Prop. 1928:135

('angående dispositionen av vid utmarksdelningen å Öland för allmänt behov avsatta om\xad råden',)

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 135.

1

Nr 135.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående dispositionen av

vid utmarksdelningen å Öland för allmänt behov avsatta om­ råden; given Stockholms slott den 24 februari 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departe- - mentschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 24 februari 1928.

N ärvarande:

Statsministern E ^kman , ministern för utrikes ärendena L ^öfgren , statsråden

T ^hyrén , E ^{ib bin}

g ^. M ^eurling , G ^ärde , P ^ettersson , R ^osén , H ^amrin . A ^lm ­

^kvist , L ^yberg , ^von S ^tockenström .

Departementschefen, statsrådet von Stockenström anför följande. Hos Kungl. Maj:t har länsstyrelsen i Kalmar län i skrivelse den 3 april 1924 på anförda skäl hemställt om dels uppdrag för kammarkollegium att verkställa utredning rörande dispositionsrätten till de vid utmarksdelningen å Öland för allmänna behov avsatta områden ävensom att vidtaga de åt­ gärder, som på grund härav kunde anses påkallade, dels ock att medgivande till eventuell försäljning av vid sagda utmarksdelning för vissa ändamål avsatta men därtill ej längre behövliga områden måtte hos riksdagen ut­ verkas, därest sådant medgivande vore för försäljningen erforderligt. Vid denna länsstyrelsens skrivelse hade fogats två band handlingar till en genom

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 112 häft. (Nr 135.)

1

3

Maj:t, tillses, att de kronan tillhöriga allmängningstrakterna sattes under en riktig vård, att på den öppet liggande utmarken, varav dittills i an­ seende till djurens sommarföda intet fått inhägnas eller odlas, vissa tjänliga parker avsattes, där ek- och annan skogsplantering kunde verkställas, att den övriga marken bleve skiftad mellan socknar och byalag med skyldig­ het för dem att därav använda viss andel till skogsplantering, att hem- mansinnehavarna på Öland mot en friare dispositionsrätt över marken och såsom erkänsla för befrielsen från djurgårdsinrättningen ålades att med stängsel underhålla de allmänna planterhagarna samt att i övrigt genom de medel, som lantmäteriet lämnade vid storskiftens verkställande och andra dithörande anstalter, sådana medel nyttjades, som upplivade idoglieten.

För frågans närmare utredning tillsatte Kungl. Maj:t särskilda kommit- terade. Genom ett likaledes den 12 maj 1801 utfärdat Kungl. Maj:ts brev förordnades därjämte, att de å allmänningsmarken å Öland med landshöv­ dingens oklandrade tillstånd under de gamla hemmanen gjorda och då redan uppodlade intagor finge, ehuru de kunde hava tillkommit av annan mark än oländiga och till skogsväxt odugliga kärr och mossar, efter skedd ordentlig skattläggning under samma hemman mot särskild ränta bibehållas. Ifråga om så kallade backstugor eller bebyggda smärre intagor å allmän­ ningsmarken förklarade Kungl. Maj:t, att innehavarna därav skulle tills vidare bliva därvid bibehållna.

Sedan de av Kungl. Maj:t utsedda kommitterade avgivit anbefallt betän­ kande i frågan, meddelades genom Kungl. Maj:ts brev den 10 mars 1S02 detaljerade bestämmelser angående åtgärder för hushållningens förbättrande på Öland. Därvid medgavs, att den allmänningsmark, som huvudsakligen endast kunde nyttjas till mulbete, finge fördelas mellan dem, som begagnade sig av marken. Sedermera förordnades genom Kungl. Maj:ts brev den 12 juli 1812, att förslag skulle uppgöras till en lämplig fördelning av utmar­ ken hemmanen emellan, varjämte föreskrevs att, da på åtskilliga ställen utmarken ofelbart vore vidsträcktare än som erfordrades för kringliggande hemmans behov, sådan överloppsmark skulle avskiljas och föreslås till nya hemman, kronotorp, köpingar, färjeställen eller andra nyttiga ändamål, allt efter vidd, beskaffenhet och läge.

Enligt eu därefter av Kungl. Maj:t den 0 maj 1813 utfärdad instruktion för de kommitterade, som hade att upprätta förslag »till lämplig fördelning mellan hemmanen på Öland av den därstädes varande f. d. kronopark eller öppen liggande och genom kungl. brevet den 16 mars 1802 till hemmanen upplåtna utmark», skulle kommitterades ordförande vid jordrannsakningar granska och bestämma rågångarna och rätta skillnaden mellan ej mindre de från delningen undantagna skogsparker än även andra behörigen av­ skilda ägor samt den till delningen anslagna utmarken. Enligt instruktionen skulle därefter kommitterade företaga delningen, varvid skulle iakttagas i huvudsak följande: Delningen skulle verkställas för vartdera av de så kallade moten å Öland särskilt. Vissa såsom skogsallmänningar förut an­ sedda, i instruktionen uppräknade marker, varå Ölands invånare ägde erhålla utsyning av skog, skulle för sådant ändamål från delningen undan­ tagas. Visst slag av odlingsbara kärr och mossar av den betydenhet, att de borde förbehållas kronan, skulle undantagas från delningen. Där mar­ kens vidd, läge och egenskap sådant medgåve, skulle till anläggning utses nya hemman eller kronotorp jämte boställen för provinssialläkare och krono- länsmän. Tjänliga ställen skulle likaledes utses och avsättas »till inrätt­ ning af Köpingar, Post-Contoir, Färje- och Lots- platser samt nya vägar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

