2

Nu gällande bestämmelser angående ersättning i anledning av kropps­

skada, ådragen under militärtjänstgöring, återfinnas i förordningen den lb

juni 1909 (nr 89 s. 1). Bestämmelserna i denna förordning, vilken avser värn­

pliktiga, volontärer vid hären samt Ilottans och kustartilleriets stammanskap,

ansluta sig i huvudsak till lagen den 5 juli 1901 angående ersättning for

skada till följd av olycksfall i arbete, vilken lag numera ersatts av lagen

den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete. De väsent­

ligaste olikheterna bestå dels däri, att ersättning enligt 1909 års förordning

utgår, förutom för skada till följd av olycksfall under militärtjänstgöring,

jämväl om sjukdom med därav följande skada ^{yppas under} eller efter slutad

militärtjänstgöring och tjänstgöringen skäligen kan antagas hava bidragit

till sjukdomen, dels ock däri, att ersättningsbeloppen enligt nämnda förord­

ning äro högre än de, som utgingo enligt 1901 års olycksfallsersättningslag.

I sistnämnda hänseende må nämnas, att ersättningarna enligt 1909 års för­

ordning, vilka redan från början i allmänhet utgingo med 50 procent högre

belopp än enligt olycksfallsersättningslagen, sedermera fördubblats genom

förordningen den 4 juni 1920 (nr 305) angående ändrad lydelse av 4 och

12 §§ i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kropps­

skada, ådragen under militärtjänstgöring. Efter den genom sistnämnda för­

ordning vidtagna förhöjningen av ersättningsbeloppen utgar vid övergående

skada sjukhjälp med 3 kronor om dagen och vid skada, som medfört för

framtiden bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan, årlig liv­

ränta med 900 kronor respektive det lägre belopp, som svarar mot arbets­

förmågans minskning. Där skadan medfört döden, erhålla de efterlevande

begravningshjälp med 150 kronor, varjämte årliga livräntor utgå till änka

med 360 kronor och till varje minderårigt barn med 180 kronor. Om den

avlidne icke efterlämnat änka eller barn, utgår under viss förutsättning årlig

livränta till fader eller moder eller, om båda leva, till dem gemensamt med

360 kronor och till varje minderårigt syskon med 180 kronor. Livräntor

till efterlevande få dock icke sammanlagt uppgå till mer än 900 kronor.

Ersättningsanspråk enligt förordningen preskriberas inom viss kortare

tid, från det skadan yppades, eller vid dödsfall, från det döden inträffade.

Eör yrkande om jämkning uti redan beviljad ersättning är likaledes stadgad

viss kort preskriptionstid. Beslutanderätten i ersättningsfrågor tillkommer

riksförsäkringsanstalten. Den, som är missnöjd med nämnda myndighets

beslut, äger söka ändring däri genom anhängiggörande av talan vid domstol

eller påkallande av skiljeavtals tillämpning.

För ifrågavarande förordnings innehåll i övrigt torde jag fa tillfälle redo­

göra i samband med genomgåendet av det förslag till förändrade bestämmel­

ser i ämnet, jag har för avsikt att i det följande underställa Kungl. Maj:t.

Såsom ovan nämnts, har 1901 års olycksfallsersättningslag numera ersatts

av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Genom

sistnämnda lag, vilken trädde i tillämpning den 1 januari 1918, infördes i

den svenska sociala olycksfallsförsäkringen åtskilliga helt nya genomgripande

grundsatser. Sålunda gäller, bland annat, att den skadade i anledning av

Kungl. Maj-.ts proposition nr 179.

försäkringen skall beredas erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra

till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, att den kontant utgående

ersättningen till sitt belopp skall bestämmas i visst förhållande till den

skadades arbetsförtjänst, att någon tidsfrist icke finnes stadgad för väckande

av anspråk pa ersättning eller sökande av jämkning i redan beslutad ersätt­

ning, samt att tvister i ersättningsfrågor m. m. icke skola underställas de

allmänna domstolarnas prövning utan avgöras av det för sådant ändamål

inrättade försäkringsrådet.

bedan. riksförsäkringsanstalten erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att avgiva

fölslag till de föreskrifter, som betingades av 1916 års olycksfallsförsäk­

ringslag, utarbetade anstalten, som ansåg uppdraget jämväl avse förslag

till sådan ändring av stadgandena i 1909 års förordning, vilken kunde er­

fordras för att bringa nämnda stadganden i överensstämmelse med de inom

den sociala olycksfallsförsäkringen införda nya grundsatserna, med biträde

av, bland andra, särskilda till anstaltens förfogande ställda sakkunniga, för­

slag till en helt ny författning angående ersättning i anledning av kropps­

skada, ådragen under militärtjänstgöring. Nämnda författningsförslag över­

lämnades med utlåtande den 30 december 1918 till Kungl. Maj:t, som där­

över infordrade yttranden från arméförvaltningen, marinförvaltningen, medi­

cinalstyrelsen, försäkringsrådet och statskontoret.

Försäkringsrådet erinrade i sitt yttrande om att, sedan berörda utlåtande

och förslag framlagts, socialförsäkringskommittén den 14 oktober 1919 av-

giyit betänkande och förslag angående allmän sjukförsäkring, därvid kom­

mittén jamval förklarat sig hava för avsikt att särskilt avgiva förslag till de

andringar i olycksfallsförsäkringslagen, som kunde föranledas, bland annat,

av kommitténs förslag rörande allmän sjukförsäkring. Det syntes försäkrings-

radet vara klart, att det siitt, på vilket sjukförsäkringen kunde komma att ord­

nas, maste vara av betydelse även för frågan om ändring av bestämmelserna

rörande ersättning for kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring, så

mycket hellre som både 19< >9 års förordning och det föreliggande förslaget inne-

holle stadganden om rätt till ersättning i anledning av sjukdom, som icke

föranletts av olycksfall. Likaledes syntes det, för vinnande av önskvärd

enhetlighet, vara erforderligt, att förslaget, vilket företrädesvis avsåge att

bringa gällande stadganden rörande ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, i överensstämmelse med bestämmelserna

i olycksfallsforsäkringslagen, icke upptoges till prövning, förrän socialförsäk-

nngskommittens omformälda förslag till ändring av bestämmelserna i nämnda

lag blivit framlagt. Försäkringsrådet hemställde därför, att, på sätt jämväl

av medicinalstyrelsen i dess till försäkringsrådet remitterade utlåtande före­

slagits, med prövningen av ifrågavarande författningsförslag måtte få anstå,

till dess frågan om allmän sjukförsäkring blivit avgjord, ävensom att denna

provning måtte företagas först i sammanhang med det förslag till ändringar

i olycksfallsförsäkringslagen, som socialförsäkringskommittén hade för avsikt

att avgiva. I avvaktan på den slutliga prövningen av författningsförslaget

ansåge sig emellertid försäkringsrådet böra föreslå viss förhöjning av ersätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

3

ningsbeloppen ävensom vissa förändringar av preskriptionsbestämmelserna

i 1909 års förordning.

1 propositionen den 27 februari 1920, nr 208, föreläde Kungl. Maj.t 1920

års riksdag förslag till ändringar i 1909 års förordning i enlighet med för-

säkringsrådets förslag. Därvid anförde föredragande departementschefen

till statsrådsprotokollet, bland annat, att, ehuru det givetvis vore av synner­

lig vikt, att en fullt tillfredsställande lagstiftning på förevarande område

snarast möjligt komme till stånd, han, med hänsyn till vad försäkringsradet

därutinnan anfört, icke ville motsätta sig ett uppskov med antagandet av

riksförsäkringsanstaltens förslag, under förutsättning att provisoriska åtgärder

omedelbart vidtoges för undanröjande av de mest framträdande bristerna i

1909 års förordning.

Eiksdagen anmälde i skrivelse den 18 maj 1920, nr 242, att riksdagen

bifallit det vid nyssnämnda proposition fogade förslag till ändringar i 1909

års förordning, allenast med viss jämkning beträffande den tid, från och

med vilken de ändrade bestämmelserna skulle tillämpas.

I enlighet härmed utfärdades därefter den av mig i det föregående om­

nämnda förordningen den 4 juni 1920 (nr 305).

Sedan dess har riksförsäkringsanstaltens den 30 december 1918 avgivna

förslag till helt ny författning i förevarande ämne fått vila.

Uti skrivelse den 18 januari 1923 framlade riksförsäkringsanstalten förslag

till vissa ändringar i 1909 års förordning i syfte, bland annat, att vinna lik­

formighet med olycksfallsförsäkringslagen. Detta förslag, varöver försäkrings-

rådet hördes och vars framläggande för riksdagen ånyo påyrkades av an­

stalten i skrivelse den 22 november 1923, har icke heller lett till någon

vidare åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

I anledning av en vid 1925 års riksdag inom första kammaren i ämnet

väckt motion, nr 235, uttalade emellertid riksdagen i skrivelse den 2 juni

1925, nr 310, att riksdagen icke kunnat undgå att finna de nu gällande

bestämmelserna angående ersättning i anledning av kroppsskada, adragen

under militärtjänstgöring, vara i åtskilliga hänseenden otillfredsställande.

Det syntes därför riksdagen önskvärt, att förslag till ny lagstiftning i ämnet

med det snaraste framlades för riksdagen.

Under erinran om det år 1918 avgivna förslaget anbefallde Kungl. Maj:t

därefter genom skrivelse den 5 mars 1926 riksförsäkringsanstalten att, i den

mån så betingades av numera föreliggande ändrade förhållanden, inkomma med

förnyat förslag i ämnet. Med anledning härav har riksförsäkringsanstalten

med skrivelse den 6 augusti samma år avgivit sådant förslag; varjämte an­

stalten i skrivelse den 7 därpåföljande december framlagt vissa beräkningai

av de vid förslagets genomförande uppkommande kostnaderna. Iliksförsäk-

ringsanstaltens nya författningsförslag ansluter sig i väsentliga delar till det

år 1918 avgivna förslaget, men företer i förhållande till detta dels vissa skilj-

aktiglieter, föranledda av de ändringar, som under den mellanliggande tiden

vidtagits i olyckfallsförsäkringslagen, dels ock vissa andra avvikelser, som

anstalten funnit av förhållandena motiverade.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

5

Över det nya förslaget hava yttranden inhämtats — förutom från de myn­

digheter, som yttrade sig över det tidigare förslaget — jämväl från flygsty­

relsen och socialstyrelsen. Från de sålunda hörda myndigheternas sida

hava i åtskilliga punkter erinringar framställts mot förslaget.

För egen del har jag vid det övervägande, jag ägnat åt detta ärende,

kommit till den uppfattningen, att starka skäl föreligga att nu bringa frågan

om en ändring av ifrågavarande bestämmelser till sin lösning.

Såsom av det föregående framgår, uttalade 1925 års riksdag önskvärd­

heten av att förslag till ny lagstiftning i ämnet med det snaraste framlades

för riksdagen. De brister i de gällande bestämmelserna, som föranledde

detta uttalande, torde i väsentlig mån sammanhänga med det förhållandet,

att nämnda bestämmelser i det stora hela kvarstå på 1901 års olycksfalls-

ersättningslags grund. I första hand synes det därför angeläget, att de

nya grundsatser, som, enligt vad jag i det föregående antytt, genom 1916

års olycksfallsförsäkringslag vunnit insteg inom den sociala olycksfallsför­

säkringen, jämväl vinna tillämpning på förevarande område. Detta förefaller

så mycket mera påkallat, som en del av den personal, vilken omfattas

av 1909 års förordning, nämligen de fast anställda, också faller under olvcks-

fallsförsäkringslagen. Även om åvägabringandet av en dylik överensstäm­

melse med sistnämnda lags grundsatser närmast ter sig behövligt i fråga om

ersättning för skada till följd av olycksfall, gör sig i viss mån samma behov

gällande beträffande ersättning i anledning av sjukdom, som ej förorsakats

av olycksfall. I sistnämnda hänseende är den nuvarande lagstiftningen emel­

lertid även ur annan synpunkt i behov av revidering. Sålunda har erfaren­

heten givit vid handen, att avfattningen av det grundläggande stadgandet

rörande rätten till ersättning för sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall,

lett till ojämnhet och osäkerhet i tillämpningen samt nödvändiggjort om­

fattande undersökningar, i följd varav den sjuke ofta icke utan betydande

omgång kunnat komma i åtnjutande av sin ersättning. Då dylika sjukdoms­

fall representera det långt övervägande antalet fall, där ersättning enligt

1909 års förordning hittills ifrågakommit, inses lätt betydelsen av rättelses

vidtagande i angivna avseende.

Det nu anförda torde innefatta tillräckliga skäl att äntligen underkasta

de nuvarande bestämmelserna i förevarande ämne den genomgripande revi­

sion, som så länge varit förberedd. Att ytterligare uppskjuta denna revi­

sion i avvaktan på prövningen av frågan om anordnande av allmän och

obligatorisk sjukförsäkring synes icke vara motiverat. Därest nämligen det

förslag till sjukförsäkringens ordnande, vilket chefen för socialdepartementet

senare i dag kommer att föreslå Kungl. Maj:t förelägga riksdagen och vilket

går ut på en utvidgad frivillig sjukförsäkring, varder antaget, lärer frågan

om införande av en allmän obligatorisk sjukförsäkring få anses för avsevärd

tid framåt sakna aktualitet.

Vad nu angår riksförsäkringsanstaltens förslag till ändrade bestämmelser

i förevarande avseende, hava åtskilliga av de erinringar, som däremot fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

6

ställts av de i ärendet hörda myndigheterna, synts mig befogade. På grund

härav och då jag dessutom funnit ytterligare jämkningar erforderliga i för­

slaget, har jag låtit inom försvarsdepartementet utarbeta ett nytt förslag, som

jag nu anhåller få underställa Kungl. Maj:t.

Innan jag ingår på en närmare redogörelse för detta förslag, torde jag

böra påpeka, att den huvudsakliga motiveringen till riksförsäkringsanstaltens

förslag återfinnes i dess förenämnda, den 30 december 1918 avgivna utlå­

tande. På detta föreligger i tryck (Bihang till riksdagens protokoll 1919, 2.

samlingen, 2. avdelningen, 2. bandet), lärer jag här icke behöva lämna någon

mera utförlig redogörelse för dess innehåll, utan i allmänhet kunna härut­

innan hänvisa till nämnda utlåtande. Till den del riksförsäkringsanstaltens

senaste förslag avviker från dess tidigare, innehålles motiveringen till dessa

avvikelser uti ovannämnda skrivelse den 6 augusti 1926. För innehållet i

denna skall jag på vederbörliga ställen i det följande redogöra. Själva för­

slaget torde emellertid såsom bilaga (Bil. B) få fogas vid statsrådsproto­

kollet i detta ärende.

Vidare förtjänar nämnas, att olika meningar yppats i frågan, huruvida

bestämmelserna i förevarande ämne böra, efter förebild av 1909 års förord­

ning, sammanfattas i en särskild författning eller om de till någon del böra

meddelas i form av tillägg till olycksfallsförsäkringslagen. Riksförsäkrings­

anstaltens förslag ansluter sig härutinnan till nämnda förordning.

Med hänsyn därtill att, såsom i det föregående framhållits, den fast an­

ställda personal, som jämte de värnpliktiga avses med ifrågavarande be­

stämmelser, jämväl faller under olycksfallsförsäkringslagen, har emellertid

från såväl socialstyrelsens som försäkringsrådets sida framhållits det princi­

piellt riktiga i att icke i fråga om rätt till ersättning för olycJcsfallssicada in­

ordna de fast anställda under en ny författning.

Beträffande de värnpliktiga anser socialstyrelsen saken ställa sig något

annorlunda. Enligt rådande uppfattning omfattades dessa ej av olycksfalls­

försäkringslagen, emedan de icke kunde anses i lagens mening använda till

arbete för annans räkning under sin militärtjänstgöring, utan därvid endast

fullgjorde en medborgerlig skyldighet. Av denna anledning och även av

andra skäl syntes det socialstyrelsen måhända vara lämpligast, att för de

värnpliktigas vidkommande jämväl olycksfallsersättningsfrågan ordnades på

sätt hittills varit förhållandet.

I sistnämnda del skiljer sig försäkringsrådets åsikt från socialstyrel­

sens, i det att försäkringsrådet ifrågasätter, om man icke lämpligen borde

inrangera samtliga frågor om ersättning för olycksfallsskada under olycks­

fallsförsäkringslagen, vilket skulle kunna ske genom vissa ändringar och

tillägg i nämnda lag. Genom en sådan anordning skulle alla fall av er­

sättning för olycksfall under militärtjänstgöring komma att behandlas i

full överensstämmelse med frågorna om ersättning för olycksfall i arbete

i allmänhet. Pärjämte behövde man icke vid ordnandet av frågorna om

ersättning i anledning av sjukdom, som icke föranletts av olycksfall, taga

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

7

någon hänsyn till vad som gällde i fråga om ersättning för olycksfallsskada.

I stället skulle bestämmelserna i denna del kunna i den mån, så ansåges

lämpligt, bringas i närmare överensstämmelse med dem, som gällde rö­

rande ersättning vid sjukdom för andra statens arbetare. I sammanhang

därmed skulle också kunna tagas i övervägande, huruvida icke avgörandet

av dessa ärenden skulle kunna, i analogi med vad som ägde rum inom andra

statsverkets förvaltningsgrenar, t. ex. post-, telegraf- och järn vägsförvaltnin­

garna, omhänderhavas av arméförvaltningens civila departement och sjukvårds­

styrelse respektive marinförvaltningens civilavdelning och marinöverläkaren.

Det torde icke kunna förnekas, att ur de principiella och praktiska syn­

punkter, som i förevarande avseende framförts, vissa skäl föreligga för en

uppdelning av hithörande bestämmelser på olycksfallsförsäkringslagen och

en särskild författning. Det mest rationella skulle väl därvid vara att,

såsom försäkringsrådet ifrågasatt, komplettera förstnämnda lag i den rikt­

ning, att jämväl de värnpliktiga — i motsats till vad nu torde anses vara

fallet — komme att omfattas av densamma, samt meddela bestämmelser om

ersättning i anledning av sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall, i en

särskild, för fast anställda och värnpliktiga gemensam författning. Mot de

värnpliktigas inordnande under olycksfallsförsäkringslagen tala emellertid

andra principiella och praktiska skäl. Såsom socialstyrelsen erinrat, innebär

militärtjänstgöringen för de värnpliktiga fullgörandet av en medborgerlig

skyldighet. Här föreligger således en principiell skillnad mellan värnpliktiga

och arbetare, som avses i olycksfallsförsäkringslagen. Givet är, att detta

förhållande kan anses böra leda till olika betraktelsesätt, allt eftersom en

olycksfallsskada uppkommit under värnpliktstjänstgöring eller under annat

arbete. Redan av denna anledning resa sig därför betänkligheter mot ett

sammankopplande av ifrågavarande ersättningsärenden. Härtill kommer

emellertid, att värnpliktstjänstgöringens karaktär av tvångstjänstgöring, såsom

också vid nuvarande bestämmelsers tillkomst förutsattes, torde böra för­

anleda, att ersättning för sjukdom, som, utan att hava orsakats av olycks­

fall, dock ådragits genom militärtjänstgöringen, utgives enligt samma grunder

som ersättning för olycksfallsskada. Mot en uppdelning på ena eller andra

sättet kan ytterligare anföras det skälet, att nu gällande bestämmelser äro

sammanförda i en författning samt att det fördenskull och även i övrigt ur

praktisk synpunkt måste anses önskvärt att upprätthålla en dylik anordning.

Övervägande skäl synas mig alltså föreligga att, såsom riksförsäkringsan-

staltens förslag avser, reglera samtliga frågor om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i en särskild författning.

I konsekvens härmed och då, såsom i det föregående framhållits, de fast

anställda i fråga om rätt till ersättning för olycksfallsskada falla under 1916

års lag, har det nu föreliggande förslaget lagts så, att det uppfyller den i

3 § av nämnda lag stadgade förutsättning för ifrågavarande personals undan­

tagande från tillämpningen av samma lag; varjämte i förslaget upptagits en

jämväl av riksförsäkringsanstalten förordad bestämmelse, som utesluter de

fast anställda från berörda lags tillämpning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 179.

9

högre ersättning ntginge i krig, och att det finge anses riktigast, att bestäm­

melser därom utfärdades redan i fredstid. Då emellertid dessa bestämmel­

ser icke borde avse allenast vissa personalgrupper, utan gälla alla, som

under militärtjänstgöring i krig ådroge sig kroppsskada, samt detta omfat­

tande och ekonomiskt vittgående spörsmål ej inginge i anstaltens uppdrag,

hade någon utredning i detta ämne icke blivit verkställd, och hade ej heller

i förslaget intagits någon bestämmelse om särskild norm för bestämmande

av ersättning vid skada, som ådragits under tjänstgöring i krig. De före­

slagna bestämmelserna kunde emellertid enligt anstaltens mening åtminstone

provisoriskt komma till användning jämväl i händelse av krig.

Från olika håll har mot avfattningen av riksförsäkringsanstaltens förslag

i denna del anmärkts, att därav knappast klart framginge, huruvida bestäm­

melserna skulle äga tillämpning blott under fredstid eller jämväl under krig.

Härutöver har socialstyrelsen anfört, att man i händelse av krig syntes

hava att räkna med helt andra faktorer i olika hänseenden än dem, som

varit bestämmande vid författningsförslagets utgestaltning. Författningen

syntes därför icke ens såsom ett provisorium böra tillämpas i fråga om efter

krigsutbrott nyin träffade skador. Den borde följaktligen inskränkas att

gälla uteslutande under fredstid, och detta borde även av författningen tyd­

ligt framgå.

Marinförvaltningen har förklarat sig ansluta sig till riksförsäkringsanstal­

tens asikt därom, att särskilda bestämmelser redan i fredstid borde fast­

ställas att gälla i fråga om ersättning för skada i krig, samt hemställt om

utredning i detta syfte.

Med avseende å ifrågavarande spörsmål anser jag mig till en början böra er­

inra om, att de sakkunniga, som på sin tid utarbetade det ursprungliga för­

slaget till 1909 års förordning, till stöd för dess tillämpning i krig anförde,

att dittills gällande bestämmelser angående understöd från Vadstena krigs-

mansliuskassa och flottans pensionskassa gällde även i fråga om invaliditet,

ådragen under krig. Uppenbarligen funnes icke någon anledning att upphäva

denna stammanskap och värnpliktiga tillkommande förmån. Skulle landet en

gång hemsökas av krig, torde det väl vara lämpligt, att bestämmelser

rörande ersättning för därunder , ådragen invaliditet funnes, så att dylika

frågor kunde vinna skyndsam handläggning.

Då liknande skäl skulle kunna anföras till stöd för den nu ifrågasatta nya för­

ordningens avfattande i överensstämmelse med vad för närvarande gäller,

förtjänar det att här framhallas, att en begränsning av förordningens till-

lämplighet till fredstid ingalunda får uppfattas så, att staten skulle undan-

draga sig att utgiva ersättning för kroppsskada, ådragen under krig. Även

om icke, såsom från visst håll ifrågasatts, särskilda bestämmelser i ämnet

meddelades redan i fredstid, skulle en reglering av denna angelägenhet i

händelse av krig för visso av sig själv framtvingas. Frågan angående den

räckvidd, som i förevarande avseende bör givas åt den författning, vartill

förslag nu föreligger, synes alltså böra bedömas uteslutande ur den syn­

punkten, om författningsbestämmelserna kunna anses lämpliga för krigsför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

hållanden. Med avseende härå vill det förefalla mig, att den omvälvning av

förhållandena i allmänhet, som landets indragande i ett krig skulle åstad­

komma, nödvändigtvis måste komma att sträcka sina verkningar jämväl till

det område, varom här är fråga. I följd härav torde det få anses såsom

synnerligen vanskligt att överhuvud under fredstid i förevarande hänseende

meddela bestämmelser, avsedda att lända till efterrättelse under krigsför-

liållanden. Anses det emellertid böra ske, erfordras givetvis, såsom riksför-

säkringsanstalten och marinförvaltningen framhållit, en särskild utredning i

detta ämne. En sådan utredning och de bestämmelser, som till äventyrs kunde

komma att framgå därur, torde näppeligen böra inskränkas till nu ifråga­

varande personalgrupper, utan omfatta den militära personalen i allmänhet.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att jag icke anser tillrådligt att i

förevarande sammanhang reglera frågan om ersättning för skada, ådragen i

krig. Till stöd för denna ståndpunkt talar också den omständigheten, att

omförmälda fråga står i nära samband med spörsmålet om utfärdande av

särskilda krigsavlöningsbestämmelser, vilket spörsmål sedan länge är före­

mål för utredning.

1 § i föreliggande författningsförslag har alltså avfattats så, att bestäm­

melserna endast bliva tillämpliga beträffande militärtjänstgöring i fredstid.

Yad därefter angår den personal, vilken författningen bör omfatta, får jag

till en början erinra om, att nu gällande förordning avser värnpliktiga, volon-

tärer vid hären samt flottans och kustartilleriets stammanskap. Att dessa

grupper även böra ingå i den nya författningen finner jag, i likhet med riks-

försäkringsanstalten, uppenbart.

Anstalten har vidare ansett, att författningen bör avse jämväl det indelta

manskapet. Detta manskap omfattas icke av 1909 års förordning, utan är

underkastat bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev till arméförvaltningen den

6 maj 1881 angående förändring i bestämmelserna om underhåll från Vad­

stena krigsmanshuskassa. Då skäl synes saknas att i förevarande avseende

behandla de indelta annorlunda än övrigt manskap, har jag funnit mig böra

ansluta mig till riksförsäkringsanstaltens förslag jämväl i denna del. Med

anledning härav och för att tydligt utmärka, att i övrigt under författningen

falla, förutom värnpliktiga och fast anställt manskap, även musikelever och

skeppsgossar, officers- och reservofficersaspiranter, sjökadetter, kustartilleri-

kadetter och reservkadetter, marinintendentskadetter samt mariningenjörs-

aspiranter och -elever, har riksförsäkringsanstalten i sitt senaste förslag sam­

manfattat den personal, varå författningen skall tillämpas, i uttrycket »värn­

pliktig eller vid krigsmakten fast anställd, som uppbar avlöning såsom under­

befäl, menig krigsman eller värnpliktig». Då emellertid, såsom arméförvalt­

ningen i sitt yttrande framhållit, nämnda uttryck skulle kunna giva anled­

ning till tvekan beträffande författningens tillämpning a vissa av de katego­

rier, som, enligt vad i det föregående sagts, äro avsedda att omfattas av för­

fattningen, har jag funnit mig böra i 2 § av nu föreliggande förslag särskilt

angiva dem, som skola hänföras till fast anställda i författningens mening.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

11

Uti 1918 års förslag upptogs bland de ersättningsberättigade, förutom den

personal, som ovan omförmälts, jämväl den, som med behörigt tillstånd så­

som krigsman frivilligt deltoge i militärtjänstgöring. Härmed åsyftades i

första rummet medlemmar i de frivilliga automobil- och motorbåtskårerna, men

dessutom frivilliga militära deltagare dels i övningar, vilka avsåge utbildande

av visst befäl i olika tjänsteställningar (kaderövningar), dels i krigstjänst-

göring, dels ock i övningar, som blivit anbefallda till utrönande av krigsbe-

redskapen. Däremot avsågs ej att dit hänföra civila deltagare uti militär­

tjänstgöring (såsom röda korsets och röda stjärnans personal, annan frivillig

sjukvårdspersonal, landstormskvinnor m. fl).

I sitt senaste förslag har riksförsäkringsanstalten emellertid icke medtagit

ifrågavarande kategori och till stöd härför anfört- följande. Erfarenheten

hade visat, att nya organisationer esomoftast bildades i syfte att i fred och

rid krigstillfälle i ett eller annat avseende biträda de militära myndigheterna.

Det kunde också inträffa, att befintliga organisationer av en eller annan an­

ledning upphörde med sin verksamhet. Att uppdraga en gräns mellan de

olika kategorier frivilliga, som borde komma i åtnjutande av förslagets er-

sättningsförmåner, och dem, som borde ställas utanför, hade visat sig er­

bjuda avsevärda svårigheter. Härtill komme, att under de senare åren ett

allt större antal kvinnor frivilligt biträdde i den militära sjukvården, förpläg-

naden m. m. Att intaga även dessa som ersättningsberättigade syntes

emellertid kunna föranleda betänkligheter och skulle också medföra den

olägenheten, att därigenom ytterligare specialbestämmelser av rätt invecklad

beskaffenhet skulle vara erforderliga. Riksförsäkringsanstalten liölle därför

före, att kategorien frivilliga deltagare i militärtjänstgöring helt borde ute­

lämnas i förslaget. I de säkerligen rätt sällsynta fall, där billighet fordrade,

att ersättning borde utgå, kunde ersättningsfrågan underställas statsmak-

ternas prövning.

En ledamot av riksförsäkringsanstalten liar anfört härifrån avvikande me-

ning samt ansett rätt och billighet fordra, att ersättning utgåves till samt­

liga i militärtjänstgöring frivilligt deltagande, enär dessa utförde ett intres­

serat och betydelsefullt arbete samt utgjorde ett kompletterande element i

landets krigsväsen.

Från flertalet av de i ärendet hörda myndigheternas sida hava ock erin­

ringar framställts mot riksförsäkringsanstaltens senast intagna ståndpunkt.

Sålunda uttalar arméförvaltningen, att personer, som därtill beordrade eller

med behörigt tillstånd frivilligt deltoge i militärtjänstgöring, borde komma

i åtnjutande av de föreslagna förmånerna, under förutsättning dock att de

under tjänstgöringen på statsverkets bekostnad åtnjutit någon förmån i kon­

tant eller in natura.

