2

Kung!,. Maj:ts proposition nr 108.

Såsom jag vid behandlingen av frågan i samband med anslagsäskandena

för nästa budgetår erinrade, har inom socialdepartementet av f. d. landshöv­

dingen Johan Widén såsom tillkallad sakkunnig verkställts utredning angå­

ende ordnandet av fattigvården bland lapparna. Den 25 september 1924 har

den sakkunnige avgivit betänkande med utredning och förslag i berörda ämne.

Förslaget går ut på en sådan omorganisation av den lapska fattigvården, att

lapparnas särställning i avseende på fattigvård skulle upphöra och att denna

fattigvård alltså skulle i huvudsak ordnas i överensstämmelse med fattigvårds­

lagens föreskrifter, därvid förutsättes, att den frihet från beskattning för in­

komst av renskötsel, som lapparna hittills åtnjutit, skulle upphöra. Primär-

kommunema skulle således komma att utgöra de lokala enheterna även för den

lapska fattigvården, men särskilda bidrag av statsmedel till avsevärda belopp

— förslagsvis 2/3 av den verkliga fattigvårdskostnaden — skulle alltjämt ut­

gå. I förslaget ingår även, att staten skulle påtaga sig inrättandet av sär­

skilda ålderdomshem för lappar samt ansvara för hemmens uppehållande, var­

vid emellertid skyldighet skulle stadgas för primärkommunerna eller andra för

vårdkostnaden ansvariga att erlägga vårdavgift, beräknad efter vårdkostna­

dens hela belopp.

Över förslaget hava yttranden avgivits av dels länsstyrelserna i Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län efter hörande av vederbörande häradsskrivare,

lappfogdar och fattigvårdskonsulenter ävensom ett flertal kommuner och en

del fattigvårdsstyrelser samt lappallmogen vid särskilt anordnade samman­

träden, dels domkapitlen i Härnösand och Luleå efter hörande av prästerna i

vissa församlingar, och dels statskontoret och kammarkollegium samt, i vad

angår frågan om lapparnas beskattning, riksräkenskapsverket. Sedermera

har kammarrätten avgivit utlåtande över betänkandet jämte däröver avgivna

yttranden. I anledning av vad kammarrätten i visst hänseende anfört hava

sedermera förnyade yttranden avgivits av omförmälda länsstyrelser, efter ve­

derbörande lappfogdars och häradsskrivares hörande, samt nämnda domkapitel.

Nuvarande

förhållanden

beträffande

lapparnas

fattigvård.

Huvud­

grunder.

Till en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i den sakkunniges förslag

samt de däröver avgivna yttrandena återkommer jag i det följande. Här an­

håller jag att inledningsvis få på grundval av sakkunnigbetänkandet lämna en

kortfattad redogörelse för de nuvarande förhållandena beträffande lapparnas

fattigvård.

Inom Norrbottens och Västerbottens läns av lappar huvudsakligen upptagna

delar, de i egentlig mening så kallade lappmarkerna, äro lapparna mantals-

och kyrkoskrivna i de där belägna kommunerna. I Jämtlands län äro lapparna

kyrkoskrivna i de fyra, ännu bestående lappförsamlingama Frostviken, Föl-

linge, Undersåker och Hede. Dessa lappförsamlingar, som icke sammanfalla

med den borgerliga kommunindelningen, omfatta uteslutande de lappar, som

där hava hemvist. Formellt gäller mantalsskrivningsförordningen jämväl för

de i detta län boende lapparna. Den upptager emellertid icke beträffande dem

några särskilda bestämmelser, detta i motsats mot vad som stadgats i fråga om

de två nordligaste länens lappmarker, och någon mantalsskrivning av lapparna

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

3

i Jämtlands län har — möjligen just på grund härav — allt intill senaste tid

icke förekommit. Först från och med 1912 har mantalsskrivning av lapparna,

på grund av länsstyrelsens därom meddelade föreskrift, ägt rum inom detta län,

därvid medgivits, att lapparna finge mantalsskrivas inom vissa bestämda kom­

muner allt efter de lappbyar de tillhörde, samt tillika föreskrivits, att lapparna

för varje kommun skulle sammanföras i en särskild längd utan sammanbland­

ning med kommunens övriga invånare.

Inom Norrbottens och Västerbottens län är lapparnas fattigvård principiellt

lagd på kommunerna. Inom Jämtlands län däremot besörjes lappfattigvården

av de från kommunerna fristående lapp församlingarna, utan att något stöd där­

för finnes i lagen. Enligt den sakkunnige förklaras det förhållandet att i

Jämtland de territoriella kommunerna sålunda kunnat bliva helt och hållet fri-

tagna från omhändertagande av fattigvården för lapparna och från kostnaderna

för densamma med den nyss angivna särställningen i avseende å lapparnas ci­

vila registrering.

Sedan gammalt har staten i alla tre länen, ehuru i olika omfattning, bidragit

Statsbidrag.

till kostnaderna för lapparnas fattigvård.

Utgångspunkten härför är ett Kungl. Maj:ts brev den 10 februari 1852.

Till grund för detta brev låg i sin tur ett rikets ständers beslut, meddelat i

skrivelse den 26 augusti 1851, i vilket ständerna anhöllo, att av anslaget till

fattigvården i allmänhet något understöd måtte efter Kungl. Maj:ts beprövande

kunna bliva till utfattiga lappars försörjning ändamålsenligt använt. I bre­

vet föreskrevs, att understödet — som till en början endast utgjorde 1,200 riks­

daler banko, motsvarande 1,800 kronor — skulle användas dels till inackor­

dering, hos välkända och pålitliga nybyggare av utfattiga, åldriga, orkeslösa

eller sjukliga lappar, dels ock, sa vitt tillgång funnes, till understöd åt sådana

fattiga, ännu arbetsföra lappar, som genom olyckor blivit bragta till fattigdom,

därvid förnämsta syftet borde vara att förhjälpa dem till fortsättande av deras

yrke antingen såsom nybyggare. eller nomader. Understödet har sedermera un­

dan för undan höjts, därvid höjningen proportionellt varit starkast för Jämt­

lands län. Uppgift angående storleken av de under senaste åren utbetalade

understöden lämnas i det följande (sid. 4).

I avseende å ifrågavarande anslag är att märka, att det till Jämtlands län

utbetalade beloppet tydligen i regel omfattat all den fattigvård, som utgått

till lapparna i länet. Vad angår de båda andra länen har statsbidraget allenast

vant en hjälp, som lämnats lappmarkskommunerna, vilka ock därjämte själva

haft att bekosta en del av fattigvården åt de i kommunen bosatta lapparna.

Den sålunda på kommunerna fallande andelen synes under senaste tiden hava

något stigit. Härutinnan föreligger emellertid en olikhet jämväl mellan Norr­

bottens och "V ästerbottens län. I Norrbottens län uppgå nämligen de kommu­

nala kostnaderna för lappfattigvården till ganska avsevärda belopp, under de

sista åren ej obetydligt överstigande statsbidraget. Inom Västerbottens län

åter bär kommunernas bidrag till kostnaderna stannat vid en obetydlighet, un­

der det statsbidraget vuxit till avsevärda belopp. Under den allra sista tiden

hava emellertid i viss mån nya principer gjort sig gällande, vilka för Väster­

bottens och Jämtlands län medfört någon sänkning av bidragsbeloppen. Nu

angivna förhållanden framgå av följande uppställning:

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

F attigvårdskostnader i kronor.

Norrbottens län:

1917

1918

1919

1920

1922

Statsbidrag..............................

17,500

23,000

28,700

28,700

28,700.—

Kommunandel..........................

13,279

14,906

28,756

38,340

49,011.30

Summa

30,779

37,906

57,456

67,040

77,711.30

Västerbottens län:

Statsbidrag...............................

16,300

16,457

19,300

25,400

32,900.—

Kommunandel..........................

621

3,703

2,060

6,704

2,908.09

Summa

16,921

20,160

21,360

32,104

35,808.09

För budgetåret 1925—1926 uppgingo statsbidragen för Norrbottens län till

28,700 kronor och för Jämtlands län till 24,032 kronor. För Västerbottens

län har statsbidrag ännu ej beviljats för första halvåret 1926. Bidraget torde

för hela budgetåret komma att uppgå till omkring 30,300 kronor.

Fattig-

Av den sakkunnige har framhållits, såväl att antalet understödstagare i för­

lorande

om-

hållande till hela antalet lappar är betydligt större än antalet understödstagare

fattning och

i förhållande till rikets befolkning i allmänhet som ock att kostnaderna för varje

°V9tionSa" understödstagare — vilka kostnader i hög grad växlat för olika kommuner —

allmänt visat sig vara betydande. I förstnämnda hänseende må meddelas föl­

jande siffror:

Norrbottens

län

Hela antalet lappar.................................................................. 3,996

Antalet understödstagare..................................................... 912

Härav omhändertagna till full försörjning..................... 81

Antalet understödstagare i förhållande till folkmängden utgjorde

i rikets landskommuner.......................................................................... 3,79

%,

i hela riket................................................................................................ 4,58 *,

bland lapparna............................................................................................ 22,2o

%.

De nu angivna siffrorna hänföra sig till år 1922.

I berörda avseenden har i betänkandet vidare framhållits följande. An­

talet understödstagare visade en ej obetydlig ökning; talen vore respektive

1,299 för år 1920 mot 1,435 för år 1922. Även om denna ökning delvis vore

skenbar, kvarstode dock det faktum att antalet understödstagare varit i sti­

gande. Även understödens belopp hade efter år 1920 blivit höjda. Gjorde man

en fördelning av lapparna i renskötande och icke renskötande, visade det sig,

att proportionen av understödstagare vore betydligt större för de icke renskö­

tande än för de renskötande lapparna.

I den sakkunniges betänkande har härefter lämnats en redogörelse för befint­

liga privata anstalter, som tjänstgöra såsom ålderdomshem eller barnhem för

lappar. I denna del torde jag kunna hänvisa till betänkandet.

Den sakkunnige har vidare redogjort för den nuvarande organisationen av

den lapska fattigvården och därvid framhållit, att särskild sådan organisation

funnes endast i Jämtlands län, i det att inom Norrbottens och Västerbottens

län handhavandet av den lapska fattigvården vore överlämnat till fattigvårds-

styrelserna i de borgerliga kommunerna och sköttes i samband med kommuner­

nas övriga fattigvård. Någon särskild instruktion eller reglemente för skötseln

Västerbottens

län

1,623

326

66

Jämtlands

län

829

197

27

6

Kung!,. Maj:ts proposition nr 108.

