2

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23

november 1833 (nr 43 s. 1) m. in.

Härigenom förordnas, att legostadgan för husbönder och tjänstehjon den

23 november 1833 samt lagen den 29 maj 1925 (nr 143) om meddelande av

underrättelse i visst fall före vräkning ur tjänst m. m. skola upphöra att

gälla från och med den 24 oktober 1926; dock att dessförinnan gällande lag

skall tillämpas dels beträffande tjänsteavtal, som enligt legostadgan ingåtts

före sistnämnda dag, under den tjänsteperiod, för vilken avtalet då är bin­

dande, dels ock med avseende å de särskilda rättigheter och skyldigheter, som

härflyta ur sådant avtal.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande,

som genom denna lag blivit upphävt, vare hänvisningen förfallen.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 37 och 41 §§ utsökningslagen skola, 37 § i dess

lydelse enligt lagen den 28 juni 1918 (nr 528), i nedan angivna delar erhålla

följande ändrade lydelse:

37 §.

Utmätningsman äge, utan särskilt bemyndigande, verkställa domstols laga

kraft ägande dom i tvistemål:

1) då skyldighet att gälda penningar eller varor blivit den tappande ålagd;

2) då någon blivit förpliktad att viss lös egendom till annan utgiva;

3) då domstolen förordnat angående kvarstad eller skingringsförbud;

4) då någon blivit förpliktad att avträda fast egendom eller dömt är om

flyttning i eller ur bus; och

5) då domen eljest innehåller förpliktande för den tappande att något full­

göra, vid äventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föran­

staltande utföras.

Om---------- vattenlagen.

41 §.

Har---------- kvarstad.

Yad domstolen förordnat angående kvarstad och skingringsförbud må ock

utan binder av förd klagan av utmätningsmannen verkställas.

Denna lag skall träda i kraft den 24 oktober 1926.

6

Kungl. Maj ds proposition nr 183.

hjon utgingo från den uppfattningen, att tjänaren i vissa hänseenden skulle

anses såsom medlem av husbondens familj. Samtidigt avsågs emellertid att

skapa ett strängt subordinationsförhållande och att möjliggöra för husbonden

att genom fysiskt tvång utkräva avtalets fullgörande. Om tjänstehjon ej

inställde sig i tjänsten å behörig tid eller avvek därur före avtalstidens ut­

gång, ägde husbonden rätt att genom vederbörande polismyndighet låta hämta

och inställa tjänaren. Det ålåg denne att utföra det arbete och de sysslor,

husbonden skäligen föresatte. Föreskrifter meddelades, huru tjänaren skulle

förhålla sig såväl i tjänsten som i sitt enskilda liv, och särskilt inskärptes

hans lydnads- och trohetsplikt mot husbondefolket. Därest tjänstehjon felade

eller förde ett oordentligt levnadssätt, ägde husbonden i vissa fall att till

rättelses vinnande använda måttlig husaga. Under vissa omständigheter

kunde husbonde hos polismyndigheten begära tjänares vräkande ur tjänsten.

I händelse husbonde flyttade från orten till annat ställe inom riket, hade

tjänstehjon skyldighet att, om så påfordrades, åtfölja honom och kvarbliva

tjänstetiden ut. I fråga om husbondes förhållande till tjänare gav stadgan

vissa allmänna regler. Det ålåg husbonde att gälda den överenskomna lönen,

vilken tjänstehjonet dock icke ägde utbekomma innan avtalstiden gått till

ända. Dessutom skulle husbonde giva tjänare underhåll och husrum, bekosta

hans flyttning till tjänsten och ansvara för vissa utskylder. Om husbonde

eftersatte sina skyldigheter eller förgick sig mot tjänare, kunde denne i vissa

fall genom polismyndighets medverkan bliva entledigad från tjänsten. Hus­

bonde var skyldig att låta vårda tjänare, om denne insjuknade, samt att

under vissa omständigheter draga försorg om gammalt och orkeslöst tjänste­

hjon. Avtalsbrott från någondera kontrahentens sida medförde i regel skade-

ståndsskyldighet och i åtskilliga fall även bötesansvar. Vissa förseelser av

tjänare kunde för honom medföra förlust av lönen eller del därav. Även

åsidosättande av föreskrifterna rörande tjänsteavtalets ingående och de er­

forderliga skriftliga handlingarna var i vissa fall belagt med bötesstraff.

Tillika innehöll stadgan hänvisningar till straffbestämmelser i allmän lag

samt föreskrev, att vissa brott skulle, därest de förövades mot husbonde,

straffas strängare än i andra fall.

Tidigare

Redan under behandlingen vid 1828—30 års riksdag av det förslag, som

"lulina^igrund för 1833 års legostadga, framställdes vissa anmärkningar mot

^eqotiadgan detsamma, och sedermera hava vid flera tillfällen förslag om stadgans om-

eller om dess

arbetande eller upphävande, helt eller delvis, varit föremål för statsmakternas

qpiaian c

prgvnjng_ Grenom lagstiftningsåtgärder, som tid efter annan företagits, hava

även avsevärda delar av stadgan satts ur kraft.

De framställda ändringsförslagen riktade sig i första hand mot den hus­

bonde tillerkända befogenheten att genom husaga söka rätta felande eller

sedeslöst tjänstehjon. Motioner om husagans avskaffande eller begränsande

framlades vid riksdagarna 1847—48, 1850—51 och 1853—54. Förslagen av­

styrktes av vederbörande utskott och avslogos av ständerna.

Vid 1856—58 års riksdag väcktes i ämnet två motioner, den ena inom

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 183.

Vid 1879 och 1883 års riksdagar väckta motioner om revision av lego­

stadgan föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Genom lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, vilken lag

ordnade samhällets skyddsåtgärder mot lösdriveri efter delvis nya principer,

avskaffades det förut bestående tjänstetvånget. De i legostadgan givna be­

stämmelserna angående skyldighet att taga tjänst och de därmed samman­

hängande villkoren för rätten att anses såsom husbonde blevo därigenom

satta ur kraft, ehuru de icke uttryckligen upphävdes.

I en vid 1896 års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 96)

hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande

och framläggande av förslag till förnyad legostadga, i syfte att friare avtal

mellan husbönder och tjänare måtte kunna äga rum. Motionen avstyrktes

av lagutskottet i avgivet utlåtande (nr 66) under uttalande av den farhågan,

att vid en revision av legostadgan i dess helhet genom ändrade lagbestäm­

melser skulle bortfalla den ännu kvarlevande återstoden av det patriarkaliska

förhållande mellan husbonde och tjänstehjon, därå legostadgan vore grundad

och vilket förhållande utgjorde kärnpunkten i den svenska lagstiftningen om

tjänstehjonsavtal och hos oss höjde detta avtal över ett vanligt arbetsavtal.

En sådan synpunkt vore ock i stånd att — om man utginge från densamma

vid bedömande inom tjänstehjonsavtalets gränser av ömsesidig rätt och

skyldighet — i tillämpningen mildra mången av legostadgans onekligen

något föråldrade detaljbestämmelser och åstadkomma, att stadgan, ehuru

stiftad över sextio år tillbaka, dock kunde verka till gagn. — Utskottets

avstyrkande hemställan bifölls av båda kamrarna.

Erågan återkom vid 1898 års riksdag, då i en inom första kammaren väckt

motion (nr 7) hemställdes om utarbetande av förslag till ny legostadga. I

avgivet betänkande (nr 33) anförde lagutskottet, bland annat, att de rätt

många föråldrade och för nutida förhållanden olämpliga bestämmelser, som

funnes i den för mer än sextio år sedan tillkomna stadgan, medförde ej

obetydliga svårigheter samt vore jämväl i många fäll av den beskaffenhet,

att partiella ändringar därutinnan skulle föranleda rubbning av det inbördes

sammanhang, som borde finnas mellan en lags samtliga stadganden. Ut­

skottet ansåge emellertid, att vid en omarbetning av legostadgan huvud­

grunderna för densamma kunde och borde lämnas orubbade eller i allt fall

av en sådan varsamt beröras. I anslutning härtill hemställde utskottet, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och

framläggande av förslag till ny legostadga. — Utskottets hemställan bifölls

av kamrarna, varefter skrivelse avläts den 11 maj 1898 (nr 102).

Med anledning av sistnämnda riksdagsskrivelse uppdrog Kungl. Maj:t den 27

oktober 1899 åt en kommitté att, bland annat, vidtaga en revision av gällande

legostadga. Kommittén avlämnade den 31 oktober 1900 förslag till lag om

tjänsteavtal mellan husbönder och tjänare, vilken lag var avsedd att träda i stället

för legostadgan. I förslaget hade kommittén sökt bevara det patriarkaliskt-etiska

förhållande, som enligt kommitténs mening borde råda mellan husbonde och

tjänare, men samtidigt velat tillerkänna kontrahenterna rätt att i vissa hän-

10

Kungl. Maj ds proposition nr 183.

vidtagna partiella ändringar saknade inre sammanhang. Det vore visser­

ligen bekant, att stadgan åtminstone i stora delar av landet icke tillämpades

eller kunde tillämpas, men berörda omständighet gjorde dock icke dess av­

skaffande onödigt, då dels det allmänna rättsmedvetandet krävde, att gällande

författningar tillämpades, dels ock kunde inträffa och säkerligen ej sällan

inträffade, att legostadgans för tjänare hårda och orimliga bestämmelser brag-

tes i tillämpning. Riksdagen, som därför ansåge, att legostadgan borde av­

skaffas, hölle emellertid före, att densamma borde ersättas med en efter tids­

förhållandena avpassad avtalsform. På jordbrukets område förefunnes näm­

ligen sådana särskilda förhållanden, att eu särskild avtalsform, som skänkte

behövlig' stadga åt förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, vore

ur båda parternas synpunkt påkallad. Jordbrukets arbetsgivare måste fordra,

att de arbetare, som anställdes, kvarstannade i tjänst den avtalade tiden. Ej

mindre viktigt vore dock, att den ifrågasatta avtalsformen tillförsäkrade arbe­

tarna behövligt skydd. Särskilt statkarlarna, som i regel bebodde av arbets­

givaren upplåtna bostäder, behövde erhålla säkerhet för att få kvarstanna i

tjänsten och innehava bostaden, så länge de fullgjorde sina förpliktelser en­

ligt avtalet. Med hänsyn särskilt till jordbrukets behov av längre avtalstid

borde en eventuell ny avtal slagstiftning enligt riksdagens mening icke gälla

anställning under så kort tid som en månad eller därunder. — Beslutet om

avlåtande av skrivelsen hade i andra kammaren fattats efter votering med

102 röster mot 82, vilka avgivits för ett förslag, att skrivelsen skulle inne­

fatta anhållan om utredning åsyftande legostadgans upphävande.

Vid anmälan i^ statsråd den 28 februari 1919 av riksdagens sistnämnda

skrivelse framhöll dåvarande chefen för ustitiedepartementet, att legostad­

gan vore i många avseenden föråldrad och innehölle talrika bestämmelser av

olämplig och för tjänarna kränkande beskaffenhet, varför dess avskaffande

vore väl motiverat. Därest legostadgan upphävdes, komme allmänna grund­

satser, hämtade från andra rättsområden, att tillämpas vid bedömandet av

det mellan kontrahenterna bestående rättsförhållandet. Det vore att före­

draga för båda kontrahenterna, att i stället särskilda lagbestämmelser, av­

passade för berörda område, utarbetades. Frågan om en moderniserad lag­

stiftning såsom ersättning för legostadgan vore emellertid synnerligen om­

fattande och invecklad. Stadgan gällde dåmera för huvudsakligen två sins­

emellan olikartade områden, nämligen dels arbete i jordbruket dels ock hus­

ligt arbete i stad och på landet. Rådande förhållanden kunde ej motivera i

varje avseende gemensamma bestämmelser för berörda arbetsområden. Aven

inom jordbrukets område vore anställningsformerna olika för skilda grupper

av jordbruksarbetare och även i viss mån i olika delar av landet. Uppmärk­

sammas borde även, att på sina håll lantarbetarna vore organiserade och hade

börjat genom sina organisationer sluta kollektiva avtal. Över huvud syntes

jordbruksarbetarnas avtalsfråga icke kunna lösas annat än i sammanhang

med en kommande ny utredning av arbets- och avtalsförhållandena inom in­

dustrien. Departementschefen hade emellertid kommit till den uppfattning,

att en provisorisk lagstiftning med ändamål att undanröja de mest iögonen-

Kungl. Mai ds proposition nr 18S.

11

fallande orättvisorna i legostadgans bestämmelser kunde och borde ske utan

avbidan på en utredning rörande de positiva lagstiftningsuppgifter, som er-

bjöde sig vid legostadgans fullständiga upphävande. 1 sådant syfte före­

sloge departementschefen upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan,

som vore härda och orimliga för tjänarna. Givetvis avsåges därmed icke

annat än en tillfällighetsåtgärd. Med hänsyn till den avsevärda tid. som

kunde väntas förflyta, innan berörda lagstiftningsfråga vore mogen för en

definitiv lösning, hade departementschefen funnit sig böra på angivna sätt

tillmötesgå riksdagens önskan om en revision av legostadgan. I enlighet

med denna departementschefens mening framlades genom proposition (nr 319)

för 1919 års lagtima riksdag förslag till lag angående upphävande av vissa

bestämmelser i legostadgan.

Andra lagutskottet tillstyrkte i avgivet utlåtande (nr 31) bifall till pro­

positionen, men framhöll samtidigt, att i legostadgan innehölles jämväl andra

stadgande^ vilkas uteslutande syntes vara ur de av departementschefen an­

förda synpunkterna lika påkallat som upphävande av de i propositionen a'\ -

sedda bestämmelserna. Utskottet ansåge sig tillika böra uttala sin förviss­

ning: därom, att de partiella förbättringar, som lagförslaget innebure, icke

skulle verka fördröjande på arbetet pa den nya fullständiga lagstiftningen i

ämnet, Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Lag i ämnet utfärdades den 9 maj 1919 (Sv. förf. saml. nr 212). Genom

denna lag upphävdes legostadgans bestämmelser därom, att tjänstehjon genom

polismyndighets försorg kunde entledigas frän tjänsten eller hämtas och in­

ställas däri, samt föreskrifterna om särskilda bötesstraff eller förverkande av

lönen eller del därav.

Vid 1920 års riksdag väcktes inom andra kammaren tre motioner i ämnet,

en (nr 2) av herr Sjölander, en (nr 13) av herrar Werner och Hansson i

Rättvik samt en (nr 15) av herr Sköld, i vilka motioner föreslogs legostad­

gans fullständiga avskaffande.

Andra lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 40),

bland annat, att enighet rådde därom, att legostadgans kvarstående bestäm­

melser i många punkter vore föråldrade och icke uppfyllde de krav, vår tid

ställde på en lag, avsedd att reglera förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetare på ifrågavarande område. Någon vidare motivering för legostad­

gans upphävande vore därför icke erforderlig. Ehuru mot legostadgan i dess

reviderade form ej kunde göras de allvarliga anmärkningar, som tidigare

varit berättigade, ansåge sålunda utskottet, att densamma fortfarande i många

avseenden vore otillfredsställande och borde avskaffas. Samtidigt borde dock

en ny avtalslag antagas. Utskottet kunde visserligen i någon mån dela den

uttalade uppfattningen, att frågan om en moderniserad lagstiftning såsom

ersättning för legostadgan vore synnerligen omfattande och invecklad, men

utskottet kunde ej finna, att jordbruksarbetarnas avtalsfråga icke skulle

kunna lösas annorledes än i sammanhang med en kommande ny utredning

av arbets- och avtalsförhållandena inom industrien. Berörda svårlösta fråga

behövde enligt utskottets mening ingalunda verka hindrande på utredningen

12

Kungl. Majrts proposition nr 183.

angående legostadgans ersättande med bestämmelser, upptagande en efter

tidsförhållandena avpassad avtalsform. Det kollektiva avtalet på jordbruks­

området syntes däremot icke kunna regleras annat än i sammanhang med

liknande avtal på andra arbetsområden. Under hänvisning till utskottets

uttalande vid 1919 års lagtima riksdag, att i legostadgan även efter till­

komsten av 1919 års lag innehölles en del stadganden, som lämpligen borde

upphävas, föreslog ul skottet riksdagen att antaga en lag om upphävande av

ytterligare vissa kvarvarande bestämmelser i legostadgan. Härjämte hem­

ställde utskottet, att riksdagen ville i skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t

snarast måtte framlägga förslag om avskaffande av legostadgan samt till en

densamma ersättande, efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning. Sju

ledamöter av utskottet anmälde reservation under yrkande, att riksdagen

måtte för sin del besluta legostadgans upphävande.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren med 68 röster mot 31 och

av andra kammaren med 65 röster mot 51. Minoriteten röstade för reserva­

tionen. .Riksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 11 juni 1920 (nr 363).

Den av riksdagen antagna lagen promulgerades den 18 juni 1920. (Sv.

förf. saml. nr 295). Genom denna lag avskaffades husbondes rätt att med

husaga tillrättavisa minderårig tjänare. Tillika upphävdes bestämmelserna,

huru tjänare skulle förhålla sig i sitt enskilda liv, samt modifierades före­

skrifterna om hans uppförande i tjänsten, varjämte ur stadgan borttogos

vissa hänvisningar till straffbestämmelser i allmän lag. Vidare inskränktes

i vissa fall den tjänare åliggande skadeståndsplikten och begränsades hus­

bondes rätt att skilja tjänare från tjänsten. Slutligen befriades tjänare från

skyldighet att åtfölja sin husbonde vid flyttning till annan ort.

Redan tidigare hade genom lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap

upphävts de i legostadgan givna föreskrifterna om rätt för föräldrar och

fosterföräldrar att i viss utsträckning bestämma över barnens arbetskraft.

Vid 1921 års riksdag föreslogs ånyo i två likalydande motioner, den ena

(nr 135) i första kammaren av herr Bergström m. fl. och den andra (nr 23)

i andra kammaren av herr Johansson i Kullersta m. fl., att riksdagen ville

för sin del besluta legostadgans upphävande.

Andra lagutskottet hänvisade i avgivet utlåtande (nr 2) till utskottets

yttrande vid 1920 års riksdag samt förklarade sig vidhålla sin däri intagna

ståndpunkt, att legostadgan skyndsamt borde avskaffas samt att i samband

därmed borde antagas en efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning på

dithörande område. Då emellertid riksdagen 1920 anhållit, att Kungl. Maj:t

snarast måtte för liksdagen framlägga förslag i ämnet, hemställde utskottet,

att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Mot utlåtan­

det anfördes av sju ledamöter liknande reservation som i ärendet avgivits

vid 1920 års riksdag.

Kamrarna biföllo utskottets hemställan, första kammaren utan ATotering

och andra kammaren med 100 röster mot 68, vilka tillföllo reservationen.

Frågan om lagstiftningsåtgärder inom det område, som beröres av lego­

stadgan, var även i annat sammanhang föremål för behandling vid 1921 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

13

riksdag. I åtskilliga inom båda kamrarna väckta motioner hemställdes om

utredning rörande åtgärder till arbetsfredens tryggande, bland annat inom

jordbruksnäringen, varvid vissa motionärer framhöllo behovet av en efter

jordbimkets krav avpassad lagstiftning angående arbetsavtalet och dess rätts­

verkningar. I sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 34) framhöll andra

lagutskottet, bland annat, att frågan om arbetsfreden på jordbrukets om­

råde borde beaktas i samband med behandlingen av riksdagens begäran om

en modern avtalslagstiftning till ersättande av den föråldrade tjänstehjons-

stadgan, samt erinrade, att i motiveringen till riksdagens år 1920 avlåtna

skrivelse i nämnda ämne framhållits, att en avtalslagstiftning på jordbrukets

område borde kunna åstadkommas utan sammankoppling med den ännu mera

svårlösta frågan om avtalslagstiftning inom industrien. I enlighet med

hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den 15 juni 1921 (nr

345), att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av vissa av riksdagen anförda

synpunkter, till prövning upptaga, huruvida åtgärder till arbetsfredens beva­

rande, utöver vad redan vidtagits, ytterligare kunde företagas, samt för riks­

dagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

I anledning av sistnämnda skrivelse ävensom riksdagens förut omförmälda

skrivelser den 11 maj 1918 och den 12 juni 1920 tillkallade chefen för social­

departementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juli 1921 en sak­

kunnig att inom departementet biträda med utredning angående frågorna om

vidtagande, utöver vad redan skett, av åtgärder till arbetsfredens bevarande

samt om upphävande av legostadgan och dess ersättande med en efter nutida

förhållanden avpassad lagstiftning. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 24

november 1922 förklarat, att berörda utredningsarbete skulle vila från och

med den 1 januari 1923 och därefter icke utan särskilt medgivande upptagas,

förordnade Kungl. Maj:t den 27 september 1924, att arbetet skulle återupp­

tagas och uppdrog åt socialstyrelsen att verkställa utredningen samt inkomma

med det förslag, vartill densamma kunde giva anledning. Socialstyrelsen har

ännu icke utlåtit sig i ärendet.

Såsom framgår av den gjorda återblicken kvarstå numera av legostadgans De kvar-

bestämmelser endast föreskrifterna rörande tjänsteavtalets ingående och upp-

hörande samt vissa regler angående rättsförhållandet mellan kontrahenterna, serna

i

lego-

I dessa hänseenden gäller i huvudsak följande.

stadgan.

För att stadgan skall vara tillämplig å ett tjänsteavtal fordras, att sedan

överenskommelse träffats om tjänstevillkoren, husbonden såsom bekräftelse

därå giver tjänaren en städjepenning. Till bevis om det ingångna avtalet

äger tjänaren erhålla städjobevis. Person i annans tjänst skall vid städsel

avlämna orlovssedel från sin dåvarande husbonde för att styrka, att han

är ledig att antaga ny tjänst. Städjepennings emottagande betraktas

såsom det för tjänsteförplikternas inträdande avgörande momentet. Då

tjänstetiden utgått äger tjänaren att av husbonden utfå avskedsbetyg. De­

taljerade föreskrifter givas angående innehållet i orlovssedel, städjobevis och

avskedsbetyg samt om den rätt, som tillkommer tjänare, därest dylik hand-

14

Kungl.

Mai

ds proposition nr 183.

ling förvägras honom eller om han är missnöjd med innehållet i orlovssedel

eller avskedsbetyg.

Flyttningsdag är den 24 oktober samt i Stockholm även den 24 april.

Enligt praxis tillämpas emellertid stadgan även utom Stockholm å årsavtal

från den 24 april, varemot avtal utlöpande å annan tid än de nämnda flytt­

ningsdagarna ej anses falla under stadgan. Sker ej uppsägning från någon­

dera sidan under tiden från och med den 26 juli till och med den 24 augusti

eller för flyttning i april från och med den 24 januari till och med den 22

februari, fortfar avtalet med lika städja och lön till nästa flyttningsdag.

I saknad av annan överenskommelse skall tjänare inställa sig i tjänst å

landet sist å sjunde dagen och i stad senast å fjärde dagen efter flyttnings­

dag. Han är pliktig att tjäna ut hela tjänstetiden, därunder utföra vad

skäligt arbete husbonden föresätter honom samt innan han avflyttar räkna

ifrån sig vad han haft om händer. Försummar tjänare utan laga förfall att

å behörig tid inställa sig i tjänsten, eller avviker han därur före tjänste­

tidens utgång eller innan han gjort redo för sig, är han pliktig att ersätta

därav föranledd skada. Brister något av vad tjänare under sin tjänstetid

haft om hand, eller har tjänare av vårdslöshet förfarit något av husbondens

egendom, har husbonden rätt att kvarhålla tjänarens tillhörighet till dess

husbonden blivit förnöjd. Har husbonde på egen kostnad låtit lära tjänste­

hjon hantverk, skriv- eller räknekonst eller dylikt, må ej tjänare skiljas

från husbonden förr än denne skäligen förnöjts, där han så fordrar. Om

husbonde sätter annan i sitt ställe, tillkommer denne från tjänares sida samma

hörsamhet, som husbonden själv äger fordra. I händelse husbonde dör, är

tjänare, om arvingarna det begära, pliktig att tjäna ut den bestämda av­

talstiden men berättigad, om han avskedas, till åtnjutande av lön och kost­

penningar till nästa flyttningsdag, om han ej dessförinnan skaffat sig annan

tjänst eller honom anvisats sådan tjänst, varmed han finner sig belåten.

Avstår husbonde fast egendom till borgenärers förnöjande eller skiljes han

eljest från sådan egendom och därför ej vidare behöver en tjänare, är denne,

i händelse den nye ägaren vill behålla honom i tjänsten, pliktig att kvar-

stanna däri på de villkor, som överenskommits med den förre husbonden.