Även marinförvaltningen anser berättigat, att åtminstone sådan frivillig

personal, som beordras till deltagande i militärtjänstgöring, likställes med

den i riksförsäkringsanstaltens förslag upptagna personal i avseende å rätt

till ersättning vid skada eller sjukdom. Ämbetsverket säger sig härvid haft

sin uppmärksamhet riktad särskilt på röda korsets personal och sådan för

Kungl. Muj:ts proposition nr 179.

12

marinens räkning förhyrd personal, som förrättar militärtjänst, särskilt om­

bord å fartyg, och tillägger, att ämbetsverket givetvis förutsatte, att denna

personal före sitt deltagande i militärtjänstgöringen underkastades lika nog­

grann läkarundersökning som den personal, vilken i förslaget upptagits så­

som ersättningsberättigad.

Flygstyrelsen anser på i huvudsak de av reservanten inom riksförsäkrings-

anstalten anförda skäl, att bland de ersättningsberättigade bör upptagas den,

som med behörigt tillstånd frivilligt deltager i militärtjänstgöring.

Socialstyrelsen förklarar sig också i det stora hela biträda den mening,

som av nyssnämnda reservant framförts. Det syntes nämligen styrelsen, att

alla även mera tillfälligtvis till krigsmakten anslutna, vilka under sin mili­

tärtjänstgöring ej genom olycksfallsförsäkringslagen vore i tillfredsställande

grad skyddade emot följderna av olycksfall i tjänsten, borde i en författning

som den nu förevarande omhändertagas. Visserligen kunde det förutsättas,

att i militärtjänst skadad frivillig i särskild ordning komme att på det all­

männas bekostnad hållas skadeslös i skälig utsträckning. I betraktande,

bland annat, av den omgång och de besvär för såväl den skadade som olika

myndigheter, vilka därvid skulle vållas, syntes dock avgjort vara att före­

draga, att saken i förevarande sammanhang på författningsväg ordnades en

gång för alla.

Försäkring srådet framhåller, att, då i militärtjänst frivilligt deltagande per­

sonal icke kunde underkastas sådan undersökning m. m., som enligt förslaget

förutsättes i bestämmelserna rörande ersättning för sjukdom, som icke för­

anletts av olycksfall, det icke syntes vara tillrådligt att utan vidare tiller­

känna ifrågavarande personal rätt till ersättning vid dylik sjukdom. Där­

emot förelåge enligt försäkringsrådets mening icke samma hinder för rätt

till ersättning åt den frivilliga personalen, då fråga vore om skada i an­

ledning av olycksfall.

Statskontoret slutligen uttalar önskvärdheten av, att de frivilligt tjänstgö­

rande kunde på någon bestämmelse i själva författningen grunda rätt till er­

sättning i förekommande fall. Då det emellertid vore förenat med vissa

svårigheter att i författningen angiva den ersättning, som borde tillkomma

olika kategorier av de frivilliga, syntes det statskontoret, som om i författ­

ningen lämpligen borde inflyta ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att, där

frivillig under militärtjänstgöring drabbades av skada, som eljest enligt för­

fattningen skulle medföra rätt till ersättning, besluta om ersättning i huvud­

saklig överensstämmelse med de i författningen angivna grunder.

Enligt min mening är det visserligen skäligt och jämväl med statens in­

tresse förenligt, att frivilliga deltagare i militärtjänstgöring, som därunder

ådraga sig kroppsskada, i fråga om rätt till ersättning härför i möjligaste

mån likställas med värnpliktiga och fast anställda. Med hänsyn emellertid

till vad riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet härutinnan anfört, synes

det icke låta sig göra att generellt inordna ifrågavarande personal under för-

fattningsförslaget. För ändamålet skulle i allt fall erfordras invecklade spe­

cialbestämmelser, utan att måhända nämnda personals rätt till ersättning

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 170.

13

ändock kunde fullt uttömmande regleras. Yid sådant förhållande och då de

fall, där ersättningsanspråk från sådan personals sida skulle kunna tänkas

framkomma, måste antagas bliva jämförelsevis sällsynta, därest författningens

tillämplighet, såsom jag i det föregående förordat, begränsas till fredstid,

synes mig den av statskontoret anvisade utvägen innebära den lämpligaste

lösningen av förevarande fråga. Jag har därför i det föreliggande förslaget

låtit förse 1 § med ett tillägg, som bemyndigar Kungl. Maj:t att i huvud­

saklig överensstämmelse med de i förslaget angivna grunder besluta om er­

sättning till frivillig, som under militärtjänstgöring ådrager sig kropps­

skada, vilken enligt förslaget medför rätt till ersättning.

Beträffande 1 § i det föreliggande förslaget har jag härutöver endast att

tillägga, att med hänsyn till den av mig förordade förändrade uppställ­

ningen av författningsbestämmelserna i denna § stadgats, att ersättning ut­

går för under militärtjänstgöring ådragen sjukdom, som ej förorsakats av

olycksfall. I 3 kap. angives sedermera, i vilka fall sjukdom skall anses

ådragen under militärtjänstgöring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

2

§-

Under 1 mom. i denna § har jag, i enlighet med vad under 1 § omför-

mälts, infört en bestämmelse angående vilka som äro att hänföra till fast

anställda i författningens mening. Med hänsyn till den omorganisation av

flottans reserv, som i samband med den nya försvarsorganisationens anta­

gande beslutats, har härvid bland fast anställda jämväl upptagits reservunder­

officer saspirant vid flottan.

I 2 mom. meddelas närmare bestämmelser angående begreppet militärtjänst­

göring.

Enligt nu gällande förordning skall militärtjänstgöring anses hava varit

för handen endast under tid, då den skadade för fullgörande av värnplikt

eller tjänsteplikt nödgats uppehålla sig å viss ort eller i föreskriven ordning

varit stadd på marsch eller annan färd. I sistnämnda del har denna be­

stämmelse ansetts innebära, att marschen eller färden skall hava skett under

militärbefäl eller efter dess order.

Genom lagen den 19 juni 1919 har nu begreppet olycksfall i arbete ut­

sträckts att omfatta även »olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där

färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställ-

ningen». Med hänsyn härtill har riksförsäkringsanstalten föreslagit en lik­

nande utvidgning av begreppet militärtjänstgöring. Härvid har riksförsäk­

ringsanstalten erinrat om, att enligt den tolkning, som givits nyssnämnda

stadgande i olycksfallsförsäkringslagen, en färd till eller från hemmet icke

omfattades av lagen, såvida icke färden direlct föranletts av anställningen.

Om t. ex. en arbetare hade sitt hem på längre avstånd från arbetsplatsen

och avlade besök i hemmet någon gång under veckans lopp, ansåges ersätt­

ning icke böra utgå. Militärtjänstgöringens art av tvångstjänstgöring för de

värnpliktiga motiverade dock enligt riksförsäkringsanstaltens mening, att

14

skador, som åsamkades under de resor, som den värnpliktige företoge till

ock från kemmet efter erkållen permission, borde berättiga till ersättning.

Då det i förevarande fall vore svårt att sätta de fast anställda i sämre läge

än de värnpliktiga, borde utvidgningen i bogreppet militärtjänstgöring avse

jämväl de vid krigsmakten fast anställda. Även om formuleringen i riksför-

säkringsanstaltens förslag vore liknande den, som förekomme i olycksfalls­

försäkringslagen, syntes något kinder icke möta att giva nu omförmälda

tolkning åt det föreslagna stadgandet.

En av de i ärendet körda militära myndigketerna kar avstyrkt permis­

sions- ock tjänstledigketsresors likställande med militärtjänstgöring i före­

varande avseende samt därvid framliållit, att dylika helt frivilliga resor borde

vara de resandes ensak.

En annan av nämnda myndigheter ävensom försäkringsrådet kava gjort

gällande, att, därest rätten till ersättning för skada, som ådragits vid färd

till eller från tjänstgöring, skulle givas sådan utsträckning, som riksförsäk-

ringsanstalten ifrågasatt, detta uttryckligen borde uttalas i själva lagtexten.

Marinförvaltningen anser med marsch böra likställas sjötåg.

Jag anser mig böra tillstyrka, att en bestämmelse, motsvarande den, som

med ovan angivet innehåll genom lagen den 19 juni 1919 införts i olycks­

fallsförsäkringslagen, vinner tillämpning även på nu ifrågavarande område.

Däremot kan jag icke finna tillräckliga skäl föreligga att giva denna be­

stämmelse en annan tolkning än olycksfallsförsäkringslagens stadgande.

Med marinförvaltningen är jag ense om, att sjötåg bör likställas med marsch,,

men någon särskild bestämmelse därom synes mig icke erforderlig.

3 §.

Denna § innehåller bestämmelser rörande vilken myndighet som i första

kand kar att avgöra uppkommande ersättningsfrågor ock huru den med av­

görandet missnöjde äger söka rättelse.

I likhet med vad för närvarande gäller, föreslås, att förstakandsavgörandet

skall tillkomma riksförsäkringsanstalten. På sätt i olycksfallsförsäkringslagen

skett, göres emellertid härvid undantag beträffande frågor om utgivande

av engångskapital i stället för livränta i det uti 6 § 2 mom. angivna fall.

Angående talans anställande i händelse av missnöje med riksförsäkrings-

anstaltens beslut gäller enligt 1909 års förordning, att sådan talan må an-

hängiggöras genom stämning till domstol eller påkallande av skiljeavtals

tillämpning. Under erinran om, att för vinnande av en snabb rättskipning

ock en sakkunnig prövning i till den sociala olycksfallsförsäkringen hörande

ärenden en särskild, för kela riket gemensam domstol, försäkringsrådet, in­

rättats, framhöll riksförsäkringsanstalten i motiveringen till 1918 års förslag,

att enahanda skäl talade för en utsträckning av nämnda specialdomstols

verksamhet till det område, varom nu är fråga. I anslutning härtill ock

efter förebild av motsvarande bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen

stadgades i 1918 års förslag, att klagan över riksförsäkringsanstaltens beslut

Kungl. Maj ds proposition nr 179.

15

finge föras hos försäkringsrådet, att försäkringsrådet ägde, ändå att klagan

ieke förts, upptaga här avsett ärende till prövning, samt att klagan ej finge

föras över försäkringsrådets beslut.

Uti motiveringen till det senast avgivna förslaget anför nu riksförsäkrings-

anstalten i detta ämne följande.

Övervägande delen av de skador, som här komma i fråga, utgöras av

sjukdomar (huvudsakligen tuberkulos). På grund av ofta inträffade avsevärda

variationer i hälsotillståndet låter sig ett definitivt fastställande av ersätt­

ningen i de allra flesta fall vid dessa sjukdomar — i motsats mot vad som

gäller beträffande olycksfallsskadorna — icke göra ens sedan åtskilliga år

förflutit från det skadan yppats. Ersättning måste därför i regel, så länge

sjukdomen varar, bestämmas för kortare tider i sänder, i allmänhet högst

ett år, och upptages ersättningsfrågan efter utgången av varje tidsperiod,

för vilken ersättning sålunda beviljats, till förnyad prövning. På grund av

det stora antalet beslut, som till följd härav förekomma, och med hänsyn

till numera vunnen erfarenhet från tillämpningen av 1916 års lag har riks-

försäkringsanstalten anledning förmoda, att ett underlättande av besvärs-

möjligheterna, på sätt avsetts i 1918 års förslag, skulle medföra, att klago-

rätten — vilken med de rättsmedel, som för närvarande stå de ersättnings-

sökande till buds, ytterst sällan utnyttjas — komme att anlitas i så stor

utsträckning, att därigenom komme att förorsakas en icke obetydlig ökning

i såväl anstaltens som försäkringsrådets förvaltningskostnader. Pdksförsäk-

ringsanstalten har därför ansett det böra tagas under övervägande, huruvida

icke en prövning av förevarande ärenden utav anstalten såsom enda instans

vore tillfyllest eller om i annat fall en mera inskränkt besvärsrätt, än som

avsetts i 1918 års förslag, borde införas.

Härvid vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att, så snart missnöje an-

mäles till anstalten mot av anstalten fattat beslut och nya uppgifter i ärendet

lämnas, anstalten plägar upptaga ersättningsfrågan till förnyad prövning.

Därest ytterligare utredning av riksförsäkringsanstalten befinnes erforderlig,

införskaffas dylik av anstalten, innan ärendet upptages till avgörande. Det

inträffar ej sällan, att ett av riksförsäkringsanstalten avgjort ärende på grund

av missnöjesanmälan underkastas omprövning av anstalten flera gånger.

Det synes riksförsäkringsanstalten kunna ifrågasättas, om ej genom ett

dylikt förfarande så starka garantier kunna anses vara för handen, att de

ersättningssökande komma i åtnjutande av de förmåner, ifrågavarande lag­

stiftning avser att tillerkänna dem, att rätten att föra klagan över anstaltens

beslut helt och hållet kunde borttagas utan fara för rättssäkerheten eller, i

likhet med vad som är fallet beträffande pensions styrelsens beslut i pen-

sionsärenden, få äga rum endast efter prövning av justitiekanslärn.

Yad beträffar riksförsäkringsanstaltens beslut rörande själva rätten till

ersättning, har anstalten emellertid med hänsyn till å ena sidan, att dessa

beslut ofta äro av principiell innebörd och å den andra, att de till antalet

icke äro så talrika, att besvärsrätten skulle föranleda en mera väsentlig

ökning av anstaltens och försäkringsrådets arbetsbörda, icke funnit tillräck­

liga skäl föreligga att frångå 1918 års förslag. Vidkommande däremot an­

staltens övriga beslut uti ifrågavarande ärenden, vilka beslut utgöra det

stora flertalet av samtliga beslut, synes det anstalten icke erforderligt, att

dessa kunna underkastas prövning av högre instans, en uppfattning, som

även vinner stöd i det förhållandet, att alltsedan ikraftträdandet av 1909 års

militärersättningsförordning det endast i ett par fall förekommit, att andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

16

frågor om ersättning enligt förordningen än sådana, som avsett själva rätten

till ersättning, hänskjutits till domstols avgörande.

På grund av vad riksförsäkringsanstalten sålunda anfört liar anstalten i

sitt senaste förslag infört en bestämmelse om, att klagan icke må föras över

anstaltens beslut angående ersättnings art och storlek eller angående ut­

betalning av ersättning. I anslutning härtill har också den försäkringsrådet

enligt 1918 års förslag tillagda rätt att till prövning upptaga ärende, ändå

att klagan icke förts, på motsvarande sätt begränsats i det nja förslaget.

Två av riksförsäkringsanstaltens ledamöter hava i ett särskilt yttrande

uttalat den uppfattningen, att den ökning i förvaltningskostnaderna för an­

stalten och försäkringsrådet, som ett genomförande av 1918 års förslag i

nu förevarande hänseende skulle medföra, borde föranleda därtill, att, för den

händelse anstaltens senaste förslag till besvärsordning icke ansåges böra

genomföras, den i 1909 års förordning föreskrivna ordning för sökande av

ändring i anstaltens beslut bibehölles.

, Från några av de i ärendet hörda myndigheternas sida hava erinringar

framställts mot riksförsäkringsanstaltens senaste förslag i förevarande del.

Sålunda anser socialstyrelsen ganska starka betänkligheter däremot möta

ur den synpunkten, att man genom det föreslagna stadgandet skulle offra

en inom olycksfallsförsäkringen de försäkrade eljest allmänt tillkommande

rätt. En utväg till undvikande härav syntes socialstyrelsen måhända vara

att lämna besvärsrätten obeskuren i fråga om skada genom olycksfall och

på av riksförsäkringsanstalten angivet sätt inskränka densamma endast be­

träffande ersättningsanspråk på grund av sjukdom.

Enligt försäkring srådets mening kunde den av riksförsäkringsanstalten

föreslagna begränsningen av rätten att hos försäkringsrådet anföra besvär

över anstaltens beslut icke anses lämplig. Frågorna angående rätten till

ersättning och dennas storlek syntes i många fall hava så nära samband

med varandra, att ett särskiljande av desamma i nu förevarande hänseende

skulle komma att vid tillämpningen medföra olägenheter. Anstaltens förslag

skulle vidare medföra, att sådana frågor som t. ex. nedsättning av ersätt­

ningen på grund av grov vårdslöshet eller fylleri, avdrag å ersättningen i

vissa i förslaget angivna fall m. m., icke skulle kunna underställas rådets

prövning. Även måste anses lämpligare, att frågorna om ersättningens art

och storlek i händelse av tvist bedömdes av specialdomstol än, såsom eljest

skulle bliva fallet, av de allmänna domstolarna eller Kungl. Maj:t i stats­

rådet. Vad anginge erfarenheten från tillämpningen av olycksfallsförsäkrings­

lagen, hade därav framgått å ena sidan behovet av besvärsrätt även i fråga

om ersättningens storlek, å andra sidan att rätten att anföra besvär hos

försäkringsrådet ingalunda missbrukats, utan tvärtom begagnats i jämförelse­

vis ringa utsträckning. Det av riksförsäkringsanstalten tillämpade förfarings­

sättet med upprepade omprövningar av sina egna beslut syntes icke heller

enbart vara till fördel. Dels kunde därav lätt föranledas, att de utredningar,

som föreginge besluten, icke gjordes med erforderlig noggrannhet, och dels

syntes det leda till, att den skadade frestades att i tid och otid hos an­

Kungl. Majds proposition nr 179.

stalten förnya sina anspråk. Lämpligare syntes vara, att den skadade i

händelse av missnöje med anstaltens beslut hänvisades att klaga hos för-

säkringsrådet, som därefter slutligen avgjorde ärendet. En dylik anordning

syntes även vara ägnad att medföra lättnad i riksförsäkringsanstaltens arbets­

börda. Tydligt syntes jämväl vara, att en omprövning från riksförsäkrings­

anstaltens sida av dess egna beslut icke linge jämställas med en prövning

av ärendet i högre instans. Då riksförsäkringsanstalten uppdroge en jäm­

förelse med behandlingen av pensionsärenden i pensionsstyrelsen, borde

erinras, att pensionsstyrelsen icke vore första instans vid dessa ärendens

behandling. Rådet ansåge sig slutligen böra framhålla, att de fast anställda,

därest riksförsäkringsanstaltens förslag genomfördes, skulle berövas den rätt

att hos försäkringsrådet anföra besvär över anstaltens beslut även i fråga

om ersättningens storlek, som för närvarande vid olycksfallsskada vore dem

tillförsäkrad enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Aven statskontoret förklarar sig anse det ganska tveksamt, huruvida den

av riksförsäkringsanstalten föreslagna inskränkningen av rätten att få ersätt­

ningsfrågor prövade i högre instans vore lämplig. Ehuru en obeskuren

klagorätt måhända mången gång kunde föranleda onödigt arbete för både

riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet, ville det dock förefalla stats­

kontoret, som om denna olägenhet vore att föredraga framför ett avstängande

från klagorätt.

Till en början torde kunna fastslås såsom ostridigt, att ur de ersättnings-

sökandes synpunkt avgjorda fördelar äro förenade med riksförsäkringsanstal­

tens förslag, såvitt detsamma avser, att talan mot anstaltens beslut skall

fullföljas hos försäkringsrådet i stället för såsom nu vid allmän domstol.

Riksförsäkringsanstalten har emellertid i sitt senaste förslag begränsat klago-

rätten att avse allenast frågor om rätt till ersättning. Klagan skulle således

icke få föras i fråga om ersättnings art, storlek eller utbetalning. Med av­

seende härå tillåter jag mig erinra om, att, såsom jag i det föregående angivit,

det nu på mitt föranstaltande utarbetade förslaget, bland annat, innebär, att

den fast anställda personal, som däri avses, skall vara undantagen från till-

lämpningen av olycksfallsförsäkringslagen. I betraktande härav synes det icke

kunna ifrågakomma att, såvitt angår ärenden rörande ersättning åt dylik

personal för olycksfallsskada, inskränka den klagorätt, som för närvarande

tillkommer vederbörande enligt olycksfallsförsäkringslagen. Mot en begräns­

ning av klagorätten i övriga ersättningsärenden möter visserligen icke samma

hinder. Men att i förevarande avseende meddela olika bestämmelser för

det ena eller andra fallet synes varken motiverat med hänsyn till ärendenas

beskaffenhet eller tillfredsställande ur rättstillämpningssynpunkt. Härtill

kommer, såsom försäkringsrådet erinrat, att en begränsning av klagorätten

i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag skulle vara ägnad att med­

föra åtskilliga olägenheter, vilka närmare framgå av rådets ovan återgivna

yttrande. A andra sidan torde, såsom reservanterna inom anstalten särskilt

framhävt, ett genomförande av den föreslagna instansordningen utan en

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 1,53 höft. (Nr 179.)

37427

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

17

dylik inskränkning av klagorätten komma att medföra en ökning i anstaltens

och försäkringsrådets förvaltningskostnader. Storleken av denna kostnads­

ökning låter sig icke på förhand beräkna. Av intresse i detta sammanhang

är emellertid försäkringsrådets uttalande därom, att den enligt olycksfalls­

försäkringslagen medgivna besvärsrätten begagnats i jämförelsevis ringa ut­

sträckning. I viss mån torde för övrigt kostnadsökningen komma att mot-

vägas av den besparing, som synes kunna förväntas därigenom, att, såsom

försäkringsrådet framhållit, den ifrågasatta instansordningen är ägnad att

medföra en begränsning i den nu förekommande omprövningen från riks-

försäkringsanstaltens sida av dess egna beslut.

Det övervägande, jag ägnat förevarande fråga och de olika därpå inver­

kande omständigheterna, har alltså övertygat mig om, att lösningen bör ske

efter de linjer, riksförsäkringsanstaltens år 1918 avgivna förslag följde. I

enlighet härmed har därför nu föreliggande förslag avfattats i denna del.

Med hänsyn till den befattning med ifrågavarande ersättningsärenden, som

enligt 1918 års förslag skulle tillkomma försäkringsrådet, framlade riksför-

säkringsanstalten i samband med nämnda förslag även förslag till sådan

ändring i lagen om försäkringsrådet, att bestämmelserna i 6 § av denna lag-

skulle gälla jämväl med avseende å omförmälda ärenden. Då sagda bestäm­

melser emellertid icke reglera försäkringsrådets kompetensområde, utan

endast angiva rådets sammansättning vid behandlingen av de ärenden, som

enligt olycksfallsförsäkringslagen ankomma på rådet, anser jag, i över­

ensstämmelse med vad rådet också i ett i denna fråga avgivet yttrande ut­

talat, ändring i nämnda lag icke för ändamålet erforderlig. Emellertid har

det synts mig lämpligt att för fullständighetens skull förse 3 § i nu före­

liggande författningsförslag med en hänvisning till lagen om försäkringsrådet.

Med avseende härå är att anmärka, att nämnda lag stadgar, att av försäkrings-

rådets ledamöter vissa skola representera arbetsgivare och vissa represen­

tera arbetare. I sitt yttrande över riksförsäkringsanstaltens år 1918 avgivna

förslag till militärersättningslag framhöll arméförvaltningen, att det icke

vore erforderligt, att representanter för arbetsgivare deltoge i nu ifrågavarande

ersättningsärenden. I sitt nu avgivna utlåtande har riksförsäkringsanstalten

förklarat sig finna visst fog föreligga för denna anmärkning. Samma anmärk­

ning kunde också riktas mot, att representanter för arbetare skulle deltaga

i handläggning av dylika ärenden. I en framställning den 18 januari 1923

om ändrade bestämmelser i 1909 års förordning hade anstalten ock ifråga­

satt, huruvida icke en annan sammansättning av försäkringsrådet \ore er­

forderlig, varigenom den militära och militärmedicinska sakkunskapen bleve

representerad. Om anstaltens förslag rörande inskränkning i besvärsrätten

antoges, syntes emellertid antalet klagomål bliva jämförelsevis ringa. Med

hänsyn härtill vore det i mindre grad påkallat att genomföra en ändring av

rådets sammansättning, vilken i varje fall komme att medföra en viss kost­

nadsökning. Riksförsäkringsanstalten hade därför funnit sig icke böra nu

framställa något förslag i ämnet.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

19

Såsom av det föregående framgår, liar jag icke kunnat förorda den av

riksförsäkringsanstalten föreslagna inskränkningen i klagorätten. Detta

oaktat finner jag mig emellertid icke böra ifrågasätta en ändrad sammansätt­

ning av försäkringsrådet vid handläggningen av förevarande ersättningsären-

den. Det synes mig nämligen ur rättstillämpningssynpunkt icke lämpligt,

att försäkringsrådet vid prövningen av frågor, beträffande vilka samma eller

väsentligen samma regler äro avsedda att gälla, skulle hava än en och än en

annan sammansättning. På grund härav och då det behov av särskild sak­

kunskap, som för försäkringsrådet ma kunna uppstå i anledning av dess

befattning med nu ifrågavarande ärenden, lärer kunna tillgodoses på annat

sätt, anser jag hänvisningen till lagen om försäkringsrådet böra gå ut därpå,

att nämnda lags bestämmelser oförändrade skola tillämpas även i fall, varom

härdar fråga.

4 §.

I 20 § av riksförsäkringsanstaltens förslag har i anslutning till vissa stad-

ganden i 21 och 23 §§ av olycksfallsförsäkringslagen upptagits en bestäm­

melse om rätt för riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet att till utred­

ning av ersättningsanspråk vid allmän domstol låta avhöra vittnen eller sak­

kunniga samt av polismyndighet påfordra undersökning. Denna bestämmelse

liar i föreliggande förslag erhållit sin plats i 4 §.

⁵

§'

Förevarande § innehåller den i 21 § av riksförsäkringsanstaltens förslag

upptagna bestämmelsen, att rätt till ersättning ej kan överlåtas och förty ej

må tagas i mät för gäld. Bestämmelsen i fråga är av ordagrant samma ly­

delse som stadgandet i 31 § av olycksfallsförsäkringslagen och skiljer sig

alltså beträffande avfattningen från motsvarande föreskrift i 15 § av 1909 års

förordning. Något skäl att bibehålla den i sistnämnda författning använda

formuleringen har emellertid icke synts föreligga.

2

kap. Ersättning för skada till följd av olycksfall.

6 och 7 §§

Dessa §§ motsvara 4 § i nu gällande förordning och innehålla alltså be­

stämmelser om de ersättningar, som i olika fall skola utgå. I riksförsäk­

ringsanstaltens förslag återfinnas ifrågavarande bestämmelser uti 4 och 5 §§.

I det föregående har redan antytts, att nu utgående ersättningar utgöras

av sjuklijälp eller livränta till den skadade själv samt begravningshjälp och

livräntor till efterlevande, ävensom att beloppen av dessa olika ersättningar

fixerats i förordningen. Vidare har erinrats om de nya grundsatser, som i

motsvarande hänseende genom 1916 års lag vunnit insteg inom den sociala

olycksfallsförsäkringen. I anslutning härtill har slutligen framhållits ange­

lägenheten av, att dessa nya grundsatser givas tillämpning även på nu ifråga­

varande område. Jag skall nu angiva de ersättningsgrunder, som i enlighet

härmed funnits böra upptagas i det föreliggande förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

20

Vad härvid först angår

det fall, att inträffad skada icke medfört döden,

hava bestämmelserna härom införts i 6 § av förslaget.

Enligt 1909 års förordning utgår i här avsedda fall:

om skadan medfört väsentlig minskning av arbetsförmågan under mera

än tre dagar: sjukhjälp för varje överskjutande dag; samt

om skadan medfört för framtiden bestående förlust av arbetsförmågan

eller minskning därav med minst en tiondel: livränta.

Enligt 1916 års lag åter utgår:

om olycksfall medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning

av arbetsförmågan:

dels

läkarvård, läkemedel m. m. från och med dagen för

olycksfallet,

dels ock,

under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre

dagar efter dagen för olycksfallet och arbetsförmågan blivit nedsatt med

minst en fjärdedel, sjukpenning från och med dagen efter olycksfallet; samt

om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört

under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbets­

förmågan:

dels

livränta,

dels ock

sådan behandling, som må erfordras för

höjande av arbetsförmågan, livränta dock allenast under förutsättning att

arbetsförmågan nedsatts med minst en tiondel.

Den viktigaste skillnaden mellan de båda författningarna uti nu före­

varande avseende torde vara den, att, medan sjukersättningen enligt 1909

års förordning utgöres allenast av ett visst kontant belopp, sjukhjälp, för

varje sjukdag, sådan ersättning enligt 1916 års lag utgår under två olika

former, nämligen

dels

med kostnadsfri läkarvård jämte läkemedel m. m. och

dels

med ett kontant belopp, sjukpenning.

Riksförsäkringsanstaltens förslag till ny författning ansluter sig härutinnan

till olycksfallsförsäkringslagen. Häremot har icke någon erinran framställts,

och då icke heller jag finner anledning därtill, har det nu föreliggande för­

slaget i denna del avfattats i enlighet med anstaltens förslag.

Med avseeende å den ifrågasatta förmånen av läkarvård under sjukdoms­

tiden må nämnas, att vad olycksfallsförsäkringslagen innehåller därom, att,

därest sådan vård ej utan skälig omgång eller kostnad kan anskaffas, annan

lämplig vård i stället får beredas den skadade, av riksförsäkringsanstalten

ansetts böra gälla även i fall, varom här är fråga. Då denna bestämmelse

lätt kunde förleda den skadades närstående att helt undvika läkarvård, har

medicinalstyrelsen ifrågasatt sådan omformulering av bestämmelsen, att annan

vård än läkarvård endast tillfälligtvis finge beredas den skadade, så framt

ej läkare medgivit, att den fortsatta skötseln av den skadade finge anförtros

åt annan än läkare. Tillräcklig anledning att härutinnan frångå olycksfalls­

försäkringslagens formulering synes mig emellertid icke förefinnas.j

Liksom enligt olycksfallsförsäkringslagen fri läkarvård omfattar ersättning

för läkarintyg, som av riksförsäkringsanstalten anses erforderliga för bedö­

mande av frågan om rätt till ersättning samt ersättnings art och storlek,

har anstalten i sitt förslag i nu förevarande ämne upptagit en föreskrift

därom, att ersättning för läkarintyg skall gäldas av anstalten. Undantag

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Kungl. Maj:ts proposition nr nu.

