förslaget sammanförts till en klass. Vad själva resekostnads-

ersättningen angår, förefinnes redan i gällande resereglemente ingen åt­

skillnad mellan de båda högsta klasserna, i det att på såväl järnväg som

fartyg och skjuts samma ersättning utgår för båda klasserna. En sammanslag­

ning av dessa klasser saknar alltså betydelse, så vitt angår resekostnads-

ersättningen.

En reservant bland de sakkunniga har för sin del förordat ett system

med tre rese- och traktamentsklasser; enligt detta förslag skulle de nu­

varande klasserna sammanslås två och två.

Från vissa av de hörda myndigheterna har även påpekats möjligheten att

ytterligare förenkla klassindelningen. Kommunikationsverkens lönenämnd

har sålunda ifrågasatt en indelning i fyra klasser.

Vid frågans behandling inom departementet har även arbetet inriktats

på att söka minska antalet reseklasser.

Det som för närvarande framför allt skiljer de särskilda reseklasserna är

dels rätten att erhålla ersättning enligt olika vagnsklasser på järnväg och

dels rätten att beräkna ersättning efter två hästar, respektive en häst vid

landsvägsfärd.

Vidkommande' ersättningen vid färd å järnväg innebär de sakkunnigas

förslag den ändringen i gällande bestämmelser, att förrättningsmän till­

hörande nuvarande 3:e klassen (de sakkunnigas B-klass) skulle erhålla er­

sättning efter II klass mot nu efter I klass.

De sakkunnigas ordförande har för sin del förordat, att till den föreslagna

B-klassen hänförda befattningshavare skulle berättigas resa efter I klass å

järnväg, samt framhållit, att, därest den av majoriteten föreslagna nedflytt-

ningen för sagda reseklass komme till stånd, jämväl motsvarande nedflytt-

ning borde vidtagas beträffande den näst lägsta klassen från II till III klass

plats å järnväg. Sistnämnda anordning har också förordats av den reser­

vant bland de sakkunniga, som uttalat sig för ett genomgående treklassystem.

Vad beträffar ersättningen för hästskjuts, går nu gränslinjen — vilken

på grund av sin natur måste bliva skarp och oförmedlad — mellan 4:e och

5:e klasserna.

De sakkunniga hava helt frångått det nuvarande systemet beträffande

gottgörelsen för hästskjuts och föreslagit ersättning efter lega för en häst

jämte s. k. milpenningar, stigande från den lägsta till den högsta klassen.

Mot sistnämnda system hava inga anmärkningar riktats från de hörda,

myndigheterna.

23

24

Kungi. Maj:ts proposition Nr 95.

De olika

färdsätten.

J

äril’? & g.

Därest ersättningen för hästskjuts regleras i anslutning till de sakkunnigas

förslag, återstår av åtskillnaderna de olika reseklasserna emellan huvudsak­

ligen den olika rätten till ersättning för vagnsklass å järnväg. Denna

åtskillnad leder efter min uppfattning till en konsekvent indelning av rese­

klasserna i anslutning till tågklasserna. Till den högsta reseklassen skulle

då hänföras de befattningshavare, för vilka ersättning vid järnvägsresa ut-

ginge enligt I vagnsklassen, till mellersta klassen de, som åtnjöte ersätt­

ning efter II klass vagn, och till den lägsta klassen befattningshavare be­

rättigade till gottgörelse för biljett i III klass vagn. Någon anledning att

för övriga färdsätt hava tillgång till en längre gående klassindelning synes

mig ej föreligga. För att få tillräcklig rörelsefrihet beträffande avvägandet

av traktamentsbeloppen böra emellertid dessa helt skiljas från reseklass-

indelningen.

Efter vad jag i det följande, under 3 §, kommer att närmare utveckla,

torde vid en sådan hoppressning av reseklasserna — utom den av de sak­

kunniga förordade sammanslagningen av nuvarande l:a och 2:a klasserna

— dels de högsta befattningshavarna inom den nuvarande 3:e klassen böra

hänföras till den högsta nya reseklassen, dels ock de lägsta befattnings­

havarna inom den nuvarande 5:e klassen få sammanföras med den nuva­

rande 6:e klassen i den nya lägsta reseklassen.

I de på så sätt erhållna tre reseklasserna, vilka lämpligen kunna beteck­

nas A, B och C, skulle övriga färdsätt få inordnas. Detta möter ej heller

några svårigheter, såsom torde framgå av vad jag i fortsättningen får till­

fälle anföra.

Oaktat antalet reseklasser på antytt sätt begränsas, är det möjligt att

genom ett lämpligt inpassande av traktamentsersättningarna i reseklasserna

göra övergångarna mellan dessa tillräckligt mjuka. Till denna fråga åter­

kommer jag vid behandlingen av traktamentsbeloppen.

Huru befattningshavarna böra grupperas inom de olika reseklasserna kommer

att avhandlas under 3 §.

Härefter övergår jag till de olika färdsätten.

Vad angår resa å järnväg, torde böra framhållas, att, då i tabellen för

reseklass A upptages ersättning efter I klass plats å järnväg, härmed avses

plats i högsta klass, som tinnes i tåget, liksom III klass plats för rese­

klass C betyder lägsta plats, oavsett eventuell beteckning på vagnen.

Då sovplatsersättsättning särskilt avhandlas i 11 §, beröres i andra stycket

av 1 § endast själva tågbiljetten, beträffande vilken, såsom nämnts, själv­

kostnadsprincipen är avsedd att tillämpasJ

I detta sammanhang torde böra framhållas, att i de fall, då den resande ej

använt snälltåg, tilläggsavgift för begagnande av sådant tåg givetvis icke

må uppbäras. Att, då resa lämpligen bort företagas med snälltåg, dylik

avgift gottgöres förrättningsman, liar ej ansetts behövligt att särskilt

utsäga.

För min del anser jag det vara ändamålsenligt, att spårväg särskilt upp­

tages i resereglementet, men håller före, att gottgörelse bör utgå endast för

enkel avgift.

^Automobil. Gällande resereglemente upptager icke automobil bland fortskaffnings-

medlen. Detta har — särskilt inom riksdagen — framhållits såsom en av de

betänkligaste bristerna i resereglementet. Vid resa med automobil äger den

resande nu undfå ersättning såsom för hästskjuts. Under de senare åren bar

legan för hästskjuts icke visat någon starkare tendens till nedgång, medan

däremot kostnaden för användande av automobil år efter år minskats. På

grund härav hava resande, vilka varit berättigade till ersättning för skjuts

efter två hästar, vid färd med automobil ofta kunnat på det allmännas be­

kostnad bereda sig en oberättigad vinst.

De sakkunniga hava föreslagit, att vid resa med automobil, där länssty­

relse fastställt taxa, ersättning för avgift enligt taxa skulle tillgodokomma

den resande, dock med den inskränkning, att, där avgiften enligt taxa över­

stege den ersättning, som skolat utgå om hästskjuts använts, ersättningen

skulle beräknas allenast såsom för hästskjuts. Sistberörda inskränkning mo­

tiverades därmed, att enligt vid tiden för betänkandets avgivande gällande

taxor avgiften för en person kunde uppgå till anmärkningsvärt höga belopp

och att det uppenbarligen icke kunde ifrågakomma, att en tjänsteman skulle

få på statsverkets bekostnad använda ett så dyrbart fortskaffningsmedel.

Beträffande ersättning för resa med automobil, för vilken länsstyrelse icke

fastställt taxa, hava de sakkunniga föreslagit, att densamma skulle beräknas

till samma belopp, som utginge vid färd efter häst, d. v. s. med lega för

en häst jämte milpenningar till olika belopp för de olika klasserna.

Nyssberörda av de sakkunniga föreslagna inskränkning av rätten att vid

tjänsteresor erhålla ersättning för färd med automobil har från åtskilliga

i ärendet hörda myndigheter mött mycket starkt motstånd. Inskränkningen

i fråga har ansetts desto mer oberättigad, som det enligt förslaget icke all­

tid stode i den resandes skön att välja ett billigare fortskaffningsmedel.

Från flera av de hörda myndigheterna har ock framhållits, att de resande

vid färd med automobil borde komma i åtnjutande av milpenningar, även om

dessa i dylikt fall borde sättas till lägre belopp än som av de sakkunniga

föreslagits vid färd med skjuts. Milpenningarna vore nämligen avsedda att

täcka kostnaden bland annat för beställning och hämtning av skjuts, och

dylik kostnad vore i många fall oundviklig vid användande av automobil.

Till undanröjande av det missförhållandet, att förrättningsmän med stöd

av resereglementet tillgodoräknade sig ersättning såsom för skjuts i sådana

fall, då de genom att färdas med automobilomnibus kunnat högst väsentligt

nedbringa resekostnaden, har riksräkenskapsverket i en till Kungl. Maj:t

år 1924 ingiven skrivelse upptagit resereglementssakkunnigas förslag, att

resande vid färd med automobil, där länsstyrelse fastställt taxa, skulle

erhålla ersättning för avgift enligt taxan.

