Prop. 1928:213

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

1

Nr 213.

Kungl. Maj ds proposition med förslag till kommunalskattelag m. m.;

given Stockholms slott den 16 mars 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

dels kommunalskattelag;

dels förordning rörande fortsatt tillämpning av förordningen den 27 juni 1927 (nr 309) med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastighetstaxering år 1928;

dels ock förordning om upphävande i viss del av förordningen den 27 juni 1927 (nr 307) om särskilda grunder för utgörande av kommunal- utskylder för åren 1928 och 1929 m. m. samt om upphävande av den så kallade lappskatten i Västerbottens och Norrbottens län.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 180 haft. (Nr 213.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Förslag

till

Kommunalskattelag .

Härigenom förordnas som följer:

1 kap

Allmänna stadganden.

1 §•

Allmän kommunalskatt, varom stadgas i kommunallagarna, skall utgöras i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres en var skattskyldig enligt de i denna lag fastställda grunder.

Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till allmän kommunalskatt stadgas i gällande taxeringsförordning.

2

§.

Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal inkomstskatt. Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig: för jordbruksfastighet: sex skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens tomt- och industrivärde samt fyra skatteören för varje etthundra kronor av fastighetens skogsvärde;

för annan fastighet: fem skatteören för varje etthundra kronor av fastig­ hetens taxeringsvärde.

Såsom underlag för kommunal inkomstskatt påföres skattskyldig ett skatte- öre för varje krona beskattningsbar inkomst.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.

3 §.

Med taxeringsår förstås i denna lag det kalenderår, under vilket taxering verkställes, och med beskattningsår det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret, eller, där räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

3

2 kap.

Om fastighetsskatt.

Skattepliktig fastighet.

4 §.

Fastighetsskatt utgöres, med undantag varom i 15 § sägs, för skattepliktig

fastighet.

Skattepliktig är all inom riket belägen fastighet med de undantag, varom

stadgas i 5 §.

Med fastighet förstås i denna lag vad enligt allmän lag är att hänföra

till fast egendom, så ock byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej är hän-

förlig till fast egendom; dock skall registrering enligt lagen den 22 juni 1920

med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om

rätt till elektrisk kraft med mera icke föranleda därtill, att sålunda regi­

strerad egendom allenast på denna grund i beskattningsavseende hänföres

till fastighet.

5 §.

1 mom. Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas:

a) nationalparker;

b) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser,

så ock begravningsplatser;

c) staten tillhörig för försvarsändamål avsedd fastighet, i den mån den

för sådant ändamål nyttjas, försåvitt fastigheten ej är att anse som en fri­

stående industriell anläggning;

d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för

allmän

styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller

säkerhet, fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning;

e) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjuk­

vårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser till­

höriga, för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana avsedda bygg­

nader, så ock dylik institution tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötesplatser upp­

förda byggnader, avsedda till begagnande under tjänstgöring därstädes;

g) nykterhetsföreningars byggnader ävensom byggnader, som tillhöra

sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor,

i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara med­

lemmar, därest byggnaderna äro avsedda för nu nämnda föreningars eller

sammanslutningars verksamhet såsom sådana;

h) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus,

muséer och så kallade soldathem;

i) post- och telegrafverkens för driftens omedelbara behov avsedda byggnader.

4

Därest under d)—i) angiven fastighet jämväl användes för industriellt

eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till

begagnande, föreligger skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens

värde.

2 mom. För kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, som är avsedd

eller upplåten för allmän trafik, så ock för allmän farled eller allmän

flottled jämte till sagda kommunikationsanstalter hörande, för driftens omedel­

bara behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden föreligger

ej heller skatteplikt.

3 mom. Är enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. byggnad helt eller delvis

undantagen från skatteplikt, vare lag samma beträffande tomtområde, som

hörer till byggnaden.

4 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande

byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken byggnadsägaren icke är

skattskyldig, understiger 500 kronor, föreligger icke skatteplikt för bygg­

naden eller byggnaderna.

5 mom. Att främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat

bärstädes avsedd fastighet i visst fall kan undantagas från skatteplikt, därom

stadgas i 73 §•

/C1

. .

,

(Se vidare anvisningarna.)

Grunder för taxering av fastighet.

6

1 mom. Fastighet skall, med undantag som i 2 mom. sägs, taxeras i

enlighet med vad här nedan stadgas.

Vid taxeringens verkställande skall, med iakttagande av vad i 12 § 1 mom.

och 2 mom. sista stycket samt 14 § sägs, hänsyn tagas till förhållandena

vid taxeringsårets ingång. Har därefter, innan taxeringen verkställes, fastig­

hets värde väsentligen ökats genom ny-, till- eller ombyggnad, må dock,

därest den skattskyldige och, om fastigheten övergått till ny ägare, jämväl

denne det begär, vid taxeringsvärdets åsättande hänsyn tagas till det ökade

värdet.

2 mom. Taxering skall ej ske av fastighet, som avses i 5 § 2 och 4 mom.

7 §•

Fastighet taxeras såsom jordbruksfastighet, då den användes för jordbruk

eller skogsbruk, och såsom annan fastighet, da den användes för annat ändamål.

Användes fastighet delvis för jordbruk eller skogsbruk och delvis för annat

ändamål, skall den del, som användes för jordbruk eller skogsbruk, med

därtill hörande byggnader och inrättningar taxeras såsom jordbruksfastighet

och den del, som användes för annat ändamål, med därtill hörande bygg­

nader och inrättningar taxeras såsom annan fastighet.

Ligger fastighet oanvänd, skall fastigheten taxeras såsom jordbruksfastighet,

såframt ej påtagligt är, att densamma är avsedd att användas för annat

ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 213.

5

Under jordbruk inbegripes jämväl binäring till jordbruk.

Frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget tiskeri

taxeras såsom annan fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

8

§.

Varje taxeringsenhet skall åsättas särskilt taxeringsvärde.

Taxeringsenhet är inom var kommun för sig:

a) där ej annat följer av vad nedan under d) och e) stadgas, å landet

varje hemman eller lägenhet eller del därav, som skall i jordregister sär­

skilt redovisas, samt i stad och annat samhälle, där fastighetsregister såsom

för stad skall föras, varje tomt eller stadsäga,

dock att del av dylik fastighet skall utgöra taxeringsenhet, där fastighets­

delen antingen tillhör särskild ägare eller upplåtits till annan för självstän­

digt, mera stadigvarande nyttjande eller eljest stadigvarande brukas särskilt

eller användes för annat ändamål än fastigheten i övrigt;

b) frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri;

e) byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å annans

mark, därest byggnadens eller byggnadernas ägare icke innehar marken med

besittningsrätt för obegränsad tid;

d) skogsområde, vilket är att anse såsom brukningsenhet, samt vid skifte

avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning, även om området

eller samfälligheten består av flera hemman eller lägenheter eller delar av

sådana;

e) komplex av fastigheter eller delar av fastigheter, varom i a) sägs, därest

de tillhöra samme ägare och ligga i oskift samfällighet eller i sambruk med

gemensamma åbyggnader eller av annan anledning icke kunna till sina

inbördes värden tillförlitligen bedömas.

Tillhöra delar av taxeringsenhet olika administrativa områden, inom vilka

menighet äger utöva beskattningsrätt, eller är del av taxeringsenhet belägen

inom och annan del utom särskilt sådant område, skall angivas, huru stor

del av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden som anses

skäligen belöpa å varje sådan del av taxeringsenheten.

Ingå i taxeringsenhet flera fastigheter eller delar av fastigheter, som avses

i första stycket under a) här ovan, skall, därest ägare eller arrendator av

dylik fastighet eller del av fastighet det påfordrar, angivas, huru stor del

av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden som belöper

å fastigheten eller fastighetsdelen.

(Se vidare anvisningarna.)

9 %.

Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, åsättas

till det helopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens pris

(allmänna saluvärdet).

6

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

Skogsmark och växande skog skola upptagas till det värde, som de kunna

anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. Finnes å

skogsmark därutöver betesvärde, som ägaren kan tillgodogöra sig, eller

tomt- och industrivärde, varom i 10 § förmäles, skall vid uppskattningen

hänsyn tagas jämväl därtill.

Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan be­

räknas utgå.

(Se vidare anvisningarna.)

10 §.

Vid taxering av fastighet skola, i den mån förhållandena därtill föran­

leda, följande särskilda värden, vilka tillsammans utgöra fastighetens taxe­

ringsvärde, redovisas, nämligen:

för jordbruksfastighet:

a) jordbruksvärde, varmed förstås fastighetens värde, utom värdet av

växande skog, under förutsättning att fastigheten användes för jordbruk med

binäringar eller skogsbruk,

skolande därvid särskilt angivas vad av jordbruksvärdet som belöper å

till skogsbörd lämplig mark (skogsmark);

b) skogsvärde, varmed förstås värdet av växande skog; samt

c) tomt- och industrivärde, varmed förstås värde, som fastigheten eller

del därav äger utöver jordbruksvärdet och skogsvärdet på grund därav, att

till fastigheten hörande mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jord­

bruk med binäringar eller skogsbruk;

för annan fastighet:

a) markvärde eller värdet av marken med bortseende från därå befintliga

träd och anläggningar;

b) byggnadsvärde eller värdet av byggnader å fastigheten; samt

c) parkvärde eller det värde, som fastigheten äger utöver markvärdet och

byggnadsvärdet på grund av därå befintliga träd, trädgårdsanläggningar och

dylikt.

(Se vidare anvisningarna.)

11

§.

Taxeringsvärde utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande be­

lopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller. Likaledes

skola de enligt 10 § redovisade särskilda värden utföras i fulla hundratal

kronor, och skall härför erforderlig jämkning ske, med iakttagande av att

nämnda värden skola sammanlagt motsvara det åsatta taxeringsvärdet.

Uppgår taxeringsenhets hela värde icke till 100 kronor, skall detta värde

införas endast i vederbörande taxeringslängds anteckningskolumn. Likaså

skall endast i nämnda kolumn införas värdet å sådan fastighet, för vilken

jämlikt 15 §> fastighetsskatt icke utgöres.

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 213.

7

Taxeringsperiod.

12

%.

1 mom. Allmän uppskattning av fastighets värde (allmän fastighets­

taxering) skall ske vart femte år. De vid sådan uppskattning fastställda

värdena må ej ändras förrän vid nästa allmänna fastighetstaxering, där ej

annat föranledes av stadgandena i 2 mom.

2 mom. Nya taxeringsvärden skola åsättas i stället för de vid den all­

männa fastighetstaxeringen bestämda, därest under löpande taxeringsperiod

sådant förhållande inträffat, att taxeringsenhet bör uppdelas i flera taxe­

ringsenheter eller flera taxeringsenheter böra sammanslås till en,

eller ändring i fastighets beskattningsnatur inträtt,

eller fastighets värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik an­

ledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning så min­

skats, att förändringen föranleder en minskning av taxeringsvärdet med

minst en femtedel,

eller fastighets värde genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts, att

därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel.

Taxering, som i detta mom. avses, skall verkställas med hänsyn till det

allmänna prisläge, som legat till grund för den närmast föregående all­

männa fastighetstaxeringen.

Skattskyldighet.

13 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger, där icke i 2 mom.

annorlunda stadgas, fastighetens ägare.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommiss­

rätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt

förordnande.

2 mom. I ägares ställe skattskyldig är:

a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med

vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som

eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergs­

hanteringens understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet;

samt

c) innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall

anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja

fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik

8

boställsordning den 9 december 1910 avsett löneboställe är vederbörande

pastorat att anse såsom innehavare i fall och under tid, då boställets avkast­

ning utgör avlöningstillgång jämlikt 19 § i lagen nyssnämnda dag om reg­

lering av prästerskapets avlöning.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a) eller

c) omförmäles, författningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän fond

eller inrättning, är denna att anse såsom fastighetens innehavare, såvitt

angår fastighetens skogsvärde.

Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med

ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin

rätt icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å fastig­

heten, vare han icke skattskyldig i avseende å skogsvärde.

14 §.

Skattskyldigheten skall bedömas med hänsyn till förhållandena vid taxe­

ringsårets ingång. Har fastighet efter taxeringsårets ingång övergått till

ny ägare eller innehavare, skall denne anses såsom ägare eller innehavare

av fastigheten vid taxeringsårets ingång, därest han författningsenligt skolat

för taxeringsåret mantalsskrivas för fastigheten.

15 §.

1 mom. Understiger taxeringsvärde å fastighet, vilkens enda eller huvud­

sakliga värde utgöres av för ägarens eller innehavarens personliga behov

använd åbyggnad, 1,000 kronor, vare denne befriad från utgörande av fastig­

hetsskatt, såvida han eller, om han är gift, den andre maken ej av annan

grund skall erlägga skatt enligt bestämmelserna i denna lag.

2 mom. Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid döds­

fallet varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor, och har den av­

lidne efterlämnat make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans

frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, må dödsboet kunna av

beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från skyldighet att utgöra fastig­

hetsskatt för det år han avlidit eller för året näst därefter. Fråga om be­

frielse, som här avses, upptages beträffande taxering, som skolat äga rum

under dödsåret, av beskattningsnämnd för detta eller nästpåföljande år och

beträffande taxering, som skolat äga rum under året efter dödsåret, av be­

skattningsnämnd för detta år.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Beskattningsort.

16 §.

Fastighetsskatt skall utgöras till den kommun eller det administrativa

område, där fastigheten är belägen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213. !)

3 kap.

Om kommunal inkomstskatt.

Skattepliktig inkomst.

17 §.

Kommunal inkomstskatt utgår för:

a) inkomst av jordbruksfastighet,

b) inkomst av annan fastighet,

c) inkomst av rörelse,

d) inkomst av tjänst,

e) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, samt

f) inkomst av kapital. För ett vart av nu nämnda slag av inkomst skall inkomsten av varje särskild förvärvskälla uppskattas för sig.

18 §.

Såsom särskild förvärvskälla anses i fråga om:

a) jordbruksfastighet: inom var kommun för sig, varje fastighet, fastighets­ del eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens hand är att anse såsom förvaltningsenhet;

b) annan fastighet: varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastig­ heter, som är att anse såsom förvaltningsenhet; dock att fastighet, till den del densamma ingått uti av ägaren driven rörelse, skall anses tillhöra för­ värvskällan rörelse;

c) rörelse: varje förvärvsverksamhet, som med avseende å enhetlighet i verksamhetens art samt gemensamhet i driftledning och driftkostnader är att anse såsom självständig rörelse;

d) tjänst: all till tjänst hänförlig förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat, ävensom alla honom tillkommande, till tjänst hänförliga inkomst- givande rättigheter;

e) tillfällig förvärvsverksamhet:

1. icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom del­

tagande i lotteri;

2. all övrig tillfällig förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat;

f) kapital:

1. all skattskyldig tillhörig egendom, därav intäkten skall hänföras

till intäkt av kapital, dock med undantag av fastighet och rörelse i utlandet;

2. all fastighet och rörelse, som skattskyldig haft i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213,

19 *.

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt tillfallit make

eller vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller

gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom i andra fall

än som avses i 35 §;

vinst i lotteri av den beskaffenhet, att för vinster i lotteriet skall erläggas

skatt jämlikt förordningen om särskild skatt å vissa lotterivinster, och ej

heller andra lotterivinster, därest deras sammanlagda belopp under beskatt­

ningsåret understigit 100 kronor;

vad som i annan form än livränta tillfallit den försäkrade eller hans

dödsbo på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring eller

vad som annorledes än genom försäkring i annan form än livränta tillfallit

någon såsom ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;

kapital, som på grund av kapitalförsäkring utfallit vid inträffat försäk-

ringsfall eller återköp av försäkringen, där det utfallna kapitalet icke är

att anse såsom intäkt av rörelse;

ersättning på grund av försäkring av fast eller lös egendom i annat fall

än då köpeskilling, som skulle hava influtit, därest egendomen i stället för­

sålts, varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet

eller av rörelse;

vinstandel eller premieåterbäring, som försäkringstagare fått uppbära

från försäkringsanstalt på grund av avtal rörande annan försäkring än liv­

ränteförsäkring, därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför

givaren jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda

för mottagarens utbildning.

(Se vidare anvisningarna.)

20

§.

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från

samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i pen­

ningar eller penningars värde (bruttointäkt) avräknas alla omkostnader

under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Avdrag må icke ske för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti

inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom periodiskt under­

stöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll

eller, där understödet icke utgör skadestånd eller är av den art, varom i

22, 25 eller 29 § förmäles, till annans undervisning eller uppfostran;

11

viirdet av dea skattskyldiges, andre makens eller hemmavarande barns

under 16 år arbete i den skattskyldiges förvärvsverksamhet;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda

kapital;

allmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

förlust, som är att hänföra till kapitalförlust.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

Inkomst av jordbruksfastighet.

21

$.

Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres allt vad av fastighet här i

riket, som taxerats såsom jordbruksfastighet, kommit ägaren eller brukaren

tillgodo, såsom:

a) årliga värdet av bostad, som skattskyldig därå åtnjutit för sin, sin

familjs och sina personliga tjänares räkning;

b) intäkt av jordbruk med binäringar, vartill hänföras:

intäkt genom löpande försäljning (ej realisation) av levande eller döda

inventarier, så ock genom avyttring av produkter från jordbruket eller

dess binäringar;

intäkt genom annan inkomstgivande användning av jordbrukets eller dess

binäringars alster, inventarier eller arbetspersonal, såsom körslor, uthyrning

av dragare, maskiner och dylikt;

värdet av vad skattskyldig direkt gjort sig till godo av jordbrukets eller

dess binäringars avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmed-

lemmars räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört den

skattskyldiges hushåll, eller för förädling eller förbrukning i rörelse, som

av den skattskyldige drivits, eller för utgörande av undantagsförmåner eller

annan förpliktelse, som ålegat den skattskyldige i förhållande till någon,

som icke tillhört hans hushåll;

c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras:

intäkt genom avyttring av skogsprodukter, därunder inbegripna produkter

av sådan förädlingsverksamhet, som ingår i skogsbruket, genom upplåtelse

av avverkningsrätt till skog eller genom avyttring av växande skog i sam­

band med avyttring av marken;

värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-,

till- eller ombyggnad eller reparation och underhåll av byggnader, stängsel

och inventarier å fastigheten eller för sitt hushåll eller eljest för sin, sin

familjs och sina personliga tjänares räkning (vedbrand med mera) eller för

arbetspersonalens behov eller å annan av den skattskyldige innehavd fastig­

het eller i rörelse, som av honom drivits;

d) intäkt av annat slag än förut nämnts, vartill hänföras:

intäkt genom avyttring eller annan användning av vissa fastighetens be­

12

ståndsdelar såsom sten, torv, grus, lera och dylikt samt genom jakt och

fiske, som av den skattskyldige eller för hans räkning bedrivits å fastig­

heten och ej är att anse såsom binäring till jordbruk;

arrende för utarrenderad fastighet, evad arrendet utgått i penningar, varor

eller tjänstbarheter, ävensom avgäld eller annan förmån, som influtit till

fastigheten på grund av servitut, upplåtelse av lägenhet eller dylikt;

intäkt genom upplåtelse åt annan att i visst avseende tillgodogöra sig

eller utnyttja fastigheten eller del därav, såsom till sten-, torv-, grus- eller

lertäkt eller dylikt, till bete, jakt eller fiske, till utvinnande av vattenkraft,

till framdragande av ledningar, till upplags- eller lastageplats med mera

sådant.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

22

1 mom. Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må avdrag göras för

omkostnader, såsom för:

allt, som är att hänföra till driftkostnader, såsom lön och underhåll åt

arbetspersonal, som uteslutande eller huvudsakligen använts för jordbruket

eller dess binäringar; anskaffning av levande eller döda inventarier till

ersättning för avyttrade, utrangerade eller genom olycksfall eller kreaturs-

sjukdom förlorade; reparation och underhåll av byggnader, stängsel, diken

och inventarier; inköp av utsäde, foder, gödselmedel och dylikt; kostnader

för skogs vård och underhåll, såsom förvaltning, bevakning, väg- och bygg­

nadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning med mera dylikt,

ävensom, då fråga är om skogsavverkning, kostnader för virkets huggning,

tillredning, utdrivning, flottning med mera; försäkring av arbetspersonal,

byggnader, skog, gröda, förråd och inventarier, som ej äro att hänföra till

personlig lösegendom, med mera sådant;

värdeminskning, som till jordbruket eller dess binäringar eller till skogs­

bruket hörande driftbyggnader, däri inbegripna för driften nödiga bostads­

byggnader, äro underkastade;

undantagsförmåner, pensioner, periodiska understöd eller därmed jämför­

liga periodiska utbetalningar på grund av förutvarande anställning å fastig­

heten ;

arrende, som fastighetens brukare haft att därför utgöra, samt frälseränta

eller annan avgäld, som skolat utgå av fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital;

speciella skatter eller avgifter till det allmänna.

Har skog avverkats eller ock avyttrats utan samband med avyttring av

marken och understiger det återstående virkeskapitalet därefter det för ägaren

gällande ingående virkeskapitalet eller understiger skogens återstående värde

därefter skogens för ägaren gällande ingångsvärde, må ägaren njuta avdrag,

i förra fallet med så stor del av ingångsvärdet, som kan anses motsvara

minskningen av det för honom gällande ingående virkeskapitalet, och i

senare fallet med det belopp, varmed skogens återstående värde understiger

skogens för honom gällande ingångsvärde. Med skogens för ägaren gällande

ingångsvärde förstås skogens värde vid den tidpunkt, då han förvärvade

fastigheten, i den mån ej avdrag för minskning av sådant värde tidigare

medgivits. Med det för ägaren gällande ingående virkeskapital förstås

virkeskapitalet vid nämnda tidpunkt, i den mån ej avdrag för minskning

av sådant virkeskapital tidigare medgivits.

Har växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, må

ägaren njuta avdrag med skogens för honom gällande ingångsvärde även­

som med ett belopp svarande mot den värdestegring, vilken efter det han

förvärvade fastigheten åkommit så stor del av skogen, som anses motsvara

fem gånger den normala årliga virkesavkastningen å skogen.

Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och deltagit i arbetet å

fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen.

2 mom. Avdrag får icke göras för:

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller för grundför­

bättring därå, såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning med mera dylikt;

nyuppsättning av eller värdeminskning å inventarier.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. May.ts pre/position Nr 213.

13

23 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av jordbruksfastighet, sedan avdrag

enligt 22 § gjorts, utgör nettointäkt av jordbruksfastighet.

2 mom. Från nettointäkten av jordbruksfastighet må med tillämpning av

de i 45 § meddelade närmare bestämmelser avräknas det inkomstbelopp,

som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som därefter återstår

av nettointäkten utgör inkomst av jordbruksfastighet.

Inkomst av annan fastighet.

24 §.

Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes av vad nedan

i andra stycket stadgas, hänföras vad av fastighet här i riket, som taxerats

såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom:

hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt för sin, sin familjs och sina

personliga tjänares räkning;

hyra eller annan ersättning för fastighet eller del därav, som upplåtits

till annan;

intäkt genom försäljning eller annat tillgodogörande av fastighetens alster

eller naturtillgångar;

avgäld med mera dylikt, som influtit från fastigheten;

frälseränta.

Har fastighet helt eller delvis använts i ägarens egen rörelse, skall intäkt

genom nyttjande av fastigheten till den del, som sålunda använts, räknas till

intäkt av rörelsen.

Förmån av plantering eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom

tillbehör till egen bostadslägenhet och som användes företrädesvis för ägarens

personliga behov, skall tagas i beräkning vid hostadsvärdets bestämmande;

och skall följaktligen, i den mån förmån av plantering eller trädgårdsland

sålunda beaktats, avkastning av planteringen eller trädgårdslandet ej särskilt

redovisas.

Där fastighet tillhört bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall hyres­

värdet för bostad eller annan förmån från fastigheten, som tillkommit medlem

av föreningen eller delägare i bolaget, ävensom utdelning från föreningen

eller bolaget, som utgått annorledes än å andel eller aktie, räknas som med­

lemmens eller delägarens intäkt av fastigheten, men skall vad som i övrigt

influtit från fastigheten ävensom sådana avgifter och andra inbetalningar,

som medlem eller delägare i sådan egenskap haft att utgöra till föreningen

eller bolaget, räknas såsom föreningens eller bolagets intäkt av samma fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

14

K-ungl. Maj:ts proposition Nr 213.

25 §.

1 mom. Från bruttointäkten av annan fastighet må avdrag göras för

omkostnader, såsom för:

brandförsäkring, reparation och underhåll av byggnader;

vicevärd, portvakt, gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning och belysning,

förbrukningsartiklar med mera dylikt, i den mån dessa kostnader kunna anses

åligga fastighetsägaren såsom sådan;

pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga periodiska utbetal­

ningar på grund av förutvarande anställning å fastigheten;

värdeminskning, som byggnad är underkastad;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av fastighets­

ägaren tillhöriga maskiner och andra inventarier, som höra till fastigheten

och äro av längre varaktighet;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital.

Medlem i bostadsförening eller delägare i bostadsaktiebolag äger njuta av­

drag för ovan angivna omkostnader, såvitt de hestritts direkt av honom själv,

ävensom för sådana avgifter och andra inbetalningar till föreningen eller

bolaget, som, efter ty i 24 § är sagt, äro att räkna som föreningens eller

bolagets intäkt av fastigheten.

2 mom. Avdrag får icke göras för:

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring

å fastigheten;

kostnad för underhåll av plantering eller trädgårdsland, i den mån plante­

ringen eller trädgårdslandet är att anse endast såsom tillbehör till egen

bostadslägenhet och användes företrädesvis för ägarens personliga behov.

Kun f/l. Maj:ts proposition Nr 213.

15

Kostnad för underhåll av plantering eller trädgårdsland i annat fall än

nyss sagts må ej avdragas till högre belopp än som motsvarar de uppgivna

intäkterna av planteringen eller trädgårdslandet.

(Se vidare anvisningarna.)

26 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av annan fastighet, sedan avdrag

enligt 25 § gjorts, utgör nettointäkt av annan fastighet.

2 mom. Från nettointäkten av annan fastighet må med tillämpning av

de i 45 § meddelade närmare bestämmelser avräknas det inkomstbelopp,

som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som därefter återstår

av nettointäkten utgör inkomst av annan fastighet.

Inkomst av rörelse.

27 §.

Till rörelse hänföras:

handelsrörelse, bank-, emissions- och annan penningrörelse, försäkringsrörelse,

agentur- och mäklarverksamhet, järnvägs- och kanaldrift, rederirörelse och

annan transport- eller kommunikationsverksamhet, verksamhet, som avser att

medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, industriell

verksamhet, gruvdrift och bergshantering, skogsavverkning å annans mark

på grund av särskild upplåtelse, värdshus-, hotell-, teater-, biograf- och där­

med jämförlig rörelse, yrkesmässig byggnadsverksamhet, hantverk, yrkes­

mässigt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig

verksamhet, såvitt verksamheten ej utövats på grund av tjänst, så ock annan

yrkesmässigt bedriven förvärvsverksamhet, såvitt icke intäkten därav är att

hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av tjänst.

(Se vidare anvisningarna.)

28 §.

Till intäkt av rörelse hänföres allt vad som av här i riket bedriven rörelse

kommit rörelseidkaren tillgodo, såsom:

vad som i rörelsen influtit i penningar eller varor;

värdet av i rörelsen tillverkade eller saluhållna varor eller produkter,

som förbrukats för rörelseidkarens, hans familjs eller övriga hushållsmed-

lemmars räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört rörelse­

idkarens hushåll, så ock av annan förmån, som i rörelsen kommit honom

tillgodo.

Räntor samt utdelningar å aktier, hanklotter och andelar i ekonomiska

föreningar räknas såsom intäkt av rörelse, såvitt de influtit från kapital, som

tillhört rörelsen.

Royalty och periodiskt utgående avgift för utnyttjande av patent, mönster

eller dylikt är att anse såsom intäkt av rörelse, såvitt icke royaltyn eller

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

\

avgiften är av beskaffenhet att böra hänföras till intäkt av jordbruksfastighet

eller av annan fastighet.

Ersättning, som idkare av rörelse uppburit för upplåtelse av driften till

annan, räknas likaledes som intäkt av rörelse.

(Se vidare anvisningarna.)

29 §.

1 mom. Från bruttointäkten i rörelse må avdrag göras för allt, som är

att anse som driftkostnad. Hit räknas, bland annat:

hyra för annan tillhörig fastighet eller del därav, som använts i rörelsen;

kostnad för anskaffning av råämnen och varor till förädling, förbrukning

eller försäljning i rörelsen; skolande, där vad sålunda förädlats eller eljest

kommit till användning utgjorts av produkter eller råämnen från fastighet,

som av den skattskyldige ägts eller brukats, eller från annan av honom

idkad rörelse, som är att anse som särskild förvärvskälla, värdet av samma

produkter eller råämnen upptagas till det belopp, varmed de redovisas såsom

intäkt av fastigheten eller av den särskilda förvärvskällan;

avlöningar, pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga peri­

odiska utbetalningar och andra kostnader för personal, som är eller varit

anställd i rörelsen;

kostnad för reparation och underhåll av till driften hörande byggnader,

inrättningar, maskiner, inventarier och dylikt;

värdeminskning genom slitning eller dylikt, som byggnad, vilken är av­

sedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren

tillhöriga maskiner och andra inventarier av längre varaktighet;

värdeminskning å patenträtt och annan liknande rättighet;

värdeminskning å naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott och dylikt

genom deras tillgodogörande;

ränta å lånat kapital, som nedlagts i rörelsen, så ock å gäld, som den

skattskyldige ådragit sig för sin utbildning för rörelsen;

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för ut­

övande av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet;

speciella för rörelsen utgående skatter eller avgifter till det allmänna;

förlust, som uppstått i rörelsen och ej är att hänföra till kapitalförlust.

Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och biträtt i rörelsen,

anses tillhöra arbetspersonalen.

2 mom. Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet

lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg,

rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller för­

säljningar, må föreningen njuta avdrag för dylik utdelning.

3 mom. För sparbank må avdrag ske för belopp, som avsatts till reserv­

fond, i den mån avsättningen är nödvändig för uppbringande av sparbankens

fonder till det enligt gällande lag i förhållande till sparbankens inlåning

Kungl. Maj:tu proposition Nr 213.

17

erforderliga minsta belopp eller, i förekommande fall, till det belopp, som

skolat minst erfordras, därest från sparbankens fonder avdragits säkerhets­

fond eller, under de tio första räkenskapsåren efter sparbankens bildande,

grundfond.

4 mom. Avdrag får icke göras för:

hyra för rörelseidkaren tillhörig fastighet, som använts i rörelsen;

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad av i rörelsen använd fastighet eller

annan anläggning eller för grundförbättring därå.

(Se vidare anvisningarna.)

30 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av rörelse, sedan avdrag enligt 29 §

gjorts och hänsyn tagits till in- och utgående balans, utgör nettointäkt av

rörelse.

2 mom. För inländsk för säkring sanstalt skall såsom nettointäkt anses

överskottet å försäkringsrörelsen samt beträffande livförsäkringsrörelse, för­

utom överskottet å rörelsen, ett belopp motsvarande en tredjedel av dels den

beräknade räntan å premiereserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar,

dels den ränta, som belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv

för dylika försäkringar, dock att nämnda belopp icke må överstiga den på

livförsäkringsrörelsen belöpande andel av behållningen å anstaltens hela

verksamhet.

Vid beräkning av inländsk försäkringsanstalts överskott å försäkrings­

rörelse må från bruttointäkten göras avdrag för avsättning till försäkrings­

fond för egen räkning och premieåterbäringsreserv samt i den utsträckning,

som närmare angives i anvisningarna, till andra fonder, i den mån de

beräknas motsvara anstaltens förbindelser enligt ingångna försäkringsavtal,

dock icke för avsättning till vinstutdelning å andra försäkringar än liv-

ränteförsäkringar.

3 mom. För försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkrings-

anstalt, skall såsom här i riket skattepliktig nettointäkt upptagas 5 procent

av anstaltens premieinkomst av här bedriven sjöförsäkringsrörelse, 6 procent

av anstaltens premieinkomst av här bedriven brandförsäkringsrörelse, 15

procent av anstaltens premieinkomst av här bedriven livförsäkringsrörelse

och 10 procent av anstaltens premieinkomst av annan här bedriven försäk­

ringsrörelse.

4 mom. För sådant i 12 § förordningen den 14 juni 1917 angående för­

säljning av rusdrycker omförmält bolag, som bedriver partihandel med

rusdrycker, skall nettointäkten av handel med rusdrycker, där den enligt

här ovan givna bestämmelser skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra

5 procent å försäljningssumman för under beskattningsåret försålda rus­

drycker.

För sådant i 17 § förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning

av rusdrycker omförmält bolag, som bedriver detaljhandel med rusdrycker,

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 180 häft. (Nr 213.)

2

18

skall nettointäkten av utminutering av rusdrycker, där den enligt här ovan

givna bestämmelser skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra 7 procent

å försäljningssumman för under beskattningsåret utminuterade rusdrycker.

För utövare av statens tobaksmonopol skola i den skattepliktiga intäkten

ej inräknas licensavgifter, vilka uppbäras från dem, som från utlandet

infört tobaksvaror, och skall nettointäkten av tillverkning och försäljning

av tobaksvaror, där den enligt ovan meddelade bestämmelser skulle beräknats

till högre belopp, anses utgöra 5 procent av försäljningssumman för under

beskattningsåret försålda tobaksvaror.

5 mom. Från nettointäkten av rörelse får i förekommande fall med till-

lämpning av de i 45 § meddelade närmare bestämmelser frånräknas det

inkomstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som

därefter återstår av nettointäkten utgör inkomst av rörelse.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Inkomst av tjänst.

31 §.

Till tjänst bänföres allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande upp­

drag ävensom varje annan fast eller tillfällig arbetsanställning.

Med tjänst likställes rätt till:

pension, annan livränta och undantagsförmåner;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därest givaren

enligt 22, 25, 29 eller 46 § är berättigad till avdrag därför;

inkomst av lediga ecklesiastika sysslor, som enligt gällande föreskrifter

kan tillkomma allmän kassa och icke utgjort intäkt av jordbruksfastighet

eller av annan fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

32 $.

1 mom. Till intäkt av tjänst hänföras:

avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar,

bostad eller annat, som utgått för tjänsten;

vad som tillflutit skattskyldig såsom pension, annan livränta, undantags­

förmåner, periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som

i 31 § avses, i den mån ej annat följer av vad nedan i 2 mom. stadgas;

vad som ingått till allmän kassa från ledig ecklesiastik syssla.

Har tjänstinnehavare såsom löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt,

att han enligt 13 § är skattskyldig för fastigheten, skall dock intäkt, som han

åtnjutit från fastigheten, räknas såsom intäkt av jordbruksfastighet eller

av annan fastighet.

2 mom. Har livränta utgått på grund av försäkring, skall såsom skatte­

pliktig intäkt räknas:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

19

a) om livräntan utgått på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter erlagts på grund av tjänst eller vilken tagits annorledes än mot engångspremie:

livräntans hela belopp med avdrag av 600 kronor;

b) om livräntan i fall, som ej inbegripas under a), utgått på grund av pensionsförsäkring, för vilken avgift på grund av tjänst erlagts av arbets­ givaren eller av den anställde:

livräntans hela belopp;

c) om livräntan eljest utgått på grund av pensionsförsäkring samt liv­ räntan är livsvarig och ej utgått på grund av försäkring mot engångspremie:

livräntans hela belopp; samt

d) om livräntan utgått på grund av annan försäkring än här ovan sagts och livräntetagaren under beskattningsåret

fyllt högst 35 år 80 procent av livräntans belopp

» 36 till och med 47 år 70 » » » » » 48 » » » 56 » 60 » » » » » 57 » » » 63 » 50 » » » » » 64 » » » 69 » 40 » » » »

70 » » » 76 » 30 » » » » » 77 » » » 86 » 20 » » » » » minst 87 år 10 » » » »

Om livränta utgått från ränte- och kapitalförsäkringsanstalt, skall, även om räntan är av beskaffenhet, som under a)—c) sägs, såsom skattepliktig intäkt anses ett enligt d) beräknat belopp.

Såsom skattepliktig intäkt räknas jämväl vinstandel och premieåterbäring, som försäkringstagare fått från försäkringsanstalt uppbära på grund av avtal om livränteförsäkring, därunder inbegripen överlevelse- och invalid- ränteförsäkring.

Har livränta annorledes än genom försäkring tillfallit någon såsom er­ sättning för skada till följd av olycksfall i arbete, skall såsom skattepliktig intäkt räknas ett enligt d) beräknat belopp.

Med försäkring mot engångspremie förstås försäkring, där enligt försäk­ ringsavtalet hela premien skall erläggas på en gång eller erläggas i olika poster inom en tid av högst fem år från dagen för försäkringsavtalets in­ gående.

3 mom. Såsom intäkt upptages icke vad som av staten anvisats till be­ stridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom:

ortstillägg samt fri bostad jämte bidrag till kostnad för uppvärmning och belysning därav för utom landet anställd diplomatisk eller konsulär personal;

förvaltningskostnadsbidrag och anslag till andra expenser; å stat uppförd häst- och båtlega; till beställningshavare vid armén utgående hästgottgörelse för egna tjänste- hästar;

20

avlöningsförmåner enligt särskilda angående avlöning vid armén och

marinen på krigsfot meddelade föreskrifter, i den mån dessa avlöningsförmåner

överstiga de för fredstid gällande;

resekostnads- och traktamentsersättning;

arvode eller traktamente för deltagande i kommitté å annan ort, än där

arvodes- eller traktamentstagaren varit bosatt;

ägande i följd härav skattskyldig icke göra avdrag för underskott, som

kan uppkomma därigenom, att sålunda anvisat anslag icke förslår till täckande

av därmed avsedda utgifter.

i mom. Är vid kommunal eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning

för vissa med tjänsten förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas

såsom intäkt.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

33 §.

Från intäkt av tjänst må avdrag göras för samtliga utgifter, vilka

äro att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten, såvitt icke för

samma kostnader anvisats särskilt anslag, som, på sätt i 32 § 3 mom. är

sagt, ej skall upptagas såsom intäkt.

Avdrag får i enlighet härmed ske för, bland annat:

avgifter, som den skattskyldige på grund av sin tjänst erlagt för egen

eller efterlevande familjs pensionering;

hyra eller annan kostnad för tjänste- eller arbetslokal, för vilken den

skattskyldige haft att själv vidkännas utgift;

kostnad för arbetsbiträde, som den skattskyldige använt för tjänsts utfö­

rande och som han själv avlönat;

förlust å medel, för vilka den skattskyldige varit på grund av sin tjänst

redovisningsskyldig;

kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad angår statstjänst, särskild ersätt­

ning varit därför anvisad;

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för

tjänstens fullgörande.

Har den skattskyldige för sin utbildning eller eljest i och för tjänsten

ådragit sig gäld, må ock ränta å sådan gäld avdragas.

Den, som åtnjuter arvode för deltagande i riksdag, statsrevision eller

kyrkomöte å annan ort än där han varit bosatt, äger såsom omkostnad för

uppdragets fullgörande avdraga två tredjedelar av det belopp, varmed nämnda

arvode utgått.

(Se vidare anvisningarna.)

34 §.

Vad som återstår av intäkt av tjänst, sedan avdrag enligt 33 § gjorts,

utgör inkomst av tjänst.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

21

Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

35 *.

Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres intäkt, som skatt­

skyldig haft av annan förvärvskälla än förut nämnts och som ej heller

härflutit av kapital. Hit räknas således dels vinst å icke yrkesmässig

avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller

därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo, om det är

fastighet, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år (realisa­

tionsvinst), ävensom lotterivinst, därest densamma icke jämlikt 19 § är fri-

kallad från beskattning, dels ock intäkt genom tillfälligt bedriven veten­

skaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, intäkt av

tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag att förrätta bouppteckning, arvskifte,

auktion, besiktning, värdering, skogsräkning, ävensom intäkt av annan där­

med jämförlig inkomstgivande verksamhet av tillfällig natur.

Avyttras här i riket belägen fastighet med växande skog, skall, på sätt

framgår av 21 §, vad av köpeskillingen belöper på skogen räknas såsom

intäkt av fastigheten.

(Se vidare anvisningarna.)

36 §.

Från bruttointäkten av tillfällig förvärvsverksamhet må avdrag göras för

omkostnader, såsom för:

kostnader, som varit erforderliga för intäktens förvärvande, såsom resor,

ersättning till biträden med mera;

ränta å upplånade medel, som använts i tillfällig förvärvsverksamhet;

förlust, som uppkommit i förvärvskällan.

(Se vidare anvisningarna.)

37 §.

Vad som återstår av intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, sedan avdrag

enligt 36 § gjorts, utgör inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

(Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av kapital.

38 §.

1 mom. Till intäkt av kapital räknas:

ränta å obligationer och å utlånade eller i hank eller annorstädes insatta

medel,

så ock

utdelning å svenska aktier, svenska banklotter och andelar i svenska

ekonomiska föreningar samt å andelar i utländska bolag,

allt såvitt icke räntan eller utdelningen varit att hänföra till intäkt av

rörelse.

2 mom. Till intäkt av kapital räknas även intäkt av fastighet i utlandet

samt av utomlands självständigt bedriven rörelse.

3 mom. Har aktie, banklott, andel i ekonomisk förening eller andel i

utländskt bolag under beskattningsåret övergått från en ägare till annan,

skall utdelning, som utgått för aktien, banklotten eller andelen, räknas som

intäkt för den, som varit ägare av den till samma aktie, banklott eller

andel börande kupongen eller eljest berättigad lyfta utdelningen vid den

tidpunkt, då utdelningen blev tillgänglig för lyftning.

(Se vidare anvisningarna.)

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

39 §.

1 mom. Från bruttointäkt, varom i 38 § 1 mom. förmäles, må avdrag

göras för förvaltningskostnad ävensom för ränta å gäld, som icke skolat

avdragas enligt bestämmelserna i 22, 25, 29, 33 och 36 §§ samt i 2 mom.

av denna paragraf;

dock att, om svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening åtnjutit

inkomst genom sådan utdelning å aktier, banklotter eller föreningsandelar,

för vilken jämlikt 54 § första stycket a) skatteplikt icke föreligger, bolaget

eller föreningen ej må njuta avdrag för ränta å gäld, som belöper å nämnda

värdehandlingar, i vidare mån än som räntan överstiger utdelningen.

2 mom. Från bruttointäkt av varje fastighet eller rörelse i utlandet får

avdrag ske för därå belöpande omkostnader. Därjämte får avdrag ske för

vad av behållen inkomst av sådan fastighet eller rörelse använts för fastig­

heten eller för rörelsen. Har underskott uppkommit å fastighet i utlandet

eller å rörelse därstädes, må avdrag för sådant underskott göras från annan

intäkt av fastighet eller rörelse i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

40 §.

Vad som återstår av intäkt av kapital, sedan avdrag enligt 39 § gjorts,

utgör inkomst av kapital.

För beräkning av inkomst gemensamma bestämmelser.

41 §.

Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, i

den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser i denna lag.

I andra fall än nu sagts skall intäkt anses hava åtnjutits det beskatt­

ningsår, under vilket intäkten blivit för den skattskyldige tillgänglig för

lyftning, och skall utgift eller omkostnad anses belöpa på det beskattnings­

år, varunder utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

23

42

Värdet av bostadsförmån skall beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris eller, i saknad av tillfälle till sådan jämförelse, efter annan grund, som må finnas lämplig.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön eller annan inkomst, beräknas efter ortens pris.

(Se vidare anvisningarna.)

43

Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder och har, uppenbarligen i följd härav, inkomsten av företaget blivit avsevärt lägre än den eljest skolat bliva, samt är tillika den, vilken inkomsten i stället tillförts, icke för inkomsten skattskyldig här i riket, skall inkomsten av företaget beräknas till det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest dylika åtgärder icke vidtagits.

(Se vidare anvisningarna.)

44 $.

Är skattskyldig berättigad till avdrag för ränta å upplånat kapital och kan utredning ej vinnas, huru stor del av samma kapital hänför sig till olika av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall i och för räntans fördelning kapitalet hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångar.

(Se vidare anvisningarna.)

45 %.

Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara be­ skattad till ett belopp motsvarande, i fråga om jordbruksfastighet, 6 procent av jordbruksvärdet, 5 procent av tomt- och industrivärdet samt 4 procent av skogsvärdet och, i fråga om annan fastighet, 5 procent av taxeringsvärdet. Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av rörelse skall fördenskull, i den mån fastighet, som är underkastad fastig­ hetsskatt, använts i förvärvskällan, avdrag ske för vad sålunda genom fastighetsskatt beskattats.

Rätt till förenämnda avdrag skall tillkomma fastighetens ägare, dock att medlem av bostadsförening eller bostadsaktiebolag skall tillgodonjuta den del av avdraget, som vid en fördelning kan anses belöpa på lägenhet, vars hyres- värde jämlikt 24 § skall för honom anses utgöra inkomst av annan fastighet.

Har fastighet under året bytt ägare, skall avdraget fördelas emellan ägarna i förhållande till den tid, en var av dem ägt fastigheten.

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före taxeringsåret.

Skall fastighetsskatt utgå för fastigheten för taxeringsåret, men har fastig­

heten icke varit underkastad dylik skatt för året därförut, får avdrag äga

rum utan hinder därav, att skatt för fastigheten icke utgått, men skall

även då avdraget beräknas å taxeringsvärdet året före taxeringsåret, utom

för det fall, att jämlikt 6 § taxeringsvärde nämnda år icke varit fastig­

heten åsatt, då avdraget får beräknas å det för taxeringsåret gällande

taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

Allmänna avdrag.

46 §.

1 mom. Därest vid beräkning enligt ovan angivna grunder av skattskyl­

digs inkomst från särskild förvärvskälla uppkommer underskott, må, med

nedan i detta mom. angivna undantag och med iakttagande av föreskriften

i 74 §, sådant underskott, i den mån det med tillämpning av de i 56—59

meddelade bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till en kommun,

avräknas å sådan den skattskyldiges inkomst, som skall tagas till beskatt­

ning i samma kommun.

Avdrag är icke medgivet för underskott å icke yrkesmässig avyttring av

fast eller lös egendom ävensom deltagande i lotteri, för underskott å fastig­

het och rörelse i utlandet eller för underskott, som uppstått därigenom, att

avdrag, varom förmäles i 45 §, överstigit nettointäkten av förvärvskällan.

2 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket

bosatt under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:

1) för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning,

som icke får avdragas från inkomsten av särskild förvärvskälla, dock att

avdrag icke må ske för vad som utgått till person, tillhörande givarens

hushåll, och ej heller, där understödet icke utgjort skadestånd, för vad som

utgått till annans undervisning eller uppfostran;

2) för avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt övrig pensionsför­

säkring, som ej avses i 33 §, därest försäkringen avser pupillpensionering

eller livsvariga livräntor, dock ej om avgiften er lagts till ränte- och kapital-

försäkringsanstalt eller på grund av försäkring mot engångspremie; samt

3) för premier och andra avgifter, som skattskyldig för sig och i före­

kommande fall även för sin make betalt för sjuk- och arbetslöshetsförsäk­

ring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, för

kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom för livränteförsäkring, som ej

avses i 33 § eller punkt 2) här ovan.

Därest skattskyldig endast under en del av beskattningsåret varit här i

riket bosatt, skall avdrag, som nu sagts, åtnjutas allenast i den mån det

belöper å nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, må ej för skattskyldig

25

eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och båda makarna

under året haft försäkringar, för dem båda tillsammans åtnjutas till högre

belopp än 200 kronor. Har skattskyldig för försäkring, som i första stycket 3)

avses, fått uppbära vinstutdelning eller premieåterbäring, må avdrag ske med

allenast det belopp, varmed premien överskjuter vad sålunda uppburits.

3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under

större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft

inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan

hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag med 200

kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

47 $.

Sammanlagda beloppet av den inkomst från en eller flera förvärvskällor,

vilken är skattepliktig i en kommun, med avdrag i förekommande fall enligt

46 §, utgör den skattskyldiges inom samma kommun taxerade inkomst.

Den taxerade inkomsten skall angivas i jämna tiotal kronor, så att över­

skjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Ortsavdrag.

48 §.

1 mom. Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter

i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med de billi­

gaste och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna. Denna in­

delning verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter, Konun­

gen äger meddela, och gäller för en tid av fem år i sänder.

2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten

åtnjuta kommunalt ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag) på sätt

nedan sägs.

Grundavdraget utgör i ortsgrupp I: 340 kronor; i ortsgrupp 11:380 kronor;

i ortsgrupp III: 420 kronor; i ortsgrupp IV: 460 kronor och i ortsgrupp

V: 500 kronor.

Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige

helt eller delvis underhållet barn under 16 år, vilket icke haft minst 450

kronors inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag, åtnjuta familjeav­

drag. Familjeavdraget utgör, med lika belopp för hustru och varje barn,

i ortsgrupp 1:120 kronor; i ortsgrupp II: 140 kronor; i ortsgrupp III: 160

kronor; i ortsgrupp IV: 180 kronor; samt i ortsgrupp V: 200 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig

anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller

26

frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket han varit berättigad er­

hålla avdrag, att åtnjuta samma familjeavdrag, som tillkommer skattskyldig

för hustru.

För barn, vilkas föräldrar icke varit under beskattningsåret gifta med

varandra eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest enligt

nu givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade till av­

drag för barnet, avdraget tillkomma fadern, om denne haft barnet i sin

vård under hela eller större delen av beskattningsåret, men eljest modern.

3 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast

under en del av beskattningsåret, äger i hemortskommunen åtnjuta kom­

munalt ortsavdrag, utgörande för varje kalendermånad eller del därav, var­

under han varit här i riket bosatt, en tolvtedel av det enligt bestämmel­

serna i 2 mom. medgivna avdrag. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles,

avrundas nedåt till jämna tjugutal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

49 §.

Därest delägarna i boet efter avliden person, som vid dödsfallet varit här

i riket bosatt, levt i oskift bo och varit för sitt uppehälle huvudsakligen

beroende av dödsboets inkomst, må dödsboet efter vederbörande beskatt-

ningsnämnds beprövande kunna för senare beskattningsår än det, då döds­

fallet inträffade, tillerkännas grundavdrag och avdrag för barn med högst

samma belopp, som den avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag, därest han

fortfarande levt.

(Se vidare anvisningarna.)

Beskattningsbar inkomst.

50 §.

1 mom. Skattskyldigs inom en kommun beskattningsbara inkomst skall,

med iakttagande av vad nedan i 51 och 52 §§> stadgas, fastställas enligt de i

2 och 3 mom. angivna grunder.

2 mom. För fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller

någon del av beskattningsåret, skall i hemortskommunen den taxerade in­

komsten minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag,

om inkomsten uppgår till eller överskjuter ortsavdragets dubbla summa,

med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget och,

om inkomsten ej uppgår till ortsavdragets dubbla summa, med hälften

av det belopp, varmed inkomsten överskjuter ortsavdraget.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd av

långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående

än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig

omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den

skattskyldiges inkomst minskas med ytterligare ett belopp av högst 700 kronor.

Vad härefter återstår avrundas nedåt till jämna tiotal kronor och utgör för skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 mom. För skattskyldig, som i 2 mom. avses, såvitt angår annan kom­ mun än hemortskommunen, så ock för annan skattskyldig, utgör den taxe­ rade inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.

51 §.

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret och vilkens inom hemortskommunen beräknade taxerade inkomst icke uppgår till 600 kronor, skall icke upptagas till beskattning för sådan inkomst.

I övrigt inträder skatteplikt i fråga om kommunal inkomstskatt: för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret: i hemortskommunen, då den beräknade beskattnings­ bara inkomsten där uppgår till minst 10 kronor, och i annan kommun, då den beräknade taxerade inkomsten där uppgår till minst 100 kronor;

för annan skattskyldig: då den beräknade taxerade inkomsten i kommunen uppgår till minst 100 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Äkta makars beskattning.

52

1 mom. Åkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxe­ ras en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. med- gives, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens skattepliktiga inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Skatteplikt enligt 51 § bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomst. Ortsavdrag ävensom beskatt­ ningsbar inkomst beräknas för makarna gemensamt; och skall, därest någon­ dera maken det påfordrar, den beskattningsbara inkomsten i jämna tiotal kronor fördelas dem emellan efter förhållandet mellan deras i kommunen taxerade inkomster.

2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i fråga om taxering till kommunal inkomstskatt anses såsom av varandra obe­ roende skattskyldiga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

27

Skattskyldighet.

53 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej annat föreskrives i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade på grund av överenskommelse eller beslut, varom i 72 och 73 §§ sägs:

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

a) fysisk person:

för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

samt

för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst

av tjänst; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i

riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;

b) staten:

för inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomt­

rätt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter; samt

för inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank- eller försäkringsrörelse

eller av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar

eller av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens

egna behov, eller av leverans av elektrisk kraft till nämnda kommunikations­

verk med tillhörande byggnader och anläggningar eller industriella verk­

samhet, som nyss sagts;

c) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

d) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisnings­

verk, sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftel­

ser ävensom stipendiefonder, pensionsanstalter som icke äro bolag, sjuk­

kassor, understödsföreningar, Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges städer,

hypoteksföreningar, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas

till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina

delägare, sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom å

landsbygden, å vilka lagen om försäkringsrörelse icke äger tillämpning, även­

som sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om för­

säkring för olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit in­

komst från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och sådana bolag, som enligt

särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar

ävensom under punkt d) ej nämnda samfund, stiftelser, verk, inrättningar

och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna ägare av för

gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar

samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för del­

ägarnas gemensamma räkning:

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

f) utländska bolag:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

29

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här

i riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse.

2 mom. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rede­

rier taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de särskilda delägarnas

inkomst med belopp, som för en var motsvarar hans andel av bolagets eller

rederiets inkomst. Ej heller skall så kallat gruvbolag taxeras, utan skola

dess delägare taxeras en var för den inkomst, han åtnjutit av bolagets verk­

samhet.

3 mom. Avlider skattskyldig, skall för det beskattningsår, då dödsfallet

inträffade, oskift dödsbo efter honom taxeras såväl för inkomst, vilken den

avlidne haft, som för inkomst, vilken ingått till dödsboet efter dödsfallet,

och skall därvid för dödsboet tillämpas vad som enligt bestämmelserna i

denna lag skolat gälla för den avlidne.

(Se vidare anvisningarna.)

54 $.

Från skattskyldighet frikallas:

a) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva

bank-, emissions- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse:

för utdelning från svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag och

svenska ekonomiska föreningar;

b) medlem av konungahuset:

för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital;

c) utlänning eller i utlandet bosatt svensk medborgare, vilken givit eller

medverkat vid offentlig föreställning, som avses i gällande förordning an­

gående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter:

för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller be­

träffande vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i samma

förordning åtnjutits;

d) ägare av sådan fastighet, varom förmäles i 5 § 1 mom.:

för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i nämnda mom.

avsedda ändamål;

e) i riket bosatt delägare i oskift dödsbo efter person, som vid sitt från-

fälle icke varit här i riket bosatt:

för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för vilken dödsboet

skall utgöra kommunal inkomstskatt.

Att personer, om vilka i 70 § förmäles, äro frikallade från skattskyldig­

het för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.

(Se vidare anvisningarna.)

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

55 §.

Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet

varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor, och har den avlidne

efterlämnat make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans

frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, må dödsboet kunna

av beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från skattskyldighet för sådan

den avlidnes inkomst, som skolat upptagas till beskattning under det år han

avlidit eller under året näst därefter. Fråga om befrielse, som här avses,

upptages beträffande inkomst, som skolat taxeras under dödsåret, av beskatt­

ningsnämnd för detta eller nästpåföljande år och beträffande inkomst, som

skolat taxeras under året efter dödsåret, av beskattningsnämnd för detta år.

Beskattningsort.

56 $.

Skatt för inkomst av jordbruksfastighet eller av annan fastighet skall ut­

göras till kommun, där fastigheten är belägen.

Äro fastigheter av annan fastighets natur inom olika kommuner att anse

som en förvärvskälla, efter ty i 18 § sägs, skall den från fastigheterna

gemensamt härflutna inkomsten tagas till beskattning i varje kommun till

så stor del, som kan anses hava inom kommunen influtit. Kan utredning

härom icke vinnas, skall inkomsten fördelas till beskattning mellan kommu­

nerna efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till den bruttointäkt, som

influtit inom varje kommun, eller till det förhållande, vari fastigheternas

taxeringsvärden stått till varandra.

57 §.

1 mom. Skatt för inkomst av rörelse skall utgöras till kommun, där

rörelsen utövats från fast driftställe. Har fast driftställe icke begagnats,

skall skatt för inkomsten utgöras till den skattskyldiges hemortskommun

eller, om hemortskommun saknas, i Stockholm för gemensamt kommunalt

ändamål.

2 mom. Inkomst av nedannämnda slag av rörelse beskattas:

av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller

elektrisk kraft: i kommun, där huvudkontor eller vatten-, gas- eller kraft­

verk funnits, samt i kommun, där förbrukning ägt rum;

av järnvägsdrift: i kommun, där järnvägen haft huvudkontor, samt i kom­

mun, där järnvägen framdragits och vid järnvägen anställd personal varit

bosatt eller stationerad;

av spårvägsdrift: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun,

där spårvägen framdragits;

av linjetrafik med omnibus: i kommun, där huvudkontor funnits, samt

i kommun, där linjetrafik ägt rum;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

31

av kanaldrift: i kommun, dur huvudkontor funnits, samt i kommun, som

av kanalanläggningen berörts;

av rederirörelse: i kommun, där fast driftställe för rörelsen funnits, eller,

om fast driftställe saknats, i den skattskyldiges hemortskommun; saknar

skattskyldig hemortskommun, taxeras hans inkomst av rörelsen i den kom­

mun, där fartyget har sin hemort.

3 mom. Hava i annat fall än i 43 § sägs rörelseidkare, mellan vilka in­

tressegemenskap råder (moder- och dotterföretag eller företag under i huvud­

sak gemensam ledning), vid affärer sinsemellan genom åsättande av högre

eller lägre pris än de i allmänhet gällande åstadkommit, att inkomst av

deras rörelse i avsevärd mån redovisats inom annan kommun än den, där

inkomsten skulle redovisats, om intressegemenskap icke förefunnits, skall

såsom beskattningsort för den rörelseidkare, hos vilken för hög inkomst

sålunda redovisats, beträffande skälig del av hans inkomst gälla den kommun,

där den andre rörelseidkaren skulle utgjort skatt för inkomsten, om normal

prissättning tillämpats.

58 §.

Där inkomst av rörelse, efter ty i 57 § är sagt, skall tagas till beskatt­

ning i mera än en kommun, skall i fråga om inkomstens uppdelning gälla,

att inkomsten beskattas i fråga om:

bankrörelse i varje kommun, där huvud- eller avdelningskontor funnits,

till så stor del, som å kontoret belöper efter förhållandetal, vilka uträknas

på sätt i anvisningarna närmare angives;

annan penningrörelse, emissionsrörelse och handel med värdepapper i

varje kommun, där kontor funnits, till så stor del, som å kommunen be­

löper efter förhållandet mellan de vid varje kontor influtna bruttointäkterna;

jordstyckningsföretag till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits,

samt i övrigt i kommun, där fastighet, som varit föremål för styckning, är

belägen, eller, därest fastigheter i olika kommuner varit föremål för styck­

ning, i en var av dessa kommuner till så stor del, som belöper å köpeskil­

lingarna för inom kommunen belägna, under beskattningsåret försålda fastig­

heter i förhållande till köpeskillingarna för samtliga under samma år för­

sålda fastigheter;

rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller

elektrisk kraft, till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt

i övrigt i de kommuner, där vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget eller

där vatten, gas eller elektrisk kraft mottagits i eller avlämnats från ledning

för partidistribution eller där förbrukning ägt rum, med iakttagande av de

härom i anvisningarna meddelade närmare bestämmelser;

järnvägsdrift till hälften i de kommuner, där stationer funnits, efter för­

hållandet mellan dessas trafikvärden och till hälften i vederbörande kom­

muner efter förhållandet mellan de inom varje kommun till järnvägens

personal utbetalta avlöningsförmåner, skolande beräkningen härav ske enligt

i anvisningarna meddelade närmare föreskrifter;

32

spårvägsdrift till fem procent i kommun, där spårvägen haft huvudkontor,

samt i övrigt i de kommuner, där spårvägen framdragits, efter förhållandet

mellan antalet inom varje kommun tillryggalagda vagnkilometer;

linjetrafik med omnibus till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits,

samt i övrigt i de kommuner, där linjetrafik ägt rum, efter förhållandet

mellan antalet inom varje kommun i sådan trafik tillryggalagda vagnkilo­

meter ;

kanaldrift till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i

övrigt i de kommuner, som av kanalen berörts, efter fördelningstal, som

fastställas av vederbörande länsstyrelse i enlighet med de i anvisningarna

närmare angivna grunder;

rörelse av annat slag än de förut särskilt angivna till fem procent eller,

där omständigheterna därtill föranleda, högre procent i kommun, där huvud­

kontor funnits, samt i övrigt i de kommuner, där fast driftställe begagnats,

efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje kommun till­

verkade varors värde, handelsomsättnings storlek, antalet där sysselsatta

arbetare eller annat förhållande, som kan tjäna till grund för bedömande

av den inkomst, som kan anses hava åtnjutits inom kommunen.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

59 §.

1 mom. Skatt för annan inkomst av tjänst än i 2 mom. sägs samt skatt

för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet ävensom av kapital utgöres,

om inkomsten förvärvats av fysisk person under tid, då han varit här

i riket bosatt, eller av inländsk juridisk person, i hemortskommunen.

2 mom. Inkomst från lediga ecklesiastiska sysslor, som influtit till all­

män kassa, beskattas i den kommun, där inkomsten av sysslan eljest hort

beskattas.

3 mom. Har fysisk person under tid, då han ej varit här i riket bosatt,

eller utländskt bolag åtnjutit sådan inkomst av tjänst eller av tillfällig för­

värvsverksamhet, för vilken skattskyldighet här i riket föreligger, beskattas

inkomsten i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål.

60 §.

Finnes inom kommun municipalsamhälle eller annat administrativt om­

råde, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering

enligt denna lag för en var skattskyldig angivas, huru stor del av beskatt­

ningsbar inkomst som å dylikt område belöper, och skola därvid de här

ovan givna bestämmelser om beskattningsort hava motsvarande tillämpning.

Innefattar stad flera församlingar, skall dock fysisk person, som skall där

mantalsskrivas, för av honom i staden bedriven handelsrörelse beskattas i

den församling, där han skall mantalsskrivas.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

33

61 $.

Såsom fast driftställe i rörelse skall anses plats, å vilken för stadig­

varande bruk vid rörelsens utövande funnits särskild anläggning eller vid­

tagits särskild anordning, såsom kontor, fabrik, verkstad, verk, bruk, handels­

bod eller annat stadigvarande försäljningsställe. Med fast driftställe lik­

ställes gruva eller annan fyndighet, som varit föremål för bearbetning,

stenbrott eller torvmosse, fastighet, som varit föremål för jordstyckning,

samt plats, där entreprenadarbete av större omfattning drivits under lokal

ledning.

Eftertaxering.

62 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid

taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig,

underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav för­

anletts, att han icke blivit inom vederbörande kommun taxerad till kom­

munal inkomstskatt eller att han blivit därstädes för lågt taxerad till

sådan skatt, skall han där eftertaxeras till kommunal inkomstskatt för vad

som genom berörda förfarande förut undgått taxering.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen

rätteligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen

hans dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter

utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit

ingiven för registrering.

(Se vidare anvisningarna.)

63 §.

Med avseende å beräkningen av det antal skattekronor och skatteören, i

förhållande till vilket allmän kommunalskatt skall enligt 1 § utgöras, skall

genom eftertaxering fastställd beskattningsbar inkomst vara likställd med

annan beskattningsbar inkomst, som fastställts vid taxering det år, då

eftertaxeringen skett.

Särskilda bestämmelser rörande den kommunala inkomstskatten.

64 $.

Vid taxering till kommunal inkomstskatt skall med ägare av fastighet

likställas den, som jämlikt 13 § är att anse såsom ägare eller är i ägares

ställe skattskyldig för fastighet.

65 §.

Frågan, huruvida skattskyldig haft barn eller icke, liksom ock frågan om

barns ålder skall bedömas efter förhållandena vid taxeringsårets ingång.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 180 höft. (Nr 213.)

3

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Har under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har be­

tydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift skatt­

skyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattnings­

året, vara bestämmande för taxeringen.

66

§.

Med hemortskommun förstås i denna lag den kommun, där den skatt­

skyldige författningsenligt skall vara för taxeringsåret mantalsskriven.

För den, som varit under ett beskattningsår eller del därav bosatt här i

riket utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon kommun beträffande honom

förelegat för taxeringsåret, skall såsom hemortskommun anses den kommun,

där han senast varit bosatt under beskattningsåret.

För oskift dödsbo efter avliden person, som varit vid dödsfallet bosatt

här i riket, skall såsom hemortskommun anses den avlidnes hemorts­

kommun.

För annan juridisk person än oskift dödsbo gäller såsom hemortskommun

den kommun, där vederbörande styrelse eller förvaltning vid taxerings­

årets ingång haft sitt säte eller där syssloman eller ombud vid nämnda tid

varit bosatt.

(Se vidare anvisningarna.)

67 $.

Med utländskt bolag likställes i denna lag främmande stat samt utländsk

menighet, försäkringsanstalt och förening ävensom annan här i riket icke

hemmahörande juridisk person.

68

§.

Vad i denna lag stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall jäm­

väl äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande vistats utan att

vara härstädes bosatt.

69 $.

Å svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk makt

eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning

och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, skall tillämpas vad i

denna lag stadgas angående här i riket bosatt person; dock är han icke

skattskyldig här i riket för sin inkomst av berörda tjänst, och skall för

annan hans inkomst, som enligt föreskrifterna i denna lag och § 3 mom. 2

mantalsskrivningsförordningen skolat beskattas i S:t Nikolai församling i

Stockholm, skatt i stället utgöras i Stockholm för gemensamt kommunalt

ändamål.

Vad ovan sagts gäller i tillämpliga delar jämväl sådan persons hustru

samt barn under 16 år, därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.

(Se vidare anvisningarna.)

Kangl. Maj:ts proposition Nr 213.

35

70 $.

1 mom. Person, som tillhört främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke hava varit här i riket bosatt. För inkomster, vilka enligt föreskrifterna i denna lag beskattas i hemortskommunen, skall skatt av sådan person utgöras i den kommun här i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egent­ liga bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 16 år och enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska med­ borgare.

2 mom. Svensk medborgare, som tillhört främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets be­ tjäning, är frikallad från skattskyldighet för inkomst av sin tjänst hos den främmande makten.

3 mom. Olönad utländsk konsul, vare sig han varit svensk eller utländsk medborgare, beskattas icke för de förmåner, som han åtnjutit på grund av tjänst hos den främmande makten.

(Se vidare anvisningarna.)

71 §.

Skatt, som jämlikt bestämmelserna i 57 § 1 mom., 59 § 3 mom., 69 § och 72 § 1 mom. utgöres för gemensamt kommunalt ändamål, skall användas till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan.

4 kap.

Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall.

72 $.

1 mom. Är inkomst, för vilken kommunal inkomstskatt skall utgöras, tillika underkastad motsvarande beskattning i annan stat, och har, till före­ kommande av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, överenskommelse träffats om uppdelning av beskattningsrätten mellan nämnda stat och Sverige eller förordnande meddelats, att viss inkomst eller inkomst av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning här i riket, skall beskattning, som äger rum med tillämpning av överenskommelse eller förordnande, varom nu sagts, anses hava ägt rum enligt denna lag. Därest i anledning av sådan överenskommelse beskattning för inkomst skall äga rum här i riket,

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

men bestämmelse om beskattningsort saknas, beskattas inkomsten i Stockholm

för gemensamt kommunalt ändamål.

2 mom. Konungen äger, till förekommande av eller lindring i sådan

dubbelbeskattning, som i 1 mom. sägs, med annan stats regering träffa över­

enskommelse, såvitt avser fördelning i beskattningshänseende mellan berörda

stat och Sverige av inkomst, som är underkastad dubbelbeskattning, eller

ock, under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga hänseenden, förordna,

att viss inkomst eller inkomst av visst slag skall helt eller delvis vara fri

från beskattning här i riket.

Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom i detta

mom. förmäles, skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller

närmast efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.

3 mom. Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas

erforderliga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom

i denna paragraf stadgas.

73 §.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från

utgörande av skatt för främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller

konsulat härstädes avsedd fastighet, så ock för inkomst av densamma.

74 §.

*

Skall i anledning av överenskommelse eller beslut, varom i 72 eller 73 §

sägs, inkomst, som enligt denna lag är skattepliktig, ej här i riket beskattas,

får, därest underskott uppkommer vid inkomstberäkningen, sådant under­

skott icke vid taxering avräknas å inkomst, som skall här beskattas.

(Se vidare anvisningarna.)

5 kap.

Särskilda stadganden.

75 $.

För kommunal utskyld, som påförts avliden person eller på grund av

bestämmelserna i 53 § 3 mom. oskift dödsbo efter honom, svare dödsboet ej

med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke

för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med

mera, än hans lott i boet utgör.

Lag samma vare om kommunal utskyld, som på grund av eftertaxering

påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

37

76 §.

Där för tillämpningen av denna lag erfordras tabeller eller föreskrifter

utöver vad de vid lagen fogade anvisningarna innehålla, äger Konungen

utfärda sådana tabeller eller föreskrifter.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929.

Vid den nya lagens tillämpning skall följande iakttagas:

1. Allmän fastighetstaxering enligt den nya lagens bestämmelser skall

första gången äga rum år 1933.

De vid 1928 års allmänna fastighetstaxering fastställda taxeringsvärdena

må ej ändras vid taxeringarna åren 1929—1932, därest icke förekommit

sådan omständighet, som enligt 12 § 2 mom. i den nya lagen föranleder,

att nytt taxeringsvärde bör åsättas. Där omtaxering sker, skall denna verk­

ställas med hänsyn till det allmänna prisläge, som legat till grund för 1928

års allmänna fastighetstaxering, och skola vid taxeringsvärdenas åsättande

de i förordningen den 27 juni 1927 (nr 308) om allmän fastighetstaxering

år 1928 i dylikt avseende meddelade föreskrifter lända till efterrättelse.

