Prop. 1927:210

('med förslag till taxerings- förordning',)

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

1

Nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till taxerings-

förordning; given Stockholms slott den 4 mars 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till taxeringsförordning.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

■Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 samt.

ISO /m/7. (Nr 210.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Förslag

till

Taxeringsförordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Inledande stadganden.

1

*.

Taxering till beskattning enligt kommunalskattelagen, förordningarna om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, om kommunal progressivskatt och om utjämningsskatt samt enligt lagen om skogsaceis verkställes av särskilda beskattningsnämnder i den ordning här nedan angives.

Angående skyldighet för vissa i denna förordning omförmälda beskatt­ ningsnämnder att taga befattning med frågor om avgiftsplikt enligt lagen om allmän pensionsförsäkring stadgas i sistnämnda lag.

2

§.

1 mom. I denna förordning förstås med allmän fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verk­ ställas år 1928 och därefter vart femte år;

särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verk­ ställas de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum;

taxering för inkomst eller förmögenhet: taxering till kommunal inkomst­ skatt, statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kommunal progressivskatt eller utjämningsskatt; samt

virkestaxering: taxering till skogsaceis.

Särskild fastighetstaxering, taxering för inkomst eller förmögenhet samt virkestaxering sammanfattas under benämningen årlig taxering.

2 mom. Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun hava i denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen.

Huruvida någon är att anse såsom bosatt här i riket, skall avgöras efter de i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen stadgade grunder.

Vad i denna förordning stadgas om person, som är här i riket bosatt, skall äga tillämpning jämväl å person, som i Sverige stadigvarande vistas utan att vara härstädes bosatt.

3

3 mom. Bär ej annat angives eller av sammanhanget framgår, förstås i denna förordning med län jämväl Stockholm, med länsstyrelse jämväl över- ståthållarämbetet samt med landskamrerare jämväl kamreraren vid över- ståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden, enligt 15 § 1 mom. för­ ordnat allmänt ombud hos den mellankommunala prövningsnämnden även­ som i 15 § 2 mom. omförmäld tjänsteman.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

2 KAP.

Om beskattningsnämnder.

Olika slag av nämnder och deras verksamhetsområden.

3 §.

1 mom. Beskattningsnämnder vid allmän fastighetstaxering äro i första instans

å landet: beredning snämnder, som uppgöra förslag till taxering, och fastighetstaxering snämnder, som besluta om taxering, samt

1 städerna: fastighet staxering snämnder, som omedelbart verkställa taxe­ ring.

Beredningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas verksamhetsom­ råden äro beredningsdistrikt och fastighetstaxering sdistrikt.

Över dessa nämnder äro fastighetspr övning snämnder. Varje län utgör för sig ett pr övning sdistrikt med en fastighetsprövningsnämnd. Stockholms stad utgör ett särskilt prövningsdistrikt. Där tjänst­ gör den i 2 mom. omförmälda prövningsnämnden för staden såsom fastig- hetsprövningsnämnd.

2 mom. Beskattningsnämnder vid årlig taxering äro i första

instans

taxeringsnämnder, var och en inom sitt taxeringsdistrikt. En taxerings­ nämnd i Stockholm förordnas årligen av överståthållarämbetet att, utöver nämnden eljest tillkommande göromål, såsom en för riket gemensam taxerings­ nämnd (den gemensamma taxeringsnämnden) handlägga ärenden, som avses i 77 § 2 mom.

över dessa nämnder äro prövning snämnder. Varje län utgör för sig ett prövningsdistrikt med en länspr övning snämnd. Stockholms stad utgör ett särskilt prövningsdistrikt med en prövningsnämnd (Stockholms stads prövningsnämnd).

Därjämte finnes en för hela riket gemensam prövningsnämnd (den mellan­ kommunala prövningsnämnden).

3 mom. Förutom de prövningsnämnder, som omtalas i 1 och 2 mom.,

skola finnas dels för varje prövningsdistrikt en särskild prövning snämnd och dels för hela riket en gemensam särskild mellankommunal prövningsnämnd.

4 §.

Indelning i beredningsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt verkställes av länsstyrelsen senast den 31 augusti samt indelning i taxeringsdistrikt för årlig taxering senast den 30 november året näst före taxeringsåret.

Distrikten skola givas den omfattning, som betingas av vederbörande nämnds arbetsuppgifter och anses lämplig för arbetets behöriga slutförande inom därtill anslagen tid. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen uppdela kommun i två eller flera distrikt eller förena två eller flera landskommuner till ett distrikt. I särskilda fall må länsstyrelsen vid uppdelning av kommun i flera taxeringsdistrikt förordna, att vid taxering för inkomst eller förmögenhet beträffande viss grupp eller vissa grupper skattskyldiga eller vid särskild fastighetstaxering eller vid virkestaxering annan indelning skall tillämpas, än som föreskrives för taxeringen i övrigt. Varje fastighetstaxeringsdistrikt skall omfatta flera beredningsdistrikt.

Innan länsstyrelsen verkställer ny distriktsindelning i stad eller ändrar därstädes tillämpad indelning, skall, utom vad angår Stockholm, yttrande från magistraten eller stadsstyrelsen infordras.

4

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

Nämnder för allmän fastighetstaxering.

5

§.

1 mom. Beredningsnämnd består av ordförande, förordnad av länsstyrel­ sen, och ledamöter, valda kommunvis till ett antal, som i samband med indelningen i beredningsdistrikt bestämmes av länsstyrelsen med hänsyn till beredningsdistriktets storlek och under iakttagande att ledamöterna skola vara minst fyra och, om distriktet består av mer än en kommun, minst två från varje kommun.

Ordföranden förordnas i samband med indelningen i beredningsdistrikt. Ledamöterna ävensom suppleanter, en för varje ledamot, väljas av kom­ munalstämma eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dessa. Valet skall förrättas senast den 15 oktober året näst före taxeringsåret. Om utgången av valet skall den som därvid fört ordet omedelbart ufiderrätta ej mindre de valda än även ordföranden i beredningsnämnden och länsstyrelsen.

2 mom. Besvär över val av ledamöter och suppleanter må anföras hos länsstyrelsen senast före klockan tolv å femtonde dagen efter .valets för­ rättande eller, om då är helgdag, å nästa söckendag därefter; och gälle i övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar vad i föi'ordningen om kommunal styrelse på landet är stadgat angående besvär över kommunal­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

&

stämmas eller fullmäktiges beslut. Finner länsstyrelsen anledning förordna

om nytt val på grund därav, att vid valet någon grupp av skattskyldiga

icke, på sätt i 12 § 1 mom. sägs, blivit tillbörligen företrädd, har länsstyrel­

sen att meddela föreskrift, huru många ledamöter för varje grupp skola

väljas. Varder det därefter företagna valet överklagat och befinnes detsamma

icke böra fastställas, äger länsstyrelsen utse ledamöter i nämnden.

Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.

3 mom. Vid det tillfälle, då val av ledamöter och suppleanter i bered-

ningsnämnden verkställes, må bland de sålunda utsedda ledamöterna väljas

eu för varje kommun eller, där kommun omfattar flera beredningsdistrikt,

en för varje distrikt att på kommunens bekostnad deltaga i det i 59 § om-

förmälda sammanträdet.

6 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämnd består av ordförande samt på landet

sex och i stad fyra ledamöter.

Ordföranden förordnas av länsstyrelsen i samband med indelningen i

fastighetstaxeringsdistrikt.

Av ledamöterna förordnas en av länsstyrelsen och i övrigt inträda i

nämnden:

på landet:

a) två av länets landsting valda ledamöter;

b) vederbörande beredningsnämndsordförande eller, där denne förordnats

att vara ordförande i fastighetstaxeringsnämnden, annan, som av länsstyrelsen

utses i hans ställe; ävensom

c) två kommunvis av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige

finnas, av dessa valda ledamöter, av vilka minst en skall hava tjänstgjort

i beredningsnämud inom vederbörande kommun;

och skola dessa ledamöter tjänstgöra, de av landsting valda i hela taxe-

ringsdistriktet, beredningsnämndsordföranden eller den i hans ställe utsedda

ledamoten, då fråga är om taxering av fastighet inom ordförandens bered­

ningsdistrikt, samt de av kommun valda, då fråga är om taxering av fastig­

het inom kommun, för vilken de valts; samt

i stad:

tre av stadsfullmäktige eller, där stadsfullmäktige icke finnas, av allmän

rådstuga valda ledamöter.

Val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter, en för

varje ledamot, förrättas av landsting å lagtima möte, av kommunalstämma

eller kommunalfullmäktige i december månad och av stadsfullmiiktige eller

allmän rådstuga i september månad året näst före taxeringsåret.

Om utgången av val, som förrättats av landsting, underrättas såväl de

valda som länsstyrelsen. Om övriga i denna paragraf omförmälda val har

den som därvid fört ordet att underrätta ej mindre de valda än även ord­

föranden i fastighetstaxeringsnämnden och länsstyrelsen.

6

2 mom. Över landskommunernas ock städernas val av ledamöter i fastig- hetstaxeringsnämnd må besvär anföras i enahanda ordning, som är stadgad i 5 § 2 mom. första punkten. Vad i övrigt finnes stadgat i samma mom. skall hava motsvarande tillämpning å här ifrågavarande val.

7 §.

1 mom. Fastigketsprövningsnämnd i län skall bestå av minst tolv, högst tjugufyra ledamöter. Ledamöterna utses av länsstyrelsen före utgången av april månad under taxeringsåret

till hälften bland dem, som deltagit i fastighetstaxeringsnämndernas arbete efter förordnande av länsstyrelsen eller val av landsting,

till en fjärdedel bland dem, som deltagit i samma arbete efter val av kommun, samt

till en fjärdedel bland personer inom länet, vilka icke deltagit i nämnda arbete men genom sin verksamhet kunna antagas besitta sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering.

Enligt samma grunder utser länsstyrelsen suppleanter till antal, mot­ svarande minst hälften av antalet ordinarie ledamöter i nämnden.

2 mom. Vid sammankomst med fastighetsprövningsnämnd i län skall landshövdingen vara ordförande med rättighet att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Vid förfall för landshövdingen skall efter nämndens val en av dess ledamöter tjänstgöra såsom ordförande. Därest vid sådant val särskild ordförande erfordras, skall landskamreraren tjänstgöra såsom sådan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Nämnder för årlig' taxering.

8

§.

1 mom. Taxeringsnämnd består av ordförande och ledamöter. 2 mom. Länsstyrelsen förordnar årligen i samband med indelningen i taxeringsdistrikt dels ordförande i taxeringsnämnden och dels en person att i egenskap av kronoombud vara ledamot i nämnden. Den senare deltager i virkestaxering endast i det fall att kommunombud eller skogsvårdsombud, varom nedan förmäles, icke utsetts.

3 mom. För varje kommun eller, där kommun blivit delad i flera taxe- ringsdistrikt, för varje distrikt väljer på landet kommunalnämnden och i stad drätselkammaren, i Stockholm drätselnämnden, en person att i egen­ skap av kommunombud vara ledamot i taxeringsnämnden, då fråga är om taxering inom kommunen eller distriktet; dock skall kommunombud ej del­ taga i den gemensamma taxeringsnämndens överläggningar och beslut. På

7

ansökan av kommun må, när särskilda skäl därtill äro, länsstyrelsen med­ giva, att kommunombud ej skall väljas för kommunen.

Kommunombud jämte suppleant för honom väljes i januari månad, förste gången år 1928 och därefter vart fjärde år. Därest på grund av kommun­ ombuds eller suppleants avgång eller till följd av ändring i distriktsindel- ningen nytt val erfordras under perioden, skall ofördröjligen sådant val före­ tagas för återstoden av perioden. Om utgången av val av kommunombud och suppleant för honom skall den som därvid fört ordet omedelbart under­ rätta ej mindre de valda än även ordföranden i taxeringsnämnden och läns­ styrelsen.

4 mom. Därjämte skola ledamöter i taxeringsnämnden ävensom suppleanter, en för varje ledamot, väljas på landet av kommunalstämma eller, där kom­ munalfullmäktige finnas, av dessa samt i stad av stadsfullmäktige eller, där stadsfullmäktige icke finnas, av allmän rådstuga. Antalet här avsedda leda­ möter skall, om taxeringsdistriktet består av en kommun eller del av kommun, bestämmas i sammanhang med valet och utgöra minst tre, högst sju. Består taxeringsdistriktet av två eller flera kommuner, bestämmes antalet ledamöter från varje kommun av länsstyrelsen i samband med indelningen i taxerings- distrikt med iakttagande av att ledamöterna skola vara högst fyra från varje kommun, dock sammanlagt högst tio. Valet skall förrättas under december månad för nästkommande år. Om utgången av valet skall den som därvid fört ordet omedelbart underrätta ej mindre de valda än även ordföranden i taxeringsnämnden.

Över de i detta mom. omförmälda val må besvär anföras i enahanda ord­ ning, som är stadgad i 5 § 2 mom. första punkten. Vad i övrigt finnes stadgat i samma mom. skall hava motsvarande tillämpning å här ifrågavarande val.

5 mom. Vid virkestaxering skall såsom ledamot i taxeringsnämnden del­ taga en av skogsvårdsstyrelsen eller, då fråga är om taxering av virke från skyddsskogar eller från skogar, som lyda under lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, en av vederbörande över jägmästare utsedd ledamot (skogsvårdsombud). Skogs­ vårdsstyrelsen eller överjägmästaren må dock, då skäl därtill äro, besluta att icke utse skogsvårdsombud för visst eller vissa distrikt.

Skogsvårdsombud jämte suppleant för honom utses senast den 15 februari under taxeringsåret. Till ombud eller suppleant må utses en av de i 4 mom. omförmälda ledamöterna. Om sitt val skall skogsvårdsstyrelsen eller över- jägmästaren ofördröjligen underrätta ej mindre de utsedda än även ord­ föranden i taxeringsnämnden och länsstyrelsen. Har skogsvårdsstyrelse eller överjägmästare beslutat att icke utse skogsvårdsombud, skola ordföranden i taxeringsnämnden och länsstyrelsen underrättas härom.

9 §.

1 mom. Länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsuämnd skola bestå av minst åtta, högst femton ledamöter, vilka utses årligen av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

länsstyrelsen bland personer, som äro valbara till ledamöter i taxeringsnämnd

inom prövningsdistriktet. Minst halva antalet skall utses bland dem som

jämlikt 89 § därtill föreslås.

Enligt samma grunder utser länsstyrelsen suppleanter till antal, motsva­

rande minst hälften av antalet ordinarie ledamöter i nämnden.

2 mom. Vid sammankomst med länsprövningsnämnd skall landshövdingen

och vid sammankomst med Stockholms stads prövningsnämnd överståt­

hållaren eller, om han icke är tillstädes, underståthållaren vara ordfö­

rande med rättighet att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Vid

förfall för landshövdingen eller för över- och underståthållaren skall efter

nämndens val en av dess ledamöter tjänstgöra såsom ordförande. Därest

vid sådant val särskild ordförande erfordras, skall ordet föras av landskam-

reraren.

10

§.

Den mellankommunala prövningsnämnden utgöres av ordförande och sju

ledamöter, vilka årligen utses av Kungl. Maj:t. En av ledamöterna skall

förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i hans

ställe. För varje ledamot utser Kungl. Maj:t en suppleant.

Varje länsstyrelse skall årligen i skrivelse, som senast den 31 maj insändes

till finansdepartementet, nämna två personer, lämpliga att deltaga i den

mellankommunala prövningsnämndens arbete. Bland de sålunda nämnda

utser Kungl. Maj:t minst fyra av ledamöterna samt deras suppleanter.

11

$.

1 mom. De särskilda prövningsnämnderna i prövningsdistrikten bestå av

tre ledamöter, vilka den ordinarie prövningsnämnden utser inom sig. I ena­

handa ordning utses två suppleanter.

Å dessa prövningsnämnder skola bestämmelserna i 9 § 2 mom. hava mot­

svarande tillämpning, i

2 mom. Den särskilda mellankommunala prövningsnämnden utgöres av

dels ordföranden i den mellankommunala prövningsnämnden eller vid

förfall för honom vice ordföranden, dels två ledamöter, vilka den ordinarie

nämnden utser inom sig. För ledamöterna utses i enahanda ordning två

suppleanter.

För beskattningsnämnderna gemensamma bestämmelser.

12

%.

1 mom. Till medlemmar i beskattningsnämnd böra utses redliga och all­

mänt aktade personer, som kunna antagas besitta nödig insikt och erfarenhet

för taxeringens verkställande. Vid kommuns' val av ledamöter i dylik

nämnd skall tillses, att, såvitt möjligt är, såväl ägare eller brukare av

fastighet som rörelseidkare, arbetare och andra inkomsttagare komma att

9

äga säte och stämma i nämnden samt att kännedom om vederbörande distrikts

olika delar kommer att företinnas inom densamma.

2 mom. Magistratsperson, häradsskrivare eller landsfiskal må ej utan

laga förfall avsäga sig länsstyrelses förordnande att vara ordförande eller

ledamot i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd eller taxeringsnämnd.

Envar annan är skyldig att, såvida han är inom vederbörande nämnds

distrikt boende och icke under minst fem år deltagit i taxerings-

arbetet inom distriktet eller är av laga förfall hindrad, mottaga uppdrag

att vara ordförande eller ledamot i beredningsnämnd, fastighetstaxerings­

nämnd eller taxeringsnämnd.

3 mom. Av kommun må till ledamot eller suppleant i beredningsnämnd,

fastighetstaxeringsnämnd eller taxeringsnämnd utses allenast den, som är

inom kommunen mantalsskriven, och av landsting må till ledamot eller

suppleant i fastighetstaxeringsnämnd utses allenast den, som är mantalsskriven

i kommun inom fastighetstaxeringsdistriktet; och må ej annan väljas än

den, som tillika under året näst före taxeringsåret haft att utgöra all­

män kommunalskatt till kommunen eller statlig inkomst- och förmögenhets­

skatt och jämväl, i den mån utskylderna vid tiden för valet varit förfallna,

erlagt desamma.

4 mom. Medlem i beskattningsnämnd skall vara svensk medborgare.

Ej må dylikt uppdrag utövas av den, som är omyndig eller försatt i

konkurstillstånd, ej heller av den, som är förklarad ovärdig att i rikets

tjänst vidare nyttjas eller som eljest på grund av honom ådömd straff­

påföljd icke må utöva allmän befattning eller som genom utslag, vilket

ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till dylik straffpåföljd eller som bi­

stånd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

som är förklarad ovärdig att föra annans talan inför rätta.

13 §.

Beredningsnämnds, fastighetstaxeringsnämnds eller taxeringsnämnds vid

utlyst sammanträde närvarande medlemmar äga att, om det för taxerings-

förrättningens fortgång erfordras och utsedd suppleant för tillfället icke finnes

att tillgå, inkalla annan till ledamot valbar person att i förrättningen del­

taga, dock icke såsom ersättare för av länsstyrelse förordnad medlem i nämn­

den, för kommunombud eller för skogsvårdsombud.

14

§.

1 mom. Beskattningsnämnd så ock ordförande i taxeringsnämnd äger att

för utförande av sitt uppdrag i mån av behov åtnjuta biträde av sakkunnig,

som, då fråga är om biträde åt annan beskattningsnämnd än prövnings-

nämnd eller om biträde åt ordförande i taxeringsnämnd, tillkallas av veder­

börande ordförande efter samråd med landskamreraren, då fråga är om

biträde åt fastighetsprövningsnämnd, länsprövningsnämnd eller Stockholms

stads prövningsnämnd, förordnas av länsstyrelsen samt, då fråga är om

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

10

biträde åt den mellankommunala prövningsnämnden, utses av nämnden. Finner landskamrerare nödigt att vid handläggning av taxeringsfrågor anlita biträde av sakkunnig, må han själv tillkalla sådan.

2 mom. Hos länsstyrelsen skall, efter Kungl. Maj:ts närmare föreskrift, anställas erforderligt antal i bokföring sakkunniga personer med åliggande att efter anmodan lämna biträde, som i 1 mom. sägs. I mån av behov äger länsstyrelsen jämväl träffa avtal med erforderligt antal i skogshushållning kunniga personer att, då de jämlikt 1 mom. därtill kallas, biträda vid taxering av skogsmark och växande skog samt vid virkestaxering. Lands- kamreraren meddelar de sakkunniga nödiga anvisningar för fullgörandet av deras uppdrag.

3 mom. Ordförande i beredningsnämnd, i fastighetstaxeringsnämnd eller i taxeringsnämnd äger anlita skrivbiträde, som av ordföranden tillkallas. Vid uppläggandet och kompletterandet av de längder, som skola föras hos fastig­ hetstaxeringsnämnd och taxeringsnämnd, skall i stad, där magistrat finnes, erforderligt biträde lämnas av uppbörds- eller annan tjänsteman, som ställes till förfogande i Stockholm av överståthållarämbetet och i annan stad av magistraten.

15 §.

1 mom. Kungl. Maj:t förordnar årligen en person att vara allmänt om­ bud hos den mellankommunala prövningsnämnden med skyldighet att full­ göra de åligganden, som hos annan prövningsnämnd ankomma på lands- kamreraren, och ställer till hans förfogande lämpligt antal biträden. Kungl.

Maj:t utser protokoll- och längdförare hos nämnden.

2 mom. Där så anses oundgängligen nödvändigt, må länsstyrelse ävensom överståthållarämbetet, efter Kungl. Maj:ts medgivande, förordna person med länsbokhållares kompetens att beträffande vissa taxeringsärenden eller vissa grupper av sådana ärenden fullgöra de åligganden, som enligt denna för­ ordning åvila landskamreraren och kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

B KAP.

Om uppgifter till ledning vid taxering.

I. Deklarationer och andra uppgifter vid allmän fastighetstaxering.

16 §.

1 mom. Ägare av fastighet är skyldig att utan anmaning till ledning för allmän fastighetstaxering avgiva deklaration (allmän fastighetsdeklaration). Därest fastighet innehaves av någon, som enligt 13 § kommunal­ skattelagen är att anse såsom ägare eller är i ägares ställe skattskyldig, skall vad nu sagts om ägare i stället gälla sådan innehavare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

11

Allmän fastighetsdeklaration skall innehålla uppgifter om fastighetens areal

av olika ägoslag, användning och byggnader, gällande brandförsäkringsvärde,

den senast för fastigheten erlagda köpeskillingen, hyror och därmed jämförlig

avkastning av fastigheten samt till fastigheten hörande särskilda förmåner

ävensom, beträffande jordbruksfastighet, om åkerjordens dränering, kreaturs­

besättningen och skogen.

År jordbruksfastighet upplåten på arrende, skall nu föreskriven de-

klarationsplikt i fråga om åkerjordens användning och dess dränering samt

om kreatursbesättningen åvila arrendatorn i stället för ägaren eller inne­

havaren.

Kungl. Maj:t må föreskriva, att vid avgivande av allmän fastighetsdeklara­

tion utöver de uppgifter, som nu sagts, uppgifter skola lämnas för statistiskt

ändamål.

Allmän fastighetsdeklaration skall avgivas å blankett enligt formulär, som

i enlighet med vad nu sagts fastställes av Kungl. Maj:t.

2 mom. Har efter avlämnandet av allmän fastighetsdeklaration men före

taxeringsårets ingång fastighet eller del därav övergått till ny ägare eller

därmed likställd innehavare, äro såväl den förutvarande som den nye ägaren

eller innehavaren skyldiga att inom tio dagar därefter härom göra anmälan

till vederbörande beredningsnämnds ordförande på landet eller fastighets-

taxeringsnämnds ordförande i stad eller till länsstyrelsen; och bör i fall,

då genom överlåtelse fastighet blivit uppdelad, överlåtelsehandlingen i huvud­

skrift eller bestyrkt avskrift företes.

3 mom. Efter anmaning av ordföranden i beredningsnämnden eller i fastig-

hetstaxeringsnämnden eller av landskamreraren vare ägare eller därmed

likställd innehavare av fastighet skyldig att till ledning vid fastighetens

taxering avgiva uppgift jämväl angående andra förhållanden, än dem som

finnas angivna i deklarationsformuläret.

17 §.

Till ledning vid allmän fastighetstaxering skola följande handlingar

avlämnas:

a) av häradsskrivare eller vederbörande tjänsteman i annan stad än Stock­

holm :

de till honom, enligt vad därom är särskilt stadgat, från domaren på

landet och rätten i stad överlämnade lagfartsförteckningarna för tiden från

och med den 1 juli året näst före det, då allmän fastighetstaxering senast

ägde rum, till och med den 30 juni det år, då uppgiften skall avlämnas;

b) av hypoteksinrättning:

uppgift å det värde, vartill i hypoteksinrättningen till belåning an­

mäld fastighet blivit uppskattad vid värdering, som blivit för dylikt låns

erhållande anställd och godkänd under tiden från och med den 1 juli året

näst före det, då allmän fastighetstaxering senast ägde rum, till och med

den 30 juni det år, då uppgiften skall avlämnas;

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

c) av brandförsäkringsanstalt:

uppgift rörande försäkringsvärdet å de till annan fastighet än .jordbruks­

fastighet hänförliga byggnader, som blivit hos anstalten försäkrade mot

brandskada eller vilkas försäkring till beloppet förändrats under tiden från

och med ingången av det år, då uppgiften skall avlämnas, till och med ut­

gången av augusti månad samma år; och bör dylik uppgift meddelas sär­

skilt för varje fastighet samt, då uppgift ej avser hela byggnadsbeståndet å

en fastighet, redogörelse även lämnas för gällande, av anstalten meddelade

brandförsäkringar å övriga på samma fastighet uppförda byggnader.

18 §.

Länsstyrelsen har att i den omfattning, sådant kan anses nödigt eller

lämpligt, i fråga om enskilda skogar med inskränkt dispositionsrätt, för vilka

nyare hushållningsplaner finnas upprättade, från vederbörande revirförvaltare,

i god tid innan de i 58 § 1 mom. andra stycket omförmälda längderna

skola upprättas, infordra för taxeringen erforderliga uppgifter ur hushåll-

ningsplanerna.

19 §.

1 mom. Allmän fastighet sdeklaration samt uppgift enligt 17 § skola av­

lämnas senast den 15 september året näst före det, då allmän fastighets­

taxering skall äga rum, och ingivas:

när fråga är om deklaration eller om uppgift enligt 17 § c),

beträffande fastighet på landet: till ordföranden i beredningsnämnden för

det beredningsdistrikt, landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt eller länsstyrelsen

i det län, där fastigheten är belägen;

beträffande fastighet i Stockholm: till överståthållarämbetet; och

beträffande fastighet i annan stad: till ordföranden i fastighetstaxerings-

nämnden för det distrikt, magistraten eller stadsstyrelsen i den stad eller

länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen; samt

när fråga är om uppgift enligt 17 § a) eller b),

beträffande fastighet i Stockholm: till överståthållarämbetet; och

beträffande fastighet annorstädes: till länsstyrelsen.

2 mom. Uppgift eller upplysning till ledning vid allmän fastighetstaxe­

ring, som skall avgivas på grund av anmaning, avlämnas inom den i an-

maningen angivna tid till den, som utfärdat anmaningen.

3 mom. Uppgifter enligt 17 § skola vid avlämnandet vara ordnade kom­

mun- eller församlingsvis; och skall medelst särskilda omslag eller annor­

ledes vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling varje grupp

av uppgifter avser.

20

§.

Underlåter någon, som är skyldig avgiva allmän fastighetsdeklaration eller

i 17 § c) omförmäld uppgift, att inom föreskriven tid avgiva dylik deklara­

tion eller uppgift, och efterkommer han icke heller anmaning att fullgöra

13

berörda skyldighet, må för deklarationens eller uppgiftens införskaffande anlitas biträde av länsstyrelsen, som, därest deklarationen eller uppgiften prövas vara för fastighetstaxeringen erforderlig, äger förelägga den försum­ lige, därest han icke är offentlig tjänsteman, lämpligt vite. Länsstyrelsen äger meddela vitesföreläggande jämväl då hypoteksinrättning icke inom före­ skriven tid avlämnat uppgift enligt 17 § b) och icke efterkommit anmaning att avlämna sådan uppgift. Krono- eller stadsbetjänt, som verkställer del­ givning av dylikt föreläggande, äger att därför av den försumlige undfå gottgörelse med fem kronor för varje förrättning.

Vad nu sagts skall hava motsvarande tillämpning, då anmaning att förete överlåtelsehandling enligt 16 § 2 mom. eller att avlämna uppgift enligt 16 § 3 mom. icke efterkommits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

II. Deklarationer och andra uppgifter vid särskild fastighetstaxering.

21

§.

1 mom. Har vid ingången av år, då särskild fastighetstaxering äger rum, beträffande viss fastighet förhållande förelegat av beskaffenhet att böra jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen föranleda åsättande av nytt taxeringsvärde, är fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare skyldig att utan anmaning till ledning för fastighetens taxering det året avgiva deklaration (särskild fastighetsdeklaration).

Har fastighet eller komplex av fastigheter, som vid senaste fastighets­ taxering behandlats som taxeringsenhet, därefter uppdelats mellan flera ägare eller innehavare, skola dylika deklarationer avgivas av samtliga ägare eller innehavare, av envar beträffande hans del av taxeringsenheten.

Särskild fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t, och innehålla upplysning om det förhållande, som skall föranleda åsättande av nytt taxeringsvärde, ävensom i erforderliga delar sådana uppgifter beträffande fastigheten, som omförmälas i 16 §.

2 mom. Efter anmaning av ordföranden i taxeringsnämnden eller lands- kamreraren vare ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, även om han förmenar, att sådant förhållande, som enligt 1 mom. föranleder deklarationsplikt, icke förelegat, skyldig avgiva särskild fastighetsdeklaration rörande fastigheten.

3 mom. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet är efter anmaning av taxeringsnämndens ordförande eller landskamreraren skyldig att till ledning vid fastighetens taxering avgiva uppgift jämväl angående andra förhållanden, än dem som angivas i deklarationsformuläret.

22

§.

Varje år, då särskild fastighetstaxering äger rum, skall av brandförsäk- ringsanstalt avlämnas uppgift, som i 17 § c) sägs, beträffande byggnader, som

under nästföregående år blivit hos anstalten försäkrade mot brandskada eller vilkas försäkring under samma tid till beloppet förändrats; och bör dylik uppgift meddelas särskilt för varje fastighet samt, då uppgift ej avser hela byggnadsbeståndet, redogörelse även lämnas för gällande, av anstalten meddelade brandförsäkringar å övriga på samma fastighet uppförda byggnader.

23 §.

1 mom. Särskild fastighetsdeklaration, som jämlikt 21 § 1 mom. skall avgivas utan anmaning, samt uppgift enligt 22 § skola avlämnas senast den 15 februari under taxeringsåret och ingivas

beträffande fastighet i Stockholm: till överståthållarämbetet; och beträffande fastighet annorstädes: till ordföranden i taxeringsnämnden för det distrikt, länsstyrelsen i det län, magistraten eller stadsstyrelsen i den stad eller landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt, där fastigheten är belägen.

2 mom. Särskild fastighetsdeklaration på grund av 21 § 2 mom. samt annan uppgift eller upplysning till ledning vid särskild fastighetstaxering, som på grund av anmaning skall avgivas, avlämnas inom den i anmaningen angivna tid till den, som utfärdat anmaningen.

3

mom. Uppgifter enligt 22 § skola vid avlämnandet vara ordnade kommun- eller församlingsvis; och skall medelst särskilda omslag eller annorledes vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling varje grupp av uppgifter avser.

24 %.

Underlåter någon att behörigen avlämna särskild fastighetsdeklaration eller annan uppgift eller upplysning till ledning vid särskild fastighets­ taxering, skola stadgandena i 20 § hava motsvarande tillämpning.

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

III. Deklarationer och andra uppgifter vid taxering för inkomst eller

förmögenhet.

Uppgifter till ledning för egen taxering.

25 $.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat följer av stadgandet i 3 mom., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering för in­ komst eller förmögenhet avlämna deklaration (självdeklaration) nämligen:

1) verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, samt ekonomisk förening, så ock annan juridisk person, som antingen under beskattningsåret haft förvärvskälla av beskaffenhet, att skattskyldighet för därav härflytande inkomst åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, eller enligt 12 § nämnda förord­ ning är skattskyldig för förmögenhet;

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

15

2) fysisk person, som

a) nästföregående år varit taxerad till kommunal inkomstskatt eller till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt; eller

b) under beskattningsåret haft inkomst av beskaffenhet, att skattskyldig­

het därför åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, eller vid samma års utgång ägt för­

mögenhet, för vilken han är skattskyldig enligt nämnda förordning, därest

den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten i någon kommun eller

den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten jämte en

sextionde! av förmögenheten uppgått, i fråga om sådan person som varit här

i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, till minst 600

kronor och, i fråga om annan person, till minst 100 kronor.

Vid bedömandet av fysisk persons deklarationsplikt skall, om han är gift,

hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst och förmögenhet, även till

sådan boets eller andra makens inkomst och förmögenhet, däröver förvalt­

ningen rättsligen tillkommit honom. Har skattskyldig barn, skall hänsyn

tagas jämväl till barnets förmögenhet, därest han enligt förordningen om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall taxeras därför.

Vid tillämpning av vad i första stycket under 2) b) är stadgat skall i

fråga om svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk

makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets be­

tjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, så ock i

fråga om sådan persons hustru samt barn under 16 år, därest de äro svenska

medborgare och bo hos honom, så anses, som om den skattskyldige varit

bosatt här i riket. Person, som tillhör främmande makts härvarande be­

skickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjä­

ning och som icke är svensk medborgare, så ock sådan persons hustru samt

barn under 16 år, vilka bo hos honom och icke äro svenska medborgare,

anses däremot vid tillämpningen av vad i första stycket under 2) b) är stadgat

icke vara här i riket bosatta.

Avlider skattskyldig, skall i fråga om deklarationsplikt för oskift dödsbo

efter honom, försåvitt angår det beskattningsår, under vilket dödsfallet in­

träffade, tillämpas vad som skolat gälla för den avlidne.

2 mom. Efter anmaning, av ordföranden i taxeringsnämnden eller av lands-

kamreraren vare jämväl den, som icke på grund av bestämmelserna i 1 mom.

har deklarationsplikt, skyldig att avgiva självdeklaration.

3 mom. Lapp är ej skyldig avgiva deklaration för inkomst av renskötsel

eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet, och skall förty vid tillämpning

av bestämmelsen i 1 mom. första stycket under 2) b) så anses, som om

dylik inkomst eller förmögenhet ej vore underkastad beskattning, önskar

lapp avgiva uppgift om inkomst eller förmögenhet, som nu sagts, må upp­

gift härom lämnas i självdeklaration, vilken avlämnas i vanlig ordning,

eller ock särskild uppgift angående renskötsel avgivas på sätt i 41 § stadgas.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

26 %.

Självdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blan­

kett enligt formulär, som av Kungl. Maj:t fastställes i anslutning till här

nedan meddelade bestämmelser. Dock må, där deklaration infordrats av

ordförande i taxeringsnämnd jämlikt 25 § 2 mom., de erforderliga upplys­

ningarna meddelas muntligen inför ordföranden, som inför desamma å

deklarationsblankett och därå tager den deklarationspliktiges underskrift.

27 §.

Självdeklaration är dels allmän självdeklaration, dels särskild själv­

deklaration.

Deklarationspliktig skall i den kommun, där han skall taxeras till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt, avgiva allmän självdeklaration till ledning

vid sådan taxering och vid taxering till kommunal inkomstskatt i samma

kommun samt i annan kommun, där han skall taxeras till kommunal

inkomstskatt, särskild självdeklaration till ledning vid taxering till dylik

skatt. Deklarationspliktig, som icke är skattskyldig till statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild självdeklaration i varje kommun,

där han skall taxeras till kommunal inkomstskatt.

Finnes inom kommun administrativt område, inom vilket menighet äger

utöva beskattningsrätt, och skall deklarationspliktig taxeras för inkomst

eller förmögenhet såväl inom sådant område som inom annan del av kom­

munen, skall, därest de delar av kommunen, varom sålunda är fråga, tillhöra

olika taxeringsdistrikt, med avseende å självdeklarations avgivande så anses,

som om varje sådant distrikt utgjorde särskild kommun.

28 §.

Allmän självdeklaration skall upptaga:

1) den skattskyldiges namn, hemortskommun, där sådan finnes, och hemvist

därstädes, beträffande utlänning nationalitet, beträffande utländsk juridisk

person det land, där styrelsen har sitt säte, samt beträffande skattskyldig,

som allenast under del av beskattningsåret varit i riket bosatt, uppgift om

den tid, han sålunda haft bostad härstädes;

2) alla förvärvskällor, beträffande vilka skattskyldighet för beskattnings­

året åligger den skattskyldige; och skall därvid i fråga om förvärvskälla, i

vilken fastighet, underkastad fastighetsskatt, blivit använd, särskilt angivas

dels beskaffenheten av den skattskyldiges innehav av fastigheten, dels fastig­

hetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret eller, om sådant värde

det året icke varit fastigheten åsatt, dess eljest antagliga värde vid taxerings­

årets ingång, dels ock, därest fastigheten icke använts i förvärvskällan under

hela beskattningsåret eller fastigheten där använts endast till viss del, huru

lång tid eller till vilken del fastigheten sålunda använts;

3) de intäkter och de avdrag, som äro att hänföra till varje förvärvs­

källa;

4) de allmänna avdrag, som den skattskyldige yrkar få tillgodonjuta vid

taxeringen;

5) de särskilda kommuner och de särskilda administrativa områden inom

kommun, där inkomsten bör beskattas, med uppgift om den ort, där huvud­

kontor funnits, och om huru stor del av inkomsten enligt den skattskyldiges

åsikt belöper å varje kommun eller område; ävensom

6) den skattskyldiges tillgångar och skulder vid slutet av beskattnings­

året, i den mån skattskyldighet för förmögenhet åligger honom.

Är skattskyldig gift, skola beträffande sådan boets eller andra makens in­

komst och förmögenhet, över vilken förvaltningen rättsligen tillkommer honom,

lämnas uppgifter av den beskaffenhet, som under 2)—6) omförmäles. Då

skattskyldig skall taxeras för barns förmögenhet, skall uppgift lämnas jämväl

om barnets tillgångar och skulder.

Inländsk försäkringsanstalt, som är skattskyldig för inkomst av försäkrings­

rörelse, skall i allmän självdeklaration jämväl meddela uppgift i de av­

seenden, som omförmälas i anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen.

Därjämte skall av svenskt försäkringsaktiebolag meddelas uppgift om vad

som av bolagets till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattnings­

bara inkomst belöper å aktieägarna i denna deras egenskap och vad som

belöper å försäkringstagarna.

Svenskt aktiebolag sa ock svenskt solidariskt bankbolag skall tillika i all­

män självdeklaration lämna uppgift om bolagets kapital samt svenskt komman­

ditbolag uppgift om den å kommanditdelägarna belöpande andelen av bolagets

kapital. Har nu nämnt bolag haft intäkt genom utdelning, för vilken jäm­

likt 7 § g) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skatte­

plikt icke föreligger, skall bolaget lämna uppgift jämväl om utdelningens

belopp.

Utländsk försäkringsanstalt, som här i riket drivit försäkringsrörelse, skall

i allmän självdeklaration i stället för uppgifter enligt första stycket punk­

terna 3) och 5) lämna uppgift å premieinkomsten här i riket, fördelad å dels

livförsäkring, dels sjöförsäkring och dels annan försäkring, uppgift å den

eller de kommuner, där sysslomannen (generalagenten) haft kontor, samt, då

flera kontor funnits, uppgift å de vid varje kontor influtna premieinkomsterna,

fördelade på nämnda olika slag av försäkring.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

17

29 §.

Särskild självdeklaration skall för den kommun eller, i fall som avses i

27 § tredje stycket, det distrikt, deklarationen avser, innefatta de uppgifter,

Bihang till riksdagens protokoll

1927. 1

samt. ISO höft. (Nr 210.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

som erfordras för taxeringen inom kommunen eller distriktet; och skall om

sådan deklaration i tillämpliga delar gälla vad om allmän självdeklaration är

stadgat.

30 §.

Självdeklaration av den som inom mer än en kommun drivit rörelse av

nedan angiven beskaffenhet skall till ledning vid inkomstens fördelning på

olika kommuner innehålla följande uppgifter, nämligen:

i fråga om bankrörelse:

uppgift genom utdrag av de särskilda kontorens månadsrapporter an­

gående balansen på in- och utlåningsräkningarna vid varje månads slut,

utelöpande postremissväxlar oberäknade;

i fråga om annan penningrörelse, emissionsrörelse och handel med

värdepapper:

summan av alla intäkter i rörelsen ävensom de vid varje kontor influtna

bruttointäkterna:

i fråga om försäkringsrörelse, som drivits av inländsk försäkringsanstalt:

summan av alla intäkter i rörelsen ävensom premieinkomstens fördelning

på de olika kontoren;

i fråga om jordstyckningsföretag:

sammanlagda beloppet av köpeskillingarna för alla under beskattningsåret

försålda fastigheter och köpeskillingarnas fördelning å fastigheterna inom

varje kommun;

i fråga om företag, vilket avser att medelst ledning tillhandahålla vatten,

gas eller elektrisk kraft:

den eller de kommuner, där vatten-, gas- eller kraftverk funnits och där

vatten, gas eller elektrisk kraft förbrukats, bruttointäkterna inom varje sär­

skild kommun ävensom, därest av annan till honom levererats vatten, gas

eller elektrisk kraft, mängden såväl av denna leverans som av vad från

företaget distribuerats;

i fråga om järnvägsdrift:

beloppet av den skattskyldiges utgifter för avlöningsförmåner samt dessa

utgifters fördelning på de kommuner, genom vilka järnvägen framgår, och

den kommun, där järnvägen haft huvudkontor, ävensom, i det fall att den

skattskyldige, förutom järnvägsdrift å egen bana, tillika för egen räkning

omhänderhaft trafiken å främmande bana eller den skattskyldige idkat järn­

vägsdrift å flera främmande banor, varje stations trafik värde; samt

i fråga om spårvägsdrift eller linjetrafik med omnibus:

sammanlagda antalet tillryggalagda vagnkilometer och vagnkilometertalet

inom varje kommun,, där spårvägen framdragits eller linjetrafik ägt rum.

Vad här är sagt om kommun skall gälla jämväl i fråga om inom kom­

mun beläget administrativt område, där menighet äger utöva beskatt­

ningsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

19

31 %.

Vid självdeklaration för verk eller bolag, som är försett med Kungl.

Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig

kontroll, så ock vid självdeklaration för annan deklarationspliktig, som näst­

föregående år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker, skall för tid, som

deklarationen omfattar, fogas bestyrkt avskrift av in- och utgående balans­

räkning samt av vinst- och förlusträkning, där sådan föres.

För verk eller bolag, som nyss nämnts, så ock för ekonomisk förening

skall avlämnas bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av revisionsberättelse,

som avgivits för beskattningsåret. Enahanda gäller beträffande förvaltnings­

berättelse, som det åligger styrelse för aktiebolag, ömsesidigt försäkrings­

bolag eller ekonomisk förening att avgiva.

För inländsk försäkringsanstalt skall utan anmaning därjämte avlämnas

bestyrkt avskrift av protokoll eller annan handling, som utvisar, huru vinst-

och förlusträkningen samt balansräkningen för beskattningsåret slutgiltigt

fastställts samt huru vinsten för samma år disponerats.

32 §.

1 mom. Det är envar obetaget att, utöver vad deklarationsformuläret

föranleder, meddela upplysningar till ledning för hans taxering för inkomst

eller förmögenhet.

2 mom. Efter anmaning av ordföranden i taxeringsnämnden eller lands-

kamreraren är envar pliktig att i den omfattning, som i anmaningen an­

givits, meddela för hans taxering för inkomst eller förmögenhet erforderliga

upplysningar utöver dem, som föranledas av deklarationsformuläret. Dylika

upplysningar skola avgivas skriftligen, men må, om de infordrats av taxe­

ringsnämndens ordförande, meddelas muntligen inför ordföranden. I sist­

nämnda händelse skola upplysningarna skriftligen avfattas av ordföranden

samt undertecknas av den, som meddelat dem.

3 mom. Skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyl­

dig föra handelsböcker, är pliktig att efter anmaning av landskamrerare, i

den utsträckning denne prövar nödigt, tillhandahålla sin bokföring och där­

till hörande handlingar för granskning, varom förmäles i 79 och 93 §§.

Vad nu stadgats skall beträffande skattskyldig, som varit delägare i vanligt

handelsbolag eller rederi eller personligen ansvarig delägare i kommandit­

bolag, tillämpas jämväl å bolagets eller rederiets bokföring och handlingar.

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Uppgitter till ledning för annans taxering.

33 %.

Till ledning vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet skola varje år

utan anmaning följande uppgifter meddelas, nämligen

a) av statsdepartement och annan statlig eller kommunal myndighet även­

som av allmän inrättning eller stiftelse, beträffande tjänsteman eller annan,

som där ägt utbekomma avlöning eller pension:

uppgift för envar angående hans förmåner i avlöning eller pension under

nästföregående år, med särskild upplysning i förekommande fall att med

tjänstebefattning följt rätt till fri kost, boställe, bostad eller löningsjord eller

inkomst av sportler, expeditionslösen, bötes- eller beslagsandelar eller andra

liknande ej till beloppet bestämda inkomster;

b) av verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller

blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, av

annat bolag] eller rederi och av envar annan arbetsgivare beträffande dem

som varit anställda i rörelse eller därifrån uppburit pension:

uppgift för envar angående hans förmåner, därvid stadgandet under a)

skall hava motsvarande tillämpning;

c) av försäkringsanstalt:

uppgift för envar, som under nästföregående år åtnjutit livränta från

anstalten, angående livräntans belopp; i fråga om livränta, som utgått på

grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter erlagts på grund av tjänst

eller vilken tagits annorledes än mot engångspremie, dock allenast om liv­

räntans belopp överstigit 600 kronor;

d) av den, som utbetalt royalty eller avgift för utnyttjande av patent,

mönster eller dylikt:

uppgift för den, till vilken under nästföregående år royaltyn eller avgiften

utbetalts, angående det utbetalda beloppet;

e) av svenskt aktiebolag eller svenskt solidariskt bankbolag, som under

nästföregående år lämnat utdelning till delägarna, ävensom av svensk

ekonomisk förening, som under nämnda år lämnat utdelning å insatser i

föreningen:

1) i fråga om solidariskt bankbolag, ekonomisk förening och sådant aktie­

bolag, därifrån utdelning å aktie på grund av lag eller bolagsordning icke

får uppbäras av annan än den, som i behörig ordning styrkt sin äganderätt

till aktien:

uppgift för envar delägare eller medlem, som uppburit eller ägt uppbära

utdelning, uppgående till sammanlagt minst tio kronor, angående utdel­

ningens belopp;

2) i fråga om annat aktiebolag:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

21

enahanda uppgift, som under 1) omförmäles, i den mån ägare av aktie

eller i fall, varom förmäles i 38 § 3 mom. kommunalskattelagen, annan,

som uppburit eller ägt uppbära utdelning, är känd;

f) av kommanditbolag, som under nästföregående år lämnat utdelning

till kommanditdelägare:

uppgift för envar delägare, som uppburit eller ägt uppbära utdelning,

uppgående till sammanlagt minst tio kronor, angående utdelningens belopp.

Beträffande pension, livränta eller gratifikation, som ej uppgått till 200

kronor, äger uppgiftsskyldighet icke rum, då för den, som åtnjutit dylik

pension, livränta eller gratifikation, icke tillika skall uppgivas annan inkomst.

I övrigt må icke vid avgivande av uppgift uteslutas någon förmån.

I uppgift angående utdelning, varom nu nämnts, skall angivas den tid­

punkt, då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning. Beträffande uppgifter

rörande annan inkomst skall, i de fall då inkomsten avser kortare tid än

helt år, upplysning meddelas om den tidrymd, för vilken samma inkomst

åtnjutits.

Vid fullgörande av vad i denna paragraf är stadgat skall uppgiftspliktig

upprätta särskild uppgiftsbandling för varje person, varom fråga är. Där

så kan ske, bör uppgift fullständigt angiva personens namn, hemvist, bo­

stadsadress och födelseår samt för den, som ej är svensk undersåte, hans

nationalitet.

34 §.

Vanligt handelsbolag så ock rederi för registreringspliktigt fartyg skall

varje år till ledning för delägares taxering avlämna följande uppgifter an­

gående bolaget eller rederiet, nämligen

a) för varje kommun, där delägare skall taxeras till statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt: uppgift, avfattad enligt reglerna för allmän själv­

deklaration, med upplysning tillika om den' delägaren tillkommande andelen

av bolagets eller rederiets inkomst och’ värdet av hans andel eller lott i

bolaget eller rederiet, samt

b) för varje kommun eller, i fall som avses i 27 § tredje stycket, för

varje taxeringsdistrikt, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd för­

värvskälla är att hänföra: uppgift avfattad enligt reglerna för särskild själv­

deklaration, med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som å

varje delägare belöper.

Uppgift, som under b) avses, skall dock icke lämnas, därest bolagets eller1

rederiets samtliga delägare skola i kommunen eller distriktet taxeras till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Vid uppgift, som i denna paragraf sägs, skall för den tid uppgiften av­

ser fogas bestyrkt avskrift av in- och utgående balansräkning samt av vinst­

ock förlusträkning, där sådan föres.

Enahanda uppgiftsskyldighet åligger kommanditbolag beträffande solida­

risk delägare i bolaget.

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

35 %.

1 mom. I särskilda fall skola efter anmaning av ordförande i taxerings­

nämnd eller landskamrerare följande uppgifter avlämnas, nämligen

a) av arbetsgivare:

uppgift angående avlöningsförmåner, som hos honom åtnjutits av andra

personer än de i 33 § första stycket b) nämnda, med upplysning, i fall då

avlöningsförmånerna icke utgått för helt år eller de utgått med olika belopp

under olika delar av året, om den tid, för vilken de åtnjutits;

b) av den, som för arbetslag eller liknande grupp av arbetare i en summa

uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt för att

fördelas inom laget eller gruppen:

uppgift angående beloppets fördelning; samt

c) av styrelse för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande

inrättning:

uppgift om namngiven skattskyldigs ränteinkomst från den penningför­

valtande inrättningen ävensom beloppet av den skattskyldiges innestående

medel vid viss angiven tidpunkt.

2 mom. Efter anmaning av landskamrerare är idkare av jordbruk, skogs­

bruk eller rörelse skyldig avlämna uppgift om belopp, som han utbetalt till

namngiven annan näringsidkare, därest beloppet är av beskaffenhet att

i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse.

Tid och plats för avlämnandet av deklarationer och andra uppgifter.

36 §.

1 mom. Självdeklaration, som jämlikt 25 § 1 mom. skall avgivas utan

anmaning, skall, försåvitt ej annat följer av vad här nedan stadgas, vara

avlämnad senast den 15 februari under taxeringsåret.

Staten, landsting, kommun och annan dylik menighet må åtnjuta anstånd

med självdeklarations avlämnande till den 31 mars.

Verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit

registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, så ock annan,

som nästföregående år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker, må till­

godonjuta liknande anstånd, försåvitt dess räkenskapsår gått till ända senare

än den 31 oktober året näst före taxeringsåret.

På ansökan av deklarationspliktig, som visar, att i följd av hans för­

värvskällors särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande om­

fattning hinder möter att avlämna självdeklaration inom ovan stadgad tid,

må landskamreraren i län, där taxeringen skall äga rum, utsätta särskild

tid för avlämnandet.

23

Vad i tredje och fjärde styckena är sagt skall hava motsvarande tillämp­

ning å delägare i vanligt handelsbolag eller rederi samt å solidarisk del­

ägare i kommanditbolag.

2 mom. I 31 § andra och tredje styckena omförmälda handlingar skola

avlämnas samtidigt med och fogas vid den eller de självdeklarationer, som

den deklarationspliktige avgiver. Möter hinder därför, skola handlingarna

avlämnas så fort ske kan.

3 mom. Uppgifter enligt 33 och 34 §§ skola vara avlämnade senast den

15 februari under taxeringsåret; dock må vanligt handelsbolag, kommandit­

bolag och rederi för registreringspliktigt fartyg under enahanda villkor, som

i 1 mom. tredje och fjärde styckena sägs, åtnjuta där omförmält anstånd

med avlämnande av uppgift enligt 34 §.

4 mom. Självdeklaration efter anmaning enligt 25 § 2 mom. så ock annan

uppgift eller upplysning till ledning vid taxering för inkomst eller förmögen­

het, som på grund av anmaning skall avgivas, skall avlämnas inom den tid,

som i anmaningen förelägges; dock må den, som jämlikt 1 mom. av denna

paragraf äger njuta anstånd med avlämnande av självdeklaration, tillgodo­

njuta enahanda anstånd med efterkommande av anmaning att avgiva

sådan deklaration eller annan uppgift eller upplysning för egen taxering,

även om i anmaningen förelagts kortare tid för avlämnandet.

Vad nu sagts skall hava motsvarande tillämpning i fråga om tillhanda­

hållande av bokföring och andra handlingar enligt 32 § 3 mom.

37 %.

1 mom. Självdeklaration, som avgives utan anmaning, så ock uppgift

enligt 33 eller 34; § skall avlämnas antingen direkt till ordföranden i den

taxeringsnämnd, som har att verkställa taxering, för vilken deklarationen

eller uppgiften är avsedd att tjäna till ledning, eller, om taxeringen skall

äga rum i Stockholm, till överståthållarämbetet och eljest till länsstyrelsen

i det län, magistraten eller stadsstyrelsen i den stad eller landsfiskalen i

det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum.

Motsvarande gäller i fråga om avlämnande av handlingar, som omför-

mälas i 31 § andra och tredje styckena.

Uppgifter enligt 33 eller 34 § skola vid avlämnandet vara ordnade kom­

mun- eller församlingsvis; och skall medelst särskilda omslag eller annor­

ledes vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling varje grupp av

uppgifter avser.

2 mom. Självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning till ledning

vid taxering för inkomst eller förmögenhet, som efter anmaning skall av­

givas, avlämnas till den som infordrat densamma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Föreskrifter rörande anmaning.

38 $.

1 mom. Har självdeklaration, som jämlikt 25 § 1 mom. skall avgivas

utan anmaning, icke avlämnats inom föreskriven tid, eller betinnes avgiven

sådan deklaration ofullständig, bör taxeringsnämndens ordförande eller lands-

kamreraren anmana den deklarationsskyldige att avgiva deklaration eller att

fullständiga den avgivna deklarationen. Avser anmaningen fullständigande

av deklarationen, skall anmaningen innehålla underrättelse, i vilket avseende

deklarationen befunnits ofullständig.

Vad nu sagts gäller ock för det fall, att den som först efter anmaning

är skyldig avgiva deklaration underlåtit ställa sig verkställd anmaning

till efterrättelse eller ock avgivit ofullständig deklaration.

2 mom. Varder uppgift enligt 33 eller 34 § icke avlämnad inom före­

skriven tid, må taxeringsnämndens ordförande eller landskamreraren an­

mana den uppgiftsskyldige att inkomma med densamma.

3 mom. Vid anmanings meddelande skall iakttagas, att densamma

skall innehålla föreläggande för den anmanade att, därest han avgiver

självdeklaration, annan uppgift eller upplysning skriftligen, avlämna den­

samma till den som utfärdat anmaningen inom viss efter omständigheterna

lämpad tid, minst fem dagar efter delfåendet. Därjämte skall anmaning,

som utfärdas av ordförande i taxeringsnämnd, innehålla meddelande till den

anmanade att, därest han vill begagna sig av medgiven rätt att muntligen

avgiva uppgift eller upplysning, för sådant ändamål inställa sig inför ord­

föranden å tid och ort, som i anmaningen angivas. Härutöver skall an­

maning innehålla underrättelse om postadressen för den som utfärdat an­

maningen ävensom om den påföljd, som underlåtenhet att hörsamma an­

maningen medför enligt 39 eller 40 § eller 143 § 1 mom.

Om påföljd vid underlåtenhet att avlämna deklaration eller annan uppgift.

39 $.

1 mom. Varder självdeklaration, som skall avgivas jämlikt 25 § 1 mom.

utan anmaning eller jämlikt 25 § 2 mom. efter anmaning, ej avlämnad

inom föreskriven tid, vare den skattskyldige, där ej nedan annorlunda

stadgas, förlustig rätten att hos kammarrätten och Kungl. Maj:t över­

klaga taxering, för vilken deklarationen Skolat ligga till grund. Under­

låter den som jämlikt 31 § är pliktig avlämna där angivna handlingar att

hörsamma anmaning att avlämna sådan handling, eller underlåter den som

erhållit anmaning att fullständiga självdeklaration, som varit ofullstän­

dig, att efterkomma sådan anmaning, vare den skattskyldige likaledes för-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

25

lustig rätten att’ hos kammarrätten och Kungl. Maj:t överklaga taxering*

för vilken handlingen eller deklarationen skolat ligga till grund.

2 mom. Vad i 1 mom. är sagt om förlust av rätt att hos kammarrätten

och Kungl. Maj:t överklaga taxering har icke avseende å staten, landsting,

kommun eller annan dylik menighet.

Underlåter någon, som är pliktig avgiva självdeklaration för staten, lands­

ting, kommun eller annan dylik menighet, att inom föreskriven tid avgiva

sådan deklaration, och efterkommer han icke heller anmaning om deklara­

tionens insändande, må för deklarationens införskaffande biträde anlitas av

länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offent­

lig tjänsteman, lämpligt vite. Detsamma gäller även för det fall, att an­

maning att fullständiga självdeklaration, som befunnits ofullständig, icke

hörsammats.

3 mom. Kan det skäligen antagas, att den som underlåtit avgiva själv­

deklaration därtill haft giltig anledning, eller förmår skattskyldig visa giltig

ursäkt för underlåtenhet i annat hänseende, äge här ovan stadgad påföljd

ej rum.

4 mom. Om ansvar för underlåtenhet att efterkomma anmaning att av­

giva självdeklaration, som jämlikt 25 § 1 mom. skall avgivas utan anma­

ning, eller att efterkomma förnyad anmaning att avgiva självdeklaration,

då skyldighet att avgiva deklaration inträder först efter anmaning, stadgas

i 143 § 1 mom.

5 mom. Gör någon sig skyldig till försummelse, som här ovan i denna

paragraf omförmäles, eller underlåter någon, som mottagit anmaning att av­

lämna upplysningar enligt 32 § 2 mom. eller att tillhandahålla bokföring

och därtill hörande handlingar enligt 32 § 3 mom., att efterkomma dylik

anmaning, skall anteckning därom verkställas i inkomstlängden.

40 §.

1 mom. Om ansvar för underlåtenhet att behörigen fullgöra föreskrifterna

i 33 och 34 §§ stadgas i 144 §.

2 mom. Hörsammas icke anmaning att avlämna uppgift enligt 33, 34

eller 35 §, må för uppgiftens införskaffande anlitas biträde av länsstyrelsen,

som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig tjänste­

man, lämpligt vite. Krono- eller stadsbetjänt, som verkställer delgivning

av dylikt föreläggande, äger att därför av den försumlige undfå gottgörelse

med fem kronor för varje förrättning.

Särskild uppgift angående renskötsel.

41 §.

1 mom. Särskild uppgift angående renskötsel, som avses i 25 § 3 mom.,

skall avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t i

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

anslutning till de i 28 § meddelade föreskrifter. Sådan uppgift bör senast

den 31 januari avlämnas antingen i den ordning, som i 37 § 1 mom. sägs,

eller ock till ordningsmannen i den lappby uppgiftslämnaren tillhör.

Det åligger ordningsman i lappby att granska till honom avlämnade upp­

gifter samt å desamma anteckna ej mindre det antal egna renar och skötes­

renar, som för den skattskyldige finnes upptaget i senast upprättade renlängd,

än även de övriga upplysningar och erinringar, som han finner av omständig­

heterna påkallade. Uppgifterna skola därefter av ordningsmannen senast

den 10 februari eller, om uppgift senare avlämnas, inom en vecka efter av­

lämnandet översändas antingen direkt till vederbörande lappfogde eller ock

till landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum,

med åliggande för denne att ofördröjligen vidarebefordra dem till lappfogden.

2 mom. Sedan uppgifter angående renskötsel enligt 1 mom. inkommit

till lappfogden, har denne att granska och senast den 10 mars till ordföran­

den i vederbörande taxeringsnämnd överlämna uppgifterna jämte de upp­

lysningar och erinringar han finner omständigheterna påkalla.

Särskild uppgift angående lotterivinst.

42 §.

1 mom. Envar som i svenskt penninglotteri eller vid vinstdragning av

här i riket utfärdade premieobligationer erhållit vinst, uppgående till mer

än etthundra kronor, är skyldig att till ledning för egen taxering för in­

komst eller förmögenhet avgiva särskild uppgift om vinsten. Sådan upp­

gift skall avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl.

Maj:t, och avlämnas vid vinstmedlens lyftande till lotteriets anordnare eller

obligationernas utfärdare; och har denne att tillse, att vinst icke utlämnas,

utan att uppgiftsskyldigheten behörigen fullgöres.

2 mom. Enligt 1 mom. avgivna uppgifter skola för varje år senast den

15 februari nästföljande år av lotteriets anordnare eller obligationernas ut­

färdare avlämnas i enahanda ordning, som enligt 37 § 1 mom. är föreskriven

för där omförmälda uppgifter. Om ansvar för underlåtenhet att fullgöra

vad nu föreskrivits stadgas i 144 §.

IV. Deklarationer och andra uppgifter vid virkestaxering.

43 %.

1 mom. Avverkare av virke, vilket är att anse såsom avverkat under be­

skattningsåret, är pliktig att till ledning för egen taxering till skogsaccis

utan anmaning avgiva deklaration angående virkets rotvärde (virkesdekla-

ration) för varje kommun, där det avverkade virkets värde, så beräknat som

i lagen om skogsaccis stadgas, för hela beskattningsåret överstigit 100 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

27

Finnes inom kommun, som nu nämnts, administrativt område, varom för-

mäles i 6 § nämnda lag, och har deklarationspliktig avverkat virke såväl

inom sådant område som inom annan del av kommunen, skall, därest de

delar av kommunen, varom sålunda är fråga, tillhöra olika taxeringsdistrikt,

virkesdeklaration avgivas för varje sådant distrikt i vad angår inom di­

striktet avverkat virke.

2 mom. Efter anmaning av ordföranden i taxeringsnämnden eller lands-

kamreraren vare jämväl den, som icke på grund av bestämmelserna i 1 mom.

har deklarationsplikt, skyldig att avgiva virkesdeklaration över av honom

avverkat virke.

44 §.

Virkesdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å

blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t i anslutning till

här nedan meddelade bestämmelser. Dock må, där deklaration infordrats

av ordförande i taxeringsnämnd jämlikt 43 § 2 mom., de erforderliga upp­

lysningarna meddelas muntligen inför ordföranden, som inför desamma å

deklarationsblankett och därå tager den deklarationspliktiges underskrift.

45 $.

1 mom. Virkesdeklaration skall innehålla uppgift om skogens (avverk-

ningstraktens) beteckning och läge i förhållande till viss transportled eller

avsättningsort, om de virkesslag, som utfallit vid avverkningen, samt, vad

angår timmer, om stycketal, dimensioner och kubikmassa i fast mått och,

beträffande övriga virkesslag, med de undantag, som i 2, 3 och 4 mom.

angivas, om 4tubikmassa i fast eller löst mått; dock skall, vad angår flottgods,

stycketal tillika alltid uppgivas.

Deklarationspliktig är skyldig att föreslå det belopp, vartill han anser

rotvärdet för varje särskilt virkesslag böra uppskattas.

1 övrigt är det envar obetaget att meddela de upplysningar, som kunna

tjäna till ledning för hans taxering till skogsaccis.

2 mom. Möter i särskilt fall svårighet att beträffande annat virkes­

slag än timmer uppgiva kubikmassa, må uppgift därom utelämnas; dock

vare sådant ej medgivet för den, som yrkesmässigt driver trävarurörelse.

mom. Den som kolat under beskattningsåret avverkat virke må, om

han hellre vill, i virkesdeklarationen angiva, i stället för kubikmassan kol­

virke, mängden av de kol, som vid kolningen erhållits.

Vad nu sagts gäller ej beträffande kolvirke, som förts från skogen för

att annorstädes kolas.

4 mom. I fråga om husbehovsbränsle må virkesmängden angivas an­

tingen specificerat eller ock endast genom uppgift om antalet hushåll samt

antalet rum och kök, därför bränslet använts, och därjämte om avverkningen

avsett full eller endast partiell bränsleförsörjning.

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

5 mom. Uträkningen av kubikmassa, där sådan uppgives, bör ske

för timmer: efter toppmått eller mått på mitten i enlighet med den metod,

som använts för timrets intumning;

för sparrar, bjälkar och spiror: efter virkets mått på mitten; samt

för gruvstolpar, pappersmasseved och annan ved: efter det mått, fast eller

löst, som blivit använt vid mätningen.

Deklarationen skall innehålla uppgift, efter vilka grunder uträkningen i

varje särskilt fall skett.

46 §.

Efter anmaning av taxeringsnämndens ordförande eller landskamreraren

är envar pliktig att till ledning för egen taxering till skogsaccis avlämna

avverkningsjournaler, tumlistor eller andra handlingar, som prövas vara av

betydelse för taxeringen. Dessa handlingar skola, så snart ske kan, efter

användandet återställas till vederbörande.

Efter anmaning som nyss nämnts är vidare envar pliktig att i den om­

fattning, som i anmaningen angives, meddela för hans taxering till skogs­

accis erforderliga upplysningar utöver dem som föranledas av deklarations-

formuläret. Dylika upplysningar skola avgivas skriftligen, men må, om de

infordrats av taxeringsnämndens ordförande, meddelas muntligen inför ord­

föranden. I sådan händelse skola upplysningarna skriftligen avfattas av ord­

föranden samt undertecknas av den, som meddelat dem.

47 §.

*

Har å fastighet avverkats virke, beträffande vilket annan än fastighetens

ägare eller därmed likställd innehavare skall anses såsom avverkare, är

ägaren eller innehavaren skyldig att, efter anmaning av taxeringsnämndens

ordförande eller landskamreraren, avlämna uppgift om avverkarens namn

och adress, den till avverkning upplåtna skogen samt köpeskillingen.

48 §.

Stadgandena i 36 § 1 och 4 mom., 37 § samt 38 § 1 och 3 mom. om tid

och plats för självdeklarations avlämnande samt om anmaning att avgiva

eller fullständiga självdeklaration eller att avgiva annan uppgift eller upp­

lysning skola hava motsvarande tillämpning vid virkestaxering.

49 $.

1 mom. Varder virkesdeklaration, som skall avgivas jämlikt 43 § 1 mom.

utan anmaning eller jämlikt 43 § 2 mom. efter anmaning, ej avlämnad inom

föreskriven tid, vare den skattskyldige, där ej nedan annorlunda stadgas,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

29

förlustig rätten att hos kammarrätten och Kungl. Maj:t överklaga taxering,

för vilken deklarationen skolat ligga till grund. Samma påföljd inträder,

om den skattskyldige ej hörsammar anmaning att fullständiga deklaration,

som befunnits ofullständig.

2 mom. Vad i 1 mom. är sagt om förlust av rätt att hos kammarrätten

och Kungl. Maj:t överklaga taxering har icke avseende å staten, landsting,

kommun eller annan dylik menighet.

Har virkesdeklaration för staten, landsting, kommun eller annan dylik

menighet icke avgivits eller har anmaning att fullständiga dylik deklaration,

som varit ofullständig, icke hörsammats, skall vad i 39 § 2 mom. andra

stycket, är sagt hava motsvarande tillämpning.

3 mom. Kan det skäligen antagas, att den som underlåtit avgiva virkes­

deklaration därtill haft giltig anledning, eller förmår skattskyldig visa giltig

ursäkt för underlåtenhet i annat hänseende, äge här ovan stadgad påföljd

ej rum.

4 mom. Om ansvar för underlåtenhet att hörsamma anmaning att in­

komma med virkesdeklaration, som bort avgivas utan anmaning, eller att

hörsamma förnyad anmaning att inkomma med virkesdeklaration, som skolat

avgivas först efter anmaning, stadgas i 143 § 2 mom.

5 mom. Gör någon sig skyldig till försummelse, som här ovan i denna

paragraf] omförmäles, eller underlåter någon hörsamma anmaning enligt

46 §, skall anteckning därom verkställas i skogsaccislängden.

50 $.

Hörsammas ej anmaning att avgiva uppgift enligt 47 §, skola stadgandena

i 40 § 2 mom. hava motsvarande tillämpning.

V. Gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra

uppgifter.

51 §.

Skyldighet att avgiva deklaration eller annan uppgift, varom i denna för­

ordning sägs, skall fullgöras

för omyndig av förmyndaren eller god man, som förordnats enligt 11 kap.

1 § lagen om förmynderskap,

för sådan person, för vilken god man förordnats enligt] 11 kap. 3 eller 4 §

nämnda lag, av gode mannen beträffande vad han har under sin förvaltning,

samt

för avliden person och hans dödsbo av den som sitter i boet, evad han är

delägare eller syssloman, eller, om dödsboet skiftats, av den som vid tiden

för skiftet suttit i boet.

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

För annan än enskild person och oskift dödsbo skall deklarations- eller

uppgiftsskyldigheten fullgöras av vederbörande styrelse, förvaltning, sysslo­

man eller ombud, där ej beträffande staten, landsting, kommun eller dylik

menighet Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.

Om deklarations- eller uppgiftsskyldighet ifrågakommer för bolag, som

upplösts, skall sådan skyldighet fullgöras av den som, då bolaget upplöstes,

var uppgiftspliktig för bolaget. Vad sålunda stadgats skall hava mot­

svarande tillämpning i fråga om andra juridiska personer.

52 §.

För taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld upp­

gift skall, då ordförande i beredningsnämnd, i fastighetstaxeringsnämnd eller

i taxeringsnämnd eller landskamrerare framställer begäran därom, lämnas av

statens förvaltande verk, allmän inrättning eller överförmyndare.

53 $.

Deklarationsblanketter skola kostnadsfritt tillhandahållas i Stockholm hos

överståthållarämbetet, i övriga städer hos magistraten eller stadsstyrelsen

och på landet hos ordförande i kommunalnämnd samt därjämte, i fråga om

allmän fastighetstaxering, hos ordförande i beredningsnämnd och, i fråga

om årlig taxering, hos ordförande i taxeringsnämnd. Vad nu sagts om

deklarationsblanketter för årlig taxering skall gälla även i fråga om blan­

ketter till uppgifter enligt 41 och 42 §§, och skall därjämte blanketter till

uppgift enligt 42 § kostnadsfritt tillhandahållas hos den, som äger att ut­

betala vinst.

54 §.

Samtliga i denna förordning omförmälda deklarationer samt andra upp­

gifter och upplysningar, som avgivas skriftligen, må jämväl kunna på den

uppgiftspliktiges eget äventyr i betalt brev med allmänna posten insändas.

55 %.

Anmaning att avgiva deklaration eller annan för taxering avsedd upp­

gift eller upplysning tillsändes den uppgiftspliktige i rekommenderat brev

med allmänna posten; dock må, där så finnes nödigt, för anmaningens del­

givande anlitas i Stockholm överståthållarämbetet, i övriga städer magistra­

ten eller stadsstyrelsen och å landet landsfiskalen i orten, vilka myndigheter

det åligger att ofördröjligen mot bevis tillställa vederbörande anmaningen.

56 §.

1 mom. Granskning av självdeklarationer må verkställas endast av ord­

förande, kronoombud och kommunombud i vederbörande taxeringsnämnd, i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

31

särskilda fall med biträde av den kommunvalda ledamot taxeringsnämnden

därtill utser, vidare av ordförande och övriga medlemmar i vederbörande

prövningsnämnd samt av landskamrerare och vid hans gransknings-

arbete biträdande personer. Därjämte äger sakkunnig, som biträder vid

taxeringsarbetet, verkställa granskning av självdeklaration, för vars behand­

ling hans biträde påkallas, samt ordningsman i lappby och lappfogde verk­

ställa granskning av självdeklaration, som lapp inom vederbörande lappby

eller lappfogdedistrikt avgivit. Skrivbiträde, som av ordförande i taxerings­

nämnd tillkallats, äger att i den omfattning, ordföranden bestämmer, taga

del av hos ordföranden befintliga självdeklarationer.

För innehållet i självdeklaration må icke inom beskattningsnämnd lämnas

vidare redogörelse än som för taxeringen erfordras. Utan den skattskyldiges

skriftligen givna samtycke må självdeklaration icke i beskattningsnämnds

protokoll intagas i vidare mån än som påkallas av stadgandena i 83, 87,

98, 103, 105 och 114 %.

Självdeklaration skall tillhandahållas de ämbets- och tjänstemän, vilka

i och för sin befattning böra erhålla del därav, ävensom i erforderliga fall

ordföranden i annan taxeringsnämnd än den, som har att verkställa taxe­

ringen. Den, som utför talan för kommun, församling, skoldistrikt, muni-

eipalsamhälle, vägstyrelse eller landsting i fråga om viss skattskyldigs taxe­

ring till kommunal inkomstskatt eller som utför talan för landsting eller i

landsting icke deltagande stad i fråga om viss skattskyldigs taxering till

kommunal progressivskatt, äger likaledes taga del av självdeklaration, som

avlämnats för den skattskyldige.

Då besvär anförts, skall självdeklaration, som har avseende å taxeringen

i fråga, biläggas besvärshandlingarna, där ej vid delgivning med menighet

sådant anses icke vara för målets utredning behövligt. Handlingarna skola

vid förekommande delgivningar alltid inneslutas i förseglat konvolut, vilket

skall förses med påskrift om innehållet och i obrutet skick tillställas den

förklaringsskyldige eller annan vederbörande.

I övrigt må självdeklaration icke vara för någon tillgänglig, utan att

den, som avgivit deklarationen, skriftligen medgivit dess offentliggörande;

dock må deklarationer, på sätt Kungl. Maj:t förordnar, för statistisk be­

arbetning utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken

Kungl. Maj:t uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

Efter taxeringsårets utgång skola självdeklarationer, som jämlikt bestäm­

melserna i denna förordning överlämnats till den mellankommunala pröv-

ningsnämnden, förvaras hos nämnden och övriga självdeklarationer

förvaras hos länsstyrelsen, där ej annat föranledes av stadgandena här­

ovan (iller i 76 §. Sedan fem år förflutit, skola deklarationerna förstöras,

där ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver.

Vad ovan är sagt om självdeklaration gäller i tillämpliga delar även be­

träffande uppgift angående renskötsel enligt 41 §, uppgift angående lotteri­

vinst enligt 42 §, annan i denna förordning omförmäld, av skattskyldig till

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet lämnad uppgift

eller upplysning ävensom uppgift, varom i 35 § 1 mom. c) förmäles; dock

må uppgift angående lotterivinst vara tillgänglig även för vederbörande

lotterianordnare eller obligationsutfärdare samt av denne anlitade med­

hjälpare.

2 mom. I fråga om virkesdeklarationer och andra för virkestaxering av­

lämnade handlingar skola stadgandena i 1 mom. hava motsvarande tillämp­

ning; dock må samtliga medlemmar av vederbörande taxeringsnämnd del­

taga i granskningen. Skall kronoombudet i taxeringsnämnden icke deltaga

i virkestaxeringen, vare han likväl oförhindrad taga del av virkesdeklara-

tionerna och andra för virkestaxeringen avlämnade handlingar.

57 §.

Ordförande eller ledamot i beskattningsnämnd, landskamrerare eller annan

som tager del i taxeringsarhetet, får icke yppa innehållet av de i 56 § an­

givna deklarationer, uppgifter och handlingar utom vid vederbörande nämnds

sammanträde och jämväl då endast med iakttagande av föreskrifterna i 56 §

1 mom. beträffande där avsedda deklarationer, uppgifter och handlingar.

Under överläggningarna inom nämnd lämnade upplysningar och yttrade

åsikter rörande enskildas ekonomiska ställning må icke på något sätt ut­

spridas.

Ej heller må annan, som, utan att deltaga i taxeringsarhetet, jämlikt 56

§ erhållit del av i samma paragraf omförmälda deklarationer, uppgifter och

handlingar, till obehörig yppa något av deras innehåll.

Om ansvar och ersättningsskyldighet vid överträdelse av vad i denna

paragraf är sagt stadgas i 142 §. 4

4 KAP.

Om beskatlningsnämndernas verksamhet.

I. Allmän fastighetstaxering.

Förberedande åtgärder för beredningsnämndernas och fastighetstaxerings-

nämndernas verksamhet.

58 §.

1 mom. När allmän fastighetstaxering förestår, har domänstyrelsen att

för samtliga kronans och andra allmänna skogar, särskilt för varje kom­

mun, på grundval av för domänstyrelsen tillgängliga handlingar eller eljest

i mån av behov infordrade upplysningar låta upprätta längder, som för

varje skog skola upptaga areal produktiv skogsmark, rotvärde per kubik­

meter å den normala årsavkastningen, medelbonitet och relativ skogstillgång

33

ävensom uträknat värde å skogsmarken och den växande skogen såväl per

hektar som å skogen i dess helhet. Längderna skola avlämnas till läns­

styrelsen före utgången av augusti månad året näst före taxeringsåret.

Länsstyrelsen har att i den omfattning, sådant anses nödigt, genom sak­

kunnig person kommunvis före utgången av augusti månad näst före taxe­

ringsåret låta uppgöra dylika längder för sådana enskilda skogar inom länet,

för vilka tillfredsställande hushållningsplaner finnas tillgängliga eller av

ägaren i erforderliga delar tillhandahållas.