Områden var­

om i ärendet

är fråga.

och andra behof till allmän nytta». Redan beviljade intagor och upp­ odlingar skulle medräknas i utmarkens areal och ingå i delningen men bibehållas, sa vitt belägenhet det medgåve, till de hemman, varunder de hävdades, i avräkning å deras tillfallande lott för att därefter, om så ej förut skett, skattläggas. Sedan all den delbara kronoutmarken blivit till vidd och beskaffenhet utrönt, skulle den efter oförmedlade mantalet fördelas på hemmanen av vad natur de än vore. Den sålunda hemmanen tilldelade marken skulle åsättas viss årlig ränta att utgå till kronan. Kommitterade skulle därefter underställa förslagen Kungl. Maj:ts prövning, och ägde den, som vore missnöjd med desamma, att däröver hos Kungl. Maj:t anföra be­ svär inom trettio dagar från delfåendet.

Sedan delningen verkställts och delningsförslagen underställts Kungl. Maj:ts prövning, hlevo desamma av Kungl. Maj:t fastställda i fråga om norra motet genom Kungl. Maj:ts brev den 29 oktober 1816 och beträffande södra motet genom Kungl. Maj:ts brev den 12 maj 1819. ^

Vid delningen i norra motet hade kommitterade, i överensstämmelse med vad Kungl. Maj:t föreskrivit i den för kommitterade utfärdade instruktionen, från delningen undantagit och avsatt mark till 1) allmänna vägar, 2) hamn­ planer och fisklägen samt lotsplatser, 3) köpings och färjeplatser vid Borge- hamn och Byrum i Böda socken samt plan till postkontor vid Stora Rör, 4) anläggning av ett kalkbränneri med skiffer vid Grönvik i Persnäs socken, 5) institut för linkultur och vävnad efter norrländska metoden, sex tunnland mellan Borgholms kungsgårds ägor och Borgehamns köping, 6) post- och roddaretorp vid Stora Rörs färjeplats, 7) de å allmänningen befintliga tullmjölkvarnar, dock emot ränta efter skattläggning, 8) sådana inhyses- planer, som kunde försörja en åbo, och 9) utom odlingsbara kärr och mos­ sar, vilka blivit kronan förbehållna, mark till nya hemman och kronotorp, sedan utrönt blivit, att de gamla hemmanen dessutom kunde erhålla nödigt behov av mark.

Vid delningen i södra motet hade kommitterade från delningen undantagit områden 1) till allmänna vägar byarna emellan samt till hamnar, lastage- platser och andra allmänna ställen, 2) till nödiga planer omkring fisklägen, vedhamnar och lastageplatser, till stenbrott, grustäkt, väglagning och lertäkt vid husbyggnader, 3) till anläggning av en köping vid Mörbylånga skans, där eu av de bättre hamnarna på västra kusten funnes och vilket ställe sasom beläget nästan mitt i motet vore för en sådan anläggning mest tjän­ lig, 4) till de å allmänningen befintliga vädertullkvarnar och 5) till kalk­ bränneri med skiffersten vid Degerhamn för allmogens behov.

Enligt en av länsstyrelsen under åren 1915—1917 verkställd utredning hade vid nämnda utmarksdelning å Öland bland annat avsatts för allmänt behov områden till ett antal av 189 med en sammanlagd areal av i av­ rundat tal 1,040 hektar.

Av dessa områden utgöras: 90 stycken av stenbrott, sandtag eller lertag med en areal av tillsammans omkring 510 hektar,

52 stycken av fisklägen med en sammanlagd areal av omkring 110 hektar,

17 stycken av last-, hamn- och lotsplaner samt färjeställen med en areal av tillhopa omkring 180 hektar,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

0

16 stycken av marknadsplatser, kyrkvallar och avrättniugsplan med en en areal av tillhopa omkring 60 hektar,

1 av köpingsplats vid Mörbylånga med en areal av 9.2 43 ² hektar, 7 stycken av planer för tullkvarnar med en areal av sammanlagt om­ kring 8 hektar,

2 stycken av områden för alunbruk med en sammanlagd areal av om­ kring 118 hektar,

3 stycken av områden för kalkbränneri med en areal av 27.4125 hektar, och

1 av ett numera skatteköpt kronotorp med en areal av 17,33 9 5 hektar.