Brister i den

nuvarande

organisa­

tionen. .

De brister, som befunnits vara förenade med den på sätt nu angivits organi­

serade lappfattigvården, vore enligt den sakkunnige i huvudsak följande.

Det i förhållande till lappbefolkningens antal stora antalet under stödstag are,

vilket särskilt framträdde beträffande de icke renskötande lapparna, tydde på

att fattigvårdsbehovet företrädesvis uppkomme därigenom att lapparna upp­

hörde med utövande av renskötsel. Den nuvarande organisationen av under-

stödsverksamheten fyllde icke måttet beträffande beredande av förvärvsmöj-

lighctcr åt lappar, som icke kunde försörja sig med renskötsel. Lapp-

fattigvårdens dyrhet pekade, även med nödig hänsyn tagen till de för densam­

ma rådande särförhållandena, på brister i fattigvårdens handhavande. Jämväl

den mycket stora. ojämnheten i kostnaderna för fattigvårdens handhavande

inom de olika fattigvårdssamhällena måste — i varje fall i någon grad —

antagas hänföra sig till förefintliga brister i själva organisationen, .särskilt

brist på effektiv inspektion. En annan egendomlighet med avseende på den

lapska fattigvården, som pekade åt samma håll, vore att fattigunderstöden till

övervägande grad utginge i form av delvis försörjning eller tillfälligt under­

stöd — för år 1922 ej mindre än nära 88 % mot 69 % i den allmänna fattig­

vården. Även med beaktande av föreliggande speciella omständigheter hade

man enligt den sakkunnige vid beaktande av denna skiljaktighet svårt att und­

gå den uppfattningen, att lapparna vant sig att, så snart ett tillfälligt behov

inträdde, utan försök att själva reda upp saken gå till fattigvården och begära

hjälp. Helst där staten helt och hållet eller till stor del bekostade fattigvården

låge^ det nära till hands, att ett sådant tillvägagångssätt kunnat insmyga sig.

Såsom en brist i fattigvården måste enligt den sakkunnige vidare betecknas

den förut framhållna olikheten i organisationen mellan de särskilda länen. I

alla tre länen gällde vidare, att för närvarande det lokala intresset vore allt­

för litet taget i anspråk för fattigvården; detta sannolikt framför allt beroende

på att staten bekostade en betydande del av vården och att statsbidraget icke

vore så avpassat, att det främjade ett ekonomiskt handhavande. Därutinnan

hade anmärkts, bland annat, att statsbidragens utmätande efter storleken av de

till lapparna utgivna penningbeloppen förtoge intresset att genom ändamåls­

enliga anordningar åstadkomma bättre och effektivare vård åt understöds-

tagarna eller bereda utväg för och uppkalla deras självverksamhet till sin för­

sörjning. Härmed sammanhängde ock, att lapparna själva stode alltför mycket

utanför saken; deras medverkan toges föga i anspråk för fattigvården, utan

denna behandlades väsentligen såsom något lapparna endast såsom understöds-

tagare vidkommande. Även i ekonomiskt hänseende utkrävdes lapparnas medver­

kan i alltför ringa grad, i det att de vore frikallade från skattskyldighet till så­

väl stat som kommun för inkomst av renskötsel. Den liknöjdhet och ansvarslös­

het, som nu anförda förhållanden måste framkalla hos lapparna med avseende å

deras fattigvård, kunde icke undgå att oförmånligt inverka på densamma såväl

ekonomiskt som i avseende på dess effektivitet.

Fattigvårdens effektivitet kunde också knappast sägas hålla måttet, åtmin­

stone icke i förhållande till de därav föranledda kostnaderna. Denna uppfatt­

ning om lappfattigvårdens bristande effektivitet och ändamålsenlighet gällde

såväl vård i hemmet som utackordering och anstaltsvård. Hemvården vore,

särskilt, beträffande de sinnessjuka och sinnesslöa samt de orkeslösa, i hög

grad otillfredsställande. Stor svårighet rådde att finna lämpliga inackorde-

ringshem. Den största olägenheten vore emellertid bristen på anstalter för

gamla och orkeslösa lappar. Det vore enligt den sakkunnige uppenbart, att

då fråga vore om lapparna med deras kringflyttande liv, behovet av anstalts­

vård skulle göra sig alldeles särskilt kännbart. Beredandet av en tillräckligare

och bättre anstaltsvård vore också för den lapska fattigvården av så huvud-

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Kostnad för lapp-

Kostnad för allmänna

fattigvården 1922 fattigvården 1922

Norrbottens län:

Kronor

Kronor

Karesnando.................................................... , . .

7,127.86

2,970.—

Jukkasjärvi.................................................................. 31,764.52

273,882.—

Gällivare...................................................................... 9,650.—

313,923.—

Jokkmokk.................................................................. 9,809.75

134,705.—

Arjeplog...................................................................... 6,859.17

24,461.—

Arvidsjaur............................................................. ■

12,500.—______________91,148.—

Summa 77,711.30

841,089.—

Västerbottens län:

Malå.......................................................................... 10,334.45

23,537 —

Stensele...................................................................... 3,141.75

30,902.—

Sorsele...................................................................... 5,714.75

12,600.—

Tärna.......................................................................... 3,769.36

8,599.—

Vilhelmina............................................... 12,847.78______________75,126.—

Summa 35,808.09

150,764.—

Jämtlands län:

Frostviken.................................................................. 6,365.—

15,900.—

Hotagen...................................................................... 2,630.—

5,227.—

Offerdal ...................................................................... 4,470.—

41,726.—

Kall............................................................................... 2,230.—

14,015.—

Undersåker.................................................................. 200.—

45,269.—

Hallen.......................................................................... 3,933.50

10,000 —

Tännäs...................................................................... 7,150.—

16,356.—

Storsjö................................... ....................................... 250.—

4,298.—

Summa 27,228.60

152,791 —

Efter en redogörelse för skattetrycket i de av lappfattigvården berörda kom­

munerna förklarar den sakkunnige, att det följaktligen för ett flertal av ifråga­

varande kommuner förelåge grundade skäl för deras fordran på statens mel­

lankomst till lättande av den börda, som kostnaden för fattigvården bland

lapparna skulle medföra, om den helt och hållet lades på dem. Detta gällde

även om, såsom den sakkunnige i annat sammanhang föreslagit, i samband

med reformeringen av fattigvården skattefriheten för renskötseln skulle upp­

hävas; de inkomster, som därigenom skulle tillföras kommunerna, kunde näm­

ligen icke förväntas bliva av större betydelse och skulle säkerligen icke mot­

svara kostnaderna för lapparnas fattigvård. För att man skulle kunna lägga

på kommunerna bördan av den lapska fattigvården, krävdes alltså ett särskilt

ekonomiskt tillskott för denna fattigvård, vilket måste lämnas av staten.

Den sociala anledningen till understöd från statens sida vore den, att det läge

i lappfattigvårdens eget intresse, att statens bidrag icke upphörde, i det att det

vore att befara, att en sådan indragning skulle komma att mer eller mindre

gå ut över de lapska fattiga. I de flesta kommunerna vore lapparna nämligen

i minoritet och hade svårt att göra sig gällande.

Emellertid borde dylikt bidrag endast utgå till de kommuner, där lappfattig­

vården hade en något större omfattning. För närvarande syntes inga andra

kommuner böra komma i fråga att åtnjuta statsbidrag än de kommuner inom

Norrbottens och Västerbottens län, som nu erhölle dylikt bidrag, samt de kom­

muner i Jämtlands län, som1 komme att övertaga de nuvarande lappförsamlin-

gamas fattigvård. De sålunda avsedda kommunerna äro de, som upptagits i

nyssnämnda sammanställning. Det borde likväl icke en gång för alla fastslås,

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

13

frihet skulle upphöra och kommunerna tillförsäkras ett om än i viss mån

minskat bidrag av statsmedel, länsstyrelsen icke hade något att erinra mot en

omläggning av fattigvården i enlighet med de i förslaget angivna grunderna.

Visserligen komme de berörda kommunernas utgifter att ökas med förslaget,

men det syntes bliva möjligt för de flesta av dem att i annan ordning få

någon lindring i den sålunda ökade skattebördan. Icke heller de sär­

skilda detaljerna i förslaget hade i allmänhet givit länsstyrelsen anledning

till erinran. -—• Jämväl vid de sammanträden, som i Norrbottens och Väster­

bottens län hållits med lapparna, synes i övervägande grad hava uttryckts

tillfredsställelse med förslaget. Sålunda hava exempelvis skogslapparna i Malå

lappby sagt sig icke hava något att anföra rörande förslaget, sa mycket mindre

som de funnit, att detsamma vore väl genomtänkt och innebure de största för­

utsättningar för att fattiga lappar skulle erhålla god vård och skötsel. Jäm­

väl de kommunala myndigheterna i nämnda båda län hava i allmänhet icke haft

något att anmärka mot förslaget, som de funnit »i det hela gott och antagligt»;

på sina håll har emellertid anmärkts, att förslaget skulle medföra ökade kost­

nader för kommunerna, i samband varmed framställts krav pa att statsbidrags-

andelen skulle höjas. Avstyrkande utlåtande har från dessa län inkommit alle­

nast från Tärna kommun, där kommunalfullmäktige anfört, att skattetrycket

för kommunens övriga medlemmar vore så högt samt kommunens tillgångar och

resurser så små och begränsade, att kommunen icke hade rygg att bära en så­

dan påfrestning som den lapska fattigvården.

Lappfogdarna i Norrbottens och Västerbottens län ävensom fattigvårdskon-

sulenten i Luleå hava framställt anmärkningar beträffande vissa speciella

punkter men i det hela icke haft något att erinra mot förslaget.

Av länsstyrelsen i Jämtlands län har beträffande förslaget i allmänhet i

huvudsak anförts följande:

Vad beträffade Jämtlands län hade historiska skäl bidragit till att lapparna

och deras fattigvård kommit att stå vid sidan av de territoriella kommunerna,

men därjämte funnes även andra, ekonomiska och sociala orsaker, vilka lett

utvecklingen i samma riktning, och dessa senare förhållanden kvarstode till

stor del fortfarande.