2 mom. I god tid före sammanträde enligt 59’§ har landskamreraren

att på grundval av de uppgifter, som jämlikt 17 § a) och b) avlämnats, och de

upplysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning rörande fastig­

heternas allmänna saluvärde å länets landsbygd. Länsstyrelsen äger inkalla

lämpligt antal personer med ingående kännedom om fastighetsvärdena att

därvid tillhandagå landskamreraren med upplysningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

59 §.

Senast den 25 oktober året näst före det, då allmän fastighetstaxering

skall äga rum, skola efter kallelse av länsstyrelsen ordförandena i berednings-

nämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna på länets landsbygd ävensom de

beredningsnämndsledamöter, som därtill utsetts enligt 5 § 3 mom., samt de

fastighetstaxeringsnämndsledamöter, vilka enligt 6 § 1 mom., utsetts av länets

landsting, sammanträda inför länsstyrelsen eller landskamreraren å en eller

flera lämpliga orter för förberedande överläggningar rörande tillämpningen

av de allmänna grunderna vid den förestående allmänna fastighetstaxeringen;

och äger länsstyrelsen till dessa sammanträden kalla jämväl andra personer,

vilka på grund av sin verksamhet eller eljest kunna antagas äga sakkunskap

rörande fastighetsvärdena inom länet eller delar därav eller ock särskilt

rörande värdering av skogsmark och skog.

Vid sammanträdet redogör landskamreraren för priserna vid försäljning

av fastigheter inom länet eller den del av detsamma, sammanträdet avser,

under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering och för de slutsatser

beträffande fastigheternas allmänna saluvärde, som enligt hans mening

kunna dragas av dessa priser, så ock för övriga av honom kända förhållan­

den av beskaffenhet att inverka på nämnda värde. Därjämte skall genom läns­

styrelsens försorg dels lämnas en sammanfattande redogörelse för de genom­

snittliga rotvärden, de medelboniteter samt den relativa skogstillgång, som

linnas upptagna i de genom domänstyrelsen och länsstyrelsen uppgjorda

längderna över allmänna och enskilda skogar i länet, dels framläggas förslag

till en efter länets förhållanden avpassad tabell för utfinnande av skogs­

markens och den växande skogens värde per hektar vid olika avkastnings­

förmåga och virkespris (hjälptabell) ävensom till de särskilda anvisningar

för verkställande av taxering av skogsmark och växande skog, som kunna

finnas erforderliga för en riktig tillämpning av de föreskrivna taxerings-

Bihanrj till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. ISO käft. (Sr 210.)

3

grunderna, såsom om virkesprisens beräkning med hänsyn till olika utdriv-

ningsförhållanden, olika flottnings- och andra transportkostnader, olika grov­

lek och därav betingat olika värde å det virke, som kan regelmässigt ut­

vinnas å en viss bonitet, med mera dylikt. Avser sammanträdet överläggning

angående taxeringen inom allenast viss del av länet, skola redogörelserna

och förslagen till tabell och särskilda anvisningar därefter lämpas.

För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med

avseende å ägoslag och jordens beskaffenhet anses vara väsentligen likartade,

böra de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den redogörelse,

landskamreraren, enligt vad nyss är sagt, har att avgiva, föreslå vissa värden

för ytenhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden

under förutsättning av normalt byggnadsbestånd, vilka enhetsvärden må tjäna

till ledning vid taxeringen av jordbruksfastigheter. Jämväl i fråga om

annan fastighet bör, i den mån så anses erforderligt, överenskommas om em

hetliga grunder för taxeringen.

Till ledning för värdesättning av skogsmark och växande skog skola på

grundval av den redogörelse och de förslag, som genom länsstyrelsens för­

sorg avgivas, fastställas hjälptabell av nyss angivet slag ävensom de sär­

skilda anvisningar, som kunna finnas erforderliga.

Skulle för åstadkommande av en jämn och likformig taxering i stad läns­

styrelsen Unna lämpligt att hålla sammanträden med ordförande och leda­

möter av stadens fastighetstaxeringsnämnder, må jämväl sådana samman­

träden äga rum före taxeringsarbetets påbörjande, vid vilka sammanträden

särskilda sakkunniga må tillkallas.

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

60 §.

1 mom. Sedan länsstyrelsen ombesörjt, dels att de vid närmast föregående

allmänna fastighetstaxering tillgängliga jordregisterutdragen blivit fullständi-

gade med de anteckningar, som efter utdragens upprättande tillkommit i jord­

registret, dels att utdrag verkställts av jordregistret i de delar, som upp­

lagts under samma tidrymd, skall länsstyrelsen senast den 15 september aret

näst före taxeringsåret till ordföranden i vederbörande beredningsnämnd över­

sända omförmälda utdrag ävensom de vid närmast föregående allmänna

fastighetstaxering och därefter avgivna, hos länsstyrelsen förvarade fastighets-

deklarationer och andra uppgifter rörande fastigheter inom berednmgs-

distriktet.

1 den ordning Kungl. Maj:t bestämmer skall beredningsnämndens ord­

förande därjämte erhålla tillgång till de vid närmast föregående allmänna

fastighetstaxering upprättade fastighetslängderna, såvitt beredningsdistriktet

angår.

2 mom. Efter det sammanträden enligt 59 § hållits, har länsstyrelsen

att skyndsamt till ordföranden i den beredningsnämnd på landet eller fastig-

hetstaxeringsnämnd i stad, som i varje särskilt fall vederbör, översända dels

35

de i 17 § a) och b) omförmälda uppgifterna, dels de i 58 § 1 mom. omför-

mälda längder, som kunna vara uppgjorda för kommuner, tillhörande bered-

ningsdistriktet eller fastighetstaxeringsdistriktet, dels ock underrättelse om

vad vid sammanträdet förekommit.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Beredningsnämndernas verksamhet.

61 §.

Beredningsnämndens ordförande åligger huvudsakligen:

a) att tillhandahålla deklarationsblanketter samt meddela den, som därom

framställer begäran, erforderliga upplysningar om honom åliggande deklara­

tionsskyldighet och sättet för dess fullgörande;

b) att ordna och granska avlämnade deklarationer, uppgifter och andra

handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers införskaffande, tillse,

att anmälda eller eljest kända förändringar i avseende å äganderättsförhållan­

dena varda iakttagna, samt införskaffa nödiga upplysningar till ledning för

en noggrann och tillförlitlig taxering;

c) att kalla beredningsnämndens ledamöter till sammanträde, leda nämn­

dens arbete och vid sammanträdena vara föredragande; samt

d) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder.

62 §.

1 mom. Beredningsnämndens sammanträden hållas å tid och plats,

som ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie ledamot hinder att tillstädes-

komma, skall han i sitt ställe kalla sin suppleant och tillika härom under­

rätta ordföranden.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet

justeras inför nämnden, och justeringen bestyrkes genom å protokollet tecknat

intyg av två ledamöter.

2 mom. Vid beredningsnämndens första sammanträde och innan taxerings-

arbetet tager sin början, åligger det ordföranden att avgiva noggrann redo­

görelse ej mindre rörande de enhetsvärden, som föreslagits vid det i 59 §

omförmälda sammanträdet, samt de värderingsgrunder i övrigt, som å detta

sammanträde ansetts böra inom distriktet tillämpas, än även rörande samt­

liga de köp av jordbruksfastighet inom distriktet, som under de senaste fem

åren förekommit, samt de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna salu­

värde i orten, som enligt ordförandens mening kunna dragas av de vid dessa

köp tillämpade priser. Pinnas inom distriktet fastigheter med skog, bör i

redogörelsen tillika lämnas upplysning om de anvisningar, som i fråga om

värdesättning av skogsmark och växande skog lämnats vid det ovan om­

förmälda sammanträdet. Redogörelsen ävensom beredningsnämndens mening

härom böra protokollföras.

36

Härefter åligger det nämnden att föreslå det eller de värden, nämnden

anser böra åsättas varje fastighet i distriktet.

3 mom. Beredningsnämndens förslag till taxering skola upptagas i sär­

skilda taxeringslängder (fastighetslängder) över dels fastigheter, för vilka

fastighetsskatt erlägges, och dels sådana staten samt kommuner, menigheter,

allmänna undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar med flera till­

höriga fastigheter, för vilka dylik skatt icke erlägges. Närmare föreskrifter

angående längdernas förande meddelas av Kungl. Maj:t. Fastighetslängderna

underskrivas av beredningsnämndens ordförande och ledamöter.

4 mom. De av beredningsnämnden följda grunderna för taxeringen, såvitt

angår jordbruksfastighet, skola för varje fastighet upptagas i en särskild

längd enligt fastställt formulär. Denna längd, som, därest berednings-

distriktet består av mer än en kommun, upplägges särskilt för varje kom­

mun, skall med lämpliga mellanrum under beredningsarbetet framläggas för

nämnden, som, i händelse av ojämnhet i taxeringen, har att verkställa

erforderlig jämkning. Då nämndens förslag till taxering föreligger fär­

digt, skall längden i justerat skick fogas vid protokollet. Senast den 20

december skall ordföranden översända sammandrag av längden till lands-

kamreraren i länet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

63 §.

Beslut må icke fattas av beredningsnämnd, med mindre närvarande äro

ordföranden och minst två ledamöter, av vilka, i händelse nämndens distrikt

omfattar två eller flera kommuner, minst en skall vara vald från den

kommun, där fastigheten är belägen.

Ordföranden åligger att i alla de fall rörande värdesättning, då hans

mening icke blivit följd, i fastighetslängderna upptaga det värde, han

anser böra föreslås; och är det var och en av de övriga medlemmarna i

beredningsnämnden obetaget att få sin särskilda mening till protokollet

antecknad, om densamma skriftligen avfattad senast vid protokolljusteringen

avlämnas till ordföranden. Enahanda rätt att få sin särskilda mening till

protokollet antecknad tillkommer tillkallad sakkunnig beträffande taxering,

för vilken hans biträde anlitats.

64 §.

Beredningsnämndens förslag skall föreligga färdigt senast den 15 december

året näst före taxeringsåret; och åligger det ordföranden att genom kungörelse

i distriktets kyrkor giva tillkänna, att förslaget under tio dagar viss angiven

tid på dagen hålles tillgängligt inom kommunen hos beredningsnämndens ord­

förande eller någon dess ledamot, med rätt för ägare eller därmed likställd

innehavare av fastighet inom distriktet att senast den 5 påföljande januari

till beredningsnämndens ordförande avgiva skriftliga erinringar mot förslaget.

37

Därest erinran mot förslaget avgivits eller känt blivit, att i fastighets-

längden uppförd fastighet före årsskiftet uppdelats, skall ordföranden senast

den 15 januari hålla sammanträde med beredningsnämnden, som har att

yttra sig över inkommen erinran samt i förekommande fall avgiva nytt

förslag till taxering. Dylika yttranden och förslag upptagas i protokollet.

Senast den 20 januari skall beredningsnämndens ordförande till ordföranden

i fastighetstaxeringsnämnden överlämna de upprättade fastighetslängderna,

behörigen summerade, ävensom nämndens protokoll, de deklarationer och

andra skriftliga uppgifter och upplysningar, som avlämnats till ledning vid

taxeringen, samt de enligt 60 § beredningsnämndens ordförande tillhanda-

komna handlingarna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet.

65 $.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd på landet åligger huvudsakligen:

a) att före nämndens sammanträde granska de från beredningsnämndernas

ordförande enligt 64 § inkomna längderna och övriga handlingar och därvid

särskilt undersöka, huru beredningsnämnderna tillämpat de enhetsvärden, som

föreslagits vid det i 59 § omförmälda sammanträdet, samt de värderings-

grunder i övrigt, som å detta sammanträde ansetts böra komma till använd­

ning inom vederbörande beredningsdistrikt;

b) att vidtaga åtgärder för införskaffande av de uppgifter och upplysningar,

som ytterligare må finnas erforderliga för taxeringen;

c) att kalla fastighetstaxeringsnämndens ledamöter till sammanträden, leda

nämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet; samt

d) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd i stad har enahanda åligganden,

som i 61 § stadgats för ordförande i beredningsnämnd.

66

$.

1 mom. Sammanträden med fastighetstaxeringsnämnd på landet hållas

å tid och plats, som ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie ledamot

hinder att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för honom ut­

sedd suppleant och tillika härom underrätta ordföranden. Föredragande i

nämnden är vederbörande beredningsnämnds ordförande beträffande de fastig­

heter, som tillhöra hans beredningsdistrikt.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet

justeras inför nämnden och justeringen bestyrkes genom å protokollet

tecknat intyg av två ledamöter.

2 mom. Innan fastighetstaxeringsnämnden på landet börjar det egentliga

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

arbetet, skall ordföranden, efter samråd med landskamreraren angående

tid och plats, kalla de av länsstyrelsen och landstinget utsedda leda­

möterna ävensom samtliga ordförande i beredningsnämnderna i de till fastig-

hetstaxeringsdistriktet hörande beredningsdistrikten till ett förberedande

sammanträde. Vid detta har ordföranden, med erforderligt biträde av bered­

ningsnämndernas ordförande, att avgiva noggrann redogörelse för de värde-

ringsgrunder, efter vilka varje beredningsnämnd upprättat sitt förslag, även­

som för sin egen mening, huruvida och i vad mån dessa värderingsgrunder

kunna anses överensstämma med resultatet av överläggningarna vid det i

59 § omförmälda sammanträdet inför länsstyrelsen eller landskamreraren

eller eljest med de priser, som erhållits vid fastighetsförsäljningar i orten. På

grundval av dessa redogörelser skola de vid sammanträdet närvarande taga

under övervägande och för anteckning till protokollet uttala sin mening,

vilka allmänna jämkningar av beredningsnämndernas förslag finnas erforder­

liga för en jämn och likformig taxering i hela fastighetstaxeringsdistriktet.

Avskrift av protokollet skall inom tio dagar efter sammanträdet av ord­

föranden översändas till landskamreraren, som har att, efter därav tagen

del, till finansdepartementet insända de inkomna protokollsavskrifterna även­

som de i 62 § 4 mom. angivna sammandragen.

3 mom. Sedan det i 2 mom. omförmälda sammanträdet hållits, tager

taxeringsarbetet sin början med de kommuner, där vid nämnda samman­

träde beredningsnämndernas förslag ansetts tillfredsställande, samt fortgår

kommun efter kommun och fastighet efter fastighet. Föredraganden

har att i varje fall meddela såväl beredningsnämndens förslag som ock sin

egen mening ävensom redogöra för inkomna erinringar och de ändringar,

som beredningsnämnden funnit sig böra föreslå. Nämnden beslutar därefter,

dels med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet och dels,

beträffande varje fastighet, för vilken fastighetsskatt skall utgöras, vem som

för året skall upptagas såsom skattskyldig för fastigheten.

Nämndens sålunda fattade beslut skola antecknas i fastighetslängderna.

Fastighetslängderna underskrivas av nämndens ordförande och ledamöter.

67 §.

1 mom. Sammanträden med fastighetstaxeringsnämnd i stad hållas inom

staden å tid och ställe, som ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie

ledamot hinder att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för honom

utsedd suppleant och tillika härom underrätta ordföranden.

Om protokoll vid nämndens sammanträden gäller vad i 66 § 1 mom. är

sagt om protokoll vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd på landet.

2 mom. Är stad indelad i två eller flera fastighetstaxeringsdistrikt och

har sådant sammanträde, som i 59 § sista stycket omförmäles, icke funnits

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

39

erforderligt, skall länsstyrelsen uppdraga åt ordföranden i en av fastighets-

taxeringsnämnderna att före taxeringsarbetets påbörjande kalla övriga ord­

förande och ledamöter till sammanträde för förberedande överläggningar

rörande de allmänna grunder, som böra i stadens skilda delar komma i till-

lämpning vid taxeringen; och äger länsstyrelsen på framställning av den

sammankallande ordföranden medgiva, att han må till detta sammanträde

»

kalla jämväl andra personer, vilka på grund av sin verksamhet eller eljest

kunna antagas äga sakkunskap rörande fastighetsvärdena inom staden.

3 mom. Fastighetstaxeringsnämnd i stad företager fastighetstaxeringen i

den ordning, som tinnes bäst lämpad för vinnande av jämnhet och likformig­

het mellan taxeringsvärdena i stadens olika delar. Nämnden beslutar, dels

med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet och dels, be­

träffande varje fastighet för vilken fastighetsskatt skall utgöras, vem som

för året skall upptagas såsom skattskyldig för fastigheten. Nämndens sålunda

fattade beslut skola antecknas i fastighetslängder, och skola i fråga om dessa

längder stadgandena i 62 § 3 mom. hava motsvarande tillämpning.

68 $.

Beslut må icke fattas av fastighetstaxeringsnämnd på landet, med mindre

ordföranden jämte föredraganden eller, där ordföranden själv såsom bered-

ningsnämndsordförande är föredragande, en av länsstyrelsen utsedd ledamot,

ävensom en landstingsvald och en kommunvald ledamot äro tillstädes, ej

heller av fastighetstaxeringsnämnd i stad, med mindre ordföranden samt

minst två ledamöter äro tillstädes.

Envar ledamot har rätt samt ordföranden och, i fastighetstaxeringsnämnd

på landet, föredraganden skyldighet att i händelse av avvikande mening låta

densamma antecknas till protokollet.

69 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämndens arbete bör taga sin början på landet

senast den 1 februari under taxeringsåret och i stad senast den 15 december

året dessförinnan. Arbetet skall vara avslutat i länen senast den 15 mars

och i Stockholm senast den 15 juni under taxeringsåret.

2 mom. Senast den 31 mars skall fastighetstaxeringsnämndens ordfö­

rande till länsstyrelsen insända fastighetsdeklarationerna och övriga hand­

lingar ävensom berednings- och fastighetstaxeringsnämndernas protokoll.

Fastighetslängderna skola avlämnas å den tid och i den ordning, Kungl. Maj:t

föreskriver.

3 mom. Fastighetslängderna, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, skola

vara att tillgå för landskamreraren och fastighetsprövningsnämnden samt

i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver dels tillhandahållas dem, som hava

att verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder,

40

dels ock offentligen framläggas inom vederbörande kommun under minst

fjorton dagar före den 15 maj under taxeringsåret.

4 mom. Stadgandena i 2 och 3 mom. hava icke tillämpning beträffande

Stockholm.

Förberedande åtgärder för fastighetsprövningsnämndernas verksamhet.

70 $.

1 mom. Sedan fastighetslängderna med tillhörande handlingar blivit till­

gängliga för landskamreraren, skall denne ingående granska längderna ävensom

de hos berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna förda protokollen samt

därefter hos fastighetsprövningsnämnden framställa yrkande om de åtgärder,,

som erfordras för åstadkommande av en jämn och likformig fastighetstaxe­

ring. Landskamreraren har jämväl att sörja för införskaffandet av erforderliga

yttranden över de hos nämnden anförda besvären samt att åvägabringa

för besvärens prövning eljest erforderlig utredning.

Vid granskningsarbetet må landskamreraren åtnjuta nödigt biträde av,

förutom vederbörande tjänstemän hos länsstyrelsen, jämväl andra personer,

som av honom tillkallas. Då i visst taxeringsärende utredning genom sär­

skild sakkunnig anses erforderlig, bör landskamreraren föranstalta därom.

2 mom. Länsstyrelsen äger, där så anses erforderligt, kalla ordförande

eller ledamot i fastighetstaxeringsnämnd i länet eller andra i fastighets­

värdering kunniga och erfarna personer att under landskamrerarens gransk-

ningsarbete eller vid sammanträde med fastighetsprövningsnämnden

infinna

sig för upplysningars meddelande. För enahanda ändamål må länsstyrelsen

inkalla jämväl ledamot av fastighetsprövningsnämnden före nämndens

sammanträde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

71 §.

Med ledning av de i 66 § 2 mom. andra stycket omförmälda hand­

lingarna verkställes i den ordning, Kungl. Maj:t förordnar, undersökning

för utrönande, huruvida vid taxeringen av jordbruksfastigheter å landsbyg­

den jämnhet och likformighet de olika länen emellan blivit uppnådd. Resul­

tatet av undersökningen meddelas landskamrerarna senast den 30 april.

Ovannämnda handlingar skola tillhandahållas kammarrätten senast den

30 april året näst efter taxeringsåret.

Fastighetsprövningsnämndernas verksamhet.

72 $.

1 mom. Fastighetsprövningsnämnd granskar fastighetstaxeringarna inom

sitt distrikt samt beslutar över anförda besvär och gjorda framställningar

i anledning av fastighetstaxeringsnämndernas beslut.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

41

2 mom. I län sammanträder fastighetsprövningsnämnd på länsstyrelsens

kallelse i residensstaden eller, i anseende till inträffade utomordentliga

händelser, å annan samlingsort å tid, som länsstyrelsen bestämmer sålunda,

att nämndens arbeten må vara avslutade senast den 20 juni. Möter för

ledamot hinder att tillstädeskomma, bör anmälan därom ofördröjligen göras

hos länsstyrelsen, som inkallar suppleant i hans ställe.

Landskamreraren har att övervara nämndens sammanträde med skyldig­

het att i varje särskilt fall tillkännagiva sin uppfattning, dock utan rätt att

deltaga i besluten.

3 mom. Om tid och ställe för sammanträden med Stockholms stads pröv-

ningsnämnd, om villkor för nämndens beslutförhet samt om åliggande för

kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden att

övervara nämndens sammanträden och därvid yttra sig stadgas i 102 §.

73 §.

Alla beslut av fastighetsprövningsnämnden skola upptagas i nämndens pro­

tokoll. Taxering, som till följd av nämndens beslut tillkommit eller blivit

fastställd annorlunda än fastighetstaxeringsnämnden bestämt, skall anteck­

nas i vederbörande fastighetslängd och jämväl upptagas i särskild längd

(ändringslängd). Närmare föreskrifter om längdföringen meddelas av

Kungl. Maj:t.

Fastighetsprövningsnämndens protokoll föres och de av nämndens beslut

föranledda] anteckningarna i fastighetslängderna och ändringslängden verk­

ställas av den eller de personer, som länsstyrelsen därtill förordnat. Sådant

förordnande får icke meddelas åt någon, som i annan egenskap skall vara

tillstädes hos nämnden.

Justering av protokollet skall verkställas inför nämnden eller senast inom

fjorton dagar inför nämndens ordförande jämte landskamreraren och minst

två av nämnden därtill utsedda ledamöter, vilka skola inställa sig på ordfö­

randens kallelse. Justeringen bestyrkes i båda fallen genom ett av nämn­

dens ordförande och två ledamöter å protokollet tecknat intyg.

Vederbörande protokollförare åligger att med sin underskrift å såväl fastig­

hetslängderna som ändringslängden vitsorda enligt fastighetsprövningsnämn­

dens beslut införda ändringar eller gjorda tillägg.

74 §.

Fastighetsprövningsnämndens ändringslängder, i huvudskrift eller be­

styrkt avskrift, skola, utom vad angår Stockholm, i den ordning Kungl.

Maj:t föreskriver, dels tillhandahållas dem som verkställa debitering av de

på grund av taxeringen utgående utskylder, dels ock så snart ske kan

offentligen framläggas inom vederbörande kommun.

II. Årlig taxering.

Förberedande åtgärder för taxeringsnämndernas verksamhet.

75 $.

Länsstyrelsen äger, där så anses erforderligt, att innan taxeringsarbetet för

året tager sin början från varje taxeringsnämnd inom länet eller viss del

därav kalla ordföranden och högst två andra medlemmar att å lämplig ort

sammanträda inför länsstyrelsen eller landskamreraren för överläggningar

rörande taxeringsarbetet, och må till dylikt sammanträde jämväl särskilda

sakkunniga kallas för lämnande av upplysningar. Vid överläggningarna bör

uppmärksamhet ägnas åt åtgärder för befordrande av en likformig och rätt­

vis taxering samt åt spörsmål, som befunnits vara föremål för oriktiga

avgöranden av taxeringsnämnderna eller som kunna förväntas under det

förestående arbetet vålla taxeringsnämnderna svårigheter.

76 §.

Senast den 15 februari skola, i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver,

till taxeringsnämndens ordförande, utom i Stockholm, överlämnas av­

skrifter av fastighetslängderna, inkomstlängden, skogsaccislängden och

länsprövningsnämndens ändringslängder för nästföregående år, såvitt taxe-

ringsdistriktet angår.

Inom samma tid skall länsstyrelsen, utom vad angår Stockholm, till ord­

föranden i taxeringsnämnden översända de vid nästföregående års taxering

avgivna, hos länsstyrelsen förvarade självdeklarationer och andra till led­

ning vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet avlämnade uppgifter för

taxeringsdistriktet.

Efter anmälan hos länsstyrelsen äger ordförande i taxeringsnämnd få till­

gång jämväl till andra för taxering avgivna, hos länsstyrelsen förvarade

deklarationer och handlingar än nu nämnts, i den mån han finnes därav

hava behov.

Erfordras för taxeringsarbetet tillgång till viss självdeklaration eller

annan för taxering avlämnad skriftlig uppgift eller upplysning, som för­

varas hos den mellankommunala prövningsnämnden, äger ordförande

i taxeringsnämnd efter anmälan hos allmänna ombudet hos omförmälda

prövningsnämnd utbekomma densamma. Efter begagnandet skall deklara­

tionen, uppgiften eller upplysningen skyndsamt återställas till den mellan­

kommunala prövningsnämnden.

Taxeringsnämndernas verksamhet.

77 §.

1 mom. Taxeringsnämnd har att, med de i 85 och 113 §§ angivna un­

dantag, verkställa taxering av dem som äro skattskyldiga inom nämndens

taxeringsdistrikt.

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

43

2 mom. Den gemensamma taxeringsnämnden har att verkställa dels

taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av skattskyldiga,

som, i saknad av hemortskommun i riket, skola taxeras i Stockholm jämlikt

22 § 1 mom. förordningen angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

eller som omförmälas i 26 § samma förordning, dels ock taxering till

kommunal inkomstskatt av skattskyldiga, då sådan taxering skall ske för

gemensamt kommunalt ändamål jämlikt bestämmelserna i 59 § 3 mom.

eller 69 § kommunalskattelagen.

78 $.

Taxeringsnämndens ordförande åligger huvudsakligen:

a) att tillhandahålla deklarationsblanketter och blanketter till uppgifter

enligt 41 och 42 §§ samt att meddela den som därom framställer begäran

erforderliga upplysningar om honom åliggande deklarationsskyldighet och

sättet för dess fullgörande;

b) att, då deklarationspliktig begagnar honom medgiven rätt att munt­

ligen avgiva upplysningar till ledning för egen taxering, å blankett införa

de meddelade upplysningarna och därå taga uppgiftslämnarens underskrift;

c) att på begäran av den som avlämnat deklaration, annan uppgift eller

upplysning utan lösen meddela bevis om avlämnandet;

d) att ordna och granska för taxeringen avlämnade deklarationer, upp­

gifter och andra handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers och

andra uppgifters införskaffande samt i övrigt söka inhämta upplysningar

till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering;

e) att, då inkommen deklaration eller annan uppgift avser skattskyldig,

som ej skall taxeras inom distriktet, avsända uppgiften till vederbörande

taxeringsnämnds ordförande ävensom att, då deklaration eller annan upp­

gift för skattskyldig, som skall för inkomst eller förmögenhet taxeras inom

distriktet, utvisar, att skattskyldig utom distriktet ägt, innehaft eller bru­

kat fastighet eller drivit rörelse eller bör taxeras till kommunal inkomst­

skatt för gemensamt kommunalt ändamål, lämna vederbörande taxerings­

nämnds ordförande meddelande om förhållandet;

f) att kalla taxeringsnämndens ledamöter till sammanträde och om utsatt

tid och ställe härför på lämpligt sätt och i god tid meddela de skattskyldiga

inom taxeringsdistriktet underrättelse;

g) att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet;

samt

h) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder.

79 $.

Finner taxeringsnämndens ordförande för en behörig taxering av skatt­

skyldig, som i 32 § 3 mom. första stycket omförmäles, vara nödigt att

granskning av den skattskyldiges bokföring verkställes, har han att till

landskamreraren framställa begäran om dylik granskning. Därvid skola skälen

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

för framställningen angivas och den skattskyldiges deklaration med till­

hörande handlingar bifogas.

På landskamreraren ankommer att bestämma, huruvida granskning skall

äga rum, samt att antingen själv verkställa granskningen, därvid i händelse

av behov biträde av sakkunnig må anlitas, eller låta granskningen verk­

ställas av taxeringsnämndens ordförande eller av annan person, som därtill

av landskamreraren för varje särskilt fall utses. Så snart handläggningen av

ärendet slutförts, skall, där så erfordras, underrättelse om utgången med­

delas taxeringsnämndens ordförande, därvid den översända deklarationen

återställes. De handlingar, som varit föremål för granskning, skola så fort

ske kan återställas till den som avlämnat desamma.

Vad i denna paragraf sägs om skattskyldigs bokföring skall, då den skatt­

skyldige varit delägare i vanligt handelsbolag eller rederi eller solidarisk

delägare i kommanditbolag, hava * motsvarande tillämpning å bolagets eller

rederiets bokföring.

80 $.

Kronoombudet har med avseende å taxering för inkomst eller förmögenhet

till åliggande särskilt

a) att, oavsett den ordföranden tillkommande granskningsskyldigheten,

granska alla inkomna självdeklarationer, andra uppgifter och upplysningar;

b) att därvid tillse, att kronans intresse vid taxeringen till statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt varder behörigen iakttaget; samt

c) att, i den mån sådant må vara erforderligt och av ordföranden på­

kallas, biträda honom under taxeringsarbetet och verkställa den längdföring,

som förekommer vid taxeringsnämndens sammanträden.

Med avseende å särskild fastighetstaxering åligger det kronoombudet att,

i den mån ordföranden det påkallar, granska inkomna fastighetsdeklarationer

och andra för dylik taxering avlämnade uppgifter och upplysningar samt

verkställa den längdföring, som förekommer vid taxeringsnämndens samman­

träden.

Har kommunombud eller skogsvårdsombud icke utsetts, ankommer det på

kronoombudet att jämväl fullgöra kommunombudets eller skogsvårdsombudets

särskilda åligganden med avseende å virkestaxeringen.

81 §.

Det åligger kommunombudet att under taxeringsarbetet bevaka de kom­

munala intressena och att därvid i synnerhet tillse, dels att i kommunen

icke mantalsskrivna men där till kommunal inkomstskatt eller till skogs-

aceis skattskyldiga varda behörigen taxerade, dels att nya taxeringsvärden

å fastighet under löpande taxeringsperiod varda bestämda i alla de fall, då

anledning därtill föreligger.

Med avseende å virkestaxering åligger det kommunombudet därjämte

särskilt

45

a) att biträda ordföranden vid ordnandet av för taxeringen avlämnade

virkesdeklarationer, andra uppgifter och upplysningar;

b) att granska nyssnämnda deklarationer och handlingar; samt

c) att, i den mån sådant av ordföranden påkallas, även i övrigt biträda

honom under taxeringsarbetet och verkställa den längdföring, som förekom­

mer vid taxeringsnämndens sammanträden.

Kommunombudet har rätt och, om ordföranden det påkallar, jämväl

skyldighet att deltaga i granskning av deklarationer, andra uppgifter och

upplysningar, som avlämnats till ledning vid taxering för inkomst eller

förmögenhet eller till ledning vid särskild fastighetstaxering, samt äger där­

vid göra erinringar och framställningar.

82 §.

Skogsvårdsombudet har till åliggande särskilt att bevaka det allmännas

rätt till skogsvårdsavgift för avverkat virke. Ombudet har rätt och, om

ordföranden sådant påkallar, jämväl skyldighet att, där så ske kan, deltaga

i granskningen av inkomna virkesdeklarationer och andra för virkes-

taxeringen avlämnade uppgifter och upplysningar samt äger därvid göra

erinringar och framställningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

83 §.

1 mom. Taxeringsnämndens sammanträden hållas' å tid och plats, som

ordföranden bestämmer. Möter för ordinarie ledamot hinder att tillstädes-

komma, skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd suppleant samt tillika

härom underrätta ordföranden.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet

justeras inför nämnden och justeringen bestyrkes genom å protokollet teck­

nat intyg av två ledamöter.

Ordföranden är föredragande i taxeringsnämnden. Vid föredragningen

har han att, i den omfattning stadgandena i 56 § 1 mom. medgiva, till­

handahålla ledamöterna alla för taxeringen erhållna deklarationer, andra

uppgifter och upplysningar samt att efter sorgfällig beredning göra de

anmärkningar och framställningar, vartill han för en behörig taxering finner

sig äga anledning.

2 mom. I de taxeringsdistrikt, där taxering av lappar för inkomst

av renskötsel ifrågakommer, böra sammanträden för förrättande av dylik

taxering hållas i god tid före den 15 april; och åligger det ordföranden att

om tid och plats för sammanträdena samråda med vederbörande lappfogde.

Lappfogden samt ordningsman i lappby inom taxeringsdistriktet skola sär­

skilt kallas till dylikt sammanträde. För kallelsens delgivning med ordnings­

man skall, där så erfordras, biträde lämnas av kronobetjäningen.

Vid sådant sammanträde skall ordningsman, som nu nämnts, vara när­

varande, då fråga är om taxering av lappar, som tillhöra ordningsmannens

lappby, med rätt för ordningsmannen att deltaga i nämndens överlägg­

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ningar men ej i besluten. Ordningsmannen skall till dylikt sammanträde

medföra det hos honom förvarade exemplaret, av senast upprättade renlängd.

Där så ske kan skall jämväl lappfogden vara tillstädes vid sådant samman­

träde med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

84 §.

1 mom. Under de år, då särskild fastighetstaxering skall äga rum,

har taxeringsnämnden att, så fort ske kan, företaga sådan taxering. Nämn­

den har därvid att för varje fastighet, å vilken jämlikt 12 § 2 mom.

kommunalskattelagen nytt taxeringsvärde skall sättas, besluta till vilket

belopp det nya värdet skall upptagas. För övriga fastigheter skola de

taxeringsvärden, som under nästföregående år varit gällande, oförändrade

upptagas. Samtidigt skall för varje fastighet, för vilken fastighetsskatt skall

utgöras, beslut fattas om vem som för året skall upptagas såsom skattskyldig

för fastigheten.

Taxeringsnämnden har jämväl att pröva hos nämnden gjorda framställ­

ningar om sådant särskilt angivande av värden å olika i taxeringsenhet

ingående fastigheter eller delar av fastigheter, varom i 8 § sista stycket

kommunalskattelagen förmäles.

2 mom. Varje år beslutar taxeringsnämnden, i den mån icke annat i

85 § stadgas, för envar skattskyldig, huruvida och till vilket belopp taxe­

ring till kommunal inkomstskatt samt till statlig inkomst- och förmögenhets­

skatt skall honom åsättas.

Så snart ske kan skall nämnden företaga taxering till kommunal inkomst­

skatt beträffande de skattskyldiga, som haft förvärvskälla helt eller delvis

hänförlig till taxeringsdistriktet, men som skola taxeras till statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt annorstädes. För envar, som därvid taxerats, skall

underrättelse, huru taxeringen utfallit, med uppgift jämväl om netto­

intäkt och uppskattad inkomst för varje förvärvskälla ofördröjligen avlåtas

till den taxeringsnämnd, som har att verkställa taxeringen till statlig in­

komst- och förmögenhetsskatt.

3 mom. Taxeringsnämnden beslutar likaledes varje år för envar, som

är skyldig att utgöra skogsaccis, till vilket belopp det avverkade virkets

taxerade rotvärde skall upptagas.

85 $.

Taxering till kommunal inkomstskatt på grund av 57 § 3 mom. kom­

munalskattelagen må icke verkställas av taxeringsnämnd. Anser sådan

nämnd anledning föreligga att beträffande viss skattskyldig tillämpa berörda

stadgande, skall nämndens ordförande härom göra skriftlig anmälan hos

landskamreraren i länet, som, därest granskningen av den skattskyldiges,

taxering ankommer på prövningsnämnden i länet, förfar enligt 93 §. År

däremot fråga om skattskyldig, vilkens taxering på grund av den ifrågasatta

åtgärden eller av annan orsak skall bliva föremål för granskning av den

47

mellankommunala prövningsnämnden, skall landskamreraren skyndsamt

med eget yttrande överlämna ordförandens anmälan till allmänna ombudet

hos denna nämnd för den åtgärd, som enligt 93 § ankommer på ombudet,

och samtidigt härom underrätta landskamreraren i annat län, där den skatt­

skyldige, såvitt kunnigt är, blivit taxerad till kommunal inkomstskatt.

86

$.

För varje taxeringsdistrikt eller, om distrikt består av mer än en kommun,

för varje kommun skola föras särskilda taxeringslängder, nämligen en längd

över taxeringen av fastigheter, för vilka fastighetsskatt erlägges, och en

längd över taxeringen av sådana staten samt kommuner och menigheter, all­

männa undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar med flera tillhöriga

fastigheter, för vilka skatteplikt ej förefinnes (fastighetslängder), en längd

över taxeringen till kommunal inkomstskatt, statlig inkomst- och förmögen­

hetsskatt, kommunal progressivskatt och utjämningsskatt (inkomstlängd)

ävensom en längd över taxeringen till skogsaccis (skogsaccislängd). Hos

den gemensamma taxeringsnämnden skall föras särskild inkomstlängd över

taxering för inkomst eller förmögenhet av skattskyldiga, som i 77 § 2 mom.

omförmälas.

De beslutade taxeringarna skola införas i taxeringslängderna med an­

givande av taxeringens belopp och den skattskyldiges namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dels i avseende å kommunal inkomstskatt uppskattad inkomst, medgivna

allmänna avdrag, taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag samt

beskattningsbar inkomst;

dels i avseende å statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

såvitt angår annan skattskyldig än svenskt aktiebolag, svenskt solida­

riskt bankbolag och svenskt kommanditbolag, taxerat belopp, beloppet av

medgivna ortsavdrag och beskattningsbart belopp, samt

såvitt angår svenskt aktiebolag och svenskt solidariskt bankbolag bolagets

kapital och i fråga om svenskt kommanditbolag beloppet av den del av

bolagets kapital, som belöper å kommanditdelägarna, samt i fråga om samt­

liga nu nämnda bolag beskattningsbart belopp, skatteprocent därå och

skattens grundbelopp;

dels i avseende å kommunal progressivskatt till sådan skatt beskattnings­

bart belopp, där detta avviker från det till statlig inkomst- och förmögen­

hetsskatt beskattningsbara beloppet, ävensom för svenskt aktiebolag, svenskt

solidariskt bankbolag och svenskt kommanditbolag skatteprocent, efter

vilken skatten skall utgå, samt för samtliga skattskyldiga skattens uträk­

nade belopp;

dels i avseende å utjämningsskatt denna skatts grundbelopp;

dels ock för envar jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring avgifts-

pliktig enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt be­

räknat taxerat belopp, därest detsamma icke införts på grund av föreskriften

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Mr ovan, ävensom det avgiftsbelopp, som enligt 15 §. samma lag skall i

taxeringslängden införas.

Närmare föreskrifter om taxeringslängdernas förande meddelas av Kungl.

Maj:t.

Taxeringslängderna underskrivas av taxeringsnämndens ordförande och

ledamöter.

87 §.

Beslut må icke fattas av taxeringsnämnd, där taxeringsdistriktet omfattar

blott en kommun eller del därav, därest icke närvarande äro ordföranden,

kronoombudet, kommunombudet, där sådant ombud finnes, samt ytterligare

en ledamot, ej heller, där taxeringsdistriktet omfattar två eller flera kom­

muner, med mindre ordföranden, kronoombudet och vederbörande kommun­

ombud, där sådant ombud finnes, samt därjämte en ledamot från varje

kommun äro tillstädes.

Vad nu sagts om kronoombudets närvaro har ifråga om virkestaxering

tillämpning endast för det fall, att ombudet jämlikt stadgandet i 8 § 2 mom.

skall deltaga vid denna taxering.

Ordföranden åligger att i alla de fall, då hans mening icke blivit följd, i

vederbörande taxeringslängds anteckningskolumn särskilt upptaga den taxe­

ring, han ansett böra bestämmas. Var och en av de övriga medlemmarna

av taxeringsnämnden är det obetaget att få sin särskilda mening till proto­

kollet antecknad, om densamma skriftligen avfattad senast vid protokoll­

justeringen avlämnas till ordföranden. Enahanda rätt att få sin särskilda

mening till protokollet antecknad tillkommer jämväl tillkallad sakkunnig

beträffande taxering, för vilken hans biträde anlitats, samt lappfogde be­

träffande taxering av lapp för inkomst av renskötsel eller i sådan rörelse

nedlagd förmögenhet.

88

§.

Taxeringsnämnderna skola hava avslutat sina arbeten i länen, såvitt

angår annan taxering än virkestaxering, senast den 15 maj och beträffande

virkestaxering senast den 31 maj samt i Stockholm senast den 15 juni.

89 §.

Innan taxeringsnämnden upplöses, skall nämnden bland sina medlemmar

föreslå två personer till ledamöter i länsprövningsnämnden eller, beträffande

Stockholm, till ledamöter i prövningsnämnden för staden. Förslaget skall

intagas i taxeringsnämndens protokoll och bestyrkt avskrift av protokollet

i denna del ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

90 §.

1 mom. Har taxeringsnämnden åsatt fastighet nytt taxeringsvärde eller

jämlikt 8 § sista stycket kommunalskattelagen fördelat sådant värde å olika

i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter eller har

49

taxeringsnämnden avslagit framställning om vidtagande av nu omförmäld

taxeringsåtgärd, åligger det taxeringsnämndens ordförande att ofördröjligen

i rekommenderat brev med allmänna posten översända underrättelse om

taxeringsnämndens beslut till fastighetens ägare eller därmed likställd inne­

havare ävensom, därest annan än ägaren eller innehavaren är skattskyldig

för fastigheten, till denne.

2 mom. Har självdeklaration eller virkesdeklaration icke blivit följd vid

taxeringen, åligger det taxeringsnämndens ordförande att å deklarationen

verkställa anteckning om avvikelsen och skälen därför samt att ofördröjligen i

rekommenderat brev med allmänna posten tillsända den skattskyldige underrät­

telse om avvikelsen och om skälen därför. Detsamma gäller beträffande annan

av skattskyldig till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögen­

het eller till ledning för egen taxering till skogsaccis lämnad uppgift eller

upplysning.

I enahanda ordning skall underrättelse om påförd taxering för inkomst

eller förmögenhet eller om påförd taxering till skogsaccis meddelas sådan

juridisk person och sådan inom distriktet icke mantalsskriven fysisk person,

som icke avgivit deklaration eller uppgift till ledning för taxeringen och

som icke heller därtill anmanats.

3 mom. Underrättelse, som i 1 eller 2 mom. omförmäles, skall inne­

fatta upplysning om vad den som icke åtnöjes med taxeringsnämndens

beslut har att iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.

91 §.

1 mom. Senast den 5 juni skall taxeringsnämndens ordförande till läns­

styrelsen insända de deklarationer och andra skriftliga uppgifter och upplys­

ningar, som avlämnats till ledning vid taxeringen, ävensom de enligt 76 §

första, andra och tredje styckena taxeringsnämndens ordförande tillhanda­

komma längdavskrifterna och övriga handlingar. De upprättade taxerings-

längderna skola avlämnas å den tid och i den ordning, Kungl. Maj:t före­

skriver.

2 mom. Taxeringslängderna, i huvudskrift eller avskrift, skola vara

att tillgå för landskamreraren och länsprövningsnämnden samt, i den ordning

Kungl. Maj:t föreskriver, dels tillhandahållas dem som hava att verkställa

debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder, dels ock

offentligen framläggas inom vederbörande kommun under minst fjorton

dagar före den 15 juli under taxeringsåret.

3 mom. Stadgandena i 1 och 2 mom. hava icke tillämpning beträffande

Stockholm.

Förberedande åtgärder för prövningsnärnndernas verksamhet.

92 §.

1 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunal­

skattelagens bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. ISO höft. (Nr

2 in.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

4

50

prövningsdistrikt, skola genom vederbörande landskamrerares försorg, så

snart ske kan efter det inkomstlängderna för året med tillhörande handlingar

inkommit till länsstyrelsen, till den mellankommunala prövningsnämnden

översändas de självdeklarationer och andra handlingar, som till ledning vid

den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet avgivits dels i

kommun, till vilken dylik förvärvskälla är att hänföra, dels i hemorts­

kommunen eller, om hemortskommun saknas, i Stockholm. Är den skatt­

skyldige gift, skola till den mellankommunala prövningsnämnden jämväl

översändas de självdeklarationer och andra handlingar, som avgivits till led­

ning vid den andre makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda

kommuner, därest 52 § 1 mom. kommunalskattelagen eller 19 § 1 mom. för­

ordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas

taxering. Samtidigt härmed skola överlämnas utdrag av inkomstlängderna

och taxeringsnämndernas protokoll, så vitt angår ifrågavarande taxeringar.

2 mom. Föreligger beträffande annan skattskyldig än i 1 mom. nämnts

fråga, i vilket prövningsdistrikt han skall taxeras till kommunal inkomstskatt

för viss inkomst eller till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skola hand­

lingarna rörande dylik skattskyldigs taxering för inkomst eller förmögen­

het på enahanda sätt avskiljas, fullständigas och översändas till den mellan­

kommunala prövningsnämnden.

93 §.

Landskamreraren har att i fråga om de taxeringar, som enligt 96 § skola

handläggas av den prövningsnämnd, hos vilken han tjänstgör, noggrant

undersöka, huruvida dessa taxeringar äro med skatteförfattningarna över­

ensstämmande, och för sådant ändamål granska tillgängliga handlingar

rörande samma taxeringar. Härvid skall särskilt uppmärksammas, huruvida

beträffande skattskyldig, som blivit för inkomst taxerad i mera än ett taxe-

ringsdistrikt, ojämnhet förefinnes mellan de olika taxeringarna eller huru­

vida beträffande viss skattskyldig anledning föreligger att tillämpa 57 § 3

mom. kommunalskattelagen.

Finner landskamreraren för en behörig taxering av skattskyldig, som i

32 § 3 mom. omförmäles, vara nödigt att granskning verkställes av den

skattskyldiges bokföring eller, då den skattskyldige varit delägare i vanligt

handelsbolag eller rederi eller varit solidarisk delägare i kommanditbolag^

av bolagets eller rederiets bokföring, bör landskamreraren föranstalta om

sådan granskning, därvid biträde av sakkunnig må anlitas. De handlingar,

som varit föremål för granskning, skola så fort ske kan återställas till den

som avlämnat desamma.

Jämväl i andra fall, då utredning genom särskild sakkunnig befinnes er­

forderlig, skall landskamreraren föranstalta därom.

Finner landskamreraren anledning till erinran mot viss taxering eller anser

han 57 § 3 mom. kommunalskattelagen böra tillämpas beträffande viss skatt­

skyldig, skall, efter det den skattskyldige, där så ske kan och fråga icke;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

51

är allenast om uppenbar felräkning, misskrivning eller annat därmed jäm­

förligt förbiseende, erhållit tillfälle att yttra sig, landskamreraren hos pröv-

ningsnämnden framställa yrkande om de åtgärder, som erfordras för åväga­

bringande av en riktig taxering. Där så finnes lämpligt, skall framställ­

ningen delgivas taxeringsnämndens ordförande och vederbörande kommun­

ombud.

Landskamreraren har jämväl att sörja för införskaffandet av erforderliga

yttranden över de hos prövningsnämnden anförda besvären samt att åväga­

bringa för besvärens prövning eljest erforderlig utredning.

I fråga om sådana skattskyldiga, vilka skola taxeras till statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt inom visst prövningsdistrikt och därjämte till kom­

munal inkomstskatt inom annat prövningsdistrikt, utan att dock sådant fall

föreligger, som i 96 § 2 mom. avses, böra landskamrerarna i de olika di­

strikten samråda för åvägabringande av likformig taxering.

94 §.

1 mom. Vid fullgörande av vad i 93 § stadgats må landskamrerare åt­

njuta nödigt biträde av, förutom till hans förfogande stående tjänstemän,

jämväl andra personer, som av honom tillkallas.

2 mom. Länsstyrelsen äger, där så anses erforderligt, kalla ordförande

eller ledamot i taxeringsnämnd inom prövningsdistriktet att under lands-

kamrerarens granskningsarbete eller vid sammanträde med prövningsnämnden

infinna sig för meddelande av upplysningar i distriktet vidkommande taxe-

ringsfrågor. För enahanda ändamål må länsstyrelsen inkalla jämväl ledamot

av prövningsnämnden före nämndens sammanträde.

I fråga om den mellankommunala prövningsnämnden äger ordföranden i

nämnden sådan befogenhet, som enligt första stycket tillkommer länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Prövningsnämndernas verksamhet.

95 %.

Prövningsnämnd beslutar över de hos densamma anförda besvär eller gjorda

framställningar, varjämte ordinarie prövningsnämnd under taxeringsåret

granskar taxeringarna i övrigt.

Särskild prövningsnämnd har att, sedan den ordinarie prövningsnämnden

avslutat sitt arbete för året och intill dess nästa ordinarie prövningsnämnd

sammanträder, dels besluta över besvär, som anförts enligt 123 §, dels ock,

såvitt angår redan verkställd taxering, pröva ansökningar om sådan befrielse

från skattskyldighet, varom förmäles i 15 § 2 mom. och 55 § kommunal­

skattelagen samt i 23 § förordningen om statlig inkomst- och förmögen­

hetsskatt. Vad eljest i denna förordning stadgas om prövningsnämnd skall

hava motsvarande tillämpning beträffande särskild prövningsnämnd.

Om rätt för prövningsnämnd att vidtaga vissa andra taxeringsåtgärder

än nu sagts stadgas i 128 § 2 mom. och 129 §.

52

96 %.

1 mom. Länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsnämnd

hava, envar för sitt prövningsdistrikt, att taga befattning med taxeringarna

därstädes, med undantag av dem som jämlikt 2 mom. falla under den mel-

lankommunala prövningsnämndens handläggning.

2 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskatte­

lagens bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövnings­

distrikt, skall den mellankommunala prövningsnämnden taga befattning med

den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet i de kommuner, till

vilka dylik förvärvskälla är att hänföra, samt i hemortskommunen eller, om

hemortskommun saknas, i Stockholm. Är den skattskyldige gift, skall den

mellankommunala prövningsnämnden taga befattning jämväl med den andra

makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest

52 § 1 mom. kommunalskattelagen eller 19 § 1 mom. förordningen om stat­

lig inkomst- och förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas taxering.

Föreligger i annat fall än nu nämnts tvist, i vilket prövningsdistrikt skatt­

skyldig skall taxeras till kommunal inkomstskatt för viss inkomst eller till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, tillkommer det likaledes den mellankom­

munala prövningsnämnden att taga befattning med de taxeringar tvisten avser.

97 §.

Länsprövningsnämnd sammanträder på länsstyrelsens kallelse i residens­

staden eller, i anseende till inträffade utomordentliga händelser, å annan

samlingsort å tid, som länsstyrelsen bestämmer sålunda, att nämndens samman­

träden må vara avslutade senast den 10 oktober. Möter för ledamot hinder

att tillstädeskomma, bör anmälan därom ofördröjligen göras hos länsstyrelsen,

som inkallar suppleant i hans ställe.

Nämnden är beslutför, då fem ledamöter äro tillstädes.

Landskamreraren har att övervara nämndens sammanträden med skyldighet

att i varje särskilt fall tillkännagiva sin uppfattning, dock utan rätt att del­

taga i besluten.

98 §.

Alla beslut av länsprövningsnämnd skola, med angivande i förekommande

fall av skäl för avvikelse från skattskyldigs deklaration, upptagas i nämn­

dens protokoll, där jämväl, i händelse skattskyldig underlåtit att avgiva

honom av landskamreraren avfordrad uppgift eller upplysning, anteckning

om sådan försummelse bör ske.

Taxering, som till följd av prövningsnämndens beslut tillkommit eller blivit

fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas i det

exemplar av vederbörande taxeringslängd, som är för nämnden tillgäng­

ligt, och skall jämväl upptagas i särskild längd (ändringslängd), som upp­

lägges i skilda avdelningar dels för särskild fastighetstaxering, dels för taxe­

ring för inkomst eller förmögenhet och dels för virkestaxering. Närmare

föreskrifter om längdföringen meddelas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

53

Nämndens protokoll föres och de av nämndens beslut föranledda anteck­

ningarna i taxeringslängderna och ändringslängden verkställas av den eller

de personer, som länsstyrelsen därtill förordnat. Sådant förordnande får icke

meddelas åt någon, som i annan egenskap skall vara tillstädes hos nämnden.

Justering av protokollet skall för varje sammanträde verkställas inför

nämnden, innan sammanträdet upplöses, eller inom fjorton dagar efter sam­

manträdets avslutande, dock senast den 18 oktober, inför nämndens ordförande

jämte landskamreraren och minst två av nämnden därtill utsedda ledamöter,

vilka skola inställa sig på ordförandens kallelse. Justeringen bestyrkes genom

ett av nämndens ordförande och två ledamöter å protokollet tecknat intyg.

Vederbörande protokollförare åligger att med sin underskrift såväl å det för

nämnden tillgängliga exemplaret av taxeringslängden som å ändringsläng­

den vitsorda enligt nämndens beslut införda ändringar eller gjorda tillägg.

Vad i denna paragraf föreskrives om anteckningar i taxeringslängd och

i ändringslängd gäller icke beslut, som i anledning av besvär enligt 123 §

fattats av ordinarie prövningsnämnd efter taxeringsårets utgång eller av

särskild prövningsnämnd.

99 §.

Länsprövningsnämndens ändringslängder, i buvudskrift eller bestyrkt av­

skrift, skola, i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver, dels tillhandahållas dem

som verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder,

dels ock så snart ske kan offentligen framläggas inom vederbörande kommun

under minst fjorton dagar.

100

§.

1 mom. Det åligger protokollföraren bos länsprövningsnämnden att senast

den 10 november i rekommenderat brev med allmänna posten tillsända dels

ägare eller därmed likställd innehavare av varje sådan fastighet, vilkens

taxering varit föremål för nämndens efter särskild prövning meddelade be­

slut, dels ock varje skattskyldig, vilkens taxering för inkomst eller för­

mögenhet eller för avverkat virke varit föremål för nämndens efter särskild

prövning meddelade beslut, underrättelse om beslutet medelst utdrag av

nämndens protokoll. Vad nu sagts äger icke tillämpning, då beslutet inne­

fattat allenast, att taxering för inkomst eller förmögenhet efter yrkande av

annan än den skattskyldige rättats i avseende å felaktighet vid beräkningen

eller införingen i inkomstlängden av ortsavdragen.

Har i fråga om taxering av fastighet annan än ägaren eller innehavaren

av fastigheten eller i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet eller

för avverkat virke annan än den skattskyldige besvärat sig, skall utdrag

av nämndens protokoll rörande nämndens beslut inom samma tid och i

samma ordning tillsändas klaganden.

2 mom. Stadgandena i 1 mom. skola icke gälla i fråga om beslut i an­

ledning av besvär enligt 123 §. Utdrag av protokollet rörande dylikt

beslut skall mot bevis tillställas i fråga om särskild fastighetstaxering

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

ägaren eller innehavaren av den fastighet, hesvären avse, samt i fråga om

taxering för inkomst eller förmögenhet eller för avverkat virke den skatt­

skyldige. Har i fall som nn nämnts annan än vederbörande fastighets ägare

eller innehavare eller, beträffande taxering för inkomst eller förmögenhet

eller för avverkat virke, annan än den skattskyldige besvärat sig, skall ut­

drag av protokollet mot bevis tillställas jämväl klaganden.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. är sagt om ägare eller därmed likställd

innehavare av fastighet skall hava avseende jämväl å annan, som i stället för

ägaren eller innehavaren är skattskyldig för den fastighet, varom fråga är.

4 mom. Å protokollsutdrag, som i 1 och 2 mom. omförmäles, skall vid

utlämnandet finnas tecknad underrättelse om vad den har att iakttaga, som

vill anföra besvär över beslutet.

101

§.

Innefattar länsprövningsnämnds beslut i anledning av besvär enligt 123 §,

att taxering höjts eller överflyttats å annan, skall länsstyrelsen till dem som

hava att verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående ut-

skylder, för verkställighet översända utdrag av prövningsnämndens protokoll.

102

§.

Stockholms stads prövningsnämnd sammanträder på överståthållarämbetets

kallelse i Stockholm eller, i anseende till inträffade utomordentliga händel­

ser, å annan samlingsort å tid, som överståthållarämbetet bestämmer så­

lunda, att nämndens sammanträden må vara avslutade senast den 31 okto­

ber. Möter för ledamot hinder att tillstädeskomma, hör anmälan därom

ofördröjligen göras hos överståthållarämbetet, som inkallar suppleant i hans

ställe.

Nämnden är beslutför, då fem ledamöter äro tillstädes.

Kamreraren hos överståthållarämbetets avdelning för upphördsärenden har

att övervara nämndens sammanträden med skyldighet att i varje särskilt

fall tillkännagiva sin uppfattning, dock utan rätt att deltaga i besluten.

103 $.

Stadgandena i 98 och 100 §§ skola hava motsvarande tillämpning beträf­

fande Stockholms stads prövningsnämnd, dock med iakttagande, att justering

av nämndens protokoll jämlikt 98 § fjärde stycket skall ske senast den

8 november samt att avsändandet av utdrag av nämndens protokoll jämlikt

100 § 1 och 3 mom. skall ske senast den 20 november.

104 $.

Den mellankommunala prövningsnämnden sammanträder på ordförandens

kallelse i Stockholm å sådan tid, att nämndens arbeten må vara avslutade

senast den 5 oktober; dock må, i anseende till inträffade utomordentliga

händelser, Kungl. Maj:t kunna förordna om annan samlingsort. Möter för

55

ledamot hinder att tillstädeskomma, bör anmälan därom ofördröjligen göras

hos ordföranden, som inkallar suppleant i hans ställe. Vid förfall för ord­

föranden skall vice ordföranden underrättas samt dennes suppleant inkallas.

Nämnden är beslutför, då fem medlemmar äro tillstädes.

Allmänna ombudet hos nämnden har att övervara nämndens samman­

träden med skyldighet att i varje särskilt fall tillkännagiva sin uppfattning,

dock utan rätt att deltaga i besluten.

105 §.

Alla beslut av den mellankommunala prövningsnämnden skola, med an­

givande i förekommande fall av skäl för avvikelse från skattskyldigs deklara­

tion, upptagas i nämndens protokoll, där jämväl, i händelse skattskyldig under­

låtit att avgiva honom av allmänna ombudet hos nämnden avfordrad upp­

gift eller upplysning, anteckning om sådan försumlighet bör ske.

Taxering, som till följd av nämndens beslut tillkommit eller som blivit

fastställd annorlunda än taxeringsnämnd bestämt, skall upptagas i särskild

längd (ändringslängd). En sådan längd föres för varje län. Vad i detta

stycke stadgas skall icke gälla beträffande beslut, som fattats i anledning

av besvär enligt 123 §.

Justering av protokollet skall verkställas inför nämnden eller inom åtta

dagar, dock senast den 10 oktober, inför nämndens ordförande jämte all­

männa ombudet och minst två av nämnden därtill utsedda ledamöter, vilka

skola inställa sig på ordförandens kallelse. Justeringen bestyrkes genom ett

av nämndens ordförande och två ledamöter å protokollet tecknat intyg.

Vederbörande protokollförare åligger att med sin underskrift å de hos

nämnden förda längderna vitsorda deras riktighet.

106 §.

1 mom. Den mellankommunala prövningsnämndens ändringslängder

skola inom tid, som Kungl. Maj:t bestämmer, översändas till vederbörande

länsstyrelse. Det åligger längd förarna hos länsprövningsnämnderna och

Stockholms stads prövningsnämnd att om den mellankommunala prövnings­

nämndens beslut verkställa enahanda anteckningar, som i 98 och 103 §§

äro föreskrivna beträffande beslut av länsprövningsnämnd och Stockholms

stads prövningsnämnd.

2 mom. Utdrag av den mellankommunala prövningsnämndens protokoll

skola av protokollföraren hos nämnden utsändas i överensstämmelse med

stadgandena i 100 §.

3 mom. Innefattar den mellankommunala prövningsnämndens beslut i

anledning av besvär enligt 123 §, att taxering höjts eller överflyttats å

annan, skall protokollföraren översända utdrag av prövningsnämndens pro­

tokoll till vederbörande länsstyrelse, som har att vidtaga i 101 § omförmäld

åtgärd för beslutets bringande till verkställighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

III. Gemensamma bestämmelser rörande beskattningsnämndernas

verksamhet.

107 %.

Länsstyrelsen har att vaka över att taxeringsarbetet ordnas och be-

drives ändamålsenligt. Landskam reraren äger närvara vid sammanträde

med beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd och taxeringsnämnd inom

länet och därunder deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

108 §.

Beskattningsnämnderna skola vid fullgörandet av sina uppdrag ställa sig

till ovillkorlig efterrättelse de föreskrifter skatte- och taxeringsförfattningarna

innehålla samt, efter samvetsgrann prövning av meddelade uppgifter och

för övrigt kända förhållanden, efter bästa förstånd åsätta taxering, så att

densamma varder i möjligaste måtto likformig och rättvis.

109 §.

Sammanträde med beskattningsnämnd skall hållas inom slutna dörrar;

dock är skattskyldig berättigad att företräda inför nämnden för att med­

dela upplysningar rörande taxeringen, i vad honom angår. Såvitt utan

hinder för taxeringsförrättningens fortgång sig göra låter, hör taxerings­

nämnd på stället meddela skattskyldig begärd upplysning om honom påförd

taxering.

no §.

Ordförande eller ledamot i beskattningsnämnd skall avträda, såväl då fråga

förekommer om taxering, som angår honom själv, hans hustru, föräld­

rar, barn eller syskon eller oskift dödsbo, däri han äger del, som ock då

fråga är om taxering av bolag eller förening, vars styrelse eller förvaltning

han tillhör, eller fråga är om taxering av någon, för vilken han är för­

myndare, god man enligt 11 kap. lagen om förmynderskap eller ombud.

in §.

Uppstå skiljaktiga meningar inom beskattningsnämnd och måste till följd

därav omröstning anställas, skall denna vara öppen och den mening bliva

gällande, vilken flertalet biträtt, eller, om rösterna utfalla lika, den som

länder till den skatteskyldiges förmån. Kan denna grund ej tillämpas,

galle den mening, som biträdes av ordföranden, även där denne eljest ej

må deltaga i besluten.

112

§.

Anser ordförande i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd eller taxe­

ringsnämnd, att nämnden i ett eller annat hänseende icke iakttager de före­

skrifter, som gälla för taxeringen, eller icke verkställer taxeringen i överens­

stämmelse med upplysta och bestyrkta förhållanden, åligger det honom att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

57

sådant genast anmärka. Dylik anmärkning ävensom nämndens i anledning

därav meddelade yttrande skola i protokollet intagas.

Kan av någon anledning taxeringsförrättning icke företagas eller fortgå,

bör anmälan därom av vederbörande nämnds ordförande göras hos länssty­

relsen för vidtagande av den åtgärd, förhållandet anses påkalla.

113 §.

Taxering till kommunal progressivskatt och till utjämningsskatt verk­

ställes av den taxeringsnämnd och den prövningsnämnd, som förrätta

skattskyldigs taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, i samband

med taxeringen till dylik skatt.

Fördelning av kommunal progressivskatt enligt bestämmelserna i 5 § andra

stycket förordningen om kommunal progressivskatt verkställes av prövnings-

nämnden.

Om prövningsnämndens beslut rörande fördelning av kommunal progres­

sivskatt skall underrättelse medelst utdrag av nämndens protokoll översändas

dels, i den ordning som gäller för underrättelse om prövningsnämndens

beslut i andra fall, förutom till den skattskyldige, jämväl till vederbörande

landsting eller i landsting icke deltagande stad,

dels, i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver, till dem som hava att

verkställa debitering av utskylderna i fråga; dock skall sådan underrättelse

om beslut av Stockholms stads prövningsnämnd icke avlåtas till debiterings-

förrättare i Stockholm.

114 §.

Eftertaxering enligt vad därom i skatteförfattningarna är stadgat verk­

ställes av taxeringsnämnder och ordinarie prövningsnämnder. Om de vid dylik

taxering följda grunderna skall fullständig redogörelse intagas i nämndernas

protokoll, varjämte till den skattskyldige skall avlåtas meddelande om efter-

taxeringen i samma ordning, som gäller för meddelande till skattskyldig

om avvikelse från deklaration.

115 §.

Kungl. Maj:t äger meddela de närmare föreskrifter angående ordnandet

av beskattningsnämndernas arbete, som må erfordras utöver vad denna

förordning innehåller. Kungl. Maj:t fastställer jämväl formulär till an-

maningar, underrättelse om avvikelse från deklaration eller annan till

ledning för egen taxering lämnad uppgift, andra föreskrivna underrättelser

med mera dylikt ävensom formulär till i denna förordning föreskrivna längder.

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

5 KAP.

Om fullföljd av talan.

Besvär över fastighetstaxeringsnämnds och taxeringsnämnds beslut.

116 §.

Över beslut av fastighetstaxeringsnämnd må besvär anföras hos fastig-

hetsprövningsnämnden

av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastigheten

rörer;

så ock av vederbörande kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse och

landsting.

Besvären skola, skriftligen avfattade, ingivas i länen till länsstyrelsen

före klockan tolv på dagen den 15 maj eller, om då är helgdag, före klockan

tolv på dagen nästföljande söckendag och i Stockholm, till överståthållaräm-

hetet före klockan tolv på dagen den 31 augusti eller, om då är helgdag,

före klockan tolv på dagen nästföljande söckendag.

117 §.

över beslut av taxeringsnämnd må besvär anföras

a) i fråga om taxering av fastighet:

av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastigheten

rörer;

så ock av vederbörande kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse och

landsting;

b) i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet:

av skattskyldig, såvitt honom rörer;

av vederbörande kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse och landsting,

såvitt angår taxering till kommunal inkomstskatt;

så ock av vederbörande landsting eller i landsting icke deltagande stad,

såvitt angår taxering till kommunal progressivskatt;

c) i fråga om taxering för avverkat virke:

av skattskyldig, såvitt honom rörer;

av vederbörande kommun, municipalsamhälle och landsting;

så ock av vederbörande skogsvårdsstyrelse eller, såvitt angår virke, för

vilket skogsvårdsavgift enligt vad därom är särskilt stadgat skall ingå till

domänstyrelsen, vederbörande överjägmästare.

118

1 mom. Besvär enligt 117 § skola, skriftligen avfattade och ställda till

den prövningsnämnd, som enligt 96 § har att pröva taxeringen i fråga,

ingivas till länsstyrelsen i det län, där den överklagade taxeringsåtgärden

företagits, därest ej sådant fall föreligger, som i 2 mom. här nedan avses.

59

Besvären skola ingivas i länen före klockan tolv på dagen den 15 juli

eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande söckendag

och i Stockholm före klockan tolv på dagen den 31 augusti eller, om då är

helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande söckendag.

2 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskatte­

lagens bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till två eller flera

prövningsdistrikt, och avse besvär enligt 117 § sådan skattskyldigs taxering

för inkomst eller förmögenhet i kommun, dit förvärvskällan är att hänföra,

eller i kommun, där taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt

eller skolat äga rum, skola besvären, skriftligen avfattade, ingivas till läns­

styrelsen i län, där någon av dessa kommuner är belägen.!

Besvär, varom i första stycket förmäles, skola ingivas, därest Stockholm

är en av de kommuner, där taxering ägt eller bort äga rum, före klockan

tolv på dagen den 31 augusti eller, om då är helgdag, före klockan tolv

på dagen nästföljande söckendag, och eljest före klockan tolv på dagen den

15 juli eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande

söckendag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

119 §.

Angå besvär enligt 117 § skattskyldig, vilkens taxering enligt 96 § 2 mom.

skall prövas av den mellankommunala prövningsnämnden, skall den myn­

dighet, som mottagit besvären, omedelbart efter besvärstidens utgång över­

sända besvären jämte förteckning å desamma till den mellankommunala

prövningsnämnden.

120

$.

Om rätt till besvär ävensom om ordningen för besvärs anförande i fråga

om taxeringsnämnds beslut enligt 14 och 15 §§ i lagen om allmän pensions­

försäkring stadgas i nämnda lag.

Besvär över fastighetsprövningsnämnds och prövningsnämnds beslut.

121

$.

över beslut, som fastighetsprövningsnämnd eller ordinarie prövningsnämnd

meddelat under taxeringsåret, må besvär anföras hos kammarrätten av

landskamreraren. Enahanda rätt att anföra besvär tillkommer vederbörande

kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse, landsting, skogsvårdsstyrelse och

överjägmästare, i den mån de jämlikt 116 eller 117 § äga föra talan mot

fastighetstaxeringsnämnds eller taxeringsnämnds beslut.

över beslut, som nu nämnts, må ock besvär anföras hos kammarrätten

av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt angår taxe­

ring av fastigheten, så ock av skattskyldig, såvitt angår egen taxering för

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

inkomst eller förmögenhet eller för avverkat virke, där han ej enligt 39

eller 49. § förlorat talan, i följande fall:

a) om han hos fastighetsprövningsnämnden eller prövningsnämnden inom

föreskriven tid överklagat fastighetstaxeringsnämndens eller taxeringsnämn­

dens beslut och hans talan därstädes icke bifallits; samt

b) om fastighetsprövningsnämnden eller prövningsnämnden ändrat den av

fastighetstaxeringsnämnden eller taxeringsnämnden verkställda taxeringen,

utan att sådan ändring påyrkats av klaganden.

I det under a) omnämnda fallet må besvären dock innefatta endast full­

följande helt eller delvis av yrkande, som klaganden framställt hos den

överordnade nämnden.

I det under b) omförmälda fallet må talan icke innefatta längre gående

yrkande än taxeringens bestämmande i enlighet med den underordnade

nämndens beslut.

122

§.

1 mom. Besvär enligt 121 § skola, skriftligen avfattade, före klockan

tolv å sista helgfria dagen i december månad under taxeringsåret ingivas

till den länsstyrelse, som med motsvarande tillämpning av bestämmelserna

i 118 § vederbör. Försummas något av vad nu föreskrivits, varda besvären

icke upptagna till prövning; dock må icke den omständigheten, att besvären

i stället för till vederbörande länsstyrelse ingivits eller insänts direkt till

kammarrätten, utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, därest

besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant

fall skall kammarrätten omedelbart överlämna besvären till vederbörande

länsstyrelse för vidare behandling enligt 2 mom.

2 mom. Omedelbart efter taxeringsårets utgång har länsstyrelsen att till

kammarrätten insända förteckning å besvär, som anförts enligt 121 §. I

denna förteckning skola besvär över taxering av fastighet upptagas för sig

utan sammanblandning med övriga besvär.

Besvär över beslut av den mellankommunala prövningsnämnden skola

av länsstyrelsen omedelbart översändas till allmänna ombudet hos denna

nämnd; och har allmänna ombudet att, sedan vid besvären fogats de taxe­

ringen vidkommande handlingarna ävensom utdrag av prövningsnämndens

protokoll samt förklaringar infordrats från vederbörande, skyndsamligen till

kammarrätten överlämna samtliga handlingarna med de upplysningar och

erinringar, besvären anses påkalla.

Vid övriga besvär har länsstyrelsen att foga såväl utdrag av taxe­

ringslängd och beskattningsnämndernas protokoll, såvitt den överklagade

taxeringsfrågan angår, som ock de till nämnderna i frågan ingivna hand­

lingarna. Länsstyrelsen har därefter att infordra förklaringar från veder­

börande samt skyndsamligen överlämna handlingarna till kammarrätten med

erforderliga upplysningar och erinringar. Angå besvären taxering av fastig­

het, böra handlingarna vara till kammarrätten inkomna före utgången av

april månad året näst efter taxeringsåret.

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

61

Besvär i vissa fall att anföras i särskild ordning.

123 §.

1 mom. Har fastighet uppförts såsom skattepliktig i fall, där den är

undantagen från skatteplikt, eller

har såsom skattskyldig för fastighet uppförts annan än den som veder­

bort, eller

har fastighet taxerats å mer än en ort eller eljest i fall, där taxering av

fastigheten icke bort äga rum, eller

har under löpande taxeringsperiod nytt taxeringsvärde åsatts fastighet

eller jämlikt 8 § sista stycket kommunalskattelagen taxeringsvärde fördelats

å olika i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter eller

framställning om vidtagande av sådan taxer in gsåtgärd avslagits, men

ägare eller därmed likställd innehavare av fastigheten icke erhållit före­

skriven underrättelse därom före den 15 juni, därest beslut fattats av

taxeringsnämnd i något av länen, eller före den 1 augusti, därest beslutet

fattats av taxeringsnämnd i Stockholm, eller före den 1 december, därest

beslutet fattats av prövningsnämnd, eller

har fastighet på grund av felräkning, misskrivning eller annat därmed

jämförligt förbiseende blivit felaktigt taxerad,

må fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare uti den i 124 §

angivna ordning häröver anföra besvär hos länsprövningsnämnden eller Stock­

holms stads prövningsnämnd, eller, därest taxeringen redan varit föremål för

beslut, som efter särskild prövning meddelats av fastighetsprövningsnämnd,

länsprövningsnämnd eller Stockholms stads prövningsnämnd, hos kammar­

rätten.

2 mom. Den som taxerats till kommunal inkomstskatt i fall, där kom­

munal skattskyldighet icke föreligger för vid taxeringen avsett slag av inkomst,

den som taxerats till kommunal inkomstskatt å mer än en ort för samma

inkomst,

den som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst,

ehuru han är frikallad från skyldighet att erlägga sådan skatt för all inkomst

eller för vid taxeringen avsett slag av inkomst, eller som taxerats till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt för förmögenhet, ehuru han är frikallad från

skattskyldighet för förmögenhet,

den som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, till kom­

munal progressivskatt eller till utjämningsskatt å ort, där han icke är skatt­

skyldig för dylik skatt,

den som taxerats till kommunal progressivskatt eller till utjämningsskatt

i strid mot de i förordningarna om nämnda skatter givna stadganden om

frihet, helt eller i viss omfattning, från dylik skatt,

den som taxerats för inkomst eller förmögenhet å ort, där han icke

enligt stadgandena i 25 och 27 §4 varit pliktig att avgiva självdeklaration,

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

den som uti stadgad ordning avlämnat behörig självdeklaration och icke

till följd av bestämmelserna i 39 § 1 mom. förlorat rätt till talan, men

blivit taxerad för inkomst eller förmögenhet med avvikelse från deklara­

tionen och icke erhållit föreskriven underrättelse därom före den 15 juni,

därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i något av länen, eller före den 1

augusti, därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i Stockholm, eller före den

1 december, därest beslutet fattats av prövningsnämnd,

den som eftertaxerats för inkomst eller förmögenhet men om efter-

taxeringen icke erhållit föreskriven underrättelse inom tid som nyss nämnts,

så ock den, vilkens taxering för inkomst eller förmögenhet på grund

av felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende blivit

felaktig,

må uti den i 124 § angivna ordning häröver anföra besvär hos prövnings­

nämnd eller, därest taxeringen redan varit föremål för prövningsnämnds

efter särskild prövning meddelade beslut, hos kammarrätten.

3 mom. Den som taxerats till skogsaccis i kommun, där han icke varit

skyldig avgiva virkesdeklaration,

den som uti stadgad ordning avlämnat behörig virkesdeklaration, men

blivit taxerad till skogsaccis med avvikelse från deklarationen och icke erhållit

föreskriven underrättelse därom före den 15 juni, därest beslutet fattats av

taxeringsnämnd i något av länen, eller före den 1 augusti, därest beslutet

fattats av taxeringsnämnd i Stockholm, eller före den 1 december, därest

beslutet fattats av prövningsnämnd,

så ock den, vilkens taxering till skogsaccis på grund av felräkning, miss­

skrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende blivit felaktig,

må uti den i 124 § angivna ordning häröver anföra besvär hos pröv-

ningsnämnden eller därest taxeringen redan varit föremål för prövnings­

nämnds efter särskild prövning meddelade beslut, hos kammarrätten.

4 mom. Rätt till besvär enligt 1, 2, och 3 mom. i anledning av förelupen

felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt förbiseende tillkom­

mer jämväl landskamreraren så ock vederbörande kommun, municipalsam-

hälle, vägstyrelse, landsting, skogsvårdsstyrelse och överjägmästare, i den

mån de jämlikt 116 eller 117 § äga föra talan mot fastighetstaxeringsnämnds

eller taxeringsnämnds beslut.

124 §.

1 mom. Besvär enligt 123 § skola, skriftligen avfattade, ingivas till

den länsstyrelse, som med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i

118 § vederbör, när det gäller besvär av skattskyldig, inom natt och år efter

det utskylder avfordrats vederbörande och, när det gäller besvär av annan,

före utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret. Försummas något.

av vad sålunda föreskrivits, varda besvären icke upptagna till prövning; dock

må icke den omständigheten, att besvär som anföras hos kammarrätten i

stället för till vederbörande länsstyrelse ingivits eller insänts direkt till

63

kammarrätten, utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, om

besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant

fall skall kammarrätten omedelbart överlämna besvären till vederbörande

länsstyrelse för vidare behandling enligt 2 mom.

Avse besvären det fall, att taxeringsvärde åsatts fastighet å mer än en ort

eller att skattskyldig blivit å mer än en ort taxerad för samma inkomst eller

förmögenhet eller för samma virke, och hava utskylder därför avfordrats

vederbörande å olika tider, räknas besvärstiden från det senaste kravet.