I sin förenämnda skrivelse den 3 april 1924 har länsstyrelsen anfört i huvudsak följande:

3

april 1924 och styrelsens

Vid utmarksdelningen å Öland hade en del områden blivit avsatta tor utredning om särskilt ändamål. Enär tvister i många fall uppstått rörande disposition

nuvarande

av nämnda områden, hade länsstyrelsen låtit anställa en förberedande under-

dispositionen

sökning i syfte att få utrett, vilka av områdena, som fortfarande användes för det ändamål, för vilket de avsatts, eller som kunde anses böra för samma ändamål för framtiden reserveras. Av undersökningen hade fram­ gått, att många av områdena aldrig behövts eller till synes aldrig komme att erfordras för det ändamål, som vid fördelningen avsåges. Flera av dessa områden eller planer hade blivit bebyggda av enskilda personer till stort antal, av vilka en del erlade avgäld till vederbörande kommuner eller bya­ män såsom förmenta ägare till jorden. Från personer, som sålunda slagit sig ner på områdena, hade flerfaldiga gånger hos länsstyrelsen gjorts fram­ ställning om tillstånd till inköp av marken, men i saknad av utredning av dispositionsrätten till områdena hade länsstyrelsen icke kunnat bifalla dessa framställningar eller eljest vidtaga andra åtgärder än att söka införskaffa underlag till en fullständig utredning rörande markinnehavarnas rättigheter.

Av länsstyrelsens utredning framgår hland annat, att sju av områdena med en sammanlagd areal av omkring 170 hektar disponeras av enskilda, som uppgiva sig hava lagfart å områdena. Härav innehar Ölands cement­ aktiebolag större delen av dels Ölands alunbruks utmål jämte därtill an­ slagen mark om tillhopa ungefär 74 hektar dels ock Lovers alunbruks utmål med därtill anslagen mark om tillsammans något över 44 hektar.

Utredningen giver vidare vid handen, att 20 stycken av stenbrotten och dylika områden' 12 stycken av fisklägena, 4 stycken av hamn- och last- platserna, 6 stycken av marknadsplatserna och dylika områden och 2 stycken av planerna för tullkvarnar eller tillhopa områden med en areal av om­ kring 130 hektar i sin helhet disponeras för ett med områdena ej avsett ändamål. Sålunda brukas ett flertal av dessa områden av enskilda per­ soner, vilka i många fall därå uppfört egna boningshus. Av utredningen framgår därjämte, att åtskilliga områden disponeras till en del för avsett ändamål och till en annan del av enskilda. Detta är förhållandet med 14 stycken av stenbrotten och dylika områden, 5 stycken av fisklägena, 8 styc­ ken av hamn-, last- och lotsplatserna och 6 stycken av marknadsplatserna och dylika områden, vilka tillsammans innehålla en areal av omkring 230 hektar. Härav torde omkring 95 hektar innehavas av tillsammans

Kungl. May.ts proposition Nr 135.

Kammar- kollegii ut­

låtande.

ungefär 240 enskilda personer. Flertalet av dessa hava åt sig uppfört bo­ ningshus å områdena. Övriga områden eller 53 stycken av stenbrotten och dylika områden, 35 stycken av fisklägena, 5 stycken av hamn-, last- och lotsplatserna samt färjeställena, 4 stycken av marknadsplatserna och dylika områden, 1 köpingsplats, 4 stycken av planerna för tullkvarnar och 2 stycken av kalkbränneriplanerna med en sammanlagd areal av omkring 510 hektar disponeras för därmed avsett ändamål eller ligga outnyttjade.

Den av länsstyrelsen verkställda utredningen har alltså visat, att ett stort antal av de vid utmarksdelningen å Öland avsatta områdena helt eller del­ vis disponeras för annat ändamål än det, för vilket desamma undantagits vid delningen. I många fall hava sålunda enskilda personer slagit sig ner å områdena utan att hava erhållit formligt tillstånd därtill. Andra åter på­ stå sig besitta områdena med äganderätt. I andra fall hava kommuner eller byalag upplåtit områdena eller delar därav till enskilda, vilka därför till kommunerna eller byalagen erlägga ett vanligen mindre belopp som årlig avgäld. Det finnes därjämte områden, som hittills icke tagits i anspråk för sitt ändamål och som till synes icke heller någonsin komma att er­ fordras för detsamma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

Kammarkollegium har i sitt förenämnda utlåtande den 28 januari 1926 anfört i huvudsak följande rörande dispositionsrätten till områdena.

