Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

3

2 kap.

Om fastighetsskatt.

Skattepliktig fastighet.

4 §.

Fastighetsskatt utgöres, med undantag varom i 15 § sägs, för skattepliktig

fastighet.

Skattepliktig är all inom riket belägen fastighet med de undantag, varom

stadgas i 5 §.

Med fastighet förstås i denna lag vad enligt allmän lag är att hänföra

till fast egendom, så ock byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej är hän-

förlig till fast egendom; dock skall registrering enligt lagen den 22 juni 1920

med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om

rätt till elektrisk kraft med mera icke föranleda därtill, att sålunda regi­

strerad egendom allenast på denna grund i beskattningsavseende hänföres

till fastighet.

5 §.

1 mom. Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas:

a) nationalparker;

b) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser,

så ock begravningsplatser;

c) staten tillhörig för försvarsändamål avsedd fastighet, i den mån den

för sådant ändamål nyttjas, försåvitt fastigheten ej är att anse som en fri­

stående industriell anläggning;

d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för

allmän

styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller

säkerhet, fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning;

e) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjuk­

vårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser till­

höriga, för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana avsedda bygg­

nader, så ock dylik institution tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötesplatser upp­

förda byggnader, avsedda till begagnande under tjänstgöring därstädes;

g) nykterhetsföreningars byggnader ävensom byggnader, som tillhöra

sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor,

i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara med­

lemmar, därest byggnaderna äro avsedda för nu nämnda föreningars eller

sammanslutningars verksamhet såsom sådana;

h) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus,

muséer och så kallade soldathem;

i) post- och telegrafverkens för driftens omedelbara behov avsedda byggnader.

4

Därest under d)—i) angiven fastighet jämväl användes för industriellt

eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till

begagnande, föreligger skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens

värde.

2 mom. För kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, som är avsedd

eller upplåten för allmän trafik, så ock för allmän farled eller allmän

flottled jämte till sagda kommunikationsanstalter hörande, för driftens omedel­

bara behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden föreligger

ej heller skatteplikt.

3 mom. Är enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. byggnad helt eller delvis

undantagen från skatteplikt, vare lag samma beträffande tomtområde, som

hörer till byggnaden.

4 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande

byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken byggnadsägaren icke är

skattskyldig, understiger 500 kronor, föreligger icke skatteplikt för bygg­

naden eller byggnaderna.

5 mom. Att främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat

bärstädes avsedd fastighet i visst fall kan undantagas från skatteplikt, därom

stadgas i 73 §•

/C1

. .

,

(Se vidare anvisningarna.)

Grunder för taxering av fastighet.

6

1 mom. Fastighet skall, med undantag som i 2 mom. sägs, taxeras i

enlighet med vad här nedan stadgas.

Vid taxeringens verkställande skall, med iakttagande av vad i 12 § 1 mom.

och 2 mom. sista stycket samt 14 § sägs, hänsyn tagas till förhållandena

vid taxeringsårets ingång. Har därefter, innan taxeringen verkställes, fastig­

hets värde väsentligen ökats genom ny-, till- eller ombyggnad, må dock,

därest den skattskyldige och, om fastigheten övergått till ny ägare, jämväl

denne det begär, vid taxeringsvärdets åsättande hänsyn tagas till det ökade

värdet.

2 mom. Taxering skall ej ske av fastighet, som avses i 5 § 2 och 4 mom.

7 §•

Fastighet taxeras såsom jordbruksfastighet, då den användes för jordbruk

eller skogsbruk, och såsom annan fastighet, da den användes för annat ändamål.

Användes fastighet delvis för jordbruk eller skogsbruk och delvis för annat

ändamål, skall den del, som användes för jordbruk eller skogsbruk, med

därtill hörande byggnader och inrättningar taxeras såsom jordbruksfastighet

och den del, som användes för annat ändamål, med därtill hörande bygg­

nader och inrättningar taxeras såsom annan fastighet.

Ligger fastighet oanvänd, skall fastigheten taxeras såsom jordbruksfastighet,

såframt ej påtagligt är, att densamma är avsedd att användas för annat

ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 213.

5

Under jordbruk inbegripes jämväl binäring till jordbruk.

Frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget tiskeri

taxeras såsom annan fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

8

§.

Varje taxeringsenhet skall åsättas särskilt taxeringsvärde.

Taxeringsenhet är inom var kommun för sig:

a) där ej annat följer av vad nedan under d) och e) stadgas, å landet

varje hemman eller lägenhet eller del därav, som skall i jordregister sär­

skilt redovisas, samt i stad och annat samhälle, där fastighetsregister såsom

för stad skall föras, varje tomt eller stadsäga,

dock att del av dylik fastighet skall utgöra taxeringsenhet, där fastighets­

delen antingen tillhör särskild ägare eller upplåtits till annan för självstän­

digt, mera stadigvarande nyttjande eller eljest stadigvarande brukas särskilt

eller användes för annat ändamål än fastigheten i övrigt;

b) frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri;

e) byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å annans

mark, därest byggnadens eller byggnadernas ägare icke innehar marken med

besittningsrätt för obegränsad tid;

d) skogsområde, vilket är att anse såsom brukningsenhet, samt vid skifte

avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning, även om området

eller samfälligheten består av flera hemman eller lägenheter eller delar av

sådana;

e) komplex av fastigheter eller delar av fastigheter, varom i a) sägs, därest

de tillhöra samme ägare och ligga i oskift samfällighet eller i sambruk med

gemensamma åbyggnader eller av annan anledning icke kunna till sina

inbördes värden tillförlitligen bedömas.

Tillhöra delar av taxeringsenhet olika administrativa områden, inom vilka

menighet äger utöva beskattningsrätt, eller är del av taxeringsenhet belägen

inom och annan del utom särskilt sådant område, skall angivas, huru stor

del av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden som anses

skäligen belöpa å varje sådan del av taxeringsenheten.

Ingå i taxeringsenhet flera fastigheter eller delar av fastigheter, som avses

i första stycket under a) här ovan, skall, därest ägare eller arrendator av

dylik fastighet eller del av fastighet det påfordrar, angivas, huru stor del

av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden som belöper

å fastigheten eller fastighetsdelen.

(Se vidare anvisningarna.)

9 %.

Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, åsättas

till det helopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens pris

(allmänna saluvärdet).

6

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

Skogsmark och växande skog skola upptagas till det värde, som de kunna

anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. Finnes å

skogsmark därutöver betesvärde, som ägaren kan tillgodogöra sig, eller

tomt- och industrivärde, varom i 10 § förmäles, skall vid uppskattningen

hänsyn tagas jämväl därtill.

Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan be­

räknas utgå.

(Se vidare anvisningarna.)

¹⁰ §.

Vid taxering av fastighet skola, i den mån förhållandena därtill föran­

leda, följande särskilda värden, vilka tillsammans utgöra fastighetens taxe­

ringsvärde, redovisas, nämligen:

för jordbruksfastighet:

a) jordbruksvärde, varmed förstås fastighetens värde, utom värdet av

växande skog, under förutsättning att fastigheten användes för jordbruk med

binäringar eller skogsbruk,

skolande därvid särskilt angivas vad av jordbruksvärdet som belöper å

till skogsbörd lämplig mark (skogsmark);

b) skogsvärde, varmed förstås värdet av växande skog; samt

c) tomt- och industrivärde, varmed förstås värde, som fastigheten eller

del därav äger utöver jordbruksvärdet och skogsvärdet på grund därav, att

till fastigheten hörande mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jord­

bruk med binäringar eller skogsbruk;

för annan fastighet:

a) markvärde eller värdet av marken med bortseende från därå befintliga

träd och anläggningar;

b) byggnadsvärde eller värdet av byggnader å fastigheten; samt

c) parkvärde eller det värde, som fastigheten äger utöver markvärdet och

byggnadsvärdet på grund av därå befintliga träd, trädgårdsanläggningar och

dylikt.

(Se vidare anvisningarna.)

11

§.

Taxeringsvärde utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande be­

lopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller. Likaledes

skola de enligt 10 § redovisade särskilda värden utföras i fulla hundratal

kronor, och skall härför erforderlig jämkning ske, med iakttagande av att

nämnda värden skola sammanlagt motsvara det åsatta taxeringsvärdet.

Uppgår taxeringsenhets hela värde icke till 100 kronor, skall detta värde

införas endast i vederbörande taxeringslängds anteckningskolumn. Likaså

skall endast i nämnda kolumn införas värdet å sådan fastighet, för vilken

jämlikt 15 §> fastighetsskatt icke utgöres.

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 213.

7

Taxeringsperiod.

12

%.

1 mom. Allmän uppskattning av fastighets värde (allmän fastighets­

taxering) skall ske vart femte år. De vid sådan uppskattning fastställda

värdena må ej ändras förrän vid nästa allmänna fastighetstaxering, där ej

annat föranledes av stadgandena i 2 mom.

2 mom. Nya taxeringsvärden skola åsättas i stället för de vid den all­

männa fastighetstaxeringen bestämda, därest under löpande taxeringsperiod

sådant förhållande inträffat, att taxeringsenhet bör uppdelas i flera taxe­

ringsenheter eller flera taxeringsenheter böra sammanslås till en,

eller ändring i fastighets beskattningsnatur inträtt,

eller fastighets värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik an­

ledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning så min­

skats, att förändringen föranleder en minskning av taxeringsvärdet med

minst en femtedel,

eller fastighets värde genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts, att

därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel.

Taxering, som i detta mom. avses, skall verkställas med hänsyn till det

allmänna prisläge, som legat till grund för den närmast föregående all­

männa fastighetstaxeringen.

Skattskyldighet.

13 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger, där icke i 2 mom.

annorlunda stadgas, fastighetens ägare.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommiss­

rätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt

förordnande.

2 mom. I ägares ställe skattskyldig är:

a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med

vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som

eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergs­

hanteringens understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet;

samt

c) innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall

anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja

fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik

8

boställsordning den 9 december 1910 avsett löneboställe är vederbörande

pastorat att anse såsom innehavare i fall och under tid, då boställets avkast­

ning utgör avlöningstillgång jämlikt 19 § i lagen nyssnämnda dag om reg­

lering av prästerskapets avlöning.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a) eller

c) omförmäles, författningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän fond

eller inrättning, är denna att anse såsom fastighetens innehavare, såvitt

angår fastighetens skogsvärde.

Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med

ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin

rätt icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å fastig­

heten, vare han icke skattskyldig i avseende å skogsvärde.

14 §.

Skattskyldigheten skall bedömas med hänsyn till förhållandena vid taxe­

ringsårets ingång. Har fastighet efter taxeringsårets ingång övergått till

ny ägare eller innehavare, skall denne anses såsom ägare eller innehavare

av fastigheten vid taxeringsårets ingång, därest han författningsenligt skolat

för taxeringsåret mantalsskrivas för fastigheten.

15 §.

1 mom. Understiger taxeringsvärde å fastighet, vilkens enda eller huvud­

sakliga värde utgöres av för ägarens eller innehavarens personliga behov

använd åbyggnad, 1,000 kronor, vare denne befriad från utgörande av fastig­

hetsskatt, såvida han eller, om han är gift, den andre maken ej av annan

grund skall erlägga skatt enligt bestämmelserna i denna lag.

2 mom. Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid döds­

fallet varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor, och har den av­

lidne efterlämnat make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans

frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, må dödsboet kunna av

beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från skyldighet att utgöra fastig­

hetsskatt för det år han avlidit eller för året näst därefter. Fråga om be­

frielse, som här avses, upptages beträffande taxering, som skolat äga rum

under dödsåret, av beskattningsnämnd för detta eller nästpåföljande år och

beträffande taxering, som skolat äga rum under året efter dödsåret, av be­

skattningsnämnd för detta år.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Beskattningsort.

16 §.

Fastighetsskatt skall utgöras till den kommun eller det administrativa

område, där fastigheten är belägen.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213,

19 *.

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt tillfallit make

eller vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller

gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom i andra fall

än som avses i 35 §;

vinst i lotteri av den beskaffenhet, att för vinster i lotteriet skall erläggas

skatt jämlikt förordningen om särskild skatt å vissa lotterivinster, och ej

heller andra lotterivinster, därest deras sammanlagda belopp under beskatt­

ningsåret understigit 100 kronor;

vad som i annan form än livränta tillfallit den försäkrade eller hans

dödsbo på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring eller

vad som annorledes än genom försäkring i annan form än livränta tillfallit

någon såsom ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;

kapital, som på grund av kapitalförsäkring utfallit vid inträffat försäk-

ringsfall eller återköp av försäkringen, där det utfallna kapitalet icke är

att anse såsom intäkt av rörelse;

ersättning på grund av försäkring av fast eller lös egendom i annat fall

än då köpeskilling, som skulle hava influtit, därest egendomen i stället för­

sålts, varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet

eller av rörelse;

vinstandel eller premieåterbäring, som försäkringstagare fått uppbära

från försäkringsanstalt på grund av avtal rörande annan försäkring än liv­

ränteförsäkring, därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför

givaren jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda

för mottagarens utbildning.

(Se vidare anvisningarna.)

20

§.

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från

samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i pen­

ningar eller penningars värde (bruttointäkt) avräknas alla omkostnader

under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Avdrag må icke ske för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti

inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom periodiskt under­

stöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll

eller, där understödet icke utgör skadestånd eller är av den art, varom i

22, 25 eller 29 § förmäles, till annans undervisning eller uppfostran;

11

viirdet av dea skattskyldiges, andre makens eller hemmavarande barns

under 16 år arbete i den skattskyldiges förvärvsverksamhet;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda

kapital;

allmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

förlust, som är att hänföra till kapitalförlust.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

Inkomst av jordbruksfastighet.

²¹

$.

Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres allt vad av fastighet här i

riket, som taxerats såsom jordbruksfastighet, kommit ägaren eller brukaren

tillgodo, såsom:

a) årliga värdet av bostad, som skattskyldig därå åtnjutit för sin, sin

familjs och sina personliga tjänares räkning;

b) intäkt av jordbruk med binäringar, vartill hänföras:

intäkt genom löpande försäljning (ej realisation) av levande eller döda

inventarier, så ock genom avyttring av produkter från jordbruket eller

dess binäringar;

intäkt genom annan inkomstgivande användning av jordbrukets eller dess

binäringars alster, inventarier eller arbetspersonal, såsom körslor, uthyrning

av dragare, maskiner och dylikt;

värdet av vad skattskyldig direkt gjort sig till godo av jordbrukets eller

dess binäringars avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmed-

lemmars räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört den

skattskyldiges hushåll, eller för förädling eller förbrukning i rörelse, som

av den skattskyldige drivits, eller för utgörande av undantagsförmåner eller

annan förpliktelse, som ålegat den skattskyldige i förhållande till någon,

som icke tillhört hans hushåll;

c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras:

intäkt genom avyttring av skogsprodukter, därunder inbegripna produkter

av sådan förädlingsverksamhet, som ingår i skogsbruket, genom upplåtelse

av avverkningsrätt till skog eller genom avyttring av växande skog i sam­

band med avyttring av marken;

värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-,

till- eller ombyggnad eller reparation och underhåll av byggnader, stängsel

och inventarier å fastigheten eller för sitt hushåll eller eljest för sin, sin

familjs och sina personliga tjänares räkning (vedbrand med mera) eller för

arbetspersonalens behov eller å annan av den skattskyldige innehavd fastig­

het eller i rörelse, som av honom drivits;

d) intäkt av annat slag än förut nämnts, vartill hänföras:

intäkt genom avyttring eller annan användning av vissa fastighetens be­

12

ståndsdelar såsom sten, torv, grus, lera och dylikt samt genom jakt och

fiske, som av den skattskyldige eller för hans räkning bedrivits å fastig­

heten och ej är att anse såsom binäring till jordbruk;

arrende för utarrenderad fastighet, evad arrendet utgått i penningar, varor

eller tjänstbarheter, ävensom avgäld eller annan förmån, som influtit till

fastigheten på grund av servitut, upplåtelse av lägenhet eller dylikt;

intäkt genom upplåtelse åt annan att i visst avseende tillgodogöra sig

eller utnyttja fastigheten eller del därav, såsom till sten-, torv-, grus- eller

lertäkt eller dylikt, till bete, jakt eller fiske, till utvinnande av vattenkraft,

till framdragande av ledningar, till upplags- eller lastageplats med mera

sådant.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

22

1 mom. Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må avdrag göras för

omkostnader, såsom för:

allt, som är att hänföra till driftkostnader, såsom lön och underhåll åt

arbetspersonal, som uteslutande eller huvudsakligen använts för jordbruket

eller dess binäringar; anskaffning av levande eller döda inventarier till

ersättning för avyttrade, utrangerade eller genom olycksfall eller kreaturs-

sjukdom förlorade; reparation och underhåll av byggnader, stängsel, diken

och inventarier; inköp av utsäde, foder, gödselmedel och dylikt; kostnader

för skogs vård och underhåll, såsom förvaltning, bevakning, väg- och bygg­

nadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning med mera dylikt,

ävensom, då fråga är om skogsavverkning, kostnader för virkets huggning,

tillredning, utdrivning, flottning med mera; försäkring av arbetspersonal,

byggnader, skog, gröda, förråd och inventarier, som ej äro att hänföra till

personlig lösegendom, med mera sådant;

värdeminskning, som till jordbruket eller dess binäringar eller till skogs­

bruket hörande driftbyggnader, däri inbegripna för driften nödiga bostads­

byggnader, äro underkastade;

undantagsförmåner, pensioner, periodiska understöd eller därmed jämför­

liga periodiska utbetalningar på grund av förutvarande anställning å fastig­

heten ;

arrende, som fastighetens brukare haft att därför utgöra, samt frälseränta

eller annan avgäld, som skolat utgå av fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital;

speciella skatter eller avgifter till det allmänna.

Har skog avverkats eller ock avyttrats utan samband med avyttring av

marken och understiger det återstående virkeskapitalet därefter det för ägaren

gällande ingående virkeskapitalet eller understiger skogens återstående värde

därefter skogens för ägaren gällande ingångsvärde, må ägaren njuta avdrag,

i förra fallet med så stor del av ingångsvärdet, som kan anses motsvara

minskningen av det för honom gällande ingående virkeskapitalet, och i

senare fallet med det belopp, varmed skogens återstående värde understiger

skogens för honom gällande ingångsvärde. Med skogens för ägaren gällande

ingångsvärde förstås skogens värde vid den tidpunkt, då han förvärvade

fastigheten, i den mån ej avdrag för minskning av sådant värde tidigare

medgivits. Med det för ägaren gällande ingående virkeskapital förstås

virkeskapitalet vid nämnda tidpunkt, i den mån ej avdrag för minskning

av sådant virkeskapital tidigare medgivits.

Har växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, må

ägaren njuta avdrag med skogens för honom gällande ingångsvärde även­

som med ett belopp svarande mot den värdestegring, vilken efter det han

förvärvade fastigheten åkommit så stor del av skogen, som anses motsvara

fem gånger den normala årliga virkesavkastningen å skogen.

Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och deltagit i arbetet å

fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen.

2 mom. Avdrag får icke göras för:

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller för grundför­

bättring därå, såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning med mera dylikt;

nyuppsättning av eller värdeminskning å inventarier.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. May.ts pre/position Nr 213.

13

23 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av jordbruksfastighet, sedan avdrag

enligt 22 § gjorts, utgör nettointäkt av jordbruksfastighet.

2 mom. Från nettointäkten av jordbruksfastighet må med tillämpning av

de i 45 § meddelade närmare bestämmelser avräknas det inkomstbelopp,

som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som därefter återstår

av nettointäkten utgör inkomst av jordbruksfastighet.

Inkomst av annan fastighet.

24 §.

Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes av vad nedan

i andra stycket stadgas, hänföras vad av fastighet här i riket, som taxerats

såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom:

hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt för sin, sin familjs och sina

personliga tjänares räkning;

hyra eller annan ersättning för fastighet eller del därav, som upplåtits

till annan;

intäkt genom försäljning eller annat tillgodogörande av fastighetens alster

eller naturtillgångar;

avgäld med mera dylikt, som influtit från fastigheten;

frälseränta.

Har fastighet helt eller delvis använts i ägarens egen rörelse, skall intäkt

genom nyttjande av fastigheten till den del, som sålunda använts, räknas till

intäkt av rörelsen.

Förmån av plantering eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom

tillbehör till egen bostadslägenhet och som användes företrädesvis för ägarens

personliga behov, skall tagas i beräkning vid hostadsvärdets bestämmande;

och skall följaktligen, i den mån förmån av plantering eller trädgårdsland

sålunda beaktats, avkastning av planteringen eller trädgårdslandet ej särskilt

redovisas.

Där fastighet tillhört bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall hyres­

värdet för bostad eller annan förmån från fastigheten, som tillkommit medlem

av föreningen eller delägare i bolaget, ävensom utdelning från föreningen

eller bolaget, som utgått annorledes än å andel eller aktie, räknas som med­

lemmens eller delägarens intäkt av fastigheten, men skall vad som i övrigt

influtit från fastigheten ävensom sådana avgifter och andra inbetalningar,

som medlem eller delägare i sådan egenskap haft att utgöra till föreningen

eller bolaget, räknas såsom föreningens eller bolagets intäkt av samma fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

14

K-ungl. Maj:ts proposition Nr 213.

25 §.

1 mom. Från bruttointäkten av annan fastighet må avdrag göras för

omkostnader, såsom för:

brandförsäkring, reparation och underhåll av byggnader;

vicevärd, portvakt, gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning och belysning,

förbrukningsartiklar med mera dylikt, i den mån dessa kostnader kunna anses

åligga fastighetsägaren såsom sådan;

pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga periodiska utbetal­

ningar på grund av förutvarande anställning å fastigheten;

värdeminskning, som byggnad är underkastad;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av fastighets­

ägaren tillhöriga maskiner och andra inventarier, som höra till fastigheten

och äro av längre varaktighet;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital.

Medlem i bostadsförening eller delägare i bostadsaktiebolag äger njuta av­

drag för ovan angivna omkostnader, såvitt de hestritts direkt av honom själv,

ävensom för sådana avgifter och andra inbetalningar till föreningen eller

bolaget, som, efter ty i 24 § är sagt, äro att räkna som föreningens eller

bolagets intäkt av fastigheten.

2 mom. Avdrag får icke göras för:

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring

å fastigheten;

kostnad för underhåll av plantering eller trädgårdsland, i den mån plante­

ringen eller trädgårdslandet är att anse endast såsom tillbehör till egen

bostadslägenhet och användes företrädesvis för ägarens personliga behov.

Kun f/l. Maj:ts proposition Nr 213.

15

Kostnad för underhåll av plantering eller trädgårdsland i annat fall än

nyss sagts må ej avdragas till högre belopp än som motsvarar de uppgivna

intäkterna av planteringen eller trädgårdslandet.

(Se vidare anvisningarna.)

26 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av annan fastighet, sedan avdrag

enligt 25 § gjorts, utgör nettointäkt av annan fastighet.

2 mom. Från nettointäkten av annan fastighet må med tillämpning av

de i 45 § meddelade närmare bestämmelser avräknas det inkomstbelopp,

som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som därefter återstår

av nettointäkten utgör inkomst av annan fastighet.

Inkomst av rörelse.

27 §.

Till rörelse hänföras:

handelsrörelse, bank-, emissions- och annan penningrörelse, försäkringsrörelse,

agentur- och mäklarverksamhet, järnvägs- och kanaldrift, rederirörelse och

annan transport- eller kommunikationsverksamhet, verksamhet, som avser att

medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, industriell

verksamhet, gruvdrift och bergshantering, skogsavverkning å annans mark

på grund av särskild upplåtelse, värdshus-, hotell-, teater-, biograf- och där­

med jämförlig rörelse, yrkesmässig byggnadsverksamhet, hantverk, yrkes­

mässigt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig

verksamhet, såvitt verksamheten ej utövats på grund av tjänst, så ock annan

yrkesmässigt bedriven förvärvsverksamhet, såvitt icke intäkten därav är att

hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av tjänst.

(Se vidare anvisningarna.)

28 §.

Till intäkt av rörelse hänföres allt vad som av här i riket bedriven rörelse

kommit rörelseidkaren tillgodo, såsom:

vad som i rörelsen influtit i penningar eller varor;

värdet av i rörelsen tillverkade eller saluhållna varor eller produkter,

som förbrukats för rörelseidkarens, hans familjs eller övriga hushållsmed-

lemmars räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört rörelse­

idkarens hushåll, så ock av annan förmån, som i rörelsen kommit honom

tillgodo.

Räntor samt utdelningar å aktier, hanklotter och andelar i ekonomiska

föreningar räknas såsom intäkt av rörelse, såvitt de influtit från kapital, som

tillhört rörelsen.

Royalty och periodiskt utgående avgift för utnyttjande av patent, mönster

eller dylikt är att anse såsom intäkt av rörelse, såvitt icke royaltyn eller

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

\

avgiften är av beskaffenhet att böra hänföras till intäkt av jordbruksfastighet

eller av annan fastighet.

Ersättning, som idkare av rörelse uppburit för upplåtelse av driften till

annan, räknas likaledes som intäkt av rörelse.

(Se vidare anvisningarna.)

29 §.

1 mom. Från bruttointäkten i rörelse må avdrag göras för allt, som är

att anse som driftkostnad. Hit räknas, bland annat:

hyra för annan tillhörig fastighet eller del därav, som använts i rörelsen;

kostnad för anskaffning av råämnen och varor till förädling, förbrukning

eller försäljning i rörelsen; skolande, där vad sålunda förädlats eller eljest

kommit till användning utgjorts av produkter eller råämnen från fastighet,

som av den skattskyldige ägts eller brukats, eller från annan av honom

idkad rörelse, som är att anse som särskild förvärvskälla, värdet av samma

produkter eller råämnen upptagas till det belopp, varmed de redovisas såsom

intäkt av fastigheten eller av den särskilda förvärvskällan;

avlöningar, pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga peri­

odiska utbetalningar och andra kostnader för personal, som är eller varit

anställd i rörelsen;

kostnad för reparation och underhåll av till driften hörande byggnader,

inrättningar, maskiner, inventarier och dylikt;

värdeminskning genom slitning eller dylikt, som byggnad, vilken är av­

sedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren

tillhöriga maskiner och andra inventarier av längre varaktighet;

värdeminskning å patenträtt och annan liknande rättighet;

värdeminskning å naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott och dylikt

genom deras tillgodogörande;

ränta å lånat kapital, som nedlagts i rörelsen, så ock å gäld, som den

skattskyldige ådragit sig för sin utbildning för rörelsen;

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för ut­

övande av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet;

speciella för rörelsen utgående skatter eller avgifter till det allmänna;

förlust, som uppstått i rörelsen och ej är att hänföra till kapitalförlust.

Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och biträtt i rörelsen,

anses tillhöra arbetspersonalen.

2 mom. Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet

lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg,

rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller för­

säljningar, må föreningen njuta avdrag för dylik utdelning.

3 mom. För sparbank må avdrag ske för belopp, som avsatts till reserv­

fond, i den mån avsättningen är nödvändig för uppbringande av sparbankens

fonder till det enligt gällande lag i förhållande till sparbankens inlåning

Kungl. Maj:tu proposition Nr 213.

17

erforderliga minsta belopp eller, i förekommande fall, till det belopp, som

skolat minst erfordras, därest från sparbankens fonder avdragits säkerhets­

fond eller, under de tio första räkenskapsåren efter sparbankens bildande,

grundfond.

4 mom. Avdrag får icke göras för:

hyra för rörelseidkaren tillhörig fastighet, som använts i rörelsen;

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad av i rörelsen använd fastighet eller

annan anläggning eller för grundförbättring därå.

(Se vidare anvisningarna.)

30 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av rörelse, sedan avdrag enligt 29 §

gjorts och hänsyn tagits till in- och utgående balans, utgör nettointäkt av

rörelse.

2 mom. För inländsk för säkring sanstalt skall såsom nettointäkt anses

överskottet å försäkringsrörelsen samt beträffande livförsäkringsrörelse, för­

utom överskottet å rörelsen, ett belopp motsvarande en tredjedel av dels den

beräknade räntan å premiereserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar,

dels den ränta, som belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv

för dylika försäkringar, dock att nämnda belopp icke må överstiga den på

livförsäkringsrörelsen belöpande andel av behållningen å anstaltens hela

verksamhet.

Vid beräkning av inländsk försäkringsanstalts överskott å försäkrings­

rörelse må från bruttointäkten göras avdrag för avsättning till försäkrings­

fond för egen räkning och premieåterbäringsreserv samt i den utsträckning,

som närmare angives i anvisningarna, till andra fonder, i den mån de

beräknas motsvara anstaltens förbindelser enligt ingångna försäkringsavtal,

dock icke för avsättning till vinstutdelning å andra försäkringar än liv-

ränteförsäkringar.

3 mom. För försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkrings-

anstalt, skall såsom här i riket skattepliktig nettointäkt upptagas 5 procent

av anstaltens premieinkomst av här bedriven sjöförsäkringsrörelse, 6 procent

av anstaltens premieinkomst av här bedriven brandförsäkringsrörelse, 15

procent av anstaltens premieinkomst av här bedriven livförsäkringsrörelse

och 10 procent av anstaltens premieinkomst av annan här bedriven försäk­

ringsrörelse.

4 mom. För sådant i 12 § förordningen den 14 juni 1917 angående för­

säljning av rusdrycker omförmält bolag, som bedriver partihandel med

rusdrycker, skall nettointäkten av handel med rusdrycker, där den enligt

här ovan givna bestämmelser skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra

5 procent å försäljningssumman för under beskattningsåret försålda rus­

drycker.

För sådant i 17 § förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning

av rusdrycker omförmält bolag, som bedriver detaljhandel med rusdrycker,

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 180 häft. (Nr 213.)

2

18

skall nettointäkten av utminutering av rusdrycker, där den enligt här ovan

givna bestämmelser skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra 7 procent

å försäljningssumman för under beskattningsåret utminuterade rusdrycker.

För utövare av statens tobaksmonopol skola i den skattepliktiga intäkten

ej inräknas licensavgifter, vilka uppbäras från dem, som från utlandet

infört tobaksvaror, och skall nettointäkten av tillverkning och försäljning

av tobaksvaror, där den enligt ovan meddelade bestämmelser skulle beräknats

till högre belopp, anses utgöra 5 procent av försäljningssumman för under

beskattningsåret försålda tobaksvaror.

5 mom. Från nettointäkten av rörelse får i förekommande fall med till-

lämpning av de i 45 § meddelade närmare bestämmelser frånräknas det

inkomstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som

därefter återstår av nettointäkten utgör inkomst av rörelse.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Inkomst av tjänst.

31 §.

Till tjänst bänföres allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande upp­

drag ävensom varje annan fast eller tillfällig arbetsanställning.

Med tjänst likställes rätt till:

pension, annan livränta och undantagsförmåner;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därest givaren

enligt 22, 25, 29 eller 46 § är berättigad till avdrag därför;

inkomst av lediga ecklesiastika sysslor, som enligt gällande föreskrifter

kan tillkomma allmän kassa och icke utgjort intäkt av jordbruksfastighet

eller av annan fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

32 $.

1 mom. Till intäkt av tjänst hänföras:

avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar,

bostad eller annat, som utgått för tjänsten;

vad som tillflutit skattskyldig såsom pension, annan livränta, undantags­

förmåner, periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som

i 31 § avses, i den mån ej annat följer av vad nedan i 2 mom. stadgas;

vad som ingått till allmän kassa från ledig ecklesiastik syssla.

Har tjänstinnehavare såsom löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt,

att han enligt 13 § är skattskyldig för fastigheten, skall dock intäkt, som han

åtnjutit från fastigheten, räknas såsom intäkt av jordbruksfastighet eller

av annan fastighet.

2 mom. Har livränta utgått på grund av försäkring, skall såsom skatte­

pliktig intäkt räknas:

20

avlöningsförmåner enligt särskilda angående avlöning vid armén och

marinen på krigsfot meddelade föreskrifter, i den mån dessa avlöningsförmåner

överstiga de för fredstid gällande;

resekostnads- och traktamentsersättning;

arvode eller traktamente för deltagande i kommitté å annan ort, än där

arvodes- eller traktamentstagaren varit bosatt;

ägande i följd härav skattskyldig icke göra avdrag för underskott, som

kan uppkomma därigenom, att sålunda anvisat anslag icke förslår till täckande

av därmed avsedda utgifter.

i mom. Är vid kommunal eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning

för vissa med tjänsten förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas

såsom intäkt.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

33 §.

Från intäkt av tjänst må avdrag göras för samtliga utgifter, vilka

äro att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten, såvitt icke för

samma kostnader anvisats särskilt anslag, som, på sätt i 32 § 3 mom. är

sagt, ej skall upptagas såsom intäkt.

Avdrag får i enlighet härmed ske för, bland annat:

avgifter, som den skattskyldige på grund av sin tjänst erlagt för egen

eller efterlevande familjs pensionering;

hyra eller annan kostnad för tjänste- eller arbetslokal, för vilken den

skattskyldige haft att själv vidkännas utgift;

kostnad för arbetsbiträde, som den skattskyldige använt för tjänsts utfö­

rande och som han själv avlönat;

förlust å medel, för vilka den skattskyldige varit på grund av sin tjänst

redovisningsskyldig;

kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad angår statstjänst, särskild ersätt­

ning varit därför anvisad;

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för

tjänstens fullgörande.

Har den skattskyldige för sin utbildning eller eljest i och för tjänsten

ådragit sig gäld, må ock ränta å sådan gäld avdragas.

Den, som åtnjuter arvode för deltagande i riksdag, statsrevision eller

kyrkomöte å annan ort än där han varit bosatt, äger såsom omkostnad för

uppdragets fullgörande avdraga två tredjedelar av det belopp, varmed nämnda

arvode utgått.

(Se vidare anvisningarna.)

34 §.

Vad som återstår av intäkt av tjänst, sedan avdrag enligt 33 § gjorts,

utgör inkomst av tjänst.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

21

Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

35 *.

Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres intäkt, som skatt­

skyldig haft av annan förvärvskälla än förut nämnts och som ej heller

härflutit av kapital. Hit räknas således dels vinst å icke yrkesmässig

avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller

därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo, om det är

fastighet, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år (realisa­

tionsvinst), ävensom lotterivinst, därest densamma icke jämlikt 19 § är fri-

kallad från beskattning, dels ock intäkt genom tillfälligt bedriven veten­

skaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, intäkt av

tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag att förrätta bouppteckning, arvskifte,

auktion, besiktning, värdering, skogsräkning, ävensom intäkt av annan där­

med jämförlig inkomstgivande verksamhet av tillfällig natur.

Avyttras här i riket belägen fastighet med växande skog, skall, på sätt

framgår av 21 §, vad av köpeskillingen belöper på skogen räknas såsom

intäkt av fastigheten.

(Se vidare anvisningarna.)

36 §.

Från bruttointäkten av tillfällig förvärvsverksamhet må avdrag göras för

omkostnader, såsom för:

kostnader, som varit erforderliga för intäktens förvärvande, såsom resor,

ersättning till biträden med mera;

ränta å upplånade medel, som använts i tillfällig förvärvsverksamhet;

förlust, som uppkommit i förvärvskällan.

(Se vidare anvisningarna.)

37 §.

Vad som återstår av intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, sedan avdrag

enligt 36 § gjorts, utgör inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

(Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av kapital.

38 §.

1 mom. Till intäkt av kapital räknas:

ränta å obligationer och å utlånade eller i hank eller annorstädes insatta

medel,

så ock

utdelning å svenska aktier, svenska banklotter och andelar i svenska

ekonomiska föreningar samt å andelar i utländska bolag,

allt såvitt icke räntan eller utdelningen varit att hänföra till intäkt av

rörelse.

2 mom. Till intäkt av kapital räknas även intäkt av fastighet i utlandet

samt av utomlands självständigt bedriven rörelse.

3 mom. Har aktie, banklott, andel i ekonomisk förening eller andel i

utländskt bolag under beskattningsåret övergått från en ägare till annan,

skall utdelning, som utgått för aktien, banklotten eller andelen, räknas som

intäkt för den, som varit ägare av den till samma aktie, banklott eller

andel börande kupongen eller eljest berättigad lyfta utdelningen vid den

tidpunkt, då utdelningen blev tillgänglig för lyftning.

(Se vidare anvisningarna.)

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

39 §.

1 mom. Från bruttointäkt, varom i 38 § 1 mom. förmäles, må avdrag

göras för förvaltningskostnad ävensom för ränta å gäld, som icke skolat

avdragas enligt bestämmelserna i 22, 25, 29, 33 och 36 §§ samt i 2 mom.

av denna paragraf;

dock att, om svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening åtnjutit

inkomst genom sådan utdelning å aktier, banklotter eller föreningsandelar,

för vilken jämlikt 54 § första stycket a) skatteplikt icke föreligger, bolaget

eller föreningen ej må njuta avdrag för ränta å gäld, som belöper å nämnda

värdehandlingar, i vidare mån än som räntan överstiger utdelningen.