2 mom. Anföras besvär enligt 123 § 2 mom. beträffande taxering för

inkomst eller förmögenhet i fall, då taxeringen enligt 96 § 2 mom. skall

prövas av den mellankommunala prövningsnämnden, har den länsstyrelse,

som mottagit besvären, att skyndsamt överlämna desamma till allmänna

ombudet hos omförmälda nämnd. Före överlämnandet skall länsstyrelsen

vid besvären foga såväl utdrag av inkomstlängd och taxeringsnämnds

protokoll, såvitt den överklagade taxeringen angår, som ock de till taxe­

ringsnämnden i frågan ingivna handlingarna, därest icke berörda utdrag

och handlingar på grund av stadgandet i 92 § tidigare blivit överlämnade,

i vilket fall det åligger allmänna ombudet hos den mellankommunala

prövningsnämnden att vid besvären foga ifrågavarande handlingar. Sedan

besvärsakten blivit fullständigad enligt vad nu sagts, har allmänna om­

budet att infordra förklaringar från vederbörande samt att därefter med

eget yttrande överlämna målet till den ordinarie prövningsnämnden eller

till den särskilda prövningsnämnden eller, därest taxeringen redan varit

föremål för prövningsnämndens efter särskild prövning meddelade beslut,

till kammarrätten, i vilket sistnämnda fall vid besvären skola fogas jämväl

utdrag av nämndens protokoll och övriga hos nämnden befintliga handlingar

i ärendet.

Anföras besvär enligt 123 § i andra fall än i nästföregående stycke avses,

har den länsstyrelse, som mottagit besvären, att vid desamma foga såväl

utdrag av taxeringslängd och beskattningsnämnds protokoll, såvitt den över­

klagade taxeringen angår, som ock övriga till ärendet hörande handlingar.

Sedan därefter förklaringar över besvären infordrats från vederbörande och

yttrande avgivits av landskamreraren, överlämnas handlingarna till den

ordinarie prövningsnämnden eller den särskilda prövningsnämnden i pröv-

ningsdistriktet eller, därest taxeringen redan varit föremål för prövnings­

nämndens efter särskild prövning meddelade beslut, till kammarrätten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

125 §.

I fråga om klagan över prövningsniimnds beslut i anledning av besvär en­

ligt 123 § skola stadgandena i 121 §, 122 § 1 mom. samt 122 § 2 mom. andra

och tredje styckena hava motsvarande tillämpning; dock skola besvären ingivas

före klockan tolv å sextionde dagen efter den, då klaganden av beslutet er­

hållit del, eller, om då är helgdag, före klockan tolv på dagen nästföljande

64

söckendag. Angå besvären taxering av fastighet, böra handlingarna till

kammarrätten insändas inom fyra månader efter det besvären inkommit

till länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition

.Vr

210.

Om särskild sammansättning av kammarrätten vid handläggning av

mål angående taxering av fastighet.

126 §.

1 mom. Vid handläggning i kammarrätten av mål angående taxering av

fastighet skola deltaga tre av rättens ordinarie ledamöter, av vilka en efter

Kungl. Maj:ts förordnande skall föra ordet, samt två av de särskilda leda­

möter, om vilka i 2 mom. förmäles; dock må utevaro av en av de särskilda

ledamöterna icke hindra måls avgörande, därest av övriga ledamöter tre

äro om slutet ense.

2 mom. Kungl. Maj:t har att första gången för tiden intill utgången av år

1933 och därefter för fem år i sänder förordna sex i fastighetsvärdering kun­

niga män med god kännedom om fastighetsförhållandena i allmänhet

att efter kallelse inträda såsom ledamöter i kammarrätten vid handlägg­

ning av mål, som i 1 mom. avses. Av dessa personer skola två äga sär­

skild sakkunskap i avseende å värdering av skogsmark och växande skog,

två i avseende å värdering av jordbruksfastighet i övrigt och två i av­

seende å värdering av annan fastighet. Avgår sådan person under perioden,

förordnar Kungl. Maj:t annan person i hans ställe för återstående tiden.

Vad i 12 § 4 mom. är stadgat skall hava motsvarande tillämpning be­

träffande här avsedda ledamöter i kammarrätten.

3 mom. Kungl. Maj:t äger meddela närmare föreskrifter angående in­

kallande av de i 2 mom. nämnda ledamöter till tjänstgöring i kammarrätten

samt angående ordnandet av kammarrättens arbete med handläggning av

mål angående taxering av fastighet och därmed sammanhängande frågor.

Besvär över utslag av kammarrätten.

127 $.

Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i taxeringsmål äger att,

utom i fall som i andra stycket här nedan stadgas, däri hos Kungl. Maj:t söka

ändring genom besvär, vilka, vid påföljd att besvären eljest icke varda upp­

tagna till prövning, skola före klockan tolv å sextionde dagen efter den, då

klaganden av utslaget erhållit del, eller, om då är helgdag, före klockan tolv

på dagen nästföljande söckendag ingivas till finansdepartementet tillika med

bevis om dagen för utslagets delfående.

Över utslag av kammarrätten i mål rörande tillämpning av 6, 7, 8, 9, 10,

11 och 12 §§ kommunalskattelagen må klagan icke föras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

65

Om särskilda taxcringsåtgärder i samband med prövning av besvär.

128 $.

1 mom. Om kammarrätten eller Kungl. Maj:t vid prövning av anförda

besvär i taxeringsmål finner, att taxering verkställts å orätt ort eller å rätt

ort underlåtits eller ej skett till riktigt belopp, äger kammarrätten eller

Kungl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, vidtaga erforderlig rättelse i

taxeringen å ort som vederbör; dock må skattskyldigs hela taxering i sådant

fall icke höjas utöver vad beskattningsnämnderna bestämt, därest besvären

icke innefatta yrkande om sådan höjning. Jämväl må, om någon av kam­

marrätten eller Kungl. Maj:t befrias från taxering på den grund, att annan

person bort i stället taxeras, kammarrätten eller Kungl. Maj:t överflytta

taxeringen å denne.

Äro makar var för sig taxerade, äger kammarrätten eller Kungl. Maj:t,

där ändring göres i den enes taxering, även att i den andres taxering vidtaga

av ändringen påkallad rättelse, såvitt angår tillämpning av 52 § kommunal­

skattelagen eller 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

2 mom. Vid prövningsnämnds prövning av besvär enligt 123 § skola bestäm­

melserna i 1 mom. hava motsvarande tillämpning å prövningsnämnden; dock

skall, därest under länsprövningsnämnds eller Stockholms stads prövnings­

nämnds handläggning av besvär enligt 123 § fråga uppkommer om vid­

tagande av härovan omförmäld åtgärd beträffande taxering inom annat

prövningsdistrikt än det, som besvären angå, ärendet i hela dess vidd över­

lämnas till avgörande av den mellankommunala prövningsnämnden.

129 §.

Därest efter anförda besvär fastighets taxeringsvärde blivit ändrat eller

taxeringsvärde åsatts fastighet, som icke blivit taxerad, bär prövningsnämn­

den i det prövningsdistrikt, där fastigheten är belägen, att efter anmälan av

landskamreraren vidtaga däremot svarande åtgärd för efterföljande år under

taxeringsperioden, där ej beträffande fastigheten sådant förhållande inträffat,

som jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen föranleder åsättande av nytt

taxeringsvärde.

Sådan anmälan hos prövningsnämnden må ock göras av fastighetens ägare

eller därmed likställd innehavare eller, om besvären anförts av annan än

ägaren eller innehavaren, av denne.

130 §.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till kommunal inkomst­

skatt eller till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ändras eller bliver

någon påförd, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxering till kommunal

progressivskatt eller till utjämningsskatt, som därav må föranledas.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 samt. 180 höft. (Nr 210)

5

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Allmänna föreskrifter rörande fullföljd av talan.

131

1 mom. Besvärsrätt liksom för ägare eller därmed likställd innehavare

av fastighet tillkommer jämväl annan, som uppförts eller bort uppföras så­

som skattskyldig för fastighet, så ock arrendator, vilken jämlikt avtal, in­

gånget efter kommunalskattelagens ikraftträdande, gentemot ägaren eller

innehavaren har att ansvara för fastighetsskatt, som belöper å den arren­

derade fastigheten.

2 mom. Finnas i stad två eller flera territoriella församlingar, vilka var

för sig äga enligt kyrkostämmas beslut av sina medlemmar uttaga allmän

kommunalskatt, tillkommer sådan församling samma besvärsrätt som kom­

mun. Detsamma gäller församling på landet eller skoldistrikt, där försam­

lingens eller skoldistriktets område ieke sammanfaller med kommunens om­

råde.

132 $.

Har kommun ieke annorlunda förordnat, äger kommunombudet i taxerings­

nämnden utöva besvärsrätt, som enligt denna förordning tillkommer kom­

munen.

v

133 §.

Den som vill anföra besvär över beskattningsnämnds beslut är berättigad

att, då han i sådant avseende anmäler sig hos vederbörande myndighet eller

tjänsteman, kostnadsfritt erhålla för dylikt besluts överklagande erforderligt

utdrag av taxeringslängd samt av nämndens protokoll; och må ej heller

lösen fordras för andra protokollsutdrag och expeditioner, som till följd av

vederbörande nämnders beslut böra utfärdas.

134 §.

Besvär, varom i denna förordning förmäles, må jämte tillhörande hand­

lingar kunna, under iakttagande av stadgad tid och ordning, på klagandens

eget äventyr i betalt brev med allmänna posten insändas till vederbörande

myndighet.

135

Beredningsnämnds, fastighetstaxeringsnämnds eller taxeringsnämnds ord­

förande är skyldig att, då sådant av vederbörande myndighet påfordras, avgiva

förklaring över besvär angående taxering. Vid förfall för ordföranden må

förklaringsskyldigheten åläggas någon av nämndens ledamöter. Beskattnings-

nämnd må icke åläggas förklaringsskyldighet, och må ej heller av beskatt-

ningsnämnd behandlad taxeringsfråga till nämnden återförvisas till förnyad

behandling.

136 $.

Då i taxeringsmål delgivning med kommun ifrågakommer, må delgivnin-

gen med laga verkan verkställas med vederbörande kommunombud i taxe­

ringsnämnden, där sådant ombud finnes. Åligger förklaringsskyldighet kom­

munen och har kommunen icke särskilt förordnat om utförande av dess

talan, äger kommunombudet företräda kommunen.

137 %.

Har genom utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj:t taxering böjts

eller överflyttats å annan, åligger det vederbörande länsstyrelse, sedan läns­

styrelsen av utslaget erhållit del, att skyndsamt till dem, som hava att verk­

ställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder, över­

sända avskrift av utslaget för verkställighet.

6 KAP.

Särskilda föreskrifter.

138 §.

Vid kronoräkenskapernas granskning inom riksräkenskapsverket må med

avseende å verkställd taxering anmärkning framställas allenast i fråga om

uträknande enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

av skatteprocent och skattens grundbelopp för svenskt aktiebolag, svenskt

solidariskt bankbolag och svenskt kommanditbolag eller uträknande enligt

förordningen om utjämningsskatt av skattens grundbelopp.

139 $.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som finnas erforderliga

för tillämpning [av överenskommelser och förordnanden, varom sägs i 72 §

kommunalskattelagen och 29 § förordningen om statlig inkomst- och för­

mögenhetsskatt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

67

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

140 §.

Där beredningsnämnds, fastighetstaxeringsnämnds eller taxeringsnämnds

ordförande, utan att vara hindrad av laga förfall, underlåter att vidtaga

erforderliga åtgärder för nämndens sammanträde eller att inom föreskriven

tid avlämna nämndens längder och övriga handlingar, vare straffet böter

femtio kronor. Infinner han sig icke å den av honom för nämndens samman­

träde utsatta ort och tid och kan han ej visa laga förfall, höte tjugufem

kronor. Ledamot i nämnden eller tillkallad suppleant, som utan laga för­

fall från sammanträde utebliver, böte tio kronor.

68

141 §.

Den som blivit utsedd till medlem i prövningsnämnd eller blivit inkallad

1 stället för ordinarie ledamot och utan vederbörligen anmält laga förfall

utebliver från nämndens sammanträde, skall, därest nämnden till följd av

hans utevaro icke varder beslutför, bota tjugufem kronor.

142 §.

Den som bryter mot vad i 57 § är stadgat vare, där han ej svarar för

tjänstefel, straffad med böter från och med tjugufem till och med femhundra

kronor och vare därjämte skyldig till fullo gottgöra skada, som genom sådan

förseelse uppkommit.

143 §.

1 mom. Hörsammas ej anmaning att inkomma med självdeklaration, som

bort avgivas på grund av 25 § 1 mom., vare den försumlige förfallen till

böter, motsvarande, då fråga är om allmän självdeklaration, en tiondel av

den inkomst- och förmögenhetsskatt, som påföres den skattskyldige, dock minst

tio kronor, och, då fråga är om särskild självdeklaration, femtio öre för varje

full skattekrona, som påföres den skattskyldige på grund av den taxering,

varom fråga är, dock minst tio kronor.

Har den, som först efter anmaning enligt 25 § 2 mom. är pliktig avgiva

självdeklaration, underlåtit att hörsamma sådan anmaning, och underlåter

han jämväl att hörsamma förnyad anmaning, vare han förfallen till ena­

handa bötesstraff.

2 mom. Hörsammas ej anmaning att inkomma med virkesdeklaration,

som bort avgivas på grund av 43 § 1 mom., vare den försumlige förfallen

till böter, motsvarande tjugu öre för varje etthundra kronor av det rotvärde,

som åsättes det avverkade virket, dock minst tio kronor.

Har den, som först efter anmaning enligt 43 §. 2 mom., är pliktig avgiva

virkesdeklaration, underlåtit att hörsamma sådan anmaning och underlåter

han jämväl att hörsamma förnyad anmaning, vare han förfallen till ena­

handa bötesstraff.

3 mom. Straff för förseelse, varom i denna paragraf sägs, inträder icke,

där den försumlige visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet.

4 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas äger icke tillämpning, då den för­

sumlige för sin underlåtenhet är underkastad ansvar för tjänstefel.

144 §.

Vid underlåtenhet att behörigen fullgöra vad i 17, 22, 33, 34 och 35 §§, 42 §

2 mom. samt 47 § är stadgat skall den försumlige, där han ej för under­

låtenheten är underkastad ansvar för tjänstefel, bota tjugufem kronor,

145 §.

1 mom. Har någon i deklaration eller annan uppgift eller upplysning,

som av honom avgivits till ledning vid taxering för inkomst eller förmögen­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Kunpl. May.ts proposition Nr 210.

69

het, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att leda

till frihet från taxering eller till för låg taxering, böte, om det oriktiga

meddelandet blivit vid taxeringen följt, högst fem gånger den inkomst- och

förmögenhetsskatt, som därigenom undandragits, och i annat fall högst fem

gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt, som skulle hava undandragits,

i händelse det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, dock minst

tjugufem kronor. Därest det oriktiga meddelandet avsett förhållande, som

utövat eller kunnat utöva inverkan allenast å taxering till kommunal in­

komstskatt, vare straffet böter, om det oriktiga meddelandet blivit vid taxe­

ringen följt, högst tjugufem öre för varje skatteöre, som därigenom kommit

att icke påföras den skattskyldige, och i annat fall högst tjugufem öre för

varje skatteöre, som icke skulle påförts den skattskyldige, därest det oriktiga

meddelandet blivit följt vid taxeringen, dock minst tjugufem kronor.

Har någon till ledning vid virkestaxering lämnat sådant oriktigt medde­

lande, som i första stycket sägs, böte högst en krona för varje däremot sva­

rande tiotal kronor taxerat rotvärde, dock minst tjugufem kronor.

2 mom. Har oriktigt meddelande, varom i 1 mom. förmäles, icke lämnats

mot bättre vetande, men har den, som lämnat meddelandet, vid dess avgi­

vande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, skall vad i 1 mom. stadgas

hava motsvarande tillämpning; dock må böterna bestämmas till högst hälften

av vad i nämnda mom. sägs, men likväl ej lägre än tjugufem kronor.

3 mom. Straff för förseelse, varom i denna paragraf sägs, inträder icke,

därest den skyldige, innan vederbörande taxeringsnämnd avslutat sitt arbete,

av egen drift beriktigat det oriktiga meddelandet.

4 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas äger icke tillämpning, då den som

lämnat det oriktiga meddelandet för sin förseelse är underkastad ansvar för

tjänstefel.

146 §.

1 mom. Förseelse, som i 142, 143 eller 145 § omförmäles, åtalas vid

allmän domstol.

Åtal jämlikt 143 eller 145 § skall, då den deklarations- eller uppgifts-

skyldige här i riket har hemortskommun, anhängiggöras vid den allmänna

underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen, och eljest vid

allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall äga rum, för vilken

deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga till grund.

Förseelse, som i 143 eller 145 § sägs, är föremål för allmänt åtal, men

förseelse, som i 142 § omförmäles, må, där den ej innefattar tjänstefel, av

allmän åklagare åtalas endast där målsägande angivit densamma till åtal.

2 mom. Där, i andra fall än i 1 mom. avses, till följd av uraktlåtet full­

görande av de i denna förordning meddelade föreskrifter eller av annan orsak

fråga uppstår om tillämpning av stadgat bötesansvar eller förelagt vite, skall

av vederbörande landskamrerare, ordförande eller ledamot i beredningsnämnd,

fastighetstaxeringsnämnd eller taxeringsnämnd eller annan behörig person

70

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 210.

anmälan därom göras hos länsstyrelsen, som har att, efter prövning av härvid

förekommande förhållanden, förordna om uttagandet av de böter eller viten,

vartill någon finnes hava gjort sig förfallen, samt vidtaga de åtgärder, som

anmäld försummelse eller utebliven verkställighet av vad i denna förordning

stadgas för övrigt kan påkalla. Vad nu är sagt om länsstyrelsen har i fråga

om den mellankommunala prövningsnämnden avseende å överståthållar-

ämbetet.

3 mom. Den som icke åtnöjes med av länsstyrelse givet beslut, var­

igenom han på grund av ovan meddelade stadganden blivit fälld till böter

eller utgivande av vite, äger att, med iakttagande av vad i allmänhet är

stadgat angående dylika besluts överklagande, över beslutet anföra besvär

hos kammarrätten. Besvären skola före klockan tolv å trettionde dagen efter

den, då klaganden av beslutet erhållit del, eller, om då är helgdag, före

klockan tolv på dagen nästföljande söckendag ingivas till länsstyrelsen vid

påföljd, om den tid försittes, att besvären icke varda upptagna till prövning;

dock må icke den omständigheten, att besvären i stället för till sistnämnda

myndighet ingivits eller insänts till kammarrätten, utgöra hinder för deras

upptagande till prövning, därest besvären dit inkommit före utgången av

den stadgade besvärstiden. I sådant fall skola besvären omedelbart över­

lämnas till länsstyrelsen.

Sedan besvären inkommit till länsstyrelsen, förfares med ärendet på sätt i

122 § 2 mom. tredje stycket andra punkten stadgas.

Om klagan över kammarrättens utslag på besvär, som i detta mom. avses,

gäller v^id i 127 § första stycket är sagt.

Vid prövning av besvär över utdömande av vite må jämväl fråga, huru­

vida vite bort föreläggas, komma under bedömande.

4 mom. Böter och viten, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kro­

nan. Saknas tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas efter allmän

strafflag. 8

8 KAP.

Om kostnader för taxeringsarbetet.

147 §.

1 mom. Av statsmedel bestridas:

1) ersättning åt ordförandena i beredningsnämnderna, fastighetstaxerings-

nämnderna och taxeringsnämnderna, åt de av länsstyrelsen förordnade

ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna samt åt kronoombuden i taxe­

ringsnämnderna ;

2) ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för upp-

bördsärenden för hans befattning med taxeringen i Stockholm;

3) gottgörelse för det i samband med taxeringsförrättningarna lämnade

biträde av städernas tjänstemän;

4) bidrag till kostnader, som kommun åtagit sig för särskilda anstalter

för det årliga taxeringsarbetet, därest dessa anstalter befunnits ändamåls­

enliga; samt

5) kostnader för taxeringen, vilka omförmälas i 5 samt 7—12 mom. här

nedan.

2 mom. Det åligger länsstyrelsen att de år, då allmän fastighetstaxering

äger rum, senast den 1 maj, i Stockholm senast den 20 juli, till Kungl. Maj:t

inkomma med yttrande angående den ersättning, som för bestyr med nyss­

nämnda taxering inom länet bör tillkomma envar av de personer, vilka

enligt bestämmelserna i 1 mom. 1) och 3) äro därtill berättigade, och skola

därvid angivas de grunder, som varit bestämmande vid ersättningarnas be­

räknande.

Motsvarande yttrande beträffande årlig taxering skall av länsstyrelsen av­

givas senast den 20 juli under taxeringsåret.

I yttrande, som överståthållarämbetet avgiver, bör jämväl upptagas för­

slag till ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för

uppbördsärenden.

Yttrande enligt detta mom. skall tillika innehålla uppgift, då det gäller

allmän fastighetstaxering, om taxeringsvärdet å all fastighet i länet enligt

fastighetstaxeringsnämndernas beslut samt eljest om länets hela inkomst- och

förmögenhetsskattesumma enligt taxeringsnämndernas beslut.

3 mom. Kommun, som enligt 1 mom. 4) vill framställa anspråk på särskild

ersättning, äger att senast den 1 juli under taxeringsåret till länsstyrelsen

inkomma med framställning därom med angivande av grunderna för ersätt­

ningsbeloppets beräknande.

Länsstyrelsen har att med eget utlåtande över framställningen överlämna

densamma till Kungl. Maj:t vid avgivande av yttrande enligt 2 mom. andra

stycket.

4 mom. Efter prövning av de yttranden och framställningar, som in­

kommit jämlikt 2 och 3 mom., bestämmer Kungl. Maj:t huru mycket skall

ställas till förfogande för varje fastighetsprövningsnämnd och länsprövnings-

nämnd samt för Stockholms stads prövningsnämnd och huru mycket skall

till kommun utanordnas.

Därvid må vad som ställes till fastighetsprövningsnämndernas och, såvitt

angår allmän fastighetstaxering, Stockholms stads prövningsnämnds förfo­

gande för ersättning åt ordförandena i berednings- och fastighetstaxerings-

nämnderna samt åt de av länsstyrelserna förordnade ledamöterna i fastig-

hetstaxeringsnämnderna, för ersättning åt kamreraren vid överståthållaräm­

betets avdelning för uppbördsärenden samt för det i samband med allmän

fastighetstaxering i övrigt lämnade biträde av städernas tjänstemän utgöra

sammanlagt högst ett belopp, motsvarande två hundradels procent av taxerings­

värdet å all fastighet i riket, sådant detta värde beräknats enligt fastighets­

taxeringsnämndernas beslut.

Vad som ställes till länsprövningsnämndernas och, såvitt angår årlig taxe­

ring, Stockholms stads prövningsnämnds förfogande för ersättning åt ord­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

71

72

förandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna, för ersättning åt kam­

reraren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden samt för

det i samband med taxeringsarbetet i övrigt lämnade biträde av städernas

tjänstemän jämte vad som utanordnas till kommuner må sammanlagt utgöra

högst ett belopp, motsvarande fyra procent av summan av inkomst- och för­

mögenhetsskattens grundbelopp för hela riket, sådan denna summa beräknats

enligt taxeringsnämndernas beslut.

Till prövningsnämnd sålunda anvisat belopp äger nämnden efter förslag

av länsstyrelsen fördela mellan de till ersättning berättigade. Vid ersätt­

ningarnas fördelning bör fästas avseende på den för de särskilda uppdragens

utförande erforderliga och därå nedlagda skicklighet, tid och arbete, och bör

i förekommande fall jämväl tagas i betraktande ersättning, som kan hava

blivit vederbörande av kommun tillerkänd och kommunen av statsmedel

gottgjord.

5 mom. Till gäldande av de av fastighetsprövningsnämnds, länspröv-

ningsnämnds eller Stockholms stads prövningsnämnds arbeten föranledda

utgifter, såsom gottgörelse åt tjänsteman, som jämlikt 15 § 2 mom. förord­

nats att för vissa fall fullgöra landskamrerarens åligganden, ersättning för

biträde åt landskamrerare vid förberedande göromål, arvode för protokoll-

och längdföringen, nödiga tryckningskostnader samt gottgörelse för uppass­

ning hos nämnden, må vederbörande nämnd efter förslag av länsstyrelsen

använda erforderligt belopp, såvitt ej nedan annorlunda stadgas.

6 mom. Angående de av fastighetsprövningsnämnd eller av prövnings­

nämnd enligt 4 och 5 mom. beviljade beloppen och dessas fördelning bör

särskilt utdrag av nämndens protokoll avlåtas till länsstyrelsen, varefter

beloppen i vanlig ordning utbetalas.

7 mom. Sakkunnig, varom förmäles i 14 § 2 mom. första punkten, åt­

njuter arvode, som efter Kungl. Maj:ts närmare föreskrift bestämmes av

länsstyrelsen.

Annan sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller under­

sökning gottgörelse, som bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige

biträtt den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna ombudet hos

samma nämnd, av Kungl. Maj:t.

8 mom. De personer, som jämlikt 58 § 2 mom. och 75 § inkallats av

länsstyrelsen för meddelande av upplysningar eller för överläggningar rörande

taxeringsarbetet,

de personer, som till sammanträde enligt 59 § särskilt inkallats av läns­

styrelsen eller till sammanträde enligt 67 § 2 mom. inkallats efter sådan

myndighets medgivande,

de ordförande i beredningsnämnd och i fastighetstaxeringsnämnd på landet,

som på vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, som om-

förmäles i 59 §,

de ordförande och ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd i stad, som på

Kungi. Maj:ts proposition Nr 210.

vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, varom förmäles

i 59 § sista stycket,

de ordförande eller ledamöter i fastiglietstaxeringsnämnd eller i taxerings­

nämnd, som på vederbörlig kallelse inställt sig före eller under fastighets-

prövningsnämnds eller prövningsnämnds sammanträde för meddelande av

upplysningar, ävensom

de medlemmar i fastighetsprövningsnämnd eller i prövningsnämnd, som

efter vederbörlig kallelse inställt sig före vederbörande nämnds sammanträde

för meddelande av upplysningar eller som deltagit i sammanträde med nämnden,

äga att för inställelsen åtnjuta, om de äro bosatta å annan ort än samman­

trädesorten, traktamentsersättning under såväl sammanträdes- som resedagar

med sexton kronor om dagen och övrig ersättning för resekostnaderna enligt

vad som på grund av allmänna resereglementet utgår till nämndeman samt,

om de äro bosatta å sammanträdesorten, traktamentsersättning med tolv

kronor om dagen.

Ersättning efter enahanda grunder tillkommer jämväl medlem i prövnings­

nämnd för närvaro vid protokolljustering så ock sakkunnig, som biträtt

i taxeringsfrågor.

9 mom. Ersättning till lappfogde för inställelse vid sammanträde med

taxeringsnämnd enligt 83 § 2 mom. utgår enligt allmänna resereglementet.

10 mom. Ordföranden i den mellankommunala prövningsnämnden och

allmänna ombudet hos nämnden åtnjuta arvode med belopp, som bestämmas

av Kungl. Maj:t.

Ersättning åt de till allmänna ombudets förfogande ställda biträden, åt

protokoll- och längdförare hos nämnden samt åt övrig hos nämnden anställd

kanslipersonal bestämmes likaledes av Kungl. Maj:t.

Till bestridande av övriga av nämndens verksamhet föranledda utgifter

anvisar Kungl. Maj:t, efter förslag av nämnden, erforderliga medel.

11 mom. I 126 § 2 mom. omförmäld ledamot av kammarrätten åtnjuter

för tid, varunder han varit inkallad till tjänstgöring, arvode med tjugufyra

kronor om dagen, om han är bosatt i Stockholm, och eljest med trettiotvå

kronor om dagen ävensom, i förekommande fall, för resedagar rese- och

traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet.

12 mom. Angående gottgörelse för verkställande av undersökning, varom

i 71 § förmäles, förordnar Kungl. Maj:t.

148 §.

1 mom. Kommunombud i taxeringsnämnd äger av kommunens medel

åtnjuta ersättning, som efter förslag av kommunen bestämmes av länsstyrelsen.

Skogsvårdsombud åtnjuter ersättning, som vederbörande skogsvårdsstyrelse

eller, då skogsvårdsombud utsetts av överjägmästare, domänstyrelsen anvisar

av omhänderhavda skogsvårdsmedel.

2 mom. Av kommun valda ledamöter i beredningsnämnd och i fastighets-

taxeringsnämnd ävensom av kommun jämlikt 8 § 4 mom. valda ledamöter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

73

74

i taxeringsnämnd äga, därest sådant beslutas av vederbörande kommun,

att av kommunens medel åtnjuta dels traktamentsersättning under såväl

sammanträdes- som resedagar med högst tio kronor om dagen, dels ock, då

de icke äro bosatta å den ort, där nämnden sammanträder, övrig ersättning

för resekostnaderna med högst vad som på grund av allmänna resereglemente!

utgår till nämndeman. Ersättning efter enahanda grunder må av kom­

munens medel utgå jämväl till ordningsman i lappby för inställelse vid

sammanträde enligt 83 § 2 mom.

De av landsting utsedda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnd äga för

sin inställelse vid nämndens sammanträden och vid sådant sammanträde,

som omförmäles i 59 §, åtnjuta ersättning av landstingets medel efter de i

föregående stycke angivna grunder, dock att traktamentsersättningen, om

landstinget så beslutar, må utgå med högst femton kronor om dagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1928; dock skola förord­

ningens bestämmelser om åtgärder, vilka för verkställande av taxering skola

enligt denna förordning företagas följe taxeringsårets ingång, träda i kraft

dagen efter den, då förordningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket

utkommit i svensk författningssamling.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 28 oktober 1910 om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, sådan den lyder efter de

ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas i senare därom ut­

färdade författningar.

Efter det den nya förordningen trätt i kraft, skall iakttagas:

1. Stadgandena i 25 § 1 mom. om deklarationsplikt för den, som näst­

föregående år varit taxerad till kommunal inkomstskatt, skola år 1928 gälla

den, som år 1927 varit taxerad till bevillning för inkomst.

2. I fråga om mål och ärenden, som avse taxering, verkställd före år

1928, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla.

3. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall denna i stället

tillämpas.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 210.

75

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 4 mars 1927.

Närvarande:

Statsministern

E

kman

,

ministern för utrikes ärendena

L

öfgren

,

statsråden

T

hyrén

, R

ibbing

, M

eurling

, G

ärde

, P

ettersson

, H

ellström

, R

osen

,

H

amrin

, A

lmkvist

, L

yberg

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för finansdepartementet, statsrådet Lyberg:

När jag den 22 sistlidne februari för Kungl. Maj:t anmälde frågan om

en reformerad kommunalskattelagstiftning och andra spörsmål, som därmed

äga samband, tillkännagav jag min avsikt att särskilt anmäla frågan om

en förändrad taxeringsorganisation. För Kungl. Maj:ts prövning vill jag nu

framlägga denna fråga.

Jag får till en början bringa i erinran, att jämlikt Kungl. Maj:ts den 23

juli 1923 åt dåvarande chefen för finansdepartementet givna bemyndigande

borgmästaren P. E. Gamstorp och länsassessorn F. A. I. Lundevall (1923

års taxeringssakkunniga) blivit tillkallade för att verkställa utredning röran­

de omorganisation av taxeringsväsendet. Deras betänkande med förslag

avgavs den 30 juni 1925 (Stat. off. utredn. 1925: 27).

över betänkandet hava i anledning av remiss yttranden avgivits av över-

ståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, ämbetsverk, universitet, lands­

tingens förvaltningsutskott, ett stort antal kommunala representationer

och taxeringsnämndsordförande, hushållningssällskapens förvaltningsutskott,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska

landstingsförbundet, handelskamrarna samt representanter för korporationer

•och enskilda. Samtliga yttranden hava överlämnats till kammarrätten, som

den 11 februari 1926 inkom med sitt den 9 januari samma år dagtecknade

utlåtande.

Såsom jag vid anmälan av förslaget till kommunalskattelag redan med­

delat, har det av taxeringssakkunniga framlagda författningsförslaget varit

föremål för överarbetning av 1924 års skatteberedning, i vars arbeten i

örevarande avseende deltagit länsassessorn Lundevall.

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 26 november 1926 mig givna bemyndigande har

jag tillkallat kammarrättsrådet S. Norrman att såsom sakkunnig jämte

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Enhetligt

taxerings-

förfarande

för samtliga

skatteformer.

skatteberedningen biträda med utredning av fråga om en särskild ordning

för fullföljd av talan i fastighetstaxeringsmål. Kammarrättsrådet Norrman

har den 19 januari 1927 avlämnat en promemoria i denna fråga, över vilken

promemoria kammarrätten avgivit utlåtande samt regeringsrättens ledamöter

på min hemställan yttrat sig.

Vid beredningen av frågan om en förändrad taxeringsorganisation har

därjämte biträtt kammarrättsrådet O. J. Ekenberg, såvitt angår frågan om

taxering av utländska personer m. fl.

Slutligen må nämnas, att tre ledamöter av kammarrätten verkställt

teknisk granskning av föreliggande författningsförslag.

Vid redogörelsen för det förslag till taxeringsförordning, som jag nu går

att förelägga Kungl. Maj:t, förutsätter jag, att tillgång finnes till taxerings-

sakkunnigas nyss omförmälda betänkande. Någon mera utförlig framställ­

ning rörande de sakkunnigas förslag och motiveringen för detsamma kommer

därför icke att givas, utan hänvisas i detta avseende till betänkandet.

Emellertid skola meddelas sidhänvisningar till betänkandet, varjämte på

enstaka punkter kortfattade sammandrag av betänkandets innehåll kommer

att lämnas.

Principerna för taxeringsförfarandet.

Förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och för­

farandet vid taxering, sådan denna förordning nu lyder efter ändringar

i eller tillägg till densamma enligt senare därom utfärdade författning­

ar, innehåller bestämmelser om beskattningsmyndigheter och förfarandet

vid taxering till bevillning av fast egendom och av inkomst samt till

inkomst- och förmögenhetsskatt. De i förordningen omförmälda beskatt-

ningsmyndigheterna skola jämväl verkställa taxering till kommunal pro­

gressivskatt ävensom påföring av avgifter enligt lagen om allmän pensions­

försäkring. Den allmänna fastighetstaxeringen år 1922 verkställdes icke

efter de i 1910 års taxeringsförordning meddelade föreskrifterna, utan till-

lämpades därvid en för samma taxering särskilt tillkommen förordning den

7 juli 1921. Särskilda taxeringsföreskrifter gälla för taxeringen till skogs-

accis, meddelade i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkes-

taxering med däri sedermera gjorda ändringar. Därjämte äro i vissa för*

fattningar föreskrifter meddelade rörande en del med taxeringsförfarandet

sammanhängande frågor.

Tvekan kan icke råda därom, att taxeringarna till kommunal inkomstskatt

samt till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt böra ske i ett sammanhang och

verkställas av samma beskattningsmyndigheter. Lika självfallet är, att taxe­

ringar till kommunal progressivskatt och till utjämningsskatt, i de fall där

dylik taxering skall ifrågakomma, böra verkställas i samband med taxe-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

77

ringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Såväl taxeringssakkun-

nigas förslag till ny taxeringsförordning som det överarbetade förslag, jag

nn framlägger, grundas på denna uppfattning.

Lika självfallet är emellertid icke, huru bör förfaras med fastighetstaxe­

ringen och med virkestaxeringen. Jag skall först uppehålla mig vid den

vart femte år återkommande allmänna fastighetstaxeringen.

Såsom nyss berörts föreskriver gällande taxeringsförordning, att allmän

fastighetstaxering skall verkställas av samma taxeringsmyndigheter, taxerings­

nämnder och prövningsnämnder, som verkställa taxeringen för inkomst och

förmögenhet. När riksdagen år 1920 anmälde sitt beslut i anledning av

Kungl. Maj:ts förslag till ny kommunalskattelagstiftning, anförde riksdagen,

bland annat, att de brister, som vidlådde taxeringsförfarandet, i all synner­

het utgjorde ett vägande skäl mot att då skrida till en definitiv ny sådan

lagstiftning. Riksdagen erinrade särskilt om de starka växlingar vid upp­

skattningen av fast egendom, som förefunnes ej blott mellan olika lands­

delar utan även mellan olika kommuner inom samma län. Riksdagen hem­

ställde därför om skyndsam utredning angående, bland annat, ändrade

grunder för beskattningsnämndernas organisation och taxeringsförfarandet

att lända till efterrättelse vid allmän fastighetstaxering, som enligt riks­

dagens mening borde verkställas under år 1922.

I enlighet med berörda hemställan förelädes 1921 års riksdag genom pro­

position nr 215 förslag till förordning om taxeringsmyndigheter och förfa­

randet vid allmän fastighetstaxering år 1922. Propositionen blev i huvudsak

antagen av riksdagen och förordning i ämnet utfärdades den 7 juli 1921,

nr 382. Rörande innebörden av förordningens bestämmelser hänvisas till

sid. 108 o. ff. i taxeringssakkunnigas betänkande.

Enligt vad taxeringssakkunniga genom förfrågningar hos landskamrerarna

inhämtat, har den nya organisationen i det stora hela motsvarat de på den­

samma ställda förväntningarna. Det har allmänt uttalats, att säkrare och

bättre taxeringsresultat erhållits.

Taxeringssakkunniga uttala för egen del, att det uppnådda goda resultatet

av 1922 års allmänna fastighetstaxering i hög grad är att tillskriva den

särskilda organisationen, framförallt anordningen med förslagsställande be-

redningsnämnder och beslutande taxeringsnämnder. Genom den prövning,

som taxeringsnämnderna åstadkommit, hade redan före prövningsnämndsstadiet

åvägabragts en utjämning olika kommuner emellan,. Hade prövningsnämn-

derna skolat fatta beslut omedelbart på grundval av beredningsnämndernas

arbetsresultat, skulle de otvivelaktigt hava stått inför en alltför omfattande

arbetsuppgift. De sakkunniga hava därför förordat bibehållande av 1922 års

särskilda organisation, men föreslagit vissa jämkningar för tillgodogörande

av vunn a erfarenheter. Till dessa jämkningar skall jag återkomma vid redo

görelsen för detaljerna i det nu föreliggande förslaget.

Allmän

fastighets­

taxering.

Taxerings­

sakkunniga.

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Yttranden.

Bland myndigheter och enskilda, vilka yttrat sig över de sakkunnigas för­

slag, har i stort sett rått full enighet rörande fördelen av bibehållandet av

särskilda organ för den allmänna fastighetstaxeringen. Sålunda hava samt­

liga länsstyrelser med undantag av länsstyrelsen i Hallands län endera be­

stämt uttalat sig för ett bibehållande av den självständiga fastighetstaxerings-

organisationen eller också i huvudsak lämnat de sakkunnigas förslag här­

utinnan utan erinran.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar däremot: Inkomsttaxeringsnämnderna

hava en sådan sammansättning, att de synnerligen väl lämpa sig för att

handhava bestyret jämväl med fastighetstaxeringen. Länsstyrelsen funne sig

därför böra lämna sin anslutning till ett av landskamreraren i länet i skri­

velse till taxeringssakkunniga den 6 december 1923 framställt förslag. Enligt

detta skulle det icke vara förenat med några som helst olägenheter att återgå

till det före år 1922 brukliga förfaringssättet och att således avskaffa bered-

ningsnämnderna samt låta samma taxeringsnämnd verkställa ej blott inkomst­

taxeringen utan även fastighetstaxeringen de år, sådan taxering skulle ske,

därvid emellertid fastighetstaxeringen borde förrättas före inkomsttaxeringen.

Av övriga ämbetsverk och myndigheter, vilka yttrat sig över de sakkun­

nigas förslag, hava endast riksräkenskapsverket och lantbruksstyrelsen till­

kännagivit en från de sakkunniga skiljaktig mening beträffande den allmänna

fastighetstaxeringens organisation.

Riksräkenskapsverket yttrar: Om taxeringsmyndigheterna, såsom förslaget

avsåge, utrustades med all den sakkunskap, som stode att vinna, syntes det

riksräkenskapsverket lämpligast att låta samma taxeringsmyndigheter verk­

ställa allmän fastighetstaxering och taxering till inkomst- och förmögenhets­

skatt av såväl statlig som kommunal art. De sakkunnigas förslag verkade

splittrande på taxeringsarbetet. Hela den stora apparat, som utseendet av

olika nämnder för skilda slag av taxeringar innebure, skulle undvikas, om

taxeringsorganen bleve gemensamma. Gemensamma taxeringsman, samman­

satta med all möjlig omsorg i fråga om sakkunskap och förfarenhet på

taxeringsområdet, finge en erfarenhet och rutin, som helt säkert skulle lända

taxeringsarbetet till fromma.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att några hushållningssällskap antingen

avstyrkt det särskilda förfarandet vid allmän fastighetstaxering eller ock

inskränkt sig till att påyrka en starkare och mera bestämd representation

av fastighetsägareintressena i de olika taxeringsinstanserna. Därefter an-

föres:

»Även lantbruksstyrelsen måste ställa sig tveksam mot det föreslagna sär­

skilda förfarandet vid den allmänna fastighetstaxeringen. Redan om­

ständigheten, att fastighetstaxeringen och taxeringen till inkomst- och för­

mögenhetsskatt samt till kommunal repartitionsskatt för inkomst och för

näring tjäna samma syfte giver en viss presumtion för att taxeringen skall

ske genom samma organ. —-------

Fastighetstaxeringen och övrig taxering för beskattningsändamål samman­

hänga otvivelaktigt mycket intimt med varandra, och lantbruksstyrelsen

79

skulle vilja gorå gällande, att den ingående kännedom, som vinnes om

fastighets årliga avkastning och produktionsförmåga vid taxering för in­

komst m. m., är en nödvändig förutsättning för bedömande av fastighets­

värdet. I viss mån betecknande för taxeringssakkunnigas förslag i denna

del är att de sakkunniga sett sig nödsakade att lägga den särskilda fastig­

hetstaxeringen mellan de allmänna fastighetstaxeringarna på de vanliga

taxeringsorganen. Otvivelaktigt innebär taxeringssakkunnigas förslag om

särskilt förfarande vid fastighetstaxering en betänklig dualism.»

Åven Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ut­

talat sig för ett överflyttande av arbetet för den allmänna fastighetstaxe­

ringen å de vanliga taxeringsnämnderna.

Kammarrätten yttrar:

»Kammarrätten finner väl för egen del, att en förenkling på ena

eller andra sättet av taxeringsorganisationen vore önskvärd, därest den

läte sig genomföra utan eftersättande av taxeringens effektivitet och utan

att man riskerade ett återfall i de föga tillfredsställande förhållan­

den, som voro rådande före 1922 års fastighetstaxering. Garanti häremot

skulle dock knappast förefinnas, om man utan vidare överflyttade fastighets-

taxeringsbestyret på de vanliga nämnderna. I saknad av utredning om

lämpliga anordningar för att dessa nämnder skulle bliva fullt skickade att

verkställa även fastighetstaxeringen och då den år 1922 tillämpade organi­

sationsformen även enligt kammarrättens erfarenhet bidragit till ett gott

taxeringsresultat, vill kammarrätten för sin del ej tillstyrka ett övergivande

av denna organisation.

Såsom ytterligare skäl för denna ståndpunkt torde kunna åberopas den

omständigheten, att den från och med 1922 löpande femårsperioden går till­

ända med 1926. Då efter allt att döma de vilande stora skattefrågorna icke

komma att föreläggas 1926 års riksdag, lärer denna riksdag bliva nödsakad

fatta beslut, huruvida allmän fastighetstaxering ändock skall, såsom avsett

varit, företagas 1927. För detta fall kan med visshet antagas, att 1922 års

taxeringsorganisation med eller utan jämkningar ånyo kommer i tillämp­

ning, varigenom ökade erfarenheter komma att vinnas angående dess lämp­

lighet. Därest så 1927 års eventuella fastighetstaxering Ange giltighet föl­

en ny femårsperiod, kunde, i avvaktan på de nya erfarenheternas tillgodo­

görande, frågan om fastighetstaxeringens definitiva ordnande anstå någon

tid, varvid, om taxeringsväsendet i övrigt funnes böra utan uppskov nyre-

gleras, bestämmelserna om allmän fastighetstaxering tillsvidare Ange ute­

lämnas i den blivande taxeringsförordningen.

Blir förloppet det nu antydda, skulle vid ett senare tillfälle rikare material

föreligga för bedömandet av frågan, om fastighetstaxeringen för framtiden

kräver en särskild organisation eller icke.»

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 210.

Vid det förhållande att allmän fastighetstaxering icke, såsom kammar­

rätten i sitt utlåtande förmodat, kommit till stånd innevarande år, torde

det särskilda skäl, kammarrätten åberopat till stöd för sitt förslag att låta

förfarandet vid härnäst inträffande allmänna fastighetstaxering regleras ge­

nom en för blott denna taxering avsedd förordning, icke längre äga gil­

tighet. Jag håller före, att frågan om taxeringsmyndigheter och för-

Departements­

chefen.

Särskild

fastighets­

taxering.

Virkes-

taxering.

Gällande be­

stämmelser.

1921 års

kommunal-

skatte-

kommitté.

farandet vid allmän fastighetstaxering nu bör ordnas i samband med om­

gestaltningen av taxeringsorganisationen i övrigt på ett sätt, som i sina

huvuddrag kan tänkas bliva bestående.

Härtill anser jag mig hava så mycket större anledning, som de allra

flesta, vilka haft tillfälle att förvärva mera direkt erfarenhet rörande 1922

års förfarande, beteckna detta såsom ett påtagligt framsteg framför det förut

tillämpade. En återgång till det äldre systemet kan jag icke förorda. Beak­

tas bör nämligen, att de särskilda detaljerade uppskattningsgrunder, som före­

slagits skola gälla för fastighetstaxeringsarbetet, lägga på beskattningsnämn-

derna ett synnerligen omfattande arbete, vilket tager flera månader i anspråk.

Men även inkomsttaxeringen är mycket tidskrävande. Ett sammanförande

av dessa arbeten hos samma nämnder anser jag praktiskt taget omöjligt.

Därtill kommer, att en återgång till det gamla systemet säkerligen skulle

medföra förlust av det värdefulla arbete för en

likformig

taxering,

som

fastighetstaxeringsnämnderna i regel utfört.

Jag tillstyrker således bibehållande av 1922 års särskilda organisation i

huvudsak. I vissa detaljer kommer jag dock att förorda jämkningar.

Jag biträder även i huvudsak taxeringssakkunnigas förslag, att, så­

som hittills, fastighetstaxeringen under åren mellan de allmänna fastig­

hetstaxeringarna omhänderhaves av de för inkomsttaxeringen verksamma

nämnderna. Mot detta förslag har erinran ej framkommit i de inkomna

yttrandena.

Enligt gällande lag om skogsaccis och om virkestaxering skall virkes-

taxeringen förrättas av vederbörande kommunalnämnd. De vanliga taxe­

ringsmyndigheterna taga icke befattning med taxeringen i annan mån, än

som följer därav, att besvär över kommunalnämnds beslut anföras hos pröv-

ningsnämnden i länet. Denna äger icke befogenhet att gå utöver yrkande i

besvär, ej heller att, såsom i fråga om inkomsttaxering, av egen drift ändra

taxering till skogsaccis.

80

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

1921 års kommunalskattekommitté yttrar å sid. 239 i sitt betänkande

följande:

»Kommitténs förslag utgår ifrån, att taxeringen av virke för skogsskatt

skall verkställas icke såsom hittills av kommunal myndighet utan av vanlig

taxeringsmyndighet. Redan det nära sammanhang, vari enligt kommitténs

förslag virkesbeskattningen kommer att stå till den övriga kommunala be­

skattningen, gör en sådan överflyttning av taxeringsarbetet önskvärd och

befogad. Men även andra skäl tala därför. Så kan det icke vara riktigt,

att taxeringen till denna skatt är anförtrodd åt den förvaltande myndig­

heten i kommunen, då det är kommunen själv, som äger tillgodogöra sig

skatten och således är intresserad part i beskattningen. Likaså kan det

förvisso antagas, att de vanliga taxeringsmyndigheterna med hänsyn till sin

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 210.

81

sammansättning och sin vana vid taxeringsarbete äro bättre lämpade att

åstadkomma en rättvis och jämn taxering än kommunalnämnderna.

Med denna uppfattning angående den myndighet, åt vilken virkestaxeringen

bör anförtros, har kommittén funnit sig icke böra i sitt förslag till kom­

munalskattelag upptaga vad som angår taxeringens tekniska utförande och

förty därur uteslutit bestämmelser om deklaration och andra uppgifter till

ledning för taxeringen, om taxeringsmyndigheter, deras sammansättning,

befogenheter och arbetsordning, om bevakande av det allmännas rätt, om

fullföljd av talan m. m. Hithörande ämnen böra enligt kommitténs mening

behandlas i den allmänna förordningen om taxeringsmyndigheter och för­

farandet vid taxering, i vilken förordning alltså myndigheter och enskilda

skulle hava att söka och finna allt, som angår det formella förfarandet vid

taxering i och för beskattning till stat eller

kommun.»

1923 års taxeringssakkunniga hava, i anslutning till vad kommunalskatte-

kommittén sålunda anfört, föreslagit, att virkestaxeringen skall handhavas

av de för inkomsttaxeringen avsedda beskattningsnämnderna. Därvid hava

de sakkunniga uttalat, att en sådan anordning medför jämväl den särdeles

stora fördelen, att upplysningar, som angående skogsinkomsten lämnas i de

för inkomsttaxeringen avlämnade deklarationerna, kunna tjäna till ledning

jämväl för virkestaxeringen och tvärt om. Denna fördel är särskilt värde­

full, då jämväl husbehovsvirket förutsättes bliva föremål för skogsbeskatt-

ning.

De sakkunnigas förslag innebär vidare, att vid virkestaxeringen taxerings­

nämnden skall hava något avvikande sammansättning mot eljest. I stället

för den av länsstyrelsen utsedde ledamoten i nämnden — i förslaget benämnd

kronoombudet — skall inträda en av vederbörande skogsvårdsstyrelse utsedd

ledamot. Utseende av dylik ledamot har dock ansetts icke kunna göras

obligatoriskt, då ju virkestaxering mångenstädes antingen icke förekommer

eller ock är av föga betydelse. Enligt förslaget är fördenskull skogsvårds­

styrelse icke pliktig att utse ombud. För bevarande av önskvärd konti­

nuitet med nuvarande förfarande och för underlättande av taxeringsnämnds-

ordförandens arbetsbörda föreslås, att virkestaxeringen skall beredas i

första hand av den ledamot i taxeringsnämnden, som enligt förslaget skall

utses av vederbörande kommunalnämnd eller drätselkammare — i förslaget

benämnd kommunalombud; och skall det åligga denna ledamot att vara

föredragande i nämnden beträffande dylik taxering och föra virkestaxeringens

längder, skogsskattelängden och skogsvårdsavgiftslängden. Enligt förslaget

skola de på grund av taxeringen utgående avgifterna icke såsom hittills

påföras i samband med taxeringen utan senare, skogsskatten av kommunal

myndighet och skogsvårdsavgiften av vederbörande debiteringsförrättare

samtidigt med debiteringen av kronoutskylderna. Till skillnad mot vad nu

gäller föreslås, att prövningsnämnd skall äga att såsom beträffande övrig

taxering fatta beslut rörande virkestaxering, även utan att besvär anförts,

liksom det även förutsättes skola tillkomma landskamreraren att framställa

anmärkningar mot virkestaxeringen.

Bihang till riksdagens protokoll 192

7.

1 sand. ISO höft.

(AV

210.)

(j

Taxeringä-

sakkunniga.

Inkomna

yttranden.

Förslaget om virkestaxeringens överflyttande till taxeringsnämnderna har

icke föranlett erinran från överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Upp­

sala, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs, Gävle­

borgs, Västernorrlands och Västerbottens län.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Jämtlands och Norrbottens län förorda

uttryckligen de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Alvsborgs och Väst­

manlands län åter avstyrka detsamma.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar:

»Förslaget om virkestaxeringens överflyttande från kommunalnämnderna

till taxeringsnämnderna kan länsstyrelsen icke finna tillräckligt motiverat.

Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, hava kommunalnämnderna i det hela

taget fullgjort dessa taxeringar lika tillfredsställande, som man kan vänta

sig av taxeringsnämnderna. Inkomsttaxeringen och virkestaxeringen äga ej

heller det samband sins emellan, att deras handhavande av samma nämnder

på grund därav kan anses särskilt önskvärt. Väl är det sant, att för in­

komsttaxeringen understundom kan vara av värde att äga kännedom om

virkesdeklarationernas innehåll, men möjlighet till sådan kännedom kan ju

beredas, även om kommunalnämnden verkställer virkestaxeringen. Däremot

måste det vara en betydande olägenhet att tynga taxeringsnämndernas redan

svåra och omfattande arbete med en annan taxering av så helt annan art

som virkestaxeringen, och, såsom redan antytt, lärer någon säkerhet inga­

lunda finnas för att taxeringen genom den föreslagna ändringen bliver bättre

utförd. Den särskilda ställning kommunalombudet skulle komma att intaga

i taxeringsnämnden vid handläggning av virkestaxeringen, synes också ägnad

att försvåra och tilltrassla arbetet på sätt, som alldeles icke ifrågakommer

med nuvarande anordning.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

»De sakkunniga hava föreslagit, att virkestaxeringen i första hand, som

för närvarande verkställes av de kommunala myndigheterna, skall överflyttas

på taxeringsnämnderna. De skäl, som enligt de sakkunnigas uttalanden å

sid. 224 ff. tala för en sådan överflyttning, äro icke alltför tungt vägande.

Erfarenheten har ådagalagt, att de kommunala myndigheterna inom länet

i övervägande antal fall på ett gott sätt fullgjort sin uppgift att verkställa

virkestaxeringen enligt nu gällande regler för densamma, och de föreslagna

nya reglerna äro enligt länsstyrelsens mening icke så invecklade, att med

hänsyn till dem den föreslagna överflyttningen får anses nödvändig.»

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar:

»I det föreslagna förfarandet vid virkestaxering återfinnas i huvudsak

nuvarande bestämmelser rörande taxering till skogsaccis. En förändring

av principiell art är emellertid att här anteckna, nämligen virkestaxeringens

överflyttande från kommunalnämnderna till taxeringsnämnderna. Motivet

härtill är uppenbarligen att söka uti den föreslagna kommunala skogsskat-

tens ställning i det kommunala skattesystemet. Det nära sambandet mellan

taxeringen för inkomst och taxeringen för avverkat virke talar för den

organisation av taxeringsförfarandet i sistberörda hänseende, som i författ-

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2JO.

83

ningen kommit till uttryck. Trots detta är länsstyrelsen likväl icke alldeles

övertygad om behovet och gagnet av den ifrågasatta förändringen. Erfaren­

heten här i länet visar på, att kommunalnämnderna i allmänhet fullgjort

detta rätt ömtåliga uppdrag med både hovsamhet och samvetsgrannhet och

väl motsvarat det förtroende, som visats genom att de själva fått verkställa

detta taxeringsarbete. Och säkerligen är kännedomen om mängden och

värdet av avverkat virke bättre tillgodosedd hos kommunalnämnden än i

ett större av flera kommuner sammansatt taxeringsdistrikt.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar: Den föreslagna överflyttningen

av virkestaxeringen å taxeringsnämnderna skulle visserligen medföra vissa

fördelar, men det måste dock vara synnerligen tvingande skäl, som skulle

kunna motivera ett överlämnande av detta arbete till de redan nu så arbets­

tyngda taxeringsnämnderna. Enligt länsstyrelsens erfarenhet hade också

kommunalnämnderna på ett fullt tillfredsställande sätt skött sina åligganden

med denna taxering. Länsstyrelsen ansåge det därför böra allvarligen över­

vägas, huruvida icke hittills gällande bestämmelser borde i förevarande av­

seende bibehållas.

Länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig något tveksam till frågan, om

virkestaxeringen bör överlämnas till taxeringsnämnderna, då dessas arbete

därförutan vore fullt tillräckligt, samt kommunalnämnder och drätselkam­

mare helt säkert däråt kunde ägna mera tid och intresse än taxerings­

nämnderna. Det närmare sammanhang med den övriga taxeringen, som

virkestaxeringen enligt förslaget till kommunalskattelag skulle erhålla, talade

dock onekligen för en dylik sammanslagning.

Jämväl länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig vara tveksam, om behov

förelåge att överflytta bestyret med virkestaxeringen från kommunalnämn­

derna, som syntes hava på ett förtjänstfullt sätt handhaft denna taxering,

till taxeringsnämnderna vilkas arbetsbörda redan förut vore tillräckligt stor.

Länsstyrelsen ville emellertid icke direkt motsätta sig de sakkunnigas för­

slag i denna del.

De ämbetsverk och övriga myndigheter, vilka yttrat sig över de sakkun­

nigas förslag i denna del, hava icke haft något att invända mot virkes-

taxeringens överflyttande till inkomsttaxeringsnämnderna.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava antingen icke haft något

att erinra mot förslaget i denna del eller bestämt tillstyrkt detsamma. Så­

lunda anser Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

vägande skäl tala för omläggningen. Sex reservanter hava dock avvikande

mening. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jönköpings och Krono­

bergs län förmäla sig anse förslaget innebära en avgjord förbättring och

vara väl motiverat.

Sveriges skog sägare förbund yttrar, att virkestaxeringens överflyttande från

kommunalnämnden till taxeringsnämnden enligt förbundets mening vore en

synnerligen lämplig förändring, då taxeringsnämnden kunde förväntas besitta

avsevärt större kompetens än kommunalnämnden för virkestaxeringens ut­

84

görande. Kommunalnämnden vore därjämte part i saken och borde därför

icke taga befattning med taxeringsarbetet.

Jämväl styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser virkes-

taxeringens överflyttande till taxeringsnämnderna vara motiverat.

Skogsvårdsstyr elsen i Gävleborgs län anför: Då styrelsen icke hade något

att anmärka mot den virkestaxering, som verkställts av kommunalnämn­

derna, vilka med den för dem gällande längre mandattiden av 4 år blivit

erfarna och dugliga i sin uppgift, syntes detta taxeringsarbetes överflyttning

till taxeringsnämnderna knappast vara av behovet påkallat. Denna över­

flyttning kunde, i den mån ombyte ofta skedde av ledamöter i taxerings­

nämnden, vara ägnad att giva ett sämre och ojämnare taxeringsresultat.

Skog svår dsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings och Krono­

bergs län, i Kalmar läns norra landstingsområde, i Blekinge, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Jämtlands län hava

i mer eller mindre bestämda ordalag tillstyrkt det föreslagna överflyttandet,

under det att övriga skogsvårdsstyrelser, från vilka yttranden inkommit,

lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Landstingens förvaltningsutskott hava, i den mån yttranden över försla­

get avgivits, icke till diskussion upptagit frågan om virkestaxeringens över­

flyttande till taxeringsnämnderna.

Kammarrätten anför i denna fråga följande:

»Såsom huvudmotiv hava de sakkunniga (sid. 224) åberopat, att kommunal-

skattekommittén avvägt reglerna för skogsskatten med hänsyn till, att virkes-

taxeringen skulle verkställas av taxeringsnämnderna. Då kammarrätten i

huvudsak godkänt berörda regler, har kammarrätten i viss mån redan bun­

dit sig i fråga om taxeringsorgan. Emellertid lärer det, även frånsett be­

rörda sammanhang mellan reglerna om skattskyldigheten och bestämmelserna

om taxeringsmyndigheten, icke kunna bestridas, att goda skäl finnas för den

föreslagna överflyttningen. Sådana skäl äro, bland andra, att det ju icke

är fullt egentligt, att kommunalnämnden, som är kommunens verkställande

myndighet, tillika såsom taxeringsorgan skall vara i tillfälle påverka av­

kastningen av en av kommunens skattekällor, ävensom att det från taxe-

ringssynpunkt måste medföra vissa fördelar, att inkomsttaxering för skogs­

bruk och virkestaxering förrättas av en och samma myndighet.»

De flesta kommuner, som yttrat sig, antingen förklara sig lämna för­

slaget utan erinran eller tillstyrka uttryckligen förslagets antagande.

Några kommuner uttala därvid, att de visserligen icke funnit någon olägen­

het vara förknippad med virkestaxeringens anförtroende åt kommunalnämn­

den, men att, då sambandet med inkomsttaxeringen syntes tala för virkes­

taxeringens överlämnande till taxeringsnämnden, de icke hade anledning

motsätta sig en dylik anordning, eftersom avsikten vore att kommunalnämn­

dens ordförande skulle såsom kommunalombud deltaga i taxeringsnämndens

arbete med särskild uppgift att bereda virkestaxeringen. Enstaka kommu­

ner motsätta sig förslaget i denna del under anförande, att anledning saknas

Kungl. Maj ds proposition Nr 210.

85

att ändra det nuvarande, såsom lämpligt befunna systemet. I några fall

åberopas såsom skäl mot förslaget, att i kommun, som delats i flera taxe-

ringsdistrikt, endast eu av taxeringsnämnderna skall omhänderhava virkes-

taxeringen; härigenom förmenas taxeringsnämnden komma att sakna nödig

kännedom om kommunens olika delar.

Endast ett fåtal taxeringsnämndsordförande hava yttrat sig på denna punkt.

I regel lämna de förslaget utan erinran. En taxeringsnämndsordförande

i Västmanlands län anför:

»De sakkunniga synas hava anfört tämligen tungt vägande skäl för att

virkestaxeringen verkställes av de vanliga taxeringsnämnderna. En sådan

anordning skulle, på sätt de sakkunniga framhålla, medföra jämväl den för­

delen, att upplysningar, som angående skogsinkomsten lämnats i de för in­

komsttaxeringen avlämnade deklarationerna, kunna tjäna till ledning jäm­

väl för virkestaxeringen och tvärtom.»

Ur principiell synpunkt torde det obestridligen vara riktigt, att virkes-

Departement

taxeringen handlägges av beskattningsnämnder, som själva icke intaga parts- chefen,

ställning gentemot den skattskyldige. Den nuvarande anordningen med

kommunalnämnden på landet och motsvarande kommunala styrelse i stad

såsom första taxeringsinstans kan därför icke försvaras ur ett principiellt

betraktelsesätt. Att anordningen likväl kommit till stånd torde förklaras

därav, att det med hänsyn till inkomsttaxeringsnämndernas stora arbetsbörda

tidigare ansetts möta hinder för virkestaxeringens överlämnande till dessa

nämnder. I stort sett torde visserligen några menliga verkningar icke hava

inträffat genom anordningen i fråga. Dock föreligger exempel på motsatsen.

Sålunda uppgives, att på vissa håll förefunnits en tendens att, särskilt i

fråga om skattskyldiga från annan kommun, förfara otillbörligt strängt

vid virkestaxeringen. Utan att vilja närmare ingå på frågan, i vad mån

denna uppgift verkligen haft fog för sig, anser jag redan anledningen till

misstanke om dylikt partiskt förfarande visa angelägenheten av en an­

nan ordning för virkestaxeringen än den nuvarande. Vid övervägande av

möjligheten att anförtro arbetet åt de för inkomsttaxeringen avsedda beskatt-

ningsnämnderna, har jag funnit det obestridligen såväl för virkestaxeringen

som för inkomsttaxeringen innebära en fördel, att materialet för båda

dessa taxeringar samlas på en hand. Den oundgängligen nödvändiga för­

stärkningen av arbetskrafterna inom inkomsttaxeringsnämnden synes bliva väl

tillgodosedd genom att, såsom de sakkunniga föreslagit, vid virkestaxeringen

skola på verksamt sätt deltaga två ledamöter med särskilda åligganden,

nämligen kommunombud och skogsvårdsombud. Det har visserligen — så­

som jag i det följande kommer att närmare utveckla — mot en sådan an­

ordning invänts, att två ledamöter i taxeringsnämnden komma att företräda

mot den skattskyldige stridande intressen. Jag vill ingalunda förneka rik­

tigheten av denna invändning, men anser densamma icke vara vägande.

Det är nämligen nödvändigt, att taxeringsnämnden i sig inrymmer repre­

sentanter för de fiskaliska intressena, varförutan det allmännas rätt måhända

Kungl.Maj:ts proposition Nr 210.

Grunderna för

beskattnings-

myndigheter­

nas samman­

sättning.

Allmänna

principer.

Direktiven till

taxeringssak-

kunniga.

Taxe ringssak­

kunniga.

Yttranden.

icke tillräckligt tillgodoses. Men då dessa representanter icke ensamma

fatta besluten, utan vid sin sida hava personer, som intaga en oberoende

ställning, ställer det sig helt annorlunda, än då samtliga medlemmar före­

träda ett och samma intresse. Jag har således funnit, dels att taxerings­

nämnden med den av de sakkunniga föreslagna sammansättningen är väl

skickad att övertaga jämväl virkestaxeringen och dels att principiella hinder

för en sådan anordning icke föreligga. I det nu föreliggande förslaget till

taxeringsförordning upptagas därför bestämmelser om virkestaxeringens hand-

havande av de beskattningsnämnder, som föreslås för taxeringen för inkomst

eller förmögenhet.

I fråga om grunderna för beskattningsmyndigheternas sammansättning

anförde föredragande departementschefen vid meddelandet av direktiv för taxe-

ringssakkunnigas utredningsarbete (sid. 99 i betänkandet), att han ansåge

de grundläggande principerna för den nuvarande organisationen icke böra

övergivas. Ett sådant steg skulle väl närmast innebära, att taxeringen över­

lämnades åt för ändamålet särskilt utbildade tjänstemän i stället för såsom

nu åt folkvalda nämnder under ledning av personer, utsedda av länsstyrel­

serna utan hänsyn till vederbörandes egenskap att vara tjänsteman eller icke.

Det nuvarande systemet vore otvivelaktigt i det stora hela uppburet av all­

mänhetens förtroende och rymde, enligt departementschefens mening, större

möjlighet att för taxeringsarbetet erhålla tillgång till personer med en ingå­

ende kännedom om de skattskyldigas förhållanden, än som skulle förefinnas,

därest taxeringen verkställdes av tjänstemän. Departementschefen förmälde sig

anse, att reformen i stället borde inriktas på att för taxeringsarbetet i veder­

börande nämnder förvärva de för ändamålet mest skickade personer, som

kunde finnas att tillgå. Han antydde även vissa utvägar för vinnande av

en lycklig rekrytering av nämnderna och ett förbättrat taxeringsresultat,

därvid han särskilt berörde möjligheten av att landskamreraren i större ut­

sträckning än hittills toge aktiv del i taxeringsarbetet.

Taxeringssakkunniga hava något ingått på frågan om överflyttande av

taxeringsarbetet i första instansen från folkvalda nämnder till tjänstemän

(sid. 126 i betänkandet) och därvid konstaterat, att medverkan av personer

ur de skattskyldigas egen krets vore en nödvändig förutsättning för ernående

av tillräcklig kompetens hos beskattningsmyndigheten. I händelse taxerings-

förfarandet skulle överlämnas åt tjänstemän, vore det sannolikt icke möjligt

att bereda samtliga därför erforderliga tjänstemän arbete året runt. De sak­

kunniga hava därför byggt sitt förslag på den bestående grunden och genom

partiella ändringar och påbyggnader sökt åstadkomma en lämplig taxerings-

organisation. I

I denna principfråga hava endast en del av de hörda myndigheterna och

representanterna för de skattskyldiga särskilt yttrat sig.

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

87

Länsstyrelserna hava i allmänhet antingen positivt förordat den gamla

organisationens huvudsakliga bibehållande eller också icke haft något att

erinra däremot.

Sju länsstyrelser, nämligen i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Öster­

götlands, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län, göra sär­

skilda uttalanden av något avvikande innehåll.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar sålunda, att, ehuru länsstyrelsen

icke helt delade de sakkunnigas uppfattning i frågan, den likväl i det nu­

varande läget icke ansåge sig böra göra densamma till föremål för bedömande.

Erfarenheten torde bäst visa, huruvida det avsevärt ökade arbete, som komme

att bliva en följd av det föreslagna skattesystemets genomförande, kunde ut­

föras av det nuvarande systemets organ.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar: Någon väsentlig omläggning av

taxeringsorganisationen, ägnad att uppväga det särskilt för taxeringsnämn­

derna både kvantitativt och kvalitativt ökade arbete hade icke föreslagits.

De bristfälligheter, som för närvarande vidlådde taxeringsförfarandet och

som ytterst berodde därpå, att endast i undantagsfall fullt kvalificerad ord­

förande funnes att tillgå, kvarstode fortfarande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar: Redan den första taxeringsinstan-

sen borde ordnas på sådant sätt, att dess arbete endast mera sällan gåve an­

ledning till ingående eftergranskning. En än så stor granskningsapparat,

arbetande under högtryck en kort tid, kunde icke gottgöra de brister, som

i regel vore oundgängligen förbundna med ett arbete uteslutande utfört av

förtroendemän. Ett tjänstemannamoment måste ovillkorligen tillkomma redan

i första instansen, en för ändamålet utbildad, fast anställd tjänsteman måste

finnas till förfogande för varje nämnd. De sakkunniga hade icke heller

helt kunnat undgå införandet i taxeringsarbetet av ett element av antydd

art. Enligt länsstyrelsens mening vore det fördelaktigare, att det tekniskt

kunniga elementet, som skulle tillföras taxeringsarbetet, utgjordes av en

fast, med orts- och personförhållandena i sina distrikt förtrogen, ansvarig

tjänstemannakår. Därvid borde häradsskrivarna komma till användning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län hänvisar beträffande frågan om grun­

derna för taxeringsväsendets organisation till en av landskamreraren i länet

Otto V. Landén i april 1921 till statsrådet och chefen för finansdeparte­

mentet avlåten promemoria angående diskuterade åtgärder för taxerings­

väsendets omorganisation. I denna promemoria framhålles, bland annat, att

taxeringsmyndigheternas lämpliga organisation vore en väsentlig förut­

sättning för en riktig beskattning. Den nuvarande organisationsformen kunde

icke anses tillfredsställande. Taxeringsmännen saknade i allmänhet all skolning

och alla kunskaper och övriga förutsättningar för sin uppgift. Det lämp­

ligaste sättet att råda bot för de rådande missförhållandena torde i första

hand vara att inrätta ett centralt taxeringsverk. Denna myndighet skulle

hava till ändamål att verka för en ändamålsenlig organisation av taxerings-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

förfarandet och i detta avseende särskilt sörja för utbildning och rekrytering

av för sitt uppdrag ägnade taxeringsman, att leda och kontrollera taxerings-

arbetet, att befrämja en riktig och enhetlig tillämpning av skatteförfatt*

ningarna, att tillhandagå taxeringsmännen med råd och upplysningar, samt

att hos Kungl. Maj;t göra de framställningar, som föranleddes av de gjorda

iakttagelserna. Riktlinjerna för denna myndighets organisation och arbete

borde bliva föremål för närmare utredning. Frånvaron av ett centralt

taxeringsverk vore en av de väsentligaste orsakerna till att taxeringsväsen-

det icke kunde fungera på ett tillfredsställande sätt. Varje försök att av­

hjälpa de förefintliga bristerna, innan ett sådant centralt verk organiserats,

måste bliva utan större praktisk betydelse. Så snart som möjligt borde emeller­

tid en fullständig omorganisation av taxeringsväsendet genomföras, då den

första förutsättningen för taxeringsarbetets riktiga gång och för ett tillfreds­

ställande iakttagande av såväl det allmänna som de skattskyldigas intresse

enligt Landéns mening vore förefintligheten av för sin uppgift utbildade

och för sina åtgärder ansvariga taxeringsmiin i orterna och en enhetlig

ledning av taxeringsarbetet. En revision av taxeringsväsendet borde emel­

lertid icke stanna därvid. Även åtskilliga andra frågor, såsom om besvärs-

instanserna, om avstängandet av uppskattningsfrågor från fullföljd m. in.

borde bliva föremål för undersökning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar följande: De sakkunniga

hade efter framhållande av skäl för och emot tjänstemannasystemet ansett över­

vägande skäl tala för den bestående organisationens bibehållande. Länsstyrelsen

kunde visserligen icke i alla avseenden dela de sakkunnigas uppfattning

därutinnan men ansåge likväl, att frågan borde stå öppen, till dess erfaren­

het vunnits angående det kommunala skattesystemets inverkan på taxerings­

arbetet, och därigenom möjlighet vunnits att bedöma, huruvida det trots

det ökade arbetet kunde låta sig göra att bibehålla systemet med folkvalda

nämnder.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar: Ett tillfredsställande taxeringsförfa-

rande liksom en god organisation av uppbördsväsendet vore ett oundgängligt

komplement till en god beskattningslagstiftning. De svåraste bristerna i

nuvarande organisation av taxeringsarbetet läge i den första taxeringsorga-

nisationens svaghet. Det hade ingalunda blivit lättare att under senare år

finna sakkunniga och i övrigt lämpliga personer, som vore villiga att tjänst­

göra som ordförande i taxeringsnämnderna. På arbetet inom denna instans

berodde framförallt hela resultatet av taxeringen, då det vore omöjligt att

genom än så goda påbyggnader vid det efterföljande förfarandet nöjaktigt

bota luckor och ojämnheter i förstahandstaxeringen. Icke heller uppbörds-

organisationen fungerade tillfredsställande. Det vore enligt länsstyrelsens

mening att beklaga, att dessa båda frågor icke upptagits till lösning i ett

sammanhang. Då så icke skett, vore det önskvärt, att någon definitiv orga­

nisation av taxeringsväsendet icke fastställdes, förrän den pågående utred­

ningen angående uppbördsväsendets organisation förelåge avslutad. Dessa

89

frågor stode i ett sådant intimt samband, att det vore skada, om tillfället

till en genomgripande undersökning försuttes. Det för det nuvarande taxe-

ringsväsendet karaktäristiska draget, att de två första instanserna utgjordes

av nämnder, till största delen sammansatta av personer, valda på grund av

menighetens förtroende, borde visserligen icke förloras, men taxeringsnämn­

derna måste nödvändigtvis utrustas med i taxeringsarbetet skolade arbets­

krafter. Att erhålla dylika vore för närvarande av många orsaker förenat

med de största svårigheter, ocli dessa svårigheter skulle icke minskas med

genomförande av den nya kommunalskattelagstiftningen, som komme att

ställa större anspråk än hittills på taxeringsmännen. Dessa omständigheter

ledde oundgängligen till att taxeringsnämnderna måste utrustas med ut­

bildade tjänstemän i ordförandes eller annan ställning, för att taxeringen

skulle bliva effektiv och rättvis. I detta avseende fyllde de sakkunnigas

förslag icke måttet. De sakkunnigas förslag med biträden eller sakkunniga

vid landskamrerarens arbete vore icke tillräckliga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har gjort följande uttalande: Det hade

varit synnerligen önskvärt, att frågan om en omläggning av de grundläg­

gande principerna för den nuvarande organisationen därhän, att taxerings­

arbetet överflyttades å för ändamålet särskilt utbildade tjänstemän blivit före­

mål för utredning. En sådan utredning hade varit så mycket mera av

behovet påkallad, som en lösning av kommunalskattefrågan enligt fram­

lagda riktlinjer tydligen komme att ställa ökade krav på taxeringsmyndig­

heternas skicklighet och erfarenhet.

Från de övriga myndigheter, som inkommit med yttranden över de sak­

kunnigas förslag, har icke någon erinran gjorts mot det huvudsakliga bibe­

hållandet av den nuvarande organisationen av taxeringsväsendet.

Domänstyrelsen uttalar såsom allmänt omdöme, att de sakkunnigas förslag

synes vara i stort sett tillfredsställande.

Av de hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som inkommit med ytt­

randen över de sakkunnigas förslag, har endast ett, Östergötlands läns hus­

hållningssällskaps förvaltningsutskott, närmare ingått på frågan om taxe-

ringsväsendets organisation. Detta förvaltningsutskott har härutinnan anfört,

att alltför litet sörjts för att taxeringsnämnden erhölle en sådan samman­

sättning, att kompetens och sakkunskap där städse vore till finnandes.

Av representanter för skattskyldiga, som yttrat sig över sakkunnigas förslag,

har endast handelskammaren i Gävle haft något att invända mot den nuvarande

organisationens huvudsakliga bibehållande. Handelskammaren i Gävle ifråga­

sätter — efter att hava framhållit det nuvarande taxeringsarbetets svårigheter

— om icke en utväg vore att lägga taxerings-, debiterings- och uppbörds-

arbetet inom vissa lämpligt bestämda distrikt under en gemensam tjänste­

mannaledning.

Föreningen Sveriges [städers kronouppbördstjänstemän anmäler sin tvek­

samhet om lämpligheten av att även efter kommunalskatteförslagets genom­

förande för inkomstbeskattningen bibehålla de folkvalda, tungt arbetande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements­

chefen.

taxeringsnämnderna. Det kunde däremot väl försvaras att bibehålla den

gamla organisationen för fastighetstaxeringen särskilt på landsbygden.

Kammarrätten åtnöjer sig med att konstatera, att de sakkunniga icke

föreslagit någon verklig omgestaltning av formerna för taxeringens utförande,

utan stannat vid partiella reformer på enstaka punkter och i vissa syften.

Däremot yttrar sig kammarrätten kritiskt mot vissa av de föreslagna ny­

heterna. Jag får anledning återkomma härtill i fortsättningen.