En sådan omständighet vore, att fattigvården bland lapparna hade en sa

väsentligt större omfattning än bland rikets befolkning i övrigt. Med avseende

å nomadlapparna syntes detta faktum förklaras av nomadlivets till kropp och

själ särskilt slitande natur, som gjorde ett stort antal nomadlappar oförmögna

till arbete vid en ålder, då självförsörjningen eljest kunde anses såsom det

normala. Understödstagarnas antal bland de renskötande lapparna överträf­

fades dock flerfaldigt av motsvarande antal bland de icke renskötande. An­

ledningen därtill syntes i första hand vara, att de sålunda såsom icke renskö­

tande betecknade lapparna, till stor del vore förutvarande nomadlappar, vilka

genom olyckor eller eget förvållande förlorat sina renar och därigenom kommit

att sakna stödet för sin försörjning. De framlagda siffrorna syntes emellertid

tyda på att, även bortsett från nyssnämnda förhållande, man hade att räkna

med ett större antal understödstagare bland icke renskötande lappar än bland

den svenska bofasta befolkningen i motsvarande villkor. .

Gentemot uttalandet i betänkandet, att den lapska fattigvården vore sär­

skilt dyr, har länsstyrelsen ansett kunna ifragasättas, om denna anmärkning

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Lapparna i Jämtlands län hava däremot vid sammanträden inför landshöv­

dingen eller lappfogden i länet till övervägande flertal förklarat sig icke hava

något att erinra mot förslaget. I anslutning till vad sålunda förekommit

har lappfogden förklarat sig på det livligaste tillstyrka förslaget såväl

med avseende på de nuvarande lappförsamlingarnas bortfallande och lap­

parnas kyrko- och mantalsskrivning inom vederbörande lokala kommuner och

dessa kommuners övertagande av den lapska fattigvården som ock beträffande

de föreslagna åtgärderna till förebyggande av lapparnas behov av understöd.

Det vore lappfogdens uppfattning, att med förslaget skulle vinnas stora för­

bättringar. I fråga om de ekonomiska verkningarna av förslaget har lappfog­

den anfört, att på grund av de år 1923 meddelade nya bestämmelserna om grun­

derna för statsbidragen det syntes kunna ifrågasättas, huruvida ej vederböran­

de kommuner, trots att de nu allmänt motsatte sig förslaget, skulle komma att

genom detsamma göra en vinst. Det syntes nämligen sannolikt, att, även om

förslaget icke genomfördes, åtminstone fjällkommunerna i Jämtlands län än­

dock komme att få övertaga försörjningen av de flesta understödsbehövande

lapparna och detta utan att då kunna därför få påräkna statsbidrag till nu

föreslaget belopp.

Den i Östersund stationerade fattigvårdskonsulenten i åttonde distriktet har

även ansett det naturligast och lämpligast, att lapparnas fattigvård ordnades i

enlighet med de allmänna bestämmelserna. Det syntes icke utan vidare kunna

tagas för givet, att kostnaderna för fattigvården skulle ökas genom förslaget

eller på annat sätt ställa hinder i vägen för en sådan anordning. Samtidigt

kunde en effektivare understödsverksamhet komma till stånd, och genom större

planmässighet vid bidragens fördelning skulle en vidsträcktare förebyggande

verksamhet möjliggöras.

Domkapitlen i Luleå och Härnösand hava i huvudsak biträtt förslaget. Luleå

domkapitel har funnit de anförda skälen för den lapska fattigvårdens sam­

manslagning med den allmänna fattigvården övertygande. De föreslagna prin­

ciperna för lappfattigvårdens omläggning vore ändamålsenliga och praktiska.

Härnösands domkapitel har ansett av den förebragta utredningen framgå,

att en omorganisation av den lapska fattigvården vore en tvingande nödvän­

dighet. Genom de föreslagna åtgärderna skulle fattigvårdsväsendet vinna i

effektivitet. Sistnämnda domkapitel har särskilt uttalat, att enligt dess me­

ning lappförsamlingarna borde upphöra.

Luleå domkapitel har bifogat ett av t. f. nomadskolinspektören, fil. doktor

Erik Bergström avgivet yttrande. Av vad däruti anförts må här återgivas

följande.

Förslaget innebure otvivelaktigt i flera avseenden betydande framsteg gent

emot nuvarande förhållanden. Såsom dylika vinster i förslaget vore att be­

trakta, jämte det bestämda fastslåendet av att den allmänna fattigvårdslagen

borde gälla även för lapparna och att följaktligen de olika primärkommunerna i

princip skulle vara skyldiga att sörja för fattigvården bland de inom desamma

mantalsskrivna lapparna, att den för lapparna i Jämtlands län gällande indel­

ningen i särskilda lappförsamlingar skulle bortfalla och att i överensstämmel­

se härmed lapparnas mantalsskrivning i samtliga län skulle ske enligt de för

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

17

mantalsskrivningen i allmänhet gällande bestämmelserna, att lappfogdarna till-

lades rättighet och skyldighet att följa det sätt, varpå fattigvården bland

lapparna handhades, samt att de skulle äga att närvara och yttra, sig vid de

sammanträden med fattigvårdsstyrelserna, där frågor om fattigvård åt lap­

par förekomme, ävensom sist men icke minst att ett system av särskilda,

med hänsyn till lapparnas säregna behov och vanor anordnade ålderdomshem

för lappar skulle inrättas. Likaså vore det med avseende å frågan om kostna­

derna för lapparnas fattigvård en avsevärd förbättring, att statsbidraget till

samma fattigvård föresloges skola utgå allenast med en viss bråkdel av kostna­

derna i deras helhet, medan en annan del alltid skulle gäldas av kommunen, att

statsbidraget skulle utbetalas i efterskott enligt ett särskilt rekvisitionsförfaran-

de, ävensom att särskilt statsanslag skulle lämnas för anläggande och drift av

särskilda ålderdomshem. I kapitlet om förebyggande åtgärder vore slutligen

förslaget om vissa ändringar beträffande lånen för inköp av renar av väsentligt

värde. Emellertid kunde det ifrågasättas, huruvida icke i åtskilliga fall andra

lösningar av förekommande problem vore att föredraga framför dem, som i

förslaget angåves.

Efter att hava genomgått de särskilda punkterna i förslaget — i vilka hän­

seenden jag senare återkommer till yttrandet — slutar Bergström med att ut­

tala, att förslaget, ehuru innehållande synnerligen mycket av grundläggande och

bestående värde, dock icke borde i sitt nuvarande skick läggas till grund för åt­

gärder i ämnet utan underkastas en överarbetning i samband med den allmän­

na utredning rörande lappkommitténs förslag om lapparnas renskötsel m. m.,

vilken syntes böra företagas. Särskilt betonar Bergström behovet av ytter­

ligare utredning angående åtgärder till höjande av lapparnas förmåga att för­

sörja sig genom annat yrke än renskötsel.

Statskontoret har beträffande förslaget i allmänhet anfört följande:

Av vad i utredningen anförts rörande den nuvarande lappfattigvården syntes

framgå, att denna fattigvård icke kunde anses vara ordnad på ett tillfredsstäl­

lande sätt ävensom att densamma åsamkade statsverket alltför stora kostnader.

En omorganisation^av den lapska fattigvården syntes därför av flera skäl

vara i hög grad påkallad. I likhet med den sakkunnige ansåge även stats­

kontoret, ^att lapparnas särställning i avseende på fattigvård borde upphöra

och att således lapparnas fattigvård borde i huvudsak ordnas i överensstäm­

melse med fattigvårdslagens bestämmelser, dock under förutsättning, att den

frihet från beskattning för inkomst av renskötsel, som lapparna dittills åtnjutit,

upphörde och lapparnas skatteförhållanden ordnades i huvudsak på sätt i utred­

ningen föreslagits.

Kammarrätten har icke gjort något allmänt uttalande men beträffande de

olika punkterna i förslaget i allmänhet yttrat sig i tillstyrkande riktning.

Kammarkollegium, som vad angår nu behandlade frågor yttrat sig allenast

beträffande lappförsamlingarnas avskaffande, har härutinnan icke haft något

att erinra mot förslaget.

Av den utredning, som förebragts av den sakkunnige, synes mig tydligt

Departe-

framgå, att behov föreligger av en omläggning av fattigvården för lappar.

anTförslaget

Den nuvarande ordningen har visats vara behäftad med allvarliga brister så- '

allmänhet.

väl i avseende på kostnaderna för som beträffande effektiviteten av den läm-

Bihang till riksdagens protokoll 192 7.

1 samt. 93 käft. (Nr 108.)

2

härmed tillstyrker jag, att sakkunnigförslaget lägges till grund för framställ­

ning till riksdagen.

En förutsättning för förslagets genomförande torde emellertid böra vara,

att lapparnas skattefrihet för inkomst från renskötsel skall upphöra. Uppfatt­

ningen om det olämpliga i gällande undantagsföreskrifter härutinnan torde vara

allmän och synes vara omfattad jämväl av flertalet av lapparna själva. Senare

i dag torde chefen för finansdepartementet komma att i detta hänseende fram­

lägga förslag, i huvudsak överensstämmande med den sakkunniges hemställan.

Beträffande vissa punkter, där erinringar framställts i de avgivna yttran­

dena och jämkning i förslaget i anledning därav synes påkallad, torde jag nu få

lämna en närmare redogörelse. I de hänseenden, vari jag icke kommer att

yttra mig, ansluter jag mig i allt väsentligt till de grunder för förslaget, för

vilka i det föregående redogjorts.

Vid behandlingen av särskilda punkter i förslaget torde jag till en början

få beröra den med kommunernas övertagande av lapp fattigvården nära sam-

förslaget.

manhängande frågan om lapparnas — och närmast då jämtlandslapparnas ■—•

Lapparnas

mantals- och kyrkoskrivning. I förstnämnda hänseende gäller för Västerbot-

tens och Norrbottens läns lappmarker enligt § 16 mom. 1 i förordningen den 6 y

ning.

augusti 1894 angående mantalsskrivning, att den del av lappbefolkningen, som

kringflyttar utan stadiga boningsplatser, skall mantalsskrivas stam- eller by­

vis samt att till mantalsskrivningen skall uppgivas och i mantalslängden

antecknas varje persons nationalitet och språk. Beträffande lapparna i

Jämtlands län hade ursprungligen bestämmelserna om mantalsskrivning av

skilda orsaker icke kommit till tillämpning och lapparna således icke alls man­

talsskrivits. Enligt länsstyrelsens förordnande hava emellertid sedermera, så­

som förut anförts, från år 1912 dessa lappar blivit mantalsskrivna inom vissa

bestämda kommuner, allt efter de lappbyar de tillhöra, och för varje kommun

hava de sammanförts i en särskild längd. Dessa bestämmelser tillämpas både

för nomadiserande och bofasta lappar, vilket gör att beträffande dessa senare

mantalsskrivningsorten icke alltid sammanfaller med bostadsorten.