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

•28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

färd i förefintlig omnibus bör därför i normala fall kunna äga rum. Annor­

lunda ställer sig saken vid resor, som äga rum nattetid eller som sträcka sig

över mer än en dag. Den resande är då vanligen utrustad med vidlyftigare

bagage, och det kan ibland möta hinder att forsla detta på omnibus. Där

sådan forsling är möjlig, torde ofta särskild avgift därför upptagas.

På grund av vad sålunda anförts och då det ligger i statens intresse att

uppmuntra till användande av ifrågavarande billiga transportmedel, synes

det böra ordnas så, att jämväl den resande får någon fördel av att begagna

omnibus. Att tillerkänna den resande kilometerpenningar såsom vid färd

med taxeautomobil eller med hästskjuts kan dock ej anses vara berättigat,

då den resande vid anlitande av omnibus i huvudsak är befriad från de kost­

nader, vilka kilometerpenningarna äro avsedda att täcka. Däremot synes

det vara rimligt, att den resande vid färd med omnibus tillerkännes ersätt­

ning för avgift för två platser. En dylik anordning blir för statsverket

förmånligare, än om kilometerpenningar skulle medges.

Vad därefter angår ersättningen för färd med taxeautomobil, varmed

bör förstås automobil i yrkesmässig trafik utom omnibus, lärer frågan under

nuvarande förhållanden, då automobiltaxoma, såsom nyss visats, äro upp­

gjorda efter mycket skiftande grunder, lämpligast lösas på det sätt, att den

resande tillerkännes avgift för en person efter den lägsta taxa, som för resan

kunnat ifrågakomma. Förrättningsman bör alltså, där hinder ej möter, an­

vända automobil, för vilken skall tillämpas den lägsta för orten fastställda

tariffen. Har han nödgats använda dyrare automobil, bör han likväl få

ersättning enligt taxan för sådan bil; i reseräkningen bör då uppgivas, att

billigare automobil ej stått att erhålla.

Då å ena sidan automobilskjuts numera stundom är billigare än skjuts

efter häst samt det ligger i statens intresse att det snabbare fortskaffnings-

medlet kommer till användning, och då å andra sidan den resande vid färd

med taxeautomobil får vidkännas i huvudsak samma extra kostnader — för

hämtning och beställning m. m. — vilka äro förbundna med hästskjuts,

anser jag det vara lämpligt och rättvist, att den resande vid färd med

taxeautomobil erhåller kilometerpenningar liksom vid användande av häst­

skjuts.

Det av de sakkunniga föreslagna villkoret för rätt att använda automobil,

eller att kostnaden icke finge bliva större än vid användandet av hästskjuts,

har numera, då automobiltaxoma undergått en allmän och betydlig .sänk­

ning, mist en stor del av sitt berättigande. Huruvida en resa bör ske med

automobil eller på annat sätt bör bedömas ur lämplighetssynpunkt och med

hänsyn till rese- och traktamentskostnaden i dess helhet, och jag har därför

i mitt förslag icke upptagit berörda villkor.

K-ungl. Maj:is proposition År .

95

.

2

!»

Såsom ett missförhållande har allmänt betecknats, att resande vid använ­

dande av motorcykel, velociped, skidor (utan dragare), annat av den resande

personligen drivet resdon ävensom vid färd till fots ägt och enligt de sak­

kunnigas förslag skulle äga rätt till ersättning såsom för hästskjuts. Även

enligt min mening bör vid användande av dylikt färdsätt den resande kunna

åtnöjas med mindre ersättning. Om vid sådan färd dubbla beloppet av de

vid färd med hästskjuts och taxeautomobil föreslagna kilometerpenningarna

får utgå, synes den besparing, som genom användande av dylika färdsätt

uppkommer, bliva på lämpligt sätt fördelad mellan det allmänna och den

resande.

Vad slutligen beträffar ersättningen för hästskjuts, hava de sakkunniga

föreslagit, att den skall utgå med lega för en häst jämte milpenningar till

olika belopp för de olika klasserna. Så till vida är jag av samma mening

som de sakkunniga, att jag anser ersättningen böra utgå med lega för en

häst jämte kilometerpenningar. Men i övrigt har jag vissa erinringar att

göra mot de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava tänkt sig, att lega för häst skulle utgå efter gäl­

lande taxa vid den skjutsanstalt, från vilken. skjuts med minsta kostnad

borde kunna erhållas, men efter den för orten fastställda maximiskjutslegan

för det fall, att ingen skjutsanstalt vore skyldig att tillhandahålla skjuts vid

den plats, från vilken resa företages.

Skjutslegan vid skjutsanstalterna sammanfaller nästan alltid med maximi-

legan, vilken för närvarande i medeltal utgör omkring 4 kronor per mil under

den ljusare delen av dygnet och omkring 4 kronor 80 öre per mil under den

mörkare delen av dygnet. Det lärer vid sådant förhållande visa sig lämp­

ligt, att ersättning till de resande alltid må, i likhet med vad som i 7 § av

gällande resereglemente är för visst fall stadgat, beräknas efter maximi-

legan. En sådan åtgärd skulle betydligt underlätta reseräkningarnas upp­

sättande och granskning. I de ytterst fåtaliga fall, då skjutslegan icke

sammanfaller med maximilegan, kunde väl med ett sådant stadgande hända»

att den resande vunne på en dylik föreskrift, men detta uppväges avgjort

av vinsten för det allmänna genom bestämmelsens förenkling. Skulle i något

sällsynt undantagsfall skjutslegan utgå med högre belopp än maximilegan,

så att den resandes ersättning, bortsett från kilometerpenningar, icke försloge

till kostnadernas gäldande, hör han givetvis, på sätt redan nu är stadgat, er­

hålla gottgörelse för vad han utgivit.

T anslutning till vad redan faktiskt gäller och även av resereglements-

sakkunniga förordats, bör ersättning såsom för hästskjuts utgå för anlitande

av fortskaffningsmedel, som ej särskilt uppräknas i 1 §.

Enligt nu gällande resereglemente (13 §) beräknas, dä hästskjuts anlitas,

skjutsersättning alltid för minst 5 kilometer, detta beroende på att enligt

skjutsstadgan (27 §) skjuts intill en halv mil betalas såsom för en halv mil.

Därest förrättningsmannen går eller tar sig fram med velociped, skidor eller

Motorcy­

kel, av för­

rättninga­

rna n n e n

personli­

gen drivet

resdon

eller fot­

vandring.

Häst-

skj lits in. m

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

dylikt fortskaffningsmedel, utgår däremot ersättningen icke för längre väg

än som verkligen tillryggalagts.

Då det numera, med den indragning av skjutsanstalter, som på senare år

ägt rum, torde bliva mera undantag än regel att resande använder s. k.

gästgivarskjuts, synes ersättningen för hästskjuts i allmänhet höra beräknas

efter den verkligen tillryggalagda väglängden (jfr 6 §). För att tydligt

utmärka detta torde böra utsägas, att ersättningen för hästskjuts utgår efter

den för orten fastställda maximiskjutslegan, för kilometer räknat. I de fall,

då gästgivarskjuts verkligen anlitats och alltså nyss anförda föreskrift i

skjutsstadgan kommer i tillämpning, bör emellertid självfallet ersättning utgå

för berörda minimiväglängd.

Har den resande nödgats för enskild skjuts erlägga högre ersättning än

enligt maximiskjutslegan, bör han — liksom då det gäller gästgivarskjuts

— erhålla gottgörelse för vad han utgivit.

I fall, då högre betalning än efter maximiskjutslegan kräves för enskild

hästskjuts eller för fortskaffningsmedel, som i ersättningshänseende skall

jämställas med hästskjuts, bör såsom regel fordras, att förrättningsmannen

med kvitto styrker vad han utgivit. Vid anlitande av gästgivarskjuts bör

det däremot vara tillräckligt för utbekommande av ersättning, att förrätt­

ningsmannen hänvisar till att gästgivarskjuts använts.

Kil ometer-

p enningar.

Slutligen återstår frågan om beloppet av de kilometerpenningar, som böra

tillkomma de resande vid färd med hästskjuts och taxeautomobil. De sak­

kunniga hava föreslagit 6, 5, 4, 3 och 2 kronor per mil i de olika

klasserna. I milpenningama skulle inbegripas ersättning för kostnader för

hämtning av skjuts, åkdonslega samt beställnings- och väntpenningar, var­

jämte i motiveringen angivits, att milpenningarna jämväl avsåge att för

befattningshavare i de högre reseklasserna möjliggöra användandet av’ två

hästar i de landsändar, där detta vore brukligt.