Utmarksdelningen synes närmast haft karaktär av en avvittring, och lika litet som äganderätten till de områden, som vid avvittringen i Norrland av de därvid uppkomna överloppsmarkerna avsatts till åtskilliga ändamål, så­ som till kyrkstäder och s. k. hållhägnader, genom avvittringen avhänts kronan, lämna enligt kammarkollegii mening bestämmelserna om de från utmarksdelningen å Öland undantagna områdenas avskiljande såsom över- loppsmarker eller det sätt, varpå sådant avsättande ägt rum, stöd för an­ tagande, att kronan avhänt sig äganderätten till dessa områden. Att kronan skulle avsett att avhända sig äganderätten till sådana för rent statliga ända­ mål avsatta planer som lots- och postkontorsplaner m. m. lärer redan i sig självt vara uteslutet. Till dem av ifrågavarande områden, vilka icke avsatts till rent statliga ändamål såsom lotsplatser och dylikt, varöver kronan torde hava såväl ägande- som dispositionsrätt, lärer — bortsett från de fall, då kronan uttryckligen avhänt sig äganderätten — annan rätt icke tillkomma enskilda eller kommuner än rätt att disponera och utnyttja desamma till de ändamål, för vilka de avsatts. I följd härav torde de områden, vilka icke längre användas eller kunna användas för avsedda ändamål, kunna av kronan fritt disponeras, utan att annans rätt därigenom skulle trädas för nära. Förhållandet föreligger ganska ofta så, att området av kommuner eller enskilda tagits i användning för annat ändamål än det vid utmarks­ delningen bestämda. I den mån så är fallet —■ grustagsområdena hava t. ex. ofta i större eller mindre utsträckning tagits i anspråk för bebyg­ gelse saknas tydligen anledning att vidare uppehålla den vid utmarks­ delningen bestämda dispositionen. Att till boplatser avsedda områden, t. ex. fisklägen, kunna, utan att någons rätt därigenom kränkes, av kronan upp­ låtas till lägenhetsinnehavarna med äganderätt torde likaledes vara uppen­ bart.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

7

Kammarkollegium hemställer därefter, att länsstyrelsen måtte anbefallas att dels lämna de lägenhetsinnehavare, vilka önskade förvärva äganderätt till sina å områdena intagna lägenheter, tillfälle att låta genom veder­ börande lantmätare avmäta och kartlägga sina lägenheter och föranstalta om deras saluvärdering genom därtill av länsstyrelsen utsedd lämplig och sak­ kunnig person, dels över framställningarna om friköp höra vederbörande dels ock därefter till Kungl. Maj:t insända handlingarna jämte eget ut­ låtande samt att efter avgörandet av länsstyrelsens förevarande framställ­ ning handlingarna måtte överlämnas till kammarkollegium för de åtgärder, som kunde med anledning av omständigheterna ankomma på kammar­ kollegium eller dess advokatflskalsämhete.

Med anledning av vad kammarkollegium sålunda uttalat har länsstyrelsen i sitt omförmälda yttrande den 4 december 1926 anfört följande.

Den utväg till det viktiga och tillika komplicerade ärendets lösning, som kammarkollegium föreslagit, torde enligt länsstyrelsens åsikt vara den, som lättast och utan alltför stora kostnader skulle leda till målet. Visserligen innebure det av kammarkollegium föreslagna tillvägagångssätt en viss tids- utdräkt, men detta torde dock ej kunna helt undvikas. Såväl ur allmän som ur enskild synpunkt vore av synnerlig vikt, att de föreslagna åtgär­ derna snarast geuomfördes. Utvecklingen av Ölands jordbruk och närings­ liv i övrigt hade i icke ringa mån hämmats av rådande ovisshet rörande rätten till ifrågavarande lägenheter. Länsstyrelsen hade ej heller något att erinra mot att frågan, på sätt kammarkollegium föreslagit, löstes successivt och i etapper. Under alla förhållanden syntes det lämpligt, att innehavarna av å avsatta områden befintliga lägenheter först bereddes möjlighet att för­ värva desamma.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande har domänstyrelsen förklarat sig biträda den av kammarkollegium gjorda hemställan.

Såsom i ärendet antytts göra sig olika meningar gällande om vilken rätt, kronan har till ifrågavarande områden. Å ena sidan har framhållits, att kronan, som vid utmarksdelningen vore ägare till hela utmarken, vid del­ ningen ej avhänt sig äganderätten till områdena utan endast upplåtit de­ samma till nyttjande, så länge områdena erfordrades för vissa vid delningen angivna allmänna behov. Å andra sidan har förfäktats den meningen, att de kommuner eller de jordägare, som vid utmarksdelningen avsåges skola få nytta av områdena, fått områdena åt sig upplåtna med äganderätt eller åtminstone ständig besittningsrätt. I allt fall borde den omständigheten, att områdena helt eller delvis tillfälligtvis icke nyttjades för det vid utmarks­ delningen avsedda ändamålet, icke kunna medföra rätt för kronan att åter­ taga områdena. Dessa kunde nämligen i en nära framtid bliva behövliga för sitt ändamål. De borde därför alltjämt reserveras för tillgodoseende framdeles av det behov, varför de blivit avsatta.

Till belysning av frågan om äganderätten till nu ifrågavarande områden synes här böra i korthet lämnas några uppgifter rörande en del ärenden,

Länsstyrelsens yttrande den 4

december

Domänstyrel­

sen.

Redogörelse för vissa ären­ den angående

utmarken å Öland och de

avsatta om­

rådena.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

som — handlagda under tiden efter utmarksdelningen — angått utmarken eller de därå avsatta områdena.