Husbonde är skyldig gälda den avtalade lönen, vilken dock icke behöver

erläggas förr än tjänstetiden utgått och tjänaren avgivit slutredovisning.

Tjänares flyttning skall husbonden ombesörja och bekosta. Likaså skall

husbonde ansvara för tjänares personella kronoutskylder, dock med rätt till

avdrag därför å lönen i den mån ej annat överenskommits. Husbonde

åligger vidare att förse tjänare med försvarligt underhåll och tjänligt hus­

rum. Sjuknar tjänare, bör husbonde låta vårda och sköta honom, med rätt

dock att å lönen avräkna vad som utgivits till läkare eller läkemedel. Hus­

bonde må ej förskjuta tjänare, som oavbrutet tjänat troget och väl hos

honom från sitt trettionde år till dess att på grund av hans ålder ingen

vidare kan vara belåten med hans tj änst, utan har att draga försorg om att

sådan tjänare till sin död har skälig utkomst och skötsel mot det arbete,

han förmår uträtta.

16

Kung!. Maj:ts proposition nr 183.

Social­

styrelsens

utlåtande

1925.

att, om han så vill, till tjänstetidens slut få innehålla hela den överens­

komna lönen, präglas av en påtaglig obillighet emot vederbörande tjänare.

Kravet å stadgans snara upphävande torde ock uppbäras av en allt starkare

opinion bland arbetstagarna å området, särskilt från lantarbetarnas sida.

Innan ståndpunkt tages till dét genom förevarande motion ånyo fram­

förda kravet å stadgans omedelbara upphävande oberoende av tillkomsten

av nya, densamma ersättande bestämmelser, synes emellertid önskligt att

få närmare utrönt, dels i vilken utsträckning inom landet stadgan alltjämt

tillämpas och dels i vad mån, där så ej är fallet, olägenheter för respektive

kontrahenter mött genom att densamma, såsom ersatt av avtal i annan ord­

ning, bragts ur tillämpning.

Ett ytterligare skäl för att ej nu på grund av motionen omedelbart skrida till

upphävande av legostadgan ligger i det samband, som förefinnes emellan samma

stadga och andra lagbestämmelser. Sålunda föreskrives exempelvis i fattig­

vårdslagens 4 §, att, där på grund av särskild författning husbonde eller

annan arbetsgivare har att lämna underhåll och vård åt tjänare eller arbe­

tare, det åligger honom att gentemot det allmänna ansvara för att detta

fullgöres så, att tjänare och arbetare ej falla fattigvården till last. Ett upp­

hävande av legostadgan har således till följd, att husbonde befrias från den

honom i detta hänseende hittills påvilande skyldigheten.

Härtill kommer, att för upphävande av legostadgan synas vissa övergångs­

bestämmelser, syftande till reglerande av de vid tiden för stadgans upp­

hävande löpande tjänsteavtal, vara erforderliga.

Med hänsyn till att frågan om legostadgans upphävande i de av riks­

dagen förut i ämnet till Kung!. Maj:t avlåtna skrivelserna gjorts direkt be­

roende av åvägabringande i dess ställe av nya lagbestämmelser å området,

synes utskottet i anslutning till vad ovan anförts, att giltiga skäl förefinnas

till avlåtande av en förnyad skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t, däri med hem­

ställan om utredning i ovan av utskottet angivna hänseenden påkallas fram­

läggande för riksdagen av de förslag, syftande till legostadgans upphävande,

vartill utredningen kan giva anledning.’

Med stöd av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen ville i skri­

velse anhålla, att Kungl. Maj:t snarast måtte, efter förebragt utredning i

omförmälda av utskottet angivna hänseenden, för riksdagen framlägga de

förslag, syftande till upphävande av legostadgan, vartill utredningen kunde

giva anledning. Sju ledamöter av utskottet anmälde reservation under yr­

kande, att riksdagen måtte för sin del antaga ett i reservationen framlagt

förslag till lag om legostadgans upphävande,

Utskottets hemställan bifölls av kamrarna, av första kammaren efter vo­

tering med 73 röster mot 46, vilka avgåvos för reservationen. Riksdagens

beslut meddelades genom den av mig nu anmälda skrivelsen den 9 april

1924.

Genom beslut den 19 maj 1924 anbefalldes socialstyrelsen att avgiva ut­

låtande över riksdagens nyssnämnda framställning. Till fullgörande härav

har styrelsen med skrivelse den 21 oktober 1925 avlämnat utlåtande i ärendet,

varefter styrelsen med skrivelse den 6 november 1925 överlämnat särskild

utredning rörande vräkningar i Sverige under åren 1923 och 1924. Av ut­

låtandet framgår, att styrelsen vid ärendets behandling rådfört sig med sär-

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

17

skilda sakkunniga samt att i den slutliga behandlingen deltagit general­

direktören Huss, byråcheferna Bergsten och Molin, tillförordnade byrå­

cheferna Nyström och Bergström samt socialfullmäktige von Sydow och

Lindqvist. Av dessa hava Bergsten och Bergström avgivit särskilda yttran­

den, varjämte von Sydow uttalat den uppfattning, att legostadgan bör bibe­

hållas till dess ny avtalslag kan komma att avlösa densamma. Styrelsens

utlåtande jämte nämnda särskilda yttranden hava såsom bilagor fogats till

detta protokoll (bil. JD).

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, torde legostadgan i sitt nu­

varande ofullständiga skick knappast på något håll anses innefatta en till­

fredsställande reglering av arbetsavtalet, sådant det utvecklats i det moderna

samhället. Det på denna ålderdomliga lagstiftning grundade tjänstehjons-

förhållandet har efter hand undanträngts av det fria avtalet, och i den mån

utvecklingen alltmera bestämt gått i denna riktning, har med växande styrka

framträtt den uppfattning, att de i många hänseenden bristfälliga bestäm­

melser i legostadgan, vilka ännu äga gällande kraft, snarast böra upphävas.

Visserligen saknas icke företrädare för en motsatt ståndpunkt. Denna torde

dock mindre hava sin grund i en avvikande mening i fråga om legostadgans

otidsenliga karaktär, utan snarare vila på den uppfattning, att stadgans av­

skaffande kräver en för vissa verksamhetsområden, särskilt jordbruket, av­

passad och efter nutida förhållanden lämpad avtalslagstiftning.

Hå lagstiftningsuppgifter torde emellertid vara förbundna med större svå­

righeter än den nyss nämnda, och erfarenheten från tidigare försök på detta

område har näppeligen givit stöd för antagande, att en lösning kan vara

att förvänta inom nära liggande tid. Att genom sammanställning med detta

omfattande lagstiftningsproblem till en oviss framtid hänvisa frågan om

upphävande av legostadgans återstående bestämmelser, om vilkas olämp­

lighet i och för sig någon meningsskiljaktighet knappast föreligger, måste

vara ägnat att väcka betänklighet. Nedan med hänsyn till den utveckling,

som länge fortgått på alla arbetsområden och som i stigande utsträckning

ställt legostadgan utanför praktisk tillämpning, lärer det synas tvivelaktigt,

om ett avskaffande av stadgan kan med nödvändighet förutsätta en ny

avtalslagstiftning. Såsom framgår av 1924 års riksdagsskrivelse, har ock

riksdagen, med frånträdande av tidigare vid flera tillfällen uttalad stånd­

punkt, ansett legostadgans upphävande icke böra göras direkt beroende av

genomförande i dess ställe av en sådan lagstiftning. Innan slutlig stånd­

punkt tages till detta spörsmål, bör dock prövas, huruvida ett upphävande

av stadgans amur kvarstående bestämmelser kan antagas i socialt eller sam­

hällsekonomiskt hänseende medföra någon beaktansvärd olägenhet. Endast

därest det med fog kan göras gällande, att stadgan såsom avtalslag fort­

farande har någon uppgift att fylla, synes dess bibehållande kunna förordas.

På grund av samhällslivets utveckling har legostadgan, som i äldre tider

varit normerande för flertalet tjänsteförhållanden, i senare tid kommit att

erhålla egentlig betydelse allenast i fråga om två delvis olikartade arbets-

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt. 153 höft. (Nr 183.)

2

m

18

Kungl. Maj ds proposition nr 183.

områden, jordbruket och det husliga arbetet. Vad angår sistnämnda arbets­

fält torde dock, såsom framgår av socialstyrelsens utredning, legostadgan

numera icke spela någon nämnvärd roll. Anställning enligt stadgan lärer

knappast förekomma för egentliga hembiträden utan vara inskränkt till sådana

tjänare, i vilkas uppgift ingår även utearbete. Ett avskaffande av legostadgan

kan därför i fråga om det husliga arbetet icke antagas medföra någon ogynnsam

verkan.

Av större vikt är tydligen frågan om legostadgans avskaffande inom jord­

bruket. På sätt socialstyrelsens undersökning utvisar, har emellertid även

på detta arbetsområde stadgans tillämpning i hög grad begränsats. I vissa

landsdelar är stadgan så gott som okänd, och på andra håll tillämpas den

i endast ringa utsträckning. Även i de delar av landet, där anställning en­

ligt stadgan ännu allmänt är i bruk, synes sådan anställning komma i fråga

allenast beträffande vissa kategorier av jordbruksarbetare. Med hänsyn där­

till, att stadgan dock alltjämt i jämförelsevis stor omfattning tillämpas

inom jordbruket, bör till besvarande upptagas frågan, huruvida stadgans

föreskrifter inom detta område äro av sådan betydelse, att deras bibehållan­

de kan anses önskvärt.

Såsom skäl mot legostadgans avskaffande har framför allt anförts, att den

är ägnad att vidmakthålla det fasta arbetsförhållande, som allmänt anses

vara till gagn för såväl arbetsgivare som arbetstagare inom jordbruket.

Främst äro härvid att beakta stadgans bestämmelser om årsavtal. På sätt

socialstyrelsen anfört, torde emellertid med legostadgans avveckling knappast

komma att följa någon förändring i fråga om anställningsförhållandenas art

och stabilitet. Av den verkställda undersökningen framgår, att någon på­

visbar olikhet i dessa hänseenden icke består mellan de bygder, där stadgan

ännu tillämpas, och de i jordbruksavseende likartade trakter, där densamma

faktiskt satts ur kraft. Aortsett från utpräglade småbruksbygder, är allt­

jämt den fasta årstjänsten den övervägande anställningsformen för jordbru­

kets ordinära arbetarstam. Såsom styrelsen framhållit, torde den fästa ar-

betsanställning, som avses i legostadgans bestämmelser, hava sin grund såväl

i jordbruksarbetets egen natur som i det hos oss vanligen tillämpade avlö­

ningssystemet för gifta jordbruksarbetare. Att den fasta arbetsanställningen

befunnits vara av sådan betydelse för både arbetsgivare och arbetstagare,

att densamma bibehålies även då avtalsförhållandet icke regleras av stad­

gan, framgår därav, att bestämmelser om årsanställning erhållit en fram­

trädande plats i de inom jordbruket träffade kollektivavtalen. Härvid må

erinras, att det beror av kontrahenterna själva, huruvida avtalet kommer

att ingås i sådan form, att legostadgan blir tillämplig därå; det synes då

icke sannolikt, att endast den omständighet, att stadgan förutsätter årsavtal,

skulle förmå kontrahenterna att sluta avtal för längre tid än de eljest skulle

funnit önskvärt och lämpligt. I likhet med socialstyrelsen anser jag därför,

att legostadgans fullständiga upphävande icke kan antagas rubba anställnings­

förhållandenas allmänna karaktär.

Ej heller synes ett upphävande av legostadgans bestämmelser om flytt-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

underhåll eller sjukvård förekommer i någon utsträckning av betydenhet.

Jämväl kan i fråga om betydelsen för kontrahenterna av denna husbondes

vårdnadsskyldighet anmärkas, att åtminstone jordbruksarbetarna sedan lång

tid tillbaka torde ansett denna förmån icke äga sådant värde, att av hän­

syn därtill legostadgan bör bibehållas. Såsom socialstyrelsen anfört, må även

framhållas, att klagomål från kommunernas sida icke försports med anled­

ning av den inskränkning, som genom 1918 års lag om fattigvården vidtagits

i husbondes vårdnadsplikt. Vid sådant förhållande vill det synas som om

överflyttande på kommunerna jämväl av den återstående delen av den legala

sjukvårdsplikten icke skulle kunna medföra några mera avsevärda olägen­

heter. Även må erinras om det förändrade läge, vari ålderdomsförsörjningen

inträtt genom den allmänna pensionsförsäkringen.

Till förmån för tjänarna äro även de i legostadgan givna bestämmelserna

om skyldighet för husbonde att bekosta tjänares flyttning och om rätt för

tjänare att inställa sig i tjänsten, på landet å sjunde dagen och i stad å

fjärde dagen efter flyttningsdag. Någon större vikt torde emellertid numera

knappast tillmätas dessa föreskrifter. Frågan om flyttningskostnaderna lärer

i allmänhet ordnas efter delvis andra grunder än de i legostadgan angivna,

och den s. k. friveckan har ersatts av vissa på annat sätt bestämda fridagar.

De i legostadgan givna reglerna rörande tjänares vräkande ur tjänst torde

numera tillämpas jämförelsevis sällan. I allmänhet lärer ej heller rätten för

husbonde att innehålla lönen till tjänstetidens slut numera utövas. Något

som helst skäl för bibehållande av dessa för de anställda obilliga föreskrifter

synes icke kunna anföras.

Av övriga kvarstående bestämmelser i legostadgan torde vissa giva ut­

tryck endast åt allmänna rättsregler, vilka äga tillämpning oberoende av

stadgan, under det att andra sakna praktisk betydelse.

Till stöd för yrkandet om legostadgans bibehållande har slutligen anförts,

att den trots sina brister dock giver uttryck åt vissa ledande principer, som

allmänt erkännas. Stadgan skulle sålunda vara ägnad att i någon mån

skänka fasthet åt avtalsförhållandena, och dess borttagande har därför för­

menats kunna medföra ett försvagande av avtalshelgden. Ett dylikt anta­

gande synes knappast vila på hållbar grund. I de delar av landet, där

legostadgan numera är så gott som okänd, torde icke hava inträtt något

osäkerhetstillstånd med avseende å avtalsförhållandena eller någon änd­

ring i uppfattningen rörande betydelsen av åtagna förpliktelser. Med större

skäl kan därför antagas, att dessa principer, i den mån de uppbäras av

det allmänna rättsmedvetandet, komma att iakttagas oberoende av lego­

stadgans bibehållande. Beaktas bör även den inverkan, som i detta hän­

seende utövas av det kollektiva avtalssystemet. Visserligen omfatta de

kollektiva avtalen endast en del av jordbrukets arbetsgivare och arbetstagare,

men avtalens betydelse torde, såsom under utredningen framhållits, icke vara

begränsad till deras rent formella räckvidd.

Av det anförda framgår, att enligt mitt förmenande legostadgans kvarstå­

ende bestämmelser icke längre hava någon uppgift att fylla. Stadgan har

.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

21

förlorat sin betydelse såsom avtalslag, och dess avskaffande synes icke kunna

medföra några verkliga olägenheter. Vid dylikt förhållande och under hän­

visning i övrigt till socialstyrelsens utlåtande anser jag mig i likhet med

styrelsen höra förorda, att legostadgan upphäves. Lämpligen synes densamma

kunna sättas ur kraft efter utgången av nu löpande tjänsteår eller sålunda

från och med den 24 oktober 1926.

I det förslag till lag om legostadgans upphävande, som i reservation till

andra lagutskottets utlåtande framlades vid 1924 års riksdag och enligt vil­

ket stadgan skulle upphöra att gälla den 24 oktober nämnda år, fanns upp­

tagen den bestämmelse, att stadgan fortfarande skulle äga tillämpning i

fråga om avtal, som enligt stadgan slutits före berörda dag. En dylik över­

gångsbestämmelse synes mig emellertid knappast lämplig. Därigenom skulle

tjänsteavtal, som träffats före den angivna dagen, komma att gälla intill

dess uppsägning skett från någondera sidan. Det synes lämpligare, att

stadgan å den dag, då densamma träder ur kraft, upphör att gälla för kontra­

henternas mellanhavande oberoende av uppsägning. Därav följer uppen­

barligen icke, att ett legoavtal, som dessförinnan slutits, blir helt ogiltigt;

ett dylikt avtal blir att bedöma efter de rättsregler, som gälla i fråga om

avtal i allmänhet. Beträffande rättigheter och skyldigheter, som uppkom­

mit före den dag, då legostadgan skall träda ur kraft, bör stadgan tydligen

äga tillämpning även efter samma dag. Det kan måhända ifrågasättas,

huruvida till en bestämmelse av detta innehåll borde, för vinnande av full

tydlighet, fogas föreskrift, att underlåtenhet från ena kontrahentens sida att

verkställa uppsägning i enlighet med stadgan icke skall medföra rätt för

medkontrahenten att kräva avtalets fortsättande efter tjänstetidens utgång.

Då emellertid en dylik föreskrift, vilken knappast torde vara erforderlig för

att uttrycka lagens ståndpunkt i detta avseende, tilläventyrs skulle kunna

giva anledning till missförstånd vid övergången från avtal enligt lego­

stadgan till fritt avtal, har jag trott det vara lämpligast att icke i förslaget

upptaga någon bestämmelse av denna innebörd.

Såsom socialstyrelsen erinrat, innehålla vissa lagar och författningar be­

stämmelser,' vilka stå i mer eller mindre direkt samband med legostadgan.

I 37 § 4) och 41 § andra stycket utsökningslagen givas regler om verkstäl­

lighet av dom angående tjänstehjons flyttning i eller ur tjänst, och i lagen den

29 maj 1925 om meddelande av underrättelse i visst fall före vräkning ur tjänst

m. m. föreskrives, att vad i 193 § utsökningslagen stadgas angående medde­

lande av underrättelse om verkställighet av förordnande rörande vräkning

av arrendator eller hyresgäst ävensom angående anstånd med vräkning skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om vräkning ur tjänst enligt legostad­

gan. I 22 kap. 13 § andra stycket strafflagen stadgas straff bland annat för

den, som tager städja såsom tjänstehjon hos två husbönder för samma tid. En­

ligt 17 § i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet,

däri givas vissa regler rörande förhållandet mellan näringsidkare och tjänste­

biträde eller arbetare, skall i avseende å nämnda förhållande i övrigt gälla

allmän lag och, där icke träffad överenskommelse annorlunda bestämmer,

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.*

vad legostadgan i tillämpliga delar innehåller. I vissa andra författningar

talas om lagstadda tjänare eller givas bestämmelser, vilka hava avseende å

person, som tagit städja. Bland dylika lagrum är att märka stadgandet i

17 kap. 4 § handelsbalken, enligt vilket viss förmånsrätt för innestående av­

löning tillkommer 'betjänter och tjänstehjon’.

Om legostadgan upphäves, torde i den lag, som utfärdas härom, böra in­

tagas en bestämmelse av innehåll, att i lag eller särskild författning före­

kommande hänvisning till legostadgan eller någon dess föreskrift skall vara

förfallen. Därigenom lärer bliva överflödigt att vidtaga ändring i de olika

författningar, som här avses. Emellertid torde i några fall det förändrade

innehållet böra särskilt angivas. Då omförmälda lag den 29 maj 1925 om med­

delande av underrättelse i visst fall före vräkning ur tjänst m. m. har avseende

endast å vräkning enligt legostadgan och lagen således efter stadgans upp­

hävande kommer att i sin helhet bliva utan betydelse, synes denna lag böra

uttryckligen sättas ur kraft. Från nyssnämnda lagrum i strafflagen och ut-

sökningslagen torde böra uteslutas de bestämmelser, vilka hänföra sig till

legostadgan. Någon ändring synes däremot icke böra vidtagas i 17 kap. 4 §

handelsbalken. Den däri gjorda sammanställningen av grupperna 'betjänter'

och 'tjänstehjon' avser vissa arbetare och andra personer med en mera sta­

digvarande anställning och bland dem otvivelaktigt de såsom 'tjänstehjon'

betecknade lagstadda tjänarna. Då det emellertid kan anses i någon mån

tveksamt, huruvida en bestämd åtskillnad gjorts mellan de båda grupperna,

torde den nuvarande avfattningen böra bibehållas.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitie­

departementet upprätta förslag till

1) lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23

november 1833 m. m.

2) lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen; och

3) lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsölcningslagen.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse bilagor

(Bil. A—C)1 till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets ut­

låtande över förslagen må för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­

mål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

1 Bilagorna B och C, vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade förslagen till lag

om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§

utsökningslagen, hava här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

23

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23

november 1833 (nr 43 s. 1) in. in.

Härigenom förordnas, att legostadgan för husbönder och tjänstehjon den

23 november 1833 samt lagen den 29 maj 1925 (nr 143) om meddelande av

underrättelse i visst fall före vräkning ur tjänst m. m. skola upphöra att

gälla från och med den 24 oktober 1926.

I fråga om rättigheter och skyldigheter, som uppkommit före sistnämnda

dag, skall legostadgan äga tillämpning jämväl efter samma dag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande,

som genom denna lag blivit upphävt, vare hänvisningen förfallen.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Bil. D.

Socialstyrelsens utredning rörande legostadgan.

Historik.

Nu gällande legostadga är utfärdad år 1833. Den bottnar i rätts- och samhälls-

åskådningar, som i mycket avvika från dem, som råda i vår tid. För att kunna för­

stå stadgans innebörd och utgångspunkter är därför en kortfattad historik av nöden.1

Legoavtalet betecknas som ett avtal, varigenom en person, under iakttagande av

vissa legala formaliteter, lämnar en annan mot ersättning (minst kost och logi eller

motsvarande värde) rätt att under viss lagbestämd tid använda hans krafter till varje

skäligt arbete. Under äldre tiders odifferentierade samhällsförhållanden hade dylika

generella arbetsavtal stor omfattning och betydelse, men i mån av arbetsfördelningens

och arbetsspecialiseringens fortgång ha de i huvudsak inskränkts till tvenne områden,

jordbruker och det husliga arbetet.

Redan i de svenska landskaps-, lands- och stadslagarna regleras förhållandet mellan

husbonde och tjänare, ehuru blott ur privaträttslig synpunkt. Med tjänstehjonsför-

hållandet har emellertid även varit förbundet vissa, ehuru efter tidernas uppfattning

till art och grad växlande statliga intressen, särskilt det allmännas uppgift att tillse,

att varje medborgare hade sin försörjning genom lämpligt och nyttigt arbete, ävensom

statens plikt att sörja för rättssäkerheten genom att beivra lösdriveri o. d. Dessa

syften tillgodosågos genom den första egentliga legostadgan, som utfärdades den 30 augusti

1664 och som efter hand avlöstes genom förnyade stadgor den 23 november 1686,

6 augusti 1723, 21 augusti 1739, 5 maj 1805 och 23 november 1833.

Rätten att sluta legoavtal är liksom beträffande andra avtal principiellt fri. Ända

till utfärdandet av 1885 års lag om lösdrivares behandling gällde emellertid åtmin­

stone formellt sett tjänstetvång, i det att vissa personer kunde åläggas att skaffa sig

plats som legohjon. För dem var avtalsfriheten bibehållen allenast så till vida, att

de ägde välja mellan dem, som voro villiga att bliva deras husbönder. Först ett

halvsekel efter utfärdandet av 1833 års legostadga blev tjänstehjonsavtalet alltså ett

fullt fritt arbetsavtal. Nämnda stadga bär dock alltjämt vissa spår av den tidigare

uppfattningen.

Frågan om omarbetande eller upphävande helt eller delvis av 1833 års legostadga

har upprepade gånger varit föremål för riksdagens prövning. Redan vid 1862—63

års riksdag anförde det sammansatta lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet,

att legostadgan genom förändringar i den allmänna åskådningen rörande förhållandet

1 Härvid följes i huvudsak dels^A. O. Winroth: Om tjänstehjonsförhållandet enligt svensk

rätt, Uppsala universitets årsskrift 1879, dels vissa utredningar i riksdagstrycket, särskilt andra

lagutskottets utlåtande n:r 11 vid 1924 års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

25

mellan husbönder och tjänstehjon samt genom tid efter annan vidtagna förändringar i

stadgan hade förlorat det inre sammanhang och den självöverensstämmelse en lag

borde äga. Stadganden, grundade på helt olika principer, funnos däri inrymda bred­

vid varandra. Ett sådant förhållande krävde rättelse, och därom framställdes också

under årens lopp förslag i en mängd motioner, bl. a. vid 1879, 1883, 1896 och 1898

års riksdagar. Vid riksdagsbehandlingen framgick det emellertid, att särskilt jordbru-

karrepresentanterna fruktade, att vid revision av legostadgan skulle bortfalla den ännu

kvarlevande återstoden av det patriarkaliska förhållandet mellan husbonde och tjänare,

vilket utgjorde kärnpunkten i lagstiftningen om legoavtal och höjde detta avtal över

ett vanligt arbetsavtal. När 1898 års riksdag avlät en skrivelse med begäran om ut­

arbetande av ny legostadga, gjordes samtidigt det uttalandet, att vid en omarbetning

av legostadgan huvudgrunderna för densamma borde lämnas orubbade. Så skedde

också i det förslag till ny legostadga, som den 31 oktober 1900 framlades av en i

anledning av nämnda riksdagsskrivelse tillsatt kungl. kommitté.