För egen del ansluter jag mig i denna grundläggande fråga till den mening,

föredragande departementschefen anfört vid meddelandet av direktiv för

taxeringssakkunnigas utredningsarbete. Erfarenheten torde hava visat, att

taxeringsnämndsordförandens lämplighet för sitt kall icke är beroende av

hans egenskap av att vara tjänsteman eller ej. De praktiska yrkenas män

och andra, vilka utan att vara tjänstemän mottagit taxering suppdrag, hava

i regel lika väl som tjänstemännen fullgjort uppdraget. Det torde hava visat

sig, att tjänstemannen-ordföranden emellanåt alltför mycket skattat åt det

rent formella och, i saknad av tillräcklig kännedom om de skattskyl­

digas förhållanden, åstadkommit taxeringsresultat, som icke varit till­

fredsställande ur saklig synpunkt. Å andra sidan hava många till ord­

förande förordnade tjänstemän till taxeringsarbetet medfört en rutin och

erfarenhet, som icke kan skattas nog högt. Lyckligast synes vara, att

länsstyrelsen alltjämt får hava fria händer vid utseendet av ordföran­

de i beskattningsnämnderna Att länsstyrelsen därvid kommer att bemöda

sig om att i varje fall söka förmå den för uppdraget bäst lämpade att

åtaga sig detsamma, torde utan vidare få anses klart. Svårigheterna

härför äro icke små. Det synes mig dock knappast vara möjligt att

enbart genom lagstiftningsåtgärder trygga tillgången till taxeringsman.

Vad man under nuvarande förhållanden kan göra torde inskränka sig till

att dels i görligaste mån underlätta ordförandens arbete och bereda honom

verksamt stöd i hans strävan att hävda det allmännas intresse och dels

ställa tillräckliga medel till förfogande för ersättning åt ordföranden för

hans arbete. Båda dessa synpunkter hava varit ledande för mig vid

utarbetandet av förslaget till taxeringsförordning. Jag vill dock redan

här på tal om ersättningsfrågan framhålla, att man vid ersättningarnas

bestämmande icke bör bortse från uppdragets karaktär av förtroendeuppdrag*

Självbeskattningens princip, av ålder omfattad i vårt land, kräver för sin

tillämpning den enskilde medborgarens medverkan, vare sig det gäller att

uppgiva sin egen eller annans inkomst eller fråga är om att själv träda till

för att verkställa den taxering, som är nödvändig för utövandet av beskattnings­

rätten. Intresse för kallet och en god medborgaranda äro nödvändiga för­

utsättningar för en taxeringsman; stimuleras kunna de visserligen men

icke skapas genom ett mer eller mindre rikligt arvode. Det är möjligt, att

i en framtid beskattningsreglerna för sin riktiga tillämpning kräva ett högre

mått av fackmässig utbildning, än hittills varit fallet. Men ännu torde vi

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

91

icke hava kommit därhän, utan jag håller före, att den nuvarande kåren av

taxeringsman har förutsättningar att komma till rätta med taxeringen. I de sär­

skilda fall, då fackmässigt biträde erfordras, bör tillgång härtill beredas. Vad

därutöver erfordras synes mig närmast böra gå ut på en noggrann och om

fattande eftergranskning av taxeringarna på prövningsnämndsstadiet, vid

vilken granskning det högre mått av insikt och mångsidig erfarenhet på'

beskattningsväsendets område, som bör förefinnas hos landskamreraren och

till hans förfogande stående tjänstemän, skall tillgodogöras. Ett intim t

samarbete mellan landskamreraren och de underordnade taxeringsorganen

torde ock utan vidare medföra allt bättre taxeringsresultat redan i första

instansen.

Då förslaget till taxeringsorganisation gestaltats enligt nu anförda grund­

satser, har jag visserligen icke vågat hoppas, att den nya organisationen

skall omedelbart eller ens under de närmaste åren skapa den effektivitet

och den jämnhet i taxeringen, som eftersträvas. Men framför en alldeles

ny och oprövad organisation har synts mig vara att föredraga en förstärk­

ning av den gamla på de punkter, där enligt vunnen erfarenhet orsakerna

till nu förefintliga brister äro att finna. Till detaljerna skall jag åter.

komma vid redogörelsen för förslagets olika paragrafer, i den mån motiven

icke utan vidare framgå av författningstexten. Jag vill dock redan i detta

sammanhang behandla några mera betydelsefulla frågor om taxeringsmyndig­

heternas sammansättning och om medhjälpare i taxeringsarbetet.

Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag för de vid allmän fastighets­

taxering verksamma beskattningsnämnderna använt benämningar, som skulle

tydligt skilja dem från beskattningsnämnderna vid taxeringen för inkomst

eller förmögenhet. Härom anföra de sakkunniga:

»De år 1922 använda beteckningarna taxeringsnämnd och prövnings-

nämnd äro i viss mån villsamma, i det att samma namn användas be­

träffande taxeringsmyndigheterna för inkomsttaxering. Det ansågs till och

med nödigt att på vissa ställen i den för 1922 års fastighetstaxering gäl­

lande författningen, som ju dock både enligt sin överskrift och genom

innehållet av 1 § gällde endast fastighetstaxeringen år 1922, i förtydligande

syfte använda beteckningarna ’fastighetstaxeringsnämnd’ och 'prövnings-

nämnd för fastighetstaxering’. Dylika benämningar skulle visserligen allt­

jämt kunna användas, men om så sker, har det till följd, att någon sär­

skiljande beteckning bör fogas till namnen å motsvarande nämnder för in­

komsttaxeringen, vilket ju icke behövdes år 1922. De sakkunniga hava

därför sökt finna nya namn å taxeringsnämnderna och prövningsnämnderna

för allmän fastighetstaxering och hava därvid stannat för namnen upp-

skattningsnämnd och länsuppskattningsnämnd. Vidare hava de år, då all­

män fastighetstaxering äger rum, i förslaget benämnts uppskattningsår.»

Mot dessa benämningar har i vissa yttranden anmärkts, att de icke vore

fullt betecknande och dessutom lätt kunde leda till förväxling med nämnder,

som icke hade befattning med taxering. Då denna anmärkning synes be-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Benämningar

å de olika

b eskattnings-

nämnderna

m. m.

Departements­

chefen.

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Beskattnings-

nämnder för

allmän fastig­

hetstaxering.

Beskattning s-

nämnder för

årlig taxering.

aktansvärd, bär jag i det nu föreliggande förslaget icke upptagit benämnin­

garna »uppskattningsnämnd» och »länsuppskattningsnämnd», utan i stället

nyttjat beteckningarna »fastighetstaxeringsnämnd» och »fastighetsprövnings-

nämnd», mot vilka invändning icke synes kunna göras. Att därav bör

följa ändring av beteckningarna å de vid taxeringen för inkomst eller för­

mögenhet verksamma nämnderna, kan jag icke finna. Deras namn äro

redan invanda och förväxling torde icke vara att befara. Jag har vidare

ansett behov av beteckningen »uppskattningsår» icke föreligga, utan håller

före, att även vid den allmänna fastighetstaxeringen det i kommunalskatte­

lagen nyttjade uttrycket »taxeringsår» bör begagnas. Den av taxeringssak-

kunniga föreslagna benämningen »den interkommunala prövningsnämnden»

å den prövningsnämnd, som enligt förslaget har att taga befattning med

vissa taxeringsfrågor, berörande mer än ett prövningsdistrikt, har jag utbytt

mot »den mellankommunala prövningsnämnden». I fråga om övriga beteck­

ningar hänvisar jag till författningstexten.

Med avseende å sammansättningen av beskattningsnämnderna för allmän

fastighetstaxering överensstämmer såväl taxeringssakkunnigas förslag som det

nu föreliggande förslaget i allt väsentligt med 1921 års förordning. På

landet skola finnas beredningsnämnder, som uppgöra förslag till taxering,

och fastighetstaxeringsnämnder, som besluta om taxeringen. I städerna

skola fastighetstaxeringsnämnder omedelbart verkställa taxeringen utan

föregående förslag av beredningsnämnder. Över fastighetstaxeringsnämn-

derna skola finnas fastighetsprövningsnämnder, en i varje län. I Stockholm

skall den för inkomsttaxeringen avsedda prövningsnämnden tjänstgöra jäm­

väl som fastighetsprövningsnämnd. Ordförande och ledamöter i dessa nämn­

der skola utses på enahanda sätt som vid senaste allmänna fastighets­

taxering. Om viss ändring i fastighetsprövningsnämndens sammansättning

skall jag yttra mig vid motiveringen för 7 §.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit, att en särskild högsta beskattnings-

nämnd, »riksuppskattningsnämnden», skall övertaga kammarrättens och

regeringsrättens nuvarande befattning med besvärsmål rörande allmän fastig­

hetstaxering. Denna fråga skall jag senare behandla.

Med avseende å beskattningsnämnderna för den årligen återkommande

taxeringen — i författningsförslaget betecknad »årlig taxering» — behålla

taxeringssakkunniga de nuvarande nämnderna, taxeringsnämnder i första

instans och prövningsnämnder i andra instans. De sakkunniga föreslå därjämte

inrättande av en för hela riket gemensam prövningsnämnd, den nyss omför-*

mälda interkommunala prövningsnämnden. Om denna skall jag vidare yttra mig

vid behandling av frågan om åstadkommande av enhetlig behandling av

sådana taxeringsfall, som angå olika beskattningsorter. I de sakkunnigas

förslag bibehållas även de särskilda prövningsnämnder, som omtalas i 48

gällande taxeringsförordning.

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

93

Med avseende å taxeringsnämndens sammansättning föreslå taxeringssak-

kunniga att nuvarande anordning bibehålies med ordförande och en leda­

mot, förordnade av länsstyrelsen, och andra ledamöter, valda av veder­

börande kommunalrepresentation, men att ytterligare en ledamot skall

inträda, därtill för en tid av fyra år vald av vederbörande kommuns verk­

ställande organ. Denna ledamot, benämnd kommunalombud, skall en­

ligt förslaget dels taga befattning med allenast de taxeringar, som avse

skattskyldiga inom hans kommun, och därvid vara skyldig granska alla dit­

hörande deklarationer, dels ock med uteslutande av vederbörande kommuns,

municipalsamhälles, församlings och skoldistrikts eljest beslutande organ

förfoga över menighetens klagorätt i taxeringsmål och utföra sådan talan å

menighetens vägnar. Befrielse från skyldighet att utse kommunalombud

har föreslagits kunna erhållas efter ansökan hos Kungl. Maj:t. Såsom vill­

kor för bifall har dock uppställts, att kommunen vidtagit andra ändamåls­

enliga anstalter för taxeringsarbetets befrämjande.

Såsom redan nämnts innehåller därjämte de sakkunnigas förslag, att vid

virkestaxering må i taxeringsnämnden inträda ytterligare en ledamot, därtill

förordnad av skogsvårdsstyrelsen i länet.

Rörande motiveringen för dessa förslag hänvisas till sid. 130 samt sid.

225 i betänkandet.

Förslaget om särskilt kommunalombud har livligt uppmärksammats i de

inkomna yttrandena.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Skaraborgs och Örebro län hava avstyrkt förslaget, under

anförande att ombudet vore obehövligt. Även Sveriges köpmannaförbund

samt Smålands och Blekinge handelskammare avstyrka förslaget. Samma

ståndpunkt iakttaga förvaltningsutskotten hos två hushållningssällskap. Läns­

styrelsen i Malmöhus län har likaledes betecknat nämnda ledamot såsom

tämligen onödig, men likväl ej velat motsätta sig förslaget. I övrigt har

såsom skäl mot förslaget anförts, bland annat, att införandet av omedelbar

taxering till kommunalskatt i och för sig icke nödvändiggjorde någon sär­

skild representation för kommunernas fiskaliska intressen, vilka vore till­

räckligt tillgodosedda genom de kommun valda ledamöterna i taxeringsnämnden.

att den föreslagna skyldigheten för kommunalombudet att granska alla

deklarationer och övriga för taxeringen avlämnade uppgifter skulle betunga

och försena taxeringsarbetet utan motsvarande nytta, att det icke vore

lämpligt att lägga kommunalrepresentationernas besvärsrätt i händerna på

eu enda person, allra minst för så lång tid som fyra år, samt att kostna­

derna för arvode åt kommunalombudet kunde bliva icke obetydliga.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge,

Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands,

Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län hava mer eller mindre be-

Kommun-

ombud

stämt yttrat sig till förmån för förslaget om tillsättande av ett kommunal­

ombud.

Ur de avgivna yttrandena må såsom belysande anföras följande:

Länsstyrelsen i Kalmar län: Om till kommunalombud utsåges en rätt­

rådig, intresserad och självständig person, torde denna otvivelaktigt komma

att bliva taxeringsnämndsordföranden till stor nytta samt fördelaktigt in­

verka på taxeringsresultatet, men motsatsen kunde inträffa, om till uppdra­

get valdes en person, som icke hade de därför erforderliga egenskaperna.

Länsstyrelsen funne emellertid de sakkunnigas ifrågavarande förslag böra

genomföras, oavsett att nämnda risk därmed vore förenad.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Då man torde få antaga, att för uppdraget

som kommunalombud komme att anlitas den väljande myndighetens ord­

förande eller annan i kommunens angelägenheter mera intresserad person,

måste man anse förslaget synnerligen gott, och borde därigenom objektivi­

teten och sakkunskapen i taxeringsnämnden ofta få en önskvärd förstärkning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Det syntes länsstyrelsen synnerligen

lämpligt, att kommunens ekonomiska intressen genom kommunalombudet

bleve mera direkt tillgodosedda, än hittills varit fallet inom taxeringsnämn­

den, varför länsstyrelsen till alla delar biträdde förslaget om särskilt kom­

munalombud i taxeringsnämnden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Anordningen med ett särskilt kommunal­

ombud betingades av taxeringsnämndens nya uppgift att jämväl verkställa

taxering till kommunalskatt ävensom virkestaxering och måste således be­

traktas som gagnelig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Förslaget om införande av särskilda kom­

munalombud i taxeringsnämnderna syntes väl befogat med hänsyn till taxe­

ringens betydelse för kommunerna. Valperioderna innebure en viss garanti

för kontinuitet i ombudets arbete.

Länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och

Västerbottens län hava icke framställt någon erinran mot förslaget om

kommunalombud.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar en sådan anordning, att kom­

munens rätt att utse kommunalombud göres fakultativ. I åtskilliga mindre

kommuner vore det kommunalfiskaliska intresset redan nu tillräckligt till­

godosett och särskild kostnad för kommunalombudet borde i många fall

kunna besparas genom att dylikt ombud icke utsåges.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län ifrågasätta, om icke den av

länsstyrelsen förordnade ledamoten kunde undvaras, därest kommunalombud

skulle utses.

Förvaltningsutskotten i sex hushållningssällskap tillstyrka förslaget om

kommunalombud. Liknande ståndpunkt intaga handelskammaren i Gävle,

styrelserna för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsför­

bundet. Även de flesta kommunala myndigheter hava tillstyrkt förslaget.

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

95

Åtskilliga kommuner intaga dock motsatt ståndpunkt. Även bland de faxe-

ringsnämndsordförande, som yttrat sig, äro meningarna delade.

I ett stort antal yttranden, där förslaget i princip tillstyrkes, göras in­

vändningar mot kommunalombudets rätt att ensam förfoga över de kom­

munala menigheternas besvärsrätt. Svenska stadsförbundet, som icke

motsätter sig denna befogenhet i vad angår den borgerliga primärkom­

munen, framhåller, att en dylik befogenhet beträffande de administrativa

områdena inom kommunen icke vore principiellt riktig, särskilt som om­

budet kunde komma att sakna förståelse för områdenas speciella intressen.

Genomgående yrkas därför, att vederbörande kommunala organ må äga att

själva förordna om besvärsrättens utövande och att kommunalombudet må

därom besluta, endast när kommunen underlåtit taga ställning till frågan.

Jämväl statskontoret, som icke särskilt uttalat sig om behövligheten av ett

kommunalombud, har avstyrkt dennes rätt att själv avgöra om kommunens

besvärsrätt skall utövas, och förordat, att beslutanderätten lägges i kommu­

nalnämndens hand.

Kammarrätten yttrar:

»På sätt länsstyrelsen i Stockholms län erinrat, synes redan de sakkun­

nigas utgångspunkt vid argumenteringen för kommunalombud (sid. 130) i så

måtto oriktig, att de sakkunniga överdrivit betydelsen av den kommunala

beskattningens framtida grundande på en självständig taxering i stället för

dess nuvarande anknytning till den statliga bevillningstaxeringen. Från

synpunkten av kommunens fiskaliska intresse är skillnaden övervägande

formell. I realiteten är bevillningstaxeringen numera en kommunal taxe-

ringsform, i det att dess kvarstående syfte i själva verket endast är att

skapa taxeringsunderlag för den kommunala debiteringen. Kommunen hav

därför samma anledning att vid denna taxering bevaka sitt skatteintresse

som den komme att få vid taxering enligt en blivande kommunalskattelag,

och för möjligheten att bevaka detta intresse anser även kammarrätten det

vara tillräckligt sörjt genom kommunens inflytande i övrigt på taxerings­

nämndens sammansättning enligt såväl förslaget som gällande ordning.

Härvid förutsätter dock kammarrätten, att, om anordningen med särskilt

kommunalombud ej kommer till stånd, det nuvarande förfaringssättet med

granskning av deklarationsmaterialet genom i varje särskilt fall anmodad

ledamot av nämnden jämte ordföranden och den av länsstyrelsen förordnade

ledamoten (i förslaget kallad 'kronoombud’) bibehålies. Enligt sakens natur

komme helt visst dylikt uppdrag, liksom hittills, att lämnas åt just den

ledamot, som i det särskilda fallet vore bäst insatt i förhållandena och så­

ledes också mest skickad att tillvarataga kommunens rätt.»

Kammarrätten ville på dessa och vissa andra angivna skäl redan i princip

avstyrka ifrågavarande förslag. Kammarrätten fortsätter därefter:

»Skulle anordningen med kommunalombud ändock komma att beslutas,

lärer emellertid få anses uteslutet, att de sakkunnigas förslag skulle tagas

oförändrat. Åtminstone i två avseenden synes kommunalombudets tilltänkta

befogenhet böra beskäras, nämligen vad angår dess rätt och skyldighet att

granska deklarationsmaterialet samt dess befattning med kommunens klago-

rätt i taxeringsmål.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Den förstnämnda frågan har redan berörts, och må här endast tilläggas,

att förslaget därutinnan innebär å ena sidan en utvidgning av tillträdet till

deklarationernas innehåll, som synes åsidosätta behörig hänsyn till deklaran­

ternas intresse av materialets konfidentiella behandling, och å andra sidan

en begränsning, som i många fall skulle omöjliggöra granskning genom den

ledamot, som på grund av speciell sak- och personkännedom i det särskilda

fallet kunde utföra den mest effektiva granskningen.

Yad så beträffar kommunalombudets klagorätt för kommunen, har ovan

nämnts om det så gott som enhälliga underkännande de avgivna yttrandena

innehålla. Det har därvid framhållits, bland annat, att kommunen själv

borde besluta i dessa angelägenheter, både huruvida klagan skulle ske och

genom vem den skulle utföras, att det icke vore lämpligt, att kommunen

för så lång tid som 4 år avhände sig ifrågavarande rätt, att det kunde be­

faras, att stundom tämligen omdömeslösa personer kunde bliva utsedda och

på grund därav onödiga besvär bliva anförda, samt att kommunalombudets

åtgöranden kunde påverkas därav, att han kände sig som representant för

viss kategori av skattskyldiga.»

Kammarrätten säger sig emellertid sätta i fråga, om institutionen i ett

sålunda stympat skick skulle få något verkligt existensberättigande.

En ledamot i kammarrätten yttrar, med instämmande av en annan leda­

mot, följande:

»För den av de sakkunniga föreslagna anordningen med särskilda kom­

munalombud i taxeringsnämnderna synas bärande skäl av såväl teoretisk

som praktisk art kunna åberopas.

Det är obestridligt, att den av Konungens befallningshavande utsedda

ledamoten i taxeringsnämnden, vilken enligt 31 § 2 mom. gällande taxerings-

förordning har att vid taxeringen bevaka 'kronans intresse’, innehar parts-

ställning även med avseende å taxeringen till statlig bevillning och således

har att, låt vara indirekt, bevaka även kommunens intresse. Om nu skatte­

systemet omlägges, så att utskylderna till primärkommunen icke längre

grundas på bevillningen utan på direkt taxering till kommunal repartitions-

skatt, kommer den av Konungens befallningshavande förordnade ledamotens

uppgift att inskränkas till att gälla enbart taxeringen till inkomst- och för­

mögenhetsskatt. I 64 § av det föreliggande förslaget angives även, att denne

ledamot förordnas 'såsom kronoombud’. Under sådana omständigheter är

det både konsekvent och rättvist att kommunen, vars intressen vid taxe­

ringen äro likvärdiga med kronans, därvid erhåller en egen representant.

Nu invändes häremot, att de sakkunniga överdrivit betydelsen av den

kommunala beskattningens framtida grundande på en självständig taxering

i stället för dess nuvarande anknytning till den statliga bevillningstaxerin-

gen och att denna skillnad från synpunkten av kommunens fiskaliska in­

tresse vore av övervägande formell natur och därför icke i och för sig på­

kallade, att kommunens fiskaliska intresse bevakades kraftigare än hittills

i taxeringsnämnden. Gent emot detta må erinras, att tillämpningen av den

föreslagna kommunalskattelagen nödvändiggör, att en mängd frågor, som

icke äro av betydelse för statsbeskattningen men för kommunen kunna vara

av stor vikt, måste lösas av taxeringsnämnderna. Därest, såsom de sak­

kunniga föreslagit, virkestaxeringen överflyttas till taxeringsnämnderna,

tillkommer även ytterligare ett område, som är alldeles avskilt från stats­

beskattningen.

I alla dessa beskattningsfrågor föreligger ett kommunens särskilda in-

tresse, som icke kan anses bevakat genom kronans ombud hos taxerings­

nämnden.

Det har vidare invänts, att samtliga av kommunen valda ledamöter i

taxeringsnämnden vore att betrakta som ’kommunalombud’ med både vilja

och förmåga att iakttaga kommunens intressen och att kommunen därför

redan med nuvarande ordning vore fullt tillräckligt representerad vid taxe-

ringen. Det kan måhända påvisas, att kommunvalda ledamöter i enskilda

fall förfäktat kommunens fiskaliska intressen, men sådant är i nuvarande

Öl fattning ej avsett, utan dessa ledamöter böra liksom ordföranden intaga

en opartisk ställning under det att partsställuing tillkommer allenast den av

.Konungens befallningshavande utsedda ledamoten. Dår kommunen däremot

ombud med uttrycklig partsställning, är det att förvänta, att övriga kom-

munvalda ledamöters opartiska ställning klarare inses och iakttages.

För att övergå till de praktiska synpunkterna så synes det böra lända

till gagn för ett riktigt taxeringsresultat, att viss ledamot får till uppgift

att bevaka kommunens intressen och att därvid särskilt tillse att i kom-

skattskyldiga men där icke mantalsskrivna varda behörigen taxerade

9d). Erfarenheten ger vid handen, att just i sistnämnda hänseende för­

summelser ofta inträffa. Det är därvid av vikt, att samma ledamot även

före sammanträdena äger tillgång till deklarationsmaterialet. Emellertid

torde det varken vara behövligt eller ens lämpligt att ålägga honom att

.granska hela sagda material. En dylik föreskrift komme helt säkert ofta

nog att stanna på papperet och skulle, om den verkligen iakttoges, kunna

verka hindrande på Övriga granskande ledamöters arbete. Däremot kunde

det möjligen vara befogat att ålägga kommunalombudet en allmän skyldig­

het att biträda ordföranden med införskaffandet av upplysningar om för­

hållanden inom kommunen, vilka kunna vara av betydelse för taxerings-

arbetet. Ett dylikt åliggande har ombudet enligt förslaget blott vid den

särskilda fastighetstaxeringen. Vid denna taxering skall han dessutom sär-

skilt agna uppmärksamhet åt att nya taxeringsvärden varda bestämda i alla

de fall, da anledning därtill föreligger (§ 157, andra stycket). Emot om­

budets föreslagna funktion såsom föredragande vid virkestaxeringen synes

intet vara att erinra.

Då jag på anförda skäl funnit mig böra förorda de sakkunnigas förslag

om kommunaiombud med nu angivna uppgifter, har jag dock ej kunnat

biträda förslaget, att ombudet skulle förfoga över kommunens besvärsrätt utan

ansluter mig i denna del till kammarrättens majoritet. Det vore dock önsk­

värt att den person, som kommunen utser att föra besvärstalan, eller om

liera utses eu av dem, kunde beredas tillgång till deklaration, avgiven av

uen skattskyldige, om vars taxering talan skall föras.»

Med erkännande, att de invändningar, som anförts mot förslaget om

[Departcmonts-

insättande i taxeringsnämnden av en särskild representant för de kommu- chefe,‘1

nala intressena, från vissa synpunkter äro berättigade, anser jag dock, att

fördelarna av förslaget äro övervägande. Blir till ombud utsedd eu för

sin kommuns bästa ansvarskännande och omdömesgill person — och detta

torde man hava anledning förvänta — bör hans medverkan vara till

nytta för taxeringen, särskilt om han under eu följd av år kommer att

innehava dylikt uppdrag. Det framstår ock för mig såsom tydligt, att en

dylik förstärkning av taxeringsnämnden är en nödvändig förutsättning för

att virkestaxeringen skall kunna uppdragas åt densamma. Om på lan-

Bihanrj till riksdagens protokoll 1927.

1 sand. ISO höft.

t

Nr 210 )

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

97

7

Skogsvårds-

ombud.

det, såsom taxeringssakkunniga åsyftat, ordföranden i kommunalnämnden

utses till uppdraget i fråga, kan taxeringsnämnden vid virkestaxeringen

omedelbart tillgodogöra sig hans redan vunna erfarenhet på detta område.

Emellertid föranleda de anförda invändningarna mot förslaget mig att

förorda vissa icke oväsentliga ändringar i taxeringssakkunnigas förslag. I

8 § 3 mom. lämnas sålunda åt länsstyrelsen att på ansökan av kommun,

när särskilda skäl därtill äro, medgiva, att dylik ledamot i taxeringsnämn­

den ej skall väljas för kommunen. Såsom dylika skäl torde man kunna

godtaga, att till följd av ringa eller ingen virkestaxering inom kommunen

eller av annan orsak, exempelvis att ordföranden eller den av länsstyrelsen

förordnade ledamoten äro hemmahörande i kommunen och väl förtrogna

med dess förhållanden, förstärkning av det taxeringssakkunniga elementet

inom taxeringsnämnden icke erfordras eller att nyttan av en dylik ledamots

medverkan icke står i skäligt förhållande till kommunens kostnad för leda­

moten. Det har vidare ansetts böra stadgas, att ledamoten skall hava skyl­

dighet att deltaga i granskning av självdeklarationerna och andra till led­

ning vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet avlämnade uppgifter

endast då ordföranden det påkallar, dock med rätt för ledamoten att, när

han själv så önskar, deltaga i dylik granskning. Slutligen har någon in­

skränkning icke meddelats i vederbörande kommunala menigheters rätt

att själva förordna om begagnande av dem tillkommande talerätt i taxe-

ringsärenden. Ledamoten skall dock hava befogenhet att, om kommunen

icke annorlunda förordnat, företräda kommunen i dylika ärenden även utan

uttryckligt bemyndigande därtill av kommunen. Någon rätt att utan ut­

tryckligt bemyndigande föra talan för annan menighet anser jag icke lämp­

ligen böra inrymmas åt ledamoten.

I detta samband må nämnas, att den av taxeringssakkunniga före­

slagna benämningen »kommunalombud» utbytts mot »kommunombud».

Förslaget att i taxeringsnämnden insätta en särskild, av skogsvårdsstyrel-

sen utsedd ledamot att deltaga, då fråga är om virkestaxering, har i de flesta

yttranden antingen icke berörts eller ock lämnats utan erinran. Länsstyrel­

sen i Östergötlands län har visserligen avstyrkt virkestaxeringens överläm­

nande till taxeringsnämnderna, men förklarar, att den, om dylik överflytt­

ning kommer till stånd, icke har något att erinra mot innehållet i de be­

stämmelser, som i dylikt hänseende föreslagits av de sakkunniga. Jämväl

länsstyrelsen i Örebro län, som yppat tveksamhet rörande det lämpliga i

virkestaxeringens överflyttande till taxeringsnämnderna, förklarar, att de

för taxeringens förrättande på dylikt sätt föreslagna bestämmelserna i det

stora hela synas tillfredsställande. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

län samt i Jämtlands län biträda uttryckligen förslaget om insättande av

en representant för skogsvårdsstyrelsen såsom ledamot av taxeringsnämnden

vid virkestaxeringen, därvid länsstyrelsen i sistnämnda län anför, att en

sådan anordning betingas av behovet av särskild erfarenhet och sakkunskap

98

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

vid denna taxering. Samtliga skogsvårdsstyrelser med undantag av skogs-

vårdsstyrelsen i Södermanlands län lämna förslaget i denna del utan er­

inran.

Skog svår dsstyr elsen i Södermanlands län förordar bibehållandet av nu­

varande anordning, enligt vilken ett av styrelsen utsett ombud äger närvara

vid virkestaxeringen och deltaga i överläggningarna men ej i besluten, och

anser denna anordning vara både principiellt riktigare och i tillämpningen

smidigare än den föreslagna.

Sveriges skogsägareförbund anför:

»Hittills hava skogs vårdsstyrelserna haft rätt att hava ett ombud när­

varande vid uppskattningen till skogsaccis. Detta ombud har emellertid ej

agt deltaga

1

besluten. Erfarenheten har givit vid handen, att skogsvårds-

styrelserepresentanterna ensidigt och energiskt inriktat sig på att pressa upp

rotvärdena vid taxeringen till så höga belopp som möjligt. Redan det nu­

varande systemet får därför anses mindre tillfredsställande. Än mindre

lämpligt är då givetvis att giva styrelsernas ombud ledamotskap och röst­

rätt

1

taxeringsnämnderna.

Det är anmärkningsvärt, att de sakkunnige motivera virkestaxeringens

överflyttande från kommunalnämnderna till taxeringsnämnderna med att de

förra hava eget intresse av det sätt, på vilket taxeringen utfaller. Samti­

digt förläna emellertid de sakkunniga skogsvårdsstyrelserna ökat inflytan­

de på taxeringen. Ett sådant förfaringssätt är ej konsekvent. Skogsvårds­

styrelserna böra hänvisas att såsom Övriga parter i skatteärendena göra sina

önskemål gällande klagovägen, därest de finna, att deras berättigade intres­

sen blivit tillbakasätta.»

Förbundet avstyrker därför rätt för skogsvårdsstyrelserna att vara repre­

senterade vid taxeringen och förordar i stället, att särskilda sakkunniga

personer tillkallas att utan ledamotskap biträda vid taxeringen till skogs­

accis.

I liknande riktning uttala sig förvaltningsutskotten hos Södermanlands

och Jönköpings läns hushållningssällskap, varemot från övriga hushåll­

ningssällskap ingen erinran i denna del framställts.

Domänstyrelsen yttrar:

»I sitt underdåniga utlåtande den 22 maj 1925 rörande 1921 års komrnu-

nalskattekommittés betänkande och förslag angående den kommunala be­

skattningen framhöll domänstyrelsen önskvärdheten av att i blivande för­

ordningar om taxering intoges föreskrifter därom, att hos varje taxerings­

myndighet måtte såsom röstberättigad ledamot finnas en i skogshushållning

erfaren och kunnig person. I de sakkunnigas förslag till förordning om

virkestaxering äro ock förevarande synpunkter beaktade.

Domänstyrelsen finner det för sin del jämväl lämpligt att förutom för

taxeringsnämnden i förslaget införes sådan bestämmelse, att skogssakkunnig

även skall deltaga i prövningsnämnds handläggning av virkestaxeringsmål.

I anförda underdåniga utlåtande uttalade emellertid domänstyrelsen även

den uppfattningen, att det jämväl vore av vikt, att dylik sakkunnig leda­

mot vore person, som icke kunde anses hava eget ekonomiskt intresse av

de åsätta taxeringsvärdena. Ej heller bör dylik ledamot få anses hava

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

99

[Departements­

chefen.]

uppgift att bevaka annan parts särskilda ekonomiska intresse. Det kan då

ifrågasättas, om skogsvårdsstyrelserna, vilka beträffande dem tillfallande

skogsvårdsavgifter äro beroende av virkestaxeringen, i princip kunna anses

lämpliga att utse ombud på sätt de sakkunniga föreslagit.

Domänstyrelsen vill visserligen medgiva de organisatoriska fördelar, som

ligga i dels den kontinuitet beträffande ifrågavarande sakkunskap, som kan

uppnås därigenom, att denna alltid representerades av skogsvårdsstyrelsen i

ett län, dels ock däri, att skogsvårdsstyrelserna av flera samverkande skäl

kunna utföra ifrågavarande taxeringsuppdrag utan att härför fordra särskild

ersättning, men anser det oaktat en ändring påkallad. Domänstyrelsen vill

således föreslå, dels att vid virkestaxering jämväl prövningsnämnd må för­

stärkas med i skogshushållning sakkunnig ledamot, dels ock att dylik leda­

mot såväl i taxeringsnämnd som i prövningsnämnd skall för uppdraget i

fråga utses av vederbörande länsstyrelse

Domänstyrelsen yttrar vidare, att vid en sådan anordning ersättningen

åt den sakkunnige ledamoten åtminstone till viss del borde läggas på staten

och icke helt på vederbörande kommuner, oaktat fastställandet av virkes­

värdet vore en kommunal intressesak. Därjämte erinrar domänstyrelsen om

att skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län fungera inom

kustområdena men icke inom lappmarkerna, där betydande skogsområden

äro belägna.

Enighet synes råda därom, att särskild sakkunskap i fråga om skogshus­

hållning bör tillförsäkras taxeringsnämnderna för taxeringen till skogsaccis.

Meningarna dela sig i fråga om sättet för detta önskemåls tillgodoseende.

Givetvis bör det stå öppet för såväl ordföranden som nämnden att få till­

gång till sakkunnigt biträde, då behov därav yppas. Till denna fråga

återkommer jag senare. Frågan avser nu, om skäl finnas för anordningen

med en dylik sakkunnig såsom beslutande ledamot. På denna punkt gäller

i viss mån detsamma, som nyss av mig anförts rörande kommunombud i

taxeringsnämnden. Jag anser det för virkestaxeringens anförtroende åt

taxeringsnämnderna vara väl behövligt, att nämnderna förstärkas. Likaså

anser jag det lämpligt, att sambandet med nuvarande organisation för virkes­

taxeringen uppehälles, där så kan ske. Det förefaller mig även vara i sin

ordning, att de fiskaliska intressena få sina särskilda representanter inom

den första taxeringsinstansen. De principiella invändningar, som fram­

kommit mot kommunalnämndens handhavande av virkestaxeringen, äga

enligt min mening icke giltighet i fråga om en anordning, där represen­

tanterna för de fiskaliska intressena icke ensamma verkställa taxeringen

utan vid sin sida hava representanter för de skattskyldiga. Och, såvitt jag

kunnat finna, har ingen ansett det oriktigt, att staten tillgodoser sina fiska­

liska intressen vid sammansättningen av taxeringsnämnden. Tvärtom torde

det anses vara en självklar sak, att så sker. En annan sak är, att garantier

skapas mot ett ensidigt hävdande av dessa intressen på bekostnad av rättvisa

och billighet. Den nuvarande anordningen med kommunens förvaltande

organ såsom första taxeringsinstans brister på den punkten, att ingen dylik

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

101

garanti finnes. Jag kan således icke finna, att förslaget att låta skogsvårds-

styrelsen insätta en ledamot i taxeringsnämnden, då fråga är om virkestaxe-

ring, innebär en inkonsekvens, utan förmenar, att förslaget står i god sam­

klang med eljest tillämpade principer för taxeringsnämndens sammansättning.

Annorlunda ställer sig saken beträffande prövningsnämnden. De fiskaliska

intressena böra icke hava representanter inom denna överinstans. De få be­

vakas genom yrkanden från utanför nämnden stående. Det är ock i väsentlig

mån av denna anledning jag icke kan biträda ett i vissa yttranden framställt

förslag, att landskamreraren skall vara självskriven ledamot av prövnings­

nämnden.

Då jag således menar, att taxeringsnämnden, när fråga är om virkes-

taxering, bör inrymma såväl representanter för de fiskaliska intressena som

ock sakkunskap beträffande skogshushållningsfrågor, följer därav, att jag

anser förslaget om insättande av en särskild, av skogsvårdsstyrelsen utsedd

ledamot innebära en tillfredsställande lösning. Jag föredrager ock denna

framför hittillsvarande anordning med ett ombud från styrelsen utan rösträtt.

Helt visst medför ledamotskapet en starkare känsla av ansvar för beslutets

sakliga riktighet, än om vederbörande får överlämna avgörandet åt andra.

Jag tror ock, att de anmärkningar om ensidigt hävdande av fiskaliska

synpunkter, som framställts av skogsägareförbundet, skola visa sig sakna

berättigande, därest representanten för skogsvårdsstyrelsen kommer att intaga

ställningen såsom beslutande ledamot.

Mot förslaget att länsstyrelsen skall utse den skogssakkunnige ledamoten

vill jag erinra, att i sådant fall statsverket torde få bestrida kostnaderna för

samme ledamot. Emellertid torde det ligga i sakens natur, att hans ersätt­

ning bör utgå av skogsvårdsmedel. Därtill kommer, att skogsvårdsstyrelsen

torde lättare än länsstyrelsen vara i tillfälle att bedöma, när med hänsyn

till inträffade avverkningar av skog behov av dylik sakkunnig förstärkning

av taxeringsnämnden föreligger. Om länsstyrelsen skulle hava att utse om­

bud, komme länsstyrelsen otvivelaktigt att känna sig väsentligen beroende av

jämväl beträffande personfrågan, vad skogsvårdsstyrelsen komme att föreslå.

Till det anförda kan även läggas, att, om skogsvårdsstyrelsen av omhänder-

havda skogsvårdsmedel skall bestrida ledamotens ersättning, sparsamhets-

synpunkterna helt visst komma att tillräckligt beaktas vid avgörandet, huru­

vida ombud skall utses eller ej.

I detta sammanhang vill jag erinra därom, att enligt särskilt förslag, som

i dag anmäles av chefen för jordbruksdepartementet, skogsvårdsavgift för

virke från skogar, som avses i den föreslagna lagen om vård av vissa skogar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden,

ävensom från skyddsskogarna skall ingå till domänstyrelsen i stället för

till skogsvårdsstyrelsen i länet. Domänstyrelsen intager gentemot taxeringen

av dylikt virke samma ställning som skogsvårdsstyrelserna i andra fall. Det

har emellertid ansetts lämpligt, att vederbörande överjägmästare i stället för

domänstyrelsen utövar den rätt att utse ombud i taxeringsnämnden vid

102

Sakkunniga

medhjälpare

vid taxerings-

arbetet.

Sakkunniga

hos nämnder

och läns­

styrelser.

taxeringen av dylikt virke, som enligt förslaget i andra fall skulle till­

komma skogsvårdsstyrelsen.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har i 8 § 5 mom. av det nu före­

liggande förslaget till taxeringsförordning intagits föreskrift därom, att

vid virkestaxering skall såsom ledamot i taxeringsnämnden deltaga en av

skogsvårdsstyrelsen i länet, eller, då fråga är om taxering av virke från

nyss omförmälda skogar, en av vederbörande överjägmästare utsedd ledamot.

Denne ledamot benämnes i förslaget skogsvårdsombud. Då emellertid i vissa

fall tillräcklig anledning att utse dylik ledamot torde saknas, skall det stå

öppet för vederbörande att icke utse sådant ombud. Härvid åsyftas icke

blott det fall, att ingen eller blott obetydlig virkestaxering förväntas äga

rum, utan även det förhållande, att tillräcklig sakkunskap ledamoten förutan

anses vara förefintlig inom nämnden. Det bar ock, på sätt taxeringssak-

kunniga föreslagit, lämnats möjlighet för skogsvårdsstyrelsen eller överjäg­

mästaren att till skogsvårdsombud utse någon av de enligt 4 mom. i samma

paragraf omförmälda ledamöterna. Enligt förevarande moment skall det

ankomma på skogsvårdsstyrelsen och över jägmästaren att varje år taga

ställning till frågan, om skogsvårdsombud skall utses eller icke, samt att om

sitt beslut alltid underrätta, förutom dem, som utsetts, jämväl ordföranden

i taxeringsnämnden och länsstyrelsen. Det är angeläget, att så sker, på det

att ovisshet icke må råda om taxeringsnämndens sammansättning. Har

skogsvårdsombud icke utsetts, tillkommer det enligt författningsförslaget

kronoombudet i taxeringsnämnden att fullgöra de åligganden, som eljest

ankomma på skogsvårdsombudet.

Härefter övergår jag till frågan om sådana sakkunniga medhjälpare vid

taxeringsarbetet, som icke intaga ställning av medlemmar i beskattnings-

nämnd.

Härvid vill jag till en början erinra om de utlåtanden, som, enligt vad

jag redan tidigare anmält för Kungl. Maj:t (sid. 487 i propositionen nr

102), avgivits den 22 december 1926 av dels domänstyrelsen och statis­

tiska centralbyrån angående utfallet av 1922 års allmänna taxering av jord­

bruksfastigheter i riket, i vad denna taxering avsett värdet av skogsmark

och växande skog, och dels domänstyrelsen angående instruktion för värde­

sättning av skogsmark och växande skog, avsedd att tillämpas vid allmän

fastighetstaxering år 1928. I dessa utlåtanden framhålles vikten av att i

skogshushållning kunniga personer tillhandagå beskattningsmyndigheterna,

då fråga är om taxering av fastigheter med skog.

Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag till taxeringsförordning upptagit

stadgande om rätt för taxeringsnämnd att anlita biträde av sakkunnig, men

överlåtit åt taxeringsnämndens ordförande att efter samråd med land skarn -

reraren utse den sakkunnige, under det att för närvarande utseendet av

den sakkunnige ankommer på nämnden. Jämväl åt landskamreraren har

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 210.

103

inrymts rätt att vid behov av särskild utredning i taxeringsfrågor tillkalla

sakkunnig medhjälpare. Däremot stadgas i taxeringssakkunnigas förslag

intet om rätt för prövningsnämnd att tillkalla sakkunnig, utan har det an­

setts tillräckligt med landskamrerarens befogenhet härutinnan.

Även med avseende å allmän fastighetstaxering meddelas stadganden om

befogenhet för beskattningsnämnderna att åtnjuta biträde av skogssakkun-

niga. Utseendet av dessa har lämnats i länsstyrelsens hand.

Taxeringssakkunnigas förslag innehåller därjämte i 4 § föreskrift om an­

ställande hos länsstyrelserna av erforderligt antal personer med sakkunskap

i fråga om bokföring och förfarenhet i taxering att enligt närmare före­

skrifter av landskamreraren biträda vid taxeringsarbetet.

Rörande motiveringen hänvisar jag till sid. 142 samt sid. 165 i betänkandet.

Sistnämnda förslag har tillstyrkts av fyra länsstyrelser och av riksräken-

skapsverket. Länsstyrelserna i Uppsala och Jämtlands län meddela, utan

att närmare uttala sig om förslaget, att de sakna tillfälle anskaffa dylika

sakkunniga. Länsstyrelsen i Malmöhus län vitsordar behovet av dylika sak­

kunniga, men anför, under hänvisning till redan använt tillvägagångssätt

inom länet, att det ifrågasatta stadgandet om tvång för länsstyrelsen att

anställa dylika sakkunniga icke är behövligt och möjligen kan vara ägnat

att binda länsstyrelsen vid utseendet av sakkunnig. Svårigheter förelåge

ock enligt länsstyrelsens mening att i förväg bedöma behovets omfattning.

Länsstyrelsen föredroge därför, att dylika uppdrag även i fortsättningen

finge lämnas såsom bisyssla. Överståthållarämbetet anser det föreslagna

stadgandet obehövligt och anför betänkligheter mot detsamma av kostnads­

skäl. Övriga länsstyrelser hava icke särskilt yttrat sig i denna fråga eller

ock uttalat tveksamhet inför det föreslagna stadgandet.

Handelskammaren i Gävle har förklarat sig intet hava att erinra mot

förslaget, varemot Smålands och Blekinge handelskammare gör erinringar

i anledning av de beräknade kostnaderna för tillkallandet av bokförings­

sakkunniga. Övriga handelskammare yttra sig icke på denna punkt av

taxeringssakkunnigas förslag.

Vad först angår frågan om rätt för taxeringsmyndigheterna att anlita sakkun­

niga medhjälpare, kan tvekan icke råda om det lämpliga häri. I 14 § 1 mom.

av det nu föreliggande författningsförslaget har jag låtit införa en allmän

föreskrift härom. Sådan sakkunnig må av landskamrerare anlitas icke blott

vid själva taxeringsarbetet utan jämväl eljest, t. ex. vid avgivande av för­

klaring över besvär.

Vidkommande åter frågan om tryggande av tillgång till dylika sakkun­

niga, ställa sig möjligheterna härav något olika.

Gäller det i skogshushållning kunniga personer, torde skogsstatens och

skogsvårdsstyrelsernas personal vara närmast till hands. Då emellertid vid

den tid arbetet med allmän fastighetstaxering pågår i beredningsnämnderna

.efterfrågan på dylika medhjälpare, åtminstone inom de mera skogrika länen,

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 210.

Departements­

chefen.

104

torde bliva rätt stor, har det ansetts lämpligt att låta länsstyrelsen i tid sörja

för att dylika sakkunniga verkligen äro att tillgå, när de behövas. Där­

jämte underlättas härigenom ett planmässigt utnyttjande av befintliga arbets­

krafter. Men även vid de årliga taxeringarna kan det vara en fördel att

äga tryggad tillgång till dylik sakkunnig hjälp; särskilt gäller detta pröv-

ningsnämndsgranskningen av virkestaxeringen. I 14 § 2 mom. har där­

för intagits föreskrift om skyldighet för länsstyrelsen att i god tid träffa

avtal med erforderligt antal dylika sakkunniga att på kallelse biträda vid

taxeringsarbetet. Den i förordningen den 7 juli 1921 (nr 382) intagna an­

visningen, att länsstyrelsen må från domänstyrelsen och vederbörande skogs-

vårdsstyrelse eller skogsvårdsnämnd inhämta förslag å lämpliga sakkunniga,

har uteslutits såsom obehövlig. Givetvis kommer dylikt samarbete att äga

rum i mån av behov utan uttrycklig anvisning därom.

Om således några svårigheter att erhålla skogssakkunniga medhjälpare

icke äro att befara, ställer sig förhållandet annorlunda i fråga om bok­

föringssakkunniga. Från vissa länsstyrelser har framhållits, att tillgång till

verkligt kvalificerade dylika sakkunniga icke förefinnes inom vederbörande

län. Det torde nog ock, såsom taxeringssakkunniga framhållit, förhålla sig

så, att tilläventyrs förefintliga sakkunniga, som icke äro auktoriserade revi­

sorer, antingen draga sig för att mottaga uppdrag från taxeringsmyndigheter

av fruktan att mista sitt klientel bland affärsmännen eller ock sakna den

oberoende ställning, som man gärna vill finna hos en i det allmännas tjänst

verkande revisor. Till att avhjälpa denna olägenhet syftar de sakkunnigas

förslag, att länsstyrelserna skola, efter närmare föreskrift av Kungl. Maj:t,

anställa erforderligt antal dylika personer för att biträda vid taxerings­

arbetet.

Vid redogörelsen för innehållet i 35, 79 och 93 §§ i det nu föreliggande

förslaget till taxeringsförordning kommer jag att särskilt yttra mig rörande

ifrågasatt granskning av skattskyldigs räkenskaper. Redan nu vill jag

nämna, att jag anser en sådan granskning vara av stor betydelse för åstad­

kommandet av en riktig taxering, och att jag kommer att förorda åtgärder

för åstadkommande av dylik granskning. För genomförandet härav fordras

tillgång till kvalificerade medhjälpare. De sakkunnigas förslag om anstäl­

lande hos länsstyrelsen av dylika personer synes mig lämpligt. Vid Kungl.

Maj:ts meddelande av föreskrifter för länsstyrelserna härutinnan kommer

givetvis att tagas tillbörlig hänsyn till förhållandena i de olika länen under

aktgivande därpå, att kostnaderna begränsas till det skäliga. Att med någon

säkerhet uttala sig om kostnadernas storlek är för närvarande icke möjligt,

men av gjorda beräkningar synes framgå, att det av taxeringssakkunniga

angivna beloppet 200,000 kronor åtminstone för närmaste tiden icke på långt

när kommer att uppnås. Att i penningar uppskatta nyttan av de bokförings­

sakkunnigas arbete är än vanskligare. Betydelsen av deras verksamhet

torde dock vara så påtaglig, att de med anordningen förbundna kostnaderna

icke böra verka avskräckande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

105

Taxeringssakkunniga hava ytterligare föreslagit, att Kungl. Maj:t skall

Högsta sak-

bemyndigas att årligen förordna en person att stå till landskamrerarnas kunm9-

förfogande för råd och upplysningar i taxeringsfrågor och att verka för en

riktig och enhetlig tillämpning av skatteförfattningarna. Rörande motive­

ringen härför hänvisar jag till betänkandet sid. 167.

Detta förslag har i de flesta yttranden blivit avstyrkt, men i andra ytt­

randen tillstyrkts såsom varande ändamålsenligt.

Jag har icke upptagit samma förslag, emedan jag icke känt mig fullt

övertygad om behovet av en dylik högsta sakkunnig. Till detta stånd­

punkttagande har även medverkat, att jag funnit det lämpligt att avvakta

någon tids erfarenhet från tillämpningen av de nya beskattnings lagar, som

kunna komma att framgå ur riksdagens prövning av de till riksdagen

hänskjutna förslagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

För åstadkommande av en rättvis och med skatteförfattningarna överens­

stämmande taxering måste taxeringsmyndigheterna äga tillgång till nog­

granna och utförliga upplysningar om de sakförhållanden, som äro grund­

läggande för taxeringen. Utan medverkan av de skattskyldiga kunna till­

räckliga dylika upplysningar i de flesta fall icke erhållas. Men även från

andra kräves sådan medverkan i form av upplysningar om av dem kända

förhållanden av betydelse för taxeringen. Föreliggande förslag innehåller

därför, i likhet med gällande taxeringsförordning, stadganden härom. Med den

närmare redogörelsen härför må anstå till specialmotiveringen för förslaget.

Här skall jag endast behandla några spörsmål av större vikt.

Deklarationer

och

uppgifter

till ledning

vid taxe­

ringen.

Taxeringsförordningen den 28 oktober 1910 stadgar icke allmän och ovill-

Uppgifter vid

korlig uppgiftsplikt för fastighetsägare med avseende å allmän fastig-

allmän

hetstaxering. Endast efter anmaning är ägare av fastighet skyldig lämna ftaxling'.

uppgift om fastighetens areal jämte andra förhållanden av betydelse för

taxeringen i fråga. Förordningen den 7 juli 1921 (nr 382) införde sådan

uppgiftsplikt för 1922 års allmänna fastighetstaxering. Det i stort sett lyck­

liga utfallet av sistnämnda taxering lärer i väsentlig grad vara att till­

skriva den ökade kännedom om fastigheternas areal och beskaffenhet, som

genom de avlämnade uppgifterna bereddes taxeringsmyndigheterna. Även

om det då samlade primärmaterialet kan äga värde jämväl för nästkommande

allmänna fastighetstaxering, torde taxeringsmyndigheterna i många fall be­

höva tillgång till nya dylika uppgifter. Det synes därför vara nödvändigt

att ålägga vederbörande att alltfort avlämna dylika uppgifter. Stadgande

härom har därför intagits i föreliggande författningsförslag. Även för

hypoteksföreningar och brandförsäkringsanstalter bibehålies hittillsvarande

uppgiftsskyldighet för allmän fastighetstaxering.

Fråga har uppkommit om anordnande av en allmän jordbruksräkning

Uppgifter för

under år 1927 och om inhämtande av diirför erforderliga uppgifter i sam-

allmän jord-

band med de förberedande åtgärder för 1928 års allmänna fastighetstaxering, bruksräkmng-

106

som äro avsedda att vidtagas under innevarande år. Härom vill jag nöja

mig med att hänvisa till det förslag, som i dag framlägges av chefen för

jordbruksdepartementet. I enlighet med vad därvid föreslås förordar jag,

att i de deklarationer, som äro avsedda att innevarande år avlämnas till

ledning för nu förestående allmänna fastighetstaxering, skola avlämnas upp­

gifter jämväl till ledning vid den ifrågasatta jordbruksräkningen. Det synes

även vara nödvändigt att ålägga arrendator av jordbruksfastighet att jämte

jordägaren avlämna vissa uppgifter för jordbruksräkningen. Lämpligt synes

vara, att härför erforderliga föreskrifter inarbetas i taxeringsförordningen.

Den närmare regleringen av ägares och arrendator uppgiftsplikt torde få

bero på Kungl. Maj:ts beslut i samband med fastställandet av formulär för

ifrågavarande deklarationer.

Uppgifter för

Enligt nu gällande stadganden föreligger icke skyldighet för ägare av sådan

särskild

fastighet, som skall bliva föremål för omtaxering under löpande taxerings-

ftaxering' period, att avlämna uppgift till ledning för dylik omtaxering annorledes

än efter anmaning. Taxeringssakkunniga hava (sid. 122 i betänkandet)

anfört, att det för en behörig taxering är av betydelse, att uppgifter

lämnas även i dylika fall. Uti inkomna yttranden har i regel icke fram­

ställts erinran mot detta förslag. Två taxeringsnämndsordförande, den ene

i Stockholms län och den andre i Västerbottens län, förklara förslaget i

denna del innebära en uppenbar förbättring gentemot vad nu gäller. Sve­

riges skogsägareförbund anser dylik uppgiftsskyldighet onödigt betungande

och avstyrker densamma.

Departements- Jag anser det vara i sin ordning, att vederbörande ägare eller med ägare

chefen. likställd innehavare lämnar vederbörande taxeringsnämnd meddelande om

inträffade förhållanden, som böra föranleda’ åsättande av nytt taxerings­

värde å hans fastighet, och därvid förebringar material för omtaxeringen.

Att en dylik skyldighet skulle för honom vara onödigt betungande kan jag

icke finna. Det torde därjämte ligga i hans eget intresse, att sådan uppgift

lämnas. Jag biträder alltså de sakkunnigas förslag härutinnan och påpekar

därvid, att försummelse att avlämna dylik uppgift icke medför förlust av

talan i fråga om taxeringsvärdet, utan endast vitespåföljd, därest anmaning

att avlämna uppgift icke efterkommes. Härom hänvisas till författnings­

texten (21 och 24 §§). U

Uppgifter för

I fråga om uppgifter till ledning vid taxering till kommunal inkomst-

taxering för

skatt, statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kommunal progressivskatt

'förmögenhet

samt utjämningsskatt skall jag närmare yttra mig vid 25 42 §§> i för-

fattningsförslaget. Här vill jag beröra ett prineipspörsmål om skyldighet

för annan än skattskyldig att avlämna uppgift till ledning vid dylik taxe­

ring.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Enligt gällande taxeringsförordning är skattskyldig pliktig att avlämna

— förutom i författningen särskilt angivna uppgifter — alla de upplys­

ningar för egen taxering, som taxeringsnämndens ordförande eller lands-

kamreraren avfordrar honom, utan annan begränsning än att uppgifterna

skola vara av betydelse för hans taxering. Däremot är skyldigheten för

annan än den skattskyldige att avlämna uppgifter till ledning vid taxe­

ringen begränsad till i författningen angivna fall.

Det har stundom ifrågasatts att göra denna skyldighet obegränsad, därest

uppgift kräves av ordförande i taxeringsnämnd eller av landskamrerare.

Sålunda har bevillningsutskottet vid 1924 års riksdag i sitt betänkande nr 15

gjort det uttalandet, att vissa skäl talade för att utvidga skyldigheten att efter

anmaning lämna uppgift till ledning för annans taxering att omfatta över

huvud taget varje till annan person utbetalat belopp, som för mottagaren

är att hänföra till inkomst.

Taxeringssakkunniga hava i denna fråga anfört följande:

»En sådan utsträckning av uppgiftsskyldigheten kan i och för sig icke

anses utesluten. De sakkunniga hålla emellertid före, att en viss försiktig­

het bör i detta avseende iakttagas, och förmena, att med ett dylikt stad­

gande taxeringsmyndigheterna skulle, i många fall rent oavsiktligt, kunna

komma att på privatlivets område göra obehörigt intrång. Det synes nöd­

vändigt att, även om principen rent teoretiskt måste anses riktig, göra vissa

begränsningar, varigenom taxeringsmyndigheternas rättighet i förevarande

avseende inskränkes till vissa i författningen särskilt angivna fall, där be­

hovet av en dylik rätt visat sig särskilt utpräglat.»

Taxeringssakkunniga hava därför förordat, att dylik uppgiftsskyldighet

efter anmaning skall inträda endast i vissa angivna fall. Härom hänvisar jag

till 78, 82, 84 och 85 §§ i taxeringssakkunnigas förslag till taxeringsförord­

ning. Med redogörelse för innebörden av detta förslag må anstå till moti­

veringen för 35 § i det nu föreliggande författningsförslaget.

Tre taxering snämndsor Oför ande i Stockholm hava uttalat sig för att

envar, som till annan verkställt utbetalning eller dylikt av medel, som för

mottagaren är att anse såsom intäkt i skattehänseende, skall på anfordran

vara skyldig att uppgiva storleken av vad som utbetalats.

Jag finner det visserligen vara av stor betydelse för vinnande av effektiv

[Departements-

taxering, att förefintliga möjligheter till kontroll å deklaranternas uppgifter

chefen.]

bliva utnyttjade, men att ålägga envar att på anmaning lämna uppgift till

taxeringsmyndighet om verkställda utbetalningar, snart sagt av vad slag

de vara må, synes mig vara att gå för långt. Otvivelaktigt riskerar man

därvid att göra obehörigt intrång å privatlivets område eller att oskäligt

betunga tredje man. Man bör ej heller förbise svårigheterna för mången

att, särskilt om anteckningar saknas, lång tid efter en utbetalning redo­

göra för densamma. På grund härav är jag icke benägen att förorda in-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

107

108

förande av en efter anmaning inträdande obegränsad uppgiftsplikt till led­

ning för annans taxering. Däremot synes mig nu förefintlig uppgiftsplikt

i sådant avseende utan olägenhet kunna utsträckas i vissa fall. Till frågan

härom skall lag återkomma vid redogörelse för innehållet i 38 och 35 §§ i

författningsförslaget.

Uppgifter för

Även med avseende å virkestaxering erfordras uppgifter i första hand

virkes

t

axe-

fr^n

vederbörande skattskyldiga men i vissa fall även från tredje man.

Stadganden härom återfinnas i 43—47 §§ av det nu föreliggande förslaget

till taxeringsförordning.

Formulär till

Taxeringssakkunniga föreslå i 227 § i förslaget till taxeringsförordning,

deklarations-

^

j^ull

<_r]_ Maj:t skall äga fastställa formulär till, bland annat, deklara-

tionsblanketter. Till stöd härför anföra de sakkunniga följande:

»Såsom redan nämnts, innebär beteckningen deklaration en till ledning för

egen taxering meddelad uppgift enligt fastställt formulär. De för detta

ändamål hittills begagnade formulären äro intagna i gällande taxeringsför­

ordning och hava alltså fastställts av riksdagen. Detta har haft till följd att,

då formulären behövt undergå justering, även om denna varit av mycket

obetydlig art, riksdagens beslut måst avvaktas, ehuru det kunnat vara särdeles

önskligt att få ändringen genomförd, innan riksdagen sammanträtt och alltså

tillämpad vid deklarering och taxering redan det år, då riksdagen blir i till­

fälle att fatta sitt beslut. Bestämda olägenheter härutinnan hava förekommit

och det måste anses angeläget, att sådana icke vidare kunna uppkomma.

I följd härav och då deklarationsformulären endast äro ett utförande i

blankettform av skatteförfattningarnas bestämmelser, synes det, som om

deras fastställande kunde förbehållas Kungl. Maj:t, och förslaget utgår från

sådan anordning. De sakkunniga hava härvid förutsatt, att formulärens

innehåll skall i de huvudsakligaste delarna omnämnas i själva taxerings-

förordningen, vilket iakttagits i 71 §, men att detaljuppställningarna skola

ankomma på Kungl. Maj:t.»

Liknande ståndpunkt har intagits av 1921 års kommunalskattekommitté,

som anfört:

»Kommittén vill i detta sammanhang framhålla angelägenheten därav,

att deklarationsformulären kunna skyndsammare än nu är förhållandet

erhålla nödiga rättelser och tillägg. Detta önskemål lärer dock icke kunna

vinnas med mindre det förbehålles åt Kungl. Maj:t att besluta om formu­

lärens avfattning. Ett förslag i dylik riktning, vilket det emellertid icke

tillkommer kommittén att framlägga, skulle kunna av kommittén förordas.»

Detta taxeringssakkunnigas förslag har icke mött gensaga i något av de

inkomna yttrandena och har uttryckligen biträtts av överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands och Kalmar län, domänstyrelsen, Stock­

holms handelskammare, svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund,

järnkontoret, Sveriges allmänna exportförening, handelskammaren för

Örebro och Västmanlands län ävensom kammarrätten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

109

På grund av de uppenbara praktiska fördelar, som äro förenade med

taxeringssakkunnigas ifrågavarande förslag, biträder jag detsamma och liar

förty i författningstexten inarbetat stadgande om befogenhet för Kungl.

Maj:t att fastställa deklarationsformulär.

Inom departementet pågår för närvarande överarbetning av de av 1923

års taxeringssakkunniga utarbetade förslagen till deklarationsformulär för

iakttagande av de förändringar, som kunna bliva en följd av de riksdagen

förelagda förslagen till beskattningslagar. Det är min avsikt att framdeles,

sedan arbetet härmed avslutats, tillstyrka Kungl. Maj:t att inhämta riks­

dagens yttrande över formulärförslagen.

Jag skall nu redogöra för huvudgrunderna för beskattningsnämndernas

verksamhet.

Enligt nuvarande taxeringsorganisation verkställes taxeringen av de under­

ordnade beskattningsnämnderna. Deras beslut granskas av den överordnade

prövningsnämnden. Landskamreraren i länet genomgår taxeringshandlin-

garna före prövningsnämndens sammanträde och anmäler till nämnden de

felaktigheter av såväl saklig som formell natur, vilka uppmärksammats vid

genomseendet av handlingarna. I Stockholm fullgör kamreraren vid över-

ståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden vad i länen i dylikt hän­

seende åligger landskamreraren. Vid denna förberedande granskning åt­

njuta nämnda tjänstemän biträde av dem underlydande personal ävensom

av andra personer, som för ändamålet tillkallas. Skattskyldig, som icke

åtnöjes med taxeringsnämndens beslut i vad honom angår och som icke

förlorat rätt till talan, så ock kommun och annan menighet med beskatt­

ningsrätt — dock icke landsting och tingslag — vilken är missnöjd med

den verkställda taxeringen, såvitt denna är av intresse för menigheten, äger

genom besvär påkalla prövningsnämndens omprövning av taxeringen. Så­

dana besvär skola, för att komma under bedömande, ingivas inom viss tid.

Hava dylika besvär ingivits av skattskyldig, som förlorat rätt till talan,

eller ingivits efter besvärstidens utgång, bör dock prövningsnämnden, utan

att formellt pröva besvären, beakta deras innehåll vid den granskning av

taxeringen i fråga, som det åligger prövningsnämnden att verkställa, vare

sig besvär anförts eller icke. Denna prövningsnämndens skyldighet att fästa

avseende även vid deserta besvär finnes visserligen icke uttryckligen framhållen

i taxeringsförfattningarna men följer av nämndens åliggande att granska taxe­

ringarna, vilket åliggande icke i något avseende är begränsat. Efter av­

slutandet av prövningsnämndens arbete bringas taxeringarna till verkställig­

het i det skick, de av prövningsnämnden fastställts. Ändring i sålunda

fastställd taxering må före utgången av det år taxeringen skett, sökas ge­

nom besvär hos kammarrätten. Mot kammarrättens utslag föres talan hos

Kungl. Maj:t i regeringsrätten. I de fall, då vid taxeringen fel av viss be­

skaffenhet förelupit, kan ändring sökas genom besvär i särskild ordning.

Är därvid fråga om taxering, som utan särskild prövning fastställts av

Departements­

chefen.

Beskattnings­

nämndernas

verksamhet.

Allmän fastig­

hetstaxering.

prövningsnämnd, sökes ändring hos prövningsnämnden. Dylika besvär, som

föreligga till avgörande under tid, då den ordinarie prövningsnämnden icke

är i verksamhet, behandlas av en delegation av nämnden, vilken delegation

i 48 § gällande taxeringsförordning benämnes särskild prövningsnämnd.

Har felet förelupit vid prövningsnämndens prövning av taxeringen eller är

fråga om taxering i mer än ett län, skall ändringssökandet ske omedelbart

hos kammarrätten. Enligt stadgande i uppbördsförfattningarna uppehälles

verkställigheten av beslutad taxering icke genom anförande av besvär, utan

i stället äger den skattskyldige, i händelse taxeringen varder nedsatt eller

undanröjd, erhålla restitution av för mycket inbetald skatt tillika med ränta

därå. Höjes taxering eller påföres ny taxering efter anförda besvär, bringas

dylikt beslut till verkställighet i särskild ordning.

Verkställd taxering kan jämväl bliva föremål för revision inom riks-

räkenskapsverket, nämligen då fråga är om tillämpning av vissa bestäm­

melser i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt med avseende å

»frihet från eller lindring i skatt». Varder därvid framställd anmärkning

icke godkänd av den skattskyldige, hänskjutes densamma till kammarrättens

prövning.

Taxeringssakkunniga föreslå icke någon mera väsentlig ändring i den

sålunda angivna gången av taxeringsförfarandet. De förbättringar i för­

farandet, som de sakkunniga anse eftersträvansvärda, söka de åstadkomma —

förutom genom den utvidgade och mera preciserade uppgiftsplikt, som av

dem föreslagits för de skattskyldiga och för vissa utomstående -— genom

vissa detaljföreskrifter för beskattningsnämndernas verksamhet. De förorda

därjämte en kraftigare ledning av taxeringsarbetet, förnämligast genom

landskamreraren i länet (3 § i deras författningsförslag) men även genom

särskild, av Kungl. Maj:t förordnad person (5 § i författningsförslaget).

Stor vikt lägges vid landskamrerarens och prövningsnämndens gransknings-

arbete. Å sid. 148 i betänkandet framhålla de sakkunniga vissa allmänna

synpunkter å detta spörsmål.

I tvenne avseenden föreslå de sakkunniga ändringar av betydande vikt,

nämligen dels i fråga om behandlingen av taxeringsfall, som angå mer än

ett taxeringsdistrikt, och dels i fråga om prövningen av besvär över taxe­

ring av fastighet det år, då allmän fastighetstaxering ägt rum. Dessa två

frågor skall jag senare upptaga till behandling. Jag vill nu något dröja

vid förfarandet i beskattningsnämnderna, och skall först yttra mig om den

allmänna fastighetstaxeringen.

Taxeringssakkunniga reglera i sitt förslag, såvitt angår allmän fastighets­

taxering, förfarandet i nämnderna i nära anslutning till vad som gällde vid 1922

års allmänna fastighetstaxering. De ändringar och kompletteringar, som

av dem föreslagits, gå i huvudsak ut på en noggrannare bearbetning av

föreliggande primärmaterial och större likformighet i taxeringen. I sistnämnda

hänseende föreslås vissa åtgärder för åvägabringande av jämnhet mellan

110

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

111

taxeringsvärdena inom olika län. Det föreslås (18 och 23 §§ i författnings-

förslaget och sid. 114 i betänkandet), att landskamreraren skall dels före det

allmänna möte," som enligt 23 § i förslaget är avsett att, i likhet med vad

fallet var vid senaste allmänna fastighetstaxering, hållas före taxeringsar-

betets påbörjande, verkställa undersökning av fastigheternas allmänna salu­

värde å länets landsbygd och dels å nämnda allmänna möte framlägga

resultatet av denna undersökning. Vidare föreslås (26 § 4 mom. i förslaget

och sid. 115 o. f. i betänkandet), att de av beredningsnämnden vid taxering

av jordbruksfastigheter följda grunderna för taxeringen skola för varje

fastighet upptagas i särskild längd, så upprättad att värderingsgrunderna

kunna lätt överskådas. Denna längd avses skola med lämpliga mellanrum

föreläggas nämnden, som i händelse av yppad ojämnhet i taxeringen har

att på nytt ompröva värdena och verkställa erforderlig jämkning. Samman­

drag av denna längd skall insändas senast den 20 december till landskam­

reraren, vilken alltså på ett tidigt stadium blir i tillfälle bedöma taxerin­

gens utfall och vid behov kan redan hos fastighetstaxeringsnämnden på­

kalla åtgärder för en jämnare taxering. Det har även beretts möjlighet att

låta fastighetstaxeringsnämnderna inom flera distrikt sammanträda gemen­

samt för överläggningar rörande enhetliga uppskattningsgrunder. Slutligen

har i förslaget upptagits det år 1922 praktiserade förfarandet att inom

finansdepartementet göra en sammanställning av de av fastighetstaxerings­

nämnderna följda grunderna vid taxeringen. Denna sammanställning skulle

upprättas av person, som därtill av Kungl. Maj:t särskilt förordnas, samt

före april månads utgång, således före fastighetsprövningsnämndens sam­

manträde, tillställas landskamrerarna i de olika länen för beaktande vid

det förberedande granskningsarbetet före fastighetsprövningsnämndens sam­

manträde.

I fråga om förfarandet vid uppskattning av skogsmark och växande skog

innehåller taxeringssakkunnigas förslag allenast hänvisning (24 §) till sär­

skild instruktion, som det förutsatts, att Kungl. Maj:t skulle utfärda. Denna

de sakkunnigas ståndpunkt har, såsom framgår av deras uttalande å sid.

114 i betänkandet, föranletts därav, att förslag till detaljerade beskattnings-

grunder i fråga om skogsmark och växande skog icke blivit utarbetade,

innan de sakkunniga avslutat sitt arbete.

Såsom jag tidigare erinrat, uppdrog Kungl. Maj:t den 9 juli 1926 åt do­

mänstyrelsen och statistiska centralbyrån att inkomma med utlåtande angå­

ende utfallet av 1922 års allmänna taxering av jordbruksfastigheter i riket,

i vad denna taxering avsåge värdet av skogsmark och växande skog. Till­

lika uppdrog Kungl. Maj:t samma dag åt domänstyrelsen att inkomma med

förslag till instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog,

avsedd att tillämpas vid allmän fastighetstaxering år 1928. I särskilda den

22 december 1926 dagtecknade utlåtanden hava ämbetsverken avgivit svar

å remisserna. Det i förstnämnda avseende avgivna utlåtandet torde få så­

som bilaga fogas till detta protokoll. Det senare utlåtandet har bilagts

Departements­

chefen.

Särskild

fastighets­

taxering.

statsrådsprotokollet rörande propositionen nr 102 till årets riksdag. Jämväl

kammarrättens den 24 januari 1927 dagtecknade utlåtande över förslaget

till instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog har hi­

lagts statsrådsprotokollet rörande nyssnämnda proposition.

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Några väsentliga erinringar mot de huvudgrunder för förfarandet vid

allmän fastighetstaxering, som sålunda framgått ur de verkställda utred­

ningarna, hava icke framställts. Jag har ock ansett desamma kunna i allt

väsentligt följas vid utarbetandet av författningsförslaget, men har i vissa

detaljer gjort ändringar, till vilka jag skall återkomma vid den speciella

motiveringen för det nu föreliggande författningsförslaget. I samband med

redogörelsen för 62 § 4 mom. skall jag särskilt uppehålla mig vid uppkom­

met förslag att bygga arealstatistiken för de allmänna jordbruksräkningarna

å den förut berörda särskilda längden (26 § 4 mom. i taxeringssakkunnigas

förslag). Jag vill dock redan nu förutskicka, att jag kommer att förorda

en uppdelning av taxeringsföreskrifterna i två författningar, av vilka den

ena, innehållande de grundläggande bestämmelserna, avses skola antagas av

Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt — förslaget härtill betecknar jag i

detta mitt anförande såsom det föreliggande författningsförslaget — och den

andra, innehållande verkställighetsföreskrifter, är avsedd att fastställas av

Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Åtskilliga av de av domänstyrelsen

ifrågasatta bestämmelserna äro av den natur, att de närmast hänföra sig

till det senare slaget av föreskrifter. De hava därför icke medtagits i det

nu föreliggande författningsförslaget.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit, att besvärsmål rörande taxering av

fastighet de år, då allmän fastighetstaxering förrättas, skola behandlas, icke

såsom nu av kammarrätten och regeringsrätten, utan av en särskild beskatt-

ningsnämnd, riksuppskattningsnämnden, över vilkens beslut klagan ej finge

föras. I vissa förut omförmälda yttranden har föreslagits, att kammarrätten

skulle i stället för omförmälda nämnd pröva dylika besvär och att över

kammarrättens utslag i dessa mål talan antingen icke alls Unge föras eller

ock föras allenast i vissa fall. Om denna betydelsefulla fråga skall jag i

det följande yttra mig utförligare.

I fråga om taxering av fastighet under löpande taxeringsperiod anför

1921 års kommunalskattekommitté i motiveringen till 13 § i förslaget till

kommunalskattelag följande:

»Av bestämmelsen i förevarande paragraf, att de vid allmän fastighets­

taxering fastställda värdena skola — med undantag för de särskilt angivna

fallen — oförändrade gälla till nästa allmänna fastighetstaxering, följer,

att i regel icke ens någon formell fastställelse av taxeringsvärdena, såsom

nu är förhållandet, behöver äga rum de år, då allmän fastighetstaxering

icke förekommer; och antager kommittén vid sådant förhållande, att i stället

för de nuvarande årliga fastighetslängderna allenast en sådan längd, om-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

113

fattande hela taxeringsperioden, behöver uppläggas, därest i densamma ut­

rymme lämnas för anteckningar om de förändringar i avseende å taxerings­

enheter och taxeringsvärden, som kunna under perioden inträffa. Skulle

för vissa orter svårigheter uppstå genom avsaknad av årliga fastighets-

längder, kunna sådana längder för dessa orter tillsvidare bibehållas.

Kommittén anser vidare, att, i den mån sådant förhållande, som bör för­

anleda omtaxering under löpande taxeringsperiod, kommer till beskattnings-

nämndernas kännedom, nämnderna böra äga befogenhet att verkställa om­

taxeringen, även om yrkande i sådant avseende icke framställts, men att

å andra sidan taxeringsnämnderna böra vara skyldiga att pröva fråga om

omtaxering, då yrkande därom göres av vederbörande ägare eller kommun.

Regleringen av dessa frågor tillkommer emellertid icke kommittén utan

lärer böra ske i samband med taxeringsförordningens revision.»

I anslutning till vad kommittén sålunda anfört hava taxeringssakkunniga

i 5 kap. av sitt förslag till taxeringsförordning angående taxering av fastig­

het under löpande taxeringsperiod upptagit allenast sådana bestämmelser,

som hava avseende å de fall, då verklig omtaxering eller ock uppdelning av

taxeringsvärde å olika i taxeringsenhet ingående kamerala fastigheter skall

äga rum. Däremot meddelas icke några föreskrifter om fastställande under

löpande taxeringsperiod av de värden, vilka icke skola ändras. Vidare före­

slå de sakkunniga, att den vid allmän fastighetstaxering upprättade fastighets-

längden skall äga giltighet under hela perioden, kompletterad med längder

över de under periodens senare år verkställda omtaxeringarna. Undantags­

vis skulle dock, efter beslut av länsstyrelsen, fullständiga fastighetslängder

föras, upptagande samtliga fastigheter och deras värden. I överensstämmelse

med kommunalskattekommitténs uttalande har i taxeringssakkunnigas för­

slag icke heller upptagits någon föreskrift om prövning av den subjektiva

skattskyldigheten, enär denna _ prövning ansetts vara en debiteringsange-

lägenhet.

Såsom jag förut meddelat, föreslå de sakkunniga deklarationsplikt för

ägare eller därmed likställd innehavare av sådan fastighet, som skall bliva

föremål för omtaxering.

De sakkunniga använda beteckningen »särskild fastighetstaxering» för den

taxering av fastighet, som enligt deras förslag skall företagas under år, då

allmän fastighetstaxering icke äger rum.

Vid anmälan av förslaget till kommunalskattelag har jag anfört de skäl,

som enligt min mening påkalla årligt prövande av den objektiva skatte­

plikten för fastighet (5 och 15 §§. i förslaget till kommunalskattelag) och

fastställande i taxeringsväg av den subjektiva skattskyldigheten (sid. 328 i

propositionen nr 102). Taxeringsförordningen bör alltså reglera även dessa

frågor. I det nu föreliggande författningsförslaget har så skett, och även

dessa taxeringsåtgärder inbegripas därför under den av mig upptagna be­

teckningen »särskild fastighetstaxering».

Med denna ståndpunkt finner jag övervägande skäl tala för att fullständiga

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. ISO höft. (Nr ilo.)

H

Departements­

chefen.

Tiden för av­

slutande av

särskild

fastighets­

taxering.

Ändring i

vissa fall av

taxerings­

värde efter

anmälan.

fastighetslängder upprättas vid taxeringen varje år, av vilka alltså skall

framgå allt som har betydelse för debiteringen.

Taxeringssakkunniga hava föreslagit, att taxeringsnämndernas arbete med

särskild fastighetstaxering i länen skall vara avslutat den 25 april. Enär,

såsom länsstyrelsen i Kalmar län framhållit, härav skulle betingas särskilt

sammanträde för fastighetstaxeringens avslutande, medförande tidsutdräkt

och särskild kostnad, och då det, på sätt vissa andra myndigheter påpekat,

måste anses vara angeläget, att taxeringsnämnden äger tillgång till taxe-

ringslängden under hela den tid taxeringen för inkomst eller förmögenhet

pågår, har jag icke upptagit de sakkunnigas berörda förslag utan låtit

samma tidsbestämmelse gälla för båda dessa slag av taxering.