Den sakkunnige har nu föreslagit, att samma bestämmelser, som enligt

mantalsskrivningsförordningen gälla för de nomadiserande lapparna i de två

nordligaste länen, skulle tillämpas även beträffande Jämtlands län, så att

också där dessa lappar skulle mantalsskrivas inom den kommun, där vederbö­

rande lappby har sitt huvudviste. De lappar, som upphört med renskötseln och

vore boende på en bestämd plats, borde givetvis enligt vanliga regler mantals­

skrivas inom de kommuner, där de vore boende. I mantalslängden borde enligt

förslaget lapparna föras särskilt för sig, skilda från den övriga befolkningen;

därigenom skulle genomförandet av de särskilda anordningarna beträffande

den lapska fattigvården väsentligen underlättas.

Mot den sakkunniges förslag i detta hänseende har erinran framställts av

kammarrätten.

Kammarrätten har visserligen uttalat, att det syntes önskvärt, att i fråga

om lapparnas mantalsskrivning samma regler komme att tillämpas i de tre

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

19

Kungl. Majsts proposition nr 108.

21

erfordras för genomförande av detta förslag. Chefen för finansdepartementet

torde senare komma att göra hemställan i sådant hänseende.

Yad beträffar frågan om kyrkoskrivningen sammanhänger den icke oskiljak­

tigt med fattigvårdsfrågan. Med framläggande av förslag i detta hänseende

torde alltså tills vidare kunna anstå. Då frågan i viss mån är av betydelse

beträffande lapplagstiftningen i allmänhet, synes ett dylikt uppskov ur andra

synpunkter lämpligt. Formligt beslut om upphävande av de jämtländska lapp­

församlingarna torde alltså icke behöva fattas i detta sammanhang.

I fråga om den sakkunniges i det föregående återgivna förslag beträffande

lapparnas medverkan inom lappfattigvården har från ett håll, nämligen Frost­

vikens kommun, föreslagits, att fattigvården bland lapparna skulle handhavas av

en särskild fattigvårdsstyrelse, sammansatt av församlingens pastor, distriktets

landsfiskal och lappfogden samt lappbyarnas ordningsmän. Såsom skäl härför

har anförts, att, då lapparnas levnadsförhållanden vore mycket olika de bo­

fastas, en rationell fattigvård bland lapparna måste kräva särskilda åtgärder.

Karesuando kommun har ansett, att minst två renskötande lappar borde

vara invalda i fattigvårdsstyrelsen, då de besutte en mera ingående kännedom

om sina medfränders levnadsförhållanden än de bofasta i allmänhet.

Kammarrätten har anfört, att de av dessa kommuner framförda skälen otvi­

velaktigt i viss mån ägde giltighet. Det syntes dock kammarrätten, i betrak­

tande av vad den sakkunnige i detta avseende anfört, lämpligast att några

särskilda föreskrifter om fattigvårdsstyrelsernas sammansättning icke gåves.

Såsom i utredningen framhållits, borde kommunen vara oförhindrad att bland

sina medlemmar till ledamöter utse dem, som funnes därtill mest lämpade,

utan avseende på nationalitet. Funnes lappar, som ansåges lämpliga, vore

det givetvis en fördel, om sådana även komme med i styrelsen.

Till vad kammarrätten sålunda anfört ansluter jag mig och finner alltså

icke skäl att i nu berörda hänseenden göra ändring i den sakkunniges förslag.

Jag ber i detta sammanhang att få omnämna, att Kungl. Maj :t alltsedan år

1923 i samband med beslut om understöd åt fattiga lappar inom Norrbottens

län plägat föreskriva, att i fattigvårdsstyrelsernas överläggningar och beslut

om utdelning av dylika understöd skulle deltaga lappfogden i distriktet, där

så kunde ske, samt ordningsmännen inom vederbörande lappbyar. Tidigare har

Kungl. Maj:t plägat föreskriva, att i dylika beslut skulle deltaga minst tre

icke understödstagande lappar, därav minst två nomadlappar.

Beträffande förslaget om att lapparna obligatoriskt skulle hänföras till sär­

skilda fattigvårdsdistrikt samt att speciella regler skulle gälla beträffande

utseende av vårdare, har länsstyrelsen i Norrbottens län hemställt, huruvida

icke åt ordningsmännen, när dessa utsetts till vårdare, kunde anförtros att i

trängande fall föranstalta om fattigvård åt nödställd nomadlapp, således sam­

ma befogenhet som 24 § fattigvårdslagen inrymmer åt ordföranden i fattig­

vårdsstyrelse och andra i lagrummet angivna personer. Bestämmelse därom

kunde lämpligen finna plats i fattigvårdsreglementet för vederbörande kommun.

Lapparnas

medverkan

inom fattig­

vården.

Departe­

mentschefen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 108,

Departe­

mentschefen.

Lappfog­

darnas när­

varo vid

fattigvårds-

styrelsernas

samman­

träden, m. in.

Departe­

mentschefen.

Liknande hemställan har gjorts av lappfogden i Norrbottens läns södra di­

strikt beträffande vårdare i allmänhet.

Lappfogden i VÖsterbottens län har ifrågasatt, huruvida det med hänsyn till

ordningsmännens tjänståligganden enligt lapplagen och byordningen ävensom

deras egna flyttningar med renar lämpligen läte sig göra att pålägga dem

den ifrågakommande befattningen. Sannolikt bleve uppdraget till hinder i

tjänsten och för de till följd av nomadlivet nödiga flyttningarna mellan olika

orter. Bättre vore att låta tillsyningsmännen bliva vårdare, men allra lämpli­

gast syntes vara att därtill utse särskilda personer.

Kammarrätten har ansett, att med hänsyn till vad lappfogden i sistnämnda

län anfört den föreslagna bestämmelsen om företräde för ordningsmännen vid

utseende av vårdare icke borde upptagas. I övrigt har kammarrätten icke haft

något att erinra mot ifrågavarande, av den sakkunnige föreslagna bestäm­

melser.

Det av länsstyrelsen i Norrbottens län framställda förslaget om befogenhet

för ordningsmännen, när dessa utsetts till vårdare, att i vissa fall föranstalta

om fattigvårds meddelande har synts kammarrätten värt synnerligt beaktande.

Dock förefölle det, som om dylik befogenhet borde tillkomma vårdare i all­

mänhet. För ett genomförande därav erfordrades ändring av 24 § fattigvårds­

lagen.

I förevarande punkt biträder jag den sakkunniges förslag allenast med

den föreslagna jämkningen i avseende å företrädesrätt för lappordningsmän

att utses till vårdare. Någon ändring av 24 § fattigvårdslagen finner jag

icke i detta sammanhang böra vidtagas.

Gent emot den sakkunniges förslag att lappfogdarna var inom sitt distrikt

skulle äga att närvara och yttra sig vid de sammanträden med fattigvårdssty-

relserna, vid vilka, frågor om fattigvård åt lappar förekomme, samt att de

för den skull såvitt möjligt borde erhålla kännedom om dessa sammanträden,

har erinrats, att av en dylik bestämmelse lätteligen skulle föranledas ökade

kostnader för statsverket.

Även kammarrätten har på anförda skäl avstyrkt ifrågavarande förslag,

men däremot tillstyrkt förslaget om lappfogdarnas tillsyn över lappfattig­

vården, vilken tillsyn finge antagas bliva till gagn särskilt för lapparna.

Den sakkunniges förslag innebär uppenbarligen icke, att lappfogdarna skola

närvara vid alla sammanträden med fattigvårdsstyrelserna, vid vilka frågor om

understöd åt lappar förekomma. Meningen är blott att föreskriva, att fattig­

vårdsstyrelserna skola lämna lappfogdarna upplysning om dessa sammanträ­

den. Då jag i likhet med den sakkunnige anser det vara av stor betydelse för

en god kontroll över lappfattigvården, att lappfogdarna hava tillfälle att öva

uppsikt däröver, biträder jag den sakkunniges förslag i detta hänseende. I in-

struktionell väg kan sedan föreskrivas, att lappfogdarna huvudsakligen böra

kombinera deltagandet i dessa sammanträden med sina resor för annat ända­

mål och att de alltså icke få begagna den ifrågasatta rätten på sådant sätt, att

Kung!,. Maj:ts proposition nr 108.

23

oskäliga kostnader uppkomma. Tillika bör tillses, att lappfogdarnas resor för

ifrågavarande ändamål ske i samförstånd med vederbörande fattigvårdskon-

sulenter, så att icke dubbelkontroll uppkommer. Ävenledes ansluter jag mig

till förslaget att det i instruktionsväg skall åläggas lappfogdarna att meddela

länsstyrelserna och fattigvårdsinspektionen råd och upplysningar rörande lapp­

fattigvården.

Såsom inledningsvis erinrats, har den sakkunnige föreslagit, att vid allt .Formerna

beviljande av fattigvård, även sådan av tillfällig beskaffenhet, en noggrann

undersökning skall äga rum rörande den nödställdes levnadsförhållanden och tillfällig

fattigvårdsbehov. I regel borde den vårdare, som haft eller bort hava fallet a l9var

under behandling, eller vederbörande lappordningsman höras i ärendet. Be­

stämmelser i sådant med flera liknande hänseenden borde intagas i kommu­

nernas fattigvårdsreglementen. Dessa förslag hava föranletts av den ovanligt

höga andel av lappfattigvården, som den s. k. tillfälliga vården utgör, och av

erfarenheten att dylik tillfällig vård ofta beretts alltför lättvindigt.

Statens fattigvårdskonsulent i Luleå har ansett de sålunda föreslagna

bestämmelserna något stränga; man kunde enligt honom befara, att de­

samma skulle, omsatta i praktiken, verka försvårande för arbetet och möjli­

gen även bliva till skada för de hjälpbehövande.