2. Är vid den nya lagens ikraftträdande fastighet upplåten till annan

eller lägenhet avsöndrad på viss tid eller på livstid, skall skyldighet att ut­

göra skatt för fastigheten eller lägenheten för den tid, upplåtelsen eller av­

söndringen avser, åligga den, som enligt förut gällande bestämmelser skulle

varit skattskyldig till kommunen för fastigheten eller lägenheten, samt rätt

att åtnjuta avdrag enligt 45 § i denna lag för samma tid tillkomma den,

som enligt förut gällande bestämmelser skulle ägt rätt till sådant avdrag.

3. Därest någon skall jämlikt bestämmelserna i förordningen den 28

oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst efter

den nya lagens ikraftträdande eftertaxeras till bevillning för inkomst, skall

han tillika taxeras till kommunal inkomstskatt för den till bevillning

beskattningsbara inkomsten.

4. Avdrag för underskott vid avyttring av skog på grund av tillämpning

av 22 § 1 mom. tredje stycket medgives icke, om förvärvet av fastigheten

ägt rum före denna lags ikraftträdande, men skall vid avyttringen upp­

kommen förlust i stället anses såsom realisationsförlust, för vilken avdrag

medgives under de villkor och i den ordning 36 § stadgar.

5. För fastigheter, vilka år 1928 varit underkastade fastighetsbevillning,

skall vid 1929 års taxering åtnjutas avdrag enligt 45 § efter samma

regler som om fastigheterna förstnämnda år varit underkastade allmän

kommunalskatt för fastighet, dock att avdraget skall beträffande jordbruks­

fastighet utgöra 6 procent av taxeringsvärdet.

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

6. Har efter utgången av september 1926 men före utgången av det

räkenskapsår, som ligger till grund för 1929 års taxering, av försäkrings-

anstalt vidtagits sådan ändring i grunder eller bolagsordning, som avses i

punkt 2 femte stycket och punkt 3 sjätte stycket av anvisningarna till 30 §

av denna lag, skall denna ändring anses hava inneburit nedsättning av ut-

jämningsreserven eller utjämningsfonden under nämnda räkenskapsår.

7. Den i 30 § 4 mom. första och andra styckena stadgade begränsning

av nettointäkten skall gälla med den inskränkning, att de i nämnda mom.

angivna procenttal skola beträffande inkomst under följande år utgöra:

för bolag, som bedriver partihandel med rusdrycker, 9 procent år 1929,

8 procent år 1930, 7 procent år 1931 och 6 procent år 1932;

för bolag, som bedriver detaljhandel med rusdrycker, 12 procent år 1929,

11 procent år 1930, 10 procent år 1931, 9 procent år 1932 och 8 procent

år 1933.

8. På grund av den nya lagens bestämmelser om det beskattningsår, till

vilket en intäkt är att hänföra, må icke på nytt tagas till beskattning in­

täkt, vilken blivit taxerad jämlikt bevillningsförordningens bestämmelser.

.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213

39

Anvisningar.

till 3 §.

I denna paragraf angives vad som avses med de i lagen använda beteck­ ningarna »taxeringsår» och »beskattningsår».

Det kan stundom inträffa, att såsom beskattningsår skall räknas en kor­ tare eller längre tid än 12 månader. Om nämligen en person börjar eller slutar näringsverksamhet under ett år, som eljest är att anse såsom be­ skattningsår, kommer hans första eller sista räkenskap att omfatta allenast den tid av samma år, varunder han drivit näringen, och denna tids­ period skall i sådant fall anses såsom beskattningsår. En omläggning av räkenskapsåret kan ock föranleda, att ett visst beskattningsår blir längre eller kortare än 12 månader. Sker omläggningen på det sätt, att ett räken­ skapsår förlänges att omfatta mer än 12 månader, kan det inträffa, att den skattskyldige ett år icke alls skall taxeras, liksom det vid omläggning genom förkortning av ett räkenskapsår kan hända, att den skattskyldige ett år skall taxeras för två beskattningsår, av vilka det senare är kortare än 12 månader.

Beskattningsåret, sådant det i denna paragraf bestämts, avser naturligtvis normala förhållanden. Uppkommer fråga om eftertaxering, kan beskatt­ ningsåret komma att ligga längre tillbaka i tiden. Beskattningsår blir i dylikt fall det år, som enligt huvudregeln skulle varit beskattningsår, om taxering skett i rätt tid.

till 5 §.

1. Med allmänna platser förstås ej endast sådana områden, vilka uteslu­ tande äro avsedda för allmänhetens begagnande, utan jämväl platser, som, ehuru de samtidigt tjäna annat ändamål, tillika måste anses vara avsedda för allmänheten. I enlighet härmed böra exempelvis Djurgården i Stock­ holm — i den mån densamma ej är upplåten till särskilda ändamål — samt de botaniska trädgårdarna i Uppsala och Lund anses såsom allmänna platser.

2. Stadgandet om skattefrihet för staten tillhörig för försvarsändamål avsedd fastighet, i den mån den för sådant ändamål nyttjas, innebär exem­ pelvis, att, om ett staten tillhörigt örlogsvarv mera stadigvarande användes jämväl för byggande av fartyg, som ej avse försvarsändamål, vare sig detta sker för statens eller för annans räkning, skatteplikt skall föreligga för så stor del av varvsfastighetens värde, som prövas skäligt med hänsyn till denna verksamhets genomsnittliga omfattning i förhållande till hela den å varvet bedrivna verksamheten, samt att, om ett övningsfält upplåtes för jordbruk eller därmed jämförligt ändamål, skatteplikt föreligger för den

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

del av övningsfältets värde, som skäligen kan anses utnyttjad genom upp­

låtelsen. Användes fastigheten endast i ringa utsträckning för annat än

försvarsändamål, föranleder detta ej skatteplikt; sålunda föreligger ej skatte­

plikt på den grund, att en mindre betesrätt upplåtes å en för militärövningar

använd plats eller att på dylik plats sker skogsavverkning av mindre om­

fattning. Kasernbyggnader och vaktstugor anses vara avsedda för försvars­

ändamål även i den mån i dem äro inrymda bostadslägenheter för andra än man­

skap. Däremot anses ej andra byggnader, som i huvudsak nyttjas till tjänste­

bostäder och uthyrningsbostäder, vara avsedda för försvarsändamål. Bygg­

nader, avsedda för mera tillfällig inkvartering vid militära skolor, skjutfält

o. dyl., anses nyttjade för försvarsändamål, i den mån de användas för

dylik inkvartering, men ej i den mån de innehålla fasta bostäder för andra

än vaktpersonal. Därest annan byggnad än kasernbyggnad eller vaktstuga i

huvudsak nyttjas till försvarsändamål men i densamma tillika är inrymd en

mera betydande tjänstebostad, är byggnaden underkastad fastighetsskatt för

så stor del av sitt värde, som kan anses skäligen belöpa på den till tjänste­

bostad nyttjade delen av fastigheten. Beträffande tjänstebostäder vid militärt

sjukhus skola gälla samma bestämmelser som för bostäder vid annat sjuk­

hus (jfr punkt 5 här nedan).

För fristående industriell anläggning åtnjutes ej skattefrihet. Med dylik

anläggning förstås här exempelvis sådan fabrik för tillverkning av vapen

eller ammunition, som ej är sammankopplad med en försvarsanläggning i

egentlig mening, såsom ett örlogsvarv eller en fästning. Ett kronobageri,

som levererar bröd till truppförband å orten, är ej att anse såsom fristå­

ende industriell anläggning. Ej heller anses såsom fristående industriell

anläggning ett vattenverk eller ett kraftverk, som är avsett för tillgodose­

ende av en försvarsanläggnings behov av vatten eller elektrisk kraft.

3. Till byggnader för statens allmänna styrelse eller förvaltning räknas

exempelvis de kungl. slotten, riksdagshuset, statsdepartementens och de cen­

trala ämbetsverkens byggnader, även om ämbetsverken hava inseende över

eller ombesörja någon statens affärsverksamhet, länsresidens även i den

mån de tjäna bostadsändamål, och övriga allmänna förvaltningsmyndigheters

byggnader. Däremot räknas icke hit sådana byggnader, som äro avsedda

för statens affärsdrivande verksamhet, således icke till vattenfallsverken eller

domänförvaltningen hörande byggnader, ej heller riksbankens byggnader.

Tull- och lotsverken driva ingen affärsverksamhet; deras byggnader äro alltså

att anse som andra statens förvaltningsbyggnader.

4. För att en byggnad eller anläggning skall betraktas som museum

erfordras, dels att den skall vara inrättad i huvudsak för detta ändamål,

varför exempelvis en slottsbyggnad, vari samlingar förvaras, ej är att anse

såsom museum, därest densamma mera regelbundet användes även såsom

bostad för annan än vaktpersonalen, dels att de i byggnaden eller anlägg­

41

ningen förvarade samlingarna skola hållas regelbundet tillgängliga för all­

mänheten i kulturellt eller liknande syfte men ej i direkt förvärvssyfte.

Med soldathem förstås sådan vid militär mötesplats uppförd byggnad, som

i ideellt syfte är inrättad för manskapets trevnad och bekvämlighet.

5. För att skattefrihet enligt 1 mom. d)—i) helt eller delvis skall åt­

njutas för byggnad, kräves, att den skall i väsentlig utsträckning nyttjas för

ändamål, som föranleder skattefrihet. Sålunda är exempelvis byggnad, som

i huvudsak tjänar bostadsändamål, i sin helhet underkastad fastighetsskatt,

även om i densamma finnes inrymd någon förvaltningslokal. Prästgård

på landet är skattepliktig. Dock kan bostadsbyggnad vara att anse som

sådan oskiljaktig del av en anläggning, att den frihet från fastighetsskatt,

som åtnjutes för anläggningen, även bör gälla bostadsbyggnaden. Sålunda

är exempelvis en inom ett lasaretts område uppförd läkarbostad att anse

såsom en del av lasarettsanläggningen.

Föreskriften att, därest under 5 § 1 mom. d)—i) angiven fastighet jäm­

väl användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot veder­

lag upplåtes åt annan till begagnande, fastigheten skall vara skattepliktig för

däremot svarande del av dess värde, avser närmast det fall, att dylik fastig­

het delvis utarrenderas eller uthyres. Härmed är att jämställa exempelvis

det fall, att en staten tillhörig byggnad användes dels för verksamhet, som

medför frihet från fastighetsskatt, och dels för annan verksamhet. Om så­

lunda i en postverket tillhörig, huvudsakligen till postkontor avsedd fastig­

het vissa lokaler äro upplåtna till avdelningskontor för riksbanken, erlägges

fastighetsskatt för en mot de upplåtna lokalerna svarande del av fastighetens

värde. Upplåtas däremot i fastigheten lokaler till telegrafstation, föranleder

denna upplåtelse ej skatteplikt. Det saknar härvid betydelse, huruvida

upplåtelsen skett mot vederlag eller ej; så länge fastigheten användes för

ägarens (i nyssnämnda fall statens) räkning, kommer det ändamål, vartill

fastigheten användes, att bliva avgörande för skatteplikten. Upplåtes där­

emot fastighet till annan mot vederlag, medför detta skatteplikt, även om

fastigheten användes till ändamål, vilket skulle föranleda skattefrihet, därest

fastigheten ägdes av den, som hyrt densamma. Med det förhållande, att del

av fastighet upplåtes mot ersättning, hör likställas det fall, att lokal, som eljest

nyttjas för ändamål, vilket föranleder frihet från fastighetsskatt, tidvis ut­

hyres. I dylikt fall skall vid bestämmandet av skatteplikten hänsyn tagas

jämväl till den tidrymd, för vilken sådana upplåtelser ägt rum. Skatte­

plikt för viss del av fastighetens värde inträder dock endast om den an­

vändning, som skulle föranleda skatteplikten, ej är av alltför obetydlig

omfattning. Den omständigheten, att i förvaltningsfastighet är inrymd bo­

stad om ett eller annat rum för någon till vederbörande förvaltning hörande

befattningshavare, medför sålunda ej skatteplikt för någon del av fastigheten.

Likaså skola uthyrningar föranleda skatteplikt endast om de äga rum mera

Kungl. Majrts proposition Nr 213.

regelmässigt. Om ett missionshus någon enstaka gång upplåtes till biograf-

eller liknande föreställning eller ett församlingshus tillfälligtvis uthyres till

samkväm eller dyl., är detta ej tillräcklig anledning att låta fastighetsskatt

utgöras. Ej heller föreligger skatteplikt, därest uthyrning sker på sådana

villkor, att erhållet vederlag i stort sett innebär endast ersättning för de med

begagnandet av den upplåtna lokalen förenade särskilda kostnader såsom

för uppvärmning, belysning m. m., men icke inbegriper någon ersättning

för själva begagnandet av lokalen.

6. För att till kommunikationsanstalt hörande byggnad eller annan anlägg­

ning skall vara skattefri erfordras, att den skall vara avsedd för driftens

omedelbara behov, d. v. s. tjäna den löpande driften. Under denna bestämmelse

falla stationshus, förvaltningsbyggnader, godsmagasin, lokomotivstallar, ban­

vaktstugor och andra vaktstugor, spårvagnshallar m. m. dyl. Däremot

äro särskilda, för stations- eller trafikpersonalen avsedda bostadshus, som ej

äro att hänföra till vaktstugor, underkastade beskattning, evad de ligga

inom eller utom det för driften i anspråk tagna området. Skattefrihet åt-

njutes icke för verkstad, där större reparationer eller nybyggnadsarbeten

utföras, men väl för sådan, där allenast mindre, så att säga löpande repara­

tions- och tillsynsarbeten utföras. Beträffande järnväg eller spårväg, som

drives med elektrisk kraft, åtnjutes skattefrihet för stolpar och ledningar

m. m., som höra till själva järnvägs- eller spårvägsanläggningen, men där­

emot ej för kraftstation eller sådan transformatorstation, som får anses höra till

kraftverksanläggningen. Restaurations- eller hotellbyggnad, som tillhör en

järnväg och ligger inom dess område, är frikallad från skatt, om genom

densamma huvudsakligen tillgodoses den å järnvägen resande allmänhetens

behov. Om däremot byggnaden tjänar ett mera självständigt ekonomiskt

ändamål, i det den i större utsträckning användes av personer på platsen

eller eljest andra än de resande eller för resandes uppehåll under längre tid,

är den underkastad beskattning. Till kommunikationsanstalt hörande mark­

område, som ej upptages av någon anläggning, bör undantagas från

skatteplikt i det fall, då området ej användes för uppläggning av gods

under längre tid, utan allenast till förvaring under kortare tid av gods,

som fraktas å kommunikationsanstalten i fråga. För grustag till järnväg

åtnjutes i regel ej skattefrihet; dock skall ett invid järnvägen beläget mindre

grustag, som användes allenast till grusning av någon kort närliggande

sträcka av järnvägen, ej vara underkastat skatteplikt.

7. Såsom tomtområde till byggnad skall, förutom själva byggnadsgrunden,

anses vad som till utrymme för byggnad av ifrågavarande slag i allmänhet

är brukligt. I enlighet härmed skall exempelvis ett område, å vilket lasaretts-

byggnader eller museibyggnader ligga kringspridda, inbegripas under skatte­

friheten för byggnaderna, även om mellan dessa ligga mindre planteringar.

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

43

8. Huruvida fastighet skall helt eller delvis vara frikallad från skatte­ plikt, skall i anslutning till regeln i 6 § 1 mom. andra stycket bedömas efter förhållandena vid taxeringsårets ingång. Detta bör, om fastighet tidvis uthyrts, så förstås, att fastigheten skall vid taxeringsårets ingång hava varit disponerad på sätt, som inneburit, att fastigheten tidvis plägat uthyras, även om uthyrningen ej ägt rum just vid tiden omkring årsskiftet.

till 7 $.

1. Fastighets kamerala beskaffenhet är icke avgörande för frågan, huru­ vida fastigheten skall i beskattningshänseende anses såsom jordbruksfastighet eller såsom annan fastighet, utan beror detta av användningen. Användes sålunda i mantal satt jord såsom underlag för industriell verksamhet, taxeras den såsom annan fastighet, varemot tomtområde, därå jordbruk bedrives, taxeras såsom jordbruksfastighet. Om å ägorna till en jord bruksegendom anlägges en fabrik eller uppföres en till uthyrning avsedd byggnad, skola de områden, som för sådant ändamål tagas i anspråk, tillika med anläggningarna anses såsom annan fastighet, medan egendomen i övrigt hänföres till jord­ bruksfastighet. Användes sådan byggnad delvis till uthyrning eller dyl. och delvis för ändamål, som bör föranleda byggnadens hänförande till jord­ bruksfastighet, får den huvudsakliga användningen vara avgörande. Lika­ ledes skall, om visst område av en jordbruksegendom utnyttjas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, detta område anses såsom annan fastighet. En torvmosse, som tillgodogöres i ett torvindustriellt företag, skall således taxeras såsom annan fastighet, likaledes ett på arrende upplåtet sten- eller kalkbrott o. s. v.

2. För att fastighet skall anses vara använd för skogsbruk fordras, att arealen av skogsmark icke är alltför ringa. Den omständigheten, att någon ringa virkestillgång finnes å fastighet, där bostaden är det väsent­ liga, utgör ej hinder för att fastigheten i sin helhet taxeras såsom annan fastighet. Detsamma gäller om exempelvis villabyggnad med park, mark, som användes till s. k. sommarnöje, o. dyl.

3. Drives å en skogsegendom förädlingsindustri, vilken icke är att anse såsom skogsbruk, medför icke detta förhållande, att egendomen i sin helhet skall anses såsom annan fastighet. Äro å egendomen uppförda byggnader eller andra inrättningar för förädlingsindustrien såsom förvaltar- och arbetar­ bostäder, sågverk, träsliperi o. dyl., skola visserligen dessa byggnader med anläggningsområde taxeras såsom annan fastighet, men icke egendomen i övrigt.

4. Sådan förändring i fastighets användning, som är allenast tillfällig, bör icke medföra ändring av fastighetens taxering såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet.

5. I fråga om vad som är att hänföra till jordbruk, till jordbrukets

binäringar och till skogsbruk hänvisas till anvisningarna till 21 §.

till 8 §.

1. Vid bestämmande av vad som skall särskilt för sig taxeras (taxerings­

enhet) har man att utgå från den s. k. kamerala enheten, d. v. s. å landet

hemman och i jordeboken särskilt upptagen lägenhet samt i stad eller sam­

hälle å landet, där fastighetsregister såsom för stad skall föras, tomt eller

stadsäga. Är den kamerala enheten genom laga förrättning delad, skall i all­

mänhet varje sålunda uppkommen del vara taxeringsenhet. Där jord- eller

fastighetsregister är upprättat, bör följaktligen detta följas vid taxerings­

enheternas bestämmande.

2. Emellertid måste i vissa fall en uppdelning i andra och flera taxerings­

enheter, än som följer av de i punkt 1 angivna regler, äga rum.

I sådant hänseende är att märka, att, om fastighet, som eljest skulle vara

taxeringsenhet, är delad mellan olika ägare, så att varje ägare har sin till

området å marken bestämda del av fastigheten, varje sådant område utgör

taxeringsenhet.

Detsamma gäller, om del av fastighet upplåtits till annan för självständigt,

mera stadigvarande nyttjande. I enlighet härmed bör exempelvis torp, därå

jordbruket av torpinnehavaren bedrives som självständig näring och väsent­

ligen med egna inventarier, särskilt taxeras. Om däremot innehavet av

torpet väsentligen är att anse såsom en del av den ersättning, som tillkommer

torparen för åtagen arbetsskyldighet till huvudfastigheten, bör torpet icke

behandlas såsom särskild taxeringsenhet. Är upplåtelsen av tillfällig art,

så att det upplåtna området kan förväntas inom kortare tid komma att i

brukningsavseende återförenas med den fastighet, varifrån upplåtelsen skett,

föreligger ej anledning att åsätta området särskilt taxeringsvärde. Ej heller

medför upplåtelse av sådant mindre område som till exempel lott i en

s. k. koloniträdgård, att det upplåtna området skall anses såsom särskild

taxeringsenhet.

Vidare skall såsom taxeringsenhet anses från en fastighet icke rättsligen

avskilt område, vilket — utan att vara till annan upplåtet — stadigvarande

brukas särskilt eller stadigvarande användes för annat ändamål än fastig­

heten i övrigt. Under denna bestämmelse faller exempelvis utgård med sär­

skilda åbyggnader och särskild drift. I övrigt torde stadgandet hava sin

största betydelse för det fall, att fastigheten visserligen huvudsakligen användes

för jordbruk med binäringar, men till en del av sitt område utgör underlag

för eller eljest nyttjas i samband med byggnader eller inrättningar, som ej

höra till jordbruket med binäringar, såsom bostadshus, avsedda för uthyrning,

s. k. sommarnöjen med trädgårds- eller planteringsland samt anläggningar

för sådan drift, som icke kan anses såsom binäring till jordbruk.

Under stadgandet i fråga inbegripes även det fall, att en tomt i stad

användes för skilda ändamål, såscm om den till ena hälften är bebyggd med

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

4.r>

bostadshus till uthyrning och till andra hälften användes för någon industriell anläggning. Under liknande förhållanden kan även ett sammanhängande område av fastighet å landet, som användes för skilda ändamål, komma att uppdelas i olika taxeringsenheter. Huruvida så skall ske eller icke beror väsentligen därav, om området i ägarens hand är att anse såsom en enhet eller ej. Om sålunda flera för uthyrning avsedda boningshus, exempelvis s. k. sommarvillor, äro uppförda i omedelbar närhet av varandra, kan al! den mark, som nyttjas till dem, betraktas såsom ett särskilt för sig nyttjat område, utan hinder därav att, praktiskt taget, olika delar av området kunna anses åtminstone företrädesvis anvisade för begagnande av de olika hyresgästerna och för sådant ändamål tilläventyrs inhägnats eller eljest sär­ skilt utmärkts (jfr punkt 2 av anvisningarna till 18 §). Likaså må alle­ nast ett, särskilt för sig nyttjat område kunna anses föreligga i det fall, att flera skilda företag, exempelvis såg- och kvarnrörelse, av samme företagare drivas å ett sammanhängande område.

Byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å annans mark skola ock särskilt för sig taxeras. Användas byggnaderna för jordbruks­ ändamål, exempelvis om arrendator äger de till den arrenderade fastighetens drift använda byggnaderna eller vissa av dem, skola de jämlikt 7 § upp­ tagas såsom jordbruksfastighet. Särskild taxering av den mark, därå byggnaderna äro uppförda, kommer då ej i fråga, enär marken ingår i och taxeras tillsammans med jordbruksfastigheten i övrigt. Användas däremot byggnaderna för annat ändamål, så att de skola taxeras såsom annan fastighet, kommer den mark, därå byggnaderna äro uppförda eller som eljest för dem tagits i anspråk, att vara taxeringsenhet. I sådant fall bliva alltså bygg­ naderna, å ena sidan, och den mark, som till dem nyttjas, å den andra, var för sig särskilt taxerade. Byggnad å annans mark skall icke särskilt för sig taxeras, när byggnadens ägare innehar marken med besittningsrätt på obegränsad tid, såsom fallet exempelvis är vid åborätt, så kallad ofri tomt i stad, skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, m. m.

3. Understundom äro förhållandena sådana, att fastigheter, som äro rätts­ ligen skilda, eller områden, som tillhöra sådana fastigheter, dock böra till­ sammans bilda taxeringsenhet. Detta är fallet med skogsområde, som är att anse såsom brukningsenhet, ävensom vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning. Hit höra kronopark, vid utarrendering av staten tillhörig jordbruksdomän undantagen skog, boställsskog under skogsstatens omedelbara vård och för­ valtning, häradsallmänning och annan allmän skog, för vilken innehavaren enligt 13 § är skattskyldig (gruvskogar, gruvallmänningar, kanalskogar, städernas skogar), ävensom under särskild förvaltning ställd samfälld skog, såsom de s. k. besparingsskogarna och vissa s. k. skogsundantag i Koppar­ bergs län. Såsom brukningsenhet må ock behandlas enskild skog, i den

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 213.

mån den i innehavarens hand bildar en i brukningshänseende naturlig

enhet (skogsblock).

Därest vid skifte undantagen samfällighet ej står under särskild förvalt­

ning, skall värdet av den andel i samfälligheten, som hör till varje särskild

andelsberättigad egendom, komma i betraktande vid samma egendoms taxe­

ring såsom en densamma tillhörande särskild förmån.

Vidare böra såsom en enhet taxeras fastigheter eller delar därav, som till­

höra samme ägare och vilkas inbördes värden icke kunna vart för sig till­

förlitligen bedömas. Detta inträffar, då fastigheterna ligga i oskift sam­

fällighet eller i sambruk med gemensamma åbyggnader. I dessa fall lära

fastigheterna vara så intimt med varandra förenade i drift och utnyttjande,

att det svårligen låter sig göra att med tillförlitlighet angiva vad den ena

eller den andra av dem kan vara särskilt värd. Understundom kunna lik­

nande svårigheter att vid taxeringen följa de i punkt 1 här ovan angivna

enheterna uppkomma även av annan anledning, och bör även då det gemen­

samma komplexet behandlas som en taxeringsenhet. En förutsättning för

att sådan gemensam taxering, som nu sagts, skall få ske, är dock, att fastig­

heterna ligga inom samma kommun. Tillhöra de olika kommuner, måste

under alla förhållanden vad som ligger inom en viss kommun för sig taxeras.

Då kameral enhet eller genom laga förrättning uppkommen del av dylik

enhet utgör del av taxeringsenhet, kan ägare eller arrendator stundom hava

särskilt intresse att få officiellt fastslaget, huru stort värde i taxeringshän-

seende tillkommer den kamerala enheten eller delen därav. I följd härav

skall det, om ägaren eller arrendatorn sådant påfordrar, angivas, huru stor

del av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden som kan

anses belöpa på den kamerala enheten eller delen av densamma. Därvid

märkes, att, i samma mån som bebyggd jordbruksfastighet är mera värd

än obebyggd sådan, ett större värde tillkommer den del av taxeringsenheten,

å vilken åbyggnaderna äro belägna. Påfordran, som nyss är nämnd, må det

år, varunder allmän fastighetstaxering äger rum, ske hos berednings- eller

fastighetstaxeringsnämnd samt eljest hos taxeringsnämnd.

4. Styckena under a) och e) böra tillämpas vid sidan av varandra på

sådant sätt, att ett komplex av sådana i förra delen av a) avsedda fastig­

heter, vilka enligt bestämmelserna under e) skola taxeras gemensamt, be­

traktas såsom en fastighet, varå sedermera bestämmelserna i senare delen

av a) komma i tillämpning.

5. Det kan inträffa, att en taxeringsenhet inom en kommun är fördelad

på olika administrativa områden, inom vilka menighet äger beskattnings­

rätt, eller att en del av taxeringsenheten faller inom och en annan del utom

särskilt sådant område, såsom i fråga om municipalsamhällen ofta är fallet.

Administrativa områden, som här avses, äro municipalsamhälle, kyrkoför-

samling, skoldistrikt, tingslag och väghållningsdistrikt. Där taxeringsenhet

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 213.

47

på sådant sätt tillhör olika administrativa områden, måste taxeringsvärdet

och de i 10 § omförmälda särskilda värden i enlighet härmed uppdelas. Vid

en dylik uppdelning bör å varje del av taxeringsenheten läggas det

värde, som med hänsyn till dess storlek och beskaffenhet i övrigt å den

kan anses skäligen belöpa av värdet å det hela, med iakttagande av att den

del, å vilken åbyggnaderna äro belägna, åsättes förhållandevis större del av

det gemensamma värdet. Vad nu är sagt äger tillämpning ej blott då

fastighet sträcker sig över gränsen till administrativt område utan jämväl

då till en fastighet hörer utjord, urfjäll eller annan för sig liggande äga,

som tillhör annat dylikt område än fastigheten i övrigt.

6. Regeln, att fastigheter, som ligga i olika kommuner, alltid skola utgöra

skilda taxeringsenheter, åsyftar icke det fall, att allenast en geografisk oregel­

bundenhet föreligger, såsom om en i jordeboken såsom enhet upptagen fastig­

het har äga innesluten (enklaverad) inom annan kommuns område. I dylikt

fall är fastigheten att anse såsom i sin helhet tillhörande den

kommun, i

vilken den enligt jordebok eller annat behörigt förordnande skall ingå.

7. Därest flera kamerala enheter eller genom laga förrättning uppkomna

delar av sådana tillsammans utgöra en taxeringsenhet, skall fastighetsbeteck-

ningen för varje sådan kameral enhet eller del därav i vederbörande taxe-

ringslängd angivas.

till 9 §.

1. Med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås det

belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten,

om den tänkes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom kan

antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fastighetens be­

skaffenhet lämpligt utnyttjande.

Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid faktiskt betalts för

en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck för det

allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen kan hava påverkats

av särskilda förhållanden, såsom släktskap, affektionsvärde o. dyl., kan

densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda motsvarar

det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av vid tiden för försälj­

ningen rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden, av särskilt

tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av ett obe­

tänksamt ingånget avtal m. m. dyl. Först om ett något så när tillräck­

ligt antal olika försäljningar föreligga, om vilka anledning ej finnes antaga,

att ovidkommande omständigheter inverkat å prisbildningen, kan ur dem

dragas en tillförlitlig slutsats angående det allmänna saluvärdet. Detta

värde är sålunda att förstå såsom ett normalt värde i handel och vandel,

icke såsom beloppet av en i visst fall för en viss fastighet faktiskt betald

köpeskilling.

48

Härmed är emellertid faktiskt betald köpeskillings betydelse såsom upp-

skattningsgrund för det allmänna saluvärdet ingalunda förringad. Men sådan

köpeskilling kan och bör underkastas undersökning, om den må anses avvika

från det normala värdet i handel och vandel; och där så är fallet, bör taxerings­

värdet därefter lämpas. Därför måste taxeringsmyndigheten vid taxerings­

värdets åsättande taga hänsyn jämväl till andra förhållanden, som kunna

tjäna till ledning vid värdesättningen. I detta hänseende hänvisas taxerings­

myndigheten till de enhetsvärden, som kunna hava föreslagits i den ordning,

som i taxeringsförordningen närmare omförmäles, samt till fastighetens av­

kastning och andra kända förhållanden, som kunna tjäna till ledning för

bedömande av dess allmänna saluvärde, såsom brandförsäkringsvärde å bygg­

nader m. m. Härvid må ihågkommas, att även s. k. impediment, vartill

hänföras mossar, myrar, berg och annan dylik mark med ringa avkastnings­

förmåga ur skoglig synpunkt, regelmässigt har något, större eller mindre,

värde på grund av dess användbarhet ur andra synpunkter. Taxeringsvärdet

bör framgå såsom resultat av ett övervägande av samtliga berörda för­

hållanden.

2. Vid värdesättningen skall noga beaktas, om och i vilken omfattning

ökning eller minskning i värdet för viss fastighet i förhållande till andra

fastigheter i orten bör äga rum till följd av förhållanden, som äro för den

fastigheten säregna, såsom

beträffande jordbruksfastighet:

fastighetens storlek och läge samt mer eller mindre goda eller dåliga av­

sättnings- och användningsförhållanden;

ägornas inbördes läge och därav föranledda mer än vanligt goda eller

svåra brukningsförhållanden samt om fastigheten är i synnerligt god hävd

eller vanhävdad och förfallen;

åbyggnadernas beskaffenhet, om de skilja sig från i orten vanligt medel­

bestånd, d. v. s. om å fastigheten finnes förnämligare bostadsbyggnad eller

eljest ovanligt goda åbyggnader eller om åbyggnaderna äro olämpliga, för­

fallna eller otillräckliga;

särskilda naturtillgångar eller förmåner, som kunna finnas å fastigheten,

såsom vattenfall, torvmosse, ej inmutningsbara fyndigheter, jaktmarker, fiske­

vatten o. dyl., försåvitt samma naturtillgång eller förmån ej är av be­

skaffenhet att, efter ty under 8 § sägs, böra särskilt taxeras;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigheten;

förekomsten av sådana förhållanden, som enligt 10 § föranleda därtill,

att en del av taxeringsvärdet bör redovisas såsom tomt- och industrivärde;

med mera sådant;

beträffande annan fastighet:

fastighetens läge med därav följande större eller mindre möjligheter i

fråga om dess utnyttjande, exempelvis för tomt i stad: om inskränkningar

gälla i rätten till dess bebyggande, om den ligger i stadens affärscentrum

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

49

eller i yttre område, om den ligger vid huvudgata eller bigata, om den är

hörntomt eller mellantomt o. s. v.; för industrifastighet, upplagsplats, sten­

brott, grustäkt o. dyl.: om den äger bättre eller sämre tillgång till erforder­

liga kommunikationer, o. s. v.;

markens naturliga beskaffenhet och därav följande större eller mindre

lämplighet för ett förmånligt tillgodogörande, exempelvis om tomtmark före­

ter synnerligen goda eller dåliga grundläggningsförhållanden, om vattenfall,

stenbrott, grustäkt o. dyl. för sitt utnyttjande erbjuder större eller mindre

av naturförhållandena förorsakade svårigheter, o. s. v.;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastig­

heten;

med mera sådant.

Vid värdesättningen måste emellertid alltid fasthållas, att det, alldeles

oavsett vilken metod som användes för denna — om man bortser från

skogen — alltid är allmänna saluvärdet, som skall vara avgörande för

taxeringen. En riktig tillämpning av de här stadgade reglerna bör således

ej kunna medföra ett sådant resultat, som att en tomt med tillhörande

åbyggnad, taxerad som annan fastighet, erhåller högre taxeringsvärde än

ett annat i närheten liggande lika värdefullt område med liknande åbyggnad,

vilket taxerats såsom jordbruksfastighet, allenast på den grund att beträf­

fande den senare fastigheten värdesättningen skett på grundval av de i

punkt 1 här ovan angivna enhetsvärden.

3. Om två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i skilda kommuner,

skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava utgjort gemen­

sam taxeringsenhet, bör taxeringen verkställas, som om detta varit förhållan­

det och det i enlighet med föreskriften i tredje punkten sista stycket av

anvisningarna till 8 § skolat angivas, huru stor del av taxeringsvärdet som

belöpt å vad som faller inom varje särskild kommun.

4. Vad nu sagts om fastighets uppskattning gäller icke skogsmark och

därå växande skog. Dessa skola upptagas efter de värden, de kunna anses

äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk.

Skogsmark skall värdesättas efter sin normala avkastningsförmåga.

Såsom skogsmark skall därvid upptagas all icke odlad mark, som, vare

sig den vid tillfället är skogbärande eller icke, är lämplig att använda för

skogsproduktion. Till skogsmark hänföres således även ljungmark och annan

dylik mark, som av ålder ligger skoglös, såframt den kan anses lämpa sig

för skogsproduktion. Är å skogbeväxt hagmark (betesmark) betestillgången det

väsentliga och skogsproduktionen av underordnad betydelse, skall marken likväl

taxeras såsom skogsmark, såvida icke densamma är att betrakta såsom kul­

tiverad betesäng. Med kultiverad betesäng förstås sådan icke i vanlig

mening under plog lagd, i huvudsak foderproducerande men icke sällan

något trädbevuxen betesmark, vilken för betets förbättrande är föremål för

Bihang till riksdagens protokoll 192S. 1 samt. 180 höft. (Nr 213.)

4

50

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 213.

ordnad skötsel, varmed förstås sådana åtgärder som röjning, dikning, plane­

ring, kalkning, gödsling, frösådd med mera. Såsom skogsmark skall ej heller

upptagas sådan skoglös ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas

för skogsproduktion, i främsta rummet disponeras för foderproduktion genom

bete eller slätter samt med god hushållning även bör därtill användas

(naturlig betes- eller slåtteräng), ehuru den ej är föremål för egentliga

kulturåtgärder.

Till skogsmark hänföras icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och

annan dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma

vattenförhållanden, näringsbrist hos marken eller de lösa jordlagrens ringa

djup är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke

kan påräknas. Sådan marks eventuella värde skall medräknas vid värde­

sättning av fastigheten i övrigt.

Finnes å skogsmark bete, skall värdet därå tilläggas markens värde så­

som skogsproducerande; dock skall beträffande skogsmark, därå rationellt

skogsbruk bedrives, dylikt värde beräknas allenast försåvitt betet plägar

utnyttjas. Betesvärdet beräknas särskilt för sig till den storlek, som kan

ernås utan att intrång på rationellt skogsbruk göres. Kan på grund av

betets utnyttjande skogen ej lämna den avkastning, som förutsatts vid be­

stämmande av värdet å skogsmarken såsom skogsproducerande, skall betes­

värdet sättas så mycket lägre än det verkliga, att totalsumman ej blir

högre än den skulle blivit, om skogsmarken såsom skogsproducerande vär­

derats med hänsyn till den avkastning, marken faktiskt lämnar.

Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas efter den år­

liga avkastning, som anses kunna erhållas under antagande att marken

vore beväxt med ett tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat vir-

kesförråd (normal skogstillgång).

Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter per hek­

tar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet). Värdet

i penningar av den sålunda uppskattade normala årsavkastningen beräknas

efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot enligt de pris, som för lik­

nande sortiment i genomsnitt varit i orten gällande under viss tidsperiod,

som bestämmes i särskild instruktion för värdering av skogsmark och

växande skog.

Från värdet av den enligt sålunda angivna grunder beräknade avkast­

ningen skall avdragas en fjärdedel för kostnader för skogens vård, förvalt­

ning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning,

skogsindelning, skatter m. m. För skyddsskog eller annan därmed jämförlig

skog, som på grund av gällande lagstiftning eller rådande svåra naturför­

hållanden måste skötas i skyddssyfte med anlitande för skogens vård och

underhåll av en osedvanligt stor del av den alstrade avkastningen, må av­

draget för kostnader efter prövning i varje särskilt fall och med angivande

av skälen höjas, dock ej till mer än hälften av den beräknade normala av­

51

kastningen. Det sålunda reducerade värdet anses utgöra nettovärdet på ett

års normal avkastning per hektar skogsmark.

Skogsmarkens värde per hektar anses utgöra så många gånger nettovär­

det på ett års normala avkastning, som bestämmes i instruktionen för vär­

dering av skogsmark och växande skog.

Växande skog skall — oavsett om avverkningsrätt till densamma upp­

låtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt

befinner sig, och den avkastning, som för framtiden därur kan uttagas un­

der förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen inne­

håller ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd, att den beräk­

nade normala avkastningen genast kan uthålligt uttagas och sålunda normal

skogstillgång förefinnes, sättes värdet till det antal gånger nettovärdet på

ett års normala avkastning, som bestämmes i ovannämnda instruktion. Av­

viker skogstillgången från det normala, fastställes den växande skogens

värde till den bråkdel av det på nyss angivet sätt erhållna värdet, som

skogstillgången utgör av normal sådan (relativ skogstillgång).

Närmare föreskrifter rörande värdering av skogsmark och växande skog

meddelas i förenämnda instruktion.

Har på grund av förhållande, som omförmäles i punkt 4 av anvisning­

arna till 10 §, skogsmark med därå växande skog ett högre saluvärde än

värdet vid användning till skogsbruk och bete, skall detta medföra mot­

svarande höjning av taxeringsvärdet.

Finnas å annan till jordbruksfastighet hörande mark än skogsmark

växande träd, skola dessa medräknas vid bestämmande av fastighetens jord­

bruksvärde.

5. Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå med

det belopp, vartill räntan uppgått enligt markegång för året näst före taxerings­

året; dock att, där räntan i enlighet med 14 § i kungörelsen den 11 maj 1855

utgår efter medelmarkegångspris, detta senare bör läggas till grund för be­

räknande av räntans belopp.

6. Har vid uppskattning av fastighet hänsyn tagits till förekomsten av

andra naturtillgångar än träd, skall dessas beräknade värde i vederbörande

taxeringslängd antecknas.

Kungl. Alaj:ts proposition Nr 213.

till 10 §.

1. Det i enlighet med bestämmelserna i 9 § åsatta taxeringsvärdet skall

jämlikt 10 § redovisas i särskilda värden. På sätt framgår av 11 § skola

dessa särskilda redovisningsvärden utföras i jämna hundratal kronor, och får

därför vid redovisningsvärdenas bestämmande ske den jämkning, som er­

fordras för att de skola jämnt motsvara det åsatta taxeringsvärdet.

2. Vid angivande av jordbruksvärde har vederbörande beskattnings-

myndighet att utgå ifrån att fastigheten i fråga användes till jordbruk med

binäringar eller skogsbruk. Med denna förutsättning skall såsom jordbruks­

värde upptagas värdet av fastighetens hela ägoområde i åker, tomt- och

trädgårdsmark, äng, skogsmark — dock utan att värdet å växande skog

medräknas — övrig mark såsom vägar, mossar, myrar, kärr m. m., samt

till fastigheten hörande vattentäckt område ävensom värdet av jordägaren

tillhöriga mangårds- och driftbyggnader, såsom bostadsbyggnad för ägare

eller brukare med tillhörande s. k. ekonomibyggnader, samt byggnader,

uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet och trevnad, såsom lusthus,

bad- och båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga o. dyl., förvaltar- eller in-

spektorsbyggnad, drängstuga, statare- eller stattorpsbyggnader, bostad för

skogvaktare och annan skogspersonal, stall, ladugård, ladu- och logbyggnader,

smedja o. dyl., ävensom byggnader, avsedda för sådan verksamhet, som är

att hänföra till jordbrukets binäringar.

Om dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren, skall värdet å dem

likaledes utföras såsom jordbruksvärde.

3. Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och

särskilt angivas värdet av skogsmark (jfr punkt 4 av anvisningarna till 9 §).

4. Tomt- och industrivärde utgör det värde, som tillkommer jordbruks­

fastighet utöver jordbruksvärde och skogsvärde på grund därav, att den kan

tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk,

såsom för bostadsbyggnader, industriella anläggningar o. dyl., och således

har ett högre saluvärde, än om den skulle användas endast för jordbruk med

binäringar eller skogsbruk. Den ökning av taxeringsvärdet, som detta högre

saluvärde medför, skall särskilt redovisas såsom tomt- och industrivärde.

Tomt- och industrivärde förefinnes i regel mera allmänt blott å sådana

jordbruksfastigheter, som äro belägna i närheten av större städer eller i

tillväxt varande industri- och järn vägssamhällen. Men även närbelägenhet

till gruv- och vattenkraftsanläggningar, badortsanläggningar och andra sådana

företag kan medföra, att i taxeringsvärdet ingår ett mervärde av ifrågava­

rande art; i den mån utvecklingen å en dylik ort fortskrider, behöver när­

belägen därför lämpad mark tagas i anspråk för nya bostäder, industriella

anläggningar m. m. Där en sådan utveckling framträtt, har merendels den

mark, som kan antagas komma att därvid bliva föremål för användning,

utöver jordbruksvärdet ett värde, vars storlek är beroende av utveck­

lingens hastighet m. m.; detta värde bör särskilt för sig angivas. Understun­

dom kan ock vattenfall eller brytvärdig fyndighet å fastigheten hava grund­

lagt ett liknande mervärde, som jämväl bör upptagas såsom tomt- och in­

dustrivärde, där ej naturtillgången i fråga är av beskaffenhet att böra taxeras

såsom annan fastighet.

Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa delar

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kanyl. Maj:t* proposition Nr 213.

r»3

av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge och

storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Befinnes fastighet till sär­

skilda områden hava olika tomt- och industrivärden, skall likaledes sådant

i längden angivas.

5. Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet har taxeringsmyn­

digheten att taga hänsyn till de ovan i anvisningarna till 9 § angivna för­

hållanden.

Är å annan fastighet mark och byggnad i samme ägares hand, skall

byggnadsvärdet utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan fastig­

hetens allmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet jämte eventuellt

parkvärde.

Parkvärde förekommer endast undantagsvis. I allmänhet lärer å fas­

tighet, som skall såsom annan fastighet taxeras, mera sällan förekomma

växande träd eller anläggning, som ej är att hänföra till byggnad, av den

betydenhet, att fastighetens värde i allmänna marknaden därigenom i någon

väsentligare grad påverkas. Men om å fastigheten finnes trädbestånd eller

till byggnad ej hänförlig anläggning, exempelvis en mera avsevärd trädgård

eller park, och denna förmån kan anses i avsevärd mån inverka på fastig­

hetens allmänna saluvärde, bör värdet å sådan förmån särskilt redovisas

såsom parkvärde.

till 18 §.

1. I allmänhet torde — vad angår jordbruksfastighet — förvärvskälla

sammanfalla med taxeringsenhet.

Men detta är icke alltid fallet, utan kunna understundom flera taxerings­

enheter i innehavarens hand bilda en förvärvskälla. Detta inträffar exempel­

vis, om fastigheter inom samma kommun brukas tillsammans såsom en för­

valtningsenhet, något som jämförelsevis ofta inträffar i fråga om skogsfastig-

heter. För att fastigheter skola tillsammans bilda en förvaltningsenhet

fordras icke blott att de hava gemensam innehavare och stå under överin­

seende av innehavaren eller dennes representant, utan jämväl att de stå under

gemensam förvaltning och drift på sådant sätt, att de framträda, ekonomiskt

sett, såsom en naturlig enhet. I enlighet härmed få exempelvis de statens

skogar, som tillhöra olika revir, icke anses tillhöra en och samma förvärvs­

källa.

Åven är att märka, att, om olika skattskyldiga draga inkomst av samma

fastighet, så kan denna fastighet för den ene skattskyldige vara att anse

som särskild förvärvskälla men för den andre som ingående i en mera

omfattande förvärvskälla. Om sålunda ägaren av ett större gods har vissa

därunder lydande hemman eller hemmansdelar utarrenderade men en del

under eget bruk, så är varje sålunda utarrenderat område att för arrendatorns

del räkna som särskild förvärvskälla, under det att för ägaren godset i dess

helhet kan bli en enda förvärvskälla. Härför erfordras emellertid, att fastig­

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

heterna i ägarens liand bilda ett verkligt driftkomplex, som har ej blott

gemensam central ledning utan även gemensam förvaltning eller andra

gemensamma driftkostnader.

2. Om flera fastigheter av annan fastighets natur i ägarens hand varit

att anse som förvaltningsenhet, gäller därom vad ovan under punkt 1 är sagt

angående jordbruksfastighet med den skillnad, att förvärvskällan till sin om­

fattning ej behöver vara begränsad till en kommun. Inkomsten av fastig­

heterna skall, om en förvaltningsenhet föreligger, redovisas såsom fluten ur

en förvärvskälla. Såsom exempel på dylik förvaltningsenhet kan angivas

villor å en brunns- eller badortsanläggning, sommarställen å en fastighet

m. m. dyl. Likaledes torde fastighetsbolags fastighetsinnehav i regel utgöra

en förvärvskälla. Av vikt är emellertid, att i nu nämnda fall kravet å fas­

tigheternas karaktär av förvaltningsenhet upprätthålles.

Om flera fastigheter av annan fastighets natur, som utgöra en förvalt­

ningsenhet, ligga till en del inom en kommun och till annan del inom

annan kommun, skall inkomsten av sådan förvärvskälla fördelas till beskatt­

ning inom de olika kommunerna enligt bestämmelserna i 56 §.

Därest skattskyldig helt eller delvis använder egen fastighet i av honom

bedriven rörelse, ingår hyresvärdet av fastigheten, i den mån den sålunda

disponerats, i intäkten av rörelsen och skall följaktligen icke upptagas såsom

intäkt av annan fastighet, liksom omkostnader och utgifter för sålunda använd

fastighet eller del därav icke få avdragas från intäkt av annan fastighet.

3. Om rörelse bedrivits huvudsakligen med den skattskyldiges egen arbets­

kraft, föreligger i regel en förvärvskälla, såsom exempelvis om en författare

jämväl sysslar med målning eller bildhuggeri eller om en hantverkare är

både snickare och smed.

Har rörelse bedrivits med användande av i företaget nedlagt nämnvärt

kapital eller avlönad arbetskraft, kan ej sällan uppstå spörsmål, om olika

slag av förvärvsverksamhet, som därvid utövats, äro att anse som en och

samma förvärvskälla eller som skilda förvärvskällor. Äro de särskilda slagen

av förvärvsverksamhet till arten helt olika och utan något egentligt inre

sammanhang, såsom om någon drivit både diversehandel och rederirörelse

eller både bagerirörelse och mekanisk verkstad, äro dessa att anse som

särskilda förvärvskällor. Verksamhetens särskilda grenar framträda här

såsom ekonomiskt sett särskilda företag, oavsett att företagaren eller hans

representant naturligtvis har överinseendet och ledningen av det hela. Om

bokföringen är gemensam eller icke, är av underordnad betydelse.

Annorlunda ligger saken, om de olika förvärvsgrenarna framträda såsom

ett enhetligt företag, däri den ena rörelsegrenen är beroende av eller under­

stöder den andra (integration). Ett dylikt inre sammanhang framträder i

allmänhet däri, att ej allenast driftledningen är gemensam utan även gemen­

samhet i verksamhetsart och i driftkostnader är förhanden. Gemensamhet i

Kung i. May.ts proposition Nr 218.

55

verksamhetsart föreligger, då verksamheten är av fullt likartad beskaffenhet

eller då det är vanligt, att de olika slag av verksamhet, som i det särskilda

fallet föreligga, drivas tillsammans. Gemensamhet i driftkostnader är för­

handen, då sådana utgifter, som omedelbart avse själva driften, de egentliga

driftutgifterna, äro med varandra så förbundna, att en uppdelning av dem

på de olika rörelsegrenarna praktiskt taget icke låter sig tillförlitligen ut­

föras. Härvid är emellertid icke att räkna med kontorskostnader och andra

dylika kostnader, vilka, utan att i stort sett missvisande resultat uppkommer,

kunna fördelas å de olika verksamhetsslagen efter omsättningens eller brutto­

avkastningens storlek eller dyl.

I fråga om enhetliga företag är förvärvsverksamheten i sin helhet att

anse som en förvärvskälla. Sålunda utgöra exempelvis flera diversehan-

delsaffärer i en innehavares hand en förvärvskälla, därest driftledningen

är gemensam. Likaledes utgöra de olika formerna av järnförädlingsrörelse

i samme innehavares hand under nyss angiven förutsättning en förvärvs­

källa. Detsamma gäller om träförädlingsrörelse och vad därtill hörer. Om

någon vid sidan av en av honom såsom huvudnäring bedriven verksamhet

tillvaratager och förädlar biprodukter från denna verksamhet, föreligger

allenast en förvärvskälla.

4. För försäkringsanstalt skall livförsäkringsrörelse anses utgöra en för­

värvskälla samt sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse anses till­

sammans bilda en förvärvskälla (jfr punkt 1 av anvisningarna till 30 §).

5. I fråga om bolag, som avses i 30 § 4 mom. första och andra styckena,

skall för partihandelsbolag handeln med rusdrycker och för detaljhandels­

bolag utminuteringen av rusdrycker anses utgöra särskild förvärvskälla.

till 19 §.

1. Fattigunderstöd, begravningshjälp, natura- och andra förmåner, som

utgått till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen, underhåll, som läm­

nats fånge eller patient å hospital, m. m. dyl. är icke att hänföra till skatte­

pliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till andra föreningar än

bostadsföreningar influtna medlemsavgifter (jfr 24 § sista stycket).

2. Enligt förordningen om särskild skatt å vissa lotterivinster skall dylik

skatt erläggas för vinst i svenskt penninglotteri ävensom för vinst vid vinst­

dragning å svenska premieobligationer, såvida obligationerna utfärdats efter

den 31 december 1928, dock att vinst, som ej överstiger tjugofem kronor,

är fri från dylik skatt. Vinst, som i dylikt lotteri eller vid dylik vinst­

dragning tillfaller annan än lotteriet eller obligationernas utfärdare, är icke

underkastad inkomstskatt även om på grund av vinstens ringa belopp särskild

skatt icke skall utgöras för densamma.

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

till 20 §.

1. Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna

paragraf ej medgives, räknas bland annat premier för egna personliga för­

säkringar och avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar,

i vilka den skattskyldige är medlem. Att i vissa speciella fall avdrag dock

får göras för dylika premier och avgifter, framgår av stadgandena i 25 §

1 mom., 33 § och 46 § 2 mom.

2. Såsom allmänna skatter räknas allmänna utskylder till staten samt till

landsting, kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som avses

i 6 § lag om fattigvården, tingslag, väghållningsdistrikt och municipalsam-

hälle. Såsom allmän skatt räknas däremot icke skogsaccis, ej heller skogs­

vårdsavgift.

3. Angående vad som är att hänföra till kapitalförlust i rörelse hänvisas

till punkt 8 av anvisningarna till 29 §. Vad där stadgats angående sådan

förlust i rörelse skall äga motsvarande tillämpning även för andra för­

värvskällor.

till 21 §.

1. Till bostad hänföres ej allenast vad den skattskyldige för sådant

ändamål tillgodogjort sig för sin, sin familjs och sina personliga tjänares

räkning utan även vad av honom använts för ändamål, som närmast avser

egen bekvämlighet och trevnad, såsom gästrum, lusthus, badhus, stall och

bilgarage för personligt behov, jaktstuga m. m. dyl.

Årliga värdet av bostad, som upplåtits till i fastighetens drift anställd

personal, upptages icke såsom ägares eller brukares inkomst av fastigheten

och får förty ej heller avdragas såsom driftkostnad.

2. Till jordbruk hänföres åkerbruk och ängsskötsel, även då sådant

bedrives för industriellt behov, så ock i samband därmed bedriven husdjurs-

skötsel, varunder inbegripes utnyttjande av bete å såväl skogsmark som

annan mark. Trädgårdsskötsel, därunder inbegripen växtodling under glas,

räknas till jordbruk, då den drives tillsammans med annat jordbruk.

Såsom binäring till jordbruk är att anse sådan i sammanhang med jord­

bruk bedriven förvärvsverksamhet, som avser att med utnyttjande av fas­

tighetens alster eller naturtillgångar, av vid jordbruket anställd arbetskraft

eller av därför avsedda inventarier utvinna en biförtjänst. I enlighet här­

med räknas såsom binäring till jordbruk mejerihantering och kvarndrift för

förädling av väsentligen det egna jordbrukets produkter, kalkbränning, tegel­

tillverkning o. dyl., som huvudsakligen drives för eget behov och med fas­

tighetens ordinarie arbetskraft. Hit räknas ock under ovan angiven förut­

sättning bi- och fjäderfäskötsel, jakt, fiske, hemslöjd, verkställande av körs-

lor mot lega, uthyrning av dragare, maskiner och redskap, hemslakt m. m.

K ant)/. Maj:ts proposition Nr 218.

57

dyl. Drives åter sådan verksamhet i större omfattning såsom mera fristå­

ende företag och med särskilda därför avsedda byggnader eller inrättningar,

särskilda maskiner eller inventarier och i huvudsak särskild arbetspersonal,

är verksamheten att hänföra till rörelse. I enlighet härmed äro icke att

hänföra till jordbrukets binäringar sådana företag som kvarndrift för för-

malning huvudsakligen av inköpt eller annan tillhörig spannmål, bränneri-

hantering, kalkbränning eller tegeltillverkning huvudsakligen för avsalu

m. in. dyl. Ej heller är försäljning av jordbrukets eller dess binäringars

produkter att anse såsom binäring till jordbruk, därest försäljningen skett

från handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe utom fastig­

hetens område.

Skogsbruk, varmed avses egen eller arrenderad fastighets utnyttjande för

skogshantering, anses såsom ett särskilt sätt att utnyttja fastigheten och

räknas förty icke såsom binäring till jordbruk.

Under skogsbruk inbegripes skogsavverkning på grund av avverkningsrätt,

som skattskyldig vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den avyttrade

fastigheten. Skogsavverkning å annans mark på grund av särskild upp­

låtelse av avverkningsrätt är däremot att hänföra till rörelse.

Har den, som idkat skogsbruk, tillika drivit virkesförädling eller utvin­

ning av biprodukter av skogsbruket såsom tjära o. dyl., anses denna verk­

samhet som skogsbruk, där den varit av mindre omfattning eller väsent­

ligen avsett husbehov, men som särskild rörelse, om den varit av större

omfattning, t. ex. skett i fasta kolugnar, i fasta tjärugnar eller dyl. och huvud­

sakligen avsett framställning av produkter till avsalu.

3. Såsom intäkt av jordbruk med binäringar skall upptagas, bland

annat, intäkt genom löpande försäljning (ej realisation) av levande eller döda

inventarier. Härvid är att märka, att detta stadgande avser allenast den

normala omsättningen i levande och döda inventarier. Om uppsättningen

av kreatur, redskap m. m. å en fastighet av en eller annan anledning helt

eller till väsentligaste delen realiseras, t. ex. vid avflyttning från fastig­

heten, så föreligger en kapitalomsättning eller eljest ett sådant förhållande,

att vad som influtit vid realisationen icke skall upptagas såsom intäkt av

fastigheten. Huruvida vinst, som härvid till äventyrs uppkommit, är att

räkna till skattepliktig intäkt, bedömes efter stadgandena i 35 §.

4. Har den skattskyldige i någon av honom bedriven rörelse använt pro­

dukter från egen eller av honom brukad fastighet, skall värdet av produk­

terna räknas som intäkt av jordbruk, jordbrukets binäringar eller skogs­

bruk, men får samma värde avräknas som omkostnad i rörelsen (jfr punkt

2 av anvisningarna till 29 §).

5. Till intäkt av jordbruksfastighet räknas jämväl vad som influtit på

grund av upplåten nyttjanderätt till fastigheten eller del därav, såsom

arrende, avgäld för lägenhet, som är avsöndrad från fastigheten, eller för

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

servitut, som vilar å fastigheten, m. m. dyl. Hör till fastigheten rätt att

på visst sätt utnyttja någon annan fastighet såsom till skogsfång, mulbete

eller dyl., skall givetvis även vad som därigenom kommer fastighetens

innehavare tillgodo räknas som intäkt av fastigheten. I fråga om för ge­

mensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar och andra

likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemen­

samma räkning, skall som samfällighetens inkomst räknas även vad som in

natura utdelats till innehavarna av de fastigheter, som hava del i samfäl-

ligheten. Då inkomsten således beskattas hos samfälligheten (jfr 53 § e),

följer härav, att innehavare av fastighet, som har del i samfällighet av

ovannämnda art, icke är skyldig att som intäkt av sin fastighet upptaga

vad han uppburit såsom utdelning från samfälligheten, vare sig utdelningen

utgått in natura eller i penningar.

6. Såsom intäkt av jordbruksfastighet skall upptagas utdelning, som skatt­

skyldig från aktiebolag eller ekonomisk förening uppburit i förhållande till

gjorda inköp (rabatt) eller i förhållande till gjorda försäljningar (pristillägg),

därest kostnaden för inköpet varit av beskaffenhet att få avdragas från in­

täkt av jordbruksfastighet eller den uppburna köpeskillingen skolat upptagas

såsom intäkt av jordbruksfastighet.

7. Till intäkt av jordbruksfastighet räknas ersättning på grund av för­

säkring mot utebliven dylik intäkt liksom ock ersättning på grund av för­

säkring av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling, som

skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort hänföras till

intäkt av jordbruksfastighet.

8. Enligt 7 § skall frälseränta taxeras såsom »annan fastighet». Frälse-

räntetagare har således att uppgiva influten frälseränta icke såsom inkomst

av jordbruksfastighet, även om frälseräntan utgår från sådan fastighet, utan

som inkomst av annan fastighet.

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad får icke avföras kostnad för anskaffande av sådana

inventarier, till vilka motsvarighet förut icke funnits å fastigheten. Om alltså

en lantbrukare inköper exempelvis lokomobil, traktor, elektrisk motor eller

andra maskiner av annan art än dem han förut haft eller till följd av bruk-

ningssättets omläggning inköper ökat antal kreatur, så är detta att hänföra till

nyuppsättning, därför kostnaden ej får avräknas som driftkostnad. Ny­

uppsättning och nyanskaffning kunna samtidigt föreligga, exempelvis om

äldre maskin ersättes med ny av annan och dyrbarare konstruktion. I

dylikt fall upptages såsom driftkostnad det belopp, som skulle belöpa å en

den förbrukade maskinen motsvarande ny sådan.

Värdet av fastighetens egna jordbruksprodukter, som användas för fastig­

1)9

hetens fortsatta drift, såsom spannmål till utsäde, foder, gödsel m. in., får

ej avföras som driftkostnad men skall ej heller upptagas som intäkt (jfr

21 § b). Endast kostnaden för inköpta dylika förnödenheter är att räkna

som driftkostnad.

2.

Avdrag medgives för sådan värdeminskning å till jordbruket eller

till dess binäringar eller till skogsbruket hörande driftbyggnader, därunder

inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader, som dessa även med nor­

malt underhåll och aktsam vård äro underkastade. Avdraget bör bestämmas

till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid en byggnad

av ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Vid bestäm­

mande av denna tid skall vederbörlig hänsyn tagas exempelvis därtill, att

en av arrendator uppförd byggnad enligt arrendeavtalet icke skall vid

arrenderättens upphörande lösas av jordägaren (jfr punkt 3 av anvisningarna

till 29 §).

Såsom för driften nödiga bostadsbyggnader anses dels byggnader, som

äro upplåtna till anställd personal, dels ock jordägarens egen bostadsbygg­

nad, i den mån denna ej representerar ett större värde än som för jordbruk

eller skogsbruk av motsvarande storlek må anses behövligt. Förefinnes ett

dylikt mervärde, må avdraget avse endast så stor del av värdeminskningen,

som kan anses belöpa på nödig bostadsbyggnad.

3. Såsom speciella skatter eller avgifter till det allmänna må nämnas

skogsaccis och skogsvårdsavgift. Allmänna skatter till stat och kommun

få icke avdragas (se 20 §).

4. Har skog avverkats eller avyttrats utan samband med avyttring av

marken, får ägaren efter eget val njuta avdrag antingen för minskning av

skogens för honom gällande ingående virkeskapital eller för minskning i

skogens för honom gällande ingångsvärde.

Med skogs ingångsvärde förstås det värde, varmed växande skog kan

anses hava ingått i fastighetens värde vid den tidpunkt, då ägaren förvär­

vade fastigheten. Har egendom, som make erhållit vid bodelning, före

äktenskapets ingående eller under äktenskapet av maken förvärvats genom

köp eller byte eller därmed jämförligt fång, skall i berörda avseende sist­

nämnda fång vara avgörande. Såsom fastighetens värde är att anse vid

köp den för fastigheten erlagda köpeskillingen och vid annat förvärv det

belopp, efter vilket stämpelplikten med avseende å fastighetsförvärvet beräk­

nats, eller, därest stämpelplikt för förvärvet icke förelegat, det belopp, efter

vilket stämpelplikt skulle enligt eljest gällande grunder beräknats, om stäm­

pelplikt förelegat. Skogens för ägaren gällande ingångsvärde utgör det sålunda

beräknade ingångsvärdet med avdrag för vad han må hava fått avdraga vid

tidigare taxeringar. Har efter avverkning av skog eller upplåtelse av avverk­

Kanyl. Maj:t

.s

proposition Nr 213.

60

ningsrätt den återstående skogens värde nedgått under det för ägaren gällande

ingångsvärdet, får avdrag ske med det belopp, varmed värdet sålunda minskats.

Minskning av ingående virkeskapital skall anses vara förhanden, då ur

skogen uttagits kvantitativt eller kvalitativt mera, än som motsvarar till­

växten sedan den tidpunkt, då ägaren förvärvade densamma. Med det för ägaren

gällande ingående virkeskapitalet förstås virkeskapitalet vid ägarens förvärv

av fastigheten med avdrag för det virkeskapital, för vilket ägaren må hava njutit

avdrag vid tidigare taxeringar. Har avdrag tidigare skett för minskning i in­

gångsvärde, skall ingående virkeskapitalet anses därigenom hava nedgått i

samma proportion som ingångsvärdet. Har efter avverkning eller upplåtelse av

avverkningsrätt det återstående virkeskapitalet nedgått under det för ägaren

gällande ingående virkeskapitalet, får avdrag ske med den på minskningen be­

löpande delen av ingångsvärdet. Minskning av ingående virkeskapital skall så­

lunda värdesättas efter de enhetspris å olika virkessortiment, som kommit till

användning vid beräkning av ingångsvärdet. Skattskyldig, som vill åtnjuta

avdrag för minskning av ingående virkeskapital, har att uppgiva den vid

skogens avverkning eller försäljning influtna intäkten och därjämte före­

bringa utredning för bedömande av skogens ingångsvärde samt av den

minskning eller försämring, som virkeskapitalet därefter undergått.

Vare sig avdrag sker enligt den ena eller andra metoden märkes, att det

sammanlagda avdraget för en och samme ägare ej må överstiga det ur­

sprungliga ingångsvärdet.

Kan ej exakt utredning om ingångsvärdets eller ingående virkeskapitalets

storlek förebringas, må uppskattning härav ske med ledning av tillgängliga

uppgifter rörande skogsmarkens avkastningsförmåga, ungefärliga omfatt­

ningen av efter förvärvet gjorda avverkningar, å orten i allmänhet tilläm­

pade virkespriser m. m. Beträffande skogsmarkens avkastningsförmåga och

virkeskapitalets storlek vid olika tidpunkter torde de vid fastighetstaxering­

arna fastställda siffror å bonitet och relativ skogstillgång kunna tjäna till

viss ledning. Rörande virkesprisens storlek torde viss ledning kunna er­

hållas dels från fastighetstaxeringarnas siffror rörande dylika priser, dels

från den tabell rörande virkespris i äldre tider, som omförmäles i punkt 5

bär nedan. Skall ingångsvärde, såsom fallet är vid arv m. m., beräknas

efter taxeringsvärdet, utgör, om särskild redovisning av skogsvärde före­

kommit, detta värde ingångsvärde.

Om minskningen av det för ägaren gällande ingående virkeskapitalet,

värderad enligt ovan angivna grunder, eller nedgången i skogens för ägaren

gällande ingångsvärde uppgått till högre belopp än bruttointäkten av

skogen och förlust alltså uppstått, får denna förlust avdragas i vanlig

ordning.

Exempel å avdrag för minskning av ingående virkeskapital:

I. A. försäljer från sin fastighet skog på rot för en köpeskilling av 20,000

kronor. Vid taxering påföljande år visar han, att skogsvärdet å egendomen,

som han genom arv erhållit, vid tillträdet var enligt då gällande fastig-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

(i I

hetstaxering upptaget till 44,400 kronor för en skogsareal av 300 hektar

med bonitet 3, rotvärde 6 kronor per kubikmeter och relativ skogstillgång 0.8.

Vidare gör han trovärdigt, att genom avverkningar efter tillträdet år för

år ungefärligen uttagits skogens årliga tillväxt, vadan den nu gjorda för­

säljningen, beräknad till 3,000 kubikmeter, motsvarande 10 kubikmeter per

hektar, är att anse som minskning av ingående virkeskapitalet. Då denna

minskning kan anses utgöra 10 procent av den för egendomen normala

skogstillgången, måste skogens ingångsvärde anses minskat i motsvarande

grad, d. v. s. med 10 procent av normal skogstillgång eller med ^ =12.5

0.8

procent av den vid tillträdet befintliga skogstillgången, vilket i penningar

utföres med 5,550 kronor. A. bör sålunda taxeras för inkomst av endast

20.000 — 5,550 = 14,450 kronor.

Det för ägaren gällande ingående virkeskapitalet utgör härefter 87.5

procent av det ursprungliga och det för honom gällande ingångsvärdet

29,950 kronor.

II. B. avverkar och förädlar skog från sin fastighet till ett beräknat

värde i oförädlat skick av 75,000 kronor. Vid påföljande års taxering gör

han genom köpehandling för fastigheten eller på annat sätt trovärdigt, att

av köpeskillingen för fastigheten, utgörande 500,000 kronor, ett belopp av

300.000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså utgör dennas ingångs­

värde. Likaledes göres trovärdigt, att utöver den sedan köpet upplupna och

tidigare icke uttagna tillväxten nu avverkats en virkeskvantitet, utgörande

en femtedel av det ingående virkeskapitalet. Avdrag får alltså ske med en

femtedel av 300,000 kronor eller 60,000 kronor.

III. C. har försålt avverkningsrätt till all skog å sin fastighet med un­

dantag för nödigt husbehovsvirke för en köpeskilling av 15,000 kronor. Vid

nästa års taxering gör han trovärdigt, att av den vid förvärvet av fastig­

heten erlagda köpeskillingen å den växande skogen belöpt 12,000 kronor,

vilket belopp sålunda är att anse som skogens ingångsvärde. Ytterligare

gör han trovärdigt, att den från försäljning undantagna virkestillgången,

värdesatt efter samma enhetspris för skilda sortiment, som skäligen kunna

anses ha varit bestämmande för ingångsvärdet, kan anses hava ett värde av

3.000 kronor. Skillnaden mellan ingångsvärdet 12,000 kronor och den un­

dantagna skogens värde 3,000 kronor eller 9,000 kronor är sålunda att anse

som minskning av ingående virkeskapital, vadan inkomsten upptages till

endast 15,000 — 9,000 = 6,000 kronor.

Exempel å avdrag för minskning i ingångsvärde.

D. försäljer från sin fastighet skog på rot för en köpeskilling av 15,000

kronor. Vid taxering påföljande år gör han genom köpehandling eller på

annat sätt trovärdigt, att av köpeskillingen för fastigheten, utgörande 100,000

kronor, ett belopp av 40,000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså

utgör dennas ingångsvärde, samt visar därjämte, att skogen efter upplåtelse

av avverkningsrätt har ett värde av allenast 30,000 kronor. D. är sålunda

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

berättigad göra avdrag för skillnaden mellan sistnämnda två belopp eller

10,000 kronor, och utgör följaktligen hans nettointäkt av skogsbruk 5,000

kronor.

Ingångsvärdet har sålunda i detta fall amorterats med 10,000 kronor och

skogens för ägaren gällande ingångsvärde utgör härefter 30,000 kronor och

det för honom gällande ingående virkeskapitalet tre fjärdedelar av det

ursprungliga.

5. Har växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, får av­

drag ske med hela skogens för ägaren gällande ingångsvärde, så beräknat som i

punkt 4 här ovan sagts, samt tillika för den värdestegring, vilken under säljarens

innehav av marken åkommit så stor del av skogen, som anses svara mot fem

gånger den normala årliga virkesavkastningen. Den normala årliga virkesav-

kastningen upptages härvid till det belopp, vartill den uppskattats vid den all­

männa fastighetstaxering, som avslutats under eller närmast före det kalender­

år, varunder fastigheten avyttrats. Vid beräkning av värdestegringen å nämnda

del av skogen skall hänsyn tagas till å ena sidan virkesprisen vid avytt­

ringen enligt den prissättning, som tillämpats vid nämnda allmänna fastig­

hetstaxering, å andra sidan virkesprisen vid förvärvet enligt den prissätt­

ning, som tillämpats vid den allmänna fastighetstaxering, som avslutats

under eller närmast före det kalenderår, varunder fastigheten av den skatt­

skyldige förvärvats. Har förvärvet skett före år 1922, skall värdet å nämnda

fem årsavkastningar vid förvärvet anses hava utgjort lika stor procentdel

av det på nyss nämnt sätt fastställda värdet av samma årsavkastningar vid

avyttringen av fastigheten som virkesprisen i orten i allmänhet vid tiden

för fastighetsförvärvet utgjort av motsvarande virkespris vid avyttringen.