Enligt gällande resereglemente äger den resande undfå såsom gottgörelse

för åkdonslega, med däruti inbegripen ersättning för beställningspenningar,

följande belopp, för nymil räknat, nämligen:

l:a och 2:a klasserna................... ......................................... 1 krona 50 öre

3:e » 4:e

»

.............................................................. 1

»

— »

5:e » 6:e

»

.............................................................................. 75 »

Såsom jag i det följande kommer att förorda, skulle enligt mitt förslag

särskild ersättning utgå för väntpenningar. I kilometerpenningarna skulle

inbegripas, bland annat, ersättning för hämtning av skjuts, åkdonslega samt

s. k. beställningspenningar. Då dessa kostnader äro desamma, oavsett vilken

reseklass förrättningsmannen tillhör, synes mig giltig anledning saknas att

bestämma kilometerpenningarna till olika belopp för olika reseklasser. Vad

beloppet angår synes mig detsamma kunna begränsas till 15 öre per kilo­

meter. Vid färd med motorcykel, av förrättningsman drivet resdon eller

fotvandring, bör, med hänsyn till att användande av dessa fortskaffnings-

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Trakta­

ments­

belopp.

En annan av de sakkunniga har förordat traktamentsbelopp av respektive

24, 21, 18, 15 och 12 kronor, därav dyrtidstillägg 3 kronor i varje klass.

I det av en utav de sakkunniga förordade systemet med tre reseklasser

hava traktamentena upptagits till belopp av respektive 22, 18 och 14 kronor.

Mot den av de sakkunniga förordade principen om uppdelning i dag- och

nattraktamenten har någon erinran i allmänhet icke rests av de hörda myndig­

heterna. Däremot har från åtskilliga håll anmärkning framförts mot att

nattetiden tilltagits allt för knappt ävensom mot att traktamentet för natt

skulle förloras, om den resande endast viss del av natten innehaft sovplats

på järnväg eller liggplats å fartyg. Åtskilliga myndigheter hava ansett de

föreslagna traktamentsbeloppen vara väl låga. Järnvägsstyrelsen har där­

emot företrätt en motsatt ståndpunkt och uttalat sig för att de föreslagna

dyrtidstilläggen skulle bortfalla.

För min del ansluter jag mig till tanken pa traktamentenas uppdelning

i dag- och nattraktamenten. Vad särskilt angår frågan om den tid av dyg­

net, som skall betraktas såsom natt, bör enligt min uppfattning denna tid

tilltagas så kort, att nattraktamente normalt endast kommer att utgå för

det fall, att den resande verkligen anlitat nattlogi utom hemmet. 1 övriga

fall är ett särskilt nattraktamente näppeligen betingat. Med denna utgångs­

punkt anser jag nattraktamentsberäkning böra tillämpas allenast för tiden

från och med klockan 12 midnatt till klockan 6 på morgonen. För valet

av förstnämnda klockslag talar den omständigheten, att beräkning av nytt

dygn samtidigt inträder. Och vad den senare tidpunkten angår, synes man

med allt fog kunna göra gällande, att en resa, som påbörjas senare än

klockan 6 på morgonen, icke bör berättiga till traktamente för natt. Till

frågan, i vad mån nattraktamente bör avstås vid resa å järnväg och far­

tyg, återkommer jag längre fram.

I fråga om själva traktamentsindelningen innebar de sakkunnigas förslag

endast en sammanslagning av de nuvarande två högsta klasserna — en an­

ordning, som ej föranlett erinran från de hörda förvaltningsmyndigheterna.

Vid den inom finansdepartementet vidtagna överarbetningen av de sak­

kunnigas förslag har ett flertal olika traktamentsindelningar övervägts.

Det har till en början undersökts, om ej antalet traktamenten lämpligen

skulle kunna begränsas till tre, ett för varje reseklass. En dylik anordning

för emellertid med sig bestämda olägenheter. Även om dygntraktamentet

för den nuvarande högsta klassen icke skulle höjas med — i genomsnitt —

större belopp än för den nuvarande lägsta klassen, komme skillnaden att

bliva ej mindre än 6 kronor mellan varje traktamente. Visserligen kan

skalan något sammanpressas, på sätt ock förordats av en reservant bland de

sakkunniga, men då blir ökningen för den högsta klassen alltför obetydlig

och för den lägsta alltför kostsam. En mycket betydande olägenhet av ett

konsekvent genomfört treklassystem är, att övergångarna mellan de särskilda

34

En sådan uppdelning av traktamentet, att viss del därav skulle hänföras

till dyrtidstillägg, har jag ansett ej vara att förorda. Skulle en så avse­

värd förskjutning i levnadskostnaderna inträffa, att ändring i traktaments­

beloppen måste vidtagas, lärer detta kunna ske, även om ej någon del av

traktamentet betecknas såsom dyrtidstillägg.

Med det antal traktamenten, som jag sålunda anser mig böra förorda,

kunna reseklasser och traktamenten så anordnas, att två närliggande löne­

grader hava antingen resekostnads- eller traktamentsersättning lika. Är ej rese-

kostnadsersättningen gemensam, så förenar alltså i stället traktamentsersätt-

ningen lönegraderna.

Genom sammanställning av reseklasser och traktamenten erhållas följande

olika ersättningar: A 24, A 21, B 21, B 18, B 15, C 15 och C 12.

3 §.

I 3 § avhandlas till en början reseklass- och traktamentsindelningen

beträffande de olika befattningshavarna.

Vad först angår indelningen i reseklasser bliva givetvis för densamma i

hög grad avgörande de olika förmåner, som åtfölja de skilda klasserna.

Särskild betydelse har härvid den vagnsklass, efter vilken vid färd å järn­

väg ersättning åtnjutes.

Vid behandlingen av denna fråga torde man böra utgå frän förhållandena

vid kommunikationsverken och de delar av den civila statsförvaltningen i

övrigt, för vilka samma lönesystem gäller. Härtill finnes så mycket större

anledning, som vid kommunikationsverken för närvarande reseklassindel-

ningen principiellt följer lönegradsindelningen, vilken för framtiden i regel synes

böra bliva grundläggande för indelningen i resereglementsavseende för alla

nyreglerade förvaltningsgrenar. — I fortsättningen anger jag icke lönegra­

derna för kvinnliga befattningshavare, enär dessa vid inordnandet i den

manliga löpeskalan givetvis få åtfölja de manliga tjänstemännen i rese-

reglementshänseende.

Till den högsta reseklassen böra hänföras befattningshavare i de nuvarande

lönegraderna A 1—4 vid allmänna civilförvaltningen liksom de ämbetsmän

vid såväl allmänna civilförvaltningen som kommunikationsverken, vilka

tillsättas på förordnande och i avlöningshänseende äro jämställda med befatt­

ningshavare i nyssnämnda lönegrader.

Till den näst högsta reseklassen hava resereglementssakkunniga velat hän­

föra den nuvarande 3:e klassen, d. v. s. i stöld sett lönegraderna B lo 20

(vid kommunikationsverken lönegraderna A 15—20).

Mot denna indelning har i allmänhet icke framställts någon erinran från

de hörda myndigheterna. Däremot hava dessa vänt sig mot att befattnings­

havare i de sakkunnigas klass B skulle nedflyttas från I till II klass ä

järnväg. Det har särskilt ansetts obilligt, att befattningshavare i de jäm­

förelsevis höga lönegrader, varom här är fråga, skulle vid nattresa berövas

möjligheten att erhålla sovplats i egen kupé.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

36

Kungl. M(ij:ts proposition Nr 9ö.

För att ersättning efter I klass å järnväg skall kunna tillerkännas de av

mig nämnda grupperna, böra dessa hänföras till högsta klassen i reseregle-

mentet, Då jämväl i fråga om ersättning för övriga färdmedel en sådan

anordning synes lämplig, får jag för min del förorda densamma.

Övriga till den nuvarande 3:e klassen hörande befattningshavare böra hän­

föras till den mellersta nya reseklassen, B, liksom ock befattningshavare i den

nuvarande 4:e klassen, som vid kommunikationsverken nu regelmässigt om"

fattar lönegraderna 10-14 och vid allmänna civilförvaltningen upptar bland

andra den gamla s. k. första normallönegraden.

