2

som plägade benämnas skolfrågan, och jag hade också för avsikt att i

sinom tid föreslå Kungl. Maj:t att för riksdagen framlägga denna fråga i

viktiga och grundläggande delar. Det härför oundgängliga arbetet påginge

sedan någon tid, men ärendet vore ej ännu i det skick, att det kunde före­

läggas Kungl. Maj:t till slutlig prövning.

Då ovanberörda utredningsarbeten numera slutförts, anhåller jag nu att

inför Kungl. Maj:t få framlägga frågan om det högre skolväsendets om­

organisation jämte åtskilliga andra spörsmål, som därmed stå i närmaste

sammanhang.

Kung1. May.ts proposition Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

3

I. Utredningar och problemställning.

Åtskilliga grundläggande reformkrav beträffande det högre skolväsendets

organisatoriska förhållanden hava under de två årtionden, som förflutit

sedan genom 1904 års läroverksreform en ny ordning på detta område kom

till stånd, varit föremål för ingående överväganden. Inom kretsen av dem,

vilkas dagliga gärning är knuten till skolans värld, hava vid olika tillfällen

önskemål om omläggningar i det ena eller andra avseendet gjort sig för­

numna. Kungl. Maj:t och riksdagen hava jämväl i annan ordning haft

anledning att ägna hithörande förhållanden närmare uppmärksamhet. Och

man har tillika i det offentliga meningsutbytet kunnat konstatera ett an­

märkningsvärt livligt intresse för undervisningsangelägenheterna från den

stora allmänhetens sida.

Jag erinrar i korthet, att frågan om en ändamålsenligare organisation av

gymnasiernas undervisning alltsedan 1909 stått på dagordningen och även

föranlett Kungl. Maj:t att genom beslut den 11 oktober 1912, med bifall

till en av dåvarande läroverksöverstyrelsen gjord framställning, medgiva,

att särskilda sakkunniga inom överstyrelsen finge tillkallas för att biträda

vid utredning av berörda fråga i syfte att åvägabringa en begränsning av

antalet läroämnen samt anordnande av flera bildningslinjer å gymnasiet.

Ehuru ett preliminärt förslag förelåg redan år 1915, hade något slutligt

resultat av utredningsarbetet ännu icke kommit till synes vid slutet av år

1918, då, såsom nedan skall närmare omförmälas, här ifrågavarande ange­

lägenhet gjordes till föremål för utredning i annan ordning. Redan år 1911

hade frågan i viss omfattning genom motion bragts under riksdagens pröv­

ning, ehuru motionen på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut icke för­

anledde någon riksdagens åtgärd.

Vad angår tillgodoseendet från det allmännas sida av den kvinnliga ung­

domens undervisning, må uppmärksammas, att den av Kungl. Maj:t år 1912

förordnade lärarlönenämnden framlagt en omfattande utredning rörande

privatläroverkens ekonomiska och organisatoriska förhållanden. Riksdagen

har emellertid hittills endast delvis satts i tillfälle att ingå i prövning av i

nämnda utredning behandlade hithörande spörsmål. Ett vid 1918 års lag­

tima riksdag motionsvis framställt förslag, åsyftande statsåtgärder för den

kvinnliga ungdomens undervisning, föranledde på grund av kamrarnas skilj­

aktiga beslut ingen åtgärd.

Slutligen vill jag framhålla, att riksdagen i skrivelse den 30 maj 1913

angående regleringen av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel

uppmärksammat frågan om sambandet mellan olika förefintliga skolformer

för meddelande av högre allmänbildning och därvid givit uttryck åt den

8

kritiskt mottagande. I övrigt torde jag få hänvisa dels till de utförliga

tryckta sammanställningarna, dels till de mera översiktliga referat, som åter­

finnas i de skolsakkunnigas betänkande.

Vidare har skolöverstyrelsen den 14 november 1923 avgivit ett vidlyftigt

utlåtande i ärendet (kungl. skolöverstyrelsens utlåtande över skolkommissio-

nens betänkande I—V. Statens offentliga utredningar 1924: 24), därvid

ämbetsverket (avdelningscheferna Sandberg och Fredriksson samt undervis­

ningsråden Bruce, Berg, Berglund, Nylund, Schenke och Holmén) i huvudsak

skänkt kommissionsförslaget sin anslutning, dock med reservation i huvud­

frågan av fyra ledamöter (avdelningschefen överdirektör Falk samt un­

dervisningsråden Rydberg, Johansson och Wallin).

Enligt överstyrelsens mening talade synnerligen starka skäl för att den

sexåriga folkskolan borde utgöra bottenskola för den högre undervisningen,

vilken anordning vore den enda som motsvarade principen om eu för alla

samhällsklassers barn gemensam grundläggande barndomsskola (Uti. sid. 52).

Ett omedelbart och fullständigt förverkligande av detta program ansåges

emellertid av praktiska skäl icke möjligt. Överstyrelsen hade därför funnit

sig böra stanna vid att föreslå, att i första hand vidtoges sådana anord­

ningar, som vore mest nödvändiga (Uti. sid. 56 ff.). Det syntes närmast

höra bestämmas att å varje ort, där det allmänna underhölle anstalt för

högre undervisning, skulle med direkt anslutning till folkskolans sjätte klass

upprättas erforderligt antal avdelningar för utbildning till realskolexamen.

Om på ort, där allmänt läroverk nu funnes, antalet lärjungar på realskole-

stadiet vore så stort, att mer än en realskola där erfordrades, eller att be­

fintlig realskola måste uppdelas i genomgående parallella avdelningar, skulle

tills vidare där få bibehållas realskolelinje såsom hittills anknuten till folk­

skolans tredje klass. Detsamma skulle även gälla om högre flickskola, där

sådan skola vore motiverad. En konsekvens av den angivna ståndpunkten

vore, att under den övergångsperiod, då tvenne olika realskoletyper skulle

förekomma, icke några nya läroverk eller avdelningar av den nuvarande

realskoletypen inrättades. Erforderlig utvidgning av läroverken skulle alltså

ske genom inrättande av realskolelinjer, byggda på folkskolans sjätte klass.

Detsamma ägde sin tillämpning även på flickskolorna.

Överstyrelsens organisationsförslag upptog 3-årig realskola (under över­

gångstiden även 5-årig) samt 4-årigt gymnasium, byggande på avslutad real­

skola. Åt lyceet ville överstyrelsen giva något större användning än kom­

missionen ifrågasatt, men ansåges lärotiden i denna skolform under vissa

förutsättningar kunna begränsas till 6-årig.

I fråga om flickundervisningen framhåller överstyrelsen (Uti. sid. 87 ff),

att övervägande skäl talade för att det framtida ordnandet måste ske efter

i stort sett de huvudlinjer, som kommissionsförslaget angav. Samundervis-

ning börde ifrågakomma, där ekonomiska eller andra särskilda skäl det för­

anledde. I övrigt borde särundervisning bibehållas. Kommissionsförslaget

borde underkastas förnyad omprövning i syfte att utröna, huruvida icke vissa

av kommissionen föreslagna samskolor kunde ersättas av särskolor. Det stode

dock för överstyrelsen klart, att man under alla förhållanden måste räkna

med att Barnundervisning måste förekomma på jämförelsevis många platser.

om det skulle bliva möjligt att tillbörligen tillgodose flickornas undervis-

Kung!. Maj:ts proposition Nr Ilo'.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

fr

ning. De föreslagna flickskoletyperna förordades av ämbetsverket, varvid

dock överstyrelsen åt A-typen ville ge en större utbredning än kommissio­

nen åsyftat. Undersökas borde vidare, om ej lärokursen i skolorna av A

och B-typen kunde begränsas till 5 resp. 2 år.

För inträde i realskolan liksom i gymnasiet och lyceet skulle fordras sär­

skild inträdesprövning, jämförelsevis lindrig i fråga om realskolan, strängare

i fråga om gymnasiet och lyceet.

Beträffande förstatligandet av kommunala läroanstalter samt begränsning-

av privatläroverkens antal intager skolöverstyrelsen i stort sett samma prin­

cipiella ståndpunkt som kommissionen.

Slutligen understryker överstyrelsen nödvändigheten av att den högre folk­

skolan på ett bättre sätt än hittills inordnas i skolsystemet. Examen från

treårig, yrkesbetonad sådan skola borde likställas med examen från den tre­

åriga realskolan, undantagandes därutinnan, att den icke medförde behörig­

het till inträde på gymnasiet.

Reservanterna inom överstyrelsen (Utlåtande sid. 171—300) uttala bl. a

följande.

Det praktiska genomförandet av de principiella synpunkter, vilka kom­

missionen i sitt förslag tillämpat, måste leda till ytterst betänkliga resultat

i fråga om undervisning och uppfostran av såväl manlig som kvinnlig ung­

dom, oavsett de överväldigande kostnader organisationen utan avsett gagn

komme att åsamka såväl stat som kommun. Enligt vad kommissionens ut­

redning ådagalagt, ginge det över huvud icke att på en 6-klassig botten­

skola uppbygga en tillfredsställande skolorganisation. A andra sidan ansåge

sig reservanterna ifråga om det nuvarande läroverket hava uppvisat, att

detta i avseende på kunskapsresultat och arbetssätt icke blott vore den ifrå­

gasatta skolan överlägset, utan jämväl i och för sig ägde så obestridliga

förtjänster, att någon anledning till dess sönderbrytande icke förelåge. Då

emellertid erfarenheten givit vid handen, att läroverksorganisationen i vissa

avseenden behövde fullständigas eller förbättras, borde enligt reservanternas

mening arbetet närmast inriktas på detta syftemål.

Reservanterna hemställa, att det av skolkommissionen framlagda förslaget

icke måtte läggas till grund för ytterligare åtgärder i frågan samt att Kungl

Maj:t måtte föranstalta om vissa försöksanordningar ävensom vissa änd­

ringar av och tillägg till nu gällande skolorganisation, i huvudsaklig anslut­

ning till de synpunkter, som i reservationen gjorts gällande, samt att därvid

de frågor närmast måtte komma i åtanke, vilka upptagits i en till reserva­

tionen fogad bilaga (Utlåtande sid. 301).

Av sådana frågor med allmänt organisatorisk innebörd må enligt den

nämnda bilagan anföras: den högre undervisningens anknytning till folk

skolans fjärde klass med därav följande ändringar i skolorganisationen i

övrigt; övergångsklass eller övergångslinje från folkskolans klass 6 till real

skola och högre flickskola; ny studielinje å större gymnasier med parallell

avdelningar, möjligen också någon treårig gymnasielinje; olika former

av koncentration i skolarbetet, bl. a. avslutning av ämnen före student

examen.

Slutligen har generaldirektören och chefen för skolöverstyrelsen li. J.son

Bergqvist, vilken deltagit i skolkommissionens arbeten under år 1919 och

12

realskolexamen avläggas redan efter den nuvarande realskolans femte klass

eller kommunala mellanskolans tredje. Särskilt beaktande ansågs frågan om

underlättande av övergång från den kommunala mellanskolan till det nu­

varande gymnasiet förtjäna.

I fråga om den kvinnliga ungdomens undervisning uttalades: »En bland

förslagets bärande grundtankar, som det är av vikt att fasthålla, är nöd­

vändigheten av att flickundervisningen vida kraftigare än för närvarande är

fallet omhändertages eller understödjes av staten». Härvid borde beaktas,

att icke de skolformer eller undervisningslinjer måtte undanskjutas, som

hade till syfte att giva en för hemmet och närstående kvinnliga verksam­

hetsområden särskilt avpassad utbildning. I detta sammanhang betonades

jämväl, att statens omhändertagande av hithörande uppgifter icke behövde

innebära ett förstatligande av all flickundervisning utan ock kunde taga for­

men av understöd åt på enskilt initiativ upprättade och drivna läroanstalter.

lifter att ha erinrat om vikten av ett större utrymme och rörelsefrihet än

vad skolkommissionen föreslagit över huvud lämnades privatskolverksam­

heten, framhöll departementschefen slutligen, att de sakkunniga skulle äga

att framlägga de förslag, som de kunde finna ägnade att befordra en god

lösning av den föreliggande viktiga frågan. För att en dylik lösning icke

måtte mer än nödigt uppskjutas, vore det av vikt, att de praktiska försök,

varom förut vore talat, och som de sakkunniga funne sig böra förorda,

kunde igångsättas så fort ske kunde samt så anordnas och fullföljas, att de

snarast möjligt måtte leda till resultat, vilka kunde tjäna till vägledning i

avseende å genomförandet av nödiga definitiva organisatoriska förändringar

i det nuvarande skolsystemet. Därest detta i något fall vore möjligt, borde

dylikt försök så anordnas, att resultat kunde ernås redan med utgången av

läsåret 1925—1926.

Enligt vad de sakkunniga i sitt betänkande meddelat, inriktades deras ar­

bete till en början på uppgörande av förslag dels till sådana anordningar,

som i större eller mindre omfattning syntes böra försöksvis bringas till ut­

förande för vinnande av erfarenhet i några av organisationsfrågans vikti­

gaste punkter, dels till åtgärder för partiellt avhjälpande av påtalade bris­

ter i det bestående skolsystemet. I överensstämmelse med av vederbörande

departementschef, min närmaste företrädare i ämbetet, under hand givna

anvisningar, begränsades emellertid arbetet sedermera till verkställandet av

utredningar, som kunde anses ägnade att underlätta en slutlig behandling

av den föreliggande frågan.

Fn avsevärd del av de sakkunnigas utredning åsyftar att mera konkret

utforma och belysa de många organisatoriska uppslag av sinsemellan skilj­

aktig karaktär, som framkommit under remissbehandlingen av kommissions-

förslaget. De sakkunniga hava med hänsyn härtill utarbetat förslag till un-

dervisningsplaner för ett stort antal skolformer. Vidare har lämnats en över­

sikt av den förda diskussionen i bottenskolefrågan, varvid dock uttryckli­

gen framhållits, att de sakkunniga »icke funnit sig kunna ingå på eu all­

män undersökning av de omfattande spörsmålen om de olika skolorganisa­

tionernas sociala förutsättningar och verkningar». Uppmärksamhet har järn-

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 116.

13

väl, i anslutning till de ursprungligen meddelade direktiven, ägnats de be­

tydelsefulla frågorna om folkskolans bärkraft såsom underlag för den fort­

satta undervisningen samt om skoltidens längd. En del pedagogiska spörs­

mål av mera allmän räckvidd har därjämte varit föremål för närmare över­

vägande, bland annat språkundervisningens inriktning och anordning, pröv­

nings- och examensförfarandet m. m. De skolsakkunnigas framställning har,

med hänsyn till de syften, som genom densamma skulle tillgodoses, väsent­

ligen erhållit en kritisk refererande och utredande läggning och endast i

vissa fall ha de sakkunniga ansett sig böra intaga bestämd ståndpunkt eller

framlägga förslag. Uppgiften att utarbeta ett verkligt organisationsförslag

har icke ingått i de sakkunnigas uppdrag. I det följande får jag anled­

ning att närmare uppehålla mig vid de synpunkter och överväganden, som

framkommit vid de sakkunnigas ventilering av föreliggande frågor.

Såsom ovan i korthet erinrats, undantogs från de s. k. skolsakkunnigas

uppdrag frågan om de ekonomiska verkningarna av den av skolkommissio-

nen föreslagna organisationen och överlämnades till närmare utredning av

skolöverstyrelsen under medverkan av disponenten Swartlmg. Sagda utred­

ning avgavs, såsom jämväl i det föregående omförmälts, den 2o oktober

1925.

Vid dessa kostnadsberäkningar har, vad angår såväl det ursprungliga

kommissionsförslaget som de av skolöverstyrelsen i detsamma vidtagna mo­

difikationerna, utgångspunkten tagits i skolkommissionens betänkande V.

Beträffande de kommunalekonomiska förhållandena bygger utredningen på

särskilt infordrade uppgifter från varje nuvarande eller föreslagen läro­

verksort.

Beräkningarna avse de totala kostnaderna för stat, kommun och enskilda

(lärjungeavgifterna), därest organisationen varit fullt genomförd år 1924.

Särskilt må erinras, dels att hänsyn tagits icke blott till kostnaderna för

läroverksorganisationen utan jämväl för folkskolan a varje särskild ort, dels

ock att beräkningarna innesluta samtliga utgiftsposter, sålunda även kost­

naderna för tillhandahållande av lokaler och utrustning. Likaledes synes

böra särskilt uppmärksammas, att den av kommissionen föreslagna omlägg­

ningen i läroverkens ekonomiska förhållanden, ävensom vissa pedagogiska

reformförslag, ägnade att medföra kostnadsökning för det allmänna, beak­

tats vid beräkningarna.

Resultatet av de mycket omfattande undersökningarna föreligger i form

av fyra olika alternativa beräkningar. Beträffande dessa uttalar överstyrel­

sen, att det vore för det dåvarande omöjligt att avgöra, vilken av desamma

skulle komma att närmast motsvara verkligheten vid tidpunkten för ett

eventuellt ikraftträdande av den föreslagna organisationen. Den olikhet, som

förefunnes emellan sagda alternativ, betingades av de skiljaktiga utgångs­

punkter med hänsyn till lärjungarnas placering i folkskolan, som ansetts

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolöveraty

relsena eko­

nomiska ut

redning.

21

mulerats »folkskolan-bottenskola», men som numera ofta med en något vi­

dare syftning inneslutits i ordet »enhetsskolan».

Innan jag går att närmare utveckla min ståndpunkt i nu berörda frågor

Läroverkets

torde det få anses oundgängligt att till principiellt övervägande upptaga bildnln”*

vissa yrkanden på eu väsentlig förändring i läroverkets nuvarande allmänna

mål.

bildningsmål, som under ärendets behandling framkommit, och vilka, om

och i den mån de anses förtjäna beaktande, äro av beskaffenhet att i vik­

tiga avseenden påverka reformåtgörandenas hela inriktning.

Jag åsyftar härvid de uppslag, som från enstaka håll framförts, att i

sammanhang med en avkortning av den högre skolan skrida till en mot­

svarande sänkning av dess studiemål. Man har Otvivelaktigt i en dylik åt­

gärd ansett sig äga en utväg att göra rättvisa åt såväl allmänbildningens

som fackbildningens stridiga intressen. Genom läroverkets frigörande från

ställningen av förberedelseanstalt för fortsatta högskolestudier har man

tillika i den nämnda åtgärden velat se ett verksamt medel att undanröja

det från så många håll påtalade starka tryck, som vilar framförallt över

gymnasiets arbete.

Mot de sålunda ifrågasatta åtgärderna hava emellertid vägande invänd­

ningar blivit gjorda såväl av skolöverstyrelsen som av de skolsakkunniga. Över­

styrelsen framhåller sålunda, att oklarhet råder rörande den lämpliga grän­

sen mellan gymnasiets och de vetenskapliga utbildningsanstalternas verk­

samhetsområden, rörande beskaffenheten och omfånget av den för veten­

skapliga studier erforderliga förutbildningen, rörande arten och omfattningen

av den högre allmänbildning, som så allmänt omtalades såsom gymnasiets

mål men vars egentliga innebörd sällan eller aldrig närmare angåves. En

så genomgripande omdaning av gymnasiet, som ifrågavarande uppslag inne-

bure, kunde, enligt överstyrelsens mening, icke anses vara ett aktuellt reform­

program. Den omläggning av gymnasieorganisationen, som för närvarande

kunde tänkas ifrågakomma, borde därför gå ut på nödiga förbättringar inom

den nuvarande ramen.

De skolsakkunniga hava ägnat särskild uppmärksamhet åt såväl vid re­

missbehandlingen av kommissionsförslaget i här åsyftade riktning gående

uttalanden som ock åt vissa i den allmänna diskussionen framställda för­

slag med likartad eller nära besläktad innebörd. Vid denna granskning har

det bl. a. ådagalagts, att bortåt tre fjärdedelar av de lärjungar, som genomgå

våra gymnasier och där avlägga studentexamen, vid fortsatta studier verk­

ligen ha behov av eller i varje fall användning för den kompetens, som stu­

dentexamen skänker. Det synes mig också uppenbart, att, om den egent­

liga skolundervisningen skulle upphöra ett eller annat år före den nuva­

rande studentexamen, en lucka mellan läroverket och högskolan uppstode,

som nödvändigtvis måste utfyllas, därest icke högskolorna skulle vara be­

nägna att pruta av på de krav, som nu gälla för inträde. Om eu sådan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

25

domen om skolornas arbete som skett, torde det på goda grunder kunna

betecknas såsom ytterligt osäkert, huruvida genom anordnande vid ett eller

annat läroverk av försökslinjer enligt samma typ, nödiga hållpunkter för

ett avgörande domslut skulle vinnas.

Till det nu anförda må fogas den erinran, att det för de allmänna läro­

verkens framtida utveckling är av största betydelse, att det provisorium, som

beträffande vissa av dessa läroanstalters anslagsförhållanden rått i mer än

tio år, snarast möjligt avlöses av eu annan ordning. Min övertygelse är, att

förutsättningar för att härutinnan uppnå eu i och för sig önskvärd och väl­

behövlig ändring kunna skapas allenast därigenom, att tillfälle beredes riks­

dagen att taga ställning till de föreliggande organisationsspörsmålens huvud­

punkter. En uraktlåtenhet från min sida att medverka till att organisa­

tionsfrågan bringas ur sitt fleråriga svävande läge måste för de nämnda

läroanstalterna innebära fortsatt osäkerhetstillstånd med därav följande häm­

mad utveckling.

Går jag så att skärskåda frågan om de av mig i det föregående upptagna

reformkravens inbördes sammanhang, torde det till en början gälla, att den

omläggning av läroverkets inre arbete, varav jag funnit trängande behov

föreligga, i icke ringa utsträckning låter sig åvägabringa genom en gransk­

ning av läroböcker och en revision av lärokurser med därtill hörande

metodiska anvisningar och således icke med nödvändighet måste förbindas

med mera genomgripande organisatoriska åtgärder. Detta gäller dock icke

undantagslöst angående läroverkens samtliga organisationsformer. \ ad sär­

skilt gymnasiet beträffar, är spörsmålet om arbetets omläggning så nära

sammankopplat med frågan om ämnesgruppering och linjedelning, att det

sannolikt icke är möjligt att bereda väg för ett förändrat studiesätt utan att

samtidigt en väsentlig omläggning av gymnasiets organisatoriska gestaltning-

äger rum. Jag har därför för avsikt att föreslå en sådan. Även i fråga

om realskolestadiet ingår det i min plan att vid de organisatoriska föränd­

ringar, som av mig här ifrågasättas, i görligaste mån fästa avseende

vid den växelverkan, som äger ram mellan arbetssätt och organisatoriska

anordningar. Då jag emellertid icke har för avsikt att nu föreslå en

allmän och fullständig omläggning av läroverksorganisationen, utan en­

dast en partiell ombildning, anser jag mig böra framhålla, att jag även i

fråga om den tills vidare i yttre organisatoriskt hänseende oförändrade de­

len av den högre skolan åsyftar att i största möjliga utsträckning för under­

visningens inre planläggning bringa i tillämpning vissa av de grundsatser,

vilka här förut angivits såsom ämnade att gälla de delar av läroverket, vilka

föreslås förändrade jämväl i yttre organisatoriskt avseende.

Vid utformningen av mitt förslag har jag låtit mig angeläget vara att

tillse, att de i första hand till vidtagande ifrågasatta åtgärderna icke skola

bliva ekonomiskt alltför betungande för stat och kommun. Tillika har jag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

27

omfattning måst tills vidare undanskjuta åtgärder för ombildning till all­

männa statsläroverk av sådana kommunala mellanskolor, beträffande vilka

enligt min mening under gynnsammare statsfinansiella förhållanden redan

nu tillräckligt vägande skäl för statsövertagande skulle varit för handen.

I anslutning till vad jag sålunda anfört angående arten av de mest

trängande reformbehoven, kunna de i främsta rummet av föreliggande om­

ständigheter påkallade och under förhandenvarande betingelser genomförbara

åtgärderna grupperas kring följande fem huvudpunkter:

l:o) skolarbetets omläggning å läroverkets olika stadier i enlighet med de

grundsatser, som jag i det följande skall närmare utveckla;

2:o) läroverkets anknytande till genomgången obligatorisk folkskolekurs;

3:o) beredande av ökade möjligheter för den kvinnliga ungdomen att

vinna utbildning i offentliga läroanstalter fram till studentexamen;

4:o) anordnande av gymnasieutbildning i omedelbar anslutning till genom­

gången kommunal mellanskola eller realskola;

5:o) gymnasiets ändamålsenliga uppdelning på bildningslinjer.

Kungl, Maj:ts proposition Nr 116.

Reformens

huvud­

punkter.

29

till en del bottnade i anspråk på mångvetande, som måste tillbakavisas.

Delvis föranledes den, anser kommissionen, av ett förbiseende eller ett un­

derskattande av lärjungarnas kunskaper på andra områden än dem, som

utgöra föremål för kritiken. Och i detta sammanhang fäster kommissionen

uppmärksamheten på att bedömandet av skolans studieresultat icke godtyck­

ligt får grundas på erfarenheterna rörande ett visst begränsat ämnesområde

utan med ledning av resultatet i det hela. Även om kritiken sålunda hölles

för i vissa avseenden missvisande, uttalar kommissionen, att skolarbetet under

trycket av rådande förhållanden försigginge med anlitande av undervisnings­

metoder, enligt vilka kunskapsinhämtandet företrädesvis skedde i form av

mekanisk minnesläsning. Detta föranledde lätt ytlighet och bristande säker­

het i vetandet, just därför att detta ofta komme att sakna fotfäste i en

verklig sakkännedom och ej bringades i nödigt samband med lärjungarnas

aktiva personlighetsliv. Komme så därtill, att eu organisatorisk anordning

sådan som den för gymnasiet gällande bortvalsrätten i betydande omfattning

missbrukades, vore det rätt förklarligt, att nog så betänkliga luckor kunde

yppa sig i lärjungarnas kunskaper.

Som en tredje huvudanmärkning mot det nuvarande skolarbetet framhåller

kommissionen, »att detta arbete alltför ensidigt tager lärjungarnas förstånds-

verksamhet i anspråk med försummande av de sidor av de ungas person­

lighetsliv, på vilkas odlande deras karaktärsdaning i väsentlig mån måste

uppbyggas». Eu dylik ensidigt intellektualistisk inriktning av arbetet anses

så1 mycket lättare kunna uppkomma, då tillfällena till övning i mera prak­

tiska ' verksamhetsgrenar varit starkt beskurna, medan samtidigt de bidrag

av karaktärsbildande natur, som eu välorganiserad fysisk fostran skulle

kunnat lämna, icke tillräckligt tillvaratagits. Det anses också naturligt, att,

i samma mån som från samhällets sida behovet att klarlägga individernas

lämplighet för olika samhällsuppgifter framträdde med stegrad styrka, en

anordning av skolans arbete, som icke lämnade önskvärd vägledning i fråga

om de ungas personliga anlag utan tvärtom i nämnda avseende vore miss­

visande, måste bliva föremål för anmärkningar och klander.

I fortsättningen angiver kommissionen sin egen grunduppfattning rörande

medlen att råda bot på de nämnda bristerna. Främst lägges härvid vikt

på arbetsmetoderna. Genom att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk,

borde en förbindelse åstadkommas mellan de ungas intellektuella liv och

övriga sidor av personlighetslivet, av vilkas fostran karaktärsdaningen beror.

Endast medelst sådana arbetsmetoder anses skolan kunna hos de unga väcka

lust till och skapa förmåga av självständigt arbete. Samtidigt kunde man

vänta, att de ungas kunskaper vunne i säkerhet och stadga samt att en med

verkligheten mera överensstämmande värdesättning av deras anlag och be­

gåvning redan inom skolan bleve möjlig.

Av praktiska åtgärder i sådant syfte, vilka kommissionen ifrågasatt, torde

böra omnämnas, att de föreslagna undervisningsplanerna för olika skolfor­

mer konsekvent upptaga obligatoriska laborationer i de naturvetenskapliga

ämnena. Såsom utomordentligt betydelsefullt hade det vidare synts, att

största möjliga utrymme lämnas åt praktiskt arbete samt att de ungas fy­

siska fostran tillgodoses på ett fullt tillfredsställande sätt. T nu angivna

avseenden erinras om det praktiska arbetets stora värde för utvecklande av

lärjungarnas iakttagelseförmåga och sinne för precision. Det ökade också

deras möjligheter att lösa de praktiska uppgifter, som möta i livet, samtidigt

med att en rätt förståelse skapades av såväl det manuella arbetets som sam-

Kungi. Maj.ts proposition Nr 116.

30

arbetets stora betydelse. I enlighet med denna uppfattning har kommissio­

nen i realskolans samtliga klasser upptagit såsom obligatoriska ämnen slöjd

för såväl gossar som flickor, samt för flickorna dessutom hushållsgöromål i

en klass; som motsvarighet till sistnämnda ämne skulle för gossarna inträda

»praktiskt arbete». Även å gymnasiet skulle tillfälle till frivillig slöjdunder­

visning beredas. Undervisningen i gymnastik och idrott vore ägnad att

lämna viktiga bidrag till främjande av lärjungarnas arbetsduglighet samt till

utbildandet av deras karaktärer och samfundsanda. För de praktiska för­

slagen i detta avseende lämnas längre fram en kortfattad redogörelse.

Kommissionen framhåller emellertid, att redan nu gällande undervisnings-

planer med tillhörande anvisningar i ej ringa utsträckning uppburos av strä­

vanden att giva skolarbetet en organisation i den angivna riktningen. Fram­

förallt gällde detta de naturvetenskapliga ämnena, ett område, där de nuva­

rande undervisningsplanerna måste anses hava inlett en ny tid. Av gam­

malt hade i vårt land slöjd och gymnastik på ett lyckligt sätt tillgodosett

lärjungarnas övning i praktisk verksamhet och deras fostran i fysiskt av­

seende. Kommissionen ansåge det också ställt utom tvivel, att* lärarna i

stor utsträckning besjälades av en åstundan att undervisa och uppfostra

ungdomen efter dylika eller därmed nära besläktade grundsatser.

Att skolarbetet detta oaktat lede av de antydda bristerna berodde emel­

lertid efter kommissionens uppfattning främst på den frånvaro av samling

och koncentration, som gjorde sig gällande. Uppmärksamheten fästes härvid

på den förefintliga ämnesträngseln samt på den detaljrikedom, som präglade

undervisningen, den senare till stor del föranledd av läroböckernas beskaffen­

het. Botemedlen söker kommissionen dels i en minskning av de samtidigt

lästa ämnenas antal, dels i en utsöndring av alla sådana kunskapsmoment,

vilka icke kunde anses äga en huvudsaklig betydelse för den insikt i ämnet,

som den särskilda skolformen avsåge att bibringa. I förstnämnda hänse

ende kunde i fråga om gymnasiet mångläseriet begränsas i specialiseringens

tecken genom undervisningens successiva samlande kring ett mindre antal

centrala ämnen. Denna regel har vid undervisningsplanernas utarbetande lett

till att antalet ämnen å de olika föreslagna linjerna nedbragts, lägst till 7.

Svårare ställde sig frågan, när det gällde realskolans stadium, »där krav med

ungefär lika styrka framställas på en mångfald kunskapsområden och där

ett tillfredsställande av dessa krav lätt leder till ett sidoordnande av ett

flertal i det hela lika betonade läroämnen». Kommissionen utvecklar i fort­

sättningen betydelsen av att besläktade och samhöriga kunskapsmoment

komma att konsekvent stödja varandra vid undervisningen. Stor vikt fästes

vidare vid åtgärder för en väsentligt större samling i fråga om den till de

olika läroämnena anslagna tiden. I detta avseende framhålles, att de lek­

tioner, som varje vecka anslås till ett visst ämne borde i större utsträckning

än hittills läggas i följd, ävensom att den nuvarande anordningen med s. k.

entimmesämnen borde ersättas med mera koncentrerad läsning av respektive

ämnen. Särskilt understrykes, att s. k. periodläsning med koncentration av

ett ämne till viss del av läsåret vore av stor betydelse för ämnes-

trängselns undanröjande. Vid undervisningsplanernas utarbetande hade

kommissionen också beträffande åtskilliga ämnen utgått från att en sådan

anordning normalt skulle komma till stånd och försett timplanerna med sär­

skilda anvisningar i sådant syfte.

I sammanhang med nu berörda åtgärder riktar kommissionen jämväl upp­

märksamheten på att ökad koncentration bör kunna uppnås även i avseende

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

31

på lärarkrafterna. Ett och samma läroämne borde under inga omständig­

heter inom samma årsklass få uppdelas på olika lärarhänder. Tvärtom läge

det mycket stor vikt uppå, att samme lärare, särskilt på det lägre stadiet,

finge omhänderhava undervisningen i så många av klassens läroämnen, som

hans utbildning medgåve. Likaledes understrykes önskemålet, att lärarna i

de särskilda ämnena, under förutsättning av nödig kompetens, följde sina

lärjungar genom så många klasser som möjligt.

Starkt framhäver kommissionen nödvändigheten av en sovring av kun-

skapsmaterialet under beskärning av kursernas traditionella innehåll. I syfte

att befordra eu sådan utveckling hade kommissionen funnit sig vid utfor­

mandet av förslaget till kursplaner böra i stora drag söka antyda, hur eu

dylik stoffsovring borde åvägabringas. Sådana anvisningar möter man i

motiverna för kursplanerna i olika ämnen, t. ex. svenska, historia, fysik. I

detta sammanhang understryker kommissionen jämväl, att läroböckerna ofta

lämnade rum för berättigade anmärkningar och det framhålles tillika, att

det ingalunda vore uteslutet, att det allmänna, till främjande av en snabb

utveckling i önskvärd riktning, härvid ingrepe stödjande.

Kommissionen betonar i fortsättningen, att kraven ej mindre på koncen­

tration i skolarbetet än även på lärjungarnas mera aktiva deltagande i detta

arbete med nödvändighet ledde till, att antalet av de i en klass samtidigt

undervisade lärjungarna så inskränktes, att läraren finge bättre tillfälle till

en individuell behandling av dessa, än nu ofta i större klasser vore fallet.

Det stode nämligen för kommissionen klart, att de förhärskande massmeto-

derna, som icke kunde taga tillbörlig hänsyn till de särskilda lärjungeindi­

vidernas olika anlag och utveckling, innebure de största hinder för en under­

visning och uppfostran enligt de av kommissionen angivna riktlinjerna.

Endast genom en förnuftig individualisering av arbetet vunnes nödiga förut­

sättningar såväl för rationella undervisningsmetoder som för ett personligt

fostrande arbete. Med hänsyn härtill hade kommissionen konsekvent utgått

ifrån, att högsta antalet lärjungar i en avdelning skulle utgöra å realskole-

stadiet 30 och å gymnasiestadiet 25, mot nuvarande 35, respektive 30. Där­

jämte påyrkas möjligheter till uppdelning av de olika avdelningarna vid

undervisningen i vissa ämnen, dels naturvetenskapliga och praktiska, på sätt

redan hittills vid läroverken skett, dels också i främmande språk, svenska

och matematik.

Det torde vidare förtjäna erinras, att planläggningen av det nya gymna­

siets arbete skett under beaktande av kravet på ökad individualisering. Så­

lunda innebär förslaget i denna del, att veckotimsummorna reducerats i

syfte att medgiva studier på egen hand, bl. a. i form av s. k. tillvalskurser,

under de båda sista skolåren. Enahanda är förhållandet beträffande det

föreslagna lyceet.

Till främjande av här framhävda synpunkter skulle det, enligt kommis­

sionens mening, även bidraga om hemarbetet förbereddes på ett sätt, som

icke förkvävde lärjungarnas självverksamhet. I detta sammanhang erinras

jämväl därom, att det kontrollerande förhöret (läxförhöret) till sin betydelse

i viss mån överskattats. Ofta förbisåges, att kontroll av lärjungarnas kun­

skaper och mognad mången gång lättare skedde genom ett fortgående i stu­

dierna än genom ett mekaniskt förhör av det redan inlärda. Om metoderna

härutinnan omlades, vunnes tid för att lärjungarna under lärarnas ledning

skulle kunna föras vidare inom det behandlade ämnesområdet. Med sådana

metoder skulle läxläsningen i hemmen kunna väsentligen underlättas men

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

33

vägandet, huruvida den nämnda ledigheten borde förläggas till bestämd eller

växlande veckodag, tinner kommissionen avgörande skäl tala för det först­

nämnda alternativet och syntes lördagen i sådant avseende lämpligast. Kom­

missionen föreslår alltså, att en halv dag efter frukostlovet en gång i veckan,

i regeln lördag, skall lämnas fri från lektioner och anslås till idrottsövningar,

utflykter samt exkursioner. Deltagandet i de föreslagna idrottsövningarna

ansåges böra vara obligatoriskt för samtliga lärjungar i realskolan och gym­

nasiets första ring samt å flickskolans motsvarande stadium men frivilligt

för gymnasiets båda högsta ringar och flickskolans högsta klass. För att

praktiskt möjliggöra här berörda anordning utan att arbetstiden i skolan

under veckans övriga dagar behövde utsträckas i icke önskvärd grad, för­

ordar kommissionen, att de till tiden efter frukostlovet förlagda lektionerna

avkortas till 40 minuter, varjämte rasterna efter första morgonlektionen samt

första lektionen efter frukostlovet anses kunna förkortas till 5 minuter i de

fall, där förhållandena gjorde sådant lämpligt. På så sätt skulle intill 7

lektioner kunna inläggas å läsordningen utan att lärjungarna behövde vistas

i skolan nämnvärt längre än som hittills krävts för 6 lektioner.

För att emellertid icke antalet läroämnen under dessa omständigheter

skulle bliva större än som ur synpunkten av en rationell koncentration

kunde anses lämpligt eller ens försvarligt, har kommissionen samtidigt ifrå­

gasatt en allmän bestämmelse av innebörd att antalet läroämnen icke någon

dag må överskrida 4, där icke tvingande skäl föreligga för en mindre av­

vikelse från regeln.

I fråga om gymnastikundervisningen påyrkar kommissionen bl. a.,

att avdelningarnas storlek begränsas till omkring 60 lärjungar, motsvarande

två klassavdelningar. Som regel anses för varje avdelning ett antal av 4

lektioner i veckan tillfredsställande, och de föreslagna timplanerna upptaga

med undantag för realskolans tredje klass detta antal. I nämnda klass, där

det praktiska arbetet erhållit förhållandevis stor omfattning, uppgår timtalet

till 3. Erinras må ytterligare därom, att i gymnastikundervisningen avsetts

ingå ett starkt inslag av lek och idrott. Ämnet anses också för framtiden

böra rubriceras gymnastik med lek och idrott.

Vid timplanernas utarbetande har kommissionen särskilt uppmärksam­

mat frågan om den sannolika totala arbetsbelastningen och lämnat jämfö­

rande utredningar av de nuvarande och föreslagna förhållandena å området.

Icke ringa betydelse tillmätes i detta avseende den omständigheten, att en­

ligt kommissionens åsikt hemskrivningarna borde bortfalla och de skriftliga

arbetena i regeln utföras i skolan, dels å de till respektive ämnen anslagna

lektionstimmar, dels å särskilda skrivdagar.

I sammanhang med denna redogörelse för kommissionens huvudsynpunk­

ter i fråga om skolarbetets allmänna läggning och inriktning må tillika er­

inras, att kommissionsförslaget avser en revision av såväl inträdesprövnin-

garnas som de olika examinas anordning, i syfte att uppnå mera rationella

former för desamma i nära anslutning till det förändrade undervisnings-

och studiesätt, på vilket förslaget i övrigt bygger.

Slutligen synes det ock förtjäna i korthet erinras, att vissa ämnen ansetts

böra erhålla ett delvis nytt innehåll, och i anslutning härtill i förslagen till

undervisningsplaner upptagits under ändrade benämningar. Så har ämnet

kristendom å gymnasiet betecknats religionskunskap, det nuvarande ämnet

Bihang till riksdagens protokoll 11)27. 1 sand. 101 käft. (Nr llti.)

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Myndighe­

terna.

historia i real- och flickskolan rubricerats historia med samhällslära, å gym­

nasiet och lyceet historia med samhälls- och ekonomilära, det nuvarande

ämnet biologi i realskolan benämnts biologi med hälsolära. Ämnet filosofisk

propedeutik har i förslaget betecknats psykologi. Beteckningen modersmålet

har ansetts lämpligen böra utbytas mot svenska i samtliga skolformer.

Beträffande här berörda delar av skolkommissionens förslag hava särskilda

yttranden i vissa punkter avgivits. Så rikta sig ledamöterna Gerda Martin,

J. Samuelsson, E. Staaff, I. Swartling och A. Sävström mot tanken på att

lärjungarna under ferierna skulle åläggas vissa studieuppgifter, under utta­

lande att bortsett från växtinsamling allenast frivilliga studier borde ifråga­

komma. Rörande timtalet för ämnet gymnastik med lek och idrott å gym­

nasiet hava ledamöterna N. Helger, S. Söderlindh och Gerda Martin påyrkat 5

veckotimmar, varjämte Helger och Söderlindh ansett, att deltagandet i halv-

dagsledighetens idrottsövningar borde vara obligatoriskt för alla lärjungar.

Ledamöterna Anna Brita Bergstrand och Gerda Martin hava hållit före, att

lektionstiden inom alla de föreslagna skolformerna borde genomgående fast­

ställas till 40 minuter.

De av skolkommissionen uppdragna riktlinjerna för det inre arbetets an­

ordning hava i allmänhet mottagits med gillande av de hörda myndighe­

terna, i vad de föreslagna åtgärderna avse ökad koncentration (Sammanfatt­

ning I, sid. 230—31). Likaledes konstateras enhällig anslutning till kravet på

minskade klassavdelningar. Det praktiska arbetets vidgade utrymme har

visserligen här och var rönt gensagor, medan en och annan röst höjts för

en ännu större plats åt dessa ämnen. (Sammanfattning I, sid. 217 ff.). I stort

sett synas emellertid de anlagda synpunkterna ha mött förståelse. Föränd­

ringen av de nu frivilliga laborationernas karaktär har i allmänhet förordats

(Sammanfattning I, sid. 212 ff.).

Mot de föreslagna åtgärderna för tillgodoseende av den fysiska fostran

(Sammanfattning I, sid. 271 ff.), hava kollegierna med få undantag icke haft

något att erinra. Däremot har anordningen med halvdagsledighet för fri­

luftsliv rönt kritik. Sålunda ha från en del håll tvivelsmål uttalats angå­

ende lämpligheten av en regelbundet varje vecka återkommande ledighet

för detta ändamål. Därvid har påyrkats dels s. k. rörlig friluftsdag, dels

att de nu existerande månadsloven utökades för att genom hela lovdagar,

under vilka friluftsliv skulle bedrivas, giva ungdomen tillfälle till rekrea­

tion. Oftast synes man också hysa den uppfattningen, att deltagandet i

idrottsövningarna m. m. borde vara obligatoriskt för alla lärjungar. I detta

sammanhang må ock anföras, att avkortningen av lektioner och raster mött

gensagor. Om gymnastikundervisningens omläggning till att omfatta även

lek och idrott hava delade meningar praktiskt taget icke framträtt. Däremot

hava från olika håll anmärkning riktats mot den alltför knappa tid, som

anslagits åt sagda undervisning. Dock hava svenska läkaresällskapet och

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

35

svenska skolläkareföreningen godtagit förslaget om 4 veckotimmars gymna­

stik med lek och idrott, under betonande att detta antal vore ett minimum,

som ej finge underskridas för någon klass eller ring.

Med avseende på inträdesprövningarnas och examinas läggning samt de

ifrågasatta förändringarna av vissa ämnens innehåll och begränsning, hava

rätt betydande meningsskiljaktigheter framträtt vid remissbehandlingen. Jag

anser mig emellertid icke bär böra redogöra för desamma, då jag i fort­

sättningen av mitt anförande ärnar ägna hithörande ämnen mera ingående

uppmärksamhet.

Skolöverstyrelsen anför i sitt utlåtande (sid. 115 ff.) i huvudsak följande.

Överstyrelsen delar kommissionens uppfattning angående den stora bety­

delsen av att arbetet inom läroanstalterna får den rätta planläggningen och

inriktningen. Djupast anses detta bero av lärarpersonligheterna, deras an­

lag och utbildning, deras intresse och pliktkänsla och kunde alltså icke reg­

leras av yttre bestämmelser. Men det vore icke desto mindre av betydelse,

att riktlinjer och anvisningar gåves, som kunde förekomma en oriktig lägg­

ning av arbetet eller ett planlöst famlande. Överstyrelsen skänker i det

hela sin anslutning till de synpunkter och förslag, som framförts av kom­

missionen och begränsar sig till några få erinringar. Sålunda framhålles i

fråga om den s. k. periodläsningen, att den åtminstone på läroverkets högsta

stadium skulle kunna medföra gynnsamma följder. En förutsättning för att den­

samma skulle komma till stånd vore emellertid, att genom ändrad lagstift­

ning större frihet bereddes i fråga om beräkningen av lärarnas tjänstgö­

ringsskyldighet. En viss varsamhet vore likväl av nöden vid anordningens

tillämpning. Ungdomen torde i allmänhet ha större behov av omväxling i

arbetet än äldre personer, och en stark koncentration kring ett fåtal ämnen

syntes åtminstone icke alltid vara ägnad att öka intresset.

Överstyrelsen vänder sig i fortsättningen mot tanken på obligatoriskt ferie­

arbete och ansluter sig härutinnan till den inom kommissionen avgivna re­

servationen. Slutligen uttalar överstyrelsen, att det särskilt från flickskolorna

framförda önskemålet om frihet till en viss individuell anpassning i fråga

om undervisningsplanen efter skiftande lokala förhållanden syntes vara värt

allt beaktande.

I avseende på det sätt, varpå den fysiska fostran tillgodosetts i kommis-

sionsförslaget, erinrar överstyrelsen (Uti. sid. 117—119), att det ganska allmänt

i de avgivna yttrandena erkänts, att kommissionen allvarligt bemödat sig

att åt den fysiska fostran bereda en förbättrad ställning vid våra läroan­

stalter. Då detta oaktat särskilt från kroppsvårdens speciella representanter

anmärkningar riktats mot kommissionens uttalanden och förslag, hade detta

sin grund däruti, att, såsom också från flera håll erkänts, kommissionen

stått inför ett olösligt problem. De krav på utrymme i skolans utbildnings­

arbete för den fysiska fostran, som av dennas representanter med stor en­

hällighet gjordes gällande, kunde icke tillgodoses, om nu gällande fordringar

på resultatet av det teoretiska utbildningsarbetet alltfort skulle upprätthållas.