Kammarrätten har erinrat om stadgandet i 25 § fattigvårdslagen, som inne­

håller, att innan fråga om beviljande av fattigvård avgöres, fattigvårdssty-

relsen skall göra sig noga underrättad om den nödställdes levnadsförhållanden

och fattigvårdsbehov samt undersöka, huru detta behov kan på lämpligaste

sätt avhjälpas. Då detta stadgande syntes vara fullt tillräckligt i förevarande

hänseende, har kammarrätten ansett den ifrågasätta avvikelsen från de all­

männa reglerna vara onödig.

Även om jag delar kammarrättens uppfattning att något tillägg till fattig- ^Departe-^

vårdslagen i förevarande hänseende icke lämpligen bör ske, vilket ej heller av

den sakkunnige föreslagits, synes det mig vara av vikt, att något göres för att

ytterligare inskärpa vikten av en noggrann prövning före beviljande av till­

fällig fattigvård. I sådant avseende vill jag emellertid erinra, att vissa bestäm­

melser beträffande en dylik prövning finnas intagna i de av statens fattigvårds-

inspektör utarbetade normalreglementena för fattigvården. Motsvarande be­

stämmelser torde böra gälla i fråga om meddelande av fattigvård åt lappar

och sålunda, där så icke redan skett, intagas i kommunernas fattigvårdsregle­

menten. Givetvis bör också vid prövning av ansökningar om statsbidrag noga

aktgivas på huruvida understöd beviljats på bristfällig utredning eller i fall,

då tillräcklig anledning därtill icke förelegat. I annat sammanhang torde jag

få tillfälle framhålla, att en prövningsrätt i dylikt hänseende måste förbehållas

Kungl. Maj :t.

Den sakkunniges förslag att utackordering av lappar såvitt möjligt skulle Hoppfattig-

huvudsakligen ske i lapska hem har avstyrkts av lappfogdarna i Norrbottens förmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

27

renskötande lappar, som förut haft annat stadigvarande yrke än renskötsel,

skulle undantagas från rätten till statsbidrag. Det saknades nämligen icke

exempel på att en lapp, som i ungdomen varit jordbrukare, timmerarbetare eller

dylikt, sedan han sparat ihop en del penningar övergivit sitt gamla yrke och

blivit uteslutande renskötare. En sådan lapp borde uppenbarligen kunna bliva

delaktig av statsbidrag. Beträffande lappar, som upphört med renskötseln,

syntes rätten till statsbidrag böra inskränkas till dem, som på grund av varaktig

oförmåga till arbete upphört därmed. Däremot borde från sådan rätt uteslutas

de lappar, som allenast på grund av fattigdom upphört med renskötseln. Dessa

stode på ett helt annat plan än de till arbete oförmögna. Fattigdomen i och

för sig varken nödvändiggjorde organiskt, att vederbörande upphörde med

renskötseln, eller hindrade, att han ginge över till ett annat yrke. Om en ren-

skötande lapp beslöte sig för att övergiva renskötseln, syntes det från både all­

män nationalekonomisk och kommunal synpunkt vara den angelägnaste om­

sorgen, att han fortast möjligt skulle komma över i ett annat lämpligt yrke,

i vilket han kunde göra sig nyttig och bidraga till sin försörjning. Sakkunnig­

förslaget syntes emellertid anse såsom normalt ett slags mellanstadium, då ve­

derbörande varken vore renskötande eller övergått till annat stadigvarande yr­

ke. Det vore emellertid en av de största uppgifterna för lappolitiken att utplåna

denna övergångsklass. Varje åtgärd, som i någon mån kunde låsa fast indivi­

derna vid mellanstadiet, syntes alltså böra kategoriskt förkastas, enär den

med visshet kunde väntas i längden mera skada än gagna dem det gällde. Det

bleve, om förslaget genomfördes, nära nog ett intresse för kommunerna att hålla

kvar de lappar, som övergivit renskötseln, på en improduktiv nivå, enär kom­

munerna, så fort lappen finge ett bestämt yrke, genast bleve utan statsbidraget

och ensamma finge sköta om fattigvården. •— Emellertid funnes vissa undan­

tagsfall, då en icke renskötande lapp kunde vara av behov av den speciellt av­

passade vård, som vore avsedd för de renskötande. Detta behov kunde emeller­

tid i regel endast tillgodoses på sådana särskilda lapska ålderdomshem, som av

den sakkunnige föreslagits. Det syntes därför ur humanitär synpunkt vara

motiverat, att statsbidrag till andra lappar än renskötande utginge endast då de

vore intagna på sådana hem.

Vid övervägande ur olika synpunkter av den nu behandlade frågan har jag

kommit till den uppfattningen att, i enlighet med vad den sakkunnige anfört,

de speciella omständigheter, som kunna motivera ett särskilt statsbidrag, hän­

föra sig till utövande av renskötsel med därav föranledda nomadiserande lev­

nadssätt och särskilt stora fattigvårdskostnader. Jag kan alltså ej ansluta

mig till kravet på att statsbidrag skulle kunna utgå för lappar i allmän­

het eller för sådana med annat stadigvarande yrke än renskötsel. Kostnaden

för vård åt lappar, som ej omfattas av detta förslag, synes böra bestridas enligt

vanliga grunder.

Vad angår det närmare utförandet av den nyssnämnda huvudregeln synas

mig starka skäl föreligga för vidtagande i huvudsak av de av t. f. nomadskol­

inspektören föreslagna jämkningarna i sakkunnigförslaget. Den omständig­

heten att vederbörande tidigare — enbart eller jämsides med renskötseln •—•

utövat annat yrke synes mig alltså icke böra i och för sig utesluta från bidrags-

rätt.; dock bör naturligen icke alltid den, som helt nyligen upphört med annat

yrke och skaffat sig några renar, betraktas som enbart renskötande. Däremot

kan jag icke finna det vara lämpligt, att bidrag utgår för lappar, vilka allenast

på grund av fattigdom upphört med renskötseln. — Den sakkunnige har före-

Departe-

mentschefen.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

slagit, att förutom åt renskötande lappar bidrag skulle kunna utgå för lappar,

som till levnadssättet m. m. stode de renskötande nära. En generell sådan

regel synes mig kunna leda till olägenheter. Syftet med den sakkunniges

förslag härutinnan torde emellertid kunna uppnås genom att för dessa fall en

viss dispensmöjlighet lämnas åt Kungl. Maj:t. Tillräcklig anledning att, på

sätt t. f. nomadskolinspektören föreslagit, begränsa denna dispensmöjlighet till

lappar, intagna på lapskt ålderdomshem, synes mig däremot icke föreligga.

I detta sammanhang må framhållas, att den sakkunnige icke ingår på frå­

gan om avgränsningen av begreppet lapp. Emellertid sammanhänger denna

fråga mycket nära med lapplagstiftningen i allmänhet och bör alltså icke lämp­

ligen upptagas i detta speciella sammanhang. Då här närmast är fråga om

renskötande lappar, lära för övrigt de fall, där tvekan skulle kunna uppkomma,

bliva mycket sällsynta.

O

Till vilka

Den sakkunniges förslag går vidare ut på att statsbidrag skulle kunna tiller-

börloidrag

kännas endast vissa angivna kommuner, där renskötande lappar förekomma till

utgå?

större antal. Mot en dylik inskränkning hava från olika håll framställts an­

märkningar. A andra sidan har kammarrätten anfört, att då uteslutande eller

åtminstone huvudsakligen kommunalekonomiska skäl talade för statsbidra­

gens bibehållande, varje kommun, som utan avsevärd svårighet kunde själv

bära kostnaden för den lapska fattigvården, också borde göra detta utan stats­

bidrag. Statskontwet finner den av den sakkunnige i förevarande hänseende

föreslagna gränsen lämplig.

Departe-

Då det ur principiell synpunkt måste anses riktigast, att statsbidrag utgår i

mentschefen.

a]]a de fa]]) då de förut angivna allmänna förutsättningarna därför föreligga,

har jag anslutit mig till den till grund för förstnämnda anmärkningar liggande

uppfattningen att en inskränkning till vissa kommuner av bidragsrätten icke

bör föreskrivas. Om utgångspunkten för statsbidrags lämnande är, att lappfat­

tigvården för kommunerna innebär en extraordinär pålaga, bör staten lämp­

ligen lämna sin proportionella andel därtill, även i de fall då pålagan icke är

särskilt betungande. Det bör ihågkommas, att avsikten med statsbidragen ju

även är att åstadkomma bättre fattigvård, och det ligger då intet orimligt i att

något utvidga rätten till statsbidrag i förhållande till vad nu tillämpas. Ur

statsfinansiell synpunkt har frågan näppeligen någon betydelse.

Vad nu sagts därom, att statsbidrag bör utgå utan hänsyn till vederbörande

kommuns ekonomiska ställning, innebär emellertid icke, att varje framställning

om statsbidrag utan vidare skall godtagas. Såsom jag redan i det föregående

antytt, maste Kungl. Maj:t förbehållas rätt att vid behandling av ansökningar

om statsbidrag pröva bland annat, huruvida tillfredsställande undersökning

beträffande understödsbehov m. m. föregått beviljandet av understöd samt

huruvida tillräcklig anledning -i det särskilda fallet förelegat för beviljande

av understöd. Tillika bör Kungl. Maj :t äga pröva, huruvida möjlighet funnits

att av försörjningspliktig, landsting eller hemortssamhälle utkräva ersättning

för kostnaderna. Naturligen bör Kungl. Maj:ts prövningsrätt även omfatta

frågan, i vad mån utgiven vårdkostnad eller beviljat understödsbelopp kan anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

29

vara med hänsyn till föreliggande förhållanden till storleken skälig, respektive

riktigt avvägt och sålunda bör i sin helhet eller endast till viss del läggas till

grund för beviljande av statsbidrag.

Enligt den sakkunnige bör statsbidrag utgå för all slags vård, alltså även <■

för tillfällig sådan. Till detta förslag, som i de avgivna yttrandena lämnats

utan erinran, ansluter jag mig.