Berörda förslag blev emellertid aldrig från Kungl. Maj:ts sida framlagt för riks­

dagen. Särskilda skäl, bl. a. det förhållandet att fr. o. m. åren 1906—1907 arbets­

förhållandena inom jordbruket börjat liksom inom industrien regleras genom mellan

arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer träffade kollektivavtal, ansågos påkalla en

vidare syn även på legoavtalet. År 1907 uppdrog Kungl. Haj:t åt en särskild kom­

mitté att undersöka möjligheten av en lagstiftning angående arbetsavtal och att i

samband därmed avgiva förslag även till ändringar i gällande legostadga. På grund­

val av kommitténs utredningar utarbetades proposition med förslag till bl. a. lag om

vissa arbetsavtal, inbegripande även sådana avtal mellan jordbrukare och deras arbetare,

som ej folio under legostadgan. Yad revisionen av den sistnämnda beträffar, befanns

det lämpligt att tills vidare uppskjuta densamma. Den allmänna avtalslagstiftningens

fall vid 1910 och 1911 års riksdagar medförde, att detta uppskov blev ganska långt.

Vid 1918 års lagtima riksdag väcktes motion om utredning avseende legostadgans

avskaffande och ersättande med en efter tidsförhållandena avpassad avtalsform, vilken

motion blev av riksdagen bifallen. I motiveringen till riksdagens skrivelse framhölls

bl. a., att legostadgan, såsom i många avseenden föråldrad och i saknad av inre sam­

manhang samt i sin helhet icke tillämpad eller tillämpbar, borde avskaffas. Å jord­

brukets område förefunnes emellertid enligt riksdagens mening sådana förhållanden,

att ur såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas synpunkt krävdes en särskild avtalsform,

som skänkte behövlig stadga åt förhållandet dem emellan. Å ena sidan fordrades

nämligen garanti för att arbetarna kvarstannade i tjänst den avtalade tiden, å den

andra vore det av ej mindre vikt, att den ifrågasatta avtalsformen tillförsäkrade be­

hövligt skydd åt arbetarna, särskilt statkarlarna, som bebodde av arbetsgivarna upp­

låtna bostäder. Vid beslutets fattande i andra kammaren hade en stark minoritet

röstat för en reservation, vari påyrkats, att utredningen borde syfta allenast till lego­

stadgans avskaffande.

Med anledning av berörda riksdagsskrivelse framlade Kungl. Maj:t till 1919 års lag­

tima riksdag en proposition med förslag till lag om upphävande av vissa bestämmelser

i legostadgan, förnämligast avseende dels tjänstehjons hämtning och inställande samt

entledigande ur tjänst genom polismyndighets försorg, dels angående böter samt för­

verkande av lön eller del därav i vissa fall. Vid propositionens framläggande uttalade

föredragande departementschefen såsom sin mening, att jordbruksarbetarnas avtalsfråga

icke kunde lösas annat än i sammanhang med en kommande utredning av arbets- och

avtalsförhållandena inom industrien. Propositionen blev av riksdagen bifallen.

Vid 1920 års riksdag väcktes ånyo motioner om legostadgans avskaffande. Dessa

ledde till att riksdagen, på förslag av andra lagutskottet, för sin del antog en lag om

upphävande av ytterligare ett antal detaljbestämmelser i legostadgan, företrädesvis av­

seende vissa sidor av husbonderätten. Vidare avlät riksdagen skrivelse till Kungl.

Maj:t med anhållan om förslag till avskaffande av legostadgan och dess ersättande

med en efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning. I motioner inom riksdagens

26

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

båda kamrar framställdes vid 1921 års riksdag ånyo yrkanden om legostadgans omedel­

bara upphävande. Andra lagutskottet vidhöll sin år 1920 intagna ståndpunkt, vilken

godkändes av båda kamrarna. Vid samma riksdag väcktes ett flertal motioner om

åtgärder till arbetsfredens bevarande, därvid även påyrkades en efter jordbrukets be­

höv avpassad lagstiftning, som reglerade arbetsavtalet och dess rättsverkningar. Andra

lagutskottet anförde i denna del bl. a., att frågan om arbetsfreden på jordbrukets om­

råde borde beaktas i samband med behandlingen av riksdagens på utskottets hem­

ställan (1920) gjorda begäran om modern avtalslagstiftning till ersättande av den

föråldrade legostadgan. Riksdagen beslöt skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om

utredning angående frågan om vidtagande av åtgärder, utöver vad som redan skett,

till arbetsfredens bevarande. På grund av nämnda riksdagsskrivelse tillkallades den

7 juli 1921 en sakkunnig person att inom socialdepartementet biträda med utredning

angående i skrivelsen angivna frågor, ävensom — med föranledande av 1920 års

riksdagsskrivelse ■— beträffande frågan om upphävande av legostadgan och dess ersät­

tande med en efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning. Berörda utrednings­

arbete blev enligt beslut den 24 november 1922 vilande från 1 januari 1923,

men har detsamma sedermera genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 september 1924

överlämnats till socialstyrelsen.

Vid 1924 års riksdag väcktes ånyo motion om legostadgans avskaffande i dess hel­

het. Andra lagutskottet ansåg emellertid, att innan ståndpunkt toges till det genom

motionen ånyo framförda kravet på stadgans omedelbara upphävande, det borde när­

mare utrönas, dels i vilken utsträckning stadgan alltjämt tillämpades och dels i vad

mån, där så ej vore fallet, olägenheter för respektive kontrahenter mött genom att

densamma, såsom ersatt av avtal i annan ordning, bragts ur tillämpning. Riksdagen

antog utskottets förslag och avlät skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utred­

ning i ämnet. En minoritet anslöt sig dock till en inom utskottet framställd reserva­

tion, åsyftande legostadgans omedelbara upphävande. Genom Kungl. Maj:ts beslut

den 19 maj 1924 anbefalldes socialstyrelsen att verkställa utredning i berörda hän­

seenden.

Plan för utredningen.

Med anledning av förenämnda uppdrag hava inom socialstyrelsen verkställts vissa ut­

redningar dels rörande legostadgans nuvarande betydelse för anställningsförhållandena

inom olika landsdelar och arbetargrupper, dels rörande redan inträdda eller förutsedda

olägenheter av att stadgan bringas ur tillämpning.

Det första ledet i utredningsarbetet var, att styrelsen, såsom bilaga till frågeformu­

läret för den fortlöpande lantarbetarstatistiken, i slutet av oktober 1924 till kom­

munalstämmornas ordförande i landskommunerna utsände ett särskilt frågeformulär.

Å detta begärdes upplysningar, huruvida inom det större och det mindre jordbruket

i de särskilda socknarna de fasta lantarbetarnas anställning övervägande reglerades

genom legostadgan, kollektivavtal, skriftliga personliga kontrakt eller dessa avtals­

former i förening. Vidare efterfrågades, vilka utav legostadgans ännu gällande be­

stämmelser kunde anses hava praktisk betydelse, och slutligen, huruvida i de fall,

där legostadgan ej tillämpades, detta förhållande medfört olägenheter för husbönder

och tjänare, och i så fall vilka. •— Såsom ett komplement till denna sockenutredning

anmodades samtliga länsanstalter och fristående kommunala anstalter inom Sveriges

offentliga arbetsförmedling att med ledning av samma formulär meddela sina erfaren­

heter av legostadgan och dess tillämpning beträffande dels egentligt jordbruksarbete,

dels husligt arbete i städerna och på landsbygden. — Svar på styrelsens hemställan

inkommo från samtliga 36 arbetsförmedlingsanstalter, medan sockenuppgifter lämnades

av 1 708 av 2 345 tillskrivna.

På grundval av erfarenheter från denna allmänt orienterande utredning utarbetades

ett mera utförligt frågeformulär, avseende att klargöra förekomsten av olika avtals-

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

27

former inom jordbruket och husligt arbete samt vidare tillämpningen och betydelsen

av legostadgans särskilda bestämmelser, eventuella anordningar, som kunna ha trätt

i stället för sistnämnda bestämmelser, och slutligen de olägenheter, som kunnat på­

visas, där stadgan ej längre tillämpas, eller som kunna förväntas av dess fullständiga

upphävande. Formuläret tillställdes och besvarades av i nedanstående tablå nämnda

institutioner och föreningar.

Hushållningssällskap . .

Rättshjälpsanstalter . . .

Lantarbetsgivarföreningar

Lantarbetarföreningar . .

Husmodersföreningar . .

Hembiträdesföreningar . .

Tillskrivna

Svar från

.................................... 26

21

..................................... 5

4

centrala.................... 1

1

lokala........................ 10

4

centrala.................... 2

2

lokala........................ 273

178

. . c:a

80

14

. ...

2

2

Summa

399

226

Framhållas må, att av hushållningssällskapen 7 avgivit sammanfattande yttranden

genom sina förvaltningsutskott, medan 14 åtnöjt sig med att översända frågeformulär,

besvarade av vederbörande underavdelningar och sålunda avseende förhållandena i de

särskilda bygderna.

Legostadgan såsom reglerande anställningsformen i olika bygder.

De former, som numera komma i fråga vid anställning av mera fasta lantarbetare

(närmast tjänare och statare), synas i huvudsak vara följande:

1. Legostadgan

a. enbart;

b. i förening med skriftliga personliga kontrakt (ofta i form av s. k. städje-

bevis);

c. i förening med kollektivavtal.

2. Kollektivavtal

a. enbart (muntligt personligt avtal);

b. i förening med skriftliga personliga kontrakt.

3. Enbart skriftliga personliga kontrakt.

4. Muntliga avtal för längre eller kortare tid, eller tills vidare (utan hänvisning till

legostadgan eller kollektivavtal).

Det för anställning enligt legostadgan konstituerande anses vara, att husbonde,

efter det att uppgörelse om tjänstevillkoren skett, giver tjänaren en städjepenning

såsom bekräftelse därå. Vidare skall enligt stadgan person i annans tjänst vid städsel

avlämna orlovssedel från sin dåvarande husbonde såsom bevis för att han blivit ledig

att antaga tjänst.

För orientering över spörsmålet, i vilken utsträckning anställning enligt legostadgan

förekommer i olika delar av landet, må till en början meddelas vissa uppgifter,

intagna i tablån å nästa sida. På grundval av uppgifter från kommunalstäm­

mornas ordförande angivas här länsvis den ungefärliga procentuella fördelningen av

kommunerna efter svaren (ja eller nej) på frågan, huruvida inom den för socknen karak­

teristiska jordbrukstypen (större, resp. mindre brukningsdelar) anställning i övervägande

mån sker enligt legostadgan samt huruvida de för sådant avtal karakteristiska forma­

liteterna, nämligen erläggande av städjepenning och utfärdande av orlovssedel, ännu

äro av praktisk betydelse.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Legostadgan

tillämpas

Städjepenning

förekommer

Orlovssedel

förekommer

ja

nej

ja

nej

ja

nej

Antal kommuner

(%)

%

%

%

%

%

%

Stockholms

län....................

33

67

47

53

70

30

Uppsala

» ....................

32

68

42

58

85

15

Södermanlands

» ....................

59

41

54

46

83

17

Östergötlands

» ....................

87

13

92

8

85

15

Jönköpings

» ....................

78

22

90

10

70

30

Kronobergs

» ....................

78

22

92

8

72

28

Kalmar

> ....................

73

27

85

15

65

35

Gotlands

D

.....................

80

20

90

10

65

35

Blekinge

» ....................

80

20

100

—

80

20

Kristianstads

» ....................

80

20

88

12

72

28

Malmöhus

» ....................

90

10

80

20

87

13

Hallands

> ....................

85

15

93

7

95

5

Göteborgs och Bohus

» ....................

18

82

30

70

30

70

Älvsborgs

> ....................

40

60

43

57

43

57

Skaraborgs

} ....................

96

4

97

3

98

2

Värmlands

» ....................

—

100

14

86

17

83

Örebro

» ....................

69

31

67

33

65

35

Västmanlands

> ....................

69

31

70

30

70

30

Kopparbergs

» ....................

—

100

—

100

—

100

Gävleborgs

» ....................

—

100

—

100

—

100

Västernorrlands

> ....................

35

65

35

65

15

85

Jämtlands

> ....................

9

91

9

91

7

93

Västerbottens

* ....................

75

25

80

20

—

—

Norrbottens

» ....................

50

50

60

40

—

—

Då städjepennings utbetalande

anses

konstituera

t j änstef örhålland e

enligt

legO'

stadgan, skulle i tablån de två första grupperna av procenttal sammanfalla, vilket

emellertid icke är händelsen. Orsaken härtill synes förnämligast vara, att legostadgans

faktiska tillämpning är nästan omöjlig att siffermässigt fixera, vilket sammanhänger där­

med, att detta hundraåriga paragrafkomplex numera knappast längre är en lag, utan

fastmer skuggan av en lag, vars betydelse mindre faller på det juridiska än på det

moraliska området, såsom stöd för vissa formaliteter, traditioner, föresatser och för­

hoppningar. Som tabellen utvisar, förete emellertid ifrågavarande sifferserier icke

särdeles stora avvikelser från varandra, och sammantagna torde de giva en i huvud­

dragen riktig bild av den större eller mindre betydelse legostadgan tillmätes inom

olika landsdelar, närmast bland jordbrukarbefolkningen.

Beträffande förekomsten av olika slag av anställningsformer inom de särskilda

länen ger en sammanställning av hela det tillgängliga uppgiftsmaterialet i huvudsak

följande bild, närmast avseende oktober 1924.

Stockholms och Uppsala län uppvisa med avseende på de vid jordbruket rå­

dande avtalsförhållandena stora likheter. Anställningen uppgives i övervägande grad

regleras enligt legostadgan i ungefär en tredjedel av kommunerna. Denna siffra

torde dock närmast hänföra sig till de större gårdarna, medan vid det mindre jord­

bruket stadgan torde hava en vidare tillämpning. Vid storbruket äro därjämte skrift­

liga kontrakt vanliga. Legostadgans relativt begränsade tillämpning sammanhänger

med att kollektivavtalet här funnit vidsträckt användning, stundom i förening med

skriftliga personliga kontrakt. Dessa utgöras mera sällan av städjebevis, åberopande

legostadgan, vilket till god del torde bero på en utpräglad motvilja däremot från de

organiserade lantarbetarnas sida. Städjan har i stor utsträckning bortfallit inom om­

rådet, varemot orlovssedel uppges allmänt förekomma. Ofta torde dock härmed icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

29

avses orlovssedel i egentlig mening utan vanligt arbetsbetyg, vilket ock stundom ut­

tryckligen framhålles i enquétesvaren.

I samband med inhämtande av uppgifter rörande den under sommaren 1925 in­

träffade lantarbetarstrejken i Stockholms och Uppsala län hava erhållits vissa upp­

lysningar om avtalsförhållandena vid jordbruket i förevarande län. Anmärkas må att

berörda uppgifter huvudsakligen avse det större jordbruket och gårdar, där arbets­

givare och arbetare äro anslutna till resp. organisationer, samt vidare att under arbets­

året 24 oktober 1924—24 oktober 1925 kollektivavtal icke funnits upprättade inom

området.

Beträffande de 105 gårdar inom Stockholms län, från vilka uppgifter inkommit,

har angivits att anställning under året 1924/25 skett med skriftligt personligt avtal

(städjebevis, personligt kontrakt) vid 39 gårdar, medan vid återstående 66 gårdar an­

ställningen reglerats genom muntligt avtal eller, såsom ofta angivits, utan något som

helst avtal. Motsvarande siffror beträffande de 85 gårdar inom Uppsala län, från

vilka uppgifter erhållits, äro resp. 29 och 55. Vid de skriftliga avtalen ha i 6 fall

använts arbetsförmedlingens formulär till »städjebevis för lagstadd arbetare med stat»,

därvid emellertid i 3 fall bestämmelsen om städjepenning överstrukits. I ett par fall

föreligger »städjebevis och statlista» med uppgift om erlagd städjepenning. Vidare

hava från två gårdar insänts »tjänsteavtal» (tryckt formulär), upptagande städjepenning

men i övrigt anslutande sig till jordbrukets, i kollektivavtal fastställda allmänna be­

stämmelser. Enligt nu nämnda typer av kontrakt har, med undantag för »städje­

bevis och statlista», arbetare vid anställningen avlämnat sin förre husbondes orlovs­

sedel. Av övriga förekommande skriftliga avtal hava flertalet varit upprättade enligt

ett inom arbetsgivarorganisationen brukligt standardformulär för personligt avtal med

hänvisning till kollektivavtal. Slutligen finnas åtskilliga personliga avtal, som varken

åberopa kollektivavtal eller genom någon bestämmelse ansluta sig till legostadgan.

Beträffande de gårdar, där skriftligt avtal ej förelegat, har i intet fall uppgivits, att

arbetarna varit lagstadda eller att städjepenning förekommit.

I Södermanlands län synes legostadgan hava något vidsträcktare tillämpning än

i de två förenämnda länen, med vilka området annars företer stora likheter i före­

varande hänseende. Kollektivavtal omnämnas i över hälften av kommunerna, men

det förefaller, som om denna avtalsform här skulle förenas med städsling i större ut­

sträckning än i Uppland. Beträffande det mindre jordbruket omnämnas stundom en­

bart muntliga avtal. Orlovssedelns betydelse framhäves ofta.

Östergötlands län. Här sker anställning av lantarbetare enligt legostadgan i

mycket stor utsträckning. Kollektivavtalen hava mindre utbredning än i de förut be­

handlade länen och förekomma huvudsakligen i norrköpingstrakten. I några få kom­

muner med smärre jordbruk uppgives endast mera formlöst ingångna månadsavtal

förekomma.

Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län. Inom de tre smålandslänen äro

avtalsförhållandena tämligen likartade. Legostadgan finner här vidsträckt tillämpning.

»Smålänningens kända konservatism och genom sekler nedärvda lydnad och respekt

för åtminstone gamla lagar gör, att en mellan arbetsgivare och arbetare med eller

utan vittnen träffad muntlig överenskommelse betraktas såsom fullt bindande», skriver

Jönköpings läns arbetsförmedling. Kollektivavtal saknas så när som på ett par av

industriföretag drivna jordbruk. Vid de i denna landsdel talrika mindre jordbruken

är månads- eller halvårstjänst den vanligaste anställningsformen. Jämväl vid dylika

under legostadgan ej fallande avtal synes städja stundom förekomma. Uppfattningen

att städjepenning hör till avtal om jordbrukstjänst är sålunda rotfäst i denna lands­

del. Däremot spelar orlovssedeln eller »betyget» här ej samma roll som i de förut

behandlade länen.

I Gotlands län äro avtal om årstjänst enligt legostadgan vanliga. Månadsavtal

äro dock ävenledes allmänt förekommande. Städja synes vara av jämförelsevis stor,

orlovssedel däremot av mindre betydelse.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

I Blekinge län tillämpas i allmänhet legostadgan enbart. Stundom förekommer

månadsanställning med enbart muntligt avtal.

Kristianstads och Malmöhus län. I Skåne tillmätes legostadgan alltjämt rela­

tivt stor betydelse vid avslutande av arbetsavtal inom jordbruket. Även kollektiv­

avtalet spelar en betydande roll i denna provins. I de kommuner, varifrån uppgifter

om avtalsförhållandena föreligga, uppgives kollektivavtal vara gällande i cirka 20

%

i

Kristianstads och i inemot hälften i Malmöhus län. I ungefär halva antalet av dessa

kommuner tillämpas kollektivavtalet i förening med städsling, tydligen ett försök att

genom kombination av det gamla och det nya anställningssvstemet i görligaste mån

säkerställa behovet av arbetskraft, varemot dock åtminstone vissa lantarbetarfackför-

eningar opponerat sig. I somliga socknar uppgives kollektivavtal gälla vid de större

gårdarna men legostadgan enbart vid de mindre. Städjepenning gives ofta vid avta­

lens ingående, och i dessa bygder tillmätes orlovssedeln liksom i mälarprovinserna

större betydelse än i Småland.

I Hallands län tillämpas legostadgan i allmänhet på årsavtal. Kollektivavtal om­

nämnas icke, ehuru sådana tidigare förekommit. Halvårs- och månadsavtal äro rätt

vanliga å vissa orter. Städja och orlovssedel brukas allmänt.

I Göteborgs och Bohus län möter ett större område, där legostadgan är av

underordnad betydelse. Brukningsdelarna äro ofta små, varför arbetarna anställas en­

dast per månad, och även vid de större jordbruken synas månadsavlönade, icke lag­

stadda arbetare i stor utsträckning förekomma. Härvid omnämnas stundom skriftliga

kontrakt utan hänvisning till legostadgan. Städja gives någon gång, även om icke

laga städsling sker. Orlovssedeln har i stor utsträckning borttagits.

I Älvsborgs län har legostadgan mist en god del av sin forna betydelse, men

finner alltjämt en rätt omfattande tillämpning, som det synes mest på herrgårdarna.

Jordbruken äro dock merendels små, och de för dessa lämpliga formlösa halvårs- och

månadsavtalen tränga här som i andra småbruksbygder årsavtalen åt sidan. Till lego­

stadgans undanskjutande synes också hava bidragit den däremot riktade arbetaropinio-

nen, vilken påverkats från de talrika industriorterna (Göteborg med förstäder, Borås

med omgivningar, Trollhättan). En uppgiftslämnare härifrån gör följande uttalande:

»Arbetsgivarna försöka i de flesta fall att få arbetsavtalet uppgjort enligt legostadgan

samt lämna städja och mottaga orlovssedel, men arbetarna vilja helst ha uppgörelse

för månad.»

Skaraborgs län synes i motsats till det andra västgötalänet vara ett av de om­

råden, där legostadgan fortlever kraftigast, i det att densamma uppgives allmänt ligga

till grund för avtalen i nästan alla av de talrika uppgiftslämnande kommunerna. Vid

orlovssedeln fästes i allmänhet stor vikt.

I Värmlands län uppgives legostadgan vara utan väsentlig betydelse. Den till-

lämpas här och var i länets sydligare delar, huvudsakligen vid det mindre jordbruket.

Städjepenningen bibehåller sig dessutom på sina ställen som förskott å lönen. I

detta län liksom i hela Bergslagen är det de vid industrien och inom skogsbruket

gällande avtalsformerna, som satt sin prägel jämväl på avtalsväsendet inom jordbruket.

Kollektivavtal förekomma sålunda, och där sådana ej finnas, torde stundom skriftliga

kontrakt brukas, åtminstone för gifta arbetare, vilka av arbetsgivaren erhålla fri bostad.

Anställningen räknas vanligen för månad.

Örebro län representerar en blandad typ, i det att i länets norra del de för

Värmland karakteristiska avtalsförhållandena förhärska, medan i de egentliga jordbruks­

bygderna söderut legostadgan rätt avsevärt tillämpas. Kollektivavtal förekomma även,

och skriftliga kontrakt användas ofta med eller utan kombination med andra avtals­

former. Städjan har vidsträcktare användning än själva legostadgan men är ofta en­

dast ett förskott, som sedermera avdrages å lönen.

Västmanlands län företer stora likheter med sitt västra grannlän. I jordbruks-

trakterna tillämpas legostadgan rätt allmänt, i Bergslagen med närliggande områden

däremot endast i ringa mån. Inom båda områdena spela kollektivavtalen en icke ringa roll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

31

I Kopparbergs och Gävleborgs län är legostadgan numera i stort sett okänd.

Arbetarna taga oftast månadstjänst, och varken städja eller orlovssedel (arbetsbetyg)

efterfrågas. Kollektivavtal finnas å vissa bruksegendomar.

I Västernorrlands län är anställning enligt legostadgan icke sällsynt, om också

de muntliga arbetsavtalen för kortare tider överväga. Kollektivavtal förekommer vid

en del jordbruk, bedrivna av industriföretag. I Jämtland anses legostadgan sakna

nästan all betydelse, såsom framgår av följande uttalande: »I intet fall synes lego­

stadgan återverka på några sedvänjor i fråga om arbetsanställningen. Praktiskt taget

existerar stadgan icke annat än som en kuriositet från gången tid och torde helt och

hållet sakna betydelse.» Men den tillmätes större vikt i Västerbottens och Norr-'

bottens län, i vilkas kusttrakter stadgan synes ha ett särskilt norrländskt tillämp­

ningsområde. Vid de små norrländska hemmansbruken, där man endast för kortare

tid av året har behov av lejd arbetskraft, äro dock muntliga avtal om månads- eller

säsongtjänst vanligast.