Av den förut lämnade redogörelsen för utmarksdelningen framgår, att hemmanen å Öland vid delningen erhöllo vissa lotter av utmarken, för vilka de skulle erlägga årlig ränta till kronan. Såväl vid 1823 som vid 1828 och 1832 års riksdagar anhöllo emellertid Ölands riksdagsfullmäktige om befri­ else från utgivande av den vid delningen utmarkslotterna åsatta räntan. Till stöd härför anfördes huvudsakligen följande. Ehuru jakträtten å Öland från uråldriga tider varit förbehållen Kungl. Maj:t och alla högdjur på ön varit fridlysta, vilket gällt såväl för inägorna som utmarkerna, hade likväl denna rätt endast angått djuren och icke varit så vidsträckt, att själva jor­ den någonsin ansetts för en Kungl. Maj:ts och kronans tillhörighet. Ut­ markerna hade fastmera betraktats såsom hemmanens betesmark, därå all­ mogen i alla tider ägt betesrättigheter, som vid skattläggningarna blivit upptagna bland hemmanens så kallade härligheter och ingått i beräkningen vid hemmantalets bestämmande. Hemmanen skulle alltså genom den till­ komna räntan å utmarkslotterna få sig ålagda dubbel skatt för en och samma förmån.

Den vid 1823 års riksdag gjorda framställningen avslogs genom Kungl. Maj:ts resolution den 9 mars 1824. Framställningen vid 1828 års riksdag föranledde ständerna att hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning av frågan. Sedan Kungl. Maj:t hört Ölands invånare och inhämtat utlåtande av kam­ markollegium, fann Kungl. Maj:t emellertid genom brev den 9 juni 1832 skäligt lämna ständernas hemställan utan bifall. Kungl. Maj:t hade näm­ ligen enligt vad nämnda brev utvisar inhämtat i huvudsak följande: Av de under 16- och 1700-talen utfärdade, här ovan omnämnda författ­ ningarna framginge, att kronan från äldre tider utövat en med författ­ ningarna överensstämmande äganderätt till utmarken å Öland. Då tillstånd lämnats till intagor å denna utmark, hade detta alltid skett mot särskild skatt efter vad författningarna om kronans parker i allmänhet föreskrivit. Enligt en vid generallantmäteriet gjord undersökning hade i kartor och handlingar någon utmark ej blivit antecknad såsom hemmanen eller byarna tillhörig. Såväl av 1690 års skattläggningsmetod för Öland som av skatt- läggningshandlingar framginge, att någon ränta för mulbete icke blivit på­ förd hemmannen. Till följd härav funne Kungl. Maj:t sin och kronans äganderätt till utmarken vara ostridig ävensom att den av hemmanen därå begagnade mulbetesrätten lagligen icke kunde anses hava förändrat utmar­ kens bestämda natur av kronopark. Då Kungl. Maj:t sedermera i samband med djurgårdsinrättningens upphörande medgivit, att viss del av utmarken finge fördelas mellan hemmanen under full och evärdlig äganderätt, hade sådant enligt gällande författningar icke kunnat och ej heller lämpligen bort äga rum, utan att särskild skatt bestämdes åt staten för dess avstådda äganderätt till utmarken.

I anledning av en av riksdagsfullmäktige från Öland gjord framställning vid 1834 års riksdag förnyade ständerna sin anhållan om undersökning för utrönande, om icke hemmanens på Öland mulbetesrättigheter å utmarkerna medräknats vid hemmanens skattläggning. Sedan Kungl. Maj:t anbefallt kammarkollegium att verkställa sådan utredning, förklarade kammarkol­ legium i utlåtande den 2 september 1836 bland annat, att det genom under­ sökningen ytterligare blivit bekräftat, vad som dessförinnan även varit ådaga­ lagt, nämligen att utmarken ifråga alltid varit en Kungl. Maj:ts och kro­ nans tillhörighet, därtill hemmansägarna utom den av gunst och nåd

9

begagnade mulbetesrätten icke någonsin ägt någon rättighet. Härefter be­ slöt Kungl. Maj: t genom brev den 18 november 1836, att framställningen icke skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

På ständernas hemställan medgav emellertid Kungl. Maj:t sedermera ge­ nom brev den 4 juni 1842, att hemmansägarna på Öland skulle, då den fördelade utmarken i allmänhet ansåges vara av svag beskaffenhet, förun­ nas befrielse från eller lindring i räntan för utmarkslotterna.

Vad särskilt de avsatta områdena angår, torde här böra erinras om föl­ jande ärenden angående dylika områden.

Ett av områdena nämligen en för kalkbränneri avsatt plan vid Grönvik i Föra socken togs icke i anspråk för det därmed avsedda ändamålet. Pla­ nen blev till följd därav enligt Kungl. Maj:ts brev den 9 mars 1850 utarren­ derad för kronans räkning. Sedermera förordnade Kungl. Maj:t genom brev till kammarkollegium den 17 februari 1882, att planen skulle efter arrende­ tidens utgång under de i Kungl. Maj:ts brev den 29 maj 1874 omförmälda villkor å offentlig auktion säljas till den högstbjudande. Efter därefter hållen auktion å lägenheten antog Kungl. Maj:t, såsom Kungl. Maj:ts brev den 25 augusti 1882 närmare utvisar, ett av enskild person avgivet köpe­ anbud å lägenheten.