Den sakkunniges förslag innebär, som förut erinrats, att staten skall bestrida

två tredjedelar och vederbörande kommun en tredjedel av kostnaderna för lapp­

fattigvården. I denna punkt hava meningarna varit mycket delade om försla­

get. Från vissa håll, däribland från länsstyrelsen i Norrbottens län, domkapit­

let i Luleå och lappfogden i nämnda läns södra distrikt samt fattigvårdskonsu-

lenten i Luleå har anförts, att det icke vore oskäligt, att kommunen finge vid­

kännas en tredjedel av kostnaden; å andra sidan syntes denna andel vara till­

räcklig för att skapa garanti för att tillbörlig omsikt ägnades beviljandet av

fattigvård. Från andra håll, särskilt från vissa kommuner, har yrkats, att sta­

tens andel måtte bestämmas till tre fjärdedelar. De flesta av de jämtländska

lappkommunerna ävensom kommunalfullmäktige i Vilhelmina anse, att staten

bör bestrida hela kostnaden för lappfattigvården. En särskild grupp av ytt­

randen utgöra de, i vilka föreslås, att staten skall ansvara för hela kostnaden,

mot det att staten äger uppbära den för inkomst av renskötsel erlagda kommu­

nalskatten. Yttrande i sådan riktning har avgivits bland annat av Härnösands

domkapitel.

Statskontoret har ansett skäligt, att statsbidragets storlek bestämmes på sätt

den sakkunnige föreslagit.

Kammarrätten har ifrågasatt, huruvida det vore lämpligt, att statsbidraget

utginge med viss bestämd andel av fattigvårdskostnaden. Någon olägenhet

härav kunde likväl icke sägas föreligga, så länge bestämmelserna om stats­

bidrag meddelades i administrativ ordning och således kunde ändras allt efter

förhållandena. För Jämtlands län borde statsbidraget rimligen utgå med den

föreslagna andelen två tredjedelar. Kammarrätten har i detta sammanhang-

påpekat, att för Norrbottens läns kommuner förslaget skulle innebära höjda

statsbidrag.

Den sakkunniges förslag i nu behandlade hänseende har jag funnit väl av­

vägt, och vad i vissa yttranden anförts i annan riktning har icke synts mig

vara av beskaffenhet att böra inverka på frågans avgörande. Att de före­

slagna statsbidragen skulle för norrbottenskommunerna innebära en förbättring

är visserligen antagligt. Men med hänsyn till de betydande kostnader, som

lappfattigvården medfört i vissa av dessa kommuner, lär det icke böra ifråga­

komma att för den skull sätta kommunerna i detta län i en mindre gynnsam

ställning än övriga kommuner.

Att Kungl. Maj :t vid behandling av ansökningar om statsbidrag bör äga

att pröva skäligheten av do vårdkostnader och utbetalade undcrstödsbelopp, för

vilka statsbidrag begäres, har jag redan i det föregående framhållit.

)

För vilken

vård bör

statsbidrag

utgå?

d) Stats­

bidragets

belopp.

Departe­

mentschefen.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Övergångs­

bestäm­

melser.

Då jag icke ansett mig höra biträda jämtlandskommunernas framställning

om att staten alltjämt skulle i nämnda län bestrida hela fattigvård skostnaden,

bär jag emellertid, i anslutning till vad förut anförts, ansett mig böra beakta

de svårigheter, som skulle kunna uppstå för dessa kommuner, därest de med ens

bleve ålagda att enligt de allmänna bestämmelserna deltaga i kostnaderna för

lappfattigvården. Från sådan utgångspunkt hava också från olika håll föresla­

gits särskilda övergångsbestämmelser. Sålunda har länsstyrelsen i Jämtlands

län yrkat, att statsbidrag alltjämt skulle utgå för hela vårdkostnaden för de lap­

par, som under senare halvåret 1925 åtnjutit dylikt understöd av för deras räk­

ning anslagna statsmedel. Till stöd för detta förslag har länsstyrelsen anfört,

att samtliga de kommuner varom här vore fråga, möjligen med ett undantag,

tillhörde de ekonomiskt svagaste inom länet, vilket påstående styrkts med an­

givande av därstädes utdebiterade belopp. Om man tillika toge i betraktande,

att i följd av det kritiska läget för renskötseln det vore sannolikt, att kostna­

derna för den lapska fattigvården komme att ökas under de närmaste åren,

syntes Särskilda åtgärder nödvändiga till underlättande av övergången. Risken

vore eljest icke blott att kommunerna oskäligt betungades utan även att de frik­

tioner, som förslagets genomförande alltid måste medföra, skulle skärpas i onö­

dan. Det vore icke lyckligt om den nya ordningen skulle börja i en anda av

ömsesidigt misstroende och bristande god vilja. För staten vore den ekono­

miska innebörden av en sådan anordning så gott som betydelselös, medan den­

samma för de små kommuner det här gällde, liksom för understödstagarna, kun­

de innebära en väsentlig lättnad.

Myssjö kommunalfullmäktige hava yrkat, att därest förslaget skulle genom­

föras, statsbidraget matte fa bibehållas för de personer, som vid lagens genom­

förande fyllt 60 år eller genom mottaget understöd fått hemortsrätt inom lapp­

kommun, i varje fall därest de vore eller härstammade från renskötande lappar.

Stensele kommunalfullmäktige hava föreslagit en övergångsbestämmelse av

innebörd att jämväl åt andra lappar än dem som avsåges med förslaget skulle

utgå statsbidrag enligt vanliga grunder, därest dessa lappar under minst fem

år åtnjutit fattigvårdsunderstöd.

T. f. nomadskolinspektören har ansett meddelande av vissa övergångsbestäm­

melser icke kunna undvikas; man borde vidtaga de lindringar för kommunerna,

som vore möjliga utan att nyorganisationens allmänna syfte äventyrades. Re­

formen vore i väsentlig mån byggd på tillkomsten av ålderdomshem, och ett

strikt genomförande av densamma kunde alltså icke skäligen påfordras, innan

sådana ålderdomshem kommit till stånd. På grund härav har nomadskolinspek­

tören föreslagit införande av en övergångstid av tio år, under vilken statsbidra­

get successivt skulle upphöra att utgå enligt nuvarande grunder, d. v. s. varje

år minskas med en tiondel.

Kammarrätten har anslutit sig till den sakkunniges uppfattning att särskilda

övergångsbestämmelser icke vore erforderliga.

Departe-

På de av länsstyrelsen i Jämtlands län och t. f. nomadskolinspektören an-

mentschefen.

för(ja skälen anser jag i enlighet med vad förut antytts, att vissa övergångs-

31

bestämmelser böra stadgas. Vad angår innehållet av dessa övergångsbestämmel­

ser ansluter jag mig närmast till nämnda länsstyrelses förslag, vilket innebär, att

endast i den mån nya vårdfall uppkomma, desamma skola behandlas efter den

nya ordningen. Emellertid håller jag före, att anledning icke finnes att låta

övergångsbestämmelserna omfatta även dem, som före de nya bestämmelsernas

ikraftträdande kommit i åtnjutande av tillfällig fattigvård; för dem lärer vård­

behovet för varje gång böra prövas i samband med vidtagande av åtgärder för

deras hjälpande genom anskaffande av arbete eller på annat sätt. Enligt min

mening böra alltså nu ifrågavarande övergångsbestämmelser erhålla den inne­

börden, att statsbidrag enligt hittills tillämpade grunder skola — där dessa äro

förmånligare för kommunen än de nya — tillämpas beträffande bidrag ^till

understöd åt lapp — renskötande eller annan — som under senare halvåret

1926 kommit i åtnjutande av stadigvarande fattigvård. Detta bör uppenbar­

ligen gälla generellt och alltså icke blott i Jämtlands län.

Av Jukkasjärvi fångvårdsstyrelse framfört förslag att ersättning enligt de

nya grunderna skall utgå retroaktivt för fattigvård, som lämnats under de se­

naste tio åren, kan uppenbarligen icke tillstyrkas.

Den sakkunniges förslag beträffande form och tid för rekvisition av stats- £Bekvi*

bidrag och tid för utbetalning därav har från olika håll mötts av erinringar. telning av

Då det lärer böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser i sådant

statsbidrag.

hänseende, torde jag icke i detta sammanhang behöva ingå på dessa frågor utan

vill endast uttala, att jag i dessa delar i allt väsentligt ansluter mig till den

sakkunniges förslag, dock att det, i enlighet med vad som anförts i vissa ytt­

randen, kan ifrågasättas, huruvida icke statsbidragen liksom senaste tiden böra

utbetalas halvårsvis, detta med hänsyn till kommunernas svaga ekonomi, var­

jämte det synes böra ifrågakomma, att möjlighet hålles öppen för Kungl. Maj .t

att i särskilt ömmande fall i viss mån utbetala statsbidraget förskottsvis.

Den sakkunniges förslag beträffande ålderdomshem för lappar innebär, så­

som förut anförts, följande.

Särskilda, för lappbefolkningen avsedda ålderdomshem skola inrättas, ett

inom varje till lappmarken hörande kommun i Norrbottens län, två eller even­

tuellt tre inom Västerbottens län samt tre inom Jämtlands län Ålderdoms­

hemmen skola i främsta rummet vara avsedda för orkeslösa och åldringar, till­

hörande den nomadiserande lappbefolkningen, men å desamma skola jämväl

i mån av utrymme och behov kunna intagas andra lappar, som i levnadssätt

och vanor äro jämställda med denna befolkning. För varje hem skall finnas

en särskild styrelse, i vilken det kommunala intresset skall vara representerat

och varest därjämte plats skall beredas för lappar och för en representant lör

det allmänna. Förutom en del andra, för dessa hem föreslagna speciella före­

skrifter skola gälla fattigvårdslagens bestämmelser om ålderdomshem i all-

nunhek ak^nn^e framhåller såsom önskemål, att ålderdomshemmen förlädes

till någon plats, som vore lätt tillgänglig för besök av anförvanter och varest

tillgång funnes till läkare och präst samt anskaffandet av förnödenheter icke

mötte större svårighet. Om möjligt borde hemmen så förläggas, att de där

vårdade hade i sin närhet en natur liknande eller åtminstone icke alltför skilj-

Kungl. Mai ds proposition nr 108.

Särskilda

ålderdoms­

hem för

lappar.

32

Kv/ngl. Maj:ts proposition nr 108.

aktig mot den, varvid de förut varit vanda. Hemmen borde anordnas såsom

kolonier dels med mindre stugor om två rum med skilda ingångar och inredda

i möjligaste överensstämmelse med lapparnas seder och bruk, vartdera rummet

avsett för två personer, vilka icke vore beroende av särskild vård, och dels med

en större byggnad, som skulle inrymma hemmets kök, bostäder för dess före­

ståndarinna och betjäning samt dessutom rum för lappar, som ej kunde vårda

sig själva. Efter förhållandena skulle ändringar kunna göras i denna plan.