2 mom. Från bruttointäkt av varje fastighet eller rörelse i utlandet får

avdrag ske för därå belöpande omkostnader. Därjämte får avdrag ske för

vad av behållen inkomst av sådan fastighet eller rörelse använts för fastig­

heten eller för rörelsen. Har underskott uppkommit å fastighet i utlandet

eller å rörelse därstädes, må avdrag för sådant underskott göras från annan

intäkt av fastighet eller rörelse i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

40 §.

Vad som återstår av intäkt av kapital, sedan avdrag enligt 39 § gjorts,

utgör inkomst av kapital.

För beräkning av inkomst gemensamma bestämmelser.

41 §.

Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, i

den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser i denna lag.

I andra fall än nu sagts skall intäkt anses hava åtnjutits det beskatt­

ningsår, under vilket intäkten blivit för den skattskyldige tillgänglig för

lyftning, och skall utgift eller omkostnad anses belöpa på det beskattnings­

år, varunder utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum.

(Se vidare anvisningarna.)

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före taxeringsåret.

Skall fastighetsskatt utgå för fastigheten för taxeringsåret, men har fastig­

heten icke varit underkastad dylik skatt för året därförut, får avdrag äga

rum utan hinder därav, att skatt för fastigheten icke utgått, men skall

även då avdraget beräknas å taxeringsvärdet året före taxeringsåret, utom

för det fall, att jämlikt 6 § taxeringsvärde nämnda år icke varit fastig­

heten åsatt, då avdraget får beräknas å det för taxeringsåret gällande

taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

Allmänna avdrag.

46 §.

1 mom. Därest vid beräkning enligt ovan angivna grunder av skattskyl­

digs inkomst från särskild förvärvskälla uppkommer underskott, må, med

nedan i detta mom. angivna undantag och med iakttagande av föreskriften

i 74 §, sådant underskott, i den mån det med tillämpning av de i 56—59

meddelade bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till en kommun,

avräknas å sådan den skattskyldiges inkomst, som skall tagas till beskatt­

ning i samma kommun.

Avdrag är icke medgivet för underskott å icke yrkesmässig avyttring av

fast eller lös egendom ävensom deltagande i lotteri, för underskott å fastig­

het och rörelse i utlandet eller för underskott, som uppstått därigenom, att

avdrag, varom förmäles i 45 §, överstigit nettointäkten av förvärvskällan.

2 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket

bosatt under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:

1) för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning,

som icke får avdragas från inkomsten av särskild förvärvskälla, dock att

avdrag icke må ske för vad som utgått till person, tillhörande givarens

hushåll, och ej heller, där understödet icke utgjort skadestånd, för vad som

utgått till annans undervisning eller uppfostran;

2) för avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt övrig pensionsför­

säkring, som ej avses i 33 §, därest försäkringen avser pupillpensionering

eller livsvariga livräntor, dock ej om avgiften er lagts till ränte- och kapital-

försäkringsanstalt eller på grund av försäkring mot engångspremie; samt

3) för premier och andra avgifter, som skattskyldig för sig och i före­

kommande fall även för sin make betalt för sjuk- och arbetslöshetsförsäk­

ring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, för

kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom för livränteförsäkring, som ej

avses i 33 § eller punkt 2) här ovan.

Därest skattskyldig endast under en del av beskattningsåret varit här i

riket bosatt, skall avdrag, som nu sagts, åtnjutas allenast i den mån det

belöper å nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, må ej för skattskyldig

25

eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och båda makarna

under året haft försäkringar, för dem båda tillsammans åtnjutas till högre

belopp än 200 kronor. Har skattskyldig för försäkring, som i första stycket 3)

avses, fått uppbära vinstutdelning eller premieåterbäring, må avdrag ske med

allenast det belopp, varmed premien överskjuter vad sålunda uppburits.

3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under

större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft

inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan

hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag med 200

kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

47 $.

Sammanlagda beloppet av den inkomst från en eller flera förvärvskällor,

vilken är skattepliktig i en kommun, med avdrag i förekommande fall enligt

46 §, utgör den skattskyldiges inom samma kommun taxerade inkomst.

Den taxerade inkomsten skall angivas i jämna tiotal kronor, så att över­

skjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Ortsavdrag.

48 §.

1 mom. Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter

i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med de billi­

gaste och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna. Denna in­

delning verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter, Konun­

gen äger meddela, och gäller för en tid av fem år i sänder.

2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten

åtnjuta kommunalt ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag) på sätt

nedan sägs.

Grundavdraget utgör i ortsgrupp I: 340 kronor; i ortsgrupp 11:380 kronor;

i ortsgrupp III: 420 kronor; i ortsgrupp IV: 460 kronor och i ortsgrupp

V: 500 kronor.

Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige

helt eller delvis underhållet barn under 16 år, vilket icke haft minst 450

kronors inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag, åtnjuta familjeav­

drag. Familjeavdraget utgör, med lika belopp för hustru och varje barn,

i ortsgrupp 1:120 kronor; i ortsgrupp II: 140 kronor; i ortsgrupp III: 160

kronor; i ortsgrupp IV: 180 kronor; samt i ortsgrupp V: 200 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig

anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller

26

frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket han varit berättigad er­

hålla avdrag, att åtnjuta samma familjeavdrag, som tillkommer skattskyldig

för hustru.

För barn, vilkas föräldrar icke varit under beskattningsåret gifta med

varandra eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest enligt

nu givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade till av­

drag för barnet, avdraget tillkomma fadern, om denne haft barnet i sin

vård under hela eller större delen av beskattningsåret, men eljest modern.

3 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast

under en del av beskattningsåret, äger i hemortskommunen åtnjuta kom­

munalt ortsavdrag, utgörande för varje kalendermånad eller del därav, var­

under han varit här i riket bosatt, en tolvtedel av det enligt bestämmel­

serna i 2 mom. medgivna avdrag. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles,

avrundas nedåt till jämna tjugutal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

49 §.

Därest delägarna i boet efter avliden person, som vid dödsfallet varit här

i riket bosatt, levt i oskift bo och varit för sitt uppehälle huvudsakligen

beroende av dödsboets inkomst, må dödsboet efter vederbörande beskatt-

ningsnämnds beprövande kunna för senare beskattningsår än det, då döds­

fallet inträffade, tillerkännas grundavdrag och avdrag för barn med högst

samma belopp, som den avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag, därest han

fortfarande levt.

(Se vidare anvisningarna.)

Beskattningsbar inkomst.

50 §.

1 mom. Skattskyldigs inom en kommun beskattningsbara inkomst skall,

med iakttagande av vad nedan i 51 och 52 §§> stadgas, fastställas enligt de i

2 och 3 mom. angivna grunder.

2 mom. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller

någon del av beskattningsåret, skall i hemortskommunen den taxerade in­

komsten minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag,

om inkomsten uppgår till eller överskjuter ortsavdragets dubbla summa,

med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget och,

om inkomsten ej uppgår till ortsavdragets dubbla summa, med hälften

av det belopp, varmed inkomsten överskjuter ortsavdraget.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd av

långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående

än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig

omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

a) fysisk person:

för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

samt

för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst

av tjänst; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i

riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;

b) staten:

för inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomt­

rätt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter; samt

för inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank- eller försäkringsrörelse

eller av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar

eller av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens

egna behov, eller av leverans av elektrisk kraft till nämnda kommunikations­

verk med tillhörande byggnader och anläggningar eller industriella verk­

samhet, som nyss sagts;

c) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

d) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisnings­

verk, sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftel­

ser ävensom stipendiefonder, pensionsanstalter som icke äro bolag, sjuk­

kassor, understödsföreningar, Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges städer,

hypoteksföreningar, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas

till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina

delägare, sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom å

landsbygden, å vilka lagen om försäkringsrörelse icke äger tillämpning, även­

som sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om för­

säkring för olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit in­

komst från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och sådana bolag, som enligt

särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar

ävensom under punkt d) ej nämnda samfund, stiftelser, verk, inrättningar

och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna ägare av för

gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar

samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för del­

ägarnas gemensamma räkning:

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

f) utländska bolag:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

29

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här

i riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse.

2 mom. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rede­

rier taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de särskilda delägarnas

inkomst med belopp, som för en var motsvarar hans andel av bolagets eller

rederiets inkomst. Ej heller skall så kallat gruvbolag taxeras, utan skola

dess delägare taxeras en var för den inkomst, han åtnjutit av bolagets verk­

samhet.

3 mom. Avlider skattskyldig, skall för det beskattningsår, då dödsfallet

inträffade, oskift dödsbo efter honom taxeras såväl för inkomst, vilken den

avlidne haft, som för inkomst, vilken ingått till dödsboet efter dödsfallet,

och skall därvid för dödsboet tillämpas vad som enligt bestämmelserna i

denna lag skolat gälla för den avlidne.

(Se vidare anvisningarna.)

54 $.

Från skattskyldighet frikallas:

a) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva

bank-, emissions- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse:

för utdelning från svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag och

svenska ekonomiska föreningar;

b) medlem av konungahuset:

för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital;

c) utlänning eller i utlandet bosatt svensk medborgare, vilken givit eller

medverkat vid offentlig föreställning, som avses i gällande förordning an­

gående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter:

för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller be­

träffande vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i samma

förordning åtnjutits;

d) ägare av sådan fastighet, varom förmäles i 5 § 1 mom.:

för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i nämnda mom.

avsedda ändamål;

e) i riket bosatt delägare i oskift dödsbo efter person, som vid sitt från-

fälle icke varit här i riket bosatt:

för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för vilken dödsboet

skall utgöra kommunal inkomstskatt.

Att personer, om vilka i 70 § förmäles, äro frikallade från skattskyldig­

het för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.

(Se vidare anvisningarna.)

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

55 §.

Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet

varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor, och har den avlidne

efterlämnat make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans

frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, må dödsboet kunna

av beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från skattskyldighet för sådan

den avlidnes inkomst, som skolat upptagas till beskattning under det år han

avlidit eller under året näst därefter. Fråga om befrielse, som här avses,

upptages beträffande inkomst, som skolat taxeras under dödsåret, av beskatt­

ningsnämnd för detta eller nästpåföljande år och beträffande inkomst, som

skolat taxeras under året efter dödsåret, av beskattningsnämnd för detta år.

Beskattningsort.

56 $.

Skatt för inkomst av jordbruksfastighet eller av annan fastighet skall ut­

göras till kommun, där fastigheten är belägen.

Äro fastigheter av annan fastighets natur inom olika kommuner att anse

som en förvärvskälla, efter ty i 18 § sägs, skall den från fastigheterna

gemensamt härflutna inkomsten tagas till beskattning i varje kommun till

så stor del, som kan anses hava inom kommunen influtit. Kan utredning

härom icke vinnas, skall inkomsten fördelas till beskattning mellan kommu­

nerna efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till den bruttointäkt, som

influtit inom varje kommun, eller till det förhållande, vari fastigheternas

taxeringsvärden stått till varandra.

57 §.

1 mom. Skatt för inkomst av rörelse skall utgöras till kommun, där

rörelsen utövats från fast driftställe. Har fast driftställe icke begagnats,

skall skatt för inkomsten utgöras till den skattskyldiges hemortskommun

eller, om hemortskommun saknas, i Stockholm för gemensamt kommunalt

ändamål.

2 mom. Inkomst av nedannämnda slag av rörelse beskattas:

av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller

elektrisk kraft: i kommun, där huvudkontor eller vatten-, gas- eller kraft­

verk funnits, samt i kommun, där förbrukning ägt rum;

av järnvägsdrift: i kommun, där järnvägen haft huvudkontor, samt i kom­

mun, där järnvägen framdragits och vid järnvägen anställd personal varit

bosatt eller stationerad;

av spårvägsdrift: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun,

där spårvägen framdragits;

av linjetrafik med omnibus: i kommun, där huvudkontor funnits, samt

i kommun, där linjetrafik ägt rum;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

31

av kanaldrift: i kommun, dur huvudkontor funnits, samt i kommun, som

av kanalanläggningen berörts;

av rederirörelse: i kommun, där fast driftställe för rörelsen funnits, eller,

om fast driftställe saknats, i den skattskyldiges hemortskommun; saknar

skattskyldig hemortskommun, taxeras hans inkomst av rörelsen i den kom­

mun, där fartyget har sin hemort.

3 mom. Hava i annat fall än i 43 § sägs rörelseidkare, mellan vilka in­

tressegemenskap råder (moder- och dotterföretag eller företag under i huvud­

sak gemensam ledning), vid affärer sinsemellan genom åsättande av högre

eller lägre pris än de i allmänhet gällande åstadkommit, att inkomst av

deras rörelse i avsevärd mån redovisats inom annan kommun än den, där

inkomsten skulle redovisats, om intressegemenskap icke förefunnits, skall

såsom beskattningsort för den rörelseidkare, hos vilken för hög inkomst

sålunda redovisats, beträffande skälig del av hans inkomst gälla den kommun,

där den andre rörelseidkaren skulle utgjort skatt för inkomsten, om normal

prissättning tillämpats.

58 §.

Där inkomst av rörelse, efter ty i 57 § är sagt, skall tagas till beskatt­

ning i mera än en kommun, skall i fråga om inkomstens uppdelning gälla,

att inkomsten beskattas i fråga om:

bankrörelse i varje kommun, där huvud- eller avdelningskontor funnits,

till så stor del, som å kontoret belöper efter förhållandetal, vilka uträknas

på sätt i anvisningarna närmare angives;

annan penningrörelse, emissionsrörelse och handel med värdepapper i

varje kommun, där kontor funnits, till så stor del, som å kommunen be­

löper efter förhållandet mellan de vid varje kontor influtna bruttointäkterna;

jordstyckningsföretag till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits,

samt i övrigt i kommun, där fastighet, som varit föremål för styckning, är

belägen, eller, därest fastigheter i olika kommuner varit föremål för styck­

ning, i en var av dessa kommuner till så stor del, som belöper å köpeskil­

lingarna för inom kommunen belägna, under beskattningsåret försålda fastig­

heter i förhållande till köpeskillingarna för samtliga under samma år för­

sålda fastigheter;

rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller

elektrisk kraft, till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt

i övrigt i de kommuner, där vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget eller

där vatten, gas eller elektrisk kraft mottagits i eller avlämnats från ledning

för partidistribution eller där förbrukning ägt rum, med iakttagande av de

härom i anvisningarna meddelade närmare bestämmelser;

järnvägsdrift till hälften i de kommuner, där stationer funnits, efter för­

hållandet mellan dessas trafikvärden och till hälften i vederbörande kom­

muner efter förhållandet mellan de inom varje kommun till järnvägens

personal utbetalta avlöningsförmåner, skolande beräkningen härav ske enligt

i anvisningarna meddelade närmare föreskrifter;

32

spårvägsdrift till fem procent i kommun, där spårvägen haft huvudkontor,

samt i övrigt i de kommuner, där spårvägen framdragits, efter förhållandet

mellan antalet inom varje kommun tillryggalagda vagnkilometer;

linjetrafik med omnibus till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits,

samt i övrigt i de kommuner, där linjetrafik ägt rum, efter förhållandet

mellan antalet inom varje kommun i sådan trafik tillryggalagda vagnkilo­

meter ;

kanaldrift till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i

övrigt i de kommuner, som av kanalen berörts, efter fördelningstal, som

fastställas av vederbörande länsstyrelse i enlighet med de i anvisningarna

närmare angivna grunder;

rörelse av annat slag än de förut särskilt angivna till fem procent eller,

där omständigheterna därtill föranleda, högre procent i kommun, där huvud­

kontor funnits, samt i övrigt i de kommuner, där fast driftställe begagnats,

efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje kommun till­

verkade varors värde, handelsomsättnings storlek, antalet där sysselsatta

arbetare eller annat förhållande, som kan tjäna till grund för bedömande

av den inkomst, som kan anses hava åtnjutits inom kommunen.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

59 §.

1 mom. Skatt för annan inkomst av tjänst än i 2 mom. sägs samt skatt

för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet ävensom av kapital utgöres,

om inkomsten förvärvats av fysisk person under tid, då han varit här

i riket bosatt, eller av inländsk juridisk person, i hemortskommunen.

2 mom. Inkomst från lediga ecklesiastiska sysslor, som influtit till all­

män kassa, beskattas i den kommun, där inkomsten av sysslan eljest hort

beskattas.

3 mom. Har fysisk person under tid, då han ej varit här i riket bosatt,

eller utländskt bolag åtnjutit sådan inkomst av tjänst eller av tillfällig för­

värvsverksamhet, för vilken skattskyldighet här i riket föreligger, beskattas

inkomsten i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål.

60 §.

Finnes inom kommun municipalsamhälle eller annat administrativt om­

råde, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering

enligt denna lag för en var skattskyldig angivas, huru stor del av beskatt­

ningsbar inkomst som å dylikt område belöper, och skola därvid de här

ovan givna bestämmelser om beskattningsort hava motsvarande tillämpning.

Innefattar stad flera församlingar, skall dock fysisk person, som skall där

mantalsskrivas, för av honom i staden bedriven handelsrörelse beskattas i

den församling, där han skall mantalsskrivas.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

33

61 $.

Såsom fast driftställe i rörelse skall anses plats, å vilken för stadig­

varande bruk vid rörelsens utövande funnits särskild anläggning eller vid­

tagits särskild anordning, såsom kontor, fabrik, verkstad, verk, bruk, handels­

bod eller annat stadigvarande försäljningsställe. Med fast driftställe lik­

ställes gruva eller annan fyndighet, som varit föremål för bearbetning,

stenbrott eller torvmosse, fastighet, som varit föremål för jordstyckning,

samt plats, där entreprenadarbete av större omfattning drivits under lokal

ledning.

Eftertaxering.

62 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid

taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig,

underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav för­

anletts, att han icke blivit inom vederbörande kommun taxerad till kom­

munal inkomstskatt eller att han blivit därstädes för lågt taxerad till

sådan skatt, skall han där eftertaxeras till kommunal inkomstskatt för vad

som genom berörda förfarande förut undgått taxering.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen

rätteligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen

hans dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter

utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit

ingiven för registrering.

(Se vidare anvisningarna.)

63 §.

Med avseende å beräkningen av det antal skattekronor och skatteören, i

förhållande till vilket allmän kommunalskatt skall enligt 1 § utgöras, skall

genom eftertaxering fastställd beskattningsbar inkomst vara likställd med

annan beskattningsbar inkomst, som fastställts vid taxering det år, då

eftertaxeringen skett.

Särskilda bestämmelser rörande den kommunala inkomstskatten.

64 $.

Vid taxering till kommunal inkomstskatt skall med ägare av fastighet

likställas den, som jämlikt 13 § är att anse såsom ägare eller är i ägares

ställe skattskyldig för fastighet.

65 §.

Frågan, huruvida skattskyldig haft barn eller icke, liksom ock frågan om

barns ålder skall bedömas efter förhållandena vid taxeringsårets ingång.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 180 höft. (Nr 213.)

3

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Har under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har be­

tydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift skatt­

skyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattnings­

året, vara bestämmande för taxeringen.

66

§.

Med hemortskommun förstås i denna lag den kommun, där den skatt­

skyldige författningsenligt skall vara för taxeringsåret mantalsskriven.

För den, som varit under ett beskattningsår eller del därav bosatt här i

riket utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon kommun beträffande honom

förelegat för taxeringsåret, skall såsom hemortskommun anses den kommun,

där han senast varit bosatt under beskattningsåret.

För oskift dödsbo efter avliden person, som varit vid dödsfallet bosatt

här i riket, skall såsom hemortskommun anses den avlidnes hemorts­

kommun.

För annan juridisk person än oskift dödsbo gäller såsom hemortskommun

den kommun, där vederbörande styrelse eller förvaltning vid taxerings­

årets ingång haft sitt säte eller där syssloman eller ombud vid nämnda tid

varit bosatt.

(Se vidare anvisningarna.)

67 $.

Med utländskt bolag likställes i denna lag främmande stat samt utländsk

menighet, försäkringsanstalt och förening ävensom annan här i riket icke

hemmahörande juridisk person.

68

§.

Vad i denna lag stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall jäm­

väl äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande vistats utan att

vara härstädes bosatt.

69 $.

Å svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk makt

eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning

och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, skall tillämpas vad i

denna lag stadgas angående här i riket bosatt person; dock är han icke

skattskyldig här i riket för sin inkomst av berörda tjänst, och skall för

annan hans inkomst, som enligt föreskrifterna i denna lag och § 3 mom. 2

mantalsskrivningsförordningen skolat beskattas i S:t Nikolai församling i

Stockholm, skatt i stället utgöras i Stockholm för gemensamt kommunalt

ändamål.

Vad ovan sagts gäller i tillämpliga delar jämväl sådan persons hustru

samt barn under 16 år, därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.

(Se vidare anvisningarna.)

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

men bestämmelse om beskattningsort saknas, beskattas inkomsten i Stockholm

för gemensamt kommunalt ändamål.

2 mom. Konungen äger, till förekommande av eller lindring i sådan

dubbelbeskattning, som i 1 mom. sägs, med annan stats regering träffa över­

enskommelse, såvitt avser fördelning i beskattningshänseende mellan berörda

stat och Sverige av inkomst, som är underkastad dubbelbeskattning, eller

ock, under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga hänseenden, förordna,

att viss inkomst eller inkomst av visst slag skall helt eller delvis vara fri

från beskattning här i riket.

Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom i detta

mom. förmäles, skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller

närmast efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.

3 mom. Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas

erforderliga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom

i denna paragraf stadgas.

73 §.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från

utgörande av skatt för främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller

konsulat härstädes avsedd fastighet, så ock för inkomst av densamma.

74 §.

*

Skall i anledning av överenskommelse eller beslut, varom i 72 eller 73 §

sägs, inkomst, som enligt denna lag är skattepliktig, ej här i riket beskattas,

får, därest underskott uppkommer vid inkomstberäkningen, sådant under­

skott icke vid taxering avräknas å inkomst, som skall här beskattas.

(Se vidare anvisningarna.)

5 kap.

Särskilda stadganden.

75 $.

För kommunal utskyld, som påförts avliden person eller på grund av

bestämmelserna i 53 § 3 mom. oskift dödsbo efter honom, svare dödsboet ej

med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke

för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med

mera, än hans lott i boet utgör.

Lag samma vare om kommunal utskyld, som på grund av eftertaxering

påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

37

76 §.

Där för tillämpningen av denna lag erfordras tabeller eller föreskrifter

utöver vad de vid lagen fogade anvisningarna innehålla, äger Konungen

utfärda sådana tabeller eller föreskrifter.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Vid den nya lagens tillämpning skall följande iakttagas:

1. Allmän fastighetstaxering enligt den nya lagens bestämmelser skall

första gången äga rum år 1933.

De vid 1928 års allmänna fastighetstaxering fastställda taxeringsvärdena

må ej ändras vid taxeringarna åren 1929—1932, därest icke förekommit

sådan omständighet, som enligt 12 § 2 mom. i den nya lagen föranleder,

att nytt taxeringsvärde bör åsättas. Där omtaxering sker, skall denna verk­

ställas med hänsyn till det allmänna prisläge, som legat till grund för 1928

års allmänna fastighetstaxering, och skola vid taxeringsvärdenas åsättande

de i förordningen den 27 juni 1927 (nr 308) om allmän fastighetstaxering

år 1928 i dylikt avseende meddelade föreskrifter lända till efterrättelse.

2. Är vid den nya lagens ikraftträdande fastighet upplåten till annan

eller lägenhet avsöndrad på viss tid eller på livstid, skall skyldighet att ut­

göra skatt för fastigheten eller lägenheten för den tid, upplåtelsen eller av­

söndringen avser, åligga den, som enligt förut gällande bestämmelser skulle

varit skattskyldig till kommunen för fastigheten eller lägenheten, samt rätt

att åtnjuta avdrag enligt 45 § i denna lag för samma tid tillkomma den,

som enligt förut gällande bestämmelser skulle ägt rätt till sådant avdrag.

3. Därest någon skall jämlikt bestämmelserna i förordningen den 28

oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst efter

den nya lagens ikraftträdande eftertaxeras till bevillning för inkomst, skall

han tillika taxeras till kommunal inkomstskatt för den till bevillning

beskattningsbara inkomsten.

4. Avdrag för underskott vid avyttring av skog på grund av tillämpning

av 22 § 1 mom. tredje stycket medgives icke, om förvärvet av fastigheten

ägt rum före denna lags ikraftträdande, men skall vid avyttringen upp­

kommen förlust i stället anses såsom realisationsförlust, för vilken avdrag

medgives under de villkor och i den ordning 36 § stadgar.

5. För fastigheter, vilka år 1928 varit underkastade fastighetsbevillning,

skall vid 1929 års taxering åtnjutas avdrag enligt 45 § efter samma

regler som om fastigheterna förstnämnda år varit underkastade allmän

kommunalskatt för fastighet, dock att avdraget skall beträffande jordbruks­

fastighet utgöra 6 procent av taxeringsvärdet.

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

6. Har efter utgången av september 1926 men före utgången av det

räkenskapsår, som ligger till grund för 1929 års taxering, av försäkrings-

anstalt vidtagits sådan ändring i grunder eller bolagsordning, som avses i

punkt 2 femte stycket och punkt 3 sjätte stycket av anvisningarna till 30 §

av denna lag, skall denna ändring anses hava inneburit nedsättning av ut-

jämningsreserven eller utjämningsfonden under nämnda räkenskapsår.

7. Den i 30 § 4 mom. första och andra styckena stadgade begränsning

av nettointäkten skall gälla med den inskränkning, att de i nämnda mom.

angivna procenttal skola beträffande inkomst under följande år utgöra:

för bolag, som bedriver partihandel med rusdrycker, 9 procent år 1929,

8 procent år 1930, 7 procent år 1931 och 6 procent år 1932;

för bolag, som bedriver detaljhandel med rusdrycker, 12 procent år 1929,

11 procent år 1930, 10 procent år 1931, 9 procent år 1932 och 8 procent

år 1933.

8. På grund av den nya lagens bestämmelser om det beskattningsår, till

vilket en intäkt är att hänföra, må icke på nytt tagas till beskattning in­

täkt, vilken blivit taxerad jämlikt bevillningsförordningens bestämmelser.

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

del av övningsfältets värde, som skäligen kan anses utnyttjad genom upp­

låtelsen. Användes fastigheten endast i ringa utsträckning för annat än

försvarsändamål, föranleder detta ej skatteplikt; sålunda föreligger ej skatte­

plikt på den grund, att en mindre betesrätt upplåtes å en för militärövningar

använd plats eller att på dylik plats sker skogsavverkning av mindre om­

fattning. Kasernbyggnader och vaktstugor anses vara avsedda för försvars­

ändamål även i den mån i dem äro inrymda bostadslägenheter för andra än man­

skap. Däremot anses ej andra byggnader, som i huvudsak nyttjas till tjänste­

bostäder och uthyrningsbostäder, vara avsedda för försvarsändamål. Bygg­

nader, avsedda för mera tillfällig inkvartering vid militära skolor, skjutfält

o. dyl., anses nyttjade för försvarsändamål, i den mån de användas för

dylik inkvartering, men ej i den mån de innehålla fasta bostäder för andra

än vaktpersonal. Därest annan byggnad än kasernbyggnad eller vaktstuga i

huvudsak nyttjas till försvarsändamål men i densamma tillika är inrymd en

mera betydande tjänstebostad, är byggnaden underkastad fastighetsskatt för

så stor del av sitt värde, som kan anses skäligen belöpa på den till tjänste­

bostad nyttjade delen av fastigheten. Beträffande tjänstebostäder vid militärt

sjukhus skola gälla samma bestämmelser som för bostäder vid annat sjuk­

hus (jfr punkt 5 här nedan).

För fristående industriell anläggning åtnjutes ej skattefrihet. Med dylik

anläggning förstås här exempelvis sådan fabrik för tillverkning av vapen

eller ammunition, som ej är sammankopplad med en försvarsanläggning i

egentlig mening, såsom ett örlogsvarv eller en fästning. Ett kronobageri,

som levererar bröd till truppförband å orten, är ej att anse såsom fristå­

ende industriell anläggning. Ej heller anses såsom fristående industriell

anläggning ett vattenverk eller ett kraftverk, som är avsett för tillgodose­

ende av en försvarsanläggnings behov av vatten eller elektrisk kraft.

3. Till byggnader för statens allmänna styrelse eller förvaltning räknas

exempelvis de kungl. slotten, riksdagshuset, statsdepartementens och de cen­

trala ämbetsverkens byggnader, även om ämbetsverken hava inseende över

eller ombesörja någon statens affärsverksamhet, länsresidens även i den

mån de tjäna bostadsändamål, och övriga allmänna förvaltningsmyndigheters

byggnader. Däremot räknas icke hit sådana byggnader, som äro avsedda

för statens affärsdrivande verksamhet, således icke till vattenfallsverken eller

domänförvaltningen hörande byggnader, ej heller riksbankens byggnader.

Tull- och lotsverken driva ingen affärsverksamhet; deras byggnader äro alltså

att anse som andra statens förvaltningsbyggnader.

4. För att en byggnad eller anläggning skall betraktas som museum

erfordras, dels att den skall vara inrättad i huvudsak för detta ändamål,

varför exempelvis en slottsbyggnad, vari samlingar förvaras, ej är att anse

såsom museum, därest densamma mera regelbundet användes även såsom

bostad för annan än vaktpersonalen, dels att de i byggnaden eller anlägg­

41

ningen förvarade samlingarna skola hållas regelbundet tillgängliga för all­

mänheten i kulturellt eller liknande syfte men ej i direkt förvärvssyfte.

Med soldathem förstås sådan vid militär mötesplats uppförd byggnad, som

i ideellt syfte är inrättad för manskapets trevnad och bekvämlighet.

5. För att skattefrihet enligt 1 mom. d)—i) helt eller delvis skall åt­

njutas för byggnad, kräves, att den skall i väsentlig utsträckning nyttjas för

ändamål, som föranleder skattefrihet. Sålunda är exempelvis byggnad, som

i huvudsak tjänar bostadsändamål, i sin helhet underkastad fastighetsskatt,

även om i densamma finnes inrymd någon förvaltningslokal. Prästgård

på landet är skattepliktig. Dock kan bostadsbyggnad vara att anse som

sådan oskiljaktig del av en anläggning, att den frihet från fastighetsskatt,

som åtnjutes för anläggningen, även bör gälla bostadsbyggnaden. Sålunda

är exempelvis en inom ett lasaretts område uppförd läkarbostad att anse

såsom en del av lasarettsanläggningen.

Föreskriften att, därest under 5 § 1 mom. d)—i) angiven fastighet jäm­

väl användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot veder­

lag upplåtes åt annan till begagnande, fastigheten skall vara skattepliktig för

däremot svarande del av dess värde, avser närmast det fall, att dylik fastig­

het delvis utarrenderas eller uthyres. Härmed är att jämställa exempelvis

det fall, att en staten tillhörig byggnad användes dels för verksamhet, som

medför frihet från fastighetsskatt, och dels för annan verksamhet. Om så­

lunda i en postverket tillhörig, huvudsakligen till postkontor avsedd fastig­

het vissa lokaler äro upplåtna till avdelningskontor för riksbanken, erlägges

fastighetsskatt för en mot de upplåtna lokalerna svarande del av fastighetens

värde. Upplåtas däremot i fastigheten lokaler till telegrafstation, föranleder

denna upplåtelse ej skatteplikt. Det saknar härvid betydelse, huruvida

upplåtelsen skett mot vederlag eller ej; så länge fastigheten användes för

ägarens (i nyssnämnda fall statens) räkning, kommer det ändamål, vartill

fastigheten användes, att bliva avgörande för skatteplikten. Upplåtes där­

emot fastighet till annan mot vederlag, medför detta skatteplikt, även om

fastigheten användes till ändamål, vilket skulle föranleda skattefrihet, därest

fastigheten ägdes av den, som hyrt densamma. Med det förhållande, att del

av fastighet upplåtes mot ersättning, hör likställas det fall, att lokal, som eljest

nyttjas för ändamål, vilket föranleder frihet från fastighetsskatt, tidvis ut­

hyres. I dylikt fall skall vid bestämmandet av skatteplikten hänsyn tagas

jämväl till den tidrymd, för vilken sådana upplåtelser ägt rum. Skatte­

plikt för viss del av fastighetens värde inträder dock endast om den an­

vändning, som skulle föranleda skatteplikten, ej är av alltför obetydlig

omfattning. Den omständigheten, att i förvaltningsfastighet är inrymd bo­

stad om ett eller annat rum för någon till vederbörande förvaltning hörande

befattningshavare, medför sålunda ej skatteplikt för någon del av fastigheten.

Likaså skola uthyrningar föranleda skatteplikt endast om de äga rum mera

Kungl. Majrts proposition Nr 213.

regelmässigt. Om ett missionshus någon enstaka gång upplåtes till biograf-

eller liknande föreställning eller ett församlingshus tillfälligtvis uthyres till

samkväm eller dyl., är detta ej tillräcklig anledning att låta fastighetsskatt

utgöras. Ej heller föreligger skatteplikt, därest uthyrning sker på sådana

villkor, att erhållet vederlag i stort sett innebär endast ersättning för de med

begagnandet av den upplåtna lokalen förenade särskilda kostnader såsom

för uppvärmning, belysning m. m., men icke inbegriper någon ersättning

för själva begagnandet av lokalen.

6. För att till kommunikationsanstalt hörande byggnad eller annan anlägg­

ning skall vara skattefri erfordras, att den skall vara avsedd för driftens

omedelbara behov, d. v. s. tjäna den löpande driften. Under denna bestämmelse

falla stationshus, förvaltningsbyggnader, godsmagasin, lokomotivstallar, ban­

vaktstugor och andra vaktstugor, spårvagnshallar m. m. dyl. Däremot

äro särskilda, för stations- eller trafikpersonalen avsedda bostadshus, som ej

äro att hänföra till vaktstugor, underkastade beskattning, evad de ligga

inom eller utom det för driften i anspråk tagna området. Skattefrihet åt-

njutes icke för verkstad, där större reparationer eller nybyggnadsarbeten

utföras, men väl för sådan, där allenast mindre, så att säga löpande repara­

tions- och tillsynsarbeten utföras. Beträffande järnväg eller spårväg, som

drives med elektrisk kraft, åtnjutes skattefrihet för stolpar och ledningar

m. m., som höra till själva järnvägs- eller spårvägsanläggningen, men där­

emot ej för kraftstation eller sådan transformatorstation, som får anses höra till

kraftverksanläggningen. Restaurations- eller hotellbyggnad, som tillhör en

järnväg och ligger inom dess område, är frikallad från skatt, om genom

densamma huvudsakligen tillgodoses den å järnvägen resande allmänhetens

behov. Om däremot byggnaden tjänar ett mera självständigt ekonomiskt

ändamål, i det den i större utsträckning användes av personer på platsen

eller eljest andra än de resande eller för resandes uppehåll under längre tid,

är den underkastad beskattning. Till kommunikationsanstalt hörande mark­

område, som ej upptages av någon anläggning, bör undantagas från

skatteplikt i det fall, då området ej användes för uppläggning av gods

under längre tid, utan allenast till förvaring under kortare tid av gods,

som fraktas å kommunikationsanstalten i fråga. För grustag till järnväg

åtnjutes i regel ej skattefrihet; dock skall ett invid järnvägen beläget mindre

grustag, som användes allenast till grusning av någon kort närliggande

sträcka av järnvägen, ej vara underkastat skatteplikt.

7. Såsom tomtområde till byggnad skall, förutom själva byggnadsgrunden,

anses vad som till utrymme för byggnad av ifrågavarande slag i allmänhet

är brukligt. I enlighet härmed skall exempelvis ett område, å vilket lasaretts-

byggnader eller museibyggnader ligga kringspridda, inbegripas under skatte­

friheten för byggnaderna, även om mellan dessa ligga mindre planteringar.

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

5. I fråga om vad som är att hänföra till jordbruk, till jordbrukets

binäringar och till skogsbruk hänvisas till anvisningarna till 21 §.

till 8 §.

1. Vid bestämmande av vad som skall särskilt för sig taxeras (taxerings­

enhet) har man att utgå från den s. k. kamerala enheten, d. v. s. å landet

hemman och i jordeboken särskilt upptagen lägenhet samt i stad eller sam­

hälle å landet, där fastighetsregister såsom för stad skall föras, tomt eller

stadsäga. Är den kamerala enheten genom laga förrättning delad, skall i all­

mänhet varje sålunda uppkommen del vara taxeringsenhet. Där jord- eller

fastighetsregister är upprättat, bör följaktligen detta följas vid taxerings­

enheternas bestämmande.

2. Emellertid måste i vissa fall en uppdelning i andra och flera taxerings­

enheter, än som följer av de i punkt 1 angivna regler, äga rum.

I sådant hänseende är att märka, att, om fastighet, som eljest skulle vara

taxeringsenhet, är delad mellan olika ägare, så att varje ägare har sin till

området å marken bestämda del av fastigheten, varje sådant område utgör

taxeringsenhet.