Beträffande åter den nuvarande 5:6 klassen synes en viss klyvning böra

ske vid inordnandet i det nya reseklassystemet. Till 5:e klassen, för vil­

ken reseersättning å järnväg utgår efter II klass plats, höra nu, såsom re­

gel, vid kommunikationsverken 5:e—9:e lönegraderna, medan den lägre per­

sonalen är hänförd till 6:e klassen. På grund av de särskilda bestämmel­

ser rörande resekostnads- och traktamentsersättning för kommunikations-

verkens personal, vilka utfärdats av Kungl. Maj:t och vederbörande verks*

styrelser, lärer det emellertid endast mera undantagsvis förekomma, att

befattningshavare i 5:e — 7:e lönegraderna åtnjuta ersättning för II klass

biljett. Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att kommunikations-

verkens lönenämnd vid förordandet av en indelning i fyra rese(- och trakta-

ments)klasser utgått från att till den lägsta klassen borde hänföras tjänste­

män inom lönegraderna 1—7. Såsom skäl härför har nämnden anfört, att en

naturlig gräns med hänsyn till arbetskvaliflkationer, befordringssystem m. m.

syntes förefinnas mellan 7:e och 8:e lönegraderna. Även telegraf-och vatten­

fallsstyrelserna hava förordat samma gräns mellan de båda lägsta rese(- och

traktaments)klasserna, varvid emellertid förutsatts eu indelning i fem klasser.

I anslutning till vad sålunda i stort sett redan gäller och med hänsyn

tagen till den övergång till III klass å järnväg, som bland den resande all­

mänheten i stor utsträckning ägt rum under senare år, vill jag för min de!

förorda, att befattningshavare, hörande till lönegrad lägre än den nuvarande

8:e, hänföras till den lägsta nya reseklassen, C, liksom de befattningshavare

som nu höra till 6:e klassen i resereglementet.

Vid bifall till vad jag nu anfört skulle de tre reseklasserna komma att,

vad den nyreglerade civila förvaltningen angår, omfatta: högsta klassen

tjänstemän i chefsställning (lönegraderna A 1—4) och därmed jämförliga

befattningshavare tillsatta medelst förordnande samt befattningshavare i

nuvarande lönegraderna för manliga tjänstemän 19 och 20 (i den i stats­

verkspropositionen föreslagna nya löneplanen 29 och 30), mellanklassen be­

fattningshavare i lönegraderna 8—18 (nya löneplanen 15—28) samt lägsta

klassen den i lägre lönegrader placerade personalen.

Härefter övergår jag till frågan om traktamentsbeloppens fördelning

på olika lönegrader vid allmänna civilförvaltningen och kommunikations­

verken. Förhållandena beträffande såväl resekostnads- som traktainentsersätt-

Klut (/t. Maj; fn proposition Nr 95.

37

ning åt statens befattningshavare i övrigt torde sedan kunna upptagas till

behandling i ett sammanhang.

I anslutning till de sakkunnigas förslag torde det av mig förordade högsta

traktamentsbeloppet böra. utgå till befattningshavare i de bilda högsta nu­

varande klasserna. Traktamentet i fråga —- 24 kronor för dygn — skulle

alltså tillkomma befattningshavare i allmänna civilförvaltningens lönegrader

A 1—4 och med dessa jämställda tjänstemän.

Ett traktamentsbelopp av 21 kronor bör tillkomma befattningshavare i

nuvarande 3:e reseklassen, d. v. s. lönegraderna 15—20 i nu gällande löne-

plauei för manliga tjänstemän och 24—30 i do föreslagna nya löneplanerna

ävensom kommittéledamöter och sakkunniga.

Till den personalgrupp, för vilken traktamentet skulle utgå med 18 kronor,

böi i stort sett hänföras huvuddelen av den nuvarande 4:e klassen, vilken

såsom nämnts vid kommunikationsverken regelmässigt omfattar 10:e—14:e

lönegraderna.

Ehuruväl 8:e och 9:e lönegraderna vid kommun i kationsverken för när­

varande i regel äro hänförda till 5:e klassen i resereglemente!, linnes ett

avsevärt antal befattningar inom dessa grader, som äro hänförda till 4:e

klassen, bland andra manliga postexpoditörer, telegraf assistenter, stations-

skrivare samt kontorsskrivare vid statens järnvägar och vattenfallsverk.

Att undantag gjorts för dessa befattningar förklaras därav, att desamma

före 1919 års lönereglering för kommunikationsverken tillhörde 4:e klassen.

Då det nu gäller att antaga nytt resereglemente med helt ny indelning i

reseklasser och traktamentsgrupper, kan det efter min uppfattning ej längre

ifrågakomma att inom de särskilda lönegraderna medgiva vissa befattnings­

havare resekostnads- och traktamentsersättning efter en grund och andra

befattningshavare efter en annan. I enlighet härmed böra samtliga befatt­

ningshavare i lönegraderna 8 och 9 erhålla traktamente av 15 kronor för

dygn. Det vill emellertid synas, att jämväl befattningshavare i lönegra­

derna 10 och 11 böra kunna åtnöjas med samma traktamentsbelopp. Någon

åtskillnad i kompetenshänseende mellan å ena sidan berörda tjänstemän i

8:e lönegraden och å andra sidan de i 10:e lönegraden nu placerade förste

postexpeditörer, förste telegrafassistenter och förste stationsskrivare ävensom

bokhållare vid statens järnvägar och vattenfallsverk samt de till ll:e löne­

graden hänförda förste bokhållare vid statens järnvägar torde ej finnas.

Det synes vara så mycket lämpligare att draga gränsen nedanför den 12:e

nuvarande lönegraden, som mellan denna och ll:e lönegraden ligga två

löneklasser. Ej heller vid allmänna civilförvaltningen synes svårighet möta

att förlägga ifrågavarande traktamentsgräns mellan motsvarande lönegrader.

De grupper, som härav skulle beröras, äro väsentligen assistenter av 2:a

klass vid fångvården, tullförvaltare av klass 4 samt tullkassörer, alltså ett

jämförelsevis ringa antal befattningar. Det bör vid denna frågas bedö­

mande ihågkommas, dels att även de befattningshavare i den nuvarande

4:e klassen, som skulle placeras i den näst lägsta traktamentskategorien,

komma att erhålla ett traktamente, som för dygn räknat överstiger det nu

utgående, och dels att ifrågavarande befattningshavare skulle bibehållas

vid förmånen av resekostnadsersättning efter II klass på järnväg.

På nu anförda skäl anser jag, att befattningshavare i nuvarande löne­

graderna 8—11 (nya löneplanen 15 — 19) böra erhålla traktamente av 15

kronor för dygn.

Traktamente av 15 kronor för dygn bör vidare tillkomma huvuddelen

av befattningshavarna i nu gällande resereglementes 5:e klass. Denna klass

omfattar för närvarande vid kommunikationsverken normalt lönegraderna

5—9. Vad beträffar 5:e lönegradens ställning i förevarande avseende, synas

bestämda skäl — utöver den rena besparingssynpunkten — tala för att

denna lönegrad i traktamentshänseende sammanföres med de lägre löne­

graderna.

Vid allmänna civilförvaltningen stå lönegraderna B 4 och 5 varandra

organisatoriskt nära, varför det knappast torde vara anledning att där skilja

på dessa grader i traktamentshänseende. Att märka är, att för närvarande

vid såväl kommunikationsverken som allmänna civilförvaltningen mellan

5:e och 6:e lönegraderna — liksom mellan 4:e och 5:e lönegraderna — ligga

två löneklasser mot eljest regelmässigt en. Det bör ock framhållas, att enligt

nu gällande bestämmelser i avseende å längden av semester skillnad göres

just mellan 5:e och 6:e lönegraderna. Med hänsyn till de mera kvalifice­

rade kvinnliga befattningar, som enligt förslaget till ändring i avlönings-

reglementet skulle hänföras till nya ll:e lönegraden, vilken skulle inskjuta^

mellan nuvarande 5:e och 6:e lönegraderna, synes det vara skäligt, att. denna

lönegrad får hänföras till den högre traktamentsgruppen. Gränsen mellan

det näst lägsta traktamentsbeloppet, 15 kronor, och det lägsta, 12 kronor,

skulle alltså gå mellan 10:e och ll:e lönegraderna efter den nya löneplanen.

Något behov av att för traktamentenas beteckning införa särskilda trakta-

mentsklasser lärer ej föreligga, utan synes befattningshavarnas indelning

beträffande resekostnads- och traktamentsersättning tydligast framträda, därest

jämte reseklassen angives själva traktamentsbeloppet för dygn.

I anslutning till vad förut anförts skulle sålunda befattningshavarna vid

allmänna civilförvaltningen, i de delar densamma nyreglerats, hänföras till

följande reseklasser och uppbära följande traktamentsbelopp för dygn räknat:

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Lönegraderna A

1-- 4 ersättning A 24

»

B 29--30

»

A 21

»

B 24 --28

»

B 21

»

B 20--23

»

B 18

»

B 15--19

»

B 15

»

B 11--14

»

C 15

»

B

1--10

»

C 12.

De i 2 kap. avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen omför-

mälda befattningshavarna böra givetvis hänföras till samma rese- och trakta-

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

stämmelsen om 2 kilometers minimiväglängd såsom förutsättning för ratt

till reseersättning ansetts obillig.