21

har dock ansetts hora göras för det fall, att dylikt intyg utfärdas på anmodan

av vederbörande militära myndighet.

Armé- och marinförvaltningarna hava med avseende å denna undantags­

bestämmelse framhållit, att militärläkarna på goda grunder kunde antagas

komma att få sin arbetsbörda avsevärt ökad i anledning av den nya författ­

ningen. Pa grund härav och då samtliga läkare vid det civila sjukvårds-

vasendet städse erkölle ersättning för liknande intyg, syntes rättvisan fordra,

att samma ersättning tillkomme militärläkarna.

Riksforsakringsanstalten har häremot erinrat, att militärläkarna enligt gäl­

lande reglementen vore skyldiga att utan särskild gottgörelse med ledning

av verkställda undersökningar utfärda intyg och avgiva utlåtanden i fråga

om ersättningssökande, tillhörande nu ifrågavarande kategorier. Att frångå

reglementenas bestämmelser i förevarande avseende syntes icke riktigt. An­

tagligt vore ock, att den nya värnpliktslagen och i sammanhang därmed ut­

färdade bestämmelser komme att medföra en reducering i antalet ersätt­

ningssökande. Detta oaktat skulle likväl ett tillerkännande av ersättning för

dessa utlåtanden komma att för statsverket medföra icke obetydliga ekono­

miska konsekvenser.

För egen del finner jag ej anledning att föreslå någon ändring i vad för

närvarande gäller i fråga om militärläkares skyldighet att utan särskild er­

sättning utfärda intyg, som här avses. Det nu föreliggande förslaget har

fördenskull i förevarande del erhållit samma avfattning som riksförsäkrings-

anstaltens förslag.

Yad angår sjukpenningen, stadgas i olycksfallsförsäkringslagen, att den­

samma skall utgöra vid förlust av arbetsförmågan ett belopp, bestämt i för­

hållande till den skadades årliga arbetsförtjänst (hel sjukpenning) och vid

nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsätt-

ningen. I lagen angives numera också det belopp, varmed sjukpenningen

allt efter den årliga arbetsförtjänstens storlek utgår.

Aven härutinnan överensstämma riksförsäkringsanstaltens förslag och det

på grundval därav nu upprättade förslaget med olycksfallsförsäkringslagen.

Frågan om sättet för den årliga arbetsförtjänstens beräknande torde jag få

upptaga vid behandlingen av 8 § i sistnämnda förslag. Den olikhet, som,

enligt vad därvid kommer att framgå, föreligger mellan de båda förslagen,’

har föranlett, att olycksfallsförsäkringslagens bestämmelse rörande sjukpen­

ningens belopp vid arbetsförtjänst av olika storlek oförändrad upptagits i

nu föreliggande förslag.

Jämväl bestämmelsen angående livränta till den skadade har, liksom i

riksförsäkringsanstaltens förslag, anslutits till motsvarande stadgande i olycks-

fallsforsäkringslagen. Sådan livränta skall sålunda utgå vid förlust av arbets­

förmågan med tva tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid

nedsättning med minst en tiondel av arbetsförmågan med det lägre belopp,

som svarar mot nedsättningen, med tillägg i vartdera fallet av den sannolika

årliga kostnaden för förnyelse av vissa till arbetsförmågans höjande eller

eljest till hindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälp­

medel. Vidare skall gälla, att vid förlust av arbetsförmågan livräntan må,

Bär den skadades tillstånd kräver särskild vård, med hänsyn härtill be­

stämmas till högre belopp än nyss är nämnt, dock ej överstigande beloppet

av den årliga arbetsförtjänsten. Slutligen skall det bero på försäkringsrådet

att, när synnerliga skäl därtill äro för handen, besluta, att i stället för In -

ränta eller del därav skall till den skadade utgivas ett kapital för en gång,

till belopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde.

Att sistnämnda bestämmelse icke ansetts böra gälla, då fråga är om sjuk­

dom, som ej förorsakats av olycksfall, kommer att framgå av det följande.

Utöver nu berörda föreskrifter har med avseende å ersättning, som i 6 §

av förslaget omförmäles, i samma paragraf upptagits en bestämmelse, som,

i nära anslutning till vad enligt 1909 års förordning gäller, utesluter dylik

ersättnings utgående för tid, under vilken tjänstgöringen eller anställningen

varar, samt, vad angår läkarvård och läkemedel, jämväl för den ytterligare

tid, vederbörande är berättigad till vård genom militär eller annan myndig­

hets försorg.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Vad härefter beträffar ersättningens art och omfattning för det fall, att

inträffad skada medfört döden, upptagas bestämmelserna härom i 7 § av för­

slaget.

Enligt 1909 års förordning utgår i angivna fall dels begravningshjälp med

150 kronor, dels oclc livräntor med i förordningen angivna belopp till änka,

så länge hon lever ogift, och till minderårigt barn intill uppnådda 15 års

ålder samt, där den avlidne ej efterlämnat änka eller barn, till föräldrar och

minderåriga syskon, till de sistnämnda intill fyllda 15 ar.

Olycksfallsförsäkringslagen skiljer sig i förevarande fall från 1909 års för­

ordning i väsentligen följande avseenden. Saväl begravningshjälp som liv­

räntor utgå med i förhållande till den avlidnes årliga arbetsförtjänst be­

stämda belopp, dock att visst minimibelopp är stadgat för begravnings­

hjälpen. Jämväl adoptivbarn och adoptivföräldrar kunna komma i åtnjutande

av livräntor, därest adoptionen skett före olycksfallet. Till barn (adoptiv -

barn) utgår livränta intill uppnådda 16 års ålder. För föräldrars (adoptiv­

föräldrars) rätt till livräntor förutsättes icke, att änka eller barn (adoptiv­

barn) ej efterlämnats, men däremot att föräldrarna (adoptivföräldrarna) vaiit

för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes arbete. Syskon äro

icke under några förhållanden berättigade till livränta. Efterlevande makes

och barns (adoptivbarns) livräntor utgå med viss företrädesrätt framför öv­

riga därtill berättigades livräntor. Då efterlevande make före viss ålder in­

går nytt gifte, utgår en mindre engångsersättning.

Eiksförsäkringsanstaltens förslag till militärersättningslag ansluter sig

i förevarande hänseenden till olycksfallsförsäkringslagen, allenast med det

undantaget, att förslaget icke upptager någon bestämmelse om minimibelopp

för begravningshjälp. Denna avvikelse har sin grund i den av anstalten

förordade beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten.

Även enligt det på mitt föranstaltande nu utarbetade förslaget avses er­

sättning till efterlevande skola utgå enligt de grunder, som i nämnda lag

23

fastställts. Med hänsyn till vad 8 § i detta förslag innehåller rörande arbets­

förtjänstens beräknande, har det härvid synts erforderligt att från sagda lag

upptaga jämväl bestämmelsen om ett visst minsta belopp, varmed begrav­

ningshjälp skall utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

⁸ §■

Såsom i det föregående antytts, innehåller denna § bestämmelser angående

beräknandet av den årliga arbetsförtjänst, i förhållande till vilken de i 6 och

7 §§ omförmälda kontanta ersättningar skola utgå. I riksförsäkringsanstal-

tens förslag återfinnas motsvarande bestämmelser under 6 §.

Enligt 9 § i olycksfallsförsäkringslagen gäller, att den årliga arbetsför­

tjänsten utgöres av hela den avlöning, som den skadade under ett år, räknat

tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken

olycksfallet inträffat. Har under längre eller kortare tid av året den skadade

icke av arbetsgivaren använts till arbete eller kan avlöningen för någon tid

av året på grund av bristfällig utredning eller av annan anledning ej be­

stämmas, skall skälighetsprövning äga rum beträffande avlöningen för sådan

tid. Härvid skall avlöningen beräknas till belopp, som med hänsyn till av­

löningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare av samma ar­

betsförmåga och med liknande arbete som den skadades vid olycksfallet

eller, där avlöningen inom den skadades yrke under angiven tid måste an­

tagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller eljest med hänsyn

till omständigheterna prövas skäligt. Detsamma gäller, i fall den skadade

under någon tid av året, på grund av tillfälligt övertidsarbete eller annat

särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt högre avlöning eller, på grund av

sjukdom eller annan oförvållad anledning, åtnjutit väsentligt lägre avlöning

än arbetare, som nyss nämnts. Dylik skälighetsprövning skall vidare äga

rum, där arbetsförmågan vid tiden för olycksfallet redan var nedsatt på grund

av tidigare olycksfall i arbete, så ock där den skadade för yrkesutbildning

eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt 18 år, får arbetsförtjänsten vid bestämmande av

livränta icke beräknas till lägre belopp, än som motsvarar den arbetsför­

tjänst, han skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid nämnda ålder,

om olycksfallet ej inträffat. Utgöres avlöning helt eller delvis av natura­

förmåner, uppskattas dessa förmåners värde efter de i arbetsorten gällande

priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga. Överstiger den år­

liga arbetsförtjänsten 3,000 kronor, tages det överskjutande beloppet icke i

beräkning. Understiger arbetsförtjänsten 450 kronor, skall den beräknas till

detta belopp.

I 1918 års utlåtande med förslag till militärersättningslag upptog riks-

försäkringsanstalten frågan om arbetsförtjänstens beräknande till en ingående

behandling. Anstalten erinrade därvid om, att skillnad kunde göras mellan

värnpliktiga och fast anställda, samt att, då tidigare frågan om ersättningens

avpassande efter den skadades arbetsförtjänst varit under debatt, med värn­

pliktigs arbetsförtjänst torde hava avsetts hans inkomst av arbete i civila

24

livet under året före början av den militära tjänstgöring eller övning, under

vilken skadan ådragits. Anstalten anförde vidare i ämnet huvudsakligen

följande:

Vid prövning av ett sådant förslag torde till en början böra fasthållas,

att ersättning av ifrågavarande art skall hava till ändamål att för den värn­

pliktige själv eller, om denne avlidit, för hans efterlevande utgöra gottgö-

relse för den ekonomiska förlust, som för honom eller dessa föranletts av

den kroppsskada, som han ådragit sig under militärtjänstgöringen. Att

denna ersättning skall komma att så nära som möjligt motsvara den lidna

förlusten, därest den till sin storlek bestämmes med hänsyn till den värn­

pliktiges arbetsförtjänst i det civila livet, torde ligga närmast till hands att

antaga och torde också i flertalet fall vara händelsen. Genom att sålunda i

varje fall sätta ersättningsbeloppet i förhållande till arbetsförtjänsten skulle

också vinnas överensstämmelse med de principer, som i detta avseende en­

ligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag från och med år 1918 tillämpas ifråga

om civil arbetare, som skadas genom olycksfall i arbete.

Den arbetsförtjänst, efter vilken ersättningens storlek skulle beräknas,

skulle i detta fall icke hava erhållits av den arbetsgivare, i vars arbete

olycksfallet timat. Att så icke är förhållandet, står visserligen i strid med

grundsatserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag, enligt vilka hänsyn uti

förevarande avseende skall tagas allenast till den arbetsförtjänst, som den

skadade åtnjutit av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet ägt

rum. Detta torde dock i och för sig icke få anses vara av avgörande be­

tydelse, då den angivna grundsatsen inom den sociala olycksfallsförsäkringen

väl torde få anses vara betingad därav, att den skadades arbetsgivare för

honom betalt premie, beräknad allenast efter hans arbetsförtjänst i arbets­

givarens arbete. Härtill kommer, att den värnpliktige i anledning av honom

i militärtjänsten ådragen skada väl kan göra anspråk på större hänsyn än

den, som skadats i vanligt yrkesarbete, då olyckan drabbat den förre under

en tjänstgöring, som det icke berott på hans fria val att åtaga sig.

Emellertid lärer icke kunna förbises, hurusom, med tillämpning av en

dylik norm för bestämmande av ersättningarnas storlek, dessa skulle för

olika värnpliktiga komma att vid samma kroppsskada utgå med väsentligen

olika belopp.

Först och främst blir det nämligen — särskilt beträffande ersättning för

skada, som vederbörande ådragit sig under första tjänstgöringen — en högst

betydande skillnad mellan värnpliktiga, som ägna sig åt kroppsarbete, och

dem, som ägna sig åt intellektuellt arbete. De förre hava i allmänhet vid

den tid, då de hunnit värnpliktsåldern, redan kommit så långt, att de kunna

försörja sig med sitt arbete, under det att de senare vid ifrågavarande tid

ännu arbeta på sin utbildning. Skulle ersättningen bestämmas efter den

värnpliktiges arbetsförtjänst under året före början av den tjänstgöring eller

övning, under vilken han ådragit sig kroppsskadan, skulle den stora grupp

av värnpliktiga, som utgöres av studerande vid universitet, högskolor och

de allmänna läroverkens högsta klasser ävensom studerande vid andra läro­

anstalter, utan allt tvivel komma att erhålla lägre ersättning än flertalet

värnpliktiga, tillhörande kroppsarbetarnas klass.

Men även inom olika grupper av kroppsarbetare råder väsentlig olikhet

uti förevarande avseende. Sålunda äro ju arbetslönerna betydligt olika i

i stad och på landsbygden samt i olika delar av landet. Även inom olika

yrkesgrupper i samma stad och bygd företer arbetsförtjänsten betydande väx­

lingar. Särskilt kan man urskilja två stora huvudgrupper av kroppsarbetare,

nämligen jordbruksarbetare och industriarbetare, vilka icke endast i avse»

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

25

ende på arbetslönens storlek utan också i fråga om formen för dess utgå­

ende förete betydande skiljaktighet. Beträffande industriarbetare råder även­

ledes väsentlig åtskillnad i fråga om normal- och minimilönernas storlek

liksom också rörande utbildningstiden. I sistnämnda avseende skulle t. ex.

kunna nämnas, hurusom för erhållande av vanliga minimilönen för vuxen

arbetare i kanske flertalet yrken fordras en ålder av allenast 18 år. I vissa

yrken uppges emellertid rätten till sådan lön vara beroende av uppnådda

19 eller 20 och till och med 21 år. Ännu större olikhet torde inom olika

yrken råda beträffande lägsta åldern för erhållande av minimilön såsom

yrlcesliird arbetare. Hiirtill kommer, att det i en mängd fall för erhållande

av anställning eller högre avlönat arbete fordras att hava fullgjort den huvud­

sakliga delen av militärtjänstgöringen. Yad särskilt angår lantbruksarbetare,

lära dessa i allmänhet, sedan de inträtt i värnpliktsåldern, icke kunna under

tiden mellan legoårets slut och första tjänstgöringens början samt under­

stundom ej heller förrän efter repetitionsövningarnas slut erhålla annat än

tillfälligt och därför också merendels mindre väl avlönat arbete.

Till samma truppförband komma ju ofta värnpliktiga från skilda delar av

landet samt tillhörande olika yrken och yrkesgrupper. Deras arbetsförtjänst

under året närmast före en övning kan således vara ganska olika. Om allt­

så två eller flera av dem, som under tjänstgöringen äro fullt likställda, vid

samma tid, på samma plats och under samma övning skadas, kan i allt fall

den ersättning, som i anledning därav skall utgå, såsom sjukpenning, högsta

invalidlivränta, begravningshjälp och dödsfallslivräntor, bliva vid i övrigt

lika fall till sitt belopp ganska olika. Till följd härav kommer givetvis er­

sättningens bestämmande efter den värnpliktiges arbetsinkomst under tiden

närmast före början av den tjänstgöring eller övning, under vilken en kropps­

skada ådragits, att verka mycket ojämnt samt utan tvivel mången gång före­

falla ganska orättvist.

Ett ytterligare skäl emot att sätta ersättningens storlek i direkt förhål­

lande till den skadades arbetsförtjänst i det civila livet är svårigheten att

kunna erhålla tillförlitliga uppgifter rörande arbetsförtjänstens belopp. För

så vitt icke den skadade varit sin egen arbetsgivare, kunna dylika uppgifter

knappast lämnas av annan än den eller dem, som varit den skadades ar­

betsgivare under året före tjänstgöringens början. Den skadade kan emel­

lertid hava varit jämförelsevis länge i militärtjänst, innan han skadats, så

att rätt lång tid kan hava förflutit, sedan han lämnat det arbete, genom vilket

han erhållit den arbetsförtjänst, som skall ligga till grund för ersättningens

bestämmande, och denna arbetsförtjänst kan mången gång hava förvärvats

genom arbete hos flera arbetsgivare. Det torde vara klart, att under sådana

förhållanden det ofta måste föranleda omgång och tidsödande skriftväxling

att erhålla uppgifter rörande den skadades verkliga arbetsförtjänst i det ci­

vila livet, liksom det också med största skäl måste befaras, att de erhållna

uppgifterna mången gång skola vara mindre tillförlitliga.

Man skulle kunna invända, att erhållandet av tillförlitliga uppgifter rö­

rande arbetsinkomsten ej borde vålla större svårigheter i nu förevarande

fall än vid försäkring enligt 1916 års lag. Det är emellertid att märka, att

vid skada, ådragen under militärtjänstgöring, riksförsäkringsanstalten saknar

möjlighet att kontrollera de lämnade uppgifterna, och att en arbetsgivares

rätt förklarliga önskan att, för att ersättningen skall bliva så hög som möj­

ligt, icke uppgiva alltför låg siffra för arbetsförtjänsten icke motväges av

något arbetsgivarens eget motsatta intresse. Vid försäkring enligt nyss­

nämnda lag däremot har arbetsgivaren i vissa fall redan före försäkrings-

tidens början lämnat en del uppgifter rörande löneförhållandena vid sitt

arbetsföretag, av vilka uppgifter han måste känna sig bunden. Dessutom

26

är försäkringsinrättningen berättigad taga del av lians avlöningslistor och

förteckningar, och slutligen vet arbetsgivaren, att de i anledning av olycks­

fall i arbetet vid företaget under ett år utbetalda skadeersättningarnas be­

lopp övar inflytande på storleken av kommande års avgifter för försäkring

av arbetarna vid arbetsföretaget.

För att erhålla en tillförlitlig grund för arbetsförtjänstens beräknande

skulle kunna tänkas, att man antingen följde taxeringen för bevillning av

fast egendom samt av inkomst för kalenderåret före tjänstgöringens eller öv­

ningens början eller — på sätt som enligt 37 § av 1916 års olycksfallsför­

säkringslag skall ske ifråga om bestämmande av storleken av den under

karenstiden utgående sjukpenningen — fastställde ersättningen med hänsyn

därtill, huruvida den skadade enligt lagen om allmän pensionsförsäkring

påförts pensionsavgift eller ej, och, därest så skett, efter pensionsavgiftens

storlek.

Mot det förra sättet att bestämma ersättningens storlek kan emellertid

anföras, att därigenom vissa yrkesgrupper skulle bliva lidande, särskilt så­

dana, i vilkas arbetsförtjänst, såsom förhållandet är t. ex. för flertalet jord­

bruksarbetare, i betydligare mån ingå vissa naturaförmåner. Det torde näm­

ligen vara en ganska allmänt gängse praxis, att i dylika fall inkomsten

taxeras jämförelsevis lågt. Därjämte torde böra framhållas, hurusom i den

inkomst, för vilken den skattskyldige enligt bevillningsförordningen taxeras,

ingå hans årsintäkter icke endast av arbete utan också av visst slag av ka­

pital, nämligen ränta av utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda

och hos penning-förvaltande verk eller hos enskilda insatta penningar så ock

utdelning å aktier i utländska aktiebolag. Det torde väl få anses mindre

lämpligt, att inkomst av sådan art får öva inverkan på förevarande ersätt­

nings storlek.

Enahanda anmärkningar kunna ock göras gällande emot att låta storleken

av de pensionsavgifter, som påförts den skadade, ligga till grund för ersätt­

ningens bestämmande. Skyldigheten att, utöver den för alla avgiftspliktiga

utgående pensionsavgiften av 3 kronor, erlägga tilläggsavgift är nämligen

beroende av den inkomst, vartill den avgiftspliktige taxerats enligt förord­

ningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. I denna inkomst ingå emel­

lertid icke endast sådana den skattskyldiges årsintäkter, som, enligt vad

ovan angivits, medräknats enligt bevillningsförordningen, utan ock hans in­

komst av fast egendom och utdelning av aktier i inländska aktiebolag även­

som %0 av hans uppskattade förmögenhet. Det har för övrigt visat sig, att

pensionsavgifternas belopp ingalunda giva uttryck för vederbörandes verkliga

arbetsförtjänst.

För att undgå de svårigheter, som förefinnas att erhålla verkligt tillförlit­

liga uppgifter rörande den skadades arbetsförtjänst i det civila livet, men

ändock fasthålla principen om bestämmande av ersättningarnas storlek efter

denna arbetsförtjänst, skulle man kunna tänka sig en sådan anordning, att

arbetsförtjänsten i varje särskilt fall uppskattades till det belopp, vartill den

efter den skadades ställning och arten av hans arbete skäligen kunde antagas

hava uppgått. En dylik skälighetsprövning förutsattes ju i åtskilliga fall

komma till användning vid tillämpningen av 1916 års olycksfallsförsäkrings­

lag. Det torde emellertid vara tämligen klart, att det i praktiken skall visa

sig allt annat än lätt att kunna rättvist verkställa en dylik uppskattning,

liksom ock att dess resultat ofta skall komma att föranleda missnöje och

klagomål. Därjämte drabbas ett dylikt sätt för ersättningarnas bestämmande

av de anmärkningar, som, frånsett svårigheten att erhålla tillförlitliga upp­

gifter om arbetsförtjänstens storlek, i det föregående framhållits emot för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Kunrjl. Maj:ts 'proposition nr 179.

27

slaget att i nu förevarande fall rätta ersättningarnas storlek efter den skadades

arbetsförtjänst i det civila livet före militärtjänstgöringens början.

I väsentligt mindre grad skulle dessa anmärkningar kunna göras gällande

mot ett sådant sätt att ordna ersättningsfrågan, att ersättningarnas storlek

bestämdes med hänsyn till värdet av de förmåner, som i form av dagavlöning,

fri kost m. in. tillkommit den skadade under tjänstgöringen, eller, såsom det

i det följande för korthetens skull uttryckes, efter hans inkomst av militär­

tjänsten. Ehuru detta värde med visst beräkningssätt kan uppgå till ett

ingalunda oväsentligt belopp, är det dock tydligt, att berörda förmåner icke

avse att utgöra verklig ersättning för den av honom utförda tjänstgöringen,

och att de i stort sett icke äro tillräckliga för att lämpligen kunna läggas

till grund för bestämmandet av ifrågavarande ersättningars storlek. Emeller­

tid torde den värnpliktiges inkomst av militärtjänsten uti nu förevarande

avseende böra tillerkännas den betydelse, att ersättningarna icke i något fall

böra sättas lägre, än vad som under motsvarande förhållanden skulle hava

utgått med tillämpning av 1916 års olycksfallsförsäkringslag och med den

skadades arbetsförtjänst, beräknad efter hans nämnda inkomst. Därvid

torde man, för att erhålla en från militärtjänsten utgående årlig arbets­

förtjänst, lämpligen böra beräkna denna, såsom om den dagsinkomst, som

den skadade åtnjutit vid den tid, då kroppsskadan ådragits, tillkommit honom

för helt år — ehuru visserligen ett dylikt beräkningssätt icke överensstämmer

med bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag rörande arbetsför­

tjänstens beräkning vid t. ex. säsongarbete.

Det torde av vad sålunda anförts vara klart, att betydande olägenheter

äro förenade med samtliga de olika sätt, som kunna ifrågasättas för att för

värnpliktig låta ersättningens storlek bestämmas i förhållande till hans arbets­

förtjänst i det civila livet, liksom också att man för beräkningen av ersätt­

ningens storlek icke lämpligen kan ifråga om värnpliktig lägga till grund

hans inkomst av militärtjänsten. Visserligen har i det föregående företrädes­

vis tagits sikte på den första långvariga tjänstgöringen, men torde vad här­

vid anförts kunna gälla så gott som helt och hållet om de åren närmast

efter den första tjänstgöringen för flertalet värnpliktiga förekommande repe-

titionsövningarna. Under sådana förhållanden har det ansetts lämpligast

att beträffande värnpliktiga så till vida bibehålla den i 1909 års militär-

ersättningsförordning följda grundsats rörande angivandet i författningen av

ersättningarnas storlek, att beloppet av vissa särskilda ersättningar, nämligen

hel sjukpenning, högsta invalidlivränta, begravningshjälp och dödsfallslivräntor

skall framgå av lagens bestämmelser.

Det har också tagits under övervägande, huruvida icke storleken av varje

särskilt slag av ersättning — hel sjukpenning, högsta invalidlivränta m. m.—

borde i lagen, såsom i 4 § av 1909 års militärersättningsförordning, till siffran

angivas, så att de sålunda bestämda beloppen vid lika fall skola tillkomma

alla dem, till vilka ersättning enligt lagen kan utgå. Emellertid har principen,

att då värnpliktens fullgörande är en allmän medborgerlig plikt lika för alla,

staten också bör uti det, som rör de värnpliktiges förmåner, behandla dem

i huvudsak lika, visserligen ansetts äga sin giltighet, för så vitt det gäller

på individuella förhållanden — förmögenhet, inkomster, uppfostran eller

dylikt — beroende olikhet i levnadsbehov och levnadskostnader. Däremot

har saken synts ställa sig helt annorlunda, om den personal, varom nu är

fråga, med hänsyn till förhållanden, som hänföra sig till deras militär tjänst­

göring, kan indelas i vissa grupper på sådant sätt, att de, som tillhöra

samma grupp, kunna antagas i stort sett vara i avseende å familjeförhållan­

den likställda och hava beträffande utbildning, avlöning och dylikt hunnit

ungefär lika långt.

28

En sådan gruppindelning framträder alldeles självfallet i fråga om värn­

pliktiga. I nyss angivna avseenden råder nämligen, vad angår de i värn­

pliktslagen fastställda övningarna, i allmänhet väsentlig olikhet mellan å ena

sidan de värnpliktiga, som fullgöra första tjänstgöringen och repetitions-

övningarna, samt å andra sidan dem, som deltaga i reservtrupp- och land-

stormsövningarna. Första tjänstgöringen och de under närmaste åren där­

efter förekommande repetitionsövningarna äga rum under de första värn­

pliktsåren. De däruti deltagande hava då ännu i allmänhet icke hunnit

längre, än att de åtnjuta allenast begynnelselönen i sitt fack eller arbeta på

sin utbildning, och de torde i regel ännu vara ogifta och hava att sörja

allenast för sig själva. Reservtruppövningen åligger värnpliktiga vid hären

med visst undantag och förekommer en gång. För den stora massan av

dessa värnpliktige äger den rum under nionde eller tionde året av värn-

pliktstiden samt varar under högst 15 dagar, och för de övriga inträffar den

under femte eller sjätte året av värnpliktstiden och varar högst 25 dagar.

Landstorinsövningen förekommer för var och en, som däri skall deltaga,

en gång, sedan tjänstetiden i beväringen, 15 år, utgått, och den varar allenast

5 dagar. Vid fullgörandet av dessa övningar torde i flertalet fall den värn­

pliktige hava avslutat sin utbildning, uppnått avlöning såsom yrkeslärd arbetare

eller eljest erhållit en mera stadigvarande inkomst och jämförelsevis fast

levnadsställning. De torde då också i allmänhet hava bildat egen familj

eller kunna åtminstone i annat fall, därest sådant erfordras, fullgöra sin

underhållsplikt i förhållande till sina föräldrar. Härtill kommer att, på sätt

vid behandlingen av 6 § skall närmare angivas, olikhet också förefinnes i

fråga om vederbörandes inkomst av militärtjänsten.

Med hänsyn härtill och för att man skulle kunna åtminstone i viss grad

vinna, vad som företrädesvis åsyftas med ersättningarnas beroende av den

skadades arbetsförtjänst, har, i fråga om värnpliktiga, ett frångående av den

i 1909 års förordning tillämpade grundsats om till siffran bestämda, för alla

lika ersättningar ansetts böra äga rum sålunda, att ifrågavarande personal indelas

i vissa grupper.

Aven i fråga om den i lagförslaget avsedda fast anställda personalen har

ett liknande förfarande ansetts lämpligt. Å denna personal torde bestäm­

melserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag kunna tillämpas, liksom också

för samma personal stadgandena i kungörelsen den 30 november 1917 an­

gående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning av nyss berörda lag

å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, kunna vara gällande.

Då dessutom för ifrågavarande personal avlöningen, för så vitt den avser

den tid, som den militära anställningen varat, i varje fall bör vara känd,

kunde det synas, som om det icke kunde ifrågakomma annat, än att bestäm­

melserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag uti nu förevarande avseende

borde tillämpas på denna personal. Emellertid kunna beträffande de fast

anställda i huvudsak samma skäl, som föranlett förslaget, att dessa personal­

grupper skulle ingå under den föreslagna lagen, också åberopas till stöd för

att samma personal även i övrigt, och således också med avseende å normen

för bestämmandet av ersättningarnas storlek, likställes med de värnpliktiga.