Det ansåges i detta hänseende upplysande, att några positiva uppslag till

genomförande av eu bättre ordning än den kommissionen föreslagit icke

egentligen framkommit i de yttranden, som sysselsatt sig med dessa frågor.

Huruvida åter de krav, som den fysiska utbildningens förespråkare, fram­

förallt läkare och gymnastiklärare, uppställde, vore i allo befogade, vore ett

Kungl. Maj\ts proposition Nr 116.

37

sionen anse reservanterna, att s. k. rörlig friluftsdag skulle medföra olägen­

heter av flera slag, men ville dock ej motsätta sig, att försök med olika

anordningar gjordes. För att emellertid här omförmälda anordning ej måtte

förfela sitt syfte, vore det angeläget att tillse, att arbetsbelastningen under

veckans övriga (lagar ej bleve alltför betungande. De av kommissionen i

sådant avseende framställda förslagen kunde icke förordas. Närmast läge

utvägen att söka vid uppgörande av undervisningsplaner nedbringa antalet

lektioner i de teoretiska ämnena. Skulle denna väg ej visa sig framkomlig,

borde en undersökning göras rörande möjligheten att förkorta samtliga lek­

tioner från 45 till 40 minuter. Ehuru enligt reservanternas mening vissa

skäl kunde tala för att deltagandet i de ifrågasatta idrottsövningarna icke

bleve obligatoriskt för lärjungarna i gymnasiets båda högsta ringar och

flickskolans högsta klass, föreslås dock, att åtminstone tills vidare, tills man

vunnit någon erfarenhet i frågan, övningarna måtte bliva frivilliga blott för

gymnasiets högsta ring.

Beträffande gymnastikavdelningarnas storlek förordas kommissionens för­

slag.

Mot beteckningen gymnastik med lek och idrott hade reservanterna intet

att erinra.

Reservanterna uttala till sist, att de av kommissionen anförda synpunk­

terna och framställda förslagen beträffande skolungdomens fysiska fostran

åtminstone i stort sett vore förtjänta att vinna beaktande. Härvid kunde

dock reservanterna icke underlåta att framhålla, att ett genomförande av

kommissionens förslag om realskolans förkortning till fyraårig och gymna­

siets till treårigt samt om den utsträckta användningen av samskoleformen

utan tvivel skulle vara ägnat att försvåra skolans utveckling i sådan rikt­

ning, som tillgodosåge den fysiska och psykiska hygienen.

Utförligast och mest ingående dryftas de här avhandlade skolproblemen

i det yttrande, som avgivits av generaldirektör Bergqvist (Våra skolor sid.

135—238). I sagda utlåtande lämnas en utförlig framställning av såväl

skolarbetets nuvarande brister som vinsterna av ett samlat arbete. Där­

jämte meddelas en utförlig karakteristik av arbetssättet i vårt lands skilda

skolformer ur synpunkten av de grundsatser, som härutinnan ansåges böra

vara vägledande.

Inledningsvis erinrar Bergqvist, att det härskande allmänbildningsbegrep-

pet, i sig själv obestämt och konturlöst, för skolans arbete och utveckling

hade blivit ödesdigert särskilt i två avseenden. Därigenom hade framkallats

en oriktig föreställning om bildningen, om dess natur, om dess uppkomst

och om sättet, varpå den manifesterade sig. Såsom en följd härav hade

under tidernas lopp en anhopning av lärostoff ägt rum, åsyftande intet

mindre än eu brokig rundblick över det mänskliga vetandet. Inom skolan

spårade man de ogynnsamma inverkningarna i form av ämnen, som träng­

des på ett ödesdigert sätt; detaljerna hade ökats och nya ämnen hade till­

kommit.

Den åt varje särskilt ämne i regeln njuggt tillmätta tiden i förening med

de överfyllda klasserna försvårade eller omöjliggjorde för läraren att vid

undervisningen finna ro och utrymme för ett arbetssätt, som lät lärjungen

arbeta sig själv fram till sina kunskaper och som kunde bereda honom

verkliga förutsättningar för att samla, behärska och använda kunskapen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

44

Över hela den civiliserade världen, kanske dock starkast accentuerat inom

anglosachsiskt kulturområde, möter man i våra dagar klart utformade pe­

dagogiska reformprogram, för vilka skolarbetets nyorientering i olika avse­

enden utgör det grundläggande kravet. Det ligger i sakens natur, att jag,

då jag nu ämnar föreslå en omläggning i viktiga avseenden av vårt lands

högre skolväsen, icke kunnat underlåta att tillse, i vad män dessa allmänna

reformsträvanden vid omläggningen böra vinna beaktande, detta desto mera

som jag fäster synnerlig vikt vid att arbetsförhållandena inom skolan bliva

på ett tillfredsställande sätt ordnade. Till ett sådant övervägande finner

jag för övrigt så mycket större anledning som de ansatser till en omlägg­

ning av skolarbetet i närbesläktad riktning, vilka gjordes redan i samband

med senaste läroverksreform visat synnerligen goda resultat. Likaledes hava

de reformåtgärder, som i samma syfte därefter vidtagits i fråga om såväl

undervisningen i folkskoleseminarierna som den allmänna folkundervisnin­

gen, utövat ett mycket välgörande inflytande på undervisningen vid dessa

läroanstalter.

De här av mig åsyftade reformsträvandena ha sin styrka dels däri, att

de söka tillgodogöra sig de resultat, till vilka den psykologisk-pedagogiska

forskningen nått vid studiet av barnets och den växande individens utveck-

ling, dels också däri, att de bygga på de mångsidiga erfarenheter, som vun­

nits vid praktiskt pedagogiskt försöksarbete inom skilda länder. På samma

sätt som den kroppsliga omvårdnaden om lärjungarna i våra olika skolor

sedan länge låtit sig ledas av de forskningsresultat, som å dithörande om­

råden uppnås, synes det mig naturligt och riktigt, att de rön och iakttagel­

ser, med vilka hithörande vetenskaplig forskning riktar vår kunskap, få ut­

öva ett reglerande inflytande på planläggningen och utförandet av skolans

undervisande och fostrande arbete. En förutsättning härför är givetvis, att

man framgår med en försiktighet, som bestämmes av nödvändigheten att

klargöra vad som kan anses med erforderlig säkerhet fastslaget.

En revision av de mål, som eftersträvas, och de vägar, som anlitas vid

de ungas undervisning och fostran, bör alltså anknyta till vad vi känna om

lagarna för individens andliga utveckling. Då det gäller målet för skolans

arbete, träder därjämte i våra dagar av skäl, som jag redan inledningsvis

antytt, den samhälleliga synpunkten i förgrunden med väsentligen större

styrka än tidigare och förbinder sig med hänsynen till nyssberörda fram­

steg i kunskapen om lagarna för individens utveckling och påverkan. En

följd härav har blivit, att en förskjutning så småningom inträtt i fråga

om skolarbetets sätt att tillgodose de olika sidorna av lärjungarnas själsliv.

Under det skolarbetet i äldre tider och ända långt fram i våra dagar mer

eller mindre ensidigt inriktat sig på lärjungarnas intellekt (minne, åskåd­

ning, abstrakt tanke), har under den senare tiden arbetet inom skolorna,

under påverkan av ovan angivna faktorer, alltmer och mer kommit att taga

sikte på vilje- och handlingslivet samt därmed besläktade sidor av själslivet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

45

De av mig nu angivna reformsträvandena gå också ut på att i det hela

starkare inrikta skolarbetet på att sätta viljelivet i rörelse, att mera allmänt

och allsidigt utveckla handlingsförmågan. Detta grundläggande önskemål

söka de nya strävandena att förverkliga, vad själva kunskapsinhämtandet

angår, därigenom, att kunskaperna i vidast möjliga mån skola förvärvas

genom och under lärjungarnas eget produktiva arbete. I nära samband

därmed åsyftar man att åt det manuella arbetet, idrotten och den ordnade

leken bereda en större och fastare plats inom skolan.

Våra dagars skola finner sig sålunda icke längre kunna tillfredsställande

fylla sin uppgift genom att följa de mera intellektualistiska vägar, som för

en äldre tids uppfostringskonst stodo som de naturliga. Även vår tids skola

skänker sin höga uppskattning åt det intellektuella livets odling men finner

det vara minst lika betydelsefullt, att viljans och handlingslivets fostran,

karaktärsdaningen, uppmärksammas och vederbörligen tillgodoses. I en tid,

som den nuvarande, då samhällen och individer måst spänna sina krafter

till det yttersta för att återställa den förödelse av andliga och materiella

värden, som kriget och dess efterverkningar medfört, synes det angelägnare

än någonsin, att denna skolans dubbla uppgift klart fattas i sikte och att

dess lösning eftersträvas såsom skolarbetets enhetliga mål.

Då jag från dessa allmänna utgångspunkter går att tillse, huru skolarbe­

tets förhållanden för närvarande gestalta sig i vårt land, konstaterar jag

med stor tillfredsställelse, att den svenska skolvärlden ingalunda står obe­

rörd av de nämnda internationella reformtankarna. Vid nu förevarande

ärendes föregående behandling har icke heller någon egentlig meningsskilj­

aktighet framträtt rörande lämpligheten och nödvändigheten av att de nya

grundsatserna mera allmänt och mera konsekvent få bliva vägledande även

vid ordnande av det högre skolväsendets förhållanden.

Sålunda anser jag mig böra erinra därom, att folkskolan genom den nya

undervisningsplanen av den 31 oktober 1919 reviderat sitt arbetssätt och

sitt mål i anslutning till det pedagogiska program, som inneslutes i be­

teckningen »arbetsskolan». Och om den nya fortsättningsskolan av 1918

års typ torde gälla, att ingen skolform i vårt land i så hög grad har sin

undervisningsplan lagd efter det aktiva arbetets linjer. Det har också från

sakkunnigt håll vitsordats, att åtskilliga av de anvisningar, som innefattas

i gällande stadga för fortsättningsskolan, äga direkt tillämplighet på skolar­

betet i allmänhet. Och vad läroverken angår, hava de nu gällande under-

visningsplanerna i åtskilliga avseenden utformats under bestämt beaktande

av enahanda synpunkter. Framförallt torde detta äga sin giltighet i fråga om

de naturvetenskapliga ämnena, beträffande vilka 1904 års läroverksreform

varit banbrytande för vårt lands undervisningsväsen i dess helhet. Jämväl

i vissa andra hänseenden torde man vara berättigad förutsätta, att de på­

visbara brister, till vilka jag strax återkommer, mindre ha sin grund i otill-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

49

liga för att möjliggöra s. k. periodläsning, har jag för avsikt att framdeles

bringa under riksdagens prövning. Ytterligare anser jag mig böra framhålla,

att särskilda åtgärder torde vara behövliga för att besläktade och samhöriga

kursmoment på lämpligt sätt hållas tillhopa vid undervisningen, vare sig de

förekomma i ett och samma läroämne eller äro tillfinnandes inom flera olika

ämnen. För tillgodoseende av sistnämnda synpunkt synas kompletterande

bestämmelser i författningsväg vara påkallade för att vid läroverken garan­

tera en utsträckt förekomst av konferenser för gemensam planläggning av

undervisningen inom besläktade ämnen å ett visst skolstadium. Det synes mig

jämväl önskvärt, att föreskrifter komma till stånd, vilka inskärpa vikten av

att arbetsordningen uppgöres med särskild tanke på den »koncentration» i

avseende på lärarkrafternas disposition, varom skolkommissionen talat. Här­

vid torde icke kunna undgås, att det jämväl inskärpes, att hänsynen till

enskilda lärares ur mera privata förhållanden framsprungna önskemål icke

få lägga hinder i vägen för uppgörande av en för arbetets rationella bedri­

vande gynnsam arbetsdag.

Vad därefter beträffar den i det föregående avhandlade anhopningen av

lärostoff inom de olika ämnena, förefaller det ofrånkomligt, att de kurspla­

ner med tillhörande anvisningar, vilka jag avser att sedermera underställa

Kungl. Maj:t, omsorgsfullt beakta nödvändigheten av en grundlig utrensning

av överflödigt eller otidsenligt stoff. Såsom reservanterna inom skolöversty­

relsen uttalat behövs här »ett kraftigt tag». I syfte att erforderliga förarbe­

ten för en dylik revision utan dröjsmål må komma till stånd, har jag

för avsikt att hemställa om Kungl. Maj:ts uppdrag för skolöverstyrelsen

att inkomma med förslag till erforderliga undervisningsplaner i syfte att

sådana skola kunna av Kungl. Maj:t fastställas i god tid före verkställig­

heten av de reformer, som kunna komma att av riksdagen beslutas.

Ej mindre betydelsefullt är emellertid, att läroböckerna till plan och fram­

ställningssätt komma att främja den läggning av skolarbetet, som i det

föregående karakteriserats. Såsom redan skolkommissionen antytt, torde be­

stämda åtgärder från Kungl. Maj:ts sida vara erforderliga för att påskynda

en utveckling i denna riktning. Reservanterna inom skolöverstyrelsen hava

jämväl, med understöd för övrigt av de skolsakkunniga, påyrkat omedelbara

åtgärder för revision av vårt läroboksväsende genom en särskild gransk-

ningsnämnd. Sedermera har överstyrelsen i framställning den 11 november

192(1 påkallat åtgärder i saken. Jag är fullt ense med skolöverstyrelsen om

det trängande behovet av en dylik offentlig granskning av olika hithörande

förhållanden och sålunda i princip benägen medverka till att en sådan kom­

mer till stånd. Emellertid har det synts mig tvivelaktigt, huruvida den ifrå­

gasatta revisionen lämpligen bör igångsättas, innan riksdagen varit i tillfälle

att fatta ställning till de många svävande skolproblemen, och innan åtmin­

stone konturerna till de framtida undervisningsplanerna föreligga. Jag har

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 höft. (Nr 110.)

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

51

ligga av en liknande anordning vid andra läroanstalter, särskilt vid folk-

skoleseminarierna. Då man emellertid först sedan slutgiltigt förslag till

undervisningsplaner föreligger, kan bilda sig en säker mening om den

omfattning, i vilken sådan delning lämpligen bör förekomma, saknar jag för

närvarande nödiga utgångspunkter för frågans ekonomiska bedömande. Jag

är under sådana förhållanden icke heller i stånd att nu närmare precisera

normerna för här ifrågavarande uppdelningsmöjligheter. Därest riksdagen

delar min åsikt, torde det böra ankomma på en följande riksdag att fast­

ställa sådana grunder samt storleken av det anslag som för ändamålet är

erforderligt.

De åtgärder, jag i det föregående avhandlat, avse alla att omedelbart ^Praktiskt ar­

bereda möjligheter för ett rationellt arbetssätt i allmänhet i de skolformer, bete'

varom nu är fråga. Men det får icke stanna härvid. Arbetsskolan förutsätter

ytterligare, att det mera självständiga, manuella arbetet får en bestämd plats

på läsordningen. I denna riktning syfta de av skolkommissionen framställda

förslagen angående vidgad tillämpning av det laborativa arbetssättet i de

naturvetenskapliga ämnena samt införande av praktiskt arbete av olika slag

såsom obligatoriska moment i realskolans undervisning, ävensom frivillig

slöjdundervisning å gymnasiestadiet-,

De laborationer, vilka med frivillig karaktär kommo till stånd i samband

med 1904 års läroverksreform, hava givit enbart gynnsamma erfarenheter.

Jag har av de förebragta utredningarna erhållit ett starkt intryck av det

välbetänkta uti att nu taga ännu ett steg på samma väg och låta lärjunge-

laborationerna ingå som ett obligatoriskt moment vid undervisningen. Så­

som redan erinrats, hava de skolsakkunniga ifrågasatt, att tillfälle därjämte

skulle beredas för särskilt intresserade lärjungar till frivilliga laborationer

utanför timplanen. Ehuru jag i princip icke har något att erinra mot denna

tanke, synes det mig knappast möjligt att redan på detta stadium, innan

undervisningsplanerna föreligga till fastställelse, taga bestämd ställning till

frågan. Givetvis måste den övervägas även ur kostnadssynpunkt, Måhända

kan ändamålet tillgodoses i samband med de tillvalskurser, som, enligt vad

jag i det .följande föreslår, skulle utgöra ett led i gymnasiets arbete.

Förslaget att åt handens arbete giva ett bestämt utrymme på realskolans

och givetvis även på mellanskolans — läsordning måste jag från mina

redan meddelade utgångspunkter varmt förorda. Jag uppfattar detsamma

såsom varande av konstitutiv betydelse för hela den framtida skolans ge­

staltning. Som bekant förekommer för närvarande vid de allmänna läro­

verken och i de kommunala mellanskolorna slöjd i viss begränsad utsträck­

ning såsom frivilligt ämne på tid utom timplanen. Även meddelas i statens

samskelor, likaledes utom timplanen, undervisning i kvinnligt handarbete åt

flickorna, men kunna dessa efter av målsman gjord skriftlig framställning

Irikallas från deltagande i denna undervisning. Skolkommissionens förslag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Undervis-

ningssättet.

innebär, såsom redan framhållits, att i realskolan gossarna skola undervisas

i manlig slöjd och praktiskt arbete, flickorna i såväl kvinnlig slöjd som

hushållsgöromål. Sagda undervisning skulle i sin helhet hava obligatorisk

karaktär. Det mottagande, som förslaget i här berörda del erhållit av de

hörda myndigheterna och korporationerna, har, som nämnts, varit gynn­

samt. Jag anser mig visserligen icke nu kunna taga definitiv ställning till

den omfattning, vari undervisningen i fråga skulle förekomma i de olika

klasserna. Den saken måste självfallet bedömas i samband med den slutliga

prövningen av undervisningsplanen. Men jag kan icke underlåta att uttala,

att jag anser att såväl goss- och flickslöjd som hushållsgöromål och »prak­

tiskt arbete» böra upptagas såsom obligatoriska ämnen i realskolan, även om

en sådan anordning skulle tvinga till att någon inskränkning i skolans

teoretiska arbete måste göras. Jämväl synes mig skolkommissionen i huvud­

sak hava tilldelat de nämnda ämnena en under nuvarande förhållanden

lämpligt avvägd ställning på arbetsplanen. Slutligen finner jag mig höra

nämna, att tanken, att möjligheter skulle öppnas för de lärjungar som så

önska att fortsätta slöjdundervisningen å gymnasiet, förefaller mig värd att

realiseras.

Då det gäller att bringa arbetsskolans ledande grundsatser i följdriktig

tillämpning inom de allmänna läroverken och den kommunala mellanskolan,

möter ännu en angelägenhet, som jag icke kan underlåta att i korthet be­

röra. Frågan innesluter visserligen icke några omedelbara ekonomiska konse­

kvenser, men den kan måhända ändock för sin lyckliga lösning komma att in­

direkt i en näraliggande framtid påkalla ekonomiskt stöd av det allmänna.

Närmast med tanke härpå anser jag mig böra i detta sammanhang uppe­

hålla mig vid saken. Skolkommissionen har betonat vikten av en rationell

avvägning mellan den egentliga undervisningen under lektionerna och det

kontrollerande förhöret. För min del sympatiserar jag med den från många

håll uttalade åsikten, att förhörandet i våra skolor hittills haft ett alltför

stort utrymme sig anvisat. Naturligtvis är det mig alldeles främmande att

vilja urgera, att kontrollen över att lärjungarna verkligen inhämtat det

genomgångna bör skjutas åt sidan såsom överflödig eller olämplig. Men om

det är så, att sagda moment redan under nuvarande förhållanden tager allt­

för mycken tid och uppmärksamhet i anspråk — och detta torde knappast

kunna jävas —så lär det vara ovedersägligt, att en liknande disposition av lek­

tionstiden skulle te sig ännu mera olämplig i en skola, där »arbetsprincipen»

vore vägledande. Det synes mig under dylika omständigheter vara på sin plats,

att också denna betydelsefulla angelägenhet blir såväl i läroverksstadgan

som i undervisningsplanens metodiska anvisningar vederbörligen beaktad.

Och jag skulle i detta avseende vilja ytterligare betona, att det enbart skulle

vara till fördel för de unga, om även vid förhöret deras medverkan toges

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

53

starkare i anspråk ån som ofta sker. Det ligger otvivelaktigt stor vikt uppå,

att lärjungarna från begynnelsen vänjas vid att självverksamt lösa sina

uppgifter jämväl i den meningen, att de sättas i tillfälle att i mera sam­

manhängande framställning och under mera produktiva former redovisa sina

kunskaper. En dylik metod erbjuder, enligt min uppfattning, både formellt

och reellt avgjorda företräden framför ett sönderstyckande av föreliggande

uppgifter genom en minutiös utfrågning från lärarens sida.

De naturvetenskapliga ämnena hava härvid förmånen att kunna bygga på

en redan fast tradition. Men även i fråga om de humanistiska ämnena

synes mig ett därmed besläktat tillvägagångssätt med framgång kunna

komma till användning. Hela denna fråga sammanhänger emellertid på

det närmaste med den nutida skolans maktpåliggande, dess bättre alltmer

beaktade uppgift att fostra de unga till ett självständigt bruk av boken,

både uppslagsböcker och andra böcker. Med full rätt har generaldirektör

Bergqvist framhållit, att denna del av undervisningen blir av verklig bety­

delse för en rationell läggning av arbetet först, när den i främsta rummet

inriktas på att anvisa lärjungarna utgångspunkter och medel att på egen

hand arbeta sig fram till nytt vetande. En sådan ordning förutsätter emel­

lertid tillgång till ett icke alltför torftigt bibliotek, med därtill anslutet

läsrum, och i detta avseende äro tyvärr läroverkens resurser i regeln icke

alltför betydande. Men sedan någon tid föreligger ett av särskilda inom

ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga avgivet betänkande med för­

slag till förbättrade villkor för bland andra läroverksbiblioteken. Det är

min förhoppning att inom den närmaste tiden kunna till närmare ompröv­

ning upptaga hithörande spörsmål. Frågan synes mig av stor vikt, ej minst

ur synpunkten av skolarbetets inre anordning och saken väl värd att av

staten stödjas, så snart ekonomiska möjligheter för ett sådant steg kunna

anses vara för handen.

Slutligen kan jag i detta sammanhang icke underlåta att erinra om ett

moment, som beträffande skolarbetets anordning framhållits i skolkommis-

sionens betänkande. Jag åsyftar härvid uppslaget att begränsa de arbets-

krävande skriftliga hemuppgifterna och låta skrivningarna i alla de fall, då

så utan men för ämnet kan ske, komma till utförande i skolan. Denna

tanke har funnit stöd hos de skolsakkunniga, och även jag anser åtgärden

stå i god överensstämmelse med de allmänna synpunkter, som varit bestäm­

mande för mitt övervägande av hithörande spörsmål. Jag medverkar så

mycket hellre till anordningen i fråga som genom densamma en avsevärd

lättnad i lärjungarnas totala arbetsbelastning utan tvivel kommer att uppnås.

Vad slutligen angår den ändrade inriktningen av vissa av läroämnena i

de olika skolformerna, saknar jag anledning att nu göra något uttalande i

denna fiol. Det synes mig naturligt, att hithörande spörsmål underkastas

sorgfällig ytterligare prövning i samband med undervisningsplanernas fast-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

54

ställande. Att vissa jämkningar i hittills föreliggande förslag äro nödvän­

diga, bl. a. av organisatoriska skäl, anser jag redan ådagalagt.

Det synes mig också på sin plats, i anslutning till vad jag nyss anfört

angående lärarpersonlighetens grundläggande betydelse för framgången i

strävandena för ett rationellare arbetssätt, att i detta sammanhang uppmärk­

samhet ägnas åt vikten av att vid lärarutbildningen för skilda skolstadier

den experimentalpsykologiska forskningens resultat i tillräcklig utsträckning

beaktas. Redan den psykologiska orientering, som präglat arbetsskolans ut­

formning, skänker åt ett dylikt krav ett starkt berättigande. Därtill kom­

mer, att den ifrågavarande forskningsgrenen redan lämnat värdefulla anvis­

ningar för skilda individualiteters behandling och bedömande. För min

del anser jag visserligen att värdet av de s. k. intelligensprövningarna

i fråga om det åldersstadium, det här närmast gäller, ännu måste betraktas

såsom omtvistat och resultaten av desamma såsom icke invändningsfria.

Men obestridligt torde dock vara, att i anslutning till undersökningar av be­

släktad innebörd värdefulla bidrag lämnats till förståelsen av olika indivi­

ders läggning och utveckling, vilka bidrag för visso förtjäna att tillgodo­

göras vid undervisning och uppfostran inom alla skolformer. Skall detta

bliva möjligt, måste givetvis i första hand hithörande förhållanden vid

lärarutbildningen uppmärksammas. Jag finner det därför önskligt, att åt

ämnet pedagogik måtte i den filosofiska ämbetsexamen beredas ett större

utrymme än nu. Det torde också bliva nödvändigt, att åtgärder träffas för

att garantera ett starkare samgående under provåret av den teoretiska och

den praktiska sidan av lärarutbildningen. Jämväl synes det bliva erforder­

ligt, att bestämmelser meddelas därom, att lärarkandidaterna under sin

praktiska utbildning få på lämpligt sätt göra bekantskap med olika före­

fintliga skolformer. Om kraven på läraren såmedelst stegras, får man icke

förbise, att vinsten för arbetsresultatet kommer att framträda därigenom, att

lärjungarna inför den individualiserade undervisningen sporras till ökade

ansträngningar. Till sist kan jag icke underlåta att erinra om, att, därest

lärarbefattningar, omfattande såväl läsämnen som övningsämnen, komma

till stånd vid de allmänna läroverken, därigenom skulle åt läroverkens lärare

beredas ytterligare möjligheter till ett allsidigt studium av lärjungarnas

läggning och begåvning.

^Undervis- Enligt skolkommissionens förslag skulle kursplanerna för samtliga skol-

^ningsplanens former p.pe l;iuda till ovillkorlig efterrättelse utan allenast tjäna till huvud-

^{-ara ar. gaj.jjg} ledning. Även timplanerna skulle, dock under iakttagande av vissa

villkor, kunna bliva föremål för jämkning. Härutinnan föreligger för närva­

rande den motsvarigheten, att, enligt gällande bestämmelser, gymnasiets under-

visningsplan skall tjäna till huvudsaklig ledning vid undervisningen. Ena­

handa är förhållandet beträffande den för folkskoleseminariema meddelade

undervisningsplanen.

Kungl. Maj is proposition Nr 116.

55

Jag anser det, med hänsyn till den stora betydelsen av att vederbörande

lärare äga nödig rörelsefrihet i sin verksamhet, lämpligt, att de framtida

undervisningsplanerna göras mindre strängt bindande än nu är fallet med

den för realskolan gällande. För denna min ståndpunkt finner jag jämväl

stöd i vad som under remissbehandlingen framkommit. Vad särskilt tim­

planerna angår, hava de skolsakkunniga förordat möjligheter till jämknin­

gar även i dessa. Jag medgiver, att detta önskemål icke saknar berätti­

gande, om det också måste betraktas såsom nödvändigt, att bestämda garan­

tier skapas för att förekomma alltför stor oenhetlighet i berörda avseende.

Särskilt hyser jag betänkligheter emot att de i timplanerna upptagna totala

veckotimsummorna överskridas, detta såväl med hänsyn till lärjungarnas

arbetsbelastning som ock med tanke på de ekonomiska konsekvenser, vilka

vid en sådan anordning inställa sig.

Utöver det nu anförda anser jag mig i detta sammanhang böra ytter­

ligare framhålla, att hela det arbetssätt, som efter min åsikt bör prägla den

framtida skolan, har till ovillkorlig förutsättning, att den enskilde läraren

måste äga vidsträckt frihet att i fråga om metoder göra bruk av dem, som

synas honom bäst främja en rationellt lagd undervisning. Jag behöver väl

knappast tillägga, att en dylik frihet dock förutsätter förhandenvaron hos

läraren av god pedagogisk-psykologisk skolning, rika insikter i ämnet samt

personlig takt och urskillning. Likaledes ter det sig angeläget, att under­

visningen städse anpassas efter de resultat, till vilka de olika lärjungarna

nått. Framför allt gäller detta i fråga om sådana lärjungar, som övergå

från en lägre skolform till en högre.

Av allt vad jag nu anfört framgår, att jag håller före, att undervisnings-

planens metodiska anvisningar mera må inriktas på att giva uppslag och

incitament än meddela färdiga, bindande metoder.

Innan jag avslutar denna redogörelse för min ställning till det inre arbe­

tets problem anser jag mig böra något dröja vid ännu en betydelsefull om­

ständighet, nämligen vid frågan om prövningar och examina. Båda hava

ett bestämt inflytande på det vardagliga undervisningsarbetets inriktning,

inträdesprövningarna på förberedelserna till arbetet i den högre skolan, av­

gångsexamina på arbetet i denna senare. Det torde få anses ligga i sakens

natur, att ett undanröjande av detta »tryck» nedifrån och uppifrån skulle

hava en i många hänseenden gynnsam inverkan på skolarbetet. Och så

långt torde alla vara eniga, att en rationell anordning av eventuella pröv­

ningar och examina är av vital betydelse för skolan i dess helhet. Fn fel­

aktig inriktning av desamma kan med lätthet grusa alla förhoppningar på

ett genomfört förnuftigt arbetssätt och omintetgöra alla bemödanden i sådan

riktning.

Skulle jag uteslutande följa mina personliga sympatier i denna fråga,

måste jag tillstå, att jag närmast är benägen att i princip ansluta mig till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Prövningar

och examina.

innan framkommit och kan därför nu begränsa mig till några allmänna

erinringar.

Det synes mig till eu början klart uppvisat, att en icke alltför knappt

tillmätt tid bör anslås åt den fysiska fostran. De timantal, som de skol-

sakkunniga i sådant avseende förordat, torde icke utan starkt tvingande

skäl böra underskridas. Ävenså är jag ense med dem, som gjort gällande,

att gymnastiken bör kompletteras med sund idrott och ordnad lek. För

att även i yttre avseende markera denna jämkning i den traditionella gym­

nastikundervisningens innehåll, anser jag det följaktligen välbetänkt att

rubricera ämnet gymnastik med lek och idrott.

Skolkommissionen har vidare förordat en begränsning av gymnastikavdel­

ningarnas storlek till omkring 60 lärjungar eller två klassavdelningar. Samma

ståndpunkt har sedermera i huvudsak förfäktats av de särskilt tillkallade

sakkunniga för utredning av frågan om gymnastiska centralinstitutets verk­

samhet, vilkas betänkande är dagtecknat den 12 augusti 1926. I princip

synes intet vara att erinra mot berörda begränsning. Då emellertid genom

beslut av 1925 års riksdag ett stort steg i den angivna riktningen tagits, i

det att gymnastikavdelningaroas storlek nedbringats till 80 lärjungar

och ifrågavarande angelägenhet i övrigt är nära förknippad med nämnda

sakkunnigförslag, torde frågan utan större olägenhet kunna tills vidare

anstå.

Till ytterligare stärkande av den fysiska fostrans ställning vid våra läro­

anstalter, har skolkommissionen ifrågasatt en anordning med halvdagsledig-

het för friluftsliv varje vecka. Detta uppslag har föranlett vissa menings­

motsättningar, i stort sett avseende mindre saken i sig själv än det sätt, på

vilket syftet ansetts kunna förverkligas. Skolkommissionen har förutsatt att

en halv dag efter frukostlovet eu gång i veckan, i regeln lördag, skulle

lämnas fri från lektioner och anslås till idrottsövningar, utflykter samt ex­

kursioner. Idrottsledigheten skulle alltså bindas vid viss bestämd veckodag.

Häremot har såväl av skolöverstyrelsen och generaldirektör Bergqvist som

av de skolsakkunniga gjorts starka invändningar. Man har bl. a. påpekat

de betydande praktiska och organisatoriska svårigheter samt hygieniska olä­

genheter, som ur många synpunkter inställa sig mot en dylik anordning.

För min del är jag övertygad därom, att det icke vore lyckligt att i

princip fastlåsa den ifrågavarande idrottsledigheten vid en bestämd vecko­

dag. I ett land med så växlande klimatförhållanden som vårt, skulle det

säkerligen motverka hela syftet med anordningen, om man valde en sådan

form för dess förverkligande. Därtill komma de från åtskilliga håll anförda

vanskligheterna att under nuvarande förhållanden finna tillräckligt många

kvalificerade ledare av lärjungarnas idrottsutflykter, framförallt vid de större

läroverken. På dessa grunder måste jag ställa mig avvisande mot förslaget

i nu berörda omfattning. Däremot synas mig de skolsakkunniga hava åt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

57

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

anordningen givit en utformning, som avlägsnar de nämnda betänkligheterna.

Enligt denna skulle under varje läsår de sedvanliga lektionerna kunna in­

ställas sammanlagt högst 20 läsdagar. Av dessa skulle omkring 10 använ­

das till av skolan ordnade och ledda sysselsättningar i det fria, såsom idrotts-

övningar, längre vandringar, biologiska exkursioner och andra studieutflyk­

ter, friluftsarbete och dylikt, medan under de övriga dagarna skulle givas

i ritt lov. I flertalet fall borde ledigheten omfatta en halv dag, men hel

dag, då densamma avsåge längre exkursioner eller utflykter.

För bedömande av innebörden av det sålunda modifierade förslaget torde

härtill ytterligare den upplysningen böra fogas, att nu gällande läroverks-

stadga föreskriver, att ledighet skall lämnas från undervisningen minst fyra,

högst sex dagar under läsåret. De skolsakkunniga beräkna alltså för det

nya ändamålet en utökning av ifrågavarande möjligheter med högst 16,

lägst 14 dagar. Av dessa skulle dock endast omkring 10 disponeras för

tillgodoseende av det syfte, som betingat anordningen, vadan förslaget i

realiteten innebär en icke närmare motiverad utökning av rätten att inställa

det ordinarie skolarbetet med omkring fyra dagar. Till en sådan utökning

synas mig skäl så mycket mindre vara för handen, som redan under nuva­

rande förhållanden någon del av de medgivna lovdagarna oftast torde hava

tagits i anspråk just för främjande av ungdomens idrottsintressen. Då läs­

året effektivt omfattar omkring 36 veckor, skulle enligt kommissionsförslaget

lika många halvdagar eller ungefär 18 hela dagar anslås till friluftsledig-

heten, och de skolsakkunnigas ståndpunkt innebär sålunda en rätt avsevärd

inknappning av den av kommissionen åt friluftsliv anslagna tiden. På samma

gång jag, såsom redan antytts, är benägen godtaga både de skolsakkunni­

gas princip och deras förslag att lektionerna under sammanlagt högst 20

läsdagar av året skulle kunna inställas, anser jag skäl saknas till en så be­

tydande inknappning av den rena idrottsledighetens omfattning. För

min del anser jag det lämpligare, att det vanliga skolarbetet under

högst 20 dagar av läsåret finge inställas, och att av dessa minst 15

dagar fastställdes skola disponeras för främjandet av idrottsliv och frilufts­

verksamhet.

Ytterligare vill jag uttala, att jag finner det självklart, att, i nära över­

ensstämmelse med vad som redan i § 99 av gällande stadga för rikets folk-

skoleseminarier är föreskrivet, samtliga lärare skola vara skyldiga att med­

verka vid ledningen av de nämnda utflykterna i idrottsligt eller annat syfte.

Under sådana förhållanden torde förslagets realiserande icke heller komma

att medföra särskilda kostnader. Vad slutligen angår frågan om lärjungar­

nas ställning till de ifrågavarande utflykterna, kan jag inskränka mig att

framhålla, att under meningsutbytet* de starkaste skälen synas mig hava

anförts för den ståndpunkten att deltagandet bör vara obligatoriskt för samt­

liga lärjungar. Slutligen torde jag böra tillägga, att genom den anordning,

59

jag här ansett mig höra föreslå, anledning saknas att ifrågasätta någon för­

ändring av lektionernas eller rasternas längd.

Den nyorientering i skolarbetet, vars huvudkonturer jag nu uppdragit,

bör alltså, enligt min mening, gå ut på att i största möjliga utsträckning

inrikta den högre skolans verksamhet i enlighet med arbetsskolans ledande

grundsatser. För att röja väg för behövlig revision i fråga om såväl mål

som medel har jag ansett mig böra föreslå olika åtgärder, som kunna vara

ägnade att stödja en utveckling i den nämnda riktningen, främst åsyftande

eu ökad samling i skolarbetet. Jag har sålunda ifrågasatt vidsträckt tillämp­

ning av konccntrationsprincipen i studierna å skilda skolstadier. Därjämte

har jag förutsatt en grundlig stoffsovring avsedd att komma till uttryck i de

undervisningsplaner, som framdeles skola fastställas, samt en kritisk granskning

ur enahanda synpunkter av de vid undervisningen använda läroböckerna.

En annan grupp av åtgärder, som upptages i mitt förslag, avser att bereda

handens arbete vidgat utrymme på läsordningen. I detta syfte har jag fun­

nit mig böra föreslå, dels att de naturvetenskapliga ämnenas laborationer

erhålla obligatorisk karaktär, dels att i realskolan och mellanskolan manlig

och kvinnlig slöjd, »praktiskt arbete» samt hushållsgöromål bliva obligato­

riska ämnen.

Slutligen ingår i planen för det framtida skolarbetets ordnande, att under-

visningssättet i det hela omlägges så, att själ v verksamheten såväl vid kun-

skapsinhämtandet som vid redovisandet därav städse må i större utsträckning

än nu komma i tillämpning. Med hänsyn till den stora betydelse, som sär­

skilt i detta avseende måste tillkomma lärarpersonligheten, har jag ansett

nödvändigt, att den blivande läraren under sin utbildning erhåller erforderlig

pedagogisk-psykologisk skolning samt göres förtrogen med arbetet inom olika

skolformer, ävensom att ökad rörelsefrihet tillerkännes den enskilde läraren.

Denna synpunkt har jag velat tillgodose bl. a. därigenom, att undervisnings-

planerna för framtiden göras mindre bindande och uttryckligen angivas

tjäna till huvudsaklig ledning samt i övrigt erhålla en i viss mån annan

läggning än nu. Till förekommande av att prövningar och examina genom

det tryck, som de lätteligen utöva, skola ställa sig hindrande i vägen för

arbetets omläggning i den önskade riktningen, bär jag tillika för avsikt att

föreslå sådan ändring i formerna för prövningars och examinas anordnande,

att de naturligt ansluta sig till det arbetssätt, som bör vara normerande för

de skilda skolformerna.

Beträffande tillgodoseendet av lärjungarnas fysiska fostran i den framtida

skolorganisationen innebär det framställda förslaget, att arbetsbelastningen

skall omsorgsfullt avvägas efter lärjungarnas utveckling och förmåga. Jag

bar ock ansett mig böra tillmötesgå kravet på att idrotten och leken må

erhålla vidgat utrymme vid lärjungarnas fysiska utbildning genom att före-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Samman-

fattning.

slå, att i samtliga offentliga högre skolor bestämd tid under läsåret anslås

åt friluftsliv.

Till främjande av önskvärd individuell handledning av lärjungarna har

jag vidare föreslagit, att klassavdelningarnas storlek successivt begränsas,

ävensom att ökade möjligheter må beredas att uppdela klassavdelning vid

undervisningen i vissa läroämnen.

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

61

III. Läroverket och folkskolan.

Diskussionen om »enhet och medborgerlighet» inom undervisningsväsendet

går i vårt land tillbaka till en tid, då folkbildningen inom skilda landsdelar

var skäligen ojämn och grunden till en obligatorisk folkskola ännu icke

hunnit läggas. Anders Fryxells lilla skrift »Förslag till enbet och medborgerlig­

het i de allmänna undervisningsverken», offentliggjord 1823, blev dock utgångs­

punkten för de kommande årtiondenas livliga meningsutbyte om den högre

skolans organisatoriska gestaltning, ett meningsutbyte som efter hand vid­

gade sig till att omfatta förhållandet mellan folkskolan och läroverket i all­

mänhet. I vad denna strid avsåg kravet på »medborgerlighet», torde den

kunna sägas hava blivit förd till slut genom 1904 års läroverksreform. Därmed

var alltså den ena sidan av det ursprungliga programmet bliven verklighet

Enhetssynpunkten gjorde sig påmint redan vid de omfattande utrednings­

arbeten, som ålågo 1825 års stora uppfostringskommitté. I C. A. Agardh

erhöll enhetsskolan, i detta ords nuvarande mening, sin måhända förste för­

kunnare. Vid hans sida slöto under det följande årtiondet upp några av

samtidens ledande kulturpersonligheter, Johan Olof Wallin och Erik Gustaf

Geijer. Från delvis andra utgångspunkter hävdade Torsten Rudensehöld vid

mitten av 1800-talet den grundläggande betydelsen av folkskolan såsom

nationens gemensamma barndomsskola.

Redan under 1860-talet, innan ännu den obligatoriska folkskolan hunnit

fullt genomföras, spårar man de första återverkningarna av dessa brytningar

inom 'riksdagen. Från upplysningsvänligt bondehåll, Jonas Andersson i Häcke-

näs, yrkades nämligen i motion vid 1862—1863 års riksdag, att elementar­

läroverkets två lägsta klasser måtte avskiljas från detta och förläggas till folk­

skolan. Uppehållandet av olika skolor för särskilda folkklasser kunde vis­

serligen förefalla ståndsfördomarna behagligt men svårligen försvaras med

hänsyn till de förändrade förhållandena inom samhället. Fem år senare

krävde en annan motionär, läroverksrektorn P. A. Siljeström, att folkskolan

borde bliva en för alla klasser gemensam bottenskola. Visserligen ledde

dessa yrkanden icke till åsyftat resultat, men blott ett år senare hemställde

riksdagen i anledning av motionsvis framställt förslag, att Kungl. Maj:t

måtte taga i övervägande, om icke första klassen vid de allmänna läroverken

kunde indragas. Genom kungörelse den 10 mars 1869 meddelade Kungl.

Maj:t föreskrift med den av riksdagen önskade innebörden.

Strävandena att successivt realisera enhetsskoleprogrammet genom läro-

TJtvecklings-

linjtr.

Tidigare

enhetsskole-

strävanden.

Striden om

läroverkets

avgränsning

nedåt.

62

verkskursens förkortande fullföljdes under den följande tiden målmedvetet

inom riksdagens andra kammare, men mötte ett bestämt motstånd inom

första kammaren. Från 1881 till 1904 har andra kammaren vid fyra olika

tillfällen, påkallat åtgärder för omedelbar indragning av läroverkets första

klass. Den enda positiva vinsten av dessa meningsyttringar var att i en­

lighet med en av 1894 års riksdag avlåten skrivelse Kungl. Maj:t bestämde,

att inträdesfordringarna till läroverkets första klass skulle ansluta sig till de

kurser, som enligt gällande normalplan genomginges i första klassen av fast

folkskola litt. A. Därmed hade omsider folkskolan och läroverket erhållit

eu bestämd anknytningspunkt.

Frågan om den nuvarande första klassens indragning inställde sig jämväl i

samband med 1904 års läroverksreform. Aven i den begränsade utformning,

vari enhetsskolekravet vid denna tid framträdde, avvisades det emellertid av

såväl de år 1898 tillkallade sakkunniga som 1899 års läroverkskommitté. Kom­

mitténs hållning bestämdes dock icke av principiella betänkligheter. Lika visst

som folkskolans och läroverkets lärjungar en gång måste åtskiljas för att få

olika utbildning, lika säkert vore, säger kommittén, att de intill ett visst sta­

dium utan skada kunde undervisas tillsammans. Var punkten för skilsmässan

lämpligast borde förläggas, vore en pedagogisk erfarenhetsfråga, som till

största delen måste bero på ifrågavarande skolors art och utveckling. Ur

organisatorisk synpunkt läte det sig mycket väl tänka, att folkskolans an­

knytningspunkt till läroverket ryckte ett år högre upp, så att övergången

kunde ske från andra klassen av den bäst utrustade folkskolan till realsko­

lans andra klass. Avgörande borde härvid vara, huruvida en indragning av

första klassen, med bibehållande av realskolans slutmål i olika ämnen, kunde

genomföras utan alltför kännbara olägenheter för läroverken och för folk­

skolan. Folkskolans bristfälliga utveckling, liksom ock de erfarenheter, vilka

vunnits genom grannländernas åtgärder i samma avseende, syntes innebära

en stark maning att i fråga om inskränkningen av läroverkens lägsta sta­

dium gå till väga med varsamhet. Emellertid betonade kommittén samti­

digt, att den ansåge det »icke olämpligt, att försök med första klassens

indragning anställas å orter, där kommunerna därtill befinnas villiga och

folkskolan är väl utvecklad». Den framställning, som, i huvudsaklig an­

slutning till kommittéförslaget, av Kungl. Maj:t avläts till 1904 års riksdag,

intog i nu berörda hänseende samma ställning som kommittén. Föredragande

departementschefen motsatte sig på de av kommittén angivna skäl första

klassens indragning men sade sig icke hava något att invända mot tanken,

att försök i sådant syfte måtte få anställas å sådana orter, där kommu­

nerna så önskade och folkskolan vore väl utvecklad. Ett stort antal leda­

möter av andra kammaren hävdade emellertid i motion det gamla kravet

på första klassens indragning, men detta yrkande, som avstyrkts av det sär­

skilda utskott, till vilket propositionen i läroverksfrågan hänvisats, lyckades

icke ens inom andra kammaren vinna majoritet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

63

Enhetsskolesträvandena hade emellertid redan åtskillig tid före riks-

Fmltjuvlterg

dagens avgörande beslut i läroverksfrågan sökt sig fram också utefter en skolan,

annan väg. År 1883 framträdde Fridtjuv Berg med sin märkliga skrift

»Folkskolan såsom bottenskola» och gav däri en klar och målmedveten for­

mulering åt enhetsskoleprogrammet av den innebörd, som det alltsedan dess

bibehållit. För Berg stod såsom folkskolans mål att utgöra eu för alla sam­

hällsklasser gemensam barndomsskola. Det torde gälla, att i Bergs hela

offentliga verksamhet, både som ledare inom folkskolevärlden under ett långt

skede och som politiker, den i programskriften hävdade ståndpunkten blev

avgörande. Omedelbart efter sitt inträde i aktiv politik framställde Berg

tillsammans med Emil Hammarlund i motion vid 1892 års riksdag förslag

om inrättande av särskilda 3-åriga läroanstalter, »mellanskolor», vilka skulle

meddela allmän medborgerlig bildning åt de lärjungar, som kunde fortsätta

sin skolgång utöver den egentliga folkskoleåldern, men som vid konfirma-

tionsåldern måste lämna skolan för att övergå till praktiska levnadsbanor.