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

I de fall, då ändring icke göres i fastighets taxeringsvärde, har taxerings­

nämndens beslut beträffande värdet allenast formell innebörd och är när­

mast att beteckna såsom ett registrerande av värdet. Länsstyrelsen i Göte­

borgs och Bohus län har till behandling upptagit spörsmålet, huru i de

fall, då kammarrätten eller regeringsrätten efter anförda besvär ändrat

fastighets taxeringsvärde för visst år, bör förfaras under efterföljande år av

taxeringsperioden. Länsstyrelsen anför:

»I detta sammanhang har länsstyrelsen ansett sig böra fästa uppmärksam­

het å en fråga, som varit föremål för tveksamhet och olika tillämpning,

nämligen huruvida ett ändringsbeslut av kammarrätten eller regeringsrätten

rörande en fastighets taxeringsvärde, åsatt eu fastighet vid allmän fastig­

hetstaxering, skall anses gälla för hela femårsperioden eller blott det år

taxeringen avser, i 'fall klaganden ej uttryckligen yrkat ändring för hela

perioden eller i utslaget ej uttryckligen uttalats, att ändringen gäller visst

eller vissa år. —■ Om exempelvis kammarrättens utslag, innefattande en ned­

sättning av taxeringsvärdet, faller under tredje året av taxeringsperioden,

har vid restitution av fastighetsbevillning tvekan rått om på grund av ut­

slaget blott skulle restitueras erlagd skatt för det år, besvären avsett, eller

även det eller de efterföljande år den skattskyldige fått erlägga skatt efter

det högre värdet. Formellt sett borde ju skatt restitueras endast för det år,

kammarrättens utslag avser, men därigenom nödgas den skattskyldige klaga

hos kammarrätten särskilt för varje år, till dess kammarrättens utslag vun­

nit laga kraft och kommit till beskattningsnämnds kännedom. — Ifrågasättas

kan därför, huruvida icke det skulle vara lämpligt, att i taxeringsförord-

ningen infördes en bestämmelse, enligt vilken ett dylikt utslag förklaras

skola gälla för hela fastighetstaxeringsperioden, såvida ej beskattningsnämnd

under taxeringsperiod av särskild anledning vidtager ändring i årets taxe­

ringsvärde.»

Enligt taxeringssakkunnigas förslag erfordrades icke något dylikt särskilt

förklarande, enär i detsamma förutsattes, att det ändrade taxeringsvärdet

utan vidare skulle äga tillämpning för återstoden av taxeringsperioden,

där ej omtaxering skett. Vad som erfordrades var allenast att ändrings­

beslutet antecknades i fastighetslängden. Stadgande härom finnes upptaget

i 172 § i taxeringssakkunnigas förslag.

115

Bifalles mitt förslag att värdena skola årligen formellt fastställas, synes

ett sådant särskilt förklarande, som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

ifrågasatt, vara behövligt för att ett beslut om ändring av taxeringsvärdet

skall äga tillämpning jämväl under de senare år, då det upphävda värdet

blivit upptaget i taxeringslängden. Stadgande härom har upptagits i 129 §

i det nu föreliggande författningsförslaget. Detta stadgande innebär, att

prövningsnämnd har att, efter anmälan av landskamreraren eller sakägare

om inträffad ändring av taxeringsvärde å fastighet, vidtaga mot ändringen

svarande åtgärd beträffande fastigheten under efterföljande år av taxerings-

perioden, där ej beträffande fastigheten sådant förhållande inträffat, som

jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen föranleder åsättande av nytt

taxeringsvärde. Självfallet är, att ett dylikt beslut skall föregås av under­

sökning, huruvida omtaxering; något efterföljande år företagits, och, då en

dylik undersökning icke lämpligen bör tynga behandlingen av det primära

taxeringsmålet, har frågan ansetts böra överlämnas åt prövningsnämnden,

som utan omgång är i tillfälle företaga undersökningen.

I författningsförslaget sammanfattas under beteckningen > taxering för in­

komst eller förmögenhet» taxering till kommunal inkomstskatt, statlig in­

komst- och förmögenhetsskatt, kommunal progressivskatt och utjämnings-

skatt. Själva taxeringsförfarandet beträffande dessa skatteformer överens­

stämmer i allt väsentligt med vad nu gäller för taxeringen till bevillning

för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt. Med avseende å taxe­

ring till kommunal progressivskatt föreslås i 113 §, att fördelning av sådan

skatt enligt bestämmelserna i 5 § andra stycket förordningen härom skall

verkställas av vederbörande prövningsnämnd. Lika med taxeringssakkunniga

anser jag, att något förslag till fördelning icke behöver uppgöras av taxe­

ringsnämnden.

I stort sett kan förfarandet vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet,

sådant detsamma utformats i det nu föreliggande författningsförslaget, karak­

täriseras därav, att i första instansen stark vikt lägges vid taxeringsmate-

rialets förberedande granskning av taxeringsnämndens ordförande och de

ledamöter, som företräda särskilt statens och kommunernas intressen. Genom

infordrande av upplysningar, vidtagande av särskilda undersökningar och

på annat dylikt sätt bör sakläget klarläggas, innan taxeringsnämnden sam­

manträder. Såsom taxeringssakkunniga framhållit bör vid denna förbere­

dande granskning intimt samarbete råda mellan de granskande medlemmarna.

I taxeringsnämnden verkställes därefter taxeringen under utnyttjande jäm­

väl av de kommunvalda ledamöternas kännedom om de skattskyldigas för­

hållanden.

I prövningsnämnden förfares på ungefär enahanda siitt med den skillnad,

att det förberedande granskningsarbetet där vilar på landskamreraren och

hans biträden. Det bör enligt min mening läggas stor vikt därpå, att

granskningen kommer att omfatta, såvitt möjligt, hela taxeringsmaterialet

Kungl. Mccy.ts proposition Nr 210.

Departements­

chefen.

Taxering föf

inkomst eller

förmögenhet.

Taxering av

lapp allmogen

för inkomst

av renskötsel.

Taxeringssak-

kunniga.

F. d. lands­

hövdingen

Widén.

och att de sakliga i lika mån som de formella bristerna i de verkställda

taxeringarna bliva rättade. Det är av vikt, att den formella granskningen

av taxeringslängderna icke undan sk ju tes, därest, såsom jag föreslår, riks-

räkenskapsverkets granskning av taxeringslängderna kommer att väsentligt

begränsas.

I syfte att klarare än hittills framhäva, att prövningsnämnden har att

beakta allt vad den skattskyldige förebringar till upplysning rörande sin

taxering, även om han saknar rätt föra talan mot taxeringen, har vid för-

fattningsförslagets utarbetande påföljden av talans förlust vid deklarations-

försummelse icke knutits vid talan hos prövningsnämnden samt vidare bort-

tagits nuvarande stadgande att besvär, som inkommit till prövnings­

nämnden efter besvärstidens utgång, icke må upptagas till prövning. Dessa

påföljder skola enligt förslaget inträda endast då fråga är om talans förande

hos kammarrätten och regeringsrätten.

Enligt gällande bevillningsförordning samt förordning om inkomst- och

förmögenhetsskatt är lappallmogen befriad från skattskyldighet för inkomst

av renskötsel. Denna undantagsbestämmelse har icke medtagits i det för

riksdagen i år framlagda förslaget till kommunalskattelag och ej heller i

förslaget till förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Jag får

erinra om vad jag härom anförde vid anmälan av förslaget till kommunal­

skattelag (sid. 456 o. ff. i propositionen nr 102). Då således lappallmogen

avses skola beskattas jämväl för inkomst av renskötsel, har övervägts,

om särskilda taxeringsbestämmelser i detta avseende erfordras.

Taxering ssakkunniga, som utgått från 1921 års kommunalskattekommittés

förslag, att lappallmogen fortfarande skall äga frihet från skattskyldighet

för inkomst av renskötsel, hava icke behandlat denna fråga.

Före detta landshövdingen Johan Widén, vilken efter uppdrag av chefen

för socialdepartementet verkställt utredning och avgivit förslag angående

fattigvården bland lapparna och om lapparnas beskattning (Stat. off. utredn.

1924 : 58 och 59) och därvid väckt förslaget om upphävande av lappallmo­

gens skattefrihet för inkomst av renskötsel, anför i fråga om taxeringsför-

farandet i huvudsak följande:

»Taxeringsförfarandet vid uppskattningen av lapparnas inkomst av ren­

skötsel och renegendom bör bliva detsamma som för annan inkomst och

egendom. En fråga, som därvid emellertid framställer sig, är i vad mån

deklarationsskyldighet lämpligen kan föreskrivas med avseende på föreva­

rande slag av skattdragande och inkomst. Det borde visserligen icke möta

hinder för en renskötande lapp att kunna i en deklaration angiva den in­

komst han haft under det nästföregående året. Men det är ett par om­

ständigheter, som härvid måste tagas i betraktande. Den ena är, att de

nomadiserande lapparna till följd av sitt kringströvande liv hava en större

svårighet än andra för uppsättande av en deklaration. Den andra och vik­

tigare är, att underlåtenhet att avgiva deklaration inom föreskriven tid är

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

117

förbunden med förlust av rätten att överklaga taxeringen; och det synes

obilligt, att en dylik underlåtenhet skulle för de renskötande lapparna med­

föra sagda påföljd. Detta skulle, i all synnerhet i början, kunna förorsaka

orättvisa och av lapparna kännas som en hårdhet. Därest frihet från de-

klarationsplikt i förevarande fall stadgas, synes denna frikallelse böra om­

fatta även den i 2 § 2 mom. av taxeringsförordningen föreskrivna skyldig­

heten att efter anmaning avgiva deklaration, varmed torde följa frihet jäm­

väl från den i 8 § 1 mom. sagda förordning omnämnda uppgiftsskyldigheten.

Tör kännedom om de förhållanden, som i förevarande fall äro av betydelse

för taxeringen, torde ock självdeklarationen och uppgiftsskyldigheten kunna

undvaras. Uti de renlängder, som enligt rénbeteslagen årligen skola upp­

rättas inför lappfogden, finnes en officiell lista på renar som envar lapp

äger; och för övrigt kunna genom lappfogden erhållas de mest tillförlitliga

upplysningar om alla förhållanden beträffande de olika renägarnas rensköt­

sel, som för taxeringsarbetet må erfordras utan att man i detta hänseende

behöver vända sig till lapparna själva. För att underlätta taxeringsarbetet

torde bland de handlingar, som enligt 11 § i taxeringsförordningen skola

avlämnas, även höra upptagas avskrifter av de ovan omförmälta renläng­

derna, vilka lappfogdarna efter avslutande av sammanträdena med lapparna

skola hava att avlämna.

Givet är, att det bör stå lapp som sådant önskar fritt att avlämna dekla­

ration, liksom att i annan form lämna de upplysningar till taxeringsmyn­

digheten, som han kan finna lämpligt, en rätt som torde kunna förutsättas

i åtskilliga fall komma att begagnas.

Vad angår taxeringsmyndigheternas sammansättning torde några särskilda

föreskrifter i förevarande sammanhang icke erfordras. Av lydelsen utav 25 §

i taxeringsförordningen torde utan vidare följa, att, åtminstone i kommuner

där renskötsel i något större omfattning bedrives, renskötande eller ren-

ägande lappar böra få plats i taxeringsnämnderna, något som i varje fall

måste anses lämpligt».

Av de myndigheter och andra, som yttrat sig över den sakkunniges för-

Yttranden,

slag, hava endast några särskilt berört taxeringsförfarandet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:

»Själva taxeringen av inkomsten av renskötsel kommer att medföra åt­

skilliga svårigheter. Den i betänkandet framförda tanken att någon lapp

i regel skulle få plats i taxeringsnämnden för att tillhandagå med sin sak­

kunskap i fråga om renskötseln torde icke i verkligheten kunna genomföras

eller i varje fall icke lämna något egentligt resultat. Lapparna äro under­

tiden för taxeringsnämndernas sammanträden sysselsatta med sina vårflytt­

ningar och vid dessa behövs det väl, att de dugligaste lapparna hjälpa till.

Dessutom är det som bekant en vanlig egenskap hos lapparna, även de mest

insiktsfulla bland dem, att de ha svårt att lägga fram sina synpunkter, så

att de vinna tillbörligt beaktande, åtminstone inför personer, som äro dem

mera främmande eller icke hava deras särskilda förtroende.

För att taxeringsnämnderna skola erhålla nödiga upplysningar angående

icke blott renantalet, utan även omkostnader och mera regelbundna förluster

på renskötseln samt för att därjämte material till jämförelse mellan de olika

renlapparna inbördes skall stå till taxeringsnämndernas förfogande, kan det

därför ifrågasättas att, i motsats till vad betänkandet innehåller, låta lap­

parna liksom andra vara deklarationspliktiga för all inkomst, således även

Kungl. MaJ:ts proposition Nr 210.

inkomst av renskötsel. Den största betänkligheten häremot är, att man, åt­

minstone under åtskilliga år framåt, måste räkna med, att lapparna i stor

utsträckning komma att försumma deklarationsplikten på grund av ovana

och oförmåga. Därmed skulle de utestängas från klagorätt, även om deras

taxering råkar bliva felaktig, något som med hänsyn till nyss antydda svå­

righeter för de fastboende medlemmarna av taxeringsnämnden att bedöma

inkomsten av renskötseln lätt torde kunna inträffa. Det kan i detta sam­

manhang påpekas, att en renskötande lapp, som över huvud är skattskyldig,

redan nu har att deklarera sitt reninnehav såsom förmögenhet, men att

denna plikt sällan torde iakttagas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande har därför ansett sig böra förorda, att

inkomsten av renskötseln undantages från deklarationsplikt. För att det

oaktat taxeringsmyndigheterna skola få erforderligt material till sitt förfo­

gande och i övrigt taxeringen av inkomsten av renskötseln underlättas, vill

Kungl. Maj:ts befallningshavande i stället framlägga följande förslag.

Beskattningsåret för inkomst av renskötsel bör räknas från den 1 oktober

till den 1 oktober. Mellan dessa tider ligger en relativt sluten period, som

innefattar inkomst genom renslaktning och försäljning samt utfallet av

kalvningstiden. Inom varje lappby skall det åligga ordningsmannen att

före den 1 november varje år till lappfogden enligt fastställt formulär

insända uppgift angående renskötselns resultat under det senaste avslutade

beskattningsåret, särskilt för varje renlapp inom byn. Dessa uppgifter

granskas av lappfogden, eventuellt vid överläggning med lapparna, varefter

lappfogden å formuläret gör de anmärkningar, vilka han anser påkallade.

Det granskade formuläret skall av lappfogden insändas till taxeringsnämn­

dens ordförande inom den för deklarations avgivande stadgade tiden. Be­

träffande undantag från offentlighet likställes formuläret med deklaration.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län har icke haft något att erinra mot den

sakkunniges förslag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar, i huvudsaklig anslutning till

vad lappfogden i länets södra distrikt anfört, att taxering av lappar för

inkomst av renskötsel anförtros åt en inom varje lappmarkskommun bildad

särskild taxeringsnämnd, sammansatt av ordföranden i den vanliga taxerings­

nämnden, två av ledamöterna i samma nämnd, två renskötande lappar, ut­

sedda av lapparna själva, samt lappfogden i distriktet. Denna nämnds

sammanträde borde äga rum i februari eller mars, medan lapparna ännu

vore kvar på vinterbetesmarkerna nere i skogslandet.

Lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt framhåller det angelägna

uti, att lapparna själva få medverka vid taxeringen, enär utan sådan med­

verkan riktig taxering svårligen kan åstadkommas. Även om någon lapp­

man bleve insatt i den vanliga taxeringsnämnden, kunde denne icke förmå

mycket mot nämndens övriga medlemmar. Ej heller kände en eller två

lappmän förhållandena hos lapparna inom hela taxeringsdistriktet, utan

måste de i taxeringsarbetet deltagande lapparna vara flera och allra minst

en, möjligen två, från varje lappby. Mot förslaget att lägga renlängderna

till grund för taxeringen erinrar lappfogden, att renlängdens siffror redan

nu ofta äro mycket svåra att få fram vid sammanträdena för upprättande

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

119

av nämnda längder. Än värre bleve förhållandet, om uppgivandet av renan­

talet komme att uppfattas såsom avgivande av deklaration för beskattning.

Det vore likväl av * andra orsaker alldeles nödvändigt, att renlängdernas

uppgifter om renantalet bleve så riktiga som möjligt. Lappfogden förordar

därför, att taxeringen överlämnas åt en särskild, uteslutande av lappar be­

stående taxeringsnämnd i närvaro av den vanliga taxeringsnämndens ord­

förande och kronoombudet i samma nämnd ävensom, där så ske kan, i när­

varo av lappfogden.

Kammarrätten anför:

»Taxeringen av lapparnas inkomst synes, i enlighet med vad den sakkun­

nige därom anfört, böra överlämnas till de vanliga taxeringsmyndigheterna.

Likaså bör såsom föreslagits nomadiserande lapp fritagas från deklarations-

plikt för inkomst av renskötsel. Den av länsstyrelsen i Jämtlands län i

detta sammanhang föreslagna anordningen torde kunna godtagas såsom en prak­

tisk lösning av frågan om uppgiftsskyldigheten. Den uppgift, som enligt

länsstyrelsens förslag skulle ersätta den vanliga deklarationen, upptager

emellertid även annan inkomst och andra avdrag än sådana, som hava

samband med renskötseln, samt är därjämte avsedd att tjäna till ledning

vid förmögenhetsbeskattningen, därvid jämväl annan förmögenhet än sådan,

som är nedlagd i renar, skulle medtagas. Avlämnandet av dylik uppgift

skulle väl vara frivilligt. Lapp, som uraktläte att lämna vederbörliga upp­

gifter till ordningsmannen, skulle därigenom utsätta sig för risken av en

oriktig taxering; medvetandet därom skulle således framtvinga lappens egen

medverkan till ett riktigt resultat. Dock bör det naturligen stå honom fritt

avgiva vanlig deklaration. Dör att erhålla den avsedda medverkan från

ordningsmännen och lappfogdarna synas särskilda föreskrifter vara erforder­

liga».

Lika med den sakkunnige och de hörda myndigheterna finner jag, att

Departements-

lapp böra vara befriad från skyldighet att avgiva deklaration rörande in-

chefen,

komst av renskötsel. Enahanda torde böra gälla i fråga om förmögenhet,

som nedlagts i sådan rörelse. Det är ock självfallet, att sådan lapp må

avgiva självdeklaration även för inkomst eller förmögenhet av nu angivet

slag, om han så önskar. Stadgande härom har intagits i 25 § 3 mom.

av nu föreliggande författningsförslag. Av detta undantag från deklara-

tionsplikten följer, att vid bedömandet av renskötande lapps deklarations-

plikt för inkomst eller förmögenhet av annat slag än nu nämnts hänsyn

icke skall tagas till inkomst av renskötsel och i dylik rörelse nedlagd för­

mögenhet. I nämnda stadgande har detta uttryckligen angivits.

På grund av vad lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt anfört om

befarade svårigheter att erhålla tillförlitliga uppgifter om antalet renar, som

skola införas i renlängden, därest denna längd kommer att för lapparna

framstå som en för taxeringen betydelsefull urkund, har jag icke upptagit

den sakkunniges förslag, att avskrift av renlängden skall avlämnas till

taxeringsnämndens ordförande. På annat sätt måste därför sörjas för att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

120

nödiga upplysningar om lapparnas renar bringas till taxeringsmyndighetens

kännedom. Länsstyrelsens i Jämtlands län förslag att lapparna skola äga

avlämna särskild uppgift till ledning för taxeringen synes lämpligt och har

inarbetats i författningens 41 §. Enligt denna paragraf äger lapp avlämna

dylik uppgift senast den 31 januari antingen i den för avlämnande av

självdeklaration gällande ordning eller ock till ordningsmannen i veder­

börande lappby. Avlämnas uppgift till ordningsmannen, skall denne granska

uppgiften och å densamma anteckna ej mindre det antal egna renar och

skötesrenar, som för lappmannen finnes antecknat i senast upprättade ren­

längd, än även de övriga upplysningar, ordningsmannen finner anledning

lämna. Sålunda inkomna och behandlade uppgifter skola av ordnings­

mannen senast den 10 februari översändas till lappfogden, som efter verk­

ställd granskning senast den 10 mars vidarebefordrar uppgifterna till taxe­

ringsnämndens ordförande. Har lapp avlämnat dylik uppgift, efter det övriga

uppgifter av ordningsmannen översänts till lappfogden, skall ordningsman­

nen inom en vecka efter avlämnandet översända uppgiften till lappfogden.

Att, på sätt i några av de återgivna yttrandena ifrågasatts, överlämna

taxeringen av lappallmogens inkomst av renskötsel och i denna rörelse

nedlagda förmögenhet åt särskilt sammansatta taxeringsnämnder finner jag

icke lämpligt, särskilt på grund av svårigheten att finna betryggande

form för lapparnas val av ledamöter i dessa nämnder. Jag förordar därför,

att de vanliga taxeringsnämnderna handhava dessa taxeringar. Dock är

det nödvändigt, att sammanträde för lapparnas taxering hålles före vår­

flyttningarna. Det torde vara lämpligt att angiva den tid, inom vilken

taxeringen bör vara avslutad, till den 15 april. Erforderlig kännedom

om lapparnas förhållanden synes kunna beredas nämnderna, därest ordnings­

mannen i vederbörande lappby ålägges närvara vid sammanträdena, då

fråga är om taxering av lappar inom ordningsmannens lappby, med rätt

för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Enligt 10 §

renbeteslagen åligger det ordningsman i lappby, bland annat, att närvara vid

mantalsskrivningar, uppbördsstämmor och andra allmänna sammanträden,

som hållas med lapparna, och därvid, när så erfordras, förete renlängden

för lappbyn. Det nu föreslagna åliggandet innebär en ganska naturlig ut­

vidgning av vad sålunda gäller och torde icke innebära ett obehörigt be­

tungande av ordningsmannen. Vad angår lappfogden, vilkens medverkan

vid lapparnas taxering är av stor betydelse, har föreskrivits, att han, där

så ske kan, skall vid de ifrågavarande sammanträdena inom sitt distrikt när­

vara med enahanda rätt att deltaga i överläggningarna som ordningsmannen.

I enlighet med vad nu anförts har 83 § 2 mom. i författningsförslaget av­

fattats. Det har därjämte i 87 § tillagts lappfogden rätt att till taxerings­

nämndens protokoll anteckna mot nämndens beslut avvikande mening.

Däremot har jag ansett dylik reservationsrätt icke böra tillkomma ordnings­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

mannen.

121

Ytterligare må nämnas, att i 56 § 1 mom. intagits stadgande om rätt för

lappfogde och ordningsman i lappby att taga del av självdeklaration och

särskild uppgift angående renskötsel, beträffande vars taxering biträde, på

sätt nyss angivits, skall lämnas av lappfogden och ordningsmannen. Där­

jämte stadgas i 147 § 9 mom. och 148 § 2 mom. om ersättning till lapp­

fogde och ordningsman för inställelse vid sammanträde med taxerings­

nämnd. Någon närmare redogörelse för dessa stadganden torde icke er­

fordras, vadan jag nöjer mig med att åberopa författningstexten.

De bestämmelser, för vilka jag nu redogjort, hava närmast tagit sikte på

de lappar, som tillhöra lappbyar. Emellertid finnas på vissa trakter i de

två nordligaste länen nedanför lappmarksgränsen renskötande lappar, som ej

äro indelade i lappbyar. Stadgandena äro tillämpliga även å dessa, ehuru

givetvis varken ordningsman i lappby eller lappfogde kunna närvara vid

taxeringen av dylika lappar. Behov av särskilda åtgärder i anledning av

denna olikhet förefinnes icke.

Det har övervägts, om de säregna förhållanden, under vilka lapparna be­

driva renskötsel, betinga några särskilda regler med avseende å lapparnas

besvärsrätt över taxeringen. Därvid har befunnits, att dylika särbestäm­

melser icke behövas. Föreligger icke deklarationsplikt för dylik skattskyl­

dig — i regel torde detta vara förhållandet — äger han nämligen enligt

123 § 2 mom. i författningsförslaget att anföra besvär över verkställd taxe­

ring inom natt och år efter det utskylder på grund av taxeringen avford­

rats honom; har han deklarationsplikt, bör icke förefintligheten av inkomst

av renskötsel eller förmögenhet i sådan näring föranleda, att han sättes

i annan och bättre ställning i besvärshänseende än den bofasta befolkningen

i orten.

Förfarandet vid virkestaxering har i författningsförslaget anordnats

i huvudsaklig anslutning till förfarandet vid taxeringen för inkomst eller

förmögenhet. Vid virkestaxeringen skall det åligga kommunombudet

att biträda taxeringsnämndens ordförande i det förberedande taxeringsar-

betet och verkställa den längdföring, som förekommer vid taxeringsnämn­

dens sammanträden. Med anledning av erinringar i några avgivna ytt­

randen har jag i motsats till taxeringssakkunniga ansett föredragningen

i nämnden i fråga om virkestaxering icke böra uppdragas åt kommun­

ombudet utan tillagt ordföranden densamma liksom i fråga om övrig

taxering. Givetvis skall ordföranden därvid äga åtnjuta erforderligt bi­

träde av kommunombudet.

Såsom jag tidigare berört föreslå taxeringssakkunniga, att det skall

tillkomma landskamreraren att mot verkställd taxering till skogsaccis

framställa erinringar på samma sätt som i fråga om övrig taxering och

att vid prövning av taxering prövningsnämnd icke skall vara bunden inom

ramen för framställda yrkanden. Mot dessa förslag, som innebära ändring

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Virkes­

taxering.

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

I vad nu gäller, har uti de inkomna yttrandena icke framställts annan

erinran, än att landskamreraren svårligen kan bliva i tillfälle att i någon

mera avsevärd utsträckning ingå i granskning av dylik taxering, enär

varken hans tid sådant medgiver eller hans sakkunskap är tillräcklig för

ett bedömande av uppskattningsfrågorna. Vad sålunda erinrats föran­

leder icke annat uttalande, än att landskamreraren, såsom de sakkunniga

ock framhållit, vid denna granskning givetvis hör anlita biträde av

någon oväldig och erfaren skogssakkunnig person. För åstadkommande

av en jämn och likformig behandling av dessa taxeringsfrågor bör, enligt

min mening, landskamreraren tillmäta denna granskning lika stor be­

tydelse som övrig taxeringsgranskning.

I nu föreliggande förslag upptagas icke några särskilda bestämmelser

rörande förfarandet vid påföring av skogsvårdsavgift. Jag har tänkt mig

påföringen av denna avgift anförtrodd vederbörande debiteringsförrättare.

I den instruktion för bekattningsnämnderna, som, enligt vad jag senare

skall beröra, förutsättes skola utfärdas av Kungl. Maj:t, böra bestämmelser

om längdföring inflyta. Därvid torde sörjas för att erforderligt material

för påföring av skogsvårdsavgift ställes till debiteringsförrättarens för­

fogande.

Åtskilliga länsstyrelser hava framhållit, att de göromål, som enligt taxe-

ringssakkunnigas förslag skulle åvila landskamreraren med avseende å

taxeringsarbetet, i synnerhet granskningen av taxeringarna före prövnings-

nämndens sammanträde, komme att i hög grad upptaga deras tid till förfång

för övriga tjänsteåligganden. Särskilt betänkligt vore, att landskamreraren

därigenom tvingades under långa tider taga partiell ledighet och alltså icke

kunde på sätt ålåge honom utöva chefskapet å landskontoret. Vissa läns­

styrelser hava tillika uttalat sig för uppdelning av landskamrersgöromålen

å två befattningshavare.

De sålunda framförda betänkligheterna synas mig icke vara av den art,

att de böra utgöra hinder för genomförandet av den av mig förordade taxe-

ringsorganisationen. Genom tillkallande av erforderligt antal medhjälpare

och lämplig planläggning av arbetet skola landskamrerama helt visst kunna

ordna taxeringsgöromålen på sådant sätt, att övriga göromål icke bliva över

hövan åsidosatta. Jag vill ock erinra om redan förefintlig och i författ-

ningsförslaget bibehållen möjlighet att uppdraga behandlingen av vissa mål

eller grupper av mål åt biträdande landskamrerare. Skulle därutöver åt­

gärder finnas behövliga, vilka icke enligt gällande bestämmelser kunna vid­

tagas av länsstyrelsen utan särskilt bemyndigande, torde få bero på särskild

framställning om och i vad mån sådana åtgärder skola vidtagas. Såsom kam­

marrätten anmärkt, torde frågan härom icke i detta sammanhang böra

komma under bedömande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

123

Taxeringssakkunniga hava ägnat särskild uppmärksamhet åt spörsmålet

att vinna enhetlighet i olika beskattningsnämnders bedömande av samma

eller med varandra sammanhängande taxeringsfall. Deras uttalande härom

återfinnes å sid. 196 IT. i betänkandet. Efter att hava redogjort för nu­

varande bestämmelser i ämnet, hava de sakkunniga föreslagit, dels att den

uppskattning av inkomsten, som göres för taxeringen till kommunal in­

komstskatt, skall vara normerande för taxeringen till statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt, dels att i de fall, då likformig behandling av taxering

till kommunal inkomstskatt å flera orter icke kan vinnas hos första in­

stansen, sådan enhetlighet i avgörandet skall åstadkommas hos prövnings-

nämnd. De sakkunnigas tankegång kan sammanfattas sålunda:

Vid denna frågas bedömande har man att skilja mellan två olika fall.

Det ena, som benämnes det enkla fallet, föreligger, då inkomsten skall

kommunalt beskattas i en enda annan kommun. Såsom exempel väljes, att

skattskyldig, som i Malmö skall taxeras till inkomst- och förmögenhets­

skatt, äger hus i Kristianstad. I sådan händelse bestämmer taxerings­

nämnden i Kristianstad, till vilket belopp inkomsten av huset skall beräknas

för taxering till kommunalskatt i Kristianstad, och underrättar därom taxe­

ringsnämnden i Malmö. Uppskattningen följes vid den statliga taxeringen

i Malmö. Om skedd avvikelse från deklaration underrättas den skattskyl­

dige av taxeringsnämnderna såväl i Kristianstad som i Malmö, å sistnämnda

ort dock allenast genom hänvisning till beslutet i Kristianstad. Besvär över

taxeringarna ingivas till länsstyrelsen i Malmö, som sänder utdrag eller av­

skrift därav till Kristianstads läns prövningsnämnd. Om dess beslut, såvitt

angår taxeringen i Kristianstad, underrättas prövningsnämnden i Malmöhus

län för iakttagande vid den slutliga prövningen av besvären. I det andra fallet

åter, det komplicerade fallet, som föreligger, då förvärvskällans inkomst skall

fördelas till kommunal beskattning mellan två eller flera kommuner (exempel­

vis i Malmö hemmahörande person driver rörelse med fast driftställe i två eller

flera andra kommuner), skall såsom i det enkla fallet uppskattningen av

förvärvskällans inkomst i dess helhet, sådan denna verkställts av nämn­

derna i de främmande kommunerna, lända till efterrättelse vid den stat­

liga taxeringen. I händelse nämnderna stannat i olika beslut, skall vid

sistnämnda taxering den mening gälla, som närmast överensstämmer med

den skattskyldiges deklaration. Den skattskyldige underrättas om skedd

avvikelse från deklaration på samma sätt som i det enkla fallet. I fråga

om prövningsnämnderna gälla för det komplicerade fallet olika regler

allteftersom de kommunala beskattningsorterna ligga i ett eller liera län.

Ligga de i ett och samma län, förfares såsom i det enkla fallet. I annan

händelse skola besvären i hela dess vidd, även beträffande den statliga

taxeringen, överlämnas till avgörande av en särskild för hela riket gemen­

sam prövningsnämnd. Enligt de sakkunnigas förslag skall denna pröv­

ningsnämnd, den interkommunala prövningsnämnden, hava att taga befatt­

ning med taxering av dels skattskyldiga, som haft förvärvskälla, hänförlig

Åtgärder för

vinnande av

enhetlighet i

olika nämn.

ders bedö­

mande av

samhönga

taxeringsfall.

124

Kung}. Maj:ts proposition Nr 210.

till två eller flera taxeringsdistrikt, dels ock, även om dylikt förhållande

icke föreligger, sådana svenska medborgare och utlänningar, som icke hörn

vara i riket mantalsskrivna, samt utländska juridiska personer.

Uppskatt- Förslaget om den statliga taxeringens beroende av taxeringen till kom-

"kolist för' numal inkomstskatt har i de flesta yttranden lämnats utan erinran. Två

taxering till taxeringsnämndsordförande beteckna detsamma såsom tillfredsställande. En

inkomstskatt

taxerinOsnhmndsord

förande i Västmanlands län gör mot förslaget i denna

normgivande

del följande invändning. Om taxeringsnämnderna i två skilda kommuner,

f"tiu “statlig

0

me^an vilka inkomsten av en förvärvskälla skall fördelas, var för sig upp-

inkomst- och

taga större del av inkomsten, än den skattskyldige ansett böra hänföras till

1°rmskatthetS~ kommunen i fråga, men nämnderna därvid icke angiva huru stor kvotdel

av den samlade inkomsten som tages till beskattning utan endast uppgiva

visst belopp såsom taxerat, blir taxeringsnämnden i hemortskommunen

nödsakad sammanlägga dessa belopp vid uppskattningen av den samlade

förvärvskällans inkomst för taxeringen till statlig inkomst- och förmögen­

hetsskatt. Inkomsten kommer därvid att upptagas högre än den rätteligen

varit, ehuru enighet om inkomstens totala belopp rått mellan nämnderna.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser de sakkunnigas tankegång principiellt

riktig, men anser, att avgörandet vid uppskattningen av inkomstens totala

belopp bör ankomma på den taxeringsnämnd, som verkställer taxeringen

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Taxeringen till kommunal in­

komstskatt i annan eller andra kommuner skulle därefter ske med iaktta­

gande av det sålunda träffade avgörandet. Kommunernas intresse vid kom-

munalskattetaxeringen Ange bevakas genom framställningar till den taxe­

ringsnämnd, som verkställer taxeringen till statlig inkomst- och förmögen­

hetsskatt.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings

och Blekinge län avstyrka taxeringssakkunnigas förslag i denna del och för­

orda bibehållande av taxeringsnämndens befogenhet att oberoende av annan

nämnds beslut företaga taxeringen inom eget distrikt samt införande av

åliggande för nämnderna att genom korrespondens sinsemellan skola söka

komma till samma resultat vid inkomstens uppskattande. Kan därvid enighet

icke vinnas, får vederbörande prövningsnämnd åstadkomma överensstäm­

melse mellan de olika taxeringarna.

Kammarrätten gör följande uttalande:

»Förslaget är, efter kammarrättens mening, mera invecklat än med hän­

syn till ändamålet kan anses försvarligt. Det är också förenat med prak­

tiska olägenheter. Vinsten av förslaget, om detta läte sig genomföra, skulle

i själva verket bliva mera teoretisk än praktisk. Vad för den skattskyl­

dige är av intresse är att slippa erlägga mera i skatt än en riktig taxering

betingar. Då den debitering, som skall ligga till grund för uppbörden, äger rum

först efter det prövningsnämnden haft tillfälle justera taxeringen, samt en­

ligt 113 § det skall åligga landskamreraren att, även om besvär ej före-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

125

ligga, uppmärksamma just fall av ifrågavarande art för att i prövnings-

nämnden påkalla erforderlig rättelse, synes det vara sörjt för tillvaratagandet

av berörda intresse. Den egentliga vinsten av förslaget kunde således på

sin höjd bliva någon minskning i landskamrerarens och prövningsnämndens

arbete, men den vinsten uppväger icke de med förfarandet förenade olägen­

heterna.

I detta avseende må erinras, att taxeringsnämnden i den skattskyldiges

hemort givetvis har större kännedom om den skattskyldiges förhållanden i

allmänhet, vilket särskilt beträffande fysiska personer kan vara av betydelse

för bedömandet av en viss förvärvskällas avkastning, bland annat genom

möjligheten av jämförelse med de personliga behov dess avkastning kunnat

tillfredsställa. I dylika fall ävensom då taxeringen i orten för förvärvs­

källan företer mera godtycklig uppskattning eller rena fel och misstag,

skulle enligt förslaget taxeringsnämnden i hemorten vara avskuren från

möjlighet att verkställa en riktig taxering, och särskilt stötande konsekvenser

skulle uppstå i sådana fall, då fråga är om förvärvskälla, hänförlig till

liera kommuner, samt uppskattningen av källans avkastning i dess helhet

skulle komma att bestämmas av nämnden i ett distrikt, där kanske en

mycket ringa del av inkomsten skall beskattas, och detta blott därför, att

just där inkomstberäkningen närmast följt den skattskyldiges deklaration.

Uppskattningen hos en taxeringsnämnd, som kanske icke närmare undersökt

det föreliggande fallet, skulle alltså kunna bliva bindande för taxeringen

till statsskatt.

Vidare skulle den skattskyldige, om förslaget i denna del genomfördes, i

avseende å förmånen att på ett tidigt stadium kunna bemöta de uppslag

till ändringar i hans deklaration, som taxeringsnämnden i hemorten kunde

finna sig föranlåten göra, bliva sämre ställd än med nuvarande system.

Oklart är än vidare, huru det i hithörande fall skulle komma att ställa

sig med prövningen av förlustavdrag samt med beräkning av skuldränte­

avdrag. Överhuvudtaget kan sägas, att tillämpningen av förslaget i sär­

skild grad skulle förutsätta, att deklarationsformulären bleve strikt följda.

Från rent taxeringsteknisk synpunkt bör påpekas, att det föreslagna under­

rättelseförfarandet skulle, med hänsyn till de olika tidpunkterna för taxe-

ringsarbetets fortgång, lätteligen bliva illusoriskt i sådana fall, där förvärvs­

källan vore hänförlig till Stockholms stad. Från samma synpunkt må ock

erinras, att, om kommunalskattefrågan löses efter C-linjen, någon verklig

inkomstuppskattning icke torde komma att göras i exempelvis sådana fall,

då det är uppenbart, att inkomsten av en jordbruksfastighet understiger

procentavdraget.

Av antydda skäl och under hänvisning till särskilt de yttranden, som

avgivits av länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Blekinge län, har

kammarrätten funnit sig icke kunna förorda vad de sakkunniga föreslagit

för vinnande av enhetlighet på taxeringsnämndsstadiet.

Ett flertal av de invändningar, som kunna göras mot förslaget därutinnan,

träffa jämväl det i 121 § andra stycket upptagna förslaget att på prövnings-

nämndsstadiet i ty fall åstadkomma enhetlighet, varför kammarrätten anser

sig böra avstyrka förslaget jämväl härutinnan.»

De sakkunnigas förslag, att den av taxeringsnämnden i kommun, där pepartements-

förvärvskällan finnes, verkställda uppskattningen av inkomsten skall vara chefen'

normgivande för taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Den mellan

-

kommunala

prövnings­

nämnden.

Inkomna

yttranden.

har grundats på den förutsättningen, att kommunalbeskattningen ordnas

enligt kommunalskattekommitténs majoritetsförslag och att således vid kom­

munalbeskattningen s. k. procentavdrag icke skall ifrågakomma. Då nu

det för riksdagen framlagda förslaget till kommunalskattelag medgiver av­

drag för den genom garantiskatt beskattade delen av inkomsten, har frågan

kommit i annat läge. I de fall, då procentavdraget uppenbarligen

överstiger nettointäkten av förvärvskällan, saknar taxeringsnämnden i

förvärvskällans kommun anledning att uppskatta nettointäkten. I dessa

fall kan tydligen den av de sakkunniga angivna regeln icke tillämpas.

De av nämnda länsstyrelser och av kammarrätten gjorda erinringarna i

övrigt mot förslaget innebära ock, enligt min mening, starka skäl mot

detsamma. Jag har därför ansett mig icke kunna följa de sakkunniga i

detta avseende.

Såsom kammarrätten framhållit, kunna likväl de av taxeringssakkun-

niga i 97 § av förslaget upptagna föreskrifterna om skyldighet för taxe­

ringsnämnden i sådan kommun att tidigast möjligt företaga taxeringen

till kommunal inkomstskatt beträffande i kommunen icke hemmahörande

skattskyldiga och att ofördröjligen om beslutet underrätta taxeringsnämn­

den i den kommun, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhets­

skatt skall verkställas, hava praktiskt värde. Såsom i motiveringen för

84 § i det nu föreliggande förslaget kommer att påpekas, har jag därför

intagit föreskrifter härom i författningsförslaget.

Jag skall nu behandla frågan om åtgärder för vinnande av enhetlig

taxering vid prövningsnämndsstadiet.

De sakkunnigas förslag om inrättande av en interkommunal prövnings-

nämnd har tillstyrkts av länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvs­

borgs och Norrbottens län. I en del av dessa utlåtanden framhållas vissa

önskemål beträffande den interkommunala prövningsnämnden.

Så yttrar länsstyrelsen i Malmöhus län:

»Det vill förefalla, som om det skulle befordra reda och ordning, om samtliga

de taxeringsärenden, då taxeringen till kommunal repartitionsskatt samt

taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt falla inom olika prövnings-

distrikt, hänvisades till den interkommunala prövningsnämnden. Det torde

nämligen eljest kunna rätt ofta inträffa, att vid närmare undersökning be-

flnnes nödvändigt att dock sända dem dit. Det kan ju exempelvis ofta hända,

att en skattskyldig, som skall inkomst- och förmögenhetsbeskattas inom ett

län, deklarerat för inkomst av rörelse i bägge länen från var för sig skilda

förvärvskällor, men att efter närmare undersökning befinnes, att rörelsen å

bägge ställena måste betraktas såsom en enda förvärvskälla. I sådant fall skall

avgörandet hänskjutas till den interkommunala prövningsnämnden, men då

kan hända, att frågan kommer under den interkommunala prövningsnämnden

alltför sent. Vidare kan inträffa, att länsprövningsnämnd funnit en enda för­

värvskälla föreligga och därför sänt handlingarna till den interkommunala

prövningsnämnden, men denna senare nämnd har därefter funnit skilda för-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

127

värvskällor föreligga samt därför återsänt handlingarna till länsprövnings-

nämnd, som återfår handlingarna efter dess slutsammanträde. Sådana kol­

lisioner skulle undvikas, om dylika mål alltid Unge avgöras av den inter-

kommunala prövningsnämnden.»

Länsstyrelsen i Hallands län anför:

»För att avhjälpa de olägenheter, som numera äro rådande därigenom,

att beträffande företag, som hava sin verksamhet inom två eller flera län,

taxeringen sker på varje ort alldeles fristående, hava de sakkunniga före­

slagit inrättande av den s. k. interkommunala prövningsnämnden, eller

såsom den ock benämnes i förslagets 68 §, ’den för hela riket gemensamma

prövningsnämnden.’ Sättet varpå denna viktiga fråga lösts av de sakkun­

niga finner länsstyrelsen vara synnerligen tilltalande; och synas särskilt de

stora bolagen därigenom komma att uppnå stora fördelar, då deras å skilda

orter utövade verksamhet kommer att behandlas av en enda myndighet.

Emellertid kommer för visso denna nämnd att få sig en synnerligen stor

arbetsbörda förelagd, men därigenom kommer även arbetet för länens och

Stockholms stads prövningsnämnder att minskas. Denna minskning kommer

särskilt att bliva betydande för sistnämnda prövningsnämnd och de läns-

prövningsnämnder, inom vilkas verksamhetsområden landets större städer

äro till finnandes. De sakkunniga hava emellertid icke åtnöjt sig att på­

lägga den interkommunala prövningsnämnden endast besvär, som beröra

två eller flera län, utan därjämte föreslagit, att den skulle övertaga pröv­

ningen av taxeringar, såvitt angår här i riket icke bosatta fysiska personer

ävensom utländska juridiska personer. Att taxeringar av sistnämnda bägge

slag böra avgöras av en enda myndighet för hela riket, synes länsstyrelsen

vara synnerligen lämpligt, men med hänsyn dels till den stora arbetsbörda,

som i övrigt kommer att vila på den interkommunala prövningsnämnden,

och dels till den omständighet att Stockholms stads prövningsnämnds arbete

just genom tillkomsten av den interkommunala prövningsnämnden kommer

att i väsentlig grad förminskas, finner sig länsstyrelsen böra ifrågasätta,

att taxeringar av förenämnda fysiska och juridiska personer överflyttas till

denna prövningsnämnd. Detta jämväl av den anledning att nämnda kategori

skattskyldiga till kanske allra största delen bör taxeras i Stockholm.»

Överståthållarämbetet avstyrker inrättande av en interkommunal pröv­

ningsnämnd och yttrar härom:

»Vad den interkommunala prövningsnämnden angå)- skulle densamma visser­

ligen i hög grad minska vissa länsprövningsnämnders och särskilt Stock­

holms stads prövningsnämnds arbete, då densamma finge att handlägga

många av de större och mera invecklade taxeringarna, men fråga är om

det skulle bliva till fromma för dessa taxeringar, att de undandroges gransk­

ningen å landskontoren ocli prövningen av de lokala prövningsnämnderna.

För en effektiv granskning av mera invecklade räkenskaper och därpå

grundade taxeringar är det nämligen icke tillräckligt att äga en teoretisk

kännedom om skatteförfattningarna utan därtill fordras även en rätt så stor

praktisk träning, vilken det är tvivelaktigt att allmänna ombudet hos den

interkommunala prövningsnämnden och dennes medhjälpare hinner förvärva,

enär det är antagligt att dessa tjänstemän komma att växla rätt så ofta

och i varje fall oftare än vad fallet är med åtminstone de mera kvalificerade

arbetskrafterna å landskontoren. Dessutom anser ämbetet, att det kan ifråga­

sättas, om det blir möjligt för den interkommunala prövningsnämnden att

128

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

på därför avsedd tid medhinna att både granska ifrågavarande taxeringar

och avgöra anförda besvär över de olika taxeringsnämndernas beslut. Det

med den interkommunala prövningsnämnden avsedda syftet torde enklare

och lika effektivt kunna uppnås genom att överlämna ärenden av detta

slag till prövningsnämnden i det län, där vederbörande skattskyldig skall

taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, med befogenhet för denna pröv-

ningsnämnd att efter hörande av landskamrerarna i de län, där taxering

till kommunalskatt skall åsättas, den skattskyldige bestämma dennas storlek

å de olika orterna. I fråga om svenska medborgare och utlänningar, som

icke böra vara i riket mantalsskrivna samt utländska juridiska personer torde

bestämmelse kunna meddelas att de skola taxeras i Stockholm.»

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att den interkommunala prövnings­

nämnden icke kan anses innebära en tillfredsställande lösning av problemet

rörande taxering av å flera orter inom olika län driven rörelse och anför

härutinnan följande:

»Det lärer nämligen snart nog komma att visa sig, att avskiljandet och

överlämnandet av arbetsmaterialet till den interkommunala prövningsnämn­

den knappast kan äga rum efter de linjer, som de sakkunniga tänkt sig. I

ganska många fall torde nämligen till avgörande uppkomma frågor rörande

den interkommunala prövningsnämndens och länsprövningsnämndernas in­

bördes kompetens. Länsstyrelsen har för sin del erfarenhet av många fall,

då tvist föreligger, huruvida en verksamhet drives å allenast en ort eller

å ett flertal orter. Såsom exempel må här endast nämnas aktiebolaget

svenska pressbyrån, vilket bolag uppgiver hela sin inkomst till beskattning

i Stockholms stad. A många av de orter, där bolaget driver försäljnings-

verksamhet vid kiosker, anse emellertid de lokala taxeringsnämnderna, att

viss del av inkomsten bör beskattas å vederbörande ort. I brist på utred­

ning beräknas denna inkomst till skäligt belopp. Då bolaget icke avgivit

deklaration å dessa orter, erhåller bolaget icke någon underrättelse om

taxeringen, förrän kronodehetsedeln utsändes. Alla dessa taxeringar skulle

givetvis av landskamreraren i vederbörande län överlämnas till den inter­

kommunala prövningsnämnden. I Stockholms stad däremot, där hela in­

komsten taxerats till kommunalskatt och kännedom om landsbygdens taxe­

ringsnämnders beslut ännu saknades, skulle bolagets taxering anses falla

under stadens prövningsnämnds kompetens. Måhända hade stadens pröv-

ningsnämnd redan fastställt bolagets taxering, då handlingarna begärdes

av den interkommunala prövningsnämndens kansli. Dylika fall torde icke

bliva sällsynta. Särskilt beträffande entreprenad- och byggnadsfirmor före­

kommer ofta, att den lokala taxeringsnämnden anser sin kommun berättigad

till någon anpart av företagets inkomst.

Av de antydda förhållandena framgår ock, att landskontorens arbete med

avskiljandet av sådana deklarationer och uppgifter, som skola överlämnas

till den interkommunala prövningsnämnden, kommer att erfordra kvalifi­

cerad arbetskraft för prövning av ärendenas rätta forum. Deklarationerna

skulle sedan ånyo granskas inom den interkommunala prövningsnämnden,

således dubbelgranskning av kvalificerad arbetskraft, vilket måste anses stå

i bestämd motsats till önskvärda arbetsmetoder. Det måste vidare uttalas,

att avskiljningsarbetet på ett mycket olägligt sätt kommer att upptaga lands­

kontorens arbetskrafter vid en tidpunkt, då de i hela sin utsträckning borde

användas för positivt arbete. Den omfattande skriftväxling mellan om­

budet hos den interkommunala prövningsnämnden och landskamreraren,

129

som måste antagas bliva nödvändig, lärer vidare komma att i hög grad

inkräkta på landskamrerarens tid under det mest brådskande prövnings-

nämndsarbetet.

Länsstyrelsen anser sig slutligen böra ifrågasätta, huruvida det kan

bliva möjligt för den interkommunala prövningsnämnden att medhinna de

många och svåra ärenden, som skulle hänskjutas till denna nämnd.

Om bestämmelse infördes därom, att underrättelse till skattskyldig skall

lämnas i alla de fall, då icke mantalsskriven person, som icke lämnat in­

komstuppgift, taxeras till kommunalskatt, skulle alla skattskyldiga kunna

erhålla kännedom om, huruvida å någon eller några orter viss del av deras

inkomst ansetts belöpa å annan ort än den skattskyldige själv förmenat.

Den skattskyldige skulle då själv kunna anföra besvär för vinnande av

rättelse. Föreskrives vidare, att prövningsnämnden å den ort, där den

skattskyldige är mantalsskriven, skall äga att efter hörande av landskam-

reraren i vederbörande län pröva dylika besvär, synes man på ett enkelt

sätt kunna uppnå önskemålet att före debiteringen av kronoutskylder undanröja

eventuella dubbelbeskattningar av nu ifrågavarande slag. För aktiebolag,

enkla bolag och kommanditbolag skulle analoga bestämmelser kunna in­

föras.»

Jämväl länsstyrelserna i Skaraborgs och Jämtlands län avstyrka in­

rättandet av en interkommunal prövningsnämnd.

De sakkunnigas förslag i denna del tillstyrkes däremot av domänstyrelsen,

svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund, Stockholms handels­

kammare, Sveriges allmänna exportförening, handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län, handelskammaren i Gävle och styrelsen för svenska

l andskommunernas förbund.

Kammarrätten förklarar sig finna de anmärkningar, som mot förslaget

framförts av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län, vara

befogade. Kammarrätten anför vidare:

. syfte, som de sakkunniga med sitt förslag velat tillgodose, hava

såväl överståthållarämbetet som länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands

län ansett kunna ernås genom skriftväxling i hithörande ärenden mellan

vederbörande 1 andskamrerare samt, där enhetlighet såmedelst ej kunnat

vinnas, tvistiga falls hänskjutande till prövningsnämnden i den skattskyl­

diges hemort, d. v. s. där han taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Även kammarrätten har haft en sådan anordning under övervägande men

vid undersökning funnit densamma icke vara lämplig. Redan den omstän­

digheten, att de mycket vanliga fallen av dubbeltaxering även till inkomst-

och förmögenhetsskatt icke skulle kunna behandlas i berörda ordning utan

tarva särskilt forum, synes härutinnan avgörande. Därtill kommer, att an­

märkningarna mot den interkommunala nämnden delvis synas tillämpliga

även i detta fall. Varken från saklig eller formell synpunkt skulle det

vara tillfredsställande, att en prövningsnämnd skulle få tillfälle att utöva

sin befogenhet inom annan prövningsnämnds distrikt.

Kammarrätten har således kommit till övertygelsen, att intetdera av de

nu avhandlade förslagen till särskild ordning för behandlingen av taxerings-

frågor, berörande mera iin ett län, är av beskaffenhet att på ett tillfreds­

ställande sätt lösa svårigheterna. Fastmera lärer beträffande båda förslagen

vara att befara, att deras synnerligen invecklade regler för taxerings- och

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. ISO höft. (Nr 210.)

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 210.

9

Ben mellan-

kominunala

prÖYnings-

nämndens be­

tydelse i fråga

om moder- och

dotterföretags

beskattning.

besvärsförfarandet skulle i tillämpningen vålla mycken oreda och förvirring.

Emellertid har kammarrätten icke haft tillfälle till en närmare undersök­

ning, som till äventyrs kunnat utmynna i ett tredje förslag, och har därför

funnit sig böra stanna vid att förorda bibehållandet av nu gällande ordning.

I syfte att göra den skriftväxling i nyssberörda avseende mellan olika

landskamrerare, som hittills i viss utsträckning förekommit mera under­

hand, fullt regelmässig, synes lämpligt att i taxeringsförordningen, t. ex.

i 113 §, upptaga uttrycklig föreskrift härom.

Kammarrättens ståndpunkt i fråga om konkurrerande beska ttningsnämn-

ders behörighet kan följaktligen sammanfattas så, att fortfarande, såsom hittills,

varje nämnd, taxeringsnämnd eller prövningsnämnd, bör få självständigt

bedöma föreliggande taxeringsfall. Där ej skriftväxling mellan taxerings-

nämndsordförandena eller mellan vederbörande landskamrerare eller ock

initiativ av dessa senare inom eget län leder till förekommande eller undan­

röjande av dubbeltaxeringar eller andra konfliktfall utan den skattskyldiges

ingripande, får denne själv sörja för rättelse genom anlitande av ordinarie

eller extra besvärsordning, allt efter fallets art.»

130

Iiungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Inrättande av en interkommunal prövningsnämnd har ifrågasatts jämväl

med hänsyn därtill, att åt en dylik nämnd borde uppdragas avgörandet av

vissa frågor, som rörde beskattningen av moder- och dotterföretag. Jag vil

i dylikt avseende erinra om följande.

Genom förordningen den 1 juli 1918 infördes i anvisningarna till inkomst­

skatte- och bevillningsförordningarna följande bestämmelse:

»Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans

näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor

till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet

gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och har i följd härav in­

komsten av företaget blivit lägre, än den eljest skolat bliva, skall inkomsten

av företaget beräknas till det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått,

därest sådana åtgärder icke vidtagits.»

Vid 1919 års riksdag väcktes motion, vari bland annat yrkades, att riks­

dagen måtte i bestämmelsen i fråga besluta ändring av den innebörd, att,

därest det gällde företag inom landet, kammarrätten i första hand skulle

kunna besluta om tillämpning av den antagna regeln. Alternativt yrkades

bestämmelsens fullständiga upphävande.

Kammarrättens utlåtande inhämtades i ärendet, och i detta utlåtande för­

ordade kammarrätten, att föreskrift borde meddelas, att ifrågavarande stad­

gande finge tillämpas allenast efter framställning av kronans ombud hos

prövningsnämnden eller efter besvär av vederbörande kommun, municipal-

samhälle eller kronoombud. Stadgandenas ömtåliga innebörd och faran för

dess missbrukande torde fullt motivera den sålunda inskränkta process­

ordningen.

Bevillningsutskottet föreslog vissa ändringar i skatteförordningarna och

i taxeringsförordningen till förekommande därav, att vid tillämpning av

nyss angivna bestämmelser dubbelbeskattning skulle äga ram, men riks­

dagen beslöt bestämmelsernas upphävande.

131

Jämväl vid 1920 års riksdag var frågan om moder- och dotterföretags

beskattning föremål för prövning, men någon lagstiftning i ämnet tillkom

icke.

I den utredning angående moder- och dotterföretags beskattning, som

numera generaldirektören Anders örne verkställt år 1921 och för vilken

jag redogjort vid anmälan av förslaget till kommunalskattelag, utgick örne

därifrån, att beskattningen av integrerade formellt självständiga företag

icke kunde göras hårdare än om de sammanslöte sig till ett enda enhetligt

företag. Varje till en intressegrupp hörande företag borde förberedelsevis

betraktas såsom fristående och dess inkomst fastställas enligt vanliga taxe-

ringsgrunder. I den mån därigenom olika kommuners andel i skatten av

företagaregruppens samlade årsresultat icke tillgodosåges, borde möjlighet

till jämkningar beredas, dock med strängt fasthållande vid grundsatsen, att

det eller de företag, hos vilka en för stor andel av den samlade vinsten

hopats, även bleve skyldiga att erlägga skatten. Det företag, som gynnats,

borde för en del av sin vinst beskattas i den kommun, där det missgynnade

företagets inkomst skolat beskattas.

Örne anmärkte, att han icke haft tillfälle undersöka, vilka författnings­

bestämmelser skulle bliva erforderliga, men att bestämmelserna syntes kunna

göras förhållandevis enkla under förutsättning dock av en ändamålsenlig

och betryggande organisation av taxeringsarbetet på denna punkt. Han

fortsatte därefter:

»Jag anser som självklart att de lokala taxeringsnämnderna i intet fall

böra tillerkännas någon beslutanderätt i dylika frågor, där det ju gäller att

slita tvister mellan olika kommuner. Taxeringsnämnderna böra taxera varje

skattskyldigt företag inom respektive distrikt uteslutande med hänsyn till

företagets deklaration och räkenskaper. I de fall, då taxeringsnämnd finner

anledning förmoda, att ett företags beskattningsbara inkomst på grund av

sådana orsaker, som här äro i fråga, blivit mindre än som kan anses skäligt,

bör den därom underrätta prövningsnämnden med bifogande av den utred­

ning, taxeringsnämnden kan förebringa till stöd för sin uppfattning. Åt­

gärden i fråga jämte utredningen bör i samma ordning som stadgats rörande

avvikelser från deklaration bringas till respektive företags kännedom med

hänvisning att, därest så anses behövligt, inkomma med påminnelser till

prövningsnämnden. Därest ett företag, som anses ha fått sin inkomst ökad

genom av taxeringsnämnden anmärkta åtgärder, är beläget inom kommun

tillhörande samma län som dotterföretaget, torde prövningsnämnden vara

kompetent att efter vederbörande företags hörande bestämma, hur stor del

av dess inkomst som bör beskattas i dotterföretagets kommun. För det

fall åter att intressegruppens olika företag äro belägna i skilda län gäller

om prövningsnämnd vad förut sades om taxeringsnämnd. För alla dylika

fall torde ett nytt taxeringsorgan vara behövligt, enär den närmast högre

instansen över prövningsnämnderna, kammarrätten, på grund av sin redan

nu för stora arbetsbörda icke torde kunna belastas med en helt och hållet

ny uppgift.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Uti 57 § 3 mom. av förslaget till kommunalskattelag tiar intagits bestäm­

melse, att i vissa fall, när inkomsten av ett näringsföretag blivit avsevärt

lägre än den eljest skolat bliva samt inkomst i stället tillförts annan, denne

skall för nämnda inkomst utgöra skatt i den eller de kommuner, där skatt

skulle utgjorts för inkomsten, om näringsföretaget beskattats för densamma.

Denna bestämmelse överensstämmer med vad 1924 års skatteberedning här­

utinnan föreslagit i sitt betänkande rörande beskattning av inländska juri­

diska personers inkomst och förmögenhet. I nämnda betänkande framhöll

skatteberedningen, att genom den av taxeringssakkunniga föreslagna inter-

kommunala prövningsnämnden syntes hava öppnats möjlighet att vid even­

tuellt införande av särskilda regler för moder- och dotterföretags beskatt­

ning vinna en enhetlig taxering redan i prövningsnämnden.

132

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

Uti de yttranden, som avgåvos över skatteberedningens betänkande, be­

rördes i allmänhet icke frågan om den interkommunala nämndens betydelse

i förevarande avseende.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrade, att länsstyrelsen uti sitt utlå­

tande över taxeringssakkunnigas förslag avstyrkt inrättandet av en inter-

kommunal prövningsnämnd, samt anförde därefter:

»Såsom en avgörande olägenhet med förslaget om den interkommunala

prövningsnämnden framhöll länsstyrelsen, att besvärliga kompetenskonflikter

otvivelaktigt måste inträda mellan denna prövningsnämnd och länspröv-

ningsnämnderna. Den riksinstitution, åt vilken prövningen av ärenden

jämlikt 59 § 3 mom. och 67 § av den nya kommunalskattelagen, enligt

beredningens ändringsförslag, bör uppdragas, synes därför böra inrättas så

att dylika kompetenskonflikter undvikas. Anses detta vara önskvärt, torde

det emellertid icke kunna vara möjligt att tillämpa nyssnämnda stadganden

redan i vederbörande prövningsnämnd utan först senare. Det skulle följ­

aktligen bliva nödvändigt att, då ändring av länsprövningsnämndernas be­

slut med stöd av berörda paragrafer komme att äga rum, föranstalta om

tilläggsdebitering, eventuellt restitution. I jämförelse med de avsevärda

allmänna olägenheterna med en interkommunal prövningsnämnd synes emel­

lertid de nackdelar, som kunna anses förenade med dylikt förfarande, obe­

tydliga. Det bör först och främst ihågkommas, att beredningen själv an­

tagit, att de fall, då meraberörda paragrafer behövde tillämpas, skulle bliva

ganska fåtaliga. Till förekommande av onödig ovisshet hos de skattskyldiga

bör vidare föreskrivas, att prövning jämlikt nämnda författningsrum icke

kan äga rum, utan att ärendet hänskjutits till den myndighet, åt vilken

prövningen skulle uppdragas, av vederbörande kronoombud hos prövnings­

nämnd. Föreskrives vidare, att prövningen av samtliga inkomna ärenden

skall vara avslutad före utgången av taxeringsåret, torde det icke med fog

kunna göras gällande, att några olägenheter av betydelse inträda därigenom,

att enhetlig taxering för dessa fall icke kan ernås redan vid prövningsnämnds-

stadiet. Det torde särskilt böra framhållas, att beslut i ärende av ifråga­

varande slag böra äga prejudicerande betydelse för kommande år, därest icke

avsevärt förändrade förhållanden påvisas hava inträtt. Prövningen torde

133

böra uppdragas åt eu särskild division inom kammarrätten eller ock åt

särskilt inrättad, av ortshänsyn oberoende mindre nämnd.»

Det är givetvis av vikt, att på så tidigt stadium som möjligt enhetlighet

åstadkommes i de taxeringar, som avse en och samma skattskyldig. Särskilt

är detta av betydelse, då inkomsten av en förvärvskälla skall fördelas till

beskattning i flera kommuner. Med nuvarande bestämmelser inträffar ofta,

att de olika taxeringsnämnderna anse fördelningen böra ske på olika sätt, och

följden härav blir, att den skattskyldige taxeras för mer än den samman­

lagda, till beloppet kanske ostridiga inkomsten. Ligga de olika kommunerna

inom samma län, får rättelse härav antagas ske i prövningsnämnden, men

därest kommunerna ligga i olika län, kan rättelse ske först i kammarrätten.

Kommunerna skola då vid bestämmande av sin utdebitering räkna med de

oriktigt fastställda taxeringsbeloppen, och den skattskyldige är skyldig att

inbetala den skatt, som uträknas i förhållande härtill. Härigenom uppstå

svårigheter och obehag icke blott för den skattskyldige, vilken väl i regel

har svårt att avvara de för högt uttagna skattebeloppen, utan jämväl för

kommunerna, vilka kanske bliva tvungna att återbetala de för högt debiterade

beloppen vid en tidpunkt, då de hava ont om beskattningsföremål. Då, såsom

jag nyss framhållit, det icke torde vara möjligt att redan hos taxerings­

nämnderna åstadkomma enhetligt avgörande i dylika frågor, återstår att

i prövningsnämnden söka åvägabringa den önskade likformigheten.

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands

län hava föreslagit, att i de fall, varom nu är fråga, avgörandet skulle an­

förtros åt prövningsnämnden i det län, där den skattskyldige är mantals­

skriven. Kammarrätten har däremot ansett en dylik anordning icke vara

lämplig. Jag delar i detta avseende sistnämnda uppfattning. Därest

det .skulle gälla att slita en tvist mellan kommun i det egna länet

samt kommuner i andra län, kan länsprövningsnämnden icke anses be­

sitta full opartiskhet, enär den får anses vara, låt vara oavsiktligt, be­

nägen att avgöra tvisten till förmån för kommunen i det egna länet.

Från den skattskyldiges synpunkt har detta mindre betydelse, men för kom­

munernas del skulle det icke vara lyckligt. De av länsstyrelsen i Stock­

holms län framhållna svårigheterna i fråga om avskiljande och överlämnande

av arbetsmaterial samt i fråga om de olika prövningsnämndernas olika kom­

petens torde ej heller bliva avsevärt mindre, om avgörandet av förevarande

taxeringsfall överlämnas till en länsprövningsnämnd. Jag har därför ansett

nuvarande ordning kunna bibehållas i de fall, då fördelning av inkomst

mellan olika kommuner icke ifrågakommer, d. v. s. med taxeringssakkunniges

uttryckssätt det enkla fallet. Varje prövningsnämnd bör i dylik händelse

besluta över taxeringar inom eget län oberoende av vad annan prövnings­

nämnd beslutar. För möjliggörande av likformig behandling böra dock lands-

kamrerarna i de olika länen samråda, innan prövningsnämnderna behandla

taxeringarna i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

'epirteiaeiits-

chefen.

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Vad däremot angå sådana taxeringar, som av taxeringssakkunniga hänförts

till det s. k. komplicerade fallet, är det, såsom redan påpekats, av större vikt, att

enhetlighet uppnås redan på prövningsnämndsstadiet. Vill man nå detta

mål, torde man näppeligen kunna gå annan väg än den av taxeringssak­

kunniga föreslagna, det vill säga att inrätta en för hela riket gemensam

prövningsnämnd. Genom inrättande av en dylik gemensam prövningsnämnd

vinnas jämväl avsevärda fördelar, när det gäller tillämpning av 57 § 3 mom.

kommunalskattelagen. Jag har fördenskull anslutit mig till de sakkunnigas

förslag på denna punkt.

Till avgörande av den gemensamma prövningsnämnden, vilken jag ansett

höra benämnas den mellankommunala prövningsnämnden, bör alltså över­

lämnas prövningen av taxering till kommunal inkomstskatt av inkomst

från förvärvskälla, som är att hänföra till två eller flera prövningsdistrikt.

Den befogenhet, som skall tillkomma den mellankommunala prövnings­

nämnden, torde dock böra göras något mera vidsträckt, enär någon uppdel­

ning mellan sagda nämnd samt länsprövningsnämnd av deklarationer och

övriga handlingar, som avse en och samme skattskyldige icke torde böra

ifrågakomma. Enbart den omständigheten, att en skattskyldig haft för­

värvskälla, som är att hänföra till två eller flera prövningsdistrikt, torde

dock icke höra föranleda därtill, att den mellankommunala prövnings­

nämnden skall pröva alla taxeringar, som avse honom. Om exempelvis en

person har en inom Uppsala län belägen fastighet, synes icke den omstän­

digheten, att han har en inom både Stockholms stad och Stockholms län

bedriven rörelse, böra föranleda därtill, att den mellankommunala nämnden

skall pröva taxeringen av inkomst från fastigheten. Till den mellankom-

munala prövningsnämnden torde böra hänskjutas blott de taxeringar till kom­

munal inkomstskatt, som skett i kommun, i vilken inkomsten från den till

flera prövningsdistrikt hänförliga förvärvskällan skall taxeras, samt dess­

utom taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt till kom­

munal inkomstskatt i hemortskommunen, även om i denna icke skall till

kommunal inkomstskatt taxeras inkomst från den till flera prövningsdistrikt

hänförliga förvärvskällan. Man kan nämligen antaga, att i det stora fler­

talet fall nämnda förvärvskälla är den skattskyldiges viktigaste förvärvs­

källa, och det skulle då medföra onödigt dubbelarbete, om inkomsten av

denna förvärvskälla skulle beräknas dels för kommunalbeskattningens del

av den mellankommunala prövningsnämnden och dels för statsbeskattningens

del av prövningsnämnden i det distrikt, dit hemortskommunen hör. över­

lämnas taxeringen till statsskatt till den mellankommunala prövningsnämn­

den, bör till denna överlämnas jämväl prövningen av taxeringen i hemorts­

kommunen till kommunal inkomstskatt. Är det fråga om gift skattskyldig,

måste till den mellankommunala prövningsnämnden hänskjutas jämväl frågan

om den andre makens taxering, detta med hänsyn till bestämmelserna i 52 §

1 mom. kommunalskattelagen och 19 § 1 mom. förordningen om statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

135

Till den mellankommunala prövningsnämnden bör vidare överlämnas

prövning av skattskyldigs taxering, då tvist uppstår, i vilket distrikt han

skall taxeras till kommunal inkomstskatt för viss inkomst eller till in­

komst- och förmögenhetsskatt. Uppkommer fråga om tillämpning av 57 §

3 mom. kommunalskattelagen, bör frågan tydligen hänskjutas till den mel­

lankommunala prövningsnämnden, därest den skattskyldiges inkomst av

förvärvskällan i fråga antingen redan förut eller vid tillämpning av ifråga­

varande bestämmelse skall tagas till beskattning inom två län. Påpekande

härav har intagits i 85 §.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, att till den mellankommunala

prövningsnämnden skulle hänvisas alla de taxeringsärenden, där taxeringen

till kommunal repartitionsskatt samt taxeringen till inkomst- och förmögen­

hetsskatt falla inom olika prövningsdistrikt. Härigenom skulle till den

mellankommunala nämnden överflyttas jämväl sådana jämförelsevis enkla

taxeringsärenden som då en inom ett prövningsdistrikt bosatt person inom

ett annat prövningsdistrikt äger en fastighet, t. ex. en sommarvilla. Det

synes vara onödigt, att den mellankommunala prövningsnämnden anlitas

för ärenden av dylik beskaffenhet. Ett överflyttande av dylika mål till den

mellankommunala nämnden torde jämväl innebära en så stor arbetsbörda

för denna, att den icke torde kunna antagas medhinna sitt arbete inom be­

räknad tid. Jag har fördenskull icke kunnat biträda länsstyrelsens förslag.

I fråga om sammansättningen av den mellankommunala nämnden skall

jag yttra mig närmare vid motiveringen för 10 § i det nu föreliggande för-

fattningsförslaget.

Enligt 132 § i taxeringssakkunnigas förslag till taxeringsförordning

Taxering av

skulle den interkommunala prövningsnämnden hava att taga befattning iclce i,osatta

med taxering av sådana svenska medborgare och utlänningar, som icke

fysiska per-

hora vara i riket mantalsskrivna, samt utländska juridiska personer.

utländska

I en inom finansdepartementet utarbetad promemoria angående åtgärder

juridiska per-

till undvikande av eller lindring i internationell dubbelbeskattning med

mera, vilken promemoria bilagts Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen

med förslag till kommunalskattelag m. m. (nr 102), har föreslagits (bilaga

3 till sistberörda proposition sid. 60), att taxering till kommunal inkomst­

skatt för gemensamt kommunalt ändamål — angående sådan taxering

hänvisas till 59 § 3 mom. och 69 § förslaget till kommunalskattelag —

lämpligen borde verkställas i Stockholm av en särskild, för hela riket

gemensam taxeringsnämnd, förslagsvis kallad den gemensamma taxerings­

nämnden. Åt denna taxeringsnämnd borde jämväl anförtros att hand­

hava beskattningen av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, då hemorts-

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

kommun saknades, över denna taxeringsnämnds beslut kunde klagan

föras hos den interkommunala prövningsnämnden, vilken jämväl oberoende

av särskild klagan hade att verkställa granskning av berörda taxerings­

nämnds beskattningsåtgärder.

DePche(fmnt8 ^et synes lämpligt att, på sätt i promemorian föreslagits, omför-

mälda taxeringar verkställas av en för hela riket gemensam taxeringsnämnd,

kallad den gemensamma taxeringsnämnden. Det torde emellertid vara

tillfyllest, att åt en av de vanliga taxeringsnämnderna i Stockholm anför­

tros att i de fall, då det behöves, fungera såsom gemensam taxerings­

nämnd. Med avseende å den omfattande arbetsbörda, som enligt före­

liggande förslag kommer att åvila den mellankommunala prövningsnämn­

den, samt med hänsyn till vissa taxeringstekniska förhållanden torde

det likväl vara lämpligt, att handläggningen av omförmälda ärenden i

andra instans — då icke sådant fall föreligger, varom i 96 § 2 mom.

föreliggande förslag till taxeringsförordning förmäles — icke överlämnas

till sistnämnda prövningsnämnd utan i stället till Stockholms stads

prövningsnämnd. Något hinder häremot av den anledningen, att sist-

berörda prövningsnämnd skulle bliva alltför belastad med arbete, torde

icke föreligga, enär ökningen i arbete lärer mer än uppvägas av den

lättnad, som den mellankommunala prövningsnämndens inrättande kom­

mer att medföra.

försäkrings

„Kommunalskattekommittén

hade föreslagit, att utländsk försäkringsanstalt

anstalt

!1

skulle här i riket taxeras för så stor del av sin hela inkomst, som belöpte

å^ premieinkomsten härstädes i förhållande till anstaltens premieinkomst i

dess helhet. Kommittén hade därvid förutsatt, att försäkringsinspektionen

med det material, som inkomme till inspektionen, skulle kunna göra de nö­

diga beräkningarna och sedermera lämna taxeringsmyndigheterna erforderliga

upplysningar.

I anslutning till kommitténs förslag hava taxeringssakkunniga föreslagit

(74 och 85 §§), att utländsk försäkringsanstalt skulle avgiva deklaration till

försäkringsinspektionen, vilken hade att efter granskning överlämna den­

samma till den interkommunala prövningsnämnden och därvid meddela,

huru enligt inspektionens mening försäkringsanstalten borde taxeras.

Enligt det framlagda förslaget till kommunalskattelag skall för utländsk

försäkringsanstalt såsom nettointäkt upptagas vissa procent av den premie­

inkomst, som influtit i olika slag av försäkringsrörelse. För verkställande

av härför erforderliga beräkningar erfordras icke biträde av försäkringsin­

spektionen, utan kunna desamma verkställas av den taxeringsnämnd, som

enligt vanliga regler skulle hava att handlägga anstaltens taxering. Några

särskilda bestämmelser om sättet för taxering av dylik anstalt hava för den

skull icke upptagits i det nu framlagda förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

137

Besvärsförfarandet har i det nu föreliggande förslaget ordnats i väsent­

lig överensstämmelse med vad nu gäller. Såsom jag redan berört förordar

jag dock den ändringen, att skattskyldig skall hos prövningsnämnden

äga rätt anföra besvär över honom åsatt taxering för inkomst eller för­

mögenhet eller för avverkat virke, även om försummelse med avseende å

deklarationsskyldighetens fullgörande ligger honom till last. Ej heller

skall hinder föreligga för prövningsnämnden att pröva besvär, som in­

kommit efter den lagstadgade besvärstiden. Däremot bibehållas för rätten

att fullfölja talan hos kammarrätten och vidare hos regeringsrätten, i de

fall där sådant nu gäller, villkoren att besvär över taxeringen skall hava

i rätt tid inkommit till prövningsnämnden och att, såvitt angår taxering

för inkomst eller förmögenhet eller för avverkat virke, deklarationsförsum-

melse ej ligger den skattskyldige till last. Ett eftergivande av det förra

villkoret kan icke ske, utan att man äventyrar att talan föres hos kam­

marrätten med förbigående av prövningsnämnden — en möjlighet som

enligt min mening måste förhindras. I fråga om extra ordinära taxerings-

besvär föreslår jag andra bestämmelser för vissa fall. Jag skall senare

återkomma härtill.

Jag övergår härefter till frågan, huruvida en särskild överinstans för fastig-

hetstaxeringsmålen bör inrättas eller om kammarrätten bör utgöra sista in­

stans i dessa mål.

Enligt gällande taxeringsförordning anföras besvär över prövningsnämnds

beslut angående taxering av fastighet hos kammarrätten. Mot dess beslut

föres talan hos regeringsrätten. Före regeringsrättens tillkomst fullföljdes

taxeringsmålen hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

Skatteregleringskommittén, som den 17 augusti 1881 avgav förslag till ny

bevillningslagstiftning, behandlade frågan om inrättande av en särskild högsta

instans i taxeringsfrågor i samband med fråga om åtgärder för åstadkom­

mande av en för hela landet likformig tolkning och tillämpning av bevill-

ningsförordningens föreskrifter. Kommittén anförde, att en dylik likformighet

svårligen stode att vinna, så länge 25 särskilda prövningsnämnder, utan

samband sinsemellan och utan kännedom om varandras beslut, utförde en

huvudroll vid beskattningen. Det behövdes nämligen, enligt kommitténs

mening, en överordnad myndighet, som härutinnan kunde tjänstgöra som

regulator. Kammarrätten kunde i detta hänseende icke göra tillfyllest; den

måste såsom ämbetsverk grunda sitt beslut uteslutande på den bevisning,

som blivit åstadkommen. Kommittén föreslog inrättande av en överskatte-

nämnd, som icke blott skulle vara den högsta instansen i taxeringsfrågor,

utan även utöva viss administrativ verksamhet till ledandet av taxerings-

arbetet i orterna. Denna nämnd skulle i stället för kammarrätten mottaga

och avgöra besvär över prövningsnämndernas beslut, över nämndens beslut

Besvärs-

forfarandet.