Detsamma gäller, om del av fastighet upplåtits till annan för självständigt,

mera stadigvarande nyttjande. I enlighet härmed bör exempelvis torp, därå

jordbruket av torpinnehavaren bedrives som självständig näring och väsent­

ligen med egna inventarier, särskilt taxeras. Om däremot innehavet av

torpet väsentligen är att anse såsom en del av den ersättning, som tillkommer

torparen för åtagen arbetsskyldighet till huvudfastigheten, bör torpet icke

behandlas såsom särskild taxeringsenhet. Är upplåtelsen av tillfällig art,

så att det upplåtna området kan förväntas inom kortare tid komma att i

brukningsavseende återförenas med den fastighet, varifrån upplåtelsen skett,

föreligger ej anledning att åsätta området särskilt taxeringsvärde. Ej heller

medför upplåtelse av sådant mindre område som till exempel lott i en

s. k. koloniträdgård, att det upplåtna området skall anses såsom särskild

taxeringsenhet.

Vidare skall såsom taxeringsenhet anses från en fastighet icke rättsligen

avskilt område, vilket — utan att vara till annan upplåtet — stadigvarande

brukas särskilt eller stadigvarande användes för annat ändamål än fastig­

heten i övrigt. Under denna bestämmelse faller exempelvis utgård med sär­

skilda åbyggnader och särskild drift. I övrigt torde stadgandet hava sin

största betydelse för det fall, att fastigheten visserligen huvudsakligen användes

för jordbruk med binäringar, men till en del av sitt område utgör underlag

för eller eljest nyttjas i samband med byggnader eller inrättningar, som ej

höra till jordbruket med binäringar, såsom bostadshus, avsedda för uthyrning,

s. k. sommarnöjen med trädgårds- eller planteringsland samt anläggningar

för sådan drift, som icke kan anses såsom binäring till jordbruk.

Under stadgandet i fråga inbegripes även det fall, att en tomt i stad

användes för skilda ändamål, såscm om den till ena hälften är bebyggd med

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

mån den i innehavarens hand bildar en i brukningshänseende naturlig

enhet (skogsblock).

Därest vid skifte undantagen samfällighet ej står under särskild förvalt­

ning, skall värdet av den andel i samfälligheten, som hör till varje särskild

andelsberättigad egendom, komma i betraktande vid samma egendoms taxe­

ring såsom en densamma tillhörande särskild förmån.

Vidare böra såsom en enhet taxeras fastigheter eller delar därav, som till­

höra samme ägare och vilkas inbördes värden icke kunna vart för sig till­

förlitligen bedömas. Detta inträffar, då fastigheterna ligga i oskift sam­

fällighet eller i sambruk med gemensamma åbyggnader. I dessa fall lära

fastigheterna vara så intimt med varandra förenade i drift och utnyttjande,

att det svårligen låter sig göra att med tillförlitlighet angiva vad den ena

eller den andra av dem kan vara särskilt värd. Understundom kunna lik­

nande svårigheter att vid taxeringen följa de i punkt 1 här ovan angivna

enheterna uppkomma även av annan anledning, och bör även då det gemen­

samma komplexet behandlas som en taxeringsenhet. En förutsättning för

att sådan gemensam taxering, som nu sagts, skall få ske, är dock, att fastig­

heterna ligga inom samma kommun. Tillhöra de olika kommuner, måste

under alla förhållanden vad som ligger inom en viss kommun för sig taxeras.

Då kameral enhet eller genom laga förrättning uppkommen del av dylik

enhet utgör del av taxeringsenhet, kan ägare eller arrendator stundom hava

särskilt intresse att få officiellt fastslaget, huru stort värde i taxeringshän-

seende tillkommer den kamerala enheten eller delen därav. I följd härav

skall det, om ägaren eller arrendatorn sådant påfordrar, angivas, huru stor

del av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden som kan

anses belöpa på den kamerala enheten eller delen av densamma. Därvid

märkes, att, i samma mån som bebyggd jordbruksfastighet är mera värd

än obebyggd sådan, ett större värde tillkommer den del av taxeringsenheten,

å vilken åbyggnaderna äro belägna. Påfordran, som nyss är nämnd, må det

år, varunder allmän fastighetstaxering äger rum, ske hos berednings- eller

fastighetstaxeringsnämnd samt eljest hos taxeringsnämnd.

4. Styckena under a) och e) böra tillämpas vid sidan av varandra på

sådant sätt, att ett komplex av sådana i förra delen av a) avsedda fastig­

heter, vilka enligt bestämmelserna under e) skola taxeras gemensamt, be­

traktas såsom en fastighet, varå sedermera bestämmelserna i senare delen

av a) komma i tillämpning.

5. Det kan inträffa, att en taxeringsenhet inom en kommun är fördelad

på olika administrativa områden, inom vilka menighet äger beskattnings­

rätt, eller att en del av taxeringsenheten faller inom och en annan del utom

särskilt sådant område, såsom i fråga om municipalsamhällen ofta är fallet.

Administrativa områden, som här avses, äro municipalsamhälle, kyrkoför-

samling, skoldistrikt, tingslag och väghållningsdistrikt. Där taxeringsenhet

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 213.

47

på sådant sätt tillhör olika administrativa områden, måste taxeringsvärdet

och de i 10 § omförmälda särskilda värden i enlighet härmed uppdelas. Vid

en dylik uppdelning bör å varje del av taxeringsenheten läggas det

värde, som med hänsyn till dess storlek och beskaffenhet i övrigt å den

kan anses skäligen belöpa av värdet å det hela, med iakttagande av att den

del, å vilken åbyggnaderna äro belägna, åsättes förhållandevis större del av

det gemensamma värdet. Vad nu är sagt äger tillämpning ej blott då

fastighet sträcker sig över gränsen till administrativt område utan jämväl

då till en fastighet hörer utjord, urfjäll eller annan för sig liggande äga,

som tillhör annat dylikt område än fastigheten i övrigt.

6. Regeln, att fastigheter, som ligga i olika kommuner, alltid skola utgöra

skilda taxeringsenheter, åsyftar icke det fall, att allenast en geografisk oregel­

bundenhet föreligger, såsom om en i jordeboken såsom enhet upptagen fastig­

het har äga innesluten (enklaverad) inom annan kommuns område. I dylikt

fall är fastigheten att anse såsom i sin helhet tillhörande den

kommun, i

vilken den enligt jordebok eller annat behörigt förordnande skall ingå.

7. Därest flera kamerala enheter eller genom laga förrättning uppkomna

delar av sådana tillsammans utgöra en taxeringsenhet, skall fastighetsbeteck-

ningen för varje sådan kameral enhet eller del därav i vederbörande taxe-

ringslängd angivas.

till 9 §.

1. Med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås det

belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten,

om den tänkes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom kan

antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fastighetens be­

skaffenhet lämpligt utnyttjande.

Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid faktiskt betalts för

en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck för det

allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen kan hava påverkats

av särskilda förhållanden, såsom släktskap, affektionsvärde o. dyl., kan

densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda motsvarar

det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av vid tiden för försälj­

ningen rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden, av särskilt

tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av ett obe­

tänksamt ingånget avtal m. m. dyl. Först om ett något så när tillräck­

ligt antal olika försäljningar föreligga, om vilka anledning ej finnes antaga,

att ovidkommande omständigheter inverkat å prisbildningen, kan ur dem

dragas en tillförlitlig slutsats angående det allmänna saluvärdet. Detta

värde är sålunda att förstå såsom ett normalt värde i handel och vandel,

icke såsom beloppet av en i visst fall för en viss fastighet faktiskt betald

köpeskilling.

48

Härmed är emellertid faktiskt betald köpeskillings betydelse såsom upp-

skattningsgrund för det allmänna saluvärdet ingalunda förringad. Men sådan

köpeskilling kan och bör underkastas undersökning, om den må anses avvika

från det normala värdet i handel och vandel; och där så är fallet, bör taxerings­

värdet därefter lämpas. Därför måste taxeringsmyndigheten vid taxerings­

värdets åsättande taga hänsyn jämväl till andra förhållanden, som kunna

tjäna till ledning vid värdesättningen. I detta hänseende hänvisas taxerings­

myndigheten till de enhetsvärden, som kunna hava föreslagits i den ordning,

som i taxeringsförordningen närmare omförmäles, samt till fastighetens av­

kastning och andra kända förhållanden, som kunna tjäna till ledning för

bedömande av dess allmänna saluvärde, såsom brandförsäkringsvärde å bygg­

nader m. m. Härvid må ihågkommas, att även s. k. impediment, vartill

hänföras mossar, myrar, berg och annan dylik mark med ringa avkastnings­

förmåga ur skoglig synpunkt, regelmässigt har något, större eller mindre,

värde på grund av dess användbarhet ur andra synpunkter. Taxeringsvärdet

bör framgå såsom resultat av ett övervägande av samtliga berörda för­

hållanden.

2. Vid värdesättningen skall noga beaktas, om och i vilken omfattning

ökning eller minskning i värdet för viss fastighet i förhållande till andra

fastigheter i orten bör äga rum till följd av förhållanden, som äro för den

fastigheten säregna, såsom

beträffande jordbruksfastighet:

fastighetens storlek och läge samt mer eller mindre goda eller dåliga av­

sättnings- och användningsförhållanden;

ägornas inbördes läge och därav föranledda mer än vanligt goda eller

svåra brukningsförhållanden samt om fastigheten är i synnerligt god hävd

eller vanhävdad och förfallen;

åbyggnadernas beskaffenhet, om de skilja sig från i orten vanligt medel­

bestånd, d. v. s. om å fastigheten finnes förnämligare bostadsbyggnad eller

eljest ovanligt goda åbyggnader eller om åbyggnaderna äro olämpliga, för­

fallna eller otillräckliga;

särskilda naturtillgångar eller förmåner, som kunna finnas å fastigheten,

såsom vattenfall, torvmosse, ej inmutningsbara fyndigheter, jaktmarker, fiske­

vatten o. dyl., försåvitt samma naturtillgång eller förmån ej är av be­

skaffenhet att, efter ty under 8 § sägs, böra särskilt taxeras;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigheten;

förekomsten av sådana förhållanden, som enligt 10 § föranleda därtill,

att en del av taxeringsvärdet bör redovisas såsom tomt- och industrivärde;

med mera sådant;

beträffande annan fastighet:

fastighetens läge med därav följande större eller mindre möjligheter i

fråga om dess utnyttjande, exempelvis för tomt i stad: om inskränkningar

gälla i rätten till dess bebyggande, om den ligger i stadens affärscentrum

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

49

eller i yttre område, om den ligger vid huvudgata eller bigata, om den är

hörntomt eller mellantomt o. s. v.; för industrifastighet, upplagsplats, sten­

brott, grustäkt o. dyl.: om den äger bättre eller sämre tillgång till erforder­

liga kommunikationer, o. s. v.;

markens naturliga beskaffenhet och därav följande större eller mindre

lämplighet för ett förmånligt tillgodogörande, exempelvis om tomtmark före­

ter synnerligen goda eller dåliga grundläggningsförhållanden, om vattenfall,

stenbrott, grustäkt o. dyl. för sitt utnyttjande erbjuder större eller mindre

av naturförhållandena förorsakade svårigheter, o. s. v.;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastig­

heten;

med mera sådant.

Vid värdesättningen måste emellertid alltid fasthållas, att det, alldeles

oavsett vilken metod som användes för denna — om man bortser från

skogen — alltid är allmänna saluvärdet, som skall vara avgörande för

taxeringen. En riktig tillämpning av de här stadgade reglerna bör således

ej kunna medföra ett sådant resultat, som att en tomt med tillhörande

åbyggnad, taxerad som annan fastighet, erhåller högre taxeringsvärde än

ett annat i närheten liggande lika värdefullt område med liknande åbyggnad,

vilket taxerats såsom jordbruksfastighet, allenast på den grund att beträf­

fande den senare fastigheten värdesättningen skett på grundval av de i

punkt 1 här ovan angivna enhetsvärden.

3. Om två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i skilda kommuner,

skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava utgjort gemen­

sam taxeringsenhet, bör taxeringen verkställas, som om detta varit förhållan­

det och det i enlighet med föreskriften i tredje punkten sista stycket av

anvisningarna till 8 § skolat angivas, huru stor del av taxeringsvärdet som

belöpt å vad som faller inom varje särskild kommun.

4. Vad nu sagts om fastighets uppskattning gäller icke skogsmark och

därå växande skog. Dessa skola upptagas efter de värden, de kunna anses

äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk.

Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga.

Såsom skogsmark skall därvid upptagas all icke odlad mark, som, vare

sig den vid tillfället är skogbärande eller icke, är lämplig att använda för

skogsproduktion. Till skogsmark hänföres således även ljungmark och annan

dylik mark, som av ålder ligger skoglös, såframt den kan anses lämpa sig

för skogsproduktion. Är å skogbeväxt hagmark (betesmark) betestillgången det

väsentliga och skogsproduktionen av underordnad betydelse, skall marken likväl

taxeras såsom skogsmark, såvida icke densamma är att betrakta såsom kul­

tiverad betesäng. Med kultiverad betesäng förstås sådan icke i vanlig

mening under plog lagd, i huvudsak foderproducerande men icke sällan

något trädbevuxen betesmark, vilken för betets förbättrande är föremål för

Bihang till riksdagens protokoll 192S. 1 samt. 180 höft. (Nr 213.)

4

50

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 213.

ordnad skötsel, varmed förstås sådana åtgärder som röjning, dikning, plane­

ring, kalkning, gödsling, frösådd med mera. Såsom skogsmark skall ej heller

upptagas sådan skoglös ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas

för skogsproduktion, i främsta rummet disponeras för foderproduktion genom

bete eller slätter samt med god hushållning även bör därtill användas

(naturlig betes- eller slåtteräng), ehuru den ej är föremål för egentliga

kulturåtgärder.

Till skogsmark hänföras icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och

annan dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma

vattenförhållanden, näringsbrist hos marken eller de lösa jordlagrens ringa

djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke

kan påräknas. Sådan marks eventuella värde skall medräknas vid värde­

sättning av fastigheten i övrigt.

Finnes å skogsmark bete, skall värdet därå tilläggas markens värde så­

som skogsproducerande; dock skall beträffande skogsmark, därå rationellt

skogsbruk bedrives, dylikt värde beräknas allenast försåvitt betet plägar

utnyttjas. Betesvärdet beräknas särskilt för sig till den storlek, som kan

ernås utan att intrång på rationellt skogsbruk göres. Kan på grund av

betets utnyttjande skogen ej lämna den avkastning, som förutsatts vid be­

stämmande av värdet å skogsmarken såsom skogsproducerande, skall betes­

värdet sättas så mycket lägre än det verkliga, att totalsumman ej blir

högre än den skulle blivit, om skogsmarken såsom skogsproducerande vär­

derats med hänsyn till den avkastning, marken faktiskt lämnar.

Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas efter den år­

liga avkastning, som anses kunna erhållas under antagande att marken

vore beväxt med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat vir-

kesförråd (normal skogstillgång).

Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter per hek­

tar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet). Värdet

i penningar av den sålunda uppskattade normala årsavkastningen beräknas

efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot enligt de pris, som för lik­

nande sortiment i genomsnitt varit i orten gällande under viss tidsperiod,

som bestämmes i särskild instruktion för värdering av skogsmark och

växande skog.

Från värdet av den enligt sålunda angivna grunder beräknade avkast­

ningen skall avdragas en fjärdedel för kostnader för skogens vård, förvalt­

ning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning,

skogsindelning, skatter m. m. För skyddsskog eller annan därmed jämförlig

skog, som på grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra naturför­

hållanden måste skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och

underhåll av en osedvanligt stor del av den alstrade avkastningen, må av­

draget för kostnader efter prövning i varje särskilt fall och med angivande

av skälen höjas, dock ej till mer än hälften av den beräknade normala av­

51

kastningen. Det sålunda reducerade värdet anses utgöra nettovärdet på ett

års normal avkastning per hektar skogsmark.

Skogsmarkens värde per hektar anses utgöra så många gånger nettovär­

det på ett års normala avkastning, som bestämmes i instruktionen för vär­

dering av skogsmark och växande skog.

Växande skog skall — oavsett om avverkningsrätt till densamma upp­

låtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt

befinner sig, och den avkastning, som för framtiden därur kan uttagas un­

der förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen inne­

håller ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd, att den beräk­

nade normala avkastningen genast kan uthålligt uttagas och sålunda normal

skogstillgång förefinnes, sättes värdet till det antal gånger nettovärdet på

ett års normala avkastning, som bestämmes i ovannämnda instruktion. Av­

viker skogstillgången från det normala, fastställes den växande skogens

värde till den bråkdel av det på nyss angivet sätt erhållna värdet, som

skogstillgången utgör av normal sådan (relativ skogstillgång).

Närmare föreskrifter rörande värdering av skogsmark och växande skog

meddelas i förenämnda instruktion.

Har på grund av förhållande, som omförmäles i punkt 4 av anvisning­

arna till 10 §, skogsmark med därå växande skog ett högre saluvärde än

värdet vid användning till skogsbruk och bete, skall detta medföra mot­

svarande höjning av taxeringsvärdet.

Finnas å annan till jordbruksfastighet hörande mark än skogsmark

växande träd, skola dessa medräknas vid bestämmande av fastighetens jord­

bruksvärde.

5. Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå med

det belopp, vartill räntan uppgått enligt markegång för året näst före taxerings­

året; dock att, där räntan i enlighet med 14 § i kungörelsen den 11 maj 1855

utgår efter medelmarkegångspris, detta senare bör läggas till grund för be­

räknande av räntans belopp.

6. Har vid uppskattning av fastighet hänsyn tagits till förekomsten av

andra naturtillgångar än träd, skall dessas beräknade värde i vederbörande

taxeringslängd antecknas.

Kungl. Alaj:ts proposition Nr 213.

till 10 §.

1. Det i enlighet med bestämmelserna i 9 § åsatta taxeringsvärdet skall

jämlikt 10 § redovisas i särskilda värden. På sätt framgår av 11 § skola

dessa särskilda redovisningsvärden utföras i jämna hundratal kronor, och får

därför vid redovisningsvärdenas bestämmande ske den jämkning, som er­

fordras för att de skola jämnt motsvara det åsatta taxeringsvärdet.

2. Vid angivande av jordbruksvärde har vederbörande beskattnings-

myndighet att utgå ifrån att fastigheten i fråga användes till jordbruk med

binäringar eller skogsbruk. Med denna förutsättning skall såsom jordbruks­

värde upptagas värdet av fastighetens hela ägoområde i åker, tomt- och

trädgårdsmark, äng, skogsmark — dock utan att värdet å växande skog

medräknas — övrig mark såsom vägar, mossar, myrar, kärr m. m., samt

till fastigheten hörande vattentäckt område ävensom värdet av jordägaren

tillhöriga mangårds- och driftbyggnader, såsom bostadsbyggnad för ägare

eller brukare med tillhörande s. k. ekonomibyggnader, samt byggnader,

uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet och trevnad, såsom lusthus,

bad- och båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga o. dyl., förvaltar- eller in-

spektorsbyggnad, drängstuga, statare- eller stattorpsbyggnader, bostad för

skogvaktare och annan skogspersonal, stall, ladugård, ladu- och logbyggnader,

smedja o. dyl., ävensom byggnader, avsedda för sådan verksamhet, som är

att hänföra till jordbrukets binäringar.

Om dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren, skall värdet å dem

likaledes utföras såsom jordbruksvärde.

3. Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och

särskilt angivas värdet av skogsmark (jfr punkt 4 av anvisningarna till 9 §).

4. Tomt- och industrivärde utgör det värde, som tillkommer jordbruks­

fastighet utöver jordbruksvärde och skogsvärde på grund därav, att den kan

tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk,

såsom för bostadsbyggnader, industriella anläggningar o. dyl., och således

har ett högre saluvärde, än om den skulle användas endast för jordbruk med

binäringar eller skogsbruk. Den ökning av taxeringsvärdet, som detta högre

saluvärde medför, skall särskilt redovisas såsom tomt- och industrivärde.

Tomt- och industrivärde förefinnes i regel mera allmänt blott å sådana

jordbruksfastigheter, som äro belägna i närheten av större städer eller i

tillväxt varande industri- och järn vägssamhällen. Men även närbelägenhet

till gruv- och vattenkraftsanläggningar, badortsanläggningar och andra sådana

företag kan medföra, att i taxeringsvärdet ingår ett mervärde av ifrågava­

rande art; i den mån utvecklingen å en dylik ort fortskrider, behöver när­

belägen därför lämpad mark tagas i anspråk för nya bostäder, industriella

anläggningar m. m. Där en sådan utveckling framträtt, har merendels den

mark, som kan antagas komma att därvid bliva föremål för användning,

utöver jordbruksvärdet ett värde, vars storlek är beroende av utveck­

lingens hastighet m. m.; detta värde bör särskilt för sig angivas. Understun­

dom kan ock vattenfall eller brytvärdig fyndighet å fastigheten hava grund­

lagt ett liknande mervärde, som jämväl bör upptagas såsom tomt- och in­

dustrivärde, där ej naturtillgången i fråga är av beskaffenhet att böra taxeras

såsom annan fastighet.

Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa delar

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kanyl. Maj:t* proposition Nr 213.

r»3

av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge och

storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Befinnes fastighet till sär­

skilda områden hava olika tomt- och industrivärden, skall likaledes sådant

i längden angivas.

5. Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet har taxeringsmyn­

digheten att taga hänsyn till de ovan i anvisningarna till 9 § angivna för­

hållanden.

Är å annan fastighet mark och byggnad i samme ägares hand, skall

byggnadsvärdet utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan fastig­

hetens allmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet jämte eventuellt

parkvärde.

Parkvärde förekommer endast undantagsvis. I allmänhet lärer å fas­

tighet, som skall såsom annan fastighet taxeras, mera sällan förekomma

växande träd eller anläggning, som ej är att hänföra till byggnad, av den

betydenhet, att fastighetens värde i allmänna marknaden därigenom i någon

väsentligare grad påverkas. Men om å fastigheten finnes trädbestånd eller

till byggnad ej hänförlig anläggning, exempelvis en mera avsevärd trädgård

eller park, och denna förmån kan anses i avsevärd mån inverka på fastig­

hetens allmänna saluvärde, bör värdet å sådan förmån särskilt redovisas

såsom parkvärde.

till 18 §.

1. I allmänhet torde — vad angår jordbruksfastighet — förvärvskälla

sammanfalla med taxeringsenhet.

Men detta är icke alltid fallet, utan kunna understundom flera taxerings­

enheter i innehavarens hand bilda en förvärvskälla. Detta inträffar exempel­

vis, om fastigheter inom samma kommun brukas tillsammans såsom en för­

valtningsenhet, något som jämförelsevis ofta inträffar i fråga om skogsfastig-

heter. För att fastigheter skola tillsammans bilda en förvaltningsenhet

fordras icke blott att de hava gemensam innehavare och stå under överin­

seende av innehavaren eller dennes representant, utan jämväl att de stå under

gemensam förvaltning och drift på sådant sätt, att de framträda, ekonomiskt

sett, såsom en naturlig enhet. I enlighet härmed få exempelvis de statens

skogar, som tillhöra olika revir, icke anses tillhöra en och samma förvärvs­

källa.

Åven är att märka, att, om olika skattskyldiga draga inkomst av samma

fastighet, så kan denna fastighet för den ene skattskyldige vara att anse

som särskild förvärvskälla men för den andre som ingående i en mera

omfattande förvärvskälla. Om sålunda ägaren av ett större gods har vissa

därunder lydande hemman eller hemmansdelar utarrenderade men en del

under eget bruk, så är varje sålunda utarrenderat område att för arrendatorns

del räkna som särskild förvärvskälla, under det att för ägaren godset i dess

helhet kan bli en enda förvärvskälla. Härför erfordras emellertid, att fastig­

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

heterna i ägarens liand bilda ett verkligt driftkomplex, som har ej blott

gemensam central ledning utan även gemensam förvaltning eller andra

gemensamma driftkostnader.

2. Om flera fastigheter av annan fastighets natur i ägarens hand varit

att anse som förvaltningsenhet, gäller därom vad ovan under punkt 1 är sagt

angående jordbruksfastighet med den skillnad, att förvärvskällan till sin om­

fattning ej behöver vara begränsad till en kommun. Inkomsten av fastig­

heterna skall, om en förvaltningsenhet föreligger, redovisas såsom fluten ur

en förvärvskälla. Såsom exempel på dylik förvaltningsenhet kan angivas

villor å en brunns- eller badortsanläggning, sommarställen å en fastighet

m. m. dyl. Likaledes torde fastighetsbolags fastighetsinnehav i regel utgöra

en förvärvskälla. Av vikt är emellertid, att i nu nämnda fall kravet å fas­

tigheternas karaktär av förvaltningsenhet upprätthålles.

Om flera fastigheter av annan fastighets natur, som utgöra en förvalt­

ningsenhet, ligga till en del inom en kommun och till annan del inom

annan kommun, skall inkomsten av sådan förvärvskälla fördelas till beskatt­

ning inom de olika kommunerna enligt bestämmelserna i 56 §.

Därest skattskyldig helt eller delvis använder egen fastighet i av honom

bedriven rörelse, ingår hyresvärdet av fastigheten, i den mån den sålunda

disponerats, i intäkten av rörelsen och skall följaktligen icke upptagas såsom

intäkt av annan fastighet, liksom omkostnader och utgifter för sålunda använd

fastighet eller del därav icke få avdragas från intäkt av annan fastighet.

3. Om rörelse bedrivits huvudsakligen med den skattskyldiges egen arbets­

kraft, föreligger i regel en förvärvskälla, såsom exempelvis om en författare

jämväl sysslar med målning eller bildhuggeri eller om en hantverkare är

både snickare och smed.

Har rörelse bedrivits med användande av i företaget nedlagt nämnvärt

kapital eller avlönad arbetskraft, kan ej sällan uppstå spörsmål, om olika

slag av förvärvsverksamhet, som därvid utövats, äro att anse som en och

samma förvärvskälla eller som skilda förvärvskällor. Äro de särskilda slagen

av förvärvsverksamhet till arten helt olika och utan något egentligt inre

sammanhang, såsom om någon drivit både diversehandel och rederirörelse

eller både bagerirörelse och mekanisk verkstad, äro dessa att anse som

särskilda förvärvskällor. Verksamhetens särskilda grenar framträda här

såsom ekonomiskt sett särskilda företag, oavsett att företagaren eller hans

representant naturligtvis har överinseendet och ledningen av det hela. Om

bokföringen är gemensam eller icke, är av underordnad betydelse.

Annorlunda ligger saken, om de olika förvärvsgrenarna framträda såsom

ett enhetligt företag, däri den ena rörelsegrenen är beroende av eller under­

stöder den andra (integration). Ett dylikt inre sammanhang framträder i

allmänhet däri, att ej allenast driftledningen är gemensam utan även gemen­

samhet i verksamhetsart och i driftkostnader är förhanden. Gemensamhet i

Kung i. May.ts proposition Nr 218.

55

verksamhetsart föreligger, då verksamheten är av fullt likartad beskaffenhet

eller då det är vanligt, att de olika slag av verksamhet, som i det särskilda

fallet föreligga, drivas tillsammans. Gemensamhet i driftkostnader är för­

handen, då sådana utgifter, som omedelbart avse själva driften, de egentliga

driftutgifterna, äro med varandra så förbundna, att en uppdelning av dem

på de olika rörelsegrenarna praktiskt taget icke låter sig tillförlitligen ut­

föras. Härvid är emellertid icke att räkna med kontorskostnader och andra

dylika kostnader, vilka, utan att i stort sett missvisande resultat uppkommer,

kunna fördelas å de olika verksamhetsslagen efter omsättningens eller brutto­

avkastningens storlek eller dyl.

I fråga om enhetliga företag är förvärvsverksamheten i sin helhet att

anse som en förvärvskälla. Sålunda utgöra exempelvis flera diversehan-

delsaffärer i en innehavares hand en förvärvskälla, därest driftledningen

är gemensam. Likaledes utgöra de olika formerna av järnförädlingsrörelse

i samme innehavares hand under nyss angiven förutsättning en förvärvs­

källa. Detsamma gäller om träförädlingsrörelse och vad därtill hörer. Om

någon vid sidan av en av honom såsom huvudnäring bedriven verksamhet

tillvaratager och förädlar biprodukter från denna verksamhet, föreligger

allenast en förvärvskälla.

4. För försäkringsanstalt skall livförsäkringsrörelse anses utgöra en för­

värvskälla samt sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse anses till­

sammans bilda en förvärvskälla (jfr punkt 1 av anvisningarna till 30 §).

5. I fråga om bolag, som avses i 30 § 4 mom. första och andra styckena,

skall för partihandelsbolag handeln med rusdrycker och för detaljhandels­

bolag utminuteringen av rusdrycker anses utgöra särskild förvärvskälla.

till 19 §.

1. Fattigunderstöd, begravningshjälp, natura- och andra förmåner, som

utgått till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen, underhåll, som läm­

nats fånge eller patient å hospital, m. m. dyl. är icke att hänföra till skatte­

pliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till andra föreningar än

bostadsföreningar influtna medlemsavgifter (jfr 24 § sista stycket).

2. Enligt förordningen om särskild skatt å vissa lotterivinster skall dylik

skatt erläggas för vinst i svenskt penninglotteri ävensom för vinst vid vinst­

dragning å svenska premieobligationer, såvida obligationerna utfärdats efter

den 31 december 1928, dock att vinst, som ej överstiger tjugofem kronor,

är fri från dylik skatt. Vinst, som i dylikt lotteri eller vid dylik vinst­

dragning tillfaller annan än lotteriet eller obligationernas utfärdare, är icke

underkastad inkomstskatt även om på grund av vinstens ringa belopp särskild

skatt icke skall utgöras för densamma.

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

till 20 §.

1. Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna

paragraf ej medgives, räknas bland annat premier för egna personliga för­

säkringar och avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar,

i vilka den skattskyldige är medlem. Att i vissa speciella fall avdrag dock

får göras för dylika premier och avgifter, framgår av stadgandena i 25 §

1 mom., 33 § och 46 § 2 mom.

2. Såsom allmänna skatter räknas allmänna utskylder till staten samt till

landsting, kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som avses

i 6 § lag om fattigvården, tingslag, väghållningsdistrikt och municipalsam-

hälle. Såsom allmän skatt räknas däremot icke skogsaccis, ej heller skogs­

vårdsavgift.

3. Angående vad som är att hänföra till kapitalförlust i rörelse hänvisas

till punkt 8 av anvisningarna till 29 §. Vad där stadgats angående sådan

förlust i rörelse skall äga motsvarande tillämpning även för andra för­

värvskällor.

till 21 §.

1. Till bostad hänföres ej allenast vad den skattskyldige för sådant

ändamål tillgodogjort sig för sin, sin familjs och sina personliga tjänares

räkning utan även vad av honom använts för ändamål, som närmast avser

egen bekvämlighet och trevnad, såsom gästrum, lusthus, badhus, stall och

bilgarage för personligt behov, jaktstuga m. m. dyl.

Årliga värdet av bostad, som upplåtits till i fastighetens drift anställd

personal, upptages icke såsom ägares eller brukares inkomst av fastigheten

och får förty ej heller avdragas såsom driftkostnad.

2. Till jordbruk hänföres åkerbruk och ängsskötsel, även då sådant

bedrives för industriellt behov, så ock i samband därmed bedriven husdjurs-

skötsel, varunder inbegripes utnyttjande av bete å såväl skogsmark som

annan mark. Trädgårdsskötsel, därunder inbegripen växtodling under glas,

räknas till jordbruk, då den drives tillsammans med annat jordbruk.

Såsom binäring till jordbruk är att anse sådan i sammanhang med jord­

bruk bedriven förvärvsverksamhet, som avser att med utnyttjande av fas­

tighetens alster eller naturtillgångar, av vid jordbruket anställd arbetskraft

eller av därför avsedda inventarier utvinna en biförtjänst. I enlighet här­

med räknas såsom binäring till jordbruk mejerihantering och kvarndrift för

förädling av väsentligen det egna jordbrukets produkter, kalkbränning, tegel­

tillverkning o. dyl., som huvudsakligen drives för eget behov och med fas­

tighetens ordinarie arbetskraft. Hit räknas ock under ovan angiven förut­

sättning bi- och fjäderfäskötsel, jakt, fiske, hemslöjd, verkställande av körs-

lor mot lega, uthyrning av dragare, maskiner och redskap, hemslakt m. m.

K ant)/. Maj:ts proposition Nr 218.

57

dyl. Drives åter sådan verksamhet i större omfattning såsom mera fristå­

ende företag och med särskilda därför avsedda byggnader eller inrättningar,

särskilda maskiner eller inventarier och i huvudsak särskild arbetspersonal,

är verksamheten att hänföra till rörelse. I enlighet härmed äro icke att

hänföra till jordbrukets binäringar sådana företag som kvarndrift för för-

malning huvudsakligen av inköpt eller annan tillhörig spannmål, bränneri-

hantering, kalkbränning eller tegeltillverkning huvudsakligen för avsalu

m. in. dyl. Ej heller är försäljning av jordbrukets eller dess binäringars

produkter att anse såsom binäring till jordbruk, därest försäljningen skett

från handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe utom fastig­

hetens område.

Skogsbruk, varmed avses egen eller arrenderad fastighets utnyttjande för

skogshantering, anses såsom ett särskilt sätt att utnyttja fastigheten och

räknas förty icke såsom binäring till jordbruk.

Under skogsbruk inbegripes skogsavverkning på grund av avverkningsrätt,

som skattskyldig vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den avyttrade

fastigheten. Skogsavverkning å annans mark på grund av särskild upp­

låtelse av avverkningsrätt är däremot att hänföra till rörelse.

Har den, som idkat skogsbruk, tillika drivit virkesförädling eller utvin­

ning av biprodukter av skogsbruket såsom tjära o. dyl., anses denna verk­

samhet som skogsbruk, där den varit av mindre omfattning eller väsent­

ligen avsett husbehov, men som särskild rörelse, om den varit av större

omfattning, t. ex. skett i fasta kolugnar, i fasta tjärugnar eller dyl. och huvud­

sakligen avsett framställning av produkter till avsalu.

3. Såsom intäkt av jordbruk med binäringar skall upptagas, bland

annat, intäkt genom löpande försäljning (ej realisation) av levande eller döda

inventarier. Härvid är att märka, att detta stadgande avser allenast den

normala omsättningen i levande och döda inventarier. Om uppsättningen

av kreatur, redskap m. m. å en fastighet av en eller annan anledning helt

eller till väsentligaste delen realiseras, t. ex. vid avflyttning från fastig­

heten, så föreligger en kapitalomsättning eller eljest ett sådant förhållande,

att vad som influtit vid realisationen icke skall upptagas såsom intäkt av

fastigheten. Huruvida vinst, som härvid till äventyrs uppkommit, är att

räkna till skattepliktig intäkt, bedömes efter stadgandena i 35 §.

4. Har den skattskyldige i någon av honom bedriven rörelse använt pro­

dukter från egen eller av honom brukad fastighet, skall värdet av produk­

terna räknas som intäkt av jordbruk, jordbrukets binäringar eller skogs­

bruk, men får samma värde avräknas som omkostnad i rörelsen (jfr punkt

2 av anvisningarna till 29 §).

5. Till intäkt av jordbruksfastighet räknas jämväl vad som influtit på

grund av upplåten nyttjanderätt till fastigheten eller del därav, såsom

arrende, avgäld för lägenhet, som är avsöndrad från fastigheten, eller för

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

servitut, som vilar å fastigheten, m. m. dyl. Hör till fastigheten rätt att

på visst sätt utnyttja någon annan fastighet såsom till skogsfång, mulbete

eller dyl., skall givetvis även vad som därigenom kommer fastighetens

innehavare tillgodo räknas som intäkt av fastigheten. I fråga om för ge­

mensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar och andra

likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemen­

samma räkning, skall som samfällighetens inkomst räknas även vad som in

natura utdelats till innehavarna av de fastigheter, som hava del i samfäl-

ligheten. Då inkomsten således beskattas hos samfälligheten (jfr 53 § e),

följer härav, att innehavare av fastighet, som har del i samfällighet av

ovannämnda art, icke är skyldig att som intäkt av sin fastighet upptaga

vad han uppburit såsom utdelning från samfälligheten, vare sig utdelningen

utgått in natura eller i penningar.

6. Såsom intäkt av jordbruksfastighet skall upptagas utdelning, som skatt­

skyldig från aktiebolag eller ekonomisk förening uppburit i förhållande till

gjorda inköp (rabatt) eller i förhållande till gjorda försäljningar (pristillägg),

därest kostnaden för inköpet varit av beskaffenhet att få avdragas från in­

täkt av jordbruksfastighet eller den uppburna köpeskillingen skolat upptagas

såsom intäkt av jordbruksfastighet.

7. Till intäkt av jordbruksfastighet räknas ersättning på grund av för­

säkring mot utebliven dylik intäkt liksom ock ersättning på grund av för­

säkring av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling, som

skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort hänföras till

intäkt av jordbruksfastighet.

8. Enligt 7 § skall frälseränta taxeras såsom »annan fastighet». Frälse-

räntetagare har således att uppgiva influten frälseränta icke såsom inkomst

av jordbruksfastighet, även om frälseräntan utgår från sådan fastighet, utan

som inkomst av annan fastighet.