Enligt 1907 års resereglemente gäller såsom allmän regel, att vid resa,

som företages med annat fortskaffningsmedel än skjuts, ångfartyg eller järn­

väg, resekostnadsersättningen skall utgå såsom för skjuts. Av 27 § i stadgan

om skjutsväsendet den 22 juni 1911 följer, att ersättning för färd, kortare

än 5 kilometer, beräknas såsom för 5 kilometer År 1922 vidtogs sådan

ändring av 13 § resereglemente!, andra stycket, att den stadgade minsta

våglängden för utbekommande av skjutsersättning ökades från 1 till 2 kilo­

meter. Samtidigt gjordes emellertid ett tillägg till nämnda paragraf av

den innebörd, att i annat fall än då hästskjuts verkligen anlitats rese­

kostnadsersättningen ej utgår för längre väg än som tillryggalagts. För

kortare våglängd än 5 kilometer, som tillryggalägges till fots, med velociped

eller dylikt, utgår alltså för närvarande visserligen ersättning enligt skjuts-

legan men blott för kilometer räknat och i varje fall ej för kortare våg­

längd än 2 kilometer. Härigenom har den väsentligaste olägenheten av

den ursprungliga bestämmelsen undanröjts.

I mitt förslag ingår en omläggning av ersättningen för färd med motor­

cykel, till fots eller med resdon, drivet av förrättningsmannen själv, så att

allenast dubbla kilometerpenningar därvid utgå. Tillika innebär förslaget,

att även vid användande av hästskjuts ersättning ej längre får beräknas för

mera än den tillryggalagda vägen utom då s. k. gästgivarskjuts använts och

skjutsstadgans 5-kilometersberäkning träder i tillämpning. Med hänsyn härtill

och då förhållandena givetvis kunna vara sådana, att det framstår såsom

obilligt att ej medgiva ersättning för färd upp till 2 kilometer och — må­

hända efter kort uppehåll — samma sträcka tillbaka, har jag ansett mig kunna

tillmötesgå kravet på nedsättning av ifrågavarande väglängd till 1 kilometer.

I förhållande till de sakkunnigas förslag vill jag förorda även den mera

av formella än av- reella skäl föranledda ändringen, att jämväl beträffande

färd å järnväg, fartyg och spårvagn minimiväglängd av 1 kilometer kräves

för utbekommande av reseersättning.

Jag torde även böra beröra en annan omformulering av ifrågavarande

paragraf, varigenom en nu förefintlig oegentlighet skulle undanröjas. 13 §

i 1907 års resereglemente tolkas för närvarande så, att en person, som reser

från ett Stockholms stad tillhörande planlagt område till ett annat dylikt,

beläget på exempelvis 3 kilometers avstånd från det förra, icke erhåller

någon reseersättning. Han har nämligen under hela resan varit på avstånd

ej överstigande 2 kilometer från planlagt område. En ändring synes böra

göras i den riktning, att den, som färdas mer än 1 kilometer utanför

planlagt område, erhåller rätt till reseersättning, oavsett var resans begyn­

nelse- och slutpunkter äro belägna.

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

anses som annat än rättvist, då den avsevärda behållning, som förrättnings-

män enligt nu gällande bestämmelser kunna göra sig genom samåkning,

måste betecknas som obehörig vinst på statsverkets bekostnad. Att finna

en i alla avseenden fullt tillfredsställande lösning av denna mer än vanligt

svårlösta fråga anse de sakkunniga emellertid hart när omöjligt. Ty vilket

alternativ man än väljer bland dem, som kunna ifrågakomma, torde alltid

uppstå vissa svårigheter vid tillämpningen. Att därför helt uppgiva saken,

anse de sakkunniga emellertid icke riktigt, utan synes man böra föredraga

en över huvud antaglig lösning av frågan framför ingen alls. Milpen­

ningarnas slopande till halva beloppet i samtliga fall av samåkning torde

medföra en ej ringa besparing för statsverket och ur denna synpunkt så­

ledes ingalunda vara betydelselös.»

En av de sakkunniga har efter en utförlig motivering förklarat sig anse

tillräckliga skäl icke förefinnas för den ifrågasatta anordningen.

Av de i ärendet hörda myndigheterna har socialstyrelsen anmärkt, att de

föreslagna bestämmelserna lätt kunde leda till den oegentligheten, att för en

resa, kortare än 50 kilometer, högre reseersättning komme att utgå än för

en längre resa. Vattenfallsstyrelsen har ansett, att de föreslagna bestäm­

melserna helt säkert komme att visa sig synnerligen opraktiska vid tillämp­

ningen. Paragrafen i fråga borde helt slopas och det med densamma

avsedda syftet i stället förverkligas på så sätt, att staten vid förrättningar

med flera deltagare, där så ske kunde, avgiftsfritt tillhandahölle lämpligt

transportmedel, i vilket fall någon resekostnadsersättning icke borde utgå.

Åtgärder i syfte att undanröja de mest framträdande olägenheterna av

hristen på bestämmelser rörande s. k. samåkning hava redan beslutats av

Kungl. Maj:t. Genom kungörelse den 29 juni 1923 har nämligen fastställts

ändrad lydelse av 16 § resereglementet av den innebörd, att, då vid förrätt-

ningsresa två eller flera i samma förrättning deltagande personer, som

åtnjuta resekostnadsersättning efter resereglementet, samtidigt färdas samma

väg och resekostnadsersättning skall utgå såsom för skjuts, för en var av

färddeltagarna icke må, såvitt angår den gemensamma färdsträckan, beräknas

högre skjutslega än för en häst.

Genom den sålunda vidtagna ändringen av 16 § resereglementet hava väl

de största oformligheterna beträffande ersättningen vid samåkning undan­

röjts, då jji dessa framför allt framträdde i de fall, där förrättningsman

uppbar ersättning efter två hästar. Efter den omläggning av gottgörelsen

för hästskjuts, som av mig förordats, kan emellertid den nu gällande be­

stämmelsen ej bibehållas utan måste ersättas med andra. Härvid synes

vattenfallsstyrelsens uttalande innehålla ett uppslag, som är värt att

taga fasta på: vid förrättningar med flera deltagare bör staten, där

så ske kan, avgiftsfritt tillhandahålla transportmedel. Denna

metod, modifierad i så måtto, att den främste bland förrättningsmännen

bör anskaffa och betala transportmedlet och de övriga förrättningsmännen

färdas avgiftsfritt, torde icke medföra svårigheter av något slag. En dylik

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

borde uppgivas i reseräkningen, och det borde vara de granskande och ut­

betalande myndigheterna angeläget att noggrant tillse, att inga missbruk i

förevarande hänseende ägde rum.

Chefen för rikets allmänna kartverk har i yttrande över förslaget anfört

följande:

»Förslaget innebär, att, då förrättningsman utför sitt arbete på mer än

2 kilometers avstånd från kvarteret, kan han anse sig berättigad till häst-

lega och milpengar för förflyttning till och från detsamma, därest icke

kvarter närmare arbetsplatsen kan erhållas. Begagnar han verkligen skjuts,

skall ersättningen utgå för halv mil, både till och från kvarteret, även om

avståndet understiger 5 kilometer (jfr 4 §). Dessa omständigheter undan­

draga sig kontroll, försåvitt icke verifikation skall företes; likaså den större

eller mindre möjligheten att erhålla kvarter intill förrättningsplatsen, ty

denna möjlighet beror icke blott på bebyggelsen utan även på befolkningens

tillmötesgående. I vissa trakter visas överhuvud mycken ovillighet att upp­

låta kvarter, och under slåttern kan förrättningsman länge få resa från

gård till gård med sitt bagage utan att bliva mottagen. Ombyte av kvar­

ter är alltså ofta förenat med stora svårigheter, men att efteråt och på

avstånd bedöma dessa är icke lätt. Då de sakkunniga i motiveringen (sid.

194) hålla före, att de granskande och utbetalande myndigheterna kunna

tillse, att intet missbruk med avseende på s. k. nattkvartersresor äger rum,

torde detta få anses sangvinisk!, och skall effektiv kontroll anordnas, bliver

denna dyrbar. Medgivandet av ersättning för nattkvartersresor torde därför

i själva reglementet såsom förut böra kringgärdas med starka garantier

mot missbruk eller också borttagas.»

Statskontoret och kammarrätten hava ifrågasatt, huruvida genom de före­

slagna bestämmelserna vore tillräckligt sörjt för att resa för nattkvarters

erhållande icke företoges i onödan. Vad särskilt anginge bestämmelsen att

även under pågående resa avväg finge tagas för ifrågavarande ändamål,

syntes missbruk lätteligen kunna äga rum. När en förrättning avslutats,

borde förrättningsmannen resa genaste vägen hem eller till nästa förrätt-

ningsställe mot åtnjutande av ersättning enligt resereglementets föreskrifter.