Till ledning för bestämmande av virkespris för tiden före år 1922 fast­

ställer Konungen särskild tabell.

Exempel: En person inköper ett till skogsbörd dugligt område om 10

hektar, vilket ligger skoglöst, och planterar därå skog. Den normala årliga

virkesavkastningen beräknas vid fastighetstaxeringarna utgöra 4 kubik­

meter virke av normala genom snittsdimensioner per hektar. Fem gånger

en dylik årsavkastning utgör 20 kubikmeter virke av normala genomsnitts-

dimensioner per hektar eller för hela området 200 kubikmeter dylikt virke.

Om skogsmarken säljes, innan virkeskapitalet å densamma uppnått den

storlek, att det är i värde jämförligt med nämnda 200 kubikmeter genom-

snittsvirke, äger någon beskattning av inkomst av skogsbruk genom för­

säljning icke rum. Det antages emellertid, att försäljning av området sker

först sedan skogen uppnått eu myckenhet av 360 kubikmeter och att å den

växande skogen av köpeskillingen belöper 1,800 kronor eller i genomsnitt

5 kronor per kubikmeter, under det att närmast föregående allmänna

fastighetstaxering verkställts efter ett rotpris av 6 kronor per kubikmeter.

Något avdrag för ingångsvärde kan icke ifrågakomma, enär någon skog

icke fanns vid fastighetsförvärvet. Däremot får avdrag ske för hela värdet

Kungl. Maj:ta proposition Nr 213.

63

å 200 kubikmeter efter det vid senaste fastighetstaxeringen tillämpade rot­

värdet, 6 kronor, eller med 1,200 kronor. Följaktligen återstår att beskatta

ett belopp av 1,800 — 1,200 = 600 kronor.

Samma skogsmark försäljes ånyo efter ett antal år, när å densamma

finnes 32 kubikmeter skog per hektar, till ett pris av 3,200 kronor eller i

genomsnitt 10 kronor per kubikmeter. Vid senaste allmänna fastighets­

taxering har genomsnittspriset å skog likaledes varit 10 kronor per kubik­

meter. Sedan denne ägares förvärv av fastigheten hava avverkningar ägt

rum, därvid avdrag för minskning av ingående virkeskapital skett med

sammanlagt 28 kronor per hektar. Avdrag får nu ske med återstående

ingångsvärde, som utgör 1,800 - 280 = 1,520 kronor. Tillika får emellertid

avdrag ske för värdestegringen på så stor del av den växande skogen, som

i värde svarar mot 200 kubikmeter virke av normala genomsnittsdimen-

sioner, vilken värdestegring beräknas uppgå till 200 x 10 — 200 x 6 = 2,000

— 1,200 = 800 kronor. Det belopp, som skall beskattas, blir följaktligen

3,200 - 1,520 - 800 = 880 kronor.

Har vid någon därefter skeende försäljning av skogsmarken virkesmassans

värde kommit att understiga värdet enligt fastighetstaxeringen på 20 kubik­

meter virke per hektar, sker ingen beskattning alls.

6. I avseende å hemmavarande barn gäller, att barn, som uppnått 16 år

och deltagit i arbetet å fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen. Barnet

taxeras alltså självt för den inkomst, det kan hava haft i avlöning och

naturaförmåner eller eljest, varemot föräldrarna få göra avdrag såsom för

annan arbetshjälp. För hemmavarande barn under 16 år får däremot intet

avdrag göras, även om barnet deltagit i arbetet (se 20 §), varav följer, att lön

och underhåll åt barnet ej heller skall upptagas såsom inkomst för barnet.

Den lindring i föräldrarnas skattskyldighet, som medgives för sådant barn,

regleras genom ortsavdragen (se 48 §).

Åldersfrågan bestämmes efter förhållandet vid taxeringsårets ingång (se

65 §).

7. Till avdragsgill underhållskostnad räknas, bland annat, även kostnad

för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdikning, varemot

avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning. Därest omläggning

av täckdikning på grund av användande av dyrbarare material än det förut

befintliga är till viss del att hänföra till grundförbättring, får avdrag ej

ske för mer än vad en omläggning med enahanda material som det gamla

skulle kostat.

Skyddsdikning å skogsmark, därför avdrag får ske, avser sådan dikning,

vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga

och hindra skogsmarkens försumpning m. m.

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

till 24 $.

1. Har annan fastighet helt eller delvis varit använd i ägarens egen rö­

relse, kommer hyresvärdet för vad som använts i rörelsen, vilket värde ej

får avdragas såsom omkostnad (jfr punkt 1 av anvisningarna till 29 §), att

ingå i den allmänna inkomstberäkningen för rörelsen och att sålunda be­

skattas i sammanhang med den totala inkomsten därav.

Har idkare av rörelse i honom tillhörig fastighet upplåtit bostad för den

i rörelsen anställda arbetspersonalen i denna dess egenskap, skola dessa bo­

stadslägenheter anses vara använda i rörelsen, och det är härvid utan bety­

delse, huruvida upplåtelsen skett mot särskild hyresersättning eller persona­

len tillförsäkrats fri bostad. Om däremot ägaren av ett hyreshus tillfälligt­

vis uthyr en lägenhet i huset till en i hans rörelse anställd arbetare, skall

icke i följd härav denna lägenhet anses använd i rörelsen.

2. Såsom av näst sista stycket i 24 § framgår, skall avkastning av plan­

tering eller trädgårdsland, i den mån planteringen eller trädgårdslandet är

att anse endast såsom tillbehör till bostadslägenhet och användes företrädes­

vis för ägarens personliga behov, icke särskilt redovisas, och får å andra

sidan enligt 25 § underhållskostnaden ej avdragas. Värdet av berörda för­

mån skall tagas i beräkning vid bestämmande av bostadsvärdet.

Om däremot i större utsträckning försäljning av produkter från trädgård

äger rum, skola intäkterna genom dylik försäljning redovisas, och får avdrag

för underhåll m. m. göras, i den mån underhållet icke belöper å plantering

eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom tillbehör till egen bostads­

lägenhet och användes företrädesvis för ägarens personliga behov. Avdrag

får dock ej ske med högre belopp än som motsvarar de uppgivna intäkterna.

Föreligger handelsträdgårdsrörelse, beskattas inkomsten härav såsom in­

komst av rörelse.

3. Med bostadsförening och bostadsaktiebolag förstås ekonomisk förening

och aktiebolag, som har till uteslutande eller huvudsakligt ändamål att be­

reda sina medlemmar eller delägare bostäder.

Såsom intäkt för bostadsförening eller bostadsaktiebolag samt såsom ut­

gift för medlem eller delägare skall icke räknas medlems ursprungliga an­

del i föreningen eller av delägare gjord inbetalning på aktie, men däremot

andra inbetalningar även till den del de äro avsedda till avbetalning av

föreningens eller bolagets skulder eller i annan form utgöra kapitalinsats.

4. Till intäkt av annan fastighet är att hänföra ersättning på grund av

försäkring mot utebliven inkomst av annan fastighet liksom ock ersättning

på grund av försäkring av fast eller lös egendom, om och i den mån köpe­

skilling, som skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort

hänföras till intäkt av annan fastighet.

Ktivgl. Maj:ts proposition Nr 213.

65

till 25 §.

1. Bestämmelsen om rätt till avdrag för kostnader för vicevärd, port­

vakt, gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning och belysning avser närmast

de kostnader av denna art, vilka åvila ägare av hyreshus och öka hyres­

värdet. Den, som bebor eget hus, får göra motsvarande avdrag, men endast i

den mån fråga är om sådana utgifter, som bruka åligga hyresvärden i hyreshus

i denna hans egenskap. Det förutsättes nämligen, att vid uppskattning av

bostadsförmånens värde hänsyn tagits till att i densamma ingå sådana sär­

skilda förmåner, som bruka tillkomma hyresgäst. Den, som bebor egen

fastighet, får alltså ej göra avdrag för utgifter av ifrågavarande slag i den

mån de, såsom representerande anordningar för hans personliga behov, icke

tagits i beräkning vid värdesättning av förmånen av fri bostad.

2. Avdrag för värdeminskning å byggnad skall bestämmas på sätt i

punkt 2 första stycket av anvisningarna till 22 § är sagt. Såsom bygg­

nads värde skall, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, anses

taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret.

3. Avdrag för värdeminskning å inventarier får ske på sätt och i den

•ordning, som gäller för avdrag för värdeminskning å inventarier i rörelse

(se punkt 4 av anvisningarna till 29 §).

4. Därest brandförsäkring å byggnad tagits för all framtid, må avdrag

för under året erlagd försäkringspremie ske med 5 procent av dennas belopp,

om den enligt försäkringsavtalet erlägges på en gång.

Därest premien för försäkring för all framtid enligt försäkringsavtalet

erlägges med lika belopp under ett bestämt antal år, må för vart och ett

av dessa år avdrag ske med så många procent av under året erlagd premie,

som angives i nedanstående tabell:

Antal år från avtalets avslutande,

Avdrag i procent

varunder premien enligt för-

av den varje år

säkringsavtalet skall erläggas

erlagda premien

1 till och med

4 år .................. ............. 5 o/

/o

5

»

»

»

7 » .................. .............. 10 »

8

»

»

»

10 » .................. ............. 15 »

11

»

»

»

13 » .................. ............. 20 »

14

»

»

»

16 » ....................

............. 25 »

17

»

»

»

19 » .................. ............. 30 »

20

»

»

»

23 » .................. ............. 35 »

minst 24 år

............. 40 » .

5. Att medlem av bostadsförening icke äger åtnjuta avdrag för ursprung­

ligen inbetald andel och ej heller delägare i bostadsaktiebolag för vad av

honom inbetalts för aktie framgår av punkt 3 av anvisningarna till 24 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 180 häfl. (Nr 2 13.)

5

66

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 213.

till 27 $.

Av punkt 2 av anvisningarna till 21 § framgår, att en förvärvsverksam­

het, som utövas vid sidan av jordbruk, i vissa fall är att anse som en jord­

brukets binäring, eventuellt som skogsbruk, men i andra fall bör räknas som

särskild rörelse.

till 28 §.

1. Till intäkt av rörelse hänföras samtliga intäkter i penningar eller

varor, som influtit i rörelsen. Detta innebär, att intäkten skall vara av

sådan beskaffenhet, att den normalt är att räkna med och ingår såsom

ett led i den förvärvsverksamhet, varom fråga är. Hit räknas alltså in­

flytande betalning för varor eller produkter, som den skattskyldige för i

handel eller tillverkar, och gäller detta även för det fall, att rörelseidkaren

vid överlåtelse av rörelsen till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga va­

ror eller produkter. Denna överlåtelse utgör då så att säga den sista affärs­

händelsen i hans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt, som till

den skattskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som

normalt är att anse såsom driftinkomst, såsom exempelvis vid avyttring av

personlig lösegendom eller vid realisation av tillgångar till stadigvarande

bruk i rörelsen eller vid avyttring av rörelsen själv. Den intäkt, som

erhålles genom en dylik, oberoende av rörelsen verkställd avyttring, skall

tagas i betraktande vid inkomstberäkningen för förvärvskällan tillfällig för­

värvsverksamhet och bedömas efter de för denna förvärvskälla stadgade

grunder.

I enlighet härmed skall alltså ett bolag, som har till ändamål att driva

jordstyckning, såsom intäkt av rörelsen upptaga vad som influtit vid försälj­

ning av en fastighetslott, varefter frågan om och i vad mån denna intäkt

blir beskattningsbar kommer att bero på resultatet av bolagets verksamhet.

Om ett industribolag avyttrar någon för bolagets industriella verksamhet

avsedd fastighet, upptages vad som därvid influtit icke såsom intäkt av rö­

relsen, men skall, därest vinst å sådan avyttring uppkommit och de i 35 §

angivna förutsättningarna föreligga, vinsten upptagas såsom intäkt av till­

fällig förvärvsverksamhet. Ett rederi, som har till uppgift icke blott att

driva rederirörelse i egentlig mening, d. v. s. idka sjöfart med egna eller

förhyrda fartyg, utan därjämte att yrkesmässigt köpa och sälja, d. v. s.

driva handel med fartyg, har att såsom intäkt i sin rörelse upptaga vad

som influtit vid försäljning av något bolagets fartyg. Om ägaren av ett

skeppsvarv, i avbidan på därstädes byggda fartygs försäljning, för egen räk­

ning driver sjöfart med samma fartyg, skall likaledes intäkt genom avytt­

ring av sådant fartyg räknas som intäkt i varvsrörelsen. Men om ett rederi

icke har till uppgift att vid sidan av sin rederirörelse driva handel med

fartyg och icke heller driver sådan handelsrörelse, så skall vad som influtit

vid avyttring av något bolagets fartyg icke räknas som intäkt i rederi­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

67

rörelsen, utan skall, där vinst å sådan avyttring uppkommit och de i 35 §

angivna förutsättningarna föreligga, vinsten hänföras till intäkt av tillfällig

förvärvsverksamhet. Enbart den omständigheten, att försäljning av fartyg

stundom förekommer inom en rederirörelse, utgör ej tillräcklig anledning

att antaga, att rederiet driver handel med fartyg.

2. Ränteintäkt samt utdelning å aktier, banklotter och andelar i ekono­

miska föreningar är i allmänhet att räkna som intäkt av förvärvskällan

kapital.

Emellanåt skall dock ränteintäkt hänföras till intäkt av rörelse, näm­

ligen då det kapital, varav intäkten flutit, är att anse som tillhörande rörel­

sen. Detta kan vara fallet, även om kapitalet icke för tillfället användes i

rörelsen, i fall det blott står till disposition för dylik användning. Kapital,

som icke är avsett att tagas i bruk för rörelsen utan hålles därifrån avskilt,

är däremot icke att anse såsom tillhörande rörelsen. I följd härav får i

regel ränteintäkt, som uppbäres av aktiebolag och andra juridiska personer,

som driva rörelse, anses utgöra intäkt av rörelse.

I bank-, emissions- och annan penningrörelse ävensom försäkringsrörelse

är utdelning å aktier, banklotter och andelar i ekonomiska föreningar att

räkna som intäkt i rörelsen.

3. Har innehavare av rörelse upplåtit driften därav till annan mot årligt

arrende eller eljest på villkor, som innebära, att den förre fortfarande kvar­

stått som ägare av rörelsen, skall även sådan ersättning för upplåtelsen anses

såsom intäkt av rörelse.

4. Har skattskyldig från aktiebolag eller ekonomisk förening uppburit

utdelning i förhållande till gjorda inköp (rabatt) eller i förhållande till

gjorda försäljningar (pristillägg), skall rabatten eller pristillägget upptagas

såsom intäkt av rörelse, därest kostnaden för inköpet varit av beskaffenhet

att få avdragas från intäkt av rörelse eller den uppburna köpeskillingen

skolat upptagas såsom intäkt av rörelse.

5. Såsom intäkt av rörelse skall upptagas ersättning på grund av för­

säkring mot utebliven dylik intäkt liksom ock ersättning på grund av för­

säkring av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling, som skulle

hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort hänföras till intäkt

av rörelse.

I vissa fall kan jämväl kapital, som uppburits på grund av personförsäk­

ring, utgöra intäkt av rörelse, så t. ex. om ett aktiebolag tagit en försäk­

ring på sin verkställande direktörs eller en hos bolaget anställd uppfinnares

liv för att därigenom skydda sig mot den minskning i inkomst, som den

försäkrades frånfälle förväntas medföra för bolaget.

68

6. Har i utlandet bedriven rörelse utgjort allenast en gren (filial) av en

rörelse inom riket, upptagas av rörelsen i dess helhet härflutna intäkter

såsom intäkt av rörelse (jfr punkt 3 av anvisningarna till 38 §).

till 29 §.

1. Har annan fastighet helt eller delvis använts i ägarens egen rörelse,

får hyresvärdet av vad så använts icke avdragas såsom omkostnad i rörelsen.

Detta hyresvärde har nämligen icke upptagits såsom inkomst av annan

fastighet (jfr punkt 1 av anvisningarna till 24 §). Avkastningen av fastig­

heten kommer i stället till synes som en del av rörelseinkomsten.

2. Har den skattskyldige i rörelse, som av honom utövats, för förädling

eller förbrukning tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller någon

dess binäring eller från eget skogsbruk eller råämnen från egen eller av

honom brukad, i rörelsen ej använd fastighet, skall, såsom av 21 och 24 §§

framgår, värdet av sådana produkter eller råämnen upptagas såsom intäkt

av fastigheten. Samma värde får därför avföras såsom omkostnad i rörelsen.

Detsamma gäller, om han i rörelsen tillgodogjort sig produkter av annan rö­

relse, som han utövat och som, efter ty i 18 § sägs, är att anse som särskild

förvärvskälla.

3. Avdrag medgives ock för den värdeminskning, som byggnad, vilken

är avsedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad. Avdraget bör

bestämmas till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid

byggnaden anses kunna utnyttjas. Vid bestämmande av denna tid har man

att taga hänsyn jämväl till sådana omständigheter som att den rörelse, för

vilken byggnaden är avsedd, kan antagas komma att fortsätta blott ett jäm­

förelsevis litet antal år, såsom då fråga är om byggnad för utnyttjande av

en begränsad malmfyndighet, eller att å annans grund belägen byggnad,

som användes i rörelse, vid nyttjanderättens upphörande icke skall av jord­

ägaren lösas.

I fråga om rent tillfälliga byggnader, som användas blott ett fåtal år,

exempelvis baracker vid ett järnvägs- eller dammbygge, får avdrag ske för

den verkliga kostnaden sålunda, att den antingen i sin helhet avdrages det

år, då utgiften ägt rum, eller fördelas på de år, under vilka byggnaden

användes.

4. Såsom driftkostnad får under anskaffningsåret avdragas hela kostnaden

för anskaffande av redskap och andra inventarier, som äro underkastade

hastig förbrukning eller förslitning, vilket i regel kan anses vara fallet, när

de beräknas hava en varaktighetstid av högst tre år.

I fråga om maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inven­

tarier, vilka hava längre varaktighet, får däremot avdrag för anskaffnings­

kostnaden ske i form av avdrag för värdeminskning. Avdraget, vilket av­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213

69

ser värdeminskning genom slitning och därmed jämförlig orsak, skall för­

delas på flera år med vissa efter tillgångens varaktighet så avpassade

belopp, att anskaffningskostnaden för en tillgång kan till fullo avdragas

under den tidrymd, densamma är ekonomiskt användbar, och bör det årliga

avdraget i regel bestämmas till viss bråkdel av anskaffningskostnaden,

dock att, där detta på grund av bristande utredning icke kan ske, avdrag

får ske med viss procent å bokförda värdet eller efter annan grund, som

kan finnas skälig. Blir en tillgång av förevarande slag, innan kostnaden

för dess anskaffande fått i sin helhet avdragas, utsliten eller föråldrad, så

att dess fortsatta användande i driften icke är ekonomiskt lämpligt, får av­

drag äga rum för den ännu icke avdragna anskaffningskostnaden, i den mån

denna återstående anskaffningskostnad överstiger vad som influtit vid för­

säljning av den utrangerade tillgången.

5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning, som patenträtt och lik­

nande tidsbegränsad rättighet, vilken rörelseidkare förvärvat för utnyttjande

vid en av honom driven tillverkning, undergått på grund av minskning av

giltighetstiden, och skall avdraget fördelas på giltighetstiden, så att under

densamma anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen. Blir före giltighets­

tidens utgång en tillgång av nu förevarande art värdelös på grund av nya

uppfinningar eller eljest ändrade förhållanden, får den resterande anskaff­

ningskostnaden omedelbart avdragas.

Är det åter fråga om patenträtt eller annan liknande rättighet, vilken

rörelseidkare tillgodogör sig genom att överlåta exploateringen därav till

annan, är rättigheten att anse såsom vara eller produkt och får behandlas

efter de för dylika tillgångar gällande regler.

Avdrag för värdeminskning å varumärke, firmanamn och andra liknande

rättigheter av good wills natur må medgivas blott i den mån deras värde

kan anses i verkligheten begränsat till viss tid.

6. För substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar såsom

gruvor, stenbrott m. m. får avdrag ske i form av årlig avskrivning så av­

passad, att anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen under den tid,

tillgången beräknas räcka. I anskaffningskostnaden inräknas icke blott vad

som erlagts vid inköp eller annat förvärv av fyndigheten utan jämväl de

kostnader, som nedlagts för fyndighetens exploaterande, såsom exempelvis

för upptagande av schakt vid gruva eller anläggning av utfartsvägar vid

stenbrott m. m. dyl., allt i den mån dessa kostnader icke fått avdragas såsom

kostnader i den löpande driften.

7. Såsom speciella för rörelse utgående skatter eller avgifter till det all­

männa må nämnas vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och hamn-

umgälder, skogsaccis, skogsvårdsavgift, nöjesskatt m. m. dyl. Däremot få

allmänna skatter till stat eller kommun icke avdragas (se 20 §).

Kungl. Majris proposition Nr 213.

70

Kungi. Maj:ts proposition Nr 213.

8. I anslutning till vad som enligt anvisningarna till 28 § betecknats

såsom intäkt i rörelse, skall såsom driftförlust i denna förvärvskälla anses

uteblivandet av en intäkt, som normalt bort inflyta i rörelsen. Detta inne­

bär, att intäktens uteblivande skall vara av sådan beskaffenhet, att det i

den förvärvsverksamhet, varom fråga är, kan räknas med eventuellt upp­

kommande förlust i stället för vinst samt att förlusten alltså ingår såsom

ett led i förvärvsverksamheten. Hit räknas alltså exempelvis till följd av

köpares insolvens utebliven betalning för varor eller produkter, som den

skattskyldige fört i handel eller tillverkat, prisfall under inköps- eller till-

verkningspris, förstöring eller försämring av varulager, tillverkningar, lager

av råvaror och förbrukningsartiklar eller dyl., utebliven återbetalning av

lån, som skattskyldig i av honom driven penningrörelse utlämnat på för­

falskade lånehandlingar m. m. dyl. I dylika fall är skattskyldig berättigad

att i beskattningsavseende göra nödig nedskrivning å varulagrets värde

eller erforderlig avskrivning å utestående fordringar eller vidtaga därmed

jämförlig åtgärd för minskande av sin eljest skattepliktiga inkomst. Där­

emot räknas icke hit förlust, som skattskyldig kan hava lidit vid sidan av

vad som normalt ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten, således i regel

icke genom borgensförbindelse eller genom prisfall å eller förstöring genom

brand eller olyckshändelse av sådana tillgångar, som användas till stadigvarande

bruk i rörelsen. Den förlust, som föranledes av en dylik, oberoende av

rörelsen uppkommen skada, är att anse såsom kapitalförlust.

9. Angående hemmavarande barn, som användas i rörelse, gäller vad om

sådana är stadgat beträffande jordbruk (se 22 § och dithörande anvisningar

punkt 6).

10. En ekonomisk förening är i beskattningshänseende att anse såsom

kooperativ, därest den är öppen och i sina angelägenheter tillämpar lika

rösträtt.

För att en förening skall anses vara öppen fordras icke blott att den enligt

sina stadgar är berättigad att när som helst antaga nya medlemmar, utan

också att den faktiskt visar sig villig att antaga till medlem var och en,

som är bosatt inom föreningens verksamhetsområde eller tillhör dess angivna

verksamhetskrets, förbinder sig att följa föreningens stadgar och beslut och

som därjämte skäligen kan antagas komma att som medlem bidraga till

förverkligandet av föreningens i stadgarna angivna syfte. Den omständig­

heten, att styrelsen eller annat föreningsorgan äger rätt att pröva inträdes­

ansökningarna och avvisa sådana sökande, som icke besitta nu nämnda

kvalifikationer för medlemskap, betager icke föreningen dess egenskap av

öppen. I det fall att en förening säljer till utomstående, kan den som regel icke

utan att förlora sin öppna karaktär vägra att mottaga som medlem någon,

som kan ådagalägga, att han plägar köpa förnödenheter genom föreningen.

Anser föreningens styrelse emellertid, att vederbörande köpare på grund av

71

rent personliga förhållanden icke kan beviljas medlemskap — i eu stor för­

ening, som sill jer till utomstående, är det omöjligt att i varje fall inskränka

försäljningen till personer, som skulle vara önskvärda som medlemmar

så bör föreningen för att anses såsom öppen hava skyldighet att i ekono­

miskt hänseende jämställa honom med medlem, det vill säga giva honom

samma återbäring på köpta varor, som medlem erhåller.

Kooperativa föreningars centralorganisationer äro att anse såsom öppna,

även om inträde beviljas blott sådana lokala föreningar, som fylla av central­

organisationen uppställda krav på stadgar, skötsel och ekonomisk soliditet

och om endast ett enda företag inom varje område antages såsom medlem.

Vad angår kravet på lika rösträtt, så berövas en centralorganisation icke

dess kooperativa karaktär, om rösträtten bland dess förstahandsmedlemmar,

föreningarna, utövas efter föreningarnas medlemsantal.

till 30

1. Beräkning av inländsk försäkringsanstalts överskott skall ske särskilt

för å ena sidan livförsäkringsrörelse, å andra sidan sjuk-, olycksfalls- och skade-

försäkringsrörelse. Försäkring, som meddelats i samband med huvudförsäk­

ring, räknas härvid som tillhörande huvudförsäkringens art (t. ex. livränta,

som meddelats som ersättning vid olycksfallsförsäkring, räknas till olycks­

fallsförsäkring, sjukförsäkring, som av livförsäkringsbolag meddelats i kom­

bination med livförsäkring, räknas till livförsäkring). Intäkter samt drift­

kostnader eller andra avdrag, vilka icke kunna bokföringsmässigt fördelas på

de båda arterna av rörelse, skola fördelas på skäligt sätt.

Med försäkringsfond för egen räkning förstås försäkringsfond (premiereserv,

ersättningsreserv) enligt försäkringslagen, minskad med värdet av återför-

säkrares ansvarighet. I ersättningsreserven inbegripes i fråga om försäkrings-

anstalt, som driver sjöförsäkring, den förstärkning av försäkringsfonden, som

sådan anstalt gör enligt bolagsordningen, och i fråga om anstalt, som driver

livförsäkring, återköpsreserven.

Med premieinkomst, förvaltningskostnader m. m. för egen räkning förstås

anstaltens premieinkomst, förvaltningskostnader m. in. minskade med åter-

försäkrares andelar.

2. Vid beräkning av överskottet å sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäk-

ringsrörelse må från bruttointäkten avdrag göras förutom för driftkostnader,

som avses i 29 §, för avsättning till försäkringsfond för egen räkning, pre-

inieåterbäringsreserv och i lag föreskriven säkerhetsfond ävensom, med nedan

angiven inskränkning, för ökning av utjämningsfonderna, i den mån denna

ökning icke överstiger vinsten å själva försäkringsrörelsen. Denna vinst

skall beräknas till ett belopp, som utgör skillnaden mellan

å ena sidan summan av följande inkomstposter, nämligen:

a) ingående försäkringsfond för egen räkning,

b) premieinkomst för egen räkning,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

c) 4 procent ränta å post a);

å andra sidan summan av följande utgiftsposter, nämligen:

d) utbetalningar för egen räkning för försäkringsfall,

e) förvaltningskostnader för egen räkning,

f) utgående försäkringsfond för egen räkning.

Avdrag för ökning av utjämningsfonderna medgives icke i den mån ut­

jämningsfonderna genom ökningen komma att överskjuta ett belopp av tio

gånger den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning för brand­

försäkring, ökat med två gånger den på året belöpande premieinkomsten för

egen räkning för annan försäkring.

Med utjämningsfond förstås här fond, som enligt bolagsordningen må an­

vändas endast till att helt eller delvis täcka förlust å själva försäkrings­

rörelsen samt efter sådan disposition kvarstående förlust å rörelsen i dess

helhet, i den mån den icke kan täckas av andra till framtida förfogande

avsatta medel. I fråga om ömsesidigt försäkringsbolag räknas som utjämnings­

fond jämväl fond, som utöver försäkringsfond, premieåterbäringsreserv och

säkerhetsfond funnits före denna lags ikraftträdande och vilkens användning

enligt bolagsordningen icke begränsats på sätt nyss sagts; dock att vid till-

lämpning av dessa anvisningar dylik fond icke må upptagas till högre he-

lopp vid årets slut än vid dess början. Som utjämningsfond skall ej anses

i lag föreskriven säkerhetsfond eller försäkringsaktiebolags reservfond.

Den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning skall upptagas

till ett belopp, vilket beräknas som skillnaden mellan

å ena sidan

a) ingående premiereserven för egen räkning,

b) premieinkomsten för egen räkning,

c) 4 procent ränta å post a);

å andra sidan

d) utgående premiereserven för egen räkning.

Nedsättning av försäkringsfond för egen räkning, av premieåterbärings­

reserv och säkerhetsfond ävensom minskning av utjämningsfonderna skall

anses som intäkt. Utbetald premieåterbäring får avdragas som utgift. Sker

ändring av bolagsordningen, varigenom anstalten får rätt att på annat sätt

än ovan sagts disponera vid denna lags ikraftträdande befintlig utjämnings­

fond, för vilken bestämmelser om inskränkt dispositionsrätt funnits, eller

utjämningsfond, som bildats efter lagens ikraftträdande, skall fonden anses

härigenom undergå minskning med hela det belopp, vartill den uppgick före

ändringen.

Avdrag må icke ske för avsättning till omedelbar eller framtida vinstut­

delning till försäkringstagare.

3. Vid beräkning av överskottet å livförsäkringsrörelse må från brutto­

intäkten avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i 29 §, för avsätt­

ning till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv, i lag

Kutigl. Maj:ts proposition Nr 213.

73

föreskriven säkerhetsfond, utjämningsreserver och livränteförsäkringsrörelsens

garantifonder.

Med utjämningsreserv förstås här fond (såsom katastrofreserv, riskutjäm­

ningsfond m. fl.), vilken enligt av Konungen stadfästa grunder eller bolags­

ordningen må användas endast till att helt eller delvis täcka förlust på död­

lighet, sjuklighet och invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående

förlust på rörelsen i dess helhet, i den mån densamma icke kan täckas av

andra till framtida förfogande avsatta medel. Som utjämningsreserv skall

ej anses i lag föreskriven säkerhetsfond eller försäkringsaktiebolags reservfond.

Med garanti fond för livränteförsäkringsrörelsen förstås här fond, som av­

satts av överskottet på denna rörelse och som enligt av Konungen fastställda

grunder eller bolagsordningen må användas endast till vinstutdelning å liv-

ränteförsäkringar eller till att helt eller delvis täcka förlust inom denna

rörelse på dödlighet, sjuklighet och invaliditet samt efter sådan disposition

kvarstående förlust på rörelsen i dess helhet, som icke kan täckas av andra

till framtida förfogande avsatta medel.

Avdrag för ökning av utjämningsreserverna må icke ske i den mån de­

samma genom ökningen komma att överskjuta två procent av sammanlagda

risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall med avdrag av den del därav,

för vilken återförsäkrare svara.

Med risksumma för kapitalförsäkring för dödsfall förstås här det belopp,

som är att anse som utsatt för dödsrisk.

Nedsättning av försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv,

säkerhetsfond, utjämningsreserver och garantifonder skall anses som intäkt.

Utbetald premieåterbäring och vinst å livränteförsäkring, vilken utbetalts

ur garantifond för dylik försäkring, få avdragas såsom utgift. Sker

ändring av grunder eller bolagsordning, varigenom anstalten får rätt att

disponera utjämningsreserv eller garantifond på annat sätt än ovan sagts,

skall fonden anses härigenom undergå minskning med hela det belopp,

vartill den uppgick före ändringen.

Avdrag må icke ske för annan avsättning till omedelbar eller framtida

vinstutdelning åt försäkringstagarna än avsättning till garantifond för liv-

rän teförsäkringsrörelse.

Vid tillämpningen av 30 § räknas kapitalförsäkring, som är kombinerad

med livränteförsäkring, under viss förutsättning som livränteförsäkring (se

anvisningarna till 31 §).

4. Vid beräkning av det räntebelopp, som jämte överskottet skall tagas

till beskattning, skall, där ej särskilda förhållanden påkalla annat, räntan

å premiereserven beräknas å medeltalet av dess belopp vid årets början och

slut efter den räntefot, som legat till grund för dess beräkning; i fråga om

ränte- och kapitalförsäkringsanstalt sättes räntan å premiereserven lika med

det belopp, vilket såsom ränta gottskrivits besparingsfonden, med avdrag av

den ränta, som under året utbetalts till besparingsfondens delägare.

74

Det belopp, som enligt denna punkt skall tagas till beskattning, må dock

aldrig överstiga vad av behållningen å anstaltens hela verksamhet belöper

på livförsäkringsrörelsen, d. v. s. förutom överskottet å livförsäkringsrörelsen,

beräknat på sätt i punkt 3 sagts, dels de avsättningar till andra fonder

än försäkringsfonden, vilka fått avdragas vid överskottets beräkning, dels

ock de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende äro att hänföra till annan

förvärvskälla än försäkringsrörelse; dock att i fråga om försäkringsanstalt,

som jämväl driver sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse, sistnämnda

inkomstbelopp endast medräknas i den mån de i försäkringstekniskt hän­

seende äro att hänföra till livförsäkringsverksamheten.

5. Vid uppskattning av utländsk försäkring sanstalts här i riket skatte­

pliktiga nettointäkt avses med premieinkomst bruttobeloppet av årets för­

säkringspremier, d. v. s. utan avdrag för återförsäkringspremier.

6. Under handeln med rusdrycker inbegripas i 30 § 4 mom. även rening,

förskäring och annan liknande tillverkning av rusdrycker, som ej är att

hänföra till tillverkning av råvara.

För partihandelsbolag skall vid tillämpning av bestämmelsen i nämnda

mom. i försäljningssumman för försålda rusdrycker icke inräknas försälj­

ningssumman för varor, vilka bolaget kan hava försålt till annat parti-

liandelsbolag.

till 31 §.

1. Med pension förstås dels pension, som utgår på grund av föregående

tjänsteförhållande, dels ock annan livränta, som utgår på grund av pen­

sionsförsäkring. Kapitalförsäkring, kombinerad med försäkring av liv­

ränta av beskaffenhet, som i 32 § 2 mom. under a)—c) sägs, skall betraktas

som pensionsförsäkring och utfallande kapitalbelopp alltså som pension (liv­

ränta), därest kapitalförsäkringen lyder å belopp sammanlagt ej överstigande

vare sig livränteförsäkringens dubbla årsbelopp eller 4,000 kronor. Vid

änke- och pupillförsäkring skall härvid som årsbelopp anses den årliga pen­

sion, som tillförsäkrats enbart änka.

2. Såsom periodiskt understöd betraktas vad som uppbäres från stif­

telse, om och i den mån det i de för stiftelsen gällande stadgar är föreskrivet,

att stiftelsens intäkter skola för all framtid eller viss tid tillfalla vissa

familjer eller bestämda personer. Såsom periodiskt understöd räknas där­

emot exempelvis icke vad en skattskyldig i annat fall i penningar eller för­

måner uppbär av en from stiftelses inkomst.

till 32 §.

1. Vissa befattningshavare i statens tjänst äga att utöver de vanliga

avlöningsförmånerna åtnjuta särskild gottgörelse för tjänstgöring under

mera krävande eller besvärliga förhållanden. Hit är att räkna s. k. kall-

Kiingl. Maj:ts proposition Nr 213.

75

ortstillägg för tjänstgöring i de nordligare delarna av riket, s. k. ödebygds-

tillägg för vissa prästerliga befattningar, s. k. enslighetstillägg till befatt­

ningshavare vid lots- och fyrstaten, särskilda avlöningstillägg till pro­

vinsialläkare i svårbesatta distrikt, ersättning till personal vid armén och

marinen under flygtjänstgöring och för dykeriarbete, sjötillägg till beställ-

ningshavare vid flottan och kustartilleriet, lokomotivtjänstpenningar vid

järnvägarna, vinterdagavlöning till personal å fyrskepp eller å lotsverkets

ångfartyg. Dessa och andra sådana ersättningar äro att räkna som av­

löningsförmåner och såsom sådana att hänföra till intäkt av tjänst.

2. Till skattepliktig intäkt räknas jämväl beklädnadsförmån eller ersätt­

ning därför samt premie till beställningshavare vid armén och marinen, som

i tjänsten iakttagit ekonomiskt gynnsam hushållning med materialier och

förbrukningsartiklar, ävensom vissa tjänstemän tillkommande åklagarandel

eller beslagsprovision. Felräkningspenningar äro likaledes att anse som in­

täkt i tjänsten, men får å andra sidan avdrag ske för genom felräkning

liden förlust, även om denna överstiger det såsom felräkningspenningar upp­

burna beloppet (se punkt 2 av anvisningarna till 33 §).

3. Såsom intäkt av tjänst skall upptagas, bland annat, hyresvärdet av bo­

stad, som kan vara åt den anställde upplåten. För den, som är anställd såsom

arbetare i jordbruk med binäringar eller i rörelse eller eljest hos annan

person och såsom löneförmån åtnjuter bostad, skall alltså värdet av denna

bostadsförmån medräknas vid löneförmånernas uppskattning (jfr punkt 1 av

anvisningarna till 21 §). Vidare skall såsom intäkt upptagas värdet av

andra utav den skattskyldige åtnjutna förmåner, därest han icke skulle varit

berättigad att åtnjuta avdrag för utgifterna för förmånernas förvärvande

för den händelse, att han själv förskaffat sig dem. Såsom intäkt skall så­

ledes, under nyss angivna förutsättning, upptagas exempelvis värdet av fri

kost och fria resor ävensom skatter, försäkringsavgifter o. dyl., som arbets­

givaren betalat för den anställdes räkning.

Angående värdesättningen å bostadsförmån och andra naturaförmåner,

som kunna ingå i avlöningen, meddelas bestämmelser i 42 § och därtill

hörande anvisningar. År tjänstebostad med hänsyn till vederbörande

tjänstinnehavare i tjänsten åliggande representationsskyldighet större än

som skäligen kan anses erforderligt för en person i motsvarande ställning

men utan särskild, med tjänsten förenad representationsskyldighet, skall såsom

värde å bostadsförmånen upptagas allenast vad som kan anses motsvara

en bostad av sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande gäller, därest tjänste­

bostad av annan anledning är större än som kan anses erforderligt för

tjänstinnehavarens och hans familjs behov. Har tjänstinnehavare fått utgiva

ersättning för bostadsförmån, skall givetvis bostadens uppskattade värde där­

med minskas.

KunfjL Maj:ts proposition Nr 213.

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

4. I vissa tjänster är särskild ersättning anvisad för vissa med tjänsten

förenade kostnader, som av den skattskyldige måste bestridas. I fråga om

sådan ersättning skall i beskattningshänseende skillnad göras mellan statlig

tjänst och kommunal eller enskild tjänst.

Är fråga om statlig tjänst, skall den anvisade ersättningen icke upptagas

som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de kostnader, som skola med

ersättningen bestridas, ej få avföras såsom utgift, även om ersättningen icke

förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts gäller för de fall, då den

anvisade ersättningen är avsedd att täcka utgifterna i fråga. Är ersätt­

ningen däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag till kostnadernas

bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas såsom intäkt, medan å

andra sidan kostnaderna få avdragas såsom utgift, även i den mån de över­

skjuta ersättningen.

I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade ersättningen

upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed bestridas, av­

föras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen

icke förslår till kostnadernas gäldande, får bristen avföras å intäkten av

tjänsten i övrigt.

5. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning för­

stås vad som enligt resereglementet med flera författningar eller särskilt

av Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet meddelat beslut utgår såsom

resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden

å annan ort än bostads- eller stationsorten. Härunder falla således sådana

ersättningar som mässpenningar och servisbidrag till beställningshavare vid

flottan och kustartilleriet, fast respenninganslag till vissa tjänstemän vid

domänverket, reseersättning eller resetraktamente samt härbärgesersättning

till den s. k. resande personalen vid statens järnvägar och postverket, lotsar

tillkommande s. k. hemvägsersättning o. dyl. På enahanda sätt behandlas

enligt vederbörliga' författningsföreskrifter utgående ersättning för skjuts för

resor i tjänsteärenden samt fasta och tillfälliga reseanslag till prästerliga

befattningshavare.

6. Till ersättning, som anvisats av staten till bestridande av viss med

tjänsten förenad kostnad och som följaktligen ej är underkastad skatte­

plikt, räknas även den till tjänsteman vid förflyttning från en tjänstgörings­

ort till en annan utgående ersättning för flyttningskostnad samt för den

ökade utgift, som för honom må hava uppstått därigenom, att han måst vid­

kännas kostnad för bostad å såväl den gamla som den nya tjänstgöringsorten.

Detsamma gäller i fråga om bidrag till representationskostnader, som är

vissa statens tjänstemän anslaget.

7. Understöd, som vid arbetskonflikt utgått till i konflikten indragen

arbetare från organisation, som han tillhört, är icke att hänföra till skatte­

pliktig intäkt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

77

8. Har delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag

eller rederi åtnjutit inkomst från bolaget eller rederiet i form av avlöning,

hiinföres sådan inkomst till intäkt icke av tjänst utan av den förvärvskälla,

varur bolagets eller rederiets inkomst härflutit.

9. Med livsvariga livräntor avses sådana livräntor, som upphöra att utgå

först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifte.

till 33 §.

1. Skattskyldig äger att från intäkten av sin tjiinst avdraga avgifter,

som han på grund av tjänsten erlagt för egen pensionering, vare sig avgif­

terna erlagts till arbetsgivaren, till särskild för ändamålet bildad kassa eller

till försäkringsanstalt. Likaledes får avdrag äga rum för avgifter, som på

grund av tjänsten erlagts för överlevelseränteförsäkring såsom änke- och

pupillförsäkring o. dyl. Angående skattskyldigs rätt till avdrag för avgifter,

som han annorledes än på grund av tjänst eller anställning erlagt för egen

pensionsförsäkring samt för änke- och pupillförsäkring, se 46 § 2 mom.

2. Har skattskyldig, som i sin tjänst eller anställning omhänderhar

medel, för vilka han är redovisningsskyldig, blivit ålagd viss ersättnings-

eller återbetalningsskyldighet för dessa medel, äger han njuta avdrag för

den förlust, som han på grund därav lidit. Hit räknas exempelvis bank­

kassörs ersättningsskyldighet för felräkning och redogörares återbetalnings­

skyldighet för felaktigt utbetalta avlöningsbelopp. Avdrag är dock ej med­

givet, därest ersättnings- eller återbetalningsskyldigheten grundar sig på av

den skattskyldige begången förskingring eller annan kriminell handling.

3. Har skattskyldig i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verk­

samhetsorten, äger han rätt att åtnjuta avdrag icke blott för kostnaden

för själva resan utan jämväl för den ökning i levnadskostnaden, som den

skattskyldige kan hava fått vidkännas på den grund, att han vistats

utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum, ökad kostnad för

föda o. s. v. Därest av staten anvisats särskild ersättning för kostnaderna,

får avdrag dock icke äga rum (jfr punkt 4 av anvisningarna till 32 §).

Avdrag för ökade levnadskostnader är däremot icke medgivet enbart på

den grund, att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den, där

han har sin bostad. Har den skattskyldige bosatt sig på annan ort än den,

där han har tjänst eller anställning, eller antagit arbete, som skall utföras

på annan ort än den, där han är bosatt, är avdrag i regel icke medgivet.

Avdrag medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare

tid eller skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning

icke skäligen kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den

ort, där arbetet skall utföras.

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

4. Åven för det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är

berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt av­

draga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit

belägen på sådant avstånd från hans hostad, att han behövt anlita och även

anlitat särskilt fortskaffningsmedel.

till 34 §.

Då fastighet ej kan ingå i förvärvskällan tjänst, är något avdrag för in-

komsthelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt, icke medgivet.

till 35 $.

1. Har vid överlåtelse av rörelse avträdaren betingat sig ersättning för

värde av good wills natur, såsom firmanamn, tidnings titel, varumärke, ut­

fästelse att icke utöva viss verksamhet o. dyl., är sådan ersättning att anse

som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, om och i den mån sådana för­

hållanden föreligga, att ersättningen kan hänföras till realisationsvinst vid

avyttring av lös egendom (jfr punkt 1 av anvisningarna till 28 §).

2. Har egendom, som make erhållit vid bodelning, före äktenskapets

ingående eller under äktenskapet av honom förvärvats genom köp eller byte

eller därmed jämförligt fång, skall frågan, huruvida och i vad mån skatte­

pliktig realisationsvinst skall anses föreligga, bedömas med hänsyn till sist­

nämnda fång.

till 36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst upptages såsom intäkt vad som

erhållits för den avyttrade egendomen. Avdrag får ske för alla omkostna­

der för förvärvet och avyttringen, således för erlagd köpeskilling, för vad

som nedlagts på förbättring av egendomen, för inköps- och försäljnings­

provision, för stämpelkostnader m. m. Har den skattskyldige tidigare fått

åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendomen eller dyl.,

skall å andra sidan omkostnadsbeloppet minskas med detta avdrag. Vidare

får vid vinstberäkningen den skattskyldige åtnjuta avdrag för under be­

skattningsåret utbetalade förvaltningskostnader och räntor, därest dessa ej

böra hänföras till annan förvärvskälla.

2. För att förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egen­

dom skall få avdragas erfordras, att förlusten under beskattningsåret upp­

kommit genom avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom

köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit i säljarens ägo, om det är

fastighet, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år. Reali­

sationsförlust beräknas efter samma regler, som gälla för beräkning av

realisationsvinst. Avdrag är medgivet för alla de utgifter, som den skatt­

skyldige under beskattningsåret haft för inköp av lottsedlar, dock med

undantag för lottsedlar i lotteri av den beskaffenhet att för vinst i detsamma

79

skall erläggas skatt enligt förordningen om särskild skatt å lotterivinst och

att dylik vinst för den skull icke skall beskattas såsom inkomst (jfr punkt 2

av anvisningarna till 19 §). Har den skattskyldige haft annan lotterivinst

än nyss sagts till så litet sammanlagt belopp, att densamma enligt 19 §

icke är skattepliktig, få utgifterna för lottköp avdragas från realisations­

vinst endast i den mån de överstigit lotterivinsten.

3. Icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande

i lotteri utgör enligt 18 § en särskild förvärvskälla och all övrig tillfällig

förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat, en förvärvskälla. Vid beräk­

ning av inkomsten av de olika förvärvskällorna få realisationsförlust och

förlust å deltagande i lotteri således kvittas endast mot realisationsvinst

och lotterivinst men icke mot intäkt av övrig tillfällig förvärvsverksamhet.

På sätt framgår av 46 § 1 mom., får underskott, som uppstått i förvärvs­

källan icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom del­

tagande i lotteri, icke avdragas från inkomst av annan förvärvskälla.

till 37 §.

Intäkt av fastighet ingår icke i förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet.

Något avdrag för vad som beskattats genom fastighetsskatt är således icke

medgivet i denna förvärvskälla.

till 38 %.

1. I vilka fall ränteintäkt samt utdelning å aktier m. m. är att hänföra

till intäkt av rörelse framgår av punkt 2 av anvisningarna till 28 §.

2. Till intäkt av kapital hänföres sådan utdelning från aktiebolag eller

ekonomisk förening, som utgår i förhållande till innehavda aktier eller an­

delar, men däremot icke utdelning, som utgår efter annan grund, t. ex. i

förhållande till gjorda inköp eller försäljningar. Dylik utdelning är skatte­

fri, där den blott innebär en minskning i levnadskostnader, och skall i

annat fall hänföras till den förvärvskälla, vartill den på grund av sin

beskaffenhet är att räkna. Sålunda hänföres exempelvis till inkomst av

annan fastighet sådan utdelning från bostadsförening, som skett i förhållande

till erlagd hyra eller årlig avgift, samt till inkomst av jordbruk respektive

rörelse näringsidkares utdelning från ekonomisk förening i form av pris­

tillägg å varor, som han sålt till föreningen, eller i form av rabatt för

varor, som han för sin näring inköpt av föreningen.

3. Från inkomst, som härflutit av fastighet i utlandet, får avdrag ske

för vad som av inkomsten använts för fastigheten, såsom för ny- eller om­

byggnad. Från inkomst, som härflutit av rörelse i utlandet, må likaledes

avdrag göras för vad som av inkomsten använts för rörelsen, exempelvis

för ny- eller ombyggnad av i rörelsen använda fastigheter och anläggningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

80

För att sådant avdrag må ske erfordras dock, att inkomsten under beskatt­

ningsåret på ovan angivna sätt disponerats. Reserveras inkomsten för att

framdeles användas för det ena eller andra ändamålet, är den underkastad

beskattning. Har underskott uppkommit å fastighet i utlandet eller å rörelse

därstädes, må avdrag för sådant underskott göras endast från annan intäkt

av fastighet eller rörelse i utlandet, men får däremot avdrag icke ske från

annan intäkt av kapital och ej heller enligt 46 §.

Med rörelse i utlandet avses sådan rörelseverksamhet, som därstädes själv­

ständigt bedrivits. Har i utlandet bedriven rörelse utgjort allenast en gren

(filial) av en rörelse inom riket, upptagas av rörelsen i dess helhet härflutna

intäkter såsom intäkt av rörelse (jfr punkt 6 av anvisningarna till 28 §).

4. Vad som gäller om utdelning från utländskt bolag skall enligt be­

stämmelsen i 67 § tillämpas jämväl å utdelning från annan här i riket icke

hemmahörande juridisk person. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt från-

fälle icke varit bosatt eller stadigvarande vistats här i riket, anses såsom en

här i riket icke hemmahörande juridisk person (jfr punkt 4 i anvisningarna

till 53 §). Utdelning från sådant dödsbo till i Sverige bosatt delägare av

inkomst, som förvärvats under den tid delägarna suttit i oskift bo — men

givetvis ej utskiftning av den avlidnes efterlämnade tillgångar — skall således

här i riket bliva föremål för beskattning. Från denna föreskrift meddelas

likväl ett undantag i 54 § första stycket e).

till 39 §.

1. Vid beräkningen av inkomsten av kapital får avdrag göras för all

gäldränta, som icke skall avdragas från intäkterna av andra förvärvskällor.

Härav följer, att, om den skattskyldige utbetalt dylik gäldränta men icke

åtnjutit intäkt av kapital eller han haft sådan intäkt till lägre belopp än

gäldräntan, förvärvskällan kapital kommer att utvisa underskott. För sådant

underskott får den skattskyldige sedermera åtnjuta avdrag på sätt och i den

ordning, som i 46 § stadgas. Belöper på annan förvärvskälla så stor gäld­

ränta, att intäkten av förvärvskällan icke förslår till täckande av räntan,

får den överskjutande gäldräntan icke avdragas vid beräkningen av in­

komsten av kapital. Det underskott, som på grund av gäldräntan kan uppstå

i förvärvskällan i fråga, får avdragas endast uti den i 46 § föreskrivna

ordning.

För svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka jämlikt

54 § första stycket a) äro befriade från skattskyldighet för utdelning från

svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag och svenska ekonomiska

föreningar, har stadgats viss inskränkning i rätten till avdrag för gäldränta.

Inskränkningen innebär, att dylikt aktiebolag eller dylik ekonomisk förening

icke får för gäldränta, som belöper å aktier, banklotter eller förenings-

andelar, åtnjuta avdrag i vidare mån än räntan överstiger utdelningen.

Därest icke annat framgår av förebragt utredning, skall jämlikt 44 § och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj:fn proposition Nr 213.

81

anvisningarna till samma paragraf å nämnda värdehandlingar i regel anses

belöpa lika stor del av bolagets eller föreningens hela gäld, som värde­

handlingarnas bokförda värde utgör utav bokförda värdet av bolagets eller

föreningens samtliga tillgångar (jfr punkt 3 av anvisningarna till 44 §,).

2. Avdrag för ränta får allenast ske för det beskattningsår, varunder

räntan utbetalts, dock att i rörelse, varöver förts handelsböcker i enlighet

med vad därom är särskilt stadgat, ränteavdraget må göras efter bokförings-

mässiga grunder (jfr 41 § jämte tillhörande anvisningar).

till 41 §.

1. Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder,

och skall i följd härav hänsyn tagas till in- och utgående lager av varor,

råmaterial, hel- och halvfabrikat m. m. ävensom till fordringar och skulder.

För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av in­

komst av rörelse ske på grundval av hans bokföring, med iakttagande dock

av följande. Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upp­

tagits sådana intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller ute­

slutits intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgifter avförts sådana

poster, för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas

erforderlig justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överens­

stämmelse med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för om­

sättning eller förbrukning i rörelse, skall endast om särskilda omständigheter

därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen.

Vad här är stadgat gäller särskilt då fråga är om bestämmandet av det

år, varunder en inkomst skall anses hava åtnjutits eller en utgift skall anses

hava ägt rum. I sistnämnda avseende gäller alltså, att inkomst skall anses

hava åtnjutits under det år, då densamma enligt allmänt vedertagen köp­

mannased bör i räkenskaperna uppföras såsom inkomstpost, även om den

ännu icke av den skattskyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest

kommit honom tillhanda t. ex. i form av levererade varor, fullgjorda presta­

tioner eller på annat härmed jämförligt sätt. Vad sålunda gäller i fråga

om inkomstposterna har motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsposterna.

I fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters upptagande enligt bok

föringsmässiga grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet, att for­

dringar i rörelse uppföras såsom inkomst under det år, då de uppkomma,

och att ränteintäkter hänföras till inkomsten för det år, på vilket de belöpa,

i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen influtit under nämnda

år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget, att förskottsvis in­

flutna räntor, som till större eller mindre del belöpa å ett kommande år,

till denna del bokföringsmässigt hänföras till det sistnämnda årets inkomst.

Om beskattningsmyndighet, med frångående av den skattskyldiges på hans

räkenskaper grundade inkomstberäkning, såsom inkomst för ett år beskattat

Bihang till riksdagens protokoll 192S. i sand. ISO hiifl. (Nr 213.>

6

vinst, som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett senare

år framkommer såsom bokföringsmässig vinst, skall vid inkomstberäkningen

för det följande år, då vinsten i bokföringen kommer till synes, det sist­

nämnda årets i bokföringen redovisade vinstresultat med hänsyn härtill

justeras på sådant sätt, att den redan beskattade vinsten icke för det året

ånyo tages till beskattning.

Motsvarande gäller för det fall, att beskattningsmyndighet ansett förlust,

av beskaffenhet att avdrag därför får ske, icke böra beaktas vid inkomst­

beräkningen för det år, under vilket den kommit till synes i räkenskaperna,

eller beskattningsmyndighet eljest något år frångått den skattskyldiges bok­

föring i avseende, som kan hava inflytande på följande års inkomstberäkning.

2. I fråga om annan förvärvskälla än rörelse gäller såsom allmän regel,

att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma från

den skattskyldiges synpunkt är att anse såsom verkligen förvärvad och till

sitt belopp känd. Detta är framför allt förhållandet, då inkomsten av den

skattskyldige uppburits eller blivit för honom tillgänglig för lyftning eller,

såsom i fråga om bostadsförmån och andra förmåner in natura, då den på

annat sätt kommit den skattskyldige till godo, detta oberoende av huruvida

inkomsten intjänats under året eller tidigare. Vissa intäkter, t. ex. av tjänst,

ränta å i bank eller annan penninginrättning innestående medel o. s. v.,

kunna dock hänföras till nästföregående års inkomst, ehuru de icke upp­

burits eller varit tillgängliga för lyftning förr än efter nämnda års ut­

gång. Förutsättningen härför är emellertid, att de intjänats under be­

skattningsåret och uppburits eller blivit för lyftning tillgängliga omedelbart

efter det årets utgång eller i varje fall så tidigt under nästföljande år, att

de praktiskt taget kunna hänföras till inkomsten under beskattningsåret.

Å andra sidan skola utgifterna och omkostnaderna för inkomstförvärvet

avdragas från intäkten under det år, då de verkligen blivit av den skatt­

skyldige bestridda, även om de avse inkomst, som tidigare förvärvats eller

först under ett senare år beräknas verkligen inflyta, dock med iakttagande

av de särskilda bestämmelser, som i avseende härå gälla i fråga om reali­

sationsvinst.

I enlighet härmed skola fordringar för utfört arbete räknas såsom intäkt för

det år, varunder de inflyta, och utgifter, vilka icke omedelbart guldits, av­

räknas från intäkterna för det år, varunder de betalas. Eänta å penningar,

som innestå i bank å sådan räkning, å vilken räntan gottskrives insättaren

per den 31 december, anses såsom nämnda dag influten intäkt, medan däremot

ränta å penningar, som innestå å annan räkning, räknas såsom inkomst för

det år, då räntan förfaller till betalning, även om räntan till någon del be­

löpt å ett tidigare eller senare år. Om någon upplåtit avverkningsrätt till skog

mot betalning, som skall erläggas under loppet av flera år, skall såsom intäkt

för varje år upptagas den del av köpeskillingen, som under samma år influtit.

Avdrag för minskning i ingående virkeskapital m. m., vartill upplåtaren

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

83

kan vara berättigad, fördelas därvid på de särskilda åren i förhållande till

den under varje år influtna likviden. Detsamma gäller i tillämpliga delar

i fråga om annan terminsvis inflytande intäkt i egentlig mening. Är åter

fråga om intäkt, vilken icke regelmässigt är att anse såsom skattepliktig —

exempelvis köpeskilling vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egen­

dom — men vilken i förekommande fall under härför stadgade förutsätt­

ningar skall beskattas såsom realisationsvinst, är det utan betydelse, om köpe­

skillingen eller ersättningen skall erläggas på en gång eller i särskilda ter­

miner. Så skall realisationsvinst respektive realisationsförlust beräknas med

hänsyn till köpeskillingens totala belopp, oavsett om detta skall betalas på

en gång eller terminsvis.

till 42 §.

Stundom inträffar, att å en ort saknas möjlighet att uthyra bostäder och

att för den skull något hyrespris för orten icke kan fastslås. Särskilt gäller

detta i glest befolkade orter, där befolkningen huvudsakligen består av jord­

brukare, vilka bo å fastigheter, som av dem brukas. Den omständigheten, att

uthyrningsmöjlighet icke föreligger, medför dock icke, att bostadsförmån saknar

värde. Vid bestämmande av bostadsförmånens värde i nu angivet fall kan

hyrespriset i kringliggande orter tjäna till ledning.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön

eller annan inkomst, skall beräknas efter det pris, som i orten gällt, därest

det varit fråga om att för penningar förskaffa sig dem. Kan ej dylikt pris

direkt angivas, skola nyttigheterna upptagas till det belopp, som med hän­

syn till föreliggande förhållanden kan beräknas hava åtgått, om de skolat

gäldas i penningar, eller, då fråga är om produkter eller varor från egen

jordbruksfastighet eller egen rörelse, det belopp, som det kan beräknas, att

den skattskyldige skulle hava erhållit vid försäljning under jämförbara för­

hållanden av motsvarande kvantiteter.

till 43 §.

I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser för det fall, att överflytt­

ning av vinst ägt rum från här i riket skattskyldig näringsidkare till här-

städes icke skattskyldig person. I 57 § 3 mom. givas bestämmelser för vissa

fall av överflyttning av vinst, där båda kontrahenterna varit här i riket

skattskyldiga.

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 213.

till 44 §.

1. Den i 44 § meddelade särskilda regel för fördelning av gäldränta skall

användas, i den mån utredning ej kan vinnas, att gäldränta hänför sig till

viss förvärvskälla. Vid prövningen av frågan, huruvida ett upplånat kapital

i verkligheten hänför sig till den ena eller andra förvärvskällan, är det i

regel av underordnad betydelse, att tillgångar tillhörande den ena eller

andra förvärvskällan lämnats såsom säkerhet för lånet. Vad utredningen

&4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

skall avse att visa är, att det upplånade kapitalet kan anses hava använts

i eller disponerats för viss förvärvskälla.

2. I fråga om skattskyldig, som haft ordnad bokföring, bör, då utred­

ningen ej föranleder till annat, det upplånade kapitalet i regel fördelas i

förhållande till det bokförda värdet av tillgångarna i de olika förvärvs­

källorna. Endast om tillgångarna i viss förvärvskälla i den skattskyldiges

bokföring värdesatts orimligt lågt eller orimligt högt i jämförelse med till­

gångarna i annan förvärvskälla, skola de bokförda värdena frångås och till­

gångarnas värde i stället beräknas till saluvärdet eller, därest därigenom ett

lägre värde erhålles, den faktiska anskaffningskostnaden. Såsom fast egen­

doms saluvärde skall anses taxeringsvärdet.

För skattskyldig, som icke haft ordnad bokföring, får i regel fördelningen

av upplånat kapital ske i förhållande till saluvärdet av tillgångarna i de

olika förvärvskällorna.

3. Vad i 44 § stadgas bör uppenbarligen i tillämpliga delar gälla jämväl

vid fördelningen av ränta mellan olika förvärvskällor, även om intäkten från

någon förvärvskälla icke skulle vara skattepliktig, exempelvis vid beräkning

av upplånat kapital, som skall hänföras till ett svenskt aktiebolags innehav av

aktier i ett annat bolag, eller när utländskt bolag drivit rörelse här i riket.

4.

Därest tillgångarna i en förvärvskälla äro i stort sett desamma år från

år, under det att storleken av tillgångarna i en annan förvärvskälla är

underkastad växling, är man ofta berättigad antaga, att till den förra för­

värvskällan bör för de olika åren hänföras oförändrat gäldbelopp. Så kan

det exempelvis, om ett aktiebolag driver rörelse samt dessutom äger aktier

och till rörelsen icke hänförliga fastigheter, ofta antagas, att till aktierna och

till fastigheterna böra hänföras år från år oförändrade gäldbelopp, under

det att däremot den till rörelsen hänförliga gälden växlar.

till 45 §.

1. Vad i denna paragraf stadgats om ägare av fastighet gäller i före­

kommande fall den, som jämlikt 13 § är i ägarens ställe skattskyldig för

fastigheten (se 64 §).

2. Tillhör fastighet bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall det enligt

45 § medgivna avdraget fördelas mellan bolaget eller föreningen samt de

medlemmar, vilka taxerats för hyresvärde för bostad eller annan förmån

från fastigheten. För detta ändamål beräknas vad av fastighetens taxerings­

värde belöper på de olika lägenheter i fastigheten, vilka medlemmar inne­

haft under sådana villkor, att hyresvärdet därav skall för medlemmarna

utgöra inkomst av fastigheten. Varje medlem får därefter åtnjuta avdrag

med 5 procent å det sålunda beräknade taxeringsvärdet för av honom inne­

85

havd lägenhet samt föreningen eller bolaget åtnjuta avdrag med 5 procent

å vad av fastighetens taxeringsvärde belöper på de lägenheter, som icke

innehafts av medlemmar.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

till 46 §.

1. Har skattskyldig för försäkring, som avses i 46 § 2 mom. första

stycket 3), uppburit vinstutdelning eller premieåterhäring, skall vad sålunda

uppburits avräknas från premiernas belopp, så att blott vad därefter återstår

av verkligen utbetalta premier får avdragas, dock högst 200 kronor. Har

vinstutdelning och premieåterbäring överstigit de under året erlagda premier­

nas belopp, utgör enligt 19 § överskottet icke skattepliktig intäkt.

2. Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit bär i riket bosatt,

skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här i

riket stadigvarande vistats.

3. Om en person varit gift eller om gift kvinna levt tillsammans med

sin man, bedömes jämlikt 65 § efter det förhållande, som rått under större

delen av beskattningsåret.

till 48 $.

1. Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket

bosatt, skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som

bär i riket stadigvarande vistats. Jämlikt 65 § bedömes frågan, om en

person varit gift eller om en gift person levt tillsammans med sin make,

efter det förhållande som rått under större delen av beskattningsåret, och

bedömes frågan, huruvida skattskyldig har barn eller icke, liksom ock frågan

om barns ålder efter förhållandena vid taxeringsårets ingång. Med barn

avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande för frågan,

huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande, som rått

under större delen av beskattningsåret.

2. Av bestämmelserna i 52 § 1 mom. framgår, att makar, som under be­

skattningsåret levt tillsammans, äga att gemensamt åtnjuta ett grundavdrag,

ett avdrag för make och, i förekommande fall, ett avdrag för varje barn.

3. Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 3 mom. anföres

följande exempel:

En man har varit bosatt i kommun, tillhörande ortsgrupp IIIt under

tiden den 1 januari—den 5 mars. Efter avflyttning från riket sistnämnda

dag ingår han den 1 april äktenskap, vilket består under återstoden av året.

Vid taxering nästföljande år utgör honom tillkommande ortsavdrag s/12 *

(420 + 160) = 145, vadan avdrag får åtnjutas med 140 kronor.

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

till 49 §.

1. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle varit här i riket bo­

satt, äger på grund av bestämmelserna i 53 § 3 mom. att för det beskatt­

ningsår, under vilket dödsfallet inträffat, åtnjuta ortsavdrag (grundavdrag

och familjeavdrag) med belopp, som skulle hava tillerkänts den avlidne,

därest han fortfarande levt. Har nämnda person icke varit under hela tiden

mellan beskattningsårets ingång och dödsfallet här i riket bosatt, skall av­

drag medgivas dels för den tid han varit härstädes bosatt, dels för tiden

efter dödsfallet till beskattningsårets utgång och för den sammanlagda tiden

beräknas i enlighet med de i 48 § 3 mom. meddelade bestämmelserna.

Avdrag, varom nu sagts, medgives utan hänsyn därtill, att dödsboet efter

den avlidne skiftats före utgången av det beskattningsår, under vilket

dödsfallet ägt rum.

2. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle icke varit här i riket

bosatt, må vid taxering medgivas ortsavdrag allenast för den tid, under

vilken nämnda person det beskattningsår, då dödsfallet inträffade, varit här

i riket bosatt.

till 51 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen i paragrafens första stycke tages ej hän­

syn till huru lång tid den skattskyldige varit här i riket bosatt. En skatt­

skyldig, som varit här i riket bosatt allenast en kortare tid och därunder ej åt­

njutit någon inkomst i hemortskommunen men under återstoden av året i samma

kommun haft en beräknad taxerad inkomst, som icke uppgår till 600 kronor,

upptages icke till beskattning för någon inkomst i kommunen i fråga. Har

han däremot exempelvis i hemortskommunen, under den tid han varit i riket

bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst och under återstoden av året, då han bott

utomlands, tillgodonjutit i kommunen skattepliktig inkomst till belopp av 700

kronor, utgör den skattskyldiges hela beräknade taxerade inkomst i nämnda

kommun 1,200 kronor och föreligger alltså skatteplikt för honom, därest

icke honom tillkommande ortsavdrag skulle uppgå till sistnämnda belopp.

till 53 §.

1. Såsom bosatt här i riket räknas den, som här har sitt egentliga bo

och hemvist. Med sådan person likställes emellertid jämlikt 68 § den som,

utan att vara i Sverige bosatt, härstädes stadigvarande vistas. Svensk med­

borgare, som uppehåller sig å resor i främmande land men har bo eller

familj kvar i riket, anses vara bosatt härstädes, även om vistelsen utom­

lands är långvarig, och han beskattas följaktligen härstädes för all sin

inkomst. På samma sätt behandlas i beskattningshänseende en utlänning,

som stadigvarande bor härstädes eller som under längre tid, utan andra

avbrott än rent tillfälliga, vistas härstädes. Däremot bör i allmänhet en i

allmän tjänst anställd person eller en missionär, som för sin verksamhet

87

uppehåller sig och har fast bostad å utrikes ort, icke anses som här i riket

bosatt, även om han fortfarande är mantalsskriven härstädes. Han blir

således icke skattskyldig i Sverige för exempelvis inkomst av kapital.

Detsamma gäller rörelse- eller yrkesidkare, som för sin verksamhet på ett

mera stadigvarande sätt slagit sig ned å utrikes ort, liksom ock arbetare,

som för längre tid tagit anställning utomlands. Sjöman, som under utövning

av sitt yrke uppehåller sig å främmande farvatten men är inskriven å sjö­

manshus här i riket eller har sin familj härstädes, anses fortfarande vara

bosatt här i riket. Person, som uppehåller sig längre tid i Sverige under

kringresande (t. ex. en utländsk handelsresande), anses icke på grund härav

vistas stadigvarande i riket.

Huruvida en person skall här mantalsskrivas eller ej, är således utan be­

tydelse för frågan om hans skattskyldighet för inkomst. Ej heller avgöres

frågan om omfattningen av hans skattskyldighet uteslutande med hänsyn

till förhållandena vid beskattningsårets utgång, utan avseende fästes vid

omständigheterna under hela året, och kan i anledning härav en person

komma att beskattas såsom här bosatt för allenast en del av samma år.

2. Verksamhet på grund av anställning i svenskt företag anses utövad här

i riket, även om tjänstinnehavaren i och för sin tjänst måste göra tillfälliga

besök utomlands eller under längre tid uppehålla sig därstädes under kring­

resande (t. ex. handelsresande). Förmåner, som härröra av ett förutvarande

tjänsteförhållande (pension, vissa undantagsförmåner o. s. v.) och åtnjutas

av person, som icke är bosatt eller stadigvarande vistas här i riket, be­

skattas i Sverige, om den tidigare verksamheten huvudsakligen utövats här­

städes. För sådan person föreligger däremot ej skattskyldighet för livränta

eller andra enligt 31 § med inkomst av tjänst likställda förmåner, som icke

åtnjutas på grund av något tjänsteförhållande.

3. Inkomst av rörelse i form av royalty eller periodvis utgående avgift

för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt, som liärflyter från här i

riket bedriven rörelse, anses som inkomst av rörelse, som här bedrivits.

4. Oskift dödsbo anses i skattskyldighetsavseende såsom inländsk juridisk

person, då den avlidne varit vid sitt frånfälle här i riket bosatt eller vid

samma tid stadigvarande vistats härstädes, samt i annat fall såsom här i

riket ej hemmahörande juridisk person.

5. Bestämmelsen i 53 § 1 mom. om statens skattskyldighet för inkomst

av uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter avser

allenast inkomsten av sådana fastigheter, som normalt användas på angivet

sätt, men icke sådan inkomst, som inflyter av en för annat ändamål avsedd,

staten tillhörig fastighet, som tillfälligtvis upplåtes. Så skall alltså icke som

skattepliktig inkomst räknas vad som influtit, om exempelvis en för ämbets­

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 213.

88

verk avsedd lokal tillfälligt uthyrts för en utställning eller dyl. eller om

betesrätt upplåtits å ett övningsfält, m. m. sådant.

6. Delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag och

rederi beskattas för den del av bolagets eller rederiets vinst, som å honom

belöper, huru denna än må hava av bolaget eller rederiet använts, och

oberoende av vad han må hava lyftat av bolagets eller rederiets under beskatt­

ningsåret eller tidigare förvärvade vinst.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

till 54 §.

1. Svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva

bank-, emissions- eller annan penningrörelse och ej heller försäkringsrörelse,

äro befriade från skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag,

svenska solidariska bankbolag och svenska ekonomiska föreningar, vare sig

utdelningen uppburits i förhållande till innehavda aktier, lotter och andelar

eller den uppburits efter annan grund. Beträffande utdelning, som från bostads­

aktiebolag eller bostadsförening uppburits efter annan grund än i förhållande

till aktier eller andelar, gäller frikallelsen dock icke i vidare mån än utdel­

ningen överstigit sådana avgifter eller andra inbetalningar till bostads­

aktiebolaget eller bostadsföreningen, som avses i 24 § sista stycket.

2. Till ledning vid tillämpning av bestämmelsen i 54 § e) anföres följande

exempel:

Dödsboet efter en person, som vid frånfället icke varit bosatt i Sverige,

består av fyra delägare. En av delägarna är bosatt här i landet. Under

beskattningsåret har stärbhuset åtnjutit 1,000 kronors inkomst från en i

Sverige belägen fastighet och 2,000 kronor såsom ränta å en utländsk bank­

räkning. Av inkomsterna hava 500 kronor åtgått till omkostnader, vilka

icke varit att hänföra till någon viss förvärvskälla, och 300 kronor reser­

verats. 2,200 kronor hava utdelats till delägarna. Som emellertid döds­

boet är skyldigt i Sverige utgöra skatt för förstnämnda 1,000 kronor, skall

den svenske delägaren i Sverige utgöra kommunal inkomstskatt allenast för

Vt av 1,200 kronor eller således 300 kronor.

till 58 §.

1. Förhållandetal, efter vilka bankrörelses inkomst fördelas till beskatt­

ning inom olika kommuner, uträknas för varje kontor på följande sätt. De

belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje månads slut balan­

serats å kontorets in- och utlåningsräkningar, utelöpande postremissväxlar

oberäknade, sammanläggas. Det förhållande, i vilket denna summa står till

den på enahanda sätt beräknade summan av samtliga kontors sammanlagda

in- och utlåning, utgör kontorets förhållandetal.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

89

2. Beträffande fördelning till beskattning inom flora kommuner av inkomst

av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller

elektrisk kraft, skall, om hela anläggningen haft en enda innehavare, rörelse­

inkomsten fördelas med fem procent på huvudkontoret, femton procent på

vatten-, gas- eller kraftverket, tjugo procent på ledning för partidistribution

och sextio procent på detaljdistribution. Av den andel, som avser ledning

för partidistribution, taxeras hälften där denna ledning mottager vattnet

gasen eller den elektriska kraften och hälften diir ledningen avlämnar vatt­

net, gasen eller den elektriska kraften. Den andel, som belöper å detalj­

distribution, taxeras i sin helhet där förbrukningen ägt rum. Ledningen

för detaljdistribution anses taga sin början, där vattnet, gasen eller den

elektriska kraften i för sådan distribution färdig form utsläppes för direkt

leverans till konsumenterna; dock att, om direkt från ledning, vilken i huvud­

sak är att anse som ledning för partidistribution, även detaljdistribution ägt

rum, ledningen det oaktat är att anse som ledning för partidistribution. Om i

ett företag finnas flera inom olika kommuner belägna vatten-, gas- eller

kraftverk, fördelas den å dessa anläggningar belöpande delen av inkomsten

mellan kommunerna i förhållande till anläggningarnas taxeringsvärden.

Ligga delar av ett och samma vatten-, gas- eller kraftverk i olika kom­

muner, fördelas den å verket belöpande delen av inkomsten mellan dessa

kommuner i förhållande till taxeringsvärdena å de särskilda delarna av

verket. Har detaljdistribution ägt rum i flera kommuner, fördelas den å för­

brukningen belöpande delen av inkomsten mellan kommunerna efter brutto­

intäkten inom varje kommun. Avlämnas från ledning för partidistribution

vatten, gas eller elektrisk kraft på flera ställen, skall den andel av rörelse­

inkomsten, som skall taxeras å sistnämnda ställen, fördelas i förhållande till

de andelar av rörelseinkomsten, som belöpa på den detaljdistribution, som

hänför sig till varje ställe. Sker leveransen av vatten, gas eller elektrisk

kraft från vatten-, gas- eller kraftverket direkt till konsumenterna utan att

särskild ledning för partidistribution förekommer, skall rörelseinkomsten

fördelas med fem procent på huvudkontoret, tjugofem procent på kraftverket

och sjuttio procent där förbrukningen ägt rum.

Levererar ägare av vatten-, gas- eller kraftverk vatten, gas eller elektrisk

kraft till annan för vidare distribution, skall ägarens rörelseinkomst fördelas

med fem procent på huvudkontoret, sextio procent på vatten-, gas- eller

kraftverket och trettiofem procent på ledningen för partidistribution med

hälften där vattnet, gasen eller den elektriska kraften ingår i ledningen

och hälften där leveransen sker. Har åter innehavare av ledningar såväl

för parti- som detaljdistribution inköpt vatten, gas eller elektrisk kraft från

annan, fördelas rörelseinkomsten med fem procent på huvudkontoret, tjugo­

fem procent på ledningen för partidistribution med hälften där vattnet,

gasen eller den elektriska kraften mottages och hälften där leveransen från

ledningen för partidistribution sker, samt sjuttio procent där förbrukningen

ägt rum. Innehar rörelseidkare allenast ledning för partidistribution, för­

delas rörelseinkomsten med fem procent på huvudkontoret och nittiofem

procent på ledningen med hälften där vattnet, gasen eller den elektriska

kraften mottages och hälften där den levereras. Innehar rörelseidkare alle­

nast ledning för detaljdistribution, fördelas rörelseinkomsten med fem procent

på huvudkontoret och nittiofem procent där förbrukningen ägt rum. Har

leverans från ledning för partidistribution skett i utlandet, skall taxering

ske som om leveransen i stället skett, där huvudkontoret funnits. Levereras

vatten, gas eller elektrisk kraft till andra på flera ställen, skall den andel

av rörelseinkomsten, som skall taxeras där leveransen sker, fördelas på

nämnda ställen i förhållande till bruttointäkten från varje avnämare, där­

vid, om ägaren till ledningen för partidistribution har ledningar även för

detaljdistribution, särskild fördelning skall ske av den på dylika ledningar

belöpande rörelseinkomst. Har leverantör av vatten, gas eller elektrisk

kraft dels själv producerat, dels inköpt vatten, gas eller elektrisk kraft,

skall särskild fördelning ske av den rörelseinkomst, som belöper på vad

han själv producerat, och av den, som belöper på vad han inköpt, därvid iakt-

tages, att, i den mån ej distribution av vad rörelseidkaren själv producerat

och av vad han inköpt sker i skilda ledningar, rörelseinkomsten skall för­

delas på det producerade och det inköpta i förhållande till den levererade

mängden' av varje slag. På vardera delen av rörelseinkomsten tillämpas

här ovan givna regler. Har innehavare av ledning för partidistribution på

olika ställen av ledningen från främmande leverantörer mottagit vatten, gas

eller elektrisk kraft, skall med motsvarande tillämpning av nu givna regler

särskild fördelning ske av den rörelseinkomst, som belöper på vad som

mottagits å varje ställe.

Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att medelst led­

ning tillhandahålla elektrisk kraft, skall, därest kraft levererats till statens

kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller till

sådan statens industriella verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose

statens egna behov, iakttagas följande. Inkomsten i dess helhet beräknas i

vanlig ordning. Från den samlade inkomsten dragés därefter den del därav,

som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller

nämnda industriella verksamhet. Återstoden utgör taxerad inkomst. Kan

den inkomst, som härrör från leverans av kraft till statens kommunika­

tionsverk eller nämnda industriella verksamhet, icke på annat sätt tillför­

litligen beräknas, må den upptagas till så stor del av hela inkomsten, som

den till sagda verk och industriella verksamhet levererade kraften utgör av

all från kraftverket levererad kraft. Vid fördelningen av inkomsten skall

hänsyn icke tagas till kraft, som levererats till statens kommunikationsverk

eller nämnda industriella verksamhet, och skall följaktligen vid fördelning

å olika kraftverk av den på dem belöpande delen av inkomsten andel ej

tillgodoräknas kraftverk, i den mån från detsamma levererats kraft till dylikt

ändamål.

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

91

3. Vad angår inkomst av järnvägsdrift skall vid inkomstens fördelning

till beskattning inom flera kommuner iakttagas följande:

Har driften ägt rum uteslutande å egen bana eller uteslutande å främ­

mande bana skall inkomsten fördelas med hälften mellan de kommuner, där

stationer äro belägna, i förhållande till dessas trafikvärden och med hälften

i de kommuner, där järnvägen framdragits eller huvudkontor funnits och

tillika vid järnvägen anställd personal varit bosatt eller stationerad, i för­

hållande till utbetalda avlöningsförmåner.

En stations trafikvärde beräknas till hälften av järnvägens bruttoinkomst

av stationens avsända och anlända godstrafik (ilgods, styckegods och vagns­

lastgods), ökad med järnvägens bruttoinkomst av vid stationen försålda per­

sonbiljetter. Gods, som i samtrafik eller transitotrafik inkommit från främ­

mande bana, räknas såsom avsänt från övergångsstationen; likaså räknas

till annan bana utgående gods såsom anlänt till övergångsstationen. Såsom

järnvägens station räknas härvid även av densamma använd, annan järn­

väg tillhörig station.

Vid fördelning av inkomst i förhållande till utbetalda avlöningsförmåner

skall i varje kommun taxeras så stor del av inkomsten, som summan av

järnvägens inom kommunen till dess personal utbetalta avlöningsförmåner

— därunder inbegripet värdet av fria bostäder och andra naturaförmåner

— utgjort av järnvägens totala utgifter för sådan avlöning; och skall där­

vid iakttagas, att i avlöningsförmåner skola inräknas såväl styrelse- och

revisorsarvoden som ock de bidrag till avlöning åt annan järnvägs personal,

vilka järnvägen i form av förvaltningsbidrag eller därmed liknande bidrag

haft att erlägga, att summan av utbetalta avlöningsförmåner skall minskas

med de bidrag av nu nämnd art, som influtit från annan järnväg, att

styrelse- och revisorsarvoden anses utbetalta inom den kommun, där järnvägen

haft sitt huvudkontor, att avlöningsbidrag som nyss nämnts skall anses ut­

betalt i den kommun, där anslutningsstationen varit belägen, samt att av­

löning i övrigt anses utbetald i löntagarens bostadskommun, därest beskatt­

ning av järnvägens inkomst skall äga rum därstädes, men eljest i den kom­

mun, där löntagaren haft sin huvudsakliga tjänstgöring vid järnvägen för­

lagd.

Har järnvägsdriften ägt rum, förutom å egen, jämväl å främmande bana,

skall inkomsten av rörelsen å vardera banan särskilt för sig beräknas. För

detta ändamål uppskattas först den behållna inkomsten av rörelsen i dess

helhet, dock utan avdrag vare sig för ränta å gäld eller för ersättning, som

skolat utbetalas för nyttjande av den främmande järnvägen. Det på detta

sätt bestämda totala driftöverskottet fördelas därefter mellan de trafikerade

banorna efter sammanlagda trafikvärdet av vardera banans stationer. Statio­

nernas trafikvärden beräknas därvid såsom om banorna utgjorde en enda

järnväg, dock att för station, som tillhört båda banorna, stationens uträknade

trafikvärde uppdelas i två trafikvärden, allt efter som stationens trafik hänfört

sig till den ena eller den andra hanan. Från den del av driftöverskottet,

92

som enligt denna beräkningsgrund kommer på den främmande järnvägen,

avdrages den ersättning, som skolat utbetalas för nyttjandet av den främr

mande järnvägen, jämte ränta å gäld, som kan anses belasta driften å den­

samma. Återstoden, som utgör den skattskyldiges skattepliktiga inkomst av

den främmande järnvägen, skall fördelas mellan de kommuner, där den

främmande banans inkomst skall beskattas, efter samma grunder, som här

ovan föreskrivits för fördelning av inkomst av järnvägsdrift å en enda bana.

Från den del av driftöverskottet, som faller på den skattskyldiges egen

järnväg, göres avdrag för ränta å gäld, som belastar denna järnväg, var­

efter återstoden fördelas på nyssnämnda sätt mellan de kommuner, där

denna järnvägs inkomst skall taxeras. På liknande sätt förfares, om järn­

vägsdriften ägt rum å egen jämte flera främmande banor eller uteslutande

å främmande banor.

Där ägare av järnväg icke själv omhänderhaft trafiken, fördelas hans

inkomst av järnvägen på enahanda sätt som den trafikerande järnvägens

inkomst av banan.

4. De fördelningstal, efter vilka inkomst av kanaldrift skall emellan

vederbörande kommuner fördelas, fastställas efter den skattskyldiges hörande

att lända till efterrättelse till dess annorlunda förordnas. Fördelningstalen

erhållas genom att till kilometertalet av kanalens längd inom varje kommun

lägga antalet slussar inom kommunen. Kanallängden, vartill endast hän­

föras sträckor, som först genom kanalföretaget gjorts segelbara, räknas i

kilometer och tiondelar därav, varvid bråkdel, som ej uppgår till full

tiondel, bortfaller. Utgör kanalanläggning på någon sträcka gräns mellan

två kommuner, uppdelas fördelningstalet för denna sträcka lika på vardera

kommunen. Har, då denna lag träder i kraft, fördelningstal fastställts att

gälla för taxering till bevillning, skola dessa fördelningstal fortfarande gälla för

taxering till kommunal inkomstskatt, till dess annorlunda förordnas.

till 60 ■§.

Till ledning vid tillämpningen av 60 § anföres följande exempel:

A. är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna municipalsamhället

C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen

utanför municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av rörelsen

till belopp av 9,000 kronor och dels av kapital till belopp av 3,000 kronor

eller sålunda tillhopa 12,000 kronor. Efter frånräknande av allmänna av­

drag, ortsavdrag m. m. utgör den beskattningsbara inkomsten 8,000 kronor.

Av sistnämnda belopp skola alltså 2,000 kronor upptagas såsom belöpande å

municipalsamhället.

till 62 §.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna om eftertaxering an­

föres följande exempel:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

93

En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år 1929

för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 1,200 kronor. Hans be­

skattningsbara inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48 och

50 §§> 630 kronor. År 1930 upptäckes, att deklarationen varit felaktig, i det

att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2,000 kronor.

Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning av nyssnämnda

lagrum år 1929 rätteligen bort vara 1,430 kronor, och till eftertaxering år

1930 skall upptagas ett belopp av 1,430—630 = 800 kronor. Detta belopp

upptages — utan sammanblandning med den beskattningsbara inkomst, som

kan i vanlig ordning fastställas —- i 1930 års taxeringslängd.

till 66 $.

1. Av bestämmelserna i denna paragraf, jämförda med föreskriften i 68 §,

framgår, att för den som under ett beskattningsår eller del därav stadig­

varande vistats här i riket utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon

kommun beträffande honom förelegat för taxeringsåret, skall såsom hem­

ortskommun anses den kommun, där han senast under beskattningsåret

vistats, utan att vistelsen varit allenast tillfällig.

2. På grund av förevarande paragrafs stadganden, jämförda med 53 §

3 mom., skall för oskift dödsbo efter avliden person, som under det år

frånfället timat men icke vid dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande

vistats här i riket, vid taxering nästföljande år såsom hemortskommun

anses den kommun, som utgjort den avlidnes hemortskommun. Vid taxe­

ring under senare år har dödsboet däremot såsom utländsk juridisk per­

son ingen hemortskommun här i riket (se punkt 4 av anvisningarna

till 53 §).

till 69 §.

Skattskyldig, som i denna paragraf omförmäles, åtnjuter vid sin taxe­

ring i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål samma förmåner i

beskattningshänseende, som om han varit i nämnda stad bosatt. Å honom

äro således tillämpliga bestämmelserna om allmänna avdrag (46 §), orts-

avdrag (48 §) samt de i 50 och 51 §§ för i riket bosatt person meddelade

föreskrifterna om beskattningsbar inkomst och om lägsta skattepliktiga

belopp. De i 49 och 55 §4 meddelade stadgandena äro jämväl tillämpliga

keträffande dödsbo efter person, varom i förevarande paragraf förmäles.

till 70 §.

Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga

de om allmänna avdrag i 46 § 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna och

icke heller föreskrifterna om ortsavdrag (48 §) eller de i 50 och 51 §§ för

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 213.

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om beskattningsbar

och om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 och 55 §§> meddelade

gandena äro icke gällande för dödsbo efter person, varom i 1 mom. av

varande paragraf är fråga.

till 74 i

Skall jämlikt överenskommelse eller beslut, som i 72 eller 73 §

allenast viss del av skattepliktig inkomst undantagas från beskattning här

i riket och uppstår underskott vid inkomstberäkningen, får en motsvarande

del av underskottet icke avräknas vid taxering här i riket. Därest således

överenskommelse träffas mellan Sverige och annan stat därom, att beträffande

inkomst av viss rörelse, som bedrives i båda staterna, två tredjedelar skola

beskattas i Sverige och en tredjedel i den andra staten, få allenast två

tredjedelar av det underskott, som uppstår vid inkomstberäkningen, av­

räknas vid taxering i Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

95

Förslag

till

Förordning

rörande fortsatt tillämpning av förordningen den 27 juni 1927 (nr 309)

med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid

allmän fastighetstaxering år 1928.

Härigenom förordnas, att förordningen den 27 juni 1927 med instruk­

tion för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastighets­

taxering år 1928 skall hava fortsatt tillämpning vid fastighetstaxering

under påföljande år, intill dess ny instruktion varder fastställd.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1929.

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

F örslag

till

Förordning

om upphävande i viss del av förordningen den 27 juni 1927 (nr 307) om

särskilda grunder för utgörande av kommunalutskylder för åren

1928 och 1929 m. m. samt om upphävande av den så kallade

lappskatten i Västerbottens och Norrbottens län.

Härigenom förordnas,

dels att vad i förordningen den 27 juni 1927 om särskilda grunder för

utgörande av kommunälutskylder för åren 1928 och 1929 m. m. stadgas

rörande utgörande av kommunal progressivskatt, allmänna utskylder till

kommuner, församlingar och skoldistrikt för år 1929 ävensom av utlagor,

som skola utgå i förhållande till 1929 års taxering till bevillning för in­

komst eller efter de för utgörande av kommunalutskylder för nämnda år

stadgade grunder skall upphöra att gälla;

dels ock att den så kallade lappskatten i Västerbottens och Norrbottens

län ej skall utgå för tiden efter år 1928.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

97

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 16 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern

E

kman

,

ministern för utrikes ärendena

L

öfgren

,

statsråden

T hyrén , R ibbing , G ärde , P ettersson , R osén , H amrin , A lmkvist , L y -

berg

,

von

S

tockenström

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för finansdepartementet, statsrådet Lyberg:

De förslag till reformerad lagstiftning i kommunalskattefrågan och där­

med sammanhängande spörsmål, som Kungl. Maj:t framlade för 1927 års

riksdag, vunno i huvudsak ej riksdagens bifall. Jag anhåller nu att få

ånyo anmäla dessa spörsmål för Kungl. Maj:t.

Allmän motivering.

Historik.

Rörande frågans förhistoria tillåter jag mig hänvisa till propositionen

utredningar

102/1927, sid. 98—134.

och förslag

före år 1927 .

De förslag, som efter föredragning av chefen för finansdepartementet 1937 års

sistlidet år på ifrågavarande område förelädes riksdagen, voro följande:

kungl.förslag.

i proposition nr 102 förslag till

l:o) kommunalskattelag och

2:o) förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande

skog vid taxering av fastighet;

i proposition nr 103 förslag till förordning om statlig inkomst- och för­

mögenhetsskatt ;

i proposition nr 104 förslag till

1:°) förordning om kommunal progressivskatt och

2:o) förordning om utjämningsskatt;

i proposition nr 105 förslag till lag om skogsaccis;

i proposition nr 134 förslag till förordning om skatt vid utskiftning av

aktiebolags och solidariska baukbolags tillgångar;

i proposition nr 149 förslag till

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 saml. 180 häft. (Nr 213.)

7

Riksdags­

skrivelser

1927.

l:o) förordning med särskilda bestämmelser angående nobelstiftelsens

skyldighet att utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1927 samt

2:o) förordning angående frihet för nobelstiftelsen från kommunal pro-

gressivskatt för år 1927;

i proposition nr 204 förslag till

l:o) förordning om ändrade grunder för utgörande av vissa utlagor,

2:o) förordning om ändrad lydelse av 3 § första stycket i förordningen

den 23 oktober 1908 (nr 128, sid. 1) angående bevillningsavgifter för sär­

skilda förmåner och rättigheter samt

3:o) förordning angående det belopp, varmed kommunal inkomstskatt

för gemensamt kommunalt ändamål skall utgöras;

i proposition nr 205 förslag till förordning angående understöd av skat-

teutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner samt

i proposition nr 210 förslag till taxeringsförordning.

Tillika överlämnade Kungl. Maj:t i skrivelse nr 248 till riksdagen för­

slag till formulär för deklarationsblanketter m. m. för det yttrande, vartill

riksdagen kunde finna anledning.

På övriga departementschefers föredragning framlades i detta sam­

manhang ytterligare ett antal författningsförslag, bland vilka här torde

få särskilt erinras om förslag till ändringar i väglagen.

I skrivelse den 9 juni 1927, nr 304, anmälde riksdagen,

dels att riksdagen antagit de i propositionen nr 149 framlagda förslag

till förordning med särskilda bestämmelser angående nobelstiftelsens

skyldighet att utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1927 samt

förordning angående frihet för nobelstiftelsen från kommunal progres­

sivskatt för år 1927;

dels att övriga i förenämnda propositioner framlagda författningsför­

slag icke kunnat av riksdagen antagas, men att riksdagen för sin del

antagit

ej mindre förslag till förordning om skatt vid utskiftning av aktiebo­

lags och solidariska bankbolags tillgångar

än även förslag till

1) förordning om särskilda grunder för utgörande av kommunalut-

skylder för åren 1928 och 1929 m. m.;

2) förordning om allmän fastighetstaxering år 1928;

3) förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växan­

de skog vid allmän fastighetstaxering år 1928;

4) förordning om fastighetstaxering år 1929;

5) förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän

fastighetstaxering år 1928;

6) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 okto­

ber 1910 (nr 117) om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering;

samt

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

99

7) förordning angående understöd av skatteutjämningsmedel åt syn­

nerligt skaiietyngda kommuner.

Tillika anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville, med beaktande av vad

riksdagens första särskilda utskott i dess utlåtande nr 1 därom anfört,

föranstalta om särskild utredning rörande frågan om beskattning av

vinster i svenska penninglotterier.

I särskild skrivelse samma dag, nr 306, anmälde riksdagen sitt beslut

rörande förslaget till ändringar i väglagen, vilket innebar, att detta förslag

ej av riksdagen i oförändrat skick godkänts, men att riksdagen för sin del

antagit förslag till ändringar i nämnda lag av i huvudsak samma innebörd

som propositionen i ämnet.

Sammanfattningsvis torde den sakliga innebörden av riksdagens beslut

kunna uttryckas så, att av förslaget till kommunalskattelag och förslaget till

taxeringsförordning de delar, som avsågo allmän fastighetstaxering år 1928,

utbrötos till särskilda förordningar och godkändes, att förslaget till instruktion

för värdering av skogsmark m. m. blev i huvudsak antaget att gälla vid 1928

års taxering, att förslagen till förordning om skatt vid utskiftning av aktie­

bolags och solidariska bankbolags tillgångar, till förordningar om viss skatte­

frihet för nobelstiftelsen år 1927 samt till lösning av skatteutjämnings- och

vägskattefrågorna i allt väsentligt godkändes, medan övriga förslag ej blevo

bifallna.

De av riksdagen bifallna författningar hava sedermera jämte därav för­

anledda följdförfattningar blivit utfärdade och återfinnas i svensk författ­

ningssamling för år 1927 nr 298, nr 307—322, nr 462 samt nr 491.

Principerna för skattesystemet.

Innan jag övergår till de skäl, som föranleda mig att nu ånyo förorda

framläggandet för riksdagen av författningsförslag rörande kommunal­

skattefrågan m. m., torde det tillåtas mig att i korthet redogöra för det

väsentligaste av de synpunkter, som framkommo under riksdagsbehandlingen

rörande principerna i 1927 års förslag.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag till kommunalskattelag utgick ifrån

att gällande s. k. garantiskattesystem skulle bibehållas och att det av 1921

års kommunalskattekommitté utarbetade förslaget till en fristående objekt­

beskattning av fastigheter och näringsföretag sålunda ej skulle upptagas

i vårt skattesystem. Även nu gällande repartitionstal för den såsom garanti­

skatt anordnade fastighetsskatten skulle vara lika med de nuvarande, näm­

ligen 0.0 6 för jordbruksfastighet och O.os för annan fastighet, med den

ändring dock, att repartitionstalen för jordbruksfastighets tomt- och industri­

värde skulle vara 0.0 5 samt för dess skogsvärde 0.04. I stället för de

0.02

procent på skogsvärdet, vilka sålunda skulle bortfalla såsom beskattnings­

underlag, skulle införas en skogsaccis enligt grunder, som i det följande

skola närmare beröras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Författninqar

1927.

1927 års

proposition.

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Motioner vid

1927 års

riksdag .

Första sär­

skilda ut­

skottet 1927.

Rörande dessa huvudfrågor framkommo emellertid motionsvis ett flertal

yrkanden. Av herrar Wohlin och Olsson i Kullenbergstorp m. fl. yrkades

i likalydande motioner (1:278 och 11:346) avslag å propositionen samt för­

längning av provisoriet till och med år 1929. Yrkande om avslag fram­

ställdes även av herrar Per Gustafsson och Reuterskiöld (I: 283). Till för­

mån för ett system med fristående objektskatt å fastigheter motionerades

av herrar Möller m. fl. samt Hansson i Stockholm m. fl. (1:270 och 11:387),

medan i motion av herr Spångberg m. fl. (11:383) yrkades införande av

såväl fristående fastighetsskatt som näringsskatt. I motioner av herrar

Johan Bernhard Johansson m. fl. samt herr Lindman m. fl. (1:285 och

11:364), vilka anslöto sig till de principer, som framlagts i Kungl. Maj:ts

förslag, föreslogs nedsättning av repartitionstalet för jordbruksfastighets jord­

bruksvärde till 0.0 5 och för skogsvärde till O.02. I motioner av herrar Petrus

Nilsson m. fl. och Olsson i Golvvasta m. fl. (1:272 och 11:369), vilka jämväl

godkände de av Kungl. Maj:t föreslagna principer, förordades slutligen ett

lägre och enhetligt repartitionstal för all fastighet, nämligen O.04.

Första särskilda utskottet (kommunalskatteutskottet) förordade (i utlåtande

nr 1) i nu berörda delar Kungl. Maj:ts förslag. I sådant avseende anförde

utskottet i huvudsak följande:

»Av anförda och andra under den långvariga diskussionen i detta ämne

framkomna skäl har även utskottet blivit övertygat, att kommunalskatte­

frågans lösning bör ske i enlighet med garantiskatteprincipen, och är det

härvid särskilt två synpunkter, som för utskottet framstått såsom avgörande.

En sådan lösning sluter sig till den hävdvunna ordningen för den kommu­

nala fastighetsbeskattningen såsom en naturlig utveckling i enlighet med

ändrade förhållandens berättigade krav utan att medföra någon tvär om­

kastning, ett på skattelagstiftningens område synnerligen viktigt psykologiskt

moment. Vidare får ihågkommas, att kommunalskattefrågans, liksom andra

skattefrågors, lösning ligger i ett rätt avvägande mellan två motsatta in­

tressen, den skatteberättigades och de skattskyldigas. Emot kommunens in­

tresse av garanterad skatteinkomst står fastighetsägarnas intresse att icke

betungas mera än nödigt. Nu har det aldrig påståtts annat än att det förra

intresset blivit behörigen tillgodosett med nu gällande bestämmelser och att

detsamma skulle bliva det i fortsättningen i mån av lämpliga repartitions­

tal för garantien. Å andra sidan hava efter allt att döma fastighetsägarna

själva funnit sig väl med provisoriet i huvudsak och otvetydigt uttalat sym­

patier för systemets bibehållande i definitiv form.»

Utskottet kunde följaktligen icke biträda den ståndpunkt, som i motioner

intagits av herrar Wohlin och Olsson i Kullenbergstorp m. fl., vilka förordat

uppskov med hela frågan och förnyad utredning. Härom yttrade utskottet:

»Såvitt utskottet kan förstå, skulle det redan hopade utredningsmaterialet

knappast kunna tillökas med annat än nytt siffermaterial efter nya prov­

taxeringar och på nya och gamla siffror grundade jämförelser mellan olika

alternativ. Med tämligen stor visshet kan också förutses, att förnyad ut­

redning rörande särskild beskattning av näringsföretag, som i dessa motio­

ner begärts, skulle giva ringa utbyte. Härtill kommer, att ett uppskov

skulle nödvändiggöra särskild lagstiftning för den allmänna fastighetstaxe-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

101

ring, som normalt bort äga rum i år och ej utan stora praktiska olägen­

heter lärer kunna uppskjutas längre än till nästa år. Vanskligt synes ock

vara att till en oviss framtid undanskjuta kraven på en mera rättvis skogs-

beskattning. Tvivelsutan skulle även andra skattespörsmål befinnas vara av

den art, att detaljreformer påkallades i utbrutna delar av systemet. Ut­

skottets bestämda uppfattning är alltså att kommunalskattefrågan nu är

mogen för sin lösning.»

De motionsvis framställda yrkandena om fristående objektskatt å fastig­

heter och eventuellt näringsföretag gåvo utskottet anledning till följande

uttalande:

»Från utskottets sida äro nu berörda yrkanden redan besvarade genom

vad utskottet här ovan uttalat rörande sin anslutning till garantiskatte-

principen. I detta sammanhang må endast erinringsvis tillfogas, hurusom

skillnaden mellan motionernas och utskottets ståndpunkt är större i teorien

än i verkligheten. Teoretiskt sett är det givetvis en djupgående prin­

cipiell skiljaktighet mellan objektskatteprincipen och inkomstskatteprin-

cipen. Genom garantivillkorets knytande till den sistnämnda lägges

emellertid en brygga mellan de båda motsatta principerna och den reala

skillnaden kommer att närmast bliva en sifferfråga, nämligen beroende på

vilka repartitionstal som väljas i ena eller andra fallet.»

Rörande förslagen om sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde

yttrade utskottet:

»Procenttalet 6 har emellertid vunnit hävd såsom grund för utmätandet

av jordbruksfastigheternas andel i kommunernas skattebörda, före provisoriet

såsom grund för jordbrukets ackordskatt till det allmänna och under provi­

soriet såsom mätare av dess garanti i förhållande till kommunen. Varken

i kommunalskattekommitténs förslag eller i de däröver avgivna remiss­

svaren har från något håll förekommit anmärkning mot detta repartitionstal.

Vid sådant förhålllande har utskottet ansett att, även om nämnda reparti­

tionstal understundom kan innebära en viss hårdhet i beskattningshänseende

för jordbruksfastighet i förhållande till annan fastighet, status quo i kom­

munernas intresse bör bibehållas.»

Slutligen anförde utskottet beträffande repartitionstalet för skogsvärde

följande:

»Utskottet delar chefens för finansdepartementet uppfattning, att den

nuvarande skogsbeskattningen är över hövan hård och att en lättnad för­

denskull är påkallad. I likhet med föredragande departementschefen är

också utskottet av den meningen, att den årliga skatten å växande skog

bör, i den mån det låter sig göra, utbytas mot en accis vid avverkningen.

Beträffande repartitionstalet för skogsvärdet har utskottet väl funnit, att de

skäl, som anförts för en lägre siffra än den, som föreslås i den kungl. pro­

positionen, eller 0.0 4, icke kunna frånkännas betydelse, men har utskottet

dock, huvudsakligen med hänsyn till garantisynpunkten, slutligen funnit sig

böra ansluta sig till departementschefens ståndpunkt, att nämnda reparti­

tionstal ej sättes lägre än till 0.0 4.»

Till utskottets förslag voro fogade reservationer, vari intogs en annan

Reservationer

ståndpunkt än i utskottets utlåtande till nu berörda huvudfrågor.

inom forsta

särskilda ut-

I en av herr Bärg

m. fl.

framlagd reservation yrkades sålunda avslag å

skottet 1927.

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj:ts förslag i huvudsak samt förlängning av kommunalskatteprovi-

soriet t. o. m. år 1929. Tillika yrkades, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda på vad sätt och i vad mån

tryggandet åt kommunerna av tillgång på fasta beskattningsunderlag kunde,

oavsett i vilken form detta skulle ske, komma att åvila jämväl andra

beskattningsföremål än fastighet samt för riksdagen i samband med nytt

förslag till lösning av kommunalskattefrågan så snart som möjligt fram­

lägga utredningens resultat.

I reservanternas motivering anfördes i huvudsak följande:

»Kungl. Maj:ts föreliggande förslag till kommunalskattereform är materiellt

sett intet annat än ett förslag till definitivt fastslående av 1920 års kommu-

nalskatteprovisorium och 1921 års tillfälliga bestämmelser om allmän fastig­

hetstaxering år 1922. På skäl, som anföras i motionerna I: 270 och II: 387,

kunna vi icke finna, att 1920 års provisorium följer så rationella linjer, att

det kan utgöra grundvalen för ett definitivt ordnande av den kommunala

beskattningen i vårt land. Sålunda leder det därtill, att den ekonomiskt

svage fastighetsägaren drabbas hårdare och den ekonomiskt bättre ställde

lindrigare; dess struktur medgiver ej heller tillbörligt hänsynstagande till

fastighetsägarens försörjningsplikt m. m. Härjämte medför det stora svårig­

heter vid den praktiska tillämpningen, som göra taxeringsarbetet onödigt

komplicerat och ohanterligt. Dessa olägenheter komma enligt vår mening

att vid ett genomförande av Kungl. Maj:ts förslag bliva för lång tid framåt

kvarstående i vårt kommunalskatteväsen.

I ovannämnda motioner har framlagts ett förslag till kommunalskatte­

frågans lösning, som enligt vårt förmenande vilar på mera rationella

grunder och alltså bättre skulle ägna sig som utgångspunkt för ett fortsatt

reformarbete på detta område. Såsom i berörda motioner antydes, kan näm­

ligen ej heller detta förslag anses slutgiltigt, enär särbeskattningen å fastig­

heter bör utsträckas till att gälla jämväl andra beskattningsföremål såsom

t. ex. näringsföretag. Då vi emellertid under utskottsbehandlingen funnit,

att utsikter för närvarande saknas att i riksdagen genomföra ett dylikt för­

slag, anse vi det lönlöst att härom nu framställa något yrkande, utan komma

vi allenast att hemställa om avslag å Kungl. Maj:ts förslag.

Ett avvisande i år av en lösning av kommunalskattefrågan skulle enligt vår

mening icke medföra några menliga följder. En konsekvens av ett beslut i

antydd riktning blir, att 1920 års provisorium måste för viss tid förlängas.

Visserligen innebär Kungl. Maj:ts förslag i tekniskt hänseende vissa för­

bättringar i förhållande till provisoriet. Men numera hava emellertid taxe­

ringsmyndigheterna hunnit sätta sig in i gällande bestämmelser, och en mer

eller mindre fast praxis har utbildats, varför svårigheterna vid lagtillämp­

ningen väsentligen förminskats. Det synes därför icke motiverat att enbart

ur redaktionell synpunkt förorda genomförandet av en definitiv kommunal­

skattereform, mot vilken ur materiell synpunkt vägande anmärkningar kunna

göras. I detta sammanhang bör även erinras om den brist i Kungl. Maj:ts

proposition 103, som ligger däri, att borttagande av den s. k. kedjebeskatt-

ningen för aktiebolag föreslås, ehuru ännu icke framlagts förslag till de nya

bestämmelser, som även enligt föredragande departementschefens mening äro

erforderliga till förekommande av missbruk, varjämte varje utredning saknas

om de statsfinansiella verkningarna av en dylik skattelättnad. Kungl. Maj:ts

förslag till kommunalskattelag innefattar bestämmelser om verkställande av

103

allmänna fastighetstaxeringar från och med är 1928. Ett avslag å nyss­

nämnda förslag bär icke innefatta dessa stadganden. Oavsett om kommunal­

skattefrågan faller, hör redan i ar av riksdagen fattas beslut om eu allmän

fastighetstaxering 1928, på det att eu ny och behövlig uppskattning av

fastighetsvärdena icke ytterligan1 uppskjutes. 1 detta avseende, liksom även

beträffande förlängning av nu gällande kommunalskatteprovisorium, komma

vi att bär nedan framställa förslag.

Men om alltså ett uppskov med. kommunalskattefrågans lösning enligt

var mening icke skulle medföra några nackdelar, så har det i stället sina

mycket påtagliga fördelar, i det att vissa betydelsefulla utredningar under

tiden hinna utföras. Vi mena icke härmed att kommunalskattefrågan

skulle behöva ånyo upptagas till utredning i hela sin vidd. Sålunda anse

vi, att redan utförda utredningar lämna tillräcklig ledning för ett förnyat

övervägande, huruvida det kommunala beskattningsväsendet i vårt land

skall innesluta fristående objektskatter eller om det skall grundas på ett

s. k. garantiskattesystem, likasom också nödiga riktlinjer för bedömandet

av detaljspörsmål och teknisk utformning. Vad vi syfta på är i stället

följande. Allmän enighet råder därom, att kommunerna icke kunna känna

nödig trygghet för sin ekonomi, om den kommunala beskattningen vilar

allenast å inkomst. Det särskilda tryggande av beskattningsunderlag, som

därför erfordras, har hittills vilat enbart å fastigheterna. Detta förhal­

lande föreslås i Kungl. Maj:ts förslag skola foirthestå. Emellertid kan det

icke bestridas, att detta innebär en orättvisa gentemot fastighetsägarna,

enär det onekligen finnes andra beskattningsföremål, beträffande vilka

lika goda skäl kunna anföras för deltagandet i nämnda särbeskattning.

Men än vidare torde det vara otvivelaktigt, att den sociala och ekonomiska

(utvecklingen i vårt land för vissa kommuner medfört, att ett deltagande i

särbeskattningen till det nödiga tryggandet av kommunernas ekonomi

från andra beskattningsföremål än fastigheter är påkallat. På grund här­

av torde icke en definitiv lösning av kommunalskattefrågan böra ske, in­

nan förberörda spörsmål även fått sin lösning.

Att det särskilda tryggandet av skatteunderlag för den kommunala be­

skattningen, som hittills ensamt alegat fastigheterna, bör utsträckas, har

ansetts som en självklar sak under hela den tid, kommunalskattefrågan

varit under utredning. Men hittills har man icke lyckats finna en prak­

tisk lösning av problemet, Av detta förhållande bör man emellertid icke

draga den slutsatsen, att problemet är olösligt. Man skall komma ihåg,

att hittills har här berörda spörsmål behandlats allenast som eu detalj i

de utförda utredningarna. Om däremot nu, då övriga utredningar i stort

sett äro färdiga, denna fråga får bliva huvudföremålet i eu särskild utred­

ning, torde det icke vara omöjligt att på en mera begränsad tid komma till

ett gynnsamt resultat.

Vi föreslå därför en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utred­

ning av spörsmålet på vad sätt och i vad mån tryggandet åt kommunerna

av tillgång på fasta beskattningsunderlag må kunna komma att åvila ut­

över fastigheter jämväl näringsföretag och vissa förmögenhetstillgångar.

Här berörda utredning synes oss vara av lika betydelse oavsett om våld

kommunala beskattningsväsen för framtiden skall innefatta fristående

objektskatter eller garantiskatter. Så snart denna utredning föreligger,

bör dess resultat i samband med nytt förslag i kommunalskattefrågan un­

derställas riksdagen. Samtidigt torde också den ifrågasatta utredningen

av aktiebolagsbeskattningen in. in. kunna föreläggas riksdagen, och så­

lunda hela skattefrågan få sin lösning i ett sammanhang.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

104

I en reservation av herrar K. Oscar Ericson och Johansson i Kälkebo

anfördes, med instämmande av herr Magnusson i Tumhult:

»I enlighet med vårt yrkande, att utskottet på i motion II: 346 angivna

grunder måtte föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj :t anhålla om utred-

uiYå _ angaende garantiskattesystemets utbyggnad och om föreläggande

för riksdagen av det förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anled­

ning^ i sammanhang med framläggande av förslag, som bliva en följd av

i utsikt ställd utredning rörande omläggning av bolagsbeskattningen, få

vi anhålla, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om

utredning rörande möjligheten och lämpligheten av en sådan utsträck­

ning av garantiskattesystemet, att även andra värden än fastigheter

åläggas garantiskatt samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill ut­

redningen kan föranleda.»

Yrkande om ändring i propositionens repartitionstal framställdes dels i

reservation av herr Magnusson i Tumhult med instämmande av herrar Frän-

dén, Brännström och Petersson i Lerbäcksbyn, dels i reservation av herrar

K. Oscar Ericson och Johansson i Kälkebo, i vilka båda reservationer före­

slogs repartitionstalet fem i stället för sex för jordbruksfastighets jordbruks­

värde. Blank reservation vid de paragrafer, som behandlade repartitions-

talen, avgavs av herrar Sederholm, Jeansson och Borell.

I den av herr Magnusson i Tumhult med instämmande av tre andra

utskottsledamöter avgivna reservationen anfördes följande:

»Den åtskillnad mellan jordbruksfastighet och annan fastighet i fråga

om procenttalet, som hittills varit gällande, har betingats därav, att en

piocem ansetts motsvara ränta å nedlagt driftkapital och avkastning av

brukarens arbetskraft, medan de fem procenten såväl för jordbruks- som

annan fastighet beräknats motsvara ränta å fastighetens kapitalvärde.

Till den verkliga inkomsten av fastighet har som bekant intill tiden för

1920 års provisorium icke tagits hänsyn vid beskattningen, och har så­

ledes denna inkomst, i vad den överstigit den för fastighet beräknade in­

komsten, intill dess varit fri från bevillning och kommunalskatt. Den år

1897 tillsatta kommunalskattekommittén föreslog, att den kommunala be­

skattningen i princip skulle ordnas såsom en inkomstbeskattning. Kom­

mittén vågade emellertid ej tillstyrka, att den kommunala fastighetsskat­

ten skulle helt borttagas utan ville bibehålla fastighetsägarnas kommunala

skattskyldighet såsom en till sitt minimum garanterad inkomstskatt, vil­

ket minimum ovillkorligen och under alla omständigheter kunde av kom­

munen påräknas, men sänkte jordbrukets garantiprocent till fem, varige-

nom jordbruksfastighet _ uti ifrågavarande hänseende skulle bliva lik­

ställd med annan fastighet. Syftet härmed uppgavs vara att bereda

skattelindring på sådana håll, där i följd av starkare skuldsättning eller

annan orsak beskattningen känts allt för tryckande, men måste uppenbar

ligen häri ligga ett konstaterande av, att förutsättningarna för bibehål­

lande av ett högre repartitionstal för jordbruksfastighet icke längre före-

funnes, därest den principen genomfördes, att hela avkastningen av fastig­

het skulle beskattas.

Den provisoriska ännu gällande anordning, som riksdagen antog år 1920,

är i väsentliga delar formad efter förenämnda kommittéförslag. Oaktat

fastighetsinkomsten enligt provisoriet kommunalt beskattades till hela

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kanyl. AIaj:ts proposition Nr 213.

105

sitt belopp, underlät man emellertid att taga den rationella och av 1807

års kommitté godtagna konsekvensen liärav, alt likställa garantiprocen­

ten för jordbruks- och annan fastighet. Då det vid denna tid var fråga

allenast att triiila en lör kort tid avsedd tillfällig anordning, kan detta

vara förklarligt, men dä det nu gäller att för längre tid ordna hela den

kommunala beskattningsfrågan, måste givetvis repartitionstalen bestäm­

mas så att — med beaktande av kommunernas intressen — skattebördan

blir i möjligaste mån rättvist fördelad mellan de särskilda kategorierna

skattskyldiga.

Det har redan förut framhållits, att, med genomförande av principen

om full beskattning av fastighetsinkomst, den rationella grunden för eu

differentiering av fastighetsskatten mellan särskilda slags fastigheter bort­

fallit. Det synes redan på denna grund anmärkningsvärt, att Kungl.

Maj:t utan vidare föreslagit bibehållande av det nu gällande procenttalet

för jordbruksfastighet. Ur synpunkten av kommunernas behov av ga­

ranti för viss minimiskatt lärer det icke mod fog kunna påstås, att bibe­

hållandet av den högre skattesatsen för jordbruksfastighet är nödvändig,

då åtminstone även med en nedsättning till fem procent kommunens be­

hov i berörda hänseende måste anses vara fullt tillräckligt tillgodosett;

och ur synpunkten av likställigheten i fråga om skattebördans rättvisa

fördelning kan uppenbarligen differentieringen mellan jordbruks- och an­

nan fastighet icke försvaras. Ett bibehållande av procenttalet sex skulle

således innebära en uppenbar orättvisa mot ägare av jordbruksfastig­

het. Jag måste alltså yrka, att nämnda procenttal sänkes till fem, varige­

nom ock vinnes den redan av 1897 års kommunalskattekommitte fram­

hållna fördelen, att all fastighet blir i avseende å skattskyldighet likställd.

Då skogsaccisen enligt det föreliggande förslaget är avsedd att täcka

den skillnad i skattetryck, som uppkommer därav, att garantiprocenten

för jordbruksfastighets skogsvärde sättes två procent under procenttalet

för dess jordbruksvärde, borde givetvis en nedsättning av sistnämnda pro­

centtal med en procent konsekvent medföra motsvarande nedsättning av

repartitionstalet för skogsvärdet. Då emellertid inverkan av en sådan

nedsättning i fråga om kommunernas nödvändiga behov av visst mini­

mum av skattekronor är svår att bedöma, särskilt i fråga om sådana kom­

muner, där skogsfastigheterna utgöra det övervägande antalet, har iag

ansett mig icke böra slutligen framställa något yrkande i sistangivna hän­

seende.»

I den av herrar K. Oscar Ericson och Johansson i Kälkebo avgivna

reservationen anfördes följande:

»Inom utskottet hava vi yrkat, att fastigheternas garantiskatt måtte

sättas till fyra procent på sätt i motionerna I: 272 och II: 364 föreslås,

varvid vi utgått ifrån att jämväl i garantiskattesystemet bör inrymmas

sådan rörlighet, att behörig hänsyn iakttages gentemot de skattskyldiga,

såväl mellan som inom de olika kategorierna.

Även om tillräcklig utredning angående verkningarna i förhållande till

kommunerna av en till fyra procent fixerad garantiskatt icke inom ut­

skottet kunnat åvägabringas, måste vi med styrka framhålla, att garanti­

bestämmelsen gäller den minsta skatt, som skall erläggas, och att därut­

över liggande inkomst således blir beskattad i vanlig ordning.

Då vi emellertid inom utskottet icke vunnit förståelse för dessa synpunk­

ter men trots detta icke ansett oss böra försvåra skattefrågans lösning,

hava vi anslutit oss till det yrkande om repartitionstalen, som innehål-

les i herr Magnussons i Tumhult m. fl. reservation.»

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Ärendets be­

handling i

riksdagens

kamrar.

Skattefor-

merna.

Departements­

chefen.

Vid frågans behandling i riksdagen bifölls i huvudsak utskottets förslag

av första kammaren, medan andra kammaren biföll den av herrar Bärg

m. fl. avgivna reservationen. Vid den votering i andra kammaren, som

torde hava avgjort frågans utgång, erhöll den mening, som resulterade i

avslag å utskottets hemställan, en röstövervikt av en röst. Den samman­

jämkning, som härefter företogs, innebar i huvudsak ett godkännande av

andra kammarens beslut, dock med, bland annat, den ändring, att förslaget

om skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om utredning rörande en ut­

vidgning av det fasta beskattningsunderlaget för kommunerna icke av riks­

dagen godkändes.

Under den huvuddebatt, som föregick besluten i kamrarna, utvecklades

de synpunkter, som framkommit i utskottets utlåtande och i reservationerna.

Från vissa håll framhölls den större rättvisa, som ett system med fristående

objektskatter ansåges erbjuda framför garantiskattesystemet, samt vikten av att

utsträcka objektbeskattningen till ett mera omfattande underlag än det som

representeras av fastigheterna. Från andra håll betonades det oegentliga i att

för jordbruksfastighet behålla ett högre repartitionstal än för annan fastig­

het. Även några av dem, som godkände garantiskattesystemet, uttalade

önskvärdheten av att utsträcka garantien till andra objekt än fastigheterna.

Vid det tillfälle, då sammanjämkningsfrågan diskuterades i kamrarna,

gåvos från olika håll uttryck för önskemålet, att förslag i kommunalskatte­

frågan, i huvudsaklig överensstämmelse med 1927 års kungl. förslag, måtte utan

att den beslutade nya provisorietidens utgång avvaktades, ånyo föreläggas

riksdagen.

När jag sistlidet år för Kungl. Maj:t anmälde frågan om en reformerad

kommunalskattelagstiftning, yttrade jag, bland annat, följande:

»När jag nu går att taga ställning till frågan om de principer, som för

framtiden skola vara grundläggande för vårt kommunala beskattningssy-

stem, sker det i en stark känsla av önskvärdheten att till sist vinna ett på­

tagligt resultat av ett i år jämnt trettioårigt reformarbete.

Vågade jag hoppas, att den lagstiftning, som må bliva resultatet av stats­

makternas övervägande på detta område, kunde få karaktären av en slut­

giltigt fullbordad byggnad, som skulle äga bestånd genom tiderna, så skulle

jag väl hysa tvekan, huruvida frågan ännu är mogen för avgörande. Det

har nämligen visat sig, att ett antal frågor, och viktiga sådana, icke i denna

stund äro så allsidigt belysta, som önskvärt kunde vara. Detta förhållande

innebär för ingen del en anmärkning mot det utredningsarbete, som ned­

lagts på hithörande spörsmål. Det är mig tvärtom angeläget att vitsorda

den grundlighet, som under utredningens olika skeden utmärkt arbetet på

lösningen av dessa spörsmål och som slutligen resulterat i kommunalskatte-

kommitténs nu föreliggande, i många avseenden tvivelsutan framstående

förslag till kommunalskattelag. Anledningen till att otillräckligt utredda

spörsmål alltjämt föreligga är fastmera att söka däri, att den ekonomiska

107

utvecklingen företett och alltjämt företer sådana växlingar, att nya be-

skattningsproblem ständigt uppkomma och därför vid varje särskild tid­

punkt måste till någon del vara av lagstiftningen bristfälligt eller utan

tillräckligt förutseende behandlade. Men vad som nu gäller om den

gångna tiden gäller med rätt stor visshet även den kommande. Man kan,

med andra ord, förutse, att nya tider skola skjuta i förgrunden nya frågor,

vilka skola tarva ett förnyat övervägande med utgångspunkt från den

större vikt, som då tillkommer dessa frågor. Ställde man sig på den stånd­

punkten, att kommunalskattefrågan ej borde lösas, förrän en i bokstavlig

mening definitiv lösning kunde erhållas, funnes därför, synes det mig, an­

ledning misströsta om att en lösning någonsin skall komma till stånd. Den

omständigheten, att vissa spörsmål nu måste skjutas åt sidan, synes mig

alltså ej böra fördröja frågans upptagande.

Om jag hade blivit övertygad om nödvändigheten att ordna det kommu­

nala skatteväsendet efter huvudsakligen nya linjer, skulle jag emellertid

hyst stor tvekan, huruvida ej i allt fall med frågans upptagande bort ytter­

ligare anstå. Ty ehuruväl man gått i författning om att i möjligaste mån

utöka det av kommunalskattekommittén hopbragta statistiska materialet

till frågans belysande, står det för mig fortfarande som en oklar fråga,

huru ifrågasatta omläggningar efter dessa nya linjer skulle kommit att

verka. Redan den omständigheten, att enligt det förslag till mera genom­

gripande omläggning av beskattningsprinciperna, som — att döma av in­

komna yttranden — torde haft de största utsikterna att genomföras, och

till vilket jag återkommer i det följande, skattekronornas antal i vissa

kommuner skulle väsentligen nedbringas, är ägnad att väcka betänksam­

het. Men än värre är, att ingen som helst garanti finnes, att ej resultatet

i en eller annan av rikets många övriga kommuner skulle bliva en än större

minskning i antalet skattekronor. Ett någorlunda tillförlitligt bedömande

av ett dylikt nytt förslag synes mig knappast möjligt utan en synnerligen

omfattande provtaxering, vilken om möjligt borde avse olika konjunktur­

förhållanden.

Nu är jag emellertid av den övertygelsen, att det i kommunalskattefrå­

gan finnes många punkter, beträffande vilka man på praktiskt taget alla

håll bör vara ense om behovet av reformer. I främsta rummet gäller detta

vår nuvarande skattelagstiftnings formella gestaltning. Redan det förhål­

landet, att hela kommunalbeskattningen bygger på en för staten betydelse­

lös statsskatt, nämligen den allmänna bevillningen, innebär en konstitu­

tionell oegentlighet och medför vissa praktiska olägenheter.

Av än större praktisk betydelse är emellertid, att det nuvarande författ-

ningskomplexet efter de många ändringar, som successivt företagits, genom

sin brist på överskådlighet och enhetlighet vållar beskattningsnämnder och

myndigheter varjehanda besvärligheter och onödigt arbete vid tillämp­

ningen. Man kan föreställa sig omfattningen av dessa olägenheter, om man

betänker, att i riket torde finnas minst ett par tusental taxeringsnämnder,

samt att varje taxeringsnämnd utgöres av ett flertal ledamöter, vilka ju

Kungl. Maj:ts proposition Nr X13.

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

alla böra skaffa sig- kännedom om skattelagstiftningens innebörd. I många

avseenden har en utbildad praxis hos regeringsrätten och kammarrätten

utfyllt de luckor, som skattelagstiftningen företer. Mestadels lär dock

denna praxis vara obekant för beskattningsnämnderna. Genom lag­

fästande av dylik praxis kan större enhetlighet vid taxeringarna åstad­

kommas och skattemålens antal hos beskattningsdomstolarna hållas inom

rimliga gränser — ett synnerligen eftersträvansvärt förhållande. I andra

avseenden åter förefinnes och har sedan länge förefunnits ett reformbehov,

vars fyllande uppskjutits i avvaktan på en mera genomgripande reform.

Skulle nu endast partiella reformer ske, bleve man ånyo nödsakad att in­

foga nya bestämmelser på skilda ställen i de gamla författningarna, och

dessas bristfällighet skulle bli ännu mer i ögonen fallande. Nu föreligger

ett klart och systematiskt upplagt kommittéförslag med tydliga anvisnin­

gar, vilket efter viss omarbetning synes väl ägnat att ersätta våra nuva­

rande författningar. Jag finner det därför i hög grad önskvärt, att facit

äntligen dragés av de många årens utredningsarbete och en lagstiftning

antages, som är ägnad att i sina huvuddrag bestå under avsevärd tid

framåt. Det är ett beklagligt men, såvitt jag förstår, ofrånkomligt förhål­

lande, att behov av deltalj än dringar även i den nya lagstiftningen snart

torde uppstå, men detta är ett fel, vilket, såsom jag nyss anfört, torde med

nutidens snabba ekonomiska utveckling enligt sakens natur vidlåda all

skattelagstiftning. Anmärkas må, att, om sådana förhållanden skulle in­

träffa, att man i framtiden skulle vilja övergå till ett nytt skattesystem

enligt något av de förslag, som hittills framlagts, det endast kan betraktas

som en fördel att kunna utgå från en stomme, som i sina väsentliga drag

kan bibehållas, även om det nya systemet införes.»

Jag framhöll vidare, att förslag till lösning av viktiga med kommunal-

skattefrågan sammanhängande spörsmål förelåge. Härvid erinrade jag

särskilt, att behovet av en i olika avseenden ändrad taxeringsorganisation,

alldeles oavsett kommunalskattefrågan i övrigt, vore trängande, men att det

vore en påtaglig fördel, om båda frågorna kunde upptagas i ett sammanhang.

Därefter framlade jag de skäl, som föranledde mig att förorda, att kom­

munalskattesystemet alltjämt skulle vila på inkomstbeskattningens grund

men med skatten å inkomst, som härrörde från fastighet, utformad såsom en

garantiskatt. Härvid framhöll jag särskilt, att systemet med fristående

objektskatt å fastigheter icke vore avsett att medföra ändring i skatte­

bördans nuvarande fördelning mellan å ena sidan fastighetsägarna, å andra

sidan övriga, samt att, då detta system av fastighetsägarna i allmänhet ej

ansåges önskvärt, anledning torde saknas att mot deras önskan framtvinga

en reform på grundvalen av ett dylikt system.

Såvitt jag kan finna, har vad jag sålunda anförde icke blivit vederlagt

utan snarare vunnit i styrka genom vad som förekommit vid 1927 års

riksdag.

Att ett system med fristående objektskatter för närvarande saknar ut­

sikt att bliva genomfört, torde vara uppenbart. Denna mening har även

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

109

kommit till uttryck i den av herr B nr g m. fl. avgivna reservationen, däri

det uttalats, att utsikter för närvarande torde saknas att i riksdagen genom­

föra ett dylikt förslag. I den begäran om utredning rörande utvidgning av

kommunernas tillgång på fasta beskattningsunderlag, vari reservationen,

bland annat, utmynnade, synes ock genom tillägget »oavsett i vilken form

detta skall ske» en antydan givas att man kunde bliva nödsakad avstå

från systemet med fristående objektskatter. Jämväl å sådant håll, där man

fann sig personligen kunna biträda ett förslag med fristående objektskatter,

uttalades under riksdagsdebatten, att man vore nödsakad att övergiva tanken

på ett dylikt system, enär det befunnits fruktlöst att söka övertyga den

svenska jordbrukarbefolkningen om det rättvisa i en sådan skatt.

Jag konstaterar även, att riksdagen avslagit den begäran om utredning

rörande utvidgning av det fasta kommunala skatteunderlaget, som reserva­

tionsvis framställts. Detta utredningskrav måste, såvitt jag kan förstå,

avse en undersökning om genomförande av en näringsbeskattning eller en

skatt å kapitalet i allmänhet. Till frågan om en dylik beskattning, even­

tuellt inom garantiskattesystemets ram, skall jag i det följande återkomma.

Här torde vara tillräckligt fastslå, att, när riksdagen icke ens vid en för­

längning av provisoriet velat biträda förslaget rörande begäran om utredning,

även detta visar, att utsikterna att få en dylik beskattning genomförd torde

vara små. Säkert är i varje fall, att en utredning i antytt syfte ej skulle

kunna föreligga färdig förrän efter en ganska avsevärd tid.

Vidare tinner jag mig kunna fastslå, att, bortsett från systemfrågan och

spörsmålet om repartitionstalet för jordbruksvärde, mot utformningen av

föreliggande förslag anmärkningar av större räckvidd ej framkommit, utan

att fastmera ganska enhälligt vidgåtts, att förslagen genom uppställning

och innehåll fördelaktigt skilja sig från gällande författningar i det skick dessa

efter en mångfald ändringar befinna sig. Sagda förslag innehålla i många

avseenden förbättringar, om vilka kommunalskatteutskottet i allmänhet utan

större meningsskiljaktighet kunde ena sig. I detta sammanhang vill jag i

anledning av vissa uttalanden i 1927 års riksdagsdebatt, att ingen vore

fullt nöjd med det då föreliggande förslaget, framhålla, att detta knappast

torde kunna i och för sig betecknas såsom ett fel, enär på beskattnings-

området så starka motsättningar äro till finnandes, att ett förslag, som fullt

tillfredsställer ett intresse, i regel torde ur andra intressesynpunkter förefalla

alldeles otillfredsställande, och att det rättvisaste förslaget torde vara det,

som förmår jämka mellan olika intressen.

Behovet av en reform är verkligen trängande — bristande kännedom om

gällande skatteförfattningars mening lärer i själva verket vara anledning

till feltaxeringar i mycket stor utsträckning, ett förhållande varom gransk­

ningen av ett betydande taxeringsmaterial vid de inom finansdepartementet

verkställda provtaxeringar och andra undersökningar nogsamt burit vittne.

Denna omständighet visar även i hög grad behovet av en reform av själva

taxeringsförfarandet, men att bygga en sådan på nu gällande skatteförord­

ningar synes knappast kunna ifrågasättas. Att på obestämd tid undan-

no

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

skjuta dessa önskemål för en, som det vill synas, fruktlös strid om ett nytt

skattesystem har icke synts mig vara riktigt.

På nu anförda grunder finner jag synnerligen starka sakskäl föreligga

att ånyo framlägga ett förslag i kommunalskattefrågan för riksdagen.

Jag har redan framhållit, att, såvitt jag förstår, utsikterna att i riks­

dagen genomföra ett förslag efter andra principer än de nu gällande för

närvarande synas ytterligt små. Att riksdagen vid förlängningen av pro­

visoriet ej meddelat några nya utredningsdirektiv är redan detta värt att

beakta, men därtill kommer, att de meningsgrupper, som enat sig om att

avvisa 1927 års förslag, snarast torde hava representerat två vitt skilda

grunduppfattningar, av vilka den ena önskat en lättnad i skattebördan för

löntagarna, den andra en lättnad i skattebördan för jordbrukarna. Gemen­

sam torde hava varit en önskan att i möjligaste mån få skattebördan över­

flyttad på någon tredje kategori av beskattningsföremål, därvid hänvisats

till förmögenhet och näringsföretag.

Genom denna frågeställning synes man i själva verket hava återkommit

till en av utgångspunkterna för det mångåriga utredningsarbetet i kom­

munalskattefrågan. Detta har nämligen, bland annat, åsyftat att tillvara­

taga de beskattningsföremål, som kunde vara tillgängliga inom kommu­

nerna. Utredningsarbetet i dylikt avseende har ej varit helt utan verkningar

för vårt beskattningsväsen men har dock i huvudsak givit negativt resultat.

Detta är också rätt naturligt, ty det stora flertalet landskommuner är av

sådan struktur, att där finnas företrädesvis jordbrukare och löntagare utan

större förmögenhet. I dylika kommuner äro inga andra beskattningsföremål

att tillgripa och problemet inskränker sig till att finna den lämpligaste

skattefördelningen mellan sagda personer inbördes.

Ett i viss mån positivt resultat av den omförmälda utredningen vanns,

då den kommunala progressivskatten år 1920 infördes, varigenom ett steg

togs, som avsåg att tillföra kommunerna nya beskattningsföremål. På så

sätt ville man dels träffa de högre inkomsterna till förmån för de lägre

men dels även träffa den i kommunen befintliga förmögenheten. Förmögen­

hetsskatten är i visst avseende en objektskatt och en fristående sådan, ty en sex-

tiondedel av förmögenheten beskattas årligen, vare sig förmögenheten givit

inkomst eller ej, och inkomsten beskattas alltid vid sidan av nämnda för-

mögenhetsdel. Att man år 1920 ej ansåg sig kunna göra ifrågavarande

beskattning starkare, berodde uppenbarligen på att progressiviteten och för­

mögenhetsbeskattningen tagits och måste tagas så starkt i anspråk vid den

statliga beskattningen, att, om man ville taga hänsyn till skatteförmågan,

en ytterligare kommunal belastning då ej befanns möjlig. Det bör ock påpekas,

att en kraftigare kommunal progressivskatt ej skulle hjälpt det stora fler­

talet av de många kommuner, som äro i särskilt behov av ytterligare

beskattningsföremål, enär, såsom den i fjolårets proposition intagna utred­

ningen rörande den kommunala progressivskatten tydligt visade, inga nämn­

värda progressivskatteföremål, d. v. s. ej vare sig större inkomster eller större

förmögenheter, där förefinnas. I själva verket måste enligt min mening även

1920 års reform såtillvida anses förfelad, att den ej tillförde de mest behö­

vande kommunerna några nya beskattningsföremål utan i regel allenast de

kommuner, som redan förut voro jämförelsevis lyckligt lottade. Att i någon

mån avhjälpa denna olägenhet avsåg det av Kungl. Maj:t sistlidet år fram­

lagda förslaget om överförande av den kommunala progressivskattens kom­

munandel till landstingen, varigenom de bättre ställda kommunernas beskatt-

ningsföremål skulle, alldeles som fallet är med statsskatten, kommit även den

mindre gynnsamt utrustade landsbygden till godo. Nämnda förslag tillbaka­

visades emellertid av riksdagen, varför jag ej finner mig böra förorda, att det

ånyo framlägges, innan den ifrågasatta nyheten hunnit vinna terräng i den

allmänna uppfattningen. Den slutsats, vartill det senast anförda emellertid

nu närmast giver mig anledning, är den, att kommunalbeskattningen redan

i viss mån tager särskilt i anspråk såväl förmögenheten som de större in­

komsterna och att en starkare belastning av dessa beskattningsföremål såsom

sådana hittills ej ansetts tillrådlig och i varje fall ej skulle utöva någon

inverkan på det vida övervägande flertalet sämre ställda kommuners ekonomi.

Vad angår frågan om en objektbeskattning av näringsföretag i antingen

den fristående objektskattens eller garantiskattens form, så har denna varit

föremål för ingående undersökningar dels före och i samband med 1920 års

förslag i ämnet, dels inom kommunalskattekommittén. Jag erinrar, att en

näringsskatt i garantiskattens form var upptagen i det inom kommittén

utarbetade s. k. B-förslaget. Det arbete, som nedlagts i denna fråga, har

emellertid hittills ej givit något godtagbart resultat, detta redan med hän­

syn till svårigheterna att giva en dylik skatt en utformning, som ej i prak­

tiken skulle visa sig alltför invecklad. Jag tror visserligen icke, att det

skulle vara otänkbart att utforma en något enklare näringsskatt, men jag

måste vidhålla vad jag vid anmälan av 1927 års förslag yttrade, nämligen

att det alltid måste bliva svårt att finna en sådan utformning av skatten,

att den bleve någorlunda jämnt verkande, samt att i allt fall tiden ej vore

mogen för införande av en näringsskatt, vilket syntes mig framgå också

därav, att även de, som vore anhängare av en sådan skatt, visat sig hysa

mycket olika uppfattningar om huru densamma borde gestaltas. Å andra

sidan uttalade jag, att ur principiell synpunkt någon invändning knappast

syntes kunna framställas mot en komplettering av objektbeskattningen å fast

egendom med en objektbeskattning å lös egendom, men förmenade, att de

principiella skälen för en näringsskatt ej syntes äga full giltighet annat än

vid en omvandling av vårt beskattningsväsen över huvud taget; och jag

antydde även de svårigheter, som föreligga att överskåda verkningarna av

en särskild näringsskatt.

Det vore emellertid oriktigt att tro, att näringsföretagen för närvarande

ej alls deltaga i skattegarantien. Praktiskt taget alla näringsföretag måste

ju — liksom jordbruket — använda fastighet för sin drift; då denna fastig­

het inklusive fasta maskiner deltager i skattegarantien, får i likhet med

jordbruket annan näring deltaga i densamma.

Frågan är då i första hand den, om själva garantien från näringsföretagen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

111

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

kan anses ur kommunernas synpunkt tillräcklig och huruvida den är jäm­

förelsevis lika stor som garantien från jordbruket. Härvid märkes, att närings-

företagen i regel torde giva så stor avkastning på det i desamma nedlagda

realkapitalet, att även en utökad garanti i normala fall skulle vara av

ringa betydelse. I stället skulle, föreställer jag mig, en utökad garanti

hava sin egentliga betydelse för det fall, att ett näringsföretag, som

normalt brukar giva inkomst, under något år ej bär sig. Här kunde en

garanti även på annat än fastigheterna synas befogad men skulle väl — i

motsats till förhållandet med jordbruket — få en mera tillfällig betydelse,

enär ett företag, som under en längre tid ej bär sig, oftast torde upphöra,

därvid även det nytillkomna garantiunderlaget skulle upphöra att finnas till.

En annan fråga är, om näringsföretagen i allmänhet för närvarande

måste anses, oavsett kommunernas garantibehov, alltför lindrigt beskattade

i förhållande till jordbruk och löneinkomster, d. v. s. om man för att få

högre skatt på näringsföretagen borde inrikta sig på en garantiskatt för

dessa av den betydenhet, att garantien normalt skulle behöva tagas i

anspråk. Här har man emellertid att taga avgörande hänsyn till den be­

tydelsefulla del av vår näringsverksamhet, som hedrives i aktiebolagets

form, och beträffande vilken, såvitt jag kunnat finna och vid frågans anmälan

sistlidet år uttalat, starka skäl finnas för ett antagande att vi med hänsyn

till rådande konkurrens med utlandet gått alltför långt. Vad den kom­

munala beskattningen angår är aktiebolagsskatten i själva verket sedd ur

skatteförmågans synpunkt mindre väl lämpad än beträffande statsbeskatt-

ningen. Vad den senare angår, är nämligen aktiebolagets skatt låg,

så länge bolaget ger ringa utbyte på aktiekapital och reservfond. I

fråga om kommunalskatten däremot verkar den kommunala utdebiterings-

procenten med hela sin styrka, vare sig bolagets verksamhet giver ett

relativt gott eller ett relativt dåligt utbyte. Det lärer nu med hänsyn till

kommunernas behov av skattekällor vara alldeles nödvändigt att behålla

en ej alltför ringa kommunalskatt å aktiebolagen eller dessas intressenter i

rörelsekommunen. Vad jag vill framhålla här är allenast, att, när man

har full skatt på aktieägarna för dessas utdelning, en skatt på aktiebo­

laget, som ej tager hänsyn till vinstens förhållande till kapitalet, knappast

lärer kunna motiveras ur andra synpunkter än dem, som anläggas på en

näringsskatt, d. v. s. kommunens kostnader i anledning av företagets

existens in. m.

Såsom jag vid anmälan för Kungl. Maj:t den 24 sistlidne februari av

frågan om reformerad lagstiftning rörande, bland annat, aktiebolagens be­

skattning framhållit, leder nu antydda förhållande till kravet på en under­

sökning, huruvida den nuvarande formen för beskattning av vederbörande

företag är den lyckligaste. I berörda anförande har jag därför uttalat, att

det vid undersökningen av frågan om aktiebolagens m. fl. juridiska per­

soners beskattning borde övervägas, huruvida det lämpligen läte sig göra

att helt eller delvis anordna ifrågavarande beskattning såsom en objektskatt

av ett eller annat slag. I anslutning härtill har jag yttrat, att hinder ej

borde föreligga att till prövning upptaga spörsmål, som låge vid sidan av

själva huvudfrågan, därvid jag, bland annat, hänvisat till att frågan om

eu eventuell objektskatt å niiringsföretag i den juridiska personens form

kunde medföra konsekvenser även beträffande övriga näringsidkare. Ifråga­

varande spörsmåls lösning borde sökas efter sadana linjer, att såvitt anginge

den kommunala beskattningen, erforderliga bestämmelser skulle kunna in­

passas såväl i ett garantiskattesystem som i ett system med fristående objekt­

skatter.