Särskild in­

stansordning

i fastighets-

taxeringsmål.

Gällande

bestämmelser

.

Skatte­

reglerings­

kommittén.

Tonnageav-

giftsnämnden

och uppskatt-

ningsöver-

nämnden.

skulle klagan ej få föras. Det skulle vidare åligga överskattenämnden bland

annat att, om vid granskning av taxerings- eller prövningsnämnds åtgärder

uppskattningen av fast egendom inom något taxeringsområde befunnes vara

lägre än tillbörligt, ojämn eller i övrigt icke med författningen överens­

stämmande, förordna om ny uppskattning av den fasta egendomen inom

taxeringsområdet utan avvaktan av nästa allmänna fastighetstaxering; att

avgiva underdåniga utlåtanden i frågor, rörande vilka Kungl. Maj:t funne

skäligt höra nämnden; samt att varje år till Kungl. Maj:t avgiva berättelse

om taxeringen under det nästföregående året, uti vilken berättelse särskild

uppmärksamhet borde ägnas däråt, huruvida uppskattningen såväl av fast

egendom som av inkomst av kapital och arbete inom landets olika delar

vore rättvis och jämlik samt i övrigt överensstämmande med författningen,

ävensom huru taxeringen såväl inom särskilda orter, där anmärkningsvärda

förhållanden förekomme, som inom riket i dess helhet utfallit i jämförelse

med de fem nästföregående åren. Överskattenämnden skulle utgöras av ord­

förande och ledamöter. Kungl. Maj:t skulle förordna ordförande samt er­

forderligt antal föredragande, vilka senare skulle hava säte och stämma i

nämnden, en var under handläggningen och avgörandet av de ärenden han

berett. Vardera av riksdagens kamrar skulle för en tid av tre år utse två

ledamöter. Varje prövningsnämnd skulle årligen välja inom sig två leda­

möter att på kallelse inträda i överskattenämnden under behandlingen och

avgörandet av taxeringsfrågor, som behandlats inom den prövningsnämnd

de representerade. Nämnden skulle äga antaga nödigt tjänstebiträde.

Detta skatteregleringskommitténs förslag kom icke att läggas till grund

för någon lagstiftningsåtgärd. I

I detta sammanhang må vidare nämnas, att jämlikt förordningarna den

17 juni 1916 (nr 209) och den 19 juni 1917 (nr 367) om tonnageavgift en

särskild beskattningsnämnd, tonnageav giftsnämnden, tjänstgjorde såsom

högsta instans för prövning av frågor om utgörande av tonnageavgift.

Denna nämnd skulle bestå av ordförande och sex ledamöter, vilka jämte

suppleanter för dem utsågos av Kungl. Maj:t. Styrelserna för Sveriges all­

männa sjöfartsförening och Sveriges redareförening skulle beredas tillfälle att

vardera föreslå fyra personer. Om sådana förslag avgivits, skulle två leda­

möter och suppleanter för dem utses bland de föreslagna.

Även vid den särskilda uppskattning av mark i och för framdeles skeende

taxering till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt, som ägde rum jämlikt

förordningen den 28 maj 1920 (nr 230), fanns en nämnd såsom högsta instans.

Denna uppskattningsövernämnd sammansattes på följande sätt. Kungl. Maj:t

förordnade ordförande, vice ordförande samt fyra ledamöter jämte suppleanter.

Vardera av riksdagens kamrar utsåg tre ledamöter jämte suppleanter för

dem. Därjämte valde varje granskningsnämnd (en för varje län och en för

Stockholms stad) två ledamöter jämte suppleanter, och skulle sistnämnda två

ledamöter inträda i övernämnden under behandlingen och avgörandet av

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

139

uppskattningsfrågor, som varit föremål för handläggning av den gransknings-

nämnd, av vilken de blivit valda, övernämndens arbete kunde uppdelas på

särskilda avdelningar.

Taxeringssakkunniga bava i sitt förslag (14 §) upptagit en särskild be-

skattningsnämnd, riksuppskattningsnämnden, såsom högsta instans i mål

rörande taxering av fastighet de år, då allmän fastighetstaxering äger rum.

Denna nämnd föreslås skola bestå av nio medlemmar. Ordförande, vice

ordförande och ytterligare en ledamot utses av Kungl. Maj:t och två utses

av vardera av riksdagens båda kamrar; dessa sju ledamöter tjänstgöra i

samtliga mål. Dessutom skall varje länsuppskattningsnämnd så ock Stock­

holms stads prövningsnämnd bland sina medlemmar utse två ledamöter i

riksuppskattningsnämnden, vilka inträda, då fråga är om taxering av fastighet

inom vederbörande län, respektive Stockholms stad.

Enligt detta förslag skola alltså kammarrätten och regeringsrätten befrias

från handläggningen av mål rörande de allmänna fastighetstaxeringarna.

Mål rörande omtaxering av fastighet mellan de allmänna fastighetstaxe­

ringarna skola däremot liksom nu fullföljas till kammarrätten och regerings­

rätten. I vissa fall skola dock mål av den förra gruppen kunna fullföljas

sistnämnda ordning, nämligen då besvären anförts i extraordinär ordning

jämlikt 55 § i förslaget (i anledning av dubbeltaxering, felräkning e. d.).

Beträffande motiveringen för taxeringssakkunnigas förslag hänvisar jag

till betänkandet sid. 116 ff.

De sakkunnigas huvudskäl äro två, nämligen dels att kammarrätten med

hänsyn till sin stora arbetshalans icke synes vara i stånd att inom skälig

tid avgöra fastighetstaxeringsmålen, dels ock att kammarrätten såsom domstol

i regel får i fråga om besvär över fastighetstaxeringen gå utanför det verk­

samhetsområde, som vanligen är förbehållet domstolarna. Besvären avse i

de allra flesta fall frågor om uppskattning, värdering, medan däremot de

skattetekniska och juridiska spörsmålen äro jämförelsevis sällan förekommande.

Uppskattningsfrågorna äro till sin natur mera ägnade för bedömande av en

nämnd än en domstol.

Genom en dylik anordning skulle även vinnas avlastning av kammarrättens

och regeringsrättens arbetsbörda.

Förslaget om inrättande av eu riksuppskattningsnämnd har livligt upp­

märksammats i de avgivna yttrandena.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,

Skaraborgs, Västmanlands och Norrbottens län yttra sig i tillstyrkande rikt­

ning, varjämte länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands och Väster­

bottens län icke särskilt yttra sig i frågan. Även de som tillstyrka göra

dock anmärkning mot sättet för nämndens utseende. Det huvudsakliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Taxerings­

sakkunniga.

Yttranden.

Länsstyrel­

serna.

Övriga

myndigheter.

skälet för tillstyrkande är i regel, att härigenom kan vinnas ett snabbare

avgörande, men i vissa utlåtanden framhålles även såsom en fördel, att

man genom inrättande av en nämnd kan vid värderingsfrågornas behandling

omedelbart tillgodogöra sig vissa ledamöters på praktisk erfarenhet grundade

sakkunskap.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands län avstyrka.

Av övriga hörda statsmyndigheter hava de flesta icke yttrat sig över för­

slaget i denna del eller lämnat detsamma utan erinran.

I tillstyrkande riktning uttala sig statskontoret, domänstyrelsen samt bank-

och fondinspektionen.

Lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket avstyrka inrättande av en

riksuppskattningsnämnd, likaså järnvägsstyrelsen, som anför:

»Gentemot vad de sakkunnige i sin motivering till förslaget (sid. 117)

sökt göra gällande r denna fråga, synes det styrelsen kunna ifrågasättas,

huruvida tillräcklig garanti förefinnes för att i fråga om skattetekniska

och juridiska spörsmål de nödvändiga fordringarna på högsta mått av ru­

tin, grundlighet och kapacitet överhuvud komma att uppfyllas av denna

enda överinstans för ifrågavarande mål.

Under det fåtal år, som fastighetstaxering ifrågakomma vid statens

järnvägar, bär antalet besvärsmål svällt ut till eu grad som vida över­

stiger vad man från början ansåg sig kunna förmoda. De allra flesta av

dessa mål röra sig om juridiska spörsmål, berörande frågan, huruvida

skattskyldighet föreligger för statens järnvägar. Det är all anledning an­

taga, att under en längre följd av år antalet besvärsmål för statens järn­

vägar icke lomme att minskas, även om den nya kommunalskattelagen

med därtill hörande anvisningar genomföres. Ty visserligen komme be­

rörda bestämmelser att bliva väsentligt klarare, därest de ändringar däri,

som föreslagits i styrelsens underdåniga utlåtande den 31 mars 1925, vinna

beaktande i bestämmelsernas slutliga avfattning men dessa kunna likväl

icke bliva så noggrant specificerade, att ej anledningar uppstå till olika

tolkningar, särskilt som man måste taga i beräkning kommunernas alltid

förefintliga och helt naturliga benägenhet att uppbringa största möjliga

antal skatteobjekt.

Redan av erfarenheterna från statens järnvägars besvärsmål rörande

fastighetstaxeringen framgår nödvändigheten av att kraven på kontinui­

tet och grundlighet vid prövningen samt högsta kompetens i den dömande

myndighetens sammansättning uppfyllas hos vederbörande överinstans.

Härvid må bemärkas, att även med de höga kvalifikationer, som förefinnas

hos kammarrätten, har det visat sig vara svårt att av dessa utslag få fram

enhetliga principer i uppfattningen om skattepliktighet för järnvägsfastig-

heterna, vadan målen i regel måst fullföljas hos Kungl. Maj:t. Det torde

för den skull vara desto mera befogat att ställa sig tvivlande inför de sak­

kunnigas i motiveringen uttalade mening, att riksuppskattningsnämnden

kommer att bliva utrustad med tillräcklig sakkunskap på ifrågavarande

områden för ett behörigt avgörande av spörsmål av skatteteknisk eller ju­

ridisk innebörd. Den omständigheten, att berörda spörsmål möjligen äro

sällsynta — rättare sagt fåtaliga — i jämförelse med värderingsfrågorna,

bör givetvis icke, såsom de sakkunnige synes anse, förringa deras bety-

140

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 210.

141

dels© och ej heller föranleda ett åsidosättande av nödig sorgfällighet och

grundlighet vid prövningen.

De sakkunniga hava ansett det olämpligt, att besvärsmål angående de

skattetekniska och juridiska spörsmålen skulle avskiljas från värderings­

frågorna för att gå till kammarrätten och regeringsrätten, under det att

värderingsfrågorna skulle prövas av riksuppskattningsnämnden. I motiT

veringen har, utan att man närmare ingått på spörsmålet, endast uttalats,

att genom dylikt avskiljande ett synnerligen komplicerat och svårhanter­

ligt förfarande skulle uppkomma.

Emellertid må det påpekas, att eu viss uppdelning av besvärsmålen rö­

rande fastighetstaxeringen redan vidtagits i förslaget såsom varande ound­

viklig. För den särskilda fastighetstaxeringen skola besvärsmålen prövas

i första instans av de årliga prövningsnämnderna och i högre instanser av

kammarrätten och regeringsrätten. Visserligen har den särskilda fastig­

hetstaxeringens uppgifter begränsats till de i § 13 mom. 2 och § 8 sista

stycket i kommunalskattelagen omförmälda frågor. Otvivelaktigt kommer

dock förfarandet vid särskilda fastighetstaxeringen att av beskattnings-

nämndema anses tillämpligt även på de fall, då under de år, som allmän

fastighetstaxering icke äger rum, fråga uppstår, huruvida statens järn­

vägar tillhöriga, förut icke taxerade markområden och anläggningar må

anses skattepliktiga eller ej.

Vidare hava de sakkunnige i 55—61 §§ taxeringsförordningen föreslagit,

att även besvär över vissa vid allmän fastighetstaxering utav uppskatt-

ningsnämn-d avgjorda frågor må anföras hus prövningsnämnd samt där­

ifrån gå vidare till kammarrätten. Här avses sådana fall, då fastighet

blivit taxerad på mer än en ort eller eljest å obehörig ort eller blivit fel­

aktigt taxerad på grund av felräkning, misskrivning eller annat därmed

jämförligt förbiseende; och den extraordinära besvär srätt, som föreslagits,

föranledes av att länsuppskattningsnämnderna anses i allmänhet hava av­

slutat sin verksamhet, innan dylika besvär kunnat komma i fråga, var­

jämte särskild snabbhet i avgörandet anses önskvärd vid besvär över om­

förmälda taxeringsåtgärder.

Förslaget innehåller således rätt till besvär -hos kammarrätten -och seder­

mera hos regeringsrätten beträffande såväl den särskilda fastighetstaxe­

ringen som de extra ordinära besvärsanledningarna. Men i fråga om de

vid allmän fastighetstaxering förekommande mål av skatteteknisk och ju­

ridisk innebörd, således de mål, som torde kräva de högsta kvalifikatio­

nerna hos den dömande myndigheten, hava de sakkunnige ansett tillfyllest

med blott eu överinstans, riksuppskattningsnämnden, en organisation med

tillfällig sammansättning och halvt politisk karaktär och med en ganska

begränsad tid till sitt förfogande för sina uppgifter. Det är att antaga, att

större risk föreligger av bristande enhetlighet -och klarhet i principviktiga

frågor, än om målen finge prövas av kammarrätten och regeringsrätten.

På grund av det anförda synes det styrelsen önskvärt, att beträffande

ärenden, vari ingå frågor av juridisk eller skatteteknisk innebörd, besvär

få anföras i första instans hos länsprövningsnämnd och därefter hos kam­

marrätten samt vidare hos regeringsrätten.»

Sju hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrka förslaget, medan

femton antingen tillstyrka detsamma eller framställa vissa erinringar mot

förslaget rörande nämndens sammansättning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Hushållnings­

sällskap.

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Representan­

ter för skatt­

skyldiga m. fl.

Även i övriga inkomna yttranden, där förslaget om riksuppskattnings-

nämnd särskilt behandlats, förekomma uttalanden såväl för som mot för­

slaget. Sveriges skogsägareförbund, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och

svenska landskommunernas förbund tillstyrka inrättande av en riksupp-

skattningsnämnd. Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och

Stockholms handelskammare, med instämmande av fullmäktige i järn­

kontoret, Sveriges allmänna exportförening samt handelskammaren för

Örebro och Västmanlands län, uttala sig avstyrkande allenast i fråga

om riksdagens rätt att välja ledamöter i riksuppskattningsnämnden men

lämna förslaget i övriga delar utan erinran. I enahanda riktning ut­

tala sig fyra andra handelskammare. Skånes och Blekinge handelskam­

mare avstyrker förslaget och förordar i stället, att kammarrätten de år,

varom fråga är, förstärkes med en extra avdelning. Handelskammaren i

Göteborg och Sveriges fastighetsägares förbund avstyrka visserligen icke

inrättande av en riksuppskattningsnämnd men förorda, att över dess beslut

besvär må kunna anföras till regeringsrätten.

Även en stor mängd kommuner liksom vissa landstings förvaltnings­

utskott vända sig mot förslaget ifråga, medan andra antingen lämna för­

slaget utan erinran eller ock uttala sig för viss förändring i nämndens

sammansättning.

Bland skälen för avstyrkande äro de viktigaste följande: Det finnes intet skäl,

varför mål av förevarande art icke skulle lika väl som andra likartade mål i

sista instans avgöras av juridiskt skolade personer, som döma under ämbets-

mannaansvar. De föreslagna bestämmelserna lämna ingen garanti för att

till ledamöter i riksuppskattningsnämnden komma att i erforderlig utsträck­

ning utses personer med erfarenhet i bedömande av skattetekniska och juridiska

frågor. Då nämnden skall tjänstgöra endast vart femte år och nya leda­

möter skola utses varje gång, kan man icke vänta någon kontinuitet i målens

avgörande, utan liknande mål kunna få ett helt olika avgörande vid olika

fastighetstaxeringar. Därjämte skall omtaxering under period prövas av

kammarrätt och regeringsrätt och dessa kunna komma till annat resultat

än riksuppskattningsnämnden, vadan stor olikformighet kan uppstå.

I nästan samtliga yttranden, även de tillstyrkande, däri frågan om nämn­

dens sammansättning närmare beröres, avstyrkes bestämt, att några leda­

möter skola utses av riksdagen. Skälen härtill äro dels att riksdagen häri­

genom skulle erhålla ett inflytande på administrationen, som icke kan anses

tillkomma densamma, dels att ingen garanti finnes för att de objektivt

lämpligaste personerna utses utan tvärtom fara kan förefinnas, att valet

kommer att ske efter politiska linjer och avgörandet i nämnden att influeras

av politiska hänsyn. I stället förordas av åtskilliga, att Kungl. Maj:t skulle

äga förordna även de ledamöter, som enligt förslaget skulle väljas av riks­

dagen. Länsstyrelsen i Östergötlands län nämner i sådant avseende såsom

förebild vad som gällde i fråga om tonnageavgiftsnämnden.

I vissa yttranden, där inrättande av en högsta nämnd avstyrkes, behandlas

143

frågan om andra åtgärder för vinnande av ett snabbare avgörande av

fastighetstaxeringsmålen. Därvid ifrågasättes, bland annat, att låta kammar­

rätten, på visst sätt förstärkt, bliva sista instans i dylika mål. Även andra

utvägar behandlas. Belysande är följande yttrande av styrelsen för svenska

landstingsförbundet:

»Vad angår förslaget om inrättande av en särskild riksuppskattnings-

nämnd såsom högsta instans för fastighetstaxeringsmål vill styrelsen till

en början framhålla, att det enligt styrelsens mening är ofrånkomligt,

att effektiva åtgärder vidtagas för att bereda dylika mål ett snabbare slut­

ligt avgörande än hittills. Huruvida detta bör ske genom en riksupp-

skattningsnämnds inrättande är emellertid svårt att avgöra. Flera skäl

kunna givetvis framföras mot förslaget på denna punkt. Det torde sär­

skilt kunna ifrågasättas, huruvida ledamöterna i riksuppskattningsnämn-

den skulle komma att besitta samma kompetens för målens bedömande som

juridiskt skalade ämbetsmän, vilka döma under tjänstemannaansvar. Riks-

uppskattningsnämnden skulle vidare uppenbarligen medföra avsevärda

kostnader för det allmänna, vadan sålunda jämväl betänkligheter ur stats-

finansiell synpunkt kunna göras gällande mot förslaget. Å andra sidan

torde icke kunna förnekas, att vissa skäl tala för att jämväl i en högsta

taxeringsinstans något inflytande bereddes åt i värderingsfrågor prövade

och med de lokala förhållanden förtrogna lekmän. Styrelsen är för sin del

icke beredd att taga ståndpunkt till förevarande spörsmål, men vill likväl

ifrågasätta, huvuvida icke de med riksuppskattningsnämndens inrättande

tänkta fördelarna möjligen skulle kunna vinnas utan de därmed befarade

olägenheterna på så sätt, att en utökning av kammarrättens och regerings­

rättens arbetskrafter med särskild hänsyn till hithörande mål komme till

stånd, och att målen bleve av dessa behandlade med företrädesrätt, samt

att vid behandling av domstolarna, fastighetstaxeringar inom ett visst

län, respektive Stockholms stad, två av länet respektive staden utsedda

ledamöter tillkallades för att såsom sakkunniga deltaga i ärendens hand­

läggning.»

Kammarrätten, som erinrar, att den föreslagna riksuppskattningsnämnden

icke skulle liksom sin förebild, skatteregleringskommitténs »överskattenämnd»,

äga taga taxeringsinitiativ utan allenast äga pröva besvär, avstyrker för­

slaget om fastighetstaxeringsmålens avskiljande från kammarrätten och över­

lämnande till slutligt avgörande av en riksuppskattningsnämnd. Efter en

redogörelse för antalet under åren 1922—1925 till kammarrätten inkomna

fastighetstaxeringsmål och under samma tid avgjorda dylika mål framhåller

kammarrätten, att en undersökning, i vad mån hithörande mål innesluta

allenast uppskattningsfrågor eller endast rent juridiska spörsmål eller till-

äventyrs bådadera, visserligen kunde vara av intresse, men att vinsten av

en sådan utredning knappast motsvarade besväret. De av taxeringssak-

kunniga förcbragta uppgifterna härutinnan vore ofullständiga och varje därpå

byggd slutsats måste därför i förevarande avseende bliva felaktig. Även

vid det av kammarrätten icke bestridda förhållandet, att uppskattangsfrå-

gorna vore till antalet betydligt övervägande de egentliga rättsfrågorna,

krävde, enligt kammarrättens mening, förekomsten i ett avsevärt antal fall

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Kammar­

rätten.

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Äldre förslag

i ämnet.

av juridiska spörsmål garantier för en exakt rättsprövning i högsta in­

stansen, och dylika garantier kunde icke anses föreligga beträffande den före­

slagna riksuppskattningsnämnden eller överhuvudtaget hos en nämnd, låt

vara utrustad med juridisk kompetens hos några ledamöter. Ihågkommas

borde även, att vid uppskattningsfrågornas avgörande nämnden komme att

väsentligen vara hänvisad till det i besvärsakten föreliggande bevismaterialet

utan att besitta den för bedömandet därav oundgängliga rutinen. Sedan

numera även uppskattningen, särskilt i fråga om skogsmark och skog, bundits

vid detaljerade regler, funnes ringa marginal för nämndsavgöranden i egentlig

mening, helst sedan saken passerat två eller tre lägre, med sak- och orts-

förhållandena förtrogna nämnder. Kammarrätten förklarar sig vidare ifråga­

sätta, om det verkligen vore möjligt att medhinna alla ifrågavarande mål

på den av de sakkunniga angivna korta tiden, nämligen inom utgången av

året näst efter taxeringsåret, synnerligast som de medlemmar av nämnden,

vilka tilläventyrs vore riksdagsmän, åtminstone under riksdagssessionerna

vore hindrade att nämnvärt deltaga i nämndsammanträdena. Tveksamt

vore även, om det vore överensstämmande med grundlagens hud (§ 90 rege­

ringsformen) att på ifrågavarande omväg bereda riksdagen inflytande på

»enskilda medborgares och korporationers förhållanden eller verkställigheten

av någon lag, författning eller inrättning». Kammarrätten erinrar vidare

om det av flera hörda myndigheter såsom en oegentlighet betecknade för­

hållandet, att enligt de sakkunnigas förslag instansordningen skulle bliva

olika för å ena sidan de allmänna fastighetstaxeringsmålen, som skulle gå

till riksuppskattningsnämnden och stanna där, samt å andra sidan dels mål

rörande taxering av fastighet under åren mellan de allmänna fastighets­

taxeringarna och dels mål angående obehörig fastighetstaxering och dylikt

i samband med vare sig allmän eller särskild fastighetstaxering, vilka samt­

liga slag av mål skulle fullföljas i kammarrätten och regeringsrätten. De

kostnader, som erfordrades för genomförande av förslaget, vore även för­

tjänta av beaktande.

Kammarrätten har vidare ingått på frågan om vilka andra åtgärder vore

tänkbara för tillgodoseende av önskemålet om ett snabbare avgörande av

fastighetstaxeringsmålen, utan att en särskild överinstans avbeskattningsnämnds

natur inrättas, och har därvid uttalat sig för vissa åtgärder med avseende

å kammarrättens sammansättning och målens behandling inom

ka.mma.r-

rätten. Till denna fråga återkommer jag senare. I detta sammanhang må

dock anföras, att kammarrätten förordar, att dylika mål avstängas från

fullföljd till regeringsrätten, varigenom såsom en vinst i andra hand skulle

uppnås, att regeringsrättens arbetsbörda ej oväsentligt lindrades och att ett

snabbare avgörande av övriga på dess handläggning beroende mål kunde

ernås. I

I detta sammanhang vill jag även bringa i erinran, att tidigare i annat

sammanhang hos Kungl. Maj:t förts på tal fråga om regeringsrättens be-

145

friande från befattning med fastighetstaxeringsmål. Vid anmälan för Kungl.

Maj:t den 21 november 1925 av förslag till lag om ändrad lydelse av 5 §

i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, sedermera genom

proposition nr 8 förelagt den år 1926 samlade riksdagen, anförde nämligen

dåvarande chefen för justitiedepartementet, att inom regeringsrätten blivit

ifrågasatt, att mål rörande taxering av fastighet ej längre skulle få dragas

under regeringsrättens prövning. En dylik åtgärd, vars syfte vore att bereda

lättnad i regeringsrättens stora arbetsbörda, ansåges dock icke böra i samman­

hang med den då föreliggande frågan komma under Kungl. Maj:ts prövning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Det synes mig angeläget, att något åtgöres för vinnande av ett snabbare

Departement»-

slutligt avgörande av fastighetstaxeringsmålen än hittills varit möjligt. Enligt chefen-

av kammarrätten lämnad uppgift hava före 1925 års utgång till kammar­

rätten inkommit 3,747 besvär rörande fastighetstaxering år 1922 och där­

efter under taxeringsperioden, av vilka mål dock de allra flesta avsett taxe­

ringen år 1922. Sedan år 1923 avgjorts 99 stycken, år 1924 72 stycken och

år 1925 2,393 stycken av dessa mål, utgjorde balansen till år 1926 1,183

stycken. Intill 1926 års utgång hava hos regeringsrätten anförts 578

besvär över kammarrättens utslag i nämnda mål. I några av dessa besvär

har talan förts rörande flera års taxeringar; behandlar man dessa senare

besvär såsom avseende lika många mål som de taxeringar, varom fråga är,

erhåller man en totalsiffra av 609. Denna siffra är dock icke slutgiltig,

enär besvär i en del fall alltfort kunna ingivas över utslag, som av kammar­

rätten meddelats före 1926 års utgång. Därtill komma de besvär, som

anföras över utslag av kammarrätten, meddelade efter 1926 års utgång. Endast

ett mindre antal av dessa hos regeringsrätten fullföljda fastighetstaxeringsmål

hava hittills blivit avgjorda. Man har ock anledning räkna med att åtskillig

tid förflyter, innan de äro i tur att föredragas. Regeringsrättens arbetsbalans

är nämligen numera synnerligen betydande. Antalet oavgjorda mål hos

regeringsrätten, som vid utgången av år 1910 utgjorde 701 och vid utgången

av år 1915 832, har därefter kraftigt stigit, nämligen vid 1924 års utgång

till 3,579, vid 1925 års utgång till 4,168 och vid 1926 års utgång till 4,650.

Härvid är att märka, dels att avlöningsmål efter 1926 års ingång icke vidare

fullföljas till regeringsrätten och dels att efter genomförandet från och med

den 1 juli samma år av ändrad ordning för föredragningen i regeringsrätten

antalet hos regeringsrätten avgjorda mål ökats. Uti antalet vid 1926 års

utgång balanserade mål ingå mål, beroende på finansdepartementets före­

dragning, således huvudsakligen beskattningsmål, till omkring två tredje­

delar av hela antalet. Stegringen av antalet dylika mål är högst avsevärd.

Enligt departementets diarier uppgingo de vid utgången av

år

1920 till ....

567 stycken

år 1924 till ... 2,134 stycken

»

1921 »

. ..

818

»

» 1925 » .... 2,635

»

»

1922 »

.... 1,089

»

» 1926 » .... 2,987

»

»

1923 »

.... 1,568

»

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand.

ISO höft. <Nr 210.)

10

146

Dessa tal böra jämföras med följande inom finansdepartementet samman­

ställda uppgifter angående dels å ena sidan antalet till departementet under

nämnda år inkomna dylika mål och dels å andra sidan antalet till annat

departement överlämnade eller återkallade mål samt antalet avgjorda mål,

nämligen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Inkomna

Återkallade eller till

Av-

mål

annat departement

gjorda

överlämnade mål

mål

År 1920 ........ ....................................... 690

87

657

» 1921 ........

............................ 935

38

646

» 1922 ........

........................... 842

19

552

» 1923 ........ ........................................ 1,149

16

654

» 1924........ ........................................ 1,163

47

550

» 1925........ ........................................ 1,134

46

587

» 1926 ....... ....................................... 1,186

31

803

Åven om man har anledning förvänta, att under innevarande och kom-

mande år antalet av regeringsrätten avgjorda mål skall under inverkan

av det ändrade föredragningssättet och den numera utsträckta effektiva

föredragningstiden ytterligare stegras, måste det dock framstå såsom sanno­

likt, att de mål från 1922 års allmänna fastighetstaxering, som enligt vad

nyss nämnts till ett icke ringa antal redan inkommit till departementet och

ytterligare kunna förväntas inkomma, icke utan att äldre mål få stå till­

baka kunna bliva avgjorda förrän efter flera års förlopp. En så lång vänte­

tid, innan mål rörande allmän fastighetstaxering bliva slutligt avgjorda i högsta

instans, medför uppenbarligen — såsom taxeringssakkunniga framhållit —

betydande olägenheter av olika slag.

Då det otvivelaktigt föranleder olägenheter att i fortsättningen bereda dessa

besvärsmål förtur på bekostnad av måhända flera år gamla andra slags

mål, nödgas man, synes det mig, åvägabringa en särskild ordning för fastig-

hetstaxeringsmålens avgörande. De uppgifter, som nyss lämnats rörande

regeringsrättens arbetsbörda, giva vid handen, att vid förevarande frågas

behandling uppmärksamheten måste fästas även på behovet av begränsning

av tillströmningen av mål till regeringsrätten. Jag skall nu icke inlåta mig

på detta omfattande och svårlösta problem i vidare mån än fastighets-

taxeringsmålen påkalla. Det framstår därvid såsom möjligt, att åtminstone

de mål, i vilka fråga är allenast om taxeringsvärdets belopp, avstängas från

fullföljd till regeringsrätten. Huruvida även övriga mål rörande taxering

av fastighet böra behandlas på samma sätt, synes mera tveksamt. Härtill

skall jag återkomma senare. Frågan är nu, om särskild överinstans av

nämnds karaktär hör inrättas eller om kammarrätten bör bliva sista in­

stans.

Otvivelaktigt intaga fastighetstaxeringsmålen — på sätt taxeringssakunniga

anfört — en särställning i förhållande till övriga taxeringsmål såtillvida, att

uppskattningsfrågorna äro de till antalet dominerande. Uteslutet är icke, att

en nämnd, i sig inrymmande såväl i beskattningsfrågor kunniga och prövade

jurister som ock erfarna värderingsman, i allmänhet skulle väl fylla sin

uppgift såsom högsta instans i dylika mal. Men mot de sakkunnigas för­

slag i denna del tala icke allenast svårigheterna att vinna garanti för

ett lyckligt val av sådana medlemmar utan även andra omständigheter, som

i återgivna yttranden andragits. Särskilt synes det mig betänkligt att

låta å ena sidan de ordinära målen rörande allmän fastighetstaxering gå

till riksuppskattningsnämnden och stanna där, medan å andra sidan de extra­

ordinära målen från samma taxering och målen rörande taxering av fastig­

het under löpande taxeringsperiod skulle handläggas av kammarrätten och

regeringsrätten. En sådan anordning innebär en alltför stor risk för olika

domslut i likartade mål. Därtill kommer faran för att de av varandra beroende

stadgandena om skattskyldighet för vissa stiftelser m. fl. med avseende å

fastighetsskatt och i fråga om skatt för inkomst erhålla olika

tillämpning

av nämnden och av beskattningsdomstolarna.

Då jag således icke ansett mig kunna förorda taxeringssakkunnigas för­

slag om en högsta beskattningsnämnd för fastighetstaxeringsmålen ens med

den i åtskilliga yttranden föreslagna ändringen att nämndens samtliga med­

lemmar skola utses av Kungl. Maj:t, har jag med Kungl. Maj:ts bemyndi­

gande låtit verkställa undersökning rörande genomförbarheten av den av

vissa myndigheter och andra, däribland kammarrätten, antydda möjligheten

att göra kammarrätten, med eller utan förstärkning av värderingskunniga

lekmän, till högsta instans i fastighetstaxeringsmålen eller åtminstone fler­

talet av dem. För att härvid biträda har jag, såsom förut nämnts, tillkallat

kammarrättsrådet S. Norrman. Resultatet av hans undersökning föreligger

i en av honom avlämnad, den 19 januari 1927 dagtecknad promemoria.

Kammarrättsrådet Norrmans promemoria är - efter uteslutning av vissa

Kammarrätt»■

delar, som avhandla detaljspörsmål, till vilka det icke för närvarande torde rådet Norr~

vara erforderligt att taga ståndpunkt — av följande innehåll.

^Zing^'

I promemorian framhålles till en början, att de önskemål i avseende å

behandlingen av fastighetstaxeringsmålen i högre instans än fastiglietspröv-

ningsnämnd, som framkommit och varom här närmast är fråga, torde kunna

sammanfattas på följande sätt:

1) Snabbare handläggning av fastighetstaxeringsmålen, så att utfallet av

fastighetstaxering, och alldeles särskilt allmän fastighetstaxering, blir slut­

giltigt långt tidigare iin nu i regel är fallet.

2) Större enhetlighet vid målens behandling och avgörande i kammar­

rätten än som under nuvarande förhållanden är möjligt att åvägabringa.

3) Förstärkt sammansättning av kammarrätten, därest denna domstol blir

högsta instans i fastighetstaxeringsmålen, samt jämväl eljest i så måtto, att

sakkunskapen inom kammarrätten i avseende å värdesättning av fast egen­

dom blir bättre och fylligare representerad än som nu är förhållandet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

147

Handlägg­

ningen av mål

angående taxe­

ring av fastig­

het vid allmän

fastighets­

taxering, då

besvär anförts

över länsupp-

skattnings-

nämnds

beslut.

Vilken tid kan

beräknas åtgå

för målens

avgörande?

Då lösningen av frågan om kammarrätten såsom Bistå instans i fastighets-

taxeringsmål samt om formen för och omfattningen av en eventuell för­

ändring i kammarrättens sammansättning vid fastighetstaxeringsmålens av­

görande synes vara i väsentliga punkter beroende av hur arbetet därmed

inom kammarrätten ordnas och planlägges, upptager Norrman sistsagda spörs­

mål till behandling i huvudsakliga delar, innan han övergår till frågan om

en förändrad sammansättning av kammarrätten samt om kammarrätten så­

som sista instans i förevarande mål samt vissa därmed intimt samman­

hängande spörsmål såsom om återverkningarna på kammarrättens arbete i

övrigt av en omorganisation av kammarrätten i visst avseende, om kostnads-

och lokalfrågorna samt om formen för de i ämnet erforderliga bestämmel­

sernas meddelande.

Vid uppdragets fullgörande har Norrman, då något slutligt förslag till

taxeringsförordning icke vid tidpunkten för avlämnandet av hans promemoria

förelåg utarbetat, förutsatt, att de taxeringssakkunnigas förslag till taxerings­

förordning (av honom i promemorian benämnt taxeringsförslaget) i andra

delar än i avseende å riksuppskattningsnämnden komme att läggas till grund

för lagstiftning i ämnet, och följaktligen, i fall av behov, använt i nämnda

förslag förekommande beteckningar å nämnder m. m. samt hänvisat till där

föreslagna stadganden.

Med utgångspunkt från taxeringssakkunnigas förslag, att besvär över

länsuppskattningsnämnds beslut skola vara avgivna före klockan tolv å sista

helgfria dagen i december månad under uppskattningsåret, förutsättes i prome­

morian, att det ålägges vederbörande länsstyrelse att åtminstone i regel hava

före ingången av april månad påföljande år till kammarrätten avlämnat

samtliga besvärsmål i sådant skick, att de kunna där företagas till avgörande.

Vederbörande skola således då hava avgivit förklaringar i målen. Först

sedan samtliga mål rörande de under taxeringsåret verkställda taxeringarna

inkommit till kammarrätten — möjligen med ett eller annat av särskilda

förhållanden betingat undantag — kan kammarrättens arbete med målens

avgörande lämpligen påbörjas.

Besvär, som ingivits direkt till kammarrätten, böra omedelbart kommu­

niceras vederbörande, och torde jämlikt § 12 i kammarrättens instruktion

viss föredragande böra av kammarrätten bemyndigas att besluta sådan

kommunikation.

Innan Norrman övergår till en antydan om hur inom kammarrätten ar­

betet med målens avgörande bör bedrivas för vinnande av de med refor­

mens genomförande avsedda, förut angivna syftemålen, behandlar han

några härför grundläggande spörsmål och yttrar:

»1) Vilken tid kan beräknas åtgå för målens avgörande?

Enligt av kammarrätten i dess utlåtande över taxeringsförslaget lämnad

uppgift utgjorde antalet vid 1925 års utgång till kammarrätten inkomna

148

Kungl. Mai ds proposition Nr 210.

149

besvär över 1922—1925 års fastighetstaxeringar tillhopa 3,747, i vilken

siffra dock endast till någon ringa del inginge mål, som avsåge taxering

under senare år än 1922. Man torde därför kunna beräkna antalet av

samtliga besvär över 1922 års allmänna fastighetstaxering till 3,600. Man

lärer knappast hava anledning förmoda, att, med i stort sett oförändrad

lagstiftning på området, denna siffra kommer att stiga i avseende å fram­

tida allmänna fastighetstaxeringar, utan man kan snarare våga räkna

med en nedgång i antalet. Detta torde dock icke vara tillrådligt att göra

beträffande nästa, år 1928 inträffande allmänna fastighetstaxering, i all

synnerhet som det är ovisst, om vägledande prejudikat från regeringsrät­

ten rörande 1922 års taxering kunna i någon större utsträckning föreligga

vid tiden för nästa allmänna fastighetstaxering. Det torde därför vara

lämpligt att räkna med ett antal av 3,600 mål.»

Med utgångspunkt från denna siffra verkställer Norrman härefter en

beräkning av den tid, som kan beräknas åtgå för målens avgörande, och

kommer därvid till det resultatet, att samtliga målen kunna beräknas vara

avgjorda efter 44 föredragningsveckor eller med utgången av september

månad andra året efter taxeringsåret. Han förutsätter därvid viss särskild

anordning av arbetet inom kammarrätten.

Han betonar vidare, att denna beräkning är grundad på de förutsätt­

ningarna, att antalet besvärsmål kommer att uppgå till 3,600, och att

15 mål komma att avgöras per föredragningsdag. Det måste emellertid under­

strykas — yttrar han vidare — att båda förutsättningarna äro synnerligen

osäkra. Det är mycket möjligt, att antalet besvärsmål kommer att under­

stiga nyssnämnda siffra, vilken torde komma att uppnås endast om — såsom

fallet var i fråga om 1922 års allmänna fastighetstaxering — från ett eller

annat län ett stort antal besvär anföras rörande i stort sett likartade taxeringar.

Därest hela antalet besvärsmål kommer att uppgå till eller överstiga 3,600

är det emellertid icke otänkbart, att medeltalet per föredragningsdag avgjorda

mål kan komma att överstiga 15. Om återigen hela antalet besvärsmål

kommer att väsentligt understiga nämnda siffra 3,600, kan detta tänkas med­

föra, att antalet per föredragningsdag avgjorda mål kommer att understiga

15. Med hänsyn därtill, att det är fullkomligt omöjligt att i närvarande

stund uppgöra någon på säker grundval vilande kalkyl i förevarande av­

seende, har det synts Norrman rådligast att icke nu räkna med ett snabbare

avgörande av målen än som i promemorian skett.

I promemorian anföres vidare:

»2) Hur skall föredragningen anordnas?

Vid besvarandet av denna fråga torde det vara lämpligt att först taga

ställning till frågan, om avgörandet skal! förläggas till en eller liera av­

delningar av kammarrätten. Det är ju å ena sidan uppenbart, att, om man

vill främja ett avgörande av målen efter enhetliga grunder, det är av

största vikt, att avgörandet icke splittras på flera avdelningar med olika

ledamöter. Detta krav framstår såsom särskilt betydelsefullt, därest

kammarrätten skall såsom sista instans handlägga fastighetstaxerings-

målen. Det är å andra sidan lika klart, att, om samma ledamöter skola

Kung!. Maj.ts proposition Nr 210.

Ilar skall

föredrag­

ningen an­

ordnas?

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

avgöra alla målen, arbetet kommer att draga längre ut på tiden än eljest

är nödigt. Det lyckligaste torde vara att söka en medelväg, och synes en

acceptabel sådan vara att finna i den formen, att —- på sätt nedan när­

mare utvecklas — målen föredragas å en och samma avdelning, å vilken

vissa kammarrättsråd tjänstgöra alternerande.

Vad angår själva föredragningen av målen, så kan denna fullgöras an­

tingen av kammarrättsråd eller, under deras överinseende, av särskilda före­

dragande utan beslutanderätt. — Det förutsättes bär, varom mera i det

följande, att i målens avgörande komma att deltaga, utom andra, ordfö­

randen på avdelningen och två kammarrättsråd. — Ifrågavarande före­

dragning blir obestridligen av mycket kvalificerad art. Det vore ur den

synpunkten onekligen till båtnad, om föredragningen fullgjordes av kam­

marrättsråden själva. Emot en dylik anordning talar emellertid i främsta

rummet den omständigheten, att det i så fall torde bliva nödvändigt att

till tjänstgöring å den avdelning, som skulle handlägga fastighetstaxe-

ringsmålen, indela flera kammarrättsråd än som eljest skulle erfordras, enär

arbetet i annat fall bleve alltför tyngande för kammarrättsråden å av­

delningen i fråga. Dessa kammarrättsråd måste ju nämligen i sådan

händelse åläggas icke blott egen föredragning utan även bisittareskap vid

och kontrollantskap å annat kammarrättsråds föredragning. En sådan

anordning ginge visserligen att genomföra — liksom nu i regel sker vid

målens avgörande inom kammarrätten — om varje kammarrättsråds före-

dragningsskyldighet begränsades till i medeltal 3 1/2 timmar i veckan, mot­

svarande den nu regelmässiga, men i så fall måste antingen behandlingen

av fastighetstaxeringsmålen utsträckas över en tidsrymd, väsentligt över­

stigande beräknade 44 föredragningsveckor, eller också, utom ordföran-*

den, minst 6 kammarrättsråd indelas till tjänstgöring å den för fastighets-

taxering,smålens handläggning avsedda avdelningen. Men ju flera kam­

marrättsråd, som indelas till tjänstgöring å denna avdelning, desto större

blir givetvis risken för bristande enhetlighet i målens avgörande. Och i

värjo fall synas betydande svårigheter uppkomma att, med beaktande

även i blott ringa män av kravet på kontinuitet i domstolens samman­

sättning, så ordna kammarrättsrådens indelning till tjänstgöring, att de

erhålla nödig ledighet från domstolsarbetet under tiden närmast före

föredragningsdagarna. Intetdera alternativet synes därför tillrådligt att

välja.

Därtill kommer, att en fullt tillfredsställande anordning av arbetet

synes kunna genomföras, även om föredragningen av målen anförtros åt

särskilda föredragande. En nödvändig förutsättning härför är givetvis,

att tillräckligt kvalificerade föredragande finnas att tillgå. Om emeller­

tid föredragandena utses bland kammarrättens assessorer, torde fullgod

garanti vinnas för att själva föredragningen skall fylla alla behöriga an­

språk. Om därtill, på sätt nedan föreslås, målens beredande till föredrag­

ning sker under ett kammarrättsråds överinseende och målen efter skedd

föredragning kontrolläsas av ett annat kammarrättsråd, lärer hinder icke

möta för att anförtro föredragningen åt särskilda föredragande. En vä­

sentlig fördel med en dylik anordning är givetvis, att den för sitt genom­

förande icke torde kräva, att mera än — bortsett från ordföranden — 3

eller möjligen 4 kammarrättsråd såsom bisittare och 4 assessorer såsom

föredragande indelas till tjänstgöring å avdelningen i fråga.»

Efter att hava angivit en plan, efter vilken föredragningen exempel­

vis skulle kunna fullgöras och av innebörd, att föredragningen skulle

151

av samma föredragande fullgöras under ett visst antal dagar i följd, fort­

sätter Norrman sålunda :

»En ytterligare förutsättning för att den här föreslagna anordningen

skall kunna genomföras är givetvis även, att åt de föredragande beredes

en ställning, som ur löne- och meritsynpunkt är jämställd med den, som

till kommer

kammarrättens assessorer. Så torde kunna ske så att säga

automatiskt genom att fyra av kammarrättens assessorer (eller deras vi­

karier) av presidenten indelas till tjänstgöring såsom särskilda före­

dragande å avdelningen för fastighetstaxeringsmål. Något hinder för en

sådan anordning lärer så mycket mindre möta som det arbete, vilket

skulle anförtros föredragandena, utfört på sätt av det följande närmare

framgår, måste anses likvärdigt med det av kammarrättens assessorer

utförda arbetet. Därest assessor, som förordnats till särskild före­

dragande å avdelningen för fastighetstaxeringsmål, under den tid arbetet

där pågår befordras till kammarrättsråd, torde dock utnämningen icke

böra utgöra binder för honom att fortfarande fullgöra föredragningen

å avdelningen.

Givetvis bör icke en viss arbetsplan fastställas till ovillkorlig efterrät­

telse, då sådana förhållanden otvivelaktigt ofta kunna föreligga, att en

jämkning i den tänkta planen kan befinnas önskvärd just för att vinna

ökat arbetsresultat. Så kan t. ex. ett tillfälligt utbyte av föredragande be­

finnas lämpligt i syfte att genom fortsatt föredragning under någon dag

av en viss grupp mål få hela gruppen slutligt avgjord. Det lärer även

kunna inträffa, att en föredragande måste beredas partiell ledighet för be­

redande av vissa mål av svårare beskaffenhet, då vikarie med assessors-

kompetens förordnas att fullgöra hans föredragning. Möjlighet bör även

föreligga för presidenten att kunna för åstadkommande av tilläventyrs

erforderlig lättnad i arbetet för de fyra vanliga föredragandena kunna

indela en femte assessor till föredragning av vissa mål under viss tid. 3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

3) Hur skall arbetet i övrigt bedrivas?

Efter att sålunda hava besvarat antydda för arbetets bedrivande grund­

läggande spörsmål övergår undertecknad till besvarande av huvudfrågan.

När samtliga fastighetstaxeringsmål vid ingången av april månad året

efter uppskattningsåret samlats i kammarrätten, fördelas desamma av

presidenten å de fyra föredragandena, så att i regel alla mål rörande

taxering inom ett visst län tilldelas en och samma föredragande. Undan­

tagsvis torde dock mål av likartad beskaffenhet från olika län, t. ex. mål

med samma klagande rörande samma sak, böra tilldelas en och samma

föredragande, en anordning som redan nu praktiseras i syfte att vinna

såväl tid som enhetlighet i avgörandet. Anordningen medför emellertid

vissa konsekvenser, varom mera här nedan. Föredraganden ägnar sig

därefter, med biträde envar av en notarie eller två amanuenser med halv

dags tjänstgöring eller en amanuens med hel dags tjänstgöring, under

tid, som med hänsyn till målens antal och beskaffenhet prövas erforderlig,

uteslutande åt att till föredragning bereda samtliga honom tilldelade mål,

vilka, därest förut verkställda beräkningar hålla streck, åtminstone efter

1928 års allmänna fastighetstaxering komma att uppgå till ett antal av

omkring 900 per föredragande. Under antagande att härför åtgår 31/2 må­

nader och att föredragandena i likhet med kammarrättens assessorer —

ur vilkas krets föredragandena som sagt antagas komma att utväljas —

Hur skall

arbetet i övrigt

bedrivas?

152

erhålla sex veckors ferier, skulle föredragningen kunna börja omkring

den 1 september året efter uppskattningsåret å dag, som presidenten be­

stämmer.

Vid beredningen av målen — varom mera nedan — skola föredrag am

dena arbeta envar under överinseende, enligt av presidenten fastställd

plan, av ordföranden eller ett av de kammarrättsråd, som skola deltaga

i målens avgörande. I avsikt att föredragningen skall kunna påskyndas

böra ordföranden och kammarrättsråden, med åtnjutande av ledighet från;

övriga göromål, under omkring tre fjärdedelar av den tid, vilken anslagits

åt föredragandena för beredande av föredragningen, eller ungefär från och

med den 1 maj året efter uppskattningsåret, genomgå eller förgranska

samtliga besvärsmål. ------------------------- ------------ ------------------- — — ------

Med en dylik anordning komma samtliga mål att underkastas noggrann

granskning av — utom föredraganden — två kammarrättsråd (eventuellt

ordföranden), av den ene efter det föredraganden berett men före det han

föredragit målet och av den andre efter föredragningen.

Visserligen kan mot den bär föreslagna anordningen den invändningen

resas, att det icke torde bliva möjligt att så planmässigt ordna arbetet, att

det kammarrättsråd, som före föredragningen granskat vissa mål, alltid

kommer att deltaga i avgörandet av samma mål. Ifrågavarande kammar­

rättsråd kan nämligen av sjukdom eller annan viktig orsak bliva urstånd-

satt att deltaga i det slutliga avgörandet av utav honom granskade mål,

varjämte det utan tvivel kan uppkomma svårighet att så jämnt fördela

målen mellan föredragandena och tjänstgöringen mellan kammarrätts­

råden, att förenämnda önskvärda och eftersträvade parallellism alltid

blir till finnandes. Berörda invändning synes dock icke vara av den

beskaffenhet, att den hindrar ifrågavarande anordnings genomförande. Om

nämligen det kammarrättsråd, som före föredragningen granskar vissa

besvärsmål, genom någon anteckning å akten eller i akten inneliggande

förslag till beslut utmärker, att han granskat föredragandens beredning

av målet, och därvid gör de erinringar, vartill han funnit anledning, hava

de i målets avgörande deltagande ledamöterna av kammarrätten dock er­

forderligt stöd vid avgörandet i en sådan granskning, även om det kam­

marrättsråd, som verkställt nämnda förgranskning, icke själv deltager

i målets slutliga avgörande.

Beredningen av målen synes till främjande av det med reformen av­

sedda syftet böra bedrivas efter i huvudsak följande linjer. Målen sorte-

ras dels länsvis och dels inom varje länsgrupp så, att mål av likartad be­

skaffenhet beredas till föredragning i eu följd. Om det vid beredningen

befinnes, att vissa besvär böra ånyo kommuniceras eller att i något mål

utredning bör i visst avseende införskaffas eller att besvärshandlingarna be­

höva kompletteras, sker den erforderliga åtgärden efter beslut därom av

det kammarrättsråd, som har att förgranska målet i fråga. (Principiellt

finnes en sådan befogenhet tillagd ledamot enligt § 12 i kammarrättens in­

struktion, men erfordras måhända någon omformulering av det där

givna stadgandet.) Avsikten härmed är givetvis att i möjligaste mån

förebygga, att det vid föredragningen av målen uppkommer behov av

målets utställande till ny förklarings avgivande eller dylikt med ty åt­

följande försening av målets slutliga avgörande.

Föredragningen av målen synes böra äga rum så, att mål från samma

län föredragas i en följd, därvid mål av likartad beskaffenhet föredragas

i ett sammanhang. Hava mål från olika län men av likartad beskaffen-

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

153

het sammanförts till en föredragande, skola givetvis dessa mål föredragas

i ett sammanhang. En dylik sa att säga koncentrerad föredragning, vil­

ken givetvis är av största värde, då man önskar uppnå största möjliga

såväl snabbhet som enhetlighet i avgörandet, synes möjlig att ernå endast

på den ovan föreslagna vägen, att en och samma föredragande föredrar

oavbrutet ett visst antal dagar i följd. Även med en dylik anordning lä­

rer det icke bliva möjligt att kunna inom ramen av 3—5 dagars föredrag­

ning avgöra alla mål från de län, från vilka ett mera avsevärt antal mål

inkommit. Då det icke heller är lämpligt vare sig att av samma före­

dragande kräva regelbundet återkommande föredragning oavbrutet un­

der längre tid än 3—5 dagar eller lämpligt att på olika föredragande

uppdela likartade mål från samma län, måste målen från de län, som

uppvisa ett större antal mål (ex: Kopparbergs län med över 1,000 besvär

över 1922 års allmänna fastighetstaxering), fördelas till föredragning

under en längre tid med intervaller i föredragningen, intervaller som då

få utfyllas med föredragning av mål från andra län av annan före­

dragande, På sätt förut är anmärkt böra tillfälliga jämkningar i den

uppgjorda planen för föredragningen kunna verkställas.

Vid föredragningen böra föreligga av föredragandena utarbetade för­

slag till beslut samt i mål, där sådant prövas erforderligt, tabellariska

uppställningar o. d. — på sätt praktiseras i regeringsrätten — varigenom

det blir möjligt för de i avgörandet deltagande ledamöterna att kunna

noggrant följa föredragningen utan att annat än undantagsvis behöva

göra egna anteckningar. Genom en sådan anordning böjr arbetet kunna

väsentligen underlättas, arbetstakten påskyndas och följaktligen arbets­

resultatet ökas. För de fall, då sådana av föredraganden fullständigt ut­

arbetade uppställningar icke kunna anses erforderliga, böra förefinnas

formulär, så uppställda, att ledamöterna vid föredragningen endast hava

att å vederbörliga ställen ifylla de i målet föreliggande, av de olika in­

stanserna fastställda värdesiffrorna m. m. för att därefter hava en klar

överblick av läget.

Bestämmelse synes böra meddelas därom, att samtliga ledamöter av av­

delningen för fastighetstaxeringsmål skola vid förefallande behov på kal­

lelse av presidenten infinna sig till plenum i avdelningen för överlägg­

ning om principfrågor eller eljest.»

Härefter avhandlas i promemorian vissa detaljer rörande avfattande

och expedierande av kammarrättens beslut m. m., på vilka frågor det sak­

nas anledning att nu närmare ingå. I

I avseende å den förändring i kammarrättens sammansättning, som

skulle erfordras för tillgodoseende av förut angivna önskemål, framhålles

i promemorian, hurusom olika förslag framkommit och fortsattes:

»Sålunda bär med hänsyn till den allt mera ökade balansen av oav­

gjorda mål i regeringsrätten därifrån framkastats tanken på att mål an­

gående fastighetstaxering icke vidare skulle få fullföljas till regerings­

rätten (se andra huvudtiteln 1926 sid. 13), varvid torde hava förutsatts,

att kammarrätten skulle erhålla eu något starkare sammansättning än

som vid handläggning av beskattningsmål nu är förhållandet.

I do yttranden, som avgivits över taxer in gsfö rsl aget (so kammarrättens

utlåtande den 9 januari 1926) hava uppslag till förändring av kam-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Kammarrät­

tens samman­

sättning.

154

marrättens sammansättning framkommit. Olika länsstyrelser hava så­

lunda ifrågasatt, att kammarrätten vid handläggning av fastighetstaxe-

ringsmålen skulle i en eller annan form förstärkas med personer, som

ägde sakkunskap i avseende ä värdering av fast egendom. Denna tanke

har i viss mån upptagits av kammarrätten, som vidare framhållit, att det

ur synpunkten av ett snabbare slutligt avgörande av förevarande mål

kunde vara lämpligt att låta kammarrätten bliva sista instans i dessa

mål, varvid dock av kammarrättens ställning såsom högsta instans enligt

sakens natur måste följa uppställandet av vissa villkor i avseende på

domstolens sammansättning och beslutförhet i hithörande mål.

Vad först angår den förstärkning av kammarrätten, som skulle be­

tingas av domstolens ställning såsom sista instans i fastiglietstaxerings-

målen, så synes denna böra bestå däri, att det förhindras, att lagfarna

ledamöter med lägre ställning än kammarrättsråd få deltaga i avgöran­

det av dessa mål.

Beträffande åter den förstärkning av kammarrättens sammansättning,

som betingas av önskemålen att tillföra kammarrätten ökad sakkunskap i

avseende å värdering av fastighet, så sjmas olika vägar kunna väljas för

att nå det åsyftade målet.

Den sakkunskap, som därvid synes eftersträvansvärd, torde böra om­

fatta dels — särskilt med hänsyn till de egenartade bestämmelser i avse­

ende å värdering av skog och skogsmark, som nu gälla och få antagas

komma att i huvudsak bliva oförändrade, samt den stora betj'delse, som

vid fastighetstaxeringarna måste tillmätas ett riktigt värdesättande av

skogsmark och skog — sakkunskap härutinnan, dels en vidsträckt och all­

sidig sakkunskap i avseende å värdesättning av fast egendom, såväl jord­

bruks- som annan fastighet, samt fastighetsförhållandena i allmänhet inom

landet, dels och om möjligt ortskännedom.

Den avdelning inom kammarrätten, vilken skulle såsom högsta instans

handlägga fastighetstaxeringsmålen, borde ur här angivna sjmpunkter

utgöras av dels lagfarna och dels icke lagfarna ledamöter. Antalet i må­

lens avgörande deltagande ledamöter synes böra bestämmas till högst

fem. I sådan händelse vinnes i denna del överensstämmelse med t. ex.

regeringsrätten, varförutom ett större antal ledamöter lätt kan verka

Dängande och hindrande vid arbetet.

De lagfarna ledamöternas antal lärer å ena sidan utan tvivel böra ut­

göra minst tre, men synes å andra sidan kunna begränsas till denna siffra.

Av dessa ledamöter bör det tillkomma eu att i egenskap av ordförande

leda arbetet å avdelningen. Det vore givetvis av största värde, om ord­

förandeskapet kunde övertagas av presidenten i kammarrätten. Därest

emellertid arbetet med målens avgörande skall bedrivas med den inten­

sitet, som ovan är förutsatt, torde det bliva fullkomligt omöjligt för pre­

sidenten att medhinna skötandet av såväl nämnda ordförandeskap som

de redan nu till presidentämbetet hörande göromålen. Man torde därför

hava att välja mellan att antingen låta presidenten utöva ordföran Skå­

pet å förevarande avdelning inom kammarrätten — i vilket fall det torde

bliva erforderligt att förordna ställföreträdare för presidenten under hela

den säkerligen rätt så avsevärda tid, varunder arbetet med fastighets-

taxeringsmålens avgörande pågår — eller förordna ett kammar rättsri»d

till ordförande å avdelningen i fråga. Vilkendera vägen som väl jas, sy­

nes den draga med sig vissa konsekvenser i kostnadsavseende. I det hirra

fallet måste — under förutsättning att ett kammarrättsråd förordnas till

ställföreträdare för presidenten — samma kammarrättsråd befrias från

fullgörande av de till hans ämbete hörande göromålen under den tid lian

.

Kung1. Mai ds proposition Nr 210

155

tjänstgör såsom presidentens ställföreträdare samt eventuellt vikarie för

honom förordnas, varjämte det svårligen synes kunna undvikas att, då

kammarrättsråd under så lång tid, som här lärer bliva förhållandet, de

facto tjänstgör såsom president, tillerkänna honom en avlöningsförstärk-

ning av minst 1,000 kronor för år i form av arvode eller på annat sätt.

Bland de konsekvenser, som en dylik anordning skulle medföra, är emel­

lertid att märka, att icke presidenten utan hans ställföreträdare komrne

att i egenskap av ordförande leda det synnerligen viktiga arbetet inom

lagavdelningen inom kammarrätten. I det senare fallet åter synes kost­

nadsfrågan inskränka sig till att det kammarrättsråd, som förordnas till

ordförande å avdelningen, tillerkännes ett arvode på sätt och till belopp,

som är bestämt för ordförande å division inom hovrätt, eller 500 kronor

för år. Ett dylikt arvode synes fullt befogat med hänsyn till det ansvars­

fulla och även i kvantitativt avseende betydande arbete, som — därest

den förut antydda arbetsplanen genomföres — kommer att vila på ord­

föranden. Det kommer nämligen att åligga denne att dels förgranska

omkring 900 mål, dels deltaga i avgörandet av i det närmaste samtliga mål,

som föredragas inom avdelningen, varav följer, att ansvaret för enhet­

lighet i avgörandet kommer att särskilt påvila ordföranden, dels leda ar­

betet å avdelningen samt tillse, att detsamma bedriv-es i stadgad ordning

och utan onödig tidsutdräkt ävensom att vederbörande tjänstemän full­

göra sina skyldigheter, såvitt avdelningen angår, dels och jämte veder­

börande kontrollant bära det närmaste ansvaret för justeringen av avdel­

ningens protokoll.

Det synes undertecknad av ovan anförda skäl böra förordas, att de lag­

farna ledamöterna å avdelningen skola intaga kammarrättsråds ställning,

att en av dem, som tillika förordnas till ordförande, utses av Kungl.

Maj:t, samt afl övriga av presidenten indelas till tjänstgöring å avdel­

ningen i fråga. Vid förfall för ordföranden synes böra gälla vad för mot­

svarande fall är stadgat beträffande Svea hovrätt. Vid förfall för ett av

de till tjänstgöring å avdelningen indelade kammarrättsråden, torde an­

nat kammarrättsråd böra inkallas.

Enligt instruktionen för kammarrätten må presidenten deltaga i hand­

läggning aiT mål och ärenden i stället för kammarrättsråd. Därest han

deltager i domstolsarbetet inom avdelningen för fastighetsmål, bör det

givetvis tillkomma honom att i egenskap av ordförande leda förhandlin­

garna därstädes.

Om de lagfarna ledamöternas antal bestämmes till tre av fem, återstå

två ledamotsplatsor för icke lagfarna, ledamöter.

Därest en ledamot skulle äga speciell ortskänncdom, torde i varje fall

icke kunna utses flera sådana ledamöter än en ordinarie för varje län (här

nedan benämnd länsrepresentant). Denne skulle givetvis tjänstgöra i

domstolen, då mål frun det län han representerade där handlades. Be­

träffande de större länen bleve det kanske icke alltid så lätt att finna cn

länsrepresentant, som ägde sådan ortskännedom rörande hela länd, att

den kunde anses fylla det önskvärda kravet på sakkunskap. Även bort­

sett härifrån bleve det säkerligen ej sällan förenat med svårigheter att

finna på området sakkunniga personer, i all synnerhet som länsrepresen-

tanterna näppeligen torde kunna utses ur kretsen av länsuppskattnings-

nämndens ledamöter. Det måste nämligen anses strida mot allmänna

processregler, att en person, som i föregående instans deltagit i måls av­

görande, finge taga befattning med samma mål i högre instans, när denna

såsom kammarrätten är organiserad icke såsom nämnd utan såsom dom-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

156

stol. Å andra sidan måste det antagas bliva till avsevärt binder vid per­

sonvalet att icke kunna till länsrepresentant utse en ledamot av länsupp-

skattningsnämnden, enär det måste förutsättas, att den bästa sakkun­

skapen på ifrågavarande område finnes samlad där. Man torde ep heller

kunna förneka den möjligheten, att det — även med den bästa vilja hos

länsrepresentanten att opartiskt fullgöra sitt uppdrag — kan komma att

inträffa, att orts- och bygdeintressen omedvetet komma att påverka läns-

representantens votum på bekostnad av rent sakliga och objektiva rätts­

grunder.»!

I promemorian framhålles vidare, hurusom det ur praktisk synpunkt och

med tanke på arbetets jämna gång, säkerligen mången gång vore till hin­

der med en bestämmelse om att länsrepresentant skulle deltaga i hand­

läggningen av fastighetstaxering smal. Föredragningen av mål från visst

län kunde komma att pågå vissa dagar i sträck, varefter avbrott i före­

dragningen måste ske ett större antal dagar. Länsrepresentanten skulle

vid sådant förhållande nödgas göra kanske ett stort antal resor fram

och tillbaka mellan hemorten och Stockholm. Ur statens synpunkt

bleve en .sådan anordning kostsam, men måhända ännu betänkligare

vore, att det säkerligen bleve mycket svårt att från varje län förvärvm

en för ändamålet lämplig person, som vore villig att under kanske en

längre tid vissa dagar infinna sig i Stockholm för deltagande i domstols-

arbetet. Och att den tid, varunder ett dylikt förhållande kunde fortfara,

kunde i vissa fall bliva avsevärd, torde framgå av den omständigheten,

att samtliga mål från ett län — såsom fallet var beträffande Kopparbergs

län efter 1922 års allmänna fastighetstaxering — kunna överstiga tusen­

talet.

Härefter heter det i promemorian sålunda:

.»På sätt förut anmärkts skulle målen — väl beredda — i regel föredra­

gas länsvis. Trots den mest noggranna beredning torde det icke kunna

undvikas, att ett eller annat mål rörande taxering av fastighet inom visst

län icke skulle kunna behandlas eller slutligen avgöras i samband med

huvudmassan av målen från samma län. Det bleve onekligen både tyn­

gande på arbetet och till synes onödigt kostsamt att för handläggning av

måhända ett enda mål nödgas inkalla vederbörande länsrepresentant från

eu kanske långt avlägsen landsända.

En bestämmelse om att länsrepresentant ovillkorligen skall deltaga i

avgörandet av målen skulle även omöjliggöra en sådan anordning av före­

dragningen, som avsetts och som vore synnerligen lämplig, nämligen att

likartade mål från olika län skulle föredragas i ett sammanhang.

Det måste slutligen antagas bliva förenat med betydande svårigheter

att kunna inom kammarrätten med någon större noggrannhet beräkna,

när föredragningen av mål från ett visst län skall taga sin början, i all

synnerhet som denna beräkning måste verkställas i så pass god tid, att

vederbörande länsrepresentant får tillfälle att ordna sina privata ange­

lägenheter, så att han kan den avsedda tiden vistas i Stockholm för del­

tagande i domstolsarbetet. Och skulle länsrepresentanten bliva förhind­

rad att infinna sig på utsatt tid — något som måste antagas inträffa

desto oftare ju senare han kallas till tjänstgöring — skulle hans utebli­

vande komma att utgöra ett väsentligt hinder för arbetets jämna gång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

157

Det torde beträffande honom knappast låta sig göra att föreskriva, att

hans utevaro icke får hindra arbetet med målens handläggning, ty om

hans närvaro vid handläggningen och deltagande vid avgörandet av ma­

len anses särskilt värdefullt, måste det anses innebära en orättvisa gent­

emot de skattskyldiga, att — beroende på rena tillfälligheter — somliga

av dem finge sina mål avgjorda med hans medverkan men andra utan

densamma, I all synnerhet torde detta betraktelsesätt vara befogat, som

länsrepresentantens utevaro i förekommande fall kan antagas bomma att i

regel inträffa just vid föredragningen av de första målen från länet i

fråga, vid vilka måls handläggning hans utevaro givetvis vore att ännu

mera. beklaga än längre fram, då domstolens övriga ledamöter förut fått

tillfälle att taga del av hans allmänna synpunkter.

Ehuru det .särskilt i vissa mål skulle kunna vara av värde, att i .målets

avgörande deltoge eu person med god kännedom om de för länet i fråga

speciella förhållanden, som kunna influera på fastighetsvärdena därstä­

des, och tilläventyrs kännedom om den ifrågavarande orten, synas av

ovan anförda skäl så avsevärda hinder möta för tankens genomförande i

praktiken, att man torde nödgas avstå därifrån. Det bör därvid för

övrigt ihågkommas, att en ej oväsentlig del av den sakkunskap, som ge­

nom länsrepresentanten skulle tillföras kammarrätten, kan komma dom­

stolen till godo på en annan och betydligt enklare väg. Föreskrift kan

nämligen meddelas därom, .att kammarrätten före den 1 april året efter

uppskattningsåret skall tillhandahållas dels en avskrift av det i 23 § 4

stycket i de sakkunnigas förslag till taxering,sfönordning omförmälda

protokoll, dels en avskrift av eller redogörelse för den förberedande ut­

redning för värdesättning av skogsmark och växande skog, varom talas i

24 § av förslaget, dels avskrifter av berednings- och uppskattningsnämn-

dernas protokoll (jämför 28 § i förslaget), dels och en redogörelse av lands-

kamreraren över de principer, som länsuppskattningsnämnden följt vid

fastighetstaxeringen, eventuellt de avvikelser, som skett i principiellt av­

seende från av uppskattningsnämnderna g jorda taxeringar (jämför 34

och 36 §§ samt 40 § 3 inom. i förslaget).

Ifrågasättas kunde, om icke en länsrepresentant kunde representera

flera angränsande län med likartade fastighetsförhallanden. De praktiska

olägenheter, som följa med eu anordning, enligt vilken en länsrepresen­

tant förordnas för varje län, bleve därigenom visserligen delvis men sä­

kerligen ingalunda helt undanröjda, men å andra sidan bleve den sakkun­

skap, länsrepresentanten skulle besitta, givetvis av betydligt mindre värde,

vadan icke heller eu sådan anordning ansetts böra förordas.

Man kunde vidare tänka sig att tillgodose kravet på ortskännedom inom

kammarrätten genom att domstolen tillerkändes befogenhet att i fall av

behov inkalla en länsrepresentant .såsom sakkunnig utan rätt att deltaga i

beslutet. Bortsett från att en .sådan anordning, som skulle kräva vissa

måls förnyade föredragning, skulle verka mycket hindersamt för arbetets

jämna gång och ärendenas skyndsamma behandling, kan det befaras, att

länsrepresentantens medverkan icke finge samma objektiva värde, om han

endast yttrade sig såsom sakkunnig och icke såsom domare. Icke heller

donna utväg synes därför böra anlitas.

De hinder, som sålunda möta för genomförande av en anordning, en­

ligt vilken en länsrepresentant är bisittare i kammarrätten vid fa.stighet.s-

taxeringsmålens avgörande, ii ro icke i tillnärmelsevis samma grad till

finnandes i fråga om de icke lagfarna ledamöter, som ifrågasatts i syfte

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210

158

att tillförsäkra kammarrätten erforderlig- sakkunskap i fråga om värde­

sättning av fastighet utan hänsyn tagen till deras ortskännedom. De kunna

visserligen icke komma att äga en sådan ortskännedom, som man kunde

påräkna hos länsrepresentanter, men det torde bliva lättare att för upp­

draget förvärva personer med på en gång allsidig kompetens och förmåga

av bedömande efter objektivt rättvisa grunder.

Vad angår det antal icke lagfarna ledamöter, som bör stå till förfo­

gande för att inkallas till tjänstgöring, torde följande vara att beakta. Inom

deras krets böra finnas personer, som besitta sakkunskap i fråga om dels

värdering av skogsmark och växande skog ävensom skogsförhållandena i

allmänhet inom landet, dels värdesättning av fast egendom och fastighets-

förhållandena i allmänhet inom landet. Med hänsyn till de olika slagen

av fastigheter höra särskilda sakkunniga finnas att tillgå i avseende å dels

jordbruksfastigheter, dels ock annan fastighet, särskilt bostads- och in­

dustrifastigheter. För att tillgodose här angivna krav torde erfordras ett

antal av sex personer, av vilka två böra vara skogssakkunniga, två sak­

kunniga beträffande jordbruksfastigheter samt två sakkunniga i fråga

om annan fastighet.

Ifrågavarande personers sakkunskap hör vara grundad övervägande på

praktisk erfarenhet och mindre med huvudvikten lagd på teoretisk ut­

bildning.

Även andra skäl påkalla, att icke lagfarna ledamöter utses till ett an­

tal av minst sex. Enligt den ovan antydda arbetsplanen skulle arbetet

med målens avgörande bedrivas oavbrutet vecka efter vecka under om­

kring ett och ett halvt års tid med avbrott för endast de tider, då kam­

marrättsråden åtnjuta ferier eller inskränkning i tjänstgöringen såsom

vid årsskiftena och påsk. Det är säkerligen omöjligt att för uppdraget

förvärva kvalificerade personer, som äro beredda att oavbrutet under en

så lång tidsperiod ägna hela sin tid och arbetskraft åt domstolsarbetet.

Med hänsyn dels till arbetets formering och dels till de icke lagfarna

ledamöterna synes avbrott i arbetet böra göras vid påsk för tiden från

och med måndagen före till och med lördagen efter påsk eller under tret­

ton dagar.

Genom att äga tillgång till ett så pass stort antal som sex icke lagfarna

ledamöter skulle det bliva möjligt dels att bereda dem erforderlig ledighet

från domstolsarbetet och dels ock framför allt att i stor utsträckning vid

handläggningen av olika mål inom kammarrätten hava tillgång till två

ledamöter med just den speciella form av sakkunskap, som vid målens

avgörande vore av värde och betydelse. Det måste t. ex. vid avgörandet

av mål rörande taxering av fastigheter i Stockholm eller andra städer,

eller industrisamhällen vara av värde, att i avgörandet deltaga icke lag­

farna personer med sakkunskap rörande bostads- och industrifastigheter,

medan de skogs- och jordbrukssakkunniga ledamöterna böra inkallas till

tjänstgöring företrädesvis vid avgörandet av besvär i fråga om taxering

av sådana fastigheter, där deras sakkunskap kan komma till isin rätt. Det

torde höra tillkomma presidenten att efter samråd med ordföranden å av­

delningen bestämma, vilka icke lagfarna ledamöter som skola inkallas till

tjänstgöring.

Det går givetvis icke an att föreskriva, att vid avgörandet av vissa

mål ledamöter med viss speciell sakkunskap ovillkorligen skola deltaga,

ty i sa fall skulle (Samma olägenheter och hinder för arbetets jämna gång

uppkomma, som inkallandet av länsrepresentanter, enligt vad förut på-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

159

pekats, skalle medföra. Men därest arbetet planlägges på det sätt, för

vilket ovan redogjorts, d. v. s. så att likartade mål föredragas gruppvis

i följd, torde det bliva möjligt att i stort sett ordna så, att i målens av­

görande deltaga sådana icke lagfarna ledamöter, som besitta den därvid

värdefulla speciella sakkunskapen.

Ledamot, varom bär är fråga, synes icke höra äga rätt att utebliva utan

efter av presidenten därtill lämnat medgivande. Vid kortare — till exem­

pelvis 3 eller 4 dagar begränsad ledighet — synes annan icke lagfaren

ledamot icke behöva inkallas. Föreskrift synes därför böra meddelas dels

om vad nyss är sagt och dels därom att nu ifrågavarande mål skola hand­

läggas av fem ledamöter, så ock av fyra, då dessa äro ense om slutet.

Däreist vid måls handläggning av fyra ledamöter skiljaktig mening yppas,

bör således målets avgörande uppskjutas, så att den femte ledamoten,

d. v. s. i regel den andre icke lagfarne ledamoten, får tillfälle att göra

sina synpunkter gällande i domstolen.

De sålunda föreslagna icke lagfarna ledamöterna torde böra förordnas

av Kungl. Maj:t. Skulle länsrepresentant anises böra vara ledamot i stäl­

let för en av dem eller jämte dem, synes även denne — med hänsyn till

att det är fråga om ledamotskap i en överdomstol — böra förordnas av

Kungl. Maj:t. Beträffande länsrepresentantema synes förslag böra avgi­

vas av vederbörande länsstyrelse.

De icke lagfarna ledamöterna böra intaga full ledamotsställning å före­

varande avdelning inom kammarrätten, d. v. s. vid fastighetstaxeringsmå-

lens handläggning och avgörande, och hava således att i egenskap av do­

mare avlägga domareed.

Enligt det här uppgjorda förslaget skulle alltså en särskild avdelning

av kammarrätten handlägga fastighetstaxeringsmål. Denna avdelning

.skulle utgöras av ordförande, 2 kammarrättsråd och 2 icke lagfarna leda­

möter.»

Handlägg­

ningen av

andra fastig­

hetstaxerings­

mål än förut

är sagt.

»Fastighetstaxeringsmål kunna emellertid även i annan ordning komma

under kammarrättens bedömande, nämligen:

1) genom anlitande av den särskilda besvärsrätt, varom stadgats i 55 §

av taxeringsförslaget;

2) genom besvär över särskild fastighetstaxering enligt 169 och 170 §§

i taxeringsförslaget; samt

3) genom besvär, vari yrkas att -— med tillämpning av kammarrättens

förut meddelade beslut i fråga om taxering av viss fastighet vid allmän

fastighetstaxering — rättelse skall vidtagas i sådan taxering av samma

fastighet, som ägt rum annat år än det första i viss taxeringsperiod, vilka

besvär enligt rådande praxis torde upptagas till prövning av kammarrät­

ten oberoende av den tid, inom vilken de anförts.

Enligt taxeringsförslaget skulle mål av nyss angivna tre slag icke av­

göras av riksuppskattningsnämnden utan av kammarrätten i hittills gäl­

lande eller praktiserad ordning.

Här ifrågavarande mål måste antagas bliva relativt få till antalet. Vad

I det föregående hava åsyftats endast mål angående besvär över läns,

uppskattningsnämnds beslut i fråga om vid allmän fastighetstaxering

vidtagen taxering av fastighet.

Börande handläggningen av andra fastighetstaxeringsmål yttrar Norr­

man följande:

160

särskilt angår de mål, som inbegripas i gruppen 3), bliva desamma dels

— enär restitution av skatt, sedan det vid allmän fastighetstaxering åsätta

taxeringsvärdet blivit nedsatt, enligt inom kammarrätten tillämpad praxis

medgives icke blott för det första året i taxeringsperioden utan även för

de följande åren, under vilka taxeringsvärdet skall oförändrat gälla —

mycket få till antalet dels ock undantagslöst av mycket enkel beskaffen­

het, enär det i dem enligt sakens natur endast är fråga om tillämpning

av ett kammarrättens föregående beslut. Mål, som inbegripas i gruppen

2), torde avse, utom frågor angående misskrivning eller annat förbiseende

vid taxeringen, dels rena rättsfrågor och dels sådana uppskattningisfrågor,

i vilkas avgörande icke lagfarna 'ledamöter ansetts böra deltaga, då det

gällt klagan över länsuppskattningsnämnds beslut rörande taxering av

fastighet vid allmän fastighetstaxering.