En till »ett institut för linkultur och vävnad efter norrländska metoden» avsatt plan blev, då den därtill icke användes, jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 9 mars 1850 och den 8 september 1899 upplåten till sällskapet för in­ hemsk silkesodling med skyldighet för sällskapet att under viss förutsättning avträda lägenheten till statsverket.

På sätt närmare framgår av Kungl. Maj:ts proposition nr 235 till 1916 års riksdag, föreslog Kungl. Maj:t då riksdagen medgiva, att viss del av ett vid utmarksdelningen avsatt område för »grustäkt vid vägfyllning» i Kast­ lösa socken finge försäljas till enskild person. Enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet uttalade vederbörande departementschef, att han i likhet med lantmäteristyrelsen och kammarkollegium, som upplyst, att användbart grus för väglagning eller vägfyllning dåmera icke funnes i grustaget, ansåge, att dispositionsrätten till grustaget återgått till kronan och att grustaget därigenom utan vidare hade ingått i statens domäners fond. Sedan riksdagen lämnat sitt bifall till propositionen, blev området försålt till enskild person.

Av Kungl. Maj ds proposition nr 193 till 1907 års riksdag inhämtas bland annat följande: Vid utmarksdelningen hade avsatts bland annat dels en plats till köping vid Mörbylånga skans i Mörbylånga socken dels ock en plan till allmänt fiskläge söder om köpingsplanen. Genom Kungl. Maj:ts brev den 13 oktober 1820 medgavs, att en köping finge anläggas på köpingsplanen med rättighet för varje svensk medborgare att efter sökt och vunnet till­ stånd av länsstyrelsen i orten därstädes bosätta sig och idka handel å alla inrikes orter eller lovligt hantverk. I ett den 27 april 1825 av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente för Mörbylånga köping bestämdes bland annat, att var och en som i föreskriven ordning vunnit burskap i köpingen vore berättigad att under äganderätt upptaga och bebygga den lediga tomt, han helst åstundade. Sedermera förordnade Kungl. Maj:t genom brev den 26 september 1881, att alla då oupptagna tomter och planer inom köpingens område skulle vara köpingens egendom och att det skulle ankomma på köpingens kommunalstämma att pröva, huruvida och på vad villkor upplå-

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 112 håfl. (Nr 135.)

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

telse av tomter finge ske till enskilda. Sedan köpingsplanen blivit nära nog fullständigt bebyggd och behov av utvidgning av köpingen gjort sig gällande, anhöll köpingen hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte bevilja köpingen rätt att mot den ersättning till kronan, som kunde finnas skälig, med full äganderätt förvärva ovannämnda vid utmarksdelningen avsatta fiskläge söder om köpingen. Vid sin framställning fogade köpingen utdrag av protokoll, hållna vid kommunalstämmor med Kesmo och Mörbylånga socknar, varav framginge, att kommunalstämmorna beslutat att till köpingen avstå nyttjanderätten till fiskläget i fråga för en ersättning av 3,000 kronor till socknarnas hemmansinnehavare gemensamt. Länsstyrelsen, som hördes över framställningen, hemställde, att fiskläget måtte överlåtas till köpingen utan ersättning till statsverket.

I sitt i sistnämnda ärende avgivna utlåtande anförde kammarkollegium följande: Huruvida området vid utmarksdelningen avsattes till fiskläge för allenast jordägarna inom Resmo och Mörbylånga socknar eller för en var, som ville för sådant ändamål begagna detsamma, framginge icke fullt tyd­ ligt av delningshandlingarna. I orten hade dock, såsom det ville synas, uppfattningen allt dittills varit den, att upplåtelsen skett till bemälte jord­ ägare. I vilket fall som helst och även om genom berörda förfogande själva äganderätten till jordområdet icke avhänts kronan, syntes dock vid områ­ dets avsättande till fiskläge all tanke på områdets framtida disponerande för kronans räkning varit utesluten. I betraktande därav och då den mark, som vid utmarksdelningen ursprungligen avsattes till plan för Mörbylånga köping, till detta ändamål avståtts utan något därför betingat vederlag till kronan, syntes det kammarkollegium väl knappast förefinnas tillräckligt skäl för kronan, att, då köpingen nu behövde ifrågavarande jordområde för sin utvidgning, av köpingen fordra någon gottgörelse för avståendet av ägande­ rätten till området. På grund därav biträdde kammarkollegium länssty­ relsens i sådant hänseende i ärendet gjorda hemställan. Vederbörande de­ partementschef förklarade härefter enligt det i ärendet förda statsrådsproto­ kollet, att han ansåge, att vad i ärendet förekommit och särskilt den osäkerhet, som rådde ifråga om den rätt, som kunde tillkomma kronan till området, innefattade fullgoda skäl att medgiva upplåtelse till Mörbylånga köping av området ifråga utan ersättning till statsverket, I överensstämmelse med den sålunda av departementschefen uttalade uppfattningen, beslöt Kungl. Maj:t, att i propositionen hemställa om riksdagens medgivande till fisklägets överlåtande till köpingen utan ersättning till statsverket. Propositionen blev sedermera av riksdagen bifallen.