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad får icke avföras kostnad för anskaffande av sådana

inventarier, till vilka motsvarighet förut icke funnits å fastigheten. Om alltså

en lantbrukare inköper exempelvis lokomobil, traktor, elektrisk motor eller

andra maskiner av annan art än dem han förut haft eller till följd av bruk-

ningssättets omläggning inköper ökat antal kreatur, så är detta att hänföra till

nyuppsättning, därför kostnaden ej får avräknas som driftkostnad. Ny­

uppsättning och nyanskaffning kunna samtidigt föreligga, exempelvis om

äldre maskin ersättes med ny av annan och dyrbarare konstruktion. I

dylikt fall upptages såsom driftkostnad det belopp, som skulle belöpa å en

den förbrukade maskinen motsvarande ny sådan.

Värdet av fastighetens egna jordbruksprodukter, som användas för fastig­

1)9

hetens fortsatta drift, såsom spannmål till utsäde, foder, gödsel m. in., får

ej avföras som driftkostnad men skall ej heller upptagas som intäkt (jfr

21 § b). Endast kostnaden för inköpta dylika förnödenheter är att räkna

som driftkostnad.

2.

Avdrag medgives för sådan värdeminskning å till jordbruket eller

till dess binäringar eller till skogsbruket hörande driftbyggnader, därunder

inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader, som dessa även med nor­

malt underhåll och aktsam vård äro underkastade. Avdraget bör bestämmas

till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid en byggnad

av ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Vid bestäm­

mande av denna tid skall vederbörlig hänsyn tagas exempelvis därtill, att

en av arrendator uppförd byggnad enligt arrendeavtalet icke skall vid

arrenderättens upphörande lösas av jordägaren (jfr punkt 3 av anvisningarna

till 29 §).

Såsom för driften nödiga bostadsbyggnader anses dels byggnader, som

äro upplåtna till anställd personal, dels ock jordägarens egen bostadsbygg­

nad, i den mån denna ej representerar ett större värde än som för jordbruk

eller skogsbruk av motsvarande storlek må anses behövligt. Förefinnes ett

dylikt mervärde, må avdraget avse endast så stor del av värdeminskningen,

som kan anses belöpa på nödig bostadsbyggnad.

3. Såsom speciella skatter eller avgifter till det allmänna må nämnas

skogsaccis och skogsvårdsavgift. Allmänna skatter till stat och kommun

få icke avdragas (se 20 §).

4. Har skog avverkats eller avyttrats utan samband med avyttring av

marken, får ägaren efter eget val njuta avdrag antingen för minskning av

skogens för honom gällande ingående virkeskapital eller för minskning i

skogens för honom gällande ingångsvärde.

Med skogs ingångsvärde förstås det värde, varmed växande skog kan

anses hava ingått i fastighetens värde vid den tidpunkt, då ägaren förvär­

vade fastigheten. Har egendom, som make erhållit vid bodelning, före

äktenskapets ingående eller under äktenskapet av maken förvärvats genom

köp eller byte eller därmed jämförligt fång, skall i berörda avseende sist­

nämnda fång vara avgörande. Såsom fastighetens värde är att anse vid

köp den för fastigheten erlagda köpeskillingen och vid annat förvärv det

belopp, efter vilket stämpelplikten med avseende å fastighetsförvärvet beräk­

nats, eller, därest stämpelplikt för förvärvet icke förelegat, det belopp, efter

vilket stämpelplikt skulle enligt eljest gällande grunder beräknats, om stäm­

pelplikt förelegat. Skogens för ägaren gällande ingångsvärde utgör det sålunda

beräknade ingångsvärdet med avdrag för vad han må hava fått avdraga vid

tidigare taxeringar. Har efter avverkning av skog eller upplåtelse av avverk­

Kanyl. Maj:t

.s

proposition Nr 213.

60

ningsrätt den återstående skogens värde nedgått under det för ägaren gällande

ingångsvärdet, får avdrag ske med det belopp, varmed värdet sålunda minskats.

Minskning av ingående virkeskapital skall anses vara förhanden, då ur

skogen uttagits kvantitativt eller kvalitativt mera, än som motsvarar till­

växten sedan den tidpunkt, då ägaren förvärvade densamma. Med det för ägaren

gällande ingående virkeskapitalet förstås virkeskapitalet vid ägarens förvärv

av fastigheten med avdrag för det virkeskapital, för vilket ägaren må hava njutit

avdrag vid tidigare taxeringar. Har avdrag tidigare skett för minskning i in­

gångsvärde, skall ingående virkeskapitalet anses därigenom hava nedgått i

samma proportion som ingångsvärdet. Har efter avverkning eller upplåtelse av

avverkningsrätt det återstående virkeskapitalet nedgått under det för ägaren

gällande ingående virkeskapitalet, får avdrag ske med den på minskningen be­

löpande delen av ingångsvärdet. Minskning av ingående virkeskapital skall så­

lunda värdesättas efter de enhetspris å olika virkessortiment, som kommit till

användning vid beräkning av ingångsvärdet. Skattskyldig, som vill åtnjuta

avdrag för minskning av ingående virkeskapital, har att uppgiva den vid

skogens avverkning eller försäljning influtna intäkten och därjämte före­

bringa utredning för bedömande av skogens ingångsvärde samt av den

minskning eller försämring, som virkeskapitalet därefter undergått.

Vare sig avdrag sker enligt den ena eller andra metoden märkes, att det

sammanlagda avdraget för en och samme ägare ej må överstiga det ur­

sprungliga ingångsvärdet.

Kan ej exakt utredning om ingångsvärdets eller ingående virkeskapitalets

storlek förebringas, må uppskattning härav ske med ledning av tillgängliga

uppgifter rörande skogsmarkens avkastningsförmåga, ungefärliga omfatt­

ningen av efter förvärvet gjorda avverkningar, å orten i allmänhet tilläm­

pade virkespriser m. m. Beträffande skogsmarkens avkastningsförmåga och

virkeskapitalets storlek vid olika tidpunkter torde de vid fastighetstaxering­

arna fastställda siffror å bonitet och relativ skogstillgång kunna tjäna till

viss ledning. Rörande virkesprisens storlek torde viss ledning kunna er­

hållas dels från fastighetstaxeringarnas siffror rörande dylika priser, dels

från den tabell rörande virkespris i äldre tider, som omförmäles i punkt 5

bär nedan. Skall ingångsvärde, såsom fallet är vid arv m. m., beräknas

efter taxeringsvärdet, utgör, om särskild redovisning av skogsvärde före­

kommit, detta värde ingångsvärde.

Om minskningen av det för ägaren gällande ingående virkeskapitalet,

värderad enligt ovan angivna grunder, eller nedgången i skogens för ägaren

gällande ingångsvärde uppgått till högre belopp än bruttointäkten av

skogen och förlust alltså uppstått, får denna förlust avdragas i vanlig

ordning.

Exempel å avdrag för minskning av ingående virkeskapital:

I. A. försäljer från sin fastighet skog på rot för en köpeskilling av 20,000

kronor. Vid taxering påföljande år visar han, att skogsvärdet å egendomen,

som han genom arv erhållit, vid tillträdet var enligt då gällande fastig-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

(i I

hetstaxering upptaget till 44,400 kronor för en skogsareal av 300 hektar

med bonitet 3, rotvärde 6 kronor per kubikmeter och relativ skogstillgång 0.8.

Vidare gör han trovärdigt, att genom avverkningar efter tillträdet år för

år ungefärligen uttagits skogens årliga tillväxt, vadan den nu gjorda för­

säljningen, beräknad till 3,000 kubikmeter, motsvarande 10 kubikmeter per

hektar, är att anse som minskning av ingående virkeskapitalet. Då denna

minskning kan anses utgöra 10 procent av den för egendomen normala

skogstillgången, måste skogens ingångsvärde anses minskat i motsvarande

grad, d. v. s. med 10 procent av normal skogstillgång eller med ^ =12.5

0.8

procent av den vid tillträdet befintliga skogstillgången, vilket i penningar

utföres med 5,550 kronor. A. bör sålunda taxeras för inkomst av endast

20.000 — 5,550 = 14,450 kronor.

Det för ägaren gällande ingående virkeskapitalet utgör härefter 87.5

procent av det ursprungliga och det för honom gällande ingångsvärdet

29,950 kronor.

II. B. avverkar och förädlar skog från sin fastighet till ett beräknat

värde i oförädlat skick av 75,000 kronor. Vid påföljande års taxering gör

han genom köpehandling för fastigheten eller på annat sätt trovärdigt, att

av köpeskillingen för fastigheten, utgörande 500,000 kronor, ett belopp av

300.000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså utgör dennas ingångs­

värde. Likaledes göres trovärdigt, att utöver den sedan köpet upplupna och

tidigare icke uttagna tillväxten nu avverkats en virkeskvantitet, utgörande

en femtedel av det ingående virkeskapitalet. Avdrag får alltså ske med en

femtedel av 300,000 kronor eller 60,000 kronor.

III. C. har försålt avverkningsrätt till all skog å sin fastighet med un­

dantag för nödigt husbehovsvirke för en köpeskilling av 15,000 kronor. Vid

nästa års taxering gör han trovärdigt, att av den vid förvärvet av fastig­

heten erlagda köpeskillingen å den växande skogen belöpt 12,000 kronor,

vilket belopp sålunda är att anse som skogens ingångsvärde. Ytterligare

gör han trovärdigt, att den från försäljning undantagna virkestillgången,

värdesatt efter samma enhetspris för skilda sortiment, som skäligen kunna

anses ha varit bestämmande för ingångsvärdet, kan anses hava ett värde av

3.000 kronor. Skillnaden mellan ingångsvärdet 12,000 kronor och den un­

dantagna skogens värde 3,000 kronor eller 9,000 kronor är sålunda att anse

som minskning av ingående virkeskapital, vadan inkomsten upptages till

endast 15,000 — 9,000 = 6,000 kronor.

Exempel å avdrag för minskning i ingångsvärde.

D. försäljer från sin fastighet skog på rot för en köpeskilling av 15,000

kronor. Vid taxering påföljande år gör han genom köpehandling eller på

annat sätt trovärdigt, att av köpeskillingen för fastigheten, utgörande 100,000

kronor, ett belopp av 40,000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså

utgör dennas ingångsvärde, samt visar därjämte, att skogen efter upplåtelse

av avverkningsrätt har ett värde av allenast 30,000 kronor. D. är sålunda

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

berättigad göra avdrag för skillnaden mellan sistnämnda två belopp eller

10,000 kronor, och utgör följaktligen hans nettointäkt av skogsbruk 5,000

kronor.

Ingångsvärdet har sålunda i detta fall amorterats med 10,000 kronor och

skogens för ägaren gällande ingångsvärde utgör härefter 30,000 kronor och

det för honom gällande ingående virkeskapitalet tre fjärdedelar av det

ursprungliga.

5. Har växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, får av­

drag ske med hela skogens för ägaren gällande ingångsvärde, så beräknat som i

punkt 4 här ovan sagts, samt tillika för den värdestegring, vilken under säljarens

innehav av marken åkommit så stor del av skogen, som anses svara mot fem

gånger den normala årliga virkesavkastningen. Den normala årliga virkesav-

kastningen upptages härvid till det belopp, vartill den uppskattats vid den all­

männa fastighetstaxering, som avslutats under eller närmast före det kalender­

år, varunder fastigheten avyttrats. Vid beräkning av värdestegringen å nämnda

del av skogen skall hänsyn tagas till å ena sidan virkesprisen vid avytt­

ringen enligt den prissättning, som tillämpats vid nämnda allmänna fastig­

hetstaxering, å andra sidan virkesprisen vid förvärvet enligt den prissätt­

ning, som tillämpats vid den allmänna fastighetstaxering, som avslutats

under eller närmast före det kalenderår, varunder fastigheten av den skatt­

skyldige förvärvats. Har förvärvet skett före år 1922, skall värdet å nämnda

fem årsavkastningar vid förvärvet anses hava utgjort lika stor procentdel

av det på nyss nämnt sätt fastställda värdet av samma årsavkastningar vid

avyttringen av fastigheten som virkesprisen i orten i allmänhet vid tiden

för fastighetsförvärvet utgjort av motsvarande virkespris vid avyttringen.

Till ledning för bestämmande av virkespris för tiden före år 1922 fast­

ställer Konungen särskild tabell.

Exempel: En person inköper ett till skogsbörd dugligt område om 10

hektar, vilket ligger skoglöst, och planterar därå skog. Den normala årliga

virkesavkastningen beräknas vid fastighetstaxeringarna utgöra 4 kubik­

meter virke av normala genom snittsdimensioner per hektar. Fem gånger

en dylik årsavkastning utgör 20 kubikmeter virke av normala genomsnitts-

dimensioner per hektar eller för hela området 200 kubikmeter dylikt virke.

Om skogsmarken säljes, innan virkeskapitalet å densamma uppnått den

storlek, att det är i värde jämförligt med nämnda 200 kubikmeter genom-

snittsvirke, äger någon beskattning av inkomst av skogsbruk genom för­

säljning icke rum. Det antages emellertid, att försäljning av området sker

först sedan skogen uppnått eu myckenhet av 360 kubikmeter och att å den

växande skogen av köpeskillingen belöper 1,800 kronor eller i genomsnitt

5 kronor per kubikmeter, under det att närmast föregående allmänna

fastighetstaxering verkställts efter ett rotpris av 6 kronor per kubikmeter.

Något avdrag för ingångsvärde kan icke ifrågakomma, enär någon skog

icke fanns vid fastighetsförvärvet. Däremot får avdrag ske för hela värdet

Kungl. Maj:ta proposition Nr 213.

63

å 200 kubikmeter efter det vid senaste fastighetstaxeringen tillämpade rot­

värdet, 6 kronor, eller med 1,200 kronor. Följaktligen återstår att beskatta

ett belopp av 1,800 — 1,200 = 600 kronor.

Samma skogsmark försäljes ånyo efter ett antal år, när å densamma

finnes 32 kubikmeter skog per hektar, till ett pris av 3,200 kronor eller i

genomsnitt 10 kronor per kubikmeter. Vid senaste allmänna fastighets­

taxering har genomsnittspriset å skog likaledes varit 10 kronor per kubik­

meter. Sedan denne ägares förvärv av fastigheten hava avverkningar ägt

rum, därvid avdrag för minskning av ingående virkeskapital skett med

sammanlagt 28 kronor per hektar. Avdrag får nu ske med återstående

ingångsvärde, som utgör 1,800 - 280 = 1,520 kronor. Tillika får emellertid

avdrag ske för värdestegringen på så stor del av den växande skogen, som

i värde svarar mot 200 kubikmeter virke av normala genomsnittsdimen-

sioner, vilken värdestegring beräknas uppgå till 200 x 10 — 200 x 6 = 2,000

— 1,200 = 800 kronor. Det belopp, som skall beskattas, blir följaktligen

3,200 - 1,520 - 800 = 880 kronor.

Har vid någon därefter skeende försäljning av skogsmarken virkesmassans

värde kommit att understiga värdet enligt fastighetstaxeringen på 20 kubik­

meter virke per hektar, sker ingen beskattning alls.

6. I avseende å hemmavarande barn gäller, att barn, som uppnått 16 år

och deltagit i arbetet å fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen. Barnet

taxeras alltså självt för den inkomst, det kan hava haft i avlöning och

naturaförmåner eller eljest, varemot föräldrarna få göra avdrag såsom för

annan arbetshjälp. För hemmavarande barn under 16 år får däremot intet

avdrag göras, även om barnet deltagit i arbetet (se 20 §), varav följer, att lön

och underhåll åt barnet ej heller skall upptagas såsom inkomst för barnet.

Den lindring i föräldrarnas skattskyldighet, som medgives för sådant barn,

regleras genom ortsavdragen (se 48 §).

Åldersfrågan bestämmes efter förhållandet vid taxeringsårets ingång (se

65 §).

7. Till avdragsgill underhållskostnad räknas, bland annat, även kostnad

för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdikning, varemot

avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning. Därest omläggning

av täckdikning på grund av användande av dyrbarare material än det förut

befintliga är till viss del att hänföra till grundförbättring, får avdrag ej

ske för mer än vad en omläggning med enahanda material som det gamla

skulle kostat.

Skyddsdikning å skogsmark, därför avdrag får ske, avser sådan dikning,

vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga

och hindra skogsmarkens försumpning m. m.

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

till 24 $.

1. Har annan fastighet helt eller delvis varit använd i ägarens egen rö­

relse, kommer hyresvärdet för vad som använts i rörelsen, vilket värde ej

får avdragas såsom omkostnad (jfr punkt 1 av anvisningarna till 29 §), att

ingå i den allmänna inkomstberäkningen för rörelsen och att sålunda be­

skattas i sammanhang med den totala inkomsten därav.

Har idkare av rörelse i honom tillhörig fastighet upplåtit bostad för den

i rörelsen anställda arbetspersonalen i denna dess egenskap, skola dessa bo­

stadslägenheter anses vara använda i rörelsen, och det är härvid utan bety­

delse, huruvida upplåtelsen skett mot särskild hyresersättning eller persona­

len tillförsäkrats fri bostad. Om däremot ägaren av ett hyreshus tillfälligt­

vis uthyr en lägenhet i huset till en i hans rörelse anställd arbetare, skall

icke i följd härav denna lägenhet anses använd i rörelsen.

2. Såsom av näst sista stycket i 24 § framgår, skall avkastning av plan­

tering eller trädgårdsland, i den mån planteringen eller trädgårdslandet är

att anse endast såsom tillbehör till bostadslägenhet och användes företrädes­

vis för ägarens personliga behov, icke särskilt redovisas, och får å andra

sidan enligt 25 § underhållskostnaden ej avdragas. Värdet av berörda för­

mån skall tagas i beräkning vid bestämmande av bostadsvärdet.

Om däremot i större utsträckning försäljning av produkter från trädgård

äger rum, skola intäkterna genom dylik försäljning redovisas, och får avdrag

för underhåll m. m. göras, i den mån underhållet icke belöper å plantering

eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom tillbehör till egen bostads­

lägenhet och användes företrädesvis för ägarens personliga behov. Avdrag

får dock ej ske med högre belopp än som motsvarar de uppgivna intäkterna.

Föreligger handelsträdgårdsrörelse, beskattas inkomsten härav såsom in­

komst av rörelse.

3. Med bostadsförening och bostadsaktiebolag förstås ekonomisk förening

och aktiebolag, som har till uteslutande eller huvudsakligt ändamål att be­

reda sina medlemmar eller delägare bostäder.

Såsom intäkt för bostadsförening eller bostadsaktiebolag samt såsom ut­

gift för medlem eller delägare skall icke räknas medlems ursprungliga an­

del i föreningen eller av delägare gjord inbetalning på aktie, men däremot

andra inbetalningar även till den del de äro avsedda till avbetalning av

föreningens eller bolagets skulder eller i annan form utgöra kapitalinsats.

4. Till intäkt av annan fastighet är att hänföra ersättning på grund av

försäkring mot utebliven inkomst av annan fastighet liksom ock ersättning

på grund av försäkring av fast eller lös egendom, om och i den mån köpe­

skilling, som skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort

hänföras till intäkt av annan fastighet.

Ktivgl. Maj:ts proposition Nr 213.

65

till 25 §.

1. Bestämmelsen om rätt till avdrag för kostnader för vicevärd, port­

vakt, gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning och belysning avser närmast

de kostnader av denna art, vilka åvila ägare av hyreshus och öka hyres­

värdet. Den, som bebor eget hus, får göra motsvarande avdrag, men endast i

den mån fråga är om sådana utgifter, som bruka åligga hyresvärden i hyreshus

i denna hans egenskap. Det förutsättes nämligen, att vid uppskattning av

bostadsförmånens värde hänsyn tagits till att i densamma ingå sådana sär­

skilda förmåner, som bruka tillkomma hyresgäst. Den, som bebor egen

fastighet, får alltså ej göra avdrag för utgifter av ifrågavarande slag i den

mån de, såsom representerande anordningar för hans personliga behov, icke

tagits i beräkning vid värdesättning av förmånen av fri bostad.

2. Avdrag för värdeminskning å byggnad skall bestämmas på sätt i

punkt 2 första stycket av anvisningarna till 22 § är sagt. Såsom bygg­

nads värde skall, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, anses

taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret.

3. Avdrag för värdeminskning å inventarier får ske på sätt och i den

•ordning, som gäller för avdrag för värdeminskning å inventarier i rörelse

(se punkt 4 av anvisningarna till 29 §).

4. Därest brandförsäkring å byggnad tagits för all framtid, må avdrag

för under året erlagd försäkringspremie ske med 5 procent av dennas belopp,

om den enligt försäkringsavtalet erlägges på en gång.

Därest premien för försäkring för all framtid enligt försäkringsavtalet

erlägges med lika belopp under ett bestämt antal år, må för vart och ett

av dessa år avdrag ske med så många procent av under året erlagd premie,

som angives i nedanstående tabell:

Antal år från avtalets avslutande,

Avdrag i procent

varunder premien enligt för-

av den varje år

säkringsavtalet skall erläggas

erlagda premien

1 till och med

4 år .................. ............. 5 o/

/o

5

»

»

»

7 » .................. .............. 10 »

8

»

»

»

10 » .................. ............. 15 »

11

»

»

»

13 » .................. ............. 20 »

14

»

»

»

16 » ^{....................}

............. 25 »

17

»

»

»

19 » .................. ............. 30 »

20

»

»

»

23 » .................. ............. 35 »

minst 24 år

............. 40 » .

5. Att medlem av bostadsförening icke äger åtnjuta avdrag för ursprung­

ligen inbetald andel och ej heller delägare i bostadsaktiebolag för vad av

honom inbetalts för aktie framgår av punkt 3 av anvisningarna till 24 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 180 häfl. (Nr 2 13.)

5

66

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 213.

till 27 $.

Av punkt 2 av anvisningarna till 21 § framgår, att en förvärvsverksam­

het, som utövas vid sidan av jordbruk, i vissa fall är att anse som en jord­

brukets binäring, eventuellt som skogsbruk, men i andra fall bör räknas som

särskild rörelse.

till 28 §.

1. Till intäkt av rörelse hänföras samtliga intäkter i penningar eller

varor, som influtit i rörelsen. Detta innebär, att intäkten skall vara av

sådan beskaffenhet, att den normalt är att räkna med och ingår såsom

ett led i den förvärvsverksamhet, varom fråga är. Hit räknas alltså in­

flytande betalning för varor eller produkter, som den skattskyldige för i

handel eller tillverkar, och gäller detta även för det fall, att rörelseidkaren

vid överlåtelse av rörelsen till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga va­

ror eller produkter. Denna överlåtelse utgör då så att säga den sista affärs­

händelsen i hans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt, som till

den skattskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som

normalt är att anse såsom driftinkomst, såsom exempelvis vid avyttring av

personlig lösegendom eller vid realisation av tillgångar till stadigvarande

bruk i rörelsen eller vid avyttring av rörelsen själv. Den intäkt, som

erhålles genom en dylik, oberoende av rörelsen verkställd avyttring, skall

tagas i betraktande vid inkomstberäkningen för förvärvskällan tillfällig för­

värvsverksamhet och bedömas efter de för denna förvärvskälla stadgade

grunder.

I enlighet härmed skall alltså ett bolag, som har till ändamål att driva

jordstyckning, såsom intäkt av rörelsen upptaga vad som influtit vid försälj­

ning av en fastighetslott, varefter frågan om och i vad mån denna intäkt

blir beskattningsbar kommer att bero på resultatet av bolagets verksamhet.

Om ett industribolag avyttrar någon för bolagets industriella verksamhet

avsedd fastighet, upptages vad som därvid influtit icke såsom intäkt av rö­

relsen, men skall, därest vinst å sådan avyttring uppkommit och de i 35 §

angivna förutsättningarna föreligga, vinsten upptagas såsom intäkt av till­

fällig förvärvsverksamhet. Ett rederi, som har till uppgift icke blott att

driva rederirörelse i egentlig mening, d. v. s. idka sjöfart med egna eller

förhyrda fartyg, utan därjämte att yrkesmässigt köpa och sälja, d. v. s.

driva handel med fartyg, har att såsom intäkt i sin rörelse upptaga vad

som influtit vid försäljning av något bolagets fartyg. Om ägaren av ett

skeppsvarv, i avbidan på därstädes byggda fartygs försäljning, för egen räk­

ning driver sjöfart med samma fartyg, skall likaledes intäkt genom avytt­

ring av sådant fartyg räknas som intäkt i varvsrörelsen. Men om ett rederi

icke har till uppgift att vid sidan av sin rederirörelse driva handel med

fartyg och icke heller driver sådan handelsrörelse, så skall vad som influtit

vid avyttring av något bolagets fartyg icke räknas som intäkt i rederi­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

67

rörelsen, utan skall, där vinst å sådan avyttring uppkommit och de i 35 §

angivna förutsättningarna föreligga, vinsten hänföras till intäkt av tillfällig

förvärvsverksamhet. Enbart den omständigheten, att försäljning av fartyg

stundom förekommer inom en rederirörelse, utgör ej tillräcklig anledning

att antaga, att rederiet driver handel med fartyg.

2. Ränteintäkt samt utdelning å aktier, banklotter och andelar i ekono­

miska föreningar är i allmänhet att räkna som intäkt av förvärvskällan

kapital.

Emellanåt skall dock ränteintäkt hänföras till intäkt av rörelse, näm­

ligen då det kapital, varav intäkten flutit, är att anse som tillhörande rörel­

sen. Detta kan vara fallet, även om kapitalet icke för tillfället användes i

rörelsen, i fall det blott står till disposition för dylik användning. Kapital,

som icke är avsett att tagas i bruk för rörelsen utan hålles därifrån avskilt,

är däremot icke att anse såsom tillhörande rörelsen. I följd härav får i

regel ränteintäkt, som uppbäres av aktiebolag och andra juridiska personer,

som driva rörelse, anses utgöra intäkt av rörelse.

I bank-, emissions- och annan penningrörelse ävensom försäkringsrörelse

är utdelning å aktier, banklotter och andelar i ekonomiska föreningar att

räkna som intäkt i rörelsen.

3. Har innehavare av rörelse upplåtit driften därav till annan mot årligt

arrende eller eljest på villkor, som innebära, att den förre fortfarande kvar­

stått som ägare av rörelsen, skall även sådan ersättning för upplåtelsen anses

såsom intäkt av rörelse.

4. Har skattskyldig från aktiebolag eller ekonomisk förening uppburit

utdelning i förhållande till gjorda inköp (rabatt) eller i förhållande till

gjorda försäljningar (pristillägg), skall rabatten eller pristillägget upptagas

såsom intäkt av rörelse, därest kostnaden för inköpet varit av beskaffenhet

att få avdragas från intäkt av rörelse eller den uppburna köpeskillingen

skolat upptagas såsom intäkt av rörelse.

5. Såsom intäkt av rörelse skall upptagas ersättning på grund av för­

säkring mot utebliven dylik intäkt liksom ock ersättning på grund av för­

säkring av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling, som skulle

hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort hänföras till intäkt

av rörelse.

I vissa fall kan jämväl kapital, som uppburits på grund av personförsäk­

ring, utgöra intäkt av rörelse, så t. ex. om ett aktiebolag tagit en försäk­

ring på sin verkställande direktörs eller en hos bolaget anställd uppfinnares

liv för att därigenom skydda sig mot den minskning i inkomst, som den

försäkrades frånfälle förväntas medföra för bolaget.

68

6. Har i utlandet bedriven rörelse utgjort allenast en gren (filial) av en

rörelse inom riket, upptagas av rörelsen i dess helhet härflutna intäkter

såsom intäkt av rörelse (jfr punkt 3 av anvisningarna till 38 §).

till 29 §.

1. Har annan fastighet helt eller delvis använts i ägarens egen rörelse,

får hyresvärdet av vad så använts icke avdragas såsom omkostnad i rörelsen.

Detta hyresvärde har nämligen icke upptagits såsom inkomst av annan

fastighet (jfr punkt 1 av anvisningarna till 24 §). Avkastningen av fastig­

heten kommer i stället till synes som en del av rörelseinkomsten.

2. Har den skattskyldige i rörelse, som av honom utövats, för förädling

eller förbrukning tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller någon

dess binäring eller från eget skogsbruk eller råämnen från egen eller av

honom brukad, i rörelsen ej använd fastighet, skall, såsom av 21 och 24 §§

framgår, värdet av sådana produkter eller råämnen upptagas såsom intäkt

av fastigheten. Samma värde får därför avföras såsom omkostnad i rörelsen.

Detsamma gäller, om han i rörelsen tillgodogjort sig produkter av annan rö­

relse, som han utövat och som, efter ty i 18 § sägs, är att anse som särskild

förvärvskälla.

3. Avdrag medgives ock för den värdeminskning, som byggnad, vilken

är avsedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad. Avdraget bör

bestämmas till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid

byggnaden anses kunna utnyttjas. Vid bestämmande av denna tid har man

att taga hänsyn jämväl till sådana omständigheter som att den rörelse, för

vilken byggnaden är avsedd, kan antagas komma att fortsätta blott ett jäm­

förelsevis litet antal år, såsom då fråga är om byggnad för utnyttjande av

en begränsad malmfyndighet, eller att å annans grund belägen byggnad,

som användes i rörelse, vid nyttjanderättens upphörande icke skall av jord­

ägaren lösas.

I fråga om rent tillfälliga byggnader, som användas blott ett fåtal år,

exempelvis baracker vid ett järnvägs- eller dammbygge, får avdrag ske för

den verkliga kostnaden sålunda, att den antingen i sin helhet avdrages det

år, då utgiften ägt rum, eller fördelas på de år, under vilka byggnaden

användes.

4. Såsom driftkostnad får under anskaffningsåret avdragas hela kostnaden

för anskaffande av redskap och andra inventarier, som äro underkastade

hastig förbrukning eller förslitning, vilket i regel kan anses vara fallet, när

de beräknas hava en varaktighetstid av högst tre år.

I fråga om maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inven­

tarier, vilka hava längre varaktighet, får däremot avdrag för anskaffnings­

kostnaden ske i form av avdrag för värdeminskning. Avdraget, vilket av­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213

69

ser värdeminskning genom slitning och därmed jämförlig orsak, skall för­

delas på flera år med vissa efter tillgångens varaktighet så avpassade

belopp, att anskaffningskostnaden för en tillgång kan till fullo avdragas

under den tidrymd, densamma är ekonomiskt användbar, och bör det årliga

avdraget i regel bestämmas till viss bråkdel av anskaffningskostnaden,

dock att, där detta på grund av bristande utredning icke kan ske, avdrag

får ske med viss procent å bokförda värdet eller efter annan grund, som

kan finnas skälig. Blir en tillgång av förevarande slag, innan kostnaden

för dess anskaffande fått i sin helhet avdragas, utsliten eller föråldrad, så

att dess fortsatta användande i driften icke är ekonomiskt lämpligt, får av­

drag äga rum för den ännu icke avdragna anskaffningskostnaden, i den mån

denna återstående anskaffningskostnad överstiger vad som influtit vid för­

säljning av den utrangerade tillgången.

5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning, som patenträtt och lik­

nande tidsbegränsad rättighet, vilken rörelseidkare förvärvat för utnyttjande

vid en av honom driven tillverkning, undergått på grund av minskning av

giltighetstiden, och skall avdraget fördelas på giltighetstiden, så att under

densamma anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen. Blir före giltighets­

tidens utgång en tillgång av nu förevarande art värdelös på grund av nya

uppfinningar eller eljest ändrade förhållanden, får den resterande anskaff­

ningskostnaden omedelbart avdragas.

Är det åter fråga om patenträtt eller annan liknande rättighet, vilken

rörelseidkare tillgodogör sig genom att överlåta exploateringen därav till

annan, är rättigheten att anse såsom vara eller produkt och får behandlas

efter de för dylika tillgångar gällande regler.

Avdrag för värdeminskning å varumärke, firmanamn och andra liknande

rättigheter av good wills natur må medgivas blott i den mån deras värde

kan anses i verkligheten begränsat till viss tid.

6. För substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar såsom

gruvor, stenbrott m. m. får avdrag ske i form av årlig avskrivning så av­

passad, att anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen under den tid,

tillgången beräknas räcka. I anskaffningskostnaden inräknas icke blott vad

som erlagts vid inköp eller annat förvärv av fyndigheten utan jämväl de

kostnader, som nedlagts för fyndighetens exploaterande, såsom exempelvis

för upptagande av schakt vid gruva eller anläggning av utfartsvägar vid

stenbrott m. m. dyl., allt i den mån dessa kostnader icke fått avdragas såsom

kostnader i den löpande driften.

7. Såsom speciella för rörelse utgående skatter eller avgifter till det all­

männa må nämnas vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och hamn-

umgälder, skogsaccis, skogsvårdsavgift, nöjesskatt m. m. dyl. Däremot få

allmänna skatter till stat eller kommun icke avdragas (se 20 §).

Kungl. Majris proposition Nr 213.

70

Kungi. Maj:ts proposition Nr 213.

8. I anslutning till vad som enligt anvisningarna till 28 § betecknats

såsom intäkt i rörelse, skall såsom driftförlust i denna förvärvskälla anses

uteblivandet av en intäkt, som normalt bort inflyta i rörelsen. Detta inne­

bär, att intäktens uteblivande skall vara av sådan beskaffenhet, att det i

den förvärvsverksamhet, varom fråga är, kan räknas med eventuellt upp­

kommande förlust i stället för vinst samt att förlusten alltså ingår såsom

ett led i förvärvsverksamheten. Hit räknas alltså exempelvis till följd av

köpares insolvens utebliven betalning för varor eller produkter, som den

skattskyldige fört i handel eller tillverkat, prisfall under inköps- eller till-

verkningspris, förstöring eller försämring av varulager, tillverkningar, lager

av råvaror och förbrukningsartiklar eller dyl., utebliven återbetalning av

lån, som skattskyldig i av honom driven penningrörelse utlämnat på för­

falskade lånehandlingar m. m. dyl. I dylika fall är skattskyldig berättigad

att i beskattningsavseende göra nödig nedskrivning å varulagrets värde

eller erforderlig avskrivning å utestående fordringar eller vidtaga därmed

jämförlig åtgärd för minskande av sin eljest skattepliktiga inkomst. Där­

emot räknas icke hit förlust, som skattskyldig kan hava lidit vid sidan av

vad som normalt ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten, således i regel

icke genom borgensförbindelse eller genom prisfall å eller förstöring genom

brand eller olyckshändelse av sådana tillgångar, som användas till stadigvarande

bruk i rörelsen. Den förlust, som föranledes av en dylik, oberoende av

rörelsen uppkommen skada, är att anse såsom kapitalförlust.

9. Angående hemmavarande barn, som användas i rörelse, gäller vad om

sådana är stadgat beträffande jordbruk (se 22 § och dithörande anvisningar

punkt 6).

10. En ekonomisk förening är i beskattningshänseende att anse såsom

kooperativ, därest den är öppen och i sina angelägenheter tillämpar lika

rösträtt.

För att en förening skall anses vara öppen fordras icke blott att den enligt

sina stadgar är berättigad att när som helst antaga nya medlemmar, utan

också att den faktiskt visar sig villig att antaga till medlem var och en,

som är bosatt inom föreningens verksamhetsområde eller tillhör dess angivna

verksamhetskrets, förbinder sig att följa föreningens stadgar och beslut och

som därjämte skäligen kan antagas komma att som medlem bidraga till

förverkligandet av föreningens i stadgarna angivna syfte. Den omständig­

heten, att styrelsen eller annat föreningsorgan äger rätt att pröva inträdes­

ansökningarna och avvisa sådana sökande, som icke besitta nu nämnda

kvalifikationer för medlemskap, betager icke föreningen dess egenskap av

öppen. I det fall att en förening säljer till utomstående, kan den som regel icke

utan att förlora sin öppna karaktär vägra att mottaga som medlem någon,

som kan ådagalägga, att han plägar köpa förnödenheter genom föreningen.

Anser föreningens styrelse emellertid, att vederbörande köpare på grund av

71

rent personliga förhållanden icke kan beviljas medlemskap — i eu stor för­

ening, som sill jer till utomstående, är det omöjligt att i varje fall inskränka

försäljningen till personer, som skulle vara önskvärda som medlemmar

så bör föreningen för att anses såsom öppen hava skyldighet att i ekono­

miskt hänseende jämställa honom med medlem, det vill säga giva honom

samma återbäring på köpta varor, som medlem erhåller.

Kooperativa föreningars centralorganisationer äro att anse såsom öppna,

även om inträde beviljas blott sådana lokala föreningar, som fylla av central­

organisationen uppställda krav på stadgar, skötsel och ekonomisk soliditet

och om endast ett enda företag inom varje område antages såsom medlem.

Vad angår kravet på lika rösträtt, så berövas en centralorganisation icke

dess kooperativa karaktär, om rösträtten bland dess förstahandsmedlemmar,

föreningarna, utövas efter föreningarnas medlemsantal.

till 30

1. Beräkning av inländsk försäkringsanstalts överskott skall ske särskilt

för å ena sidan livförsäkringsrörelse, å andra sidan sjuk-, olycksfalls- och skade-

försäkringsrörelse. Försäkring, som meddelats i samband med huvudförsäk­

ring, räknas härvid som tillhörande huvudförsäkringens art (t. ex. livränta,

som meddelats som ersättning vid olycksfallsförsäkring, räknas till olycks­

fallsförsäkring, sjukförsäkring, som av livförsäkringsbolag meddelats i kom­

bination med livförsäkring, räknas till livförsäkring). Intäkter samt drift­

kostnader eller andra avdrag, vilka icke kunna bokföringsmässigt fördelas på

de båda arterna av rörelse, skola fördelas på skäligt sätt.