Det torde knappast vara lämpligt att av nu ifrågavarande mål bryta ut

en viss grupp och föreskriva, att kammarrätten vid avgörandet av mål,

som tillhöra denna grupp, skall hava en annan sammansättning än den

vid fastighetstaxeringsmål regelmässiga. Man torde hava att välja mel­

lan antingen att låta alla fastighetstaxeringsmål behandlas på samma

sätt, »om förutsatts komma att äga ram beträffande besvär över länsupp­

skattningsnämnds beslut rörande taxering av fastighet vid allmän fastig­

hetstaxering, eller att föreskriva, att samtliga nu ifrågavarande mål skola

handläggas och avgöras på sätt som gäller om besk åtta i ngsmål i övrigt

inom kammarrätten. I sistnämnda fall synes det dock nödvändigt att i

rättssäkerhetens intresse och ur synpunkten av enhetlighet i avgörandet

bestämma, att dessa mål skola avgöras av eu avdelning, där ledamöterna

hava kammarrättsråds ställning och som om möjligt utgöres av de kam­

marrättsråd, vilka deltaga eller senast deltagit i avgörandet av mål rö­

rande taxering vid allmän fastighetstaxering.

Vilkendera vägen man väljer kommer den att föranleda någon om också

obetydlig rubbning i kammarrättens arbete i övrigt, i det att ledamö­

ternas indelning till tjänstgöring på de olika avdelningarna inom kam­

marrätten måste tillfälligt ändras. Skola de icke lagfarna ledamö­

terna inkallas för dessa måls avgörande, uppkommer någon kostnad i an­

ledning därav. Då ett dylikt inkallande emellertid icke lärer behöva ske

mera än en eller annan gång om året för några dagar, blir kostnaden

mycket oväsentlig.

I valet mellan här angivna vägar har det synts undertecknad bäst och

riktigast att låta alla fastighetstaxeringsmål undergå samma behandling.

Anses så böra förfaras, torde föreskrift höra meddelas därom, att veder­

börande länsstyrelse skall hava avlämnat fastighetstaxeringsmål av nu

ifrågavarande slag till kammarrätten före den 1 april året efter uppskatt­

ningsåret eller, där så icke kan ske, såsom i fråga om besvär enligt 55 och

170 §§ i taxeringsförslaget och besvär, som avses i gruppen 3) här ovan,

inom tre månader efter det att besvären inkommit till länsstyrelsen.»

Bär kammar- I promemorian behandlas härefter huvudfrågan, om kammarrätten hör

TuiTi "stans Afföra sista instans i fastighetstaxeringsmålen och anföres därom följande:

i fastigheta- »I det föregående hava åtskilliga åtgärder ifrågasatts i syfte att vinna

taxerings- snabbare handläggning av fastighetstaxeringsmålen, iså att utfallet av all-

111 en' män fastighetstaxering kan bliva slutgiltigt långt tidigare än som nu äT

fallet. Man kan — på sätt förut anmärkts —• hava grundad anledning

förmoda, att, därest berörda åtgärder vidtagas, samtliga mål rörande

Kungl. Maj.ts proposition Nr 210.

161

taxering av fast egendom vid allmän fastighetstaxering skola vara slut­

ligt avgjorda av kammarrätten under hösten andra året efter uppskatt­

ningsårets utgång, många mål givetvis mycket tidigare. Därigenom skulle

en väsentlig förbättring inträda i jämförelse med nuvarande förhållan­

den, under vilka ännu vid 1926 års utgång icke samtliga hos kammarrätten

anförda besvär rörande 1922 års allmänna fastighetstaxering blivit av

kammarrätten avgjorda och endast ett mycket ringa antal av de till rege­

ringsrätten fullföljda målen där avgjorts. Därest regeringsrätten bibe­

hålies såsom sista instans i dessa mål, kommer emellertid denna vinst av

den föreslagna reformen att i rätt avsevärd man förminskas. Ur denna

synpunkt är det således önskvärt, att kammarrätten göres till sista in­

stans i dessa mål.

Åtgärden torde därjämte vara i hög grad påkallad av behovet att minska

den redan Sfastighetstaxeringsmålen förutan istarka tillströmningen av

mål till regeringsrätten. Enligt från finansdepartementet lämnad upp­

gift hava under år 1926 till departementet för handläggning av regerings­

rätten inkommit 1,186 mål samt av regeringsrätten på föredragning från

samma departement avgjorts 803 mål. I 12 mål hava besvären återkallats.

Antalet till och med utgången av år 1926 till finansdepartementet in­

komna mål rörande taxering av fast egendom vid 1922 års allmänna fastig­

hetstaxering samt åren 1923—1925 utgjorde tillhopa 578 stycken. Denna

siffra kan emellertid icke vara slutgiltig redan av det skälet, att' kammar­

rätten, som nyss anmärkts, ännu icke avgjort alla där anförda besvär rö­

rande 1922 års taxering. I vad mån antalet kommer att ökas är dock

svårt att avgöra, men det kan antagas komma att uppgå till omkring

800 mål.

Då det ansetts skola vara av intresse att känna, i vad män de hos re­

geringsrätten fullföljda besvären röra rättsfrågor eller uppskattnings-

frågor, har inom .finansdepartementet en undersökning verkställts röran­

de arten i berörda avseende av de besvär, vilka anförts hos regeringsrät­

ten rörande taxering av fast egendom vid 1922 års allmänna fastighets­

taxering och följande år i den taxeringsperiod, som började med år 1922.

Såsom nyss anmärkts utgör sammanlagda antalet vid 1926 års utgång

anförda besvär i dylika mål 578. Då i några mål talan förts rörande flera

års taxeringar, har i nedanstående redogörelse för resultatet av nyssnämn­

da undersökning vart och ett av dessa mål behandlats såsom lika många

mål som de års taxeringar, varom fråga varit, och har av sådan anled­

ning antalet besvärsmål där utförts med 609.

Berörda undersökning har givit följande resultat:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Hos regeringsrätten anförda besvär i mål rörande taxering av fast egendom år

1922 och följande år:

Taxeringsår

Mål, »om innefatta besvär rörande

Summa

rättsfråga

Antal | Procent

uppskattningsfråga

Antal

Procent

Antal

Procent

1922 ............................................................

87

,8,

378

81.:i

465

100. o

1923 ............................................................

t;r,

82.5

14

17.5

80

100.o

1924 ............................................................

29

57.8

19

42.2

45

100. o

1925 ............................................................

9

60. o

9

40.o

15

100. o

Okänt .......................................................

1

25,n

3

75.0

4

100.0

Smil in a

189

31.o

420

9:t.o

609

109.o

Bihanq till riksdagens protokoll 192

7.

1 samt. ISO käft. (Sr 210.)

11

3 62

Kungi. Maj:ts proposition Nr 210.

I ovanstående redogörelse liar till gruppen rättsfrågor hänförts mål,

däri talan förts — antingen enbart eller jämte uppskattningsfråga — rö­

rande fråga, om den såsom fastighet taxerade egendomen utgör fastighet

eller ej, eller om subjektiv skattskyldighet (3 § bevillningsförordningen)

eller objektiv skatteplikt (5 § första, andra och tredje styckena i bevill-

ningsförordningen) förelegat.

Ehuru, på sätt nyss anmärkts, ytterligare besvär till ett ej oväsentligt

antal kunna förväntas komma att anföras hos regeringsrätten rörande

taxering av fast egendom under år 1922 och andra år i därpå följande

taxeringsperiod, torde ovanstående statistik dock kunna tillmätas ett visst

värde, då densamma får antagas visa åtminstone i stort sett förhållandet

mellan antalet rättsfrågor och antalet uppskattningsfrågor i de fastighets-

taxeringsmål, som dragas under regeringsrättens prövning.

Man torde sålunda med stöd av denna statistik kunna beräkna antalet

av de 1922 års allmänna fastighetstaxering berörande besvär, som inne­

fatta talan i en rättsfråga av nyss angivet slag, till omkring en femtedel

av hela antalet besvärsmål. Procentuellt synes antalet dylika mål vara

betydligt högre för de följande åren i taxeringsperioden, tydligen bero­

ende på den omständigheten, att de skattskyldiga, när det gäller en upp­

skattningsfråga, i regel anföra besvär i laga tid endast över den allmänna

fastighetstaxeringen men, när det gäller en rättsfråga, oftare eller må­

hända alltid klaga särskilt angående varje års i taxeringsperioden taxe­

ring.

Det torde emellertid knappast vara troligt att — under förutsättning av

i stort sett oförändrad lagstiftning på fastighetsbeskattningens område —

antalet hos regeringsrätten anförda besvär rörande dylika rättsfrågor

vid taxering av fastighet blir förhållandevis lika stort i framtiden. Man

måste nämligen ihågkomma, att det år 1920 genomfördes vittgående änd­

ringar i lagstiftningen i fråga om den objektiva skatteplikten, och det

är därför naturligt, att det under de närmaste åren därefter uppstått en

starkare tillströmning till den högsta instansen av mål rörande dessa

frågor.

Föreliggande spörsmål bör emellertid i främsta rummet bedömas ur syn­

punkten, om det med hänsyn till rättssäkerheten kan var tillräckligt med

kammarrätten såsom enda instans över nämnderna.

I fråga härom har kammarrätten i sitt förut åberopade utlåtande över

taxeringssakkunnigas förslag yttrat i huvudsak följande: Från de sak­

kunnigas synpunkt i fråga om behovet av en eller två överinstanser kunde

några berättigade invändningar icke gärna göras mot att låta kammar­

rätten bliva sista instans i fastighetstaxeringsmålen. Intresset av tillgång

till regeringsrätten såsom högsta instans skulle förnämligast ligga i möj­

ligheten att få föreliggande rättsfrågor prövade ännu en gång. I betrak­

tande av det ej heller av kammarrätten — lika litet som av taxeringssak-

kunniga — bestridda förhållandet, att i fastighetstaxeringsmålen upp-

skattningsfrågorna vore de vanligaste och praktiskt mest betydelsefulla

och att de juridiska tvistepunkterna där spelade en mera underordnad

roll än t. ex. i inkomsttaxeringsmålen, torde det dock få anses tillräck­

ligt sörjt för ett noggrant och tillförlitligt slutbedömande av dylika spörs­

mål inom fastighetstaxeringen genom den insikt och erfarenhet, som borde

förutsättas samlad i kammarrätten, och detta så inycket hellre som av

kammarrättens ställning såsom högsta instans enligt sakens natur måste

följa uppställandet av vissa villkor i avseende på domstolens sammansätt­

ning och beslutförhet i hithörande mål. I detta hänseende borde för be-

163

slutförhet uppställas kravet, att i avgörandet deltoge tre ledamöter, samt­

liga med ställning som kammarrättsråd, vartill tilläventyrs komme ve­

derbörande — av kammarrätten ifrågasatt — länsrepresentant. Därjämte

finge föreskrifter givetvis lämnas till förekommande av stridiga beslut i

principfrågor o. s. v.

Vad angår de fastighetstaxeringsmål, där tvistefrågan icke är av juri­

disk utan uppskattningsnatur, måste vederbörande nämnder anses äga

full kompetens för målens avgörande. De av kammarrätten uppställda

villkoren för reformens genomförande synas vara uppfyllda, vad nyss­

nämnda mål beträffar, därest arbetet med fastighetstaxeringsmålens av­

görande inom kammarrätten ordnas efter i huvudsak de linjer, som i det

föregående angivits, samt kammarrätten erhåller den sammansättning,

som där föreslagits. Det måste vid sådant förhållande enligt underteck-

nads mening anses fullt tillräckligt med kammarrätten såsom enda över­

instans i mål rörande uppskattningsfrågor.

Beträffande de fastighetstaxeringsmål, i vilka tvistefrågan är av juri­

disk art, ställer sig saken något annorlunda. Nämnderna kunna icke anses

i dessa eller åtminstone icke i alla dessa frågor besitta full kompetens

eller obestridd auktoritet, Om kammarrätten göres till sista instans i dessa

mål, komma de att handläggas av allenast en myndighet med domstols

kompetens och organisation. Visserligen äro rättsfrågorna hos kammar­

rätten relativt mycket fåtaliga i förhållande till uppskattningsfrågorna

och visserligen kunna de förra, åtminstone för det stora flertalet skattskyl­

diga, anses praktiskt mindre betydelsefulla än de senare, men å andra

sidan blir enligt sakens natur ett avgörande i rättsfrågor på ett helt annat

sätt bindande för framtiden — låt vara att beslutet formellt endast avser

det föreliggande taxeringsåret — än avgörandet i omdömesfrågor sådana

som uppskattningsfrågorna. Den omständigheten, att inom kammarrät­

ten två icke lagfarna ledamöter skola deltaga i avgörandet av fastighets­

taxeringsmål, något som utgör en särskild styrka med avseende å upp­

skattningsfrågorna, kan ingalunda tillmätas samma värde med avseende

å rättsfrågorna, utan får snarare anses utgöra ett hinder för att låta kam­

marrätten såsom sista instans avgöra rättsfrågorna.

Även om man kan våga räkna med att före nästa allmänna fastighets­

taxering regeringsrätten kan hinna att meddela beslut i flertalet mål rö­

rande rättsfrågor, så att vägledande prejudikat då komma att föreligga i

en hel del fall. kan det dock icke gälla alla frågor av rättsligt oklar inne­

börd. Nya tvistefrågor kunna uppkomma, särskilt om lagstiftningen i en

eller annan del ändras. Ur rent principiell synpunkt torde det därför vara

att förorda, att de i fastighetstaxeringarna ingående rättsfrågorna fort­

farande kunna dragas under regeringsrättens prövning.

Vid sådant förhållande uppstår spörsmålet om vilka frågor böra i nu

förevarande avseende hänföras till rättsfrågor samt om eller i vad män ett

dylikt särskiljande av rätts- och uppskattningsfrågor kan utan mera av­

sevärda olägenheter praktiskt genomföras.

Därest begreppet rättsfrågor fattas så pass snävt som skett vid upprät­

tandet av den statistik, för vilken redogörelse nyss lämnats, torde man

icke kunna göra gällande, att alla i fastighetstaxeringar ingående rätts­

frågor bliva därunder inbegripna. Även andra frågor än de där såsom

rättsfrågor betecknade måste sägas till en ej oväsentlig del innefatta

spörsmål av juridisk art.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

164

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

Sålunda lärer frågan, om en fastighet bör taxeras såsom jordbruks­

fastighet eller såsom annan fastighet, åtminstone formellt vara avo ^

vägande juridisk art. Samtidigt är detta emellertid en fråga, vid vars

avgörande det är av största värde att aga tillgång till det pa prakt .sk

erfarenhet grundade omdöme, som måste forutsattas komma att finna

hos nämnderna och de icke lagfarna ledamöterna av kammarratten,

dvlik fråga har därjämte lätt i sitt följe en ren uppskattnmgsfiaga. Om

nkmligen domstolen förklarar, att t. ex. eu fastighet som taxerats såsom

jordbruksfastighet, bort taxeras såsom annan fastighet, torde i re^el eu

omvärdering bliva följden. Därest frågan skulle kunna dragas under re­

geringsrättens prövning, lärer det vid sådan utgång av besvären, som ny .

nämnts, bliva nödvändigt, att målet återförvisas till kammarr-atten såsom

högsta instans i uppskattningsfrågor for ny vardesattnmg av fastigh .

Ungefär enahanda synpunkter torde kunna anlaggas pa fragan o

stämmandet av taxeringsenhet.

..i

I vissa andra frågor, exempelvrs om asattande av särskilda värden sa

som tomt- och industrivärde, och särskilt i fråga om värdering av skogs­

mark och skog äro rätts- och uppskattningsfrågorna sa rnvavda i var­

andra, att ett särskiljande knappast låter sig gorå. Beträffande dem törel

dock i regel gälla, antingen att uppskattnmgsfragan framstå!- såsom dm

primära eller att i varje fall lekmannaomdömet hor hava ett väsentligt

inflvtande på frågornas avgörande.

Här berörda frågor synas följaktligen höra hänföras under begrepp»?

uppskattningsfrågor. Såsom rättsfrågor höra däremot behandlas — pa

•sätt som skett vid uppgörandet av statistiken — fragan, viss egendom

är att i beskattningsavseende anse såsom fastighet eller ej samt om subjek­

tiv skattskyldighet eller objektiv skatteplikt förelegat. Till gruppen rätts­

frågor synes även höra hänföras den för övrigt mycket sällan uppkom­

mande frågan om i vilken kommun en viss fastighet ar belägen, vilken

fråga måste anses vara av rent juridisk art.

,

Begränsas rätten att klaga hos regeringsrätten till sistnämnda fyia slag

av frågor, torde förberörda olägenheter, som skulle vidlåda ett system, en­

ligt vilket vissa andra rättsfrågor finge underställas regeringsrättens

prövning, endast i mindre grad göra sig gällande.

Sålunda torde det vara möjligt att klart utmarka. beträffande vilkz

frågor klagorätt skulle finnas, såväl lagtekniskt som vid meddelandet av

kammarrättens besvärshänvisningar.

Den olägenheten torde emellertid vidlåda aven nu förevarande anor.'!-

niu" att en återförvisning av mål till kammarrätten för ny värdesätt -

ning kan erfordras. Om nämligen nämnderna förklarat, att fastighets­

skatt skall utgå för viss fastighet av någon av de kategorier, som nu an-

„iv,as i 5 § d)—i) bevillningsförordningen, samt kammarratten e.i gjort

ändring häri, men regeringsrätten finner, att fastighetsskatt, bort utgå

endast för viss del av taxeringsvärdet, kan eu återförvisning av må­

let till kammarrätten erfordras för verkställande av den fördelning av

taxeringsvärdet, som påkallas av regeringsrättens beslut. Detsamma torde

kunna bliva förhållandet, därest regeringsrätten med ändring av föregå­

ende instansers beslut förklarar, att viss del av en taxeringsenhet ar be­

lägen inom annan kommun än Övriga delar av samma taxeringsenhet.

Den väsentligaste olägenheten med en anordning, enligt vilken klagan

fåi* föras hos regeringsrätten rörande vissa rättsfrågor, synes dock vara

den att regeringsrätten därigenom kommer att fortfarande betungas med

ett 'antal fastighetstaxeringsmål. Detta skäl synes emellertid knappast

165

få vara av avgörande betydelse, i all synnerhet som av förut anförda skäl

antalet dylika amål icke kan antagas för framtiden, under förutsättning

av i stort sett oförändrad lagstiftning på hithörande område, bliva alltför

stort

På grund av det anförda anser sig undertecknad böra föreslå, att kam­

marrätten blir sista instans i fastighetstaxering smal; dock att talan over

kammarrättens beslut må fullföljas hos regeringsrätten,

1

) då fråga är, om viss egendom i beskattningsavseende är att hänföra

till fastighet eller ej;

2) i fråga om subjektiv skattskyldighet;

3) i fråga om objektiv skatteplikt; samt

4) rörande frågan, om i vilken kommun viss taxerad fastighet ar be­

lägen.

,

, ,

Därest hinder skulle befinnas föreligga för genomförande av en sådan

anordning, enligt vilken talan skulle kunna fullföljas rörande vissa frå­

gor, synes i valet mellan att låta regeringsrätten eller kammarrätten ut­

göra sista instans i alla fastighetstaxeringsmål det senare alternativet

vara att föredraga. För eu sådan lösning talar såväl den omständigheten,

att endast under denna förutsättning utfallet av allmän fastighetstaxe­

ring kan bliva slutgiltigt inom de närmaste åren samt att uppskattnmgs-

frågorna — beträffande vilka kammarrätten utan tvekan synes böra ut­

göra sista instans—äro, såsom kammarrätten i sitt utlåtande ö\ er taxe-

ringssakkunnigas förslag yttrat, de vanligaste och praktiskt mest bety­

delsefulla som även att det lärer vara av största vikt att i möjligaste mån

nedbringa regeringsrättens arbetsbörda.

Om det visserligen icke skulle anses föreligga hinder för ett sådant sär­

skiljande av rätts- och uppskattningsfrågor, som ovan ifrågasatts, men

det dock, särskilt med hänsyn till regeringsrättens arbetsbalans, skulle

anses nödvändigt att låta kammarrätten utgöra sista instans även be­

träffande rättsfrågorna, torde inom kammarrätten dessa frågor böra av­

göras endast av de lagfarna ledamöterna. En dylik anordning skulle vis­

serligen föranleda, att somliga mal maste föredragas tva gånger, när näm­

ligen i dem förelåge en uppskattningsfråga jämte eller såsom följd av

rättsfrågan. Denna olägenhet kan dock icke anses såsom mera väsent­

lig och är i varje fall mindre än att i motsvarande fall — därest1 regerings­

rätten blir högsta instans i rättsfrågor — målen måste återförvisas till

kammarrätten.»

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

Norrman övergår härefter till frågan om organisationens återverk­

ningar på kammarrättens arbete i övrigt och yttrar därvid följande:

»En organisation av här antytt slag kan givetvis icke genomföras utan

att inverka på kammarrättens arbete även i andra avseenden än förut

berörda.

Kammarrätten utgöres för närvarande av presidenten, 17 kammarrätts­

råd och 9 assessorer (bland vilka sistnämnda då inbegripas 2 tjänstemän

å överflyttningsstat). Kammarrättsråden och assessorerna äro indelade

till tjänstgöring å sex avdelningar, varvid 4 kammarrättsråd och 2 asses­

sorer erfordras för arbetet å eu av avdelningarna (den s. k. sjätte avdel­

ningen).

Enligt den i det föregående antydda arbetsplanen skulle för arbetet å

den avdelning, som skulle handlägga fastighetstaxeringsmålen, erfordras

Organisa­

tionens åter­

verkningar på

kammar­

rättens arbete

i övrigt.

166

4 kammarrättsråd och 4 av kammarrättens assessorer. Efter frånräknande

av dem samt de för tjänstgöring å sjätte avdelningen indelade 4 kammar­

rättsråden och 2 assessorerna skulle till fullgörande av kammarrättens ar­

bete i övrigt återstå 1) kammarrättsråd" och 3 assessorer eller tillhopa 12

ledamöter.

Dessa 12 ledamöter skulle kunna indelas å tre 4-mans avdelningar med

tre kammarrättsråd och en assessor å varje avdelning.

För närvarande äger föredragning i kammarrätten rum — utom av

ledamöterna och advokatfiskalen — dels av två sådana extra föredragan­

de, som avses i kungl. hrevet den 1 juni 1923, och dels av sekreteraren,

alla tre utan egen rösträtt vid målens avgörande. Var och en av de

extra föredragandena föredrager 2 V, timmar i veckan å två 4-mans av­

delningar. Advokatfiskalen och sekreteraren föredraga, den förre med

ledamots ställning, två timmar och sekreteraren ep timme i veckan å eu

4-mans avdelning, vilken avdelning utgör stommen i den s. k. lagavdel­

ningen inom kammarrätten, varjämte advokatfiskalen föredrager en tim­

me i veckan å den s. k. sjätte avdelningen.

Den s. k. sjätte avdelningen torde icke kunna betungas med ytterligare

föredragning av någon av nu nämnda föredragande, och någon föredrag­

ning av dem kan givetvis icke förekomma å avdelningen för fastighets-

taxeringsmål. Om det utöver nyssnämnda båda avdelningar endast skulle

finnas tre 4-mans avdelningar i kammarrätten under den tid, varunder

arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande i full utsträckning på­

går eller från och med den 1 maj året efter uppskattningsåret, torde det

icke vara möjligt att under samma tid låta mera än en extra föredragan­

de tjänstgöra. Det måste nämligen bliva alltför betungande för ledamö­

terna, vilka hava att kontrollera de extra föredragandenas föredragnin­

gar, om var och en av de extra föredragande indelades till föredragning

under 4 ij2 timmar å var sin avdelning.

Det torde icke kunna ifrågasättas att under den tid av 18 månader,

som beräknats åtgå för fastighetstaxeringsmålens avgörande, indraga den

andre extra föredraganden. Hans arbetskraft kan emellertid utan någon

nämnvärd kostnadsökning tillgodogöras kammarrätten genom att lian

under angivna tid erhåller ledamots ställning såsom assessor.

Emellertid måste den omständigheten, att 8 av kammarrättens nuvaran­

de ledamöter för en tid av omkring 18 månader avdelas till arbete ute­

slutande med fastighetstaxeringsmålens avgörande, komma att verka i

viss mån försenande å avgörandet av övriga till kammarrättens arbets­

område hörande mål. Visserligen har det förutsatts, att arbetet iskall ord­

nas å avdelningen för fastighetstaxeringsmål på sådant sätt, att dels an­

talet föredragningstimmar per vecka blir betydligt större än å övriga av­

delningar och dels även arbetsprodukten genom planmässighet och kon­

centration i arbetet blir större. Men dels komma enligt planen nyssnämn­

da 8 ledamöter att under i medeltal tre månader helt befrias från före­

dragning och dels bortgår en timmes föredragning per vecka, därest en

extra föredragande, som nu föredrar 4 V„ timmar i veckan, blir assessor

och såsom sådan får 3 V» timmars föredragning i veckan.

Det torde vid sådant förhållande vara nödvändigt att tillfälligt under

den tid, varunder arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande på­

går, något öka antalet ledamöter i kammarrätten, enär det som sagt

eljest kan befaras, att avgörandet av övriga mål försenas och den nu på­

gående minskningen av balansen oavgjorda mål kommer att helt eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

167

delvis upphöra. Enligt verkställda beräkningar synes emellertid nämnda

ökning kunna begränsas till 2 ledamöter, vilka synas böra erhålla

assessors ställning.

Under bär angivna förutsättningar skulle för fullgörande av det kam­

marrättens arbete i övrigt, varom nyss talats, finnas att tillgå 9 kam­

marrättsråd och 6 assessorer eller å envar av tre avdelningar 3 kammar -

rättsråd och 2 assessorer.

Här nämnda relation mellan antalet kammarrättsråd och antalet asses­

sorer måste likväl anses innebära en uppenbar disproportion. Denna bleve

för övrigt säkerligen i verkligheten ännu större, i det att i händelse av

förfall för något av de till tjänstgöring å avdelningen för fastighetstaxe=

ringsmål eller den s. k. sjätte avdelningen indelade kammarrättsråden de­

ras platser måste besättas med kammarrättsråd, som indelats till tjänst­

göring å övriga avdelningar, varjämte givetvis även för dessa hinder

för tjänstgöring kan inträffa.

Därtill kommer, att i handläggningen av mål, som angå tillämpning av

lagen om fattigvården, lagen om samhällets barnavård, mantalsskrivnings-

förordningen eller förordningen angående kyrkoböckers förande, skola en­

ligt instruktionen för kammarrätten deltaga minst två kammarrättsråd.

Den redan nu inom kammarrätten mycket kännbara bristen på kammar­

rättsråd föranleder emellertid ej sällan, att den dömande avdelningen icke

är så sammansatt, att mål av nyss angivna slag kunna handläggas, utan

måste föredragningen av här angivna mål å en eller annan avdelning tid­

vis ligga fullständigt nere. Sistnämnda olägenhet kan befaras bliva myc­

ket kännbar, därest ledamöterna å tre avdelningar komma att utgöras av

3 kammarrättsråd och 2 assessorer.

Det synes vid här angivna förhållanden nödvändigt att utbyta en av

kammarrättens nuvarande assessorer mot ett kammarrättsråd å ordinarie

stat. Denna åtgärd är emellertid såsom nyss antytts ingalunda betingad

enbart eller ens i främsta rummet av ifrågavarande reforms genomförande

och bör givetvis vidtagas endast under förutsättning att behovet av detta

kammarrättsråd kan påräknas föreligga även efter det att kammarrättens

balans av oavgjorda mål avarbetats — något varpå det saknas anledning

att i detta sammanhang närmare ingå.

Av de notarier eller amanuenser, vilka nu äro indelade till tjänstgöring

hos de kammarrättsråd och assessorer, som kunna komma att deltaga i ar­

betet med fastighetstaxeringsmålens avgörande, torde alla, på sätt ovan

förutsatts, erfordras för biträde åt de särskilda föredragandena och proto-

kollsföring å avdelningen i fråga, vadan reformen icke kan antagas komma

att medföra några verkningar i avseende å dem.

Såsom biträden åt de 3 nya assessorerna erfordras 3 amanuenser med

halv dags tjänstgöring.

Därest, på sätt beräknats, mål till ett antal av omkring 3,600 komma att

från länsstyrelserna insändas till kammarrätten under de tre första må­

naderna under året efter det, då allmän fastighetstaxering ägt ruin, torde

någon extra arbetskraft erfordras1 å kammarrättens aktuariekontor för att

biträda vid diarieföringen av målen.

Till frågan om de kostnader, som föranledas av nu ifrågasatta tillfälliga

utökning av arbetskrafterna inom kammarrätten, återkommer underteck­

nad i det följande.

Under de säkerligen mycket kortvariga perioder, då avdelningen för fas-

tiglietstaxeringsmål behöver sammanträda för avgörande av andra mål

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

168

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 210.

Kostnads­

frågor.

än dem, som avse besvär över länsuppskattningsnämnds beslut, torde icke

erfordras någon förstärkning av arbetskrafterna inom kammarrätten.

Icke heller lärer någon särskild ordförande behöva förordnas, då ordfö­

randeskapet vid dessa tillfällen synes kunna utövas av presidenten.

I övrigt förtjänar erinras därom, att ett särskilt diarium torde behöva

uppläggas för fastighetstaxeringsmålen. Därest kammarrätten blir sista

instans i fastighetstaxeringsmål beträffande rättsfrågorna, synes behov

uppkomma av eu årsbok för nämnda mål.

Förestående redogörelse för återverkningarna av reformen å kammarrät­

tens arbete i övrigt är såsom även anmärkts grundad på den förutsättnin­

gen, att för arbetet å avdelningen för fastighetstaxeringsmål behöva av­

delas 4 kammarrättsråd och 4 assessorer. Om och i den mån en minskning

i antalet för nämnda avdelning erforderliga ledamöter och övriga tjänste­

män kan vid reformens genomförande i praktiken vidtagas, har detta givet­

vis motsvarande återverkan vid ordnandet av kammarrättens arbete i öv­

rigt, så att till äventyrs ett mindre antal nya ledamöter och amanuenser

kan komma att påkallas. Ett exakt angivande av behovet av arbetskrafter

kan emellertid icke förekomma förrän efter utgången av det år, då allmän

fastighetstaxering ägt rum.»

I fråga om de kostnader, som föranledas av reformen, auföres i promemo­

rian följande:

»De icke lagfarna ledamöterna av kammarrätten böra givetvis åtnjuta

en avlöning, som utgör ersättning för hel arbetsdag. Ersättningen synes

lämpligen böra utgå i form av arvode, förslagsvis uppgående till 32 kronor,

för tjänstgöringsdag. Ersättning bör därvid utgå jämväl för dagar utan

tjänstgöringsskyldighet, som infalla under tid, varunder ledamot inkallats

till tjänstgöring, dock icke för de tretton dagar vid påsk, som i det före­

gående förutsatts skola bliva tjänstefria. Vid ledighet utgår icke arvodet.

Under antagande att arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande

kommer att omfatta 44 veckor, skulle således den totala kostnaden för ar­

voden till ifrågavarande ledamöter kunna beräknas för varje allmän fas­

tighetstaxering till omkring 20,000 kronor.

Under antagande att de icke lagfarna ledamöterna behöva inkallas under

tillhopa 25 dagar för avgörande av mål, som angå taxering av fastighet un­

der andra år än det första i viss taxeringsperiod, eller besvär, som anförts

jämlikt 55 § taxeringsförslaget, torde kostnaden härför få beräknas till

1,600 kronor.

Givetvis skulle ifrågavarande ledamöter äga att för inställelsen i Stock­

holm, om de äro bosatta å annan ort, åtnjuta rese- och traktamentsersätt-

ning. De torde därvid komma att hänföras till samma rese- och trakta-

mentsklass i gällande resereglemente som kammarrättsråd. Det lärer

emellertid ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelse

härom.

Till ordföranden å avdelningen för fastighetstaxeringsmål skulle — en­

ligt vad förut ifrågasatts — utgå arvode efter 500 kronor för år räknat.

Detta arvode synes böra utgå oavbrutet från och med den dag, som be­

stämmes i förordnandet, till och med den dag, då protokollet för avdelnin­

gens sista sammanträde blivit justerat. Under antagande att arbetet efter

varje allmän fastighetstaxering kommer att pågå omkring ett och ett halvt

år, får för detta ändamål beräknas ett belopp av 750 kronor.

Därest, på sätt förut ifrågasatts, antalet assessorer ökas under den tid,

169

då arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande pågår, torde därav

följande kostnader, beräknade för ett och ett halvt år, böra för varje allmän

fastighetstaxering beräknas sålunda:

Utbytet av en extra föredragande med en lön av 7,212 kronor mot en

assessor med en lön av, 8,580 kronor föranleder en kostnadsökning av 2,052

kronor.

Lönen till två nya assessorer under angiven tid uppgår efter 8,580 kronor

för år till 25,740 kronor.

Då lönen för en amanuens med halv dags tjänstgöring utgör 2,298 kronor

för år, skulle kostnaden för 3 dylika i det föregående ifrågasatta amanuen­

ser för en tid av ett och ett halvt år uppgå till 10,341 kronor.

Det sammanlagda beloppet av de kostnader, som vid varje allmän fastig­

hetstaxering föranledas av ifrågavarande reforms återverkningar i avse­

ende å kammarrättens behov av ökade arbetskrafter, torde således kunna

beräknas till i runt tal 38,000 kronor, oavsett dyrtidstillägg.

Därtill kommer kostnaden för utbyte av en assessor mot ett kammar­

rättsråd å stat eller 1,920 kronor för år, vilken kostnad emellertid icke så­

som förut anmärkts får anses närmast föranledd av nu ifrågavarande re­

form.

Därest arbetet med fastighetstaxeringsmålens avgörande kommer att bedri­

vas med den intensitet, som ovan förutsatts, samt om en sådan tillfällig för­

stärkning av arbetskrafterna å kammarrättens aktuariekontor, som ovan

antytts, blir erforderlig, kommer givetvis att härav föranledas en sådan

tillfällig ökning i kammarrättens utgifter för renskrivning samt för skriv-

materialier och expenser m. m., att kammarrättens anslag till renskriv-

ningskostnad ävensom andel av det å sjunde huvudtiteln uppförda ordi­

narie anslaget till skrivmaterialier och expenser m. m. icke bliva tillräck­

liga under den tid arbetet å avdelningen för fastighetstaxeringsmål pågår.

Tilläventyrs kan även tänkas uppstå behov av någon tillfällig förstärk­

ning i kammarrättens vaktpersonal under nämnda tid. Medel komma jäm­

väl att erfordras till avlönande av vikarie för assessor under sådan par­

tiell ledighet, som förut ifrågasatts bliva erforderlig vid vissa tillfällen.

Det synes fördenskull efter särskild framställning i ämnet hos Kungl.

Maj:t böra beredas kammarrätten ersättning för de ökade utgifter i nyss

angivna hänseenden, som kunna komma att uppstå.

Samtliga här berörda utgifter — med undantag av kostnaden för utbyte

av en assessor mot ett kammarrättsråd å stat — synas vara att jämställa

med sådana kostnader för taxeringsarbetet, som avhandlas i 238 § av taxe-

ringsförslaget. Täckning för desamma torde fördenskull böra utgå på sätt

och i den ordning, som där stadgas. En dylik anordning måste dels anses

vara av sakliga skäl starkt motiverad och dels även ur praktiska synpunk­

ter lämplig. Statsmakterna befrias nämligen i så fall från att för ett eller

annat år vidtaga tillfälliga ändringar i beloppet av de till kammarrätten

anslagna medlen. En särskild anledning att förfara på nyss föreslaget sätt

synes föreligga därutinnan, att varje som helst beräkning av anslagsbelop-

pets storlek är ytterst vansklig före utgången av uppskattningsåret vid all­

män fastighetstaxering och samtidigt därmed tiden för anförande av be­

svär hos kammarrätten. Det är nämligen dessförinnan omöjligt att med

någon grad av visshet beräkna den tid, och de arbetskrafter, som erfordras

för målens avgörande, eller de arbetskrafter, som kunna behövas till för­

stärkning av kammarrättens ordinarie arbetskrafter.

I sammanhang härmed torde böra erinras därom, att av kammarrätten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

170

nu disponerade lokaler otvivelaktigt bliva otillräckliga under den tid, var­

under arbetet å avdelningen för fastighetstaxeringsmål pågår. Kammar­

rättens ledamöter och assessorer äro nu i fullkomlig avsaknad av rum, där

beredning eller kontroll-läsning av mål ostört kan äga rum, utan sker allt

sådant arbete i liemraen. Ett dylikt förhållande torde dock icke kunna

fortgå, därest arbetet skall bedrivas i den form, som förut antytts, om det

t. ex. kommer att åligga en ledamot eller assessor att under en så pass be­

gränsad tid som omkring tre och en halv månader till föredragning bereda

omkring 900 mål. Något närmare förslag i ämnet är givetvis för tidigt att

framlägga.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Formen för

meddelandet

av de i ämnet

erforderliga

bestämmel­

serna.

Vad slutligen beträffar formen för meddelandet av de i ämnet erforder­

liga bestämmelserna göres i promemorian följande uttalande:

»Av de föreskrifter, som erfordras för reglering av förhållandena på nu

avhandlade område, synas endast de grundläggande bestämmelserna böra

hava sin plats i taxeringsförordningen. Där torde böra stadgas, att besvär

över taxering av fastighet vid allmän fastighetstaxering skola anföras hos

kammarrätten; att kammarrätten vid målens avgörande skall bestå av

fem ledamöter, därav 3 ordinarie ledamöter och 2 icke lagfarna ledamöter;

att av kammarrättsråden en tillika skall vara ordförande, utsedd av Kungl.

Maj:t; att av de icke lagfarna ledamöterna, vilka till ett antal av sex för­

ordnas av Kungl. Maj:t, två skola vara sakkunniga i fråga om värdering av

skogsmark och växande skog samt i övrigt väl förtrogna med skogsförhål-

landena i landet samt fyra sakkunniga i fråga om värdering av fastighet

samt i övrigt väl förtrogna med fastighetsförhållandena i landet, varvid

två böra äga särskild sakkunskap i fråga om jordbruksfastighet och två

i fråga om annan fastighet; att kammarrätten är domför, om fyra ledamö­

ter deltaga i handläggningen av målen, därest dessa äro ense om slutet;

att kammarrätten utgör sista instans i alla fastighetstaxeringsmål med

undantag av dem, i vilka tvistefrågan kan hänföras till någon av förut an­

givna fyra grupper av frågor av rättslig natur; att, då part icke är berät­

tigad till fullföljd av talan mot kammarrättens beslut, detta skall i beslu­

tet tillkännagivas; att mot kammarrättens beslut härutinnan talan ej må

föras; att de icke lagfarna ledamöterna skola åtnjuta ersättning i den ord­

ning och med de belopp, som förut angivits; samt att av reformens genom­

förande föranledda utgifter skola — på sätt förut är anmärkt — täckas av

statsmedel såsom övriga kostnader för taxeringsarbetet. Härjämte bör

taxeringsförordningen innehålla dels en bestämmelse om att Kungl. Maj:t

äger utfärda närmare föreskrifter angående ordnandet av kammarrättens

arbete med fastighetstaxeringsmålens avgörande och därmed samman­

hängande frågor och dels stadganden om att förut omnämnda protokoll och

redogörelser rörande taxeringsarbetet hos nämnderna skola insändas till

kammarrätten före den 1 april året efter uppskattningsåret samt att he-

svärsmålen skola dit insändas före den 1 april efter besvärstidens utgång

eller, i vissa fall, inom tre månader efter det besvären inkommit till läns­

styrelsen.

Nyssnämnda närmare föreskrifter äro av enahanda slag som de, vilka

återfinnas i instruktionen för kammarrätten, och torde därför böra där in­

arbetas, därest det icke av praktiska skäl befinnes lämpligare att meddela

dem i en särskild stadga med begränsad giltighetstid. Bestämmelserna i

fråga kunna nämligen tänkas i viss mån bliva beroende av målens antal

och andra för olika allmänna fastighetstaxeringar växlande omständig-

171

heter. Erforderliga bestämmelser skulle i nu antydd ordning givas om

inkallande av de icke lagfarna ledamöterna, om ledighet för dem, om må­

lens beredning och föredragning, om särskilda föredragande och om tid

för sammanträden m. in.»

Sedan kammarrätten anmodats att i den ordning, som § 8 mom. 2 av

instruktionen för ämbetsverket stadgar, avgiva utlåtande över Norrmans fö-

renämnda promemoria, i vad densamma avsåge förslag till vissa ändringar

i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfa­

randet vid taxering, har kammarrätten den 26 januari 1927 avgivit sådant

utlåtande.

I sagda utlåtande utlåter sig kammarrätten sålunda:

»Den remitterade promemorian avser åtgärder i syfte att mål angående

taxering av fastighet skola kunna slutligt avgöras hastigare än för när­

varande är möjligt. För ändamålet föreslås i främsta rummet, att kam­

marrättens utslag i dylika mål icke skola få överklagas, åtminstone icke

vad angår uppskattningsfrågor, men därjämte påyrkas vissa anordningar

för påskyndande av dessa måls avgörande i kammarrätten. För att kam­

marrätten skall bliva sista instans i fastighetstaxeringsmål — vare

sig i allmänhet eller beträffande uppskattningsfrågorna — kräves i

promemorian viss förstärkning i avseende å kammarrättens sammansätt­

ning vid handläggningen av fastighetstaxeringsmål. I det förevarande

ämnet är emellertid att beakta ytterligare en viktig omständighet, näm­

ligen angelägenheten av att kammarrättens övriga arbetsuppgifter icke

varda för mycket eftersatta för fastighetstaxeringsmålens skull.

För påskyndande av fastighetstaxeringsmålens avgörande inom kammar­

rätten har huvudsakligen föreslagits: att under varje år, som följer när­

mast efter år, då allmän fastighetstaxering ägt rum, det skulle åligga läns­

styrelserna att före den 1 april hava till kammarrätten avlämnat samtliga

besvär rörande fastighetstaxeringar med därtill hörande längd- och

protokollsutdrag jämte de förklaringar, som det åligger länsstyrelsen att

införskaffa; att målen omedelbart efter det de inkommit till kammarrät­

ten skulle där omhändertagas av särskilda föredragande för dessa mål,

vilka under några månader — med avbrott för sommarferier — skulle

uteslutande sysselsättas med att förbereda målen till föredragning; samt att

inom kammarrätten skulle anordnas en uteslutande för avgörande av

fastighetstaxeringsmål avsedd division, så sammansatt, att åt densamma

kunde utan fara för rättssäkerheten anförtros att såsom högsta instans

avgöra ifrågavarande mål.

Förslaget att inom kammarrätten skulle bildas en särskild division med

uppgift att, så snart fastighetstaxeringsmålen inkommit till kammarrät­

ten, uteslutande ägna sig åt dessa måls avarbetande, har av kammarrät­

ten framförts redan i det utlåtande, som den 9 januari 1926 av kammar­

rätten avgavs över det av 1923 års taxeringssakkunniga avgivna betän­

kande angående omorganisation av taxeringsväsendet (i den remitterade

promemorian benämnt taxeringsförslaget). Kammarrätten är också över­

tygad, att genom sådana åtgärder ej allenast skulle kunna ernås en myc­

ket väsentlig förbättring med avseende å fastighetstaxeringsmålens avgö­

rande inom skälig tid utan även vinnas förbiittrade garantier för enhetlig­

het vid målens sakliga bedömande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Kammar­

rätten.

Målen böra

handläggas å

en särskild

division i

kammarrätten.

172

Den särskilda Enligt det remitterade förslaget skulle kammarrättens fastighetstaxe-

divisionens Engsdivision bestå av fyra kammarrättsråd, därav en ordförande, och två

sam““sa,t' icke lagfarna ledamöter. I sammanträdena skulle i regel deltaga tre kam­

marrättsråd och de båda icke lagfarna ledamöterna, men divisionens be­

slutförhet skulle icke hindras därav att eu av de sistnämnda vore frånva­

rande. Föredragningen å divisionen skulle i sin helhet handhavas av sär­

skilda föredragande, vartill enligt förslaget skulle förordnas fyra av kam­

marrättens assessorer. Dessa assessorer skulle i början av april månad

aret efter det allmän fastighetstaxering ägt rum befrias frän annan tjänst­

göring och ägna sig åt arbetet med förberedandet av föredragningen av

de mellan dem fördelade fastighetstaxeringsmålen, uppsättande av före-

dragningspromemorior med mera. Vid fördelningen av malen skulle iakt­

tagas, att om möjligt samtliga mål -från ett län skulle överlämnas till sam­

me föredragande med undantag likväl att, därest av samme klagande lik­

artad talan föres angående taxeringsvärdena å särskilda fastigheter i oli­

ka län, sådana likartade besvär skulle handläggas av samme föredragande.

Förslaget att i kammarrättens fastighetstaxeringsdivision skulle ingå

två icke lagfarna ledamöter torde leda sitt ursprung från 1923 års taxe-

ringssakkunnigas förslag, att kammarrätten och regeringsrätten såsom

domstolar i mål rörande allmän fastighetstaxering skulle ersättas av en

riksuppskattningsnämnd, bestående av 9 ledamöter, av vilka 7 skulle tjänst­

göra i samtliga ärenden, medan 2 för varje län, respektive Stockholms

stad, skulle inträda, då fråga vore om taxering av fastighet inom vederbö­

rande län, respektive Stockholms stad. Förslaget om inrättande av en

riksuppskattningsnämnd har i de yttranden, som avgivits i anledning av

Kungl. Maj:ts remisser å taxeringsförslaget, blivit föremål för en stark

kritik, men i åtskilliga av de avgivna yttrandena antydes, att det kunde

vara till gagn för handläggningen av fastighetstaxeringsmålen, om kam­

marrätten vid deras behandling biträddes av länsvis utsedde sakkunnige

med rådgivande ställning. Då kammarrätten den 9 januari 1926 avgav ut­

låtande över taxeringsförslaget, ställde sig kammarrätten bestämt avvi­

sande till tanken, att även besvärsinstansen över prövningsnämnderna

skulle bliva av nämnds karaktär och således kammarrättens befattning

med dessa mål upphöra. Emellertid förklarade sig kammarrätten icke

vilja alldeles avvisa tanken, att någon representant för vederbörande län

skulle biträda för att stå till tjänst med sin ort- och sakkunskap, därvid det

emellertid kunde vara tvivelsamt, huruvida länsrepresentanten skulle del­

taga i besluten eller blott biträda såsom sakkunnig. Efter kammarrättens

mening borde han måhända få deltaga i avgörandet av åtminstone rena

uppskattningsfrågor, i vilka just hans speciella sakkunskap skulle komma

till gagn. Det finge emellertid icke förbises, att anordningen med läns-

representanter skulle komma att medföra vissa olägenheter för arbetets

fortgång, föranleda rubbningar i kammarrättens arbete och kräva anstal­

ter, som ej för det dåvarande kunde helt överblickas. Vidare yttrade kam­

marrätten i detta ämne följande:

’Den för de skattskyldiga mest betydelsefulla vinsten av ett genomfö­

rande av de sakkunnigas förslag om riksuppskattningsnämnd torde ligga

i det snabbare slutliga avgörande av fastighetstaxeringsmålen, som skulle

vinnas genom att riksuppskattningsnämnden bleve sista instans. Samma

fördel skulle dock ernås genom att, med upptagande av förslagets reduce­

ring av instansernas antal, låta kammarrätten bliva sista instans i dessa

mål. Från de sakkunnigas synpunkt i fråga om behovet av en eller två

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

173

överinstanser kunna några berättigade invändningar häremot icke gärna

göras. Intresset av tillgång till regeringsrätten såsom högsta instans skulle

ju förnämligast ligga i möjligheten att få föreliggande rättsfrågor prö­

vade ännu en gång. I betraktande av det ej heller av kammarrätten be­

stridda förhållandet, att i fastighetstaxeringsmålen uppskattningsfrågorna

äro de vanligaste och praktiskt mest betydelsefulla, och att de juridiska

tvistepunkterna där spela eu mera underordnad roll än i till exempel in-

komsttaxeringsmålen, torde det dock få anses tillräckligt sörjt för ett

noggrant och tillförlitligt slutbedömande av dylika spörsmål inom fastig­

hetstaxeringen genom den insikt och erfarenhet, som bör förutsättas

samlad i kammarrätten, och detta så mycket hellre som av kammarrättens

ställning såsom högsta instans enligt sakens natur måste följa uppställan­

det av vissa villkor i avseende på domstolens sammansättning och beslut­

förhet i hithörande mål. I detta hänseende borde för beslutförhet uppstäl­

las kravet, att i avgörandet deltoge tre ledamöter, samtliga med ställning

som kammarrättsråd, vartill tilläventyrs lomme vederbörande länsrepre-

sentant. Därjämte finge föreskrifter givetvis lämnas till förekommande

av stridiga beslut i principfrågor och så vidare.

En given konsekvens av kammarrättens ställning såsom högsta instans

i de allmänna fastighetstaxeringsmålen bleve enligt sakens natur, att ej

heller i mål rörande särskild fastighetstaxering eller i mål, som avses i 55

och 170 §§, talan skulle få föras mot kammarrättens utslag.’

Då frågan om kammarrättens förstärkning vid avgörandet av fastig-

hetstaxeringsmål med icke lagfarna ledamöter i den remitterade promemo­

rian upptages till diskussion, förklaras den sakkunskap, som därvid synes

eftersträvansvärd, böra omfatta dels sakkunskap i avseende å värdering av

skog och skogsmark, dels en vidsträckt och allsidig sakkunskap i avseende

å värdesättning av fast egendom, såväl jordbruks- som annan fastighet,

samt fastighetsförhållandena i allmänhet inom landet, dels ock om möjligt

ortskännedom.

Såsom representant för ortskännedomen anser promemorieförfattaren icke

kunna ifrågasättas flera än eu ordinarie ledamot för varje län (länsrepre-

sentant), vilken givetvis skulle tjänstgöra i domstolen, da mål från det

län han representerade där handlades. Det framhålles emellertid, att det

säkerligen bleve mycket svårt att från varje län förvärva en för ändamå­

let lämplig person, som ägde sådan ortskännedom rörande hela länet, att

han kunde anses fylla det önskvärda kravet på sakkunskap, att det ur

praktisk synpunkt och med tanke på arbetets jämna gång säkerligen mån­

gen gång vore till hinder med en bestämmelse om att länsrepresentant skul­

le deltaga i behandlingen av fastighetstaxeringsmål, att det måste antagas

bliva förenat med betydande svårigheter att kunna inom kammarrätten

i tillräckligt god tid beräkna, när föredragningen av mål från ett visst

län skulle taga sin början, att ett eventuellt hinder för en länsrepresen­

tant att infinna sig på utsatt tid skulle komma att verka störande på ar­

betets jämna gång i kammarrätten samt att av dessa skäl så avsevärda

hinder syntes möta för genomförande i praktiken av tanken på kammar­

rättens förstärkande med länsrepresentanter, att man torde nödgas avstå

därifrån.

De invändningar mot de av vissa myndigheter uttalade önskemålen om

eu länsrepresentant i kammarrätten vid avgörandet av fastighetstaxerings­

målen, som sålunda framförts i promemorian, hava ytterligare styrkt de

farhågor för rubbningar i kammarrättens arbete och andra olägenheter av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Om länsrepre­

sentant.

174

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 210.

Om icke lag­

farna ledamö­

ter i övrigt.

en sådan anordning, som uttalats redan i kammarrättens utlåtande den 9

januari 1926; ocih kammarrätten anser sig därför böra instämma i avstyr­

kandet av ifrågavarande anordning.

Sedan i promemorian erinrats om de hinder, som möta för genomförande

av en anordning, enligt vilken en 1 än srepresentant vore bisittare i kam­

marrätten vid fastighetstaxeringsmålens avgörande, förklaras sådana hin­

der icke i tillnärmelsevis samma grad vara tillfinnandes i fråga om 'de

icke lagfarna ledamöter, som ifrågasatts i syfte att tillförsäkra kammar­

rätten erforderlig sakkunskap i fråga om värdesättning av fastighet utan

hänsyn tagen till deras ortskännedom’. Härefter föreslås, att av Kungl.

Maj:t skulle utses sex sådana icke lagfarna ledamöter, vilka skulle be­

sitta sakkunskap, två i fråga om värdering av skogsmark och växande

skog ävensom skogsförhållandena i allmänhet inom landet, två i fråga om

värdesättning av jordbruksfastigheter samt två i fråga om annan fastighet,

särskilt bostads- och industrifastigheter, och av vilka två åt gången skulle

av presidenten inkallas till tjänstgöring.

Emot detta förslag må till en början anmärkas, att de uttalanden av

länsstyrelser och andra myndigheter om önskvärdheten av kammarrättens

utökande med särskilda sakkunniga i fråga om fastighetstaxering, som

kommit till kammarrättens kännedom, allenast åsyftat, att till kammar­

rättens förfogande skulle ställas personer, vilka genom en ingående orts-

ooli lokalkännedom skulle kunna vara kammarrätten behjälpliga vid värde­

sättningar av fastigheter, men alldeles icke fastighetssakkunniga utan

ortskännedom men med inom respektive områden 'allsidig kompetens och

förmåga av bedömande efter objektivt rättvisa grunder’. Någon utred­

ning angående arten av det gagn, som för kammarrättens arbete med

fastighetstaxeringarna vore att förvänta genom på sistnämnda sätt kvali­

ficerade personers deltagande i arbetet, förekommer icke i promemorian.

Kammarrätten kan ej heller för sin del dela den uppfattningen, att gag­

net av en sådan anordning skulle kunna motsvara de olägenheter för ar­

betet och de betydande kostnader, som därav skulle bliva en följd. En sak­

kunskap av nu ifrågavarande art kräver, för att kunna göra sig gällande,

direkt besiktning och därpå grundad noggrann kännedom om viss fastig­

het, eller åtminstone eu fullt tillförlitlig utredning rörande fastighetens

areal, skogsbestånd, kreatursbesättning, avkastning med mera. Det är

emellertid sällsynt, att i fastighetstaxeringsmålen sådan utredning preste­

ras. Vanligen rör sig tvisten om arealen av det ena eller andra ägo-slaget,

om beskaffenheten av viss ägoareal, ofta nog under jämförelse med mot­

svarande areal inom granngårdarna, om den ena eller andra av de värde­

siffror, sonr skola ligga till grund för uppskattningen av skogsmarken och

den växande skogen, om åbyggnadernas beskaffenhet och så vidare, och

kammarrättens uppgift bliver då att, med beaktande av vad inom de sär­

skilda nämnderna, i besvären och däri åberopade handlingar samt i de

till kammarrätten avgivna förklaringarna förekommit rörande den eller

de ifrågavarande tvistepunkterna, bilda sig ett omdöme angående befogen­

heten av besvärsyrkandena. Om de föreslagna icke lagfarna ledamöter­

nas deltagande i en sådan prövning kommer då att gälla vad kammarrät­

ten i sitt utlåtande den 9 januari 1926 yttrade rörande den föreslagna riks-

uppskattningsnämnden ’att även nämnden komme att väsentligen vara

hänvisad till det i besvärsakten föreliggande bevismaterialet utan att be­

sitta den för bedömandet därav oundgängliga rutinen samt att numera,

sedan även uppskattningen, särskilt i fråga om skogsmark och skog, bun-

175

(lits vid detaljerade regler, relativt ringa marginal finnes för nämndsav-

göranden i egentlig mening, helst sedan saken redan passerat två eller

tro lägre, med sak- och ortsförhållanden mera förtrogna nämnder’.

På grund av vad nu anförts och då de olägenheter och hinder i kam­

marrättens arbete, som skulle vållas av den ifrågasatte länsrepresentantens

deltagande däri, givetvis skulle, om också ej i lika hög grad, göra sig gäl­

lande även till följd av de i promemorian föreslagna sakkunnigas inord­

nande i kammarrättens fastighetstaxeringsdivision, anser sig kammarrät­

ten icke kunna tillstyrka vad i detta avseende föreslagits i promemorian.

Det lärer även framgå av vad här nedan yttras, att åtskilliga rätt så in­

vecklade och i tillämpningen avsevärt hinderliga föreskrifter, till exempel

om den för fastighetstaxeringsdivisionen säregna föredragningsordningen

och om olika sammansättning av fastighetstaxeringsdivisionen vid avgö­

randet av olika slag av tvistefrågor, bliva helt och hållet obehövliga, om

man undviker att såsom i arbetet inom kammarrätten deltagande leda­

möter anlita utanför verket stående personer.

Kammarrätten har emellertid sökt finna en utväg, enligt vilken kam­

marrätten i särskilda fall skulle kunna vid avgörandet av fastighetstaxe-

ringsmal erhålla stödet av någon på detta område särskilt sakkunnig per­

sons yttrande. I 21 § andra stycket förordningen om taxeringsmyndig­

heter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922 föreskrives,

att länsstyrelse äger, där så anses erforderligt, kalla taxeringsnämnds ord-

förande eller ledamot eller andra i värdering av skog och fast egendom

i övrigt sakkunniga personer att före eller under prövningsnämnds sam­

manträde infinna sig för upplysningars meddelande. Stadgande av

enahanda innehåll återfinnes i 34 § andra stycket av taxeringsförslaget.

Däremot förefinnes icke och beredes ej heller enligt promemorian någon

möjlighet för landskamreraren att för den förklaring han har att till kam­

marrätten avgiva över där anförda besvär rörande fastighetstaxering er­

hålla annat stöd än den förklaring, so-m i orterna utom Stockholm plägat

infordras från ordförande i berednings- eller taxeringsnämnd. Öppnandet

av möjlighet för landskamreraren, då han finner sådant behövligt, även-'

som för kammarrätten, då omständigheterna i visst mål befinnas så på­

fordra, att införskaffa yttrande av viss, för det speciella fallet särskilt

utsedd sakkunnig, skulle tvifvelsutan i ett kanske ej obetydligt antal fall

vara av stort värde. Om exempelvis eu hemmansägare i besvär till kam­

marrätten lämnar en uttömmande beskrivning över sin egendom och lands­

kamreraren — i saknad av möjlighet att kontrollera av klaganden läm­

nade men icke vederbörligen bestyrkta uppgifter — anser sig böra bestrida

avseende a besvären, skulle givetvis möjligheten för kammarrätten att

träffa det riktiga avgörandet väsentligen ökas, om utlåtande över besvä­

ren kunde erhållas från exempelvis någon närboende jägmästare, domän­

intendent eller lantbruksingenjör. Vid övervägande av frågan, huruvida

aven personel- utan tjänsteställning skulle kunna anlitas för sådana sak­

kunniguppdrag, bör givetvis beaktas, alt den såsom sakkunnig anlitade

personen måste i förhållande till klaganden intaga en fullt opartisk ställ­

ning. Möjligheten att för erhållande av sådana sakkunnigutlåtanden an­

moda lämplig person att inställa sig i kammarrätten för att muntligen

yttra sig borde icko heller vara utesluten.

Slutligen bör i detta sammanhang uppmärksammas vad i promemorian

yttrats därom, att eu ej oväsentlig del av den sakkunskap, som genom den

ifx-agasalta länsrepresentanten skulle tillföras kammarrätten, kan komma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Om antalet

lagfarna leda­

möter.

kammarrätten tillgodo på eu annan och betydligt enklare väg, nämligen

genom åläggande för länsstyrelserna att tillhandahålla kammarrätten så­

dana handlingar, varom förmäles i taxeringsförslaget 23, 24 och 28 §§ samt

26 § 2 mom.

Kammarrätten har tidigare gjorts till sista instans i flera grupper av

mål, nämligen dels fattigvårdsmål och vissa därmed sammanställda mål

och dels vissa anmärknings- och avlöningsmål samt med dessa samman­

ställda mål. Beträffande den förra gruppen av mål gäller för närvarande,

att de i kammarrätten avgöras av tre ledamöter, av vilka minst två skola

vara kammarrättsråd, och i avseende å den senare gruppen är stadgat,

att i avgörandet skola deltaga fem ledamöter eller ock fyra, om tre av

dem äro ense om slutet, varjämte meddelats sådana bestämmelser i av­

seende å domförheten beträffande dessa mål, att alltid minst två och i

regel minst tre kammarrättsråd deltaga i deras avgörande. I fråga om

övriga mål, som höra till kammarrättens prövning, hava liknande regler

icke uppställts, men om man besinnar, att fullföljd tidigare varit med­

given beträffande fattigvårdsmål till högsta domstolen och beträffande av­

lönings- och anmärkningsmål till regeringsrätten, kan man icke undgå

att hysa tvekan, huruvida vid fullföljdsrättens borttagande tillfredsstäl­

lande garantier för ett riktigt avgörande skapats. Då nu fråga är om

borttagande av klagorätten beträffande ytterligare en grupp av mål, bör

man efter kammarrättens mening i alla händelser icke försumma att till­

se, att dylika garantier såvitt möjligt vinnas. Och lära, då kammarrätten

icke i rekryteringsavseende kan tävla med de högsta dömande instan­

serna, garantierna böra sökas däri, att i målens avgörande uteslutande

ordinarie ledamöter av kammarrätten komma att deltaga. Beträffande

det domföra antalet torde man däremot kunna nöja sig med att detta sät­

tes till tre, på sätt nu gäller i fråga om beskattningsmål i allmänhet. Huru

många ledamöter inalles härför böra tagas i anspråk, beror av antalet

mål och den tid, inom vilken dessa böra vara avgjorda. Härvid är emel­

lertid även att taga synnerlig hänsyn till den förut framhållna omstän­

digheten, att forceringen av fastighetstaxeringsmålens avgörande icke får

leda till för stort dröjsmål med avgörandet av övriga mål i kammarrätten.

I avseende härå må erinras, att kammarrätten sedan lång tid tillbaka har

en mycket stor balans av oavgjorda mål. Under de senaste åren har denna

visserligen avsevärt nedgått, men balansen av oavgjorda taxeringsmål och

fattigvårdsmål samt därmed sammanställda mål uppgick likafullt vid

1926 års slut enligt preliminära beräkningar till något över 12,000, och ef­

ter afl anledning kommer nästa allmänna fastighetstaxering att medföra

en ny stegring av balansen.

Kammarrätten har för närvarande 26 ledamöter, därav 17 kammarrätts­

råd och 9 adjungerade ledamöter eller assessorer. Samtliga ledamöterna

fullgöra föredragning. Härjämte verkställes föredragning av 2 extra före­

dragande utan ledamotsställning samt av advokatfiskal och sekretera­

ren. Av ledamöterna ii ro 4 kammarrättsråd och 2 adjungerade ledamöter

placerade på den så kallade sjätte divisionen, där 2 kammarrättsråd före­

draga anmärknings- och avlöningsmål med mera samt de övriga 4 leda­

möterna taxerings- och fattigvårdsmål med mera. De återstående 20 leda­

möterna, vilka alla föredraga mål av sistnämnda två slag, äro fördelade

på fem divisioner med 4 ledamöter på varje; tre av dessa divisioner bestå

av 3 kammarrättsråd och 1 assessor, de två övriga av 2 kammarrättsråd

och 2 assessorer. De 2 extra föredragandena hava att verkställa före-

176

Kling!. Maj:ts proposition Nr 210.

177

dragning av taxerings- och fattigvårdsmål med mera envar å två fyra-

mannadivisioner. På den femte divisionen av detta slag föredraga sekre­

teraren och advokatfiskalen taxeringsmål. Skall nu, på sätt i den remit­

terade promemorian föreslås och även av kammarrätten anses önskvärt,

behandlingen av fastighetstaxeringsmålen påbörjas redan våren näst efter

det taxeringen ägt rum — vilket enligt vad den anförda siffran rörande

arbetsbalansen giver vid handen innebär att dessa mål få förtur framför

ett stort antal äldre taxeringsmål av annat slag och fattigvårdsmål — kan

man dock, med hänsyn till de sistnämnda grupperna av mål, enligt kam­

marrättens mening icke för fastighetstaxeringsmålen av den nuvarande

ledamotspersonalen taga i anspråk flera än 4 kammarrättsråd.

Beträffande den tid, som skulle stå till länsstyrelsernas förfogande för

fastighetstaxeringsmalens förberedande behandling före insändandet till

kammarrätten, innehöll taxeringsförslaget, 43 §, att besvär över länsupp-

skattningsnämnds beslut skulle anföras hos riksuppskattningsnämn-

den å sista helgfria. dagen i december månad under uppskattnings­

året samt att samtliga besvärsliandl ingar jämte över dem infordrade

förklaringar med flera handlingar skulle insändas till finansdeparte­

mentet.. före utgången av maj månad året efter uppskattningsåret.

I sitt. över taxeringsförslaget avgivna utlåtande anförde kammarrätten,

att tiden för besvär över länsuppskattningsnämnds beslut syntes utan

olägenhet kunna förkortas till exempelvis september månads utgång, och

detta vare sig forum bleve kammarrätten eller riksuppskattningsnämnden,

men att en sådan ändring icke kunde genomföras i Stockholm med hänsyn

till den framskjutna tidpunkten för avslutande av prövningsnämndens

arbeten. I anledning av vissa länsstyrelsers erinringar, att den av

faxe ringssakkunniga åsyftade tidsfristen för länsstyrelserna vore för

kort, yttrade kammarr ä 11 e n vidare, att i den mån kammarrättens förslag

till förkortad besvärstid bleve genomfört, längre rådrum skulle kunna

beredas utan framflyttning av den av taxeringssakkunniga angivna tiden

för besvärens insändande till finansdepartementet, och att man tvärtom

skulle kunna, i varje fall beträffande länen, sätta tidpunkten till utgån­

gen av april månad.

Nu har i den remitterade promemorian — utan att i densamma förut-

sättes någon ändring i tiden för besvärs anförande — föreslagits åläg­

gande för länsstyrelserna att före april månads ingång året närmast efter

uppskattningsåret insända ifrågavarande besvärshandlingar jämte för­

klaringar med mera till kammarrätten. Det synes kammarrätten uppen­

bart. att den tid av tre månader, som enligt det remitterade förslaget

skulle stå till länsstyrelsernas förfogande för den förberedande behand­

lingen av ifrågavarande besvärsmål, är alldeles för knappt tillmätt.

Sedan kammarrätten i det föregående uttalat sin mening angående

sammansättningen av flen division, som skulle hava att inom kammar­

rätten såsom högsta instans avgöra mål rörande taxering av fast egen­

dom samt om beslutförhet i sådana mål, övergår kammarrätten nu till

frågan, huru arbetet å ifrågavarande division bär bedrivas.

I promemorian föreslås, att all föredragning å divisionen skall hand­

havas av särskilda föredragande, och att för detta ändamål skulle dispo­

neras fyra av kammarrättens assessorer, vilka skulle med bibehållen av­

löning och tjänstmerit tjänstgöra i den eljest lägre avlönade och mindre

meriterande egenskapen av extra föredragande. Vidare föreslås, att nn-

Bihanq

till

riksdagens protokoll

1927. 1 samt. ISO höft. (Xr

210.)

y>

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

Om tiden

för

målens insän­

dande till

kammarrätten

Om sättet för

arbetets be­

drivande å

den särskilda

divisionen.

178

Kung1. Maj:ts proposition Nr 210.

der liden frän omkring den 1 april till slutet av september månad de

särskilda föredragandena och under större delen av samma tid även de å

fastighetstaxeringsavdelningen indelade kammarrättsråden samt den på

dessa kammarrättsråd och de särskilda föredragandena indelade kansli­

personalen skulle uteslutande sysselsättas med uppsättande, respektive

granskning av föredragningspromemorior, förslag till beslut med mera och

divisionen såsom sådan träda i verksamhet först sedan hela arbetsmate­

rialet blivit under överinseende av de på fastighetstaxeringsdivisionen

indelade ledamöterna på nämnda sätt genomgånget och förarbetat. En­

ligt kammarrättens förmenande skulle, därest den forcerade föredragning,

som enligt förslaget skulle pågå under beräknad tid av omkring ett år,

skulle kunna på tillfredsställande sätt upprätthåll as, det bliva oundgäng­

ligen nödvändigt, att promemoriorna bleve så fullständigt avfattade, att

föredragningen kunde fullgöras huvudsakligen genom uppläsning av pro­

memoriorna. Den starka forcering av arbetet, som är avsedd och som

följer av den uppgjorda planen för arbetets ordnande, lärer för övrigt

i och för sig icke vara ägnad att främja utan snarare att äventyra

ett gott och tillförlitligt arbetsresultat. Den är givetvis motiverad av eu

önskan att underlätta möjligheten att erhålla icke lagfarna ledamöter

genom att till det minsta möjliga reducera den tid, varunder sådana leda­

möter skulle behova inkallas till tjänstgöring. Om i enlighet med kam­

marrättens hemställan förslaget om sådana ledamöter får förfalla, bort­

faller även detta skäl för den föreslagna anordningen av tjänstgöringen.

Det bör för övrigt erinras, att trots all forcering av arbetet, de fyra kam­

marrättsråd och fyra assessorer, som antagas komma att under ett och

ett halvt år tjänstgöra å fastighetstaxeringsdivisionen, enligt promemo­

rian icke förväntas kunna avarbeta mera än 300 mål var för är räknat,

vilket torde vara något mindre än det antal fastighetstaxeringsmål, som

ifrågavarande åtta personer, om de samtliga i vanlig ordning anlitades för

föredragning, skulle kunna förväntas avarbeta under ett år.

Enligt kammarrättens mening bör föredragningen å fastighetstaxerings­

divisionen taga sin början omedelbart efter det målen från länsstyrelserna

inkommit till kammarrätten och därefter i vanlig ordning fullgöras av

vederbörande i avgörandet deltagande ledamöter, varjämte en extra före­

dragande bör kunna i viss utsträckning disponeras för tjänstgöring å di­

visionen med åliggande att där föredraga eventuellt förekommande se­

rier av likartade mål samt bagatellmål.

Om å ifrågavarande division handläggas uteslutande fastighetstaxe­

ringsmål, lärer man kunna räkna med att under ett år skulle kunna före­

dragas omkring 1,600 mål, därav omkring 325 av varje kammarrättsråd

och omkring 300 av extra föredraganden. På den tid av ett och ett halvt

är, varmed räknas i promemorian, horde alltså kunna medhinnas omkring

2,400 mål. Skulle totalsumman av fastighetstaxeringsmålen komma att

nämnvärt överstiga denna siffra, finge man antingen anslå längre tid för

deras avgörande eller ock öka antalet kammarrättsråd å vederbörande di­

vision och i samband därmed utsträcka tiden för extra föredragandens

tjänstgöring därstädes. Det senare alternativet lärer vara att föredraga,

varvid dock måste förutsättas att samtidigt sker en motsvarande ökning

av kammarrättens ledamotspersonal för den tid, under vilken fastighets­

taxeringsmålen skulle handläggas. Skulle målens antal bliva det i pro­

memorian förutsatta eller 3,600, skulle ytterligare två kammarrättsråd be­

höva tagas i anspråk.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

179

Därest antalet kammarrättsråd å divisionen för fastighetstaxerings-

mål icke behöver ökas utöver 4, erfordras för genomförande av här ovan

ifrågasatta arbetsplan ej annan kvantitativ ökning av kammarrättens

personal än en tillfällig förstärkning av arbetskrafterna å aktuariekon-

toret året efter det, då allmän fastighetstaxering ägt rum. Arbetsplanen

förutsätter med nödvändighet, att åtminstone det övervägande antalet

fastighetstaxeringsmål inkommer redan under våren ifrågavarande år,

men då efter hittills vunnen erfarenhet tillströmningen av mål alltid är

ojämförligt störst under vårarna — då den ofta är så stor, att extra perso­

nal måste anlitas för biträde vid diarieföring och expedition — kan det

icke förväntas, att den ordinarie personalen å aktuariekontoret skall fin­

nas vara tillräcklig att möta den betydande ökning av göromålen, som

fastighetstaxeringsmålens inströmmande under en jämförelsevis kort tid

kommer att för denna tid medföra. Dessa mål måste hållas strängt av­

skilda från övriga mål; det är därför angeläget att fastighetstaxerings-

målen upptagas i ett särskilt diarium och att för deras diarieföring och

ordnande får anställas en extra kansliskrivare för en tid av sex månader.

Men om, såsom redan antytts, inrättandet av en särskild division för

fastighetstaxeringsmål med 4 kammarrättsråd jämte 1 extra föredragande

icke skulle nödvändiggöra ökning i antalet ledamöter i kammarrätten,

måste dock denna anordning draga med sig eu ändring av proportionen

mellan antalet kammarrättsråd och övriga ledamöter. Av hela nuvarande

antalet kammarrättsråd eller IT äro, på sätt ovan nämnts, 4 indelade till

tjänstgöring å sjätte divisionen och eftersom kammarrätten i vissa av de

till denna division särskilt hänvisade mål är sista instans, kan antalet

kammarrättsråd å denna division icke minskas utan vore snarare en ök­

ning därav önskvärd. Efter avdrag av ytterligare 4 kammarrättsråd för

den division, som skulle handlägga fastighetstaxeringsmålen, skulle åter­

stå 9 kammarrättsråd och 7 assessorer att fördela på fyra divisioner, där­

vid en division korume att bestå av 3 kammarrättsråd och en assessor samt

de tre övriga av 2 kammarrättsråd och 2 assessorer. Det kan synas som

skulle denna organisation icke bliva alltför mycket svagare än den nu­

varande, enligt vilken av fem divisioner tre bestå av 3 kammarrättsråd

och 1 assessor samt två av 2 kammarrättsråd och 2 assessorer. Men det

är härvid att märka, att organisationen icke har samma styrka i verk­

ligheten som på papperet. På grund av kammarrättsråds ledighet för

sjukdom, för offentliga uppdrag, till exempel utarbetande av författnings-

förslag och dylikt, eller för beredning av mera omfattande mål och ären­

den till föredragning samt på grund av kammarrättsråds inkallande till

tjänstgöring i den inom kammarrätten särskilt inrättade så kallade lag-

avdelningen, där i allmänhet 4 kammarrättsråd äro samtidigt upptagna,

händer det alltför ofta, att på en eller flera divisioner måste placeras 3

assessorer och blott 1 kammarrättsråd. Härvid inträffar emellanåt, att

en division vid avgörande av mål består uteslutande av assessorer, och det

har till och med hänt, att av dessa assessorer icke någon ens haft årsför-

ordnande. Det säger sig självt, att nu berörda förhållanden varit till

stort hinder för arbetets jämna gång. Detta bär särskilt tagit sig uttryck

däri att fattigvårdsmål och andra mål, i vilkas avgörande minst två kam­

marrättsråd enligt instruktionen skola taga del, blivit för avsevärd tid un­

danskjutna. Efter den nya anordningens eventuella genomförande bleve

ställningen än mera prekär, dä ju nödvändigheten att alltid disponera 4

kammarrättsråd för divisionen för fastighetstaxeringsmål skulle komma att

Om förstärk­

ning av kam­

marrättens

arbetskrafter.

Kostnads­

frågor.

ytterligare påfresta organisationen. Antalet kammarrättsråd måste där­

för enligt kammarrättens mening beräknas så, att minst 4 kammarrätts­

råd kunna placeras å sjätte divisionen, 4 å divisionen för fastighetstaxe­

ringsmål samt minst 3 å var och en av de övriga fyra divisionerna. Här­

för erfordras, att tre assessorsbefattningar utbytas mot kammarrättsråds-

ämbeten, så att kammarrättens ledamotspersonal kommer att bestå av 20

kammarrättsråd och 6 assessorer eller adjungerade ledamöter. Då divi­

sionen för fastighetstaxeringsmål icke är avsedd att vara permanent, kan

för mellantiderna ett av de 4 kammarrättsråden å denna division byta

tjänstgöring med en adjungerad ledamot å sjätte divisionen.

Kostnaden för tre assessorsbefattningars utbytande mot kammarrätts-

rådsämbeten uppgår till 7,200 kronor för år, om avlöningarna, på sätt i

statsverkspropositionen sker, räknas för kammarrättsråden efter näst läg­

sta och för assessorerna efter lägsta löneklassen inom vederbörande lö­

negrad, men till endast 5,760 kronor för det fall att man beträffande

assessorerna utgår från den löneklass, i vilken de tre till tjänsteåren

äldsta av kammarrättens assessorer för närvarande äro placerade. Till

denna kostnad kommer dels en tillfällig men efter varje allmän fastighets­

taxering återkommande kostnad av 1,650 kronor för en extra kansliskri­

vare under en tid av 6 månader, dels ock utgiften för en för utslag i fastighets­

taxeringsmål avsedd publikation, i avseende varå med avgivande av när­

mare förslag dock måste anstå. Skulle antalet fastighetstaxeringsmål bliva

så stort, att det påkallar förordnande av ytterligare personal, bör härutöver

beräknas för varje extra kammarrättsråd 10,020 kronor, för en amanuens

till biträde åt varje sådan ledamot omkring 2,300 kronor samt till bestri­

dande av ökad kostnad för renskrivning likaledes för varje ledamot om­

kring 800 kronor, alltför år under den tid, handläggningen av fastighets-

taxeringsmålen pågår.

De särskilda kostnader, som enligt promemorian skulle erfordras för be­

redande av lokaler för en fastighetstaxeringsdivision, så anordnad som i

promemorian föreslås, skulle även inbesparas, därest kammarrättens för­

slag följes.