I legostadgan kvarstående bestämmelser och deras praktiska betydelse.

Städja, orlovssedel och avskedsbctyg. I

legostadgan återfinnas detaljerade föreskrifter

angående städsel samt innehållet i städjebevis, orlovssedel och avskedsbevis ävensom

den rätt, som tillkommer tjänare, därest dylika bevis förvägras honom eller om han

är missnöjd med innehållet i orlovssedel eller avskedsbetyg.

Såsom förut angivits, är det städjepennings mottagande, som allmänt betraktas såsom

det för anställning enligt legostadgan avgörande momentet. Enligt vad av tablån å

s. 26 framgår, förekommer städsel i stor utsträckning särskilt inom de egentliga

jordbruksprovinserna. Även där man eljest icke synes följa legostadgans bestämmelser

om anställning, har man hållit fast vid städjepenningen. Belysande för stadgans psy­

kologiska betydelse och faktiska inflytande i detta avseende är, att städjepenning upp­

gives stundom förekomma vid avtal av sådan längd (t. ex. halvår, månad) eller med

sådan förläggning (t. ex. från 1 oktober), att de i verkligheten ej falla under stadgan.

Till städselinstitutets bibehållande torde i någon mån ha bidragit, att Sveriges offent­

liga arbetsförmedling tillhandahåller vissa standardformulär för städjebevis, låt vara att

vid dessas användning i praktiken punkten om städja i många fall plägar överstrykas,

varigenom handlingen i fråga anses bliva omvandlad till ett personligt kontrakt utan

samband med legostadgan. På sina håll hava de i legostadgan föreskrivna formerna

jämkats och avpassats efter ändrade förhållanden. Städjan har sålunda blivit ett löne-

förskott, som sedermera avräknats å årslönen, men som ändock haft städjepenningens

funktion, nämligen att utgöra bevis för tjänsteförhållandets inträde.

I gällande kollektivavtal (riksavtal rörande allmänna bestämmelser) vid jordbruket,

slutet för tiden 24 oktober 1925—24 oktober 1928 mellan svenska lantarbetsgivames

centralförening, å ena sidan, samt svenska lantarbetareförbundet, resp. Upplands lant­

arbetareförbund, å andra sidan, stadgas:

»Om anställning äga arbetsgivare och arbetare att fritt överenskomma. Träffas dylik

överenskommelse —■ personligt avtal — skall densamma, om endera parten så önskar,

avfattas skriftligen med användande av formulär, fastställt av de avtalsslutande orga­

nisationerna gemensamt.»

Berörda formulär ansluter sig till kollektivavtalets föreskrifter och upptar icke be­

stämmelse om städjepenning.

När inom jordbruket viss uppsägningstid infördes (enligt 1833 års stadga i regel

26 juli—24 augusti), nödvändiggjorde detta särskiljande mellan orlovssedel och avskeds­

betyg, det senare avseende betyg om förhållandet i tjänsten från den tid orlovssedeln

utgavs och till flyttningsdagen. Orlovssedeln användes, som förut framhållits, alltjämt i

stor omfattning, ehuru stundom med ändrad beteckning, arbetsbetyg e. d. I nyss nämnda

formulär till personligt avtal är intagen en punkt om avlämnande av »arbetsbetyg

från föregående anställning».

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Översikt över den månatliga fördelningen av genom Sveriges offentliga arbetsför.

Arbetargrupper och landsdelar 1

Antal

till­

satta

platser

år

1923

Därav platser, i

%, till-

jan.

febr. mars april

maj

juni

juli

aug.

1

A. Manliga arbetare.

a. Tjänare på stat........................

6 019

1-8

3-3

7-3

9-0

2'0

1-8

1-3

20-7

2

därav Östra Sverige ....

3 685

1-1

2-1

7-0

9-6

2-0

0-7

1-1

17-8

3

Småland och öarna . .

281

0-7

3-2

5-0

50

0-7

9'6

2-5

33-1

4

Södra Sverige ....

509

1-6

2-9

7-1

5-3

l-o

0'8

2'4

23-2

5

Västra Sverige ....

1512

2-0

6-3

8-5

9-2

2-6

1-2

1-1

24-8

6

Norra Sverige ....

32

3-1

—

9-4

15-6

6-3

3-1

—

125

7 b. Tjänare i husbondes kost . . .

17 793

3*5

4-6

8-1

12-0

6-8

6-0

7-4

7-7

8

därav Östra Sverige ....

8 236

3-1

3-9

6-8

12-3

7-0

6-2

7-3

7-2

9

Småland och öarna . .

851

5'8

5-6

9-4

11-6

7-3

4-4

4-9

7-9

10

Södra Sverige ....

4 043

3-8

4-7

10-0

10-5

5-0

5-4

7-2

90

11

Västra Sverige ....

4 291

3o

5-8

8-9

12-8

7-5

6-2

7-4

7-5

12

Norra Sverige ....

372

2'4

3-2

5-6

12-9

11-6

9-7

15-1

8-3

13 c. Tillfälliga jordbruksarbetare

15 244

1'4

1-2

2-0

5*4

10-3

6-7

7-6

8-6

14

därav Östra Sverige ....

6 310

1-4

1-6

2-4

7-1

7-0

8-0

10-4

10'8

15

Småland och öarna . .

512

2'0

2-0

1-6

9-4

23-4

1-4

4-7

2-7

16

Södra Sverige ....

6 948

l-o

0-8

1-6

3-2

12-2

6-2

4-1

6-0

17

Västra Sverige ....

1165

3-2

1'6

2-4

8-3

9-5

4-5

10-1

13-5

18

Norra Sverige ....

309

1-3

0'6

1-3

2-6

15-2

7-5

24-6

12-6

19

B. Kvinnliga arbetare.

a. Tjänare på stat........................

411

2'4

2-0

6-1

7-5

6-1

3-7

4'4

15-8

20 b. Tjänare i husbondes kost . . .

5 697

5-9

6'5

8'4

10-0

6-0

4-0

4-0

6'5

21 c. Tillfälliga jordbruksarbetare

902

—

0-2

3-3

14-1

32-6

13-0

5‘4

4-3

Tjänsteår och llyttningstider.

Flyttningsdag är enligt legostadgan den 24 oktober,

med undantag för Stockholms stad, där tvenne flyttningsdagar årligen förekomma, näm­

ligen den 24 april och den 24 oktober. Enligt praxis tillämpas emellertid stadgan

även annorstädes än i Stockholm å årsavtal från den 24 april, varemot avtal utlöpande

å annan än de nu nämnda tiderna icke anses falla under stadgan.

Under äldre tider tävlade halvårstjänsten i betydelse med årstjänsten, och obligato­

risk blev denna sistnämnda först i 1723 års stadga. Av ännu senare ursprung är

den nuvarande flyttningsdagen, som först 1819 ersatte den gamla Mickelsmässan (29

sept.). Såsom motiv för denna ändring anfördes dels önskvärdheten att skilja tjänste-

hjonsflyttningen från laga fardag i stad (1 okt.), dels vissa jordbrukstekniska skäl,

förnämligast sammanhängande med den då under utveckling varande rotfruktsodlingen.

Legostadgans nuvarande bestämmelser om vissa flyttningsdagar hava i hög grad in­

gått i det allmänna medvetandet. Det framgår av enquétesvaren, att den sålunda

stadgade tjänsteterminen iakttages så gott som över hela landet. Den har också upp­

tagits i jordbrukets kollektivavtal. Riksavtalet liksom samtliga provinsavtal löpa per

den 24 oktober. Det förefaller dock som om i trakter, där de på legostadgan grundade

traditionella anställningsformerna hålla på att försvinna, jämväl det gamla tjänsteåret

ej längre respekteras. Åtskilliga svar från Dalarna och Norrland giva sålunda vid

1 Härvid sammanföras Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Södermanlands och Östergötlands län

till

Östra Sverige,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län till

Småland och öarna,

Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län till

Södra Sverige,

Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län till

Västra Sverige

samt Kopparbergs, Gävle­

borgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län till

Norra Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

33

medling tillsatta jordbruksarbetarplatser under tiden januari 1923—oktober 1924.

satt a under

Antal

till­

satta

platser

j an.-okt.

1924

D ä ray

platser , i

tillsatta und e r

sept.

okt.

nov.

dec.

jan.

febr.

mars april

maj

juni

juli

aag.

sept.

Okt. ;

317

19-0

2-9

0'8

7 050

l-o

3-8

10-4

11-5

3-0

08

0-9

227

28-4

17-5 ; l

34'7

20-7

2-5

0-7

4 515

1-0

2-9

10-5

12-2

28

0-8

07

19-9

30-0

19-2 2

28-4

9'3

1-8

0-7

276

0-4

4-0

9-8

Öl

1-8

1-1

1-8

36-6

27-5

10-9 ! 3

26-1

25-3

3-3

l-o

564

1-8

2-8

8'9

10-3

2-1

0-9

2-5

16-1

32-4

22'2 4

24-5

14-9

37

1-2

1662

10

6*4

10-8

10-5

3‘9

0'8

07

30 7

22-9

12-3 5

28-1

12-5

9-4

—

33

—

3*0

12-1

24'2

12-1

—

3-1

6-1

21-2

18 2 6

9-9

20-9

9-4

3-7

17 259

4'8

5-4

9-3

137

10-4

7-1

9-1

8-0

10-6

21-6 ! 7

9-9

24-9

8-6

2-8

8 463

4-1

4-8

82

12-9

10-9

7-3

9-2

6-6

11-2

24-8 8

12-5

16'6

9-5

4-5

715

5-5

7-5

12-9

17-8

8-9

4*6

8-9

4-8

10-9

18-2 1 9

8-9

18'9

11-9

47

3 543

5-2

6-4

10-4

15-0

8-2

60

8'9

97

8*0

217 |10

10-3

16-9

8-7

4-4

4169

5-4

5-3

10-G

13-9

11-8

77

8-2

97

11-3

16-6 ill

10-2

11-0

6'2

3-8

369

6‘5

3-5

4'(>

10-0

13-0

13-3

17-1

117

103

10-0 12

16-9

26-5

9-9

3*7

12 495

1-9

2-5

3-0

47

14-6

14l

127

8-4

167

21-4 13

16-3

25-5

6-8

2-7

5 429

2-4

3-8

51

5-4

14-4

12-4

16-8

87

14-5

16'5 14

9-7

27-5

12-7

2'9

389

2-1

0-5

1-3

2G

255

24-4

8-2

3-8

12-1

19*5 15

18-2

28-9

12-7

Öl

5 346

1-0

1-2

0-9

3-8

14 2

15-9

7-4

I

t

20-6

267 16

15-6

19'7

9-4

2-2

1051

0-8

3‘5

2-9

6-3

14-3

11-5

14-9

10-4

11-4

24-0 17

13-

g

14-9

5-5

0-3

280

1-1

1-4

2-5

3-2

13-6

11-4

32-9

13*9

10 7

9-3 18

23-6

18-0

6-8

3-6

422

4-8

6-9

97

97

4-7

2-4

3-3

12-8

24-2

22'0 19

11-8

20-6

10-9

5-4

5 276

6 6

7-8

10-4

11-9

7-0

4 7

47

9-3

13-2

24-4 20'

6‘5

17-0

3-0

0-6

799

0-2

05

1-4

5‘0

32-9

23-3

8-3

4-0

8-6

15-8 21

handen, att flyttning äger och kan äga rum när som helst. I dessa trakter påträffar

man också kollektivavtal, avseende enstaka gårdar, med utlöpningstid den 1 februari,

1 april eller 1 maj. Enligt ifrågavarande avtal förekommer icke årslön med stat, utan

endast löneformen timpenning, stundom kombinerad med förmån av fri bostad och

bränsle, ev. potatisland. Ett åtminstone från historisk synpunkt intressant undantag

från regeln, att årstjänst börjar den 24 oktober (1 november), finner man i Norrland,

där uti icke sa fa socknar, särskilt i Västerbottens och Norrbottens län, den före

1819 lagstadgade flyttningen vid Hickelsmässa synes alltjämt bibehålla sig, i det

tjänstebyten allmänt äga rum i slutet av september eller början av oktober.

Såsom förut antytts, kan årstjänst enligt legostadgan börjas jämväl den 24 april,

vilket också uppgives förekomma. Detta datum har emellertid större betydelse såsom

den vanliga begynnelseperioden för halvårstjänst, som alltså slutar den 24 oktober.

Stundom taga dock »sommardrängama» plats från den 1 maj eller den 14 mars, då

arrenden och fastigheter tillträdas. I de trakter av Norrland, där Mikael iflyttningen

tillämpas, infaller sommartjänsten enligt uppgifter från olika orter under tiden 18

11:1 aj 30 september. Jämväl särskild tjänst för vinterhalvåret omnämnes i enstaka fall.

För belysning av i vad mån de lagfästa flyttningsdagarna ännu hava betydelse för

jordbruket, meddelas i ovanstående tabell, huru de vid de offentliga arbetsform edlings-

anstalterna under tiden januari 1923—oktober 1924 tillsatta platserna för fasta och

tillfälliga jordbruksarbetare procentuellt fördela sig på olika månader.

Man finner härav, att under tjänsteårets tre sista månader (augusti—oktober) till­

satts omkring " ts av platserna för statare och cirka 2/ö av dem för tjänare i hus­

bondens kost, medan av de tillfälliga manliga jordbruksarbetarna över hälften faller

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt. 153 käft. (Nr 183.)

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

på denna tidsperiod (övervägande folk för upptagning av betor och andra rotfrukter).

Av daglönarna engageras dock V4 av männen, men nära 3/ö av kvinnorna under må­

naderna april—juni, d. v. s. vid tiden för den egentliga jordbrukssäsongens början.

Tabellens detaljsiffror giva ytterligare upplysningar rörande betydelsen för olika lands­

delar och arbetargrupper av nu antydda växelverkan mellan hävdvunna flyttningstider

och årstidernas faktiska arbetsbehov. Karakteristiskt är, att för de ogifta drängarna

(tjänare i husbondens kost) de relativt flesta platserna förmedlas i oktober, under det

att de vanligtvis gifta statarna i större utsträckning söka försäkra sig om plats för det

nya tjänsteåret redan under augusti och september månader, således ungefärligen den

i legostadgan förutsatta tidsperioden för tjänsteombyten och nyanställningar. Enligt

några uppgiftslämnare visa många arbetare och särskilt de ogifta numera benägenhet

att uppskjuta anskaffande av ny plats ända till »friveckan» (24/io—31/'io) för att till­

godogöra sig till äventyrs förbättrade konjunkturer på arbetsmarknaden.

Mot bakgrunden av dessa uppgifter rörande de faktiska tidpunkterna för lantarbe­

tarnas platsbyten förtjänar anföras vissa vid utredningen framkomna önskemål rörande

förändringar i fråga om flyttningstiden. Det må först erinras om att den nuva­

rande flyttningstiden på sin tid tillkommit ur en kompromiss, varvid särskilda orters

och arbetargruppers önskemål fått vika för fördelen att hava en gemensam flyttnings­

dag för hela landet.

De föreliggande svaren giva vid handen, att den 24 oktober av jordbrukaren i all­

mänhet anses vara lämplig flyttningsdag vid årstjänst och därför bör bibehållas. Fullt

enig härom är man dock icke. Särskilt i Skåne anses den legala flyttningsdagen vara

mindre lämplig i betdistrikten, där tjänsteflyttningen kan inträffa mitt under betupp-

tagningen. Åtskilliga önskemål om ändrad flyttningsdag hava också framkommit från

södra Sverige. Man har föreslagit den 24 november, 1 december, 1 januari, 1 och

15 februari, 14 mars m. m. En skånsk meddelare finner det dock ogörligt för arbe­

taren att flytta mitt under vintern och föreslår därför, att frivecka och flyttningsdag

förläggas till veckan efter midsommar. Denna åsikt delas av Östergötlands läns

arbetsförmedlingsanstalt, som på grund av »de hälsovådliga och i flera avseenden

upprörande höstflyttningarna» anser det önskvärt, att allmänna flyttningsdagen fast­

ställes till den 25 juni med inställelse den 2 juli.

Vad beträffar lantarbetarnas ståndpunkt till frågan om flyttningsdagens förläggning,

så råder bland dem en rätt enstämmig mening om, att tjänstebytet bör äga rum på

våren. Svenska lantarbetareförbundet anför som skäl härför, utom den från arbetar-

synpunkt lämpligare årstiden, även den omständigheten, att om en arbetare vill bliva

fri från anställning vid jordbruket, vare sig för att taga plats inom andra närings­

grenar eller för att övertaga eget jordbruk, så är för honom hösten en särdeles olämp­

lig tidpunkt för upplösande av det tidigare tjänsteförhållandet.

Uppsägning. Under äldre tider understeg legostämman (tjänsteåret) det vanliga

året med en vecka, vilken ursprungligen representerade den s. k. städjestämman, den

tidrymd varunder nya tjänsteavtal kunde ingås. Efter hand befanns emellertid denna

»frivecka» för kort för sitt ursprungliga ändamål. Den kvarstod som ett slags se­

mester, medan »städjestämman» förlängdes och flyttades in i »legostämman», vilket

nödvändiggjorde viss uppsägningstid. Enligt 1833 års legostadga skall uppsägning av

tjänsteavtal äga rum under tiden från och med den 26 juli till och med den 24

augusti och i Stockholms stad, för flyttning i april månad, från och med den 24

januari till och med den 22 februari. Sker ej uppsägning i laga tid, fortfar avtalet

mot lika städja och lön till nästa flyttningsdag.

Berörda bestämmelse åsyftar givetvis att bereda jordbrukarna möjlighet att i god

tid tillförsäkra sig nödig arbetskraft för det kommande året samt att lämna uppsagd

arbetare erforderlig tid att se sig om efter lämplig ny plats. Att man alltjämt i

betydande utsträckning iakttager den i legostadgan föreskrivna uppsägningstiden fram­

går av förut meddelade tabell över de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

35

verkan vid tillsättande av platser inom jordbruket. Särskilt synes detta vara fallet

beträffande de statavlönade arbetarna. Behovet av en relativt lång uppsägningstid

vid jordbruket bestyrkes även därav, att legostadgans bestämmelser i förevarande av­

seende, ehuru i förändrad form, gå igen i kollektivavtalen. Enligt riksavtalet skall

vid träffande av personligt avtal bl. a. iakttagas:

■natt

i avtalet, vare sig detta avser anställning tills vidare eller på viss tid, skall,

om endera parten så påfordrar, inrymmas bestämmelse om viss ömsesidig uppsägnings­

tid, högst tre månader;

att

avtalet icke får innehålla bestämmelse om lönevillkor för tid utöver gällande

lokalavtals giltighetstid och att uppgörelse om lönevillkor därför automatiskt skall

upphöra vid lokalavtalets utlöpningstid, samt

att

vid hel- och hal vårsanställning, där viss uppsägningstid icke är avtalad, besked

om anställningens fortsättande likväl må kunna påkallas senast två månader före dess

utlöpande.»

Bestämmelsens mellersta led är en naturlig konsekvens av den kollektiva avtals-

principen. De avtalsslutande organisationernas medlemmar äro förpliktade att följa

den kollektiva löneuppgörelsen och kunna sålunda icke i detta avseende binda sig för

tid utöver dennas giltighetstid. För arbetarparten torde stadgandet särskilt anses

värdefullt såsom innebärande hinder för avtals träffande i enlighet med legostadgan,

innan nytt kollektivt löneavtal kommit till stånd. Emellertid har det vid upprepade

tillfällen visat sig, att överenskommelse om nytt kollektivavtal kunnat ske först inemot

den 24 oktober eller t. o. m. efter denna tidpunkt. För att parterna vid sådant för­

hållande icke skola behöva långt fram på hösten vara i ovisshet beträffande den

fortsatta anställningen har man i paragrafens sista del förklarat, att vid hel- och

halvårsanställning besked om anställningens fortsättande under alla omständigheter

kan påkallas senast två månader före dess utlöpande. Genom dylika (preliminära)

avtal om anställning har tillgodosetts det för såväl arbetsgivare som arbetare inom

jordbruksnäringen uppenbarligen viktiga behovet att i god tid på eftersommaren vinna

klarhet beträffande tjänsteförhållandet under det följande avtalsåret.

Arbetsgivares vårdnadsplikt. »Sjuknar tjänstehjon, bör husbonde låta det sköta och

vårda; have dock rätt, om han vill, att å lönen avräkna, vad han till läkare eller läke­

medel utgivit.» Denna bestämmelse om arbetsgivares vårdnadsplikt vid sjukdom torde

ur flera synpunkter få anses vara en av legostadgans viktigaste.

För arbetsgivaren kan den medföra avsevärda kostnader. I enquétesvar har fram­

hållits, att den stundom kan bliva alltför betungande, i det att arbetsgivaren kan vara

nödsakad att bereda arbetare vård nästan ett helt år utan att få någon nytta av honom.

Den lagstadde arbetaren är genom bestämmelsen garanterad nödtorvtigt underhåll av

arbetsgivaren vid sjukdom, en förmån, som industriens arbetare i regel icke åtnjuta.

Legostadgan är i nu berörda avseende av stor betydelse ej minst för det allmänna

(kommuner och landsting). Enligt 1 § i lag om fattigvården skall den, som i följd

av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen

att genom arbete försörja sig och som befinnes sakna medel till sitt livsuppehälle,

erhålla vård på sätt i lagen sägs, där hans behov icke annorledes avhjälpes. I

lagens 4 § stadgas vidare: »Där på grund av särskilda författningar (legostadgan,

olycksfallsförsäkringslagen) husbonde eller annan arbetsgivare har att lämna underhåll

och vård åt tjänare eller arbetare, åligger det honom att gentemot det allmänna ansvara

för att detta fullgöres, så att tjänare och arbetare ej falla fattigvården till last.» Det

vill synas, att kommunernas och landstingens redan nu betydande vårdnadsplikt gent­

emot medellösa sjuka kunde i väsentlig mån utökas, om legostadgans åläggande för

arbetsgivarna i detta hänseende bortfölle. I sina svar å socialstyrelsens frågor hava

åtskilliga uppgiftslämnare också betonat, att tack vare legostadgan fattigvården i kom­

munerna ej behöver ingripa så ofta som annars bleve nödigt. Jämväl där stadgan

(eller kollektivavtal) ej tillämpas, synas arbetsgivarna taga vård om sjuk arbetare, åt­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

minstone för kortare tid, »icke av plikt utan av humanitetsskäl», såsom ett ortsombud

för ett hushållningssällskap skriver. Å andra sidan omtalas, att somliga husbönder undan­

draga sig vårdnadsplikten, så att fattigvården får ingripa omedelbart efter sjukdomsfall.

I kollektivavtalen hava arbetsgivarens skyldigheter vid sjukdom preciserats på sådant

sätt, att varje arbetare med minst en månads anställning erhåller fri läkarvård. För

årsanställd arbetare, i vilkens löneförmåner ingår bostad, tillkommer under anställnings­

tiden dels för arbetarens egen del av läkare föreskriven sjukhusvård, kostnadsfri intill

en tid av 3 månader, dels för hustru (hushållerska) och hemmavarande minderåriga

barn, som icke hava annan arbetsanställning, fri läkarvård.

Efter vad upplysts tillämpas berörda avtalsbestämmelse på så sätt, att arbetare er­

håller fulla avlöningsförmåner under sjukdomstiden. Arbetare inom kollektivavtalens

rayon åtnjuta sålunda bättre förmåner vid sjukdom än vad som enligt legostadgan

garanteras de lagstadda; beträffande de sistnämnda har nämligen arbetsgivaren rätt att

av lönen göra sig betäckt för vad han utgivit för sjukvård.