Med försäkringsfond för egen räkning förstås försäkringsfond (premiereserv,

ersättningsreserv) enligt försäkringslagen, minskad med värdet av återför-

säkrares ansvarighet. I ersättningsreserven inbegripes i fråga om försäkrings-

anstalt, som driver sjöförsäkring, den förstärkning av försäkringsfonden, som

sådan anstalt gör enligt bolagsordningen, och i fråga om anstalt, som driver

livförsäkring, återköpsreserven.

Med premieinkomst, förvaltningskostnader m. m. för egen räkning förstås

anstaltens premieinkomst, förvaltningskostnader m. in. minskade med åter-

försäkrares andelar.

2. Vid beräkning av överskottet å sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäk-

ringsrörelse må från bruttointäkten avdrag göras förutom för driftkostnader,

som avses i 29 §, för avsättning till försäkringsfond för egen räkning, pre-

inieåterbäringsreserv och i lag föreskriven säkerhetsfond ävensom, med nedan

angiven inskränkning, för ökning av utjämningsfonderna, i den mån denna

ökning icke överstiger vinsten å själva försäkringsrörelsen. Denna vinst

skall beräknas till ett belopp, som utgör skillnaden mellan

å ena sidan summan av följande inkomstposter, nämligen:

a) ingående försäkringsfond för egen räkning,

b) premieinkomst för egen räkning,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

c) 4 procent ränta å post a);

å andra sidan summan av följande utgiftsposter, nämligen:

d) utbetalningar för egen räkning för försäkringsfall,

e) förvaltningskostnader för egen räkning,

f) utgående försäkringsfond för egen räkning.

Avdrag för ökning av utjämningsfonderna medgives icke i den mån ut­

jämningsfonderna genom ökningen komma att överskjuta ett belopp av tio

gånger den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning för brand­

försäkring, ökat med två gånger den på året belöpande premieinkomsten för

egen räkning för annan försäkring.

Med utjämningsfond förstås här fond, som enligt bolagsordningen må an­

vändas endast till att helt eller delvis täcka förlust å själva försäkrings­

rörelsen samt efter sådan disposition kvarstående förlust å rörelsen i dess

helhet, i den mån den icke kan täckas av andra till framtida förfogande

avsatta medel. I fråga om ömsesidigt försäkringsbolag räknas som utjämnings­

fond jämväl fond, som utöver försäkringsfond, premieåterbäringsreserv och

säkerhetsfond funnits före denna lags ikraftträdande och vilkens användning

enligt bolagsordningen icke begränsats på sätt nyss sagts; dock att vid till-

lämpning av dessa anvisningar dylik fond icke må upptagas till högre he-

lopp vid årets slut än vid dess början. Som utjämningsfond skall ej anses

i lag föreskriven säkerhetsfond eller försäkringsaktiebolags reservfond.

Den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning skall upptagas

till ett belopp, vilket beräknas som skillnaden mellan

å ena sidan

a) ingående premiereserven för egen räkning,

b) premieinkomsten för egen räkning,

c) 4 procent ränta å post a);

å andra sidan

d) utgående premiereserven för egen räkning.

Nedsättning av försäkringsfond för egen räkning, av premieåterbärings­

reserv och säkerhetsfond ävensom minskning av utjämningsfonderna skall

anses som intäkt. Utbetald premieåterbäring får avdragas som utgift. Sker

ändring av bolagsordningen, varigenom anstalten får rätt att på annat sätt

än ovan sagts disponera vid denna lags ikraftträdande befintlig utjämnings­

fond, för vilken bestämmelser om inskränkt dispositionsrätt funnits, eller

utjämningsfond, som bildats efter lagens ikraftträdande, skall fonden anses

härigenom undergå minskning med hela det belopp, vartill den uppgick före

ändringen.

Avdrag må icke ske för avsättning till omedelbar eller framtida vinstut­

delning till försäkringstagare.

3. Vid beräkning av överskottet å livförsäkringsrörelse må från brutto­

intäkten avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i 29 §, för avsätt­

ning till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv, i lag

Kutigl. Maj:ts proposition Nr 213.

73

föreskriven säkerhetsfond, utjämningsreserver och livränteförsäkringsrörelsens

garantifonder.

Med utjämningsreserv förstås här fond (såsom katastrofreserv, riskutjäm­

ningsfond m. fl.), vilken enligt av Konungen stadfästa grunder eller bolags­

ordningen må användas endast till att helt eller delvis täcka förlust på död­

lighet, sjuklighet och invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående

förlust på rörelsen i dess helhet, i den mån densamma icke kan täckas av

andra till framtida förfogande avsatta medel. Som utjämningsreserv skall

ej anses i lag föreskriven säkerhetsfond eller försäkringsaktiebolags reservfond.

Med garanti fond för livränteförsäkringsrörelsen förstås här fond, som av­

satts av överskottet på denna rörelse och som enligt av Konungen fastställda

grunder eller bolagsordningen må användas endast till vinstutdelning å liv-

ränteförsäkringar eller till att helt eller delvis täcka förlust inom denna

rörelse på dödlighet, sjuklighet och invaliditet samt efter sådan disposition

kvarstående förlust på rörelsen i dess helhet, som icke kan täckas av andra

till framtida förfogande avsatta medel.

Avdrag för ökning av utjämningsreserverna må icke ske i den mån de­

samma genom ökningen komma att överskjuta två procent av sammanlagda

risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall med avdrag av den del därav,

för vilken återförsäkrare svara.

Med risksumma för kapitalförsäkring för dödsfall förstås här det belopp,

som är att anse som utsatt för dödsrisk.

Nedsättning av försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv,

säkerhetsfond, utjämningsreserver och garantifonder skall anses som intäkt.

Utbetald premieåterbäring och vinst å livränteförsäkring, vilken utbetalts

ur garantifond för dylik försäkring, få avdragas såsom utgift. Sker

ändring av grunder eller bolagsordning, varigenom anstalten får rätt att

disponera utjämningsreserv eller garantifond på annat sätt än ovan sagts,

skall fonden anses härigenom undergå minskning med hela det belopp,

vartill den uppgick före ändringen.

Avdrag må icke ske för annan avsättning till omedelbar eller framtida

vinstutdelning åt försäkringstagarna än avsättning till garantifond för liv-

rän teförsäkringsrörelse.

Vid tillämpningen av 30 § räknas kapitalförsäkring, som är kombinerad

med livränteförsäkring, under viss förutsättning som livränteförsäkring (se

anvisningarna till 31 §).

4. Vid beräkning av det räntebelopp, som jämte överskottet skall tagas

till beskattning, skall, där ej särskilda förhållanden påkalla annat, räntan

å premiereserven beräknas å medeltalet av dess belopp vid årets början och

slut efter den räntefot, som legat till grund för dess beräkning; i fråga om

ränte- och kapitalförsäkringsanstalt sättes räntan å premiereserven lika med

det belopp, vilket såsom ränta gottskrivits besparingsfonden, med avdrag av

den ränta, som under året utbetalts till besparingsfondens delägare.

74

Det belopp, som enligt denna punkt skall tagas till beskattning, må dock

aldrig överstiga vad av behållningen å anstaltens hela verksamhet belöper

på livförsäkringsrörelsen, d. v. s. förutom överskottet å livförsäkringsrörelsen,

beräknat på sätt i punkt 3 sagts, dels de avsättningar till andra fonder

än försäkringsfonden, vilka fått avdragas vid överskottets beräkning, dels

ock de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende äro att hänföra till annan

förvärvskälla än försäkringsrörelse; dock att i fråga om försäkringsanstalt,

som jämväl driver sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse, sistnämnda

inkomstbelopp endast medräknas i den mån de i försäkringstekniskt hän­

seende äro att hänföra till livförsäkringsverksamheten.

5. Vid uppskattning av utländsk försäkring sanstalts här i riket skatte­

pliktiga nettointäkt avses med premieinkomst bruttobeloppet av årets för­

säkringspremier, d. v. s. utan avdrag för återförsäkringspremier.

6. Under handeln med rusdrycker inbegripas i 30 § 4 mom. även rening,

förskäring och annan liknande tillverkning av rusdrycker, som ej är att

hänföra till tillverkning av råvara.

För partihandelsbolag skall vid tillämpning av bestämmelsen i nämnda

mom. i försäljningssumman för försålda rusdrycker icke inräknas försälj­

ningssumman för varor, vilka bolaget kan hava försålt till annat parti-

liandelsbolag.

till 31 §.

1. Med pension förstås dels pension, som utgår på grund av föregående

tjänsteförhållande, dels ock annan livränta, som utgår på grund av pen­

sionsförsäkring. Kapitalförsäkring, kombinerad med försäkring av liv­

ränta av beskaffenhet, som i 32 § 2 mom. under a)—c) sägs, skall betraktas

som pensionsförsäkring och utfallande kapitalbelopp alltså som pension (liv­

ränta), därest kapitalförsäkringen lyder å belopp sammanlagt ej överstigande

vare sig livränteförsäkringens dubbla årsbelopp eller 4,000 kronor. Vid

änke- och pupillförsäkring skall härvid som årsbelopp anses den årliga pen­

sion, som tillförsäkrats enbart änka.

2. Såsom periodiskt understöd betraktas vad som uppbäres från stif­

telse, om och i den mån det i de för stiftelsen gällande stadgar är föreskrivet,

att stiftelsens intäkter skola för all framtid eller viss tid tillfalla vissa

familjer eller bestämda personer. Såsom periodiskt understöd räknas där­

emot exempelvis icke vad en skattskyldig i annat fall i penningar eller för­

måner uppbär av en from stiftelses inkomst.

till 32 §.

1. Vissa befattningshavare i statens tjänst äga att utöver de vanliga

avlöningsförmånerna åtnjuta särskild gottgörelse för tjänstgöring under

mera krävande eller besvärliga förhållanden. Hit är att räkna s. k. kall-

Kiingl. Maj:ts proposition Nr 213.

75

ortstillägg för tjänstgöring i de nordligare delarna av riket, s. k. ödebygds-

tillägg för vissa prästerliga befattningar, s. k. enslighetstillägg till befatt­

ningshavare vid lots- och fyrstaten, särskilda avlöningstillägg till pro­

vinsialläkare i svårbesatta distrikt, ersättning till personal vid armén och

marinen under flygtjänstgöring och för dykeriarbete, sjötillägg till beställ-

ningshavare vid flottan och kustartilleriet, lokomotivtjänstpenningar vid

järnvägarna, vinterdagavlöning till personal å fyrskepp eller å lotsverkets

ångfartyg. Dessa och andra sådana ersättningar äro att räkna som av­

löningsförmåner och såsom sådana att hänföra till intäkt av tjänst.

2. Till skattepliktig intäkt räknas jämväl beklädnadsförmån eller ersätt­

ning därför samt premie till beställningshavare vid armén och marinen, som

i tjänsten iakttagit ekonomiskt gynnsam hushållning med materialier och

förbrukningsartiklar, ävensom vissa tjänstemän tillkommande åklagarandel

eller beslagsprovision. Felräkningspenningar äro likaledes att anse som in­

täkt i tjänsten, men får å andra sidan avdrag ske för genom felräkning

liden förlust, även om denna överstiger det såsom felräkningspenningar upp­

burna beloppet (se punkt 2 av anvisningarna till 33 §).

3. Såsom intäkt av tjänst skall upptagas, bland annat, hyresvärdet av bo­

stad, som kan vara åt den anställde upplåten. För den, som är anställd såsom

arbetare i jordbruk med binäringar eller i rörelse eller eljest hos annan

person och såsom löneförmån åtnjuter bostad, skall alltså värdet av denna

bostadsförmån medräknas vid löneförmånernas uppskattning (jfr punkt 1 av

anvisningarna till 21 §). Vidare skall såsom intäkt upptagas värdet av

andra utav den skattskyldige åtnjutna förmåner, därest han icke skulle varit

berättigad att åtnjuta avdrag för utgifterna för förmånernas förvärvande

för den händelse, att han själv förskaffat sig dem. Såsom intäkt skall så­

ledes, under nyss angivna förutsättning, upptagas exempelvis värdet av fri

kost och fria resor ävensom skatter, försäkringsavgifter o. dyl., som arbets­

givaren betalat för den anställdes räkning.

Angående värdesättningen å bostadsförmån och andra naturaförmåner,

som kunna ingå i avlöningen, meddelas bestämmelser i 42 § och därtill

hörande anvisningar. År tjänstebostad med hänsyn till vederbörande

tjänstinnehavare i tjänsten åliggande representationsskyldighet större än

som skäligen kan anses erforderligt för en person i motsvarande ställning

men utan särskild, med tjänsten förenad representationsskyldighet, skall såsom

värde å bostadsförmånen upptagas allenast vad som kan anses motsvara

en bostad av sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande gäller, därest tjänste­

bostad av annan anledning är större än som kan anses erforderligt för

tjänstinnehavarens och hans familjs behov. Har tjänstinnehavare fått utgiva

ersättning för bostadsförmån, skall givetvis bostadens uppskattade värde där­

med minskas.

KunfjL Maj:ts proposition Nr 213.

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

4. I vissa tjänster är särskild ersättning anvisad för vissa med tjänsten

förenade kostnader, som av den skattskyldige måste bestridas. I fråga om

sådan ersättning skall i beskattningshänseende skillnad göras mellan statlig

tjänst och kommunal eller enskild tjänst.

Är fråga om statlig tjänst, skall den anvisade ersättningen icke upptagas

som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de kostnader, som skola med

ersättningen bestridas, ej få avföras såsom utgift, även om ersättningen icke

förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts gäller för de fall, då den

anvisade ersättningen är avsedd att täcka utgifterna i fråga. Är ersätt­

ningen däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag till kostnadernas

bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas såsom intäkt, medan å

andra sidan kostnaderna få avdragas såsom utgift, även i den mån de över­

skjuta ersättningen.

I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade ersättningen

upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed bestridas, av­

föras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen

icke förslår till kostnadernas gäldande, får bristen avföras å intäkten av

tjänsten i övrigt.

5. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning för­

stås vad som enligt resereglementet med flera författningar eller särskilt

av Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet meddelat beslut utgår såsom

resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden

å annan ort än bostads- eller stationsorten. Härunder falla således sådana

ersättningar som mässpenningar och servisbidrag till beställningshavare vid

flottan och kustartilleriet, fast respenninganslag till vissa tjänstemän vid

domänverket, reseersättning eller resetraktamente samt härbärgesersättning

till den s. k. resande personalen vid statens järnvägar och postverket, lotsar

tillkommande s. k. hemvägsersättning o. dyl. På enahanda sätt behandlas

enligt vederbörliga' författningsföreskrifter utgående ersättning för skjuts för

resor i tjänsteärenden samt fasta och tillfälliga reseanslag till prästerliga

befattningshavare.

6. Till ersättning, som anvisats av staten till bestridande av viss med

tjänsten förenad kostnad och som följaktligen ej är underkastad skatte­

plikt, räknas även den till tjänsteman vid förflyttning från en tjänstgörings­

ort till en annan utgående ersättning för flyttningskostnad samt för den

ökade utgift, som för honom må hava uppstått därigenom, att han måst vid­

kännas kostnad för bostad å såväl den gamla som den nya tjänstgöringsorten.

Detsamma gäller i fråga om bidrag till representationskostnader, som är

vissa statens tjänstemän anslaget.

7. Understöd, som vid arbetskonflikt utgått till i konflikten indragen

arbetare från organisation, som han tillhört, är icke att hänföra till skatte­

pliktig intäkt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

77

8. Har delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag

eller rederi åtnjutit inkomst från bolaget eller rederiet i form av avlöning,

hiinföres sådan inkomst till intäkt icke av tjänst utan av den förvärvskälla,

varur bolagets eller rederiets inkomst härflutit.

9. Med livsvariga livräntor avses sådana livräntor, som upphöra att utgå

först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifte.

till 33 §.

1. Skattskyldig äger att från intäkten av sin tjiinst avdraga avgifter,

som han på grund av tjänsten erlagt för egen pensionering, vare sig avgif­

terna erlagts till arbetsgivaren, till särskild för ändamålet bildad kassa eller

till försäkringsanstalt. Likaledes får avdrag äga rum för avgifter, som på

grund av tjänsten erlagts för överlevelseränteförsäkring såsom änke- och

pupillförsäkring o. dyl. Angående skattskyldigs rätt till avdrag för avgifter,

som han annorledes än på grund av tjänst eller anställning erlagt för egen

pensionsförsäkring samt för änke- och pupillförsäkring, se 46 § 2 mom.

2. Har skattskyldig, som i sin tjänst eller anställning omhänderhar

medel, för vilka han är redovisningsskyldig, blivit ålagd viss ersättnings-

eller återbetalningsskyldighet för dessa medel, äger han njuta avdrag för

den förlust, som han på grund därav lidit. Hit räknas exempelvis bank­

kassörs ersättningsskyldighet för felräkning och redogörares återbetalnings­

skyldighet för felaktigt utbetalta avlöningsbelopp. Avdrag är dock ej med­

givet, därest ersättnings- eller återbetalningsskyldigheten grundar sig på av

den skattskyldige begången förskingring eller annan kriminell handling.

3. Har skattskyldig i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verk­

samhetsorten, äger han rätt att åtnjuta avdrag icke blott för kostnaden

för själva resan utan jämväl för den ökning i levnadskostnaden, som den

skattskyldige kan hava fått vidkännas på den grund, att han vistats

utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum, ökad kostnad för

föda o. s. v. Därest av staten anvisats särskild ersättning för kostnaderna,

får avdrag dock icke äga rum (jfr punkt 4 av anvisningarna till 32 §).

Avdrag för ökade levnadskostnader är däremot icke medgivet enbart på

den grund, att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den, där

han har sin bostad. Har den skattskyldige bosatt sig på annan ort än den,

där han har tjänst eller anställning, eller antagit arbete, som skall utföras

på annan ort än den, där han är bosatt, är avdrag i regel icke medgivet.

Avdrag medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare

tid eller skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning

icke skäligen kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den

ort, där arbetet skall utföras.

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

4. Åven för det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är

berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt av­

draga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit

belägen på sådant avstånd från hans hostad, att han behövt anlita och även

anlitat särskilt fortskaffningsmedel.

till 34 §.

Då fastighet ej kan ingå i förvärvskällan tjänst, är något avdrag för in-

komsthelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt, icke medgivet.

till 35 $.

1. Har vid överlåtelse av rörelse avträdaren betingat sig ersättning för

värde av good wills natur, såsom firmanamn, tidnings titel, varumärke, ut­

fästelse att icke utöva viss verksamhet o. dyl., är sådan ersättning att anse

som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, om och i den mån sådana för­

hållanden föreligga, att ersättningen kan hänföras till realisationsvinst vid

avyttring av lös egendom (jfr punkt 1 av anvisningarna till 28 §).

2. Har egendom, som make erhållit vid bodelning, före äktenskapets

ingående eller under äktenskapet av honom förvärvats genom köp eller byte

eller därmed jämförligt fång, skall frågan, huruvida och i vad mån skatte­

pliktig realisationsvinst skall anses föreligga, bedömas med hänsyn till sist­

nämnda fång.

till 36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst upptages såsom intäkt vad som

erhållits för den avyttrade egendomen. Avdrag får ske för alla omkostna­

der för förvärvet och avyttringen, således för erlagd köpeskilling, för vad

som nedlagts på förbättring av egendomen, för inköps- och försäljnings­

provision, för stämpelkostnader m. m. Har den skattskyldige tidigare fått

åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendomen eller dyl.,

skall å andra sidan omkostnadsbeloppet minskas med detta avdrag. Vidare

får vid vinstberäkningen den skattskyldige åtnjuta avdrag för under be­

skattningsåret utbetalade förvaltningskostnader och räntor, därest dessa ej

böra hänföras till annan förvärvskälla.

2. För att förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egen­

dom skall få avdragas erfordras, att förlusten under beskattningsåret upp­

kommit genom avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom

köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit i säljarens ägo, om det är

fastighet, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år. Reali­

sationsförlust beräknas efter samma regler, som gälla för beräkning av

realisationsvinst. Avdrag är medgivet för alla de utgifter, som den skatt­

skyldige under beskattningsåret haft för inköp av lottsedlar, dock med

undantag för lottsedlar i lotteri av den beskaffenhet att för vinst i detsamma

79

skall erläggas skatt enligt förordningen om särskild skatt å lotterivinst och

att dylik vinst för den skull icke skall beskattas såsom inkomst (jfr punkt 2

av anvisningarna till 19 §). Har den skattskyldige haft annan lotterivinst

än nyss sagts till så litet sammanlagt belopp, att densamma enligt 19 §

icke är skattepliktig, få utgifterna för lottköp avdragas från realisations­

vinst endast i den mån de överstigit lotterivinsten.

3. Icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande

i lotteri utgör enligt 18 § en särskild förvärvskälla och all övrig tillfällig

förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat, en förvärvskälla. Vid beräk­

ning av inkomsten av de olika förvärvskällorna få realisationsförlust och

förlust å deltagande i lotteri således kvittas endast mot realisationsvinst

och lotterivinst men icke mot intäkt av övrig tillfällig förvärvsverksamhet.

På sätt framgår av 46 § 1 mom., får underskott, som uppstått i förvärvs­

källan icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom del­

tagande i lotteri, icke avdragas från inkomst av annan förvärvskälla.

till 37 §.

Intäkt av fastighet ingår icke i förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet.

Något avdrag för vad som beskattats genom fastighetsskatt är således icke

medgivet i denna förvärvskälla.

till 38 %.

1. I vilka fall ränteintäkt samt utdelning å aktier m. m. är att hänföra

till intäkt av rörelse framgår av punkt 2 av anvisningarna till 28 §.

2. Till intäkt av kapital hänföres sådan utdelning från aktiebolag eller

ekonomisk förening, som utgår i förhållande till innehavda aktier eller an­

delar, men däremot icke utdelning, som utgår efter annan grund, t. ex. i

förhållande till gjorda inköp eller försäljningar. Dylik utdelning är skatte­

fri, där den blott innebär en minskning i levnadskostnader, och skall i

annat fall hänföras till den förvärvskälla, vartill den på grund av sin

beskaffenhet är att räkna. Sålunda hänföres exempelvis till inkomst av

annan fastighet sådan utdelning från bostadsförening, som skett i förhållande

till erlagd hyra eller årlig avgift, samt till inkomst av jordbruk respektive

rörelse näringsidkares utdelning från ekonomisk förening i form av pris­

tillägg å varor, som han sålt till föreningen, eller i form av rabatt för

varor, som han för sin näring inköpt av föreningen.

3. Från inkomst, som härflutit av fastighet i utlandet, får avdrag ske

för vad som av inkomsten använts för fastigheten, såsom för ny- eller om­

byggnad. Från inkomst, som härflutit av rörelse i utlandet, må likaledes

avdrag göras för vad som av inkomsten använts för rörelsen, exempelvis

för ny- eller ombyggnad av i rörelsen använda fastigheter och anläggningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

80

För att sådant avdrag må ske erfordras dock, att inkomsten under beskatt­

ningsåret på ovan angivna sätt disponerats. Reserveras inkomsten för att

framdeles användas för det ena eller andra ändamålet, är den underkastad

beskattning. Har underskott uppkommit å fastighet i utlandet eller å rörelse

därstädes, må avdrag för sådant underskott göras endast från annan intäkt

av fastighet eller rörelse i utlandet, men får däremot avdrag icke ske från

annan intäkt av kapital och ej heller enligt 46 §.

Med rörelse i utlandet avses sådan rörelseverksamhet, som därstädes själv­

ständigt bedrivits. Har i utlandet bedriven rörelse utgjort allenast en gren

(filial) av en rörelse inom riket, upptagas av rörelsen i dess helhet härflutna

intäkter såsom intäkt av rörelse (jfr punkt 6 av anvisningarna till 28 §).

4. Vad som gäller om utdelning från utländskt bolag skall enligt be­

stämmelsen i 67 § tillämpas jämväl å utdelning från annan här i riket icke

hemmahörande juridisk person. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt från-

fälle icke varit bosatt eller stadigvarande vistats här i riket, anses såsom en

här i riket icke hemmahörande juridisk person (jfr punkt 4 i anvisningarna

till 53 §). Utdelning från sådant dödsbo till i Sverige bosatt delägare av

inkomst, som förvärvats under den tid delägarna suttit i oskift bo — men

givetvis ej utskiftning av den avlidnes efterlämnade tillgångar — skall således

här i riket bliva föremål för beskattning. Från denna föreskrift meddelas

likväl ett undantag i 54 § första stycket e).

till 39 §.

1. Vid beräkningen av inkomsten av kapital får avdrag göras för all

gäldränta, som icke skall avdragas från intäkterna av andra förvärvskällor.

Härav följer, att, om den skattskyldige utbetalt dylik gäldränta men icke

åtnjutit intäkt av kapital eller han haft sådan intäkt till lägre belopp än

gäldräntan, förvärvskällan kapital kommer att utvisa underskott. För sådant

underskott får den skattskyldige sedermera åtnjuta avdrag på sätt och i den

ordning, som i 46 § stadgas. Belöper på annan förvärvskälla så stor gäld­

ränta, att intäkten av förvärvskällan icke förslår till täckande av räntan,

får den överskjutande gäldräntan icke avdragas vid beräkningen av in­

komsten av kapital. Det underskott, som på grund av gäldräntan kan uppstå

i förvärvskällan i fråga, får avdragas endast uti den i 46 § föreskrivna

ordning.

För svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka jämlikt

54 § första stycket a) äro befriade från skattskyldighet för utdelning från

svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag och svenska ekonomiska

föreningar, har stadgats viss inskränkning i rätten till avdrag för gäldränta.

Inskränkningen innebär, att dylikt aktiebolag eller dylik ekonomisk förening

icke får för gäldränta, som belöper å aktier, banklotter eller förenings-

andelar, åtnjuta avdrag i vidare mån än räntan överstiger utdelningen.

Därest icke annat framgår av förebragt utredning, skall jämlikt 44 § och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj:fn proposition Nr 213.

81

anvisningarna till samma paragraf å nämnda värdehandlingar i regel anses

belöpa lika stor del av bolagets eller föreningens hela gäld, som värde­

handlingarnas bokförda värde utgör utav bokförda värdet av bolagets eller

föreningens samtliga tillgångar (jfr punkt 3 av anvisningarna till 44 §,).

2. Avdrag för ränta får allenast ske för det beskattningsår, varunder

räntan utbetalts, dock att i rörelse, varöver förts handelsböcker i enlighet

med vad därom är särskilt stadgat, ränteavdraget må göras efter bokförings-

mässiga grunder (jfr 41 § jämte tillhörande anvisningar).

till 41 §.

1. Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder,

och skall i följd härav hänsyn tagas till in- och utgående lager av varor,

råmaterial, hel- och halvfabrikat m. m. ävensom till fordringar och skulder.

För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av in­

komst av rörelse ske på grundval av hans bokföring, med iakttagande dock

av följande. Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upp­

tagits sådana intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller ute­

slutits intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgifter avförts sådana

poster, för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas

erforderlig justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överens­

stämmelse med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för om­

sättning eller förbrukning i rörelse, skall endast om särskilda omständigheter

därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen.

Vad här är stadgat gäller särskilt då fråga är om bestämmandet av det

år, varunder en inkomst skall anses hava åtnjutits eller en utgift skall anses

hava ägt rum. I sistnämnda avseende gäller alltså, att inkomst skall anses

hava åtnjutits under det år, då densamma enligt allmänt vedertagen köp­

mannased bör i räkenskaperna uppföras såsom inkomstpost, även om den

ännu icke av den skattskyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest

kommit honom tillhanda t. ex. i form av levererade varor, fullgjorda presta­

tioner eller på annat härmed jämförligt sätt. Vad sålunda gäller i fråga

om inkomstposterna har motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsposterna.

I fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters upptagande enligt bok

föringsmässiga grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet, att for­

dringar i rörelse uppföras såsom inkomst under det år, då de uppkomma,

och att ränteintäkter hänföras till inkomsten för det år, på vilket de belöpa,

i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen influtit under nämnda

år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget, att förskottsvis in­

flutna räntor, som till större eller mindre del belöpa å ett kommande år,

till denna del bokföringsmässigt hänföras till det sistnämnda årets inkomst.

Om beskattningsmyndighet, med frångående av den skattskyldiges på hans

räkenskaper grundade inkomstberäkning, såsom inkomst för ett år beskattat

Bihang till riksdagens protokoll 192S. i sand. ISO hiifl. (Nr 213.>

6

vinst, som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett senare

år framkommer såsom bokföringsmässig vinst, skall vid inkomstberäkningen

för det följande år, då vinsten i bokföringen kommer till synes, det sist­

nämnda årets i bokföringen redovisade vinstresultat med hänsyn härtill

justeras på sådant sätt, att den redan beskattade vinsten icke för det året

ånyo tages till beskattning.

Motsvarande gäller för det fall, att beskattningsmyndighet ansett förlust,

av beskaffenhet att avdrag därför får ske, icke böra beaktas vid inkomst­

beräkningen för det år, under vilket den kommit till synes i räkenskaperna,

eller beskattningsmyndighet eljest något år frångått den skattskyldiges bok­

föring i avseende, som kan hava inflytande på följande års inkomstberäkning.

2. I fråga om annan förvärvskälla än rörelse gäller såsom allmän regel,

att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma från

den skattskyldiges synpunkt är att anse såsom verkligen förvärvad och till

sitt belopp känd. Detta är framför allt förhållandet, då inkomsten av den

skattskyldige uppburits eller blivit för honom tillgänglig för lyftning eller,

såsom i fråga om bostadsförmån och andra förmåner in natura, då den på

annat sätt kommit den skattskyldige till godo, detta oberoende av huruvida

inkomsten intjänats under året eller tidigare. Vissa intäkter, t. ex. av tjänst,

ränta å i bank eller annan penninginrättning innestående medel o. s. v.,

kunna dock hänföras till nästföregående års inkomst, ehuru de icke upp­

burits eller varit tillgängliga för lyftning förr än efter nämnda års ut­

gång. Förutsättningen härför är emellertid, att de intjänats under be­

skattningsåret och uppburits eller blivit för lyftning tillgängliga omedelbart

efter det årets utgång eller i varje fall så tidigt under nästföljande år, att

de praktiskt taget kunna hänföras till inkomsten under beskattningsåret.

Å andra sidan skola utgifterna och omkostnaderna för inkomstförvärvet

avdragas från intäkten under det år, då de verkligen blivit av den skatt­

skyldige bestridda, även om de avse inkomst, som tidigare förvärvats eller

först under ett senare år beräknas verkligen inflyta, dock med iakttagande

av de särskilda bestämmelser, som i avseende härå gälla i fråga om reali­

sationsvinst.

I enlighet härmed skola fordringar för utfört arbete räknas såsom intäkt för

det år, varunder de inflyta, och utgifter, vilka icke omedelbart guldits, av­

räknas från intäkterna för det år, varunder de betalas. Eänta å penningar,

som innestå i bank å sådan räkning, å vilken räntan gottskrives insättaren

per den 31 december, anses såsom nämnda dag influten intäkt, medan däremot

ränta å penningar, som innestå å annan räkning, räknas såsom inkomst för

det år, då räntan förfaller till betalning, även om räntan till någon del be­

löpt å ett tidigare eller senare år. Om någon upplåtit avverkningsrätt till skog

mot betalning, som skall erläggas under loppet av flera år, skall såsom intäkt

för varje år upptagas den del av köpeskillingen, som under samma år influtit.

Avdrag för minskning i ingående virkeskapital m. m., vartill upplåtaren

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

83

kan vara berättigad, fördelas därvid på de särskilda åren i förhållande till

den under varje år influtna likviden. Detsamma gäller i tillämpliga delar

i fråga om annan terminsvis inflytande intäkt i egentlig mening. Är åter

fråga om intäkt, vilken icke regelmässigt är att anse såsom skattepliktig —

exempelvis köpeskilling vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egen­

dom — men vilken i förekommande fall under härför stadgade förutsätt­

ningar skall beskattas såsom realisationsvinst, är det utan betydelse, om köpe­

skillingen eller ersättningen skall erläggas på en gång eller i särskilda ter­

miner. Så skall realisationsvinst respektive realisationsförlust beräknas med

hänsyn till köpeskillingens totala belopp, oavsett om detta skall betalas på

en gång eller terminsvis.

till 42 §.

Stundom inträffar, att å en ort saknas möjlighet att uthyra bostäder och

att för den skull något hyrespris för orten icke kan fastslås. Särskilt gäller

detta i glest befolkade orter, där befolkningen huvudsakligen består av jord­

brukare, vilka bo å fastigheter, som av dem brukas. Den omständigheten, att

uthyrningsmöjlighet icke föreligger, medför dock icke, att bostadsförmån saknar

värde. Vid bestämmande av bostadsförmånens värde i nu angivet fall kan

hyrespriset i kringliggande orter tjäna till ledning.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön

eller annan inkomst, skall beräknas efter det pris, som i orten gällt, därest

det varit fråga om att för penningar förskaffa sig dem. Kan ej dylikt pris

direkt angivas, skola nyttigheterna upptagas till det belopp, som med hän­

syn till föreliggande förhållanden kan beräknas hava åtgått, om de skolat

gäldas i penningar, eller, då fråga är om produkter eller varor från egen

jordbruksfastighet eller egen rörelse, det belopp, som det kan beräknas, att

den skattskyldige skulle hava erhållit vid försäljning under jämförbara för­

hållanden av motsvarande kvantiteter.

till 43 §.

I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser för det fall, att överflytt­

ning av vinst ägt rum från här i riket skattskyldig näringsidkare till här-

städes icke skattskyldig person. I 57 § 3 mom. givas bestämmelser för vissa

fall av överflyttning av vinst, där båda kontrahenterna varit här i riket

skattskyldiga.

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 213.

till 44 §.

1. Den i 44 § meddelade särskilda regel för fördelning av gäldränta skall

användas, i den mån utredning ej kan vinnas, att gäldränta hänför sig till

viss förvärvskälla. Vid prövningen av frågan, huruvida ett upplånat kapital

i verkligheten hänför sig till den ena eller andra förvärvskällan, är det i

regel av underordnad betydelse, att tillgångar tillhörande den ena eller

andra förvärvskällan lämnats såsom säkerhet för lånet. Vad utredningen

&4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

skall avse att visa är, att det upplånade kapitalet kan anses hava använts

i eller disponerats för viss förvärvskälla.

2. I fråga om skattskyldig, som haft ordnad bokföring, bör, då utred­

ningen ej föranleder till annat, det upplånade kapitalet i regel fördelas i

förhållande till det bokförda värdet av tillgångarna i de olika förvärvs­

källorna. Endast om tillgångarna i viss förvärvskälla i den skattskyldiges

bokföring värdesatts orimligt lågt eller orimligt högt i jämförelse med till­

gångarna i annan förvärvskälla, skola de bokförda värdena frångås och till­

gångarnas värde i stället beräknas till saluvärdet eller, därest därigenom ett

lägre värde erhålles, den faktiska anskaffningskostnaden. Såsom fast egen­

doms saluvärde skall anses taxeringsvärdet.

För skattskyldig, som icke haft ordnad bokföring, får i regel fördelningen

av upplånat kapital ske i förhållande till saluvärdet av tillgångarna i de

olika förvärvskällorna.

3. Vad i 44 § stadgas bör uppenbarligen i tillämpliga delar gälla jämväl

vid fördelningen av ränta mellan olika förvärvskällor, även om intäkten från

någon förvärvskälla icke skulle vara skattepliktig, exempelvis vid beräkning

av upplånat kapital, som skall hänföras till ett svenskt aktiebolags innehav av

aktier i ett annat bolag, eller när utländskt bolag drivit rörelse här i riket.

4.

Därest tillgångarna i en förvärvskälla äro i stort sett desamma år från

år, under det att storleken av tillgångarna i en annan förvärvskälla är

underkastad växling, är man ofta berättigad antaga, att till den förra för­

värvskällan bör för de olika åren hänföras oförändrat gäldbelopp. Så kan

det exempelvis, om ett aktiebolag driver rörelse samt dessutom äger aktier

och till rörelsen icke hänförliga fastigheter, ofta antagas, att till aktierna och

till fastigheterna böra hänföras år från år oförändrade gäldbelopp, under

det att däremot den till rörelsen hänförliga gälden växlar.

till 45 §.

1. Vad i denna paragraf stadgats om ägare av fastighet gäller i före­

kommande fall den, som jämlikt 13 § är i ägarens ställe skattskyldig för

fastigheten (se 64 §).

2. Tillhör fastighet bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall det enligt

45 § medgivna avdraget fördelas mellan bolaget eller föreningen samt de

medlemmar, vilka taxerats för hyresvärde för bostad eller annan förmån

från fastigheten. För detta ändamål beräknas vad av fastighetens taxerings­

värde belöper på de olika lägenheter i fastigheten, vilka medlemmar inne­

haft under sådana villkor, att hyresvärdet därav skall för medlemmarna

utgöra inkomst av fastigheten. Varje medlem får därefter åtnjuta avdrag

med 5 procent å det sålunda beräknade taxeringsvärdet för av honom inne­

85

havd lägenhet samt föreningen eller bolaget åtnjuta avdrag med 5 procent

å vad av fastighetens taxeringsvärde belöper på de lägenheter, som icke

innehafts av medlemmar.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

till 46 §.

