Prop. 1927:116

('angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m.',)

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 116.

1

Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation

av det högre skolväsendet m. m.; given Stockholms slott den 18 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande de­ partementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. J. F. Almkvist.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock­ holms slott den 18 februari 1927.

Närvarande: Statsministern

Ekman,

ministern för utrikes ärendena

Löfgren,

statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Almkvist anför härefter: Vid min anmälan inför Kungl. Maj:t den 4 januari 1927 av anslagsbe­ hoven under riksstatens åttonde huvudtitel för budgetåret 1927—1928 erin­ rade jag, under punkt 124, om det omfattande förslag till ny skolorgani­ sation, som på sin tid framlades av den s. k. skolkommissionen och som sedan dess dels varit föremål för uttalanden av ett stort antal myndigheter, korporationer m. fl., dels ock stått under fortsatt utredning av särskilda sakkunniga. Jag uttalade därvid, att tiden nu enligt min mening vore inne att till mera definitiv prövning upptaga hela det omfattande spörsmål,

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.)

1

Omorganisa

tion av det högre Bkol-

väsendet

m. in.

2

som plägade benämnas skolfrågan, och jag hade också för avsikt att i

sinom tid föreslå Kungl. Maj:t att för riksdagen framlägga denna fråga i

viktiga och grundläggande delar. Det härför oundgängliga arbetet påginge

sedan någon tid, men ärendet vore ej ännu i det skick, att det kunde före­

läggas Kungl. Maj:t till slutlig prövning.

Då ovanberörda utredningsarbeten numera slutförts, anhåller jag nu att

inför Kungl. Maj:t få framlägga frågan om det högre skolväsendets om­

organisation jämte åtskilliga andra spörsmål, som därmed stå i närmaste

sammanhang.

Kung1. May.ts proposition Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

3

I. Utredningar och problemställning.

Åtskilliga grundläggande reformkrav beträffande det högre skolväsendets

organisatoriska förhållanden hava under de två årtionden, som förflutit

sedan genom 1904 års läroverksreform en ny ordning på detta område kom

till stånd, varit föremål för ingående överväganden. Inom kretsen av dem,

vilkas dagliga gärning är knuten till skolans värld, hava vid olika tillfällen

önskemål om omläggningar i det ena eller andra avseendet gjort sig för­

numna. Kungl. Maj:t och riksdagen hava jämväl i annan ordning haft

anledning att ägna hithörande förhållanden närmare uppmärksamhet. Och

man har tillika i det offentliga meningsutbytet kunnat konstatera ett an­

märkningsvärt livligt intresse för undervisningsangelägenheterna från den

stora allmänhetens sida.

Jag erinrar i korthet, att frågan om en ändamålsenligare organisation av

gymnasiernas undervisning alltsedan 1909 stått på dagordningen och även

föranlett Kungl. Maj:t att genom beslut den 11 oktober 1912, med bifall

till en av dåvarande läroverksöverstyrelsen gjord framställning, medgiva,

att särskilda sakkunniga inom överstyrelsen finge tillkallas för att biträda

vid utredning av berörda fråga i syfte att åvägabringa en begränsning av

antalet läroämnen samt anordnande av flera bildningslinjer å gymnasiet.

Ehuru ett preliminärt förslag förelåg redan år 1915, hade något slutligt

resultat av utredningsarbetet ännu icke kommit till synes vid slutet av år

1918, då, såsom nedan skall närmare omförmälas, här ifrågavarande ange­

lägenhet gjordes till föremål för utredning i annan ordning. Redan år 1911

hade frågan i viss omfattning genom motion bragts under riksdagens pröv­

ning, ehuru motionen på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut icke för­

anledde någon riksdagens åtgärd.

Vad angår tillgodoseendet från det allmännas sida av den kvinnliga ung­

domens undervisning, må uppmärksammas, att den av Kungl. Maj:t år 1912

förordnade lärarlönenämnden framlagt en omfattande utredning rörande

privatläroverkens ekonomiska och organisatoriska förhållanden. Riksdagen

har emellertid hittills endast delvis satts i tillfälle att ingå i prövning av i

nämnda utredning behandlade hithörande spörsmål. Ett vid 1918 års lag­

tima riksdag motionsvis framställt förslag, åsyftande statsåtgärder för den

kvinnliga ungdomens undervisning, föranledde på grund av kamrarnas skilj­

aktiga beslut ingen åtgärd.

Slutligen vill jag framhålla, att riksdagen i skrivelse den 30 maj 1913

angående regleringen av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel

uppmärksammat frågan om sambandet mellan olika förefintliga skolformer

för meddelande av högre allmänbildning och därvid givit uttryck åt den

Tillsättande

av en skol-

kommission.

uppfattningen, att en allmän revision av läroverksfrågan och hela det offent­ liga undervisningsväsendet icke alltför länge kunde undanskjutas. Behovet av en sådan allmän revision har jämväl sedermera från riksdagens sida bragts i erinran.

Under åberopande bl. a. av här berörda svävande undervisningsfrågor uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 31 december 1918 åt en skol- kommission att verkställa förarbeten för en revision av det allmänna skolväsendet i enlighet med riktlinjer, som av dåvarande departementsche­ fen, statsrådet K. V. Rydén närmare angåvos i ett särskilt anförande till statsrådsprotokollet. Kommissionen, vars förhandlingar skulle ledas av Rydén, hade från begynnelsen följande sammansättning: generaldirektören B. J:son Bergqvist, lärarinnan A. B. Bergstrand, dåvarande lektorn K. A. W. Björck, läraren N. O. Ekström, rektorn G. R. Fåhraeus, överläraren N. Helger, skolföreståndarinnan G. Martin, ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren J. Pålsson, lektorn J. Samuelsson, professor E. S. Staaff, disponenten A. I. Swartling, ledamoten av riksdagens andra kam­ mare ombudsmannen A. V. Sävström, rektorn S. J. Söderlindh och läro- verksrådet A. E. Åström. Sedermera avgingo dels Rydén, därvid Berg­ qvist inträdde såsom ordförande, dels ock Bergqvist och Staaff.

I nyss omförmälda anförande till statsrådsprotokollet (Skolkommissionens betänkande I: 1, sid. Xff.) framhöll departementschefen, efter att hava erinrat om de skilda spörsmål, som vid utredningsarbetet borde uppmärksammas, bl. a. följande.

»Som en första grundläggande princip bör uppställas, att skolväsendet i dess helhet skall i organisatoriskt hänseende utgöra en sammanhängande enhet med folkskolan såsom den grund, på vilken övriga läroanstalter, orga­ niskt förbundna med varandra, bygga. Inom den blivande skolorganisa­ tionen bör följaktligen finnas rum för allenast en enda av staten understödd barndomsskola. I den mån, som lärjungarnas individualitet kommer till bestämdare uttryck, skola vägar öppnas för vinnande av fortsatt utbildning i praktisk eller teoretisk riktning. De praktiska överbyggnaderna på folk­ skolan ha ordnats genom 1918 års riksdagsbeslut; motsvarande anordningar böra vid revisionen skapas för den ungdom, som efter genomgången folk­ skola förbereder sig för levnadsbanor, vilka förutsätta högre teoretisk ut­ bildning. Därvidlag gäller det att tillse, att begåvningarna tillvaratagas, från vilka samhällslager de än komma. Kraftiga statsåtgärder i detta syfte äro nödvändiga, därest icke en av landets värdefullaste tillgångar skall i väsentlig utsträckning förfaras.

Som en andra grundprincip för den anbefallda revisionen bör förutsättas, att staten tar sig an flickornas utbildning i samma utsträckning som gos­ sarnas. Denna princip förverkligas genom privatskolornas regelmässiga om­ bildning till stats- eller kommunala skolor. Därmed avhjälpas de nuvarande olägenheterna med oskäligt betungande terminsavgifter och ekonomiskt svag utrustning av läroanstalterna, varjämte lärarpersonalen erhåller en ekono­ miskt och rättsligt tryggad ställning. En sådan omorganisation får givetvis

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

5

ej avse att ensidigt omskapa flickskolan efter mönstret av gosskolan, lik­ som den ej får gå förödande fram över det rikare pedagogiska liv, som pulserar vid en och annan av de nuvarande privatskolorna. Inom eu god läroverksorganisation bör finnas plats för försöksläroverk under särskilt fram­ stående pedagogisk ledning.

Som en viktig vägledande synpunkt vid den blivande revisionen fram­ ställer sig önskemålet, att de från gymnasiet utexaminerade gå kvalitativt bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än f. n. Gym­ nasialreformen måste inriktas på eu rikare linjeuppdelning, därvid vis­ serligen någon del av det nuvarande mangläseriet till studentexamen för­ svinner, men där i stället uppnås ett större fördjupande inom den grupp av ämnen, som linjen i fråga omfattar. Till en sådan kvalitativ höj­ ning av nivån hos de från läroverken utexaminerade skulle det även bidraga, därest tillträdet till särskilt gymnasiet i .större utsträckning än nu gjordes beroende av verklig studiebegåvning. Åtgärder i sådan riktning- motiveras även av hänsyn till eu alltmer tilltagande överproduktion a\ studenter. Följaktligen synes detta spörsmål böra tagas under allvarlig omprövning.

I övrigt ligger det i sakens natur, att från de av mig förut angivna ut­ gångspunkterna spörsmål om terminsavgifternas bibehållande, om ordnande av flickskolornas ekonomiska förhållanden, om reglering av antalet läro­ anstalter av olika slag och därmed sammanhängande frågor bliva föremål för övervägande.

Slutligen torde böra framhållas, att, även om övergången till en ny ord­ ning ej bör i något avseende onödigt fördröjas, förhållandena dock otvivel­ aktigt påkalla en viss varsamhet vid avfattandet av förslag till övergångs­ bestämmelser. »

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolkommissionen avgav betänkande med grunder för en ny läroverks­ organisation den 28 april 1922 (Skolkommissionens betänkande I—IV). I ett följande betänkande (Skolkommissionens betänkande V), avgivet den 5 februari 1923, framlade kommissionen organisatoriska och ekonomiska ut­ redningar rörande den föreslagna läroverksorganisationen.

Det av kommissionen framlagda förslaget avsåg i sin principiella del vä­ sentligen följande (Betänkande 1:1, sid. 82 ff.):

Med folkskolan såsom grundval skulle ett system av läroanstalter upp­ byggas, som under lika villkor tillgodosåg den manliga och den kvinnliga ungdomens teoretiska utbildning för olika levnadsbanor. Den grundläg­ gande undervisningen skulle meddelas i den allmänna sexåriga folkskolan, vadan inga med denna skolform parallella läroanstalter av stat eller kom­ mun skulle få ekonomiskt understödjas, ej heller i annan form komma i åtnjutande av särskilda statsförmåner.

För den högre undervisningen skulle upprättas: realskolor, flickskolor, gymnasier och lyceer.

Realskolan skulle hava till mål att, i anslutning till det i folkskolan in­ hämtade kunskapsmåttet, åt såväl gossar som flickor under en fyraårig läro­ kurs meddela allmänt medborgerlig bildning samt i sin helhet utgöra under­ lag för gymnasiet. Realskolan skulle avslutas genom särskild prövning, realexamen.

Skolkommis­

sionens ut­

redningar och förslag.

Kungl. Maj.ts 'proposition Nr 116.

Den speciella flickutbildningen skulle tillgodoses, i väsentlig anslutning till det för realskolan fastställda allmänna bildningsmålet, genom en sär­ skild flickskola, anknuten antingen till sexårig folkskola eller till realskolans tredje, respektive fjärde klass. I förra fallet skulle kursen vara 6-årig (A- typ); den till realskolans tredje klass anknutna flickskolan (B-typ) föreslogs treårig, medan den till sagda skolas fjärde klass anknutna formen (C-typ) avsåg fortsatt utbildning under ytterligare ett läsår. Vid flickskolan borde särskild avslutningsexamen icke förekomma.

För inträde i realskola eller ovan angivna på folkskolan omedelbart byg­ gande flickskola skulle krävas vederbörligen godkänd inträdesprövning, vilken tänktes avse det för sexklassig folkskola av A-formen föreskrivna kunskaps- mått och för övrigt åsyfta att utröna den inträdessökandes förutsättningar för fortsatta teoretiska studier.

Gymnasiet, vilket i likhet med realskolan skulle vara tillgängligt för såväl manlig som kvinnlig ungdom, skulle bygga på det i realskolan meddelade kunskapsmåttet och omfatta en treårig lärokurs. På sätt nu är fallet skulle gymnasiet, utöver den allmänbildande uppgift, som det hade gemensamt med realskolan, hava till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskolor vidare utbildas. Gymnasiet föreslogs delat å tre huvudlinjer, en latinlinje, en nyspråklig linje och en reallinje, varvid skulle gälla, att latinundervisningen skulle för­ beredas redan i realskolans högsta klass. Såväl latingymnasiet som real- gymnasiet tänktes innesluta ytterligare differentieringsmöjligheter i de båda högsta ringarna.

Tillträde till gymnasiet skulle enligt förslaget stå öppet endast för de lär­ jungar, som inhämtat det för realskolan föreskrivna kunskapsmåttet och vid anställd särskild prövning ådagalagt erforderliga studieförutsättningar.

Lyceet, som föreslogs bygga omedelbart på sexklassig folkskola av A-for­ men, skulle hava samma mål som gymnasiet och differentieras på enahanda sätt. Villkoren för inträde å lyceum överensstämde med vad som föresla­ gits beträffande övriga skolor, som bygga omedelbart på folkskolan.

Vid gymnast- eller lyceikursens slut skulle anställas särskild kontrollerad avgångsprövning, studentexamen. Genom ifrågasatt begränsning av antalet ämnen i gymnasiets båda högsta ringar och å lyceets motsvarande sta­ dium skulle möjliggöras önskvärd koncentration i studierna kring vissa hu­ vudämnen. Härigenom skulle emellertid även föranledas vissa förändringar i sättet för studentexamens anställande.

Vid sidan av nu i korthet antydda organisation skulle enligt kommissio­ nens förslag kunna förekomma jämväl andra statliga försöks- och komple­ mentsläroverk. Tillika hade kommissionen, i överensstämmelse med i stats­ rådsprotokollet uppdragna riktlinjer, förutsatt, att endast ett starkt begränsat antal enskilda läroanstalter framdeles skulle ifrågakomma till erhållande av statsunderstöd.

Kommissionen framlade vidare ett program för en genomgripande om­ läggning av skolans inre arbete, i vad detsamma berörde såväl dess intel­ lektuella sida, däri inbegripen jämväl en revision av sättet för anordnande av prövningar och examina, som den fysiska fostran samt förslag till under- visningsplaner för de olika skolformer, vilka förslaget upptog. Vidare före­ slogos nya grundsatser för läroverkens ekonomiska ställning. Ytterligare ifrågasattes vissa förändringar beträffande lärarnas utbildning och kom­ petens. Slutligen meddelade kommissionen preliminära kostnadsberäkningar

7

samt utformade närmare vissa allmänna grunder för övergången till den föreslagna läroverksorganisationen.

I det andra av ovannämnda betänkanden meddelade kommissionen en detaljerad plan för organisationens gestaltning å skilda orter, och fram­ ställde i sammanhang härmed även förslag rörande statsunderstöd åt pri­ vata försöks- och komplementsläroverk. Förslaget upptog 51 högre läro­ verk, däri inräknade 2 fristående lyceer. Av dessa 51 läroverk skulle 40 vara samskolor, 8 gosskolor och 3 flickskolor. De fristående realskolorna skulle till antalet bliva 102, varav 99 samskolor och 3 gosskolor. Flick­ skolorna av A-typ skulle bliva 27, de av B-typ 33 och de av C-typ 30. Latinlinje skulle förekomma vid 37 gymnasier och lyceer, och vid 22 av dessa skulle meddelas undervisning i grekiska. Nyspråklig linje skulle in­ rättas vid 33, reallinje vid 41 läroverk, och sistnämnda linje skulle i 28 fall kunna differentieras.

Kommissionen lämnade jämväl närmare beräkningar för statens kostnader för den föreslagna organisationen samt angav vissa riktlinjer för beräkning av kommunernas utgifter för densamma (Betänkande V, sid. 211 ff.).

Under förutsättning av att organisationen varit fullt genomförd år 1922 skulle den enligt sagda beräkning hava medfört en total merkostnad för statsver­ ket av 4,395,000 kronor, därav för folkskolan 1,200,000 kronor och på grund av upphörda terminsavgifter till statsverket 750,000 kronor. Därest sådana avgifter funnes fortfarande böra utgå enligt samma grunder som hittills, begränsades kostnadsökningen, med hänsyn till det ökade lärjungantalet, till 3,125,000 kronor. Rörande storleken av kommunernas utgifter för det omorganiserade skolväsendet fann sig kommissionen urståndsatt att lämna erforderliga beräkningar. Slutligen gjordes även frågan om övergången till den nya ordningen till föremål för förnyade överväganden i anslutning till de utarbetade detaljerade organisationsplanerna.

Det torde böra anmärkas, att delade meningar inom kommissionen kom­ mit till uttryck på åtskilliga punkter (Betänkande I: 2, sid. 729 ff.).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

De av skolkommissionen avgivna betänkandena hava varit föremål för en omfattande och grundlig remissbehandling. Yttranden över desamma hava avgivits av ett stort antal myndigheter och korporationer, över vilka ytt randen på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 23 februari 1923 samman fattande översikter utarbetats inom skolöverstyrelsen (Sammanfattning av utlåtanden och yttranden i anledning av skolkommissionens den 28 april 1922 och den 5 februari 1923 avgivna betänkande, två delar).

Jag anser mig av flera skäl icke här kunna inlåta mig på att lämna eu redogörelse för remissbehandlingens resultat, särskilt som jag i samman' han g med angivandet av min ståndpunkt till de olika frågor, vilka jag nu anser böra bliva föremål för riksdagens prövning, avser att giva en över­ siktlig framställning även av myndigheters och korporationers ståndpunkts' tagande, i den mån så kan anses erforderligt. Framhållas må allenast, att meningarna rörande många av kommissionsförslagets punkter varit synner­ ligen skiftande och att förslaget, sådant det ursprungligen framlagts, hos de

okala myndigheter, vilka över detsamma yttrat sig, rönt ett övervägande

Myndig bete mas yttranden,

8

kritiskt mottagande. I övrigt torde jag få hänvisa dels till de utförliga

tryckta sammanställningarna, dels till de mera översiktliga referat, som åter­

finnas i de skolsakkunnigas betänkande.

Vidare har skolöverstyrelsen den 14 november 1923 avgivit ett vidlyftigt

utlåtande i ärendet (kungl. skolöverstyrelsens utlåtande över skolkommissio-

nens betänkande I—V. Statens offentliga utredningar 1924: 24), därvid

ämbetsverket (avdelningscheferna Sandberg och Fredriksson samt undervis­

ningsråden Bruce, Berg, Berglund, Nylund, Schenke och Holmén) i huvudsak

skänkt kommissionsförslaget sin anslutning, dock med reservation i huvud­

frågan av fyra ledamöter (avdelningschefen överdirektör Falk samt un­

dervisningsråden Rydberg, Johansson och Wallin).

Enligt överstyrelsens mening talade synnerligen starka skäl för att den

sexåriga folkskolan borde utgöra bottenskola för den högre undervisningen,

vilken anordning vore den enda som motsvarade principen om eu för alla

samhällsklassers barn gemensam grundläggande barndomsskola (Uti. sid. 52).

Ett omedelbart och fullständigt förverkligande av detta program ansåges

emellertid av praktiska skäl icke möjligt. Överstyrelsen hade därför funnit

sig böra stanna vid att föreslå, att i första hand vidtoges sådana anord­

ningar, som vore mest nödvändiga (Uti. sid. 56 ff.). Det syntes närmast

höra bestämmas att å varje ort, där det allmänna underhölle anstalt för

högre undervisning, skulle med direkt anslutning till folkskolans sjätte klass

upprättas erforderligt antal avdelningar för utbildning till realskolexamen.

Om på ort, där allmänt läroverk nu funnes, antalet lärjungar på realskole-

stadiet vore så stort, att mer än en realskola där erfordrades, eller att be­

fintlig realskola måste uppdelas i genomgående parallella avdelningar, skulle

tills vidare där få bibehållas realskolelinje såsom hittills anknuten till folk­

skolans tredje klass. Detsamma skulle även gälla om högre flickskola, där

sådan skola vore motiverad. En konsekvens av den angivna ståndpunkten

vore, att under den övergångsperiod, då tvenne olika realskoletyper skulle

förekomma, icke några nya läroverk eller avdelningar av den nuvarande

realskoletypen inrättades. Erforderlig utvidgning av läroverken skulle alltså

ske genom inrättande av realskolelinjer, byggda på folkskolans sjätte klass.

Detsamma ägde sin tillämpning även på flickskolorna.

Överstyrelsens organisationsförslag upptog 3-årig realskola (under över­

gångstiden även 5-årig) samt 4-årigt gymnasium, byggande på avslutad real­

skola. Åt lyceet ville överstyrelsen giva något större användning än kom­

missionen ifrågasatt, men ansåges lärotiden i denna skolform under vissa

förutsättningar kunna begränsas till 6-årig.

I fråga om flickundervisningen framhåller överstyrelsen (Uti. sid. 87 ff),

att övervägande skäl talade för att det framtida ordnandet måste ske efter

i stort sett de huvudlinjer, som kommissionsförslaget angav. Samundervis-

ning börde ifrågakomma, där ekonomiska eller andra särskilda skäl det för­

anledde. I övrigt borde särundervisning bibehållas. Kommissionsförslaget

borde underkastas förnyad omprövning i syfte att utröna, huruvida icke vissa

av kommissionen föreslagna samskolor kunde ersättas av särskolor. Det stode

dock för överstyrelsen klart, att man under alla förhållanden måste räkna

med att Barnundervisning måste förekomma på jämförelsevis många platser.

om det skulle bliva möjligt att tillbörligen tillgodose flickornas undervis-

Kung!. Maj:ts proposition Nr Ilo'.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

fr

ning. De föreslagna flickskoletyperna förordades av ämbetsverket, varvid

dock överstyrelsen åt A-typen ville ge en större utbredning än kommissio­

nen åsyftat. Undersökas borde vidare, om ej lärokursen i skolorna av A

och B-typen kunde begränsas till 5 resp. 2 år.

För inträde i realskolan liksom i gymnasiet och lyceet skulle fordras sär­

skild inträdesprövning, jämförelsevis lindrig i fråga om realskolan, strängare

i fråga om gymnasiet och lyceet.

Beträffande förstatligandet av kommunala läroanstalter samt begränsning-

av privatläroverkens antal intager skolöverstyrelsen i stort sett samma prin­

cipiella ståndpunkt som kommissionen.

Slutligen understryker överstyrelsen nödvändigheten av att den högre folk­

skolan på ett bättre sätt än hittills inordnas i skolsystemet. Examen från

treårig, yrkesbetonad sådan skola borde likställas med examen från den tre­

åriga realskolan, undantagandes därutinnan, att den icke medförde behörig­

het till inträde på gymnasiet.

Reservanterna inom överstyrelsen (Utlåtande sid. 171—300) uttala bl. a

följande.

Det praktiska genomförandet av de principiella synpunkter, vilka kom­

missionen i sitt förslag tillämpat, måste leda till ytterst betänkliga resultat

i fråga om undervisning och uppfostran av såväl manlig som kvinnlig ung­

dom, oavsett de överväldigande kostnader organisationen utan avsett gagn

komme att åsamka såväl stat som kommun. Enligt vad kommissionens ut­

redning ådagalagt, ginge det över huvud icke att på en 6-klassig botten­

skola uppbygga en tillfredsställande skolorganisation. A andra sidan ansåge

sig reservanterna ifråga om det nuvarande läroverket hava uppvisat, att

detta i avseende på kunskapsresultat och arbetssätt icke blott vore den ifrå­

gasatta skolan överlägset, utan jämväl i och för sig ägde så obestridliga

förtjänster, att någon anledning till dess sönderbrytande icke förelåge. Då

emellertid erfarenheten givit vid handen, att läroverksorganisationen i vissa

avseenden behövde fullständigas eller förbättras, borde enligt reservanternas

mening arbetet närmast inriktas på detta syftemål.

Reservanterna hemställa, att det av skolkommissionen framlagda förslaget

icke måtte läggas till grund för ytterligare åtgärder i frågan samt att Kungl

Maj:t måtte föranstalta om vissa försöksanordningar ävensom vissa änd­

ringar av och tillägg till nu gällande skolorganisation, i huvudsaklig anslut­

ning till de synpunkter, som i reservationen gjorts gällande, samt att därvid

de frågor närmast måtte komma i åtanke, vilka upptagits i en till reserva­

tionen fogad bilaga (Utlåtande sid. 301).

Av sådana frågor med allmänt organisatorisk innebörd må enligt den

nämnda bilagan anföras: den högre undervisningens anknytning till folk

skolans fjärde klass med därav följande ändringar i skolorganisationen i

övrigt; övergångsklass eller övergångslinje från folkskolans klass 6 till real

skola och högre flickskola; ny studielinje å större gymnasier med parallell

avdelningar, möjligen också någon treårig gymnasielinje; olika former

av koncentration i skolarbetet, bl. a. avslutning av ämnen före student

examen.

Slutligen har generaldirektören och chefen för skolöverstyrelsen li. J.son

Bergqvist, vilken deltagit i skolkommissionens arbeten under år 1919 och

Tillkallande av sakkun­

niga.

en del av år 1920 samt på grund därav icke ansett sig böra leda översty­ relsens förhandlingar vid utarbetandet av det anbefallda utlåtandet, i no­ vember 1923 till Kungl. Maj:t avgivit ett personligt yttrande i frågan (Våra skolor, Stockholm 1923).

Ur organisatorisk synpunkt gör Bergqvist gällande, att viktiga skäl läte sig anföras till förmån för att läroverket anknytes till folkskolans 6:te klass, men att åtskilliga omständigheter manade till varsamhet, då det gällde att avgöra, på vad sätt och i vilken utsträckning reformen borde genomföras. Tills vidare borde därför den nuvarande anknytningen bibehållas vid sidan av den förstnämnda. Däremot avböjer Bergqvist principiellt läroverkets an knytning till folkskolans 4:de klass. Realskolan skulle bliva dels 6-klassig, dels 4-klassig samt få karaktär av »allmän realskola»- Vid sidan av denna borde den 3-åriga högre folkskolan såsom »praktisk realskola» få till sär­ skild uppgift att meddela en viss allmän medborgerlig bildning åt do lär­ jungar, som efter avlagd realskolexamen omedelbart ginge ut i det praktiska livet. De kommunala mellanskolorna borde i olika hänseenden förbättras och i flertalet fall förstatligas.

Gymnasiet föreslås uppdelat å de tre huvudlinjer, som innefattas i skol- kommissionens förslag, latingymnasiet 4-årigt, anknutet till realskolans näst högsta klass; 3-åriga gymnasier med reallinje och nyspråklig linje, byggande på avslutad realskola borde på lämpliga ställen och i lämpligt antal upp­ rättas. Försök med 6- och 7-klassiga lyceer, byggande på avslutad folkskola, borde komma till utförande.

Särundervisning borde föredragas överallt, där icke ekonomiska eller peda­ gogiska omständigheter föranleda Barnundervisning. I övrigt borde den kvinnliga ungdomens undervisning ordnas i huvudsak efter kommissionens förslag. De högre flickskolorna skulle övertagas av staten, varvid dock möj­ lighet borde inom bestämda gränser stå öppen för kommunal eller enskild skola att med bibehållande av viss rörelsefrihet komma i åtnjutande av statsunderstöd.

I övrigt förordar Bergqvist anställande av försök för praktisk prövning av olika under meningsutbytet framkomna uppslag av organisatorisk inne­ börd (Våra skolor sid. 316 ff.).

Vid den förberedande omprövning, som ärendet därefter underkastades inom ecklesiastikdepartementet, anförde dåvarande departementschefen, stats­ rådet Clason i sitt yttrande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 20 juni 1924 bl. a., att han ansåge »uppenbart, att förslaget, även om vid eu närmare finansiell utredning ekonomiska förutsättningar för dess genomförande skulle befinnas föreligga, icke i oförändrat skick lärer kunna läggas till grund för den framtida organisationen av vårt undervisnings­ väsen». I syfte att möjliggöra den ytterligare beredning av ärendet, som syntes av nöden, bemyndigade Kungl. Maj:t, i enlighet med av Clason gjord hemställan nämnda den 20 juni 1924 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att i enlighet med av departements­ chefen angivna grunder inom departementet verkställa ytterligare bearbet­ ning av frågan om det svenska skolväsendets organisation. Genom beslut den 1 augusti 1924 tillkallade departementschefen såsom sakkunniga rektorn

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

11

H. M. Dahlgren, undervisningsrådet N. 0. Bruce och lektorn E. L. Wellan- der, samt genom beslut den 9 augusti 1924 skolföreståndarinnan T. Kull­ gren och förste folkskolinspektören K. Nordlund. De sakkunniga avgåvo den 18 februari 1926 betänkande. (Utredning angående det svenska skol­ väsendets organisation. Statens offentliga utredningar 1926:5). Tillika anbe­ fallde Kung! Maj:t genom beslut den 20 juni 1924 skolöverstyrelsen att åvägabringa fullständig utredning rörande de kostnader, som skulle åtfölja den av skolkommissionen i dess betänkande I—V föreslagna nya läroverks­ organisationen ej mindre i dess ursprungliga skick än även med de jämk­ ningar däri, som förutsattes av överstyrelsen i dess över nämnda betänkande avgivna, den 14 november 1923 dagtecknade utlåtande. Tillika bemyndi­ gades chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla en i praktiskt ekono­ miska värv förfaren person att såsom sakkunnig biträda överstyrelsen vid berörda utredningsarbete och tillkallades såsom sådan sakkunnig den 1 augusti 1924 disponenten A. I. Swartling. Här berörda utredning avgavs av överstyrelsen den 23 oktober 1925.

Till ledning för de ovannämnda s. k. skolsakkunnigas arbete lämnade då­ varande departementschefen i ett anförande till statsrådsprotokollet vissa riktlinjer, om vilkas väsentliga innebörd här torde böra i korthet erinras. Den rörande skolkommissionens förslag förda diskussionen ansåges otvety­ digt hava givit vid handen, att frågan om undervisningsväsendets omorga­ nisation icke kunde lösas enbart på teoretisk väg utan att dessförinnan vissa praktiska försök på området blivit satta i verket. Det syntes vid sådant förhållande synnerligen lämpligt, att dylika praktiska försök anordnades redan medan den ekonomiska utredningen påginge, så att man snarast kunde gripa sig an med dem av reformförslagen, som befunnes mest ange­ lägna och ekonomiskt genomförbara. En av den nya utredningens viktigare uppgifter borde alltså bliva att överväga, vilka dylika försök i främsta rum­ met vore att anbefalla och huru de borde anordnas.

Under framhållande i fortsättningen, att det borde ankomma på de sak­ kunniga själva att taga under övervägande, på vilka specialproblem deras uppmärksamhet i första hand borde inrikta sig, ansåg dock departements chefen, att vissa önskemål borde fasthållas såsom allmänna utgångspunkter för undersökningen. Härutinnan erinrades om nödvändigheten att undvika en förlängning av studietiden, om vikten att undersöka olika utvägar att befordra en utsträckt användning av folkskolan såsom bottenskola samt om den nuvarande sexåriga folkskolans bärighet såsom bottenskola under till­ börligt beaktande av landsbygdens olika skolformer. Vidare framhölls, att man borde tänka sig en utveckling av skolfrågan, som undveke monopolise- ring av eu enda utbildningsväg och mekanisering av de skilda skolformerna. Ytterligare syntes jämväl sådana anordningar böra prövas, som kunde under­ lätta övergången från realskolans lägre klasser till förefintliga undervis­ ningskurser av praktisk läggning jämte andra utvägar att motverka en allt­ för stark anhopning på den lärda banan. Likaledes borde en närmare pröv­ ning ägnas den av skolöverstyrelsens majoritet upptagna tanken att låta eu

Kung!. May.ts proposition Nr 116.

12

realskolexamen avläggas redan efter den nuvarande realskolans femte klass

eller kommunala mellanskolans tredje. Särskilt beaktande ansågs frågan om

underlättande av övergång från den kommunala mellanskolan till det nu­

varande gymnasiet förtjäna.

I fråga om den kvinnliga ungdomens undervisning uttalades: »En bland

förslagets bärande grundtankar, som det är av vikt att fasthålla, är nöd­

vändigheten av att flickundervisningen vida kraftigare än för närvarande är

fallet omhändertages eller understödjes av staten». Härvid borde beaktas,

att icke de skolformer eller undervisningslinjer måtte undanskjutas, som

hade till syfte att giva en för hemmet och närstående kvinnliga verksam­

hetsområden särskilt avpassad utbildning. I detta sammanhang betonades

jämväl, att statens omhändertagande av hithörande uppgifter icke behövde

innebära ett förstatligande av all flickundervisning utan ock kunde taga for­

men av understöd åt på enskilt initiativ upprättade och drivna läroanstalter.

lifter att ha erinrat om vikten av ett större utrymme och rörelsefrihet än

vad skolkommissionen föreslagit över huvud lämnades privatskolverksam­

heten, framhöll departementschefen slutligen, att de sakkunniga skulle äga

att framlägga de förslag, som de kunde finna ägnade att befordra en god

lösning av den föreliggande viktiga frågan. För att en dylik lösning icke

måtte mer än nödigt uppskjutas, vore det av vikt, att de praktiska försök,

varom förut vore talat, och som de sakkunniga funne sig böra förorda,

kunde igångsättas så fort ske kunde samt så anordnas och fullföljas, att de

snarast möjligt måtte leda till resultat, vilka kunde tjäna till vägledning i

avseende å genomförandet av nödiga definitiva organisatoriska förändringar

i det nuvarande skolsystemet. Därest detta i något fall vore möjligt, borde

dylikt försök så anordnas, att resultat kunde ernås redan med utgången av

läsåret 1925—1926.

Enligt vad de sakkunniga i sitt betänkande meddelat, inriktades deras ar­

bete till en början på uppgörande av förslag dels till sådana anordningar,

som i större eller mindre omfattning syntes böra försöksvis bringas till ut­

förande för vinnande av erfarenhet i några av organisationsfrågans vikti­

gaste punkter, dels till åtgärder för partiellt avhjälpande av påtalade bris­

ter i det bestående skolsystemet. I överensstämmelse med av vederbörande

departementschef, min närmaste företrädare i ämbetet, under hand givna

anvisningar, begränsades emellertid arbetet sedermera till verkställandet av

utredningar, som kunde anses ägnade att underlätta en slutlig behandling

av den föreliggande frågan.

Fn avsevärd del av de sakkunnigas utredning åsyftar att mera konkret

utforma och belysa de många organisatoriska uppslag av sinsemellan skilj­

aktig karaktär, som framkommit under remissbehandlingen av kommissions-

förslaget. De sakkunniga hava med hänsyn härtill utarbetat förslag till un-

dervisningsplaner för ett stort antal skolformer. Vidare har lämnats en över­

sikt av den förda diskussionen i bottenskolefrågan, varvid dock uttryckli­

gen framhållits, att de sakkunniga »icke funnit sig kunna ingå på eu all­

män undersökning av de omfattande spörsmålen om de olika skolorganisa­

tionernas sociala förutsättningar och verkningar». Uppmärksamhet har järn-

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 116.

13

väl, i anslutning till de ursprungligen meddelade direktiven, ägnats de be­

tydelsefulla frågorna om folkskolans bärkraft såsom underlag för den fort­

satta undervisningen samt om skoltidens längd. En del pedagogiska spörs­

mål av mera allmän räckvidd har därjämte varit föremål för närmare över­

vägande, bland annat språkundervisningens inriktning och anordning, pröv­

nings- och examensförfarandet m. m. De skolsakkunnigas framställning har,

med hänsyn till de syften, som genom densamma skulle tillgodoses, väsent­

ligen erhållit en kritisk refererande och utredande läggning och endast i

vissa fall ha de sakkunniga ansett sig böra intaga bestämd ståndpunkt eller

framlägga förslag. Uppgiften att utarbeta ett verkligt organisationsförslag

har icke ingått i de sakkunnigas uppdrag. I det följande får jag anled­

ning att närmare uppehålla mig vid de synpunkter och överväganden, som

framkommit vid de sakkunnigas ventilering av föreliggande frågor.

Såsom ovan i korthet erinrats, undantogs från de s. k. skolsakkunnigas

uppdrag frågan om de ekonomiska verkningarna av den av skolkommissio-

nen föreslagna organisationen och överlämnades till närmare utredning av

skolöverstyrelsen under medverkan av disponenten Swartlmg. Sagda utred­

ning avgavs, såsom jämväl i det föregående omförmälts, den 2o oktober

1925.

Vid dessa kostnadsberäkningar har, vad angår såväl det ursprungliga

kommissionsförslaget som de av skolöverstyrelsen i detsamma vidtagna mo­

difikationerna, utgångspunkten tagits i skolkommissionens betänkande V.

Beträffande de kommunalekonomiska förhållandena bygger utredningen på

särskilt infordrade uppgifter från varje nuvarande eller föreslagen läro­

verksort.

Beräkningarna avse de totala kostnaderna för stat, kommun och enskilda

(lärjungeavgifterna), därest organisationen varit fullt genomförd år 1924.

Särskilt må erinras, dels att hänsyn tagits icke blott till kostnaderna för

läroverksorganisationen utan jämväl för folkskolan a varje särskild ort, dels

ock att beräkningarna innesluta samtliga utgiftsposter, sålunda även kost­

naderna för tillhandahållande av lokaler och utrustning. Likaledes synes

böra särskilt uppmärksammas, att den av kommissionen föreslagna omlägg­

ningen i läroverkens ekonomiska förhållanden, ävensom vissa pedagogiska

reformförslag, ägnade att medföra kostnadsökning för det allmänna, beak­

tats vid beräkningarna.

Resultatet av de mycket omfattande undersökningarna föreligger i form

av fyra olika alternativa beräkningar. Beträffande dessa uttalar överstyrel­

sen, att det vore för det dåvarande omöjligt att avgöra, vilken av desamma

skulle komma att närmast motsvara verkligheten vid tidpunkten för ett

eventuellt ikraftträdande av den föreslagna organisationen. Den olikhet, som

förefunnes emellan sagda alternativ, betingades av de skiljaktiga utgångs­

punkter med hänsyn till lärjungarnas placering i folkskolan, som ansetts

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolöveraty

relsena eko­

nomiska ut

redning.

böra vara vägledande för övervägandena. Enligt alternativ I förutsattes, att hela det barnantal, som på grund av reformen skulle tillföras folkskolan, komme att erfordra nya klassavdelningar, utan hänsyn till huruvida plats i större eller mindre utsträckning kunde beredas i redan förefintliga avdel­ ningar. I de nytillkomna klassavdelningarna räknades med ett lärjungeme­ deltal av 30. Under här angivna förutsättningar skulle förslaget, om det vant i sin ^helhet genomfört år 1924, hava medfört en merkostnad för stats­ verket av 5,3 miljoner kronor och för kommunerna av likaledes 5,3 miljoner

i genom det ifrågasatta bortfallandet av lärjungeavgifterna de en­

skilda samtidigt skulle gjort en vinst av 7 miljoner kronor, beräknades den verkliga kostnadsökningen till sammanlagt 3,6 miljoner kronor. I alternativ II räknades med att förefintligt utrymme i folkskolans klassavdelningar ut- nyttjades, dock så att å ingen ort medeltalet barn per klassavdelning å småskolestadiet överstege 25 och å folkskolestadiet 35. Med denna förut­ sättning skulle statsverkets merkostnad uppgå till 4,1 miljoner kronor och kommunernas till 2,1 miljoner kronor. Då samtidigt de enskildas utgifter skulle hava minskats med 7 miljoner kronor, beräknades förslaget hava med­ fart eu faktisk kostnadsminskning av 0,8 miljoner kronor. Enligt alternativ ill hade den jämkningen vidtagits i det första alternativets förutsättning, att man utginge från ett medeltal av 30 barn redan i folkskolans nuvarande klassavdelningar och beräknar den besparing, som härigenom nu skulle vinnas i utgifterna för folkskolan å läroverksorterna. Denna skulle uppgå till omkring 0,2 miljoner kronor för staten och 0,7 miljoner kronor för kommunerna. Den totala kostnadsökningen skulle alltså jämväl i detta fall hava uppgått till 3 6 miljoner kronor. Slutligen hade i alternativ IV förutsatts, att även efter om­ organisationens genomförande det genomsnittliga barnantalet i folkskolans klasser skulle bliva oförändrat, nämligen 24,4 i småskolavdelning och 30 7 i folkskolavdelnmg. Jämfört med alternativ I skulle under sagda förutsätt­ ning statens kostnader hava varit 0,1 och kommunernas 0,2 miljoner kronor högre. Den totala kostnadsökningen, om kommissionsförslaget varit fullt genomfört år 1924, skulle belöpa sig till 3,9 miljoner kronor, nämligen för statsverket 5,4 och för kommunerna 5,5 miljoner kronor, under det att de enskilda besparats utgifter å 7 miljoner kronor.

Överstyrelsen erinrar slutligen därom, att det givetvis varit ägnat att vtterli- gare fullständiga nu ifrågavarande beräkningar, ifall det låtit sig göra att även anställa undersökningar rörande den ökning i kostnader, som kunde komma att uppstå för lärjungarnas målsmän i anledning av den förlängning av skoltiden, vilken genom den av kommissionen föreslagna skolorganisationen kunde föranledas.

Den av överstyrelsen verkställda ekonomiska utredningen avser, såsom redan framhållits, jämväl kostnaderna för det modifierade förslag, som vun­ nit överstyrelsens tillstyrkan. En icke obetydlig svårighet vid bedömandet hade emellertid mött därutinnan, att överstyrelsens jämkningar icke i de­ talj utformats beträffande varje särskilt läroverk utan allenast angivits i mera allmänna ordalag; ej heller förelågo från överstyrelsens sida utarbe­ tade timplaner för de olika i förslaget upptagna läroanstalterna. Under det fortsatta utredningsarbetet inom ämbetsverket hade man visserligen efter­ strävat att i görligaste mån åvägabringa en fastare grund för beräkningarna, och hade härvid i fråga om skolväsendets organisation å de särskilda or-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

tema sökts så nära överensstämmelse till kommissionsförslaget som möjligt, i syfte att underlätta kostnadsjämförelsen. Det torde dock böra uppmärk­ sammas, att, med hänsyn till angivna omständigheter, noggrannheten i be­ räkningarna rörande detta modifierade förslag knappast kan anses fullt jäm­ förlig med motsvarande beräkningar i fråga om det ursprungliga organisa- tionsförslaget. De nämnda kostnadsberäkningarna betecknas därför av äm­ betsverket såsom »synnerligen approximativa».

Efter en ingående redogörelse för de beräkningsgrunder, som vid under­ sökningen i denna del kommit till användning, framhåller överstyrelsen, att dess organisationsförslag i jämförelse med kommissionsförslaget kunde vän­ tas medföra en minskning i statsverkets kostnader beträffande de allmänna läroverken med 1,562,000 kronor och beträffande folkskolorna med 492,000 kronor, tillsammans alltså 2,054,000 kronor. Däremot skulle samtidigt kost­ naderna för privatläroverken komma att ökas med 968,000 kronor. Total­ kostnaden för statsverket skulle följaktligen minskas med 1,086,000 kronor. Ifråga om kommunernas utgifter kommer ämbetsverket efter en ingående undersökning till det resultatet, att dess förslag kan beräknas reducera den av omorganisationen föranledda kostnadsökningen i fråga om statslärover- ken med 1,599,000 kronor och i fråga om folkskolan med 1,379,000 kro­ nor, medan i fråga om privatläroverken en utgiftsökning med 479,000 kro­ nor skulle inträda. Överstyrelsens förslag skulle således beträffande kommu­ nernas utgifter draga en kostnad, som med 2,499,000 kronor understiger de enligt kommissionsförslaget beräknade.

Vidkommande slutligen de enskildas utgifter påvisar överstyrelsen, huru­ som dess förslag i jämförelse med skolkommissionens innebär en ökning av 1,961,000 kronor i terminsavgifter vid de privatläroverk, vilka skulle fort­ farande kvarstå; samtidigt skulle de av enskilda burna kostnaderna vid de allmänna läroverken reduceras med 728,000 kronor, vadan totalökningen av sagda kostnader angives till 1,233,000 kronor.

De av skolöverstyrelsen förutsatta jämkningarna i skolkommissionens för­ slag beräknas alltså medföra i sin helhet en besparing i de kostnader sist­ nämnda förslag skulle medföra med 2,4 miljoner kronor. I statens och kom munernas utgifter skulle nämligen inträda en kostnadsminskning med re­ spektive 1,1 och 2,5 miljoner kronor, men i de enskildas utgifter däremot en ökning med 1,2 miljoner kronor.

I jämförelse med nuvarande kostnader skulle överstyrelsens förslag, om det varit fullt genomfört år 1924, hava medfört en besparing av 3,2 miljö ner kronor. Denna besparing fördelar sig på de enskilda med 5,8 miljoner kronor, och på kommunerna med 0,4 miljoner kronor. Däremot skulle stats­ verket åsamkats en merkostnad av 3,0 miljoner kronor.

Inom det stora och betydelsefulla komplex av problem, berörande vårt högre skolväsens anordning, vilkas huvudkonturer framträda redan i den

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

1»

Departe­ mentschefen.

Föreliggande

reformupp­

gifter.

här förut lämnade kortfattade redogörelsen för de verkställda vidlyftiga ut­ redningsarbetena, urskiljer man utan svårighet vissa grundläggande spörs­ mål av övervägande organisatorisk innebörd. Men vid sidan av de förelig­ gande kraven på ändringar i skolans yttre gestaltning, har, icke minst un­ der det allmänna meningsutbytet omkring det av skolkommissionen fram­ lagda genomgripande reformförslaget, våra skolors inre pedagogiska anord­ ning tilldragit sig en allt vidsträcktare uppmärksamhet. Då undervisning och skolorganisation, innehåll och form, svårligen kunna strängt hållas i sär, synes det mig varken tillrådligt eller görligt att ensidigt betona den ena eller den andra sidan av problemkomplexet.

Brytningar, erinrande om dem, som under de senaste åren framträtt vid granskningen av brister och ofullkomligheter i den bestående skolorganisa­ tionen och vid övervägandena om de verksammaste åtgärderna för deras undanröjande, hava mött jämväl tidigare vid dryftandet av de omläggningar, som gång efter annan varit påkallade i syfte att anpassa skolans yttre och inre liv efter en ny tids ändrade samhälls- och kulturförhållanden. Jag er­ inrar om den motsats mellan humanistisk och real bildning, som vid det gångna seklets mitt föranledde den betydelsefulla längsklyvning av det svenska läroverket, vilken åt de reala ämnena skänkte en med de huma­ nistiska jämbördig ställning. Enahanda iakttagelse kunde ett halvt århund­ rade senare göras. Det sekelgamla kravet på »enhet och medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken», till en början buret och förkunnat av enstaka kulturella föregångsmän, hade efter hand kring sig samlat en stark och livskraftig allmän mening och nådde efter långvariga menings­ motsättningar delvis sitt förverkligande genom 1904 års läroverksreform. Där­ vid fastslogs nämligen omsider den medborgerliga allmänbildningens otve­ tydiga hemortsrätt i den högre skolan, vilken på detta sätt tillfördes ett i väsent­ liga avseenden nytt innehåll, jämsides med att dess organisatoriska förhål­ landen underkastades en betydelsefull förändring. Allmänbildningsuppgiften tillädes i främsta rummet realskolan, medan gymnasiet därutöver erhöll till särskilt ändamål att »grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid univer­ sitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas». Vid detta avgörande blev visserligen kravet på enhetlighet undanskjutet. Såsom jag i fortsätt­ ningen av mitt anförande får anledning ytterligare framhålla, kom emeller­ tid detta undanskjutande i verkligheten att bliva rent tillfälligt. Icke långt efter nämnda avgörande måste nämligen samhället under andra former, om ock från begynnelsen i mera blygsam utsträckning, tillmötesgå önskemål om utbildningsmöjligheter, som i sig inneburo ett förverkligande av det gamla kravet på skolorganisationens enhetlighet.

De anförda exemplen ådagalägga, att under den föregående utvecklingen reformkrav i fråga om skolans innehåll och yttre gestaltning städse befunnit sig i nära växelverkan. En likartad problemställning möter i nuvarande situation.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

17

Under inflytande av den livliga vetenskapliga och tekniska utveckling, som utmärkt de senaste årtiondena, ha fordringarna på skolans tillgodose­ ende av allmänbildningsuppgiften i oroväckande grad stegrats. En blick på de mångfaldigt splittrade timplanerna, ävensom på de lärokurser inom skilda humanistiska och naturvetenskapliga ämnesområden, som nu finnas i de mera allmänt använda läroböckerna, torde vara tillräcklig för att ge en föreställning om den mycket starka ökning av lärostoffet, som ägt rum under senast förflutna årtionden. I detta i och för sig naturliga utveck­ lingsförlopp har man tvivelsutan att söka den djupast liggande anledningen till de i mycket berättigade klagomålen över att i skolarbetet förekommer en ödesdiger splittring, vilken utgör ett allvarsamt hot mot de ungas andliga hälsa. I nära samband med nu antydda svaghet står också det ofta påta­ lade faktum, att skolarbetet i alltför ringa utsträckning inriktats på att taga de ungas aktivitet i anspråk. Mot bakgrunden av dessa förhållanden fram­ står kravet på en omläggning av skolans inre arbete såsom naturligt och välgrundat. Under beteckningen »arbetsskolan» möter man ett rikt och djupgående pedagogiskt reformprogram. De bärande principerna i detta program hava visserligen redan i någon utsträckning blivit med framgång prövade inom vårt lands skolor, särskilt inom folkundervisningen, men de förtjäna en långt vidsträcktare tillämpning.

Det är emellertid icke enbart undervisningens innehåll och sättet för dess meddelande, som inför vår tids nya förhållanden te sig behäftade med åtskilliga iögonenfallande svagheter och brister. Med rätta har det framhållits, att det moderna kulturlivet med dess komplicerade förhållanden, dess uppdrivna tempo och dess mångahanda lockelser reser ständigt ökade krav på individens karaktärsstyrka och handlingskraft. Här ställes man inför det stora och svårlösta problemet om skolans möjligheter att fylla sin karaktärsfostrande och personlighetsutvecklande uppgift. Väl är det sant, att även nu berörda sida av skolans liv nära sammanhänger med läggning­ en och inriktningen av dess arbete i det hela. Men synpunkten är av den grundläggande vikt, att den väl förtjänar att särskilt hållas i sikte vid allt reformarbete inom skolans värld.

I det följande kommer jag att dels utförligare behandla nu berörda spörs­ mål, vilka jag tillmäter avgörande betydelse, dels framlägga mera i detalj gå­ ende riktlinjer för möjliggörande av en skolans nyorientering på detta område.

Vad därefter angår den viktiga frågan om skolans yttre organisatoriska anpassning efter tidsförhållandenas krav, önskar jag först understryka, vad som i detta avseende från skolöverstyrelsens sida framhållits, att »skolan intet mål har i sig själv utan fyller sin uppgift blott såsom en samhällets tjänarinna och såsom ett dess redskap för kulturutvecklingen. Bestämmande för hennes organisation och utveckling blir därför samhällets utveckling i det hela.» Om riktigheten härav torde delade meningar knap­ past kunna råda.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 101 käft. (Nr 116.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

2

Den svenska skolans historia erbjuder rikliga tillfällen till den iakttagelsen, att betydelsefulla omläggningar i vårt samhällsliv följts av avgörande för­ ändringar även i undervisningsväsendets gestaltning. Vår folkskolas till­ blivelse var en omedelbar följd av bondeklassens ökade allmänna inflytande. Det obestridliga sambandet mellan de allt starkare hävdade kraven på till­ börligt utrymme åt den medborgerliga allmänbildningen inom läroverken och de förändringar i samhällsstrukturen, som markeras av det nya riks­ dagsskickets och den kommunala självstyrelsens inaugurerande efter mitten av förra seklet, utgör ett annat uttryck för samma förhållande. Under det senaste decenniet har som bekant en djupgående inre omläggning och kon­ solidering av vårt samhälle genomförts. Nya stora medborgargrupper hava genom vidtagna reformer i gällande lagstiftning förts fram till starkt vid­ gat inflytande i stat och kommun. Den principiella likställigheten mellan män och kvinnor samt överflyttandet av betydande politisk makt till de bredare folklagren utgöra de senaste faserna i denna utvecklingsprocess. Från deras sida, som genom dessa omdaningar ställts inför helt nya och vittgå­ ende uppgifter, hava krav blivit framställda på ökade kunskaper såsom den enda säkra grundvalen för det ökade inflytandet. I våra närmaste grannländer, för att nu icke tala om de stater, vilkas hela samhälleliga liv varit föremål för grundlig omdaning såsom en följd av världskriget, framträda likartade före­ teelser. Med mycket berättigande låter det sig därför sägas, att problemet om skolans anpassning efter nya samhällsförhållanden äger internationell räckvidd, och att en lösning av detsamma allestädes har blivit en bjudande nödvändighet. Aven om de former, under vilka en dylik lösning står att vinna, givetvis både måste och böra växla, allt efter skilda nationella be­ tingelser och utgångspunkter, ter sig dock det centrala i frågan såsom ge­ mensamt. Det gäller att åvägabringa en sådan utformning av skolsystemet, att de bildningsmöjligheter, de högre skolorna erbjuda, kunna bekvämt ut­ nyttjas icke blott av dem, som av ålder företrädesvis tagit dem i anspråk för sina barns undervisning, utan jämväl av de stora skikt inom samhället, vilka först på senaste tid vunnit politisk fullmyndighet.

I detta krav mötas individens välgrundade anspråk och samhällets väl- förstådda intresse. För den enskilde gäller det att, utan hänsyn till social eller ekonomisk ställning, få åt sig tryggad rätten att vinna den utbildning för verksamhet i samhällets tjänst, som anlag och utrustning anvisa. För samhället framstår det som en bjudande plikt att intet underlåta för att de yttre hinder, som hittills upprest sig mot förhandenvarande bildningstillfäl- lens utnyttjande av alla, oavsett sociala eller ekonomiska villkor, undanröjas. Endast på denna väg kunna i längden de för de skilda samhällsfunktio­ nerna mest skickade personliga krafterna hållas tillgängliga.

I senast angivna avseenden kunna även i vårt land i nuvarande läro­ verksorganisation skönjas framträdande brister, vilka visserligen redan tidi­ gare gjort sig påminta och varit föremål för uppmärksamhet, men vilka

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

19

mot bakgrunden av nu förefintliga sociala förhållanden avteckna sig med väsentligen ökad skärpa. Jag skall i fortsättningen av mitt anförande ägna ingående uppmärksamhet åt hithörande spörsmål, men anser mig redan nu böra i korthet karakterisera de ifrågavarande bristerna. Uppfattningen härutinnan är nämligen avgörande för min ställning till hela det förelig­ gande problemkomplexet.

Den likställighet medborgare emellan i samhälleligt inflytande och sam­ hälleligt ansvar, som den allmänna rösträtten skänker, måste, såsom jag- redan antytt, komma till bestämt uttryck även vid de blivande medborgar­ nas undervisning och uppfostran. Givetvis avser jag härmed ingalunda, att alla medborgare skola komma i åtnjutande av samma skolbildning. Ett visst mått av allmänt medborgerlig bildning måste självfallet inhämtas av alla. Men härutöver bör utbildningen till omfattning och art lämpas efter de skilda samhällsuppgifter, som den enskilde går att fylla. Kravet på lika bildningsmöjligheter innebär sålunda icke att alla skulle utöver den allmänt grundläggande utbildningen erhålla samma slags skolundervisning, men väl att alla skola hava lika stora möjligheter att med hänsyn uteslutande till förefintliga anlag och utrustning kunna vinna utbildning för en framtida livsuppgift.

Vid den reglering av bildningstillfallena, som sålunda alltjämt är behöv­ lig, inställer sig för samhället uppgiften att på rättvisaste sätt fördela de förefintliga möjligheterna. I detta avseende torde det icke kunna för­ nekas, att för närvarande kännbara brister äro för handen. Full rättvisa lär tyvärr icke vara möjlig att uppnå, åtminstone icke enbart genom organisa­ toriska åtgöranden. Men ingenting får efter min mening underlåtas för att förhindra, att de ungas tillträde till högre undervisningsanstalter blir bero­ ende väsentligen av föräldrarnas sociala och ekonomiska ställning. Den verkställda utredningen har, efter mitt sätt att se, till fullo klarlagt, att det nuvarande allmänna läroverket — trots den demokratiska karaktär detsamma i vissa avseenden äger — organisatoriskt ställer landsbygdens barn, liksom över huvud de barn, vilka utgå ur ekonomiskt svagare hem, i en betydligt mindre gynnsam ställning, än vad fallet är med stadssamhällenas och fram­ för allt de mera burgna hemmens barn. I än högre grad gäller detta om den privata högre flickskolan. Redan teoretiska överväganden hava gjort sanno­ likt, att detta missförhållande har sin grund särskilt däri, att anknyt­ ningen mellan folkskola och läroverk icke är på ett ur olika synpunkter ratio­ nellt och tillfredsställande sätt ordnad. Och en ganska omfattande erfarenhet från skilda delar av landet ådagalägger ytterligare, att den högre undervis­ ningens anknytande till avslutad obligatorisk folkskolekurs av nu bestämd omfattning är ägnad att i påfallande stor utsträckning främja ett vidsträck­ tare och mera allsidigt utnyttjande av bildningsmöjligheterna i fråga.

Därtill kommer som en i detta sammanhang mycket betydelsefull om­ ständighet, att de utvägar till fortsatt utbildning för olika praktiska levnads­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ställningar, som samhället erbjuder de unga, genom beslut av 1918 års lagtima riksdag, tillrättalagts just med tanken på att den för alla obliga­ toriska folkskolekursen skulle utgöra grundvalen för denna del av skolsyste­ met. Ur synpunkten av den socialt tillfredsställande fördelning av före­ liggande bildningstillfällen, varom jag nyss talat, måste det betraktas såsom synnerligen viktigt, att utbildningsvägarna, de praktiska såväl som de teo­ retiska, löpa samman så länge som möjligt.

Vidare lärer det få anses obestridligt och jämväl från alla sidor erkänt, att den nuvarande statliga läroverksorganisationen alltför ensidigt inriktats på att tillgodose den manliga ungdomen. För fyllande av den kvinnliga ungdo­ mens utbildningsbehov har det allmänna endast i förhållandevis blygsam utsträckning vidtagit åtgärder. En dylik hållning kunde i någon mån låta sig försvara, så länge likställigheten mellan man och kvinna i arbetsliv och samhälle ännu icke var realiserad. Sedan numera en annan ordning härut­ innan inträtt, kan efter min mening det allmänna icke undgå att principi­ ellt erkänna sin plikt att — under tillbörligt hänsynstagande vid tillämp­ ningen till det kvinnliga väsendets egenart — under lika villkor tillgodose både den manliga och den kvinnliga ungdomen, i vad det gäller såväl den allmänt medborgerliga utbildningen som förberedelsen för olika levnads­ ställningar inom samhället.

Ytterligare gäller, att den kommunala mellanskolans anknytning till det nuvarande gymnasiet icke kan betecknas såsom tillfredsställande. Den starka utveckling, som nämnda skolform kunnat uppvisa under sin förhållandevis korta tillvaro, måste otvivelaktigt medföra förpliktelser för samhället att tillse, att möjlighet till högre teoretiska studier utan omvägar öppnas för de med varje år allt talrikare ungdomsskaror, vilka efter genomgång av sådan skola, önska fullfölja sin utbildning i en dylik riktning. Såsom redan antytts har denna angelägenhet, i anslutning till dåvarande departements­ chefens anförande till statsrådsprotokollet, varit föremål för särskild upp­ märksamhet vid de skolsakkunnigas utredningsarbete. För min del är jag benägen att anse åtgärder i syfte att på denna punkt åvägabringa en bättre ordning såsom trängande, och detta så mycket mera som de mindre städer­ nas realskolor och samskolor härutinnan befinna sig i samma läge som de till antalet vida överlägsna mellanskolorna.

De reformkrav i avseende på skolans anordning, som jag nu berört, hava först vid de senaste årens utredningar framträtt i form av ett klart utfor­ mat och samlat program. Kravet på kvinnans jämställande med mannen även i bildningsavseende, liksom det nyss berörda önskemålet angående lämplig anknytning mellan mellanskola och gymnasium, hava under nyaste tid framvuxit och tagit bestämd gestalt under trycket av de, bl. a. av sta­ ten, skapade betingelserna. Vad åter beträffar övriga sociala krav på läroverksorganisationens omläggning, hava de sedan decennier erhållit ett skarpt fixerat uttryck i det reformprogram, som i vårt land vanligen for-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11C.

21

mulerats »folkskolan-bottenskola», men som numera ofta med en något vi­

dare syftning inneslutits i ordet »enhetsskolan».

Innan jag går att närmare utveckla min ståndpunkt i nu berörda frågor

Läroverkets

torde det få anses oundgängligt att till principiellt övervägande upptaga bildnln”*

vissa yrkanden på eu väsentlig förändring i läroverkets nuvarande allmänna

mål.

bildningsmål, som under ärendets behandling framkommit, och vilka, om

och i den mån de anses förtjäna beaktande, äro av beskaffenhet att i vik­

tiga avseenden påverka reformåtgörandenas hela inriktning.

Jag åsyftar härvid de uppslag, som från enstaka håll framförts, att i

sammanhang med en avkortning av den högre skolan skrida till en mot­

svarande sänkning av dess studiemål. Man har Otvivelaktigt i en dylik åt­

gärd ansett sig äga en utväg att göra rättvisa åt såväl allmänbildningens

som fackbildningens stridiga intressen. Genom läroverkets frigörande från

ställningen av förberedelseanstalt för fortsatta högskolestudier har man

tillika i den nämnda åtgärden velat se ett verksamt medel att undanröja

det från så många håll påtalade starka tryck, som vilar framförallt över

gymnasiets arbete.

Mot de sålunda ifrågasatta åtgärderna hava emellertid vägande invänd­

ningar blivit gjorda såväl av skolöverstyrelsen som av de skolsakkunniga. Över­

styrelsen framhåller sålunda, att oklarhet råder rörande den lämpliga grän­

sen mellan gymnasiets och de vetenskapliga utbildningsanstalternas verk­

samhetsområden, rörande beskaffenheten och omfånget av den för veten­

skapliga studier erforderliga förutbildningen, rörande arten och omfattningen

av den högre allmänbildning, som så allmänt omtalades såsom gymnasiets

mål men vars egentliga innebörd sällan eller aldrig närmare angåves. En

så genomgripande omdaning av gymnasiet, som ifrågavarande uppslag inne-

bure, kunde, enligt överstyrelsens mening, icke anses vara ett aktuellt reform­

program. Den omläggning av gymnasieorganisationen, som för närvarande

kunde tänkas ifrågakomma, borde därför gå ut på nödiga förbättringar inom

den nuvarande ramen.

De skolsakkunniga hava ägnat särskild uppmärksamhet åt såväl vid re­

missbehandlingen av kommissionsförslaget i här åsyftade riktning gående

uttalanden som ock åt vissa i den allmänna diskussionen framställda för­

slag med likartad eller nära besläktad innebörd. Vid denna granskning har

det bl. a. ådagalagts, att bortåt tre fjärdedelar av de lärjungar, som genomgå

våra gymnasier och där avlägga studentexamen, vid fortsatta studier verk­

ligen ha behov av eller i varje fall användning för den kompetens, som stu­

dentexamen skänker. Det synes mig också uppenbart, att, om den egent­

liga skolundervisningen skulle upphöra ett eller annat år före den nuva­

rande studentexamen, en lucka mellan läroverket och högskolan uppstode,

som nödvändigtvis måste utfyllas, därest icke högskolorna skulle vara be­

nägna att pruta av på de krav, som nu gälla för inträde. Om eu sådan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Den ordning,

i vilken re­ formen bör genomföras.

benägenhet har intet försports, snarare hava antydningar i motsatt riktning- framkommit. En oavvislig förutsättning för att över huvud tanken på ett sänkande av läroverkets slutmål skall kunna komma under allvarligt över­ vägande måste därför vara, att åtgärden förbindes med anordnande av sär­ skilda kurser till utfyllande av de brister i förutbildningen, som skulle komma att vara för handen vid avgången från läroverket. De sakkunniga hava klart uppvisat, att betydande praktiska svårigheter äro förbundna med eu dylik anordning såväl för högskolorna eller läroverken — alltefter som kurserna förlädes till den ena eller den andra gruppen av utbildningsan- stalter — som ock för lärjungarna och deras målsmän. Jag finner mig för­ denskull äga väl grundade skäl att biträda den av de sakkunniga uttalade uppfattningen »att det högsta gymnasiestadiets ersättande genom propedeu- tiska kurser, förlagda till högskolorna eller till vissa större gymnasier, inne­ bär en synnerligen vittutseende förändring i vårt undervisningsväsen, som under inga omständigheter synes böra genomföras utan att eu allsidig ut­ redning verkställts och samtliga för frågan viktiga faktorer övervägts.»

Under dylika omständigheter saknar jag anledning att nu ifrågasätta nå­ gon principiell förändring i läroverkets ställning. Mitt ståndpunktstagande till föreliggande organisationsproblem är alltså grundat på den övertygelsen, att läroverkets och i detta fall närmast gymnasiets allmänna bildningsmål bör förbliva i princip oförändrat.

Av vad jag i det föregående anfört skulle man måhända vilja draga den slutsatsen, att jag nu har för avsikt att omedelbart föreslå en generell om­ läggning av vårt högre undervisningsväsen i huvudsak efter de linjer, som blivit av skolkommissionen utstakade. Olika skäl av pedagogisk och ekono­ misk natur, ävensom en, enligt min uppfattning, skyldig hänsyn till en ganska allmänt utbredd mening inom av skolfrågan intresserade kretsar mana till ett varsamt fortskridande i fråga om reformarbetets utföran­ de. Efter ingående prövning av det föreliggande utredningsmaterialet och med beaktande av övriga förhållanden, till vilka hänsyn bör tagas, har jag kommit till den uppfattningen, att den lämpligaste formen för frågans lösande är att med utgångspunkt från vissa, för den framtida skolorganisa­ tionen grundläggande principiella synpunkter, genomföra en varsam, successiv anpassning av den nuvarande ordningen efter de ändrade krav, som tids­ förhållandena uppställa. Frågan om den utsträckning, som lämpligen åt sagda anpassning kan och bör givas, torde böra bedömas med anlitande av försökets väg i så måtto, att man prövar sig fram och vid de fortsatta åtgärderna låter sig ledas av erfarenhetens vittnesbörd angående förefintliga behov och ekonomiska möjligheter.

Denna fortsatta prövning rörande ombildnings- och utbyggnadsarbetets fullföljande synes mig ändamålsenligen böra ske från fall till fall.

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

23

Väljes en sådan väg, som den jag nu angivit, kommer också anledning att saknas för de farhågor för »mekanisering» och »monopolisering», som i den förda diskussionen gjort sig hörda beträffande den av skolkommissionen framlagda organisationsplanen. Tvärtom synas mig de föreslagna åtgärderna ägnade att skänka det högre skolväsendet en väsentligen ökad mångsidighet och smidighet utan att dock det krav på fasthet och stadga, som jag anser vara av grundläggande betydelse, behöver eftergivas.

Såsom grundläggande synpunkt för det reformförslag, jag nu har för avsikt att framlägga, framstår för mig kravet, att på varje ort i landet, där stat eller kommun funnit sig böra eller i eu framtid finner sig böra upprätta eller under­ stödja läroanstalter för en högre teoretisk skolundervisning, möjlighet skall bere­ das den ungdom, som fullständigt genomgått obligatorisk folkskola, att i ome­ delbar anslutning till de i folkskolan förvärvade kunskaperna fortsätta sina studier.

Vad beträffar det tekniska tillvägagångssättet vid genomförandet av de olika reformer, vilkas ändamål, innebörd och lämpliga omfattning under den hittills förekomna utredningen varit föremål för skilda meningar, har man kunnat iakttaga tvenne från varandra avvikande uppfattningar. Skol­ kommissionen samt de myndigheter och korporationer, vilka ställt sig bakom dess förslag, hava uppenbarligen avsett, att vårt undervisningsväsen på en gång, om än med iakttagande av viss övergångstid, skulle omläggas i enlighet med de uppdragna linjerna. Även skolöverstyrelsen torde i detta avseende hava biträtt kommissionens ståndpunkt beträffande de stora delar av organisationsförslaget, som vunnit ämbetsverkets tillstyrkan. Där­ emot hava av reservanter inom överstyrelsen den åsikten hävdats, att organisationsfrågan borde angripas helt experimentellt och en eventuell nyord­ ning undanskjutas, till dess olika anordningar hunnit i en mera begränsad omfattning praktiskt prövas. En i det hela förmedlande ståndpunkt har i angivna avseende intagits av generaldirektör Bergqvist i det av honom av­ givna särskilda utlåtandet över kommissionsförslaget. I nämnda utlåtande kommer nämligen den uppfattningen till synes, att man i fråga om vissa av de föreslagna huvudsakliga åtgärderna redan måste anses besitta tillräck­ lig erfarenhet för att omedelbart kunna bringa dessa till verkställighet, medan beträffande andra ytterligare försöksverksamhet syntes tillrådlig. Jäm­ väl borde erfarenheten tagas till råds vid bestämmandet av den omfattning olika organisatoriska system framdeles borde erhålla inom vårt undervis­ ningsväsen.

De riktlinjer, som av dåvarande departementschefen, statsrådet Clason, uppdrogos för de s. k. skolsakkunnigas övorarbetning av det föreliggande reformförslaget, hava uppenbarligen utformats i nära anslutning till den ståndpunkt, som enligt vad nyss sagts, funnit förespråkare bland reservan­ terna inom skolöverstyrelsen. Emellertid har härutinnan min närmaste

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Huvudsyn­

punkter i fråga om' re­

formens ge­ nomförande.

företrädare i ämbetet meddelat från de ursprungliga avvikande direktiv, till följd varav den verkställda sakkunniggranskningen icke resulterat i planer för en tidigare åsyftad försöksverksamhet.

För min egen del är jag visserligen fullt medveten om att det vid en omorga­ nisation av vårt högre undervisningsväsen kan bliva erforderligt att i viss mån anlita de förberedande försökens väg, men jag finner mig böra bestämt avböja en sådan väg för den nu föreliggande organisationsfrågans lösning, som innebär ett införande av försöksanordningar av den karaktär och omfatt­ ning, att ett fast skolsystem därefter i realiteten näppeligen skulle kunna sägas förefinnas inom riket. Godtagandet av eu ståndpunkt, enligt vilken även själva huvudgrunderna för en ny organisation skulle göras till föremål för en ingående försöksverksamhet, måste givetvis medföra ett mycket avsevärt uppskov med varje avgörande beslut. Resultatet av de vidtagna försöksanordningarna skulle nämligen i bästa fall kunna väntas föreligga först åtskilliga år efter det den på prov ställda organisationen varit i verksamhet. Exempelvis vill jag erinra om, att, då normalt sju år skulle erfordras för att enligt den av skol- kommissionen föreslagna läroverksorganisationen föra en enda årgång lär­ jungar från läroverkets första klass fram till studentexamen, man tidigast efter tio eller femton år skulle kunna uppnå en mera stadgad uppfattning om värdet av de försök, som kunde komma att anställas rörande denna organisation.

Till detta viktiga praktiska skäl anser jag mig vidare böra foga icke mindre vägande sådana av mera principiell natur. Jag hyser nämligen mycket starka tvivel om möjligheten att nå fram till objektivt giltiga slut­ satser rörande utgången av organisatoriska försök, vilka anställas väsent­ ligen för försökens egen skull. Såsom jag redan inledningsvis uttalat, be­ finna sig en skolas organisation och inre arbete i en ständig, nära växelver­ kan. Då vidare de lokala förutsättningarna, lärarkrafternas beskaffenhet och lärjungematerialets art likaledes måste vara underkastade icke obety­ dande växlingar vid olika läroverk och å skilda orter, skulle man vid här ifrågavarande försöksverksamhet bliva tvungen att räkna med så mång­ tydiga och svåröverskådliga resultat, att man näppeligen annat än i rena undantagsfall kunde bliva i tillfälle att med nödig säkerhet fastställa själva organisationens verkliga betydelse för resultaten. Därtill kommer, när det gäller de större grundläggande organisationstyperna, att de bedömande merendels redan på förhand på mera teoretiska grunder bildat sig en upp­ fattning i frågan, vilken lätt nog kan komma att, låt vara mera omedvetet, utöva ett bestämmande inflytande på det slutliga omdömet. Riktigheten av denna min uppfattning har vunnit eu bestämd bekräftelse genom bl. a. den starkt varierande värdesättning av de kommunala mellanskolornas verk­ samhet, som framträtt i den förda diskussionen. När man efter en mer än femtonårig prövotid, under vilken dessa läroanstalter nått en sådan utveckling, att de i antal överträffa läroverken, nödgats inregistrera så divergerande om-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

25

domen om skolornas arbete som skett, torde det på goda grunder kunna

betecknas såsom ytterligt osäkert, huruvida genom anordnande vid ett eller

annat läroverk av försökslinjer enligt samma typ, nödiga hållpunkter för

ett avgörande domslut skulle vinnas.

Till det nu anförda må fogas den erinran, att det för de allmänna läro­

verkens framtida utveckling är av största betydelse, att det provisorium, som

beträffande vissa av dessa läroanstalters anslagsförhållanden rått i mer än

tio år, snarast möjligt avlöses av eu annan ordning. Min övertygelse är, att

förutsättningar för att härutinnan uppnå eu i och för sig önskvärd och väl­

behövlig ändring kunna skapas allenast därigenom, att tillfälle beredes riks­

dagen att taga ställning till de föreliggande organisationsspörsmålens huvud­

punkter. En uraktlåtenhet från min sida att medverka till att organisa­

tionsfrågan bringas ur sitt fleråriga svävande läge måste för de nämnda

läroanstalterna innebära fortsatt osäkerhetstillstånd med därav följande häm­

mad utveckling.

Går jag så att skärskåda frågan om de av mig i det föregående upptagna

reformkravens inbördes sammanhang, torde det till en början gälla, att den

omläggning av läroverkets inre arbete, varav jag funnit trängande behov

föreligga, i icke ringa utsträckning låter sig åvägabringa genom en gransk­

ning av läroböcker och en revision av lärokurser med därtill hörande

metodiska anvisningar och således icke med nödvändighet måste förbindas

med mera genomgripande organisatoriska åtgärder. Detta gäller dock icke

undantagslöst angående läroverkens samtliga organisationsformer. \ ad sär­

skilt gymnasiet beträffar, är spörsmålet om arbetets omläggning så nära

sammankopplat med frågan om ämnesgruppering och linjedelning, att det

sannolikt icke är möjligt att bereda väg för ett förändrat studiesätt utan att

samtidigt en väsentlig omläggning av gymnasiets organisatoriska gestaltning-

äger rum. Jag har därför för avsikt att föreslå en sådan. Även i fråga

om realskolestadiet ingår det i min plan att vid de organisatoriska föränd­

ringar, som av mig här ifrågasättas, i görligaste mån fästa avseende

vid den växelverkan, som äger ram mellan arbetssätt och organisatoriska

anordningar. Då jag emellertid icke har för avsikt att nu föreslå en

allmän och fullständig omläggning av läroverksorganisationen, utan en­

dast en partiell ombildning, anser jag mig böra framhålla, att jag även i

fråga om den tills vidare i yttre organisatoriskt hänseende oförändrade de­

len av den högre skolan åsyftar att i största möjliga utsträckning för under­

visningens inre planläggning bringa i tillämpning vissa av de grundsatser,

vilka här förut angivits såsom ämnade att gälla de delar av läroverket, vilka

föreslås förändrade jämväl i yttre organisatoriskt avseende.

Vid utformningen av mitt förslag har jag låtit mig angeläget vara att

tillse, att de i första hand till vidtagande ifrågasatta åtgärderna icke skola

bliva ekonomiskt alltför betungande för stat och kommun. Tillika har jag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ansett det vara av synnerlig betydelse att vid omorganisationens planlägg­ ning sådana åtgärder undvikas, vilkas ekonomiska räckvidd icke kan på förhand klart överblickas. Jag har fördenskull icke funnit mig böra fram­ ställa förslag, vilka automatiskt skulle kunna pålägga de anslagsbeviljande korporationerna väsentligt ökade utgifter av nu icke uppskattbar storlek och även med hänsyn härtill givit den omedelbart förestående utbyggnaden erfor­ derlig begränsning.

Yad särskilt beträffar spörsmålet om den kvinnliga ungdomens rättmätiga fordran på utbildning under lika villkor med den manliga, är denna angelägenhet ägnad att ställa betydande krav på ekonomiska uppoffringar av stat och kommun. Det framgår nämligen tydligt, att de väsentligt ökade kostnader, vilka ett förverkligande av det av skolkommissionen upp­ dragna reformprogrammet beräknats kräva, främst skulle betingas av just denna sida av förslaget. Därest alltså flickundervisningen framdeles bleve en statens och kommunens angelägenhet i samma mening, som gäller om de nuvarande allmänna läroverken, skulle uppenbarligen de ekonomiska konsekvenserna te sig ännu mera vittutseende, om man underläte att sam­ tidigt tillvarataga de möjligheter till besparing i det allmännas utgifter, som en vidgad tillämpning av enhetsskoleprincipen öppnar. Å andra sidan skulle en reform med enbart sistnämnda syftning medföra svårigheter be­ träffande bl. a. utnyttjandet av tillgängliga lokaler och användandet av fast anställda lärarkrafter. Av vad jag nu sagt torde framgå, att man även av finansiella och praktiska skäl är hänvisad att låta den kvinnliga ungdomens utbildning i allmänna läroanstalter tillgodoses samtidigt med att enhets- skolekravet beaktas.

Mera oberoende av nu avhandlade spörsmål är det jämväl förut be­ rörda önskemålet om ordnade gymnasiala utbildningsmöjligheter för den ungdom, som efter genomgång av kommunal mellanskola eller statens realskola önskar fortsätta studierna till studentexamen. Men å andra sidan är det uppenbart att även realiserandet av detta krav medfört vissa eko­ nomiska förpliktelser.

Slutligen vill jag framhålla, att av praktiska skäl de åtgärder, som föreslås, knappast kunna annorledes än i mycket begränsad omfattning komma i tillämp­ ning under läsåret 1927—1928 och följaktligen endast rent undantagsvis äro av beskaffenhet att påkalla anslagsäskanden å riksstaten för budgetåret 1927—1928.

Den nödtvungna återhållsamheten vid tillmötesgåendet av kraven på läroverksorganisationens utbyggnad medför, att flickorna för sin utbildning alltjämt i ganska avsevärd utsträckning måste hänvisas till privata läro­ anstalter. Emellertid anser jag mig tillika böra redan här framhålla, att jag i detta läge sökt i största möjliga grad tillgodose de synpunkter, vilka jag funnit böra bliva vägledande för det offentliga skolväsendets allmänna anord­ ning, även beträffande privatläroverkens organisatoriska gestaltning.

Jämväl torde det böra erinras, att jag av här anförda grunder i stor

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

27

omfattning måst tills vidare undanskjuta åtgärder för ombildning till all­

männa statsläroverk av sådana kommunala mellanskolor, beträffande vilka

enligt min mening under gynnsammare statsfinansiella förhållanden redan

nu tillräckligt vägande skäl för statsövertagande skulle varit för handen.

I anslutning till vad jag sålunda anfört angående arten av de mest

trängande reformbehoven, kunna de i främsta rummet av föreliggande om­

ständigheter påkallade och under förhandenvarande betingelser genomförbara

åtgärderna grupperas kring följande fem huvudpunkter:

l:o) skolarbetets omläggning å läroverkets olika stadier i enlighet med de

grundsatser, som jag i det följande skall närmare utveckla;

2:o) läroverkets anknytande till genomgången obligatorisk folkskolekurs;

3:o) beredande av ökade möjligheter för den kvinnliga ungdomen att

vinna utbildning i offentliga läroanstalter fram till studentexamen;

4:o) anordnande av gymnasieutbildning i omedelbar anslutning till genom­

gången kommunal mellanskola eller realskola;

5:o) gymnasiets ändamålsenliga uppdelning på bildningslinjer.

Kungl, Maj:ts proposition Nr 116.

Reformens

huvud­

punkter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolkommis-

sionen.

II. Skolarbetets inre gestaltning.

Det för all skolverksamhet grundläggande spörsmålet om arbetslivets inre gestaltning har givetvis uppmärksammats även vid tidigare regleringar av läroverkens organisation. Och jämväl i det meningsutbyte, som ägt rum i samband med vidtagandet av förberedande åtgärder för den omläggning av sagda organisation, jag nu går att föreslå, hava hithörande förhållanden varit föremål för icke ringa uppmärksamhet, framförallt med hänsyn till gymna­ siets ändamålsenliga anormning.

I mera samlad form hava, i anslutning till eu kritik av det inre arbetets nuvarande läggning inom våra läroverk, vissa allmängiltiga synpunkter på ifrågavarande spörsmål framlagts av skolkommissionen, vilken i sitt betän­ kande ägnat en särskild avdelning åt »Arbetets inre organisation» (Bet. 1:1, sid. 194 208). Närliggande spörsmål rörande tillgodoseende av den fysiska fostrans och skolhygienens krav hava likaledes ställts i principiell belysning (sid. 209 229). Vid behandlingen av de skilda skolformernas uppgifter och organisation har kommissionen tillika lämnat närmare anvisningar beträf­ fande de vägledande grundsatsernas tillämpning. Särskilt må erinras därom, att de framlagda motiveringarna för de föreslagna kursplanerna (Bet. I: 2, sid. 585 726.) innesluta åtskilliga värdefulla anvisningar i detta avseende.

Inledningsvis betonar kommissionen vikten av att den inre anordningen av skolarbetet icke tränges i skuggan för omsorgerna om skolformernas yttre organisation. Aven om denna senare i väsentliga avseenden måste bestäm­ mas med hänsyn till sociala och praktiska förhållanden, kunde dock skol­ väsendet i dess helhet icke ordnas med utsikt till framgång, utan att största möjliga uppmärksamhet ägnades frågan om lämpliga former för det inre arbetet.

Vid den granskning, som det nuvarande skolarbetet därefter underkastas, framhåller kommissionen, att ingen av de anmärkningar, som riktats mot detta arbete, synts mera betydelsefull än den, att den ungdom, som går ut från våra skolor, i allt för stor utsträckning skulle sakna förmåga av mera självständigt arbete samt över huvud att komma till rätta med det prak­ tiska livets uppgifter. Undervisningen anses ännu alltjämt i stor utsträck- ning bedrivas efter metoder, vilka, trots det arbete, som ålägges lärjungarna, lämnade dessa i en passivitet, som måste ogynnsamt inverka på deras skick­ liggörande för en framtida verksamhet av mera självständig art. I nära och naturligt sammanhang med nu berörda anmärkning stode det ofta hörda påståendet, att de från skolorna utgående lärjungarnas kunskaper skulle lida av en viss ytlighet och obestämdhet, ja förete betänkliga luckor och brist på användbarhet i livet.

Gentemot denna senare kritik hävdar kommissionen, att anmärkningen

29

till en del bottnade i anspråk på mångvetande, som måste tillbakavisas.

Delvis föranledes den, anser kommissionen, av ett förbiseende eller ett un­

derskattande av lärjungarnas kunskaper på andra områden än dem, som

utgöra föremål för kritiken. Och i detta sammanhang fäster kommissionen

uppmärksamheten på att bedömandet av skolans studieresultat icke godtyck­

ligt får grundas på erfarenheterna rörande ett visst begränsat ämnesområde

utan med ledning av resultatet i det hela. Även om kritiken sålunda hölles

för i vissa avseenden missvisande, uttalar kommissionen, att skolarbetet under

trycket av rådande förhållanden försigginge med anlitande av undervisnings­

metoder, enligt vilka kunskapsinhämtandet företrädesvis skedde i form av

mekanisk minnesläsning. Detta föranledde lätt ytlighet och bristande säker­

het i vetandet, just därför att detta ofta komme att sakna fotfäste i en

verklig sakkännedom och ej bringades i nödigt samband med lärjungarnas

aktiva personlighetsliv. Komme så därtill, att eu organisatorisk anordning

sådan som den för gymnasiet gällande bortvalsrätten i betydande omfattning

missbrukades, vore det rätt förklarligt, att nog så betänkliga luckor kunde

yppa sig i lärjungarnas kunskaper.

Som en tredje huvudanmärkning mot det nuvarande skolarbetet framhåller

kommissionen, »att detta arbete alltför ensidigt tager lärjungarnas förstånds-

verksamhet i anspråk med försummande av de sidor av de ungas person­

lighetsliv, på vilkas odlande deras karaktärsdaning i väsentlig mån måste

uppbyggas». Eu dylik ensidigt intellektualistisk inriktning av arbetet anses

så1 mycket lättare kunna uppkomma, då tillfällena till övning i mera prak­

tiska ' verksamhetsgrenar varit starkt beskurna, medan samtidigt de bidrag

av karaktärsbildande natur, som eu välorganiserad fysisk fostran skulle

kunnat lämna, icke tillräckligt tillvaratagits. Det anses också naturligt, att,

i samma mån som från samhällets sida behovet att klarlägga individernas

lämplighet för olika samhällsuppgifter framträdde med stegrad styrka, en

anordning av skolans arbete, som icke lämnade önskvärd vägledning i fråga

om de ungas personliga anlag utan tvärtom i nämnda avseende vore miss­

visande, måste bliva föremål för anmärkningar och klander.

I fortsättningen angiver kommissionen sin egen grunduppfattning rörande

medlen att råda bot på de nämnda bristerna. Främst lägges härvid vikt

på arbetsmetoderna. Genom att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk,

borde en förbindelse åstadkommas mellan de ungas intellektuella liv och

övriga sidor av personlighetslivet, av vilkas fostran karaktärsdaningen beror.

Endast medelst sådana arbetsmetoder anses skolan kunna hos de unga väcka

lust till och skapa förmåga av självständigt arbete. Samtidigt kunde man

vänta, att de ungas kunskaper vunne i säkerhet och stadga samt att en med

verkligheten mera överensstämmande värdesättning av deras anlag och be­

gåvning redan inom skolan bleve möjlig.

Av praktiska åtgärder i sådant syfte, vilka kommissionen ifrågasatt, torde

böra omnämnas, att de föreslagna undervisningsplanerna för olika skolfor­

mer konsekvent upptaga obligatoriska laborationer i de naturvetenskapliga

ämnena. Såsom utomordentligt betydelsefullt hade det vidare synts, att

största möjliga utrymme lämnas åt praktiskt arbete samt att de ungas fy­

siska fostran tillgodoses på ett fullt tillfredsställande sätt. T nu angivna

avseenden erinras om det praktiska arbetets stora värde för utvecklande av

lärjungarnas iakttagelseförmåga och sinne för precision. Det ökade också

deras möjligheter att lösa de praktiska uppgifter, som möta i livet, samtidigt

med att en rätt förståelse skapades av såväl det manuella arbetets som sam-

Kungi. Maj.ts proposition Nr 116.

30

arbetets stora betydelse. I enlighet med denna uppfattning har kommissio­

nen i realskolans samtliga klasser upptagit såsom obligatoriska ämnen slöjd

för såväl gossar som flickor, samt för flickorna dessutom hushållsgöromål i

en klass; som motsvarighet till sistnämnda ämne skulle för gossarna inträda

»praktiskt arbete». Även å gymnasiet skulle tillfälle till frivillig slöjdunder­

visning beredas. Undervisningen i gymnastik och idrott vore ägnad att

lämna viktiga bidrag till främjande av lärjungarnas arbetsduglighet samt till

utbildandet av deras karaktärer och samfundsanda. För de praktiska för­

slagen i detta avseende lämnas längre fram en kortfattad redogörelse.

Kommissionen framhåller emellertid, att redan nu gällande undervisnings-

planer med tillhörande anvisningar i ej ringa utsträckning uppburos av strä­

vanden att giva skolarbetet en organisation i den angivna riktningen. Fram­

förallt gällde detta de naturvetenskapliga ämnena, ett område, där de nuva­

rande undervisningsplanerna måste anses hava inlett en ny tid. Av gam­

malt hade i vårt land slöjd och gymnastik på ett lyckligt sätt tillgodosett

lärjungarnas övning i praktisk verksamhet och deras fostran i fysiskt av­

seende. Kommissionen ansåge det också ställt utom tvivel, att* lärarna i

stor utsträckning besjälades av en åstundan att undervisa och uppfostra

ungdomen efter dylika eller därmed nära besläktade grundsatser.

Att skolarbetet detta oaktat lede av de antydda bristerna berodde emel­

lertid efter kommissionens uppfattning främst på den frånvaro av samling

och koncentration, som gjorde sig gällande. Uppmärksamheten fästes härvid

på den förefintliga ämnesträngseln samt på den detaljrikedom, som präglade

undervisningen, den senare till stor del föranledd av läroböckernas beskaffen­

het. Botemedlen söker kommissionen dels i en minskning av de samtidigt

lästa ämnenas antal, dels i en utsöndring av alla sådana kunskapsmoment,

vilka icke kunde anses äga en huvudsaklig betydelse för den insikt i ämnet,

som den särskilda skolformen avsåge att bibringa. I förstnämnda hänse

ende kunde i fråga om gymnasiet mångläseriet begränsas i specialiseringens

tecken genom undervisningens successiva samlande kring ett mindre antal

centrala ämnen. Denna regel har vid undervisningsplanernas utarbetande lett

till att antalet ämnen å de olika föreslagna linjerna nedbragts, lägst till 7.

Svårare ställde sig frågan, när det gällde realskolans stadium, »där krav med

ungefär lika styrka framställas på en mångfald kunskapsområden och där

ett tillfredsställande av dessa krav lätt leder till ett sidoordnande av ett

flertal i det hela lika betonade läroämnen». Kommissionen utvecklar i fort­

sättningen betydelsen av att besläktade och samhöriga kunskapsmoment

komma att konsekvent stödja varandra vid undervisningen. Stor vikt fästes

vidare vid åtgärder för en väsentligt större samling i fråga om den till de

olika läroämnena anslagna tiden. I detta avseende framhålles, att de lek­

tioner, som varje vecka anslås till ett visst ämne borde i större utsträckning

än hittills läggas i följd, ävensom att den nuvarande anordningen med s. k.

entimmesämnen borde ersättas med mera koncentrerad läsning av respektive

ämnen. Särskilt understrykes, att s. k. periodläsning med koncentration av

ett ämne till viss del av läsåret vore av stor betydelse för ämnes-

trängselns undanröjande. Vid undervisningsplanernas utarbetande hade

kommissionen också beträffande åtskilliga ämnen utgått från att en sådan

anordning normalt skulle komma till stånd och försett timplanerna med sär­

skilda anvisningar i sådant syfte.

I sammanhang med nu berörda åtgärder riktar kommissionen jämväl upp­

märksamheten på att ökad koncentration bör kunna uppnås även i avseende

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

31

på lärarkrafterna. Ett och samma läroämne borde under inga omständig­

heter inom samma årsklass få uppdelas på olika lärarhänder. Tvärtom läge

det mycket stor vikt uppå, att samme lärare, särskilt på det lägre stadiet,

finge omhänderhava undervisningen i så många av klassens läroämnen, som

hans utbildning medgåve. Likaledes understrykes önskemålet, att lärarna i

de särskilda ämnena, under förutsättning av nödig kompetens, följde sina

lärjungar genom så många klasser som möjligt.

Starkt framhäver kommissionen nödvändigheten av en sovring av kun-

skapsmaterialet under beskärning av kursernas traditionella innehåll. I syfte

att befordra eu sådan utveckling hade kommissionen funnit sig vid utfor­

mandet av förslaget till kursplaner böra i stora drag söka antyda, hur eu

dylik stoffsovring borde åvägabringas. Sådana anvisningar möter man i

motiverna för kursplanerna i olika ämnen, t. ex. svenska, historia, fysik. I

detta sammanhang understryker kommissionen jämväl, att läroböckerna ofta

lämnade rum för berättigade anmärkningar och det framhålles tillika, att

det ingalunda vore uteslutet, att det allmänna, till främjande av en snabb

utveckling i önskvärd riktning, härvid ingrepe stödjande.

Kommissionen betonar i fortsättningen, att kraven ej mindre på koncen­

tration i skolarbetet än även på lärjungarnas mera aktiva deltagande i detta

arbete med nödvändighet ledde till, att antalet av de i en klass samtidigt

undervisade lärjungarna så inskränktes, att läraren finge bättre tillfälle till

en individuell behandling av dessa, än nu ofta i större klasser vore fallet.

Det stode nämligen för kommissionen klart, att de förhärskande massmeto-

derna, som icke kunde taga tillbörlig hänsyn till de särskilda lärjungeindi­

vidernas olika anlag och utveckling, innebure de största hinder för en under­

visning och uppfostran enligt de av kommissionen angivna riktlinjerna.

Endast genom en förnuftig individualisering av arbetet vunnes nödiga förut­

sättningar såväl för rationella undervisningsmetoder som för ett personligt

fostrande arbete. Med hänsyn härtill hade kommissionen konsekvent utgått

ifrån, att högsta antalet lärjungar i en avdelning skulle utgöra å realskole-

stadiet 30 och å gymnasiestadiet 25, mot nuvarande 35, respektive 30. Där­

jämte påyrkas möjligheter till uppdelning av de olika avdelningarna vid

undervisningen i vissa ämnen, dels naturvetenskapliga och praktiska, på sätt

redan hittills vid läroverken skett, dels också i främmande språk, svenska

och matematik.

Det torde vidare förtjäna erinras, att planläggningen av det nya gymna­

siets arbete skett under beaktande av kravet på ökad individualisering. Så­

lunda innebär förslaget i denna del, att veckotimsummorna reducerats i

syfte att medgiva studier på egen hand, bl. a. i form av s. k. tillvalskurser,

under de båda sista skolåren. Enahanda är förhållandet beträffande det

föreslagna lyceet.

Till främjande av här framhävda synpunkter skulle det, enligt kommis­

sionens mening, även bidraga om hemarbetet förbereddes på ett sätt, som

icke förkvävde lärjungarnas självverksamhet. I detta sammanhang erinras

jämväl därom, att det kontrollerande förhöret (läxförhöret) till sin betydelse

i viss mån överskattats. Ofta förbisåges, att kontroll av lärjungarnas kun­

skaper och mognad mången gång lättare skedde genom ett fortgående i stu­

dierna än genom ett mekaniskt förhör av det redan inlärda. Om metoderna

härutinnan omlades, vunnes tid för att lärjungarna under lärarnas ledning

skulle kunna föras vidare inom det behandlade ämnesområdet. Med sådana

metoder skulle läxläsningen i hemmen kunna väsentligen underlättas men

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

lärjungarna ändock förmås till ett mera aktivt deltagande vid kunskapsin- hämtandet. Kommissionen framhåller i detta sammanhang ytterligare, att det ingalunda kunde anses olämpligt att en eller annan sammanhängande studieuppgift förelädes lärjungarna till utförande under ferierna, blott dessa uppgifter individuellt avpassades samt icke erhölle en omfattning, som kunde betaga ferierna deras egentliga karaktär.

Slutligen betonas, att undervisningsplanerna icke borde göras alltför strängt bindande utan lämna möjligheter till undervisningens nödiga anpassning efter skiftande lokala och individuella förhållanden. I detta syfte föreslås, dels att kursplanerna inom alla de olika skolformerna endast skola tjäna »till huvudsaklig ledning», dels ock att i fråga om timplanerna skolöver­ styrelsen må äga att, där särskilda omständigheter sådant påkalla, efter framställning av vederbörande skolas styrelse, medgiva mindre jämkningar i timfördelningen.

I skolkommissionens allmänna redogörelse för planläggningen av den fy­ siska fostran och skolhygienen i den framtida läroverksorganisationen er­ inras inledningsvis om vissa utredningar, som i berörda avseenden blivit under senare tid verkställda. Särskilt torde böra ihågkommas de önskemål, som av svenska läkaresällskapet vid sammanträde den 30 november 1920 sammanfattats i ett uttalande, som tillställts kommissionen, och vari följande krav uppställdes: åt den fysiska fostran bör ägnas minst 45 minuter dagli­ gen i alla klasser; lek och idrott böra införas vid sidan av den Lingska gymnastiken; en dag i veckan böra lektionerna efter frukostlovet helt ägnas åt utbildning i lek och idrott.

För egen del gör kommissionen gällande, att skolan f. n. icke till­ räckligt tillgodosett lärjungarnas behov av friluftsliv i förening med stär­ kande och roande kroppsövningar under idrottens och lekens form. En på­ taglig brist anser kommissionen också föreligga däri, att man underskattat gymnastikens, lekens och idrottens betydelse för lärjungarnas karaktärsda- ning. Kommissionen erinrar om de betydelsefulla synpunkter, som i detta avseende anlagts av 1913 års gymnastik- och idrottskommitté. Vidare be­ tonar kommissionen, att en väl ordnad fysisk fostran måste inriktas på att meddela praktisk vägledning angående de allmänna villkoren för hälsa och sundhet. Slutligen framhålles betydelsen av att skolläkarinstitutionen ytter­ ligare utvecklas samt att åt den centrala skolmyndigheten beredes tillgång till erforderlig sakkunskap vid handläggningen av hithörande angelägen­ heter.

Bland de praktiska åtgärder, som anses böra ifrågakomma för tillgodoseende av den fysiska fostran, ställer kommissionen främst beredande av »nödig sammanhängande tid åt lek, idrott eller över huvud åt stärkande frilufts­ liv». Detta önskemål vill kommissionen realisera därigenom, att i samtliga skolformer undervisningsarbetet ordnas så, att en halv dag varje vecka läm­ nas helt fri från lektioner för att användas väsentligen till idrottsövningar av olika slag. Ihågkommas bör emellertid, att kommissionen icke velat en­ sidigt begränsa nämnda ledighets uppgift, utan skulle det med densamma avsedda syftet, att åvägabringa rekreation och motvikt mot det intellektu­ ella arbetets ansträngningar, kunna vinnas jämväl genom annat friluftsliv, t. ex. utflykter i skog och mark, exkursioner eller praktiska arbeten i det fria. Ledningen av de unga skulle härvid i främsta rummet påvila de av vederbörande lärare, som vore därtill skickade, men vid medelstora och större läroverk erfordrades biträde även av de äldre lärjungarna. Vid över-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

33

vägandet, huruvida den nämnda ledigheten borde förläggas till bestämd eller

växlande veckodag, tinner kommissionen avgörande skäl tala för det först­

nämnda alternativet och syntes lördagen i sådant avseende lämpligast. Kom­

missionen föreslår alltså, att en halv dag efter frukostlovet en gång i veckan,

i regeln lördag, skall lämnas fri från lektioner och anslås till idrottsövningar,

utflykter samt exkursioner. Deltagandet i de föreslagna idrottsövningarna

ansåges böra vara obligatoriskt för samtliga lärjungar i realskolan och gym­

nasiets första ring samt å flickskolans motsvarande stadium men frivilligt

för gymnasiets båda högsta ringar och flickskolans högsta klass. För att

praktiskt möjliggöra här berörda anordning utan att arbetstiden i skolan

under veckans övriga dagar behövde utsträckas i icke önskvärd grad, för­

ordar kommissionen, att de till tiden efter frukostlovet förlagda lektionerna

avkortas till 40 minuter, varjämte rasterna efter första morgonlektionen samt

första lektionen efter frukostlovet anses kunna förkortas till 5 minuter i de

fall, där förhållandena gjorde sådant lämpligt. På så sätt skulle intill 7

lektioner kunna inläggas å läsordningen utan att lärjungarna behövde vistas

i skolan nämnvärt längre än som hittills krävts för 6 lektioner.

För att emellertid icke antalet läroämnen under dessa omständigheter

skulle bliva större än som ur synpunkten av en rationell koncentration

kunde anses lämpligt eller ens försvarligt, har kommissionen samtidigt ifrå­

gasatt en allmän bestämmelse av innebörd att antalet läroämnen icke någon

dag må överskrida 4, där icke tvingande skäl föreligga för en mindre av­

vikelse från regeln.

I fråga om gymnastikundervisningen påyrkar kommissionen bl. a.,

att avdelningarnas storlek begränsas till omkring 60 lärjungar, motsvarande

två klassavdelningar. Som regel anses för varje avdelning ett antal av 4

lektioner i veckan tillfredsställande, och de föreslagna timplanerna upptaga

med undantag för realskolans tredje klass detta antal. I nämnda klass, där

det praktiska arbetet erhållit förhållandevis stor omfattning, uppgår timtalet

till 3. Erinras må ytterligare därom, att i gymnastikundervisningen avsetts

ingå ett starkt inslag av lek och idrott. Ämnet anses också för framtiden

böra rubriceras gymnastik med lek och idrott.

Vid timplanernas utarbetande har kommissionen särskilt uppmärksam­

mat frågan om den sannolika totala arbetsbelastningen och lämnat jämfö­

rande utredningar av de nuvarande och föreslagna förhållandena å området.

Icke ringa betydelse tillmätes i detta avseende den omständigheten, att en­

ligt kommissionens åsikt hemskrivningarna borde bortfalla och de skriftliga

arbetena i regeln utföras i skolan, dels å de till respektive ämnen anslagna

lektionstimmar, dels å särskilda skrivdagar.

I sammanhang med denna redogörelse för kommissionens huvudsynpunk­

ter i fråga om skolarbetets allmänna läggning och inriktning må tillika er­

inras, att kommissionsförslaget avser en revision av såväl inträdesprövnin-

garnas som de olika examinas anordning, i syfte att uppnå mera rationella

former för desamma i nära anslutning till det förändrade undervisnings-

och studiesätt, på vilket förslaget i övrigt bygger.

Slutligen synes det ock förtjäna i korthet erinras, att vissa ämnen ansetts

böra erhålla ett delvis nytt innehåll, och i anslutning härtill i förslagen till

undervisningsplaner upptagits under ändrade benämningar. Så har ämnet

kristendom å gymnasiet betecknats religionskunskap, det nuvarande ämnet

Bihang till riksdagens protokoll 11)27. 1 sand. 101 käft. (Nr llti.)

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Myndighe­

terna.

historia i real- och flickskolan rubricerats historia med samhällslära, å gym­

nasiet och lyceet historia med samhälls- och ekonomilära, det nuvarande

ämnet biologi i realskolan benämnts biologi med hälsolära. Ämnet filosofisk

propedeutik har i förslaget betecknats psykologi. Beteckningen modersmålet

har ansetts lämpligen böra utbytas mot svenska i samtliga skolformer.

Beträffande här berörda delar av skolkommissionens förslag hava särskilda

yttranden i vissa punkter avgivits. Så rikta sig ledamöterna Gerda Martin,

J. Samuelsson, E. Staaff, I. Swartling och A. Sävström mot tanken på att

lärjungarna under ferierna skulle åläggas vissa studieuppgifter, under utta­

lande att bortsett från växtinsamling allenast frivilliga studier borde ifråga­

komma. Rörande timtalet för ämnet gymnastik med lek och idrott å gym­

nasiet hava ledamöterna N. Helger, S. Söderlindh och Gerda Martin påyrkat 5

veckotimmar, varjämte Helger och Söderlindh ansett, att deltagandet i halv-

dagsledighetens idrottsövningar borde vara obligatoriskt för alla lärjungar.

Ledamöterna Anna Brita Bergstrand och Gerda Martin hava hållit före, att

lektionstiden inom alla de föreslagna skolformerna borde genomgående fast­

ställas till 40 minuter.

De av skolkommissionen uppdragna riktlinjerna för det inre arbetets an­

ordning hava i allmänhet mottagits med gillande av de hörda myndighe­

terna, i vad de föreslagna åtgärderna avse ökad koncentration (Sammanfatt­

ning I, sid. 230—31). Likaledes konstateras enhällig anslutning till kravet på

minskade klassavdelningar. Det praktiska arbetets vidgade utrymme har

visserligen här och var rönt gensagor, medan en och annan röst höjts för

en ännu större plats åt dessa ämnen. (Sammanfattning I, sid. 217 ff.). I stort

sett synas emellertid de anlagda synpunkterna ha mött förståelse. Föränd­

ringen av de nu frivilliga laborationernas karaktär har i allmänhet förordats

(Sammanfattning I, sid. 212 ff.).

Mot de föreslagna åtgärderna för tillgodoseende av den fysiska fostran

(Sammanfattning I, sid. 271 ff.), hava kollegierna med få undantag icke haft

något att erinra. Däremot har anordningen med halvdagsledighet för fri­

luftsliv rönt kritik. Sålunda ha från en del håll tvivelsmål uttalats angå­

ende lämpligheten av en regelbundet varje vecka återkommande ledighet

för detta ändamål. Därvid har påyrkats dels s. k. rörlig friluftsdag, dels

att de nu existerande månadsloven utökades för att genom hela lovdagar,

under vilka friluftsliv skulle bedrivas, giva ungdomen tillfälle till rekrea­

tion. Oftast synes man också hysa den uppfattningen, att deltagandet i

idrottsövningarna m. m. borde vara obligatoriskt för alla lärjungar. I detta

sammanhang må ock anföras, att avkortningen av lektioner och raster mött

gensagor. Om gymnastikundervisningens omläggning till att omfatta även

lek och idrott hava delade meningar praktiskt taget icke framträtt. Däremot

hava från olika håll anmärkning riktats mot den alltför knappa tid, som

anslagits åt sagda undervisning. Dock hava svenska läkaresällskapet och

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

35

svenska skolläkareföreningen godtagit förslaget om 4 veckotimmars gymna­

stik med lek och idrott, under betonande att detta antal vore ett minimum,

som ej finge underskridas för någon klass eller ring.

Med avseende på inträdesprövningarnas och examinas läggning samt de

ifrågasatta förändringarna av vissa ämnens innehåll och begränsning, hava

rätt betydande meningsskiljaktigheter framträtt vid remissbehandlingen. Jag

anser mig emellertid icke bär böra redogöra för desamma, då jag i fort­

sättningen av mitt anförande ärnar ägna hithörande ämnen mera ingående

uppmärksamhet.

Skolöverstyrelsen anför i sitt utlåtande (sid. 115 ff.) i huvudsak följande.

Överstyrelsen delar kommissionens uppfattning angående den stora bety­

delsen av att arbetet inom läroanstalterna får den rätta planläggningen och

inriktningen. Djupast anses detta bero av lärarpersonligheterna, deras an­

lag och utbildning, deras intresse och pliktkänsla och kunde alltså icke reg­

leras av yttre bestämmelser. Men det vore icke desto mindre av betydelse,

att riktlinjer och anvisningar gåves, som kunde förekomma en oriktig lägg­

ning av arbetet eller ett planlöst famlande. Överstyrelsen skänker i det

hela sin anslutning till de synpunkter och förslag, som framförts av kom­

missionen och begränsar sig till några få erinringar. Sålunda framhålles i

fråga om den s. k. periodläsningen, att den åtminstone på läroverkets högsta

stadium skulle kunna medföra gynnsamma följder. En förutsättning för att den­

samma skulle komma till stånd vore emellertid, att genom ändrad lagstift­

ning större frihet bereddes i fråga om beräkningen av lärarnas tjänstgö­

ringsskyldighet. En viss varsamhet vore likväl av nöden vid anordningens

tillämpning. Ungdomen torde i allmänhet ha större behov av omväxling i

arbetet än äldre personer, och en stark koncentration kring ett fåtal ämnen

syntes åtminstone icke alltid vara ägnad att öka intresset.

Överstyrelsen vänder sig i fortsättningen mot tanken på obligatoriskt ferie­

arbete och ansluter sig härutinnan till den inom kommissionen avgivna re­

servationen. Slutligen uttalar överstyrelsen, att det särskilt från flickskolorna

framförda önskemålet om frihet till en viss individuell anpassning i fråga

om undervisningsplanen efter skiftande lokala förhållanden syntes vara värt

allt beaktande.

I avseende på det sätt, varpå den fysiska fostran tillgodosetts i kommis-

sionsförslaget, erinrar överstyrelsen (Uti. sid. 117—119), att det ganska allmänt

i de avgivna yttrandena erkänts, att kommissionen allvarligt bemödat sig

att åt den fysiska fostran bereda en förbättrad ställning vid våra läroan­

stalter. Då detta oaktat särskilt från kroppsvårdens speciella representanter

anmärkningar riktats mot kommissionens uttalanden och förslag, hade detta

sin grund däruti, att, såsom också från flera håll erkänts, kommissionen

stått inför ett olösligt problem. De krav på utrymme i skolans utbildnings­

arbete för den fysiska fostran, som av dennas representanter med stor en­

hällighet gjordes gällande, kunde icke tillgodoses, om nu gällande fordringar

på resultatet av det teoretiska utbildningsarbetet alltfort skulle upprätthållas.

Det ansåges i detta hänseende upplysande, att några positiva uppslag till

genomförande av eu bättre ordning än den kommissionen föreslagit icke

egentligen framkommit i de yttranden, som sysselsatt sig med dessa frågor.

Huruvida åter de krav, som den fysiska utbildningens förespråkare, fram­

förallt läkare och gymnastiklärare, uppställde, vore i allo befogade, vore ett

Kungl. Maj\ts proposition Nr 116.

spörsmål, vars besvarande väl till icke ringa del borde grundas på en klar uppfattning om arbetsbelastningens omfattning i förhållande till lärjungarnas krafter inom den nuvarande skolan. I fortsättningen betonar överstyrelsen, att frågan om ungdomens överansträngning ådragit sig stor uppmärksamhet,' men att några mera systematiska eller ingående undersökningar av detta spörsmål icke hade blivit utförda, utan grundade sig de gjorda uttalandena i allmänhet på mera subjektiva iakttagelser och på enskilda fall, vilkas räckvidd generaliserats. Det syntes önskvärt, att frågan med hänsyn till dess synnerliga betydelse, i den mån så verkligen vore möjligt, bleve före­ mål för ingående och objektiv undersökning.

I fråga om detaljerna i kommissionsförslaget uttalar överstyrelsen, i an­ slutning till vid remissbehandlingen framställda ändringsyrkanden, att över­ vägande skäl syntes tala för att friluftsledigheten icke bundes vid en bestämd veckodag utan bleve rörlig. Med eu dylik förläggning saknades anledning att under vissa dagar öka antalet lektioner, och därmed kunde också den ifrågasatta förkortningen av vissa lektioner och raster förfalla.

Aven reservanterna inom skolöverstyrelsen uttala sig närmare om de av kommissionen framlagda riktlinjerna för skolarbetets inre organisation (Ut­ låtande sid. 284 ff.).

Det erinras inledningsvis om den grundliga omläggning av undervisningen vid de allmänna läroverken, som kom till stånd i samband med 1904 års reform och som särskilt för de naturvetenskapliga ämnena innebar uppta­ gandet av arbetsmetoder, vilka syftade att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk i högre grad och på ett verksammare sätt än tidigare. Om så­ lunda den orientering av undervisningen, som i berörda sammanhang gjordes, kunde sägas i det hela ha lagts i god riktning och därför borde vidare full­ följas, uteslöte detta icke, att åtskilligt kunde vara i behov av att ändras och förbättras med ledning av vunna erfarenheter. I första hand anmälde sig härvid behovet av en revision av lärokurserna i de olika undervisnings­ ämnena. Tiden ansåges nu vara inne att i detta avseende »taga ett kraftigt tåg». Den strävan efter största möjliga fullständighet, som i allmänhet präglat våra lärokurser, borde mera få träda tillbaka och giva plats för en grundligare behandling av betydelsefullare delar med förbigående av mindre Väsentliga. Allt som vore möjligt borde göras för att motarbeta det inre mångläseriet. Reservanterna rikta jämväl uppmärksamheten å läroboksfram- ställningarnas betydelse och påyrka en omedelbar revision av vårt läroboks- väsende genom en särskild granskningsnämnd.

Reservanterna understryka i fortsättningen kravet på koncentration i olika hänseenden och uttala att »varje ny landvinning i denna riktning betecknar ett framsteg i fråga om sunda arbetsförhållanden inom skolan». Likaledes förordades vidsträcktare användning av arbetsmetoder, som taga lärjungar­ nas själv verksamhet i anspråk, ävensom ökat utrymme för det praktiska arbetet. Vad kommissionen i övrigt föreslagit rörande minskat lärjunge­ antal i klasserna och undervisningsplanernas vägledande karaktär tillstyrkes.

Vidkommande den fysiska fostran instämma reservanterna i de av kom­ missionen anförda allmänna synpunkterna (Uti. sid. 287 ff.). Förslaget om halvdagsledighet varje vecka för idkande av friluftsliv syntes i princip till­ talande, och ansåges fast dag för ändamålet tjänligast. Däremot syntes det ingalunda nödvändigt och beträffande större skolor knappast lämpligt, att hela skolan hade sådan ledighet samma veckodag. I likhet med kommis-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

37

sionen anse reservanterna, att s. k. rörlig friluftsdag skulle medföra olägen­

heter av flera slag, men ville dock ej motsätta sig, att försök med olika

anordningar gjordes. För att emellertid här omförmälda anordning ej måtte

förfela sitt syfte, vore det angeläget att tillse, att arbetsbelastningen under

veckans övriga (lagar ej bleve alltför betungande. De av kommissionen i

sådant avseende framställda förslagen kunde icke förordas. Närmast läge

utvägen att söka vid uppgörande av undervisningsplaner nedbringa antalet

lektioner i de teoretiska ämnena. Skulle denna väg ej visa sig framkomlig,

borde en undersökning göras rörande möjligheten att förkorta samtliga lek­

tioner från 45 till 40 minuter. Ehuru enligt reservanternas mening vissa

skäl kunde tala för att deltagandet i de ifrågasatta idrottsövningarna icke

bleve obligatoriskt för lärjungarna i gymnasiets båda högsta ringar och

flickskolans högsta klass, föreslås dock, att åtminstone tills vidare, tills man

vunnit någon erfarenhet i frågan, övningarna måtte bliva frivilliga blott för

gymnasiets högsta ring.

Beträffande gymnastikavdelningarnas storlek förordas kommissionens för­

slag.

Mot beteckningen gymnastik med lek och idrott hade reservanterna intet

att erinra.

Reservanterna uttala till sist, att de av kommissionen anförda synpunk­

terna och framställda förslagen beträffande skolungdomens fysiska fostran

åtminstone i stort sett vore förtjänta att vinna beaktande. Härvid kunde

dock reservanterna icke underlåta att framhålla, att ett genomförande av

kommissionens förslag om realskolans förkortning till fyraårig och gymna­

siets till treårigt samt om den utsträckta användningen av samskoleformen

utan tvivel skulle vara ägnat att försvåra skolans utveckling i sådan rikt­

ning, som tillgodosåge den fysiska och psykiska hygienen.

Utförligast och mest ingående dryftas de här avhandlade skolproblemen

i det yttrande, som avgivits av generaldirektör Bergqvist (Våra skolor sid.

135—238). I sagda utlåtande lämnas en utförlig framställning av såväl

skolarbetets nuvarande brister som vinsterna av ett samlat arbete. Där­

jämte meddelas en utförlig karakteristik av arbetssättet i vårt lands skilda

skolformer ur synpunkten av de grundsatser, som härutinnan ansåges böra

vara vägledande.

Inledningsvis erinrar Bergqvist, att det härskande allmänbildningsbegrep-

pet, i sig själv obestämt och konturlöst, för skolans arbete och utveckling

hade blivit ödesdigert särskilt i två avseenden. Därigenom hade framkallats

en oriktig föreställning om bildningen, om dess natur, om dess uppkomst

och om sättet, varpå den manifesterade sig. Såsom en följd härav hade

under tidernas lopp en anhopning av lärostoff ägt rum, åsyftande intet

mindre än eu brokig rundblick över det mänskliga vetandet. Inom skolan

spårade man de ogynnsamma inverkningarna i form av ämnen, som träng­

des på ett ödesdigert sätt; detaljerna hade ökats och nya ämnen hade till­

kommit.

Den åt varje särskilt ämne i regeln njuggt tillmätta tiden i förening med

de överfyllda klasserna försvårade eller omöjliggjorde för läraren att vid

undervisningen finna ro och utrymme för ett arbetssätt, som lät lärjungen

arbeta sig själv fram till sina kunskaper och som kunde bereda honom

verkliga förutsättningar för att samla, behärska och använda kunskapen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Över skolans arbete lade sig lätt en »passivitetens anda». Huvudsaken vid undervisningen bleve på så sätt lätt nog, att lärjungarna både så mycket som möjligt i sitt minne utan att tillräcklig omsorg kunde ägnas åt sättet, varpå minnesförrådet inhämtades. Förhörandet och examinerandet komme att vid undervisningen spela huvudrollen.

Härvid förelåge fara, att formen för arbetet komme att lida brist på en sund och naturlig anpassning efter lärjungarnas behov och mottaglighet. Undervisningen fångade ej längre lärjungarnas intresse och vad som in­ hämtats under en sådan stämning sloge ej heller djupa rötter. Lätt nog skapades också hos de unga arbetsvanor, av vilka de kunde få förtret i livet. De stode handfallna inför de värv, som där mötte dem med anspråk på att de skulle kunna något på egen hand. Och från en annan synpunkt inställde sig faran, att skolans dom lätt nog kunde bliva missvisande i fråga om lärjungarnas begåvning och deras verkliga personliga utrustning. Här mötte alltså risker ur både individuell och social synpunkt.

Den bristande fördjupningen i arbetssättet utövade också ett ogynnsamt inflytande på kunskapernas beskaffenhet. Men den verkade även hinderligt på skolans fostrande arbete. Och genom den arbetsisolering i förhållande till kamraterna, som den passiva undervisningsmetoden medförde, berövades undervisningen ett av sina förnämsta medel att tillgodose de ungas sociala fostran.

Även för den fysiska sidan av lärjungens personlighetsliv måste ett mång- splittrat skolarbete och eu överbelastad timplan bliva hinderliga. Oavsett den omedelbara faran för överansträngning, komme varken skolan eller livet därutanför att erbjuda tillräckligt intresse och utrymme för tillgodo­ seende av lärjungens fysiska fostran.

Sammanfattningsvis betonar Bergqvist, att sålunda ett oriktigt uppfattat och ett oriktigt tillämpat allmänbildningsbegrepp kunde komma att leda till en »allmänbildning», som »intet annat är än en nebulösa av splittrade kun- skapselement utan personlighetsutvecklande värde och som jämväl verkar hinderlig för en sund fysisk fostran».

Vidare framhåller Bergqvist, att allmänbildningsbegreppet i detta be­ grepps betydelse av ett splittrat mångvetande, även ur skolorganisatorisk synpunkt kunde bliva hinderligt. Så länge huvudvikten i fråga om skolans arbetsresultat lades på det kvantitativa kunskapsmåttet, komme lätt arbetet inom de olika skolformerna att sakna de inre anknytningspunkter, som eljest skulle framstått som en naturlig följd av de för all personlighetsut­ vecklande undervisning och uppfostran gemensamma huvudfunktionerna. De olika skolorna komme att träda i en viss rangtävlan med varandra, bero­ ende på den högre eller lägre valör, som mångvetandet i den ena eller an­ dra skolformen kunde anses äga.

I fortsättningen uppdrager Bergqvist riktlinjerna för det nydaningsarbete, som erfordrades. Främst betonas härvid vikten av en »justering» av all­ mänbildningsbegreppet. Den gamla sanningen, att 'bildad, färdig för livet och dess uppgifter, är en människa icke i den mån hon har kunskaper, utan i den mån som en självständig, genomgripande, harmonisk utveckling av hennes krafter och anlag gått för sig’ ägde ännu sin giltighet. Blott samling möjliggjorde fördjupning och blott fördjupning skapade verklig bildning.

Samling i kunskaperna krävde i främsta rummet inskränkning i mång­ syssleriet. För varje enskild lärjunge måste det samtidigt behandlade kun-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

39

skapsstoffet i möjligaste mån begränsas. Beträffande de vägar, som härut­ innan borde anlitas, erinras särskilt om inskränkning av antalet samtidigt lästa ämnen samt utrensning av förlegat och onödigt kunskapsstoff i syfte att lätta detaljtvngden, icke minst inom de språkliga ämnena. Vidare be­ tonas vikten av att ekonomisera både med lärjungarnas och med lärarnas tid och kraft. Besläktade och samhöriga kunskapsmoment inom samma eller närbesläktade ämnen borde mera än hittills hållas tillhopa vid under­ visningen, och den tid, vilken på timplanen vore anslagen åt varje särskilt ämne, finge icke alltför mycket sprängas isär på.skolans veckoschema. Sär­ skilt understryker Bergqvist vikten av s. k. periodläsning. Ytterligare på­ kallades eu begränsning av lärjungantalet.

Den förnämsta vinsten av de nu berörda åtgärderna vore, att vart och ett av de ämnen, som samtidigt läsas, kunde få så mycken tid, att ett ra­ tionellt arbetssätt kunde komma till användning och att tillräcklig uppmärk­ samhet kunde ägnas åt de ungas fysiska fostran.

I fråga om den allmänna inriktningen av arbetssättet framhåller Berg­ qvist, att vi måste värna oss för en minnes- eller åskådningsundervisning, som till huvudverktyg och källa hade detaljöverfyllda läroböcker eller lärarens ymniga meddelanden, eu undervisning, som i det hela lämnade lärjungens själv­ verksamhet och produktiva krafter oberörda och som därmed också gjorde lärjungen ensidigt mottagande. Häremot ställdes självverksamheten som det eftersträvansvärda målet. I denna grundsats läge ingenting mindre än möjligheten för skolan att trots hopade kulturmassor lösa sin uppgift: att skapa personlig arbetsduglighet i livet. Handens arbete spelade härvid en utomordentligt betydelsefull roll. Viktigare än något annat vore emellertid det riktiga greppet på boken. Och även den rent didaktiska formen borde underkastas jämkningar, i syfte att bereda lärjungen ökat tillfälle att själv komma till orda.

Bergqvist påvisar ytterligare, hurusom det aktiva arbetssättet genom sm förmåga att samla det personliga intresset och genom den fastare ordning det därmed åstadkomme inom föreställningslivet skänkte en säkrare garanti för uppkomsten av en personlighetsutvecklande känslo- och viljekultur. _ Det lämnade därjämte betydelsefulla reala bidrag till karaktärsdaningen. Aven ur social synpunkt inneslöte den aktiva metoden betydelsefulla ferment för personlighetsutvecklingen, i det den odlade lärjungarnas samhälleliga drifter och anlag och därmed främjade de personliga villkoren för ett samhällsliv, bl. a. därigenom att de unga fördes samman till gemensamma arbeten, var­ vid deras sinnen öppnades för betydelsen av arbetsfördelning och arbets­ gemenskap, deras känsla väcktes för solidaritet och personligt ansvar och deras vilja fostrades till att inordna sig i ett större helt.

Självverksamhetens betydelse för personlighetsutvecklingen läge i främsta rummet på denna utvecklings formella sida. Huruvida arbetssättet även reellt skulle befordra individens och samhällets sunda och sedliga växt, be­ rodde av innehållet i de föreställningar, som förlänade de ungas känsloliv dess färg och bildade motiven för deras handlingar. Det läge vid sådant förhållande stor vikt uppå, att, när skolan sökte åstadkomma samling och begränsning inom sitt lärostoff, icke sådana kulturmoment, som vore ägnade att giva den sedliga karaktären dess väsentliga inriktning, utestängdes eller försvagades. Närmast ginge tanken härvid till kulturvärden av religiös och etisk, av konstnärlig och litterär, av historisk och social natur.

Efter en orientering kring frågan om skolan och begåvningsproblemet,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

däri bl. a. understrykes vikten av skolans närmande till hemmen, utvecklar Bergqvist vidare sin uppfattning om den fysiska fostrans ställning. Det samlade arbetet beredde möjligheter att i skolan ägna denna angelägenhet ökad uppmärksamhet. Särskilt borde större utrymme lämnas åt leken och den fria idrotten. Men jämte det på den kroppsliga utvecklingen direkt syftande arbetet bleve det också nödigt, att skolan både i sin undervisning och i övrigt uppmärksammade den allmänna och personliga hygienens krav. Vad den hygieniska undervisningen anginge, kunde denna dels på lämpligt sätt anknytas. till gymnastikundervisningen i form av anvisningar och råd från gymnastiklärarens sida, dels ock meddelas i samband med de teore­ tiska lektionerna, främst i hälsolära.

Vid avhandlandet av spörsmålet om det samlade arbetets vinster riktar Bergqvist slutligen uppmärksamheten på det gynnsamma inflytande, som arbetssättet kunde få på möjligheten att timra upp ett skolsystem, där varje högre skolform ansluter sig till den närmast lägre och bygger på dess ar­ bete. Under framhållande av att den högre skolans arbete måste i stigande grad antaga ett abstrakt drag, betonas vikten av att lärjungarna från tidi­ gare år gjordes bekanta med och vande sig vid den väg, på vilken abstrak- tionen vunnes. I motsatt fall riskerade man, att kunskaperna inskränktes till passivt inhämtade minneslärdomar och stannade vid stela och livsfattiga schemata.

»Om man nu», fortsätter Bergqvist, »i den lägre skolan låter arbetet allt mer och mer gå ut på att på ett omedelbart konkret och levande sätt göra barnen förtrogna med det verkliga liv, som omgiver dem, och att därvid vänja dem att på grundvalen av denna bekantskap i möjligaste mån självverk- samt bygga upp ett större sammanhang av kunskaper inom de gränser, vilka betingas av den lägre skolformens eget bildningsmål, så är det uppen­ bart, att därmed också den högre skolans mera abstrakta arbete kommer att erhålla eu mera verklighetsfylld grundval, än om den lägre skolan sökt genom en mera mekanisk träning inöva vissa formella kategorier, av vilka den högre skolformen måhända kunnat göra ett mera omedelbart bruk, eller om den bjudit sina lärjungar brottstycken av det mera systematiska vetande, som den högre skolan har att meddela. Detta allt under förutsättning, att den lägre skolans arbete verkligen resulterar i bestämda kunskaper och i eu vana icke blott vid tekniskt och naturvetenskapligt utan även vid allmänt litterärt och språkligt orienterande arbetsmoment.»

För att emellertid arbetet i en lägre skolform skulle kunna bliva av be­ tydelse för eu högre, måste den högre både i sitt arbetssätt och i sin kun­ skapsmed delelse verkligen söka tillgodogöra sig den arbetsvana och de in­ sikter, som lärjungarna inom den senare skolformen förvärvat.

Till sist betonar Bergqvist, att frågan huruvida det såsom eftersträvans­ värt betecknade arbetssättet kunde komma till stånd, berodde av undervis- ningsplaner och undervisningsmedel. Men det berodde i allra främsta rum­ met av de lärarkrafter, över vilka skolan förfogade. Fn betydelsefull för­ utsättning för framgången i lärarnas arbete vore tillräcklig rörelsefrihet. I detta syfte borde undervisningsplanerna icke vara bindande utan tjäna till huvudsaklig ledning.