Legostadgans åläggande för husbonde att draga försorg om trotjänares ålderdom

hade säkerligen fordom större betydelse än nu, då tjänarna numera icke ofta torde

stanna på samma plats »sedan sitt trettionde år intill dess att på grund av hans ålder

ingen vidare kan vara belåten med hans tjänst». Å åtskilliga herrgårdar dragés det

dock, som enquéten utvisar, alltjämt försorg om ålderstigna tjänare, åtminstone på sa

sätt, att tjänaren erhåller s. k. gratial, bestående av bostad, bränsle och vissa andra

naturaförmåner. Kontanta inkomster ernås i någon mån genom deltagande i lättare

göromål, för så vitt krafterna det medgiva. Visserligen torde detta underhåll — såsom

svenska lantarbetareförbundet framhåller i sitt yttrande — ofta bereda den ålderstigne

arbetaren endast en mycket knapp utkomst och i åtskilliga fall medföra ett partiellt

övervältrande av underhållsplikten på barn och andra anförvanter. Men det torde ligga

en viss psykologisk sanning i vad eu rättshjälpsanstalt i frågan anför, nämligen att

en åldring hellre tager emot pension från sin gamle husbonde än understöd från fattig­

vården. Ehuru gällande lag om fattigvården (§ 4) inskärper husbondes skyldigheter

enligt legostadgan att lämna vård och underhåll, är det dock ett känt förhållande, att

orkeslösa lantarbetare i betydande utsträckning måste omhändertagas av fattigvården.

På grund av den humanisering denna undergått genom den senaste tidens lagstiftning

och lagtillämpning, ter sig måhända denna form av försörjning numera icke så skräm­

mande som tillförne. Ett hushållningsgille framhåller också, att betydelsen av arbets­

givarens vårdnadsplikt gentemot orkeslösa tjänare minskats, sedan ålderdomshemmen

förbättrats.

I här berörda avseende torde även lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni

1913 få anses ha trätt i stället i viss utsträckning. Vid bestämmande av tilläggs­

pension lärer dock enligt praxis hänsyn tagas till, om åldrig tjänare av husbonde be-

redes hjälp i en eller annan form.

Innehållande av lön till tjänstetidens slut in. in. Enligt legostadgan är tjänare

pliktig att tjäna ut hela tjänstetiden samt därunder utföra vad skäligt arbete husbonden

honom föresätter, utan rätt att till någon del utfå lönen förr än vid tjänstetidens slut

och sedan han gjort reda för sig. Brister något av vad tjänare under sin tjänstetid

haft om händer eller har tjänare av vårdslöshet förfarit något av husbondens egendom,

har husbonde rätt att kvarhålla tjänares tillhörighet, till dess husbonden blivit förnöjd.

Har husbonde på egen kostnad låtit tjänstehjon lära hantverk, skriv- eller räknekonst

e. d., må ej tjänare skiljas vid husbonde, förr än denne skäligen förnöjts, där han så

fordrar. Försummar tjänare utan laga förfall att inställa sig i tjänsten eller avviker

han ur densamma före tjänstetidens utgång eller innan han gjort reda för sig, är han

pliktig att ersätta därav föranledd skada. Om husbonde sätter annan i sitt ställe, till­

kommer denne från tjänarens sida samma hörsamhet, som husbonden själv äger fordra.

I händelse husbonde dör, är tjänare, om arvingarna det fordra, pliktig att tjäna ut

den bestämda tjänstetiden, men äger rätt, därest han avskedas, till åtnjutande av lön

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

37

och kostpenningar till nästa flyttningsdag, för så vitt han ej förskaffat sig annan tjänst

dessförinnan eller honom anvisats sådan tjänst, varmed han finner sig belåten. Avstår

husbonde fast egendom till borgenärers förnöjande eller skiljes han eljest från sådan

egendom och därför ej vidare behöver tjänare, är denne, i händelse den nye ägaren

vill behålla honom i tjänsten, pliktig att kvarstanna däri på villkor, som överens-

kommits med den förre husbonden.

Här anförda bestämmelse om husbondes rätt att till tjänsteårets slut innehålla hela

den kontanta lönen betecknas av uppgiftslämnare ur skilda läger som otidsenlig. I

all sin stränghet kan väl bestämmelsen numera ej tillämpas. Svenska lantarbetare­

förbundet gör gällande, att den kan giva anledning till trakasserier. En rättshjälps-

anstalt framhåller, att bestämmelsen ger upphov till tvister mellan parterna om huru

stor del av lönen som utbetalts. Det sistnämnda synes ådagalägga behovet av när­

mare föreskrifter om i vilken ordning lön skall utbetalas, något som även framgår

av att man i kollektivavtalen infört detaljerade regler härom. I gällande riksavtal

föreskrives, att lönen för årsanställd arbetare skall betalas månadsvis med lika belopp,

dock så att 45

%

av hela årslönen utfalla under de sex vintermånaderna och 55

%

under de sex sommarmånaderna. (Enligt det i Uppland gällande avtalet äger dock

kreatursskötare att per månad utfå ett belopp, motsvarande 1/i² av den kontanta års­

lönen.) Genom dessa regler komma lönebeloppen att i viss mån lämpas efter den

med årstiderna växlande arbetstiden och arbetsbehovet vid jordbruket. Arbetsgivaren

beredes därjämte en viss ekonomisk garanti gentemot den särskilt i fråga om yngre

ogifta arbetare ofta beklagade tendensen att, då sommaren kommer med stegrad efter­

frågan på arbetskraft, lämna tjänsten för att komma i åtnjutande av högre lön på

annat håll. De i staten ingående livsförnödenheterna skola utlämnas månads- eller

kvartalsvis i förskott. Den genom kollektivavtalen ordnade formen för löneutbetal­

ningen torde numera tillämpas i mycket vida kretsar. Ovanligt är emellertid ej, att

kontantlönen utbetalas med lika belopp alla månader, stundom dock med innehållande

av ett visst mindre belopp till tjänsteårets slut (s. k. decomptesystem). Vid enstaka

gårdar uppgives man med arbetarna föra kontrabok, i vilken ock vissa uppgifter in­

föras, som sedermera skola ligga till grund för de olika »betygen» (orlovssedel, av-

skedsbetyg).

Vräkning ur tjänsten. Genom 1919 års lagändring upphävdes legostadgans be­

stämmelser om att tjänstehjon på grund av försumlighet eller vid avvikande ur tjänsten

kunde genom polismyndighets försorg entledigas från tjänsten eller hämtas och däri

inställas. Däremot kvarstå stadganden om vräkning under vissa förhållanden ur tjänsten.

Om tjänare är försumlig, gensträvig eller i sin levnad oordentlig utan att låta sig

med godo rättas eller ock otrogen eller till åtagen tjänst oskicklig, äger husbonde

skilja sådan tjänare ifrån sig. Kan ej överenskommelse träffas, må husbonde i tvenne

gode mäns närvaro tillsäga tjänaren att träda ur tjänsten. Vägrar tjänaren att efter­

komma dylik tillsägelse eller vill ej husbonde tillkalla gode män, har husbonde att

anmäla förhållandet hos vederbörande polismyndighet, som äger att vräka tjänaren ur

tjänsten, denne dock obetaget att sedan föra talan om sin rätt vid domstol. Vräker

husbonde tjänare ur tjänst annorlunda än sålunda sagts eller finnes tjänare vara

från tjänsten skild utan laga skäl, är husbonde pliktig att till tjänaren utgiva vad

denne i lön eller andra förmåner äger att fordra för legotiden så ock nödigt underhåll

för samma tid eller, där tjänaren därunder antager annan tjänst, för den del av samma

tid, varunder tjänaren saknat sådan tjänst.

Enquétesvaren från lantarbetarfackföreningarna uppehålla sig mycket vid vräknings-

bestämmelserna och anföra, att de på sina håll kommit till användning i konflikttider,

såsom under lantarbetarstrejken hösten 1924. Det uppgives, att särskilt i Skåne

och Östergötland lagstadda lantarbetare, som varit indragna i berörda strejk, blivit

avhysta under åberopande av legostadgan. Svenska lantarbetsgivarnes centralförening

framhåller emellertid, att legostadgans anvisningar om vräkning numera ej hava någon

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

praktisk betydelse, enär avhysning kan ske beträffande vare sig lagstadda eller icke

lagstadda arbetare jämlikt andra lagrum (utsökningslagen §§ 191 och 192).

Sistnämnda uppfattning bestyrkes av en av socialstyrelsen verkställd undersökning

angående vräkningar under åren 1923 och 1924. Förevarande undersökning avser

bl. a. vräkningar på grund av arbets- eller tjänsteavtals upphörande. An­

talet på sådan grund gjorda ansökningar om vräkning jämlikt utsökningslagen upp­

gick åren 1923 och 1924 på landsbygden till 170 och 377, antalet beviljade vräk­

ningar till 136 och 231 samt antalet verkställda vräkningar till 33 och 60. (Mot­

svarande antal voro i stadssamhällen 20 och 36, 18 och 15 samt 2 och 11.) Upp­

gifter hava vidare inhämtats från länsstyrelserna om antalet fall av vräkning, verk­

ställd enligt 5 § i legostadgan. Berörda uppgifter utvisa, att antalet dylika fall

varit i hela riket blott 2 år 1923 och 6 år 1924, samtliga å landsbygden. De enligt

legostadgan verkställda vräkningarna utgjorde sålunda endast 1*5 och 2-6

%

av de

enligt utsökningslagen beviljade samt 5'3 och 9'1

%

av samtliga å landsbygden verk­

ställda vräkningar (på grund av arbets- eller tjänsteavtals upphörande) under dessa

år, vilket torde få anses utvisa, att legostadgan numera saknar betydelse i detta av­

seende. — Vad särskilt angår vräkningsinstitutets användning vid arbetskonflikter inom

jordbruket, må anföras följande resultat av ifrågavarande undersökning. Antalet vräk-

ningsansökningar på grund av arbets- eller tjänsteavtals upphörande utgjorde i Malmö­

hus län år 1924 tillhopa 244, varav 237 under tiden oktober—-december (konflikt

utbröt den 24 oktober). Av dessa 237 fall beviljades 143 och verkställdes genom

myndighets försorg 48. Samtliga nu nämnda fall utgjorde tillämpning av utsöknings­

lagen. Legostadgans bestämmelser om vräkning tillämpades under år 1924 i Malmö­

hus län endast i 3 fall. Någon uppgift om att dessa fall stodo i samband med ar-

betskonflikt föreligger icke.

Legostadgans övriga bestämmelser. Det åligger enligt legostadgan tjänare att i

saknad av annan överenskommelse inställa sig i tjänst å landet sist å 7:e dagen

(efter den s. k. »friveckan»), i stad sist å 4:e dagen efter flyttningsdag. Husbonde

har skyldighet att ombesörja och bekosta tjänares flyttning. Likaså skall husbonde

ansvara för tjänares personella kronoutskylder, dock med rätt till avdrag därför å lönen,

i den mån ej annat överenskommits. Husbonde åligger vidare att förse tjänare med

försvarligt underhåll och tjänligt husrum.

Föreskrifterna i legostadgan om flyttning återfinnas i förändrad och mera utförlig form

i kollektivavtalen. Det heter däri, att årsanställd arbetare skall vid inflyttning erhålla

fria resor för sig och sin familj jämte fri transport av sina tillhörigheter. Vid senaste

avtalsuppgörelsen (1925) tillädes, att där arbetsgivarens kontanta utlägg för sådan

flyttning beräknas överstiga 75 kronor — däri ej inräknat kostnaderna för flytt­

ningen med användande av arbetsgivarens egna fordon —- må, innan flyttningen verk­

ställes, överenskommelse träffas mellan vederbörande arbetsgivare och arbetare, huru­

vida och i vad mån arbetaren skall bidraga till täckande av den del av flyttnings­

kostnaderna, som överstiger 75 kronor. Arbetare med årslön äger att utan avdrag å

lön och fridagar åtnjuta ledighet under två dagar, en för in- och en för uppackning

förutom den för själva flyttningen nödvändiga tiden.

Legostadgans »frivecka» går i moderniserad form, s. k. fridagar, igen i kollek­

tivavtalen. Varje årsanställd arbetare (med årslön, ävensom kreatursskötare med må­

nadslön) äger rätt att — förutom 1 maj, vissa helgdagsaftnar efter kl. 12 på dagen

samt för deltagande i allmänna val — utan lönavdrag erhålla ledighet från arbetet

under sammanlagt sju helgfria dagar per år. Dessa skola efter överenskommelse mellan

arbetsgivaren och arbetaren fördelas på minst två perioder och få icke uttagas under

pågående sådd eller skörd. Kreatursskötare erhåller dessutom var tredje sön- och

helgdag fri. Timavlönad arbetare, som varit hos samma arbetsgivare anställd minst

6 månader, erhåller ledighet från arbetet utan avdrag å lönen under tre, om så önskas

sammanhängande, helgfria dagar om året, vilka dock icke få uttagas under pågående

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

39

sådd eller skörd. Slutligen skall årsanställd arbetare, som av arbetsgivaren vägras

förnyad anställning, för sökande av ny plats åtnjuta två extra fridagar utöver de

eljest i avtalet bestämda.

Förutnämnda bestämmelse om husbondes åliggande att förse tjänare med försvarligt

underhåll och tjänligt husrum motsvaras, vad beträffar det senare, av utförliga före­

skrifter i kollektivavtalen om åt arbetare upplåtna bostäder (angående bostads golvyta,

m. m., källare, matbod, vedbod, svin- och hönshus). Tjänare i husbondes kost är

berättigad till egen säng med sängkläder i varmt och snyggt möblerat rum. Till

stadgandet om »försvarligt underhåll» finner man en, om ock ej direkt motsvarighet

i de synnerligen ingående kollektivavtalsbestämmelserna om naturaprestationernas

beskaffenhet.

Betydelsen av ett eventuellt fullständigt upphävande av legostadgan.

Vad först angår det

husliga arbetet,

må erinras om de förändringar med avseende

å detta arbetes natur, som de sista årtiondenas industriella utveckling medfört och

som även synes haft betydelse för legostadgans tillämpning. Berörda utveckling har

inneburit, att fyllandet av en mängd behov, vilka tidigare tillgodosågos genom arbeten

inom den egna hushållningens ram (t. ex. spinning och vävning), numera övertagits av

industrien. Härigenom har det husliga arbetet blivit ofantligt mycket mindre bero­

ende av lejd arbetskraft än i äldre tider. Man torde här ha att söka den ekonomiska

förklaringsgrunden till det av styrelsens utredning ådagalagda faktum, att legostadgan

såsom anställningsform icke längre spelar någon nämnvärd roll för det husliga arbetet.

Med bortseende från sådana enstaka fall, där tydligen tillfälliga eller personliga för­

hållanden inverkat, synes anställning enligt legostadgan numera knappast förekomma

för egentliga hembiträden, utan vara inskränkt till s. k. kombinerade platser, d. v. s.

mjölk- eller landsjungfrur och dylika tjänarinnor med även utearbete. Enligt sam­

stämmiga vittnesbörd från uppgiftslämnare, däribland såväl husmoders- som hembiträ-

desföreningar, anses legostadgans betydelse för det husliga arbetet vara så gott som

ingen, om man bortser från vissa gränsområden mellan detta arbete och jordbruks­

arbetet.

Anmärkas må emellertid, att ehuru legostadgans anställningsformer i regel icke

iakttagas inom det husliga arhetet, vissa av dess bestämmelser måste anses vara av

vikt även på detta område. Vad förut anförts om arbetsgivares vårdnadsplikt vid

sjukdom och på ålderdomen samt eventuella verkningar av ett upphävande av legostad­

gans föreskrifter härom torde äga tillämpning jämväl på det husliga arbetet. Med

hänsyn till det personliga förhållande i tjänsten, som följer med kost- och logisystemet,

lärer det ej heller få anses vara utan betydelse att vissa allmänt reglerande bestäm­

melser av gammalt funnits att tillgå.

Beträffande legostadgans betydelse för det egentliga

jordbruksarbetet

må till en bör­

jan anföras de synpunkter, som från olika håll framkommit i de till styrelsen avgivna

enquétesvaren.

Jordbrukarnas synpunkter sammanfattas i det utlåtande, som avgivits av svenska

lantarbetsgivarnes centralförening. Det framhålles häri, hurusom föreningen

alltsedan år 1919 inriktat sitt arbete på att genom kollektivavtal så tillrättalägga de

allmänna anställnings- och arbetsförhållandena vid jordbruket, att anställning enligt

legostadgan icke vore erforderlig. Enär emellertid denna stadga reglerat arbetsför­

hållandena under mycket lång tid, hade dess principer gått parterna så i blodet, att

då en ny tid kom och krävde nya former för reglerandet av deras mellanhavanden,

dessa nya former kommit att i stort sett bliva uttryck för åtskilliga av de ännu

tillämpliga och för parternas inbördes ställning och jordbruksnäringens behov värde­

fulla av legostadgans allmänna rättsregler. »I kollektivavtalen», skriver föreningen,

»gå sålunda igen årsanställningen, flyttningstiden (avtalstidens utlöpande), arbetsgiva­

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

rens i motsats till vid industrien utsträckta mellankomst vid arbetares sjukdom, rätten

för arbetaren att i god tid före arbetsavtalets utlöpande erhålla besked om anställ­

ningen skall fortsättas eller ej, betonandet av det personliga arbetsavtalets betydelse,

bestämmelsen om arbetsgivarens och arbetarens ömsesidiga uppträdande mot varandra

m. fl. av legostadgans synpunkter. Det är f. ö. naturligt, att så måste vara. De

här uppräknade och kanske andra av legostadgans principer motsvara nämligen alltfort

den allmänna åskådningen hos ifrågavarande parter vid jordbruket. Det är vid dessa

förhållanden tydligt, att legostadgan fyllt ett påtagligt behov, ett behov som alltjämt

kvarstår, då genom kollektivavtalen ännu blott en mindre del av de personliga arbets­

avtalen vid jordbruket varit reglerad. Det moderna kollektivavtalet har nämligen

ännu ej fått någon allmännare, åtminstone formell räckvidd vid jordbruket, enär de

organisationer, som å ömse sidor uppbära detsamma, endast omfatta en mindre del av

jordbrukets arbetsgivare och arbetare. I verkligheten hava dock dessa avtal erhållit

betydelse utöver gränserna för deras formella räckvidd, vilket beror därpå, att enskilda

parter, fastän oorganiserade eller organiserade endast vad den ena sidan beträffar,

lägga desamma till grund för de personliga uppgörelserna. Den numeriskt sett största

delen av arbetsgivarna och arbetarna vid jordbruket torde emellertid ännu lägga lego­

stadgan till grund för sina mellanhavanden. Denna stadga har därför otvivelaktigt

sin stora betydelse. Dess upphävande, varom förslag flera gånger väckts inom riks­

dagen, skulle därför vid saknad av annan tillämplig lag med all säkerhet bliva till

men för de närmast intresserade parterna och därmed även för jordbruket. Vid even­

tuellt förnekande härav räcker det ej att åberopa läget vid industrien, där ingen av­

talslag funnits, men där man ändå rett sig; jordbrukets förhållanden äro nämligen dels

artskilda från industriens, dels skulle ett upphävande utan vidare av jordbrukets avtalslag

(legostadgan) lämna ett tomrum, för vilket vid industrien ingen motsvarighet är att

åberopa. Olägenheterna av ett eventuellt slopande utan vidare av legostadgan fram-

häves ytterligare därav, att behov tydligen föreligger av en allmän avtalslagstiftning

— sålunda gällande särskilt industrien; flera förslag och utredningar om sådan lag­

stiftning hava nämligen under senare årtiondet framkommit.»

»Legostadgans ännu fortlevande betydelse», skriver föreningen vidare, »dokumenteras

slutligen av det förhållandet, att vid tjänsteöverenskommelser, som åberopa kollektiv­

avtalen, man därutöver genom lämnandet och emottagandet av städjepenning ofta gör

dessa överenskommelser avhängiga även av legostadgan. Detta förekommer i största

utsträckning i landets sydligaste provinser samt ganska allmänt även i Mellansveriges

egentliga jordbruksprovinser. Vid dessa förhållanden och då som sagt för den numerärt

sett största delen arbetsgivare och arbetare vid jordbruket legostadgan ej allenast prin­

cipiellt utan även formellt är normerande, torde ett upphävande av legostadgan för­

visso ej vara att rekommendera. Om kollektivavtalen icke förty skulle anses som

lämpliga ersättare för legostadgan, må i detta sammanhang erinras, att man knappast

kan räkna med att kollektivavtal vid jordbruket alltid skola finnas. Även om kollek­

tivavtalet möjligen kan komma att slå igenom vid jordbruket, så kunna nämligen lätt

förhållanden uppstå, som för något år eller någon följd av år omöjliggöra överens­

kommelse om dylikt avtal. Tillslutningen till organisationerna både på arbetsgivar-

och arbetarsidan är vidare ännu ej av den omfattning, att kollektivavtalen kunna

anses säkrade.»

Sistnämnda påpekande synes förtjäna beaktande, ty medan kollektivavtal i viss

utsträckning varit gällande inom jordbruket under tjänsteåren 1919/20, 1920/21,

1922/23 och 1923/24, var tidsperioden 1921/22 avtalslös och efter löneavtalens ut­

gång den 24 oktober 1924 kunde nya överenskommelser vinnas först på nyåret 1925

eller, såsom beträffande Stockholms och Uppsala län, uppgörelse ske först i augusti

1925. Att denna kollektivavtalsrörelsens i viss mån dynamiska karaktär utövat en

avsevärd inverkan på de faktiska anställningsförhållandena framgår även av enquéten.

Sålunda synes hösten 1924 en viss återgång hava skett till legostadgans bestämmelser

till följd av de till synes resultatlösa förhandlingarna om kollektivavtal. Såsom exem­

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

41

pel på denna utveckling kan sålunda nämnas, att under det att samtliga vid Stock­

holms läns arbetsförmedling under våren 1924 tillsatta platser för gifta statdrängar

(699 st.) förmedlades endast med hänvisning till då gällande kollektivavtal, utan iakt­

tagande av legostadgans bestämmelser om städja o. s. v., ha cirka 25

%

av de på hösten

s. å. förmedlade platserna för samma yrkesgrupp, tillsammans 1 204 platser, besatts

enligt legostadgan, alltså med givande och tagande av städjepenning.

De synpunkter, som göra sig gällande bland legostadgans avgjorda motståndare,

komma särskilt fram i ett yttrande av svenska lantarbetareförbundet. Förbundet

framhåller, att legostadgans bestämmelser i allmänhet tillämpas inom de områden av

landet, där lantarbetarorganisationerna icke äga större inflytande, men besvarar, »med stöd

av en lång och bitter erfarenhet», frågan om legostadgans upphävande med ett obetingat ja.

»Att legostadgan från lantarbetarhåll betraktats och alltjämt betraktas med allt annat

än blida ögon», heter det i förbundets yttrande, »torde icke vara en nyhet för den,

som något sysslat med hithörande frågor. Den bristande jämställigheten mellan de

enligt stadgan avtalsslutande parterna, husbonde och 'tjänstehjon’, som stadgan tyd­

ligen ådagalägger, de i huvudsak till husbondens fördel i stadgan intagna föreskrifterna

om förfaringssättet vid hävande av tjänsteavtalet under tjänstetiden samt i övrigt den

såväl till form som innehåll föråldrade karaktär, legostadgan företer, har hos de under

stadgan lydande lantarbetarna framskapat en stark och välmotiverad ovilja mot denna

kvarleva av en gången tids rättsuppfattning om förhållandet emellan arbetsgivare och

arbetare.»

»Måhända», skriver vidare förbundet, »har denna stadga en gång i tiden till sitt

innehåll motsvarat den gällande rättsuppfattningen i fråga om nyssnämnda förhållande

mellan husbonde och 'tjänstehjon'. Men om således år 1833 stadgan möjligen kunde

äga berättigande, så äro dock förhållandena nu helt annorlunda. Under tiden sedan

1833 ha sålunda alla de kvarlevor av skråförordningar, som på sin tid omgärdade

hantverksgesällens liv, helt upphört att gälla; fabriksarbetarnas och den inom handel

och byggnadsverksamhet sysselsatte arbetarens självbestämningsrätt, i vad det gäller

att sluta avtal om försäljningen av sin arbetskraft, klavbindes icke längre av förord­

ningar och bestämmelser; ja, till och med de i husligt arbete i våra städer anställda

hava praktiskt taget helt befriat sig från legostadgans tvång. Endast lantarbetaren är

ännu bunden av legostadgans föråldrade bestämmelser.»

Förbundet framhåller därefter, att industriarbetarna genom sin organisationsrörelse

efter hand bragt sig upp till jämställd part med arbetsgivarna och fortsätter: »Även

lantarbetarna hava under de sistförflutna decennierna sökt att i ekonomiskt avseende

frigöra sig från det beroende, i vilket de alltjämt kvarstått i förhållande till sina

arbetsgivare. Lantarbetarfackföreningarna hava uppstått såsom det naturliga kamp­

organet i denna lantarbetarnas befrielsekamp. I denna sin strid emot ett nesligt be­

roende ha arbetarna utom arbetsgivarna haft ännu en fiende — legostadgan! Inga

bärande skäl kunna anföras, varför just lantarbetaren skulle undantagas från den fri­

het till självbestämningsrätt, som övriga löntagare tillkämpat sig.»