Inom ovannämnda två socknar, Resmo och Mörbylånga, avsattes vid ut­ marksdelningen förutom fiskläget åtskilliga andra allmänna planer. Å dessa områden hade ett stort antal enskilda personer slagit sig ned. Vid åtskilliga tillfällen hade det inträffat, att de byggnader, dessa personer uppfört åt sig å planerna, varit nära att omkullgrävas av hemmansägarna i trakten, vilka förmenade sig hava rätt att taga grus å planerna, varhelst de önskade. .För att skydda sig häremot vidtogo då innehavarna av boningsplatserna å om­ rådena åtgärder för att erhålla äganderätt till sina boplatser. Framställningar därom gjordes hos länsstyrelsen, som emellertid fann sig icke kunna bifalla desamma, då försäljning förmenades icke kunna ske utan Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall. Sedan framställningarna förnyats hos Kungl. Maj:t, förklarade Kungl. Maj:t genom brev den 24 november 1916, att Kungl. Maj:t ej funne skäl bifalla framställningarna, men att från Kungl. Maj:ts och kronans sida hinder icke mötte för sökandena att fortfarande tillsvidare

11

hava byggnaderna kvarstående å dessas dåvarande platser, varjämte det skulle åligga länsstyrelsen att låta verkställa utredning till möjligt ernående av säkerhet för sökandena att hava sina boplatser kvar och därmed jämte förslag och yttrande till Kungl. Maj:t inkomma.

Härjämte må erinras, att Kungl. Maj:t genom brev den 16 oktober 1915 funnit en av enskild person gjord framställning om rätt att inlösa viss del av ett till lots- och hamnplats vid Kårholmen i Löts socken avsatt område icke kunna bifallas. I ärendet anförde kammarkollegium bland annat följande: Sökanden syntes icke hava visat någon laglig rätt att besitta det av honom innehavda och från början obehörigen intagna området än mindre det av honom ytterligare till inlösen begärda området, tillhopa 12.9 6 ² hektar av Kungl. Maj:ts och kronans mark vid Kårholmen. Enligt vad handlingarna utvisade hade området upplåtits till boningsplatser för dem, som med veder­ börligt tillstånd åstundade att nedsätta sig vid Kårholmen till idkande av sjöfart och fiske. Med hänsyn till områdets storlek kunde det uppenbarligen ej för sökanden vara för sådant ändamål behövligt. Genom en överlåtelse av hela området till en enda person skulle givetvis syftet med områdets av­ sättning för berörda ändamål alldeles förfelas. Om också detta syfte under den långa tiden dittills icke kunnat i någon mån förverkligas, torde, med avseende å vad den s. k. fiskehamnskommissionen i sitt under februari 1909 avgivna betänkande anfört rörande ifrågavarande hamnplats, ett annat för­ hållande i framtiden kunna vara att motse.

Vidare må omnämnas, att det vid Kårholmen avsatta området till hamn- och lotsplats samt till boningsplatser för dem, som åstundade att där ned­ sätta sig till idkande av sjöfart och fiske, ävensom ett inom Bredinge by i Kastlösa socken till grustag undantaget område av kammarkollegium ge­ nom beslut den 8 oktober 1925 respektive den 21 december 1922, varemot besvär icke synas hava anförts, upptagits i jordeboken bland kronoegendotnar under allmän disposition.

Erinras må slutligen, att på Kungl. Maj:ts prövning är beroende några framställningar från enskilda personer rörande rätt att förvärva eller bi­ behållas vid vissa områden, belägna å ifrågavarande vid utmarksdelningen för allmänt behov avsatta områden.

Av den i ärendet verkställda utredningen framgår, att Kungl. Maj:t och kronan genom de i samband med utmarksdelningen å Öland givna bestämmelserna till statsändamål och allmänna lokala behov samt till en­ skilda fritt disponerat ifrågavarande utmark. Staten har sålunda betraktat sig såsom ägare till den mark, som blev föremål för delningen. Vid denna synes kronan ej hava avstått från äganderätten till annan del av utmarken än den, som tilldelades hemman till utökning av deras förutvarande markinnehav eller indelades till nya hemman och lägenheter. Kronan torde därför få anses hava behållit äganderätten jämväl till de för allmänt behov avsatta områden, varom nu är fråga. Av kronan gjorda upplåtelser av dessa områden eller planer lärer få anses hava skett allenast med nyttjanderätt, att åtnjutas så länge områdena erfordras för det ända­ mål, varför de blivit avsatta. Intet av vad i senare handlagda ärenden rörande områdena förekommit tyder på, att någon förändring skulle hava

Kungl. May.ts proposition Nr 135.

Departements­

chefen.

inträtt i Kungl. Maj:ts uppfattning rörande rätten till områdena. Man torde sålunda hava anledning utgå från, att kronan är ägare av områdena och äger fri dispositionsrätt till desamma, i den mån de icke nyttjas för med dem avsett särskilt syfte.