I en följande avdelning av sitt yttrande går Bergqvist att närmare under­ söka, i vilken utsträckning det aktiva arbetssättet redan präglar våra skolor. Vad folkskolan angår, framhåller Bergqvist, att dess nya år 1919 fastställda undervismngsplan satt som sitt förnämsta ögonmärke att söka åstadkomma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

41

samling i skolans arbete och därmed ock att möjliggöra ett arbetssätt, som kunde främja de ungas kunskapstillägnelse och personlighetsutveckling i överensstämmelse med folkskolans uppgift som den stora grundläggande allmänna barnaskolan. Genom att fortsätta på den väg, varpå hon nu vore inne, skulle folkskolan komma att i vidgad mån bryta ban för det arbetssätt, av vilket alla våra skolor vore i så stort behov. Vad den nya fortsättningsskolan beträffade, funnes f. n. ingen skolform bland de all­ mänt grundläggande skolorna, som i lika hög grad hade sin undervisnings- plan lagd efter det aktiva arbetets linjer. I stort sett gällde det om arbetet i folkskolan och fortsättningsskolan sagda även om den högre folkskolan, både den allmänna och den yrkesbestömda.

I fråga om de allmänna läroverken gör Bergqvist gällande, att man i den för dessa läroanstalter nu gällande undervisningsplanen så gott som under varje läroämne återfunne närmare anvisningar om självverksamhets- och aktivitetsprincipens tillämpning. Våra läroverks arbete hade sedan mycket långt tillbaka varit teoretiskt inriktat efter normer, som tenderade åt detta håll. Trots dessa ledande synpunkter, som sålunda kommit till synes i våra skolstadgor, och trots de framgångar som de även i praktiken haft, återstode dock mycket mera att göra, innan marken kunde sägas vara fullt beredd för en läggning av skolans inre gärning i arbetsprincipens tecken.

Till undanröjande av de svårigheter och hinder, som sålunda funnes, hade skolkommissionen föreslagit vissa betydelsefulla åtgärder. I fråga om kon­ centration och beskärning av de olika ämnenas traditionella kursinnehåll kunde man efter Bergqvists åsikt gå längre, än kommissionen gjort. Inom alla skolans ämnen funnes både anledning och möjlighet att gå starkare fram och detta utan att varken den 'medborgerliga’ eller den 'högre allmän­ bildningen’ därpå bleve lidande. Huruvida den stoffsovring, som här vore så trängande nödvändig, skulle komma till stånd, berodde, såsom kommis­ sionen riktigt framhåller, i hög grad på att läroböckerna underginge en verksam revision.

Kommissionens förslag att bereda de praktiska ämnena ökat utrymme förordades av Bergqvist. I fråga om halvdagsledigheten för friluftsliv, an- såges förslaget att binda densamma vid bestämd veckodag mindre lämp­ ligt, utan borde den efter viss plan ambulerande gå över veckans olika dagar.

Bergqvist dryftar härefter närmare gymnasiets arbetsuppgifter ur de förut avhandlade synpunkterna, och torde jag i det följande få anledning åter­ komma till denna del av utlåtandet. I fråga om de högre flickskolornas nuvarande arbetsformer anses »mångläseriets splittrande tryck» hava kommit att lägga sig även över dessa skolor, ehuru de ägt en viss inre kraft att åtminstone i någon mån motverka de menliga följderna därav på grund av dels det utrymme som å deras timplan vore berett det praktiska arbe­ tet, dels frånvaron av examen. I sin mån innebure även den personliga omvårdnaden om lärjungarna ett visst skydd mot mångläseriets vådor. Här funnes alltså goda anknytningspunkter för det inre reformarbetet. Sär­ skilda svårigheter mötte dock i den förefintliga obenägenheten inom dessa skolor att underkasta de olika ämnena den sovring ur synpunkten av huvud­ sak och bisak, som vore oundgängligen nödvändig.

Beträffande slutligen de kommunala mellanskolorna förelåge vissa kon­ stitutiva svagheter, som icke kunde undgå att öva en viss ofördelaktig in-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolsakkunniga.

verkan på dessa skolors inre arbete. Den kortare lärotid, som stode dessa skolor till buds, måste i stegrad grad medföra nödvändigheten av att sörja för en ur den samlande och sammanhållande synpunkten väl uppbyggd undervisningsplan och en sorgfällig sovring av lärokursernas innehåll.

I fråga om avgångsexamina förordar Bergqvist i huvudsak de av skol- kommissionen framställda förslagen. Likaledes ansluter sig Bergqvist till grundtanken i den reformplan, som kommissionen framlagt beträffande in- trädesprövningarnas anordning, en fråga, till vars detaljer jag längre fram återkommer. Vad åter den föreslagna särskilda inträdesprövningen till gym­ nasiet angår, säger sig Bergqvist visserligen dela den grundsyn, som bär uppe detta förslag, men finner sig vid närmare övervägande icke för när­ varande böra förorda, att detsamma realiseras.

Med hänsyn till den läggning, som de skolsakkunnigas arbete erhållit, hava de endast i jämförelsevis ringa omfattning sysselsatt sig med den vik­ tiga frågan, huru arbetet i skolan bör bedrivas, för att rätt motsvara sitt syfte. Emellertid ådagalägger ett närmare studium av de organisatoriska utredningar, som av de sakkunniga verkställts, att de allmänna grundsatser rörande skolarbetets inre organisation, vilka i det föregående berörts, av de sakkunniga vunnit tillämpning vid planernas utformning.

Så finner man koncentrationsprincipens utnyttjande genom periodläsning berörd (Utredning sid. 189). Den av skolkommissionen tillämpade koncentratio­ nen i fråga om språkundervisningen röner emellertid ett bestämt motstånd (sid. 75 ff.). Studiernas individualisering genom tillval, i vissa fall kombinerat med bortval, avhandlas utförligt (sid. 262 ff.). Vikten av arbetssättets om­ läggning i riktning mot ökad självverksamhet har likaledes vunnit de sak­ kunnigas erkännande. De mot detta mål syftande åtgärderna att ge de naturvetenskapliga ämnenas laborationer obligatorisk karaktär, förordas så­ lunda (sid. 187, sid. 262). Men därjämte ifrågasättes anordnande vid sidan av dessa av frivilliga laborationer för intresserade lärjungar. Slöjd, hushålls- göromål och praktiskt arbete förekomma även i de sakkunnigas förslag till undervisningsplaner (sid. 182 och 188).

Jämväl torde böra erinras, att skolkommissionens förslag att undervis- ningsplanerna endast böra tjäna till huvudsaklig ledning funnit övertygade försvarare i de skolsakkunniga (sid. 435 ff.), vilka i detta avseende önskat göra friheten ännu vidsträcktare än kommissionen genom att underlätta rubbning även av timplanerna.

I ett särskilt kapitel (Kap. XVI. Hygieniska synpunkter, sid. 445 ff.) av sitt betänkande hava de sakkunniga avhandlat olika spörsmål rörande arbets­ belastningen samt den fysiska fostrans omedelbara tillgodoseende. I detta sammanhang lämna de sakkunniga en utredning av frågan om den sanno­ lika arbetsbelastningen i olika skolformer, och skulle enligt de framlagda förslagen till timplaner tiden för lärjungarnas arbete i skolan bliva i det hela densamma som enligt skolkommissionens och enligt de nu gällande; de obetydliga skillnaderna innebure i allmänhet någon liten förkortning av ifrågavarande tid. I likhet med skolkommissionen förorda de sakkunniga (sid. 102 ff.), att skrivningarna huvudsakligen förläggas till lärorummet, en åtgärd, som skulle medföra en rätt betydande minskning av lärjungarnas hemarbete. De sakkunniga hålla före,- att deras förslag i jämförelse med nuvarande förhållanden i nu nämnda hänseende innebure en viss förbättring.

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

43

I enahanda syfte som skolkommissionen och i anslutning till dess förslag hava de sakkunniga vidare i fråga om examina och inträdesprövningar förordat anordningar och bestämmelser, som synts ägnade att göra dem mindre beroende av tillfälliga omständigheter och därmed också mindre enerverande för lärjungarna.

I likhet med skolöverstyrelsen och generaldirektör Bergqvist anse sig de sakkunniga icke kunna förorda, att den föreslagna idrottsledigheten bin- des till bestämd veckodag. Det syntes önskligt att i avseende på förlägg­ ningen rätt stor frihet lämnades, så att hänsyn kunde tagas dels till skol­ arbetet i övrigt, dels till årstid och väderlek. De sakkunniga hade tänkt sig den anordningen såsom möjlig, att under varje läsår de sedvanliga lektionerna inställas sammanlagt högst 20 läsdagar. Av dessa skulle, om­ kring 10 användas till av skolan ordnade och ledda sysselsättningar i det fria, såsom idrottsövningar, längre vandringar, biologiska exkursioner och andra studieutflykter, friluftsarbete och dylikt, medan de övriga dagarna skulle utgöra fritt lov. I flertalet fall borde ledigheten omfatta en halv dag, hel dag då densamma avsåge längre exkursioner eller utflykter. De vanliga fasta loven vid påsk och pingst skulle ej inräknas i nämnda ledighet. Le­ digheten borde efter olika omständigheter meddelas antingen åt hela skolan samtidigt eller på särskilda dagar åt olika klasser eller klassavdelningar. Utginge man från att läsåret hade 36 effektiva läsveckor, skulle man kunna beräkna i genomsnitt ungefär ett ledighetstillfälle i veckan. Ledigheten kunde således förutsättas inträffa i ungefär samma omfattning, som skol­ kommissionen föreslagit, men man kunde smidigare anpassa dess placering efter förhållandena.

Förkortning av rasterna avböjdes av de sakkunniga. Däremot hava de sakkunniga under förutsättning av s. k. fast skrivdag ansett till 40 minuter avkortade lektioner motiverade och därför funnit det önskligt, att möjlighet bereddes även statsläroverken att försöksvis pröva denna möjlighet (sid. 109).

Skolkommissionens förslag med avseende på anordnande av gymnastik­ undervisningen hade ej givit de sakkunniga anledning till något uttalande. Dock påpeka de sakkunniga (sid. 452), att de i fråga om samtliga realskol- former upptagit 4 veckotimmar gymnastik för gossarna, men för flickorna i en av realsamskolornas klasser upptagit endast 3 veckotimmar sådan un­ dervisning för att göra det möjligt att utan höjning av veckotimtalet in­ lägga undervisning i slöjd i alla realskolans klasser.

I det föregående har jag redan framhållit, att den samhälleliga och kul­ turella utvecklingen städse utövat och måst utöva ett starkt inflytande på skolväsendets allmänna gestaltning. Måhända hava under tidigare skeden de sociala förhållandena främst blivit bestämmande för kraven på den yttre anordningen, medan det kulturella framåtskridandet särskilt varit ägnat att påverka lärostoffets innehåll och omfattning, ehuru, såsom jag förut erinrat, det icke låter sig göra att i verkningarna bestämt avgränsa de yttre anord­ ningarna och det inre arbetet från varandra. Den nuvarande tidsperioden har emellertid fått bevittna, att de sociala synpunkterna göra sig livligt påminta även i fråga om undervisningens innehåll och arbetssättet i skolan över huvud.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Departe­ mentschefen

Allmänna synpunkter

44

Över hela den civiliserade världen, kanske dock starkast accentuerat inom

anglosachsiskt kulturområde, möter man i våra dagar klart utformade pe­

dagogiska reformprogram, för vilka skolarbetets nyorientering i olika avse­

enden utgör det grundläggande kravet. Det ligger i sakens natur, att jag,

då jag nu ämnar föreslå en omläggning i viktiga avseenden av vårt lands

högre skolväsen, icke kunnat underlåta att tillse, i vad män dessa allmänna

reformsträvanden vid omläggningen böra vinna beaktande, detta desto mera

som jag fäster synnerlig vikt vid att arbetsförhållandena inom skolan bliva

på ett tillfredsställande sätt ordnade. Till ett sådant övervägande finner

jag för övrigt så mycket större anledning som de ansatser till en omlägg­

ning av skolarbetet i närbesläktad riktning, vilka gjordes redan i samband

med senaste läroverksreform visat synnerligen goda resultat. Likaledes hava

de reformåtgärder, som i samma syfte därefter vidtagits i fråga om såväl

undervisningen i folkskoleseminarierna som den allmänna folkundervisnin­

gen, utövat ett mycket välgörande inflytande på undervisningen vid dessa

läroanstalter.

De här av mig åsyftade reformsträvandena ha sin styrka dels däri, att

de söka tillgodogöra sig de resultat, till vilka den psykologisk-pedagogiska

forskningen nått vid studiet av barnets och den växande individens utveck-

ling, dels också däri, att de bygga på de mångsidiga erfarenheter, som vun­

nits vid praktiskt pedagogiskt försöksarbete inom skilda länder. På samma

sätt som den kroppsliga omvårdnaden om lärjungarna i våra olika skolor

sedan länge låtit sig ledas av de forskningsresultat, som å dithörande om­

råden uppnås, synes det mig naturligt och riktigt, att de rön och iakttagel­

ser, med vilka hithörande vetenskaplig forskning riktar vår kunskap, få ut­

öva ett reglerande inflytande på planläggningen och utförandet av skolans

undervisande och fostrande arbete. En förutsättning härför är givetvis, att

man framgår med en försiktighet, som bestämmes av nödvändigheten att

klargöra vad som kan anses med erforderlig säkerhet fastslaget.

En revision av de mål, som eftersträvas, och de vägar, som anlitas vid

de ungas undervisning och fostran, bör alltså anknyta till vad vi känna om

lagarna för individens andliga utveckling. Då det gäller målet för skolans

arbete, träder därjämte i våra dagar av skäl, som jag redan inledningsvis

antytt, den samhälleliga synpunkten i förgrunden med väsentligen större

styrka än tidigare och förbinder sig med hänsynen till nyssberörda fram­

steg i kunskapen om lagarna för individens utveckling och påverkan. En

följd härav har blivit, att en förskjutning så småningom inträtt i fråga

om skolarbetets sätt att tillgodose de olika sidorna av lärjungarnas själsliv.

Under det skolarbetet i äldre tider och ända långt fram i våra dagar mer

eller mindre ensidigt inriktat sig på lärjungarnas intellekt (minne, åskåd­

ning, abstrakt tanke), har under den senare tiden arbetet inom skolorna,

under påverkan av ovan angivna faktorer, alltmer och mer kommit att taga

sikte på vilje- och handlingslivet samt därmed besläktade sidor av själslivet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

45

De av mig nu angivna reformsträvandena gå också ut på att i det hela

starkare inrikta skolarbetet på att sätta viljelivet i rörelse, att mera allmänt

och allsidigt utveckla handlingsförmågan. Detta grundläggande önskemål

söka de nya strävandena att förverkliga, vad själva kunskapsinhämtandet

angår, därigenom, att kunskaperna i vidast möjliga mån skola förvärvas

genom och under lärjungarnas eget produktiva arbete. I nära samband

därmed åsyftar man att åt det manuella arbetet, idrotten och den ordnade

leken bereda en större och fastare plats inom skolan.

Våra dagars skola finner sig sålunda icke längre kunna tillfredsställande

fylla sin uppgift genom att följa de mera intellektualistiska vägar, som för

en äldre tids uppfostringskonst stodo som de naturliga. Även vår tids skola

skänker sin höga uppskattning åt det intellektuella livets odling men finner

det vara minst lika betydelsefullt, att viljans och handlingslivets fostran,

karaktärsdaningen, uppmärksammas och vederbörligen tillgodoses. I en tid,

som den nuvarande, då samhällen och individer måst spänna sina krafter

till det yttersta för att återställa den förödelse av andliga och materiella

värden, som kriget och dess efterverkningar medfört, synes det angelägnare

än någonsin, att denna skolans dubbla uppgift klart fattas i sikte och att

dess lösning eftersträvas såsom skolarbetets enhetliga mål.

Då jag från dessa allmänna utgångspunkter går att tillse, huru skolarbe­

tets förhållanden för närvarande gestalta sig i vårt land, konstaterar jag

med stor tillfredsställelse, att den svenska skolvärlden ingalunda står obe­

rörd av de nämnda internationella reformtankarna. Vid nu förevarande

ärendes föregående behandling har icke heller någon egentlig meningsskilj­

aktighet framträtt rörande lämpligheten och nödvändigheten av att de nya

grundsatserna mera allmänt och mera konsekvent få bliva vägledande även

vid ordnande av det högre skolväsendets förhållanden.

Sålunda anser jag mig böra erinra därom, att folkskolan genom den nya

undervisningsplanen av den 31 oktober 1919 reviderat sitt arbetssätt och

sitt mål i anslutning till det pedagogiska program, som inneslutes i be­

teckningen »arbetsskolan». Och om den nya fortsättningsskolan av 1918

års typ torde gälla, att ingen skolform i vårt land i så hög grad har sin

undervisningsplan lagd efter det aktiva arbetets linjer. Det har också från

sakkunnigt håll vitsordats, att åtskilliga av de anvisningar, som innefattas

i gällande stadga för fortsättningsskolan, äga direkt tillämplighet på skolar­

betet i allmänhet. Och vad läroverken angår, hava de nu gällande under-

visningsplanerna i åtskilliga avseenden utformats under bestämt beaktande

av enahanda synpunkter. Framförallt torde detta äga sin giltighet i fråga om

de naturvetenskapliga ämnena, beträffande vilka 1904 års läroverksreform

varit banbrytande för vårt lands undervisningsväsen i dess helhet. Jämväl

i vissa andra hänseenden torde man vara berättigad förutsätta, att de på­

visbara brister, till vilka jag strax återkommer, mindre ha sin grund i otill-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Brister i det

inre arbetet

inom det högre skol­

väsendet.

fredsställande planläggning än i en av olika omständigheter betingad ofull­ komlighet i tillämpningen av densamma.

Vad de kommunala mellanskolorna beträffar, torde i stort sett enahanda förhållanden gälla, även om vissa ogynnsamma omständigheter, vilka dess bättre synas mig vara av beskaffenhet att kunna avlägsnas, för närvarande i större eller mindre grad utöva ett mindre fördelaktigt inflytande på vissa sidor av arbetet vid dessa läroanstalter. I fråga slutligen om privatläro­ verken är det obestridligt, att även dessa skolors verksamhet påverkats av arbetsskolans idéer, ja, rättvisligen måste erkännas, att vissa av dessa skolor hava i nu ifrågavarande avseende utfört ett banbrytande arbete.

Jag övergår nu till att mot bakgrunden av det anförda undersöka det inre arbetets läggning inom de skolor, som jag närmast har att sysselsätta mig med, för att därefter lämna en allmän orientering rörande de åtgärder, som, efter min mening, böra vidtagas för de förefintliga bristernas undan­ röjande.

De av skolkommissionen anmärkta allmänna bristerna i vårt högre skolväsen synas mig kunna sammanfattas däruti, att lärjungarna under skoltiden icke förvärva erforderlig förmåga av självständigt arbete; att kunskaperna hos de från skolorna utgående lärjungarna i många fall äro alltför ytliga och obestämda samt att skolarbetet alltför ensidigt tager lärjungarnas förstånds- verksamhet i anspråk med försummande av de sidor av personlighetslivet, av vilka karaktärsdaningen beror.

Av vad som från andra håll uttalats, och särskilt av vad generaldirektör Bergqvist anfört, synes framgå, att skolkommissionen måste anses hava i huvudsak riktigt angivit de områden av skolans inre arbete, på vilka upp­ märksamheten nu framförallt bör inriktas. För min del hyser jag den upp­ fattningen, att samtliga de nämnda bristerna i utbildningsresultatet till vä­ sentlig del måste uppfattas såsom följder av det alltför starkt framträdande intellektualistiska drag, i detta ords vidaste mening, vilket såsom ett arv från flydda tider fått prägla den högre skolans ämneskrets, lärometoder och arbetssätt. Att de förefintliga mindre tillfredsställande förhållandena i detta avseende skärpts under inflytande av ett felbestämt allmänbildningsbegrepp, synes mig likaledes ställt utom tvivel.

Den kvantitativa utvidgning av nämnda begrepp, som försiggått under inflytande av den allmänna kulturutvecklingen, har utövat en

ogynnsam

återverkan på skolan i olika avseenden. I främsta rummet bör erinras om den anhopning av lärostoff, som för varje år blivit alltmer besvärande. Nya ämnen hava tillkommit och tvingat till begränsning av tidsutrymmet för de tidigare förekommande. Inom dessa senare hava samtidigt detaljerna undan för undan ökats; det har inom de skilda läroämnena uppstått »en trängsel mellan ämnets äldre och yngre, mellan dess mer eller mindre förlegade partier».

Under trycket av denna ämnes- och detalj trängsel, har tiden tett sig för

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116.

47

knappt utmätt, varför den ro och den tid, som äro oeftergivliga förutsätt­ ningar för ett självverksamt arbetssätt, icke kunnat vinnas. Inhämtandet av största möjliga mängd minneskunskap har i stor utsträckning blivit det hu­ vudsakliga målet. Förhör och examination hava under trycket härav brett ut sig, och åt andra viktiga uppgifter för skolans verksamhet har förden­ skull endast mindre uppmärksamhet kunnat ägnas. Ett hinder för ett ratio­ nellt arbetssätt hava också de mångenstädes allt för stora klassavdelningarna utgjort. Möjligheterna till individualisering hava därigenom ytterligare i be­ tänklig grad kringskurits.

Det är emellertid uppenbart, att icke blott undervisningsplan utan jämväl läroböcker och framför allt lärarpersonligheten öva ett stort inflytande på arbetssättet. Låter den enskilde läraren sig ledas enbart eller övervägande av en strävan att uppnå kvantitativa kunskapsresultat i sin undervisning, lär man, hur vidsynt kursplaner och därtill fogade anvisningar än må vara avfattade, fåfängt vänta ett ändrat sakernas tillstånd. Och den tendens till allt större utförlighet och detaljrikedom i 'de använda läroboksframställ- ningarna inom skilda ämnesområden, som ligger i öppen dag för en var, synes mig ägnad att utgöra ett bestämt hinder för ett rationellt ordnat kun- skapsinhämtande. Å ena sidan finna de personliga krafter, vilka önska fort­ sätta sitt arbete utefter tidigare anlitade vägar, häri ett starkt stöd för sina strävanden. Å andra sidan ligger i det angivna förhållandet ett nästan oöver­ komligt hinder för den lärare, som genom arbetets planläggning efter andra linjer anser sig kunna bättre fullfölja sin gärning som undervisare och fost­ rare, att följa dessa.

Det lider enligt min mening intet tvivel, att man med full rätt i här antydda omständigheter sökt huvudkällan till de anmärkningar, som riktats mot den nuvarande utbildningen i våra högre skolor.

Den bristande självverksamheten vid kunskapsinhämtandet försvagar med nödvändighet de ungas intresse för föreliggande uppgifter. Och därigenom få kunskaperna över sig en ytlig prägel utan rötter i den djupare sakkän­ nedom, som det intressebetonade arbetet har förutsättningar att skänka. Häri ligger en av orsakerna till den bristande användbarhet i livet, som ansetts karakterisera våra dagars skolutbildning. Samtidigt är ett dylikt ar­ betssätt ägnat att bibringa de unga i skolan en oriktig föreställning om de krav, som livet uppställer. Och helt visst är detta senare förhållande i sin ordning icke utan skuld till skolans understundom mindre rättvisande upp­ fattning av den enskilde lärjungens lämplighet för samhällsuppgifterna. Därmed har jag tangerat ett drag i »passivitetens skola» som icke blott ur individens utan också ur social synpunkt är nog så allvarligt.

Lika betänkliga framstå inverkningarna av det nämnda arbetssättet, då man granskar dess inflytande på skolans fostrande uppgifter »Det passiva arbetet kommer ej lätt i verkligt levande samband med lärjungarnas pro­ duktiva personiighetsliv», yttrar generaldirektör Bergqvist. »Personlighets-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

fostran kräver fasthet och samling i föreställningslivet, kräver en intresse- betonad central föreställningskrets. En människa, vars intellektuella liv är som ett busksnår utan stigar för vandrarens fot, har givetvis svårt att finna Sig tillrätta, då det gäller att ordna och bestämma motiven för sina hand- 1 ingår, när det gäller att samla sig till beslut och handling. Splittring och oreda på det intellektuella livets område leder så småningom till ytlighet och karaktärslöshet på det sedliga.»

Jag delar denna uppfattning, men anser mig böra särskilt betona, att den bristande användningen av de egna krafterna i skolan lätteligen hos den unge åstadkommer ett försvagande av tilltron till den egna förmågan över huvud taget och med hänsyn därtill predisponerar för en osjälvständighet i uppfattning, som illa överensstämmer med den fordran på individuell medborgarduglighet, vilken i våra dagar ter sig mera välgrundad än någon­ sin. Den isolering i förhållande till kamraterna, som det passiva arbetssät­ tet gärna för med sig, berövar vidare undervisningen ett utmärkt medel att hos lärjungarna praktiskt inplanta social ansvars- och solidaritetskänsla.

Utöver det nu anförda vill jag slutligen erinra därom, att det här åsyf­ tade arbetssättet är ägnat att ingiva betänkligheter även ur den fysiska fostrans synpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Samling i

skolarbetet.

Enighet synes råda därom, att, om väsentligt ändrade förhållanden skola kunna åvägabringas, en fördjupning av kunskaperna är erforderlig, liksom därom, att en viktig förutsättning för detta måls uppnående är, att möjlig­ heter beredas för större samling i de ungas arbete.

Reformåtgärderna torde sålunda främst böra gå ut på att skapa de nöd­ vändiga yttre och inre betingelserna för en sådan »samling». Endast på denna väg kan arbetsskolans ledande grundsats: genom självverksamhet i möjligaste mån inhämtat vetande, förverkligas. Här inställa sig skilda krav, vilka visserligen endast till en del äro av beskaffenhet att nu påkalla riksdagens prövning. Men med hänsyn till den principiella vikt jag, såsom i det föregående ofta betonats, tillerkänner nu ifrågavarande ange­ lägenhet, och då det för övrigt synes mig önskvärt, att de olika här åsyf­ tade åtgärderna få framträda i sitt naturliga sammanhang, har jag ansett mig höra i korthet klarlägga min ställning till det program, som i nu före­ varande syfte framlagts av skolkommissionen samt ytterligare utvecklats och fullständigats under ärendets remissbehandling.

Jag biträder den av kommissionen uttalade uppfattningen, att man vid undervisningsplanernas utarbetande måste hava uppmärksamheten riktad på koncentrationens stora betydelse. Följaktligen är jag beredd att, i den mån min ståndpunkt delas av riksdagen, vid fastställandet av de nya undervis- ningsplaner, varav behov skulle komma att föreligga, medverka till att be- giansning kommer till stånd i de i realskolan samtidigt lästa ämnenas antal. De jämkningar i gällande avlöningsbestämmelser, som kunna vara erforder-

49

liga för att möjliggöra s. k. periodläsning, har jag för avsikt att framdeles

bringa under riksdagens prövning. Ytterligare anser jag mig böra framhålla,

att särskilda åtgärder torde vara behövliga för att besläktade och samhöriga

kursmoment på lämpligt sätt hållas tillhopa vid undervisningen, vare sig de

förekomma i ett och samma läroämne eller äro tillfinnandes inom flera olika

ämnen. För tillgodoseende av sistnämnda synpunkt synas kompletterande

bestämmelser i författningsväg vara påkallade för att vid läroverken garan­

tera en utsträckt förekomst av konferenser för gemensam planläggning av

undervisningen inom besläktade ämnen å ett visst skolstadium. Det synes mig

jämväl önskvärt, att föreskrifter komma till stånd, vilka inskärpa vikten av

att arbetsordningen uppgöres med särskild tanke på den »koncentration» i

avseende på lärarkrafternas disposition, varom skolkommissionen talat. Här­

vid torde icke kunna undgås, att det jämväl inskärpes, att hänsynen till

enskilda lärares ur mera privata förhållanden framsprungna önskemål icke

få lägga hinder i vägen för uppgörande av en för arbetets rationella bedri­

vande gynnsam arbetsdag.

Vad därefter beträffar den i det föregående avhandlade anhopningen av

lärostoff inom de olika ämnena, förefaller det ofrånkomligt, att de kurspla­

ner med tillhörande anvisningar, vilka jag avser att sedermera underställa

Kungl. Maj:t, omsorgsfullt beakta nödvändigheten av en grundlig utrensning

av överflödigt eller otidsenligt stoff. Såsom reservanterna inom skolöversty­

relsen uttalat behövs här »ett kraftigt tag». I syfte att erforderliga förarbe­

ten för en dylik revision utan dröjsmål må komma till stånd, har jag

för avsikt att hemställa om Kungl. Maj:ts uppdrag för skolöverstyrelsen

att inkomma med förslag till erforderliga undervisningsplaner i syfte att

sådana skola kunna av Kungl. Maj:t fastställas i god tid före verkställig­

heten av de reformer, som kunna komma att av riksdagen beslutas.

Ej mindre betydelsefullt är emellertid, att läroböckerna till plan och fram­

ställningssätt komma att främja den läggning av skolarbetet, som i det

föregående karakteriserats. Såsom redan skolkommissionen antytt, torde be­

stämda åtgärder från Kungl. Maj:ts sida vara erforderliga för att påskynda

en utveckling i denna riktning. Reservanterna inom skolöverstyrelsen hava

jämväl, med understöd för övrigt av de skolsakkunniga, påyrkat omedelbara

åtgärder för revision av vårt läroboksväsende genom en särskild gransk-

ningsnämnd. Sedermera har överstyrelsen i framställning den 11 november

192(1 påkallat åtgärder i saken. Jag är fullt ense med skolöverstyrelsen om

det trängande behovet av en dylik offentlig granskning av olika hithörande

förhållanden och sålunda i princip benägen medverka till att en sådan kom­

mer till stånd. Emellertid har det synts mig tvivelaktigt, huruvida den ifrå­

gasatta revisionen lämpligen bör igångsättas, innan riksdagen varit i tillfälle

att fatta ställning till de många svävande skolproblemen, och innan åtmin­

stone konturerna till de framtida undervisningsplanerna föreligga. Jag har

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 höft. (Nr 110.)

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

därför ansett mig hava goda skäl att låta med detta granskningsarbete an­ stå i avvaktan på det beslut, som riksdagen kan komma att fatta i anled­ ning av här föreliggande förslag.

Jag kommer så till spörsmålet om begränsning av antalet lärjungar i de olika klassavdelningarna. Såsom från olika håll betonats, utgör ett rimligt antal lärjungar i klassen en viktig förutsättning för ett rationellt arbetssätt lika väl som för önskvärd individualisering i det hela. Skolkommissionens synpunkter på denna sak hava vunnit enhällig anslutning. För min del har jag också, på grund av den stora betydelse detta moment otvivelaktigt äger, ansett mig böra föreslå ett tillmötesgående av kravet i fråga, trots den kost­ nadsökning som därigenom föranledes. Jag anser alltså, att man bör räkna med ett normalt högsta lärjungantal av 30 i realskolans och kommunala mellanskolans klasser samt 25 i gymnasiets ringar. Vad angår lyceets högre stadium kan ingen tvekan råda, att detta bör följa gymnasiets regler. Men med hänsyn till dessa läroanstalters särskilda uppgift inom skolorganisationen och den mera begränsade tid, som för genomgång av desamma är anslagen, anser jag det nödvändigt att även i de tre nedre klasserna lärjungantalet begränsas till 25. På grund av svårigheterna att i sista stund företaga en omläggning av redan vidtagna dispositioner beträffande lärjungarnas och lärarkrafternas fördelning, finner jag mig emellertid icke kunna förorda, att här ifrågavarande minskning i klassavdelningarnas storlek generellt bringas i tillämpning redan instundande läsår. I den mån de nya läroverk, om vilkas upprättande jag i det följande framställer förslag, hinna träda i verksamhet redan vid nämnda tidpunkt, torde dessa från begynnelsen böra organiseras med iakttagande av här föreslagna regel. I övrigt anser jag mig av praktiska och statsfinansiella grunder böra räkna med, att regeln ifråga successivt bringas i tillämpning. Läsåret 1928—1929 skulle den alltså komma att gälla första klassen av de olika realskoletyperna samt första ringen å gymnasiet, läsåret 1929—1930 respektive första och andra klasserna samt första och andra ringarna, läsåret 1930—1931 respektive första, andra och tredje klasserna samt första, andra och tredje ringarna, läsåret 1931—1932 första till och med fjärde klasserna samt hela gymnasiet, läsåret 1932—1933 hela den fyraåriga realskolan och gymnasiet samt den sexåriga realskolans fem nedre klasser. Följande läsår skulle klassavdelningarna generellt hava nedbragts till den angivna storleken. Jag förutser emellertid, att på en del håll lokala svårigheter skola inställa sig för fullständig tillämpning av regeln i fråga, och givetvis bör skälig hänsyn tagas till hinder av sådan art.

I detta sammanhang finner jag mig vidare böra uttala, att jag i princip biträder förslaget att åvägabringa vidsträcktare möjligheter för uppdelning av klassavdelning vid undervisning i vissa ämnen. Min åsikt härutinnan har påverkats framförallt av de mycket gynnsamma erfarenheter, som före-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

51

ligga av en liknande anordning vid andra läroanstalter, särskilt vid folk-

skoleseminarierna. Då man emellertid först sedan slutgiltigt förslag till

undervisningsplaner föreligger, kan bilda sig en säker mening om den

omfattning, i vilken sådan delning lämpligen bör förekomma, saknar jag för

närvarande nödiga utgångspunkter för frågans ekonomiska bedömande. Jag

är under sådana förhållanden icke heller i stånd att nu närmare precisera

normerna för här ifrågavarande uppdelningsmöjligheter. Därest riksdagen

delar min åsikt, torde det böra ankomma på en följande riksdag att fast­

ställa sådana grunder samt storleken av det anslag som för ändamålet är

erforderligt.

De åtgärder, jag i det föregående avhandlat, avse alla att omedelbart Praktiskt ar­

bereda möjligheter för ett rationellt arbetssätt i allmänhet i de skolformer, bete'

varom nu är fråga. Men det får icke stanna härvid. Arbetsskolan förutsätter

ytterligare, att det mera självständiga, manuella arbetet får en bestämd plats

på läsordningen. I denna riktning syfta de av skolkommissionen framställda

förslagen angående vidgad tillämpning av det laborativa arbetssättet i de

naturvetenskapliga ämnena samt införande av praktiskt arbete av olika slag

såsom obligatoriska moment i realskolans undervisning, ävensom frivillig

slöjdundervisning å gymnasiestadiet-,

De laborationer, vilka med frivillig karaktär kommo till stånd i samband

med 1904 års läroverksreform, hava givit enbart gynnsamma erfarenheter.

Jag har av de förebragta utredningarna erhållit ett starkt intryck av det

välbetänkta uti att nu taga ännu ett steg på samma väg och låta lärjunge-

laborationerna ingå som ett obligatoriskt moment vid undervisningen. Så­

som redan erinrats, hava de skolsakkunniga ifrågasatt, att tillfälle därjämte

skulle beredas för särskilt intresserade lärjungar till frivilliga laborationer

utanför timplanen. Ehuru jag i princip icke har något att erinra mot denna

tanke, synes det mig knappast möjligt att redan på detta stadium, innan

undervisningsplanerna föreligga till fastställelse, taga bestämd ställning till

frågan. Givetvis måste den övervägas även ur kostnadssynpunkt, Måhända

kan ändamålet tillgodoses i samband med de tillvalskurser, som, enligt vad

jag i det .följande föreslår, skulle utgöra ett led i gymnasiets arbete.

Förslaget att åt handens arbete giva ett bestämt utrymme på realskolans

och givetvis även på mellanskolans — läsordning måste jag från mina

redan meddelade utgångspunkter varmt förorda. Jag uppfattar detsamma

såsom varande av konstitutiv betydelse för hela den framtida skolans ge­

staltning. Som bekant förekommer för närvarande vid de allmänna läro­

verken och i de kommunala mellanskolorna slöjd i viss begränsad utsträck­

ning såsom frivilligt ämne på tid utom timplanen. Även meddelas i statens

samskelor, likaledes utom timplanen, undervisning i kvinnligt handarbete åt

flickorna, men kunna dessa efter av målsman gjord skriftlig framställning

Irikallas från deltagande i denna undervisning. Skolkommissionens förslag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Undervis-

ningssättet.

innebär, såsom redan framhållits, att i realskolan gossarna skola undervisas

i manlig slöjd och praktiskt arbete, flickorna i såväl kvinnlig slöjd som

hushållsgöromål. Sagda undervisning skulle i sin helhet hava obligatorisk

karaktär. Det mottagande, som förslaget i här berörda del erhållit av de

hörda myndigheterna och korporationerna, har, som nämnts, varit gynn­

samt. Jag anser mig visserligen icke nu kunna taga definitiv ställning till

den omfattning, vari undervisningen i fråga skulle förekomma i de olika

klasserna. Den saken måste självfallet bedömas i samband med den slutliga

prövningen av undervisningsplanen. Men jag kan icke underlåta att uttala,

att jag anser att såväl goss- och flickslöjd som hushållsgöromål och »prak­

tiskt arbete» böra upptagas såsom obligatoriska ämnen i realskolan, även om

en sådan anordning skulle tvinga till att någon inskränkning i skolans

teoretiska arbete måste göras. Jämväl synes mig skolkommissionen i huvud­

sak hava tilldelat de nämnda ämnena en under nuvarande förhållanden

lämpligt avvägd ställning på arbetsplanen. Slutligen finner jag mig höra

nämna, att tanken, att möjligheter skulle öppnas för de lärjungar som så

önska att fortsätta slöjdundervisningen å gymnasiet, förefaller mig värd att

realiseras.

Då det gäller att bringa arbetsskolans ledande grundsatser i följdriktig

tillämpning inom de allmänna läroverken och den kommunala mellanskolan,

möter ännu en angelägenhet, som jag icke kan underlåta att i korthet be­

röra. Frågan innesluter visserligen icke några omedelbara ekonomiska konse­

kvenser, men den kan måhända ändock för sin lyckliga lösning komma att in­

direkt i en näraliggande framtid påkalla ekonomiskt stöd av det allmänna.

Närmast med tanke härpå anser jag mig böra i detta sammanhang uppe­

hålla mig vid saken. Skolkommissionen har betonat vikten av en rationell

avvägning mellan den egentliga undervisningen under lektionerna och det

kontrollerande förhöret. För min del sympatiserar jag med den från många

håll uttalade åsikten, att förhörandet i våra skolor hittills haft ett alltför

stort utrymme sig anvisat. Naturligtvis är det mig alldeles främmande att

vilja urgera, att kontrollen över att lärjungarna verkligen inhämtat det

genomgångna bör skjutas åt sidan såsom överflödig eller olämplig. Men om

det är så, att sagda moment redan under nuvarande förhållanden tager allt­

för mycken tid och uppmärksamhet i anspråk — och detta torde knappast

kunna jävas —så lär det vara ovedersägligt, att en liknande disposition av lek­

tionstiden skulle te sig ännu mera olämplig i en skola, där »arbetsprincipen»

vore vägledande. Det synes mig under dylika omständigheter vara på sin plats,

att också denna betydelsefulla angelägenhet blir såväl i läroverksstadgan

som i undervisningsplanens metodiska anvisningar vederbörligen beaktad.

Och jag skulle i detta avseende vilja ytterligare betona, att det enbart skulle

vara till fördel för de unga, om även vid förhöret deras medverkan toges

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

53

starkare i anspråk ån som ofta sker. Det ligger otvivelaktigt stor vikt uppå,

att lärjungarna från begynnelsen vänjas vid att självverksamt lösa sina

uppgifter jämväl i den meningen, att de sättas i tillfälle att i mera sam­

manhängande framställning och under mera produktiva former redovisa sina

kunskaper. En dylik metod erbjuder, enligt min uppfattning, både formellt

och reellt avgjorda företräden framför ett sönderstyckande av föreliggande

uppgifter genom en minutiös utfrågning från lärarens sida.

De naturvetenskapliga ämnena hava härvid förmånen att kunna bygga på

en redan fast tradition. Men även i fråga om de humanistiska ämnena

synes mig ett därmed besläktat tillvägagångssätt med framgång kunna

komma till användning. Hela denna fråga sammanhänger emellertid på

det närmaste med den nutida skolans maktpåliggande, dess bättre alltmer

beaktade uppgift att fostra de unga till ett självständigt bruk av boken,

både uppslagsböcker och andra böcker. Med full rätt har generaldirektör

Bergqvist framhållit, att denna del av undervisningen blir av verklig bety­

delse för en rationell läggning av arbetet först, när den i främsta rummet

inriktas på att anvisa lärjungarna utgångspunkter och medel att på egen

hand arbeta sig fram till nytt vetande. En sådan ordning förutsätter emel­

lertid tillgång till ett icke alltför torftigt bibliotek, med därtill anslutet

läsrum, och i detta avseende äro tyvärr läroverkens resurser i regeln icke

alltför betydande. Men sedan någon tid föreligger ett av särskilda inom

ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga avgivet betänkande med för­

slag till förbättrade villkor för bland andra läroverksbiblioteken. Det är

min förhoppning att inom den närmaste tiden kunna till närmare ompröv­

ning upptaga hithörande spörsmål. Frågan synes mig av stor vikt, ej minst

ur synpunkten av skolarbetets inre anordning och saken väl värd att av

staten stödjas, så snart ekonomiska möjligheter för ett sådant steg kunna

anses vara för handen.

Slutligen kan jag i detta sammanhang icke underlåta att erinra om ett

moment, som beträffande skolarbetets anordning framhållits i skolkommis-

sionens betänkande. Jag åsyftar härvid uppslaget att begränsa de arbets-

krävande skriftliga hemuppgifterna och låta skrivningarna i alla de fall, då

så utan men för ämnet kan ske, komma till utförande i skolan. Denna

tanke har funnit stöd hos de skolsakkunniga, och även jag anser åtgärden

stå i god överensstämmelse med de allmänna synpunkter, som varit bestäm­

mande för mitt övervägande av hithörande spörsmål. Jag medverkar så

mycket hellre till anordningen i fråga som genom densamma en avsevärd

lättnad i lärjungarnas totala arbetsbelastning utan tvivel kommer att uppnås.

Vad slutligen angår den ändrade inriktningen av vissa av läroämnena i

de olika skolformerna, saknar jag anledning att nu göra något uttalande i

denna fiol. Det synes mig naturligt, att hithörande spörsmål underkastas

sorgfällig ytterligare prövning i samband med undervisningsplanernas fast-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

54

ställande. Att vissa jämkningar i hittills föreliggande förslag äro nödvän­

diga, bl. a. av organisatoriska skäl, anser jag redan ådagalagt.

Det synes mig också på sin plats, i anslutning till vad jag nyss anfört

angående lärarpersonlighetens grundläggande betydelse för framgången i

strävandena för ett rationellare arbetssätt, att i detta sammanhang uppmärk­

samhet ägnas åt vikten av att vid lärarutbildningen för skilda skolstadier

den experimentalpsykologiska forskningens resultat i tillräcklig utsträckning

beaktas. Redan den psykologiska orientering, som präglat arbetsskolans ut­

formning, skänker åt ett dylikt krav ett starkt berättigande. Därtill kom­

mer, att den ifrågavarande forskningsgrenen redan lämnat värdefulla anvis­

ningar för skilda individualiteters behandling och bedömande. För min

del anser jag visserligen att värdet av de s. k. intelligensprövningarna

i fråga om det åldersstadium, det här närmast gäller, ännu måste betraktas

såsom omtvistat och resultaten av desamma såsom icke invändningsfria.

Men obestridligt torde dock vara, att i anslutning till undersökningar av be­

släktad innebörd värdefulla bidrag lämnats till förståelsen av olika indivi­

ders läggning och utveckling, vilka bidrag för visso förtjäna att tillgodo­

göras vid undervisning och uppfostran inom alla skolformer. Skall detta

bliva möjligt, måste givetvis i första hand hithörande förhållanden vid

lärarutbildningen uppmärksammas. Jag finner det därför önskligt, att åt

ämnet pedagogik måtte i den filosofiska ämbetsexamen beredas ett större

utrymme än nu. Det torde också bliva nödvändigt, att åtgärder träffas för

att garantera ett starkare samgående under provåret av den teoretiska och

den praktiska sidan av lärarutbildningen. Jämväl synes det bliva erforder­

ligt, att bestämmelser meddelas därom, att lärarkandidaterna under sin

praktiska utbildning få på lämpligt sätt göra bekantskap med olika före­

fintliga skolformer. Om kraven på läraren såmedelst stegras, får man icke

förbise, att vinsten för arbetsresultatet kommer att framträda därigenom, att

lärjungarna inför den individualiserade undervisningen sporras till ökade

ansträngningar. Till sist kan jag icke underlåta att erinra om, att, därest

lärarbefattningar, omfattande såväl läsämnen som övningsämnen, komma

till stånd vid de allmänna läroverken, därigenom skulle åt läroverkens lärare

beredas ytterligare möjligheter till ett allsidigt studium av lärjungarnas

läggning och begåvning.

Undervis- Enligt skolkommissionens förslag skulle kursplanerna för samtliga skol-

ningsplanens former p.pe l;iuda till ovillkorlig efterrättelse utan allenast tjäna till huvud-

-ara ar. gaj.jjg ledning. Även timplanerna skulle, dock under iakttagande av vissa

villkor, kunna bliva föremål för jämkning. Härutinnan föreligger för närva­

rande den motsvarigheten, att, enligt gällande bestämmelser, gymnasiets under-

visningsplan skall tjäna till huvudsaklig ledning vid undervisningen. Ena­

handa är förhållandet beträffande den för folkskoleseminariema meddelade

undervisningsplanen.

Kungl. Maj is proposition Nr 116.

55

Jag anser det, med hänsyn till den stora betydelsen av att vederbörande

lärare äga nödig rörelsefrihet i sin verksamhet, lämpligt, att de framtida

undervisningsplanerna göras mindre strängt bindande än nu är fallet med

den för realskolan gällande. För denna min ståndpunkt finner jag jämväl

stöd i vad som under remissbehandlingen framkommit. Vad särskilt tim­

planerna angår, hava de skolsakkunniga förordat möjligheter till jämknin­

gar även i dessa. Jag medgiver, att detta önskemål icke saknar berätti­

gande, om det också måste betraktas såsom nödvändigt, att bestämda garan­

tier skapas för att förekomma alltför stor oenhetlighet i berörda avseende.

Särskilt hyser jag betänkligheter emot att de i timplanerna upptagna totala

veckotimsummorna överskridas, detta såväl med hänsyn till lärjungarnas

arbetsbelastning som ock med tanke på de ekonomiska konsekvenser, vilka

vid en sådan anordning inställa sig.

Utöver det nu anförda anser jag mig i detta sammanhang böra ytter­

ligare framhålla, att hela det arbetssätt, som efter min åsikt bör prägla den

framtida skolan, har till ovillkorlig förutsättning, att den enskilde läraren

måste äga vidsträckt frihet att i fråga om metoder göra bruk av dem, som

synas honom bäst främja en rationellt lagd undervisning. Jag behöver väl

knappast tillägga, att en dylik frihet dock förutsätter förhandenvaron hos

läraren av god pedagogisk-psykologisk skolning, rika insikter i ämnet samt

personlig takt och urskillning. Likaledes ter det sig angeläget, att under­

visningen städse anpassas efter de resultat, till vilka de olika lärjungarna

nått. Framför allt gäller detta i fråga om sådana lärjungar, som övergå

från en lägre skolform till en högre.

Av allt vad jag nu anfört framgår, att jag håller före, att undervisnings-

planens metodiska anvisningar mera må inriktas på att giva uppslag och

incitament än meddela färdiga, bindande metoder.

Innan jag avslutar denna redogörelse för min ställning till det inre arbe­

tets problem anser jag mig böra något dröja vid ännu en betydelsefull om­

ständighet, nämligen vid frågan om prövningar och examina. Båda hava

ett bestämt inflytande på det vardagliga undervisningsarbetets inriktning,

inträdesprövningarna på förberedelserna till arbetet i den högre skolan, av­

gångsexamina på arbetet i denna senare. Det torde få anses ligga i sakens

natur, att ett undanröjande av detta »tryck» nedifrån och uppifrån skulle

hava en i många hänseenden gynnsam inverkan på skolarbetet. Och så

långt torde alla vara eniga, att en rationell anordning av eventuella pröv­

ningar och examina är av vital betydelse för skolan i dess helhet. Fn fel­

aktig inriktning av desamma kan med lätthet grusa alla förhoppningar på

ett genomfört förnuftigt arbetssätt och omintetgöra alla bemödanden i sådan

riktning.

Skulle jag uteslutande följa mina personliga sympatier i denna fråga,

måste jag tillstå, att jag närmast är benägen att i princip ansluta mig till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Prövningar

och examina.

Fysisk fostran.

den ganska vitt utbredda mening, som i examensväsendet över huvud ser ett hinder för ett realiserande i full utsträckning av arbetsskolans principer. Men jag inser fullväl, att en sådan ståndpunkt, åtminstone under nuva­ rande förhållanden, skulle kunna betecknas såsom verklighetsfrämmande. Fördenskull ämnar jag icke heller ifrågasätta någon principiell brytning med vad som hittills gällt. Av praktiska skäl är det otvivelaktigt av nöden att medelst prövningar konstatera, att de som önska deltaga i en högre skolas undervisning visa sig besitta därför erforderliga förutsättningar. Och av samma grunder lär man vara hänvisad att tillse, att tillräckliga garan­ tier skapas för att även de, som lämna skolan och utträda i livet, det må nu ske efter avslutad realskolekurs eller efter genomgång av gymnasiet, i det väsentliga fylla de krav, som skolan ställer. Men jag önskar än en gång understryka, att det ligger stor vikt uppå att för prövningar och examina väljas sådana former, att resultatet kan bliva möjligast rättvi­ sande. Och prövningsformerna måste tillika naturligt ansluta sig till det arbets­ sätt, som bör vara normerande för de skilda skolorna.

Jag får i det följande anledning uttala mig om olika hithörande frågor och skall här, utöver det redan anförda, begränsa mig att erinra, att skol- kommissionen framlagt utförliga planer för real- och studentexamens omläggning, vilka i princip åsyfta att tillgodose nyss angivna grundläggande krav. Därjämte har kommissionen uppdragit nya linjer för inträdespröv- ningen till realskolan samt föreslagit anordnandet av en särskild inträdes- prövning även till gymnasiet.

Kring dessa förslag har visserhgen utspunnit sig ett vidlyftigt menings­ utbyte. Såvitt jag kunnat finna hava emellertid såväl vid den granskning, som ägnats kommissionsförslaget av skolöverstyrelsen och av generaldirek­ tör Bergqvist som ock vid den ingående prövning, som alla hithörande frå­ gor varit underkastade från de skolsakkunnigas sida, de uppställda grund­ satserna för det framtida prövnings- och examensförfarandet icke lämnat rum för mera allvarliga erinringar, om jag bortser från den ifrågasatta nya inträdesprövningen till gymnasiet.

Med hänsyn härtill synes det mig icke omöjhgt att uppnå en väl av­ vägd anpassning av prövnings- och examensförfarandet efter det reviderade arbetssättets fordringar. Till spörsmålet om prövningarnas omfattning och läggning återkommer jag i det följande.

I det föregående har jag framhållit, att vid den förestående omlägg­ ningen av skolarbetet, spörsmålet om ett bättre tillgodoseende av den fy­ siska fostran måste träda i förgrunden. Åt denna angelägenhet har också under olika stadier av det förberedande utredningsarbetet ägnats stor upp­ märksamhet. Jag har förut lämnat en redogörelse för vad som härut-

Kungl. Maj.is proposition Nr 116.

innan framkommit och kan därför nu begränsa mig till några allmänna

erinringar.

Det synes mig till eu början klart uppvisat, att en icke alltför knappt

tillmätt tid bör anslås åt den fysiska fostran. De timantal, som de skol-

sakkunniga i sådant avseende förordat, torde icke utan starkt tvingande

skäl böra underskridas. Ävenså är jag ense med dem, som gjort gällande,

att gymnastiken bör kompletteras med sund idrott och ordnad lek. För

att även i yttre avseende markera denna jämkning i den traditionella gym­

nastikundervisningens innehåll, anser jag det följaktligen välbetänkt att

rubricera ämnet gymnastik med lek och idrott.

Skolkommissionen har vidare förordat en begränsning av gymnastikavdel­

ningarnas storlek till omkring 60 lärjungar eller två klassavdelningar. Samma

ståndpunkt har sedermera i huvudsak förfäktats av de särskilt tillkallade

sakkunniga för utredning av frågan om gymnastiska centralinstitutets verk­

samhet, vilkas betänkande är dagtecknat den 12 augusti 1926. I princip

synes intet vara att erinra mot berörda begränsning. Då emellertid genom

beslut av 1925 års riksdag ett stort steg i den angivna riktningen tagits, i

det att gymnastikavdelningaroas storlek nedbringats till 80 lärjungar

och ifrågavarande angelägenhet i övrigt är nära förknippad med nämnda

sakkunnigförslag, torde frågan utan större olägenhet kunna tills vidare

anstå.

Till ytterligare stärkande av den fysiska fostrans ställning vid våra läro­

anstalter, har skolkommissionen ifrågasatt en anordning med halvdagsledig-

het för friluftsliv varje vecka. Detta uppslag har föranlett vissa menings­

motsättningar, i stort sett avseende mindre saken i sig själv än det sätt, på

vilket syftet ansetts kunna förverkligas. Skolkommissionen har förutsatt att

en halv dag efter frukostlovet eu gång i veckan, i regeln lördag, skulle

lämnas fri från lektioner och anslås till idrottsövningar, utflykter samt ex­

kursioner. Idrottsledigheten skulle alltså bindas vid viss bestämd veckodag.

Häremot har såväl av skolöverstyrelsen och generaldirektör Bergqvist som

av de skolsakkunniga gjorts starka invändningar. Man har bl. a. påpekat

de betydande praktiska och organisatoriska svårigheter samt hygieniska olä­

genheter, som ur många synpunkter inställa sig mot en dylik anordning.

För min del är jag övertygad därom, att det icke vore lyckligt att i

princip fastlåsa den ifrågavarande idrottsledigheten vid en bestämd vecko­

dag. I ett land med så växlande klimatförhållanden som vårt, skulle det

säkerligen motverka hela syftet med anordningen, om man valde en sådan

form för dess förverkligande. Därtill komma de från åtskilliga håll anförda

vanskligheterna att under nuvarande förhållanden finna tillräckligt många

kvalificerade ledare av lärjungarnas idrottsutflykter, framförallt vid de större

läroverken. På dessa grunder måste jag ställa mig avvisande mot förslaget

i nu berörda omfattning. Däremot synas mig de skolsakkunniga hava åt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

57

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

anordningen givit en utformning, som avlägsnar de nämnda betänkligheterna.

Enligt denna skulle under varje läsår de sedvanliga lektionerna kunna in­

ställas sammanlagt högst 20 läsdagar. Av dessa skulle omkring 10 använ­

das till av skolan ordnade och ledda sysselsättningar i det fria, såsom idrotts-

övningar, längre vandringar, biologiska exkursioner och andra studieutflyk­

ter, friluftsarbete och dylikt, medan under de övriga dagarna skulle givas

i ritt lov. I flertalet fall borde ledigheten omfatta en halv dag, men hel

dag, då densamma avsåge längre exkursioner eller utflykter.

För bedömande av innebörden av det sålunda modifierade förslaget torde

härtill ytterligare den upplysningen böra fogas, att nu gällande läroverks-

stadga föreskriver, att ledighet skall lämnas från undervisningen minst fyra,

högst sex dagar under läsåret. De skolsakkunniga beräkna alltså för det

nya ändamålet en utökning av ifrågavarande möjligheter med högst 16,

lägst 14 dagar. Av dessa skulle dock endast omkring 10 disponeras för

tillgodoseende av det syfte, som betingat anordningen, vadan förslaget i

realiteten innebär en icke närmare motiverad utökning av rätten att inställa

det ordinarie skolarbetet med omkring fyra dagar. Till en sådan utökning

synas mig skäl så mycket mindre vara för handen, som redan under nuva­

rande förhållanden någon del av de medgivna lovdagarna oftast torde hava

tagits i anspråk just för främjande av ungdomens idrottsintressen. Då läs­

året effektivt omfattar omkring 36 veckor, skulle enligt kommissionsförslaget

lika många halvdagar eller ungefär 18 hela dagar anslås till friluftsledig-

heten, och de skolsakkunnigas ståndpunkt innebär sålunda en rätt avsevärd

inknappning av den av kommissionen åt friluftsliv anslagna tiden. På samma

gång jag, såsom redan antytts, är benägen godtaga både de skolsakkunni­

gas princip och deras förslag att lektionerna under sammanlagt högst 20

läsdagar av året skulle kunna inställas, anser jag skäl saknas till en så be­

tydande inknappning av den rena idrottsledighetens omfattning. För

min del anser jag det lämpligare, att det vanliga skolarbetet under

högst 20 dagar av läsåret finge inställas, och att av dessa minst 15

dagar fastställdes skola disponeras för främjandet av idrottsliv och frilufts­

verksamhet.

Ytterligare vill jag uttala, att jag finner det självklart, att, i nära över­

ensstämmelse med vad som redan i § 99 av gällande stadga för rikets folk-

skoleseminarier är föreskrivet, samtliga lärare skola vara skyldiga att med­

verka vid ledningen av de nämnda utflykterna i idrottsligt eller annat syfte.

Under sådana förhållanden torde förslagets realiserande icke heller komma

att medföra särskilda kostnader. Vad slutligen angår frågan om lärjungar­

nas ställning till de ifrågavarande utflykterna, kan jag inskränka mig att

framhålla, att under meningsutbytet* de starkaste skälen synas mig hava

anförts för den ståndpunkten att deltagandet bör vara obligatoriskt för samt­

liga lärjungar. Slutligen torde jag böra tillägga, att genom den anordning,

59

jag här ansett mig höra föreslå, anledning saknas att ifrågasätta någon för­

ändring av lektionernas eller rasternas längd.

Den nyorientering i skolarbetet, vars huvudkonturer jag nu uppdragit,

bör alltså, enligt min mening, gå ut på att i största möjliga utsträckning

inrikta den högre skolans verksamhet i enlighet med arbetsskolans ledande

grundsatser. För att röja väg för behövlig revision i fråga om såväl mål

som medel har jag ansett mig böra föreslå olika åtgärder, som kunna vara

ägnade att stödja en utveckling i den nämnda riktningen, främst åsyftande

eu ökad samling i skolarbetet. Jag har sålunda ifrågasatt vidsträckt tillämp­

ning av konccntrationsprincipen i studierna å skilda skolstadier. Därjämte

har jag förutsatt en grundlig stoffsovring avsedd att komma till uttryck i de

undervisningsplaner, som framdeles skola fastställas, samt en kritisk granskning

ur enahanda synpunkter av de vid undervisningen använda läroböckerna.

En annan grupp av åtgärder, som upptages i mitt förslag, avser att bereda

handens arbete vidgat utrymme på läsordningen. I detta syfte har jag fun­

nit mig böra föreslå, dels att de naturvetenskapliga ämnenas laborationer

erhålla obligatorisk karaktär, dels att i realskolan och mellanskolan manlig

och kvinnlig slöjd, »praktiskt arbete» samt hushållsgöromål bliva obligato­

riska ämnen.

Slutligen ingår i planen för det framtida skolarbetets ordnande, att under-

visningssättet i det hela omlägges så, att själ v verksamheten såväl vid kun-

skapsinhämtandet som vid redovisandet därav städse må i större utsträckning

än nu komma i tillämpning. Med hänsyn till den stora betydelse, som sär­

skilt i detta avseende måste tillkomma lärarpersonligheten, har jag ansett

nödvändigt, att den blivande läraren under sin utbildning erhåller erforderlig

pedagogisk-psykologisk skolning samt göres förtrogen med arbetet inom olika

skolformer, ävensom att ökad rörelsefrihet tillerkännes den enskilde läraren.

Denna synpunkt har jag velat tillgodose bl. a. därigenom, att undervisnings-

planerna för framtiden göras mindre bindande och uttryckligen angivas

tjäna till huvudsaklig ledning samt i övrigt erhålla en i viss mån annan

läggning än nu. Till förekommande av att prövningar och examina genom

det tryck, som de lätteligen utöva, skola ställa sig hindrande i vägen för

arbetets omläggning i den önskade riktningen, bär jag tillika för avsikt att

föreslå sådan ändring i formerna för prövningars och examinas anordnande,

att de naturligt ansluta sig till det arbetssätt, som bör vara normerande för

de skilda skolformerna.

Beträffande tillgodoseendet av lärjungarnas fysiska fostran i den framtida

skolorganisationen innebär det framställda förslaget, att arbetsbelastningen

skall omsorgsfullt avvägas efter lärjungarnas utveckling och förmåga. Jag

bar ock ansett mig böra tillmötesgå kravet på att idrotten och leken må

erhålla vidgat utrymme vid lärjungarnas fysiska utbildning genom att före-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Samman-

fattning.

slå, att i samtliga offentliga högre skolor bestämd tid under läsåret anslås

åt friluftsliv.

Till främjande av önskvärd individuell handledning av lärjungarna har

jag vidare föreslagit, att klassavdelningarnas storlek successivt begränsas,

ävensom att ökade möjligheter må beredas att uppdela klassavdelning vid

undervisningen i vissa läroämnen.

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

61

III. Läroverket och folkskolan.

Diskussionen om »enhet och medborgerlighet» inom undervisningsväsendet

går i vårt land tillbaka till en tid, då folkbildningen inom skilda landsdelar

var skäligen ojämn och grunden till en obligatorisk folkskola ännu icke

hunnit läggas. Anders Fryxells lilla skrift »Förslag till enbet och medborgerlig­

het i de allmänna undervisningsverken», offentliggjord 1823, blev dock utgångs­

punkten för de kommande årtiondenas livliga meningsutbyte om den högre

skolans organisatoriska gestaltning, ett meningsutbyte som efter hand vid­

gade sig till att omfatta förhållandet mellan folkskolan och läroverket i all­

mänhet. I vad denna strid avsåg kravet på »medborgerlighet», torde den

kunna sägas hava blivit förd till slut genom 1904 års läroverksreform. Därmed

var alltså den ena sidan av det ursprungliga programmet bliven verklighet

Enhetssynpunkten gjorde sig påmint redan vid de omfattande utrednings­

arbeten, som ålågo 1825 års stora uppfostringskommitté. I C. A. Agardh

erhöll enhetsskolan, i detta ords nuvarande mening, sin måhända förste för­

kunnare. Vid hans sida slöto under det följande årtiondet upp några av

samtidens ledande kulturpersonligheter, Johan Olof Wallin och Erik Gustaf

Geijer. Från delvis andra utgångspunkter hävdade Torsten Rudensehöld vid

mitten av 1800-talet den grundläggande betydelsen av folkskolan såsom

nationens gemensamma barndomsskola.

Redan under 1860-talet, innan ännu den obligatoriska folkskolan hunnit

fullt genomföras, spårar man de första återverkningarna av dessa brytningar

inom 'riksdagen. Från upplysningsvänligt bondehåll, Jonas Andersson i Häcke-

näs, yrkades nämligen i motion vid 1862—1863 års riksdag, att elementar­

läroverkets två lägsta klasser måtte avskiljas från detta och förläggas till folk­

skolan. Uppehållandet av olika skolor för särskilda folkklasser kunde vis­

serligen förefalla ståndsfördomarna behagligt men svårligen försvaras med

hänsyn till de förändrade förhållandena inom samhället. Fem år senare

krävde en annan motionär, läroverksrektorn P. A. Siljeström, att folkskolan

borde bliva en för alla klasser gemensam bottenskola. Visserligen ledde

dessa yrkanden icke till åsyftat resultat, men blott ett år senare hemställde

riksdagen i anledning av motionsvis framställt förslag, att Kungl. Maj:t

måtte taga i övervägande, om icke första klassen vid de allmänna läroverken

kunde indragas. Genom kungörelse den 10 mars 1869 meddelade Kungl.

Maj:t föreskrift med den av riksdagen önskade innebörden.

Strävandena att successivt realisera enhetsskoleprogrammet genom läro-

TJtvecklings-

linjtr.

Tidigare

enhetsskole-

strävanden.

Striden om

läroverkets

avgränsning

nedåt.

62

verkskursens förkortande fullföljdes under den följande tiden målmedvetet

inom riksdagens andra kammare, men mötte ett bestämt motstånd inom

första kammaren. Från 1881 till 1904 har andra kammaren vid fyra olika

tillfällen, påkallat åtgärder för omedelbar indragning av läroverkets första

klass. Den enda positiva vinsten av dessa meningsyttringar var att i en­

lighet med en av 1894 års riksdag avlåten skrivelse Kungl. Maj:t bestämde,

att inträdesfordringarna till läroverkets första klass skulle ansluta sig till de

kurser, som enligt gällande normalplan genomginges i första klassen av fast

folkskola litt. A. Därmed hade omsider folkskolan och läroverket erhållit

eu bestämd anknytningspunkt.

Frågan om den nuvarande första klassens indragning inställde sig jämväl i

samband med 1904 års läroverksreform. Aven i den begränsade utformning,

vari enhetsskolekravet vid denna tid framträdde, avvisades det emellertid av

såväl de år 1898 tillkallade sakkunniga som 1899 års läroverkskommitté. Kom­

mitténs hållning bestämdes dock icke av principiella betänkligheter. Lika visst

som folkskolans och läroverkets lärjungar en gång måste åtskiljas för att få

olika utbildning, lika säkert vore, säger kommittén, att de intill ett visst sta­

dium utan skada kunde undervisas tillsammans. Var punkten för skilsmässan

lämpligast borde förläggas, vore en pedagogisk erfarenhetsfråga, som till

största delen måste bero på ifrågavarande skolors art och utveckling. Ur

organisatorisk synpunkt läte det sig mycket väl tänka, att folkskolans an­

knytningspunkt till läroverket ryckte ett år högre upp, så att övergången

kunde ske från andra klassen av den bäst utrustade folkskolan till realsko­

lans andra klass. Avgörande borde härvid vara, huruvida en indragning av

första klassen, med bibehållande av realskolans slutmål i olika ämnen, kunde

genomföras utan alltför kännbara olägenheter för läroverken och för folk­

skolan. Folkskolans bristfälliga utveckling, liksom ock de erfarenheter, vilka

vunnits genom grannländernas åtgärder i samma avseende, syntes innebära

en stark maning att i fråga om inskränkningen av läroverkens lägsta sta­

dium gå till väga med varsamhet. Emellertid betonade kommittén samti­

digt, att den ansåge det »icke olämpligt, att försök med första klassens

indragning anställas å orter, där kommunerna därtill befinnas villiga och

folkskolan är väl utvecklad». Den framställning, som, i huvudsaklig an­

slutning till kommittéförslaget, av Kungl. Maj:t avläts till 1904 års riksdag,

intog i nu berörda hänseende samma ställning som kommittén. Föredragande

departementschefen motsatte sig på de av kommittén angivna skäl första

klassens indragning men sade sig icke hava något att invända mot tanken,

att försök i sådant syfte måtte få anställas å sådana orter, där kommu­

nerna så önskade och folkskolan vore väl utvecklad. Ett stort antal leda­

möter av andra kammaren hävdade emellertid i motion det gamla kravet

på första klassens indragning, men detta yrkande, som avstyrkts av det sär­

skilda utskott, till vilket propositionen i läroverksfrågan hänvisats, lyckades

icke ens inom andra kammaren vinna majoritet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

63

Enhetsskolesträvandena hade emellertid redan åtskillig tid före riks-

Fmltjuvlterg

dagens avgörande beslut i läroverksfrågan sökt sig fram också utefter en skolan,

annan väg. År 1883 framträdde Fridtjuv Berg med sin märkliga skrift

»Folkskolan såsom bottenskola» och gav däri en klar och målmedveten for­

mulering åt enhetsskoleprogrammet av den innebörd, som det alltsedan dess

bibehållit. För Berg stod såsom folkskolans mål att utgöra eu för alla sam­

hällsklasser gemensam barndomsskola. Det torde gälla, att i Bergs hela

offentliga verksamhet, både som ledare inom folkskolevärlden under ett långt

skede och som politiker, den i programskriften hävdade ståndpunkten blev

avgörande. Omedelbart efter sitt inträde i aktiv politik framställde Berg

tillsammans med Emil Hammarlund i motion vid 1892 års riksdag förslag

om inrättande av särskilda 3-åriga läroanstalter, »mellanskolor», vilka skulle

meddela allmän medborgerlig bildning åt de lärjungar, som kunde fortsätta

sin skolgång utöver den egentliga folkskoleåldern, men som vid konfirma-

tionsåldern måste lämna skolan för att övergå till praktiska levnadsbanor.

Att motionen åsyftade att förbereda ett realiserande av bottenskoleprogram-

met, därom torde ingen tvekan kunna råda. »Måhända», heter det, »skall

man i en framtid, då mellanskolan vunnit tillbörlig utveckling, taga steget

fullt ut här — liksom på sina ställen i utlandet — och låta henne bilda

grundvalen för gymnasiet.»

Motionen föranledde då ingen riksdagens åtgärd. Yrkandet förnyades

emellertid följande år, då läroverksfrågan i viss utsträckning gjorts till före­

mål för framställning från Kungl. Maj:t, och förklarade nu statsutskottet

uppslaget »förtjänt av synnerlig uppmärksamhet». Utskottets majoritet

förordade jämväl en skrivelse med begäran, att Kungl. Maj:t täcktes taga i

övervägande, huruvida icke flertalet av småläroverken skulle kunna indragas

och ersättas av läroanstalter, liknande de av motionärerna föreslagna. Denna

hemställan bifölls av andra kammaren, medan första kammaren ställde sig

på propositionens ståndpunkt, vadan frågan även denna gång förfallit.

Tanken på att i mellanskolan förverkliga enhetsskolans grundsats lät sig

emellertid i längden icke avvisa. Redan tidigare hade bottenskolekravets

anhängare vänt sig emot att staten lämnade understöd till privatskolor för

lärjungar på folkskolans stadium, främst de lägre samskolor, som uppstått

i åtskilliga mindre samhällen. Vid 1902 års riksdag kom denna mening

till uttryck i anledning av förslag om höjning av statsanslaget till enskilda

läroanstalter och torde hava föranlett riksdagens beslut, att understöd från

nämnda anslag ej finge utgå till andra samskolor än dem, som redan vore

i åtnjutande av understöd från detsamma. Frågan om förhöjt understöd åt

privatläroverken aktualiserades vid 1907 års riksdag. Kungl. Maj:ts i ären­

det framställda förslag vann visserligen riksdagens bifall, men riksdagen

begärde samtidigt förslag till gemensam plan för fördelningen och använd­

ningen av anslagen till enskilda läroanstalter. I samband med framläggande

för riksdagen av ett i nämnda hänseende utarbetat förslag upptog Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Andra åtgär­

der beröran­

de förhållan­

det mellan

folkskola och

läroverk.

De praktiska

skolorna och

folkskolan.

Maj:t i framställning till 1908 års riksdag jämväl frågan om upprättande av

läroanstalter, vilka, omfattande blott klasser utöver den egentliga folkskolan,

skulle föra lärjungarna fram till samma bildningsmål som statens realskolor

och i synnerhet för mindre samhällen tillgodose behovet av läroanstalter,

vilka meddelade en allmänbildning, gående utöver folkskolans mått. Enär

Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning kom riksdagen tillhanda vid en

så sen tidpunkt, att riksdagen icke ansåg sig äga möjlighet att ingå i pröv­

ning av densamma, föranledde propositionen ingen åtgärd. Förslaget åter­

kom emellertid uti huvudsakligen oförändrat skick vid 1909 års riksdag och

vann denna gång med vissa jämkningar riksdagens bifall. Därmed blev

den 4-klassiga kommunala mellanskolan verklighet. Det mångåriga kravet

att den obligatoriska folkskolan skulle utgöra grundval för den högre under­

visningen hade genom detta beslut blivit partiellt förverkligat. Det torde

ock vara förtjänt av att framhållas, att de nya grunder för privatläroverkens

understödjande, vilka samtidigt godkändes av riksdagen, medförde i detta

sammanhang betydelsefulla förändringar. Direkt statsunderstöd till högre

flickskola skulle sålunda utgå allenast till klasser utöver folkskolans stadium.

Och vad angår understöd till de lägre samskolorna, varom kamrarna år

1909 stannade i skiljaktiga beslut, fastställde följande års riksdag, att dessa

skolor endast intill utgången av år 1920 skulle kunna komma i åtnjutande

av understöd från anslaget till enskilda mellanskolor. Efter utgången av

den angivna övergångstiden skulle skolorna alltså för att bliva berättigade

till statsunderstöd ombildas till mellanskolor, byggande på avslutad folk­

skola.

I nu förevarande sammanhang torde icke böra förbigås, att vid 1908 års

riksdag motion av friherre A. T. Adelsivärd förelåg under yrkande, att folk­

skolan måtte göras till den första och allmänna avdelningen eller botten­

skolan inom undervisningsväsendet. På grund av bl. a. Kungl. Maj:ts

nyssberörda framställning föranledde motionen emellertid ingen andra kam­

marens åtgärd.

Ytterligare synes det förtjänt att framhållas, att under tiden efter 1904

riksdagen avböjt att medverka till upprättande av nya allmänna läroverk

under åberopande av en förutsatt revision av läroverksfrågan. Tillika har

1925 års riksdag, vid fastställande av ändrade villkor rörande statsunder­

stöd till privatläroverk, starkt kringskurit tidigare för dessa läroverk före­

fintliga möjligheter att komma i åtnjutande av indirekt statsunderstöd till

de s. k. förberedande klasserna, motsvarande folkskolans klasser 1—3.

I min förut meddelade redogörelse har jag hittills lämnat å sido de över­

byggnader på folkskolan, som kring mitten av förra århundradet kommo

till stånd i fortsättningsskolan och särskilt i den högre folkskolan, den se­

nare skolformen upprättad på grund av beslut av 1856—1858 års riksdag.

64

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Den högre folkskolans förhållanden hava sedermera vid flera tillfällen varit föremål för omläggning. Jag anser mig icke här kunna inlåta mig på hit­ hörande angelägenheter i vidare mån än att jag erinrar därom, att den under åtskillig tid svävande frågan om olika praktiska utbildningsanstalters orga­ nisation erhöll sin lösning genom beslut av 1918 års lagtima riksdag. I en­ lighet med Kungl. Maj:ts framställning tillrättalädes då i ett sammanhang skilda praktiska utbildningsvägar genom nyorganisation främst av fortsätt- ningsskolan, den högre folkskolan samt de tekniska läroverken. I nu före­ varande sammanhang torde särskilt förtjäna uppmärksammas, att den högre folkskolan erhöll en delvis ny gestaltning, bl. a. genom anordnande av olika typer av yrkesbestämda högre folkskolor, vilka ställts i direkt an­ slutning till den obligatoriska folkskolekursen. Beträffande den principiella innebörden av 1918 års beslut om de praktiska ungdomsskolornas allmänna anordning kan jag här inskränka mig till att fastslå, att genom detsamma den sexåriga folkskolan blev grundvalen för de praktiska skolorna. Det för­ verkligade alltså enhetsskolan inom ett viktigt område av vårt lands under­ visningsväsen.

Enligt den organisation, som jämlikt 1904 års riksdags beslut tillkommer

Nuvarande

rikets allmänna läroverk, ansluta dessa till folkskolans tredje klass, och hava forhållanden-inträdesfordringarna till läroverkets första klass genom kungl. kungörelse den lo april 1921 fastställts i överensstämmelse med de kurser, som genomgås i de tre lägre klasserna av folkskolans A-form.

Statens realskolor, vilkas antal sedan år 1905 icke ökats, äro för när­ varande tillsammans 77, av vilka 38 ingå som lägre avdelning i högre all­ männa läroverk, 21 äro fristående gosskolor och 18 fristående samskolor. Antalet lärjungar i dessa läroanstalter utgjorde höstterminen 1926 28,565, flärav på realskolestadiet vid de högre läroverken 12,082, vid realskolorna för gossar 5,581 och vid statssamskolorna 1,543 gossar och 1,421 flickor, tillsammans 2,964.

Den kommunala mellanskolan utgör, såsom nyss angivits, en 4-klassig skola, vilken har till ändamål att bereda lärjungar, som genomgått folkskola, an­ ordnad enligt A-formen i gällande undervisningsplan och omfattande minst sexårig lärokurs, eller på annat sätt vunnit motsvarande kunskaper, tillfälle att inhämta den allmänt medborgerliga bildning, som vitsordas genom realskolexamen. Inträdesfordringarna äro jämlikt stadgan för kommunala mellanskolor den 19 november 1918 fastställda att omfatta det kunskaps- mått, som inhämtas vid genomgång av minst fyra årsklasser av egentlig folkskola av A-formen.

Antalet kommunala mellanskolor har alltsedan 1910 befunnit sig i rask ökning. Medan sagda antal vid början av år 1910 utgjorde 2, uppgick det år 1915 till 30, ar 1920 till 52, år 1925 till 81, samt den 1 januari 1927 till 87. De kommunala mellanskolorna voro alltså vid början av detta år 10

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 110.)

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

65

flera än de allmänna läroverken. Jämsides med antalet skolor har givetvis

även lärjungantalet avsevärt ökats. År 1910 uppgick antalet lärjungar till

131 gossar och 46 flickor, tillsammans 177, år 1915 till 1,125 gossar och

1,029 flickor, tillsammans 2,154, år 1920 till 2,631 gossar och 2,701 flickor,

tillsammans 5,332, år 1925 till 4,551 gossar och 4,810 flickor, tillsammans

9,361, samt höstterminen 1926 (i 87 skolor) till 4,716 gossar och 5,164 flic­

kor, tillsammans 9,880.

Statens normalskola för flickor utgör en åttaklassig läroanstalt, förbunden

med en treklassig förberedande skola, och tjänstgör såsom övningsskola för

högre lärarinneseminariet.

Den privata högre flickskolan är organiserad enligt samma plan som noi-

malskolan. I de flesta fall äro i anslutning till dessa skolor anordnade tre

förberedande klasser; då sådana klasser saknas, ansluter sig flickskolan till

folkskolans tredje klass, i likhet med de allmänna läroverken. Vid en av

dessa skolor finnes anordnad en särskild linje, som, utgående från skolans

fjärde klass, med treårig lärokurs leder till realskolexamen, vid en annan

en dylik linje, vilkens lärjungar efter 3-årig flickskolkurs kunna på ytterli­

gare 4 år avlägga nämnda examen. Till flera flickskolor äro dessutom gym­

nasier anknutna.

Antalet privata högre flickskolor med normalskolekompetens utgjorde den

1 januari 1927 82. Lärjungantalet i dessa uppgick höstterminen 1926

till 26,323, av vilka i de förberedande klasserna 5,695 (av dessa 1,766 gossar).

Ytterligare torde böra omnämnas, att ett antal av 15 privata högre goss- och

samskolor av växlande organisation och med anknytningen till folkskolan

ordnad enligt olika grunder åtnjuta statsunderstöd. I sistnämnda avseende

torde beträffande flertalet gälla, att denna i de få fall, då förberedande klasser

saknas, är anordnad på sätt om de allmänna läroverken är stadgat. Lärjung-

antalet utgjorde höstterminen 1926 5,289 (3,428 gossar och 1,861 flickor).

Till gruppen privatläroverk hänföras också de enskilda mellanskolorna, vilka,

byggande på avslutad folkskola, omfatta minst fyra årsklasser och hava

realskolexamen såsom mål. Statsunderstöd utgar till 5 sådana skolor med

ett lärjungantal av 714 (319 gossar och 395 flickor).

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Föreliggande

I min inledningsvis lämnade redogörelse för innebörden av skolkommis-

utredningar

sionens organisationsförslag har jag redan omnämnt, att detsamma innebär

yttranden:

ett konsekvent tillämpande av bottenskoleprincipen. Såväl realskolan och

Skolkommis- flickskolan som lyceet skulle nämligen bygga på den allmänna sexåriga

Bionen' folkskolan.

Kommissionens ifrågavarande förslag grundas på en ingående undersök­

ning av frågan om skolformernas inbördes förhållande (Bet. I: 1 sid. 3—84),

därvid kommissionen särskilt granskat skälen för bibehållande av ett paral-

lellskolesystem — kommissionen förstår härmed ett skolsystem, som innesluter

parallella skolor för bamaålderns stadium.

67

Till en början uppehåller sig kommissionen vid detta systems betydelse

ur undervisningssynpunkt (sid. 26 ff.). Med stöd av bl. a. de erfarenheter,

som föreligga från den kommunala mellanskolan, hävdar kommissionen, att

ett bibehållande av sagda system icke kan anses påkallat med hänsyn till

fyllande av realskolans eller gymnasiets allmänna bildningsmål. Verkställda

undersökningar hade nämligen ådagalagt, att examensresultaten vid mellan-

skolorna vore icke blott fullt jämförliga med utan något överlägsna de all­

männa läroverkens och privatläroverkens. Likaledes hade det kunnat kon­

stateras, att de lärjungar, som från mellanskola vunnit inträde å gymnasium,

i allmänhet förmått tillgodogöra sig undervisningen där likaväl som de lär­

jungar, vilka erhållit sin grundläggande utbildning i en statens realskola,

och detta icke minst i främmande språk. Icke heller med hänsyn till under­

visningsarbetets bedrivande kunde parallellskolesystemet anses erbjuda

sådana fördelar, att man av denna anledning borde ifrågasätta dess bibe­

hållande.

Kommissionen avhandlar vidare frågan om enhetsskolans förment skad­

liga inverkan på den lägre skolans arbete. Farhågorna i detta avseende

kunde undanröjas därigenom, att det bestämt fastsloges, att grundvalen

för varje skolorganisation måste vara, att en lägre skolform icke genom

tryck ovanifrån finge sin egentliga och självständiga uppgift förändrad

eller försvårad. De olika skolformernas anknytning till varandra borde

sålunda ske med omsorgsfull anpassning av undervisningen i den högre

skolformen till det kunskapsmått, som av lärjungarna inhämtats i den

lägre.

Åt spörsmålet om folkskolans kompetens såsom bottenskola ägnar kom­

missionen särskild uppmärksamhet (sid. 44 ff.) och påvisar denna skolas

betydande organisatoriska utveckling från 1880-talets början. Såväl detta

faktum som- den försiggående omläggningen av folkskolans inre arbete och

den förbättrade lärarutbildningen ansåges utgöra erforderliga garantier för

folkskolans duglighet såsom bottenskola, under förutsättning dock att över­

gångstiden, inom vilken den nya ordningen skulle vara genomförd, fast­

ställdes under behörigt hänsynstagande till de å varje ort rådande förhål­

landena.

Icke heller ur uppfostringssynpunkt funne kommissionen hinder möta för

parallellskolesystemets avskaffande.

Sin granskning av parallellskolesystemets fördelar och nackdelar avslutar

kommissionen med en detaljerad undersökning av det till stöd för ett fort­

satt bibehållande av detsamma anförda skälet, att enhetsskolan skulle föran­

leda en onödig och skadlig förlängning av studietiden. Kommissionen er­

känner, att en förlängning av skoltiden, rent teoretiskt beräknat, måste bliva

en följd av enhetsskolesystemets införande. Vägen till studentexamen från

folkskolans första klass över realskolan och gymnasiet krävde nu en

tid av 12 år. Vid en organisation med sexårig folkskola och, såsom

kommissionen tänkte sig, sjuårig läroverkskurs skulle studentexamen kunna

uppnås först efter 13 års skolstudier. Genomsnittsåldern för studentexamens

avläggande skulle sålunda komma att höjas från något över 19 till i me­

deltal något över 20 år. Vad som härvid stode som en teoretisk beräkning

ansåges dock i verkligheten komma att i ej ringa mån lida inskränkning.

Det starkare urval av lärjungarna, som enhetsskolesystemet förutsatte såväl

till realskolan som särskilt till gymnasiet, kundo förväntas inverka i sådan

riktning, att den genomsnittliga åldersstcgringen skulle kunna ej oväsentligt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

nedbringas. En sådan uppfattning erhölle ett viktigt stöd i faktiskt bestå­

ende förhållanden.

En undersökning av genomsnittsåldern hos de vid högre läroverk, real­

skolor, statssamskolor och kommunala mellanskolor under åren 1910—1919

godkända realskoleabiturienterna utvisade, att sagda medelålder vid mellan-

skolorna understigit eller endast helt obetydligt överstigit medelåldern hos

läroverkens examinander. I genomsnitt under nämnda tioårsperiod hade mel-

lanskolornas lärjungar varit 0,05 år yngre än läroverkens. En detaljgransk­

ning gåve vidare vid handen, att i genomsnitt mellanskolornas gossar kon­

stant vore yngre än de högre läroverkens men något äldre (0,06 år) än

realskolornas och samskolornas och att mellanskolornas kvinnliga lärjungar

vid examens avläggande vore äldre än samskolornas flickor (0,29 år). Vid

studentexamen hade medelåldern hos de från de allmänna läroverken ut­

examinerade lärjungarna under samma tioårsperiod varit i det allra närmaste

konstant, i genomsnitt 19,37 år.

I en på enhetsskolans grund vilande läroverksorganisation skulle student­

examen i regel uppnås efter tre års ytterligare studier från tidpunkten för

realskolexamens avläggande. Medelåldern vid studentexamen för gossar och

flickor beräknades komma att utgöra 199/4 år eller omkring 0,4 år högre än den

nu vid läroverken för de manliga examinanderna förefintliga. De från enskilda

skolor utgångna kvinnliga examinanderna hade i medeltal varit något äldre

än läroverkens lärjungar eller 19,69 år, vadan för deras del åldersförhöjningen

kunde beräknas uppgå allenast till 0,1 år. Till komplettering av denna sin

undersökning lämnar kommissionen eu redogörelse för den verkliga och

den beräknade fördelningen av abiturienterna på åldersgrupper. För det då­

varande gällde ifråga om de manliga studenterna vid de allmänna läro­

verken, att 21 procent fyllde 18 år det kalenderår, under vilket de blevo

studenter, 38 procent 19 år, 25 procent 20 år och 10 procent 21 år. Mot

dessa tal beräknades vid enhetsskoleorganisation svara procenttalen 8, 30,

42 och 15 för respektive åldersår. Beträffande de kvinnliga studenterna

skulle mot då gällande procenttal 12, 36, 33 och 13 för respektive åldersår

18, 19, 20 och 21 kunna motses procenttalen 9, 27, 44 och 16. För de

manliga lärjungarnas del kunde således förutses eu förskjutning uppåt,

starkast framträdande beträffande den grupp, som nu avlade student­

examen i 18-årsåldern. I fråga om de kvinnliga studenterna vore förskjut­

ningen mindre framträdande och mest utpräglad beträffande 19- och 20-års-

grupperna.

Med hänsyn till den ogynnsamma inverkan, som de högre allmänna läro­

verkens ålderstal utövade på de ifrågavarande genomsnittssiffrorna, hade

kommissionen företagit en särskild jämförande undersökning av ålderstalen

vid statssamskolorna och mellanskolorna, vilka läroanstalter arbetade under

mycket likartade yttre förhållanden, bortsett från den avvikande anknyt­

ningen till folkskolan. I samskolans tredje och mellanskolans första klass

förefunnes en åldersskillnad till samskolans förmån på 0,3 år. Vid realskol-

examen vore differensen för gossarna 0,06 år, för flickorna 0,29 år till sam­

skolans förmån. Detta härrörde sannolikt av eu starkare avgång från sam­

skolans femte klass till gymnasiet och man borde därför främst hålla sig

till den beträffande flickorna påvisbara åldersskillnaden. På grund härav

uppskattade kommissionen den åldersförskjutning uppåt, som skulle kunna

föranledas av en enhetsskoleorganisation, till omkring 0,3 år.

I medvetandet om, att det förda resonemanget byggde på abstrakta medel-

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

tal, hade kommissionen jämväl sökt för sig närmare klargöra, huru för­

hållandena i antydda avseenden skulle komma att gestalta sig i verklig­

heten. Kommissionen erinrar härvid, hurusom ganska avsevärda avvikelser

från medeltalet kunde spåras vid åtskilliga läroverk, särskilt vid sådana,

vilka antingen rekryterades ensidigt från läroverksstaden eller ock i större

utsträckning erhölle sina lärjungar från den kringliggande landsbygden. I

förra fallet tenderade lärjungarnas medelålder att understiga, i senare fallet

att överstiga riksmedeltalen. Detta förhållande betingades av att landsbyg­

dens barn hårdare drabbats av den nu bristfälligt ordnade övergången mel­

lan folkskolan och läroverket än städernas eller rättare den del av dessa

senare, som i 9-årsåldern kunnat inträda i läroverket. Inträdet i läroverket

försenades för landsbygdens barn och härigenom komme medelåldern vid

de läroverk, vilka mera utpräglat rekryterades från landsbygden att för­

skjutas uppåt. Då man tillika betänkte, att av barn i skolpliktsåldern (7—14

år) från landsbygd under år 1920 endast omkring 1,2 procent, medan från

städerna 13,3 procent undervisades i de allmänna läroverken och med dem

jämförliga läroanstalter, innehade tydligen städernas befolkning ett bety­

dande försteg framför landsbygdens, då det gällde möjligheter för vidare

utbildning på teoretiska studiebanor. Vad som här sagts rörande barnen

från landsb37gden, hade i viss grad sin tillämpning även i fråga om de

stadsbarn, som utginge från ekonomiskt mindre välsituerade hem. Även i

dessa fall gällde nämligen, att föräldrarna ofta läte barnen avsluta folk-

skolekursen, innan inträde söktes till läroverket. Det vore sålunda ej nog

med att stadsbarnen i mångdubbelt rikare mått hade möjligheter att vinna

högre teoretisk utbildning, den nuvarande skolorganisationen tvingade det

fåtal landsbygdsbarn, liksom det begränsade antal stadsbarn ur fattigare

hem, som hade tillfälle att fortsätta sin utbildning i läroverken, att påbörja

och alltså även avsluta studierna i dessa vid en högre ålder än kamraterna

inom stadssamhällenas burguare kretsar.

Enhetsskolans sannolika inflytande på åldern vid slutad skolgång samman­

fattas av kommissionen så, att åldern visserligen i många fall komme att

bliva högre för den grupp, som särskilt gynnades av den nuvarande orga­

nisationen, nämligen de lärjungar, som antingen alls icke begagnat folksko­

lan eller ock avgått från dennas tredje klass, men att åldern för många

lärjungar skulle genom en organisk förbindelse mellan folkskola och läro­

verk kunna nedbringas under den nuvarande, och detta särskilt beträffande

dem, vilka ett försenat utträde i livet hårdast drabbade. I betraktande här­

av ansåges enhetsskolan från nu förevarande synpunkt tillgodose ett socialt

rättfärdighetskrav. »De barn, som utgå ur städernas välsituerade hem, få

offra något av sina hittillsvarande företrädesrättigheter, medan landsbygdens

och städernas fattigare barn samtidigt erhålla möjligheter att förkorta ut­

bildningen för framtida levnadsställningar.» Det vore kommissionens över­

tygelse, att denna utjämning skulle befinnas vara till gagn för samhället i

det hela.

Det nu anförda hade närmast avseende på de manliga lärjungarna. För

de kvinnliga lärjungarnas del ansåges en enhetsskoleorganisation icke blott

möjliggöra studentexamens uppnående vid i stort sett oförändrad genom­

snittsålder, utan även väsentligt öka utsikterna för särskilt landsbygdens

ungdom att vinna ifrågavarande bildning.

Kommissionen vore emellertid icke blind för de olägenheter, som eu för­

längning av studietiden i vissa fall medförde för den uppväxande ungdomen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

69

lika väl som för föräldrarna, och erinrar i fortsättningen om de utvägar,

som förefunnes att förkorta vägen till studiemålet. Den ifrågavarande om­

ständigheten ansåges likväl icke böra vara avgörande vid ståndpunktsanta-

gandet till det föreliggande huvudspörsmålet. Man finge icke vid bedöman­

det av parallellskolesystemets företräde på denna punkt förlora ur sikte de

svagheter, vilka i övrigt vidlådde detta system. Mot den anmärkta olägen­

heten hos enhetsskolesystemet måste ställas en motsvarande praktisk olägen­

het i den nuvarande organisationen, nämligen den tidsförlust för den en­

skilde och det ödslande med nationella krafttillgångar, som vore den ofrån­

komliga följden av att många genom det alltför tidiga valet av studieväg

leddes in på en bana, vilken icke motsvarade deras anlag. Denna olägen­

het förefunnes i långt mindre grad hos enhetsskolesystemet.

Fortsättningen av sin framställning ägnar skolkommissionen åt att när­

mare belysa enhetsskolans vinster (Bet. 1:1 s. 67 ff.). Främst läge dessa på

det sociala området. Känslan av samhörighet mellan nationens alla med­

borgare erhölle ett bestämt uttryck därigenom, att alla samhällsmedlemmar

bereddes lika tillfälle till undervisning och uppfostran. Vikten härav stode

särskilt klar inför den samhälleliga utveckling, som under de senaste åren

försiggått. Det tidiga valet av studiebana ledde till en sortering av lärjunge­

materialet efter målsmännens ställning och yttre omständigheter, ägnad att

bestämt motverka det sunda urvalet efter individuell utrustning. Det här­

vid svåraste hindret läge i det bristfälliga sätt, varpå folkskolans anslutning

till läroverket vore ordnad. Svårigheterna att från folkskolans högsta klass

vinna inträde i en mot åldersutvecklingen svarande klass i läroverket nöd­

vändiggjorde så omfattande enskild undervisning, att de därmed förbundna

ekonomiska uppoffringarna för flertalet vore oöverkomliga eller åtminstone

svåra att övervinna. Krav på undanröjande av det nämnda hindret kunde

med fullaste rätt resas av dem, för vilka detsamma avsevärt begränsade

möjligheten att fritt välja levnadsbana.

Kommissionen vänder sig därefter mot de farhågor, som ur social syn­

punkt framkommit för att enhetsskolan skulle medföra en »flykt» från det

praktiska livet och en ökning av »det lärda proletariatet». I förstnämnda

avseende erinras om de nya praktiska ungdomsskolornas avledande inverkan.

Vad angår den befarade överproduktionen på intellektuellt utbildade krafter

framhåller kommissionen, att skolorganisationens uppgift vore att å ena

sidan uppfordra de för den teoretiska studievägen icke lämpade, från vilka

samhällslager de än utginge, att söka sin framtid på någon annan än den

teoretiska banan, och å andra sidan underlätta för alla begåvningar ur olika

ekonomiska skikt att vinna erforderlig utbildning. Skolsystemets grundläg­

gande uppgift bleve sålunda att främja ett utbyte av teoretiskt obegåvade,

ekonomiskt välsituerade lärjungar mot begåvade och fattiga, att ersätta ett

nu i allt för hög grad av ekonomiska omständigheter behärskat urval med

ett sådant, där de individuella anlagen i största möjliga utsträckning finge

fälla utslaget. Den av kommissionen utvecklade tankegången ansåges också

äga stöd i hittillsvarande erfarenhet från främmande länder.

Vidare uppehåller sig kommissionen vid enhetsskolans betydelse för ut­

jämnande av klassmotsättningarna i samhället och upptager i detta samman­

hang jämväl till bemötande framkomna invändningar, att en dylik skol­

organisation skulle föranleda en osund utveckling av det enskilda skolväsen­

det, vilken vore ägnad att motverka enhetsskolans utjämnande syfte.

Beträffande därefter enhetsskolans pedagogiska vinster, erinrar kommissio-

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

71

nen om de avsevärda fördelar, en så beskaffad skolorganisation skulle med­

föra för både folkskolan och den högre skolan. I och med att folkskolan

erhölle ställningen av en hela samhällets grundläggande skola skulle den

ock se sina intressen beaktade på ett bättre sätt än hittills och ur ren under-

visningssynpunkt bliva mera skickad att fylla sina uppgifter. För realsko­

lan och i viss mån även för gymnasiet skulle ett organiskt uppbyggt skol­

system bereda väg för ett jämnare och bättre lärjungematerial och därige­

nom främja undervisningen.

Ur statsfinansiell synpunkt medförde ett bortskärande av läroverkens lägre

klasser och ett förläggande av den där meddelade undervisningen till folk­

skolan en icke oväsentlig minskning i statsverkets utgifter för undervisnings­

väsendet. På grundvalen av 1919 års riksstat beräknade kommissionen, att

statens kostnader för en lärjunge i folkskolan belöpte sig till allenast Va av

samma kostnad för en lärjunge i läroverkets lägre klasser. Då emellertid

det statliga undervisningsväsendet skulle utvidgas att omfatta även den

kvinnliga ungdomen, föranleddes härav ökade utgifter, vilka endast delvis

skulle täckas av den besparing, indragningen av läroverkets lägre klasser

medförde. Statens övertagande av flickornas skolutbildning med bibehållet

parallellskolesystem skulle föranleda avsevärt större kostnader än vid sam­

tidig övergång till enhetsskolesystem. Kravet på enhetsskolans genom­

förande vore därför även ur statsfinansiell synpunkt starkt motiverat.

Med avseende på skolkommissionens ställningstagande i nu berörda del

torde jag ytterligare böra omnämna, att kommissionen vid detsamma ansett

sig böra utgå från följande grundläggande förutsättningar:

att folkskolans omläggning ur synpunkten av organisation och arbetssätt

fullföljdes, ävensom att de praktiska ungdomsskolorna alljämt utvecklades,

att effektivt kontrollerad inträdesprövning anordnades vid övergång såväl

från folkskolan till realskolan som från realskolan till gymnasiet,

att lärjungarnas tillträde till de högre skolformerna icke bundes genom

föreskrifter om bestämd minimiålder,

att arbetssättet i de högre skolformerna omlades enligt av kommissionen

uppdragna riktlinjer, samt

att övergången till den nya ordningen försigginge med nödig varsamhet;

i regeln borde de allmänna läroverkens första och andra klasser ingenstädes

fullständigt indragas tidigare än hösten 1926, vid vilken tidpunkt den nya

undervisningsplanen för sexklassig folkskola hunnit i full utsträckning till-

lämpas.

Skolkommissionens förslag i nu berörda del har föranlett dess ledamot

A. I. Swartling att avgiva ett särskilt yttrande, vari vådan av den förlängda

studietiden understrykes, dock under framhållande av »att ingen annan skol­

reform har någon utsikt att kunna genomföras än den, som bygger på folk­

skolan som bottenskola». Swartling uttalar ock, ott hans anslutning till den

av kommissionen framlagda planen för omorganisation av skolväsendet

skett endast under den bestämda förutsättningen, att folkskolan på lämp­

ligt sätt omändras och att, intill dess att så skett, inga som helst åtgär­

der från statens sida vidtoges, som kunde verka menligt för den nu på

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Myndig­

heterna.

detta skolstadium bedrivna privata eller kommunala undervisningsverksam­

heten.

Vid remissbehandlingen av kommissionsförslaget har i allmänhet spörs­

målet om anknytningen mellan folkskola och läroverk livligt uppmärksam­

mats. I denna grundläggande fråga hava meningarna mycket starkt brutit

sig mot varandra. I en mängd yttranden, och dessa utgöra flertalet, av­

givna av akademiska myndigheter, kollegierna vid de allmänna läroverken, de

tekniska läroverken, privatläroverken, vid flertalet kommunala mellanskolor

och folkskoleseminarier, domkapitlen, länsstyrelserna, samskolornas styrelser,

flertalet folkskolestyrelser m. fl., har man bestämt motsatt sig skolkommis-

sionens förslag till enhetsskoleorganisation. På andra håll har förslaget i

fråga vunnit tillstyrkan. Så är fallet i de yttranden, som avgivits av åt­

skilliga av de kommunala mellanskolornas kollegier, kollegierna vid enstaka

privatläroverk, vid ett par folkskoleseminarier, flertalet styrelser vid kom­

munala mellanskolor, det stora flertalet av statens folkskolinspektörer, ett betyd­

ligt antal folkskolestyrelser samt flertalet kommunalfullmäktige. Utlåtandena

från stadsfullmäktige äro delade i två ungefär lika stora grupper, den ena

avstyrkande, den andra tillstyrkande.

Det är givetvis icke möjligt att här lämna en redogörelse för innehållet i

berörda till ett antal av omkring 800 uppgående yttranden. En detaljerad

sådan redogörelse föreligger i den inom skolöverstyrelsen gjorda samman­

ställningen (Sammanfattning I s. 7—107, och II s. 7—25), och torde jag få

hänvisa till denna. Ytterligare anser jag mig böra erinra, att såväl skol­

överstyrelsens utlåtande, och den till detsamma av fyra ledamöter fogade

reservationen, som särskilt de skolsakkunniga lämnat översiktliga framställ­

ningar av remissbehandlingens huvudresultat. Vid sådant förhållande fin­

ner jag mig här kunna inskränka mig till ett summariskt återgivande av

vissa av de vid ärendets tidigare remissbehandling framkomna uppslag och

synpunkter, vilka med hänsyn till frågans nu förevarande handläggning-

synas mig ägnade att påkalla särskild uppmärksamhet.

I första rummet anser jag mig härvid böra uppehålla mig vid menings­

utbytet kring enhetsskoleprincipen i allmänhet. Likaledes torde böra sär­

skilt avhandlas den grundläggande frågan om »folkskolans bärkraft» såsom

grundskola. I centrum för diskussionen har vidare stått spörsmålet om en-

hetsskolan och skoltidens längd, en sida av organisationsfrågan som synes

mig förtjänt av speciellt beaktande. Därjämte torde det få anses starkt

motiverat, att här förevarande problem skärskådas ur synpunkten av de före­

fintliga praktiska utbildningslinjerna. Och slutligen hava framkommit åt­

skilliga positiva organisatoriska uppslag, till vilka jag i det följande har att

taga ståndpunkt och som följaktligen här icke kunna förbigås.

För den allmänna diskussionen rörande bottenskolefrågan hava de skol­

sakkunniga lämnat en sammanfattande översikt i kap. III av sitt betän-

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

73

kande (Utredning s. 18—26). Så gott som fullständig enighet råder därom, att

folkskolan bör utgöra grundskola för de högre skolorna och organiskt sam­

band således finnas mellan dessa båda slag av läroanstalter. Däremot äro

meningarna mycket delade i fråga om den omfattning grundskolan bör äga;

förespråkare finnas för såväl 3-årig som 4-årig, 5-årig och 6-årig grundskola.

Då meningsbrytningarna särskilt rört sig om den av skolkommissionen för­

ordade 6-åriga grundskolan, har jag ansett mig först böra i korthet erinra

om de viktigaste av de skäl, som vid remissbehandlingen funnits tala till

förmån för denna ståndpunkt, särskilt i den mån de kunna sägas kom­

plettera kommissionens motivering i denna del.

Vid argumenteringen för enhetsskolan hava de sociala skälen intagit en

framskjuten plats. Man har på de håll, där kommissionsförslaget funnit

understöd, betonat vikten av att samhällets bildningsmöjligheter rationellt

fördelas efter de enskilda samhällsmedlemmarnas anlag och läggning. Detta

kunde emellertid ej ske, om valet av levnadsbana försigginge för tidigt och

härutinnan bruste den nuvarande skolorganisationen. Den tvingade nämligen

till dylikt avgörande redan vid en ålder, då begåvningen ännu ej kunde

med någon grad av säkerhet bedömas. I detta sammanhang har ävenledes

1918 års ungdomsskolereform åberopats som ett starkt stöd för en gemen­

sam barndomsskola. Läte man de teoretiska utbildningsvägarna grena ut

sig vid en tidigare tidpunkt än de praktiska, vilka som redan framhållits

bygga på avslutad folkskolekurs, komme dessa senare i en ogynnsam efter-

handsställning. Det bleve aldrig något tillfälle till verkligt val mellan dessa

båda vägar, den teoretiska komme att alltför lätt draga till sig lärjungar,

ehuru anlagen ännu ej kunnat med säkerhet bedömas, och de praktiska

utbildningsanstalterna kunde ofta nog berövas sina bästa adepter. Dessa

olägenheter kunde undvikas, endast om avgreningen skedde vid samma

punkt och de olika förutsättningarna och möjligheterna alltså kunde sam­

tidigt överblickas och bedömas.

Man har vidare understrukit, att den gemensamma barndomsskolan vore

ägnad att lägga en fast grund för samförstånd mellan de olika samhälls­

lagren och för utvecklingen av en sund medborgaranda. Likaledes har

enhetsskolan, på sätt skolkommissionen framhållit, ansetts vara av stor be­

tydelse för tillgodoseende av de fattigare stadsbarnens intressen. Ej mindre

betydelsefull skulle en dylik skolorganisation vara för landsbygdens befolk­

ning, då barnens längre kvarstannande i hemmet innebure en ej oväsentlig

besparing för föräldrarna, men även oberoende av föräldrarnas ekonomiska

resurser, därför att barnen finge under längre tid åtnjuta hemmets fostran

och vård.

Ur uppfostrings- och undervisningssynpunkt har till stöd för bottenskole-

principens tillämpande erinrats, att erfarenheten ådagalade, att studieanlag

och läggning framträdde klarare vid början av övergångsåldern, d. v. s. vid

12- ä 13-årsåldern än vid tidigare ålder. Till denna tidpunkt borde således

barnen fostras i en gemensam barndomsskola, där deras undervisning kunde

lämpligt avpassas efter barnaålderns förutsättningar, och läroämnen och

kunskapsstoff, som ej lämpade sig för barnens åldersstadium, kunde und­

vikas. Härigenom tillgodosåges på ett naturligt sätt deras andliga utveck­

ling. Genom det senare inträdet i realskolan kunde barnen i många fall

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

74

längre stå under hemmens fostrande vård och övervakande tillsyn, en för­

mån, som under nuvarande förhållanden bleve dem förmenad.

Ytterligare har betonats den 6-åriga grundskolans förmåga att befordra

folkskolans utveckling, därvid även den synpunkten gjort sig gällande, att

undervisningen främjades av att de mera studiebegåvade lärjungarna finge

helt igenom behållas av folkskolan. Gentemot påståendet, att folkskolans

»bärkraft» som grundskola icke vore ådagalagd, har anförts, att folkskolan

redan nu ägde dylik bärkraft, om man toge i betraktande, att det dock blott

vore ett ringa antal av folkskolans lärjungar, som överginge eller kunde

beräknas komma att övergå till högre skola. Det vore ock att vänta, att,

om folkskolan genom att bliva verklig grundskola, finge den förkovran, som

därav borde bliva en följd, hennes bärkraft ock skulle förstärkas.

Enhetsskolans gynnsamma återverkningar på undervisningen i de högre

teoretiska läroanstalterna hava jämväl betonats.

I de yttranden, som ställt sig avvisande mot en organisation med 6-årig

grundskola, riktar man sig i vissa fall mot bottenskoleprincipen såsom sådan,

i andra endast mot dess generella genomförande.

Ur social synpunkt hava starka invändningar framkommit mot den för­

längning av studietiden, som förslaget medförde och som måste vålla bety­

dande olägenheter, icke minst för de mindre bemedlade. Då vidare åtmin­

stone på landsbygden svagare skolformer alltjämt i mycket stor utsträck­

ning förekomme, bleve det nödvändigt för de barn, som fullständigt genom­

gått dylika folkskolor och som ville fortsätta sina studier, ofta på främ­

mande" ort, att inhämta en tilläggskurs av större eller mindre omfattning.

Härigenom skulle möjligheten till högre undervisning för landsbygdens barn

ännu mera inskränkas och dessa alltså komma i en försämrad ställning.

Utöver de menliga nationalekonomiska verkningarna skulle den förlängda

studietiden därjämte kunna gynna uppkomsten av privatskolor och andra

former av privatundervisning, med vilkas hjälp skoltiden skulle kunna be­

gränsas, men vilka stode öppna endast för ekonomiskt välsituerade barn.

En dylik utveckling skulle motverka de gynnsamma följder, som man hop­

pades av en för alla gemensam grundskola.

Det har därjämte påpekats, att tillträdet till de allmänna läroverken stode

öppet för alla och att en mycket stor del av läroverkens lärjungar f. n.

komme från folkskolan. Även om läroverken ej byggde på avslutad folk­

skola, kunde övergång från folkskolans sjätte klass till lämplig klass i läro­

verket genom vissa anordningar åvägabringas. Ej heller i ekonomiskt hänseende

reste den högre skolan några hinder för fattigare barns vistande därstädes.

Vidare har anförts, att många av de sociala skäl, som sedan flera decen­

nier åberopats för anordnande av folkskolan som bottenskola, på grund av

den senare tidens utveckling på olika områden förlorat mycket av sin forna

räckvidd. Vid sidan av det allmänna läroverket hade nya vägar öppnats

för begåvningarnas tillvaratagande: yrkesutbildningens, folkhögskolans, det

fria folkbildningsarbetets vägar, det kommunala och politiska livets fostrings-

vägar. Det ofta anförda skälet för bottenskoleprogrammets genomförande,

att intresset för folkskolan därigenom skulle främjas, hade med samhällets

fortskridande demokratisering och den politiska maktens överflyttande till

allt bredare folklager allt mera mist sin forna betydelse. Och beträffande

slutligen bottenskolans klassutjämnande inflytande har bland annat fram­

hållits, att det vore i ungdomsåren och icke i barnaåren, som de egentliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

75

vänskapsbanden knötes. Från andra håll har påpekats, att det ännu ej vore

berättigat att draga generella slutsatser om den sociala räckvidden av kamrat­

miljöns inverkan.

Ur uppfostrings- och undervisningssynpunkt hava vidare åtskilliga invänd­

ningar rests mot bottenskoleprogrammets genomförande. Särskilt har hävdats

vikten av att tillräckligt lång tid stode till förfogande för undervisningen i

de främmande levande språken, enär det eljest ej vore möjligt att vinna

vad som nu åsyftades med denna undervisning. Därigenom att hela den

6-åriga folkskolan gjordes till grundskola, måste realskolan bliva väsentligen

förkortad och skulle sannolikt i längden visa sig vara en alltför svag skol­

form för att utgöra underlag för gymnasiestudierna. Realskolans kunskaps­

stoff bleve för starkt hoppressat — en särskilt för språkundervisningen känn­

bar olägenhet -—• och detta nödvändiggjorde en forcerad arbetstakt och ett

för skolans arbetsresultat menligt jäkt.

Att förlägga övergången till de teoretiska skolorna till tiden för avgången

ur folkskolan vore, har det framhållits, ej lämpligt. Därigenom komme det

forcerade arbetet för de stundande inträdesprövningarna att försiggå just

vid övergångsålderns början, då det näppeligen vore nyttigt att insätta de

unga i helt ny miljö med mera krävande arbete och i viss mån främmande

och nya uppgifter.

De praktiska ungdomsskolornas ringa grad av utveckling har ansetts för­

hindra avsevärdare avledning av tillströmningen till den teoretiska studie­

banan genom det samtidigt inträdande valet mellan teoretisk och praktisk

bildningsväg.

Från många håll har man givit uttryck åt betänkligheter för att folk­

skolans funktion som bottenskola skulle framkalla ett menligt tryck på folk­

skolan själv samt förrycka dess egentliga uppgift. Det vore att befara, att

de båda högsta folkskoleklassernas undervisning komme att väsentligen in­

riktas på den för ett mindretal lärjungar förestående inträdesprövningen till

läroverken —- detta till förfång för flertalets berättigade intressen. Jämväl

har den farhågan uttalats, att en 6-årig grundskola skulle verka hämmande

på utvecklingen av den sjunde folkskoleklassen.

Vidare har det ansetts, att folkskolan på grund av de brister, som i olika

hänseenden funnes hos henne, och vilka framförallt berodde på hennes

egenskap av obligatorisk läroanstalt, cj kunde lämna ett med avseende å

arbetsförutsättningar homogent lärjungematerial till de högre skolorna.

Slutligen hava den 6-åriga grundskolans ekonomiska olägenheter från olika

håll framhållits. Förlängningen av studietiden medförde, att det stora fler­

talet barn finge sina studier väsentligt fördyrade. Även för det allmänna

komme ett genomförande av kommissionens förslag att medföra ökade kost­

nader; kommissionens beräkningar i detta hänseende vore missvisande, i det

att de grundade sig på en jämförelse av statens genomsnittliga omkostnader

under ett år för å ena sidan en lärjunge i den egentliga folkskolan, å den

andra en lärjunge i de fem första klasserna av allmänt läroverk; för att

bliva rättvisande måste jämförelsen emellertid avse icke på detta sätt beräk­

nad genomsnittskostnad utan, eftersom realskolans två lägsta klasser skulle

ersättas av folkskolans tre högsta, den totala kostnaden för en lärjunge i

just de berörda delarna av respektive skolor. Vidare borde i beräkningen

medtagas icke blott statens utan även kommunernas kostnader.

Ä de håll, där man avvisat kommissionsförslaget, men dock icke ansett

den nuvarande ordningen tillfredsställande, har man i stor utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

76

framfört tanken på ett grundskolestadium av ett års längre tid än f. n.

alltså 4-årigt, vilket innebär indragning av läroverkets första klass. Till

en dylik organisation, generellt eller partiellt tillämpad, hänvisas av en

mängd kollegier vid de allmänna läroverken och de högre flickskolorna samt

av omkring halva antalet kollegier vid de kommunala mellanskolorna. Över

100 yttranden innehålla ett mer eller mindre direkt förordande av organisa­

tionen i fråga, antingen som allenarådande eller som eu väsentlig bestånds­

del i skolväsendet. Vid sidan av nu berörda förslag finner man mera en­

staka yrkanden på en grundskola av fem år. Framhållas må ytterligare,

att ett icke ringa antal yttranden från skolkollegier, myndigheter och kor­

porationer förorda, att 4-årig och 6-årig grundskola bestå vid sidan av var­

andra.

Ytterligare må erinras, att ett antal lärarkollegier velat tillgodose önske­

målet om en förbättrad anknytning mellan folkskola och läroverk genom

övergångsklass från folkskolans sjätte till realskolans tredje klass. Av be­

släktad innebörd är uppslaget om övergångskurser, avsedda att förmedla

omedelbar övergång från folkskolans sjätte klass till en femårig realskolas

andra. Kurserna tänkas i regel förlagda till sommarferierna närmast efter

avgången från folkskola, stundom med begynnelse i form av extra läsning

under sista läsåret.

I särskilt syfte att minska eller undanröja olägenheterna av den förut

berörda förlängningen av studietiden, hava under remissbehandlingen åt­

skilliga uppslag berörande grundskolans förhållande framkommit. Från

flera håll har sålunda ifrågasatts en sänkning av skolpliktsålderns inträde

ned till sexårsåldern, varigenom en åldersförhöjning vid examinas avläg­

gande skulle förebyggas. I anslutning till vissa uttalanden av skolkommis-

s ionen har man vidare tänkt sig en snabbare genomgång av folkskolan an-

t ingen genom beredande av möjligheter att överhoppa klass eller ock genom

utdifferentiering av en särskild linje för mer studiebegåvade och arbetsdug-

liga lärjungar i folkskolan med uppgift att på kortare tid än den normala

meddela lärjungar den sexåriga folkskolans avslutade kurs. Slutligen må

erinras, att i åtskilliga utlåtanden förslag framställts, avseende att vid en

organisation med 6-årig grundskola undvika skoltidens förlängning genom

förkortande av den högre skolan. Bortsett från det redan förut av mig

omförmälda uppslaget att i samband med en dylik avkortning sänka den

högre skolans bildningsmål, har man ifrågasatt detta syftes uppnående ge­

nom en sexårig lärogång till studentexamen, bl. a. genom att göra

lyceet sexårigt. Mera undantagsvis hava i de avgivna utlåtandena den ut­

vägen övervägts att genom en differentiering av folkskolan i förening med

en omgestaltning av den högre skolan förkorta skoltiden i den senare med

ett år.

Förut har jag i korthet berört skolöverstyrelsens allmänna ståndpunkt till

kommissionsförslaget. Jag går nu att i sammanträngd form lämna en re­

dogörelse för överstyrelsens yttrande i de punkter, som i detta sammanhang

tilldraga sig särskilt intresse.

I fråga om den lämpliga anknytningspunkten mellan folkskola och läro­

verk (Uti. sid. 25 ff.) erinrar överstyrelsen, att den nuvarande ord­

ningen har sin förklaring uteslutande i den historiska utvecklingen och icke

grundar sig på någon som helst undersökning angående rätta ålderstidpunk-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.

77

ten för begynnande av mera omfattande teoretiska studier. När det nu

från många håll av psykologiska grunder ifrågasattes, att uppskjuta över­

gången till den högre skolan ett år, till 10- ä 11-årsåldern, måste man ihåg­

komma — något som också erkänts — att vetenskapen icke fällt ett av­

görande utslag i detta avseende. Ännu så länge rörde man sig därför mera

med antaganden. De påståenden, som framkommit, att arbetet i folkskolan

skulle giva stöd för den ifrågavarande uppfattningen hade icke verkat

övertygande och ej heller blivit genom några mera allmänna iakttagelser

bestyrkta. De gjorda försöken att rent teoretiskt bevisa att 10- å 11-års­

åldern vore den lämpligaste för övergång till mera krävande teoretiska stu­

dier syntes alltså icke kunna jäva den på lång erfarenhet grundade upp­

fattningen, att det i regel vore lättare att bedöma studiebegåvningen hos

ett barn, ju äldre detta vore, och att man därför, då barnet vore 12 å 13

år, med större säkerhet kunde avgöra, huruvida det hade förutsättningar

att med framgång ägna sig åt teoretiska studier, än två år tidigare kunde

ske. Att 12- å 13-årsåldern infölle vid en mycket ömtålig utvecklingsperiod

i barnets liv, särskilt hos flickorna, borde givetvis vid undervisningens an­

ordnande beaktas, men utgjorde intet avgörande skäl mot att barnen vid

denna tidpunkt överginge till en ny skola, utan talade snarare för att en

sådan övergång då borde ske. För ungdom i denna ålder krävdes nämligen

en undervisning med i mycket ett annat innehåll och en annan läggning

än å ett tidigare stadium.

I fortsättningen framhåller överstyrelsen, att de förhållanden, som i Tysk­

land föranlett läroverkets anknytning till folkskolans fjärde klass, icke hade

sin motsvarighet i vårt land. Och i Förenta staterna, där den 8-klassiga folk­

skolan vore grundskola, hade röster höjts för övergångens förläggande efter

sjätte folkskoleklassen.

Icke utan starka skäl borde i den allmänna barndomsskolan införas den

splittring, som den högre skolans anknytning till en av folkskolans lägre

klasser måste medföra. Barndomsåldern bildade dock i stor utsträckning

en enhetlig period i människans utveckling. Folkskolan som barndomsskola

ålåge att meddela en sådan undervisning och uppfostran, som med hänsyn

till allmänt psykologiska och särskilt barnpsykologiska grunder passade för

detta åldersstadium. Men denna uppgift kunde ej bliva hindrande för

henne att tjäna som allmän grundskola. Tvärtom vore det väl så, att

barnen bäst förbereddes för fortsatta studier, om de erhölle en undervis­

ning, som vore avpassad efter deras ståndpunkt och därför verkligen kunde

främja deras utveckling. Något annat varken kunde eller borde den högre

skolan fordra av de lärjungar, som hon finge mottaga. För övrigt hade

folkskolan redan nu den dubbla uppgiften att vara den allmänna barndoms­

skolan och på samma gång utgöra grundval för ungdomsskolan.

Ett starkt skäl till att hos oss den högre skolan anknötos till folkskolans

sjätte klass funne överstyrelsen däri, att de på grund av 1918 års riksdags­

beslut inrättade praktiska ungdomsskolorna byggde på den fullständiga folk­

skolan som grundval. De olika bildningsvägarna, såväl den som ginge

genom fortsättningsskola, lärlingsskola eller yrkesskola, som de, vilka ledde

genom verkstadsskola eller genom högre folkskola — även för de båda

senare kunde yrkesskolan utgöra lämplig fortsättning — hade alla såsom

gemensam utgångspunkt genomgången folkskola. Vid sådant förhållande

läge den tanken nära till hands, att jämväl den skola, som skulle bibringa

fortsatt teoretisk undervisning skulle hava samma utgångspunkt. Översty-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

78

relsen påvisar ock, att såväl den nuvarande anordningen av anknytningen

för den teoretiska studievägen som en anordning med 4-årig grundskola

vore ägnad att göra den teoretiska högre skolan mera lockande. Skulle de

praktiska bildningslinjerna kunna motverka den alls icke önskvärda starka

tillströmningen till de teoretiska bildningslinjerna, vore det av synnerlig

vikt, att utgångspunkten för dessa båda linjer bleve densamma, så att de

unga, då de nått denna punkt, på allvar ställdes inför ett val mellan prak­

tisk verksamhet och teoretiska studier, något som tydligen icke kunde in­

träffa, därest utgångspunkten för de båda bildningslinjerna förlädes till olika

åldersstadier.

Det kunde visserligen sägas, att de praktiska ungdomsskolorna ännu icke

nått den utveckling, man skulle önska. Den jämförelsevis korta tidrymd,

under vilken de existerat, både i stor utsträckning fått bliva en förbere­

delse- och organisationsperiod. Den ekonomiska depressionen hade också

övat ett återhållande inflytande. En förutsättning för att de skulle erhålla

den utveckling, som borde tillkomma dem, vore, att de vid sidan av de

mera teoretiska skolorna finge en sådan ställning, att icke lärjunge tillström­

ningen till dem hämmades. Detta kunde befaras inträffa, om de teoretiska

skolorna erhölle en tidigare utgångspunkt och liksom komme före.

Överstyrelsen uppehåller sig i fortsättningen utförligt vid erfarenheterna

angående den nuvarande anknytningen och erinrar härvid till en början,

att vid den tidigare remissbehandlingen hävdats, att de allmänna lärover­

ken redan med sin nuvarande organisation medgåve studiebegåvade barn

tillfälle att, oavsett vilket samhällslager de tillhörde, bedriva studier av den

art, som för deras anlag och intresse syntes mest lämplig. Under fram­

hållande av att höstterminen 1921 endast omkring 30 procent av lärover­

kens lärjungar såsom obemedlade befriats från terminsavgifter, gör över­

styrelsen gällande, att dessa siffror icke vittnade om någon starkt framträ­

dande demokratisk karaktär hos dessa läroanstalter. Man stode tydligen

inför ett annat urval än efter de befintliga studieförutsättningarna.

Möjligheterna till en tidig övergång till läroverket kunde med fördel till­

godogöras huvudsakligen av dem, som vore bosatta i eller i det närmaste

grannskapet till någon av de 66 städer, där allmänt läroverk funnes. Er­

farenheten hade emellertid visat, att ej ens för städerna anordningen med tidig

övergång till den högre skolan vore i allo fördelaktig. Att åtskilliga starkt

anlitade mellanskolor uppstått även där staten upprättat läroverk, syntes

oförtydbart vittna om ett bestämt behov av just en sådan skoltyp. För­

klaringen till deras uppkomst kunde visst icke sägas ligga däri, att det icke

funnits tillräckligt utrymme inom läroverket å orten. Bristande utrymme i

detta hänseende hade icke förefunnits å alla de nämnda orterna. En under­

sökning angående vilka levnadsställningar föräldrarna till lärjungarna i mel-

lanskolorna tillhörde talade bestämt för att de motsvarade ett förefintligt

socialt behov. I dessa skolor funnes nämligen förhållandevis väsentligt

flera barn till exempelvis arbetare, lägre tjänstemän och hantverkare än i

läroverkens motsvarande klasser. Dessa tre grupper utgjorde i Stockholm

(vårterminen 1923), Norrköping och Malmö (höstterminen 1922) för de kom­

munala mellanskolorna inemot två tredjedelar men för de allmänna läro­

verken blott något över eu fjärdedel av det samlade lärjungeantalet. Det

funnes alltså åtskilliga föräldrar, som icke kunde bestämma sig för att låta

sina barn vid 9 ä 10 års ålder avbryta sin skolgång i folkskolan för att

övergå till högre skola, även om tillfälle därtill förefunnes. Och någon

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116.

79

större förändring härutinnan vore icke att förvänta, om avgörandet upp­

skötes ett år. Svårigheten i förevarande hänseende hade sin naturliga för­

klaringsgrund däri, att det icke vore möjligt för föräldrarna att på ett så

tidigt stadium avgöra, huruvida deras ekonomiska resurser räckte till att

för barnen bekosta daglig skolgång efter avgången från folkskolan eller

huruvida barnen verkligen ägde den för studier erforderliga fallenheten

eller hade tillräcklig lust därför. Att valet i detta hänseende vore betyd­

ligt lättare för dem, som icke behövde fästa så stor vikt vid kostnadssyn­

punkten, ansåges ligga i öppen dag.

Den tidiga anknytningen till folkskolan medförde emellertid enligt över­

styrelsens mening alldeles särskilda svårigheter för studiebegåvade barn från

landsbygden att komma över till de allmänna läroverken. Av ekonomiska

skäl vore det därför synnerligen angeläget, att den studietid, under vilken

barnen vistades borta från hemmet, i möjligaste mån begränsades. Över­

styrelsen betonar i detta sammanhang, att de högre skolorna icke borde

organiseras med tanke blott på de samhällen, dit de på grund av befolk­

ningsförhållandena måste förläggas. Det ojämförligt största antalet av lan­

dets invånare vore bosatt på landsbygden, och det funnes ingen anledning

antaga, att studiebegåvningarna skulle vara mera sällsynta på landsbygden

än i städerna. Överstyrelsen lämnar till närmare belysning av hithörande

förhållanden en del sifferuppgifter av intresse. Av de 13,027 lärjungar som

höstterminen 1923 tillhörde de allmänna läroverkens realskolestadium och

åtnjutit sin föregående undervisning i folkskolan (59,2 procent av samtliga)

hade 92,5 procent intagits i första klassen och blott 7,5 i någon av klas­

serna 2—5. Dessa tal vittnade tydligt om huru hindersam en övergång vore

från folkskolan till en läroverk sklass över den första och utgjorde en på­

taglig illustration till de nyssberörda svårigheterna för landsbygdens ungdom

att komma över till läroverken, om de ville i större utsträckning anlita

hembygdens skola.

Det framginge vidare, att något mer än hälften av lärjungarna övergått

från den klass, som härvidlag skulle vara den normala, nämligen tredje

klassen, samt att något mer än tredjedelen kommit från klass 4. Man

funne också, att ett ej ringa antal av dessa kommit in i läroverkets klass

1 och alltså blivit väsentligt fördröjda i sina studier. Man toge nog icke

miste, om man ginge ut ifrån att dessa lärjungar i regel vore hemma på

landsbygden. Olägenheterna av den för tidiga anknytningspunkten fram­

trädde emellertid ännu tydligare, om man fäste uppmärksamheten vid över­

gången från folkskolan till någon av realskolans klasser över den första.