»Synnerligen betecknande för legostadgan är», heter det i förbundets yttrande, »att

enligt bestämmelserna i 5 § husbonde äger, utan att rättslig eller ens någon pröv­

ning av husbondens påstående behöver ifrågakomma, att från tjänsten skilja 'tjänste­

hjon', som enligt husbondens subjektiva uppfattning är 'försumligt, gensträvigt eller

i sin levnad oordentligt’. Någon motsvarande möjlighet att på samma enkla och i

kostnadshänseende förmånliga sätt få under avtalad tjänstetid frånträda tjänsten äger

tjänstehjonet icke. Vill nu ett på sådant sätt från tjänsten skilt 'tjänstehjon' besvära

sig över den mot honom vidtagna åtgärden, så hänvisas han att utföra sin talan inför

domstol.» Förbundet framhåller därefter, vilka stora svårigheter detta måste medföra

för den i ekonomiskt avseende föga solvente lantarbetaren. Förbundet omnämner

vissa bestämmelser i legostadgan, av vilka enligt förbundets mening smed all önskvärd

tydlighet framgår den nesligt ofria roll ett 'tjänstehjon' innehar. Under det att en

husbonde fritt äger att avgöra, huruvida han med en ny gård jämväl vill övertaga

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

därstädes anställd personal, äger 'hjonet’ alls ingen rätt att bestämma, om han vill

tjäna under den nye husbonden eller ej. När gården säljes eller överlåtes, kan

därvid 'tjänstehjonet' medfölja såsom varje annan lösegendom och i legostadgan förut-

sättes alls icke, att denna art av 'lösegendom' äger människovärde och en egen vilja.»

»Denna legostadgans anda av medvetet eller omedvetet förakt för 'tjänstehjonet'

och dess människovärde har också», säger förbundet, »satt de frukter, man kan vänta

av en dylik sådd. Lantarbetarna hava sedan sekler tillbaka fått vänja sig vid att

åsidosättas och lida, men detta lidande har icke begränsats endast till mannen, utan

även hustrun och barnen hava härutav bekommit sin beskärda lott. Det band, som

legostadgan ålägger den i de flesta fall avtalsslutande parten, mannen, binder också

hustrun. Statarhustrurna tvingas ofta att deltaga i mjölkningen, alldeles oavsett om

deras fysik står ut därmed eller om hemmets skötsel enligt vanliga begrepp borde

lägga oöverstigliga hinder i vägen härför.»

»Såsom vi förut tillåtit oss framhålla», skriver slutligen förbundet, »existerar nu­

mera legoavtal allenast vid jordbruket, under det att övriga arbetares löne- och ar­

betsförhållanden regleras genom kollektivavtal eller andra friare avtalsformer. Inträffar

nu inom övriga näringsgrenar en omfattande arbetslöshet, kan dock jordbruket icke

under nuvarande förhållanden tillgodogöra sig denna lediga arbetskraft. Industriens

arbetare äro vanda vid friare avtalsformer och varken kunna eller vilja binda sig med

årskontrakt vid jordbruket och legostadgan, enär de därigenom bliva förhindrade att

återgå till sina förutvarande, mera inkomstbringande sysselsättningar, när arbete där­

städes åter gives. Intill dess att lantarbetarnas levnadsställning avsevärt förbättrats

och legostadgan avskaffats, komma industriarbetarna att föredraga att vid arbetslöshet

taga understöd av stat och kommun samt egna föreningskassor hellre än att klavbindas

vid jordbruket genom legostadgan. Sett ur denna synpunkt förorsakar årsanställningen

även samhället och arbetsgivarna förluster och skada.»

En förmedlande ställning mellan de båda skarpt motsatta ståndpunkter, vilka sålunda

representeras av å ena sidan lantarbetsgivarnas och å den andra lantarbetarnas orga­

nisationer, intaga åtskilliga av de svar på socialstyrelsens frågeformulär, som härröra

från hushållningssällskap, arbetsförmedlings- och rättshjälpsanstalter samt kommunal-

nämndsordförande. Dessa bekräfta i första rummet vad förut framhållits, nämligen

att legostadgans bestämmelser numera knappast hava någon betydelse ur juridisk syn­

punkt. Dess tvångs- och straffparagrafer äro, i den mån de icke upphävts genom

1919 och 1920 års lagändringar, av den art, att de ersättas eller kunna ersättas ge­

nom andra lagrum (t. ex. vräkning ur tjänst). Vidare synes det av föreliggande

uppgifter att döma tvivelaktigt, huruvida det gamla, ospecificerade tjänsteavtal lego­

stadgan förutsätter .— vilket, som inledningsvis omnämnts, karakteriseras genom hus­

bondens rätt att använda tjänstehjonet till varje skäligt arbete — numera någonstädes

existerar. Icke blott inom kollektivavtalens giltighetsområden utan, såsom bl. a. social­

styrelsens lantarbetarstatistik utvisar, inom så gott som hela vårt jordbruk, har detta

tjänsteavtal allt mer förvandlats till ett vanligt arbetsavtal, med bestämda åligganden

för arbetaren, fastställd arbetstid o. s. v.

Vad som numera kvarstår av hela det komplex av bestämmelser och sedvänjor, som

anknutits till legostadgan, är egentligen stadgans betydelse såsom stöd för vissa sociala

traditioner inom det svenska jordbruket, i första hand att arbetsgivaren åtager sig att

giva arbetaren lön och underhåll hela året igenom under förutsättning, att han ovill­

korligen kan påräkna dennes arbetskraft vid vårbruk och skörd och andra för jord­

bruksnäringens lyckosamma bedrivande kritiska och avgörande tidpunkter. Vad man

befarar är, att ett plötsligt upphävande utan vidare av legostadgan skall, särskilt med

hänsyn till den relativt begränsade användning kollektivavtalen fått och på grund av

det svenska jordbrukets sociala struktur sannolikt länge skola få, framkalla en åsikts-

förändring bland jordbrukets arbetsgivare och arbetstagare, vilken kan befaras skola

lända till skada. Man fruktar, att arbetsgivarna icke längre skola känna samma an­

svar för sina arbetare som förut, utan, såsom i många andra länder plägar ske, i stor

Kungl. Maj:ts proposition nr 18S.

43

utsträckning avskeda dem på hösten vid den döda säsongens inträde. Omvänt be­

faras lantarbetarna uteslutande komma att se på ögonblickets ekonomiska fördel,

varigenom arbetsgivaren kan komma att stå strandsatt just i jordbruksdriftens mest

krävande och känsliga moment.

»Ehuru föråldrad, innehåller legostadgan dock vissa bestämmelser och riktlinjer, som

ännu hållas i ömsesidig helgd och verka stadgande på arbetsmarknaden», säger en

uppgiftslämnare. En annan meddelare skriver, att »mottagen städja anses nog allt­

jämt mera bindande än av förtroendemän undertecknade avtal». Från ett hushåll-

ningsgille skrives, att »så länge legostadgan finnes kvar, så är principen om rättighet

och skyldighet ännu levande hos båda parterna, och det finnes något att bygga om­

kring». Ett annat hushållningsgille framhåller en synpunkt rörande legostadgans för­

hållande till det mindre jordbruket, som kan förtjäna anföras, särskilt med hänsyn

till denna driftsforms dominerande betydelse inom Sveriges jordbruk: »Ett upphävande

av legostadgan skulle medföra en synnerligen stor osäkerhet, särskilt vid mindre jord­

bruk, där skriftliga avtal ej lätt kunna införas.»

Till ytterligare belysning av opinionen inom olika kretsar av den jordbruksidkande

befolkningen må slutligen anföras några siffersammanställningar av svaren på de

frågor angående legostadgans eventuella upphävande och konsekvenserna därav, vilka

framställts i det till hushållningssällskap samt arbetsgivar- och arbetarorganisationer

m. fl. utsända utförligare formuläret.

En frågepunkt avsåg, huruvida, närmast å de områden, där så redan skett, lego­

stadgans bringande ur tillämpning medfört olägenheter för arbetsgivare eller arbetare.

Svaren hava sammanställts här nedan:

Olägenheter hava inträtt för

arbetsgivare

arbetare

obe-

obe-

ja

nej svarat

ja

nej

svarat

i yttranden av sällskap eller för-

Hushållningssällskap . .

>

1 valtningsutskott................

1 yttranden av majoriteten av

2

1

4

1

1

5

[ underavdelningar................

3

4

7

2

3

9

Rättshjälpsanstalter . . .

—

—

4

3

—

1

Lantarbetsgivarföreningar |

i

centrala....................................

{ lokala.........................................

1

2

— 2

_

2

1

2

Lantarbetarförcningar . . if centrala .....................................

—

2 —

—

2

—

lokala.........................................

—

129

49

—

130

48

Ett annat spörsmål gällde områden, där legostadgan alltjämt åtminstone formellt

tillämpas, och avsåg att utröna, i vad mån ett upphävande av legostadgan kunde

antagas komma att påverka anställningsförhållandenas stabilitet, flyttningsdagens

förläggning samt andra sedvänjor och traditioner, vilka ytterst grundade sig på

nämnda stadga och dess föregångare. Denna fråga ha emellertid uppgiftslämnarna

tydligen allmänt ansett vansklig att besvara annat än med allmänna talesätt, vilka,

i den mån de varit karakteristiska för olika meningsriktningar, återgivits i det före­

gående.

Mindre delade hava meningarna varit i frågan, huruvida det för det svenska jord­

bruket utmärkande fasta arbetsförhållandet (avtal för år eller annan längre tids­

period) bör anses såsom värdefullt och därför bör bibehållas. Svaren hava samman­

ställts i efterföljande tablå:

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S3.

Fast arbetsförhållande anses

lämpligt för

arbetsgivare

arbetare

obe-

obe-

nej

svarat

ja

nej

svarat

( yttranden av sällskap eller för-

Hushållningssällskap .

. J

1¹ valtningsutskott................

i yttranden av majoriteten av

7

—

—

7

—

—

[ underavdelningar................

14

—

—

1

1

12

Rättshjälpsanstalter . . .

4

—

—

4

—

—

^{Lantarbetsgivarföreningar} j

[ centrala ....................................

1

—

—

—

—

1

[ lokala........................................

2

—

2

1

—

3

Lantarbetarföreningar . . / ce 4

\ lokala........................................

i

109

4

1

65

1

no

12

i

56

I detta avseende råder tydligen en ganska allmän opinion inom hela den jordbruks-

idkande befolkningen. Emellertid bör det framhållas, att från lantarbetarorganisatio-

nernas sida ett fast arbetsförhållande i regel anses förmånligt för arbetarna endast

under förutsättning av bibehållandet av nuvarande naturaavlöningssystem. »När i er­

sättningen för det utförda arbetet», skriver svenska lantarbetareförbundet, »inräknas en

sådan förmån som upplåtande av potatisland, kan icke förnekas, att en kort avtalstid,

utlöpande medan grödan ännu står obärgad, medför en nackdel för löntagaren.»

Enligt förbundets mening bör emellertid systemet med naturaförmåner avskaffas

snarast möjligt och lantarbetarna kräva kontant ersättning för sitt arbete och natura-

lönernas fullständiga avskaffande. Huru förbundet tänkt sig den sålunda ifrågasatta

omläggningen av jordbrukets nuvarande avlöningssystem, framgår av vissa upplysningar

i dess yttrande.

»Där arbetaren», heter det, »på grund av arbetsplatsens isolerade läge eller andra

orsaker ovillkorligen är hänvisad till arbetsgivarens kost, bör särskild överenskom­

melse träffas mellan parterna om ersättningen för densamma. Liknande kommer väl

även förfaringssättet att bliva i de fall, då arbetaren är hänvisad att använda natura-

alster, bekomna av eller genom arbetsgivaren. Där bostaden ingår såsom en del av

arbetarens lön, kommer detta förhållande att upphöra. Arbetarna komma att kräva

att få hyra bostaden på viss tid och för densamma få erlägga kontant hyra, avpassad

efter bostadens verkliga värde. Under nu rådande system värderas i stort sett alla

bostäder till samma hyresvärde, och den arbetsgivare, som håller sina arbetare med

ytterst dåliga bostäder, vilka han alls icke underhåller, tillgodogör sig genom arbetarnas

arbetskraft samma inkomst för dessa usla bostäder som den arbetsgivare, vilken håller

sina arbetare med goda och rymliga bostäder och underhåller dessa väl. I regel

komma väl kollektivavtal, gällande ett eller flera år, att träffas emellan parternas

respektive organisationer, och komma i dessa avtal säkerligen en viss personlig upp­

sägningstid för de personliga avtalen att fastställas. Denna tid bör enligt vårt för­

menande för fast anställd arbetare vara 30 dagar, och som följd härav bör den förut­

varande gemensamma flyttningsdagen försvinna.»

Det bör emellertid framhållas, att det från lantarbetarhåll sålunda framförda för­

slaget om fullständig omläggning av det svenska jordbrukets hävdvunna avlönings­

former måste anses som mera vittutseende och till sina ekonomiska och sociala kon­

sekvenser mera svåröverskådligt än hela spörsmålet om legostadgans bibehållande eller

upphävande. Under den gamla naturahushållningens tid var ju lantarbetarlönernas

utmätande i livsförnödenheter självfallet, och jämväl efter jordbrukets övergång till

mer eller mindre genomförd penninghushållning har det befunnits vara förenat med

onödig omgång och kostnader, att arbetsgivaren först skulle sälja sina produkter i parti

och arbetaren sedan tillhandla sig samma varor i detalj. Naturaavlöningen inbesparar

sålunda mellanhandsvinster, och på samma gång gör den lantarbetarna till god del

oberoende av de prisfluktuationer på livsmedel och bostäder, vilka mången gång hårt

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

45

drabba deras kontantavlönade yrkesbröder. Stationen möjliggör jämväl för lantarbe­

taren att genom hållande av svin och andra smådjur på ett vinstgivande sätt »förädla»

foderspannmål, skummjölk och hushållsavfall. Förnekas kan ju icke, att naturaavlö-

ningen samtidigt medför åtskilliga i lantarbetarförbundets yttrande delvis berörda

olägenheter. Hela frågan är emellertid mycket invecklad och torde för sin lösning

kräva vidlyftiga förhandlingar och utredningar, varvid naturaavlöningens fördelar och

nackdelar i jordb.ruksekonomiskt och socialt avseende bliva föremål för ingående

dryftning.

Vad till sist beträffar själva huvudfrågan vid förevarande utredning, nämligen om

legostadgan bör helt avskaffas, utan att densamma ersättes med någon annan, efter

nutida förhållanden avpassad lagstiftning, ger en summering av de olika uppgifts-

lämnarkategoriernas svar vid handen följande:

Hushållningssällskap

avskaffas

utan

vidare

Legostadgan anses böra

ersättas

med an­

nan lag­

stiftning

bibehållas

något mo­

difierad

t yttranden av sällskap eller för-

j

valtningsntskolt................ —

6

1

(

yttranden av majoriteten av

underavdelningar................ —

14

—

Rättshjälpsanstalter . .

Lantarbetsgivarföreningar

j centrala

j lokala .

1

2

2

1

1

Lantarbctarföreningar . . f centrala..................................... 2

1 lokala.........................................135

19

Frågan

obesva­

rad

2

24

Dessa siffror belysa klart de förut närmare angivna meningsskiljaktigheter, vilka

råda inom olika kretsar av den jordbruksidkande befolkningen i frågan rörande lego­

stadgans upphävande. Anmärkningsvärt är, att den i viss mån förmedlande stånd­

punkt, som intagits av hushållningssällskapen, nämligen att legostadgan såsom föråldrad

och svårtillgänglig bör ersättas med annan lagstiftning, jämväl vunnit anslutning av

vissa lokala lantarbetsgivar- och lantarbe'tarföreningar. Berörda lantarbetsgivarföre­

ningar vilja göra stadgans upphävande direkt beroende av genomförandet av en avtals-

lagstiftning, som bibehåller åtminstone vissa av stadgans grundtankar. Lantarbetar-

fackföreningarna påyrka visserligen bestämt legostadgans avskaffande, men synas i

stället tänka sig antingen endast »lagstiftning om obligatorisk bostadsinspektion» för

lantarbetarbostäder eller ock en »lag om hemdrängar», vilken senare förmodligen skulle

åsyfta något liknande som den danska lagen av den 6 maj 1921 om »Retsforholdet

mellem Husbond og Medhjselper», vilken i första hand gäller tjänare, som vid tjänste­

avtalets ingående äro under 18 år, och för äldre sådana förutsätter rättsförhållandets

reglering genom parternas avtal.

Summariska uppgifter om jordbrukets nuvarande arbetsförhållanden.

Då legostadgan, enligt vad förestående undersökning givit vid handen, numera

endast har någon betydelse inom jordbruket, torde böra anföras några summariska

uppgifter angående de nuvarande arbets- och anställningsförhållandena inom denna

näring och vissa därmed sammanhängande spörsmål.

Sedan 1830-talet, då nu gällande legostadga utfärdades, har vårt näringsliv under­

gått genomgripande förändringar, vilka bl. a. återspegla sig i starka förskjutningar i

befolkningens yrkesfördelning. Omfattningen av dessa förskjutningar framgår av

nedanstående, på folkräkningarnas uppgifter grundade översikt. (Uppgifterna för år

46

Eungl. Maj:ts proposition nr 183.

1920 äro approximativa, enär fullständiga resultat av denna folkräkning ännu icke

föreligga.)

I * av folkmängden tillhörde gruppen

År

Hela

folk­

mängden

Jordbruk,

fiske och

skogsbruk

Industri

och bergs­

bruk

Handel

och sam­

färdsel

Allmän

tjänst och

fria yrken

1840 ........................

. . . 3138 887

809

8'5

2-2

8-4

1870 ........................

. . . 4168 525

72-1

14 5

5-1

8-3

1880 ........................

. . . 4 565 668

67-7

17-4

7'2

7-7

1890 ........................

. . . 4 784 981

615

22-1

8-9

7'5

1900 ........................

. . . 5136 441

54-4

28-2

10 6

6'8

1910........................

. . . 5 522 403

48-4

32-3

13-5

5-8

1920 (approx.) . . . . . 5 904 500

437

36-0

14-9

5-4

Jordbruksgruppens andel av befolkningen, som på 1830-talet utgjorde cirka fyra

femtedelar, hade år 1920 sjunkit till cirka tre sjundedelar. Anmärkningsvärt är, att

den fortgående starka relativa och sedan 1880-talet även absoluta nedgången av jord­

bruksbefolkningen icke åtföljts av produktionsminskning. Såväl åkerarealen som krea­

tursstocken har tvärtom väsentligt ökats. Att dessa båda företeelser — jordbruks­

befolkningens tillbakagång och jordbrukets framsteg — kunnat förena sig med var­

andra, torde förnämligast bero dels på ökad användning av arbetsbesparande maskiner

och driftsmetoder och dels på att industrien successivt övertagit åtskilliga produk­

tionsgrenar, som förut utgjorde binäringar till jordbruket.

Sist berörda förhållande torde ha medfört icke oväsentliga förändringar i jordbruks­

gruppens sammansättning. Det låter sig dock knappast göra att med ledning av de

tidigare folkräkningarna siffermässigt belysa, huru nedgången av jordbruksbefolkningen

fördelat sig på olika grupper inom densamma. Vid 1920 års folkräkning har emeller­

tid verkställts en grundlig omläggning i fråga om yrkesredovisningen. De mera spe­

cificerade uppgifter, som enligt denna stå till buds, medgiva ett bedömande av den

yrkesutövande befolkningens socialfördelning. För jordbrukets yrkesutövare (sålunda

oberäknat icke blott hustrur, barn, invalide? m. fl. utan även yrkesutövare inom de i

ovanstående tabell inbegripna undergrupperna fiske och skogsbruk) åskådliggöres för­

delningen på särskilda sociala grupper i nedanstående uppställning. Denna grundar

sig dels på statistisk årsbok för år 1925 (tab. 22), dels på vissa från statistiska cen­

tralbyrån lämnade kompletterande uppgifter.

Jordbrukets socialfördelning enligt 1920 års folkräkning:

Män

Kvinnor

Summa

Företagare

.....................................................................

.

. .

275413

33 983

309 396

därav

gods- och hemmansägare . . . •........................

. ^. .

205 347

23 064

228 411

övriga jordägare, trädgårdsägare........................

. . . 44 539

9 944

54 483

^{brukare och jordtorpare} ('/s

av gruppen) . . .

. . . 25 527

975

26 502

Hemmavarande anhöriga till jordbrukare . .

. . . .

161367

179225

340 592

Förvaltningspersonal

................................................. . . .

8154

422

8576

Arbetare

.........................................................................

. . .

248188

22686

270 874

därav

^{brukare och jordtorpare} (s/s

av gruppen) . . . . . .

51055

1951

53 006

jordbrnksarbetare..................................................... . . .

195 990

20 527

216 517

nomadlappar etc........................................................

. . .

1143

208

1351

Summa yrkesutövare 698 122

236 310

929 43S

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

47

Gruppen jordbruksarbetare har i sin tur här nedan uppdelats på olika yrkes-

specialiteter:

Män

Kvinnor

Summa

%

Befallningsman, rättare.................................................

6.773

—

6 773

31

Trädgårdsarbetare.............................................................

7 239

929

8168

3 8

I.adngårdsdrängar o. d. biträden................................

10 331

3 620

13 951

6'4

Mejeriarbetare o. d., mejerskor.....................................

1129

2 273

3 402

1-6

Smeder o. d., maskinister.............................................

1727

—

1727

0'8

Snickare o. d., slöjdare.................................................

1188

—

1188

0’5

Kuskar o. d., chaufförer.................................................

2152

—

2152

ro

Statare o. d., gifta drängar.........................................

26 787

—

26 787

12-4

Tjänstefolk för jordbruket i husbondens kost . . .

44 989

3 126

48115

22-2

Övriga jordbruksarbetare (daglönare m. fl.) ....

93 675

10 579

104 254

48-2

Summa 195990

20 527

216 517

10Ö0

Folkräkningens yrkesspecialiteter äro, såsom av tabellen framgår, uppgjorda mera

med hänsyn till arbetarnas faktiska sysselsättning än till formerna för deras anställ­

ning. De ge emellertid, sammanställda med uppgifter från socialstyrelsens lantarbetar-

statistik, viss ledning för beräkning av antalet årsanställda jordbruksarbetare. En

approximativ kalkyl på denna grund ger vid handen, att lantbrukets gifta statare och

drängar samt tjänare i husbondens kost tillsammans torde utgöra inemot 100 000 per­

soner, av vilka det övervägande flertalet synes vara anställda för helt år. Ehuru

i samband med industriens förenämnda övertagande av åtskilliga av jordbrukets bi­

näringar en i viss mån säsongutjämnande faktor inom jordbruksnäringen bortfallit,

synes sålunda den fasta årsanställningen allt fortfarande vara allmän inom stora delar

av jordbruket.

Belysande för läget på jordbrukets arbetsmarknad är den i Sociala Meddelanden

månatligen publicerade statistiken över antalet ansökningar om arbete på 100

lediga platser vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, avseende dels

gruppen jord- och skogsbruk, dels övriga näringsgrenar. I denna statistik redovisas

visserligen jordbruk och skogsbruk gemensamt, men jordbrukets andel i siffermaterialet

är ojämförligt större än skogsbrukets. Statistiken utvisar, att jordbruket icke i samma

grad som övriga näringsgrenar påverkats av rfredskrisens» följder på arbetsmarknaden

samt att det hastigare än näringslivet i övrigt kunnat återtaga sin normala prägel.

Sifferserierna ådagalägga vidare mindre säsongfluktuationer inom jordbruket än inom

det övriga näringslivet. Stabiliteten på ifrågavarande arbetsmarknad understrykes av

arbetslöshetssakkunniga, som i denna del anföra:1 »I stora drag bibehåller jordbruket

i Sverige ännu i våra dagar samma allmänna struktur ur arbetsmarknadssynpunkt,

även om säsongkaraktären kommit att framträda något mera, dels på grund av viss

industrialisering av själva driften och dels på grund därav, att viktiga säsongutjäm­

nande binäringar fallit bort; arbetskraftens allmänt ökade rörlighet har i övrigt blivit

större även på detta område. I allt fall har jordbruket i vårt land aldrig blivit det

säsongyrke, som det är i vissa transoceana länder, och det beröres föga av arbetslös-

hetsproblemen.»