1. Har skattskyldig för försäkring, som avses i 46 § 2 mom. första

stycket 3), uppburit vinstutdelning eller premieåterhäring, skall vad sålunda

uppburits avräknas från premiernas belopp, så att blott vad därefter återstår

av verkligen utbetalta premier får avdragas, dock högst 200 kronor. Har

vinstutdelning och premieåterbäring överstigit de under året erlagda premier­

nas belopp, utgör enligt 19 § överskottet icke skattepliktig intäkt.

2. Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit bär i riket bosatt,

skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här i

riket stadigvarande vistats.

3. Om en person varit gift eller om gift kvinna levt tillsammans med

sin man, bedömes jämlikt 65 § efter det förhållande, som rått under större

delen av beskattningsåret.

till 48 $.

1. Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket

bosatt, skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som

bär i riket stadigvarande vistats. Jämlikt 65 § bedömes frågan, om en

person varit gift eller om en gift person levt tillsammans med sin make,

efter det förhållande som rått under större delen av beskattningsåret, och

bedömes frågan, huruvida skattskyldig har barn eller icke, liksom ock frågan

om barns ålder efter förhållandena vid taxeringsårets ingång. Med barn

avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande för frågan,

huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande, som rått

under större delen av beskattningsåret.

2. Av bestämmelserna i 52 § 1 mom. framgår, att makar, som under be­

skattningsåret levt tillsammans, äga att gemensamt åtnjuta ett grundavdrag,

ett avdrag för make och, i förekommande fall, ett avdrag för varje barn.

3. Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 3 mom. anföres

följande exempel:

En man har varit bosatt i kommun, tillhörande ortsgrupp IIIt under

tiden den 1 januari—den 5 mars. Efter avflyttning från riket sistnämnda

dag ingår han den 1 april äktenskap, vilket består under återstoden av året.

Vid taxering nästföljande år utgör honom tillkommande ortsavdrag s/12 *

(420 + 160) = 145, vadan avdrag får åtnjutas med 140 kronor.

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

till 49 §.

1. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle varit här i riket bo­

satt, äger på grund av bestämmelserna i 53 § 3 mom. att för det beskatt­

ningsår, under vilket dödsfallet inträffat, åtnjuta ortsavdrag (grundavdrag

och familjeavdrag) med belopp, som skulle hava tillerkänts den avlidne,

därest han fortfarande levt. Har nämnda person icke varit under hela tiden

mellan beskattningsårets ingång och dödsfallet här i riket bosatt, skall av­

drag medgivas dels för den tid han varit härstädes bosatt, dels för tiden

efter dödsfallet till beskattningsårets utgång och för den sammanlagda tiden

beräknas i enlighet med de i 48 § 3 mom. meddelade bestämmelserna.

Avdrag, varom nu sagts, medgives utan hänsyn därtill, att dödsboet efter

den avlidne skiftats före utgången av det beskattningsår, under vilket

dödsfallet ägt rum.

2. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle icke varit här i riket

bosatt, må vid taxering medgivas ortsavdrag allenast för den tid, under

vilken nämnda person det beskattningsår, då dödsfallet inträffade, varit här

i riket bosatt.

till 51 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen i paragrafens första stycke tages ej hän­

syn till huru lång tid den skattskyldige varit här i riket bosatt. En skatt­

skyldig, som varit här i riket bosatt allenast en kortare tid och därunder ej åt­

njutit någon inkomst i hemortskommunen men under återstoden av året i samma

kommun haft en beräknad taxerad inkomst, som icke uppgår till 600 kronor,

upptages icke till beskattning för någon inkomst i kommunen i fråga. Har

han däremot exempelvis i hemortskommunen, under den tid han varit i riket

bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst och under återstoden av året, då han bott

utomlands, tillgodonjutit i kommunen skattepliktig inkomst till belopp av 700

kronor, utgör den skattskyldiges hela beräknade taxerade inkomst i nämnda

kommun 1,200 kronor och föreligger alltså skatteplikt för honom, därest

icke honom tillkommande ortsavdrag skulle uppgå till sistnämnda belopp.

till 53 §.

1. Såsom bosatt här i riket räknas den, som här har sitt egentliga bo

och hemvist. Med sådan person likställes emellertid jämlikt 68 § den som,

utan att vara i Sverige bosatt, härstädes stadigvarande vistas. Svensk med­

borgare, som uppehåller sig å resor i främmande land men har bo eller

familj kvar i riket, anses vara bosatt härstädes, även om vistelsen utom­

lands är långvarig, och han beskattas följaktligen härstädes för all sin

inkomst. På samma sätt behandlas i beskattningshänseende en utlänning,

som stadigvarande bor härstädes eller som under längre tid, utan andra

avbrott än rent tillfälliga, vistas härstädes. Däremot bör i allmänhet en i

allmän tjänst anställd person eller en missionär, som för sin verksamhet

87

uppehåller sig och har fast bostad å utrikes ort, icke anses som här i riket

bosatt, även om han fortfarande är mantalsskriven härstädes. Han blir

således icke skattskyldig i Sverige för exempelvis inkomst av kapital.

Detsamma gäller rörelse- eller yrkesidkare, som för sin verksamhet på ett

mera stadigvarande sätt slagit sig ned å utrikes ort, liksom ock arbetare,

som för längre tid tagit anställning utomlands. Sjöman, som under utövning

av sitt yrke uppehåller sig å främmande farvatten men är inskriven å sjö­

manshus här i riket eller har sin familj härstädes, anses fortfarande vara

bosatt här i riket. Person, som uppehåller sig längre tid i Sverige under

kringresande (t. ex. en utländsk handelsresande), anses icke på grund härav

vistas stadigvarande i riket.

Huruvida en person skall här mantalsskrivas eller ej, är således utan be­

tydelse för frågan om hans skattskyldighet för inkomst. Ej heller avgöres

frågan om omfattningen av hans skattskyldighet uteslutande med hänsyn

till förhållandena vid beskattningsårets utgång, utan avseende fästes vid

omständigheterna under hela året, och kan i anledning härav en person

komma att beskattas såsom här bosatt för allenast en del av samma år.

2. Verksamhet på grund av anställning i svenskt företag anses utövad här

i riket, även om tjänstinnehavaren i och för sin tjänst måste göra tillfälliga

besök utomlands eller under längre tid uppehålla sig därstädes under kring­

resande (t. ex. handelsresande). Förmåner, som härröra av ett förutvarande

tjänsteförhållande (pension, vissa undantagsförmåner o. s. v.) och åtnjutas

av person, som icke är bosatt eller stadigvarande vistas här i riket, be­

skattas i Sverige, om den tidigare verksamheten huvudsakligen utövats här­

städes. För sådan person föreligger däremot ej skattskyldighet för livränta

eller andra enligt 31 § med inkomst av tjänst likställda förmåner, som icke

åtnjutas på grund av något tjänsteförhållande.

3. Inkomst av rörelse i form av royalty eller periodvis utgående avgift

för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt, som liärflyter från här i

riket bedriven rörelse, anses som inkomst av rörelse, som här bedrivits.

4. Oskift dödsbo anses i skattskyldighetsavseende såsom inländsk juridisk

person, då den avlidne varit vid sitt frånfälle här i riket bosatt eller vid

samma tid stadigvarande vistats härstädes, samt i annat fall såsom här i

riket ej hemmahörande juridisk person.

5. Bestämmelsen i 53 § 1 mom. om statens skattskyldighet för inkomst

av uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter avser

allenast inkomsten av sådana fastigheter, som normalt användas på angivet

sätt, men icke sådan inkomst, som inflyter av en för annat ändamål avsedd,

staten tillhörig fastighet, som tillfälligtvis upplåtes. Så skall alltså icke som

skattepliktig inkomst räknas vad som influtit, om exempelvis en för ämbets­

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 213.

88

verk avsedd lokal tillfälligt uthyrts för en utställning eller dyl. eller om

betesrätt upplåtits å ett övningsfält, m. m. sådant.

6. Delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag och

rederi beskattas för den del av bolagets eller rederiets vinst, som å honom

belöper, huru denna än må hava av bolaget eller rederiet använts, och

oberoende av vad han må hava lyftat av bolagets eller rederiets under beskatt­

ningsåret eller tidigare förvärvade vinst.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

till 54 §.

1. Svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva

bank-, emissions- eller annan penningrörelse och ej heller försäkringsrörelse,

äro befriade från skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag,

svenska solidariska bankbolag och svenska ekonomiska föreningar, vare sig

utdelningen uppburits i förhållande till innehavda aktier, lotter och andelar

eller den uppburits efter annan grund. Beträffande utdelning, som från bostads­

aktiebolag eller bostadsförening uppburits efter annan grund än i förhållande

till aktier eller andelar, gäller frikallelsen dock icke i vidare mån än utdel­

ningen överstigit sådana avgifter eller andra inbetalningar till bostads­

aktiebolaget eller bostadsföreningen, som avses i 24 § sista stycket.

2. Till ledning vid tillämpning av bestämmelsen i 54 § e) anföres följande

exempel:

Dödsboet efter en person, som vid frånfället icke varit bosatt i Sverige,

består av fyra delägare. En av delägarna är bosatt här i landet. Under

beskattningsåret har stärbhuset åtnjutit 1,000 kronors inkomst från en i

Sverige belägen fastighet och 2,000 kronor såsom ränta å en utländsk bank­

räkning. Av inkomsterna hava 500 kronor åtgått till omkostnader, vilka

icke varit att hänföra till någon viss förvärvskälla, och 300 kronor reser­

verats. 2,200 kronor hava utdelats till delägarna. Som emellertid döds­

boet är skyldigt i Sverige utgöra skatt för förstnämnda 1,000 kronor, skall

den svenske delägaren i Sverige utgöra kommunal inkomstskatt allenast för

Vt av 1,200 kronor eller således 300 kronor.

till 58 §.

1. Förhållandetal, efter vilka bankrörelses inkomst fördelas till beskatt­

ning inom olika kommuner, uträknas för varje kontor på följande sätt. De

belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje månads slut balan­

serats å kontorets in- och utlåningsräkningar, utelöpande postremissväxlar

oberäknade, sammanläggas. Det förhållande, i vilket denna summa står till

den på enahanda sätt beräknade summan av samtliga kontors sammanlagda

in- och utlåning, utgör kontorets förhållandetal.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

89

2. Beträffande fördelning till beskattning inom flora kommuner av inkomst

av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller

elektrisk kraft, skall, om hela anläggningen haft en enda innehavare, rörelse­

inkomsten fördelas med fem procent på huvudkontoret, femton procent på

vatten-, gas- eller kraftverket, tjugo procent på ledning för partidistribution

och sextio procent på detaljdistribution. Av den andel, som avser ledning

för partidistribution, taxeras hälften där denna ledning mottager vattnet

gasen eller den elektriska kraften och hälften diir ledningen avlämnar vatt­

net, gasen eller den elektriska kraften. Den andel, som belöper å detalj­

distribution, taxeras i sin helhet där förbrukningen ägt rum. Ledningen

för detaljdistribution anses taga sin början, där vattnet, gasen eller den

elektriska kraften i för sådan distribution färdig form utsläppes för direkt

leverans till konsumenterna; dock att, om direkt från ledning, vilken i huvud­

sak är att anse som ledning för partidistribution, även detaljdistribution ägt

rum, ledningen det oaktat är att anse som ledning för partidistribution. Om i

ett företag finnas flera inom olika kommuner belägna vatten-, gas- eller

kraftverk, fördelas den å dessa anläggningar belöpande delen av inkomsten

mellan kommunerna i förhållande till anläggningarnas taxeringsvärden.

Ligga delar av ett och samma vatten-, gas- eller kraftverk i olika kom­

muner, fördelas den å verket belöpande delen av inkomsten mellan dessa

kommuner i förhållande till taxeringsvärdena å de särskilda delarna av

verket. Har detaljdistribution ägt rum i flera kommuner, fördelas den å för­

brukningen belöpande delen av inkomsten mellan kommunerna efter brutto­

intäkten inom varje kommun. Avlämnas från ledning för partidistribution

vatten, gas eller elektrisk kraft på flera ställen, skall den andel av rörelse­

inkomsten, som skall taxeras å sistnämnda ställen, fördelas i förhållande till

de andelar av rörelseinkomsten, som belöpa på den detaljdistribution, som

hänför sig till varje ställe. Sker leveransen av vatten, gas eller elektrisk

kraft från vatten-, gas- eller kraftverket direkt till konsumenterna utan att

särskild ledning för partidistribution förekommer, skall rörelseinkomsten

fördelas med fem procent på huvudkontoret, tjugofem procent på kraftverket

och sjuttio procent där förbrukningen ägt rum.

Levererar ägare av vatten-, gas- eller kraftverk vatten, gas eller elektrisk

kraft till annan för vidare distribution, skall ägarens rörelseinkomst fördelas

med fem procent på huvudkontoret, sextio procent på vatten-, gas- eller

kraftverket och trettiofem procent på ledningen för partidistribution med

hälften där vattnet, gasen eller den elektriska kraften ingår i ledningen

och hälften där leveransen sker. Har åter innehavare av ledningar såväl

för parti- som detaljdistribution inköpt vatten, gas eller elektrisk kraft från

annan, fördelas rörelseinkomsten med fem procent på huvudkontoret, tjugo­

fem procent på ledningen för partidistribution med hälften där vattnet,

gasen eller den elektriska kraften mottages och hälften där leveransen från

ledningen för partidistribution sker, samt sjuttio procent där förbrukningen

ägt rum. Innehar rörelseidkare allenast ledning för partidistribution, för­

delas rörelseinkomsten med fem procent på huvudkontoret och nittiofem

procent på ledningen med hälften där vattnet, gasen eller den elektriska

kraften mottages och hälften där den levereras. Innehar rörelseidkare alle­

nast ledning för detaljdistribution, fördelas rörelseinkomsten med fem procent

på huvudkontoret och nittiofem procent där förbrukningen ägt rum. Har

leverans från ledning för partidistribution skett i utlandet, skall taxering

ske som om leveransen i stället skett, där huvudkontoret funnits. Levereras

vatten, gas eller elektrisk kraft till andra på flera ställen, skall den andel

av rörelseinkomsten, som skall taxeras där leveransen sker, fördelas på

nämnda ställen i förhållande till bruttointäkten från varje avnämare, där­

vid, om ägaren till ledningen för partidistribution har ledningar även för

detaljdistribution, särskild fördelning skall ske av den på dylika ledningar

belöpande rörelseinkomst. Har leverantör av vatten, gas eller elektrisk

kraft dels själv producerat, dels inköpt vatten, gas eller elektrisk kraft,

skall särskild fördelning ske av den rörelseinkomst, som belöper på vad

han själv producerat, och av den, som belöper på vad han inköpt, därvid iakt-

tages, att, i den mån ej distribution av vad rörelseidkaren själv producerat

och av vad han inköpt sker i skilda ledningar, rörelseinkomsten skall för­

delas på det producerade och det inköpta i förhållande till den levererade

mängden' av varje slag. På vardera delen av rörelseinkomsten tillämpas

här ovan givna regler. Har innehavare av ledning för partidistribution på

olika ställen av ledningen från främmande leverantörer mottagit vatten, gas

eller elektrisk kraft, skall med motsvarande tillämpning av nu givna regler

särskild fördelning ske av den rörelseinkomst, som belöper på vad som

mottagits å varje ställe.

Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att medelst led­

ning tillhandahålla elektrisk kraft, skall, därest kraft levererats till statens

kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller till

sådan statens industriella verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose

statens egna behov, iakttagas följande. Inkomsten i dess helhet beräknas i

vanlig ordning. Från den samlade inkomsten dragés därefter den del därav,

som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller

nämnda industriella verksamhet. Återstoden utgör taxerad inkomst. Kan

den inkomst, som härrör från leverans av kraft till statens kommunika­

tionsverk eller nämnda industriella verksamhet, icke på annat sätt tillför­

litligen beräknas, må den upptagas till så stor del av hela inkomsten, som

den till sagda verk och industriella verksamhet levererade kraften utgör av

all från kraftverket levererad kraft. Vid fördelningen av inkomsten skall

hänsyn icke tagas till kraft, som levererats till statens kommunikationsverk

eller nämnda industriella verksamhet, och skall följaktligen vid fördelning

å olika kraftverk av den på dem belöpande delen av inkomsten andel ej

tillgodoräknas kraftverk, i den mån från detsamma levererats kraft till dylikt

ändamål.

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

91

3. Vad angår inkomst av järnvägsdrift skall vid inkomstens fördelning

till beskattning inom flera kommuner iakttagas följande:

Har driften ägt rum uteslutande å egen bana eller uteslutande å främ­

mande bana skall inkomsten fördelas med hälften mellan de kommuner, där

stationer äro belägna, i förhållande till dessas trafikvärden och med hälften

i de kommuner, där järnvägen framdragits eller huvudkontor funnits och

tillika vid järnvägen anställd personal varit bosatt eller stationerad, i för­

hållande till utbetalda avlöningsförmåner.

En stations trafikvärde beräknas till hälften av järnvägens bruttoinkomst

av stationens avsända och anlända godstrafik (ilgods, styckegods och vagns­

lastgods), ökad med järnvägens bruttoinkomst av vid stationen försålda per­

sonbiljetter. Gods, som i samtrafik eller transitotrafik inkommit från främ­

mande bana, räknas såsom avsänt från övergångsstationen; likaså räknas

till annan bana utgående gods såsom anlänt till övergångsstationen. Såsom

järnvägens station räknas härvid även av densamma använd, annan järn­

väg tillhörig station.

Vid fördelning av inkomst i förhållande till utbetalda avlöningsförmåner

skall i varje kommun taxeras så stor del av inkomsten, som summan av

järnvägens inom kommunen till dess personal utbetalta avlöningsförmåner

— därunder inbegripet värdet av fria bostäder och andra naturaförmåner

— utgjort av järnvägens totala utgifter för sådan avlöning; och skall där­

vid iakttagas, att i avlöningsförmåner skola inräknas såväl styrelse- och

revisorsarvoden som ock de bidrag till avlöning åt annan järnvägs personal,

vilka järnvägen i form av förvaltningsbidrag eller därmed liknande bidrag

haft att erlägga, att summan av utbetalta avlöningsförmåner skall minskas

med de bidrag av nu nämnd art, som influtit från annan järnväg, att

styrelse- och revisorsarvoden anses utbetalta inom den kommun, där järnvägen

haft sitt huvudkontor, att avlöningsbidrag som nyss nämnts skall anses ut­

betalt i den kommun, där anslutningsstationen varit belägen, samt att av­

löning i övrigt anses utbetald i löntagarens bostadskommun, därest beskatt­

ning av järnvägens inkomst skall äga rum därstädes, men eljest i den kom­

mun, där löntagaren haft sin huvudsakliga tjänstgöring vid järnvägen för­

lagd.

Har järnvägsdriften ägt rum, förutom å egen, jämväl å främmande bana,

skall inkomsten av rörelsen å vardera banan särskilt för sig beräknas. För

detta ändamål uppskattas först den behållna inkomsten av rörelsen i dess

helhet, dock utan avdrag vare sig för ränta å gäld eller för ersättning, som

skolat utbetalas för nyttjande av den främmande järnvägen. Det på detta

sätt bestämda totala driftöverskottet fördelas därefter mellan de trafikerade

banorna efter sammanlagda trafikvärdet av vardera banans stationer. Statio­

nernas trafikvärden beräknas därvid såsom om banorna utgjorde en enda

järnväg, dock att för station, som tillhört båda banorna, stationens uträknade

trafikvärde uppdelas i två trafikvärden, allt efter som stationens trafik hänfört

sig till den ena eller den andra hanan. Från den del av driftöverskottet,

92

som enligt denna beräkningsgrund kommer på den främmande järnvägen,

avdrages den ersättning, som skolat utbetalas för nyttjandet av den främr

mande järnvägen, jämte ränta å gäld, som kan anses belasta driften å den­

samma. Återstoden, som utgör den skattskyldiges skattepliktiga inkomst av

den främmande järnvägen, skall fördelas mellan de kommuner, där den

främmande banans inkomst skall beskattas, efter samma grunder, som här

ovan föreskrivits för fördelning av inkomst av järnvägsdrift å en enda bana.

Från den del av driftöverskottet, som faller på den skattskyldiges egen

järnväg, göres avdrag för ränta å gäld, som belastar denna järnväg, var­

efter återstoden fördelas på nyssnämnda sätt mellan de kommuner, där

denna järnvägs inkomst skall taxeras. På liknande sätt förfares, om järn­

vägsdriften ägt rum å egen jämte flera främmande banor eller uteslutande

å främmande banor.

Där ägare av järnväg icke själv omhänderhaft trafiken, fördelas hans

inkomst av järnvägen på enahanda sätt som den trafikerande järnvägens

inkomst av banan.

4. De fördelningstal, efter vilka inkomst av kanaldrift skall emellan

vederbörande kommuner fördelas, fastställas efter den skattskyldiges hörande

att lända till efterrättelse till dess annorlunda förordnas. Fördelningstalen

erhållas genom att till kilometertalet av kanalens längd inom varje kommun

lägga antalet slussar inom kommunen. Kanallängden, vartill endast hän­

föras sträckor, som först genom kanalföretaget gjorts segelbara, räknas i

kilometer och tiondelar därav, varvid bråkdel, som ej uppgår till full

tiondel, bortfaller. Utgör kanalanläggning på någon sträcka gräns mellan

två kommuner, uppdelas fördelningstalet för denna sträcka lika på vardera

kommunen. Har, då denna lag träder i kraft, fördelningstal fastställts att

gälla för taxering till bevillning, skola dessa fördelningstal fortfarande gälla för

taxering till kommunal inkomstskatt, till dess annorlunda förordnas.

till 60 ■§.

Till ledning vid tillämpningen av 60 § anföres följande exempel:

A. är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna municipalsamhället

C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen

utanför municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av rörelsen

till belopp av 9,000 kronor och dels av kapital till belopp av 3,000 kronor

eller sålunda tillhopa 12,000 kronor. Efter frånräknande av allmänna av­

drag, ortsavdrag m. m. utgör den beskattningsbara inkomsten 8,000 kronor.

Av sistnämnda belopp skola alltså 2,000 kronor upptagas såsom belöpande å

municipalsamhället.

till 62 §.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna om eftertaxering an­

föres följande exempel:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

93

En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år 1929

för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 1,200 kronor. Hans be­

skattningsbara inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48 och

50 §§> 630 kronor. År 1930 upptäckes, att deklarationen varit felaktig, i det

att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2,000 kronor.

Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning av nyssnämnda

lagrum år 1929 rätteligen bort vara 1,430 kronor, och till eftertaxering år

1930 skall upptagas ett belopp av 1,430—630 = 800 kronor. Detta belopp

upptages — utan sammanblandning med den beskattningsbara inkomst, som

kan i vanlig ordning fastställas —- i 1930 års taxeringslängd.

till 66 $.

1. Av bestämmelserna i denna paragraf, jämförda med föreskriften i 68 §,

framgår, att för den som under ett beskattningsår eller del därav stadig­

varande vistats här i riket utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon

kommun beträffande honom förelegat för taxeringsåret, skall såsom hem­

ortskommun anses den kommun, där han senast under beskattningsåret

vistats, utan att vistelsen varit allenast tillfällig.

2. På grund av förevarande paragrafs stadganden, jämförda med 53 §

3 mom., skall för oskift dödsbo efter avliden person, som under det år

frånfället timat men icke vid dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande

vistats här i riket, vid taxering nästföljande år såsom hemortskommun

anses den kommun, som utgjort den avlidnes hemortskommun. Vid taxe­

ring under senare år har dödsboet däremot såsom utländsk juridisk per­

son ingen hemortskommun här i riket (se punkt 4 av anvisningarna

till 53 §).

till 69 §.

Skattskyldig, som i denna paragraf omförmäles, åtnjuter vid sin taxe­

ring i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål samma förmåner i

beskattningshänseende, som om han varit i nämnda stad bosatt. Å honom

äro således tillämpliga bestämmelserna om allmänna avdrag (46 §), orts-

avdrag (48 §) samt de i 50 och 51 §§ för i riket bosatt person meddelade

föreskrifterna om beskattningsbar inkomst och om lägsta skattepliktiga

belopp. De i 49 och 55 §4 meddelade stadgandena äro jämväl tillämpliga

keträffande dödsbo efter person, varom i förevarande paragraf förmäles.

till 70 §.

Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga

de om allmänna avdrag i 46 § 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna och

icke heller föreskrifterna om ortsavdrag (48 §) eller de i 50 och 51 §§ för

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 213.

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om beskattningsbar

och om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 och 55 §§> meddelade

gandena äro icke gällande för dödsbo efter person, varom i 1 mom. av

varande paragraf är fråga.

till 74 i

Skall jämlikt överenskommelse eller beslut, som i 72 eller 73 §

allenast viss del av skattepliktig inkomst undantagas från beskattning här

i riket och uppstår underskott vid inkomstberäkningen, får en motsvarande

del av underskottet icke avräknas vid taxering här i riket. Därest således

överenskommelse träffas mellan Sverige och annan stat därom, att beträffande

inkomst av viss rörelse, som bedrives i båda staterna, två tredjedelar skola

beskattas i Sverige och en tredjedel i den andra staten, få allenast två

tredjedelar av det underskott, som uppstår vid inkomstberäkningen, av­

räknas vid taxering i Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

95

Förslag

till

Förordning

rörande fortsatt tillämpning av förordningen den 27 juni 1927 (nr 309)

med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid

allmän fastighetstaxering år 1928.

Härigenom förordnas, att förordningen den 27 juni 1927 med instruk­

tion för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastighets­

taxering år 1928 skall hava fortsatt tillämpning vid fastighetstaxering

under påföljande år, intill dess ny instruktion varder fastställd.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1929.

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

F örslag

till

Förordning

om upphävande i viss del av förordningen den 27 juni 1927 (nr 307) om

särskilda grunder för utgörande av kommunalutskylder för åren

1928 och 1929 m. m. samt om upphävande av den så kallade

lappskatten i Västerbottens och Norrbottens län.

Härigenom förordnas,

dels att vad i förordningen den 27 juni 1927 om särskilda grunder för

utgörande av kommunälutskylder för åren 1928 och 1929 m. m. stadgas

rörande utgörande av kommunal progressivskatt, allmänna utskylder till

kommuner, församlingar och skoldistrikt för år 1929 ävensom av utlagor,

som skola utgå i förhållande till 1929 års taxering till bevillning för in­

komst eller efter de för utgörande av kommunalutskylder för nämnda år

stadgade grunder skall upphöra att gälla;

dels ock att den så kallade lappskatten i Västerbottens och Norrbottens

län ej skall utgå för tiden efter år 1928.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

97

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 16 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern

E

kman

,

ministern för utrikes ärendena

L

öfgren

,

statsråden

T ^hyrén , R ^ibbing , G ^ärde , P ^ettersson , R ^osén , H ^amrin , A ^lmkvist , L ^y -

berg

,

von

S

tockenström

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för finansdepartementet, statsrådet Lyberg:

De förslag till reformerad lagstiftning i kommunalskattefrågan och där­

med sammanhängande spörsmål, som Kungl. Maj:t framlade för 1927 års

riksdag, vunno i huvudsak ej riksdagens bifall. Jag anhåller nu att få

ånyo anmäla dessa spörsmål för Kungl. Maj:t.

Allmän motivering.

Historik.

Rörande frågans förhistoria tillåter jag mig hänvisa till propositionen

utredningar

102/1927, sid. 98—134.

och förslag

före år 1927 .

De förslag, som efter föredragning av chefen för finansdepartementet ¹⁹³⁷ års

sistlidet år på ifrågavarande område förelädes riksdagen, voro följande:

kungl.förslag.

i proposition nr 102 förslag till

l:o) kommunalskattelag och

2:o) förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande

skog vid taxering av fastighet;

i proposition nr 103 förslag till förordning om statlig inkomst- och för­

mögenhetsskatt ;

i proposition nr 104 förslag till

1:°) förordning om kommunal progressivskatt och

2:o) förordning om utjämningsskatt;

i proposition nr 105 förslag till lag om skogsaccis;

i proposition nr 134 förslag till förordning om skatt vid utskiftning av

aktiebolags och solidariska baukbolags tillgångar;

i proposition nr 149 förslag till

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 saml. 180 häft. (Nr 213.)

7

Riksdags­

skrivelser

1927.

l:o) förordning med särskilda bestämmelser angående nobelstiftelsens

skyldighet att utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1927 samt

2:o) förordning angående frihet för nobelstiftelsen från kommunal pro-

gressivskatt för år 1927;

i proposition nr 204 förslag till

l:o) förordning om ändrade grunder för utgörande av vissa utlagor,

2:o) förordning om ändrad lydelse av 3 § första stycket i förordningen

den 23 oktober 1908 (nr 128, sid. 1) angående bevillningsavgifter för sär­

skilda förmåner och rättigheter samt

3:o) förordning angående det belopp, varmed kommunal inkomstskatt

för gemensamt kommunalt ändamål skall utgöras;

i proposition nr 205 förslag till förordning angående understöd av skat-

teutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner samt

i proposition nr 210 förslag till taxeringsförordning.

Tillika överlämnade Kungl. Maj:t i skrivelse nr 248 till riksdagen för­

slag till formulär för deklarationsblanketter m. m. för det yttrande, vartill

riksdagen kunde finna anledning.

På övriga departementschefers föredragning framlades i detta sam­

manhang ytterligare ett antal författningsförslag, bland vilka här torde

få särskilt erinras om förslag till ändringar i väglagen.

I skrivelse den 9 juni 1927, nr 304, anmälde riksdagen,

dels att riksdagen antagit de i propositionen nr 149 framlagda förslag

till förordning med särskilda bestämmelser angående nobelstiftelsens

skyldighet att utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1927 samt

förordning angående frihet för nobelstiftelsen från kommunal progres­

sivskatt för år 1927;

dels att övriga i förenämnda propositioner framlagda författningsför­

slag icke kunnat av riksdagen antagas, men att riksdagen för sin del

antagit

ej mindre förslag till förordning om skatt vid utskiftning av aktiebo­

lags och solidariska bankbolags tillgångar

än även förslag till

1) förordning om särskilda grunder för utgörande av kommunalut-

skylder för åren 1928 och 1929 m. m.;

2) förordning om allmän fastighetstaxering år 1928;

3) förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växan­

de skog vid allmän fastighetstaxering år 1928;

4) förordning om fastighetstaxering år 1929;

5) förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän

fastighetstaxering år 1928;

6) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 okto­

ber 1910 (nr 117) om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering;

samt

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

99

7) förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt syn­

nerligt skaiietyngda kommuner.

Tillika anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville, med beaktande av vad

riksdagens första särskilda utskott i dess utlåtande nr 1 därom anfört,

föranstalta om särskild utredning rörande frågan om beskattning av

vinster i svenska penninglotterier.

I särskild skrivelse samma dag, nr 306, anmälde riksdagen sitt beslut

rörande förslaget till ändringar i väglagen, vilket innebar, att detta förslag

ej av riksdagen i oförändrat skick godkänts, men att riksdagen för sin del

antagit förslag till ändringar i nämnda lag av i huvudsak samma innebörd

som propositionen i ämnet.

Sammanfattningsvis torde den sakliga innebörden av riksdagens beslut

kunna uttryckas så, att av förslaget till kommunalskattelag och förslaget till

taxeringsförordning de delar, som avsågo allmän fastighetstaxering år 1928,

utbrötos till särskilda förordningar och godkändes, att förslaget till instruktion

för värdering av skogsmark m. m. blev i huvudsak antaget att gälla vid 1928

års taxering, att förslagen till förordning om skatt vid utskiftning av aktie­

bolags och solidariska bankbolags tillgångar, till förordningar om viss skatte­

frihet för nobelstiftelsen år 1927 samt till lösning av skatteutjämnings- och

vägskattefrågorna i allt väsentligt godkändes, medan övriga förslag ej blevo

bifallna.

De av riksdagen bifallna författningar hava sedermera jämte därav för­

anledda följdförfattningar blivit utfärdade och återfinnas i svensk författ­

ningssamling för år 1927 nr 298, nr 307—322, nr 462 samt nr 491.

Principerna för skattesystemet.

Innan jag övergår till de skäl, som föranleda mig att nu ånyo förorda

framläggandet för riksdagen av författningsförslag rörande kommunal­

skattefrågan m. m., torde det tillåtas mig att i korthet redogöra för det

väsentligaste av de synpunkter, som framkommo under riksdagsbehandlingen

rörande principerna i 1927 års förslag.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag till kommunalskattelag utgick ifrån

att gällande s. k. garantiskattesystem skulle bibehållas och att det av 1921

års kommunalskattekommitté utarbetade förslaget till en fristående objekt­

beskattning av fastigheter och näringsföretag sålunda ej skulle upptagas

i vårt skattesystem. Även nu gällande repartitionstal för den såsom garanti­

skatt anordnade fastighetsskatten skulle vara lika med de nuvarande, näm­

ligen 0.0 6 för jordbruksfastighet och O.os för annan fastighet, med den

ändring dock, att repartitionstalen för jordbruksfastighets tomt- och industri­

värde skulle vara ^0.0 5 samt för dess skogsvärde 0.04. I stället för de

0.02

procent på skogsvärdet, vilka sålunda skulle bortfalla såsom beskattnings­

underlag, skulle införas en skogsaccis enligt grunder, som i det följande

skola närmare beröras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Författninqar

1927.

1927 års

proposition.

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Motioner vid

1927 års

riksdag .

Första sär­

skilda ut­

skottet 1927.

Rörande dessa huvudfrågor framkommo emellertid motionsvis ett flertal

yrkanden. Av herrar Wohlin och Olsson i Kullenbergstorp m. fl. yrkades

i likalydande motioner (1:278 och 11:346) avslag å propositionen samt för­

längning av provisoriet till och med år 1929. Yrkande om avslag fram­

ställdes även av herrar Per Gustafsson och Reuterskiöld (I: 283). Till för­

mån för ett system med fristående objektskatt å fastigheter motionerades

av herrar Möller m. fl. samt Hansson i Stockholm m. fl. (1:270 och 11:387),

medan i motion av herr Spångberg m. fl. (11:383) yrkades införande av

såväl fristående fastighetsskatt som näringsskatt. I motioner av herrar

Johan Bernhard Johansson m. fl. samt herr Lindman m. fl. (1:285 och

11:364), vilka anslöto sig till de principer, som framlagts i Kungl. Maj:ts

förslag, föreslogs nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jord­

bruksvärde till 0.0 5 och för skogsvärde till O.⁰². I motioner av herrar Petrus

Nilsson m. fl. och Olsson i Golvvasta m. fl. (1:272 och 11:369), vilka jämväl

godkände de av Kungl. Maj:t föreslagna principer, förordades slutligen ett

lägre och enhetligt repartitionstal för all fastighet, nämligen O.⁰⁴.

Första särskilda utskottet (kommunalskatteutskottet) förordade (i utlåtande

nr 1) i nu berörda delar Kungl. Maj:ts förslag. I sådant avseende anförde

utskottet i huvudsak följande:

»Av anförda och andra under den långvariga diskussionen i detta ämne

framkomna skäl har även utskottet blivit övertygat, att kommunalskatte­

frågans lösning bör ske i enlighet med garantiskatteprincipen, och är det

härvid särskilt två synpunkter, som för utskottet framstått såsom avgörande.

En sådan lösning sluter sig till den hävdvunna ordningen för den kommu­

nala fastighetsbeskattningen såsom en naturlig utveckling i enlighet med

ändrade förhållandens berättigade krav utan att medföra någon tvär om­

kastning, ett på skattelagstiftningens område synnerligen viktigt psykologiskt

moment. Vidare får ihågkommas, att kommunalskattefrågans, liksom andra

skattefrågors, lösning ligger i ett rätt avvägande mellan två motsatta in­

tressen, den skatteberättigades och de skattskyldigas. Emot kommunens in­

tresse av garanterad skatteinkomst står fastighetsägarnas intresse att icke

betungas mera än nödigt. Nu har det aldrig påståtts annat än att det förra

intresset blivit behörigen tillgodosett med nu gällande bestämmelser och att

detsamma skulle bliva det i fortsättningen i mån av lämpliga repartitions­

tal för garantien. Å andra sidan hava efter allt att döma fastighetsägarna

själva funnit sig väl med provisoriet i huvudsak och otvetydigt uttalat sym­

patier för systemets bibehållande i definitiv form.»

Utskottet kunde följaktligen icke biträda den ståndpunkt, som i motioner

intagits av herrar Wohlin och Olsson i Kullenbergstorp m. fl., vilka förordat

uppskov med hela frågan och förnyad utredning. Härom yttrade utskottet:

»Såvitt utskottet kan förstå, skulle det redan hopade utredningsmaterialet

knappast kunna tillökas med annat än nytt siffermaterial efter nya prov­

taxeringar och på nya och gamla siffror grundade jämförelser mellan olika

alternativ. Med tämligen stor visshet kan också förutses, att förnyad ut­

redning rörande särskild beskattning av näringsföretag, som i dessa motio­

ner begärts, skulle giva ringa utbyte. Härtill kommer, att ett uppskov

skulle nödvändiggöra särskild lagstiftning för den allmänna fastighetstaxe-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

101

ring, som normalt bort äga rum i år och ej utan stora praktiska olägen­

heter lärer kunna uppskjutas längre än till nästa år. Vanskligt synes ock

vara att till en oviss framtid undanskjuta kraven på en mera rättvis skogs-

beskattning. Tvivelsutan skulle även andra skattespörsmål befinnas vara av

den art, att detaljreformer påkallades i utbrutna delar av systemet. Ut­

skottets bestämda uppfattning är alltså att kommunalskattefrågan nu är

mogen för sin lösning.»