Med ledning av förhållandena beträffande de lärjungar, som höstterminen

1923 tillhörde de allmänna läroverken — med undantag av läroverket i

Helsingborg — fastslår överstyrelsen, att den mest omfattande övergången

från folkskolan till läroverkets klasser 2—5 skedde från folkskolans sjätte

klass, alltså efter avslutad folkskola. Det vore även iögonenfallande, att

övergången i så ringa utsträckning skett från den klass, som borde anses

som den normala. Så understege t, ex. beträffande övergången till klass 2

i läroverket antalet av dem, som kommit från folkskolans klass 4 antalet

av dem, som övergått från vardera av klasserna 5 eller 6. Man hade all

anledning antaga, att det även i detta fall särskilt vore barn från lands­

bygden, som drabbades av svårigheterna.

Överstyrelsen har också inlåtit sig på eu undersökning av de sannolika

orsakerna till att övergången från folkskolan skett från högre folkskoleklass

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

80

än den tredje. Den talrikast förekommande anledningen i de härutinnan

föreliggande uppgifterna vore »ovisshet om studieanlag», vilken anledning

gällde för mer än fjärdedelen av barnen och egentligen borde ökas med

»övriga anledningar», vilka redovisas med 8,5 procent av samtliga. Över­

styrelsen riktar också uppmärksamheten på, att endast 3,6 procent angivit

bristande utrymme vid läroverket såsom anledning. Denna orsak hade så­

lunda i landet i dess helhet icke den betydelse, som man kanske förmodat.

Uppgifter hade också insamlats angående antalet lärjungar i de allmänna

läroverken med hem utanför läroverksstaden. Höstterminen 1923 voro 4,249

lärjungar å realskolestadiet eller 19,5 procent bosatta utom läroverksstaden.

Av dessa voro* 2,085 inackorderade och 2,164 bodde så nära, att de kunde

resa till och från skolan. Vad som härvidlag särskilt syntes böra bemärkas

vore det jämförelsevis ringa antal, 9,7 procent, som de inackorderade ut­

gjorde. Detta visade, i vilken betydande grad befolkningen å läroverksorten

och i dess grannskap gynnades beträffande tillgången till högre skolunder­

visning, under det att den egentliga landsbygdens befolkning finge stå till­

baka.

Den anförda statistiken bekräftade överstyrelsens uppfattning, att an­

knytningen mellan folkskola och läroverk, sådan denna f. n. vore

ordnad, missgynnade landsbygdens ungdom. Det kunde enligt överstyrelsens

åsikt varken vara riktigt eller lyckligt, om endast omkring 10 procent av

lärjungarna i våra realskolor vore hemma på den egentliga landsbygden. I

en sådan proportion läge icke blott en orättvisa mot landsbygdens befolk­

ning. Den vittnade om ett förhållande, som kunde bliva till men för hela

landet, nämligen om att de, som komme fram till högre skolbildning och

därmed ofta också till ledande ställningar i samhället, i avgjort övervägande

grad vore stadsbor. Detta vore till skada icke blott på det sättet, att många

med de bästa förutsättningar att på framskjutna platser tjäna samhället

bleve utestängda därifrån. Det betydde också, att våra ledande personer i

allmänhet icke ägde den förtrogenhet med landsbygdens särskilda förhållan­

den, vilken endast den kunde äga, som själv växt upp på landet. Särskilt

måste en sådan förtrogenhet vara av största värde för dem, som skulle

verka bland landsbygdens befolkning och främja dess bästa. Ett alltför en­

sidigt gynnande av stadskulturen på landsbygdskulturens bekostnad kunde

icke bliva till båtnad.

Med utgångspunkt i skolkommissionens statistiska undersökningar, konsta­

terar överstyrelsen vidare att de kommunala mellanskolornas talrikaste

huvudgrupp lärjungar utgjordes av dem, vilkas fäder tillhörde den lantbru­

kande befolkningen (lantbrukare, arrendatorer m. fl.). Läsåret 1922—1923

utgjorde denna grupp i mellanskolorna 10,8 procent, i realskolorna 5,6 pro­

cent. Frånräknades de tre storstäderna.. Stockholm, Norrköping och Malmö,

bleve motsvarande tal 12,5 och 6,9. Överstyrelsen knyter till dessa siffror

den erinran, att möjligheterna att anlita de kommunala mellanskolorna tvi-

velsutan skulle bliva större, om skolorna bleve statliga och undervisningen

för lärjungar från andra kommuner ej som nu vore förenad med särskilda av­

gifter. I detta sammanhang (Uti. sid. 37) framhåller överstyrelsen därjämte,

att nämnda förhållanden förklarade, varför lärjungar, såsom en av översty­

relsens statistiska avdelning verkställd undersökning ådagalagt, i stor utsträck­

ning hade sökt sig till statsläroverken, fastän de haft lika lätt eller lättare

att vända sig till en kommunal mellanskola. Härtill bidroge dessutom åt­

skilliga andra omständigheter, den bristfälliga anknytningen mellan mellan-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

81

skolan och gymnasiet, läroverkets »förnämligare» anseende och statliga ställ­

ning. Slutligen riktas mot materialet för sagda undersökning den anmärk­

ningen, att detta avsåge de nu i realskolan varande lärjungarna. På grund

av mellanskolornas snabba tillväxt i antal hade man anledning förmoda, att

för mången, som nu skulle ha lätt att komma till en mellanskola, en sådan

möjlighet icke förelåg, när övergången till realskolan skedde.

Överstyrelsen går så att undersöka frågan om folkskolans bärkraft såsom

grundskola (Uti. sid. 38—43). Överstyrelsen framhåller den starka yttre och

inre utveckling, som folkskolan under senaste tid undergått med resultat,

att folkskoleväsendet inom flertalet skoldistrikt i organisatoriskt hänseende

kunde sägas intaga en ståndpunkt, vilken motsvarade de rimliga krav,

som f. n. kunde ställas på detsamma. Efter en kritisk granskning av

olika hithörande förhållanden sammanfattar överstyrelsen sin ståndpunkt på

följande sätt:

»Att lämna någon bindande garanti för att folkskolan just nu i alla av­

seenden är fullt duglig att i hela sin utsträckning tjäna som grundval för

den högre skolan är givetvis icke möjligt och kan väl knappast begäras.

Men om anspråken begränsas till vad som är rimligt och nödvändigt, torde

det med fullt fog kunna sägas, att vår folkskola för närvarande befinner sig på

en sådan ståndpunkt och i en sådan utveckling, att det icke finnes anledning

att på grund av de brister, som hon i vissa avseenden företer, avstå ifrån

att giva vårt skolväsen en sådan organisation, som ur samhällets synpunkt

är önskvärd, även om denna organisation kommer att innebära, att den sex­

åriga folkskolan skall bliva den allmänna grundläggande skolan. Den upp­

giften får folkskolan icke undandraga sig, och den bör hon även inom rim­

liga gränser kunna fylla. Att folkskolan ännu icke överallt nått den ut­

veckling, som är önskvärd, beror i främsta rummet på att hon icke alltid

från kommunernas och tidigare icke heller från statsmakternas sida fått

röna den omvårdnad, som rätteligen bör tillkomma henne. Härtill har dua­

lismen inom vårt skolväsen i sin mån bidragit. Om folkskolan på ett bättre

sätt inpassas i skolsystemet och därinom erhåller en vidgad uppgift, blir

det uppenbarligen samhällets plikt att så långt som möjligt undanröja de

brister, som kunna stå hindrande för denna uppgifts fyllande. På så sätt

kan folkskolans nya ställning framkalla önskvärda reformer, som kanske

annars icke — åtminstone icke så snart — kommit till stånd.»

Överstyrelsen avhandlar även ganska utförligt spörsmålet om enhetsskole-

reformens återverkan på folkskolan (Uti. sid. 43—48). Därvid erinras om

att i de avgivna utlåtandena stridiga uppfattningar gjort sig gällande, i det

man på vissa håll ansett de väntade följderna övervägande skadliga, på

andra håll menat, att återverkningarna skulle huvudsakligen gå i gynnsam

riktning. Enligt överstyrelsens mening finge man ej överskatta faran av

»trycket» på folkskolan. Från de samhällen, där erfarenhet förelåge, vitt­

nades det, att folkskolan icke lidit av något obehörigt tryck eller att hennes

arbete blivit ensidigt och mekaniserat. Särskilt värdefullt vore, vad som

härutinnan yttrats från Malmö, där man ju både den längsta och mest om­

fattande erfarenheten av en på folkskolans sjätte klass byggd skola med

realskolexamen. Den kommunala folkskoleinspektören i sagda stad, vilken

dock icke anslutit sig till tanken på den sexklassiga folkskolan såsom grund­

skola, betygar, att man icke där försport ett otillbörligt tryck på folkskolan.

Överstyrelsen erinrar ock, att folkskolan numera i allmänhet finge räkna

med, att dess lärjungar överginge till annan läroanstalt.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 101 käft. (Nr Ilo.)

(>

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 116.

82

Otvivelaktigt ansåges dock nu berörda fara bliva verklig, om man till-

mötesginge framkomna krav på en omorganisation av folkskolan med sär­

skild hänsyn till dess uppgift som bottenskola, vare sig man tänkt sig en

allmän omläggning av lärokurserna eller en fördelning av lärjungarna på

olika linjer efter olika begåvning. Överstyrelsen avböjer dylika krav under

framhållande dock, att vid en eventuell revision av folkskolans undervis-

ningsplan, tillbörlig hänsyn borde tagas till den ställning folkskolan kunde

hava erhållit såsom grundskola, i den mån sådant med beaktande av folk­

skolans egentliga uppgift kunde ske. I fråga om särskilt sjunde folkskole-

klassens ställning anser överstyrelsen, att denna sak icke kunde tillmätas

alltför stor betydelse i detta sammanhang. Redan av hänsyn till fortsätt-

ningsskolan vore det påkallat, att göra klassen till eu mera fristående på

praktiska uppgifter inriktad avslutningsklass. Ytterligare erinrar överstyrel­

sen, att en fyraåiug grundskola uti nu förevarande avseende skulle visa sig

ogynnsammare för folkskolan, därigenom att »trycket» skulle komma att

drabba ett stadium i barndomsskolan, där det ej vore lämpligt att lägga för

stor vikt vid meddelande av kunskaper av den art, att de kunde fastställas

genom förhör vid ett prov.

Vad angår de gynnsamma återverkningarna på folkskolan, hävdar över­

styrelsen, att det i stort sett kunde sägas, att folkskolan, om hon verkligen

bleve den allmänna grundskolan och sålunda en folkskola i verklig mening,

därigenom också skulle erhålla bättre omvårdnad av samhället. Den pågå­

ende utvecklingen på området skulle främjas och påskyndas. Åtgärden

skulle därjämte bidraga till att framkalla en starkare samhörighetskänsla

mellan dem, som arbetade inom de olika skolarterna. Den nuvarande isole­

ringen hade nog på sina håll kunnat fresta till liknöjdhet och slapphet.

Därför kunde ett visst tryck uppifrån lända till uppryckning och förbättring.

Slutligen gendriver överstyrelsen det stundom hörda talet om att sympa­

tierna för enhetsskolan skulle betingas av ett »kårintresse». Att folkskolans

lärare med sådan enhällighet omfattat bottenskoleprogrammet sammanhängde

med att de på ett helt annat sätt än andra lärare komme i beröring med

de bredare lagren av vårt folk och mer än de flesta finge en ingående kän­

nedom om folkets barn.

I fortsättningen framhåller överstyrelsen, hurusom bottenskoleprogrammet

i hög grad ägde stöd i den historiska utvecklingen och därigenom erhållit

särskild styrka. Redan den hastiga tillväxt och den starka utbredning, som

de kommunala mellanskolorna hade att uppvisa, talade på sitt sätt för att

dessa skolor motsvarat sin uppgift. Om detta ej varit fallet, skulle de väl

näppeligen nått en så snabb och omfattande utveckling. Klagomål skulle

väl också med styrka framkommit från barnens föräldrar, från dem som i

sin tjänst eller för fortsatt undervisning mottagit lärjungar från dessa sko­

lor, samt från dem, som haft sig tillsynen över desamma anförtrodd. Några

dylika klagomål hade åtminstone icke mera offentligt gjort sig gällande före

den tidpunkt, då det nya förslaget till skolorganisation framkom. Att de

kommunala mellanskolorna lämnade ett gott examensresultat, därom vitt­

nade oförtydbart den utförliga betygsstatistik som skolkommissionen anfört.

I samma riktning talade också de omdömen, som avgivits av överstyrelsens

ombud vid skolornas realskoleexamina, i regel lärare vid de allmänna läro­

verken. I dessa omdömen vitsordades alltfort ända intill senaste tid i det

hela taget enstämmigt, att arbetet vid de kommunala mellanskolorna, så

långt man av examina kunnat döma, givit tillfredsställande resultat.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

83

I samband med diskussionen om skolkommissionens förslag hade emel­

lertid skarpa anmärkningar framkommit mot mellanskolorna. Det hade sagts,

att arbetet bleve allt för forcerat och ledde till överansträngning, att det

uppfostrande momentet finge stå tillbaka, att undervisningen måste lägga

så stor vikt på det rena kunskapsförvärvet och därför bleve mekanisk och

på det hela taget i pedagogiskt hänseende mindre tillfredsställande, att sär­

skilt språkundervisningen erhölle för knapp tid och fördenskull ej kunde

giva grundliga insikter och färdigheter utan mera finge syssla med de gram-

matiska och i allmänhet med de mera formella momenten. Häremot erinrar

överstyrelsen, att det vore givet att mellanskolan hade sina brister och att

anmärkningarna i viss utsträckning vore befogade. Men brister vidlådde i

större eller mindre grad alla skolor. Det kunde emellertid icke vara riktigt,

att för bristernas skull underkänna det förtjänstfulla arbete, som inom ifråga­

varande skolart utföres, eller de goda resultat, som den onekligen hade att

uppvisa. Det verkade ej fullt övertygande, att kritiken nu så plötsligt fram­

förts med sådan iver. För övrigt berodde bristerna säkerligen till väsentlig

del på vissa ogynnsamma förhållanden, som i ej ringa grad kunde undan­

röjas. Överstyrelsen framhåller, hurusom skolornas beroende av ortsbefolk­

ningen haft till följd, att inträdesfordringar och flyttningsbestämmelser icke

alltid tillbörligen upprätthållits. Undervisningen hade till väsentlig del fått

bestridas av unga lärare utan egentlig pedagogisk utbildning. Denna olä­

genhet borde kunna övervinnas, i den mån lärarna erhölle större erfarenhet

och bättre tillgång på pedagogiskt utbildade lärare kunde åstadkommas.

Skolan hade saknat stödet av en särskild undervisningsplan och för denna

skolart lämpade läroböcker. Toges tillräcklig hänsyn till de kunskaper, lär­

jungarna förvärvat i folkskolan och erhölle mellanskolan för benne avpas­

sade lärokurser och läroböcker, ansåges faran för forcering av arbetet och

för överansträngning i väsentlig grad minskad. Vad undervisningen i främ­

mande språk beträffade, kunde det väl ej förnekas, att vissa svårigheter

förelåge på grund av det mindre antalet år, som skolan omfattade. Här

hade man emellertid att hänvisa till de goda resultat, som dock vunnits.

Givetvis kunde samma mått inhämtas på kortare tid, då lärjungarna hade

mera omfattande språklig kunskap att bygga på och hade den större intel­

lektuella mognad, som följde med ett högre åldersstadium. Att de kommu­

nala mellanskolorna kunde giva gott kunskapsresultat även i främmande språk,

vitsordades bl. a. av de erkännsamma uttalanden angående kunskapsnivån

i realskolexamen, som avgivits av vissa såsom ombud vid examen tjänstgö­

rande lärare i främmande språk vid allmänna läroverk. Överstyrelsen sam­

manfattar sin ståndpunkt till frågan om mellanskolans vittnesbörd så, att

om skolan liksom realskolan bleve statsskola, om hennes lärarfråga ordnades

på ett tillfredsställande sätt och hon finge särskilt avpassade lärokurser och

läroböcker, torde därmed hennes nuvarande brister kunna i väsentlig mån

undanröjas. Även om de anmärkningar, som framställts, må äga ett visst

berättigande med hänsyn till de nuvarande förhållandena, syntes de icke

därför böra tillmätas en sådan betydelse, att de skulle utgöra ett avgörande

hinder för att den högre skolan finge bygga på sexklassig folkskola.

Överstyrelsen övergår så att kritiskt granska två huvudinvändningar mot

enhetsskoleprogrammct, den befarade förlängningen av studietiden och far­

hågorna för att bildningsnivån skulle komma att sjunka.

T förstnämnda avseende erinras därom, att meningsutbytet i skolfrågan

i det hela nästan gjorts till en fråga uteslutande om studietidens längd och

Kungl. Maj ds proposition Nr Hd.

84

att detta vore att alltför mycket förenkla problemställningen. Under dis­

kussionen om studietidens förlängning hade det ofta sett ut, som om man

velat påstå, att ett genomförande av den sexklassiga bottenskolan skulle

medföra en allmän förlängning av studietiden med ett år i jämförelse med

nuvarande förhållanden. Kommissionens påstående att för stora grupper

av lärjungar redan nu skolkursen fram till studentexamen omfattade tretton

år kunde icke jävas. Så vore det i allmänhet för dem. som komme från

flickskolorna eller från de kommunala mellanskolorna och vissa enskilda

skolor. Detta förhållande syntes icke förut hava betraktats såsom någon

så stor olägenhet, och några allvarliga anmärkningar däremot hade icke

under den föregående tiden framkommit. Olika omständigheter, såsom se­

nare inträde i realskolan än det beräknade och svårigheten för många lär­

jungar att klass efter klass bliva flyttade, hade gjort, att ej heller i de all­

männa läroverken studietiden bleve så kort som den teoretiskt sett kunde

vara. Den förut anförda statistiken över lärjungarnas övergång från folk­

skolan till läroverken visade, att många av dessa lärjungar till följd av den

nuvarande skolorganisationen bleve mycket försenade. Särskilt gällde detta

dem, som komme från landsbygden. Överstyrelsen ansåge icke möjligt att

med hjälp av statistiken kunna med säkerhet förutsäga, vilken förlängning

av studietiden ett allmänt genomförande av den sexklassiga bottenskolan

skulle medföra. Att förlängningen skulle bliva jämförelsevis ringa, därför

talade emellertid jämväl de senast offentliggjorda statistiska uppgifterna an­

gående realskolexamen år 1922. Enligt dessa ställde sig medelåldern vid

■realskolexamen vid olika slag av läroanstalter på följande sätt: högre all­

männa läroverk 17,0; realskolor för gossar 16,8; statssamskolor, gossar 16,8,

flickor 16,6; kommunala mellanskolor, gossar 16,9, flickor 16,9; privatläro­

verk, gossar 17,2, flickor 17,1. Siffrorna från mellanskolorna talade icke för

att studietiden fram till realskolexamen skulle bliva så väsentligt längre vid

genomförande av enhetsskolesystem. Det varken kunde eller borde emeller­

tid förnekas, att för en del lärjungar en sådan förlängning skulle komma

att inträffa, och detta vore tydligtvis en olägenhet, som ej kunde bortför­

klaras. Dock påpekar överstyrelsen, att anmärkningen att det nämnda för­

hållandet skulle försvåra studiemöjligheterna för verkliga begåvningar från

ekonomiskt sämre ställda befolkningslager, icke vore vägande. Den stora

utsträckning, vari de kommunala mellanskolorna rekryterats från ifrågava­

rande befolkningslager, jävade påståendet, att skolor av denna organisa­

tionstyp skulle hindra mindre bemedlade begåvningar från att komma in

på studiebanan. Och i fråga om landsbygden både tvivelsutan möjligheterna

att behålla barnen hemma under den egentliga barndomstiden och därmed

följande minskning i inackorderingskostnader den avgörande betydelsen.

En skolorganisation med sexklassig folkskola som bottenskola skulle i stort

sett även ekonomiskt i hög grad för de mindre bemedlade klasserna och

för landsbygdsbefolkningen underlätta studievägen.

De ogynnsamma följder, som den sexklassiga grundskolan i vissa fall

skulle komma att medföra, manade dels till varsamhet vid reformens ge­

nomförande, dels till ansträngningar att undanröja nämnda följder. I så­

dant avseende föreslås realskolans avkortning med ett år samt anordnande

av sexåriga lyceer. Särskilt ville emellertid överstyrelsen betona, att de

ifrågavarande olägenheterna icke finge undanskymma de fördelar framförallt

i socialt hänseende, som otvivelaktigt vore att vinna genom den sexklassiga

grundskolan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

85

Gentemot farhågan för att undervisningsnivån genom den sexåriga grund­

skolan skulle komma att sjunka, erinrar överstyrelsen, att sådana klagomål

hade upprepats vid nästan varje förändring av skolorna, och de hade också

riktats mot våra dagars allmänna läroverk, jämförda med gångna tiders.

Bildningsnivån vore icke någonting eu gång för alla bestämt, som kunde

mätas med för alla tider gällande mått. Man hade förut i hög grad gjort

skolbildningen liktydig med ett förråd av vid behov aktuella minneskun-

skaper i en mångfald olika ämnen. Det verkliga bildningsvärdet läge där­

emot i en utvecklad omdömesförmåga samt i förmåga av självständiga

studier och produktivt arbete.

Överstyrelsen ägnar slutligen en granskning åt förslaget om fyraårig

grundskola (Uti. sid. 59—62). Ur både skolorganisatorisk och pedagogisk syn­

punkt kunde allvarliga invändningar göras mot detta. De viktiga samhälle­

liga synpunkterna skulle genom eu dylik anordning icke tillgodoses i någon

avsevärt större mån än f. n. Särskilt borde bemärkas, att den femklassiga

realskola, som inginge i förslaget, vore en ny och hos oss oprövad skolform.

Visserligen kunde det sägas, att inom vissa folkskoleformer i de fyra ne­

dersta klasserna genomginges en mera avrundad kurs än i de tre nedersta.

Förutsättningen för att anordningen i fråga skulle få verklig betydelse vore

emellertid, att realskolan även i praktiken byggde på dessa i folkskolan

genomgångna kurspartier. Erfarenheten gåve dock stöd för den förmodan,

att man allt fortfarande i realskolan ville hava avrundade kurser även

nedåt. Vid sådant förhållande bleve emellertid följden, att de i folkskolan

behandlade kursmomenten komme att fullständigt åter genomgås i realsko­

lan. Skulle i det hela taget samma kurser genomgås i den femklassiga,

som nu i den sexklassiga realskolan, hade den senare givetvis företräde.

Vid jämförelse mellan den fyrklassiga realskolan, byggande på folkskolans

klass 6 och den femklassiga, byggande på klass 4, vore det icke riktigt att

på förhand räkna med en avgjord överlägsenhet för den senare.

Den fyraåriga grundskolan skulle enligt överstyrelsens mening hava ödes­

digra inverkningar på folkskolan, vilken skulle i sina två högsta klasser

mista de verkligt studiebegåvade lärjungarna och bliva i intellektuellt hän­

seende en fattigskola. Ett fullständigt genomförande av denna organisation

skulle ock medföra, att vid valet av den högre skolan föräldrarnas eko­

nomiska och sociala ställning bleve avgörande med den påföljd att folk­

skolan i sina högsta klasser finge även i materiellt hänseende karaktär av

fattigskola.

Överstyrelsen tillbakavisar ytterligare i detta sammanhang de yrkanden,

vilka i anslutning till samma tankegång framställts på eu differentiering i

praktisk riktning av folkskolans högre klasser, såsom skadliga för folksko­

lans mål och utveckling.

Överstyrelsen sysselsätter sig ingående med frågan om de praktiska ut­

bildningslinjernas ställning och utveckling, (Utlåtande sid. 94—115) framförallt

den högre folkskolans ställning i skolsystemet.

Efter en erinran om den högre folkskolans tillstånd och utveckling fram

till 1918, betonar överstyrelsen, att skolan blivit liksom en mellanform mellan

de mera teoretiska skolorna för allmänt medborgerlig bildning och de rena

yrkesundervisningsanstalterna. Den allmänna högre folkskolans huvudupp­

gift vore att meddela allmänt medborgerlig bildning, men dess undervisning

skulle dock erhålla en så praktisk läggning som möjligt med särskild in-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

86

riktning på samhällslivet och arbetslivet. I de yrkesbestämda högre folk­

skolorna bleve tydligen de praktiska momenten särskilt framträdande, men

dessa skolor hade jämväl att tillgodose den allmänt medborgerliga bildningen

och upptoge därför på sin undervisningsplan ämnen av mera allmän karak­

tär. Man hade fördenskull ej velat benämna dem anstalter för yrkesunder­

visning utan i stället låtit dem i likhet med de praktiskt inriktade fortsätt-

ningsskolorna betecknas som yrkesbestämda.

Den yrkesbestämda högre folkskolan vore i sin mån ägnad att motverka,

att de unga i alltför stor utsträckning strömmade till de högre teoretiska

skolorna, och hade att tillmötesgå det ganska allmänna önskemålet, att de, som

slutat folkskolan, måtte erhålla ett något ökat mått av allmänbildning, särskilt

någon kunskap i främmande språk, men riktade på samma gång lärjun­

garnas intresse och tankar mot rent praktiska sysselsättningar. Någon in­

riktning fram mot studentexamen läge däremot icke i hennes undervisning.

Skulle emellertid den högre folkskolan kunna hävda sin ställning vid

sidan av realskolan, vilket överstyrelsen funne synnerligen önskvärt, måste

hennes ställning inom skolsystemet befästas och utvecklas främst därigenom,

att hennes examen finge en mera officiell prägel. Examen från högre folk­

skola ansåges också i flera avseenden kunna tillerkännas samma värde som

examen vid realskolan, därest denna skola gjordes treårig. Sådan examen

syntes också vara väl lämpad såsom förberedelse för fortsatta studier i prak­

tisk riktning. Så syntes den lika väl som realskolexamen böra berättiga

till inträde vid utbildningskurser för anställning i vissa slag av allmän tjänst,

exempelvis vore en skola med handelsundervisning eller med teknisk under­

visning särskilt lämplig såsom förberedelse för fortsatt utbildning för vissa

befattningar inom kommunikationsverken eller tullstaten. Examen vid yrkes-

bestämd högre folkskola lämpade sig icke såsom underlag för vanliga

gymnasialstudier, men sjmtes mycket väl kunna godtagas såsom grundval

för fortsatta studier vid högre anstalter för yrkesundervisning inom det om­

råde, som den ifrågavarande högre folkskolans undervisning särskilt avsåge.

Det ansåges dock självfallet, att även av de lärjungar som komme från

högre folkskola skulle krävas inträdesprövning enligt särskilda grunder.

Jämväl reservanterna inom skolöverstyrelsen hava utförligt sysselsatt sig

med bottenskolefrågan (Utlåtande sid. 173—201).

Efter en redogörelse för den historiska utvecklingen, avsedd att ådaga­

lägga att riksdagen i det föreliggande organisationsspörsmålet stode obunden,

ingå reservanterna i eu kritisk granskning av den för enhetsskolan åvägabragta

motiveringen (Utlåtande sid. 179—197), därvid de under remissbehand­

lingen avgivna utlåtandena i ganska stor utsträckning fått bilda underlaget.

Då sålunda ifrågavarande framställning delvis sammanfaller med vad som

från åtskilliga andra håll anförts, anser jag mig kunna begränsa redogö­

relsen till att företrädesvis omfatta de delar av reservationen som erbjuda

mera nya synpunkter.

-Reservanterna bestrida till en början folkskolans kompetens för den nya

uppgiften såsom bottenskola och underkänna det indirekta bevis för en mot­

satt uppfattning, som den kommunala mellanskolans arbetsresultat fått

lämna. Det erkännes visserligen, att mellanskolan »efter måttet av sin

prestationsförmåga utfört ett duktigt arbete och gjort sig väl förtjänt av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

87

allt det stöd och all den hjälp, som den så väl behöver». Men skolans

starka utveckling ansåges i detta sammanhang icke talande, då den betin­

gades av riksdagens hållning. Tillfälle till val för hemmen mellan real­

skola och mellanskola hade i mycket ringa utsträckning förelegat, men där

sådant funnits, t. ex. vid lika goda möjligheter att komma till de båda

skolorna, hade enligt eu för år 1923 verkställd undersökning realskolan

haft företräde. Dit både nämligen gått 931 lärjungar, medan under samma

förutsättningar 291 gått till den kommunala mellanskolan. För en rätt in­

blick i en skolas värde från undervisningssynpunkt erfordrades kännedom

ej blott om dess resultat utan även om dess arbetssätt. Den kommunala

mellanskolan kunde i regel ej bygga sin undervisning på det för sexbladig

folkskola föreskrivna kunskapsmåttet såsom verkligen inhämtat, utan måste

ägna en avsevärd tid åt repetition av folkskolans lärokurs. Då skolan för­

denskull ofta funne sig ställd inför nödvändigheten att på sina fyra år in­

lära så gott som hela det för en sexklassig realskola föreskrivna kunskaps­

stoffet, måste ock dess arbetsmetod och arbetsintensitet bliva helt olika

realskolans. Arbetet måste starkt forceras, om någon fördjupning i stu­

dierna kunde det ej bliva tal och det funnes ej heller för begåvade elever

någon möjlighet att ägna sig åt studier utanför skolkursen. Mest tryc­

kande, i ail synnerhet för flickorna, vore arbetsbelastningen, som understun­

dom rent av närmade sig bristningsgränsen. Över realskolans arbete vilade

eu prägel av lugn strävan, över mellanskolans åter ett starkt mått av ner­

vöst jäkt. Kommissionen hade icke kunnat undgå att till viss grad beakta

detta förhållande och sökte råda bot därför genom att i sitt skolsystem av­

lasta vissa kursdelar från realskolan på bottenskolan, eller tänkte sig för­

bättrade metoder, friluftsliv o. s. v. såsom motvikt. Det ändamålslösa i det

första av dessa tilltänkta medel, behövde ej betonas. Och ingå metodiska

förbättringar kunde ersätta två års förlust av språkundervisningen, vars

rätta anordnande vore en av realskolans viktigaste angelägenheter. Reser­

vanterna hävda bestämt, att den rätta åldern för den grundläggande under­

visningen i främmande levande språk vore 9—10 års åldern.

Det vore emellertid ej endast arbetsbelastningen i mellanskolan, som

väckte reservanternas starka betänkligheter mot denna skolform i dess nu­

varande gestaltning, även svårigheten att åstadkomma en rationell arbets­

fördelning lärarna emellan framträdde skarpt. Särskilt bekymmersam bleve

givetvis de sex övningsämnenas ställning, men icke mindre betänkligheter

mötte åtgärden att på en så sviktande grund bygga upp ett latingym­

nasium.

Reservanterna erinra ytterligare om att från mellanskolorna gjort sig för­

märkt en stark önskan, att erhålla ytterligare ett år till sitt förfogande. Då

reservanterna på grund av sin kännedom om skolorna i fråga kommit till

den övertygelsen, att de allt framgent hade en bestämd uppgift att fylla

och samvetsgrant strävat att motsvara de vid dem knutna förväntningarna,

skulle reservanterna under förevarande förhållanden finna det ansvarslöst

att neka dem sitt stöd i deras befogade krav på lyckligare arbetsbetingelser.

Då emellertid tidsförhållandena knappast redan nu medgåve mera genom­

gripande förbättring av den kommunala mellanskolans byggnad, inskränkte

sig reservanterna att föreslå, att vid ett antal kommunala mellanskolor vid

sidan av den normala organisationen försök anställdes att genom upprät­

tande av eu på 4-årig folkskola byggd 5-årig studielinje lätta arbetsbördan.

Frågan om mellanskolans lämplighet såsom grundläggning för gymnasiet

Kungl. Maj:ts proposition Nr Hd.

88

ansåge reservanterna tills vidare outredd och påyrkade därför, att vid något

större läroverks gymnasium försöksvis upprättades en för lärjungar från

kommunal mellanskola avsedd parallellavdelning för att bereda dessa till­

fälle att under samma förutsättningar som läroverkets övriga lärjungar

avlägga studentexamen.

Reservanterna lämna i fortsättningen en kritik av skolkommissionens

granskning av parallellskolesystemet och framhålla bl. a. att användningen

av uttrycken »parallella barndomsskolor», »parallellskolesystem» och dylik! för

att beteckna förhållandet mellan folkskolan och läroverkets högre klasser vore

så till vida oriktig, att man blott toge sikte på den rent yttre omständigheten, att

ungdom av delvis samma ålder (9—12 år) undervisades i dessa båda skolor,

men bortsåge från olikheten i fråga om undervisningens mål och läroinne-

hållets omfattning. Den möjligheten vore icke helt och hållet utesluten,

att en något senare anknytning av de båda skolorna än den nuva­

rande läte sig förena med fyllandet av bådas syften, men denna fråga

hade så stor räckvidd samt krävde en så omfattande utredning av olika

hithörande förhållanden, att den borde göras till föremål för en särskild

undersökning, vilken reservanterna endast kunde förbereda genom att tillse

huruvida från allmän undervisningssynpunkt omständigheter gåves, som

talade för en dylik förändring av det bestående skolsystemet.

Dessförinnan ville emelltid reservanterna lämna en närmare redogörelse

för det nu rådande förhållandet mellan folkskola, mellanskola och läroverk.

Genom kommissionsförslaget stode intet av djupare betydelse att vinna,

men mycket av beprövat värde ginge förlorat. Tyngst vägde den ofrånkom­

liga förlängningen av studietiden, vilken i väsentliga avseenden försvårade

fattiga barns framkomst på lärdomsvägen. Och genom de uppdrivna ford­

ringarna för tillträde till den högre skolan hade landsbygdens barn fått sin

ställning försämrad och bleve i vissa delar av vårt land så gott som ute­

stängda från tidigare möjligheter till fortsatt utbildning. I detta samman­

hang betonas ock, att genom den ifrågasatta förändringen av skolformen endast

ett litet mindretal lärjungar komme i åtnjutande av den från vissa håll fram­

hållna fördelen, att barnen finge längre stanna i sina hem. Det ojämförligt stör­

sta antalet av mellanskolans lärjungar bodde, enligt verkställda undersök­

ningar, i hemmet och endast 9 procent vore hänvisade till inackordering i

främmande hem. Vid läroverken vore motsvarande siffra 9,7 procent. Skill­

naden mellan läroverket och mellanskolan i detta avseende vore således

mycket ringa. Om grundskolan i stället vore G årig och läroverkets två

lägsta klasser bortskurna, skulle endast ett ytterst ringa antal lärjungar, som

för närvarande bodde borta, under denna del av skoltiden få vara kvar i

hemmet.

Vad i övrigt ur social synpunkt anförts till förmån för bottenskoletanken

ansåges på grund av de genomgripande förändriugarna på olika områden

hava förlorat mycket av sin forna räckvidd.

Reservanterna uppehålla sig därefter vid de av överstyrelsen anförda sta­

tistiska uppgifterna rörande den försenade övergången av lärjungar från

folkskola till läroverk och understryka särskilt, dels att ekonomiska skäl ej

i större omfattning verkat fördröjande, dels att okunnighet om lämplig över­

gångstid vore ett hinder för barnens framkomst.

Beträffande anknytningen mellan folkskola och realskola (Uti. sid. 198—201)

erinra reservanterna, att läroverken i alla tider ägt ett utpräglat demokra­

tiskt kynne samt att ett organiskt sammanhang redan nu rådde mellan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

89

folkskola och läroverk och att vägen dem emellan kunde ytterligare jämnas.

Det erkännes sålunda att svårigheter förefunnes för en ur avslutad folkskola

utgående studiebegåvad lärjunge att vinna inträde i eu mot hans åldersut-

veckling svarande klass i läroverket. Något argument för 6-klassig botten­

skola utgjorde emellertid icke hänvisningen på denna brist i nuvarande or­

ganisation. Lika litet fog hade kommissionens huvudskäl för anknytningens

förläggande till genomgången 6-klassig folkskola: anlagens framträdande vid

sagda tidpunkt. Den begynnande övergångsåldern vore den mest olyckligt

valda tiden för bedömande av barnens anlagsriktning. Och för yrkesval

vore 12- eller 13-åringen alltför outvecklad. Det kunde dock icke förnekas,

att 10—11-årsåldern från nu anförda synpunkt vore gynnsammare än den

nu stadgade 9—1 O-årsåldern. I själva folkskolans organisation funnes vissa

moment, som obetingat talade för denna åtgärd. Iakttagelser från folk-

skolehåll pekade ävenledes i den riktningen, att inträdesprov efter fjärde

skolårets slut komme att ge tillförlitligare resultat än de nuvarande. Ur

allmän undervisningssynpunkt ansåges därför mycket vara att vinna genom

en något senare anknytning än den nuvarande. Men då en förlängning

av skoltiden borde vara helt och hållet utesluten, måste en 4-årig botten­

skola få till konsekvens den nuvarande 6-åriga realskolans förkortning till

5-årig. Enligt reservanternas mening kunde med visst fog sägas, att folkskole­

väsendet numera nått den utveckling, som av 1899 års läroverkskommitté

förutsatts som villkor för bottenskolans förlängning till fyraårig. Jämförel­

sen mellan folkskolans och läroverkens undervisningsplaner gåve på grund

av läroinnehållets olika omfattning visserligen icke i detta avseende något

säkert utslag, men lämnade dock den möjligheten öppen, att eu övergång

från folkskolans fjärde klass till läroverkets nuvarande andra klass icke be­

hövde medföra större svårigheter. Emellertid krävdes för ett definitivt av­

görande mera omfattande undersökningar, än som av reservanterna kunnat

verkställas. Spörsmålet upptages därför bland de frågor, som borde bliva

föremål för ytterligare utredning.

Slutligen hava reservanterna jämväl ingått på en utförlig granskning av de

av skolkommissionen meddelade kostnadsberäkningarna (Utlåtande sid. 201-

214). Då emellertid alla hithörande förhållanden sedermera gjorts till före­

mål för förnyade utredningar från skolöverstyrelsens sida, i vilka även vissa

av reservanterna deltagit, saknar jag här anledning att närmare inlåta mig

på de uti berörda avdelning av reservationen framställda åsikterna.

Under uttalande av huvudsaklig anslutning till skolöverstyrelsens utlåtande

har avdelningschefen undervisningsrådet N. Fredriksson avgivit ett särskilt

yttrande, vilket angives »ej i allt» böra uppfattas som en reservation utan

mera såsom en komplettering till överstyrelsens utlåtande, vilket jämväl av

Fredriksson biträtts (Utlåtande sid. 321—338).

Beträffande nu förevarande spörsmål avser Fredrikssons yttrande ett häv­

dande av nödvändigheten att med anlitande av olika medel begränsa möj­

ligheterna till högre teoretisk undervisning till den omfattning som sam­

hällets behov och intresse gjorde önskvärd och lämplig.

I fråga om anknytningen mellan folkskola och läroverk håller Fredriks­

son särskilt före, att anordningen med gemensamma anknytningspunkter

för de olika utbildningslinjerna på vissa åldersstadier, alltså vid avgången

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

90

från folkskolan respektive realskolan, skulle medföra betydande fördelar

med hänsyn till valet av levnadsbana. Emellertid måste härvid ofrånkom­

ligt fordras och förutsättas bl. a., att de praktiska utbildningslinjerna

bliva så omhuldade och så utvecklade, att de kunde erbjuda tillräckliga

utbildningsmöjligheter på ett så vitt möjligt tillfredsställande sätt.

I sitt redan förut berörda underdåniga utlåtande över skolkommissionens

betänkande lämnar generaldirektör Bergqvist en redogörelse för våra olika

skolformer (Våra skolor sid. 15—134). Med hänsyn till den betydelse, som

erfarenheterna rörande den kommunala mellanskolans verksamhet äga för

bedömandet av nu förevarande spörsmål, torde jag till en början böra

i korthet erinra om Bergqvists värdesättning av sagda skolform (sid. 49 ff.).

Beträffande den kommunala mellanskolans nuvarande svagheter, fastslår

Bergqvist, att skolans lärare »f. n. i ganska stor utsträckning brista i

pedagogisk utbildning». Vårterminen 1923 hade nämligen icke mer än

22 procent av samtliga lärare genomgått provår. Till följd härav sak­

nades önskvärd kännedom om arbetet i de allmänna läroverken. En annan

brist vore att lärarna, ehuru skolans arbete även krävde ett bestämt hän­

synstagande till folkskolans kurser, i regel saknade förtrogenhet med folk­

skolan. Endast 14 procent av lärarna i fråga hade avlagt folkskollärar-

exarnen. Jämväl hade det inneburit en kännbar olägenhet, att rektorerna

nödvändigtvis måst tagas inom den jämförelsevis begränsade kretsen av

vederbörande skolas egna ordinarie ämneslärare.

Vidare gällde, att lärjungeurvalet vid mellanskolan ingalunda alltid präg­

lats av den noggranna sovring, som varit önskvärd och avsedd. Det förhölle

ingalunda så, som i ett auktoritativt utlåtande över skolkommissionens

förslag generellt påstås, att lärjungematerialet vore bättre i mellanskolor än

i realskolor. Tvärtom gåve erfarenheten bestämt stöd för den åsikten, att

åtskilliga skolor ej tillämpat gällande inträdesfordringar och att därför lärjunge-

materialet vore synnerligen ojämnt.

^ Saknaden av en enhetlig undervisningsplan vore mycket kännbar,

lillbörlig hänsyn hade icke alltid tagits till själva den grundval, på

vilken mellanskolan skulle bygga: genomgången lärokurs i folkskolan.

I alltför hög grad hade undervisningen kommit att bliva bunden vid

den lärokurs och den plan för undervisningens meddelande, som varit

gällande för den sexåriga realskolan. Undervisningen hade därjämte ofördel-

aktigt påverkats av den fullständiga bristen på för mellanskolans speciella

förhållanden avpassad lärobokslitteratur. På många platser hade skolorna

också nödgats arbeta under otillfredsställande materiella resurser.

T tterligare framhåller Bergqvist, att den kommunala mellanskolan mot­

svarat ett förhandenvarande starkt samhällsbehov, något som fått ett talande

uttryck genom den rika utveckling, som skolan på få år vunnit. I första

rummet hade denna skolform tillgodosett »de bredare samhällslagrens samt

landsbygdens och de mindre samhällenas bildningsbehov». Mellanskolornas

examensresultet hade år efter år erkänts i det hela tillfredsställande, och

detta vare sig man till grund för omdömet lagt statistiska uppgifter eller de i

inånga fall synnerligen fördelaktiga yttranden, som avgivits av ombuden i

realskolexamen, i regel valda ur läroverkslärarnas krets. På striden om

^ ärdet av skolkommissionens statistiska utredningar på förevarande område,

säger sig Bergqvist ej vilja närmare ingå, »då huvudsaken, nämligen att

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

91

examensresultatet vid mellanskolorna visat sig tillfredsställande, synes mig

framstå såsom bestämt konstaterad». Om mellanskolans arbete i övrigt uttalar

Bergqvist (sid. 59) bl. a. följande:

»Av egen personlig erfarenhet — jag har följt den kommunala mellan-

skolan allt sedan dess tillkomst och under årens lopp besökt en mycket

stor del av de kommunala mellanskolorna —, måste jag vitsorda, att jag

i de flesta fall kunnat konstatera ett i betraktande av ovan angivna svag­

heter hos skolan anmärkningsvärt gott arbete, ett arbete, som i mångt och

mycket väl kunnat uthärda en jämförelse med arbetet i realskolan.»

Vad angår klagomålen från mellanskolans eget håll över ett alltför for­

cerat och allt för jäktigt och därför även allt för ansträngande arbete, fram­

håller Bergqvist, att det funnes anledning att med en viss försiktighet mottaga

åtskilliga av de mindre fördelaktiga omdömen om skolornas arbete, som

förelåge från skolornas egen sida. En skolas arbete, både dettas vardagliga

förlopp och dess resultat, berodde i främsta rummet icke av skolans yttre

eller inre organisation utan av de lärarkrafter och det lärjungematerial, över

vilka skolan förfogade. Nu kunde man väl svårligen av lärarna själva be­

gära ett fullt objektivt bedömande av den inverkan, som de för mellan-

skolan gällande mindre stränga kraven i fråga om lärarkompetens och de

lägre avlöningsförmånerna kunnat utöva på urvalet av lärarkrafter och där­

med givetvis också på skolornas arbete. Man kunde icke begära ett objek­

tivt besked om vilken inverkan skolornas arbete kunnat röna därav, att

många av skolornas lärare saknat önskvärd kännedom både om realskolan

—- den skola, vars arbetsresultat skolat vinnas — och folkskolan — den

skola på vars arbetsresultat mellanskolan haft att bygga. Det vore för visso

mer än märkvärdigt, ifall icke här lätteligen en omedveten orsaksförskjut-

ning kunnat äga rum hos de omdömesavgivande lärarna. Att man vid sko­

lorna själva icke saknat känsla härför, framginge också av ett yttrande från

Hjo kommunala mellanskola.

Och vad lärjungematerialet beträffade, stode många av de kommunala

mellanskolorna under ett tryck av lokala önskemål, som tvingade skolorna

till en alltför stor medgörlighet i fråga om lärjungarnas intagning och

flyttning. Det vore lätt förklarligt, att en skola, som icke såge sig kunna

undkomma ett dylikt trj»ck, trodde sig i en förändrad organisation kunna

vänta en utväg att undgå de ofördelaktiga följderna av det sämre lärjunge­

materialet.

Att konstitutiva brister vidlåda arbetet i den kommunala mellanskolan,

erkänner Bergqvist, liksom att arbetet där behövde omläggas, för att ej

bliva allt för jäktigt och dess resultat för ytligt. Bergqvist tillfogar emellertid

följande, som torde vara förtjänt att särskilt uppmärksammas (sid. 61).

»Att eu skolform, som ända från sin tillkomst lidit av vissa pedagogiska

svagheter, som på grund av ekonomiska svårigheter ofta arbetat under ogynn­

samma yttre omständigheter och som därtill tilldelats pionjärens roll att ofta

under en högspänd konkurrens bana väg för något nytt, icke kunnat för­

värva samma lugn, stadga och fasthet i sitt arbete som en skolform, vilken

i likhet med det allmänna läroverket bygger på en tlerhundraårig traditions

grund, är icke ägnat att väcka förundran. Tvärtom måste det efter mitt

förmenande anses såsom mycket anmärkningsvärt, att skolformen kunnat

nå så goda och tillfredsställande resultat som den gjort. Och man är enligt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

92

min bestämda mening berättigad att på detta förhållande bygga den för­

väntan, att eu sådan skolorganisation — om den i fråga om lärare, läro­

böcker och övriga undervisningsmedel utrustas i likhet med de allmänna

läroverken, om den beträffande undervisningsplan och arbetssätt utvecklas

efter rationella grunder samt slutligen om dess lärjungematerial hålles uppe

på vederbörlig nivå — skall kunna utveckla sig så, att den i framtiden

tillvinner sig en allt betydelsefullare ställning och uppgift särskilt för till­

godoseende av de bredare befolkningslagrens och landsbygdens växande

bildningsbehov. Det är också uppenbart, att de allmänna förutsättningarna

för en dylik skolforms verksamhet måste bliva starkare, i samma mån som

de senaste årens genomgripande reformer på folkskolans område hunnit visa

sina verkningar. Att skolformen skulle, såsom man från vissa håll velat

göra gällande, redan nu kunna anses utprovad och därvid befunnen alltför

undermålig för att vidare äga anspråk på existens eller tillgodoseende från

det allmännas sida, måste jag på grund av vad jag nu sagt beteckna såsom

ett bestämt misstag.»

Aven i ett annat av de grundläggande spörsmål, som i detta samman­

hang föreligga till övervägande, nämligen frågan om folkskolans kompetens

såsom bottenskola, avger Bergqvist ett bestämt omdöme (sid. 78—82).

Gentemot de olika invändningar, som i detta avseende framkommit, be­

tonar Bergqvist, att det mål vår folkskola genom sin nu gällande under­

visningsplan fått sig föresatt, måste, om det eftersträvades genom rätt av­

vägda kurser och under användande av ett rationellt arbetssätt erfarenhets­

mässigt kunna betecknas såsom fullt tillfredsställande ur synpunkten av folk­

skolans bärkraft gentemot realskolan. Vidare vittnade erfarenheten, att studie-

begåvade lärjungar, som genomginge våra bättre folkskoleformer, A- och

B-formen, också i regel uppnådde det föresätta målet och sålunda besutte

en allmän bildning, som satte dem i stånd att tillgodogöra sig undervis­

ningen i den högre skolan. Dessa omdömen byggdes dels på personlig er­

farenhet, dels på talrika vittnesbörd av personer, som väl kände både vår

folkskola och våra högre skolor. Beträffande den motsatta uppfattning, som

från andra håll kommit till uttryck, och särskilt de ofördelaktiga vittnes­

börd, som härrörde från vissa kommunala mellanskolor, framhåller Bergqvist,

att dessas kraft avsevärt försvagades därav, att åtskilliga av dessa skolor

hade ett lärjungematerial som till stor del (ända till 40 procent och därut­

över) icke genomgått fullständig folkskola. Betecknande i detta avseende

vore, att den av de kommunala mellanskolorna, som ansett sig kunna av­

giva det allra ogynnsammaste omdömet, ja, som enhälligt uttalade, att folk­

skolan icke ens i fråga om sin A-typ vore mogen att tjäna som förskola

för fyraårig realskola, hade ett lärjungematerial, av vilket icke mindre än

43,4 procent kommit från andra folkskoleklasser än den sjätte. Från andra

mellanskolor, vilkas lärjungar så gott som samtliga genomgått fullständig

folkskola, mötte man kraftiga, på mångårig erfarenhet byggda försäkringar,

att det icke blott vore möjligt att grunda en fyrklassig realskola på folk­

skolans sjätte klass utan även att denna organisation visat sig lämplig.

Till slut framhåller Bergqvist, att folkskolan givetvis icke nått och aldrig

kunde nå en sådan ståndpunkt, att varje studiebegåvad lärjunge med av­

gångsbetyg från skolan tillika vore i stånd att utan något som helst mellan­

lägg av kunskaper övergå till och mottaga undervisning i den högre skolan.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

93

Men folkskolan komme en sådan ståndpunkt närmare, ju mer utvecklingen

fortskrede. Och så långt hade skolan redan nått, att antalet lärjungar som

vore i besittning av en allmän bildning, vilken satte dem i stånd att, utan

eller efter en föga krävande mellanläsning, tillgodogöra sig undervisningen

i den högre skolan, för närvarande vore så stort, att ur denna synpunkt

den sexklassiga grundskolan väl läte sig försvara som eu huvudform i vårt

skolsystem.

Sambandet mellan de olika skolformerna inom skolsystemet avhandlas av

Bergqvist med ganska stor utförlighet (sid. 242—291). Tre krav framställas

härvid såsom grundläggande. Anknytningen mellan folkskolan å ena sidan

och de högre teoretiska och praktiska skolformerna å den andra måste

ordnas så, att icke dessa senare komme att ’gå i vägen för varandra’, eller

med andra ord, att den ena av dessa skolformer icke berövade den andra

de lärjungar, som den bort kunna räkna på. Sammanbindningen mellan de

olika skolformerna borde vidare ske på en punkt, där det för skolan bleve

möjligt att med någon större grad av tillförlitlighet bedöma de ungas_ per­

sonliga utrustning och intresseriktning och följaktligen att träffa ett så på­

litligt val av bildningslinje som möjligt. Hade man sålunda sörjt för att de

olika vägarna på rätt sätt kommunicerade med varandra, gällde det slut­

ligen att se till, att konkurrensen om dem stode öppen för alla. Anknyt­

ningspunkten mellan folkskolan och de högre skolformerna borde därför

ordnas så, att övergången till den högre skolan i ekonomiskt avseende bleve

möjligast fördelaktig för alla hem. För obemedlade hem och framför allt för

sådana hem, som måste sända sina barn till en på annan plats belägen

skola, vore det givetvis av största vikt, att barnen kunde så länge som

möjligt stanna hemma. Denna förmån vore icke blott av ekonomisk natur

utan även ur uppfostringssynpunkt av största betydelse. Till sist erinrar

Bergqvist om vikten av att samorganisationen medgåve, att »kulturnivån

upprätthålles och att icke genom densamma de högre skolorna komme att

verka förryckande eller hämmande på de lägre skolformernas arbete».

Den granskning, som Bergqvist, med ledning av de angivna synpunkterna

till en början ägnar den nuvarande treåriga grundskolan, resulterar i, »att

en dylik organisationstyp trots de obestridliga pedagogiska fördelar den

medför, dock genom det hinder den lägger i vägen för eu ur social syn­

punkt nöjaktig samorganisation av våra skolor, genom de svårigheter den

vållar en stor mängd av hemmen samt genom de misstag i fråga om de

ungas anlag och läggning, vartill den kan föranleda, medför så avsevärda

olägenheter, att vårt statliga skolväsen bör under lämpliga former lösas ur

sin nuvarande absoluta bundenhet vid den treåriga grundskolan».

Den sexåriga grundskolan såsom allmän organisationstyp finner Bergqvist

väl ägnad att främja eu rationell fördelning av samhällets bildningsmöjlig-

heter. Den förläde valet av studiedifferentiering till en ålder, då enligt en

hos oss gammal erfarenhet gjorde sig förmärkt en större andlig mognad,

utmärkt därigenom att individens anlag och läggning med större bestämd­

het gåve sig tillkänna, samtidigt som hans förmåga av verksamhet på egen

band framträdde. Den sexklassiga grundskolan erbjöde den ojämförligt

största kontingenten av våra folkskolors lärjungar, landsbygdens barn, den

betydelsefulla förmånen att under en stor del av sin barndomstid få stanna

under hemmens vård. Den medförde vidare såväl för hemmen pa lands­

bygden som för mindre burgna hem i städerna avsevärda ekonomiska lätt­

nader och öppnade därigenom i många fall möjligheter till fortsatta studier,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

94

vilka eljest icke skulle hava varit för handen. Lärjungarna kunde ock

möjligast länge sammanhållas i en och samma undervisningsavdelning, var­

igenom möjliggjordes en för barnens kunskapstillägnelse och personlighets-

bildning hälsosam ekonomisering med tid och kraft, på samma gång eu

säkrare grund lades för omdömena om de ungas anlag och läggning.

För utvecklingen av eu sund medborgaranda vore det av betydelse, att den

sexåriga grundskolan beredde tillfälle till en längre tids Barnuppfostran för

barnen. Slutligen talade till förmån för nämnda organisation att vi redan

ägde ganska omfattande erfarenheter om möjligheten att på den sexåriga

folkskolans grund bygga upp en lämplig form för mellanstadiets teoretiska

skolor.

Bergqvist framhåller emellertid tillika vissa omständigheter, som manade

till varsamhet, då det gällde att avgöra »på vad sätt och i vilken utsträck­

ning» reformen borde genomföras (sid. 284—285). I detta avseende fram­

håller han bl. a., hurusom den sexåriga grundskolan, införd i systemet som

grundval för en sjuårig högre skola, gör den normala studietiden ett år

längre än vad fallet är med den nuvarande statliga organisationen. Man

borde därför söka finna tid och tillfälle att utprova utvägar att undvika en

dylik förlängning. Genomfördes den sexåriga grundskolan i större omfatt-

ning på sådana orter, dar de fackliga utbildningsanstalterna ännu icke nått

en tillräckligt stark utveckling eller deras betydelse av allmänheten ännu ej

i önskvärd mån insetts, förelåge faran, att tilloppet till de teoretiska utbild-

ningsvägarna skulle taga dimensioner, som kunde bliva hinderliga för eu

sund reglering av de ungas levnadsbanor. Ännu vore de erfarenheter,

vilka stode oss till buds för bedömande av den fyrklassiga realskolans för­

måga att bära upp gymnasiet, begränsade. Vi förfogade ej heller ännu

över ett nog mångsidigt erfarenhetsmaterial i fråga om den inverkan ett

skolsystem med sexårig grundskola kunde komma att utöva på arbetet i

folkskolan. Vår nuvarande folkskola vore stadd i eu stark yttre och inre

utveckling.. .Det vore av. vikt för det pågående nydaningsarbetet, att detta

finge i möjligaste mån fortgå utan störande organisatoriska ingrepp. Ge­

nomfördes reformen i .en utsträckning, som icke motsvarade folkskolans nu­

varande förmåga att inträda som grundskola eller som medförde en alltför

kännbar förlängning av studietiden, förelåge faran, att privata klassbeto-

nade skolor kunde i en osund utsträckning uppkomma.

Eu motsvarande granskning av föreliggande förslag om fyraårig grund­

skola gåve vid handen, att såväl sexårssystemet som det nuvarande treårs-

systemet vore att föredraga framför fyraårssystemet, Och detta såväl med

hänsyn till folkskolan som med tanke på de praktiska skolorna och real­

skolan. Det vore därför enligt Bergqvists mening icke tillrådligt att nu

upphöja typen till generell organisationsform för våra högre skolor. Då

emellertid förslaget i fråga vunnit stor anslutning bland skolkommissionens

kritiker, förelåge givetvis starka skäl att anordna försök med detsamma.

Sådana försök borde lämpligast anställas vid några större realskolor inom

olika delar av landet, framförallt om därvid samtliga de ifrågasatta grund-

skoleformerna parallellt kunde bliva föremål för prövning.

Då det gällde att avlägsna de mera framträdande bristerna och förbereda

och successivt genomföra åtgärder, som åsyftade en mer omfattande om­

gestaltning av undervisningsväsendet, påyrkar Bergqvist, att först och främst

på varje ort, där högre ungdomsskola funnes, anordningar borde vidtagas,

som möjliggjorde en omedelbar övergång till denna från folkskolans sjätte

Kungl. May.ts proposition Nr 11G.

95

klass. I detta syfte borde de kommunala mellanskolorna såsom fyrklassiga

realskolor inorganiseras i skolsystemet i det hela på sätt skolkommissionen

föreslagit. De skolor, som icke omedelbart kunde förstatligas, borde kon­

solideras genom ett vidgat statsinflytande.

På orter där flera allmänna läroverk funnes, syntes allt efter förevarande

behov flera eller färre av läroanstalterna eller, där så kunde finnas lämp­

ligt, flera eller färre parallellinjer lämpas efter treårig, respektive sexårig-

grundskola. Funnes å ort blott ett läroverk, men ägde detta mer än en

parallellinje, syntes allt efter föreliggande omständigheter de olika linjerna

böra lämpas efter treårig — respektive sexårig grundskola. Omfattade läro­

verket endast en linje, borde det bero på prövning i varje särskilt fall,

under vilka organisationsformer förbindelsen mellan grundskolan och den

högre skolan lämpligen kunde äga rum; antingen kunde den nuvarande

organisationen bibehållas och förses på kommunens bekostnad med lämplig

anslutningsanordning till folkskolans sjätte klass, eller kunde läroverket för­

vandlas till en statlig fyraklassig realskola, med rätt för kommunen att på

egen bekostnad därmed förbinda anslutningsanordning till treårig grundskola.

I enlighet med de direktiv, som av departementschefen meddelats för de

skolsakkunnigas utredningsarbeten hava de sakkunniga ägnat särskild upp­

märksamhet åt frågan om folkskolans bärkraft. (Utredning sid. 27—50.)

De sakkunniga säga sig genom egna undersökningar rörande de höstter­

minen 1924 i de kommunala mellanskolorna intagna lärjungarna hade fun­

nit bekräftade de uppfattningar rörande folkskolans duglighet såsom grund­

skola, vilka från ledande folkskolehåll i allmänhet gjorts gällande, särskilt

i fråga om folkskolans B 1- och B 2-former. Den ingående granskningen

giver de sakkunniga anledning till bl. a. följande uttalande:

»Såsom av den föregående framställningen torde framgå, ställer det sig

utomordentligt svårt att besvara frågan om folkskolans bärkraft mer för­

behållslöst vare sig i den ena eller den andra riktningen. A ena sidan torde

ett obetingat garanterande av den 6-åriga folkskolans bärkraft som grund­

skola icke gärna kunna ur det verkliga sakläget motiveras. Skolöverstyrel­

sens majoritet har icke uttalat sig^ i förbehållslöst gynnsam riktning, gene­

raldirektör Bergqvist icke heller. Å andra sidan synes det de sakkunniga vara

långt ifrån klart, att de framkomna vittnesbörden om folkskolans närvarande

ståndpunkt hava den allmänna och avgörande räckvidd, att de motivera ett

underkännande av den nuvarande 6-åriga folkskolans bärkraftsom grundskola.»

I fortsättningen uppehålla sig de sakkunniga vid frågan om den 6-åriga

grundskolan med särskild hänsyn till folkskolans självständiga mål, och

syntes de sakkunniga icke tillräcklig anledning förefinnas att ur nämnda

synpunkt principiellt jäva den 6-åriga folkskolans lämplighet såsom grund­

skola. Beträffande farhågorna för den högre skolans skadliga tryck på folk­

skolans undervisning, framhålla de sakkunniga, att dylika farhågor icke

kunde frånkännas allt berättigande men hävda, att ett sådant tryck icke med

nödvändighet behövde göra sig gällande. Men härför krävdes särskilt å

sådana orter, där riskerna vore mer påtagliga, vissa förutsättningar: en

lämplig anordning av inträdesprövningarna samt ett målmedvetet och ratio­

nellt tillrättalagt undervisningsarbete i folkskolan. »Äro dessa iörutsättnin-

gar för handen, synes icke föreligga anledning att bestrida möjligheten för

folkskolan att fylla sin uppgift som grundskola utan att i arbetets allmänna

gång och metodiska inriktning frånfalla sin egentliga uppgift.»

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Skol-

sakkunniga.

Med tanke på folkskolans närvarande tillstånd och utvecklingsmöjligheter framhålla de sakkunniga, att givetvis brister och svårigheter, vilka kunna föranleda betänksamhet ur grundskolesynpunkt, förefunnes. Men dessa hade i somliga avseenden utan tvivel överdrivits. Särskilt syntes icke förekom­ sten av de skiftande skolformerna hava den ödesdigra betydelse som från vissa håll ansetts. Ganska goda skäl syntes också tala för den mera opti­ mistiska uppfattning i avseende på folkskolans förutsättningar som grund­ skola, som av skolöverstyrelsen gjorts gällande. Folkskolan befunne sig otvivelaktigt för närvarande i en period av stark utveckling, vilken lovade gott för framtiden. Goda skäl talade även för den uppfattningen, att ut­ vecklingen av folkskolans arbete till större effektivitet skulle påskyndas, därest folkskolan som grundskola komme att ställas inför vidgade uppgifter.

Förhållandet mellan folkskola och läroverk belyses av de sakkunniga dels i vissa delar av kapitel VII Realskolan, dels i kapitel VIII Övergångsanord- ningar (Utredning sid. 110—200).

De sakkunniga erinra inledningsvis, att de icke haft anledning att beträf­ fande bottenskoleprincipens tillämpning göra egna ståndpunkter gällande, men ansåge sig dock kunna uttala den meningen att det fullständiga genom­ förandet av en organisation, som byggde den högre skolan på ett enda grundskolestadium, vare sig det sexåriga eller ett kortare, näppeligen i. n. syntes tillrådligt, att alltså tills vidare realskoletyper anknutna dels till sexårig grundskola, dels till grundskola av kortare utsträckning syntes böra bestå vid sidan av varandra, intill dess erfarenheten givit vid handen, att en sådan ordning icke vore för vårt land tjänlig.

Under erinran att i den förda diskussionen ifrågasatts grundskolestadier från och med 3-årigt till och med 7-årigt, framhålla de sakkunniga, att en organisation av det högre skolväsendet på den sjuklassiga folkskolans grund knappast kunde betraktas som ett aktuellt spörsmål, med hänsyn särskilt till denna skolforms relativa sällsynthet i vårt land. Och vad anginge den 5-åriga grundskolan, innebure systemet 5-årig grundskola och 5-årig realskola samma studietid som den av skolkommissionen föreslagna organisationen, utan att såsom denna fylla bottenskoleprogrammets krav på 6-årig grund­ skola. Ett system med nyssnämnda grundskola och 4-årig realskola" förut­ satte förändringar i folkskolans undervisningsplan, vilka givetvis skulle komma att innebära eu försämring av lärogången för alla de folkskolans lärjungar, som icke överginge till realskolan. Även med dylika förändringar skulle detta system giva den 4-åriga realskolan ett mindre starkt underlag än systemet 6 + 4. Till närmare övervägande upptaga de sakkunniga för­ slagen om 3-årig grundskola och 6-årig realskola (systemet 3 + 6), om 4-årig grundskola och 5-årig realskola (systemet 4 + 5) samt om 6-årig grundskola och 4.årig realskola (systemet 6 + 4).

Vid avhandlandet av systemet 6 + 4 betona de sakkunniga till en början vikten av att folkskolans arbetsresultat icke undervärderades. Den koncen­ triska kursanordning, som föranleddes av de »avslutade» kurserna i folk­ skolan vore från flera synpunkter ingalunda ofördelaktig. Ämnet behand­ lades på olika sätt å skilda åldersstadier. Den vore ock gynnsam för ett starkare befästande av minneskunskaperna. Men den tvingade realskolan att på relativt kort tid söka hinna igenom en till omfånget stor kurs, lade därigenom en viss brådska över arbetet och försvårade i sin mån en mera

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

konkret och fyllig framställning av ämnet. För de främmande språken

bleve den 4 ånga realskolan icke fördelaktig.

Vad beträffade åldersförhållandena ide kommunala mellanskolorna, visade

sig lärjungarna i dessa skolor visserligen i regel vara något äldre än i de

allmänna läroverkens motsvarande klasser, men väsentligen yngre än de från

organisatoriska synpunkter kunde förmodas skola vara. Efter att hava er­

inrat om de omständigheter, som sannolikt medverkade härtill, framhålla de

sakkunniga, att efter deras mening de sänkande faktorerna i mellanskolan

icke skulle i alldeles samma grad komma att göra sig gällande, därest den

4-åriga realskolan finge samma ställning i skolsystemet som den 6-åriga nu hade.

De sakkunniga uppehålla sig också vid frågan om arbetet och arbets­

resultatet i mellanskolorna och anföra i detta avseende bl. a.:

»Det är av det anförda uppenbart, att de kommunala mellanskolorna i

flera hänseenden arbeta under förhållanden, som måste menligt inverka på

arbetsresultatet, och att de av sina lärjungar måste kräva ett mera ansträn­

gande arbetstempo, än realskolorna behöva kräva av sina. Om detta sakförhål­

lande bör konstateras, så bör det emellertid icke överdrivas. Att det särskilt

framträtt för och framhållits av mellanskolornas lärare är helt naturligt, hän­

visade som de varit att i tävlan med de gynnsammare ställda allmänna

läroverken söka nå dessas arbetsresultat. Den särskilda examenskontroll,

som lagts på mellanskolorna och som icke har motsvarighet vid realskolor­

na, har i vissa hänseenden haft sin nytta, men den har ock utgjort ett i

någon mån enerverande moment och väsentligt bidragit till att inrikta

arbetet på examensprestanda.» I fråga om arbetsbelastningen erinras där­

om, att mellanskolan näppeligen skulle erhållit en så stor och hastig

utbredning, om skolan fått rykte om sig att vara en för barnen skadlig

läroanstalt.

Klart vore emellertid, framhålla de sakkunniga sammanfattningsvis, att

även om mellanskolan förstatligades och jämväl i övrigt erhölle gynnsam­

mare villkor för sin verksamhet, den dock icke skulle kunna befrias från

de olägenheter, som tillhörde den 4-åriga realskolan som sådan och vore

grundade i dess organisatoriska förutsättningar. »Att systemet 6 + 4 är en

i pedagogiskt avseende fullt användbar och i åtskilliga hänseenden fördel­

aktig organisation torde icke kunna bestridas.» Men i jämförelse med den

6-åriga realskolan vore den 4-åriga en i viss mån sammanträngd och till

följd därav forcerad skolform. Sin motivering ägde systemet 6 + 4 i de

skäl, som motiverade den 6-åriga grundskolan, och sin väsentliga olägenhet

hade det däri, att det innebure en förlängning av studietiden.

I fråga om systemet 4 + 5 uttala de sakkunniga, att en fullt säker upp­

fattning om detsamma näppeligen kunde vinnas annat än på den praktiska

erfarenhetens väg. Med ledning av dels folkskolans undervisningsplan, dels

uppgjorda förslag till undervisningsplan för 5-årig realskola, hava de sak­

kunniga, så långt möjligt varit, sökt bilda sig ett omdöme i frågan, varvid

de betona, att den 5-åriga realskolan måste i jämförelse med den 6-åriga

bliva en i vissa avseenden sammanträngd skolform, krävande ett mera for­

cerat arbetstempo än det i den nuvarande realskolan förekommande. Det

syntes vidare sannolikt, att en sänkning av genomsnittsåldrarna i realskolan

skulle föranledas av grundskolestadiets utsträckning till 4-årigt, något som

från en annan sida sett icke vore gynnsamt för det mera forcerade arbetet

i skolan.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 saml. 101 höft. (Nr Hd.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr Hd.

97

7

98

Att den 5-åriga realskolan i och för sig skulle vara en lika fördelaktig

skolform som den 6-åriga», fortsätta de sakkunniga, »har heller icke blivit

påstått av dem, som förordat dess införande i skolorganisationen. Det sega

motstånd, som i den gamla striden om första klassens indragning restes

från läroverkens sida mot den åsyftade avkortningen av det allmänna läro­

verket, motiverades med att villkoren för läroverkets arbete därigenom

skulle försämras och dess arbetsresultat försvagas. Om man på samma

håll nu synes benägen för tanken på grundskolestadiets utsträckning till

4-årigt och realskolans därmed följande förkortning till 5-årig, torde detta

bero på bottenskolefrågans ändrade läge och på ett med folkskolans fort­

gående utveckling ökat förtroende till hennes prestationsförmåga.»

De sakkunniga inlåta sig därefter på en jämförande värdesättning av de

tre systemen ur skilda synpunkter, vilken granskning sammanfattas på föl­

jande sätt: ’

»Med den reservation, som ligger i en erinran om att den 5-åriga real­

skolan ännu icke blivit praktiskt prövad inom vårt skolväsen, torde man

över huvud taget kunna säga om både den 5-åriga och den 4-åriga skolan,

att de, om de ock, särskilt med hänsyn till undervisningen i främmande

språk, måste anses den 6-åriga underlägsna, likväl äro i pedagogiskt avse­

seende fullt användbara skolformer. I organisatoriskt avseende har systemet

6 + 4, såsom förut framhållits, sin motivering i de skäl, som motivera den

sexåriga grundskolan, och sin olägenhet i den förlängda studietiden. Den

organisatoriska betydelsen av systemet 4+5 kan sägas ligga däri, att det

innebär en utsträckning av grundskolestadiet utöver det nuvarande treåriga

utan att medföra förlängning av studievägen till realexamen, något som

näppeligen synes möjligt, om grundskolestadiet utsträcktes ytterligare. Dess

värde i förhållande till systemet 3 + 6 blir till det huvudsakliga beroende

av den betydelse, som tillmätes grundskolestadiets förlängning.»

Till sist avhandlas den under remissbehandlingen från flera håll förordade

anordningen, att bygga det högre skolväsendet dels på 6-årigt, dels på kor­

tare grundskolestadium, att alltså samtidigt använda två organisationssystem.

I detta avseende betona de sakkunniga, att på orter, där en dylik organi­

sation tillämpades, borde antalet parallellavdelningar, tillhörande den längre

eller den kortare realskolelinjen, i stort sett avvägas i ungefärlig proportion

till det normala antalet godkända inträdessökande till vardera linjen.

Vidkommande förut berörda övergångsanordningar, erinra de sakkunniga,

att dessa ha en uppgift att fylla endast under förutsättning, att den högre

skolan, vare sig å en enskild ort eller i allmänhet uteslutande byggde på

kortare grundskola. De sakkunniga framlägga en plan för s. k. övergångs­

klass från folkskolans klass 6 till realskolans klass 4, och rikta uppmärk­

samheten på den nödvändiga hoppressningen av kurserna i vissa ämnen.

På den grund komme arbetet att i grundlighet och soliditet i vissa hän­

seenden stå tillbaka för den parallellt löpande realskolans arbete. I fråga

om de likaledes förut omnämnda övergångskurser, varom förslag vid remiss­

behandlingen framställts, uttala de sakkunniga, att desamma, hur de än i

detalj tillrättalädes, bleve behäftade med bestämda pedagogiska olägenheter.

De komme alltid att med hänsyn till resultaten erbjuda de risker, som ett

skolaibete under forcerade och extraordinära förhållanden i allmänhet er-

bjöde.

I fråga om dylika anordningar syntes böra gälla, att det företrädesvis

borde bliva beroende på vederbörande kommuners initiativ och beredvillig-

Kungl. Maj ds proposition Nr 116.

99

het att bestrida kostnaderna, huruvida sådana av den ena eller andra typen

borde komma till stånd. Härigenom vunnes garanti för att anordningen

vore motiverad av känt och erkänt behov.

Den för ett allsidigt bedömande av spörsmålet om anknytningen mellan

folkskola och läroverk betydelsefulla frågan om de praktiska utbildnings­

linjernas förhållande till de teoretiska har, i överensstämmelse med de med­

delade riktlinjerna, av de sakkunniga ägnats särskild uppmärksamhet (Ut­

redning sid. 370—387, Kap. XIII Praktiska utbildningslinjer), i vad det

gäller den högre folkskolans ställning.

De sakkunniga uttala, att man vid skolväsendets organisation borde söka

på allt sätt undvika sådant, som kunde åstadkomma en för stark tillström­

ning till de teoretiska studiebanorna. I detta syfte borde de praktiska ut­

bildningslinjerna sättas i stånd att med framgång upptaga tävlan med de

bildningslinjer, som mera, avsåge teoretiska studier. Vad speciellt den högre

folkskolan angår, understryka de sakkunniga att den yrkesbestämda skol­

formen visat en ständigt fortgående utveckling, från 15 skolor med 1,743

lärjungar läsåret 1919—1920 till 21 skolor med 3,927 lärjungar läsåret 1923

—1924.

De sakkunniga ingå också i prövning av det framkomna uppslaget att

vid de högre folkskolorna införa en särskild avgångsprövning, praktisk real-

examen och anföra olika skäl för en sådan anordning. Jämväl hava de

sakkunniga övervägt förslaget, att ändra namnet högre folkskola till prak­

tisk realskola, en åtgärd beträffande vilken skäl anföras både för och emot.

Därest en praktisk realexamen komme till stånd, borde den närmast till­

komma yrkesbestämd högre folkskola med tre årsklasser ovanpå sexklassig

folkskola. De sakkunniga uttala sig tillika om möjligheterna att anknyta

praktiska linjer till realskolorna samt om den praktiska realexamens be­

tydelse.

En av de sakkunniga, skolföreståndarinnan Thyra Kullgren, har emeller­

tid i ett särskilt yttrande gjort gällande, att det icke vore nödvändigt att

avslutning av realskola och högre folkskola skedde genom kontrollerad av­

gångsexamen.

Spörsmålet om den sexåriga grundskolan och skoltidens längd hava de

sakkunniga upptagit till ingående prövning (Utredning sid. 388-—434).

Efter en erinran om motsvarande förhållanden i några främmande län­

der, belysa de sakkunniga frågan ur statistisk synpunkt och komma därvid

till det resultatet, »att den genomsnittliga förlängningen av skoltiden vid över­

gång från nuvarande skolsystem till det av skolkommissionen förordade icke

komme att belöpa sig till ett helt år utan ligga ett stycke därunder samt

att denna genomsnittliga förlängning sannolikt komme att bliva större i

fråga om avläggande av studentexamen än i fråga om avläggande av

realskolexamen. Huru stor den faktiska genomsnittliga förlängningen exakt

komme att bliva, bleve beroende på eu hel del förhållanden, vilka icke till

sin beskaffenhet och sina verkningar låta sig med större säkerhet förutbe-

räknas. Det faktum, att det statistiska medeltalet för förlängningen komme

att ligga ett stycke under ett helt år, rubbar emellertid givetvis icke det

ofrånkomliga faktum, att lärjunge, som i normal ordning passerar den

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

Departe­

mentschefen.

Allmänna

utgångs­

punkter.

föreslagna skolorganisationens klassföljd, får en skoltid, som är ett år längre,

än vad nuvarande läroverksorganisation förutsätter som den normala.»

Med ledning av de siffror, som av reservanterna i skolöverstyrelsen an­

förts till belysning av de nuvarande övergångsförhållandena, beräkna de

sakkunniga, att den av skolkommissionen föreslagna organisationen för de

till läroverket från folkskolan kommande lärjungarna skulle förlänga skol­

tiden med minst ett år för 55,6 procent, förkorta densamma med minst ett

år för 8,5 procent och bliva utan inflytande på studietiden för 36,4 procent.

Med hänsyn till att de nu från privatskolor eller efter föregående privat­

undervisning kommande lärjungarna normalt vinna inträde efter 3 år, an-

såges emellertid den förstnämnda gruppen i verkligheten bliva större, om

hänsyn toges till samtliga lärjungar.

De sakkunniga framhålla vidare, att den genomsnittliga åldersskillnaden

mellan skolsystem med 4- och 6-årig grundskola bleve större än vid nu

berörda jämförelse mellan skolsystem med 3- och 6-årig grundskola.

I fortsättningen gå de sakkunniga att pröva olika åtgärder, som vid re­

missbehandlingen föreslagits i syfte att undvika förlängning av studietiden.

Härvid avhandlas dels frågan om tidigare inträdande av skolpliktsåldern,

dels frågan om snabbare genomgång av folkskolan. I avseende på den

högre skolans omfattning diskutera de sakkunniga möjligheterna av förkor­

tad högre skola på såväl odifferentierad som differentierad grundskola. De

sakkunniga anse sig böra fastslå, att en 6-årig högre skola ovanom 6-årig

odifferentierad folkskola icke f. n. läte sig genomföra såsom generellt till-

lämpad organisation, utan att den högre skolans bildningsmål sänktes. Detta

omdöme synes främst gälla organisationer med 3-årig realskola och 3-årigt

gymnasium samt med 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium, byggt på

realskolans tredje klass. Däremot ansåges ett 6-årigt lyceum under särskilt

gynnsamma förhållanden kunna anlitas för avkortande av studievägen fram

till studentexamen.

Spörsmålet om förkortad högre skola på differentierad folkskola har gjorts

till föremål för ingående undersökning från de sakkunnigas sida under be­

aktande av i utlandet gjorda erfarenheter eller förefintliga strävanden. Dessa

överväganden resultera däri, att någon generell lösning av enhetsskolepro-

blemet med differentierad folkskola som grundval f. n. icke i vårt land kan

ifrågasättas. De sakkunniga anse dock goda skäl tala för att »perspektivet

hålles öppet även åt detta håll», och förorda därför, att möjlighet beredes

att å orter, som härför prövades lämpliga, försöksvis tillämpa en skolorga­

nisation med nu ifrågasatt eller likartad karaktär.

Då jag nu går att närmare angiva min ställning till frågan om anknyt­

ningen mellan folkskola och läroverk i den framtida organisationen, synes

mig icke någon tvekan kunna råda därom, att det allmänna läget med

styrka anvisar ett fullföljande av den väg, som genom 1909 års riks­

dags beslut angående inrättande av kommunala mellanskolor beträddes

eller med andra ord, att de högre teoretiska skolorna böra i vidgad ut­

sträckning anknytas till folkskolans sjätte klass. Det är samma väg, som

följts vid genomförandet av 1918 års betydelsefulla nyordning av de prak­

tiska ungdomsskolorna, då dessa konsekvent anknötos till genomgången

obligatorisk folkskola.

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

101

Denna ståndpunkt erhåller ett mycket

starkt

stöd i de samhälleliga hänsyn,

som jag redan i början av mitt anförande korteligen berört.

För det nutida samhället måste det stå som en bjudande plikt att tillse,

att social ställning och ekonomiska villkor icke få vara avgörande för de

ungas framkomst i livet, Här som annorstädes böra de individuella för­

utsättningarna enbart få bliva bestämmande. Att i verklighetens värld detta

mål svårligen låter sig helt uppnå, har jag redan funnit anledning fram­

hålla. Men detta oaktat får samhället icke lämna några ansträngningar

osparda för att befrämja målets möjligast fullständiga förverkligande.

Under det meningsutbyte, som uppstått kring skolkommissionens förslag,

har man också kunnat konstatera, att delade uppfattningar i detta avseende

egentligen icke framträtt. Visserligen hava understundom tvivel kommit

till synes, huruvida de organisatoriska anordningarna i nu förevarande av­

seende vore av så stor betydelse. Man har hänvisat till att den nuvaran­

de läroverksorganisationen icke kunde frånkännas eu ganska demokratisk

prägel, i det att läroverken vore tillgängliga för såväl rika som fattiga.

Att våra läroverk för närvarande så tillvida kunna sägas hava en demokratisk

prägel, att de äro tillgängliga för lärjungar från skilda samhällslager, lärer icke

kunna bestridas. Men det kan å andra sidan icke heller förnekas att det återstår

mvcket, innan det med fog kan påstås, att dessa läroanstalter äro i lika grad

tillgängliga för barn ur olika miljö. En föreliggande undersökning rörande

lärjungarnas vid de allmänna läroverken fördelning efter fädernas yrken

höstterminen 1915 är i detta hänseende upplysande nog. Den utvisar, att

t, ex. den ojämförligt största gruppen yrkesutövare i det svenska samhället,

arbetsförmän, typografer, montörer, åkare, vaktmästare, arbetare, vilken inne­

fattar (enligt folkräkningen 1910) ungefär 1,100,000 manliga yrkesutövare av

det till nära 1,700,000 uppgående totalantalet, i de allmänna läroverken repre­

senterades av allenast 2 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. Man inhämtar

vidare, att den näst nu sagda grupp mångtaligaste, innefattande lantbru­

kare, arrendatorer, mejerister, trädgårdsmästare, alltså landsbygdsbefolknin­

gens huvudmassa, utgörande nära 285,000 yrkesutövare, var företrädd med

5 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. En annan jämväl ganska talrik grupp,

innefattande utövare av en del hantverksmässiga yrken till ett antal av un­

gefär 60,000, nådde siffran 27 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. En helt

annan bild erhåller man, då man går till de socialt mera högt stående eller

ekonomiskt mera välbärgade grupperna. Den lilla gruppen »läkare, apote­

kare, veterinärer och tandläkare», inneslutande ej fullt 4,000 yrkesutövare,

uppvisar det högsta antalet, 188 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. Ej långt

efter komma andra grupper, inneslutande intellektuella yrkesutövare, uni­

versitets- och läroverkslärare, med 174 och präster med 177 lärjungar på

1,000 yrkesutövare, samt industriidkare, fabrikörer med 154 lärjungar på

1,000 yrkesutövare.

Ännu mera utpräglade framträda här berörda förhållanden i de högre

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

Samhälls-

rättvisans

krav.

102

flickskolorna, beträffande vilka skolkommissionen i Betänkande III sid. 184

—185 offentliggjort en motsvarande undersökning på grundvalen av de

höstterminen 1918 i klasserna 3—8 närvarande lärjungarna. Även här är

arbetargruppen svagast företrädd med den anmärkningsvärt låga siffran av

0,6 lärjunge på 1,000 yrkesutövare. För jordbrukargruppen är motsvarande

siffra 2, för de hantverksmässiga yrkena finner man siffran 9, för läkar-

gruppen 114, vilken sistnämnda även vid dessa skolor utgör den högsta fö­

rekommande.

De nu angivna siffrorna äro visserligen hämtade ur uppgifter, som ligga

ett tiotal år tillbaka i tiden, men mycket talar för att förhållandena under

mellantiden icke undergått någon väsentlig förändring.

I varje fall tyda de på en — ur social synpunkt sedd — betydande brist

i den nuvarande organisationen. Och det råder intet tvivel, att den bristen

är att söka i den olämpliga anknytningen mellan läroverket och folkskolan.

De som förvärvat någon mera omfattande erfarenhet om de lärjungar, vilka

erhålla sin grundläggande utbildning i folkskolan, hava alltjämt kunnat vits­

orda, att mången för fortsatta studier väl lämpad gosse eller flicka vid folk-

skolekursens slut skulle önskat fullfölja sina studier och att föräldrarna i

talrika fall skulle velat och kunnat bringa det ekonomiska offer, som här­

för varit erforderligt. Vägen har emellertid varit stängd, såtillvida att veder­

börande varit hänvisad antingen att taga plats bland väsentligt yngre kam­

rater i en lägre klass än åldersutvecklingen gjort rimlig eller ock att genom

en mödosam och dyrbar enskild undervisning komplettera sin utbildning.

Nu skall det måhända invändas, att i dessa här åsyftade fall vederbörande

genom att fortsätta i folkskolan uraktlåtit att utnyttja förefintliga möjlighe­

ter. Saken är dock ingalunda så enkel. När det gäller de befolkningslager,

inom vilka barnens utbildning på den teoretiska studiebanan icke är själv­

klar, vare sig begåvning och anlag anvisa denna väg eller icke, är ett dy­

likt steg förbundet med allvarliga överväganden. Man önskar först och

främst någorlunda visshet, att den unge verkligen besitter förutsättningar

att med framgång beträda den ifrågavarande vägen, och den vissheten an­

ser man sig i regeln icke äga, förrän anlagsriktningen mera klart fram­

trätt. I detta avseende lämnar 9—10-årsåldern, enligt erfarenhetens vittnes­

börd, i ett stort antal fall icke tillfredsställande vägledning. Det är i regeln

först när folkskolekursen avslutats, som man i de under densamma uppnådda

resultaten finner en fastare grund för sina överväganden. Och vidare önskar

man förklarligt nog någorlunda trygghet för att de ekonomiska förutsätt­

ningarna skola vara för handen, detta i desto högre grad ju större uppoff­

ringarna äro. För de flesta föräldrar i vårt land vilar över de ekonomiska

villkoren en så stor osäkerhet, att det över huvud icke är möjligt att träffa

några säkrare ekonomiska dispositioner för den period av sex år, som ligger

emellan en lärjunges inträde i ett läroverk och hans realskolexamen. På

dessa håll blir alltså kravet, att den kostsamma studieperioden må i möjli-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

103

gaste mån förkortas. För en annan, även den en mycket mångtalig med-

borgargrupp, vilkens dagliga liv förflyter på avstånd från de orter, dit läro­

verk äro förlagda, komma till nu antydda vanskligheter ytterligare de, som

sammanhänga med att barnen i 9—10-årsåldern skola lämna hemmet och

inackorderas i främmande hem.

Jag vågar i de nyss anförda siffrorna se en bekräftelse på riktigheten av

de synpunkter, vilka på erfarenhetens grundval anlagts av socialt inställda

människor. Och jag anser att vissa av de upplysningar, som framkommit i

skolöverstyrelsens och generaldirektör Bergqvists utlåtanden i avgörande

punkter komplettera bilden. Enligt en av skolöverstyrelsen höstterminen

1923 verkställ enquéte vid de allmänna läroverken hava över 43 procent av

de lärjungar, vilka från folkskolan vinna inträde i läroverkets första klass,

övergått icke från tredje folkskoleklassen, såsom normalt förutsättes, utan

från fjärde eller följande klasser och sålunda blivit ett eller flera år för­

dröjda i sina studier. Och alldeles likartade förhållanden hava påvisats i

fråga om inträdet i realskolans följande klasser. Även då det gäller orsa­

kerna till den fördröjda övergången, torde man kunna säga, att materialet

pekar i just den riktning, i vilken de erfarenhetsmässiga övervägandena

gått. Det har visserligen från reservanterna inom skolöverstyrelsen framhål­

lits, att anledningen »ekonomiska skäl» i så relativt få fall redovisats så­

som orsak till förseningen. I detta avseende hyser jag den uppfattningen,

att en på lärjungarnas utsago grundad uppgift svårligen kan på denna

punkt bliva rättvisande. »Det är av lätt insedda skäl motbjudande för så­

väl föräldrar som barn att lägga fram sin ekonomiska svaghet inför offent­

ligheten», yttrar skolöverstyrelsen, såsom mig synes, med mycket fog. Att

också hänsynen till kamraterna i skolan här spelar in, torde man kunna

taga för givet.

Även i ett annat hänseende har skolöverstyrelsen bidragit att ställa de

berörda förhållandena i ny belysning. Jag åsyftar det faktum, att å real-

skolestadiet vid de allmänna läroverken höstterminen 1923 icke 1'unnos flera

än 4,249 lärjungar eller 19,5 procent av samtliga, vilka voro bosatta utom

läroverksstaden, och att av dessa endast 2,085 eller 9,7 procent av samtliga

voro inackorderade. Detta sakförhållande talar sitt omisstydbara språk om

de avsevärda svårigheter, som under nuvarande omständigheter föreligga för

föräldrar på den egentliga landsbygden att mäkta övervinna de ekonomiska

och organisatoriska hindren, när det gäller att bereda sina barn högre skol­

undervisning i läroverken.

För stora befolkningslager inom städerna, företrädesvis utgörande de ekono­

miskt svagast situerade, liksom för landsbygdens befolkning över huvud äro de

nuvarande allmänna läroverken otvivelaktigt allt för svårtillgängliga. Såsom jag

redan nämnt, har man säkerligen att söka huvudorsaken härtill i det sätt,

varpå förbindelsen mellan den grundläggande skolan och läroverket är an­

ordnad. En ytterligare bekräftelse på riktigheten av detta antagande erbjuda

Kun tgl. Maj:ts proposition Nr 116.

104

numera även de kommunala mellanskolorna. De många sådana skolor, som

nu äro i verksamhet, äro nämligen, som bekant, anknutna till folkskolans

sjätte klass. Generaldirektör Bergqvist har i sitt utlåtande upptagit denna

angelägenhet till närmare dryftande och jämväl meddelat en sammanställ­

ning av lärjungarnas fördelning efter deras fäders yrken vid såväl allmänna

läroverk som kommunala mellanskolor (Våra skolor sid. 56—57). Uppgifterna

avse klasserna 1—6 av läroverket och klasserna 1—4 av kommunala mel-

lanskolan samt hänföra sig till höstterminen 1922 och beträffande kommu­

nala mellanskolan i Stockholm till vårterminen 1923. I detta sammanhang

knyter sig givetvis ett särskilt intresse till den procentiska fördelningen av

lärjungarna vid läroanstalter av olika organisatorisk typ. Man finner nu, att

lärjungar utgångna ur arbetarhem vid läroverken utgöra 8,6 procent av

samtliga, men vid mellanskolorna 19,4 procent. Även av barn med fäder ur

de hantverksmässiga yrkena uppvisa mellanskolorna ett relativt starkare in­

slag 11,4 procent mot läroverkens 7,2 procent. En påfallande karaktärsskill-

nad hos de båda skolformerna möter man vidare beträffande lärjungar, vil­

kas fäder tillhöra gruppen lantbrukare, arrendatorer m. fl. Av dessa redovi­

sas i mellanskolorna 10,8 procent, i läroverken 5,6 procent. Begränsar man

jämförelsen till storstäderna, Stockholm, Malmö och Norrköping, framstår i

fråga om arbetarbarnen skillnaden mellan läroverkens och mellanskolans

rekryteringsområde än mer påtaglig; siffrorna utgöra respektive 8,9 procent

och 33,2 procent. Beträffande landsbygdsbarnens stora huvudgrupp gäller,

att, om de nämnda städernas läroverk och mellanskolor uteslutas, siffrorna

bliva 6,9 procent och 12,5 procent. Relativt sett är sålunda inom storstä­

derna inslaget av barn ur arbetarhem nära fyra gånger starkare i mel­

lanskolan än i läroverket, medan i mellanskolorna lärjungar utgångna från

den jordbruksidkande befolkningen äro relativt ungefär dubbelt så talrika

som i läroverken. Att icke sistnämnda proportion ställer sig än gynnsam­

mare för mellanskolorna kan möjligen, på sätt skolöverstyrelsen antvtt, sam­

manhänga med dessa skolors kommunala karaktär, varigenom tillträdet för

lärjungar från den kringliggande nejden blir begränsat och ofta förbundet

med väsentligt ökade lärjungeavgifter.

Det senast anförda synes mig icke gärna kunna givas någon annan inne­

börd, än att verkligheten infriat de förväntningar, som ställts på den kom­

munala mellanskolans förmåga att tillgodose bildningsbehovet inom de sam­

hällsgrupper, vilka erfarenhetsmässigt missgynnas av den nuvarande läro­

verksorganisationen. Och jag anser mig därmed också hava erhållit ett vik­

tigt stöd för att den sexåriga grundskolan visat sig möjliggöra en socialt

sett långt vidsträcktare rekrytering än den treåriga. De farhågor, som

under remissbehandlingen kommit till uttryck, att den teoretiskt för­

längda studietiden vid en enhetsskoleorganisation skulle försämra, i stället

för förbättra utbildningsmöjligheterna för barn ur ekonomiskt mindre lyek-

Kungl. May.ts -proposition Nr 116.

ligt lottade hem i stad och på landsbygd, torde alltså på goda skäl kunna

avvisas såsom ogrundade.

Framstår sålunda läroverkets anknytning till folkskolans sjätte klass såsom

ur social rättfärdighetssynpunkt starkt motiverad, påkallar emellertid spörs­

målet om samma anknytnings lämplighet ur psylcologisk-pedagogisk syn­

punkt ytterligare uppmärksamhet.

Därom hava betydande meningsskiljaktigheter yppat sig. En starkt bi­

dragande orsak till att så stora divergenser kunnat uppstå, vill jag för min

del se däri, att den psykologiska forskningen, såsom också en av dess re­

presentanter i vårt land under diskussionen framhållit, trots livliga ansträng­

ningar ännu icke lyckats skapa erforderliga hållpunkter för frågans besva­

rande. I brist på en fast grund att stå på, nödgas man anlita den egna

och allmänna erfarenheten. Och det ligger vid sådant förhållande i öppen

dag, att de subjektiva omdömena kunna utfalla ganska olika, så mycket

mera, som betydande individuella växlingar i nu berörda avseende otvivel­

aktigt göra sig märkbara.

Det må vara riktigt som det blivit sagt, att man i vissa fall redan då en

lärjunge befinner sig i 9—10-årsåldem kan med någorlunda tillförlitlighet

avgöra, huruvida utsikt till framgång förefinnes, därest den teoretiska stu­

dievägen väljes. Enligt eu ganska samstämmig erfarenhet gäller detta dock

ingalunda om det stora flertalet. Riskerna att vid ett till nämnda tidiga

tidpunkt förlagt val taga miste, måste därför bliva väsentligen större, än

om valet kan ske senare. Betydelsen härav synes mig avsevärt ökad, sedan

i våra dagar framgången i den praktiska verksamheten blivit allt mera be­

roende av ordnad skolmässig yrkesutbildning. I en gången tid gällde som

bekant, att den som icke lämpade sig för studier, snart hänvisades att söka

sin verksamhet på det praktiska livets olika områden. De många, som kopp­

lats in på studiebanan utan erforderliga förutsättningar, växlades alltså ur

spåret och fingo i stort sett taga sig fram bäst de kunde. Inför en ny tids

skärpta krav, påkallar det praktiska livet i lika hög grad som »de lärda

yrkena», sin bestämda grundliga förberedelse, något som också från det

allmännas sida i växande utsträckning erkänts och beaktats. I långt vidare

mening än tidigare gäller det alltså numera för de unga, att de ställas i

valet mellan de båda stora huvudvägarna inom bildningsväsendet, och upp­

giften att välja blir vid sådant förhållande både allvarligare och svårare än

förr. Under dessa omständigheter och då den nuvarande anknytningspunk­

ten, vilken, såsom skolöverstyrelsen framhållit, tillkommit utan närmare

undersökning, erfarenhetsmässigt måste karakteriseras såsom mindre lycklig,

är jag för min del i likhet med åtskilliga, som yttrat sig över detta spörs­

mål, benägen att anse ett ytterligare uppskov till 12—13-årsåldern ur här

berörda synpunkt såsom starkt påkallat. Jämväl de skolsakkunniga hava

funnit sagda ålder böra tillerkännas något företräde vid anlagsriktningens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

105

106

bedömande, även om oenighet anses råda »om den mer eller mindre avgö­

rande betydelsen av detta företräde».

Under remissbehandlingen av skolkommissionens förslag har det erinrats,

att nu ifrågavarande åldersstadium utgör eu särskilt för flickorna mycket

ömtålig utvecklingsperiod. Detta förhållande påkallar givetvis den allra

största uppmärksamhet och kräver uppenbarligen i vissa avseenden —

i fråga om både yttre anordningar och arbetets inre läggning — särskild

varsamhet. Men de hittills vunna erfarenheterna, och dessa äro dess bättre

ej så få, synas-dock bestämt giva vid handen, att den av mig föreslagna

anknytningen mellan läroverk och folkskola även för flickornas vidkommande

väl låter sig genomföra.

Ett ytterligare skäl för anordnande av anknytning mellan läroverk och

folkskola vid tidpunkten för den obligatoriska folkskolekursens slut är att

hämta från förhållandet mellan våra teoretiska och praktiska ungdomssko­

lor, sådant detta utgestaltats enligt beslut av 1918 års lagtima riksdag.

Skolöverstyrelsen har på ett övertygande sätt klargjort de betydande olä­

genheter ur många olika synpunkter, som skulle vara förbundna med en

organisation, där de teoretiska och praktiska studievägarna avgrenades vid

skilda stadier av folkskolan. Detta gäller såväl om man tager sikte på folk­

skolans egna förhållanden som ock, om bedömandet försiggår från de prak­

tiska skolornas horisont. Icke minst inför det från många håll påtalade för­

hållandet, att tillströmningen till de lärda yrkena i vårt land är väsentligt

större än som av förefintliga behov motiveras, synes det mig vara av syn­

nerlig vikt att intet underlåtes för att skapa förutsättningar för en annan

ordning. I detta avseende torde intet medel vara mera rationellt än att

sörja för att redan skolorganisationen inbjuder till ett verkligt val vid en

bestämd tidpunkt, då det av alla lärjungar och deras föräldrar kräves en

prövning av frågan om den ur skilda synpunkter lämpligaste och lyckligaste

vägen.

Den invändning, som gjorts, att de praktiska ungdomsskolorna ännu

skulle befinna sig i alltför svag utveckling för att kunna tjäna såsom avle­

dare, kan jag icke tillmäta någon avgörande betydelse. Det synes mig

nämligen uppenbart, att det praktiska skolsystemets effektivitet ur nu be­

rörda synpunkt måste bliva mycket nära förknippad med enhetsskolesyste-

mets tillämpning även på de teoretiska skolornas område. I samma mån

som detta i allt mera vidgad omfattning blir fallet, kan den praktiska vägen

väntas i större utsträckning bliva anlitad av de unga. Därmed ställes sam­

hället inför nödvändigheten att i ökad omfattning tillgodose de växande be­

hoven av utbildningsmöjligheter även på detta område.

Det har i samband med nu förevarande organisationsspörsmål från olika

håll påkallats uppmärksamhet för vissa förhållanden i samband med den

högre folkskolans ställning i skolsystemet, och det har jämväl framställts

vissa positiva förslag i syfte att göra sagda skolform mera lockande för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

107

lärjungarna och därmed tillika stärka dess konkurrenskraft. För innebörden

av desamma har jag förut redogjort. Till spörsmålet vad som nu kan och

bör åtgöras i nämnda hänseende återkommer jag i fortsättningen av mitt

anförande.

Jag har redan framhållit, att kravet på enhet i vår skolorganisation leder

sitt ursprung från socialt ansvarskännande pedagoger. Vid dess utformande

hava dessa haft i tankarna icke blott samhällets omedelbara intressen utan

också skolans. Det har i sådant avseende framförallt hävdats, att folkskolans

ställning av hela folkets grundläggande barndomsskola skulle bliva en

mäktig hävstång till denna skolas utveckling och uppryckning. Hos inflytel­

serika medborgargrupper skulle nämligen det personliga intresset för folkskolan

stegras, i samma mån som skolan komme att rekryteras av barn från alla

samhällslager. Det har nu visserligen gjorts gällande, att denna otvivel­

aktigt praktiskt betydelsefulla synpunkt skulle hava förlorat det väsentliga

av sin räckvidd genom den förskjutning maktförhållandena i samhället un­

der senaste tid undergått. Och jag vill icke förneka, att detta betraktelse­

sätt måhända innesluter någon sanning. Men ser man på förhållandena i

stort, så torde det allt fortfarande äga sin riktighet att, om den sexåriga

folkskolan verkligen bleve grundskola och därmed en »folkskola» i ordets

djupare mening, så skulle samhällets omvårdnad om skolan bliva ännu

bättre, än vad den nu är. Lika visst är också, att den högre skolan skulle

hava åtskilligt att vinna på en enhetsskoleorganisation. Det uppskov, som

densamma för lärjungarna medgiver i fråga om valet av studiebana, kan

icke undgå att komma till uttryck i lärjungematerialet, vilket bör kunna

bliva bättre sovrat. Att undervisningen under dessa omständigheter skulle

komma att försiggå under gynnsammare betingelser, synes mig knappast

kunna bestridas.

Jag anser mig här icke kunna alldeles förbigå eu annan omständighet,

som vid bedömande av enhetsskolans fördelar påkallar uppmärksamhet.

Skolkommissionen har erinrat om att en skolorganisation, uppbyggd enligt

parallellskolesystemets grundsatser är ägnad att för statsverket medföra större

kostnader än en sådan, som anordnats enligt enhetsskolesystemet därigenom,

att undervisningen i folkskolan är förbunden med mindre utgifter än den

i läroverkets realskola. Mot detta betraktelsesätt hava vid remissbehandlin­

gen invändningar från vissa håll blivit framställda. Även om de siifror,

på vilka skolkommissionen byggt sin argumentering på denna punkt kunna

tarva jämkning, anser jag det emellertid vara uppenbart, att om de båda

lägsta läroverksklassernas uppgifter övertagas av folkskolan, så komma

högre kvalificerade och följaktligen också högre avlönade lärarkraftcr att er­

sättas av sådana med lägre kompetens och väsentligen lägre avlöning. Däri­

genom måste otvivelaktigt en besparing ske. Då man vidare betänker, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Pedagogiska

synpunkter.

Statsfinansi

ella syn

punkter.

108

denna förändring i icke obetydande omfattning låter sig genomföra utan

att för folkskolundervisningen nya lärarkrafter behöva tagas i anspråk, så

synes det mig obestridligt, att statsverkets totala utgifter för undervisnings­

väsendet måste komma att minskas, även om tre folkskoleklasser skulle

komma att ersätta två läroverksklasser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Av vad jag nu anfört synes mig framgå att den anordning av förbin­

delsen mellan folkskola och läroverk, som starkt påkallas redan av sam­

hälleliga hänsyn, erhållit ett kraftigt och betydelsefullt stöd i omständigheter,

som sammanhänga med vår hittillsvarande erfarenhet om de ungas utveck­

ling och framförallt med det allt livligare intresset för de praktiska utbild-

ningsanstalternas rationella tillgodoseende. Samma ståndpunkt stödjes även

av viktiga pedagogiska och statsfinansiella hänsyn.

Mot enhets

skolan anför­

da skäl.

Den redogörelse jag förut lämnat rörande myndigheters och korporatio­

ners ställningstagande till det nu föreliggande, av skolkommissionen utarbe­

tade förslaget till enhetsskolorganisation, har utvisat, att man från en mängd

håll ur den högre skolans synpunkt intagit eu starkt kritisk hållning mot

det ifrågavarande förslagets grundprincip. Det är uppenbart, att jag icke

kan underlåta att noga överväga de framställda invändningarna och ingå­

ende pröva deras hållbarhet. En grupp sådana erinringar hänför sig till

folkskolans förhållanden, och innebörden av desamma torde i korthet kunna

uttryckas så, att folkskolan skulle sakna tillräcklig bärkraft för att tjäna som

grundskola för den högre undervisningen. En andra grupp tager sikte när­

mast på den högre skolans förhållanden, och det hävdas i detta avseende,

att den högre skolan vid en enhetsskoleorganisation icke erhåller erforder­

ligt utrymme för ett tillfredsställande arbete och ett nöjaktigt bildnings-

resultat. Den tredje gruppen av de nämnda erinringarna uppmärksammar

särskilt studietiden, och det anmärkes därvid, att det föreslagna skolsyste­

met utan gagn medför en ur den enskildes och samhällets synpunkter

betänklig förlängning av den samlade skoltiden.

Folkskolans

bärkraft.

Jag anser mig böra till granskning upptaga en var av de nämnda invänd­

ningarna och börjar därvid med spörsmålet om »folkskolans bärkraft».

Så länge enhetsskolekravet- gjort sig gällande vid de skolpolitiska

avgörandena, har man naturligt nog låtit sig angeläget vara att om­

sorgsfullt undersöka grunden för den tilltänkta skolorganisationen. Be­

hov av en sådan prövning förelåg givetvis även, när problemet begrän­

sades till ett successivt förverkligande av enhetskravet genom indragning-

av läroverkets första klass. Vid de officiella utredningar, som under 1880-

oeh 1890-talen ägt rum, återfinner man genomgående ett och samma myc­

ket pessimistiska betraktelsesätt på den föreliggande frågan. Folkskolan

hade ännu icke nått en sådan utveckling, menade man, att den på ett till-

109

fredsställande sätt kunde i större utsträckning än redan vore fallet, över­

taga uppgiften att grundlägga de kunskaper, som i läroverket skulle vidare

utvecklas. Såsom jag redan har anfört, sköts samma argument i förgrun­

den vid 1904 års reform av de allmänna läroverken.

I våra dagar har man säkerligen lättare att förstå, att läget med hänsyn

framförallt till folkskolans organisatoriska ståndpunkt kunde rättfärdiga ett

dyrlikt ståndpunktstagande, än vad fallet var i den tid, då dessa omdömen

fälldes. Det torde kunna erbjuda ett visst intresse att erinra om att år

1881, då riksdagens andra kammare första gången beslöt indraga första

läroverksklassen, allenast 229 av rikets 3,148 fasta folkskolor voro utrustade

med dera än en lärare — endast en del av dessa skolor motsvarade alltså den

nuvarande A-formen. Och ännu år 1899, det år, som lagts till grund för

den senaste läroverkskommitténs överväganden i nu förevarande avseende,

gällde det, att folkskolor av A-formen funnos upprättade blott i 54 av rikets

93 städer samt dessutom i 28 skoldistrikt å landsbygden till ett antal av 145.

I dessa skolor undervisades endast 11,7 procent av landets samtliga folk-

skolbarn. När den kommunala mellanskolan år 1909 tillskapades, hade för­

hållandena så tillvida avsevärt förbättrats, att 27,9 procent av små- och folk­

skolans lärjungar tillhörde skolor av A-formen; i städerna var denna typ

redan då praktiskt taget fullständigt genomförd — 96,7 procent av lärjungarna

i städerna undervisades i folkskolor av nämnda typ på Iandsb37gden

stannade motsvarande procenttal vid siffran 12,2. Landsbygdens barn under­

visades emellertid alltjämt till omkring hälften, 49,3 procent, i skolor, som

enligt nuvarande undervisningsplan äro att rubricera såsom undan tagsformer.

Då det torde få anses uppenbart, att frågan om den sexklassiga folk­

skolans duglighet såsom grundskola även i vår tid måste bedömas mot bak­

grunden av dess organisatoriska utvecklingsståndpunkt, anser jag mig böra

meddela en översiktlig sammanställning av folkskolelärjungarnas fördelning

på olika skolformer under åren 1916, 1920 och 1925, varvid inräknats såväl

små- som folkskolestadiet. De senast tillgängliga statistiska uppgifterna

hänföra sig till redovisningsåret 1 juli 1924—30 juni 1925.

Den gjorda sammanställningen, som återfinnes å nästföljande sida, erbjuder

ur flera synpunkter ett stort intresse. Den ådagalägger till en början, att det

organisatoriska utvecklingsarbetet sedan år 1909 avsatt högst betydande re­

sultat, i det att undantagsformernas förekomst på landsbygden väsentligen be­

gränsats. Från att nämnda år 49,3 procent av landsbygdens folkskolebarn erhöllo

sin utbildning i dylika skolor, möter år 1925 siffran 25,7 procent. Och riktas

blicken på A-formens utbredning, finner man, att stegringen här är icke mindre

anmärkningsvärd, från 12,2 procent till 20,G procent. Även om jämförelsen be­

gränsas till att avse åren 1916 och 1925 är framsteget mycket avsevärt, både

i vad det gäller huvudformernas förekomst och undantagsformernas tillbaka-

trängande. Det må vara till fyllest att erinra om, att lärjungarna i de

förra år 1916 utgjorde å landsbygden 55,6 procent av samtliga, men år 1925

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

110

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 116.

År

Skolform

Intal lärjungar

Hela riket

%

Därav å

landsbygden

o/0

1916

A.................................

238,108

33.8

86,368

15.8

Bl, B 2.....................................

j

214,854

39.2

B 3 och övriga heltidsläsande

222,113*) 31.6

folkskolor..................................... |

3,247

0.6

Undantagsformer....................

243,873

34.6

243,126

44.4

1920

A..............................

256,636

36.4

99,830

18.4

B l, B 2.................................

251,793

35.7

246,959

45.5

B 3 och övriga heltidsläsande folk-

skolor.............................

4,883

0.7

4,714

0.9

Undantagsformer.......................

191,363

27.2

190,593

35.2

1925

A .....................................

256,878

38.1

105,562

20.6

B l, B 2...................................

267,216

39.7

261,880

51.0

B

3 och övriga heltidsläsande folk-

skolor...............................

17,698

2.6

14,050

2.7

Undantagsformer............................

132,102

19.6

131,585

25.7

ej mindre än 74,3 procent. Påfallande är ock, att de relativt få år, som förflutit

sedan skolkommissionen avgav sitt betänkande — dess ställningstagande skedde

på grundvalen av 1920 års statistik — medfört en ganska väsentlig förbätt­

ring av folkskoleväsendet, trots de ogynnsamma konjunkturer, med vilka

vårt land under denna period haft att kämpa. Under de nämnda fem åren

hava å landsbygden undantagsformernas lärjungeantal reducerats från

35,2

procent av samtliga till 25,7 procent.

Jag anser mig på grundvalen av dessa fakta äga fullgod anledning att

göra gällande, att folkskolans organisatoriska utveckling fortskridit på ett så­

dant sätt, att ur denna synpunkt hinder icke kunna möta för att tilldela

den sexklassiga folkskolan ställningen av grundskola.

Goda skäl föreligga för visso att förvänta, att den redan iakttagbara ut­

vecklingen alltjämt skall fortsätta, oberoende av, om folkskolan i större ut­

sträckning än nu tages i anspråk såsom grundskola. Men så mycket torde

vara visst, att förbättringen skulle komma att påskyndas genom det ökade

intresse för barndomsskolans angelägenheter, som icke kan utebliva, därest

den sexåriga folkskolan i hela landet bleve grundläggande skola för alla sam­

hällsklassers barn. Jag anser mig knappast behöva påpeka, att jag härmed natur­

ligen ingalunda främst har i tankarna den bäst organiserade formens, A-formen,

*) För år 1916 kan man för städerna icke göra någon fördelning på olika B-former.

in

vidsträcktare anlitande. I fortsättningen av mitt anförande skall jag när­

mare uppehålla mig vid frågan om de skilda huvudformernas värde ur

grundskolesynpunkt. Här vill jag begränsa mig till att ytterligare uttala,

att jag är väl medveten om, att i ett land med Sveriges natur- och befolk­

ningsförhållanden man säkerligen aldrig, åtminstone icke inom överskådlig

tid, kan nå så långt, att varje folkskola skulle vara skickad att utgöra

grundval för högre undervisning. En sådan ståndpunkt hos folkskolan

synes mig icke heller ur nu förevarande synpunkt behövlig. Ty även om

vissa barn vid ett genomförande av enhetsskolan finge underkasta sig kom­

pletterande studier, därest de från den sexklassiga folkskolan skulle övergå

till en på denna byggd realskola, behöva dessa varken bliva så omfattande

eller så besvärliga, som nödvändigt är vid övergång till högre klass i den

nuvarande realskolan. Undervisningen kunde utan svårighet i hemorten

meddelas av folkskolans lärare och behövde avse endast de lärokurser och

de läroböcker, som förekomma i en välordnad folkskola.

Om ock de organisatoriska förhållandena givetvis äro ägnade att utgöra

ett mycket betydelsefullt uttryck för den redan genomförda förbättringen i

folkskolans villkor, så vore det för visso oriktigt att uteslutande fästa av­

seende vid denna sida, då det gäller en jämförelse mellan förr och nu.

Hela folkskolans arbete har otvivelaktigt under de senaste årtiondena under­

gått en inre konsolidering av djupgående art. Alldeles särskilt skulle jag

vilja betona, att de år, som förflutit efter utfärdandet av 1919 års under-

visningsplan, i detta avseende medfört en mycket påtaglig förändring till

det bättre. Icke minst äger detta omdöme sitt berättigande, om man upp­

märksammar speciellt de delar av folkskolans undervisning, som mera

omedelbart äro ägnade att vara grundläggande för arbetet i den högre sko­

lan, modersmålet och räkning. Flera andra faktorer hava dessutom otvivel­

aktigt bidragit till det nya, förbättrade läget. Lärarutbildningen har sålun­

da under det senaste decenniet varit föremål för en grundlig omläggning,

om vars gynnsamma resultat ingen tvekan torde råda. Både i fråga om insikter

och pedagogisk utbildning äro de folk- och småskollärare, som utgå från de

reformerade seminarierna i regeln väl kvalificerade för de uppgifter, som

vänta i folkskolan. Folkskolinspektionens omorganisation, även den verk­

ställd inom eu näraliggande tidsperiod, har likaledes varit ägnad att åt

folkskolans yttre och inre arbete skänka verksamt stöd, varförutan, det tryggt

torde kunna påstås, att upprycknings- och nydaningsarbetet icke skulle

kunnat så snabbt och så grundligt fullföljas. Förgätas får ej heller, att

tillvaron av en sakkunnig central ledning, som i mångahanda avseenden

kunnat ingripa stödjande, direkt och indirekt, har en betydande andel i det

gynnsamma läge, som f. n. karakteriserar vår folkundervisning.

Jag anser mig vidare böra i detta sammanhang fästa uppmärksamheten

på do lokala åtgärder, som över hela landet vidtagits och som utgöra eu

viktig förutsättning för eu ökad effektivitet i folkskolans arbete. Nya, än-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

damålsenligt inredda folkskolehus, hava sålunda med betydande uppoffringar

från skoldistriktens sida kommit till stånd i en utsträckning, som tidigare

icke har motstycke. De materiella resurserna hava jämsides härmed avse­

värt förbättrats.

Med dessa fakta för ögonen anser jag mig hava fullgod anledning att

göra gällande, att vår folkskola i det hela nått en sådan ståndpunkt, att

man icke längre i folkskolans förment bristfälliga utveckling kan hämta

skäl mot att den sexklassiga folkskolan göres till grundskola.

I1 rågan om folkskolans bärkraft såsom grundskola i full utsträckning kan

emellertid genom detta konstaterande icke anses uttömmande besvarad.

För ett slutgiltigt omdöme härutinnan kräves hänsynstagande även till de

resultat, som vunnits vid enhetsskoleprincipens hittillsvarande partiella till-

lämpning inom vår skolorganisation. Ett icke obetydligt erfarenhetsmaterial

föreligger också till belysning av hithörande förhållanden, och dessa erfaren­

heter påkalla givetvis särskild uppmärksamhet.

Innan jag övergår att avhandla detta spörsmål i dess allmänhet, har det

synts mig lämpligt att dröja vid en därmed nära sammanhängande ange­

lägenhet, i fråga om vilken man under den tidigare remissbehandlingen

synes hava i ganska stor utsträckning varit offer för ett missförstånd. Jag

asyftar härvid spörsmålet om skilda folkskoleformers användbarhet såsom

grundskola.

Som bekant gäller i detta avseende nu, att inträdesfordringarna

till det allmänna läroverkets första klass på grund av beslut av 1894

års riksdag fastställts i enlighet med det i tredje klassen av folkskolans

A-form inhämtade kuuskapsmåttet. Och på samma sätt har stadgats, att

för inträde i den kommunala mellanskolan skola redovisas kunskaper mot­

svarande vad som inhämtas i en folkskola av A-formen. I principiell över­

ensstämmelse med vad som sålunda allt hittills gällt har skolkommissionen

föreslagit, att även för framtiden A-formens kurser skulle vara grundläggan­

de för realskolan, ^u synes man på åtskilliga håll hava åt denna bestäm­

melse velat giva den tolkningen, att nämnda kunskapsmått icke skulle

kunna uppnås annorledes än vid undervisningen i folkskolans A-form. Och

detta missförstånd har i icke ringa mån varit ägnat att leda hela diskus­

sionen på avvägar, i det man pekat på i hur jämförelsevis obetydlig ut­

sträckning det uppställda kravet vore förverkligat på landsbygden och låtit

detta förhållande bliva avgörande för ställningstagandet.

Jag anser mig med hänsyn härtill föranledd att bestämt understryka, att

åt den omständigheten, att en skola uppställer inträdesfordringar i enlighet

med vad som inhämtas i en annan skola, icke kan givas någon vidare in­

nebörd, än att man därmed önskat lämna en kort karakteristik av kun-

skapsfordringarnas omfattning och beskaffenhet. Men lika litet som man

tidigare vid läroverken eller mellanskolorna uppställt deltagande i en A sko­

las undervisning såsom villkor för inträde, lika litet kan det förhållandet

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

113

att för inträde i den framtida realskolan förutsatts kunskaper av motsva­

rande omfattning, utestänga de lärjungar, som förvärvat det angivna kun-

skapsmåttet på annan väg än genom deltagande i en sådan folkskolas

undervisning.

Såtillvida har emellertid det påtagligt livliga meningsutbytet i denna

punkt icke varit alldeles utan gagn, som uppmärksamheten hänletts på de

olika folkskoleformernas värde ur de synpunkter, som nu framförallt äga

intresse. Den, som varit i tillfälle förvärva en närmare förtrogenhet med

folkskolans förhållanden, torde knappast kunna hysa tvekan därom, att väl

skötta skolor av Bl- och B2-formerna med rimligt lärjungeantal, då det

gäller vakna och för sina uppgifter inresserade lärjungar, icke lämna sämre

kunskapsresultat än skolor av A-formen.

Nu berörda sida av frågan har varit föremål för ingående övervägande

av de skolsakkunniga, bl. a. på grundvalen av upplysningar, som inhämtats

från mellanskolorna. Av desamma framgår att höstterminen 1924 ett av­

sevärt antal lärjungar från B-skolor och ett mindre antal sådana från C-

och D-skolor utan föregående privatläsning vunnit inträde i mellanskolans

första klass. De sakkunniga säga sig också av de från skilda håll före­

liggande vittnesbörden hava letts till den meningen, »att skillnaden mellan

de nämnda skolformernas resultat i verkligheten torde vara mindre, än vad

från vissa håll förmenats vara fallet». Med hänsyn till nu anförda om­

ständigheter torde anledning saknas att ur grundskolesynpunkt tilldela folk­

skolan av A-formen en allt för markerad särställning framför övriga av

undervisningsplanens huvudformer.

Då det därefter gäller frågan om folkskolans hittills ådagalagda kompe­

tens såsom grundskola, möter man i de föreliggande utlåtandena starkt

skiftande meningar. Även om man i första hand håller sig till de omdö­

men, som härröra från de kommunala mellanskolorna, där man varit i när­

mare beröring med problemet, divergera åsikterna betydligt, På vissa håll,

och icke minst vid några av de äldre eller mera frekventerade skolorna,

uttala sig kollegierna erkännsamt om folkskolans arbetsresultat. Ett över­

vägande antal kollegier yppar emellertid tvekan eller tvivel angående folk­

skolans bärkraft. Däremot hava av mellanskolornas styrelser jämförelsevis

liera visat sig äga förtroende till folkskolan i fråga om dess förmåga att

bära upp den högre skolan.

Emellertid torde man göra klokt i att icke överdriva värdet av de från

kollegiehåll framkomna tvivelsmålen rörande folkskolans kompetens. Många

olika omständigheter äro nämligen ägnade att giva åt omdömena en ogynn­

sam inriktning. Särskilt synes mig generaldirektör Bergqvist hava med full

rätt fäst uppmärksamheten på att åtskilliga av de ofördelaktiga vittnesbör­

den från mellanskolehåll härröra från skolor, vilka ha ett lärjungematerial,

som till stor del (ända till 40 % och därutöver) icke genomgått fullständig

folkskola. Icke minst finner jag anmärkningsvärt, att den av de kommu-

Bihang till riksdagens protokoll 1927

1 samt. 101 höft. (Nr 116.)

8

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

114

nala mellanskolorna, vilkens kollegium ansett sig berättigat avgiva det allra

ogynnsammaste omdömet, vid detta tillfälle hade ett lärjungematerial, av

vilket 43,4 procent kommit från andra klasser i folkskolan än den sjätte.

Undersöker man nu hur omdömet utfaller på de håll, där man besitter

på en gång en ingående kännedom om folkskolans ställning, en närmare

förtrogenhet med mellanskolans förhållanden och en önskvärd överblick

över skolväsendet i det hela, så finner man, att omdömena i nu föreva­

rande avseende äro väsentligt mindre växlande, ja, att de med vissa skift­

ningar i grundtonen kunna sägas i det hela nära sammanfalla.

Skolöverstyrelsen avböjer, såsom naturligt är, »att lämna någon bindande

garanti för att folkskolan just nu i alla avseenden är fullt duglig att i hela sin

utsträckning tjäna som grundval för den högre skolan», men fastslår tillika,

att »om anspråken begränsas till vad som är rimligt och nödvändigt, torde

det med fullt fog kunna sägas, att vår folkskola för närvarande befinner sig på

en sådan ståndpunkt och i en sådan utveckling, att det icke finnes anled­

ning att på grund av de brister, som hon i vissa avseenden företer,

avstå ifrån att giva vårt skolväsen en sådan organisation, som ur samhällets

synpunkt är önskvärd, även om denna organisation kommer att innebära,

att den sexåriga folkskolan skall bliva den allmänna grundläggande skolan.

Den uppgiften får folkskolan icke undandraga sig, och den bör hon även

inom rimliga gränser kunna fylla.» I samma riktning uttalar sig general­

direktör Bergqvist: »det mål vår folkskola genom sin nu gällande under-

visningsplan fått sig föresatt måste, om det eftersträvas genom rätt avväg­

da kurser och under användande av ett rationellt arbetssätt, erfarenhets­

mässigt kunna betecknas såsom fullt tillfredsställande». Bergqvist uttalar

tillika, att »så långt har efter min mening vår folkskola redan hunnit, att

antalet lärjungar, som äro i besittning av en allmänbildning, vilken sätter

dem i stånd att, utan eller efter en föga krävande mellanläsning, tillgodo­

göra sig undervisningen i den högre skolan, för närvarande är så stort, att ur

denna synpunkt den sexklassiga grundskolan väl låter försvara sig som

en huvudform i vårt skolsystem». Slutligen må erinras, att de skolsakkun-

niga vid sin utförliga diskussion av nu förevarande fråga, uttalat den

meningen, att ur synpunkten av folkskolans egentliga uppgift tillräcklig

anledning icke förefinnes »att principiellt jäva den sexåriga folkskolans lämp­

lighet som grundskola». Och med hänsyn till folkskolans närvarande till­

stånd och utvecklingsmöjligheter finna de sakkunniga »ganska goda skäl»

tala för en sådan »mera optimistisk uppfattning», som uttryckts i skolöver­

styrelsens nyss återgivna utlåtande.

Den erfarenhet rörande folkskolans verksamhet, som jag för egen del för­

värvat, och detta icke minst i sådana landsändar, där skolan arbetar under

mindre gynnsamma yttre betingelser, föranleder mig att utan tveksamhet

ansluta mig till den »mera optimistiska uppfattning», som kommit till synes

i de uttalanden jag nyss anfört. Ser man i stort på den svenska folksko-

Kungl. Ma)ds proposition Nr 116.

115

lans nuvarande tillstånd, äger den, enligt min mening, den bärkraft, som

erfordras för att den skall kunna utgöra grund för realskolan i den om­

fattning, som påfordras enligt det förslag, vilket nu framlägges.

I detta sammanhang, då jag sett mig nödsakad att med ganska stor ut­

förlighet avhandla folkskolans förhållanden, torde det få anses naturligt, att

jag också något närmare uppmärksammar en annan sida av frågan om

folkskolans uppgift och ställning inom en enhetsskoleorganisation.

Medan man på de håll, där man intagit en avvisande eller kritisk håll­

ning mot bottenskolekravet, ofta sökt ställa folkskolans arbete och resultat

i så mörk dager som möjligt, möter man i många utlåtanden, avfattade

från denna allmänna utgångspunkt, en glädjande omtanke om folkskolans

framtid. Det har icke varit alldeles lätt att undgå det intrycket, att nöd­

tvånget att hårt döma den nuvarande folkskolan, frammanat en så mycket

starkare känsla för den skada, som den nya ställningen i skolsystemet skulle

kunna tillfoga folkskolan.

De nämnda farhågorna, vilka för övrigt gjort sig förnumna även under

tidigare diskussioner, motiveras framför allt därmed, att folkskolan genom

att tilldelas uppgiften såsom grundskola för den högre teoretiska undervis­

ningen skulle bliva utsatt för ett skadligt tryck från den högre skolan. Till

dessa farhågor knyta sig numera därjämte bekymmer för att utvecklingen

av folkskolans sjunde klass skulle hämmas, därest den högre skolan grun­

dades på sjätte folkskoleklassen.

Vad betänkligheterna i förstnämnda avseende angår, måste jag på grund­

valen av såväl föreliggande gynnsamma erfarenheter från de många sam­

hällen, där enhetsskoleorganisationen redan hunnit visa sina verkningar,

som ock skolöverstyrelsens uttalanden i ämnet avvisa dem såsom i det vä­

sentliga ogrundade. Redan den omständigheten, att folkskolan i de sam­

hällen, där något mera betydande antal lärjungar årligen skulle övergå till

läroverket, i allmänhet måste räkna med att en avsevärd del av dess lär­

jungar fullfölja sin utbildning i annan läroanstalt, är ägnad att reducera

det ifrågavarande argumentets vikt. Härtill kommer, att jag har för avsikt

att vid övervägandet av bestämmelserna om prövningsförfarande och inträ-

desfordringar, så långt ske kan, tillse, att man icke utsätter folkskolan för

påfrestningar, som kunna menligt inverka på dess självständiga uppgift.

Beträffande slutligen farhågorna för den sjunde folkskoleklassens utveck­

ling, måste jag hålla dessa för ogrundade. Jag delar i detta avseende den

uppfattning, som kommit till synes i skolöverstyrelsens utlåtande, och är

för min del beredd att medverka till att erforderliga förändringar av gäl­

lande undervisningsplan snarast — och oberoende av den nu föreslagna re­

formen — komma till stånd, i syfte att do lokala skolmyndigheterna må

erhålla större frihet att inrikta undervisningen i sjunde klassen på praktiska

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Enhetssko-

lans återver­

kan på

folkskolan.

Mellan sko­

lans bild- ningsresultat.

uPPgifter, varigenom densamma skulle komma att få ställningen av eu mera fristående avslutningsklass.

Innan jag lämnar frågan om enhetsskolans återverkningar på folkskolan, anser jag mig böra tillfoga några ord angående vissa principiellt viktiga krav och uppslag, som vid remissbehandlingen framkommit, avseende folk­ skolans undervisningsplan och organisation.