Att motionen åsyftade att förbereda ett realiserande av bottenskoleprogram-

met, därom torde ingen tvekan kunna råda. »Måhända», heter det, »skall

man i en framtid, då mellanskolan vunnit tillbörlig utveckling, taga steget

fullt ut här — liksom på sina ställen i utlandet — och låta henne bilda

grundvalen för gymnasiet.»

Motionen föranledde då ingen riksdagens åtgärd. Yrkandet förnyades

emellertid följande år, då läroverksfrågan i viss utsträckning gjorts till före­

mål för framställning från Kungl. Maj:t, och förklarade nu statsutskottet

uppslaget »förtjänt av synnerlig uppmärksamhet». Utskottets majoritet

förordade jämväl en skrivelse med begäran, att Kungl. Maj:t täcktes taga i

övervägande, huruvida icke flertalet av småläroverken skulle kunna indragas

och ersättas av läroanstalter, liknande de av motionärerna föreslagna. Denna

hemställan bifölls av andra kammaren, medan första kammaren ställde sig

på propositionens ståndpunkt, vadan frågan även denna gång förfallit.

Tanken på att i mellanskolan förverkliga enhetsskolans grundsats lät sig

emellertid i längden icke avvisa. Redan tidigare hade bottenskolekravets

anhängare vänt sig emot att staten lämnade understöd till privatskolor för

lärjungar på folkskolans stadium, främst de lägre samskolor, som uppstått

i åtskilliga mindre samhällen. Vid 1902 års riksdag kom denna mening

till uttryck i anledning av förslag om höjning av statsanslaget till enskilda

läroanstalter och torde hava föranlett riksdagens beslut, att understöd från

nämnda anslag ej finge utgå till andra samskolor än dem, som redan vore

i åtnjutande av understöd från detsamma. Frågan om förhöjt understöd åt

privatläroverken aktualiserades vid 1907 års riksdag. Kungl. Maj:ts i ären­

det framställda förslag vann visserligen riksdagens bifall, men riksdagen

begärde samtidigt förslag till gemensam plan för fördelningen och använd­

ningen av anslagen till enskilda läroanstalter. I samband med framläggande

för riksdagen av ett i nämnda hänseende utarbetat förslag upptog Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Andra åtgär­

der beröran­

de förhållan­

det mellan

folkskola och

läroverk.

De praktiska

skolorna och

folkskolan.

Maj:t i framställning till 1908 års riksdag jämväl frågan om upprättande av

läroanstalter, vilka, omfattande blott klasser utöver den egentliga folkskolan,

skulle föra lärjungarna fram till samma bildningsmål som statens realskolor

och i synnerhet för mindre samhällen tillgodose behovet av läroanstalter,

vilka meddelade en allmänbildning, gående utöver folkskolans mått. Enär

Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning kom riksdagen tillhanda vid en

så sen tidpunkt, att riksdagen icke ansåg sig äga möjlighet att ingå i pröv­

ning av densamma, föranledde propositionen ingen åtgärd. Förslaget åter­

kom emellertid uti huvudsakligen oförändrat skick vid 1909 års riksdag och

vann denna gång med vissa jämkningar riksdagens bifall. Därmed blev

den 4-klassiga kommunala mellanskolan verklighet. Det mångåriga kravet

att den obligatoriska folkskolan skulle utgöra grundval för den högre under­

visningen hade genom detta beslut blivit partiellt förverkligat. Det torde

ock vara förtjänt av att framhållas, att de nya grunder för privatläroverkens

understödjande, vilka samtidigt godkändes av riksdagen, medförde i detta

sammanhang betydelsefulla förändringar. Direkt statsunderstöd till högre

flickskola skulle sålunda utgå allenast till klasser utöver folkskolans stadium.

Och vad angår understöd till de lägre samskolorna, varom kamrarna år

1909 stannade i skiljaktiga beslut, fastställde följande års riksdag, att dessa

skolor endast intill utgången av år 1920 skulle kunna komma i åtnjutande

av understöd från anslaget till enskilda mellanskolor. Efter utgången av

den angivna övergångstiden skulle skolorna alltså för att bliva berättigade

till statsunderstöd ombildas till mellanskolor, byggande på avslutad folk­

skola.

I nu förevarande sammanhang torde icke böra förbigås, att vid 1908 års

riksdag motion av friherre A. T. Adelsivärd förelåg under yrkande, att folk­

skolan måtte göras till den första och allmänna avdelningen eller botten­

skolan inom undervisningsväsendet. På grund av bl. a. Kungl. Maj:ts

nyssberörda framställning föranledde motionen emellertid ingen andra kam­

marens åtgärd.

Ytterligare synes det förtjänt att framhållas, att under tiden efter 1904

riksdagen avböjt att medverka till upprättande av nya allmänna läroverk

under åberopande av en förutsatt revision av läroverksfrågan. Tillika har

1925 års riksdag, vid fastställande av ändrade villkor rörande statsunder­

stöd till privatläroverk, starkt kringskurit tidigare för dessa läroverk före­

fintliga möjligheter att komma i åtnjutande av indirekt statsunderstöd till

de s. k. förberedande klasserna, motsvarande folkskolans klasser 1—3.

I min förut meddelade redogörelse har jag hittills lämnat å sido de över­

byggnader på folkskolan, som kring mitten av förra århundradet kommo

till stånd i fortsättningsskolan och särskilt i den högre folkskolan, den se­

nare skolformen upprättad på grund av beslut av 1856—1858 års riksdag.

64

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

flera än de allmänna läroverken. Jämsides med antalet skolor har givetvis

även lärjungantalet avsevärt ökats. År 1910 uppgick antalet lärjungar till

131 gossar och 46 flickor, tillsammans 177, år 1915 till 1,125 gossar och

1,029 flickor, tillsammans 2,154, år 1920 till 2,631 gossar och 2,701 flickor,

tillsammans 5,332, år 1925 till 4,551 gossar och 4,810 flickor, tillsammans

9,361, samt höstterminen 1926 (i 87 skolor) till 4,716 gossar och 5,164 flic­

kor, tillsammans 9,880.

Statens normalskola för flickor utgör en åttaklassig läroanstalt, förbunden

med en treklassig förberedande skola, och tjänstgör såsom övningsskola för

högre lärarinneseminariet.

Den privata högre flickskolan är organiserad enligt samma plan som noi-

malskolan. I de flesta fall äro i anslutning till dessa skolor anordnade tre

förberedande klasser; då sådana klasser saknas, ansluter sig flickskolan till

folkskolans tredje klass, i likhet med de allmänna läroverken. Vid en av

dessa skolor finnes anordnad en särskild linje, som, utgående från skolans

fjärde klass, med treårig lärokurs leder till realskolexamen, vid en annan

en dylik linje, vilkens lärjungar efter 3-årig flickskolkurs kunna på ytterli­

gare 4 år avlägga nämnda examen. Till flera flickskolor äro dessutom gym­

nasier anknutna.

Antalet privata högre flickskolor med normalskolekompetens utgjorde den

1 januari 1927 82. Lärjungantalet i dessa uppgick höstterminen 1926

till 26,323, av vilka i de förberedande klasserna 5,695 (av dessa 1,766 gossar).

Ytterligare torde böra omnämnas, att ett antal av 15 privata högre goss- och

samskolor av växlande organisation och med anknytningen till folkskolan

ordnad enligt olika grunder åtnjuta statsunderstöd. I sistnämnda avseende

torde beträffande flertalet gälla, att denna i de få fall, då förberedande klasser

saknas, är anordnad på sätt om de allmänna läroverken är stadgat. Lärjung-

antalet utgjorde höstterminen 1926 5,289 (3,428 gossar och 1,861 flickor).

Till gruppen privatläroverk hänföras också de enskilda mellanskolorna, vilka,

byggande på avslutad folkskola, omfatta minst fyra årsklasser och hava

realskolexamen såsom mål. Statsunderstöd utgar till 5 sådana skolor med

ett lärjungantal av 714 (319 gossar och 395 flickor).

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Föreliggande

I min inledningsvis lämnade redogörelse för innebörden av skolkommis-

utredningar

sionens organisationsförslag har jag redan omnämnt, att detsamma innebär

yttranden:

ett konsekvent tillämpande av bottenskoleprincipen. Såväl realskolan och

^Skolkommis- flickskolan som lyceet skulle nämligen bygga på den allmänna sexåriga

Bionen' folkskolan.

Kommissionens ifrågavarande förslag grundas på en ingående undersök­

ning av frågan om skolformernas inbördes förhållande (Bet. I: 1 sid. 3—84),

därvid kommissionen särskilt granskat skälen för bibehållande av ett paral-

lellskolesystem — kommissionen förstår härmed ett skolsystem, som innesluter

parallella skolor för bamaålderns stadium.

67

Till en början uppehåller sig kommissionen vid detta systems betydelse

ur undervisningssynpunkt (sid. 26 ff.). Med stöd av bl. a. de erfarenheter,

som föreligga från den kommunala mellanskolan, hävdar kommissionen, att

ett bibehållande av sagda system icke kan anses påkallat med hänsyn till

fyllande av realskolans eller gymnasiets allmänna bildningsmål. Verkställda

undersökningar hade nämligen ådagalagt, att examensresultaten vid mellan-

skolorna vore icke blott fullt jämförliga med utan något överlägsna de all­

männa läroverkens och privatläroverkens. Likaledes hade det kunnat kon­

stateras, att de lärjungar, som från mellanskola vunnit inträde å gymnasium,

i allmänhet förmått tillgodogöra sig undervisningen där likaväl som de lär­

jungar, vilka erhållit sin grundläggande utbildning i en statens realskola,

och detta icke minst i främmande språk. Icke heller med hänsyn till under­

visningsarbetets bedrivande kunde parallellskolesystemet anses erbjuda

sådana fördelar, att man av denna anledning borde ifrågasätta dess bibe­

hållande.

Kommissionen avhandlar vidare frågan om enhetsskolans förment skad­

liga inverkan på den lägre skolans arbete. Farhågorna i detta avseende

kunde undanröjas därigenom, att det bestämt fastsloges, att grundvalen

för varje skolorganisation måste vara, att en lägre skolform icke genom

tryck ovanifrån finge sin egentliga och självständiga uppgift förändrad

eller försvårad. De olika skolformernas anknytning till varandra borde

sålunda ske med omsorgsfull anpassning av undervisningen i den högre

skolformen till det kunskapsmått, som av lärjungarna inhämtats i den

lägre.

Åt spörsmålet om folkskolans kompetens såsom bottenskola ägnar kom­

missionen särskild uppmärksamhet (sid. 44 ff.) och påvisar denna skolas

betydande organisatoriska utveckling från 1880-talets början. Såväl detta

faktum som- den försiggående omläggningen av folkskolans inre arbete och

den förbättrade lärarutbildningen ansåges utgöra erforderliga garantier för

folkskolans duglighet såsom bottenskola, under förutsättning dock att över­

gångstiden, inom vilken den nya ordningen skulle vara genomförd, fast­

ställdes under behörigt hänsynstagande till de å varje ort rådande förhål­

landena.

Icke heller ur uppfostringssynpunkt funne kommissionen hinder möta för

parallellskolesystemets avskaffande.

Sin granskning av parallellskolesystemets fördelar och nackdelar avslutar

kommissionen med en detaljerad undersökning av det till stöd för ett fort­

satt bibehållande av detsamma anförda skälet, att enhetsskolan skulle föran­

leda en onödig och skadlig förlängning av studietiden. Kommissionen er­

känner, att en förlängning av skoltiden, rent teoretiskt beräknat, måste bliva

en följd av enhetsskolesystemets införande. Vägen till studentexamen från

folkskolans första klass över realskolan och gymnasiet krävde nu en

tid av 12 år. Vid en organisation med sexårig folkskola och, såsom

kommissionen tänkte sig, sjuårig läroverkskurs skulle studentexamen kunna

uppnås först efter 13 års skolstudier. Genomsnittsåldern för studentexamens

avläggande skulle sålunda komma att höjas från något över 19 till i me­

deltal något över 20 år. Vad som härvid stode som en teoretisk beräkning

ansåges dock i verkligheten komma att i ej ringa mån lida inskränkning.

Det starkare urval av lärjungarna, som enhetsskolesystemet förutsatte såväl

till realskolan som särskilt till gymnasiet, kundo förväntas inverka i sådan

riktning, att den genomsnittliga åldersstcgringen skulle kunna ej oväsentligt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

nedbringas. En sådan uppfattning erhölle ett viktigt stöd i faktiskt bestå­

ende förhållanden.

En undersökning av genomsnittsåldern hos de vid högre läroverk, real­

skolor, statssamskolor och kommunala mellanskolor under åren 1910—1919

godkända realskoleabiturienterna utvisade, att sagda medelålder vid mellan-

skolorna understigit eller endast helt obetydligt överstigit medelåldern hos

läroverkens examinander. I genomsnitt under nämnda tioårsperiod hade mel-

lanskolornas lärjungar varit 0,05 år yngre än läroverkens. En detaljgransk­

ning gåve vidare vid handen, att i genomsnitt mellanskolornas gossar kon­

stant vore yngre än de högre läroverkens men något äldre (0,06 år) än

realskolornas och samskolornas och att mellanskolornas kvinnliga lärjungar

vid examens avläggande vore äldre än samskolornas flickor (0,29 år). Vid

studentexamen hade medelåldern hos de från de allmänna läroverken ut­

examinerade lärjungarna under samma tioårsperiod varit i det allra närmaste

konstant, i genomsnitt 19,37 år.

I en på enhetsskolans grund vilande läroverksorganisation skulle student­

examen i regel uppnås efter tre års ytterligare studier från tidpunkten för

realskolexamens avläggande. Medelåldern vid studentexamen för gossar och

flickor beräknades komma att utgöra 199/4 år eller omkring 0,4 år högre än den

nu vid läroverken för de manliga examinanderna förefintliga. De från enskilda

skolor utgångna kvinnliga examinanderna hade i medeltal varit något äldre

än läroverkens lärjungar eller 19,69 år, vadan för deras del åldersförhöjningen

kunde beräknas uppgå allenast till 0,1 år. Till komplettering av denna sin

undersökning lämnar kommissionen eu redogörelse för den verkliga och

den beräknade fördelningen av abiturienterna på åldersgrupper. För det då­

varande gällde ifråga om de manliga studenterna vid de allmänna läro­

verken, att 21 procent fyllde 18 år det kalenderår, under vilket de blevo

studenter, 38 procent 19 år, 25 procent 20 år och 10 procent 21 år. Mot

dessa tal beräknades vid enhetsskoleorganisation svara procenttalen 8, 30,

42 och 15 för respektive åldersår. Beträffande de kvinnliga studenterna

skulle mot då gällande procenttal 12, 36, 33 och 13 för respektive åldersår

18, 19, 20 och 21 kunna motses procenttalen 9, 27, 44 och 16. För de

manliga lärjungarnas del kunde således förutses eu förskjutning uppåt,

starkast framträdande beträffande den grupp, som nu avlade student­

examen i 18-årsåldern. I fråga om de kvinnliga studenterna vore förskjut­

ningen mindre framträdande och mest utpräglad beträffande 19- och 20-års-

grupperna.

Med hänsyn till den ogynnsamma inverkan, som de högre allmänna läro­

verkens ålderstal utövade på de ifrågavarande genomsnittssiffrorna, hade

kommissionen företagit en särskild jämförande undersökning av ålderstalen

vid statssamskolorna och mellanskolorna, vilka läroanstalter arbetade under

mycket likartade yttre förhållanden, bortsett från den avvikande anknyt­

ningen till folkskolan. I samskolans tredje och mellanskolans första klass

förefunnes en åldersskillnad till samskolans förmån på 0,3 år. Vid realskol-

examen vore differensen för gossarna 0,06 år, för flickorna 0,29 år till sam­

skolans förmån. Detta härrörde sannolikt av eu starkare avgång från sam­

skolans femte klass till gymnasiet och man borde därför främst hålla sig

till den beträffande flickorna påvisbara åldersskillnaden. På grund härav

uppskattade kommissionen den åldersförskjutning uppåt, som skulle kunna

föranledas av en enhetsskoleorganisation, till omkring 0,3 år.

I medvetandet om, att det förda resonemanget byggde på abstrakta medel-

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

tal, hade kommissionen jämväl sökt för sig närmare klargöra, huru för­

hållandena i antydda avseenden skulle komma att gestalta sig i verklig­

heten. Kommissionen erinrar härvid, hurusom ganska avsevärda avvikelser

från medeltalet kunde spåras vid åtskilliga läroverk, särskilt vid sådana,

vilka antingen rekryterades ensidigt från läroverksstaden eller ock i större

utsträckning erhölle sina lärjungar från den kringliggande landsbygden. I

förra fallet tenderade lärjungarnas medelålder att understiga, i senare fallet

att överstiga riksmedeltalen. Detta förhållande betingades av att landsbyg­

dens barn hårdare drabbats av den nu bristfälligt ordnade övergången mel­

lan folkskolan och läroverket än städernas eller rättare den del av dessa

senare, som i 9-årsåldern kunnat inträda i läroverket. Inträdet i läroverket

försenades för landsbygdens barn och härigenom komme medelåldern vid

de läroverk, vilka mera utpräglat rekryterades från landsbygden att för­

skjutas uppåt. Då man tillika betänkte, att av barn i skolpliktsåldern (7—14

år) från landsbygd under år 1920 endast omkring 1,2 procent, medan från

städerna 13,3 procent undervisades i de allmänna läroverken och med dem

jämförliga läroanstalter, innehade tydligen städernas befolkning ett bety­

dande försteg framför landsbygdens, då det gällde möjligheter för vidare

utbildning på teoretiska studiebanor. Vad som här sagts rörande barnen

från landsb³7gden, hade i viss grad sin tillämpning även i fråga om de

stadsbarn, som utginge från ekonomiskt mindre välsituerade hem. Även i

dessa fall gällde nämligen, att föräldrarna ofta läte barnen avsluta folk-

skolekursen, innan inträde söktes till läroverket. Det vore sålunda ej nog

med att stadsbarnen i mångdubbelt rikare mått hade möjligheter att vinna

högre teoretisk utbildning, den nuvarande skolorganisationen tvingade det

fåtal landsbygdsbarn, liksom det begränsade antal stadsbarn ur fattigare

hem, som hade tillfälle att fortsätta sin utbildning i läroverken, att påbörja

och alltså även avsluta studierna i dessa vid en högre ålder än kamraterna

inom stadssamhällenas burguare kretsar.

Enhetsskolans sannolika inflytande på åldern vid slutad skolgång samman­

fattas av kommissionen så, att åldern visserligen i många fall komme att

bliva högre för den grupp, som särskilt gynnades av den nuvarande orga­

nisationen, nämligen de lärjungar, som antingen alls icke begagnat folksko­

lan eller ock avgått från dennas tredje klass, men att åldern för många

lärjungar skulle genom en organisk förbindelse mellan folkskola och läro­

verk kunna nedbringas under den nuvarande, och detta särskilt beträffande

dem, vilka ett försenat utträde i livet hårdast drabbade. I betraktande här­

av ansåges enhetsskolan från nu förevarande synpunkt tillgodose ett socialt

rättfärdighetskrav. »De barn, som utgå ur städernas välsituerade hem, få

offra något av sina hittillsvarande företrädesrättigheter, medan landsbygdens

och städernas fattigare barn samtidigt erhålla möjligheter att förkorta ut­

bildningen för framtida levnadsställningar.» Det vore kommissionens över­

tygelse, att denna utjämning skulle befinnas vara till gagn för samhället i

det hela.

Det nu anförda hade närmast avseende på de manliga lärjungarna. För

de kvinnliga lärjungarnas del ansåges en enhetsskoleorganisation icke blott

möjliggöra studentexamens uppnående vid i stort sett oförändrad genom­

snittsålder, utan även väsentligt öka utsikterna för särskilt landsbygdens

ungdom att vinna ifrågavarande bildning.

Kommissionen vore emellertid icke blind för de olägenheter, som eu för­

längning av studietiden i vissa fall medförde för den uppväxande ungdomen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

69

lika väl som för föräldrarna, och erinrar i fortsättningen om de utvägar,

som förefunnes att förkorta vägen till studiemålet. Den ifrågavarande om­

ständigheten ansåges likväl icke böra vara avgörande vid ståndpunktsanta-

gandet till det föreliggande huvudspörsmålet. Man finge icke vid bedöman­

det av parallellskolesystemets företräde på denna punkt förlora ur sikte de

svagheter, vilka i övrigt vidlådde detta system. Mot den anmärkta olägen­

heten hos enhetsskolesystemet måste ställas en motsvarande praktisk olägen­

het i den nuvarande organisationen, nämligen den tidsförlust för den en­

skilde och det ödslande med nationella krafttillgångar, som vore den ofrån­

komliga följden av att många genom det alltför tidiga valet av studieväg

leddes in på en bana, vilken icke motsvarade deras anlag. Denna olägen­

het förefunnes i långt mindre grad hos enhetsskolesystemet.

Fortsättningen av sin framställning ägnar skolkommissionen åt att när­

mare belysa enhetsskolans vinster (Bet. 1:1 s. 67 ff.). Främst läge dessa på

det sociala området. Känslan av samhörighet mellan nationens alla med­

borgare erhölle ett bestämt uttryck därigenom, att alla samhällsmedlemmar

bereddes lika tillfälle till undervisning och uppfostran. Vikten härav stode

särskilt klar inför den samhälleliga utveckling, som under de senaste åren

försiggått. Det tidiga valet av studiebana ledde till en sortering av lärjunge­

materialet efter målsmännens ställning och yttre omständigheter, ägnad att

bestämt motverka det sunda urvalet efter individuell utrustning. Det här­

vid svåraste hindret läge i det bristfälliga sätt, varpå folkskolans anslutning

till läroverket vore ordnad. Svårigheterna att från folkskolans högsta klass

vinna inträde i en mot åldersutvecklingen svarande klass i läroverket nöd­

vändiggjorde så omfattande enskild undervisning, att de därmed förbundna

ekonomiska uppoffringarna för flertalet vore oöverkomliga eller åtminstone

svåra att övervinna. Krav på undanröjande av det nämnda hindret kunde

med fullaste rätt resas av dem, för vilka detsamma avsevärt begränsade

möjligheten att fritt välja levnadsbana.

Kommissionen vänder sig därefter mot de farhågor, som ur social syn­

punkt framkommit för att enhetsskolan skulle medföra en »flykt» från det

praktiska livet och en ökning av »det lärda proletariatet». I förstnämnda

avseende erinras om de nya praktiska ungdomsskolornas avledande inverkan.

Vad angår den befarade överproduktionen på intellektuellt utbildade krafter

framhåller kommissionen, att skolorganisationens uppgift vore att å ena

sidan uppfordra de för den teoretiska studievägen icke lämpade, från vilka

samhällslager de än utginge, att söka sin framtid på någon annan än den

teoretiska banan, och å andra sidan underlätta för alla begåvningar ur olika

ekonomiska skikt att vinna erforderlig utbildning. Skolsystemets grundläg­

gande uppgift bleve sålunda att främja ett utbyte av teoretiskt obegåvade,

ekonomiskt välsituerade lärjungar mot begåvade och fattiga, att ersätta ett

nu i allt för hög grad av ekonomiska omständigheter behärskat urval med

ett sådant, där de individuella anlagen i största möjliga utsträckning finge

fälla utslaget. Den av kommissionen utvecklade tankegången ansåges också

äga stöd i hittillsvarande erfarenhet från främmande länder.

Vidare uppehåller sig kommissionen vid enhetsskolans betydelse för ut­

jämnande av klassmotsättningarna i samhället och upptager i detta samman­

hang jämväl till bemötande framkomna invändningar, att en dylik skol­

organisation skulle föranleda en osund utveckling av det enskilda skolväsen­

det, vilken vore ägnad att motverka enhetsskolans utjämnande syfte.

Beträffande därefter enhetsskolans pedagogiska vinster, erinrar kommissio-

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

71

nen om de avsevärda fördelar, en så beskaffad skolorganisation skulle med­

föra för både folkskolan och den högre skolan. I och med att folkskolan

erhölle ställningen av en hela samhällets grundläggande skola skulle den

ock se sina intressen beaktade på ett bättre sätt än hittills och ur ren under-

visningssynpunkt bliva mera skickad att fylla sina uppgifter. För realsko­

lan och i viss mån även för gymnasiet skulle ett organiskt uppbyggt skol­

system bereda väg för ett jämnare och bättre lärjungematerial och därige­

nom främja undervisningen.

Ur statsfinansiell synpunkt medförde ett bortskärande av läroverkens lägre

klasser och ett förläggande av den där meddelade undervisningen till folk­

skolan en icke oväsentlig minskning i statsverkets utgifter för undervisnings­

väsendet. På grundvalen av 1919 års riksstat beräknade kommissionen, att

statens kostnader för en lärjunge i folkskolan belöpte sig till allenast Va av

samma kostnad för en lärjunge i läroverkets lägre klasser. Då emellertid

det statliga undervisningsväsendet skulle utvidgas att omfatta även den

kvinnliga ungdomen, föranleddes härav ökade utgifter, vilka endast delvis

skulle täckas av den besparing, indragningen av läroverkets lägre klasser

medförde. Statens övertagande av flickornas skolutbildning med bibehållet

parallellskolesystem skulle föranleda avsevärt större kostnader än vid sam­

tidig övergång till enhetsskolesystem. Kravet på enhetsskolans genom­

förande vore därför även ur statsfinansiell synpunkt starkt motiverat.

Med avseende på skolkommissionens ställningstagande i nu berörda del

torde jag ytterligare böra omnämna, att kommissionen vid detsamma ansett

sig böra utgå från följande grundläggande förutsättningar:

att folkskolans omläggning ur synpunkten av organisation och arbetssätt

fullföljdes, ävensom att de praktiska ungdomsskolorna alljämt utvecklades,

att effektivt kontrollerad inträdesprövning anordnades vid övergång såväl

från folkskolan till realskolan som från realskolan till gymnasiet,

att lärjungarnas tillträde till de högre skolformerna icke bundes genom

föreskrifter om bestämd minimiålder,

att arbetssättet i de högre skolformerna omlades enligt av kommissionen

uppdragna riktlinjer, samt

att övergången till den nya ordningen försigginge med nödig varsamhet;

i regeln borde de allmänna läroverkens första och andra klasser ingenstädes

fullständigt indragas tidigare än hösten 1926, vid vilken tidpunkt den nya

undervisningsplanen för sexklassig folkskola hunnit i full utsträckning till-

lämpas.

Skolkommissionens förslag i nu berörda del har föranlett dess ledamot

A. I. Swartling att avgiva ett särskilt yttrande, vari vådan av den förlängda

studietiden understrykes, dock under framhållande av »att ingen annan skol­

reform har någon utsikt att kunna genomföras än den, som bygger på folk­

skolan som bottenskola». Swartling uttalar ock, ott hans anslutning till den

av kommissionen framlagda planen för omorganisation av skolväsendet

skett endast under den bestämda förutsättningen, att folkskolan på lämp­

ligt sätt omändras och att, intill dess att så skett, inga som helst åtgär­

der från statens sida vidtoges, som kunde verka menligt för den nu på

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Myndig­

heterna.

detta skolstadium bedrivna privata eller kommunala undervisningsverksam­

heten.

Vid remissbehandlingen av kommissionsförslaget har i allmänhet spörs­

målet om anknytningen mellan folkskola och läroverk livligt uppmärksam­

mats. I denna grundläggande fråga hava meningarna mycket starkt brutit

sig mot varandra. I en mängd yttranden, och dessa utgöra flertalet, av­

givna av akademiska myndigheter, kollegierna vid de allmänna läroverken, de

tekniska läroverken, privatläroverken, vid flertalet kommunala mellanskolor

och folkskoleseminarier, domkapitlen, länsstyrelserna, samskolornas styrelser,

flertalet folkskolestyrelser m. fl., har man bestämt motsatt sig skolkommis-

sionens förslag till enhetsskoleorganisation. På andra håll har förslaget i

fråga vunnit tillstyrkan. Så är fallet i de yttranden, som avgivits av åt­

skilliga av de kommunala mellanskolornas kollegier, kollegierna vid enstaka

privatläroverk, vid ett par folkskoleseminarier, flertalet styrelser vid kom­

munala mellanskolor, det stora flertalet av statens folkskolinspektörer, ett betyd­

ligt antal folkskolestyrelser samt flertalet kommunalfullmäktige. Utlåtandena

från stadsfullmäktige äro delade i två ungefär lika stora grupper, den ena

avstyrkande, den andra tillstyrkande.

Det är givetvis icke möjligt att här lämna en redogörelse för innehållet i

berörda till ett antal av omkring 800 uppgående yttranden. En detaljerad

sådan redogörelse föreligger i den inom skolöverstyrelsen gjorda samman­

ställningen (Sammanfattning I s. 7—107, och II s. 7—25), och torde jag få

hänvisa till denna. Ytterligare anser jag mig böra erinra, att såväl skol­

överstyrelsens utlåtande, och den till detsamma av fyra ledamöter fogade

reservationen, som särskilt de skolsakkunniga lämnat översiktliga framställ­

ningar av remissbehandlingens huvudresultat. Vid sådant förhållande fin­

ner jag mig här kunna inskränka mig till ett summariskt återgivande av

vissa av de vid ärendets tidigare remissbehandling framkomna uppslag och

synpunkter, vilka med hänsyn till frågans nu förevarande handläggning-

synas mig ägnade att påkalla särskild uppmärksamhet.

I första rummet anser jag mig härvid böra uppehålla mig vid menings­

utbytet kring enhetsskoleprincipen i allmänhet. Likaledes torde böra sär­

skilt avhandlas den grundläggande frågan om »folkskolans bärkraft» såsom

grundskola. I centrum för diskussionen har vidare stått spörsmålet om en-

hetsskolan och skoltidens längd, en sida av organisationsfrågan som synes

mig förtjänt av speciellt beaktande. Därjämte torde det få anses starkt

motiverat, att här förevarande problem skärskådas ur synpunkten av de före­

fintliga praktiska utbildningslinjerna. Och slutligen hava framkommit åt­

skilliga positiva organisatoriska uppslag, till vilka jag i det följande har att

taga ståndpunkt och som följaktligen här icke kunna förbigås.

För den allmänna diskussionen rörande bottenskolefrågan hava de skol­

sakkunniga lämnat en sammanfattande översikt i kap. III av sitt betän-

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

73

kande (Utredning s. 18—26). Så gott som fullständig enighet råder därom, att

folkskolan bör utgöra grundskola för de högre skolorna och organiskt sam­

band således finnas mellan dessa båda slag av läroanstalter. Däremot äro

meningarna mycket delade i fråga om den omfattning grundskolan bör äga;

förespråkare finnas för såväl 3-årig som 4-årig, 5-årig och 6-årig grundskola.

Då meningsbrytningarna särskilt rört sig om den av skolkommissionen för­

ordade 6-åriga grundskolan, har jag ansett mig först böra i korthet erinra

om de viktigaste av de skäl, som vid remissbehandlingen funnits tala till

förmån för denna ståndpunkt, särskilt i den mån de kunna sägas kom­

plettera kommissionens motivering i denna del.

Vid argumenteringen för enhetsskolan hava de sociala skälen intagit en

framskjuten plats. Man har på de håll, där kommissionsförslaget funnit

understöd, betonat vikten av att samhällets bildningsmöjligheter rationellt

fördelas efter de enskilda samhällsmedlemmarnas anlag och läggning. Detta

kunde emellertid ej ske, om valet av levnadsbana försigginge för tidigt och

härutinnan bruste den nuvarande skolorganisationen. Den tvingade nämligen

till dylikt avgörande redan vid en ålder, då begåvningen ännu ej kunde

med någon grad av säkerhet bedömas. I detta sammanhang har ävenledes

1918 års ungdomsskolereform åberopats som ett starkt stöd för en gemen­

sam barndomsskola. Läte man de teoretiska utbildningsvägarna grena ut

sig vid en tidigare tidpunkt än de praktiska, vilka som redan framhållits

bygga på avslutad folkskolekurs, komme dessa senare i en ogynnsam efter-

handsställning. Det bleve aldrig något tillfälle till verkligt val mellan dessa

båda vägar, den teoretiska komme att alltför lätt draga till sig lärjungar,

ehuru anlagen ännu ej kunnat med säkerhet bedömas, och de praktiska

utbildningsanstalterna kunde ofta nog berövas sina bästa adepter. Dessa

olägenheter kunde undvikas, endast om avgreningen skedde vid samma

punkt och de olika förutsättningarna och möjligheterna alltså kunde sam­

tidigt överblickas och bedömas.

Man har vidare understrukit, att den gemensamma barndomsskolan vore

ägnad att lägga en fast grund för samförstånd mellan de olika samhälls­

lagren och för utvecklingen av en sund medborgaranda. Likaledes har

enhetsskolan, på sätt skolkommissionen framhållit, ansetts vara av stor be­

tydelse för tillgodoseende av de fattigare stadsbarnens intressen. Ej mindre

betydelsefull skulle en dylik skolorganisation vara för landsbygdens befolk­

ning, då barnens längre kvarstannande i hemmet innebure en ej oväsentlig

besparing för föräldrarna, men även oberoende av föräldrarnas ekonomiska

resurser, därför att barnen finge under längre tid åtnjuta hemmets fostran

och vård.

Ur uppfostrings- och undervisningssynpunkt har till stöd för bottenskole-

principens tillämpande erinrats, att erfarenheten ådagalade, att studieanlag

och läggning framträdde klarare vid början av övergångsåldern, d. v. s. vid

12- ä 13-årsåldern än vid tidigare ålder. Till denna tidpunkt borde således

barnen fostras i en gemensam barndomsskola, där deras undervisning kunde

lämpligt avpassas efter barnaålderns förutsättningar, och läroämnen och

kunskapsstoff, som ej lämpade sig för barnens åldersstadium, kunde und­

vikas. Härigenom tillgodosåges på ett naturligt sätt deras andliga utveck­

ling. Genom det senare inträdet i realskolan kunde barnen i många fall

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

74

längre stå under hemmens fostrande vård och övervakande tillsyn, en för­

mån, som under nuvarande förhållanden bleve dem förmenad.

Ytterligare har betonats den 6-åriga grundskolans förmåga att befordra

folkskolans utveckling, därvid även den synpunkten gjort sig gällande, att

undervisningen främjades av att de mera studiebegåvade lärjungarna finge

helt igenom behållas av folkskolan. Gentemot påståendet, att folkskolans

»bärkraft» som grundskola icke vore ådagalagd, har anförts, att folkskolan

redan nu ägde dylik bärkraft, om man toge i betraktande, att det dock blott

vore ett ringa antal av folkskolans lärjungar, som överginge eller kunde

beräknas komma att övergå till högre skola. Det vore ock att vänta, att,

om folkskolan genom att bliva verklig grundskola, finge den förkovran, som

därav borde bliva en följd, hennes bärkraft ock skulle förstärkas.

Enhetsskolans gynnsamma återverkningar på undervisningen i de högre

teoretiska läroanstalterna hava jämväl betonats.

I de yttranden, som ställt sig avvisande mot en organisation med 6-årig

grundskola, riktar man sig i vissa fall mot bottenskoleprincipen såsom sådan,

i andra endast mot dess generella genomförande.

Ur social synpunkt hava starka invändningar framkommit mot den för­

längning av studietiden, som förslaget medförde och som måste vålla bety­

dande olägenheter, icke minst för de mindre bemedlade. Då vidare åtmin­

stone på landsbygden svagare skolformer alltjämt i mycket stor utsträck­

ning förekomme, bleve det nödvändigt för de barn, som fullständigt genom­

gått dylika folkskolor och som ville fortsätta sina studier, ofta på främ­

mande" ort, att inhämta en tilläggskurs av större eller mindre omfattning.

Härigenom skulle möjligheten till högre undervisning för landsbygdens barn

ännu mera inskränkas och dessa alltså komma i en försämrad ställning.

Utöver de menliga nationalekonomiska verkningarna skulle den förlängda

studietiden därjämte kunna gynna uppkomsten av privatskolor och andra

former av privatundervisning, med vilkas hjälp skoltiden skulle kunna be­

gränsas, men vilka stode öppna endast för ekonomiskt välsituerade barn.

En dylik utveckling skulle motverka de gynnsamma följder, som man hop­

pades av en för alla gemensam grundskola.

Det har därjämte påpekats, att tillträdet till de allmänna läroverken stode

öppet för alla och att en mycket stor del av läroverkens lärjungar f. n.

komme från folkskolan. Även om läroverken ej byggde på avslutad folk­

skola, kunde övergång från folkskolans sjätte klass till lämplig klass i läro­

verket genom vissa anordningar åvägabringas. Ej heller i ekonomiskt hänseende

reste den högre skolan några hinder för fattigare barns vistande därstädes.

Vidare har anförts, att många av de sociala skäl, som sedan flera decen­

nier åberopats för anordnande av folkskolan som bottenskola, på grund av

den senare tidens utveckling på olika områden förlorat mycket av sin forna

räckvidd. Vid sidan av det allmänna läroverket hade nya vägar öppnats

för begåvningarnas tillvaratagande: yrkesutbildningens, folkhögskolans, det

fria folkbildningsarbetets vägar, det kommunala och politiska livets fostrings-

vägar. Det ofta anförda skälet för bottenskoleprogrammets genomförande,

att intresset för folkskolan därigenom skulle främjas, hade med samhällets

fortskridande demokratisering och den politiska maktens överflyttande till

allt bredare folklager allt mera mist sin forna betydelse. Och beträffande

slutligen bottenskolans klassutjämnande inflytande har bland annat fram­

hållits, att det vore i ungdomsåren och icke i barnaåren, som de egentliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

75

vänskapsbanden knötes. Från andra håll har påpekats, att det ännu ej vore

berättigat att draga generella slutsatser om den sociala räckvidden av kamrat­

miljöns inverkan.

Ur uppfostrings- och undervisningssynpunkt hava vidare åtskilliga invänd­

ningar rests mot bottenskoleprogrammets genomförande. Särskilt har hävdats

vikten av att tillräckligt lång tid stode till förfogande för undervisningen i

de främmande levande språken, enär det eljest ej vore möjligt att vinna

vad som nu åsyftades med denna undervisning. Därigenom att hela den

6-åriga folkskolan gjordes till grundskola, måste realskolan bliva väsentligen

förkortad och skulle sannolikt i längden visa sig vara en alltför svag skol­

form för att utgöra underlag för gymnasiestudierna. Realskolans kunskaps­

stoff bleve för starkt hoppressat — en särskilt för språkundervisningen känn­

bar olägenhet -—• och detta nödvändiggjorde en forcerad arbetstakt och ett

för skolans arbetsresultat menligt jäkt.

Att förlägga övergången till de teoretiska skolorna till tiden för avgången

ur folkskolan vore, har det framhållits, ej lämpligt. Därigenom komme det

forcerade arbetet för de stundande inträdesprövningarna att försiggå just

vid övergångsålderns början, då det näppeligen vore nyttigt att insätta de

unga i helt ny miljö med mera krävande arbete och i viss mån främmande

och nya uppgifter.

De praktiska ungdomsskolornas ringa grad av utveckling har ansetts för­

hindra avsevärdare avledning av tillströmningen till den teoretiska studie­

banan genom det samtidigt inträdande valet mellan teoretisk och praktisk

bildningsväg.

Från många håll har man givit uttryck åt betänkligheter för att folk­

skolans funktion som bottenskola skulle framkalla ett menligt tryck på folk­

skolan själv samt förrycka dess egentliga uppgift. Det vore att befara, att

de båda högsta folkskoleklassernas undervisning komme att väsentligen in­

riktas på den för ett mindretal lärjungar förestående inträdesprövningen till

läroverken —- detta till förfång för flertalets berättigade intressen. Jämväl

har den farhågan uttalats, att en 6-årig grundskola skulle verka hämmande

på utvecklingen av den sjunde folkskoleklassen.

Vidare har det ansetts, att folkskolan på grund av de brister, som i olika

hänseenden funnes hos henne, och vilka framförallt berodde på hennes

egenskap av obligatorisk läroanstalt, cj kunde lämna ett med avseende å

arbetsförutsättningar homogent lärjungematerial till de högre skolorna.

Slutligen hava den 6-åriga grundskolans ekonomiska olägenheter från olika

håll framhållits. Förlängningen av studietiden medförde, att det stora fler­

talet barn finge sina studier väsentligt fördyrade. Även för det allmänna

komme ett genomförande av kommissionens förslag att medföra ökade kost­

nader; kommissionens beräkningar i detta hänseende vore missvisande, i det

att de grundade sig på en jämförelse av statens genomsnittliga omkostnader

under ett år för å ena sidan en lärjunge i den egentliga folkskolan, å den

andra en lärjunge i de fem första klasserna av allmänt läroverk; för att

bliva rättvisande måste jämförelsen emellertid avse icke på detta sätt beräk­

nad genomsnittskostnad utan, eftersom realskolans två lägsta klasser skulle

ersättas av folkskolans tre högsta, den totala kostnaden för en lärjunge i

just de berörda delarna av respektive skolor. Vidare borde i beräkningen

medtagas icke blott statens utan även kommunernas kostnader.

Ä de håll, där man avvisat kommissionsförslaget, men dock icke ansett

den nuvarande ordningen tillfredsställande, har man i stor utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

76

framfört tanken på ett grundskolestadium av ett års längre tid än f. n.

alltså 4-årigt, vilket innebär indragning av läroverkets första klass. Till

en dylik organisation, generellt eller partiellt tillämpad, hänvisas av en

mängd kollegier vid de allmänna läroverken och de högre flickskolorna samt

av omkring halva antalet kollegier vid de kommunala mellanskolorna. Över

100 yttranden innehålla ett mer eller mindre direkt förordande av organisa­

tionen i fråga, antingen som allenarådande eller som eu väsentlig bestånds­

del i skolväsendet. Vid sidan av nu berörda förslag finner man mera en­

staka yrkanden på en grundskola av fem år. Framhållas må ytterligare,

att ett icke ringa antal yttranden från skolkollegier, myndigheter och kor­

porationer förorda, att 4-årig och 6-årig grundskola bestå vid sidan av var­

andra.

Ytterligare må erinras, att ett antal lärarkollegier velat tillgodose önske­

målet om en förbättrad anknytning mellan folkskola och läroverk genom

övergångsklass från folkskolans sjätte till realskolans tredje klass. Av be­

släktad innebörd är uppslaget om övergångskurser, avsedda att förmedla

omedelbar övergång från folkskolans sjätte klass till en femårig realskolas

andra. Kurserna tänkas i regel förlagda till sommarferierna närmast efter

avgången från folkskola, stundom med begynnelse i form av extra läsning

under sista läsåret.

I särskilt syfte att minska eller undanröja olägenheterna av den förut

berörda förlängningen av studietiden, hava under remissbehandlingen åt­

skilliga uppslag berörande grundskolans förhållande framkommit. Från

flera håll har sålunda ifrågasatts en sänkning av skolpliktsålderns inträde

ned till sexårsåldern, varigenom en åldersförhöjning vid examinas avläg­

gande skulle förebyggas. I anslutning till vissa uttalanden av skolkommis-

s ionen har man vidare tänkt sig en snabbare genomgång av folkskolan an-

t ingen genom beredande av möjligheter att överhoppa klass eller ock genom

utdifferentiering av en särskild linje för mer studiebegåvade och arbetsdug-

liga lärjungar i folkskolan med uppgift att på kortare tid än den normala

meddela lärjungar den sexåriga folkskolans avslutade kurs. Slutligen må

erinras, att i åtskilliga utlåtanden förslag framställts, avseende att vid en

organisation med 6-årig grundskola undvika skoltidens förlängning genom

förkortande av den högre skolan. Bortsett från det redan förut av mig

omförmälda uppslaget att i samband med en dylik avkortning sänka den

högre skolans bildningsmål, har man ifrågasatt detta syftes uppnående ge­

nom en sexårig lärogång till studentexamen, bl. a. genom att göra

lyceet sexårigt. Mera undantagsvis hava i de avgivna utlåtandena den ut­

vägen övervägts att genom en differentiering av folkskolan i förening med

en omgestaltning av den högre skolan förkorta skoltiden i den senare med

ett år.

Förut har jag i korthet berört skolöverstyrelsens allmänna ståndpunkt till

kommissionsförslaget. Jag går nu att i sammanträngd form lämna en re­

dogörelse för överstyrelsens yttrande i de punkter, som i detta sammanhang

tilldraga sig särskilt intresse.

I fråga om den lämpliga anknytningspunkten mellan folkskola och läro­

verk (Uti. sid. 25 ff.) erinrar överstyrelsen, att den nuvarande ord­

ningen har sin förklaring uteslutande i den historiska utvecklingen och icke

grundar sig på någon som helst undersökning angående rätta ålderstidpunk-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.