Den av länsstyrelsen verkställda utredningen har emellertid visat, att ett stort antal av områdena numera helt eller delvis disponeras för ändamål, som är främmande för det vid delningen avsedda, vare sig de för närvarande innehavas av enskilda personer, som påstå sig vara lagfarna ägare av om­ rådena eller vilka önska förvärva äganderätt till desamma, eller av kom­ muner eller menigheter.

Sådana förhållandena nu äro, torde det vara nödvändigt, att åtgärder vidtagas för en reglering av dispositionsrätten till områdena. Av vikt är givetvis för de många personer, som slagit sig ned på dylika om­ råden och därstädes byggt hus och odlat eller eljest nedlagt törhända icke obetydliga kostnader, att vinna säkerhet rörande den rätt, med vilken marken av dem innehaves, samt att i förekommande fall tillförsäkra sig tryggat innehav därav. I andra fall, där områdena ej ännu tagits i an­ språk och ej heller tarvas för deras ursprungliga ändamål, kan befinnas lämpligt att genom nya upplåtelser nyttiggöra desamma.

För vinnande av en sådan reglering torde med hänsyn till föreliggande förhållanden varje upplåtelse böra bliva föremål för särskild undersökning, därvid, i händelse fastigheten redan är under bruk, innehavarens rätt ut- redes. Enär för särskilda områden likartade förhållanden äro rådande, torde en dylik undersökning icke behöva möta alltför stora svårigheter. Nämnda undersökning torde böra verkställas av kammarkollegium eller dess advokat- fiskalsämbete.

Allt efter undersökningens utfall torde underhandlingar böra upptagas med nuvarande brukare eller eventuella spekulanter å särskilda områden angående fastigheternas upplåtande med äganderätt eller nyttjanderätt. Dylika äganderättsupplåtelser torde ske genom kontantköp eller enligt de i Kungl. Maj:ts brev den 29 maj 1874 upptagna villkor eller jämlikt grun­ derna för egnahemsupplåtelser. Då i de allra flesta fall här torde vara fråga allenast om mindre bostadslägenheter, lärer upplåtelser i anslutning till be­ stämmelserna om den nya åborätten knappast kunna ifrågakomma. I vissa fall kunna förhållandena tänkas vara sådana, att osäkerheten beträffande kronans rätt till områdena eller billigheten bjuder, att kronan utan vederlag avstår från sin rätt till desamma. Tänkas kan i undantagsfall bliva nöd­ vändigt att vidtaga åtgärder för återvinnande till kronan av dylika om­ råden. Vad nu sagts torde även böra tillämpas i de fall, då kommuner eller menigheter innehava områden av ifrågavarande slag och nyttja de­ samma väl icke för det därmed avsedda ändamålet men för tillgodoseendet av något sitt särskilda behov. Fråga synes även då kunna uppkomma, om icke kronan på sätt, som skedde vid den av mig förut omnämnda upp-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

13

låtelsen av ett av områdena till Mörbylånga köping, bör utan ersättning till statsverket avstå från sin rätt till områdena.

Prövningen av upplåtande med äganderätt av område synas böra ankomma på Kungl. Maj:t. Med hänsyn till det ringa värde, som ifrågavarande om­ råden i de flesta fall torde äga, samt det stora antalet områden torde knap­ past böra ifrågasättas, att de särskilda upplåtelserna göras till föremål för riksdagens prövning.

Den värdering av för försäljning avsett område, som bör föregå försälj­ ningen, synes böra ske i den vid försäljning av kronodomäner vanliga ord­ ningen, därvid för kostnadernas nedbringande bör tillses, att värdering i möjligaste mån verkställes samtidigt beträffande de i samma trakt före­ fintliga, till upplåtande ifrågasatta områden. I övrigt bör såväl utredningen för försäljning som upplåtande med nyttjanderätt av område ombesörjas av den vid handhavande av kronodomänerna i allmänhet bestämmande myndig­ heten, d. v. s. domänstyrelsen. Inflytande köpeskillingar och arrendeav- gälder böra tillgodoföras statens domäners fond och köpeskillingarna användas till inköp av skogsmark.

Enär Kungl. Maj:t icke torde äga befogenhet att utan riksdagens med­ givande försälja områden av förevarande slag eller efterskänka kronans rätt till områdena, synes dylikt medgivande böra inhämtas.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte förslå riksdagen medgiva,

att Kungl. Maj:t må, utan riksdagens hörande i varje särskilt fall, i huvudsaklig överensstämmelse med vad ovan föreslagits samt med den rätt kronan till desamma må äga, ej mindre försälja vid utmarksdelningen å Öland för allmänna behov avsatta men för det avsedda ändamålet ej nytt­ jade områden än även, där särskilda skäl därtill föreligga, förordna om avstående utan vederlag av dylika områden; skolande vid försäljning, varom nyss nämnts, inflytande köpeskillingar tillföras statens domäners fond samt användas till inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan finner Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten gott lämna bifall samt förordnar, att propo­ sition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta pro- koll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet;

Joh:s Thygesen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 135.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 112 hiift. (Nr 135.)