Men även om frågan om en särskild objektbeskattning av näringsföretag

sålunda ej torde få anses avförd från dagordningen, så bör det märkas, att

denna fråga bar en väsentlig betydelse endast i sadana kommuner, där det

förutom jordbruk finnes några egentliga näringsföretag av betydenhet. För

det stora flertalet kommuner gäller här detsamma som beträffande skatten

å förmögenhet, att den är praktiskt taget betydelselös; problemets eventuella

lösning förmår med andra ord ej tillföra flertalet kommuner de skatter

kronor, som skulle vara behövliga för att lätta skattebördan för jordbrukare

och löntagare.

Många torde visserligen hysa den meningen, att, när en så stor fråga

som den om aktiebolagsbeskattningen skall göras till föremål för ytterligare

utredning, i vilket sammanhang frågan om en särskild objektbeskattning

av näringsföretag kan tänkas på nytt bliva aktuell, det vore skäl att vänta

med skattereformen i övrigt, tills denna utredning vore färdig. Med ett

uppskov skulle det emellertid kunna antagas, att de huvudfrågor, som

sedan länge krävt sitt avgörande, skulle ytterligare skymmas och skjutas

undan. Det må gärna erkännas, att det varit önskligt, om hela skattekom-

plexet i fullt uttömmande form nu kunnat i ett enda sammanhang komma

till avgörande. Trots det forcerade utredningsarbete, som alltsedan 1920 pågått

rörande beskattningsväsendet, har detta dock ej varit möjligt. Frågan'om aktie-

bolagsbeskattningens reformerande kan för övrigt ej sägas hava fått full aktu­

alitet, förrän det ekonomiska livet i världen i någon mån stabiliserats efter

världskriget och denna beskattnings betydelse med hänsyn till konkurrensen

med utlandet kunnat till viss grad överskådas, vilket ej kan sägas hava blivit

fallet förrän rätt nyligen. Den utredning, som bör verkställas rörande

nämnda spörsmål, lärer nu kunna väntas bliva av den vidlyftighet, att, även

om densamma bedrives med all skyndsamhet, den kommer att draga avse­

värd tid. När de frågor, som sålunda måste uppskjutas, kunna sägas utgöra

ett avskilt helt, som ej påverkar det nu föreliggande författningskomplexet,

utan en ny lagstiftning rörande desamma torde kunna utan större svårighet

där infogas, kan jag ej se någon anledning att vidare uppskjuta en reform,

som är väl behövlig beträffande stora kategorier skattskyldiga, för vilka

åter resultatet av utredningen rörande de uppskjutna frågorna ej har någon

nämnvärd betydelse.

Innan jag övergår till författningsförslagens olika huvuddelar, torde en

redogörelse böra lämnas för det läge, vari den viktiga frågan om reparti-

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 180 höft. (Nr 213.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

1115

Reparation

-

tal.

Olika förslag

rörande stor­

leken av

Skogsaccisen.

tionstalen befinner sig, och för de huvudsynpunkter, som lagts på den­

samma.

Vid den mångsidiga utredning, som föregått 1927 års kommunalskatte-

proposition, har uppmärksamheten i särskilt hög grad varit inriktad på skogs-

beskattningen, vilken hittills varit så ordnad, att skogen enligt samstämmig

mening fått i alltför stor omfattning deltaga i garantiskatten. Kungl. Maj:t

föreslog, såsom redan nämnts, vid fastighetsbeskattningen repartitionstalet

O.o 4 för skogs värde samt en skogsaccis utgörande för primärkommunerna

en tredjedel av medelutdebiteringen av allmän kommunalskatt för de senaste

fem åren och för landstingen en sjättedel av medelutdebiteringen av lands­

tingsskatt för samma tid. Även husbehovsskog skulle träffas av accis, men

för varje skattskyldig skulle virke intill ett värde av 100 kronor vara

undantaget från accis. Denna accisprocent, vilken ungefärligen motsvarar

en fastighetsskatt å skogsvärde efter repartitionstalet O.o3, hade uträknats

med utgångspunkt från att vid fastighetsskatten repartitionstalet för skogs­

värde skulle vara O.o3 och att skogen alltså skulle träffas av en skatt till­

hopa svarande mot ett repartitionstal av

0.O6,

men med hänsyn till de

ogynnsamma verkningar, som en lagstiftning med dessa repartitionstal kunde

befaras medföra för vissa skogskommuners ekonomi, ansåg jag mig ej kunna

förorda en dylik, utan förmenade, att repartitionstalet för skogsvärde borde

bestämmas till

0.04,

dock under uttryckligt framhållande att, om de farhågor

beträffande alternativet med repartitionstalet

0.03

för skogsvärde, som blivit

resultatet av gjorda undersökningar, skulle visa sig oberättigade, till förnyad

prövning syntes böra upptagas frågan om den ytterligare jämkning, som av

hänsyn till rättvisa mot skogsägarna kunde visa sig lämplig. (Prop. 102/1927.

sid. 172 ff.).

Kommunalskatteutskottet föreslog emellertid dels, på sätt redan berörts,

bifall till propositionens förslag om repartitionstalet O.o4 för skogsvärde,

dels en accis efter ett procenttal, som motsvarade en fjärdedel av de sista

fem årens medelutdebitering av allmän kommunalskatt för primärkommu­

nerna men med ett maximum av 3 procent, dels frihet från accis till lands­

tingen, dels ock en från propositionen avvikande behandling av liusbehovs-

virke vid accisbeskattningen. Den närmare innebörden av dessa förslag torde

framgå av utskottets motivering, vilken i huvudsak var av följande lydelse:

»Utskottet är för sin del av den uppfattningen, att kravet på rättvisa

mot skogsägarna ej blir tillfredsställt, med mindre dessa genom reformen

omedelbart erhålla en sådan ställning, att de ej bliva sämre behandlade

än andra fastighetsägare.

Det lärer ej kunna förnekas, att enligt det nu gällande systemet redan

fastighetsbeskattningen av den växande skogen, oavsett accisen, verkar

hårdare än fastighetsbeskattningen i allmänhet, detta på den grund att

avverkningarna ske så ojämnt, att den i fastighetsskatten inneslutna ga­

rantien i större utsträckning tages i anspråk beträffande skogsfastigheter

an beträffande andra fastigheter. Uppenbart är, att denna orättvisa skär-

pes i den mån fråga blir om mycket höga utdebiteringssatser. Med hänsyns-

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 213.

11

:>

tagande till nu berörda förhållanden bär utskottet funnit sig böra lororda

följande modifikationer i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget.

Husbehovsvirket befrias från accisplikt, doek att accis skall erläggas för

sådant byggnadsvirke, som ej användes allenast för reparationer. Utskot­

tet förmenar nämligen, att ett beläggande med accis av husbehovsvirke i

allmänhet skulle möta så liten förståelse ute i landet, att eu sådan beskatt­

ning måste möta betänkligheter. Det husbehovsvirke, som användes för

annat ändamål än ny- och ombyggnad, representerar för övrigt i de egent­

liga skogskommunerna, där aeeisbeskattningen har sin största betydelse,

så relativt ringa rotvärde, att man synes utan verklig olägenhet kunna till­

mötesgå det allmänt framställda önskemålet om frihet från accis för så­

dant virke, ehuruväl denna ståndpunkt innebär ett visst frångående från

utgångspunkten att det virke, som befrias från eu del av fastighetsskatten,

i stället skall träffas av accis. Vad åter beträffar sådant virke, som an­

vändes för ny- och ombyggnader, är detta i allmänhet av jämförelsevis

värdefull beskaffenhet. Tillika är dess användning lättare att kontrollera.

Enligt utskottets förmenande bör därför, i motsats mot nu, dylikt virke

accisbeliiggas. Med utskottets ståndpunkt rörande beskattning av husbe­

hovsvirke saknas anledning att behålla det avdrag i botten med 100 kronor,

som i propositionen föreslagits för alla accisskyldiga. Av praktiska skäl

bör däremot ej accis ifrågakomma, om för viss skattskyldig under helt be­

skattningsår det accispliktiga virkets värde ej uppgått till sammanlagt

100 kronor.

Skattesatsen för accisen föreslår utskottet till en fjärdedel i stället för

av Kungl. Maj:t föreslagna en tredjedel av medelutdebiteringen för allmän

kommunalskatt under de fem senaste åren. Gjorda kalkyler hava visat, att

denna skattesats måste anses högt beräknad. De två procent på skogsvär­

det, vilka bortfalla såsom beskattningsunderlag, representera nämligen ej

en fristående objektskatt utan eu garantiskatt, varför deras bortfallande

medför, att viss inkomst kommer i stället såsom beskattningsunderlag.

Utom i ett mindretal kommuner, där ej mera skog finnes än som huvud­

sakligen erfordras för husbehov och där alltså skogsbeskattningen har

ringa betydelse, torde accisen fördenskull komma att giva full ersättning

för den bortfallande fastighetsskatten, i många fall mer. Utskottet finner

sig emellertid böra föreslå en maximering av skogsaccisen till 3 procent.

Denna maximering motiveras dels därav, att accisen skall utgöra ersätt­

ning för mistad skatt å skogsvärde under eu mycket lång period med skif­

tande utdebiteringsförhållanden, och att skogsägarna böra erhålla garanti

för att ej en i förhållande till hela denna period mera tillfällig stegring

av utdebiteringen skall otillbörligt stegra accisprocenten, dels ock därav,

att, som utskottet nyss anmärkt, fastighetsbeskattningens hårdhet i fråga

om den växande skogen gör sig mest gällande i kommuner med mycket hög

utdebitering och att därför i dessa kommuner en ytterligare lindring för

skogen är särskilt påkallad. Det må även framhållas, att den befrielse från

skogsaccis till landstingen, som av utskottet i det följande föreslås, innebär

en förhållandevis mindre lättnad för skogsägarna i de mycket skattetyngda

kommunerna än i de andra. Maximeringen kommer att iiga betydelse en­

dast för kommuner, i vilka den kommunala medelutdebiteringen överstiger

12 kronor per skattekrona.

Det har nyss antytts, att utskottet ej anser sig böra förorda Kungl. Maj :ts

förslag om skogsaccis till landstingen. Denna accis skulle innebära en ny­

het och torde i det allmänna medvetandet komma att uppfattas som en

särbelastning av skogsbruket vid landstingsbeskattningen. Vid det för­

hållande, som förut berörts, att skogsbruket i gemen torde även efter den

Provtaxering

rörande olika

repartitionstal.

nuvarande accisens bortfallande få anses hårdare belastat än jordbruket,

synes det rimligt att ej vid landstingsbeskattningen kräva särskild kom­

pensation för den lättnad för skogsbruket, som följer av det sänkta reparti-

tionstalet för skogsvärde. Utskottet tillåter sig erinra, att 1920 års förslag

till kommunalskattelag (prop. nr 191) för primärkommunernas vidkom­

mande innebar en lättnad i fastighetsbeskattningen å växande skog, utan

att någon kompensation i form av accis ifrågasattes. Möjligheten att

underlåta att uttaga accis till landstingen har även framhållits i skatte-

beredningens år 1925 avgivna promemoria angående landstingsbeskattnin­

gen. För landstingens ekonomi har denna fråga mycket underordnad be­

tydelse, då för dessa finnes ett så vidsträckt beskattningsunderlag, att acci-

sen skulle utgöra endast en obetydlig del därav.

Likaledes förordar utskottet, att skogsaccis till municipalsamhällen ej

skall utgå. Denna fråga äger mycket liten betydelse, och utskottets stånd­

punkt har föranletts av en önskan, att de med skogsaccisens fördelning vid

maximering, dess debitering o. s. v. förenade rätt besvärliga åtgärder ej

skola behöva förekomma i sådana fall, där fråga är om rena obetydlig­

heter.»

Utskottets förslag även i denna del bifölls av första kammaren men av­

slogs av andra kammaren.

Frågan om såväl propositionens som utskottets och olika reservanters

ställning till spörsmålet om repartitionstal för jordbruks- och skogsvärde

har berörts i det föregående.

Redan vid kommunalskatteutskottets utlåtande nr 1 voro fogade vissa

tabeller rörande det sannolika utfallet av då föreliggande olika förslag till

repartitionstal. De för utskottets räkning verkställda undersökningarna hava

emellertid nu kompletterats med undersökningar rörande ytterligare alter­

nativ och ytterligare ett antal kommuner. De nu företagna undersöknin­

garna hava, på grundval av år 1925 avgivna deklarationer, avsett dels

provisoriet, dels Kungl. Maj:ts förslag år 1927, dels kommunalskatteutskottets

förslag, dels fyra särskilda alternativ, i följande sammanställning betecknade

som alternativ I—IV:

116

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 213.

Repartitionstal för

Skogsaccis (O = medel-

Förslag

jordbruks­

värde

skogs­

värde

tomt- och

industri­

värde

annan

fastighet

utdebiteringen av all­

män kommunalskatt

de senaste 5 åren)

Provisoriet ............................

O.06

0.06

0.06

O.

2

%

Propositionen

1927 ..........

0.06

0.04

0.05

0.05

Va IT

Kom.skatteutskottet

1927. ■

0.06

0.04

0.05

0.05

1/t

TJ (max. 3

%

samt)

utan max.)

Alt. I ....................................

0.05

0.04

0.05

0.0 5

Va U

Alt. Il ....................................

0.05

0.04

0.05

0.05

1/4

U (max. 3

%

samt

utan max.)

Alt- III....................................

0.0 5

0.03

0.0 5

0.0 5

1

/4

II (max. 3

%

samt!

utan max.)

Alt. IV....................................

0.05

0.03

0.05

0.1)5

x\z

IT (max.

i %

samt

utan max.)

117

Alt. I motsvarar utskottets förslag: med den ändring, att repartitionstalet

för jordbruksvärde blivit satt till t).o5 och skogsaccisen till ett procenttal,

som antages motsvara en bortfallande garantiskatt på 1 procent av skogs­

värdet. Detta förslag innebär följaktligen eu belastning av skogen, som

antages alldeles överensstämma med motsvarande belastning av jordbruks­

värde.

Alt. II motsvarar utskottets förslag med allenast den ändring, att reparti­

tionstalet för jordbruksvärde sänkts till O.os, medan accisen liksom enligt

utskottsförslaget antages motsvara bortfallande garantiskatt på 2 procent av

skogsvärdet. Detta alternativ överensstämmer sålunda med den ståndpunkt,

som intagits av herrar Magnusson i Tumhult samt K. Oscar Ericson m. fl.

i avgivna reservationer till utskottets utlåtande, samt innebär en jämförelse­

vis starkare skattebelastning av den växande skogen än av jordbruksvärde.

Alt. III och IV skilja sig från utskottets förslag dels därutinnan att

repartitionstalet för jordbruksvärde sänkts till O.os, dels därutinnan att

repartitionstalet för skogsvärde satts till O.03. Alt. III har upptagit en

skogsaecis, som antages svarande mot bortfallande garantiskatt på 2 procent

av skogsvärdet och alltså ej medförande någon starkare belastning av skogs­

värde än av jordbruksvärde, medan skogsaccisen enligt alt. IV torde kunna

antagas i det närmaste motsvara en bortfallande garantiskatt på 3 procent

av skogsvärdet och alltså medföra någon överbelastning av skogen.

Det rotvärde, som lagts till grund för beräkningen av skogsaecis, har

varit medeltalet av de rotvärden, som faktiskt taxerats i kommunerna

åren 1923—1925, medan accisprocenten antagits till vederbörlig bråkdel

ej av medelutdebiteringen av kommunalskatt för de fem senaste åren, utan av

den utdebitering av kommunalskatt, som eljest antagits vid undersökningen,

nämligen den som beslutats år. 1925. Avrundning har skett till närmast

högre 5-tal ören. Utdebiteringsbehovet i respektive kommuner har antagits

till summan av det belopp, som faktiskt utdebiterats i allmän kommunal­

skatt, och det belopp, som med en accisprocent enligt nu gällande grunder

skulle utdebiterats på det antagna rotvärdet. Det har ansetts, att man på

denna väg skulle vinna det för normala förhållanden mest belysande mate­

rialet.

Vid undersökningen har man sökt utröna dels den utdebiteringsprocent

som vid olika alternativ rörande repartitionstal skulle bliva erforderlig för

att fylla respektive kommuners utdebiteringsbehov, dels ock den förskjutning

av skattebördan som skulle uppstå för å ena sidan fastighetsägare, å andra

sidan övriga skattskyldiga. I motsats till vad som varit fallet vid vissa

föregående undersökningar har däremot ej beräknats den förskjutning, som

skulle uppstått just för ägare av jordbruksfastighet, enär en dylik under­

sökning skulle blivit alltför mödosam i förhållande till det utbyte, som kunde

väntas av densamma.

Undersökningen har avsett dels de 35 landskommuner, så allsidigt som

möjligt representerande olika kommuntyper i riket, vilka varit föremål för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

statistisk bearbetning redan i sammanhang med utarbetandet av 19 2 7 år

proposition, dels ytterligare 53 mera utpräglade jordbruks- och skogskom,-

muner, beträffande vilka det på förhand kunde antagas, att ändringarna i

repartitionstal skulle medföra relativt sett betydande verkningar, och alltså

avsedda att utgöra exempel på bur ändringarna kunna verka. Sistnämnda

kommuner, vilka avse rikets samtliga län, torde få anses i huvudsak repre­

sentativa för åtminstone några hundratal liknande kommuner.

Huvudresultaten av undersökningarna återgivas i två särskilda tabeller, den

förra (tab. 1 A) avseende de 35 förra kommunerna och sålunda ägnad att erbjuda

ett lämpligt jämförelsematerial med äldre statistik, den senare (tab. 1 B) av­

seende de 53 kommuner, som i allmänhet ej återfinnas i det äldre statistik­

materialet. Dessa tabeller torde få tillika med i det följande här omförmälda

tabeller biläggas dagens statsrådsprotokoll (bil. 1).

Vad till en början angår de 35 kommunerna i tab. 1 A, så återfinnas

bland dessa ett antal kommuner, i vilka jordbruk och skogsbruk har rela­

tivt mycket liten betydelse, enär i desamma linnes god tillgång till andra

beskattningsföremål än jordbruksfastighet. Vilka repartitionstal för jord­

bruksvärde och skogsvärde samt vilken procent för skogsaccisen som väljas

i dessa kommuner spelar för kommunernas ekonomi och för övriga skatt­

skyldiga givetvis en underordnad roll. Exempel på dylika kommuner utgöra

Vrena (Södermanlands län), Kvillinge (Östergötlands län), Kävlinge (Malmö­

hus län), Slättåkra (Hallands län), Mollösund (Göteborgs och Bohus län),

Kinna (Älvsborgs län), österplana (Skaraborgs län), Längbro (Örebro län).

Av liknande typ men med något större förskjutning i skattebördan är Mörarp

(Malmöhus län). Utdebiteringen är exempelvis i Kinna enligt provisoriet

4 kronor men enligt alla fyra alternativen 4.0 3 kronor per skattekrona samt

i Mörarp 4.5 0 kronor enligt provisoriet och 4.7 o kronor enligt alla alternativen.

En annan typ utgöra de rena jordbrukskommunerna utan nämnvärd

skog. Här spela repartitionstalet för skogsvärde samt accisprocenten ingen

nämnvärd roll, varför å ena sidan siffrorna enligt provisoriet, 1927 års

proposition och kommunalskatteutskottet, å andra sidan siffrorna enligt de

fyra alternativen äro tämligen likartade. Exempel på dylika kommuner ut­

göra Hossmo (Kalmar län), Näs (Gotlands län), Sturkö (Blekinge län), Hem-

mingsdynge, Norra Vram och Västra Kärrstorp (Malmöhus län), Rolfstorp

(Hallands län) samt Hällum (Skaraborgs län). I exempelvis Hossmo är

utdebiteringen enligt provisoriet 9.4 3 kronor, medan den enligt de fyra

alternativen växlar mellan 9.9 4 och 9.9 5 kronor, i Hällum är utdebiteringen

enligt provisoriet 9 kronor, enligt alla alternativen 10 kronor.

En tredje typ förete de blandade jordbruks- och skogs- samt de utpräglade

skogskommunerna. Här finnes en tydlig skillnad dels emellan provisoriet,

1927 års proposition och kommunalskatteutskottet inbördes, dels mellan de fyra

alternativen inbördes. Exempel på dylika kommuner erbjuda Agunnaryd

(Kronobergs län), Håbol (Älvsborgs län), Askersunds landskommun (Örebro

län), Los (Gävleborgs län), Edsele och Multrå (Västernorrlands län) samt

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 213.

119

Håsjö (Jämtlands län). I Agunnaryd är utdebiteringen enligt provisoriet 5

kronor, men enligt de fyra alternativen växlar den mellan 5.5 5 kronor oeh

5.7 4 kronor. I Håsjö är utdebiteringen enligt provisoriet 7.7 o kronor, men

enligt de fyra alternativen växlar den från 8.30 till 8.75 kronor.

De nu uppräknade kommunerna utgöra, såsom en blick på tab. 1 A giver

vid handen, endast exempel. Av de här ej omnämnda kommunerna torde

en del få betecknas såsom övergångsformer mellan de tre olika typerna.

För att härefter övergå till de undersökta 53 kommuner, i vilka det kunde

antagas, att verkningarna av ändrade repartitionstal i regel skulle bliva

jämförelsevis betydande, så ligger det i sakens natur, att den här förut

angivna första typen, vilken ej företer avsevärda ändringar i utdebiteringen,

ej skall finnas bland dem representerad. I stället utgöra dessa kommuner

exempel på förenämnda andra och tredje typer.

Till i huvudsak rena jordbrukskommuner torde vara att hänföra följande

kommuner, för vilka utdebiteringsprocenten vid olika alternativ angives:

Utdebitering enligt

Län

Kommuner

Provi­

soriet

1927

års

propo­

sition

Ut­

skottet

1927

Alt.

I

Alt.

II

Alt.

III

Alt.

IV

Östergötlands

Kumla.............................

9: 10

9: 1 2

9: 12 10: 31 10: 31

10: 8 2 10: 82

Kalmar

Långlöt .... ....................

11: so 11: 83 11: 83 12: 82 12: 82 12: 88 12: 88

>

Sandby ............... .........

9: 55

9: 55

9: 55 10: 86 10: 86 10: 36 10: 86

Blekinge

Torhamn.........................

20: 7 0 20: 7 6 20: 7 5 21: 52 21: 52 21:

54

21:64

Kristianstads

Bollerup.........................

7: 60

7: Gl

7: 61

8: 37

8: 3 7

8: 87

8: 87

»

Fågeltofta .....................

7: 75

7: 78

7: 81

8: 60

8: 58

8: 57

8: 52

Malmöhus

Skeglinge.......... .............

6: —

6: —

6: —

6: 76

6: 76

6: 75

6: 76

Hallands

Gödestad.........................

11: 20 11: 20 11:

20

12: 6 7 12: 57 12: 57 12: 57

Göteb- och Bohus Spekeröd.........................

12: 80 12: 82 12: 85 14:

20

14:

14

14: 2 0 14:16

»

Tuve .............................

9: 17

9: 22

9: 22

9: 76

9: 76

9: 76

9: 76

Skaraborgs

Högstena.........................

18: 15 18: 16 18: 16 20: 38 20: 88 20: 8 8 20: 38

»

Om .................................

9: 2 0

9: 28

9: 23 10:

4 4

10:

44

10: 46 10:

4 6

Örebro

Kräklinge .....................

8: 85

8: 93

8:93.1 9:5 7

9: 56

9: 60

9: 59

Blandade skogs- och jordbrukskommuner eller utpräglade skogskommuner,

d. v. s. kommuner av tredje typen, äro åter följande med angivna ut-

debiteringsprocent för olika alternativ, därvid i fråga om såväl utskotts-

förslaget som de olika alternativen icke räknats med maximering av skogs-

aceisen i förekommande fall:

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Län

1

Kommuner

Utdebitering enli gt

Provi­

soriet

1927

års

propo­

sition

Ut­

skottet

1927

Alt.

I

Alt.

II

Alt.

III

Alt.

IV

Stockholms

Faringe .........................

8: —

8: 19

8: 22

8: 92

8: 8 7

Ö: —

8: 96

>

Haga .............................

9: 4 0

9: 56

9: 56 10: 22 10: 21 10: 80 10: 2 9

Uppsala

Litslena .........................

8: SB

8: 62

8: 66

9: 38

9: 80

9: 35

9: so

Södermanlands

Torsåker.........................

8: 60

8: 91

8: 93

9: 81

9: 78

9: 98

9: 96

Östergötlands

Regna .............................

12: 90 12: 82 13: 07 13: 91 13: 49 13: 78 13: 4 5

Jönköpings

Dannäs .........................

10: 20 10: 20 10: 88 11: 38 11: 00 11: 12 10: 90

»

Sandvik .........................

7: 50

7: 94

8: 50

9: 69

8: 69

8: 78

8: 15

Kronobergs

Asa ................................

9: 35

9: 71

9: 99 10: 86 10: 8 7 10: 80 10: 49

»

Nött ja .............................

9: 80 10: 19 10: 23 11: 20 11: 18 11: 41 11: 87

Kalmar

S:t Sigfrid .....................

14: 40 14: 89 14: 69 16: 0 6 15: 7 0 15: 96 15: 73

Gotlands

Ganthem.........................

11: BO 11: 81 11: 82 12: 79 12: 7 8 12: 98 12: 9 7

>

Gerum.............................

10: — 10: 34 10: 3 7 11: 36 11: 31 11: 63 11: 49

Silte................................

18: - 18: 21 18: 21 20: 4 7 20: 4 7 20: 5 9 20: 69

»

Tofta .............................

18: — 18: 42 18: 4 9 20: 98 20: 86 21: 2 5 21: 16

Malmöhus

Blentarp.........................

13: — 13: 06 13: 14 14: 7 9 14: 6 5 14: 7 9 14: 70l

Hallands

Abild .............................

8: 40

8: 6B

8: 80

9: 94

9: 6 6

9: 98

9: 75

Göteb.och Bohus Hede .............................

17: 30 17:

B

4 17: 68 19: 2 7 19: 02 19: 38 19: 21

Älvsborgs

Fänneslunda .................

13: 40 13: 0 7 13: 43 15: 03 14: 34 14: 62 14: 19

>

Älekulla .......................... 18: — 18: 29 18: 36 19: 99 19: 86 20: 16 20: 0 7

Skaraborgs

Flo ................................

10: BO 10: 41 10: B3 11: 79 11: 56 11: 63 11: 48

>

Tived .............................

10: — 10: 15 10: 40 11:49 11: 01 11: 85 11: 04

Värmlands

Bogen .............................

10: 20

9: 69 10: 21 11: 17 10: 27 10: 8 6

9: 82

Högerud.........................

15: — 15: Bl 15: 6 7 16: 90 16: 61

17: 15 16: 96

Västmanlands

Skerike .........................

9: 7 B

9: 90

9: 92 10: 69 10: 6 6 10: 7 6 10: 74

Kopparbergs

Aspeboda .....................

6: 90

7: lo

7: 18

7: 54

7: 41

7: 48

7: 40

Idre................................

4: —

5: 06

5: S7

6: 05

5: 4 9

5: 6 0

5: 2 6

»

Malingsbo .....................

7: 40

8: 66

8: 68

9: 25

9: —

9: 87

9: 70

Gävleborgs

Hamrånge .....................

7: 7 B

7: 90

7: 9 9

8: 28

8: 09

8: 21

8: 12

»

Nianfors .........................

5: 7 7

6: 59

7: —

8: 10

7: 23

7: 84

7: 26

7>

Ramsjö .........................

5: 63

6: 45

6: 6 9

7: 31

6: 88

7: 38

7: 08

Västern orrlan d s

Ljustorp .........................

10: — 10: 46 10: 52 10: 8 7 10: 7 8 11: 06 11:-

Jämtlands

Näs ................................

13: — 13: 4 9 13: 5 4 14: 4 8 14: 3 8 14: 66 14: 60

Storsjö .........................

14: »8 12: so 13: 80 16: 01 14: 14 14: 61 13: 51

Västerbottens

Lycksele.........................

5: —

5: 53

5: 74

6: 16

5: 81

6: —

5: 7 4

Nysätra .........................

10: — 10: 18 10: 2 0 10: 7ä 10: 7 6 10: 8 7 10: 85

Sorsele.............................

9: —

9: 46

9: 78 10: 5 7 10: o i 10: 66 10: 17

Åsele .............................

7: —

7: 56

7: 92

8: 6 9

8: 02

8: so

7: 90

Norrbottens

Arvidsjaur.....................

14: 4 B 15: 53 15: 86 17: 04 16: 45 17: 61 17: 20

>

Korpilombolo ..............

15: 40 16: 9 7 17: 38 18: 4 4 17: 85 18: 44 18: 04

»

Tärendö .........................

18: 30 19: 86 19: 77 21: 51 20:

7 7

22: 12 21: 6 0

121

Jag har även låtit upprätta särskilda tabeller 2 A och B, utvisande utdebi-

teringssiffrans höjning vid alternativ II i procent av den nuvarande utdebite­

ringen ävensom huru stor del av höjningen som kan anses representerad av

änd ringen i skogsbeskattningen (inbegripen den ytterst obetydliga ändring, som

kan bero på sänkt repartitionstal för tomt- och industrivärde) och huru stor del

som kan bero på ändrat repartitionstal för jordbruksvärde. Det bör dock mär­

kas, att dessa siffror ej äro alldeles rättvisande, enär man måst förfara på det

sätt, att man först uträknat vad ändringen i skogsbeskattningen (inkl. tomt-

och industrivärde) skulle betyda isolerad, och antagit att återstoden av ut­

debiteringens ökning hänför sig till jordbruksvärdet. Hade man i stället

förfarit på motsatt sätt, d. v. s. först uträknat vad som kunde bero enbart

på sänkt repartitionstal för jordbruksvärde och antagit att återstoden av

höjningen hänförde sig till skogen samt tomt- och industrivärde — en under­

sökning som emellertid skulle blivit mycket omfattande — hade resultatet

blivit något annorlunda. Nu har för de kommuner, där både jordbruks- och

skogsvärde finnes, siffran för skogen kommit att bli relativt något för hög och

den andra siffran något för låg. Rörande verkningarna av enbart sänk­

ningen av repartitionstalet för jordbruksvärde kan emellertid hänvisas till

de kommuner, i vilka skogsvärde ej finnes.

1 särskilda tabeller (3 A och B) hava sammanställts uppgifter rörande de

undersökta kommunernas tillgång på beskattningsföremål. Av denna sam­

manställning framgår i viss mån de undersökta kommunernas karaktär.

Finnes i en kommun relativt mycken fastighet av annan fastighets natur

eller jämförelsevis hög taxerad och beskattningsbar inkomst, så finnas i

kommunen sannolikt många löntagare, eventuellt även industri. I en särskild

kolumn upptages förhållandet mellan skogsvärde och det i medeltal under

de tre år, som i berörda hänseende ligga till grund för undersökningen,

taxerade rotvärde i kommunerna. Till betydelsen av dessa siffror skall jag

strax återkomma.

I tabellerna 4 A och B har slutligen gjorts en sammanställning rörande

det antal skattekronor av olika slag, som står kommunerna till buds vid

olika alternativ. Beträffande skogsaccisen har såsom skattekronor enligt

samtliga undersökta förslag antagits det antal, som skulle förefunnits, om

det genom skogsaccis fyllda beloppet i stället uttagits genom allmän kom­

munalskatt, d. v. s. den siffra som erhålles, om det genom skogsaccis enligt

varje förslag uttagna beloppet divideras med den enligt varje förslag gäl­

lande utdebiteringsprocenten för allmän kommunalskatt. Ett särskilt intresse

erbjuda de kolumner, som utvisa antalet i förhållande till provisoriet bort­

fallande fastighetsskattekronor och tillkommande inkomstskattekronor enligt

de olika förslagen, enär härav framgår garantiens betydelse för de olika kom­

munerna. Om blott ett ringa antal inkomstskattekronor kommer i stället

för bortfallande fastighetsskattekronor, betyder detta, att garantien behövt

tagas i anspråk beträffande nästan alla fastigheter. Stort intresse erbjuder

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 2Ui.

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

även den kolumn, som utvisar summan i förhållande till provisoriet tillkom­

mande inkomstskattekronor och skogsaccisskattekronor. Vid denna samman­

ställning har provisoriets skogsaccis lämnats ur räkningen och sålunda samtliga

skogsaccisskattekronor enligt de olika förslagen räknats såsom nytillkomna

skattekronor, emedan meningen enligt samtliga förslagens utgångspunkter

varit att helt avskaffa den gamla accisen och låta den nya ersätta blott

bortfallande fastighetsskatt, dock att 1927 års proposition avsåg att med den

nya accisen giva något mer än kompensation för bortfallande fastighets­

skatt. En jämförelse mellan kolumnen med uppgifter rörande bortfallande

fastighetsskatt och kolumnen med samtliga nytillkomna skattekronor visar

nu i vad mån dessa giva ersättning för det bortfallande, därvid märkes,

att utskottsförslaget i princip åsyftade att i genomsnitt giva full ersättning

för vad som föll bort, med undantag dock för de kommuner, där maxi-

meringen av skogsaccisen gjorde sig gällande. Sammanställningen visar

även betydelsen, uttryckt i skattekronor, av den lättnad för vissa beskatt-

ningsföremål, som följer av förberörda alt. I—IV.

De slutsatser, som kunna dragas av statistiken, äro, vad kommunerna av

första och andra typerna beträffar, i huvudsak rätt påtagliga. Av dem

framgår svaret på frågan, huru en sänkning av repartitionstalet för jord­

bruksvärde från 0. o 6 till O.os verkar, därest frågan ej kompliceras genom

förekomsten av skog.

Vad däremot angår den tredje typen av kommuner, där även skog av större

betydenhet finnes, blir svårigheten att ur statistiken utläsa inverkan av

olika faktorer större. Främst är härvid att beakta skogsaccisens stora be­

tydelse. Har under åren 1922 — 1924 ingen avverkning skett eller har avverk­

ning ägt rum endast i obetydlig mån, kanske huvudsakligen till husbehov, har

det taxerade virkets rotvärde blivit lågt, och vederbörande kommuner återfå

då genom den tänkta accisen intet eller blott en mindre del av de skattekronor,

som förloras genom nedsättning av repartitionstalet för den växande skogen.

Har däremot överavverkning ägt rum, d. v. s. mer än den normala tillväxten

avverkats, kan skogsaccisen bliva så stor, att den mer än uppväger ned­

gången i antalet skogsskattekronor. Inbringar skogsaccisen obetydligt, böra

givetvis alternativen I och II giva bättre resultat än alternativen III och

IV — att inom vardera av dessa grupper alternativen II respektive IV böra

visa gynnsammare siffror än alternativen I respektive III, ligger i sakens

natur. Å andra sidan böra, om en mera betydande överavverkning ägt rum,

alternativen III och IV giva bättre resultat än respektive alternativen I och II.

För statistikens bedömande har vidare den kommunala utdebiteringens höjd

stor betydelse. Ju lägre utdebiteringen varit, dess större är den relativa

betydelsen av nuvarande skogsaccis, vilken ju i regel utgör 2 procent på

rotvärdet. Detta betyder, att skogskommuner med låg utdebitering, i vilka

stor avverkning ägt rum, utvisa relativt mycket stor ökning av utdebite­

ringen vid de ändrade repartitionstalen. Har däremot den kommunala ut­

debiteringen varit mycket hög, har den nuvarande skogsaccisen i regel varit

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

123

av mera underordnad betydelse för kommunernas ekonomi, varför den nu­

varande accisens bortfallande i dom betyder jämförelsevis mindre.

Om över- eller underavvorkning av skog i en kommun ägt rum, är själv­

fallet ej så lätt att avgöra. Därest den kalkyl, som ligger till grund för skogs-

accisens beräkning, skall hålla streek, erfordras det emellertid, att rotvärdet å

en årsavverkning skall i genomsnitt utgöra cirka 8 procent av skogsvärdet.

Avverkas i värde räknat mer än 8 procent, så tyder detta på överavverkning;

avverkas avsevärt mindre, kan man antaga underavverkning. Nu inverkar

emellertid även husbehovsvirkets omfattning på tillförlitligheten av detta

antagande, enär husbehovsvirke redan nu är undantaget från accis och alltså

ej inräknats i det rotvärde, som i kalkylen antagits för varje kommun.

Den erhållna siffran kan sålunda synas tyda på underavverkning, ehuru i

verkligheten normal eller mer än normal avverkning ägt rum. I dylikt fall

måste man emellertid för kommunens del även för framtiden räkna med ett

genomsnittligt lägre årligt rotvärde än de 8 procenten. Ett typiskt exempel

på vad överavverkningen kan betyda erbjuder Storsjö (Jämtlands län),

där rotvärdet uppgår till inemot 16 procent av skogsvärdet och där alltså

minst dubbel normal avverkning kan antagas hava ägt rum under de år,

som legat till grund för beräkningen. Denna kommun företer enligt ett par

av alternativen till och med någon sänkning av utdebitéringsprocenten i

jämförelse med förhållandena enligt provisoriet. Det är emellertid tydligt,

att i sådana kommuner, där överavverkning nu ägt rum ett antal år, i

framtiden måste befaras mindre än normal avverkning, enär en överavverk­

ning under vissa år måste resultera i underavverkning under andra. Under

de år, då detta blir fallet, måste uppenbarligen en dylik kommun få sär­

skilt ogynnsamma skatteförhållanden.

Vad som även måste observeras är verkningarna av skogsaccisens maxi-

mering. Det är givet, att denna maximering har betydelse endast för

kommunerna med hög utdebitering. Dess betydelse i de olika fallen framgår

bäst genom en jämförelse mellan siffrorna med och utan maximering vid

samma alternativ, vilka siffror återfinnas i tab. 1 A och B. Har en mycket

stark avverkning ägt rum, kan även om utdebiteringsprocenten ej så mycket

överstiger den gräns, där maximeringen börjar göra sig gällande, dennas

betydelse bli mycket stor. Det mest utpräglade exemplet även härpå erbjuder

Storsjö, där enligt alternativ II utdebiteringen utan maximering av accisen

är 14.14 kronor men med maximering 14.8 2 kronor.

När jag för Kungl. Maj:t anmälde frågan om framläggande av 1927 års

förslag i kommunalskattefrågan, ansåg jag mig sakna anledning att när­

mare ingå på en motivering av repartitionstalet 0.0 6 för jordbruksfastighets

jordbruksvärde. Sedan 1900 års kommittébetänkande avgivits, hade mig

veterligen intet önskemål om lägre repartitionstal givits tillkänna, förrän

propositionen i kommunalskattefrågan låg på riksdagens bord. De reser­

vanter inom kommunalskattekommittén, som förordat bibehållande av garanti-

Departements­

chefen.

124

Kungl. 31aj:ts proposition Nr 213.

skattesystemet, hade utgått från repartitionstalet 0.0 6, och under kommunal-

skattekommitténs arbete hade såväl kommittémajoriteten som nämnda reser­

vanter inriktat sig på att få till stånd ett system, vilket, frånsett den avsedda

lättnaden för skogen, ej skulle åstadkomma någon väsentlig ändring i redan

bestående fördelning av skattebördan mellan å ena sidan jordbrukarna, å

andra sidan övriga skattskyldiga. Jag anförde ock själv såsom ett sär­

skilt skäl för garantiskattesystemets bibehållande, att ett system med fri­

stående objektskatter å fastigheter kunde väntas på sina håll åstadkomma

väsentliga, ehuru ej avsedda förskjutningar av skattebördan, och att en dylik

förskjutning i detta sammanhang helst borde undvikas. Jag yttrade, bland

annat, följande:

»Det torde vara sannolikt, att repartitionstal, som för vissa kommuner

och under vissa konjunkturer icke medföra nämnvärd förskjutning av skatte­

bördan från en grupp till en annan, kunna för andra kommuner eller under

andra konjunkturer ställa sig annorlunda. En övergång från det nuvarande

systemet med hävdvunna repartitionstal till ett nytt system med oprövade

sådana kan icke minst av denna anledning befaras giva upphov till upp­

repade ändringar i repartitionstalen eller åtminstone till ofta återkommande

försök därtill. Härav orsakade växlingar i skattetrycket eller stadigvarande

ovisshet beträffande detsamma skulle otvivelaktigt verka störande, särskilt

på näringslivet. Att övergå till ett system med fristående objektskatter å

fastighet ter sig sålunda alltför mycket som ett steg ut i det ovissa, vilket

med säkerhet ej skulle medföra endast gynnsamma verkningar. Under

alla förhållanden synes det mig ovedersägligt, att reservanterna, herrar

Rune och Sederholm, liksom åtskilliga andra av dem, som förordat C-för-

slaget, haft rätt, när de gjort gällande, att A-förslaget ej i samma grad

som C-förslaget tillgodosåge garantisynpunkten, om vars beaktande dock

alla äro ense.»

Ävenledes uttalade jag, att satsen »gamla skatter äro goda skatter» hade

sin obestridliga sanningskärna såtillvida, att det ekonomiska livet anpassat

sig efter de sedan gammalt förefintliga skatterna, och att man därför ej

borde omstöpa dem i nya former, såvida icke det dels vore uppenbart, att det

nya medförde väsentliga fördelar, men dels ock vore tydligt, att det nya ej

skulle medföra betydande olägenheter i viktiga punkter.

Innebörden av det sålunda anförda var väsentligen den, att ett garanti­

skattesystem med repartitionstalet 0.0 6 för jordbruksvärde ur garantisynpunkt

erbjöde påtagliga fördelar framför ett fristående objektskattesystem med

repartitionstalet 0.0 4 för samma värde. Därav följer emellertid givetvis

icke, att ej repartitionstalet O.os för jordbruksfastighet skulle kunna med

bibehållande av garantiskattesystemet godkännas, ehuruväl den motivering,

som åberopats för detta system, efter en dylik ändring ej skulle äga samma

styrka som vid repartitionstalets bibehållande vid 0.0 6.

I en under sistförflutna riksdag vid utskottets utlåtande fogad reserva­

tion till förmån för repartitionstalet 0.0 5 för jordbruksvärde åberopades

125

bland annat den ställning, som intagits av 1897 ärs kommunalskattekommitté.

I det av denna kommitté avgivna betänkandet framhölls, att av den beräk­

nade inkomst av 6 procent å taxeringsvärdet, efter vilken kommunalskatten

för jordbruksfastighet alltid, oavsett inkomsten, utginge, 5 procent ansetts

såsom ränta å egendomens kapitalvärde och 1 procent såsom dels ränta å

det i jordbruket nedlagda driftkapital, dels avkastning av brukarens arbets­

kraft. Huruvida egendomen vore skuldsatt eller skuldfri, om driftkapitalet

vore rikligt eller otillräckligt, om brukningen skedde med vinst eller för­

lust, lämnades härvid alldeles obeaktat. Att råda bot för en dylik obilligliet

kunde enklast ske genom att införa en ren inkomstbeskattning. Kommittén

hade emellertid ej vågat borttaga den redan befintliga skattegarantien men

hade sänkt skattefoten i avseende å jordbruksfastighetens ovillkorliga skatt­

skyldighet i syfte att, så långt kommittén ansett sådant med en varsam

övergång och med den kommunala hushållningens betryggande förenligt,

bereda skattelindring på sådana håll, där i följd av starkare skuldsättning

eller annan orsak den förutvarande jordbruksbeskattningen känts alltför

tryckande. Kommittén höll före, att i flertalet kommuner jordbrukets andel

i kommunalbeskattningen genom den av kommittén ifrågasatta ändringen

icke komme att i det hela väsentligen ändras, men att däremot en icke

oansenlig del av jordbruksbeskattningen på denna väg komme att överföras

från de mera gäldbundna till de mindre eller icke alls skuldsatta jordbru­

karna. En annan fördel med förslaget vore, att all fastighet kunnat i av­

seende å skattskyldighet likställas.

Eör egen del kan jag i huvudsak biträda de synpunkter, som sålunda

kommit till uttryck. En likställighet av all fastighet vore utan tvivel

högst önskvärd, och det vore även en obestridlig fördel, om de skuldsatta

jordbrukarna kunde erhålla den lättnad, som en sänkning av repartitions-

talen för jordbruksfastighet skulle betyda. Detta gäller dock endast så länge

någon näringsskatt ej finnes införd. Skulle en sådan skatt, som träffar

lösa inventarier i kommunen, komma till stånd, torde följdriktigheten

kräva, att de inventarier, som användas i jordbruksnäring, likställas med

inventarier i andra näringsföretag, vilket kan föranleda antingen, såsom

1921 års kommunalskattekommitté föreslagit, näringsskatt även å jordbruket,

eller, såsom förutsattes i 1920 års kungl. förslag, såsom ersättning för skatt

å inventarierna ett högre repartitionstal för jordbruksfastighet än för annan

fastighet. Då även fastigheter, som nyttjas i näringsföretagen, deltaga i

garantien, synes nyssnämnda resonemang svårt att vederlägga.

Det förtjänar emellertid att observeras, att, såvitt man kan döma av

motiveringen, åstadkommande av likställighet mellan all fastighet ej var

det primära skäl, som föranledde 1897 års kommitté att gå in för ifråga­

varande lägre repartitionstal, utan att anledningen härtill synes ha varit

en önskan att hjälpa de gäldbundna jordbrukarna. Då den ifrågasatta

ändringen ej syntes försätta kommunerna i något sämre läge än förut,

Ku>igl. Maj.ts proposition Nr 213.

kunde ett dylikt steg tagas. En gynnsam verkan härav skulle bli likställig­

het i avseende å all fastighet.

Även 1897 års kommitté, som representerade en synnerligen mångsidig

erfarenhet, fäste uppenbarligen synnerlig vikt vid att en säker skattegaranti

skulle stå kommunerna till buds och ingen försämring för dessa inträda.

Det är också sannolikt, att 1900 års förslag ej skulle medfört en dylik för­

sämring. Den till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten av

jordbruksfastighet — d. v. s. inkomsten utan procentavdrag — lärer, för-

såvitt de kalkyler, som ligga till grund för beräkning av inkomst- och för­

mögenhetsskatten vid de årliga budgetberäkningarna, äro riktiga, numera

genomsnittligt kunna uppskattas till ungefär 7 procent av taxeringsvärdet

och torde väl ej hava varit så mycket lägre på den tiden. Om, såsom för­

hållandet var enligt 1900 års förslag, ej så synnerligen stor del härav

skulle medtagas genom skattefria avdrag eller skattelindring, är det mycket

antagligt, att såsom kommunalt beskattningsbar inkomst skulle, efter ett

procentavdrag av 5 procent å taxeringsvärdet, enligt samma förslag åter­

stått att beskatta minst 1 procent av detta värde och sålunda kompensation

vunnits för den bortfallna fastighetsskatten. Annorlunda ställa sig förhållan­

dena i nuvarande läge. En sänkning av repartitionstalen för jordbruksfastighet

måste nu enligt sakens natur föranleda en sänkning av det kommunala be­

skattningsunderlaget, vars betydelse framgår av den förut meddelade stati­

stiken, till vilken jag strax återkommer. Men det är också sannolikt, att

en minskning av detta underlag varit att förutse i nuvarande stund, även

om endast 6 procent på taxeringsvärdet men ingen inkomst hittills hade

beskattats och den inkomst, som överstiger vederbörlig procent på taxerings­

värdet, hade tagits till beskattning först nu i samband med en sänkning av

repartitionstalet för jordbruksfastighet. Ty numera bortfaller genom skattefria

avdrag en så stor del av den kommunalt taxerade inkomsten, att den be­

skattningsbara inkomst, som skulle ersätta den bortfallande objektskatten,

skulle bliva väsentligt lägre än enligt 1900 års förslag. Rörande de förut­

sättningar, som lågo till grund för 1900 års förslag, må även framhållas,

att de kommunala utdebiteringarna då voro i genomsnitt mycket lägre än

nu, varför nödvändigheten av varsamhet nu är större än då.

Av stor betydelse vid ställningstagandet till förevarande fråga måste det

givetvis vara, om ett tillgodoseende av kravet på jämställighet mellan jord­

brukarna och andra med avseende å skattebelastning ovillkorligen måste anses

leda därhän, att beskattningsunderlaget för jordbruksfastighet sänkes ned i nivå

med skatteunderlaget för annan fastighet. För min del finner jag visserligen

skäl tala för en dylik sänkning men anser doek, att frågan kan ses ur något

olika synpunkter. Det förhåller sig nämligen så, att den genomsnittliga in­

komsten av jordbruksfastighet, såsom jag nyss framhållit, torde uppgå till

cirka 7 procent av taxeringsvärdet, medan den i fråga om annan fastighet

ligger högst väsentligt lägre — hur mycket lägre är svårt att bedöma, men

det kan med utgångspunkt från nyssnämnda kalkyler vid de årliga bud­

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

127

getberäkningarna med rätt stor sannolikhet antagas, att inkomsten av annan

fastighet i genomsnitt icke uppgår till 2 V2 procent av taxeringsvärdet. Uå

häri ingår fastighet, som användes i rörelse, vilken fastighet i allmänhet

torde avkasta 5 procent på taxeringsvärdet, lämnar övrig fastighet av annan

fastighets natur antagligen endast mellan 1 och 2 procent i avkastning till

sina ägare.1 Förklaringen till den stora skillnaden mellan berörda siffror

är väl att finna däri, att i avkastningssiffran för jordbruksfastighet inklu­

deras även avkastningen å jordbrukets inventarier samt särskilt beträffande

smärre fastigheter i betydande grad inkomst av arbete, nedlagt å fastig­

heterna. Även det förhållandet, att under annan fastighet inbegripes ett stort

antal mycket högt intecknade stadsfastigheter, torde väl bidraga till att in­

komsten för ägarna beträffande annan fastighet blir så avsevärt mycket

lägre än beträffande jordbruksfastighet. Betraktar man nu garantiskatte­

systemet så, att man av fastigheterna begär en garanti, som för olika slag

av fastigheter utmätes med hänsynstagande i viss mån till den inkomst,

som i genomsnitt kan beräknas, synes det såtillvida ganska rimligt, att jord­

bruksfastigheter också garantera mera än annan fastighet. Därjämte torde

man ej kunna alldeles bortse ifrån att man på fastighetsmarknaden givet­

vis alltid tager hänsyn till den omkostnad, som skatten utgör, varför

den sedan länge bestående skatten redan tagit sig uttryck i en sänkning av

fastighetsvärdena, medan en sänkning av skatten nu skulle taga sig uttryck

i en höjning av värdena till förmån allenast för dem, som för dagen äga

fastigheterna men utan någon fördel för dem, som i framtiden förvärva

samma fastigheter.

Icke förty håller jag före, att det, om hänsyn till kommunernas ekonomi

tilläte det, kunde ifrågasättas att, sedan beskattning av garantien över­

skjutande inkomst numera genomförts, ju förr dess hellre åvägabringa lik­

ställighet i garantiskatteunderlaget för båda slagen av fastighet, då däri-

' Vid beräkningen av berörda siffror bär såsom utgångspunkt använts statistiska central­

byråns kalkyl beträffande utfallet av 1927 års taxering av den statliga inkomst-och förmögen­

hetsskatten, intagen a sid. 81 i bilaga III till den del av 1928 års statsverksproposition, som inne­

fattar beräkning av statens inkomster för budgetåret 1928/1929. Såsom taxerad inkomst av

jordbruksfastighet upptages här ett belopp av 446.6 miljoner kronor och såsom taxerad in­

komst av annan fastighet ett belopp av 211.8 miljoner kronor. Härvid märkes emellertid,

att i berörda sammanställning under inkomst av rörelse eller yrke redovisas inkomst av i

röi elsen eller yrket nyttjad fastighet, i den män denna inkomst överskjuter fem procent

på taxeringsvärdet. Då denna överskjutande inkomst är obetydlig, torde, för att den totala

siffran för inkomst av annan fastighet skall erhållas, den nyss uppgivna siffran för inkomst

av annan fastighet böra ökas med högst ett eller annat tiotal miljoner kronor. Jordbruks­

fastighetens taxeringsvärde har år 1927 utgjort omkring 6.5 miljarder kronor, därav 446.6

miljoner utgör 6.S» procent, och annan fastighets taxeringsvärde omkring 10 miljarder kronor,

därav 2'h procent representera 250 miljoner kronor, d. v. s. säkerligen mer än det belopp,

som enligt kalkylen belöper pa annan fastighet. Den taxerade inkomsten, varom här är

fi aga, representerar inkomsten efter avdrag av på förvärvskällan belöpande omkostnader och

skuldiäntor; däremot har ej det belopp, som beskattats genom fastighetsbevillning, avdragits,

d. v. s. procentavdrag har ej skett, liksom givetvis ej heller orts- och familjeavdrag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

128

genom en på sina håll befintlig känsla av ojämn behandling skulle avlägsnas.

I detta avseende märkes emellertid följande.

Dylik likställighet skulle medföra, att även den skogen åbelöpande garan­

tien sänktes utöver vad i förra årets proposition och av riksdagsutskottet

förutsattes. Detta bleve fallet, såvida man accepterade ettdera av de förut

omförmälda alternativen I eller III, vilka i huvudsak likställa växande

skog med jordbruksfastighet i övrigt. Dessa alternativ resultera emellertid

i ett stort antal skogskommuner i så betydande höjningar av kommunernas

utdebiteringar och följaktligen en så stor övervältning av skattebördan

på andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet, att jag anser det ute­

slutet att reflektera på något av dem.

Skall önskemålet om lägre repartitionstal för jordbruksvärdet tillgodoses,

måste man alltså i väsentlig grad uppgiva kravet på full likställighet

mellan jordbruksvärde och skogsvärde. På ett uppgivande av dylik lik­

ställighet hava därför alternativen II och IV måst bygga. De förutsätta

nämligen ett betydligt större skatteunderlag för den växande skogen än för

jordbruksvärde, i det, såsom redan nämnts, enligt alternativ II repartitions-

talet för skogsvärde är O.04 och accisen (en fjärdedel av de fem senaste arens

medelutdebitering av kommunalskatt) motsvarar en bortfallande garantiskatt

på 2 procent av skogsvärdet och enligt alternativ IV repartitionstalet för

skogsvärde är 0.0 3 samt skogsaccisen (en tredjedel av de fem senaste årens

medelutdebitering av kommunalskatt) närmast motsvarar en bortfallande

garantiskatt på 3 procent av skogsvärdet. Det bör anmärkas, att alternativ

II, vilket här äger det största intresset, enär det är det ur kommunernas

synpunkt minst ogynnsamma och det som ifrågasattes vid sistförflutna riks­

dag, även betyder en kraftigare beskattning av skogen än utskottets förslag,

enär detta alternativ medför, vid samma skatteunderlag för skogen som enligt

utskottsförslaget, en ökning av utdebiteringsprocenten. Kommunalskatte­

utskottet vände sig med en viss bestämdhet mot propositionens tanke att

med hänsyn till svagt ställda kommuner åtminstone tillsvidare behålla en

något kraftigare belastning av växande skog än av jordbruksvärde. Alter­

nativ II innehåller en i förhållande till jordbruksvärde relativt starkare

överbelastning av skogen än propositionen; ett godkännande av detta alter­

nativ skulle sålunda innebära ett övergivande av utskottets utgångspunkter

i nämnda avseende.

Därest man emellertid vill finna sig i eu olika belastning a\ jordbruks­

värde och växande skog, synes det för frågans bedömande viktigaste vara,

huru berörda alternativ II skulle inverka på kommunernas ekonomi och

på den skattebörda, som komme att åvila skattskyldiga, vilka icke äga

jordbruksfastighet. I detta avseende föreligger, såsom jag redan framhållit,

nu ett tämligen fylligt material, som saknades sistlidet år. Huru man be­

dömer resultaten av en dylik undersökning, måste naturligtvis alltid i av­

sevärd grad bero på vars och ens egen personliga uppfattning. Jag måste

dock fastslå, att de ökningar av utdebiteringsprocenten, som i stora delar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

129

av riket säkerligen skulle bliva följden av alternativ II, äro mycket avse­

värda. Den relativt kraftigaste ökningen i de undersökta kommunerna er-

hålles för Idre i Kopparbergs län, där stegringen, från 4.oo till 5.49, betyder

en ökning av skatten fiir andra än ägare av jordbruksfastighet med över

37 procent, för Malingsbo i samma län, där stegringen, från 7.4o till 9.oo,

betyder en ökning av skatten för andra än ägare av jordbruksfastighet med

(iver 21 procent, för Nianfors i Gävleborgs län, där stegringen, från 5.77 till

7.2 3, för andra än ägare av jordbruksfastighet ökar skatten med mer än

25 procent, samt för Ramsjö i samma län, där utdebiteringen stiger från

5.6 3 till 6.8 8 och skatten för andra än ägare av jordbruksfastighet alltså

ökas med över 22 procent. I dessa kommuner inverkar beskattningen av

skogen avsevärt; särskilt har bortfallandet av den nuvarande skogsaccisen

stor betydelse. I andra skogskommuner, såsom i synnerhet de undersökta

Norrbottenskommunerna, blir visserligen den relativa förskjutningen på andra

än ägare av jordbruksfastighet, om man bortser från maximeringen, ej

fullt så stark, nämligen upptill omkring 15 procent, men man synes här hava

att motse en mycket kraftig nedgång i såväl skogsmarkens — som represen­

terar en avsevärd del av jordbruksvärdet — som den växande skogens taxe­

ringsvärden vid nu pågående allmänna fastighetstaxering, och båda dessa

omständigheter tillsammans kunna befaras försätta dylika kommuner i ett

synnerligen brydsamt läge. Enligt beredningsnämndernas förslag har sålunda

jordbruksfastighetens taxeringsvärde nedgått i Arvidsjaur med 19.2 3 procent,

i Korpilombolo med 22.2 procent och i Tärendö med 10 procent. Även längre

söderut förekomma för övrigt mycket betydliga sänkningar i taxeringsvärdet.

I Idre har sålunda resultatet av beredningsnämndens förslag blivit en sänk­

ning av taxeringsvärdet med ej mindre än 27 procent. Att exakt avgöra,

huru stor förskjutning utöver den förut nämnda enbart detta skulle betyda

för andra än ägare av jordbruksfastighet, låter sig ej göra, men antagligen

skulle i Idre siffran i stället för nyssnämnda 37 procent utgöra omkring

43 procent. Men även mera utpräglade jordbrukskommuner förete mycket

ogynnsamma siffror. Höjningar sådana som från 18 till 20.4 7 respektive

20.8 6 procent i tvenne Gotlandskommuner äro ej blott absolut utan även

relativt mycket starka. Även här skulle uppstå en ökning av skattebördan

för icke jordbrukare med cirka 15 procent. En blick på tabellerna 2 A och

B visar för övrigt tydligt nog, att en mycket betydande del av denna verkan

är beroende på sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde. Ej ens

femtedelen av förskjutningen hänför sig i nämnda båda Gotlandskommuner

till ändringarna beträffande skogsbeskattningen.

Det är väl att märka, att den lättnad, som i dessa kommuner skulle

komma till stånd för jordbrukarna, ingalunda kunde räknas i dylika pro­

centtal. I berörda båda Gotlandskommuner skulle exempelvis fastighets­

ägarna från att enligt provisoriet bära 92.90 respektive 88.66 procent få

bära enligt utskottsförslaget 92.82 respektive 88.35 procent och enligt alter­

nativ II 91.9 2 respektive 86.84 procent, d. v. s. en lättnad enligt alternativ

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 180 häfl. (Nr 213.)

9

Kunyl. Maj:Is proposition Nr 213.

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

II i förhållande till provisoriet och utskottsförslaget av ej mer än 1 å 2

procent av skattebördan. Det må så vara, att dessa exempel äro mycket

utpräglade; men i viss mån likartade förhållanden föreligga dock, såsom de

meddelade sammanställningarna torde giva vid handen, i flertalet av de

rikets kommuner, som äro typiska jordbruks- och skogskommuner, och fram­

förallt i nästan alla de mest skattetyngda kommunerna, där jordbruks­

fastigheternas betydelse är påfallande stor. Av ett visst intresse för be­

lysande av detta förhållande är att ur siffrorna för å ena sidan alternativ II

och å andra sidan utskottsförslaget fastställa, hur stor minskning procentuellt

skulle för samtliga ägare av jordbruksfastighet uppkomma i de undersökta

88 kommunerna, därest sagda alternativ tillämpas i stället för utskottsför­

slaget. Uträkningen giver vid handen, att i förra fallet 64.2 6 procent, i

senare fallet 65.2 5 procent av hela skattebördan skulle åvila dem. Det

är å andra sidan klart, att i kommuner, där jordbruksfastigheten betyder

en relativt mycket ringa del av beskattningsföremålen, förhållandet skall

bliva ett annat. De sänkta repartitionstalen betyda där en helt liten

höjning av utdebiteringsprocenten men däremot givetvis en sänkning av

beskattningsunderlaget för de jordbrukare, som komma under de sex pro­

centen på taxeringsvärdet, varför lättnaden för jordbrukarna i för dessa

synnerligen gynnsamma fall torde kunna uppgå till cirka 15 procent av

skattebördan. För de jordbrukare, som komma över de 6 procenten på taxe­

ringsvärdet, d. v. s. i allmänhet smärre jordbrukare, vilka nedlagt ett

stort personligt arbete på sina fastigheter, torde däremot repartitionstalets

sänkning i en del fall kunna komma att medföra en böjning av skatten,

nämligen om de redan nu kunnat i huvudskak utnyttja de skattefria av­

dragen. Sänkningen skulle alltså icke blott i ett betydande antal fall för

andra skattskyldiga än större jordbrukare medföra en ansenlig ökning av

skattebördan, vilken därjämte samtidigt av andra anledningar stegras för

många, utan också i synnerligen olika grad, beroende på de skilda kom­

munernas tillgång på andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet, med­

föra lättnad för de fastighetsägare, som överhuvudtaget få del av lättnaden.

De olägenheter, som skulle bliva en följd av ett godkännande av alter­

nativ II, kunna knappast bringas ur världen på skatteutjämningens väg.

Antages detta alternativ, kommer medelutdebiteringsprocenten för landskom­

munerna i riket att ökas så avsevärt, att en höjning av bidragsgränsen från

10 till åtminstone 11 procent torde bliva nödvändig därest skatteutjämnings­

bidrag skall lämnas i samma omfattning som hittills; detta ej minst därför att

de kommuner, som hava en särskilt hög utdebiteringsprocent, i regel skulle

få denna mycket avsevärt ökad, ofta med 2 procent eller mer, vilket skulle

väsentligt öka bidragen till dessa kommuner, enär för de procenttal, som

ligga högt över den gräns, som berättigar till bidrag, i regel minst hälften

av den skatt, som svarar mot densamma, ersättes. Detta oaktat skulle i

kommuner med hög utdebitering de jordbrukare, som få sin skatt minskad

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

131

genom de sänkta repartitionstalen, få en ytterligare och mycket mera be­

tydande lättnad genom ökat utjämningsbidrag, medan däremot andra iin

jordbrukare aldrig skulle få sin skatteökning mer än delvis ersatt. Eu höjning

av hidragsgränsen från 10 till 11 procent skulle givetvis innebära en minskad

bidragsrätt för sådana kommuner, som ej hava avsevärd jordbruksfastighet,

enär dessa i regel ej få sin utdebitering höjd. Inom jordbrukskommunernas

kätegori åter skulle de kommuner, som ligga närmare hidragsgränsen, få

sina bidrag minskade. Redan den ökning av utdebiteringarna, som kan

bliva en följd av den av kommunalskatteutskottet förordade lättnaden i

skogsbeskattningen, samt den nu beslutade utvidgningen av bidragsrätten

till städerna, torde, om 10-procentsgränsen skall bibehållas, för sin finansi­

ering väl kräva den ökning av medelstillgången, som i 1927 års förslag

förutsattes genom skatten för gemensamt kommunalt ändamål, och den

ytterligare beskattning för dylikt ändamål, som i det följande föreslås, fram­

för allt i samband med särskild skatt å lotterivinster. Jag har genom det

nu senast anförda jämväl velat betona det samband med skatteutjämningen,

som frågan om ändrade repartitionstal för jordbruksfastighet äger och som

föranleder, att skatteutjämningsgrunderna torde erfordra översyn, om ifråga­

varande alternativ II skulle genomföras.

Det nu sagda torde ådagalägga, att frågan om en sänkning av reparti-

tionstalet för jordbruksfastighet är rätt komplicerad. Vissa jämställiglietskrav

tala för repartitionstalet O.os för jordbruksvärde, men samma jämställig-

hetskrav tala med nästan ännu större styrka för att den växande skogen

ej blir sämre ställd än jordbruksfastighet i övrigt, ty jordbruket avkastar

genomsnittligt vida mer än skogsbruket och bör följaktligen snarare kunna

bära en starkare garanti. Sagda jämställighetskrav kunna vidare ej anses

Ovedersägliga, då jordbruksfastigheten på grund av sin större avkastning

kan bära en starkare garanti än annan fastighet. De verkningar, som en

sänkning av repartitionstalet skulle medföra, skulle även med det minst

genomgripande alternativet, alternativ II, bliva betydande och, bland annat,

nödvändiggöra en ändring av grunderna för skatteutjämningen. De svårig­

heter, som skulle uppstå för kommunerna genom minskningen av deras be­

skattningsunderlag, skulle i många fall bliva mycket kännbara och av en helt

annan storleksordning än exempelvis de, som föranledde kommunalskatte­

utskottet att avstyrka förslaget om överflyttning av den kommunala progressiv­

skattens kommunandel till landstingen, desto större på den grund, att det här

gäller i synnerhet alla kommuner med hög utdebitering, medan förslaget

rörande progressivskatten rörde nästan endast kommuner med relativt låg ut­

debitering. Då den i och för sig avsevärda överflyttning av skattebördan till

andra skattskyldiga än ägare av jordbruksfastighet, som inom många kommuner

skulle uppkomma genom sänkt garantiskatt å såväl skog som jordbruksvärde,

skulle drabba dessa skattskyldiga ungefär samtidigt med i samma riktning

verkande ofta lägre skogsvärde och ändrade bestämmelser om skogs acci

sen och vägskatten, har jag i sålunda angivna omständigheter funnit

bärande skäl att ej nu förorda, det Kungl. Maj:t framlägger förslag till

riksdagen om lägre repartitionstal för jordbruksvärde.

Om repartitionstalen sålunda bestämmas till för jordbruksvärde O.o 6, för

skogsvärde 0.0 4, för tomt- och industrivärde O.05 och för annan fastighet

O.o5, så återstår frågan om accisbeskattningen. Jag anser mig kunna god­

taga kommunalskatteutskottets förslag om frihet från accis till landsting

och municipalsamhällen samt undantag från accisbeskattning för husbehovs-

virke utom byggnads- och dylikt virke. Jag kan ock, ehuru ej utan

tvekan, godtaga utskottets förslag att accisen skall utgöra en fjärdedel och

ej, såsom enligt propositionen, en tredjedel av de senaste fem årens ut­

debitering i kommunalskatt. Däremot finner jag mig icke böra upptaga

förslaget om accisens maximering till 3 procent. Man måste beakta, att

det här alls ej är fråga om någon ökning utav den nuvarande accisen, som

i stället helt bortfaller, utan blott gäller en ersättning för den del av fastig­

hetsskatten, som bortfaller på grund av att repartitionstalet för skogsvärde

sänkes till O.o 4. Med maximering erhålles en dylik ersättning icke i sådana

kommuner, där den kommunala utdebiteringen överstiger 12 procent, och

det är i själva verket i dylika kommuner, som ersättningen allra bäst

behövs och där maximeringen enligt det nu tillhandahållna materialet skulle

medföra avsevärd överflyttning av skattebördan. Det måste även erinras, att

den lättnad, som skulle uppstå för skogen i mycket skattetyngda kommuner,

skulle verka till en höjning av skatten för övriga, bland andra rena jord­

brukare och i allmänhet dem, som ej haft någon avverkning. Dessutom

skulle, såsom av utskottets förslag till skogsaccislag framgår, maximeringen

nödvändiggöra mycket invecklade bestämmelser om accisens fördelning i de

fall, där kommuner, församlingar och skoldistrikt ej sammanfalla. Dylika

bestämmelser synas, om möjligt, böra undvikas. Det har uppgivits, att man

på sina håll funnit en maximering av skogsaccisen önskvärd på den grund

att skatteutjämningsbidrag ej utdelas till lättande av skogsaccis. Ett dylikt

skäl är emellertid ej bärande, därest man, på sätt kommunalskatteutskottet

förordat och jag sedermera kommer att tillstyrka, i skogsaccislagen inför ett

stadgande, att, om kommun åtnjutit understöd av skatteutjämningsmedel,

vid accisprocentens uträkning hänsyn skall tagas till den skattesats, som

återstått efter avdrag av kommunen tillgodokommet dylikt understöd. Bifalles

detta förslag, så kommer accisprocenten att helt korrespondera med utdebi-

teringsprocenten till allmän kommunalskatt, sådan denna faktiskt ter sig

för de skattskyldiga, sedan de kommit i åtnjutande av utjämningsbidrag,

och skogsägarna bliva således ej betungade av skatten i högre grad än som

avsetts.

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Skogsbeskattningen.

Rörande beskattningen av växande skog hänvisar jag till sid. 144—180 i

propositionen nr 102 år 1927 samt de uttalanden, jag gjort i det föregående

vid behandling av frågan om principerna för skattesystemet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

13:$

Beskattningen av inländska juridiska personers inkomst och

förmögenhet.

Rörande detta spörsmål hänvisas till propositionen nr 102 år 1927, sid.

180—248. Kommunalskatteutskottet uttalar, att utskottet kunnat biträda

de allmänna principer, som i propositionen framlagts rörande beskattning

av juridiska personer. Vad de i propositionen särskilt berörda olika slag

av juridiska personer angår, bar vad där yttrats rörande handelsbolag och

rederier, gruvbolag, häradsallmänningar m. m. samt bostadsföreningar och

bostadsaktiebolag ej föranlett något yttrande från utskottets sida. Vad ut­

skottet i övrigt uttalat skall i det följande beröras beträffande de olika

slagen av juridiska personer.