En för jordbrukets arbetsförhållanden viktig faktor har under det senaste årtiondet

framträtt i organisations- och kollektivavtalsrörelsen. Ansatser i sådan rikt­

ning förekommo under åren 1906—09 men fingo ingen större betydelse. Sedan år

1919 har emellertid organisationsväsendet fått större betydelse för jordbrukets, åtmin­

stone storbrukets, arbetsförhållanden. För närvarande omfattar svenska lantarbets-

givarnes centralförening 10 länsföreningar jämte ett antal enskilda medlemmar, till­

1 Betänkande med förslag till motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna ar­

beten, avgivet den 24 juli 1925 av särskilda inom K. Socialdepartementet tillkallade sakkunniga.

Statens offentliga utredningar 1925: 29.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

sammans representerande omkring 140 000 har åkerareal eller mellan 15 och 20

%

av

den totala åkerarealen av brukningsdelar om 50 har och däröver. De organiserade

lantarbetarnas antal har, när det varit som störst (år 1920), uppgått till omkring

20 000 och utgör för närvarande 10—12 000, fördelade med inemot 7 000 på svenska

lantarbetareförbundet och cirka 4 000 på Upplands lantarbetareförbund, varjämte ett

mindre antal äro anslutna till svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt till

svenska sågverksindustriarbetareförbundet och ett par andra industriarbetarorganisationer.

Organisationsrörelsen inom jordbruket är sålunda allt fortfarande föga utbredd och på

intet sätt jämförlig med dess motsvarighet inom industrien. De mellan organisationerna

slutna kollektivavtalen gälla endast för en mindre del av jordbrukets arbetsgivare och

arbetare. Direkt berörda av avtalen äro blott 10—12

%

av storbrukens cirka 100 000

arbetare. Men därjämte torde ett antal utom arbetsgivarorganisationerna stående jord­

brukare ha godkänt ifrågavarande överenskommelser. Vidare må framhållas, att kollektiv­

avtalen synas öva vidsträckt normerande inflytande på arbetsvillkoren även för det icke

direkt berörda jordbruket. Bidragande härtill har varit den form, som givits åt upp­

rättade kollektivavtal, nämligen riksavtal (angående allmänna tjänstevillkor) samt lokal-

(läns-)avtal (angående lönerna).

Den i det föregående lämnade redogörelsen torde utvisa, att årsanställning jämte en

därmed förknippad bestämd uppsägningstid och flyttningsdag äro av stor betydelse för

vårt lands jordbruk ur arbetsmarknadssynpunkt. En förutsättning för och på samma

gång en stark garanti för fortvaron av ifrågavarande anställningsform är den inom

jordbruket i stor utsträckning tillämpade naturaavlöningen. Socialstyrelsens specialut­

redningar rörande jordbrukets arbets- och löneförhållanden utvisa, vilken betydande

utbredning naturaavlöningen äger på detta område. Alldeles särskilt synes bostadsför­

månen, i vilken i regel även ingår något jord (potatisland och trädgårdstäppa), spela

stor roll för den fasta anställningen. Även daglönarna, som anställas i mera lösa

former, åtnjuta i stor utsträckning fria bostäder i arbetsgivarnas hus och kunna däri­

genom till god del betraktas såsom »fasta» arbetare enligt jordbrukets hävdvunna upp­

fattning. Bostadsförhållandenas på landsbygden intima samband med jordbrukets av­

löningssystem belyses av nedanstående tablå, hämtad ur 1912—14 års allmänna bo­

stadsräkningar och upptagande bostäderna i ett 100-tal stadssamhällen och lika manga

landskommuner, fördelade efter upplåtelseformer:

Antal bostäder

(i

%) som äro

uthyrda................................

av ägaren begagnade . . .

fritt upplåtna....................

outhyrda ............................

Landskommuner:

rena lands­

bygden

. . . 25-3

. . . 53'3

. . . 21-4

Tätt bebyggda

orter på lands­

bygden

62-0

16-2

20-3

1-5

Stadssamhällen

(utom Stockholm

o. Göteborg)

75-3

16-3

5-8

2-4

Härav framgår, att på den rena landsbygden de till lantarbetare o. d. såsom del av

arbetslönen eller i understöd fritt upplåtna bostäderna numeriskt sett spela ungefär

samma roll som hyreslägenheterna.

Socialstyrelsens utlåtande.

Arbetsavtal enligt legostadgan, legoavtal, synes under äldre tider länge varit den helt

dominerande avtalsformen för tjänsteförhållandet. Med industrialiseringens fram­

trädande och utveckling förlorade detsamma sin betydelse inom det rent industriella arbetet,

efter hand också vid hantverket, varemot detsamma dröjt kvar vid jordbruket samt

i fråga om personlig tjänst. Under de senaste decennierna har emellertid även på

dessa områden en successiv avveckling av legoavtalet ägt rum. Den nu verkställda

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

49

utredningen har sålunda givit vid handen, att detsamma nästan helt förlorat sin be­

tydelse för det husliga arbetet och numera har allmännare tillämpning endast inom

jordbruksarbetet i vissa landsdelar, inom dessa dock icke allestädes eller gällande för

alla arbetarkategorier. Det synes förnämligast vara i fråga om lantbrukets gifta drängar

(statare) och tjänare i husbondens kost, som legostadgan ännu äger aktualitet. Antalet

ifrågakommande arbetstagare är svårt att närmare fixera; en ungefärlig uppskattning

till 60 000 (av tillhopa cirka 220 000 lantarbetare eller, om torpare av lönarbetartyp

medräknas, cirka 275 000) torde giva en någorlunda riktig vägledning för bedömandet

av det antal personer, vilkas avtalsförhållanden nu regleras i enlighet med legostadgans

traditionella former.

Svårigheterna att närmare undersöka stadgans faktiska tillämpningsområde samman­

hänga med att densamma måste betecknas mindre som en lag än såsom skuggan av

en sådan. Endast ett ringa fåtal av dem, som tillämpa densamma, torde hava någon

klarare uppfattning av att så är fallet eller av det därigenom konstituerade tjänste-

förhållandets innebörd. I själva verket torde man i allmänhet vara omedveten om

att de formaliteter, som växlas, härröra från legostadgan; den vanliga uppfattnin­

gen torde vara, att man gör upp ett personligt avtal enligt ortens sedvänja. Vare

sig då de formella betingelserna för legoavtalet bliva fyllda eller ej, lärer överens­

kommelsen av parterna betraktas såsom bindande; i båda fallen torde den av domstol

tillkännas rättslig giltighet.

Avvecklingen av legostadgans tillämpning har i vissa trakter skett under inflytande

från ortens industriella arbetsställen och där använda fria avtal. En motsvarande avlösnings-

process har emellertid på sina håll försiggått även i rena jordbruksbygder. Så vitt

dömas kan, har därmed icke varit förbunden någon förändring i avseende å arbets­

förhållandets grundkaraktär; framgent liksom hittills är sålunda — om man bortser från

utpräglade småbrukstrakter, där det ringa behovet av lejd arbetskraft fylles av »sommar­

drängar» o. d. — den fasta årstjänsten den dominerande anställningsformen för jord­

brukets ordinarie arbetarstam. Någon förändring härutinnan synes icke ha inträtt

med legoavtalets avvecklande, och några särskilda olägenheter i övrigt hava ej heller

påvisats såsom följd därav.

Orsakerna härtill äro uppenbarligen att söka i vårt jordbruksarbetes natur och de

nedärvda traditioner, som alltjämt prägla förhållandet mellan dess arbetsgivare och

arbetare. Jordbruket i egentlig mening är visserligen i vårt land liksom annorstädes

till sin natur att betrakta såsom ett säsongyrke, men hos oss är det mera än i fler­

talet andra länder förknippat med binäringar — boskapsskötsel, skogsbruk o. s. v. —

vilka göra dess arbetskraftsbehov mera konstant och giva dess arbetsmarknad en fas­

tare karaktär. Vikten av att vid de brådaste tiderna, sådd och skörd, kunna påräkna

nödig arbetskraft har varit den drivande kraft, som i våra folkfattiga landsändar för­

mått lantbrukaren att söka behålla sin arbetarstam hela året, även om densamma under

vinterhalvåret icke helt behövts för jordbrukets och binäringarnas skötsel. Denna

strävan har mötts av arbetstagarens intresse av att under vinterhalvåret, som med

våra klimatförhållanden alltid måste medföra en viss arbetslöshetsrisk, hava anställning

och utkomst. En förutsättning härför har emellertid varit, att arbetstagaren velat genom

avtal binda sig ej blott för vintern, utan ock för den för lantbruket viktigare som­

martiden.

I direkt samband med årsanställningen står det vanligen tillämpade avlönings­

systemet för gifta arbetare, statavlöningen och bostadsförmånen. Med de fritt upp­

låtna bostäderna följa i regel potatisland och trädgårdstäppa; utnyttjandet av sist­

nämnda naturaförmåner förutsätter tydligen avtalets fortvara under sommaren, till

långt fram på hösten. De i statavlöningen ingående naturaprodukterna jämte delar

av potatislandets och täppans avkastning kunna vid årsanställning förädlas och göras

mera värdefulla genom husdjursskötsel, särskilt där arbetsförhållandet år efter år för­

nyas. Och bostadsförhållandena på den egentliga landsbygden, där.enligt 1912—14

års allmänna bostadsräkning endast en fjärdedel av alla bostäder uthyras, göra i och

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 sand. 153 käft. (Nr 183.)

4

för sig bostadsupplåtelse såsom del av löneförmånerna till en naturlig sak för flertalet

jord bruksarbetare.

Hur starkt de faktiska förhållandena inom jordbruket tala för den fasta arbets-

anställningens bibehållande såsom förhärskande grundval för arbetsförhållandet illust­

reras kanske tydligast av att densamma infogats i det mellan organisationerna på

området överenskomna kollektiva avtalssystemet, låt vara att förefintligheten på jord­

brukets område, i motsats till på industriens, av en visserligen föråldrad avtalslag härvid

spelat en viss roll. Riksavtalet angående de allmänna tjänstevillkoren har till reg­

lering upptagit ett flertal av de i legostadgan berörda förhållandena. De sär­

skilda bestämmelserna ha därvid erhållit förändrad utformning och anpassats efter

nutida förhållanden. Hen huvudprinciperna för jordbrukets hävdvunna anställnings­

former ha bibehållits. Årsanställningen, den gemensamma flyttningsdagen samt natura­

förmånerna — den fria bostaden däri inbegripen — ha fått en framträdande plats i den

mellan parterna överenskomna rättsordningen.

Det fasta arbetsförhållande, som legostadgan åsyftat att konstituera, är sålunda i

vårt land starkt förankrat i jordbruksarbetets egen natur och motsvarar i stort sett

behovet hos både arbetsgivare och arbetstagare. Härom vittnar ock den verkställda

enquéten, i det att det övervägande antalet tillfrågade, även på arbetarsidan, vitsordar,

att det fasta arbetsförhållandet måste anses även i fortsättningen lämpligt för både

arbetsgivare och arbetare. Jämför man trakter av samma ekonomiskt-sociala struktur,

synes det jämväl framgå av undersökningen, att legostadgans faktiska upphävande

inom betydande områden, jämväl innefattande rena jordbruksbygder, icke i och för

sig medfört några påvisbara förändringar i fråga om anställningsförhållandenas art och

stabilitet inom jordbruket. Man torde därför vara berättigad antaga, att ett full­

ständigt upphävande av legostadgan icke skulle komma att, åtminstone inom närmare

tid, medföra förändrade förhållanden i förevarande avseende. Det huvudsyfte, man

velat vinna med legostadgan, skulle alltså, för så vitt man nu kan döma, åtminstone

för en tid framåt bliva tillgodosett, även om stadgan skulle sättas ur kraft.

Beträffande legostadgans ännu kvarstående särskilda stadganden må till en början

erinras, att enligt den verkställda utredningen bestämmelserna om vräkning ur tjänsten

numera nästan aldrig tillämpas. Denna bestämmelse torde sålunda saklöst kunna

bortfalla.

I fråga om den arbetsgivare enligt legostadgan åvilande vårdnadsplikten vid sjukdom

bör uppmärksammas, att utvecklingen under de senare åren gått i riktning mot en

avskrivning av den enskilde arbetsgivarens skyldigheter i sådant hänseende qch det

allmännas övertagande av dylik omvårdnad. Vårdnadsplikt vid sjukdom påvilade enligt

1871 års fattigvårdslag husbonde icke blott gentemot lagstadd tjänare, utan även gent­

emot dennes hustru och hemmavarande minderåriga barn. Husbondes skyldighet i

sistnämnda avseende upphävdes genom 1918 års lag om fattigvård. Den ekonomiska

konsekvensen för kommunerna av ett övertagande av den ännu i legostadgan kvar­

stående vårdnadsplikten bör givetvis icke underskattas. Å andra sidan må framhållas,

att nyss berörda betydelsefulla inskränkning i husbondes vårdnadsplikt icke synes ha

givit anledning till klagomål från kommunernas sida. Vid sådant förhållande vill det

synas, som om överflyttandet på kommunerna jämväl av den återstående delen av

sjukvårdsplikten icke borde medföra några avsevärdare olägenheter för kommunerna.

Vad nu sagts torde även få anses gälla med avseende å husbondes skyldighet enligt

legostadgan att draga försorg om trotjänares ålderdom.

Legostadgans bestämmelser om påföljd för misshandel av tjänstehjon, om rätt att

innehålla lön till tjänsteårets slut m. fl dylika bestämmelser torde numera faktiskt

vara satta ur kraft. Det oaktat torde de hava starkt bidragit till den rådande oviljan

mot legostadgan, i det att deras blotta tillvaro inneburit möjligheten av en för

nutida uppfattning främmande och i vissa fall obillig användning.

Genom bestämmelser av antydd art och kanske i främsta rummet på grund av att

legostadgan stått kvar från en tid, då lagstiftningen icke utgick från jämställighet

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

51

mellan parterna i arbetsavtalet, har bland arbetarna framskapats en ganska allmän

uppfattning om legoavtalet såsom ett för deras rättsuppfattning stötande och för

deras intressen skadligt institut, som med all makt måste bekämpas. Legostadgan

har sålunda kommit att te sig som ett skolexempel på hur en lag icke bör vara; den

har säkerligen mer än något annat givit näring åt den föreställningen, att lagstiftning

angående arbetsavtal över huvud måste vara ensidigt fördelaktig för arbetsgivaren och

följaktligen skadlig för arbetarparten.

Även om denna stämning mot legostadgan icke äger starkare stöd i dess nu kvar­

stående innehåll och sålunda i väsentlig mån är överdriven, måste den dock anses

förklarlig med hänsyn till stadgans tidigare gestaltning och det ännu kvarlevande

minnet av då förekommande tillämpning. Da alltså stadgans fortsatta giltighet icke

synes vara betingad av några mera betydande praktiska intressen, men väl ägnad att

alstra och vidmakthålla en felaktig uppfattning rörande en modern avtalslagstiftnings

ändamål och innebörd, vill det synas socialstyrelsen, som om legostadgan lämpligen

kunde omedelbart avskaffas.

Om så sker och statsmakterna därmed undanröja även skenet av att vilja vidhålla

en otidsenlig och för stora folklager stötande lag, lära bättre utgångspunkter givas för en

önskvärd, mera lidelsefri behandling av frågan om en för de aktuella förhållandena

anpassad avtalslagstiftning och det icke blott för jordbruket, utan måhända för närings­

livet i allmänhet.

Det bör med avseende härå erinras, att fackorganisationerna och kollektivavtalen hava

sin största betydelse däruti, att de fixera normer och innebära ett skydd för resp.

arbetsgivare och arbetare vid deras individuella avtalsuppgörelser med varandra. Ehuru

de sålunda i viss mån ersätta avtalslagstiftningen, kan behovet av eu sådan, väl av­

vägd och efter både arbetsgivarnas och arbetarnas intressen anpassad lagstiftning ej

därigenom helt överflödiggöras ens för dem, som tillhöra resp. organisationer. Ty

onekligen innebär avsaknaden av densamma en ökad risk i avtalsförhållandet, särskilt

för den rättrådige och lojale gentemot en ihindre nogräknad motpart. Uppmärk­

sammas bör också, att risken givetvis är större för arbetarparten, som under normala

förhållanden i regel måste, där han ej stödes av sin organisation, anses hava en

svagare ställning än arbetsgivaren såväl vid avtals träffande som ock i fråga om häv­

dande av sin rätt i avseende å arbetsvillkoren. Vad detta betyder i realiteten belyses

i någon mån därav, att av vårt lands till cirka 1‘2 miljon uppgående arbetstagare

inom jordbruk, industri, handel och samfärdsel samt husligt arbete hittills endast

ungefär en tredjedel kunnat fackligt organiseras.

I de flesta andra kulturländer har också under de senare åren arbetsavtalet legalt

reglerats, dels genom allmänna avtalslagar, dels genom speciella lagar, bl. a. för jord­

bruket. En översikt över äldre och nyare lagar å sistberörda område i vissa länder

meddelas i vidfogad bilaga1.

Vissa lagar och författningar innehålla bestämmelser, vilka stå i mer eller mindre

direkt samband med legostadgan. Såsom exempel härå må nämnas utsökningslagen

37 § 4) och 41 § andra stycket, strafflagen 22 kap. 13 § ävensom lagen den 16

oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

Ett upphävande av legostadgan torde påkalla prövning, i vad mån ändring av dylika

bestämmelser bör vidtagas. Vidare synes genom legostadgan konstituerad underhålls­

skyldighet böra bevaras genom särskilda övergångsbestämmelser.

} Denna bilaga

har här

uteslutits.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Särskilt yttrande av byråchefen Bergsten.

Det råder uppenbarligen på alla håll enighet om att legostadgan i dess nuvarande

form bör avskaffas. Man torde även tämligen allmänt hysa den uppfattningen, att någon

annan, efter tidsförhållandena avpassad avtalslag bör komma istället. Meningsskiljaktig­

het föreligger däremot med avseende å huruvida legostadgan bör

omedelbart

upphävas

eller ej.

Riksdagen har i allmänhet vid de olika tillfällen frågan om legostadgans avskaffande

varit å bane uttalat sig för att detta borde ske först i samband med antagandet av

annan avtalslag. Sista gången eller år 1924 föreföll riksdagen emellertid mera odeci­

derad, men beslöt att innan något avgörande träffades det borde närmare utrönas, dels

i vilken utsträckning legostadgan ännu tillämpades och dels i vad mån, där så ej vore

fallet, olägenheter yppat sig därav för resp. kontrahenter.

Den sålunda av riksdagen begärda och av socialstyrelsen nu verkställda utredningen

giver först och främst tydligt vid handen, att legostadgan fortfarande i mycket stor

utsträckning tillämpas inom det svenska jordbruket. Uppskattningsvis skulle närmare

två tredjedelar av de fasta lantarbetarna hava sina anställningsvillkor reglerade enligt

legostadgan. Härvid är emellertid att märka, att den stora roll legostadgan sålunda

alltjämt spelar endast gäller beträffande de i stort sett oomtvistade delarna av stadgan,

varemot de mera otidsenliga bestämmelserna, enligt vad utredningen givit vid handen,

numera sakna all praktisk betydelse. Legostadgan kan även, såsom erfarenheten ut­

visat, under kollektivavtalslösa perioder erhålla ett ytterligare vidgat tillämpningsområde.

Undersökningens andra del, som avsåg utrönandet av inträffade olägenheter i de fall,

där legostadgan upphört att tillämpas, har varit mindre givande. De framställda frå­

gorna ha ofta lämnats helt obesvarade och ha för övrigt ej kunnat med någon större

grad av säkerhet besvaras i alla sådana fall, representerande det stora flertalet, där

anställning enligt legostadgan ännu är den sedvanliga avtalsformen eller ersatts av an­

ställning enligt kollektivavtal. En svaghet i utredningen är även, att den stora massan

av oorganiserade arbetare, vilka närmast beröras av frågan, ej kunnat, av lätt insedda

skäl, beredas tillfälle att göra sin mening hörd. För såvitt fackföreningarna och deras

under kollektivavtal arbetande medlemmar få anses representera arbetarparten i dess

helhet, har emellertid svaret i regel blivit nej på frågan om några olägenheter inträtt

i följd av legostadgans urkraftträdande. Anmärkningsvärt är dock, åt,t omkring 27

%

av fackföreningarna lämnat frågan obesvarad. Å andra sidan gå i regel svaren från

arbetsgivarsidan ävensom från hushållningssällskap, arbetsförmedlings- ech rättshjälps-

anstalter samt kommunalordförande i jakande riktning.

Det kan vidare genom undersökningen få anses konstaterat, att ej blott arbetsgivare,

hushållningssällskap, rättshjälpsanstalter och komunalordförande i regel hysa den upp­

fattningen, att legostadgan ej bör helt avskaffas förr än i samband med erhållandet

av annan avtalslag, utan att även fackföreningarna ej stå alldeles främmande för en

liknande synpunkt — som för övrigt ännu vid 1918 års riksdag förfäktades av vissa,

i ämnet sakkunniga arbetarrepresentanter — i det att omkring 11

%

av föreningarna

uttalat sig i sådan riktning, varjämte omkring 13

%

uraktlåtit att besvara hithörande

fråga.

Slutligen har genom undersökningen fastslagits, att det fasta arbetsförhållandet, som

legostadgan särskilt avser att trygga, tämligen allmänt, bland såväl arbetsgivare som

arbetare, anses fortfarande representera ett för jordbruket och dess utövare betydelse­

fullt värde.

Det torde sålunda av socialstyrelsens undersökning framgå, att de skäl, som vid

1924 års riksdag anfördes för möjligheten att omedelbart kunna upphäva legostadgan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

bo

nämligen att den sannolikt numera ej spelade någon roll och att inga olägenheter

försports, där den redan kommit ur bruk, icke kunna anses hålla streck. Problem­

ställningen blir då alltjämt: bör legostadgan i sin helhet omedelbart slopas eller inbe­

griper densamma någonting av värde, vars bibehållande i avvaktan på ny lagstiftning

i ämnet kunde tänkas vara till nytta i socialt och ekonomiskt avseende?

Att legostadgan jämväl i sitt nuvarande skick verkar stötande icke blott för lantar­

betarna utan överhuvud för den allmänna rättskänslan, torde få anses obestridligt.

De förändringar, som tid efter annan vidtagits i densamma, hava visserligen varit

lika manga förbättringar, men utgöra dock endast halvmesyrer, som snarare bidragit

till att ytterligare stärka uppfattningen, att legostadgan icke kan reformeras utan endast

helt avskaffas. Vad som alltfort i arbetarnas ögon med rätta gör legostadgan så för­

hatligt är emellertid icke blott vissa ännu kvarvarande, om ock numera i praktiken

betydelselösa bestämmelser, utan lika mycket och kanske mera de för nutida begrepp

olämpliga och föråldrade uttryck, som där förekomma och så att säga förkroppsliga

legostadgans ursprungliga anda samt varpå beteckningarna »tjänstehjon» och »husbönder»,

ja själva stadgans namn lämna exempel. Det vill emellertid synas, som om det ej

borde vara förenat med några större svårigheter att ur stadgan få bort ifrågavarande

bestämmelser och uttryck samt härigenom göra den möjlig att ännu någon tid fungera

som avtalslag, därest detta, med hänsyn till stadgans innehåll i övrigt och betydelsen

av den rättsliga avtalsprincipens bevarande på förevarande område, skulle befinnas

ändamålsenligt.

De bestämmelser i legostadgan, som i främsta rummet synas vara värda att bibehålla,

avse den fasta årsanställningen och därmed sammanhängande stadganden om

uppsägnings- och flyttningstider m. m. Årsanställningens betydelse är ju, såsom re­

dan förut papekats, allmänt vitsordad av såväl arbetsgivare som arbetare. Det fram-

hålles emellertid från deras sida, som anse legostadgan kunna omedelbart upphävas,

att detta fasta arbetsförhållandena är så starkt förankrat i jordbruksarbetets egen

natur, att för dess tryggande någon särskild avtalsbestämmelse, utöver parternas egen

överenskommelse, icke synes erforderlig. Man kan då till en början fråga sig. varför

ändock en sådan bestämmelse ansetts böra införas och erhålla en framträdande plats

ej blott i legostadgan utan även i det kollektiva avtalssystemet. Det är tydligt, att

det för bada parterna visat sig vara av vikt att hava ifrågavarande förhållande på ett

betryggande sätt avtalsmässigt garanterat. Det saknas ej heller vittnesbörd om att

där legostadgan bragts ur tillämpning (utan att ersättas av kollektivavtal) överens­

kommelse om arsanställning brytes av endera parten på för den andra olämplig tid.