Särskilt torde böra framhållas, hurusom 1916 års lag, och således naturligen

också kungörelsen den 30 november 1917, avser allenast olycksfallsskador

men ej sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall. Härtill kommer, att

för flertalet av dessa personalgrupper avlöningen, åtminstone därest däri

ingående naturaförmåners värde skall uppskattas till den för deras utgörande

beräknade kostnaden, är jämförelsevis ganska ringa. Den till en skadad ut­

gående ersättningen skulle därför, med sådan beräkning av naturaförmånernas

värde och med tillämpning av 1916 års lag, bliva ganska liten och antagligen

Kungl, Maj:ts proposition nr 179.

29

väsentligt mindre, än vad som kan komma att föreslås för de värnpliktiga.

Det lärer emellertid icke kunna bortses från det mindre lämpliga däruti, att

en fast anställd, som fört befäl över den värnpliktige, alltså skulle i anledning

av skada erhålla lägre ersättning, än vad i liknande fall skulle tillkomma

denne. Vidare torde det från flera synpunkter vara av vikt, att då för de

fast anställda deras militärtjänstgöring tillika innebär fullgörande av dem

åliggande värnplikt, de förmåner, som beredas dem i anledning av denna

tjänstgöring, icke bli mindre än de förmåner, som i motsvarande avseende

utgå till övriga värnpliktiga. Slutligen torde det vara uppenbart, att genom

enhetlighet och likformighet i sättet för dessa frågors behandling åtskilliga

svårigheter undvikas, omgång och onödig skriftväxling förhindras samt

administrationskostnaderna nedbringas.

I anslutning till vad sålunda anförts indelade riksförsäkringsanstalten den

med förslaget avsedda personalen i tre grupper med en antagen arbetsför­

tjänst av 1,800 kronor, 1,500 kronor och 1,200 kronor. Härvid hänfördes till:

a) högsta gruppen (antagen arbetsförtjänst 1,800 kronor): .

värnpliktig, som efter avslutande av honom enligt värnpliktslagen ålig­

gande första tjänstgöring och repetitionsövningar eller motsvarande övningar,

deltager i tjänstgöring eller övning, som enligt nämnda lag åligger honom

eller som eljest blivit i laga ordning honom ålagd,

värnpliktig, som avses i § 27 mom. 1D och mom. 2 D värnpliktslagen

och som fullgör i förstnämnda lagrum angiven fackutbildning eller fack­

tjänstgöring,

furir av första klass och furir av andra klass samt med dem likställda

vid armén, och

manskap i första och andra lönegraderna och därmed likställda vid marinen;

b) mellangruppen (antagen arbetsförtjänst 1,500 kronor):

värnpliktig, som ej omförmälts under a),

fast anställt underbefäl, som ej nämnts under a),

fast anställd menig krigsman vid armén, som ej är musikelev,

manskap av tredje och fjärde lönegraderna och därmed likställda vid ma­

rinen, samt

c) lägsta gruppen (antagen arbetsförtjänst 1,200 kronor):

musikelev och skeppsgosse.

Livräntan vid full invaliditet skulle sålunda enligt 1918 års förslag komma

att för respektive grupper uppgå till respektive 1,200 kronor, 1,000 kronor

och 800 kronor, medan dylik livränta enligt nu gällande bestämmelser i

ämnet utgår med ett för alla lika belopp av 900 kronor.

Uti motiveringen till sitt år 1926 avgivna ändrade förslag har riksförsäk­

ringsanstalten till en början gjort en beräkning av avlöningsförmånerna för

värnpliktiga och fast anställt manskap. Denna beräkning har verkställts på

grundval av värnpliktslagens bestämmelser, såvitt avser de värnpliktiga,

samt manskapsavlöningsreglementet och dyrtidstilläggsbestämmelserna i fråga

om de fast anställda. Dör båda kategorierna hava vidare naturaförmånerna,

dels med ledning av de i 1926 års statsverksproposition beräknade kostna­

derna för förplägnad, beklädnad och sjukvård, dels med uppskattning av

Kungl. Maj-.ts proposition nr 179,

30

kostnaden för bostad, bränsle, lyse, tvätt etc. till sammanlagt 150 kronor

för man och år, dels och slutligen med hänsynstagande jämväl till det be­

räknade värdet av ifrågavarande naturaförmåner i det civila livet, uppskattats

till 800 kronor för man och år.

Enligt anstaltens beräkning skulle de värnpliktigas sammanlagda inkomst

av militärtjänsten, för år räknat, utgöra:

för värnpliktiga, som jämlikt § 27 mom. 3 C b kvarbliva

i tjänstgöring utöver i mom. 1 av samma § föreskriven tid, kronor 1,400: —

för annan värnpliktig högst .................................................... »

1,165: —

»

»

» lägst....................................................... »

982:50

Det fäst anställda manskapets sammanlagda avlöningsförmåner skulle enligt

anstaltens beräkning utgöra:

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

vid armén:

för furir av 1. klass

för furir av 2. klass

för korpral................

för vice korpral......

för menig ................

vid marinen:

för korpral ...............

för menig ................

högst ..... ................. kronor 2,744 —

lägst......... .................. »

2,031 —

högst ..... .................. »

2,663 —

lägst......... .................. »

1,951 —

högst ..... .................. »

2,287 —

lägst......... .................. »

1,682 —

högst ..... .................. »

2,031 —

lägst......... ................. »

1,494 —

högst ..... .................. »

1,937 —

lägst......... .................. »

1,400 —'

högst ..... .................. »

2,744 —

lägst..... ... .................. »

2,044 —

högst ..... .................. »

2,408 —

lägst......... .................. »

1,400 —

Vidare har riksförsäkringsanstaiten verkställt en uppskattning av medel­

lönerna inom industrien och lantbruket. Enligt denna uppskattning skulle

dessa medellöner under år 1925 ungefärligen hava utgjort:

inom industrien:

för arbetare i allmänhet................................................................. kronor 2,600: —

» »i 18—24-årsåldern .................................................... »

2,000: —

inom lantbruket:

för statanställda körkarlar.............................................................. »

1,400: —

» manliga tjänare i jordbruk .................................................... »

1,200: —

Ytterligare har anstalten upplyst, att medellönen för manliga affärsan-

ställda år 1924 utgjorde 4,671 kronor.

Efter framläggandet av nu berörda utredning anför riksförsäkringsanstaiten

följande:

Av den verkställda utredningen framgår, att skillnaden mellan avlönin­

garna för olika slag av arbetare och affär san ställda m. fl. ävensom mellan

31

olika grader av i militärtjänst anställda numera är högst betydande. Avse­

värda svårigheter möta därför att i enlighet med principerna i 1918 års för­

slag kunna finna lämpliga medellöner, efter vilka ifrågavarande ersättningar

skulle beräknas.

Vad först beträffar de värnpliktiga skulle med hänsyn till vad sålunda

anförts kunna ifrågasättas att låta den arbetsinkomst, som vederbörande åt­

njuter i civila livet, vara normgivande för ersättningarnas storlek. Detta

torde dock möta nästan oöverstigliga praktiska svårigheter. Många av dessa

unga män hava dessutom ännu intet bestämt yrke. För övrigt synes det

principiellt sett vara riktigast, att de, som under fullgörande av sin värn­

plikt drabbas av olycksfallsskada eller sjukdom, som regel ställas lika i er-

sättningshänseende. Undantag härifrån torde dock liksom i 1918 års för­

slag göras för vissa grupper av värnpliktiga, som intaga en särställning och

därför böra hänföras till en högre klass i ersättningshänseende. Riksför-

säkringsanstalten tillåter sig i förevarande avseende åberopa vad anstalten

anfört i motiveringen till 1918 års förslag.

Riksförsäkringsanstalten anser sålunda nödvändigt att fortfarande för de

värnpliktiga fastställa viss till siffran bestämd årlig arbetsförtjänst, efter

vilken ersättningen skall beräknas. I sammanhang härmed böra de värn­

pliktiga i avseende å arbetsförtjänsten indelas liksom enligt 1918 års förslag

i två grupper. Det är givetvis skäligt, att arbetsförtjänsten bestämmes till

högre belopp än som motsvarar värdet av de förmåner, av vilka de värn­

pliktige äro i åtnjutande under militärtjänstgöringen, enär ersättningarna

eljest skulle bliva alltför låga. Den årliga arbetsförtjänsten bör i varje fall

sättas så högt, att ersättningarna i allmänhet icke understiga ersättnings­

beloppen enligt 1909 års förordning. Å andra sidan bör viss hänsyn tagas

'till vederbörandes arbetsförtjänst i civila livet. Skulle man därvid taga till

norm industriarbetarnas medellöner, vore det nödvändigt att antaga arbets­

förtjänsten till åtminstone 2,000 kronor för värnpliktiga i allmänhet. Enligt

riksförsäkringsanstaltens mening vore det emellertid, principiellt sett, syn­

nerligen betänkligt att till norm taga en årlig arbetsförtjänst, som mera av­

sevärt överstiger årsinkomsten för lantarbetare och därmed likställda (hemma­

söner m. fl.), vilka torde utgöra den största yrkesgruppen bland de värn­

pliktiga. En omständighet av största betydelse är också, att statens kost­

nader för ersättningarna i så fall skulle bliva alltför höga.

Då enligt den verkställda utredningen årsavlöningarna för manliga tjänare

i jordbruk och statanställda körkarlar i allmänhet torde röra sig omkring

respektive 1,200 och 1,400 kronor, synes det belopp, som av riksförsäkrings­

anstalten föreslogs år 1918, nämligen 1,500 kronor för värnpliktiga i allmän­

het -— eller den grupp, som hänföres till andra avlöningsgruppen i 1918

års förslag — vara tämligen väl avvägt även med hänsyn till nuvarande för­

hållanden. Vid en avlöning av 1,500 kronor skulle livräntan vid helinvali­

ditet i regel komma att belöpa sig till 1,000 kronor eller 100 kronor mer

än det belopp, som för närvarande utgår och som fastställts under den år

1920 rådande dyrtiden. Om än denna livränta kan synas låg för i stad

bosatta industriarbetare, bör dock ihågkommas, att för dessa, i allmänhet

unga, ogifta män, bosättning å billigare ort ofta torde vara möjlig.

Liksom enligt 1918 års förslag torde emellertid i vissa fall något högre

arbetsförtjänst böra beräknas och således en grupp med högre ersättning

böra bibehållas.

För denna grupp torde arbetsförtjänsten lämpligen böra fastställas till

förut föreslagna belopp, 1,800 kronor.

Vad härefter angår de i militärtjänst fast anställda, framgår av den verk­

ställda utredningen, att de militära avlöningsförmånerna utvisa synnerligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

32

varierande belopp icke endast de olika graderna emellan utan också inom

varje särskild grad, alltefter anställningstidens längd. Det kan därför starkt

ifrågasättas, huruvida överhuvud taget fixa arbetsförtjänster böra fastställas

för de fast anställda. Då i 23 § i förslaget, bland annat, stadgas, att be­

stämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen icke skola — som för närvarande

är fallet — äga tillämpning i fråga om olycksfall, varom i förslaget stadgas,

torde det i varje fall vara skäligt att fast anställda, som träffas av olycksfall

under militärtjänstgöring, icke komma i sämre ställning än om de bedömts

enligt olycksfallsförsäkringslagen. Så framt icke den antagna årsinkomsten

i vissa fall sattes så högt som till omkring 3,000 kronor — vilket belopp)

utgör den högsta arbetsförtjänst, efter vilken ersättning kan utgå enligt

olycksfallsförsäkringslagen — skulle de möjligen kunna få lägre ersättning

än enligt nämnda lag. Då emellertid en så hög antagen årsinkomst uppen­

barligen icke kan fastställas såsom medellön, kunde ifrågasättas, att ersätt­

ningsbeloppen i varje fall skulle utgå efter den årliga arbetsförtjänsten, be­

räknad på sätt, som i olycksfallsförsäkringslagen föreskrives.

Emellertid måste enligt riksförsäkringsan stal tens mening betänkligheter

möta mot att i anledning av sjukdom utgiva så höga ersättningar, som enligt

nyss angivna grunder skulle kunna bliva fallet, eller vid hel invaliditet om­

kring 2,000 kronor per år samt där den skadades tillstånd kräver särskilt

vård ända upp till 3,000 kronor per år. Det torde böra ihågkommas, att

ifråga om sjukdom ersättningarna mera hava karaktären av rent understöd

från statens sida, under det att olycksfallsersättning allmänt anses utgöra en

rätt för de arbetsanställda emot arbetsgivarna. _ I fråga om sjukdom fordras

för ersättnings tillerkännande för närvarande ej heller annat än att militär­

tjänstgöringen skäligen kan antagas hava bidragit till sjukdomens uppkomst

eller utveckling, vilket i huvudsak skulle enligt vad ovan anförts _ gälla Jäm­

väl enligt det föreliggande förslaget. I de flesta fall torde väl militärtjänst­

göringen endast delvis hava orsakat sjukdomen.

Härtill kommer att statens kostnader för ifrågavarande under stö dsyerk-

samhet skulle avsevärt ökas, om ersättning vid sjukdom till fast anställda

skulle i varje fall utgå efter arbetsförtjänsten.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening böra sålunda de fast anställda

ifråga om rätt till ersättning vid sjukdom likställas med de värnpliktiga så

tillvida, att de för ersättningens bestämmande indelas i vissa grupper, där­

vid anstalten av skäl, som här nedan angivas, finner, att antalet grupper

bör inskränkas till två.

I fråga om olycksfall åter bör för de fast anställda föreskrivas, att, om

den årliga arbetsförtjänsten, beräknad efter de grunder, som stadgas i 9 § i

olycksfallsförsäkringslagen, överstiger vederbörandes enligt föreslagen grupp­

indelning antagna arbetsförtjänst, skall ersättning i förevarande fall beräknas

efter den arbetsförtjänst, som fastställes enligt grunderna i olycksfallsförsäk­

ringslagen.

De förmåner, som de fast anställda i förevarande avseende skulle beredas,

torde också böra tillkomma officers- och reservofficersaspiranterna. Dessa

anses visserligen formellt såsom värnpliktiga, men i motsats mot vad som

gäller i fråga om övriga värnpliktiga fullgöra de sin tjänstgöring icke på

grund av en allmän medborgerlig plikt utan efter fritt åtagande. I verklig­

heten innehava de samma ställning som sjökadetterna, vilka äro fast an­

ställda, varför någon åtskillnad mellan nu nämnda kategorier icke bör göras.

Den tredje och lägsta avlöningsgruppen, omfattande musikelever och

skeppsgossar, synes böra borttagas. Enligt vad verkställd utredning givit

vid handen hava anmälningar om ersättning för skada, ådragen under militär­

tjänstgöring, under år 1924 inkommit från en musikelev och en skeppsgosse

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

33

samt under år 1925 från fem skeppsgossar. Dessa siffror giva sålunda vid

handen, att ersättningssökande av dessa kategorier äro ytterst få. Riksför-

säkringsanstalten vill också framhålla, att, i fall, där olycksfallsförsäkrings­

lagen skulle vara tillämplig, skälighetsprövning skulle komma till användning

vid beräkning av musikelevs och skeppsgosses arbetsförtjänst, vilket i regel

skulle medföra en förhöjning av den faktiska arbetsförtjänsten. Något hinder

för den tredje avlöningsgruppens uppgående i den andra torde därför knappast

föreligga.

Jämte det riksförsäkringsanstaltens senaste förslag sålunda innebär sådan

ändring i det tidigare, att de ersättningsberättigade fördelats på allenast

två grupper med en antagen årlig arbetsförtjänst av 1,800 kronor, respektive

1,500 kronor, samt musikelever och skeppsgossar hänförts till den lägre av

dessa grupper, har anstalten vidare med hänsyn till den nya värnpliktslagens

och det från och med år 1922 gällande manskapsavlöningsreglementets be­

stämmelser underkastat det tidigare förslaget vissa andra ändringar i före­

varande avseende. Därjämte har anstalten i det nya förslaget till den högsta

gruppen hänfört jämväl i § 27 mom. 1 B värnpliktslagen omförmälda värn­

pliktiga, som fullgöra tjänstgöring såsom furirer eller i motsvarande tjänste­

ställning, ävensom officers-, reservofficers- och andra dylika aspiranter.

En ledamot av riksförsäkringsanstalten har emellertid i fråga om arbets­

förtjänstens beräknande anmält avvikande mening och därvid, bland annat,

anfört följande:

Enligt min mening är det principiellt riktigast, att ersättningen till fast

anställd utgår efter hans årliga arbetsförtjänst, varvid denna bör beräknas

efter de grunder, som stadgas i 9 § av olycksfallsförsäkringslagen.

Beträffande kategorierna officersaspiranter, sjökadetter m. fl. åtnjuta dessa,

med undantag av reservkadetterna vid flottan, avlöning som värnpliktiga.

För den händelse ersättningen skulle utgå efter denna avlöning, skulle dessa

kategorier bliva ställda i sämre ställning än övriga med dem i tjänsteställ­

ning likställda vid krigsmakten. Om grunderna i 9 § av olycksfallsförsäkrings­

lagen komma till användning, torde emellertid en skälighetsprövning i fråga

om arbetsförtjänstens beräkning komma i fråga beträffande dessa kategorier,

vilka måste sägas undergå yrkesutbildning. Från denna skälighetsprövning

måste dock undantagas reservkadetter, vilka enligt uppgift skola åtnjuta av­

löning såsom flaggkorpraler och därför böra i ersättningsavseende bedömas

som sådana. För officers- och reservofficersaspiranter böra samma bestäm­

melser gälla som beträffande sjökadetterna.

Vidkommande de värnpliktiga synes det mig riktigt, att dessa i ersätt-

ningshänseende uppdelas i tvenne avlöningsgrupper, därvid den beräknade

arbetsförtjänsten upptages med högre belopp i den ena än i den andra.

Däremot anser jag, att de föreslagna arbetsförtjänsterna beräknats för lågt.

Den årsinkomst, som bör upptagas för den under b) i förevarande para­

graf upptagna större gruppen värnpliktiga, synes enligt min mening lämp­

ligen kunna sättas till 1,800 kronor. Visserligen torde en del av lantarbe­

tarna, måhända den större delen, komma att härigenom erhålla högre er­

sättning än den, de skulle i motsvarande fall hava erhållit enligt gällande

olycksfallsförsäkringslag. Å andra sidan torde det kunna fastslås, att bety­

dande kategorier lönearbetare icke ens med en till 1,800 kronor beräknad

arbetsförtjänst komma att erhålla de ersättningsbelopp, som rättvisligen böra

tillkomma dem. Det synes emellertid, som om skälig hänsyn tagits till de

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 153 häft. (Nr 179.)

³⁷⁴ a? 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

³⁴

Kungl. May.ts proposition nr 179.

två stora kategorierna arbetare inom de värnpliktigas led, därest ovan an­

givna arbetsförtjänst fastställes såsom medellön.

Vad angår de under a) i denna paragraf omförmälda värnpliktiga, torde

såsom i 1918 års förslag anmärkts för dessa en högre arbetsinkomst böra

beräknas. Huruvida denna — såsom skett i 1918 års förslag bör upp­

tagas till 300 kronor högre än den under b) angivna^ arbetsförtjänsten eller

med än högre belopp, därom måste viss tveksamhet råda. Het synes emeller­

tid som om arbetsförtjänsten bör beräknas till 2,400 kronor.

Hos de i ärendet hörda myndigheterna hava ganska delade meningar fram­

trätt i fråga om riksförsäkringsanstaltens förslag rörande arbetsförtjänstens

beräknande.

Arméförvaltningen har uttalat den åsikten, att vid bestämmandet av de

värnpliktigas antagna årliga arbetsförtjänster hänsyn borde tagas till såväl

lantarbetarnas som industriarbetarnas förtjänster. Gjordes detta, och i lika

grad beträffande båda arbetargrupperna, utgjorde den antagna årliga arbets­

förtjänsten för värnpliktiga i allmänhet medeltalet för de årliga arbetsför­

tjänster, som tillkomme de till denna grupp hörande lånt- och industriarbe­

tarna. Då de årliga arbetsförtjänsterna enligt riksförsäkringsanstaltens ut­

redning för de till nämnda grupp hänförliga värnpliktiga, nämligen manliga

tjänare i lantbruk och industriarbetare i åldern 18—24 år, utgjorde respek­

tive cirka 1,200 kronor och cirka 2,000 kronor, bleve medeltalet mellan dessa

sålunda 1,600 kronor. Till detta belopp borde därför enligt arméförvalt­

ningens åsikt den årliga arbetsförtjänsten antagas för värnpliktiga i all­

mänhet. Efter enahanda grunder borde den årliga arbetsförtjänsten för de

till den högre gruppen hänförliga värnpliktiga, omfattande bland andra stat-

anställda körkarlar och industriarbetare i allmänhet med årslöner om respek­

tive cirka 1,400 kronor och cirka 2,600 kronor, antagas till 2,000 kronoi.

Vidkommande de fast anställda ansåge arméförvaltningen, att arbetsför­

tjänsten undantagslöst borde beräknas enligt olycksfallsförsäkringslagens

grunder. Detsamma borde ock gälla i fråga om officers- och reservofficers-

aspiranterna samt indelt manskap.

Vissa marina myndigheter hava anslutit sig till reservantens inom riksför-

säkringsanstalten förslag i förevarande fråga. En annan dylik myndighet

åter har biträtt riksförsäkringsanstaltens förslag, men ifrågasatt, att värn­

pliktiga familjeförsörjare borde beredas någon extra gottgörelse.

Marinförvaltningen har visserligen funnit vägande skäl tala för nyss om-

förmälde reservants uppfattning, men dock icke ansett sig kunna tillstyrka

ett frångående av riksförsäkringsanstaltens förslag i denna del. Därest er­

farenheten därtill framdeles skulle giva anledning, kunde och borde emeller­

tid givetvis en reglering av ersättningsbeloppen äga rum.

Flygstyrelsen har ansett uppenbart, att den årliga arbetsförtjänsten borde

beräknas så, att ersättningen åtminstone icke komme att understiga den er­

sättning, som i motsvarande fall utginge enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Socialstyrelsen har funnit riksförsäkringsanstaltens förslag i fråga om de

värnpliktiga innebära en kompromiss mellan, å ena sidan, den uppfattningen,

att värnpliktiga, såsom fullgörande en för alla gemensam medborgerlig plikt,

35

borde vara likställda även i nu förevarande avseende, ocli, å andra sidan,

olycksfallsförsäkringslagens principer. Styrelsen ansåge visserligen, att även

andra möjligheter till frågans ordnande, än anstaltens förslag innebure, skulle

kunna komma under övervägande, men funne sig styrelsen sakna möjlighet

att med säkerhet bedöma här ifrågavarande förhållanden. På grund härav

och da anstaltens förslag, som ju byggde på långvarig erfarenhet, i den

praktiska tillämpningen syntes medföra bestämda fördelar, ville styrelsen

icke ifrågasätta ändring däri. Mot de av anstalten vid beräknandet av av­

löningar och levnadskostnader använda primärsiffroma syntes intet av väsent­

lig betydelse vara att erinra. De olika medelavlöningsbelopp, som av an­

stalten föreslagits att läggas till grund för ersättningarnas bestämmande,

föiefölle emellertid i någon mån godtyckligt fastställda och för övrigt ur

vissa synpunkter icke så alldeles ändamålsenliga. Detta sammanhängde där­

med, att, under det att de värnpliktiga i allmänhet fördelade sig på tvenne

naturliga huvudgrupper, den ena representerande landsbygdens och den andra

städernas befolkning, den av anstalten föreslagna gruppindelningen verk­

ställts efter en helt annan indelningsgrund.

Försäkringsrådet har framhållit, att anmärkningar kunde riktas mot att i

fråga om ersättningens storlek likställa värnpliktiga av olika kategorier, t. ex.

de båda huvudgrupperna lantarbetare och industriarbetare. Men det syntes

rådet vara praktiskt omöjligt att angiva en annan, rättvis uppdelning; och

det kunde a andra sidan göras gällande, att i förevarande fall, då det vore

fråga om fullgörandet av en medborgerlig skyldighet, ersättningen borde

bestämmas lika. Vad anginge den antagna högre arbetsförtjänsten, 1,800

kronor, syntes de värnpliktiga, som skulle hänföras till denna grupp och

vilka for övrigt utgjorde ett jämförelsevis ringa antal, hava kommit så långt

med avseende å’ sin utbildning, att en beräknad arbetsförtjänst av allenast

1,800 kronor måste anses låg. Det hade därför varit önskligt, om arbets­

förtjänsten i denna grupp kunnat sättas något högre, t. ex. till 2,100 kronor,

så|j mycket mera som därigenom ett större antal av de fast anställda då

kommit att inordnas under denna grupp. Av ekonomiska hänsyn ansåge sig

försäkringsrådet dock icke böra framställa förslag härom.

En ledamot av försäkringsrådet har i särskilt yttrande framhållit, att i fråga

om olycksfall även värnpliktigs årliga arbetsförtjänst borde beräknas efter

olycksfallsförsäkringslagens grunder, därest den därigenom komme att överstiga

vederbörandes enligt den föreslagna gruppindelningen antagna arbetsförtjänst.

Statskontoret slutligen har förklarat sig anse de av riksförsäkringsanstalten

i förevarande hänseende föreslagna beloppen väl låga och därför, utan att

med ledning av den förebragta utredningen* kunna föreslå några belopp,

hemställt, att det matte tagas under särskilt övervägande, huruvida icke i

någon mån högrej belopp? här vore påkallade av numera föreliggande för­

hållanden.

Vid övervägande av spörsmålet om den årliga arbetsförtjänst, som bör

laggas till grund vid ersättningarnas bestämmande, har jag funnit detsamma

böra bedömas ur väsentligen olika synpunkt, allt eftersom fråga är om värn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

pliktiga eller om fast anställda. Den omständigheten, att värnpliktstjänst­

göringen innebår fullgörandet av en allmän medborgerlig skyldighet, under

det att de fast anställdas tjänstgöring, i likhet med andra statsarbetares,

grundar sig på frivilligt åtagande, synes mig härvid vara avgörande.

Vad nu först angår de värnpliktiga, gjorde sig redan vid tillkomsten av

den nuvarande förordningen i ämnet den uppfattningen gällande, att, liksom

deras förmåner i övrigt ej röna någon inverkan av de olika förhållandena i

det civila livet, dessa ej heller borde utöva något inflytande på nu ifråga­

varande ersättningar, vilka alltså borde, utan avseende å nämnda förhållan­

den, bestämmas lika för alla värnpliktiga. Enahanda uppfattning har ock

kommit till synes i förevarande sammanhang. Även jag finner densamma

riktig och ansluter mig alltså härutinnan till riksförsäkringsanstaltens för­

slag, till vars förmån för övrigt kunna åberopas de praktiska svårigheter,

som skulle vara förenade med ett hänsynstagande till de värnpliktigas olika

omständigheter i det civila livet.

Då vidare arbetsförtjänstens beräknande efter inkomsten av värnplikts­

tjänstgöringen skulle leda till avsevärd minskning i nu utgående ersättnings­

belopp, anser jag, i likhet med riksförsäkringsanstalten, en dylik beräknings­

grund utesluten.

Enda utvägen torde sålunda vara den av riksförsäkringsanstalten, med

instämmande av flertalet övriga i ärendet hörda myndigheter, förordade,

nämligen att fastställa viss till siffran bestämd arbetsförtjänst att läggas till

grund vid ersättningarnas beräknande.

I riksförsäkringsanstaltens förslag räknas härvid med två olika avlönings-

grupper, avsedda den ena för värnpliktiga under första tjänstgöring och

repetitionsövningar eller däremot svarande tjänstgöring samt den andra föi

värnpliktiga under annan tjänstgöring ävensom för värnpliktiga läkare m. fl.

under fackutbildning och facktjänstgöring samt andra värnpliktiga studenter

under tjänstgöring såsom furirer eller i motsvarande tjänsteställning. Här­

emot har någon erinran icke gjorts, och finner ej heller jag anledning ifråga­

sätta någon ändring i vad sålunda föreslagits.

I fråga om de belopp, till vilka arbetsförtjänsten för dessa två grupper

böra antagas, hava meningarna, såsom av det föregående framgår, varit

mycket delade. Såväl av en reservant inom riksförsäkringsanstalten som

av åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna har gjorts gällande, att

de av anstalten föreslagna beloppen, 1,500 kronor och 1,800 kronor, äro allt­

för låga. Det vill ock förefalla mig, som om en höjning av de i anstaltens

förslag upptagna beloppen vore befogad. Jag kan dock icke förorda arbets­

förtjänstens fixerande till så höga belopp, som av nyssnämnde reservant

föreslagits, utan synas mig de av arméförvaltningen ifrågasatta beloppen,

1,600 kronor och 2,000 kronor, vara med hänsyn till olika på frågan in­

verkande omständigheter bättre avvägda. Emellertid torde dessa belopp ui

praktisk synpunkt böra undergå sådan jämkning, att de bliva jämnt delbara

med 3 och att dessutom de tal, som motsvara 2/3 av dem, bliva jämnt del­

bara med 12. Med iakttagande härav anser jag mig böra förorda, att den

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

årliga arbetsförtjänsten för de värnpliktiga antages till 1,620 kronor förden

lägre och 1,980 kronor för den högre gruppen.