I 1927 års proposition föreslogs, att kommanditbolag skulle självt skatta

för den del av sin inkomst, som belöpte på kommanditdelägarna, och dessa

därutöver erlägga skatt för vad som till dem utdelades. För den del av

bolagets inkomst, som belöpte på de solidariska delägarna, skulle dessa

skatta, envar för på honom belöpande andel. I fråga om statsskatten och den

kommunala progressivskatten skulle för kommanditbolaget tillämpas samma

skatteskalor som för aktiebolag, och skulle härvid såsom kapital betraktas

kommanditdelägarnas insatser i bolaget. Ett kommanditbolag skulle alltså

i beskattningsavseende så att säga uppdelas i två delar, en del, som mot­

svarade kommanditdelägarnas insatser och vinstandelar, vilken del skulle

behandlas i enlighet med de för aktiebolag gällande reglerna, samt en del

motsvarande de personligen ansvariga delägarnas insatser och vinstandelar,

vilken del skulle behandlas i enlighet med reglerna för vanliga handels­

bolag. Rörande motiveringen till detta förslag tillåter jag mig hänvisa till

propositionen sid. 186—188.

Kommunalskatteutskottet yttrade härom i huvudsak följande:

»I motioner I: 264, 265 och 266 har yrkats, att kommanditbolag måtte

bibehållas vid nu gällande skattefrihet eller att, om denna hemställan ej

kunde bifallas, de föreslagna reglerna för kommanditbolags skattskyldig­

het måtte göras tillämpliga allenast å bolag med flera än tio kommandit­

delägare.

Utskottet anser för sin del, att en beskattning av kommanditbolag är

berättigad i de fall, då de stå aktiebolagen nära, d. v. s. då de hava många

kommanditdelägare. Beträffande kommanditbolag med ett mindre antal

delägare åter, vilka närmast hava karaktären av rena handelsbolag med ett

fåtal begränsat ansvariga delägare, finner utskottet tillräckliga skäl för den

ifrågasatta dubbelbeskattningen ej föreligga. Det måste anses vara ett

verkligt intresse, att, om en firmainnehavare dör, hans arvingar kunna

fortsätta rörelsen med oförminskat kapital, även om alla arvingarna ej

bliva aktiva deltagare i affärsverksamheten. Detta torde i många fall ej

bliva möjligt, utan att sistnämnda arvingar befrias från ansvar för andra

tillgångar än kapitalinsatserna. Utskottet vill fördenskull förorda det av

skatteberedningen på sin tid framlagda förslaget, enligt vilket allenast

kommanditbolag med flera än fyra kommanditdelägare göras skattskyldiga.

Kommandit­

bolag ,.

Departements­

chefen.

Ideella

föreningar och

stiftelser.

De av departementschefen uttalade farhågorna för att detta förslag skulle

kunna tänkas föranleda bulvansystem torde visserligen ej vara betydelselösa

men utgöra enligt utskottets förmenande ej tillräckliga skäl att utsträcka

den ifrågasatta dubbelbeskattningen till ett område, där den uppenbarligen

ej är befogad, åtminstone ej förrän missbruk i syfte att orättmätigt få del

av den endast för kommanditbolag med ett fåtal delägare avsedda förmånen

verkligen kommer till synes.»

Rörande det av skatteberedningen framlagda — sedermera av utskottet

upptagna — förslaget i denna del uttalade jag i motiveringen till 1927 års

kungl. förslag, att detsamma syntes föga rationellt, vilket framginge

bland annat därav, att antalet delägare i ett kommanditbolag kunde växla,

samt att vid bifall till skatteberedningens förslag ett bulvansystem för att

hålla delägarnas antal nere kunde befaras uppkomma. Riktigheten av sist­

nämnda synpunkt har också på sätt och vis vidgåtts av kommunalskatte­

utskottet, ehuru utskottet icke ansett den utgöra tillräcklig anledning att

utsträcka dubbelbeskattningen i föreslagen omfattning. För egen del tror

jag emellertid, att olägenheterna av den ifrågasatta uppdelningen av kom­

manditbolagen i skattepliktiga och skattefria skulle visa sig vara så stora,

att man ej utan synnerligen vägande skäl borde reflektera på densamma.

Då några större olägenheter av ett dröjsmål med frågans slutgiltiga lösning

ej torde förefinnas och Kungl. Maj:t den 24 sistlidne februari beslutat, att

densamma skall upptagas till prövning i samband med aktiebolagsbeskatt-

ningen, vill jag vid dylikt förhållande tillstyrka, att i avvaktan på nämnda

utredning nu gällande bestämmelser bibehållas och kommanditbolag behandlas

som vanliga handelsbolag.

I 1927 års proposition föreslogs bibehållandet av skattskyldighet i gällande

utsträckning för ideella föreningar och stiftelser, varemot föreslogs, att inkomst-

och förmögenhetsskatten för desamma skulle göras proportionell och någon

kommunal progressivskatt för desamma ej utgå. Motiveringen återfinnes

i 1927 års proposition sid. 189—193.

Propositionen tillstyrktes av kommunalskatteutskottet, men i en av

herrar von Sneidern och Rune avgiven reservation yrkades, att ideella

föreningar, vilka uteslutande avsåge att främja ett religiöst, fosterländskt,

kulturellt, välgörande eller allmännyttigt ändamål, ävensom stiftelser med

likartat ändamål, vilka ej vore att hänföra till fromma stiftelser, skulle

befrias från skatt utom för inkomst av fastighet och av rörelse. Till ideella

föreningar med uteslutande religiöst, fosterländskt, kulturellt, välgörande

eller allmännyttigt ändamål skulle enligt reservationen räknas religiösa

föreningar, försvars- och skytteföreningar, föreningar för främjande av under­

visning och folkbildning ävensom av konst, litteratur och vetenskap, idrotts-

och gymnastikföreningar, föreningar för sjukvård, barnavård eller annat väl­

görande ändamål, nykterhetsföreningar, skogsvårdsföreningar, djurskyddsför­

eningar, turistföreningar och dylika föreningar, vilka uteslutande avsåge att be­

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

135

fordra ett rent ideellt ändamål. Däremot skulle till föreningar av ifrågava­

rande art icke hänföras föreningar för främjande av företagare- eller lönta­

gareintressen, föreningar för vårdande av yrkesangelägenheter, politiska före­

ningar, föreningar för tillgodoseende av släkt- eller familjeintressen eller

föreningar med sällskapligt syfte, även om dylik förening jämväl skulle

tjäna ett kulturellt eller välgörande ändamål. För att förening med rent

ideellt syfte skulle komma i åtnjutande av inskränkt skattskyldighet skulle

förutsättas, att föreningen enligt sina stadgar eller i sin verksamhet icke

främjade eller vore avsedd att främja medlemmarnas ekonomiska intressen,

samt att föreningen icke idkade handel eller annan verksamhet, varmed

följde skyldighet att föra liandelsböcker. Vad nu sagts om ideella för­

eningar skulle i tillämpliga delar gälla även om stiftelser samt därmed

likartade donations- och andra fonder. Avsåge således en stiftelse att till­

godose särskilda släkt- eller familjeintressen, ålåge stiftelsen skattskyldighet

för all dess inkomst.

Någon särskild motivering för detta yrkande meddelades ej i reservationen.

Reservationen bifölls av första kammaren.

I särskild proposition, nr 149, föreslogos sistlidet år förordningar i syfte

att nobelstiftelsen måtte utan avvaktan på kommunalskattereformen i övrigt

för 1927 års taxering komma i åtnjutande av den skattelättnad, som före­

slagits för framtiden för ideella föreningar och stiftelser i allmänhet. Denna

proposition bifölls av riksdagen.

Från nobelstiftelsen har nu inkommit en skrift med anhållan, att Kungl.

Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att åt stiftelsen måtte för år 1928

utverkas lindring i skattskyldigheten av enahanda omfattning som för år 1927.

I den av mig vid anmälan av 1927 års förslag lämnade motivering för att full­

ständig skattefrihet ej skulle medgivas nu skattskyldiga ideella föreningar och

stiftelser framhöll jag, att man vid meddelande av skatteprivilegier måste ihåg-

komma, att den frihet, som meddelades på ett håll, ofelbart måste motsvaras

av en ökning av skattskyldigheten på andra håll, och att en avvägning med

hänsyn härtill måste företagas. Det föreföll mig tillika rimligt, att den

mycket betydande fondbildning, som representerades av ideella föreningar

och stiftelser, i någon mån bidroge till det allmännas utgifter. Vidare

framhöll jag, att redan det av mig förordade utbytet av gällande progressiva

skatt mot en proportionell sådan skulle få en ej oväsentlig statstinansiell

betydelse. Lättnaden i statsskatt för skattskyldiga av ifrågavarande slag i

Stockholms stad beräknades till cirka 350,000 kronor. Till och med lämp­

ligheten av en skattelättnad i den utsträckning, som i propositionen ifråga­

sattes, hade varit föremål för tvekan hos vissa hörda myndigheter.

Dessa synpunkter tillåter jag mig nu ytterligare understryka. Enligt min

mening är det lika uppenbart, att avkastningen på de fonder, vilka inne­

havas av ideella föreningar och stiftelser, i princip bör vara underkastad

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Departement*-

chelen.

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Sparbanker.

statens och kommunernas beskattningsrätt, då de enskilda personer, som i sista

hand komma i åtnjutande av deras inkomster, ej heskattas, som att deras be­

skattning enligt nu gällande progressivskalor är orättvis. Man måste därför göra

klart för sig, att ett avstående från all beskattning innebär en verklig subven­

tion till dem, som göras skattefria, en subvention, som staten nu skulle be­

sluta å egna och kommunernas vägnar till företag, vilka, om än så be-

hjärtansvärda, till större delen säkerligen ej skulle erhålla ifrågavarande

understöd, om understödsfrågan prövades från fall till fall. Ett till sin

räckvidd och sina verkningar oberäkneligt generellt medgivande av dylika

indirekta subventioner anser jag mig ej kunna förorda, desto mindre som

den i 1927 års proposition ifrågasatta beskattningen innebär en betydande

lättnad i nuvarande förhållanden samt den av utskottsreservanterna ifråga­

satta skattefriheten för vissa inrättningar skulle medföra nya svårigheter vid

bedömande av gränsfall. Rörande frågan om de inrättningar, som inbegripas

i den sedan gammalt vedertagna skattefriheten för fromma stiftelser m. fl.,

har genom mångårig praxis en viss klarhet vunnits. Att nu giva klara

begreppsbestämningar, avsedda för en grupp av nytillkomna för sin fond­

avkastning skattefria institutioner, torde vara synnerligen svårt. Det är att

befara en rad med nya tvistigbeter rörande gränsfall, vilket helst bör und­

vikas. Jag finner sålunda övervägande skäl tala för den ståndpunkt, som

intogs i 1927 års proposition och av kommunalskatteutskottets majoritet.

I likhet med föregående år har jag för avsikt föreslå särskilda författ­

ningar, som avse att göra de nu för nobelstiftelsen gällande särskilda skatte-

bestämmelserna tillämpliga för stiftelsen för 1928 års taxering.

Enligt gällande lagstiftning förefinnes skattefrihet för sparbank för in­

komst av rörelse, därest sparbankens reservfond understiger 5 procent av

insättarnas fordran.

I 1927 års proposition föreslogs, att från inkomst av rörelse för sparbank

avdrag skulle få ske för belopp, som avsatts till reservfond, i den mån avsätt­

ningen vore nödvändig för uppbringande av sparbankens fonder till det enligt

gällande lag i förhållande till sparbankens inlåning erforderliga minsta be­

lopp eller, i förekommande fall, till det belopp som skolat minst erfordras,

därest från sparbankens fonder avdragits säkerhetsfond eller, under de tio

första räkenskapsåren efter sparbankens bildande, grundfond. Tillika före­

slogs, att sparbanker ej skulle utgöra kommunal progressivskatt, samt att

inkomst- och förmögenhetsskatten skulle vara proportionell och utgå med

ett grundbelopp av 3 procent. Rörande motiveringen hänvisas till proposi­

tionen sid. 194—197.

Kommunalskatteutskottet yttrade i denna punkt:

»Utskottet biträder för sin del förslaget om allenast proportionell skatt å

sparbankerna, om ock med någon tvekan i fråga om den statliga skatte-

procenten, vilken enligt utskottets förmenande möjligen kunnat sättas något

högre än som skett. Utskottet bär emellertid icke haft tillgång till sådan

utredning, att utskottet ansett sig kunna ifrågasätta ändring i vad Kungl.

Maj:t här föreslagit. En lättnad för sparbankerna utöver den sålunda av

utskottet förordade anser däremot utskottet ej tillräckligt motiverad, utan

föreslår utskottet full skattskyldighet för alla sparbanker.»

Kungl, Maj:ts proposition Nr 213.

137

Kommunalskatteutskottet var ense med 1927 års proposition därutinnan, att

Departemente-

den nuvarande regeln om skattefrihet är irrationell, och att detsamma måste the,en'

bliva omdömet om den gällande progressiva beskattningen på detta gebit.

Utskottet har emellertid ansett, att den lättnad Kungl. Maj:t föreslagit varit

något för vittgående. Jag vill emellertid ifrågasätta, huruvida det ej vore

lämpligare att i stället företaga den nya avvägning, utskottet tänkt sig, på det

sätt att skattefriheten i av Kungl. Maj:t föreslagen utsträckning bibehålies men

att i stället, på sätt utskottet ansett tänkbart, skatteprocenten till inkomst-

och förmögenhetsskatten något höjes. Sparbankerna torde för närvarande —

enligt vad en approximativ beräkning givit vid handen — betala inkomst-

och förmögenhetsskatt efter ett grundbelopp av i runt tal 800,000 kronor.

Slås denna summa ut på det beskattningsbara beloppet för samtliga spar­

banker, så blir medelproeenten något över 5. Vid dylikt förhållande synes

en proportionell skatt med ett grundbelopp efter 4 procent utan olägenhet

kunna åläggas sparbankerna. Vad däremot angår den ifrågasatta lättnaden

för sparbanker, vilkas fonder i förhållande till inlåningen äro så knappa, att

de, såvitt de ej ökas, hindra sparbankens vidare utveckling eller rent av

tvinga sparbanken att gå tillbaka genom att minska inlåningen, vidhåller

jag, att en skattelättnad för sådan vinst, som användes till den behövliga

fondökningen, lämpligen bör undantagas från skatt, likasom att grundfonden

— vilken ofta skall återbetalas till fondtecknarna — under de tio första

åren av en nybildad sparbanks verksamhetstid ävensom säkerhetsfond —

vilken alltid skall återbetalas till fondtecknarna — ej böra inräknas i fon­

derna. Såsom jag redan förra året framhöll, är en dylik skattefrihet för

alla normala fall praktiskt taget betydelselös, medan den däremot undan­

tagsvis, när en sparbank har relativt svaga fonder, har den betydelsen att

den ej försvårar sparbankens konsolidering.

Rörande den huvudsakliga innebörden av Kungl. Maj:ts förslag år 1927

inländska

beträffande beskattning av inländska försäkringsföretag får jag hänvisa till

propositionen sid. 206—232.

Kommunalskatteutskottet yttrade i denna punkt följande:

»Den beskattning, som för närvarande träffar försäkringsföretag, är, om

man bortser från den som träffar aktieägares andel i försäkringsaktiebolags

vinst, redan enligt gällande bestämmelser otvivelaktigt en skatt på för­

säkringstagarna, vilken uttages hos företaget. Sett från denna utgångs­

punkt är Kungl. Maj:ts förslag utan tvivel rationellare än nu gällande

regler och synes i princip kunna accepteras. Ekonomiskt innebär nämnda

förslag för närvarande, om man bortser från de ömsesidiga sakförsäkrings­

bolagen, vilka nu i allmänhet ej träffas av någon skatt och som enligt

förslaget i princip skulle komma att beskattas för försäkringsrörelsen,

ingen avsevärdare ändring. Att åstadkomma en viss förskjutning i för­

hållandet mellan livförsäkringsbolagen inbördes för ernående av en rätt­

visare fördelning av dessas skattebörda är däremot ett av propositionens

syften. Denna förskjutning blir dock ej så betydande, att förutsättningarna

för bedrivande av livförsäkringsrörelse därigenom bliva omlagda, något

som åstadkommits genom ett jämförelsevis större hänsynstagande vid be­

skattningen till det s. k. överskottet’ å rörelsen än till den upplupna

räntan på försäkringstagarnas insatta medel (d. v. s. det på visst sätt be­

räknade kapitalvärdet av hans inbetalda premier). Detta innebär på sätt

och vis en kompromiss med gällande lagstiftning, men denna kompromiss

synes just ur den antydda synpunkten vara befogad.

I längden lärer däremot Kungl. Maj:ts förslag kunna väntas för det all­

männa innebära en viss trygghet i förhållande till de nuvarande bestäm­

melserna, därest dessa skola så förstås, att avdrag är medgivet för avsätt­

ning till premieåterbäringsreserv. Livbolagen hava nämligen visat en viss

benägenhet att i stället för att utdela s. k. vinst (vilken beskattas hos

bolagen) övergå till s. k. premieåterbäring, som innebär en enligt av

Konungen fastställda grunder förutberäknad utdelning ur bolagets behåll-

Qing > avsättning till dylik utdelning har hittills i regel ansetts avdrags­

gill vid beskattningen. För närvarande finnes alltså en tendens att minska

de inflytande skatteintäkterna trots ökningen av företagens rörelse, medan

Kungl. Maj ds förslag under förutsättning av oförändrade konjunkturer

synes innebära en viss garanti för att skatterna skola hålla jämna steg med

nämnda ökning. Härigenom vinnes enligt utskottets uppfattning även ur

försäkringsföretagens synpunkt en fördel, ty en påtaglig minskning i dessas

beskattning kunde förr eller senare medföra ett bakslag, som för försäk­

ringsföretagen vore föga välkommet.

Den s. k. ränteskatt å livförsäkringsföretag, som är propositionens vik­

tigaste nyhet på förevarande område, är så begränsad, att det belopp, som

därigenom beskattas, ej får överstiga ’den på livförsäkringsrörelsen be­

löpande andel av behållningen å bolagets hela verksamhet’. Vid beräk­

ning av denna behållning får avdrag ske för avsättningar till försäkrings­

fonden, vilken svarar mot bolagets utfästelser för framtida utbetalningar

av försäkringsbelopp. Vad som erfordras till dessa kommer därför aldrig

att medtagas av skatten. Om ett år gått med förlust, drabbas årets rörelse

alltså icke av några skatter, försåvitt ej otillräcklig skattereserv funnits

avsatt till gäldande av skatt å tidigare ars vinster. Vid behållningens be­

räkning får i motsats till vad som är fallet vid det s. k. överskottets beräk­

ning, avdrag ej ske för avsättningar till premieåterbäring. Just härigenom

tryggar propositionen det allmännas skatteintäkter bättre än nuvarande ord­

ning. Något teoretiskt länder finns ej, att premieåterbäringen till försäkrings­

tagarna på grund av skatten kan bli mindre än bolaget (villkorligt) utfäst

sig till; men dels är sannolikheten för en sådan eventualitet ej stor, då

för premieåterbäringens tryggande i regel kunna disponeras s. k. vinst-

regleringsfonder och utjämningsreserver, och dels innebär det anförda från

förslagets utgångspunkt ingen inkonsekvens, ty det är försäkringstagarna,

som beskattas hos bolaget, och dessa få aldrig skatta för mer än de få ut.

Det anförda torde vara tillräckligt för att motivera utskottets ståndpunkt,

att motionerna 1:268 och 269 samt 11:373 och 374 böra avslås.

^ I motionerna I: 268 och 269 har yrkats, att riksdagen måtte avslå vad i

Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag föreskrives därom att för

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 213.

139

inländsk försäkringsanstalt, som driver livförsäkringsrörelse, skulle såsom

nettointäkt av rörelse anses, förutom överskottet å försäkringsrörelsen, ett

belopp motsvarande en tredjedel av dels den beräknade räntan å premie­

reserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar, dels den ränta, som belöper

å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv för dylika försäkringar, vilka

belopp doek icke finge överstiga den på livförsäkringsrörelsen belöpande

andel av behållningen å bolagets hela verksamhet.

I motionerna II: 373 och 374 däremot har yrkats, att även vid beräk­

ningen av behållningen å bolagets hela verksamhet avdrag skall få ske för

avsättningen till andra fonder än försäkringsfonden.

Yrkandena i motionerna I: 268 och 269 innebära ingen nämnvärd annan

ändring i det nuvarande, än att den progressiva statsskatten utbytes mot

en proportionell sådan, vilket i och för sig ej skulle behöva betyda någon

minskning av statens intäkter; att den kommunala progressivskatten sam­

tidigt bortfaller, måste däremot medföra en avsevärd minskning i den sam­

manlagda skattebördan. Härtill kommer den omständigheten, att möjlig­

heterna att genom premieåterbäring minska beskattningsunderlaget skulle

kvarstå. Sistnämnda anmärkning träffar jämväl motionerna II: 373 och

374, som innebära, att vid beräkning av 'behållningen av hela verksam­

heten’ (som begränsar ränteskatten), avdrag skulle få ske för bland annat

premieåterbäring; det sagda gäller även, fastän i mindre grad, om motio­

närens yrkande modifieras på sätt i hans motivering antytts. Propositionen

innebär, att premieåterbäringen i viss mån gynnas, då den ej medräknas i

'överskottet’, men ej till den grad, att premieåterbäringen i och för sig

kan medföra skattefrihet även i fråga om ränteskatten.

En beskattning även av ömsesidiga sakförsäkringsbolag, på sätt i pro­

positionen föreslagits, anser utskottet motiyerad. Framför allt måste en

beskattning av ränta å bolagens av äldre generationer hopsamlade fonder

anses rimlig. Men även en måttlig beskattning av vinsten på själva för­

säkringsrörelsen, d. v. s. i huvudsak den del av dessa bolags redovisade

vinst, som ej är avkastning av fonder, synes för de starkaste bolagen på­

kallad. I vissa yttranden har antytts, att skäliglietsprövning av fondernas

storlek borde kunna göras av försäkringsinspektionen i varje särskilt fall.

Inspektionen har emellertid förklarat en sådan skäliglietsprövning omöjlig.

Propositionen har i likhet med skatteberedningen infört den begränsning,

att av vinst på själva försäkringsrörelsen verkställd avsättning till så kallade

utjämningsfonder är avdragsgill endast så länge dessa fonder ej uppgå till

20 gånger den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning för

brandförsäkring och 2 gånger premieinkomsten för annan sakförsäkring.

I en motion II: 381 har nu föreslagits, att siffran 20 utbytes mot siffran 4.

Vill man ställa sig på den ståndpunkten, att endast bolag med en påtagligt

stark fondställning böra träffas av skatt för vinsten på själva försäkrings­

rörelsen, så synes berörda siffra 4 emellertid för låg. Däremot synes siffran

20 utan olägenhet kunna minskas till 10. Enligt vad utskottet från sak­

kunnigt håll inhämtat, kan det ej anses innebära en obillig beskattning,

om siffran 10 lägges till grund. Därigenom torde i själva verket en jäm­

nare beskattning i förhållandet mellan de starkaste bolagen sinsemellan

vinnas. I motioner 1:274 och 275 samt II: 367 och 368 har yrkats, att

förslaget om beskattning av ömsesidiga sakförsäkringsbolag skall avslås

och hittillsvarande praxis tillsvidare följas i avvaktan på förnyad utred­

ning, som skulle begäras hos Kungl. Maj:t. Enligt utskottets mening böra

dessa motioner ej bifallas.

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Utskottet har särskilt undersökt, huru ifrågavarande förslag skulle

komma

att verka för länens och häradenas ömsesidiga brandstodsbolag, och därvid

funnit, dels att en beskattning av fondernas avkastning ej kommer att för

dessas ekonomi hava synnerlig betydelse och givetvis kommer att bliva

praktiskt taget betydelselös för nystartade bolag, dels att en beskattning

därutöver skulle ifrågakomma endast för ett fåtal dylika bolag med synner­

ligen solid ställning.

I motioner 1:235 och II: 355 har yrkats sådan ändring i förslaget till

kommunalskattelag m. fl. författningsförslag, att understödsföreningar skola

bliva fria från beskattning, även om de äro pliktiga att årligen försäkrings-

tekniskt beräkna sin försäkringsfond. En undersökning av statistikens

siffror har givit vid handen, att bland de även enligt propositionen skatte­

fria understödsföreningarna befinna sig några bland de allra största. Bland

de föreningar, som meddela ren kapitalförsäkring och om vilka det här

huvudsakligen är fråga, representerade den 31 december 1925 de enligt pro­

positionen skattefria en försäkringssumma av mer än 88 miljoner kronor,

de skattskyldiga en försäkringssumma om mindre än 28 miljoner. Under

dylika förhållanden synes den i propositionen uppdragna gränsen mindre

lämplig. I praxis torde det förhålla sig så, att några få understödsförenin­

gar beskattas, men beträffande det vida övervägande flertalet har beskatt­

ning ej ifrågasatts. Något principiellt skäl, varför ej understödsföreningar

skulle beskattas lika med andra ömsesidiga livförsäkringsinrättningar, synes

visserligen svårt att finna, men eu skattefrihet av sociala skäl synes för­

svarlig. Utskottet tillstyrker därför bifall till nämnda motioner, såtillvida

att dessa föreningar åtminstone tillsvidare ej beskattas, förnämligast på

den grund att en beskattning skulle motverka den ur allmän synpunkt

önskvärda ändringen, att kassorna i allmänhet övergå till s. k. godkända

stadgar, varmed i princip följer skyldighet att årligen avlämna försäkrings-

teknisk redogörelse. Någon större finansiell betydelse har denna fråga ej

för det allmänna, då i allmänhet kassornas vinster ej äro synnerligen stora.

Skattefriheten torde även böra omfatta pensionsanstalter, som äro under­

stödsföreningar. Dessa äro redan enligt propositionen endast i undantags­

fall skattepliktiga för överskottet på pensionsförsäkringsrörelsen.

Vidare har väckts en motion (II: 350), som i fråga om försäkring av

kapitalunderstöd kombinerade med pensionsförsäkring uppdrager en viss

gräns mellan de understöd, som böra räknas som kapitalförsäkring, å ena

sidan och dem som äro att betrakta som pensionsförsäkring å andra sidan.

Utskottet finner det praktiskt, att kapitalförsäkring, som till skäligt belopp

kombinerats med pensionsförsäkring, på sätt i motionen föreslagits, i be­

skattningshänseende räknas tillhöra pensionsförsäkringen. Härav skulle

följa, att försäkringstagaren i dylikt fall finge obegränsad avdragsrätt för

premien för kapitalförsäkringen, medan dennas belopp beskattades, när det

utfölle. Då beskattning av större utfallande kapitalbelopp icke synes lämp­

lig, bör man vid tillämpning av en anordning i motionens syfte välja en

ej alltför hög övre gräns för kapitalunderstödets belopp. Utskottet har

intet att erinra mot den i motionen föreslagna gränsen men föreslår viss

ändring i formuleringen. Ändringar i motionens syfte hava vidtagits i

anvisningarna till 30 och 31 §§ av kommunalskattelagen, varigenom motio­

nens syfte torde bliva behörigen tillgodosett.

Det har upplysts, att bestämmelsen i 58 § förslaget till kommunalskatte­

lag om fördelning på olika orter av inkomst av inländsk försäkringsanstalts

rörelse lärer vara svår att tillämpa. Bestämmelsen synes liksom mot-

141

svarande anvisning utan olägenhet kunna undvaras, då tillämpning därav

skulle ifrågakomma blott i ett par fall.

Vidare bär i motioner 11:373 och TI: 380 yrkats, att försäkringsbolag ej

mätte inbegripas bland de företag (banker och dylika), som skola skatta

för inkomster av aktieutdelning in. in. I den mån försäkringsföretagen

skatta i försäkringstagares ställe, torde dessa yrkanden ej vara motiverade,

ty ett undantag från skattskyldighet skulle innebära ej befrielse från tre­

dubbel beskattning utan befrielse allenast från den dubbelbeskattning av

aktiebolagsinkomst, som är en integrerande del av vårt skattesystem i all­

mänhet och från vilken befrielse ej gives på andra punkter. Beträffande

sakförsäkringsaktiebolag, i vilka för närvarande hela överskottet tillfaller

aktieägarna, skulle däremot skattefrihet för utdelning från verkliga dotter­

bolag innebära en konsekvens av den givna utgångspunkten. Detta skulle

emellertid vara fallet även med utdelning från dotterbolag till banker —

bankernas aktier i dotterbolag äro i verkligheten ej att betrakta som vara

i deras verksamhet — men på grund av omöjligheten att urskilja den

ena och andra typen aktier torde enhetliga regler för ifrågavarande slag

av företag böra givas. Utskottet förordar därför avslag å berörda motions­

yrkanden.

För vissa redaktionella ändringar i Kungl. Maj:ts förslag beträffande

beskattning av inländska försäkringsföretag och av försäkringstagare torde

någon särskild redogörelse ej vara erforderlig.»

Det förslag rörande beskattning av försäkringsföretag, som sistlidet år av

Kungl. Maj:t framlades, har, såsom av det nu anförda framgår, i huvudsak

godkänts av ett enhälligt utskott. Den punkt, däri utskottsförslaget mest

väsentligt skiljer sig från propositionen, gäller den av utskottet föreslagna

utvidgningen av skattefriheten beträffande vissa understödsföreningar till

alla sådana. De skäl, som utskottet i dylikt avseende framlagt, synas

mig ej kunna frånkännas fog, varför jag tillstyrker utskottets förslag,

under framhållande, att önskvärdheten att likställa understödsföreningar med

övriga försäkringsföretag kan föranleda, att frågan framdeles upptages till

nytt övervägande. Av en viss betydelse är också den av utskottet föreslagna

ändringen av gränsen för avdragsgilla fondavsättningar för brandförsäkrings­

bolag, i det den i propositionen föreslagna summan 20 gånger den på året

belöpande premieinkomsten för egen räkning utbytts mot 10 gånger nämnda

belopp. Denna ändring synes mig jämväl böra nu upptagas tillika med de

övriga, mindre betydande, ändringar, som av utskottet ifrågasatts.

Kommunalskatteutskottet har karakteriserat 1927 års förslag rörande in­

ländska livförsäkringsanstalters beskattning såsom i viss mån en kompromiss

mellan den princip, som fått sitt särskilda uttryck i ränteskatten, och gällande

lagstiftning. Denna karakteristik är riktig; kompromissen har, såsom ut­

skottet jämväl uttalat, motiverats därmed, att genom en omedelbar övergång

till allenast en ränteskatt förutsättningarna för bedrivande av livförsäkrings­

rörelse skulle på en gång blivit omlagda, vilket ej borde ske. Jag anser mig

emellertid böra uttala, att ränteskattens princip synes mig synnerligen svår att

vederlägga, och att en ytterligare utveckling av densamma i framtiden kan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Departements­

chefen.

ifrågakomma. Det redan föreliggande förslaget medför, att försäkringsföre­

tagen, därest de i större utsträckning övergå till premieåterbäring, ej däri­

genom komma att bliva undantagna från en rättvis beskattning. Emellertid

gives även den möjligheten, att premierna bliva så knappt beräknade, att rum

ej finnes för vare sig premieåterbäring eller vinstutdelning i annan form.

Skulle försäkringsföretagen övergå till denna försäkringsform — en åtgärd

som lärer kunna motiveras av helt andra hänsyn än som röra beskatt­

ningen — kan därav bliva en följd, att ej heller med det nu förevarande

förslaget någon nämnvärd beskattning kommer att äga rum på grund av

den nu med hänsyn till försäkringslagens innehåll gjorda begränsningen,

att avsättning till premiereserv under inga förhållanden får medtagas av

skatten. Kommer en dylik utveckling av försäkringsväsendet till stånd, får

uppenbarligen tagas i övervägande, huruvida ej även nämnda begränsning

måste borttagas, vilket givetvis förutsätter en modifikation i en eller annan

form av försäkringslagstiftningen. I princip lärer intet kunna invändas

mot en dylik modifikation, enär det här gäller en skatt på försäkringstagarna

själva, vilken uttages hos bolaget. Därest det skulle framställas som en

anmärkning mot det föreliggande förslaget, att det ej från början är ut­

format med hänsyn även till denna eventualitet, må framhållas, att det

dock i betydligt högre grad än nu gällande lagstiftning säkrar det allmännas

rätt utan att dock kränka försäkringsföretagens eller försäkringstagarnas

berättigade intresse.

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Beskattningen

av mc der- och

dotterföretag

m. m.

Bland de förslag, som i sistlidet års proposition avsågo att reglera frågan

om moder- och dotterföretags beskattning, var även förslaget om den s. k.

kedjebeskattningens upphävande. Motiveringen återfinnes å sid. 232—245 i

propositionen. Förslaget tillstyrktes av kommunalskatteutskottet, som i dylikt

hänseende yttrade, bland annat:

»Utskottet hyser för sin del den uppfattningen, att Kungl. Majrts förslag

om kedjebeskattningens avskaffande är i hög grad motiverat och konsta­

terar, att även i nämnda motioner någon principiell motsättning till denna

ståndpunkt ej kommit till uttryck. Motionärernas skäl för deras avslags­

yrkande är i stället att finna därutinnan, att vissa missbruk av skattefri­

heten skulle kunna befaras. Utskottet vill för sin del ej förneka, att så

skulle kunna tänkas bliva fallet, därest ej, såsom föredragande departe­

mentschefen ställt i utsikt, frågan om bestämmelser till förekommande av

dylika missbruk skulle komma att upptagas i samband med frågan om

aktiebolagsbeskattningen i allmänhet. Utskottet vill för sin del understryka

behovet av dylika bestämmelser och instämmer tillika i departementschefens

uttalande, att försök att använda aktiebolagsformen i syfte att kringgå

gällande beskattningsregler med hänsyn därtill torde bliva föga lönande.

Genom det förslag till s. k. utskiftningsskatt vid bolags upplösning m. m.,

som av Kungl. Maj:t framlagts och som av utskottet i det följande till-

styrkes, torde för övrigt riskerna för missbruk av aktiebolagsformen av nu

anförd grund i betydande grad minskas. Utskottet biträder alltså i denna

punkt propositionen och avstyrker bifall till motionerna.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

143

1 den förut omförmälda reservation, däri av herr Bärg m. fl. yrkades

avslag å propositionen i dess helhet, anfördes såsom en brist i denna, att

borttagande av kedjebeskattningen för aktiebolag föresloges, ehuru ännu

icke framlagts förslag till de nya bestämmelser, som vore erforderliga till

förekommande av missbruk, varjämte varje utredning saknades om de stats-

flnansiella verkningarna av en dylik skattelättnad. Detta uttalande torde

få ses i belysningen av vad som yttrats i motionerna I: 270 av herr Möller

ra. fl. samt IT: 387 av herr Hansson i Stockholm m. fl., däri det heter:

»I samband med berörda fråga om moder- och dotterföretag vilja vi

jämväl erinra om att i Kungl. Maj:ts proposition nr 103 föreslås upp­

hävandet av den s. k. kedjebeskattningen å aktiebolag och ekonomiska före­

ningar. För denna reform kunna utan tvivel vägande skäl anföras. Utan

att i princip vilja motsätta oss den föreslagna reformen, vilja vi emellertid

framhålla, att i propositionen icke förefinnes någon garanti mot missbruk

av den ifrågasatta skattebefrielsen. Denna skulle sålunda kunna tänkas

resultera i bland annat att enskilda större förmögenhetsägare bildade

aktiebolag för förvaltning av sin i aktier och kommanditlotter placerade

förmögenhet och därigenom erhölle skattefrihet för hela den del av av­

kastningen, som de icke för täckande av sina löpande utgifter behövde

uttaga som utdelning ur förvaltningsbolaget. På grund av nu anförda

skäl anse vi, att Kungl. Maj:ts sist berörda förslag bör av riksdagen

avslås.»

I dessa tider, då det svenska näringslivet håller på att konsolidera sig

Departements-

under svår konkurrens med utlandet, är det enligt min mening av stor vikt,

cheien.

att irrationella hinder mot en lämplig organisation ej upprätthållas. Såsom

ett dylikt hinder torde enligt numera, såvitt jag kunnat finna, tämligen sam­

stämmig uppfattning få betecknas den gällande kedjebeskattningen. Jag vill

särskilt erinra om faran för att sådana svenska industriföretag, som hava en

omfattande verksamhet på världsmarknaden och som av organisatoriska skäl

måste arbeta under formen av moder- och dotterbolag, känna sig nödsakade att

för vinnande av skattelättnad förlägga moderbolaget och därmed även företagets

ledning till något av de länder, där kedjebeskattning icke förekommer. Att

ifrågavarande hinder för en lämplig organisation omedelbart undanröjes är

enligt min mening av så stor betydelse, att andra i och för sig ej betydelse­

lösa men jämförelsevis underordnade intressen böra få vika. Den fara för

missbruk, som här föreligger, lärer ej kunna sägas äga någon större räckvidd,

förså vitt ej fråga är om möjligheten att inrätta sig på visst sätt under en

längre tidrymd. Den nya lagstiftning rörande aktiebolags beskattning, som

kan antagas komma till stånd inom de närmaste åren, kommer med all

sannolikhet att till förekommande av dylika missbruk innehålla bestäm­

melser, vilka försätta även dem, vilka dessförinnan gjort sig skyldiga till

missbruk, i ett relativt ogynnsamt läge. Med hänsyn till att missbruk alltså

icke skulle i längden medföra fördel utan troligare nackdel för vederbörande,

torde det vara att förvänta, att missbruk i någon nämnvärd omfattning

icke skola äga rum under den tid, som kan förflyta innan den nya lagstift-

144

Beskattning

av system­

bolag m. fl.

s. k. monopol-

bolag.

Historik.

ningens ikraftträdande. För övrigt bör ej förbises, att å andra sidan genom

kedjebeskattningens avskaffande skulle avlägsnas den väsentligaste anled­

ningen till de missbruk, som för närvarande ej sällan medföra oriktig

beskattningsort.

Vad angår den i berörda reservation framställda anmärkningen rörande

avsaknaden av utredning om ifrågavarande förslags statsfinansiella verk­

ningar, tillåter jag mig här upprepa vad jag i dylikt avseende yttrade

sistlidet år:

»Rörande omfattningen av den inkomstminskning, statsverket har att

emotse genom den ifrågasatta skattefriheten, är det omöjligt att verkställa

några tillförlitliga beräkningar, och jag betvivlar, att det ens i framtiden

skall visa sig möjligt att åstadkomma dylika. Ett av syftena med reformen

är ju nämligen, att vinster från de olika företagen skola komma att redo­

visas, där vinsterna uppkommit. I vad mån en överflyttning av vinster

kommer att ske, kan ej förutses. Ej heller är det möjligt att bedöma, i

vilken utsträckning avdragen för gäldräntor komma att minskas därigenom,

att dylika räntor anses motsvara inkomst av aktieutdelning m. m. Jag

vågar dock uttala såsom sannolikt, att den omedelbara skatteminskningen

knappast skall kunna överstiga ett belopp av 3 å 4 miljoner kronor. Indirekt

kan förslaget väntas så småningom medföra en ökning av det allmännas

inkomster på grund av de gynnsamma verkningar, förslaget kan väntas

utöva på näringslivet.»

Till vad jag sålunda uttalade är ej mycket att tillägga. Jag vill dock

meddela, att den av mig gjorda approximativa kalkylen grundade sig på

vissa för mig då tillgängliga uppgifter rörande aktiebolagens aktieinnehav.

Kalkylen kan ock sägas i viss mån erhålla bekräftelse av de beräkningar,

som ligga till grund för beräknandet av inkomst- och förmögenhetsskatten

i samband med statsverkspropositionens upprättande. Aktiebolagens kapital­

inkomster, vilka innefatta företrädesvis men ej uteslutande aktieinkomster,

pläga kalkyleras till i runt tal 40 miljoner kronor, medan skatteprocenten

för aktiebolag, om 160 procent på grundbeloppet uttages, kan beräknas till

inemot 9. Skatten på kapitalinkomsten skulle följaktligen uppgå till ungefär

3.6 miljoner kronor. Tager man hänsyn till de i mitt nyss återgivna ut­

talande från förra året framhållna omständigheter, som verka i olika rikt­

ningar, torde det få medgivas, att sistnämnda siffra innebär ett visst stöd

för sannolikheten av att den omedelbara inkomstminskningen knappast

för närvarande skall kunna överstiga ett belopp av 3 å 4 miljoner kronor.

I skrivelse den 10 maj 1921, nr 198, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t

ville låta verkställa utredning av frågan, i vilken utsträckning och under

vilka former bolag, som enligt bestämmelserna i 17, 18 och 19 §§ förord­

ningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker hava till

ändamål att idka handel med rusdrycker, skulle kunna befrias från kom-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

145

munal skattskyldighet, samt för riksdagen framlägga det förslag, som kunde

av utredningen föranledas.

En redogörelse för de åtgärder, som vidtagits i anledning av berörda

riksdagsskrivelse, återfinnes i sistlidet års proposition i kommunalskatte­

frågan (sid. 245—248). I propositionen föreslogs, att systembolagen skulle

befrias från kommunal progressivskatt, år 1926 representerande omkring

770,000 kronor av en total kommunalskatt om cirka 2,600,000 kronor, men

att kommunalskatten i övrigt för dessa bolag skulle bliva oförändrad. I

motiveringen för detta förslag uttalade jag, bland annat, följande:

»Såsom kommunalt skatteproblem synes mig frågan om systembolagens

beskattning härigenom få en lämplig lösning. Härmed vill jag emellertid

ej hava sagt, att det är uteslutet att på annan väg komma det ur allmän

hushållningssynpunkt önskvärda resultatet något närmare. Därest det blir

möjligt att på ett någorlunda tillfredsställande sätt fastslå, huru stor del av

varje systembolags vinst är att anse såsom monopolvinst, så synes det mig

riktigt, att denna monopolvinst direkt indrages till staten utan att redovisas

såsom vinst hos de olika bolagen. Frågan härom synes emellertid böra

underkastas prövning i annat sammanhang än vid de kommunala skatte­

problemens lösande.»

I motioner 1: 277 och II: 351 vid 1927 års riksdag yrkades emellertid

dels sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag, att sy­

stembolagen befriades från skatt för inkomst av rörelse, dels ock att riks­

dagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av åtgärder

för att nödiga medel måtte finnas tillgängliga till ersättning åt kommuner,

i vilka den 1 januari 1927 funnits inrättade detaljhandelsbolag för försälj­

ning av rusdrycker eller filialer därtill. Härom yttrade utskottet i utlåtande

nr 1, bland annat, följande:

»Utskottet kan för sin del icke anse, att tillräcklig hänsyn i propositionen

tagits till de skäl, som tala emot en kommunal beskattning av systembo­

lagen. Även föredragande departementschefen har vidgått, att utsikterna

för en kommun att erhålla skattemedel från systembolags rörelse knappast

kunde antagas helt sakna inflytande vid en kommunal representations be­

dömande av frågan, huruvida dylik rörelse skulle få drivas i kommunen

eller ej. Enligt utskottets förmenande är det vidare här väsentligen fråga

om monopolvinster. Även i den mån monopolvinster ej kunna anses före­

ligga hava vinsterna i regel uppkommit genom rörelse, som avser en stor

kringliggande landsbygd. Den närmast till hands liggande konsekvensen

av dessa förutsättningar blir enligt utskottets förmenande en fullständig

befrielse för systembolagen från all kommunal skattskyldighet för sin rö­

relse. Någon orätt vederfares enligt utskottets mening ej kommunerna häri­

genom, därest det blott tillses, att under en övergångstid kommunerna an-

slagsvis erhålla en successivt minskad ersättning för den skatt, varifrån de

fått avstå. I skrivelse till Kungl. Maj:t torde riksdagen böra anhålla om

förslag angående beredande av dylik ersättning. Utskottet förordar följakt­

ligen bifall till de i motionerna 1: 277 och II: 351 gjorda yrkanden.»

Vid frågans behandling i första kammaren bifölls emellertid ett inom ut­

skottet reservationsvis framställt yrkande om bifall till propositionens stånd-

Bihang till riksdagens protokoll 192S. 1 saml. ISO häft. (Nr 213.)

10

Kungl. Maj:ts proposition År 213.

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Uppdrag åt

1924 års

skattebered-

ning.

punkt. I andra kammaren däremot avslogos som bekant såväl propositionen

som utskottets förslag.

När denna fråga förehades i första kammaren, uttalade jag, bland annat,

att jag ej ville förneka, att det funnes vissa skäl, som talade för att system­

bolagen skulle åtnjuta den skattefrihet, som av utskottet ifrågasattes, enär

dessa bolag grundade sig på monopol. Om man utginge från denna upp­

fattning, borde emellertid åtskillnad göras emellan den del av vinsten, som

grundade sig på monopolställningen, och den del, som kunde anses vara

vinst av affärsrörelsen såsom sådan. Det förefölle vidare ej riktigt att gå

in för ett sådant frikallande från skattskyldighet beträffande systembolagen

utan att samtidigt upptaga samma fråga i vad anginge partihandelsbolagen.

Sambandet mellan parti- och detaljhandeln med rusdrycker har även fram­

hållits i ett uttalande i 1927 års riksdagsskrivelse nr 314, däri det fram­

hållits såsom önskvärt, att Kungl. Maj:t i samband med förslag rörande

ordnandet av partihandeln med spritdrycker till 1928 års riksdag framlade

all den utredning, som kunde erfordras för att tillfälle måtte beredas riks­

dagen att i ett sammanhang pröva frågan om de statsfmansiella intressen,

som vore bundna vid ej blott partihandeln utan även detaljhandeln med

rusdrycker.

Enligt mitt uppdrag har nu 1924 års skatteberedning till utredning upp­

tagit frågan, i vad mån det kunde visa sig möjligt och lämpligt att så an­

ordna den direkta beskattningen av monopolbolag, nämligen bolag för parti­

handel med rusdrycker, aktiebolaget svenska tobaksmonopolet ävensom de

s. k. systembolagen, att den del av dessa bolags vinst, som vore att betrakta

såsom monopolvinst, ej bleve beskattad. 1 dylikt avseende har skattebered-

ningen i en i december 1927 avgiven promemoria anfört följande:

»Därest en sådan anordning kan vinnas, att de delar av ifrågavarande

bolags vinst, som äro att anse såsom monopolvinster, ej kommunalt be­

skattas, blir följden likaväl ifråga om bolag för partihandel med rusdrycker

som i fråga om bolag för detaljhandel med rusdrycker den, att praktiskt

taget allt vad som sålunda undandrages kommunerna kommer staten till

godo. Privata aktieägare i dessa bolag hava nämligen eu till sitt maximum

begränsad rätt till utdelning, och endast om inkomsten i något bolag är sä

liten, att den ej förslår till dylik maximiutdelning, kommer en minskning

av kommunalskatten aktieägarna till godo. Skulle inkomsterna uppgå till

så ringa belopp, som det här bleve fråga om, är man emellertid inne på

den del av inkomsten, som under inga förhållanden lärer kunna betraktas

såsom monopolvinst. En anordning, som innebär, att monopolvinster undan­

tagas från kommunal beskattning, lärer alltså för nämnda bolag i verklig­

heten innebära en form för indragning av dessa vinster i deras helhet till

statsverket. Med aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet ställer sig förhål­

landet något annorlunda, enär i nämnda bolag aktieägarnas rätt till utdel­

ning visserligen är begränsad men ej till sitt maximum bestämd. Här

verkar alltså en minskad kommunalskatt till ökning av aktieägarnas utdel­

ning. Större delen av denna utdelning tillfaller emellertid statsverket i

form av utdelning å statens stamaktier i bolaget, medan de privata prefe-

Kwujl. Maj:ts proposition Nr 213.

147

rensaktieägarna erhålla endast en mindre del av ifrågavarande belopp. Ett

beskärande av berörda bolags kommunalskatt, så att denna ej träffar mono­

polvinst, innebär sålunda ett huvudsakligt men ej fullständigt indragande

till statsverket av nämnda monopolvinst.

Det nu anförda giver vid handen, att det stundom framförda önskemålet

om eu fullständig indragning av monopolbolagens verkliga monopolvinster

till statsverket kan beträffande rusdrycksbolagen vinnas genom att undan­

taga dessa vinster från kommunalskatt, under det att detta syfte på berörda

väg ej kan helt vinnas beträffande aktiebolaget svenska tobaksmonopolet

med detta bolags nuvarande organisation. Det lärer emellertid vara möjligt

att beträffande sistnämnda bolag så reglera vinsten, att ej heller för detta

bolag någon monopolvinst kommer att återstå.

Genomförbarheten av berörda projekt är givetvis helt och hållet beroende

på om det gives något sätt att fastslå vad som skall förstås med monopol­

vinst. Att verkställa någon hållbar utredning i syfte att fastställa till vilket

belopp ifrågavarande företags inkomster skulle kunnat uppgå, om ej en av

det allmänna förlänad monopolrätt förelegat, torde nu vara omöjligt. Där­

emot torde det ej vålla några större svårigheter att efter allmänna skälig-

hetsgrunder fastslå ett maximum för den vinst, som skall anses ej vara att

betrakta såsom monopolvinst. Man kan tänka sig att här utgå antingen

från bruttovinstsiffror eller omsättningssiffror. Det senare synes vara att

föredraga såsom innebärande en mera påtaglig och jämnare verkande norm.

Vad som erfordras för vinnande av merberörda önskemål är sålunda endast

att fastslå, att den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av

monopolrörelsen ej får överstiga viss procent på omsättningen av de varor,

som monopolrörelsen avser. För övrigt skulle den beskattningsbara in­

komsten beräknas enligt eljest gällande regler.

Frågan kompliceras emellertid i någon mån därigenom, att ett beskatt­

ningsbart belopp skall fastställas även för den statliga inkomst- och för­

mögenhetsskatten. Detta belopp blir ju av åtskilliga skäl i regel ett annat

än den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. Man kar

nu två möjligheter att ordna detta förhållande. Den ena möjligheten är

att låta det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara

beloppet fortfarande bestämmas enligt eljest gällande regler utan att här

införa någon maximering. Häremot talar närmast det skäl att den kom­

munala progressivskatten ävensom en eventuell utjämningsskatt skola utgå

på samma beskattningsbara belopp som inkomst- och förmögenhetsskatten.

Detta skäl är givetvis ej bärande, försåvitt ej kommunal progressivskatt och

utjämningsskatt skola utgå på ifrågavarande bolags vinster. Enligt vad

nedan kommer att föreslås, skulle emellertid blott systembolagen befrias

från dylik skatt, vadan partihandelsbolagen och tobaksmonopolet skulle bliva

underkastade kommunal progressivskatt och utjämningsskatt. Även torde

kunna anföras, att, om en monopolvinst anses föreligga, det torde vara eu

riktigare väg att uttaga denna helt och hållet i annan form än genom in­

komst- och förmögenhetsskatt. Vid sådant förhållande synes den andra

möjligheten, nämligen att bestämma alldeles samma maximum för den skatte­

pliktiga inkomsten av monopolrörelsen beträffande den statliga inkomst- och

förmögenhetsskatten som beträffande den kommunala inkomstskatten, vara

att föredraga.

Den i det föregående ifrågasatta maximeringen synes lämpligast böra in­

fogas på det stadium av inkomstberäkningen, som i Kungl. Maj:ts förslag

148

Kungl. May.ts proposition Nr 213.

till kommunalskattelag betecknas med nettointäkten av rörelsen (30 § 1 mom.),

dock endast försåvitt fråga är om monopolrörelse. Nettointäktens belopp

är gemensamt för taxeringen till kommunal inkomstskatt och till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt. Monopolrörelsen måste vid maximeringen

betraktas såsom en särskild förvärvskälla. Har den skattskyldige vid sidan

av monopolrörelsen någon annan rörelse eller har han andra förvärvskällor,

böra inkomsterna av dessa beskattas fullt. Å andra sidan får, försåvitt

angår kommunalbeskattningen, procentavdrag ske med det belopp, som be­

skattats genom fastighetsskatt för av företaget ägda i monopolrörelsen an­

vända fastigheter. Vidare kunna ifrågakomma allmänna avdrag; särskilt

har i fråga om den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten utskylds-

avdraget betydelse.

Några större tekniska svårigheter att genomföra en dylik beskattningsregel

torde knappast förefinnas, då maximeringen hänför sig till nettointäkten av

monopolrörelsen. En fördelning av vissa gemensamma omkostnader på å

ena sidan denna rörelse, å andra sidan eventuellt bedriven annan rörelse

kan visserligen ifrågakomma, men fördelningsproblemet torde här ej ställa

sig svårare än när det gäller fördelning av gemensamma kostnader för

rörelser, vilka för en och samma rörelseidkare skola betraktas som skilda

förvärvskällor. Enligt vad skatteberedningen har sig bekant, lärer bok­

föringen hos de företag, varom här är fråga, vara så specificerad, att en

uppdelning torde ställa sig jämförelsevis enkel.

Det bör emellertid ej förbises, att om den till statlig inkomst- och för­

mögenhetsskatt skattepliktiga inkomsten och därmed det beskattningsbara

beloppet maximeras till ett belopp, som väsentligen understiger det nu­

varande, detta i fråga om samtliga rusdrycksförsäljningsbolag kommer att

betyda en avsättning av vinstbelopp till statsverkets fond för statsskuldens

amortering, enär vad som nu utgår såsom inkomst- och förmögenhetsskatt

i stället kommer att få karaktär av rusdrycksmedel. Därest det skulle

anses olämpligt att sålunda beröva den löpande budgeten vissa medel för

dess finansiering, synes emellertid detta lätt kunna avhjälpas genom att i

skälig mån höja de belopp, som enligt 1 § 2 mom. i förordningen den 28

maj 1926 angående statsverkets fond av rusdrycksmedel begränsa avsätt­

ningen till nämnda fond. Huru härmed bör förfaras torde det emellertid

ej tillkomma skatteberedningen att föreslå.

Vad härefter angår möjligheten att fastställa lämplig maximisiffra för

inkomsten torde de olika slagen av monopolbolag böra undersökas vart

för sig.

Bolagen för partihandel med rusdrycker äro numera som bekant endast

två, nämligen aktiebolaget vin- och spritcentralen samt aktiebolaget J. D.

Grönstedt & C:o. Den till bevillning beskattningsbara inkomsten har vid

1926 års taxering utgjort för det förra bolaget 11.8 miljoner och för det

senare bolaget omkring 1.7 miljoner kronor. Av båda bolagens inkomst har

på Stockholms stad fallit cirka 8 miljoner och på 8 andra kommuner cirka

5.5 miljoner kronor.

De i vederbörande vinst- och förlusträkningar redovisade vinsterna för

år 1925 utgjorde för aktiebolaget vin- och spritcentralen ungefär 6.41 mil­

joner kronor, därav utdelats till aktieägarna 1.4 o miljoner kronor, avsatts

till reservfonden 1.2 8 miljoner kronor och inlevererats till statsverket 3.7 8 mil­

joner kronor, samt för aktiebolaget J. D. Grönstedt & C:o 1.6 o miljoner kronor,

därav utdelats 0.3 5 miljoner kronor, fonderats 0.2 8 miljoner kronor och

149

inlevererats till statsverket 0.«7 miljoner krom))-. Det synes för dessa bolags

vidkommande ej riktigt att pasta, att liela de belopp, som inlevererats till

statsverket, järnte den på dem belöpande skatt halt karaktär av monopol­

vinst (härvid märkes, att fondavsättningarna i framtiden torde bliva mindre

än år 192(5). Den rörelse, som ifrågavarande bolag bedrivit, kunde utan

tvivel, även om det varit fråga om monopolbolag, tänkts lämna eu betyd­

ligt större vinst än som motsvarar utdelade och fonderade medel. Då fråga

här är om idkande av grosshandel, synes en siffra av 5 procent å totala

försäljningssumman kunna anses utgöra ett skäligt maximum för vad

som i beskattningsavseende ej skall anses såsom monopolvinst. Totala om-

sättningssiffran för båda partihandelsbolagen utgjorde år 1925 (om man

bortser från vissa transaktioner mellan partihandelsbolagen inbördes, vilka

här ej synas böra medräknas) respektive 74.5 och 11.o eller sammanlagt 85.5

miljoner kronor, därav 5 procent utgöra 3.

12 respektive 0.5 5 miljoner kronor

eller sammanlagt 4.2 7 miljoner kronor. Tages i betraktande, att samman­

lagda utdelningen från de båda bolagen (i genomsnitt i det allra närmaste

7 procent på aktiekapitalet) utgjort 1.75 miljoner samt fondavsättningarna

1.56 miljoner kronor, vilka båda belopp tillsammans utgöra ungefär 3.3

miljoner kronor, samt att regelmässigt den till bevillning skattepliktiga

inkomsten plägar uppgå till betydligt högre belopp än den i bokföringen

redovisade vinsten, förefaller det som om de 5 procenten skulle representera

en lagom avvägd siffra. Vid eu siffra av 4 procent skulle den skattepliktiga

nettointäkten bliva blott 3.4 2 miljoner kronor, vilket förefaller för lågt i

jämförelse med summan av den utdelade och den fonderade vinsten.

För att göra övergången från full beskattning till den mera inskränkta

beskattning, som här ifrågasatts, mjukare, synes det ej vara ur vägen att

företaga en successiv sänkning av det procenttal, som skall utvisa gränsen

för monopolvinsten, så att detta procenttal första året sättes till 7, andra

året till 6 och först därefter till 5.

Någon anledning att för ifrågavarande slag av bolag stadga om befrielse

från kommunal progressivskatt och utjämningsskatt synes ej föreligga.

Ifrågasatta progressivskalor för aktiebolag äro väl lämpade för dessa bolag,

vilka arbeta med ett jämförelsevis stort eget kapital. Hava väl monopol­

vinsterna undantagits från skatt, torde det återstående böra underkastas full

beskattning i vanlig ordning.

Den ungefärliga betydelsen av den ifrågasatta ändringen torde framgå

därav, att, medan den år 1926 till bevillning beskattningsbara inkomsten

för aktiebolaget vin- och spritcentralen sådan denna fastställts av pröv-

ningsnämnden, såsom förut uppgivits, uppgått till cirka 11.8 miljoner kronor,

densamma med 5-procentmaximeringen skulle utgjort omkring 3.i miljoner

kronor. Härtill kommer fastighetsbevillning. I fråga om inkomst- och för­

mögenhetsskatten skulle taxeringen minskats från omkring 10 miljoner kronor

till cirka 1.4 miljoner kronor, därvid emellertid märkes, att avdrag för kom-

munalutskylder beräknats med ett mycket större belopp än vad som skulle

varit fallet, om den inkomst, varå utskylderna utgått, beräknats efter nu

ifrågasatt norm. För aktiebolaget J. D. Grönstedt & C:o åter utgjorde år

1926 den till bevillning beskattningsbara inkomsten cirka 1.7 miljoner kronor,

medan den med maximering skulle utgjort omkring 0.5 5 miljoner kronor.

Det till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet skulle även

minskats från cirka 1.7 till omkring 0.5 miljoner kronor.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 213.

150

Även vad angår de s. k. systembolagen, bolagen för detaljhandel med

rusdrycker, synes den här ifrågasatta vägen utan svårighet kunna om­

sättas i praktiken. Den i 1927 års proposition föreslagna lösningen av

detta problem innebar, såsom ovan nämnts, att dessa bolag skulle befrias

från kommunal progressivskatt. Nu kan, liksom i fråga om partihandels­

bolagen, sägas, att om beskattningsunderlaget blir lagom avvägt och verk­

liga monopolvinster ej ingå däri, något skäl till undantag från kommunal

progressivskatt ej längre finnes. Det förhåller sig emellertid så, att gällande

progressivskalor ej passa för systembolagen, i synnerhet ej för de systembolag,

som ej äro aktiebolag. I systemaktiebolag finnes ofta ett mycket litet kapital,

i övriga systembolag stundom alls ej något kapital investerat, varför aktie-

bolagsskalan ej är lämplig. Att ej heller skalan för enskilda personer passar

synes uppenbart. I 1927 års kungl. förslag ifrågasattes också beträffande

inkomst- och förmögenhetsskatten för systembolag, som ej äro aktiebolag, lik­

som jämväl för flera andra grupper av juridiska personer, att denna skulle

vara proportionell i stället för progressiv. Under dylika förhållanden synes

det lämpligt att även med de nya normerna medgiva befrielse från kommu­

nal progressivskatt men i stället företaga en justering uppåt av det procent­

tal på omsättningen, vartill den s. k. nettointäkten på själva monopol­

rörelsen skulle maximeras.

Skatteberedningen har ej kunnat förebringa någon utredning om hur en

eventuell ändring skulle verka för alla de särskilda bolagen. En dylik ut­

redning hade förutsatt en undersökning med utgångspunkt från deklara­

tioner in. in. Däremot har det varit möjligt att utreda, huru stor del av

deras bokförda vinster som vid olika maximisiffror skulle varit att hänföra

till monopolvinst och huru stor del som skulle fått medräknas vid beskatt­

ningen, om de bokförda vinsterna varit allenast vinster på detaljhandel.

Detta är nu i verkligheten icke förhållandet, enär i vinster ingå även

vinster av restaurangrörelse, uthyrning m. m. Man kan dock av utred­

ningen göra sig en föreställning om den ungefärliga storleksordning av den

skatteminskning, som en ändring skulle medföra. I en bilaga1 till denna

promemoria finnes därför intagen en utredning i dylikt avseende vid en

maximering av respektive 5, 7 och 8 procent. Den redovisade nettovinsten

utgör i genomsnitt cirka l(i procent av omsättningen av olika slags varor.

Sättes maximeringen vid cirka 7 a 8 procent, skulle sålunda kunna antagas,

att ungefär halva det kommunala beskattningsunderlaget skulle bortfalla.

Beräknas det att den kommunala progressivskatten representerar ett nästan

lika stort belopp, så skulle sålunda en dylik maximering kunna tänkas

medföra en reduktion av den totala kommunalskatten med cirka två tredje­

delar. Av de år 1926 betalda kommunalskatterna om ungefär 2.6 miljoner

kronor torde sålunda återstått en skatt av mindre än 1 miljon kronor, däri

inbegripen fastighetsskatt. Det är möjligt, att siffran vid en detaljerad

undersökning skulle visat sig bliva något högre, särskilt som fastighets­

skattens betydelse är svår att bedöma utan en mera ingående undersökning

— ändringens ungefärliga betydelse torde emellertid framgå av den före-

bragta utredningen.

Vad som beträffande ifrågavarande slag av bolag skall beskattas fullt och

vad som skall medräknas vid maximeringen kan vara föremål för tvekan.

Eftersom utskänkningsrörelse även kan utövas av enskilda restauratörer, vore

det möjligen mest konsekvent att helt beskatta vinsten av dylik rörelse och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Här ej återgiven.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

151

beräkna maximeringen blott för utminuteringsrörelse. 1 det författnings­

utkast, som bifogas denna promemoria, bär emellertid i syfte att vinna

större enkelhet maximeringen fått avse all rusdryeksförsäljning. En dylik

anordning förefaller försvarlig, om blott maximeringsgränsen ej sättes för

lågt. Lagtekniskt kan lätteligen den ändring göras, att maximering avser

endast utminutering. I dylikt fall kommer detaljhandelsbolagens vinst på

till enskilda restauratörer överlåtna utskänkningsrättigheter ej att med­

räknas i maximeringen utan beskattas fullt. En tredje utväg linnes, näm­

ligen att låta dylik vinst ävensom utminutering inräknas i maximeringen,

medan utskänkningen beskattas fullt. Möjligen ställer sig en dylik utväg i

praktiken svårare än de båda andra.

Dä det gäller att bestämma maximeringsgränsen, torde man böra erinra sig

dels att bär är fråga om detaljhandel, vilket synes böra föranleda eu högre

inaximeringsproceut, än när fråga är om partihandel, dels att den i och

för sig lämpliga siffran bör höjas, enär den skall inkludera ersättning för

en kommunal progressivskatt, som även med de sänkta beskattningsbara

beloppen och om eu lämplig avvägning av skatteskalorna varit möjlig, bort

kunna kalkyleras till ej så ringa belopp. En maximering av nettointäkten

av monopolrörelsen vid 8 procent torde vid dylikt förhållande kunna anses

skälig.

Det iir emellertid påtagligt, att eu så stor omedelbar sänkning av skatten,

som skulle framgå av en dylik ändring, skulle kunna för vissa kommuners

ekonomi bliva rätt brydsam. Kommunalskatteutskottet hade också tänkt

sig eu successiv sänkning av kommunernas inkomster från systembolagen,

eventuellt åstadkommen genom en successivt minskad ersättning av stats­

medel. Eu mjukare övergång kan här liksom i fråga om partihandels­

bolagen vinnas genom en successiv sänkning av maximeringsprocenten med

början exempelvis vid 18 procent och därefter 1 procent lägre för varje

år, tills siffran 8 uppnås. Härvid bör beaktas, att kommunerna omedelbart

förlora hela den kommunala progressivskatten. Då åtskilliga bolag hava

mer än 18 procent av omsättningen i nettovinst, synes begynnelsesiffran

ej lämpligen böra sättas lägre än till ifrågasatta 18 procent. Sf"

Vad aktiebolaget svenska tobaksiponopolet beträffar, har år 1924 för

socialiseringsnämndens räkning av fil. doktorn M. Marcus färdigställts eu

utredning rörande dess verksamhet åren 1915—1922. Denne har på an­

förda grunder kommit till det resultat, att med bortseende från den licens­

avgift till monopolbolaget, som erlades för importerade tobaksvaror — ut­

görande 10 procent på varornas priskurantpris — förebragt siffermaterial

närmast gåve stöd för antagandet, att monopolbolaget under tiden till och

med år 1921 i stort sett icke givit bättre ekonomiskt driftresultat än den

fria hanteringen förmådde. Dessa vinster hade med avräknande av licens­

avgiften under flertalet år under tiden 1916 — 1920 uppgått till mellan 6 och

7 miljoner kronor. Då omsättningen under berörda år växlade från 59 mil­

joner till 160 miljoner kronor, har vinstens förhållande till omsättningen

varierat betydligt. I varje fall torde det vara tydligt, att enligt de grun­

der, som tillämpats i berörda utredning, en vinst av 5 procent av omsätt­

ningen ej skulle vara att anse såsom monopolvinst. Vad angår licens­

avgifterna synes det vara tydligt, att de äro att anse såsom monopolvinst.

Det kan visserligen göras gällande, att dessa licensavgifter skulle beskattats,

om de stannat såsom vinst hos de enskilda importörerna. Detta synes

emellertid icke kunna betaga sagda avgifter egenskapen att i monopol-

152

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

bolagets hand utgöra monopolvinst. För tobaksmonopolets vidkommande

synes därför lämpligen böra stadgas, dels att i nettointäkten av monopol­

rörelsen ej skall inräknas licensavgiften för importerade tobaksvaror, dels

att denna nettointäkt ej må överskrida 5 procent på den egna omsätt­

ningen av tobaksvaror. Därest det tilläventyrs skulle anses, att siffran 5

procent för ifrågavarande företag är alltför låg med hänsyn till att i det­

samma måste räknas med en viss marginal för förstörda varor, må på­

pekas, att i omsättningssiffran — i motsats till förhållandet med vin- och

spritcentralen — ligger inkluderad en ganska hög skattesiffra.

Efter de senaste av riksdagen beslutade ändringarna av tobaksskattelag-

stiftningen förutsättes, att de av monopolbolaget redovisade vinstsiffrorna

komma att hädanefter uppgå till väsentligt mindre belopp än tidigare.

Medan ännu 1925 års redovisade vinst uppgick till inemot 11 miljoner kronor,

hade 1926 års vinst sjunkit till mindre än 6.5 miljoner kronor. Ytterligare

sänkning av vinstsiffran med en eller annan miljon kronor förutses för när­

varande. I vinstsiffran ingår ett belopp av licensavgifter från importörerna

med omkring 1.5 miljoner kronor. Mouopolbolagets egen omsättningssiffra

utgör cirka 110 å 115 miljoner kronor, varå 5 procent utgör omkring 5.5

miljoner kronor. Ail sannolikhet talar sålunda för att beträffande detta

bolag under de närmaste åren siffran 5 procent på omsättningen icke kom­

mer att äga någon praktisk betydelse, vilket däremot givetvis blir fallet

med bestämmelsen, att licensavgifterna ej skola inräknas i nettovinsten.

En omräkning av den till bevillning beskattningsbara inkomsten för något

av de gångna åren kan visserligen utan svårighet åstadkommas. För år

1927 skulle sagda inkomst i själva verket uppgå till cirka 5.5 miljoner kro­

nor i stället för faktiskt taxerade inkomst 11.5 miljoner kronor. Då sist­

nämnda i förhållande till den bokförda vinsten mycket höga siffra emeller­

tid är beroende på särskilda omständigheter, kan resultatet icke anses på

något sätt signifikativt för framtiden. Med största sannolikhet kommer den

till kommunal inkomstskatt enligt föreliggande förslag beskattningsbara

inkomsten att ligga väsentligt lägre än 5.5 miljoner kronor. Av kommunal­

skatten för monopolbolaget stannar för närvarande runt hälften i Stockholm,

medan den andra hälften går till 18 andra kommuner. Vad inkomst- och

förmögenhetsskatten beträffar, utgör tfet år 1927 till dylik skatt beskatt­

ningsbara beloppet för monopol bolaget cirka 9.2 5 miljoner kronor. Denna

siffra skulle vid omräkning blivit ungefär 3.2 5 miljoner kronor, ej heller

denna siffra signifikativ för framtiden, bland annat med hänsyn till ändrat

avdragsbelopp för utskylder. Huru stor nämnda siffra blir, har ur stats­

verkets synpunkt ingen praktisk betydelse, då såväl monopolvinst som in­

komst- och förmögenhetsskatt användes för att finansiera den löpande bud­

geten. Däremot har den sin betydelse för den kommunala progressiv­

skatten.

Någon särskild övergångsbestämmelse för åstadkommande av en allenast

successiv sänkning av det skattepliktiga beloppet synes för detta bolags vid­

kommande ej erforderligt, då bolaget även utan begränsningen väntas redovisa

så jämförelsevis små vinster, att, såsom förut nämnts, endast avskiljandet

av licensavgifterna ur den skattepliktiga inkomsten torde få någon praktisk

betydelse.»

Vid skatteberedningens promemoria var fogat ett utkast till vissa änd­

ringar i Kungl. Maj:ts till 1927 års riksdag avlåtna förslag till kommunal -

skattelag, som skulle erfordras vid genomförande av berörda uppslag.

Kungl. Maj.ts proposition AV 213.

153

Någon särskild redogörelse för innehållet i detta förslag torde bär ej er­

fordras.

över skatteberedningens promemoria hava yttranden inhämtats från kam- inkomna y11-

marrätten, kontrollstyrelsen, svenska stadsförbundet, svenska landskommuner- railden

nas förbund samt styrelserna för aktiebolagen vin- och spritcentralen och

svenska tobaksmonopolet.