Då jag nyss uttalat, att jag icke kan dela farhågorna för att grundskole- uppgiften skulle vara ägnad att medföra ett skadligt tryck på folkskolan, har denna min åsikt givetvis till förutsättning, att någon omläggning av folkskolans lärokurser och arbetssätt icke sker med huvudsaklig hänsyn till det fåtal lärjungar, som kan väntas övergå till högre skolor för teoretisk undervisning. Jag anser mig emellertid böra uttryckligen betona, att jag icke kan medverka till en dylik förändring. Folkskolans undervisningsför­ hållanden böra bedömas med tanke på skolans egentliga uppgift. Denna ståndpunkt utesluter naturligtvis icke att, därest med ledning av vunnen erfarenhet en revision av den gällande undervisningsplanen prövas behövlig, skälig uppmärksamhet ägnas även den ställning folkskolan kan hava er­ hållit såsom allmän grundskola, blott man ständigt har för ögonen det självständiga mål, som är folkskolan förelagt.

Under remissbehandlingen och vid meningsutbytet i övrigt hava röster höjts för eu omläggning av folkskolans förhållanden även med den vid­ sträcktare innebörden, att man på enstaka håll ifrågasatt en fördelning av lärjungarna på olika linjer efter olika begåvning. Jag bortser härvid all­ deles från det befogade krav på särskild undervisning åt efterblivna barn, som inställer sig oavsett folkskolans ställning som grundskola, och håller mig uteslutande till den anordning, som plägat benämnas differentiering i folkskolan, och som icke är okänd i utlandet. Åt detta spörsmål hava de skolsakkunniga ägnat särskild uppmärksamhet med det resultat att »någon generell lösning av enhetsskoleproblemet med differentierad folkskola som grundval för närvarande icke i vårt land kan ifrågasättas». De sakkunniga hava dock ansett sig böra förorda, att möjlighet beredes att å de orter, som härför prövas lämpliga, försöksvis tillämpa en dylik skolorganisation. För min del anser jag, att mot dylika differentieringsåtgärder, vilka under årtionden diskuterats och jämväl på vissa orter i mindre utsträckning försöksvis an­ ordnats, mycket vägande skäl kunna anföras. Jag kan därför icke finna, att föreskrifter om anordnande av försöksdifferentiering på därför lämpliga orter böra utfärdas. Något förbud mot att enskilda lärare med den närmaste skolledningens medgivande experimentera med differentiering anser jag lika litet av behovet påkallat. Jag finner följaktligen anledning saknas att räkna med åtgärder i någondera riktningen på ifrågavarande område.

, Naturligt nog har meningsutbytet kring det av skolkommissionen fram­ ställda organisationsförslaget i betydande utsträckning kommit att röra sig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

117

om den nuvarande kommunala mellanskolans sätt att fylla sin uppgift.

Denna skolform är nämligen, om än icke identisk så dock i många hänse­

enden överensstämmande med den fyraåriga realskola, som kommissionen

förordat. Jag har redan inledningsvis haft tillfälle att erinra om de starkt

divergerande uppfattningar som i detta avseende kommit till synes. Den

kritik, som från olika håll riktats mot arbetet och arbetsresultatet vid de

nuvarande mellanskolorna, har i regeln utan vidare ansetts äga tillämplighet

även på den föreslagna realskolan. I fortsättningen av mitt anförande skall

jag närmare uppehålla mig vid frågan om det berättigade i ett dylikt be­

traktelsesätt. Dessförinnan synes det mig emellertid önskvärt att söka uppnå

klarhet, hur erfarenheterna rörande mellanskolans arbetsresultat och arbete

objektivt sett kunna anses hava utfallit.

Såsom min redan lämnade redogörelse utvisat, har skolkommissionen in­

gående uppmärksammat detta spörsmål. Kommissionen har påvisat, att

examensresultaten vid mellanskolorna icke stodo efter de vid de allmänna

läroverken uppnådda utan i vissa fall voro »något överlägsna övriga läro­

anstalters», samt att betygssättningen vid de ifrågavarande skolorna icke

utmärkt sig för större mildhet än vid motsvarande statliga läroanstalter.

Kommissionen säger sig jämväl hava fått ett fördelaktigt intryck av arbetet

vid dessa skolor. I förstnämnda avseende har kommissionen kunnat bygga

förutom på statistiska utredningar även på de omdömen, som författnings­

enligt avgivits av de av skolöverstyrelsen förordnade ombuden vid mellan-

skolornas realskolexamen, vilka ombud i regel hämtats ur läroverkslärarnas

krets. Det kan icke förnekas, att dessa berättelser ända in i senaste

tid i stort sett fördelaktigt vitsordat arbetsresultatet. Jämväl frågan om

mellanskolornas betydelse såsom grundval för gymnasiet har skolkommissio­

nen sökt statistiskt belysa med ledning av det kvantitativt dock icke alltför

omfattande material, som vid tidpunkten för utredningsarbetena stod till

förfogande. Omdömet har även på denna punkt utfallit gynnsamt.

Emellertid har kritiken under de senaste åren riktat sig icke blott mot

de av skolkommissionen ur det föreliggande materialet dragna slutsatserna

utan med skärpa även mot mellanskolornas undervisning och arbete i det

hela. Den oförmånliga uppfattning av mellanskolornas verksamhet, som

under den tidigare remissbehandlingen från många håll kommit till uttryck,

återspeglas ganska bestämt i den reservation, som i skolöverstyrelsen avgi­

vits, ehuru man i denna även finner uttalade vissa erkännanden av den

insats, som den ifrågavarande skolformen kunnat göra.

Jag skall icke närmare inlåta mig på frågan om det berättigade i den mot

skolkommissionens undersökningar framställda detaljkritiken. Det synes mig

vid ett bedömande av saken i stort knappast nödvändigt. Jag kan emeller­

tid icke underlåta, att såsom min mening uttala, att även om kommissionen

skulle ha varit benägen att se något för ljust på mellanskolornas arbetsre­

sultat, så giva dock de anförda siffrorna, kompletterade med åtskilliga års

Kungl. Maj:ts proposition Nr Ilo.

118

omdömen av vederbörande sakkunniga examensombud vid handen, att mel-

lanskolorna i det hela fullgjort sin uppgift på ett tillfredsställande sätt.

Denna slutsats kan jämväl dragas av skolöverstyrelsens och generaldirektör

Bergqvists utlåtanden. Även reservanterna inom överstyrelsen hava, trots

sin strängt kritiska hållning, funnit sig böra vitsorda det »duktiga» arbete,

som av ifrågavarande skolor utförts. Och vänder man sig till de skolsakkunni-

gas granskning, så lämnar icke heller denna något stöd för ett underkän­

nande av mellanskolans insatser. Skolorna i fråga anses visserligen arbeta

»under förhållanden, som måste menligt inverka på arbetsresultatet», var­

jämte de av sina lärjungar anses »kräva ett mera ansträngande arbetstempo,

än realskolorna behöva kräva av sina». Men de sakkunniga tillfoga: »Om

detta sakförhållande bör konstateras, så bör det emellertid icke överdrivas».

Med hänsyn till vad sålunda framkommit håller jag före, att skolöver­

styrelsen måste anses hava ägt goda skäl för sitt uttalande, att man icke får

»för bristernas skull underkänna det förtjänstfulla arbete, som inom mel-

lanskolan utföres», eller »de goda resultat, som den onekligen har att uppvisa».

Vad vidare beträffar de framställda anmärkningarna mot mellanskolans

arbete och arbetssätt, ur synpunkten av de slutsatser, som ur hittills före­

liggande erfarenheter på detta område kunna dragas rörande en fyraårig

realskolas arbetsförhållanden, förtjänar denna angelägenhet otvivelaktigt sin

särskilda uppmärksamhet.

Kritiken mot mellanskolans arbete synes mig kunna sammanfattas däri,

att den vore en forcerad och för lärjungarna ansträngande skola. Närmast

som en följd härav är jag benägen uppfatta de anmärkningar, som gå ut

på att förutsättningar skulle saknas för ett arbetssätt i enlighet med de lin

jer, jag i det föregående uppdragit. Och vidare har det ansetts, att under­

visningen i de främmande språken skulle kämpa med stora svårigheter på

grund av den kortare tid, som står till förfogande. Det torde icke kunna

förnekas, att åtskilligt av vad som framkommit tyder på, att åtminstone

vid vissa skolor förhållandena i berörda avseenden nu äro mindre gynn­

samma. Det får likväl icke förbises, att arbetsbelastningen, att döma av till­

gängliga uppgifter, icke i mera påfallande grad synes generellt överstiga den i

motsvarande klasser av läroverken förefintliga. De skolsakkunniga hava ock

riktat uppmärksamheten på det faktum, att mellanskolornas lärjungar i

mycket stor utsträckning (höstterminen 1923 60,8 procent) deltaga i den fri­

villiga undervisningen i franska. Vid sorgfällig prövning av det före-

liggande materialet har jag icke kunnat komma till den övertygelsen, att

de ifrågavarande bristerna överallt göra sig påminta med samma styrka,

icke heller att de äro tillfinnandes vid samtliga skolor.

Under sådana omständigheter föreligger för mig eu bestämd anledning

att söka vinna klarhet rörande orsakerna till att svårigheter av här antydd

art mångenstädes yppat sig. För ett sådant övervägande erbjuda sig, synes

det mig, goda utgångspunkter och ledning i de utlåtanden, vilka avgivits

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

119

såväl av skolöverstyrelsen som av generaldirektör Bergqvist. Även de skol-

sakkunniga hava för övrigt i anslutning till vad sålunda anförts, upptagit

saken till skärskådande. Och vid denna granskning har enighet rått på

väsentliga punkter, vilket givetvis är ägnat att underlätta bedömandet.

Till en del synes man vara benägen återföra bristerna på mellanskolans

ställning av en kommunal läroanstalt, till en annan del anses de bottna i

otillräckligt stöd från statens sida. Och slutligen finnes skolans relativa ung­

dom icke kunna frånkännas all inverkan i ifrågavarande avseende.

Om jag då till en början söker för mig klargöra, i vad mån mellanskolans

kommunala ställning kan hava medverkat till att skapa de mindre gynn­

samma arbetsförutsättningarna, måste jag först stanna inför lärjungemateria­

let. Det svnes mig bestämt vitsordat, att man från åtskilliga skolors sida

icke i tillbörlig grad upprätthållit de inträdes fordringar, som gällande stadga

förutsätter. Jag inser emellertid, att härvidlag för skolornas ledning icke

ringa svårigheter kunna hava gjort sig gällande. Man bör nämligen icke

förbise, att mellanskolorna i stor utsträckning utvecklat sig ur högre folk­

skolor. Befolkningen å en ort har alltså under längre eller kortare tid före

mellanskolans tillkomst för sina barns undervisning ägt tillgång till en

överbvggnad å folkskolan, som stått öppen för alla lärjungar, vilka med

godkända betyg genomgått folkskolan. I regeln försvinner den högre folk­

skolan i samband med mellanskolans upprättande och därmed inträder på

sätt och vis en begränsning i ortens bildningsmöjligheter. Befolkningen har

emellertid icke alltid så lätt att omedelbart finna sig tillrätta med den änd­

rade ordningen och man resonerar för övrigt sannolikt också så, att, om ett

samhälle med ekonomiska uppoffringar tillhandahåller en högre läroanstalt,

så bör ortens ungdom också i rimlig omfattning få tillgodogöra sig den ut­

bildning, som sålunda bjudes. Det kan alltså otvivelaktigt vara berättigat

att i nu berörda avseende tala om ett visst »kommunalt tryck» på rnellan-

skolan, vilket ur synpunkten av dess arbete icke varit till fördel. I någon

mån synes det nu sagda äga sin tillämpning även i fråga om flyttningen

från klass till klass.

Såsom en kommunalt betingad brist i mellanskolans organisation anser

jag vidare den olägenheten vara, att läroanstaltens rektor nödvändigtvis

måste tagas inom den jämförelsevis begränsade kretsen av vederbörande

skolas egna ordinarie ämneslärare. Det säger sig självt, att denna ordning

icke alltid kan vara den ändamålsenligaste och lika klart är, att den under­

stundom måste vara ägnad att giva åt skolan en mindre kvalificerad ledare

än önskligt är. Jag kan dock icke finna, att det över huvud är möjligt att

härutinnan åstadkomma rättelse, så länge skolans hittillsvarande kommunala

karaktär bibehålies. Annat blir givetvis förhållandet, därest mellanskolan

omorganiseras till en statens realskola.

Ställningen såsom en kommunal läroanstalt torde nog i vissa fall hava

bidragit att försvåra mellanskolans arbete även i det hänseendet, att skolans

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

120

materiella resurser, dess lokaler och undervisningsmateriell icke alltid varit

fullt tillfredsställande. Jag är dock benägen att uppfatta denna olägenhet

såsom varande av mera övergående natur, oftast iakttagbar, men tillika även

starkast kännbar under eu tidigare period av skolans tillvaro. Erfarenheten

giver nämligen vid handen, att dessa skolor så gott som alltid omfattas med

intresse och hängivenhet inom orten. Och det erbjuder inga svårigheter att

anföra talrika exempel på den berömvärda offervillighet, som präglat åtgär­

derna för att på bästa sätt fylla rättmätiga krav. Men det kan givetvis emel­

lanåt på grund av allmänt ekonomiska förhållanden framstå såsom nödvän­

digt för en kommun att vinna något rådrum med dylika åtgärder, utan att

återhållsamheten behöver betecknas såsom ett utslag av oförstående.

Jag kommer så till de brister, som kunna härröra därav, att mellansko-

lorna av det allmänna icke tillgodosetts i samma utsträckning som de sido­

ordnade realskolorna.

I detta avseende är jag benägen att allra främst uppmärksamma lärar-

fragan. Som bekant åtnjuta mellanskolornas amneslärare lägre avlöning än

adjunkterna vid de allmänna läroverken. I gengäld äro också kompetens­

kraven mindre högt ställda. Praktiskt torde de lägre kompetenskraven vara

av betydelse framförallt i det hänseendet, att den pedagogiska utbildningen

hos ett stort antal lärare brister. Vårterminen 1923 hade föga mer än V#

av samtliga lärare genomgått provår. Och endast ungefär 1 7 hade avlagt

folkskollärarexamen. Det ligger sålunda i öppen dag, att mellanskolornas

lärarkår innesluter eu alltför ringa kännedom om de allmänna läroverkens

arbete och en otillräcklig erfarenhet jämväl om folkskolans verksamhet.

Bägge dessa omständigheter äro givetvis var i sin mån ägnade att ofördel­

aktigt påverka arbete och arbetsresultat. Man har bland mellanskolans lärare

i alltför liten utsträckning ägt förtrogenhet med den skola, till vars slutmål

arbetet i mellanskolan skall föra, och man har i alldeles för stor utsträck­

ning befunnit sig i okunnighet om den skola, på vilken mellanskolans un­

dervisning skall bygga. Dessa svårigheter hava påtagligen skärpts under in­

flytandet av den hastiga utveckling, som mellanskolan de senaste åren un­

dergått. Konkurrensen om lediga befattningar har stundom icke varit så

stark, och unga oprövade krafter hava på detta sätt erhållit ett större spel­

rum än eljest skulle varit fallet. Jag finner det vidare vara en brist i vår

nuvarande praktiska lärarutbildning, att varken provårsläroverken eller högre

lärarinneseminariet erbjuda möjligheter för vare sig lärarkandidater eller

elever att i någon mån erhålla handledning och övning beträffande den

skolform, det här gäller. I betraktande av de speciella problem, som för

undervisaren i mellanskolan erbjuda sig, och med tanke på den stora lärar­

kår, som är knuten till mellanskolorna, synes det skäligt och billigt, att den

praktiska lärarutbildningen verkligen beaktar denna angelägenhet, ett önske­

mål, som ehuru icke klart utsagt, skymtar bakom de skolsakkunnigas dis­

kussion på denna punkt. Såsom jag strax skall närmare beröra, har jag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

121

för avsikt att i fråga om högre lärarinneseminariet föreslå vissa åtgärder i

detta syfte. Och jämväl vad angår provårsläroverken har jag ansett mig

böra vid utformningen av läroverksorganisationen ägna erforderlig uppmärk­

samhet åt att det här berörda kravet i icke alltför ringa utsträckning till­

godoses. Men enligt min mening bör det icke stanna härvid. Skall enhetsskole-

organisationen kunna med framgång fylla sin uppgift, framställer sig som

en grundläggande fordran, att den högre skolans lärare under sin utbildning

vinna förtrogenhet med folkskolan, dess arbete och dess mål. Denna ford­

ran måste provårsutbildningen infria, och det lär fördenskull bliva nödvän­

digt att i stadgan angående provår införa vissa bestämmelser av innebörd,

att lärarkandidaten under provåret genom auskultation och undervisning i

ortens folkskola förvärvar praktisk erfarenhet om folkskolans arbetsförhål­

landen. En förutsättning härför är givetvis, att ordnat samarbete åväga­

bringas med folkskolemyndigheten i de städer, dit provårsläroverk förlagts.

I nu förevarande sammanhang torde jämväl böra uppmärksammas, att

staten hittills underlåtit att skänka mellanskolan det stöd, som en genom­

arbetad allmän undervisningsplan utgör. Skolans uppgift att bibringa ett

kunskapsmått, som vitsordas genom realskolexamen, gjorde det naturligt,

att man till eu början lät den för realskolan gällande undervisningsplanen

bliva vägledande. Men även i fortsättningen torde man — trots den omsorg,

man kan hava ägnat denna fråga — icke alltid i tillbörlig grad tagit hän­

syn till att mellanskolan har en helt annan utgångspunkt än realskolan, i

det att den förra bygger på sex, den senare på tre folkskoleklasser. Denna

utpräglade karaktärsskillnad mellan skolorna måste självfallet vid undervis­

ningens hela inriktning och planläggning komma till ett bestämt uttryck.

Vad slutligen angår den inverkan, som arbetet vid mellanskolorna rönt

av skolformens relativa ungdom, dess saknad av en längre tids fast rotade

tradition, har uppenbarligen denna omständighet på mångahanda sätt varit

ägnad att försvåra arbetet, icke minst på grund av de förhållanden jag nyss

berört. Särskilt i ett avseende synes in i g en mera påtaglig sådan inverkan

kunna bestämt angivas. Jag åsyftar den bristande tillgången på för denna

skolart särskilt avpassade läroböcker. Först på allra senaste tid hava ansat­

ser till ändrade förhållanden härutinnan förmärkts, och för flertalet ämnen

är läroboksfrågan alltjämt olöst. När man känner, hur beroende undervis­

ningen ofta är av lärobokens framställning, är det uppenbart, att använd­

ningen av de för realskolan avsedda läroböckerna i flertalet ämnen måste

hava varit för arbetet i mellanskolan särdeles otjänlig. På goda grunder

torde denna omständighet kunna förutsättas hava lett till tidsförlust vid un­

dervisningen och därmed bidragit till att framalstra det ytliga jäkt, som

mera skarpsynta iakttagare trott sig kunna konstatera.

När jag summerar mina intryck inför de svårigheter, under vilka mellan­

skolorna nödgats arbeta, finner jag det i grunden föga överraskande, att

huvudkällan till bekymren varit den bristande arbetsron, »jäktet» och det

Kungi. Maj.ts proposition Nr 116.

122

för lärjungarna ansträngande arbetet. Om man uraktlåter att sörja för att

undervisningen kan bygga på folkskolans kunskapsmått — genom bristande

sovring av lärjungematerialet —, om man på lärarhåll i stor utsträckning

brister i förtrogenhet med läroverk och folkskola eller bådadera, om man

anser sig böra pressa in en sexårig skolas kurser i tämligen obeskuret skick

på fyra läsår, måste jag utan tvekan säga, att det icke är ägnat att för­

våna, att arbetet ofta kan ha erhållit den prägel, som anförts. För mig

ligger häri ingenting anmärkningsvärt, snarare då däri, att det, trots allt,

varit möjligt att vinna så tillfredsställande resultat, som fallet efter vittnes-

gilla och erfarna personers uttalanden varit.

Uppenbart är emellertid, att de nu avhandlade bristerna skulle avlägsnas,

därest en fyraårig statlig realskola trädde i mellanskolans ställe. Det »kommu­

nala trycket» skulle då icke behärska lärjungeintagningen, rektors- och lärar-

kvalifikationerna skulle komma att nå samma höjd som i realskolan, och

under provårsutbildningen skulle både denna skolas och folkskolans förhål­

landen uppmärksammas. Likaledes skulle arbetet få stödet av en allmän

undervisningsplan. Och vad läroboksfrågan angår, lider det väl intet tvivel,

att även den skulle komma att tillfredsställande ordnas. Slutligen, men icke

minst, skulle det enerverande moment, som den särskilda examenskontrol-

len utgör, av sig själv komma att bortfalla.

Jag kan emellertid icke finna annat än att också en kommunal fyrklassig

realskola i väsentliga avseenden skall kunna organiseras på ett sådant sätt,

att de mest framträdande olägenheterna i huvudsak bringas att försvinna.

Frågan om undervisningsplan och läroböcker erbjuder härvidlag inga oöver­

komliga svårigheter. Större vanskligheter inställa sig däremot beträffande

lärarfrågan, men en icke oväsentlig ändring till det bättre torde dock även

för mellanskolorna kunna uppnås genom den av mig ifrågasatta anordningen

av den praktiska lärarutbildningen. Och vad slutligen angår examenskon-

trollen, kommer jag att i fortsättningen av mitt anförande anvisa vissa ut­

vägar, som synas mig leda fram till en fördelaktigare ordning än den nu­

varande även i detta avseende.

Om jag sålunda på grund av den prövning, som ägnats den nu avhand­

lade frågan, anser, att de i det föregående omförmälda bristerna hos den

nuvarande kommunala mellanskolan icke kunna gälla en fyraårig statlig

realskola, byggande på sexklassig folkskola, hava ytterligare två anmärk­

ningar framställts mot mellanskolans organisation, vilka med i det hela

samma styrka kunna riktas mot en realskola av samma organisatoriska

typ och som med hänsyn härtill böra särskilt uppmärksammas. Båda

hava hävdats av reservanterna i skolöverstyrelsen. Den ena avser olä­

genheterna av uppskovet med språkundervisningen, den andra svårigheten

att åstadkomma en rationell arbetsfördelning lärarna emellan. Den förra

har tydligtvis allmängiltig innebörd, den senare drabbar egentligen endast

de mindre realskolorna utan parallellavdelningar.

Kungl. Maj.is proposition Nr 116.

123

Vad angår vanskligheterna att uppnå en ändamålsenlig uppdelning av

läro- och övningsämnena mellan tillgängliga lärarkrafter, kan jag ej värja

mig för intrycket, att dessa överdrivits. Statliga realskolor med enkla

lärjungeavdelningar förekomma som bekant redan nu. För närvarande hava

dessa läroverk, förutom rektor, 6 ämneslärare. I den framtida organisationen

skulle vid en dylik skola antalet ämneslärare minskas till 4. Även om

realskolans 11 läroämnen sålunda skulle komma att fördelas på 5 lärar­

krafter, kan jag icke inse att det behöver möta så avgjorda svårigheter att

uppnå en tillfredsställande ämnesfördelning. Tydligen måste i åtminstone

en tjänst ingå tre ämnen, men sådana kombinationer äro även nu ganska

vanliga. Jag kan alltså icke tillmäta den ifrågavarande anmärkningen nå­

gon synnerlig vikt.

Vidkommande därefter den fyraåriga realskolans olämplighet ur synpunk­

ten av undervisningen i främmande språk, bör jag till en början icke

lämna oanmärkt, att meningarna i denna punkt redan länge stått skarpt

emot varandra. Såvitt jag har mig bekant, bar motståndet mot enhetsskole-

kravet städse haft ett av sina mest anlitade argument i svårigheterna att

uppskjuta den grundläggande språkundervisningen till 12—13-årsåldern.

Denna uppfattning återkommer i reservationen till skolöverstyrelsens utlå­

tande. Skolöverstyrelsen, som visserligen icke förnekar, att vissa svårigheter

i angivna avseende föreligga, erinrar emellertid om att goda resultat vunnits

vid undervisningen i främmande språk i de kommunala mellanskolorna. I

detta avseende är den av skolkommissionen lämnade utredningen klargörande.

Dess huvudresultat vitsordas för övrigt jämväl av lärare vid allmänna läro­

verk inom ämnesområdet i fråga, vilka tjänstgjort såsom särskilt förordnade

ombud vid mellanskolornas realskolexamen. Överstyrelsen betonar tillika,

att »givetvis kan samma mått inhämtas på kortare tid, då lärjungarna hava

en mera omfattande språklig kunskap att bygga på och hava den större

intellektuella mognad, som följer med ett högre åldersstadium». Generaldi­

rektör Bergqvist anser sig icke våga avgiva något eget omdöme men åbe­

ropar ett uttalande av en erfaren och kompetent kritiker, läraren vid Gävle

borgarskola D. Elfstrand, vilken ur språkundervisningens egen synpunkt

urgerat, att ett uppskov med denna undervisning till 12- ä 13-årsåldern är

»den enda sunda utvägen». Enligt de skolsakkunnigas uppfattning är den

fyraåriga realskolan »icke fördelaktig» för de främmande språken. Liksom

städse tillförne står alltså fortfarande mening mot mening. Ihågkommas

måste emellertid härvid, att de skolsakkunniga uttryckligen betecknat orga­

nisationen med sexårig folkskola och fyraårig realskola som »i pedagogiskt

avseende fullt användbar och i åtskilliga hänseenden fördelaktig». För min

egen del anser jag, att de erfarenheter, som föreligga från de kommunala

mellanskolorna, kunna sägas- hava i stort sett hävt de teoretiskt grundade

betänkligheterna emot ett uppskov med undervisningen i främmande språk.

Men min åsikt erhåller också indirekt stöd i det betydelsefulla faktum, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1 in.

124

Skoltidens

längd.

man vid vissa enskilda läroanstalter funnit fördelaktigt, att utan organisa­

toriskt tvång uppskjuta sagda undervisning till femte skolåret. Genom en

lämplig modifiering av de metoder, som anlitats för undervisningen av de

ett par år yngre lärjungarna i den nuvarande realskolans första klass,

bör det utan tvivel vara möjligt att uppnå en ännu mera tillfredsställande

grundläggning av de främmande språkens studium i 12—13-årsåldern än

som nu gäller i fråga om mellanskolorna. Att man därvid bör beakta, att

lärjungarna å detta åldersstadium, förutom en större allmän mogenhet be­

sitta en väsentligt mera omfattande kännedom om modersmålet än tidigare,

synes mig ligga i sakens natur.

Emellertid återstår för mig att överväga ännu en mycket betydelsefull

omständighet, innan ståndpunkten i anknytningsspörsmålet slutligt fixeras. Det

är det under meningsutbytet flitigt ventilerade spörsmålet om skoltidens längd.

Under förutsättning av ett treårigt grundskolestadium uppnås i nuvarande

läroverksorganisation realskolexamen efter en samlad skoltid av 9 år, stu­

dentexamen efter 12 år. Enligt det av skolkommissionen framlagda orga-

nisationsförslaget skulle med ett grundskolestadium av sex år samt en fyra­

årig realskola och ett på denna byggt treårigt gymnasium, sagda examina

uppnås efter 10, respektive 13 skolår, alltså ett år senare än nu. Jämföres

sistnämnda organisation med de förhållanden, som föreligga inom den kom­

munala mellanskolan, skulle emellertid skoltiden bliva oförändrad. Enahanda

torde gälla vid jämförelse med den ordning, som tillämpas vid flertalet en­

skilda läroanstalter, där flickor kunna avlägga studentexamen, liksom vid

flera av de privata högre samskolorna.

Såsom jag redan framhållit, har den nämnda konsekvensen av skolkom-

missionens förslag tilldragit sig en betydande uppmärksamhet såväl vid re­

missbehandlingen som under det offentliga meningsutbytet. Ej sällan har

man därvid kunnat iakttaga, att, såsom skolöverstyrelsen framhållit, pro­

blemställningen förenklats till att gälla en fråga uteslutande om studietidens

längd. Jag har med hänsyn härtill låtit mig angeläget vara att i den läm­

nade redogörelsen för ärendets behandling åvägabringa möjligast fullstän­

diga belysning av alla förhållanden, som i detta sammanhang förtjäna be­

aktande.

Det synes mig främst vara nödvändigt att till en början anföra följande.

En allmän förlängning av studietiden till real- och studentexamen kan

det framlagda förslaget tydligen icke föranleda. Först och främst måste

det beaktas, att de för varje år växande ungdomsskaror, som söka sin ut­

bildning i de kommunala mellanskolorna, icke skulle få sin skoltid utökad.

Icke heller skulle organisatoriskt sett den kvinnliga ungdomen — bortsett

väsentligen från de flickor, som nu undervisas1 i statens samskolor — utsättas

för olägenheten att få sin studietid till studentexamen förlängd. Icke ens

vad de allmänna läroverken angår, är man, objektivt sett, berättigad att tala

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

125

om en allmän förlängning av skoltiden. Det får nämligen icke förbises,

att ett icke obetydande antal av dessa läroanstalters lärjungar under nuva­

rande organisation icke vinna inträde efter tre års skolgång i grundskolan,

såsom normalt förutsatts, utan först efter att i folkskolan hava tillbragt

fyra år eller längre tid. Då dessa senare, enligt vad under de skolsakkun-

nigas utredning framgått, under höstterminen 1923 uppginge till ej mindre

än omkring 45 procent av samtliga från folkskolan kommande lärjungar, torde

det utan vidare stå klart, att den befarade förlängningen av studietiden, om

man vill hålla sig till de faktiskt föreliggande förhållandena, skulle äga till-

lämpning endast på en del av de allmänna läroverkens lärjungar. Men sam­

tidigt skulle en annan, låt vara mindre del få sin skoltid med ett eller annat

år förkortad.

För den, som är förtrogen med dessa fakta, är det därför icke överrask­

ande, att de statistiska beräkningar, som av skolkommissionen med utgångs­

punkt i mellanskolans åldersförhållanden företagits, och som under menings­

utbytet gjorts till föremål för åtskillig kritik, kunnat resultera i att den

genomsnittliga förlängningen för gossarna stannade vid 0,3 år eller, såsom

man mera åskådligt kan uttrycka saken, träffade 3 lärjungar vid de all­

männa läroverken av 10. Till denna, mer än väntat, låga siffra bidraga

sannolikt ytterligare två faktorer: dels vinna en del av mellanskolornas lär­

jungar inträde tidigare än normalt, dels torde kvarsittningen vid de allmänna

läroverken hava större omfattning än vid mellanskolorna. Det bör erinras,

att de skolsakkunniga från något andra utgångspunkter i stort sett kunnat

bekräfta de av skolkommissionen meddelade genomsnittstalen, i det att

de sakkunniga därvid beräknat förlängningen till 0,4 år. Av vissa skäl,

som jag här ej skall närmare vidröra, hålla de sakkunniga emellertid

för sannolikt, att åldersstegringen vid en övergång från nuvarande skolsy­

stem till det av skolkommissionen förordade komme att bliva högre. Huru

stor den faktiska genomsnittliga förlängningen exakt komme att bliva, bleve

efter de sakkunnigas mening beroende på en del förhållanden, villka icke

till sin beskaffenhet och sina verkningar låta sig med större säkerhet förut-

beräkna.

Av vad jag nu anfört lärer framgå, att man under diskussionen kring

skolkommissionens förslag uppenbarligen åt den nu föreliggande frågan givit

alldeles för stora proportioner och icke vinnlagt sig om att verkligen fast­

ställa invändningens innebörd och räckvidd. Jag avser med detta påpe­

kande ingalunda att förneka, att en bestämd brist vidlåder kommissions-

förslaget i nu berörda avseende och att genom densamma det slutliga stånd-

punktstagandet försvåras. Men även med denna uppfattning måste jag

hålla det för avgjort oriktigt att ensidigt lägga vikt vid olägenheten i fråga

med bortseende från de många obestridliga fördelar hos förslaget, vilka jag

förut haft anledning framhålla.

Det är också anmärkningsvärt, att det nämnda förhållandet varken vid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

126

mellanskoleorganisationens tillkomst eller senare tillmätts någon större bety­

delse, utan först i samband med diskussionen av skolkorn missionens förslag.

Ej heller synes man ute i landet hava låtit den ifrågavarande synpunkten

bliva avgörande vid bedömandet av frågan om mellanskolors inrättande.

Och jag finner intet överraskande i denna iakttagelse. För breda lager

av vårt samhälle är tvivelsutan fördelen av att den högre skolan anknyter

till avslutad folkskola så stor, att den icke kan förtagas av den omständig­

heten, att den unge i en del fall får tillbringa ett år längre på skolbänken.

Men givetvis kunna förhållandena ligga annorlunda till inom de kretsar,

där barnens utbildning till studentexamen betraktas som den naturliga och

självklara vägen och där man med hänsyn härtill normalt icke reflekterar

på val av en annan studieriktning. I dessa fall får olägenheten i fråga

en annan räckvidd. Men även härvid synes det mig ofrånkomligt, att man

på många håll gjort sig skyldig till ensidighet vid bedömandet av studie-

tidsförlängningens vådor. Man har efter min mening icke tillbörligt uppmärk­

sammat, att även för lärjungar, vilka utgå ur hem, där det antydda betraktel­

sesättet är förhärskande, den nuvarande organisationen är behäftad med brister,

som verka i alldeles samma riktning. Förhållandet är nämligen otvivelaktigt

det, att för närvarande ett icke ringa antal lärjungar, som börja sina studier i de

allmänna läroverken, efter en kortare eller längre tid nödgas avbryta dessa för

att i stället söka utbildning för den ena eller andra praktiska levnadsbanan. Det

tillfälliga uppehållet i läroverket föranleder i dessa fall sannolikt icke sällan

en »omgång» eller försening, som måhända kunnat undgås, därest den unge

erhållit rådrum till folkskolekursens slut och omedelbart kunnat inrikta sig

på den praktiska banan under anlitande av därför lämplig läroanstalt.

Min avsikt med det nu sagda är emellertid icke att förringa den organi­

satoriska svaghet, som ur nu förevarande synpunkt är till finnandes hos

den föreslagna organisationen, utan endast att ställa problemet i en allsidig

och riktig belysning. Efter min mening är det dock icke möjligt att på förhand

bilda sig en fullt säker uppfattning om den inverkan, som en enhetsskole-

organisation kan komma att utöva i avseende på studietidens längd. Att

den påtalade bristen icke hittills tillagts sådan betydelse, att den kunnat för­

hindra inrättande av kommunala mellanskolor i betydande utsträckning eller

avhålla föräldrar från att för sina barns undervisning anlita dessa läro­

anstalter är emellertid av erfarenheten klart ådagalagt. Jag har icke heller

kunnat tillägna mig den åsikten, att olägenheten är av den svårartade be­

skaffenhet, att den bör få utgöra ett hinder för att nu gå till en utvidg­

ning av enhetsskoleprincipens tillämpning i vår skolorganisation. Men väl finner

jag den ovisshet, som råder rörande verkningarna av studietidens förlängning,

vara ägnad att mana till varsamhet vid bestämmande av den utsträckning,

som en dylik utvidgning nu bör erhålla. Och samma anledning utgör jämväl en

stark uppfordran att överväga och pröva utvägar att praktiskt undgå följ­

derna av en förlängd studietid.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

127

För motverkande av den nämnda förlängningen av studietiden hava under ^^studie-

meningsutbytet åtskilliga förslag framställts. Skolkommissionen har för sin tidens för­

del knutit vissa förhoppningar till en snabbare genomgång av folkskolan

langning,

för sådana lärjungar, beträffande vilka detta prövades möjligt men icke sett

sig i stånd att angiva organisatoriskt tillrättalagda vägar i fråga om vare

sig folkskolan eller den högre skolan. Under remissbehandlingen hava jäm­

väl andra uppslag i samma syfte funnit förespråkare. Jag har redan om­

nämnt det förslag till avkortande av den högre skolan i samband med sän­

kande av dess bildningsmål, som från vissa håll förordats. Av samma prin­

cipiella innebörd, ehuru begränsat till realskolan, är skolöverstyrelsens för­

slag att göra realskolan treårig, till vilket jag i fortsättningen av mitt an­

förande återkommer. Då emellertid denna avkortning tänkts gälla även

kvarstående delar av den nuvarande realskolan, är åtgärden tydligen ur nu

förevarande synpunkt verkningslös. Vidare har förslag väckts om skilda

differentieringsanordningar i folkskolan, eu utväg som jag redan förklarat

mig icke kunna acceptera, för så vitt därmed avses, att bestämda föreskrif­

ter i sådant syfte skola utfärdas.

Syftet att undgå en teoretisk förlängning av studietiden kan jämväl sägas

behärska vissa av de i den förda diskussionen framkomna förslagen att an­

ordna läroverkets anknytning till folkskolan på ett annat sätt än det av

skolkommissionen ifrågasatta, om ock desamma betingas även av andra

motiv. Detta gäller främst anordningen med fyraårig grundskola och en

på denna byggande femårig realskola, vare sig en så beskaffad organisation

avsetts bliva allenarådande eller med en på folkskolans sjätte klass byggd

fyraårig realskola såsom sidoordnad organisationstyp. Sagda förslag har,

såsom jag redan anfört, omfattats med stora sympatier icke minst inom

kollegierna vid de allmänna läroverken m. fl., och jämväl vunnit principi­

ellt gillande av reservanterna inom skolöverstyrelsen. För det bedömande,

som i övrigt kommit en dylik organisation till del, har jag i det föregående

ganska utförligt redogjort.

Ur de synpunkter, som jag lägger på frågan om anknytningen mellan

folkskola och läroverk, finner jag förslaget vara otillfredsställande. Bl. a.

tillgodoser det icke de sociala rättfärdighetskrav, som äro avgörande för

min uppfattning. Enligt detsamma uppskjutes visserligen valet av studie-

riktning ett år, i jämförelse med nuvarande ordning, men därmed torde

icke synnerligen mycket vara vunnet varken ur individens eller samhällets

synpunkt. För folkskolan och den praktiska ungdomsskolan medför, såsom

skolöverstyrelsen uppvisat, realskolans anknytning till fjärde folkskoleklassen

större olägenheter än den nuvarande efter tredje klassen. Och ur realsko­

lans synpunkt innebär organisationen otvivelaktigt ett steg ut i det okända.

Tillika måste jag betrakta den omständigheten, att de sedan mer än två år­

tionden förefintliga möjligheterna för denna organisations praktiska prövande

lämnats alldeles outnyttjade, såsom en fingervisning om att en dylik orga-

Kung}. Maj:ts proposition Nr 116.

128

nisation sakligt sett icke heller ur den högre skolans synpunkt har något

existensberättigande. Då jag, såsom redan anförts, av allmänna och prin­

cipiella grunder anser den ifrågavarande organisationen såsom otillfreds­

ställande, har jag icke heller funnit mig böra föreslå att försök med den­

samma anställas.

I nära sammanhang med det nu senast avhandlade förslaget torde den

på vissa håll förordade anordningen med femårig grundskola i förening med

eu fyraårig eller femårig realskola böra ställas, även om genom sistnämnda

organisation den samlade studietiden icke skulle komma att förkortas. Emot

dessa förslag inställa sig ur folkskolans och det praktiska skolsystemets syn­

punkter i stort sett samma betänkligheter, som nyss gjorts gällande mot

den fyraåriga grundskolan. Och härtill kommer, med särskild hänsyn till

den högre skolan, ytterligare, vad beträffar systemet 5 + 4, att grundskolan

skulle försvagas utan att realskolestadiet i motsvarande mån utsträcktes.

Under sådana betingelser förefaller det mig mycket svårt att i en dylik

organisation uppnå det nuvarande studiemålet. Under alla omständigheter

torde bildningsresultatet bliva väsentligen sämre än med ett grundskole-

stadium av ett års större utsträckning. Och i fråga om systemet 5 + 5 torde

det vara tillräckligt att erinra därom, att studietiden icke skulle komma att

understiga den enligt skolkommissionens förslag teoretiskt beräknade, medan

obestridligen de fördelar, som den sexåriga grundskolan erbjuder, skulle helt

saknas. På nu angivna grunder har jag icke ansett mig böra framlägga

något förslag i nu berörd riktning.

Vidkommande slutligen de föreslagna övergångsanordningarna och -kur­

serna, vilka motiverats bl. a. med uppgiften att åvägabringa förbindelse

mellan läroverket och folkskolans sjätte klass, utan att studietiden förlänges,

torde dessa åtgärder vara av intresse endast under den förutsättningen, att

grundskolestadiet inom läroverksorganisationen generellt är kortare än ö-årigt.

Men även från denna utgångspunkt lära så vägande skäl kunna anföras mot

anordningen, att den enligt min åsikt icke bör ifrågakomma till vidtagande.

Såsom de skolsakkunniga påvisat, skulle undervisningsplanen, liksom även

undervisningen, knappast kunna tillfredsställande ordnas. Och själva tan­

ken, att vissa lärjungar från folkskolan, måhända de ekonomiskt ogynn­

sammast ställda, skulle sammanföras i en särskild avdelning och under eu

helt visst mycket ansträngande och pressande snabbkurs bibringas nödtorf­

tiga kunskaper för att kunna bestå inträdesprovet till läroverket, ter sig för

mig föga tilltalande. Redan med hänsyn härtill, har jag icke ansett lämp-

ligt att ifrågasätta statens medverkan till anordnande av dvlika övergångs­

klasser eller -kurser.

Bland alla de anordningar, varom förslag framställts under remissbehand­

lingen, synes mig det av de skolsakkunniga ingående prövade uppslaget att

undvika en förlängning av studietiden till studentexamen genom upprät­

tande av sexåriga lyceilinjer och lycéer förtjäna den största uppmärksam-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

heten. Jag får senare tillfälle att närmare inlåta mig på spörsmålet om

möjligheterna och formerna för förverkligande av detta förslag och anser

mig fördenskull här kunna inskränka mig till att nämna, att jag finner

starka skäl föreligga för att så snart som möjligt för gossar inrätta ett

mindre antal läroanstalter av denna typ. Jag anser, att grundade för­

hoppningar kunna hysas om, att dessa åtgärder skola komma att i väsent­

liga avseenden undanröja de olägenheter av enhetsskolorganisationen, som

här förut berörts.

Jag övergår så att närmare angiva, huru jag tänker mig, att man med

iakttagande av den varsamhet, som jag funnit vara av förhållandena på­

kallad, bör förfara för att den högre skolan må i vidsträcktare omfattning

komma att bygga på avslutad folkskolekurs.

Redan i det föregående har jag antytt, att, med hänsyn bl. a. till oviss­

heten om såväl den sexåriga grundskolans verlcliga inflytande på skoltidens

längd som lyceiläroverkens förmåga att effektivt undanröja olägenheterna

av en utsträckt skoltid för en del av de allmänna läroverkens lärjungar, en

generell omläggning av dessa läroanstalters organisation icke nu bör genom­

föras. Jag avser i stället att beträffande dessa läroanstalter åvägabringa ett

partiellt förverkligande av kravet på anknytning mellan läroverket och

den sexåriga grundskolan i det allmänna syftet, att å varje läroverksort till­

fälle i skälig utsträckning beredes till omedelbar övergång från folkskolans

sjätte klass till läroverket. Denna ståndpunkt kommer i princip ganska

nära den av skolöverstyrelsen intagna. De skolsakkunniga synas vid sina

överväganden jämväl hava nått den övertygelsen, att vad de kalla en organi­

sation med blandade system under nuvarande förhållanden är att föredraga.

Alltefter det antal genomgående parallellavdelningar å realskolestadiet,

som de skilda läroverken kunna beräknas komma att omfatta, med iakt­

tagande av det högsta lärjungantal i klassavdelning, som jag tidigare an­

givit, kommer omorganisationen att gestalta sig på olika sätt.

De allmänna läroverk, som omfatta allenast en genomgående parallellav­

delning å realskolestadiet, skola helt anknyta till folkskolans sjätte klass.

Vid de läroverk, som å realskolestadiet omfatta två eller flera genomgående

parallellavdelningar, skall i regel anknytning anordnas till såväl folkskolans

sjätte som dess tredje klass. På denna väg tillgodoses, såvitt jag kan finna,

påsett rättvist sätt skilda behov och intressen. Avvikelse från nu nämnda

regel har jag ansett böra förekomma endast i vissa av de läroverksstäder,

där nu kommunal mellanskola finnes inrättad, och där alltså enhets-

skolekravet redan är i viss utsträckning förverkligat inom respektive sam­

hällens skolorganisation.

Därjämte avser jag, att anknytning till folkskolans sjätte klass förmedelst

anordnande av lyceum skall komma till stånd vid ett mindre antal läroverk,

där förhållandena i sådant avseende synas mig företrädesvis lämpliga.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 saml. 101 käft. (Nr 110.)

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

129

Omorgani­

sationens

innebörd.

Högre lärar­

inneseminari­

ets övnings­

skola.

Vad i övrigt angår motiveringen för omorganisationen av varje särskilt

läroverk, får jag hänvisa till vad jag i detta avseende anför i kap. X,

där jag jämväl meddelar en detaljerad planläggning av sättet för omorga­

nisationens verkställande vid de olika läroverken.

Jag anser mig med hänsyn härtill kunna nu begränsa mig till att fram­

hålla, att omorganisationen av realskolan synes mig kunna och böra be­

gynna med läsåret 1928—1929 samt fortgå successivt. Från denna regel

har jag dock ansett skäl föreligga till undantag vad angår de mindre läro­

verk, vilka omfatta endast en serie avdelningar. Det kan nämligen beträffande

dessa läroverk icke uteslutas, att mera betydande svårigheter med hänsyn

till lokalfrågor eller utnyttjande av tillgängliga lärarkrafter kunna uppstå,

vilka skulle undgås, därest något anstånd med den nya organisationens

tillämpning vunnes. Jag anser, att hänsyn härtill bör tagas och att

uppskov alltså bör kunna ifrågakomma. Emellertid tillåter jag mig särskilt

betona, att endast verkligt bärande skäl böra få föranleda ett dylikt upp­

skov. Och givetvis kan ett sådant icke avse längre tid utan bör det begrän­

sas till exempelvis fem år. En naturlig förutsättning för att anstånd skall

kunna ifrågakomma bör vara, att detta påyrkas av vederbörande kommu­

nala representation. Jag håller sålunda före, att även i fråga om de här

åsyftade läroverken omorganisationen normalt bör begynna med läsåret

1928—1929, med rätt för Kungl. Maj:t att på därom av vederbörande stads­

fullmäktige gjord framställning medgiva att, därest omorganisationens tidigare

ikraftträdande visas medföra synnerliga svårigheter, med den nya organisa­

tionens tillämpning må anstå längst till ingången av läsåret 1932—1933.

Vidkommande slutligen de nya allmänna läroverk, som enligt mitt förslag

skola, upprättas, antingen såsom nybildningar inom organisationen eller genom

statens övertagande av redan förefintliga kommunala mellanskolor, finner

jag tungt vägande skäl föreligga för att dessa läroverk anknyta uteslutande

till sjätte folkskoleklassen. I annat sammanhang har jag framhållit, att de

nya flickläroverken böra träda i verksamhet snarast möjligt, även om jag

förutser, att detta i allmänhet kan ske först med läsåret 1928—1929.

Av den ståndpunkt jag intagit föranledes jag också att påyrka vissa för­

ändringar i organisationen av den med högre lärarinneseminariet förenade

normalskolan för flickor. Såsom jag i det följande föreslår, bör till övnings­

skolan i fråga knytas en särskild realskolelinje, byggande på folkskolans

sjätte klass. Tungt vägande skäl synas mig jämväl kunna anföras för att

normalskolan anknytes till folkskolans tredje klass, varvid de nuvarande

förberedande klasserna torde böra bortfalla. Något behov av desamma

synes mig så mycket mindre kunna ur utbildningssynpunkt föreligga som

jag i det följande förordar, att detta undervisningsstadium för framtiden

icke bör vara representerat vid privatläroverken samt föreslår, att staten

icke må vidare understödja detsamma.

Avvecklingen av normalskolans förberedande klasser synes böra påbörjas

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

131

med läsåret 1928—29 samt successivt fullföljas. Den nya realskolelinjen

torde kunna successivt träda i verksamhet med början redan läsåret 1927—28.

Vad därefter beträffar de kvarstående kommunala mellanskolorna samt

de läroanstalter tillhörande denna kategori, vilka framdeles kunna komma

att inrättas, saknar jag, med den principiella ståndpunkt jag i grundskole-

frågan intager, varje anledning att ifrågasätta någon förändring i dessa

läroanstalters anknytning till folkskolan.

Beträffande slutligen anknytningsförhållandena vid privatläroverken, kom­

mer jag i fortsättningen av mitt anförande att närmare utveckla min upp­

fattning rörande de åtgärder, som på detta område synas mig önskvärda

och möjliga för främjande av det allmänna syfte, som mitt förslag

avser att tillgodose. Jag kan fördenskull bär begränsa mig till att erinra,

att de ifrågavarande åtgärderna torde böra gå ut därpå, att jämväl dessa

läroanstalter icke skola anknyta till kortare grundskolestadium än folksko­

lans tredje klass, ävensom att, i all den utsträckning så är möjligt, anknyt­

ning skall åvägabringas också till folkskolans sjätte klass. Detta sistnämnda

önskemål gör sig särskilt starkt gällande beträffande privatläroverk å sådana

orter, där allmänt läroverk icke finnes eller där den kvinnliga ungdomen

icke skulle erhålla tillgång till realskolestadium av allmänt läroverk.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Kommunala

mellanskolor.

Privat

läroverken.

132

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Flickunder-

vieningens

uppkomst

och utveck­

ling-

IV. Flickornas undervisning.

Den uppgift, som sedan gammalt ansågs vara den lärda skolans främsta,

för att ej säga enda: att utbilda kyrkans och, i senare tid, jämväl statens

tjänare, medförde tydligen ingen anledning för skolans målsmän att på något

sätt draga försorg om den kvinnliga ungdomens högre skolutbildning. Häri

liksom i en äldre tids på dåvarande samfundsförhållanden grundade all­

männa åskådningssätt i fråga om kvinnan och hennes ställning i samhället

har man att söka anledningen till att den högre flickundervisningen så

länge betraktats uteslutande som en föräldrars och målsmäns privata ange­

lägenhet.

Allt efter som samhällsutvecklingen fortskred, framträdde emellertid på

detta som på andra områden behov, som tidigare åtminstone ej offentligen

givit sig till känna. Redan under 1800-talets tidigare årtionden möter man

därför försök att tillfredsställa det krav på möjlighet för den kvinnliga ung­

domen att vinna högre utbildning, som de ändrade tids- och samhällsför­

hållandena medförde. De skolor för unga kvinnor, som då grundades, voro

emellertid helt och hållet beroende av enskilt initiativ och intresse, och de

försök, som upprepade gånger gjordes att för saken vinna riksdagens med­

verkan, blevo i det hela utan resultat. Betydelselösa voro dock ej dessa

försök, ty de gåvo till sist upphov till ett av 1859—1860 års riksdag fattat

beslut om upprättande av ett seminarium för utbildande av lärarinnor.

Hösten 1861 begynte sålunda statens högre lärarinneseminarium sin verk­

samhet.

Inom kort togo statsmakterna ett nytt steg av vikt för frågan om flickor­

nas högre skolundervisning, i det att år 1864 till lärarinneseminariet anknöts

en flickskola, statens normalskola för flickor, avsedd att tjäna till mönster-

och övningsskola för seminarieeleverna. Denna skola fick därjämte mer eller

mindre tjäna som förebild för åtskilliga enskilda flickskolor, som under de

närmaste tio åren upprättades i landet.

Snart väcktes fråga om statens medverkan vid flickundervisningen även i

form av ekonomiskt understöd åt de högre flickskolorna, men först år 1874

blevo åtgärder i sådant avseende vidtagna. Nämnda år beslöt nämligen

riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t att anslå medel till understöd åt skolor

av ifrågavarande slag. Härigenom inleddes en statlig understödsverksamhet,

som i alltjämt ökad omfattning fortgått intill våra dagar.

Under inverkan av de nyare pedagogiska strömningar, som utmynnade i

upprättandet av de första samskolorna i vårt land, upptogs under 1800-talets

sista decennier frågan om flickors tillträde till de allmänna läroverken, och

133

riksdagen hade att behandla åtskilliga förslag i sådant syfte. Sedan 1899

års läroverkskommitté i viss mån anslutit sig till denna tanke, intogs

i det för 1904 års riksdag framlagda förslaget till omorganisation av de all­

männa läroverken jämväl förslag om upprättande av ett antal statssamskolor.

Kungl. Majrts förslag bifölls av riksdagen.

Jämsides med nu antydda utveckling hade intill sekelskiftet de högre

flickskolorna hastigt ökats i antal och jämväl vunnit allt större inre stadga

och enhetlighet. Under de första årtiondena av detta århundrade kom emel­

lertid frågan om flickornas högre skolundervisning i ett väsentligen annat

läge. Jag har nyss antytt riktningen genom omnämnande av de första stats-

samskolornas inrättande. Nästa steg av liknande slag togs i och med Kungl.

Maj:ts proposition till 1909 års riksdag om anslag till kommunala mellan -

skolor, avsedda även för kvinnliga lärjungar, vilket förslag i huvudsak an­

togs av riksdagen.

De nu omnämnda åtgärderna avsågo, som synes, allenast undervisning å

realskolestadiet. För sin gymnasiala utbildning hade flickorna — alltsedan

rättighet gavs dem att avlägga studentexamen — varit hänvisade till enskilda

studier eller privata skolor. Efter enskild motion beslöt emellertid 1923 års

riksdag medgiva kvinnliga lärjungar inträde i högre allmänt läroverk, dock

blott under vissa förutsättningar, bland andra den, att ett konstant, ej allt

för begränsat utrymme funnes vid läroverket. I den kungl. kungörelse av

den 5 juli 1923, som utfärdades i anledning av nämnda riksdagsbeslut, är

rätten till inträde begränsad till gymnasiet.

Gör man en kort sammanfattning av de statliga åtgärder, som hittills vid­

tagits för den kvinnliga ungdomens högre skolundervisning, finner man alltså,

att staten upprättat och underhåller en egen högre flickskola, att ett antal —

för närvarande 18 —- statsrealskolor mottaga även flickor och således äro

anordnade som samskolor, att staten lämnar avsevärda bidrag till uppehål­

lande dels av kommunala mellanskolor — vid början av år 1927 till antalet

87 — dels av enskilda läroanstalter, som äro helt eller delvis avsedda för

kvinnlig ungdom, samt att gymnasierna vid de högre allmänna läroverken

under vissa villkor äro öppna för kvinnliga lärjungar.

Det från många håll framställda kravet på ökade möjligheter för flickor

att vinna högre skolbildning och på statens medverkan härtill upptogs som

bekant i det av mig i det föregående i väsentliga delar återgivna anförande

till statsrådsprotokollet den 31 december 1918, varmed föredragande departe­

mentschefen beledsagade sin hemställan om tillsättande av skolkommis-

sionen.

Det finge anses obestridligt, yttrade departementschefen, att det sätt, på

vilket staten sörjt för den högre flickundervisningen, gåve anledning till

berättigade invändningar. Det vore departementschefens bestämda överty­

gelse, att kravet om beredande av lika möjligheter för all ungdom, manlig

såväl som kvinnlig, att av samhället tillförsäkras den utbildning, som den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolkorn-

missionen.

individuella utrustningen medgåve och som medborgarskapet förutsatte såsom

nödvändig, inneslöte en djup och ofrånkomlig rättvisa. Beträffande gymna­

siet borde alltså undersökning verkställas ur synpunkten av de välgrundade

krav, som från den kvinnliga ungdomens sida kunde göras gällande att

bliva i tillfälle att inom av det allmänna upprättade undervisningsanstalter

kunna förvärva den utbildning, som i vårt land utgjorde förutsättningen för

tillträde till universitet. Grundprincipen att staten skulle taga sig an flickor­

nas utbildning i samma utsträckning som gossarnas, skulle förverkligas

genom privatskolornas regelmässiga ombildning till stats- eller kommunala

skolor. En sådan omorganisation finge givetvis ej avse att ensidigt omskapa

flickskolan efter mönstret av gosskolan.

Skolkommissionen har i sitt utlåtande och förslag upptagit frågan om

flickornas undervisning dels med hänsyn till denna undervisnings organisa­

tion, dels ock med hänsyn till spörsmålet om Barnundervisning eller sär-

undervisning. I överensstämmelse med de direktiv, som blivit kommissionen

givna, har kommissionen angivit sin allmänna ståndpunkt så, att med folk­

skolan såsom grundval ett system av läroanstalter skulle uppbyggas, som

under lika villkor tillgodosåge den manliga och den kvinnliga ungdomens

teoretiska utbildning för olika levnadsbanor.

Med utgångspunkt från denna allmänna regel har kommissionen vid över­

vägande av sättet för principens förverkligande funnit anledning att särskilt

sysselsätta sig med samundervisningsproblemet. Ty, säger kommissionen,

möjligheterna att i full utsträckning realisera kravet på den kvinnliga

ungdomens likställighet med den manliga i förevarande hänseende bleve i

hög grad beroende av den ställning, man intoge till sagda spörsmål.

Kommissionen har ägnat kap. II av sitt betänkande åt frågan om »Den

manliga och den kvinnliga ungdomens undervisning» (Bet. I: 1, sid. 85—

113), och tillåter jag mig hänvisa till nämnda framställning. Emellertid

synes det lämpligt att här i korthet angiva huvudpunkterna av kommissio­

nens uppfattning av denna omstridda och viktiga fråga.

Kommissionen konstaterar, att i fråga om det teoretiska kunskapsbehovet

i stort sett överensstämmelse förelåge mellan manlig och kvinnlig ungdom,

medan det ställde sig något annorlunda i avseende å de praktiska ämnena.

Även med hänsyn till familjen och samhället förelåge skäl att anordna

gemensam skola. Lades härtill, att en så beskaffad anordning jämväl på­

kallades av betydelsefulla hänsyn av ekonomisk natur, kunde kommissio­

nen icke finna annat, än att samskoleformen vore både berättigad och

önskvärd.

Kommissionen upptager sedermera till granskning de betänkligheter, som

framförts mot gossars och flickors sammanförande till gemensam undervis­

ning och finner, att varken ur undervisningens, uppfostrans eller hygienens

synpunkt några bärande skäl mot samundervisningen anförts. Sin uppfatt­

ning av frågan sammanfattar kommissionen slutligen så, att såväl de erfa­

renheter, vilka inom och utom vårt land gjorts beträffande samundervis-

ningen, som kommissionens egna överväganden i detta hänseende lett kom­

missionen till den meningen, att samskolan, under förutsättning av att vid

134

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

135

dess organisation nödig hänsyn toges ej mindre till hygienens krav än även

till den differentiering vid undervisningen, som könens olikartade uppgifter

påkallade, vore en god skolform både i fråga om undervisning och upp­

fostran. I betraktande härav och med särskild hänsyn till skäl av ekono­

misk art hölle kommissionen före, att på varje ort, där läroverk skulle finnas,

detta i första hand borde anordnas såsom samskola. Vissa krav och önske­

mål borde dock, anser kommissionen, tillgodoses vid organiserandet av sam-

skolor, så borde även vid den grundläggande undervisningen, folkskoleunder-

visningen, samskoleprincipen vinna allmännare tillämpning, hänsyn till könens

olikhet borde mer än hittills tagas, varvid särskilt borde beaktas frågan om

erhållande av lärarpersonal med förutsättningar för framgångsrik verksamhet

vid samskola samt om lämpligt avvägt förhållande mellan antalet manliga

och kvinnliga lärare, varjämte slutligen tillbörligt inflytande vid skolans led­

ning borde beredas såväl den kvinnliga som den manliga parten.

Ytterligare uttalar kommissionen den meningen, att i samhällen, där för­

hållandena medgåve anordnandet av två eller flera läroanstalter, tillbörligt

utrymme borde givas åt särundervisning och således särskolor inrättas vid

sidan av samskolan. Därjämte borde man vid anordnandet av flickornas

undervisning, det må nu vara i samskolor eller särskolor, i största möjliga

utsträckning tillvarataga den bildningstyp, som så småningom utformats i

den s. k. åttaklassiga flickskolan.

I detta sammanhang torde en kort översikt av skolkommissionens förslag

till det praktiska utformandet av flickornas undervisning vara på sin plats

(skolkommissionens betänkande kap. IX, del I sid. 343—365. Förslag till

kursplaner återfinnas sid. 550—569, grunder till kursplaner sid. 704—726).

Såsom framgår av min nu lämnade redogörelse för kommissionens uppfatt­

ning av frågan, har kommissionen tänkt sig dylik undervisning skola läm­

nas dels i skolor, gemensamma för både gossar och flickor, och dels i sär­

skilda flickskolor.

Den samrealskola, som kommissionen sålunda föreslår, har kommissionen

velat anordna så, att i densamma flickundervisningens speciella uppgifter

skulle i viss utsträckning tillgodoses. Kommissionen har därför tänkt sig,

att inom dylika realskolor en viss differentiering med hänsyn till de kvinn­

liga lärjungarna skulle åstadkommas, avseende i främsta rummet att bereda

erforderligt utrymme åt det kvinnliga praktiska arbetet men jämväl berö­

rande vissa sidor av den teoretiska undervisningen.

Så har kommissionen föreslagit rätt till utbyte, i fjärde klassen, av mate­

matik mot det tredje språket, d. v. s. normalt franska. Och vidare har i

den föreslagna undervisningsplanen inlagts — förutom mot den manliga

slöjden svarande kvinnlig slöjd —- ämnet hushållsgöromål, beträffande gos­

sarna utbytt mot praktiskt arbete. Samma anordning avses av kommissio­

nen även för de speciella fiickrealskolor, som skulle kunna förekomma. Där­

jämte borde, i huvudsaklig anslutning till nu gällande bestämmelser, möj­

lighet finnas för kvinnliga lärjungar till befrielse från någon del av real­

skolans undervisning.

Vad beträffar gymnasialstadiet, utgår kommissionen från att samgymnasier

skulle vara regel, detta redan av praktiska hänsyn. Dock ingå även sär­

skilda flickgymnasier i kommissionens organisationsförslag. Grundsatsen för

den lokala fördelningen av dessa läroanstalter angives vara, att å varje ort,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Yttrandena.

där gymnasium ansåges böra upprättas, tillfälle till utbildning skulle före­

ligga för såväl manliga som kvinnliga lärjungar. I samhällen med allenast

ett gymnasium borde i följd härav detta organiseras som samgymnasiunt.

A sådana orter, där lärj ungantalet beräknades nödvändiggöra två eller flera

gymnasier, hade kommissionen, i överensstämmelse med sin förut angivna

åsikt, förutsatt anordnande av såväl samgymnasium som särgymnasium.

De för den speciella flickundervisningen avsedda skolorna äro av 3 olika

typer, betecknade med bokstäverna A, B och C. Frågan om dessa typer,

deras organisation, undervisningsplaner in. m. behandlas av kommissionen

å sid. 345—361, varefter återgivas dels den för statens normalskola för flickor

nu gällande timplanen samt exempel å timplaner för vissa högre flickskolor,

dels förslag till timplan för flickskolor av typerna A och B. De olika typerna

kunna i korthet beskrivas sålunda.

A-typen, en 6-årig flickskola, byggd på folkskolans sjätte klass, skulle före­

komma i samhällen, där antalet lärjungar i den högre skolan uppnådde en

sådan storlek, att tillvaron av mer än en enda läroanstalt kunde anses mo­

tiverad, och kommissionen säger sig ha funnit starka skäl föreligga för att

i det väsentliga söka förebilden till denna typ i den nuvarande 8-klassiga

flickskolan, vars lämplighet för den speciella kvinnobildningen kommissionen

finner uppenbar. I hela landet föreslås 28 skolor av denna typ.

Flickskolor av B-typ skulle upprättas å orter, där lärjungantalet i den

högre skolan väl icke påkallade upprättandet av särskolor men dock nådde

en sådan storlek, att parallellavdelningar inom de olika klasserna måste upprättas.

Flickornas undervisning skulle där anordnas på det sätt, att flickorna först

undervisades i samskolan men sedan skulle hava tillfälle att från den tredje

klassen övergå till en 3-årig flickskollinje, vars uppgift vore att föra dem

till ungefär samma kunskapsmått, som nu inhämtas i eu 8-klassig flickskola.

Denna linjedelning skulle förberedas redan i den tredje realskolklassen där­

igenom, att de flickor, som ämnade övergå till flickskollinjen, i denna klass

befriades från undervisningen i matematik. Kommissionen har tänkt sig

inalles 33 sådana flickskolor i landet.

C-typen slutligen skulle utgöra eu 1-årig påbyggnad på samrealskolans

högsta klass. Denna skoltyp skulle anordnas under jämförelsevis fria for­

mer, och undervisningen skulle där avse dels utvidgande och fördjupande av

den i realskolan inhämtade allmänbildningen, dels bibringande av ökade

färdigheter i praktiskt arbete. Sådana flickskolor föreslås till ett antal

av 30.

I ett hänseende kan man säga, att så gott som fullständig enighet råder

i de avgivna yttrandena, nämligen däri att åt den kvinnliga ungdomen

borde genom statens försorg beredas bildningsmöjligheter i samma omfatt­

ning och under lika förmånliga villkor som åt den manliga. I övrigt hava

olika meningar uttalats angående skolkommissionens förslag i nu ifråga­

varande hänseende.

Beträffande frågan om samundervisning eller icke har man allmänt fram­

hållit, att genomförandet av principen om gossars och flickors likställighet

med avseende på möjlighet till högre skolundervisning i viss utsträckning

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

137

gjorde Barnundervisning nödvändig samt att i fråga om realskolor i mindre

samhällen och om gymnasierna ett strängt tillämpande av särundervisning

vore synnerligen oekonomiskt, i vissa fall omöjligt. Men det betonas sam­

tidigt, att samskolor väl borde anordnas i de mindre samhällen, där det av

ekonomiska skäl vore nödvändigt, men endast där. I de större städerna,

där dylika skäl ej hade samma styrka, borde möjlighet finnas till val mel­

lan de båda skolformerna.

Omnämnas bör att av framstående målsmän för samundervisningens idé

framhållits, att man för samskolans egen skull borde iakttaga försiktighet

vid ett allmännare genomförande av samskolformen, vilken ej borde fram-

forceras.

Särskilt från medicinskt håll har den hygieniska synpunkten betonats,

och faran för att flickorna skulle överansträngas under de ömtåliga över­

gångsåren framhållits.

I organisationsfrågan överensstämmer ett flertal yttranden däri, att 6-årig

flickskola avstyrkes. Behovet av åtgärder för underlättande av övergång

från flickskola till gymnasium framhålles allmänt. Skolkommissionens B-

och C-typer möta på många håll betänkligheter och betecknas soin nödfalls­

utvägar.

Bland utlåtandena må särskilt de omnämnas, som avgivits av skolöver­

styrelsen och av reservanter i överstyrelsen samt av överstyrelsens chef.

Skolöverstyrelsen (skolöverstyrelsens utlåtande sid. 91—94) yttrar i fråga

om samundervisningen — under framhållande av vanskligheten i att komma

till eu säker uppfattning på detta område — att de erfarenheter, man i

avseende å dylik undervisning hittills gjort i vårt land, icke påvisat några

ogynnsamma verkningar av mera djupgående art, och majoriteten hade

därför icke kunnat komma till annan uppfattning, än att samskolan måste

betraktas som en tillfredsställande, i varje fall fullt användbar skolform.

Vissa förutsättningar måste dock vara för handen, för att samskolan skulle

kunna komma fullt till sin rätt. Dit hörde bl. a., att föräldraopini-

onen ej ställde sig avvisande mot samundervisningen, att icke alltför stor

skillnad rådde mellan antalet manliga och kvinnliga lärjungar, att intresse

för skolformen funnes bland lärarpersonalen och att förhållandet mellan

manliga och kvinnliga lärare vore lämpligt avvägt samt att såväl manligt

som kvinnligt inflytande finge göra sig gällande vid ledningen. A andra

sidan vore överstyrelsen icke övertygad om att samskolan borde bliva normal­

typen för de högre undervisningsanstalterna i vårt land. Barnundervisning

borde därför anordnas, där ekonomiska eller andra särskilda skäl det för­

anledde, men i övrigt borde särundervisning i regel bibehållas. Det syntes

därför önskvärt, att kommissionens förslag i nu berörda hänseende under­

kastades förnyad omprövning i syfte att utröna, huruvida icke vissa av

kommissionen föreslagna samskolor kunde ersättas av särskolor.

Beträffande skolkommissionens förslag till olika flickskoltyper anför över­

styrelsen (skolöverstyrelsens utlåtande sid. 83—90), att skolor av A-typ vore

bäst lämpade att tillgodose de särskilda önskemålen för flickornas utbildning

och finner det därför önskvärt, att skolor av denna typ komme till stånd

allestädes, där förutsättningar därför funnes, och detta icke minst med hän­

syn till betydelsen av att flickorna icke utan verkliga skäl valde gymnasie-

vägon. Skulle emellertid behovet av tillfälle till realskolbildning för flickor

kunna tillgodoses, torde det begränsade lärjungantalet icke kunna göra det

Kung}. Maj:ts proposition Nr 116.

ekonomiskt försvarligt att upprätthålla flickskolor av A-typ å alla de orter,

där nu 8-klassiga flickskolor funnes. Överstyrelsen erinrar vidare om sitt

förslag om avkortning av realskolan till 3-årig och påpekar, att därest detta

förslag vunne anslutning starka skäl talade för att i så fall A-skolan gjor­

des 5-årig. På denna punkt borde dock ytterligare undersökning företagas.

Befunnes det, att A-skolan borde avkortas med ett år, borde B-skolan bliva

en 2-årig kurs, byggd på realskolans högsta klass. Vid C-skolan borde jäm­

förelsevis stort utrymme givas åt praktiska sysselsättningar, och det vore

önskligt, att denna skoltyp måtte förekomma så talrikt som möjligt.

Reservanterna inom skolöverstyrelsen uttala (skolöverstyrelsens utlåtande sid.

220 227) starka betänkligheter mot ett så allmänt genomförande av sam-

skoleorganisationen, som av kommissionen förordats. Samskolans värde

vore synnerligen beroende på den ledning, som funnes att tillgå för skolan.

Ju mer samskolan bleve normaltyp för skolväsendet, desto mer måste man

räkna med en ledning, som dels icke höjde sig över genomsnittsnivån, dels

vore skeptisk mot hela denna skolform, med åtskilliga band på ledningens

rörelsefrihet och med ett tämligen heterogent kollegium. Olika behov före-

låge för gossar och flickor i avseende å undervisningens innehåll, särskilt

med hänsyn till praktiska (husliga) ämnen, och likaså vore förhållandena

olika beträffande arbetsmetoder och arbetstakt. Reservanterna påpeka vidare,

att lärarfrågan komme att vålla avsevärda svårigheter, att samundervisnin-

geu även i uppfostringshänseende medförde olägenheter samt att den fysiska

uppfostran ej kunde tillgodoses på lika tillfredsställande sätt i samskolan

som i särskolan. Under erinran om att såväl de hörda myndigheterna som

föräldrar, målsmän och pedagoger i stor utsträckning ställt sig minst sagt

tveksamma i fråga om samskolans lämplighet, anföra reservanterna som

slutomdöme, att de ansåge samskolan underlägsen särskolan, såvida icke de

angivna, säreget gynnsamma förutsättningarna förelåge. I de vida övervä­

gande fall, då sådana icke förelåge, vore samskolan en nödfallsform, som

kunde användas, då förhållandena icke medgåve särskolor.

Reservanterna _ förorda (skolöverstyrelsens utlåtande sid. 227—228) flick­

skolans anknytning till folkskolans fjärde klass men med övergångsanord-

ningar för sådana lärjungar, som lämnade folkskolan först efter dess sjätte

klass. Flickskolan skulle alltså bliva 7-årig och borde utan särskild avgångs­

examen leda till en kompetens, som i huvudsak sammanfölle med den nu­

varande normalskolkompetensen. Under framhållande, att den nuvarande

högre flickskolan utan all fråga vore den bästa av flickskolbildningens nu­

varande huvudtyper i vårt land, påpeka reservanterna att en bestämd över­

gång till gymnasiet ej funnes, och förordar, att en sådan anknytningspunkt

måtte anordnas, men att den med hänsyn till flickornas behov av långsam­

mare arbetstakt och av på hemmet särskilt inriktade bildningsmoment måtte

läggas högre upp än motsvarande punkt i realskolan och lämpligen, för

övergång till ett 4-årigt gymnasiums första ring, vid avgång från klass,

som motsvarade den nuvarande sjätte flickskolklassen. Från denna klass

skulle också övergång kunna ske till högsta realskolklassen för flickor, som

önskade avlägga realskolexamen. Denna fråga borde dock bliva föremål

för särskild undersökning.

Generaldirektör Bergqvist har i sitt särskilda yttrande över skolkommissio-

nens förslag (Våra skolor, sid. 104 ff.) erinrat om att beträffande samskol-

frågan pedagoger stode mot pedagoger och meningarna även inom de

hygieniska auktoriteternas krets vore starkt delade. Hänsyn till hemmens

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

139

önskemål och stämningar samt behovet av ett tillförlitligare erfarenhets-

material än det nu tillgängliga manade till försiktighet och ledde till den

ståndpunkten, att särskolor för närvarande vore att föredraga, så långt så­

dant på grund av ekonomiska och pedagogiska hänsyn vore möjligt. Han

anser därför, att i fråga om sär- eller Barnundervisning ett visst utrymme

borde lämnas åt den kommunala bestämmande- eller åtminstone förslags­

rätten; särskilt syntes en sådan anordning vara att anbefalla som en för-

söksväg tills vidare. I yttrandet betonas vidare vikten för samundervis-

ningsproblemcts lyckliga lösning av tillgång till lämpliga lärare men på­

pekas, att svårigheter här yppade sig. I viss mån kunde dessa minskas,

om provårskandidaterna finge vinna någon förtrogenhet även med den

kvinnliga ungdomens undervisning och uppfostran, liksom de högre semi­

nariernas elever med den manliga ungdomens.

Vad beträffar organisationen av de högre flickskolorna tänker sig Berg-

qvist flera parallella vägar: å ena sidan förstatligande av skolorna, å andra

sidan deras bibehållande såsom enskilda eller deras övertagande av kom­

munen. I den mån skolorna skulle förstatligas kunde detta i regeln ske

under någon av de av skolkommissionen föreslagna tre typerna.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att från ett och annat håll den

tanken framkastats, att möjlighet borde beredas att inrätta kommunala

högre flickskolor likaväl som nu för gossar såväl som flickor avsedda kom­

munala mellanskolor.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande över skolkommissionens betänkande

berört denna fråga och har där (sid. 137) framhållit, att, närmast för att i

sin mån motverka en allt för stark tillströmning av unga flickor till gym­

nasierna, det kunde ifrågasättas, att kommunala flickskolor av kommissionens

s. k. A-typ Ange upprättas. Överstyrelsen hade ansett det synnerligen önsk­

värt, att dylika (statliga) skolor komme till stånd, där förutsättningar

för dem vore för handen. Men även i detta fall gällde det nog, att riks­

dagen ej ville fatta beslut om inrättande av en ny statsskola, utan att ett

verkligt behov på ett tydligt sätt blivit ådagalagt. Denna förutsättning syn­

tes lättast kunna vinnas, därigenom att kommunala skolor av den ifråga­

varande typen finge komma till stånd.

iiven generaldirektör Bergqvist uttalar sig (Våra skolor sid. 109) i nämnda

riktning.

I fråga om flickskolas övertagande av kommunen anför Bergqvist, att

kommunen i sådant fall borde ikläda sig garantier för dels att lärarperso­

nalens rättsliga och ekonomiska ställning tillgodosåges som vid andra kommu­

nala skolor, dels att anordningar träffades, som medgåve möjlighet till ome­

delbar övergång från avslutad folkskola till den högre skolan, dels slutligen

att undervisningen i samma grad som vid statsskolan gjordes tillgänglig för

medellösa och mindre bemedlade lärjungar. Samtliga hithörande förhål­

landen borde, såsom fallet redan vore med övriga kommunala skolor (folk­

skolor, fortsättningsskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor, lär-

lingsskolor), regleras genom en av Ivungl. Maj:t, för de kommunala flick­

skolorna utfärdad allmän stadga. Givetvis skulle den friare ställning, som

ifrågavarande skolor komme att intaga i förhållande till staten, medföra eu

viss större frihet i fråga om organisation och arbetsformer, lärokurser

o. s. v.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

140

Skolsak-

ktinniga.

Skolsakkunniga hava påpekat (Utredning sid. 289 ff.), att de med sam-

undervisning förenade svårigheterna framträdde olika starkt och på olika

sätt på skilda åldersstadier, samt att bedömandet av frågan om dylik under­

visning därför, främst ur de kvinnliga lärjungarnas synpunkt, syntes böra bliva

något olika, allt efter som det gällde Barnundervisning å realskolstadiet eller

på gymnasialstadiet, i övergångsåldern eller i högre ålder. Man hade nu­

mera fått uppmärksamheten mera riktad på de svårigheter, som medföljde

Barnundervisning å realskolstadiet, medan man tidigare varit benägen att

anse, att dessa svårigheter framför allt gällde gymnasialstadiet. De sakkun­

niga hava härvid särskilt framhållit den olika utvecklingsrytmen hos gossar

och flickor under uppväxttiden och den därav följande olika graden av

mognad, ett förhållande, som givetvis medförde vissa svårigheter vid en för­

häda könen gemensam undervisning. Lätt följde ock härmed eu fara för

överansträngning av flickorna. Då dessa olägenheter främst gällde realskol­

stadiet, vore det önskvärt, att samrealskolor upprättades endast i begränsad

utsträckning, . när ekonomiska eller organisatoriska förhållanden tvingade

därtill. Tydligt vore emellertid, att därest grundsatsen om statens skyldig­

het att sörja för flickornas skolutbildning på samma sätt som för gossarnas

skulle genomföras, förhållandena mångenstädes och särskilt å mindre orter

komme att göra Barnundervisning nödvändig. Beträffande gymnasialstadiet

torde, säga de sakkunniga, Barnundervisning där i förhållandevis ännu större

omfattning bliva nödvändig. Mindre betänkligheter mötte på detta stadium,

enär vissa av de svårigheter, som mötte på realskolstadiet — främst olik­

heten i utveckling — ej längre gjorde sig gällande med samma styrka.

Föi tillgodoseende av flickornas behov .av billigare gymnasieundervisning

både skolkommissionen föreslagit upprättandet av dels några få flickgym-

nasier, dels ett större antal samgymnasier. Det vore självklart, att särskilda

flickgymnasier borde förekomma vid sidan av gossgymnasierna även i den

framtida skolorganisationen, men tydligt vore också, att sådana av ekono­

miska skäl icke kunde upprättas i större utsträckning. Man måste därför

tydligen i erforderlig omfattning anordna samgymnasier, och man syntes

alltså ha att räkna med att på vis sa orter realskolstadiets läroanstalter bleve

särskolor, medan den gymnasiala undervisningen meddelades i samskolor.

Om lämpligheten av en sådan ordning hade meningarna varit delade.

Gjorda erfarenheter särskilt från de allmänna läroverk, till vilkas gymna­

sier kvinnliga lärjungar erhållit tillträde, syntes dock visa, att Barnunder­

visning kunde med framgång anordnas, även där sådan undervisning ej

förekommit å realskolstadiet. Aven om således eu skolorganisation med

särundervisning på realskolstadiet och Barnundervisning på gymnasialstadiet

icke borde ingiva några större betänkligheter, vore det dock av svnnerlig

vikt, att man erhölle verkliga samgymnasier, i vilkas organisation fika stor

hänsyn toges till flickornas som till gossarnas särskilda läggning och behov.

De sakkunniga anföra, att även om åtskilliga svårigheter mötte vid anord­

nandet av Barnundervisning å de stadier, det här gällde, torde de anförda

skälen mot samskolan icke kunna motivera ett utdömande av denna skol­

form. Tvärtom kunde den anses som eu både berättigad och användbar

skolform, men för att dess arbete skulle bliva så gynnsamt som möjligt,

måste den kunna räkna med att vissa särskilda förutsättningar vore för

handen. Bland dem hava de sakkunniga särskilt framhållit möjligheten att

erhålla för samundervisning lämpliga lärare och därvid pekat på de svå­

righeter, som de för vårt land karakteristiska befordringsförhållandena med-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

141

förde, men vilka ej borde få utgöra ett oöverstigligt hinder. Betydelsefullt

vore att samskoloma finge sig tillförsäkrad såväl manliga som kvinnliga

lärare. Om även i framtiden s. k. ämneslärarinnebefattningar bibehölles, läge

häri eu garanti för att en skola ej bleve utan kvinnlig ämneslärare. Med

hänsyn till antydda svårigheter och till de särskilda förutsättningar, som

fordrades för eu samskolas arbete, syntes det de sakkunniga, att särskolor

vore att i regel föredraga, där icke ekonomiska eller organisatoriska om­

ständigheter gjorde samundervisning nödvändig.

Skolsakkunniga hava vid sin utredning fogat av dem utarbetade tim-

och kursplaner för derå olika flickskolformer (se Bilagor till utredningen,

sid. 99—140) och hava i utredningen (sid. 301 ff.) kommenterat dessa pla­

ner. Jag torde kunna i det hela hänvisa till vad de sakkunniga sålunda

anfört, och vill blott omnämna, att planer finnas uppgjorda för 8-årig, 7-

årig och 6-årig flickskola på respektive 3-årig, 4-årig och 6-årig grundskola.

Vid uppgörandet av planerna hava de sakkunniga sökt underlätta övergån­

gen från flickskolan såväl till gymnasiet som till klass, i vilken realexamen

kan avläggas. Mot den av skolöverstyrelsens majoritet ifrågasatta uppifrån

avkortade flickskolan hava de sakkunniga anfört stora betänkligheter (Ut­

redning sid. 303—306).

De sakkunniga hava vidare (Utredning sid. 306 f.) anfört, att de vid

uppgörandet av undervisningsplaner för olika former av realskola tänkt sig

sådana skolor avsedda för såväl kvinnlig som manlig ungdom, dels i form

av samskolor och dels, när förhållandena sådant medgåve, i form av särskolor.

Härvid bör omnämnas, att de sakkunniga jämväl sökt så uppgöra kurspla­

nerna för de högre flickskolorna, att ett visst antal klasser (6 i 8-årig, 5 i

7-årig och 4 i 6-årig flickskola) tillsammans med en realskolklass (efter even­

tuell övergång till realskola) bildade en realskollinje för flickor, vars genom­

gång toge ett års längre tid än den motsvarande samrealskolan. Därjämte

hava de sakkunniga tänkt sig på motsvarande sätt organiserade särskilda

realskolor för flickor, avsedda för sådana flickor, som vore i tillfälle till ett

år längre skolgång än i samrealskolan, men som icke hade möjlighet att

genomgå en högre flickskola. Den ett år längre skoltiden tilläte undvikande

av en eljest inträdande forcerad arbetstakt och kunde bättre tillgodose flic­

kornas utbildning i för hemmet särskilt viktiga praktiska ämnen.

Slutligen hava de sakkunniga (sid. 308 ff.) i korthet yttrat sig om gym­

nasier för flickor och lycéer för flickor. De sakkunniga ansåge det vara

av stor vikt, att genom statens försorg tillfällen till gymnasiestudier bered­

des flickorna på samma villkor som gossarna. Än starkare framträdde be­

hovet härav, sedan kvinnornas tillträde till statstjänster vidgats så mycket,

som under senare år skett. Av stor vikt vore ock, att även flickgynmasier

upprättades, i den mån det vore möjligt, och att därvid i undervisningen

hänsyn toges till flickornas speciella läggning och intressen, så långt detta

kunde ske inom ramen av de för gossar och flickor lika undervisningspla-

ncrna. Vad lycéet beträffar, påpeka de sakkunniga, att de i sitt betänkande

framlagt organisationsplan för ett 6-årigt lyceum, byggt på 6-årig grundskola,

och därvid framhållit att detta lyceum kunde leda till gynnsamma resultat

endast för särskilt studiebegåvade lärjungar. Då den korta studietiden

måste medföra eu ganska forcerad arbetstakt och arbetet således torde fordra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

142

Departe­

mentschefen.

Allmänna

synpunkter.

även tillräckliga kroppskrafter, vore det att antaga, att flickor ej i större

utsträckning komme att genomgå dylik läroanstalt; dock borde det 6-åriga

lycéet under dessa förutsättningar stå öppet även för kvinnliga lärjungar.

Till sist uttala sig de sakkunniga för inrättande av flicklyceum med 7-årig

studiegång för att därigenom kunna dels giva flickorna mer undervisning i

praktiskt arbete, dels göra arbetet mindre forcerat.

Den grundprincip i fråga om flickornas högre skolutbildning: samma ut­

bildningsmöjligheter under lika ekonomiska villkor för manlig som för kvinn­

lig ungdom, vilken legat till grund för skolkommissionens förslag i fråga

om flickundervisningen, har, såsom jag framhållit, redan i början av mitt

anförande under denna avdelning, vunnit erkännande från praktiskt taget

alla, som yttrat sig över kommissionens förslag eller i anledning av det­

samma. Jag har i det föregående uttryckligen angivit min egen ståndpunkt

till detta spörsmål, vilken helt överensstämmer med den allmänt uttalade

meningen i detta hänseende. Det torde således ej vara erforderligt, att jag

här ytterligare uppehåller mig vid denna fråga.

Då enighet alltså råder om själva utgångspunkten för de åtgärder, som

allmänneligen erkännas såsom erforderliga i förevarande hänseende, eller

kanske hellre om det mål, vartill sådana åtgärder böra syfta, blir tydligen

huvuduppgiften att söka finna de vägar, som under nuvarande förhål­

landen kunna beträdas för att i största möjliga utsträckning undanröja de

olägenheter i den nu rådande ordningen, vilka måste anses vara mest fram­

trädande.

Behovet av bättre möjligheter för den kvinnliga ungdomen att erhålla

högre skolundervisning har givetvis länge gjort sig gällande, men det har

tydligen blivit alltmer skärpt, i den mån kvinnans anställande på andra

områden än dem, som traditionellt ansetts v^ra henne anvisade, undan för

undan ökats. Numera har kvinnan i enlighet med statsmakternas beslut

nått så gott som fullständig likställdhet med mannen med avseende på rätt

till anställning i statstjänst. Därav har följt, att antalet av kvinnliga aspi-

ranter på detta område allt mer ökats. Utan tvivel fordrar konsekvensen,

att staten giver kvinnan samma möjlighet att få den för de nya verksam­

hetsområdena nödvändiga förberedande utbildningen, som av ålder kommit

mannen till del och som, vad högre fackutbildningsanstalter och högskolor

beträffar, redan står även kvinnan till buds.

Det fulla förverkligandet härav möter emellertid åtskilliga svårigheter.

Den högre flickundervisningen har hittills så gott som uteslutande ombesörjts

av enskilda skolor, om än med avsevärt ekonomiskt understöd av stat och

kommun. Det är därför oundvikligt, att en åtgärd, varigenom ansvaret för

denna angelägenhet i största omfattning flyttas över på det allmänna, måste

medföra betydande ekonomiska uppoffringar. I själva verket torde just denna

del av det stora komplex av reformkrav, som innefattas i uttrycket skol­

frågan, vara den, som för sitt rationella ordnande kräver de största uppoff-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

143

ringarna från stat och kommun. Redan denna omständighet gör det till en

nödvändighet att vid en omorganisation gå fram med den största varsamhet.

Härtill mana ock andra skäl, av pedagogisk såväl som av psykologisk art.

Såsom framgår av min nyss lämnade redogörelse för de avgivna utlåtan­

dena, har det sätt, varpå skolkommissionen velat med utgångspunkt från

den i det föregående angivna grundprincipen ordna flickundervisningen,

icke vunnit enig anslutning. Tvärtom har åtskillig kritik i detta avseende

riktats mot kommissionsförslaget.

Detta förslag avser, såsom jag redan omnämnt, att tillgodose flickornas

undervisning dels genom att för flickor öppna nuvarande och ett antal pla­

nerade läroverk, dels genom upprättande av särskilda flickläroverk med

realskola och gymnasium, dels ock genom upprättande av statliga flickskolor

av tre olika typer, i fråga om bildningsmålet närmast motsvarande den nu­

varande 8-klassiga flickskolan. Härvid förutsätter kommissionen, att privata

flickskolor framdeles skulle i mycket ringa utsträckning erhålla stats­

understöd.

Det är huvudsakligen mot två punkter i kommissionens förslag, som starka

invändningar gjorts, nämligen dels mot ett så allmänt förstatligande av

flickskolan eller med andra ord mot en så kraftig begränsning av den pri­

vata skolverksamheten, som av kommissionen påyrkats, och dels mot den

av kommissionen förordade vidsträckta användningen av Barnundervisning.

De erinringar, som sålunda gjorts, äro enligt min mening värda den största

uppmärksamhet.

Jag har redan i det föregående framhållit, att den ifrågasatta omorganisa­

tionen av det högre skolväsendet av åtskilliga skäl bör företagas med var­

samhet, och jag har nyss ytterligare betonat detta, i vad avser flickunder­

visningen. Jag kan under dessa omständigheter icke förorda så långt gå­

ende åtgärder, som skolkommissionen påyrkat. Häremot tala först och främst

statsfinansiella skäl, och även till kommunernas ekonomi måste tillbörlig

hänsyn tagas. Dessutom anser jag, att de enskilda flickskolorna på grund

av det sätt, varpå de i stort sett hittills fyllt sin uppgift, icke böra nu in­

dragas i så stor utsträckning, som kommissionen föreslagit.

Man bör därför gå fram i etapper och givetvis börja med de förbätt­

ringar, som måste anses vara mest trängande. Av de tre åtgärder till

flickundervisningens befrämjande, som skolkommissionen förordat, är den,

som avser upprättandet av statliga flickskolor med samtidig indragning av

de privata, å ena sidan ur ekonomisk synpunkt mest betungande och kan

å andra sidan av de skäl, jag redan i korthet omnämnt, tills vidare utan

större olägenhet undanskjutas. Dess förverkligande bör med hänsyn härtill

anstå, till dess de yttre förhållandena prövas vara sådana, att förändringen

kan komma att i större eller mindre utsträckning befinnas av behovet på­

kallad.

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

144

Det mål, mot vilket man för närvarande, enligt min tanke, genom direkta

statsåtgärder bör sträva och som också synes jämförelsevis lätt att uppnå,

vill jag beteckna så, att man bereder flickorna tillfälle att på varje ort, där

statsläroverk är upprättat, erhålla utbildning för respektive real- och student­

examen. Därmed vore den förut angivna grundprincipen för flickunder-

visningens rationella ordnande till sin förra del i stort sett genomförd. Hur

jag tänkt mig denna anordning praktiskt tillämpad, får jag tillfälle att i

det följande närmare angiva.

Det andra huvuddraget i skolkommissionens omorganisationsplan avser ett

genomförande i mycket stor omfattning av samundervisningsprincipen. För­

slaget har från många håll framkallat gensagor, även från representanter

för samskoleidén och dess praktiska tillämpning. Man har menat, att ett

framforcerande av samundervisningen vore olämpligt och mera till skada än

gagn. A andra sidan har från alla håll — även av dem, som eljest stå

tvekande inför samskolan eller rent av ogilla densamma — uttalats den

meningen, att ett verksamt förbättrande av flickornas studiemöjligheter i

många fall icke torde kunna förverkligas utan ökad användning av

Barn­

undervisning, ehuru man varit angelägen att beteckna en dylik anordning

som en nödfallsutväg.

Frågan är utan tvivel på en gång ömtålig och svårlöst. Det kan ej be

stridas, att samundervisningen kan medföra svårighet och olämpor, isynner­

het där ledning och lärarkrafter sakna nödiga kvalifikationer. Men det kan

icke heller förnekas, att även i vårt land mycket goda erfarenheter gjorts

rörande dylik undervisning och att samskoletanken omfattas av många erfarna

och insiktsfulla representanter för uppfostran och undervisning. Riktigast

torde måhända vara att beteckna frågan om samundervisningen såsom icke

slutgiltigt besvarad.

Ett skäl för anordnande av Barnundervisning kvarstår emellertid alltid:

den ekonomiska vinst, som utan gensägelse kan dragas av gossars och flic­

kors sammanförande i gemensamma läroanstalter. Och jag är övertygad om

att denna omständighet kommer att för överskådlig tid bliva den avgörande

faktorn i många fall, där det helt enkelt gäller, om möjlighet till högre

skolutbildning skall kunna beredas flickorna eller icke. Men tydligen är ste­

get långt från en dylik situation till ett mera generellt — och principiellt

— genomförande av samskoletanken.

Emellertid är varken ett principiellt eller praktiskt ståndpunktstagande till

frågan från min sida erforderligt. Då det enligt min uppfattning är till­

rådligt att till ett framtida avgörande uppskjuta spörsmålet om den privata

flickskolans förstatligande, står samundervisningsfrågan för mig närmast så­

som en lämplighetsfråga. Vid avgörande av frågan om de allmänna lärover­

kens organisation på olika orter får man således i varje särskilt fall taga

under övervägande, huruvida omständigheterna tala för läroanstaltens an­

ordnande såsom samskola eller ej. Vid avgörandet av dylika frågor lärer

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

145

man höra taga hänsyn ej blott till de ekonomiska skäl, som alltid torde

komma att göra sig gällande, utan även, i den mån detta visar sig möjligt

och förenligt med klok sparsamhet, till pedagogiska och psykologiska fakto­

rer, ej minst till eventuellt framträdande lokal opinion.

Jag vill emellertid starkt betona nödvändigheten av att vid dessa avgöran­

den de speciella krav, som uppställas på grund av säregenheter i flickornas

kroppsliga och andliga utveckling, bliva i möjligaste mån fyllda. Givetvis

bör härvid den rika och mångsidiga erfarenhet, som under årens lopp sam­

lats vid de privata flickskolorna, tillvaratagas och få öva inflytande.

I detta sammanhang anser jag mig böra närmare belysa den förut i för­

bigående berörda viktiga och svårlösta lärarfrågan. Det är nämligen intet

tvivel om att framgången av samskolans verksamhet framför allt i uppfost-

ringshänseende i mycket beror på huruvida för sådan uppgift lämpliga lärar-

krafter stå densamma till buds. Det måste därför anses vara en angelägen­

het av stor vikt att tillse, att denna synpunkt vinner tillbörligt beaktande

vid lärartjänsters tillsättande. Hur detta skall kunna ske utan åsidosättande

av de allmänna grunderna för befordran i statstjänst, är en ej alldeles lätt-

löst fråga, på vars besvarande jag i detta sammanhang dock icke behöver

närmare inlåta mig. Den får emellertid icke förbises och särskilt bör den

beaktas, därest — såsom torde bliva nödvändigt — bestämmelserna om

kompetensvillkor för lärartjänster komma att upptagas till granskning. En

detalj torde jag dock böra beröra redan här. Generaldirektör Bergqvist har

i sitt yttrande över skolkommissionens betänkande fäst uppmärksamheten

på önskvärdheten av att lärarkandidaterna under sitt provår sättas i till­

fälle att vinna någon förtrogenhet även med den kvinnliga ungdomens

undervisning och uppfostran samt att motsvarande möjlighet beredes för

lärarinneseminariernas elever beträffande manlig ungdom. Utan tvivel har

här en viktig synpunkt framdragits, och det synes mig uppenbart, att det

angivna önskemålets realiserande skulle kunna ej oväsentligt underlätta

valet av lämpliga lärarkrafter vid samskolorna.

Den självklara följden av den ståndpunkt, jag nu intagit, är tydligen,

att den privata flickskolan av nuvarande typ alltjämt bör i erforderlig om­

fattning upprätthållas i den ställning, den hittills intagit, samt att den allt

fortfarande bör åtnjuta statsunderstöd.

Dock synes det mig knappast rimligt att i ett hänseende lämna en så

viktig och omfattande del av hickundervisningen som den, vilken represen­

teras av de statsunderstödda flickskolorna, oberörd av de reformsträvan­

den, till vilka jag i det föregående anslutit mig. Jag syftar här på den

anknytning till folkskolan, som jag ansett vara önskvärd i fråga om det

högre skolväsendet och som givetvis har avseende ej blott på statsskolor

utan även på enskilda läroanstalter av nu ifrågavarande slag. Det torde

därför böra övervägas, huruvida ej samma grunder i avseende på anknyt­

ningen till folkskolan böra följas beträffande de privata flickskolorna som

Bihang till riksdagens protokoll 1027. I samt. 101 käft. (Nr 116.)

10

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Omorganisa­

tionens inne­

börd.

i fråga om statens läroverk. Till detta spörsmål återkommer jag i fortsätt­

ningen av mitt anförande.

Härefter torde det åligga mig att närmare angiva, hur man, enligt min

tanke, nu bör ordna flickornas högre skolundervisning i syfte att i möj­

ligaste mån bereda flickorna tillfälle att utan särskilda svårigheter och

ekonomiska uppoffringar erhålla högre utbildning och att samtidigt på

ett ekonomiskt klokt sätt genomföra de härför behövliga åtgärderna. Jag

har redan påpekat, att, så vitt jag kan se, man för detta önskemåls vinnande

lärer bliva nödsakad att i större omfattning än nu tillgripa utvägen att vid

statens allmänna läroverk anordna för gossar och flickor gemensam under­

visning. Vad gymnasialstadiet beträffar innebär detta ingen nyhet, då

redan omkring hälften av de högre allmänna läroverken å sina gymnasier

i viss omfattning mottaga kvinnliga lärjungar. På realskolstadiet har man

som bekant hittills inskränkt samundervisningen till statssamskolorna. Det

blir alltså huvudsakligen i fråga om statens realskolor, såväl de fristående

som de i högre allmänt läroverk ingående, som den nu gällande ordningen i

viss utsträckning torde böra förändras.

I ett hänseende måste emellertid en ändring ske beträffande alla de stats-

skolor, som nu äro avsedda — helt eller huvudsakligen — för manliga

lärjungar och som skulle framdeles mottaga även kvinnliga. Vid de högre

allmänna läroverken, vilkas gymnasier kunna öppnas för flickor, får detta

för närvarande ske blott »i den mån ett konstant, ej allt för begränsat ut­

rymme finnes vid läroverket». Det är givet, att en dylik begränsning utgör

ett väsentligt hinder för flickorna i deras strävan att på rimligare villkor

få fortsatt skolutbildning, och det framstår alltså som ett behov att avlägsna

detta hinder. Så kan tydligen ske, blott om den nu i fråga om de allmänna

läroverken med undantag av statssamskolorna bestående företrädesrätten för

gossar till plats vid läroverken borttages i fråga om de läroanstalter, dit

flickor erhållit eller komma att erhålla tillträde, och följaktligen lika rätt i

detta hänseende där gives lärjungar av båda könen. Den begränsning i

avseende å intagning, som kan förekomma, bör således betingas allenast av

lokala hänsyn och av storleken av de anslagsmedel, som för ändamålet

beviljas av riksdagen.

Den kungl. förordning av år 1923, som medgiver flickor tillträde till

gymnasiet vid allmänna läroverk, vilar som nämnts på ett av samma års

riksdag fattat beslut. Detta beslut avser, enligt vad vederbörande riksdags­

skrivelse ger vid handen, högre allmänna läroverk överhuvud, således både

gymnasiet och realskolan, ehuruväl motiveringen i de motioner, som föran­

ledde riksdagens beslut, tog sikte allenast på gymnasiet. Något nytt riks­

dagsbeslut torde således i sak ej vara erforderligt, vad de högre allmänna

läroverken beträffar. Men däremot lämnar riksdagens beslut ej sådan rätt i

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

147

fråga om statens realskolor för gossar, och riksdagens medgivande torde

alltså böra utvidgas till att omfatta även dessa.

Såsom jag redan framhållit, är det ingalunda min avsikt att föreslå såsom

en allmän regel, att statsläroverken skola ombildas till samskolor. Detta

skulle ej sammanfalla med den ståndpunkt, jag förut angivit till samun-

dervisningsspörsmålet. Men jag anser, att de praktiskt ekonomiska skälen

äro så vägande, att en så vitt möjligt tillfredsställande lösning av frågan om

flickornas fortsatta skolundervisning av ekonomiska skäl för närvarande

icke är möjlig, så vida icke ett större antal statsläroverk än nu öppnas för

dem. Ett genomförande av samundervisningstanken i den omfattning, jag

funnit erforderlig, torde ej heller kunna anses allt för vittomfattande. En­

ligt min plan skulle nämligen fortfarande det stora flertalet av flickskolorna

förbliva oförändrade, och möjligheten för föräldrar och målsmän att, om de så

önska, giva sina döttrar en undervisning under i stort sett samma former

som tillförene, skulle således i mycket stor utsträckning kvarstå. Men för

dem, vilkas ekonomiska förhållanden medföra behov av så föga kostsam

undervisning som möjligt, liksom för dem, som närmast syfta mot

gymnasial utbildning, erbjuder för närvarande samundervisningen den så

gott som enda möjliga utvägen. Skulle för övrigt förhållandena i något

fall så ändra sig, att de skäl, som nu tala för vederbörande läroverks om­

bildande till samskola, starkt försvagas eller bortfalla, bör givetvis intet

hindra, att ett särskiljande av lärjungarna åter företages.

Av det nu sagda framgår att vissa läroverk fortfarande skulle helt eller

delvis vara organiserade som gossläroverk, även om antalet av dessa läro­

anstalter måste bliva mindre än nu. Särskilt synes man böra alltjämt räkna

med gossläroverk, såväl högre allmänna läroverk som realskolor, i vissa större

städer, där som bekant antalet godkända inträdessökande sedan lång tid till­

baka regelbundet överstigit antalet av dem, som kunnat mottagas. Den

frågan uppstår då självfallet, hur man bör i sådana städer ordna den högre

flickundervisningen. Det allmänna målet för denna undervisnings organi­

serande synes mig kräva att vid sidan av de alltjämt kvarvarande enskilda

flickskolorna ett eller annat uteslutande för flickor avsett statsläroverk där

upprättas. I främsta rummet torde de största städerna i riket därvid böra

ifrågakomma. För att i dylika fall tillgodose bildningsbehoven torde man

höra organisera dessa läroverk dels såsom fullständiga, omfattande både

realskola och gymnasium, dels som realskolor för flickor. I överensstäm­

melse med min allmänna syn på skolfrågan bör realskolan i sådana fall

organiseras såsom byggande på folkskolans sjätte klass.

Upprättandet av särskilda statsrealskolor för flickor anser jag böra äga

rum endast i enstaka fall. Det torde emellertid, såsom jag redan förut påpekat,

finnas flera städer, där stadens läge, befolkningsförhållanden, den omgivande

nejdens struktur in. m. skulle göra särskild flickrealskola berättigad, men där

sådan skolas inrättande av särskilda skäl likväl ej anses kunna komma i

Kling!. Maj.is proposition Nr 116 .

fråga. A dylika orter synes det avsedda syftet kunna i det hela nås på

annan väg.

I dessa städer torde den privata flickskolan i regeln omfatta mer än en

genomgående klassavdelning. Man torde där kunna med fördel inrätta en

parallellavdelning såsom realskollinje, utmynnande i realskolexamen. Vad

jag nyss anfört i fråga om organisationen av statlig realskola för flickor

gäller givetvis även för dylik realskollinje. Jag återkommer emellertid till

detta spörsmål.

Jämlikt kungörelsen den 5 juli 1923 har för medgivande att intaga flickor

å gymnasiet vid allmänt läroverk förutsatts framställning från vederbörande

kommun om sådan åtgärd. Det kan ifrågasättas, huruvida samma förfarings­

sätt bör följas även vid den utvidgning av ifrågavarande rätt, som jag nu

åsyftar. För min del anser jag, att den hittills gällande ordningen bör bi­

behållas. Ej minst med hänsyn till de skiftande meningarna om samunder-

visningens lämplighet torde det uttryck för den å vederbörande läroverksort

rådande opinionen i detta hänseende, som en av kommunen gjord fram­

ställning innebär, vara av värde, även om förekomsten av sådant uttryck

för ortens önskan givetvis ej bör eller kan vara det för varje fall utslags­

givande.

Under diskussionen om skolkommissionens betänkande har, som nämnts,

fråga uppstått om inrättande av kommunala högre flickskolor. Förslaget

synes mig ur flera synpunkter värt att tagas i övervägande. Dess realise­

rande skulle onekligen undanröja vissa olägenheter, som äro förbundna med

den nuvarande flickskolorganisationen. Jag finner uppslaget hava det värde,

att en ytterligare utredning i frågan torde böra äga rum.

Då emellertid förslag i detta avseende blivit framställt, anser jag mig böra

påpeka, att om en organisation med kommunala flickskolor kommer till stånd,

densamma i stor utsträckning måste bliva överensstämmande med de kom­

munala mellanskolornas. Ifrågavarande skolor böra alltså bygga på genom­

gången 6-årig folkskola, och kommunen skall ansvara för skolas bestånd

samt besluta om dess ekonomiska förhållanden. I fråga om lärarpersonalens

anställning, avlöningsförmåner m. m. borde i huvudsak gälla vad i sådant

hänseende är stadgat för kommunal mellanskola, varvid dock bör övervägas,

huruvida ej särskilda bestämmelser för tryggande av ett visst antal kvinn­

liga lärare äro erforderliga. För inträde i skolan skulle som antytts förut­

sättas kunskaper, motsvarande dem, som inhämtas i någon av folkskolans

huvudformer. Skolan borde omfatta fem eller sex årsklasser, och statsbidrag

borde utgå med samma belopp och efter i huvudsak samma grunder som

nu gälla i fråga om kommunal mellanskola.

Jag vill dock ej underlåta att samtidigt erinra om att den olägenheten

för närvarande torde föranledas av en mera allmän omläggning av privat

högre flickskola till kommunal, att på grund av klassernas lägre antal och

skolans minskade omfattning åtskilliga lärarinnor skulle bliva överflödiga.

148

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

149

Under nuvarande förhållanden måste denna omständighet vara ägnad att

mana till en viss varsamhet.

Såsom bestämda förmåner åter, följande av ifrågavarande organisation,

kunna framhållas den säkrare ställning, som skulle beredas den vid skolorna

anställda lärarpersonalen, och jämväl de förbättrade löne- och pensionsför­

måner, som kunna förutses tillkomma denna personal.

Då det är av vikt, att utredning föreligger i fråga om det sätt, varpå den

ifrågasatta nya läroverksorganisationen må genomföras, har jag för avsikt

att i det följande i ett sammanhang behandla frågan om den lokala fördel­

ning av läroanstalter med olika organisation, som för den närmare fram­

tiden synes mest ändamålsenlig med hänsyn tagen till de på förhållandena in­

verkande olika faktorerna. De åtgärder, jag föreslår, innebära, att i åtskil­

liga hänseenden ett prövande av olika vägar skall äga rum under den när­

maste framtiden.

För närvarande är som bekant upprättandet — liksom vidmakthållandet —

av allmänt läroverk förknippat med villkor om vissa åtaganden från veder­

börande kommuns sida, avseende skyldighet för kommunen att dels upplåta

och underhålla läroverkshus och dels lämna bostad eller hyresersättning åt

läroverkets rektor. Skulle, såsom jag nu ifrågasatt, särskilda statsläroverk

för flickor komma till stånd, böra i huvudsak samma villkor uppställas i

fråga om dessa läroanstalter. Erforderliga åtgärder från statens och kom­

munens sida torde knappast hinna vidtagas i så god tid, att samtliga dessa

flickläroverk kunna upprättas före ingången av läsåret 1928—1929. För att

emellertid möjligheter för verksamhetens begynnande redan läsåret 1927—

1928 icke skola saknas, har jag beräknat anslag för upprättande av ett så­

dant läroverk å riksstaten för budgetåret 1927—1928.

En härmed närbesläktad fråga är, hur förfaras bör i de fall, då, på sätt

jag förordat, allmänna läroverk upplåtas för flickor på samma villkor som

för gossar. I fråga om de högre allmänna läroverk, vilkas gymnasier äro

tillgängliga för kvinnliga lärjungar, gäller att det åligger vederbörande

stad att bestrida »jämväl övriga utgifter, som för läroverket må föranledas

av de kvinnliga lärjungarnas vistande vid läroverket och deras deltagande i

undervisningen». Ett motsvarande villkor synes mig rimligt, även i händelse

rätten till intagning av flickor utvidgas. Jag vill ånyo framhålla, att en dylik rätt

ej innebär och ej heller kan innebära en obegränsad rätt till utvidgning av

vederbörande läroanstalt, utan att den begränsning i avseende på klassav­

delningarnas antal, som vid de allmänna läroverken är föranledd av till­

gången på anslag och av utrymmesförhållanden, alltjämt måste upprätt­

hållas. Under sådana omständigheter torde de lokalförändringar, som flic­

kornas allmännare tillträde till läroverken föranleder, i regel ej bliva mera

omfattande än de, som nu visat sig nödvändiga för flickornas undervis-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

150

ning vid en del gymnasier, och kommunernas åtaganden i berörda hän­

seende lärer således ej behöva bliva betungande. Förmånen för en stad

att på detta sätt få flickundervisningen väl ordnad torde dessutom böra

högt skattas.

Självfallet är ock, synes det mig, att någon begränsning i avseende å

mottagandet av flickor från orter utanför läroverksstaden, liksom beträffande

de manliga lärjungarna, ej får ifrågakomma annat än i den mån gällande

bestämmelser redan medgiva.

För närvarande uppehåller staten en enda för flickor avsedd läroan­

stalt av här ifrågavarande slag, nämligen den till högre lärarinnesemi­

nariet i Stockholm anknutna normalskolan för flickor. Denna skola är nu

organiserad som 8-klassig flickskola med 3 förberedande klasser. Då semi­

nariet allt fortfarande skulle vara i verksamhet, måste också dess övnings­

skola bibehållas. Såsom jag i annat sammanhang anfört, böra dock skolans

förberedande klasser avvecklas men skolan i övrigt vara organiserad som

8-klassig flickskola. Emellertid synes en utvidgning av skolan kunna med

fördel vidtagas på sådant sätt, att en realskolavdelning anknytes till den

samma. Denna avdelning bör då anordnas på sätt jag nyss angivit be­

träffande statsrealskolor för flickor. Den bör således anknyta till folkskolans

sjätte klass och med 4-årig lärogång leda fram till realexamen.

En dylik utvidgning av normalskolan torde kunna genomföras utan större

svårigheter. Som bekant har högre lärarinneseminariet länge haft stora vansk­

ligheter att kämpa med i avseende på utrymme. Läroanstaltens lokalfråga

är utan tvivel ganska invecklad och svårlöst och kan ej nu upptagas till

definitiv prövning. Detta är ej heller erforderligt för realiserandet av mitt

nu föreliggande förslag, då bland annat genom de förberedande klassernas

indragning erforderliga klassrum skulle bliva disponibla.

Såsom jag i annat sammanhang anfört, bör avvecklingen av de förbere­

dande klasserna taga sin början med läsåret 1928—1929. Åtgärder för det

ifrågasatta upprättandet av en realskolavdelning vid normalskolan kunna

vidtagas redan med ingången av läsåret 1927—1928. Till frågan om bere­

dande av härför behövligt anslag torde jag få tillfälle i annat sammanhang

återkomma.

Jag har i det föregående omnämnt det framställda önskemålet att man­

liga lärarkandidater måtte under sin utbildningstid få tillfälle att erhålla

någon erfarenhet angående flickors undervisning och uppfostran. Detta önske­

mål synes utan svårighet kunna i viss mån fyllas genom det ovan före­

slagna upprättandet i några större städer av särskilda för flickor avsedda

högre läroverk. Något av dessa skulle då lämpligen kunna i berörda hän­

seende fungera som provårsläroverk. I Uppsala och Lund, dit provårsläro-

verk för närvarande jämväl äro förlagda, torde åtminstone tills vidare sär­

skilda högre flickläroverk knappast komma att upprättas. Då emellertid i

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

151

båda dessa städer privata högre läroverk för flickor alltfort torde komma

att vara i verksamhet, synes det vara möjligt att efter överenskommelse

med dessa läroanstalter vid dem vidtaga de anordningar som för ifrågava­

rande syftes vinnande kunna vara erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

152

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolkommis-

sionen.

V. Realskolan.

Den ordning, jag ansett mig böra föreslå beträffande skolreformens genom­

förande, medför som konsekvens, att man tills vidare har att räkna med

realskolor, som bygga på folkskolans tredje klass, jämsides med sådana

som anknyta till avslutad folkskolekurs. Såsom jag redan i det föregående

uttalat, bör den omläggning av det inre arbetet, som jag funnit nöd­

vändig, äga sin tillämpning på båda dessa parallellt förekommande real-

skoltyper. Jag anser tillika, att även i åtskilliga andra hänseenden lik­

artade grunder böra gälla, t. ex. i fråga om språkföljd, intagning, flyttning

och avgång.

Innan jag emellertid går att närmare angiva min egen uppfattning rö­

rande dessa angelägenheter, finner jag mig böra i ett sammanhang lämna

en kort redogörelse för vad som under ärendets tidigare behandling före­

kommit.

Såsom jag redan erinrat, innebär skolkommissionens förslag, att den på

sexårig grundskola vilande realskolan skulle vara fyrklassig och i sin hel­

het bilda underlag för gymnasiet.

Kommissionen har väl övervägt möjligheten att förkorta realskolekursen

med ett år, men icke funnit en sådan åtgärd tillrådlig. Skolan skulle alltså

i stort sett hava samma mal som den nuvarande realskolan och kommunala

mellanskolan (Betänkande I: 1, sid. 247 ff.). Vid lösandet av sin uppgift skulle

realskolan dock komma att få en annan ställning än den hittillsvarande. Den

erhölle en annan utgångspunkt än den nuvarande, den komme att intaga

en annan ställning till gymnasiet och den skulle i viss utsträckning sam­

arbeta med den föreslagna flickskolan, något som nu vore främmande för

realskolan.

Vad angår frågan om de främmande språkens ställning (Betänkande I: 1,

sid. 248 ff.), hävdar kommissionen, att realskolan borde bereda obligatoriskt ut­

rymme för två främmande språk. Rörande språkföljden föreslår kommissio­

nen en genomgripande förändring, åsyftande dels att engelskan skulle normalt

bliva begynnelsespråk, tyskan andra språk, dels att språkföljden skulle kunna

på visst närmare angivet sätt växla inom olika parallellavdelningar av samma

skola. För den förstnämnda ändringen i hittillsvarande ordning har kommis­

sionen anfört en utförlig motivering (Betänkande I: 1, sid. 252—256), till vilken

jag torde få hänvisa. Enligt förslaget skulle vid den normala språkföljden

engelska inträda i första klassen, tyska i andra, varjämte franska såsom

frivilligt ämne skulle läsas det sista skolåret. Av avvikande språktyper

153

skulle tre former förekomma, eu med kombinationen tyska—engelska,

en med kombinationen tyska—franska och en med kombinationen engelska

—franska. Även vid dessa typer, skulle det tredje språket kunna frivilligt

läsas det sista skolåret. Dock må erinras, att kommissionen därjämte förut­

satt, att genom visst timutbyte latinundervisningen skulle kunna förberedas

i fjärde klassen för de lärjungar som så önskade, och att dessa lärjungar

icke skulle kunna tillvälja det tredje språket.

Mot kommissionens förslag angående begynnelsespråket i realskolan

hava dess ledamöter Swartling och Åström avgivit reservation (Betänkande

I: 2, sid. 753—759), vari hävdats, att språktypen tyska—engelska borde

bliva den normala. Att vid sidan därav, vid större läroanstalter med paral­

lellavdelningar, försök i viss utsträckning gjordes med språkföljden engelska

—tyska ansåges emellertid vara lämpligt bl. a. i syfte att vinna ökad er­

farenhet om verkningarna av en sådan språkordning. Däremot hyste reser­

vanterna betänkligheter mot de övriga av kommissionen tilltänkta språk­

typerna för realskolan.

I avseende på inträdesprövningarna har jag redan framhållit, att skol-

kommissionen ifrågasatt förbättrade anordningar, i syfte att dessa må giva

ett rättvisare utslag än för närvarande är fallet.

Kommissionen har icke ansett bestämmelser erforderliga angående viss

minimiålder vid inträdet i realskolan, men föreslagit, att inträde i första

klassen icke borde stå öppet längre än intill dess lärjunge fyllt 16 år;

dock med möjligheter till undantag från regeln.

Beträffande sättet för inträdesprövningens ordnande (Bet. I: 1, sid. 260 ff.) har

kommissionen hållit före, att en ordnad samverkan mellan folkskolans och real­

skolans lärare borde författningsmässigt fastslås som ett normalt led i prövnin­

gen. De avlämnande lärarna skulle sålunda meddela skriftliga omdömen dels

rörande den inträdessökandes kunskaper, dels ock i fråga om vissa personliga

egenskaper hos denne. Omdömena ansåges höra avse en icke alltför snävt

begränsad tidsperiod för att såmedelst kunna lämna en mera trogen bild

av vederbörande lärjungars studieförutsättningar. I samband med avgivan­

det av berörda omdömen borde jämväl en statistisk översikt över samtliga

inom den inträdessökandes klass under sista året utdelade vitsord tillhanda­

hållas. Karaktärsomdömena borde visserligen avgivas ur bestämda syn­

punkter, men möjlighet också hållas öppen för deras meddelande i mera

fri form, på det att de ifrågavarande omdömena måtte erhålla »en omedel­

bar och adekvat prägel». För att underlätta ett allsidigt och rättvist bedö­

mande, föreslår kommissionen vidare, att, då så lämpligen kunde ske, per­

sonliga konferenser borde äga rum mellan de avlämnande och de mot­

tagande lärarna. De här ifrågavarande omdömena från den avlämnande

läroanstalten skulle emellertid i intet fall vara för den prövande läraren

bindande, utan allenast tjäna till ledning.

Vidare uttalar kommissionen, att större vikt, än vad hittills varit fallet,

borde läggas på en mera allsidig undersökning av den inträdessökandes så­

väl förståndsutveckling som kunskaper. Prövningen borde därför särskilt

inriktas på sådana ämnen, vilka, antingen på grund av sin egenart (t. ex.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

154

modersmålet och matematik) eller med hänsyn till de olika inträdessökan-

denas individuella anlag och fallenhet, kunde vara ägnade att låta vars och

ens förutsättningar för ett framgångsrikt fullföljande av studierna träda i

dagen. Att för undersökningen anlita det s. k. intelligensprövningsförfa-

raudet har kommissionen icke kunnat förorda.

Kommissionen framhåller därjämte, att prövningarna icke borde erhålla

offentlig karaktär. Däremot ifrågasättes, att de förrättades i närvaro av

den föreslagna lokalstyrelsens medlemmar, möjligen utökade med ett eller

annat av vederbörande kommunala representation utsett vittne. Jämväl

föreslås, att prövningarna, för att de måtte bedrivas under möjligast likartade

former, skulle av skolöverstyrelsen särskilt kontrolleras.

I fortsättningen betonar kommissionen, att farhågorna att den föreslagna

inträdesexamen skulle komma att innebära en missvisande och alltför sträng

»gallring», skulle visa sig överdrivna. I stället hävdas, att en enligt de

uppdragna linjerna verkställd prövning vore ägnad att bliva mera rättvist

vägledande än den nuvarande, dels därigenom att lärjungarna befunne sig

på ett högre åldersstadium, dels genom den förutsatta samverkan mellan

folkskolan och läroverket, dels slutligen genom den mera rationella formen

för prövningens verkställande.

Vad därefter angår flyttningsbestämmelserna, har kommissionen ansett

något skärpta villkor påkallade (Bet. I: 1, sid. 264—266), varjämte föreslagits,

att lärjunge i regeln icke skulle få begagna sig av undervisningen i real­

skolan längre än under sammanlagt högst sex år.

Enligt skolkorn missionens uppfattning, skulle, såsom jag redan erinrat,

realskolan, i likhet med vad nu sker, avslutas genom en särskild kontrol­

lerad avgångsexamen, vilken föreslås hädanefter benämnd realexamen. Frå­

gan om sättet för anordnande av densamma avhandlar kommissionen å

sid. 267—269 och 378—387 av Betänkande I: 1.

Vid utformande av sitt förslag har kommissionen sökt avhjälpa de brister,

som för närvarande anses vidlåda motsvarande examen. Några mera ge­

nomgripande förändringar i sättet för examens verkställande avser förslaget

emellertid icke att medföra. De jämkningar, som ifrågasatts, åsyfta när­

mast att ställa prövningen i mera naturligt samband med den föregående

undervisningen samt att låta den skriftliga och den muntliga prövningen bättre

komplettera varandra. Därjämte innebär förslaget, att de former för exa-

menskontrollens utövande, som hittills gällt i fråga om de kommunala och

enskilda läroanstalterna, skulle komma att gälla även de allmänna läro­

verken.

Skolkommissionen har i Betänkande I: 1, sid. 269—282 framställt förslag

till undervisningsplan för realskolan och bygger denna på de allmänna

grunder, för vilka jag i det föregående redogjort. Ett detaljerat förslag till

kursplaner för de olika ämnena har meddelats i Betänkande I: 2, sid.

511'—526. Grunderna för desamma återfinnas i samma betänkande sid.

585—647.

Jag saknar anledning att här inlåta mig närmare på dessa frågor och

skall begränsa mig till att erinra därom, att kommissionen (sid. 277—279)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

155

mgått på en detaljerad jämförelse mellan arbetsbelastningen i den nya och

den nuvarande realskolan, som utvisade att arbetet å lärorummet i den

förra icke skulle bliva större än nu å motsvarande skolstadium. Och

vad angår det övriga arbete, som kunde komma att påläggas lärjungarna,

framhåller kommissionen, att den förutsatt, att en rationell fördelning kom-

me till stånd mellan lärjungarnas arbete i skola och hem, i syfte att sist­

nämnda del av arbetet må kunna i möjligaste mån inskränkas. Då därtill

komme, att de skriftliga arbetena i regeln skulle utföras i skolan, ansåges

det med fullt fog gälla, att arbetsbelastningen i själva verket för samtliga

klasser skulle understiga den nu faktiskt i läroverken och de kommunala

mellanskolorna förekommande. Slutligen finge ej förbises, att anordningen

med halvdagsledighet för friluftsliv varje vecka skulle kraftigt bidraga att

skydda lärjungarna från överansträngningens fara.

I vad det gäller det kombinerade problemet om grundskolans och real-

skolekursens längd återfinnes en redogörelse för den tidigare remissbe­

handlingen i Sammanfattning I (sid. 125—151). Ställningstagandet till kurs­

planen för realskolan samt för övriga i förslaget ingående skolformer behand­

las å sid. 194—229, till frågan om inträdesprövningar och flyttningsbestäm-

melser å sid. 232—244 och sid. 248—251. För ställningstagandet till real-

examen redogöres å sid. 252—263 av sammanfattningen.

Skolöverstyrelsen har ägnat stor uppmärksamhet åt spörsmålet om real­

skolans bildningsmål och realskolekursens ur olika synpunkter lämpliga om­

fattning (Utlåtande sid. 62—77).

Överstyrelsen fastslår, att realskolexamen visat sig fylla ett verkligt be­

hov och i väsentlig mån motsvarat det syfte, för vilket den inrättades.

Emellertid ansåges de faktiska förhållandena hava ådagalagt, att de farhågor,

som uttalades, då realskolan genom 1904 års beslut, i strid mot riksdagens

gamla program, utrustades med en sjätte klass, avslutningsklassen, i huvud­

sak besannats, i all synnerhet vad åldersförhållandena angår. Realskolans

utbyggande med en sjätte klass vore enligt överstyrelsens asikt ett miss­

grepp. Med stöd av undersökningar över realskolelevernas val av levnadsbana

gör överstyrelsen gällande, att från synpunkten av olika lärjungegruppers

behov knappast några avgörande skäl förefinnas för att realskolan måste

bibehållas vid sin nuvarande omfattning. Å andra sidan syntes det vara

värt att särskilt beaktas, att på många håll den åsikten med styrka fram­

förts, att de många lärjungar, som söka sin utkomst på praktiska levnads­

banor, nu finge börja därmed vid alltför hög ålder. Aven hänsynen till

den högre folkskolan finner överstyrelsen motivera avkortande av realskolan

med ett år. De invändningar, som ur skilda synpunkter kunde göras här­

emot ansåge överstyrelsen icke avgörande.

Överstyrelsens förslag innebär alltså, att den på sexårig grundskola byggda

realskolan skulle göras treklassig. Den tills vidare bibehållna linjen i anslut­

ning till folkskolans tredje klass skulle vara femklassig. Visserligen skulle

denna organisation nödvändiggöra en sänkning av realskolans bildningsmål,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Myndig­

heterna.

156

och därmed även en beskärning av den kompetens, som realskolexamen nu

skänkte. Men starka skäl talade för att realskolan även med den avsedda

begränsningen skulle kunna tillbörligen tillgodose sin gamla uppgift att vara

en allmänt medborgerlig bildningsanstalt, avsedd att förbereda för inträde

på olika levnadsbanor och för fortsatt utbildning i gymnasium eller i sär­

skilda fackskolor. Och dess examensmål skulle nås genom en studiekurs,

som icke i något fall behövde bli längre än den, som ledde fram till real­

skolexamen, låt vara att detta mål skulle få en något lägre valör. Slutligen

erinrar överstyrelsen, att om realskolekursen kunde på föreslaget sätt göras

ekonomiskt mindre betungande, möjligheterna därmed bleve större att låta

ett ökat antal ungdomar i övergångsåldern komma i åtnjutande av den ut­

bildning, som genom densamma kunde vinnas.

Sin ståndpunkt till frågan om inträdesprövningar och examina angiver

överstyrelsen å sid. 119—126 av sitt utlåtande.

Enligt överstyrelsens åsikt talade goda skäl för att icke med alltför stor

stränghet begränsa tillfällena att erhålla det mått av utbildning, realskolan

skulle meddela. I avseende på sättet för inträdesprövningens ordnande,

framhåller överstyrelsen, att skolkommissionens förslag, vilka ej sällan syn­

tes hava missuppfattats eller åtminstone till sin innebörd och syftning över­

drivits, hade delvis vunnit gillande men delvis mötts av kritik. Bl.

a. hade därvid framhållits, att det skulle vara att lägga ett allt för stort

ansvar på de lärare, som både att förrätta prövningarna, att fordra, att de

skulle avgöra, huruvida de sökande ägde tillräckliga förutsättningar för fort­

satt studiearbete eller ej. Häremot betonar överstyrelsen, att inträdespröv-

ningen till realskolan även med de av kommissionen föreslagna förändrin­

garna i huvudsak skulle få samma syfte som den prövning, vilken redan

nu förrättades i alla läroverk och mellanskolor och som hittills icke ansetts

lägga något oskäligt ansvar på de lärare, som hade att förrätta den. Kunde

de föreslagna åtgärderna möjliggöra ett allsidigare och säkrare bedömande

av de inträdessökande än som med nuvarande ordning vore möjligt, så

syntes detta blott vara ägnat att lätta ansvaret och minska svårigheterna

för dem, som prövningen ålåge. Beträffande särskilt förslaget om viss sam­

verkan mellan de avlämnande och de mottagande lärarna, syntes många skäl

tala för önskvärdheten av att lämpliga former för en sådan samverkan ut-

funnes. Det vore emellertid uppenbart, att därvid vissa svårigheter mötte,

som icke alltid kunde övervinnas. I varje fall borde, på sätt kommissionen

framhållit, de personliga omdömen, som avgåves av de avlämnande lärarna

icke vara på något sätt bindande för de prövningsförrättande lärarna utan

blott tjäna till ledning.