Vad därefter beträffar de fast anställda, torde de, såsom i det föregående

nämnts, för närvarande falla under olycksfallsförsäkringslagen, vilken om­

fattar även andra statstjänare, i den mån de icke särskilt undantagits från

tillämpningen därav. Vid detta förhållande synes anledning saknas att i

fråga om ersättning för olycksfallsskada beräkna de fast anställdas arbets­

förtjänst efter andra grunder, än sagda lag stadgar. På grund härav och

då det icke torde kunna anses lämpligt att i fråga om ersättning för dylik

skada och ersättning för sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall, tillämpa

olika ersättningsnormer, finner jag mig böra, i likhet med förenämnde reser­

vant inom riksförsäknngsanstalten ävensom arméförvaltningen, förorda, att

arbetsförtjänsten i ena som i andra fallet fastställes enligt bestämmelserna

i olycksfallsförsäkringslagen.

Vidkommande särskilt officers- och reservofficers- m. fl. aspiranter torde de,

såsom riksförsäknngsanstalten i visst fall förutsatt och arméförvaltningen

generellt förordat, böra likställas med de fast anställda i förevarande avseende.

För dessa aspiranter, liksom för musikelever, skeppsgossar och indelt man­

skap, lärer arbetsförtjänsten komma att fastställas genom skälighetsprövning.

I enlighet med vad sålunda anförts, har 8 § i det nu föreliggande för-

slaget avfattats. Den kostnadsökning, som i förhållande till riksförsäkrings-

anstaltens förslag uppstår genom arbetsförtjänstens beräknande enligt av

mig förordade grunder, torde, såsom av det följande kommer att framgå,

begränsa sig till ett jämförelsevis obetydligt belopp.

9

§'

Denna § innehåller en från 7 § i riksförsäkringsanstaltens förslag upp­

tagen allmän bestämmelse angående de olika omständigheter, som böra

vinna beaktande vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit

nedsättning av arbetsförmågan. Bestämmelsen i fråga är av ordagrant samma

lydelse som 8 § i olycksfallsförsäkringslagen och skiljer sig från motsva­

rande stadgande i 1909 års förordning därigenom, att den där förekommande

exemplifieringen uteslutits.

10

§'

Bestämmelsen i denna §, som motsvarar 8 § i riksförsäkringsanstaltens

förslag, är av samma innehåll som 10 § i olycksfallsförsäkringslagen i till­

lämpliga delar. Bestämmelsen, vilken saknar motsvarighet i 1909 års för­

ordning, stadgar, bland annat, rätt för riksförsäkringsanstalten att bereda

den skadade vård å sjukvårdsanstalt ävensom att å sjukpenningen göra av-

drag till betäckande av kostnader såväl för sådan vård som för vård å mili­

tär sjukvårdsanstalt, dock att avdraget icke må uppgå till mer än hälften av

sjukpenningen.

I syfte att minska de svårigheter, som förelåge att förmå ersättningsbe-

rättigade familjeförsörjare att låta vårda sig på sjukvårdsinrättning, har från

ett par håll föreslagits, att nyssnämnda avdrag beträffande familjeförsörjare

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

37

skulle begränsas till högst en tredjedel av sjukpenningen. Socialstyrelsen

har i samma fråga anfört, att inom sjukkasseväsendet olika meningar gjort

sig gällande beträffande det lämpligaste förfaringssättet i dylikt fall. Vid

den slutliga utformningen av nu ifrågavarande bestämmelse borde därför en­

ligt styrelsens mening uppmärksammas vad ett blivande förslag till sjukför­

säkringens ordnande kunde komma att innehålla i berörda ämne.

Enligt det förslag till sjukförsäkringens ordnande, som chefen för social­

departementet senare i dag kommer att föreslå Kungl. Maj:t förelägga riks­

dagen till antagande, skall sjukkassa, som bereder vård å sjukvårdsanstalt,

vara berättigad att minska utfäst sjukpenning med belopp, motsvarande kassans

kostnader för vården, dock att beträffande familjeförsörjare avdraget icke må

omfatta mer än högst halva sjukpenningen. Som motsvarande avdrag enligt

nu ifrågavarande § i intet fall må överstiga hälften av sjukpenningen, synes

ur en jämförelse med den föreslagna sjukförsäkringslagstiftningen stöd åt­

minstone icke kunna hämtas för en ytterligare begränsning av detta avdrag.

Då en sådan därjämte skulle innebära en avvikelse från vad som gäller en­

ligt olycksfallsförsäkringslagen, liar jag funnit anledning saknas att i före­

varande avseende frångå riksförsäkringsanstaltens förslag.

11

§.

Denna § innehåller, i likhet med 9 § i riksförsäkringsanstaltens förslag,

föreskrift om att från ersättning enligt den nu ifrågasätta författningen skall

avdragas understöd, som den ersättningsberättigade eljest äger uppbära av

statsmedel, liksom ock understöd från statsunderstödd kassa eller pensions-

inrättning, dock att i fråga om sistnämnda understöd sådant avdrag endast

må ske, om staten helt och hållet eller till minst en tredjedel bidragit till

bestridande av kostnaden för understödet, och ej ske med större belopp, än

som svarar mot statens bidrag.

Denna föreskrift, vartill motsvarighet saknas i 1909 års förordning, an­

sluter sig i tillämpliga delar till bestämmelserna i 11 § av olycksfallsför­

säkringslagen.

Socialstyrelsen har erinrat, bland annat, att statens bidrag till registrerad

sjukkassa för närvarande utginge med belopp, som, till den del det belöpte

på utgående sjuklijälp eller eljest komme den sjuke till godo, i allmänhet

uppginge till mindre än en tredjedel av den totala sjuklijälpskostnaden för

honom. Därest emellertid förhållandena härutinnan underginge förändring,

skulle förevarande, av riksförsäkringsanstalten föreslagna bestämmelse kunna

leda till, att den, som från en dylik sjukkassa uppbure hög sjukpenning, i

förhållande till vilken statsbidraget representerade mindre än tredjedelen,

icke behövde vidkännas något avdrag å samtidigt till honom utgående er­

sättning enligt militärersättningsförordningen, medan däremot den, vars sjuk­

penning från sjukkassan vore liten, skulle drabbas av dylikt avdrag. Be­

stämmelsen i fråga borde därför enligt styrelsens mening omarbetas. I allt

fall borde vederbörligt avseende fästas vid stadgandena i ett blivande för­

slag till sjukkasseväsendets ordnande.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

39

Med avseende å vad socialstyrelsen sålunda anfört får jag framhålla, att

ovan av mig omförmälda förslag till sjukförsäkringens ordnande innehåller

föreskrift därom, att för tid, då ersättning erhålles enligt militärersättnings-

förordningen, sjukhjälp från sjukkassa får utgå allenast med det belopp,

varmed den sjukpenning, som tillförsäkrats vederbörande från kassan, över­

stiger förstnämnda ersättning. Vidare är enligt samma förslag avsett, att

statsbidrag icke skall lämnas för tid, under vilken vederbörande från sjuk­

kassan uppbär allenast sålunda nedsatt sjukpenning. De av socialstyrelsen

befarade konsekvenserna av ett godtagande av nu ifrågavarande bestämmelse

i dess av riksförsäkringsanstalten föreslagna lydelse torde därför sakna fog.

Då ej heller eljest skäl synes föreligga till ändrad avfattning av bestämmelsen

i fråga, har densamma i föreliggande förslag givits samma formulering som

i anstaltens förslag.

12 §.

Under 10 § i riksförsäkringsanstaltens förslag har upptagits föreskrift

därom, att ersättning, utom begravningshjälp, icke må uppbäras för tid, var­

under ersättningsberättigad är bosatt utom riket, ej heller för tid, varunder

ersättningsberättigad undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller enligt

domstols förordnande är intagen i allmän uppfostringsanstalt.

Denna föreskrift, som i avseende å livränta har sin förebild i 6 § av 1909

års förordning, har i sin förra del av riksförsäkringsanstalten motiverats med

de ej obetydliga administrativa olägenheter, som vore förenade med utbe­

talandet av ersättning till i utlandet bosatta personer och den därmed sam­

manhängande kontrollen.

Flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna har emellertid funnit ifråga­

varande föreskrift i nämnda del opåkallad eller onödigt sträng och därför

antingen böra utgå ur förslaget eller ock till räckvidden begränsas.

Försäkringsrådet har, under erinran att berörda föreskrift i sin helhet

saknar motsvarighet i olycksfallsförsäkringslagen, med hänsyn härtill före­

slagit, att densamma måtte inskränkas att gälla endast i fråga om ersätt­

ning för sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall.

I konsekvens med min i det föregående intagna ståndpunkt att bringa

bestämmelserna om ersättning för olycksfallsskada i närmast möjliga över­

ensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagen, biträder jag försäkringsrådets

förslag i denna del. Ifrågavarande stadgande har därför upptagits i 3 kap.

Under 12 § i det föreliggande förslaget hava införts de i 11 § av an­

staltens förslag upptagna föreskrifter angående ordningen för utbetalandet

av kontantersättningar. Dessa föreskrifter överensstämma helt med motsva­

rande bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen.

Uti enj särskild framställning har statens fattigvårds- ocli barnavårdsin-

spektör fäst uppmärksamheten på behovet av särskilda bestämmelser i syfte

att förhindra, att ersättningsberättigad, som åtnjuter full försörjning på fattig­

vårdens bekostnad, samtidigt uppbär ersättning, varom här är fråga, oav­

kortad.

Riksförsäkringsanstalten har i häröver avgivet yttrande vitsordat nämnda

Kungl. Maj.ts proposition nr 179.

behov och ifrågasatt införande av föreskrift i ämnet uti den blivande mili-

tärersättningsförordningen.

Yad i ärendet förekommit synes ock mig giva vid handen, att en regle­

ring av hithörande förhållanden är av behovet pakallad. En dylik reglering

torde emellertid lämpligen kunna ske i de närmare bestämmelser rörande

sättet för här ifrågavarande ersättningars utbetalande, vilka Kungl. Maj:t

enligt förevarande § skall äga utfärda.

13 §.

Denna § motsvarar 12 § i riksförsäkringsanstaltens förslag samt inne­

håller bestämmelser i samma ämne som 9 § i 1909 års förordning och 12 §

i olycksfallsförsäkringslagen. Bestämmelserna hava i såväl anstaltens som

nu föreliggande förslag avfattats i fullständig överensstämmelse med mot­

svarande föreskrifter i nämnda lag, sådana dessa numera lyda.

14

§•.............................

Förevarande §, som motsvarar 13 § i riksförsäkringsanstaltens förslag,

upptager, i likhet med 10 § i 1909 års förordning, bestämmelser rörande

lämnande av underrättelse om inträffad skada m. m. I fråga om avfatt­

ningen av dessa bestämmelser ansluter sig föreliggande förslag till riksför­

säkringsanstaltens förslag, mot vilket någon erinran icke framkommit.

Yad 10 § i 1909 års förordning innehåller om påföljd för försummelse

med avseende å underrättelseskyldighetens fullgörande har i föreliggande

förslag erhållit sin plats uti 17 §.

!5 §•

Denna § motsvarar 14 § i riksförsäkringsanstaltens förslag och innehåller

bestämmelser om befälets åliggande i anledning av mottagen underrättelse

om inträffad skada. Under det att enligt 11 § i 1909 års förordning under­

sökning rörande skadans uppkomst ofördröjligen skall hallas genom befälets

eller polismyndighetens försorg, går föreliggande förslag, liksom riksförsäk­

ringsanstaltens, ut på ett enklare och snabbare förfarande i förevarande av­

seende. Det skall sålunda bero på anstalten, om särskild undersökning-

skall äga rum, och befälet har efter mottagen underrättelse om inträffad

skada allenast att ofördröjligen avgiva skriftlig anmälan därom till anstalten.

Elygstyrelsen har ansett, att tjänstevägen för dylik anmälans avgivande

borde tydligare, än som i riksförsäkringsanstaltens förslag skett, angivas i

författningen. De närmare bestämmelser, som härutinnan må erfordras, torde

emellertid lämpligen kunna ingå i de tillämpningsföreskrifter, som Kungl.

Maj :t enligt förslaget skall äga meddela i förevarande avseende.

16 §■...........

Ifrågavarande § motsvarar 15 § i riksförsäkringsanstaltens förslag. Den

innehåller bestämmelser dels om riksförsäkringsanstaltens åliggande i anled

ning av erhållen kännedom om inträffat olycksfall, dels om jämkning i en

gång bestämd ersättning, dels oclc om den ersättningsberättigades underrät­

tande om beslut rörande ersättning, m. m. I olycksfallsförsäkringslagen före­

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

41

komma motsvarande föreskrifter i första, fjärde och femte styckena av 13 §.

1909 års förordning åter innehåller icke motsvarighet till förevarande bestäm­

melser i vidare mån än i fråga om jämkning i fastställd ersättning.

I sin första del innehåller förevarande §, att riksförsäkringsanstalten, sedan

den erhållit kännedom om olycksfallet, skall, så snart ske kan, ändå att an­

sökan om ersättning icke blivit gjord, besluta om de åtgärder, som för den

skadades vård må vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som skall

utgivas. Denna bestämmelse, som helt överensstämmer med föreskriften

i första stycket av 13 § i olycksfallsförsäkringslagen, är givetvis avsedd dels

att tillgodose statens intresse av att genom lämplig vård begränsa ersätt-

ningspliktens omfång, dels ock att tillmötesgå den ersättningsberättigade med

en snabb reglering av ersättningsfrågan. Olycksfallsförsäkringslagen inne­

håller i sistnämnda syfte härutöver föreskrifter om provisoriskt utgivande

av ersättning i vissa fall. På här ifrågavarande område har emellertid be­

hov av dylika föreskrifter icke ansetts föreligga.

Vidare upptager förevarande §, såsom ovan antytts, bestämmelser om

jämkning i fastställd ersättning. Riksförsäkringsanstalten har härutinnan

ifrågasatt vissa avvikelser från de i fjärde stycket av 13 § i olycksfalls­

försäkringslagen meddelade föreskrifter. Sålunda har, i överensstämmelse

med vad som gäller enligt 1909 års förordning i dess nuvarande lydelse,

föreslagits dels en preskriptionstid av 3 år i fråga om jämkningsrättens

utövande dels ock en begränsning av jämkningsrätten till de fall, då ersätt­

ningen till den skadade blivit slutligt bestämd.

Försäkringsrådet har förklarat sig anse sistnämnda avvikelse från olycks­

fallsförsäkringslagen onödig och preskriptionsbestämmelsen böra gälla endast

i fråga om jämkning i ersättning för sjukdom, som ej föranletts av olycksfall.

Härutinnan har jag funnit mig böra ansluta mig till försäkringsrådets

ståndpunkt, varför det nu föreliggande förslaget i förevarande del avfattats

i full överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagen.

I sista stycket av paragrafen stadgas slutligen, att beslut om ersättning,

så fort ske kan, skall meddelas den ersättningsberättigade och utan hinder

av förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse.

17 §.

Under 16 § i sitt förslag har riksförsäkringsanstalten upptagit en i huvud­

saklig överensstämmelse med bestämmelsen i 12 § i nu gällande förordning

avfattad föreskrift om 3-årig preskriptionstid i fråga om ersättningsrätten.

Försäkringsrådet har funnit denna preskriptionsbestämmelse vara betingad

så gott som uteslutande av vissa fall av sjukdom, som ej föranletts av

olycksfall, och därför föreslagit, att densamma måtte begränsas att gälla

allenast i fråga om rätt till ersättning för dylik sjukdom.

Då olycksfallsförsäkringslagen icke innehåller någon sådan preskriptions­

bestämmelse, har jag, i anslutning 'till vad jag i det föregående anfört, funnit

mig böra biträda försäkringsrådets förslag även i denna del.

Uti förevarande § i det föreliggande förslaget, som motsvarar 17 § i an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

42

staltens förslag, liava nu upptagits bestämmelser i det ämne, som avhandlas

i 2 § av 1909 års förordning och i 24 § av olycksfallsförsäkringslagen.

I åberopade § av 1909 års förordning stadgas, att ersättning ej utgår för

skada, som den skadade själv ådragit sig eller som uppsåtligen förorsakats

av tredje man, där denne icke haft ledning av eller uppsikt över tjänstgö­

ringen eller under krig tillhört fienden.

Anförda § av olycksfallsförsäkringslagen innehåller, att ersättning ej utgår,

där olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade själv, samt att, där

olycksfall, som medfört döden, uppsåtligen eller av grovt vållande föror­

sakats av efterlevande, ersättning ej heller utgår till denne.

Eiksförsäkringsanstalten har i sitt förslag upptagit olycksfallsförsäkrings­

lagens bestämmelse i förevarande hänseende, men i anslutning till före-

nämnda stadgande i 1909 års förordning därtill fogat en föreskrift om, att er­

sättning ej heller skall utgå för skada, som, utan att hava tillfogats den skadade

på grund av hans militärtjänstgöring, uppsåtligen förorsakats av annan person.

Denna tilläggsföreskrift har anstalten motiverat därmed, att här vore fråga

om ersättnings- och ej, såsom i olycksfallsförsäkringslagen, försäkringsplikt.

För vinnande av enhetlighet med olycksfallsförsäkringslagen och då nämnda

tilläggsföreskrift från ekonomisk synpunkt icke synes vara av nämnvärd be­

tydelse, föreslår försäkringsrådet, att åt förevarande § gives en med sagda

lag överensstämmande lydelse.

Då ifrågavarande föreskrift väsentligen synes avsedd för krigsförliållanden,

men den blivande författningen, enligt vad jag i det föregående förordat,

torde böra äga tillämpning endast i fredstid, har jag, i likhet med försäk­

ringsrådet, ansett bestämmelsen i förevarande § utan olägenhet kunna av­

fattas i anslutning till omförmälda stadgande i olycksfallsförsäkringslagen.

18 §.

Denna § ansluter sig, liksom motsvarande § i riksförsäkringsanstaltens

förslag, i fråga om innehållet fullständigt till 25 § i olycksfallsförsäkrings­

lagen. Den innehåller alltså bestämmelser om nedsättning av ersättning

enligt 6 § i vissa fall. Bland annat är sådan nedsättning avsedd att kunna

äga rum, då olycksfallet föranletts därav, att den skadade varit av starka

drycker berusad.

Från vissa militärmyndigheters sida har gjorts gällande, att ifrågavarande

bestämmelser borde så avfattas, att i sistnämnda fall jämväl indragning av ersätt­

ningen skulle kunna äga rum. Då detta emellertid skulle innebära en avvikelse

från motsvarande föreskrifter i olycksfallsförsäkringslagen, har jag ansett mig

icke kunna ifrågasätta en dylik ändring av riksförsäkringsanstaltens förslag.

3 kap. Ersättning för sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall.

19 §.

Uti motsvarande § i sitt förslag har riksförsäkringsanstalten upptagit

dels bestämmelser om förutsättningarna för rätt till ersättning för sjukdom,

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Kungi. Maj:ts proposition nr 179.

43

som ej förorsakats av olycksfall, dels de avvikelser från de beträffande er­

sättning för olycksfallsskada föreslagna bestämmelserna, vilka ansetts nöd­

vändiga i fråga om ersättning för dylik sjukdom.

Då jag, såsom av det föregående framgår, funnit mig böra förorda olika

regler för ifrågavarande båda grupper ersättningsfall i flera avseenden, än

anstalten föreslagit, liar jag ansett lämpligast att i det föreliggande förslaget

fördela bestämmelserna om sjukdomsersättningen på flera §§. Sålunda inne­

håller nu förevarande § föreskrift om förutsättningarna för rätt till dylik er­

sättning ävensom en allmän hänvisning till de i fråga om ersättning för

olycksfallsskada föreslagna bestämmelserna, under det att de erforderliga

avvikelserna från sistnämnda bestämmelser angivas i 20—24 §§.

Yad angår förutsättningarna för rätt till sjuJcdomsersättning, torde jag

böra erinra om, att enligt 1909 års förordning dylik ersättning utgår, »om

sjukdom med därav följande skada yppas under eller efter slutad militär­

tjänstgöring och tjänstgöringen skäligen kan antagas hava till sjukdomen

bidragit».

Angående innebörden av denna bestämmelse och dess praktiska tillämp­

ning anförde riksförsäkringsanstalten i 1918 års utlåtande, bland annat:

Beträffande innebörden av bestämmelsen, att militärtjänstgöringen skäligen

skall kunna antagas liava bidragit till en sjukdom, för att ersättning skall

utgå i anledning av densamma, torde till en början vara klart, att det med

en sträng tolkning av detta rittryck ej är tillfyllest, att sjukdomen under

militärtjänstgöringen utbrutit eller kunnat konstateras — att man emellertid

understundom i dylika fall knappast kan underlåta att tillerkänna veder­

börande ersättning, framgår av det följande. A andra sidan torde i före­

varande avseende icke kunna fordras, att militärtjänstgöringen ensamt för sig

förorsakat sjukdomens uppkomst eller framkallat dess utbrott. För att

militärtjänstgöringen skall kunna anses hava bidragit till en sjukdom måste,

såsom också av motiven till förordningen tydligen framgår, förefinnas orsaks­

sammanhang, omedelbart eller medelbart, mellan tjänstgöringen och sjuk­

domen. Militärtjänstgöringen behöver därvid givetvis icke vara den enda

inverkande faktorn, men det torde ligga i sakens natur, ehuru sådant visser­

ligen icke framgår av ordalagen, att det åtminstone i allmänhet måste fordras,

att tjänstgöringen och vad därunder kan hava förekommit i väsentlig grad

medverkat till sjukdomens uppkomst eller utbrott.

Såsom föredragande departementschefen vid föredragning av förslaget till

förordningen framhöll, behöver det icke uttryckligen styrkas, att sådant or­

sakssammanhang, som nyss angivits, förefinnes mellan militärtjänstgöringen

och sjukdomen, men det måste föreligga verkligt skäl för antagandet av ett

dylikt orsakssammanhang. Det är, såsom framgår särskilt av en högsta

domstolens dom den 23 oktober 1916 i ett mål om ersättning i anledning

av lungtuberkulos, ej tillräckligt det »möjligheten» att sjukdomen orsakats

av militärtjänstgöringen »icke är utesluten», utan förhållandena måste vara

sådana, att de lämna verkligt stöd för ett dylikt antagande.

Huru emellertid dessa grundsatser skola tillämpas å olika förekommande

fall av sjukdom, därom hava meningarna, åtminstone i avseende å vissa

sjukdomsgrupper, varit vitt skilda. De akuta sjukdomarna torde därvid i

allmänhet icke hava föranlett synnerligen stora svårigheter. Av sådana

åkommor har det, för att nu följa den av riksförsäkringsanstalten i dess års­

44

berättelse för år 1914 lämnade utredning, företrädesvis varit de vanligare

akuta infektionssjukdomarna, som föranlett anspråk på ersättning. Beträf­

fande sådana sjukdomar bar det i allmänhet, vare sig sjukdomen utbryter

under eller efter slutad militärtjänstgöring, ansetts vara tillfyllest, att det

visas, att den sjuke varit i tjänstgöring — såsom detta uttryck enligt § 3 i

1909 års förordning skall tolkas — oavbrutet under hela den tid eller åt­

minstone under större delen av den tid, under vilken infektionen kunnat

äga rum, eller den så kallade inkubationstiden. Har han ej under hela

inkubationstiden varit i tjänstgöring, har det naturligtvis varit av stor be­

tydelse, om sjukdomen förekommit eller ej å den ort utom tjänstgörings-

platsen, å vilken den sjuke därjämte kan hava vistats någon del av ifråga­

varande tid. Har sjukdomen varit gängse å tjänstgöringsorten, och har den

sjuke under någon del av inkubationstiden vistats å denna ort, torde under

alla förhållanden ersättning hava tillerkänts honom, med undantag möjligen

för det fall att alldeles särskilda, med sjukdomens framträdande förknippade

omständigheter talat däremot. I fråga om övriga akuta sjukdomar hava

visserligen i åtskilliga fall — såsom t. ex. i fall av blindtarmsinflammation

— kunnat framträda skilda uppfattningar och ett avslagsbeslut kunnat giva

anledning till missnöje. Därvid har frågan emellertid i allmänhet varit av

rent medieinskt-vetenskaplig innebörd, och dess bedömande har, i motsats

mot vad förhållandet varit vid lungtuberkulos, icke visat sig i någon väsent­

ligare grad beroende vare sig av den uppfattning, som varit ledande vid

verkställandet av den till grund för beslutet liggande utredningen, eller den

behandlande läkarens ståndpunkt i principfrågan.

Väsentligt svårare har det visat sig vara att bedöma, huruvida militär­

tjänstgöringen enligt ovan angivna grundsatser skall kunna anses verkligen

hava bidragit eller ej till en kronisk sjukdom, framför allt då frågan gäller

lungtuberkulos. Tuberkelsmittan anses i allmänhet vara ådragen under upp­

växtåren. Man torde ock kunna påstå, att de flesta vuxna personer äro

tuberkulöst infekterade — att vara infekterad av tuberkulos betyder emeller­

tid ingalunda detsamma som att vara sjuk i tuberkulos. I flertalet fall

kommer sjukdomsfröet ej till utveckling. I de fall åter, i vilka sjukdom

uppstår, kan den antingen spontant utvecklas, utan att någon särskilt fram­

trädande, yttre påverkan därtill kan spåras, eller ock kan en dylik yttre

omständighet mer eller mindre tydligt sättas i samband med sjukdomens

utbrott.

Det har icke så sällan även av läkare gjorts gällande, att det friluftsliv,

som militärtjänstgöringen för med sig, och den småningom skeende träningen,

som därunder äger rum, jämväl beträffande en för lungtuberkulos disponerad

person skulle verka, härdande och stärkande, liksom också att regelbunden­

heten i levnadssätt, tillräckligheten av närande föda och de ganska goda

bostäder, som åtminstone i flertalet fall erbjudas, skulle kunna antagas för

en dylik person motverka sjukdom sfröets utveckling och den befintliga sjuk-

domsdispositionens överhandtagande. Dessa förhållanden jämte den om­

ständigheten, att hos den sjuke förut förefunnits disposition för sjukdomen,

samt att denna likaväl som av militärtjänsten kunnat påverkas av andra, av

militärtjänstgöringen oberoende omständigheter, såsom missbruk av sprit,

tobak, sexuella överdrifter o. d., hava därvid åberopats såsom stöd för den

uppfattningen, att militärtjänstgöringen icke, eller åtminstone endast i sär­

skilda undantagsfall, skulle kunna antagas hava i nämnvärdare grad påverkat

sjukdomens ^utveckling samt därigenom föranlett sjukdomens utbrott å tid,

som skett. A andra sidan har, särskilt av specialister på lungsjukdomarnas

område, framhållits, att de kroppsansträngningar och strapatser samt det

tvång i fråga om beklädnad, uppehållsort o. d., som äro förenade med militär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 17lJ.

45

tjänstgöringen, ävensom den fullständiga omkastningen av levnadsförhållan­

den, som denna tjänstgöring oftast medför, i flertalet fall kunna giva anled­

ning till antagandet, att någon på militärtjänstgöringen beroende omständig­

het påverkat sjukdomens utveckling. Såsom ett uttryck för sistnämnda upp­

fattning torde kunna åberopas ett medicinalstyrelsens på begäran avgivet-

utlåtande, däruti styrelsen rörande ett fall av lungtuberkulos förklarade, att

som den sjuke vid en tidpunkt, då en tuberkulos sjukdom började fram­

träda, varit sysselsatt med en tjänstgöring, som även om den av en fullt

frisk person med lätthet och utan fara kunde uthärdas, dock för en person

med begynnande tuberkulos sjukdomsprocess vore tillräckligt ansträngande

för att påskynda sjukdomens utveckling, det syntes fullt berättigat att an­

taga, att militärtjänstgöringen väsentligt bidragit till den i ärendet ifråga-

komna sjukdomen.

Att söka fastslå några bestämda och .mera allmängiltiga regler för av­

görandet av frågan, huruvida i varje särskilt fall det skall kunna med skäl

anses, att militärtjänstgöringen bidragit till sjukdomen, och att således sådant

kausalsammanhang föreligger mellan militärtjänstgöringen och sjukdomen,

att den förra kan anses hava i väsentlig grad medverkat till sjukdomens

uppkomst eller utbrott eller till en mera betydande försämring i övrigt i

den sjukes tillstånd, lärer icke låta sig göra. Emellertid hava, för att åter­

igen i huvudsak följa den av riksförsäkringsanstalten i dess årsberättelse

för år 1914 lämnade utredningen uti förevarande avseende, vissa grupper

av fall kunnat urskiljas, i vilka ersättning i allmänhet ansetts böra till­

komma den sjuke. Såsom dylika grupper skulle särskilt kunna angivas

följande:

1) sådana fall, i vilka sjukdomens framträdande kan sättas i samband

med en akut infektionssjukdom, såsom influensa, mässling, lunginflammation,

halsfluss o. d., som den sjuke ådragit sig under sin militärtjänstgöring under

sådana omständigheter, att, enligt vad ovan rörande de akuta sjukdomarna

angivits, tjänstgöringen därtill ansetts hava bidragit;

2) sådana fall, i vilka ett visst sjukdomssymptom såsom lungblödning

e. d. framträtt i jämförelsevis omedelbar anslutning till någon viss bestämd,

av militärtjänstgöringen föranledd svårare kroppsansträngning;

3) sådana fall, i vilka det visserligen icke föreligger sådant omedelbart

samband mellan militärtjänstgöringen och sjukdomssymptomen, som under

2) förutsättes, men i vilka sjukdomens framträdande eller en mera betydande

och tydlig försämring i den sjukes tillstånd i allt fall kan ledas tillbaka till

tjänstgöring, som varit förenad med så höggradig kraftansträngning eller

ägt rum under så ogynnsamma temperatur- eller förläggningsförhållanden,

att hans tillstånd därav kan antagas hava väsentligt påverkats, såsom t. ex.

deltagande i en särskilt ansträngande fältmanöver eller i en under ogynn­

samma förhållanden verkställd trupptransport eller i skyddsvakttjänstgöring

i trakt, där lämpliga bostadsförhållanden icke kunnat åvägabringas, m. m.

dylikt, och

4) sådana- fall, i vilka en såsom utläkt ansedd lungtuberkulos i anslut­

ning till tjänstgöringen aktiverats, och sådana fall, i vilka den sjuke fått

göra full eller eljest ansträngande tjänst, ehuru under militärtjänstgöringen

symptom framträtt, vilka bort föranleda antagandet, att lungtuberkulos före­

legat.