Bestämmelsen i 6 § om »lämpligaste» väg och färdsätt syntes åt förrätt­

ningsmannen inrymma tillräcklig rörelsefrihet i förevarande avseende under

själva resan.

Ämbetsverken hava därför föreslagit, att orden »eller under resa till eller

från sådan» måtte ur stadgandet uteslutas.

Det synes mig uppenbart, att den av de sakkunniga föreslagna bestäm­

melsen erbjuder ganska stora möjligheter till missbruk. Vid användande

av moderna fortskaffningsmedel kunna nattkvarter tagas på betydande av­

stånd från förrättningsplatserna, och statsverket kan på sådant sätt oskäligt

betungas med resekostnadsersättning för dylika färder. Eätten till ersätt­

ning för här avsedda resor bör därför så långt möjligt är begränsas. Till

en början hör göras den av statskontoret och kammarrätten föreslagna in­

skränkningen, att orden »eller under resa till eller från sådan» uteslutas.

Därjämte synes böra stadgas en maximigräns, utöver vilken ersättning för

dylik resa icke bör medgivas. Det förefaller mig, som skulle förrättnings-

mannens befogade intresse kunna anses tillgodosett, om det stadgades, att

kostnaden för en dylik resa icke finge överstiga beloppet av traktaments-

ersättningen för en natt. En sådan föreskrift skulle för vederbörande inne­

bära en stark maning att anordna resor och förrättningar på ändamålsen­

ligt sätt, och jag föreslår fördenskull, att en dylik bestämmelse intages i

reglementet.

Vad chefen för rikets allmänna kartverk anfört torde få tagas under om­

prövning, när efter resereglementets fastställande fråga uppstår om utfär­

dande av särskilda s. k. besparingsreglementen för vissa grupper av befatt­

ningshavare, vilkas verksamhet till avsevärd del utövas i samband med

tjänsteresor.

Kungl. Maj ris proposition Nr Hö.

47

11

§.

Beträffande sovvagnsersättning hava de sakkunniga föreslagit, att, om for-

rättningsman vid resa med järnväg under minst tre timmar nattetid begagnat

sig av plats i sovvagn, gottgörelse skall utgå för den avgift han för sådan

plats erlagt, dock ej med högre belopp än avgiften för den vagnsklass, i

vilken han är berättigad att färdas. De sakkunnigas förslag ansluter sig

nära till nu gällande bestämmelser (9 §), dock att för närvarande berörda

minimitid är satt till fyra timmar utan angivande att dessa måste infalla

under nattetid.

Mot de sakkunnigas förslag bär eu av de sakkunniga reserverat sig och

uttalat den meningen, att, om en resande med uppoffring av egen bekväm­

lighet vid färd å järnväg begagnade sig av plats i lägre klass än vartill han

voie berättigad, det vore billigt, att han finge tillgodonjuta härigenom upp­

kommande besparing ej blott, såsom majoriteten föreslagit, på själva rese-

biljetten utan även beträffande den särskilda avgiften för användande av

sovplats.

De i ärendet hörda myndigheterna hava, i den mån de särskilt yttrat sig

i frågan, i allmänhet anslutit sig till den av reservanten uttalade meningen.

Därest, såsom jag i det föregående förordat, rätt att tillgodonjuta bespa­

ring å själva tågbiljetten borttages jämväl beträffande prisskillnaden mellan

II och III klass biljett, kunde det måhända synas följa härav, att besparing

å sovplatsbiljett ej borde tillgodokomma den enskilde förrättningsmannen.

Frågan om denna besparingsmöjlighet bör emellertid ses ur en annan syn­

punkt än då det gäller själva tågbiljetten.

Även för befattningshavare, beträffande vilka det får anses befogat, att dem

tillerkännes ersättning för sovplats i I respektive II klass, kan det under­

stundom — exempelvis då flera i samma förrättning deltagande färdas å

samma tåg — icke innebära någon större uppoffring av bekvämlighet att

begagna II respektive III klass sovvagn. Den besparing, som härvid skulle

uppkomma, därest ersättning för sovplats finge utgå efter den högre klassen,

oavsett i vilken klass resan verkligen företagits, skulle från och med den

1 april 1925 begränsa sig till 10 respektive 5 kronor. Mot denna besparing

48

för den enskilde svarar emellertid en än större vinst för statsverket. Så­

lunda blir reseräkningens belopp så mycket mindre som prisskillnaden mellan

I och II, respektive II och III klass tågbiljett, och samtidigt kan det utrymme,

som blir ledigt genom att den lägre vagnsklassen begagnas i stället för den

högre, göras tillgängligt för andra resande, varigenom eu verklig inkomst

beredes staten i dess egenskap av ägare till praktiskt taget alla järnvägs­

linjer, på vilka sovvagnar framgå.

Liknande synpunkter kunna däremot ej göras gällande i fråga om bespa­

ring å själva tågbiljetten, då järnvägarnas möjlighet att utan ökning i

självkostnaden tillhandahålla allmänheten sittplats i högre vagnsklass (å

dagtåg) knappast torde nämnvärt inkräktas genom att statens förrättnings-

män begagna högre i stället för lägre vagnsklass.

Med hänsyn till att staten torde hava mera att vinna än att förlora på

införandet av rätt för den resande att själv tillgodonjuta besparing å sovplats­

biljett, har jag, om ock efter viss tvekan, ansett mig kunna förorda en om­

läggning av nu gällande bestämmelser i sådant syfte.

Även en annan ändring i de sakkunnigas bestämmelser om sovvagns-

resorna synes böra vidtagas. Sakkunniga hava såsom nämnts föreslagit, att för

rätt till ersättning för sovplatsavgift skulle uppställas det villkoret, att sov­

platsen begagnats under minst 3 timmar nattetid (mellan kl. 12 midnatt

och 7 f. m.). Samtidigt har föreslagits, att den, som under minst 5 timmar

nattetid innehaft plats i sovvagn, icke skulle erhålla traktamente för natt.

Dessa timberäkningar måste givetvis kontrolleras, vilket stundom kunde bliva

rätt besvärligt. Det vill synas, som om man ej trädde något berättigat in­

tresse för nära, därest rätten att tillgodonjuta traktamente bortfölle för

natt, varunder sovplats beretts på statens bekostnad, under förutsättning

nämligen att man såsom villkor för uppbärande av sovplatsersättning fordrar

allenast, att sovvagn begagnats någon del av natten. Den resande får med

antydda ordning själv intresse av att ej använda sovplats under endast några

få timmar. Införas bestämmelser i sådan riktning, kommer någon särskild

kontroll å den tid, varunder sovvagn använts, icke att erfordras.

12

I 11 § av 1907 års resereglemente är föreskrivet, att, om förrättningsman,

som med skjuts anlänt till förrättningsställe, för resan därifrån använt samma

skjuts och för väntningen utgivit gottgÖrelse till den skjutsande, ersättning

för sådan utgift må beräknas, dock icke till högre belopp, än som skulle

hava erfordrats för hämtning av skjuts.

De sakkunniga hava föreslagit jämförelsevis höga milpenningar, avsedda

bland annat att utgöra kompensation för ersättningen för väntpenningar,

vilken på grund av svårigheten att förete behörig verifikation visat sig vara

olämplig.

Då borttagandet av denna särskilda ersättning emellertid kunde bliva

kännbart nog för en del befattninghavare, vilka plägade verkställa mer än

Kungl. Maj:ts proposition Nr

95.

50

den i 13 $ 1 stycket av 1907 års reglemente intagna föreskriften, att rese-

kostnadsersättning icke utgår för färd mellan olika delar av det område»

som är föremål för en förrättning, där icke färden överstigit 5 kilometer.

I sitt yttrande över de sakkunnigas förslag har chefen för rikets allmänna

kartverk erinrat, hurusom samma förslag delvis vore byggt på en i de sak­

kunnigas motivering (sid. 147) angiven grundprincip, att förrättningsman vid

färd över 2 kilometer aldrig skulle vara pliktig att fortskaffa sig till fots»

med skidor eller velociped eller på annat sätt medelst egen kroppskraft. För

kartverket skulle tillämpning av denna princip medföra betydligt stegrade

kostnader under fältarbetsperioderna. Vissa av kartverkets fältarbeten, och

de som sysselsatte den talrikaste personalen, utfördes nämligen på det sätt,

att själva arbetet vore förenat med en så gott som oavbruten förflyttning

till fots, detta emedan det läge i arbetets natur, att det måste utföras till

fots. För undvikande av den kostnadsökning, som nyss berörts, syntes böra

i reglementet föreskrivas, att förflyttning under förrättning, då det ligger i

förrättningens natur att utföras till fots, icke är att anse såsom färd eller

resa annat än i samband med ombyte av kvarter.