77

ten för begynnande av mera omfattande teoretiska studier. När det nu

från många håll av psykologiska grunder ifrågasattes, att uppskjuta över­

gången till den högre skolan ett år, till 10- ä 11-årsåldern, måste man ihåg­

komma — något som också erkänts — att vetenskapen icke fällt ett av­

görande utslag i detta avseende. Ännu så länge rörde man sig därför mera

med antaganden. De påståenden, som framkommit, att arbetet i folkskolan

skulle giva stöd för den ifrågavarande uppfattningen hade icke verkat

övertygande och ej heller blivit genom några mera allmänna iakttagelser

bestyrkta. De gjorda försöken att rent teoretiskt bevisa att 10- å 11-års­

åldern vore den lämpligaste för övergång till mera krävande teoretiska stu­

dier syntes alltså icke kunna jäva den på lång erfarenhet grundade upp­

fattningen, att det i regel vore lättare att bedöma studiebegåvningen hos

ett barn, ju äldre detta vore, och att man därför, då barnet vore 12 å 13

år, med större säkerhet kunde avgöra, huruvida det hade förutsättningar

att med framgång ägna sig åt teoretiska studier, än två år tidigare kunde

ske. Att 12- å 13-årsåldern infölle vid en mycket ömtålig utvecklingsperiod

i barnets liv, särskilt hos flickorna, borde givetvis vid undervisningens an­

ordnande beaktas, men utgjorde intet avgörande skäl mot att barnen vid

denna tidpunkt överginge till en ny skola, utan talade snarare för att en

sådan övergång då borde ske. För ungdom i denna ålder krävdes nämligen

en undervisning med i mycket ett annat innehåll och en annan läggning

än å ett tidigare stadium.

I fortsättningen framhåller överstyrelsen, att de förhållanden, som i Tysk­

land föranlett läroverkets anknytning till folkskolans fjärde klass, icke hade

sin motsvarighet i vårt land. Och i Förenta staterna, där den 8-klassiga folk­

skolan vore grundskola, hade röster höjts för övergångens förläggande efter

sjätte folkskoleklassen.

Icke utan starka skäl borde i den allmänna barndomsskolan införas den

splittring, som den högre skolans anknytning till en av folkskolans lägre

klasser måste medföra. Barndomsåldern bildade dock i stor utsträckning

en enhetlig period i människans utveckling. Folkskolan som barndomsskola

ålåge att meddela en sådan undervisning och uppfostran, som med hänsyn

till allmänt psykologiska och särskilt barnpsykologiska grunder passade för

detta åldersstadium. Men denna uppgift kunde ej bliva hindrande för

henne att tjäna som allmän grundskola. Tvärtom vore det väl så, att

barnen bäst förbereddes för fortsatta studier, om de erhölle en undervis­

ning, som vore avpassad efter deras ståndpunkt och därför verkligen kunde

främja deras utveckling. Något annat varken kunde eller borde den högre

skolan fordra av de lärjungar, som hon finge mottaga. För övrigt hade

folkskolan redan nu den dubbla uppgiften att vara den allmänna barndoms­

skolan och på samma gång utgöra grundval för ungdomsskolan.

Ett starkt skäl till att hos oss den högre skolan anknötos till folkskolans

sjätte klass funne överstyrelsen däri, att de på grund av 1918 års riksdags­

beslut inrättade praktiska ungdomsskolorna byggde på den fullständiga folk­

skolan som grundval. De olika bildningsvägarna, såväl den som ginge

genom fortsättningsskola, lärlingsskola eller yrkesskola, som de, vilka ledde

genom verkstadsskola eller genom högre folkskola — även för de båda

senare kunde yrkesskolan utgöra lämplig fortsättning — hade alla såsom

gemensam utgångspunkt genomgången folkskola. Vid sådant förhållande

läge den tanken nära till hands, att jämväl den skola, som skulle bibringa

fortsatt teoretisk undervisning skulle hava samma utgångspunkt. Översty-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

78

relsen påvisar ock, att såväl den nuvarande anordningen av anknytningen

för den teoretiska studievägen som en anordning med 4-årig grundskola

vore ägnad att göra den teoretiska högre skolan mera lockande. Skulle de

praktiska bildningslinjerna kunna motverka den alls icke önskvärda starka

tillströmningen till de teoretiska bildningslinjerna, vore det av synnerlig

vikt, att utgångspunkten för dessa båda linjer bleve densamma, så att de

unga, då de nått denna punkt, på allvar ställdes inför ett val mellan prak­

tisk verksamhet och teoretiska studier, något som tydligen icke kunde in­

träffa, därest utgångspunkten för de båda bildningslinjerna förlädes till olika

åldersstadier.

Det kunde visserligen sägas, att de praktiska ungdomsskolorna ännu icke

nått den utveckling, man skulle önska. Den jämförelsevis korta tidrymd,

under vilken de existerat, både i stor utsträckning fått bliva en förbere­

delse- och organisationsperiod. Den ekonomiska depressionen hade också

övat ett återhållande inflytande. En förutsättning för att de skulle erhålla

den utveckling, som borde tillkomma dem, vore, att de vid sidan av de

mera teoretiska skolorna finge en sådan ställning, att icke lärjunge tillström­

ningen till dem hämmades. Detta kunde befaras inträffa, om de teoretiska

skolorna erhölle en tidigare utgångspunkt och liksom komme före.

Överstyrelsen uppehåller sig i fortsättningen utförligt vid erfarenheterna

angående den nuvarande anknytningen och erinrar härvid till en början,

att vid den tidigare remissbehandlingen hävdats, att de allmänna lärover­

ken redan med sin nuvarande organisation medgåve studiebegåvade barn

tillfälle att, oavsett vilket samhällslager de tillhörde, bedriva studier av den

art, som för deras anlag och intresse syntes mest lämplig. Under fram­

hållande av att höstterminen 1921 endast omkring 30 procent av lärover­

kens lärjungar såsom obemedlade befriats från terminsavgifter, gör över­

styrelsen gällande, att dessa siffror icke vittnade om någon starkt framträ­

dande demokratisk karaktär hos dessa läroanstalter. Man stode tydligen

inför ett annat urval än efter de befintliga studieförutsättningarna.

Möjligheterna till en tidig övergång till läroverket kunde med fördel till­

godogöras huvudsakligen av dem, som vore bosatta i eller i det närmaste

grannskapet till någon av de 66 städer, där allmänt läroverk funnes. Er­

farenheten hade emellertid visat, att ej ens för städerna anordningen med tidig

övergång till den högre skolan vore i allo fördelaktig. Att åtskilliga starkt

anlitade mellanskolor uppstått även där staten upprättat läroverk, syntes

oförtydbart vittna om ett bestämt behov av just en sådan skoltyp. För­

klaringen till deras uppkomst kunde visst icke sägas ligga däri, att det icke

funnits tillräckligt utrymme inom läroverket å orten. Bristande utrymme i

detta hänseende hade icke förefunnits å alla de nämnda orterna. En under­

sökning angående vilka levnadsställningar föräldrarna till lärjungarna i mel-

lanskolorna tillhörde talade bestämt för att de motsvarade ett förefintligt

socialt behov. I dessa skolor funnes nämligen förhållandevis väsentligt

flera barn till exempelvis arbetare, lägre tjänstemän och hantverkare än i

läroverkens motsvarande klasser. Dessa tre grupper utgjorde i Stockholm

(vårterminen 1923), Norrköping och Malmö (höstterminen 1922) för de kom­

munala mellanskolorna inemot två tredjedelar men för de allmänna läro­

verken blott något över eu fjärdedel av det samlade lärjungeantalet. Det

funnes alltså åtskilliga föräldrar, som icke kunde bestämma sig för att låta

sina barn vid 9 ä 10 års ålder avbryta sin skolgång i folkskolan för att

övergå till högre skola, även om tillfälle därtill förefunnes. Och någon

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116.

79

större förändring härutinnan vore icke att förvänta, om avgörandet upp­

skötes ett år. Svårigheten i förevarande hänseende hade sin naturliga för­

klaringsgrund däri, att det icke vore möjligt för föräldrarna att på ett så

tidigt stadium avgöra, huruvida deras ekonomiska resurser räckte till att

för barnen bekosta daglig skolgång efter avgången från folkskolan eller

huruvida barnen verkligen ägde den för studier erforderliga fallenheten

eller hade tillräcklig lust därför. Att valet i detta hänseende vore betyd­

ligt lättare för dem, som icke behövde fästa så stor vikt vid kostnadssyn­

punkten, ansåges ligga i öppen dag.

Den tidiga anknytningen till folkskolan medförde emellertid enligt över­

styrelsens mening alldeles särskilda svårigheter för studiebegåvade barn från

landsbygden att komma över till de allmänna läroverken. Av ekonomiska

skäl vore det därför synnerligen angeläget, att den studietid, under vilken

barnen vistades borta från hemmet, i möjligaste mån begränsades. Över­

styrelsen betonar i detta sammanhang, att de högre skolorna icke borde

organiseras med tanke blott på de samhällen, dit de på grund av befolk­

ningsförhållandena måste förläggas. Det ojämförligt största antalet av lan­

dets invånare vore bosatt på landsbygden, och det funnes ingen anledning

antaga, att studiebegåvningarna skulle vara mera sällsynta på landsbygden

än i städerna. Överstyrelsen lämnar till närmare belysning av hithörande

förhållanden en del sifferuppgifter av intresse. Av de 13,027 lärjungar som

höstterminen 1923 tillhörde de allmänna läroverkens realskolestadium och

åtnjutit sin föregående undervisning i folkskolan (59,2 procent av samtliga)

hade 92,5 procent intagits i första klassen och blott 7,5 i någon av klas­

serna 2—5. Dessa tal vittnade tydligt om huru hindersam en övergång vore

från folkskolan till en läroverk sklass över den första och utgjorde en på­

taglig illustration till de nyssberörda svårigheterna för landsbygdens ungdom

att komma över till läroverken, om de ville i större utsträckning anlita

hembygdens skola.

Det framginge vidare, att något mer än hälften av lärjungarna övergått

från den klass, som härvidlag skulle vara den normala, nämligen tredje

klassen, samt att något mer än tredjedelen kommit från klass 4. Man

funne också, att ett ej ringa antal av dessa kommit in i läroverkets klass

1 och alltså blivit väsentligt fördröjda i sina studier. Man toge nog icke

miste, om man ginge ut ifrån att dessa lärjungar i regel vore hemma på

landsbygden. Olägenheterna av den för tidiga anknytningspunkten fram­

trädde emellertid ännu tydligare, om man fäste uppmärksamheten vid över­

gången från folkskolan till någon av realskolans klasser över den första.

Med ledning av förhållandena beträffande de lärjungar, som höstterminen

1923 tillhörde de allmänna läroverken — med undantag av läroverket i

Helsingborg — fastslår överstyrelsen, att den mest omfattande övergången

från folkskolan till läroverkets klasser 2—5 skedde från folkskolans sjätte

klass, alltså efter avslutad folkskola. Det vore även iögonenfallande, att

övergången i så ringa utsträckning skett från den klass, som borde anses

som den normala. Så understege t, ex. beträffande övergången till klass 2

i läroverket antalet av dem, som kommit från folkskolans klass 4 antalet

av dem, som övergått från vardera av klasserna 5 eller 6. Man hade all

anledning antaga, att det även i detta fall särskilt vore barn från lands­

bygden, som drabbades av svårigheterna.

Överstyrelsen har också inlåtit sig på eu undersökning av de sannolika

orsakerna till att övergången från folkskolan skett från högre folkskoleklass

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

80

än den tredje. Den talrikast förekommande anledningen i de härutinnan

föreliggande uppgifterna vore »ovisshet om studieanlag», vilken anledning

gällde för mer än fjärdedelen av barnen och egentligen borde ökas med

»övriga anledningar», vilka redovisas med 8,5 procent av samtliga. Över­

styrelsen riktar också uppmärksamheten på, att endast 3,6 procent angivit

bristande utrymme vid läroverket såsom anledning. Denna orsak hade så­

lunda i landet i dess helhet icke den betydelse, som man kanske förmodat.

Uppgifter hade också insamlats angående antalet lärjungar i de allmänna

läroverken med hem utanför läroverksstaden. Höstterminen 1923 voro 4,249

lärjungar å realskolestadiet eller 19,5 procent bosatta utom läroverksstaden.

Av dessa voro* 2,085 inackorderade och 2,164 bodde så nära, att de kunde

resa till och från skolan. Vad som härvidlag särskilt syntes böra bemärkas

vore det jämförelsevis ringa antal, 9,7 procent, som de inackorderade ut­

gjorde. Detta visade, i vilken betydande grad befolkningen å läroverksorten

och i dess grannskap gynnades beträffande tillgången till högre skolunder­

visning, under det att den egentliga landsbygdens befolkning finge stå till­

baka.

Den anförda statistiken bekräftade överstyrelsens uppfattning, att an­

knytningen mellan folkskola och läroverk, sådan denna f. n. vore

ordnad, missgynnade landsbygdens ungdom. Det kunde enligt överstyrelsens

åsikt varken vara riktigt eller lyckligt, om endast omkring 10 procent av

lärjungarna i våra realskolor vore hemma på den egentliga landsbygden. I

en sådan proportion läge icke blott en orättvisa mot landsbygdens befolk­

ning. Den vittnade om ett förhållande, som kunde bliva till men för hela

landet, nämligen om att de, som komme fram till högre skolbildning och

därmed ofta också till ledande ställningar i samhället, i avgjort övervägande

grad vore stadsbor. Detta vore till skada icke blott på det sättet, att många

med de bästa förutsättningar att på framskjutna platser tjäna samhället

bleve utestängda därifrån. Det betydde också, att våra ledande personer i

allmänhet icke ägde den förtrogenhet med landsbygdens särskilda förhållan­

den, vilken endast den kunde äga, som själv växt upp på landet. Särskilt

måste en sådan förtrogenhet vara av största värde för dem, som skulle

verka bland landsbygdens befolkning och främja dess bästa. Ett alltför en­

sidigt gynnande av stadskulturen på landsbygdskulturens bekostnad kunde

icke bliva till båtnad.

Med utgångspunkt i skolkommissionens statistiska undersökningar, konsta­

terar överstyrelsen vidare att de kommunala mellanskolornas talrikaste

huvudgrupp lärjungar utgjordes av dem, vilkas fäder tillhörde den lantbru­

kande befolkningen (lantbrukare, arrendatorer m. fl.). Läsåret 1922—1923

utgjorde denna grupp i mellanskolorna 10,8 procent, i realskolorna 5,6 pro­

cent. Frånräknades de tre storstäderna.. Stockholm, Norrköping och Malmö,

bleve motsvarande tal 12,5 och 6,9. Överstyrelsen knyter till dessa siffror

den erinran, att möjligheterna att anlita de kommunala mellanskolorna tvi-

velsutan skulle bliva större, om skolorna bleve statliga och undervisningen

för lärjungar från andra kommuner ej som nu vore förenad med särskilda av­

gifter. I detta sammanhang (Uti. sid. 37) framhåller överstyrelsen därjämte,

att nämnda förhållanden förklarade, varför lärjungar, såsom en av översty­

relsens statistiska avdelning verkställd undersökning ådagalagt, i stor utsträck­

ning hade sökt sig till statsläroverken, fastän de haft lika lätt eller lättare

att vända sig till en kommunal mellanskola. Härtill bidroge dessutom åt­

skilliga andra omständigheter, den bristfälliga anknytningen mellan mellan-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

81

skolan och gymnasiet, läroverkets »förnämligare» anseende och statliga ställ­

ning. Slutligen riktas mot materialet för sagda undersökning den anmärk­

ningen, att detta avsåge de nu i realskolan varande lärjungarna. På grund

av mellanskolornas snabba tillväxt i antal hade man anledning förmoda, att

för mången, som nu skulle ha lätt att komma till en mellanskola, en sådan

möjlighet icke förelåg, när övergången till realskolan skedde.

Överstyrelsen går så att undersöka frågan om folkskolans bärkraft såsom

grundskola (Uti. sid. 38—43). Överstyrelsen framhåller den starka yttre och

inre utveckling, som folkskolan under senaste tid undergått med resultat,

att folkskoleväsendet inom flertalet skoldistrikt i organisatoriskt hänseende

kunde sägas intaga en ståndpunkt, vilken motsvarade de rimliga krav,

som f. n. kunde ställas på detsamma. Efter en kritisk granskning av

olika hithörande förhållanden sammanfattar överstyrelsen sin ståndpunkt på

följande sätt:

»Att lämna någon bindande garanti för att folkskolan just nu i alla av­

seenden är fullt duglig att i hela sin utsträckning tjäna som grundval för

den högre skolan är givetvis icke möjligt och kan väl knappast begäras.

Men om anspråken begränsas till vad som är rimligt och nödvändigt, torde

det med fullt fog kunna sägas, att vår folkskola för närvarande befinner sig på

en sådan ståndpunkt och i en sådan utveckling, att det icke finnes anledning

att på grund av de brister, som hon i vissa avseenden företer, avstå ifrån

att giva vårt skolväsen en sådan organisation, som ur samhällets synpunkt

är önskvärd, även om denna organisation kommer att innebära, att den sex­

åriga folkskolan skall bliva den allmänna grundläggande skolan. Den upp­

giften får folkskolan icke undandraga sig, och den bör hon även inom rim­

liga gränser kunna fylla. Att folkskolan ännu icke överallt nått den ut­

veckling, som är önskvärd, beror i främsta rummet på att hon icke alltid

från kommunernas och tidigare icke heller från statsmakternas sida fått

röna den omvårdnad, som rätteligen bör tillkomma henne. Härtill har dua­

lismen inom vårt skolväsen i sin mån bidragit. Om folkskolan på ett bättre

sätt inpassas i skolsystemet och därinom erhåller en vidgad uppgift, blir

det uppenbarligen samhällets plikt att så långt som möjligt undanröja de

brister, som kunna stå hindrande för denna uppgifts fyllande. På så sätt

kan folkskolans nya ställning framkalla önskvärda reformer, som kanske

annars icke — åtminstone icke så snart — kommit till stånd.»

Överstyrelsen avhandlar även ganska utförligt spörsmålet om enhetsskole-

reformens återverkan på folkskolan (Uti. sid. 43—48). Därvid erinras om

att i de avgivna utlåtandena stridiga uppfattningar gjort sig gällande, i det

man på vissa håll ansett de väntade följderna övervägande skadliga, på

andra håll menat, att återverkningarna skulle huvudsakligen gå i gynnsam

riktning. Enligt överstyrelsens mening finge man ej överskatta faran av

»trycket» på folkskolan. Från de samhällen, där erfarenhet förelåge, vitt­

nades det, att folkskolan icke lidit av något obehörigt tryck eller att hennes

arbete blivit ensidigt och mekaniserat. Särskilt värdefullt vore, vad som

härutinnan yttrats från Malmö, där man ju både den längsta och mest om­

fattande erfarenheten av en på folkskolans sjätte klass byggd skola med

realskolexamen. Den kommunala folkskoleinspektören i sagda stad, vilken

dock icke anslutit sig till tanken på den sexklassiga folkskolan såsom grund­

skola, betygar, att man icke där försport ett otillbörligt tryck på folkskolan.

Överstyrelsen erinrar ock, att folkskolan numera i allmänhet finge räkna

med, att dess lärjungar överginge till annan läroanstalt.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 101 käft. (Nr Ilo.)

(>

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 116.

82

Otvivelaktigt ansåges dock nu berörda fara bliva verklig, om man till-

mötesginge framkomna krav på en omorganisation av folkskolan med sär­

skild hänsyn till dess uppgift som bottenskola, vare sig man tänkt sig en

allmän omläggning av lärokurserna eller en fördelning av lärjungarna på

olika linjer efter olika begåvning. Överstyrelsen avböjer dylika krav under

framhållande dock, att vid en eventuell revision av folkskolans undervis-

ningsplan, tillbörlig hänsyn borde tagas till den ställning folkskolan kunde

hava erhållit såsom grundskola, i den mån sådant med beaktande av folk­

skolans egentliga uppgift kunde ske. I fråga om särskilt sjunde folkskole-

klassens ställning anser överstyrelsen, att denna sak icke kunde tillmätas

alltför stor betydelse i detta sammanhang. Redan av hänsyn till fortsätt-

ningsskolan vore det påkallat, att göra klassen till eu mera fristående på

praktiska uppgifter inriktad avslutningsklass. Ytterligare erinrar överstyrel­

sen, att en fyraåiug grundskola uti nu förevarande avseende skulle visa sig

ogynnsammare för folkskolan, därigenom att »trycket» skulle komma att

drabba ett stadium i barndomsskolan, där det ej vore lämpligt att lägga för

stor vikt vid meddelande av kunskaper av den art, att de kunde fastställas

genom förhör vid ett prov.

Vad angår de gynnsamma återverkningarna på folkskolan, hävdar över­

styrelsen, att det i stort sett kunde sägas, att folkskolan, om hon verkligen

bleve den allmänna grundskolan och sålunda en folkskola i verklig mening,

därigenom också skulle erhålla bättre omvårdnad av samhället. Den pågå­

ende utvecklingen på området skulle främjas och påskyndas. Åtgärden

skulle därjämte bidraga till att framkalla en starkare samhörighetskänsla

mellan dem, som arbetade inom de olika skolarterna. Den nuvarande isole­

ringen hade nog på sina håll kunnat fresta till liknöjdhet och slapphet.

Därför kunde ett visst tryck uppifrån lända till uppryckning och förbättring.

Slutligen gendriver överstyrelsen det stundom hörda talet om att sympa­

tierna för enhetsskolan skulle betingas av ett »kårintresse». Att folkskolans

lärare med sådan enhällighet omfattat bottenskoleprogrammet sammanhängde

med att de på ett helt annat sätt än andra lärare komme i beröring med

de bredare lagren av vårt folk och mer än de flesta finge en ingående kän­

nedom om folkets barn.

I fortsättningen framhåller överstyrelsen, hurusom bottenskoleprogrammet

i hög grad ägde stöd i den historiska utvecklingen och därigenom erhållit

särskild styrka. Redan den hastiga tillväxt och den starka utbredning, som

de kommunala mellanskolorna hade att uppvisa, talade på sitt sätt för att

dessa skolor motsvarat sin uppgift. Om detta ej varit fallet, skulle de väl

näppeligen nått en så snabb och omfattande utveckling. Klagomål skulle

väl också med styrka framkommit från barnens föräldrar, från dem som i

sin tjänst eller för fortsatt undervisning mottagit lärjungar från dessa sko­

lor, samt från dem, som haft sig tillsynen över desamma anförtrodd. Några

dylika klagomål hade åtminstone icke mera offentligt gjort sig gällande före

den tidpunkt, då det nya förslaget till skolorganisation framkom. Att de

kommunala mellanskolorna lämnade ett gott examensresultat, därom vitt­

nade oförtydbart den utförliga betygsstatistik som skolkommissionen anfört.

I samma riktning talade också de omdömen, som avgivits av överstyrelsens

ombud vid skolornas realskoleexamina, i regel lärare vid de allmänna läro­

verken. I dessa omdömen vitsordades alltfort ända intill senaste tid i det

hela taget enstämmigt, att arbetet vid de kommunala mellanskolorna, så

långt man av examina kunnat döma, givit tillfredsställande resultat.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

83

I samband med diskussionen om skolkommissionens förslag hade emel­

lertid skarpa anmärkningar framkommit mot mellanskolorna. Det hade sagts,

att arbetet bleve allt för forcerat och ledde till överansträngning, att det

uppfostrande momentet finge stå tillbaka, att undervisningen måste lägga

så stor vikt på det rena kunskapsförvärvet och därför bleve mekanisk och

på det hela taget i pedagogiskt hänseende mindre tillfredsställande, att sär­

skilt språkundervisningen erhölle för knapp tid och fördenskull ej kunde

giva grundliga insikter och färdigheter utan mera finge syssla med de gram-

matiska och i allmänhet med de mera formella momenten. Häremot erinrar

överstyrelsen, att det vore givet att mellanskolan hade sina brister och att

anmärkningarna i viss utsträckning vore befogade. Men brister vidlådde i

större eller mindre grad alla skolor. Det kunde emellertid icke vara riktigt,

att för bristernas skull underkänna det förtjänstfulla arbete, som inom ifråga­

varande skolart utföres, eller de goda resultat, som den onekligen hade att

uppvisa. Det verkade ej fullt övertygande, att kritiken nu så plötsligt fram­

förts med sådan iver. För övrigt berodde bristerna säkerligen till väsentlig

del på vissa ogynnsamma förhållanden, som i ej ringa grad kunde undan­

röjas. Överstyrelsen framhåller, hurusom skolornas beroende av ortsbefolk­

ningen haft till följd, att inträdesfordringar och flyttningsbestämmelser icke

alltid tillbörligen upprätthållits. Undervisningen hade till väsentlig del fått

bestridas av unga lärare utan egentlig pedagogisk utbildning. Denna olä­

genhet borde kunna övervinnas, i den mån lärarna erhölle större erfarenhet

och bättre tillgång på pedagogiskt utbildade lärare kunde åstadkommas.

Skolan hade saknat stödet av en särskild undervisningsplan och för denna

skolart lämpade läroböcker. Toges tillräcklig hänsyn till de kunskaper, lär­

jungarna förvärvat i folkskolan och erhölle mellanskolan för benne avpas­

sade lärokurser och läroböcker, ansåges faran för forcering av arbetet och

för överansträngning i väsentlig grad minskad. Vad undervisningen i främ­

mande språk beträffade, kunde det väl ej förnekas, att vissa svårigheter

förelåge på grund av det mindre antalet år, som skolan omfattade. Här

hade man emellertid att hänvisa till de goda resultat, som dock vunnits.

Givetvis kunde samma mått inhämtas på kortare tid, då lärjungarna hade

mera omfattande språklig kunskap att bygga på och hade den större intel­

lektuella mognad, som följde med ett högre åldersstadium. Att de kommu­

nala mellanskolorna kunde giva gott kunskapsresultat även i främmande språk,

vitsordades bl. a. av de erkännsamma uttalanden angående kunskapsnivån

i realskolexamen, som avgivits av vissa såsom ombud vid examen tjänstgö­

rande lärare i främmande språk vid allmänna läroverk. Överstyrelsen sam­

manfattar sin ståndpunkt till frågan om mellanskolans vittnesbörd så, att

om skolan liksom realskolan bleve statsskola, om hennes lärarfråga ordnades

på ett tillfredsställande sätt och hon finge särskilt avpassade lärokurser och

läroböcker, torde därmed hennes nuvarande brister kunna i väsentlig mån

undanröjas. Även om de anmärkningar, som framställts, må äga ett visst

berättigande med hänsyn till de nuvarande förhållandena, syntes de icke

därför böra tillmätas en sådan betydelse, att de skulle utgöra ett avgörande

hinder för att den högre skolan finge bygga på sexklassig folkskola.

Överstyrelsen övergår så att kritiskt granska två huvudinvändningar mot

enhetsskoleprogrammct, den befarade förlängningen av studietiden och far­

hågorna för att bildningsnivån skulle komma att sjunka.

T förstnämnda avseende erinras därom, att meningsutbytet i skolfrågan

i det hela nästan gjorts till en fråga uteslutande om studietidens längd och

Kungl. Maj ds proposition Nr Hd.

84

att detta vore att alltför mycket förenkla problemställningen. Under dis­

kussionen om studietidens förlängning hade det ofta sett ut, som om man

velat påstå, att ett genomförande av den sexklassiga bottenskolan skulle

medföra en allmän förlängning av studietiden med ett år i jämförelse med

nuvarande förhållanden. Kommissionens påstående att för stora grupper

av lärjungar redan nu skolkursen fram till studentexamen omfattade tretton

år kunde icke jävas. Så vore det i allmänhet för dem. som komme från

flickskolorna eller från de kommunala mellanskolorna och vissa enskilda

skolor. Detta förhållande syntes icke förut hava betraktats såsom någon

så stor olägenhet, och några allvarliga anmärkningar däremot hade icke

under den föregående tiden framkommit. Olika omständigheter, såsom se­

nare inträde i realskolan än det beräknade och svårigheten för många lär­

jungar att klass efter klass bliva flyttade, hade gjort, att ej heller i de all­

männa läroverken studietiden bleve så kort som den teoretiskt sett kunde

vara. Den förut anförda statistiken över lärjungarnas övergång från folk­

skolan till läroverken visade, att många av dessa lärjungar till följd av den

nuvarande skolorganisationen bleve mycket försenade. Särskilt gällde detta

dem, som komme från landsbygden. Överstyrelsen ansåge icke möjligt att

med hjälp av statistiken kunna med säkerhet förutsäga, vilken förlängning

av studietiden ett allmänt genomförande av den sexklassiga bottenskolan

skulle medföra. Att förlängningen skulle bliva jämförelsevis ringa, därför

talade emellertid jämväl de senast offentliggjorda statistiska uppgifterna an­

gående realskolexamen år 1922. Enligt dessa ställde sig medelåldern vid

■realskolexamen vid olika slag av läroanstalter på följande sätt: högre all­

männa läroverk 17,0; realskolor för gossar 16,8; statssamskolor, gossar 16,8,

flickor 16,6; kommunala mellanskolor, gossar 16,9, flickor 16,9; privatläro­

verk, gossar 17,2, flickor 17,1. Siffrorna från mellanskolorna talade icke för

att studietiden fram till realskolexamen skulle bliva så väsentligt längre vid

genomförande av enhetsskolesystem. Det varken kunde eller borde emeller­

tid förnekas, att för en del lärjungar en sådan förlängning skulle komma

att inträffa, och detta vore tydligtvis en olägenhet, som ej kunde bortför­

klaras. Dock påpekar överstyrelsen, att anmärkningen att det nämnda för­

hållandet skulle försvåra studiemöjligheterna för verkliga begåvningar från

ekonomiskt sämre ställda befolkningslager, icke vore vägande. Den stora

utsträckning, vari de kommunala mellanskolorna rekryterats från ifrågava­

rande befolkningslager, jävade påståendet, att skolor av denna organisa­

tionstyp skulle hindra mindre bemedlade begåvningar från att komma in

på studiebanan. Och i fråga om landsbygden både tvivelsutan möjligheterna

att behålla barnen hemma under den egentliga barndomstiden och därmed

följande minskning i inackorderingskostnader den avgörande betydelsen.

En skolorganisation med sexklassig folkskola som bottenskola skulle i stort

sett även ekonomiskt i hög grad för de mindre bemedlade klasserna och

för landsbygdsbefolkningen underlätta studievägen.

De ogynnsamma följder, som den sexklassiga grundskolan i vissa fall

skulle komma att medföra, manade dels till varsamhet vid reformens ge­

nomförande, dels till ansträngningar att undanröja nämnda följder. I så­

dant avseende föreslås realskolans avkortning med ett år samt anordnande

av sexåriga lyceer. Särskilt ville emellertid överstyrelsen betona, att de

ifrågavarande olägenheterna icke finge undanskymma de fördelar framförallt

i socialt hänseende, som otvivelaktigt vore att vinna genom den sexklassiga

grundskolan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

85

Gentemot farhågan för att undervisningsnivån genom den sexåriga grund­

skolan skulle komma att sjunka, erinrar överstyrelsen, att sådana klagomål

hade upprepats vid nästan varje förändring av skolorna, och de hade också

riktats mot våra dagars allmänna läroverk, jämförda med gångna tiders.

Bildningsnivån vore icke någonting eu gång för alla bestämt, som kunde

mätas med för alla tider gällande mått. Man hade förut i hög grad gjort

skolbildningen liktydig med ett förråd av vid behov aktuella minneskun-

skaper i en mångfald olika ämnen. Det verkliga bildningsvärdet läge där­

emot i en utvecklad omdömesförmåga samt i förmåga av självständiga

studier och produktivt arbete.

Överstyrelsen ägnar slutligen en granskning åt förslaget om fyraårig

grundskola (Uti. sid. 59—62). Ur både skolorganisatorisk och pedagogisk syn­

punkt kunde allvarliga invändningar göras mot detta. De viktiga samhälle­

liga synpunkterna skulle genom eu dylik anordning icke tillgodoses i någon

avsevärt större mån än f. n. Särskilt borde bemärkas, att den femklassiga

realskola, som inginge i förslaget, vore en ny och hos oss oprövad skolform.

Visserligen kunde det sägas, att inom vissa folkskoleformer i de fyra ne­

dersta klasserna genomginges en mera avrundad kurs än i de tre nedersta.

Förutsättningen för att anordningen i fråga skulle få verklig betydelse vore

emellertid, att realskolan även i praktiken byggde på dessa i folkskolan

genomgångna kurspartier. Erfarenheten gåve dock stöd för den förmodan,

att man allt fortfarande i realskolan ville hava avrundade kurser även

nedåt. Vid sådant förhållande bleve emellertid följden, att de i folkskolan

behandlade kursmomenten komme att fullständigt åter genomgås i realsko­

lan. Skulle i det hela taget samma kurser genomgås i den femklassiga,

som nu i den sexklassiga realskolan, hade den senare givetvis företräde.

Vid jämförelse mellan den fyrklassiga realskolan, byggande på folkskolans

klass 6 och den femklassiga, byggande på klass 4, vore det icke riktigt att

på förhand räkna med en avgjord överlägsenhet för den senare.

Den fyraåriga grundskolan skulle enligt överstyrelsens mening hava ödes­

digra inverkningar på folkskolan, vilken skulle i sina två högsta klasser

mista de verkligt studiebegåvade lärjungarna och bliva i intellektuellt hän­

seende en fattigskola. Ett fullständigt genomförande av denna organisation

skulle ock medföra, att vid valet av den högre skolan föräldrarnas eko­

nomiska och sociala ställning bleve avgörande med den påföljd att folk­

skolan i sina högsta klasser finge även i materiellt hänseende karaktär av

fattigskola.

Överstyrelsen tillbakavisar ytterligare i detta sammanhang de yrkanden,

vilka i anslutning till samma tankegång framställts på eu differentiering i

praktisk riktning av folkskolans högre klasser, såsom skadliga för folksko­

lans mål och utveckling.

Överstyrelsen sysselsätter sig ingående med frågan om de praktiska ut­

bildningslinjernas ställning och utveckling, (Utlåtande sid. 94—115) framförallt

den högre folkskolans ställning i skolsystemet.

Efter en erinran om den högre folkskolans tillstånd och utveckling fram

till 1918, betonar överstyrelsen, att skolan blivit liksom en mellanform mellan

de mera teoretiska skolorna för allmänt medborgerlig bildning och de rena

yrkesundervisningsanstalterna. Den allmänna högre folkskolans huvudupp­

gift vore att meddela allmänt medborgerlig bildning, men dess undervisning

skulle dock erhålla en så praktisk läggning som möjligt med särskild in-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

86

riktning på samhällslivet och arbetslivet. I de yrkesbestämda högre folk­

skolorna bleve tydligen de praktiska momenten särskilt framträdande, men

dessa skolor hade jämväl att tillgodose den allmänt medborgerliga bildningen

och upptoge därför på sin undervisningsplan ämnen av mera allmän karak­

tär. Man hade fördenskull ej velat benämna dem anstalter för yrkesunder­

visning utan i stället låtit dem i likhet med de praktiskt inriktade fortsätt-

ningsskolorna betecknas som yrkesbestämda.

Den yrkesbestämda högre folkskolan vore i sin mån ägnad att motverka,

att de unga i alltför stor utsträckning strömmade till de högre teoretiska

skolorna, och hade att tillmötesgå det ganska allmänna önskemålet, att de, som

slutat folkskolan, måtte erhålla ett något ökat mått av allmänbildning, särskilt

någon kunskap i främmande språk, men riktade på samma gång lärjun­

garnas intresse och tankar mot rent praktiska sysselsättningar. Någon in­

riktning fram mot studentexamen läge däremot icke i hennes undervisning.

Skulle emellertid den högre folkskolan kunna hävda sin ställning vid

sidan av realskolan, vilket överstyrelsen funne synnerligen önskvärt, måste

hennes ställning inom skolsystemet befästas och utvecklas främst därigenom,

att hennes examen finge en mera officiell prägel. Examen från högre folk­

skola ansåges också i flera avseenden kunna tillerkännas samma värde som

examen vid realskolan, därest denna skola gjordes treårig. Sådan examen

syntes också vara väl lämpad såsom förberedelse för fortsatta studier i prak­

tisk riktning. Så syntes den lika väl som realskolexamen böra berättiga

till inträde vid utbildningskurser för anställning i vissa slag av allmän tjänst,

exempelvis vore en skola med handelsundervisning eller med teknisk under­

visning särskilt lämplig såsom förberedelse för fortsatt utbildning för vissa

befattningar inom kommunikationsverken eller tullstaten. Examen vid yrkes-

bestämd högre folkskola lämpade sig icke såsom underlag för vanliga

gymnasialstudier, men sjmtes mycket väl kunna godtagas såsom grundval

för fortsatta studier vid högre anstalter för yrkesundervisning inom det om­

råde, som den ifrågavarande högre folkskolans undervisning särskilt avsåge.

Det ansåges dock självfallet, att även av de lärjungar som komme från

högre folkskola skulle krävas inträdesprövning enligt särskilda grunder.

Jämväl reservanterna inom skolöverstyrelsen hava utförligt sysselsatt sig

med bottenskolefrågan (Utlåtande sid. 173—201).

Efter en redogörelse för den historiska utvecklingen, avsedd att ådaga­

lägga att riksdagen i det föreliggande organisationsspörsmålet stode obunden,

ingå reservanterna i eu kritisk granskning av den för enhetsskolan åvägabragta

motiveringen (Utlåtande sid. 179—197), därvid de under remissbehand­

lingen avgivna utlåtandena i ganska stor utsträckning fått bilda underlaget.

Då sålunda ifrågavarande framställning delvis sammanfaller med vad som

från åtskilliga andra håll anförts, anser jag mig kunna begränsa redogö­

relsen till att företrädesvis omfatta de delar av reservationen som erbjuda

mera nya synpunkter.

-Reservanterna bestrida till en början folkskolans kompetens för den nya

uppgiften såsom bottenskola och underkänna det indirekta bevis för en mot­

satt uppfattning, som den kommunala mellanskolans arbetsresultat fått

lämna. Det erkännes visserligen, att mellanskolan »efter måttet av sin

prestationsförmåga utfört ett duktigt arbete och gjort sig väl förtjänt av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

87

allt det stöd och all den hjälp, som den så väl behöver». Men skolans

starka utveckling ansåges i detta sammanhang icke talande, då den betin­

gades av riksdagens hållning. Tillfälle till val för hemmen mellan real­

skola och mellanskola hade i mycket ringa utsträckning förelegat, men där

sådant funnits, t. ex. vid lika goda möjligheter att komma till de båda

skolorna, hade enligt eu för år 1923 verkställd undersökning realskolan

haft företräde. Dit både nämligen gått 931 lärjungar, medan under samma

förutsättningar 291 gått till den kommunala mellanskolan. För en rätt in­

blick i en skolas värde från undervisningssynpunkt erfordrades kännedom

ej blott om dess resultat utan även om dess arbetssätt. Den kommunala

mellanskolan kunde i regel ej bygga sin undervisning på det för sexbladig

folkskola föreskrivna kunskapsmåttet såsom verkligen inhämtat, utan måste

ägna en avsevärd tid åt repetition av folkskolans lärokurs. Då skolan för­

denskull ofta funne sig ställd inför nödvändigheten att på sina fyra år in­

lära så gott som hela det för en sexklassig realskola föreskrivna kunskaps­

stoffet, måste ock dess arbetsmetod och arbetsintensitet bliva helt olika

realskolans. Arbetet måste starkt forceras, om någon fördjupning i stu­

dierna kunde det ej bliva tal och det funnes ej heller för begåvade elever

någon möjlighet att ägna sig åt studier utanför skolkursen. Mest tryc­

kande, i ail synnerhet för flickorna, vore arbetsbelastningen, som understun­

dom rent av närmade sig bristningsgränsen. Över realskolans arbete vilade

eu prägel av lugn strävan, över mellanskolans åter ett starkt mått av ner­

vöst jäkt. Kommissionen hade icke kunnat undgå att till viss grad beakta

detta förhållande och sökte råda bot därför genom att i sitt skolsystem av­

lasta vissa kursdelar från realskolan på bottenskolan, eller tänkte sig för­

bättrade metoder, friluftsliv o. s. v. såsom motvikt. Det ändamålslösa i det

första av dessa tilltänkta medel, behövde ej betonas. Och ingå metodiska

förbättringar kunde ersätta två års förlust av språkundervisningen, vars

rätta anordnande vore en av realskolans viktigaste angelägenheter. Reser­

vanterna hävda bestämt, att den rätta åldern för den grundläggande under­

visningen i främmande levande språk vore 9—10 års åldern.

Det vore emellertid ej endast arbetsbelastningen i mellanskolan, som

väckte reservanternas starka betänkligheter mot denna skolform i dess nu­

varande gestaltning, även svårigheten att åstadkomma en rationell arbets­

fördelning lärarna emellan framträdde skarpt. Särskilt bekymmersam bleve

givetvis de sex övningsämnenas ställning, men icke mindre betänkligheter

mötte åtgärden att på en så sviktande grund bygga upp ett latingym­

nasium.

Reservanterna erinra ytterligare om att från mellanskolorna gjort sig för­

märkt en stark önskan, att erhålla ytterligare ett år till sitt förfogande. Då

reservanterna på grund av sin kännedom om skolorna i fråga kommit till

den övertygelsen, att de allt framgent hade en bestämd uppgift att fylla

och samvetsgrant strävat att motsvara de vid dem knutna förväntningarna,

skulle reservanterna under förevarande förhållanden finna det ansvarslöst

att neka dem sitt stöd i deras befogade krav på lyckligare arbetsbetingelser.

Då emellertid tidsförhållandena knappast redan nu medgåve mera genom­

gripande förbättring av den kommunala mellanskolans byggnad, inskränkte

sig reservanterna att föreslå, att vid ett antal kommunala mellanskolor vid

sidan av den normala organisationen försök anställdes att genom upprät­

tande av eu på 4-årig folkskola byggd 5-årig studielinje lätta arbetsbördan.

Frågan om mellanskolans lämplighet såsom grundläggning för gymnasiet

Kungl. Maj:ts proposition Nr Hd.

88

ansåge reservanterna tills vidare outredd och påyrkade därför, att vid något

större läroverks gymnasium försöksvis upprättades en för lärjungar från

kommunal mellanskola avsedd parallellavdelning för att bereda dessa till­

fälle att under samma förutsättningar som läroverkets övriga lärjungar

avlägga studentexamen.

Reservanterna lämna i fortsättningen en kritik av skolkommissionens

granskning av parallellskolesystemet och framhålla bl. a. att användningen

av uttrycken »parallella barndomsskolor», »parallellskolesystem» och dylik! för

att beteckna förhållandet mellan folkskolan och läroverkets högre klasser vore

så till vida oriktig, att man blott toge sikte på den rent yttre omständigheten, att

ungdom av delvis samma ålder (9—12 år) undervisades i dessa båda skolor,

men bortsåge från olikheten i fråga om undervisningens mål och läroinne-

hållets omfattning. Den möjligheten vore icke helt och hållet utesluten,

att en något senare anknytning av de båda skolorna än den nuva­

rande läte sig förena med fyllandet av bådas syften, men denna fråga

hade så stor räckvidd samt krävde en så omfattande utredning av olika

hithörande förhållanden, att den borde göras till föremål för en särskild

undersökning, vilken reservanterna endast kunde förbereda genom att tillse

huruvida från allmän undervisningssynpunkt omständigheter gåves, som

talade för en dylik förändring av det bestående skolsystemet.

Dessförinnan ville emelltid reservanterna lämna en närmare redogörelse

för det nu rådande förhållandet mellan folkskola, mellanskola och läroverk.

Genom kommissionsförslaget stode intet av djupare betydelse att vinna,

men mycket av beprövat värde ginge förlorat. Tyngst vägde den ofrånkom­

liga förlängningen av studietiden, vilken i väsentliga avseenden försvårade

fattiga barns framkomst på lärdomsvägen. Och genom de uppdrivna ford­

ringarna för tillträde till den högre skolan hade landsbygdens barn fått sin

ställning försämrad och bleve i vissa delar av vårt land så gott som ute­

stängda från tidigare möjligheter till fortsatt utbildning. I detta samman­

hang betonas ock, att genom den ifrågasatta förändringen av skolformen endast

ett litet mindretal lärjungar komme i åtnjutande av den från vissa håll fram­

hållna fördelen, att barnen finge längre stanna i sina hem. Det ojämförligt stör­

sta antalet av mellanskolans lärjungar bodde, enligt verkställda undersök­

ningar, i hemmet och endast 9 procent vore hänvisade till inackordering i

främmande hem. Vid läroverken vore motsvarande siffra 9,7 procent. Skill­

naden mellan läroverket och mellanskolan i detta avseende vore således

mycket ringa. Om grundskolan i stället vore G årig och läroverkets två

lägsta klasser bortskurna, skulle endast ett ytterst ringa antal lärjungar, som

för närvarande bodde borta, under denna del av skoltiden få vara kvar i

hemmet.

Vad i övrigt ur social synpunkt anförts till förmån för bottenskoletanken

ansåges på grund av de genomgripande förändriugarna på olika områden

hava förlorat mycket av sin forna räckvidd.

Reservanterna uppehålla sig därefter vid de av överstyrelsen anförda sta­

tistiska uppgifterna rörande den försenade övergången av lärjungar från

folkskola till läroverk och understryka särskilt, dels att ekonomiska skäl ej

i större omfattning verkat fördröjande, dels att okunnighet om lämplig över­

gångstid vore ett hinder för barnens framkomst.

Beträffande anknytningen mellan folkskola och realskola (Uti. sid. 198—201)

erinra reservanterna, att läroverken i alla tider ägt ett utpräglat demokra­

tiskt kynne samt att ett organiskt sammanhang redan nu rådde mellan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

89

folkskola och läroverk och att vägen dem emellan kunde ytterligare jämnas.