Denna gruppering är naturligtvis ej uttömmande eller fullständig, och fall

kunna givetvis förekomma, som kunna hänföras till flera av dessa grupper.

Om man också således sökt uppställa vissa regler till ledning vid be­

dömandet av frågan om ersättnings utgående i anledning av lungtuberkulos,

har det i allt fall ofta visat sig vara förenat med mycket stora svårigheter

Kung!. Maj:ts proposition nr 179.

46

att vid prövningen av varje särskild sådan ersättningsfråga följa dessa allmän­

giltiga regler. Såsom redan framhållits göra sig med avseende å militär­

tjänstgöringens inverkan på en för lungtuberkulos disponerad persons hälso­

tillstånd två rakt motsatta riktningar gällande. Denna olikhet i uppfatt­

ningen har, enligt vad som tydligen visat sig, gjort sig i hög grad gällande

vid verkställande av den utredning samt vid avgivandet av de uppgifter och

de uttalanden rörande den sjukes förhållanden under militärtjänstgöringen,

på vilka avgörandet av frågan, huruvida militärtjänstgöringen skall anses

hava bidragit till sjukdomen eller ej, måste grundas. Det har dessutom

icke sällan inträffat, att de sjuka — i allmänhet därför att de icke i tid an­

mält sin sjukdom — under sjukdomsutvecklingen icke blivit med tillräcklig

noggrannhet observerade, att några anteckningar rörande sjukdomshistorien

därför icke heller blivit förda eller att de anteckningar, som i sådant av­

seende kunnat förefinnas, icke ägt den fullständighet, som varit önskligt.

Till följd härav har det sedermera visat sig omöjligt att erhålla den utred­

ning, som för ett rättvist bedömande av det föreliggande fallet med nöd­

vändighet erfordrats. Särskilt har detta varit förhållandet, då, såsom på

grund av tuberkulosens natur icke sällan inträffar, sjukdomens verkliga art

först någon jämförelsevis längre tid efter den aktiva militärtjänstgöringens

slut kunnat med säkerhet konstateras.

Till vad sålunda anförts torde böra läggas att, på sätt av det föregående

redan framgått, ordalydelsen av bestämmelserna i andra stycket av 1 § i

1909 års förordning kan föranleda i vissa fall en alltför snäv och i andra

fall en alltför vidsträckt tolkning. Om t. ex. en värnpliktig, såsom under­

stundom skett, drabbas av en blodstörtning under pågående övning, torde

det vara synnerligen svårt att vägra honom ersättning, även om varken

denna övning eller vad som i övrigt förekommit under den värnpliktiges

militärtjänstgöring varit av sådan beskaffenhet, att det kan antagas, att den

sjukes tillstånd därav lidit någon väsentlig påverkan. A andra sidan skulle

enligt stadgandets ordalydelse ersättning utgå, om t. ex. för en värnpliktig, som

någon tid efter slutad militärtjänstgöring befunnits lida av tuberkulos, för­

hållandena under tjänstgöringen kunna antagas hava något, om också i

mycket ringa grad, menligt inverkat på hans sjukdom, men han sedermera

vårdslösat med sin hälsa eller haft sådant hälsofarligt arbete, att sjukdomens

utveckling och utbrott huvudsakligen föranletts därav.

I syfte att undanröja den ojämnhet och osäkerhet, som framträtt vid be­

dömandet av förevarande ersättningsfrågor, har riksförsäkringsanstalten nu

föreslagit ändrad avfattning av hithörande bestämmelser. Härvid har an­

stalten i fråga om orsakssammanhanget mellan militärtjänstgöringen och

sjukdomen förordat olika regler i bevisningshänseende, allteftersom sjukdomen

yppats under pågående militärtjänstgöring eller först sedan vederbörande lämnat

militärtjänstgöringen i anledning antingen av tjänstgöringens upphörande

eller permission till annan ort.

I förstnämnda fall, d. v. s. då sjukdomen yppats under militärtjänstgöringen,

skall enligt anstaltens förslag presumeras, att sjukdomen föranletts av nämnda

tjänstgöring och att ersättning alltså bör utgå. Endast för den händelse

skälig anledning finnes att antaga, att sjukdomens framträdande under mili­

tärtjänstgöringen föranletts av annan orsak än tjänstgöringen och utan att

denna därtill väsentligen bidragit, skall ersättning icke utgå. Med avseende

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Kungl, Maj:ts proposition nr 179.

47

å den sålunda för ifrågavarande fall föreslagna huvudregeln anförde riks-

försäkringsanstalten i 1918 års utlåtande, bland annat:

Att en sjukdom yppats under militärtjänstgöringen får anses liktydigt med,

att sjukdomen då framträtt genom tydliga sjukdomstecken vare sig det gäller

sjukdomens första utbrott eller ett recidiv av en förut konstaterad sjukdom.

Vad särskilt lungtuberkulosen angår, torde denna sjukdom få anses hava

yppats under militärtjänstgöringen såväl i det fall, att tuberkulosens befint­

lighet kunnat under tjänstgöringstiden på auskultativ väg eller på annat sätt

av läkare konstateras, som ock i det fall, att under tjänstgöringen framträtt

sådana sjukdomstecken, t. ex. upprepade och långvariga, av läkare diagnosti­

cerade lungkatarrer, vilka, med ledning av vad som sedermera inträffat, kunna

antagas hava varit av tuberkulos natur.

Genom fastställandet av den regeln för dessa ersättningsfrågors bedö­

mande, att ersättning i allmänhet skall utgå vid sjukdom av nu förevarande

art, som yppats under militärtjänstgöringen, kommer i fråga om de akuta

sjukdomarna endast att följas den praxis, som hittills tillämpats. Däremot

skulle beträffande de kroniska sjukdomarna ett eftergivande äga rum i fråga

om fordringarna på orsakssammanhang mellan militärtjänstgöringen och sjuk­

domen. Vad särskilt angår lungtuberkulos, har emellertid redan påpekats,

hurusom det visat sig icke gärna vara möjligt att avslå anspråk på ersättning i

anledning av en dylik sjukdom, som kommit till utbrott t. ex. genom en

blodstörtning under pågående övning, även om det under den sjukes militär­

tjänstgöring icke förekommit något särskilt förhållande, som kan giva tydligt

stöd för antagandet, att tjänstgöringen bidragit till sjukdomens utbrott. Det­

samma skulle förhållandet kunna anses vara, då, såsom icke sällan inträffat,

en fast anställd under flera år utan svårighet kunnat tillfredsställande full­

göra sin tjänst, men sjukdomen sedermera plötsligt utan känd yttre anled­

ning utbryter, medan han fortfarande är kvar i tjänsten. Att sålunda efter­

giva kravet på att ett orsakssammanhang skall kunna skäligen antagas före­

ligga mellan någon viss särskild händelse eller något visst bestämt förhål­

lande under militärtjänstgöringen samt en under denna utbruten lungtuber­

kulos, torde för övrigt i allmänhet få anses hava fullgoda skäl för sig. Mili­

tärtjänstgöringen med de strapatser och kroppsansträngningar, som alltid i

viss grad äro därmed förenade, den fullständiga omkastning av levnadsför­

hållandena, som tjänstgöringen i regel medför, och det tvång i olika avse­

enden, som därunder äger rum, måste antagas i sig innebära en mängd

moment, som vart för sig eller tillhopa kunna hos en för lungtuberkulos

disponerad person åstadkomma ett sjukdomsutbrott. Men dessa verkliga

orsaksmoment kunna mången gång ligga så jämförelsevis långt bort i tiden

eller hava vart för sig i så ringa grad framträtt, att deras uppspårande i

många fall torde vara omöjligt. Militärtjänstgöringen bör därför i och för

sig kunna anses såsom ett orsaksmoment för ett tuberkulosutbrott.

I fråga om det föreslagna undantaget från omförmälda huvudregel, näm­

ligen att ersättning icke skall utgå, då det finnes skälig anledning antaga,

att sjukdomens framträdande under militärtjänstgöringen föranletts av annan

orsak än tjänstgöringen och utan att denna därtill väsentligen bidragit, an­

förde riksförsäkringsanstalten i ovanberörda utlåtande:

Då det endast fordras, att ett antagande skäligen skall kunna göras i saken,

har det ansetts icke vara tillräckligt, att den ifrågavarande, utom militär­

tjänstgöringen liggande omständigheten allenast bidragit till sjukdomen, utan

det skall kunna antagas, att den varit orsaken till att sjukdomen, såsom skett,

framträtt under militärtjänstgöringen. Sådan omständighet är i fråga om

48

de vanliga akuta infektionssjukdomarna t. ex. smitta, ådragen före tjänst­

göringen eller vid permission till annan ort, under förutsättning att sjuk­

domen sedermera utbryter så snart efter inträdet i tjänst, att inkubations-

tiden då ännu ej varit utlupen. Ju större del av inkubationstiden, som in­

fallit före militärtjänstgöringen, desto större är, under i övrigt lika förhål­

landen, sannolikheten för att den sjuke icke ådragit sig sjukdomen i tjänsten.

Förekommer den smittosamma sjukdomen å förläggningsorten men icke å

den ort, där den sjuke vistats före inryckningen, antages naturligen, att

tjänstgöringen föranlett sjukdomen, för så vitt den sjuke varit i tjänst sa lång

tid, att möjlighet finnes för att smittan överförts på honom under tjänst­

göringstiden. Venerisk sjukdom, som ådragits genom könsumgänge, bör så­

som själförvållad givetvis anses vara framkallad av annan orsak än militär­

tjänstgöringen och således lika litet framdeles som hittills föranleda ersätt­

ning enligt den föreslagna lagen. Förhållandet blir naturligtvis det motsatta,

om smittan ådragits t. ex. genom begagnande av toalettinrättning, handduk

eller dylikt.

I fråga om de kroniska sjukdomarna, även lungtuberkulos, blir förhållan­

det ungefärligen detsamma som med de vanliga infektionssjukdomarna. Har

t. ex. sjukdomen framträtt inom så kort tid efter tjänstgöringens början, att

de med tjänstgöringen förknippade, på den sjuke möjligen skadligt inver­

kande förhållandena icke kunna anses hava haft något inflytande på hans

hälsotillstånd, då kan ett eventuellt ersättningsanspråk icke bifallas. Det­

samma gäller naturligtvis också, därest det kan antagas, dels att sjukdomen

redan före militärtjänstgöringen utbrutit —_ d. v. s. att den sjuke vid mili­

tärtjänstgöringens början varit icke endast infekterad av utan verkligt sjuk

i tuberkulos, ehuru detta icke iakttagits, då han undersökts vid inskriv­

ningen eller antagningen — dels ock att militärtjänstgöringen icke kunnat

väsentligen påverka sjukdomsutvecklingen.

Efter att hava erinrat om, att de akuta sjukdomarna och lungtuberkulosen

utgjorde de ojämförligt största av de sjukdomsgrupper, för vilka ersättning

ifrågakomme, och att anstalten därför i första hand haft dem i sikte vid

avfattningen av ovan angivna huvudregel jämte därifrån förordade undantag,

anförde anstalten i förenämnda utlåtande vidare, att de föreslagna bestäm­

melserna emellertid jämväl lämpade sig för andra kroniska sjukdomar, för

vilka ersättning enligt 1909 års förordning plägat ifrågakomma, nämligen

kroniska hjärt- och njursjukdomar, kroniskt reumatiska åkommor och sinnes­

sjukdomar. I denna del yttrade anstalten följande:

Yad angår kroniska hjärt- och njursjukdomar, förekomma dessa ofta såsom

följ dsjukdomar, en hjärtsjukdom t. ex. efter en ledgångsreumatism, en njur­

sjukdom efter någon svårartad akut infektionssjukdom. Har den grundläg­

gande sjukdomen förekommit strax före militärtjänstgöringen, och kan det

antagas, att följdsjukdomen, ehuru densamma framträtt först under tjänst­

göringen, icke rönt någon väsentlig påverkan av vad som därunder före­

kommit, utan utvecklats såsom följd av den grundläggande sjukdomen, då

skall enligt de föreslagna bestämmelserna, lika litet som med nu gällande

stadganden i ämnet, ersättning utgå. Liknande är förhållandet med vissa

reumatiska åkommor, dock att ett recidiv, som uppträder jämförelsevis långt

efter ett föregående utbrott av sjukdomen, torde böra betraktas såsom en

självständigt framträdande sjukdom. I fråga om sinnessjukdomar torde

framdeles såsom hittills i varje fall närmare utredning böra verkställas för

utrönande av sjukdomens art samt om och i vilken grad symptom på bör­

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

49

jande sinnessjukdom kunnat visa sig redan före militärtjänstgöringen. Be­

träffande^ denna sjukdomsgrupp torde jämväl för framtiden medicinalstyrel­

sens utlåtande böra inhämtas före ersättningsärendets avgörande. Enda

skillnaden blir, att den fråga, som därvid fram ställes till medicinalstyrelsens

besvarande, företrädesvis kommer att avse den sjukes tillstånd vid tjänst­

göringens början.

Angående de föreslagna bestämmelsernas förhållande till de nu gällande

gjorde riksförsäkringsanstalten slutligen följande sammanfattande uttalande:

De föreslagna bestämmelserna rörande ersättning för sjukdom, som yppats

under militärtjänstgöringen, innebära i sak icke någon väsentlig förändring

av vad som hittills gällt, men genom samma bestämmelser har rätten till

ersättning utsträckts att omfatta vissa grupper av fall, i vilka ersättning

ansetts böra utgå, ehuru detta enligt nu gällande bestämmelser svårligen

skulle kunna ske. Från administrativ synpunkt vinnes den betydande fördel,

att, i stället för att för närvarande närmare utredning erfordras i fråga om

alla framställningar om ersättning för sjukdom, som icke förorsakats av

olycksfall, detta enligt de föreslagna bestämmelserna i allmänhet torde

krävas, endast därest den sjukanmälan med tillhörande intyg och dylikt,

vilken skall utfärdas av vederbörande militärläkare, giver anledning att an­

taga, det sjukdomen föranletts av annan orsak än militärtjänstgöringen.

Yad därefter angår det fall, att sjukdomen yppas först efter tjänstgö­

ringens slut, innebär riksförsäkringsanstaltens förslag, att ersättning endast

skall utgå under förutsättning, att skäligen kan antagas, att tjänstgöringen

väsentligen bidragit till sjukdomen. Här presumeras alltså, att sjukdomens

framträdande föranletts av andra omständigheter än militärtjänstgöringen.

Ersättning avses därför i detta fall icke skola utgå, därest icke antingen

sjukdomen uppkommit under militärtjänstgöringen eller ock denna föranlett eller

åtminstone väsentligen medverkat till sjukdomens sedermera skedda framträ­

dande. Sådana omständigheter måste med andra ord förebringas, att kausal-

sammanhang kan antagas förefinnas mellan tjänstgöringen och sjukdomen.

Den för ifrågavarande fall föreslagna bestämmelsen ansluter sig alltså till

vad enligt 1909 års förordning gäller, dock att riksförsäkringsanstalten funnit

det av vunnen erfarenhet påkallat att uttryckligen i lagtexten angiva, att

ersättning icke utgår, med mindre militärtjänstgöringen skäligen kan antagas

hava väsentligen bidragit till sjukdomen.

Beträffande tillämpningen av förevarande bestämmelse anförde riksför­

säkringsanstalten i sitt förberörda utlåtande, bland annat:

I fråga om de akula infektionssjukdomarna blir det avgörande vid bedö­

mandet av ersättningsfrågan i varje fall, huruvida den sjuke ådragit sig

smittan under sin militärtjänstgöring eller ej. Därvid gäller att klargöra,

huruvida och i vad mån inkubationstiden kan hava infallit under tjänstgö­

ringen eller ej, samt om sjukdomen varit gängse såväl å förläggnings- eller

tjänstgöringsorten som å den ort, varest den sjuke efter tjänstgöringen vistats

eller endast å endera av dessa platser.

Beträffande de kroniska sjukdomarna skall naturligtvis även om dem gälla,

att ersättning skall utgå i anledning av sådan sjukdom, därest det kan an­

tagas, att sjukdomen uppkommit under militärtjänstgöringen. Därvid är det

naturligtvis likgiltigt, om den sjukdom, som vederbörande ådragit sig under

tjänstgöringen, är densamma, som sedermera yppats hos honom, eller om

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 153 Imf t. (Nr 179.1

374 27 4

Kungi. Maj:ts proposition nr 179.

50

sistnämnda sjukdom omedelbart utvecklats ur en annan, som uppkommit

under tjänstgöringen, såsom till exempel om en värnpliktig insjuknar under

tjänstetiden i akut ledgångsreumatism, och om i anslutning därtill ett orga­

niskt hjärtfel först efter hemförlovningen framträder. Hit kan också räknas

det fall, att någon insjuknar i lungsäcksinflammation under tjänstgöringen,

men sjukdomen efter dennas slut övergår till lungtuberkulos.

Om giltiga skäl icke föreligga för antagandet, att sjukdomen uppkommit

under militärtjänstgöringen, men denna tjänstgöring med fog kan anses hava

föranlett eller i väsentlig grad bidragit till framträdandet av sjukdomen, synes

ersättning likaledes böra utgå. Sådant måste förhållandet givetvis antagas

vara, först och främst om sjukdomen kommit till utbrott så snart efter

militärtjänstgöringens slut, att det är tydligt, att vad som under tjänstgöringen

förekommit direkt givit anledning till sjukdomsutbrottet. Liknande kan

förhållandet också vara för det fall, att sjukdomen yppats först jämförelsevis

längre tid efter tjänstgöringens slut, och även om den akuta sjukdom, som

först framträtt, sedermera utvecklat sig till kronisk. Men då i sistnämnda

båda fall den möjligheten också förefinnes, att sjukdomsutbrottet förorsakats

av omständigheter, som inträffat först efter tjänstgöringens slut och som

varit oberoende av densamma, måste naturligtvis förebringas indicier rörande

orsakssammanhanget mellan tjänstgöringen och sjukdomen, och det måste

finnas skälig anledning att antaga, det tjänstgöringen väsentligen bidragit till

sjukdomen. Ju längre tid, som förflutit mellan tjänstgöringstidens slut och

sjukdomsutbrottet, desto större fordringar måste därför ställas på bevis­

ningens styrka. De förhållanden, som vid bevisningen rörande detta orsaks­

sammanhang kunna vara av betydelse, äro bland annat tjänstgöringens be­

skaffenhet och långvarighet, den sjukes hälsotillstånd under tjänstgöringen

och vid avslutningen av densamma samt sjukdomshistorien och den sjukes

levnadsförhållanden under tiden efter tjänstgöringens slut. Beträffande

frågan, huruvida militärtjänstgöringen skall antagas hava väsentligen bidragit

till en sjukdom, som sedermera framträtt, eller ej, torde, vad särskilt angår

lungtuberkulos, det icke nödvändigtvis erfordras hänvisning till viss hän­

delse, som inträffat under tjänstgöringen eller till särskilt förhållande, som

därunder ägt rum, utan kan tjänstgöringen, som i sig innefattar en mång­

fald på ett tuberkulosutbrott inverkande moment, antagas i och för sig inne­

bära en viss fara för sjukdomens framträdande hos en för tuberkulos dispo­

nerad person.

Beträffande de sålunda av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringarna

i nu gällande bestämmelse rörande förutsättningen för rätt till ersättning

för sjukdom hava arméförvaltningen, marinförvaltningen, medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen och försäkringsrådet i sina yttranden uttalat sig.

Arméförvaltningen framhåller, att förslaget innebure ett frångående av den

hittills tillämpade principen att för ersättnings tillerkännande fordra, att

orsaken till sjukdomen ovillkorligen skulle vara att hänföra till militärtjänst­

göringen. Detta sammanfölle nära med den ståndpunkt, ämbetsverkets sjuk

vårdsstyrelse intagit i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 maj 1926 an­

gående åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att bereda de värnpliktiga

större trygghet till liv och hälsa. I nämnda skrivelse hade sjukvårdssty­

relsen, vad särskilt beträffade lungtuberkulosen, med hänsyn till önskvärd­

heten av att militärtjänsten avlastades en del av den skuld till framkallande

av sagda sjukdom, som hittills så ofta oberättigat påbördats densamma, ut­

talat, att varje värnpliktig, hos vilken lungtuberkulos konstaterats under

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 179.

51

militärtjänstgöring eller inom ett halvt år efter dylik tjänstgörings avslu­

tande, borde tillförsäkras ersättning av statsverket. Då nu fordran på ovill­

korligt orsakssammanhang mellan militärtjänstgöringen och sjukdom, som

yppats under tjänstgöringen, i riksförsäkringsanstaltens förslag eftergivits,

syntes emellertid det mest konsekventa vara att ej heller i undantaget från

den sålunda föreslagna huvudregeln beröra tjänstgöringen såsom bidragande

orsak. Därigenom skulle vid bedömandet av här förevarande ersättnings­

frågor hänsyn behöva tagas endast till uppenbara orsaksmoment, som läge

utanför militärtjänsten. Då en tillämpning av motsvarande principer be­

träffande sjukdom, som yppats efter tjänstgöringen, skulle medföra vissa

svårigheter och konsekvenser, som vore oberäkneliga, syntes icke någon

erinran böra göras mot formuleringen av riksförsäkringsanstaltens förslag

i sistnämnda del.

Marinförvaltningen har i förevarande fråga endast erinrat om, att ena­

handa förslag, som arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse i sin i arméförvalt­

ningens ovan återgivna yttrande omförmälda skrivelse till Kungl. Maj:t fram­

ställt beträffande ersättning för lungtuberkulos, framlagts från annat håll,

samt förklarat sig anse nämnda förslag böra beaktas och göras till föremål

för särskild utredning.

Medicinalstyrelsen hänvisar till sitt yttrande över 1918 års förslag. Vid

nämnda yttrande fogade styrelsen två särskilda yttranden, nämligen från

medlemmen av sitt vetenskapliga råd professorn B. Gadelius och från extra

föredraganden i styrelsen av ärenden rörande fall av tuberkulos legitimerade

läkaren G. Neander.

Den förre förklarade sig hava svårt att inse, att skäl verkligen förefunnes

att föreslå en förändrad ordalydelse av nu gällande bestämmelser i ämnet,

ty det syntes honom logiskt tvingande att ej uppgiva orsakssammanhanget

mellan sjukdom och militärtjänst.

Neander åter anförde i sitt yttrande, att beträffande ersättning vid fall

av tuberkulos, som yppades under militärtjänstgöring, riksförsäkringsanstal­

tens motivering i huvudsak följde de principer, vilka tillämpats i medicinal­

styrelsens utlåtanden angående till styrelsen under senare år för yttrande

hänskjutna fall rörande ersättningsanspråk vid under militärtjänsten ådragen

lungtuberkulos. Dessa principer vore enligt Neanders mening riktiga. En­

ligt erfarenheten yppade sig lungtuberkulos — d. v. s. aktiverades en tidi­

gare ådragen tuberkulos infektion — relativt ofta just under vämplikts-

åldern. Detta syntes bland annat innebära, att de yttre omständigheterna

under denna relativt känsliga ålder spelade en större roll för aktiveringen

av lungtuberkulos än t. ex. under en mera framskriden ålder. En naturlig

konsekvens av omförmälda principer vore den, att det övervägande flertalet

fall av lungtuberkulos, som yppat sig under militärtjänsten, måste ersättas.

Detta syntes icke blott principiellt riktigt utan även befrämjande av ett

viktigt statsintresse, nämligen det, att fall av lungtuberkulos i tidigt stadium

bereddes lämplig vård. Härigenom ökades beträffande dessa fall i hög grad

Kungl. Maj:(s proposition nr 179,

52

möjligheterna att återvinna full hälsa och full försörjningsförmåga, d. v. s.

möjligheten att reducera antalet räntetagare till det minsta möjliga.

För egen del uttalade medicinalstyrelsen i det nu av styrelsen åberopade

yttrandet över 1918 års förslag i förevarande avseende endast, att de av G-adelius

antydda betänkligheterna och farhågorna borde underkastas en allvarlig och

sakkunnig prövning.

Socialstyrelsen, som förklarar sig helst se, att den blivande författningen,

såvitt avsåge ersättning för sjukdom, i avvaktan på socialförsäkringens full­

ständigande erhölle provisorisk karaktär, anför vidare, bland annat, föl­

jande. I analogi med den vidsträckta tillämpning, nu gällande förordning

erhållit i fråga om olycksfall, och med den ytterligare utvidgning, förslaget

härutinnan innebure, komme också begreppet till ersättning berättigande

sjukdom att erhålla en mycket vidsträckt innebörd och omfatta i det närmaste

all sjukdom, som inträffat eller kunde anses hava till väsentlig del grund­

lagts under tjänstgöringstiden, inklusive tid för resor. En omständighet,

som härvid finge beaktas, vore, att vissa till varaktighet och följder farliga

sjukdomar, framför allt tuberkulos, i vämpliktsåldern allmänt framträdde med

ovanligt stor frekvens och ofta komme till utbrott. Med hänsyn till den

ganska allmänt utbredda, ehuru knappast tillräckligt bestyrkta uppfattningen,

att militärtjänstgöringen i särskild grad utsatte för hälsofara och därigenom

lätt lade grunden till sjukdom, finge man icke bortse från möjligheten, att

sjukdom, som yppats under eller nära efter militärtjänstgöringens fullgö­

rande, därför utan tillräckliga skäl skulle anses av densamma föranledd.

Staten kunde på detta sätt komma att åsamkas ganska vittgående förpliktel­

ser. I betraktande av dessa omständigheter syntes önskvärt, att möjligheten

till erhållande av ersättning på grund av sjukdom bleve i författningen i

görligaste mån begränsad till vad som kunde vara skäligt och rimligt. Det

syntes kunna ifrågasättas, huruvida de av riksförsäkringsanstalten föreslagna

bestämmelserna i detta hänseende vore tillfredsställande och om icke i dem

borde ingå ett mera återhållande moment.

Förr säkring sr ädet slutligen förklarar sig helt kort icke hava något att erinra

mot riksförsäkringsanstaltens förslag i förevarande del.

För egen del får jag till en början erinra om, att jag redan inledningsvis

fäst uppmärksamheten därpå, att avfattningen av bestämmelserna om rätt

till ersättning för sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall, visat sig med­

föra ojämnhet och osäkerhet vid tillämpningen samt föranleda omfattande

utredningar och omgång vid ersättningsfrågornas ordnande. I nämnda sam­

manhang har jag också framhållit betydelsen av ifrågavarande olägenheters

undanröjande. Det torde icke vara tvivel underkastat och har heller icke

av någon bestritts, att de av riksförsäkringsanstalten i nu förevarande av­

seende föreslagna ändrade bestämmelserna äro ägnade att i görligaste män

råda bot för nämnda missförhållanden.

Emellertid hava, såsom av det föregående framgår, vissa betänkligheter

yppats mot riksförsäkringsanstaltens förslag, i vad det avser förutsättningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

53

för rätt till ersättning för sjukdom, som framträder under pågående militär­

tjänstgöring. Det skall heller icke förnekas, att anstaltens förslag, att dylik

sjukdom skall presumeras vara föranledd av militärtjänstgöringen, åtminstone

vid ett mera ytligt betraktande förefaller mycket långtgående. Med hänsyn

emellertid till den tillämpning, som, enligt vad anstalten upplyst, i före­

varande fall givits åt nu gällande stadgande, torde den utvidgning av statens

förpliktelser, som förslaget innebär, likväl icke kunna anses vara särskilt be­

tydande. Att märka är härvid, att presumtionen, att tjänstgöringen orsakat

sjukdomen, endast är avsedd gälla, såvida skälig anledning ej tinnes att an­

taga, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak än tjänstgö­

ringen och utan att denna därtill väsentligen bidragit. Skälig anledning till

ett sådant antagande behöver, såsom anstalten framhållit, icke nödvändigtvis

hänföra sig till en viss händelse eller vissa förhållanden utanför det mili­

tära, utan kan föreligga redan i en sådan omständighet, som t. ex. att sjuk­

domen framträtt inom så kort tid efter tjänstgöringens början, att tjänst­

göringsförhållandena icke kunna anses hava övat något inflytande på veder-

börandes hälsotillstånd.

Arméförvaltningen har påyrkat sådan ändring i anstaltens förslag i denna

del, att ersättning för sjukdom, som yppas under militärtjänstgöringen, icke

skulle, därest skälig anledning vore att antaga, att sjukdomens framträdande

föranletts av annan orsak än tjänstgöringen, utgå ens i det fall, att militär­

tjänstgöringen därtill väsentligen bidragit. Då detta emellertid skulle inne­

bära en skärpning av nu gällande bestämmelse i ämnet, anser jag mig icke

kunna tillstyrka berörda ändringsvrkande.

På grund av vad jag sålunda anfört och då intet synes vara att erinra

mot riksförsäkringsanstaltens förslag, såvitt avser ersättning för sjukdom,

som yppats efter militärtjänstgöringens slut, har jag funnit mig böra följa

förslaget i nu förevarande delar, och hava de av anstalten föreslagna be­

stämmelserna, med en mindre, formell jämkning, upptagits i förevarande

§ av det föreliggande förslaget.