\id ordnandet av det dagliga livet å hemmen borde i möjligaste mån hänsyn

tagas till lapparnas före deras intagande i hemmet förda levnadssätt.

Bland dem, som yttrat sig över förslaget i denna del, äro meningarna delade

beträffande lämpligheten av att inrätta särskilda ålderdomshem för lappar.

Lapparna själva ansluta sig i allmänhet till förslaget, likaså länsstyrelserna i

Norrbottens och Västerbottens län. Länsstyrelsen i Jämtlands län, där förhål­

landena emellertid torde vara något avvikande, anser, att det bör anstå med

genomförande av förslaget om inrättande av ytterligare platser å ålderdoms­

hem, till dess den nya ordningen för lappfattigvården verkat någon tid. Då

kunde bättre än för närvarande bedömas, i vad mån det vore möjligt att, mot

särskilt statsbidrag, använda de kommunala ålderdomshemmen även för den

lapska fattigvården. Då kunde också bedömas det rätta förhållandet mellan de

nyinrättade lokalorganen för den lapska fattigvården och ledningen av ålder­

domshemmen samt avgöras, i vad mån särskilda åtgärder i avseende å plats­

fördelningen på ålderdomshemmen mellan kommunerna kunde erfordras. Å

de ifrågasatta särskilda ålderdomshemmen borde icke upptagas allenast ren-

skötande lappar.

F altigvårdskonsulenten i Östersund uttalar, att det, vad Jämtlands län be­

träffade, syntes som om lapparnas vård på vissa platser kunde beredas å de

vanliga ålderdomshemmen och att särskilda lapphem borde inrättas till ett

mindre antal men med större antal vårdplatser eller ock att hem för lappar

borde anordnas, då behov därav inträdde.

Lappfogden i Jämtlands län anför, att det kunde ifrågasättas, om ej å fjäll­

kommunernas ålderdomshem även lappar kunde beredas försörjning. Lapparna

i länet hade under så lång tid haft förbindelse med de bofasta och antagit

deras levnadsvanor, att de knappast torde kunna anses komma att lida något av

att i en fjällkommuns ålderdomshem sammanföras med där intagna bofasta.

I rent avstyrkande riktning uttalar sig Gällivare fattigvårdsstyrelse, som

anför bland annat, att lapparnas särställning i levnadssätt och vanor icke syntes

vara tillräckligt talande skäl för uppförande av särskilda hem. Den omstän­

digheten att lappen toges bort från sitt fria liv i skog och fjäll innebure, att

han komme bort från sitt vanliga levnadssätt. Om han då finge sin vård på

den kommunala anstalten eller på en för honom särskilt inrättad sådan, komme

säkerligen att för honom hava samma betydelse. Under en följd av år hade

lappar vårdats på Gällivare kommunalhem, men någon missbelåtenhet härmed

hade ej försports från deras sida.

Luleå domkapitel har anfört, att det utan tvivel vore önskvärt, att särskilda

ålderdomshem inrättades. Då den lapska fattigvården enligt förslaget skulle

uppgå i den allmänna fattigvården, förefölle det visserligen, som om konse-

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

33

kvensen därav borde bliva, att ansvaret för inrättande av ålderdomshem för

lappar borde komma att åvila respektive fattigvårdsdistrikt. En sådan anord­

ning syntes likväl icke böra rekommenderas, enär tillkomsten av dylika hem

säkerligen i många fall skulle komma att väsentligt fördröjas, ifall saken

skulle bero på kommunernas eget initiativ.. Det borde därför bliva en statens

sak att uppföra och underhålla nödiga byggnader för de ifrågavarande hemmen,

i vissa kommuner, där lapparnas antal vore ringa, borde lapparna kunna vårdas

å de allmänna ålderdomshemmen. I regel syntes det vara mindre lämpligt att

tvångsförflytta någon lapp från hemorten till vård å ålderdomshem inom annan

kommun.

T. f. nomadskolinspektören har biträtt tanken på särskilda lapska ålderdoms­

hem och därom anfört följande.

Det vore av synnerligen stor betydelse, att åt lapparna bereddes en fattig­

vård, som fyllde de krav, vilka deras säregna levnadssätt ställde på densamma.

Härför erfordrades särskilda lapska ålderdomshem. Ehuru den sakkunniges

förslag rörande sådana hem i det hela vore synnerligen ändamålsenligt och väl

värt att tillstyrkas, kunde i vissa detaljer invändningar göras. Sålunda borde

ålderdomshemmen delvis placeras på andra orter än den sakkunnige föreslagit.

En annan invändning rörde administrationen av dessa ålderdomshem. .Visser­

ligen syntes den sakkunniges förslag om att staten borde åtaga sig såväl an­

läggandet av nya ålderdomshem som driften av desamma vara riktigt. I mot­

sats mot den sakkunnige ansåge dock nomadskolinspektören, att ålderdoms­

hemmen borde underordnas icke länsstyrelserna utan en centralstyrelse antingen

länsvis eller för lappområdet i dess helhet. Detta vore av betydelse jämväl

med hänsyn därtill att på detta sätt de kyrkliga myndigheterna och enskilda

sammanslutningar skulle kunna erhålla visst inflytande på ledningen av ål-

derdomshemsverksamheten. En dylik centralstyrelse borde lämpligen ordnas

så att landshövdingen vore ordförande samt att hälften av de övriga ledamö­

terna tillsattes av domkapitlet och hälften av länsstyrelsen, varvid alltid dels

en representant för lappadministrationen, dels en representant för den privata

kärleksverksamheten bland lapparna borde anses självskrivna. Om möjligt

borde även de ålderdomshem, som eventuellt fortfarande komme att drivas rent

privat, förmås att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som' vederbörande

centralstyrelse kunde lämna.

Statskontoret har avstyrkt den sakkunniges förslag i denna del under an­

förande att ett antagande därav i viss mån skulle medföra ett bibehållande

beträffande denna del av fattigvården av det hittills tillämpade, men nu utdöm­

da förfarandet. Primärkommunerna borde alltså bliva i första hand ansvariga

även för anstaltsvården, mot erhållande av statsbidrag enligt för övrigt till-

lämpade grunder.

Kammarrätten har i detta hänseende anfört följande.

Kammarrätten kunde icke instämma med den sakkunnige i fråga om försla­

get i dessa delar. Då förslaget i dess helhet vore grundatj)å den principen att

för fattigvården bland lapparna borde gälla den allmänna fattigvårdslagen,

hade i stället varit att förvänta förslag därom att de för lapparnas vård erfor­

derliga anstalterna borde inordnas bland de kommunala fattigvårdsanstalterna,

men att med hänsyn till den särställning lappfattigvården faktiskt intoge sta­

ten bidroge till kostnaden för uppförandet och eventuellt även underhållet.

Enligt fattigvårdslagens 31 § skulle fattigvårdssamhälle hava anstalt (ål­

derdomshem) för mottagande av understödstagare, vilka vore i behov av vård

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 samt. 93 käft.

(Nr

108.)

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

35

i den sakkunniges förslag. Det vill därvid synas, som om en sådan anordning

vore lämplig, att staten visserligen i enlighet med förslaget kunde taga initiativ

till anordnandet av och tillhandahölle medel till hela byggnadskostnaden för sär­

skilda ålderdomshem för lappar, men att det skulle ankomma på kommun eller

sammanslutning av kommuner att uppföra det särskilda hemmet samt seder­

mera driva detsamma. Med andra ord: om staten finner ett särskilt ålder­

domshem för lappar erforderligt för en tillfredsställande fattigvård, har kom­

munen eller den kommunala sammanslutningen att ombesörja själva uppföran­

det, därvid staten skulle hava att bestrida hela kostnaden för hemmet samt

äga lämna vissa anvisningar -— i väsentlig anslutning till den sakkunniges

förslag — rörande driften av detsamma. Genom lämplig upplysningsverk­

samhet och genom noggrann inspektion över huruvida tillfredsställande vård­

möjligheter finnas för lapparna torde man på denna väg kunna nå fram till

ungefär samma resultat, som om staten skulle uppföra ålderdomshemmen så

att säga för egen räkning. Jag vill i detta sammanhang erinra, att Kungl.

Maj:t den 18 i denna månad beslutat för riksdagen framlägga förslag till

sådan ändring i fattigvårdslagen, att Kungl. Maj:t skall äga att, när skäl

därtill äro, förordna, att flera fattigvårdssamhällen skola förenas i kommu­

nalförbund för anordnande av visst ålderdomshem eller dylikt. Därest sådan lag­

stiftning kommer till stånd, lärer därigenom i vissa fall möjlighet erhållas

för staten att, utan att själv bygga ålderdomshemmen, åstadkomma deras an­

skaffande. Det må erinras, att även för lappmarkskommunerna gäller fattig­

vårdslagens regel att, därest ej undantag medgives, anstaltsväsendet skall vara

ordnat före den 1 januari 1931. Till underlättande av byggnadsföretagen torde,

i motsats till vad i allmänhet är regeln, statsbidragen därtill kunna till viss

del utbetalas förskottsvis. Givetvis bör som villkor för statsbidrag fordras, att

platsen för hemmet fastställes i samråd med länsstyrelsen, att ritningarna skola

vara vederbörligen godkända, att avsyning skall äga rum, att hemmet icke utan

Kungl. Maj:ts medgivande får användas för annat ändamål o. s. v. på sätt

vid statens beviljande av byggnadsbidrag är vanligt.

Det torde måhända böra framhållas, att hinder icke bör förefinnas för till­

delande av statsbidrag även i de fall, då vederbörande kommun eller kommunal­

förbund inköper samt till ålderdomshem för lappar omändrar redan befintlig,

för annat ändamål disponerad byggnad.

Det lärer böra få ankomma på Kung], Maj:t att efter den ytterligare detalj­

utredning, som må firmas påkallad, utfärda bestämmelser i enlighet med de

huvudgrunder, som jag här angivit.

Slutligen vill jag framhålla, att det synes lämpligt att, på sätt som gäller

beträffande tuberkulossjukvårdsanstalter och alkoholistanstalter, jord som står

under kronans omedelbara disposition m. m. må utan särskild ersättning upp­

låtas till anordnande av ålderdomshem för lappar. Jag kommer därför att i

det följande hemställa om inhämtande av riksdagens medgivande härutinnan.