Vad kartverkschefen sålunda anfört finner jag beaktansvärt, ehuruväl jag

utgår från att skyldighet för förrättningsman att fortskaffa sig till fots eller

med fordon, drivet av förrättningsmannen personligen, icke inskränker sig

till viss kortare vägsträcka. Då vad som härutinnan gäller färd till fots

även bär sin tillämpning på velociped, skidor, sparkstötting och andra dylika

av förrättningsman personligen drivna resdon, har jag emellertid ansett

paragrafen böra formuleras därefter.

14 §.

I 1907 ars reglemente (15 § 1—3 mom.) medgavs de resande ersättning

med vissa mindre belopp för transport av reseffekter vid färd å järnväg

eller fartyg. Med hänsyn till de många anmärkningar och det mycket tids­

ödande besvär, som bestämmelserna om ersättning för transport av effekter

förorsakat, upptogo resereglementssakkunniga ej någon rätt till dylik ersätt­

ning i sitt förslag. Utgifterna i fråga ansågo de sakkunniga böra gottgöras

genom traktamentsersättningen. I samband med övriga inskränkningar i

rätten till resekostnadsersättning borttogs år 1922 den särskilda ersättningen

för transport av egentliga reseffekter. Kvar står emellertid den bestämmel­

sen, att förrättningsman äger rätt till ersättning för vad han utgivit för

transport av redskap, instrument eller dylikt, som han för förrättnings

verkställande nödgats medföra.

De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit sistberörda, nu gällande före­

skrift, till ordalagen dock något modifierad för att icke giva anledning till

en allt för snäv tolkning av bestämmelsen. Därvid hava de sakkunniga

uttalat den åsikten, att ersättning jämväl borde få utgå för transport av

särskild klädesutrustning, som kunde vara »påkallad av årstiden eller mark­

förhållandena (t. ex. päls och storstövlar)».

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

54

minst 5 timmar nattetid innehar plats i sovvagn eller liggplats å fartyg,

utgår dock icke traktamente för natt.»

Från i ärendet hörda myndigheter har framhållits önskvärdheten av en

formulering, som tydligt angiver, att, om en förrättningsman på grund av

personliga förhållanden gratis erhölle nattlogi, sådant icke skulle betaga

honom rätten till traktamente för natt. I anledning härav hava orden »på

grund av gällande bestämmelse» inskjutits i paragrafen.

Under 11 § hava angivits skälen till att ersättning för sovplats å järnväg

bör medföra indragning av nattraktamentet.

19 $.

I överensstämmelse med 18 § i 1907 års resereglemente hava de sakkun­

niga föreslagit, att traktamentsersättning må utgå även vid uppehåll, som

under förrättningsresa föranledes av naturhinder, styrkt sjukdom eller annan

giltig anledning.

De sakkunniga hava anfört, att, såvitt erfarenheten gåve vid handen, något

praktiskt behov icke förelåge att stadga en viss maximitid, under vilken

traktamentsersättning uti ifrågavarande fall finge utgå. En annan mening

har emellertid uttalats av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som ansett dylik

ersättning böra medgivas allenast för viss kortare tid samt i övrigt för­

behållas Kungl. Maj:t att efter framställning i vart särskilt fall besluta

angående den ersättning, som därutöver kunde anses skälig.

Den omständigheten, att bestämmelsen i fråga hittills veterligen icke

missbrukats, utesluter ej möjligheten att så framdeles skulle kunna ske.

I likhet med nyssnämnda länsstyrelse anser jag därför en tidsbegränsning

— förslagsvis 14 dagar — böra införas.

Ordet »förrättningsresa» synes för undvikande av misstolkning böra ut­

bytas mot »resa eller förrättning».

20

$.

20 § överensstämmer i sak med 19 § 8 mom. i 1907 års reglemente och

med 22 § i de sakkunnigas förslag.

21

§.

21 § motsvarar 23 § 1 stycket i de sakkunnigas förslag, vilket i denna

del icke föranlett erinran från något håll.

22

§.

22 § överensstämmer i sak med 25 § i 1907 års reglemente och med 26 §

i de sakkunnigas förslag.

; :

23 $.

23 § motsvarar 27 § i de sakkunnigas förslag.

Med hänsyn till vad jag anfört vid 18 § har föreskriften om skyldighet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

Denna föreskrift synes vara obehövlig och har därför uteslutits i mitt;

förslag.

.

.

..

Av de sakkunniga hava vidare angivits ej mindre de fall, då förrätt*

ningsman icke skulle äga uppbära ersättning med högre belopp än scm av

honom utgivits, än även de fall, då han skulle anses berättigad tillgodogöra

sig uppkommande besparing å resekostnaden. De sålunda föreslagna be­

stämmelserna utgöra emellertid endast konsekvenser av stadgandena i rese-

reglementet och lära fördenskull icke böra särskilt angivas. Det nu upp­

gjorda förslaget torde få anses tydligt angiva de fall, då självkostnads­

principen är avsedd att tillämpas.

31 §. De sakkunniga hava i 31 § framlagt förslag till bestämmelser i fråga oni

sättet för anförande av besvär över myndigheters beslut i ärende rörande

ersättning enligt resereglementet.

Sedan numera genom kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med

föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärknings­

mål m. m. bestämmelser i ämnet blivit meddelade, lära ytterligare före­

skrifter härutinnan icke kunna anses erforderliga, vadan de av de sak­

kunniga föreslagna bestämmelserna i nu föreliggande förslag uteslutits.

Dtffarte- Föredraganden uppläser härefter förslag till allmänt resereglemente samt

'bemslänan18 ^ems^^er» Kungl. Maj:t måtte besluta inhämta riksdagens yttrande

över detta förslag med förklarande därvid, att Kungl. Maj:t har för avsikt att,

efter mottagande av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen av

samma förslag och förordna om utfärdande av författning i ämnet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition i ämnet skall avlåtas till

riksdagen av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

E. Regnér.

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

i

62

2

§.

Extra förrättning är antingen i allmän författning bestämd eller oek

av Kungl. Maj:t eller vederbörande ämbetsmyndighet särskilt anbefalld.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

3 §.

Innehavare av annan befattning än de i ovannämnda bilaga angivna

åtnjuter lör extra förrättning resekostnads- och traktamentsersättning en­

ligt bestämmelserna för befattningshavare, med vilken han närmast är

jämförlig.

Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan

tjänstegrad, fullmakt eller värdighet bestämmer den klass, varefter er­

sättning åtnjutes. Den, som förordnas att förestå annans befattning, er­

håller för extra förrättning ersättning efter den tjänst, han sålunda ut­

övar.

■ •<*';

Förordnas någon till sådan extra förrättning, som eljest tillkommer an­

nan befattnigshavare att verkställa, njute, där ej annorlunda särskilt

föreskrives, ersättning efter den klass, vartill sistnämnde befattningsha­

vare hör.

År extra förrättning av den beskaffenhet, att det ej åligger viss befatt­

ningshavare att verkställa densamma, skall, där icke annorlunda särskilt

föreskrives, förrättningsmannen njuta ersättning efter den klass, vartill

han hör.

Beträffande arméns och marinens personal utgår ersättning efter den

tjänstegrad eller tjänsteklass, vartill förrättningsmannens beställning på

stat, över stat, å reservstat eller i reserven är att hänföra; förordnas nå­

gon att uppehålla befattning, avsedd för högre beställning, än han själv

innehar, utgår dock ersättning efter den högre beställningen.

Till extra förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av

högre tjänstegrad, än ärendets vikt fordrar.

4 §.

Vid resa på järnväg må ej utgå ersättning för plats i högre vagnsklass,

än som i tåget framföres.

Besekostnadsersättning må ej utgå för annan eller längre väg, än som

verkligen tillryggalagts, dock att i de fall, då hästskjuts anlitats för färd

överstigande 2 men kortare än 5 kilometer, såväl hästlega som milpen­

ningar skola utgå för en halv nymil. Del av kilometer räknas städse

såsom hel kilometer.

Lega för häst beräknas — beträffande de fall, då hästskjuts använts,

vare sig skjutsen erhållits från skjutsanstalt eller enskild skjuts anlitats

— efter gällande taxa vid den skjutsanstalt, från vilken skjuts med minsta

kostnad bör kunna erhållas, men, om den plats, från vilken resa företages,

är så belägen, att ingen skjutsanstalt är skyldig där tillhandahålla skjuts,

efter den av Kungl. Maj:t för orten fastställda maximiskjutslegan.

I milpenningarna inbegripas kostnader för hämtning av skjuts, åkdons-

lega samt s. k. beställnings- och väntpenningar.

Med natt och nattetid avses i detta reglemente tiden mellan klockan 12

midnatt och klockan 7 f. m.