De motionsvis framställda yrkandena om fristående objektskatt å fastig­

heter och eventuellt näringsföretag gåvo utskottet anledning till följande

uttalande:

»Från utskottets sida äro nu berörda yrkanden redan besvarade genom

vad utskottet här ovan uttalat rörande sin anslutning till garantiskatte-

principen. I detta sammanhang må endast erinringsvis tillfogas, hurusom

skillnaden mellan motionernas och utskottets ståndpunkt är större i teorien

än i verkligheten. Teoretiskt sett är det givetvis en djupgående prin­

cipiell skiljaktighet mellan objektskatteprincipen och inkomstskatteprin-

cipen. Genom garantivillkorets knytande till den sistnämnda lägges

emellertid en brygga mellan de båda motsatta principerna och den reala

skillnaden kommer att närmast bliva en sifferfråga, nämligen beroende på

vilka repartitionstal som väljas i ena eller andra fallet.»

Rörande förslagen om sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde

yttrade utskottet:

»Procenttalet 6 har emellertid vunnit hävd såsom grund för utmätandet

av jordbruksfastigheternas andel i kommunernas skattebörda, före provisoriet

såsom grund för jordbrukets ackordskatt till det allmänna och under provi­

soriet såsom mätare av dess garanti i förhållande till kommunen. Varken

i kommunalskattekommitténs förslag eller i de däröver avgivna remiss­

svaren har från något håll förekommit anmärkning mot detta repartitionstal.

Vid sådant förhålllande har utskottet ansett att, även om nämnda reparti­

tionstal understundom kan innebära en viss hårdhet i beskattningshänseende

för jordbruksfastighet i förhållande till annan fastighet, status quo i kom­

munernas intresse bör bibehållas.»

Slutligen anförde utskottet beträffande repartitionstalet för skogsvärde

följande:

»Utskottet delar chefens för finansdepartementet uppfattning, att den

nuvarande skogsbeskattningen är över hövan hård och att en lättnad för­

denskull är påkallad. I likhet med föredragande departementschefen är

också utskottet av den meningen, att den årliga skatten å växande skog

bör, i den mån det låter sig göra, utbytas mot en accis vid avverkningen.

Beträffande repartitionstalet för skogsvärdet har utskottet väl funnit, att de

skäl, som anförts för en lägre siffra än den, som föreslås i den kungl. pro­

positionen, eller 0.0 4, icke kunna frånkännas betydelse, men har utskottet

dock, huvudsakligen med hänsyn till garantisynpunkten, slutligen funnit sig

böra ansluta sig till departementschefens ståndpunkt, att nämnda reparti­

tionstal ej sättes lägre än till 0.0 4.»

Till utskottets förslag voro fogade reservationer, vari intogs en annan

Reservationer

ståndpunkt än i utskottets utlåtande till nu berörda huvudfrågor.

inom forsta

särskilda ut-

I en av herr Bärg

m. fl.

framlagd reservation yrkades sålunda avslag å

skottet 1927.

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj:ts förslag i huvudsak samt förlängning av kommunalskatteprovi-

soriet t. o. m. år 1929. Tillika yrkades, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda på vad sätt och i vad mån

tryggandet åt kommunerna av tillgång på fasta beskattningsunderlag kunde,

oavsett i vilken form detta skulle ske, komma att åvila jämväl andra

beskattningsföremål än fastighet samt för riksdagen i samband med nytt

förslag till lösning av kommunalskattefrågan så snart som möjligt fram­

lägga utredningens resultat.

I reservanternas motivering anfördes i huvudsak följande:

»Kungl. Maj:ts föreliggande förslag till kommunalskattereform är materiellt

sett intet annat än ett förslag till definitivt fastslående av 1920 års kommu-

nalskatteprovisorium och 1921 års tillfälliga bestämmelser om allmän fastig­

hetstaxering år 1922. På skäl, som anföras i motionerna I: 270 och II: 387,

kunna vi icke finna, att 1920 års provisorium följer så rationella linjer, att

det kan utgöra grundvalen för ett definitivt ordnande av den kommunala

beskattningen i vårt land. Sålunda leder det därtill, att den ekonomiskt

svage fastighetsägaren drabbas hårdare och den ekonomiskt bättre ställde

lindrigare; dess struktur medgiver ej heller tillbörligt hänsynstagande till

fastighetsägarens försörjningsplikt m. m. Härjämte medför det stora svårig­

heter vid den praktiska tillämpningen, som göra taxeringsarbetet onödigt

komplicerat och ohanterligt. Dessa olägenheter komma enligt vår mening

att vid ett genomförande av Kungl. Maj:ts förslag bliva för lång tid framåt

kvarstående i vårt kommunalskatteväsen.

I ovannämnda motioner har framlagts ett förslag till kommunalskatte­

frågans lösning, som enligt vårt förmenande vilar på mera rationella

grunder och alltså bättre skulle ägna sig som utgångspunkt för ett fortsatt

reformarbete på detta område. Såsom i berörda motioner antydes, kan näm­

ligen ej heller detta förslag anses slutgiltigt, enär särbeskattningen å fastig­

heter bör utsträckas till att gälla jämväl andra beskattningsföremål såsom

t. ex. näringsföretag. Då vi emellertid under utskottsbehandlingen funnit,

att utsikter för närvarande saknas att i riksdagen genomföra ett dylikt för­

slag, anse vi det lönlöst att härom nu framställa något yrkande, utan komma

vi allenast att hemställa om avslag å Kungl. Maj:ts förslag.

Ett avvisande i år av en lösning av kommunalskattefrågan skulle enligt vår

mening icke medföra några menliga följder. En konsekvens av ett beslut i

antydd riktning blir, att 1920 års provisorium måste för viss tid förlängas.

Visserligen innebär Kungl. Maj:ts förslag i tekniskt hänseende vissa för­

bättringar i förhållande till provisoriet. Men numera hava emellertid taxe­

ringsmyndigheterna hunnit sätta sig in i gällande bestämmelser, och en mer

eller mindre fast praxis har utbildats, varför svårigheterna vid lagtillämp­

ningen väsentligen förminskats. Det synes därför icke motiverat att enbart

ur redaktionell synpunkt förorda genomförandet av en definitiv kommunal­

skattereform, mot vilken ur materiell synpunkt vägande anmärkningar kunna

göras. I detta sammanhang bör även erinras om den brist i Kungl. Maj:ts

proposition 103, som ligger däri, att borttagande av den s. k. kedjebeskatt-

ningen för aktiebolag föreslås, ehuru ännu icke framlagts förslag till de nya

bestämmelser, som även enligt föredragande departementschefens mening äro

erforderliga till förekommande av missbruk, varjämte varje utredning saknas

om de statsfinansiella verkningarna av en dylik skattelättnad. Kungl. Maj:ts

förslag till kommunalskattelag innefattar bestämmelser om verkställande av

103

allmänna fastighetstaxeringar från och med är 1928. Ett avslag å nyss­

nämnda förslag bär icke innefatta dessa stadganden. Oavsett om kommunal­

skattefrågan faller, hör redan i ar av riksdagen fattas beslut om eu allmän

fastighetstaxering 1928, på det att eu ny och behövlig uppskattning av

fastighetsvärdena icke ytterligan1 uppskjutes. 1 detta avseende, liksom även

beträffande förlängning av nu gällande kommunalskatteprovisorium, komma

vi att bär nedan framställa förslag.

Men om alltså ett uppskov med. kommunalskattefrågans lösning enligt

var mening icke skulle medföra några nackdelar, så har det i stället sina

mycket påtagliga fördelar, i det att vissa betydelsefulla utredningar under

tiden hinna utföras. Vi mena icke härmed att kommunalskattefrågan

skulle behöva ånyo upptagas till utredning i hela sin vidd. Sålunda anse

vi, att redan utförda utredningar lämna tillräcklig ledning för ett förnyat

övervägande, huruvida det kommunala beskattningsväsendet i vårt land

skall innesluta fristående objektskatter eller om det skall grundas på ett

s. k. garantiskattesystem, likasom också nödiga riktlinjer för bedömandet

av detaljspörsmål och teknisk utformning. Vad vi syfta på är i stället

följande. Allmän enighet råder därom, att kommunerna icke kunna känna

nödig trygghet för sin ekonomi, om den kommunala beskattningen vilar

allenast å inkomst. Det särskilda tryggande av beskattningsunderlag, som

därför erfordras, har hittills vilat enbart å fastigheterna. Detta förhal­

lande föreslås i Kungl. Maj:ts förslag skola foirthestå. Emellertid kan det

icke bestridas, att detta innebär en orättvisa gentemot fastighetsägarna,

enär det onekligen finnes andra beskattningsföremål, beträffande vilka

lika goda skäl kunna anföras för deltagandet i nämnda särbeskattning.

Men än vidare torde det vara otvivelaktigt, att den sociala och ekonomiska

(utvecklingen i vårt land för vissa kommuner medfört, att ett deltagande i

särbeskattningen till det nödiga tryggandet av kommunernas ekonomi

från andra beskattningsföremål än fastigheter är påkallat. På grund här­

av torde icke en definitiv lösning av kommunalskattefrågan böra ske, in­

nan förberörda spörsmål även fått sin lösning.

Att det särskilda tryggandet av skatteunderlag för den kommunala be­

skattningen, som hittills ensamt alegat fastigheterna, bör utsträckas, har

ansetts som en självklar sak under hela den tid, kommunalskattefrågan

varit under utredning. Men hittills har man icke lyckats finna en prak­

tisk lösning av problemet, Av detta förhållande bör man emellertid icke

draga den slutsatsen, att problemet är olösligt. Man skall komma ihåg,

att hittills har här berörda spörsmål behandlats allenast som eu detalj i

de utförda utredningarna. Om däremot nu, då övriga utredningar i stort

sett äro färdiga, denna fråga får bliva huvudföremålet i eu särskild utred­

ning, torde det icke vara omöjligt att på en mera begränsad tid komma till

ett gynnsamt resultat.

Vi föreslå därför en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utred­

ning av spörsmålet på vad sätt och i vad mån tryggandet åt kommunerna

av tillgång på fasta beskattningsunderlag må kunna komma att åvila ut­

över fastigheter jämväl näringsföretag och vissa förmögenhetstillgångar.

Här berörda utredning synes oss vara av lika betydelse oavsett om våld

kommunala beskattningsväsen för framtiden skall innefatta fristående

objektskatter eller garantiskatter. Så snart denna utredning föreligger,

bör dess resultat i samband med nytt förslag i kommunalskattefrågan un­

derställas riksdagen. Samtidigt torde också den ifrågasatta utredningen

av aktiebolagsbeskattningen in. in. kunna föreläggas riksdagen, och så­

lunda hela skattefrågan få sin lösning i ett sammanhang.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

104

I en reservation av herrar K. Oscar Ericson och Johansson i Kälkebo

anfördes, med instämmande av herr Magnusson i Tumhult:

»I enlighet med vårt yrkande, att utskottet på i motion II: 346 angivna

grunder måtte föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj :t anhålla om utred-

uiYå _ angaende garantiskattesystemets utbyggnad och om föreläggande

för riksdagen av det förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anled­

ning^ i sammanhang med framläggande av förslag, som bliva en följd av

i utsikt ställd utredning rörande omläggning av bolagsbeskattningen, få

vi anhålla, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om

utredning rörande möjligheten och lämpligheten av en sådan utsträck­

ning av garantiskattesystemet, att även andra värden än fastigheter

åläggas garantiskatt samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill ut­

redningen kan föranleda.»

Yrkande om ändring i propositionens repartitionstal framställdes dels i

reservation av herr Magnusson i Tumhult med instämmande av herrar Frän-

dén, Brännström och Petersson i Lerbäcksbyn, dels i reservation av herrar

K. Oscar Ericson och Johansson i Kälkebo, i vilka båda reservationer före­

slogs repartitionstalet fem i stället för sex för jordbruksfastighets jordbruks­

värde. Blank reservation vid de paragrafer, som behandlade repartitions-

talen, avgavs av herrar Sederholm, Jeansson och Borell.

I den av herr Magnusson i Tumhult med instämmande av tre andra

utskottsledamöter avgivna reservationen anfördes följande:

»Den åtskillnad mellan jordbruksfastighet och annan fastighet i fråga

om procenttalet, som hittills varit gällande, har betingats därav, att en

piocem ansetts motsvara ränta å nedlagt driftkapital och avkastning av

brukarens arbetskraft, medan de fem procenten såväl för jordbruks- som

annan fastighet beräknats motsvara ränta å fastighetens kapitalvärde.

Till den verkliga inkomsten av fastighet har som bekant intill tiden för

1920 års provisorium icke tagits hänsyn vid beskattningen, och har så­

ledes denna inkomst, i vad den överstigit den för fastighet beräknade in­

komsten, intill dess varit fri från bevillning och kommunalskatt. Den år

1897 tillsatta kommunalskattekommittén föreslog, att den kommunala be­

skattningen i princip skulle ordnas såsom en inkomstbeskattning. Kom­

mittén vågade emellertid ej tillstyrka, att den kommunala fastighetsskat­

ten skulle helt borttagas utan ville bibehålla fastighetsägarnas kommunala

skattskyldighet såsom en till sitt minimum garanterad inkomstskatt, vil­

ket minimum ovillkorligen och under alla omständigheter kunde av kom­

munen påräknas, men sänkte jordbrukets garantiprocent till fem, varige-

nom jordbruksfastighet _ uti ifrågavarande hänseende skulle bliva lik­

ställd med annan fastighet. Syftet härmed uppgavs vara att bereda

skattelindring på sådana håll, där i följd av starkare skuldsättning eller

annan orsak beskattningen känts allt för tryckande, men måste uppenbar

ligen häri ligga ett konstaterande av, att förutsättningarna för bibehål­

lande av ett högre repartitionstal för jordbruksfastighet icke längre före-

funnes, därest den principen genomfördes, att hela avkastningen av fastig­

het skulle beskattas.

Den provisoriska ännu gällande anordning, som riksdagen antog år 1920,

är i väsentliga delar formad efter förenämnda kommittéförslag. Oaktat

fastighetsinkomsten enligt provisoriet kommunalt beskattades till hela

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kanyl. AIaj:ts proposition Nr 213.

105

sitt belopp, underlät man emellertid att taga den rationella och av 1807

års kommitté godtagna konsekvensen liärav, alt likställa garantiprocen­

ten för jordbruks- och annan fastighet. Då det vid denna tid var fråga

allenast att triiila en lör kort tid avsedd tillfällig anordning, kan detta

vara förklarligt, men dä det nu gäller att för längre tid ordna hela den

kommunala beskattningsfrågan, måste givetvis repartitionstalen bestäm­

mas så att — med beaktande av kommunernas intressen — skattebördan

blir i möjligaste mån rättvist fördelad mellan de särskilda kategorierna

skattskyldiga.

Det har redan förut framhållits, att, med genomförande av principen

om full beskattning av fastighetsinkomst, den rationella grunden för eu

differentiering av fastighetsskatten mellan särskilda slags fastigheter bort­

fallit. Det synes redan på denna grund anmärkningsvärt, att Kungl.

Maj:t utan vidare föreslagit bibehållande av det nu gällande procenttalet

för jordbruksfastighet. Ur synpunkten av kommunernas behov av ga­

ranti för viss minimiskatt lärer det icke mod fog kunna påstås, att bibe­

hållandet av den högre skattesatsen för jordbruksfastighet är nödvändig,

då åtminstone även med en nedsättning till fem procent kommunens be­

hov i berörda hänseende måste anses vara fullt tillräckligt tillgodosett;

och ur synpunkten av likställigheten i fråga om skattebördans rättvisa

fördelning kan uppenbarligen differentieringen mellan jordbruks- och an­

nan fastighet icke försvaras. Ett bibehållande av procenttalet sex skulle

således innebära en uppenbar orättvisa mot ägare av jordbruksfastig­

het. Jag måste alltså yrka, att nämnda procenttal sänkes till fem, varige­

nom ock vinnes den redan av 1897 års kommunalskattekommitte fram­

hållna fördelen, att all fastighet blir i avseende å skattskyldighet likställd.

Då skogsaccisen enligt det föreliggande förslaget är avsedd att täcka

den skillnad i skattetryck, som uppkommer därav, att garantiprocenten

för jordbruksfastighets skogsvärde sättes två procent under procenttalet

för dess jordbruksvärde, borde givetvis en nedsättning av sistnämnda pro­

centtal med en procent konsekvent medföra motsvarande nedsättning av

repartitionstalet för skogsvärdet. Då emellertid inverkan av en sådan

nedsättning i fråga om kommunernas nödvändiga behov av visst mini­

mum av skattekronor är svår att bedöma, särskilt i fråga om sådana kom­

muner, där skogsfastigheterna utgöra det övervägande antalet, har iag

ansett mig icke böra slutligen framställa något yrkande i sistangivna hän­

seende.»

I den av herrar K. Oscar Ericson och Johansson i Kälkebo avgivna

reservationen anfördes följande:

»Inom utskottet hava vi yrkat, att fastigheternas garantiskatt måtte

sättas till fyra procent på sätt i motionerna I: 272 och II: 364 föreslås,

varvid vi utgått ifrån att jämväl i garantiskattesystemet bör inrymmas

sådan rörlighet, att behörig hänsyn iakttages gentemot de skattskyldiga,

såväl mellan som inom de olika kategorierna.

Även om tillräcklig utredning angående verkningarna i förhållande till

kommunerna av en till fyra procent fixerad garantiskatt icke inom ut­

skottet kunnat åvägabringas, måste vi med styrka framhålla, att garanti­

bestämmelsen gäller den minsta skatt, som skall erläggas, och att därut­

över liggande inkomst således blir beskattad i vanlig ordning.

Då vi emellertid inom utskottet icke vunnit förståelse för dessa synpunk­

ter men trots detta icke ansett oss böra försvåra skattefrågans lösning,

hava vi anslutit oss till det yrkande om repartitionstalen, som innehål-

les i herr Magnussons i Tumhult m. fl. reservation.»

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Ärendets be­

handling i

riksdagens

kamrar.

Skattefor-

merna.

Departements­

chefen.

Vid frågans behandling i riksdagen bifölls i huvudsak utskottets förslag

av första kammaren, medan andra kammaren biföll den av herrar Bärg

m. fl. avgivna reservationen. Vid den votering i andra kammaren, som

torde hava avgjort frågans utgång, erhöll den mening, som resulterade i

avslag å utskottets hemställan, en röstövervikt av en röst. Den samman­

jämkning, som härefter företogs, innebar i huvudsak ett godkännande av

andra kammarens beslut, dock med, bland annat, den ändring, att förslaget

om skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om utredning rörande en ut­

vidgning av det fasta beskattningsunderlaget för kommunerna icke av riks­

dagen godkändes.

Under den huvuddebatt, som föregick besluten i kamrarna, utvecklades

de synpunkter, som framkommit i utskottets utlåtande och i reservationerna.

Från vissa håll framhölls den större rättvisa, som ett system med fristående

objektskatter ansåges erbjuda framför garantiskattesystemet, samt vikten av att

utsträcka objektbeskattningen till ett mera omfattande underlag än det som

representeras av fastigheterna. Från andra håll betonades det oegentliga i att

för jordbruksfastighet behålla ett högre repartitionstal än för annan fastig­

het. Även några av dem, som godkände garantiskattesystemet, uttalade

önskvärdheten av att utsträcka garantien till andra objekt än fastigheterna.

Vid det tillfälle, då sammanjämkningsfrågan diskuterades i kamrarna,

gåvos från olika håll uttryck för önskemålet, att förslag i kommunalskatte­

frågan, i huvudsaklig överensstämmelse med 1927 års kungl. förslag, måtte utan

att den beslutade nya provisorietidens utgång avvaktades, ånyo föreläggas

riksdagen.

När jag sistlidet år för Kungl. Maj:t anmälde frågan om en reformerad

kommunalskattelagstiftning, yttrade jag, bland annat, följande:

»När jag nu går att taga ställning till frågan om de principer, som för

framtiden skola vara grundläggande för vårt kommunala beskattningssy-

stem, sker det i en stark känsla av önskvärdheten att till sist vinna ett på­

tagligt resultat av ett i år jämnt trettioårigt reformarbete.

Vågade jag hoppas, att den lagstiftning, som må bliva resultatet av stats­

makternas övervägande på detta område, kunde få karaktären av en slut­

giltigt fullbordad byggnad, som skulle äga bestånd genom tiderna, så skulle

jag väl hysa tvekan, huruvida frågan ännu är mogen för avgörande. Det

har nämligen visat sig, att ett antal frågor, och viktiga sådana, icke i denna

stund äro så allsidigt belysta, som önskvärt kunde vara. Detta förhållande

innebär för ingen del en anmärkning mot det utredningsarbete, som ned­

lagts på hithörande spörsmål. Det är mig tvärtom angeläget att vitsorda

den grundlighet, som under utredningens olika skeden utmärkt arbetet på

lösningen av dessa spörsmål och som slutligen resulterat i kommunalskatte-

kommitténs nu föreliggande, i många avseenden tvivelsutan framstående

förslag till kommunalskattelag. Anledningen till att otillräckligt utredda

spörsmål alltjämt föreligga är fastmera att söka däri, att den ekonomiska

107

utvecklingen företett och alltjämt företer sådana växlingar, att nya be-

skattningsproblem ständigt uppkomma och därför vid varje särskild tid­

punkt måste till någon del vara av lagstiftningen bristfälligt eller utan

tillräckligt förutseende behandlade. Men vad som nu gäller om den

gångna tiden gäller med rätt stor visshet även den kommande. Man kan,

med andra ord, förutse, att nya tider skola skjuta i förgrunden nya frågor,

vilka skola tarva ett förnyat övervägande med utgångspunkt från den

större vikt, som då tillkommer dessa frågor. Ställde man sig på den stånd­

punkten, att kommunalskattefrågan ej borde lösas, förrän en i bokstavlig

mening definitiv lösning kunde erhållas, funnes därför, synes det mig, an­

ledning misströsta om att en lösning någonsin skall komma till stånd. Den

omständigheten, att vissa spörsmål nu måste skjutas åt sidan, synes mig

alltså ej böra fördröja frågans upptagande.

Om jag hade blivit övertygad om nödvändigheten att ordna det kommu­

nala skatteväsendet efter huvudsakligen nya linjer, skulle jag emellertid

hyst stor tvekan, huruvida ej i allt fall med frågans upptagande bort ytter­

ligare anstå. Ty ehuruväl man gått i författning om att i möjligaste mån

utöka det av kommunalskattekommittén hopbragta statistiska materialet

till frågans belysande, står det för mig fortfarande som en oklar fråga,

huru ifrågasatta omläggningar efter dessa nya linjer skulle kommit att

verka. Redan den omständigheten, att enligt det förslag till mera genom­

gripande omläggning av beskattningsprinciperna, som — att döma av in­

komna yttranden — torde haft de största utsikterna att genomföras, och

till vilket jag återkommer i det följande, skattekronornas antal i vissa

kommuner skulle väsentligen nedbringas, är ägnad att väcka betänksam­

het. Men än värre är, att ingen som helst garanti finnes, att ej resultatet

i en eller annan av rikets många övriga kommuner skulle bliva en än större

minskning i antalet skattekronor. Ett någorlunda tillförlitligt bedömande

av ett dylikt nytt förslag synes mig knappast möjligt utan en synnerligen

omfattande provtaxering, vilken om möjligt borde avse olika konjunktur­

förhållanden.

Nu är jag emellertid av den övertygelsen, att det i kommunalskattefrå­

gan finnes många punkter, beträffande vilka man på praktiskt taget alla

håll bör vara ense om behovet av reformer. I främsta rummet gäller detta

vår nuvarande skattelagstiftnings formella gestaltning. Redan det förhål­

landet, att hela kommunalbeskattningen bygger på en för staten betydelse­

lös statsskatt, nämligen den allmänna bevillningen, innebär en konstitu­

tionell oegentlighet och medför vissa praktiska olägenheter.

Av än större praktisk betydelse är emellertid, att det nuvarande författ-

ningskomplexet efter de många ändringar, som successivt företagits, genom

sin brist på överskådlighet och enhetlighet vållar beskattningsnämnder och

myndigheter varjehanda besvärligheter och onödigt arbete vid tillämp­

ningen. Man kan föreställa sig omfattningen av dessa olägenheter, om man

betänker, att i riket torde finnas minst ett par tusental taxeringsnämnder,

samt att varje taxeringsnämnd utgöres av ett flertal ledamöter, vilka ju

Kungl. Maj:ts proposition Nr X13.

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

alla böra skaffa sig- kännedom om skattelagstiftningens innebörd. I många

avseenden har en utbildad praxis hos regeringsrätten och kammarrätten

utfyllt de luckor, som skattelagstiftningen företer. Mestadels lär dock

denna praxis vara obekant för beskattningsnämnderna. Genom lag­

fästande av dylik praxis kan större enhetlighet vid taxeringarna åstad­

kommas och skattemålens antal hos beskattningsdomstolarna hållas inom

rimliga gränser — ett synnerligen eftersträvansvärt förhållande. I andra

avseenden åter förefinnes och har sedan länge förefunnits ett reformbehov,

vars fyllande uppskjutits i avvaktan på en mera genomgripande reform.

Skulle nu endast partiella reformer ske, bleve man ånyo nödsakad att in­

foga nya bestämmelser på skilda ställen i de gamla författningarna, och

dessas bristfällighet skulle bli ännu mer i ögonen fallande. Nu föreligger

ett klart och systematiskt upplagt kommittéförslag med tydliga anvisnin­

gar, vilket efter viss omarbetning synes väl ägnat att ersätta våra nuva­

rande författningar. Jag finner det därför i hög grad önskvärt, att facit

äntligen dragés av de många årens utredningsarbete och en lagstiftning

antages, som är ägnad att i sina huvuddrag bestå under avsevärd tid

framåt. Det är ett beklagligt men, såvitt jag förstår, ofrånkomligt förhål­

lande, att behov av deltalj än dringar även i den nya lagstiftningen snart

torde uppstå, men detta är ett fel, vilket, såsom jag nyss anfört, torde med

nutidens snabba ekonomiska utveckling enligt sakens natur vidlåda all

skattelagstiftning. Anmärkas må, att, om sådana förhållanden skulle in­

träffa, att man i framtiden skulle vilja övergå till ett nytt skattesystem

enligt något av de förslag, som hittills framlagts, det endast kan betraktas

som en fördel att kunna utgå från en stomme, som i sina väsentliga drag

kan bibehållas, även om det nya systemet införes.»

Jag framhöll vidare, att förslag till lösning av viktiga med kommunal-

skattefrågan sammanhängande spörsmål förelåge. Härvid erinrade jag

särskilt, att behovet av en i olika avseenden ändrad taxeringsorganisation,

alldeles oavsett kommunalskattefrågan i övrigt, vore trängande, men att det

vore en påtaglig fördel, om båda frågorna kunde upptagas i ett sammanhang.

Därefter framlade jag de skäl, som föranledde mig att förorda, att kom­

munalskattesystemet alltjämt skulle vila på inkomstbeskattningens grund

men med skatten å inkomst, som härrörde från fastighet, utformad såsom en

garantiskatt. Härvid framhöll jag särskilt, att systemet med fristående

objektskatt å fastigheter icke vore avsett att medföra ändring i skatte­

bördans nuvarande fördelning mellan å ena sidan fastighetsägarna, å andra

sidan övriga, samt att, då detta system av fastighetsägarna i allmänhet ej

ansåges önskvärt, anledning torde saknas att mot deras önskan framtvinga

en reform på grundvalen av ett dylikt system.

Såvitt jag kan finna, har vad jag sålunda anförde icke blivit vederlagt

utan snarare vunnit i styrka genom vad som förekommit vid 1927 års

riksdag.

Att ett system med fristående objektskatter för närvarande saknar ut­

sikt att bliva genomfört, torde vara uppenbart. Denna mening har även

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

109

kommit till uttryck i den av herr B nr g m. fl. avgivna reservationen, däri

det uttalats, att utsikter för närvarande torde saknas att i riksdagen genom­

föra ett dylikt förslag. I den begäran om utredning rörande utvidgning av

kommunernas tillgång på fasta beskattningsunderlag, vari reservationen,

bland annat, utmynnade, synes ock genom tillägget »oavsett i vilken form

detta skall ske» en antydan givas att man kunde bliva nödsakad avstå

från systemet med fristående objektskatter. Jämväl å sådant håll, där man

fann sig personligen kunna biträda ett förslag med fristående objektskatter,

uttalades under riksdagsdebatten, att man vore nödsakad att övergiva tanken

på ett dylikt system, enär det befunnits fruktlöst att söka övertyga den

svenska jordbrukarbefolkningen om det rättvisa i en sådan skatt.

Jag konstaterar även, att riksdagen avslagit den begäran om utredning

rörande utvidgning av det fasta kommunala skatteunderlaget, som reserva­

tionsvis framställts. Detta utredningskrav måste, såvitt jag kan förstå,

avse en undersökning om genomförande av en näringsbeskattning eller en

skatt å kapitalet i allmänhet. Till frågan om en dylik beskattning, even­

tuellt inom garantiskattesystemets ram, skall jag i det följande återkomma.

Här torde vara tillräckligt fastslå, att, när riksdagen icke ens vid en för­

längning av provisoriet velat biträda förslaget rörande begäran om utredning,

även detta visar, att utsikterna att få en dylik beskattning genomförd torde

vara små. Säkert är i varje fall, att en utredning i antytt syfte ej skulle

kunna föreligga färdig förrän efter en ganska avsevärd tid.

Vidare tinner jag mig kunna fastslå, att, bortsett från systemfrågan och

spörsmålet om repartitionstalet för jordbruksvärde, mot utformningen av

föreliggande förslag anmärkningar av större räckvidd ej framkommit, utan

att fastmera ganska enhälligt vidgåtts, att förslagen genom uppställning

och innehåll fördelaktigt skilja sig från gällande författningar i det skick dessa

efter en mångfald ändringar befinna sig. Sagda förslag innehålla i många

avseenden förbättringar, om vilka kommunalskatteutskottet i allmänhet utan

större meningsskiljaktighet kunde ena sig. I detta sammanhang vill jag i

anledning av vissa uttalanden i 1927 års riksdagsdebatt, att ingen vore

fullt nöjd med det då föreliggande förslaget, framhålla, att detta knappast

torde kunna i och för sig betecknas såsom ett fel, enär på beskattnings-

området så starka motsättningar äro till finnandes, att ett förslag, som fullt

tillfredsställer ett intresse, i regel torde ur andra intressesynpunkter förefalla

alldeles otillfredsställande, och att det rättvisaste förslaget torde vara det,

som förmår jämka mellan olika intressen.

Behovet av en reform är verkligen trängande — bristande kännedom om

gällande skatteförfattningars mening lärer i själva verket vara anledning

till feltaxeringar i mycket stor utsträckning, ett förhållande varom gransk­

ningen av ett betydande taxeringsmaterial vid de inom finansdepartementet

verkställda provtaxeringar och andra undersökningar nogsamt burit vittne.

Denna omständighet visar även i hög grad behovet av en reform av själva

taxeringsförfarandet, men att bygga en sådan på nu gällande skatteförord­

ningar synes knappast kunna ifrågasättas. Att på obestämd tid undan-

no

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

skjuta dessa önskemål för en, som det vill synas, fruktlös strid om ett nytt

skattesystem har icke synts mig vara riktigt.

På nu anförda grunder finner jag synnerligen starka sakskäl föreligga

att ånyo framlägga ett förslag i kommunalskattefrågan för riksdagen.

Jag har redan framhållit, att, såvitt jag förstår, utsikterna att i riks­

dagen genomföra ett förslag efter andra principer än de nu gällande för

närvarande synas ytterligt små. Att riksdagen vid förlängningen av pro­

visoriet ej meddelat några nya utredningsdirektiv är redan detta värt att

beakta, men därtill kommer, att de meningsgrupper, som enat sig om att

avvisa 1927 års förslag, snarast torde hava representerat två vitt skilda

grunduppfattningar, av vilka den ena önskat en lättnad i skattebördan för

löntagarna, den andra en lättnad i skattebördan för jordbrukarna. Gemen­

sam torde hava varit en önskan att i möjligaste mån få skattebördan över­

flyttad på någon tredje kategori av beskattningsföremål, därvid hänvisats

till förmögenhet och näringsföretag.

Genom denna frågeställning synes man i själva verket hava återkommit

till en av utgångspunkterna för det mångåriga utredningsarbetet i kom­

munalskattefrågan. Detta har nämligen, bland annat, åsyftat att tillvara­

taga de beskattningsföremål, som kunde vara tillgängliga inom kommu­

nerna. Utredningsarbetet i dylikt avseende har ej varit helt utan verkningar

för vårt beskattningsväsen men har dock i huvudsak givit negativt resultat.

Detta är också rätt naturligt, ty det stora flertalet landskommuner är av

sådan struktur, att där finnas företrädesvis jordbrukare och löntagare utan

större förmögenhet. I dylika kommuner äro inga andra beskattningsföremål

att tillgripa och problemet inskränker sig till att finna den lämpligaste

skattefördelningen mellan sagda personer inbördes.

Ett i viss mån positivt resultat av den omförmälda utredningen vanns,

då den kommunala progressivskatten år 1920 infördes, varigenom ett steg

togs, som avsåg att tillföra kommunerna nya beskattningsföremål. På så

sätt ville man dels träffa de högre inkomsterna till förmån för de lägre

men dels även träffa den i kommunen befintliga förmögenheten. Förmögen­

hetsskatten är i visst avseende en objektskatt och en fristående sådan, ty en sex-

tiondedel av förmögenheten beskattas årligen, vare sig förmögenheten givit

inkomst eller ej, och inkomsten beskattas alltid vid sidan av nämnda för-

mögenhetsdel. Att man år 1920 ej ansåg sig kunna göra ifrågavarande

beskattning starkare, berodde uppenbarligen på att progressiviteten och för­

mögenhetsbeskattningen tagits och måste tagas så starkt i anspråk vid den

statliga beskattningen, att, om man ville taga hänsyn till skatteförmågan,

en ytterligare kommunal belastning då ej befanns möjlig. Det bör ock påpekas,

att en kraftigare kommunal progressivskatt ej skulle hjälpt det stora fler­

talet av de många kommuner, som äro i särskilt behov av ytterligare

beskattningsföremål, enär, såsom den i fjolårets proposition intagna utred­

ningen rörande den kommunala progressivskatten tydligt visade, inga nämn­

värda progressivskatteföremål, d. v. s. ej vare sig större inkomster eller större

förmögenheter, där förefinnas. I själva verket måste enligt min mening även

1920 års reform såtillvida anses förfelad, att den ej tillförde de mest behö­

vande kommunerna några nya beskattningsföremål utan i regel allenast de

kommuner, som redan förut voro jämförelsevis lyckligt lottade. Att i någon

mån avhjälpa denna olägenhet avsåg det av Kungl. Maj:t sistlidet år fram­

lagda förslaget om överförande av den kommunala progressivskattens kom­

munandel till landstingen, varigenom de bättre ställda kommunernas beskatt-

ningsföremål skulle, alldeles som fallet är med statsskatten, kommit även den

mindre gynnsamt utrustade landsbygden till godo. Nämnda förslag tillbaka­

visades emellertid av riksdagen, varför jag ej finner mig böra förorda, att det

ånyo framlägges, innan den ifrågasatta nyheten hunnit vinna terräng i den

allmänna uppfattningen. Den slutsats, vartill det senast anförda emellertid

nu närmast giver mig anledning, är den, att kommunalbeskattningen redan

i viss mån tager särskilt i anspråk såväl förmögenheten som de större in­

komsterna och att en starkare belastning av dessa beskattningsföremål såsom

sådana hittills ej ansetts tillrådlig och i varje fall ej skulle utöva någon

inverkan på det vida övervägande flertalet sämre ställda kommuners ekonomi.

Vad angår frågan om en objektbeskattning av näringsföretag i antingen

den fristående objektskattens eller garantiskattens form, så har denna varit

föremål för ingående undersökningar dels före och i samband med 1920 års

förslag i ämnet, dels inom kommunalskattekommittén. Jag erinrar, att en

näringsskatt i garantiskattens form var upptagen i det inom kommittén

utarbetade s. k. B-förslaget. Det arbete, som nedlagts i denna fråga, har

emellertid hittills ej givit något godtagbart resultat, detta redan med hän­

syn till svårigheterna att giva en dylik skatt en utformning, som ej i prak­

tiken skulle visa sig alltför invecklad. Jag tror visserligen icke, att det

skulle vara otänkbart att utforma en något enklare näringsskatt, men jag

måste vidhålla vad jag vid anmälan av 1927 års förslag yttrade, nämligen

att det alltid måste bliva svårt att finna en sådan utformning av skatten,

att den bleve någorlunda jämnt verkande, samt att i allt fall tiden ej vore

mogen för införande av en näringsskatt, vilket syntes mig framgå också

därav, att även de, som vore anhängare av en sådan skatt, visat sig hysa

mycket olika uppfattningar om huru densamma borde gestaltas. Å andra

sidan uttalade jag, att ur principiell synpunkt någon invändning knappast

syntes kunna framställas mot en komplettering av objektbeskattningen å fast

egendom med en objektbeskattning å lös egendom, men förmenade, att de

principiella skälen för en näringsskatt ej syntes äga full giltighet annat än

vid en omvandling av vårt beskattningsväsen över huvud taget; och jag

antydde även de svårigheter, som föreligga att överskåda verkningarna av

en särskild näringsskatt.