I fråga om realskolexamens bibehållande såsom en kontrollerad avgångs-

prövning instämmer överstyrelsen med skolkommissionen (Uti. sid. 125—

126). Men examen borde så anordnas, att den så litet som möjligt vore

ägnad att medföra oro och nervositet hos examinanderna, och betygsgiv-

ningen syntes i allt väsentligt böra bliva beroende av vad som presterats

under det dagliga arbetet i skolan och icke förryckas av de tillfälligheter,

som alltid åtföljde ett examensprov. Överstyrelsen har funnit sig snarast

böjd att avstyrka förslaget om att särskilda ombud skulle förordnas att

övervaka examen.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

157

Jag har redan redogjort för den principiellt avböjande ståndpunkt, som

reservanterna inom skolöverstyrelsen intagit till förslaget om fyraårig realskola

byggd på folkskolans sjätte klass.

Under framhållande (Uti. sid. 248—254) av att realskolan allt fortfarande

borde i stort sett hava samma uppgift och mål som nu, begränsa sig reser­

vanterna till att beträffande realskolans organisation yttra sig om språk­

frågan och om de allmänna synpunkterna på undervisningsplauen. I först­

nämnda avseende avböja reservanterna förslaget att göra engelska till be­

gynnelsespråk och hålla före, att tyskan fortfarande borde vara det första

främmande språket. Dock borde prov med engelska ytterligare och i större

omfattning än hittills anställas. Skolkommissionens allmänna synpunkter

på undervisningsplanen delas i stort sett av reservanterna. I avseende på

frågan om indragning av sjätte realskoleklassen vid vissa läroverk ansåge

sig reservanterna icke böra föreslå en sådan, då den utan tvivel skulle med­

föra en sugning till gymnasiet av lärjungar, som vore mindre lämpliga för

fortsatta teoretiska studier.

I likhet med ett synnerligen stort antal myndigheter, som yttrat sig i

denna fråga, ställde sig reservanterna mycket tveksamma angående lämp­

ligheten och utförbarheten av vad kommissionen anfört i fråga om urvalet

av studiebegåvningarna genom inträdesprövningar. Kunskapsproven borde

liksom hittills i huvudsak vara avgörande vid inträdesprövningarnas bedö­

mande. I likhet med kommissionen ansåge dock reservanterna, att de in-

trädessökande borde förete kunskapsbetyg från de skolor, från vilka de

komme. Ej heller ville reservanterna motsätta sig, att de avlämnande lä­

rarna meddelade skriftliga omdömen eller att personliga konferenser mellan

de avlämnande och mottagande lärarna, där så lämpligen kunde ske, komme

till stånd, blott man från början vore fullt medveten om, att dessa anord­

ningar endast i undantagsfall kunde få någon större betydelse och att ifråga­

varande betyg och omdömen i intet fall avsåges vara för den prövande

läraren bindande utan allenast borde tjäna till ledning. Reservanterna ansåge

sig ej böra tillstyrka, att prövningarna förrättades i närvaro av den lokala

styrelsens medlemmar eller av särskilt utsedda vittnen. I motsats till skol-

kommissionen hölle reservanterna vidare före, att såväl viss minimiålder

som viss maximiålder för inträde i realskolan borde bestämmas. Däremot

vore föga att erinra emot förslaget till viss skärpning av flyttningsbestäm-

melserna.

Spörsmålet om realskolexamen — reservanterna anse anledning saknas

att ändra detta namn — avhandla reservanterna å sid. 271—276. Därvid

hävdas, att realskolans högsta klass allt fortfarande borde avslutas med en

examen, men anses vissa förändringar i den föreslagna ordningen böra vid­

tagas. Bl. a. stiilla sig reservanterna avvisande mot tanken att ut­

vidga ombudsinstitutionen att gälla även de allmänna läroverken. Tillika

uttalas, att en del av de kommunala mellanskolorna numera nått en sådan

utveckling, att realskolexamen vid dessa ej alltid behövde övervakas av

någon ledamot av överstyrelsen eller ett av överstyrelsen utsett ombud.

Det borde därför tagas under övervägande, huruvida ej överstyrelsen kunde

erhålla rätt att för varje särskilt fall bestämma, hur examen lämpligen borde

övervakas. Dessa bestämmelser borde då giilla samtliga läroanstalter med

rätt att anställa sådan examen, således även de allmänna läroverken.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skol-

sakkunniga.

Såsom jag redan framhållit har generaldirektör Berg qvist i sitt utlåtande

tagit till orda för att den nuvarande realskolan tills vidare skulle bestå vid

sidan av den 4-åriga. I övrigt anför Bergqvist beträffande nu förevarande

ämnen i huvudsak följande.

Den nuvarande realskolan hade i själva verket fått sig pålagd en trefaldig

uppgift. Den skulle meddela ett erforderligt mått av medborgerlig bildning

åt alla dem, som utan att hava behov av någon högre examen söka sig ut

på de många skiftande »praktiska» banor, vilka i våra dagar ute i livet

byggas upp av industri, hantverk, handel och samfärdsel, inom den kommu­

nala och enskilda förvaltningen o. s. v. Vidare skulle den leda till en all­

mänt medborgerlig bildning till en utsträckning, som kan erfordras för att

— antingen omedelbart eller efter genomgång av särskilda fackliga tilläggs-

kurser — vinna inträde i vissa slag av lägre förvaltningstjänst (post-, tele­

graf-, tull- och järnvägsförvaltntng m. m.). Och slutligen skulle den som

gymnasiets organisatoriska underlag förbereda för inträde i detta. Det hade

emellertid visat sig svårt för realskolan att tillfredsställande tillgodose samt­

liga dessa uppgifter. Särskilt hade den första av dem lätteligen kommit att

bliva lidande på bekostnad av de båda övriga. Bergqvist framkastar därför

den tanken, att den förstnämnda uppgiften — den omedelbara förberedelsen

för det praktiska livet — skulle kunna övertagas av den nuvarande högre

folkskolan, vilken skolform skulle såsom »praktisk realskola» inrangeras i

skolsystemet vid sidan av den nuvarande »allmänna» realskolan och avslu­

tas med en »praktisk realexamen». På orter, där inga praktiska realskolor

funnes jämte de allmänna, kunde en »praktisk linje» infogas i den all­

männa realskolan. Genom den föreslagna anordningen vunnes två fördelar:

den högre folkskolan finge en mera bestämd uppgift än nu och dess arbete

vunne en viss auktorisation genom den examen, varmed det avslutades.

Den allmänna realskolan erhölle ett mera enhetligt mål och kunde därigenom

i sitt arbete uppnå en högre grad av fasthet än nu vore möjligt.

I fråga om inträdesprövningarna framhåller Bergqvist med styrka de

brister, med vilka de för närvarande äro behäftade, och anser, att det vore

välbetänkt, om en samverkan mellan den avlämnande och den mottagande

skolans lärare kunde, på sätt skolkommissionen föreslagit, komma till stånd.

Bergqvist synes i övrigt godtaga skolkommissionens förslag till anordnande

av inträdesprövningen (Våra skolor sid. 227 ff.).

Redan i samband med sin diskussion av olika grundskolestadier hava de

sakkunniga övervägt realskolans omfattning.

De sakkunniga hava funnit realskolan alltjämt behövlig inom organisa­

tionen samt velat vid realskolekursens slut behålla särskild avgångsexamen,

för vilken namnet realexamen godtages. Frågan om den av skolöverstyrel­

sen föreslagna avkortningen av realskolan hava de sakkunniga ingående

prövat (Utredning sid. 157—179) och synas dessa överväganden hava ut­

mynnat i att en dylik åtgärd icke är tillrådlig.

De sakkunniga hava utarbetat kurs- och timplaner för skilda typer av

realskolor och lämna sid. 180—193 en närmare redogörelse för undervis-

158

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

159

ningsplanernas allmänna läggning. Med de avvikelser som nedan sägs, hava

de sakkunniga i allt väsentligt anslutit sig till skolkommissionens synpunk­

ter och förslag, De sakkunniga hava dock i motsats till skolkommissionen

ansett, att tyskan, åtminstone i normala fall, fortfarande borde vara det

först begynnande språket i realskolan, att latinet icke borde dragas ned i

realskolan, men att däremot franskan borde ingå i skolans två högsta klas­

ser som frivilligt ämne för lärjungarna i allmänhet och som obligatoriskt

ämne för de lärjungar, som skulle övergå till gymnasiet, med rätt för de

lärjungar, som läsa franska, att avstå från undervisningen i teckning eller

i slöjd eller i båda dessa ämnen. Hithörande organisatoriska och pedago­

giska problem hava de sakkunniga utförligt diskuterat i kap. V (De främ­

mande språken i den högre skolan, sid. 51—101).

Spörsmålet om intagning, flyttning och examina inom de skilda i försla­

get ingående skolformerna dryfta de sakkunniga i kap. XII av utredningen

sid. 317—369.

Vad angår intagningen i realskola, övervägas först bestämmelser angående

minimi- och maximiålder för lärjunge vid intagningen.

I fråga om prövningen framhålla de sakkunniga, att enklaste formen av

garanti för att det stadgade kunskapsmåttet vore för handen, vore att den

mottagande skolan godtoge ett av folkskolan givet betyg, vilket vitsordade,

att inträdessökanden vore i besittning av de kunskaper, som grundskolan

skulle meddela. Därigenom erhölles på en viktig punkt enhetlighet på det

offentliga skolväsendets område, och därigenom onödiggjordes den alltid

enerverande, ofta missvisande inträdesprövningen. De sakkunniga anföra

emellertid åtskilliga svårigheter, som vore förbundna med en dylik anord­

ning (Utredn. sid. 320—321). Om det ej med fördel ginge för sig att en­

samt lita till de från folkskolan erhållna betygen, bleve det tydligen nöd­

vändigt att underkasta de inträdessökande särskild prövning. Därest dylik

prövning skulle bibehållas, bleve det angeläget att se till, att den, på

samma gång den bleve så rättvist vägledande som möjligt, ej måtte bliva

onödigt betungande eller enerverande för de i densamma deltagande inträ­

dessökande, ej heller komme att utöva ett otillbörligt tryck på grundskolans

arbete.

De sakkunniga uttala till en början, under anslutning till skolkommissio­

nens förslag, att det syntes ur liera synpunkter önskvärt, att i fråga om

övergången till högre skola en lämplig samverkan mellan denna skolas

och grundskolans lärare komme till stånd. De sakkunniga betona ytter­

ligare, att formerna för dylikt samarbete måste växla allt efter de lokala

förutsättningarna. För egen del framkasta de sakkunniga tanke på en sär­

skild intagningsnämnd (Utredn. sid. 324), som skulle hava att ordna olika

med inträdesprövningen sammanhängande förhållanden.

Enligt de sakkunnigas mening syntes inträdesprövningarna kunna försig­

gå i nära överensstämmelse med vad som nu gällde vid prövningen till den

6-åriga realskolans första klass. Det vore synnerligen önskvärt, att kun-

skapsprövningen måtte anordnas så, att den tillika ådagalade de sökandes

allmänna mognad och utveckling. I detta syfte borde särskild vikt läggas

vid resultatet i sådana ämnen som modersmålet och räkning och förhören

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Departe­

mentschefen.

Realskolans

bildningsmål.

i allmänhet få en sådan läggning, att de toge icke blott de prövandes minne

utan jämväl deras förstånd i anspråk.

De sakkunniga överväga därefter frågan, i vilken omfattning prov borde

förekomma och komma till det resultatet, att lärjunge från folkskolans hu­

vudformer borde pröva i modersmålet och räkning, hembygdskunskap, re­

spektive gografi och naturkunnighet, men däremot på anförda skäl icke i

kristendomskunskap och historia, därest han från grundskolan hade minst god­

känt vitsord i dessa ämnen. Det syntes emellertid icke kunna tillrådas att låta

denna frihet från särskilt prov i kristendomskunskap och historia gälla även

inträdessökande, som fått sin förberedande undervisning i folkskola, tillhö­

rande någon av undantagsformerna, i enskilda skolor eller i hemmen. De

sakkunniga lämna vidare en redogörelse för hur de tänkt sig, att prövnin­

gen i detalj borde vara anordnad.

Med avseende på intagningen i flickskolan hävda de sakkunniga, att en

statsunderstödd enskild flickskola, om den i fråga om lärjungarna skulle

bliva likställd med realskolan, icke kunde fritagas från allmän inträdespröv-

ning. Som regel måste man enligt de sakkunnigas mening gå ut ifrån att

i sådan skola inträdesprövning anordnades. Till förhindrande av att vid

flickskola med förberedande klasser dessa klassers lärjungar erhölle en gynn­

sammare ställning än övriga inträdessökande, ansåges det lämpligt, att

prövningen försigginge under officiell kontroll, antingen genom den ovan

omnämnda intagningsnämnden eller genom särskilt ombud, utsett av skol­

överstyrelsen.

I fråga om flyttning i realskolan ansluta sig de sakkunniga i stort sett

till vad skolkommissionen anfört (Utredn. sid. 342 ff.). Enahanda gäller

formerna för realexamen och villkoren för denna examens godkännande.

Beträffande särskilt sättet för examens övervakande hyste de sakkunniga

dock en annan mening, i det att särskilda ombud icke borde förordnas så­

som examensledare, utan borde denna uppgift påvila inspektor, i de fall,

då medlem av överstyrelsen icke fullgjorde uppdraget.

För de sakkunnigas ställning till förslaget om praktisk realexamen har

jag i annat sammanhang (sid. 99) redogjort.

160

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Jag har redan i det föregående hävdat den ståndpunkten, att den högre

skolans nuvarande uppgift och mål icke bör i samband med nu förestående

reform underkastas någon principiell jämkning. Även då det gäller real­

skolan, ställes man inför krav på en avkortning av skolan uppifrån — obero­

ende av grundskolestadiets omfattning och realskolans därav betingade klass­

antal — och därmed inför frågan om en sänkning av skolans mål. För

en dylik förändring hava tvivelsutan vissa beaktansvärda skäl blivit anförda.

Vid den prövning jag ägnat denna angelägenhet, har jag dock icke blivit

övertygad om att det för närvarande vore välbetänkt att låta avgörandet

falla i denna riktning. Huvudsakligen på de grunder, som av de skolsak-

kunniga anförts, finner jag mig böra förutsätta att även inom den framtida

organisationen realskolan erhåller enahanda självständiga uppgift och mål,

som nu gäller i fråga om såväl realskolan som kommunala mellanskolan.

Fn avkortning upptill bör alltså icke ifrågakomma. Härav följer, att den

161

till tredje folkskoleklassen anknutna realskolan blir sexklassig och den till

sjätte folkskoleklassen anknutna fyrklassig.

På frågan om realskolans undervisningsplan i dess allmänhet anser jag

mig här icke hava anledning att närmare inlåta mig. De grundsatser, som

efter min mening böra vara vägledande vid dess utformande, har jag förut

utförligt klarlagt. Det enda spörsmål av mera central betydelse, som i detta

sammanhang synes mig påkalla ett uttalande från min sida, knyter sig till

de främmande språkens ställning. Delade meningar hava, såsom redan er­

inrats, gjort sig gällande i denna punkt. Skolkommissionens majoritet har

föreslagit, att engelskan generellt skulle bliva begynnelsespråk i den fyr-

klassiga realskolans normaltyp, men vid sidan av denna skulle förekomma

s. k. avvikande språktyper med tyska såsom begynnelsespråk. På andra håll,

senast av de skolsakkunniga, har den nuvarande språkföljden funnit för­

svarare. För min del är jag benägen att anse denna senare ståndpunkt

såsom den starkast motiverade, framförallt under de organisatoriska för­

hållanden, som vid bifall till mitt förut framställda förslag åtminstone tills

vidare skulle komma att bestå.

Vad de växlande språktyperna angår, vill jag visserligen icke förneka,

att skäl kunna tala till förmån för ett tillmötesgående i viss utsträckning

av detta krav. Men då jag närmare tänker mig in i, hur anordningen

skulle komma att verka, får jag ett starkt intryck av att mycket avsevärda

praktiska olägenheter äro förbundna med densamma. Det synes mig för­

denskull välbetänkt, att ett av de syften, som det nämnda förslaget avsett

att främja, tillgodoses under fortsatt anlitande av försöksvägen vid läroverk,

där intresse och anslutning äro att påräkna.

Jag är alltså enig med de skolsakkunniga därutinnan, att tyska bör in­

träda i den fyrklassiga realskolans första klass och engelska i dess andra

klass. I den sexklassiga realskolan skulle förhållandena i nu berörda avse­

ende bliva oförändrade.

Vad vidare angår det tredje språket, franskan, har ämnet nu den ställ­

ningen, att det läses frivilligt i realskolans femte och sjätte klasser samt i

den kommunala mcllanskolans tredje och fjärde klasser. Skolkommissionen

har föreslagit, att franskan skulle frivilligt läsas endast i högsta realskole-

klassen, men där med förstärkt timtal. De skolsakkunniga ha uttalat sig

för bibehållande i huvudsak av den nuvarande ordningen dock med den

möjligheten, att franska skulle kunna inträda i stället för vissa övningsäm-

nen. Efter mitt sätt att se tala goda skäl för den förstnämnda anordnin­

gen, vilken är ägnad att effektivt minska språkträngselns olägenheter. Och

jag anser mig böra tillägga, att ett ersättande av undervisning i övnings-

ämnen med sådan i teoretiska ämnen från mina utgångspunkter framstår

såsom en mindre lycklig åtgärd. Jag anser emellertid, att här berörda spörs-

Rihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.)

It

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Undervis-

ningsplan.

162

mål svårligen kan slutgiltigt bedömas utan att betraktas i samband med

andra kurs- och timplanfrågor.

Beträffande skolkommissionens förslag att förbereda gymnasiets latinun­

dervisning genom att skjuta ned ämnet latin i realskolans högsta klass, har

den kritik, som anordningen mött, övertygat mig om, att man bör anlita

andra vägar än denna för att möta språksvårigheterna på ett treårigt latin­

gymnasium. Härtill återkommer jag längre fram.

Intagning. Det spörsmål beträffande realskolans organisation, som synes hava rönt den liv­

ligaste uppmärksamheten under meningsutbytet, är otvivelaktigt frågan om in-

intagningen i skolan. Skolkommissionens förslag ansluter sig ganska nära till nu

bestående ordning. Kommissionen har utgått ifrån att inträdesprövning fortfa­

rande skall förekomma vid övergång från folkskola till läroverk och avse samt­

liga sjätte folkskoleklassens läroämnen. Och i full anslutning till nu gällande

ordning hava inträdesfordringarna hänförts till kurser, genomgångna i folk­

skola av A-formen. Detta är fallet för närvarande vid inträde såväl i real­

skolan som i den kommunala mellanskolan. Skiljaktigheten består allenast

i kursernas av skolornas avvikande organisation betingade olika omfattning.

Möjligen kan en viss olikhet sägas ligga däri, att skolkommissionen ansett

sig böra uttryckligen betona, att prövningen skulle inriktas på att utröna

icke blott kunskaperna utan också förståndsutvecklingen. Men jag har svårt

att häri se någon principiell nyhet. Det torde nämligen icke kunna sägas,

att man hittills vid bedömandet av de till första läroverksklassen inträdes-

sökandes förutsättningar uteslutande lagt vikt vid ensidiga minneskunskaper

utan att jämväl lärjungarnas förmåga av eftertanke och deras förstånds-

mognad beaktats.

Om jag alltså ur synpunkten av prövningens omedelbara uppgift icke

kunnat tillägna mig den uppfattningen, att skolkommissionen avlägsnat sig

från nu bestående förhållanden, är det obestridligt, att dess förslag i avse­

ende på formerna för prövningen och dess bedömande innebär någonting,

åtminstone beträffande de allmänna läroverken principiellt nytt. Jag åsyftar

härvid den samverkan mellan den avlämnande och den mottagande skolans

lärare, som skolkommissionen önskat se fastslagen såsom ett normalt led i

inträdesprövningen. Förslaget i fråga avser ingalunda att försvåra tillträdet

till läroverket, icke heller att göra de mottagande lärarnas ansvar tyngre.

Tvärtom har åtgärden till bestämt syfte att bidraga till att avlägsna de till­

fälligheter, som enligt vad varje erfaren skolman nogsamt känner, äro för­

bundna med alla dylika prövningar, vilka skola försiggå under en knappt

tillmätt tid och omfatta ett ofta mycket stort antal lärjungar.

Skolkommissionen har tänkt sig, att en dylik samverkan skulle åväga­

bringas på det sättet, att de inträdessökande skulle förete betyg från den

avlämnande skolan, kompletterade med dels statistiska översikter över samt­

liga vitsord i klassen, dels mera personligt hållna omdömen. Där så lämp-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

163

ligen kunde ske, borde även muntliga samråd komma till stånd mellan

vederbörande lärare. Det torde böra framhållas, att de ifrågavarande skrift­

liga eller muntliga omdömena uttryckligen ansetts böra vara allenast väg­

ledande, icke bindande för de prövande lärarna. Särskilt mot anordningen

med personliga överläggningar har på många håll motstånd rests, motiverat

av de praktiska svårigheter, med vilka man ansett desamma vara för­

bundna.

För min del skulle jag helst sett, att det varit möjligt att låta realskolan

utan inträdesprövning stå öppen för alla lärjungar, som genom betyg från

folkskola styrkt sig besitta det kunskapsmått, på vilket realskolan skall bygga.

Jag behj ärtar emellertid de svårigheter av praktisk art, som inställa sig vid

en sådan ordning, särskilt under de förhållanden, då antalet inträdessökande

är större än det tillgängliga utrymmet. Man lär alltså under nuvarande

betingelser icke kunna undgå en inträdesprövning. För den, som något

närmare känner den hets, som den å vissa orter rådande konkurrensen om

de till buds stående platserna i läroverkens lägre klasser framkallar i fråga

om förberedelserna till inträdesprövningarna, och följaktligen vet, hur lätt

dessa prövningar kunna komma att bedömas efter för tillfället inpluggade

minneskunskaper, måste det stå som ett viktigt önskemål att prövningarna

erhålla sådana former, att de dels bliva möjligast rättvisande, dels icke bliva

onödigt betungande för de inträdessökande, dels icke komma att utöva ett

ogynnsamt inflytande på grundskolans arbete. Jag har vid min prövning

kommit till den övertygelsen, att dessa tre krav kunna tillgodoses genom

lämpligt avpassade åtgöranden.

Stor vikt fäster jag vid att en ordnad samverkan mellan folkskolans och

läroverkets lärare kommer till stånd, i huvudsaklig anslutning till de grundsatser,

som skolkommissionen uttalat och vilka vunnit understöd av såväl skol­

överstyrelsen som generaldirektör Bergqvist samt ytterligare utvecklats av

de skolsakkunniga. Dessa senare hava ock upplyst, att en dylik samverkan

vunnit tillämpning på andra håll i världen. Jag kan icke finna, att de

praktiska svårigheterna i detta fall äro oöverkomliga, om man blott är ense

om att anordningen är till fördel för de ungas rättvisa bedömande.

Vad så angår frågan om formerna för själva prövningen, har jag nu

icke anledning att framlägga ett i detaljerna utformat förslag. Liksom

skolkommissionen och de skolsakkunniga håller jag före, att ämnena moders­

målet och räkning måste anses vara mest vägledande vid det omedelbara

bedömandet av de prövande. Skolkommissionen har förutsatt, att prövnin­

gen skulle omfatta samtliga folkskolans kunskapsämnen. De sakkunniga

hava ansett, att ämnena kristendomskunskap och historia på grund av sin

karaktär icke borde göras till föremål för förhör, därest den inträdessökande

företedde minst godkänt vitsord-i desamma från folkskola, anordnad enligt

någon av undervisningsplanens huvudformer. För min del håller jag före,

att skäl, liknande dem, som föranlett de sakkunniga att ifrågasätta, att prov-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

164

ningen icke bör omfatta de nämnda ämnena, kunna göras gällande även

beträffande geografi och naturkunnighet samt, vad angår sexårig realskola,

hembygdskunskap, givetvis under enahanda förutsättningar, som de sakkun­

niga angivit i fråga om de båda förstnämnda ämnena. Efter min uppfatt­

ning torde sålunda inträdesprövningen under berörda förutsättningar med

fördel kunna begränsas till modersmålet och räkning. Emellertid anser jag

mig tillika höra framhålla vikten av att prövningarna icke inskränkas till

skriftliga prov utan jämväl komma att omfatta ett på lämpligt sätt anord­

nat samtal med de inträdessökande, i syfte att utröna dessas förståndsut­

veckling och läggning.

Jag ansluter mig vidare principiellt till de skolsakkunnigas uttalade uppfatt­

ning, att frihet från inträdesprövning icke i något ämne bör tillkomma inträ­

dessökande, som fått sin förberedande undervisning i enskilda skolor eller i

hemmen. En sådan ställning synes mig nämligen icke kunna tilldelas andra

än offentliga läroanstalter.

Likaledes torde de skolsakkunniga få anses hava förebragt tungt vägande

skäl för att intagningen av lärjungar vid de högre flickskolorna och övriga

statsunderstödda privatskolor för framtiden bör försiggå enligt regler, som

i princip överensstämma med de nu antydda, därvid dock synes skäligt, att

de lärjungar, som vid omläggningens ikraftträdande undervisas i förbere­

dande klasser, må vinna inträde i första elementarskoleklassen på hittills

tillämpade grunder.

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

Realexamen. Det återstår mig nu att beröra frågan om realskolans avgångsexamen

samt vissa angelägenheter, som därmed äga sammanhang. Jag ansluter mig

till dem, som finna realskolan framdeles liksom hittills böra avslutas med

en särskild examen, och för denna torde beteckningen realexamen vara

lämpligare än den nuvarande. Formerna för densamma torde i stort sett

kunna bestämmas i överensstämmelse med det av skolkommissionen fram­

lagda förslaget, vilket i all huvudsak vunnit de skolsakkunnigas tillstyrkan.

Den enda mera anmärkningsvärda avvikelse, som synes mig påkallad, gäller

ledningen av examen. I detta avseende hade skolkommissionen tänkt sig,

att den strängare kontroll, som nu förekommer vid de kommunala mellan-

skolorna, skulle utsträckas till samtliga examensberättigade läroanstalter.

För min del anser jag övervägande skäl tala för en anordning, enligt vil­

ken den önskvärda likformigheten uppnås genom att även vid mellan-

skolorna tillämpa den ordning, som gällt beträffande de allmänna läro­

verken. Ytterligare anser jag mig böra framhålla, att bedömandet av exa­

men bör försiggå under beaktande av de båda senaste läsårens studie­

resultat.

Praktiska

realskole-

linjer.

Såsom jag redan i det föregående erinrat, har från olika håll — bl. a.

av skolöverstyrelsen — riktats uppmärkamheten på betydelsen därav, att den

165

högre folkskolan — de skolsakkunniga hava närmare preciserat önskemålet

till att gälla de treåriga skolorna av denna typ — jämväl erhölle rätt att

anställa särskild avgångsexamen, förslagsvis benämnd praktisk realexamen,

med vilken viss behörighet vore förbunden. I samband härmed har utta­

lats tanken på en särskild praktisk bildningslinje vid vissa av de nuvarande

realskolorna. Dessa önskemål hava framsprungit ur en lovvärd strävan att

stärka de praktiska utbildningslinjernas ställning inom skolsystemet och

därmed också deras konkurrenskraft.

Jag är för min del gärna villig erkänna, att åtskilligt talar till förmån

för de framlagda förslagen. På grund av de högre folkskolornas för när­

varande starkt skiftande organisation synes mig emellertid denna fråga

lämpligast böra prövas från fall till fall.

Kungl. Maj.is proposition Nr 116.

166

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Utvecklingen

intill år 1904.

VI. Gymnasiet.

Redan under 1800-talets första årtionden började på allvar striden mellan

lärdomsskolan och gymnasiet å ena sidan och den gamla medborgarskolan,

apologistskola^ som exponent för kravet på anstalter för allmän medbor­

gerlig bildning å den andra, eller med andra ord mellan den gamla klas­

sisk-humanistiska och den nyare medborgerliga, reala bildningen. Den s. k.

stora uppfostringskommittén sökte i sitt år 1828 avgivna betänkande lösa

tvisten genom förslag om att apologistskolorna skulle sammanslås med lär-

domsskolorna till en enda skola, delad på två linjer, en klassisk och en

real. Förslaget ledde emellertid ej till någon förändring av den offentliga

skolan, men grundtanken däri levde kvar och vann allt större anslutning.

Genom 1849 års kungl. cirkulär förverkligades tanken: befrielse från stu­

diet av de klassiska språken kunde medgivas, lärdoms- och apologistskola

skulle förenas till ett läroverk, meddelande den undervisning, läroverkets

omfång medgåve, och gymnasiet skulle förenas med lärdoms- och apologist-

skolan till ett enda sammanhängande läroverk, där med iakttagande av

nämnda valfrihet de för undergående av studentexamen erforderliga kun­

skaper skulle meddelas.

Tillämpningen av detta cirkulärs bestämmelser kom likväl ej att fullt

motsvara, vad bestämmelserna inneburo, och kritiken mot skolorganisationen

fortsatte därför även under de följande årtiondena. Härtill bidrog ock den

samhälleliga utvecklingens snabba framsteg, som, märkbara ej minst på

folkskolans område, allt mer skärpte kravet på tillfredsställande anordningar

för den medborgerliga bildningens tillgodoseende. Strävandena inriktades

därför mer och mer på sådana förändringar inom läroverkens organisation,

som avsågo dessas närmare anslutning till folkskolan och den allmänt med­

borgerliga utbildningens förläggande till läroverkens lägre stadium. Häri

låg närmast krav på latinets (och grekiskans) uppskjutande till högre klass

i läroverket, och härom stod under många år striden mellan äldre och nyare

åskådningar i avseende på skolfrågan.

Genom 1878 års läroverksstadga vanns syftet till viss del, i det att lati­

nets inträde sköts upp till fjärde klassen och grekiskans till nedre sjätte.

Kravet på en medborgerlig bildningskurs åter blev genom denna stadga ej

fyllt. Först genom 1904 års skolorganisation vann sistnämnda spörsmål sin

lösning. Härigenom kom det allmänna läroverket att ånyo delas upp i en

för meddelandet av allmän medborlig bildning avsedd realskola och ett

gymnasium med uppgift att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid

universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas. En konsekvens

167

härav blev givetvis, att latinstudiet blev helt begränsat till gymnasiet; så

både den mångåriga striden mellan klassisk och real bildning, mellan lär­

domsskola och medborgarskola nått sitt slut, medförande seger för de reala

bildningssträvandena och för de medborgerliga bildningsintressena.

Enligt den av 1904 års riksdag godkända läroverksorganisation, som för

närvarande är gällande, är vid de allmänna läroverken gymnasiet uppdelat

på ett latin- och ett realgymnasium, båda byggande på realskolans femte

klass. Gymnasiet omfattar fyra ettåriga ringar och leder således på fyra

år till studentexamen. Latingymnasiet förgrenar sig från och med tredje

ringen i en helklassisk linje med grekiska men utan matematik och en halv­

klassisk linje med matematik men utan grekiska.

Förutom de med statsläroverk förbundna gymnasierna finnas i vårt land

åtskilliga kommunala och enskilda gymnasier med studentexamensrätt. Flera

bland dessa äro treåriga, byggande på avslutad realskola eller däremot sva­

rande kunskapsmått, andra åter äro i likhet med statsgymnasierna fyraåriga

och bygga på realskolans näst högsta klass.

De treåriga gymnasierna äro för närvarande till antalet 11 nämligen de kom­

munala (med statsrealskolor förenade) gymnasierna i Uddevalla och Söder­

hamn samt gymnasierna vid Lunds privata elementarskola, Lunds fullständiga

läroverk för flickor, Ebba Lundbergs högre läroverk för flickor i Hälsing­

borg, Sigrid Rudebecks skola i Göteborg, Göteborgs högre samskola, Palm­

grenska och Whitlockska sämskolorna i Stockholm, Uppsala enskilda läro­

verk och privatgymnasium samt Uppsala högre elementarläroverk och gym­

nasium för flickor. Flera kommunala och enskilda gymnasier hava under

årens lopp förändrats från treåriga till fyraåriga.

Jag har nyss erinrat om den linjedelning, som nu gällande bestämmelser

föreskriva för gymnasiet. Den differentiering eller individualisering av stu­

dierna, som linjedelningen medgiver, kan emellertid i viss mån vidgas genom

den bortvalsrätt, som den nuvarande läroverksstadgan innehåller. Denna

rätt innebär, att lärjunge, som blivit flyttad till gymnasiets tredje ring, äger

rätt att vid läsårs början bortvälja ett å den stadgade timplanen förekom­

mande läroämne eller teckning eller ock två av dessa ämnen, såvida de i

högsta ringen tillsammans ej upptaga mer än sex timmar i veckan. Den

inskränkningen är dock stadgad, att alla lärjungar skola deltaga i under­

visningen i modersmålet och med visst undantag även i kristendom.

Kort tid efter det 1904 års läroverksorganisation trätt i kraft, började

kritik riktas mot det nya gymnasiet och särskilt mot den nyssnämnda bort-

valsrätten. Bakom kritiken låg främst önskan om eu rikare linjedeluing

samt därmed följande starkare ämneskoncentration, och man ansåg, att bort-

valsrätten, som ju tillkommit i individualiseringssyfte, icke motsvarade sitt

ändamål.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

Nuvarande

organisation.

Kritik av det

nuvarande

gymnasiet.

Läroverks-

Sverstyrel-

sens utred­

ning.

Skolkommis-

sionens di­

rektiv.

Skoikommis-

sionens för­

slag.

Gymnasiets

anknytning

och längd.

Den vid olika tillfällen framkomna kritiken föranledde dåvarande läro-

verksöverstyrelsen att till närmare prövning upptaga gymnasiespörsmålet samt

att hos Kungl. Maj:t begära rätt att tillkalla sakkunniga för att inom över­

styrelsen biträda vid behandlingen av frågan om gymnasiets omorganisation.

Framställningen bifölls, såsom jag redan haft tillfälle erinra, av Kungl.

Maj:t, varefter överstyrelsen påbörjade sitt utredningsarbete. Sedan hela

frågan om skolväsendets omorganisation överlämnats till utredning av skol-

kommissionen, upphörde det inom överstyrelsen pågående, delvis slutförda

utredningsarbetet, och resultatet överlämnades till kommissionen.

Överstyrelsen utgick vid sitt arbete från erkännandet av det principiellt

berättigade i kravet på ett starkare specialiserande av studierna på det högre

skolstadiet. För detta måls vinnande föreslog överstyrelsen, att gymnasiet

skulle delas i två huvudlinjer, det humanistiska gymnasiet och realgymna-

siet. Det humanistiska gymnasiet skulle uppdelas i en helklassisk och en

halvklassisk linje, den senare linjen alternativt inrymmande en större kurs

i matematik, realgymnasiet åter delas i tre linjer, en nyspråklig, inrym­

mande alternativt ryska, en matematisk-fysisk och en biologisk linje. Över­

styrelsen har ej närmare angivit, under vilka förutsättningar dessa linjer

borde förekomma vid de olika läroverken.

I sitt förut omnämnda anförande till statsrådsprotokollet vid tillsättandet

av skolkommissionen yttrade föredragande departementschefen, bl. a., att

som en viktig vägledande synpunkt vid den blivande läroverksrevisionen

framställde sig önskemålet, att de från gymnasiet utexaminerade ginge kva­

litativt bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än nu.

Gymnasialreformen måste inriktas på eu rikare linjedelning, därvid visser­

ligen någon del av det nuvarande mångläseriet till studentexamen försvunne,

men där i stället uppnåddes ett större fördjupande inom den grupp av

ämnen, som linjen i fråga omfattade.

Innan jag närmare redogör för skolkommissionens förslag beträffande

gymnasiets organisation m. in., torde jag böra något omnämna kommissio­

nens uttalande om gymnasiets ställning till realskolan, d. v. s. dess anknyt­

ning till realskolan, samt om gymnasiets antal klasser (Betänkande I sid.

230—246).

Kommissionen framhåller till eu början, det erfarenheten givit vid han­

den, att anordningen med särskild avslutningsklass varit mindre lycklig.

Lärjungefrekvensen i denna klass hade vid de högre läroverken ej blivit

sådan, som man väntat, och hade under årens lopp i stort sett ej oväsent­

ligt avtagit, något som måste hava sin grund i rent organisatoriska svag­

heter. Huvudanledningen till nu nämnda förhållande voro uppenbarligen

det urval till det sämre och det därav följande mindre anseende såväl inom

som utom skolan, som på grund av klassens ställning vid sidan av första

gymnasieringen kommit att prägla densamma. Kommissionen anser, att en

168

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

169

framtida förbindelse mellan realskola och gymnasium måste sökas på eu

annan väg än den hittills följda. Efter kommissionens uppfattning borde

realskolan i sin helhet utgöra grundvalen för gymnasiet, ehuru avgångs­

examen från realskolan icke behövde krävas, ej heller i och för sig borde

få utgöra tillräcklig kvalifikation för inträde å gymnasiet.

Beträffande de båda skolstadiernas längd anför kommissionen, att det

funnits uppenbart, att den sammanlagda längden av realskolans och gym­

nasiets kurs icke borde eller kunde få normalt överstiga sju år. Det hade

ock synts i hög grad önskvärt, att de mellan folkskolans avslutning och

studentexamen fallande skolåren kunde nedbringas till sex. I valet mellan

treårig och fyraårig realskola stannar kommissionen, då frågan skärskådas

uteslutande från realskolans synpunkt, för den senare, vilken i flera hän­

seenden syntes hava företräde framför den treåriga. Såge man frågan med

speciell hänsyn till en sådan organisations återverkan på g

3

7mnasiet, före-

låge två möjligheter: om realskolan gjordes treårig, kunde gymnasiet bliva

antingen fyraårigt eller treårigt, om realskolan däremot gjordes fyraårig,

kunde gymnasiet icke bliva mer än treårigt. Kommissionen ville icke för­

neka, att eu fyraårig gymnasiekurs i och för sig måste te sig fördelaktigare

än en treårig, och från denna synpunkt skulle alltså under givna förutsätt­

ningar en treårig realskolkurs vara att föredraga. Emellertid utgjorde tyd­

ligen en fyraårig realskola ett avsevärt starkare underlag för ett gymnasium

än en treårig, och det forcerade arbetssättet i en treårig realskola komma

sannolikt att även kvalitativt försämra utbildningsresultatet i en sådan skol­

form. Kommissionen ville ej heller förneka, att åtminstone i vissa ämnen

kursfördelningen lättare läte sig anordnas i ett fyraårigt än i ett treårigt

gymnasium. Alldeles särskilt gällde detta de klassiska språken: för ett nå­

got så när ingående latinstudium vore en treårig gymnasiekurs otillräcklig,

varjämte oövervinneliga svårigheter mötte att bereda grekiska och det tredje

moderna främmande språket behörig plats å detta gymnasium.

Nämnda svårigheter avsåge emellertid huvudsakligen ett treårigt gymnasium

med den organisation i övrigt, som för närvarande utmärkte gymnasiet. Med

den organisation, som kommissionen hade för avsikt att föreslå — avseende

rikare linjedelning och förminskat antal ämnen å varje linje — funne kom­

missionen, att ett treårigt gymnasium borde kunna skänka en sådan utbild­

ning, att fortsatta studier vid universitet eller högre tillämpningsskolor bleve

på ett tillfredsställande sätt förberedda. Endast med hänsyn till latinet

förelåge skäl att vidtaga sådana anordningar, att kursen i detta språk bleve

fyraårig.

För ett treårigt gymnasium talade också den omständigheten, att en pröv­

ning av lärjungarnas lämplighet för gymnasialstudierna kunde förväntas

giva säkrare utslag, ju senare eu sådan prövning ägde rum. Slutligen hade

den hittillsvarande erfarenheten lämnat övertygande vittnesbörd om möjlig­

heten att under en treårig kurs meddela eu fullt tillfredsställande gymnasie-

bildning. I samma riktning talade även nu gällande föreskrifter beträffande

realskolexamens värde som kvalifikation för inträde i gymnasiets andra ring.

Kommissionen funne det således ådagalagt, att ett treårigt gymnasium icke

med fog kunde betecknas såsom ägnat att försvaga gymnasieutbildningen,

under förutsättning dels att ämnenas antal lämpligen begränsades å de olika

bildningslinjerna. dels att språkanhopningen å latingymnasiet genom ända­

målsenliga anordningar avlägsnades, särskilt därigenom att åtgärder vidtoges

i syfte att möjliggöra en under fyra år utsträckt undervisning i latin.

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 116.

170

Sexårigt j detta sammanhang har kommissionen berört den redan antydda frågan

roverk.

om möjligheterna att förkorta den mellan folkskolans avslutning och student­

examen fallande tiden till sex år. Två möjligheter till vinnande av detta

syfte hade synts vara av beskaffenhet att höra göras till föremål för när­

mare diskussion, den ena innebärande en treårig realskola med därpå vi­

lande likaledes treårigt gymnasium, den andra utgörande anordning med

ett direkt på folkskolan vilande sexårigt gymnasium. Den förra organisa­

tionen nödgades kommissionen avvisa såsom ägnad att sänka den nuvarande

bildningsnivån. Vad däremot anginge spörsmålet att inom ett sexårigt gym­

nasium direkt från folkskolan vinna en tillfredsställande utbildning till stu­

dentexamen, läge förhållandena i viss mån annorlunda än i nyss berörda

fall. I anslutning till vad kommissionen uttalat rörande den olikhet i syft­

ning och läggning, som förefunnes mellan realskolans och gymnasiets under­

visning torde visserligen, därest studierna från början kunde inriktas direkt

på slutmålet, svårigheten att under en sexårig utbildningstid uppnå ett bild-

ningsresultat, motsvarande det, som ernåddes genom en fyraårig realskola

och ett därpå grundat treårigt gymnasium, bliva mindre. Eu mera ingående

prövning av organisationsproblemets olika sidor hade emellertid övertygat

kommissionen om att en tillfredsställande anordning av studierna icke för

närvarande kunde ernås i en så beskaffad läroanstalt.

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Grymnasiete Jag övergår härefter till skolkommissionens förslag i fråga om ny orga-

organisation. nisation av gymnasiet (Betänkandet I, sid.

283—342).

Skolkorn missionen omnämner till eu början de brister, som funnes hos

den nuvarande gymnasieorganisationen, och anser dem kunna återföras på

å ena sidan ämnesträngseln och å den andra på vad man kunde kalla lär­

jungeträngseln, d. v. s. att på gymnasiet en stor mängd lärjungar funnes,

som ur begåvningssynpunkt icke lämpade sig för högre teoretiska studier.

Ämnesträngseln resulterade enligt kommissionens mening dels i eu brist

på koncentration i arbetet, dels ock i vissa fall i en risk för de ungas över­

ansträngning. Den bristande koncentrationen medförde, att den mera själv­

ständiga, i viss mån elementärt vetenskapliga arbetsmetod, för vilken den

nuvarande organisationen avsett att bereda rum å gymnasiet, i de flesta fall

knappast kunnat komma i fråga annat än beträffande en och annan lär­

junge med utpräglad specialbegåvning. Ej sällan lämnade lärjungarna gym­

nasiet utan förmåga eller håg att arbeta på egen hand.

Den i 1904 års läroverksorganisation upptagna bortvalsrätten hade, såsom

erfarenheten visat, ej lett till det eftersträvade målet. Bortvalet hade icke

nått den omfattning, att det för det stora flertalet lärjungar skulle kunna

hava eu effektivt lindrande inverkan på ämnesträngseln, och erfarenheten

hade därjämte visat, att nyckfullhet och tillfällighet mången gång behär­

skade bortvalet. Med bortvalsrätten vore även förenad den olägenheten, att

den gjorde en avdelning ännu mer heterogen, än en skolavdelning enligt

sakens egen natur måste vara. Den hittillsvarande rätten hade icke varit

ägnad att åstadkomma en rationell studiekoncentration, och detta syfte syn­

tes svårligen kunna uppnås på grundvalen av en bortvalsrätt, som icke

närmare reglerats.

Vad beträffar lärjungeträngseln framhåller kommissionen, att sedan gam­

malt läroverkens högre klasser inrymt en del lärjungar, som varit obekväma

171

för högre teoretiska studier, samt att detta missförhållande framträtt starkare,

i den mån den livliga tillströmningen till läroverken uppdrivit lärjungean­

talet i gymnasiet och därmed gjort arbetet mera tyngande. Tillströmningen

hade därjämte under de senaste decennierna framkallat en stigande över­

produktion på studenter.

Liksom ämnesträngseln inverkade icke blott på arbetet vid gymnasierna

utan också på de fortsatta studierna vid universitet och högskolor, så måste

lärjungeträngseln medföra liknande verkan, då därigenom både för många

och för klent förberedda studenter producerades. Det läge i sakens natur,

att dessa missförhållanden starkast gjorde sig kännbara vid universiteten,

där ingen gallring av lärjungematerialet skedde.

Vid övervägandet av medlen för bristernas avhjälpande utgår kom­

missionen från det principiellt berättigade i kravet på en starkare spe­

cialisering av studierna å gymnasialstadiet. På grund av kunskapsstoffets

alltjämt försiggående tillväxt måste en starkare koncentration i skolarbetet

åvägabringas. En viss studiekoncentration krävdes jämväl av hänsynen till

gymnasiets uppgift att förbereda för kommande levnadsbanor, i första rum­

met för fortsatta studier vid universitet och högskolor. Det önskade målet

kunde enligt kommissionens mening uppnås endast genom en mera genom­

förd linjedelning än den nu förefintliga, i huvudsaklig anslutning till de

grundsatser, som läroverksöverstyrelsen i sitt berörda organisationsförslag

sökt tillämpa.

I fråga om spörsmålet, hur linjedelningen borde praktiskt anordnas, an-

såge kommissionen, att detta spörsmål vore dels ett kulturproblem,

dels ett pedagogiskt-psykologiskt problem, dels ock ett rent praktiskt-ekono-

miskt problem.

Skolans fortgående differentiering utgjorde en naturlig återverkan av kul­

turens egen utveckling, varigenom i stigande grad framkallats krav på högre

kvalificerad utbildning hos de ledande inom skilda yrkesgrupper. I stort

sett måste man fasthålla vid att den högre skolans linjeförgreningar prak­

tiskt taget föranletts av den högre specialutbildningens krav på en lämpligt

tillrättalagd förutbildning. Med hänsyn härtill kunde det sägas, att ingen

linje hade existensberättigande, som ej bildade underlag för en grupp av

närbesläktade speciella studieområden.

Det pedagogiska kravet på studiekoncentration motiverade i och för sig

eu linjedelning, men än mera måste detta krav komma till sin rätt vid lin­

jernas uppbyggande, då det gällde att så inpassa ämnena, att de organiskt

stödde varandra och i sin sammanfogning främjade en målmedvetet inriktad

studiekoncentration. Det vore ock av vikt, att linjevalet förlädes till det

rätta åldersstadiet och att icke linjemöjligheterna genom sin brokiga mång­

fald verkade förvirrande i stället för vägledande.

Slutligen måste de ekonomiska faktorerna behörigen uppmärksammas. I

vårt land med dess stora antal gymnasier med relativt låga lärjungeantal

kunde icke gärna en fullständig linjeuppdeluing komma till stånd vid varje

läroverk. Eu begränsning av linjernas antal vid de mindre besökta gymna­

sierna måste av statsekonomiska hänsyn anses ofrånkomlig. Jämväl borde

av enahanda orsak samläsning mellan de olika linjerna möjliggöras.

Vid behandlingen av frågan om behovet av olika gymnasielinjer bär

kommissionen utgått från det faktiska behovet av förutbildning för olika

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

fackhögskolor och levnadsbanor samt sökt siffermässigt belysa detta behov. Kommissionen kommer först till den slutsatsen, att ett humanistiskt gym­ nasium, för vilket studiet av de klassiska språken, i främsta rummet latin, och klassisk kultur över huvud bildade tyngdpunkten, vore med styrka motiverat. Inom latingymnasiet kunde differentieringar tänkas. Främst talade ett faktiskt påvisat behov för möjlighet till en differentiering med un­ dervisning i grekiska. Man måste likväl vid bestämmandet av läroverk tillse, att lärjunge frekvensen kunde ekonomiskt försvara dylik anordning. Med hänsyn härtill bleve det oundgängligen nödvändigt att begränsa före­ komsten av sistnämnda differentierade linje till ett mindre antal läroverk.

Beträffande behovet av ett realgymnasium med, såsom nu, dominerande ställning för den matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen erkändes från alla håll, att ett sådant behov i eminent grad förefunnes. Fråga kunde uppstå, om här en relativ linjedifferentiering vore påkallad. Man både från olika håll föreslagit en uppdelning i en matematisk-fysisk linje, vilken under alla förhållanden måste bliva här förevarande gymnasiums huvudlinje, och en starkare betonad empiriskt-naturvetenskaplig linje med bl. a. biologi som huvudämne. Eu sådan uppdelning läge nära till iiands från rent teoretisk ämnessynpunkt, och den både ock rent pedagogiskt stöd i ofta iakttagna begåvningsförhållanden. Efter en undersökning, huruvida en dylik biologisk linje kunde påräkna tillräcklig anslutning från lärjungarnas sida, kommer kommissionen till den slutsatsen, att möjlighet till differentiering i här be­ rörda allmänna riktning borde föreligga inom realgymnasiet.

Under erinran att läroverksöverstyrelsen i sitt preliminära förslag till gymnasieorganisation upptagit jämväl en s. k. nyspråklig linje, anför skol- kommissionen vidare, att intet tvivel rådde därom, att ett relativt betydande antal av de nuvarande läroverkens studenter icke erhölle eu för den fram­ tida verksamheten fullt lämplig förutbildning å vare sig latin- eller real­ gymnasiet, Och man kunde förutse, att denna grupp bleve ännu större, sedan tillfälle beretts den kvinnliga ungdomen att på enahanda villkor som den manliga vinna utbildning till studentexamen. Kommissionen anser sig, efter en undersökning av det sannolika relativa antalet lärjungar å en dy­ lik linje, kunna konstatera, att linjen från den beräknade frekvensens syn­ punkt vore ganska väl försvarad. Ur pedagogisk synpunkt kunde mot den­ samma anföras, att linjen lätt kunde komma att lida brist på verklig stu­ diekoncentration, men kommissionen ansåge, att det i och för sig kunde anses lämpligt, att gymnasiet vid sidan av det å övriga linjer mera kon­ centrerade studiearbetet beredde möjlighet för dem, vilkas fortsatta utbild­ ning i mindre grad krävde specialisering av skolstudierna, att bedriva gym­ nasiestudier å en dylik mer allmänbildande linje. För övrigt kunde tim­ planen för en sådan nyspråklig linje så uppgöras, att en verklig studiekon­ centration, åtminstone i högsta ringen, skulle kunna åstadkommas.

Läroverksöverstyrelsen hade tänkt sig, att den ny språkliga linjen skulle förgrenas från realgymnasiets andra ring. Enligt skolkommissionens mening pekade emellertid åtskilliga skäl, främst den omständigheten, att kommis­ sionen föresloge, att gymnasiet skulle organiseras som treårigt, hän på en anordning av undervisningsplanen, som möjliggjorde samläsning i viss ut­ sträckning särskilt under första gymnasieåret men därefter successivt ökade differenserna mellan de skilda linjerna; härigenom kunde kravet på mera genomförd studiekoncentration under det sista eller de båda sista gymna­ sieåren vederbörligen genomföras. Under sådana omständigheter borde den

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

173

nyspråkliga linjen uppbyggas som ett särskilt gymnasium redan från första

ringen.

Vid uppbyggandet av do olika gymnasielinjerna hade kommissionen efter­

strävat att begränsa studierna å de skilda bildningslinjerna till ett mindre

antal ämnen med huvudvikten lagd på de för varje linje karakteristiska. I

gymnasiets högsta ring både sålunda antalet läsämnen begränsats till sju,

men även i andra ringen hade kommissionen genom successiv avslutning

av vissa ämnen möjliggjort en vidsträcktare koncentration. Särskilt inom

det nyspråkliga ämnesområdet hade denna grundsats tillämpats.

En följd av nu antydda strävan hade blivit, att för vissa ämnen en av­

slutning måst anordnas i någon av gymnasiets två lägre ringar. I enstaka

fall hade kommissionen måst tillgripa den utvägen, att ett ämne återupp-

toges efter ett års vila.

Med den starkare ämneskoncentrationen och den mer utpräglade linjedel­

ningen hade kommissionen ej avsett att bilda verkliga facklinjer. Det borde

noga fasthållas, att de högre läroverken hade som en mycket viktig uppgift

att sörja för en — övervägande teoretiskt lagd -—- allmänbildning. Efter

kommissionens uppfattning kunde gymnasiets uppgift i fråga om allmän­

bildningens omfång formuleras så, att gymnasiet borde främja allmänbild­

ningen men ej, såsom realskolan, en likformigt utbredd allmänbildning utan

eu sådan, där med bibehållande så långt möjligt av kontakten med skolans

ämnesområde i det hela tyngdpunkten förlädes till vissa mera enhetliga

ämnesgrupper.

Den starkare linjeförgreningen borde, anser kommissionen, inträda i det

treåriga gymnasiets andra ring. Härför talade, förutom rent pedagogiska

skäl, jämväl erfarenhetens vittnesbörd angående gången av lärjungarnas

andliga utveckling och mognad. Och även den kvinnliga ungdomens in­

tressen torde härigenom bliva på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosedda.

Med erinran att förutberörda anförande till statsrådsprotokollet angivit,

att den förestående omorganisationen av undervisningsväsendet även borde

avse att åvägabringa åtgärder mot den alltmer tilltagande överproduktionen

av studenter, har skolkommissionen vidare behandlat frågan om inträde,

flyttning och avgång (sid. 313—322). Den kvalitativa höjning av nivån

hos de från läroverket utgående studenterna, som åsyftades med de av kom­

missionen föreslagna åtgärderna i fråga om gymnasiets omorganisation, skulle,

säger kommissionen, allvarligt äventyras, om ej kraven på de i gymnasiet

inträdessökande ställdes högre, än vad hittills varit fallet.

Då kommissionen förutsatte, att gymnasiet skulle bygga på fullständigt

genomgången realskola, inställde sig den frågan, om avlagd realexamen i

och för sig skulle medföra behörighet till inträde å gymnasium eller om

särskild inträdesprövning borde krävas, samt om realexamen borde utgöra

ett obligatoriskt villkor för fortsatta studier å gymnasiet eller icke.

Efter kommissionens förmenande måste det ur nyssberörda synpunkt utan

vidare anses uteslutet, att vilken realexamen som helst kunde få utgöra en

tillräcklig kvalifikation för inträde å gymnasium. Även mot tanken, att en

på visst sätt kvalificerad realexamen skulle i och för sig medföra rätt till

inträde å gymnasium, kunde avgörande betänkligheter anföras. Realskolans

arbete bleve utan tvivel lidande därpå, och dess självständiga uppgift även­

tyrades. Ej heller vore en avlagd realexamen, som blott innebure en under­

sökning av vederbörande examinanders kunskapsmått, tillräcklig som garanti

Undervis-

uingsplan.

för att eu inträdessökande besutte för gymnasiestudier erforderlig studiehåg

och studiebegåvning. Enda möjligheten vore alltså att för tillträde till gym­

nasiet stadga särskild inträdesprövning.

En dylik prövning måste å ena sidan vara verkligt vägledande beträf­

fande den prövades förutsättningar såväl i fråga om nödiga förkunskaper

som ock beträffande intelligens och ådagalagd vilja att med allvar bedriva

teoretiska studier, å andra sidan vara så litet betungande för de inträdes­

sökande som möjligt. Huvudvikten vid prövningen borde läggas på ämnen,

som gåve en inblick i lärjungarnas allmänna studiebegåvning och förmåga

av självständigt arbete, varvid eventuellt personlig intresseläggning borde

beaktas. Samverkan mellan avlämnande och mottagande läroanstalts lärare

borde komma till stånd.

Prövningen kunde anordnas antingen genom en försökstid eller genom

en kortare inträdesprövning. Av dessa två alternativ ger kommissionen

företräde åt det senare. Prövningen borde vara skriftlig och muntlig; de

skriftliga proven skulle sammanfalla med motsvarande prov för realexamen.

Den muntliga prövningen skulle omfatta 4 ä 5 av realskolans ämnen, bland

vilka två av ämnena svenska, ett främmande levande språk och matematik

skulle vara obligatoriska, matematik dock ersatt av latin för dem, som i

realskolan läst detta språk. De, som ej avlagt realexamen, skulle under­

kastas en mer omfattande och mångsidig prövning. Befrielse från muntlig

prövning skulle kunna medgivas, där vederbörandes studieförutsättningar

på annat sätt blivit fullt ådagalagda.

I fråga om villkor för rätt till flyttning har kommissionen (sid. 320—

321) föreslagit skärpta bestämmelser, innebärande fordran på godkänt betyg

för svenska språkets skriftliga behandling samt i de för vederbörande gym-

nasielinje centrala ämnen.

Vad beträffade avgång från gymnasiet, borde gymnasiekursen avslutas

med en vederbörligen kontrollerad studentexamen.

Kommissionen övergår därefter (sid. 322—342) till en närmare redogörelse

för den uppgjorda undervisningsplanen för gymnasiet. Jag har här anled­

ning redogöra för kommissionens uttalanden endast beträffande vissa punk­

ter, som kunna vara av direkt intresse och betydelse för min nu föreva­

rande framställning. I övrigt tillåter jag mig hänvisa till kommissionens

betänkande.

Beträffande de olika å undervisningsplanen upptagna ämnena torde jag

blott böra omnämna, att kommissionen, på sätt förut framhållits, sökt att

minska arbetsbelastningen å gymnasiet genom inskränkning i antalet ämnen

å de olika linjerna. Resultatet har blivit, att av ämnena skulle samtidigt

studeras: å latingymnasiet i ring I 8, i ring II huvudlinjen 8, differentierade

linjen 7, i ring III 7; å nyspråkliga gymnasiet i ring I 10, i ring II 9—10,

i ring III 7; samt å realgymnasiet i ring I 8, i ring II 8—9 och i ring

III 7.

I syfte att minska arbetsbelastningen å gymnasiet har kommissionen för

de båda högsta ringarna föreslagit ett något lägre veckotimtal än nu.

Den individualisering i skolarbetet, som kommissionen velat främja ge­

nom rikare linjedelning, har kommissionen ansett (sid. 334—340) kunna

tillgodoses även på annat sätt. Två metoder funnes att använda, bortvals-

och tillvalsmetoderna. Gjorda erfarenheter visade, att tillräckliga motiv

174

Kung!. Maj-.ts proposition Nr 116.

17f>

saknades för ett bibehållande av en, om ock modifierad bortvalsrätt. Till­ valsmetoden vore i princip ingen nyhet i vårt land, där tillval av särskilda å den ordinarie timplanen ej upptagna ämnen i viss utsträckning länge förekommit. I vissa andra länder förekomme därjämte tillval i form av specialkurser i ämnen, som redan vore å timplanen upptagna. Tillvalet vore enligt kommissionens mening en vida mer lämplig form för fördju­ pandet av studierna än bortvalet, och kommissionen hade därför velat in­ passa denna metod i den föreslagna organisationen. Tillvalskurserna borde byggas på frivilligt åtagande från lärjungarnas sida och således komma som ett plus till linjens obligatoriska minimiarbete.

Dylika kurser skulle kunna förekomma i de båda högsta ringarna och borde i regel planläggas för helt läsår med två veckotimmar för varje kurs. Valet av ämnen borde ske med största möjliga frihet under hänsynstagande till lärjungarnas önskemål och tillgången på villiga och för uppgiften in­ tresserade lärare. I anslutning till kurserna kunde tillfälle beredas lärjun­ garna till mera sammanhängande självständiga arbeten i form av längre uppsatser eller mera omfattande laboratorieundersökningar.

Tillvalskurser borde komma till stånd endast där tillräckligt intresse hos lärjungar och lärare vore för handen. Vid mindre läroverk kunde två kur­ ser i var och en av de båda högsta ringarna å varje linje vara tillfyllest; vid större läroverk med parallellavdelningar inom samma linje kunde antalet kurser inom varje ring och linje utsträckas till tre å den dubblerade linjen. Vissa kurser kunde utnyttjas av lärjungar från olika ringar och linjer; varje lärjunge skulle dock i regel endast kunna deltaga i en kurs åt gången. För att en kurs skulle komma till stånd, tänker sig kommissionen ett minimi­ antal av fyra lärjungar. Förutsättning för deltagande vore givetvis, att studiearbetet i övrigt bedreves oklanderligt. Kommissionen antyder ock möjligheten av eu kombination med viss form av bortval för underlättande av tillvalsrättens utnyttjande.

Såsom jag i det föregående omnämnt, har skolkommissionen till prövning upptagit tanken på ett läroverk, som med obruten sexårig lärogång ledde till studentexamen och som kunde med ett år förkorta studietiden, men på anförda skäl avvisat denna tanke. Kommissionen har emellertid sedermera i annat sammanhang återkommit till frågan om en högre skolform, som byggde omedelbart på grundskolan och som med obruten lärogång ledde direkt till gymnasiets slutmål. Kommissionen utvecklar sin åsikt härom i ett kapitel om läroanstalter med avvikande organisation (Betänkande I, sid. 366—377) och berör närmast nu nämnda typ av läroanstalter. Denna skol- typ benämner kommissionen lyceum.

Enligt kommissionen skulle det 7-åriga lyceet hava till uppgift att vara eu mera sparsamt företrädd komplementsform i ett skolsystem med 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium. Erfarenheten både givit vid handen, att det i fråga om ett ingalunda ringa antal gossar och flickor redan vid in­ trädet i det nuvarande läroverkets första klass kunde sägas, att de hade förutsättningar för studiernas fortsättande fram till studentexamen. Detta kunde bedömas ännu säkrare, om i enlighet med kommissionens förslag inträdet i läroverket skedde först två eller tre år senare. Kommissionen tänkte sig 7-åriga lyceer såsom tämligen sparsamt förekommande i några

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lyceum.

Studentexa­

men.

större städer, dels som självständiga lyceer, dels som i allmänt läroverk in­

byggda lyceilinjer. Lyceitypen gåve möjlighet att låta vissa ämnen, som i

det vanliga läroverket måste vara hänvisade till det högre stadiet, inträda

tidigare och därigenom få en gynnsammare ställning. Speciellt gällde detta

de klassiska språken, av vilka latinet kunde få 5 studieår och grekiskan 3.

Lämpligt vore emellertid att i försökssyfte anordna utbildningslinjer, mot­

svarande även realskola och nyspråkligt gymnasium, respektive realgym-

nasium.

Kommissionen föreslår, att lyceer eller lyceilinjer skulle förläggas till in­

alles 7 städer.

176

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Ännu en fråga, som nära sammanhänger med spörsmålet om gymnasiet,

har av skolkommissionen utförligt behandlats, nämligen frågan om student­

examen (Betänkande I, sid. 388—407). För fullständighetens skull och då

denna fråga ej minst under senare år varit föremål för allmänt intresse och

åtskilliga ändringsförslag rörande densamma framlagts och diskuterats, torde

jag böra här i korthet angiva kommissionens uttalande och förslag i avse­

ende härå.

Kommissionen erinrar om att åtskillig kritik riktats mot studentexamen

i dess nuvarande form. De viktigaste anmärkningarna vore, att student­

examen utövade en ofördelaktig inverkan på undervisningen å gymna­

siet i form av examensjäkt och detaljerat minnesplugg, att de allmänna

betingelser varunder prövningen, särskilt den skriftliga, försigginge, vore så

avvikande från normala förhållanden, att prövningens resultat icke bleve

tillräckligt vägledande, samt att examen i sin nuvarande form innebure ett

misstroende mot arbetet på gymnasiet, som vore ägnat att verka nedstäm­

mande på arbetslusten hos gymnasiets lärare. Vidare hade det anmärkts,

att uppsatsprovet snarast vore ett fackprov, ej ett prov på lärjungarnas för­

måga av språkbehandling, att översättningsproven i främmande språk gåve

undervisningen en allt för utpräglat grammatisk läggning samt att vid skriv­

ningarnas bedömande allt för ringa hänsyn toges till lärjungarnas under

de föregående skolåren ådagalagda studieresultat. Även mot anordningen

av den muntliga prövningen hade anmärkningar gjorts, främst mot det

stora antal ämnen, vari lärjungarna måste vara beredda att under loppet

av en enda dag underkastas förhör. Understundom saknade ock påpekas

det, censorerna tillräcklig erfarenhet på elementarundervisningens område.

Kommissionen överväger, huruvida studentexamen borde avskaffas och

ersättas med ett avgångsbetyg, men kommer till det resultatet, att även om

åtskilliga av de mot examen framställda anmärkningarna måste anses be­

fogade, en avslutningsexamen vid avgången från gymnasiet dock måste

betraktas som nödvändig. Examen borde emellertid anordnas under sådana

former, att de kunde effektivt ådagalägga, att lärjungarna icke blott in­

hämtat föreskrivna kunskaper utan även förvärvat den mognad i omdömet

och den förmåga av självständigt arbete, som vore en betydelsefull förut­

sättning för ett fullföljande av den utbildning, som gymnasiestudierna hade

till syfte att grundlägga.

Den skriftliga prövningen skulle å alla linjer omfatta tre ämnen. Den

skriftliga och den muntliga prövningen borde ställas i närmare samband

med varandra än nu vore fallet. Vid provens bedömande borde skälig

177

hänsyn tagas till resultatet av skolarbetet. Med undantag för svenska borde i studentbetyget ej upptagas särskilda vitsord för de skriftliga proven. I fråga om dessa provs läggning förordas, att större utrymme bereddes åt uppsatser över sådana ämnen, som ledde till ett av detaljerade minneskun- skaper mera obundet författarskap av analyserande, undersökande, själv­ ständigt refererande eller dömande art. De skriftliga proven i främmande levande språk skulle utgöras av översättning från dessa språk till svenska, å det nyspråkliga gymnasiet i ett fall kombinerad med ett översättnings- prov från svenska till det främmande språket.

Behörighet att undergå muntlig prövning borde vara beroende av den skriftliga prövningens godkännande. Antalet ämnen, i vilka muntliga prov skulle förekomma, föreslås till fyra, med rätt för censor att vid särskild anledning påkalla prövning även i ett femte ämne.

Censorsinstitutionen borde bibehållas. Önskvärt vore att de olika vid examen tjänstgörande censorsgrupperna inrymde tillräcklig sakkunskap så­ väl i pedagogiskt hänseende som med hänsyn till de olika ämnena. Cen­ sorerna borde erhålla ökad befogenhet att ingå i särskild prövning av jäm­ väl de skriftliga arbetena.

För läroverkens egna lärjungar borde studentexamen anordnas endast eu gång om året, vid slutet av vårterminen, för privatister fortfarande vid både höstterminens och vårterminens slut.

Kung!,. May.ts proposition Nr 116.

Då jag nu går att lämna en kort sammanfattning av de uttalanden, som av olika myndigheter m. fl. gjorts i anledning av skolkommissionens för­ slag i nu förevarande hänseenden, vill jag först beröra spörsmålet om gym­ nasiets anknytning och längd för att därefter omnämna de frågor i övrigt om gymnasiets organisation in. m., vilka i det föregående berörts.

I de av läroverkskollegier m. fl. avgivna utlåtandena över skolkommissio­ nens betänkande äro enligt den officiella sammanfattningen uttalandena mot den särskilda avslutningsklassen flera än de, som gjorts för en sådan klass. Däremot äro uttalandena för det 4-åriga gymnasiet flera än uttalandena för det 3-åriga. Förespråkare för det 4-åriga gymnasiet äro de akademiska myn­ digheterna och högskolornas lärarråd, flertalet domkapitel och flertalet kolle­ gier vid de högre allmänna läroverken. Särskilt betonas nödvändigheten av att latingymnasiet förblir 4-årigt. Från flera håll ifrågasättes att real- gymnasiet skulle bygga på realskolans högsta (avslutnings-) klass samt att latingymnasiet finge utgå från realskolans näst högsta klass.

Som jag redan omnämnt, föreslår skolöverstyrelsen eu avkortning uppifrån av realskolan. Därmed skulle enligt överstyrelsens mening frågan om 3 eller 4-årigt gymnasium lösas av sig själv till förmån för det 4-åriga.

Reservanterna i skolöverstyrelsen (Utlåtande sid. 264 ff.) ansåge någon för­ ändring i den nuvarande anknytningen mellan realskola och gymnasium ej erforderlig. Den sjätte klassens ställning vore, enligt vad lärjungantalet under de senare åren visade, icke så ogynnsam, som man i allmänhet föreställde sig. Fn indragning av denna klass vore icke tillrådlig, enär de lärjungar, som eljest skolat från sjätte klassen avgå från läroverket, då komme att sugas in i gymnasiet.

Vad beträffar gymnasiets längd, vore det en såväl hos censorerna som

Bihang till riktningens protokoll 1927. / samt. It) t käft. (Nr 110.)

Yttranden.

Gymnasiets anknytning och längd.

Myndighe­

terna.

12

Skolsakkun-

niga.

hos överstyrelsens egna ledamöter på mångårig erfarenhet grundad mening,

att det inom en 3-årig gymnasieorganisation vore förenat med stora svårig­

heter att nå fram till ett tillfredsställande bildningsresultat. Forceringen i

detta gymnasium innebure vådor särskilt för de kvinnliga lärjungarna.

Reservanterna ansåge således en 4-årig gymnasieorganisation, byggd på real­

skolans näst högsta klass, böra bibehållas såsom den normala vid de all­

männa läroverken. Den på avslutad realskola byggda 3-åriga gymnasiefor-

men kunde emellertid allt fortfarande komma till användning vid enskilda

och kommunala läroanstalter och borde försöksvis i någon utsträckning prövas

även vid allmänna läroverk.

Generaldirektör Berg qvist anser (Våra skolor sid. 217 f.) det vara från

gymnasiets synpunkt lyckligast, att gymnasiet, i varje fall det klassiska,

bibehölles som 4-årigt. Men även ett 3-årigt gymnasium, åtminstone real-

och nyspråkligt gymnasium, borde under förutsättning av lämplig avlast­

ning och starkare koncentration i fråga om gymnasiernas timplaner samt

sovring av kursplanerna kunna ge ett gott arbetsresultat. Då nu det 4-åriga

gymnasiet medförde en för realskolans utveckling i önskvärd riktning och

därmed ock för lärjunge tillströmningen till gymnasiet mindre fördelaktig an­

knytning mellan realskola och gymnasium, syntes det rätta vara, att latin­

gymnasiet gjordes 4-årigt, anknutet till realskolans näst högsta klass, och

att 3-åriga gymnasier med reallinje och nyspråklig linje, byggande på real­

skolans högsta klass, på lämpliga ställen och i lämpligt antal upprättades,

gärna så att 3- och 4-åriga gymnasielinjer av samma typ komme till jäm­

förelse vid samma läroverk.

De skolsakkunniga (Utredning sid. 229—237) betona, att man vid en

jämförelse mellan 3- och 4-årigt gymnasium måste fasthålla, att det kortare

gymnasiet icke innebure eu kortare lärogång i den högre skolan, vilken i

båda fallen hade samma längd. Frågan gällde, om det skolår, som i nu­

varande läroverksorganisation representerades av sjätte klassen och den där­

med parallella första ringen, av samtliga lärjungar skulle tillbringas i real­

skolans avslutningsklass eller om de lärjungar, vilka ämnade fullfölja sina

studier till studentexamen, redan under detta år skulle åtnjuta eu särskild,

på gymnasiets mål inriktad undervisning. Man måste vid frågans bedö­

mande räkna med det faktum, att undervisningen i realskolans avslutnings­

klass icke kunde på samma gång fullt tillgodose både realskolans och gym­

nasiets berättigade krav, icke kunde samtidigt på bästa sätt förbereda en

kategori lärjungar för omedelbart utträde i förvärvslivet, en annan kategori

för gymnasiestudier. Om gymnasiet för sin särskilda bildningsuppgift finge

disponera även det omstridda året, kunde det rent gymnasiala arbetet ut­

sträckas till 4 år. Detta möjliggjorde en rationellare fördelning av arbetet,

en lugnare arbetstakt och vidgat utrymme för studiets fördjupande, allt

förmåner, som ur pedagogisk synpunkt måste skattas synnerligen högt.

För det 4-åriga gymnasiet taiade alltså framför allt pedagogiska skäl: den

längre tiden medgåve lugn planmässighet i arbetet; lärjungarna kunde

tidigare sammansmältas till en enhällig arbetsgemenskap; studiet kunde för­

djupas; latinundervisningen få de fyra år, som allmänt erkändes vara er­

forderliga; grekiskan behövde ej inträda förrän två år efter latinet; speciali­

seringen av studierna kunde mer komma till sin rätt och bättre få sin av­

sedda verkan. Pedagogiskt sett vore det 4-åriga gymnasiet alltså att beteckna

som avgjort överlägset det 3-åriga.

178

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

179

För det 3-åriga gymnasiet åter talade betydelsefulla organisatoriska och

praktiska skäl: gymnasiet kunde byggas på avslutad realskola, lärjungarnas

val av studieriktning kunde uppskjutas ett år; deras lämplighet för gym­

nasiala studier kunde vid denna tidpunkt med större säkerhet bedömas; de

elever, som icke hade sina hem inom gymnasieorten, kunde stanna hemma

ett år längre.

Om alltså det 4-åriga gymnasiet ur vissa synpunkter måste tillerkännas

ett betydande företräde framför det 3-åriga, så erbjöde ett generellt genom­

förande av en 4-årig gymnasieorganisation ur andra synpunkter avsevärda

svårigheter. De tyngst vägande skäl, som anförts för det 3-åriga gymnasiet,

avsåge gynnsammare betingelser för realskolan. Särskilt det stora antalet

4-åriga realskolor (mellanskolor) utgjorde ett starkt skäl för organiserande

åtminstone i viss utsträckning av gymnasier, byggande på dessa skolors

högsta klass. Därigenom att en 3-årig gymnasieorganisation medgåve många

lärjungar att stanna i hemmet ett år längre än som vore möjligt med en

4-årig gymnasiekurs, tillmötesginge den betydelsefulla praktisk-ekonomiska

önskemål.

Överhuvud taget ville det synas, som om en över hela landet gällande

enhetlig gymnasieorganisation icke skulle kunna genomföras utan avsevärda

uppoffringar för endera av de båda kategorier av lärjungar, det här gällde.

Om skolorganisationen skulle under föreliggande förutsättningar tillgodose

de skilda intressena, syntes densamma icke kunna ordnas efter enhetliga

linjer utan böra uppbyggas så, att den så smidigt som möjligt anpassade

sig efter de olika orternas faktiska behov.

Då långvarig erfarenhet visat, att det 3-åriga gymnasiets svaghet fram­

trädde särskilt inom latinlinjen och gjorde sig mindre starkt gällande inom

reallinjen, hade förslag framkommit om anordnande av ett gymnasium,

fotat med latinlinjen på realskolans näst högsta klass och med reallinjen

på den avslutade realskolan. Åtskilligt kunde emellertid anföras mot ett

generellt genomförande av en gymnasieorganisation med 3-årigt real- och

4-årigt latingymnasium.

Starka skäl talade alltså för att gymnasiet organiserades dels som 4-årigt,

dels som 3-årigt. Frågan om i vilken utsträckning de olika gymnasietyperua

borde komma till användning på de skilda orterna borde prövas och avgöras

i varje särskilt fall med tillbörlig hänsyn till de skilda landsdelarnas och

orternas önskemål och behov. Då emellertid väsentligt större pedagogiska

svårigheter vidlådde ett 3-årigt latingymnasium än ett 3-årigt gymnasium

utan latin, så syntes, om på en ort gymnasielinjer av olika längd anord­

nades, främst latingymnasiet böra bliva 4-årigt.

Från vissa håll har man, som jag omnämnt, framkastat det förslaget,

att man skulle kunna på en 3-årig realskola bygga ett 3-årigt gymnasium

och således åvägabringa en 6-årig läroverksorganisation.

Beträffande denna tanke hava de skolsakkunniga anfört, bl. a., att om

man på en avkortad, 3-årig realskola byggde ett endast 3-årigt gymnasium,

det vore uppenbart, att detta icke kunde föra fram till samma slutmål som

de andra gymnasietyperna. De sakkunniga hade försöksvis uppgjort tim­

planer för ett dylikt gymnasium och, som ju varit att vänta, vid över­

vägandet av dessa funnit, att från ett så organiserat gymnasium eu direkt

övergång till högskolestudier icke vore möjligt; det bleve nödvändigt att på

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Linjedel­

ningen.

Myndighe­

terna.

det sålunda avkortade läroverket anordna minst ettåriga kurser, som skulle garantera den för vetenskapliga studier erforderliga förutbildningen. Något gynnsammare ställde sig arbetsvillkoren för ett på de tre lägre klasserna av en 4-årig realskola byggt 3-årigt gymnasium, i det att tre klasser i eu dy­ lik realskola ur vissa synpunkter måste anses utgöra en något starkare grundval för ett gymnasium än en i sin helhet 3-klassig realskola, där den tredje klassen tillika vore realskolans avslutningsklass. Men även en orga­ nisation av denna art skulle, såsom framginge av utarbetade undervisnings- planer, mellan gymnasiets högsta ring och högskolorna lämna en lucka att utfyllas genom särskilda kurser, vilka, om de skulle kunna bliva effektiva, otvivelaktigt måste ordnas såsom ettåriga.

Skolkommissionen har, som nämnts, sökt finna ett botemedel mot ämnes- trängseln och den alltför stora kunskapsbelastningen inom gymnasiet uti en organiserad specialisering av studierna medelst gymnasiets uppdelning på flera linjer, var och en med ett minskat antal ämnen.

Vad den av kommissionen föreslagna linjedelningen beträffar, har den­ samma i de avgivna yttrandena blivit föremål för växlande omdömen (Sammanfattning sid. 161 ff.). Medan åtskilliga myndigheter och enskilda uttala sin anslutning till förslagets bärande princip och det i något fall till och med yrkas på starkare tillgodoseende av huvudämnena å de särskilda linjerna, ställer sig flertalet myndigheter, som yttrat sig i frågan, bestämt avvisande till kommissionens förslag i detta hänseende.

Man anser, att kommissionen i otillbörlig grad tillgodosett olika slag av specialutbildning på bekostnad av den allmänbildning, som i själva verket vore långt viktigare även för senare specialstudier. Kommissionens förslag sänkte den allmänna bildningsnivån, utan att ett verkligt fördjupande av kunskaperna i de för linjerna karakteristiska ämnesgrupperna vunnes. Sär­ skilt beklaglig vore inskränkningen i de främmande språkens studium. Aven från högskolehåll har framhållits behovet av en bredare allmänbild­ ning och framför allt nödiga förkunskaper i språk.

I många yttranden framhållas de praktiska och ekonomiska svårigheter, som vore förbundna med den starkare linjedelningen. Lärjungarna hade svårt att så tidigt träffa ett avgörande val av levnadsbana; risken för ett felaktigt val av studielinje ökades, och misstag i sådant avseende måste oftare än nu rättas genom tidsödande och kostsamt kompletteringsarbete. Den rikare linjedelningen förde med sig krav på ökat utrymme inom läro­ verket och ökat antal lärarkrafter. Då endast ett fåtal landsortsläroverk kunde erhålla alla linjer, bleve lärjungarna i många fall hänvisade till att antingen välja en linje, för vilken de saknade håg, eller fortsätta sina stu­ dier vid läroverk utom hemorten. Flyttning från en ort till en annan med olika läroverksorganisation bleve också förenad med olägenheter.

Flertalet myndigheter synes omfatta den åsikten, att den nuvarande linje­ delningen med en latinlinje och en reallinje i huvudsak borde bibehållas, om ytterligare specialisering ansåges nödvändig, kunde den vinnas genom differentiering av ett eller annat slag.

I avseende å de olika linjernas byggnad framställas erinringar av 6kilda slag.

Beträffande latingymnasiet betecknas latinets neddragande i realskolan

KungI. Maj:ts proposition Kr Ilo.

181

allmänt som en ur många synpunkter otillfredsställande anordning. Vissa akademiska myndigheter uttala betänkligheter i fråga om flera ämnens ställning å timplanen.

I fråga om den differentierade linjen med grekiska erinras om att dess lärjungar finge sina insikter i grekiska på bekostnad av behövliga kun­ skaper i moderna språk. Särskilt beklagas från teologiskt håll tyskans för­ svagade ställning.

Mot kommissionens konstruktion av realgymnasiet riktas främst den an­ märkningen, att den allt för litet tillgodosåge allmänbildningen. De huma­ nistiska ämnena hade försvagats, och särskilt vore de moderna språken undanträngda i en grad, som måste väcka allvarliga betänkligheter med hänsyn till de studerandes senare specialstudier.

Den differentierade empiriskt-naturvetenskapliga linjen anses allmänt som svag, och dess berättigande betvivlas. Den högre bildningen vore bättre betjänt med en förstärkt allmänbildande kurs i biologi för alla gymnasiets lärjungar än med en fördjupad specialutbildning för ett fåtal. De akade­ miska myndigheterna hava fällt olika omdömen om denna linje; från medi­ cinskt håll har dess värde för blivande medicinska studier vitsordats.

Det nyspråkliga gymnasiet slutligen har i det hela rönt ett ogynnsamt mottagande. Linjen vore ur bildningssynpunkt icke likvärdig med de båda andra linjerna: å ena sidan vore allmänbildningen för klent tillgodosedd, å andra sidan hade språken icke fått den starka ställning, som kunde moti­ vera en dylik linje. Den kunde lätteligen komma att draga till sig lär­ jungar, som ville med minsta ansträngning och med minsta bildningsmått bliva studenter. De mot det nyspråkliga gymnasiet mera sympatiskt stämda yrka på dess stärkande genom tilläggande av en kurs i latin och, främst, genom höjande av de moderna språkens timtal. Alla tre språken borde föras upp i samtliga gymnasiets ringar och göras till verkliga huvudämnen genom grundligare grammatikstudier och översättning till de främmande språken.

Skolöverstyrelsen framhåller (Uti. sid. 77—81), att oklarhet ännu alltjämt rådde rörande flera för gymnasieorganisationen grundläggande spörsmål.

En genomgripande omdaning av gymnasiet vore under sådana förhållan­ den icke att omedelbart tillråda; den omläggning av gymnasieorganisatio­ nen, som f. n. kunde tänkas ifrågakomma, borde allenast gå ut på nödiga förbättringar inom det nuvarande gymnasiets ram.

Överstyrelsen framhåller vidare vikten av att å ena sidan gymnasiestu­ diets överbelastning med olikartat och osammanhängande minnesstoff und- vekes, å andra sidan de allmänbildande momenten icke allt för mycket kringskures. Den biologiska linjen vore mindre starkt motiverad än den nyspråkliga och den nyspråkliga, sådan den av kommissionen konstruerats, i behov av eu viss omarbetning i syfte att giva den något större fasthet och tyngd.

Beservanterna i överstyrelsen (Uti. sid. 254—263) finna kommissionsför- slaget utgöra ett värdefullt bidrag till lösningen av liujedelningsproblemet men påyrkar en fullständig omarbetning av den framlagda undervisnings- planen för gymnasiet. De nya linjerna borde försöksvis prövas vid ett eller annat av de större läroverken. Dessförinnan borde gymnasiets nu­ varande undervisningsplan revideras och över huvud skolans inre arbete underkastas en grundlig omprövning.

Generaldirektör Beryqvist (Våra skolor sid. 215) ansluter sig i det hela

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolsakkun-

nipa.

till kommissionsförslaget. Tre gymnasielinjer yore nog, en klassisk med latin och grekiska, ytterligare utbildad med eu differentierad linje med la­ tin men utan grekiska, en nyspråklig och en reallinje. I fråga om behovet av en differentierad biologisk linje ställde han sig tveksam. Han hölle före, att med en rationell successiv avkoppling av ämnena den starkare differentie­ ringen med åtföljande koncentration i allmänhet skulle kunna inskränkas till de båda sista skolåren.

De skolsakkunniga (Utredning sid. 237—254) anse latin- och realiinjerna ur pedagogisk och psykologisk synpunkt väl motiverade och latingymnasiets differentiering under de båda sista åren under de givna förutsättningarna en självklar sak. Det funnes ock en hel del lärjungar, som vore bäst be­ tjänta med en linje, som begränsade eller uteslöte det dryga latinstudiet lik­ som de vidlyftiga kurserna i de för reallinjen karakteristiska ämnena och i stället koncentrerade studiet på ämnen, som vore av mer allmänt värde för fortsatta studier över huvud liksom för olika arter av praktisk verksamhet inom det moderna kulturlivet. Dessa vore bäst betjänta med en nyspråklig linje, för vilken alltså starka skäl talade.

Det kunde emellertid sättas i fråga, huruvida vid ett fyraårigt gymnasium en genomgående tredelning av gymnasiet kunde anses ur alla synpunkter tillrådlig. Här framträdde svårigheter av rent praktisk natur. Till undvi­ kande av för tidigt val av linje borde detta uppskjutas till inträdet i gym­ nasiets tredje ring. De sakkunniga hade efter verkställd undersökning fun­ nit, att de väsentliga syften, som man velat nå med det föreslagna nyspråk­ liga gymnasiet, kunde vinnas även med en tvåårig differentierad linje. Den borde med hänsyn till sin grundkaraktär i främsta rummet utgrenas från det humanistiska gymnasiet.

Enligt vad de sakkunniga vidare funnit, kunde en differentierad nyspråk­ lig linje med fördel byggas på den första latinringen i ett treårigt gym­ nasium.

Övergång från ett fyraårigt realgymnasiums andra ring till en nyspråklig linje vore möjlig, medan de sakkunniga däremot funnit svårigheter möta att ordna en liknande övergång från det treåriga realgymnasiets första ring till den från motsvarande latingymnasium differentierade nyspråkliga linjen. För treåriga gymnasier, där lärjungantalet tilläte en rikare linjedelning, syn­ tes snarare ett. från första början självständigt ny språkligt gymnasium vara att förorda. Aven inom det fyraåriga gymnasiet läte naturligtvis en genom­ gående nyspråklig linje tänka sig men kunde blott undantagsvis komma att anordnas.

Vad beträffar den föreslagna differentierade empiriskt-naturvetenskapliga linjen, anföra de sakkunniga, att ur allmänbildningens synpunkt allvarligare invändningar knappast kunde göras mot denna linje än mot reallinjen över­ huvud, sådan den föreslagits av skolkommissionen. Även ur pedagogisk och psykologisk synpunkt syntes linjen i vissa avseenden kunna mäta sig med de övriga linjerna. Den tillgodosåge behoven hos en i vårt land icke ovanlig, högt skattad begåvningstyp. De sakkunniga hade därför velat un­ dersöka, huruvida icke syftet med eu dylik linje kunde åtminstone i någon mån ernås med mindre rubbning av reallinjens allmänna karaktär och med mindre uppoffring för matematikstudiet, och hade då trott sig finna, att en linje med starkare inslag av empirisk naturvetenskap skulle kunna avgrenas från och med realgymnasiets högsta ring. Denna linje skulle genom ute-

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 116.

183

slutande av engelska och matematik bereda plats för ett på bredare bas lagt

studium av de sins emellan samhöriga ämnena geografi, biologi, fysik och

kemi. Linjen borde försöksvis prövas vid ett eller annat lämpligt större

läroverk.

Jag övergår nu till de avgivna utlåtandena beträffande övriga frågor an­

gående gymnasiet.

Skolkommissionens förslag ifråga om inträdesprövning till gymnasiet har i

Övriga

de av läroverkskollegier, skolstyrelser in. fl. avgivna utlåtandena i mycket stor

frågor.

utsträckning avstyrkts (Sammanfattning sid. 244 ff.). Det vore svårt att med

Myndigheter

anlitande av en dylik prövning åvägabringa ett verkligt begåvningsurval. na.

Inträdesprövning till gymnasiet vore en fullständig nyhet, för vars införande

tillräckliga skäl icke kunde anses föreligga. I ett stort antal utlåtanden ut­

talas gillande av kommissionens mening, att för gymnasiet borde krävas ett

kvalificerat lärjungeurval. Detta syfte borde emellertid hellre vinnas genom

krav på kvalificerade betyg från realskolan.

Skolöverstyrelsen (sid. 123) liksom generaldirektör Berg qvist (sid. 230 ff.)

biträder visserligen den meningen, att av dem, som skulle vinna inträde,

särskilda studieförutsättningar borde fordras, men ingendera har framlagt

något bestämt förslag, huru detta önskemål skulle tillgodoses.

Reservanterna i skolöverstyrelsen åter anse (sid. 264—265), att det icke

förelåge några tvingande skäl, som skulle påkalla en sådan utvidgning av

examensväsende^ som införandet av den nya inträdesprövningen skulle in­

nebära. Däremot syntes goda skäl tala för att eu viss skärpning i fordrin­

garna vid övergång från realskolan till gymnasiet borde ske, i det att genom

fordran på vissa kvalificerade betyg kraven på de inträdessökande ställdes

högre än hittills varit fallet. Lärjunge, som i sina betyg från vederbörande

läroverk icke fyllt fordringarna för intagning å gymnasium, borde äga rätt

att vid vederbörlig inträdesprövning ådagalägga, att han uppfyllde sagda

fordringar.

De skolsakkunniga (sid. 330—339) framhålla, att ett skärpande av fordring-

Skolsakkuu

ärna för tillträde till gymnasiet vore det verksammaste medlet för vinnande ni£a-

av de båda av skolkommissionen framhävda önskemålen: minskning av

lärjungeträngseln i gymnasiet och höjning av nivån hos de utexaminerade

studenterna. Emellertid kunde också betänkligheter resas mot eu stark gall­

ring av lärjungematerialet, då det gällde inträde å gymnasiet. Det borde

ihågkommas, att studentexamen faktiskt krävdes för inträde jämväl å vissa

rent praktiska banor; i varje fall komme många, som sedermera ägnade sig

åt praktiskt arbete, att ha behov av studentexamen, men den praktiska be­

gåvning, som för dem vore behövlig, skulle helt visst icke alltid komma

till sin rätt vid ett strängare kvalitetsurval till gymnasiet. Denna omstän­

dighet manade till eu viss försiktighet vid fastställandet av inträdesfordrin-

garna, och sådan försiktighet motiverades ock av hänsyn till sökande med

begåvning av mera ensidig art.

En utvidgning av examensväsendet vid läroverken vore långt ifrån efter­

strävansvärd. Eu inträdesprövning verkade alltid enerverande och oroande

på de deltagande, kunde lätt utöva ett ohälsosamt tryck på den avlämnande

skolan och inrikta dess arbete på mekaniskt plugg, måste för ganska många

Klintjl. Maj.is proposition Nr 116.

av de sökande komma att medföra kostnader för resor och inackordering och de utom gymnasieorten boende blevo ogynnsamt ställda, då de försattes i alldeles obekanta förhållanden och skulle förhöras av lärare, som de icke kände och som icke kände dem.

Aven om alltså inträdesprövningen vore förenad med vissa olägenheter, kunde det dock icke förnekas, att detta vore en både framkomlig och ur vissa synpunkter ändamålsenlig väg. I fråga om formerna för prövningen till gymnasiet, därest en sådan skulle ifrågakomma, syntes kommissionens för­ slag i det hela välbetänkt. Vad de sakkunniga uttalat angående formerna för inträdesprövning till realskolan kunde i tillämpliga delar gälla även be­ träffande sådan prövning till gymnasiet.

De sakkunniga erinra om att om man räknade med 4-årigt gymnasium, utgående från realskolans näst högsta klass, man såsom skriftlig prövning ej kunde begagna den skriftliga prövningen i realexamen utan måste anordna särskild skriftlig inträdesprövning.

Med anledning av de talrika yttranden, som förorda införande av kvali­ ficerade betyg såsom inträdesvillkor, hava de sakkunniga närmare undersökt denna fråga. Vissa av de skäl emot en dylik form för vinnande av inträde å gymnasium, som anförts av skolkommissionen, syntes de sakkunniga näppeligen fullt hållbara. Det mest vägande skälet mot nämnda förslag vore tvivelsutan de praktiska svårigheterna att med ledning av dylika betyg verkligen ernå ett urval av för gymnasiestudier bäst skickade. De sakkun­ niga hade såsom en möjlighet tänkt sig en bestämmelse av innehåll, att inträdessökande borde vara godkänd i samtliga läroämnen samt dessutom i dessa hava förvärvat överbetyg till ett sammanlagt värde av minst två be- tygsenheter, därav minst en betygsenhet i ämnesgruppen modersmålet, tj^ska, engelska och matematik, dock med dispensrätt för vederbörande läroverks­ kollegium. De sakkunniga påpeka, att svårigheter att på detta sätt rätt be­ döma de sökandes kvalifikationer utan tvivel skulle uppstå, icke minst på grund av den brist på enhetlighet i avseende på betygsgivningeu, som otvivelaktigt förelåge. De sakkunniga hade företagit eu undersökning, huru de nu angivna betygskvalifikationerna skulle hava verkat, därest desamma vårterminen 1925 tillämpats på de lärjungar i femte klassen vid de all­ männa läroverken, som erhållit flyttning till första ringen eller sjätte klas­ sen. Resultatet av undersökningen återfunnes å en vid de sakkunnigas be­ tänkande fogad tabellbilaga (Bilagor sid. 150—151). Det framginge av denna tabell, att endast något över en tredjedel (35,8 procent) av lärjungarna i femte klassen skulle varit kvalificerad för inträde i gymnasium och att även krav på betygskvalifikationer av så anspråkslösa mått som de här ifrå­ gasatta alltså skulle medföra eu ganska stark gallring bland de lärjungar, som enligt nuvarande bestämmelser vore berättigade till inträde i gymna­ sium.

Skulle det anses, att man ej borde välja någon av nu nämnda utvägar utan låta i det hela samma villkor som nu vara gällande, borde dock än­ dring i ett viktigt avseende vidtagas. Vid intagning i gymnasiet tillämpa­ des f. n. det förfaringssättet, att om antalet sökande, som vore för flyttning till gymnasiet godkända, vore större än antalet disponibla platser, det högre läroverkets egna lärjungar hade företräde framför lärjungar från andra läro­ verk. Ett sådant förfaringssätt tillfredsställde givetvis icke rättvisans krav och borde icke för framtiden ifrågakomma.

Kung1. Maj:ts proposition Nr 11G.

185

Beträffande skolkommissionens förslag till bestämmelser för flyttning inom

gymnasiet hava de avgivna utlåtandena i det väsentliga instämt med kom­

missionen (Sammanfattning sid. 248 ff.). Dock har man i vissa fall ansett,

att bestämmelserna vore väl stränga och icke toge tillbörlig hänsyn till spe­

cialbegåvningarna.

Skolöverstyrelsen har ej uttalat sig rörande detta förslag, medan reservan­

terna i överstyrelsen (sid. 253 f.) i de flesta avseenden instämt med kom­

missionen.

Skolsakkunniga (sid. 344—346) hava anfört, att det, vad vitsord i mo­

dersmålet beträffade, icke syntes vara fullt motiverat att skilja mellan ämnets

skriftliga och muntliga del. Förmåga av muntlig framställning syntes icke

böra principiellt tillerkännas mindre värde än förmåga av skriftlig fram­

ställning. Det vore vidare svårt att göra en gräns mellan centrala och pe­

riferiska ämnen, varjämte det kunde vara fördelaktigt att icke binda kolle­

giet allt för strängt. Över huvud taget påkallades en viss smidighet i

flyttningsbestämmelserna med hänsyn till lärjungar, som företedde en mera

ensidig begåvning.

I fråga om avgång från gymnasiet hava inga särskilda uttalanden gjorts.

Vad beträffar skolkommissionens förslag i fråga om undervisning spion,

hava angående detaljerna i kursplansförslagen en mångfald uttalanden gjorts.

Jag har ej anledning att här ingå på dessa frågor.

Skolkommissionens förslag beträffande tillval och hortval bär föga upp­

märksammats i de över kommissionens betänkande avgivna utlåtandena.

Blott i ett par fall har frågan i förbigående omnämnts. De skolsakkunniga

åter hava mera utförligt behandlat hithörande spörsmål. (Utredning

sid. 262—266).

Beträffande omdömena om bortvalet i dess nuvarande form instämma de

sakkunniga med skolkommissionen. Ensidigt tillämpad lede metoden av en

konstitutiv brist: det saknades garanti för att verkliga studieintressen där­

med positivt främjades. I detta hänseende erbjöde tillvalsmetoden helt

andra garantier, och detta syntes starkt tala för att tillvalet borde tagas

som utgångspunkt för anordningar till de personligt färgade studieintressenas

främjande samt att bortvalet främst borde tagas i anspråk för underlättande

av tillvalet. De sakkunniga ansluta sig i stort sett till vad skolkommissionen

föreslagit rörande anordnande av tillvalskurser. Det vore av vikt, att de

lärjungar, som önskade utnyttja förefintliga tillvalsmöjligheter, kunde få

någon lättnad i det övriga studiearbetet. För beredande av sådan lättnad

syntes den av skolkommissionen anvisade utvägen, att lärjunge under vissa

förutsättningar skulle kunna befrias från deltagande i viss ämnesunder-

visning, borde allvarligt övervägas. För sin del vore de sakkunniga benägna

att vidga den föreslagna möjligheten till befrielse från regelmässigt skol­

arbete därhän, att sådan befrielse skulle kunna motiveras även av ett på

egen hand bedrivet och för läraren redovisat specialstudium. I vissa fall

skulle enligt de sakkunnigas mening tillvalskurser kunna nödtorftigt ersätta

linje, som icke funnes anordnad vid gymnasiet. Lärjunge skulle då äga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolsakkun­

niga.

Skolsak kunniga.

rätt att bortvälja sådana ämneskurser, som icke tillhörde denna linje, under förutsättning att lian med eller utan stöd av tillvalskurser bedreve studier å de ämnesområden, som vore för nämnda linje specifika, samt tentamensvis redovisade för de föreskrivna kurserna å dessa ämnesområden. En sålunda kombinerad anordning med till- och bortval syntes stå i god överensstäm­ melse med de friare och självständigare studiemöjligheter, som från åtskil­ liga håll förordats som överensstämmande med gymnasiets allmänna upp­ gift att på lämpligt sätt förmedla övergång till högskolestudier.

Don av skolkommissionen föreslagna lyceiorganisationen beröres i ett mindre antal av de avgivna yttrandena (Sammanfattning sid. 171—173). I allmänhet framhålles densamma som en synnerligen tillfredsställande skoltyp, ägnad att verka höjande på studentbildningsnivån. Särskilt har man uttryckt tillfredsställelse över att vid nämnda läroanstalter de klassiska språken erhållit en starkare ställning än inom de vanliga gymnasierna. 1 något enstaka fall ställer man sig helt avvisande mot lyceitanken.

Skolöverstyrelsen (Utlåtande sid. 81—82) finner starka skäl tala för att ett lyceum, anordnat i huvudsak efter det program, skolkommissionen framlagt, skulle komma att utgöra en i flera hänseenden lämplig och till­ fredsställande utbildningsväg till studentexamen. Särskilt skulle avsevärd tidsbesparing därigenom kunna vinnas. Överstyrelsen ifrågasätter emeller­ tid, om icke denna tidsbesparing vore ägnad att i så pass hög grad öka arbetets effektivitet, att lärokursen skulle kunna, åtminstone i vissa fall, minskas till sex år. En förutsättning härför vore, att ett noggrant elev­ urval skedde, så att icke undervisningsarbetet komme att tyngas av elever, som icke ägde nödig begåvning och tillräckliga krafter för en hastigare arbetstakt.

^Reservanterna i överstyrelsen anse (sid. 265—268) någon avsevärd tillämp­ ning av denna skolform icke kunna ifrågakomma; komme den högre skolan att i stor utsträckning bygga på kortare grundskola än 6-årig, funnes i och för sig föga anledning att vid sidan av den normala organisationen införa lyceitypen. Denna hade sitt berättigande, där lärjungarna vid sitt inträde i skolan redan hunnit en något högre ålder och don framtida lev­ nadsbanan vore så gott som bestämd.

Generaldirektör Bergqvist anser, att lämpligheten och möjligheten av ett 6-årigt ljmeum väsentligen berodde på lärjungematerialets beskaffenhet.

Kungl. Maj:ts proposition N:r 116.

De skolsakkunniga påpeka (Utredning sid. 267—278), hurusom skol­ kommissionen med all rätt fäst mindre vikt vid de vinster — en pedago­ giskt fördelaktig omläggning av studiet samt undvikande av koncentrisk kursanordning och därmed följande dubbelläsning — som vid den normala skoltypens ersättande med lyceityp skulle kunna utvinnas. Dubbelläsning i egentlig mening förekomme redan nu i ganska ringa utsträckning och kunde ej heller i ett lyceum helt undvikas. En viss tidsbesparing kunde väl vinnas, men möjligheterna i detta hänseende vore begränsade. För­ delarna vore att vinna på andra punkter och betingades av lyceets frigörande från hänsynen till behovet av en avslutning på mellanstadiet samt av stu­ diets inriktning från början på slutmålet. I fråga om lyceiorganisationens praktiska möjligheter framhålla de sakkunniga, att lyceum eller lvceilinje

187

borde upprättas endast på ort, där även motsvarande normala läroverks­

organisation funnes. De sakkunniga ville ej förneka, att nu ifrågavarande

lyceiform som undantagsform kunde väl försvara en plats i skolsystemet,

men densamma kunde under föreliggande förhållanden knappast bliva av

nämnvärd betydelse för skolorganisationens utformning i stort sett. Förslag-

till timplan för 7-årigt lyceum, byggt på 6-årig grundskola hade utarbetats

av de sakkunniga (Bil. 12 till Utredning), som likaledes utarbetat full­

ständiga undervisningsplaner för 6-årigt lyceum (Bil. 13—18 till Utredning);

företeende två alternativ, A och B: A-alternativet förläde linjedelningen till

tredje klassen, B-alternativet till fjärde.

En jämförelse mellan timtalen för detta lyceum A och läroverksorganisa­

tion med 3- respektive 4-årigt gymnasium visade eu oundviklig reduktion

för veckotimtalen å lyceet i jämförelse med den normala läroverksorganisa­

tionen i så gott som samtliga ämnen å de skilda linjerna. Av den gjorda

jämförelsen bekräftades otvetydigt vad som i allmänhet framhållits från de

håll, där intresse för det 6-åriga lyceet försports, nämligen att lyceet endast

under särskilt gynnsamma. förutsättningar kunde förväntas giva ett med

den 7-åriga högre skolans likvärdigt resultat.

Sådan förutsättning vore, främst, att lärjungematerialet vore utvalt med

hänsyn såväl till studiebegåvning som till fysiska förutsättningar för ett

mer ansträngande skolarbete. En andra förutsättning vore, att lyceet icke i

större utsträckning och i varje fall icke utan betryggande villkor nödgades

i högre klasser mottaga genom andra skolformer eller genom enskilda stu­

dier förberedda lärjungar.

Vad slutligen beträffar studentexamen, synes man i de avgivna yttrandena

(Sammanfattning sid. 264—270) i allmänhet förutsätta en studentexamen av

i huvudsak samma karaktär som den nuvarande. Men också hava fram­

kommit yrkanden på att studentexamen skulle genom ändamålsenliga an­

ordningar förenklas eller ock helt avskaffas samt ersättas med avgångsbetyg.

I fråga om skolkommissionens förslag angående examens anordning hava

åtskilliga erinringar gjorts. Så har man betonat, att de föreslagna skrift­

liga proven i grekiska och kemi vore olämpliga, och förslaget rörande om­

läggning av proven i främmande levande språk har allmänt ogillats.

Skolöverstyrelsen (Utlåtande sid. 125—126) anser väl, att i de fram­

ställda anmärkningarna funnes mycket, som förtjänade beaktande, men ett

borttagande av studentexamen syntes under nuvarande förhållanden icke

kunna ifrågasättas. På frågan om examens anordnande har överstyrelsen

ej ingått.

Reservanterna inom skolöverstyrelsen (sid. 277—283) avvisa i det hela

den framkomna kritiken mot studentexamen och särskilt tanken på åter­

införande av inträdesprövningar vid universitet och högskolor. I det hela

kunde den nuvarande studentexamen sägas ha varit till gagn för våra läro­

verk. Anmärkningarna mot skolkommissionens förslag beträffande de skrift­

liga proven vore befogat. Vitsord över resultatet av de skriftliga proven

borde fortfarande utsättas på studentbetygen. Censorerna borde ej bindas för

starkt genom detaljbestämmelser.

Generaldirektör Bergqvist. (Våra skolor sid 166 ff.) anser examensproven

fylla eu bestämd uppgift i den moderna skolan och framhåller, att det i

själva proven läge något för karaktärens utbildande och härdande värdefullt.

Prövningarna borde emellertid så ordnas, att do icke verkade störande eller

Knngl. Maj:ts proposition N r Uti.

Student­

examen.

Myndigheter­

na.

Skolsakkunniga.

Departe mentschefen.

Allmänna synpunkter.

förryckande på skolarbetet eller irriterande och enerverande på lärjungarna. Åtskilligt talade för att det skriftliga provet i svenska borttoges, men då detta ej nu vore genomförbart, måste förbättringar vidtagas i den riktning, kommissionen angivit. I fråga om övriga skriftliga prov instämmer han med kommissionen.

De skolsakkunniga (Utredning sid. 353—369) anse, att de anmärkningar, som riktats i allmänhet mot examensväsendet och i synnerhet mot student­ examen i dess nuvarande form, ur flera synpunkter vore beaktansvärda, men icke så tungt vägande, att de skulle kunna utgöra tillräckliga skäl för avskaffande av studentexamen över huvud. Den kunde och borde så an­ ordnas, att de anmärkta olägenheterna i möjligaste mån undanröjdes.

I fråga om studentexamens anordnande och villkoren för godkännande hade de sakkunniga i väsentliga punkter kunnat ansluta sig till skolkom- missionens förslag. I vissa hänseenden vore dock ändringar behövliga. Vid uppgörande av sitt förslag till kursplaner hade de sakkunniga stannat vid att studentskrivningar skulle förekomma i samma ämnen som hittills, såle­ des ej i grekiska och kemi. Antalet skrivningar å de olika linjerna skulle bliva: å latingymnasiets huvudlinje 4, å dess differentierade linje 3, å det nyspråkliga gymnasiet 4, å realgymnasiets huvudlinje 4, och å dess diffe­ rentierade linje 3. En förändring innebure de sakkunnigas förslag, att ett av de skriftliga proven skulle förläggas till slutet av näst högsta ringen och de övriga till högsta ringen. Denna anordning stode i nära överensstäm­ melse med den koncentration av undervisningen, som sammanhängde med den mera genomförda linjedelningen.

Som villkor för den skriftliga prövningens godkännande föreslå de sak­ kunniga, att lärjunge erhållit minst vitsordet godkänd för den svenska upp­ satsen och två andra skriftliga prov, dock med rätt för kollegiet att dispen­ sera i viss omfattning. Underbetyg på den svenska skrivningen borde icke under alla omständigheter vara hinder för tillträde till muntlig prövning.

Beträffande den muntliga prövningen föreslå de sakkunniga liksom kom­ missionen antalet i prövningen ingående ämnen till högst fem. Därjämte föreslås att, liksom ifrågasatts beträffande den muntliga realexamen, uppgift å de ämnen, som skulle förekomma i den muntliga prövningen, måtte komma läroanstaltens rektor till hända högst 14 dagar före prövningsdagen. För godkännande av denna prövning föreslås en modifikation av skolkom- missionens förslag.

Censorsinstitutionen borde bibehållas, och någon ändring i censorernas befogenhet vore ej erforderlig.

Vid eu granskning av det vittomfattande gymnasieproblemet framträda närmast vissa frågor av särskilt aktuell betydelse, nämligen om gymnasiets linjedelning, om dess rekrytering samt om övergång till gymnasiet för­ vissa kategorier av lärjungar. De krav, som med avseende på dessa frå­ gor huvudsakligen givit sig till känna, torde kunna korteligen formuleras så: man begär rikare linjedelning i syfte att inskränka mångläseriet, be­ främja önskvärd koncentration och tillgodose behovet av ökad individuali­ sering; man önskar åtgärder för begränsning av tillströmningen till gym­ nasiet och för en sovring av lärjungematerialet, varigenom de lärjungar hölles borta, som saknade tillräckliga förutsättningar för gymnasiala stu-

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

189

dier; och slutligen kräver man, att de nuvarande svårigheterna för lärjungar från de kommunala mellanskolorna och över huvud för lärjungar med realskolexamen att övergå till gymnasiet i möjlig mån undanröjas.

Jag skall nu till behandling upptaga vart och ett av nämnda tre spörsmål. Vad beträffar det första av dessa — det som avser gymnasiets linjedel­ ning — har detta uppstått av såväl pedagogiska som kulturellt-praktiska synpunkter.

Ur pedagogisk synpunkt har man i linjedelningen sett en möjlighet att avhjälpa det mångläseri, med åtföljande timplansöverbelastning, som för närvarande trycker gymnasiet i högre grad än någon annan av våra skol­ former och som även verkar nedåt förryckande på arbetet inom de lägre skolformerna. Till frågans belysning vill jag blott erinra om den nuvarande latinlinjens timplan. Den omfattar i var och en av de två översta ringarna följande 12 samtidigt förekommande ämnen: kristendom (2 timmar), moders­ målet (3 t.), latin (6 t.), tyska (2 t.), engelska (2 t.), franska (5 t.), historia (3 t.), filosofisk propedeutik (1 t.), matematik (respektive 4 och 5 t.), biologi (respektive 2 och 1 t.), fysik (2 t.) och teckning (1 t.). För en var, som äger någon pedagogisk insikt och erfarenhet, måste det stå som ett obe­ stridligt faktum, att en dylik timplan i hög grad försvårar, ja i vissa fall rent av omöjliggör ett ur kunskapstillägnelsens och personlighetsbildningens synpunkt tillfredsställande arbete. Vad som ur en sådan synpunkt här först och främst kräves är en inskränkning av de samtidigt förekommande äm­ nena, Men en dylik inskränkning påkallar i sin ordning med hänsyn till det nutida kulturlivets rikedom och mångsidighet de olika ämnenas fördel­ ning på flera linjer. Det är då en lycklig omständighet, att de kulturella och de pedagogiska synpunkterna kunna samtidigt tillgodoses. Ur pedago­ gisk synpunkt är det önskvärt, att en samling, eu koncentration av kun­ skapsstoffet åvägabringas, ägnad att befrämja såväl inhämtandet av kun­ skaper som personlighetens utbildning. För att de olika gymnasielinjerna skola kunna i detta hänseende fylla sin uppgift, synes studiearbetet inom en var av dem böra koncentreras kring en kärna av ämnen till begränsat antal och med så långt ske kan inre samhörighet. Jag är övertygad om att arbetet komme att avsevärt vinna härpå. Den nuvarande tids- och kraft- ödande splittringen i studierna skulle kunna åtminstone i väsentlig grad försvinna, och lärjungarna kunde småningom nå fram till eu arbetsmetod, som ledde till större självständighet och gåve dem, åtminstone i någon mån, en uppfattning om vetenskapligt arbetssätt och vetenskaplig metod.

Men även ur kulturell synpunkt skulle så anordnade gymnasialstudier vara gagneliga, därigenom att de kunde bättre motsvara det behov av olika slag av bildning, som det nutida, rikt förgrenade kulturlivet kräver, och de skulle jämväl få praktisk betydelse för lärjungarnas förberedelse för framtida levnadsbanor.

Här inställer sig nu den gamla frågan om allmänbildning och fackbild­ ning samt avvägningen dom emellan. Gent emot tanken pa eu utsträckt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

indelning.

linjedelning har — särskilt från universitetshåll — framställts den farhågan, att den högre allmänbildningen skulle vid en utsträckt linjedelning komma att bliva lidande. Det är uppenbart, att kravet på solida, ej alltför begrän­ sade allmänbildande insikter måste ligga särskilt universitetsläraren nära. Och det är lätt förklarligt, att de luckor i studenternas gymnasiala för­ kunskaper, som vid universiteten påträffats, äro ägnade att framkalla far­ hågor av den art, som här yppat sig. Nu befaras det, att om linjedelningen ytterligare utsträckes, det skall bli än sämre beställt med allmänbildningen. Jag anser mig kunna uttala den meningen, att de påtalade luckorna i allmän­ bildningen i regel förorsakats av de nuvarande bristerna i det inre arbetet, som framkallats av timplanernas och lärokursens överbelastning. Min över­ tygelse är, att om de samtidigt lästa ämnenas antal begränsas både genom en lämplig linjedelning och genom en därmed sammanhängande successivt fortgående inskränkning i antalet läroämnen, skall också arbetet i gymnasiet i fråga om fördjupning och soliditet göra vinster, vilka skola visa sig såsom kvalitativt betydande tillskott i en verklig allmänbildning. Man bortser alltför ofta från, att den, som ordentligt och grundligt arbetat sig in på ett område, också jämförelsevis lätt gör sig förtrogen med andra därmed besläktade områden. Med rätta har man i detta avseende pekat på, huru man i våra dagar ej sällan möter personer i framskjuten ställning, som utan annan förbildning än den en ofta bristfällig folkskolundervisning kunnat giva, på egen hand förvärvat en allmänbildning av verkligt respekt­ ingivande beskaffenhet. Oftast bar bildaingsförvärvet skett på det sättet, att en viss starkt intressebetonad verksamhet av praktisk eller samhällelig natur (ett yrke eller ett medborgerligt förtroendeuppdrag) undan för undan kommit att draga till sig ett för verksamhetens utövande betydelsefullt, i sig sam­ manhängande vetande. På så sätt har en fast stam av kunskaper eller färdigheter bildats, vilken, i den mån det ena kunskapsmomentet sökt det andra, sänt sina rottrådar till allt flera bildningsområden.

Om jag sålunda finner övertygande skäl framförda för en utsträckt linje­ delning på gymnasiet, så är jag å andra sidan ingalunda blind för nöd­ vändigheten att begränsa den ifrågasatta ytterligare linjedelningen.

Vad beträffar karaktären och antalet av de linjer, som böra finnas represen­ terade inom vår gymnasieorganisation, hyser jag den uppfattningen, att linjer av samma karaktär och allmänna läggning som de nuvarande latin- och reallinjerna alltjämt böra finnas. Jag finner det vidare vara lämp­ ligt, att latinlinjen genom differentiering lämnar utrymme även åt studium av grekiska. Beträffande det framställda förslaget om en differentiering av reallinjen i en biologisk linje erinrar jag om att detsamma mött tveksamhet på åtskilliga håll. En möjlighet att tillgodose det behov, som kan föreligga i detta avseende, kan, synes det mig, åtminstone tills vidare vinnas genom en studieanordning med tillval och bortval.

Den tredje gymnasiumje, som föreslagits och som torde kunna ifråga-

Kungl. Majt:s proposition Nr 116.

191

sättas, är en nyspråklig linje, d. v. s. en linje, som skulle förlägga studiets centrum till vissa av de levande kulturspråken. Stora sympatier hava, som jag i det föregående omnämnt, uttalats för en dylik linje, medan från vissa håll givits uttryck åt den farhågan, att en dylik linje skulle bliva allt för lätt och därför skulle draga till sig svagare begåvningar och sådana lärjungar, som med minsta möjliga ansträngning ville nå fram till student­ examen. Dessa anmärkningar hava beaktats av de skolsakkunniga, som i sina planförslag för nyspråklig linje sökt så avpassa kurser och timtal, att de påpekade svagheterna hos linjen skulle i möjligaste mån undvikas. Detta syfte hava (le sakkunniga velat vinna genom att tillförsäkra de moderna språken »timtal, som trygga deras ställning som huvudämnen», genom att föra alla dessa språk »upp i högsta ringen med växande timtal för ämnes­ gruppen i dess helhet i den mån den starkare specialiseringen inträder och de för linjen mindre betydelsefulla ämnena träda tillbaka».----------- »Den för svensk ungdom så välbehövliga formella skolningen måste», fortsätta de sakkunniga, »denna linjes lärjungar förvärva genom studiet av de moderna språken. En förutsättning för detta måls vinnande är givetvis, att tillräck­ lig tid anslås för detta studium och att de formellt bildande elementen icke försummas. Göres emellertid detta arbete grundligt och upprätthållas for­ dringarna icke minst med avseende på de främmande språkens skriftliga behandling i tillbörlig grad, så torde icke behöva befaras, att en så byggd nyspråklig linje i det hela skall bliva vare sig lättare eller till sina studie­ resultat svagare än de båda andra gymnasielinjerna.» Jag anser förslaget om upprättande av en nyspråklig linje fullt berättigat och värt att under­ stödjas. Emellertid torde man böra utgå från att endast ett begränsat antal läroverk för närvarande böra utökas med dylik linje. Härför tala dels ekonomiska och lokala skäl, dels ock den omständigheten, att lärjungantalet vid de högre allmänna läroverken i regel icke är så stort, att man kan för­ utsätta tillräcklig anslutning till tre linjer. Då därjämte den praktiska erfa­ renheten av nyspråklig linje ännu är mycket begränsad, ligger även häri eu anledning att tills vidare vara mera återhållsam i fråga om linjens anord­ nande. Tills vidare torde dylik linje således böra inrättas såsom ny endast vid några större läroverk samt vid de särskilda flickläroverk, som böra komma till stånd. För sistberörda anordning talar särskilt det förhållandet, att den nyspråkliga linjen i avseende å ämnesområde och allmän struktur torde väl motsvara behoven hos den begåvningstyp, som synes i stor ut­ sträckning förefinnas bland kvinnlig ungdom. Skulle det i särskilda fall anses önskvärt att i stället för vid läroverk befintlig latin- eller reallinje upprätta en nyspråklig linje, bör möjlighet härtill beredas.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att försök med en nyspråklig linje sedan åtskilliga år pågått vid statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm. Denna linje upprättades år 1912, närmast för att giva plats åt undervisning i ryska. Men även de övriga främmande levande språken

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Ange ökat utrymme på timplanen. De härför och för undervisningen i ryska behövliga timmarna erhöllos därigenom att latinet uteslöts.

Då det syntes mig av intresse att få närmare kännedom om resultaten av denna undervisning liksom av andra sådana vid allmänna läroverk an­ ordnade försök, anmodade jag i skrivelse den 22 november 1926 skolöver­ styrelsen att inkomma med redogörelse för ifrågavarande försök och uppgift om de ungefärliga kostnader, som dessa medfört för statsverket, samt att efter överläggning med vederbörande rektorer och huvudlärare angiva, vilka planer för framtiden, som kunde böra tagas under övervägande med avseende å försöken.

Med skrivelse den 17 januari 1927 har överstyrelsen inkommit med den begärda redogörelsen. De försök, som omnämnas däri, avse: franska som andra främmande levande språk; den nyspråkliga linjen med ryska — båda dessa försök pågående vid nya elementarskolan — samt engelska som begynnelse­ språk, prövat vid högre realläroverket i Göteborg och vid högre allmänna läroverket i Hälsingborg. Av dessa försök är det i nu förevarande sam­ manhang huvudsakligen försöket med nyspråklig linje, som är av intresse.

Redan av vad jag nu anfört framgår, att den nyspråkliga linjen vid nya elementarskolan skiljer sig från det nyspråkliga gymnasium, vartill skol- kommissionen och de skolsakkunniga uppgjort förslag, i det att i först­ nämnda linje ämnet ryska intager en central plats. En jämförelse mellan de olika timplanerna visar dessutom viktiga skiljaktigheter. Särskilt bör uppmärksammas att den strävan efter koncentration och minskad ämnes- trängsel, som är en av de viktigaste grundprinciperna i fråga om nämnda båda förslag, ej haft tillfälle att göra sig gällande beträffande nya elemen­ tarskolans linje, som med undantag för ryskan och därav betingade ut­ byten i fråga om ämnen och ämnesantal överensstämmer med latingymnasiet.

Vad beträffar de av detta försök vunna erfarenheterna har skolöversty­ relsen med hänsyn till den minskade lärjungfrekvensen i sin förenämnda redogörelse anfört, att det visserligen vore önskvärt, att undervisning i ryska fortfarande meddelades vid nya elementarskolan men att nytt undervisnings- försök av samma art som det nu pågående ej borde påbörjas. I dess ställe borde en förenklad rysk linje anordnas.

De erfarenheter, som gjorts av den nyspråkliga linjen vid nya elementar­ skolan, äro föga vägledande för bedömandet av de förslag till ett nyspråk- ligt gymnasium, som nu föreligga till övervägande. Däremot visar det pågående försöket, att undervisning i ryska kan med gott resultat bedrivas vid allmänt läroverk. Det kan icke bestridas, att i vårt land kunskapen i det ryska språket är allt för sällsynt med tanke på vårt grannskap till Ryss­ land och den roll, detta folkrika och vidsträckta rike spelat och spelar för vårt land. Och det vore högeligen önskvärt, att möjlighet kunde i viss ut­ sträckning beredas lärjungarna på våra gymnasier att erhålla undervisning i detta språk. Givetvis kan det ej under nuvarande förhållanden komma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

193

i fråga att giva ryskan en permanent plats på en timplan — detta vore utan tvivel att skjuta långt över målet — men jag har ej velat underlåta att fästa uppmärksamheten på nu berörda spörsmål. En tills vidare god möjlighet att åtminstone delvis nå det önskade syftet erbjuder däremot den förut omnämnda tillvalsmetoden. Åtskilliga av våra läroverkslärare torde numera vara kompetenta att meddela den mer elementära undervisning, varom här kan vara tal, och jag tänker mig därför, att en väl organiserad tillvals- och bortvalsanordning skulle kunna tillåta studium av ryskan vid några läroverk i landet.

Beträffande det vid högre realläroverket i Göteborg företagna försöket med engelska som begynnelsespråk, vilket pågått allt sedan år 1908, vill jag nämna, att det numera anordnas så, att engelskan kommer att framföras ända till studentexamen. Försöket hade, säger skolöverstyrelsen, således nu sin huvudsakliga betydelse i fråga om tyskan. Enligt vederbörande rektors mening hade försöket visat, att engelska språket vore lämpligt som begyn­ nelsespråk, om också icke någon överlägsenhet över tyskan i detta hänse­ ende kunde anses konstaterad genom försöket. Det vid högre allmänna läroverket i Hälsingborg sedan år 1921 pågående likartade försöket åter är anordnat så, att studentexamensprov i engelska skall avläggas i tredje rin­ gen. Erfarenheterna av försöket uppgivas hava varit mycket goda.

Det nyss omnämnda undervisningsförsöket med franska som andra främ­ mande levande språk har, åtminstone i avseende å gymnasialstadiet, slagit i det hela väl ut. De erfarenheter av försöket, som gjorts, giva ej anled­ ning till övervägande av ett dylikt utbyte vid de allmänna läroverken, men de böra beaktas såsom en erinran om vikten av att en bättre plats beredes franskan, än för närvarande är fallet. Särskilt ett nyspråkligt gymnasium bör i detta hänseende kunna erbjuda göda möjligheter. Nu berörda önske­ mål har beaktats av skolkommissionen, och även de skolsakkunniga hava på sina undervisningsplansförslag givit franskan en väsentligt förbättrad ställning. Vid fastställandet av de undervisningsplaner, som i händelse av bifall till mitt föreliggande förslag komma att erfordras, skall nu berörda fråga tillbörligt uppmärksammas.

Rekryteringen av gymnasierna vid de allmänna läroverken regleras för närvarande endast genom de i läroverksstadgan givna flyttningsbestämmel- serna, vilka i fråga om första ringen av gymnasiet ej äro mera skärpta än för övriga klasser och ringar. Skolkommissionen har som bekant i syfte att i möjligaste mån förhindra den befarade överproduktionen av studenter och samtidigt höja dessas kvalitet såsom villkor för tillträde till gymnasiet före­ slagit en särskild inträdesprövning. Beträffande denna prövning får jag hän­ visa till min i det föregående lämnade redogörelse. De skolsakkunniga åter ifrågasätta, huruvida icke på visst sätt kvalificerade betyg vore att föredraga såsom inträdesvillkor.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 101 höft. (Nr 116.)

13

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

Inträde.

Undervis-

ninggplan.

Skäl kunna anföras för och emot båda dessa gallringsmetoder, och man kan givetvis även vara tveksam, huruvida över huvud taget restriktiva åt­ gärder i detta hänseende äro att anbefalla. Det har icke utan fog framhål­ lits, dels att studentexamen fordras och otvivelaktigt kommer att fordras för åtskilliga levnadsbanor, för vilkas beträdande någon bestämt markerad teoretisk begåvning ej är nödvändig, dels ock att i många fall studiebegåv­ ningen reellt om än ej formellt kompenseras av en tydlig viljebegåvning och energi. Det skulle med hänsyn härtill säkerligen ej så sällan kunna innebära en orättvisa, om genom stadgebestämmelser nyssnämnda omstän­ digheter bleve förbisedda vid gymnasiets rekrytering. A andra sidan kan det knappast bestridas, att gymnasierna under nuvarande förhållanden ofta nog få mottaga lärjungar, vilkas begåvning och läggning uppenbarligen hän­ visa dem till annan verksamhet. Utan tvivel skulle en minskning av stu­ dentproduktionen vara efterstävansvärd.

Vid övervägandet av de anordningar, som i nu berörda avseende böra träffas, har det synts mig mindre lämpligt att tillgripa utvägen med en sär­ skild inträdesprövning, detta icke minst med hänsyn till det osunda tryck, en sådan måste komma att öva på de lägre skolformerna. Däremot torde en skärpning av nu gällande flyttningsbestämmelser böra ifrågasättas. Man torde även hava skäl för den förväntan, att det ökade antal inträdessökande, som den nu planerade läroverksreformen tvivelsutan skulle komma att för­ anleda, skall medföra ett strängare urval — en obegränsad intagning kan tydligen av praktiska och ekonomiska skäl anses utesluten. Men härför for­ dras vissa ändringar i avseende å de nuvarande bestämmelserna för intag­ ning och flyttning. Nu tillämpas det förfaringssättet, att om antalet för flyttning till gymnasiet godkända är större än antalet disponibla platser, det högre läroverkets egna lärjungar erhålla företräde framför lärjungar, som komma från andra håll. Denna bestämmelse hindrar tydligen ett fritt urval bland aspiranterna till gymnasiets första ring och torde därför böra ändras. Jag har för avsikt att medverka härtill.