20

§.

Denna § upptager vissa av riksförsäkringsanstalten i 19 § av dess förslag

förordade avvikelser från andra kapitlets stadganden om sjukersättnings

och invalidlivräntas utgående. Med avseende å dessa må nämnas, att an­

stalten funnit formuleringen av berörda stadganden icke utan vidare lämpad

för nu ifrågavarande ersättningsfall, varjämte nämnda stadganden, även om

de kunde analogivis tillämpas å vissa sjukdomsgrupper, på grund av vunnen

erfarenhet ansetts icke lämpliga i fråga om andra sådana grupper. Härut­

innan anförde anstalten i 1918 års utlåtande följande:

angår akuta sjukdomar, vilka efter ett jämförelsevis kort sjukdoms­

förlopp antingen övergå till full hälsa eller, såsom fallet understundom är

med t. ex. difteri, barnförlamning och hjärnhinneinflammation, föranleda för­

lamningar, hörsel- eller synnedsättning eller andra påföljder, som i högre

mindre^ grad äro. jämförbara med olycksfallsskador, torde en analog

tillämpning å dessa sjukdomar av bestämmelserna i 4 §, jämväl i vad de

Kung},. Maj:ts proposition nr 179.

54

avse mindre sjukpenning, väl låta sig göra. Den sjuke bör nämligen i dessa

fall erhålla läkarvård och sjukpenning under »sjukdomstiden», d. v. s. så

länge den egentliga sjukdomsprocessen pågår och det akuta sjukdomstill­

ståndet varar, för så vitt naturligtvis sjukdomen medfört förlust av arbets­

förmågan eller nedsättning av densamma med minst 25 %. Har sjukdomen

efter nämnda egentliga sjukdomstid medfört sådant under längre eller kor­

tare tid bestående men, som ovan angivits, bör livränta tillkomma den ska­

dade på samma sätt, som om denne drabbats av motsvarande olycksfalls-

skada.

Vid vissa akuta sjukdomar med jämförelsevis långsamt sjukdomsförlopp, såsom

t. ex. en lunginflammation, som komplicerats med en lungsäcksinflammation,

kan den sjuke understundom återgå till lindrigt arbete, innan han ännu kan

anses fullt återställd. I dessa fall plägar riksförsäkringsanstalten tillerkänna

den sjuke tillfällig livränta, så snart han kunnat utföra verkligt arbete. Aven

i fråga om denna sjukdomsgrupp torde en analog tillämpning av bestämmel­

serna i 4 § kunna äga rum. Att därvid den tillfälliga livränta, som i dylika

fall hittills plägat tillerkännas den sjuke, utbytes mot mindre sjukpenning,

därest arbetsförmågan är nedsatt med minst 25 %, torde kunna vara till

ömsesidig fördel, då därigenom den sjuke kan beredas erforderlig tillsyn

och behandling av läkare.

Vad sålunda är sagt om de båda nu angivna sjukdomsgrupperna torde i

huvudsak kunna gälla även i fråga om de bland militären ganska ofta före­

kommande reumatiska sjukdomarna, dock med undantag för det fall, att en

hjärtåkomma uppträtt såsom följd av sjukdomen (jfr nedan).

Svårare blir det däremot att förena formuleringen av 4 § med lämplig-

praxis i fråga om sådana kroniska sjukdomar, vid vilka sjukdomstillståndet

alltjämt fortfar. I vissa fall, såsom t. ex. vid de kroniska hjärtsjukdomarna,

blir tillståndet i allmänhet snart nog tämligen stationärt och någon läkar­

vård erfordras därefter ej, men sjukdomen måste icke desto mindre anses

i viss mån alltjämt förefinnas. Riksförsäkringsanstalten plägar i dessa fall

tillerkänna den sjuke livränta, så snart lian anses kunna utföra arbete, eller

då det kan antagas, att någon väsentlig förbättring i hans tillstånd icke vi­

dare skall inträda. Livräntan beräknas till en början efter en jämförelsevis

hög invaliditetsgrad. Sedan den sjukes tillstånd visat sig vara mera stabilt

samt han kunnat skaffa sig lämpligt arbete och hunnit vänja sig vid att

under arbetet i erforderlig grad skona sig, sänkes livräntebeloppet, och liv­

räntan förändras så småningom till s. k. definitiv livränta. Att i dessa fall

under längre tid än som hittills plägat ske till den sjuke utgiva sjukersätt­

ning, synes icke vara lämpligt och skulle, på sätt om de kroniska lungsjuk­

domarna sägs, lätt kunna föranleda väsentligt ökade kostnader.

Beträffande de kroniska lungsjukdomarna gäller likaledes — med frånseende

av de lindriga fall, i vilka fullständig läkning inträder — att ett visst sjuk­

domstillstånd alltjämt förefinnes, även om sjukdomen tidtals kan anses vara

mera stationär än eljest. Riksförsäkringsanstalten plägar i allmänhet vid

kroniska lungsjukdomar bevilja sjuklijälp, därest den sjuke vårdas å sana­

torium eller annan sjukvårdsanstalt, så länge anledning finnes att antaga,

att till följd av den vård, han erhåller, förbättring i hans tillstånd skall in­

träda, samt, därest han icke vårdas å sanatorium eller annan sjukvårdsan­

stalt, för så vitt den sjuke åtnjuter eu med sjukhusvård jämförlig vård, och

anledning tillika finnes att antaga, det väsentlig förbättring i hans tillstånd

skall kunna inträda. Sedan nu angivna förutsättningar för. sjukhjälps er­

hållande icke vidare föreligga, erhåller lian livränta för viss tid. Emellertid

har, sedan den sjuke tillerkänts livränta, denna ofta utbytts mot sjukhjälp.

Detta har i allmänhet skett, om han intagits till vård å sanatorium eller

Kungi. Maj:ts proposition nr 179.

annan sjukvårdsanstalt och det kunnat antagas, att förbättring i lians till­

stånd därigenom skolat inträda, eller om hans sjukdom förvärrats, så att

arbetsoförmåga uppstått, men utsikt dock funnits till förbättring i hans till­

stånd. Därjämte har även eljest den sjuke undantagsvis beviljats sjukhjälp,

då hans tillstånd varit sådant, att han erfordrat särskild vård.'

Det torde vara klart, att denna av riksförsäkringsanstalten sålunda till-

lämpade praxis icke låter sig förena med formuleringen av de i 4 § givna

bestämmelserna rörande förutsättningarna för rätt till sjukersättning och till

livränta. Om dessa bestämmelser skulle analogivis tillämpas å de kroniska

lungsjukdomarna, skulle de nämligen knappast kunna tolkas annorlunda än

så, att hel sjukpenning skulle tillkomma den av lungtuberkulos lidande

under alla förhållanden, för så vitt lian kunde anses vara arbetsoförmögen,

och mindre sjukpenning, för så vitt hans arbetsförmåga vore nedsatt med

minst en fjärdedel. Det måste emellertid anses principiellt oriktigt, att en

ersättningstagare, som — såsom i flera fall varit händelsen med personer,

som av riksförsäkringsanstalten på grund av lungtuberkulos tillerkänts jäm­

förelsevis mindre livräntor — trots sin sjukdom kan utföra arbete, i åratal

uppbär sjukpenning, och det är dessutom klart, att administrationskost­

naderna skulle i hög grad förhöjas, om ersättningarna i anledning av lung­

tuberkulos i allmänhet skulle utbetalas för varje vecka. Det har därför an­

setts icke böra ifrågakomma någon annan utsträckning av den sjukes rätt till

sjukersättning utöver vad ovan angivna praxis medgiver än den, som bör

följa av. hans rätt till fri läkarvård, nämligen att sjukersättningen skall

kunna tillkomma den sjuke även i sådana fall, då vård å sjukvårdsanstalt

av riksförsäkringsanstalten anses vara för honom behövlig, fastän någon av­

sevärd förbättring i hans tillstånd därav icke kan vara att förvänta.

Med hänsyn till den sjukes rätt jämväl till fri läkarvård, medicin m. m.

har det tvärtom ansetts vara nödvändigt att beträffande kroniska sjukdomar

genom uttryckliga bestämmelser i lagförslaget ytterligare begränsa utgivandet

av sjukersättning. Det torde nämligen vara klart, att rätten till fri vård å

sjukvårdsanstalt jämte minst halvt sjukpenningbelopp lätt skall föranleda

anspråk på dylik vård, även då denna icke kan antagas medföra någon som

helst förbättring i den sjukes tillstånd eller eljest vara av behovet verkligen

påkallad. Dessutom torde det icke finnas någon möjlighet för riksförsäk­

ringsanstalten att genom effektiva kontrollåtgärder eller dylikt kunna för­

hindra den sjuke att missbruka sin rätt till kostnadsfri undersökning av

läkare, till fria resor för sådan undersöknings verkställande samt till fri me­

dicin; och måste det befaras, att genom dylikt missbruk av de förmåner,

som den föreslagna lagen är avsedd att erbjuda, kostnaderna för ifrågava­

rande ersättningar skulle komma att väsentligt ökas. I anledning härav har

det ansetts nödvändigt att vid de kroniska sjukdomarna till tiden begränsa

rätten till sjukersättning; och har det i sådant avseende ansetts vara lämp­

ligt bestämma, att dylik ersättning icke skall utgå under längre tid än ett

år, räknat från den tidpunkt, från vilken läkarvård för den ifrågavarande

sjukdomen enligt 4 § tillkommit den sjuke. Detta betyder, därest den ifråga­

varande kroniska sjukdomen yppats under militärtjänstgöringen, från den

tid, då den sjuke upphörde att för densamma åtnjuta vård genom militär

myndighets försorg, och därest den kroniska sjukdomen yppats efter militär­

tjänstgöringen, från det sjukdomen framträtt genom tydliga sjukdomstecken

eller eljest blivit av läkare konstaterad. Har den kroniska sjukdomen fram­

kallats av en akut sjukdom, för vilken den sjuke erhållit ersättning enligt

4 § 1) a), räknas alltså ifrågavarande tid först från det den kroniska sjuk­

domen yppats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

55

56

Undantag från den sålunda stadgade begränsningen i rätten till sjuker­

sättning bar dock ansetts kunna ske, för den händelse läkarvård kan anses

vara för den sjuke behövlig, men har, till förebyggande av missbruk, därvid

stadgats, att sådan rätt skall tillkomma honom, endast för så vitt han vårdas

■å sjukvårdsanstalt eller erhåller vård, som kan anses motsvara dylik vård,

samt det tillika kan antagas, att genom denna vård arbetsförmågan skall kunna

återvinnas eller väsentligt höjas.

Med de modifikationer, som sålunda föreslagits beträffande rätten till

sjukersättning vid kroniska sjukdomar, har ersättningsformen »mindre sjuk­

penning» ansetts kunna komma till användning jämväl vid dessa sjukdomar.

Eiksförsäkringsanstaltens förslag innebär alltså följande.

Fri läkarvård m. m. ävensom sjukpenning skola vid akut sjukdom utgå, så

länge sjukdomen varar och arbetsförmågan till följd därav är nedsatt med

minst en fjärdedel. Enahanda förmåner skola vid kronisk sjukdom utgå, så

länge arbetsförmågan till följd av sjukdomen är nedsatt med minst en fjärde­

del och genom vård av den sjuke förbättring i hans tillstånd är att förvänta,

dock högst under sammanlagt ett år, räknat från den tidpunkt, då rätten till

läkarvård för sjukdomen inträtt, för så vitt icke den sjuke vårdas å sjukvårds-

anstalt eller erhåller annan däremot svarande vård och antagas kan, att genom

dylik vård arbetsförmågan skall kunna återvinnas eller väsentligt höjas.

I fråga om livränta till den sjuke själv föreslår anstalten, att sådan — i

analogi med vad som förordats beträffande olycksfallsskada — skall utgå,

därest, sedan den sjukes rätt till fri läkarvård och sjukpenning m. m. upphört,

sjukdomen medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbets­

förmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel.

Förutom ovannämnda avvikelse från bestämmelserna i 6 §, har riksförsäk-

ringsanstalten ytterligare förordat, att sådant utbyte av liv-ränta eller del

därav mot ett engångsbelopp, som i 6 § förutsättes kunna av försäkrings-

rådet medgivas, icke skall förekomma i nu ifrågavarande ersättningsfall, där

den för ändamålet erforderliga stabiliteten i förhållandena knappast någonsin

inträder.

Yid avgivandet av riksförsäkringsanstaltens senare utlåtande i ärendet

hava två reservanter ansett stadgandet om förenämnda begränsning av för­

månerna av fri läkarvård och sjukpenning m. m. vid kroniska sjukdomar

böra utgå, enär detsamma syntes ägnat att föranleda ökning i förvaltnings-

besvären rrtan att samtidigt medföra någon mera avsevärd minskning i presta-

tionskostnaderna.

Uti en av riksförsäkringsanstalten med skrivelse den 23 september 1926

överlämnad promemoria har vidare en av anstaltens biträdande läkare, med

instämmande av anstaltens överläkare, framfört vissa synpunkter angående den

fria läkarvården m. m. vid kroniska sjukdomar. I promemorian anföres,

bland annat, att det visserligen vore i princip riktigt, att fri läkarvård jämte

fria läkemedel tillerkändes den sjuke, då med nämnda förmåner avsåges att

genom arbetsförmågans återställande förkorta sjukersättningstiden. Yid en

mängd kroniska sjukdomar vore det emellertid osäkert, om någon mera av­

sevärd höjning av arbetsförmågan, trots användning av all till buds stående

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

57

terapi, vore möjlig. Det syntes därför med fog kunna ifrågasättas, om i

dessa fall ej en inskränkning av åtminstone rätten till fria läkemedel borde

äga rum. Erfarenheten både visat, att just vid dessa åkommor, som trotsade

all behandling, den ena behandlingsmetoden efter den andra och en mängd

botemedel, vilkas betydelse överskattats, framkomme. Ett kritiklöst använ­

dande av alla dessa hjälpmedel skulle i hög grad gynnas, därest kostnaderna

för desamma helt bestredes av staten. Yisserligen läge i det i riksförsäkrings-

anstaltens förslag använda uttrycket »erforderlig läkarvård jämte läkemedel»

en viss inskränkning, men för undvikande av missbruk borde bestämmel­

serna skärpas eller förtydligas. Därför föresloges, att antingen fria läke­

medel endast skulle utgå i fall, som av riksförsäkringsanstalten godkändes, eller

ock den sjuke skulle själv få vidkännas en del av kostnaderna, t. ex. 50 %.

Då fria mediciner endast kunde tillerkännas under tid för sjukhjälp, vore

en begränsning av tiden för sjukhjälpens utgående väl motiverad, varför det

inom riksförsäkringsanstalten reservationsvis framställda förslaget om ut­

sträckning av nämnda tid bestämt avstyrktes.

I de sålunda av reservanterna inom riksförsäkringsanstalten och nyss­

nämnda tvenne läkare berörda frågor hava även vissa av de i ärendet hörda

myndigheterna uttalat sig.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse framhåller sålunda, att de synpunkter,

som i omförmälda promemoria utvecklats och som syntes styrelsen värda

beaktande, åtminstone i viss utsträckning redan tillgodosetts genom den av

riksförsäkringsanstalten föreslagna tidsbegränsningen för fri sjukvårds och

fria läkemedels utgående vid kroniska sjukdomar. Styrelsen hade därför för

egen del icke något annat yrkande, än att nämnda begränsning måtte bibe­

hållas.

Marinförvaltningen förklarar sig instämma i förslaget om att fria läke­

medel endast skulle få utgå efter riksförsäkringsanstaltens medgivande ävensom

i vad i ovannämnda promemoria uttalats rörande sjukhjälpstidens begräns­

ning.

Medicinalstyrelsen avstyrker omförmälda reservanters förslag om utsträck­

ning av sjukhjälpstiden vid kroniska sjukdomar samt förordar, i anslutning

till vad i åberopade promemoria anförts, att ersättning för läkemedel vid

kroniska sjukdomar begränsas att omfatta endast 50 % av kostnaderna.

Försäkringsrådet finner med fog kunna ifrågasättas lämpligheten av den

av riksförsäkringsanstalten föreslagna begränsningen av tiden för läkarvårds

och läkemedels utgående vid kroniska sjukdomar, då dessa förmåner måste

anses vara av stor betydelse för den sjuke. På de av anstalten och från

läkarhåll anförda skäl och då även med bibehållande av nämnda begräns­

ning ifrågavarande personal i förevarande avseende syntes bliva bättre ställd

än annan i statens tjänst anställd extra personal, ansåge sig rådet likväl, om ock­

så med en viss tvekan, böra tillstyrka bifall till anstaltens förslag i denna del.

Statskontoret slutligen har funnit nyssnämnda begränsning vara väl moti­

verad och vad av anstaltens ovan nämnda läkare anförts mot medgivande i

obegränsad omfattning av rätt till fria läkemedel vid kroniska sjukdomar vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

58

värt beaktande. Statskontoret ville därför för sin del förorda, att sist­

nämnda förmån på lämpligt sätt begränsades. Att härvid gå så långt, att

den ersättningsberättigade i detta fall själv skulle få vidkännas halva kost­

naden för läkemedel, syntes dock statskontoret knappast vara förenligt med

billighet.

Riksförsäkringsanstaltens förslag till särbestämmelser i fråga om de i 6 § 1)

avsedda förmåners utgående vid sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall,

synes mig vara väl avvägt. Jag kan således, å ena sidan, icke ansluta mig

till den mening, som reservationsvis framförts inom anstalten, att nämnda

förmåner jämväl vid kroniska sjukdomar borde åtnjutas utan någon tidsbe­

gränsning. Å andra sidan anser jag i likhet med arméförvaltningens sjuk­

vårdsstyrelse, att genom den av anstalten i angivna hänseende föreslagna

tidsbegränsningen syftet med de förslag, som till förebyggande av missbruk

av rätten till fria läkemedel från läkarhåll framställts, i väsentlig mån blivit

tillgodosett.

Ifrågavarande bestämmelser hava alltså i det föreliggande förslaget av­

fattats i överensstämmelse med riksförsäkringsanstaltens förslag.

21

§.

Under denna § i det föreliggande förslaget har, i anslutning till vad i det

föregående anförts, intagits den i 10 § av riksförsäkringsanstaltens förslag

förekommande bestämmelsen, att ersättning, med undantag av begravnings­

hjälp, icke må uppbäras för tid, varunder ersättningsberättigad är bosatt

utom riket eller undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller jämlikt dom­

stols förordnande är intagen i allmän uppfostringsanstalt.

22

§.

I förevarande § har inrymts den i 15 § av riksförsäkringsanstaltens förslag

förekommande preskriptionsbestämmelsen i fråga om rätt till jämkning i fast­

ställd ersättning, vilken bestämmelse av förut angivet skäl ansetts böra gälla

allenast uti de i detta kapitel avsedda ersättningsfall.

23 §.

Uti denna § har, i enlighet med vad i det föregående anförts, upp­

tagits det i 16 § av riksförsäkringsanstaltens förslag förekommande stad­

gandet om 3-årspreskription av ersättningsanspråk. Härvid har detta stad­

gande, vilket, såsom i det föregående nämnts, i huvudsak ansluter sig till nu

gällande föreskrift i ämnet, endast underkastats en mindre ändring i syfte

att bringa detsamma i ännu närmare överensstämmelse med sistnämnda

föreskrift.

24 §.

Här har upptagits en av riksförsäkringsanstalten under 19 § föreslagen

föreskrift därom, att vederbörande militärläkare i visst fall skall fullgöra

den anmälningsskyldighet, som eljest enligt 15 § åligger kompanichef eller

motsvarande befäl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

59

4 kap. Särskilda bestämmelser.

25 §.

Under 22 § i sitt förslag liar riksförsäkringsanstalten upptagit en bestäm­

melse om rätt för Kungl. Maj:t eller de civila eller militära myndigheter,

som av Kungl. Maj:t därtill bemyndigas, att meddela erforderliga tillämp­

ningsföreskrifter. Enahanda bestämmelse har nu införts i förevarande § av

det föreliggande förslaget.

26 §.

Denna § innehåller föreskrift dels om upphävande av äldre bestämmelser

i ämnet dels ock om de fast anställdas undantagande från tillämpningen av

olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser. I förstnämnda hänseende har,

med hänsyn till det indelta manskapets inordnande under förslaget, ansetts

erforderligt att, utöver vad riksförsäkringsanstalten i 23 § av sitt förslag

angivit, jämväl i viss del upphäva bestämmelserna i förutberörda kungl.

brev till arméförvaltningen den 6 maj 1881 angående förändring i bestäm­

melserna om underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa.

I sammanhang med utfärdandet av de tillämpningsföreskrifter, som i

25 § av förslaget omförmälas, bör givetvis också upphävas förordningen den

18 juni 1909 (nr 89 s. 7) angående tillämpning av nu gällande förordning

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Därjämte torde den nya förordningen föranleda vissa formella ändringar i

manskapsavlöningsreglementet och en del andra administrativa bestämmelser.

Med dessa ändringar synes emellertid kunna tillsvidai’e anstå.

Den nya författningens ikraftträdande.

Den nya författningen synes mig lämpligen böra träda i kraft den 1

januari 1928, men bör givetvis icke äga tillämpning i fråga om ersättnings­

anspråk, som grundas på dessförinnan inträffat olycksfall eller yppad sjukdom.

Kostnaderna för förslagets genomförande.

A.

Kostnaderna för ersättningar.

I 1918 års utlåtande gjorde riksförsäkringsanstalten vissa beräkningar av

kostnaderna för ersättningar enligt det då framlagda förslaget. Då förut­

sättningarna för dessa kostnadsberäkningar numera i väsentlig mån för­

ändrats, liar anstalten uti sin ovannämnda skrivelse den 7 december 1926 i

anslutning till sitt senaste författningsförslag framlagt nya kostnadsberäkningar,

varvid anstalten framhållit, att varje sådan beräkning enligt sakens natur

måste bliva i hög grad approximativ. I de vid denna skrivelse fogade tabeller

har anstalten, som utgått från att de nya bestämmelserna skulle träda i kraft

den 1 januari 1928, angivit dels kostnaderna för ersättningar enligt sistnämnda

förslag under första halvåret 1928 och närmast följande nio budgetår samt

60

i jämviktsläget, dels kostnaderna för ersättningar enligt nuvarande bestäm­

melser under budgetåret 1927-—1928 och närmast följande nio budgetår, dek

ock kostnaderna för såväl ersättningar enligt den nya författningen som ersätt­

ningar enligt nuvarande bestämmelser under budgetåret 1927—1928 och

närmast följande nio budgetår. Beträffande sättet för kostnadsberäknin­

garnas uppgörande tillåter jag mig hänvisa till riksförsäkringsanstaltens be­

rörda skrivelse, vilken torde få i transumt tillika med omförmälda tabeller

såsom bilaga (Bil. C) fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Av ifrågavarande beräkningar framgår, att kostnaderna för nedan angivna

budgetår och i jämviktsläget skulle, därest riksförsäkringsanstaltens nya

förslag genomfördes från och med den 1 januari 1928, belöpa sig till:

Kunrjl. Maj:U> proposition nr 179.

1927-28

1928-29

1929—30

1930-31

1931—32

1932—33

För ersättningar enligt

riksförsäkringsanstal­

tens förslag ................

125 000

745 000

970000

1 125 000

1 255 000

1 370 000

För ersättningar enligt

nuvarande bestäm­

melser..............................

1100 000

S55 000

720 000

620 000

535 000

455 000

Summa ersättningar

alltså.........................

1 225 000

1 600 00(1

1 690 000

1 745 000

1 790 000

1 825 000

1933-34

1934—35

1935—36

1936-37

I jämvikts­

läget

För ersättningar enligt

riksför säkrings anstal-

1 470 000

1 625 000

1 685 000

255 000

2 150 000

För ersättningar enligt

nuvarande bestäm­

melser..............................

395 000

340 000

295 000

Summa ersättningar

alltså.........................

1 865 000

1 895 000

1 920 000

1 940 000

2150 000

I det föregående har jag emellertid förordat vissa avvikelser från riksför­

säkringsanstaltens förslag i fråga om ersättningsnormerna. Sålunda har jag

föreslagit, dels att kontantersättningarna till de fast anställda, inklusive officers-

och dylika aspiranter, skola utgå i förhållande till deras arbetsförtjänst, be­

räknad efter olycksfallsförsäkringslagens grunder, dels ock att beträffande

värnpliktiga den årliga arbetsförtjänsten skall antagas till 1,620 kronor för

dem, vilkas arbetsförtjänst enligt anstaltens förslag skulle antagas utgöra

1,500 kronor, och till 1,980 kronor för dem, vilkas arbetsförtjänst enligt

samma förslag skulle antagas till 1,800 kronor.

Med anledning härav har jag anmodat anstalten att inkomma med beräk­

ning, huru kostnaderna skulle ställa sig med iakttagande av nämnda än­

dringar i anstaltens förslag. I skrivelse den 9 februari 1927 har anstalten

61

inkommit med sådan beräkning, och har anstalten vid skrivelsen fogat en

tabell, utvisande kostnaderna under olika budgetår och i jämviktsläget för

ersättningar, utgående såväl enligt nuvarande som enligt av mig föreslagna

nya bestämmelser. Jämväl nämnda skrivelse torde få i transumt tillika med

den därvid fogade tabellen såsom bilaga (Bil. D) närslutas statsrådsproto­

kollet i detta ärende.

Av omförmälda tabell framgår, att kostnaderna under nedan angivna bud­

getår och i jämviktsläget skulle, därest det av mig förordade förslaget ge­

nomföres från och med den 1 januari 1928, för ersättningar enligt sagda

förslag och enligt nuvarande bestämmelser sammanlagt i kronor belöpa

sig till:

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

1927 -28

1928—29

1929—30

1930—31

1931—32

1932-33

1 235 000

1 635 000

1 735 000

1 800 000

1 360 000

1 905 000

1933—34

1934—35

1935-36

1936—37

I jämvikts­

läget

!

1 945 000 j

1 980 000

2 015 000

2 040 000

2 270 000

Under budgetåret 1927—1928 skulle alltså det av mig förordade förslaget

i förhållande till anstaltens förslag draga en merkostnad av 10,000 kronor.

I jämviktsläget skulle motsvarande merkostnad stiga till 120,000 kronor.

Med avseende å sattet för ifrågavarande kostnaders bestridande får jag

anföra följande.

Enligt § 46 mom. 1 värnpliktslagen skall ersättning i anledning av kropps­

skada, som värnpliktig ådragit sig under militärtjänstgöring, utgå av den

till förmån för beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfonden, och

enligt kungörelsen den 18 juni 1909 (nr 89 s. 7) skall samma fond jämväl

bestrida kostnaden för ersättning till övriga, som kunna vara därtill berätti­

gade enligt förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring. Då emellertid nämnda fonds inkomster beräknats

icke kunna helt förslå till täckande av dess utgifter, har från och med år

1910 under riksstatens elvte huvudtitel anvisats anslag såsom bidrag till

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

vilket anslag årligen överförts till fonden i fråga. Då fondens inkomster

(bötesmedel och fondavkastning) under år 1918 tillika med då anvisat anslag

å 30,000 kronor icke förslogo till täckande av kostnaderna för ersättning

enligt militärersättningsförordningen, fick fonden under sagda år vidkännas

en kapitalminskning av omkring 100,000 kronor. Genom därefter anvisade

62

förhöjda anslag kunde kostnaderna bestridas utan anlitande av fondens ka­

pital, till dess att med budgetåret 1923—1924 kostnaderna stegrades så, att

fondens kapital därefter ånyo måst anlitas, med påföljd att kapitalet, som

den 30 juni 1923 utgjorde kronor 4,909,641: 97, den 30 juni 1926 minskats

till kronor 4,544,276: 78.

Statskontoret har nu framhållit, att det syntes lämpligt att, om man ville

förekomma, att fonden minskades till kapitalet, i riksstaten anvisa medel

i form av förslagsanslag att anlitas, i den mån fondens inkomster icke för-

sloge till bestridande av ersättningen för kroppsskada, ådragen under mili­

tärtjänstgöring. Ordnades det på sådant sätt, syntes det statskontoret ej

vara behövligt att, såsom för närvarande skedde, anvisa särskilt förslagsan­

slag till förhöjning av tidigare beviljad ersättning i anledning av kropps­

skada, ådragen under militärtjänstgöring, utan syntes det vara lämpligt att

för all sådan ersättning anvisa ett enda förslagsanslag under riksstatens

elvte huvudtitel.

Vad statskontoret härutinnan anfört synes mig beaktansvärt. Emellertid

skulle den av statskontoret ifrågasatta anordningen föranleda en anslagsför-

höjning av åtskilligt över en halv miljon kronor. Det lärer därför vara ute­

slutet att i förevarande sammanhang genomföra densamma, utan torde där­

med få anstå till ett följande budgetår.