Sådana vittnesbörd hava i ej ringa antal avgivits vid socialstyrelsens undersökning

ej blott av lantarbetsgivare och hushållningssällskap utan även av arbetsförmedlings-

anstalter. Med hänsyn till nu anförda förhållanden vill det synas föga troligt, att om

legostadgan fullständigt avskaffades och därmed större delen av Sveriges jordbrukare

och lantarbetare förlorade den fasta grund för avtal om årsanställning, som nämnda

stadga dock utgör, detta skulle ga förbi utan att medföra några olägenheter i berörda

avseende. Det är möjligt, ehuru ingalunda säkert, att sådana olägenheter ej skulle

visa sig i någon nämvärd omfattning inom den närmaste tiden, men helt visst skulle

småningom ett osäkerhetstillstånd uppstå, till nackdel för båda parterna. Den fasta an­

ställningen torde vara en alltför viktig sak för jordbruket och dess utövare för att icke

alltjämt behöva omgärdas av det skydd, som mera effektiva avtalsbestämmelser innebära.

Såsom uppenbara fördelar för båda parterna torde även legostadgans bestämmelser

om uppsägnings- och flyttningstid erna få betraktas, liksom bestämmelsen om frivecka

(ett slags semester) väl är att räkna som en förmån för arbetarparten. Att bestäm­

melserna om vissa anställningsformer (städja, orlovssedel och avskedsbetyg) skulle få

kvarsta interimistiskt torde i allt fall ej innebära någonting för arbetarparten sårande

eller för någondera parten skadligt utan snarare få anses vara av visst värde ur prak­

tisk synpunkt. Mot dessa bestämmelser hava ej heller vid undersökningen riktats

några väsentliga anmärkningar från något håll.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Bestämmelserna enligt §§ 6 och 7 i legostadgan angående arbetsgivares vårdnads-

plikt (sjukvård och försorg om trotjänares ålderdom) äro helt naturligt till arbetar-

partens fördel. Vårdnadsplikten vid sjukdom synes att döma av socialstyrelsens un­

dersökning alltjämt vara av stor betydelse säväl för arbetarna som för det allmänna

(kommuner och landsting). Det må jämväl särskilt framhållas — och detta gäller

såväl om sjukvården som ålderdomsförsörjningen — att även om hithörande förplik­

telser, såsom man tänkt sig, överflyttades på fattigvården, detta för flertalet arbetare

säkerligen skulle te sig mindre tilltalande än den nuvarande, med anställningsvillko­

ren sammanhängande vårdnadsformen.

Det må vidare erinras, att den lagstadde arbetaren genom bestämmelsen i § 43 av

legostadgan är garanterad ersättning för flyttningskostnader.

Slutligen torde några bärande erinringar ej vara att gorå —- och hava i varje fall

ej framställts — mot de i art. V. av legostadgan förekommande bestämmelserna om lön,

med undantag för § 33.

Legostadgans omedelbara upphävande skulle sålunda innebära slopandet av garanti­

erna för vissa för båda parterna och ej minst för arbetarparten betydelsefulla bestäm

meker samt över huvud taget medföra ett allmänt osäkerhetstillstånd på förevarande

område och måhända också ett försvagande av den nuvarande starka avtalshelgden. Det må

med avseende härå erinras, att den organiserade arbetsgivare- och arbetarrörelsen ännu

endast omfattar en mindre del av jordbrukets utövare. Den stora massan är alltjämt

oorganiserad, stående utanför kollektivavtalet. Det må jämväl framhållas, att lego­

stadgan såsom bindande avtalslag är djupt förankrad i det allmänna folkmedvetandet,

något varom socialstyrelsens undersökning bär flera vittnesbörd. I regel torde avtal

om arbetsanställning mellan arbetsgivare och arbetare inom det svenska jordbruket

träffas muntligen. Att emellertid så viktiga avtal kunna träffas så formlöst och än­

dock visa sig effektivt bindande lärer nog ytterst bero på tillvaron av legostadgan.

Folie denna bort, synes det sannolikt, att den traditionella avtalstroheten skulle sättas

på starkare prov och att man i varje fall, för att skydda sig, alltmera komme att

övergå till skriftliga avtal. Härvid skulle det säkerligen i allmänhet ställa sig svårare

för arbetaren att bevaka sina intressen än för arbetsgivaren. Därest tryckta formulär

komme till användning, vilket väl så småningom av praktiska skäl bleve regel, kunde

dessa, såsom erfarenheten från hyresavtal givit vid handen, upprättas enligt en lydelse,

som ensidigt toge sikte på den ena partens fördelar. Jämväl ur denna synpunkt

torde det för de utanför kollektivavtalet stående parterna få anses innebära en viss

trygghet att för reglerandet av sina mellanhavanden äga tillgång till en avtalslag.

Det torde väl för närvarande få anses vara ett önskemål inom olika läger att komma

fram till en

allmän

, rättsligt reglerad avtalslagstiftning. Att då, utan tvingande skäl, börja

med ett fullständigt raserande av vad man sedan långliga tider tillbaka äger i avtals-

väg och detta på ett område, som mer än något annat är i behov av sådan lagstift­

ning, måste onekligen te sig underligt och som ett större våld än nöden kräver. Man

kan förstå och fullständigt gilla arbetarnas hårda dom över legostadgan med hänsyn

till vissa, åtminstone för nutida begrepp olämpliga bestämmelser och uttryckssätt i den­

samma. Att utan dröjsmål stryka ett fullständigt streck häröver är givetvis i hög

grad berättigat. Men att samtidigt slopa själva den urgamla avtalsprincipen på detta

område och de hithörande bestämmelser, som ännu alltjämt äga livskraft och kunna

bereda vederbörande viss trygghet och vissa förmåner samt bidraga till bevarande av av-

talshävd och avtalstrohet, synes näppeligen vara ur social synpunkt lämpligt eller riktigt.

Till sist må framhållas, att det visserligen i och för sig kunde anses vara av mindre

betydelse, huruvida legostadgan avskaffas eller ej, med hänsyn till att parterna ju äga

full frihet att träffa avtal enligt legostadgan eller att träffa avtal av annan natur.

Då emellertid legostadgan det oaktat och oaktat den starka opinion, som gjort sig gäl­

lande för dess avskaffande, fortfarande tillämpas i den betydande omfattning, som

visat sig vara fallet, synes detta förhållande giva vid handen, att en avtalslag på före­

varande område alltjämt har en uppgift att fylla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

55

Vad ovan anförts torde i korthet kunna sammanfattas sålunda.

Resultatet av socialstyrelsens utredning visar, att legostadgan, med undantag för dess

otidsenliga bestämmelser, alltjämt tillämpas i en mycket betydande omfattning samt

att, där stadgan bragts ur bruk utan att ersättas av kollektivavtal, vissa olägenheter

enligt uppgifter från en del hushållningssällskap och arbetsförmedlingsanstalter yppat

sig därav. Ifrågavarande utredning synes sålunda ej kunna åberopas som något stöd för

uppfattningen att legostadgan bör kunna avskaffas omedelbart, utan att ersättas av an­

nan lagstiftning i ämnet.

För

legostadgans omedelbara avskaffande talar den omständigheten, att lantarbetarna

på grund av vissa, ännu förekommande otidsenliga bestämmelser och uttryck med rätta

finna den för sin klass olämplig och nedsättande.

Mot

dess omedelbara avskaffande

talar åter

dels

att ännu den ojämförligt största delen av Sveriges lantarbetare äro

oorganiserade och sålunda ej fått sina anställningsvillkor reglerade genom kollektiv­

avtal samt att det för dessa arbetare kan vara en fördel att i avvaktan på annan av­

talslag få åtnjuta det skydd för tryggad årsanställning samt de övriga förmåner i form

av fastställd uppsägningstid, frivecka, sjukvård och — under förutsättning av lång­

varig tjänst — viss ålderdomsförsörjning ävensom flyttningshjälp, vilka legostadgan er­

bjuder,

dels

att arbetsgivarna anse legostadgan innebära en viss garanti för erhållande

av erforderlig fast arbetskraft året runt,

dels

slutligen att man härigenom bevarar själva

principen om avtalslag på hithörande område.

Med hänsynstagande till ovan anförda skäl för och emot torde följande utväg böra

ifrågasättas:

att

legostadgan omedelbart ånyo revideras med utmönstrande ur densamma av alla

ännu kvarvarande otidsenliga bestämmelser, såsom §§ 5, 8 (som för övrigt mistat sitt

existensberättigande genom upphävandet av § 10), 9, 33, 47, 48 och 53 (obs. § 14,

vartill sistnämnda § hänvisar, är upphävd) i deras helhet ävensom § 52, sista stycket,

och § 54 med undantag av vad som stadgas rörande avskedsbetyg, samt med utbytande

av vissa föråldrade uttryck, särskilt orden »husbönder» och »tjänstehjon» samt stad­

gans namn, mot andra benämningar;

att

stadgan i övrigt med de bestämmelser, vilka ej gjorts till föremål för några

bärande anmärkningar från något håll utan tvärtom torde få anses vara av visst värde

för vederbörande parter och i varje fall, enligt vad socialstyrelsens undersökning givit

vid handen, alltjämt i en synnerligen betydande omfattning tillämpas inom Sveriges

jordbruk, måtte bibehållas tillsvidare och intill dess ny lagstiftning i ämnet hunnit ut­

arbetas; samt

att

utredning omedelbart igångsättes för åstadkommandet av sådan lagstiftning.

Stockholm den 21 oktober 1925.

Nils Bergsten.

56

Kungl. May.ts proposition nr 183.

Särskilt yttande av t. f. byråchefen Bergström.

Undertecknad biträder uppfattningen, att legostadgan till hela sin lydelse och i åt­

skilliga hänseenden till sitt materiella innehåll är i hög grad otidsenlig och stötande,

samt betraktar det sålunda som ett allmänt önskemål, att den snarast möjligt sättes ur

kraft.

Däremot är jag tveksam, huruvida stadgan, såsom majoriteten förmenar, bör upphävas

omedelbart såsom hinderlig för tillkomsten av en modern avtals!agstiftning, eller om

den, såsom byråchefen Bergsten i särskilt yttrande på anförda skäl yrkar, i avvaktan

på en sådan lagstiftning bör bibehållas tills vidare, ehuru moderniserad till sin lydelse

och till sitt innehåll.

Särskilt synes det ägnat ingiva betänkligheter, att arbetsavtal inom jordbruket skulle

kunna träffas utan att till sin räckvidd begränsas av några allmänna regler av tvin­

gande natur. På ett annat avtalsområde, nämligen hyresrättens, hava regler av sådan

art befunnits påkallade, avsedda att utgöra ett skydd för den såsom svagare ansedda

kontrahenten. I sådant hänseende må erinras om bestämmelserna i 3 kap. 25 § i

nyttjanderättslagen och i 11 § i 1923 års lag med vissa bestämmelser rörande hyra.

Därest hävdvunnen avtalspraxis i märkbar mån komme att brytas genom legostadgans

upphävande, skulle frånvaron av dylika bestämmelser kunna föranleda och i allt fall

medgiva träffandet av mindre önskvärda arbetsavtal.

Om den uppfattningen är riktig, dels att legostadgans tillvaro utgör ett verkligt hin­

der för tillskapandet av en ny, modern avtalslagstiftning, och dels att gängse åskåd­

ningar bland kontrahenterna äro starka nog att i praktiken förekomma träffandet av

dylika mindre önskvärda avtal, synas betänkligheter av ovan angivet slag böra vika.

I motsatt fall erbjuder den av byråchefen Bergsten förordade vägen större trygghet.

Frågan om valet mellan dessa båda vägar synes i eminent grad böra bedömas ur

synpunkter, som knappast kunna anses falla inom ramen för en objektiv utredning.

Särskilt gäller detta frågan om legostadgans hinderlighet för en ny avtalslagstiftning.

Jag anser därför, att styrelsen i förevarande fall bort begränsa sig till att i sitt ut­

låtande framlägga det material, som kunnat förebringas för frågans allsidiga bedömande.

Stockholm den 21 oktober 1925.

v

Kurt Bergström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

0(

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 februari

1926.

N ärvarande:

justitierådet

S

vedelics

,

regeringsrådet

P

almgren

,

justitierådet

C

hristiansson

,

justitierådet

H

ögstedt

.

Enligt lagrådet tillhandakoinmet utdrag av protokollet över justitiedeparte-

mentsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 18 december

1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag

till lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23

november 1833 (nr 43 s. 1) m. m., lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 §

strafflagen och lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsökning slag en.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn Per Santesson.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden.

Förslaget till lag om upphävande av legostadgan för husbönder och

tjänstehjon den 23 november 1833 (nr 43 s. 1) in. in.

Justitieråden Svedelius, Christiansson och Högstedt:

Genom den av socialstyrelsen verkställda utredning har ådagalagts, att

legostadgan, i den omfattning den ännu består, i vissa landsdelar i stor ut­

sträckning fortfarande tillämpas inom jordbruksnäringen. Särskilt gäller

detta de bestämmelser, som röra formen för anställande i tjänst, tjänstetidens

längd samt uppsägning och flyttningstiden. Men även föreskrifterna om

husbondes vårdnadsplikt mot tjänare vid sjukdom och andra till de anställdas

förmån givna bestämmelser lära i de delar av landet, där stadgan tillämpas,

ännu äga icke ringa betydelse. Å andra sidan har visat sig, att de föreskrifter,

mot vilka efter de å senare tid vidtagna ändringarna kritiken av legostadgan

företrädesvis riktats, numera sällan eller aldrig tillämpas. Vräkning ur tjänst

enligt stadgan har under de senare åren ytterligt sällan förekommit, och den

obestridligen mest otidsenliga av ifrågavarande bestämmelser eller stadgandet

om rätt för arbetsgivaren att innehålla hela lönen till avtalstidens slut torde

förvisso kunna antagas faktiskt redan vara försatt ur tillämpning.

Också är det ju icke så mycket den synpunkten, att legostadgan i sitt

nuvarande skick och i de delar, vari den för närvarande tillämpas, skulle

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

för jordbruksarbetarna medföra olägenheter av reell natur, som fastmera hän­

synen till stadgans allmänna, mot nutida samhällsåskådning stridande karak­

tär och den härav hos arbetarna alstrade oviljan mot densamma, som åbe­

ropats såsom grund för att stadgan bör upphävas. Betydelsen av denna

senare synpunkt må ingalunda underskattas, men skall man för att till­

mötesgå denna opinion upphäva legostadgan utan att samtidigt ersätta den­

samma med en ny, efter rådande förhållanden bättre avpassad lagstiftning å

området, synes detta böra ske endast under förutsättning att någon skada

eller olägenhet i andra avseenden därav icke må vara att befara. Det göres

nu gällande, att de härutinnan från skilda håll uttalade farhågorna icke

böra anses välgrundade; vad legostadgan rörande själva arbetsavtalet och i

övrigt innehölle av bestående värde skulle, såsom grundat i jordbruksnärin­

gens, egen natur och till stor del av intresse för kontrahenterna å ömse sidor,

otvivelaktigt komma att upptagas i de arbetsavtal, som skulle träda i stället

för avtal enligt legostadgan. Möjligheten härav kan visserligen icke be­

stridas. Men härifrån och till en sådan förvissning om en dylik utgång,

att man nu bör utan vidare' stryka ett streck över denna visserligen ålder­

domliga men, såsom utredningen visat, till vissa sina grundtankar ännu livs­

kraftiga lagstiftning, är steget långt. Med hänsyn särskilt till den jäm­

förelsevis ringa utsträckning, kollektivavtalet erhållit inom jordbruket, synes

det ingalunda uteslutet, att frånvaron av den fasta hållpunkt, som stödet av

en positiv lagstiftning å detta område, där anställning ofta grundas å munt­

ligt avtal, i allt fall erbjuder, förr eller senare komme att visa sig medföra

icke önskvärda verkningar icke blott för arbetsgivarna utan även för ar­

betarna.

På grund härav kan det remitterade förslaget, varigenom legostadgan skulle

upphävas utan att samtidigt ersättas med en ny, för jordbruksnäringen gällande

arbetsavtalslagstiftning, icke tillstyrkas.

Lagrådet:

Såsom övergångsbestämmelse innehåller förslaget, att legostadgan jämväl

efter den dag, den 24 oktober 1926, då densamma enligt förslaget upphör

att gälla, skall äga tillämpning i fråga om rättigheter och skyldigheter, som

uppkommit före nämnda dag. Härmed åsyftas ingalunda, såsom det måhända

av ordalagen kunde antagas, att legostadgan fortfarande skall äga tillämp­

ning beträffande avtal, som enligt densamma slutits före den 24 oktober 1926.

Tvärtom yttrar departementschefen i sitt anförande till remissprotokollet, att

en dylik bestämmelse knappast syntes honom lämplig, utan att lämpligare

vore, att även beträffande ett tjänsteavtal, som träffats före nämnda dag,

legostadgan oberoende av uppsägning samma dag upphörde att gälla. Detta

skulle bland annat innebära att, därest ett enligt legostadgan ingånget avtal

avseende tiden intill den 24 oktober 1926, icke blivit i överensstämmelse med

stadgans föreskrifter uppsagt och således enligt denna skolat fortfarande

bliva gällande för ännu en tjänsteperiod, sådant icke skulle medföra rätt för

någondera kontrahenten att kräva tjänsteförhållandets fortsättande efter nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

59

dag. Den föreslagna övergångsbestämmelsen lärer — då det givetvis ej

kräves särskilt stadgande för att bevara eventuell rätt till innestående lön

eller annan gottgörelse avseende redan tilländalupen tid — icke kava annat

ändamål än att betrygga fortvaron av den rätt till underhåll, som enligt 7 §

legostadgan tillkommer gammalt tjänstehjon av dess förre husbonde.

Det synes emellertid med skäl kunna ifrågasättas, om den sålunda före­

slagna anordningen kan anses tillfredställande. Visserligen skulle enligt de­

partementschefens i motiven uttalade åsikt därav icke följa, att ett legoavtal,

som slutits före legostadgans upphörande, bleve helt ogiltigt, utan skulle ett

dylikt avtal bliva att bedöma efter de rättsregler, som gälla i fråga om avtal

i allmänhet. Härmed torde åsyftas, att avtalet bör anses äga det innehåll,

kontrahenterna må antagas hava velat inlägga i detsamma. Frånsett svårig­

heten att avgöra vad de härutinnan verkligen avsett och att vid stridiga

meningar därom skilja dem emellan, synes det vara att befara, att legostad­

gans upphävande utan uttrycklig bestämmelse rörande äldre avtals bestånd

skulle av den stora allmänheten, som i detta fäll har att själv omedelbart till-

lämpa den gällande rätten, uppfattas såsom medförande ett hävande av alla

bestående tjänsteavtal, vilka tillkommit enligt legostadgan. Härav skulle upp­

enbarligen vållas osäkerhet och konflikter, utan att för någon part någon

vinning vore att förvänta.

På sätt departementschefen erinrar, upptogs i det förslag till lag om lego­

stadgans upphävande, som reservationsvis framlades vid 1924 års riksdag,

den bestämmelsen att stadgan fortfarande skulle äga tillämpning i fråga om

avtal, som enligt stadgan slutits före den 24 oktober samma år, då denna

enligt förslaget skulle upphöra att gälla. En motsvarande övergångsbestäm­

melse förefanns ock i det den 31 oktober 1900 avgivna kommittéförslaget till

lag om tjänsteavtal mellan husbönder och tjänare, vilket var avsett att er­

sätta legostadgan. Mot lämpligheten av eu dylik bestämmelse anmärker

departementschefen, att därigenom ett tjänsteavtal, som träffats under lego­

stadgans giltighetstid, skulle komma att gälla intill dess uppsägning från

någondera sidan skett. Det synes dock icke behöva befaras, att även med

en dylik bestämmelse legostadgans tillämpning skulle fortfara någon längre

tid framåt, i det redan under första året efter dess upphävande bestående

äldre avtal säkerligen komme att uppsägas utom i de undantagsfall, där

båda kontrahenterna av någon särskild anledning möjligen kunde önska bi­

behålla sitt förutvarande förhållande orubbat. Skulle emellertid även möj­

ligheten till en sådan förlängning anses böra förebyggas, torde detta kunna

ske genom ett tillägg till övergångsbestämmelsen, varigenom legostadgans

tillämpning å äldre avtal begränsades till den tjänsteperiod, för vilken avtalet

redan vid legostadgans upphörande vore bindande.

Under förutsättning att legostadgan i enlighet med förslaget upphäves, hem­

ställes fördenskull, att övergångsbestämmelsen måtte ändras till likhet med

motsvarande bestämmelse i de ovannämnda tidigare förslagen eller, alterna­

tivt, erhålla ungefär den avfättningen, att nu gällande lag skall tillämpas

dels å tjänsteavtal, som enligt legostadgan ingåtts före den 24 oktober 1926,

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

under den tjänsteperiod, för vilken avtalet då är bindande, dels ock med

avseende å de särskilda rättigheter och skyldigheter, som ur sådant avtal

härflyta.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av

22

kap. 13

§

strafflagen

samt

förslaget till lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsökningslagen.

Lagrådet:

Under förutsättning att förslaget till lag om upphävande av legostadgan

antages, har lagrådet mot nu ifrågavarande båda förslag intet att erinra.

Ur protokollet:

A. V. Stålkula.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

61

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Hegenten i statsrådet

å Stockholms slott den 26 februari 1926.

N ärvarande:

Statsministern

S ^andler ,

statsråden

O ^lsson , X ^othin , S ^vensson , H ^ansson , L ⁱⁿ ­

^ders , S ^chlyter , L ^arsson , W ^igforss , M ^öller , L ^evinson .

Efter gemensam beredning med ebefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, lagrådets den 25 i denna

månad avgivna utlåtande över de den 18 december 1925 till lagrådet remit­

terade förslag till

1) lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den

23 november 1833 (nr 43 s. 1) m. m.;

2) lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen; och

o) lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsökning slag en.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådets flesta ledamöter hava funnit sig icke kunna tillstyrka det före­

liggande förslaget om legostadgans upphävande. De skäl, vilka åberopats

till stöd för denna uppfattning, kunna dock icke för mig innefatta anledning

att frånträda den ståndpunkt, jag angivit vid remissen till lagrådet. Jag

kan härutinnan inskränka mig till att hänvisa till mitt föregående yttrande

och till socialstyrelsens utredning. Blott må ytterligare framhållas, att er­

farenheten alltmera bestämt talar emot det nu även inom lagrådet fram­

förda antagandet, att legostadgans upphävande skall visa sig medföra olä­

genheter i olika avseenden. I de landsdelar, där sedan längre tid legostadgan

i praktiken satts ur tillämpning, hava mig veterligen icke försports några

olägenheter härav; det kan därför knappast anses sannolikt, alt stadgans

upphävande skall i de trakter, där den ännu äger tillämpning, åstadkomma de

ogynnsamma verkningar, man på sina håll varit benägen att förbinda med

denna åtgärd. På grund härav och med hänsyn till de positiva skäl, vilka

kunnat anföras för förslaget och vilka ej heller i det nu berörda yttrandet inom

lagrådet frånkänts betydelse, tvekar jag icke att tillstyrka frågans fram­

läggande för riksdagen.

Beträffande de i förslaget till lag om legostadgans upphävande intagna

övergångsbestämmelserna har lagrådet hemställt om viss ändring. Såsom

jag antytt i mitt anförande vid remissen, torde någon tvekan kunna råda

om den lämpligaste avfattningen av dessa bestämmelser. Med hänsyn till

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

vad lagrådet härutinnan yttrat finner jag mig icke höra vidhålla förslaget

i denna del, utan har jag ansett den av lagrådet såsom ett andra alternativ

angivna formuleringen böra godkännas. Närmare än den i reservation till

andra lagutskottets utlåtande vid 1924 års riksdag föreslagna bestämmelsen

ansluter sig ett dylikt stadgande till den uppfattning, jag vid remissen ut­

talat i fråga om övergångsbestämmelsernas innehåll. Ej heller torde med

denna avfattning kvarstå någon oklarhet angående nämnda bestämmelsers

rätta innebörd. I enlighet härmed har jag låtit omarbeta förslaget i nu

angiven del.

Jag anser mig i detta sammanhang böra nämna, att efter det förevarande

förslag remitterats till lagrådet Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för

socialdepartementet bestämt, att den i mitt anförande vid remissen omför-

mälda riksdagsskrivelsen den 11 maj 1918 icke skall till någon Kungl. Maj:ts

vidare åtgärd föranleda, vilket beslut därefter delgivits socialstyrelsen.»

Föredraganden uppläser härefter det sålunda omarbetade förslaget till lag

om upphävande av legostadgan ävensom förslagen till ändringar i strafflagen

och utsökningslagen, vilka senare förslag av lagrådet lämnats utan anmärk­

ning, samt hemställer, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Stockholm 1926. Kungl.

Boktryckeriet,

P. A. Norstedt & Söner.

253754