Det vore emellertid oriktigt att tro, att näringsföretagen för närvarande

ej alls deltaga i skattegarantien. Praktiskt taget alla näringsföretag måste

ju — liksom jordbruket — använda fastighet för sin drift; då denna fastig­

het inklusive fasta maskiner deltager i skattegarantien, får i likhet med

jordbruket annan näring deltaga i densamma.

Frågan är då i första hand den, om själva garantien från näringsföretagen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

111

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

kan anses ur kommunernas synpunkt tillräcklig och huruvida den är jäm­

förelsevis lika stor som garantien från jordbruket. Härvid märkes, att närings-

företagen i regel torde giva så stor avkastning på det i desamma nedlagda

realkapitalet, att även en utökad garanti i normala fall skulle vara av

ringa betydelse. I stället skulle, föreställer jag mig, en utökad garanti

hava sin egentliga betydelse för det fall, att ett näringsföretag, som

normalt brukar giva inkomst, under något år ej bär sig. Här kunde en

garanti även på annat än fastigheterna synas befogad men skulle väl — i

motsats till förhållandet med jordbruket — få en mera tillfällig betydelse,

enär ett företag, som under en längre tid ej bär sig, oftast torde upphöra,

därvid även det nytillkomna garantiunderlaget skulle upphöra att finnas till.

En annan fråga är, om näringsföretagen i allmänhet för närvarande

måste anses, oavsett kommunernas garantibehov, alltför lindrigt beskattade

i förhållande till jordbruk och löneinkomster, d. v. s. om man för att få

högre skatt på näringsföretagen borde inrikta sig på en garantiskatt för

dessa av den betydenhet, att garantien normalt skulle behöva tagas i

anspråk. Här har man emellertid att taga avgörande hänsyn till den be­

tydelsefulla del av vår näringsverksamhet, som hedrives i aktiebolagets

form, och beträffande vilken, såvitt jag kunnat finna och vid frågans anmälan

sistlidet år uttalat, starka skäl finnas för ett antagande att vi med hänsyn

till rådande konkurrens med utlandet gått alltför långt. Vad den kom­

munala beskattningen angår är aktiebolagsskatten i själva verket sedd ur

skatteförmågans synpunkt mindre väl lämpad än beträffande statsbeskatt-

ningen. Vad den senare angår, är nämligen aktiebolagets skatt låg,

så länge bolaget ger ringa utbyte på aktiekapital och reservfond. I

fråga om kommunalskatten däremot verkar den kommunala utdebiterings-

procenten med hela sin styrka, vare sig bolagets verksamhet giver ett

relativt gott eller ett relativt dåligt utbyte. Det lärer nu med hänsyn till

kommunernas behov av skattekällor vara alldeles nödvändigt att behålla

en ej alltför ringa kommunalskatt å aktiebolagen eller dessas intressenter i

rörelsekommunen. Vad jag vill framhålla här är allenast, att, när man

har full skatt på aktieägarna för dessas utdelning, en skatt på aktiebo­

laget, som ej tager hänsyn till vinstens förhållande till kapitalet, knappast

lärer kunna motiveras ur andra synpunkter än dem, som anläggas på en

näringsskatt, d. v. s. kommunens kostnader i anledning av företagets

existens in. m.

Såsom jag vid anmälan för Kungl. Maj:t den 24 sistlidne februari av

frågan om reformerad lagstiftning rörande, bland annat, aktiebolagens be­

skattning framhållit, leder nu antydda förhållande till kravet på en under­

sökning, huruvida den nuvarande formen för beskattning av vederbörande

företag är den lyckligaste. I berörda anförande har jag därför uttalat, att

det vid undersökningen av frågan om aktiebolagens m. fl. juridiska per­

soners beskattning borde övervägas, huruvida det lämpligen läte sig göra

att helt eller delvis anordna ifrågavarande beskattning såsom en objektskatt

av ett eller annat slag. I anslutning härtill har jag yttrat, att hinder ej

borde föreligga att till prövning upptaga spörsmål, som låge vid sidan av

själva huvudfrågan, därvid jag, bland annat, hänvisat till att frågan om

eu eventuell objektskatt å niiringsföretag i den juridiska personens form

kunde medföra konsekvenser även beträffande övriga näringsidkare. Ifråga­

varande spörsmåls lösning borde sökas efter sadana linjer, att såvitt anginge

den kommunala beskattningen, erforderliga bestämmelser skulle kunna in­

passas såväl i ett garantiskattesystem som i ett system med fristående objekt­

skatter.

Men även om frågan om en särskild objektbeskattning av näringsföretag

sålunda ej torde få anses avförd från dagordningen, så bör det märkas, att

denna fråga bar en väsentlig betydelse endast i sadana kommuner, där det

förutom jordbruk finnes några egentliga näringsföretag av betydenhet. För

det stora flertalet kommuner gäller här detsamma som beträffande skatten

å förmögenhet, att den är praktiskt taget betydelselös; problemets eventuella

lösning förmår med andra ord ej tillföra flertalet kommuner de skatter

kronor, som skulle vara behövliga för att lätta skattebördan för jordbrukare

och löntagare.

Många torde visserligen hysa den meningen, att, när en så stor fråga

som den om aktiebolagsbeskattningen skall göras till föremål för ytterligare

utredning, i vilket sammanhang frågan om en särskild objektbeskattning

av näringsföretag kan tänkas på nytt bliva aktuell, det vore skäl att vänta

med skattereformen i övrigt, tills denna utredning vore färdig. Med ett

uppskov skulle det emellertid kunna antagas, att de huvudfrågor, som

sedan länge krävt sitt avgörande, skulle ytterligare skymmas och skjutas

undan. Det må gärna erkännas, att det varit önskligt, om hela skattekom-

plexet i fullt uttömmande form nu kunnat i ett enda sammanhang komma

till avgörande. Trots det forcerade utredningsarbete, som alltsedan 1920 pågått

rörande beskattningsväsendet, har detta dock ej varit möjligt. Frågan'om aktie-

bolagsbeskattningens reformerande kan för övrigt ej sägas hava fått full aktu­

alitet, förrän det ekonomiska livet i världen i någon mån stabiliserats efter

världskriget och denna beskattnings betydelse med hänsyn till konkurrensen

med utlandet kunnat till viss grad överskådas, vilket ej kan sägas hava blivit

fallet förrän rätt nyligen. Den utredning, som bör verkställas rörande

nämnda spörsmål, lärer nu kunna väntas bliva av den vidlyftighet, att, även

om densamma bedrives med all skyndsamhet, den kommer att draga avse­

värd tid. När de frågor, som sålunda måste uppskjutas, kunna sägas utgöra

ett avskilt helt, som ej påverkar det nu föreliggande författningskomplexet,

utan en ny lagstiftning rörande desamma torde kunna utan större svårighet

där infogas, kan jag ej se någon anledning att vidare uppskjuta en reform,

som är väl behövlig beträffande stora kategorier skattskyldiga, för vilka

åter resultatet av utredningen rörande de uppskjutna frågorna ej har någon

nämnvärd betydelse.

Innan jag övergår till författningsförslagens olika huvuddelar, torde en

redogörelse böra lämnas för det läge, vari den viktiga frågan om reparti-

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 180 höft. (Nr 213.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

1115

Reparation

-

tal.

Olika förslag

rörande stor­

leken av

Skogsaccisen.

tionstalen befinner sig, och för de huvudsynpunkter, som lagts på den­

samma.

Vid den mångsidiga utredning, som föregått 1927 års kommunalskatte-

proposition, har uppmärksamheten i särskilt hög grad varit inriktad på skogs-

beskattningen, vilken hittills varit så ordnad, att skogen enligt samstämmig

mening fått i alltför stor omfattning deltaga i garantiskatten. Kungl. Maj:t

föreslog, såsom redan nämnts, vid fastighetsbeskattningen repartitionstalet

O.o 4 för skogs värde samt en skogsaccis utgörande för primärkommunerna

en tredjedel av medelutdebiteringen av allmän kommunalskatt för de senaste

fem åren och för landstingen en sjättedel av medelutdebiteringen av lands­

tingsskatt för samma tid. Även husbehovsskog skulle träffas av accis, men

för varje skattskyldig skulle virke intill ett värde av 100 kronor vara

undantaget från accis. Denna accisprocent, vilken ungefärligen motsvarar

en fastighetsskatt å skogsvärde efter repartitionstalet O.o³, hade uträknats

med utgångspunkt från att vid fastighetsskatten repartitionstalet för skogs­

värde skulle vara O.o3 och att skogen alltså skulle träffas av en skatt till­

hopa svarande mot ett repartitionstal av

0.O6,

men med hänsyn till de

ogynnsamma verkningar, som en lagstiftning med dessa repartitionstal kunde

befaras medföra för vissa skogskommuners ekonomi, ansåg jag mig ej kunna

förorda en dylik, utan förmenade, att repartitionstalet för skogsvärde borde

bestämmas till

0.04,

dock under uttryckligt framhållande att, om de farhågor

beträffande alternativet med repartitionstalet

0.03

för skogsvärde, som blivit

resultatet av gjorda undersökningar, skulle visa sig oberättigade, till förnyad

prövning syntes böra upptagas frågan om den ytterligare jämkning, som av

hänsyn till rättvisa mot skogsägarna kunde visa sig lämplig. (Prop. 102/1927.

sid. 172 ff.).

Kommunalskatteutskottet föreslog emellertid dels, på sätt redan berörts,

bifall till propositionens förslag om repartitionstalet O.o4 för skogsvärde,

dels en accis efter ett procenttal, som motsvarade en fjärdedel av de sista

fem årens medelutdebitering av allmän kommunalskatt för primärkommu­

nerna men med ett maximum av 3 procent, dels frihet från accis till lands­

tingen, dels ock en från propositionen avvikande behandling av liusbehovs-

virke vid accisbeskattningen. Den närmare innebörden av dessa förslag torde

framgå av utskottets motivering, vilken i huvudsak var av följande lydelse:

»Utskottet är för sin del av den uppfattningen, att kravet på rättvisa

mot skogsägarna ej blir tillfredsställt, med mindre dessa genom reformen

omedelbart erhålla en sådan ställning, att de ej bliva sämre behandlade

än andra fastighetsägare.

Det lärer ej kunna förnekas, att enligt det nu gällande systemet redan

fastighetsbeskattningen av den växande skogen, oavsett accisen, verkar

hårdare än fastighetsbeskattningen i allmänhet, detta på den grund att

avverkningarna ske så ojämnt, att den i fastighetsskatten inneslutna ga­

rantien i större utsträckning tages i anspråk beträffande skogsfastigheter

an beträffande andra fastigheter. Uppenbart är, att denna orättvisa skär-

pes i den mån fråga blir om mycket höga utdebiteringssatser. Med hänsyns-

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 213.

11

:>

tagande till nu berörda förhållanden bär utskottet funnit sig böra lororda

följande modifikationer i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget.

Husbehovsvirket befrias från accisplikt, doek att accis skall erläggas för

sådant byggnadsvirke, som ej användes allenast för reparationer. Utskot­

tet förmenar nämligen, att ett beläggande med accis av husbehovsvirke i

allmänhet skulle möta så liten förståelse ute i landet, att eu sådan beskatt­

ning måste möta betänkligheter. Det husbehovsvirke, som användes för

annat ändamål än ny- och ombyggnad, representerar för övrigt i de egent­

liga skogskommunerna, där aeeisbeskattningen har sin största betydelse,

så relativt ringa rotvärde, att man synes utan verklig olägenhet kunna till­

mötesgå det allmänt framställda önskemålet om frihet från accis för så­

dant virke, ehuruväl denna ståndpunkt innebär ett visst frångående från

utgångspunkten att det virke, som befrias från eu del av fastighetsskatten,

i stället skall träffas av accis. Vad åter beträffar sådant virke, som an­

vändes för ny- och ombyggnader, är detta i allmänhet av jämförelsevis

värdefull beskaffenhet. Tillika är dess användning lättare att kontrollera.

Enligt utskottets förmenande bör därför, i motsats mot nu, dylikt virke

accisbeliiggas. Med utskottets ståndpunkt rörande beskattning av husbe­

hovsvirke saknas anledning att behålla det avdrag i botten med 100 kronor,

som i propositionen föreslagits för alla accisskyldiga. Av praktiska skäl

bör däremot ej accis ifrågakomma, om för viss skattskyldig under helt be­

skattningsår det accispliktiga virkets värde ej uppgått till sammanlagt

100 kronor.

Skattesatsen för accisen föreslår utskottet till en fjärdedel i stället för

av Kungl. Maj:t föreslagna en tredjedel av medelutdebiteringen för allmän

kommunalskatt under de fem senaste åren. Gjorda kalkyler hava visat, att

denna skattesats måste anses högt beräknad. De två procent på skogsvär­

det, vilka bortfalla såsom beskattningsunderlag, representera nämligen ej

en fristående objektskatt utan eu garantiskatt, varför deras bortfallande

medför, att viss inkomst kommer i stället såsom beskattningsunderlag.

Utom i ett mindretal kommuner, där ej mera skog finnes än som huvud­

sakligen erfordras för husbehov och där alltså skogsbeskattningen har

ringa betydelse, torde accisen fördenskull komma att giva full ersättning

för den bortfallande fastighetsskatten, i många fall mer. Utskottet finner

sig emellertid böra föreslå en maximering av skogsaccisen till 3 procent.

Denna maximering motiveras dels därav, att accisen skall utgöra ersätt­

ning för mistad skatt å skogsvärde under eu mycket lång period med skif­

tande utdebiteringsförhållanden, och att skogsägarna böra erhålla garanti

för att ej en i förhållande till hela denna period mera tillfällig stegring

av utdebiteringen skall otillbörligt stegra accisprocenten, dels ock därav,

att, som utskottet nyss anmärkt, fastighetsbeskattningens hårdhet i fråga

om den växande skogen gör sig mest gällande i kommuner med mycket hög

utdebitering och att därför i dessa kommuner en ytterligare lindring för

skogen är särskilt påkallad. Det må även framhållas, att den befrielse från

skogsaccis till landstingen, som av utskottet i det följande föreslås, innebär

en förhållandevis mindre lättnad för skogsägarna i de mycket skattetyngda

kommunerna än i de andra. Maximeringen kommer att iiga betydelse en­

dast för kommuner, i vilka den kommunala medelutdebiteringen överstiger

12 kronor per skattekrona.

Det har nyss antytts, att utskottet ej anser sig böra förorda Kungl. Maj :ts

förslag om skogsaccis till landstingen. Denna accis skulle innebära en ny­

het och torde i det allmänna medvetandet komma att uppfattas som en

särbelastning av skogsbruket vid landstingsbeskattningen. Vid det för­

hållande, som förut berörts, att skogsbruket i gemen torde även efter den

Provtaxering

rörande olika

repartitionstal.

nuvarande accisens bortfallande få anses hårdare belastat än jordbruket,

synes det rimligt att ej vid landstingsbeskattningen kräva särskild kom­

pensation för den lättnad för skogsbruket, som följer av det sänkta reparti-

tionstalet för skogsvärde. Utskottet tillåter sig erinra, att 1920 års förslag

till kommunalskattelag (prop. nr 191) för primärkommunernas vidkom­

mande innebar en lättnad i fastighetsbeskattningen å växande skog, utan

att någon kompensation i form av accis ifrågasattes. Möjligheten att

underlåta att uttaga accis till landstingen har även framhållits i skatte-

beredningens år 1925 avgivna promemoria angående landstingsbeskattnin­

gen. För landstingens ekonomi har denna fråga mycket underordnad be­

tydelse, då för dessa finnes ett så vidsträckt beskattningsunderlag, att acci-

sen skulle utgöra endast en obetydlig del därav.

Likaledes förordar utskottet, att skogsaccis till municipalsamhällen ej

skall utgå. Denna fråga äger mycket liten betydelse, och utskottets stånd­

punkt har föranletts av en önskan, att de med skogsaccisens fördelning vid

maximering, dess debitering o. s. v. förenade rätt besvärliga åtgärder ej

skola behöva förekomma i sådana fall, där fråga är om rena obetydlig­

heter.»

Utskottets förslag även i denna del bifölls av första kammaren men av­

slogs av andra kammaren.

Frågan om såväl propositionens som utskottets och olika reservanters

ställning till spörsmålet om repartitionstal för jordbruks- och skogsvärde

har berörts i det föregående.

Redan vid kommunalskatteutskottets utlåtande nr 1 voro fogade vissa

tabeller rörande det sannolika utfallet av då föreliggande olika förslag till

repartitionstal. De för utskottets räkning verkställda undersökningarna hava

emellertid nu kompletterats med undersökningar rörande ytterligare alter­

nativ och ytterligare ett antal kommuner. De nu företagna undersöknin­

garna hava, på grundval av år 1925 avgivna deklarationer, avsett dels

provisoriet, dels Kungl. Maj:ts förslag år 1927, dels kommunalskatteutskottets

förslag, dels fyra särskilda alternativ, i följande sammanställning betecknade

som alternativ I—IV:

116

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 213.

Repartitionstal för

Skogsaccis (O = medel-

Förslag

jordbruks­

värde

skogs­

värde

tomt- och

industri­

värde

annan

fastighet

utdebiteringen av all­

män kommunalskatt

de senaste 5 åren)

Provisoriet ............................

O.06

0.06

0.06

O.

oö

2

%

Propositionen

1927 ..........

0.06

0.04

0.05

0.05

Va IT

Kom.skatteutskottet

1927. ■

0.06

0.04

0.05

0.05

1/t

TJ (max. 3

%

samt)

utan max.)

Alt. I ....................................

0.05

0.04

0.05

0.0 5

Va U

Alt. Il ....................................

0.05

0.04

0.05

0.05

1/4

U (max. 3

%

samt

utan max.)

Alt- III....................................

0.0 5

0.03

0.0 5

0.0 5

1

/4

II (max. 3

%

samt!

utan max.)

Alt. IV....................................

0.05

0.03

0.05

0.1)5

x\z

IT (max.

i %

samt

utan max.)

117

Alt. I motsvarar utskottets förslag: med den ändring, att repartitionstalet

för jordbruksvärde blivit satt till t).o5 och skogsaccisen till ett procenttal,

som antages motsvara en bortfallande garantiskatt på 1 procent av skogs­

värdet. Detta förslag innebär följaktligen eu belastning av skogen, som

antages alldeles överensstämma med motsvarande belastning av jordbruks­

värde.

Alt. II motsvarar utskottets förslag med allenast den ändring, att reparti­

tionstalet för jordbruksvärde sänkts till O.os, medan accisen liksom enligt

utskottsförslaget antages motsvara bortfallande garantiskatt på 2 procent av

skogsvärdet. Detta alternativ överensstämmer sålunda med den ståndpunkt,

som intagits av herrar Magnusson i Tumhult samt K. Oscar Ericson m. fl.

i avgivna reservationer till utskottets utlåtande, samt innebär en jämförelse­

vis starkare skattebelastning av den växande skogen än av jordbruksvärde.

Alt. III och IV skilja sig från utskottets förslag dels därutinnan att

repartitionstalet för jordbruksvärde sänkts till O.os, dels därutinnan att

repartitionstalet för skogsvärde satts till O.⁰³. Alt. III har upptagit en

skogsaecis, som antages svarande mot bortfallande garantiskatt på 2 procent

av skogsvärdet och alltså ej medförande någon starkare belastning av skogs­

värde än av jordbruksvärde, medan skogsaccisen enligt alt. IV torde kunna

antagas i det närmaste motsvara en bortfallande garantiskatt på 3 procent

av skogsvärdet och alltså medföra någon överbelastning av skogen.

Det rotvärde, som lagts till grund för beräkningen av skogsaecis, har

varit medeltalet av de rotvärden, som faktiskt taxerats i kommunerna

åren 1923—1925, medan accisprocenten antagits till vederbörlig bråkdel

ej av medelutdebiteringen av kommunalskatt för de fem senaste åren, utan av

den utdebitering av kommunalskatt, som eljest antagits vid undersökningen,

nämligen den som beslutats år. 1925. Avrundning har skett till närmast

högre 5-tal ören. Utdebiteringsbehovet i respektive kommuner har antagits

till summan av det belopp, som faktiskt utdebiterats i allmän kommunal­

skatt, och det belopp, som med en accisprocent enligt nu gällande grunder

skulle utdebiterats på det antagna rotvärdet. Det har ansetts, att man på

denna väg skulle vinna det för normala förhållanden mest belysande mate­

rialet.

Vid undersökningen har man sökt utröna dels den utdebiteringsprocent

som vid olika alternativ rörande repartitionstal skulle bliva erforderlig för

att fylla respektive kommuners utdebiteringsbehov, dels ock den förskjutning

av skattebördan som skulle uppstå för å ena sidan fastighetsägare, å andra

sidan övriga skattskyldiga. I motsats till vad som varit fallet vid vissa

föregående undersökningar har däremot ej beräknats den förskjutning, som

skulle uppstått just för ägare av jordbruksfastighet, enär en dylik under­

sökning skulle blivit alltför mödosam i förhållande till det utbyte, som kunde

väntas av densamma.

Undersökningen har avsett dels de 35 landskommuner, så allsidigt som

möjligt representerande olika kommuntyper i riket, vilka varit föremål för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

statistisk bearbetning redan i sammanhang med utarbetandet av 19 2 7 år

proposition, dels ytterligare 53 mera utpräglade jordbruks- och skogskom,-

muner, beträffande vilka det på förhand kunde antagas, att ändringarna i

repartitionstal skulle medföra relativt sett betydande verkningar, och alltså

avsedda att utgöra exempel på bur ändringarna kunna verka. Sistnämnda

kommuner, vilka avse rikets samtliga län, torde få anses i huvudsak repre­

sentativa för åtminstone några hundratal liknande kommuner.

Huvudresultaten av undersökningarna återgivas i två särskilda tabeller, den

förra (tab. 1 A) avseende de 35 förra kommunerna och sålunda ägnad att erbjuda

ett lämpligt jämförelsematerial med äldre statistik, den senare (tab. 1 B) av­

seende de 53 kommuner, som i allmänhet ej återfinnas i det äldre statistik­

materialet. Dessa tabeller torde få tillika med i det följande här omförmälda

tabeller biläggas dagens statsrådsprotokoll (bil. 1).

Vad till en början angår de 35 kommunerna i tab. 1 A, så återfinnas

bland dessa ett antal kommuner, i vilka jordbruk och skogsbruk har rela­

tivt mycket liten betydelse, enär i desamma linnes god tillgång till andra

beskattningsföremål än jordbruksfastighet. Vilka repartitionstal för jord­

bruksvärde och skogsvärde samt vilken procent för skogsaccisen som väljas

i dessa kommuner spelar för kommunernas ekonomi och för övriga skatt­

skyldiga givetvis en underordnad roll. Exempel på dylika kommuner utgöra

Vrena (Södermanlands län), Kvillinge (Östergötlands län), Kävlinge (Malmö­

hus län), Slättåkra (Hallands län), Mollösund (Göteborgs och Bohus län),

Kinna (Älvsborgs län), österplana (Skaraborgs län), Längbro (Örebro län).

Av liknande typ men med något större förskjutning i skattebördan är Mörarp

(Malmöhus län). Utdebiteringen är exempelvis i Kinna enligt provisoriet

4 kronor men enligt alla fyra alternativen 4.0 3 kronor per skattekrona samt

i Mörarp 4.5 ⁰ kronor enligt provisoriet och 4.7 o kronor enligt alla alternativen.

En annan typ utgöra de rena jordbrukskommunerna utan nämnvärd

skog. Här spela repartitionstalet för skogsvärde samt accisprocenten ingen

nämnvärd roll, varför å ena sidan siffrorna enligt provisoriet, 1927 års

proposition och kommunalskatteutskottet, å andra sidan siffrorna enligt de

fyra alternativen äro tämligen likartade. Exempel på dylika kommuner ut­

göra Hossmo (Kalmar län), Näs (Gotlands län), Sturkö (Blekinge län), Hem-

mingsdynge, Norra Vram och Västra Kärrstorp (Malmöhus län), Rolfstorp

(Hallands län) samt Hällum (Skaraborgs län). I exempelvis Hossmo är

utdebiteringen enligt provisoriet 9.4 3 kronor, medan den enligt de fyra

alternativen växlar mellan 9.9 4 och 9.9 5 kronor, i Hällum är utdebiteringen

enligt provisoriet 9 kronor, enligt alla alternativen 10 kronor.

En tredje typ förete de blandade jordbruks- och skogs- samt de utpräglade

skogskommunerna. Här finnes en tydlig skillnad dels emellan provisoriet,

1927 års proposition och kommunalskatteutskottet inbördes, dels mellan de fyra

alternativen inbördes. Exempel på dylika kommuner erbjuda Agunnaryd

(Kronobergs län), Håbol (Älvsborgs län), Askersunds landskommun (Örebro

län), Los (Gävleborgs län), Edsele och Multrå (Västernorrlands län) samt

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 213.

119

Håsjö (Jämtlands län). I Agunnaryd är utdebiteringen enligt provisoriet 5

kronor, men enligt de fyra alternativen växlar den mellan 5.5 5 kronor oeh

5.7 4 kronor. I Håsjö är utdebiteringen enligt provisoriet 7.7 o kronor, men

enligt de fyra alternativen växlar den från 8.30 till 8.75 kronor.

De nu uppräknade kommunerna utgöra, såsom en blick på tab. 1 A giver

vid handen, endast exempel. Av de här ej omnämnda kommunerna torde

en del få betecknas såsom övergångsformer mellan de tre olika typerna.

För att härefter övergå till de undersökta 53 kommuner, i vilka det kunde

antagas, att verkningarna av ändrade repartitionstal i regel skulle bliva

jämförelsevis betydande, så ligger det i sakens natur, att den här förut

angivna första typen, vilken ej företer avsevärda ändringar i utdebiteringen,

ej skall finnas bland dem representerad. I stället utgöra dessa kommuner

exempel på förenämnda andra och tredje typer.

Till i huvudsak rena jordbrukskommuner torde vara att hänföra följande

kommuner, för vilka utdebiteringsprocenten vid olika alternativ angives:

Utdebitering enligt

Län

Kommuner

Provi­

soriet

1927

års

propo­

sition

Ut­

skottet

1927

Alt.

I

Alt.

II

Alt.

III

Alt.

IV

Östergötlands

Kumla.............................

9: 10

9: 1 2

9: 12 10: 31 10: 31

•

10: 8 2 10: 82

Kalmar

Långlöt .... ....................

11: so 11: 83 11: 83 12: 82 12: 82 12: 88 12: 88

>

Sandby ............... .........

9: 55

9: 55

9: 55 10: 86 10: 86 10: 36 10: 86

Blekinge

Torhamn.........................

20: 7 0 20: 7 6 20: 7 5 21: 52 21: 52 21:

54

21:64

Kristianstads

Bollerup.........................

7: 60

7: Gl

7: 61

8: 37

8: 3 7

8: 87

8: 87

»

Fågeltofta .....................

7: 75

7: 78

7: 81

8: 60

8: 58

8: 57

8: 52

Malmöhus

Skeglinge.......... .............

6: —

6: —

6: —

6: 76

6: 76

6: 75

6: 76

Hallands

Gödestad.........................

11: 20 11: 20 11:

20

12: 6 7 12: 57 12: 57 12: 57

Göteb- och Bohus Spekeröd.........................

12: 80 12: 82 12: 85 14:

20

14:

14

14: 2 0 14:16

»

Tuve .............................

9: 17

9: 22

9: 22

9: 76

9: 76

9: 76

9: 76

Skaraborgs

Högstena.........................

18: 15 18: 16 18: 16 20: 38 20: 88 20: 8 8 20: 38

»

Om .................................

9: 2 0

9: 28

9: 23 10:

4 4

10:

44

10: 46 10:

4 6

Örebro

Kräklinge .....................

8: 85

8: 93

8:93.1 9:5 7

9: 56

9: 60

9: 59

Blandade skogs- och jordbrukskommuner eller utpräglade skogskommuner,

d. v. s. kommuner av tredje typen, äro åter följande med angivna ut-

debiteringsprocent för olika alternativ, därvid i fråga om såväl utskotts-

förslaget som de olika alternativen icke räknats med maximering av skogs-

aceisen i förekommande fall:

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Län

1

Kommuner

Utdebitering enli gt

Provi­

soriet

1927

års

propo­

sition

Ut­

skottet

1927

Alt.

I

Alt.

II

Alt.

III

Alt.

IV

Stockholms

Faringe .........................

8: —

8: 19

8: 22

8: 92

8: 8 7

Ö: —

8: 96

>

Haga .............................

9: 4 0

9: 56

9: 56 10: 22 10: 21 10: 80 10: 2 9

Uppsala

Litslena .........................

8: SB

8: 62

8: 66

9: 38

9: 80

9: 35

9: so

Södermanlands

Torsåker.........................

8: 60

8: 91

8: 93

9: 81

9: 78

9: 98

9: 96

Östergötlands

Regna .............................

12: 90 12: 82 13: 07 13: 91 13: 49 13: 78 13: 4 5

Jönköpings

Dannäs .........................

10: 20 10: 20 10: 88 11: 38 11: 00 11: 12 10: 90

»

Sandvik .........................

7: 50

7: 94

8: 50

9: 69

8: 69

8: 78

8: 15

Kronobergs

Asa ................................

9: 35

9: 71

9: 99 10: 86 10: 8 7 10: 80 10: 49

»

Nött ja .............................

9: 80 10: 19 10: 23 11: 20 11: 18 11: 41 11: 87

Kalmar

S:t Sigfrid .....................

14: 40 14: 89 14: 69 16: 0 6 15: 7 0 15: 96 15: 73

Gotlands

Ganthem.........................

11: BO 11: 81 11: 82 12: 79 12: 7 8 12: 98 12: 9 7

>

Gerum.............................

10: — 10: 34 10: 3 7 11: 36 11: 31 11: 63 11: 49

Silte................................

18: - 18: 21 18: 21 20: 4 7 20: 4 7 20: 5 9 20: 69

»

Tofta .............................

18: — 18: 42 18: 4 9 20: 98 20: 86 21: 2 5 21: 16

Malmöhus

Blentarp.........................

13: — 13: 06 13: 14 14: 7 9 14: 6 5 14: 7 9 14: 70l

Hallands

Abild .............................

8: 40

8: 6B

8: 80

9: 94

9: 6 6

9: 98

9: 75

Göteb.och Bohus Hede .............................

17: 30 17:

B

4 17: 68 19: 2 7 19: 02 19: 38 19: 21

Älvsborgs

Fänneslunda .................

13: 40 13: 0 7 13: 43 15: 03 14: 34 14: 62 14: 19

>

Älekulla .......................... 18: — 18: 29 18: 36 19: 99 19: 86 20: 16 20: 0 7

Skaraborgs

Flo ................................

10: BO 10: 41 10: B3 11: 79 11: 56 11: 63 11: 48

>

Tived .............................

10: — 10: 15 10: 40 11:49 11: 01 11: 85 11: 04

Värmlands

Bogen .............................

10: 20

9: 69 10: 21 11: 17 10: 27 10: 8 6

9: 82

Högerud.........................

15: — 15: Bl 15: 6 7 16: 90 16: 61

17: 15 16: 96

Västmanlands

Skerike .........................

9: 7 B

9: 90

9: 92 10: 69 10: 6 6 10: 7 6 10: 74

Kopparbergs

Aspeboda .....................

6: 90

7: lo

7: 18

7: 54

7: 41

7: 48

7: 40

Idre................................

4: —

5: 06

5: S7

6: 05

5: 4 9

5: 6 0

5: 2 6

»

Malingsbo .....................

7: 40

8: 66

8: 68

9: 25

9: —

9: 87

9: 70

Gävleborgs

Hamrånge .....................

7: 7 B

7: 90

7: 9 9

8: 28

8: 09

8: 21

8: 12

»

Nianfors .........................

5: 7 7

6: 59

7: —

8: 10

7: 23

7: 84

7: 26

7>

Ramsjö .........................

5: 63

6: 45

6: 6 9

7: 31

6: 88

7: 38

7: 08

Västern orrlan d s

Ljustorp .........................

10: — 10: 46 10: 52 10: 8 7 10: 7 8 11: 06 11:-

Jämtlands

Näs ................................

13: — 13: 4 9 13: 5 4 14: 4 8 14: 3 8 14: 66 14: 60

Storsjö .........................

14: »8 12: so 13: 80 16: 01 14: 14 14: 61 13: 51

Västerbottens

Lycksele.........................

5: —

5: 53

5: 74

6: 16

5: 81

6: —

5: 7 4

Nysätra .........................

10: — 10: 18 10: 2 0 10: 7ä 10: 7 6 10: 8 7 10: 85

Sorsele.............................

9: —

9: 46

9: 78 10: 5 7 10: o i 10: 66 10: 17

Åsele .............................

7: —

7: 56

7: 92

8: 6 9

8: 02

8: so

7: 90

Norrbottens

Arvidsjaur.....................

14: 4 B 15: 53 15: 86 17: 04 16: 45 17: 61 17: 20

>

Korpilombolo ..............

15: 40 16: 9 7 17: 38 18: 4 4 17: 85 18: 44 18: 04

»

Tärendö .........................

18: 30 19: 86 19: 77 21: 51 20:

7 7

22: 12 21: 6 0

121

Jag har även låtit upprätta särskilda tabeller 2 A och B, utvisande utdebi-

teringssiffrans höjning vid alternativ II i procent av den nuvarande utdebite­

ringen ävensom huru stor del av höjningen som kan anses representerad av

änd ringen i skogsbeskattningen (inbegripen den ytterst obetydliga ändring, som

kan bero på sänkt repartitionstal för tomt- och industrivärde) och huru stor del

som kan bero på ändrat repartitionstal för jordbruksvärde. Det bör dock mär­

kas, att dessa siffror ej äro alldeles rättvisande, enär man måst förfara på det

sätt, att man först uträknat vad ändringen i skogsbeskattningen (inkl. tomt-

och industrivärde) skulle betyda isolerad, och antagit att återstoden av ut­

debiteringens ökning hänför sig till jordbruksvärdet. Hade man i stället

förfarit på motsatt sätt, d. v. s. först uträknat vad som kunde bero enbart

på sänkt repartitionstal för jordbruksvärde och antagit att återstoden av

höjningen hänförde sig till skogen samt tomt- och industrivärde — en under­

sökning som emellertid skulle blivit mycket omfattande — hade resultatet

blivit något annorlunda. Nu har för de kommuner, där både jordbruks- och

skogsvärde finnes, siffran för skogen kommit att bli relativt något för hög och

den andra siffran något för låg. Rörande verkningarna av enbart sänk­

ningen av repartitionstalet för jordbruksvärde kan emellertid hänvisas till

de kommuner, i vilka skogsvärde ej finnes.

1 särskilda tabeller (3 A och B) hava sammanställts uppgifter rörande de

undersökta kommunernas tillgång på beskattningsföremål. Av denna sam­

manställning framgår i viss mån de undersökta kommunernas karaktär.

Finnes i en kommun relativt mycken fastighet av annan fastighets natur

eller jämförelsevis hög taxerad och beskattningsbar inkomst, så finnas i

kommunen sannolikt många löntagare, eventuellt även industri. I en särskild

kolumn upptages förhållandet mellan skogsvärde och det i medeltal under

de tre år, som i berörda hänseende ligga till grund för undersökningen,

taxerade rotvärde i kommunerna. Till betydelsen av dessa siffror skall jag

strax återkomma.

I tabellerna 4 A och B har slutligen gjorts en sammanställning rörande

det antal skattekronor av olika slag, som står kommunerna till buds vid

olika alternativ. Beträffande skogsaccisen har såsom skattekronor enligt

samtliga undersökta förslag antagits det antal, som skulle förefunnits, om

det genom skogsaccis fyllda beloppet i stället uttagits genom allmän kom­

munalskatt, d. v. s. den siffra som erhålles, om det genom skogsaccis enligt

varje förslag uttagna beloppet divideras med den enligt varje förslag gäl­

lande utdebiteringsprocenten för allmän kommunalskatt. Ett särskilt intresse

erbjuda de kolumner, som utvisa antalet i förhållande till provisoriet bort­

fallande fastighetsskattekronor och tillkommande inkomstskattekronor enligt

de olika förslagen, enär härav framgår garantiens betydelse för de olika kom­

munerna. Om blott ett ringa antal inkomstskattekronor kommer i stället

för bortfallande fastighetsskattekronor, betyder detta, att garantien behövt

tagas i anspråk beträffande nästan alla fastigheter. Stort intresse erbjuder

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 2Ui.