Det erkännes sålunda att svårigheter förefunnes för en ur avslutad folkskola

utgående studiebegåvad lärjunge att vinna inträde i eu mot hans åldersut-

veckling svarande klass i läroverket. Något argument för 6-klassig botten­

skola utgjorde emellertid icke hänvisningen på denna brist i nuvarande or­

ganisation. Lika litet fog hade kommissionens huvudskäl för anknytningens

förläggande till genomgången 6-klassig folkskola: anlagens framträdande vid

sagda tidpunkt. Den begynnande övergångsåldern vore den mest olyckligt

valda tiden för bedömande av barnens anlagsriktning. Och för yrkesval

vore 12- eller 13-åringen alltför outvecklad. Det kunde dock icke förnekas,

att 10—11-årsåldern från nu anförda synpunkt vore gynnsammare än den

nu stadgade 9—1 O-årsåldern. I själva folkskolans organisation funnes vissa

moment, som obetingat talade för denna åtgärd. Iakttagelser från folk-

skolehåll pekade ävenledes i den riktningen, att inträdesprov efter fjärde

skolårets slut komme att ge tillförlitligare resultat än de nuvarande. Ur

allmän undervisningssynpunkt ansåges därför mycket vara att vinna genom

en något senare anknytning än den nuvarande. Men då en förlängning

av skoltiden borde vara helt och hållet utesluten, måste en 4-årig botten­

skola få till konsekvens den nuvarande 6-åriga realskolans förkortning till

5-årig. Enligt reservanternas mening kunde med visst fog sägas, att folkskole­

väsendet numera nått den utveckling, som av 1899 års läroverkskommitté

förutsatts som villkor för bottenskolans förlängning till fyraårig. Jämförel­

sen mellan folkskolans och läroverkens undervisningsplaner gåve på grund

av läroinnehållets olika omfattning visserligen icke i detta avseende något

säkert utslag, men lämnade dock den möjligheten öppen, att eu övergång

från folkskolans fjärde klass till läroverkets nuvarande andra klass icke be­

hövde medföra större svårigheter. Emellertid krävdes för ett definitivt av­

görande mera omfattande undersökningar, än som av reservanterna kunnat

verkställas. Spörsmålet upptages därför bland de frågor, som borde bliva

föremål för ytterligare utredning.

Slutligen hava reservanterna jämväl ingått på en utförlig granskning av de

av skolkommissionen meddelade kostnadsberäkningarna (Utlåtande sid. 201-

214). Då emellertid alla hithörande förhållanden sedermera gjorts till före­

mål för förnyade utredningar från skolöverstyrelsens sida, i vilka även vissa

av reservanterna deltagit, saknar jag här anledning att närmare inlåta mig

på de uti berörda avdelning av reservationen framställda åsikterna.

Under uttalande av huvudsaklig anslutning till skolöverstyrelsens utlåtande

har avdelningschefen undervisningsrådet N. Fredriksson avgivit ett särskilt

yttrande, vilket angives »ej i allt» böra uppfattas som en reservation utan

mera såsom en komplettering till överstyrelsens utlåtande, vilket jämväl av

Fredriksson biträtts (Utlåtande sid. 321—338).

Beträffande nu förevarande spörsmål avser Fredrikssons yttrande ett häv­

dande av nödvändigheten att med anlitande av olika medel begränsa möj­

ligheterna till högre teoretisk undervisning till den omfattning som sam­

hällets behov och intresse gjorde önskvärd och lämplig.

I fråga om anknytningen mellan folkskola och läroverk håller Fredriks­

son särskilt före, att anordningen med gemensamma anknytningspunkter

för de olika utbildningslinjerna på vissa åldersstadier, alltså vid avgången

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

90

från folkskolan respektive realskolan, skulle medföra betydande fördelar

med hänsyn till valet av levnadsbana. Emellertid måste härvid ofrånkom­

ligt fordras och förutsättas bl. a., att de praktiska utbildningslinjerna

bliva så omhuldade och så utvecklade, att de kunde erbjuda tillräckliga

utbildningsmöjligheter på ett så vitt möjligt tillfredsställande sätt.

I sitt redan förut berörda underdåniga utlåtande över skolkommissionens

betänkande lämnar generaldirektör Bergqvist en redogörelse för våra olika

skolformer (Våra skolor sid. 15—134). Med hänsyn till den betydelse, som

erfarenheterna rörande den kommunala mellanskolans verksamhet äga för

bedömandet av nu förevarande spörsmål, torde jag till en början böra

i korthet erinra om Bergqvists värdesättning av sagda skolform (sid. 49 ff.).

Beträffande den kommunala mellanskolans nuvarande svagheter, fastslår

Bergqvist, att skolans lärare »f. n. i ganska stor utsträckning brista i

pedagogisk utbildning». Vårterminen 1923 hade nämligen icke mer än

22 procent av samtliga lärare genomgått provår. Till följd härav sak­

nades önskvärd kännedom om arbetet i de allmänna läroverken. En annan

brist vore att lärarna, ehuru skolans arbete även krävde ett bestämt hän­

synstagande till folkskolans kurser, i regel saknade förtrogenhet med folk­

skolan. Endast 14 procent av lärarna i fråga hade avlagt folkskollärar-

exarnen. Jämväl hade det inneburit en kännbar olägenhet, att rektorerna

nödvändigtvis måst tagas inom den jämförelsevis begränsade kretsen av

vederbörande skolas egna ordinarie ämneslärare.

Vidare gällde, att lärjungeurvalet vid mellanskolan ingalunda alltid präg­

lats av den noggranna sovring, som varit önskvärd och avsedd. Det förhölle

ingalunda så, som i ett auktoritativt utlåtande över skolkommissionens

förslag generellt påstås, att lärjungematerialet vore bättre i mellanskolor än

i realskolor. Tvärtom gåve erfarenheten bestämt stöd för den åsikten, att

åtskilliga skolor ej tillämpat gällande inträdesfordringar och att därför lärjunge-

materialet vore synnerligen ojämnt.

^ Saknaden av en enhetlig undervisningsplan vore mycket kännbar,

lillbörlig hänsyn hade icke alltid tagits till själva den grundval, på

vilken mellanskolan skulle bygga: genomgången lärokurs i folkskolan.

I alltför hög grad hade undervisningen kommit att bliva bunden vid

den lärokurs och den plan för undervisningens meddelande, som varit

gällande för den sexåriga realskolan. Undervisningen hade därjämte ofördel-

aktigt påverkats av den fullständiga bristen på för mellanskolans speciella

förhållanden avpassad lärobokslitteratur. På många platser hade skolorna

också nödgats arbeta under otillfredsställande materiella resurser.

T tterligare framhåller Bergqvist, att den kommunala mellanskolan mot­

svarat ett förhandenvarande starkt samhällsbehov, något som fått ett talande

uttryck genom den rika utveckling, som skolan på få år vunnit. I första

rummet hade denna skolform tillgodosett »de bredare samhällslagrens samt

landsbygdens och de mindre samhällenas bildningsbehov». Mellanskolornas

examensresultet hade år efter år erkänts i det hela tillfredsställande, och

detta vare sig man till grund för omdömet lagt statistiska uppgifter eller de i

inånga fall synnerligen fördelaktiga yttranden, som avgivits av ombuden i

realskolexamen, i regel valda ur läroverkslärarnas krets. På striden om

^ ärdet av skolkommissionens statistiska utredningar på förevarande område,

säger sig Bergqvist ej vilja närmare ingå, »då huvudsaken, nämligen att

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

91

examensresultatet vid mellanskolorna visat sig tillfredsställande, synes mig

framstå såsom bestämt konstaterad». Om mellanskolans arbete i övrigt uttalar

Bergqvist (sid. 59) bl. a. följande:

»Av egen personlig erfarenhet — jag har följt den kommunala mellan-

skolan allt sedan dess tillkomst och under årens lopp besökt en mycket

stor del av de kommunala mellanskolorna —, måste jag vitsorda, att jag

i de flesta fall kunnat konstatera ett i betraktande av ovan angivna svag­

heter hos skolan anmärkningsvärt gott arbete, ett arbete, som i mångt och

mycket väl kunnat uthärda en jämförelse med arbetet i realskolan.»

Vad angår klagomålen från mellanskolans eget håll över ett alltför for­

cerat och allt för jäktigt och därför även allt för ansträngande arbete, fram­

håller Bergqvist, att det funnes anledning att med en viss försiktighet mottaga

åtskilliga av de mindre fördelaktiga omdömen om skolornas arbete, som

förelåge från skolornas egen sida. En skolas arbete, både dettas vardagliga

förlopp och dess resultat, berodde i främsta rummet icke av skolans yttre

eller inre organisation utan av de lärarkrafter och det lärjungematerial, över

vilka skolan förfogade. Nu kunde man väl svårligen av lärarna själva be­

gära ett fullt objektivt bedömande av den inverkan, som de för mellan-

skolan gällande mindre stränga kraven i fråga om lärarkompetens och de

lägre avlöningsförmånerna kunnat utöva på urvalet av lärarkrafter och där­

med givetvis också på skolornas arbete. Man kunde icke begära ett objek­

tivt besked om vilken inverkan skolornas arbete kunnat röna därav, att

många av skolornas lärare saknat önskvärd kännedom både om realskolan

—- den skola, vars arbetsresultat skolat vinnas — och folkskolan — den

skola på vars arbetsresultat mellanskolan haft att bygga. Det vore för visso

mer än märkvärdigt, ifall icke här lätteligen en omedveten orsaksförskjut-

ning kunnat äga rum hos de omdömesavgivande lärarna. Att man vid sko­

lorna själva icke saknat känsla härför, framginge också av ett yttrande från

Hjo kommunala mellanskola.

Och vad lärjungematerialet beträffade, stode många av de kommunala

mellanskolorna under ett tryck av lokala önskemål, som tvingade skolorna

till en alltför stor medgörlighet i fråga om lärjungarnas intagning och

flyttning. Det vore lätt förklarligt, att en skola, som icke såge sig kunna

undkomma ett dylikt trj»ck, trodde sig i en förändrad organisation kunna

vänta en utväg att undgå de ofördelaktiga följderna av det sämre lärjunge­

materialet.

Att konstitutiva brister vidlåda arbetet i den kommunala mellanskolan,

erkänner Bergqvist, liksom att arbetet där behövde omläggas, för att ej

bliva allt för jäktigt och dess resultat för ytligt. Bergqvist tillfogar emellertid

följande, som torde vara förtjänt att särskilt uppmärksammas (sid. 61).

»Att eu skolform, som ända från sin tillkomst lidit av vissa pedagogiska

svagheter, som på grund av ekonomiska svårigheter ofta arbetat under ogynn­

samma yttre omständigheter och som därtill tilldelats pionjärens roll att ofta

under en högspänd konkurrens bana väg för något nytt, icke kunnat för­

värva samma lugn, stadga och fasthet i sitt arbete som en skolform, vilken

i likhet med det allmänna läroverket bygger på en tlerhundraårig traditions

grund, är icke ägnat att väcka förundran. Tvärtom måste det efter mitt

förmenande anses såsom mycket anmärkningsvärt, att skolformen kunnat

nå så goda och tillfredsställande resultat som den gjort. Och man är enligt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

92

min bestämda mening berättigad att på detta förhållande bygga den för­

väntan, att eu sådan skolorganisation — om den i fråga om lärare, läro­

böcker och övriga undervisningsmedel utrustas i likhet med de allmänna

läroverken, om den beträffande undervisningsplan och arbetssätt utvecklas

efter rationella grunder samt slutligen om dess lärjungematerial hålles uppe

på vederbörlig nivå — skall kunna utveckla sig så, att den i framtiden

tillvinner sig en allt betydelsefullare ställning och uppgift särskilt för till­

godoseende av de bredare befolkningslagrens och landsbygdens växande

bildningsbehov. Det är också uppenbart, att de allmänna förutsättningarna

för en dylik skolforms verksamhet måste bliva starkare, i samma mån som

de senaste årens genomgripande reformer på folkskolans område hunnit visa

sina verkningar. Att skolformen skulle, såsom man från vissa håll velat

göra gällande, redan nu kunna anses utprovad och därvid befunnen alltför

undermålig för att vidare äga anspråk på existens eller tillgodoseende från

det allmännas sida, måste jag på grund av vad jag nu sagt beteckna såsom

ett bestämt misstag.»

Aven i ett annat av de grundläggande spörsmål, som i detta samman­

hang föreligga till övervägande, nämligen frågan om folkskolans kompetens

såsom bottenskola, avger Bergqvist ett bestämt omdöme (sid. 78—82).

Gentemot de olika invändningar, som i detta avseende framkommit, be­

tonar Bergqvist, att det mål vår folkskola genom sin nu gällande under­

visningsplan fått sig föresatt, måste, om det eftersträvades genom rätt av­

vägda kurser och under användande av ett rationellt arbetssätt erfarenhets­

mässigt kunna betecknas såsom fullt tillfredsställande ur synpunkten av folk­

skolans bärkraft gentemot realskolan. Vidare vittnade erfarenheten, att studie-

begåvade lärjungar, som genomginge våra bättre folkskoleformer, A- och

B-formen, också i regel uppnådde det föresätta målet och sålunda besutte

en allmän bildning, som satte dem i stånd att tillgodogöra sig undervis­

ningen i den högre skolan. Dessa omdömen byggdes dels på personlig er­

farenhet, dels på talrika vittnesbörd av personer, som väl kände både vår

folkskola och våra högre skolor. Beträffande den motsatta uppfattning, som

från andra håll kommit till uttryck, och särskilt de ofördelaktiga vittnes­

börd, som härrörde från vissa kommunala mellanskolor, framhåller Bergqvist,

att dessas kraft avsevärt försvagades därav, att åtskilliga av dessa skolor

hade ett lärjungematerial som till stor del (ända till 40 procent och därut­

över) icke genomgått fullständig folkskola. Betecknande i detta avseende

vore, att den av de kommunala mellanskolorna, som ansett sig kunna av­

giva det allra ogynnsammaste omdömet, ja, som enhälligt uttalade, att folk­

skolan icke ens i fråga om sin A-typ vore mogen att tjäna som förskola

för fyraårig realskola, hade ett lärjungematerial, av vilket icke mindre än

43,4 procent kommit från andra folkskoleklasser än den sjätte. Från andra

mellanskolor, vilkas lärjungar så gott som samtliga genomgått fullständig

folkskola, mötte man kraftiga, på mångårig erfarenhet byggda försäkringar,

att det icke blott vore möjligt att grunda en fyrklassig realskola på folk­

skolans sjätte klass utan även att denna organisation visat sig lämplig.

Till slut framhåller Bergqvist, att folkskolan givetvis icke nått och aldrig

kunde nå en sådan ståndpunkt, att varje studiebegåvad lärjunge med av­

gångsbetyg från skolan tillika vore i stånd att utan något som helst mellan­

lägg av kunskaper övergå till och mottaga undervisning i den högre skolan.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

93

Men folkskolan komme en sådan ståndpunkt närmare, ju mer utvecklingen

fortskrede. Och så långt hade skolan redan nått, att antalet lärjungar som

vore i besittning av en allmän bildning, vilken satte dem i stånd att, utan

eller efter en föga krävande mellanläsning, tillgodogöra sig undervisningen

i den högre skolan, för närvarande vore så stort, att ur denna synpunkt

den sexklassiga grundskolan väl läte sig försvara som eu huvudform i vårt

skolsystem.

Sambandet mellan de olika skolformerna inom skolsystemet avhandlas av

Bergqvist med ganska stor utförlighet (sid. 242—291). Tre krav framställas

härvid såsom grundläggande. Anknytningen mellan folkskolan å ena sidan

och de högre teoretiska och praktiska skolformerna å den andra måste

ordnas så, att icke dessa senare komme att ’gå i vägen för varandra’, eller

med andra ord, att den ena av dessa skolformer icke berövade den andra

de lärjungar, som den bort kunna räkna på. Sammanbindningen mellan de

olika skolformerna borde vidare ske på en punkt, där det för skolan bleve

möjligt att med någon större grad av tillförlitlighet bedöma de ungas_ per­

sonliga utrustning och intresseriktning och följaktligen att träffa ett så på­

litligt val av bildningslinje som möjligt. Hade man sålunda sörjt för att de

olika vägarna på rätt sätt kommunicerade med varandra, gällde det slut­

ligen att se till, att konkurrensen om dem stode öppen för alla. Anknyt­

ningspunkten mellan folkskolan och de högre skolformerna borde därför

ordnas så, att övergången till den högre skolan i ekonomiskt avseende bleve

möjligast fördelaktig för alla hem. För obemedlade hem och framför allt för

sådana hem, som måste sända sina barn till en på annan plats belägen

skola, vore det givetvis av största vikt, att barnen kunde så länge som

möjligt stanna hemma. Denna förmån vore icke blott av ekonomisk natur

utan även ur uppfostringssynpunkt av största betydelse. Till sist erinrar

Bergqvist om vikten av att samorganisationen medgåve, att »kulturnivån

upprätthålles och att icke genom densamma de högre skolorna komme att

verka förryckande eller hämmande på de lägre skolformernas arbete».

Den granskning, som Bergqvist, med ledning av de angivna synpunkterna

till en början ägnar den nuvarande treåriga grundskolan, resulterar i, »att

en dylik organisationstyp trots de obestridliga pedagogiska fördelar den

medför, dock genom det hinder den lägger i vägen för eu ur social syn­

punkt nöjaktig samorganisation av våra skolor, genom de svårigheter den

vållar en stor mängd av hemmen samt genom de misstag i fråga om de

ungas anlag och läggning, vartill den kan föranleda, medför så avsevärda

olägenheter, att vårt statliga skolväsen bör under lämpliga former lösas ur

sin nuvarande absoluta bundenhet vid den treåriga grundskolan».

Den sexåriga grundskolan såsom allmän organisationstyp finner Bergqvist

väl ägnad att främja eu rationell fördelning av samhällets bildningsmöjlig-

heter. Den förläde valet av studiedifferentiering till en ålder, då enligt en

hos oss gammal erfarenhet gjorde sig förmärkt en större andlig mognad,

utmärkt därigenom att individens anlag och läggning med större bestämd­

het gåve sig tillkänna, samtidigt som hans förmåga av verksamhet på egen

band framträdde. Den sexklassiga grundskolan erbjöde den ojämförligt

största kontingenten av våra folkskolors lärjungar, landsbygdens barn, den

betydelsefulla förmånen att under en stor del av sin barndomstid få stanna

under hemmens vård. Den medförde vidare såväl för hemmen pa lands­

bygden som för mindre burgna hem i städerna avsevärda ekonomiska lätt­

nader och öppnade därigenom i många fall möjligheter till fortsatta studier,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

94

vilka eljest icke skulle hava varit för handen. Lärjungarna kunde ock

möjligast länge sammanhållas i en och samma undervisningsavdelning, var­

igenom möjliggjordes en för barnens kunskapstillägnelse och personlighets-

bildning hälsosam ekonomisering med tid och kraft, på samma gång eu

säkrare grund lades för omdömena om de ungas anlag och läggning.

För utvecklingen av eu sund medborgaranda vore det av betydelse, att den

sexåriga grundskolan beredde tillfälle till en längre tids Barnuppfostran för

barnen. Slutligen talade till förmån för nämnda organisation att vi redan

ägde ganska omfattande erfarenheter om möjligheten att på den sexåriga

folkskolans grund bygga upp en lämplig form för mellanstadiets teoretiska

skolor.

Bergqvist framhåller emellertid tillika vissa omständigheter, som manade

till varsamhet, då det gällde att avgöra »på vad sätt och i vilken utsträck­

ning» reformen borde genomföras (sid. 284—285). I detta avseende fram­

håller han bl. a., hurusom den sexåriga grundskolan, införd i systemet som

grundval för en sjuårig högre skola, gör den normala studietiden ett år

längre än vad fallet är med den nuvarande statliga organisationen. Man

borde därför söka finna tid och tillfälle att utprova utvägar att undvika en

dylik förlängning. Genomfördes den sexåriga grundskolan i större omfatt-

ning på sådana orter, dar de fackliga utbildningsanstalterna ännu icke nått

en tillräckligt stark utveckling eller deras betydelse av allmänheten ännu ej

i önskvärd mån insetts, förelåge faran, att tilloppet till de teoretiska utbild-

ningsvägarna skulle taga dimensioner, som kunde bliva hinderliga för eu

sund reglering av de ungas levnadsbanor. Ännu vore de erfarenheter,

vilka stode oss till buds för bedömande av den fyrklassiga realskolans för­

måga att bära upp gymnasiet, begränsade. Vi förfogade ej heller ännu

över ett nog mångsidigt erfarenhetsmaterial i fråga om den inverkan ett

skolsystem med sexårig grundskola kunde komma att utöva på arbetet i

folkskolan. Vår nuvarande folkskola vore stadd i eu stark yttre och inre

utveckling.. .Det vore av. vikt för det pågående nydaningsarbetet, att detta

finge i möjligaste mån fortgå utan störande organisatoriska ingrepp. Ge­

nomfördes reformen i .en utsträckning, som icke motsvarade folkskolans nu­

varande förmåga att inträda som grundskola eller som medförde en alltför

kännbar förlängning av studietiden, förelåge faran, att privata klassbeto-

nade skolor kunde i en osund utsträckning uppkomma.

Eu motsvarande granskning av föreliggande förslag om fyraårig grund­

skola gåve vid handen, att såväl sexårssystemet som det nuvarande treårs-

systemet vore att föredraga framför fyraårssystemet, Och detta såväl med

hänsyn till folkskolan som med tanke på de praktiska skolorna och real­

skolan. Det vore därför enligt Bergqvists mening icke tillrådligt att nu

upphöja typen till generell organisationsform för våra högre skolor. Då

emellertid förslaget i fråga vunnit stor anslutning bland skolkommissionens

kritiker, förelåge givetvis starka skäl att anordna försök med detsamma.

Sådana försök borde lämpligast anställas vid några större realskolor inom

olika delar av landet, framförallt om därvid samtliga de ifrågasatta grund-

skoleformerna parallellt kunde bliva föremål för prövning.

Då det gällde att avlägsna de mera framträdande bristerna och förbereda

och successivt genomföra åtgärder, som åsyftade en mer omfattande om­

gestaltning av undervisningsväsendet, påyrkar Bergqvist, att först och främst

på varje ort, där högre ungdomsskola funnes, anordningar borde vidtagas,

som möjliggjorde en omedelbar övergång till denna från folkskolans sjätte

Kungl. May.ts proposition Nr 11G.

95

klass. I detta syfte borde de kommunala mellanskolorna såsom fyrklassiga

realskolor inorganiseras i skolsystemet i det hela på sätt skolkommissionen

föreslagit. De skolor, som icke omedelbart kunde förstatligas, borde kon­

solideras genom ett vidgat statsinflytande.

På orter där flera allmänna läroverk funnes, syntes allt efter förevarande

behov flera eller färre av läroanstalterna eller, där så kunde finnas lämp­

ligt, flera eller färre parallellinjer lämpas efter treårig, respektive sexårig-

grundskola. Funnes å ort blott ett läroverk, men ägde detta mer än en

parallellinje, syntes allt efter föreliggande omständigheter de olika linjerna

böra lämpas efter treårig — respektive sexårig grundskola. Omfattade läro­

verket endast en linje, borde det bero på prövning i varje särskilt fall,

under vilka organisationsformer förbindelsen mellan grundskolan och den

högre skolan lämpligen kunde äga rum; antingen kunde den nuvarande

organisationen bibehållas och förses på kommunens bekostnad med lämplig

anslutningsanordning till folkskolans sjätte klass, eller kunde läroverket för­

vandlas till en statlig fyraklassig realskola, med rätt för kommunen att på

egen bekostnad därmed förbinda anslutningsanordning till treårig grundskola.

I enlighet med de direktiv, som av departementschefen meddelats för de

skolsakkunnigas utredningsarbeten hava de sakkunniga ägnat särskild upp­

märksamhet åt frågan om folkskolans bärkraft. (Utredning sid. 27—50.)

De sakkunniga säga sig genom egna undersökningar rörande de höstter­

minen 1924 i de kommunala mellanskolorna intagna lärjungarna hade fun­

nit bekräftade de uppfattningar rörande folkskolans duglighet såsom grund­

skola, vilka från ledande folkskolehåll i allmänhet gjorts gällande, särskilt

i fråga om folkskolans B 1- och B 2-former. Den ingående granskningen

giver de sakkunniga anledning till bl. a. följande uttalande:

»Såsom av den föregående framställningen torde framgå, ställer det sig

utomordentligt svårt att besvara frågan om folkskolans bärkraft mer för­

behållslöst vare sig i den ena eller den andra riktningen. A ena sidan torde

ett obetingat garanterande av den 6-åriga folkskolans bärkraft som grund­

skola icke gärna kunna ur det verkliga sakläget motiveras. Skolöverstyrel­

sens majoritet har icke uttalat sig^ i förbehållslöst gynnsam riktning, gene­

raldirektör Bergqvist icke heller. Å andra sidan synes det de sakkunniga vara

långt ifrån klart, att de framkomna vittnesbörden om folkskolans närvarande

ståndpunkt hava den allmänna och avgörande räckvidd, att de motivera ett

underkännande av den nuvarande 6-åriga folkskolans bärkraftsom grundskola.»

I fortsättningen uppehålla sig de sakkunniga vid frågan om den 6-åriga

grundskolan med särskild hänsyn till folkskolans självständiga mål, och

syntes de sakkunniga icke tillräcklig anledning förefinnas att ur nämnda

synpunkt principiellt jäva den 6-åriga folkskolans lämplighet såsom grund­

skola. Beträffande farhågorna för den högre skolans skadliga tryck på folk­

skolans undervisning, framhålla de sakkunniga, att dylika farhågor icke

kunde frånkännas allt berättigande men hävda, att ett sådant tryck icke med

nödvändighet behövde göra sig gällande. Men härför krävdes särskilt å

sådana orter, där riskerna vore mer påtagliga, vissa förutsättningar: en

lämplig anordning av inträdesprövningarna samt ett målmedvetet och ratio­

nellt tillrättalagt undervisningsarbete i folkskolan. »Äro dessa iörutsättnin-

gar för handen, synes icke föreligga anledning att bestrida möjligheten för

folkskolan att fylla sin uppgift som grundskola utan att i arbetets allmänna

gång och metodiska inriktning frånfalla sin egentliga uppgift.»

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Skol-

sakkunniga.

konkret och fyllig framställning av ämnet. För de främmande språken

bleve den 4 ånga realskolan icke fördelaktig.

Vad beträffade åldersförhållandena ide kommunala mellanskolorna, visade

sig lärjungarna i dessa skolor visserligen i regel vara något äldre än i de

allmänna läroverkens motsvarande klasser, men väsentligen yngre än de från

organisatoriska synpunkter kunde förmodas skola vara. Efter att hava er­

inrat om de omständigheter, som sannolikt medverkade härtill, framhålla de

sakkunniga, att efter deras mening de sänkande faktorerna i mellanskolan

icke skulle i alldeles samma grad komma att göra sig gällande, därest den

4-åriga realskolan finge samma ställning i skolsystemet som den 6-åriga nu hade.

De sakkunniga uppehålla sig också vid frågan om arbetet och arbets­

resultatet i mellanskolorna och anföra i detta avseende bl. a.:

»Det är av det anförda uppenbart, att de kommunala mellanskolorna i

flera hänseenden arbeta under förhållanden, som måste menligt inverka på

arbetsresultatet, och att de av sina lärjungar måste kräva ett mera ansträn­

gande arbetstempo, än realskolorna behöva kräva av sina. Om detta sakförhål­

lande bör konstateras, så bör det emellertid icke överdrivas. Att det särskilt

framträtt för och framhållits av mellanskolornas lärare är helt naturligt, hän­

visade som de varit att i tävlan med de gynnsammare ställda allmänna

läroverken söka nå dessas arbetsresultat. Den särskilda examenskontroll,

som lagts på mellanskolorna och som icke har motsvarighet vid realskolor­

na, har i vissa hänseenden haft sin nytta, men den har ock utgjort ett i

någon mån enerverande moment och väsentligt bidragit till att inrikta

arbetet på examensprestanda.» I fråga om arbetsbelastningen erinras där­

om, att mellanskolan näppeligen skulle erhållit en så stor och hastig

utbredning, om skolan fått rykte om sig att vara en för barnen skadlig

läroanstalt.

Klart vore emellertid, framhålla de sakkunniga sammanfattningsvis, att

även om mellanskolan förstatligades och jämväl i övrigt erhölle gynnsam­

mare villkor för sin verksamhet, den dock icke skulle kunna befrias från

de olägenheter, som tillhörde den 4-åriga realskolan som sådan och vore

grundade i dess organisatoriska förutsättningar. »Att systemet 6 + 4 är en

i pedagogiskt avseende fullt användbar och i åtskilliga hänseenden fördel­

aktig organisation torde icke kunna bestridas.» Men i jämförelse med den

6-åriga realskolan vore den 4-åriga en i viss mån sammanträngd och till

följd därav forcerad skolform. Sin motivering ägde systemet 6 + 4 i de

skäl, som motiverade den 6-åriga grundskolan, och sin väsentliga olägenhet

hade det däri, att det innebure en förlängning av studietiden.

I fråga om systemet 4 + 5 uttala de sakkunniga, att en fullt säker upp­

fattning om detsamma näppeligen kunde vinnas annat än på den praktiska

erfarenhetens väg. Med ledning av dels folkskolans undervisningsplan, dels

uppgjorda förslag till undervisningsplan för 5-årig realskola, hava de sak­

kunniga, så långt möjligt varit, sökt bilda sig ett omdöme i frågan, varvid

de betona, att den 5-åriga realskolan måste i jämförelse med den 6-åriga

bliva en i vissa avseenden sammanträngd skolform, krävande ett mera for­

cerat arbetstempo än det i den nuvarande realskolan förekommande. Det

syntes vidare sannolikt, att en sänkning av genomsnittsåldrarna i realskolan

skulle föranledas av grundskolestadiets utsträckning till 4-årigt, något som

från en annan sida sett icke vore gynnsamt för det mera forcerade arbetet

i skolan.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 saml. 101 höft. (Nr Hd.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr Hd.

97

7

98

Att den 5-åriga realskolan i och för sig skulle vara en lika fördelaktig

skolform som den 6-åriga», fortsätta de sakkunniga, »har heller icke blivit

påstått av dem, som förordat dess införande i skolorganisationen. Det sega

motstånd, som i den gamla striden om första klassens indragning restes

från läroverkens sida mot den åsyftade avkortningen av det allmänna läro­

verket, motiverades med att villkoren för läroverkets arbete därigenom

skulle försämras och dess arbetsresultat försvagas. Om man på samma

håll nu synes benägen för tanken på grundskolestadiets utsträckning till

4-årigt och realskolans därmed följande förkortning till 5-årig, torde detta

bero på bottenskolefrågans ändrade läge och på ett med folkskolans fort­

gående utveckling ökat förtroende till hennes prestationsförmåga.»

De sakkunniga inlåta sig därefter på en jämförande värdesättning av de

tre systemen ur skilda synpunkter, vilken granskning sammanfattas på föl­

jande sätt: ’

»Med den reservation, som ligger i en erinran om att den 5-åriga real­

skolan ännu icke blivit praktiskt prövad inom vårt skolväsen, torde man

över huvud taget kunna säga om både den 5-åriga och den 4-åriga skolan,

att de, om de ock, särskilt med hänsyn till undervisningen i främmande

språk, måste anses den 6-åriga underlägsna, likväl äro i pedagogiskt avse­

seende fullt användbara skolformer. I organisatoriskt avseende har systemet

6 + 4, såsom förut framhållits, sin motivering i de skäl, som motivera den

sexåriga grundskolan, och sin olägenhet i den förlängda studietiden. Den

organisatoriska betydelsen av systemet 4+5 kan sägas ligga däri, att det

innebär en utsträckning av grundskolestadiet utöver det nuvarande treåriga

utan att medföra förlängning av studievägen till realexamen, något som

näppeligen synes möjligt, om grundskolestadiet utsträcktes ytterligare. Dess

värde i förhållande till systemet 3 + 6 blir till det huvudsakliga beroende

av den betydelse, som tillmätes grundskolestadiets förlängning.»

Till sist avhandlas den under remissbehandlingen från flera håll förordade

anordningen, att bygga det högre skolväsendet dels på 6-årigt, dels på kor­

tare grundskolestadium, att alltså samtidigt använda två organisationssystem.

I detta avseende betona de sakkunniga, att på orter, där en dylik organi­

sation tillämpades, borde antalet parallellavdelningar, tillhörande den längre

eller den kortare realskolelinjen, i stort sett avvägas i ungefärlig proportion

till det normala antalet godkända inträdessökande till vardera linjen.

Vidkommande förut berörda övergångsanordningar, erinra de sakkunniga,

att dessa ha en uppgift att fylla endast under förutsättning, att den högre

skolan, vare sig å en enskild ort eller i allmänhet uteslutande byggde på

kortare grundskola. De sakkunniga framlägga en plan för s. k. övergångs­

klass från folkskolans klass 6 till realskolans klass 4, och rikta uppmärk­

samheten på den nödvändiga hoppressningen av kurserna i vissa ämnen.

På den grund komme arbetet att i grundlighet och soliditet i vissa hän­

seenden stå tillbaka för den parallellt löpande realskolans arbete. I fråga

om de likaledes förut omnämnda övergångskurser, varom förslag vid remiss­

behandlingen framställts, uttala de sakkunniga, att desamma, hur de än i

detalj tillrättalädes, bleve behäftade med bestämda pedagogiska olägenheter.

De komme alltid att med hänsyn till resultaten erbjuda de risker, som ett

skolaibete under forcerade och extraordinära förhållanden i allmänhet er-

bjöde.

I fråga om dylika anordningar syntes böra gälla, att det företrädesvis

borde bliva beroende på vederbörande kommuners initiativ och beredvillig-

Kungl. Maj ds proposition Nr 116.

99

het att bestrida kostnaderna, huruvida sådana av den ena eller andra typen

borde komma till stånd. Härigenom vunnes garanti för att anordningen

vore motiverad av känt och erkänt behov.

Den för ett allsidigt bedömande av spörsmålet om anknytningen mellan

folkskola och läroverk betydelsefulla frågan om de praktiska utbildnings­

linjernas förhållande till de teoretiska har, i överensstämmelse med de med­

delade riktlinjerna, av de sakkunniga ägnats särskild uppmärksamhet (Ut­

redning sid. 370—387, Kap. XIII Praktiska utbildningslinjer), i vad det

gäller den högre folkskolans ställning.

De sakkunniga uttala, att man vid skolväsendets organisation borde söka

på allt sätt undvika sådant, som kunde åstadkomma en för stark tillström­

ning till de teoretiska studiebanorna. I detta syfte borde de praktiska ut­

bildningslinjerna sättas i stånd att med framgång upptaga tävlan med de

bildningslinjer, som mera, avsåge teoretiska studier. Vad speciellt den högre

folkskolan angår, understryka de sakkunniga att den yrkesbestämda skol­

formen visat en ständigt fortgående utveckling, från 15 skolor med 1,743

lärjungar läsåret 1919—1920 till 21 skolor med 3,927 lärjungar läsåret 1923

—1924.

De sakkunniga ingå också i prövning av det framkomna uppslaget att

vid de högre folkskolorna införa en särskild avgångsprövning, praktisk real-

examen och anföra olika skäl för en sådan anordning. Jämväl hava de

sakkunniga övervägt förslaget, att ändra namnet högre folkskola till prak­

tisk realskola, en åtgärd beträffande vilken skäl anföras både för och emot.

Därest en praktisk realexamen komme till stånd, borde den närmast till­

komma yrkesbestämd högre folkskola med tre årsklasser ovanpå sexklassig

folkskola. De sakkunniga uttala sig tillika om möjligheterna att anknyta

praktiska linjer till realskolorna samt om den praktiska realexamens be­

tydelse.

En av de sakkunniga, skolföreståndarinnan Thyra Kullgren, har emeller­

tid i ett särskilt yttrande gjort gällande, att det icke vore nödvändigt att

avslutning av realskola och högre folkskola skedde genom kontrollerad av­

gångsexamen.

Spörsmålet om den sexåriga grundskolan och skoltidens längd hava de

sakkunniga upptagit till ingående prövning (Utredning sid. 388-—434).

Efter en erinran om motsvarande förhållanden i några främmande län­

der, belysa de sakkunniga frågan ur statistisk synpunkt och komma därvid

till det resultatet, »att den genomsnittliga förlängningen av skoltiden vid över­

gång från nuvarande skolsystem till det av skolkommissionen förordade icke

komme att belöpa sig till ett helt år utan ligga ett stycke därunder samt

att denna genomsnittliga förlängning sannolikt komme att bliva större i

fråga om avläggande av studentexamen än i fråga om avläggande av

realskolexamen. Huru stor den faktiska genomsnittliga förlängningen exakt

komme att bliva, bleve beroende på eu hel del förhållanden, vilka icke till

sin beskaffenhet och sina verkningar låta sig med större säkerhet förutbe-

räknas. Det faktum, att det statistiska medeltalet för förlängningen komme

att ligga ett stycke under ett helt år, rubbar emellertid givetvis icke det

ofrånkomliga faktum, att lärjunge, som i normal ordning passerar den

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

Departe­

mentschefen.

Allmänna

utgångs­

punkter.

föreslagna skolorganisationens klassföljd, får en skoltid, som är ett år längre,

än vad nuvarande läroverksorganisation förutsätter som den normala.»

Med ledning av de siffror, som av reservanterna i skolöverstyrelsen an­

förts till belysning av de nuvarande övergångsförhållandena, beräkna de

sakkunniga, att den av skolkommissionen föreslagna organisationen för de

till läroverket från folkskolan kommande lärjungarna skulle förlänga skol­

tiden med minst ett år för 55,6 procent, förkorta densamma med minst ett

år för 8,5 procent och bliva utan inflytande på studietiden för 36,4 procent.

Med hänsyn till att de nu från privatskolor eller efter föregående privat­

undervisning kommande lärjungarna normalt vinna inträde efter 3 år, an-

såges emellertid den förstnämnda gruppen i verkligheten bliva större, om

hänsyn toges till samtliga lärjungar.

De sakkunniga framhålla vidare, att den genomsnittliga åldersskillnaden

mellan skolsystem med 4- och 6-årig grundskola bleve större än vid nu

berörda jämförelse mellan skolsystem med 3- och 6-årig grundskola.

I fortsättningen gå de sakkunniga att pröva olika åtgärder, som vid re­

missbehandlingen föreslagits i syfte att undvika förlängning av studietiden.

Härvid avhandlas dels frågan om tidigare inträdande av skolpliktsåldern,

dels frågan om snabbare genomgång av folkskolan. I avseende på den

högre skolans omfattning diskutera de sakkunniga möjligheterna av förkor­

tad högre skola på såväl odifferentierad som differentierad grundskola. De

sakkunniga anse sig böra fastslå, att en 6-årig högre skola ovanom 6-årig

odifferentierad folkskola icke f. n. läte sig genomföra såsom generellt till-

lämpad organisation, utan att den högre skolans bildningsmål sänktes. Detta

omdöme synes främst gälla organisationer med 3-årig realskola och 3-årigt

gymnasium samt med 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium, byggt på

realskolans tredje klass. Däremot ansåges ett 6-årigt lyceum under särskilt

gynnsamma förhållanden kunna anlitas för avkortande av studievägen fram

till studentexamen.

Spörsmålet om förkortad högre skola på differentierad folkskola har gjorts

till föremål för ingående undersökning från de sakkunnigas sida under be­

aktande av i utlandet gjorda erfarenheter eller förefintliga strävanden. Dessa

överväganden resultera däri, att någon generell lösning av enhetsskolepro-

blemet med differentierad folkskola som grundval f. n. icke i vårt land kan

ifrågasättas. De sakkunniga anse dock goda skäl tala för att »perspektivet

hålles öppet även åt detta håll», och förorda därför, att möjlighet beredes

att å orter, som härför prövades lämpliga, försöksvis tillämpa en skolorga­

nisation med nu ifrågasatt eller likartad karaktär.

Då jag nu går att närmare angiva min ställning till frågan om anknyt­

ningen mellan folkskola och läroverk i den framtida organisationen, synes

mig icke någon tvekan kunna råda därom, att det allmänna läget med

styrka anvisar ett fullföljande av den väg, som genom 1909 års riks­

dags beslut angående inrättande av kommunala mellanskolor beträddes

eller med andra ord, att de högre teoretiska skolorna böra i vidgad ut­

sträckning anknytas till folkskolans sjätte klass. Det är samma väg, som

följts vid genomförandet av 1918 års betydelsefulla nyordning av de prak­

tiska ungdomsskolorna, då dessa konsekvent anknötos till genomgången

obligatorisk folkskola.

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

101

Denna ståndpunkt erhåller ett mycket

starkt

stöd i de samhälleliga hänsyn,

som jag redan i början av mitt anförande korteligen berört.

För det nutida samhället måste det stå som en bjudande plikt att tillse,

att social ställning och ekonomiska villkor icke få vara avgörande för de

ungas framkomst i livet, Här som annorstädes böra de individuella för­

utsättningarna enbart få bliva bestämmande. Att i verklighetens värld detta

mål svårligen låter sig helt uppnå, har jag redan funnit anledning fram­

hålla. Men detta oaktat får samhället icke lämna några ansträngningar

osparda för att befrämja målets möjligast fullständiga förverkligande.

Under det meningsutbyte, som uppstått kring skolkommissionens förslag,

har man också kunnat konstatera, att delade uppfattningar i detta avseende

egentligen icke framträtt. Visserligen hava understundom tvivel kommit

till synes, huruvida de organisatoriska anordningarna i nu förevarande av­

seende vore av så stor betydelse. Man har hänvisat till att den nuvaran­

de läroverksorganisationen icke kunde frånkännas eu ganska demokratisk

prägel, i det att läroverken vore tillgängliga för såväl rika som fattiga.

Att våra läroverk för närvarande så tillvida kunna sägas hava en demokratisk

prägel, att de äro tillgängliga för lärjungar från skilda samhällslager, lärer icke

kunna bestridas. Men det kan å andra sidan icke heller förnekas att det återstår

mvcket, innan det med fog kan påstås, att dessa läroanstalter äro i lika grad

tillgängliga för barn ur olika miljö. En föreliggande undersökning rörande

lärjungarnas vid de allmänna läroverken fördelning efter fädernas yrken

höstterminen 1915 är i detta hänseende upplysande nog. Den utvisar, att

t, ex. den ojämförligt största gruppen yrkesutövare i det svenska samhället,

arbetsförmän, typografer, montörer, åkare, vaktmästare, arbetare, vilken inne­

fattar (enligt folkräkningen 1910) ungefär 1,100,000 manliga yrkesutövare av

det till nära 1,700,000 uppgående totalantalet, i de allmänna läroverken repre­

senterades av allenast 2 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. Man inhämtar

vidare, att den näst nu sagda grupp mångtaligaste, innefattande lantbru­

kare, arrendatorer, mejerister, trädgårdsmästare, alltså landsbygdsbefolknin­

gens huvudmassa, utgörande nära 285,000 yrkesutövare, var företrädd med

5 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. En annan jämväl ganska talrik grupp,

innefattande utövare av en del hantverksmässiga yrken till ett antal av un­

gefär 60,000, nådde siffran 27 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. En helt

annan bild erhåller man, då man går till de socialt mera högt stående eller

ekonomiskt mera välbärgade grupperna. Den lilla gruppen »läkare, apote­

kare, veterinärer och tandläkare», inneslutande ej fullt 4,000 yrkesutövare,

uppvisar det högsta antalet, 188 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. Ej långt

efter komma andra grupper, inneslutande intellektuella yrkesutövare, uni­

versitets- och läroverkslärare, med 174 och präster med 177 lärjungar på

1,000 yrkesutövare, samt industriidkare, fabrikörer med 154 lärjungar på

1,000 yrkesutövare.

Ännu mera utpräglade framträda här berörda förhållanden i de högre

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

Samhälls-

rättvisans

krav.

102

flickskolorna, beträffande vilka skolkommissionen i Betänkande III sid. 184

—185 offentliggjort en motsvarande undersökning på grundvalen av de

höstterminen 1918 i klasserna 3—8 närvarande lärjungarna. Även här är

arbetargruppen svagast företrädd med den anmärkningsvärt låga siffran av

0,6 lärjunge på 1,000 yrkesutövare. För jordbrukargruppen är motsvarande

siffra 2, för de hantverksmässiga yrkena finner man siffran 9, för läkar-

gruppen 114, vilken sistnämnda även vid dessa skolor utgör den högsta fö­

rekommande.

De nu angivna siffrorna äro visserligen hämtade ur uppgifter, som ligga

ett tiotal år tillbaka i tiden, men mycket talar för att förhållandena under

mellantiden icke undergått någon väsentlig förändring.

I varje fall tyda de på en — ur social synpunkt sedd — betydande brist

i den nuvarande organisationen. Och det råder intet tvivel, att den bristen

är att söka i den olämpliga anknytningen mellan läroverket och folkskolan.

De som förvärvat någon mera omfattande erfarenhet om de lärjungar, vilka

erhålla sin grundläggande utbildning i folkskolan, hava alltjämt kunnat vits­

orda, att mången för fortsatta studier väl lämpad gosse eller flicka vid folk-

skolekursens slut skulle önskat fullfölja sina studier och att föräldrarna i

talrika fall skulle velat och kunnat bringa det ekonomiska offer, som här­

för varit erforderligt. Vägen har emellertid varit stängd, såtillvida att veder­

börande varit hänvisad antingen att taga plats bland väsentligt yngre kam­

rater i en lägre klass än åldersutvecklingen gjort rimlig eller ock att genom

en mödosam och dyrbar enskild undervisning komplettera sin utbildning.

Nu skall det måhända invändas, att i dessa här åsyftade fall vederbörande

genom att fortsätta i folkskolan uraktlåtit att utnyttja förefintliga möjlighe­

ter. Saken är dock ingalunda så enkel. När det gäller de befolkningslager,

inom vilka barnens utbildning på den teoretiska studiebanan icke är själv­

klar, vare sig begåvning och anlag anvisa denna väg eller icke, är ett dy­

likt steg förbundet med allvarliga överväganden. Man önskar först och

främst någorlunda visshet, att den unge verkligen besitter förutsättningar

att med framgång beträda den ifrågavarande vägen, och den vissheten an­

ser man sig i regeln icke äga, förrän anlagsriktningen mera klart fram­

trätt. I detta avseende lämnar 9—10-årsåldern, enligt erfarenhetens vittnes­

börd, i ett stort antal fall icke tillfredsställande vägledning. Det är i regeln

först när folkskolekursen avslutats, som man i de under densamma uppnådda

resultaten finner en fastare grund för sina överväganden. Och vidare önskar

man förklarligt nog någorlunda trygghet för att de ekonomiska förutsätt­

ningarna skola vara för handen, detta i desto högre grad ju större uppoff­

ringarna äro. För de flesta föräldrar i vårt land vilar över de ekonomiska

villkoren en så stor osäkerhet, att det över huvud icke är möjligt att träffa

några säkrare ekonomiska dispositioner för den period av sex år, som ligger

emellan en lärjunges inträde i ett läroverk och hans realskolexamen. På

dessa håll blir alltså kravet, att den kostsamma studieperioden må i möjli-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

103

gaste mån förkortas. För en annan, även den en mycket mångtalig med-

borgargrupp, vilkens dagliga liv förflyter på avstånd från de orter, dit läro­

verk äro förlagda, komma till nu antydda vanskligheter ytterligare de, som

sammanhänga med att barnen i 9—10-årsåldern skola lämna hemmet och

inackorderas i främmande hem.