Aktiebolaget vin- och spritcentralen har yttrat i huvudsak följande:

»Såsom framgår bland annat av spritcentralens underdåniga ansökan den

8 september 1927 om partihandelsrätt från och med 1929 års ingång, har

bolaget, trots att dess prispolitik ledes efter rent kommersiella grunder, lik­

väl på grund av särskilda omständigheter kommit att redovisa högre vin­

ster än som eljest ifrågakommit. Säkerligen komma flertalet av de orsaker,

som medverkat till att vinsterna under vissa år hållit sig i överkant, i mån

av mera ordnade och stabila förhållanden på marknaden att bortfalla, vadan

den s. k. monopolvinsten eller den del av nettointäkten, som överstiger ett

mot aktiekapitalets förräntning samt fondavsättning svarande belopp, sanno­

likt kommer att efterhand avsevärt minskas eller i stort sett försvinna.

Det av skatteberedningen behandlade problemet förlorar därigenom i prak­

tisk betydelse.

Styrelsen, som givetvis icke har att yttra sig rörande den föreliggande

frågans skattepolitiska innebörd, tillåter sig i fråga om dess tekniska sida

uttala den meningen, att det av beredningen föreslagna systemet för den

beskattningsbara inkomstens beräkning i praktiken torde låta sig utan större

svårighet genomföras.»

Aktiebolaget svenska tobaksmonopolet har yttrat följande:

»Vad angår de licensavgifter, som utgå för av handlande importerade

tobaksvaror, inlevereras största delen av tobaksmonopolet såsom tobaksskatt

till statsverket, medan återstoden, 10 procent av varornas priskurantpris,

får av tobaksmonopolet behållas. Såsom skatteberedningen framhållit, torde

det vara tydligt, att denna tobaksmonopolets andel i licensavgifterna är att

anse såsom monopolvinst.

Styrelsen anser sig emellertid icke hava anledning ingå på bedömande

av frågan, huruvida en dylik monopolvinst bör bliva föremål för kommunal­

beskattningen eller icke, eller av den principiella sidan av förslaget i övrigt.

Mot förslagets tekniska utformning har styrelsen icke någon erinran att

framställa, och för tobaksmonopolets del kommer det icke att föreligga några

svårigheter att genomföra den ifrågasatta beskattningsregeln.

Vad slutligen beträffar de beräkningar, varå skatteberedningen grundat

sitt förslag i vad det berör tobaksmonopolet, anser styrelsen för sin del dem

vara riktigt avvägda.»

Styrelsen för svenska stadsförbundet har, efter att hava i korthet redo­

gjort för vad i föreliggande fråga tidigare förekommit, gjort följande ut­

talande:

»Som framgår av ovanstående kortfattade resumé synas nykterhetssyn-

punkterna hava varit de dominerande vid bedömande av detta problem,

medan frågans betydelse för de berörda kommunernas ekonomi synes hava

spelat en mindre framskjuten roll. Man synes allmänt hava utgått därifrån,

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

att de kommunala myndigheternas beslut i fråga om rusdryckshanteringen

tämligen över lag påverkats av utsikterna till ökade skatteintäkter av-

näringen i fråga. Det talas i riksdagshandlingarna om att nuvarande för­

hållanden 'innebära en frestelse’ att låta nykterhetssynpunkten neutraliseras

av skattesynpunkten. Något verkligt försök till bevisning om förekomsten

av dylik olämplig kombination synes icke hava gjorts.

Det torde faktiskt också förhålla sig så, att man svårligen kan påvisa,

att skattesynpunkten spelat någon mera framträdande roll. Under senaste

åren har man i vart fall inom stadsförbundet endast ett par gånger kunnat

finna, att utsikterna till ökade skatteintäkter kraftigare understrukits vid

överläggningarna om systembolagens oktroj inom de beslutande försam­

lingarna. I intetdera av dessa båda fall tillstyrktes emellertid till sist någon

oktroj i respektive samhälle. Så starkt som nykterhetsintresset för när­

varande överallt framträder, torde man icke behöva befara komplikationer

på denna grund. Nykterhetsvännerna inom en kommuns beslutande myn­

dighet torde under inga förhållanden rösta för ett systembolag, hur stora

eventuella skattevinster man än kan locka med från motsidan och bland

dem, som icke hava principiella betänkligheter mot spritförsäljning inom

kommunen, torde mycket få låta sin mening slutligt fixeras av utsikterna

till ökade skatteintäkter. När dylika skäl anföras, torde det nog i regel

vara från personer, som även utan utsikten till skatteökning för kommunen

skulle rösta för spritförsäljning. Med hänsyn till här anförda omständig­

heter torde det ur nykterhetssynpunkt saknas fog för åtgärder, sådana som

de här ifrågasatta, vilka kraftigt beröra många kommuners ekonomiska

förhållanden.

överhuvud synes den nu bemötta uppfattningen vara av tämligen teore­

tiskt intresse. I själva verket torde man i kommunerna lägga helt andra

synpunkter på frågan, om man skall tillstyrka spritförsäljning inom kom­

munen eller icke. Främst kommer därvid naturligen vederbörandes person­

liga uppfattning av nykterhetsproblemen i förgrunden. Men, åtminstone i

fall, där dessa äro mindre skarpt betonade, torde i första rummet spela in

'handelspolitiska’ synpunkter. Där spritförsäljningsstället är, dit drar sig

också handeln. I andra fall gäller det att genom utskänkningsrättiglieter

söka vinna en ökad turisttrafik. Samhället har under dessa förhållanden

ett mycket starkt framträdande ekonomiskt intresse, från vilket någon 'fri­

görelse’ icke vinnes på den nu föreslagna vägen. Om en stad för framtiden

icke direkt finge inkomsten av rusdryckshanteringen i form av kommunal­

skatt, skulle staden dock indirekt även efter den genomförda reformen hava

mycket att vinna på att få en spritförsäljning. Den ökade affärsomsätt-

ningen, tack vare tillströmningen från omkringliggande landsbygd eller

eventuellt av turister, lämnar indirekt ökad kommunalskatt. Källarmästare

och serveringspersonal utgöra — ofta nog säkerligen betydande — skatte-

objekt. Stundom har staden själv lokaler, som kunna inbringa större hyror

i händelse spritförsäljning inom staden tillätes. Kommunintresset i oktroj-

frågor komme således ändock att bestå även efter genomförande av den nu

föreslagna reformen.

Styrelsen är därför för sin del av den meningen, att det steg till kom­

munernas frigörelse, man bär avsett att taga, knappast kan anses äga någon

betydelse ur nykterhetssynpunkt. Men om detsamma kunde tagas utan större

olägenheter för de berörda kommunerna, kunde ju det, åtminstone av mera

teoretiska skäl, anses önskvärt, att reformen genomfördes.

Så torde emellertid för närvarande ingalunda vara fallet. Om tanken

K hhq I. Maj:ts proposition Nr 213.

155

realiserats redan då den först lancerades och avvecklingen av skatten kommit

att företagas under högkonjunkturens år, hade skattereduceringen möjligen

kunnat lättare bäras. Just vid nuvarande tidpunkt skulle reformen däremot

komma synnerligen olägligt. Antalet bevillningskronor har i städerna som

bekant gått kraftigt nedåt under de senaste åren. Denna omständighet i

förening med förhållandena på bostads- och arbetsmarknaderna hava med­

fört, i vissa fall hart när katastrofala svårigheter för en del städer. Väl är

det sant, att någon ljusning nu börjar skönjas, men i många framför allt

mindre städer förete bevillningskronorna allt fortfarande en stagnerande

tendens och arbetslöshetens verkningar synas också få en mera permanent

varaktighet än man väntat. Varje även den minsta rubbning i skatte­

underlaget blir för dessa samhällen i hög grad kännbart. Åtskilliga av de

städer, som skulle drabbas av den nu föreslagna reformen, hava under de

senaste åren tack vare åtgärder från statsmakternas sida redan sett skatte-

källorna sina. Här må som exempel erinras därom, att genom omlägg­

ningar av tullen å tobak och spannmål ett flertal städer fått vidkännas

väsentligt minskade tolagsmedel. Genom de 1925 beslutade regementsindrag-

ningarna hava vidare en del städer berövats högst väsentliga skatteinkomster

och för dessa städer skulle det bliva mycket kännbart att nu åter gå miste

om andra skatteobjekt. Vid årets riksdag förelåg som bekant ett förslag

att beröva städerna deras inkomster av den kommunala progressivskatten;

ett förslag som dess bättre aldrig blev realiserat. Det torde få anses för­

klarligt och naturligt, om man i kommunerna med oro ser de senaste årens

tendenser att å ena sidan på kommunerna överflytta nya, ekonomiskt krä­

vande uppgifter och å andra sidan avtappa kommunernas skattekällor.

Den tämligen vaga avfattningen av skatteberedningens förslag, där olika

alternativ skisseras utan bestämt förord för något av dem och framför allt

den ytterligt korta tid, som tillmätts för ett yttrande i denna för städernas

ekonomi viktiga fråga, har omöjliggjort en mera ingående undersökning av,

hur skattereduceringen från monopolbolagen skulle komma att verka för

städernas del och vilken ökad uttaxering per bevillningskrona, den skulle

framtvinga. De siffror, som beredningen själv framlägger, visa emellertid,

att det här skulle röra sig om betydande sänkning av skatteunderlaget.

Beredningen taxerar själv förlusten av skatt från systembolagen till cirka

2':i av nu utgående kommunalskatt från dessa bolag.»

Styrelsen meddelar härefter vissa från 1924 års skatteberedning erhållna

uppgifter rörande kommunernas skatteintäkter från systembolagen på grund­

val av 1925 års taxeringar och fortsätter:

»Enbart den kommunala progressivskatten, som ju enligt förslaget skulle

omedelbart upphöra, skulle för kommuner med systembolag betyda en skatte-

minskning på 769,352 kronor. Om i slutligt genomfört skick av hela

kommunalskatten skulle gå förlorade för kommunerna, skulle detta repre­

sentera ett belopp av 1,729,868 kronor. I tider, då den allmänna uttaxe­

ringen för primärkommunala behov (således bortsett landstingsskatt etc.)

i 28 städer uppgår till mellan 8 och 9 kronor, i 25 uppgår till mellan 9

och 10 kronor och i 12 uppgår till över 10 (i enstaka fall ända till mellan

13 och 14 kronor) per gammal bevillningskrona, måste en ytterligare höj­

ning för täckande av den uteblivna systembolagsskatten bliva mycket känn­

bar för dessa samhällen.

Vad angår de två bolagen för partihandeln med rusdrycker samt aktiebolaget

svenska tobaksmonopolet skulle förlusterna närmast drabba Stockholm. Eu-

ligt under hand inhämtade uppgifter synes förlusten i sin helhet härvidlag

röra sig om belopp, stigande från över 1 2 miljon kronor till över 700,000

kronor, ett således även i Stockholms budget betydande belopp — i synnerhet

som därtill kommer skatteminskningen från systembolaget stigande från

cirka 220,000 kronor till nära nog det dubbla. Utom Stockholm skulle endast

8 samhällen komma att drabbas av minskningen i skatt från partibolagen,

medan däremot ej mindre än 18 kommuner skulle drabbas av skattesänk­

ningen för tobaksmonopolet. Också när det gäller nu ifrågavarande bolag,

torde vad ovan anförts rörande det ekonomiska läget i städerna vara ett

kraftigt skäl mot den föreslagna reformen, medan däremot man mot dessa

skäl icke här gärna kan skjuta i förgrunden de ovan refererade nykterhets-

politiska synpunkterna.

Då styrelsen av ovan angivna grunder finner den föreslagna reformen

såväl ur nykterhetssynpunkt opåkallad och ineffektiv som för de berörda

kommunernas ekonomi ytterst betänklig, måste styrelsen för sin del bestämt

avstyrka genomförandet av skatteberedningens förslag.

Med sin ovan uttalade uppfattning saknar styrelsen anledning att ingå

i en närmare granskning av det föreliggande förslaget. Styrelsen vill

emellertid kraftigt understryka vikten av, att därest Kungl. Maj:t, trots vad

styrelsen ovan anfört, ändock anser sig böra framlägga förslag i ärendet

för riksdagen, övergången till den nya ordningen göres så litet kännbar

som möjligt. I kommunalskattepropositionen till årets riksdag uttalas, att

frågan om systembolagens beskattning såsom kommunalt skatteproblem får

anses vinna en lämplig lösning genom att kommunal progressivskatt upp­

hör att utgå för dessa bolag. Det vill då synas lämpligt att i nuvarande

prekära läge för kommunerna under alla omständigheter låta nöja sig

härmed.

Frågan om fastställandet av den procent på omsättningen, som skall anses

representera normal handelsvinst, synes också i ett eventuellt förslag böra

ägnas en mera ingående uppmärksamhet. De procentsatser, skattebered-

ningen i detta avseende föreslagit, synas styrelsen uppenbart för låga och

föga överensstämmande med vad man inom affärsvärlden torde vara van att

räkna med. Detaljhandelsbolagens vinst på till enskilda restauratörer över­

låtna utskänkningsrättigheter synas böra få beskattas fullt. Det rör sig

här enligt styrelsens mening icke om monopolvinst utan om affärsvinst.

Under starkt framhållande av, att den tid som stått till styrelsens för­

fogande för yttrandets avgivande icke medgivit ett grundligare inträngande

i den föreslagna reformens alla verkningar för städerna, vill styrelsen till

sist sammanfattningsvis som sin mening om förslaget i stort uttala,

att styrelsen på ovan anförda grunder för sin del bestämt avstyrker skatte­

beredningens ifrågavarande förslag, men

att, därest emellertid förslag i ämnet kommer att föreläggas årets riksdag,

det successiva genomförandet av reformen måtte föreslås ske i för kom­

munerna så litet som möjligt kännbara former.»

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrar:

»Från kommunal synpunkt innebär förslaget visserligen för åtskilliga

kommuner en avsevärd minskning i den beskattningsbara inkomsten och

progressivskattens kommunandel, samt för riket i dess helhet eu likaledes

avsevärd minskning i progressivskattens utjämningsandel, varav skatteut-

jämningsmedlen till de hårdast skattetyngda kommunerna utgå. Men för

ett rätt bedömande av förslagets verkningar måste ock hänsyn tagas till

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

huru beskattningen av ifrågavarande monopolbolag enligt nuvarande för­

hållanden verkar.

Härvid må då erinras, att från landskommunernas synpunkt kunna för­

hållandena, såsom de nu gestalta sig, sägas i stort sett innebära en lands­

bygdsbefolkningens skatteplikt till städerna och framförallt till Stockholm.

De partihandelsbolag, varom här är fråga, hava ju sitt säte i Stockholm,

varav i skattehänseende följer, att vinsten av deras företagsverksamhet å

andra orter i riket skattläggas i viss, avsevärd utsträckning i Stockholm.

Minuthandelsbolagen å sin sida iiro i allmänhet förlagda till städer och

köpingar, som således, ehuru även kringliggande landsbygd är avnämare,

ensamma få åtnjuta kommunalskatt å bolagens vinst.

Genom ett realiserande av förslaget skulle viss andel av den monopolvinst,

vartill inbyggare i alla rikets kommuner bidraga, men som i beskattnings­

avseende blott kommer ett fåtal kommuner till godo, indragas till staten

och därigenom komma alla kommuner till godo. Dock anser styrelsen, att

minskningen i den kommunala progressivskattens utjämningsandel bör kom­

penseras genom bidrag av ifrågavarande eller andra statsmedel, så att höj­

ning av dennas procenttal icke behöver företagas på grund av den föreslagna

skatteomläggningen. Med eu sådan anordning skulle detta förslag enligt

styrelsens mening innebära ett rättvisare tillgodoseende av landsbygdens

intressen.

För enstaka kommuner torde ett realiserande av förslaget komma att med­

föra en betydande minskning av skatteunderlaget. Men detta har ju skatte-

beredningen sökt mildra genom den successiva övergång, som ifrågasatts.»

Kontrollstyrelsens yttrande är av i huvudsak följande lydelse:

»I likhet med skatteberedningen anser kontrollstyrelsen att, om be­

skattningsunderlaget för rusdryeksförsäljningsbolagens rörelse skall

maximeras, denna maximering endast bör träffa försäljningen av rus­

drycker. De övriga grenarna av rusdryeksförsäljningsbolagens rörelse,

såsom inkomster av fastigheter och matservering, synas uppenbarligen

icke vara av den natur, att de böra undandragas kommunal beskattning.

Emellertid hyser kontrollstyrelsen den uppfattningen, att ej heller hela

intäkten av försäljningen av rusdrycker bör göras till föremål för maxi­

mering. Till stöd härför må anföras följande.

Ett av de skäl, som ofta anförts och senast i den vid 1921 års riksdag

väckta motionen nr 138 i första kammaren framhållits såsom det i första

rummet bärande skälet för ändrade grunder för systembolagens kommu­

nala beskattning, är den orättvisa, som ligger i det förhållandet, att eu

kommun, som inom sitt område har bolag, som enligt rusdrycksförsälj-

ningsförordningen bedriver rörelse, indirekt erhåller bidrag till sin kom­

munala budget av den spritkonsumerande allmänheten inom det kon­

trollområde, som är tilldelat densamma. I den mån denna synpunkt kan

tillmätas någon avgörande betydelse för frågans bedömande torde den

icke kunna anföras till stöd för annat än en maximering av de beskatt­

ning underkastade intäkterna av bolagens utminuteringsrörelse, vilka

vanligen i icke ringa grad härröra från försäljningen till personer, boende

utanför bolagskommunens område. Däremot torde utskänkningsrörelsen,

vare sig egen eller överlåten, icke kunna anses draga till sig inkomster

från försäljningen till den utanför bolagskommunen boende befolkningen

i större omfattning än varje annan affär inom ett samhälle. Den sålunda

anförda synpunkten synes enligt kontrollstyrelsens mening närmast hän-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

157

158

Kungi. Maj:ts proposition Nr 213.

visa allenast till åtgärder i fråga om den kommunala beskattningen av

bolagens utminuteringsrörelse.

Enligt det av skatteberedningen utarbetade förslaget skulle, såsom ovan

anförts, maximeringen träffa all försäljning av rusdrycker, såväl intäk­

terna av bolagens egen utminuteringsrörelse som de från den egna och

den överlåtna utskänkningsrörelsen bärflytande inkomsterna av handeln

med rusdrycker. Enligt kontrollstyrelsens mening skulle en maximering

av den beskattning underkastade inkomsten av den egna utskänknings­

rörelsen komma att leda till att denna rörelse ordnades, icke efter sociala

synpunkter, utan med hänsyn till vad som för kommunerna i skattehän­

seende bleve mest givande. Visserligen har mot denna synpunkt anförts i

en motion i första kammaren vid 1927 års riksdag (nr 297), att länsstyrel­

serna skulle äga möjlighet att redan vid oktrojs beviljande fastställa an

talet av de utskänkningsrättigheter, som finge av bolaget överlåtas. Kon

trollstyrelsen håller för sin del före, att man i nu angivna hänseende

icke torde kunna vänta sig, att länsstyrelserna med hänsyn till det i

många hänseenden bestämmande inflytande, som är lagt i de kommunala

myndigheternas hand, skulle korrigera beslut av den kommunala repre­

sentationen i fråga om de rättigheter, som denna representation anser

böra överlåtas. Det sannolika bleve, att kommunerna sökte i största möj­

liga utsträckning få rättigheterna till utskänkning överlåtna till enskilda

personer, enär därigenom en större del av vinsten av rusdrycksutskänk-

ningen skulle komma att beskattas än om bolagen själva utövade utskänk-

ningen i egen rörelse. En dylik omläggning av utskänkningsrörelsen

skulle, enligt kontrollstyrelsens mening, vara till stor nackdel ur social

synpunkt och medföra väsentligt minskade inkomster för staten. Om

skattelagstiftningen komme att medföra, att den av systembolaget i

Stockholm bedrivna utskänkningsrörelsen i stället överlätes till enskilda

personer, skulle detta efter approximativ beräkning medföra en minsk­

ning med minst 1,100,000 kronor i den nettovinst, bolaget nu inlevererar

till statsverket. För Göteborg skulle under motsvarande förhållanden

minskningen uppgå till minst 375,000 kronor, för Norrköping till 110,000

kronor och för Hälsingborg till 100,000 kronor o. s. v.

Det torde icke vara behövligt att anföra ytterligare exempel för att

visa vilka konsekvenser, som ur statsverkets synpunkt kunna härflyta ur

den.i skatteberedningens promemoria ifrågasatta åtgärden med en maxi­

mering av samtliga ett bolags inkomster av handeln med rusdrycker.

Skola emellertid, såsom det ovan anförda torde giva vid handen, in­

komsterna av den egna utskänkningen av rusdrycker helt beskattas, böra

åven bolagens inkomster av den överlåtna rörelsen likaledes till fullo be

skattas. Olika behandling i skatteavseende av inkomster från bolagens

egen utskänkningsrörelse och från den till enskilda överlåtna utskänk

ningsrörelsen skulle öka de svårigheter, som föreligga för bolagen vid be­

dömandet av frågor om rättighetsöverlåtelse skall äga rum eller ej. En

ligt kontrollstyrelsens mening bör därför vinsten av utskänkningsrörelsen,

vare sig egen eller överlåten, få kommunalt beskattas i sin helhet, dock

ej med progressivskatt.

Begränsas maximeringen i skatteavseende av bolagens inkomster alle­

nast till intäkterna av utminuteringen, uppkommer frågan, huruledes dessa

intäkter skola fixeras. Härvid gäller det att beräkna, huru stor del av

de samtliga administrationskostnaderna, som skola frånräknas den på

utminuteringen uppkommande bruttovinsten. Vid olika bolag uppgår

denna del av kostnaderna till olika procent av samtliga omkostnader,

något som beror på särskilda faktorer, såsom sättet för utskänknings-

rörelsens bedrivande, utminuteringskontrollens anordnande m. in. Det

torde sålunda icke låta sig göra att generellt fastställa någon viss pro

cent för utminuteringskostnadernas andel av de totala administrations­

kostnaderna. Taxeringsmyndigheterna torde få i varje fall fastställa,

vilka administrationskostnader som skola belöpa på utminuteringen,

något som icke torde möta större svårigheter.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter är det icke möjligt att med

någon säkerhet beräkna, vilken inverkan eu maximering av inkomsterna

av utminuteringen kan utöva i skatteavseende. Om man utgår ifrån, afl

genomsnittligt för alla bolagen SO procent av administrationskostnaderna

belöpa på utminuteringsrörelsen, skulle, efter 1926 års siffror, av utminu

teringen härröra en beskattningsbar inkomst av 14,826,000 kronor. Om

beskattningsunderlaget maximeras till 12 procent av omsättningen i utmi­

nuteringsrörelsen, skulle beskattningsunderlaget uppgå till 14,260,000

kronor eller cirka 560,000 kronor lägre än det nuvarande. Maximeras be­

skattningsunderlaget till 7 procent av omsättningen i utminuteringsrörel­

sen, blir beskattningsunderlaget 8,317,000 kronor eller 6.r> miljoner kronor

lägre än det nuvarande. Vid maximering till 12 procent minskas kom­

munalskatten med cirka 43,000 kronor och vid maximering till 7 procent

med nära

7= miljon kronor. Det synes kontrollstyrelsen kunna ifråga

sättas, huruvida icke maximeringen bör sättas till 7 procent med en över­

gångstid med början av en maximering på 12 procent, vilken skulle sjunka

med 1 procent årligen.

Det torde vara sannolikt, att minskningen av den kommunala beskatt­

ningen med nyss angivna maximering efter utgången av övergångstiden,

under förutsättning av att ingen större förändring inträdde i fråga om

försäljningen, skulle uppgå till omkring en halv miljon kronor. Kon

trollstyrelsen vill icke ingå på något bedömande av huruvida denna

summa kan motivera en ändring av den nuvarande skattelagstiftningen

utöver borttagandet av progressivskatten. Mot en på nyss angivet sätt

begränsad avskrivning torde man emellertid icke kunna anföra lika starka

invändningar, som mot den tidigare ifrågasatta totala avskrivningen av

den kommunala skattskyldigheten. Det torde emellertid förtjäna fram­

hållas, att benägenheten hos kommunerna att skaffa sig inkomster på

bolagens bekostnad icke torde komma att minskas genom en dylik be­

gränsad avskrivning. Ur nykterhetssynpunkt torde en åtgärd av dylik

beskaffenhet sakna betydelse i de avseenden, som förslagsställarna till

den totala avskrivningen av bolagens beskattning velat göra gällande.

I övrigt torde skatteberedningens promemoria icke föranleda något ytt­

rande från kontrollstyrelsens sida.»

Kammarrätten framhåller den möjlighet till eu lösning av förevarande

fråga, som kunde ligga i en sådan prispolitik från monopolbolagens sida,

att några vinster, vilka kunde betraktas såsom monopolvinster, ej uppkomme.

samt fortsätter:

>Ett annat sätt att vid den kommunala beskattningen avskära monopol­

vinsten vore att begränsa bolagens skattskyldighet till ett belopp, som

motsvarade viss, skälig procent å deras arbetande kapital. Denna metod

har i skattepraxis vunnit tillämpning på visst område, nämligen då det

vid krigskonjunkturbeskattningen gällt att fastställa ett näringsföretags

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

159

'normala’, av krigskonjunklur oberoende årsvinst, och erhöll från och

med 1920 års taxering uttryck i lagstiftningen. Mot metodens användande

för nu förevarande ändamål kan dock invändas, att den ej lämpar sig för

systembolagen, vilka enligt vad skatteberedningen påpekat arbeta med

ringa eller understundom helt utan eget kapital.

Skatteberedningen har i stället sökt lösningen av det föreliggande spörs­

målet genom att begränsa bolagens kommunala skattskyldighet till be­

lopp, motsvarande viss, efter skälighetsgrunder beräknad procent av de­

ras omsättning. Procenten föreslås för systembolagen till åtta och för

övriga bolag till fem. Vid valet av procentsatser har hänsyn tagits till

att kommunal progressivskatt icke skulle utgå på systembolagens, men

väl på de övriga bolagens beskattningsbara inkomster. Med den utform­

ning metoden erhållit låter den väl inpassa sig i skattesystemet och inne­

bär där knappast någon principiell nyhet. Sålunda må framhållas huru­

som enligt 30 § 3 mom. av Kungl. Maj:ts för 1927 års riksdag framlagda

förslag till kommunalskattelag inkomsten av utländsk försäkringsanstalts

rörelse skall beräknas efter viss procent å premieinkomsten. En fördel

med den föreslagna metoden är att den med dess hjälp framräknade be­

skattningsbara inkomsten kommer att i möjligaste mån ställas i relation

till den omfattning, vari respektive företag utnyttja en kommuns anlägg­

ningar eller förorsaka kommunen kostnader, ävensom att metoden kan

enhetligt tillämpas beträffande samtliga monopolbolagen. Kammarrätten

vill därför icke bestrida att det kan vara möjligt att med den sålunda

föreslagna metoden komma fram till önskvärda resultat. Valet av pro­

centsats erbjuder dock ej obetydliga svårigheter och man får ej förbise,

att även en aldrig så omsorgsfullt vald siffra skall i tillämpningen kunna

giva ojämna resultat. Särskilt beträffande systembolagen måste gälla,

att en procentsats, som kan vara lämplig för ett bolag med större omsätt­

ning, måhända kan visa sig otillräcklig för ett bolag med mindre omsätt­

ning. Det ligger emellertid i sakens natur, att en för alla bolag fullt

passande procentsats icke kan utfinnas.

Vad partihandelsbolagen angår, så har skatteberedningen förklarat ett

belopp av fem procent å totala försäljningssumman kunna anses utgöra

ett skäligt maximum för vad som i beskattningsavseende ej skall anses

såsom monopolvinst. Det hade varit önskvärt att vid bedömandet av den

föreslagna siffran äga möjlighet till jämförelser med likartade närings

företag. Dylikt material har ej förehragts och det torde också föreligga

stora svårigheter att erhålla tillförlitligt sådant. Ehuru procentsiffran

fem förefaller nog så hög. synes den dock kunna försvaras i betraktande

av den omständigheten att partihandelsbolagens rörelse i viss utsträck­

ning innefattar bearbetning och långvarig lagring av varor samt då det

torde vara befogat att vid genomförandet av föreslagna, för kommunerna

nog så smärtsamma åtgärder en viss liberalitet ådagalägges från statens

sida. Den inkomst — inklusive inkomst av kapital — som med tillämp­

ning av den föreslagna procentsiffran kan tagas till beskattning, torde,

enligt vad en granskning av bolagens styrelseberättelser giver vid han­

den, för senare år knappast komma att överstiga femton procent av bo­

lagens arbetande kapital. En närmare utredning i sistnämnda hänseende

vore emellertid önskvärd.

Huru än procentsiffran för partihandelsbolagen bestämmes, synes skatte­

beredningen hava förehragt goda skäl för att beträffande systembolagen.

vilka driva minuthandel, välja en avsevärt högre siffra, särskilt som kom-

160

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

161

munerna icke skola äga uttaga kommunal progressivskatt av dessa bolag.

Det hade dock varit önskvärt, om lörslagets verkningar för kommunerna

kunnat belysas med siffror, beräknade med ledning av något av de senaste

årens taxeringar.

Därest maximering av aktiebolaget svenska t obak smonopolets inkomst

anses behövlig, torde procentsiffran här ej böra sättas lägre än för parti­

handelsbolagen. Det torde vara riktigt att från beskattning undanlaga

monopolets inkomst av licensavgifter, vilken synes väsentligen utgöra

monopolvinst.

Det lärer icke kunna ifrågasättas att genomföra en för de därav be­

rörda kommunernas ekonomi så betydelsefull åtgärd som den föreslagna

utan att en lämplig övergångstid stadgas. Vad hiirutinnan ifrågasatts

för systembolagens del kan kammarrätten biträda, men finner en något

längre övergångstid än den föreslagna påkallad beträffande partihandels­

bolagen, så mycket mer som den kommunala progressivskatten av sist-

sagda bolag måste komma att under de första övergångsåren i hög grad

nedgå.

Emot skatteberedningens förslag i vad det avser monopolbolagens taxe­

ring till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt emot utkastet till

lagtext har kammarrätten ej funnit anledning till erinran.»

Inom kammarrätten voro två ledamöter skiljaktiga och avstyrkte det före­

liggande förslaget.

I anledning av den ståndpunkt till förevarande spörsmål, som intogs av

Departements-

1927 års kommunalskatteutskott, fann jag mig böra till förnyad prövning chefen'

upptaga frågan, huruvida det ej vore möjligt att på skattelagstiftningens

väg vinna det syfte, till vars förmån jag redan förut uttalat mig, nämligen

statsmonopolvinsternas indragande till kronan, en fråga, som uppenbarligen

hade sin betydelse ej blott för systembolagen utan även för övriga mono­

polbolag, nämligen bolagen för partihandel med rusdrycker och utövaren

av statens tobaksmonopol. Jag såg häri mera en principiell än en nykter-

hetspolitisk fråga, ehuruväl denna, vad angår systembolagen, ej kunde anses

helt sakna betydelse i nykterhetspolitiskt avseende. Uppdraget att utreda

frågan lämnades åt 1924 års skatteberedning, som framkom med det för­

slag till frågans lösning, för vilket redogjorts i det föregående. Det har

också av de avgivna yttrandena kunnat konstateras, att mot nämnda prin­

cipiella utgångspunkter knappast några invändningar framställts, ej ens av

styrelsen för svenska stadsförbundet, som dock med hänsyn till kommuner­

nas intresse avstyrkt förslaget.

Det förefaller mig också tämligen ovedersägligt, att monopolvinster på

rusdrycksförsäljning samt tillverkning och handel med tobaksvaror icke

böra direkt eller indirekt tillföras vissa kommuner utan, om monopol över­

huvud skall finnas, böra oavkortat tillkomma staten. Att på beskattningens

väg giva vissa kommuner del av statens monopolvinst är detsamma som

att delvis tilldela kommunerna dessa monopolvinster. Kan man blott finna

en väg att fastslå vad som är att betrakta som monopolvinst, förefaller

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 180 häft. (Nr 213.)

11

det mig fördenskull tämligen självklart, att densamma bör i princip undan­

tagas från kommunal beskattning.

En annan fråga är den, om hänsyn till vissa kommuners ekonomi bör

föranleda avsteg från det principiellt riktiga. Jag har funnit, att detta icke

sällan måste bliva fallet, och att därför en ej alltför knappt tilltagen över­

gångstid bör givas kommunerna att inställa sig efter den nya ordningen.

Men det är enligt min mening oriktigt att se förevarande problem på det

sätt, som antytts av styrelsen för svenska stadsförbundet, att reformen när­

mast skulle gå ut på att beröva kommunerna där befintliga skattekällor.

I stället är det så, att det allmänna skulle från ifrågavarande rörelse er­

hålla alldeles samma intäkter som tillförene, men att vad som nu tillfaller blott

vissa kommuner, i stället skulle komma invånarna i samtliga kommuner till

godo; ty när fråga är om statens verksamhet, gäller det ju ytterst för samt­

liga kommuner gemensamma angelägenheter. Det föreliggande spörsmålet

kan sålunda ur viss synpunkt betraktas som en fråga om den lämpliga för­

delningen av beskattnings föremålen på rikets kommuner. I dylikt avseende

förefaller det mig uppenbarligen riktigare att fördela de intäkter, varom

fråga är, på alla de kommuner, där monopolrörelsen ytterst bedrives, än

allenast på de orter, där tillverkning och försäljning på grund av en staten

tillkommande monopolrätt äger rum.

Vad nu det av skatteberedningen framlagda förslaget angår, visa de in­

komna yttrandena, att detta erbjuder en framkomlig väg för frågans lös­

ning. Svårigheterna ligga förnämligast i att från början åstadkomma

den lämpliga avvägningen mellan vad som skall anses såsom monopolvinst

eller ej. Tydligt är, enligt mitt förmenande, att tobaksmonopolets licens­

avgifter för importerade varor böra betraktas såsom sådan. Jag delar också

kontrollstyrelsens uppfattning, att vinst på utskänkning av rusdrycker knap­

past bör dit hänföras, och att i varje fall nykterhetspolitiska skäl tala för

att kommunerna ej i beskattningsavseende komma i ett gynnsammare läge

beträffande de från systembolagen till enskilda upplåtna utskänkningsrättig-

heter än i avseende å av dem själva utövad utskänkningsrörelse. Den

senare är nämligen ofta att ur social synpunkt föredraga och kommunernas

inflytande bör sålunda snarare inriktas på deras gynnande än tvärtom.

Skatteberedningens förslag att maximera den beskattningsbara inkomsten av

all rusdrycks försäljning lärer närmast hava förestavats av en önskan att

erhålla i tillämpningen möjligast enkla regler. När nu kontrollstyrelsen

upplyser, att en fördelning mellan utskänknings- och utminuteringsrörelse

torde låta sig utan större svårighet åstadkomma, anser jag kontrollstyrel­

sens förslag härutinnan vara att föredraga.

Att fastställa det procenttal på omsättningen, vartill den beskattningsbara

inkomsten av monopolrörelsen skall maximeras, måste naturligtvis bliva en

rätt vansklig uppgift, som näppeligen kan lösas från så att säga principiella

utgångspunkter. Om man emellertid är på det klara med att inom ifråga­

varande företags vinster rymmas dels monopolvinster, dels andra vinster,

synes denna svårighet ej utgöra ett tillräckligt skäl att avstå från varje

162

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

163

fördelning, då man i varje fall kommer rättvisan närmare även genom en

efter mera summariskt bedömande verkställd fördelning. Jag finner för

min del skatteberedningens förslag beträffande bolagen för partihandel

med rusdrycker och tobaksmonopolbolaget lämpligt avvägda, dock, på

sätt kammarrätten ifrågasatt, med en något längre övergångstid för

nämnda partihandelsbolag än den av skatteberedningen föreslagna. I stället

för den av skatteberedningen föreslagna treåriga övergångstiden med ut­

gångspunkt från procenttalet 7 finner jag en femårig övergångstid med

utgångstid från siffran 9 vara lämplig, detta särskilt med hänsyn till att

maximeringen även gäller för den kommunala progressivskatten och följ­

aktligen verkar ganska kraftigt.

Vad systembolagen angår, finner jag mig böra stanna vid de siffror

kontrollstyrelsen föreslagit. Dessa medföra i genomsnitt ej så kraftig

beskärning som de av skatteberedningen föreslagna. Det är emellertid att

märka, att egen utskänkningsrörelse hos bolagen förekommer rätt ojämnt,

och att följaktligen på sina håll en längre gående beskärning än den av

kontrollstyrelsen föreslagna i vissa kommuner torde medföra alltför starka

verkningar. Å andra sidan behöver den omständigheten, att bolagen i vissa

kommuner redovisa en mycket högre vinst än andra, ej betyda, att dessa

kommuner i beskattningshänseende bliva bättre ställda än de övriga, utan

endast att de senare i stället erhålla skatt från utskänkningsrättigheter,

som överlåtits till enskilda, vilkas vinster givetvis ej redovisas hos bolagen.

Kontrollstyrelsens förslag i denna punkt giver enligt min mening kom­

munerna en tillräcklig övergångstid. Fullt genomfört synes kontrollstyrel­

sens förslag, inberäknat verkan av den kommunala progressivskattens bort­

fallande, inskränka systembolagens skattskyldighet till i genomsnitt ungefär

hälften av den nuvarande.

På sätt skatteberedningen föreslagit, torde maximeringen böra gälla även

inkomst- och förmögenhetsskatten.

Att, på sätt svenska landskommunernas förbund ifrågasatt, låta minsk­

ningen i de medel, som stå till buds för skatteutjämning, föranleda sär­

skilda åtgärder från statens sida genom anslag eller dylikt finner jag ej

lämpligt. Bland annat genom den ändring av lotterivinstbeskattningen,

jag i det följande kommer att förorda, komma emellertid ökade medel att

stå till förfogande för skatteutjämning, varigenom på annan väg hänsyn

tagits till det syfte, som landskommunernas förbund velat få tillgodosett.

Jag anser mig böra erinra därom att den lindrigare kommunala och stat­

liga beskattningen av rusdryckshandelsbolagen kommer att verka till ökning

av de staten tillkommande rusdrycksmedlen.

Ortsavdrag in. in.

Beträffande*rätten till skattefria ortsavdrag m. m. avsåg Kungl. Maj:ts

förslag år 1927, i anslutning till kommunalskattekommitténs förslag i ämnet,

ett upphävande av den nu gällande s. k. bankningen och i samband därmed

164

en höjning av nu gällande orts- och familjeavdrag. Vidare skulle förslaget

medföra införande av en differentiering mellan ortsgruppema även i avseende

å familjeavdragen. Slutligen innebar förslaget införande av större familje­

avdrag för hustru och första barnet än för de följande barnen. Rörande

motiveringen för förslaget hänvisas till propositionen nr 102 sid. 248—254.

I motioner i riksdagen framställdes yrkanden om ändringar i förevarande

avseenden.

I motionerna I: 270 och 271 samt II: 387 och 388 yrkades sålunda, att bank-

ningen skulle bibehållas och avdragen behållas vid sin nuvarande storlek.

I anslutning härtill yrkades för vinnande av förenkling, att den taxerade in­

komsten skulle avrundas nedåt, ej såsom nu till jämna tiotal utan till jämna

femtiotal kronor.

I motionerna II: 383 och 384 föreslogs en väsentlig höjning av de av

Kungl. Maj:t föreslagna grundavdragen till belopp, som varierade, beträffande

kommunalbeskattningen från 900 till 1,200 och beträffande statsbeskattningen

från 900 till 1,600 kronor, varjämte skattskyldighetsgränsen skulle höjas

från av Kungl. Maj:t föreslagna 600 till 900 kronor.

I motionerna II: 376 och 377 åter yrkades en sänkning av grundavdragen

under de av Kungl. Maj:t föreslagna, en höjning av avdraget för hustru samt

fastställande av barnavdragen till lika belopp för alla barnen. Skattskyl­

dighetsgränsen föreslogs i dessa motioner till 500 kronor.

Kommunalskatteutskottet yttrade i denna fråga följande:

»I utskottet har man varit ense därom, att ett system, som kunde befaras

medföra en väsentlig utökning av den nuvarande avdragsrätten, såsom det

i motionerna 11:383 och 384 föreslagna, ej borde ifrågakomma, och att där­

för nämnda motioner ej borde bifallas. Däremot har utskottet låtit genom

provtaxering undersöka dels det i motionen 11:376 föreslagna systemet,

vilket ansluter sig till tanken på bankningens avskaffande, dels vissa system,

vilka, med bibehållen bankning, kunde realisera tanken på en viss differentie­

ring av familjeavdragen med hänsyn till ortsgruppema. I sistnämnda av­

seende har man utgått från att avdragen skulle fastställas, ej såsom nu till

jämna femtiotal utan till jämna tjugotal kronor, varigenom en ej obetydlig

förenkling vid den praktiska tillämpningen skulle vinnas. Tillika har man

utgått från att den taxerade inkomsten skulle avrundas nedåt till jämna

tjugotal kronor. De undersökta förslagens innebörd och verkningar framgå

av tabeller i den bilaga rörande verkställda statistiska undersökningar,

vilken såsom bilaga 171 fogats vid utskottets utlåtande.

Vid behandling av den förevarande frågan har det visat sig, att över­

vägande sympatier inom utskottet förefunnes för bankningens bibehållande.

Denna anordning medförde en större rättvisa än systemet utan bankning,

och svårigheterna att tillämpa densamma borde numera, sedan systemet med

bankning några år varit i tillämpning, vara i huvudsak övervunna. Genom

lämpligt uppställda tabeller torde ytterligare lättnad kunna vinnas.

Man har ock inom utskottet slutligen enats om ett avdragssystem, som

ansluter sig till det i bilagan såsom alternativ E betecknade, men med den

skillnad, att familjeavdragen för de tre högre ortsgruppema sänkas med

\iungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Här ej intagen-

165

20 kronor, samt att avrundning av de taxerade beloppen sker ej till tjugo­

tal utan liksom nu till tiotal kronor. Tiden har ej medgivit någon prov­

taxering rörande verkningarna av detta slutligen antagna system, men det

torde kunna fastslås, att detsamma bör för samtliga ortsgrupper medföra

någon, om också obetydlig ökning av skattekronornas antal, en ökning som

motiveras av penningvärdets stegring, sedan de nuvarande avdragen år 1922

fastställdes. Såsom särskilda fördelar med det av utskottet sålunda för­

ordade systemet vill utskottet beteckna det förhållandet, att familjeavdrågens

betydelse ökats på bekostnad av grundavdragen, samt att den genomsnitt­

liga differentieringen mellan de olika ortsgrupperna i förhållande till olik­

heterna i levnadskostnader bli vit bättre avvägd än nu. För närvarande råder

nämligen det förhållandet, att, medan differentieringen mellan de olika orts­

grupperna för ogifta skattskyldiga är betydlig, differentieringen i fråga om

barnrika familjer är mycket ringa. Hänsynen till de barnrika familjerna

har ock föranlett utskottet att föredraga nämnda förslag framför det av

Kungl. Maj:t framlagda förslaget om större avdrag för hustru och första

barnet än för de övriga barnen.

Avdragen enligt utskottets förslag te sig på följande sätt:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2 IS.

beträffande den kommunala beskattningen:

Ortsgrupp

..................

1

II

III

IV

V

Grundavdrag ..............

340

380

420

460

500

Familjeavdrag

140

160

160

180

200 samt

beträffande statsbeskattningen:

Ortsgrupp ...................

I

II

III

IV

V

Grundavdrag .................

680

760

840

920

1,000

Familjeavdrag ..............

280

320

320

360

400.

Avdragen vid statsbeskattningen äro sålunda liksom nu dubbelt så stora

som vid kommunalbeskattningen. Härvid förutsättes givetvis, att den nu

gällande skatteskalan för statsbeskattningen skall bibehållas oförändrad.

Därav torde följa, att man även utan provundersökning kan göra gällande,

att ej heller det statliga beskattningsunderlaget genom avdragen kommer

att minskas, utan att det tvärtom kommer att något ökas.

Avdraget för s. k. ömmande omständigheter har av utskottet beträffande

både stats- och kommunalbeskattningen fastställts i anslutning till vad som

nu gäller beträffande kommunalbeskattningen, d. v. s. till ett fast avdrag, som

göres efter det bankningen skett. Avdraget föreslås beträffande kommunal­

beskattningen till 700 kronor och beträffande statsbeskattningen till 1,000

kronor (för närvarande i sistnämnda avseende 700 kronor med bankning).

Under det gränsen beträffande rätten att åtnjuta avdrag för hemma­

varande barn i propositionen föreslagits till 16 år, förordar utskottet — i an­

slutning till motionerna I: 270 m. fl. — att den nuvarande 18-årsåldern

bibehålies. Detta medför såsom konsekvens ändringar på ett flertal ställen i

förslaget, såsom om rätt till avdrag vid inkomstberäkningen för värdet av

hemmavarande barns arbete m. m.

Utskottet har, såsom av det anförda framgår, ansett sig böra biträda

Kungl. Maj:ts förslag, att avdragen nu fastställas med hänsynstagande till

den för närvarande rådande genomsnittliga prisnivån. Utskottet är emel­

lertid av den uppfattningen, att det av utskottet förordade systemet bör

till sina verkningar noga följas under de närmaste åren. Jämväl med hän­

syn till ytterligare förändringar i penningvärdet kunna, såsom även chefen

för finansdepartementet förutsatt, justeringar av avdragen visa sig befogade.»

166

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Departements­

chefen.

De i sistlidet års proposition intagna bestämmelser rörande skattefria orts-

avdrag inneburo i flera avseenden avvikelser från nu gällande regler. Vik­

tigast var i sådant avseende förslaget om den s. k. bankningens upphävande,

ett förslag om vilket såväl kommunalskattekommittén som nästan alla hörda

myndigheter hade samlat sig och som trots bankningens obestridliga för­

delar förestavats av därvid avgivna yttranden om de med bankningen för­

bundna olägenheterna i praktiken. När nu ett enhälligt kommunalskatte­

utskott förklarat sig föredraga det gällande systemet med bankning och

funnit omförmälda olägenheter numera kunna övervinnas, saknar jag an­

ledning motsätta mig systemets bibehållande.

Utskottet biträdde däremot Kungl. Maj:ts förslag om ej blott grund­

avdragens utan även hustru- och barnavdragens differentiering med hänsyn

till olika ortsgrupper. Härav ävensom därav att avdragen förutsatts fast­

ställda ej till jämna femtiotal utan till jämna tjugotal kronor följa vissa

ändringar i gällande grunder för avdragen. Utskottet ville dock ej bi­

träda propositionens förslag om högre avdrag för hustru och första barnet

än för övriga barn. Jag vidhåller min mening, att Kungl. Maj:ts förslag

i denna punkt var sakligt väl motiverat, men är av den uppfattningen,

att bestämmelserna härom skulle vara ägnade att i någon mån inveckla

systemet, vilket, när bankningen bibehålies, bör undvikas. På grund härav

tillstyrker jag nu, att avdragen för hustru och alla barnen sättas lika.

Beträffande utskottets förslag rörande sättet att vid bibehållen bankning

anordna avdraget för ömmande omständigheter har jag ingen erinran.

Däremot finner jag 1927 års propositions förslag, att gränsen beträffande

rätten att åtnjuta avdrag för hemmavarande barn skall bestämmas till 16

år, bättre motiverat än utskottets förslag, att sagda gräns skall bibehållas

vid nuvarande 18 år. Denna min mening har också stöd i en inom ut­

skottet avgiven reservation, vilken första kammaren biträdde.

Vidare finner jag mig kunna utgå ifrån att avdragen böra bestämmas

med hänsyn till nu rådande genomsnittliga prisnivå, även om man, såsom

utskottet uttalar, givetvis alltid måste hava uppmärksamheten fästad på

möjligheten att framdeles behöva göra justeringar på grund av ytterligare

förändringar i penningvärdet o. dyl.

Med 1927 års propositions utgångspunkter var ifrågasatt, att det formella

sammanhang, som nu förefinnes mellan stats- och kommunalskatteavdragen

därutinnan, att de förra äro dubbelt så stora som de senare, skulle upp­

hävas. Därvid var det möjligt att behandla de båda slagen av avdrag all­

deles oberoende av varandra. Skall bankningen bibehållas, är det däremot

betydelsefullt, att avdragssystemet i övrigt göres i möjligaste mån enkelt,

och jag anser det under sådana förhållanden vara av större vikt, att, såsom

även utskottet förutsatt, nuvarande enkla relation mellan de båda slagen

av bidrag bibehålies. Härav blir emellertid en följd, att man vid bestäm­

mande av vartdera slaget av avdrag måste taga i betraktande även vad

som kräves med hänsyn till det andra slaget. Särskilt för kommunalbe-

167

skattningens del kräves vid avdragens bestämmande rätt stor försiktighet

dels på grund av den ofta ringa tillgången till mera bärkraftiga beskatt-

ningsföremål i en mängd små kommuner, dels på grund av vikten att i

vidaste kretsar upprätthålla den med erläggandet av direkta skatter obe­

stridligen åtföljande större ansvarskänslan i kommunala angelägenheter.

Det synes därför vid avdragens bestämmande riktigt att taga övervägande

hänsyn till vad kommunalbeskattningen kräver, utan att dock lämna stats­

skatten ur sikte. Detta betraktelsesätt synes även hava anlagts av dåvarande

chefen för finansdepartementet, när han den 14 mars 1922 i statsrådet

anmälde frågan om fastställande av de ännu provisoriskt gällande skatte­

fria avdragen (proposition 210/1922).

Det indextal för levnadskostnader, från vilket föredragande departements­

chefen utgick vid nyssnämnda tillfälle, när de nu gällande avdragen första

gången föreslogos, avsåg årsskiftet 1921—1922 och utgjorde 216, varvid

emellertid är att märka, att någon fortgående sänkning till påföljande år

ansågs vara att vänta. Index ligger för närvarande vid omkring 170. Det

bör även beaktas, att man vid utformningen av 1922 års avdragsbestäm-

melser med hänsyn till önskvärdheten att få räkna med jämna femtiotal

kronor i fråga om de kommunala avdragen bibehöll den tidigare beslutade

förhöjningen av avdragen för hustru och barn, ehuru lägre avdrag även

här varit motiverade.

Ett fasthållande vid 1922 års utgångspunkter synes därför betyda, att en

höjning av de skattefria avdragen ej bör ifrågakomma utan snarare en

ytterligare sänkning. Skulle frågan ses enbart ur kommunernas synpunkt,

kunde enligt min mening denna sänkning göras jämförelsevis betydande,

då det här är fråga om en repartitionsskatt och skatteprocenten minskas,

om beskattningsföremålen ökas. Skälen för försiktighet vid ortsavdragens

bestämmande voro emellertid större enligt 1927 års kungl. förslag än nu

på grund av de något oberäkneliga verkningar, som kunde följa av det

ändrade systemet. Ej heller får lämnas ur räkningen vare sig den för­

skjutning av den kommunala skattebördan, som vid ändrade avdrag upp­

står i förhållandet mellan å ena sidan fastighetsägare, å andra sidan lön­

tagare, eller den betydelse, som avdragens ändring får för statsbeskattningen.

Med hänsyn härtill kan jag i huvudsak ansluta mig till det förslag rörande

skattefria avdrag, som framlagts av kommunalskatteutskottet, dock med

den ändring, att detta förslag kompletteras genom en sänkning med 20

kronor vid kommunalbeskattningen och 40 kronor vid statsbeskattningen

av familjeavdragen i första och andra ortsgrupperna. Förslaget blir däri­

genom mera konsekvent till sin utformning och anpassar sig bättre till

den differens i levnadskostnader, som förefinnes i förhållandet mellan de

olika ortsgrupperna. Det lärer vara obestridligt, att, om avdragen för när­

varande äro riktigt avvägda för de högre ortsgrupperna — och i dessa av­

drag sker genom utskottsförslaget i genomsnitt nästan ingen annan ändring

än en förskjutning i förhållandet mellan orts- och familjeavdragen —

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 213.

168

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

avdragen i de lägre ortsgrupperna ej bliva för låga, om spridningen m

ortsgrupperna ej göres större än att den svarar mot förhållandet me

levnadskostnaderna i dessa.

Avdragen enligt det förslag, jag sålunda förordar, bliva

beträffande den kommunala beskattningen

Ortsgrupp

i

ii

in

IV

v

Grundavdrag .....................................

340

380

420

460

500

Familjeavdrag .....................................

120

140

160

180

200

samt beträffande statsbeskattningen

Grundavdrag ....................................

680

760

840

920

1,000

Familjeavdrag .....................................

240

280

320

360

400.

Dessa avdrags relativa höjd i förhållande till levnadskostnadernas relativa

höjd framgå av följande sammanställning:

Ortsgrupp

i

n

in

IV

v

Levnadskostnadernas relativa höjd

inom olika ortsgrupper ..................

100

in

127

142

162

Grundavdragets relativa höjd inom

olika ortsgrupper ............................

100

112

124

135

147

Ortsavdragets relativa höjd för gift

person med 2 barn inom olika orts­

grupper ............................................

100

114

129

143

157.

Det torde få medgivas, att detta system fyller rimliga krav på rättvisa i

förhållandet mellan de olika ortsgrupperna, och att i varje fall avdragén i

de lägsta ortsgrupperna ej äro för låga i förhållande till avdragen i de

högre ortsgrupperna.

Jag har gått i författning om en utredning, huru med nu gällande skatte­

system i övrigt dels det avdragssystem jag nu förordar, dels ett avdrags-

system med genomgående 20 kronor högre familjeavdrag skulle för kommunal­

beskattningens del verka i ett antal kommuner i olika ortsgrupper. Resul­

tatet framgår av en sammanställning, vilken torde få såsom bilaga (5)

fogas vid statsrådsprotokollet. Denna sammanställning upptager även i en

särskild kolumn verkningarna av kommunalskatteutskottets förslag, vilket

ju beträffande de tre högre ortsgrupperna överensstämmer med det av mig

nu förordade förslaget men beträffande de två lägre ortsgrupperna med det

andra undersökta alternativet. Jämförelsematerial rörande verkningarna av

ett antal övriga förslag kan erhållas i 1927 års proposition och kommunal­

skatteutskottets utlåtande.

Av den nu gjorda sammanställningen framgår, att för femte ortsgruppens

vidkommande i stort sett status quo bibehålies, meclan för de övriga orts­

grupperna någon höjning av den beskattningsbara inkomsten uppstår. Denna

synes dock i första och andra ortsgrupperna i genomsnitt knappast bliva

16

!)

nämnvärt större än den höjning, som även enligt utskottets förslag kommer

till synes i tredje ortsgruppen. Då jag ej ifrågasätter någon ändring i

skattsk.vldighetsgränsen, som fortfarande skulle bliva 600 kronor, kommer

ändringsförslaget alltjämt ej att träffa de lägsta inkomsttagarna.

Den praktiska omöjligheten att förebringa en tillräckligt representativ sta­

tistik rörande förslagets verkningar i fråga om statsbeskattningen har för­

anlett mig att, i likhet med 1927 års kommunalskatteutskott, icke låta utarbeta

någon sådan. Det torde dock vara otvivelaktigt, att förslaget genomsnittligt

i någon, om ock ganska ringa mån ökar de beskattningsbara beloppen.

Kungl. May.ts proposition Nr 212.

Beskattningen av inkomst av skogsbruk.

Då det år 1927 framlagda kungl. förslaget till kommunalskattereform

Beskattning

behandlades i riksdagen, utgjorde frågan om beskattningen av inkomst av av

inkomst a

skogsbruk.

skogsbruk ett spörsmål, som tilldrog sig särskild uppmärksamhet. Kom-

munalskatteutskottet framkom med ett nytt förslag till frågans lösning, ett för­

slag som i vissa avseenden innebar betydelsefulla nyheter för vårt gällande

beskattningssystem. Med hänsyn härtill och då detta skattespörsmål har

betydande räckvidd, har jag ansett lämpligt att ånyo upptaga frågan till

undersökning samt att infordra utlåtanden från vederbörande myndigheter

rörande framkomna uppslag till frågans lösning.

Körande frågans innebörd och vad tidigare i densamma förekommit hän-

Tidigare

visas till proposition 102 1927, sid. 355 ff., men vill jag dock här erinra förslag.

om följande.

Enligt gällande lagstiftning beskattas såsom inkomst av skogsbruk dels

inkomst genom avverkning, dels inkomst genom upplåtelse av avverknings­

rätt, dels inkomst genom avyttring av växande skog i samband med fastig-

hetsförsäljning, i sistnämnda fall dock allenast försåvitt ej förutsättningarna

för skattepliktig realisationsvinst på grund av fastighetens avyttring före­

ligga, då även vinst genom skogens avyttring beskattas såsom realisations­

vinst. Vid beräkningen av inkomst av skogsbruk får avdrag ske för »minsk­

ning i skogens ingångsvärde», därest avverkning och försäljning skett i så

stor omfattning, att den återstående skogens värde nedgått under det för

ägaren gällande ingångsvärdet, d. v. s. i allmänhet det värde, skogen hade

vid ägarens förvärv av skogen.

I 1927 års kungl. förslag till kommunalskattelag och till förordning om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt bibeliöllos dessa regler i huvudsak

oförändrade, dock med den väsentliga skillnad, att förberörda rätt till av­

drag skulle avse ej »minskning i skogs ingångsvärde» utan i stället »minsk­

ning i ingående virkeskapital». Dylik avdragsrätt skulle äga rum, därest

det efter försäljning eller avverkning återstående virkeskapitalet understege

virkeskapitalet vid förvärvet av fastigheten, och avdraget skulle avse nämnda

170

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 213.

1927 års

riksdag.

Skattebered-

ningen.

minskning, värderad efter å-priset vid förvärvet. Tillika skulle även vid

försäljning inom tio år från förvärvet vinst på försäljning av den växande

skogen hänföras till inkomst av skogsbruk och ej till realisationsvinst.

Vid 1927 '” års riksdag yrkades motionsvis dels, med hänvisning till vad

1921 års kommunalskattekommitté därom anfört, att de i propositionen upp­

tagna bestämmelserna om beskattning av inkomst av fastighet genom av­

yttring av växande skog i samband med avyttring av marken måtte ur för­

slaget utgå (motioner I: 285, II: 364), dels ock att bestämmelserna om rätt

till avdrag för minskning i skogs ingångsvärde skulle helt borttagas med

hänsyn till att denna avdragsrätt å ena sidan visat sig synnerligen svår att

tillämpa och å andra sidan allenast hade en mera begränsad betydelse

(motioner I: 270, II: 387).

Kommunalskatteutskottet yttrade i sitt avgivna utlåtande (uti. nr 1, sid.

59 ff.), att utskottet för sin del biträdde de anmärkningar emot det nu gäl­

lande och i propositionen i huvudsak upptagna systemet, som framställts i

förstnämnda båda motioner. Detta system verkade otillfredsställande på

grund av svårigheterna att åvägabringa bevisning rörande ingångsvärden

på skog samt på grund därav, att det med skatt träffade värdeökning på

sådan skog, som enligt gällande skogslagar aldrig kunde bliva föremål för

avverkning. Vid ett övervägande av förenämnda olika yrkanden hade det

synts utskottet möjligt, att en lösning av dessa frågor skulle kunna vinnas

genom en kombination av båda förslagen sålunda, att. vid avverkning

av skog eller försäljning av avverkningsrätt inkomsten skulle i sin helhet

beskattas utan avdrag för minskning i skogens ingångsvärde, men att där­

emot vid försäljning av fastighet den del av köpeskillingen, som belöpte å

skogen, icke skulle anses utgöra inkomst av skogsbruk. Då en direkt över­

gång från gällande bestämmelser till det av utskottet ifrågasatta systemet

i många fall skulle bliva betungande för skogsägarna, ansåg utskottet över­

gångsbestämmelser erforderliga av innebörd, att de skattskyldiga under tjugo

år skulle vara berättigade åtnjuta avdrag för minskning i skogs ingångs­

värde enligt dittills gällande bestämmelser med den inskränkningen likväl,

att detta avdrag under övergångsperioden minskades med en tjugondei

per år. Rörande den närmare motiveringen för den av utskottet sålunda

föreslagna lösningen av frågan och för utskottets författningsförslag i ämnet

hänvisas till utskottsutlåtandet och till i det följande omförmälda promemoria

rörande beskattning av inkomst genom försäljning av skog m. m.

1924 års skatteberedning, som på mitt uppdrag till förnyad undersökning

upptagit förevarande spörsmål, har i ärendet avgivit en promemoria (bilaga

nr 2). I denna promemoria har skatteberedningen dels verkställt en gransk­

ning av det av utskottet framlagda förslaget dels ock framlagt några av

undersökningen föranledda uppslag i frågan.

171

Beträffande utskottsförslaget framhåller skatteberedningen, att den iögonen­

fallande stora fördelen med detta projekt vore dess påtagliga och bestickande

enkelhet, samt att denna fördel vore så stor, att anledning syntes finnas

att aeceptera förslaget, om det ej motvägdes av stora reella olägenheter.

I fråga om] de svagheter, som kunde anses vidlåda förslaget, erinrar

skatteberedningen i huvudsak, att den skatt, som skulle komma att åvila

skogsbruket enligt utskottsförslaget, skulle mista karaktären av en verklig

personlig inkomstskatt och i stället komma att erinra om den nuvarande

skogsaccisen ehuru med en av. det beskattningsbara beloppets j storlek

beroende procentsats, att i visst fall tillväxt av eller värdeökning på

skog- komme att inkomstbeskattas’ två gånger, nämligen när en säljare

beskattats för realisationsvinst, att progressionen genomsnittligt komme att

beträffande inkomst av skogsbruk verka hårdare än beträffande annan in­

komst och hårdare än nu, att utskottets förslag innebure ett avsteg från

den i skattelagstiftningen antagna principen, att arvsskatt och inkomstskatt

uteslöte varandra, vilket avsteg medförde en skärpning i förhållande till

det nuvarande beträffande beskattningen av inkomst av skogsbruk, en

skärpning som bleve desto starkare på grund av progressiviteten, att för­

slagets övergångsbestämmelser kunde tänkas i viss mån bidraga till en

forcerad avverkning i ändamål att utnyttja den under övergångstiden med­

givna rätten till avdrag för minskning i skogs] ingångsvärde, samt att

övergångsbestämmelserna i vissa fall medgåve möjlighet att genom köp

och återköp av fastighet] ernå en] icke avsedd frihet från beskattning av

inkomst av skogsbruk.

I sin promemoria uppställer emellertid skatteberedningen även den frågan,

huru det föreliggande spörsmålet skulle kunna lösas i närmare anslutning

till eljest vedertagna principer. I detta avseende framhåller skattebered­

ningen, att enligt ståndpunkten i 1927 års proposition skogen vore att

betrakta såsom en vara i en rörelse. Man syntes emellertid beträffande

växande skog även kunna anlägga ett härifrån avvikande betraktelsesätt.

Det förutsattes nämligen, att å en skogsmark i regel skulle finnas ett visst

trädbestånd för att möjliggöra en jämn avkastning. De träd, som inginge

i detta bestånd, växlade givetvis, i det en successiv förnyelse ägde rum,

men betraktade man skogen i dess helhet, kunde man göra gällande, att

viss del av densamma vore att betrakta som produktionsmedel och endast

återstoden såsom färdig produkt, d. v. s. skörd. Framförallt låge detta

betraktelsesätt nära till hands efter tillkomsten av 1923 års skogsvårdslag,

vilken stadgade förbud mot avverkning av det virkeskapital, som icke borde

betraktas såsom färdig produkt, samt därjämte ålade skogsodlingsskyldighet,

därest för skogens’ föryngring lämpliga träd avverkats i sådan utsträck­

ning, att den framtida produktionen därigenom kunde äventyras. I den mån

skog betraktades såsom produktionsmedel, syntes i överensstämmelse med

vad som gällde i fråga om fastighet och tillgångar för stadigvarande bruk

Kangl. Maj:In proposition Nr 213.

Granskning

av

utakott*-

förslaget.

Inom skatte­

beredningen

utarbetat

alternativt

förslag.

i rörelse en beskattning av värdeökning å densamma ej böra äga rum,

såvitt ej denna värdeökning komme till synes såsom realisationsvinst under

sådana villkor, att dylik vinst beskattades, eller yrkesmässig handel med

fastigheter förelåge. Med nu angivna utgångspunkt skulle alltså beskatt­

ningen enligt gällande regler och 1927 års kungl. förslag kunna sägas gå

för långt och anmärkningarna mot denna ståndpunkt vara berättigade.

Detta vore den uppfattning, som biträtts av 1927 års kommunalskatte­

utskott, då detta yttrat, att gällande system verkade otillfredsställande

bland annat på grund därav, att det med skatt träffade värdeökning på

sådan skog, som enligt gällande skogslagar aldrig kunde bliva föremål

för avverkning. Efter ytterligare undersökning i frågan anför skatte-

beredningen, att det i varje fall icke kunde anses direkt stå i strid med

skattelagstiftningens grundprinciper att medgiva skattefrihet icke blott för

värdeökning på den del av skogen, som vore att betrakta såsom produk­

tionsmedel, utan även för värdet av tillväxten av nämnda produktions­

medel. Skulle man söka genomföra en beskattning av nämnda begränsade

omfattning, måste till en början klarläggas, vilken myckenhet skog som

hade karaktär av produktionsmedel och vad som vore att betrakta såsom

skörd. Produktionsmedel å en viss fastighet vore den minsta kvantitet,

vartill den därå befintliga skogen någonsin i framtiden komme att ned­

bringas genom avverkning; allt det övriga vore skörd. Att verkställa

utredning därom i varje speciellt fall skulle emellertid i praktiken ställa

sig ytterst svårt och göra systemet alltför besvärligt att tillämpa. I stället

torde lagstiftningen få utgå från ett antagande, att beträffande alla skogar

viss efter lika grunder bestämd andel vore att hänföra till produktions­

medel, dock att verkliga s. k. skyddsskogar skulle utgöra en kategori för

sig, beträffande vilken en förhållandevis större del av virkesmassan vore

att anse såsom produktionsmedel. En enkel och i det hela rätt tillfreds­

ställande lösning av frågan om enhetliga grunder för bestämmande av

huru stor del av skogen som skulle anses såsom produktionsmedel syntes

kunna erhållas, om man med utgångspunkt från den vid fastighets­

taxeringen fastställda bonitetssiffran bestämde omfattningen av skogen

såsom produktionsmedel till vad som motsvarade värdet av ett visst antal

av normala virkessortiment sammansatta årsavkastningar. Det hade från

skogssakkunnigt håll uppgivits, att för riket i allmänhet enligt gällande

skogsvårdslagar endast i rena undantagsfall virkesmängden kunde be­

räknas någonsin komma att understiga fyra normala årsavkastningar, och

att den för skyddsskogsområdena ej kunde beräknas komma att understiga

sex årsavkastningar, sedan skogen en gång nått den storlek, att egentliga

avverkningar kunde ifrågakomma. Beräknades så många årsavkastningar

alltid såsom produktionsmedel, så hade härigenom en praktiskt genomförbar

väg till frågans lösning funnits. För att kunna konstatera värdeökningen

på Éskogen såsom produktionsmedel erfordrades emellertid även känne­

dom om huru stor del av köpeskillingen för skogen som dels vid

172

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

I7.‘l

förvärvet av skogen belöpt på den del, som ansåges ha karaktär av

produktionsmedel, dels vid avyttringen belöpte på nämnda del. Även i

sådant avseende borde i framtiden fastighetstaxeringens siffror kunna bliva

av värde. Vid denna taxering fastställdes nämligen medelpriset per kubikmeter

för årliga skogsavkastningen under förutsättning att skogen användes för

uthålligt skogsbruk. Jämfördes dessa medelpris dels vid inköpet dels vid

försäljningen av skogen,vore värdeökningen per kubikmeter lätt att konstatera.

Det av skatteberedningen ifrågasatta uppslaget till frågans lösning inne-

bure således, att köpeskilling för växande skog, som försålts i samband med

avyttring av marken, utgjorde skattepliktig intäkt av skogsbruk, att avdrag

från inkomst av skogsbruk finge ske för minskning i ingående virkeskapital i

enlighet med de regler som angåves i 1927 års kommunalskatteproposition,

samt att vid avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken

avdrag därutöver finge ske för den värdeökning, som efter ägarens förvärv av

den försålda fastigheten åkommit så stor del av skogen, som antoges i all fram­

tid komma att bevaras såsom producerande virkeskapital. Det varaktiga virkes-

kapitalet skulle alltid anses utgöra för skyddsskogar sex och för övriga skogar

fyra gånger den normala årliga virkesavkastningen, sådan denna uppskattats

vid den allmänna fastighetstaxering, som avslutats under eller närmast

före det kalenderår, varunder fastigheten avyttrats. Vid beräkning av

värdeökningen å det varaktiga virkeskapitalet skulle hänsyn tagas till å

ena sidan värdet av det varaktiga virkeskapitalet vid avyttringen enligt

den värdesättning, som tillämpats vid nämnda allmänna fastighetstaxering,

å andra sidan värdet å det varaktiga virkeskapitalet vid förvärvet enligt

den värdesättning, som tillämpats vid den allmänna fastighetstaxering, som

avslutats under eller närmast före det kalenderår, varunder fastigheten av

den skattskyldige förvärvats. Detta innebure, att från försäljningssumman

för skogen finge avdragas, utöver hela ingångsvärdet, ett belopp, som ut­

gjorde skillnaden mellan å ena sidan 4 x boniteten x medelpriset vid

senaste fastighetstaxering, å andra sidan 4 x boniteten x medelpriset vid

den fastighetstaxering, som ägt rum närmast före det ursprungliga för­

värvet av fastigheten. För skyddsskogar skulle siffran 4 utbytas mot 6.

Hade förvärvet skett före år 1922, skulle värdet å det varaktiga virkes­

kapitalet vid förvärvet anses hava utgjort så stor procentdel av det på nyss

nämnt sätt fastställda värdet av samma virkeskapital vid avyttringen av

fastigheten som virkesprisen i orten i allmänhet vid tiden för fastighets-

förvärvet utgjort av motsvarande virkespris vid avyttringen.

Skatteberedningen har i sin promemoria, närmast med syftning på utskotts-

förslaget, framhållit den alltför hårda progression, som i många fall drab­

bade inkomst av skogsbruk. Fråga vore, om ej i denna punkt en ändring

i utskottets förslag vore tänkbar i syfte att i någon mån utjämna den

obillighet, som progressivskalan skulle medföra. Meningen med progressi-

viteten vore ju, att denna skulle träffa i förhållande till vederbörandes

skatteförmåga, d. v. s. i stort sett den genomsnittliga inkomst han åtnjöte.

Kungl. Maj:tu proposition Nr 213.