En jämförelse mellan den av kammarrätten nu gjorda kostnadsberäk­

ningen och den i promemorian innefattade giver vid handen, att genom

den förra kammarrätten skulle erhålla sådan kvalitativ förstärkning av

sin ledamotspersonal, som är nödvändig för att såväl de nu gällande som

de i förevarande sammanhang föreslagna föreskrifterna om kammarrät­

tens sammansättning vid avgörandet i sista instans av vissa slag av mål

må kunna upprätthållas utan sådana stockningar, som med avseende å före­

dragningen av fattigvårds- och därmed sammanställda mål under de sena­

ste åren ofta förekommit på grund av bristen på tillräckligt antal kammar­

rättsråd. Den i promemorian föreslagna förstärkningen av kammarrättens

egen personal är däremot i nämnda avseende alldeles otillfredsställande

och tillförsäkrar kammarrätten icke det antal ordinarie ledamöter, som

är behövligt för att under den tid arbetet med besvären över de allmänna

fastighetstaxeringarna pågår, kammarrättens arbete i övrigt och särskilt

beträffande fattigvårds- och därmed sammanställda mål må kunna i er­

forderlig omfattning fortgå. Man måste nämligen räkna med, att så gott

som ständigt någon och ofta ett flertal — för närvarande fem — av kam­

marrättsråden på grund av särskilda uppdrag eller av annan anledning

icke kunna deltaga i föredragningsarbetet. Och likväl skulle kostnaderna,

särskilt på grund av bortfallandet av de störa belopp, som enligt promemo-

180

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

181

rian skulle erfordras till dagtraktamenten och reseersättningar åt icke lag­

farna ledamöter, enligt den av kammarrätten u ppgjorda planen bliva ej

allenast för år räknat utan i längden avsevärt lägre än enligt promemo-

rieförfattarens förslag. Även det för ordföranden å fastighetstaxerings-

divisionen föreslagna arvodet bär kammarrätten ansett sig böra i sin kost­

nadsberäkning- utelämna, då någon anledning ej förefinnes att tillerkänna

ordföranden å fastighetstaxeringsdivisionen dylikt arvode så länge övriga

divisionsordförande icke åtnjuta sådant. Om kammarrättens förslag följes,

böra givetvis de erforderliga anslagsbeloppen, utom vad angår arvoden

till eventuellt behövliga extra kammarrättsråd jämte för dem erforderlig

kanslipersonal med mera, i vanlig ordning anvisas på kammarrättens stat.

Med avseende å kammarrättens ställning inom instansordningen göres i

den remitterade promemorian en skillnad mellan sådana fastighetstaxe-

ringsmål, där tvisten rör sig om en uppskattningsfråga, och sådana mål,

i vilka tvistefrågan är av juridisk art, därvid till den senare gruppen anses

böra hänföras allenast mål, däri till avgörande föreligger 1) fråga, huru­

vida viss egendom är att i beskattningsavseende anse såsom fastighet eller

ej, 2) fråga om subjektiv skattskyldighet, 3) fråga om objektiv skatteplikt

samt 4) fråga om, i vilken kommun viss fastighet är belägen. Endast inom

den förra gruppen av fastighetstaxeringsmål anses kammarrätten höra in­

taga ställningen såsom sista instans, varemot inom den senare gruppen ta­

lan mot kammarrättens beslut anses böra få fullföljas hos regeringsrätten.

Såsom skäl härtill anföres huvudsakligen, att nämnderna icke i sistnämnda

mål, eller åtminstone icke i alla dessa mål — såsom förhållandet däremot

anses vara beträffande uppskattningsfrågorna — besitta full kompetens

eller obestridd auktoritet. Om kammarrätten gjordes till sista instans i

dessa mål, komme de sålunda att handläggas av allenast en myndighet med

domstols kompetens och organisation, vilket vore så mycket betänkligare,

som enligt sakens natur ett avgörande i rättsfrågor bleve för framtiden

bindande på ett helt annat .sätt än avgörandet i omdömesfrågor sådana som

uppskattningsfrågorna. Vidare säges den omständigheten att inom kam­

marrätten två icke lagfarna ledamöter vore avsedda att deltaga i avgöran­

det av fastighetstaxeringsmål — något som skulle utgöra eu särskild

styrka med avseende å uppskattningsfrågorna — ingalunda kunna tillmätas

samma värde med avseende å rättsfrågorna utan snarare utgöra ett hinder

för att låta kammarrätten såsom sista instans avgöra rättsfrågorna.

Det framhålles emellertid i promemorian, att även andra frågor än de

här ovan såsom rättsfrågor uppräknade, såsom frågan om en fastighet bör

taxeras såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet och frågan om be­

stämmande av taxeringsenhet, måste anses, åtminstone formellt, vara av

övervägande juridisk art samt att i vissa andra frågor, exempelvis om

åsättande av särskilda värden såsom tomt- och industrivärde samt om vär­

dering av skog och skogsmark rätts- och uppskattningsfrågorna äro så.

invävda i varandra, att ett särskiljande knappast låter sig göra.

Vid övervägande av det remitterade förslaget i denna del har kammar­

rätten funnit, att därest den föreslagna uppdelningen av fastighetstaxe-

ringsmålen efter arten av i dem förekommande tvistefrågor överhuvud

skall göras, till rättsfrågorna givetvis hör hänföras frågan, huruvida fog

funnits för av kammarrätten meddelat beslut att icke upptaga till pröv­

ning där anförda besvär. Emellertid synes det kammarrätten knappast

vara möjligt att utfinna några rationella grunder för en uppdelning av

fastighetstaxeringsmålen i syfte att derpå grunda skilda instansordningar

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 210.

Instansord­

ningen.

182

för olika grupper av dessa mål. En sådan uppdelning skulle få över sig ett

sken av godtycklighet och vålla åtskillig ovisshet vid tillämpningen samt

medföra den avsevärda, i promemorian framhållna olägenheten, att en av

regeringsrätten beslutad ändring i en rättsfråga i många fall skulle nöd­

vändiggöra eu återförvisning till kammarrätten för förnyat beslut i en där­

med sammanhängande uppskattnings!'råga. Kammarrätten anser därför,

att samma instansordning bör bliva gällande för samtliga mål angående

fastighetstaxering. Därest sålunda överhuvudtaget ställningen såsom sista

instans i fastighetstaxeringsmål anses böra anförtros åt kammarrätten, sy­

nes detta böra gälla över hela linjen och inga sådana mål få fullföljas till

regeringsrätten.

Med den sammansättning av kammarrätten, som i detta utlåtande föror­

dats, saknas givetvis afl anledning att med avseende å instansordningen

göra skillnad mellan å ena sidan de fastighetstaxeringsmål, som dragas un­

der kammarrättens prövning genom besvär över länsuppskattningsnämnds

beslut vid allmän fastighetstaxering, och å andra sidan besvär över fastig­

hetstaxering de år, då allmän sådan taxering icke äger rum, ävensom mål

angående dubbel eller obehörig fastighetstaxering eller taxering, som på

grund av felräkning, misskrivning eller annat därmed jämförligt förbise­

ende blivit felaktig.

Andra frågor. Likaledes torde anledning saknas att med avseende å formerna för av­

fattningen och expeditionen av kammarrättens beslut avvika från vad i

dessa avseenden hittills inom kammarrätten praktiserats.

De bestämmelser, som erfordras för reglering av kammarrättens verk­

samhet med avseende å fastighetstaxeringsmålen, böra, såsom i promemo­

rian förutsattes, inarbetas dels i taxeringsförordningen och dels i kam­

marrättens instruktion. Något vidare yttrande härom torde icke böra av

kammarrätten avgivas, helst som förslag till helt ny taxeringsförordning

för närvarande är under utarbetande inom finansdepartementet.»

Kammarrättens utlåtande var icke enhälligt.

Körande instansordningen yttrar en ledamot, att enligt hans mening syn­

tes omtanken om rättssäkerheten bjuda, att skattskyldig medgåves rätt att

fullfölja talan hos Kung! Maj:t i sådana rättsfrågor, som omförmälas i

den remitterade promemorian. Dessa borde nämligen icke handläggas

av allenast en myndighet med domstols kompetens och organisation.

En annan ledamot uttalar, att enligt hans mening kammarrätten bort

såsom en ytterligare garanti för ett riktigt avgörande av de mål, i vilka

kammarrätten bliver sista instans, framhålla vikten av att kammarrättens

ordinarie ledamöter beredas förbättrad ställning i ekonomiskt avseende.

Begerings

-

Med överlämnande av berörda promemoria och kammarrättens utlåtande

har jag därefter anhållit, att yttranden från regeringsrättens ledamöter an­

gående de i promemorian omhandlade frågor måtte mig meddelas.

Med anledning härav hava regeringsrättens ledamöter sammanträtt den

21 februari 1927, därvid enligt mig tillställt utdrag av det vid samman­

trädet förda protokoll förekom följande:

»Regeringsråden Ernberg, Thulin, Rydin, Planting-Gyllenbåga och Has­

selrot förenade sig om följande yttrande:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

183

'Med hänsyn till den betydande, även under nästlidet år stegrade arbets-

balansen i regeringsrätten (se bifogad tabell)1 lärer det bliva nödvändigt

■att inom en snar framtid vidtaga mera genomgripande åtgärder än hittills

för balansens avarbetande och uppnående av önskvärd jämvikt mellan an­

talet årligen avgjorda mål, å ena, och under motsvarande tid inkommande

mål, å andra sidan. Innan beslut fattats om innebörden av de åtgärder,

som härför erfordras, torde man i allt fall icke för närvarande höra från

regeringsrättens arbetsområde avskilja andra mål än sådana, beträffande

vilka på grund av målens natur en dylik åtgärd utan avsevärd olägenhet

kan vidtagas. Därvid hava helt naturligt närmast mål om fastighetstaxe­

ring kommit i betraktande. I tidigare av regeringsrättens ledamöter till

statsrådet och chefen för justitiedepartementet avlåtet yttrande angående

eventuella åtgärder för balansens nedbringande ifrågasattes ock, huruvida

icke rätten att fullfölja talan i dessa mål till Kungl. Maj:t skulle kunna

upphävas. Den prövning, som i dessa mål ägde rum, rörde sig nämligen

oftast endast om fastighetens värde, och frågan härom syntes knappast

vara av beskaffenhet, att rätten att draga densamma genom ett flertal in­

stanser ovillkorligen borde bibehållas. Att så är förhållandet torde ock

ligga i sakens natur. Enligt vad erfarenheten visat leda dylika klagomål,

där det allenast rör sig om fastighetsvärdet, mera sällan till ändring i be-

skattningsmyndigheternas, på närmare kännedom om de lokala förhållan­

dena grumlade beslut.

Förbises bör emellertid icke, att även vid fastighetstaxeringen rättsliga,

för en riktig taxering viktiga spörsmål spela in. Och sedan denna taxe­

ring numera genom 1921 års lagstiftning delvis omlagts och erhållit en

långt mera detaljerad utformning än tillförne, komma uppenbarligen dessa

spörsmål att för taxeringen erhålla åtskilligt större betydelse än tidigare.

Detta har ock uppmärksammats i den inom finansdepartementet av kam­

marrättsrådet Norrman enligt uppdrag utarbetade promemorian i ämnet;

och har av honom av principiella skäl föreslagits, att rätten att fullfölja

talan i mål om sådan taxering till regeringsrätten skulle för vissa fall bi­

behållas, nämligen där fråga är

1) om viss egendom är att hänföra till fastighet eller ej,

2) om den subjektiva skattskyldigheten (eller frågan om vem som har att

erlägga skatt för viss fastighet),

3) om objektiv skatteplikt (eller frågan huruvida skatt överhuvud skall

för viss fastighet erläggas) samt

4) om beskattningsorten för fastighet.

I promemorian bär emellertid erinrats, att vid fastighetstaxeringen även

i vissa andra fall än de sålunda till undantagande föreslagna förekomma

frågor av åtminstone formellt sett juridisk natur, såsom frågor om fastig­

hets hänförande till jordbruksfastighet eller annan fastighet samt om taxe­

ringsenhet ävensom att i vissa andra fall — exempelvis vid åsättande av

särskilda värden såsom tomt- och industrivärde samt om värdering av

skogsmark och skog— rätts- och uppskattningsfrågor kunna vara så intimt

förenade med varandra, att ett särskiljande knappast låter sig verkställa.

Med åberopande härav har kammarrätten ansett, att det knappast läte

sig göra att utfinna några rationella grunder för eu uppdelning av fastig-

hetstaxeringsmålen i syfte att därpå grunda skilda instansordningar för

olika grupper av dessa mål.

Därest man, på sätt kammarrätten härvid synes hava förutsatt, vill i an-

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

Tabcllcn liar ej här intagits.

184

givet syfte söka undantagslöst genomföra en uppdelning av rätts- och upp-

skattningsfrågorna över hela linjen, möta givetvis stora svårigheter. Om

man än därför måste avstå från ett sådant försök, synes detta likväl inga­

lunda behöva utesluta, att, i den omfattning sådant lämpligen låter sig

gorå, genomföra en dylik uppdelning, därest detta eljest i rättssäkerhetens

intresse befinnes önskvärt.

Då taxeringsmål i övrigt få fullföljas till högsta instans, torde, rent prin­

cipiellt sett, skäl icke föreligga att beträffande fastighetstaxeringen av­

skära rätten att fullfölja talan till regeringsrätten annat än i den mån

fråga är om uppskattning av fastighets värde. Men tydligt är att, då i

vissa fall av praktiska skäl stor svårighet möter att göra eu sådan uppdel­

ning av dessa mål i olika grupper, man måste nöja sig med att uppdraga

gränslinjen på det sätt, att frågor, som huvudsakligen äro att hänföra till

fastighets uppskattning, stanna i kammarrätten, men däremot andra frå­

gor, av mera principiell art, få fullföljas till högsta instans. Den i prome­

morian ur sådan synpunkt föreslagna lösningen synes i huvudsak tillfreds­

ställande. Dock synas övervägande skäl tala för, att även frågor om taxe­

ringsenhet, vilka uppenbarligen kunna innehålla spörsmål av ganska stor

principiell innebörd och jämväl synas vara av beskaffenhet att utan svå­

righet kunna behandlas för sig, höra hänföras till samma kategori som de

i promemorian upptagna grupper av mål, däri obeskuren besvärsrätt fort­

farande skulle bibehållas.

Att, ifall fastighetstaxeringsmålen utan undantag skulle stanna i kam­

marrätten, detta även ur andra synpunkter än de rent principiella skulle

medföra åtskilliga olägenheter och cegentligheter, synes oförtydbart. Så­

lunda skulle, då ju mål om beskattning för inkomst fortfarande skulle få

undantagslöst gå upp till regeringsrätten, i vissa fall fullt likartade frågor,

som kunna uppkomma såväl vid inkomstbeskattningen som vid, fastighets­

taxeringen, kunna komma att avgöras på mot varandra stridande sätt i re­

geringsrätten och kammarrätten. Detta skulle exempelvis kunna inträffa

1 frågor om skattefrihet för samfund, inrättningar och stiftelser etc., som

avses i 5 § 2 mom. c) i inkomstskatteförordningen och i 5 § e) bevillnings-

förordningen. Även skulle regeringsrätten vid prövning av besvär an­

gående inkomsttaxeringen bliva i åtskilliga hänseenden hunden av kam­

marrättens beslut i fastighetstaxeringsfrågor. I sådant avseende må er­

inras, att enligt 12 § 8 mom. bevillningsförordningen den, som enligt 5 §

a)—i) samma förordning befrias från fastighetsbevillning, jämväl skall

åtnjuta befrielse från inkomst för samma egendom, samt att enligt 11 §

2 mom. l:o) a) bevillningsförordningen frågan om vem avdrag för ge­

nom fastighetsbevillning beskattad avkastning av fastighet skall tillkom­

ma är beroende av frågan, huruvida fastighetens ägare eller dess inne­

havare är enligt 8 § samma förordning skattskyldig för fastigheten.

Ett system, ägnat att medföra dylika konsekvenser, kan svårligen anses

tillfredsställande.

Viktigare än vad sålunda berörts är emellertid måhända den omstän­

digheten, att då kammarrätten ju är första domstolsinstans i förevarande

frågor, vederbörande part i många fall först genom kammarrättens ut­

slag erhåller tydligt besked, i vilket avseende den till stöd för hans talan

förebragta utredning eller bevisning brister. Och att det oaktat helt av­

skära besvärsrätten även i rättsfrågor synes knappast tillrådligt. Väl gör

sig i viss män enahanda förhållande gällande beträffande mål angående

uppskattningsfrågor, men torde detta av antydda skäl där spela en avse­

värt mindre roll.

Kungl. Majrts proposition Nr 210.

185

Mot ett medgivande av fullföljdsrätt i den omfattning, som i promemorian

anförts, har invänts, att återförvisning till kammarrätten i vissa fall

skulle bliva nödvändig för prövning av uppskattningsfrågan samt att i

följd därav målens slutliga avgörande skulle fördröjas. Återförvisning

torde emellertid bliva erforderlig huvudsakligen endast i sådana fall, då

regeringsrätten, i motsats till kammarrätten, finner en fastighet vara un­

derkastad beskattning helt eller delvis, eller prövar en fastighet, som av

kammarrätten ansetts böra i sin helhet taxeras, endast delvis höra bliva

föremål för en sådan åtgärd eller böra uppdelas i taxeringsenheter på an­

nat sätt än kammarrätten bestämt. Dylika fall torde kunna antagas icke

bliva alltför talrika, och även om det dröjsmål med målens slutliga avgö­

rande, som en återförvisning medför, givetvis måste anses såsom en nack­

del, lärer denna dock icke vara av beskaffenhet att höra utgöra hinder för

fullföljdsrätt, där denna eljest anses böra bibehållas.

I förevarande sammanhang må ock — på sätt i promemorian antytts —

erinras, att, sedan rättsfrågor av beskaffenhet att få till regeringsrätten

fullföljas eu gång vunnit sitt avgörande i högsta instans och vägledande

prejudikat därigenom vunnits, anledning till klagomål i likartade fall, un­

der förutsättning av oförändrad lagstiftning i ämnet, bortfaller.

Slutligen må här anmärkas, att då kammarrätten i sitt utlåtande anfört,

bland annat, att om den föreslagna uppdelningen av fastighetstaxerings-

målen efter arten av i dem förekommande tvistefrågor överhuvud skall

göras, till rättsfrågorna bör hänföras även fråga, huruvida fog förefun-

nits för av kammarrätten meddelat beslut att icke upptaga till prövning

där anförda besvär, detta synes vara riktigt, försåvitt målet, materiellt

sett, är av beskaffenhet att enligt den föreslagna ordningen få till rege­

ringsrätten fullföljas. Men i andra fall lärer vid kammarrättens pröv­

ning såväl i berörda hänseende som beträffande andra i målet förekom­

mande formella frågor böra förbliva.

På grund, av vad sålunda anförts synas de i promemorian i nu omför-

mäkla hänseende framlagda förslag med den modifikation, som ovan an­

givits, vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för lagstiftning

i ämnet.

Om kammarrätten i större eller mindre utsträckning göres till högsta

instans i fastighetstaxeringsmål, äro givetvis åtgärder, ägnade att skapa

ökade betingelser för ett riktigt avgörande och att sålunda förläna ökad

auktoritet åt domstolens beslut, önskvärda. Mot den lösning, som kammar­

rätten i sådant avseende föreslagit, synes något väsentligt icke vara att

erinra.

De föreskrifter av instruktionell art, som under angiven förutsättning i

övrigt må finnas erforderliga, torde icke påkalla något yttrande från rege­

ringsrättens ledamöters sida.’

Regeringsrådet Palmgren, med vilken regeringsrådet Söderwall instäm­

de, anförde:

'På grund av angelägenheten att minska regeringsrättens arbetsbörda

anser jag förslaget att från fullföljd till Kungl. Maj:t utestänga besvärs­

mål angående fastighetstaxering höra bringas till verkställighet. I de

frågor rörande förslagets genomförande, med avseende å vilka yttrande

från regeringsrättens sida kan vara påkallat, biträder jag den mening, som

omfattats av kammarrättens flesta ledamöter.’»

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

186

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Departements­

chefen.

Den på senare år allt mera ökade tillströmningen av mål till regerings­

rätten och den stegrade balansen av oavgjorda mål därstädes gör det

enligt min mening till en ofrånkomlig nödvändighet att söka i möjligaste

mån råda bot för dessa förhållanden. Förslaget om att göra kammar­

rätten till sista instans i huvudmassan av fastighetstaxeringsmålen synes

utgöra ett icke overksamt medel för att uppnå angivna mål. Jämväl

önskvärdheten av att mål angående fastighetstaxering vinna ett snabbt

slutgiltigt avgörande utgör ett skäl, som starkt talar för åtgärden i fråga.

Beträffande frågan, om kammarrätten skall utgöra högsta instans i alla

fastighetstaxeringsmål eller om talan skall få fullföljas i vissa av dem,

hava olika meningar gjort sig gällande. Sålunda hava kammarrättens

majoritet och två ledamöter av regeringsrätten ansett, att kammarrätten

bör utgöra högsta instans i alla dylika mål, under det att en ledamot av

kammarrätten och fem ledamöter av regeringsrätten i princip biträtt den

i kammarrättsrådet Norrmans promemoria uttalade mening, att rätten till

fullföljd av talan hos regeringsrätten i dessa mål skall i viss utsträck­

ning bibehållas. För egen del finner jag mig på de skäl, som anförts i

promemorian samt av regeringsrättens flesta ledamöter, böra ansluta mig

till den ståndpunkten, att rätten till fullföljd av talan hos regeringsrätten

hör i viss utsträckning bibehållas. Genom att begränsa fullföljdsrätten på

detta sätt vinnes en icke oväsentlig avlastning av regeringsrättens arbets­

börda, utan att man kan göra gällande, att någon risk för rättssäkerheten

uppstår, och utan att man behöver befara en sådan möjlighet till olika

domslut i likartade frågor, som — på sätt påpekats av regeringsrättens

flesta ledamöter — skulle kunna uppkomma, om alla fastighetstaxeringsmål

avgjordes av kammarrätten såsom högsta instans, men talan i andra taxe-

ringsmål finge fullföljas hos regeringsrätten.

Vad angår den grund, efter vilken man skall göra uppdelningen av

fastighetstaxeringsmålen i sådana, i vilka talan får fullföljas hos regerings­

rätten, och sådana, i vilka talan dit icke får fullföljas, så synes denna

grund — av i promemorian angivna skäl — höra vara den, att talan

skall få fullföljas hos regeringsrätten i rättsfrågor men icke i uppskatt-

ningsfrågor. På sätt från olika håll framhållits, är det dock mycket

vanskligt att uppdraga en rationell gräns mellan rätts- och uppskattnings-

frågor i fastighetstaxeringsmål. För egen del finner jag övervägande skäl,

framför allt av praktisk natur, tala för den uppdelning av mål rörande

tillämpning av kommunalskattelagens bestämmelser om fastighetsbeskatt­

ning, som skett i nämnda promemoria. Enligt denna må talan över

kammarrättens beslut fullföljas hos regeringsrätten, 1) då fråga är, huru­

vida viss egendom i beskattningsavseende är att hänföra till fastighet eller

ej, 2) i fråga om subjektiv skattskyldighet, 3) i fråga om objektiv skatte­

plikt, samt 4) rörande frågan i vilken kommun viss taxerad fastighet är

belägen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

187

Vad angår särskilt det i de avgivna yttrandena debatterade spörsmålet,

om talan skall få fullföljas jämväl rörande frågan, huruvida fog funnits

för av kammarrätten meddelat beslut att icke upptaga till prövning där

anförda besvär, så är detta något, som rör tillämpning av taxerings-

förordningen och icke kommunalskattelagen, och torde någon begränsning

av klagorätten icke böra ifrågakomma vare sig i denna eller i andra lik­

artade frågor. Att, på sätt regeringsrättens flesta ledamöter ifrågasatt,

låta klagorätt i desertationsfrågor finnas endast i de fall, då målet, materi­

ellt sett, är av beskaffenhet att enligt den föreslagna ordningen få till

regeringsrätten fullföljas, kan jag för egen del ej förorda, då det skulle

nödvändiggöra, att kammarrätten, när denna domstol gör ett fastighets-

taxeringsmål desert, måste i viss mån ingå på en materiell prövning av

målet för att kunna avgöra, om besvärshänvisning till regeringsrätten

skall lämnas eller ej.

Därest emellertid kammarrätten göres till högsta instans i det över­

vägande antalet fastighetstaxeringsmål, torde detta ovillkorligen böra

medföra den konsekvensen, att åtgärder vidtagas i syfte att förstärka

kammarrättens sammansättning vid avgörandet av fastighetstaxerings-

målen. I sådant avseende har i Norrmans promemoria föreslagits, att så­

som lagfarna ledamöter endast ordinarie ledamöter av kammarrätten

skulle få deltaga i dessa måls avgörande. Behovet av denna garanti för

ett riktigt avgörande av målen har av kammarrätten kraftigt under­

strukits. För egen del finner jag anordningen i fråga vara under angiven

förutsättning riktig och nödvändig.

Av dessa ordinarie ledamöter bör en av Kungl. Maj:t utses att i egen­

skap av ordförande leda arbetet inom den avdelning av kammarrätten,

som skall handlägga fastighetstaxeringsmål. Enligt det i promemorian

framlagda förslaget skulle särskild ordförande icke utses annat än för den

tid, då mål angående taxering av fastighet vid allmän fastighetstaxering

handläggas. Enligt min mening saknas tillräcklig anledning till ett dylikt

förfaringssätt, och har 126 § i föreliggande förslag utformats i enlighet här­

med. Vid de tillfällen, då presidenten i kammarrätten deltager i arbetet

inom avdelningen, skall det givetvis tillkomma honom att leda förhand­

lingarna, varom emellertid bestämmelse kan meddelas i instruktionell väg.

Vad åter angår den ifrågasatta åtgärden att förstärka kammar­

rättens sammansättning vid fastighetstaxeringsmålens avgörande med

två icke lagfarna ledamöter, som skulle tillföra kammarrätten ökad

sakkunskap i avseende å värdesättning av fastighet, så har densamma

från kammarrättens sida mött ett starkt motstånd. Detta har grun­

dats huvudsakligen därpå, att i kammarrätten, som vid sitt avgörande

av målen vore bunden av i besvärsakten föreliggande bevismaterial, relativt

ringa marginal funnes för nämndsavgöranden i egentlig mening, men

jämväl på farhågor för att det skulle uppkomma svårigheter vid det

188

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

praktiska ordnandet av arbetet i den särskilda avdelningen för fastighets-

taxeringsmål i kammarrätten. Å andra sidan måste dock kammarrätten

anses hava själv givit uttryck åt den uppfattningen, att ett visst behov av

förstärkt sakkunskap på området förefinnes, i det att kammarrätten fram­

hållit önskvärdheten av att det beredes möjlighet att i förekommande fall

infordra utlåtande över besvär från exempelvis någon nära fastigheten

boende jägmästare, domänintendent eller lantbruksingenjör eller anmoda

lämplig person att inställa sig i kammarrätten för att muntligen yttra

sig över besvär. Beträffande den ställning, som regeringsrättens ledamöter

intaga till denna fråga, innehåller deras yttrande icke annat uttalande, än

att nämnda ledamöter finna något väsentligt icke vara att erinra mot den

lösning, som kammarrätten föreslagit i avseende å åtgärder, ägnade att

skapa ökade betingelser för ett riktigt avgörande och att sålunda förläna

ökad auktoritet åt kammarrättens beslut.

På sätt kammarrätten anfört, förhåller det sig givetvis så, att kam­

marrätten vid sina avgöranden i fastighetstaxeringsmål är bunden av be-

svärshandlingarnas innehåll. Säkerligen förhåller det sig ävenledes så, att

utredningen i många av dessa mål är så bristfällig, att det vid målets

avgörande icke spelar någon roll, om sakkunskap i avseende å värdesätt­

ning av fastighet är särskilt representerad inom domstolen eller ej. Men

å andra sidan har jag svårt att tänka mig, att det icke vid bedömandet

av de mål, vari det förekommer en kvalitativt värdefull utredning, fram­

lagd antingen i en utförlig och vederhäftig deklaration eller i besvären —

i händelse antingen densamma bestrides eller kanske av taxeringsnämndens

ordförande eller av kronans ombud motbevisas eller tvisten enbart gäller

vad det allmänna saluvärdet utgör å en fastighet, rörande vars beskaffen­

het enighet i uppfattningen råder — kan vara av stor betydelse att inom

domstolen hava tillgång till särskild, på praktisk erfarenhet grundad

sakkunskap på området i fråga. I all synnerhet bör detta vara fallet, då

det gäller värdesättning av skogsmark och växande skog. Det synes mig

icke antagligt, att, även om det beredes kammarrätten vidgad möjlighet

att infordra utlåtanden från sakkunniga personer — vad angår inhämtande

av yttrande över besvär från ämbetsverk och myndigheter, äger kammar­

rätten redan jämlikt § 12 i den för ämbetsverket gällande instruktionen

befogenhet därtill — detta, ehuru säkerligen medförande betydande kost­

nader, skall få tillnärmelsevis samma praktiska betydelse som en anord­

ning, enligt vilken sakkunskap på ifrågavarande område finnes ständigt

representerad inom kammarrätten.

I anledning av kammarrättens uttalande, att det borde öppnas möjlighet

för landskamreraren att, då han finner sådant behövligt, införskaffa ytt­

rande av viss för det speciella fallet särskilt utsedd sakkunnig, vill jag

erinra om att det enligt 14 § 1 mom. av förevarande förslag till taxe-

ringsförordning tillkommer landskamreraren att efter behov vid hand­

läggning av taxeringsfrågor anlita biträde av sakkunnig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

189

Visserligen skulle det enligt min mening vara av största värde, om

sådan anordning kunde vidtagas, att en länsrepresentant alltid komme att

deltaga i målens avgörande i kammarrätten. Jag har emellertid måst avstå

därifrån på grund av de hinder av praktisk natur, som uppresa sig mot en

dylik anordning, och har jag därför inskränkt mig till att föreslå, att vid

fastighetstaxeringsmåls avgörande kammarrätten skall bestå av tre ordinarie

ledamöter och två icke lagfarna ledamöter med särskild sakkunskap i avseende

å värdesättning av fastighet men utan krav på ortskännedom hos dessa

ledamöter. För att kammarrätten må äga tillgång till sådana särskilda

ledamöter skall enligt det förslag, som jag här framlägger, av Kungl.

Maj:t utses sex i fastighetsvärdering kunniga män med god kännedom

om fastighetsförhållandena i allmänhet inom riket att efter kallelse in­

träda såsom ledamöter i kammarrätten vid handläggning av fastighets-

taxeringsmål. Av dessa personer skola två äga särskild sakkunskap i

avseende å värdering av skogsmark och växande skog, två i avseende å

värdering av jordbruksfastighet i övrigt och två i avseende å värdering

av annan fastighet. Dessa ledamöter skola givetvis i egenskap av domare

avlägga domareed.

Därest kammarrätten blir högsta instans i fastighetstaxeringsmål, fram­

träder med ökad styrka det även utan en dylik förändring befogade kra­

vet på ökad enhetlighet vid målens behandling och avgörande i kammar­

rätten. Enligt förenämnda promemoria skulle detta krav tillgodoses genom

att samtliga fastighetstaxeringsmål bleve handlagda å en viss avdelning

inom kammarrätten. Denna avdelning skulle bestå av fyra eller fem ordinarie

ledamöter av kammarrätten, vilka alternerande skulle tjänstgöra vid målens

avgörande enligt en plan, så uppgjord att det iakttoges en kontinuitet

i sammansättningen, som betryggade åsyftad enhetlighet vid målens av­

görande. Föredragningen skulle utföras av särskilda föredragande. Genom

en sådan anordning vunne man dels att färre ledamöter bleve indelade till

tjänstgöring å avdelningen än som skulle erfordras, om ledamöterna själva

fullgjorde föredragningen, och dels att föredragningen kunde av en och

samma föredragande fullgöras under längre tid i oavbruten följd än som

kunde bliva fallet, om föredragningen fullgjordes av ledamöterna. Även

härigenom vunnes ökad garanti för enhetlighet i avgörandet. En dylik så att

säga koncentrerad föredragning vore jämväl ägnad att bidraga till väsentligt

ökad snabbhet i målens avgörande. Föredragningen av en större grupp

likartade mål måste nämligen enligt sakens natur taga kortare tid i an­

språk, om hela gruppen kunde avgöras av samma ledamöter under en viss

föredragningstermin än om föredragningen av samma grupp splittrades på

ett flertal kortare föredragningsterminer inför varierande ledamöter.

Det torde icke vara lämpligt att i taxeringsförordningen föreskriva, att

föredragningen av alla fastighetstaxeringsmål ovillkorligen skall fullgöras

å endast en avdelning inom kammarrätten. Målens antal kan ju nämligen

tänkas bliva så stort, att det blir nödvändigt, att deras avgörande för-

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

delas å två eller flera avdelningar. Jag har emellertid ansett mig kunna

utgå från att målen i regel komma att handläggas å en avdelning, och

har i enlighet härmed de icke lagfarna ledamöternas antal begränsats till

sex.

Inom avdelningen höra målen avgöras av tre ordinarie och två icke lag­

farna ledamöter. Dock hör icke utevaro av en av de icke lagfarna leda­

möterna få hindra måls avgörande, därest av de övriga ledamöterna tre

äro ense om slutet. Det kan icke väntas föreligga hinder för att, även vid

hastigt påkommande förfall för ordinarie ledamot, inkalla annan sådan till

tjänstgöring.

Närmare föreskrifter angående inkallande av de icke lagfarna ledamöterna

till tjänstgöring i kammarrätten samt angående ordnandet av kammarrättens

arbete med handläggning av fastighetstaxeringsmål och därmed samman­

hängande frågor torde det böra tillkomma Kungl. Maj:t att meddela. Något

uttalande i denna punkt torde fördenskull ej här erfordras utom beträf­

fande ett par särskilda frågor.

Det har i Norrmans promemoria förutsatts, att samtliga besvärsmål

angående fastighetstaxering skola vara inkomna till kammarrätten före

ingången av april månad året efter taxeringsåret eller, i vissa fall, inom

tre månader efter det att besvären inkommit till vederbörande länsstyrelse.

Denna tidsbegränsning synes — på sätt kammarrätten i sitt utlåtande an­

märkt — vara väl snäv och torde böra utsträckas med åtminstone en

månad. En ytterligare utsträckning av tiden synes icke böra ifrågakomma,

enär det är av vikt, att fastighetstaxeringsmålen bliva snarast möjligt

avgjorda, och handläggningen av desamma icke lämpligen kan påbörjas,

förrän det stora flertalet av målen inkommit till kammarrätten. Det

må erinras därom, att, ifall det skulle inom något län möta svårighet

för landskamreraren att inom den bestämda tiden hinna att jämsides med

övrigt honom påvilande arbete avgiva förklaring i samtliga fastighets­

taxeringsmål, han äger erhålla partiell tjänstledighet för att bliva i tillfälle

att uteslutande ägna sig åt denna gren av taxeringsarbetet.

Härefter synas — på sätt vidare i utredningen förutsatts — målen böra

i kammarrätten behandlas med förtursrätt, så att det slutliga utfallet av

fastighetstaxering och särskilt allmän sådan kan bliva klart inom kortast

möjliga tid.

Den andra frågan av nu förevarande slag, till vilken jag redan nu

torde böra intaga principiell ståndpunkt, är den, i vilken utsträck­

ning genomförandet av ifrågavarande reform nödvändiggör ett utbyte av

å kammarrättens stat uppförda assessorer mot kammarrättsråd. Denna

fråga synes emellertid vara i rätt väsentlig mån beroende av hur före­

dragningen av fastighetstaxeringsmålen kommer att ordnas i kammar­

rätten, d. v. s. om den skall, i enlighet med kammarrättens förslag, ut­

föras av kammarrättsråden själva eller av särskilda föredragande. Vilken­

dera metoden än väljes torde den nämligen — på sätt i såväl prome-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

191

morian som kammarrättens däröver avgivna utlåtande närmare utvecklas

— draga med sig såsom ofrånkomlig konsekvens, att i viss omfattning

ett utbyte måste verkställas av assessorer i kammarrätten mot kammar­

rättsråd på ordinarie stat. Enligt kammarrättens förslag kräves det, att

tre assessorer utbytas mot tre kammarrättsråd; enligt den i promemorian

uttalade uppfattningen kan utbytet begränsas till att avse endast en motsva­

rande befattning. Såvitt jag kunnat finna av den hittills i saken förebragta

utredningen, kommer enhetlighet och snabbhet i avgörandet att främjas,

om ledamöterna helt befrias från föredragningen samt denna i stället ut-

föres av särskilda föredragande, vilken anordning jämväl ur rent organi­

satorisk synpunkt torde bliva den bästa eller måhända nödvändig, därest

icke lagfarna ledamöter skola på föreslaget sätt deltaga i målens av­

görande. Den omständigheten, att denna metod tillämpas inom såväl

högsta domstolen som regeringsrätten, måste jämväl anses utgöra ett

starkt stöd för mitt antagande om dess praktiska användbarhet även

i kammarrätten vid denna domstols handläggning av fastighetstaxe-

ringsmålen. Tillämpas denna metod, torde den av kammarrätten före­

slagna utökningen av de ordinarie kammarrättsrådens antal visa sig ej

vara erforderlig. Det bör betonas, att det i detta sammanhang icke är

fråga om att avhjälpa den disproportion i berörda avseende, som till­

äventyrs redan under nuvarande förhållanden kan förefinnas, utan endast

att förhindra, att det genom den särskilda anordning, som erfordras

för fastighetstaxeringsmålens avgörande, uppkommer en försämring i pro­

portionen mellan antalet kammarrättsråd och antalet assessorer. Och så­

vitt man kan döma av vad hittills i ärendet förekommit synes arbetet i

kammarrätten kunna tillfredsställande ordnas, om en assessor utbytes mot

ett kammarrättsråd på ordinarie stat. Förslag om dylikt utbyte erfordras

emellertid ej i förevarande sammanhang.

Beträffande de konsekvenser i övrigt i avseende å kammarrättens

arbete och förstärkning av kammarrättens arbetskrafter, som anordningen

kan komma att medföra, synes det vara svårt att, innan man känner an­

talet av de besvär, som komma att anföras hos kammarrätten över 1928

års allmänna fastighetstaxering, eller således före 1928 års utgång intaga

någon bestämd, på faktiska förhållanden grundad ståndpunkt. Om och i

den mån förhållandena kunna föranleda behov av en utökning av kam­

marrättens arbetskrafter, torde frågan därom få upptagas till prövning,

sedan tillräckligt material för dess bedömande föreligger.

De kostnader, som föranledas av den särskilda avdelningen för fastig-

hetstaxeringsmål inom kammarrätten, hava i utredningen föreslagits skola

hänföras till kostnader för taxeringsarbetet. En dylik anordning synes

mig emellertid icke principiellt motiverad. De medel, som kunna komma

att erfordras till avlönande av de särskilda ledamöterna i kammarrätten,

arvode till ordförande å avdelning för fastighetstaxeringsmål, eventuell

förstärkning av arbetskrafterna i kammarrätten eller eljest, synas böra

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Ansvarsbe­

stämmelser.

Kostnader

för taxerings

förfarandet.

särskilt anvisas å riksstaten. Till de närmare bestämmelserna härom torde

det icke vara erforderligt att redan nu taga ställning

Beträffande storleken av den kostnadsökning, som reformens genom­

förande kommer att föranleda, får jag hänvisa till den i Norrmans prome­

moria förebragta utredning. Enligt vad av densamma framgår, grundas

dessa beräkningar bland annat på att efter varje allmän fastighetstaxering

ett så pass stort antal besvärsmål som 3,600 skall inkomma. Såväl med hän­

syn härtill som till den tid, vilken beräknats åtgå för målens avgörande av

kammarrätten, få beräkningarna anses hållna i överkanten. Ersättningen

till de särskilda ledamöterna i kammarrätten, vilken ersättning i nämnda

utredning beräknats till 32 kronor för dag, synes böra bestämmas till endast

24 kronor för dag för ledamot, som är bosatt i Stockholm. I enlighet här­

med torde den totala kostnaden för arvoden till ifrågavarande ledamöter

kunna beräknas för varje allmän fastighetstaxering till högst omkring

18,000 kronor. Beträffande såväl detta kostnadsbelopp som de kostnader,

vilka kunna komma att föranledas av en av organisationen betingad för­

stärkning av kammarrättens arbetskrafter, anser jag mig emellertid böra

understryka vad som i utredningen framhållits eller att varje som helst

beräkning av ifrågavarande anslagsbelopps storlek är ytterst vansklig,

enär densamma blir i hög grad beroende särskilt av antalet mål rörande vid

allmän fastighetstaxering åsätta taxeringar.

Vid en jämförelse mellan kostnaden för den av kammarrätten och den

av mig föreslagna organisationen framstår visserligen den förra såsom

betydligt lägre. Det bör dock framhållas, att en sådan jämförelse icke är

riktig, enär de båda organisationsformerna icke äro likartade och den av

kammarrätten förordade organisationen enligt min mening icke fyller de

krav, man bör uppställa på densåmma.

Redan anhängiggjorda eller framdeles till kammarrätten inkommande

mål, som avse taxering av fastighet före 1928 års ingång, lära böra hand­

läggas i hittills gällande ordning. I enlighet med denna min uppfatt­

ning hava övergångsbestämmelserna till föreliggande förslag avfattats.

Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag upptagit ansvarsbestämmelser,

som i huvudsak ansluta sig till vad nu gäller, därvid emellertid straff­

satserna för underlåtenhet att avlämna deklaration och för avgivande av

oriktig deklaration omarbetats för vinnande av anslutning till de nya

skatteformerna. I väsentliga delar har jag följt de sakkunnigas förslag,

därvid aktgivande på vissa erinringar uti inkomna yttranden. Härtill

skall jag återkomma vid den speciella motiveringen. I

I fråga om kostnaderna för taxeringsförfarandet hava taxeringssak-

' kunniga övervägt, huruvida och i vilken omfattning en fördelning av

taxeringskostnaderna mellan staten och de beskattande menigheterna

låter sig genomföra. Deras uttalande härom återfinnes å sid. 230 ff. i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

193

betänkandet. De hava ansett kostnaderna böra till huvudsaklig del stanna

å statsverket och anföra såsom skäl härför, att kommunerna och övriga

menigheter icke hava någon möjlighet att nämnvärt inverka på indel­

ningen i distrikt för de olika taxeringarna och ej heller på prövningen

av behovet av särskilda utredningar och undersökningar. Därtill kom­

mer, att fastställandet av de ledande taxeringsmännens arvoden synes

böra åvila statens myndigheter, vadan menigheterna även i detta avse­

ende endast föga kunna inverka på kostnaderna. Slutligen skulle en

uppdelning mellan staten och olika menigheter, som icke bleve helt god­

tycklig, stöta på störa' svårigheter. Däremot föreslå de sakkunniga, att

ersättning till sådana ledamöter i beskattningsnämnderna, som utsetts av

kommun, landsting och skogsvårdsstyrelser, skola bestridas av den väl­

jande menigheten eller styrelsen.

Statskontoret har förklarat sig dela taxeringssakkunnigas uppfattning

i denna principfråga.

För min del har jag kommit till samma uppfattning som taxerings-

sakkunniga och statskontoret.

Taxeringssakkunniga hava i sitt förslag till taxeringsförordning sökt Taxerings-

sammanföra alla bestämmelser, som äro att iakttaga vid taxering av alla ^uppställmng*

slag. Undantag har gjorts dels beträffande det särskilda förfarande,

Taxerings-

som erfordras för taxering av skogsmark och växande skog, och dels sakkunniga.

beträffande deklarationsformulären. Liksom vid 1922 års allmänna

fastighetstaxering de speciella föreskrifterna rörande förfarandet vid taxe­

ring av skogsmark och växande skog voro meddelade i särskild instruk­

tion, borde de häremot svarande stadgandena för blivande allmänna

fastighetstaxeringar, enligt taxeringssakkunnigas mening, upptagas i

särskild instruktion, som Kungl. Maj:t skulle utfärda. Deklarationsfor­

mulären skulle även fastställas av Kungl. Maj:t. De sakkunniga hava

även föreslagit (227 §), att Kungl. Maj:t skulle äga utfärda de särskilda

föreskrifter och anvisningar, som kunde finnas erforderliga för taxerings-

förordningens tillämpning.

Beträffande taxeringsmyndigheternas befattning med avgiftspåföringen

enligt lagen om allmän pensionsförsäkring hava de sakkunniga i sitt för­

slag intagit allenast hänvisningar till de i pensionsförsäkringslagen med­

delade bestämmelserna.

Vid förslagets avfattning hava de sakkunniga följt den grundsatsen, att

de olika slagen av taxering borde behandlas i var sitt kapitel, varjämte

till särskilda kapitel hänförts dels vissa gemensamma föreskrifter, dels stad-

ganden med ansvarsbestämmelser och dels bestämmelser om kostnader för

taxeringsförfarandet.

Genom detta förfaringssätt har de sakkunnigas författningsförslag blivit

rätt omfattande.

Bihang till

riksdagens

protokoll

1927. 1 saml. ISO

höft.

(Nr 210.)

13

194

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Yttranden.

XJti vissa yttranden har författningstextens uppställning behandlats. Läns­

styrelserna i Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,

Västmanlands och Gävleborgs län beteckna taxeringssakkunnigas systema­

tik såsom förtjänstfull och ägnad att underlätta författningens praktiska

handhavande. Även andra myndigheter giva uttryck åt samma uppfattning.

En motsatt ståndpunkt intaga, bland andra, länsstyrelserna i Uppsala och

Östergötlands län, vilka förorda sammandragning av den onödigt vidlyftiga

författningstexten.

Kammarrätten förklarar sig intet hava att erinra mot en anordning»,

varigenom samtliga taxeringsbestämmelser sammanföras i en författning»

men uttalar, att de sakkunniga stannat på halva vägen i så måtto, att de

i stort sett nöjt sig med att inom en och samma yttre ram bereda plats för

de fristående författningarna, utan att i nämnvärd grad inlåta sig på att

söka sammansmälta de talrikt förekommande parallellstadgandena. Kam­

marrätten har därför förordat författningstextens uppställning efter annan

indelningsgrund, därvid kammarrätten antytt möjligheterna att samman­

föra till exempel de olika deklarations- och uppgiftsföreskrifterna till en

grupp, reglerna om besvärsförfarandet till en grupp o. s. v. Därjämte har

kammarrätten, av skäl för vilka jag tidigare redogjort, uttalat sig för att

förfarandet vid allmän fastighetstaxering regleras i särskild författning. Kam­

marrätten har vidare ställt sig tveksam i fråga om behovet av sådana före­

skrifter rörande tillämpningen av taxeringsförordningens bestämmelser, som

enligt de sakkunnigas förslag skulle kunna meddelas av Kungl. Maj:t utan

riksdagens hörande såvitt gäller annat än reglementariska föreskrifter för

beskattningsnämnder eller andra vid taxeringsarbetet sysselsatta.

Departements-

yaci först angår frågan, om i taxeringsförordningen böra intagas alla be-

<'he/en- stämmelser, som angå taxeringsförfarandet, synes det även mig tydligt, att

en sådan anordning innebär betydande fördelar. Att därvid utesluta stad-

gandena om allmän fastighetstaxering och meddela dessa i en särskild för­

fattning finner jag mig så mycket mindre hava anledning förorda, som en­

ligt min redan tillkännagivna mening förfarandet vid allmän fastighets­

taxering nu bör ordnas på ett i sina huvuddrag bestående sätt och det är

förenat med vissa fördelar att bestämmelserna härom sammanarbetas med

övriga taxeringsföreskrifter. Emellertid har jag ansett vissa av de i taxe­

ringssakkunnigas förslag upptagna stadgande^ vara av den art, att de

lämpligen höra utfärdas i administrativ ordning. Härmed åsyftas stad-

gandena om allmänna kungörelser rörande indelning i distrikt för taxe-

ringsarbetets 'förrättande och förordnande av ordförande och ledamöter i

beskattningsnämnderna, om tillhandahållandet åt beskattningsnämnderna av

stommar till taxeringslängder samt om förandet av dessa längder och ord­

ningen för längdernas offentliggörande ävensom andra reglementariska före­

skrifter rörande beskattningsnämndernas verksamhet, vidare föreskrifter

om tryckning och tillhandahållande av deklarationsblanketter, om utdelning

195

till taxeringsmännen av erforderliga exemplar av skatteförfattningarna samt

om upprättande av sammandrag av taxeringslängderna och dessa samman­

drags publicerande m. m. Det måste anses innebära en onödig omgång att

påkalla riksdagens medverkan vid meddelandet av dylika verkställighets-

föreskrifter, som på grund av sin natur närmast synas höra under Kungl.

Maj:ts avgörande. Med anledning härav har jag vid överarhetningen av

taxeringssakkunnigas författningsförslag låtit utmönstra däri förekommande

bestämmelser av dylik art. Det har dock befunnits, att en del sådana be­

stämmelser likväl måst behållas i förordningen på grund av sitt nära sam­

band med andra stadganden, som otvivelaktigt höra under riksdagens be­

slutanderätt.

I anslutning härtill förordar jag, att i taxeringsförordningen intages ut­

trycklig bestämmelse om rätt för Kungl. Maj:t att meddela de närmare

föreskrifter angående ordnandet av beskattningsnämndernas verksamhet, som

må erfordras utöver vad taxeringsförordningen kommer att innehålla.

Däremot lärer, såsom kammarrätten anmärkt, det icke böra åt Kungl. Maj:t

inrymmas befogenhet att därutöver meddela föreskrifter för verkställandet

av taxeringsförordningens bestämmelser i andra hänseenden än författningen

i särskilda fall uttryckligen angiver. Därest detta mitt förslag vinner bi­

fall, torde jag i sinom tid få anmäla det förslag till instruktion för be-

skattningsnämnderna, vartill förarbeten pågå inom departementet.

I fråga om uppställningen av det författningsförslag, som jag nu går att

framlägga för Kungl. Maj:t, bar jag funnit övervägande skäl tala för till-

lämpning av den av kammarrätten förordade systematiken. Genom den­

samma torde vinnas något större överskådlighet än med taxeringssakkun­

nigas förslag. Såsom en betydande fördel betraktar jag det förhållandet,

att de i taxeringssakkunnigas förslag förekommande parallellstadgandena

därigenom kunnat sammanarbetas och antalet hänvisningar mellan olika

paragrafer avsevärt nedbringas. Att författningen likväl erhållit en be­

tydande omfattning, har icke kunnat undvikas.

Förslaget till taxeringsförordning indelas i åtta kapitel. För underlättande

av läsningen hava införts en del underrubriker. För tillmötesgående av

därom i åtskilliga yttranden uttryckta önskemål torde vid utfärdande av

blivande förordning i ämnet jämväl meddelas en överskådlig innehållsför­

teckning. Något riksdagens beslut härom erfordras givetvis icke.

Jag skall nu övergå till en närmare redogörelse för innebörden av för­

slagets detaljbestämmelser, i den mån motiven för desamma icke utan vidare

framgå av författningstexten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

196

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Beskattnings

nämnder.

Specialmotivering till förslaget till taxeringsförordning.

Rubriken.

I stället för den hittills använda rubriken »förordning om taxeringsmyn­

digheter och förfarandet vid taxering» upptager förslaget den allmänt gängse

beteckningen »taxeringsförordning».

1

§•

I denna paragraf angivas de olika skatter, till vilka taxering enligt för­

ordningens bestämmelser skall äga rum. Bland dessa skatter nämnes icke

skogsvårdsavgift, enär särskild taxering härtill icke erfordras. Enligt det

förslag till förordning om skogsvårdsavgift, som chefen för jordbruksde­

partementet i dag framlägger, anknytes nämligen påföringen av skogsvårds­

avgift till taxeringen till skogsaccis.

Lagen om allmän pensionsförsäkring innehåller i 14 och 15 §§ bestäm­

melser om beskattningsnämndernas befattning med påföringen av avgifter

enligt samma lag. I 16 § av lagen meddelas därjämte vissa bestämmelser

om besvär över beskattningsnämndernas beslut i dylika frågor. Tillräck­

lig anledning att överflytta dessa bestämmelser till taxeringsförordningen

synes icke föreligga. I stället torde vara lämpligt att i förordningen intaga

hänvisning till pensionsförsäkringslagens bestämmelser härom. Så har ock

skett i 1 och 120 §§ i författningsförslaget.

2

%.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om vissa i förordningen nyttjade

beteckningar, vilka icke torde tarva närmare motivering. Vad i 3 mom.

stadgas med avseende å Stockholm åsyftar att möjliggöra användning av

de i länen gängse beteckningarna även då fråga är om Stockholm. I de

fall då olika förhållanden betinga skiljaktighet mellan bestämmelserna för

Stockholm och för riket i övrigt, framgår sådant av stadgandenas avfatt­

ning eller följer det av sakens natur.

3 %.

Till denna paragraf hava sammanförts de i nuvarande taxeringsförord­

ning och i taxeringssakkunnigas förslag å spridda ställen förekommande

stadganden om benämningar å beskattningsnämnder och deras verksamhets­

områden. En del nya beteckningar hava införts för underlättande av för­

ordningens avfattning. I sådant avseende må märkas, att beteckningen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

197

»prövningsdistrikt» användes för verksamhetsområdet för den lokala beskatt-

ningsnämnden i andra instans i motsats mot den mellankommunala pröv-

ningsnämndens verksamhetsområde, som omfattar hela riket.

I 2 mom. har införts stadgande, att en av taxeringsnämnderna i Stock­

holm skall, utöver nämnden eljest åliggande göromål, handlägga vissa taxe-

ringsärenden, för vilka särskild beskattningsort inom Stockholm icke före­

skrivits i skatteförfattningarna. Vilka dessa ärenden äro, framgår av 77 §

2 mom. Det är i sin egenskap av beskattningsorgan för dessa ärenden

nämnden betecknats såsom »den gemensamma taxeringsnämnden»; då nämn­

den handlägger andra till dess distrikt hörande taxeringsfrågor, fungerar

den som vanlig taxeringsnämnd. Såvitt nu kan bedömas, är antalet skatt­

skyldiga, som skola lyda under ifrågavarande nämnd, icke större än att

det synes vara tillräckligt med en enda sådan nämnd; och torde det böra

överlämnas åt överståthållarämbetet att vid indelningen av taxeringsdistrikt

i Stockholm bestämma, vilken av taxeringsnämnderna i staden skall omhän-

derhava dessa göromål.

I förordningen användes på åtskilliga ställen uttrycket prövningsnämnd

såsom gemensam beteckning för de i 2 och 3 mom. av förevarande paragraf

omförmälda nämnderna. I vissa fall, då stadganden om prövningsnämnd

icke äro tillämpliga å de i 3 mom. omförmälda nämnderna och detta icke

utan vidare framgår av sammanhanget, betecknas prövningsnämnden såsom

»ordinarie». Att i författningen införa särskild förklaring av detta uttrycks

innebörd har icke ansetts erforderligt. 4

4 §•

De i denna paragraf intagna bestämmelserna om indelning i berednings-

distrikt, fastighetstaxeringsdistrikt och taxeringsdistrikt överensstämma i sak

med vad nu gäller. Till förebyggande av tvekan om det författningsenliga

uti ett på vissa håll brukligt förfaringssätt att inom kommun, som delats

i ett flertal taxeringsdistrikt, sammanföra taxeringen av viss grupp skatt­

skyldiga, exempelvis bolag, hos någon eller några taxeringsnämnder med

avvikelse från eljest tillämpad territoriell indelningsgrund, har uttryckligen

angivits, att sådant förfaringssätt medgives. Därest skäl anses föreligga

att på liknande sätt uppdraga särskild fastighetstaxering åt någon eller

några nämnder med uteslutande av andra eljest behöriga nämnder, må

även sådant äga rum.

I fråga om indelning i taxeringsdistrikt för virkestaxering innehåller

173 § i taxeringssakkunnigas förslag stadgande, att, när kommun är

delad i två eller flera taxeringsdistrikt, virkestaxeringen inom kommunen

i dess helhet skall verkställas av en av taxeringsnämnderna i kommunen efter

länsstyrelsens bestämmande. Såsom skäl för detta stadgande hava de sak­

kunniga å sid. 224 i betänkandet anfört, att någon fördelning av virkes­

taxeringen å de olika taxeringsnämnderna inom kommunen icke lämpligen

kan äga rum.

Beskattnings

-

nämndernas

verksamhets­

områden.

Virkestaxe­

ringen.

198

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Detta de sakkunnigas förslag har mött gensaga i några av de avgivna

yttrandena. Länsstyrelsen i Blekinge län anför, att med en sådan anordning

tillräcklig kännedom om kommunens olika delar sannolikt icke kommer att

förefinnas inom den taxeringsnämnd, åt vilken virkestaxeringen uppdragits.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län och en taxeringsnämndsordfärande

i samma län påpeka, att de fördelar, man velat vinna genom virkestaxe-

ringens överlämnande åt taxeringsnämnden, skulle gå förlorade, om i kom­

muner, som delats i flera taxeringsdistrikt, denna taxering skulle anförtros

åt en av taxeringsnämnderna. Kammarrätten förklarar sig av taxeringssak-

kunnigas motiv icke hava blivit övertygad om behovet att med avseende

å virkestaxering frångå regeln, att varje taxeringsnämnd taxerar inom

sitt distrikt, och avstyrker därför ifrågavarande undantag från denna

regel.

På grund av dessa erinringar, vilka ansetts mig betydelsefulla, har jag

funnit mig icke böra upptaga det av de sakkunniga föreslagna stadgandet

såsom allmän regel, men då det möjligen på vissa håll kan anses vara för­

delaktigt att sammanföra virkestaxeringen inom en kommun, som delats i

flera taxeringsdistrikt, till någon eller några av nämnderna därinom, har

jag för att icke förhindra ett sådant förfaringssätt lämnat avgörandet

härom i länsstyrelsens hand. Avfattningen lägger icke hinder i vägen

att för ändamålet inrätta särskild taxeringsnämnd, ett förfaringssätt

som förordats av ett hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Allmän fastig- Det i paragrafen intagna stadgandet, att ett fastighetstaxeringsdistrikt

hetstaxermg. sj5-ajj omfatta flera beredningsdistrikt, avser att förhindra att, såsom vid

1922 års allmänna fastighetstaxering förekommit, heredningsdistrikten

och fastighetstaxeringsdistrikten bringas att sammanfalla. Genom ett

tillvägagångssätt sådant som det i nämnda fall använda vinnes icke

syftet med fastighetstaxeringsnämndens inrättande, nämligen att befordra

jämnheten och likformigheten i fastighetstaxeringen inom större områden

än heredningsdistrikten i regel omfatta.

5 %.

Berednings-

Stadgandena i denna paragraf motsvara i allt väsentligt 6 och 7 §§ i

mansättning,

förordningen den 7 juli 1921 (nr 382) samt 9 § 1 mom. och 10 § i taxerings-

sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, dels att, i de fall då

beredningsdistrikt skall bestå av två eller flera kommuner, länsstyrelsen

skall vid indelningen i distrikt efter vederbörande kommuners hörande

bestämma den eller de grupper skattskyldiga, vilka varje kommuns leda­

möter skola företräda, och dels att ledamöter i beredningsnämnd skola

väljas tidigare än i oktober månad, förslagsvis i mars.

Något mera allmänt behov av ändringar i enlighet med detta läns-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

199

styrelsens förslag torde icke hava framträtt. Jag vill ock med avseende

å tiden för val av ledamöter i beredningsnämnden erinra, att den i före­

varande paragraf angivna tidsbestämmelsen »senast den 15 oktober» till­

kommit på initiativ av 1921 års riksdag. Länsstyrelsens ändringsförslag

kunna därför icke biträdas av mig.

6

$.

Denna paragraf motsvarar i allt väsentligt stadgandena i 12 § första

stycket och 13 § i förordningen den 7 juli 1921 (nr 382) samt 12 § i taxe-

ringssakkunnigas förslag. Stadgandena i 2 mom. av förevarande paragraf

bava hämtats från de sakkunnigas förslag.

Av vad jag under 5 § anfört följer, att jag icke heller beträffande

fastighetstaxeringsnämnderna anser mig böra förorda av länsstyrelsen i

Jönköpings län framställt ändringsförslag av i det närmaste samma inne­

håll, som det under 5 § behandlade.

Ett i några yttranden framställt förslag att utöka antalet ledamöter i

fastighetstaxeringsnämnderna i stad till sex finner jag ej heller skäl

biträda.

7 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i taxeringssakkunnigas förslag. Rörande

motiveringen hänvisar jag till sid. 113 i betänkandet.

Paragrafens första moment överensstämmer i huvudsak med 19 §> för­

ordningen den 7 juli 1921 (nr 382). Skiljaktighet föreligger såtillvida, att

hälvten av antalet ledamöter i fastighetsprövningsnämnden skall utses

bland de ledamöter i fastighetstaxeringsnämnderna, som utsetts av läns­

styrelsen eller valts av landsting, i stället för att tidigare en fjärdedel av

ledamöternas antal skulle tagas från vardera av dessa grupper.

Då dessa ledamöter i lika mån skola företräda de utjämnande intressena

i motsats till bygdeintressena, torde någon åtskillnad mellan å ena sidan

de av länsstyrelsen förordnade och de av landstinget valda icke erfordras.

En sådan åtskillnad torde ock hava inneburit en helt visst icke avsedd

inskränkning i möjligheterna att utse stadsrepresentanter till ledamöter i

prövningsnämnden, eftersom landstinget icke väljer någon ledamot i fastig­

hetstaxeringsnämnderna i städerna. Att, såsom av Kopparbergs läns

landstings förvaltningsutskott och svenska landstingsförbundet blivit ifråga­

satt, i paragrafen införa uttrycklig föreskrift, att minst en landstingsvald

ledamot skall inkallas, torde icke erfordras. Att åtminstone någon lands­

tingsvald bör insättas är tydligt.

I 2 mom. har ändring gjorts beträffande formerna för val av ordförande

i det fall, att landshövdingen är förhindrad närvara. Nuvarande föreskrift

att valet skall ske med slutna sedlar under ordförandeskap av den till

levnadsåren äldste ledamoten förefaller onödigt rigorös. Den förhindrar,

till synes utan anledning, landshövdingen att föra ordet, då dylikt val

Fastighet s-

taxerings­

nämnds sam­

mansättning.

Fastighets

-

prövnings-

nämnds sam­

mansättning.

200

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Taxerings­

nämnds sam­

mansättning.

Prövnings-

nämnds sam­

mansättning.

skall ske till följd av att landshövdingen tillfälligtvis nödgas avlägsna sig

från pågående sammanträde. Det synes ändamålsenligt att, om vid dylikt

val särskild ordförande erfordras, tjänstgörande landskamreraren för ordet

vid valet. Däremot anser jag det icke lämpligt, att, såsom länsstyrelsen i

Malmöhus län och vissa andra länsstyrelser föreslagit, landskamreraren

även vid nämndens förhandlingar i övrigt är ordförande, då landshöv­

dingen är frånvarande.

8 i

I denna paragraf hava sammanförts de i 64 §• 1—4 mom. samt 65 och

174 §§ i taxeringssakkunnigas förslag upptagna stadgandena om taxe­

ringsnämnds sammansättning, vilka i vissa avseenden ändrats. I fråga

om kommunombud och skogsvårdsombud har jag redan yttrat mig vid

den allmänna motiveringen. Den i 3 mom. meddelade föreskriften att

kommunombud icke skall deltaga i den gemensamma taxeringsnämndens

överläggningar och beslut i de ärenden, varom i 77 § 2 mom. förmäles,

motiveras därmed, att Stockholms stad icke har något intresse att

bevaka vid dessa ärendens behandling. I 4 mom. har i anledning av

yrkanden från länsstyrelsen i Ålvshorgs län och en taxeringsnämndsord-

förande i Västerbottens län maximiantalet kommunvalda medlemmar

ökats utöver vad taxeringssakkunniga föreslagit, nämligen, om taxerings-

distriktet består av en kommun eller del av kommun, från föreslagna sex

till sju samt, om distriktet består av två eller flera kommuner, från före­

slagna nio till tio.

Tiden för valet har bestämts till december månad året näst före taxe­

ringsåret, varigenom överensstämmelse uppnås med vad som i allmänhet

gäller för val till kommunala befattningar. Tillräckliga skäl att bibehålla

nuvarande stadgande att i stad valet skall ske före den 15 januari synes

icke föreligga.

I 4 mom. andra stycket, i anslutning till motsvarande stadgande i 5 §,

har införts bestämmelse rörande överklagande av kommuns val av leda­

möter och suppleanter i taxeringsnämnd och om befogenhet för länsstyrel­

sen att för visst fall meddela föreskrifter för nytt vals förrättande eller

att själv utse ledamöter och suppleanter. Rörande skälen härför hänvisas

till sid. 132 i taxeringssakkunnigas betänkande. 9

9 $.

1 mom. av denna paragraf upptager bestämmelser om sammansättningen

av länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsnämnd. I en­

lighet med taxeringssakkunnigas förslag har antalet medlemmar angivits,

på sätt nu gäller, till minst åtta, högst femton. Jag har även följt de

sakkunniga i fråga om rätt för länsstyrelsen att utse vissa medlemmar utom

det förslag, taxeringsnämnderna skola avgiva. Rörande skälen till denna

ändring i nu gällande regler för prövningsnämndens sammansättning hän-

Kung}. Maj:ts proposition Nr 210.

201

visar jag till de sakkunnigas betänkande sid. 135 f. I åtskilliga yttran­

den har taxeringssakkunnigas förslag i detta avseende hälsats med till­

fredsställelse.

Vissa ändringsförslag hava framställts uti inkomna yttranden.

Taxeringssakkunniga hava å sid. 136 i sitt betänkande yttrat sig om ett

av landskamrerarna i riket framställt förslag, att landskamreraren skulle

vara självskriven ledamot av prövningsnämnden och tjänstgöra såsom

nämndens ordförande i händelse av förfall för landshövdingen. De sak­

kunniga hava avvisat detta förslag under framhållande, att landskamrera-

rens åliggande att i beskattningsmål föra talan hos överinstanserna icke

väl läte sig förena med uppdrag att vara ledamot av prövningsnämnd.

I denna fråga anför länsstyrelsen i Malmöhus län följande:

»Enligt länsstyrelsens underdåniga förmenande har beträffande taxerings-

väsendet i andra instansen — nämligen hos länsuppskattningsnämnden, pröv­

ningsnämnden och den interkommunala prövningsnämnden — lands-

kamrerarnas och det 'allmänna ombudets’ ställning alldeles icke enligt

förslaget blivit sådan som den bort bliva. Medan enligt nu gällande

ordning landskamrerarens uppgift bestämts att vara 'kronoombud' samt

således uteslutande avse tillvaratagande av kronans rätt, ehuruväl de flesta

landskamrerare nog torde i praktiken under senare åren hava vid sidan av

gällande författning fattat sin uppgift jämväl avse tillvaratagande av de

skattskyldigas rätt att icke bliva högre beskattade än som vederbort, så hava

de sakkunniga nu i sitt betänkande utsagt, att landskamreraren icke längre

skall intaga ställningen såsom representant för kronans fiskaliska intressen

utan tillika hava att, 'såsom representant för det allmännas intresse att

skattebördan varder fördelad enligt skatteförfattningarna, tillse, att taxe­

ringarna varda behöriga, vare sig skatteformen är av statlig eller kommunal

natur’. Men skärskådar man närmare huru lagförslaget givit uttryck

härför, så inskränker sig detta i stort sett därtill, att benämningen 'kronans

ombud’ uteslutits i lagförslaget.

Då båda sakkunniga torde förvisso genom egen erfarenhet haft sig bekant

huru mycket landskamrerarens arbete betyder och måste betyda för vinnande

av goda taxeringsresultat just ur synpunkten 'skattebördans rättvisa för­

delning’ hos andra instansen i taxeringsväsendet, men i lagförslaget har

knappast denna erfarenhet tagit sig uttryck. Visserligen har bland in­

ledande stadganden upptagits en mera allmänt hållen föreskrift i 3 § därom,

att landskamreraren skall 'övervaka' taxeringsarbetet och tillse, att därför

gällande föreskrifter efterföljas; samt än vidare hava lämpliga stadganden

rörande landskamrerarens åtgöranden för beredning av det material, som

skall föreläggas den andra taxeringsinstansen, upptagits i lagförslaget — men,

då det gällt att giva föreskrifter för den andra instansens eget arbete, så

har, beträffande landskamrerarens insats där, ingenting annat föreskrivits

än att han skall vara tillstädes. Jo, där har ju också föreskrivits, att han

till den verkan, det hava kan, också skall säga sin mening. Det synes som

om man där finge underförstå: om lian har någon. Ty annars får han

bara sitta där i rummet under förhandlingarna.

Om de sakkunniga velat markera — vad dock givetvis icke varit deras

mening — landskamrerarens betydelselöshet för den andra taxeringsin-

stansens arbete, så skulle detta knappast kunna hava gjorts på ett tyd-

202

Ägare sätt. Icke på något sätt har kommit till uttryck den ansvars­

känsla, som bör hos landskamrerarna inpräglas just rörande de beslut, som

komma att fattas hos den nu ifrågavarande taxeringsinstansen.

Det är emellertid detta, som landskamrerarna själva önskat skulle komma

till tydligt uttryck i den nya taxeringsförordningen. De hava önskat, att

landskamreraren skulle intaga ställningen såsom självskriven lagfaren

ledamot av nämnden, varigenom på ett tydligt sätt markerats, att han

såsom lagfaren i en eljest mera eller mindre illitterat nämnd Ange påtaga

sig ansvaret för beslutens laglighet eller ock mot desamma inlägga sin

reservation. Det Ange icke tillåtas honom att så att säga krypa bakom

nämndens rygg, utan han måste själv fatta sitt beslut och stå för det.

Vidare hava landskamrerarna önskat, att landskamreraren skulle vara själv­

skriven att leda nämndens förhandlingar vid förfall för landshövdingen.

Då landskamreraren, såvitt han fullgjort sin skyldighet att omsorgsfullt

förbereda taxeringsmaterialet, utan all jämförelse äger den bästa känne­

domen rörande alla de taxeringsärenden, som skola komma till avgörande

hos nämnden, och då han tillika på grund av sin sakkunskap samt sin

allmänna förpliktelse att uteslutande tillgodose skattelagarnas rätta tillämp­

ning just genom sin ställning måste vara den, som mest opartiskt och redigt

kan leda förhandlingarna, har länsstyrelsen för sin del icke kunnat förstå

annat än att vad landskamrerarna sålunda önskat bort bliva i lagför­

slaget stadgat.

Man blir onekligen något häpen över det sätt, på vilket de sakkunniga

avfärdat det nyssberörda förslaget av rikets landskamrerare: 'De sakkun­

niga hava icke kunnat ansluta sig till detta förslag av den anledningen,

att landskamreraren alltfort hör hava till åliggande att föra talan i beskatt-

ningsmål hos överinstanserna, ett åliggande, som icke låter sig väl förena

med uppdrag såsom ledamot av prövningsnämnd’. Man får icke tro — vad

eljest skulle legat nära till hands antaga — att det av de sakkunniga an­

givna skälet har sin grund i ett överkänsligt formsinne, ty snarare vill det

förefalla såsom om det härledde sig av brist på formsinne. De sakkunniga

hava ju nämligen själva velat framhålla, att landskamreraren, som hittills

egentligen markerats såsom intagande en parts ställning för bevakande av

kronans intressen, hädanefter skulle intaga en opartisk ställning med allenast

uppgiften att tillvarataga lika mycket de skattskyldigas intressen att icke

behöva skatta mera än som vederbör, som det allmännas intressen att få

uppbära i skatt vad som vederbör. Det borde under sådana förhållanden

'låta sig väl förena med uppdraget såsom ledamot av prövningsnämnden’

att den, som i första hand bör ansvara för lagenliga besluts fattande hos

nämnden, får vidare fullfölja sin uppgift att söka åstadkomma objektivt

riktiga beslut jämväl hos högre instans, därest prövningsnämndens beslut

gått honom emot. Förmodligen är det landskamrerarens förutvarande part-

ställning såsom 'kronoombud', som spökat för de sakkunniga och förvillat

omdömet, eller ock hava de sakkunniga fått den oriktiga föreställningen,

att denna partsställning skulle allt fortfarande vara hos landskamrerarna så

ingrodd, att de icke kunnat tilltros förmågan av opartiskt och objektivt

bedömande. I varje fall ter sig de sakkunnigas sålunda uttalade uppfatt­

ning i en desto mera märklig dager, då de i samma andetag, som de uttala

sig om landskamrerarens olämplighet såsom ledamot av prövningsnämnden,

föreslå såsom ledamöter av taxeringsnämnden särskilda 'kommunalombud’,

vilka samtidigt beklädas med förtroendet och uppgiften att efter eget be­

dömande föra talan mot taxeringsmyndighets beslut hos högre instanser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

203

Dessa 'kommunalombuds’ opartiskhet lärer med fog kunna ifrågasättas, men

icke desto mindre hava de sakkunniga funnit deras ledamotskap och deras

rätt att föra talan 'låta sig väl förenas’.»

Liknande synpunkter framföras även av länsstyrelserna i Stockholms

och Uppsala län samt av riksräkenskapsverket.

Kammarrätten gör följande uttalande:

»I fråga om landskamrerarens eventuella ledamotskap i prövningsnämn-

den må medgivas, att de härför åberopade skälen icke kunna frånkännas

viss giltighet. De sakkunniga torde emellertid hava rätt, då de på denna

punkt framhålla, att landskamrerarens åliggande att föra talan i beskatt-

ningsmål hos överinstanserna icke skulle låta sig väl förena med uppdrag

som ledamot av prövningsnämnden (s. 136). Även om man i dylikt fall

icke kan tala om jäv i vanlig bemärkelse, måste dock en sammankoppling

i berörda avseende framstå som en oformlighet.»

Såsom jag redan i den allmänna motiveringen framhållit, anser jag, att

prövningsnämnden icke bör inrymma någon ledamot med särskilt ålig­

gande att företräda fiskaliska intressen. I den mån dessa intressen behöva

bevakas, bör så ske genom yrkande från någon utom nämnden stående.

Härutinnan föreligger en grundläggande skillnad mellan taxeringsnämnden

och prövningsnämnden, betingad av deras olika ställning i instansordningen.

Landskamrerarens främsta uppgift är att hävda de fiskaliska synpunkterna,

icke allenast kronans utan även de kommunala menigheternas av lägre

eller högre ordning. Detta hävdande bör för visso icke ske ensidigt; det

allmännas rätt går icke ut på att erhålla största möjliga skattebelopp

utan att uttaga just det belopp, varken mer eller mindre, som åsyftas

vid beskattningsreglernas avvägning. Men även om det allmännas repre­

sentant ständigt har att eftersträva den materiella rättvisan, kan man där­

för icke, synes det mig, låta denne representant hos den prövande instansen

intaga ställningen såsom både domare och den där framställer yrkanden.

En sådan anordning måste, enligt vad kammarrätten anfört, framstå som

en oformlighet. Jag har därför icke kunnat biträda länsstyrelsens i Malmö­

hus län förevarande förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har föreslagit, att vederbörande lands­

ting skall äga insätta en ledamot i prövningsnämnden, och motiverat detta

förslag med att en sådan ledamot kunde lämna verksamt biträde vid lands­

kamrerarens granskningsarbete. Även i andra yttranden framföras förslag

i liknande riktning. Det åberopade skälet för en dylik anordning anser jag

icke bärande. Det kan ej anses behövligt att låta landstinget bevaka sina

fiskaliska intressen genom eu ledamot av nämnden. Jag finner mig därför

ej böra förorda detta förslag.

Med avseende å val av ordförande i prövningsnämnden vid förfall för

landshövdingen eller för över- och underståthållaren åberopar jag vad jag

anfört vid 7 § 2 mom.

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210.

Deri mellan

-

kommunala

prövnings

nämndens

sammansätt­

ning.

Särskild

prövnings

-

nämnds sam­

mansättning.

Allmänna

stadganden

om behörighet

att vara med­

lem i beskatt-

ningsnämnd.

Skyldighet att

mottaga upp

drag såsom

medlem av

beskattnings-

nämnd.

10 §.

Den meliankommunala prövningsnämndens sammansättning har i förslaget

upptagits i väsentlig överensstämmelse med taxeringssakkunnigas å sid. 137

i betänkandet motiverade förslag, dock med ändring dels att Kungl. Maj:t

skall vara bunden av länsstyrelsernas förslag allenast med avseende å halva

antalet medlemmar jämte suppleanter för dem och dels att särskild supp­

leant för ordföranden icke ansetts behövlig. I vissa yrkanden framställda

förslag om att landstingen skulle äga förslagsrätt vid utseende av medlem­

mar i nämnden har jag icke funnit skäl biträda.

11

§.

Med avseende å sammansättningen av särskild prövningsnämnd överens­

stämmer förslaget i huvudsak med taxeringssakkunnigas förslag. Uttryck­

lig föreskrift om ordförandeskapet i dylik nämnd i prövningsdistrikten har

ansetts höra meddelas av enahanda innehåll som i fråga om ordinarie

prövningsnämnd.

12

§.

1 denna paragraf hava sammanförts de i nuvarande taxeringsförordning

ävensom i taxeringssakkunnigas förslag å spridda ställen upptagna stadgan-

dena om vad som bör iakttagas vid utseendet av medlemmar i beskattnings-

nämnderna, om skyldighet för vissa personer att mottaga dylikt uppdrag

och om hinder i vissa fall att vara medlem av dylik nämnd.

Av stadgandet i 1 mom. följer, att även vid utseende av ledamöter i

fastighetstaxeringsnämnd samtliga intressegrupper bland de skattskyldiga

böra såvitt möjligt är, vara företrädda. Vid 1922 års allmänna fastighets­

taxering saknades motsvarande stadgande, vilket förhållande påtalats i några

av de över taxeringssakkunnigas förslag avgivna yttrandena. 2

2 mom. överensstämmer i huvudsak med 27 § i gällande taxeringsförord­

ning. Motsvarande stadgande saknas i taxeringssakkunnigas förslag. En­

ligt de sakkunnigas uppfattning vore det reella värdet av dessa stadganden

skäligen ringa. Taxeringsarhetet ställde numera så stora krav på ordföran­

den i taxeringsnämnden, att man för arbetets riktiga fullgörande måste för­

utsätta intresse för detsamma hos ordföranden. Man kunde eme