Jag vågar i de nyss anförda siffrorna se en bekräftelse på riktigheten av

de synpunkter, vilka på erfarenhetens grundval anlagts av socialt inställda

människor. Och jag anser att vissa av de upplysningar, som framkommit i

skolöverstyrelsens och generaldirektör Bergqvists utlåtanden i avgörande

punkter komplettera bilden. Enligt en av skolöverstyrelsen höstterminen

1923 verkställ enquéte vid de allmänna läroverken hava över 43 procent av

de lärjungar, vilka från folkskolan vinna inträde i läroverkets första klass,

övergått icke från tredje folkskoleklassen, såsom normalt förutsättes, utan

från fjärde eller följande klasser och sålunda blivit ett eller flera år för­

dröjda i sina studier. Och alldeles likartade förhållanden hava påvisats i

fråga om inträdet i realskolans följande klasser. Även då det gäller orsa­

kerna till den fördröjda övergången, torde man kunna säga, att materialet

pekar i just den riktning, i vilken de erfarenhetsmässiga övervägandena

gått. Det har visserligen från reservanterna inom skolöverstyrelsen framhål­

lits, att anledningen »ekonomiska skäl» i så relativt få fall redovisats så­

som orsak till förseningen. I detta avseende hyser jag den uppfattningen,

att en på lärjungarnas utsago grundad uppgift svårligen kan på denna

punkt bliva rättvisande. »Det är av lätt insedda skäl motbjudande för så­

väl föräldrar som barn att lägga fram sin ekonomiska svaghet inför offent­

ligheten», yttrar skolöverstyrelsen, såsom mig synes, med mycket fog. Att

också hänsynen till kamraterna i skolan här spelar in, torde man kunna

taga för givet.

Även i ett annat hänseende har skolöverstyrelsen bidragit att ställa de

berörda förhållandena i ny belysning. Jag åsyftar det faktum, att å real-

skolestadiet vid de allmänna läroverken höstterminen 1923 icke 1'unnos flera

än 4,249 lärjungar eller 19,5 procent av samtliga, vilka voro bosatta utom

läroverksstaden, och att av dessa endast 2,085 eller 9,7 procent av samtliga

voro inackorderade. Detta sakförhållande talar sitt omisstydbara språk om

de avsevärda svårigheter, som under nuvarande omständigheter föreligga för

föräldrar på den egentliga landsbygden att mäkta övervinna de ekonomiska

och organisatoriska hindren, när det gäller att bereda sina barn högre skol­

undervisning i läroverken.

För stora befolkningslager inom städerna, företrädesvis utgörande de ekono­

miskt svagast situerade, liksom för landsbygdens befolkning över huvud äro de

nuvarande allmänna läroverken otvivelaktigt allt för svårtillgängliga. Såsom jag

redan nämnt, har man säkerligen att söka huvudorsaken härtill i det sätt,

varpå förbindelsen mellan den grundläggande skolan och läroverket är an­

ordnad. En ytterligare bekräftelse på riktigheten av detta antagande erbjuda

Kun tgl. Maj:ts proposition Nr 116.

104

numera även de kommunala mellanskolorna. De många sådana skolor, som

nu äro i verksamhet, äro nämligen, som bekant, anknutna till folkskolans

sjätte klass. Generaldirektör Bergqvist har i sitt utlåtande upptagit denna

angelägenhet till närmare dryftande och jämväl meddelat en sammanställ­

ning av lärjungarnas fördelning efter deras fäders yrken vid såväl allmänna

läroverk som kommunala mellanskolor (Våra skolor sid. 56—57). Uppgifterna

avse klasserna 1—6 av läroverket och klasserna 1—4 av kommunala mel-

lanskolan samt hänföra sig till höstterminen 1922 och beträffande kommu­

nala mellanskolan i Stockholm till vårterminen 1923. I detta sammanhang

knyter sig givetvis ett särskilt intresse till den procentiska fördelningen av

lärjungarna vid läroanstalter av olika organisatorisk typ. Man finner nu, att

lärjungar utgångna ur arbetarhem vid läroverken utgöra 8,6 procent av

samtliga, men vid mellanskolorna 19,4 procent. Även av barn med fäder ur

de hantverksmässiga yrkena uppvisa mellanskolorna ett relativt starkare in­

slag 11,4 procent mot läroverkens 7,2 procent. En påfallande karaktärsskill-

nad hos de båda skolformerna möter man vidare beträffande lärjungar, vil­

kas fäder tillhöra gruppen lantbrukare, arrendatorer m. fl. Av dessa redovi­

sas i mellanskolorna 10,8 procent, i läroverken 5,6 procent. Begränsar man

jämförelsen till storstäderna, Stockholm, Malmö och Norrköping, framstår i

fråga om arbetarbarnen skillnaden mellan läroverkens och mellanskolans

rekryteringsområde än mer påtaglig; siffrorna utgöra respektive 8,9 procent

och 33,2 procent. Beträffande landsbygdsbarnens stora huvudgrupp gäller,

att, om de nämnda städernas läroverk och mellanskolor uteslutas, siffrorna

bliva 6,9 procent och 12,5 procent. Relativt sett är sålunda inom storstä­

derna inslaget av barn ur arbetarhem nära fyra gånger starkare i mel­

lanskolan än i läroverket, medan i mellanskolorna lärjungar utgångna från

den jordbruksidkande befolkningen äro relativt ungefär dubbelt så talrika

som i läroverken. Att icke sistnämnda proportion ställer sig än gynnsam­

mare för mellanskolorna kan möjligen, på sätt skolöverstyrelsen antvtt, sam­

manhänga med dessa skolors kommunala karaktär, varigenom tillträdet för

lärjungar från den kringliggande nejden blir begränsat och ofta förbundet

med väsentligt ökade lärjungeavgifter.

Det senast anförda synes mig icke gärna kunna givas någon annan inne­

börd, än att verkligheten infriat de förväntningar, som ställts på den kom­

munala mellanskolans förmåga att tillgodose bildningsbehovet inom de sam­

hällsgrupper, vilka erfarenhetsmässigt missgynnas av den nuvarande läro­

verksorganisationen. Och jag anser mig därmed också hava erhållit ett vik­

tigt stöd för att den sexåriga grundskolan visat sig möjliggöra en socialt

sett långt vidsträcktare rekrytering än den treåriga. De farhågor, som

under remissbehandlingen kommit till uttryck, att den teoretiskt för­

längda studietiden vid en enhetsskoleorganisation skulle försämra, i stället

för förbättra utbildningsmöjligheterna för barn ur ekonomiskt mindre lyek-

Kungl. May.ts -proposition Nr 116.

ligt lottade hem i stad och på landsbygd, torde alltså på goda skäl kunna

avvisas såsom ogrundade.

Framstår sålunda läroverkets anknytning till folkskolans sjätte klass såsom

ur social rättfärdighetssynpunkt starkt motiverad, påkallar emellertid spörs­

målet om samma anknytnings lämplighet ur psylcologisk-pedagogisk syn­

punkt ytterligare uppmärksamhet.

Därom hava betydande meningsskiljaktigheter yppat sig. En starkt bi­

dragande orsak till att så stora divergenser kunnat uppstå, vill jag för min

del se däri, att den psykologiska forskningen, såsom också en av dess re­

presentanter i vårt land under diskussionen framhållit, trots livliga ansträng­

ningar ännu icke lyckats skapa erforderliga hållpunkter för frågans besva­

rande. I brist på en fast grund att stå på, nödgas man anlita den egna

och allmänna erfarenheten. Och det ligger vid sådant förhållande i öppen

dag, att de subjektiva omdömena kunna utfalla ganska olika, så mycket

mera, som betydande individuella växlingar i nu berörda avseende otvivel­

aktigt göra sig märkbara.

Det må vara riktigt som det blivit sagt, att man i vissa fall redan då en

lärjunge befinner sig i 9—10-årsåldem kan med någorlunda tillförlitlighet

avgöra, huruvida utsikt till framgång förefinnes, därest den teoretiska stu­

dievägen väljes. Enligt eu ganska samstämmig erfarenhet gäller detta dock

ingalunda om det stora flertalet. Riskerna att vid ett till nämnda tidiga

tidpunkt förlagt val taga miste, måste därför bliva väsentligen större, än

om valet kan ske senare. Betydelsen härav synes mig avsevärt ökad, sedan

i våra dagar framgången i den praktiska verksamheten blivit allt mera be­

roende av ordnad skolmässig yrkesutbildning. I en gången tid gällde som

bekant, att den som icke lämpade sig för studier, snart hänvisades att söka

sin verksamhet på det praktiska livets olika områden. De många, som kopp­

lats in på studiebanan utan erforderliga förutsättningar, växlades alltså ur

spåret och fingo i stort sett taga sig fram bäst de kunde. Inför en ny tids

skärpta krav, påkallar det praktiska livet i lika hög grad som »de lärda

yrkena», sin bestämda grundliga förberedelse, något som också från det

allmännas sida i växande utsträckning erkänts och beaktats. I långt vidare

mening än tidigare gäller det alltså numera för de unga, att de ställas i

valet mellan de båda stora huvudvägarna inom bildningsväsendet, och upp­

giften att välja blir vid sådant förhållande både allvarligare och svårare än

förr. Under dessa omständigheter och då den nuvarande anknytningspunk­

ten, vilken, såsom skolöverstyrelsen framhållit, tillkommit utan närmare

undersökning, erfarenhetsmässigt måste karakteriseras såsom mindre lycklig,

är jag för min del i likhet med åtskilliga, som yttrat sig över detta spörs­

mål, benägen att anse ett ytterligare uppskov till 12—13-årsåldern ur här

berörda synpunkt såsom starkt påkallat. Jämväl de skolsakkunniga hava

funnit sagda ålder böra tillerkännas något företräde vid anlagsriktningens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

105

106

bedömande, även om oenighet anses råda »om den mer eller mindre avgö­

rande betydelsen av detta företräde».

Under remissbehandlingen av skolkommissionens förslag har det erinrats,

att nu ifrågavarande åldersstadium utgör eu särskilt för flickorna mycket

ömtålig utvecklingsperiod. Detta förhållande påkallar givetvis den allra

största uppmärksamhet och kräver uppenbarligen i vissa avseenden —

i fråga om både yttre anordningar och arbetets inre läggning — särskild

varsamhet. Men de hittills vunna erfarenheterna, och dessa äro dess bättre

ej så få, synas-dock bestämt giva vid handen, att den av mig föreslagna

anknytningen mellan läroverk och folkskola även för flickornas vidkommande

väl låter sig genomföra.

Ett ytterligare skäl för anordnande av anknytning mellan läroverk och

folkskola vid tidpunkten för den obligatoriska folkskolekursens slut är att

hämta från förhållandet mellan våra teoretiska och praktiska ungdomssko­

lor, sådant detta utgestaltats enligt beslut av 1918 års lagtima riksdag.

Skolöverstyrelsen har på ett övertygande sätt klargjort de betydande olä­

genheter ur många olika synpunkter, som skulle vara förbundna med en

organisation, där de teoretiska och praktiska studievägarna avgrenades vid

skilda stadier av folkskolan. Detta gäller såväl om man tager sikte på folk­

skolans egna förhållanden som ock, om bedömandet försiggår från de prak­

tiska skolornas horisont. Icke minst inför det från många håll påtalade för­

hållandet, att tillströmningen till de lärda yrkena i vårt land är väsentligt

större än som av förefintliga behov motiveras, synes det mig vara av syn­

nerlig vikt att intet underlåtes för att skapa förutsättningar för en annan

ordning. I detta avseende torde intet medel vara mera rationellt än att

sörja för att redan skolorganisationen inbjuder till ett verkligt val vid en

bestämd tidpunkt, då det av alla lärjungar och deras föräldrar kräves en

prövning av frågan om den ur skilda synpunkter lämpligaste och lyckligaste

vägen.

Den invändning, som gjorts, att de praktiska ungdomsskolorna ännu

skulle befinna sig i alltför svag utveckling för att kunna tjäna såsom avle­

dare, kan jag icke tillmäta någon avgörande betydelse. Det synes mig

nämligen uppenbart, att det praktiska skolsystemets effektivitet ur nu be­

rörda synpunkt måste bliva mycket nära förknippad med enhetsskolesyste-

mets tillämpning även på de teoretiska skolornas område. I samma mån

som detta i allt mera vidgad omfattning blir fallet, kan den praktiska vägen

väntas i större utsträckning bliva anlitad av de unga. Därmed ställes sam­

hället inför nödvändigheten att i ökad omfattning tillgodose de växande be­

hoven av utbildningsmöjligheter även på detta område.

Det har i samband med nu förevarande organisationsspörsmål från olika

håll påkallats uppmärksamhet för vissa förhållanden i samband med den

högre folkskolans ställning i skolsystemet, och det har jämväl framställts

vissa positiva förslag i syfte att göra sagda skolform mera lockande för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

107

lärjungarna och därmed tillika stärka dess konkurrenskraft. För innebörden

av desamma har jag förut redogjort. Till spörsmålet vad som nu kan och

bör åtgöras i nämnda hänseende återkommer jag i fortsättningen av mitt

anförande.

Jag har redan framhållit, att kravet på enhet i vår skolorganisation leder

sitt ursprung från socialt ansvarskännande pedagoger. Vid dess utformande

hava dessa haft i tankarna icke blott samhällets omedelbara intressen utan

också skolans. Det har i sådant avseende framförallt hävdats, att folkskolans

ställning av hela folkets grundläggande barndomsskola skulle bliva en

mäktig hävstång till denna skolas utveckling och uppryckning. Hos inflytel­

serika medborgargrupper skulle nämligen det personliga intresset för folkskolan

stegras, i samma mån som skolan komme att rekryteras av barn från alla

samhällslager. Det har nu visserligen gjorts gällande, att denna otvivel­

aktigt praktiskt betydelsefulla synpunkt skulle hava förlorat det väsentliga

av sin räckvidd genom den förskjutning maktförhållandena i samhället un­

der senaste tid undergått. Och jag vill icke förneka, att detta betraktelse­

sätt måhända innesluter någon sanning. Men ser man på förhållandena i

stort, så torde det allt fortfarande äga sin riktighet att, om den sexåriga

folkskolan verkligen bleve grundskola och därmed en »folkskola» i ordets

djupare mening, så skulle samhällets omvårdnad om skolan bliva ännu

bättre, än vad den nu är. Lika visst är också, att den högre skolan skulle

hava åtskilligt att vinna på en enhetsskoleorganisation. Det uppskov, som

densamma för lärjungarna medgiver i fråga om valet av studiebana, kan

icke undgå att komma till uttryck i lärjungematerialet, vilket bör kunna

bliva bättre sovrat. Att undervisningen under dessa omständigheter skulle

komma att försiggå under gynnsammare betingelser, synes mig knappast

kunna bestridas.

Jag anser mig här icke kunna alldeles förbigå eu annan omständighet,

som vid bedömande av enhetsskolans fördelar påkallar uppmärksamhet.

Skolkommissionen har erinrat om att en skolorganisation, uppbyggd enligt

parallellskolesystemets grundsatser är ägnad att för statsverket medföra större

kostnader än en sådan, som anordnats enligt enhetsskolesystemet därigenom,

att undervisningen i folkskolan är förbunden med mindre utgifter än den

i läroverkets realskola. Mot detta betraktelsesätt hava vid remissbehandlin­

gen invändningar från vissa håll blivit framställda. Även om de siifror,

på vilka skolkommissionen byggt sin argumentering på denna punkt kunna

tarva jämkning, anser jag det emellertid vara uppenbart, att om de båda

lägsta läroverksklassernas uppgifter övertagas av folkskolan, så komma

högre kvalificerade och följaktligen också högre avlönade lärarkraftcr att er­

sättas av sådana med lägre kompetens och väsentligen lägre avlöning. Däri­

genom måste otvivelaktigt en besparing ske. Då man vidare betänker, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Pedagogiska

synpunkter.

Statsfinansi

ella syn

punkter.

108

denna förändring i icke obetydande omfattning låter sig genomföra utan

att för folkskolundervisningen nya lärarkrafter behöva tagas i anspråk, så

synes det mig obestridligt, att statsverkets totala utgifter för undervisnings­

väsendet måste komma att minskas, även om tre folkskoleklasser skulle

komma att ersätta två läroverksklasser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Av vad jag nu anfört synes mig framgå att den anordning av förbin­

delsen mellan folkskola och läroverk, som starkt påkallas redan av sam­

hälleliga hänsyn, erhållit ett kraftigt och betydelsefullt stöd i omständigheter,

som sammanhänga med vår hittillsvarande erfarenhet om de ungas utveck­

ling och framförallt med det allt livligare intresset för de praktiska utbild-

ningsanstalternas rationella tillgodoseende. Samma ståndpunkt stödjes även

av viktiga pedagogiska och statsfinansiella hänsyn.

Mot enhets

skolan anför­

da skäl.

Den redogörelse jag förut lämnat rörande myndigheters och korporatio­

ners ställningstagande till det nu föreliggande, av skolkommissionen utarbe­

tade förslaget till enhetsskolorganisation, har utvisat, att man från en mängd

håll ur den högre skolans synpunkt intagit eu starkt kritisk hållning mot

det ifrågavarande förslagets grundprincip. Det är uppenbart, att jag icke

kan underlåta att noga överväga de framställda invändningarna och ingå­

ende pröva deras hållbarhet. En grupp sådana erinringar hänför sig till

folkskolans förhållanden, och innebörden av desamma torde i korthet kunna

uttryckas så, att folkskolan skulle sakna tillräcklig bärkraft för att tjäna som

grundskola för den högre undervisningen. En andra grupp tager sikte när­

mast på den högre skolans förhållanden, och det hävdas i detta avseende,

att den högre skolan vid en enhetsskoleorganisation icke erhåller erforder­

ligt utrymme för ett tillfredsställande arbete och ett nöjaktigt bildnings-

resultat. Den tredje gruppen av de nämnda erinringarna uppmärksammar

särskilt studietiden, och det anmärkes därvid, att det föreslagna skolsyste­

met utan gagn medför en ur den enskildes och samhällets synpunkter

betänklig förlängning av den samlade skoltiden.

Folkskolans

bärkraft.

Jag anser mig böra till granskning upptaga en var av de nämnda invänd­

ningarna och börjar därvid med spörsmålet om »folkskolans bärkraft».

Så länge enhetsskolekravet- gjort sig gällande vid de skolpolitiska

avgörandena, har man naturligt nog låtit sig angeläget vara att om­

sorgsfullt undersöka grunden för den tilltänkta skolorganisationen. Be­

hov av en sådan prövning förelåg givetvis även, när problemet begrän­

sades till ett successivt förverkligande av enhetskravet genom indragning-

av läroverkets första klass. Vid de officiella utredningar, som under 1880-

oeh 1890-talen ägt rum, återfinner man genomgående ett och samma myc­

ket pessimistiska betraktelsesätt på den föreliggande frågan. Folkskolan

hade ännu icke nått en sådan utveckling, menade man, att den på ett till-

109

fredsställande sätt kunde i större utsträckning än redan vore fallet, över­

taga uppgiften att grundlägga de kunskaper, som i läroverket skulle vidare

utvecklas. Såsom jag redan har anfört, sköts samma argument i förgrun­

den vid 1904 års reform av de allmänna läroverken.

I våra dagar har man säkerligen lättare att förstå, att läget med hänsyn

framförallt till folkskolans organisatoriska ståndpunkt kunde rättfärdiga ett

dyrlikt ståndpunktstagande, än vad fallet var i den tid, då dessa omdömen

fälldes. Det torde kunna erbjuda ett visst intresse att erinra om att år

1881, då riksdagens andra kammare första gången beslöt indraga första

läroverksklassen, allenast 229 av rikets 3,148 fasta folkskolor voro utrustade

med dera än en lärare — endast en del av dessa skolor motsvarade alltså den

nuvarande A-formen. Och ännu år 1899, det år, som lagts till grund för

den senaste läroverkskommitténs överväganden i nu förevarande avseende,

gällde det, att folkskolor av A-formen funnos upprättade blott i 54 av rikets

93 städer samt dessutom i 28 skoldistrikt å landsbygden till ett antal av 145.

I dessa skolor undervisades endast 11,7 procent av landets samtliga folk-

skolbarn. När den kommunala mellanskolan år 1909 tillskapades, hade för­

hållandena så tillvida avsevärt förbättrats, att 27,9 procent av små- och folk­

skolans lärjungar tillhörde skolor av A-formen; i städerna var denna typ

redan då praktiskt taget fullständigt genomförd — 96,7 procent av lärjungarna

i städerna undervisades i folkskolor av nämnda typ på Iandsb³7gden

stannade motsvarande procenttal vid siffran 12,2. Landsbygdens barn under­

visades emellertid alltjämt till omkring hälften, 49,3 procent, i skolor, som

enligt nuvarande undervisningsplan äro att rubricera såsom undan tagsformer.

Då det torde få anses uppenbart, att frågan om den sexklassiga folk­

skolans duglighet såsom grundskola även i vår tid måste bedömas mot bak­

grunden av dess organisatoriska utvecklingsståndpunkt, anser jag mig böra

meddela en översiktlig sammanställning av folkskolelärjungarnas fördelning

på olika skolformer under åren 1916, 1920 och 1925, varvid inräknats såväl

små- som folkskolestadiet. De senast tillgängliga statistiska uppgifterna

hänföra sig till redovisningsåret 1 juli 1924—30 juni 1925.

Den gjorda sammanställningen, som återfinnes å nästföljande sida, erbjuder

ur flera synpunkter ett stort intresse. Den ådagalägger till en början, att det

organisatoriska utvecklingsarbetet sedan år 1909 avsatt högst betydande re­

sultat, i det att undantagsformernas förekomst på landsbygden väsentligen be­

gränsats. Från att nämnda år 49,3 procent av landsbygdens folkskolebarn erhöllo

sin utbildning i dylika skolor, möter år 1925 siffran 25,7 procent. Och riktas

blicken på A-formens utbredning, finner man, att stegringen här är icke mindre

anmärkningsvärd, från 12,2 procent till 20,G procent. Även om jämförelsen be­

gränsas till att avse åren 1916 och 1925 är framsteget mycket avsevärt, både

i vad det gäller huvudformernas förekomst och undantagsformernas tillbaka-

trängande. Det må vara till fyllest att erinra om, att lärjungarna i de

förra år 1916 utgjorde å landsbygden 55,6 procent av samtliga, men år 1925

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

110

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 116.

År

Skolform

Intal lärjungar

—

Hela riket

%

Därav å

landsbygden

o/0

1916

A.................................

238,108

33.8

86,368

15.8

^{Bl, B} 2.....................................

j

214,854

39.2

B 3 och övriga heltidsläsande

222,113*) 31.6

folkskolor..................................... |

3,247

0.6

Undantagsformer....................

243,873

34.6

243,126

44.4

1920

A..............................

256,636

36.4

99,830

18.4

^{B l, B} 2.................................

251,793

35.7

246,959

45.5

B 3 och övriga heltidsläsande folk-

skolor.............................

4,883

0.7

4,714

0.9

Undantagsformer.......................

191,363

27.2

190,593

35.2

1925

A .....................................

256,878

38.1

105,562

20.6

^{B l, B} 2...................................

267,216

39.7

261,880

51.0

B

3 och övriga heltidsläsande folk-

skolor...............................

17,698

2.6

14,050

2.7

Undantagsformer............................

132,102

19.6

131,585

25.7

ej mindre än 74,3 procent. Påfallande är ock, att de relativt få år, som förflutit

sedan skolkommissionen avgav sitt betänkande — dess ställningstagande skedde

på grundvalen av 1920 års statistik — medfört en ganska väsentlig förbätt­

ring av folkskoleväsendet, trots de ogynnsamma konjunkturer, med vilka

vårt land under denna period haft att kämpa. Under de nämnda fem åren

hava å landsbygden undantagsformernas lärjungeantal reducerats från

35,2

procent av samtliga till 25,7 procent.

Jag anser mig på grundvalen av dessa fakta äga fullgod anledning att

göra gällande, att folkskolans organisatoriska utveckling fortskridit på ett så­

dant sätt, att ur denna synpunkt hinder icke kunna möta för att tilldela

den sexklassiga folkskolan ställningen av grundskola.

Goda skäl föreligga för visso att förvänta, att den redan iakttagbara ut­

vecklingen alltjämt skall fortsätta, oberoende av, om folkskolan i större ut­

sträckning än nu tages i anspråk såsom grundskola. Men så mycket torde

vara visst, att förbättringen skulle komma att påskyndas genom det ökade

intresse för barndomsskolans angelägenheter, som icke kan utebliva, därest

den sexåriga folkskolan i hela landet bleve grundläggande skola för alla sam­

hällsklassers barn. Jag anser mig knappast behöva påpeka, att jag härmed natur­

ligen ingalunda främst har i tankarna den bäst organiserade formens, A-formen,

*) För år 1916 kan man för städerna icke göra någon fördelning på olika B-former.

in

vidsträcktare anlitande. I fortsättningen av mitt anförande skall jag när­

mare uppehålla mig vid frågan om de skilda huvudformernas värde ur

grundskolesynpunkt. Här vill jag begränsa mig till att ytterligare uttala,

att jag är väl medveten om, att i ett land med Sveriges natur- och befolk­

ningsförhållanden man säkerligen aldrig, åtminstone icke inom överskådlig

tid, kan nå så långt, att varje folkskola skulle vara skickad att utgöra

grundval för högre undervisning. En sådan ståndpunkt hos folkskolan

synes mig icke heller ur nu förevarande synpunkt behövlig. Ty även om

vissa barn vid ett genomförande av enhetsskolan finge underkasta sig kom­

pletterande studier, därest de från den sexklassiga folkskolan skulle övergå

till en på denna byggd realskola, behöva dessa varken bliva så omfattande

eller så besvärliga, som nödvändigt är vid övergång till högre klass i den

nuvarande realskolan. Undervisningen kunde utan svårighet i hemorten

meddelas av folkskolans lärare och behövde avse endast de lärokurser och

de läroböcker, som förekomma i en välordnad folkskola.

Om ock de organisatoriska förhållandena givetvis äro ägnade att utgöra

ett mycket betydelsefullt uttryck för den redan genomförda förbättringen i

folkskolans villkor, så vore det för visso oriktigt att uteslutande fästa av­

seende vid denna sida, då det gäller en jämförelse mellan förr och nu.

Hela folkskolans arbete har otvivelaktigt under de senaste årtiondena under­

gått en inre konsolidering av djupgående art. Alldeles särskilt skulle jag

vilja betona, att de år, som förflutit efter utfärdandet av 1919 års under-

visningsplan, i detta avseende medfört en mycket påtaglig förändring till

det bättre. Icke minst äger detta omdöme sitt berättigande, om man upp­

märksammar speciellt de delar av folkskolans undervisning, som mera

omedelbart äro ägnade att vara grundläggande för arbetet i den högre sko­

lan, modersmålet och räkning. Flera andra faktorer hava dessutom otvivel­

aktigt bidragit till det nya, förbättrade läget. Lärarutbildningen har sålun­

da under det senaste decenniet varit föremål för en grundlig omläggning,

om vars gynnsamma resultat ingen tvekan torde råda. Både i fråga om insikter

och pedagogisk utbildning äro de folk- och småskollärare, som utgå från de

reformerade seminarierna i regeln väl kvalificerade för de uppgifter, som

vänta i folkskolan. Folkskolinspektionens omorganisation, även den verk­

ställd inom eu näraliggande tidsperiod, har likaledes varit ägnad att åt

folkskolans yttre och inre arbete skänka verksamt stöd, varförutan, det tryggt

torde kunna påstås, att upprycknings- och nydaningsarbetet icke skulle

kunnat så snabbt och så grundligt fullföljas. Förgätas får ej heller, att

tillvaron av en sakkunnig central ledning, som i mångahanda avseenden

kunnat ingripa stödjande, direkt och indirekt, har en betydande andel i det

gynnsamma läge, som f. n. karakteriserar vår folkundervisning.

Jag anser mig vidare böra i detta sammanhang fästa uppmärksamheten

på do lokala åtgärder, som över hela landet vidtagits och som utgöra eu

viktig förutsättning för eu ökad effektivitet i folkskolans arbete. Nya, än-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

damålsenligt inredda folkskolehus, hava sålunda med betydande uppoffringar

från skoldistriktens sida kommit till stånd i en utsträckning, som tidigare

icke har motstycke. De materiella resurserna hava jämsides härmed avse­

värt förbättrats.

Med dessa fakta för ögonen anser jag mig hava fullgod anledning att

göra gällande, att vår folkskola i det hela nått en sådan ståndpunkt, att

man icke längre i folkskolans förment bristfälliga utveckling kan hämta

skäl mot att den sexklassiga folkskolan göres till grundskola.

I1 rågan om folkskolans bärkraft såsom grundskola i full utsträckning kan

emellertid genom detta konstaterande icke anses uttömmande besvarad.

För ett slutgiltigt omdöme härutinnan kräves hänsynstagande även till de

resultat, som vunnits vid enhetsskoleprincipens hittillsvarande partiella till-

lämpning inom vår skolorganisation. Ett icke obetydligt erfarenhetsmaterial

föreligger också till belysning av hithörande förhållanden, och dessa erfaren­

heter påkalla givetvis särskild uppmärksamhet.

Innan jag övergår att avhandla detta spörsmål i dess allmänhet, har det

synts mig lämpligt att dröja vid en därmed nära sammanhängande ange­

lägenhet, i fråga om vilken man under den tidigare remissbehandlingen

synes hava i ganska stor utsträckning varit offer för ett missförstånd. Jag

asyftar härvid spörsmålet om skilda folkskoleformers användbarhet såsom

grundskola.

Som bekant gäller i detta avseende nu, att inträdesfordringarna

till det allmänna läroverkets första klass på grund av beslut av 1894

års riksdag fastställts i enlighet med det i tredje klassen av folkskolans

A-form inhämtade kuuskapsmåttet. Och på samma sätt har stadgats, att

för inträde i den kommunala mellanskolan skola redovisas kunskaper mot­

svarande vad som inhämtas i en folkskola av A-formen. I principiell över­

ensstämmelse med vad som sålunda allt hittills gällt har skolkommissionen

föreslagit, att även för framtiden A-formens kurser skulle vara grundläggan­

de för realskolan, ^u synes man på åtskilliga håll hava åt denna bestäm­

melse velat giva den tolkningen, att nämnda kunskapsmått icke skulle

kunna uppnås annorledes än vid undervisningen i folkskolans A-form. Och

detta missförstånd har i icke ringa mån varit ägnat att leda hela diskus­

sionen på avvägar, i det man pekat på i hur jämförelsevis obetydlig ut­

sträckning det uppställda kravet vore förverkligat på landsbygden och låtit

detta förhållande bliva avgörande för ställningstagandet.

Jag anser mig med hänsyn härtill föranledd att bestämt understryka, att

åt den omständigheten, att en skola uppställer inträdesfordringar i enlighet

med vad som inhämtas i en annan skola, icke kan givas någon vidare in­

nebörd, än att man därmed önskat lämna en kort karakteristik av kun-

skapsfordringarnas omfattning och beskaffenhet. Men lika litet som man

tidigare vid läroverken eller mellanskolorna uppställt deltagande i en A sko­

las undervisning såsom villkor för inträde, lika litet kan det förhållandet

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

113

att för inträde i den framtida realskolan förutsatts kunskaper av motsva­

rande omfattning, utestänga de lärjungar, som förvärvat det angivna kun-

skapsmåttet på annan väg än genom deltagande i en sådan folkskolas

undervisning.

Såtillvida har emellertid det påtagligt livliga meningsutbytet i denna

punkt icke varit alldeles utan gagn, som uppmärksamheten hänletts på de

olika folkskoleformernas värde ur de synpunkter, som nu framförallt äga

intresse. Den, som varit i tillfälle förvärva en närmare förtrogenhet med

folkskolans förhållanden, torde knappast kunna hysa tvekan därom, att väl

skötta skolor av Bl- och B2-formerna med rimligt lärjungeantal, då det

gäller vakna och för sina uppgifter inresserade lärjungar, icke lämna sämre

kunskapsresultat än skolor av A-formen.

Nu berörda sida av frågan har varit föremål för ingående övervägande

av de skolsakkunniga, bl. a. på grundvalen av upplysningar, som inhämtats

från mellanskolorna. Av desamma framgår att höstterminen 1924 ett av­

sevärt antal lärjungar från B-skolor och ett mindre antal sådana från C-

och D-skolor utan föregående privatläsning vunnit inträde i mellanskolans

första klass. De sakkunniga säga sig också av de från skilda håll före­

liggande vittnesbörden hava letts till den meningen, »att skillnaden mellan

de nämnda skolformernas resultat i verkligheten torde vara mindre, än vad

från vissa håll förmenats vara fallet». Med hänsyn till nu anförda om­

ständigheter torde anledning saknas att ur grundskolesynpunkt tilldela folk­

skolan av A-formen en allt för markerad särställning framför övriga av

undervisningsplanens huvudformer.

Då det därefter gäller frågan om folkskolans hittills ådagalagda kompe­

tens såsom grundskola, möter man i de föreliggande utlåtandena starkt

skiftande meningar. Även om man i första hand håller sig till de omdö­

men, som härröra från de kommunala mellanskolorna, där man varit i när­

mare beröring med problemet, divergera åsikterna betydligt, På vissa håll,

och icke minst vid några av de äldre eller mera frekventerade skolorna,

uttala sig kollegierna erkännsamt om folkskolans arbetsresultat. Ett över­

vägande antal kollegier yppar emellertid tvekan eller tvivel angående folk­

skolans bärkraft. Däremot hava av mellanskolornas styrelser jämförelsevis

liera visat sig äga förtroende till folkskolan i fråga om dess förmåga att

bära upp den högre skolan.

Emellertid torde man göra klokt i att icke överdriva värdet av de från

kollegiehåll framkomna tvivelsmålen rörande folkskolans kompetens. Många

olika omständigheter äro nämligen ägnade att giva åt omdömena en ogynn­

sam inriktning. Särskilt synes mig generaldirektör Bergqvist hava med full

rätt fäst uppmärksamheten på att åtskilliga av de ofördelaktiga vittnesbör­

den från mellanskolehåll härröra från skolor, vilka ha ett lärjungematerial,

som till stor del (ända till 40 % och därutöver) icke genomgått fullständig

folkskola. Icke minst finner jag anmärkningsvärt, att den av de kommu-

Bihang till riksdagens protokoll 1927

1 samt. 101 höft. (Nr 116.)

8

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

114

nala mellanskolorna, vilkens kollegium ansett sig berättigat avgiva det allra

ogynnsammaste omdömet, vid detta tillfälle hade ett lärjungematerial, av

vilket 43,4 procent kommit från andra klasser i folkskolan än den sjätte.

Undersöker man nu hur omdömet utfaller på de håll, där man besitter

på en gång en ingående kännedom om folkskolans ställning, en närmare

förtrogenhet med mellanskolans förhållanden och en önskvärd överblick

över skolväsendet i det hela, så finner man, att omdömena i nu föreva­

rande avseende äro väsentligt mindre växlande, ja, att de med vissa skift­

ningar i grundtonen kunna sägas i det hela nära sammanfalla.

Skolöverstyrelsen avböjer, såsom naturligt är, »att lämna någon bindande

garanti för att folkskolan just nu i alla avseenden är fullt duglig att i hela sin

utsträckning tjäna som grundval för den högre skolan», men fastslår tillika,

att »om anspråken begränsas till vad som är rimligt och nödvändigt, torde

det med fullt fog kunna sägas, att vår folkskola för närvarande befinner sig på

en sådan ståndpunkt och i en sådan utveckling, att det icke finnes anled­

ning att på grund av de brister, som hon i vissa avseenden företer,

avstå ifrån att giva vårt skolväsen en sådan organisation, som ur samhällets

synpunkt är önskvärd, även om denna organisation kommer att innebära,

att den sexåriga folkskolan skall bliva den allmänna grundläggande skolan.

Den uppgiften får folkskolan icke undandraga sig, och den bör hon även

inom rimliga gränser kunna fylla.» I samma riktning uttalar sig general­

direktör Bergqvist: »det mål vår folkskola genom sin nu gällande under-

visningsplan fått sig föresatt måste, om det eftersträvas genom rätt avväg­

da kurser och under användande av ett rationellt arbetssätt, erfarenhets­

mässigt kunna betecknas såsom fullt tillfredsställande». Bergqvist uttalar

tillika, att »så långt har efter min mening vår folkskola redan hunnit, att

antalet lärjungar, som äro i besittning av en allmänbildning, vilken sätter

dem i stånd att, utan eller efter en föga krävande mellanläsning, tillgodo­

göra sig undervisningen i den högre skolan, för närvarande är så stort, att ur

denna synpunkt den sexklassiga grundskolan väl låter försvara sig som

en huvudform i vårt skolsystem». Slutligen må erinras, att de skolsakkun-

niga vid sin utförliga diskussion av nu förevarande fråga, uttalat den

meningen, att ur synpunkten av folkskolans egentliga uppgift tillräcklig

anledning icke förefinnes »att principiellt jäva den sexåriga folkskolans lämp­

lighet som grundskola». Och med hänsyn till folkskolans närvarande till­

stånd och utvecklingsmöjligheter finna de sakkunniga »ganska goda skäl»

tala för en sådan »mera optimistisk uppfattning», som uttryckts i skolöver­

styrelsens nyss återgivna utlåtande.

Den erfarenhet rörande folkskolans verksamhet, som jag för egen del för­

värvat, och detta icke minst i sådana landsändar, där skolan arbetar under

mindre gynnsamma yttre betingelser, föranleder mig att utan tveksamhet

ansluta mig till den »mera optimistiska uppfattning», som kommit till synes

i de uttalanden jag nyss anfört. Ser man i stort på den svenska folksko-

Kungl. Ma)ds proposition Nr 116.

115

lans nuvarande tillstånd, äger den, enligt min mening, den bärkraft, som

erfordras för att den skall kunna utgöra grund för realskolan i den om­

fattning, som påfordras enligt det förslag, vilket nu framlägges.

I detta sammanhang, då jag sett mig nödsakad att med ganska stor ut­

förlighet avhandla folkskolans förhållanden, torde det få anses naturligt, att

jag också något närmare uppmärksammar en annan sida av frågan om

folkskolans uppgift och ställning inom en enhetsskoleorganisation.

Medan man på de håll, där man intagit en avvisande eller kritisk håll­

ning mot bottenskolekravet, ofta sökt ställa folkskolans arbete och resultat

i så mörk dager som möjligt, möter man i många utlåtanden, avfattade

från denna allmänna utgångspunkt, en glädjande omtanke om folkskolans

framtid. Det har icke varit alldeles lätt att undgå det intrycket, att nöd­

tvånget att hårt döma den nuvarande folkskolan, frammanat en så mycket

starkare känsla för den skada, som den nya ställningen i skolsystemet skulle

kunna tillfoga folkskolan.

De nämnda farhågorna, vilka för övrigt gjort sig förnumna även under

tidigare diskussioner, motiveras framför allt därmed, att folkskolan genom

att tilldelas uppgiften såsom grundskola för den högre teoretiska undervis­

ningen skulle bliva utsatt för ett skadligt tryck från den högre skolan. Till

dessa farhågor knyta sig numera därjämte bekymmer för att utvecklingen

av folkskolans sjunde klass skulle hämmas, därest den högre skolan grun­

dades på sjätte folkskoleklassen.

Vad betänkligheterna i förstnämnda avseende angår, måste jag på grund­

valen av såväl föreliggande gynnsamma erfarenheter från de många sam­

hällen, där enhetsskoleorganisationen redan hunnit visa sina verkningar,

som ock skolöverstyrelsens uttalanden i ämnet avvisa dem såsom i det vä­

sentliga ogrundade. Redan den omständigheten, att folkskolan i de sam­

hällen, där något mera betydande antal lärjungar årligen skulle övergå till

läroverket, i allmänhet måste räkna med att en avsevärd del av dess lär­

jungar fullfölja sin utbildning i annan läroanstalt, är ägnad att reducera

det ifrågavarande argumentets vikt. Härtill kommer, att jag har för avsikt

att vid övervägandet av bestämmelserna om prövningsförfarande och inträ-

desfordringar, så långt ske kan, tillse, att man icke utsätter folkskolan för

påfrestningar, som kunna menligt inverka på dess självständiga uppgift.

Beträffande slutligen farhågorna för den sjunde folkskoleklassens utveck­

ling, måste jag hålla dessa för ogrundade. Jag delar i detta avseende den

uppfattning, som kommit till synes i skolöverstyrelsens utlåtande, och är

för min del beredd att medverka till att erforderliga förändringar av gäl­

lande undervisningsplan snarast — och oberoende av den nu föreslagna re­

formen — komma till stånd, i syfte att do lokala skolmyndigheterna må

erhålla större frihet att inrikta undervisningen i sjunde klassen på praktiska

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Enhetssko-

lans återver­

kan på

folkskolan.

117

om den nuvarande kommunala mellanskolans sätt att fylla sin uppgift.

Denna skolform är nämligen, om än icke identisk så dock i många hänse­

enden överensstämmande med den fyraåriga realskola, som kommissionen

förordat. Jag har redan inledningsvis haft tillfälle att erinra om de starkt

divergerande uppfattningar som i detta avseende kommit till synes. Den

kritik, som från olika håll riktats mot arbetet och arbetsresultatet vid de

nuvarande mellanskolorna, har i regeln utan vidare ansetts äga tillämplighet

även på den föreslagna realskolan. I fortsättningen av mitt anförande skall

jag närmare uppehålla mig vid frågan om det berättigade i ett dylikt be­

traktelsesätt. Dessförinnan synes det mig emellertid önskvärt att söka uppnå

klarhet, hur erfarenheterna rörande mellanskolans arbetsresultat och arbete

objektivt sett kunna anses hava utfallit.

Såsom min redan lämnade redogörelse utvisat, har skolkommissionen in­

gående uppmärksammat detta spörsmål. Kommissionen har påvisat, att

examensresultaten vid mellanskolorna icke stodo efter de vid de allmänna

läroverken uppnådda utan i vissa fall voro »något överlägsna övriga läro­

anstalters», samt att betygssättningen vid de ifrågavarande skolorna icke

utmärkt sig för större mildhet än vid motsvarande statliga läroanstalter.

Kommissionen säger sig jämväl hava fått ett fördelaktigt intryck av arbetet

vid dessa skolor. I förstnämnda avseende har kommissionen kunnat bygga

förutom på statistiska utredningar även på de omdömen, som författnings­

enligt avgivits av de av skolöverstyrelsen förordnade ombuden vid mellan-

skolornas realskolexamen, vilka ombud i regel hämtats ur läroverkslärarnas

krets. Det kan icke förnekas, att dessa berättelser ända in i senaste

tid i stort sett fördelaktigt vitsordat arbetsresultatet. Jämväl frågan om

mellanskolornas betydelse såsom grundval för gymnasiet har skolkommissio­

nen sökt statistiskt belysa med ledning av det kvantitativt dock icke alltför

omfattande material, som vid tidpunkten för utredningsarbetena stod till

förfogande. Omdömet har även på denna punkt utfallit gynnsamt.

Emellertid har kritiken under de senaste åren riktat sig icke blott mot

de av skolkommissionen ur det föreliggande materialet dragna slutsatserna

utan med skärpa även mot mellanskolornas undervisning och arbete i det

hela. Den oförmånliga uppfattning av mellanskolornas verksamhet, som

under den tidigare remissbehandlingen från många håll kommit till uttryck,

återspeglas ganska bestämt i den reservation, som i skolöverstyrelsen avgi­

vits, ehuru man i denna även finner uttalade vissa erkännanden av den

insats, som den ifrågavarande skolformen kunnat göra.

Jag skall icke närmare inlåta mig på frågan om det berättigade i den mot

skolkommissionens undersökningar framställda detaljkritiken. Det synes mig

vid ett bedömande av saken i stort knappast nödvändigt. Jag kan emeller­

tid icke underlåta, att såsom min mening uttala, att även om kommissionen

skulle ha varit benägen att se något för ljust på mellanskolornas arbetsre­

sultat, så giva dock de anförda siffrorna, kompletterade med åtskilliga års

Kungl. Maj:ts proposition Nr Ilo.

118

omdömen av vederbörande sakkunniga examensombud vid handen, att mel-

lanskolorna i det hela fullgjort sin uppgift på ett tillfredsställande sätt.

Denna slutsats kan jämväl dragas av skolöverstyrelsens och generaldirektör

Bergqvists utlåtanden. Även reservanterna inom överstyrelsen hava, trots

sin strängt kritiska hållning, funnit sig böra vitsorda det »duktiga» arbete,

som av ifrågavarande skolor utförts. Och vänder man sig till de skolsakkunni-

gas granskning, så lämnar icke heller denna något stöd för ett underkän­

nande av mellanskolans insatser. Skolorna i fråga anses visserligen arbeta

»under förhållanden, som måste menligt inverka på arbetsresultatet», var­

jämte de av sina lärjungar anses »kräva ett mera ansträngande arbetstempo,

än realskolorna behöva kräva av sina». Men de sakkunniga tillfoga: »Om

detta sakförhållande bör konstateras, så bör det emellertid icke överdrivas».

Med hänsyn till vad sålunda framkommit håller jag före, att skolöver­

styrelsen måste anses hava ägt goda skäl för sitt uttalande, att man icke får

»för bristernas skull underkänna det förtjänstfulla arbete, som inom mel-

lanskolan utföres», eller »de goda resultat, som den onekligen har att uppvisa».

Vad vidare beträffar de framställda anmärkningarna mot mellanskolans

arbete och arbetssätt, ur synpunkten av de slutsatser, som ur hittills före­

liggande erfarenheter på detta område kunna dragas rörande en fyraårig

realskolas arbetsförhållanden, förtjänar denna angelägenhet otvivelaktigt sin

särskilda uppmärksamhet.