Vad beträffar driften av ålderdomshemmen har den sakkunnige anfört, att

det icke syntes i enlighet med fattigvårdslagen vara möjligt att lägga ansvaret

därför på kommunerna. Ingen annan utväg syntes därför återstå, än att staten

36

. Kungl. Maj. ts proposition nr 108.

Departe­

mentschefen.

ansvarade även för driftkostnaderna. Kommunerna skulle dock vara skyldiga

att betala för de å hemmet intagna fattiga med vårdkostnadens fulla belopp.

Å hemmen skulle även kunna intagas personer, som själva betalade för sig eller

för vilka betalning erlades av anförvanter.

I frågan om kostnaden för lapparnas anstaltsvård hava de hörda myndig­

heterna i allmänhet icke haft något att erinra.

Luleå domkapitel har dock anfört, att tvekan möjligen kunde råda, huru­

vida denna vård på sätt förslaget innehölle skulle ombesörjas av staten eller

om den borde bestridas av fattigvårdsdistriktet med lämpligt statsbidrag.

Själva grundsatsen om gemensam fattigvård för lapparna och de bofasta syntes

snarast tala för det senare alternativet.

Statskontoret har yttrat, att något skäl att bestämma statsbidraget för

drivande av ålderdomshemmen efter andra grunder än beträffande statsbidraget

till övrig fattigvård icke syntes förefinnas. Kommunerna borde i första hand

vara ansvariga för all fattigvård och statsbidraget jämväl för hemmen utgå

med två tredjedelar av kostnaden.

Kammarrätten har ansett, att då ifrågavarande vårdhem bleve kommuner­

nas tillhörighet, direkta statsbidrag till driftkostnaderna icke borde utgå. Kom­

munerna kunde ju emellertid enligt de allmänna reglerna för vård av å hemmen

intagna lappar under vissa förutsättningar erhålla statsbidrag med två tredje­

delar av vårdkostnaden. Genom en sådan uppdelning av kostnaderna kunde för­

väntas, att det kommunala intresset komme att göra sig gällande i avseende

på medlens användning.

I fråga om kostnaderna för driften av de särskilda ålderdomshemmen lärer

av vad jag anfört beträffande sättet för anordnande av dylika hem böra följa,

att driftkostnaden bör, såsom statskontoret anfört, anses ingå i kommunernas

övriga utgifter för lappfattigvården och av statsverket ersättas på samma

sätt som dessa, d. v. s. med två tredjedelar av själva kostnaden, i vad denna

belöper a vård av lappar, tillhörande de bidragsberättigade kategorierna. Där

ålderdomshem anordnas av kommunalförbund, torde detta bidrag böra utgå till

förbundet. För vinnande av ändamålet med de särskilda lapska ålderdomshem­

men torde böra gälla, att lapp, som behöver vård å anstalt, skall intagas på

det särskilda ålderdomshemmet, om plats å sådant finnes, och utgåendet av

statsbidrag för hans vård göras beroende därav. I den män utrymmet det med­

giver, torde lappar, som ej tillhöra, de bidragsberättigade kategorierna, böra

kunna intagas å hemmen, ehuru detta i så fall tydligen bör ske utan kostnad

för staten.

Vid beräkningen av statens andel bör här liksom eljest tagas i betraktande,

att jämlikt till lagrådet remitterat förslag till ändring i lagen om allmän pen­

sionsförsäkring, vilket jag hoppas inom- den närmaste tiden kunna förelägga

Kungl. Maj :t, fattigvårdssamhälle, som bekostar anstaltsvård, skall äga uppbära

för den vårdade enligt nämnda lag utgående pension eller understöd.

Vad beträffar administrationen av ålderdomshemmen följer ävenledes av vad

nyss anförts, att densamma torde böra handhavas av den kommun, respektive

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

37

det kommunalförbund, som anordnat hemmet. Tillräckliga skäl att lägga spe­

ciellt denna del av lappfattigvården under en särskild centralstyrelse synas mig

icke förefinnas. Den allmänna fattigvårdskontrollen torde vara tillfyllest även

för detta område.

Att staten skulle svara för underhållet av ålderdomshemmen lärer med den

intagna utgångspunkten icke heller böra ifrågakomma. Såsom länsstyrelsen i

Norrbottens lån anfört, bör kostnaden härför ingå i vårdkostnaden, varigenom

den kommer att ersättas med statsmedel till två tredjedelar. Beträffande sådan

om- eller tillbyggnad, som närmast är att likställa med nybyggnad, torde emel­

lertid förhållandet kunna vara ett annat; här synes Kungl. Maj:t böra äga att

efter prövning i de särskilda fallen medgiva ersättning av statsmedel för hela

kostnaden.

Den sakkunnige hade -— under förmälan att statens kostnader för lappfattig­

vården, som under år 1922 stigit till 101,696 kronor, under budgetåret 1923—

1924 utgjort 84,806 kronor samt att nämnda kostnader vid ett genomförande

av förslaget syntes komma att ytterligare avsevärt nedgå — föreslagit, att kost­

naderna skulle bestridas av anslaget till fattigvården i allmänhet. Statskontoret

har däremot förordat, att i riksstaten skulle uppföras ett särskilt förslagsanslag

till statens kostnader för den lapska fattigvården, från vilket anslag borde

bestridas alla utgifter, som staten finge vidkännas i form av bidrag till kom­

munernas kostnader för lappfattigvården, däri inbegripna kostnader för anord­

nande av särskilda ålderdomshem för lappar. Kammarrätten har förklarat sig

icke hava anledning till erinran mot detta statskontorets förslag, och, såsom

framgår av statsverkspropositionen, har även jag anslutit mig till detsamma.

Vad angår storleken av ett dylikt anslag, har statskontoret anfört, att det­

samma svårligen läte sig med någon större säkerhet beräkna. Statskontoret

bär emellertid förordat, att för nästa budgetår ett förslagsanslag av 100,000

kronor måtte för ändamålet uppföras i riksstaten. Härutinnan har kammar­

rätten anfört, att det syntes tvivelaktigt, huruvida det föreslagna beloppet vore

tillräckligt, om därmed jämväl skulle bestridas statens bidrag till kostnaden för

ålderdomshemmens uppförande.

Såsom jag inledningsvis erinrat, har Kungl. Maj :t på min hemställan i stats­

verkspropositionen föreslagit riksdagen att för ändamålet beräkna ett belopp

av nyssnämnda storlek, 100,000 kronor, i sammanhang varmed, på sätt jag

erinrat vid behandling i statsverkspropositionen av anslaget till fattigvård och

barnavård i allmänhet, en eljest behövlig höjning i sistberörda anslag und­

vikits.

Vad som sedan dess förekommit bär enligt min mening icke givit anledning

till annan beräkning av det erforderliga anslagsbeloppet. Det må nämnas, att

statens bidrag till lappfattigvården för budgetåret 1925—1926 kan beräknas

till sammanlagt omkring 83,000 kronor. De smärre jämkningar i sakkunnig-

förslaget, som jag i det föregående förordat, torde, tillsammantagna, icke vara

av beskaffenhet att i någon högre grad inverka på anslagsbehovet, i varje fall

icke i höjande riktning.

Sättet för

statsbidra­

gens be­

stridande.

Departe­

mentschefen.

38

Eungl. Maj ds proposition nr 108.

Kostnader

I det föregående har hänsyn icke tagits till den överflyttning från fattig-

7

vården,

vårdsstyrelsernas till barnavårdsnämndernas verksamhetsområden av befatt­

ningen med omhändertagna barn, vilken föranletts av ikraftträdandet den 1

januari 1926 av lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård. Då nämnda

lag äger tillämpning även å lapparnas barn, synes det mig klart att kostnaderna

för dessa barns omhändertagande, vilka kostnader förut åvilat fattigvårdssty-

relsema och till vilka staten lämnat bidrag enligt samma regler som beträf­

fande annan lapsk fattigvård, även sedan de övertagits av barnavårdsnämnder­

na böra jämställas med kostnaderna för lapparnas fattigvård. Staten bör alltså

lämna bidrag med två tredjedelar även av kostnaderna för omhändertagande

genom barnavårdsnämnds försorg av barn till lappar, vilka själva tillhöra nå­

gon av förut angivna, bidragsberättigade kategorier. På grund härav torde en

annan benämning än den i statsverkspropositionen föreslagna böra givas åt an­

slaget för ifrågavarande ändamål. I överensstämmelse med den ändring, som

vidtagits av rubriken å det allmänna fattigvårdsanslaget, synes mig det nu före­

slagna nya anslaget böra erhålla rubriken fattigvård och barnavård för lappar.

Någon ändring av anslagsbeloppets storlek torde icke föranledas av nu angivna

förhållanden.

^m/<- Vad angår tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande, synas desamma

lämpligen böra -— med de undantag, som angivits i samband med behandlingen

av övergångsbestämmelser — komma till tillämpning i fråga om fattigvård,

som meddelats för tid efter den 1 juli 1927. För dessförinnan meddelad fattig­

vård böra alltså statsbidrag utgå enligt hittills tillämpade grunder. Med av­

seende å tiden för ikraftträdandet är emellertid att märka, att rätten för Kungl.

Maj :t att förordna om kommunalförbund, då enighet mellan kommunerna icke

föreligger, är avsedd att inträda först med ingången av år 1928.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört får

jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och in­

rättningar, underavdelningen fattigvård och barnavård, till

fattigvård och barnavård för lappar, att användas i huvudsak­

lig överensstämmelse med av mig i det föregående angivna

grunder, uppföra ett ordinarie förslagsanslag

av ........................................... ce............ .c... kronor 100,000;

'dels och medgiva, att jord, som står under kronans omedel­

bara disposition eller som tillhör någon av de under bruk och

bergverk för nödigt skogsfång upplåtna allmänningar eller nå­

gon av de genom domänstyrelsens försorg utarrenderade krono-

egendomar, vilka icke upplåtits till förenade mötespassevolans-

kassornas fond, stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond,

må, efter av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall verkställd pröv­

ning, utan särskild ersättning till kronan på de villkor i övrigt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

39

Kungl. Maj :t kan finna skäligt bestämma, upplåtas till kom­

mun för anordnande av ålderdomshem för lappar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Carl Ullman.