Vad angår undervisningsplanen för gymnasiet har jag redan påpekat, att en inskränkning i antalet samtidigt lästa ämnen är en förutsättning för den omläggning av gymnasiet och dess arbetssätt, som jag åsyftar. Såväl skol- kommissionen som de skolsakkunniga hava också vid uppgörandet av sina planförslag utgått från en sådan förutsättning. Om mina förslag i avseende på gymnasiet godtagas, kommer givetvis frågan om undervisningsplaner för detsamma att upptagas till förnyad prövning, varvid redan föreliggande för­ slag kunna tjäna som utgångspunkt.

Ett med frågan om undervisningsplan nära samhörande spörsmål har jag berört i min föregående redogörelse för skolkommissionens förslag och därav föranledda uttalanden, nämligen om tillval och bortval. Bortvalet har, sedan 1904 års läroverksreform genomfördes, kommit till rik användning vid våra

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

195

läroverk, och ej heller tillvalet är där okänt. Aven en kombination av bort- val och tillval har funnit rum i vår läroverksorganisation genom möjlighe­ ten att i realskolan erhålla undervisning i franska med däremot svarande rätt till befrielse från undervisning i teckning. Rätten till bortval är nu inskränkt till gymnasiets båda högsta ringar och är begränsad till en högsta veckotimsumma av sex timmar. De erfarenheter, som under de gångna åren gjorts ifråga om bortvalet, hava ej varit enbart gynnsamma. Bortvalen hava ofta nog skett planlöst och på ett sätt, som ej överensstämt med det syfte, som därmed avsetts, och från olika håll har man tillstyrkt en förän­ dring av nu gällande förhållanden. Därvid har den anordning särskilt förordats, som består i en kombination av bortval och tillval på sådant sätt, att bortvalet skulle göras beroende av tillval, d. v. s. förändras från att vara en rätt till att bliva en betingad möjlighet. Härigenom skulle man kunna vinna större garanti för att bortvalet ej skedde planlöst och på ett sätt, som innebure skada för studierna i deras helhet.

Tillvalsrätten skulle alltså kunna begagnas på två sätt, dels för en­ skilda, efter lärares anvisning och under hans ledning bedrivna studier an­ tingen i ämne, som lärjungen redan studerat eller i annat ämne, dels för verklig kursundervisning i ämne, som tillhör skolans eller linjens un- dervisningsplan, eller i helt utanför stående ämne. En kombination av dessa båda sätt är även tänkbar.

De enskilda studierna, som kunna bedrivas efter enskild överenskommelse mellan lärjungen och vederbörande lärare, skulle ej behöva omedelbar hand­ ledning men väl råd och anvisningar av läraren. Vad däremot beträffar de kursmässigt bedrivna tillvalsstudierna, skulle dessa hava formen av verk­ lig undervisning samt anordnas av rektor i samråd med lärare och eventu­ ellt lärjungar. I vad mån tillval skulle kunna giva rätt till bortval skulle bero på förhållandena och bedömas allt efter vederbörande lärjungars förutsättningar i olika avseenden. Att såväl tillval som bortval måste hållas inom ej allt för vida gränser är uppenbart, i varje fall bör så ske, till dess erfarenhet vunnits om ifrågavarande anordning och dess verkningssätt.

Till vad jag nu anfört vill jag här endast framhålla, att jag finner be­ rörda anordning vara ägnad att befordra den specialisering eller kanske hellre individualisering, som framstår såsom ett viktigt önskemål vid för­ ändringar i gymnasiets organisation. Hur detaljerna i detta hänseende böra utformas är en fråga, som lämpligen torde prövas i samband med fast­ ställandet av nya undervisningsplaner för ifrågavarande stadium.

Jag har i det föregående påpekat, att den nuvarande gymnasieorganisa-

Förbindelse

tionen brister även däri, att inträdet i lämplig ring å gymnasiet för lärjungar med realskolexamen är försvårat. Enligt läroverksstadgan äger lärjunge, som avlagt realskolexamen, att vid inträde i gymnasiets andra ring vara fritagen från förhör i modersmålet, tyska, engelska, geografi och biologi,

Kung}. Majt:s proposition Nr 116.

Gymnasiets

längd.

därest han i nämnda examen erhållit minst vitsordet godkänd i motsvarande ämnen. En viss lättnad är således redan nu beredd lärjunge, som avlagt realskolexamen, men det bör uppmärksammas, att inträdesprövningen det oaktat alltid blir betungande. I all synnerhet blir detta fallet för de lär­ jungar, som ämna övergå till latingymnasiet och vilka således vid pröv­ ningen hava att svara även för första ringens kurs i latin. Det är tydligt, att, vad statsläroverken beträffar, dessa olägenheter kunna åtminstone delvis undvikas, om lärjungen övergår från femte klassen i realskolan till första ringen. Så sker i allmänhet vid de högre allmänna läroverken och i viss ut­ sträckning även vid de sexklassiga realskolorna. Sedan läroverksstadgans bestämmelser formulerades, har emellertid som bekant uppstått en ny kate­ gori av realskolor, de kommunala mellanskolorna, vilkas lärjungar i motsats till de allmänna läroverkens, endast undantagsvis kunna direkt övergå till klass eller ring vid sådant läroverk. För dessa talrika lärjungar är således vägen från realskolans näst högsta klass till första ringen stängd utan full­ ständig inträdesprövning, och för dem äro alltså gymnasiestudierna svåråt­ komligare än för läroverkens lärjungar, ehuru båda kategorierna äro lika ställda i fråga om tillträde till gymnasium efter avlagd realskolexamen.

Vad beträffar sistberörda övergång, vill jag erinra om att Kungl. Maj:t redan i åtskilliga fall medgivit kommunala mellanskolor rätt att dimittera lärjungar från vederbörande skolors tredje klass till sjätte klassen eller första ringen å gymnasiet av allmänt läroverk, vad kvinnliga lärjungar beträffar givetvis med den inskränkning i avseende på tillträde till första ringen, som betingas av möjligheten över huvud taget för flickor att vinna sådant till­ träde. Den nu omnämnda möjligheten bör givetvis allt fortfarande stå mellanskolorna öppen på sätt hittills skett. Och när en för nämnda skolor generellt gällande undervisningsplan kommer till stånd — en åtgärd, vars betydelse jag i det föregående framhållit —- bör densamma, så långt sådant kan ske utan menlig inverkan på undervisningsplanen i dess helhet upp­ göras med tillbörligt hänsynstagande till nu omförmälda önskemål.

Direkt anknytning mellan gymnasiet och den avslutade realskolan (mellan- skolan) åter kan tydligen icke erhållas utan lämplig organisatorisk anordning. Den väg, på vilken nu nämnda syfte torde kunna lättast nås, är upprättan­ det av treåriga gymnasier eller gymnasielinjer vid sidan av de fyraåriga.

Frågan om gymnasiets längd har, såsom framgår av min förut lämnade översikt, varit mycket omdiskuterad. Skolkommissionen föreslog treårigt gymnasium såsom generell form. Bevekelsegrunden härtill var dock ej nå­ gon övertygelse om denna gymnasieforms företräde utan är att finna däri, att kommissionen önskade bygga gymnasiet på genomgången fyraårig realskola utan överskridande av en tidslängd av sammanlagt sju år för realskola och gymnasium. Skolöverstyrelsen åter ville förkorta realskolan till tre år, vari­ genom gymnasiet bleve fyraårigt.

Huvudfrågan här synes mig vara: kan det treåriga gymnasiet leda till

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

197

det mål, till vilket undervisningen på gymnasialstadiet måste fora? På

grund av erfarenhetens vittnesbörd torde denna fråga kunna besvaras ja­

kande. Som jag förut nämnt, finnas i vårt land åtskilliga treåriga gymna­

sier, och det har vitsordats, att dessa läroanstalter givit ett resultat, som

kan betecknas som tillfredsställande. Har ett sådant omdöme kunnat av­

givas om det treåriga gymnasiet under de i olika hänseeenden delvis

ogynnsamma förhållanden, som nuvarande organisation och arbetssätt

onekligen medföra, synas utsikterna till ett gott resultat av de treåriga

gymnasiernas arbete bliva avgjort gynnsammare, därest på sätt jag förordat

gymnasiets timplaner revideras i riktning mot en starkare koncentration med

lämplig avlastning samt erforderlig sovring av kursplanerna. Då härtill

kommer att en anordning med genomgående fyra årsklasser knappast torde

medföra något avsevärt gagn för det nyspråkliga gymnasiet och realgym-

nasiet men däremot lätteligen kan försvaga utbildningen i realskolan, synes

man, om hänsyn tages till de skäl i övrigt, som tala för det treåriga gym­

nasiets upptagande bland våra skolformer, hava god anledning att i erfor­

derlig omfattning giva rum åt ifrågavarande gymnasietyp. Allmänt har

det påpekats, att det vore lättare att meddela en god utbildning i ett tre­

årigt realgymnasium än i ett treårigt latingymnasium. Det är uppenbart,

att en för fyra års studier avsedd latinkurs ej utan svårighet skall kunna

inpressas inom ramen av tre år. Skall så grekiskan taga vid i gymnasiets

andra ring, blir arbetet utan allt tvivel betungande. Denna omständighet

har också föranlett skolkommissionen att för att underlätta latinstudierna

låta dessa taga sin början redan i realskolans högsta klass för de lär­

jungar, som ämnade övergå till latingymnasiet. De skolsakkunniga hava

vid uppgörandet av sina förslag till undervisningsplaner för realskola och

gymnasium tänkt sig latinet helt och hållet begränsat till gymnasiet men

för att lätta arbetstrycket inlagt franska å undervisningsplanen för real­

skolan såsom obligatoriskt ämne för de lärjungar, som ämnade övergå till

gymnasiet. Sistnämnda anordning pekar på en väg, som sannolikt leder

till frågans lösning.

Emellertid skulle jag, då det är tydligt, att en fyraårig gymnasiekurs i

åtskilliga avseenden äger företräde framför en treårig, icke varit benägen

att förorda inrättandet av treåriga gymnasielinjer — åtminstone icke latin­

gymnasier — därest jag icke vore övertygad om att den ämneskoncentration

och i samband därmed stående omläggning av skolans inre arbete, som jag

önskar befrämja och vid vilka jag fäster stor vikt, skall komma att väsent­

ligen undanröja de olägenheter, som en eljest sammanträngd och hoppressad

skolform medför. Jag anser mig alltså kunna utgå ifrån att för tillgodo­

seendet av fortsatta studiemöjligheter för de lärjungar, som avlagt realskol-

examen, treåriga latin-, real- och nyspråkliga gymnasier vid sidan av fyra­

åriga upprättas i den omfattning, som jag i annat sammanhang kommer

att angiva såsom önskvärd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Lyceer.

Av vad jag nu sagt framgår, att fyraåriga gymnasier enligt min plan

skulle i stor utsträckning fortfarande finnas vid sidan av de treåriga. Före­

komsten av dessa sistnämnda blir givetvis, såsom min föregående motive­

ring torde visa, beroende av förhållandena vid de olika högre läroverken.

Där ett läroverks gymnasium i större omfattning rekryteras eller kan

beräknas bliva rekryterat från närliggande statsrealskolor (samskolor) och

kommunala mellanskolor, där är behovet av treårigt gymnasium tydligt

ådagalagt.

Åtgärder för ett realiserande av nu nämnda förslag till förändringar böra

snarast möjligt vidtagas. Jag anser, att en omläggning av förefintliga linjer

och avdelningar bör kunna ske från och med läsåret 1928—1929.

Med gymnasiefrågan nära sammanhängande är frågan om inrättandet av

sexåriga lyceer, byggande på avslutad folkskola och ledande till student­

examen. Såsom jag redan omnämnt, hava förslag i sådan riktning fram­

ställts från olika håll, närmast i syfte att undvika den förlängning av skol­

tiden, som en kombination av sexårig grundskola, fyraårig realskola och

treårigt gymnasium skulle medföra. Åtskilliga torde rent av i det sex­

åriga lyceet hava sett en väg till lösning av nyssnämnda problem om und­

vikande av skoltidens förlängning. På andra håll har man betvivlat möjlig­

heten att utom under särskilda, speciella förutsättningar med en dylik skol­

form vinna tillfredsställande studieresultat.

Det synes mig uppenbart, att den lyceala skolformen ur ren gymnasial

synpunkt erbjuder stora fördelar. Först och främst är det här möjligt att

från början inrikta studierna mot studentexamens mål utan den distraktion

och den studiearbetet tyngande anordning, som eu realexamen måste

innebära. Härigenom kunna studierna fördjupas och göras grundligare, och

särskilt fördelaktigt kan denna möjlighet verka i fråga om vissa ämnen,

som därigenom kunna inträda tidigare på timplanen och således få en

gynnsammare ställning. Det bör även i detta sammanhang framhållas att

till ett gott resultat av lyceets arbete bör i sin mån kunna bidraga den

större möjlighet till undvikande av dubbelläsning, som ifrågavarande skol­

form giver och som spar tid för andra ändamål. Vad det sexåriga lyceet

beträffar, tillkommer som en speciell fördel den tidsbesparing, som denna

lyceityp medför i jämförelse med såväl det sjuåriga lyceet som kombina­

tionen fyraårig realskola och treårigt gymnasium. Klart är emellertid, att

det väntade resultatet icke kan nås utan förhandenvaron av viktiga förut­

sättningar. Sådana förutsättningar äro, att lärjungarna äga god studiebegåv­

ning, ådagalagd genom mera krävande inträdesprov och vid inträdesansökan

företedda vitsord, samt hava fysiska förutsättningar för ett mera ansträngande

skolarbete, ävensom att anordning vidtagits för att lyceet icke skall nödgas

i större utsträckning och i varje fall icke utan betryggande villkor i högre

klasser mottaga nya lärjungar. Det torde, enligt min mening, icke vara

198

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

199

omöjligt att åvägabringa garantier för, att angivna förutsättningar varda

fyllda. Och härtill kommer ytterligare, att man torde vara berättigad att

även i nu förevarande hänseende fästa stora förhoppningar vid den omlägg­

ning av läroverkens arbetsplan, som av mig i det föregående angivits som

en grundförutsättning för alla de reformåtgärder, varom nu är fråga.

Det synes mig alltså, som skulle starka skäl tala för att man nu, till

en början i begränsad utsträckning, bör realisera tanken på inrättande av

sexåriga lyceer, och jag tillstyrker alltså förslag därom. Befinnas dessa för­

sök falla väl ut och läroanstalterna i fråga alltså kunna utan lärjungar­

nas överansträngande inom den tillmätta tiden föra dessa fram till målet,

torde tiden vara inne att undersöka, huruvida lyceiformen bör kunna få en

rymligare och fastare plats inom skolorganisationen sig tillmätt.

Jag kommer att i det följande angiva, var enligt min mening läroanstal­

ter av lyceal natur närmast synas önskvärda. Såsom enda läroanstalt på en

ort kan uppenbarligen ett lyceum knappast ifrågakomma utan har sin

plats blott tillsammans med vanliga högre läroverk. Ej heller torde man

för närvarande böra ifrågasätta upprättandet av självständiga lyceer, dock

med ett undantag. Jag har nämligen ansett det vara en lämplig anordning,

att statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm ombildas till lyceum

med fullständig (trefaldig) linjeutrustning. Denna läroanstalt skulle väl här­

igenom delvis komma att förlora sin hittillsvarande karaktär av provskola,

men jag finner häri intet hinder för nämnda ombildning. De skäl, som föran­

lett statsmakterna att upprätta en skola med uppgift att göra tjänst som för-

söksläroverk, hava tvivelsutan, hur starka de än från början varit, under

tidens lopp blivit mindre framträdande. Den ökade pedagogiska livak­

tigheten och det starkare framträdande intresset för hithörande frågor hava

nämligen allt mer kommit till uttryck i form av försöksverksamhet vid åt­

skilliga enskilda läroanstalter, vilka på grund av sin mer självständiga och

fria ställning måhända understundom haft större möjligheter till rörlighet

och smidighet i organisationen. Därtill kommer att, såsom jag redan om­

nämnt, undervisningsförsök under senare år anordnats jämväl vid andra

statsläroverk. Under sådana omständigheter synes det mig rimligt att verk­

samheten vid nya elementarskolan i någon mån förändras, så att den av mig

förordade lyceiformen där göres till föremål för prövning. Då jag således

ej nu tänker mig upprättandet av någon ny läroanstalt för anordnande av

lyceum, torde mitt förslag beträffande lyceer ej medföra någon nämnvärd

kostnadsökning. Till de åtgärder, som äro erforderliga för nu ifrågava­

rande ändamål, torde jag få tillfälle återkomma i det följande.

Jag har i detta sammanhang ej närmare omnämnt det sjuåriga lyceet, vilket

förordats av skolkommissionen och haft många förespråkare bland dem, som

yttrat sig över kommissionens förslag. Härtill har jag haft ett särskilt skäl.

Det framgår av vad jag i dag anfört, att eu omläggning av skolorganisa­

tionen i enlighet med de grunder, jag framställt, skulle i vissa fall kunna medföra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

200

en förlängning av studietiden. Där så sker, har jag ansett den olägenhet,

som otvivelaktigt ligger däri, kunna uppvägas av fördelar, som åtgär­

den i fråga enligt min mening skulle medföra. För inrättandet av sjuåriga

lyceer synes ett dylikt skäl knappast kunna anföras, och jag har alltså ej

ansett tillräcklig anledning föreligga att åtminstone för närvarande ifråga­

sätta nämnda skolforms införlivande med vårt skolsystem.

Kungl Maj:ts proposition Nr 116.

Student­

examen.

Jag har i det föregående redogjort även för skolkommissionens förslag i

fråga om studentexamen och dess anordning, villkor för godkännande och

dylikt, så ock för de uttalanden, som gjorts i anledning av nämnda förslag.

Det från vissa håll framförda önskemålet om studentexamens borttagande

har ej upptagits av kommissionen och har tillbakavisats i många avgivna

utlåtanden. Ej heller de skolsakkunniga anse de mot studentexamen riktade

anmärkningarna vara av den betydelse, att de utgjorde tillräckliga skäl för

examens avskaffande.

För min del finner jag ingalunda tillräckligt vägande skäl förebragta vare

sig för studentexamens borttagande eller för dess ersättande med en examen

av helt annan karaktär och med annat mål. Visserligen är jag fullt medveten

därom, att examina, högre som lägre, lätteligen medföra tryck på det före­

gående studiearbetet och således hava en inverkan, som måste anses oför­

månlig. Vad särskilt beträffar studentexamen, är det uppenbart, att den

kan komma att återverka på arbetet i gymnasiet, framför allt i dess högsta

ringar. Men å andra sidan bör det ej förbises, att ett dylikt tryck icke endast

medför nackdelar. Min förhoppning är också, att om gymnasiets orga­

nisation och arbete erhålla den gestaltning, som i det föregående förordats,

och studentexamen erhåller en därefter anpassad läggning, denna examens

återverkan på arbetet i de lägre klasserna skall bliva av välgörande beskaf­

fenhet. Tillika torde kunna förväntas, att den även i övrigt skall i fråga

om både undervisning och uppfostran medföra en förändring till det bättre

i jämförelse med nuvarande förhållanden. Beträffande de jämkningar i be­

stämmelserna rörande studentexamen, som kunna bliva erforderliga, har jag

här ej anledning att närmare uttala mig. Dock vill jag framhålla, att för

lättande av examenstrycket hänsyn i större utsträckning än nu sker bör

vid bedömandet av examen tagas till lärjungarnas arbete och betyg under

de två senaste åren.

Vad slutligen beträffar censorsinstitutionen, tala starka skäl för att den­

samma alltjämt bibehålies. I vad mån de från olika håll framställda önske­

målen i fråga om censorernas antal, befogenhet m. m., böra uppfyllas, är ett

spörsmål, som bör upptagas till prövning i samband med frågan om even­

tuell jämkning av bestämmelserna om studentexamens anordnande.

De i detalj utarbetade förslag, skolkommissionens och de skolsakkunnigas,

som i nu förevarande fråga föreligga till prövning, avvika endast i mindre

betydelsefulla avseenden från varandra. Deras huvudsakliga syften sam-

201

stämma. Det torde icke vara erforderligt att nu upptaga dem till detalj­

granskning. De erforderliga ändringarna kunna genomföras utan riks­

dagens medverkan. Dessa ändringar böra främst avse att bringa student­

examen i överensstämmelse med den ändrade arbetsplan för gymnasiet,

som jag velat anbefalla, samt att avlägsna de brister i avseende på examen,

som från olika håll anmärkts.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

202

Kung!. May.ts proposition Nr 116.

Privatläro­

verkens

ställning.

Skolkom-

missionen.

VII. Staten och privatläroverken.

I det anförande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden, varmed

dåvarande departementschefen beledsagade sin hemställan om tillsättande

av skolkommissionen, berörde departementschefen jämväl frågan om de pri­

vata skolorna och deras ställning till staten.

Såsom en andra grundprincip för den anbefallda revisionen av skolväsen­

det borde, yttrade departementschefen, förutsättas, att staten toge sig an

flickornas utbildning i samma utsträckning som gossarnas. Denna princip

förverkligades genom privatskolornas regelmässiga ombildning till stats- eller

kommunala skolor. Därmed avhjälptes de nuvarande olägenheterna med

oskäligt betungande terminsavgifter och ekonomiskt svag utrustning av läro­

anstalterna, varjämte lärarpersonalen erhölle en ekonomiskt och rättsligt

tryggad ställning. En sådan omorganisation finge givetvis ej avse att en­

sidigt omskapa flickskolan efter mönstret av gosskolan, likasom den ej finge

gå förödande fram över det rikare pedagogiska liv, som pulserade vid en

och annan av de nuvarande privatskolorna. Inom en god läroverksorga­

nisation borde finnas plats för försöksläroverk under särskilt framstående

pedagogisk ledning.

Med utgångspunkt från detta uttalande har skolkommissionen i kapitel

III Skolformernas ställning till det allmänna, upptagit till behandling även

frågan om enskilda läroverk och enskild undervisning (sid. 186—193).

Kommissionen ansåge att, i den mån fortvaro — givetvis i begränsad

omfattning — av enskilda läroanstalter jämväl i framtiden kunde befinnas

vara av betydelse, grundsatsen om folkskolan såsom den enda, gemensamma

barndomsskolan skulle vara vägledande även å nu ifrågavarande område.

Det hade för kommissionen varit en angelägenhet av synnerlig vikt att ägna

särskild omprövning åt spörsmålet, huru staten vid en förändrad organisa­

tion av undervisningsväsendet skulle kunna reglerande ingripa till förhind­

rande av uppkomsten utav möjliga missförhållanden i avseende på privat-

skoleväsendets ökade utbredning.

Kommissionen hade funnit förhållandena nödvändiggöra en stark begräns­

ning av de nuvarande statsunderstödda privatläroverkens antal. Att icke

dessa läroanstalter borde i full utsträckning ersättas av statliga läroverk

hade sin grund uteslutande däri, att det ansetts önskvärt att fortfarande äga

tillgång till ett mindre antal läroanstalter, vilka genom en friare organisation

skulle kunna med framgång dels tjänstgöra som försöksläroverk i egentlig

mening, dels även i vissa hänseenden komplettera statens undervisningsan­

stalter. De enskilda, statsunderstödda läroverkens föregående verksamhet

203

hade ådagalagt, att åtskilliga av dessa skolor, särskilt under vissa perioder

av sin tillvaro, varit av stor betydelse för undervisningsväsendets allmänna

utveckling i egenskap av vägröjare för nya uppslag och värdefulla reformer

på undervisningens område. Erfarenheten hade sålunda visat, att en friare

organisation i förening med insiktsfull och dugande ledning kunde utgöra

en° viktig förutsättning för en framgångsrik pedagogisk försöksverksamhet.

Vissa av de enskilda läroverken måste därjämte anses på ett lyckligt sätt

fvlla uppgifter, som icke kunnat i lika mån tillgodoses i statens hittillsva­

rande läroanstalter.

Detta ägde emellertid giltighet endast beträffande ett mmdretal av de

ifrågavarande skolorna. Den av kommissionen föreslagna skolorganisationen

tillgodosåge jämväl den kvinnliga ungdomens undervisning inom statliga

läroanstalter, och organisationen erhölle därjämte en högre grad av rörlighet

än den nuvarande, varigenom värdet av nya organisationsformer och under­

visningsmetoder lättare kunde prövas även vid statens läroanstalter. Beho­

vet av enskilda läroanstalter av motsvarande karaktär bleve härigenom av­

sevärt mindre framträdande än f. n.

Ett fåtal av våra bästa enskilda skolor, vilka med hänsyn till tradition

och förutsättningar för framgångsrik pedagogisk försöksverksamhet kunde

anses förtjänta av fortsatt understöd, borde bibehållas vid sin hittillsvarande

karaktär av enskilda. Vid detta urval borde tillses, att undervisningsarbetets

olika sidor bleve behörigen tillgodosedda samt att skolor, som fyllde alldeles

särskilda uppgifter, även i framtiden kunde få statsunderstöd. Sådana sär­

skilda uppgifter av betydelsefull natur vore prövande av internatundervis-

ningens lämplighet samt beredande av möjlighet för till mognare ålder

komna studiebegåvade lärjungar att vinna utbildning till real- och student­

examen.

Understödet till de skolor, som fortfarande borde erhålla sådant, borde för

framtiden erhålla större effektivitet än nu och sålunda de ifrågavarande

läroanstalternas nuvarande ekonomiska beroende av lärjungarnas terminsav­

gifter kunna förminskas. Endast så vore det möjligt förhindra, att de stats­

understödda läroanstalterna antoge en ensidig klasskaraktär.

Kommissionen hade vidare funnit angeläget att i fråga om organisationen

av de till statsunderstöd ifrågasatta enskilda läroanstalterna angiva sin stånd­

punkt till frågan om dessa skolors förhållande till folkskolan. Under erin­

ran att statsunderstödet till flickskolorna icke utginge för klasser motsvaran­

de folkskolans stadium, påpekar kommissionen, att ur synpunkten av den

pedagogiska försöksverksamhet, som utgjorde förutsättning för statsunder­

stödets utgående vissa skäl kunde anföras mot nyssnämnda begränsning vid

statsunderstödets beräknande. Härigenom kunde dessa läroanstalter omfatta

både folkskolans och läroverkets stadier och pedagogiska försök å skilda

stadier således utföras. Emellertid vore en dylik utsträckning av försöks­

verksamheten icke erforderlig, enär erfarenheten visat, att såväl folkskolorna

i allmänhet som i synnerhet folkskoleseminariernas övningsskolor på ett fullt

tillfredsställande sätt fyllde behovet av dylik pedagogisk försöksverksamhet.

Om det i enstaka fall befunnes erforderligt, borde, i.den man så vore nöd­

vändigt efter vederbörligt medgivande, möjlighet till kontinuitet i arbetet

kunna åstadkommas. Ifrågavarande statsunderstödda läroanstalter borde

alltså hava samma ställning till folkskolan som den för statsläroverken

principiellt fastslagna.

Kommissionen framhåller vidare, att rent privata skolor sannolikt komme

att framdeles existera utan att taga statens ekonomiska bistånd i anspråk.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

204

Ett allmänt förbud mot bedrivande av privat undervisningsverksamhet bor­

de eller kunde icke ifrågasättas. Men några statsförmåner borde icke till­

erkännas sådana läroanstalter, vilka således ej borde kunna få någon mot­

svarighet till de examens- och dimissionsrättigheter, eller annan kompetens,

som f. n. kunde ifrågakomma för enskilda skolor. Och åtgärder borde vid­

tagas, som garanterade, att de olika kommunerna icke genom ekonomiskt

understöd främjade uppkomsten av enskilda läroanstalter.

Staten borde vidare genom effektiva kontrollföreskrifter förebygga med­

delandet av i ena eller andra avseendet mindervärdig undervisning i dessa

skolor. I sådant hänseende borde den centrala skolmyndigheten utfärda

skärpta och mera detaljerade bestämmelser. Kontroll borde sålunda utövas

på lokalerna, deras inredning och utrustning med undervisningsmateriell,

lärarkrafternas förutsättningar borde prövas och behörighetsförklaring utfär­

das av vederbörande skolmyndighet för den, som ville vrkesmässigt bedriva

undervisningsverksamhet.

Skolkommissionens ordförande, R. Fåhraeus samt ledamöterna G. Martin,

E. Staaff, I. Swartling och A. Åström hava i ett särskilt yttrande till kom­

missionens betänkande utvecklat vissa åsikter i fråga om privatskolväsendet,

som avvika från de nyss anförda.

Det vore å ena sidan, yttra dessa ledamöter, av största vikt, att den en­

skilda undervisningen ej finge en sådan karaktär eller utsträckning, att däri­

genom en rationel] och effektiv tillämpning av de principer, som läge till

grund för organisationsförslaget, äventyrades. Å andra sidan vore det av

väsentlig betydelse, att icke något oberättigat intrång gjordes på det enskilda

initiativet eller på den frihet, föräldrar borde äga att efter bästa förstånd

tillgodose sina barns uppfostran. Bottenskoltanken torde ej ha något att

vinna genom att dess tillämpning påtvingades dem, som ännu icke insåge

dess fördelar. Icke heller torde dess framgång befordras genom ett doktri­

närt betraktelsesätt eller genom en överdriven räddhåga för värjo även den

minsta avvikelse från principen.

Kommissionen hade visserligen sökt beakta båda dessa huvudsynpunkter

men väl ensidigt låtit sig bestämmas av den först angivna på bekostnad av

den. senare. För kommissionen syntes det enskilda skolväsendet närmast

te sig. som ett ont, som man väl till viss grad måste tolerera men vars ut­

bredning, så långt möjligt vore, borde förhindras. Kommissionen syntes

vara på väg att glömma den högst betydande insats, som de enskilda sko­

lorna gjort i undervisningsarbetet. Här röjdes en misstro emot det enskilda

skolväsendet, vilken bottnade i ett underskattande av dess betydelse. Även

om den av kommissionen föreslagna skolorganisationen bleve än så förträff­

lig, torde man dock vara berättigad antaga, att jämväl i framtiden viktiga

uPPgifter komme att föreligga för enskild företagsamhet på undervisnings­

väsendets område. För att dessa uppgifter skulle kunna behörigen tillgodo­

ses, torde något större utrymme och rörelsefrihet böra beredas de enskilda

skolorna, än kommissionen syntes benägen medgiva.

Staten borde ej vara allt för njugg med understöd åt enskilda skolor, och

det vore ej lämpligt eller behövligt, att riksdagen bestämde antalet under-

stödsberättigade enskilda läroanstalter. Den pedagogiska försöksverksamheten

kunde uppenbarligen behöva utsträckas över skolåldern i dess helhet.

Effektiv kontroll över de enskilda skolor, som tänktes komma att bestå

utan att påkalla eller erhålla statsunderstöd, vore berättigad och nödvändig,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

205

men en dylik kontroll finge ej präglas av något slags utrotningsbegär eller

någon ovilja mot den enskilda undervisningen som sådan. Denna under­

visning syntes nämligen fullt berättigad och i många fall både nyttig och

nödvändig.

De uttalanden, som i denna fråga gjorts i utlåtandena över skolkommis-

sionens betänkande, innebära i de allra flesta fall en stark kritik av kom­

missionens ståndpunkt (Sammanfattning sid. 116—124). I stor utsträckning

har man anslutit sig till det nyss omnämnda särskilda yttrandet.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande utförligt behandlat nu ifrågava­

rande spörsmål i ett kapitel om statliga, kommunala och enskilda skolor

(sid. 126—144).

Efter en utredande undersökning av nämnda skolor dels ur ekonomisk

och administrativ synpunkt, dels ock i pedagogiskt hänseende behandlar

överstyrelsen frågan om dessa skolor i det framtida skolsystemet.

Beträffande statliga skolor påpekar överstyrelsen, att det av rent praktiska

grunder bleve nödvändigt, att flickornas undervisning lika väl som gossarnas

finge ske i statsskolor. Även de för flickor avsedda högre skolorna borde i

regel vara statsskolor, vilket dock icke behövde betyda, att inga kommunala

eller enskilda flickskolor skulle kunna finnas.

Vidare anför överstyrelsen, att enligt dess mening kommunala skolor med

realskolexamen fortfarande borde finnas och att möjlighet att efter statlig

prövning av förutsättningarna och på av statsmakterna fastställda villkor

upprätta nya sådana skolor borde beredas. Det kunde ifrågasättas, att de

i stället för kommunala mellanskolor benämndes kommunala realskolor.

Beträffande enskilda skolor har överstyrelsen framhållit, att då man givit

uttryck åt den åsikten, att kommissionens förslag skulle medföra en för stor

begränsning i antalet enskilda skolor, man ibland syntes hava förbisett, att

en väsentlig begränsning i detta hänseende måsta bliva en ofrånkomlig följd

av den ifrågasatta reformen i det avseende, där den största enstämmigheten

rått, nämligen i fråga om statens plikt att i vidgad utsträckning omhänder­

taga flickornas skolbildning. Då man nu talade om enskilda högre skolor,

tänkte man i främsta rummet på flickskolorna. Skulle emellertid flickornas

högre skolbildning tillgodoses genom statsskolor, försvunne givetvis det stora

behovet av enskilda skolor.

Statligt understöd åt enskild skola vore berättigat endast i det fall, att

sådan skola fyllde en uppgift, som antingen icke alls eller i blott ringa om­

fattning tillgodosåges genom statliga eller kommunala skolor. Det förelåge

icke några skäl till statsunderstöd åt med folkskolan parallella enskilda skolor

ur den synpunkten, att skolor med uppgiften att bestrida den grundläggande

barndomsundervisningen icke skulle förefinnas i erforderligt antal. Ej heller

kunde det sägas, att något större behov av med folkskolan parallella för­

söksskolor skulle föreligga. Det syntes dock icke uteslutet, att en sådan

skola kunde hava en uppgift av allmänt intresse, och under vissa förutsätt­

ningar syntes det vara befogat, att staten lämnade sitt stöd. Huruvida sta­

ten borde understödja enskilda skolor, motsvarande realskolor, gymnasier,

lyceer och flickskolor, bleve framför allt beroende av huru stort antal skolor

av sådant slag, som upprättades av det allmänna.

Kungl. Maj:ts p-oposition Nr 116.

Yttrandena.

206

Överstyrelsen ansåge emellertid i likhet med kommissionen, att staten

borde för vinnande av vissa pedagogiska syftemål, som med fördel kunde

tillgodoses av enskilda läroanstalter, ekonomiskt understödja enskild skol­

verksamhet.

Yad slutligen beträffar de enskilda skolor, som icke skulle komma att

åtnjuta statsunderstöd, framhåller överstyrelsen, att någon skyldighet för

föräldrar att anlita av det allmänna upprättade eller understödda skolor icke

förefunnes. Ett otillbörligt tvång på den enskilde finge härvidlag icke till-

lämpas och något, som skulle innebära ett skolmonopol, borde ej ifrågakomma.

Tillräckliga skäl syntes icke föreligga för att det stadgades absolut förbud

mot att skola utan statsunderstöd kunde tillerkännas examens- eller dimissions-

rätt. Men ett oeftergivligt villkor härför vore, att skolan otvetydigt fyllde

eu uppgift, som icke i tillbörlig grad tillgodosåges genom av det allmänna

upprättade eller understödda skolor.

Ett avgjort förbud för kommun att lämna bidrag till en icke statsunder­

stödd enskild skola torde knappast böra förekomma, men beslut om kommu­

nalt understöd borde i sådant fall fattas med minst 2/s majoritet.

Statlig tillsyn och kontroll över enskilda läroanstalter vore emellertid er­

forderliga, och överstyrelsen instämde i detta hänseende i stort sett med

skolkommissionen.

Reservanterna i skolöverstyrelsen uttala sig (Utlåtande sid. 239 ff.) bestämt

för privatskolornas rätt att fortleva vid sidan av de statliga och kommunala

läroanstalterna.

Staten behövde det enskilda skolväsendet i kvalitativt såväl som i kvan­

titativt hänseende: det funnes och komme att finnas vissa specialbehov, som

det samhälleliga skolväsendet finge svårt att tillgodose, och man måste all­

tid räkna med att det kommunala behovet av undervisning komme att växa

hastigare än de kommunala möjligheterna. Och vidare funnes det barn

och ungdomar, som hade tillräckligt god intellektuell utrustning för att böra

erhålla högre skolbildning men som av en eller annan anledning icke pas­

sade i en offentlig skola. För dylika lärjungar voro privatskolorna en till­

flyktsort.

Det behov av privatskolor, som sålunda förelåge, kunde icke betraktas

som övergående eller tillfälligt utan som grundat i sakens natur. Samhället

borde därför ställa sig principiellt välvilligt icke blott till de privata flick­

skolorna utan till privatskolorna över huvud.

Staten borde icke sträcka sin kontroll över privatskolorna längre än som

krävdes av ett verkligt behov, och kontrollens huvuduppgift borde vara att

bereda de enskilda skolorna hjälp och stöd. Det borde ock hållas i minne,

att det vore en väsentlig skillnad mellan sådana skolor, som vore i ordets

fullständiga mening privata, och sådana, som erhållit förmåner från sam­

hällets sida av ett eller annat slag. I samma mån sådana förmåner med­

delades, vare sig de bestode i direkt ekonomiskt understöd eller i annat,

vore det i sin fulla ordning, att samhället också betingade sig viss kon­

troll över att de syften, som understödet avsåge, verkhgen bleve vunna.

Kommunerna och landstingen borde få största möjliga frihet att själva

bedöma, huru de borde ställa sig till de privatskolor, som kunde förekomma

inom deras områden.

Sammanfattningsvis anföra reservanterna, att staten borde understödja

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

alla privatskolor, vilka tjänade ett verkligt samhällsintresse genom att fylla

ut luckor i det offentliga skolväsendet.

Generaldirektör Bergqvist ingår i sitt utlåtande utförligt på hithörande

frågor (Våra skolor sid. 90—112).

Bergqvist fördelar de enskilda skolorna på fyra olika grupper. Till en

första grupp kunde räknas skolor, vilka utförde en verksamhet, för vilken

staten själv icke hade några egna motsvarande skolor men som dock till

omfattning och art vore för det allmänna av den betydelse, att staten syntes

rätteligen böra övertaga det ekonomiska ansvaret för densamma. Hit hörde

de högre flickskolorna, de kvinnliga gymnasierna och delvis även högre och

lägre gosskolor.

En andra grupp utgjordes av skolor, vilka i stort sett i fråga om både

organisation och plan motsvarade vissa statsskolor men vilkas lärjungar ej

kunnat finna plats i de sistnämnda. Hit hörde i främsta rummet vissa

skolor å de större orterna, vilka uppstått på grund av bristande utrymme

i statens skolor.

Till en tredje grupp kunde man hänföra sådana skolor, vilka väl utförde

en verksamhet, som för skolväsendet i allmänhet vore av betydelse, men

som krävde en större rörelsefrihet än den, som i regel vore tillfinnandes i

statens skolor. Hit hörde skolor, som gjort till sin huvuduppgift att an­

ställa pedagogiska försök av det ena eller andra slaget.

En fjärde grupp omfattade skolor, vilka tjänade syften av så begränsad

eller enskild natur, att staten i allmänhet varken kunnat eller velat övertaga

deras verksamhet. Hithörande skolor vore av mycket skiftande slag. A

ena sidan kunde hit räknas skolor, som ställt som sin uppgift t. ex. att be­

reda personer, som först vid en mera mogen ålder begynt studera, möjlig­

het till hjälp i sitt arbete, att tillgodose konfessionella önskemål, att tillva­

rataga särskilda begåvningar m. m. A andra sidan hörde hit skolor, som

förberedde lärjungar för inträde i statens skolor eller som för de stude­

rande sökte förkorta vägen till olika examina eller som mottoge lärjungar,

vilka av en eller annan anledning icke kunnat följa med statens skolor.

Vad beträffade flickskolorna borde, i den mån de komma att förstatligas,

detta ske under någon av de av skolkommissionen föreslagna tre typerna.

Men å andra sidan bjöde hänsyn både till den historiska utvecklingen och

till det kommunala och enskilda initiativets värde att taga under över­

vägande, huruvida icke även på detta område utrymme kunde, åtminstone

tills vidare, beredas för en något friare ställning för vissa skolor. Medgåves

detta, syntes efter särskild prövning åt skola, som befunnes fylla de erfor­

derliga förutsättningarna beredas möjlighet att organiseras som statsunder­

stödd kommunal eller enskild. Samtliga hithörande förhållanden borde, så­

som fallet redan voro med övriga kommunala skolor, regleras genom en av

Kungl. Maj:t för de kommunala flickskolorna utfärdad allmän stadga.

Beträffande den andra gruppen av enskilda skolor så upphörde givetvis,

i samma mån som staten kunde öppna egna skolor även för dessa skolors

lärjungar, det berättigade i skolornas anspråk på statsunderstöd eller annan

statsförmån.

Vad därefter anginge den tredje gruppens skolor — försöksskolorna — så

hade åtskilliga bland dem varit det allmänna skolväsendet till stort gagn.

Det syntes önskvärt, att möjligheter måtte hållas öppna för dylika skolor

att även i framtiden bestå. Detta förutsatte givetvis, att statsunderstöd i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

207

208

en ej allt för beskuren utsträckning bereddes dem och att dem lämnades

större rörelsefrihet i fråga om organisation och arbetsformer än den, som

kunde komma statsläroverken till del. Av betydelse vore vidare, att dessa

skolors verksamhet kunde få sträcka sig till skolans alla åldersstadier.

Vad så anginge den fjärde gruppen, vore det uppenbart, att dithörande

skolor alltjämt kunde komma att visa sig erforderliga. Allt efter sitt värde

för det allmänna borde de även kunna påräkna statsunderstöd eller annan

förmån. Detta gällde i främsta rummet de skolor, som på ett för det all­

männa gagneligt sätt kompletterade statsskolornas verksamhet och som re­

dan nu åtnjöte stöd av det allmänna. Vad åter anginge de skolor, vilkas

verksamhet vore av den natur, att de icke kunde eller icke ville påräkna

statens understöd, måste även dessa skolor ställas under en effektiv kontroll

både i pedagogiskt och i hygieniskt avseende. De former, som vid det all­

männas kontroll över skolorna komme till användning, borde bestämmas

uteslutande ur synpunkten, att undervisningen vid skolorna bleve den bästa

möjliga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skol-

sakkunniga.

Jämväl de skolsakkunniga hava (Utredning sid. 440—444) berört frågan

om statsskola och privatskola.

De sakkunniga påpeka, att det varken rådde eller borde råda något hinder

för föräldrar att låta undervisa sina barn i privata skolor, därest de ville

åtaga sig de därmed förenade kostnaderna och den undervisning, barnen er-

hölle, vore likvärdig med den, som de skulle få i de allmänna skolorna.

Härav följde att kontroll från statens sida måste anordnas över den enskilda

undervisning, som skulle ersätta den i de obligatoriska allmänna skolorna

meddelade. Det vore självfallet, att kontrollen ej borde präglas av kitslig­

het, långt mindre av fientlighet mot ifrågavarande skolor.

I fråga om statligt ekonomiskt understöd åt enskilda skolor kunde, säga

de sakkunniga, uppställas som allmän regel, att dylikt understöd ej läm­

nades, utom i det fall, att skolan tjänade ett statligt intresse, som icke alls

eller endast i otillräcklig utsträckning tillgodosåges av de allmänna skolorna.

Det vore tydligen väl motiverat, att staten, i det fall att det icke funnes

tillräckligt antal offentliga skolor av någon skolart, som erkänts böra tillhöra

det allmänna skolväsendet, lämnade understöd åt enskild skola, som fyllde

den sålunda föreliggande bristen. Och starka skäl talade för att det all­

männa understödde sådana privatskolor, som bedreve eu pedagogisk verk­

samhet, vilken ej kunde vederbörligen tillgodoses i statsläroverken.

Aven om statsmakterna skulle bestämma sig för att uppehålla ett tillräck­

ligt antal av både lägre och högre skolor för såväl flickor som gossar, för-

fölle därmed icke alla skäl för statsunderstöd åt vissa enskilda skolor. Den

privata skolan vore nämligen på grund av sin särskilda karaktär väl skic­

kad att bryta nya vägar inom undervisningen och att framarbeta nya skol-

typer. Med hänsyn till de betydande insatser, som de enskilda skolorna

kunde göra i det pedagogiska reformarbetet, borde staten understödja sådana

enskilda skolor, som i detta hänseende kunde tillerkännas särskild betydelse.

Det mötte tydligen svårigheter att i detta hänseende på förhand bestämma

ett visst antal. A ena sidan läge det givetvis här som eljest i statens be­

stämda intresse att begränsa sina utgifter till sådana, som ur dess egen syn­

punkt kunde anses fylla ett berättigat behov. A andra sidan vore det ömk­

ligt, att de här ifrågavarande enskilda skolorna icke vore för få. Det kunde

i förevarande hänseende icke göras en bestämd skillnad mellan sådana sko­

lor, som erhölle statsunderstöd, därför att de fyllde en brist på offentliga

skolor, och sådana som understöddes för att sättas i stånd att främja det

pedagogiska reformarbetet. Sistnämnda uppgift kunde mycket väl fyllas

genom skolor av förra slaget, därom vittnade erfarenheterna från de f. n.

statsunderstödda högre flickskolorna och högre goss- och samskolorna.

Man hade även att räkna med enskilda skolor, vilka icke kunde väntas

erhålla understöd av staten. Kostnaderna för undervisningen i dessa skolor

måste påvila föräldrarna själva. Även dessa skolor, rätt ledda och skötta,

kunde få betydelse i det pedagogiska reformarbetets tjänst.

Staten kunde emellertid även i annan form än penninganslag bereda be­

tydelsefulla förmåner åt enskilda skolor, såsom tillerkännande av examens­

rätt eller annan motsvarande förmån, dimissionsrätt, rätt för skolans lärare

att vid övergång till statsskola under vissa villkor räkna sig till godo tjänst­

göring vid privatskola såsom befordringsmerit eller för lönetur och pension.

Särskilt syntes böra framhållas, att statsmyndigheterna icke borde vara allt

för sena att, oberoende av om statsanslag utginge eller ej, genom tillerkän­

nande av examensrätt stödja en skola, som försökte nya vägar och upp­

ställde ett mål, som icke vore likformigt med statsskolornas men dock kunde

från bildningssynpunkt anses vara med dessas likvärdigt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

209

I det förut omnämnda departementschefsanförandet framhölls, såsom jag

redan erinrat, att privatskolornas ombildning till stats- eller kommunala

skolor skulle giva lärarpersonalen vid de enskilda skolorna en rättsligt tryg­

gad ställning.

Skollcommissionen har i sitt betänkande (sid. 139) berört denna fråga i

samband med en utredning av skolformernas ställning till det allmänna.

Vid konstituerandet, yttrar kommissionen, av de allmänna läroverken så­

som statliga läroanstalter till åtskillnad från folkskolorna, de högre folksko­

lorna och de kommunala mellanskolorna (de kommunala gymnasierna samt

de av kommuner upprätthållna flickskolorna och samskolorna vore i fråga

om lärarnas rättsliga ställning i regel likställda med de enskilda läroanstal­

terna) såsom kommunala läroanstalter vore lärarpersonalens rättsliga ställ­

ning det principiellt avgörande. ATid de statliga läroanstalterna vore de

ordinarie lärarbefattningarna uppförda på stat samt tillsattes genom fullmakt

av Kungl. Maj:t eller av skolöverstyrelsen. Lärarna vid de kommunala

läroanstalterna vore icke statens befattningshavare utan anställdes av kom­

munen eller dess befullmäktigade organ, varvid dock från statens sida be­

stämda garantier krävts, i syfte att tillförsäkra lärarpersonalen en rättsligt

tryggad ställning.

Vad anginge samtliga enskilda läroanstalter, hade statsmakterna vid under­

stödets beviljande i stort sett icke formellt förbehållit sig inflytande på lärar­

personalens rättsliga ställning i annan mån, än som betingades av den all­

männa kontroll, som skolöverstyrelsen utövade över sagda läroanstalter. Då

emellertid de läroanstalterna tilldelade examensrättigheter och statsbidrag

måste förutsätta bestämd prövning av det sätt, varpå undervisningen hand­

hades, vore man dock berättigad göra gällande, att ett statligt inflytande i

viss utsträckning även beträffande dessa läroanstalter förefunnes i nu ifråga­

varande hänseende.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 101 käft. (Nr 116.)

14

Lärar­

personalens

rättsliga

ställning.

210

I sitt betänkande V, Organisatoriska och ekonomiska utredningar har

skolkommissionen återupptagit denna fråga till behandling.

Kommissionen föreslår, att i fråga om lärarnas till- och avsättning eu

ändring i nu gällande ordning skulle ske. Härvid syntes olika vägar kunna

komma till användning. Kommissionen utginge ifrån att krav rörande for­

mell kompetens icke vore erforderliga, under förutsättning att ett effektivt

inflytande vid tillsättningen förbehölles statens organ. Ledig befattning

borde städse offentligen tillkännagivas för ansökan. Själva tillsättningen

kunde ske av skolans styrelse, sedan ansökningshandlingarna varit föremål

för prövning i skolöverstyrelsen och överstyrelsen angivit, vilka av de sö­

kande kunde anses ur synpunkten av reell kompetens behöriga att ifråga­

komma. Beträffande lärare, som endast anställdes för termin eller läsår,

borde gälla, att förordnandet omedelbart anmäldes för överstyrelsen. Vad

anginge entledigande av fast anställda lärare, synes även en ändring i nu

fullständigt oreglerade förhållanden böra äga rum. Kommissionen ansåge

föreskrift böra meddelas därom, att entledigande av fast anställda lärare för

att erhålla giltighet skulle underställas skolöverstyrelsen och vinna dess god­

kännande, därest lärare varit i läroanstaltens tjänst under viss tid, förslags­

vis fem år. Vidare borde som villkor för statsunderstöd uppställas krav

på för varje skola bestämt minimiantal fast anställda lärare.

I de över skolkommissionens förslag avgivna utlåtandena synes berörda

spörsmål endast undantagsvis hava gjorts till föremål för uttalanden. 1

fråga om förslaget om bestämmelser för lärarnas entledigande, uttalas i ett

par fall tvekan om förslagets lämplighet eller övertygelse om dess olämp­

lighet. Reservanterna i skolöverstyrelsen däremot hava utförligare berört frå­

gan (Uti. sid. 235 f.).

Det hade, säga reservanterna, understundom gjorts gällande, att lärarper­

sonalens ställning vore i rättsligt avseende något osäker. Härmed torde

huvudsakligen åsyftas bristen på bestämmelser rörande sagda personals an­

tagande och entledigande. De anmärkningar, som i sagda avseenden fram­

ställts, berodde sannolikt i stort sett mera på teoretiska resonemang än på

erfarenhet; vore så icke fallet, skulle säkerligen vida flera konkreta fall av

påtalade missförhållanden hava kommit till överstyrelsens kännedom, än

som faktiskt skett. Reservanterna hade emellertid icke velat förneka, att

sagda lärarpersonals ställning teoretiskt sett vore osäker och att detta för­

hållande jämväl i praktiken kunde medföra olägenheter. Det vore därför

lämpligt att hithörande frågor underkastades en särskild utredning i sam­

manhang med beviljande av höjda statsbidrag. Några synpunkter för sta­

biliserandet av hithörande förhållanden, vilka borde komma i åtanke vid

en dylik utredning kunde i detta sammanhang angivas.

Vid varje skola borde finnas en styrelse med å ena sidan klart begrän­

sade uppgifter och icke allt för ringa befogenhet, å andra sidan ett bestämt

ansvar. I denna styrelse borde staten och i förekommande fall kommunen

vara representerade. Bland de ärenden, som borde falla under styrelsens

behandling, vore frågor om lärarpersonalens antagande och entledigande. I

fråga om entledigandet liksom i vissa andra avseenden borde det rent prin­

cipiellt sett vara en bestämd skillnad mellan ordinarie och extra ordinarie

lärare. Särskilda svårigheter mötte på den grund, att det vore omöjligt att

med säkerhet garantera en enskild skolas fortsatta verksamhet och föl jakt-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

211

ligen att giva lärartjänsterna karaktär av i egentlig mening ordinarie. Önsk­

värt vore att man kunde finna någon form för klar och tydlig skillnad

mellan tillfällig och fast anställning, varvid, såsom kommissionen påpekat,

lärarna med den senare arten av anställning ej borde vara allt för få. Möj­

ligen borde vissa föreskrifter angående proportionen mellan antalet lärare

av vartdera slaget inryckas bland villkoren för åtnjutande av statsunderstöd.

Fast anställning borde vara förbunden med viss ömsesidig uppsägningstid;

möjligen borde en av styrelsen gjord uppsägning med angivande av skäl

underställas överstyrelsens prövning.

Privatskolans ställning till staten innefattar, såsom även min nu lämnade

redogörelse ådagalägger, ett mycket uppmärksammat och även ömtåligt

spörsmål. Häri ligger intet överraskande med tanke på den kvalitativt och

kvantitativt betydelsefulla roll, som privatskolan sedan lång tid tillbaka

spelat i vårt lands undervisningsväsen. Det är mycket betydande luckor

på den högre skolans område, som fyllts genom läroanstalter, upprättade

och vidmakthållna genom enskilt initiativ och intresse, och mycket osjäl­

viskt och uppoffrande arbete bar inom dessa skolor utförts till fromma för

vår nationella kultur.

Genom det förslag, som framlagts av skolkommissionen, har emellertid

frågan om de enskilda läroanstalterna och deras behövlighet blivit i hög grad

aktuell, och meningarna i detta hänseende hava starkt brutit sig mot var­

andra.

Såsom framgår av vad jag redan tidigare anfört, ämnar jag icke föreslå

ett vidsträckt förstatligande av de privata läroanstalterna. Olika skäl tala,

enligt min mening, mot en så vittutseende åtgärd, och jag har således ut­

gått ifrån att de enskilda skolorna i stor utsträckning skola förbliva i sin

nuvarande ställning till det allmänna. Endast i några få fall har jag ut­

talat mig för en förändring av allmänna läroverk under sådana yttre för­

hållanden, att en samtidig indragning av högre flickskola på platsen synts

mig ofrånkomlig. Under sådana omständigheter hade jag tydligen kunnat

gå här ifrågavarande spörsmål helt förbi. På grund av den stora betydelse,

man under diskussionen tillmätt dessa frågor, anser jag mig emellertid böra

här beröra desamma,

Jag vill då först framhålla, att i samma mån som staten eller eventuellt

kommunen i tillräcklig omfattning och på ett tillfredsställande sätt bereder

tillfälle till högre skolundervisning för de unga, behovet av privatskolor

självfallet måste avtaga. Men jag anser det därjämte uppenbart, att i varje

fall utrymme för enskild verksamhet på den högre skolans område alltid

kommer att finnas. Det privata initiativet kan givetvis alltid lättare och

snabbare anpassa sig efter de speciella behov av ena eller andra slaget, som

samhällsförhållandena ej minst i vår tid kunna framkalla. Det synes mig

under sådana omständigheter olämpligt, att staten med maktmedel tillbaka-

håller och undertrycker de former, under vilka nyssberörda behov taga sig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Departe­

mentschefen.

212

uttryck. Men å andra sidan är det självklart, att staten med uppmärksam­

het bör följa sådan verksamhet och genom sina organ tillse, att densamma

utövas på ett sätt, som tjänar det allmännas såväl som den enskildes verk­

liga intressen.

Vidare finner jag det naturligt och önskvärt, att staten, respektive kom­

munen, i ena eller andra formen understöder sådana enskilda skolor, som

befinnas utöva en för det allmänna nyttig verksamhet. Givetvis är det gott

och väl, om en skola kan genom anordnande av försök bidraga till utveck­

lingen på det pedagogiska området, men det bör klart framhållas, att sådan

verksamhet ej bör forceras fram utan uppstå och utvecklas som en frukt

av det pedagogiska intresset och initiativkraften vid skolan. Men där en

dylik försöksverksamhet av värde framkommit, bör den, även om den

skulle för sin fortgång kräva någon avvikelse från eljest genomförda skol-

organisatoriska grundsatser, få fortgå i ostört lugn och under de statliga

skolmyndigheternas hägn.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja uttala den meningen, att staten

icke bör betrakta det privata skolväsendet såsom något mot det all­

männas intressen stridande utan såsom en organisation med uppgift att

efter måttet av sina krafter samarbeta med den statliga skolorganisationen och

i vissa fall komplettera densamma, allt under förutsättning, som nämnts, att

den enskilda verksamheten ej får större utbredning, än som är förenligt

med föreliggande behov.

Med den utgångspunkt, jag i föreliggande fråga har, behöver jag alltså

ifrågasätta jämkningar i de nuvarande bestämmelserna beträffande privat­

läroverken endast i den mån det nu föreliggande omorganisationsförslaget

kan vara ägnat att medföra en ändrad ställning för vissa privatläroverk eller

delar av sådana. I det föregående har jag uttalat mig om vissa föränd­

ringar i avseende på privatläroverkens organisation, som kunna bliva en

följd av nämnda förslag. Så har jag påpekat, att vid de flickskolor, där

detta på grund av förhållandena å orten i skolorganisatoriskt eller annat

hänseende anses lämpligt, en realskollinje kan upprättas genom ombildning

av en serie parallellavdelningar. Till frågan om sådan linjes organisation,

grunderna för statsunderstöd m. m. får jag tillfälle att i det följande mer

utförligt återkomma.

Ytterligare ett hithörande spörsmål har jag att i detta sammanhang be­

röra, nämligen frågan om de åtgärder, som kunna vara påkallade i syfte

att vid privatläroverken åvägabringa en förbättrad anknytning till folkskolan.

Såsom jag redan varit i tillfälle att uttala, har jag icke ansett möjligt

att nu omedelbart ifrågasätta åtgärder, som allestädes skulle bereda den

kvinnliga ungdomen samma utbildningsmöjligheter, vilka hittills tillkommit

och alltjämt skulle tillkomma gossarna. Visserligen torde det kunna för­

väntas, att de kommunala organen skola vara benägna att, på sätt jag

förutsatt, i icke obetydande utsträckning medverka till att såväl de högre

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

213

läroverken som realskolorna bliva tillgängliga för kvinnlig ungdom även

å orter, där jag för min del icke ansett lämpligt att ifrågasätta en dylik

organisation såsom obligatorisk. Men kvar står dock ett icke ringa antal

städer, särskilt medelstora, där läroverket även vid omlagda anknytnings-

förhållanden skulle uppnå en sådan storlek, att det icke kan anses rim­

ligt att låta flickor där vinna inträde, och där jag icke heller kunnat

nu föreslå upprättande av särskild statlig läroanstalt för flickor. På dessa

orter skulle sålunda, därest ingå åtgärder i övrigt vidtoges, den kvinn­

liga ungdomen bliva missgynnad i två olika avseenden. För flickundervis-

ningen skulle alltjämt privatskolor uteslutande anlitas, och de kvinnliga lär­

jungarna skulle under angivna förutsättning sakna alla möjligheter att över­

gå från folkskolans sjätte klass till den högre skolan. Den förstnämnda

bristen kan tydligtvis icke avlägsnas förrän i samband med upprättande fram­

deles av de ytterligare statliga flickläroverk, av vilka behovet redan på flera

håll kan anses vara vitsordat. Vad åter den andra av förenämnda brister

angår, torde det icke vara omöjligt att, såsom jag redan i annat samman­

hang haft tillfälle beröra, i viss utsträckning undanröja densamma.

På sätt jag förut erinrat, föreligger mellan flertalet privatläroverk och de

allmänna läroverken i fråga om anknytningen till folkskolan den betydande

principiella olikheten, att de förra i sina förberedande klasser äga ett under-

visningsstadium, som är parallellt med folkskolans tre lägre klasser. Aven

om flickskolans första klass bringas i anslutning till folkskolans tredje, äro

med hänsyn till nämnda anordning möjligheterna för lärjungar att från

folkskolan över huvud vinna inträde i flickskolan långt mera begränsade än

vid de allmänna läroverken. De förberedande klassernas lärjungar pläga

nämligen härvid hava företräde och äro, efter vad upplyst blivit, befriade

från varje inträdesprövning. Detta förhållande har, vid sidan av de högre

terminsavgifterna, konstituerat den exklusivitet vid lärjungerekryteringen,

som efter vad jag i det föregående uppvisat, i stort sett präglar flickskolorna.

Jag kan icke se, att man från de utgångspunkter som varit bestämmande

vid nu förevarande övervägande av den högre skolans anknytning till folk­

skolan, kan vara tillfreds med en sådan ordning.

Under det livliga meningsutbytet rörande grundskolestadiets omfattning

har, såvitt jag kunnat finna, enighet rått såtillvida, att man icke ansett läro­

verket böra anknyta till en lägre folkskoleklass än den tredje. Jag har

tidigare anfört, att sagda grundsats för de allmänna läroverkens del fast­

slogs redan 1894, alltså för mer än trettio år sedan. Utvecklingen har be­

träffande flickskolorna gått väsentligt långsammare, om man ock under se­

nare år kunnat konstatera eu något ökad benägenhet från skolornas sida —

måhända icke utan påverkan från vederbörande kommuner — att inskränka

eller nedlägga denna gren av verksamheten. Från statsverkets sida hava

de förberedande klasserna berövats möjligheterna att erhålla understöd annat

än på indirekt väg, och jämväl i detta avseende innebär 1925 års riksdags-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

beslut en bestämd skärpning av tidigare gällande villkor. Jag anser emel­

lertid, att även den nu förefintliga begränsade möjligheten till indirekt

statsunderstöd åt de ifrågavarande klasserna bör upphöra. Då jag inom

andra områden av undervisningsväsendet föreslår ett längre grundskole-

stadium såsom det önskvärda, anser jag, att skäl icke kunna anföras för

bibehållande av denna kvarleva från en gången tid. Väl äger det sin rik­

tighet, att vid en eller annan privatskola även å nu förevarande undervis-

ningsstadium en betydelsefull pedagogisk försöksverksamhet torde hava be­

drivits. Men detta har uppenbarligen endast undantagsvis varit fallet. Mot

folkskolans duglighet och lämplighet att tjäna som grundval för flickskolan

i den utsträckning, varom här är fråga, hava inga erinringar blivit gjorda.

När samhället sålunda tillhandahåller fullgod undervisning, vilken för gos­

sarna också i betydande utsträckning anlitas, finnas inga avgörande skäl för

att en annan ordning skulle vara påkallad beträffande flickorna. Det måste

med hänsyn härtill anses riktigt, att, såsom andra kammarens vederbörande

utskott redan år 1908 utan meningsskiljaktighet uttalade, föräldrar, som önska

och hava tillfälle att i hemmen eller i privata skolor giva sina barn undervis­

ning, vilken i omfång och beskaffenhet motsvarar den, som meddelas i folk­

skolan, må härtill äga full rätt. Men kostnaden för en dylik enskild under­

visning bör vara föräldrarnas ensak.

Jag anser fördenskull, att flickskolan, på sätt hittills gällt i fråga om de

allmänna läroverken och som jämväl delvis skulle tills vidare gälla, skall an­

knyta till folkskolans tredje klass, men att åtgärder böra vidtagas i avsikt att,

1 den utsträckning så kan ske, anknytningen tillika förlägges till ett högre

grundskolestadium. Jag återkommer till denna fråga i fortsättningen av

mitt anförande. I detta sammanhang vill jag ytterligare framhålla, att den

nu föreslagna skärpningen av villkoren för statsunderstödet icke gärna kan

giva anledning till entledigande av lärarinnor. Även i detta fall finner jag

mig nämligen på sätt redan föreslagits beträffande statens normalskola

för flickor böra ifrågasätta, att förändringen endast successivt må gå i

verkställighet med början läsåret 1928—1929. Sagda läsår skulle alltså nu­

varande bestämmelser fortfarande gälla beträffande de förberedande klasserna

2 och 3, läsåret 1929—1930 endast beträffande sagda klass 3, vadan för­

ändringen först från och med läsåret 1930—1931 skulle vara fullt genomförd.

f ör att erhålla en överblick över den omfattning, vari ämneslärarin-

nor nu hava sin tjänstgöring förlagd till de förberedande klasserna har

jag från skolöverstyrelsen införskaffat detaljerade uppgifter rörande förhål­

landena läsåren 1925—1926 och 1926—1927. Av den föreliggande samman­

ställningen inhämtar man, att under förstnämnda läsår 71 ämneslärarinnor

undervisade sammanlagt 341 2/s veckotimmar i de förberedande klasserna,

det vill säga var och en ej fullt 5 veckotimmar i genomsnitt. Rätten i

fråga hänförde sig beträffande 128 veckotimmar och 24 lärarinnor till de i

kungl. kungörelse 326/1925 meddelade övergångsbestämmelsernas mom. 1,

214

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

215

beträffande 207 3/s veckotimmar och 44 lärarinnor hade saken varit under­

ställd överstyrelsens prövning, ehuru i en del fall övergångsbestämmelserna

utan vidare vant tillämpliga. Slutligen har i 3 fall vederbörande skola utan

författningsenligt medgivande låtit ämneslärarinna fullgöra en del av sin

tjänstgöring å nu ifrågavarande stadium.

Vad angår läsåret 1926—1927, kan man icke konstatera en minsk­

ning i omfattningen av ämneslärarinnors tjänstgöring i de förberedande

skolorna. Totaliter avser sådan tjänstgöring 342 2A> timmar, fördelade på 77

lärarinnor, alltså i det hela oförändrad omfattning, men med veckotimmarna

fördelade på något flera lärarinnor. Enligt berörda övergångsstadgande har

detta skett i 84 5A veckotimmar, fördelade på 21 lärarinnor. Beträffande

28 veckotimmar, fördelade på 6 lärarinnor, gäller, att man utan vederbörligt

medgivande tillgodogjort sig statsunderstöd. Och slutligen har överstyrelsen

ansett sig böra medgiva här ifrågavarande rätt i fråga om 229 2/s veckotim­

mar, fördelade på 50 lärarinnor vid ett tjugutal skolor.

Den lämnade redogörelsen giver vid handen, att man av hänsyn till veder­

börande lärarpersonal knappast behöver hysa betänkligheter att genomföra

en begränsning med den successiva tillämpning jag nyss föreslagit.

Såsom redan tidigare av mig framhållits, hava villkoren för understöd till

högre flickskolor av riksdagen utformats på ett sådant sätt, att skolan er­

håller direkt understöd allenast för klasser utöver folkskolans stadium. Sedan

numera i form av tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg individuella

bidrag till lärarpersonalen utgå, har emellertid den år 1909 fastslagna ord­

ningen faktiskt på en avgörande punkt rubbats. Det synes mig dock uppen­

bart, att den definitiva ordning, som inom en näraliggande framtid torde

böra komma till stånd, icke i nu berörda avseende kan bygga på andra

grundsatser än de år 1909 fastställda.

Så länge en nyreglering icke skett, torde vederbörande skolor sakna ome­

delbar anledning att av egen drift tillmötesgå kraven på anknytning till av­

slutad folkskola och jag anser mig icke heller böra ifrågasätta, att föreskrift

i detta syfte generellt meddelas genom ändring i statsbidragsvillkoren. Där­

emot hyser jag inga betänkligheter att, i anslutning till vad jag nyss förut

yttrat, föreslå, att statsunderstödd flickskola och högre goss- och samskola

skall anslutas till den tredje folkskoleklassen, så framt organisationen icke

förutsätter anknytning till högre folkskoleklass. Och såsom jag redan

uttalat, håller jag före, att de skolsakkunniga anfört bindande skäl för

att inträdesprövning till dessa läroanstalter skall anställas med samt­

liga sökande, sålunda även med dem, som komma från en förbere­

dande skola, och avse det kunskapsmått, som inhämtas i folkskolans tre

lägre klasser. På denna väg har jag förhoppning att kunna uppnå, att

även flickor från folkskolan skola kunna erhålla de möjligheter att vinna

högre skolutbildning, som i decennier gällt i fråga om gossarna. I fråga

om sättet för sådan prövnings anställande kan jag hänvisa till vad jag i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

216

dylikt hänseende anfört beträffande realskolan. Samma bestämmelser torde

böra gälla för båda dessa skolformer. De lärjungar, som redan tillhöra för­

beredande klasser, böra givetvis vinna inträde i den egentliga skolans första

klass enligt hittills tillämpat förfaringssätt. Påpekas må att man, beträffande

lärjungars intagande i privatläroverk i enstaka fall måste taga hänsyn till

alldeles speciella förhållanden; så bör givetvis i fråga om stiftelseskolor även

] nu förevarande hänseende de bestämmelser, som må finnas i respektive

stiftelseurkunder vederbörligen beaktas.

Då det åter blir fråga om att tillgodose det önskemål, som jag förut be­

rört, av innebörd, att även vid flickundervisningen, såvitt möjligt, å varje

ort tillfälle till övergång från avslutad folkskola till den högre skolan skall

beredas, ställa sig förhållandena väsentligen svårare. Å flertalet orter saknar

den högre flickskolan genomgående parallellavdelningar, vilket i vissa fall

torde få tillskrivas den orsaken att två eller flera flickskolor äro i verksam­

het i samhällen, där man kunnat åtnöja sig med ett allmänt läroverk. Be­

träffande dessa flickskolor med enkla avdelningar anser jag det knappast

välbetänkt, att nu tvångsvis genomföra en anslutning till folkskolans sjätte

klass.

Vad åtel angar flickskolor med genomgående två eller flera avdelningar,

ställa sig förhållandena onekligen något annorlunda. I dessa fall synas tungt

vägande skäl kunna anföras för att i analogi med vad som föreslagits för

de allmänna läroverkens del en serie avdelningar anknytes till folkskolans

sjätte klass. Då det gäller det praktiska ordnandet, kan man givetvis tänka

sig att så förfara, att föreskrift av dylik innebörd av Kungl. Maj:t utfärdas

i samband med statsunderstödets beviljande. Jag anser det emellertid vara

lyckligare och värdefullare, om åtgärder för främjande av syftet i fråga

kunde komma till stånd på frivillighetens väg, och jag har tidigare i korthet ut­

talat mig om förfaringssättet. För närvarande erhåller flickskolan intet särskilt

direkt understöd för parallellavdelningar. I detta avseende skulle en ändring

kunna vidtagas i den riktningen, att skola, som anordnar eu särskild realskole-

linje, omfattande fyra klasser ovanför sexklassig folkskola, för denna erhåller

understöd i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som gälla för s. k.

enskilda mellanskolor. Det är min förhoppning, att om skolan på detta sätt till­

försäkras ett särskilt statsunderstöd på 4,800 kronor årligen för dessa 4 klass-

avdelningar, med vilket rätt följer till motsvarande kommunalt understöds-

belopp, den skall finna sig kunna tillmötesgå välgrundade samhällskrav på

denna punkt. Då emellertid åtgärden säkerligen skulle förfelas, därest ter­

minsavgifterna utginge med så betydande belopp, som nu i regeln är fallet

vid privatskolorna, anser jag, att såsom villkor för dylikt statsunderstöds

utgående bör fastställas det särskilda kravet, att terminsavgifternas storlek

skall bestämmas av Kungl. Maj:t i samband med understödets fördelning.

Man bör härvid, synes det mig, eftersträva, att avgifternas allmänna nivå

kommer att ligga så nära statsläroverkens som möjligt är.

Kungl. Maj ds proposition Nr 116.

217

Det återstår mig att avhandla ytterligare en angelägenhet, som med den

nu berörda har ett visst sammanhang. De läroanstalter, som anslagsmässigt

sammanföras under rubriken högre goss- och samskolor, äro i regeln för­

lagda till orter med allmänt läroverk eller kommunal mellanskola. Bortsett

från Lundsbergs skola, vilken genom sin uppgift och hela sin organisation

intager en särställning, gäller detta om samtliga med två undantag, Djurs­

holms samskola och Saltsjöbadens samskola. I Djursholms stad, respektive

Saltsjöbadens köping tillgodose de nämnda läroanstalterna ensamma samhäl­

lets och i viss mån även ortens bildningsbehov. Vid sådant förhållande

måste det betecknas som en uppenbar brist, att de ifrågavarande skolorna

äro organiserade med förberedande klasser och sålunda utan anslutning

till folkskolans både tredje och sjätte klass, så mycket mera som skolorna

äro väl besökta och utrustade med dubbla eller tredubbla parallellavdel­

ningar å realskolestadiet. I fråga om tredje folkskoleklassen torde detta

kunna ske på samma väg, som tänkts anlitad för flickskolornas del. Men

jag kan icke se något rimligt skäl, varför icke även i dessa nejder berätti­

gade anspråk kunna resas på att erhålla möjligheter till övergång från sjätte

folkskoleklassen till den högre skolan, och jag har fördenskull icke kunnat

underlåta att söka uppnå en sådan anslutningsordning även för dessa läro­

anstalters vidkommande.

Givetvis vore det tänkbart att såsom villkor för statsunderstödets utgående

— staten bidrager till dessa skolor med mycket avsevärda belopp — av

Kungl. Maj:t föreskreves, att en serie avdelningar skulle anknyta till folk­

skolans sjätte klass. Men jag har trott mig bättre främja syftet med anord­

ningen genom att även i dessa båda fall söka knyta vederbörande läroan­

stalters egna intressen vid tillmötesgåendet av förefintliga krav i nu berörda

avseende. Med hänsyn härtill har jag tänkt mig en liknande anordning, som

jag föreslagit för de högre flickskolornas del. Då båda de nämnda skolorna

i verkligheten äro upprättade av och ägas av vederbörande kommuner, synes

det mig icke uteslutet, att här förevarande önskemål skulle kunna tillgodo­

ses under den formen, att kommunen upprättar en kommunal mellanskola,

vilken utan olägenhet torde kunna samordnas med den nuvarande läroan­

stalten och dess undervisning bedrivas i samma lokaler samt med använ­

dande av samma materiellutrustning som disponeras av samskolan. Givetvis

kunde och borde samskolans realskolestadium i motsvarande grad begränsas.

Skulle vederbörande emellertid icke finna skäl medverka till denna anord­

ning, synes man kunna tillgodose kravet på sexårig grundskola under ena­

handa former som förordats i fråga om vissa flickskolor, alltså genom un­

derstödjande av en serie parallellavdelningar i likhet med vad som gäller i

fråga om enskilda mellanskolor.

Den nu föreslagna avvecklingen av de förberedande klasserna medför

tydligen viss ändring i de för ifrågavarande läroanstalter gällande bestäm­

melser. För närvarande gäller enligt kungörelse den 18 juni 1925 (nr 32(5) om

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

218

ändring i vissa delar av kungörelsen den 29 oktober 1909 angående avlöning av

lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt angående stats­

understöd åt dessa läroanstalter m. m. att lärarinna vid dylik läroanstalt

må, på särskild ansökan och efter skolöverstyrelsens beprövande, kunna

fullgöras i de förberedande klasserna eller i övningsämnen, under förutsätt­

ning att starka skäl av pedagogisk art kunna förebringas för denna anord­

ning. För samtliga ämneslärarinnor må dock nämnda tjänstgöring icke till

omfattningen motsvara mer än en niondel av deras sammanlagda tjänstgö­

ring vid skolan.

Denna bestämmelse blir givetvis överflödig i den mån de förberedande

klasserna försvinna. Under övergångstiden bör densamma fortfarande gälla

i förut angiven utsträckning.

Jag har i det föregående lämnat eu redogörelse för de uttalanden, som i

samband med diskussionen om skolkommissionens förslag gjorts angående

frågan om lärarpersonalens vid privatläroverken rättsliga ställning. Såsom

framgår av denna redogörelse finnas nu inga bestämmelser, som regel­

binda rättsförhållandet mellan nämnda lärarpersonal och vederbörande sko­

las målsmän. Frågan har vid olika tillfällen varit föremål för uttalanden

även i annat sammanhang än det nyss omnämnda. Så har densamma

bragts under riksdagens prövning, senast genom motion vid 1926 års riks­

dag, därvid hemställdes, att riksdagen såsom ytterligare villkor för åtnju­

tande av det av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget till privatläroverken ville

uppställa även den betingelsen, att till tryggande av lärarpersonalens rätts­

liga ställning lärarinna och lärare, som minst tre år biträtt vid undervisnin­

gen, ej måtte kunna entledigas med mindre frågan underställdes skolöver­

styrelsens prövning.

Statsutskottet vid 1926 års riksdag anförde vid behandlingen av ifråga­

varande motion, att utskottet, med hänsyn till de utomordentligt stora prak­

tiska svårigheter, som vore förknippade med ett bifall till det i motionen

nu framlagda förslaget, icke funnit sig böra tillstyrka detsamma. Riksdagens

beslut utföll i enlighet härmed.

Skolkommissionen har, som nämnts, uttalat sig för åtgärder i nu berörda

hänseende. Jämväl reservanterna i skolöverstyrelsen hava behandlat denna

fråga och därvid framhållit vissa åtgärder, som skulle vara ägnade att stärka

lärarpersonalens rättsliga ställning. Såsom dylika åtgärder har anförts, att

vid varje skola skulle finnas en styrelse, att som villkor för statsunderstöd

skulle föreskrivas en viss proportion mellan antalet lärare med tillfällig och

med fast anställning, att fast anställning skulle vara förbunden med viss

ömsesidig uppsägning, samt att av vederbörande skolstyrelse gjord uppsäg­

ning skulle med angivande av skäl underställas överstyrelsens prövning.

Det måste utan allt tvivel betecknas som en brist, att hittills inga åtgär­

der vidtagits för beredande åt den jämförelsevis talrika lärarkåren vid pri-

Kiingl. Maj:ts proposition Nr 116.

219

vatläroverken en ställning, som kan i rättsligt hänseende anses vara tryggad.

Då nu, därest mitt föreliggande förslag till omläggning av skolorganisatio­

nen godtages, de enskilda läroanstalterna skulle tills vidare i mycket stor

utsträckning behållas vid sin nuvarande ställning i skolsystemet, har berörda

fråga fått ny aktualitet. Frågan är ej lättlöst, och jag är ej i tillfälle att i

detta sammanhang framlägga något förslag, som kunde ligga till grund för

en slutlig prövning av spörsmålet. Emellertid har jag för avsikt att så

snart ske kan återupptaga frågan till granskning samt söka åstadkomma en

lösning, som kan i möjlig mån anses tillfredsställande. De synpunkter, som

under frågans dryftande hittills framlagts och åt vilka särskilt reservanterna

i skolöverstyrelsen givit uttryck, böra härvid vinna allt beaktande. Det synes

mig sannolikt, att de åtgärder, som skulle kunna anses erforderliga i detta

hänseende, kunna vidtagas i samband med fördelningen av statsunderstöd.

I annat sammanhang har jag påpekat, att den om- och nyorganisation av

läroverk, som enligt min mening bör äga rum på åtskilliga orter, i vissa fall

med nödvändighet torde föranleda jämkningar i avseende på privatläroverkens

antal. Så torde det komma att visa sig, att på vissa orter, där nuvarande

gossrealskola borde omorganiseras till en samrealskola, denna åtgärd måste

förutses komma att medföra så stark minskning i antalet lärjungar vid or­

tens högre flickskola, att ett fortsatt upprätthållande av denna senare ej kan

anses skäligt. I sådant fall har jag förutsatt, att flickskolan skulle jämsides

med samrealskolans organiserande successivt avvecklas.

Eu dylik avveckling medför uppenbarligen vissa svårigheter, därigenom

att lärarpersonalen måste undan för undan entledigas. Det synes mig under

sådana förhållanden klart, att då lärarinnor genom direkta åtgärder från

statens sida gå miste om anställning, staten också måste se till huruvida

och på vad sätt dessa lärarinnors intressen må kunna tillgodoses genom

åtgöranden från det allmännas sida.

Jag vill då erinra därom, att alldeles samma spörsmål tidigare varit före­

mål för statsmakternas överväganden, nämligen då genom 1904 års riksdags

beslut om upprättande av statssamskolor ett antal högre flickskolor tvungos

att avveckla och försvinna. Redan 1899 års läroverkskommitté, som fram­

lade förslag om samskolors upprättande, hade sin uppmärksamhet riktad på

förhållandet i fråga. Kommittén yttrade därom i sitt betänkande:

Svårare och mera behjärtansvärd blir lärarinnornas ställning i de städer,

där flickskolorna skulle komma att upphöra. Visserligen tillskapas nya lä-

rarinnebefattningar i samskolorna, men dessa motsvara endast en del av de

platser, som komma att indragas. För att underlätta tillträdet till desamma

föreslår kommittén, att åt de indragna skolornas mera erfarna och bäst vits­

ordade lärarinnor må, därest de ej äga den för ifrågavarande sysslor fast­

ställda examenskompetensen, genom kungl. dispens beredas möjlighet att

fortfarande gagna i ett kall, varåt de förut med framgång ägnat sina krafter.

Kommittén anser jämväl önskligt, att sådana lärarinnor som därtill befinnas

Kung!. May.ts proposition Nr 116.

220

lämpliga, må på liknande sätt erhålla rätt att innehava folkskolelärarinne-

befattningar. För övrigt må här tagas i betraktande, att den ifrågasatta

omorganisationen ej kan genomföras i ett slag, utan kommer att försiggå

successivt och taga åtskilliga (6—8) år i anspråk, varigenom lärarinnorna

få tid och rådrum att se sig om efter platser i flickskolor å andra orter,

där dessa skolors antal och behov av lärarkrafter ständigt ökas, eller ock

inom andra verksamhetsområden. Det är jämväl att hoppas, att de icke

självförvållade svårigheter, vari en del lärarinnor komma att vid en omorga­

nisation försättas, skola vid platsers tillsättande av vederbörande var i sin

stad behjärtas. Kommittén anser sig därför kunna uttala den förväntan, att

olägenheterna av dessa förslag i här berörda avseende i allmänhet skola

utan större svårighet låta sig övervinna.

I sin skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till 1904 års riks­

dag angående ändrad anordning av rikets allmänna läroverk m. m. förkla­

rade sig riksdagen instämma i vad kommittén sålunda yttrat.

Förhållandena visade sig emellertid påfordra, att från statens sida vissa

åtgärder vidtogos, och Kungl. Maj:t föreläde med anledning därav 1907 års

riksdag förslag om anvisande av understöd åt vissa lärarinnor, som genom

nämnda indragningar komme att förlora sin anställning (X huvudtit. sid. 11).

Av det propositionen bilagda utdraget av statsrådsprotokollet framgår, att

åtskilliga av de mera erfarna och skickligaste lärarinnorna vid under in­

dragning varande flickskolor i städer, där statssamskolor inrättats, av Kungl.

Maj:t hade erhållit behörighet att söka och innehava lärarinnebefattning,

och hade, säger departementschefen, såväl dessa lärarinnor som sådana vid

ifrågavarande flickskolor förut anställda, vilka ägde berörda kompetens, re­

dan förordnats till extra ämneslärarinnor vid statens samskolor. Men dylika

åtgärder vore tydligtvis icke till något gagn för de lärarinnor, vilka på grund

av ålder eller annan orsak icke lämpade sig för tjänstgöringen vid statens

skolor och icke kunde på annat sätt försörja sig.

Förhållandena te sig nu i det hela på samma sätt som vid sistberörda

tidpunkt. Dock visar sig nu den skillnaden, att med all sannolikhet endast

i enstaka undantagsfall lärarinna torde sakna kompetens för ordinarie äm-

neslärarinnebefattning vid samrealskola.

Min redogörelse ger vid handen, att man vid det föregående tillfället icke

fann sig kunna vidtaga några direkta åtgärder för tillgodoseende av de

ifrågavarande lärarinnornas intressen förutom beträffande dem, som nått

högre ålder. Förhållandena i detta hänseende synas mig beklagligen föga gynn­

sammare nu. Att överflytta lärarinnor till de tjänster, som skulle komma att

inrättas vid nyorganiserade samrealskolor, torde knappast låta sig göra, men

det synes mig rätt och billigt, att i den mån så kan ske, vid besättandet

av ordinarie ämneslärarinnetjänst, till vilken flickskollärarinna anmält sig

som sökande, hänsyn tages till det förhållandet, att sökanden tillhör nu

ifrågavarande kategori av lärarinnor. Och beträffande lärarinna, som avlagt

för ordinarie adjunktsbefattning stadgade akademiska kunskapsprov men

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

221

ej genomgått provår, bör hennes föregående tjänstgöring kunna i väsentlig

mån kompensera denna brist.

Emellertid vill jag framhålla, att det särskilda hänsynstagande av olika

slag, som sålunda bör iakttagas beträffande lärarinnorna, enligt min mening

bör gälla endast dem, som vid början av gossrealskolans ombildning till

samrealskola under mer än 5 år innehaft fast anställning vid statsunder­

stödd enskild läroanstalt.

Beträffande de äldre ämneslärarinnorna åter bör, synes det mig, samma

åtgärd vidtagas, som, enligt vad jag nyss erinrat, tidigare tillgripits. Till

nu ifrågavarande kategori höra räknas de ämneslärarinnor, som vid nyss­

nämnda tidpunkt uppnått en ålder av 50 år och före den 1 mars 192

1

vunnit anställning med full tjänstgöring vid skolan.

För privatskolornas ämneslärarinnor inträder pensionsåldern vid 60 år, och

det bör således vara staten angeläget att under den tid, som kan förflyta till

pensionsålderns inträde, bereda dessa lärarinnor ett årligt understöd. Vid

övervägande av frågan, med vilket belopp dylikt understöd skäligen bör ut­

gå, har jag stannat för två tredjedelar av den avlöning — tillfällig löne­

förbättring och dyrtidstillägg inberäknade — som vederbörande i enlighet

med gällande bestämmelser uppbar vid tiden för anställningens upphörande.

Därjämte bör sådan lärarinna tillförsäkras rätt att vid fyllda 60 år komma i

åtnjutande av pension med samma belopp, som skulle tillkommit henne, därest

hon oavbrutet tjänstgjort intill tiden för pensioneringen. Då pension från

lärarinnornas pensionsanstalt utgår allenast i förhållande till de inbetalningar,

som gjorts av eller för vederbörande delägare, och någon inbetalning för

delägare i varje fall ej kan ske, bör lärarinna vid pensions erhållande få

sig tilldelad vederbörlig fyllnad i pensionsbeloppet.

I detta sammanhang vill jag betona, att i de fall, där på grund av den

nu ifrågasatta omläggningen en begränsning kan komma att inträda i vissa

statsunderstödda privatläroverks verksamhetsfält, det är angeläget att tillse,

att eventuellt nödvändiga inskränkningar i statens understödsverksamhet

försiggå under så mjuka former som möjligt. Det är min avsikt att

uppmärksamt pröva alla hithörande förhållanden i syfte att övergången ma

försiggå under största möjliga hänsynstagande till berättigade enskilda

intressen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

222

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Departe­

mentschefen.

VIII. Lärarkompetensen m. m.

Skolkommissionen har i sitt betänkande (1:1 sid. 408—449) utförligt sysslat

med frågan om lärarnas utbildning och kompetens och har därvid föreslagit

åtskilliga ändringar i de nu gällande bestämmelserna för behörighet till lä-

larbefattning vid de allmänna läroverken. Yttranden i anledning av kom­

missionens förslag hava avgivits av ett flertal läroverkskollegier m. fl., och

frågan beröres jämväl av skolöverstyrelsen och av generaldirektör Bergqvist

i deras utlåtanden över kommissionens betänkande. Däremot hava de skol-

sakkunniga icke ingått på denna fråga.

Med den omfattning, jag givit det nu föreliggande förslaget, har jag icke

funnit det behövligt eller lämpligt att upptaga frågan om lärarkompetensen

till prövning, bland annat därför, att beslut av riksdagen ej är erforderligt

för hithörande angelägenheters ordnande.

Med frågan om kompetens äro dessutom ofta förknippade frågor av

avlöningsreglerande innebörd, och jag anser det därför riktigt, att nu berör­

da spörsmål upptages till ny granskning i samband med fråga om lönereg­

lering för vederbörande lärarpersonal. Jag vill härvid erinra om att redan

skolkommissionen ansett sig böra påyrka jämkningar i de nuvarande avlö-

ningsgrunderna för vissa kategorier av lärare.

De kompetensbestämmelser, som för närvarande äro föreskrivna beträffan­

de ordinarie lärarpersonal vid de allmänna läroverken, böra således tills vi­

dare bibehållas oförändrade. Givetvis böra samma bestämmelser tillämpas

i fråga om lärarpersonalen även vid de läroverk, som enligt mitt förslag

skulle nyinrättas eller ombildas, således också i fråga om de från kommu­

nala mellanskolor ombildade samrealskolorna. För den kommunala mellan-

skolan äro ej heller några ändringar i behörighetsvillkoren påkallade.

I ett hänseende har jag emellertid att i detta sammanhang beröra frå­

gan om lärarkompetensen, nämligen beträffande lärarpersonalen vid de nyss-

berörda kommunala mellanskolor, vilka jag föreslår till övertagande av sta­

ten. Jag vill härvid först erinra om att ombildningen från kommunal läro­

anstalt till statsskola ej medför någon ändring i dessa skolors organisation.

Såväl den förutvarande som den nytillkommande skolan omfattar fyra års­

klasser, och behovet av lärarkrafter är alltså oförändrat. Den enda för­

ändringen skulle bliva den, att, såsom jag får tillfälle att i ett följande

sammanhang ytterligare utveckla, vid den statliga skolan två ordinarie be­

fattningar skulle förbehållas kvinnor.

Jag har redan framhållit, att samma kompetensvillkor böra gälla för lä­

rarna vid nämnda skolor som vid övriga samrealskolor. Då emellertid

223

kompetensfordringarna för ämneslärarbefattning vid kommunal mellan-

skola delvis äro mindre omfattande än för adjunktstjänst vid allmänt läro­

verk, äro vid dylika skolor många i saknad av formell adjunktskompetens.

Så förhåller det sig ock med åtskilliga bland lärarna vid de nu till förstat­

ligande föreslagna sju skolorna.

Undersöker man närmare, hur det i detta hänseende förhåller sig, visar

det sig, att av de vid nämnda skolor anställda 43 ordinarie ämneslärarna

18 innehava adjunktskompetens, d. v. s. avlagt akademisk examen och ge­

nomgått provår, att 10 genomgått högre lärarinneseminarium och således

äga kompetens till ämneslärarinnebefattning vid statens samskolor samt att

de återstående 15 på grund av beslut av Kungl. Maj:t äga behörighet till

ordinarie lärarbefattning vid kommunal mellanskola. Omnämnas bör jäm­

väl att av dem som höra till sistnämnda kategori, sex avlagt filosofisk ämbets-

examen och således brista i fråga om adjunktskompetens endast genom saknad

av provår. Frågan är då, huruvida man skall bortse från den bristande for­

mella kompetensen hos nyssnämnda lärare vid den nu påtänkta övergången.

För min del anser jag dessa lärares ställning vid den kommunala mellan-

skolan härvidlag böra vara avgörande. De hava där ordinarie anställning,

och även om kommunerna, rättsligt sett, äro skyldiga att svara för de för­

bindelser, de ingått med vederbörande lärare vid dessas anställande, måste

hänsyn dock tagas därtill, att staten nu övertager skolorna och ingår som

deras huvudman. Under sådana omständigheter synes mig rimligt, att sta­

ten jämväl successivt övertager alla de vid skolorna den 1 mars 1927 an­

ställda ordinarie lärarna, oavsett om de äga formell kompetens till adjunkts­

befattning vid allmänt läroverk eller icke.

Det kan emellertid sättas i fråga, huruvida de ordinarie manliga ämnes-

lärare, som sakna berörda kompetens men det oaktat erhålla ordinarie an­

ställning vid sam realskola, även skola få den avlöning, som medföljer sådan

anställning. För min del håller jag före, att tillräckligt starka skäl ej kunna

anföras härför. Ifrågavarande lärare böra enligt min mening efter sin över­

gång i statstjänst bibehållas vid de avlöningsförmåner, de ägt uppbära vid

den kommunala mellanskolan. Härvid bör ihågkommas att ordinarie man­

lig ämneslärare vid sådan skola åtnjuter, utöver den kontanta lönen, fri bo­

stad och bränsle eller motsvarande ersättning, dock minst 500 kronor för

manlig och 350 kronor för kvinnlig lärare. Sistberörda ersättning bör utgå

till dessa lärare även efter deras övergång till statsskola, och det synes mig

rimligt, att vederbörande kommun åtager sig att fortfarande erlägga den­

samma, så länge den överflyttade läraren kvarstår vid samrealskolan. Detta

åtagande bör uppställas bland villkoren för statens övertagande av respek­

tive skolor.

Liknande gäller ämneslärarinnorna vid de från mellanskolor ombildade

samrealskolorna. Samskollärarinnorna hava samma grundlön som mellanskoi-

lärarinnorna, medan de sistnämnda därjämte, som nämnts, äga åtnjuta bo-

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

224

stad och bränsle eller ersättning därför. Denna ersättning bör under deras

återstående tjänstetid vid samrealskolan utgå till dem från vederbörande

kommun.

Enligt gällande bestämmelser må adjunkt, manlig eller kvinnlig, vid all­

mänt läroverk för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräknas de tjänstår

utöver tre, han eller hon, efter vunnen behörighet till adjunktstjänst vid

allmänt läroverk, tjänstgjort såsom ordinarie ämneslärare vid kommunal

mellanskola, dock ej mer än tio år. Dessa bestämmelser äro givetvis utan

vidare tillämpliga på de adjunktskompetenta lärare, som övergå till de nya

samrealskolorna. Någon motsvarande bestämmelse, om vars berättigande i

dylikt fall meningarna för övrigt kunna vara delade, för de icke adjunkts­

kompetenta lärare, som vid kommunal mellanskolas ombildning till sam-

lealskola överflyttas till läroverket, är i varje fall icke erforderlig, enär de

enligt mitt förslag skulle bibehållas vid de avlöningsförmåner, som enligt

gällande bestämmelser skulle tillkommit dem, därest de kvarstått i tjänst

vid kommunal mellanskola.

I samband med frågan om dessa lärares avlöningsförmåner torde jag ock

beröra deras pensionsförhållanden. Härom har skolkommissionen i sitt be­

tänkande (1:1 sid. 487 f.) uttalat sig på följande sätt:

Vad de kommunala mellanskolornas lärare beträffar, synes frågan om

deras tjänstepension vara jämförelsevis lätt ordnad. Dessa lärare äga för

närvarande uppbära pension från statens anstalt för pensionering av folk­

skollärare m. fl. Enligt anstaltens reglemente tillkommer rätt till uppskjuten

pension den, som avgår från befattning utan rätt till genast börjande pen­

sion och som vid den tidpunkt, då pensionen skulle börja utgå, icke har

rätt att vid avgång från då innehavd tjänst räkna sig till godo den tjänst­

göring, varpå rätten till uppskjuten pension skulle grunda sig. Föranledes

avgången därigenom, att befattningen indrages — och detta torde kunna

anses bliva fallet, då kommunal mellanskola upphör och ersättes med ett

statsläroverk äger den avgångne att vid fastställandet av den uppskjutna

tjänstepensionen tillgodoräkna sig den fond, som finnes samlad för honom

icke blott genom hans egna avgifter utan ock genom den årliga avgift, som

huvudmannen och staten för hans räkning haft att årligen inbetala, varvid

den avgift, som härrör från staten, till sin storlek avpassats så, att den en­

ligt försäkringsteknisk beräkning skulle föreslå att bereda honom i regle­

mentet tillförsäkrad pension vid uppnådd pensionsålder eller vid avgång

dessförinnan på grund av vissa i reglementet närmare angivna omständig­

heter, såsom arbetsoförmåga till följd av sjukdom eller olycksfall m. m.

Den totala tjänstepension, en sådan lärare kan påräkna efter en av den

kommunala befattningens indragning föranledd övergång från kommunal

tjänst till statstjänst, torde således icke avsevärt komma att avvika från den,

som han skulle hava fått uppbära, om han från början haft anställning vid

statsläroverk.

Till vad kommissionen sålunda anfört har jag — med erinran att statens

anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. numera benämnes statens

pensionsanstalt föga att tillägga. Jag anser emellertid lämpligast, att

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

225

ifrågavarande lärares pensionsfråga ordnas så, att de jämväl efter över­

gången i statstjänst beträffande såväl egen pensionering som familjepensio-

nering kvarstå i statens pensionsanstalt.

Ovningslärarna vid de kommunala mellanskolorna äro enligt gällande

stadgas bestämmelser anställda med viss uppsägningstid och intaga alltså

en annan ställning än ämneslärarna. I fråga om de med ordinarie lärare

jämförliga lärare i övningsämnen, vilkas tjänstgöring haft sådan omfattning,

att den kan sägas utgöra vederbörandes väsentliga sysselsättning och vilka

vunnit dylik anställning vid den kommunala mellanskolan före den 1 mars

1927, synes det rimligt att man i anslutning till vad jag i det föregående

utvecklat beträffande de ordinarie ämneslärarna söker i möjligaste mån be­

reda dem anställning vid samrealskolan.

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 sand.

101 käft. (Nr 116.)

U.

226

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

IX. Statsläroverkens ekonomiska förhållanden.

I sitt principbetänkande (Betänkande 1:1 sid. 114—-193) har skolkommis-

sionen framlagt ett med hänsyn till såväl de ekonomiska konsekvenserna

som den faktiska innebörden vittgående förslag till omläggning av de all­

männa läroverkens ekonomiska förhållanden.

Ur principiell synpunkt avser förslaget, att samtliga för realskolans och gym­

nasiets stadier avsedda läroanstalter skulle ordnas såsom statliga läroverk, med

tillvaratagande så vitt möjligt av de fördelar, som ansåges vara förknippade

med vissa läroanstalters kommunala karaktär. Enahanda ställning till det

allmänna i ekonomiskt och rättsligt hänseende borde också flickskolan in­

taga. Det torde böra särskilt betonas, att förslaget sålunda innebär, att

den kommunala mellanskolan inordnas i skolsystemet såsom en statens

realskola. Dock har kommissionen i sitt senare avgivna Betänkande V

funnit sig böra i någon mån modifiera denna sin ståndpunkt genom att

bl. a. ifrågasätta bibehållande tillsvidare av enstaka kommunala mellanskolor.

Enligt skolkommissionen skulle lärjungeavgifterna till statsverket eller

vederbörande läroverkskommun bortfalla samt av motsvarande avgifter till

läroverkets kassor allenast för bemedlade lärjungar kvarstå en förhöjd in­

skrivningsavgift, vilken skulle inflyta till en understödskassa och möjliggöra

understödjande av fattiga lärjungar.

Vad angår avlöning till rektor och lärare, skulle denna vid samtliga

ifrågakommande läroanstalter, sålunda även de nuvarande statssamskolorna

och det stora flertalet av de kommunala mellanskolorna, bestridas helt av

statsmedel.

I fråga om kommunens förpliktelser utgår förslaget från rådande ord­

ning så tillvida, att kommunen, på sätt nu är fallet, skulle tillhandahålla

erforderliga skollokaler samt bostad eller ersättning därför åt rektor. Den

för närvarande beträffande kommunal mellanskola stadgade skyldigheten för

kommunen att tillhandahålla eller lämna ersättning för bostad åt ordinarie

lärare skulle däremot bortfalla i samband med läroanstaltens ombildning till

allmänt läroverk.

Skolkommissionen har vidare ifrågasatt, att kommunens förpliktelser

skulle utsträckas att gälla även kostnader för anskaffande och underhåll av

inredning och möbelutrustning inom lärorum och gymnastiksalar vid läro­

verken, detta i anslutning till vad som under senare tid i regel skett.

En betydelsefull omläggning skulle enligt förslaget träffa sättet för bestri­

dande av läroverkens driftskostnader, i det att de medel, som nu erhållas

genom lärjungeavgifterna, skulle ersättas från andra håll.

227

I detta avseende bygger förslaget på en genomförd ekonomisk samverkan

mellan vederbörande läroverkskommun och statsverket, enligt i huvudsak

följande grunder. Alla läroverkens fastigheter åliggande kostnader för brand­

försäkring, gårds- och gaturenhållning m. m. skulle gäldas av kommunen

mot rätt för denna att övertaga respektive byggnadsfonders befintliga till­

gångar. De nu ljus- och vedkassorna påvilande utgifterna för belysning,

uppvärmning m. m. föreslås övertagna av vederbörande läroverkskommun

med visst fastställt bidrag per undervisningsavdelning av statsmedel. Att

märka är att avlöning åt vaktmästare, eldare och övrig betjäning skulle ut­

gå på kommunens stat. Kommissionen har härvid förutsatt att de kost­

nader, det här gäller, borde ungefärligen lika fördelas mellan kommun

och stat.

Beträffande de nu av läroverkens biblioteks- och materiellkassor gäldade

kostnaderna för undervisnings- och biblioteksmateriell föreslår skolkommis-

sionen, att anslag till vederbörande läroverk lämnas av statsmedel, beräknat

efter på förhand bestämda, för de olika skoltyperna enhetliga grunder. För

detta ändamål borde i riksstaten upptagas ett särskilt reservationsanslag till

undervisnings- och biblioteksmateriell samt expeditionskostnader m. m.

Vidare torde jag böra erinra, att förslaget upptager såsom ett nytt mo­

ment, att kommun, i vilken realskola eller flickskola är belägen, skulle äga

rätt att för lärjunge i någon av dessa skolor, som tillhörde annan kommun,

av denna kommun uppbära en ur synpunkten av läroverkskommunens

kostnader för vederbörande lärjunges undervisning skälig ersättning. Sagda

ersättning skulle fastställas till ett för hela riket gällande belopp. Mot för­

slaget i här berörda del har reservation avgivits av ledamöterna Helger,

Samuelsson och Söderlindh.

v

I samband med den omläggning, som enligt vad nu i korthet framhållits,

skulle träffa läroverkens ekonomiska förhållanden, har skolkommissionen

tillika föreslagit, att samtliga allmänna läroverk skulle ställas under inse­

ende av lokala styrelser, vilkas befogenhet och sammansättning närmare

angives. I fråga om viss del av sådan lokalstyrelses befogenheter har reser­

vation avgivits av ledamöterna Bergstrand, Björck, Samuelsson, Staaff och

Söderlindh.

Den plan, vars huvuddrag jag nu meddelat, har såsom nämnts till förut­

sättning, att terminsavgifterna avskaffas. Kommissionen hyste emellertid

den uppfattningen, att denna förutsättning icke omedelbart och i ett slag läte

sig realisera, och hade därför räknat med att den föreslagna nya ordningen

allenast successivt bringades i tillämpning från en tidpunkt, som det skulle

ankomma på riksdagen att bestämma. Kommissionen har jämväl utvecklat,

huru övergångsförhållandena i nu berörda avseende skulle kunna ordnas på

grundvalen av viss fördelning av kostnaderna på vederbörande kommuner,

staten och lärjungarna.

Slutligen anser jag mig böra nämna, att skolkommissionen i nu berörda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Myndig

heterna.

Departe­

mentschefen.

sammanhang inlåtit sig på åtskilliga spörsmål, som beröra enskilda läro­

verk och enskild undervisning (Betänkande 1:1 sid. 186—193).

228

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Även i de nu förevarande frågorna hava delade meningar på flera

punkter kommit till synes. Större enighet råder emellertid beträffande t. ex.

de kommunala mellanskolornas omorganisation till realskolor, därvid skol-

kommissionens förslag i regel vunnit tillstyrkan. Reservanterna inom skol­

överstyrelsen hava dock uttalat, att nämnda skolor icke omedelbart borde

bliva statsskolor i den utsträckning kommissionen föreslagit.

Beträffande lärjungeavgifterna föreligger praktiskt taget enighet därom,

att obemedlade lärjungar böra vara befriade från samtliga avgifter. I övrigt

gå åsikterna i sär i flera hänseenden.

Skolöverstyrelsen har i allmänhet förordat kommissionsförslaget, bortsett

från dess principiella del, vilken icke ansetts f. n. äga aktualitet. Dock av­

styrker överstyrelsen förslaget om särskilda bidrag från lärjungarnas hem­

kommuner till läroverkskommunerna.

Reservanterna inom skolöverstyrelsen hava likaledes i åtskilligt uttalat sitt

gillande av förslaget. Avgifter borde emellertid fortfarande utgå till ljus-

och vedkassan samt till biblioteks- och materiellkassan, varvid dock obemed-

lade eller mindre bemedlade lärjungar skulle kunna befrias från varje av­

gift. Vaktmästarens avlöning borde bestridas av statsmedel. Jämväl anså-

ges staten böra lämna bidrag till biblioteks- och materiellkassorna.

Generaldirektör Bergqvist har i det väsentliga anslutit sig till det förslag,

skolkommissionen framlagt, under särskilt understrykande av vikten därav,

att det i vidgad mån sörjdes för att såväl obemedlade som mindre bemed­

lade lärjungar måtte erhålla befrielse från eller lämplig nedsättning i utgå­

ende terminsavgifter.

Hela innebörden och karaktären av det förslag, som jag ansett mig böra

framställa, gör det naturligt, att jag i möjligaste mån inskränker den prin­

cipiella omläggningens omfattning. På grund härav föreligger för mig skäl

att iakttaga varsamhet även i fråga om de av skolkommissionen föreslagna

ingripande förändringarna i läroverkens hittillsvarande ekonomiska ställning.

Jag har fördenskull ansett mig icke nu böra till närmare övervägande

upptaga de principiella spörsmålen om terminsavgifternas borttagande eller

om kommunala och statliga bidrag till de nuvarande läroverkens driftskost­

nader i allmänhet. Icke heller har jag under dessa omständigheter funnit

mig böra nu föreslå inrättande av särskilda lokala styrelser för de högre

läroverken eller realskolorna för gossar. Den ekonomiska samverkan, som

hittills vid statssamskolorna — bortsett från den i Haparanda — bestått

mellan staten och vederbörande stad, synes mig också, av skäl som jag

nedan skall anföra, böra förbliva oförändrad. Därest framdeles en föränd­

ring skulle befinnas önskvärd och möjlig, torde eu sådan kunna ske även

utan samband med en organisatorisk och pedagogisk omläggning.

Av denna min ståndpunkt följer ock, att jag icke kan medverka till, att

läroverkens vaktbetjäning nu erhåller ordinarie statsauställning. Huruvida

denna angelägenhet framdeles må kunna ordnas i enlighet med vad skol-

229

kommissionen föreslagit, eller om befattningshavarna i fråga lämpligare böra

bliva statsanställda, synes mig icke nu böra avgöras. Däremot torde det för­

tjäna övervägas, huruvida icke vid definitiv lönereglering för de allmänna

läroverkens m. fl. läroanstalters personal, bestämda minimilöner för nämnda

befattningshavare böra fastställas och i samband härmed jämväl pensions-

förhållandena ordnas.

Vad vidare beträffar förslaget, att läroverkskommun skulle äga att av

hemkommun påkalla särskild ersättning för lärjungar, som vid visst läro­

verk åtnjuta undervisning utan att därstädes vara mantalsskrivna, synas mig

de erinringar, som under remissbehandlingen framställts mot detta uppslag,

så vägande, att jag icke anser mig böra understödja förslaget härom.

Ett grundläggande spörsmål, som i detta sammanhang påkallar ingående

övervägande från min sida utgör frågan om den kommunala mellanskolans

framtida ställning i ekonomiskt och rättsligt hänseende.

Såsom jag redan omnämnt, innebär skolkommissionens förslag i denna

del, att de nuvarande kommunala mellanskolorna i regel skulle ombildas

till allmänna läroverk. I sitt Betänkande V har kommissionen (sid. 41) när­

mare angivit de grunder, enligt vilka sagda ombildning borde ske och där­

vid uppställt såsom ett villkor, att skolan under den tid, den varit i verk­

samhet, uppvisar ett genomsnittligt lärjungantal av minst 64. Uteslutande

har likväl bedömandet icke försiggått efter denna grundsats. Ortens läge

i landet och förefintligheten av andra läroverk i grannskapet har också

tagits i betraktande. Kommissionen har emellertid varit av den upp­

fattningen, att bildningsanstalter av den karaktär, varom här är fråga, icke

utan starkt tvingande skäl böra förvägras samhällen, som önska komma i

åtnjutande av sådana. Endast undantagsvis har kommissionen därför an­

sett sig förhindrad att förorda statsövertagande av de kommunala mellan-

skolor, som voro i verksamhet år 1922, och jämväl i fråga om åtskilliga

av de fyrklassiga högre folkskolor, som vid nämnda tidpunkt kunde förut­

ses inom en nära framtid övergå till mellanskolor, har prövningen utfallit

i enahanda riktning.

Jag är i princip ense med skolkommissionen så långt, att det icke kan

anses rimligt, att historiska skäl skola vara ensamt avgörande, huruvida be­

hovet av realskolutbildning å en viss ort skall tillgodoses genom ett allmänt

läroverk eller genom en kommunal mellanskoia. Men jag måste å andra

sidan bestrida riktigheten av den uppfattning, åt vilken kommissionen tillika

givit uttryck, att det icke skulle låta sig försvara, att anordna sagda under­

visning på ett för olika samhällen i ekonomiskt avseende skiljaktigt sätt.

Visserligen kan en sådan ordning komma att medföra, att mindre orter få

underkasta sig större uppoffringar än sådana med större invånarantal.

Detta synes mig emellertid i själva verket ganska naturligt. Staten kan

icke gärna å vilken ort som helst och för hur litet lärjungantal som helst

ikläda sig de ekonomiska uppoffringar, som inrättande av on statens real­

Kungi. Maj.ts proposition Nr 116.

230

skola innebär. Icke ens när det gäller inrättande av en kommunal mellan-

skola har staten ansett sig kunna förbehållslöst medverka. Det kräves näm­

ligen såsom villkor för statsbidrag ett minimiantal lärjungar uppgående till

32 i skolans fyra klasser. Ett likartat betraktelsesätt har för övrigt måst an­

läggas, även då det gäller fördelningen av gymnasier.

Den enda rimliga ordningen synes mig vara, att å de orter, där lärjunge­

antalet uppnår en mera betydande siffra, en statens egen läroanstalt för

realskolestadiet är av förhållandena påkallad, vare sig undervisningen

nu tillgodoses genom en kommunal mellanskola eller genom en stats­

understödd privatskola. Å de orter åter, där anslutningen till förefint­

lig skolform har eu mindre omfattning, är man hänvisad att taga kom­

munens ekonomiska medverkan i anspråk i vidare mån än som är nödvän­

digt å de förstnämnda orterna. Denna normerande huvudsynpunkt kan dock

icke få vara allena avgörande. Hänsyn av annan art kunna jämväl göra

anspråk på beaktande. Jag vill erinra därom, att exempelvis redan före­

fintliga utbildningsmöjligheter inom en ort eller dess närmare grannskap

måste uppmärksammas vid övervägandet. Å andra sidan kan en orts iso­

lerade läge eller frånvaron av motsvarande utbildningsmöjligheter inom det

närmare grannskapet göra det försvarligt, att man i någon mån jämkar

på kraven, när det gäller statsläroverkens fördelning. I själva verket har

tidigare, om än under andra former, ett dylikt betraktelsesätt varit bestäm­

mande för statsmakternas åtgöranden på detta område. Tid efter annan har

eu prövning ägt rum rörande den statliga läroverksorganisationens gestalt­

ning inom landets skilda delar. Denna prövning har föranlett, att vissa svagt

frekventerade läroverk ansetts böra nedläggas, medan å andra orter

nya funnits böra upprättas. Jag kan i detta avseende inskränka mig till

en erinran om den 1904 genomförda läroverksreformen.

Eu motsvarande nyprövning kan icke gärna få utebliva i samband

med nu förevarande omläggning, även om de statsfinansiella förhållandena

icke göra det möjligt att omedelbart i full utsträckning effektuera de resul­

tat, till vilka övervägandet leder.

Då jag efter dessa allmänna anmärkningar har att klargöra, i vilken ut­

sträckning nya statsläroverk kunna anses sakligt motiverade ur de syn­

punkter, som nyss angivits, lär det vara nödvändigt att först söka uppnå

en allmän norm för statens förpliktelser att å en viss ort tillhandahålla

statlig realskola, där sådan nu icke finnes inrättad.

Skolkommissonen har, som nämnts, i detta avseende uppställt såsom

regel, att för statsövertagande av en kommunal mellanskola borde gälla,

att skolan under den period, varunder den varit i verksamhet skulle kunna

uppvisa ett genomsnittligt lärj ungantal av minst 64. Beträffande detta

villkor synes det mig ofrånkomligt att förutsätta rätt betydande jämk­

ningar i två olika avseenden. Den nämnda siffran är efter min mening

för låg. Redan vid övervägandena i samband med 1904 års läroverksre-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

231

form krävde man för anordnande av en statssamskola ett antal lärjungar

av 120 i sex klasser eller omkring 20 lärjungar i varje klass. Tillämpat på

en fyrklassig realskola, skulle detta innebära ett lägsta antal av 80 lärjungar,

räknat för hela skolan. Den omständigheten, att man i vår tid äger till­

gång till den organisationsform, som den kommunala mellanskolan utgör

till vilken år 1904 någon annan motsvarighet än de förhållandevis svagt

statsunderstödda och ofta även ur andra synpunkter mindre tillfredsställande

privata samskolorna icke fanns — synes mig till fullo berättiga, att an­

språken nu ställas något högre. Jag skulle för min del anse ett genom­

snittligt lärjungantal överstigande 100 såsom skäligt. Jag kan vidare

icke finna berättigat att för olika skolor i beräkningen medtaga ett växlande

antal år, allt efter som skolan existerat en längre eller en kortare period.

Man måste nödvändigtvis söka åvägabringa en enhetlig beräkningsgrund

även i detta avseende, som medgiver en fullt hållbar jämförelse mellan

olika skolor. Som en naturlig utgångspunkt i tiden erbjuder sig härvid

det år, då enligt riksdagens beslut fristen för de tidigare statsunderstödda

enskilda samskolorna utlöpte, nämligen år 1920. Jag anser alltså, att en

mellanskola för att nu kunna ifrågakomma till ombildning till allmänt läro­

verk bör hava varit i verksamhet år 1920 samt under läsåren 1920 1921

till och med 1926—1927 haft ett genomsnittligt lärjungantal överstigande

100. Vid den fortsatta prövningen framdeles bör dock eu annan utgångs­

punkt i tiden kunna komma i betraktande.

Såsom en oeftergivlig förutsättning för att nya läroverk skola upprättas

måste givetvis uppställas det kravet, att vederbörande kommun underkastar

sig de villkor och bestämmelser, som i sådant avseende kunna komma att

föreskrivas. I detta hänseende åsyftar jag icke att föreslå någon annan för­

ändring i de föreskrifter, som hittills gällt, än att i fråga om nyupprättade

läroverk vederbörande kommuns förpliktelser böra utsträckas att omfatta

jämväl kostnaderna för anskaffande och underhåll av inredning och möbel­

utrustning inom lärorum och gymnastiksal.

Jag kommer så till frågan om den framtida ekonomiska ordningen be­

träffande dels de allmänna läroverk, som skulle omorganiseras till samläro-

verk i samband med att ortens privata flickskola icke längre ifrågakommer

till statsunderstöd, dels de till nyupprättande föreslagna allmänna läroverk,

vilka skulle uppkomma genom ombildning av nuvarande kommunala mellan-

skolor, dels ock de nybildade högre allmänna läroverken.

Vad de bägge först nämnda grupperna angår, synas mig de ekonomiska

förhållandena i allmänhet böra och kunna ordnas under principiell anslut­

ning till vad som gäller i fråga om de statssamskolor, vilka kommo till

stånd i samband med 1904 års läroverksreform.

I fråga om samtliga de till ombildning till samrealskolor föreslagna goss-

realskolorna föreligga nämligen likartade skäl, som år 1904 föranledde

Kungl. Maj:t och riksdagen att för de nuvarande statssamskolorna fastslå

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

232

en nära ekonomisk samverkan mellan staten och vederbörande städer. I 1899

års läroverkskommittés förslag voro för övrigt flera av de ifrågavarande

läroverken upptagna såsom statssamskolor. Visserligen är det icke möjligt

att under de ändrade förhållanden, som i flera avseenden äro för handen,

söka direkt anknytning till de lärjungantal, som då uppställdes såsom

normgivande för en sådan skolas inrättande. Men håller man sig till nu­

varande lärjungantal vid statssamskolorna, gäller det, att de åsyftade real­

skolorna äro de minst besökta av denna läroverkskategori och i flera fall

hava ett lärjungantal av samma storhetsordning som de större statssamsko-

lornas antal gossar. Därjämte gäller att flickskolorna i dessa städer äro för­

hållandevis svagt besatta. Då vederbörande städer genom flickskolans ned­

läggande befrias från det till denna skola utgående kommunala bidraget

och då vidare befolkningen vinner den obestridliga fördelen, att avgifterna

för flickornas undervisning komma att icke oväsentligt sjunka, synes det

mig uppenbart, att det för städerna i fråga icke kan medföra några merut-

gifter för det högre skolväsendet, om bidragsskyldighet, på sätt föreskrives

om övriga statens samskolor, påfordras från statsverkets sida. Emot rätt

till uppbärande av avgifter, motsvarande de eljest till statsverket utgående,

anser jag alltså, att städerna i fråga böra såsom bidrag till samrealskolan

årligen utgiva ett belopp motsvarande en fjärdedel av den vid skolan an­

ställda lärarpersonalens begynnelselöner.

Till ytterligare belysning av detta för kommunerna givetvis betydelsefulla

spörsmål har jag införskaffat vissa upplysningar angående de ifrågavarande

bidragens storlek vid de nuvarande statssamskolorna. Dessa uppgifter ut­

visa, att städernas bidrag till samskolorna budgetåret 1923—1924 rörde sig

omkring 8,000 kronor för år vid samtliga skolor med undantag av den i

Skellefteå, där beloppet uppgick till allenast 5,275 kronor. Mot dessa bidrag

svarade terminsavgifter till belopp, växlande mellan 2,300 kronor och 9,000

kronor. Vid ett lärjungantal överstigande 200, synes bidragsbeloppet i

huvudsak uppvägas av de uppburna avgifterna. Då flertalet av de nu ifrå­

gavarande läroverken torde kunna beräkuas erhålla ett lärjungantal av denna

storlek, torde det kommunala bidraget kunna väntas endast i obetydlig mån

överstiga de uppburna lärjungavgifternas summa.

Under dylika omständigheter kan man naturligen spörja sig, om det för

statsverket förefinnes skäl att upprätthålla den nämnda ordningen. Jag har

också övervägt att åvägabringa önskvärd likformighet i nu berörda avse­

ende genom att undanröja samskolornas ifrågavarande särställning. Då en

dylik åtgärd emellertid visat sig förbunden med en årlig merutgift för stats­

verket på omkring 50,000 kronor enbart för de nuvarande statssamskolorna,

har jag för närvarande ansett mig förhindrad taga detta steg och därför

icke kunnat undgå att för de nu närmast förevarande skolornas del föreslå

tillämpning av den nu fastslagna grundsatsen. Och härtill hava så mycket

starkare skäl synts mig föreligga som de nya realskolor, vilka jag föreslår

Kungl. Maj.is proposition Nr 116.

233

böra komma till stånd genom ombildning av kommunala mellanskolor, lämp­

ligen inordnas i samma grupp. På så sätt komma de statsfinansiella hän­

synen att tala med icke oväsentligt ökad styrka.

Av det sagda följer även, att vid de nya samrealskolorna en särskild

lokal styrelse bör komma till stånd i enlighet med nu för statens sam-

skolor gällande bestämmelser.

Vad i övrigt angår de till upprättande föreslagna nya gymnasierna och

högre läroverken för flickor, torde det få anses ligga i sakens natur, att

dessa läroanstalter i nu förevarande hänseende skola följa de regler, som

gälla om nuvarande läroverk av motsvarande organisation.

Beträffande slutligen frågan om terminsavgifterna anser jag mycket goda

skäl vara anförda för att för framtiden medellösa lärjungar må kunna helt

befrias från eller erhålla nedsättning i avgifter även till ljus- och vedkassan.

Behovet av en ändring i denna riktning synes mig ännu starkare motiverat

efter den omläggning, som läroverksorganisationen enligt mitt förslag skulle

undergå. Jag är också benägen medverka till en dylik ändring, men då det

erfordras särskilda undersökningar, huru vid sådant fall garantier skola

kunna vinnas att icke övriga lärjungar alltför hårt betungas, har jag icke

nu funnit mig kunna framlägga slutligt förslag i ärendet. Då den nya

ordningen i regel skulle tillämpas först från och med läsåret 1928—1929,

synes mig ingen större olägenhet föranledas därav, att beslut i saken får

anstå till 1928 års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

234

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Utredningar

och

yttranden.

X. Den föreslagna läroverksorganisationen.

Redan i början av mitt anförande har jag varit i tillfälle framhålla, att

skolkommissionen i sitt Betänkande Y meddelat en detaljerad plan för läro­

verksorganisationens gestaltning å de olika orterna. Därvid har kommissio­

nen dels utförligt motiverat behovet av nya läroverk, dels oek angivit organisa­

tionen ur olika synpunkter av samtliga föreslagna läroverk. Vidare har

kommissionen lämnat detaljerade beräkningar rörande såväl de olika läro­

verkens omfattning som kostnaderna för desamma å olika orter.

Över det ifrågavarande förslaget hava sedermera utlåtanden avgivits av

bland andra kollegierna vid olika läroanstalter, domkapitlen, länsstyrelserna,

stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige m. fl. (Sammanfattning II). Slut­

ligen hava skolöverstyrelsen och generaldirektör Bergqvist över betänkandet

yttrat sig i samband med de över kommissionens betänkande I—IV avgivna

utlåtandena.

Skolöverstyrelsen har därvid, såsom förut erinrats, begränsat sig till att

framställa yrkanden på vissa närmare angivna jämkningar, avseende dels

ett för närvarande allenast partiellt tillämpande av enhetsskoleprincipen,

dels ett mera begränsat anlitande av samundervisning, dels slutligen ett

vidsträcktare tillgodoseende av den speciella flickundervisningen. Reservan­

terna inom överstyrelsen hava, med hänvisning till sin principiellt avböjande

ställning till organisationsförslaget i det hela, avstått från att ingå i pröv­

ning av förslagets detaljer.

Generaldirektör Bergqvist har för sin del icke heller inlåtit sig på någon

detalj prövning av de skilda orternas skolförhållanden utan begränsat sig till

de allmänna riktlinjer för omorganisationen, vid vilka jag i det föregående

uppehållit mig.

Hithörande spörsmål hava av vederbörande departementschef uteslutits

från de skolsakkunnigas uppdrag och i enlighet med Kungl. Maj:ts förut

omförmälda beslut gjorts till föremål för en förnyad ingående ekonomisk

utredning av skolöverstyrelsen, för vars allmänna resultat jag likaledes i

det föregående redogjort. Den ifrågavarande utredningen har givetvis förut­

satt en detaljprövning av skolorganisationen å de olika orterna i enlighet

med de grundsatser, som av överstyrelsen angivits i dess ovannämnda utlå­

tande.

Departe-

Med den begränsning, som enligt mitt förslag skulle karakterisera de

*Allmtana' ome^e^ara åtgärderna för läroverkens omorganisation, är det uppenbart,

synpunkter, att jag icke lämpligen kunnat låta skolkommissionens ovannämnda organisa-

235

tionsplan bilda grandvalen för mina överväganden av de organisatoriska

förhållandena å de olika orterna. Med den uppgift jag föresatt mig ställer

det sig vida naturligare att anknyta till nu bestående ordning och i den­

samma vidtaga de jämkningar och partiella omläggningar, vilkas innebörd

och allmänna omfattning redan utförligt klarlagts. Allenast i fråga om de

åtgärder, som avse en omedelbar utbyggnad av organisationen genom in­

rättande av nya läroverk eller en utvidgning av redan förefintliga, har jag

haft att söka ledning i de verkställda utredningarna samt de i anslutning

till desamma avgivna yttrandena.

I samband med de principiella övervägandena av föreliggande organisa­

toriska spörsmål har jag redan angivit, hur de av mig föreslagna åtgärderna

skulle under skilda förhållanden bringas i tillämpning. Jag har emellertid

ansett det ur överskådlighetssynpunkt ändamålsenligt att här i ett sammanhang

redogöra för gestaltningen av de organisatoriska förhållandena, i vad de

avse såväl de nuvarande allmänna läroverken som ock de nya sådana läro­

anstalter, vilka jag funnit mig böra föreslå till inrättande. Enär emellertid

i många fall läroverksorganisationen måste komma att påverka privatläro­

verkens förhållanden å vederbörande orter, har jag, utan att härvid kunna

ingå i detaljer, ansett mig böra vid redogörelsen för läroverksorganisa­

tionen i de olika orterna uppmärksamma jämväl hithörande omständigheter,

i den mån de över huvud med någon säkerhet kunna förutbedömas.

Innan jag går till den ifrågavarande redogörelsen, torde en mera allmänt

hållen framställning av de grundsatser, på vilka planen bygger, ävensom

av den räckvidd och innebörd densamma äger, vara av behovet påkallad.

I anslutning härtill har det ock synts mig lämpligt att i ett sammanhang

motivera den föreslagna omedelbara utbyggnaden av organisationen.

Jag är till en början angelägen att särskilt uttryckligen betona, att den

framlagda planen varken bör eller får i sin helhet uppfattas såsom varande

av bindande natur. Det är nämligen, som jag strax skall klargöra, min

bestämda uppfattning, att visserligen huvudgrunderna för läroverksorganisa­

tionen böra av riksdagen fastställas, men att tillämpningen av dessa grun­

der inom närmare angivna gränser bör ankomma på Kungl. Maj:t. Där­

emot utgår jag från att anknytningsförhållandena, i enlighet med mitt

förut framlagda förslag, skola generellt av riksdagen bestämmas. Lika­

ledes torde en fråga av så grundläggande vikt — även rent budgetmässigt

— som gymnasiets organisation (längd och antal linjer) vid skilda läroverk

böra av riksdagen i detalj prövas. Däremot torde lämplighetsskälen avgjort få

anses tala för att spörsmålet om vilka linjer böra vid ett visst läroverk vara

företrädda icke så strängt fastlåses, att mindre avvikelser från den här

meddelade planen inom ramen av tillgängliga anslag omöjliggöras, därest

sådana prövas påkallade. Och vad angår frågan om samundervisningens

tillämpning, har jag redan framhållit, att avgörande skäl synas mig tala

för att riksdagen i detta avseende beträffande vissa uppgivna läroverk vis-

Kung!. Maj.ts proposition Nr 116.

236

serligen lämnar medgivande, att flickor må under av riksdagen prövade

förutsättningar vinna tillträde, men i övrigt låter det ankomma på Kungl.

Maj.t att bestämma, när och i vilken omfattning sagda medgivande skall

tagas i anspråk.

Vid ärendets beredning har den ifrågavarande allmänna planen utgjort

utgångspunkten för de ekonomiska beräkningarna. Och då, såsom

jag redan antytt och i fortsättningen går att närmare utveckla, planen, vad

samundervisningen angår, förutsätter, att de äskade medgivandena i fråga

om rätt för kvinnliga lärjungar att vinna tillträde till allmänna läroverk för

gossar, i full utsträckning utnyttjas, framgår redan härav att den kostnads-

summa, som vid beräkningen framgått, är den högsta, som under de givna

förutsättningarna kan komma att bliva erforderlig, sedan organisationen

tidigast med ingången av budgetåret 1936—1937 hunnit fullt genomföras.