Kritiken mot mellanskolans arbete synes mig kunna sammanfattas däri,

att den vore en forcerad och för lärjungarna ansträngande skola. Närmast

som en följd härav är jag benägen uppfatta de anmärkningar, som gå ut

på att förutsättningar skulle saknas för ett arbetssätt i enlighet med de lin

jer, jag i det föregående uppdragit. Och vidare har det ansetts, att under­

visningen i de främmande språken skulle kämpa med stora svårigheter på

grund av den kortare tid, som står till förfogande. Det torde icke kunna

förnekas, att åtskilligt av vad som framkommit tyder på, att åtminstone

vid vissa skolor förhållandena i berörda avseenden nu äro mindre gynn­

samma. Det får likväl icke förbises, att arbetsbelastningen, att döma av till­

gängliga uppgifter, icke i mera påfallande grad synes generellt överstiga den i

motsvarande klasser av läroverken förefintliga. De skolsakkunniga hava ock

riktat uppmärksamheten på det faktum, att mellanskolornas lärjungar i

mycket stor utsträckning (höstterminen 1923 60,8 procent) deltaga i den fri­

villiga undervisningen i franska. Vid sorgfällig prövning av det före-

liggande materialet har jag icke kunnat komma till den övertygelsen, att

de ifrågavarande bristerna överallt göra sig påminta med samma styrka,

icke heller att de äro tillfinnandes vid samtliga skolor.

Under sådana omständigheter föreligger för mig eu bestämd anledning

att söka vinna klarhet rörande orsakerna till att svårigheter av här antydd

art mångenstädes yppat sig. För ett sådant övervägande erbjuda sig, synes

det mig, goda utgångspunkter och ledning i de utlåtanden, vilka avgivits

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

119

såväl av skolöverstyrelsen som av generaldirektör Bergqvist. Även de skol-

sakkunniga hava för övrigt i anslutning till vad sålunda anförts, upptagit

saken till skärskådande. Och vid denna granskning har enighet rått på

väsentliga punkter, vilket givetvis är ägnat att underlätta bedömandet.

Till en del synes man vara benägen återföra bristerna på mellanskolans

ställning av en kommunal läroanstalt, till en annan del anses de bottna i

otillräckligt stöd från statens sida. Och slutligen finnes skolans relativa ung­

dom icke kunna frånkännas all inverkan i ifrågavarande avseende.

Om jag då till en början söker för mig klargöra, i vad mån mellanskolans

kommunala ställning kan hava medverkat till att skapa de mindre gynn­

samma arbetsförutsättningarna, måste jag först stanna inför lärjungemateria­

let. Det svnes mig bestämt vitsordat, att man från åtskilliga skolors sida

icke i tillbörlig grad upprätthållit de inträdes fordringar, som gällande stadga

förutsätter. Jag inser emellertid, att härvidlag för skolornas ledning icke

ringa svårigheter kunna hava gjort sig gällande. Man bör nämligen icke

förbise, att mellanskolorna i stor utsträckning utvecklat sig ur högre folk­

skolor. Befolkningen å en ort har alltså under längre eller kortare tid före

mellanskolans tillkomst för sina barns undervisning ägt tillgång till en

överbvggnad å folkskolan, som stått öppen för alla lärjungar, vilka med

godkända betyg genomgått folkskolan. I regeln försvinner den högre folk­

skolan i samband med mellanskolans upprättande och därmed inträder på

sätt och vis en begränsning i ortens bildningsmöjligheter. Befolkningen har

emellertid icke alltid så lätt att omedelbart finna sig tillrätta med den änd­

rade ordningen och man resonerar för övrigt sannolikt också så, att, om ett

samhälle med ekonomiska uppoffringar tillhandahåller en högre läroanstalt,

så bör ortens ungdom också i rimlig omfattning få tillgodogöra sig den ut­

bildning, som sålunda bjudes. Det kan alltså otvivelaktigt vara berättigat

att i nu berörda avseende tala om ett visst »kommunalt tryck» på rnellan-

skolan, vilket ur synpunkten av dess arbete icke varit till fördel. I någon

mån synes det nu sagda äga sin tillämpning även i fråga om flyttningen

från klass till klass.

Såsom en kommunalt betingad brist i mellanskolans organisation anser

jag vidare den olägenheten vara, att läroanstaltens rektor nödvändigtvis

måste tagas inom den jämförelsevis begränsade kretsen av vederbörande

skolas egna ordinarie ämneslärare. Det säger sig självt, att denna ordning

icke alltid kan vara den ändamålsenligaste och lika klart är, att den under­

stundom måste vara ägnad att giva åt skolan en mindre kvalificerad ledare

än önskligt är. Jag kan dock icke finna, att det över huvud är möjligt att

härutinnan åstadkomma rättelse, så länge skolans hittillsvarande kommunala

karaktär bibehålies. Annat blir givetvis förhållandet, därest mellanskolan

omorganiseras till en statens realskola.

Ställningen såsom en kommunal läroanstalt torde nog i vissa fall hava

bidragit att försvåra mellanskolans arbete även i det hänseendet, att skolans

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

120

materiella resurser, dess lokaler och undervisningsmateriell icke alltid varit

fullt tillfredsställande. Jag är dock benägen att uppfatta denna olägenhet

såsom varande av mera övergående natur, oftast iakttagbar, men tillika även

starkast kännbar under eu tidigare period av skolans tillvaro. Erfarenheten

giver nämligen vid handen, att dessa skolor så gott som alltid omfattas med

intresse och hängivenhet inom orten. Och det erbjuder inga svårigheter att

anföra talrika exempel på den berömvärda offervillighet, som präglat åtgär­

derna för att på bästa sätt fylla rättmätiga krav. Men det kan givetvis emel­

lanåt på grund av allmänt ekonomiska förhållanden framstå såsom nödvän­

digt för en kommun att vinna något rådrum med dylika åtgärder, utan att

återhållsamheten behöver betecknas såsom ett utslag av oförstående.

Jag kommer så till de brister, som kunna härröra därav, att mellansko-

lorna av det allmänna icke tillgodosetts i samma utsträckning som de sido­

ordnade realskolorna.

I detta avseende är jag benägen att allra främst uppmärksamma lärar-

fragan. Som bekant åtnjuta mellanskolornas amneslärare lägre avlöning än

adjunkterna vid de allmänna läroverken. I gengäld äro också kompetens­

kraven mindre högt ställda. Praktiskt torde de lägre kompetenskraven vara

av betydelse framförallt i det hänseendet, att den pedagogiska utbildningen

hos ett stort antal lärare brister. Vårterminen 1923 hade föga mer än V#

av samtliga lärare genomgått provår. Och endast ungefär 1 7 hade avlagt

folkskollärarexamen. Det ligger sålunda i öppen dag, att mellanskolornas

lärarkår innesluter eu alltför ringa kännedom om de allmänna läroverkens

arbete och en otillräcklig erfarenhet jämväl om folkskolans verksamhet.

Bägge dessa omständigheter äro givetvis var i sin mån ägnade att ofördel­

aktigt påverka arbete och arbetsresultat. Man har bland mellanskolans lärare

i alltför liten utsträckning ägt förtrogenhet med den skola, till vars slutmål

arbetet i mellanskolan skall föra, och man har i alldeles för stor utsträck­

ning befunnit sig i okunnighet om den skola, på vilken mellanskolans un­

dervisning skall bygga. Dessa svårigheter hava påtagligen skärpts under in­

flytandet av den hastiga utveckling, som mellanskolan de senaste åren un­

dergått. Konkurrensen om lediga befattningar har stundom icke varit så

stark, och unga oprövade krafter hava på detta sätt erhållit ett större spel­

rum än eljest skulle varit fallet. Jag finner det vidare vara en brist i vår

nuvarande praktiska lärarutbildning, att varken provårsläroverken eller högre

lärarinneseminariet erbjuda möjligheter för vare sig lärarkandidater eller

elever att i någon mån erhålla handledning och övning beträffande den

skolform, det här gäller. I betraktande av de speciella problem, som för

undervisaren i mellanskolan erbjuda sig, och med tanke på den stora lärar­

kår, som är knuten till mellanskolorna, synes det skäligt och billigt, att den

praktiska lärarutbildningen verkligen beaktar denna angelägenhet, ett önske­

mål, som ehuru icke klart utsagt, skymtar bakom de skolsakkunnigas dis­

kussion på denna punkt. Såsom jag strax skall närmare beröra, har jag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

121

för avsikt att i fråga om högre lärarinneseminariet föreslå vissa åtgärder i

detta syfte. Och jämväl vad angår provårsläroverken har jag ansett mig

böra vid utformningen av läroverksorganisationen ägna erforderlig uppmärk­

samhet åt att det här berörda kravet i icke alltför ringa utsträckning till­

godoses. Men enligt min mening bör det icke stanna härvid. Skall enhetsskole-

organisationen kunna med framgång fylla sin uppgift, framställer sig som

en grundläggande fordran, att den högre skolans lärare under sin utbildning

vinna förtrogenhet med folkskolan, dess arbete och dess mål. Denna ford­

ran måste provårsutbildningen infria, och det lär fördenskull bliva nödvän­

digt att i stadgan angående provår införa vissa bestämmelser av innebörd,

att lärarkandidaten under provåret genom auskultation och undervisning i

ortens folkskola förvärvar praktisk erfarenhet om folkskolans arbetsförhål­

landen. En förutsättning härför är givetvis, att ordnat samarbete åväga­

bringas med folkskolemyndigheten i de städer, dit provårsläroverk förlagts.

I nu förevarande sammanhang torde jämväl böra uppmärksammas, att

staten hittills underlåtit att skänka mellanskolan det stöd, som en genom­

arbetad allmän undervisningsplan utgör. Skolans uppgift att bibringa ett

kunskapsmått, som vitsordas genom realskolexamen, gjorde det naturligt,

att man till eu början lät den för realskolan gällande undervisningsplanen

bliva vägledande. Men även i fortsättningen torde man — trots den omsorg,

man kan hava ägnat denna fråga — icke alltid i tillbörlig grad tagit hän­

syn till att mellanskolan har en helt annan utgångspunkt än realskolan, i

det att den förra bygger på sex, den senare på tre folkskoleklasser. Denna

utpräglade karaktärsskillnad mellan skolorna måste självfallet vid undervis­

ningens hela inriktning och planläggning komma till ett bestämt uttryck.

Vad slutligen angår den inverkan, som arbetet vid mellanskolorna rönt

av skolformens relativa ungdom, dess saknad av en längre tids fast rotade

tradition, har uppenbarligen denna omständighet på mångahanda sätt varit

ägnad att försvåra arbetet, icke minst på grund av de förhållanden jag nyss

berört. Särskilt i ett avseende synes in i g en mera påtaglig sådan inverkan

kunna bestämt angivas. Jag åsyftar den bristande tillgången på för denna

skolart särskilt avpassade läroböcker. Först på allra senaste tid hava ansat­

ser till ändrade förhållanden härutinnan förmärkts, och för flertalet ämnen

är läroboksfrågan alltjämt olöst. När man känner, hur beroende undervis­

ningen ofta är av lärobokens framställning, är det uppenbart, att använd­

ningen av de för realskolan avsedda läroböckerna i flertalet ämnen måste

hava varit för arbetet i mellanskolan särdeles otjänlig. På goda grunder

torde denna omständighet kunna förutsättas hava lett till tidsförlust vid un­

dervisningen och därmed bidragit till att framalstra det ytliga jäkt, som

mera skarpsynta iakttagare trott sig kunna konstatera.

När jag summerar mina intryck inför de svårigheter, under vilka mellan­

skolorna nödgats arbeta, finner jag det i grunden föga överraskande, att

huvudkällan till bekymren varit den bristande arbetsron, »jäktet» och det

Kungi. Maj.ts proposition Nr 116.

122

för lärjungarna ansträngande arbetet. Om man uraktlåter att sörja för att

undervisningen kan bygga på folkskolans kunskapsmått — genom bristande

sovring av lärjungematerialet —, om man på lärarhåll i stor utsträckning

brister i förtrogenhet med läroverk och folkskola eller bådadera, om man

anser sig böra pressa in en sexårig skolas kurser i tämligen obeskuret skick

på fyra läsår, måste jag utan tvekan säga, att det icke är ägnat att för­

våna, att arbetet ofta kan ha erhållit den prägel, som anförts. För mig

ligger häri ingenting anmärkningsvärt, snarare då däri, att det, trots allt,

varit möjligt att vinna så tillfredsställande resultat, som fallet efter vittnes-

gilla och erfarna personers uttalanden varit.

Uppenbart är emellertid, att de nu avhandlade bristerna skulle avlägsnas,

därest en fyraårig statlig realskola trädde i mellanskolans ställe. Det »kommu­

nala trycket» skulle då icke behärska lärjungeintagningen, rektors- och lärar-

kvalifikationerna skulle komma att nå samma höjd som i realskolan, och

under provårsutbildningen skulle både denna skolas och folkskolans förhål­

landen uppmärksammas. Likaledes skulle arbetet få stödet av en allmän

undervisningsplan. Och vad läroboksfrågan angår, lider det väl intet tvivel,

att även den skulle komma att tillfredsställande ordnas. Slutligen, men icke

minst, skulle det enerverande moment, som den särskilda examenskontrol-

len utgör, av sig själv komma att bortfalla.

Jag kan emellertid icke finna annat än att också en kommunal fyrklassig

realskola i väsentliga avseenden skall kunna organiseras på ett sådant sätt,

att de mest framträdande olägenheterna i huvudsak bringas att försvinna.

Frågan om undervisningsplan och läroböcker erbjuder härvidlag inga oöver­

komliga svårigheter. Större vanskligheter inställa sig däremot beträffande

lärarfrågan, men en icke oväsentlig ändring till det bättre torde dock även

för mellanskolorna kunna uppnås genom den av mig ifrågasatta anordningen

av den praktiska lärarutbildningen. Och vad slutligen angår examenskon-

trollen, kommer jag att i fortsättningen av mitt anförande anvisa vissa ut­

vägar, som synas mig leda fram till en fördelaktigare ordning än den nu­

varande även i detta avseende.

Om jag sålunda på grund av den prövning, som ägnats den nu avhand­

lade frågan, anser, att de i det föregående omförmälda bristerna hos den

nuvarande kommunala mellanskolan icke kunna gälla en fyraårig statlig

realskola, byggande på sexklassig folkskola, hava ytterligare två anmärk­

ningar framställts mot mellanskolans organisation, vilka med i det hela

samma styrka kunna riktas mot en realskola av samma organisatoriska

typ och som med hänsyn härtill böra särskilt uppmärksammas. Båda

hava hävdats av reservanterna i skolöverstyrelsen. Den ena avser olä­

genheterna av uppskovet med språkundervisningen, den andra svårigheten

att åstadkomma en rationell arbetsfördelning lärarna emellan. Den förra

har tydligtvis allmängiltig innebörd, den senare drabbar egentligen endast

de mindre realskolorna utan parallellavdelningar.

Kungl. Maj.is proposition Nr 116.

123

Vad angår vanskligheterna att uppnå en ändamålsenlig uppdelning av

läro- och övningsämnena mellan tillgängliga lärarkrafter, kan jag ej värja

mig för intrycket, att dessa överdrivits. Statliga realskolor med enkla

lärjungeavdelningar förekomma som bekant redan nu. För närvarande hava

dessa läroverk, förutom rektor, 6 ämneslärare. I den framtida organisationen

skulle vid en dylik skola antalet ämneslärare minskas till 4. Även om

realskolans 11 läroämnen sålunda skulle komma att fördelas på 5 lärar­

krafter, kan jag icke inse att det behöver möta så avgjorda svårigheter att

uppnå en tillfredsställande ämnesfördelning. Tydligen måste i åtminstone

en tjänst ingå tre ämnen, men sådana kombinationer äro även nu ganska

vanliga. Jag kan alltså icke tillmäta den ifrågavarande anmärkningen nå­

gon synnerlig vikt.

Vidkommande därefter den fyraåriga realskolans olämplighet ur synpunk­

ten av undervisningen i främmande språk, bör jag till en början icke

lämna oanmärkt, att meningarna i denna punkt redan länge stått skarpt

emot varandra. Såvitt jag har mig bekant, bar motståndet mot enhetsskole-

kravet städse haft ett av sina mest anlitade argument i svårigheterna att

uppskjuta den grundläggande språkundervisningen till 12—13-årsåldern.

Denna uppfattning återkommer i reservationen till skolöverstyrelsens utlå­

tande. Skolöverstyrelsen, som visserligen icke förnekar, att vissa svårigheter

i angivna avseende föreligga, erinrar emellertid om att goda resultat vunnits

vid undervisningen i främmande språk i de kommunala mellanskolorna. I

detta avseende är den av skolkommissionen lämnade utredningen klargörande.

Dess huvudresultat vitsordas för övrigt jämväl av lärare vid allmänna läro­

verk inom ämnesområdet i fråga, vilka tjänstgjort såsom särskilt förordnade

ombud vid mellanskolornas realskolexamen. Överstyrelsen betonar tillika,

att »givetvis kan samma mått inhämtas på kortare tid, då lärjungarna hava

en mera omfattande språklig kunskap att bygga på och hava den större

intellektuella mognad, som följer med ett högre åldersstadium». Generaldi­

rektör Bergqvist anser sig icke våga avgiva något eget omdöme men åbe­

ropar ett uttalande av en erfaren och kompetent kritiker, läraren vid Gävle

borgarskola D. Elfstrand, vilken ur språkundervisningens egen synpunkt

urgerat, att ett uppskov med denna undervisning till 12- ä 13-årsåldern är

»den enda sunda utvägen». Enligt de skolsakkunnigas uppfattning är den

fyraåriga realskolan »icke fördelaktig» för de främmande språken. Liksom

städse tillförne står alltså fortfarande mening mot mening. Ihågkommas

måste emellertid härvid, att de skolsakkunniga uttryckligen betecknat orga­

nisationen med sexårig folkskola och fyraårig realskola som »i pedagogiskt

avseende fullt användbar och i åtskilliga hänseenden fördelaktig». För min

egen del anser jag, att de erfarenheter, som föreligga från de kommunala

mellanskolorna, kunna sägas- hava i stort sett hävt de teoretiskt grundade

betänkligheterna emot ett uppskov med undervisningen i främmande språk.

Men min åsikt erhåller också indirekt stöd i det betydelsefulla faktum, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1 in.

124

Skoltidens

längd.

man vid vissa enskilda läroanstalter funnit fördelaktigt, att utan organisa­

toriskt tvång uppskjuta sagda undervisning till femte skolåret. Genom en

lämplig modifiering av de metoder, som anlitats för undervisningen av de

ett par år yngre lärjungarna i den nuvarande realskolans första klass,

bör det utan tvivel vara möjligt att uppnå en ännu mera tillfredsställande

grundläggning av de främmande språkens studium i 12—13-årsåldern än

som nu gäller i fråga om mellanskolorna. Att man därvid bör beakta, att

lärjungarna å detta åldersstadium, förutom en större allmän mogenhet be­

sitta en väsentligt mera omfattande kännedom om modersmålet än tidigare,

synes mig ligga i sakens natur.

Emellertid återstår för mig att överväga ännu en mycket betydelsefull

omständighet, innan ståndpunkten i anknytningsspörsmålet slutligt fixeras. Det

är det under meningsutbytet flitigt ventilerade spörsmålet om skoltidens längd.

Under förutsättning av ett treårigt grundskolestadium uppnås i nuvarande

läroverksorganisation realskolexamen efter en samlad skoltid av 9 år, stu­

dentexamen efter 12 år. Enligt det av skolkommissionen framlagda orga-

nisationsförslaget skulle med ett grundskolestadium av sex år samt en fyra­

årig realskola och ett på denna byggt treårigt gymnasium, sagda examina

uppnås efter 10, respektive 13 skolår, alltså ett år senare än nu. Jämföres

sistnämnda organisation med de förhållanden, som föreligga inom den kom­

munala mellanskolan, skulle emellertid skoltiden bliva oförändrad. Enahanda

torde gälla vid jämförelse med den ordning, som tillämpas vid flertalet en­

skilda läroanstalter, där flickor kunna avlägga studentexamen, liksom vid

flera av de privata högre samskolorna.

Såsom jag redan framhållit, har den nämnda konsekvensen av skolkom-

missionens förslag tilldragit sig en betydande uppmärksamhet såväl vid re­

missbehandlingen som under det offentliga meningsutbytet. Ej sällan har

man därvid kunnat iakttaga, att, såsom skolöverstyrelsen framhållit, pro­

blemställningen förenklats till att gälla en fråga uteslutande om studietidens

längd. Jag har med hänsyn härtill låtit mig angeläget vara att i den läm­

nade redogörelsen för ärendets behandling åvägabringa möjligast fullstän­

diga belysning av alla förhållanden, som i detta sammanhang förtjäna be­

aktande.

Det synes mig främst vara nödvändigt att till en början anföra följande.

En allmän förlängning av studietiden till real- och studentexamen kan

det framlagda förslaget tydligen icke föranleda. Först och främst måste

det beaktas, att de för varje år växande ungdomsskaror, som söka sin ut­

bildning i de kommunala mellanskolorna, icke skulle få sin skoltid utökad.

Icke heller skulle organisatoriskt sett den kvinnliga ungdomen — bortsett

väsentligen från de flickor, som nu undervisas1 i statens samskolor — utsättas

för olägenheten att få sin studietid till studentexamen förlängd. Icke ens

vad de allmänna läroverken angår, är man, objektivt sett, berättigad att tala

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

125

om en allmän förlängning av skoltiden. Det får nämligen icke förbises,

att ett icke obetydande antal av dessa läroanstalters lärjungar under nuva­

rande organisation icke vinna inträde efter tre års skolgång i grundskolan,

såsom normalt förutsatts, utan först efter att i folkskolan hava tillbragt

fyra år eller längre tid. Då dessa senare, enligt vad under de skolsakkun-

nigas utredning framgått, under höstterminen 1923 uppginge till ej mindre

än omkring 45 procent av samtliga från folkskolan kommande lärjungar, torde

det utan vidare stå klart, att den befarade förlängningen av studietiden, om

man vill hålla sig till de faktiskt föreliggande förhållandena, skulle äga till-

lämpning endast på en del av de allmänna läroverkens lärjungar. Men sam­

tidigt skulle en annan, låt vara mindre del få sin skoltid med ett eller annat

år förkortad.

För den, som är förtrogen med dessa fakta, är det därför icke överrask­

ande, att de statistiska beräkningar, som av skolkommissionen med utgångs­

punkt i mellanskolans åldersförhållanden företagits, och som under menings­

utbytet gjorts till föremål för åtskillig kritik, kunnat resultera i att den

genomsnittliga förlängningen för gossarna stannade vid 0,3 år eller, såsom

man mera åskådligt kan uttrycka saken, träffade 3 lärjungar vid de all­

männa läroverken av 10. Till denna, mer än väntat, låga siffra bidraga

sannolikt ytterligare två faktorer: dels vinna en del av mellanskolornas lär­

jungar inträde tidigare än normalt, dels torde kvarsittningen vid de allmänna

läroverken hava större omfattning än vid mellanskolorna. Det bör erinras,

att de skolsakkunniga från något andra utgångspunkter i stort sett kunnat

bekräfta de av skolkommissionen meddelade genomsnittstalen, i det att

de sakkunniga därvid beräknat förlängningen till 0,4 år. Av vissa skäl,

som jag här ej skall närmare vidröra, hålla de sakkunniga emellertid

för sannolikt, att åldersstegringen vid en övergång från nuvarande skolsy­

stem till det av skolkommissionen förordade komme att bliva högre. Huru

stor den faktiska genomsnittliga förlängningen exakt komme att bliva, bleve

efter de sakkunnigas mening beroende på en del förhållanden, villka icke

till sin beskaffenhet och sina verkningar låta sig med större säkerhet förut-

beräkna.

Av vad jag nu anfört lärer framgå, att man under diskussionen kring

skolkommissionens förslag uppenbarligen åt den nu föreliggande frågan givit

alldeles för stora proportioner och icke vinnlagt sig om att verkligen fast­

ställa invändningens innebörd och räckvidd. Jag avser med detta påpe­

kande ingalunda att förneka, att en bestämd brist vidlåder kommissions-

förslaget i nu berörda avseende och att genom densamma det slutliga stånd-

punktstagandet försvåras. Men även med denna uppfattning måste jag

hålla det för avgjort oriktigt att ensidigt lägga vikt vid olägenheten i fråga

med bortseende från de många obestridliga fördelar hos förslaget, vilka jag

förut haft anledning framhålla.

Det är också anmärkningsvärt, att det nämnda förhållandet varken vid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

126

mellanskoleorganisationens tillkomst eller senare tillmätts någon större bety­

delse, utan först i samband med diskussionen av skolkorn missionens förslag.

Ej heller synes man ute i landet hava låtit den ifrågavarande synpunkten

bliva avgörande vid bedömandet av frågan om mellanskolors inrättande.

Och jag finner intet överraskande i denna iakttagelse. För breda lager

av vårt samhälle är tvivelsutan fördelen av att den högre skolan anknyter

till avslutad folkskola så stor, att den icke kan förtagas av den omständig­

heten, att den unge i en del fall får tillbringa ett år längre på skolbänken.

Men givetvis kunna förhållandena ligga annorlunda till inom de kretsar,

där barnens utbildning till studentexamen betraktas som den naturliga och

självklara vägen och där man med hänsyn härtill normalt icke reflekterar

på val av en annan studieriktning. I dessa fall får olägenheten i fråga

en annan räckvidd. Men även härvid synes det mig ofrånkomligt, att man

på många håll gjort sig skyldig till ensidighet vid bedömandet av studie-

tidsförlängningens vådor. Man har efter min mening icke tillbörligt uppmärk­

sammat, att även för lärjungar, vilka utgå ur hem, där det antydda betraktel­

sesättet är förhärskande, den nuvarande organisationen är behäftad med brister,

som verka i alldeles samma riktning. Förhållandet är nämligen otvivelaktigt

det, att för närvarande ett icke ringa antal lärjungar, som börja sina studier i de

allmänna läroverken, efter en kortare eller längre tid nödgas avbryta dessa för

att i stället söka utbildning för den ena eller andra praktiska levnadsbanan. Det

tillfälliga uppehållet i läroverket föranleder i dessa fall sannolikt icke sällan

en »omgång» eller försening, som måhända kunnat undgås, därest den unge

erhållit rådrum till folkskolekursens slut och omedelbart kunnat inrikta sig

på den praktiska banan under anlitande av därför lämplig läroanstalt.

Min avsikt med det nu sagda är emellertid icke att förringa den organi­

satoriska svaghet, som ur nu förevarande synpunkt är till finnandes hos

den föreslagna organisationen, utan endast att ställa problemet i en allsidig

och riktig belysning. Efter min mening är det dock icke möjligt att på förhand

bilda sig en fullt säker uppfattning om den inverkan, som en enhetsskole-

organisation kan komma att utöva i avseende på studietidens längd. Att

den påtalade bristen icke hittills tillagts sådan betydelse, att den kunnat för­

hindra inrättande av kommunala mellanskolor i betydande utsträckning eller

avhålla föräldrar från att för sina barns undervisning anlita dessa läro­

anstalter är emellertid av erfarenheten klart ådagalagt. Jag har icke heller

kunnat tillägna mig den åsikten, att olägenheten är av den svårartade be­

skaffenhet, att den bör få utgöra ett hinder för att nu gå till en utvidg­

ning av enhetsskoleprincipens tillämpning i vår skolorganisation. Men väl finner

jag den ovisshet, som råder rörande verkningarna av studietidens förlängning,

vara ägnad att mana till varsamhet vid bestämmande av den utsträckning,

som en dylik utvidgning nu bör erhålla. Och samma anledning utgör jämväl en

stark uppfordran att överväga och pröva utvägar att praktiskt undgå följ­

derna av en förlängd studietid.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

127

För motverkande av den nämnda förlängningen av studietiden hava under ^^studie-

meningsutbytet åtskilliga förslag framställts. Skolkommissionen har för sin ^tidens för­

del knutit vissa förhoppningar till en snabbare genomgång av folkskolan

langning,

för sådana lärjungar, beträffande vilka detta prövades möjligt men icke sett

sig i stånd att angiva organisatoriskt tillrättalagda vägar i fråga om vare

sig folkskolan eller den högre skolan. Under remissbehandlingen hava jäm­

väl andra uppslag i samma syfte funnit förespråkare. Jag har redan om­

nämnt det förslag till avkortande av den högre skolan i samband med sän­

kande av dess bildningsmål, som från vissa håll förordats. Av samma prin­

cipiella innebörd, ehuru begränsat till realskolan, är skolöverstyrelsens för­

slag att göra realskolan treårig, till vilket jag i fortsättningen av mitt an­

förande återkommer. Då emellertid denna avkortning tänkts gälla även

kvarstående delar av den nuvarande realskolan, är åtgärden tydligen ur nu

förevarande synpunkt verkningslös. Vidare har förslag väckts om skilda

differentieringsanordningar i folkskolan, eu utväg som jag redan förklarat

mig icke kunna acceptera, för så vitt därmed avses, att bestämda föreskrif­

ter i sådant syfte skola utfärdas.

Syftet att undgå en teoretisk förlängning av studietiden kan jämväl sägas

behärska vissa av de i den förda diskussionen framkomna förslagen att an­

ordna läroverkets anknytning till folkskolan på ett annat sätt än det av

skolkommissionen ifrågasatta, om ock desamma betingas även av andra

motiv. Detta gäller främst anordningen med fyraårig grundskola och en

på denna byggande femårig realskola, vare sig en så beskaffad organisation

avsetts bliva allenarådande eller med en på folkskolans sjätte klass byggd

fyraårig realskola såsom sidoordnad organisationstyp. Sagda förslag har,

såsom jag redan anfört, omfattats med stora sympatier icke minst inom

kollegierna vid de allmänna läroverken m. fl., och jämväl vunnit principi­

ellt gillande av reservanterna inom skolöverstyrelsen. För det bedömande,

som i övrigt kommit en dylik organisation till del, har jag i det föregående

ganska utförligt redogjort.

Ur de synpunkter, som jag lägger på frågan om anknytningen mellan

folkskola och läroverk, finner jag förslaget vara otillfredsställande. Bl. a.

tillgodoser det icke de sociala rättfärdighetskrav, som äro avgörande för

min uppfattning. Enligt detsamma uppskjutes visserligen valet av studie-

riktning ett år, i jämförelse med nuvarande ordning, men därmed torde

icke synnerligen mycket vara vunnet varken ur individens eller samhällets

synpunkt. För folkskolan och den praktiska ungdomsskolan medför, såsom

skolöverstyrelsen uppvisat, realskolans anknytning till fjärde folkskoleklassen

större olägenheter än den nuvarande efter tredje klassen. Och ur realsko­

lans synpunkt innebär organisationen otvivelaktigt ett steg ut i det okända.

Tillika måste jag betrakta den omständigheten, att de sedan mer än två år­

tionden förefintliga möjligheterna för denna organisations praktiska prövande

lämnats alldeles outnyttjade, såsom en fingervisning om att en dylik orga-

Kung}. Maj:ts proposition Nr 116.

128

nisation sakligt sett icke heller ur den högre skolans synpunkt har något

existensberättigande. Då jag, såsom redan anförts, av allmänna och prin­

cipiella grunder anser den ifrågavarande organisationen såsom otillfreds­

ställande, har jag icke heller funnit mig böra föreslå att försök med den­

samma anställas.

I nära sammanhang med det nu senast avhandlade förslaget torde den

på vissa håll förordade anordningen med femårig grundskola i förening med

eu fyraårig eller femårig realskola böra ställas, även om genom sistnämnda

organisation den samlade studietiden icke skulle komma att förkortas. Emot

dessa förslag inställa sig ur folkskolans och det praktiska skolsystemets syn­

punkter i stort sett samma betänkligheter, som nyss gjorts gällande mot

den fyraåriga grundskolan. Och härtill kommer, med särskild hänsyn till

den högre skolan, ytterligare, vad beträffar systemet 5 + 4, att grundskolan

skulle försvagas utan att realskolestadiet i motsvarande mån utsträcktes.

Under sådana betingelser förefaller det mig mycket svårt att i en dylik

organisation uppnå det nuvarande studiemålet. Under alla omständigheter

torde bildningsresultatet bliva väsentligen sämre än med ett grundskole-

stadium av ett års större utsträckning. Och i fråga om systemet 5 + 5 torde

det vara tillräckligt att erinra därom, att studietiden icke skulle komma att

understiga den enligt skolkommissionens förslag teoretiskt beräknade, medan

obestridligen de fördelar, som den sexåriga grundskolan erbjuder, skulle helt

saknas. På nu angivna grunder har jag icke ansett mig böra framlägga

något förslag i nu berörd riktning.

Vidkommande slutligen de föreslagna övergångsanordningarna och -kur­

serna, vilka motiverats bl. a. med uppgiften att åvägabringa förbindelse

mellan läroverket och folkskolans sjätte klass, utan att studietiden förlänges,

torde dessa åtgärder vara av intresse endast under den förutsättningen, att

grundskolestadiet inom läroverksorganisationen generellt är kortare än ö-årigt.

Men även från denna utgångspunkt lära så vägande skäl kunna anföras mot

anordningen, att den enligt min åsikt icke bör ifrågakomma till vidtagande.

Såsom de skolsakkunniga påvisat, skulle undervisningsplanen, liksom även

undervisningen, knappast kunna tillfredsställande ordnas. Och själva tan­

ken, att vissa lärjungar från folkskolan, måhända de ekonomiskt ogynn­

sammast ställda, skulle sammanföras i en särskild avdelning och under eu

helt visst mycket ansträngande och pressande snabbkurs bibringas nödtorf­

tiga kunskaper för att kunna bestå inträdesprovet till läroverket, ter sig för

mig föga tilltalande. Redan med hänsyn härtill, har jag icke ansett lämp-

ligt att ifrågasätta statens medverkan till anordnande av dvlika övergångs­

klasser eller -kurser.

Bland alla de anordningar, varom förslag framställts under remissbehand­

lingen, synes mig det av de skolsakkunniga ingående prövade uppslaget att

undvika en förlängning av studietiden till studentexamen genom upprät­

tande av sexåriga lyceilinjer och lycéer förtjäna den största uppmärksam-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

heten. Jag får senare tillfälle att närmare inlåta mig på spörsmålet om

möjligheterna och formerna för förverkligande av detta förslag och anser

mig fördenskull här kunna inskränka mig till att nämna, att jag finner

starka skäl föreligga för att så snart som möjligt för gossar inrätta ett

mindre antal läroanstalter av denna typ. Jag anser, att grundade för­

hoppningar kunna hysas om, att dessa åtgärder skola komma att i väsent­

liga avseenden undanröja de olägenheter av enhetsskolorganisationen, som

här förut berörts.

Jag övergår så att närmare angiva, huru jag tänker mig, att man med

iakttagande av den varsamhet, som jag funnit vara av förhållandena på­

kallad, bör förfara för att den högre skolan må i vidsträcktare omfattning

komma att bygga på avslutad folkskolekurs.

Redan i det föregående har jag antytt, att, med hänsyn bl. a. till oviss­

heten om såväl den sexåriga grundskolans verlcliga inflytande på skoltidens

längd som lyceiläroverkens förmåga att effektivt undanröja olägenheterna

av en utsträckt skoltid för en del av de allmänna läroverkens lärjungar, en

generell omläggning av dessa läroanstalters organisation icke nu bör genom­

föras. Jag avser i stället att beträffande dessa läroanstalter åvägabringa ett

partiellt förverkligande av kravet på anknytning mellan läroverket och

den sexåriga grundskolan i det allmänna syftet, att å varje läroverksort till­

fälle i skälig utsträckning beredes till omedelbar övergång från folkskolans

sjätte klass till läroverket. Denna ståndpunkt kommer i princip ganska

nära den av skolöverstyrelsen intagna. De skolsakkunniga synas vid sina

överväganden jämväl hava nått den övertygelsen, att vad de kalla en organi­

sation med blandade system under nuvarande förhållanden är att föredraga.

Alltefter det antal genomgående parallellavdelningar å realskolestadiet,

som de skilda läroverken kunna beräknas komma att omfatta, med iakt­

tagande av det högsta lärjungantal i klassavdelning, som jag tidigare an­

givit, kommer omorganisationen att gestalta sig på olika sätt.

De allmänna läroverk, som omfatta allenast en genomgående parallellav­

delning å realskolestadiet, skola helt anknyta till folkskolans sjätte klass.

Vid de läroverk, som å realskolestadiet omfatta två eller flera genomgående

parallellavdelningar, skall i regel anknytning anordnas till såväl folkskolans

sjätte som dess tredje klass. På denna väg tillgodoses, såvitt jag kan finna,

påsett rättvist sätt skilda behov och intressen. Avvikelse från nu nämnda

regel har jag ansett böra förekomma endast i vissa av de läroverksstäder,

där nu kommunal mellanskola finnes inrättad, och där alltså enhets-

skolekravet redan är i viss utsträckning förverkligat inom respektive sam­

hällens skolorganisation.

Därjämte avser jag, att anknytning till folkskolans sjätte klass förmedelst

anordnande av lyceum skall komma till stånd vid ett mindre antal läroverk,

där förhållandena i sådant avseende synas mig företrädesvis lämpliga.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 saml. 101 käft. (Nr 110.)

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

129

Omorgani­

sationens

innebörd.

Högre lärar­

inneseminari­

ets övnings­

skola.

Vad i övrigt angår motiveringen för omorganisationen av varje särskilt

läroverk, får jag hänvisa till vad jag i detta avseende anför i kap. X,

där jag jämväl meddelar en detaljerad planläggning av sättet för omorga­

nisationens verkställande vid de olika läroverken.

Jag anser mig med hänsyn härtill kunna nu begränsa mig till att fram­

hålla, att omorganisationen av realskolan synes mig kunna och böra be­

gynna med läsåret 1928—1929 samt fortgå successivt. Från denna regel

har jag dock ansett skäl föreligga till undantag vad angår de mindre läro­

verk, vilka omfatta endast en serie avdelningar. Det kan nämligen beträffande

dessa läroverk icke uteslutas, att mera betydande svårigheter med hänsyn

till lokalfrågor eller utnyttjande av tillgängliga lärarkrafter kunna uppstå,

vilka skulle undgås, därest något anstånd med den nya organisationens

tillämpning vunnes. Jag anser, att hänsyn härtill bör tagas och att

uppskov alltså bör kunna ifrågakomma. Emellertid tillåter jag mig särskilt

betona, att endast verkligt bärande skäl böra få föranleda ett dylikt upp­

skov. Och givetvis kan ett sådant icke avse längre tid utan bör det begrän­

sas till exempelvis fem år. En naturlig förutsättning för att anstånd skall

kunna ifrågakomma bör vara, att detta påyrkas av vederbörande kommu­

nala representation. Jag håller sålunda före, att även i fråga om de här

åsyftade läroverken omorganisationen normalt bör begynna med läsåret

1928—1929, med rätt för Kungl. Maj:t att på därom av vederbörande stads­

fullmäktige gjord framställning medgiva att, därest omorganisationens tidigare

ikraftträdande visas medföra synnerliga svårigheter, med den nya organisa­

tionens tillämpning må anstå längst till ingången av läsåret 1932—1933.

Vidkommande slutligen de nya allmänna läroverk, som enligt mitt förslag

skola, upprättas, antingen såsom nybildningar inom organisationen eller genom

statens övertagande av redan förefintliga kommunala mellanskolor, finner

jag tungt vägande skäl föreligga för att dessa läroverk anknyta uteslutande

till sjätte folkskoleklassen. I annat sammanhang har jag framhållit, att de

nya flickläroverken böra träda i verksamhet snarast möjligt, även om jag

förutser, att detta i allmänhet kan ske först med läsåret 1928—1929.

Av den ståndpunkt jag intagit föranledes jag också att påyrka vissa för­

ändringar i organisationen av den med högre lärarinneseminariet förenade

normalskolan för flickor. Såsom jag i det följande föreslår, bör till övnings­

skolan i fråga knytas en särskild realskolelinje, byggande på folkskolans

sjätte klass. Tungt vägande skäl synas mig jämväl kunna anföras för att

normalskolan anknytes till folkskolans tredje klass, varvid de nuvarande

förberedande klasserna torde böra bortfalla. Något behov av desamma

synes mig så mycket mindre kunna ur utbildningssynpunkt föreligga som

jag i det följande förordar, att detta undervisningsstadium för framtiden

icke bör vara representerat vid privatläroverken samt föreslår, att staten

icke må vidare understödja detsamma.

Avvecklingen av normalskolans förberedande klasser synes böra påbörjas

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

131

med läsåret 1928—29 samt successivt fullföljas. Den nya realskolelinjen

torde kunna successivt träda i verksamhet med början redan läsåret 1927—28.

Vad därefter beträffar de kvarstående kommunala mellanskolorna samt

de läroanstalter tillhörande denna kategori, vilka framdeles kunna komma

att inrättas, saknar jag, med den principiella ståndpunkt jag i grundskole-

frågan intager, varje anledning att ifrågasätta någon förändring i dessa

läroanstalters anknytning till folkskolan.

Beträffande slutligen anknytningsförhållandena vid privatläroverken, kom­

mer jag i fortsättningen av mitt anförande att närmare utveckla min upp­

fattning rörande de åtgärder, som på detta område synas mig önskvärda

och möjliga för främjande av det allmänna syfte, som mitt förslag

avser att tillgodose. Jag kan fördenskull bär begränsa mig till att erinra,

att de ifrågavarande åtgärderna torde böra gå ut därpå, att jämväl dessa

läroanstalter icke skola anknyta till kortare grundskolestadium än folksko­

lans tredje klass, ävensom att, i all den utsträckning så är möjligt, anknyt­

ning skall åvägabringas också till folkskolans sjätte klass. Detta sistnämnda

önskemål gör sig särskilt starkt gällande beträffande privatläroverk å sådana

orter, där allmänt läroverk icke finnes eller där den kvinnliga ungdomen

icke skulle erhålla tillgång till realskolestadium av allmänt läroverk.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Kommunala

mellanskolor.

Privat

läroverken.

132

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Flickunder-

vieningens

uppkomst

och utveck­

ling-

IV. Flickornas undervisning.

Den uppgift, som sedan gammalt ansågs vara den lärda skolans främsta,

för att ej säga enda: att utbilda kyrkans och, i senare tid, jämväl statens

tjänare, medförde tydligen ingen anledning för skolans målsmän att på något

sätt draga försorg om den kvinnliga ungdomens högre skolutbildning. Häri

liksom i en äldre tids på dåvarande samfundsförhållanden grundade all­

männa åskådningssätt i fråga om kvinnan och hennes ställning i samhället

har man att söka anledningen till att den högre flickundervisningen så

länge betraktats uteslutande som en föräldrars och målsmäns privata ange­

lägenhet.

Allt efter som samhällsutvecklingen fortskred, framträdde emellertid på

detta som på andra områden behov, som tidigare åtminstone ej offentligen

givit sig till känna. Redan under 1800-talets tidigare årtionden möter man

därför försök att tillfredsställa det krav på möjlighet för den kvinnliga ung­

domen att vinna högre utbildning, som de ändrade tids- och samhällsför­

hållandena medförde. De skolor för unga kvinnor, som då grundades, voro

emellertid helt och hållet beroende av enskilt initiativ och intresse, och de

försök, som upprepade gånger gjordes att för saken vinna riksdagens med­

verkan, blevo i det hela utan resultat. Betydelselösa voro dock ej dessa

försök, ty de gåvo till sist upphov till ett av 1859—1860 års riksdag fattat

beslut om upprättande av ett seminarium för utbildande av lärarinnor.

Hösten 1861 begynte sålunda statens högre lärarinneseminarium sin verk­

samhet.

Inom kort togo statsmakterna ett nytt steg av vikt för frågan om flickor­

nas högre skolundervisning, i det att år 1864 till lärarinneseminariet anknöts

en flickskola, statens normalskola för flickor, avsedd att tjäna till mönster-

och övningsskola för seminarieeleverna. Denna skola fick därjämte mer eller

mindre tjäna som förebild för åtskilliga enskilda flickskolor, som under de

närmaste tio åren upprättades i landet.

Snart väcktes fråga om statens medverkan vid flickundervisningen även i

form av ekonomiskt understöd åt de högre flickskolorna, men först år 1874

blevo åtgärder i sådant avseende vidtagna. Nämnda år beslöt nämligen

riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t att anslå medel till understöd åt skolor

av ifrågavarande slag. Härigenom inleddes en statlig understödsverksamhet,

som i alltjämt ökad omfattning fortgått intill våra dagar.

Under inverkan av de nyare pedagogiska strömningar, som utmynnade i

upprättandet av de första samskolorna i vårt land, upptogs under 1800-talets

sista decennier frågan om flickors tillträde till de allmänna läroverken, och

133

riksdagen hade att behandla åtskilliga förslag i sådant syfte. Sedan 1899

års läroverkskommitté i viss mån anslutit sig till denna tanke, intogs

i det för 1904 års riksdag framlagda förslaget till omorganisation av de all­

männa läroverken jämväl förslag om upprättande av ett antal statssamskolor.

Kungl. Majrts förslag bifölls av riksdagen.

Jämsides med nu antydda utveckling hade intill sekelskiftet de högre

flickskolorna hastigt ökats i antal och jämväl vunnit allt större inre stadga

och enhetlighet. Under de första årtiondena av detta århundrade kom emel­

lertid frågan om flickornas högre skolundervisning i ett väsentligen annat

läge. Jag har nyss antytt riktningen genom omnämnande av de första stats-

samskolornas inrättande. Nästa steg av liknande slag togs i och med Kungl.

Maj:ts proposition till 1909 års riksdag om anslag till kommunala mellan -

skolor, avsedda även för kvinnliga lärjungar, vilket förslag i huvudsak an­

togs av riksdagen.

De nu omnämnda åtgärderna avsågo, som synes, allenast undervisning å

realskolestadiet. För sin gymnasiala utbildning hade flickorna — alltsedan

rättighet gavs dem att avlägga studentexamen — varit hänvisade till enskilda

studier eller privata skolor. Efter enskild motion beslöt emellertid 1923 års

riksdag medgiva kvinnliga lärjungar inträde i högre allmänt läroverk, dock

blott under vissa förutsättningar, bland andra den, att ett konstant, ej allt

för begränsat utrymme funnes vid läroverket. I den kungl. kungörelse av

den 5 juli 1923, som utfärdades i anledning av nämnda riksdagsbeslut, är

rätten till inträde begränsad till gymnasiet.