Under elvte huvudtiteln, punkt 22, i årets statsverksproposition har, så­

som inledningsvis nämnts, i avvaktan på proposition med förslag tilll än­

drade bestämmelser i ämnet, ordinarie anslaget till bidrag till ersättning i

anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, tillsvidare be­

räknats till 377,000 kronor. Detta belopp har erhållits genom att till den

för innevarande budgetår beviljade anslagssumman, 252,000 kronor, lägga

125.000 kronor, utgörande det belopp, till vilket ersättningarna enligt de av

riksförsäkringsanstalten föreslagna nya bestämmelserna, i händelse av deras

genomförande från och med den 1 januari 1928, skulle belöpa sig under

ifrågavarande budgetår. Emellertid har riksförsäkringsanstalten, på därtill

av mig given anledning, i sin förenämnda skrivelse den 9 februari 1927 upp­

lyst, att den kostnad, som, under förutsättning av nya bestämmelsers ikraft­

trädande den 1 januari 1928, därav skulle uppstå under nästa budgetår, kan

antagas komma att motsvaras av en minskning av 75,000 kronor i kostna­

derna för ersättningar enligt nuvarande bestämmelser under samma bud­

getår. Då nu, såsom av det föregående framgår, kostnaderna för ersätt­

ningar enligt det av mig förordade författningsförslaget under nästa budget­

år torde kunna beräknas till 135,000 kronor, skulle alltså ökningen av

utgifterna för här ifrågavarande ändamål inskränka sig till (135,000 — 75,000 =)

60.000 kronor. Det skulle därför kunna ifrågasättas att låta anslagsförhöj-

ningen stanna vid sistnämnda belopp. För att emellertid i någon mån be­

gränsa anlitandet av omförmälda fonds kapital, synes mig lämpligast att

uppföra anslaget med det i statsverkspropositionen beräknade beloppet,

377.000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

66

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

2.

Med avseende å försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ären­

den skall gälla vad i 6 § i lagen om försäkringsrådet stadgas.

3.

Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens beslut i omförmälda

ärenden meddelas kostnadsfritt.

4 §•

Riksförsäkringsanstalten ävensom försäkringsrådet äga att till vidare ut­

redning rörande tillämpning av någon i denna förordning given bestäm­

melse låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga samt av

vederbörande polismyndighet påfordra undersökning.

5 §•

Rätt till ersättning enligt denna förordning kan icke överlåtas och må

förty ej tagas i mät för gäld.

2 kap. Ersättning för skada till följd av olycksfall.

6

§•

För skada till följd av olycksfall utgives i ersättning:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller ned­

sättning av arbetsförmågan, under sjukdomstiden:

a) erforderlig läkarvård järnte läkemedel och andra till arbetsförmågans

höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga

särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glas­

ögon och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan

ett belopp, bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst

på sätt nedan angives (hel sjukpenning) ocli vid nedsättning av arbets­

förmågan det lägre belopp, som svarar mot uedsättningen; dock att sjuk­

penning utgår endast, för så vitt sjukdomen varat under mer än tre dagar

efter dagen för olycksfallet och arbetsförmågan blivit nedsatt med minst

en fjärdedel; skolande hel sjukpenning utgå med följande belopp, nämligen:

om den årliga arbetsförtjänsten ej uppgår till 675 kronor, med en krona,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 675 kronor men ej till 945

kronor, med en krona 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 945 kronor men ej till 1,215

kronor, med två kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,215

kronor men ej till

1,485 kronor, med två kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,485

kronor men ej till

1,755 kronor, med tre kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår

till 1,755

kronor men ej till

2,025 kronor, med tre kronor 50 öre,

om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,025

kronor men ej till

2,295 kronor, med fyra kronor,

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

69

och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom

arbete, utan även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som

för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den

skadades ålder. Yar den skadade vid olycksfallet behäftad med kropps­

skada eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas.

10 §.

Riksförsäkringsanstalten må när som helst och under så lång tid, sådant

finnes lämpligt, bereda den skadade vård å sjukvårdsanstalt. Den skadade

må dock ej utan sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt, såvida ej

skadan enligt läkares intyg kräver vård å sådan anstalt.

Vårdag den skadade efter tjänstgöringens eller anställningens slut å

militär sjukvårdsanstalt, eller beredes honom av riksförsäkringsanstalten

vård å civil sådan anstalt, må å sjukpenning, som under tiden tillkommer

honom, avdragas ett med hänsyn till kostnaden för vården skäligt belopp,

dock högst hälften.

Riksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för liv­

ränta eller del därav bereda livräntetagare, som är hemfallen åt drycken­

skap, ersättning i naturaförmåner samt, efter samtycke av livräntetagaren

eller dennes målsman, bereda livräntetagare uppehälle å ålderdomshem,

barnhem eller annan dylik anstalt.

U §•

Ar den skadade berättigad att vid skada till följd av olycksfall av stats­

medel erhålla understöd, som icke i denna förordning avses, såsom av­

löning, pension eller annat underhåll, eller skall sådant understöd utgå

från kassa eller pensionsinrättning, som understödes med statsmedel, av­

drages från ersättning, som utgives enligt denna förordning, vad i anled­

ning av olycksfallet för motsvarande ändamål från statens sida, av kassan

eller pensionsinrättningen utgives för tid, under vilken ersättningen ut­

går; dock att i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning

sådant avdrag endast må ske, om staten helt och hållet eller till minst

en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden för understödet, och

ej ske med större belopp, än som svarar emot statens bidrag.

För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensions­

försäkring eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd

må avdrag icke göras.

12

§.

Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6 och 7 §§ utbetalas så fort

ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.

Livränta utbetalas för varje månad, räknad från den dag, rätten till livränta

inträtt, å månadens första dag utan återbetalningsskyldighet för månad,

under vilken rätten till livränta upphört eller livränta minskats; dock

skall riksförsäkringsanstalten beträffande tiden för utbetalning av livränte-

tillägg, varom i 6 § 2 a) förmäles, äga meddela sådana bestämmelser,

71

befordran av tjänstemeddelanden fastställda ordning, insändas omedelbart

till riksförsäkringsanstalten.

De närmare bestämmelserna rörande anmälan om olycksfall, som i denna

förordning avses, meddelas av Kungl. Maj:t.

16 §.

Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit kännedom om olycksfallet, skall

anstalten, så snart ske kan, ändå att ansökan om ersättning icke blivit

gjord, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av

nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt denna förordning skall

utgivas.

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av riksförsäkrings­

anstalten bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro av­

görande för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen äga

rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å tiden

före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen utan an­

sökan beslutats av riksförsäkringsanstalten, före dagen för beslutet.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättnings-

berättigade och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till efter­

rättelse.

17 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej er­

sättning enligt denna förordning. Ej heller må, där olycksfall, som med­

fört den skadades död, uppsåtligen eller genom grovt vållande förorsakats

av efterlevande, ersättning utgå till denne.

18 §.

Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efter­

rättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av

olycksfall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom måste an­

ses hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet för­

anletts därav, att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersätt­

ning enligt 6 § skäligen nedsättas,

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anord­

ning eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund av

denna förordning, så ock där genom försummelse av den skadade under­

rättelse om olycksfallet enligt 14 § icke lämnats; dock att nedsättning av

ersättningen ej må ske, såvida ej skadan väsentligen förvärrats därigenom,

att den skadade i följd av förseelsen kommit att sakna lämplig vård.

3 k a p. Ersättning i anledning av sjukdom, som icke förorsakats

av olycksfall.

19 §.

1. Sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall anses ådragen

under militärtjänstgöring,

KungI. Maj:ts proposition nr 179.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

73

anmäld i riksförsäkringsanstalten eller anhållan därstädes blivit gjord om

ersättning i anledning av sjukdomen. Nämnda tid av tre år räknas från

det för fast anställt manskap vid försvarsväsendet, musikelev och skepps­

gosse anställningen samt för annan fast anställd och värnpliktig tjänstgöringen

upphört eller från den senare tidpunkt, då sjukdomen yppades eller, där

fråga är om ersättning i anledning av dödsfall, från det döden inträdde.

24 §.

Har sjukdom, som i detta kapitel avses, yppats under militärtjänst­

göring och föreligger för vederbörande militärläkare otvetydiga skäl att

antaga, att sjukdomen kan föranleda ersättning enligt denna förordning,

skall den kompanichef eller motsvarande befäl enligt 15 § åliggande an­

mälningsskyldighet fullgöras av militärläkaren.

4 k a p. Särskilda bestämmelser.

25 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Kungl. Maj:t

eller av de civila eller militära myndigheter, som av Kungl. Maj:t därtill

bemyndigas.

26 §.

1.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 18 juni 1909

(nr 89, s. 1) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, ävensom vad i Kungl. Maj:ts brev till arméförvaltningen

den 6 maj 1881 (nr 35, s. 10) angående förändring i bestämmelserna

om underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa finnes stadgat rörande er­

sättning för skada eller sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring i

fredstid.

2.

Beträffande olycksfall, varom i denna förordning stadgas, skola be­

stämmelserna i lagen om försäkring för olycksfall i arbete icke äga til­

lämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1928; dock att ersätt­

ningsanspråk, som grundas på olycksfall, som inträffat eller sjukdom som

yppats före nämnda dag, bedömes enligt äldre bestämmelser.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militär­

tjänstgöring.

1

§•

Yarder under militärtjänstgöring värnpliktig eller vid krigsmakten fast

anställd, som uppbär avlöning såsom underbefäl, menig krigsman eller

värnpliktig, skadad till följd av olycksfall, utgives av allmänna medel er­

sättning enligt denna lag för skadan.

Angående ersättning vid sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall,

stadgas i 19 §.

2

§.

Militärtjänstgöring anses hava varit för handen endast under tid då den

skadade för fullgörande av värnplikt eller tjänsteplikt nödgats uppehålla

sig å viss ort eller i föreskriven ordning varit stadd på marsch eller annan

färd eller då den skadade i annat fall än nyss nämnts varit stadd på färd

till eller från militärtjänstgöringen samt färden föranletts av och stått i

omedelbart samband med tjänstgöringen.

^ §■

Ersättningsärenden, som avses i denna lag, avgöras med undantag, som

i 4 § angives, av riksförsäkringsanstalten.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten i sådant ärende må klagan föras

hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i

betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde

dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oberäknad,

då sådant skedde.

Dock må klagan ej föras över riksförsäkringsanstaltens beslut angående

ersättnings art och storlek eller angående utbetalning av ersättning.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga

ärende, däri besvär enligt denna lag må anföras.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens beslut i dessa ärenden

meddelas kostnadsfritt.

78

Kungl,. Maj:ts proposition nr 179.

Vårdades den skadade efter tjänstgöringens eller anställningens slut å

militär sjukvårdsanstalt, eller liar han intagits å civil sådan anstalt, må

å sjukpenning, som under tiden tillkommer honom, avdragas ett med

hänsyn till kostnaden för vården skäligt belopp, dock högst hälften.

Biksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för liv­

ränta eller del därav bereda livrän te tagare, som är hemfallen åt drycken­

skap, ersättning i naturaförmåner samt, efter samtycke av livräntetagaren

eller dennes målsman, bereda livräntetagare uppehälle å ålderdomshem,

barnhem eller annan dylik anstalt.

9 §■

Är den skadade berättigad att vid skada till följd av olycksfall av stats­

medel erhålla understöd, som icke i denna lag avses, såsom avlöning,

pension eller annat underhåll, eller skall sådant understöd utgå från kassa

eller pensionsinrättning, som understödes med statsmedel, avdrages från

ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av olycksfallet

för motsvarande ändamål från statens sida, av kassan eller pensionsin-

rättningen utgives för tid, under vilken ersättningen utgår; dock att i

fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning sådant avdrag en­

dast må ske, om staten helt och hållet eller till minst en tredjedel bi­

dragit till bestridande av kostnaden för understödet, och ej ske med

större belopp, än som svarar emot statens bidrag.

För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensions­

försäkring eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd

må avdrag icke göras.

10

§.

För tid, varunder någon till ersättning enligt 4 § eller 5 § b) berätti­

gad är bosatt utom riket, må han ej uppbära ersättningen.

Ej heller må sådan ersättning uppbäras av någon för tid, varunder

han undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller enligt domstols förord­

nande är intagen i allmän uppfostringsanstalt.

11

§•

Begravningshjälp ävensom kapital enligt 4 och 5 §§ utbetalas så fort

ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.

Livränta utbetalas för varje månad, räknad från den dag, rätten till liv­

ränta inträtt, å månadens första dag utan återbetalningsskyldigliet för

månad, under vilken rätten till livränta upphört eller livräntan minskats;

dock skall riksförsäkringsanstalten beträffande tiden för utbetalning av

livräntetillägg, varom i 4 § 2 a) förmäles, äga meddela sådana bestäm­

melser, som må anses lämpliga för vinnande av säkerhet, att tillägget

användes för det därmed avsedda ändamålet. Sjukpenning och livränta

må ock, med ersättningstagarens samtycke och utan återbetalningsskyl-

dighet, utbetalas för längre betalningsterminer än nu är sagt. Uppkommer

82

lighet med 14 § skall ingivas till vederbörande militära personalchef, av

givas av militärläkaren.

20

§.

Biksförsäkringsanstalten ävensom försäkringsrådet äga att till vidare ut­

redning i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given bestäm­

melse låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga samt att

av vederbörande polismyndighet påfordra undersökning.

21

§.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty

ej för gäld tagas i mät.

22

§.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas

erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller av de

civila eller militära myndigheter, som av Konungen därtill bemyndigas.

23 §.

Genom denna lag upphäves förordningen den 18 juni 1909 om ersätt­

ning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; och

skola beträffande olycksfall, varom i denna lag stadgas, bestämmelserna i

lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 icke äga

tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

Denna lag träder i kraft den

; dock att ersättnings­

anspråk, som grundas på därförinnan inträffat olycksfall eller på sjukdom,

som yppats före nämnda dag, bedömes enligt äldre bestämmelser.

Antalet ersättningsfall kan på grundval av dessa antaganden uppskattas

på följande sätt:

Antal ersättningsfall på

grund av:

Tillsammans

olycksfall

sjukdom

Första halvåret 1928 ............................ 65

195

260

Budgetåret 1928/29 ................................ 125

375

500

I fråga om det antal fall med ersättning av olika art — sjukersättning,

invaliditetsersättning, dödsfallsersättning — som kan beräknas motsvara

ovannämnda antal ersättningsfall, har en undersökning verkställts för utrö­

nande av hur dessa förhållanden gestaltat sig under de senaste åren. Med

ledning av densamma synes man kunna antaga, att 100 ersättningsfall i

genomsnitt komma att motsvaras av följande antal fall med ersättning av

olika art.

Ersättning på grund av:

olycksfall

sjukdom

Kungl. Maj:ta proposition nr 119.

85

Antal fall med ersättning överhuvud.......................... 100

100

Däremot svarande:

Antal fall med sjukersättning ....................................... 70

60

»

»

» invaliditetsersättning .......................... 50

90

»

»

» dödsfallsersättning................................ 12

18

Med ledning av de senaste årens erfarenhet har antalet livräntor till

änkor, barn och föräldrar beräknats i genomsnitt per 100 dödsfall. Om

hänsyn tages till den utsträckta rätten till livränta för föräldrar synes det

kunna antagas, att av 100 dödsfall i genomsnitt 5 komma att föranleda liv­

ränta till änka, 10 till barn samt 5 till föräldrar.

Med de sålunda antagna förutsättningarna har antalet fall med ersättning

av olika art uppskattats på följande sätt.

Antal fall med första beslut

om ersättning under

första lialv-

budget­

året 1928 året 1928-1929

Antal fall med sjukersättning.................................... 165

315

»

» » invaliditetsersättning....................... 210

400

»

» » begravningshjälp............................. 45

85

»

livräntor till änkor och föräldrar ................ 5

10

»

»

» barn................................................ 5

10

2.

Genomsnittlig kostnad för fall med ersättning av olika art.

Enligt de före­

slagna nya bestämmelserna skola ersättningarna, med undantag av ersättning

i form av läkarvård och dylikt, utgå med belopp, som till storleken äro be­

roende av den årliga arbetsförtjänst, vilken antagits gälla för den skadade

eller sjuke. För vissa grupper av de ersättningsberättigade skall den årliga

arbetsförtjänsten antagas utgöra 1,800 kronor, för de övriga 1,500 kronor,

dock med visst undantag för fast anställd, som drabbas av olycksfall, var­

igenom den årliga arbetsförtjänsten för sådant fall kan fastställas till högre

belopp än nyss nämnts, dock högst 3,000 kronor.

86

Den genomsnittliga årliga arbetsförtjänst, som kan antagas vara tillämp­

lig för samtliga ersättningsberättigade, bär uppskattningsvis antagits till

1,650 kronor.

För bedömande av längden av den tid, varunder sjukpenning kan antagas

komma att utgå i genomsnitt per fall med sjukersättning, har en undersök­

ning av den enligt nu gällande bestämmelser vunna erfarenheten utförts.

Enligt denna undersökning skulle sjukhjälpstiden vid ersättning på grund

av olycksfall kunna antagas hava utgjort i genomsnitt omkring 21/2 månader

samt vid ersättning på grund av sjukdom i genomsnitt 10 ä 12 månader.

Enligt förslaget skall sjukpenning, i olikhet mot vad som för närvarande

gäller, i vissa fall utgå även under tid, då ersättningstagaren åtnjuter vård

genom militär myndighets försorg. A andra sidan har, vid ersättning på

grund av sjukdom, viss inskränkning i rätten till sjukpenning stadgats. Med

hänsyn till dessa förhållanden har den genomsnittliga sjukhjälpstiden för

samtliga sjukersättningsfall antagits till 300 dagar.

Den dagliga sjukpenningen har antagits till i genomsnitt 3 kronor 25 öre.

För de invalider, som under innevarande års första kvartal åtnjöto liv­

ränta enligt militärersättningsförordningen, utgjorde den genomsnittliga in-

validitetsgraden enligt en verkställd undersökning 46.2 %. Vid nu före­

varande kostnadsberäkning synes man kunna räkna med en genomsnittlig

invaliditetsgrad av 50 %, motsvarande ett årligt livräntebelopp per invalid

av 550 kronor.

3.

Avgången

bland

Iivräntetagarua.

För bedömande av huru de efter de nya

bestämmelserna utgående livräntebeloppen komma att successivt ökas intill

jämviktsläget erfordras kännedom icke blott om de årligen nytillkommande

livräntebeloppens storlek utan även om den årliga avgången bland livränte-

tagarna. Med de ovan antagna förutsättningarna om antalet årligen till­

kommande ersättningsfall samt den genomsnittliga årskostnaden för dem är

den förra faktorn bestämd. Den senare är beroende dels på dödligheten

bland livräntetagarna, dels på vissa andra förhållanden såsom omgiftesfre-

kvensen bland änkorna, barnens uppnående av viss ålder samt slutligen

invalidernas reaktivering. Ett studium av de senaste årens erfarenheter be­

träffande avgången bland dem som åtnjutit livränta enligt militärersättnings­

förordningen ger vid handen, att avgången, såsom även på förhand kunde

antagas, är mycket större bland sjukdomsinvaliderna än bland olycksfalls-

invaliderna. Ännu mindre är avgången bland dem som åtnjutit efterlevande-

livräntor. Om alla invalider sammanslås till en grupp, kommer man till en

genomsnittlig årlig avgång av omkring 15 % av antalet livräntetagare, vilken

avgångsfrekvens antagits såsom tillämplig jämväl för invalidernas livränte­

belopp. För änkor har avgången varit omkring 3 y2 %. Till den i förslaget

ingående nya bestämmelsen, att visst kapitalbelopp skall utgivas till livränte-

berättigad änka vid omgifte — vilken bestämmelse torde medföra en obe­

tydlig ökning av kostnaderna — kan hänsyn lämpligen tagas på det sätt,

att avgångsfrekvensen bland änkorna avrundas nedåt till 3 %. Samma pro­

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

87

centtal kan antagas för föräldrar, som åtnjuta livränta. För barn kan av-

gångsfrekvensen antagas till 6 %, varvid hänsyn även tagits till att livrän­

torna till dem enligt förslaget skola utgå till 16 års ålder.

4. Kostnader för läkarvård m, in.

Enligt nu gällande bestämmelser ersättes

av hithörande kostnader endast kostnaden för läkarintyg. Dessa kostnader

utgjorde år 1925 i runt tal 22,000 kronor. För denna post måste efter den

föreslagna nya lagens ikraftträdande en avsevärd höjning beräknas. För be­

räkningen av de egentliga kostnaderna för läkarvård och läkemedel m. m.

finnes visserligen ifråga om de på grund av olycksfall utgående ersättning­

arna statistisk erfarenhet att bygga på, nämligen från verksamheten enligt

1916 års olycksfallsförsäkringslag, men beträffande de här ifrågavarande er­

sättningarna vid sjukdom saknas sådan erfarenhet. Uppskattningen av dessa

kostnader måste därför bli tämligen osäker.

Enligt olycksfallsstatistiken för år 1923 — det senaste år, för vilket de­

finitiva siffror föreligga —- utgjorde kostnaden för läkarvård m. m. från för-

säkringsinrättningarna för den obligatoriska försäkringen för olycksfall i

arbete 1 krona 58 öre per sjukdag för manliga arbetare. Därav kom på

kostnad för sjukhusvård icke fullt femtedelen och på kostnad för läkarintyg

något mer än tredjedelen. För militärersättningarna kommer kostnaden för

sjukhusvård att bliva avsevärt högre, varemot kostnaden för läkarintyg torde

kunna hållas icke obetydligt lägre än inom olycksfallsförsäkringen. Om

hänsyn tages till att enligt förslaget även förnyelse av proteser, vilken kost­

nad icke ingår i ovannämnda 1 krona 58 öre per sjukdag, skall bekostas,

synes läkarvårdskostnaden för militärersättningarna möjligen kunna antagas

till 2 kronor 50 öre per sjukdag.

5. Kostnaderna för ersättningar enligt de nya bestämmelserna.

Ur de ovan angivna förutsättningarna hava kostnaderna för ersättningar

enligt de föreslagna nya bestämmelserna beräknats.

Därvid har antagits, att ersättningarna i varje fall börja utgå under det

budgetår, under vilket ersättningsfallet inträffat. En viss förskjutning äger

naturligen rum härutinnan, vilket i huvudsak blott innebär, att kostnaderna

för första året efter den nya lagens ikraftträdande bliva något för högt be­

räknade. Detta motväges emellertid därav, att kostnaderna enligt 1909 års

förordning bliva på motsvarande sätt förskjutna. För de följande åren torde

ifrågavarande omständighet icke vara av någon nämnvärd betydelse.

Av det gjorda antagandet om sjukersättningstidens längd följer, att i

genomsnitt blott tre tiondelar av de under ett visst halvår i jämviktsläget

utgående sjukersättningarna hänföra sig till under samma halvår inträffade

sjukfall.

Bifogade Tab. 1 upptager, dels för första halvåret 1928, dels för de när­

mast följande budgetåren samt dels för jämviktsläget, i avrundade tal de på

grundval av de antagna förutsättningarna beräknade kostnaderna för ersätt­

ningar enligt den nya lagen.

De enligt nuvarande bestämmelser för budgetåret 1927—1928 och närmast

Kungl. Majits proposition nr 179.

88

följande budgetår utgående militärer sättningarna hava beräknats komma att

uppgå till de belopp, som äro angivna i Tab. 2.

Slutligen har i Tab. 3 gjorts en sammanställning av de belopp, vartill

sammanlagda kostnaderna för militärersättningar på grund av nu gällande

bestämmelser och enligt den nya lagen beräknats uppgå för olika budgetår.

Under förutsättning att den nya lagen om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, kommer att träda i kraft

den 1 januari 1928, skulle alltså, såsom av Tab. 3 framgår, kostnaderna för

dylika ersättningar kunna för budgetåret 1927—28 uppskattas till ett unge­

färligt belopp av 1,225,000 kronor. Därvid hava såväl ersättningar enligt

den nya lagen som ersättningar enligt 1909 års förordning med därå utgå­

ende förhöjningar medräknats. För budgetåret 1928—29 hava motsvarande

kostnader uppskattats till ett ungefärligt belopp av 1,600,000 kronor. Detta

belopp kan därefter väntas komma att år för år ökas, till dess det vid jäm­

viktsläget uppgår till ett ungefärligt belopp av 2,150,000 kronor.

Såsom riksförsäkringsanstalten redan framhållit, äro emellertid dessa upp­

skattningar att betrakta såsom mycket approximativa, enär de till grund för

desamma liggande antagandena i flera avseenden äro synnerligen osäkra.

Kungl. Maj tis proposition nr 179.

Stockholm den 7 december 1926.

Underdånigst

J. MAY.

D^avid Ö^strand.

Nils Källström.

B

ih

a

n ^g

ti ^ll

ri

ks

d

a

g

en ^s

p

ro

to

ko ^ll

1

9

2

7 ^{. 1}

sa

m ^t.

1 ⁵³

käft.

(N ^r

179

.)

Tab. 1. Kostnader under första halvåret 1928 och de närmast följande budgetåren samt i jämviktsläget

för ersättningar, utgående enligt den nya lagen.

Ersättningens art

Beräknade kostnader i kronor för

Årlig

kostnad

i kronor

i j ämvikts­

läget

l:a halv­

året 1928

budgetåren

1928-29

1929-30

1930-31

1931-32

1932-33

1933-34 1934-35

1935-36

1936-37

Sjukpenning .........................

Läkarvård m. m..................

Invaliditetsersättning.......

Begravningshjälp................

Efterlevandelivräntor.......

Samtliga ersättningar

50 000

35 000

30 000

8 000

2 000

290 000

223 000

210 000

15 000

7 000

310 000

240 000

390 000

15 000

15 000

310 000

240 000

540 000

15 000

20 000

310 000

240 000

665 000

15000

25 000

310 000

240 000

775 000

15 000

30 000

310 000

240 000

870 000

15 000

35 000

310 000

240 000

950 000

15 000

40 000

310 000

240 000

1 015 000

15 000

45 000

310 000

240 000

1 070 000

15 000

50 000

310 000

240 000

1 400 000

15 000

185 000

125 000

745 000

970 000

1 125 000

1 255 000

1 370 000 1 470 000 1 555 000'1 625 000 1 685 000

2 150 000

Tab. 2. Kostnader under budgetåret 1927-28 och närmast följande budgetår för ersättningar

utgående enligt nuvarande bestämmelser.

Ersättningens art

Beräkna de kostnader i

kronor

för budgetåre 11

1927-28

1928—29

1929-30

1930—31

1931—32

1932-33

1933-34

1934-35

1935—36

1936-37

Sjukpenning.........................

180 000

14 000

Läkarintyg m. m.................

20 000

1 000

—

—

—

—

___

___

Invaliditetsersättning.......

825 000

770 000

655 000

555 000

475 000

400 000

340 000

290 000

245 000

210 000

Efterlevandelivräntor.......

75 000

70 000

65 000

65 000

60 000

55 000

55 000

50 000

50 000

45 ÖÖ0

Samtliga ersättningar

1 100 000

855 000

720000

G20 000

535 000

455 000

395 000

340 000

295 000

255 000

Tab. 3. Kostnader under budgetåret 1927—28 och de närmast följande budgetåren för såväl ersättningar, utgående enligt

^{______den nya lagen som för ersättningar, utgående enligt nuvarande bestämmelser, samt kostnader} i

jämviktsläget.

Ersättningens art

Beräknade kostnader i kronor för budgetåren

Årlig

kostnad

i kronor

i jämvikts­

läget

1927-28

1928—29 1929-30 1930- 31 1931-32 1932-33 1933-34 1934-35 1935-36 1936—37

Sjukpenning .........................

Läkarvård m. m..................

Invaliditetsersättning.......

Begravningshjälp................

Efterlevandelivräntor.......

Samtliga ersättningar

230 000

55 000

855 000

8 000

77 000

304 000

224 000

980 000

15 000

77 000

310 000

240 000

1 045 000

15 000

80 000

310 000

240 000

1 095 000

15 000

85 000

310 000

240000

1 140 000

15 000

85 000

310 000

240 000

1 175 000

15 000

85 000

310 000

240 000

1 210 000

15 000

90 000

310 000

240 000

1 240 000

15 000

90 000

310 000

240 000

1 260 000

15 000

95 000

310 000

240 000

1 280 000

15 000

95 000

310 000

240 000

1 400 000

15 000

185 000

1 225 000 1 600 000 1 690 000 1 745 000 1 790 000 1 825 000 1 865 000 1 895 000 1 920 000 1 940 000

2 150 000

K

u

n

g ^l.

M

a

j: ^ts

p

ro

p

o

sit

io ⁿ

n ^r

1

79

.

S

to

ck

h

o

lm^,K^.L^.B

ec

k

m

an^sB

o

k

tr^.,1

9

2

7

.

O

tNS

Tab. 1. Kostnader under olika budgetår samt i jämviktsläget för ersättningar på grund av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, utgående såväl enligt nuvarande som enligt föreslagna nya bestämmelser.

Ersättningens art

B e räknade kostnader i kronor för budgetåren

Årlig

kostnad

i kronor

i j ämvikts­

läget

1927-28

1928—29

1929-30

1930—31 1931—32

1932-33

1933-34

1934—35

1935-36

1936-37

Sj ukpenning.........................

233 000

324 000

330 000

330 000 | 330 000

330 000

330 000

330 000

330 000

330 000

330 000

Läkarvård m. m..................

55 000

224 000

240 000

240 000

240 000

240 000

240 000

240 000

240 000

240 000

240 000

Invaliditetsersättning.......

855 000

995 000

1 070 000 1 130 000 1190 000 1 230 000 1 265 000 1 300 000 1330000 1 355 000

1 490 000

Begravningshjälp...............

15 000

15 000

15 000

15 000

15 000

15 000

15 000

15 000

15 000

15 000

15 000

Efterlevandeli vräntor.......

77 000

77 000

80 000

85 000

85 000

90 000

95 000

95 000

100 000

100 000

195 000

Samtliga ersättningar

1 235 000

1 635 000

1 735 000

1 800 000 1 860 000

1 905 000

1 945 000

1 980 000 2 015 000 2 040 000

2 270 000

K

u

n

g ^l.

Maj:ts

p

rop

o

sit

io ⁿ

n ^r

1

7

9

.