Givetvis måste den successiva utbj^ggnaden, i likhet med vad hittills skett,

försiggå efter särskild prövning av anslagsbehoven för varje budgetår.

Till dessa förhållanden återkommer jag i det följande.

Vad angår frågan om flickornas undervisning, vill jag vidare här erinra,

att jag i annat sammanhang utförligare framhållit, att frågan om flickors

tillträde till de allmänna läroverken i regel bör bliva beroende av initiativ

från vederbörande läroverkssamhällen. Det är vid sådant förhållande givet­

vis icke möjligt att med bestämdhet på förhand beräkna, i vilken utsträck­

ning sådant medgivande kan komma att påkallas och av Kungl. Maj: t läm­

nas. Beträffande ett mindre antal läroverk har en organisation med obli­

gatorisk Barnundervisning funnits motiverad av skäl, som jag strax skall

anföra. I fråga om en annan grupp läroverk hava förhållandena från

början ansetts utesluta anlitande av den nämnda utvägen, antingen vad

angår läroverket i dess helhet eller vad angår realskolestadiet. De åsyftade

läroverken har jag följaktligen i planen upptagit såsom gossläroverk, res­

pektive gossrealskolor. Beträffande slutligen den tredje och största gruppen,

i fråga om vilken ett säkert förhandsomdöme är uteslutet, gäller alltså, att

de till densamma hänförliga läroverken kunna komma att ombildas antin­

gen så, att flickor erhålla tillträde till läroverket i dess helhet, eller så att

flickor vinna tillträde allenast till gymnasiet. Vid planläggningen av gym­

nasiets differentieringsmöjligheter har jag dock funnit nödvändigt att utgå

ifrån att de läroverk, till vilkas gymnasier flickor redan medgivits tillträde,

även framdeles bibehålla samundervisningen å detta stadium. Enahanda är

förhållandet i enstaka fall, där kvinnliga lärjungar visserligen icke för när­

varande undervisas å gymnasiet, men där lokala förutsättningar för en så­

dan ordning synts vara för handen. Jämväl eljest har jag i vissa fall med

hänsyn till önskvärdheten att dubbla anknytningsmöjligheter öppnas, sett

mig nödsakad förutsätta Barnundervisning, men ligger det då i sakens natur,

att, om av ena eller andra anledningen denna förutsättning icke skulle komma

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

237

att föreligga, anknytningen måste jämkas i enlighet med de grundsatser,

som i detta avseende skola vara bestämmande.

I de fall, då jag funnit mig böra föreslå ett nuvarande gossläroverks om­

bildning till samläroverk, har detta betingats därav, att enligt företagna

undersökningar flickskolan å orten, därest flickor erhölle tillträde till det

allmänna läroverket, kunde väntas få sitt lärjungantal så starkt reducerat,

att bestämd fara för flickskolans fortsatta tillvaro måste anses föreligga.

I stället för att vid en sådan ordning avvakta flickskolans tillbakagång och

upphörande har jag funnit mig, icke minst av hänsyn till vederbörande

lärarpersonal, handla mest välbetänkt genom att söka organisatoriskt sam­

manfoga de båda förutvarande bildningsanstalterna. Det är givetvis

icke uteslutet, att samma läge kan komma att inträda även å en och

annan ort, där jag, med ledning av föreliggande uppgifter om lärjung­

antal och dylikt, icke ansett mig äga tillräcklig grund för farhågor i sådan

riktning. I dylikt fall förutsätter jag emellertid, att de lokala förhållandena

och önskemålen skola vederbörligen klarläggas i samband med den fram­

ställning, på vilken beslut om det allmänna läroverkets öppnande för flickor

skall byggas.

Vidkommande därefter de grunder, enligt vilka vissa läroverk eller visst

undervisningsstadium av sådana ansetts icke lämpligen böra göras tillgäng­

liga för flickor, må framhållas, att härvid läroverkets storlek i första hand

fått bliva bestämmande. Det synes mig över huvud, ur synpunkten av de

pedagogiska principer, som för mig äro vägledande, otjänligt med alltför

stora läroverk och alldeles särskilt torde detta enligt en ganska allmän upp­

fattning gälla i fråga om läroanstalter av samskolenatur. När ett läroverk

räknar ett lärjungantal av omkring 600 , synes mig normalt den gräns

vara nådd, då betingelser för anordnande av ytterligare ett statsläroverk

å orten äro för handen. I någon utsträckning har jag redan kunnat till­

mötesgå krav i sådant avseende. I andra fall hava flickorna måst hänvisas

att tillsvidare anlita förefintlig privat flickskola. Som regel har jag emel­

lertid ansett mig berättigad räkna med att efter hand särskilda allmänna

flickläroverk eller flickskolor skola kunna, under den ena eller den andra

organisationsformen, komma till stånd i dessa städer. Understundom har

jag, med hänsyn till förefintlig kommunal mellanskola å orten, funnit mig

föranlåten förutsätta, att framställning om flickors tillträde till det allmänna

läroverkets realskola icke skall ifrågakomma.

Vad vidare beträffar anknytningen till folkskolan, har jag förut uttalat

mig om de allmänna grunder, som i detta avseende skola vara bestäm­

mande. Jag anser mig med hänsyn härtill kunna i detta sammanhang in

skränka mig till en erinran, att jag som regel, där två eller flera genom­

gående parallellavdelningar redan finnas anordnade eller, i något fall, där

under förutsättning av samundervisnings införande så kan väntas bliva för­

hållandet å realskolestadiet, avsett, att eu avdelningsseric skall anknyta till

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

238

folkskolans sjätte klass. Dock har det av principiella skäl, på grund av den

nyintagning av lärjungar, som, enligt vad erfarenheten ådagalagt, försiggår i

klasserna över de båda lägsta, och som vid Barnundervisning torde kunna

väntas ske i än större omfattning, synts mindre lämpligt att vid fall av tre

genomgående parallellavdelningar beräkna dubbel anknytning till tredje

folkskoleklassen redan i klass 1. Jag bar ansett riktigare att under angivna

förutsättning i regel räkna med allenast en avdelning med denna anknyt­

ning i klasserna 1 och 2, och två sådana avdelningar i klasserna 3, 4 och

5. Såsom redan antytts, har jag vid mina överväganden utgått från de läs­

aret 1926 1927 rådande förhallandena. Skulle framdeles på grund av ned­

gång i lärjungantalet, behovet av genomgående parallellavdelningar vid

ett läroverk minskas, följer av mina förut angivna grundsatser, att sådan

minskning skall drabba den sexklassiga realskolan.

A ort, där kommunal eller enskild mellanskola finnes upprättad, har jag fun­

nit mig för närvarande kunna begränsa antalet läroverksavdelningar med an­

knytning till folkskolans sjätte klass. Avgörande i förekommande fall för så­

dana avdelningars fördelning på ortens läroverk har fått bliva mellansko-

lans förläggning i respektive städer. Skilda stadsdelar böra i storstäderna

rimligen i görligaste mån tillgodoses. Skälig hänsyn till önskvärdheten av

att vid provårsläroverken 4-åriga realskolelinjer skola vara representerade

har jämväl funnits böra tagas. I några fall har anordnandet av lyceilinje

eller lyceum å en ort synts mig motivera en motsvarande begränsning av

den till sjätte folkskoleklassen anknutna realskolan.

Beträffande slutligen gymnasieorganisationens utformning må först i fråga

om förekomsten av treåriga och fyraåriga gymnasielinjer framhållas, att jag

vid fördelningen sökt så långt möjligt beakta olika förefintliga intressesyn­

punkter. Högre läroverk i samhälle med kommunal mellanskola å orten eller

med ett större antal mellanskolor och statsrealskolor i grannskapet har an­

setts böra utrustas med treårigt gymnasium antingen å viss linje eller å båda

eller samtliga förekommande linjer. I nu berörda avseende hava i regel när­

liggande läroverk funnits lämpligen kunna komplettera varandra, så att vid

ett latingymnasiet gjorts treårigt, vid ett annat realgymnasiet. Över huvud

har jag dock vinnlagt mig om begränsning, när det gällt att föreslå treåriga

latingymnasier. Och i de fall, då de nämnda omständigheterna icke före­

legat, har jag saknat anledning ifrågasätta förändring i bestående organisa-

tionsförhållanden. I fråga om nyspråkliga gymnasielinjer har jag ansett

välbetänkt att endast mera försöksvis föreslå upprättande av sådana vid ett

mindre antal väl besökta läroverk i skilda delar av landet. Detta sker

lämpligen i vissa fall genom ombildning av nuvarande dubblerade linjer, i

andra fall genom nyinrättande. Då beträffande fördelningen av denna linje

hänsyn till den kvinnliga ungdomen synts särskilt motiverad och flickorna

kunna väntas i ej ringa utsträckning från flickskolan övergå till gymna­

sium, har jag häri sett ett praktiskt skäl att i allmänhet föreslå sagda linjer

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

239

treåriga. Vad angår i övrigt förekomsten av olika linjer, har jag så långt

möjligt sökt anslutning till bestående förhållanden och sålunda bibehållit nu­

varande linjedelning.

Efter dessa allmänna erinringar vill jag närmare uppehålla mig vid frågor

dels om omorganisation av vissa allmänna läroverk, dels om nyinrättande av

sådana läroverk, dels slutligen om statsverkets övertagande av vissa kommu­

nala mellanskolor.

De organisatoriska omläggningar beträffande nuvarande allmänna läroverk,

som enligt min mening böra ifrågakomma att nu föreläggas riksdagen till

prövning, avse dels utvidgning av vissa realskolor för gossar till högre all­

männa läroverk, dels ombildning av vissa realskolor för gossar till samreal-

skolor, dels ock anordnande av nya gymnasie- och lyceilinjer vid vissa

högre läroverk.

Vad till en början angår spörsmålet om utvidgning av realskolor till högre utvidgning

läroverk, synas mig härvid kunna komma under övervägande såväl de

läroverk, till vilka på vederbörande kommuns bekostnad anknutits fullstän-

läroverk,

diga gymnasier, som ock läroverk, i förbindelse med vilka gymnasium an­

ordnats med understöd av anslaget till högre goss- och samskolor. I

enahanda sammanhang torde även lämpligen övervägas frågan om statens

övertagande av de av vederbörande kommun bekostade gymnasielinjer, vilka

finnas upprättade vid två högre läroverk.

Kommunala gymnasier i detta ords tekniskt-ekonomiska mening äro för

närvarande anordnade vid realskolorna i Södertälje, Eskilstuna, Eksjö, Udde­

valla, Skövde och Söderhamn.

Det kommunala gymnasiet i Södertälje, anordnat såsom 4-årigt real- och

latingymnasium, inrättades höstterminen 1914. Stadsfullmäktige i Södertälje

hava i framställning den 17 september 1920 hemställt om gymnasiets över­

tagande av staten, vilken framställning av skolöverstyrelsen förordats i ut­

låtande den 7 december 1920. Skolkommissionen, som jämväl haft att yttra

sig över berörda framställning, har föreslagit realskolans ombildning till

högre samläroverk med nyspråklig linje.

Det kommunala gymnasiet i Eskilstuna har varit anordnat såsom real-

gymnasium från och med höstterminen 1911 och såsom fyraårigt real- och

latingymnasium från och med höstterminen 1917. Stadsfullmäktige i Eskils­

tuna hava i framställning den 27 november 1918 påkallat åtgärder för gym­

nasiets övertagande av staten, vilken framställning av skolöverstyrelsen till­

styrkts i utlåtande den 31 juli 1919. Skolkommissionen, som jämväl haft

att yttra sig över berörda framställning, har föreslagit realskolans ombild­

ning till högre samläroverk med nyspråklig och reallinje.

Det kommunala gymnasiet i Eksjö började sin verksamhet höstterminen

1915, anordnat såsom fyraårigt real- och latingymnasium. Stadsfullmäktige

i Eksjö hava i skrivelse den 19 juli 1919 hemställt, att gymnasiet måtte

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

240

övertagas av staten. Skolkommissionen har icke ansett försvarligt att för

det dåvarande förorda upprättandet av ett statsgymnasium i Eksjö, men, i

syfte att ytterligare erfarenhet måtte kunna vinnas om behövligheten av

ett statsgymnasium å orten, funnit sig böra föreslå, att gymnasiet bibehålies

såsom kommunalt med visst statsunderstöd.

Det kommunala gymnasiet i Uddevalla började sin verksamhet höstter­

minen 1912 och är anordnat såsom treårigt real- och latin gymnasium I

framställning den 18 december 1919 hava stadsfullmäktige i Uddevalla

hemställt om gymnasiets övertagande av staten, vilken framställning skol­

överstyrelsen i utlåtande den 24 november 1920 i princip tillstyrkt. Skol­

kommissionen har funnit tillräckliga skäl föreligga för upprättande av ett

högre samläroverk i Uddevalla med nyspråklig gymnasielinje.

Det kommunala gymnasiet i Skövde trädde i verksamhet höstterminen

1911, anordnat såsom treårigt realgymnasium. Från och med höstterminen

1915 omorganiserades gymnasiet till 4-årigt realgymnasium. Skolkommis­

sionen har icke funnit tillräcklig anledning föreligga att föreslå upprättande

av ett statsgymnasium i Skövde. I yttrande över kommissionens betänkande

hava emellertid stadsfullmäktige hemställt, att gymnasiet måtte övertagas

av staten, eller, om detta ej vore möjligt, att gymnasiet måtte få uppehållas

såsom kommunalt med statsunderstöd.

Det kommunala gymnasiet i Söderhamn inrättades höstterminen 1913

såsom 3-årigt realgymnasium. Skolkommissionen har icke ansett sig kunna

förorda ett statsgymnasiums förläggande till Söderhamn, men dock uttalat

att med hänsyn till föreliggande omständigheter tillräckliga skäl kunde an­

föras lör att, på sätt ifrågasatts beträffande Eksjö, bibehålla gymnasiet vid

hittillsvarande rättigheter.

Vad slutligen beträffar Landskrona stads gymnasium, vilket åtnjuter stats­

understöd från anslaget till högre goss- och samskolor, började detta gymna­

sium sin verksamhet såsom 3-årigt redan höstterminen 1908. Från och med

höstterminen 1918 omfattar gymnasiet 4-årigt real- och latin gymnasium

Stadsfullmäktige hava i framställning den 7 januari 1921 begärt, att gym­

nasiet måtte övertagas av staten, vilken framställning skolöverstyrelsen i ut­

låtande den 10 februari 1921 tillstyrkt. Skolkommissionen föreslår, att real­

skolan i Landskrona utvidgas till högre samläroverk med nyspråklig linje.

Det torde ytterligare förtjäna framhållas, att kvinnliga lärjungar undervi­

sas å samtliga ovannämnda gymnasier med undantag av de i Södertälje

och Söderhamn.

Vid högre läroverket i Ystad uppehälles latingymnasiet på kommunens

bekostnad, numera med statsunderstöd. Enahanda är vid högre läroverket

i Hudiksvall fallet med reallinjen. Skolkommissionens förslag innebär i fråga

om dessa båda läroverk, att i Ystad nyspråkligt och latingymnasium skulle

förekomma, i Hudiksvall allenast nyspråkligt gymnasium. Båda de nämnda

läroverkens gymnasier äro numera tillgängliga för flickor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

241

Ytterligare torde jag böra erinra, att för närvarande fullständiga gymna­

sier äro i verksamhet i Lidingö, Djursholm, Saltsjöbaden, Motala och Eslöv,

ofullständiga sådana, omfattande en eller annan ring i Karlshamn och Sol­

lefteå. Yad angår Eslövs och Karlshamns gymnasier har skolkommissionen

haft att särskilt pröva frågan om eventuellt högre statsläroverk med ut­

gångspunkt från framställningar av vederbörande stadsfullmäktige. Fram­

ställningar om nyinrättande av gymnasier hava vidare vid skolkommissio-

nens prövning förelegat från stadsfullmäktige i Oskarshamn, Trollhättan och

Kristinehamn.

Skolkommissionens överväganden hava utmynnat däri, att av de nämnda

orterna endast Lidingö och Djursholm ansåges böra ifrågakomma till er­

hållande av statliga gymnasiala utbildningsmöjligheter.

I övrigt tillåter jag mig hänvisa till skolkommissionens betänkande V,

sid. 13—39, samt beträffande remissbehandlingen till Sammanfattning II.

Yad därefter angår min egen prövning av hithörande olikartade frågor,

nödgas jag först betona, att det statsfinansiella läget i hög grad begränsat

min handlingsfrihet och ålagt mig den största varsamhet, då det gällt åt­

gärder för inrättande av nya högre läroverk. Med den begränsning, som

sålunda måste komma att karakterisera förslaget även i nu berörda avseende,

har det för mig gällt att söka uppnå hållpunkter för ett bedömande av

frågan, å vilka orter behovet av statliga gymnasiemöjligheter kan anses

mest trängande och bäst vitsordat. Det synes mig därvid till en början

knappast kunna råda någon tvekan därom, att de orter, där nu med icke

obetydliga uppoffringar vederbörande samhällen under en följd av år un­

derhållit gymnasier eller linjer av sådana under växlande organisatoriska

förhållanden böra hava ett bestämt företräde framför de orter, från vilka

ifrågasatts utvidgning av vederbörande läroanstalter utan att fullständigt

gymnasium nu finnes. Vad särskilt beträffar städerna Lidingö, Motala

och Sollefteå, kommer jag i det följande att föreslå, att de å dessa

orter förefintliga kommunala mellanskolorna ombildas till realskolor, och

anser mig med hänsyn även till denna omständighet kunna här lämna dessa

orter å sido. Beträffande Djursholm, Saltsjöbaden och Eslöv har jag anled­

ning att i annat sammanhang uppehålla mig vid skolförhållandena å dessa

orter.

Vidkommande därefter de båda gymnasier, där staden nu bestrider kost­

naderna för en av gymnasiets linjer, synas mig förhållandena ligga något

olika till i Ystad och i Hudiksvall. Vid läroverket i Ystad är såväl real-

som latingymnasiet relativt väl besökt, innevarande läsår räknar realgymna-

siet där 57 lärjungar, därav 6 fiickor, och latingymnasiet 79 lärjungar, därav

21 flickor. Jag finner såväl dessa siffror som läroverkets storlek i det hela —

dess lärjungantal överstiger 300 — tillfyllest motivera, att den kommunala

latinlinjen övertages av staten. Vad åter angår läroverket i Hudiksvall,

har realgymnasiet endast 25 lärjungar, därav 3 flickor, latingymnasiet 47

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 101 käft. (Nr 116.)

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

242

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

lärjungar, därav 8 flickor. Gymnasiets totala lärjungantal stannar alltså

vid en så låg siffra som 72 (11 flickor), och läroverket i dess helhet uppnår

ej högre lärjungantal än 196. Jag kan under dessa omständigheter ej finna

tillrådligt, att detta läroverk utvidgas med en ny statlig gymnasielinje.

Icke obetydligt svårare ställer sig avgörandet, då det gäller att taga ställ­

ning till spörsmålet vilka av de förutnämnda av kommun underhållna gym­

nasierna böra nu övertagas av staten. Jag anser mig böra erinra, att läro­

anstalterna i fråga äro de i Södertälje, Eskilstuna, Eksjö, Uddevalla, Skövde,

Söderhamn och Landskrona.

Håller jag mig till en början till realskolornas lärjungantal läsåret 1926—

1927, så blir ordningen följande:

249 lärjungar,

247

»

Södertälje

Eskilstuna

Uddevalla

Landskrona

Söderhamn

Skövde

Eksjö

214

196

151

148

143

och

Med hänsyn till antalet gossar å gymnasiet kan man ordna läroverken på

följande sätt:

95 lärjungar,

88

Södertälje

Eksjö

Eskilstuna

82

»

,

Skövde

71

»

,

Uddevalla

57

>

,

Landskrona 53

» och

Söderhamn 36

»

Härvid måste dock uppmärksammas, dels att gymnasierna i Skövde och Söder­

hamn endast omfatta reallinje, dels att gymnasierna i Uddevalla och Söder­

hamn äro 3-åriga, de övriga 4-åriga.

Det synes mig uppenbart, att gymnasierna i Södertälje och Eskilstuna

med hänsyn till såväl realskolans som gymnasiets lärjungantal måste anses

äga ett obestridligt företräde framför de övriga. Och beaktas, som sig bör,

även städernas storlek, torde gälla, att ur denna synpunkt Eskilstuna bör

i främsta rummet ifrågakomma, därnäst Landskrona, Södertälje och Udde­

valla. Ser man beträffande de tre sistnämnda även på fördelningen av

andra gymnasier inom grannskapet, vill det synas, som om starkare skäl

kunna åberopas för utvidgning av läroverken i Södertälje och Uddevalla

än av det i Landskrona. Stockholms län har nämligen nu intet högre

läroverk; Göteborgs och Bohus län har sådana endast i Göteborg, medan

inom Malmöhus läu icke mindre än fyra högre läroverk redan äro i verk­

samhet.

Jag kommer alltså till det resultatet att med hänsyn till lärjungantalet

243

i realskolan och å gymnasiet Eskilstuna- och Södertäljeläro verken hava ett

avgjort företräde framför de övriga, att vidare på grund av städernas folk­

mängd och behovet av gymnasium inom orten likaledes de starkaste skälen

låta sig anföra för dessa båda läroverk samt det i Uddevalla. Då jag emel­

lertid icke nu ser mig i stånd att föreslå utvidgning av mer än två läro­

verk, böra uppenbarligen realskolorna i Södertälje och Eskilstuna främst

komma i fråga. Anslutningen synes mig tillfredsställande motivera, att

läroverken utrustas med både real- och latingymnasium, varvid jag emeller­

tid förutsätter, att kvinnliga lärjungar erhålla tillträde till båda läroverkens

gymnasier. På grund av de förhållanden, som vid övervägandet äro att

beakta, symes vid båda läroverken latingymnasiet böra bliva 4-årigt, real-

gymnasiet 3-årigt.

Omorganisationen torde böra försiggå successivt, så att staten första året

övertager nuvarande ring I av båda linjerna. Med hänsyn till de kommunala

budgetförhållandena, torde övertagandet lämpligast försiggå den 1 januari

1928. Läsåret 1928—1929 skulle den statliga delen av gymnasiet omfatta

latinringarna I och II samt den nuvarande realringen I; någon ny sådan

ring skulle sagda läsår icke upprättas, utan lärjungar, som önska övergå till

realgymnasiet, undervisas i realskolans klass 6. Med ingången av läsåret

1930—1931 skulle gymnasiets ombildning vara slutförd.

Enahanda ordning synes mig tillämplig i fråga om övertagandet av la­

tingymnasiet vid högre allmänna läroverket i Ystad, och skulle ombildnin­

gen även vid detta läroverk vara slutförd vid ingången av läsåret 1930—

1931.

I det föregående har jag redan varit i tillfälle framhålla, att skolkom-

missionen för flickundervisningens konsekventa tillgodoseende ansett sig

böra i stor utsträckning föreslå de nuvarande gossläroverkens ombildning

till samläroverk. Vid nu föreslagna ordning för omläggning av läroverks­

organisationen har jag funnit mig böra gå en annan väg, varigenom und-

vikes att både principiellt och praktiskt i mera betydande utsträckning för­

ändra de nuvarande allmänna läroverken till samskolor. Enligt det av mig

framställda förslaget skulle frågan om sådan omorganisation beträffande

flertalet läroverk prövas från fall till fall i anslutning till de önskemål, som

kunna förefinnas inom de skilda orterna. Emellertid kan man även vid

anlitande av denna väg icke undgå att i fråga om särskilt en del mindre

läroverk överväga lämpligheten av att gossarnas och flickornas undervisning

för framtiden äger rum i en och samma läroanstalt. Olika synpunkter påkalla

ett sådant övervägande. Huvudönskemålet, flickornas likställande i avseende

på utbildningsmöjligheter med gossarna, kan givetvis inom mindre städer

icke inom överskådlig tid uppnås, därest för undervisningen erfordras två

olika statliga läroanstalter. Så framt man alltså vill eftersträva det nämnda

målet, är man hänvisad att taga en gemensam läroanstalt i anspråk för

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Ombildning

av gossläro-

verk till sam­

skolor.

244

utbildningen till realexamen. Men i samma stund, som ett läroverk i

en mindre stad göres tillgängligt för flickor, kommer uppenbarligen den

privata flickskolans lärjungekrets att begränsas, och är den redan förut för­

hållandevis liten, blir risken betydande att möjligheterna till Barnundervis­

ning skola så starkt reducera flickskolans lärjungantal, att denna icke längre

kan uppehållas. Står det därför på förhand klart, att en allvarlig fara i

sådant avseende föreligger, synes den mest välbetänkta anordningen vara

att från begynnelsen organisatoriskt söka länka de båda läroanstalterna sam­

man. Därtill kommer ytterligare önskemålet, att dubbla anknytningsmöj-

ligheter till folkskolan tills vidare må förefinnas. En realskola utan pa­

rallellklasser är hänvisad att uteslutande anknyta till folkskolans sjätte klass,

en flickskola utan parallellklasser kan icke heller erbjuda dubbla anknyt-

ningsmöjligheter. Anordnas läroverket däremot såsom samskola, skulle i

regel genomgående parallellavdelningar erfordras, och därigenom uppnås

den fördelen att för både gossar och flickor anknytning åvägabringas till

folkskolans både tredje och sjätte klass.

Båda de nämnda synpunkterna, ytterligare understödda av hänsyn till

statens och kommunernas ekonomi, hava för mig utgjort tungt vägande

skäl att ingående pröva möjligheterna att fullfölja den väg, som beträddes,

då vid 1904 års läroverksreform ett antal mindre städer utrustades med

statssamskolor.

Redan vid undersökningen av vissa högre läroverks organisatoriska gestalt­

ning föranledes man att överväga, huruvida icke det obligatoriska samläro-

verket vore att föredraga framför det fakultativa. Anslutningen till real-

skolestadiet vid läroverken i Strängnäs, Västervik, Skara och Hudiksvall är

nämligen enligt nu tillgängliga siffror så begränsad, att genomgående pa­

rallellklasser icke synas behövliga, därest i fortsättningen endast gossar skulle

äga tillträde till realskolan. Annat blir förhållandet, om flickor medgivas

tillgång till realskolestadiet vid läroverken i fråga. Men vid en dylik an­

ordning torde man icke med säkerhet kunna räkna med att flickskolan skall

i längden erhålla en sådan anslutning, att dess fortsatta bestånd kan anses

tryggat. Efter åtskillig tvekan har jag emellertid funnit försiktigheten bjuda

att tills vidare icke ifrågasätta anordnande av obligatorisk Barnundervisning

vid de nämnda läroverken. Skulle från vederbörande samhällen önskemål

i sådan riktning framkomma, finner jag emellertid skälen för läroverkens

förändring till samläroverk så starka, att hänsynen till flickskolan då icke

kan få lägga hinder i vägen för en ur övriga synpunkter ändamålsenlig

organisation.

Om jag alltså för närvarande icke finner tillräcklig anledning föreligga att

föreslå, att läroverken i de nämnda städerna omorganiseras till samläroverk,

måste övervägandena utfalla i annan riktning vid ett skärskådande av för­

hållandet i vissa städer med realskolor för gossar. Jag lämnar härvid å sido

de tre realskolorna i Stockholm, de båda realskolorna i Göteborg och real-

Kungl. Maj:ts proportion Nr 116.

245

skolan i Malmö. Likaledes saknar jag skäl att i detta sammanhang syssel­

sätta mig med de nyss till utvidgning till högre läroverk föreslagna real­

skolorna i Södertälje och Eskilstuna. Vidare gäller, att realskolorna i Lands­

krona, Uddevalla och Kristinehamn hava ett så högt lärjungantal (respek­

tive 196, 214 och 257), att omedelbar anledning ur förut anförda synpunk­

ter icke föreligger att ifrågasätta deras obligatoriska ombildning till sam-

skolor. Däremot kan man icke med avseende fäst vid den nuvarande an­

slutningen till realskolan och flickskolan å orten underlåta att till närmare

prövning upptaga frågan om den framtida organisationen av läroverken

(realskolorna) i följande städer:

Enköping, Eksjö, Oskarshamn, Karlshamn, Varberg, Mariestad, Lidköping,

Skövde, Arvika och Söderhamn.

Bedömandet torde härvid böra ske med utgångspunkt från såväl realskolans

som den privata flickskolans lärjungantal under de båda senaste femårs­

perioderna. Jag har från skolöverstyrelsens statistiska avdelning i detta av­

seende inhämtat erforderliga upplysningar och meddelar här en samman­

ställning av desamma beträffande samtliga de nämnda läroverken.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Stad

Kealskolan (klass 1—6)

Flickskolan (klass 1—8)

Medeltal

lärjungar

Antal

lärjungar

ht 1926

Medeltal

lärjungar

Antal

1917—

1921

1922—

1926

1917—

1921

1922—

1926

ht 1926

Enköping..........................

85,0

108,6

130

99,8

122,4

120

Eksjö ..............................

133,2

150,4

143

141,2

152,8

152

Oskarshamn.....................

129,8

131,4

113

145,8

147,6

121

Karlshamn.......................

175,0

143,8

151

191,4

177,6

153

Varberg............................

141,2

152,2

142

134,4

161,6

163

Mariestad.........................

110,0

102,8

95

112,2

129,8

126

Lidköping.......................

132,0

131,8

123

131,6

144,2

153

Skövde ............................

170,2

159,2

148

140,2

149,8

160

Arvika..............................

146,4

149,0

135

125,6

139,0

133

Söderhamn.......................

150,2

162,2

151

144,4

160,8

156

Det synes mig rimligt att såsom allmän regel uppställa det kravet, att en

realskola med dubbel anknytning bör räkna ett någorlunda konstant lär­

jungantal av minst 225 ä 250, d. v. s. 25 lärjungar i var och eu av de

teoretiskt beräknade 9 ä 10 klassavdelningarna. Vidare torde man icke få

förbise, att flickskolans totala lärjungantal vid det antagandet, att en del

av flickorna välja realskolan för sin utbildning, reduceras förhållandevis

något starkare än en omedelbar jämförelse kan tänkas giva vid handen,

därigenom att flickskolan innesluter åtta klasser mot realskolans sex.

Undersöker man med denna preliminära regel såsom grund förhållandena

vid de ifrågavarande läroverken, framgår det, att icke vid något enda gos-

246

sårna för närvarande kunna beräknas föranleda anordnande av genomgå­

ende parallellavdelningar. Tänker man sig då, att vid fall av Barnundervis­

ning ett visst antal flickor för sin undervisning utnyttjade realskolan i

stället för flickskolan och att detta antal bleve så stort, att realskolans

samlade lärjungantal komme att uppgå till den angivna siffran, så re­

sulterar övervägandet däri, att under perioden 1917—1921 för flickskolorna

i Enköping och Mariestad praktiskt taget icke skulle återstått några lär­

jungar. I Eksjö, Oskarshamn, Varberg, Lidköping och Arvika skulle

flickskolan knappast kunnat påräkna det lärjungantal, söm förutsättes

såsom minimum för fortsatt statsunderstöd. I Karlshamn, Skövde och

Söderhamn skulle däremot detta minimiantal hava uppnåtts eller över­

skridits. Räknar man på samma sätt beträffande perioden 1922—1926,

kommer man till det resultatet, att i Enköping, Oskarshamn, Mariestad

och Lidköping flickskolornas lärjungantal skulle hava underskridit det ifråga­

varande minimum. I de övriga städerna skulle sagda antal hava uppnåtts

eller överskridits. Håller man sig slutligen till lärjungantalen under inneva­

rande läsår, kommer den förstnämnda gruppen att innesluta städerna Enkö­

ping, Oskarshamn, Mariestad, Lidköping och Arvika eller, bortsett från

sistnämnda stad, samma städer, som redan på grund av medeltalen för pe­

rioden 1922—1926 uppvisat ensartade förhållanden.

Det synes mig under dessa omständigheter icke kunna råda någon tvekan

därom, att undervisningens intressen bäst främjas, om på de senast nämnda

orterna realskolestadiets undervisning för framtiden tillgodoses av en läro­

anstalt av samskolenatur.

Vidkommande övriga städer, som här äro i fråga, intager Skövde så till­

vida en särställning, att det sammanlagda lärj ungantalet i realskolan och

flickskolan under hela perioden 1917—1926 hållit sig anmärkningsvärt kon­

stant, om ock anslutningen till realskolan är stadd i avtagande. Denna

nedgång i realskolans lärjungantal har emellertid praktiskt taget fullstän­

digt kompenserats av en fortskridande ökning i anslutningen till flickskolan.

Icke minst sistnämnda faktum synes mig peka hän på, att flickskolan här

torde vara önskvärd även i framtiden. Jag styrkes i denna uppfattning av

det förhållandet, att inom Skaraborgs län endast en ytterligare flickskola,

den i Skara, skulle komma att återstå, därest flickskolorna i Mariestad och

Lidköping icke ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Jämväl torde man

böra uppmärksamma, att Skövde icke särskilt påverkas av den förändring

i försvarsorganisationen, som av 1925 års riksdag beslutats och enligt

vilken staden bibehåller ställningen av en bland rikets största garnisons­

orter. Med hänsyn till samtliga nu anmärkta förhållanden anser jag mig

icke äga tillräckliga skäl att ifrågasätta obligatorisk ombildning av Skövde

realskola till samskola. Realskolan i fråga torde alltså böra ombildas till

fyrklassig realskola och flickskolan komma i åtnjutande av fortsatt stats­

understöd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

247

I fråga om Eksjö te sig förhållandena i någon mån annorlunda. Såsom

redan erinrats, skulle på grundvalen av siffrorna från perioden 1917—1921

flickskolan därstädes icke kunnat beräknas erhålla tillräcklig anslutning för

att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Realskolans lärjungantal har

liksom i Skövde under senare år präglats av en nedåtgående tendens, ehuru

här icke särskilt tydlig. Flickskolan har emellertid icke visat ökning i an­

slutningen utan snarast någon minskning. Vid beaktande av den omstän­

digheten att inom Jönköpings län flickskoletypen är företrädd allenast i

Jönköping föreligga enligt min mening icke tillräckliga skäl att nu föreslå

realskolans ombildning till samskola. Jag har därför ansett mig böra i mitt

förslag upptaga realskolan i Eksjö såsom fyrklassig och förutsätter därvid

att flickskolan ifrågakommer till fortsatt statsunderstöd.

Vad vidare beträffar Karlshamn, bör det bemärkas, att både realskolan

och flickskolan i denna stad under perioden 1917—1921 uppvisa de högsta

lärjungantal, som tillkom någon av de nu förevarande läroanstalterna. Be­

träffande båda skolorna har härutinnan en avsevärd förändring sedermera

inträtt. Realskolan nådde sin största anslutning år 1918, då lärjungantalet

uppgick till 181. År 1924 hade siffran sjunkit till 131; under de båda se­

naste åren har dock en mindre stegring åter gjort sig märkbar till 142 år

1925 och 151 år 1926. Flickskolan räknade år 1921 213 lärjungar; antalet

har sedermera nedgått till 153, således med mer än en fjärdedel. En ringa

ytterligare minskning skulle uppenbarligen kunna bringa ned siffran till

gränsen för den för statsunderstöd stadgade. Med hänsyn till den tendens,

som sålunda präglar de angivna siffrorna, framförallt anslutningen till flick­

skolan, måste jag hålla det för mest välbetänkt att föreslå realskolans om­

bildning till samrealskola med såväl fyrklassig som sexklassig avdelning.

I fråga om förhållandena i Varberg gäller, att realskolans lärjungantal

uppvisar en nedgång från 164 år 1923 till 142 år 1926. I verkligheten är

förändringen större, än vad dessa siffror omedelbart giva vid handen, i det

att antalet lärjungar i första klassen, vilket under åren 1921—1924 översti­

git 30 och år 1924 belöpte sig till 38, år 1925 nedgått till 23 och år 1926

till 21. Flickskolan har däremot haft en ganska konstant anslutning och

uppvisar för närvarande ett större antal lärjungar än någon av de skolor,

som här äro i fråga. Särskilt med tanke på den sjunkande tendensen hos

realskolans lärjungantal har jag icke kunnat undgå att hysa en viss tvekan

om lämpligheten att för framtiden räkna med två skilda läroanstalter i sta­

den, men har dock icke ansett tillräcklig anledning föreligga att nu föreslå

realskolans ombildning till samskola. Realskolan i Varberg torde alltså

böra bliva fyrklassig och flickskolan där fortfarande ifrågakomma till stats­

understöd.

Beträffande slutligen Söderhamn, konstateras för realskolans del under

åren 1919—1923 ganska jämna lärjungesiffror växlande mellan 156 och 165.

År 1924 inträdde någon ökning till 172, vilken därefter följts av en minsk-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

248

Fördelningen

av gymnasie-

och lyceilin-

jer.

ning de båda senaste åren till 161 respektive 151. Flickskolan har under

åren 1920—1926 visat en påfallande jämn anslutning, varierande mellan

168 och 156. I det hela erinra förhållandena om de i Skövde, om man

bortser från att de båda läroanstalternas i Söderhamn samlade anslutning

under femårsperioden 1919—1921 genomsnittligt varit mindre, men under

perioden 1922—1926 större än vad fallet varit i Skövde. Med hänsyn här­

till och i betraktande ytterligare av stadens folkmängd samt de särskilda

förhållandena inom Norrland, finner jag mig icke äga tillräcklig

anledning

föreslå obligatorisk ombildning av realskolan i Söderhamn till samskola.

Läroverket i fråga torde alltså böra ombildas till en fyrklassig realskola och

flickskolan ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Enligt min uppfattning böra sålunda realskolorna i Enköping, Oskars­

hamn, Karlshamn, Mariestad, Lidköping och Arvika ombildas till samreal-

skolor, vardera med både fyrklassig och sexklassig avdelning. I samband

med denna omorganisation synas flickskolorna i respektive städer icke vidare

böra ifrågakomma till statsunderstöd.

Ombildningen synes mig kunna genomföras på följande sätt. Läsåret

1928—1929 öppnas realskolans första klass för flickor. Samtidigt anordnas

en första klass av realskolans fyrklassiga avdelning, till vilken jämväl både

gossar och flickor äga tillträde. Följande läsår, 1929—1930, inträder ena­

handa förhållande i fråga om klasserna 1—2 av båda realskolavdelningar-

na; läsåret 1930—1931 utsträckes samundervisningen till klasserna 1—3 av

båda realskolavdelningarna; läsåret 1931—1932 skulle den fyrklassiga real-

skolavdelningen vara färdigbildad, samundervisningen skulle tillika omfatta

klasserna 1-—4 av realskolans sexklassiga avdelning. Fullt genomförd i hela

läroverket skulle ombildningen vara först läsåret 1933—1934.

Med hänsyn till de grunder, enligt vilka statsunderstöd till högre flick­

skolor utgår, synes minskning av understödsbeloppet till vederbörande flick­

skolor böra inträda först från och med läsåret 1931—1932. Därest icke

från vederbörande läroanstalt en annan ordning påkallas, torde statsunder­

stödets avveckling böra försiggå i enlighet med den ordning, jag förut an­

givit. Med utgången av läsåret 1935—1936 skulle verksamheten vid flick­

skolan icke längre komma i åtnjutande av statsunderstöd.

Såsom jag redan inledningsvis framhållit, har jag i fråga om gymnasiets

linjer låtit mig angeläget vara att icke föreslå större förändringar i nu rå­

dande ordning. De väsentliga avvikelserna gälla de till nyupprättande före­

slagna nyspråkliga linjerna vid vissa större läroverk i skilda delar av landet,

genom vilken anordning möjlighet vinnes att pröva den ifrågavarande lin­

jens lämplighet och bärkraft. Tillika har jag ansett välbetänkt, att jämväl

de nya flickläroverken, som ingå i förslaget, utrustas med dylik linje.

. Vid Stockholms gossläroverk har jag räknat med nyspråklig linje endast

vid högre latinläroverket å Norrmalm. Denna linje torde lämpligen böra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

249

bliva fyraårig. Inom mellersta delen av landet i övrigt hava läroverken i

Norrköping, Jönköping, Karlstad och Örebro synts mig böra ifrågakomma

till att erhålla nyspråkliga linjer, vilka, särskilt med hänsyn till de kvinn­

liga lärjungar, som kunna väntas frekventera linjen i fråga, torde böra bliva

treåriga. I Göteborg har jag räknat med en dylik linje vid högre latin­

läroverket. Även denna linje synes, på sätt nyss ifrågasatts beträffande

latinläroverket å Norrmalm i Stockholm, böra bliva fyraårig. För tillgodo­

seende av landets sydligaste delar har jag vidare funnit mig föranlåten

föreslå, att en treårig nyspråklig linje anordnas vid högre gossläroverket i

Malmö. Vad Norrland angår har jag ansett ändamålsenligast att till läro­

verket i Sundsvall knyta den treåriga nyspråkliga linje, som i denna del av-

riket torde böra anordnas.

I övrigt anser jag mig kunna vid redogörelsen för förändringar i linje­

fördelningen begränsa mig till att erinra, att läroverket i Borås hittills varit

utrustat uteslutande med realgymnasium, dock med parallellavdelningar till

tre ringar. Enligt min uppfattning bör ett läroverk i en stad av så betydande

storlek med fog kunna göra anspråk på att erhålla samma linjeutrustning

som i allmänhet gäller för jämförliga läroverk. I mitt förslag har jag där­

för upptagit ett fyraårigt latingymnasium vid läroverket i fråga, och anser

jag tillika, att realgymnasiet bör omläggas till treårigt.

Vad därefter angår frågan om lyceer och lyceiavdelningar av läroverk,

må först framhållas, att jag även i detta avseende allenast åsyftar, att för­

sök med denna organisationstyp i mera begränsad omfattning skola anord­

nas vid väl besökta läroverk inom skilda delar av landet. Det har emeller­

tid synts motiverat, att åtminstone ett fullständigt läroverk av denna typ

från början kommer till stånd. Ingen tvekan synes mig kunna råda därom,

att huvudstaden utgör den lämpligaste förläggningsorten för ett lyceum.

Med hänsyn till den särskilda ställning som statens provskola, nya elemen­

tarskolan, intager inom läroverksorganisationen torde det också vara skä­

ligt, att denna läroanstalt ombildas till sexklassigt lyceum med latin-, ny­

språklig och reallinje. Lyceiavdelningar med latin torde vidare böra anord­

nas vid läroverken i Uppsala, Lund, Malmö och Härnösand, samt vid högre

latinläroverket i Göteborg. Vid högre realläroverket i Göteborg har jag

funnit upprättandet av en reallyceiavdelning väl motiverat.

Beträffande slutligen fördelningen av tre- och fyraåriga gymnasier har jag

redan i det föregående uttalat, att mitt övervägande av denna angelägenhet

skett på grundvalen av föreliggande praktiska behov ur synpunkten av dels

mellan- och realskolornas förekomst och anslutning inom skilda läroverks-

områden, dels önskvärdheten att bereda utbildningsmöjligheter för den

kvinnliga ungdomen under anknytning även till den högre flickskolan.

Vid följande läroverk ifrågasätter jag icke någon förändring i nuvarande

jyraåriga gymnasieorganisation: Stockholm, läroverket å Östermalm, läro-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Upprättande

av högre flick­

läroverk.

verken i Uppsala, Nyköping, Strängnäs, Växjö, Västervik, Visby, Lund,

Ystad, Hudiksvall, Östersund och Umeå.

Latingymnasiet skulle dessutom bibehållas oförändrat vid följande läro­

verk: Norrköping, Jönköping, Malmö, Karlstad, Örebro, Falun, Härnösand,

Sundsvall och Luleå.

Enahanda skulle förhållandet bliva med realgymnasiet vid följande läro­

verk: Karlskrona, Hälsingborg, Skara och Sundsvall.

Genom omändring av nu förefintliga linjer eller genom nyinrättande av

sådana, i samband med utsträckt tillämpning av samundervisning å gym-

nasiestadiet, skulle treårigt latingymnasium anordnas vid följande läroverk,

nämligen:

Stockholm, latinläroverket å Norrmalm, läroverket å Södermalm, Linkö-

ping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg,

högre latinläroverket, Vänersborg, Skara, Västerås och Gävle. Vid samt­

liga de nämnda läroverken med undantag av det i Gävle skulle tillika

förekomma fyraårigt latingymnasium.

Treårigt realgymnasium skulle genom ombildning av förefintliga linjer

eller genom nyinrättande av sådana enligt mitt förslag anordnas vid föl­

jande läroverk, nämligen:

Stockholm, realläroverket å Norrmalm och läroverket å Södermalm, Lin­

köping, Norrköping, Jönköping, Kalmar, Kristianstad, Malmö, gossläroverket,

Halmstad, Göteborg, realläroverket, Vänersborg, Borås, Karlstad, Örebro,

Västerås, Falun, Gävle, Härnösand och Luleå. Såväl treårigt som fyraårigt

realgymnasium skulle förekomma vid de båda nämnda Stockholmslärover-

ken, realläroverket i Göteborg, läroverket i Gävle samt, under förutsättning

av samundervisning, läroverket i Örebro.

Beträffande läroverken i Södertälje, Eskilstuna, Ystad (den nyupprättade

linjen) och Borås (latinlinjen) samt de föreslagna flickläroverken bär jag redan

i det föregående uttalat mig.

Vad angår genomförandet av omläggningen i nu berörda del, torde i all­

mänhet första ringen av det treåriga gymnasiet, ävensom av nyinrättade

linjer kunna träda i verksamhet läsåret 1928—1929 och ombildningen suc­

cessivt fullföljas. Lyceiavdelningarna synas jämväl böra anordnas från och

med samma läsår och påbyggas med en klass varje följande läsår. Vid

nya elementarskolan torde nya lärjungar i den nuvarande första klassen icke

böra intagas läsåret 1928—1929 utan i stället en första lyceiklass i två eller tre

avdelningar upprättas och ombildningen därefter fullföljas i nyss nämnd

ordning.

Jag övergår så att avhandla frågan om behovet av särskilda läroverk för

flickor. Såsom jag redan haft anledning framhålla, har det statsfinansiella

läget gjort det oundgängligt att starkt begränsa kraven i nu förevarande

250

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

251

hänseende, och jag inskränker mig därför till att nu föreslå upprättande av

allenast fyra sådana läroverk.

Det synes mig icke kunna råda någon tvekan därom, att städerna Stock­

holm, Göteborg och Malmö i främsta rummet böra ifrågakomma till er­

hållande av sådana läroverk. Denna ordning anvisas redan av städernas

storlek samt det ådagalagda behovet av gymnasiala utbildningsmöjligheter

för flickor. Skolkommissionen har jämväl föreslagit upprättande av högre

flickläroverk å dessa orter vid sidan av de statliga flickskolor, som upp­

tagits i dess förslag.

Vad därefter beträffar förläggningen av det återstående läroverk av denna

typ, om vars upprättande jag finner framställning nu böra göras hos riks­

dagen, är ett särskilt övervägande av nöden.

Väljes till utgångspunkt folkmängden, torde prövningen böra särskilt av­

se städerna Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro. Uppmärksammas

därjämte, som sig bör, den omfattning, vari nu förefintliga gymnasiemöjlig-

heter utnyttjats av den kvinnliga ungdomen, synas därjämte städerna Upp­

sala och Lund böra komma i betraktande.

Vad till en början angår Norrköping, erinrar jag därom, att privat flick-

gymnasium icke i denna stad finnes upprättat. Ytterligare gäller, att kom­

munal mellanskola är anordnad, vadan flickornas realskolutbildning måste

anses tillfredsställande tillgodosedd. Jag kan med hänsyn till båda dessa

omständigheter icke finna påkallat att nu ifrågasätta upprättande av ett

högre flickläroverk i Norrköping.

I fråga om Hälsingborg må erinras, att kommunal mellanskola saknas

samt att i staden icke mindre än tre statsunderstödda flickskolor äro i verk­

samhet, av vilka en sedan flera år inrymmer latingymnasium. Flickskolorna

hava i klasserna över de förberedande ett sammanlagt lärjungantal höst­

terminen 1926 av omkring 700; det treåriga gymnasiet var samtidigt be­

sökt av 66 lärjungar.

I Gävle räknade flickskolan samtidigt 290 lärjungar i klasserna över

de förberedande. Något flickgymnasium finnes icke anordnat utan är

det allmänna läroverkets gymnasium på stadgade villkor tillgängligt för

flickor; däremot har staden en statsunderstödd enskild mellanskola.

I Örebro finnas två statsunderstödda flickskolor med ett sammanlagt

lärjungantal överstigande 550. I anslutning till den ena av dessa skolor finnes

anordnat ett icke statsunderstött treårigt latingymnasium med 51 lärjungar.

De båda statsunderstödda flickskolorna i Uppsala räknade höstterminen

1926 sammanlagt omkring 550 lärjungar i klasserna över de förberedande.

Det vid den ena av dem anordnade treåriga latingymnasiet hade samtidigt

63 lärjungar. Därjämte torde böra uppmärksammas, att det likaledes tre­

åriga gymnasiet vid den statsunderstödda högre samskolan i staden räknade

72 kvinnliga lärjungar.

Beträffande slutligen förhållandena i Lund uppnådde sistlidna hösttermin

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

252

de båda statsunderstödda flickskolorna därstädes ett sammanlagt lärj ung­

antal av omkring 475. Det vid den ena av dem anordnade gymnasiet räk­

nade samtidigt 115 lärjungar i tre ringar. Uppmärksammas bör, att i sta­

den numera finnes upprättad kommunal mellanskola.

Ur synpunkten av det ådagalagda behovet av gymnasiala utbildnings­

möjligheter för flickor finner jag alltså, att Gävle och Örebro böra stå till­

baka för de övriga städer, som vid övervägandena kommit i fråga.

Beträffande åter valet mellan Uppsala, Hälsingborg och Lund, håller jag

före, att den senare staden icke nu bör komma i åtanke, med hänsyn till

dels att flickornas realskolutbildning redan är tillgodosedd genom den före­

fintliga mellanskolan, dels också att det till upprättande föreslagna högre

flickläroverket i Malmö tills vidare kan anses fylla behovet inom orten.

Vad därefter vidkommer spörsmålet, huruvida Uppsala eller Hälsingborg

bör främst ifrågakomma till erhållande av högre flickläroverk, är ett be­

stämt ståndpunktstagande förbundet med vissa vanskligheter. Båda städerna

äro i det avseendet likställda, att kommunal mellanskola icke finnes in­

rättad. Med hänsyn till folkmängden har Hälsingborg ett mycket stort före­

träde. Enahanda är förhållandet, om man beaktar frekvensen vid de högre

flickskolorna. Ser man åter på den utsträckning, i vilken förefintliga

gymnasiemöjligheter utnyttjats, måste åt Uppsala tillerkännas företräde.

Förbises bör ej heller, att det allmänna läroverket i Hälsingborg har ett

något större lärjungantal än det i Uppsala och omfattar 28 klassavdel­

ningar mot 23 i Uppsala.

Om redan det nu anförda närmast talar till förmån för läroverkets för­

läggande till Hälsingborg, finner jag avgörande skäl för en dylik stånd­

punkt föreligga i det förhållandet, att nordvästra Skåne uppvisar ett

ganska stort antal kommunala mellanskolor, som kunna göra anspråk på

att erhålla gynmasieanslutning även för sina kvinnliga lärjungar. Sådana

skolor finnas nämligen i Örkelljunga, Klippan, Åstorp, Hässleholm, Svalöv

och Höganäs med ett sammanlagt antal flickor nu uppgående till omkring

300. Till detta förhållande saknas motsvarighet för Uppsalas del.

Jag finner mig alltså äga grundad anledning föreslå, att Hälsingborg nu

bör ifrågakomma att erhålla ett högre flickläroverk.

Vad vidare angår spörsmålet om de nämnda flickläroverkens organisation,

torde man till en början böra beräkna allenast enkla avdelningar i real­

skolan. Särskilt starka skäl kunna anföras för försiktighet vid organisa­

tionens bestämmande, när det gäller de tre storstäder, i vilka kommunala

mellanskolor redan finnas upprättade. Det är ju ock önskemålet att bereda

tillgång till erforderliga gymnasiala utbildningsmöjligheter, som främst varit

bestämmande vid förslaget om anordnande av särskilda flickläroverk.

I fråga åter om gymnasiets omfattning finner jag det motiverat, att i

Stockholm samtliga tre linjer äro representerade. Vad åter angår flick­

läroverken i Göteborg, Malmö och Hälsingborg, torde det få anses välbe-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

253

tänkt att, åtminstone till en början, åtnöja sig med latin- och nyspråkliga

linjer. Av skäl som redan anförts bör gymnasiet vid nu förevarande läro­

verk anordnas genomgående treårigt.

De nämnda läroverken torde böra successivt träda i verksamhet. Under

första året synas alltså realskolans första klass och gymnasiets första ringar

böra upprättas; med tredje verksamhetsåret skulle sålunda gymnasiet och

med det fjärde realskolan vara färdigbildad.

Givetvis är det icke helt uteslutet, att de nödiga förberedelserna för läro­

verkens igångsättande kunna hinna vidtagas redan till ingången av läsåret

1927—1928. Jag förutser emellertid, att stora svårigheter härutinnan skola

yppa sig, och därför har jag icke ansett mig kunna räkna med att lärover­

ken i allmänhet skola kunna träda i verksamhet förrän läsåret 1928—29.

För att emellertid möjligheter för verksamhetens begynnande redan läsåret

1927—28 icke skola saknas, har jag beräknat anslag för upprättande av ett

av nu förevarande läroverk å riksstaten för budgetåret 1927—28 och kommer

att i det följande hemställa, att förslag avlåtes till riksdagen om erforderlig

höjning av såväl reservationsanslaget till de allmänna läroverken som ock

av anslaget till extra och vikarierande lärare vid dessa läroanstalter.

I det föregående har jag framlagt min principiella uppfattning angående

anordnandet av samrealskolor, som skulle övertaga den kommunala mellan-

skolans funktioner i de samhällen, där behovet av realskolutbildning för

närvarande tillgodoses genom mellauskola. Jag har tillika närmare angivit

de allmänna krav, som enligt min mening böra uppställas för att en sådan

åtgärd skall kunna tillfredsställande motiveras. Det återstår emellertid att

ingå i den detaljprövning, som är nödvändig för ett avgörande, i vilken

omfattning åtgärder i här förevarande syfte kunna anses påkallade och

genomförbara.

Till en början anser jag mig böra lämna en redogörelse för antalet lär­

jungar vid olika kommunala mellanskolor, som fylla det uppställda grund­

läggande kravet att under läsåren 1920—21 till och med 1926—27 hava upp­

visat ett genomsnittligt lärjungantal överstigande 100. De ifrågavarande uppgif­

terna (sid. 254) hava införskaffats frän skolöverstyrelsens statistiska avdelning.

Det angivna kravet fylles av ej mindre än 30 av rikets 87 kommu­

nala mellanskolor, fördelade på 14 olika län. På grund av det statsfinan-

siella läget är det, såsom förut nämnts, icke möjligt att nu förstatliga ett

så betydande antal skolor. En stark begränsning av antalet är alltså ofrån­

komlig. Det vore tänkbart att låta anslutningen bliva företrädesvis avgö­

rande och sålunda i främsta rummet föreslå till statsövertagande de skolor,

som under den nämnda perioden visat den starkaste utvecklingen. Jag kan

emellertid icke finna, att man på denna väg skulle uppnå en med hänsyn

till olika ortsförhållanden rättvis fördelning av de nya statsläroverken. Det

synes mig nämligen uppenbart, att skilda landsdelars behov böra i möjli-

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 116.

Ombildning

av kommu

nala mellan

skolor till

samreal

skolor.

254

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Kommunal

mellanskof

Upp-

rättad

år

Antal lärjungar höstterminen år

Medeltal

lärjungar

191’ 191f 19U 192(1192] 192S 1921 192'1192: 192<. 1917

21

1922-

26

Stockholms län

Lidingö..............

1920

208 236 258 235 216 205 223

222

227

Vaxholm............

1920

102 113 119 109

in

100 101

108

108

Södermanlands län

Katrineholm . . .

1910

79

99 122 123 150 167 159 161 146 165

115

160

Östergötlands län

Motala..............

1920

140 154 169 173 170 173 168

147

171

Mjölby..............

1916

68

76

91

96 115 118 114 118

94 102

89

109

Jönköpings län

Huskvarna ....

1912

126 132 168 166 169 181 163 163 149 146

152

160

Nässjö..............

1913

117 133 165 196 212 218 224 211 201 184

165

208

Värnamo...........

1912

78

93 102 108 122 115 114 121 113 102

101

113

Tranås..............

1914

74

99 126 137 148 153 134 145 130 144

117

141

Blekinge län

Ronneby ...........

1912

113 135 135 141 165 167 184 157 150 142

138

160

Sölvesborg....

1920

124 133

no

116 116 102

95

129

108

Kristianstads län

Tomelilla...........

1912

96

90

99

99 100

in

113

in

104 105

97

109

Åstorp..............

1919

149 160 167 145 139 112 107

96

159

120

Hässleholm . . .

1912

91 132 141 161 165 171 195 174 172 144

138

171

Malmöhus län

Höganäs...........

1919

no

136 154 150 153 151 134 142

133

146

Malmö..............

1910

323 329 360 385 424 465 468 491 517 517

364

492

Eslöv.................

1914

134 144 167 166 153 135 133 122 131 124

153

129

Hallands län

Falkenberg . . .

1918

86 109 101 109 126 145 152 165 156

101

149

Älvsborgs län

Trollhättan . . .

1919

133 143 146 167 162 157 161 161

141

162

Ulricehamn . . .

1914

60

65 101 102 132 137 136 137

no

103

92

125

Värmlands län

Säffle.................

1913

65

80

94 103 122 114

in

91

95

98

93

102

Örebro län

Karlskoga ....

1911

88

88 103 104 113 133 137 131

in

114

99

125

Kopparbergs län

Stora Tuna . . .

1914

117 135 165 166 179 204 187 191 205 189

152

195

Mora.................

1912

73

84 108 120 130 112 125 107 112 125

103

116

Hedemora ....

1917

44

46

47

48

75 102 121 132 120 112

52

117

Ludvika...........

1913

90

94

90 104 106 106

in

114

no no

97

no

Västernorr lands län

Sollefteå............

1920

149 121 122 109 133 117 103

135

117

Norrbottens län

Nederkalix ....

1912

82 100

no

121 150 149 117

96

94

72

113

106

Malmberget . . .

1917

85 101 124 148 147 163 161 163 152 160

121

160

Boden ...............

1917 | 133 152 188 198 184 183 | 195 192 163 152

171

177

255

gaste mån tillgodoses. Vidare är det naturligt, att tillgången på redan före­

fintliga läroverk å samma ort eller i grannskapet, skolans ålder m. fl. dylika

hänsyn skola komma i betraktande. Och givetvis kan vid övervägandet icke

den omständigheten förbises, att flera av de ifrågavarande skolorna under

senare år visat ett avsevärt reducerat lärjungantal. Med utgångspunkt från

vad nu anförts anser jag skäligt att till en början utesluta mellanskola i

stad, där allmänt läroverk redan finnes och lämnar fördenskull å sido den

avgjort största av de ifrågavarande skolorna, den i Malmö, detta så mycket

mera, som jag nyss föreslagit upprättande av ett högre flickläroverk där­

städes. Vidare finner jag mig icke kunna i första hand ifrågasätta upprät­

tande av mer än ett statsläroverk i vart och ett av de län, där mellansko-

lor, vilka i övrigt fylla de uppställda villkoren, äro i verksamhet.

Med hänsyn till det nu anförda blir min första uppgift att tillse, å vilka

av de angivna orterna föreliggande förhållanden med den största styrkan

tala till förmån för mellanskolans ombildning till allmänt läroverk.

Ifråga om Södermanlands, Hallands, Värmlands, Örebro och Västernorr-

lands län saknas anledning till val mellan skilda skolor. Jag anser mig dock med

hänsyn till den anmärkningsvärda nedgången i lärjungesiffrorna vid skolan i

Säffle föranlåten att vid nu förestående övervägande lämna denna skola å sido.

Vad angår Stockholms län synes mig tvekan knappast kunna råda där­

om, att skolan i Lidingö bör ifrågakomma före den i Vaxholm. Redan

skolans storlek utgör härvid ett vägande skäl. Och jämväl ur synpunkten

av den rådande trängseln vid huvudstadsläroverken torde det få anses myc­

ket välbetänkt, att ökade statliga utbildningsmöjligheter snarast beredas i

Stockholms förortssamhällen.

Beträffande de båda skolorna inom Östergötlands län, den i Motala och

den i Mjölby, är den sistnämnda visserligen den äldsta. Men anslutningen

till densamma har genomgående varit icke oväsentligt mindre än till Motala-

skolan. Frekvensen vid skolan i Mjölby har också under senaste tid visat

tendens till nedgång, medan lärjungesiffrorna vid Motalaskolan röja en an­

märkningsvärd konstans. Och även de lokala synpunkterna torde få sägas

med en viss styrka tala till förmån för ett statsläroverk i Motala, så mycket

mera som till denna läroanstalt numera är knutet ett gymnasium, vilket

besökes av ett ej ringa antal lärjungar.

Inom Jönköpings län äro icke mindre än fyra skolor sedan länge i verk­

samhet, vilka fylla det uppställda huvudkravet. Med hänsyn till lärjung­

antalet intager skolan i Nässjö främsta platsen. På grund av Huskvarnas

nära grannskap till Jönköping torde skolan därstädes icke nu böra ifråga­

komma till förstatligande. Ur synpunkten av statsläroverkens möjligast lik­

formiga fördelning inom olika delar av länet, kunna tvivelsutan goda skäl

anföras för såväl Nässjö som Tranås och Värnamo. Jag håller dock före,

att de föreliggande förhållandena närmast visa hän på, att Nässjö bör

före de båda nämnda orterna komma i åtanke till erhållande av allmänt läroverk.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Vid valet mellan skolorna i Ronneby och Sölvesborg torde den förra sko­

lans ålder och större lärj ungantal kunna åberopas såsom grund för dess

föredragande framför skolan i Sölvesborg.

Vad angår de tre skolorna inom Kristianstads län, Tomelilla, Åstorp och

Hässleholm, kan icke förbises, att skolan i Åstorp visat en anmärkningsvärd

tillbakagång. Dess lärjungantal har kontinuerligt sjunkit från 167 år 1921

till 96 år 1926. Denna omständighet torde göra en avvaktande hållning

nödvändig. I valet mellan skolan i Tomelilla och den i Hässleholm synes

såväl lärj ungantalet som samhällets storlek utgöra tillräckliga motiv för att

Hässleholmsskolan ställes främst.

Beträffande skolorna i Malmöhus län, Höganäs och Eslöv, är det icke lätt

att erhålla säkra hållpunkter för att föredraga den ena

framför

den andra.

Skolan i Höganäs uppvisar obestridligen den jämnaste utvecklingen. Lär-

j ungantalet har nämligen växlat inom snäva gränser, och medeltalet är

högre för de senaste fem åren än för åren 1919—21. För skolan i Eslöv

konstaterar man i sistnämnda avseende ett motsatt förhållande; lärjungan-

talet har också vid denna skola sjunkit från 167 år 1919 till 124 år 1926.

Höganäs municipalsamhälle har en betydande folkmängd, uppgående till

nära 6,000 personer, och utgör centrum i en tätbefolkad bygd, som icke i

det närmare grannskapet har tillgång till statsläroverk. På grund av nu

angivna förhållanden torde Höganäs böra före Eslöv ifrågakomma till er­

hållande av statsläroverk.

Vidkommande Älvsborgs län torde gälla, att den väl besökta mellanskolan

i Trollhättan bör före mellanskolan i Ulricehamn ifrågakomma till förstatli­

gande. Stadens betydande invånarantal utgör också ett tungt vägande skäl

för att ett allmänt läroverk snarast kommer till upprättande i Trollhättan.

Inom Kopparbergs län finnas icke mindre än fyra kommunala mellan-

skolor, för vilkas förstatligande goda skäl låta sig anföra. Samtliga hava

ägt bestånd under en följd av år och visat en god utveckling. Ur

geografisk fördelningssynpunkt måste det tillika anses önskvärt, att läroverk

komma till stånd i Mora, Hedemora samt åtminstone i ett av samhällena

Stora Tuna och Ludvika. Ställd inför nödvändigheten att behöva angiva

en av dessa skolor såsom företrädesvis berättigad och lämpad att nu ifråga­

komma till statsövertagande, har jag kommit till den uppfattningen, att

Stora Tuna på grund av särskilt den betydande anslutningen till den nu­

varande mellanskolan med största fog kan göra anspråk på ett statsläro­

verk.

Vad slutligen angår Norrbottens län torde mellanskolan i Nederkalix med

hänsyn till lärj ungantalets anmärkningsvärt starka tillbakagång under se­

nare år böra lämnas å sido. Vid det ingalunda lätta valet mellan Malm­

berget och Boden såsom förläggningsort för det nya statsläroverk, som när­

mast bör komma till upprättande inom länet, torde den hittillsvarande anslut­

ningen till respektive skolor närmast visa hän på att Boden bör äga företräde.

256

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

257

Jag kan icke heller alldeles bortse ifrån att stadens ställning såsom garni­

sonsort gör det rimligt, att Boden ifrågakommer till att erhålla ett stats-

läroverk.

Min granskning av de föreliggande förhållandena har alltså givit till re­

sultat, att följande kommunala mellanskolor i främsta rummet böra komma

under omprövning, när det gäller ombildning till allmänna läroverk: Li­

dingö, Katrineholm, Motala, Nässjö, Ronneby, Hässleholm, Höganäs, Falken­

berg, Trollhättan, Karlskoga, Stora Tuna, Sollefteå och Boden. Av förut

angivna skäl kan jag emellertid icke föreslå, att ett beslut om övertagande

av samtliga de nämnda skolorna av riksdagen nu fattas. Jag inskränker

mig därför till att framställa förslag om successiv ombildning av sju skolor

under förhoppning om att förhållandena snarast skola möjliggöra ett full­

följande av ombildningsverket, så att de återstående av de nämnda orterna

utan alltför stort dröjsmål må komma i åtnjutande av de förmåner, som

realskolans organisation erbjuder.

Vid övervägandet vilka av förutnämnda orter höra ifrågakomma till ome­

delbart beslut om samrealskolors inrättande, har jag med beaktande av alla

de olika förhållanden, som härvid varit att uppmärksamma, kommit till

det resultat, att sådan skola bör upprättas å en var av följande orter

nämligen: Lidingö, Katrineholm, Motala, Höganäs, Trollhättan, Sollefteå

och Boden.

Det torde böra erinras, att gymnasier äro anknutna till mellanskolorna i

Lidingö och Motala samt att ofullständiga sådana varit i verksamhet

i Sollefteå och Boden. Likaledes bör det ihågkommas, att mellanskolan

i Katrineholm vid sidan av den i Malmö utgör den först upprättade läro­

anstalten av denna typ inom landet. Vad angår Trollhättan gäller att

städer av samma storlek i regel äro utrustade med högre läroverk. Så är

ock förhållandet med åtskilliga städer med lägre befolkningssiffra. Jämväl

må framhållas, att realskolor för gossar och statssamskolor finnas upprät­

tade i städer med väsentligen mindre folkmängd än Trollhättan. I fråga

om mellanskolan i Sollefteå anser jag mig ytterligare böra omnämna, att

stadsfullmäktige i Sollefteå i framställning den 17 november 1926 hem­

ställt om skolans övertagande av staten, vilken framställning skolöverstyrel­

sen i utlåtande den 27 januari 1927 tillstyrkt. Vad slutligen beträffar Hö­

ganäs, vill jag erinra, att det synes mig önskvärt, att statsläroverk kommer

till upprättande inom något landsbygdssamhälle, och jag har ansett förhål­

landena inom här ifrågavarande ort ägnade att väl motivera anordnande av

en realskola därstädes.

Vad angår frågan om ombildningens tekniska genomförande, finner jag

detta kunna ske i väsentlig anslutning till den ordning, som skolkom-

missionen angivit. Statsövertagandet torde alltså böra försiggå successivt

och sålunda omfatta en årsklass varje år. I samband med övertagandet av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.)

17

258

en årsklass böra erforderliga lärarkrafter uppföras på stat och statsunder­

stödet till mellanskolan i motsvarande mån minskas. Med hänsyn bl. a.

till att vederbörande kommuner redan torde hava fastställt utgiftsstater för­

skolorna för kalenderåret 1927, synes mig statsövertagandet av första klassen

av nämnda sju mellanskolor lämpligen kunna uppskjutas till den 1 januari

1928. Till frågan om erforderliga anslag, liksom till vissa ekonomiska de­

taljer i samband med ombildningen, återkommer jag i det följande.

Den fortsatta ombildningen bör budgetåret 1928—1929 utsträckas till

mellan skolans klass 2 och budgetåret 1929—1930 till klass 3 samt budget­

året 1930—1931 omfatta skolan i dess helhet.

Vad slutligen vidkommer de två orter, där för undervisningen å såväl real-

skole- som gymnasiestadiet för närvarande anlitas statsunderstödda enskilda

läroanstalter, Djursholms stad och Saltsjöbadens köping, bör det näm­

nas, att skolkommissionen föreslagit upprättande av ett högre allmänt

läroverk i Djursholm och en realskola i Saltsjöbaden. För egen del finner

jag mig icke kunna underlåta att uttala den meningen, att vad angår real-

skolestadiet ingen tvekan synes mig kunna råda därom, att ett vitsordat

behov av allmänt läroverk för detta skolstadium å båda de nämnda orterna

är för handen och att sakliga skäl med i det hela samma styrka som i

fråga om de nämnda med mellanskolor utrustade samhällena tala för att

detta behov också tillgodoses i enahanda ordning.

De ifrågavarande läroanstalternas nuvarande organisation är emellertid

sådan, att ett upprättande av allmänt läroverk, som skulle komma att över­

taga skolornas nu berörda uppgift, torde förutsätta flera års övergångs­

tid för att möjliggöra den ganska djupgående organisatoriska omläggning,

som synes mig ofrånkomlig. Sagda omläggning måste vidare komma att i

icke ringa grad påverka även folkskolans förhållanden och därmed respek­

tive kommuners budget. Jag har med hänsyn jämväl till dessa omständig­

heter i det föregående angivit, hur jag tänker mig, att skolorganisationen

i de nämnda samhällena skulle kunna modifieras för att bereda väg för de

allmänna läroverk, för vilkas upprättande, på sätt jag redan uttalat, vägande

skäl äro för handen. Den ytterligare utredning, som i sådant avseende på­

fordras, har jag för avsikt att åvägabringa, sedan riksdagen varit i tillfälle

pröva den organisatoriska huvudfrågan, och åsyftar jag att härvid under

lämpliga former taga vederbörande samhällens medverkan i anspråk.

*

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Efter denna redogörelse för föreslagna förändringar i läroverksorganisa­

tionen har det synts mig ändamålsenligt att sammanfattningsvis lämna en

översiktlig framställning av dels anknytniugsförhållandena vid olika läroverk,

dels tillämpningen av samskoleprincipen å de skilda orterna.

259

Enligt mitt i det föregående framställda förslag skulle följande läroverk

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

tillsvidare hava såväl fyrklassig som sexklassig realskolavdelning.

Stockholm, högre lärover-

ket å Södermalm

Ängelholm

Falköping

Södertälje

Malmö, realskolan

Karlstad

Uppsala

Hälsingborg

Kristinehamn

Enköping

Ystad

Arvika

Nyköping

Landskrona

Örebro

Eskilstuna

Trälleborg

Västerås

Linköping

Halmstad

Falun

Norrköping

Göteborg, östra real­

Gävle

Jönköping

skolan

Härnösand

Växjö

Uddevalla

Sundsvall

Kalmar

Vänersborg

Örnsköldsvik

Oskarshamn

Borås

Östersund

Visby

Alingsås

Umeå

Karlskrona

Åmål

Skellefteå

Karlshamn

Mariestad

Luleå.

Kristianstad

Lidköping

Härvid har i fråga om de läroverk, till vilkas realskolestadium enligt för­

slaget flickor skulle kunna erhålla tillträde, räknats med minst oförändrat

lärjungantal. Vad angår <de realskolor, vilka i det föregående föreslagits

ombildade till samrealskolor, har däremot räknats med det ökade lärjung-

antal, som förutsatts bliva <3n följd av flickskolans nedläggande.

Följande läroverk skulle omfatta endast fyrklassig realskolavdelning:

Stockholm, högre

Malmö, högre

Filipstad

flickläroverket

flickläroverket

Askersund

Norrtälje

Hälsingborg, högre

Sala

Lidingö

flickläroverket

Köping

Strängnäs

Högauäs

Arboga

Katrineholm

Varberg

Hudiksvall

Vadstena

Göteborg, högre

Söderhamn

Motala

flickläroverket

Sollefteå

Eksjö

Strömstad

Piteå

Västervik

Trollhättan

Haparanda

Vimmerby

Skara

Boden.

Skövde

Under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet, respektive i läro­

verket, torde vid läroverken i Strängnäs, Eksjö, Västervik, Varberg, Skara,

Skövde, Hudiksvall och Söderhamn såväl fyrklassig som sexklassig real-

skolavdelning förekomma.

Anknytnin­

gens ordnande

vid olika

läroverk.

260

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Endast sexklassig realsJeolavdelning skulle enligt förslaget förekomma vid

följande läroverk:

Stockholm:

Malmö:

Lund, samt

Göteborg:

högre latinläroverket å Norrmalm

högre realläroverket å Norrmalm

högre läroverket å Östermalm

Vasa

realskola

Katarina

»

Kungsholmens »

högre gossläroverket

högre latinläroverket

högre realläroverket och

västra realskolan.

Slutligen upptager förslaget ett fullständigt lyceum för gossar, nämligen

statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm, samt lyceiavdelningar

vid nedannämnda läroverk:

Uppsala,

Malmö, högre gossläroverket,

Lund,

Göteborg, högre latinläroverket,

» realläroverket och

Härnösand.

Samundervis-

Ur synpunkten av läroverkens tillgänglighet för lärjungar av olika kön skulle

^Wnvjming följande typer vara företrädda: 1) gossläroverk, 2) flickläroverk, 3) läroverk,

inom läro-

vilkas realskola förutsättes tillgänglig endast för gossar men till vilkas gym-

Ve»"ationen

* na8^um enligt beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall flickor skulle kunna

erhålla tillträde, 4) läroverk, till vilkas realskola enligt beslut av Kungl.

Maj:t i varje särskilt fall flickor skulle kunna erhålla tillträde, men vilkas

gymnasium förutsättes vara tillgängligt för både gossar och flickor, 5) real­

skolor, till vilka enligt beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall flickor skulle

kunna erhålla tillträde, samt 6) samrealskolor, tillgängliga för både gossar

och flickor.

Den grupp av läroverk, till vilka endast gossar skulle äga tillträde, ut-

göres av följande:

Stockholm, högre latinläroverket å Norrmalm,

högre realläroverket å Norrmalm,

högre läroverket å Östermalm,

högre läroverket å Södermalm,

Nya elementarskolan,

V asa

realskola,

Katarina

»

Kungsholmens »

261

Uppsala högre läroverk,

Malmö, högre gossläroverket,

realskolan,

Lunds högre läroverk,

Hälsingborgs högre läroverk samt

Göteborg, högre latinläroverket,

högre realläroverket,

västra realskolan och

östra realskolan.

Särskilda högre flickläroverk skulle finnas i följande städer:

Stockholm

Hälsingborg och

Malmö

Göteborg.

Vid följande läroverk skulle i realskolan undervisas endast gossar, medan till

gymnasiet enligt beslut av Kungl. Maj:t även flickor skulle kunna erhålla tillträde:

Linköping

Karlstad

Västerås och

Norrköping

Örebro

Sundsvall.

Borås

Enahanda skulle förhållandet i fråga om realskolan vara beträffande läro­

verken i Jönköping och Gävle, vilkas gymnasier förutsättas alltjämt vara

tillgängliga för både gossar och flickor.

Till nedannämnda högre läroverks realskola skulle flickor enligt beslut av

Kungl. Maj:t i varje särskilt fall kunna erhålla tillträde; gymnasiet förut-

sättes däremot vara tillgängligt för hade gossar och flickor:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Södertälje

Karlskrona (nu icke

Skara (nu icke

Nyköping

tillgängligt för

tillgängligt för

Strängnäs

flickor)

flickor)

Eskilstuna

Kristianstad

Falun

Växjö

Ystad

Hudiksvall

Kalmar

Halmstad

Härnösand

Västervik

Vänersborg

Östersund

Visby

Umeå och

Luleå.

Till nedannämnda realskolor skulle enligt beslut av Kungl. Maj:t i varje sär

skilt fall flickor kunna erhålla tillträde:

Eksjö

Uddevalla

Kristinehamn och

Landskrona

Skövde

Söderhamn.

Varberg

Följande läroverk skulle vara organiserade såsom samrealskolor:

a) nuvarande statens samskolor,

Norrtälje

Alingsås

Köping

Vadstena

Amål

Arboga

Vimrnerby

Falköping

Örnsköldsvik

262

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Stockholms

stad.

Ängelholm

Filipstad

Trälleborg

Askersund

Strömstad

Sala

b) nuvarande realskolor för gossar,

Enköping

Karlshamn

Oskarshamn

Mariestad

c) nuvarande kommunala mellanskolor,

Lidingö

Höganäs

Katrineholm

Trollhättan

Motala

Plan för läroverksorganisationen.

Intet läroverk i Stockholm har ansetts lämpligen kunna ifrågakomma att

ombildas till samläroverk.

Med hänsyn till huvudstadens båda väl besökta kommunala mellanskolor

och förefintligheten av ytterligare en statsunderstödd enskild mellanskola

har realskolans nuvarande anknytningsförhållanden i regeln förutsatts orub­

bade. Allenast vid högre allmänna läroverket å Södermalm, till vilket prov­

årskurs är förlagd, har jag, på grund av denna omständighet, funnit mig

böra föreslå, att en fyrklassig realskolavdelning må ersätta en serie paral­

lellklasser i realskolan.

För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett

nytt högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola i tills vidare

enkla avdelningar samt gymnasium, omfattande latin-, nyspråklig och real-

linje, samtliga treåriga. Därjämte torde böra erinras, att högre lärarinne­

seminariets övningsskola delvis skulle ombildas och förses med en enkel

realskollinje, omfattande fyra klasser.

Med avseende på gymnasiets organisation vid huvudstadsläroverken före­

slår jag följande. Vid högre latinläroverket å Norrmalm bibehålies en latin­

linje oförändrad (4-årig), en latinlinje organiseras treårig och i utbyte mot

en latinlinje upprättas en fyraårig nyspråklig linje.

Vid högre realläroverket å Norrmalm bibehållas två reallinjer fyraåriga och

organiseras en sådan linje såsom treårig.

Vid högre läroverket å Södermalm bibehållas en latin- och en reallinje fyra­

åriga och organiseras en latin- och en reallinje såsom treåriga sådana linjer.

Vid högre läroverket å Östermalm bibehållas samtliga linjer oförändrade.

Vad slutligen angår statens provskola nya elementarskolan torde läroverket

böra organiseras såsom sexårigt lyceum, omfattande latin-, nyspråkligt och

reallyceum. Läroverket har synts mig böra vara tillgängligt endast för

gossar.

I fråga om Stockholms tre realskolor har jag icke ansett mig höra föreslå

någon förändring.

Beträffande slutligen privatläroverken i huvudstaden torde det icke vara

Skellefteå

Piteå och

Haparanda.

Lidköping och

Arvika.

Sollefteå och

Boden.

263

uteslutet, att statsunderstödet till något av de nuvarande privata flickgym-

nasierna kan komma att framdeles indragas. Härutinnan lär det emeller­

tid icke vara möjligt att göra någon säker förutberäkning. I övrigt torde

den föreslagna omorganisationen icke kunna väntas medföra någon rubb­

ning i privatläroverkens understödsförhållanden.

Realskolan i Södertälje föreslås ombildad till högre läroverk genom statens

successiva övertagande av det höstterminen 1914 upprättade kommunala gym­

nasiet. Realskolan, till vilken flickor torde kunna erhålla tillträde, skulle om­

fatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsat­

tes bliva tillgängligt för både gossar och flickor, föreslås under denna förut­

sättning omfatta en fyraårig latinlinje och en treårig reallinje.

Även under förutsättning av att realskolan göres tillgänglig för flickor,

torde den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning

för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Norrtälje föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

I Lidingö föreslås den nuvarande kommunala mellanskolan omorgani­

serad till en fyrklassig statens samrealskola.

Beträffande slutligen Djursholm och Saltsjöbaden har jag tänkt mig, att

vid de å dessa orter förefintliga statsunderstödda högre samskolorna skulle

under någon av de i det föregående angivna former anordnas anknytning

till folkskolans sjätte klass.

Högre läroverket i Uppsala, vilket synts böra vara tillgängligt endast för

gossar, föreslås organiserat på följande sätt:

Realskolan skulle omfatta en fyrklassig samt en sexklassig avdelning,

den senare med parallellklasser till klasserna 3—5; därjämte skulle ny upp­

rättas en lyceiavdelning, förslagsvis med latin. Gymnasiet bibehålies oför­

ändrat med en fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje.

För flickornas undervisning har jag tänkt mig, att en fyrklassig realskol-

linje borde anordnas vid Uppsala högre elementarläroverk för flickor. I öv­

rigt torde ingen förändring i privatläroverkens understödsförhållanden vara

att förutse.

Realskolan i Enköping föreslås omorganiserad till samrealskola med eu

fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan i staden synes vid sådant förhållande

icke kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt

statsunderstöd.

Högre läroverket i Nyköping föreslås oförändrat i vad angår gymnasiets

organisation, och förutsätter jag härvid, att kvinnliga lärjungar fortfarande

hava tillgång till detsamma. Realskolan, till vilken flickor skulle kunna

erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

Stockholms

län.

Uppsala län.

Söderman­

lands län.

Östergötlands

län.

Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den

statsunderstödda flickskolan kunna beräknas erhålla tillräcklig anslutning

för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Strängnäs föreslås organiserat med 4-årigt latingym­

nasium, liksom för närvarande tillgängligt även för kvinnliga lärjungar.

Därest flickor icke anses böra äga tillträde till realskolan, torde lärjung-

antalet icke medgiya anordnande av parallellklasser och skolan sålunda

böra omfatta en fyrklassig avdelning. Under förutsättning av samunder-

visningens utsträckande även till realskolestadiet, för vilken anordning hin­

der icke synes föreligga, torde genomgående parallellklasser bliva erforder­

liga och således sexklassig realskolavdelning kunna bibehållas vid sidan av

den fyrklassiga.

Även vid sist angivna ordning torde den statsunderstödda flickskolan

sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fort­

satt statsunderstöd.

Realskolan i Eskilstuna föreslår jag ombildad till högre läroverk genom sta­

tens successiva övertagande av det höstterminen 1911 upprättade kommunala

gymnasiet. Realskolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle

omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förut-

sättes alltjämt bliva tillgängligt för både gossar och flickor, föreslås omfatta

en fyraårig latinlinje och en treårig reallinje.

Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

I Katrineholm föreslås den nuvarande kommunala mellanskolan omorga­

niserad till en fyrklassig statens samrealskola.

Högre läroverket i Linköping föreslås organiserat på följande sätt. Real­

skolan, till vilken flickor icke skulle äga tillgång, skulle omfatta eu fyr­

klassig och en sexklassig avdelning, båda utrustade med parallellavdelningar

till respektive klasser 1—3 och 1—5. Gymnasiet, som torde kunna bereda

utrymme även för kvinnliga lärjungar, skulle omfatta en fyraårig och en

treårig latinlinje samt en treårig reallinje.

Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att en realskol-

linje lämpligen borde anordnas.

Högre läroverket i Norrköping föreslås organiserat på följande sätt. Real­

skolan, till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyr­

klassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klas­

serna 3—5. Gymnasiet, som torde kunna bereda utrymme även för kvinn­

liga lärjungar, skulle omfatta en fyraårig latinlinje, en treårig nyspråklig

linje samt en treårig reallinje.

Stadens båda statsunderstödda flickskolor torde icke påverkas av den före­

slagna omorganisationen.

264

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

265

Samskolan i Vadstena föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

I Motala föreslås den nuvarande kommunala mellanskolan omorganiserad

till en fyrklassig statens samrealskola.

Läroverket i Jönköping föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor icke skulle äga tillgång, skulle omfatta en fyrklassig och

en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3 5.

Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och

flickor, skulle omfatta eu fyraårig latinlinje, en treårig nyspråklig linje och

en treårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet torde

sannolikt stadens båda flickskolor kunna beräknas erhålla tillräcklig anslut­

ning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Eksjö, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, föreslås

ombildad till fyrklassig realskola. Därest samundervisning äger rum, torde lär-

jungantalet påkalla anordnande av parallellklasser och skolan omfatta även

en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan i staden synes även vid samundervisning

sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fort­

satt statsunderstöd.

Högre läroverket i Växjö föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig

och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara

tillgängligt för både gossar och flickor, skulle bibehållas oförändrat med en

fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Kalmar föreslås organiserat på följande sätt. Real­

skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en

fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till

klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara tillgängligt för

både gossar och flickor, skulle under denna förutsättning omfatta en fyra­

årig och en treårig latinlinje samt en treårig reallinje.

Även vid samundervisning å realskolestadiet synes den statsunderstödda

flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att ifrågakomma till

fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Västervik föreslås organiserat på följande sätt. Real­

skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en

fyrklassig avdelning. Under förutsättning av samundervisning å realskole­

stadiet, torde lärjungantalet påkalla parallellklasser och skulle då realskolan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Jönköpings

län.

Kronobergs

län.

Kalmar län.

266

omfatta jämväl en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes allt­

jämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, bibehålies oförändrat med

fyraårig reallinje.

Aven vid Barnundervisning i det allmänna läroverket torde den statsunder­

stödda flickskolan sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Oskarshamn föreslås omorganiserad till samrealskola med en

fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan i staden synes vid sådant förhållande

icke kunna påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till

fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Vimmerby föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Gotlands län. Högre läroverket i Visby föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig

och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara

tillgängligt för både gossar och flickor, torde böra bibehållas oförändrat med

en fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Blekinge lan.

Högre läroverket i Karlskrona föreslås organiserat på följande sätt. Real­

skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en

fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till

klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket förutsättes bliva tillgängligt för både

gossar och flickor, skulle under denna förutsättning komma att omfatta

en fyraårig och en treårig latinlinje samt en fyraårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Karlshamn föreslås omorganiserad till samrealskola med en

fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan synes vid sådant förhållande icke kunna

påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt stats­

understöd.

Sri8tf£™tads Högre läroverket i Kristianstad föreslås organiserat på följande sätt. Real­

skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en

fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, vilket förutsättes allt­

jämt bliva tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyra­

årig och en treårig latinlinje samt en treårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

267

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Ängelholm föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig

avdelning.

Intet av de nuvarande allmänna läroverken i Malmö har ansetts lämp­

ligen kunna ifrågakomma att ombildas till samläroverk. Med hänsyn till

stadens väl besökta kommunala mellanskola hava förändringarna i lärover­

kens anknytningsförhållanden icke synts böra bliva av större omfattning.

För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett

högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola, tills vidare utan

parallellavdelningar, samt gymnasium, omfattande en treårig latinlinje och

en likaledes treårig nyspråklig linje.

Högre gossläroverket skulle omfatta sexklassig realskola med tre serier

parallellavdelningar och gymnasium fördelat på en fyraårig latinlinje, en

treårig reallinje och en treårig nyspråklig linje. Ytterligare skulle läro­

verket omfatta en lyceilinje, förslagsvis med latin.

Realskolan för gossar skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig av­

delning, båda med parallellklasser till respektive klasser 1—3 och 1—5.

I samband med flickläroverkets upprättande bortfaller anledningen att

med statsmedel understödja det privata flickgymnasiet i staden. Jag har

därjämte tänkt mig, att vid Tekla Åbergs läroverk för flickor borde anord­

nas en fyrklassig realskolelinje. Det torde icke vara uteslutet, att en av

de övriga tre statsunderstödda flickskolorna i staden framdeles icke er­

håller erforderlig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt stats­

understöd.

Högre läroverket i Lund, till vilket flickor icke skulle erhålla tillträde,

föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan skulle, med hänsyn till

förefintlig kommunal mellanskola, omfatta endast sexklassig avdelning, inne­

slutande två parallellklasser. Gymnasiet skulle bibehållas oförändrat med

en fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje. Ytterligare skulle läroverket

omfatta en lyceiavdelning, förslagsvis med latin.

De statsunderstödda privatläroverken i staden torde icke påverkas av de

föreslagna förändringarna i det allmänna läroverkets organisation. Jag har

dock tänkt mig, att en fyrklassig realskolelinje borde anordnas vid Lunds

fullständiga läroverk för flickor.

Högre läroverket i Hälsingborg, till vilket flickor icke skulle äga tillträde,

föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan skulle omfatta en fyrklas­

sig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna

3—5. Gymnasiet skulle omfatta en fyraårig och en treårig latinlinje samt

en fyraårig reallinje.

För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett

högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola, tills vidare utan

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Malmöhus

län.

Hallands län.

parallellavdelningar, samt gymnasium omfattande en treårig latinlinje och

en treårig nyspråklig linje.

I samband med det högre flickläroverkets upprättande bortfaller anled­

ningen att med statsmedel understödja det privata flickgymnasiet. Det torde

icke vara omöjligt, att anslutningen till den ena av stadens tre statsunder­

stödda flickskolor framdeles icke blir tillräcklig för att motivera fortsatt

statsunderstöd.

Högre läroverket i Ystad föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig

och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt vara

tillgängligt för både gossar och flickor, föreslås successivt utvidgat med

av staten bekostad latinlinje. Såväl latin- som reallinjen skulle vara fyra­

åriga.

Aven under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet torde

den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för

att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Landskrona, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde,

skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Även under förutsättning av samundervisning i realskolan torde den stats­

understödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifråga­

komma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Trälléborg föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig

avdelning.

I Höganäs föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en fyr­

klassig statens samrealskola.

Högre läroverket i Halmstad föreslås organiserat på följande sätt. Real­

skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en

fyrklassig och en sexklassig avdelning. I fall av samundervisning torde

parallellklasser böra anordnas vid klasserna 3—5. Gymnasiet, som förut­

sättes alltjämt bliva tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta

en fyraårig och en treårig latinlinje samt en treårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning i realskolan torde den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Varberg, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, före­

slås ombildad till fyrklassig realskola. Därest samundervisning äger rum,

torde 1 ärjungantalet påkalla anordnande av parallellavdelningar och skolan

omfatta även en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan synes även vid samundervisning sanno­

likt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt

statsunderstöd.

268

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

269

Intet läroverk i Göteborg har ansetts kunna ifrågakomma att ombildas

till samlare verk.

Med hänsyn till stadens väl besökta kommunala mellanskof och före­

fintligheten av ytterligare en statsunderstödd enskild mellanskof har real­

skolans nuvarande anknytningsförhållanden i regel förutsatts orubbade.

För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett

högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola, tills vidare utan

parallellavdelningar, samt gymnasium omfattande latin- och nyspråklig linje,

båda treåriga.

De nuvarande allmänna läroverken i Göteborg föreslås organiserade enligt

följande plan.

Högre latinläroverkets realskola skulle vara sexkla ssig med tre serier pa-

rallellavdelningar, gymnasiet en fyraårig och en treårig latinlinje samt en

fyraårig nyspråklig linje. Därjämte föreslås anordnad en lyceiavdelning

med latin.

Högre realläroverkets realskola skulle vara sexklassig med parallella vdel­

ningar, gymnasiet en fyraårig och en treårig reallinje. Därjämte föreslås

anordnad en real lyceiavdelning.

Västra realskolan skulle bibehållas vid nuvarande organisation.

Östra realskolan skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning,

den senare med parallellklasser till klasserna 1—5.

Den föreslagna organisationen torde sannolikt icke föranleda annan för­

ändring i de statsunderstödda privatläroverkens understödsförhållanden,

än att det starkt besökta privata flickgymnasiets anslutning kan väntas re­

ducerad.

Realskolan i Uddevalla, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde,

skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den stats­

understödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifråga­

komma till fortsatt statsunderstöd.

Barnskolan i Strömstad föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Högre läroverket i Vänersborg föreslås organiserat på följande sätt. Re-

Älvsborgs län.

alskolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en

fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsattes alltjämt

vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig och

en treårig latinlinje samt en treårig reallinje.

Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den stats­

understödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifråga­

komma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Borås föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och

en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5.

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

Skaraborgs

län.

Gymnasiet, vilket torde böra vara tillgängligt för både gossar och flickor,

skulle omfatta eu fyraårig latinlinje och en treårig reallinje. Detta innebär

att en av läroverkets nuvarande två reallinjer skulle ersättas av latinlinje.

Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att en realskole-

linje borde kunna anordnas.

Samskolorna i Alingsås och Åmål föreslås omfatta vardera en fyrklassig

och en sexklassig avdelning.

I Trollhättan föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en

fyrklassig statens samrealskola.

Högre läroverket i Skara föreslås organiserat på följande sätt. Realsko­

lan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle under denna förut­

sättning omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Därest Barnun­

dervisning icke anses böra ifrågakomma i realskolan, torde lärjungantalet

icke medgiva anordnande av genomgående parallellavdelningar, och lärover­

ket sålunda omfatta fyrklassig realskola. Gymnasiet, som torde böra vara

tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig och en

treårig latinlinje samt en fyraårig reallinje.

Aven under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde flicksko­

lan sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till

fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Mariestad föreslås omorganiserad till samrealskola med en

fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Vid sådant förhållande synes den statsunderstödda flickskolan icke kunna

påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt stats­

understöd.

Realskolan i Lidköping föreslås omorganiserad till samrealskola med en

fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan synes vid sådant förhållande icke kunna

påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt stats­

understöd.

Realskolan i Skövde, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, före­

slås under förutsättning av Barnundervisning omfatta en fyrklassig och en

sexklassig avdelning. Därest Barnundervisning icke anses böra ifrågakomma,

torde lärjungan talet icke medgiva anordnande av parallellklasser, och sko­

lan skulle då ombildas till fyrklassig realskola.

Den statsunderstödda flickskolan synes även vid Barnundervisning kunna

erhålla tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Falköping föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig

avdelning.

270

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Värmlimds Högre läroverket i Karlstad föreslås organiserat på följande sätt. Real­

skolan, som skulle vara tillgänglig endast för gossar, skulle omfatta en fyr-

271

klassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till

klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket torde kunna vara tillgängligt för både

gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig latinlinje, en nyspråklig och

en reallinje, de båda senare treåriga.

Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att en realskole-

linje borde kunna anordnas.

Realskolan i Kristinehamn, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde,

skulle under denna förutsättning omfatta en fyrklassig och en sexklassig

avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5. Bibehålies

särundervisning för gossar, torde parallellklasser till den sexklassiga avdel­

ningen vara av behovet påkallade.

Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan, torde den stats­

understödda flickskolan kunna erhålla tillräcklig anslutning för att ifråga­

komma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Arvika föreslås omorganiserad till samrealskola, med en fyr­

klassig och en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan synes vid sådant förhållande icke kunna

erhålla tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt stats­

understöd.

Samskolan i Filipstad föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Högre läroverket i Örebro föreslås organiserat på följande sätt. Realsko­

lan, till vilken flickor icke skulle äga tillgång, skulle omfatta en fyrklassig

och en sexklassig avdelning, båda med parallellklasser till klasserna 1—3,

respektive 1—-5. Gymnasiet, vilket tills vidare torde kunna vara tillgängligt

för både gossar och flickor, skulle under förutsättning av Barnundervisning

omfatta en fyraårig latinlinje, en fyraårig och en treårig reallinje samt en

treårig nyspråklig linje. Därest Barnundervisning icke anses böra ifråga­

komma skulle den fyraåriga reallinjen bortfalla.

Jag har tänkt mig, att vid en av stadens två statsunderstödda flickskolor,

förslagsvis den Risbergska, borde kunna anordnas realskolelinje.

Samskolan i Askersund föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Högre läroverket i Västerås föreslås organiserat på följande sätt. Real­

skolan, vilken skulle vara tillgänglig endast för gossar, skulle omfatta en

fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till

klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket torde böra vara tillgängligt för både gossar

och flickor, skulle under denna förutsättning omfatta en fyraårig och en

treårig latinlinje samt en treårig reallinje. Därest samundervisning icke

anses böra ifrågakomma, skulle den treåriga latinlinjen bortfalla.

Jag har tänkt mig, att vid den statsunderstödda flickskolan borde kunna

anordnas eu realskolelinje.

Örebro län.

Västman­

lands län.

Koppar­

bergs län.

Gävleborgs

län.

Västernorr-

lands län.

Samskolorna i Sala, Köping och Arboga föreslås ombildade till fyrklassiga

samrealskolor.

Högre läroverket i Falun föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig

och en sexklassig avdelning. Under förutsättning av Barnundervisning torde

parallellklasser erfordras till klasserna 3—5. Gymnasiet, som förutsattes

alltjämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en

fyraårig latinlinje och en treårig reallinje.

Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet, torde den

statsunderstödda flickskolan erhålla tillräcklig anslutning för att ifrågakom­

ma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Gävle föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,

till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en

sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5.

Gymnasiet, som förutsättes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och

flickor, skulle under denna förutsättning omfatta en treårig latinlinje samt en

fyraårig och en treårig reallinje.

Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att realskolelinje

borde kunna anordnas.

Högre läroverket i Hudiksvall föreslås organiserat på följande sätt. Real­

skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle under denna

förutsättning omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Därest

Barnundervisning å realskolestadiet icke kommer till stånd, torde lärjung-

antalet icke påkalla anordnande av parallellklasser och läroverket sålunda

omfatta fyrklassig realskola. Gymnasiet, som alltjämt skulle vara tillgäng­

ligt för flickor, skulle omfatta en fyraårig latinlinje.

Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde deD

statsunderstödda flickskolan sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning

för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Söderhamn, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde,

föreslås ombildad till fyrklassig reafskola. Därest Barnundervisning äger rum

torde lärj ungantalet påkalla anordnande av parallellavdelningar och skolan om­

fatta även en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan synes även vid Barnundervisning i real­

skolan sannolikt erhålla tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till

fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Härnösand föreslås organiserat på följande sätt. Real­

skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en

fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt

vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig latin-

272

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

linje och en treårig reallinje. Till läroverket skulle ytterligare knytas en

lyceiavdelning, förslagsvis med latin.

Aven under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Sundsvall föreslås organiserat på följande sätt. Real­

skolan, till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyrklas-

sig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som torde böra vara tillgäng­

ligt för både gossar och flickor, skulle under denna förutsättning omfatta

fyraåriga latin- och reallinjer samt treårig nyspråklig linje.

Vid den statsunderstödda högre flickskolan har jag tänkt mig, att real-

skolelinje borde kunna anordnas.

Samskolan i Örnsköldsvik föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig

avdelning.

I Sollefteå föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en

statens fyrklassiga samrealskola.

Högre läroverket i Östersund föreslås organiserat på följande sätt. Real-

Jämtland*

skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en tän

fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare i fall av Barnundervisning

med parallellklasser till klasserna 3—5. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt

vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle bibehållas oförändrat

med fyraåriga latin- och reallinjer.

Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Umeå föreslås organiserat på följande sätt. Realsko-

Västerbotten»

lan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta eu fyr- län

klassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som alltjämt förutsättes

vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle bibehållas oförändrat med

fyraåriga latin- och reallinjer.

Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Skellefteå föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig

avdelning.

Högre läroverket i Luleå föreslås organiserat på följande sätt. Realsko-

Norrbotten*

lan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyr. !än-

klassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt

vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta eu fyraårig

latinlinje och en treårig reallinje.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.)

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

273

18

274

Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att

ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolorna i Piteå och Haparanda föreslås ombildade till fyrklassiga

realskolor.

I Boden föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en sta­

tens fyrklassiga samrealskola.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

275

XI. Kostnadsberäkning.

Då jag nu går att söka besvara frågan, vilka ekonomiska konsekvenser för

statsverket, som skulle medföras av en omläggning av det högre skolväsen­

det i enlighet med de grundsatser, jag i det föregående utvecklat, vill jag

förutskicka några allmänna anmärkningar.

Jag vill först erinra om hurusom jag förut framhållit, att jag varit an­

gelägen om att vid utformningen av mitt förslag tillse, det de i första hand

till vidtagande ifrågasatta åtgärderna icke skulle bliva ekonomiskt allt för

betungande för stat och kommun, liksom ock att vid omorganisationens

planläggning sådana åtgärder undvekes, vilkas ekonomiska räckvidd icke

kunde på förhand klart överblickas. Jag hade, yttrade jag slutligen, icke

funnit mig böra framställa förslag, vilka automatiskt skulle kunna pålägga

de anslagsbeviljande korporationerna väsentligt ökade utgifter av nu icke

uppskattbar storlek och med hänsyn härtill givit den omedelbart förestående

utbyggnaden en stark begränsning.

Dessa överväganden hava, såsom är lätt att inse, medfört, dels att jag i

vissa fall underlåtit att föreslå åtgärder, som i och för sig måste anses syn­

nerligen önskvärda, dels ock att anordningar ifrågasatts, vilka ej stå i full

överensstämmelse med de angivna önskemålen. Särskilt har den ekonomiska

synpunkten måst spela en väsentlig roll vid övervägandet av de åtgärder,

som borde vidtagas för beredande av bättre studiemöjligheter för den kvinn­

liga ungdomen. Härom har jag i det föregående närmare uttalat mig och

anhåller få hänvisa till vad sålunda anförts.

Det bör vidare framhållas, att den beräkning av de på kommande år

fallande kostnaderna för omorganisationen, som nu kan företagas, icke kan

bliva fullt exakt i deri meningen, att man kan för varje särskilt år på för­

hand angiva den verkliga totalkostnaden för de allmänna läroverken. Detta är

icke möjligt främst på grund därav, att, såsom framgår av det förut sagda, mitt

förslag innebär, att i fråga om ett stort antal läroverk flickornas vistande

vid läroanstalten skulle närmast bero på initiativ från vederbörande kom­

munala myndigheter. Då det givetvis är omöjligt att förutse, när och i

vilken omfattning sådant initiativ kan bliva taget, är det tydligen ej heller

möjligt att för de olika åren uppgöra en beräknad stat, som exakt kommer

att motsvaras av de faktiska förhållandena. Ännu en omständighet med­

verkar till svårigheten att nu verkställa en hållbar beräkning, nämligen

ovisshet om timplanens slutliga utseende. Det inflytande på kostnaderna,

eu jämkning i antalet lärotimmar för klass kan öva, torde dock vara jäm­

förelsevis mycket ringa,

27 6

Dessa förhållanden utesluta emellertid icke, att eu i viss mening exakt

kostnadsberäkning kan uppgöras, men en dylik kommer av nämnda skäl

att strängt taget utgöras av två skilda beräkningar, av vilka den ena avser

ett minimibelopp, den andra ett masimibelopp. Det förstnämnda beloppet

motsvarar således kostnaderna för en läroverksorganisation utan sådan fa­

kultativ anslutning från de kvinnliga lärjungarnas sida, som jag nyss om­

nämnt, men i övrigt anordnad enligt mina här förut framlagda förslag, det

sistnämnda samma organisation men med anslutning av flickor vid alla de

läroverk, som av mig i sådant hänseende ifrågasatts.

Med all sannolikhet kommer intetdera alternativet att under i övrigt oför­

ändrade organisatoriska förhållanden helt realiseras; verkligheten kommer

antagligen att befinna sig mellan de båda gränsvärdena, närmare det ena

eller det andra i den mån anslutning av kvinnliga lärjungar kommer att

ske vid flera eller färre läroverk.

Några praktiska olägenheter av nu omnämnda förhållande torde ej vara

att befara. Även om man icke kan på förhand till ett fixt belopp angiva

kostnaden, känner man dock den sannolika övre gränsen och kan följaktli­

gen överskåda konsekvenserna av det framlagda förslaget.

I skolkommissionens betänkande liksom än mer i de utlåtanden, som av­

givits över nämnda betänkande, har beträffande kostnaderna för kommis-

sionsförslagets genomförande stor uppmärksamhet ägnats åt frågan om kost­

naderna för kommunerna, och på åtskilliga håll hava mer eller mindre ut­

förliga beräkningar i sådant hänseende verkställts. Jag har i de kostnads­

beräkningar, som utförts med anledning av mina förslag, icke ansett mig

kunna eller böra ingå på denna sida av den föreliggande frågan. Det synes

mig emellertid tydligt, att genomförandet av mitt förslag skulle medföra

jämförelsevis ringa ekonomiska konsekvenser för kommunerna. De två fak­

torer i kommissionens förslag, som framför allt skulle hava föranlett bety­

dande kostnader för kommunerna, äro förstatligandet av de privata flick­

skolorna och det konsekventa genomförandet av bottenskoleidén.

Då mitt förslag som sagt för sitt genomförande förutsätter vidtagandet av

endast den senare av dessa båda åtgärder och detta i jämförelsevis begränsad

utsträckning, torde de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna bliva långt

mindre betungande än genomförandet av skolkommissionens förslag skulle

blivit. Jag vill därtill erinra om att enligt de förut omnämnda beräknin­

garna de ojämförligt största kostnaderna på grund av nyssnämnda förslag

skulle drabba städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, men att enligt mitt

förslag de skolorganisatoriska förhållandena i dessa städer skulle förbliva i

det stora hela oförändrade. Det är också tydligt, att den minskning i an­

talet skolpliktiga barn, som under de senaste åren inträtt, kommer att i ej

ringa mån uppväga den ökning i antalet lärjungar i folkskolan, som de

föreslagna åtgärderna i avseende på anknytningen till folkskolan på vissa

ställen skulle förorsaka.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Kunal. Maj.ts proposition Nr 116.

277

I. Högre lärarinneseminariet.

I riksstaten för budgetåret 1926—1927 finnas för högre lärarinneseminariet

och den därmed förenade normalskolan för flickor samt statens skolköks-

seminarium och hushållsskola uppförda ett ordinarie anslag å 130,285 kro1

nor, ett extra anslag till diverse behov å 54,860 kronor samt ett extra anslag

till bestridande av arvoden åt timlärare och vikarier å 21,000 kronor. Vid

anmälan av anslagsbehoven under åttonde huvudtiteln för budgetåret 1927

—1928 hemställde jag, att då mitt planerade förslag rörande omorganisation

av det högre skolväsendet kunde komma att inverka på högre lärarinne­

seminariets anslagsbehov för nämnda budgetår, ifrågavarande anslag måtte,

i avbidan på proposition, i riksstaten beräknas till vissa belopp. Det ordi­

narie anslaget skulle beräknas till oförändrat belopp, medan de båda extra

anslagen föreslogos skola sammanslås och upptagas till sammanlagt 84,860

kronor. Kungl. Maj:t biföll denna min hemställan.

I samband med mitt förslag till omläggning av den nuvarande läroverks­

organisationen har jag haft anledning att något beröra även högre lärarinne­

seminariets organisation. De förändringar i densamma, som jag ifrågasatt,

avse såsom framgår av min föregående framställning dels de förberedande

klassernas avveckling, dels upprättandet vid normalskolan av jämväl en

realskollinje. Båda dessa förändringar skulle medföra jämkningar i de för

seminariet uppförda anslagens storlek.

Vad först beträffar avvecklingen av de förberedande klasserna, har jag

utgått ifrån att densamma skulle taga sin början först med läsåret 1928—

1929, i det att ingen första förberedande klass då skulle intagas. Under­

visningen i de förberedande klasserna bestrides för närvarande av tre å or­

dinarie stat upptagna s. k. biträdande ämneslärarinnor med samma tjänst­

göringsskyldighet som ämneslärarinnor vid seminariet (normalskolan). Av­

löningen för biträdande ämneslärarinna utgör 2,800 kronor med 3 ålders-

tillägg, ett vart å 300 kronor, medan densamma för ämneslärarinna vid

seminariet är bestämd till 3,200 kronor med likaledes 3 ålderstillägg å vart­

dera 300 kronor. Av de nu anställda biträdande ämneslärarinnorna har en

s. k. högre kompetens, d. v. s. den kompetens, som erfordras för ordinarie

anställning vid normalskolan för flickor. Då berörda avveckling skulle taga

sin början först med läsåret 1928—1929, har jag ej anledning att nu till­

styrka något förslag till riksdagen i anledning därav. Jag vill blott om­

nämna, att, såvitt jag nu kan bedöma, de biträdande ämneslärarinnorna

torde böra successivt uppföras på övergångsstat.

Realskollinjen åter skulle träda i verksamhet med eu första årsklass utan

parallellavdelning läsåret 1927—1928.

Kostnaden under detta läsår skulle utgöra dels arvode åt eu extra ordi­

narie lärare, 3,300 kronor, samt arvode för ett antal timlärartimmar i öv-

278

Diverse

behov vid

högre lära­

rinnesemina­

riet.

ningsämneua, uppgående till för teckning 2, för musik 1 ‘/g, för gymnastik

4 och för slöjd 4 veckotimmar. Med de för normalskolan fastställda tim-

lärararvodena skulle kostnaden under nämnda läsår uppgå till 957 kronor

eller i runt tal 960 kronor. Det sammanlagda beloppet utgör således 4,260

kronor, med vilket belopp anslaget till arvoden åt timlärare och vikarier vid

högre lärarinneseminariet alltså bör höjas.

Vad beträffar kostnaderna för realskollinjen under de följande åren, in­

till dess linjen är till fullo upprättad, utgöras dessa av löner och timlärar-

arvoden. Jag har tänkt mig, att under andra året en ordinarie adjunkt

och en ordinarie ämneslärarinna skulle vara anställda, den förre med sam­

ma lön som adjunkt vid allmänt läroverk jämte samma särskilda arvode,

500 kronor, som utgår till rektor och lektorer vid seminariet, ävensom tills

vidare — liksom till sistnämnda befattningshavare — hyresbidrag till be­

lopp, som bestämmes av Kungl. Maj:t. Ämneslärarinna bör uppbära sam­

ma avlöningsförmåner som annan ämneslärarinna vid seminariet. Det tredje

året skulle tillkomma ytterligare en ämneslärarinna och det fjärde, sista

äret, ännu en adjunkt.

Såsom jag nyss nämnt, skulle genom de förberedande klassernas indrag­

ning tre biträdande ämneslärarinnor bliva överflödiga. Enär det, såsom

jag har anledning förmoda, torde bliva möjligt att inom en nära framtid

genom lämpliga anordningar taga dessa lärarinnor i anspråk på sådant sätt,

att de ej vidare skulle belasta övergångsstaten, skulle en besparing å semi­

nariets ordinarie stat av 8,400 kronor komma att uppstå.

Vad lokalfrågan beträffar, har jag redan något berört densamma. Jag

vill tillägga, att såsom jag i det följande får tillfälle närmare omnämna,

vederbörande rektor gjort framställning om medel till förhyrande av ytter­

ligare en våning för lärarinneseminariets räkning, vilken våning i det hela

synes vara under alla omständigheter oundgängligen nödvändig. Därest fram­

ställningen bifalles, kan utrymme där beredas realskollinjens första klass.

I den mån de förberedande klasserna försvinna, bliva sedermera tre rum

disponibla för nämnda linje.

Beträffande anslagsbehovet till högre lärarinneseminariet för budgetåret

1927—1928 får jag påpeka, att det ordinarie anslaget ej detta år beröres

av de förslag, jag i det föregående framställt, utan bör uppföras med oför­

ändrat belopp, 130,285 kronor. I fråga om de övriga i riksstaten för bud­

getåret 1926—-1927 uppförda anslagen får jag anföra följande.

Under åtskilliga år har riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts framställ­

ningar, på extra stat beviljat anslag för tillgodoseende av vissa behov vid

högre lärarinneseminariet. Anslaget har utgått med olika belopp under olika

år och är, såsom jag redan omnämnt, för budgetåret 1926—1927 bestämt

till 54,860 kronor. De i anslaget ingående posterna äro fördelade på föl­

jande sätt:

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

279

till uppehållande av en valfri fjärde årskurs................... kronor

» undervisning i träslöjd.................................................

» stipendier......................................................................... *

» förhyrande av lokaler för normalskolans lägsta klasser

» förhyrande av lokaler för undervisning i biologi och

teckning..................................... : • •;............................

» expenser vid högre lärarinneseminariet.......................

» expenser vid statens skolköksseminarium och hushålls­

skola .................................................................... ..

» förhyrande av lokaler för statens skolköksseminarium

och hushållsskola.............................................................

» arvoden åt timlärare och vikarier vid statens skolköks­

seminarium och hushållsskola........................................

» förhöjning av arvodet åt seminariets läkare.............. »

» tillfällig löneförbättring för vaktmästaren och eldaren

därstädes........................................................................... *

Tillhopa krono]

För budgetåret 1925—1926 utgick detta anslag med 60,160 kronor, såle­

des med 5,300 kronor mer än för budgetåret 1926—1927. Minskningen

för det senare året föranleddes av det av 1926 års riksdag beslutade över­

flyttandet på ordinarie stat av den med seminariet förenade hushållsskolan,

numera benämnd statens skolköksseminarium och hushållsskola. Härvid

uteslöts den förut under nu berörda anslag upptagna posten till upprätt­

hållande av hushållsskolans verksamhet samt upprätthållande av den vid

skolan anordnade kursen för utbildande av husmödrar, för budgetåret 1925

—1926 bestämd till 28,300 kronor, varemot upptogos de tre nyss angivna

anslagsposterna för statens skolköksseminarium och hushållsskola, nämligen

till expenser 5,000 kronor, till förhyrande av lokaler 8,000 kronor samt till

arvoden åt timlärare och vikarier 10,000 kronor.

För budgetåret 1927—1928 har skolöverstyrelsen i skrivelse den 31 augusti

1926 begärt extra anslag för seminariet med de därvid knutna normalskolan

och skolköksseminariet. Överstyrelsens förslag grunda sig på framställningar

av rektor vid seminariet, innefattade i en den 21 juni 1926 dagtecknad, till

överstyrelsen ställd skrivelse.

Till uppehållande av en valfri fjärde årskurs, till undervisning i träslöjd,

till stipendier, till förhyrande av lokaler dels för normalskolans lägsta klas­

ser, dels ock för undervisning i biologi och teckning, till expenser för statens

skolköksseminarium och hushållsskola, till förhöjning av arvodet åt semina­

riets läkare samt till tillfällig löneförbättring för vaktmästaren och eldaren

vid seminariet hemställer lärarinneseminariets rektor om beviljande av samma

belopp, som utgå för budgetåret 1926—1927. Skolöverstyrelsen har förklarat

sig icke hava något att erinra mot denna rektors hemställan. För min del

4,800: —

510: —

2 , 000

: —

7,000: —

7,000: —

9,000: —

5,000: —

8

,

000

: —

10,000: -

900: —

650: —

54,860: —

280

ansluter jag mig till detta förslag och tillstyrker framställning till riksdagen

att bevilja ifrågavarande belopp, respektive 4,800, 510, 2,000, 7,000, 7,000,

5,000 och 900 kronor. Till anslagsposten å 650 kronor, avseende tillfällig

löneförbättring åt vaktmästaren och eldaren, anhåller jag få återkomma i

det följande.

lx>kalfråsror. Såsom jag nyss angivit, ingå i nu förevarande extra anslag två anslags­

poster till förhyrande av lokaler för lärarinneseminariets och normalskolans

räkning och en anslagspost till förhyrande av lokaler för skolköksseminariet.

Rektor har i sin skrivelse jämväl uttalat sig om behovet av lokaler för

ifrågavarande läroanstalt.

Lärarinneseminariet jämte normalskolan och skolköksseminariet disponera

för närvarande —- förutom själva seminariebyggnaden — dels två våningar

i den till seminariets tomt gränsande byggnaden med adressnummer 11 C

Nybrogatan, vilka våningar inrymma lokaler för undervisning i biologi,

teckning och handarbete samt för normalskolans första elementarklass och

förberedande klasser, dels två våningar i huset nr 10 Riddaregatan, vilka

helt och hållet användas av hushållsskolan. Denna skola bär därjämte un­

der de tva sistförfluten läsåren kostnadsfritt disponerat en våning i huset

nr 11 Katarinavägen, vilket hus äges av konsumtionsföreningen Stockholm

med omnejd. Då konsumtionsföreningen numera behöver för egen räkning

använda nämnda våning, är skolan uppsagd till avflyttning men är av för­

eningen erbjuden en annan lägenhet i huset Katarinavägen nr 9 B från

och med höstterminen 1926 mot en årlig hyra av 3,300 kronor. Våningen

innehåller 4 rum, två kök samt serveringsrum. I priset ingår värme, vartill

kommer att konsumtionsföreningen kostnadsfritt verkställer nödig inredning.

Då hushållsskolan för sina övriga lokaler betalade en årshyra av 5,700

kronor, skulle, för att skolan skulle få sitt lokalbehov tillfredsställande fyllt,

ett anslag å 9,000 kronor behöva äskas, vilket innebär en ökning av det

senast av riksdagen beviljade hyresanslaget för hushållsskolan med 1 000

kronor.

Beträffande högre lärarinneseminariets och normalskolans behov av lokaler

har rektor vidare erinrat om en av honom år 1917 gjord framställning i

detta hänseende.

Rektor hade då framhållit, att bristen på duplikantrum vore synnerligen

kännbar och att störa högtidssalen, de naturvetenskapliga lärosalarna och

biblioteksrummen måst användas som dylikt rum. Vidare saknade semi­

nariets fjärde avdelning eget rum, vilket vållade stora svårigheter vid an­

ordnandet av denna avdelnings föreläsningar och tentamina. Synnerligen

önskvärt vore också att seminariet erhölle ett särskilt studierum för eleverna

att användas av dem under de timmar på förmiddagen, då de ej vore upp­

tagna av föreläsningar eller övningar. På grund av de långa avstånden i

Stockholm måste eleverna, då tiden för undervisningen vore splittrad, ofta

Qvarstanna å seminariet nästan hela förmiddagen och kunde då av brist på

studierum föga eller icke alls utnyttja tiden mellan föreläsningarna. För

normalskolans räkning behövdes dels ett frukostrum — många av skolans

lärjungar hade sin bostad utanför Stockholm — dels ett nytt slöjdrum, då

Kling!. Maj:ts proposition Nr 116.

281

det dittillsvaraude slöjdrummet måst användas för att bereda nödigt ut­

rymme åt normalskolans lägsta klasser.

Anslag till förhyrande av de lokaler, som sålunda varit behövliga, har,

fortsätter rektor, sedermera beviljats av riksdagen men aldrig kunnat tagas

i anspråk, då ifrågavarande våning ej blev ledig: hyresgästen vägrade

nämligen med stöd av då gällande hyreslag att avflytta. I stället förhyrdes

en mindre våning, men från hösten 1924 hade denna ej längre varit

disponibel.

Det lokalbehov, som riksdagen sålunda under flera år från och med år

1919 visat sig behjärta, är ännu trängande, och i stort sett kunna samma

skäl anföras för nya lokalers förhyrande som år 1917. Särskilt torde böra

framhållas, att bristen på duplikantrum försvårade uppgörandet av en i

pedagogiskt avseende lämplig arbetsordning, och att frånvaron av egen före­

läsningssal för den valfria fjärde årskursen visat sig synnerligen oläglig; av

lokala hänsyn få ofta föreläsningar i denna avdelning förläggas till tiden

3—3,45, vilket givetvis icke är lyckligt.

Läroverkets lokalbehov skulle, intill dess ny byggnad blir uppförd, kunna

fyllas genom förhyrande av samma våning i huset Nybrogatan 11 C, som

ifrågasatts till förhyrande redan år 1917 och som torde bliva disponibel för

läroverket från hösten 1927. Hyran för densamma utgjorde nu 6,000 kronor,

och ett hyresanslag av denna storlek borde alltså, utöver de nu utgående,

ifrågasättas för seminariets räkning.

Skolöverstyrelsen har, med hänsyn till vad rektor anfört, tillstyrkt dennes

framställning.

Det behov av ökat lokalutrymme för högre lärarinneseminariet, varom Departe-

seminariets rektor talat, har givetvis blivit starkare framträdande, sedan den n’ent3chp,ei1

av seminariet intill hösten 1924 förhyrda våningen måst frånträdas och den

hittills åt skolköksseminariet kostnadsfritt upplåtna lägenheten ej längre får

disponeras. Under sådana omständigheter lärer det av rektor framställda

förslaget, vilket skulle avhjälpa det nu föreliggande behovet, böra tillstyrkas,

och jag ansluter mig alltså till detsamma. Ett ytterligare skäl härtill har

jag i det förslag om upprättande vid normalskolan av en realskollinje, som

jag tidigare framlagt. Rektors förslag innebär en förhöjning av den till

lokaler för skolköksseminariet och hushållsskolan avsedda anslagsposten med

1,000 kronor samt beviljandet av ett nytt hyresanslag för seminariet och

normalskolan å 6,000 kronor.

Såsom i det föregående angivits finnes för bestridande av expenser vid

Expenser,

högre lärarinneseminariet uppförd en anslagspost å 9,000 kronor. Rektor

har i sin förenämnda skrivelse berört jämväl nu ifrågavarande anslagsbehov

och har härom anfört följande.

Sedan bränsleprisen sjunkit, har expensanslaget i stort sett visat sig till­

räckligt för sitt ändamål. Emellertid har stor sparsamhet måst iakttagas,

särskilt beträffande kompletteringen av seminariets bibliotek. Enligt läro-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Departe­

mentschefen.

Arvoden åt

timlärare

och vikarier.

verkets räkenskaper har utgiften för bibliotekets underhåll och komplette­

rande under de sistförflutna åren belöpt sig till: under första halvåret 1923

371 kronor 97 öre, budgetåret 1923—1924 954 kronor och budgetåret 1924—

1925 2,476 kronor 74 öre. Att utgifterna för biblioteket under det sista

året kunnat så kraftigt ökas, beror på att besparingar då företagits beträf­

fande andra poster.

Det syntes i hög grad önskvärt, att läroverket kunde för bibliotekets räk­

ning i allmänhet disponera ett något större belopp, än som hittills skett. Då

flertalet seminarieelever äro mindre bemedlade, äro de icke i stånd att själva

anskaffa nödig facklitteratur utan äro för sina studier hänvisade till semi­

nariets bibliotek. Detta måste alltså följa med sin tid. Härtill kommer, att

bokbeståndet icke blivit fullständigt katalogiserat efter moderna principer,

trots det läroverkets bibliotekarier härpå nedlagt ett gott arbete.

Rektor hemställer, under åberopande av vad sålunda anförts, att anslaget

till expenser måtte med hänsyn särskilt till seminariebibliotekets behov höjas

från 9,000 kronor till 11,000 kronor.

Skolöverstyrelsen har, under erinran om den gynnsamma ställning, som

folkskoleseminarierna med avseende på medel att tillgodose bibliotekens

behov i regeln intoge, förordat den av rektor begärda förhöjningen.

Nu ifrågavarande framställning synes mig i hög grad beaktansvärd. Det

torde vara allmänt erkänt, att en läroanstalt för att kunna rätt fylla sin

uppgift har stort behov av att kunna erbjuda sin lärarpersonal såväl som

sina lärjungar en ej alltför knapp tillgång på litteratur, och klart är att

detta behov är särskilt starkt framträdande i fråga om en läroanstalt, som

i likhet med högre lärarinneseminariet är avsedd för blivande lärarinnor.

Dessas utbildning sker till stor del genom mera självständiga studier, för

vilkas bedrivande tillgång till ett gott bibliotek är så gott som oumbärlig.

Beträffande statens folkskoleseminarier har nämnda förhållande behjärtats

av riksdagen, som beviljat avsevärda anslag för dessa läroanstalters bib­

liotek.

Då enligt min mening högre lärarinneseminariet kan hava lika berättigade

anspråk på att få sitt behov av litteratur behörigen tillgodosett, vill jag livligt

tillstyrka rektors framställning. Mot den begärda anslagshöjningen synes,

med hänsyn tagen till vad folkskoleseminarierna för ändamålet åtnjuta, be­

fogad erinran icke kunna göras.

I riksstaten har under åttonde huvudtiteln sedan flera år varit upptaget

ett särskilt extra anslag till bestridande av arvoden åt timlärare och vikarier

vid högre lärarinneseminariet; anslaget har under de senaste budgetåren

uppgått till 21,000 kronor och är även för budgetåret 1926—1927 bestämt

till detta belopp.

I sin skrivelse av den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen i anledning

av vederbörande rektors därom gjorda hemställan tillstyrkt, att anslag av

282

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

nämnda storlek måtte för ändamålet beviljas även för budgetåret 1927

1928.

Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört, ingår i det extra an­

slaget till diverse behov vid högre lärarinneseminariet en anslagspost å 10,000

kronor till arvoden åt timlärare och vikarier vid statens skolköksseminarium

och hushållsskola. Skolöverstyrelsen har i sin skrivelse anfört, att denna

post, vilken fortfarande är behövlig, lämpligen kunde sammanföras med

nyssberörda anslag till arvoden åt timlärare och vikarier å 21,000 kronor

till ett gemensamt särskilt anslag å 31,000 kronor.

Såsom jag redan anfört, skulle den realskollinje, vars upprättande vid

normalskolan jag förordat, taga sin början med en första klass läsåret 1927

—1928. Kostnaden härför skulle, enligt vad jag jag redan angivit, under

nämnda budgetår begränsas till arvoden åt en extra ordinarie lärare och åt

timlärare och utgöra tillhopa 4,260 kronor. De sålunda behövliga medlen

torde böra anvisas genom motsvarande förhöjning av anslaget till arvoden

åt timlärare och vikarier vid högre lärarinneseminariet. Detta anslag bör

i övrigt ej undergå någon höjning. De i extra anslaget till diverse behov

vid seminariet ingående anslagsposterna till arvoden åt timlärare och vikarier

vid statens skolköksseminarium och hushållsskola böra för budgetåret 1927

—1928 utgå med oförändrade belopp. Medel för ändamålen böra således

för budgetåret 1927—1928 utgå med respektive 25,260 kronor och 10,000

kronor. För den av överstyrelsen förordade sammanslagningen av de nyss­

nämnda båda anslagen kunna goda skäl anföras. Då det emellertid är

önskvärt, att antalet särskilda anslag i riksstaten nedbringas, finner jag det

lämpligare, att timläraranslaget inflyttas såsom en post i det till diverse

behov vid högre lärarinneseminariet avsedda anslaget.

Allt ifrån år 1919 har riksdagen på därom av Kungl. Maj:t gjord fram­

ställning medgivit, att vaktmästaren och eldaren vid högre lärarinnesemina­

riet finge komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring, vilken bestämts

till ett årligt belopp av 400 kronor åt vaktmästaren och 250 kronor åt el­

daren. Till bestridande av kostnaderna för dessa avlöningsförbättringar har

riksdagen årligen beviljat ett extra anslag å 650 kronor. Medel för bere­

dande av tillfällig löneförbättring åt ifrågavarande befattningshavare äro

fortfarande behövliga.

För budgetåret 1927—1928 erfordras alltså ett anslag av samma storlek

som det för budgetåret 1926—1927 bestämda, eller 650 kronor.