Gör man en kort sammanfattning av de statliga åtgärder, som hittills vid­

tagits för den kvinnliga ungdomens högre skolundervisning, finner man alltså,

att staten upprättat och underhåller en egen högre flickskola, att ett antal —

för närvarande 18 —- statsrealskolor mottaga även flickor och således äro

anordnade som samskolor, att staten lämnar avsevärda bidrag till uppehål­

lande dels av kommunala mellanskolor — vid början av år 1927 till antalet

87 — dels av enskilda läroanstalter, som äro helt eller delvis avsedda för

kvinnlig ungdom, samt att gymnasierna vid de högre allmänna läroverken

under vissa villkor äro öppna för kvinnliga lärjungar.

Det från många håll framställda kravet på ökade möjligheter för flickor

att vinna högre skolbildning och på statens medverkan härtill upptogs som

bekant i det av mig i det föregående i väsentliga delar återgivna anförande

till statsrådsprotokollet den 31 december 1918, varmed föredragande departe­

mentschefen beledsagade sin hemställan om tillsättande av skolkommis-

sionen.

Det finge anses obestridligt, yttrade departementschefen, att det sätt, på

vilket staten sörjt för den högre flickundervisningen, gåve anledning till

berättigade invändningar. Det vore departementschefens bestämda överty­

gelse, att kravet om beredande av lika möjligheter för all ungdom, manlig

såväl som kvinnlig, att av samhället tillförsäkras den utbildning, som den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolkorn-

missionen.

individuella utrustningen medgåve och som medborgarskapet förutsatte såsom

nödvändig, inneslöte en djup och ofrånkomlig rättvisa. Beträffande gymna­

siet borde alltså undersökning verkställas ur synpunkten av de välgrundade

krav, som från den kvinnliga ungdomens sida kunde göras gällande att

bliva i tillfälle att inom av det allmänna upprättade undervisningsanstalter

kunna förvärva den utbildning, som i vårt land utgjorde förutsättningen för

tillträde till universitet. Grundprincipen att staten skulle taga sig an flickor­

nas utbildning i samma utsträckning som gossarnas, skulle förverkligas

genom privatskolornas regelmässiga ombildning till stats- eller kommunala

skolor. En sådan omorganisation finge givetvis ej avse att ensidigt omskapa

flickskolan efter mönstret av gosskolan.

Skolkommissionen har i sitt utlåtande och förslag upptagit frågan om

flickornas undervisning dels med hänsyn till denna undervisnings organisa­

tion, dels ock med hänsyn till spörsmålet om Barnundervisning eller sär-

undervisning. I överensstämmelse med de direktiv, som blivit kommissionen

givna, har kommissionen angivit sin allmänna ståndpunkt så, att med folk­

skolan såsom grundval ett system av läroanstalter skulle uppbyggas, som

under lika villkor tillgodosåge den manliga och den kvinnliga ungdomens

teoretiska utbildning för olika levnadsbanor.

Med utgångspunkt från denna allmänna regel har kommissionen vid över­

vägande av sättet för principens förverkligande funnit anledning att särskilt

sysselsätta sig med samundervisningsproblemet. Ty, säger kommissionen,

möjligheterna att i full utsträckning realisera kravet på den kvinnliga

ungdomens likställighet med den manliga i förevarande hänseende bleve i

hög grad beroende av den ställning, man intoge till sagda spörsmål.

Kommissionen har ägnat kap. II av sitt betänkande åt frågan om »Den

manliga och den kvinnliga ungdomens undervisning» (Bet. I: 1, sid. 85—

113), och tillåter jag mig hänvisa till nämnda framställning. Emellertid

synes det lämpligt att här i korthet angiva huvudpunkterna av kommissio­

nens uppfattning av denna omstridda och viktiga fråga.

Kommissionen konstaterar, att i fråga om det teoretiska kunskapsbehovet

i stort sett överensstämmelse förelåge mellan manlig och kvinnlig ungdom,

medan det ställde sig något annorlunda i avseende å de praktiska ämnena.

Även med hänsyn till familjen och samhället förelåge skäl att anordna

gemensam skola. Lades härtill, att en så beskaffad anordning jämväl på­

kallades av betydelsefulla hänsyn av ekonomisk natur, kunde kommissio­

nen icke finna annat, än att samskoleformen vore både berättigad och

önskvärd.

Kommissionen upptager sedermera till granskning de betänkligheter, som

framförts mot gossars och flickors sammanförande till gemensam undervis­

ning och finner, att varken ur undervisningens, uppfostrans eller hygienens

synpunkt några bärande skäl mot samundervisningen anförts. Sin uppfatt­

ning av frågan sammanfattar kommissionen slutligen så, att såväl de erfa­

renheter, vilka inom och utom vårt land gjorts beträffande samundervis-

ningen, som kommissionens egna överväganden i detta hänseende lett kom­

missionen till den meningen, att samskolan, under förutsättning av att vid

134

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

135

dess organisation nödig hänsyn toges ej mindre till hygienens krav än även

till den differentiering vid undervisningen, som könens olikartade uppgifter

påkallade, vore en god skolform både i fråga om undervisning och upp­

fostran. I betraktande härav och med särskild hänsyn till skäl av ekono­

misk art hölle kommissionen före, att på varje ort, där läroverk skulle finnas,

detta i första hand borde anordnas såsom samskola. Vissa krav och önske­

mål borde dock, anser kommissionen, tillgodoses vid organiserandet av sam-

skolor, så borde även vid den grundläggande undervisningen, folkskoleunder-

visningen, samskoleprincipen vinna allmännare tillämpning, hänsyn till könens

olikhet borde mer än hittills tagas, varvid särskilt borde beaktas frågan om

erhållande av lärarpersonal med förutsättningar för framgångsrik verksamhet

vid samskola samt om lämpligt avvägt förhållande mellan antalet manliga

och kvinnliga lärare, varjämte slutligen tillbörligt inflytande vid skolans led­

ning borde beredas såväl den kvinnliga som den manliga parten.

Ytterligare uttalar kommissionen den meningen, att i samhällen, där för­

hållandena medgåve anordnandet av två eller flera läroanstalter, tillbörligt

utrymme borde givas åt särundervisning och således särskolor inrättas vid

sidan av samskolan. Därjämte borde man vid anordnandet av flickornas

undervisning, det må nu vara i samskolor eller särskolor, i största möjliga

utsträckning tillvarataga den bildningstyp, som så småningom utformats i

den s. k. åttaklassiga flickskolan.

I detta sammanhang torde en kort översikt av skolkommissionens förslag

till det praktiska utformandet av flickornas undervisning vara på sin plats

(skolkommissionens betänkande kap. IX, del I sid. 343—365. Förslag till

kursplaner återfinnas sid. 550—569, grunder till kursplaner sid. 704—726).

Såsom framgår av min nu lämnade redogörelse för kommissionens uppfatt­

ning av frågan, har kommissionen tänkt sig dylik undervisning skola läm­

nas dels i skolor, gemensamma för både gossar och flickor, och dels i sär­

skilda flickskolor.

Den samrealskola, som kommissionen sålunda föreslår, har kommissionen

velat anordna så, att i densamma flickundervisningens speciella uppgifter

skulle i viss utsträckning tillgodoses. Kommissionen har därför tänkt sig,

att inom dylika realskolor en viss differentiering med hänsyn till de kvinn­

liga lärjungarna skulle åstadkommas, avseende i främsta rummet att bereda

erforderligt utrymme åt det kvinnliga praktiska arbetet men jämväl berö­

rande vissa sidor av den teoretiska undervisningen.

Så har kommissionen föreslagit rätt till utbyte, i fjärde klassen, av mate­

matik mot det tredje språket, d. v. s. normalt franska. Och vidare har i

den föreslagna undervisningsplanen inlagts — förutom mot den manliga

slöjden svarande kvinnlig slöjd —- ämnet hushållsgöromål, beträffande gos­

sarna utbytt mot praktiskt arbete. Samma anordning avses av kommissio­

nen även för de speciella fiickrealskolor, som skulle kunna förekomma. Där­

jämte borde, i huvudsaklig anslutning till nu gällande bestämmelser, möj­

lighet finnas för kvinnliga lärjungar till befrielse från någon del av real­

skolans undervisning.

Vad beträffar gymnasialstadiet, utgår kommissionen från att samgymnasier

skulle vara regel, detta redan av praktiska hänsyn. Dock ingå även sär­

skilda flickgymnasier i kommissionens organisationsförslag. Grundsatsen för

den lokala fördelningen av dessa läroanstalter angives vara, att å varje ort,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Yttrandena.

där gymnasium ansåges böra upprättas, tillfälle till utbildning skulle före­

ligga för såväl manliga som kvinnliga lärjungar. I samhällen med allenast

ett gymnasium borde i följd härav detta organiseras som samgymnasiunt.

A sådana orter, där lärj ungantalet beräknades nödvändiggöra två eller flera

gymnasier, hade kommissionen, i överensstämmelse med sin förut angivna

åsikt, förutsatt anordnande av såväl samgymnasium som särgymnasium.

De för den speciella flickundervisningen avsedda skolorna äro av 3 olika

typer, betecknade med bokstäverna A, B och C. Frågan om dessa typer,

deras organisation, undervisningsplaner in. m. behandlas av kommissionen

å sid. 345—361, varefter återgivas dels den för statens normalskola för flickor

nu gällande timplanen samt exempel å timplaner för vissa högre flickskolor,

dels förslag till timplan för flickskolor av typerna A och B. De olika typerna

kunna i korthet beskrivas sålunda.

A-typen, en 6-årig flickskola, byggd på folkskolans sjätte klass, skulle före­

komma i samhällen, där antalet lärjungar i den högre skolan uppnådde en

sådan storlek, att tillvaron av mer än en enda läroanstalt kunde anses mo­

tiverad, och kommissionen säger sig ha funnit starka skäl föreligga för att

i det väsentliga söka förebilden till denna typ i den nuvarande 8-klassiga

flickskolan, vars lämplighet för den speciella kvinnobildningen kommissionen

finner uppenbar. I hela landet föreslås 28 skolor av denna typ.

Flickskolor av B-typ skulle upprättas å orter, där lärjungantalet i den

högre skolan väl icke påkallade upprättandet av särskolor men dock nådde

en sådan storlek, att parallellavdelningar inom de olika klasserna måste upprättas.

Flickornas undervisning skulle där anordnas på det sätt, att flickorna först

undervisades i samskolan men sedan skulle hava tillfälle att från den tredje

klassen övergå till en 3-årig flickskollinje, vars uppgift vore att föra dem

till ungefär samma kunskapsmått, som nu inhämtas i eu 8-klassig flickskola.

Denna linjedelning skulle förberedas redan i den tredje realskolklassen där­

igenom, att de flickor, som ämnade övergå till flickskollinjen, i denna klass

befriades från undervisningen i matematik. Kommissionen har tänkt sig

inalles 33 sådana flickskolor i landet.

C-typen slutligen skulle utgöra eu 1-årig påbyggnad på samrealskolans

högsta klass. Denna skoltyp skulle anordnas under jämförelsevis fria for­

mer, och undervisningen skulle där avse dels utvidgande och fördjupande av

den i realskolan inhämtade allmänbildningen, dels bibringande av ökade

färdigheter i praktiskt arbete. Sådana flickskolor föreslås till ett antal

av 30.

I ett hänseende kan man säga, att så gott som fullständig enighet råder

i de avgivna yttrandena, nämligen däri att åt den kvinnliga ungdomen

borde genom statens försorg beredas bildningsmöjligheter i samma omfatt­

ning och under lika förmånliga villkor som åt den manliga. I övrigt hava

olika meningar uttalats angående skolkommissionens förslag i nu ifråga­

varande hänseende.

Beträffande frågan om samundervisning eller icke har man allmänt fram­

hållit, att genomförandet av principen om gossars och flickors likställighet

med avseende på möjlighet till högre skolundervisning i viss utsträckning

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

137

gjorde Barnundervisning nödvändig samt att i fråga om realskolor i mindre

samhällen och om gymnasierna ett strängt tillämpande av särundervisning

vore synnerligen oekonomiskt, i vissa fall omöjligt. Men det betonas sam­

tidigt, att samskolor väl borde anordnas i de mindre samhällen, där det av

ekonomiska skäl vore nödvändigt, men endast där. I de större städerna,

där dylika skäl ej hade samma styrka, borde möjlighet finnas till val mel­

lan de båda skolformerna.

Omnämnas bör att av framstående målsmän för samundervisningens idé

framhållits, att man för samskolans egen skull borde iakttaga försiktighet

vid ett allmännare genomförande av samskolformen, vilken ej borde fram-

forceras.

Särskilt från medicinskt håll har den hygieniska synpunkten betonats,

och faran för att flickorna skulle överansträngas under de ömtåliga över­

gångsåren framhållits.

I organisationsfrågan överensstämmer ett flertal yttranden däri, att 6-årig

flickskola avstyrkes. Behovet av åtgärder för underlättande av övergång

från flickskola till gymnasium framhålles allmänt. Skolkommissionens B-

och C-typer möta på många håll betänkligheter och betecknas soin nödfalls­

utvägar.

Bland utlåtandena må särskilt de omnämnas, som avgivits av skolöver­

styrelsen och av reservanter i överstyrelsen samt av överstyrelsens chef.

Skolöverstyrelsen (skolöverstyrelsens utlåtande sid. 91—94) yttrar i fråga

om samundervisningen — under framhållande av vanskligheten i att komma

till eu säker uppfattning på detta område — att de erfarenheter, man i

avseende å dylik undervisning hittills gjort i vårt land, icke påvisat några

ogynnsamma verkningar av mera djupgående art, och majoriteten hade

därför icke kunnat komma till annan uppfattning, än att samskolan måste

betraktas som en tillfredsställande, i varje fall fullt användbar skolform.

Vissa förutsättningar måste dock vara för handen, för att samskolan skulle

kunna komma fullt till sin rätt. Dit hörde bl. a., att föräldraopini-

onen ej ställde sig avvisande mot samundervisningen, att icke alltför stor

skillnad rådde mellan antalet manliga och kvinnliga lärjungar, att intresse

för skolformen funnes bland lärarpersonalen och att förhållandet mellan

manliga och kvinnliga lärare vore lämpligt avvägt samt att såväl manligt

som kvinnligt inflytande finge göra sig gällande vid ledningen. A andra

sidan vore överstyrelsen icke övertygad om att samskolan borde bliva normal­

typen för de högre undervisningsanstalterna i vårt land. Barnundervisning

borde därför anordnas, där ekonomiska eller andra särskilda skäl det för­

anledde, men i övrigt borde särundervisning i regel bibehållas. Det syntes

därför önskvärt, att kommissionens förslag i nu berörda hänseende under­

kastades förnyad omprövning i syfte att utröna, huruvida icke vissa av

kommissionen föreslagna samskolor kunde ersättas av särskolor.

Beträffande skolkommissionens förslag till olika flickskoltyper anför över­

styrelsen (skolöverstyrelsens utlåtande sid. 83—90), att skolor av A-typ vore

bäst lämpade att tillgodose de särskilda önskemålen för flickornas utbildning

och finner det därför önskvärt, att skolor av denna typ komme till stånd

allestädes, där förutsättningar därför funnes, och detta icke minst med hän­

syn till betydelsen av att flickorna icke utan verkliga skäl valde gymnasie-

vägon. Skulle emellertid behovet av tillfälle till realskolbildning för flickor

kunna tillgodoses, torde det begränsade lärjungantalet icke kunna göra det

Kung}. Maj:ts proposition Nr 116.

ekonomiskt försvarligt att upprätthålla flickskolor av A-typ å alla de orter,

där nu 8-klassiga flickskolor funnes. Överstyrelsen erinrar vidare om sitt

förslag om avkortning av realskolan till 3-årig och påpekar, att därest detta

förslag vunne anslutning starka skäl talade för att i så fall A-skolan gjor­

des 5-årig. På denna punkt borde dock ytterligare undersökning företagas.

Befunnes det, att A-skolan borde avkortas med ett år, borde B-skolan bliva

en 2-årig kurs, byggd på realskolans högsta klass. Vid C-skolan borde jäm­

förelsevis stort utrymme givas åt praktiska sysselsättningar, och det vore

önskligt, att denna skoltyp måtte förekomma så talrikt som möjligt.

Reservanterna inom skolöverstyrelsen uttala (skolöverstyrelsens utlåtande sid.

220 227) starka betänkligheter mot ett så allmänt genomförande av sam-

skoleorganisationen, som av kommissionen förordats. Samskolans värde

vore synnerligen beroende på den ledning, som funnes att tillgå för skolan.

Ju mer samskolan bleve normaltyp för skolväsendet, desto mer måste man

räkna med en ledning, som dels icke höjde sig över genomsnittsnivån, dels

vore skeptisk mot hela denna skolform, med åtskilliga band på ledningens

rörelsefrihet och med ett tämligen heterogent kollegium. Olika behov före-

låge för gossar och flickor i avseende å undervisningens innehåll, särskilt

med hänsyn till praktiska (husliga) ämnen, och likaså vore förhållandena

olika beträffande arbetsmetoder och arbetstakt. Reservanterna påpeka vidare,

att lärarfrågan komme att vålla avsevärda svårigheter, att samundervisnin-

geu även i uppfostringshänseende medförde olägenheter samt att den fysiska

uppfostran ej kunde tillgodoses på lika tillfredsställande sätt i samskolan

som i särskolan. Under erinran om att såväl de hörda myndigheterna som

föräldrar, målsmän och pedagoger i stor utsträckning ställt sig minst sagt

tveksamma i fråga om samskolans lämplighet, anföra reservanterna som

slutomdöme, att de ansåge samskolan underlägsen särskolan, såvida icke de

angivna, säreget gynnsamma förutsättningarna förelåge. I de vida övervä­

gande fall, då sådana icke förelåge, vore samskolan en nödfallsform, som

kunde användas, då förhållandena icke medgåve särskolor.

Reservanterna _ förorda (skolöverstyrelsens utlåtande sid. 227—228) flick­

skolans anknytning till folkskolans fjärde klass men med övergångsanord-

ningar för sådana lärjungar, som lämnade folkskolan först efter dess sjätte

klass. Flickskolan skulle alltså bliva 7-årig och borde utan särskild avgångs­

examen leda till en kompetens, som i huvudsak sammanfölle med den nu­

varande normalskolkompetensen. Under framhållande, att den nuvarande

högre flickskolan utan all fråga vore den bästa av flickskolbildningens nu­

varande huvudtyper i vårt land, påpeka reservanterna att en bestämd över­

gång till gymnasiet ej funnes, och förordar, att en sådan anknytningspunkt

måtte anordnas, men att den med hänsyn till flickornas behov av långsam­

mare arbetstakt och av på hemmet särskilt inriktade bildningsmoment måtte

läggas högre upp än motsvarande punkt i realskolan och lämpligen, för

övergång till ett 4-årigt gymnasiums första ring, vid avgång från klass,

som motsvarade den nuvarande sjätte flickskolklassen. Från denna klass

skulle också övergång kunna ske till högsta realskolklassen för flickor, som

önskade avlägga realskolexamen. Denna fråga borde dock bliva föremål

för särskild undersökning.

Generaldirektör Bergqvist har i sitt särskilda yttrande över skolkommissio-

nens förslag (Våra skolor, sid. 104 ff.) erinrat om att beträffande samskol-

frågan pedagoger stode mot pedagoger och meningarna även inom de

hygieniska auktoriteternas krets vore starkt delade. Hänsyn till hemmens

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

139

önskemål och stämningar samt behovet av ett tillförlitligare erfarenhets-

material än det nu tillgängliga manade till försiktighet och ledde till den

ståndpunkten, att särskolor för närvarande vore att föredraga, så långt så­

dant på grund av ekonomiska och pedagogiska hänsyn vore möjligt. Han

anser därför, att i fråga om sär- eller Barnundervisning ett visst utrymme

borde lämnas åt den kommunala bestämmande- eller åtminstone förslags­

rätten; särskilt syntes en sådan anordning vara att anbefalla som en för-

söksväg tills vidare. I yttrandet betonas vidare vikten för samundervis-

ningsproblemcts lyckliga lösning av tillgång till lämpliga lärare men på­

pekas, att svårigheter här yppade sig. I viss mån kunde dessa minskas,

om provårskandidaterna finge vinna någon förtrogenhet även med den

kvinnliga ungdomens undervisning och uppfostran, liksom de högre semi­

nariernas elever med den manliga ungdomens.

Vad beträffar organisationen av de högre flickskolorna tänker sig Berg-

qvist flera parallella vägar: å ena sidan förstatligande av skolorna, å andra

sidan deras bibehållande såsom enskilda eller deras övertagande av kom­

munen. I den mån skolorna skulle förstatligas kunde detta i regeln ske

under någon av de av skolkommissionen föreslagna tre typerna.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att från ett och annat håll den

tanken framkastats, att möjlighet borde beredas att inrätta kommunala

högre flickskolor likaväl som nu för gossar såväl som flickor avsedda kom­

munala mellanskolor.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande över skolkommissionens betänkande

berört denna fråga och har där (sid. 137) framhållit, att, närmast för att i

sin mån motverka en allt för stark tillströmning av unga flickor till gym­

nasierna, det kunde ifrågasättas, att kommunala flickskolor av kommissionens

s. k. A-typ Ange upprättas. Överstyrelsen hade ansett det synnerligen önsk­

värt, att dylika (statliga) skolor komme till stånd, där förutsättningar

för dem vore för handen. Men även i detta fall gällde det nog, att riks­

dagen ej ville fatta beslut om inrättande av en ny statsskola, utan att ett

verkligt behov på ett tydligt sätt blivit ådagalagt. Denna förutsättning syn­

tes lättast kunna vinnas, därigenom att kommunala skolor av den ifråga­

varande typen finge komma till stånd.

iiven generaldirektör Bergqvist uttalar sig (Våra skolor sid. 109) i nämnda

riktning.

I fråga om flickskolas övertagande av kommunen anför Bergqvist, att

kommunen i sådant fall borde ikläda sig garantier för dels att lärarperso­

nalens rättsliga och ekonomiska ställning tillgodosåges som vid andra kommu­

nala skolor, dels att anordningar träffades, som medgåve möjlighet till ome­

delbar övergång från avslutad folkskola till den högre skolan, dels slutligen

att undervisningen i samma grad som vid statsskolan gjordes tillgänglig för

medellösa och mindre bemedlade lärjungar. Samtliga hithörande förhål­

landen borde, såsom fallet redan vore med övriga kommunala skolor (folk­

skolor, fortsättningsskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor, lär-

lingsskolor), regleras genom en av Ivungl. Maj:t, för de kommunala flick­

skolorna utfärdad allmän stadga. Givetvis skulle den friare ställning, som

ifrågavarande skolor komme att intaga i förhållande till staten, medföra eu

viss större frihet i fråga om organisation och arbetsformer, lärokurser

o. s. v.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

140

Skolsak-

ktinniga.

Skolsakkunniga hava påpekat (Utredning sid. 289 ff.), att de med sam-

undervisning förenade svårigheterna framträdde olika starkt och på olika

sätt på skilda åldersstadier, samt att bedömandet av frågan om dylik under­

visning därför, främst ur de kvinnliga lärjungarnas synpunkt, syntes böra bliva

något olika, allt efter som det gällde Barnundervisning å realskolstadiet eller

på gymnasialstadiet, i övergångsåldern eller i högre ålder. Man hade nu­

mera fått uppmärksamheten mera riktad på de svårigheter, som medföljde

Barnundervisning å realskolstadiet, medan man tidigare varit benägen att

anse, att dessa svårigheter framför allt gällde gymnasialstadiet. De sakkun­

niga hava härvid särskilt framhållit den olika utvecklingsrytmen hos gossar

och flickor under uppväxttiden och den därav följande olika graden av

mognad, ett förhållande, som givetvis medförde vissa svårigheter vid en för­

häda könen gemensam undervisning. Lätt följde ock härmed eu fara för

överansträngning av flickorna. Då dessa olägenheter främst gällde realskol­

stadiet, vore det önskvärt, att samrealskolor upprättades endast i begränsad

utsträckning, . när ekonomiska eller organisatoriska förhållanden tvingade

därtill. Tydligt vore emellertid, att därest grundsatsen om statens skyldig­

het att sörja för flickornas skolutbildning på samma sätt som för gossarnas

skulle genomföras, förhållandena mångenstädes och särskilt å mindre orter

komme att göra Barnundervisning nödvändig. Beträffande gymnasialstadiet

torde, säga de sakkunniga, Barnundervisning där i förhållandevis ännu större

omfattning bliva nödvändig. Mindre betänkligheter mötte på detta stadium,

enär vissa av de svårigheter, som mötte på realskolstadiet — främst olik­

heten i utveckling — ej längre gjorde sig gällande med samma styrka.

Föi tillgodoseende av flickornas behov .av billigare gymnasieundervisning

både skolkommissionen föreslagit upprättandet av dels några få flickgym-

nasier, dels ett större antal samgymnasier. Det vore självklart, att särskilda

flickgymnasier borde förekomma vid sidan av gossgymnasierna även i den

framtida skolorganisationen, men tydligt vore också, att sådana av ekono­

miska skäl icke kunde upprättas i större utsträckning. Man måste därför

tydligen i erforderlig omfattning anordna samgymnasier, och man syntes

alltså ha att räkna med att på vis sa orter realskolstadiets läroanstalter bleve

särskolor, medan den gymnasiala undervisningen meddelades i samskolor.

Om lämpligheten av en sådan ordning hade meningarna varit delade.

Gjorda erfarenheter särskilt från de allmänna läroverk, till vilkas gymna­

sier kvinnliga lärjungar erhållit tillträde, syntes dock visa, att Barnunder­

visning kunde med framgång anordnas, även där sådan undervisning ej

förekommit å realskolstadiet. Aven om således eu skolorganisation med

särundervisning på realskolstadiet och Barnundervisning på gymnasialstadiet

icke borde ingiva några större betänkligheter, vore det dock av svnnerlig

vikt, att man erhölle verkliga samgymnasier, i vilkas organisation fika stor

hänsyn toges till flickornas som till gossarnas särskilda läggning och behov.

De sakkunniga anföra, att även om åtskilliga svårigheter mötte vid anord­

nandet av Barnundervisning å de stadier, det här gällde, torde de anförda

skälen mot samskolan icke kunna motivera ett utdömande av denna skol­

form. Tvärtom kunde den anses som eu både berättigad och användbar

skolform, men för att dess arbete skulle bliva så gynnsamt som möjligt,

måste den kunna räkna med att vissa särskilda förutsättningar vore för

handen. Bland dem hava de sakkunniga särskilt framhållit möjligheten att

erhålla för samundervisning lämpliga lärare och därvid pekat på de svå­

righeter, som de för vårt land karakteristiska befordringsförhållandena med-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

141

förde, men vilka ej borde få utgöra ett oöverstigligt hinder. Betydelsefullt

vore att samskoloma finge sig tillförsäkrad såväl manliga som kvinnliga

lärare. Om även i framtiden s. k. ämneslärarinnebefattningar bibehölles, läge

häri eu garanti för att en skola ej bleve utan kvinnlig ämneslärare. Med

hänsyn till antydda svårigheter och till de särskilda förutsättningar, som

fordrades för eu samskolas arbete, syntes det de sakkunniga, att särskolor

vore att i regel föredraga, där icke ekonomiska eller organisatoriska om­

ständigheter gjorde samundervisning nödvändig.

Skolsakkunniga hava vid sin utredning fogat av dem utarbetade tim-

och kursplaner för derå olika flickskolformer (se Bilagor till utredningen,

sid. 99—140) och hava i utredningen (sid. 301 ff.) kommenterat dessa pla­

ner. Jag torde kunna i det hela hänvisa till vad de sakkunniga sålunda

anfört, och vill blott omnämna, att planer finnas uppgjorda för 8-årig, 7-

årig och 6-årig flickskola på respektive 3-årig, 4-årig och 6-årig grundskola.

Vid uppgörandet av planerna hava de sakkunniga sökt underlätta övergån­

gen från flickskolan såväl till gymnasiet som till klass, i vilken realexamen

kan avläggas. Mot den av skolöverstyrelsens majoritet ifrågasatta uppifrån

avkortade flickskolan hava de sakkunniga anfört stora betänkligheter (Ut­

redning sid. 303—306).

De sakkunniga hava vidare (Utredning sid. 306 f.) anfört, att de vid

uppgörandet av undervisningsplaner för olika former av realskola tänkt sig

sådana skolor avsedda för såväl kvinnlig som manlig ungdom, dels i form

av samskolor och dels, när förhållandena sådant medgåve, i form av särskolor.

Härvid bör omnämnas, att de sakkunniga jämväl sökt så uppgöra kurspla­

nerna för de högre flickskolorna, att ett visst antal klasser (6 i 8-årig, 5 i

7-årig och 4 i 6-årig flickskola) tillsammans med en realskolklass (efter even­

tuell övergång till realskola) bildade en realskollinje för flickor, vars genom­

gång toge ett års längre tid än den motsvarande samrealskolan. Därjämte

hava de sakkunniga tänkt sig på motsvarande sätt organiserade särskilda

realskolor för flickor, avsedda för sådana flickor, som vore i tillfälle till ett

år längre skolgång än i samrealskolan, men som icke hade möjlighet att

genomgå en högre flickskola. Den ett år längre skoltiden tilläte undvikande

av en eljest inträdande forcerad arbetstakt och kunde bättre tillgodose flic­

kornas utbildning i för hemmet särskilt viktiga praktiska ämnen.

Slutligen hava de sakkunniga (sid. 308 ff.) i korthet yttrat sig om gym­

nasier för flickor och lycéer för flickor. De sakkunniga ansåge det vara

av stor vikt, att genom statens försorg tillfällen till gymnasiestudier bered­

des flickorna på samma villkor som gossarna. Än starkare framträdde be­

hovet härav, sedan kvinnornas tillträde till statstjänster vidgats så mycket,

som under senare år skett. Av stor vikt vore ock, att även flickgynmasier

upprättades, i den mån det vore möjligt, och att därvid i undervisningen

hänsyn toges till flickornas speciella läggning och intressen, så långt detta

kunde ske inom ramen av de för gossar och flickor lika undervisningspla-

ncrna. Vad lycéet beträffar, påpeka de sakkunniga, att de i sitt betänkande

framlagt organisationsplan för ett 6-årigt lyceum, byggt på 6-årig grundskola,

och därvid framhållit att detta lyceum kunde leda till gynnsamma resultat

endast för särskilt studiebegåvade lärjungar. Då den korta studietiden

måste medföra eu ganska forcerad arbetstakt och arbetet således torde fordra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

142

Departe­

mentschefen.

Allmänna

synpunkter.

även tillräckliga kroppskrafter, vore det att antaga, att flickor ej i större

utsträckning komme att genomgå dylik läroanstalt; dock borde det 6-åriga

lycéet under dessa förutsättningar stå öppet även för kvinnliga lärjungar.

Till sist uttala sig de sakkunniga för inrättande av flicklyceum med 7-årig

studiegång för att därigenom kunna dels giva flickorna mer undervisning i

praktiskt arbete, dels göra arbetet mindre forcerat.

Den grundprincip i fråga om flickornas högre skolutbildning: samma ut­

bildningsmöjligheter under lika ekonomiska villkor för manlig som för kvinn­

lig ungdom, vilken legat till grund för skolkommissionens förslag i fråga

om flickundervisningen, har, såsom jag framhållit, redan i början av mitt

anförande under denna avdelning, vunnit erkännande från praktiskt taget

alla, som yttrat sig över kommissionens förslag eller i anledning av det­

samma. Jag har i det föregående uttryckligen angivit min egen ståndpunkt

till detta spörsmål, vilken helt överensstämmer med den allmänt uttalade

meningen i detta hänseende. Det torde således ej vara erforderligt, att jag

här ytterligare uppehåller mig vid denna fråga.

Då enighet alltså råder om själva utgångspunkten för de åtgärder, som

allmänneligen erkännas såsom erforderliga i förevarande hänseende, eller

kanske hellre om det mål, vartill sådana åtgärder böra syfta, blir tydligen

huvuduppgiften att söka finna de vägar, som under nuvarande förhål­

landen kunna beträdas för att i största möjliga utsträckning undanröja de

olägenheter i den nu rådande ordningen, vilka måste anses vara mest fram­

trädande.

Behovet av bättre möjligheter för den kvinnliga ungdomen att erhålla

högre skolundervisning har givetvis länge gjort sig gällande, men det har

tydligen blivit alltmer skärpt, i den mån kvinnans anställande på andra

områden än dem, som traditionellt ansetts v^ra henne anvisade, undan för

undan ökats. Numera har kvinnan i enlighet med statsmakternas beslut

nått så gott som fullständig likställdhet med mannen med avseende på rätt

till anställning i statstjänst. Därav har följt, att antalet av kvinnliga aspi-

ranter på detta område allt mer ökats. Utan tvivel fordrar konsekvensen,

att staten giver kvinnan samma möjlighet att få den för de nya verksam­

hetsområdena nödvändiga förberedande utbildningen, som av ålder kommit

mannen till del och som, vad högre fackutbildningsanstalter och högskolor

beträffar, redan står även kvinnan till buds.

Det fulla förverkligandet härav möter emellertid åtskilliga svårigheter.

Den högre flickundervisningen har hittills så gott som uteslutande ombesörjts

av enskilda skolor, om än med avsevärt ekonomiskt understöd av stat och

kommun. Det är därför oundvikligt, att en åtgärd, varigenom ansvaret för

denna angelägenhet i största omfattning flyttas över på det allmänna, måste

medföra betydande ekonomiska uppoffringar. I själva verket torde just denna

del av det stora komplex av reformkrav, som innefattas i uttrycket skol­

frågan, vara den, som för sitt rationella ordnande kräver de största uppoff-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

143

ringarna från stat och kommun. Redan denna omständighet gör det till en

nödvändighet att vid en omorganisation gå fram med den största varsamhet.

Härtill mana ock andra skäl, av pedagogisk såväl som av psykologisk art.

Såsom framgår av min nyss lämnade redogörelse för de avgivna utlåtan­

dena, har det sätt, varpå skolkommissionen velat med utgångspunkt från

den i det föregående angivna grundprincipen ordna flickundervisningen,

icke vunnit enig anslutning. Tvärtom har åtskillig kritik i detta avseende

riktats mot kommissionsförslaget.

Detta förslag avser, såsom jag redan omnämnt, att tillgodose flickornas

undervisning dels genom att för flickor öppna nuvarande och ett antal pla­

nerade läroverk, dels genom upprättande av särskilda flickläroverk med

realskola och gymnasium, dels ock genom upprättande av statliga flickskolor

av tre olika typer, i fråga om bildningsmålet närmast motsvarande den nu­

varande 8-klassiga flickskolan. Härvid förutsätter kommissionen, att privata

flickskolor framdeles skulle i mycket ringa utsträckning erhålla stats­

understöd.

Det är huvudsakligen mot två punkter i kommissionens förslag, som starka

invändningar gjorts, nämligen dels mot ett så allmänt förstatligande av

flickskolan eller med andra ord mot en så kraftig begränsning av den pri­

vata skolverksamheten, som av kommissionen påyrkats, och dels mot den

av kommissionen förordade vidsträckta användningen av Barnundervisning.

De erinringar, som sålunda gjorts, äro enligt min mening värda den största

uppmärksamhet.

Jag har redan i det föregående framhållit, att den ifrågasatta omorganisa­

tionen av det högre skolväsendet av åtskilliga skäl bör företagas med var­

samhet, och jag har nyss ytterligare betonat detta, i vad avser flickunder­

visningen. Jag kan under dessa omständigheter icke förorda så långt gå­

ende åtgärder, som skolkommissionen påyrkat. Häremot tala först och främst

statsfinansiella skäl, och även till kommunernas ekonomi måste tillbörlig

hänsyn tagas. Dessutom anser jag, att de enskilda flickskolorna på grund

av det sätt, varpå de i stort sett hittills fyllt sin uppgift, icke böra nu in­

dragas i så stor utsträckning, som kommissionen föreslagit.

Man bör därför gå fram i etapper och givetvis börja med de förbätt­

ringar, som måste anses vara mest trängande. Av de tre åtgärder till

flickundervisningens befrämjande, som skolkommissionen förordat, är den,

som avser upprättandet av statliga flickskolor med samtidig indragning av

de privata, å ena sidan ur ekonomisk synpunkt mest betungande och kan

å andra sidan av de skäl, jag redan i korthet omnämnt, tills vidare utan

större olägenhet undanskjutas. Dess förverkligande bör med hänsyn härtill

anstå, till dess de yttre förhållandena prövas vara sådana, att förändringen

kan komma att i större eller mindre utsträckning befinnas av behovet på­

kallad.

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

144

Det mål, mot vilket man för närvarande, enligt min tanke, genom direkta

statsåtgärder bör sträva och som också synes jämförelsevis lätt att uppnå,

vill jag beteckna så, att man bereder flickorna tillfälle att på varje ort, där

statsläroverk är upprättat, erhålla utbildning för respektive real- och student­

examen. Därmed vore den förut angivna grundprincipen för flickunder-

visningens rationella ordnande till sin förra del i stort sett genomförd. Hur

jag tänkt mig denna anordning praktiskt tillämpad, får jag tillfälle att i

det följande närmare angiva.

Det andra huvuddraget i skolkommissionens omorganisationsplan avser ett

genomförande i mycket stor omfattning av samundervisningsprincipen. För­

slaget har från många håll framkallat gensagor, även från representanter

för samskoleidén och dess praktiska tillämpning. Man har menat, att ett

framforcerande av samundervisningen vore olämpligt och mera till skada än

gagn. A andra sidan har från alla håll — även av dem, som eljest stå

tvekande inför samskolan eller rent av ogilla densamma — uttalats den

meningen, att ett verksamt förbättrande av flickornas studiemöjligheter i

många fall icke torde kunna förverkligas utan ökad användning av

Barn­

undervisning, ehuru man varit angelägen att beteckna en dylik anordning

som en nödfallsutväg.

Frågan är utan tvivel på en gång ömtålig och svårlöst. Det kan ej be

stridas, att samundervisningen kan medföra svårighet och olämpor, isynner­

het där ledning och lärarkrafter sakna nödiga kvalifikationer. Men det kan

icke heller förnekas, att även i vårt land mycket goda erfarenheter gjorts

rörande dylik undervisning och att samskoletanken omfattas av många erfarna

och insiktsfulla representanter för uppfostran och undervisning. Riktigast

torde måhända vara att beteckna frågan om samundervisningen såsom icke

slutgiltigt besvarad.

Ett skäl för anordnande av Barnundervisning kvarstår emellertid alltid:

den ekonomiska vinst, som utan gensägelse kan dragas av gossars och flic­

kors sammanförande i gemensamma läroanstalter. Och jag är övertygad om

att denna omständighet kommer att för överskådlig tid bliva den avgörande

faktorn i många fall, där det helt enkelt gäller, om möjlighet till högre

skolutbildning skall kunna beredas flickorna eller icke. Men tydligen är ste­

get långt från en dylik situation till ett mera generellt — och principiellt

— genomförande av samskoletanken.

Emellertid är varken ett principiellt eller praktiskt ståndpunktstagande till

frågan från min sida erforderligt. Då det enligt min uppfattning är till­

rådligt att till ett framtida avgörande uppskjuta spörsmålet om den privata

flickskolans förstatligande, står samundervisningsfrågan för mig närmast så­

som en lämplighetsfråga. Vid avgörande av frågan om de allmänna lärover­

kens organisation på olika orter får man således i varje särskilt fall taga

under övervägande, huruvida omständigheterna tala för läroanstaltens an­

ordnande såsom samskola eller ej. Vid avgörandet av dylika frågor lärer

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

145

man höra taga hänsyn ej blott till de ekonomiska skäl, som alltid torde

komma att göra sig gällande, utan även, i den mån detta visar sig möjligt

och förenligt med klok sparsamhet, till pedagogiska och psykologiska fakto­

rer, ej minst till eventuellt framträdande lokal opinion.

Jag vill emellertid starkt betona nödvändigheten av att vid dessa avgöran­

den de speciella krav, som uppställas på grund av säregenheter i flickornas

kroppsliga och andliga utveckling, bliva i möjligaste mån fyllda. Givetvis

bör härvid den rika och mångsidiga erfarenhet, som under årens lopp sam­

lats vid de privata flickskolorna, tillvaratagas och få öva inflytande.

I detta sammanhang anser jag mig böra närmare belysa den förut i för­

bigående berörda viktiga och svårlösta lärarfrågan. Det är nämligen intet

tvivel om att framgången av samskolans verksamhet framför allt i uppfost-

ringshänseende i mycket beror på huruvida för sådan uppgift lämpliga lärar-

krafter stå densamma till buds. Det måste därför anses vara en angelägen­

het av stor vikt att tillse, att denna synpunkt vinner tillbörligt beaktande

vid lärartjänsters tillsättande. Hur detta skall kunna ske utan åsidosättande

av de allmänna grunderna för befordran i statstjänst, är en ej alldeles lätt-

löst fråga, på vars besvarande jag i detta sammanhang dock icke behöver

närmare inlåta mig. Den får emellertid icke förbises och särskilt bör den

beaktas, därest — såsom torde bliva nödvändigt — bestämmelserna om

kompetensvillkor för lärartjänster komma att upptagas till granskning. En

detalj torde jag dock böra beröra redan här. Generaldirektör Bergqvist har

i sitt yttrande över skolkommissionens betänkande fäst uppmärksamheten

på önskvärdheten av att lärarkandidaterna under sitt provår sättas i till­

fälle att vinna någon förtrogenhet även med den kvinnliga ungdomens

undervisning och uppfostran samt att motsvarande möjlighet beredes för

lärarinneseminariernas elever beträffande manlig ungdom. Utan tvivel har

här en viktig synpunkt framdragits, och det synes mig uppenbart, att det

angivna önskemålets realiserande skulle kunna ej oväsentligt underlätta

valet av lämpliga lärarkrafter vid samskolorna.

Den självklara följden av den ståndpunkt, jag nu intagit, är tydligen,

att den privata flickskolan av nuvarande typ alltjämt bör i erforderlig om­

fattning upprätthållas i den ställning, den hittills intagit, samt att den allt

fortfarande bör åtnjuta statsunderstöd.

Dock synes det mig knappast rimligt att i ett hänseende lämna en så

viktig och omfattande del av hickundervisningen som den, vilken represen­

teras av de statsunderstödda flickskolorna, oberörd av de reformsträvan­

den, till vilka jag i det föregående anslutit mig. Jag syftar här på den

anknytning till folkskolan, som jag ansett vara önskvärd i fråga om det

högre skolväsendet och som givetvis har avseende ej blott på statsskolor

utan även på enskilda läroanstalter av nu ifrågavarande slag. Det torde

därför böra övervägas, huruvida ej samma grunder i avseende på anknyt­

ningen till folkskolan böra följas beträffande de privata flickskolorna som

Bihang till riksdagens protokoll 1027. I samt. 101 käft. (Nr 116.)

10

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Omorganisa­

tionens inne­

börd.

i fråga om statens läroverk. Till detta spörsmål återkommer jag i fortsätt­

ningen av mitt anförande.

Härefter torde det åligga mig att närmare angiva, hur man, enligt min

tanke, nu bör ordna flickornas högre skolundervisning i syfte att i möj­

ligaste mån bereda flickorna tillfälle att utan särskilda svårigheter och

ekonomiska uppoffringar erhålla högre utbildning och att samtidigt på

ett ekonomiskt klokt sätt genomföra de härför behövliga åtgärderna. Jag

har redan påpekat, att, så vitt jag kan se, man för detta önskemåls vinnande

lärer bliva nödsakad att i större omfattning än nu tillgripa utvägen att vid

statens allmänna läroverk anordna för gossar och flickor gemensam under­

visning. Vad gymnasialstadiet beträffar innebär detta ingen nyhet, då

redan omkring hälften av de högre allmänna läroverken å sina gymnasier

i viss omfattning mottaga kvinnliga lärjungar. På realskolstadiet har man

som bekant hittills inskränkt samundervisningen till statssamskolorna. Det

blir alltså huvudsakligen i fråga om statens realskolor, såväl de fristående

som de i högre allmänt läroverk ingående, som den nu gällande ordningen i

viss utsträckning torde böra förändras.

I ett hänseende måste emellertid en ändring ske beträffande alla de stats-

skolor, som nu äro avsedda — helt eller huvudsakligen — för manliga

lärjungar och som skulle framdeles mottaga även kvinnliga. Vid de högre

allmänna läroverken, vilkas gymnasier kunna öppnas för flickor, får detta

för närvarande ske blott »i den mån ett konstant, ej allt för begränsat ut­

rymme finnes vid läroverket». Det är givet, att en dylik begränsning utgör

ett väsentligt hinder för flickorna i deras strävan att på rimligare villkor

få fortsatt skolutbildning, och det framstår alltså som ett behov att avlägsna

detta hinder. Så kan tydligen ske, blott om den nu i fråga om de allmänna

läroverken med undantag av statssamskolorna bestående företrädesrätten för

gossar till plats vid läroverken borttages i fråga om de läroanstalter, dit

flickor erhållit eller komma att erhålla tillträde, och följaktligen lika rätt i

detta hänseende där gives lärjungar av båda könen. Den begränsning i

avseende å intagning, som kan förekomma, bör således betingas allenast av

lokala hänsyn och av storleken av de anslagsmedel, som för ändamålet

beviljas av riksdagen.

Den kungl. förordning av år 1923, som medgiver flickor tillträde till

gymnasiet vid allmänna läroverk, vilar som nämnts på ett av samma års

riksdag fattat beslut. Detta beslut avser, enligt vad vederbörande riksdags­

skrivelse ger vid handen, högre allmänna läroverk överhuvud, således både

gymnasiet och realskolan, ehuruväl motiveringen i de motioner, som föran­

ledde riksdagens beslut, tog sikte allenast på gymnasiet. Något nytt riks­

dagsbeslut torde således i sak ej vara erforderligt, vad de högre allmänna

läroverken beträffar. Men däremot lämnar riksdagens beslut ej sådan rätt i

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.