64

Det åligger den främste bland förrättningsmännen att tillse, att i an­

givna fall, där giltigt hinder icke föreligger, gemensamt fortskaffnings-

medel varder använt, ävensom att meddela i sammanhang därmed erfor­

derliga bestämmelser, såsom rörande färddeltagarnas fördelning på olika

åkdon eller båtar m. m.

9 $.

Verkställer förrättningsman samma dag två eller flera fristående för­

rättningar å olika orter, vare han, där ersättning för färden mellan för-

rättningsställena utgår såsom för hästskjuts, berättigad att för varje dy­

lik förrättning utöver den första åtnjuta särskild resekostnadsersättning

med följande belopp, nämligen:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

för befattningshavare i klass A 3 kronor,

»

»

» » B 2 kronor 50 öre,

»

»

» » C 2 kronor,

»

»

»»Dl krona 50 öre,

»

»

»»El krona.

10

§.

Där ej enligt gällande taxa förrättningsman är befriad från erläggande

av bro-, väg- eller färjavgift, vare han berättigad till gottgörelse för av

honom erlagd dylik avgift.

11

§•

Nödgas förrättningsman vid förrättning eller under resa till eller från

sådan företaga särskild resa för erhållande av nattkvarter, äger han där­

för åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i detta reglemente; men om

eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet, skall rese­

kostnads- och traktamentsersättning beräknas såsom hade förrättningen

eller resan utan dylikt avbrott fortgått.

12

§.

Har vid resa med järnväg förrättningsman under minst 3 timmar natte­

tid begagnat sig av plats i sovvagn, utgår gottgörelse för den avgift, han

för sådan plats erlagt, dock ej med högre belopp än avgiften för den vagns-

klass, i vilken han enligt 1 § är berättigad att färdas.

13 §.

Förrättningsman må vid resa å järnväg tillgodoräkna sig ersättning för

resgodsbiljett, berättigande till inskrivning av 25 kilogram resgods. Så­

dan ersättning utgår dock icke, om förrättningsmännen samma dag, han

avrest från en plats, återkommer dit.

14 §.

Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för transport av

redskap, instrument eller dylikt, som han för förrättnings verkställande

behövt medföra, äger han undfå ersättning för vad han styrker sig hava

i sådant avseende utgivit.

66

Traktamentsersättning må icke i något fall utgå för flera enbart till

resa använda dagar, än som med tillryggaläggande av 60 kilometer om

dagen skulle hava erfordrats.

20

§.

Vistas förrättningsman på samma plats längre tid i följd än 14 dygn,

minskas traktamentsersättningen för överskjutande tid med 25 procent.

Traktamentsersättning må vid dylik vistelse i följd å samma plats icke

utgå för längre tid än 3 månader.

Vistelsen å förrättningsstället anses icke bliva avbruten därigenom, att

förrättningsmannen en eller flera gånger under högst 3 dygn i följd uppe­

håller sig å annan ort.

21

$.

Inträffar under förrättningsresa uppehåll genom naturhinder, styrkt

sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå

även för den tid, varunder uppehållet ägt rum.

22

§.

Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka

kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och trakta­

mentsersättningen för förrättningarna fördelas i förhållande till den gott-

görelse, som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättnin­

garna ägt rum var för sig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

23 $.

Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av

den, som påkallat förrättningen, må icke, där ej beträffande vissa befatt­

ningshavare annorlunda är eller varder föreskrivet, av statsmedel utgå

traktamente för dygn, som använts allenast till dylik förrättning; men om

sådan förrättningsman under ett dygn verkställer både resa och förrätt­

ning, äger han att av statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersätt­

ningen i sin helhet för dygn räknat kommer att uppgå till fullt trakta­

mente enligt detta reglemente.

Beträffande traktamentsersättning för helgdagar under eller mellan för­

rättningar gäller vad i 17 § andra stycket är stadgat.

24 $.

Utom i trängande fall eller efter särskild föreskrift vare ej någon skyldig

att nattetid verkställa förrättning eller anträda resa.

25 $.

Utom i de fall, som avses i 17 § andra stycket, 21 § och 23 § andra stycket,

äger förrättningsman icke uppbära traktamente för tid, som ej verkligen

använts till resa eller förrättning.

Förrättningsman äger icke uppbära ersättning med högre belopp, än

som av honom utgivits;

för sovvagnsbiljett;

för tilläggsbiljett vid användande av snälltåg; eller

för fortskaffningsmedels användande vid resa utom riket.

67

Däremot äger förrättningsman tillgodonjuta besparing, som eljest kan

uppstå därigenom, att lian inom riket:

vid resa å järnväg eller fartyg begagnar plats i billigare klass än den,

i vilken han är berättigad att färdas;

vid resa å järnväg icke låter inskriva resgods;

vid färd å spårväg erlägger allenast enkel avgift; eller

färdas till fots, med skidor eller eljest för mindre kostnad än det belopp,

varmed resekostnadsersättningen enligt detta reglemente utgår.

26 §.

Därest förrättningsman för resekostnaders bestridande är i behov av

förskott, må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbö­

rande myndighet lämnas honom.

27 §.

Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall innehålla:

uppgift om resans ändamål;

upplysning, huruvida förrättningen skett på grund av gällande instruk­

tion eller efter särskilt förordnande, vilket sistnämnda i så fall bör biläggas

räkningen;

uppgift dels å de dagar, under vilka förrättning samt resorna till och

från densamma företagits, dels ock, beträffande nattresa å fartyg, å de

tider, vid vilka resan börjat och slutat samt avresa från och återkomst till

bostads- eller tjänstgöringsort ägt rum;

uppgift om det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet och

om den vagnsklass, som vid resa i sovvagn använts; samt

uppgift om tilläventyrs uppburet förskott till resekostnadernas be­

stridande.

Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av en­

skilda men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid

sina räkningar foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplys­

ning om dagen och timman för varje förrättnings början och slut.

28 $.

Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall, vid äventyr

av fordringsrättens förlust, vara till vederbörande myndighet inkommen

inom ett år efter det resan eller förrättningen avslutats; ägande dock

Kungl. Maj:t att, där i särskilda fall så prövas skäligt, tillerkänna för­

rättningsman ersättning, ändå att räkning senare inkommit.

29 §.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas

oriktig uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning, än som enligt detta

reglemente bör utgå.

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 95.

30 §.

Där Kungl. Maj:t icke i särskilda fall annorlunda förordnar, tillämpas

detta reglemente jämväl vid resor och förrättningar i statens ärenden i

utlandet, dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser, näm­

ligen:

att resekostnadsersättningen utgår med belopp, motsvarande den verk­

liga kostnaden;

att traktamentsersättningen vid resor i andra länder än Norge, Danmark

och Finland utgår med 50 procent förhöjning utom vid resa å fartyg, när

betalning för kost ingår i biljettpriset;

att vid resa från land, där lägre traktamente uppbäres, till land, där

högre sådant utgår, det högre traktamentet må upphäras från och med den

dag resp. natt, varunder ankomsten till hamn eller station i det senare

landet ägt rum; samt

att vid resa i omvänd riktning traktamentet efter enahanda grund ned-

sättes.

31 i

Över länsstyrelses beslut i ärende rörande ersättning enligt detta regle­

mente må besvär anföras hos Kungl. Maj:t i vederbörande statsdeparte­

ment inom den tid, som för underdåniga besvär i ekonomimål i allmänhet

är stadgad.

Angående klagan över beslut i sådant ärende av annan statsmyndighet

än länsstyrelse gäller vad därom för olika fall särskilt är stadgat.

32 $.

Förekommer i förut utfärdade instruktioner eller föreskrifter hänvis­

ning till viss klass i då gällande resereglemente, skall därmed förstås den

klass i detta reglemente, vartill befattningshavaren enligt den härvid

fogade bilaga hör.

I den mån nämnda bilaga icke annorlunda utvisar, motsvara klasserna

i resereglemente! den 13 december 1907 de i förevarande reglemente upp­

tagna klasser på följande sätt, nämligen:

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 95.

första klassen i 1907 års reglemente ................... klass A

andra

»

» »

»

»

» A

tredje

»

» »

»

»

» B

fjärde

»

» »

»

»

* O;

femte

»

» »

»

»

» D;

sjätte

»

» »

»

»

» E.

Genom detta reglemente upphäves dels resereglemente! den 13 december

1907 (nr 131) jämte vad som i särskilda författningar eller föreskrifter

finnes stadgat rörande befattningshavares rätt till resekostnads- och trakta-

mentsersättning enligt viss klass i resereglemente, i den mån sådant stad­

gande strider mot innehållet i ovannämnda bilaga, dels ock kungörelsen

den 8 december 1876 angående besvärs anförande mot Kungl. Maj:ts be­

fallningskavandes beslut i frågor rörande rese- och traktamentspenningar

(nr 57, sid. 4).

Detta reglemente länder till efterrättelse från och med den 1 juli 1921.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.