Kungl. Mgj:ts proposition Nr 116.

28d

Departe­

mentschefen.

Tillfällig

löneförbätt­

ring åt vakt­

mästaren och

eldaren.

Samtliga under donna punkt omnämnda anslagsposter torde böra upptagas

såsom ett gemensamt extra anslag. Fn jämförelse mellan det sammanlagda

beloppet av de anslag, jag i detta sammanhang förordat, eller 89,120 kronor,

284

och det för budgetåret 1926 1927 beviljade anslaget 54,860 kronor visar

en ökning av 34,260 kronor. Ökningen är till stor del skenbar, i det att

den tidigare som eget anslag uppförda anslagsposten: Arvoden åt timlärare

och vikarier å 21,000 kronor nu tänkes skola ingå i här ifrågavarande an­

slag, varvid anslagsposten förhöjes till 25,260 kronor och samtidigt får ändrad

benämning. Den Övriga ökningen, 9,000 kronor, är fördelad sålunda: ex­

penser vid högre lärarinneseminariet 2,000 kronor, lokaler för statens skol-

köksseminarium och hushållsskola 1,000 kronor och nya lokaler för sist­

nämnda seminarium och hushållsskola 6,000 kronor. Genom det av mig

förordade anslaget skulle följande ändamål tillgodoses med här angivna

belopp:

Kungl. Maj:ts propodtion Nr 116.

till uppehållande av en valfri fjärde årskurs

» undervisning i träslöjd.................................................

» stipendier.....................................................

* förhyrande av lokaler för normalskolans lägsta klasser

» förhyrande av lokaler för undervisning i biologi och

teckning........................................................................ •

» förhyrande av lokaler för högre lärarinneseminariet

och normalskolan för flickor..........................................

» förhyrande av lokaler för statens skolköksseminarium

och hushållsskola . . . .

* expenser för högre lärarinneseminariet och normalsko­

lan för flickor........................................................

» expenser för statens skolköksseminarium och hushålls­

skola ..........................................................

* arvoden åt extra lärare, timlärare och vikarier vid högre

lärarinneseminariet..............................................

* arvoden åt timlärare och vikarier vid statens skolköks­

seminarium och hushållsskola.......................................

» förhöjning av arvodet åt seminariets läkare................

» tillfällig löneförbättring för vaktmästaren och eldaren

därstädes..........................

kronor 4,800: —

»

510: —

$

2,000: —

»

7,000: —

7,000: —

»

6,000: —

»

9,000: —

»

11,000: —

»

5,000: —

25,260: —

»

10,000: —

»

900: —

»

650: —

Tillhopa kronor 89,120: —

II. De allmänna läroverken.

I riksstaten finnes för de allmänna läroverken uppfört ett ordinarie reser­

vationsanslag, som för budgetåret 1926—1927 utgår med 6,666,066 kronor.

Före ingången av budgetåret 1925—1926 var anslaget väsentligt större; för

budgetåret 1924—1925 utgjorde det 7,651,377 kronor. På förslag av Kungl.

285

Maj:t beslöt emellertid 1925 års riksdag att ur reservationsanslaget ut­

bryta de för ålderstillägg åt lärarpersonalen vid de allmänna läroverken av­

sedda anslagsmedlen, av vilka bildades ett särskilt ordinarie anslag av för­

slagsanslags natur. Sistnämnda anslag bestämdes för budgetåret 1925—•

1926 till 1,122,000 kronor och är i riksstaten för budgetåret 1926—1927

uppfört med oförändrat belopp.

I enlighet med min hemställan beslöt Kungl. Maj:t vid avlåtandet till 1927

års riksdag av proposition rörande anslagsbehoven under åttonde huvud­

titeln föreslå riksdagen att, i avbidan på proposition angående viss omor­

ganisation av det högre skolväsendet, beräkna det ordinarie reservations­

anslaget till de allmänna läroverken med oförändrat belopp, varemot defini­

tivt förslag avläts beträffande förslagsanslaget till ålderstillägg, som jämväl

upptogs till enahanda belopp som i riksstaten 1926—1927.

Förutom dessa anslag har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till

1927 års riksdag föreslagit riksdagen att för sagda budgetår bevilja för de

allmänna läroverken dels ordinarie förslagsanslag till understöd åt extra

ordinarie lärare under förfall på grund av sjukdom och till undervisning i

manlig slöjd, dels ock åtskilliga extra anslag. I detta sammanhang torde

jag behöva särskilt omnämna endast ett, nämligen det extra anslaget till

extra och vikarierande lärare, vilket anslag av Kungl. Maj:t förslagsvis

beräknades till 601,400 kronor. Vad de övriga extra anslagen beträffar,

har Kungl. Maj:t redan gjort framställning hos riksdagen om deras bevil­

jande med de belopp, som angivas i statsverkspropositionen under åttonde

huvudtiteln.

Det är således om nyssnämnda, förslagsvis beräknade anslag, om vilka

jag nu har att yttra mig. Jag vill då framhålla, att de förslag i fråga om

ändrad organisation av de allmänna läroverken, som jag i det föregående

framlagt, skulle, därest de genomfördes, föranleda åtskilliga jämkningar i

nämnda anslag. Förslagen skulle medföra å ena sidan ökning i anslagsbe-

loppen, å andra sidan minskning. De åtgärder, som skulle göra en anslags­

ökning erforderlig, äro i korthet följande:

1. flickors tillträde till gymnasierna i större utsträckning och under

andra villkor än nu samt deras tillträde även till realskolorna, de fristående

liksom de i högre allmänna läroverk ingående;

2. ombildningen av vissa realskolor för gossar till samrealskolor;

3. ombildningen av vissa kommunala mellanskolor till samrealskolor;

4. statens övertagande av vissa kommunala gymnasier;

5. inrättandet av ett antal allmänna läroverk för flickor;

6. upprättandet vid vissa läroverk av nyspråkliga linjer och av lycei-

avdelningar;

7. begränsningen av högsta medgivna antalet lärjungar per klass

eller klassavdelning till 30 i realskolan och 25 å gymnasiet och i lyceet;

samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

286

8. den i realskolan obligatoriska och å gymnasiet frivilliga undervisnin­

gen i slöjd och andra praktiska ämnen.

Såsom framgår av denna summariska förteckning, är den inträffande

kostnadsökningen föranledd av det ökade behov av lärarkrafter, som blir

en följd av åtgärdernas genomförande dels på grund av ökning i antalet

undervisningsavdelningar vid vissa bland de nuvarande läroverken, dels ock

genom nybildningen av några läroverk eller delar av läroverk. Det är själv­

klart, att de angivna åtgärderna verka mycket olika i berörda hänseende:

somliga inverka avsevärt, andra i jämförelsevis ringa grad. Och det bör

jämväl erinras om att en eller annan bland åtgärderna skulle komma att

genomföras — och följaktligen få ekonomiska konsekvenser — endast un­

der särskilda betingelser; framför allt gäller detta flickornas tillträde till

vissa läroverk.

Den ifrågasatta omorganisationen skulle emellertid som sagt även i flera

hänseenden medföra en minskning i de berörda anslagen. De omständig­

heter, på grund av vilka en dylik inverkan kan förutses, äro huvudsakligen

följande:

1. vissa sämskolors ombildning från sexåriga till fyraåriga i enlighet

med den av mig framställda grundsatsen i fråga om anknytningen till

folkskolan;

2. anordnandet vid vissa läroverk av fyrklassig realskolavdelning jämväl

i enlighet med nämnda grundsats;

3. upprättandet i viss omfattning av treåriga gymnasialavdelningar;

4. bidrag från de städer, där nya samrealskolor skulle upprättas, ut­

görande en fjärdedel av beloppet av lärarpersonalens begynnelseavlöning;

5. inrättandet vid de läroverk, där flickor skulle vinna inträde, av ett

visst antal ämneslärarinnebefattningar; samt

6. ökning i beloppet av de till statsverket ingående terminsavgifterna,

föranledd av den på grund av omorganisationen sannolika ökningen i an­

talet lärjungar vid de allmänna läroverken.

Det bör anmärkas, att liksom i fråga om den kostnadsökning, varom jag

nyss talat, jämväl minskningen i kostnader i vissa fall är betingad. Så

beror den av ämneslärarinnebefattningars inrättande föranledda minskningen

därav, i vilken omfattning nämnda befattningar komma att besättas med

lärarinnor med ädjunktskompetens, vilka, på sätt jag i det följande kommer

att förorda, skulle äga att åtnjuta samma avlöningsförmåner som kvinnlig

adjunkt. Det bör jämväl påpekas, att den väntade ökningen i terminsav-

giftsbeloppet delvis uppväges därav, att vid de nyinrättade samrealskolorna

liksom vid de nuvarande samskolorna ifrågavarande avgifter skola tillfalla

vederbörande kommun. Då den sannolika ökningen i antalet lärjungar till

stor del kan väntas inträffa genom flickors inträde i de allmänna läroverken

och således framför allt torde komma att göra sig gällande vid samlärover-

ken, kan för statsverket berörda ökning i avgiftsbeloppet ej bliva betydande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

287

Innan jag närmare redogör för de olika kostnaderna, vill jag erinra om

en åtgärd, vars genomförande i avsevärd utsträckning skulle kunna beröra

de allmänna läroverken.

Jag har i det föregående framhållit som önskvärt, att garanti skapas för

att vid skola, där flickor undervisas, alltid funnes ett antal kvinnliga lärare.

Utan särskilda åtgärder torde detta önskemål näppeligen kunna fyllas, då

nu gällande bestämmelser i fråga om behörighet till befattning i statstjänst

eljest lära stå hindrande i vägen. Så vitt jag kan se, är enda utvägen den,

att särskilda för kvinnor avsedda tjänster inrättas vid ifrågavarande läroan­

stalter. Härför är i den nuvarande organisationen sörjt därigenom, att å

varje statssamskolas stat äro uppförda ämneslärarinnebefattningar till visst

antal.

Enligt den av 1904 års riksdag beslutade organisationen skola vid eu

statssamskola normalt finnas, utom rektor, 6 ordinarie ämneslärartjänster,

därav 3 adjunkturer och 3 ämneslärarinnebefattningar. I ett eller annat fall

har dock sedermera på grund av ökat lärjuugantal antalet adjunkter något

ökats. På grund av den förändring i avseende på kvinnas rätt att innehava

lärartjänster vid allmänt läroverk, som under senare år inträtt, har riksdagen

sedermera medgivit, att en ämneslärarinnebefattning vid en var av statens

samskolor finge vid nuvarande innehavares avgång från tjänsten förändras

till adjunktsbefattning. Sådan förändring har sedermera vidtagits i sam­

manlagt sex fall. Efter slutligt genomförande av nämnda beslut skulle alltså

vid varje nuvarande samskola finnas två ordinarie ämneslärarinnebefatt­

ningar.

Även vid de läroverk, som enligt min nu föreliggande plan skulle uppstå

dels genom omorganisation i viss omfattning av realskolan vid de allmänna

läroverken, dels ock genom statens övertagande av ett antal kommunala

mellanskolor, böra kvinnliga lärare finnas anställda till ett antal, som un­

gefär är proportionellt till det nyssnämnda vid samskolorna förefintliga eller

2 av 5, vid läroverk med större antal lärare 4 av 10.

Vid vart och ett av dessa samläroverk böra således ordinarie lärarinne-

befattningar i lämpligt antal inrättas.

Givetvis borde samma åtgärd vidtagas även i fråga om de allmänna läro­

verk, där llickor skulle efter framställning av vederbörande kommun kunna

intagas. Det alternativ I i fråga om kostnaderna för genomförandet av min

organisationsplan, som uppgjorts, utgår ock från antagandet att flickor i

största möjliga omfattning finge tillträde till läroverken och upptager därför

också ett antal ämncslärarinnor enligt nyssnämnda regel. Då emellertid den

nu framlagda planen ej kan anses motsvara den definitiva ordningen och

man ej heller har någon visshet om i vilken omfattning kommunerna kunna

komma att begagna sig av möjligheten för llickor att vinna inträde i res­

pektive läroverk, torde man tills vidare böra bibehålla den nuvarande ord-

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116.

288

ningen. Det kan sedermera lättare bedömas, huruvida vid ifrågavarande

läroverk några ordinarie ämneslärarinnebefattningar böra inrättas.

Vid de läroverk, där efter gjord framställning flickor skulle vinna inträde,

bör under sådana omständigheter liksom nu tills vidare en kvinnlig peda­

gogisk sakkunnig vara anställd på kommunens bekostnad.

För behörighet till nu ifrågavarande ämneslärarinnebefattningar fordras

förutom viss tjänstgöring antingen genomgången kurs vid högre lärarinne­

seminarium eller ock behörighet till ordinarie ämneslärartjänst vid allmänt

läroverk. Avlöningsförmånerna äro nu i båda fallen lika. Häri bör enligt min

mening sådan ändring vidtagas, att ämneslärarinna, vilken innehar behörig­

het för ordinarie adjunktstjänst vid allmänt läroverk, må åtnjuta de för

kvinnlig adjunkt bestämda avlöningsförmåner. Som främsta skäl härför vill

jag anföra den omständigheten, att genom dessa realskolors avkortning ned­

ifrån skolornas stadium blir avsevärt höjt och att det alltså måste anses

önskvärt, att lärarkrafter med högre kompetens i största möjliga utsträck­

ning knytas vid skolorna. Skulle detta mitt förslag godtagas, bör veder­

börlig ändring i nu gällande lönebestämmelser göras.

Ännu en fråga beträffande ämneslärarinnorna bör jag i detta sammanhang

beröra. Enligt gällande bestämmelser har första lärarinna vid statssamskola

en undervisningsskyldighet av 20—22 timmar i veckan, övriga ämneslära-

rinnor 22 26 timmar, medan adjunkt vid samskola liksom adjunkt vid

övriga läroverk med tjänstgöring huvudsakligen i realskolan är skyldig under­

visa 24 28 timmar. Jag finner för min del ej tillräckliga skäl föreligga

att uppehålla denna skillnad i avseende på tjänsteåliggandenas omfattning

i annan mån, än att första lärarinnas undervisningsskyldighet bör som hit­

tills understiga ämneslärarinnas med 2 timmar. Nämnda skyldighet bör så­

ledes höjas till 22—24 timmar för första lärarinna och till 24—28 timmar

för ämneslärarinna. Den ändring i gällande bestämmelser, som erfordras

härför, har jag för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t till godkännande.

Ytterligare bör jag här upptaga till övervägande några frågor, som avse

lärarpersonalen vid de kommunala mellanskolor, som nu föreslås till om­

bildning till samrealskolor. Jag har redan uttalat mig om de avlöningsför­

måner, som borde tillkomma ifrågavarande lärare. Här avser jag vissa

detaljer, som närmast hava betydelse för övergångsåren.

Rektor vid mellanskola, som ombildas, bör, enligt min mening, från om­

bildningens början uppbära sin kontanta avlöning av statsmedel. Skäligt

är att denna avlöning något varierar under övergångsåren för att vid om­

bildningens slut nå det för rektor vid realskola bestämda beloppet. Jag har

därför tänkt mig som lämpliga lönebelopp, första året 5,200 kronor, andra

året 5,600 kronor, tredje året 6,000 kronor och fjärde året 6,400 kronor,

varav respektive 1,400, 1,600, 1,800 och 2,000 kronor tjänstgöringspenningar.

Härutöver bör givetvis till rektor vid dylik skola utgå dyrtidstillägg såsom

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

till övriga statens befattningshavare. Tillfällig löneförbättring bör utgå lik­

som till rektor vid realskola.

Vad beträffar den tillfälliga löneförbättring, som bör tillkomma sådan

ämneslärare vid mellanskola, som överflyttas till samrealskola och som ej

innehar full adjunktskompetens, bör löneförbättringen utgå efter samma

grunder som för ordinarie lärare vid kommunal mellanskola men bör an­

visas å vederbörande anslag till tillfällig löneförbättring till viss personal

inom den civila statsförvaltningen. I den framställning till riksdagen, som

avlåtits om beviljande av medel för sistberörda ändamål, har härom intet

anförts, då statens övertagande av ifrågavarande mellanskolor är beroende

av vissa åtaganden från vederbörande kommuners sida. I händelse av bifall

till mitt förslag i nu berörda hänseende torde föreskrift rörande löneförbätt­

ring till ifrågavarande lärare böra lämnas av Kungl. Maj:t.

Slutligen bör ock övervägas, vilka avlöningsförmåner, som skulle under

ombildningstiden tillkomma den lärarinna vid de från kommunala mellan­

skolor ombildade samrealskolorna, som förordnas till första lärarinna. Första

lärarinna vid statssamskola uppbär nu ett särskilt arvode av 500 kronor

för år utöver avlöning som ämneslärarinna. Biträdande föreståndarinna vid

kommunal mellanskola åter uppbär ett särskilt arvode å 200 kronor för år.

Jag anser, att den till första lärarinna förordnade under första ombildnings-

året lämpligen bör bibehålla ett arvode av 200 kronor, samt att detta ar­

vode under de två följande åren bör utgå med respektive 300 och 400

kronor för att det fjärde året höjas till sitt slutliga belopp, 500 kronor.

Föreskrift torde framdeles böra av Kungl. Maj:t meddelas. Dyrtidstillägg

och tillfällig löneförbättring böra till sådan lärarinna utgå med samma be­

lopp som till första lärarinna vid statssamskola.

Ännu en fråga angående undervisningsskyldighet bör här omnämnas.

Enligt nuvarande bestämmelser skall en rektor vid realskola (samskola) hava

en undervisning av 18—20 timmar i veckan med möjlighet till viss ned­

sättning genom beslut av skolöverstyrelsen. Motsvarande skyldighet för rek­

tor vid kommunal mellanskola omfattar 20—22 timmar i veckan med möj­

lighet till minskning på sätt nyss nämnts. Det synes mig riktigt, att i de

fall, då jag föreslår skolas ombildning till fyrklassig samrealskola, samma

högsta undervisningsskyldighet stadgas för samrealskolans rektor, som nu

är stadgad för den med lika många klasser utrustade mellanskolan. Skyl­

digheten bör således avse 18—22 timmar i veckan. Jag torde framdeles

få tillfälle göra hemställan hos Kungl. Maj:t i detta hänseende.

Beräkningen av de kostnader, som föranledas av mitt i det föregående

framställda organisationsförslag, hava utförts av byråchefen i skolöversty­

relsen E. Göransson och avse förhållandena under flera olika år.

Vad först beträffar budgetåret 1927 — 1928, har jag föreslagit, att medel

måtte beviljas för upprättande från början av läsåret 1927—1928 av ett

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 höft. (Nr 116.)

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

289

Budgetåret

1927—1928

290

högre flickläroverk med en första klass och en första ring. Under detta

år skulle vid läroverket finnas anställda en rektor, högst 2 lektorer, 1 ämnes-

lärarinna och en extra ordinarie lärare. Avlöningarna till dessa befatt­

ningshavare samt arvoden för övningsämnen utgöra:

Kungi. May.ts proposition Nr 116.

rektor ........................................ . . . kronor 7,500 —

2 lektorer ä 5,800 .....................

11,600 —

1 ämneslärarinna.......................

2,800 —

1 extra lärare.......................

3,300 —

6 timlärartimmar ä 140............

840 —

5 timmar teckning å 90.........

450 —

12

»

gymnastik å 90 . . . .

o

G

O

<

o

r-

H

41/s

»

musik å 90.............. ...

»

405 —

4

»

slöjd å 75..............

300 —

kronor 28,275 —

Av hela kostnaden, 28,275 kronor, skulle 21,900 kronor utgöra höjning

av reservationsanslaget, medan 4,140 kronor faller på anslaget till extra

lärare och vikarier.

Vidare har jag föreslagit, att de kommunala gymnasierna i Södertälje och

Eskilstuna samt den kommunala latinlinjen vid högre allmänna läroverket

i Ystad skulle från och med den 1 januari 1928 successivt övertagas av

statsverket. Kostnaderna härför torde böra beräknas till halva kostnaden

för helt läsår.

För gymnasiet i Södertälje utgör anslagsbehovet:

rektor, lönefyllnad ............................ kronor 550: —

1 lektor................................................... » 2,900: —

1 extra lärare......................................... » 1,650: —

14 timlärartimmar ä 140....................... »

980: —

4 timmar teckning å 115.................... »

230: —

4

» gymnastik ä 115.................. »

230: —

1 V* * musik ä 115.............. . ■

»_____ 86: 25

kronor 6,626: 25

eller i runt tal 6,626 kronor.

För gymnasiet i Eskilstuna blir kostnaden likaledes 6,626 kronor.

Gymnasielinjen i Ystad drager följande kostnad:

1 lektor...............................................kronor 2,900: —

6 timlärartimmar.............................. »

420: —

2 timmar teckning............................ »

120: —

2

» musik............................ .. .

»____ 120: —

kronor 3,560: —

291

Beträffande därefter de kommunala mellanskolor, som skulle ombildas till

samrealskolor, blir kostnaden något olika för olika skolor, beroende på an­

talet klassavdelningar och därav härflytande olika lärarbehov. Även i fråga

om dessa skolor bör kostnaden beräknas efter halvt år.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Lidingö.

rektor ............................................... . kronor 2,600: —

1 adjunkt..........................................

>

2,150: —

1 ämneslärarinna............................

1,400: —

första lärarinna, arvode...................

»

100: —

1 extra lärare...................................

»

1,650: —

6 timmar teckning..........................

»

270: -

8

»

gymnastik.......................

»

360: —

4 Vs »

musik..............................

3>

202: 50

6

»

manlig slöjd å 85 ....

»

255: —

6

»

kvinnlig slöjd å 75. . . .

225: —

kronor 9,212: 50

eller i runt tal 9,212 kronor.

Katrineholm.

rektor ............................................... . kronor 2,600: —

1 ämneslärarinna............................

»

1,400: —

första lärarinna, arvode ................

>

100: —

1 extra lärare ...................................

1,650: —

4 timmar teckning..........................

180: —

8

»

gymnastik.......................

360: —

3

»

musik..............................

»

135: —

4

»

manlig slöjd...................

170: —

4

»

kvinnlig slöjd................

»

150: —

kronor 6,745: —

Motala.

rektor ............................................... . kronor 2,600: —

1 adjunkt..........................................

1

2,150: —

1 ämneslärarinna............................

1,400: —

första lärarinna, arvode................

»

100: —

4 timmar teckning..........................

1

180: —

8

»

gymnastik........................

360: —

3

»

musik..............................

>

135: —

4

»

manlig slöjd...................

»

170: —

4

>

kvinnlig slöjd................

150: —

kronor 7,245: —

292

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Höganäs.

rektor ..........................................

. kronor 2,600 —

1 adjunkt.......................................

f>

2,150 —

1 ämneslärarinna..........................

1,400 —

första lärarinna, arvode ..............

»

100 —

4 timmar teckning.......................

»

180 —

4

»

gymnastik.....................

180 —

3

>

musik............................

»

135 —

4

»

manlig slöjd................

170 —

2

»

kvinnlig slöjd..............

»

75 —

kronor 6,990 —

Trollhättan.

rektor ............................................

. kronor 2,600 —

1 adjunkt.......................................

»

2,150 —

första lärarinna, arvode ..............

100 —

1 extra lärare.................................

»

1,650 —

4 timmar teckning.......................

»

180 —

8

»

gymnastik.....................

360 —

3

»

musik............................

»

135 —

4

»

manlig slöjd................

»

170 —

4

»

kvinnlig slöjd..............

»

150 —

kronor 7,495 —

Sollefteå.

rektor ............................................

. kronor 2,600 —

första lärarinna, arvode ..............

»

100 —

7 timlärartimmar..........................

»

490 —

2 timmar teckning.......................

»

90 —

4

»

gymnastik.....................

»

180 —

I1/* »

musik............................

»

62 50

2

»

manlig slöjd................

85 —

2

»

kvinnlig slöjd..............

»

75 —

kronor 3,682 50

eller i runt tal 3,682 kronor.

Boden.

rektor .................................................... kronor 2,600: —

1 adjunkt................................................ » 2,150: —

första lärarinna, arvode ........................ »

100: —

1 extra ordinarie lärare......................... » 1,650: —

293

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

4 timmar teckning.......................... . kronor

180

8

gymnastik.......................

360 —

3

musik..............................

135 —

4

»

manlig slöjd...................

»

170

2

kvinnlig slöjd................

»

75 —

kronor 7,420

Sammanställer man kostnaderna efter de olika anslag, vilka d

lasta, visar det sig, att på reservationsanslaget kommer:

avlöning till 10 rektorer..............

kronor 26,800 —

»

»

5 lektorer..............

»

20,300

»

5 adjunkter.........

5

10,750 —

»

»

5 ämneslärarinnor .

»

8,400 —

arvoden

»

7 första lärarinnor.

»

700 —

kronor 66,950

att på extra anslaget till extra och vikarierande ämneslärare kommer:

arvode till 7 extra lärare..............kronor 13,200:

» för 47 timlärartimmar . . .

»

3,710:

kronor 16,910: —

Slutligen skulle på extra anslag till extra arvoden åt övningslärare komma

tillhopa 8,827 kronor, varav 2,290 kronor för teckning, 3,700 kronor för

gymnastik, 1,627 kronor för musik och 1,200 kronor för kvinnlig slöjd.

Härtill kommer 1,190 kronor för manlig slöjd.

Vad därefter beträffar de beräknade kostnaderna för genomförandet av

min organisationsplan under de på budgetåret 1927—1928 närmast följande

budgetåren samt för kostnaderna efter helt genomförd plan, ber jag få er­

inra om vad jag förut anfört angående sättet för beräkningens verkställande

och om de omständigheter, som försvåra uppnåendet av ett exakt resultat.

Som nämnt hava två alternativa beräkningar måst göras, av vilka alterna­

tiv I betecknar maximikostnad och alternativ II minimikostnad. Beräknin­

gar hava utförts för budgetåren 1928—1929, 1929—-1930 och 1930 1931

ävensom för den slutliga kostnaden. Jag vill påpeka, att det härvid förut­

satts, att klassavdelningarnas storlek begränsas på sätt jag i det föregående

tillstyrkt, till respektive 30 och 25 i realskolan samt å gymnasiet och i lyceet.

De siffror, som beräkningarna givit som resultat, äro följande med fördel­

ning på budgetår och anslag:

Följande

budgetär.

294

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

B

u d g

e t å r

Anslag

1928--1929

1929--1930

1930- -1931

Slutlig

I

II

I

II

I

II

I

II

Reservations­

anslaget . .

+ 431,700 + 326,100 + 658,100 + 492,300 + 881,700 + 662,800 + 1,121,600 + 913,700

Extra och vik.

lärare . . . -158,400 — 59,400 —155,100 — 23,100 —118,800 + 26,400 —323,400 -277,200

Övningslärare + 83.047 + 69,087 + 131,380 + 109,257 + 170,240 + 165,748 + 189,930 + 140,287

+ 356,347 + 335,787 + 634,380 -+578,457 + 933,140 + 854,948 + 988,130 + 776,787

Siffrorna angiva i varje fall ökningen respektive minskningen i jämförelse

med nuvarande kostnader och under förutsättning att intet nytt läroverk

tillkommer. Nettoökningen angives under de olika alternativen. Den slut­

liga kostnaden skulle enligt alternativ I uppgå till omkring 1 million kronor

och för alternativ II till omkring 800,000 kronor. Skillnaden mellan alter­

nativen torde kunna sägas vara mindre än man trott sig kunna vänta.

Anledningen härtill torde vara den, att i alternativ I ämneslärarinnor med

jämförelsevis låg avlöning ingå i ganska stort antal, enligt den proportion,

jag i det föregående angivit. Å andra sidan skulle anslaget till extra lärare

och vikarier väsentligen minskas, främst därigenom att nya ordinarie lärar­

tjänster förutsatts komma att inrättas. Det bör här erinras om att i den mån

ämneslärarinnebefattningarna komma att innehavas av lärarinnor med ad-

junktskompetens, kostnaden härigenom kommer att stiga med hänsyn till

den högre avlöning, som jag föreslår för dem. Kostnaden för övningsäm-

nen stiger, som synes, rätt påfallande. Ökningen är främst föranledd därav,

att undervisning i slöjd, manlig och kvinnlig, samt praktiskt arbete förut­

sattes bliva obligatorisk i realskolan och frivillig å gymnasiet. Timtalen för

slöjden m. m. liksom för övriga ämnen hava företrädesvis hämtats från

de förslag till timplaner, som utarbetats av skolkommissionen. Det bör

dock påpekas, att kostnadsberäkningen för övningsämnena av naturliga

skäl är tämligen osäker.

Till nu angivna beräkningar vill jag ytterligare erinra om att den av lär-

jungantalets begränsning föranledda kostnaden är här inbegripen, i det att

beräkningarna utgått från antagandet, att nämnda begränsning iakttagits.

Enligt särskilt gjord beräkning skulle berörda kostnad uppgå till omkring

en million kronor. Utan begränsning i nämnda hänseende skulle genom­

förandet av min plan alltså i stort sett ej medföra någon ökad kostnad.

Vid bedömandet av kostnaderna bör man ock hava i minnet, att de sam­

hällen, där nya samrealskolor bleve inrättade, skulle liksom nu i dylika fall

hava att till statsverket erlägga vissa årliga bidrag, samt att de till stats­

verket ingående terminsavgifterna kunna väntas bliva ökade. Båda dessa

295

inkomstbelopp komma emellertid ej till synes vid bestämmandet av här

ifrågakommande anslag under åttonde huvudtiteln. Städernas bidrag har

uppskattats till omkring 120,000 kronor årligen efter genomförd organisa­

tion. Vissa andra anslag till de allmänna läroverken torde ock komma att

beröras av omorganisationen. Särskilt gäller detta förslagsanslaget till skol­

kare, som är direkt beroende av lärj ungantalet.

I samband med den nu lämnade redogörelsen för kostnadsberäkningarna

torde jag böra yttra några ord om de förändringar i antalet lärare vid de

allmänna läroverken, som min plan skulle medföra. Det är tydligt, att be­

räkningarna i detta hänseende måste göras på samma sätt som i fråga om

kostnaderna, och att samma osäkra faktorer inverka i båda dessa hänseen­

den. Lämpligast torde vara att hänvisa till en nu uppgjord tablå av föl­

jande lydelse:

Antal lärare.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

Å r

.

r

1

a

ä

e

1 + a + ä + 6

! 1926—1927............

77

285

807

48

212

1,352

AD. I.

l:a året ................

88

299

823

120

164

1,406

2:a året ................

»

314

833

152

165

1,464

3:e året ................

»

329

843

183

176

1,531

Slutligen................

»

361

849

192

114

1,516

Alt. II.

1 :a året................

88

299

829

75

194

1,397

| 2:a året ................

»

313

840

87

205

1,445

j 3:e året ................

»

326

854

98

220

1,498

Slutligen................

»

356

875

93

128

1,452

r = rektor.

1 = lektor,

a = adjunkt,

ä = ämneslärarinna.

e = extralärare.

Tablån visar, att organisationsplanens genomförande skulle medföra en

väsentlig ökning av antalet ordinarie lärare och jämsides därmed en väl­

behövlig minskning i antalet extra lärare. Om det betydande slutliga an­

talet ämneslärarinnebefattningar enligt alternativ I har jag redan talat. För­

hållandet sammanhänger med konsekvent tillämpning av principen om visst

antal dylika befattningar vid de läroverk, dit flickor skulle respektive kunde

få tillträde. Skulle det ej befinnas erforderligt att inrätta ett så stort an­

tal ämneslärarinnebefattningar, böra ordinarie adjunktsbefattningar träda i

stället.

Lärarantal.

296

Anslagsbe-

lopp 1927—

1928.

Det är möjligt, att vissa olägenheter i avseende på lärarpersonalens pla­

cering under de närmaste åren kunna uppstå på grund av realskolstadiets

förkortning vid vissa läroverk samt ombildningen av realskolor för gossar

till samrealskolor — i det senare fallet på grund av ämneslärarinnetjänsters

inrättande. Det synes därför lämpligt, att Kungl. Maj:t förordnar, att ledig-

blivande adjunktsbefattningar vid de ifrågavarande läroverken under större

eller mindre del av övergångstiden tills vidare ej skola besättas med ordinarie

innehavare. Jag torde i sinom tid därom få göra hemställan.

Jag har nu att tillse, med vilka belopp anslagen för budgetåret 1927-—1928

böra upptagas. Härvid bär jag ock att taga hänsyn till de framställningar,

som av skolöverstyrelsen gjorts i skrivelse den 31 augusti 1926.

Överstyrelsen har först hemställt om medel till inrättande av 8 nya or­

dinarie lektors- och 20 ordinarie adjunktstjänster. Enligt den av mig för­

ordade organisationsplanen skulle vissa nya ordinarie tjänster bliva er­

forderliga under nästkommande budgetår och jag har i det föregående för-

oidat deras upprättande. I den mån överstyrelsens framställning avser

nyinrättande av ett högre antal tjänster kan jag nu icke tillstyrka densamma.

Detsamma gäller skolöverstyrelsens framställning om medel för ombild­

ning av en ämneslärarinnebefattning vid statens samskolor till ad­

junktsbefattning. I vad män ämneslärarinnebefattningar skola finnas eller

ej, torde böra bestämmas i samband med åtgärder för omorganisationens

genomförande i de särskilda fallen.

Ytterligare en framställning har jag att omnämna, avseende ökat anslag

till resestipendier.

I reservationsanslaget till de allmänna läroverken ingingo tidigare eu post

»resestipendier åt lärare i främmande levande språk» å 15,000 kronor och

en post »reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskilt vid

de läroverk, där provårskurs är anordnad» å 6,000 kronor. Till förstär­

kande av dessa anslagsposter anvisade 1920 och 1921 årens riksdagar å

extra stat två anslag å respektive 15,000 kronor och 6,000 kronor.

Samtliga dessa anslag blevo emellertid av finansiella skäl och i enlighet

med Kungl. Maj:ts förslag ej anvisade av 1922 års riksdag, som helt ute­

slöt nämnda ordinarie anslagsposter ur reservationsanslaget. Ej heller för

budgetåren 1923—1925 funnos medel för ändamålet tillgängliga. På fram­

ställning av Kungl. Maj.t beslöt emellertid 1925 års riksdag att till rese­

stipendier åt lärare i främmande levande språk vid de allmänna läroverken

för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra reservationsanslag av 13,000

kronor. Liknande beslut fattades även av 1926 års riksdag beträffande

budgetåret 1926—1927.

I skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen — under framhål­

lande av betydelsen av att möjlighet funnes för lärarna vid de allmänna

läroverken att genom studieresor i främmande länder vinna ökade kun­

skaper hemställt, dels att de tidigare i reservationsanslaget ingående an-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

297

slagsposterna till resestipendier måtte ånyo där uppföras, dels ock att å

extra stat måtte anvisas medel till förstärkande av nämnda anslagsposter

med belopp av respektive 15,000 kronor och 6,000 kronor.

Förhållandena medgiva beklagligtvis ännu ej, att anslag till resestipendier

beviljas i den utsträckning, som tidigare varit möjligt. Jag ser mig därför

ej i stånd att nu tillstyrka resestipendieanslagens återuppförande å det or­

dinarie reservationsanslaget till de allmänna läroverken. Då det likväl synts

mig vara synnerligen angeläget, att medel för ändamålet finnas tillgängliga,

åtminstone i samma utsträckning som för budgetåret 1926—1927, har jag,

varom jag här torde få erinra, under punkt 135 av 1927 års åttonde huvud­

titel hemställt om förslag till riksdagen, att till resestipendier åt lärare i främ­

mande levande språk vid de allmänna läroverken måtte för budgetåret 1927

—1928 anvisas ett extra reservationsanslag av 13,000 kronor. Denna min

framställning blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Såsom framgår av det föregående, har jag ej funnit mig kunna tillstyrka

någon av de framställningar, som jag i det föregående omförinält och vilkas

tillmötesgående skulle medfört en höjning av reservationsanslaget till de

allmänna läroverken. Emellertid torde jag böra i detta sammanhang yttra

några ord angående ett par omständigheter, som nära beröra frågan om

anslagets storlek.

Jag har förut erinrat om att 1925 års riksdag på förslag av Kungl. Maj: t

beslöt ur reservationsanslaget utbryta de för ålderstillägg avsedda anslags­

medlen och uppföra dem såsom ett särskilt förslagsanslag å 1,122,000 kro­

nor. Samtidigt bestämdes reservationsanslagets storlek till 6,666,066 kronor.

Jag erinrar ock därom, att riksdagen sedan många år tillbaka årligen an­

visat medel å extra stat till förstärkning av vissa i reservationsanslaget in­

gående anslagsposter, bland dem poster avseende arvoden åt extra lärare

ocli vikarier samt för oförutsedda behov samt extra arvoden åt gymnastik­

lärare, åt teckningslärare, åt musiklärare och åt handarbetslärarinnor. Ifråga­

varande förstärkningsanslag sammanföras bokföringsvis med de ordinarie

anslagsposter, till vilka de höra.

En granskning av riksräkenskapsverkets budgetredovisning för budget­

året 1925—1926 — alltså det första år, under vilket riksstat»! upptagit de

nämnda anslagen vid sidan av varandra — visar, att reservationsanslaget

och de nyss omförmälda förstärkningsanslagen tillhopa utgjort 7,336,361

kronor, under det att utgifterna från dessa anslag utgjorde 7,638,383 kro

nor. Med tagen hänsyn till särskilda uppbördsmedel under anslaget å sam­

manlagt 101,461 kronor 67 öre, skulle nettobeloppet av den å anslagen be­

löpande merutgiften hava utgjort 200,560 kronor 33 öre.

Samtidigt visar det sig emellertid, att förslagsanslaget till ålderstillägg

lämnat en behållning av ej mindre än 164,212 kronor 28 öre, vilket belopp

således tillförts kassafonden.

Då i samband med framläggandet för 1925 års riksdag av förslaget om

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

298

ålderstilläggens uppförande som ett särskilt anslag ny beräkning företagits

av storleken å såväl reservationsanslaget som summan av ålderstilläggen,

syntes det av budgetredovisningen angivna resultatet av det första året an­

märkningsvärt, och jag fann mig därför föranlåten att ombesörja en under­

sökning av hithörande förhållanden. Undersökningen visade, att heloppet

av de ålderstillägg, som faktiskt belöpte på budgetåret 1925—1926, bör hava

utgjort 1,111,778 kronor 22 öre, således understigande det beviljade ansla­

get med allenst 10,221 kronor 78 öre. Anslagsberäkningen synes alltså

hava varit exakt nog. Det framgår också av nämnda undersökning, att de

sammanlagda utgifterna å reservationsanslaget jämte dithörande förstärk-

ningsanslag kunna beräknas hava uppgått till 7,461,795 kronor 14 öre samt

att, då vid årets ingång fanns en reservation å anslaget av 127,127 kronor

56 öre, en reservation av 80,557 kronor 73 öre skulle varit att överföra till

budgetåret 1926—1927.

Den brist på överensstämmelse, som sålunda konstaterats, synes bero på

förbiseende vid rekvisitioner från de ifrågavarande anslagen i så måtto, att

vissa belopp, som rätteligen bort påföras ålderstilläggsanslaget, i stället på­

förts reservationsanslaget (inklusive förstärkningsanslagen).

Jag vill i detta sammanhang omnämna, att åtgärder vidtagits i syfte att

för framtiden förebygga en dylik sammanblandning av anslagen samt att

genom infordrande av närmare uppgifter från läroverken rörande deras

medelsrekvisitioner för budgetåret 1925—1926 skapa en säkrare grundval

för bedömande av frågan, i vilken mån utgifterna under reservationsanslaget

överstigit det i riksstaten för nämnda budgetår upptagna anslagsbcloppet.

Då det tydligen är önskvärt, att de olika anslagen belastas i full över­

ensstämmelse med sina ändamål, synes en omföring av de oriktigt påförda

beloppen böra ske och torde kunna verkställas genom riksräkenskapsverkets

försorg.

Enligt den förenämnda av mig föranstaltade utredningen har gjorts sanno­

likt att reservationerna å anslaget under budgetåret 1925—1926 rätteligen

böra beräknas hava minskats från 127,127 kronor 56 öre till 80,557 kronor

73 öre eller således med 46,569 kronor 83 öre. Den slutsatsen ligger då

nära till hands, att anslaget blivit för knappt beräknat. Undersökningen

bär dock ej bestyrkt ett sådant antagande utan snarare givit vid handen,

att nedgången i beloppet av reservationerna beror dels därpå, att retroaktivt

beviljade ålderstillägg fortfarande belasta reservationsanslaget, dels — och

huvudsakligen — på för högt beräknade rekvisitioner. Då jag utgår ifrån

att vid den närmare undersökning av utgifterna under nu ifrågavarande

anslag, vilken torde komma att verkställas inom riksräkenskapsverket, om­

föring till reservationsanslaget kommer att ske av de belopp, som oriktigt

blivit påförda anslaget, och att anslaget därvid kommer att vid ingången

av nu löpande budgetår utvisa tillgång i form av reservationer till avse­

värt belopp, anser jag mig sakna anledning att av berörda skäl påkalla

en höjning av anslagsbeloppet. Ännu något års erfarenhet torde göra det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

299

lättare att mera exakt bedöma hithörande förhållanden och således ock att

avgöra, om till äventyrs någon förhöjning av anslaget är erforderlig.

Vad beträffar det för ålderstillägg avsedda förslagsanslaget, har jag, då

av den verkställda undersökningen att döma, någon jämkning av anslags-

beloppet ej nu är behövlig, redan i samband med avlåtandet av statsverks­

propositionen hemställt om äskande av samma belopp som för budgetåret

1926—1927, och Kungl. Maj:t har bifallit denna min hemställan.

Slutligen har jag att yttra mig om det extra anslaget till extra och vika­

rierande ämneslärare. I det ordinarie reservationsanslaget till de allmänna

läroverken ingår en anslagspost till arvoden åt extra lärare och vikarier

samt för oförutsedda behov. Denna anslagspost bestämdes av 1918 års

lagtima riksdag till 250,000 kronor. Enär det i anslagsposten ingående be­

lopp, som beräknats för avlönande av extra lärare och vikarier, ej varit

tillräckligt härför, har riksdagen under åtskilliga år på extra stat beviljat

särskilda anslag för ändamålet. För budgetåret 1926 192

1

har härför be­

viljats ett extra anslag av 624,500 kronor. Med detta anslag beräknades

att kunna tillgodose ett lärarbehov motsvarande sammanlagt 229 extra

ämneslärare.

Genom beslut den 18 juni 1926 anvisade Kungl. Maj:t för avlönande

under läsåret 1926—1927 av extra ämneslärare vid de allmänna läroverken

högst 737,900 kronor att utgå från det i reservationsanslaget till de all­

männa läroverken ingående anslaget till arvoden åt extra lärare och vikarier

samt för oförutsedda behov ävensom från ovanherörda extra anslag å

624,500 kronor.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 27 september 1926 meddelat, att an­

talet klassavdelningar blivit något mindre än som beräknats, och att för

läsåret 1926—1927 behövt anställas endast 211 extra lärare samt timlärare

med 289 veckotimmar, vilket tillsammans kunde anses motsvara 222 extra

lärare i stället för beräknade 229. Av det för budgetåret 1926—1927 be­

viljade extra anslaget å 624,500 kronor kunde alltså 23,100 kronor (< X 3,300

kronor) beräknas icke behöva tagas i anspråk. Överstyrelsen, som emeller­

tid för nästkommande budgetår räknar med ökat behov av extra lärar-

krafter på grund av, bland annat, ytterligare uppdelning i parallellavdel-

ihngar, hemställer om beviljande för budgetåret 1926- 1927 av extia anslag

för nu ifrågavarande ändamål till nu utgående belopp, 624,500 kronoi.

Vid beräkningen av ifrågavarande anslag bör man utgå Irån det belopp,

som under budgetåret 1925—1926 tagits i anspråk, eller 601,400 kronor.

Lägger man härtill det belopp, 16,910 kronor, som, på sätt jag förut om­

nämnt, skulle erfordras för genomförandet under budgetåret 1927 1928 av

mina framställda förslag, blir hela det för samma budgetår behövliga an-

slagsbeloppet 618,310 kronor eller i avrundat tal 618,300 kronor. Jag hem­

ställer, att detta belopp måtte äskas av riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

300

Samman­

fattning.

Sammanfattar jag nu de anslagsbehov, som här äro i fråga, visar det

sig, att det ordinarie reservationsanslaget till de allmänna läroverken, nu

6,666,066 kronor, bör höjas med 66,950 kronor till 6,733,016 kronor eller

med någon avrundning till 6,733,000 kronor. Det extra anslaget till extra

och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken åter skulle, såsom

nyss nämnts, bestämmas till 618,300 kronor. Vad beträffar anslaget till

extra arvoden åt övningslärare, har detta redan blivit av riksdagen äskat

med bestämt belopp. Min nu förevarande plan förutsätter eu ökad kost­

nad i detta hänseende av 8,827 kronor. Då Kungl. Maj:t redan föreslagit

riksdagen att höja ifrågavarande anslag med 4,000 kronor samt lärjungarna

i de klasser av under ombildning varande kommunala mellanskolor, som

vårterminen 1928 skulle bestridas med statsmedel, torde komma att under

återstoden av läsåret fortfarande åtminstone i viss utsträckning åtnjuta un­

dervisning i övningsämnen tillsammans med lärjungarna i mellanskolans

övriga klasser, torde det vara möjligt att inom ramen för de tillgängliga

medlen tillgodose de behov, som sålunda uppstå.

De kostnader, som beräknats komma att uppstå under budgetåret för

undervisning i manlig slöjd vid de nytillkommande läroverken, utgöra, som

förut nämnts, 1,190 kronor. Dessa kostnader torde böra bestridas av för­

slagsanslaget till undervisning i manlig slöjd vid de allmänna läroverken.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

III. Kommunala mellanskolor.

I riksstaten finnes uppfört ett ordinarie förslagsanslag till kommunala

mellanskolor, vilket anslag upprepade gånger höjts allt efter ökningen av

antalet läroanstalter av detta slag och vid dem förefintliga parallellavdel­

ningar. För budgetåret 1925—1926 utgick anslaget med ett belopp av

1.575.000 kronor och i riksstaten för budgetåret 1926—1927 är detsamma

uppfört med 1,650,000 kronor. Detta belopp har av skolöverstyrelsen be­

räknats vara tillräckligt för ett antal av 82 kommunala mellanskolor.

Överstyrelsen föreslår nu eu förhöjning av ifrågavarande anslag till

1.725.000 kronor och anför till stöd härför huvudsakligen följande:

Antalet kommunala mellanskolor uppgick den 31 augusti 1925 till 82. Seder­

mera hava tillkommit nya kommunala mellanskolor i Kungsbacka, Bollnäs,

Torsby och Lund, varjämte kommunala mellanskolan i Stockholm delats i två

skolor. Antalet erkända och av staten understödda kommunala mellanskolor

uppgår alltså för närvarande till 87. Till överstyrelsen har ingivits ansök­

ning om erkännande av en högre folkskola, i Alvesta, såsom kommunal

mellanskola, och sannolikt är en eller annan sådan ansökan att införvänta

under en närmare framtid. Då förevarande anslag för budgetåret 1924—

1925 utgick med omkring 1,650,000 kronor och man under budgetåret 1927

1928 måste räkna med förefintligheten av åtminstone 5 kommunala mel-

301

lanskolor mera än under budgetåret 1924—1925, synes anslaget böra för

budgetåret 1927—1928 något höjas. Tidigare bar i allmänhet räknats med

ett statsanslag för varje kommunal mellanskola av i medeltal 15,500 kronor

för år, och skulle vid sådant förhållande erfordras en förhöjning av ansla­

get med i runt tal 75,000 kronor.

Sedan åtskilliga år tillbaka finnes vidare i riksstaten uppfört ett anslag

till undervisning i manlig och kvinnlig slöjd samt handarbete vid

kommunala mellanskolor. Sin nuvarande benämning erhöll anslaget av

1920 års riksdag, som bestämde detsamma till 4,000 kronor. Sedermera har

anslaget vid olika tillfällen höjts och är i riksstaten för budgetåret 1926—

1927 upptaget med ett belopp av 26,000 kronor.

I fråga om villkor för anslagets utgående äro bestämmelser meddelade

genom kungörelse den 31 december 1920 (nr 938).

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1926 hemställt om anslag

för ändamålet för budgetåret 1927—1928.

Vad beträffar läsåret 1925—1926 hade verkställd undersökning givit vid

handen, att för sistnämnda läsår understöd utgått till 58 kommunala mel­

lanskolor för 39 avdelningar i manlig slöjd och 154 avdelningar i kvinnlig

slöjd och handarbete, tillhopa 193 avdelningar, med 28,950 kronor. An­

talet kommunala mellanskolor hade sedan dess ökats med 5 och uppginge

för närvarande till 87. Antagligt vore, att den utveckling, som sålunda ägt

rum, komme att i framtiden fortgå. Med hänsyn härtill och då anslaget

redan vore otillräckligt för sitt ändamål, torde det vara lämpligt att för

budgetåret 1927—1928 beräkna ett anslag, ungefärligen motsvarande det

belopp, som under senast förflutna läsår för ifrågavarande ändamål verk­

ligen tagits i anspråk, dock med någon förhöjning, förslagsvis till 30,000

kronor.

För de kommunala mellanskolorna är uppfört ännu ett anslag, som här bör

komma i betraktande, nämligen det extra förslagsanslaget till tillfällig löne­

förbättring åt lärarpersonalen. Jämlikt riksdagens beslut har från och med

år 1920 tillfällig löneförbättring utgått till lärarpersonalen vid kommunala

mellanskolor. Anslag för ändamålet utgick till en början med 130,000 kro­

nor för år men har sedermera vid olika tillfallen höjts och är i riksstaten

för budgetåret 1926—1927 uppfört med ett belopp av 360,000 kronor. An­

slaget har förslagsanslags natur.

Ifrågavarande löneförbättring utgår för innevarande budgetår med föl­

jande belopp:

till ordinarie manlig ämneslärare med 600 kronor;

» ordinarie kvinnlig ämneslärare med 500 kronor;

» extra ordinarie ämneslärare, övningslärare och timlärare med belopp,

som Kungl. Maj:t bestämt i huvudsaklig enlighet med de i sådant

hänseende för budgetåret 1926—1927 gällande grunder.

Bestämmelser i fråga om löneförbättringen äro givna i kungörelse den

26 juni 1925 (nr 322).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

302

I skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen hemställt om be­

redande av medel för ifrågavarande löneförbättring under budgetåret 1927

—1928 under framhållande, att, därest någon definitiv lönereglering för

kommunala mellanskolornas personal ej kunde åvägabringas till nämnda

budgetår, dylika medel fortfarande bleve erforderliga.

Då,° säger överstyrelsen, kostnaden för beredande av tillfällig löneförbätt­

ring åt den lärarpersonal, som förefanns vid de kommunala mellanskolorna

vid utgången av vårterminen 1926, kunde beräknas till 368,176 kronor 30

öre och då lärarpersonalens antal vid sagda skolor under budgetåret 1927

—1928 snarare torde komma att överstiga än understiga antalet under bud­

getåret 1925—1926, ansåge överstyrelsen anslaget böra för budgetåret 1927

1928 lämpligen höjas med i runt tal 10,000 kronor samt följaktligen utgå

med ett från 360,000 kronor till 370,000 kronor förhöjt belopp.

Vid anmälan den 4 januari 1927 av anslagsbehoven under åttonde

huvudtiteln anförde jag beträffande här ifrågavarande anslag, att en rätt

väsentlig förhöjning av det förstnämnda anslaget syntes komma att visa sig

behövlig och att även slöjdanslaget torde höra undergå ökning Därjämte

syntes mig skäl föreligga att sammanföra anslagen till ett enda anslag, vars

rubrik kunde fortfarande vara: Kommunala mellanskolor. Med hänsyn till

det förslag angående viss omorganisation av det högre skolväsendet, som

jag hade för avsikt att framlägga, hemställde jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att i avbidan på proposition angående nämnda förslag

samt med beräknande att ur riksstaten komme att avföras det ordinarie

förslagsanslaget till undervisning i manlig och kvinnlig slöjd samt hand­

arbete vid kommunala mellanskolor, i riksstaten för budgetåret 1927—1928

beräkna det ordinarie förslagsanslaget till kommunala mellanskolor till

1,805,000 kronor. Kungl. Maj:t biföll min hemställan.

På liknande sätt och av samma skäl är även förslagsanslaget till tillfällig

löneförbättring åt lärarpersonalen vid de kommunala mellanskolorna i riks­

staten för budgetåret 1927—1928 uppfört med ett till 360,000 kronor be­

räknat belopp.

Mitt förslag till omorganisation av det högre skolväsendet skulle, såsom

torde hava framgått av det förut sagda, hava inverkan på storleken av de

anslag till kommunala mellanskolor, om vilka jag nyss talat. Genom sta­

tens övertagande av sju mellanskolor från och med den 1 januari 1928

skulle uppenbarligen nämnda anslags belastning minskas. Enligt de be­

räkningar, som verkställts, skulle för budgetåret 1927—1928 minskningen å

förslagsanslaget till kommunala mellanskolor, inberäkna! anslaget till slöjd,

uPPgå till 26,000 kronor samt å förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring

till 4,500 kronor, allt i runda tal.

Ser jag då till, med vilka belopp ifrågavarande anslag böra upptagas i

riksstaten för budgetåret 1927—1928, kommer jag till följande resultat.

Kung!. Maj .in proposition Nr 116.

303

Det hittillsvarande anslaget till kommunala mellanskolor uppgår för bud­

getåret 1926—1927 till 1,650,000 kronor. Av riksräkenskapsverkets bud­

getredovisning för budgetåret 1925—1926 framgår, att nettoutgifterna under

nämnda anslagstitel för sistberörda budgetår uppgått till 1,764,994 kronor

5 öre. Med hänsyn härtill anser jag den av skolöverstyrelsen föreslagna

anslagsökningen vara för låg. Då emellertid under innevarande budgetår

endast en ny mellanskola tillkommit — ansökning om erkännande av ännu

en mellanskola är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning

skulle man, synes det mig, kunna upptaga anslaget till det belopp, varmed

detsamma visat sig hava varit belastat under budgetåret 1925 1926, eller

i runt tal 1,765,000 kronor. Härtill skulle komma förslagsanslaget till slöjd,

vilket bör beräknas till ett till 30,000 kronor förhöjt belopp och vilket, så­

som jag förut anfört, torde böra sammanföras med det förstnämnda för­

slagsanslaget till ett enda anslag med rubriken: Kommunala mellanskolor.

Det sammanslagna anslaget skulle således uppgå till 1,795,000 kronor. Som

jag nyss nämnt, beräknas emellertid den av den föreslagna ombildningen

föranledda minskningen i kostnader för de kommunala mellanskolorna ut­

göra 25,900 kronor. Det sammanslagna förslagsanslaget bör således bestäm­

mas till 1,769,000 kronor, vilket motsvarar eu ökning av 119,000 kronor

jämfört med budgetåret 1926—1927.

Beträffande förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen

vid kommunala mellanskolor, nu 360,000 kronor, har detta, av senaste bud­

getredovisning att döma, ej tagits till fullo i anspråk för budgetåret 1925

1926. Mitt föreliggande förslag skulle som nämnts medföra en till 4,500

kronor beräknad minskning av detta anslag. Med hänsyn till det nu an­

förda torde man vara berättigad att för budgetåret 1927 1928 upptaga an­

slaget i fråga till 355,000 kronor.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att, i den mån det av mig

föreslagna förstatligandet av vissa kommunala mellanskolor genomföres,

framdeles en icke obetydlig minskning i här berörda förslagsanslag är att

förvänta.

Kungl. Maj;ts proposition Nr 116.

IV. Privatläroverk.

Den fjärde grupp av anslag, som kan beröras av min här framlagda

omorganisationsplan, utgöres av anslagen till privatläroverk. Vid anmälan

inför Kungl. Maj:t av anslagsbehoven under åttonde huvudtiteln för bud­

getåret 1927—1928 tillstyrkte jag förslag till riksdagen att i avbidan på

proposition om viss omorganisation i riksstaten beräkna det ordinarie reser­

vationsanslaget till privatläroverk till 760,500 kronor samt det extra förslags­

anslaget till tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privat läroverken

till 2,395,000 kronor. Kungl. Maj:t beslöt i enlighet med min tillstyrkan.

304

Vad förstnämnda anslag beträffar, får jag erinra om att från detsamma

utgår understöd åt ett flertal enskilda läroanstalter. Anslaget omfattar fyra

olika anslagsposter, avsedda för enskilda mellanskolor, högre flickskolor,

högre goss- och samskolor samt enskilda lärarinneseminarier.

Från och med år 1922 har anslaget utgått med ett belopp av 751,000

kronor, varvid dock bör erinras, att detsamma för budgetåret 1924—1925

var i riksstaten upptaget med endast 675,000 kronor, beroende därpå att

samtidigt ett belopp av 76,000 kronor beräknades skola tagas i anspråk av

besparingar, som under årens lopp uppstått å anslaget.

Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört, skulle genomförandet

av min organisationsplan i flera avseenden inverka på privatläroverkens

ställning. Berörda inverkan skulle emellertid endast i ganska ringa mån

göra sig gällande under budgetåret 1927—1928, främst av det skälet, att

mitt förslag skulle i huvudsak börja genomföras först med ingången av

läsåret 1928—1929. Beträffande de hänseenden, i vilka anslagsbehoven skulle

röna inflytande av förslaget, kommer jag att nu yttra mig. I samband

därmed vill jag redogöra för de anslagsäskauden, som framställts beträffande

privatläroverken.

I skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen upptagit till över­

vägande frågan, huruvida någon ändring beträffande beloppet av de olika

i anslaget ingående anslagsposterna kunde anses erforderlig, och har vid

beräkningen av anslagsbehovet sökt ledning bland annat av de ansökningar om

understöd, som för tiden 1 januari 1925—30 juni 1927 gjorts av veder­

börande läroanstalter, samt av storleken av de understöd, som genom Kungl.

Maj:ts beslut den 23 juli 1926 beviljats privatläroverken för budgetåret

1926—1927.

Vid sin undersökning har skolöverstyrelsen granskat var och en av de i

reservationsanslaget ingående anslagsposterna i den ordning, de äro upp­

tagna i riksstaten.

A. Enskilda mellanskolor. Den för enskilda mellanskolor avsedda anslags­

posten har vid olika tillfällen nedsatts och utgör nu 20,000 kronor. Stats­

understödet till dylik skola kan årligen utgå med högst 4,800 kronor, var­

jämte skola, däri flickor undervisas, kan erhålla ett särskilt understöd till

undervisning i huslig ekonomi, ej överstigande 600 kronor.

Beträffande denna anslagspost anför skolöverstyrelsen i huvudsak följande.

För budgetåret 1926—1927 hade sammanlagt blott 19,000 kronor tagits

i anspråk för understödjande av 5 skolor; en skola, som tidigare erhållit

understöd, hade nämligen från och med år 1926 omändrats till kommunal

mellanskola. Då det emellertid syntes önskvärt och kunde visa sig befogat,

att understöd till förhöjt belopp tilldelades en eller ett par av här ifråga­

varande skolor, varförutom möjligen någon ny anslagsberättigad skola kunde

tillkomma, ansåge överstyrelsen, att anslagsbeloppet, 20,000 kronor, tills

vidare borde bibehållas oförändrat.

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

305

I likhet med skolöverstyrelsen anser jag, särskilt med hänsyn till den

redaktion i avseende å understödsbelopp, som måst vidtagas för här berörda

läroanstalter, att anslagsposten bör bibehållas oförändrad. Mitt organisa-

tionsförslag inverkar icke på beloppets storlek, vare sig under budgetåret

1927—1928 eller senare.

B. Högre flickskolor. Anslagsposten till högre flickskolor utgör för när­

varande 470,000 kronor. Till sådan skola kan utgå ett årligt statsunderstöd

av högst 5,200 kronor, varjämte skolan kan erhålla särskilt understöd till

undervisning i huslig ekonomi, ej överstigande 1,000 kronor årligen. Till

gymnasium, som är förbundet med flickskola, kan ytterhgare utgå under­

stöd med högst 2,000 kronor årligen.

För budgetåret 1926—1927 utgår understöd åt 81 skolor med samman­

lagt 470,400 kronor.

I fråga om förevarande anslagspost har skolöverstyrelsen anfört:

Överstyrelsen hade ej anledning att under den närmaste framtiden räkna

med någon förändring i antalet statsunderstödda högre flickskolor. För bud­

getåret 1926—1927 hade sammanlagt begärts såsom understöd 486,800 kro­

nor, medan med tillämpning av gällande grunder ett belopp av 499,800

kronor kunnat utgå. Det för samma år utdelade anslagsbeloppet fördelade

sig med 408,300 kronor för undervisningen i allmänhet, 20,300 kronor för

gymnasier och 41,800 kronor för undervisningen i huslig ekonomi. Givetvis

kunde eller borde ej alla anslagsberättigade skolor komma i åtnjutande av

maximiunderstöd. Detta hade för övrigt ej varit möjligt bl. a. av bristen

på tillgängliga medel, som gjort, att avknappningar måst göras även i åt­

skilliga fall, där det varit särdeles önskvärt och befogat, att understödet

kunnat utgå med högre belopp än som skett. Detta gällde särskilt under­

stöden till undervisning i huslig ekonomi, vilken undervisning vid de högre

flickskolorna under årens lopp allt mer vunnit terräng. År 1913 hade 45

högre flickskolor erhållit anslag till sådan undervisning, år 1916 56, år 1919

58, och budgetåret 1926—1927 70 skolor. Endast 17 av de 70 skolorna

hade till undervisning i huslig ekonomi fått understöd med det belopp, var­

till de författningsenligt varit berättigade. Med hänsyn till betydelsen av

denna undervisning framstode det såsom ett önskemål, att man beträffande

densamma i högre grad än som under de senare åren varit möjligt, måtte

kunna tillmötesgå skolornas berättigade framställningar om understöd. Då

detta syfte ej kunde nås genom avknappningar på understöden i övrigt,

vilka ändock måst avsevärt nedskäras, ansåge överstyrelsen att anslagsposten

till högre flickskolor, särskilt för att möjliggöra något rikligare understöd

till undervisningen i huslig ekonomi, borde förhöjas, förslagsvis med 5,000

kronor.

Mitt föregående förslag innebär, att sex flickskolor förutsättas bliva in­

dragna i samband med den omorganisation av vissa läroverk, som jag ifråga­

sätter. Då denna skulle taga sin början först med läsåret 1928—1929, kommer

åtgärden icke att inverka på anslagsbehoven för budgetåret 1927—1928.

Vad beträffar de följande budgetåren, kommer givetvis de sex skolornas

Bihang till riksdagens protokoll

1 sand. 101 höft. (Nr 116.)

20

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

Departe­

mentschefen.

Departe­

mentschefen.

306

indragning att föranleda en successiv minskning av reservationsanslaget till

privatläroverken. Det möter svårigheter att exakt beräkna, huru stor en

sådan minskning kan bliva, bland annat därför, att man knappast kan

förutse, om avvecklingen kommer att försiggå i jämn takt eller ej. I varje

fall kan den härav föranledda anslagsminskningen ej inträda, förrän avveck­

lingen nått den klass, den fjärde, där statsbidraget börjar utgå. Detta in­

träffar tidigast under läsåret 1931—1932. Den slutliga anslagsminskningen,

då avvecklingen helt genomförts, kan beräknas till ungefär 33,000 kronor.

Jag har nu att uttala mig om den framställning i avseende på föreva­

rande anslagspost, som gjorts av skolöverstyrelsen och för vilken jag nyss

redogjort.

De uppgifter om det konstaterade behovet av understöd till högre flick­

skolor, som sammanställts av skolöverstyrelsen, visa tydligt, att anslagsposten

är mycket knappt beräknad. Jag finner det visserligen riktigt, att en skola

ej utan vidare får högsta möjliga statsunderstöd, endast därför att hon fyller

för understöds erhållande stadgade villkor. Men å andra sidan måste jag

anse det rimligt, att den reduktion, som göres, får bestämmas huvudsakligen

med hänsyn tagen till vederbörande skolas kvalitet och yttre villkor och

mindre av knapphet i avseende å anslagets storlek. Särskilt torde det vara

undervisningen i huslig ekonomi, som fått vidkännas reduktion. Detta

finner jag otillfredsställande, så mycket mer som det här gäller en under­

visning, om vars stora värde såväl ur allmänt samhällelig som ur pedagogisk

synpunkt väl blott en mening kan råda. Till allt detta kommer, att antalet

statsunderstödda flickskolor under senare år ökats med två.

Jag anser således goda skäl föreligga för en mindre förhöjning av här

ifrågavarande anslagspost och finner den av skolöverstyrelsen föreslagna

ökningen med 5,000 kronor vara lämplig.

C. Högre goss- och samsJcolor. Den för högre goss- och samskolor avsedda

anslagsposten utgör för närvarande 232,500 kronor. Enligt gällande författ­

ningar kan statsunderstödet till högre gosskola eller högre samskola utgå

med högst 9,000 kronor för det skolstadium, som motsvarar realskolan, och

med högst 6,000 kronor för det stadium, som motsvarar gymnasiet, var­

jämte dylik läroanstalt, som i större omfattning anlitar manliga lärarkrafter,

kan för varje av manlig lärare bestridd veckotimme till det antal, som

Kungl. Maj:t i varje fall bestämmer, erhålla ett bidrag av 20 kronor årli­

gen. Dessutom kan till sådan läroanstalt, varom här är fråga, efter sär­

skilda grunder utgå dels understöd till undervisning i huslig ekonomi med

högst 1,500 kronor för år, dels understöd till undervisning i slöjd eller

annat därmed jämförligt praktiskt arbete med högst 2,000 kronor årligen.

För budgetåret 1926—1927 utgår statsunderstöd till 15 läroanstalter av

detta slag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

307

Med skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen överlämnat

en till Kungl. Maj:t ställd ansökning från styrelsen för Motala samskola,

däri hemställts, dels att skolans gymnasium måtte av tillgängliga medel

komma i åtnjutande av statsbidrag för läsåret 1926—1927, dels ock att

Kungl. Maj:t måtte ingå till 1927 års riksdag med begäran om lämpligt

tillägg till av riksdagen redan beviljat statsunderstöd åt privatläroverken

samt att, därest detta tillägg av riksdagen beviljades, detsamma måtte till­

delas Motala kommunala samgymnasium.

Om nu berörda läroanstalt har jag i det föregående talat. Jag vill bär

blott erinra om att densamma omfattar dels en kommunal mellanskola,

dels ett på mellanskolans tredje klass byggt 4-årigt gymnasium. Gymnasiet,

som numera omfattar såväl latin- som reallinje, står under skolöverstyrel­

sens inseende, och dess föreståndare har rätt att anställa studentexamen.

Skolöverstyrelsen har efter en närmare redogörelse för Motala samskola

och dess förhållanden förklarat sig anse gymnasiet förtjänt av att erhålla

statsunderstöd. Emellertid, fortsätter överstyrelsen, vore anslaget till högre

goss- och samskolor till fullo taget i anspråk för budgetåret 1926—1927,

och enligt vad överstyrelsen under hand inhämtat från riksräkenskapsverket,

funnes inga besparingar på reservationsanslaget till privatläroverk att tillgå,

då anslaget tvärtom balanserade med en mindre brist vid början av bud­

getåret 1926—1927. Under sådana förhållanden hade överstyrelsen funnit

sig förhindrad att tillstyrka något statsunderstöd till förevarande gymna­

sium för budgetåret 1926—1927. För kommande år syntes dock möjlighet

för beviljande av sådant understöd till Motala gymnasium böra beredas, och

detta kunde knappast ske på annan väg än genom någon förhöjning av

anslaget till högre goss- och samskolor.

Nu utginge liksom under flera föregående år understöd från detta an­

slag till 15 läroanstalter med ett belopp av tillsammans 232,500 kronor.

Sammanlagda beloppet av det understöd, som dessa 15 skolor begärt för

år 1926—1927, uppginge till omkring 271,600 kronor efter avdrag av de be­

lopp, som några skolor begärt utöver vad de författningsenligt kunnat erhålla.

Det maximiunderstöd, som kunnat utgå till de 15 läroanstalterna för bud­

getåret 1926—1927, kunde beräknas till omkring 285,900 kronor. Ingen

av ifrågavarande läroanstalter hade erhållit understöd till maximibelopp.

Av det för berörda år beviljade understödsbeloppet, 232,500 kronor, hade

151,500 kronor anvisats såsom understöd till undervisningen i allmänhet,

62,650 kronor för anlitande i större omfattning av manliga lärarkrafter och

18,350 kronor till undervisning i särskilt praktiska ämnen (huslig ekonomi,

slöjd m. m.).

I de av läroanstalterna begärda beloppen till undervisningen i allmänhet

hade avsevärda reduktioner måst vidtagas, likaså i understöden till manliga

lärarkrafter. Avknappningarna hade enligt överstyrelsens mening i några

fall varit större än de bort vara, om rikligare medel funnits, och medel att

understödja en nytillkommen skola syntes ej skäligen böra avägabringas

genom ytterligare avknappningar på anslagen till de hittills understödda

läroanstalterna. Ett dylikt understöd borde därför beredas genom någon

förhöjning av anslaget till högre goss- och samskolor, och överstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

308

förordade därför en höjning av detsamma med 7,500 kronor, från 232,500

kronor till 240,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Departe­

mentschefen.

De högre goss- och samskolorna skulle, såsom framgår av min föregående

framställning, föga beröras av mitt organisationsförslag. I ekonomiskt av­

seende skulle ingen direkt inverkan göra sig gällande åtminstone icke under

budgetåret 1927 1928. Det återstår mig således att närmare granska de

framställningar om anslag, för vilka jag nyss redogjort. Dessa avse, som

nämnt, en höjning av nu ifrågavarande anslagspost dels för att bereda möj­

lighet till anslag åt gymnasiet vid Motala samskola, dels ock för att kunna

något öka understöden till manliga lärarkrafter. Beträffande understöd åt

Motala samskolas gymnasium får jag erinra om att jag i det föregående

föreslagit, att den i nämnda sämsk' >la ingående kommunala mellanskolan

skulle från och med den 1 januari 1928 övertagas av staten för att succes­

sivt ombildas till eu samrealskola. Då, därest detta förslag bifalles, Motala

stad skulle beredas en betjTdande förmån — även från ekonomisk syn­

punkt synes det mig, som om åtgärd för understödjande av gymnasiet

nu ej borde vidtagas.

Jag inser, att ökade anslagsmedel till understöd åt manliga lärarkrafter

kunna vara önskvärda, men finner mig under nuvarande omständigheter ej

kunna förorda någon anslagshöjning för detta ändamål. Nu ifrågavarande

anslagspost torde alltså böra upptagas med oförändrat belopp, 232,500 kronor.

T>. Enskilda lärarinneseminarier. Den fjärde i reservationsanslaget till

privatläroverk ingående anslagsposten är avsedd för enskilda lärarinnesemi­

narier och utgör för närvarande 28,500 kronor. Med detta belopp har an­

slagsposten utgått från och med år 1919.

Understöd från detta anslag åtnjutes sedan åtskilliga år tillbaka av tre

högre lärarinneseminarier, privata högre lärarinneseminariet i Stockholm,

Anna Sandströms högre lärarinneseminarium i Stockholm och högre lära­

rinneseminariet vid stiftelsen Kjellbergska flickskolan i Göteborg.

Fråga har under de senaste åren uppstått, huruvida ej överproduktion

av lärarinnor ägde rum samt om ej på grund därav en begränsning av

verksamheten vid de enskilda högre lärarinneseminarierna borde ske. Jag

torde här böra i korthet erinra om behandlingen av denna fråga vid 1925

och 1926 års riksdagar.

I samband med sina beslut om ändrade — och skärpta — bestämmelser

och villkor beträffande statsunderstöd åt enskilda läroanstalter samt avlöning

och tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid dylika läroanstalter

anhöll

1925 års riksdag ej mindre om skyndsam utredning rörande behovet av vid

högre lärarinneseminarium utbildade lärarinnor än även om vidtagande av

de åtgärder, som kunde befinnas erforderliga för begränsning av de enskilda

högre lärarinneseminariernas verksamhet. Utredningen i fråga verkställdes

av skolöverstyrelsen, som med skrivelse den 5 november 1925 överlämnade

309

densamma till Kungl. Maj:t. Den utmynnade i en hemställan om förslag till

riksdagen att besluta, att vid utdelande av statsunderstöd till de enskilda

seminarierna för budgetåret 1927 —1928 skulle iakttagas, att årsavdelning

för intagning av nya lärarinneelever finge för sagda år efter Kungl. Maj:ts

beprövande upprättas endast vid ett av de ifrågavarande seminarierna samt

att med avseende på tiden efter nämnda år det skulle tillkomma Kungl.

Maj:t att på framställning från skolöverstyrelsen efter förnyad undersökning

av förhållandena tills vidare för varje år bestämma, i vad mån avdelning

för nyintagning av lärjungar finge upprättas vid de särskilda enskilda semi­

narierna.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 7 januari 1926 vid anmälan

inför Kungl. Maj:t av frågor rörande utgifterna under åttonde huvudtiteln

för budgetåret 1926—1927 anförde föredragande departementschefen, att den

verkställda undersökningen visat, att man haft grundad anledning antaga,

att lärarinneproduktionen vid de högre lärarinneseminarierna varit för stor.

Den visade vidare, att denna överproduktion icke vore av övergående

natur samt att de från universitet och högskolor kommande lärarinnorna,

vilkas antal vore statt i ökning, väsentligen bidroge till det ökade antal

lärarinnor, som saknade anställning. Departementschefen ansåge det emel­

lertid bättre att indraga statsbidrag till ett seminarium än att, såsom skol­

överstyrelsen föreslagit, varje år antaga nya elever endast vid ett eller två

av de tre enskilda seminarierna. Med hänsyn härtill hade departements­

chefen anmodat överstyrelsen att inkomma med förslag beträffande den ord­

ning, i vilken de nu statsunderstödda privata lärarinneseminarierna borde

förlora rätten till statsanslag.

Det sålunda begärda förslaget avgav skolöverstyrelsen i skrivelse den 7

december 1925, däri överstyrelsen som sin mening uttalade, att en indrag­

ning av anslag syntes i första hand böra drabba Anna Sandströms högre

lärarinneseminarium och i andra hand privata högre lärarinneseminariet i

Stockholm. Först i tredje rummet borde en sådan åtgärd vidtagas beträf­

fande det Kjellbergska seminariet i Göteborg.

I sitt nyssberörda yttrande anslöt sig departementschefen till detta skol­

överstyrelsens förslag och ansåg därför, att någon nyintagning av elever

vid Anna Sandströms seminarium icke borde ske under år 1926. Följakt­

ligen borde statsanslaget till detta seminarium för läsåret 1926—1927 be­

räknas för endast andra och tredje årsavdelningarna. I enlighet med depar­

tementschefens hemställan föreslog Kuugl. Maj:t alltså riksdagen att minska

reservationsanslaget till privatläroverken med 1,500 kronor, d. v. s. årsan-

slaget till en årskurs. Hela anslaget föreslogs sålunda utgå med 749,500 kronor.

Inom riksdagen väcktes sedermera en motion, däri hemställdes, att riks­

dagen, i syfte att bereda Anna Sandströms seminarium samma årsanslag

som det förut haft, ville öka det av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen

föreslagna ordinarie reservationsanslaget till privatläroverk med 1,500 kronor.

Riksdagen anförde i sin skrivelse nr 8 A i denna fråga följande:

På grund av den av skolöverstyrelsen och departementschefen förebragta

utredningen finner riksdagen det vara ställt utom allt tvivel, att åtgärder

böra vidtagas för en inskränkning av antalet vid de högre lärarinnesemi­

narierna nyutbildade lärarinnor i landet. Riksdagen finner jämväl, att

denna inskränkning måste erhålla minst den omfattning, som Kungl. Maj:ts

föreliggande förslag innebär. Emellertid har riksdagen med hänsyn till vad

i motionen anförts funnit skäligt, att ett års ytterligare respittid må bero-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

310

das den eller de läroanstalter, som må komma att träffas av de förestående

inskränkningarna, och har därför beslutat, att anslag skall för budgetåret

1926 1927 i full utsträckning utgå till Anna Sandströms högre lärarinne­

seminarium. Riksdagen förutsätter emellertid, att förslag om inskränkning

i ifrågavarande lärarinneproduktion förelägges nästkommande års riksdag

och torde det därvid få bero på förnyat övervägande från Kungl. Maj:ts

sida, huruvida inskränkningen i fråga bör äga rum genom indragning av

Anna Sandströms högre lärarinneseminarium eller privata högre lärarinne­

seminariet i Stockholm eller ock tilläventyrs genom annan anordning, så-

såsom t. ex. nyintagning av elever vartannat år alternerande vid nämnda

båda seminarier.

Riksdagen anmälde slutligen, att riksdagen uppfört det ordinarie reserva­

tionsanslaget till privatläroverk, 751,000 kronor, med oförändrat belopp.

Vid föredragning av riksdagens berörda skrivelse den 28 maj 1926 an­

befallde Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen att efter verkställd närmare utred­

ning senast den 1 oktober 1926 till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till

de åtgärder, som kunde höra vidtagas i det av riksdagen angivna syftet.

I sin skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen, i avvaktan på

resultatet av den överstyrelsen anbefallda utredningen, förordat, att här

ifrågavarande anslagspost måtte för budgetåret 1927—1928 beräknas till

27,000 kronor.

Sedermera har överstyrelsen med skrivelse den 30 september 1926 över­

lämnat den begärda utredningen. Vid skrivelsen voro fogade 9 bilagor.

Den ingående och vidlyftiga utredningen torde jag få här återgiva i dess

viktigaste delar.

Överstyrelsen erinrar till en början om sin förut omnämnda, den 5 no­

vember 1925 avgivna utredning rörande behovet av vid högre lärarinne­

seminarium utbildade lärarinnor in. m. (se 1926 års åttonde huvudtitel, p. 123).

För den nu anbefallda fortsatta utredningen hade överstyrelsen till kom­

plettering av de då infordrade uppgifterna infordrat ytterligare uppgifter

avseende dels läsåret 1925—1926, dels läsåren 1926—1928, vilka uppgifter

bearbetats och delvis sammanställts i de yttrandet medföljande bilagorna.

Genom de infordrade uppgifterna hade överstyrelsen för angivna år sökt

få en överblick över å ena sidan platstillgången eller behovet av lära-

rlnn«r ,me(^ avgångsexamen från högre lärarinneseminarium eller en därmed

jämförlig utbildning och å andra sidan tillgången på lärarinne-

krafter för besättande av de lediga platserna. Med avseende på plats-

tillgangen hade undersökningen omfattat ej blott privatläroverken utan även

statens normalskola för flickor, statens samskolor samt kommunala mellan-

skolor och högre folkskolor. Enligt de lämnade uppgifterna uppgick an­

talet lärarmneplatser av nu ifrågavarande art, som varit att tillträda under

läsåret 1925—1926, till 66. Motsvarande siffror förläsåren 1920—1925 voro

för de särskilda åren respektive 109, 119, 107, 88 och 71. Detta gåve för

perioden 1920—1926 en medelsiffra av något mer än 93 för år.

På grund av de år 1925 skärpta bestämmelserna rörande lärarinnornas

undervisningsskyldighet hade 24 lärarinnebefattningar indragits med läsåret

Kungl. Maj;ts proposition Nr 116.

311

J

924

—1925 och 17 med läsåret 1925—1926. Tidigare hade sådana indrag­

ningar endast undantagsvis förekommit.

Vad anrnnge tillgången på lärarmnekrafter for besättande av de lediga

platserna framginge av inhämtade uppgifter, att från ^tredje avdelningen av

de fyra högre lärarinneseminarierna under läsåret 1925 1916 utexaminerats

83 lärarinnor. Motsvarande siffror för läsåren 1920-1925 vore för de sär­

skilda åren respektive Öl, 63 61, 70 och 85 lärarinnor. Sålunda hade i

medeltal under perioden 1920-1926 utexaminerats 69 lärarinnor om året.

Då antalet lärjungar i varje avdelning kunde uppgå till 25 skulle antalet

utexaminerade lärarinnor kunna tänkas nå upp till omkring 100. De flesta

av dessa år hade antalet stannat långt därunder, då tillströmningen under

de egentliga krisåren betydligt minskats. Aven under de senaste aren hade

en minskning ägt rum, sannolikt på grund av de försämrade utsikterna.

Av de meddelade sifferuppgifterna framginge, att medan tillgången på lediga

platser under den ifrågavarande tidsperioden tämligen konstant minskats, an­

talet av de samtidigt från de högre seminarierna utexaminerade lärarinnorna

avsevärt vuxit. Under det att antalet sådana lärarinnor under periodens

första år långt ifrån täckte behovet, hade deras antal under de bada se­

naste åren överskridit antalet samma år ledigblivna platser, om ock e] mera

avsevärt. Men därjämte borde beaktas att ett avsevärt antal_ kvinnliga stu­

derande årligen vid universitet och högskolor avlade examina, som förde

dem över till lärarinnebanan. Under åren 1920—1925 avlades filosofisk

ämbetsexamen, som närmast vore avsedd att meddela lärarutbildning, av

sammanlagt 141 kvinnliga studerande, (av dem 33 under 192o), i medeltal

sålunda omkring 23 om året, av vilka säkerligen ett e] ringa antal inträtt

på lärarinnebanan. Under samma tidsperiod avslutades provårskurs vid

högre allmänt läroverk eller folkskoleseminarium av sammanlagt o7 kvinn­

liga lärarkandidater (9 under år 1925) eller av i medeltal inemot 10 om

året. Inräknades dessa, som dock på grund av sm utbildning vore behöriga

jämväl till adjunktstjänst vid de allmänna läroverken bland de lararmne-

krafter som under läsåren 1920—1926 varit disponibla för de lediga ara-

rinnetjänster, vilka därjämte varit tillgängliga för semmarieutbi dåde lära­

rinnor förhöjdes medelsiffran 69 till 79 för år; medräknades samtliga kvinn­

liga studerande, som under motsvarande år avlagt filosofisk ämbetsexamen,

stege den årliga medelsiffran för antalet disponibla nya lärarinnor med högre

utbildning till 92 eller i det närmaste till medeltalet för lediga platser.

Såge man till det faktiska antalet lediga platser och nytillkomna lärarinnor

med högre utbildning, hade särskilt under de båda senaste åren de senares

antal varit avsevärt större än platstillgången. Härtill komme att skolornas

behov av lärarinnekrafter till en del täcktes av lärarinnor, som sokt sin ut­

bildning på andra vägar än dem, som ovan tagits i beräkning. Sålunda

avlade åtskilliga kvinnliga studerande filosofie kandidatexamen. Under aren

1920—1925 avlades denna examen av sammanlagt 212 kvinnliga studerande,

därav 47 under år 1925. Många av dessa fortsatte studierna för att av­

lägga filosofisk ämbetsexamen, men ej så fa torde omedelbarligen ingå på

lärarinnebanan. Andra avlade teologisk examen, andra åter utexaminerades

från folkskoleseminarium och kompletterade senare sm utbildning. A andra

sidan hade åtskilliga av de från de högre seminarierna utexaminerade fara-

rinnorna av olika anledningar ej inträtt på lärarinnebanan.

Efter att hava ytterligare lämnat eu del sifferuppgifter uttalar sig skol­

överstyrelsen om möjligheten att få en säker uppfattning av forhållandet

mellan tillgång och efterfrågan på lärarinnor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

312

Fullt pålitlig upplysning härom vore svår att få, men de inhämtade upp-

gi terna gave vid handen, att svårigheterna för lärarinnorna att vinna önsk­

värd anställning efter hand vuxit, särskilt under de båda sista åren, och att det

Pa!a,gllgt> att det »u funnes ett avsevärt överskott av lärarinnor, vilka ei er-

hålht sådan anställning, som de med sin utbildning torde hava avsett att ernå.

Enligt de i samband med 1925 års utredning från seminarierna lämnade

uppgifterna hade av de under läsåret 1924-1925 utexaminerade lärarin-

norna 85 till antalet, endast 27 fått plats vid under överstyrelsens inseende

stående laroanstalter och 7 vid andra skolor, medan 21 vunnit anställning i

familj och de Övriga 19 tills vidare voro utan lärariuneanställning och even-

tuellt agnat sig åt annan verksamhet. Motsvarande från seminarierna nu

inhamtade uppgifter beträffande de under läsåret 1925—1926 utexaminerade

lararinnorna inalles 83, gåve vid handen, att av dessa endast 25 erhållit

plats vid under överstyrelsens inseende stående läroanstalter och 2 vid andra

skolor, medan 19 fått anställning i familj. Av återstående 37 hade 4 ägnat

sig åt fortsatta studier eller annan verksamhet, under det att 33 unpo|vits

såsom platssökande utan anställning.

Sannolikt vore att somliga av dessa under läsårets lopp finge plats på

uppkomna ledigheter, och anmärkas borde, att jämväl under de föregående

åren långt ifrån alla av de vid seminarierna utexaminerade lärarinnorna er­

hållit p ats vid skola under året närmast efter examen, utan de nyexami­

nerade lararinnorna både i ej ringa utsträckning tills vidare fått nöja sig

med lararinneplats i familj. Emellertid vore det uppenbart, att förhållan­

dena på det verksamhetsområde, varom nu vore fråga, ur de platssökande

lararinnornas synpunkt undergått eu avsevärd försämring under de senaste

två a tre aren och även under det sista året i jämförelse med det närmast

omgående, samt att utsikterna att vinna anställning på ifrågavarande ar­

betsområde f. n vore väsentligt mindre, än de varit för ett eller an­

nat ar sedan Denna uppfattning bestyrktes av de upplysningar, som i

frågan meddelats av fhck- och samskoleföreningens byrå. Enligt dessa hade

7iQodnn\tldwnkt,’ dejU september 1926- då sammanställningen gjorts, 125

(192o:90) platssökande lärarmneaspiranter varit anmälda å byrån. Bland

dessa ha.de 80 (1925:55) utexaminerats från de högre seminarierna och 45

avlagt akademisk examen, av dem 31 filosofisk ämbetsexamen, 13 filosofie

och en teologie kandidatexamen. Tre av de filosofie magistrarna hade

genomgått provar, vadan alltså 83 (1925:57) bland de platssökande förvär­

vat erforderlig såväl teoretisk som praktisk utbildning för lärarinnekallet.

Ett temtontal bland de kvarstående platssökande hade erhållit tillfällig an­

ställning for längre eller kortare tid och ett tiotal fått en begränsad tfänst-

goring som timlärare. De lämnade uppgifterna bure vittne om att det

rådde en ganska omfattande arbetslöshet på nu ifrågavarande verksamhets-

ornrade, och bestyrkte tillika, att här inträtt en anmärkningsvärd försämring

i jämförelse med ställningen närmast föregående år, särskilt för de seraf-

naneutbildade.

Överstyrelsen hade vidare sökt beräkna, huru länge och i vilken omfatt­

ning overtahghet av lärarinnor med högre utbildning komme att fortfara

och kommit till det resultatet, att efter några år, sedan mera tillfälliga om­

ständigheter upphört att verka, behovet av lärarinnor under i övrigt oför­

ändrade orgamsationsförhållanden ej skulle väsentligt komma att understiga

det, som normalt förefunnits under tidigare år.

Vad beträffade tillgången på lärarinnor under de närmaste åren, syntes man

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

313

hava att räkna med förefintligheten av ett avsevärt överskott utöver behovet.

Åtgärder i begränsningssyfte vore nu enligt överstyrelsens mening påkallade,

och dessa måste tydligen inriktas på de högre lärarinneseminariernas verk­

samhet, då något reglerande ingripande med avseende på universitet och

högskolor knappast kunde ifrågasättas.

Någon inskränkning i årsavdelningamas elevantal utöver det nu före­

skrivna borde ej vidtagas, detta även av det skälet att en sådan åtgärd,

vilken ej vore genomförbar inom ramen av den för seminarierna avsedda

anslagsposten, ej nu kunde göras tillräckligt effektiv för därmed avsedda

syfte.

Vad beträffade utvägen att för här ifrågavarande syfte genom indragning

av ett av de enskilda seminarierna minska antalet högre seminarier från

fyra till tre, ansåge överstyrelsen alltjämt, att en sådan åtgärd borde tills

vidare undvikas. Antagligt vore att när mera tillfälliga omständigheter upp­

hört att verka, seminarierna åter skulle behövas för samma uppgift i större

omfattning än för närvarande. Det vore ej lätt att till ersättning för ett

seminarium, som redan indragits, efter ett antal år skapa ett tilläventyrs

då behövligt nytt sådant seminarium, och det vore därför av betydelse, att

de enskilda seminarierna hölles vid makt, tills förhållandena hunnit antaga

en mera konstant natur.

Den begränsning i seminariernas verksamhet, som tills vidare måste anses

av förhållandena påkallad, borde såsom överstyrelsen tidigare förordat, åväga­

bringas därigenom, att årsavdelningar för intagning av nya lärarinneelever

ej varje år upprättades vid alla de tre enskilda seminarierna. En sådan

åtgärd bleve för det avsedda ändamålet lika effektiv som indragning av ett

seminarium eller eventuellt ännu effektivare. Givetvis skulle en dylik an­

ordning medföra betydande olägenheter för de enskilda seminarierna, men dessa

syntes vara att föredraga framför indragning av ett seminarium och kunde

förväntas bliva av övergående art. Samma uppfattning hade uttalats av en

av ifrågavarande läroanstalter. En temporär inskränkning i seminariernas

verksamhet underlättades därigenom, att undervisningen därstädes väsent­

ligen bedrives med timlärare, som hade sin huvudsakliga verksamhet på

annat håll.

Den ifrågasatta anordningen borde tillämpas på sådant sätt, att läsåret

1927—1928 avdelning för nyintagning av lärjungar upprättades endast vid

ett av de tre enskilda seminarierna men ej vid de båda andra. Det vore

nämligen angeläget, att inskränkningen i verksamheten gjordes tillräckligt

effektiv, och att den fördenskull första gången vidtoges vid två seminarier.

Någon respittid för åtgärdens vidtagande vore ej nu behövlig. Verkan av

densamma borde ej allt för mycket fördröjas, och seminarierna kunde nu

anses till en viss grad förberedda på ett dylikt ingripande.

Med avseende på tiden efter läsåret 1927—1928 syntes bemyndigande

lämpligen böra givas Kungl. Maj:t att på framställning från överstyrelsen

efter förnyad undersökning av förhållandena tills vidare för varje år be­

stämma, i vad mån avdelning för nyintagning av lärjungar finge upprättas

vid de särskilda enskilda seminarierna, varvid samtliga dessa läroanstalter

borde komma i betraktande.

Beträffande den anslagsminskning, som kunde föranledas av en åtgärd,

sådan som nu ifrågasatts, har skolöverstyrelsen anfört, att en temporär in­

dragning under ett år av en första avdelning skulle motsvaras av en minsk-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

314

Departe­

mentschefen.

ning å 1,500 kronor i understödet, vadan indragning av två första avdel­

ningar under budgetåret 1927—1928 borde föranleda en nedsättning med

3,000 kronor i anslagsposten till enskilda lärarinneseminarier och motsva­

rande minskning i reservationsanslaget i det hela.

Den förnyade grundliga undersökning av frågan om produktionen av

lärarinnor med högre seminarieutbildning, som skolöverstyrelsen nu verk­

ställt, bestyrker den uppfattning rörande detta spörsmål, som överstyrelsens

för 1926 års riksdag framlagda utredning framkallat. Intet tvivel kan

råda därom, att det för närvarande vid de högre seminarierna utbildas

väsentligt flera lärarinnor än som motsvaras av efterfrågan på dylika lärar-

krafter, och det måste likaledes anses vara fastslaget, att den sålunda kon­

staterade disproportionen ökats under de senaste åren. Tydligen har ock

den ökade tillströmningen till lärarinnebanan av kvinnor med akademisk

examen avsevärt bidragit till den minskade efterfrågan på seminarieutbil-

dade lärarinnor.

Redan nu omnämnda förhållanden kunde givetvis mana till ett noggrant

övervägande, huruvida ej effektiva åtgärder mot den konstaterade överpro­

duktionen vore nödvändiga, men än mer tyckes mig detta bliva fallet med

hänsyn till det förslag till omorganisation av det högre skolväsendet, som

jag i det föregående framlagt. Visserligen skulle, därest mitt förslag god-

tages, de läroanstalter, flickskolorna, där huvudparten av seminariernas elever

vinna anställning, i mycket stor utsträckning bibehållas, men redan den

omorganisation av de allmänna läroverken, som jag föreslår, skulle med

all sannolikhet komma att utöva ett icke oväsentligt inflytande på omfatt­

ningen av flickskolornas verksamhet. Och detta inflytande bleve givetvis

större, i den mån samundervisningen vunne ökad tillämpning vid de all­

männa läroverken. Man måste således enligt min mening komma till den

slutsatsen, att behovet av seminarieutbildade lärarinnor, som under senare

år otvivelaktigt minskats, kommer att undan för undan ytterligare avtaga.

Visserligen skulle enligt mitt förslag ämneslärarinnebefattningar i rätt

avsevärd utsträckning komma att inrättas de nybildade samrealskolorna,

men man får ej förbise, att som konkurrenter till dessa tjänster med all

sannolikhet komma att uppträda även universitetsutbildade lärarinnor, vilkas

antal synes vara statt i avsevärd ökning. Man får ock vid bedömandet av

de sannolika förhållandena under kommande år ej förbise, att redan nu för

ett betydligt antal lärarinnor utsikten att inom rimlig tid erhålla anställning

måste betraktas såsom mindre god.

Under sådana omständigheter anser jag, att åtgärder för en effektiv

begränsning av antalet seminarieutbildade lärarinnor äro erforderliga. Här­

vid har man två vägar att gå: antingen kan man, såsom skolöverstyrelsen

föreslagit, med bibehållande av nuvarande enskilda seminarier genom en

alternativ indragning av inträdesklass vid seminarierna begränsa elevantalet,

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

eller ock kan man minska antalet seminarier och således i väsentlig om­

fattning helt avbryta lärarinneproduktionen.

För den förra åtgärden tala väsentligen skäl av så att säga allmän art.

Det är uppenbart, att den stora och värdefulla erfarenhet, som de enskilda

seminarierna under åtskilliga års arbete på ifrågavarande område vunnit,

är en tillgång, som man ej utan tvingande orsaker vill giva till spillo, och

det måste för det pedagogiska livet i vårt land anses vara en kännbar för­

lust, om en eller annan av dessa läroanstalter skulle nödgas upphöra med

sin verksamhet. De skäl åter, som tala för ett definitivt nedläggande av något

eller några bland seminarierna, avse lärarinnorna själva och äro av mera per­

sonlig art, enär de syfta mot att bringa bättre överensstämmelse mellan tillgång

på och efterfrågan av lärarinnor med nu ifrågavarande utbildning. Vid över­

vägande av frågan, vilka åtgärder alltså borde tillgripas, har jag måst fästa

synnerlig uppmärksamhet vid det förut påpekade förhållandet, att redan nu

antalet lärarinnor utan anställning väsentligt överstiger antalet platser, som

kunna beräknas bliva lediga under de närmaste åren, samt att de elever,

som för närvarande vistas vid seminarierna, komma att ytterligare öka till­

gången på lärarinnor. Sammanställer jag så nu nämnda förhållande med

den minskning i avseende på behov av seminariebildade lärarinnor, som,

på sätt jag nyss påpekat, skulle bliva en följd av den ifrågasatta omorga­

nisationen, måste jag komma till den slutsatsen, att en stark begränsning

i lärarinneproduktionen måste företagas. Och jag kan ej inse, att en

sådan begränsning är möjlig utan eu indragning på här berörda under­

visningsområde.

Vad beträffar frågan, hur omfattande nämnda indragning bör bliva, har jag

efter noggrant övervägande och med hänsyn tagen till de uppgifter, som

nu stå till buds, fått den uppfattningen, att det sannolika behovet av

lärarinnor med högre seminarieutbildning torde kunna fyllas av två semi­

narier. Då det givetvis ej kan i detta sammanhang bliva fråga om att in­

draga statens egen läroanstalt, följer härav att endast ett enskilt seminarium

hädanefter skulle vara behövligt. Vilket av de tre seminarier, som för när­

varande äro i verksamhet, som skulle fortfarande kunna påräkna stats­

understöd, torde i detta sammanhang ej behöva avgöras. Det lärer böra

ankomma på Kungl. Maj:t att sedermera efter vederbörandes hörande därom

fatta beslut.

Avvecklingen av de båda seminarier, vilka alltså synas böra upphöra med

sin verksamhet, torde böra taga sin början med läsåret 1927—1928, vadan

således någon första avdelning ej bör intagas vid nämnda läsårs början. Efter

två års förlopp skulle avvecklingen vara fullbordad. Då så gott som alla

lärarkrafterna vid de nuvarande enskilda seminarierna utgöras av timlärare,

torde olägenheterna av avvecklingen bliva åtskilligt förminskade.

En indragning av två årsavdelningar läsåret 1927—1928 medför tydligen

en minskning av anslagsbehovet för samma budgetår, motsvarande under-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

315

316

stödet till dessa avdelningar, d. v. s. med 2x1,500 eller 3,000 kronor, och

hela anslagsposten skulle kunna utgå med ett till 25,500 kronor sänkt belopp.

De förändringar i avseende å storleken av de i reservationsanslaget till

privatläroverk ingående anslagsposterna, som jag i det föregående förordat,

bestå i dels en förhöjning av anslagsposterna till högre flickskolor med

5.000 kronor, dels en minskning av posten till enskilda lärarinneseminarier

med 3,000 kronor. Anslaget i sin helhet skulle alltså ökas med 2,000

kronor.

Vad slutligen beträffar förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring åt lärar­

personalen vid privatläroverken, kommer på grund av den indragning av

flickskolor, som förutsatts komma att ske vid genomförandet av mitt för­

slag, en minskning givetvis att inträda även i detta anslag. Denna minsk­

ning kan ej göra sig gällande under läsåret 1927—1928, och anslaget torde

följaktligen böra för budgetåret 1927—1928 uppföras med oförändrat belopp,

2.395.000 kronor.

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

317

En översikt av den ökning, respektive minskning, som de olika här omför-

mälda anslagen skulle erfara till följd av mitt organisationsförslag, ter sig

på följande sätt, varvid jämförelsen gjorts med de belopp, vartill anslagen

enligt gjorda beräkningar borde hava bestämts, därest icke något förslag

beträffande omorganisation framställts.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116.

Anslag.

1926—1927

1927—1928

utan orga­

nisations­

förslag

1927—1928

begäres

Ökning

eller

minskning

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Högre lärarinneseminariet.

Högre lärarinneseminariet . .

130,285

130,285

130,285

Diverse behov vid högre lära­

rinneseminariet ................

75,860

84,860

89,120

+ 4,260

Allmänna läroverken.

Allmänna läroverken, reserva­

tionsanslag .......................

6,666,066

6,666,066

6,733,000

+ 66,934

Arvoden åt extra och vikari­

erande ämneslärare vid de

allmänna läroverken ....

624,500

601,400

618,300

+ 16,900

Kommunala mellanskof.

Kommunala mellanskolor, för­

slagsanslag .......................

1,676,000

1,805,000

1,769,000

— 36,000

Tillfällig löneförbättring åt

lärarpersonalen vid kom­

munala mellanskolor, för­

slagsanslag .......................

360,000

360,000

355,000

— 5,000

Pri va tl är overken.

Privatläroverken, reservations­

anslag .................................

751,000

760,500

753,000

— 7,500

Tillfällig löneförbättring åt lä­

rare ochlärarinnor vid privat

läroverken, förslagsanslag. 2,395,000

2,395,000

2,395,000

_

Samman­

fattning.

318

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

En sammanslagning av beloppen för ökning respektive minskning visar

följande siffror:

0kning......... Kronor

4,260 Minskning

»

» 66,934

»

» 16,900

Kronor 36,000

»

5,000

»

7,500

Kronor 88,094

Kronor 48,500

Ökningen överstiger minskningen med 39,594 kronor, för vilket belopp

medel ej beräknats i riksstaten. Enligt vad jag inhämtat av chefen för

finansdepartementet, kunna emellertid dessa medel beredas inom ramen för

den riksstat, som förelagts riksdagen.

Vid bedömandet av frågan om den verkliga kostnadsökningen bör man,

såsom jag redan förut påpekat, taga hänsyn därtill, att under budgetåret

1927—1928 skulle, enligt beräkning, från de samhällen, där samrealskolor

skulle upprättas, till statsverket inbetalas i runt tal 12,000 kronor. Härtill

kommer ett jämförelsevis obetydligt belopp j form av terminsavgifter från

det föreslagna högre läroverket för flickor. Å andra sidan vill jag icke un­

derlåta att framhålla, att genom de av mig föreslagna förändringarna de i

riksstaten under åttonde huvudtiteln upptagna förslagsanslagen till tillfällig

löneförbättring och dyrtidstillägg till vissa befattningshavare inom den ci­

vila statsförvaltningen komma att utsättas för en något ökad belastning.

Kungl. Majt:s proposition Nr 116.

oly

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att m“tgchefeng

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

hemställan.

I. beträffande högre lärarinneseminariet:

föreskriva, att från och med läsåret 1928—1929 de för­

beredande klasserna vid statens normalskola för flickor skola

successivt indragas;

besluta, att från och med läsåret 1927—1928 vid nämnda

skola skall successivt anordnas jämväl en realskollinje för flickor

med fyra ettåriga klasser och med avseende å det kunskaps,

mått, som erfordras för inträde i realskollinjens första klass,

grundad på genomgången sjätte klass i någon av den sex-

klassiga folkskolans huvudformer.

II. beträffande de allmänna läroverken:

A. de allmänna läroverkens organisation;

dels godkänna följande ändrade huvudgrunder för de all­

männa läroverkens organisation:

1. rikets allmänna läroverk skola vara av tre slag, näm­

ligen dels realskolor, dels högre allmänna läroverk, dels ock

lyceer, de sistnämnda anordnade antingen såsom fristående

läroanstalter eller såsom avdelningar, knutna vid högre all­

männa läroverk;

2. realskolan skall hava till uppgift att utöver omfånget för

folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning;

3. det högre allmänna läroverket och lyceet skola hava

till ändamål, förutom meddelandet av allmän medborgerlig

bildning, att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid

universitet eller högre fackutbildningsanstalt vidare utbildas >

4. realskolan skall på det sätt, som för varje särskilt

läroverk av Kungl. Maj:t och riksdagen bestämmes, vara

anordnad i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,

som av mig i det föregående angivits, antingen med fyra

ettåriga klasser och med avseende å det kunskapsmått, som

erfordras för inträde i realskolans första klass, grundad på

genomgången sjätte klass i någon av den sexklassiga folk­

skolans huvudformer eller med sex ettåriga klasser och med

avseende å kunskapsmåttet för inträde i första klassen grun­

dad på genomgången tredje klass i folkskola, som nyss

nämnts, eller ock med såväl fyra som sex ettåriga klassei,

anslutna till folkskolan på nu angivet sätt;

5. det högre allmänna läroverket skall bestå av realskola,

anordnad på sätt i näst föregående punkt är sagt, och gym-

320

nasium, omfattande, på det sätt, som för varje särskilt läro­

verk av Kungl. Maj:t och riksdagen bestämmes, antingen

fyra ettåriga ringar och utgående från det i realskolans näst

högsta klass inhämtade kunskapsmåttet eller tre ettåriga

ringar och utgående från det i realskolans högsta klass in­

hämtade kunskapsmåttet eller ock med såväl fyra som tre ett­

åriga ringar, anknutna till realskolestadiet på nu angivet sätt;

6. lyceet skall bestå av sex ettåriga klasser och med av­

seende å det kunskapsmått, som erfordras för inträde i

lyceets första klass, grundat på genomgången sjätte klass i

någon av den sexklassiga folkskolans huvudformer;

7. gymnasiet skall, i den omfattning Kungl. Maj:t för

varje särskilt fall bestämmer, kunna delas på tre bildnings-

linjer, latingymnasium, nyspråkligt gymnasium och real-

gymnasium, varvid latingymnasiet efter Kungl. Maj:ts be­

prövande må kunna erbjuda tillfälle till undervisning i

grekiska;

8. lyceet skall kunna delas på enahanda bildningslinjer

som gymnasiet;

dels medgiva, att kvinnliga lärjungar må, med undantag

för de läroverk eller stadier av sådana vilka genom beslut

av Kungl. Maj:t och riksdagen avsetts endast för manliga

lärjungar, efter framställning från vederbörande kommun

kunna av Kungl. Maj:t lämnas tillträde till de högre all­

männa läroverken och realskolorna för gossar, under förut­

sättning att, därest ej vid läroverket finnes anställd ordinarie

kvinnlig ämneslärare, kommunen bestrider kostnaderna för

skäligt arvode till en på det pedagogiska området erfaren

kvinnlig sakkunnig, vilken på rektors förslag av skolöver­

styrelsen förordnas att gå rektor tillhanda med råd och

upplysningar i fråga om de kvinnliga lärjungarna, att sär­

skild undervisning i övningsämnen i den mån sådan påkallas

på kommunens bekostnad anordnas för de kvinnliga lärjun­

garna samt under de villkor i övrigt, som Kungl. Maj:t

bestämmer;

dels ock förklara sig ej hava något att erinra emot att

undervisningsarbetet i de allmänna läroverken ordnas i hu­

vudsaklig anslutning till de grundsatser, som av mig i det

föregående angivits.

B. upprättande och ombildning av läroverk;

besluta:

1. i en var av städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och

Hälsingborg skall från och med den tid, Kungl. Maj.t be-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

321

stämmer, upprättas ett högre allmänt läroverk för flickor,

omfattande fyrklassig realskola och treårigt gymnasium,

under villkor att vederbörande kommun åtager sig att till­

handahålla erforderliga undervisningslokaler jämte inredning

och möbelutrustning ävensom bostad eller hyresersättning

åt rektor;

2. en var av realskolorna i Södertälje och Eskilstuna

skall genom successivt övertagande från och med den 1

januari 1928 av de med nämnda läroanstalter förenade

kommunala gymnasierna utvidgas till högre allmänt läroverk

med såväl fyraårigt som treårigt gymnasium för gossar och

flickor, under förutsättning att kommunen åtager sig att till­

handahålla erforderliga undervisningslokaler och bostad eller

hyresersättning åt rektor;

3. högre allmänna läroverket i Ystad skall under ena­

handa förutsättning, som under nästföregående punkt sagts,

genom successivt övertagande från och med den 1 januari

1928 av den vid nämnda läroverk inrättade kommunala

gymnasielinjen utvidgas med en fyraårig gymnasielinje;

4. i vart och ett av samhällena Lidingö, Katrineholm, Motala,

Höganäs, Trollhättan, Sollefteå och Boden skall genom succes­

sivt övertagande från och med den 1 januari 1928 av där

befintlig kommunal mellanskola upprättas en fyrklassig sam-

realskola, under villkor att vederbörande kommun åtager

sig ej mindre att tillhandahålla erforderliga undervisnings­

lokaler jämte inredning och möbelutrustning ävensom bo­

stad eller hyresersättning åt rektor än även att till statsver­

ket årligen inbetala ett belopp, motsvarande en fjärdedel av

den vid läroverket anställda lärarpersonalens begynnelselöner

ävensom av de till extra lärare och timlärare utgående ar­

voden samt att kommunen i förekommande fall tillhanda­

håller sådan från mellanskolan till läroverket överflyttad

ordinarie ämneslärare och ämneslärarinna, som icke äger

behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk, bostad

och bränsle eller ersättning därför;

5. realskolan i eu var av städerna Enköping, Oskars­

hamn, Karlshamn, Mariestad, Lidköping och Arvika skall

ombildas till samrealskola med såväl fyrklassig som sex-

klassig avdelning under villkor att vederbörande kommun

åtager sig ej mindre att tillhandahålla erforderliga undervis­

ningslokaler ävensom bostad och hyresersättning åt rektor

än även att till statsverket årligen inbetala ett belopp, mot-

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.)

21

Kungl. Maj:ts p-oposition Nr 116.

322

svarande en fjärdedel av den vid läroverket anställda lärar­

personalens begynnelselöner;

6. kommunalstyrelse i samhälle, där samrealskola finnes

upprättad, äger att av lärjungarna i läroverket upptaga ter­

minsavgifter, dock ej till högre belopp eller under strängare

villkor för befrielse, än som stadgas rörande de avgifter,

som av realskolornas lärjungar erläggas till statsverket;

7. följande högre allmänna läroverk, nämligen i Stock­

holm: läroverket å Södermalm, Södertälje, Uppsala, Nykö­

ping, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Växjö,

Kalmar, Visby, Karlskrona, Kristianstad, Hälsingborg, Ystad,

Halmstad, Vänersborg, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås,

Falun, Gävle, Härnösand, Sundsvall, Östersund, Umeå och

Luleå;

föliande realskolor, nämligen i Malmö, Landskrona, Göte­

borg: östra realskolan, Uddevalla och Kristinehamn; samt

följande samskolor, under ändrad benämning av samre-

alskolor, nämligen i Ängelholm, Trälleborg, Alingsås, Åmål,

Falköping, Örnsköldsvik och Skellefteå

skola med avseende på de kunskapsmått, som erfordras

för inträde i realskolans första klass, vara grundade på ge­

nomgången tredje, respektive sjätte klass i någon av den

sexklassiga folkskolans huvudformer;

8. följande högre allmänna läroverk, nämligen i Sträng­

näs, Västervik, Skara och Hudiksvall;

följande realskolor, nämligen i Eksjö, Varberg, Skövde

och Söderhamn; samt

följande samskolor, under ändrad benämning av samreal-

skolor, nämligen i Norrtälje, Vadstena, Vimmerby, Ström­

stad, Filipstad, Askersund, Sala, Köping, Arboga, Piteå och

Haparanda

skola med avseende på det kunskapsmått, som erfordras

för inträde i realskolans första klass, vara grundade på ge­

nomgången sjätte klass i någon av den sexklassiga folk­

skolans huvudformer;

9. följande högre allmänna läroverk, nämligen i Stock­

holm: latinläroverket å Norrmalm, realläroverket å Norr­

malm, läroverket a Östermalm, Malmö: läroverket för gos­

sar, Lund och Göteborg: latinläroverket och realläroverket;

samt

följande realskolor, nämligen i Stockholm: Vasa, Katarina

och Kungsholmens samt Göteborg: västra realskolan

skola med avseende på det kunskapsmått, som erfordras

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

323

för inträde i realskolans första klass, vara grundade på ge­

nomgången tredje klass i någon av den sexklassiga folk­

skolans huvudformer;

10. vid följande högre allmänna läroverk, nämligen i

Stockholm: latinläroverket å Norrmalm, realläroverket å

Norrmalm, läroverket å Södermalm, Linköping, Norrköping,

Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Malmö: läro­

verket för gossar, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg: latin­

läroverket och realläroverket, Vänersborg, Borås, Skara, Karl­

stad, Örebro, Västerås, Falun, Gävle, Härnösand, Sundsvall

och Luleå skall finnas såväl fyraårigt som treårigt gymnasium;

11. vid följande högre allmänna läroverk, nämligen i

Stockholm: läroverket å Östermalm, Uppsala, Nyköping,

Strängnäs, Växjö, Västervik, Visby, Lund, Ystad, Hudiksvall,

Östersund och Umeå skall finnas endast fyraårigt gymnasium;

12. statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm,

skall successivt ombildas till ett lyceum enbart för manliga

lärjungar;

13. vid vart och ett av de högre allmänna läroverken i

Uppsala, Malmö: läroverket för gossar, Lund, Göteborg: la­

tinläroverket och realläroverket samt Härnösand skall suc­

cessivt anordnas en lyceiavdelning;

14. följande läroverk, nämligen i Stockholm: latinläro­

verket å Norrmalm, realläroverket å Norrmalm, läroverket

å Södermalm, läroverket å Östermalm samt Vasa, Katarina

och Kungsholmens realskolor, Uppsala, Malmö: högre läro­

verket och realskolan, Lund, Hälsingborg ävensom Göteborg:

latinläroverket, realläroverket samt västra och östra realsko­

lorna skola i sin helhet vara avsedda endast för manliga

lärjungar;

15. vid följande högre allmänna läroverk, nämligen i

Linköping, Norrköping, Jönköping, Borås, Karlstad, Örebro,

Västerås, Gävle och Sundsvall skall realskolan vara avsedd

endast för manliga lärjungar;

16. den föreslagna ombildningen och utvidgningen även­

som inrättandet av nya läroverk samt de förändringar, som

därmed stå i samband, skola försiggå i huvudsaklig enlighet

med den plan beträffande tidpunkter för ikraftträdandet och

grunder i övrigt, som av mig i det föregående angivits;

17. vad i förut av riksdagen fattade beslut och därpå

grundade författningar eller av Kungl. Maj:t meddelade före­

skrifter finnes stadgat om statens samskolor skall i tillämpliga

delar avse statens samrealskolor;

Kungl. Maj: ts proposition Nr 116.

324

18. ordinarie ämneslärarinna vid allmänt läroverk, vilken

* innehar behörighet för adjunktsbefattning, skall från och

med den tidpunkt Kungl. Maj:t äger bestämma åtnjuta av­

löningsförmåner enligt samma grunder som gälla för kvinn­

lig adjunkt vid sådant läroverk;

19. de den 1 mars 1927 anställda ordinarie ämneslärarna

vid kommunal mellanskola, som ombildas till allmänt läro­

verk, skola successivt, i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer,

såsom adjunkter respektive ämneslärarinnor överflyttas till

läroverket, med iakttagande därvid att lärare, som icke

innehar behörighet till adjunktsbefattning vid allmänt läro­

verk, skall, intill dess sådan behörighet förvärvats, åtnjuta

kontanta avlöningsförmåner, tillfällig löneförbättring och

eventuellt utgående dyrtidstillägg däri inberäknade, enligt

samma grunder, som äro föreskrivna för ämneslärare vid

kommunal mellanskola, med beräknande att av begynnelse­

avlöningen 1,100 kronor skola utgöra tjänstgöringspenningar,

och med rätt för sådan lärare till bostad och bränsle eller

ersättning därför från vederbörande kommun enligt gällande

bestämmelser för lärare vid kommunal mellanskola;

20. sålunda överflyttad lärare skall, så länge han kvarstår

vid sin ifrågavarande tjänstebefattning, i pensionshänseende

tillhöra statens pensionsanstalt;

21. rektor vid samrealskola under ombildning från kom­

munal mellanskola skall åtnjuta, förutom fri bostad eller

ersättning därför, av statsmedel följande kontanta avlönings­

förmåner för år räknat, nämligen under första läsåret av

ombildningen 5,200 kronor, därav 3,800 kronor skola utgöra

lön och 1,400 kronor tjänstgöringspenningar, under andra

läsåret 5,600 kronor, därav 4,000 kronor skola utgöra lön

och 1,600 kronor tjänstgöringspenningar, under tredje läs­

året 6,000 kronor, därav 4,200 kronor skola utgöra lön och

1,800 kronor tjänstgöringspenningar samt från och med

fjärde läsåret full avlöning såsom rektor vid realskola.

III. beträffande kommunal mellanskola, som står under om­

bildning till allmänt läroverk:

besluta, att statsbidrag till kommunal mellanskola, som

står under ombildning till allmänt läroverk, skall, utan hin­

der därav att skolan icke omfattar fyra årsklasser, utgå en­

ligt de för statsbidrag till kommunal mellanskola författ­

ningsenligt gällande grunder, dock att statsbidraget beräknas

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

325

till 2,800 kronor för varje årsklass eller avdelning av års­

klass samt att statsbidrag till arvode åt rektor bortfaller.

IV. beträffande privatläroverken:

föreskriva:

1. såsom villkor för högre flickskola samt högre goss-

och samskola för åtnjutande av statsunderstöd från anslaget

till privatläroverk skall gälla, att skolan skall med avseende

på det kunskapsmått, som erfordras för inträde i skolans

första klass, vara grundat minst på genomgången tredje klass

i någon av den sexklassiga folkskolans huvudformer;

2. till högre flickskola samt högre goss- och samskola,

som anordnar en till folkskolans sjätte klass ansluten real-

skolelinje med minst fyra årsklasser, må från och med läs­

året 1928—1929 efter Kungl. Maj:ts beprövande utgå ett

årligt statsbidrag av 1,200 kronor för årsklass under de vill­

kor och bestämmelser i övrigt, som äro meddelade rörande

den i anslaget till privatläroverk ingående anslagsposten till

enskilda mellanskolor samt enligt de närmare föreskrifter,

som av Kungl. Maj:t meddelas;

3. vad i punkten 3 andra stycket av de i kungörelsen

den 18 juni 1925 (nr 326) meddelade ändrade bestämmelser

om avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda

läroanstalter finnes föreskrivet därom, att tjänstgöringen må

kunna fullgöras i de förberedande klasserna, skall äga till-

lämpning allenast beträffande andra och tredje förberedande

klasserna under läsåret 1928—1929 och endast beträffande

tredje förberedande klassen under läsåret 1929—1930, vid

vars utgång bestämmelsen skall upphöra att gälla; samt

4. därest på grund av gossrealskolas ombildning till sam-

realskola högre flickskola på orten till följd av bristande

anslutning icke vidare kan upprätthållas och på den grund

vid flickskolan anställd ämneslärarinna med full tjänstgöring

går förlustig sin anställning, må hon, under förutsättning

att hon vid början av nämnda ombildning uppnått en ålder

av 50 år samt vunnit sådan anställning vid skolan som nu

angivits före den 1 mars 1927, intill dess hon fyller 60 år

av statsmedel åtnjuta en årlig ersättning uppgående till två

tredjedelar av den avlöning hon i enlighet med gällande

bestämmelser vid entledigandet åtnjöt från skolan, tillfällig

löneförbättring och eventuellt utgående dyrtidstillägg däri

inberäknade, samt för tiden därefter en årlig pension till

samma belopp, som skulle tillkommit henne, därost hon in-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

till uppnåendet av sistnämnda ålder varit i tjänst vid högre

flickskola.

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

V. beträffande den föreslagna ändrade skolorganisationen i

dess helhet:

bemyndiga Kungl. Maj:t att, i anslutning till vad jag i

det föregående uttalat, meddela de närmare föreskrifter, som

i anledning av den nu föreslagna ändrade skolorganisationen

kunna bliva erforderliga.

VI. beträffande anslag till högre lärarinneseminariet:

dels i riksstaten för budgetåret 1927—1928 upptaga det

ordinarie anslaget till högre lärarinneseminariet med oför­

ändrat belopp.......................................... kronor 130,285: —

dels medgiva, att vaktmästaren och eldaren vid högre

lärarinneseminariet må för tiden 1 juli 1927—30 juni 1928

komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring till belopp

av 400 kronor för vaktmästaren och 250 kronor för eldaren;

dels ock till diverse behov vid högre lärarinneseminariet

anvisa för budgetåret 1927—1928 ett extra anslag

^.......................................................... .. kronor 89,120: —

VII. beträffande anslag till de allmänna läroverken:

dels öka det ordinarie reservationsanslaget till de allmänna

läroverken,

nu ............................................................ kronor 6,666,066

med ........................................................... »

66,934

tm.............................................................. » 6,733,000

dels ock anvisa till arvoden åt extra och vikarierande äm-

neslärare vid de allmänna läroverken ett extra anslag

^............................................................... kronor

618,300: —

Vill. beträffande anslag till kommunala méllanskolor:

dels ur riksstaten avföra det ordinarie förslagsanslaget till

undervisning i manlig och kvinnlig slöjd samt handarbete

vid kommunala méllanskolor,

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till kommunala

méllanskolor från dess nuvarande

belopp........................................................kronor

1,650,000: —

med.................................................. » 119,000: —

327

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

dels medgiva, att tillfällig löneförbättring må för tiden

1 juli 1927—30 juni 1928 utgå till lärarpersonalen vid kom­

munala mellanskolor med följande belopp:

till ordinarie manlig ämneslärare med 600 kronor;

» ordinarie kvinnlig ämneslärare med 500 kronor; samt

» extra ordinarie ämneslärare, övningslärare och tim­

lärare med belopp, som Kungl. Maj:t i huvudsaklig enlighet

med de i sådant hänseende nu gällande grunder bestämmer;

dels och för sistberörda ändamål anvisa för budgetåret

1927—1928 ett extra förslagsanslag av. . kronor 355,000: —

IX. beträffande anslag till privatläroverhen:

dels höja det ordinarie reservationsanslaget till privatläro­

verk,

nu................................................................. kronor

751,000: —

med .............................................................. »

2,000: —

till ................................................................ »

753,000: —

samt i riksstaten för budgetåret 1927—1928 uppföra de i

nämnda anslag ingående anslagsposterna med följande be­

lopp, nämligen:

enskilda mellanskolor................................ kronor 20,000: —

högre flickskolor........................................... » 475,000: —

högre goss- och samskolor........................ » 232,500: —

enskilda lärarinneseminarier...................... »

25,500: —

att utgå såsom ett gemensamt reservationsanslag

å sammanlagt.......................................... kronor 753,000: —

dels och för beredande under tiden 1 juli 1927—30 juni

1928 av tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid

enskilda mellanskolor, högre flickskolor, högre goss- och

samskolor samt enskilda lärarinneseminarier i enlighet med

de i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 327) stadgade grunder

anvisa för budgetåret 1927—1928 ett extra förslagsanslag

av............................................................ kronor 2,395,000: —

Till denna av statsrådets övriga ledamöter tillstyrkta hem­

ställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Harald Frish.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

--------

Sid.

Inledning...................................................................................................... 1

I. Utredningar och problemställning..................................................... 3

Tidigare utredningar 3. — Tillsättande av en skolkommission 4. —

Skolkommissionens utredningar och förslag 5. — Myndigheternas yttran­

den 7. — Tillkallande av sakkunniga 10. — Skolöverstyrelsens ekono-

nomiska utredning 13. — Departementschefen 15: föreliggande reform-

uppgifter 15; läroverkets allmänna bildningsmål 21; den ordning,

i vilken reformen bör genomföras 22; huvudsynpunkter i fråga om

reformens genomförande 23; reformens huvudpunkter 27.

II. Skolarbetets inre gestaltning............................................................... 28

Skolkommissionen 28. — Myndigheterna 34. — Skolsakkunniga 42.

Departementschefen 43: allmänna synpunkter 43; brister i det inre

arbetet inom det högre skolväsendet 46; samling i skolarbetet 48;

praktiskt arbete 51; undervisningssättet 52; undervisningsplanens

karaktär 54; prövningar och examina 55; fysisk fostran 56; sam­

manfattning 59.

III. Läroverket och folkskolan................................................................. 61

Utvecklingslinjer 61: tidigare enhetsskolesträvanden 61; striden om

läroverkets avgränsning nedåt 61; Fridtjuv Berg och mellanskolan

63; andra åtgärder berörande förhållandet mellan folkskola och läro­

verk 64; de praktiska skolorna och folkskolan 64. — Nuvarande för­

hållanden 65. — Föreliggande utredningar och yttranden 66: skolkom­

missionen 66; myndigheterna 72; skolsakkunniga 95. — Departe­

mentschefen 100: allmänna utgångspunkter 100; samhällsrättvisans

krav 101; pedagogiska synpunkter 107; statsflnansiella synpunkter

107; mot enhetsskolan anförda skäl 108; folkskolans bärkraft 108;

enhetsskolans återverkan på folkskolan 115; mellanskolans bildnings-

resultat 116; skoltidens längd 124; utvägar att undgå studietidens

förlängning 127; omorganisationens innebörd 129; högre lärarinne­

seminariets övningsskola 130; kommunala mellanskolor 131; privat­

läroverken 131.

IV. Flickornas undervisning...................................................................... 132

Flickundervisningens uppkomst och utveckling 132. — Skolkommissionen

134. — Yttrandena 136. — Skolsakkunniga 140. — Departements­

chefen 142: allmänna synpunkter 142; omorganisationens innebörd

146.

V. Realskolan ............................................................................................. 152

Skolkommissionen 152. — Myndigheterna 155. — Skolsakkunniga 158.

Departementschefen 160: realskolans bildningsmål 160; undervis-

ningsplan 161; intagning 162; realexamen 164; praktiska realskole-

linjer 164.

Sid.

VI. Gymnasiet ........................................................................................

Utvecklingen intill år 1904 166. — Nuvarande organisation 167.

Kritik av det nuvarande gymnasiet 167. — Läroverksöverstyrelsens ut­

redning 168. — Skolkommissionens direktiv 168. — Skolkommissionens

förslag 168: gymnasiets anknytning och längd 168; sexårigt läro­

verk 170; gymnasiets organisation 170; undervisningsplan 174;

lyceum 175; studentexamen 176. — Yttranden 177: gymnasiets

anknytning och längd 177: myndigheterna 177; skolsakkunniga 178;

linjedelningen 180: myndigheterna 180; skolsakkunniga 182; övriga

frågor 183: inträdesprövning till gymnasiet 183; flyttning 185; under­

visningsplan 185; tillval och bortval 185; lyceiorganisationen 186; stu­

dentexamen 187: myndigheterna 187; skolsakkunniga 188. — Depar­

tementschefen 188: allmänna synpunkter 188; linjedelning 190; in­

träde 193; undervisningsplan 194; förbindelse med realskolan 195;

gymnasiets längd 196; lyceer 198.

VII. Staten och privatläroverken............................................................

Privatläroverkens ställning 202. — Skolkommissionen 202. — Yttran­

dena 205. — Skolsakkunniga 208. — Lärarpersonalens rättsliga ställ­

ning 209. — Departementschefen 211.

VIII. Lärarkompetensen m. in....................................................................

IX. Statsläroverkens ekonomiska förhållanden.........................................

Skolkommissionen 226. — Myndigheterna 228. — Departements­

chefen 228.

X. Den föreslagna läroverksorganisationen ........................................

Utredningar och yttranden 234. — Departementschefen 234: allmänna

synpunkter 234; utvidgning av realskolor till högre läroverk 239;

ombildning av gossläroverk till samskolor 243; fördelningen av

gymnasie- och lyceilinjer 248; upprättande av högre flickläro­

verk 250; ombildning av kommunala mellanskolor till samreal-

skolor 253; anknytningens ordnande vid olika läroverk 259; sam-

undervisningens tillämpning inom läroverksorganisationen 260;

Stockholms stad 262: Stockholms län 263; Uppsala län 263; Söderman­

lands län 263; Östergötlands län 264; Jönköpings län 265; Kronobergs län

265; Kalmar län 265; Gotlands län 266; Blekinge län 266; Kristianstads län

266; Malmöhus län 267; Hallands län 268; Göteborgs och Bohus län 269;

Älvsborgs län 269; Skaraborgs län 270; Värmlands län 270; Örebro län 271;

Västmanlands län 271; Kopparbergs län 272; Gävleborgs län 272; Väster-

norrlands län 272; Jämtlands län 273; Västerbottens län 273; Norrbottens

län 273.

XI. Kostnadsberäkning...............................

Departementschefens hemställan . . . .

275

319

Bihang titt riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 101 höft. (Nr 116.)

22