174

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Fölle nu inkomsten ojämnt, bleve progressionen under åren med hög inkomst

för hög, under åren med låg inkomst för låg, men genomsnittligt bleve

resultatet för högt. Utfölle någon enstaka mycket hög inkomst, bleve resul­

tatet särskilt ogynnsamt för den skattskyldige. Detta inträffade nu ofta

särskilt beträffande lotterivinst, realisationsvinst samt beträffande inkomst av

skogsbruk speciellt vid fastighetsförsäljningar och vid upplåtelse av avverk­

ningsrätt. Ett lättande av progressionen i dylika fall vore, även om utskot­

tets nu föreliggande förslag ej skulle genomföras, befogat. Kunde man utan

svårighet urskilja inkomsten av skogsbruk såsom särskild inkomstkälla,

kunde stadgas exempelvis, att skatteprocenten skulle bestämmas, som om för­

slagsvis endast tredjedelen av nettointäkten därav uppburits under ifråga­

varande beskattningsår, men att denna skatteprocent givetvis skulle tillämpas

på hela det beskattningsbara beloppet. En dylik lösning torde emellertid

med hänsyn till omöjligheten att uppdraga nyssnämnda gränslinje åtminstone

ej i denna enkla form vara möjlig. En annan utväg vore att låta den

skatteprocent gälla, som skulle vara tillämplig på medelinkomsten för året

och för några föregående år. Detta kunde ske, men vissa svårigheter in­

trädde, då siffran .för det beskattningsbara beloppet för föregående år ej

vunnit laga kraft. Det vore överhuvudtaget föga lyckligt, när en samman­

koppling på detta sätt skulle ske mellan olika års inkomster. Ej heller

denna utväg syntes därför vara att rekommendera såsom bindande för be-

skattningsmyndigheterna. Fråga vore för den skull, om ej ordnandet av före­

varande angelägenhet lämpligen borde ske under medgivande av något

större frihet för beskattningsmyndigheterna. Medgivandet av en lägre be-

skattningsnorm än den vanliga borde emellertid begränsas till de fall, då

inkomstökningen vore beroende av lotterivinst, realisationsvinst eller onormalt

stor inkomst av skogsbruk. Lättnad syntes böra medgivas allenast då det

taxerade' beloppet av dylik anledning avsevärt överstege det normala, för­

slagsvis med minst 50 procent. Beskattningsmyndigheterna måste till­

erkännas en viss frihet att bedöma vad som skulle anses vara normal in­

komst liksom även någon frihet i avseende å skatteprocentens bestämmande.

I sistnämnda avseende syntes dock en lägsta gräns böra fastslås. Detta

syntes kunna ske på det sätt, att skatteprocenten finge beräknas till lägst

det belopp, som den skulle utgjort, om från det beskattningsbara beloppet

avdroges två tredjedelar av det belopp, varmed det beskattningsbara beloppet

av förut angiven anledning överstege det normala. Slutligen kunde det

även ifrågasättas, om ej en gräns för rättigheten att medgiva nu ifråga­

varande skattelindring borde sättas vid ett minimum för det beskattnings­

bara beloppet av 10,000 kronor.

Skatteberedningen har även berört den förut i diskussionen framkomna

tanken att helt utbyta både den kommunala och den statliga inkomstbeskatt­

ningen av skogen mot en accis. Skatteberedningen framhåller, att accis-

beskattningen ur vissa synpunkter skulle erbjuda fördelar, men ifrågasätter,

om det verkligen vore möjligt att ur inkomstkällan inkomst av jordbruks­

fastighet avskilja inkomsten av skogsbruk. Vad själva bruttointäkterna

Kungl. Maj ris proposition Nr 213.

175

beträffade, skulle väl detta gå för sig; men vad anginge frågan om avdrag

för omkostnaderna, bleve förhållandet ett annat, ty att exakt urskilja vad

som i dylikt avseende hörde till det ena och det andra vore ofta ytterligt

svårt för att ej säga omöjligt. Utbrytande av inkomsten av skogsbruk

skulle sålunda säkerligen medföra stora svårigheter och tvistigheter i

tillämpningen, varför det torde bliva nödvändigt att avstå från realiserandet

av niimnda tanke.

Skatteberedningen ifrågasatte vidare, att den i 1927 års förslag medgivna

rätten att i visst fall beträffande andra än köpta fastigheter frångå det belopp,

som beskattats genom stämpelskatt, ej skulle upptagas i ett eventuellt nytt för­

slag. Likaledes föreslogs en bestämmelse för det fall, att stämpelplikt be­

träffande vederbörligt fång ej förelegat.

I fråga om vad skatteberedningen i sin promemoria anfört utöver här åter­

givna resumé därav samt beträffande skatteberedningens författningsutkast till

de ifrågasatta lösningarna av förevarande fråga hänvisar jag till promemorian.

över den av skatteberedningen avgivna promemorian, vari redogörelse Avgivna ytt-

för kommunalskatteutskottets förslag finnes intagen, hava utlåtanden in- randen.

fordrats av överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, kammarrätten och

domänstyrelsen, från sistnämnda myndighet efter det centralrådet för skogs-

vårdsstyrelsernas förbund och Sveriges skogsägareförbund beretts tillfälle

att yttra sig i frågan.

Överståthållarämbetet framhåller de svårigheter, som gällande bestämmelser

i förevarande ämne erbjöde vid tillämpningen och yttrar:

I motsats härtill verkade kommunalskatteutskottets förslag till frågans

lösning i hög grad tilltalande genom sin enkelhet och klarhet. Samma om­

döme kunde knappast givas det inom skatteberedningen utarbetade förslaget

även om detta ur rent teoretisk synpunkt ägde ett visst företräde. Emeller­

tid funne överståthållarämbetet icke den kritik, som framförts mot utskotts-

förslaget alltför nedgörande och ansåge sig därför böra tillstyrka att det­

samma lades till grund för en lagstiftning på detta område. Huruvida i

samband därmed några bestämmelser vore av nöden för att särskilt beträf­

fande ifrågavarande inkomst minska progressivskalans obillighet vore över­

ståthållarämbetet icke i tillfälle att bedöma, men funne sådana knappast

påkallade för de tvenne andra av skatteberedningen i detta samband berörda

inkomstslagen, nämligen lotterivinst och realisationsvinst.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att länsstyrelsen på grund av

den kritik av kommunalskatteutskottets förslag, som innefattades i skatte­

beredningens promemoria, funne att så stora olägenheter och till och med

orättvisor påvisats hos förslaget, att detsamma icke kunde biträdas, och

anför länsstyrelsen vidare, bland annat:

Särskilt funne länsstyrelsen anledning understryka den del av kritiken,

som berörde förslagets tänkta inverkan på förhållandena vid prissättningen

och försäljningsmöjligheterna. Ett förslag till frågans lösning hade utar­

betats inom skatteberedningen. Såsom detta förslags upphovsmän själva

anmärkt, måste lagtexten till förslaget bliva mycket komplicerad. Det fram-

hölles emellertid, att lagstiftaren i allmänhet föredragit sådana mera detal­

jerade regler, som bättre anpassade sig efter olika saklägen, framför grövre

men enklare normer. Riktigheten av detta uttalande kunde givetvis icke

bestridas. Med ledning av erfarenheter från taxeringsarbetet inom ett stort

och arbetsamt län hade länsstyrelsen emellertid vid upprepade tillfällen

funnit sig nödsakad framhålla, att beskattningsväsendets invecklade regler

och normer gåve anledning till farhågor genom svårtillämplighet; det vore

anledning iliågkomma, att dessa regler i det stora flertalet fall skulle till-

lämpas icke av personer på höjden av juridisk eller teknisk träning utan

av personer med enklare utbildning, vana vid huvudsakligen praktiska värv.

Det vore vidare icke obilligt, att beskattningen anordnades så att reglerna

för densamma kunde göras begripliga för gemene man. — Redan de nu­

varande reglerna för beskattning av inkomst vid försäljning av skog vore

sådana, att de för många, icke minst jägmästare, vore svårtydda. Nya, än

mer svårtillämpade regler vore icke önskvärda. Något försvar för ytter­

ligare komplicering av beskattningsreglerna kunde länsstyrelsen icke finna

däri, att motsvarande bestämmelser redan nu vore komplicerade. Vad för­

slagets sakliga innebörd beträffade, syntes någon erinran icke kunna göras

mot det i promemorian gjorda uttalandet, att förslaget icke gåve en fullt

exakt lösning av spörsmålet om vad som rätteligen borde beskattas, men

medförde en beskattning, som måste anses ur skattesystemets allmänna ut­

gångspunkter tämligen väl avvägd.

Promemorian innefattade även utredning rörande progressivskalans obil­

lighet vid beskattning av lotterivinst, realisationsvinst och viss inkomst av

skogsbruk. Förslag i syfte att i någon mån utjämna denna obillighet före-

låge jämväl. I princip funne länsstyrelsen åtgärder i detta syfte önskvärda.

Den summariska undersökning av det föreliggande förslaget i denna del,

som den snävt tillmätta remisstiden medgivit, syntes icke giva anledning

till direkt avstyrkande av förslaget. Den fria prövning, som nödvändigtvis

måste tillerkännas beskattningsmyndigheterna, därest syftet skulle uppnås,

torde likväl giva anledning till betänkligheter såtillvida, att åtminstone

inom de lägre instanserna olikformighet i tillämpningen komme att äga

ram, varigenom vissa orättvisor kunde begås. Vidare finge anmärkas, att

myndigheterna otvivelaktigt komme att möta svårigheter vid bedömande av

vederbörandes sannolika inkomst- och förmögenhetsförhållanden under de

närmaste åren efter beskattningsåret. Det torde icke vara uteslutet, att

vederbörande kronoombud skulle finna det vara med sin ämbetsplikt förenat

att till bevakande av kronans rätt i största utsträckning reservationsvis

anföra besvär över beskattningsnämndernas skattelättnadsbeslut för att hålla

talan öppen intill dess sådan tid förflutit, att visshet uppnåtts i förevarande

hänseende. Den ökning av statsverksamheten, som detta innebure, vore det

givetvis önskvärt att kunna undvika; huruvida så kunde ske genom regler

för något slag av efterdebitering syntes tvivelaktigt. Slutligen finge uttalas,

att de fiskaliska verkningarna av detta förslag icke kunde bedömas utan

att provtaxering i någon form företagits.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, att av den utav skatteberedningen

verkställda utredningen framginge, att kommunalskatteutskottets förslag i

förevarande fråga i många fall ledde till i materiellt avseende oriktiga

eller åtminstone obilliga resultat, varför detta förslag, enligt länsstyrelsens

åsikt, icke borde läggas till grund för en blivande lagstiftning i ämnet;

och fortsätter länsstyrelsen:

176

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

IvtnKji. Maj:ls proposition Nr 213.

177

Vad skatteberedningens eget förslag angingo torde detta både för de skatt­

skyldiga och för taxeringsnämnderna vara alltför invecklat. I sitt den

•31 mars 1925 avgivna utlåtande över kommunalskattekommitténs betän­

kande angående den kommunala beskattningen hade länsstyrelsen ut­

talat, att skattskyldigheten för inkomst av realisationsvinst knappast borde

göras beroende av vare sig förvärvssättet eller tiden för egendomens av­

yttrande samt att, därest de inskränkningar, som i dessa avseenden funnes

stadgade, bortfölle, några särskilda bestämmelser icke erfordrades angående

skattskyldighet för vinst genom försäljning av skog i samband med avytt­

ring av själva fastigheten. Därest denna princip icke ansåges böra införas

i den avsedda nya skattelagstiftningen, torde det hittills tilliimpade systemet

i fråga om beskattning av såväl denna inkomst som annan inkomst av

skogsmark vara att föredraga framför skatteberedningens förslag. Då det

emot nu gällande föreskrifter om avdrag för skogs ingångsvärde företrädes­

vis anmärkts, att desamma vore svåra att tillämpa, torde icke vara till­

rådligt att utbyta dem mot nya bestämmelser av ännu mer invecklad natur.

Möjligen skulle det under alla förhållanden lända till båtnad för såväl

deklaranterna som taxeringsnämnderna, om föreskrift meddelades därom,

att skattskyldig, som ville göra anspråk på avdrag för värdeminskning,

skulle i detta avseende lämna utredning å särskild deklarationsbilaga, upp­

rättad enligt fastställt och med nödiga anvisningar försett formulär.

Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrker det i skatteberedningens

promemoria framlagda nya alternativa förslaget och anför:

Beredningens förslag, i vad det avsåge beskattning av inkomst genom

skogsförsäljning, anslöte sig till 1927 års kungl. förslag med den skillnad

att nya regler föreslagits för beräknande av det avdrag, som kunde till-

godokomma den skattskyldige vid avyttring av skog i samband med av­

yttring av marken. Till det förslag, som sålunda framkommit, måste

länsstyrelsen ställa sig avvisande redan av den anledningen, att länsstyrel­

sen ansåge sådan vinst, som här avså ges, icke böra räknas som beskatt­

ningsbar inkomst i andra fall än sådana, då enligt eljest gällande regler

realisationsvinst förelåge eller fråga vore om yrkesmässig handel med

fastigheter. Enligt länsstyrelsens mening funnes nämligen ej tillräckliga

skäl att i beskattningsavseende behandla vinst å fastighetsförsäljning efter

skilda grunder allt efter som vinsten kunde antagas belöpa på växande

skog eller på annan del av fastigheten. I tillämpningen hade också denna

skattskyldighet visat sig medföra så många svårigheter och så mycken

ojämnhet och hårdhet, att länsstyrelsen framför bibehållande av densamma

hellre skulle förorda det i promemorian omförmälda förslag, som framlagts

av kommunalskatteutskottet vid 1927 års riksdag och enligt vilket ifråga­

varande skattskyldighet skulle bortfalla men i stället avdrag ej heller

skulle vid taxering av skogsinkomst medgivas för minskning i ingående

virkeskapital. Om emellertid denna skattskyldighet skulle bibehållas, måste

någon åtgärd vidtagas för lättande av de svårigheter, densamma i tillämp­

ningen visat sig medföra både för taxeringsmyndigheter och skattskyldiga,

och för undanröjande av den ojämnhet och hårdhet mot de skattskyldiga,

som densamma otvivelaktigt innebure. Det av skatteberedningen fram­

lagda förslaget ginge ju också ut på att bereda lindring i skattskyldigheten

i fråga. Detta förslag syntes dock vila på alltför lösa grunder och på en

konstruktion i fråga om begreppet »producerande virkeskapital», som ej

torde kunna stå sig inför en allvarlig granskning. Långt ifrån att förenkla

Hihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 180 häft. (Nr 213.)

12

178

Kanyl. Maj:ts proposition Kr 213.

taxeringsförfarandet skulle också de föreslagna bestämmelserna göra det­

samma ännu svårare och mera invecklat än det nu vore. Då länsstyrelsen

alltså ej kunde för sin del förorda skatteberedningens nu framlagda förslag,

hade länsstyrelsen ansett sig böra taga under övervägande, huruvida icke

annan möjlighet kunde finnas att minska de betydande olägenheterna vid

skogsinkomstens beskattning enligt nuvarande regler, vare sig skattskyldig­

heten skulle komma att omfatta vinst på avyttring av skog i samband med

avyttring av marken eller icke. Härvid hade uppkommit frågan om icke

fastighetstaxeringens siffror skulle kunna användas vid skogsinkomstens

taxering på sådant sätt, att den taxeringsbara inkomsten komme fram utan

hänsyn till ett mer eller mindre svåråtkomligt ingångsvärde. Vad man

vid denna inkomsttaxering ville träffa vore ju inkomsten av den skörd

skogen lämnade. Ett mått på denna skörd hade man i de vid fastighets­

taxeringen fastställda bonitetssiffrorna, och vad man dessutom skulle behöva

veta för inkomsttaxeringen vore, förutom naturligtvis bruttoinkomsten,

allenast arealen av den skattskyldiges skogsmark, den överlåtna virkesmängden,

hur lång tid den skattskyldige varit ägare av skogsmarken samt beloppet

av redan taxerade virkeskvantiteter. Allt detta torde den skattskyldige

åtminstone i de allra flesta fall kunna tillförlitligt utreda. A., som ägde

en skogsareal av 40 hektar, avverkade därå och försålde 3,000 kubikmeter

virke av vad slag som helst för t. ex. sammanlagt 12,000 kronor. Han

hade innehaft fastigheten i 11 år och boniteten hade vid taxeringen fast­

ställts till 3. Sistnämnda siffra angåve då en årlig tillväxt av 3 kubikmeter

per hektar, alltså för 40 hektar och 11 år sammanlagt 1,320 kubikmeter.

Skattskyldighet kunde alltså i varje fall ej inträda för större del av den

överlåtna virkesmängden än dessa 1,320 kubikmeter till försäljningspriset

4 kronor per kubikmeter eller alltså för 5,280 kronor, men denna siffra

kunde sedermera ytterligare minskas, därest den skattskyldige kunde visa,

att och för vilken virkeskvantitet han redan tidigare beskattats. En olägen­

het med taxering efter denna grund vore, att deklarationsformuläret måste

ändras och fullständigas eventuellt med särskild bilaga för detta slags

inkomst, en olägenhet som dock ej torde vara oöverkomlig. Möjligen kunde

också mot den föreslagna metoden invändas, att densamma gåve fastighets­

taxeringens bonitetssiffror avgörande betydelse i en utsträckning, som ej

varit avsedd vid deras fastställande, och att hela metoden måhända vore

väl summarisk. Häremot kunde erinras, att förslaget dock lämnade en

enhetlig och för alla jämförelsevis lätt kontrollerbar grund för taxeringen

och åtminstone i väsentlig grad uteslöte den ovisshet och det godtycke, som

för närvarande och även med i promemorian föreslagna bestämmelser vore

förenade med skogsinkomstens taxering.

Skatteberedningens promemoria innehölle även ett förslag, avseende lindring

i skattskyldigheten för tillfällig inkomst av lotterivinst, realisationsvinst eller

inkomst av skogsbruk, då sådan inkomst medförde avsevärd höjning i taxerat

belopp utöver vad som eljest kunde anses vara för den skattskyldige

normalt. Den tankegång, som legat till grund för detta förslag, funne

länsstyrelsen tilltalande, men ansåge frågan ännu icke vara tillräckligt

utredd för att nu tagas till avgörande. Särskilt måste länsstyrelsen ställa

sig tveksam i fråga om den begränsning, som givits, dels så att länsstyrel­

sen icke vore övertygad om nödvändigheten att för lotteri- och realisa­

tionsvinster medge samma skattelindring som för tillfälligt hög skogs-

inkomst och dels så att länsstyrelsen icke såge tillräcklig grund för att, om

lotteri- och realisationsvinster erhölle sådan lindring, övriga slag av till-

17!)

fälligt hög inkomst skulle därifrån uteslutas. Förslaget innebure också,

att på ännu ett område av taxeringsväsendet skulle införas ett avgörande

efter skön och oj på fullt reella grunder med därav följande osäkerhet och

ökad möjlighet till ojämnhet i tillämpningen. Länsstyrelsen ansåge sig

därför icke kunna förorda en lagstiftning i enlighet med det framlagda

förslaget.

Kanyl. Maj:tv proposition Nr 21.1.

Landskamreraren i sistnämnda län var av skiljaktig mening i fråga om

skattskyldigheten för vinst av skogsförsäljning i samband med avyttring av

marken samt ansåg sig böra vidhålla länsstyrelsens tidigare uttalade åsikt,

att sådan skattskyldighet borde bibehållas, men uttalade sin anslutning till

länsstyrelsens utlåtande såväl i fråga om kritiken av skatteberedningens

förslag om särskilda bestämmelser för därvid påkallad avdragsrätt som be­

träffande utlåtandets innehåll i övrigt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker i huvudsak skatteberedningens

nya alternativa förslag och yttrar härom i huvudsak följande:

Om beskattning av inkomst av skogsbruk gällde för närvarande, att dy­

lik inkomst beskattades dels såsom realisationsvinst, då skog såldes i sam­

band med den fastighet, varå skogen växte, inom tio år efter säljarens för­

värv av fastigheten, dels såsom inkomst av fast egendom i alla andra fall

då skog försålts. Denna anordning, som uppenbarligen icke vore fullt lyck­

lig, hade betingats därav, att i skatteförfattningarnas inkomstbegrepp in­

rangerats något, som icke vore att anse såsom inkomst i egentlig eller in­

skränkt mening utan närmast borde hänföras till kapitalförvärv. Emeller­

tid torde anordningen att hänföra vinst vid försäljning av fast egendom

med vad därtill hörde till realisationsvinst i de fall, då försäljningen ägde

rum inom tio år efter förvärvet, vara en fullt logisk konsekvens av reali­

sationsvinstbeskattningens införande i inkomstskattesystemet. Men det kunde

ifrågasättas, huruvida icke såsom ytterligare konsekvens av denna anord­

ning logiskt bort följa, att vinst vid försäljning av skog i samband med

den fastighet, varå skogen växte, alltjämt bort vid beskattningen anses så­

som realisationsvinst, d. v. s. vara befriad från inkomstbeskattning, där för­

säljningen ägt rum mer än tio år efter det fastigheten av säljaren förvär­

vades. Inkomstbeskattning borde då icke heller hava ifrågakommit, då

fastigheten förvärvats genom annat fång än köp eller byte. Emellertid

torde tanken på en dylik logisk tillämpning av de för realisationsvinstbe­

skattningen uppställda principerna hava väckt betänkligheter av praktisk

art hos de sakkunniga, som utarbetat förslag till den lagstiftning om in­

komst- och förmögenhetsskatt, som genomfördes vid 1910 års riksdag. Er­

farenheten syntes hava visat, att de bestämmelser i 1910 års förordning om

inkomst- och förmögenhetsskatt, som hade avseende å rätten till avdrag för

minskning i skogs ingångsvärde, varit alltför summariska och att desamma

vid tillämpningen kommit att orsaka en i de särskilda fallen mycket olika

behandling av de skattskyldiga, beroende på beskattningsmyndigheternas

större eller mindre sakkunskap på speciellt detta område och deras mer eller

mindre formalistiska läggning. En omarbetning av bestämmelserna i rent

formellt hänseende syntes vara av nöden för att möjliggöra en likformig

behandling av dessa beskattningsmål. Och det torde icke kunna undvikas,

att en dylik omarbetning även måste inriktas på en ändring av bestäm-

180

Kungl. Majds proposition Nr 213.

melsernas materiella innebörd. Det av finansdepartementets skatteberedning

nu utarbetade förslaget till nya bestämmelser på här berörda område för­

sökte taga hänsyn till den vunna erfarenheten om gällande lagstiftnings

bristfällighet. Därvid hade skatteberedningen tillgodogjort sig det före­

liggande tidigare utredningsmaterialet på sådant sätt, att påpekade brister

i gällande lagstiftning ävensom i framkomna tidigare förslag undvikits.

Därjämte hade skatteberedningen framkommit med ett nytt uppslag av stor

betydelse och räckvidd. Även om ur rent skatteteoretisk synpunkt det här

föreslagna sättet för skogsinkomstens beräkning kunde göras till föremål

för kritik, ansåge sig dock länsstyrelsen böra tillstyrka skatteberedningens

utkast i denna punkt. I varje fall syntes det länsstyrelsen, att vad av

skatteberedningen föreslagits vore det mest tilltalande av de olika förslag

till frågans lösning, som hittills framkommit. Särskilt synes det länsstyrel­

sen fullt uppenbart att de motionsvis vid 1927 års riksdag framlagda för­

slagen om fullständigt borttagande av bestämmelserna om rätt till avdrag

för minskning i skogs ingångsvärde icke vore av beskaffenhet att böra upp­

tagas till förnyat övervägande, förr än det visat sig vara omöjligt att på

ett annat, något så när tillfredsställande sätt ordna denna avdragsrätt så,

att nu påtalade svårigheter vid tillämpningen bleve undanröjda eller redu­

cerade till ett minimum. I en enda punkt ville länsstyi elsen emellertid

göra en erinran mot skatteberedningens förslag, nämligen i fråga om in­

gångsvärdets beräknande, när fastighet förvärvats annorledes än genom

köp. I denna punkt ansåge länsstyrelsen för sin del de i Kungl. Maj:ts år

1927 framlagda förslag till kommunalskattelag intagna bestämmelserna

vara att föredraga. Särskilt syntes det länsstyrelsen vara principiellt orik­

tigt att sätta inkomstbeskattningen i något beroende samband med arvs­

beskattningen. Därtill komme, att det mången gang vore omöjligt att fast­

slå, huru mycket av erlagd arvsskatt belöpte på tillgångsposten växande

skog, då dess värde i allmänhet icke särskilt angåves i bouppteckningarna.

Vad beträffade förslaget om jämkning av skatteprogressionen vid beskattning

av lotterivinst, realisationsvinst och viss inkomst av skogsbruk, hade det­

samma icke givit länsstyrelsen anledning till någon erinran. Att en lind­

ring av skatteprogressionen i dylika fall vore av behovet påkallad och med

hänsyn till dessa inkomsters natur fullt berättigad torde icke kunna med

skäl bestridas, och det av skatteberedningen föreslagna sättet att lösa frågan

förefölle väl avvägt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län tager icke någon bestämd ställning till

de föreliggande förslagen men finner kommunalskatteutskottets förslag vara

att föredraga framför skatteberedningens om man lägger huvudvikten på, att

inkomsten av skogsbruk blir taxerad till riktigt belopp, och på enkel­

heten i taxeringsförfarandet. Länsstyrelsen yttrar vidare:

Enligt utskottets förslag komme man förbi alla svårigheter dels i fråga

om avdrag för ingångsvärde och värdeökning å producerande skogskapital

dels ock beträffande taxering av inkomst genom försäljning av skog i sam­

band med avyttring av fastighet. Skatteberedningen hade emot förslaget

anfört bland annat, att detsamma innebure ett avsteg från gällande grun­

der om taxering av inkomst, som blivit föremål för arv eller gåva och

som således vore underkastad stämpelskatt. Ehuru detta kunde vara riktigt,

syntes kommunalskatteutskottet hava goda grunder för sin ståndpunkt i

frågan. En arvtagare eller gåvotagare torde i fråga om skattskyldighet

1N1

för inkomst av fångesmannens fastighet böra anses vara skyldig att inträda

i fångesmannens ställe. Den omständigheten, att inkomsten av fastigheten,

i förevarande fall inkomst av skogsbruk, bleve föremål för stämpelskatt,

torde icke kunna sägas utgöra grundad anledning att eftergiva statens och

kommunens rätt till skatt för samma inkomst. Arv- eller gävotagaren hade

för förvärvandet av inkomsten icke haft annan utgift än stämpeln för vär­

det av den realiserade skogen, under det att arvlåtaren eller givaren kanske

i regel haft ingångsvärde å skogen. Ville man emellertid taga hänsyn till

de svårigheter, som emellanåt kunde uppstå för arv- eller gåvotagare, där­

igenom att han skulle fä betala både stämpelskatt och inkomstskatt, torde

man icke behöva gå längre, än att han vid beskattningen för inkomst av

uttagen skog finge njuta avdrag för den del av stämpelskatten för den i

arv eller gåva mottagna fastigheten, vilken belöpte på det i fastighetens

taxeringsvärde ingående skogsvärdet. De av kommunalskatteutskottet före­

slagna övergångsbestämmelserna torde icke vara lämpliga. Grunden till

att en del ägare av fastighet under någon tid framåt borde äga åtnjuta

avdrag för sitt ingångsvärde å fastighetens skog enligt nu gällande bestäm­

melser syntes vara, att dessa vid förvärvet av fastigheten icke kunnat redu­

cera köpeskillingen med hänsyn till att skatten för uttag av den skog, som

funnes å fastigheten vid köpet, skulle drabba dem och att de för den skull

borde genom rätt till avdrag för skogs ingångsvärde beredas ersättning för

vad köpeskillingen av nämnda anledning finge antagas hava blivit för hög.

Vid bedömande av denna ersättningsfråga syntes till en början böra tagas

i betraktande, att vederbörande fastighetsägare bland annat på grund av

gällande föreskrifter om skogsvården i regel icke kunde bliva i tillfälle att

av sitt ingångsvärde å skogen uttaga mera än allra mest hälften. Rätten

till avdrag syntes därför kunna begränsas till halva ingångsvärdet. Skulle

rätten till detta avdrag begränsas endast till inkomst genom uttag utöver

tillväxten, måste övergångstiden säkerligen få tillmätas rätt lång. Då detta

påtagligen i skattetekniskt hänseende vore en stor olägenhet och då det

säkerligen varken för staten eller vederbörande kommun ur beskattnings-

synpunkt annat än undantagsvis kunde medföra någon egentlig olägenhet,

att avdraget finge tillgodonjutas även å inkomst genom uttag av tillväxt­

skog, syntes denna senare utväg böra anlitas för uppnående av en skynd­

sam övergång till den ifrågasatta nya ordningen för skogsinkomsttaxeringen.

Ginge man denna väg, borde övergångstiden kunna sättas till högst tio år.

Avdragsrätten syntes icke böra fastställas till vissa andelar för varje år

av övergångsperioden utan få åtnjutas i den mån tillfälle erbjödes. Här­

igenom framtvingades icke en för tidig avverkning. All rätt till vidare

avdrag borde emellertid upphöra, när avdrag åtnjutits för halva ingångs­

värdet, och detta syntes böra gälla, även om avdrag till detta belopp upp­

nåtts före övergångstidens början.

Beträffande de i skatteberedningens förslag upptagna bestämmelserna om

rätt för den, som sålde skog i samband med avyttring av fastigheten, att

erhålla avdrag jämväl för värdeökning av den del av skogen vid hans för­

värv av fastigheten, som antoges komma att bevaras såsom producerande

virkeskapital, torde mot de i detta hänseende föreslagna bestämmelserna

kanske intet vara att erinra i princip, men bestämmelserna vore ganska

invecklade samt syntes i praktiken komma att vålla taxeringsmyndigheterna

och de skattskyldiga avsevärda svårigheter. Vid undersökning av denna

fråga hade det synts länsstyrelsen, att man skulle kunna komma till det

av skatteberedningen åsyftade resultatet på en något enklare väg än för-

J{ it

ii

fl t. Moj:ls proposition Nr 213.

182

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

slaget anvisade. Man kunde nämligen vid taxeringen helt bortse från den

virkesmassa, som vid fastighetsförsäljningen icke överstege vad som skulle

anses såsom producerande virkeskapital samt medgiva avdrag för ingångs­

värde endast för den virkesmassa, som vid förvärvet översteg det produce­

rande virkeskapitalet, naturligen endast i den mån denna virkesmassa fun­

nes kvar vid försäljningen. Huruvida det producerande virkeskapitalet borde

begränsas endast till vad som föreslagits, d. v. s. fyra årsavkastningar, torde

vara tveksamt, men saken hade kanske icke någon större betydelse.

Vad slutligen anginge det av skatteberedningen framförda förslaget om

nedsättning i progressionen i vissa fall, så ansåge länsstyrelsen det kunna

ifrågasättas, huruvida samma skattelindring borde få åtnjutas för lotteri­

vinst som för realisationsvinst och inkomst av skogsbruk. Sistnämnda båda

slag av inkomst stode i allmänhet i skäligt eller åtminstone någorlunda

rimligt förhållande till den skattskyldiges arbete och utgifter för inkomstens

förvärvande, men så kunde icke sägas vara förhållandet med lotterivinst.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner intetdera av kommunalskatteutskottets

och skatteberedningens alternativa förslag vara att föredraga framför på

detta område nu gällande beskattningsregler, särskilt om dessa till mildrande

av den obillighet, som progressi vi teten i beskattningen i vissa fall måste

anses innebära, kunde modifieras genom bestämmelser i den riktning, som

i sådant hänseende föreslagits av skatteberedningen, men finner sig vid ett

val mellan de båda förslagen vilja giva företräde åt skatteberedningens

alternativa förslag. Länsstyrelsen uttalar:

I fråga om kommunalskatteutskottets förslag ville länsstyrelsen erkänna

den fördel, som förslaget hade därutinnan, att det för sin praktiska till-

lämpning förefölle enkelt, men länsstyrelsen kunde icke undgå att finna att

de anmärkningar, som av skatteberedningen framställts mot förslaget, ägde

sin riktighet ävensom att dessa vore av den allvarliga innebörd, att läns­

styrelsen icke ansåge beskattningens anordnande i enlighet med detta för­

slag tillrådligt. Vidkommande skatteberedningens förslag, syntes detta bättre

än utskottsEörslaget ägnat att föra till resultat, som med avseende å kravet

på en rättvis och billig beskattning kunde anses tillfredsställande. Mot

förslaget kunde emellertid framförallt erinras, att en riktig tillämpning av

detsamma syntes förenat med betydande svårigheter, en olägenhet, som icke

finge underskattas.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför, att kommunalskatteutskottets förslag

visserligen skulle erbjuda stor fördel genom sin enkelhet i tillämpningen,

om det kunde genomföras utan bestämmelse om någon övergångstid. Med

den föreslagna övergångstiden av tjugo år skulle emellertid enkelheten komma

att inträda först efter tjugo år och den kunde bliva helt illusorisk, då det ej

vore otänkbart, att lagstiftningen på skogsbeskattningens område komme att

under en så lång tidsperiod få helt annan gestaltning. Skatteberedningens

förslag erbjöde teoretiskt sett stora fördelar och syntes ur den synpunkten

vara förtjänt av allt beaktande. Men det vore fara värt, att det bleve för

svårtillämpligt i praktiken, eu omständighet som ej borde lämnas åsido.

Länsstyrelsen ansåge företräde framför båda förslagen böra givas åt såväl

det kungl. förslaget till 1927 års riksdag som nu gällande bestämmelser.

Kangl. Maj:ts proposition Nr 213.

183

Då det förefölle, som om do delade meningarna om rättmätigheten av be­

skattning av inkomst genom försäljning av växande skog i samband med

försäljning av fastighet skulle verka hindrande för en enkel och lycklig

lösning av skogsbeskattningsfrågan, syntes det kunna sättas i fråga, om ej

bästa utvägen vore att helt enkelt avstå från tanken på dylik beskattning

och att icke införa några nya invecklade eller till sina verkningar mindre

tilltalande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser den genomgripande omgestaltning av

hela heskattningssystemet för inkomst av skogsförsäljning, som skulle bliva

en följd av kommunalskatteutskottets förslag, ägnad att väcka betänklig­

heter och ansluter sig i huvudsak till skatteberedningens alternativa förslag.

Länsstyrelsen yttrar:

Utskottets förslag om uteslutande av avdrag för minskning i skogsvärde

innebure ett inslående på en helt ny princip, vars verkningar vore svåra att

överskåda, men vars tillämpning, även med hänsyn till föreslagen över­

gångstid, torde få betraktas såsom innebärande en viss hårdhet i beskatt­

ningen. Länsstyrelsen funne ett vidare framgående enligt huvudgrunderna

för det hittillsvarande systemet vara att föredraga. I huvudsak anslöte sig

länsstyrelsen till vad skatteberedningen framkastat och ville allenast fram­

hålla, att en del av de föreslagna nya bestämmelserna, om än förestavade av

viss omtanke om beskattningens jämnhet, syntes vara av beskaffenhet att

vid sin tillämpning i praktiken ställa taxeringsmyndigheterna inför av för­

hållandena knappast motiverade svårigheter.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att det nog vore ostridigt, att taxe-

ringsarbetet genom kommunalskatteutskottets förslag skulle underlättas, men

länsstyrelsen vore för sin del övertygad om att den nya beskattningsbe-

stämmelsen, när den efter övergångstidens slut komme att träda i full till-

lämpning, skulle framkalla den största ovilja och anses i högsta grad obillig

och orättvis. Länsstyrelsen ansluter sig i det väsentliga till skattebered­

ningens förslag rörande beräkning av inkomst av skogsbruk samt uttalar i

huvudsak:

Utskottet förmenade, att vid fastighetsöverlåtelse köparen skulle taga i

beräkning, att förefintlig skog vid avverkning eller försäljning av den­

samma skulle åsamka högst betydande skatteutgifter och priset å fastigheten

därför nedsättas med häremot svarande belopp, men några så att säga

reserverade skattemedel torde den stora allmänheten icke vilja vidkännas.

All personlig skatt för inkomst borde för övrigt drabba den, som åtnjutit

inkomsten och i regel hade förmåga att utgöra skatten, och säljaren av en

skogsfastighet hade ju faktiskt fått verklig inkomst av skogen lika fullt

som om han endast försålt avverkningsrätten till skogen. Det kunde nog ej

förnekas, att avdragsbeloppet för skogs ingångsvärde hittills vållat stora

svårigheter att bestämma och kanske ofta blivit oriktigt, men genom de

numera meddelade föreskrifterna om taxeringen av skogsvärdet vid fastighets­

taxeringarna måste nämnda svårigheter så småningom helt och hållet för­

svinna. Den i promemorian berörda anmärkningen mot utskotts förslaget,

att arvtagare till skog komme att i olikhet med arvtagare till annan egen-

184

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

dom få erlägga både arvsskatt och inkomstskatt för samma belopp, vore

nog ej blott av formell betydelse, ty om arvet bestode av t. ex. aktier,

vilka i arvlåtarens hand mer eller mindre stigit i värde, vore denna värde­

ökning varken hos arvlåtaren eller arvtagaren underkastad inkomstbeskatt­

ning; vid en försäljning av aktier bleve en arvtagare till och med fri från

beskattning för realisationsvinst, som arvlåtaren varit pliktig vidkännas.

Skatteberedningens förslag om ändring i beräkningen och på samma gång-

höjning av avdraget för skogens ingångsvärde syntes länsstyrelsen hava

fullt fog för sig och torde, i den mån de nya bestämmelserna om fastighets­

taxeringen, i vad anginge skogen, komme att alltmer kunna användas vid

beräkningen av ingångsvärdet, få rätt stor betydelse och bidraga till eu

rättvisare taxering.

I fråga om skatteberedningens förslag om lindring i vissa fall av den

progressiva beskattningen, ansåge länsstyrelsen sig icke kunna tillstyrka

sådan nedsättning för realisations- och lotterivinster, då enligt länsstyrelsens

åsikt inkomster av sådan art i främsta rummet borde anses skattekraftiga och

ingalunda borde få åtnjuta särskild skattelindring. I fråga om inkomst av

skogsbruk vore däremot otvivelaktigt, att en mindre rättvis beskattning med

nuvarande stadganden förelåge, då åtminstone på mindre jordbruksfastig­

heter avverkningen icke kunde ske ungefär lika år efter år utan komme

att koncentreras till vissa år med kanske fem å tio års mellanrum. Även om

progressionen vid taxering till inkomst och förmögenhet icke gjorde sig

gällande i vidare mån, bleve dock kommunalskatten på landet för ett avse­

värt högre inkomstbelopp än det vanliga i allmänhet eu utgift, som för

jord- och skogsägaren spelade en högst betydande roll i hans ekonomi,

varför länsstyrelsen ansåge, att för att bringa verklig hjälp härutinnan det

vore behövligt, att inkomstbeloppet finge fördelas på minst tre år och att

sådan fördelning finge ske redan vid en beskattningsbar inkomst av skogs­

bruk till belopp av 5,000 kronor. Vid en sådan fördelning på flera olika

år komme någon skälighetsprövning i avseende å grundbeloppet icke att äga

rum. Dylik skälighetsprövning av taxeringsmyndigheterna ansåge läns­

styrelsen under alla förhållanden vara olämplig, varför förslaget härutinnan

på det bestämdaste avstyrktes.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att det utan vidare vore uppen­

bart, att kommunalskatteutskottets förslag i fråga om enkelhet i den prak­

tiska tillämpningen hade en obestridlig fördel framför skatteberedningens

alternativ. Denna synpunkt borde emellertid icke ensam få vara avgörande.

Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, innebure skatteberedningens kritik av

kommunalskatteutskottets förslag tungt vägande skäl mot detsamma såväl

av principiell innebörd som i fråga om verkningarna av det av utskottet

föreslagna systemet. För det allmänna rättsmedvetandet torde säkerligen

ett frånkännande av rätten till avdrag för minskning i skogs ingångsvärde

komma att te sig som en mindre rättvis åtgärd.

Skatteberedningens förslag innebure en mera konsekvent utveckling av

nu gällande regler i hithörande avseende, och syntes även, enligt länssty­

relsens förmenande, innebära den riktigaste och mest rättvisa lösningen

av frågan. Den i systemet av skatteberedningen nu införda skattefriheten

för värdet av skogens tillväxt i den mån denna vore att anse som tillväxt

av produktionsmedel syntes länsstyrelsen befogad, och hade därmed även

beaktats kommunalskatteutskottets huvudsakliga anmärkning mot nu gällande

Kungl. Maj:In proposition Nr 213.

185

system i fråga om beskattning av förevarande inkomst. Svårigheten att

beräkna viirdet av den tillväxt, som sålunda borde undantagas från beskatt­

ning, syntes jämväl hava enligt skatteberedningens alternativ övervunnits

genom anvisande av eu metod, som, om den oek ej för varje fall gåve det

fullt exakta värdet, dock hade den synnerligt beaktansvärda fördelen att

ej erbjuda större svårigheter vid tillämpningen. Länsstyrelsen finge således

för sin del förorda det av skatteberedningen framlagda alternativ till lösning

av förevarande fråga angående beskattning av inkomst genom försäljning

av skog.

Skatteberedningen hade i sin förevarande promemoria jämväl ifrågasatt,

att en lägre beskattningsnorm än den vanliga skulle i vissa fall medgivas

vid onormalt höga inkomster. I denna fråga finge länsstyrelsen såsom sin

mening uttala, att länsstyrelsen svårligen kunde finna tillräckliga skäl före­

ligga för nedsättning av skatten i sådana fall, då en större lotterivinst eller

realisationsvinst tillfallit en skattskyldig. Beträffande det fall, då inkomst­

ökningen uppkommit genom en onormalt stor inkomst av skogsbruk, torde

skäl möjligen kunna anses förefinnas för en skattelindring, särskilt om sådan

lindring ansåges böra ingå i systemet för beskattning av inkomst genom

försäljning av skog. Mot den ifrågasatta anordningen, med begränsning

av densamma till de fall, då den extraordinära inkomsten utgjorts av

inkomst av skogsbruk, hade länsstyrelsen för den skull icke något att erinra.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att det förvisso förhölle sig så som

skatteberedningen framhållit, att våra lagstiftare i allmänhet föredragit

mera komplicerade bestämmelser, som ansetts bättre anpassa sig efter olika

saklägen, framför grövre men enklare normer. Detta vore ett, enligt läns­

styrelsens förmenande, mycket beklagligt förhållande, hälst som bestämmel­

serna för att kunna anpassas efter alla upptänkliga saklägen ofta måst bliva

så komplicerade, att de i det ojämförligt största antalet fall icke kunnat

i praktiken tillämpas, vadan den åsyftade anpassningen faktiskt blivit för­

felad. Än mera beklagligt vore, att dylika komplicerade bestämmelser, som

visat sig i praktiken förfela sitt syfte, varit omöjliga att få bort ur skatte­

lagstiftningen, sedan de en gång däri inkommit.

I anslutning till detta uttalande har länsstyrelsen därefter i detalj ut­

vecklat de svårigheter, som vore förenade med beräkningen av inkomst av

skogsbruk såväl enligt gällande bestämmelser som enligt skatteberedningens

förslag, samt därefter fortsatt:

Enligt länsstyrelsens förmenande vore siffror, hämtade från fastighets­

taxeringen, icke lämpade att lägga till grund för inkomsttaxering. De

beräkningar, som enligt skatteberedningens förslag skulle göras, måste bliva

synnerligen grova. Då man således måste finna, att alla dessa komplicerade

bestämmelser enligt sakens natur måste vila på underlag av mycket grova

metoder, kunde man icke undgå att fråga, vad det skall tjäna till att göra

bestämmelserna så komplicerade i stället för att direkt använda en grov

metod av enklare beskaffenhet. Eu sådan skulle kunna leda till minst lika

grad av rättvisa som de mera komplicerade bestämmelserna, som icke

kunde rätt fungera. Vad som i skatteberedningens promemoria väckt läns­

styrelsens största intresse hade just varit att erfara de intentioner, som

kommunalskatteutskottet visat, att på ett radikalt sätt komma ifrän de kom­

plicerade bestämmelserna och i stället söka komma till rätta med problemet

1S6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

på en enklare väg, nämligen just genom att slopa avdragsrätten för skogs

ingångsvärde. Beklagligt nog skulle detta ske genom avskrivning under

en tjuguårsperiod. Det vore skada, om skatteberedningens förslag skulle

komma att hindra fullföljandet av nyssberörda intentioner. Tvärtom skulle

länsstyrelsen finna skatteberedningens uppslag att undvika den tjuguåriga

avskrivningsperioden genom att i stället minska progressionen vara förtjänt

av synnerligt beaktande. Vid tillämpningen komme detta uppslag icke att

erbjuda några nämnvärda svårigheter för taxeringsmyndigheterna. För

övrigt borde progressionsminskningen böra givas ett något större tillämp­

ningsområde än skatteberedningen ifrågasatt. Många fall hade under prak­

tiken förekommit, då det måst beklagas, att icke möjligheter till lättnader

i beskattningen kunnat erbjudas. De vanligaste vore sådana, då exempelvis

en tjänsteman vid entledigande erhållit ett större kontant belopp på en gång

i stället för lön eller pension för ett antal år framåt, eller då en uppfinnare

på en gång erhölle betalning för en gjord uppfinning, som orsakat flertal

års olönat arbete. I dessa fall vore progressionsminskningen till och med

betydligt mera påkallad än då det gällde exempelvis lotterivinst.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar kommunalskatteut­

skottets förslag och anför i huvudsak:

Länsstyrelsen erinrade om att länsstyrelsen på sin tid förordat kommunal-

skattekommitténs förslag angående beskattning av inkomst av skogsbruk.

Det för länsstyrelsen avgörande därvid hade varit, att nu gällande bestäm­

melser härutinnan, åtminstone vad Göteborgs och Bohus län beträffade, be­

funnits otillfredsställande, huvudsakligen därför att det i praktiken i de

flesta fall, som förekommit, visat sig omöjligt att ur köpehandlingarna få

fram a ena sidan, huru stort belopp av köpeskillingen som belöpte ä skogen,

och å andra sidan, till vilket belopp skogens ingångsvärde skulle beräknas.

En följd härav hade blivit antingen att den i lagen avsedda särbeskatt-

ningen av skogen ytterst sällan ägt rum, eller att säljaren icke kunnat er­

hålla det avdrag för ingångsvärdet av skogen, vartill han varit lagligen

berättigad, därest tillfredsställande utredning härom kunnat av honom fram­

läggas. Även om det förslag, som framlagts i ämnet av skatteberedningen,

vore aldrig så teoretiskt riktigt och aldrig så väl genomtänkt gällde för

detta vad ovan sagts om nu gällande bestämmelser. De kunde ej i prak­

tiken tillämpas, dä de faktorer, vilka skulle tjäna till underlag för skatte­

beräkningen, icke vore eller kunde vara kända för taxeringsnämnderna.

Skatteberedningen hade i promemorian närmare utvecklat, huru vid en till-

lämpning av beredningens förslag skulle tillgå. Härvid torde emellertid

böra framhållas, att de siffror, som från fastighetstaxeringen skulle an­

vändas, icke funnes tillgängliga för de årliga taxeringsnämnderna och ej

heller vore lätta att anskaffa under den korta och av brådskande arbete

fyllda tid, varunder en taxeringsnämnd arbetade. Ej heller domänstyrelsens

rotvärden funnes tillgängliga för de årliga taxeringsnämnderna. Skatte­

beredningen framhölle själv på flera ställen de vanskligheter, vilka vore

förenade med den av beredningen förordade metoden. Å andra sidan medgåve

beredningen, att den i ögonen fallande stora fördelen med den av kommunal­

skatteutskottet förordade lösningen vore dess påtagliga och bestickande enkel­

het. Vid valet emellan å ena sidan ett måhända teoretiskt riktigt men i

praktiken i de flesta fall oanvändbart, och å andra sidan ett praktiskt och

enkelt system syntes knappast svårt att träffa ett avgörande. Länsstyrelsen

finge för den skull till antagande förorda det av kommunalskatteutskottet

1 <S7

föreslagna sättet för lösande av frågan, helst detta följde den princip, för

vilken länsstyrelsen redan tidigare uttalat sig.

En annan fråga, som i skatteberedningens promemoria upptagits till un­

dersökning, gällde förändring av skatteprocenten vid den statliga inkomst­

beskattningen för inkomst av lotterivinst, realisationsvinst och viss inkomst

av skogsbruk. I promemorian framhölles, hurusom progressionen verkade

för hårt, då en sådan tillfällig inkomst tillfölle en skattskyldig utöver hans

normala årsinkomst. Detta vore visserligen sant, men en sådan tillfällig

högre inkomst kunde härleda sig även ur annan inkomstkälla än de tre

ovan angivna. En affärsman kunde tillfälligtvis under ett år på grund av

gynnsam konjunktur eller annan orsak göra en vinst, som i hög grad kunde

överstiga hans normalinkomst; en tjänsteman i allmän eller enskild tjänst

kunde ett år på grund av något tillfälligt uppdrag, exempelvis en större

boutredning eller dylikt, erhålla eu extra inkomst, som väsentligen höjde

den normala skatteprocenten för honom. Det syntes därför innebära en

orättvisa att begränsa en nedsättning av skatteprocenten till de av bered­

ningen föreslagna fallen. Härtill komme, att bestämmandet av »normal­

inkomsten» ävensom i vad mån nedsättning av procentsatsen skulle ske

inom vissa i förslaget bestämda gränser överlämnades till taxeringsnämn­

derna. Det vore att befara, att detta i tillämpningen komme att leda till

godtyckligt eller åtminstone synnerligen ojämnt tillämpande av de föreslagna

bestämmelserna inom olika nämnder. Den påpekade begränsningen av

skatteberedningens förslag i förevarande avseende ävensom de vanskligheter,

som syntes bliva en ofrånkomlig följd vid tillämpningen av detsamma,

gjorde att länsstyrelsen ansåge sig icke kunna tillstyrka beredningens för­

slag, hur skäligt det än kunde synas vara att söka åstadkomma en lindring

i skatteprocenten vid en tillfällig, icke årligen återkommande inkomst.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, att man vid ett vägande mot var­

andra av kommunalskatteutskottets och skatteberedningens förslag icke torde

kunna undgå att giva företrädet åt det förra, vilket, såsom skattebered-

ningen själv medgåve, utmärkte sig för påfallande enkelhet, varjämte frågan

om vilken tillväxt av skogen, som ej skulle beskattas, löstes på ett tillfreds­

ställande sätt, under det att det senare förslaget vore ganska invecklat och

dessutom icke erbjöde en fullt exakt lösning av spörsmålet om vad som

rätteligen borde beskattas. En olägenhet, som i fråga om inkomst av skogs­

bruk vidlådde utskottsförslaget, vore emellertid den hårda beskattning, för

vilken den utsattes, som bekommit fast egendom genom arv. Det vore

angeläget att kunna finna en utväg, som undanröjde denna olägenhet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det av kommunalskatteutskottet

framlagda förslaget vara ett steg i rätt riktning, då detsamma vore både

enkelt och förenat med större rättvisa än det nuvarande systemet; och läns­

styrelsen hemställer av sådan anledning, att detta förslag måtte läggas till

grund för lagstiftning i ämnet.

/

Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att förtjänsterna hos det av skatte-

beredningen framlagda förslaget övervägande torde vara av teoretisk art

och att dess omsättande i praktiken helt visst skulle vålla betydande vansk-

Kiiiif/l. Maj:tft proposition Nr 213.

188

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

ligheter. Dessa omständigheter syntes länsstyrelsen utgöra tillräckliga skäl

för ett avstyrkande av detta förslag. Men länsstyrelsen ansåge sig icke

heller kunna biträda de grunder, på vilka kommunalskatteutskottets förslag

vilade, ehuru detta förslag i jämförelse med skatteberedningens innebure en

given förenkling. Tillämpningen av dessa grunder skulle nämligen, på sätt

jämväl skatteberedningen framhölle, förorsaka svårigheter i fråga om sättet

för beskattningen av och storleken av skatten för den del av skogen, som

komme att beskattas. Däremot kunde länsstyrelsen för sin del icke finna

annat än att nu gällande föreskrifter i ämnet vore av beskaffenhet att i

huvudsak böra bibehållas.

Länsstyrelsen hämtade därvid stöd av den erfarenhet, som tillämpningen

av dessa föreskrifter givit vid handen. Inom Värmlands län syntes nämligen

nu gällande regler i förevarande avseende icke hava vållat några särskilda

svårigheter vid beskattningen av inkomst av skogsbruk. I 1927 års kungl.

förslag hade också nu gällande regler i fråga om beskattning av inkomst

av skogsbruk bibehållits, dock med den ändring, att den rätt till avdrag,

som nu finge ske för »minskning i skogens ingångsvärde», i stället skulle

avse »minskning i ingående virkeskapital». Då denna ändring syntes läns­

styrelsen innebära en bättre och riktigare utformning av bestämmelsen om

avdragsrätten, ansåge sig länsstyrelsen böra helt ansluta sig till det kungl.

förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Örebro län finner kommunalskatteutskottets motivering

synnerligen klar och bindande. Skatteberedningens förslag anser länsstyrelsen

bliva antingen för schablonmässigt eller ock i tillämpningen alltför svårt,

varför länsstyrelsen avstyrker detsamma. Även skatteberedningens förslag

om lindring i skatteprogressionen i vissa fall avstyrkes av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förklarar sig föredraga skattebered­

ningens förslag framför kommunalskatteutskottets och anför:

I fråga om det s. k. producerande virkeskapitalet ville länsstyrelsen ifråga­

sätta, om ej detsamma kunde bestämmas i visst förhållande till skogsmarks­

värdet, detta för att i viss mån underlätta beräkning av beloppet därav.

Vid denna beräkning borde användas den medelbonitetssiffra och det medel-

rotvärde, som vid det enligt fastighetstaxeringsförordningen inför länsstyrelsen

hållna sammanträdet ansetts förefintliga för den kommun, där ifrågavarande

fastighet vore belägen. Hade förvärvet skett före år 1922, borde genom

jämförelse mellan de taxeringsvärden, som åsattes sistnämnda år, och det

som varit gällande vid tiden för förvärvet, utrönas, huru mycket av sist­

nämnda värde belöpt å skogsmarken, varefter detta värde lades till grund

för beräkningen av ingående värdet på samma sätt som föreslagits i fråga

om senare fastställda värden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att länsstyrelsens erfarenhet

av tillämpningen av de uti nu ifrågavarande hänseende för närvarande

gällande bestämmelserna icke givit vid handen behov av ändring härutinnan.

Länsstyrelsen funne sig således böra uttala sig för bibehållande av gällande

föreskrifter. Därest ändring i allt fall ansåges böra äga rum, syntes kom­

munalskatteutskottets förslag vara att föredraga framför skatteberedningens:

18

!)

Don av skatteberedningen anvisade utvägen till lösning av föreliggande

fråga syntes visserligen i teorien framkomlig men torde för de myndigheter,

som finge att tillämpa av förslaget påkallade komplicerade bestämmelser,

komma att visa sig tung och invecklad. Kommunalskatteutskottets förslag

torde, därest detsamma varit avsett att i full utsträckning utbytas mot nu

gällande föreskrifter, framför övriga förslag varit förtjänt att tagas under

övervägande. Då förslaget emellertid genom däri ifrågasatta övergångs­

bestämmelser i verkligheten icke komme att träda i tillämpning förrän om

tjugo år och de påtalade svårigheterna för såväl taxeringsmyndigheter som

skattskyldiga att utreda befogenheten av värdeminskningsavdrag sålunda

under en lång framtid alltjämt komme att föreligga, ansåge länsstyrelsen

ej heller utskottsförslaget vara av sådan förtjänst att detsamma borde undan­

tränga nu gällande bestämmelser.

I fråga om skatteberedningens förslag om lindring i skatteprogressionen i

vissa fall, torde skäl därför hava anförts, då frågan gällde inkomst av skog.

Beträffande åter lotterivinster och realisationsvinster, inkomster, som meren­

dels icke utgjorde resultat av något inkomsttagarens arbete utan som av en

slump och utan förskyllan tillföile honom, ansåge länsstyrelsen dylik skatte-

lindring icke böra ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län erinrar, att länsstyrelsen på sin tid till­

styrkt kommunalskattekommitténs förslag i förévarande avseende. De skäl,

som sedermera anförts till stöd för åsikten, att inkomstbegreppet borde ut­

sträckas att omfatta även den värdeökning, som uppkommit å skog genom

sparad tillväxt, hade icke givit länsstyrelsen skäl att frångå sin tidigare

ståndpunkt.

I fråga om förslaget om särskild anordning för beräkning av skatt vid

onormalt höga inkomster av skogsbruk, av lotterivinst och av realisations­

vinst ansåge länsstyrelsen något principiellt skäl, varför dylika, låt vara

onormala, inkomster icke skulle till fullo beskattas, vara svårt att finna.

Med hänsyn till dessa inkomsters karaktär av lätt förtjänta penningar skulle

säkerligen ett lättande av progressionsbeskattningen i dylika fall väcka be­

rättigat missnöje. Länsstyrelsen ansåge därför icke, att de föreslagna för­

fattningsändringarna kunde anses försvarliga.

• Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, att gällande bestämmelser

rörande minskning av skogs ingångsvärde i praktiken visat sig svårtillämp­

liga, i synnerhet då det gällde inkomst genom försäljning av skog i sam­

band med försäljning av marken, varjämte dessa bestämmelsers verkningar

i många fall för de skattskyldiga framstått såsom obilliga. En omläggning

av skatteprinciperna härutinnan syntes därför vara påkallad. Både kommu­

nalskatteutskottets och skatteberedn ngens förslag till lösning av den inveck­

lade frågan om taxering av inkomst av skog innehölle beaktansvärda upp­

slag. IJtskottsförs laget innebure utan tvivel ett avsevärt enklare taxerings-

förfarande, under det skatteberedningens förslag måste anses bättre avvägt

med hänsyn till nu gällande skattesystem. Länsstyrelsen ville i huvudsak

ansluta sig till kommunalskatteutskottets förslag, men ville samtidigt för-

Kungl. Maj:fn proposition Nr 213.

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

orda, att i samband därmed frågan om frihet från utgörande av fastigliets-

bevillning för den del av skogen, som icke kunde hänföras till produktions­

medel, upptoges till behandling.

Beträffande den ifrågasatta lindringen i skatteprogressionen i vissa fall

hade länsstyrelsen icke något annat att erinra än att lotterivinst och reali­

sationsvinst icke borde innefattas i de föreslagna lättnaderna i fråga om

progression vid inkomstskattens och den kommunala progressivskattens

beräkning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att det av skatteberedningen fram­

lagda förslaget angående beskattning av inkomst av skogsbruk syntes stå

väl i överensstämmelse med grundprinciperna i 1927 års kungl. förslag till

kommunalskattelag och över huvud taget äga stora teoretiska förtjänster.

På vissa punkter kunde visserligen tvekan råda. Så till exempel förefölle

det länsstyrelsen sannolikt, att den myckenhet skog, som i förslaget be­

traktats såsom produktionsmedel, uppskattats väl lågt. Dock vore det svårt

att utan ingående undersökningar föreslå en annan siffra, helst som för­

hållandena i detta avseende torde vara mycket växlande och det såsom

skatteberedningen framhållit skulle vara alltför vanskligt att låta beskatt-

ningsmyndigheterna för varje särskild försäljning fastslå den kvantitet, som

borde anses såsom produktionsmedel. Om ett sådant beslut skulle ansluta

sig till verkligheten, torde det knappast kunna meddelas, förrän själva av­

verkningen ägt rum, och således bland annat förutsätta en flerårig upp­

skattning med därav följande olägenheter. Ur teoretisk synpunkt skulle

länsstyrelsen därför vilja förorda det av skatteberedningen utarbetade för­

slaget. Tyvärr syntes det dock vara alldeles omöjligt att genomföra för­

slaget i praktiken utan en mycket väsentlig teknisk förstärkning av beskatt-

ningsmyndigheterna. Denna länsstyrelsens uppfattning grundade sig på

erfarenheten av tillämpningen av nuvarande avdragsbestämmelser. Det

hade nämligen visat sig, att allt fortfarande mycket ofta missuppfattningar

förekomme såväl hos de skattskyldiga som hos beskattningsmyndigheterna

angående den bevisning, som skulle förebringas för rätt till avdrag enligt

nu gällande föreskrifter, och det kunde därför anses alldeles visst, att en

bestämmelse med de invecklade operationer, som förslaget förutsatte, komme

att stanna på papperet och således icke medföra den önskade skattereduk­

tionen. Förslagets tanke vore icke i denna form realiserbar utan en avser

värd förändring av beskattningsmyndigheterna.

Kommunalskatteutskottets förslag och det av skatteberedningen i anslut­

ning därtill utarbetade förslaget om lindring i skatteprogressionen i vissa

fall ansåge sig länsstyrelsen böra avstyrka. Beträffande utskottsförslagets

förhållande till arvsbeskattningen torde böra erinras därom, att det i skogs­

bygderna vore ganska vanligt, att, om en hemmansägare efterlämnade flera

arvingar, en av dem erhölle fastigheten mot ersättning till de övriga,

Ninipl. Maj:ts proposition Nr 213.

191

direkt eller indirekt utgående genom avverkning. Dubbelbeskattningen på

det förut arvsbeskattade kapitalet kunde därför träffa stora kretsar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner kommunalskatteutskottets förslag

i ämnet vara övriga förslag såtillvida överlägset, att detsamma löste de

förevarande beskattningsfrågorna på det ur praktisk taxeringssynpunkt

mest tillfredsställande sättet, och yttrar länsstyrelsen i huvudsak:

En av förslagets mera i ögonen fallande brister vore dess ståndpunkt till

realisationsvinstbeskattningen. Enligt förslaget skulle inkomst genom för­

säljning av skog i samband med försäljning av fast egendom icke beskattas

i annat fall än försåvitt fastighetsförsäljningen skett inom tio år från fastig­

hetens förvärvande, då hela uppkomna vinsten av försäljningen, alltså vinsten

å såväl själva fastigheten som å skogsförsäljningen, skulle beskattas såsom

realisationsvinst. Sin ståndpunkt i detta avseende hade kommunalskatte­

utskottet motiverat med att det skulle medföra stora taxeringstekniska svårig­

heter att för dessa fall meddela några särskilda regler. I sitt sistnämnda

påstående hade utskottet otvivelaktigt rätt, men länsstyrelsen ansåge kon­

sekvensen bjuda, att eu lösning av frågan jämväl i detta avseende utfunnes.

Det förhållande, att en dubbelbeskattning ofta torde här uppkomma, gjorde

detta också så mycket nödvändigare. För att emellertid icke förlora

allt för mycket av systemets enkelhet och lätthanterlighet hade länsstyrelsen

tänkt sig, att i detta fall stadgande kunde införas därom att, därest skatt­

skyldig, som försålt skog i samband med fastighetsförsäljning, visade i vad

mån den vid försäljningen uppkomna vinsten belöpte sig på skogsförsälj­

ningen, han vore berättigad åtnjuta avdrag från realisationsvinstbeskattningen

med detta belopp. Härmed hade vederbörande i princip befriats från be­

skattning för dylik inkomst av skogsförsäljning, men med hänsyn till

taxeringstekniska svårigheter hade bevisbördan lagts på den skattskyldige

själv.

Skatteberedningens förslag om lindring i skatteprogressionen i vissa fall,

enligt vilket förslag en viss frihet lämnades vederbörande beskattnings-

myndighet, ansåge länsstyrelsen icke vara lämpligt även om vissa gränser

för maximum och minimum uppdroges. Lika litet tilltalande vore det att

låta någon medelinkomst under vissa år bliva bestämmande för skattepro-

centen. Däremot funne länsstyrelsen att frågan eventuellt kunde så lösas

att, om en skattskyldig under t. ex. de tre sista åren icke åtnjutit avsevärd

inkomst av skogsbruk, man vid skatteprocentens bestämmande avdroge två

tredjedelar av den beskattningsbara inkomsten av skogsbruket, varefter

skatten uträknades efter hela beloppet. Genom detta förfarande vunnes, att

skatten i någon mån komme att anpassa sig efter den skattskyldiges nor­

mala skatteförmåga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar:

Det kunde väl möjligen ur principiell synpunkt anses berättigat att liksom

nu gällande lagstiftning till inkomst av skogsbruk hänföra även inkomst

genom avyttring av växande skog i samband med fastighetsförsäljning, i

den må» ej förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst på grund av

fastighetens avyttring förelåge. Vid en dylik försäljning beskattades den

del av köpeskillingen, som belöpte på skogens tillväxt under den tid, säl­

jaren innehaft fastigheten. Vad skogen under denna tid i tillväxt produ­

cerat betraktades som en skogsbrukets produkt, och vad som inflöte vid

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

avyttring av denna produkt, liksom vid avyttring av andra skogsbrukets

produkter, kunde ju räknas som en skattepliktig inkomst. Men enligt läns­

styrelsens förmenande vore en dylik beskattning förenad med sådana svårig­

heter och måste i tillämpningen leda till sådana osäkra resultat, att den ur

skatteteknisk synpunkt borde helt och hållet utdömas.

I Norrbottens län hade, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, denna be­

skattning aldrig kommit till tillämpning i andra fall, än då beskattningsbar

realisationsvinst förelegat, detta uppenbarligen av den anledning, att veder­

börande taxeringsmyndigheter vid en fastighetsförsäljning icke ansett sig

kunna konstatera, om och i vilken mån skogens beskaffenhet övat någon

inverkan på köpeskillingen. Beträffande det av skatteberedningen utarbetade

förslaget till genomförande i begränsad omfattning av en beskattning av

köpeskilling för växande skog vid fastighetsförsäljning kunde länsstyrelsen

ej finna att det vore ägnat att i någon mån minska de svårigheter, som

vore förbundna med den praktiska tillämpningen av nu gällande bestäm­

melser om denna beskattning. Och länsstyrelsen misstänkte, att en taxe­

ringsnämnd — för att ej tala om en deklarationsskyldig — i Korpilombolo

eller Arjepluogs taxeringsdistrikt skulle stå sig slätt inför tolkningen av

de föreslagna ändringarna i 22 § kommunalskattelagen med tillhörande

anvisningar. En lag och i synnerhet en skattelag, som ju berörde nästan

varje man, borde vara så enkel, att den utan svårighet kunde förstås av

var och en. I detta avseende lede nog tyvärr redan våra nuvarande skatte­

lagar av betänkliga brister, och man borde därför motsätta sig varje för­

slag, som utan att vara av trängande behov påkallat ytterligare försvårade

deras förståelse. Länsstyrelsen vore sålunda särskilt med hänsyn till dess

enkelhet mest böjd att acceptera det av kommunalskatteutskottet fram­

lagda förslaget.

Då emellertid kommunalskatteutskottets förslag onekligen medförde en

viss orättvisa, därigenom att progressionen vid beskattning av inkomst av

skogsbruk bleve alltför stark, då beskattning komme att ske på en gång

för ett enda stort belopp, medan det förut skett i flera repriser, funne läns­

styrelsen det av skatteberedningen framlagda förslaget till mildrande av

denna obillighet beaktansvärt. Likaså ansåge länsstyrelsen billighetsskäl

tala för, att eu dylik lindring i progressionen medgåves även vid beskatt­

ning av lotterivinst och realisationsvinst. Angående storleken av en dylik

lindring kunde man ju hysa delade meningar, men funne länsstyrelsen

skatteberedningens förslag härutinnan skäligt, helst som en ganska vidsträckt

prövningsrätt medgivits taxeringsmyndigheterna att i det enskilda fallet

avgöra, vilken lindring som kunde anses vara av omständigheterna på­

kallad.

Kammarrätten — som ansett sitt utlåtande kunna begränsas till att avse

de båda nya förslag till lösning av frågan om beskattning av inkomst av

.skogsbruk, som framkommit, nämligen kommunalskatteutskottets förslag och

skatteberedningens alternativa förslag — förklarar sig icke kunna tillstyrka

något av dessa förslag, och anför kammarrätten i huvudsak:

Vad den principiella rätten till avdrag vid beräkning av skattepliktig

intäkt av skogsbruk för minskning i skogs ingångsvärde eller minskning i

ingående virkeskapital anginge, hade densamma icke sedan tillkomsten av

1910 års skatteförfattningar ifrågasatts förrän av kommunal skatteutskottet

vid 1927 års riksdag. Ett av huvudskälen för kommunalskatteutskottets

ståndpunkt hade angivits vara att eliminera vissa allmänt erkända svåri g-

heter

vid de nuvarande boskattn i

Tidsbestämmelsernas

tillämpning. Ehuru

kammarrätten funne detta skäl synnerligen beaktansvärt, kunde kammar­

rätten likväl icke ansluta sid till utskottets uppfattnind på förevarande

punkt. Kammarrätten hölle nämliden för sin del bestämt före, att rätten

till avd råd för minskning i skogs ingångsvärde borde bibehållas alldeles

oberoende av om inkomst genom avyttring av växande skog i samband

med fastighets försäljning beskattades såsom inkomst av skogsbruk eller ej.

Till stöd för denna ståndpunkt ansäge sig kammarrätten kunna åberopa de

skäl för avdragsrättens bibehållande, som skatteberedningen i promemorian

anfört, särskilt i avseende å den skärpning i progressionsskalan, som genom

avdragsrättens slopande skulle — allteftersom övergångsbestämmelserna

upphörde att verka — uppstå, och utskottsförslagets förhållande till arvs­

beskattningen. Därest förslaget genomfördes, syntes i varje fall, på sätt

skatteberedningen anmärkt, avdrag för ingångsvärde ej böra medges, om

fastigheten förvärvats efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Den

lättnad i skattebördan, som skatteberedningen ifrågasatt i form av avdrag

för ett belopp svarande mot det producerande virkeskapitalets värdeökning,

angåves vara motiverad mera av praktiskt psykologiska än teoretiska skäl.

De författningsbestämmelser, som föresloges i syfte att vinna den avsedda

lättnaden, erkändes emellertid av skatteberedningen själv vara rätt inveck­

lade, en uppfattning som delades av kammarrätten. Det syntes kammar­

rätten föga praktiskt att utöver de föreslagna bestämmelserna om avdrag

för minskning i ingående virkeskapital — vilka bestämmelser redan de på

grund av svårigheterna för de skattskyldiga att kunna tillgodogöra sig i

dem stipulerade avdrag väckt tvekan — införa ytterligare bestämmelser av

i stort sett likartad beskaffenhet. De psykologiska skälen, varmed torde

avses, att förslaget i viss mån tillgodosåge kravet på att icke skogs värde­

ökning särskilt på grund av konjunkturer skulle beskattas såsom inkomst

av skogsbruk, syntes icke heller kammarrätten bärande, enär förslaget icke

tillfullo och i varje fall på en alltför svårframkomlig väg fyllde nämnda

syfte. Därest skatteberedningens förslag genomfördes, syntes detsamma dock

böra av taxeringstekniska skäl underkastas den modifikationen, att inkomst

genom avyttring av växande skog i samband med fastighetsförsäljning icke

beskattades såsom inkomst av skogsbruk i de fall, då förutsättningarna för

skattepliktig realisationsvinst på grund av fastighetens försäljning förelåge.

Ehuru således till förmån för kommunalskatteutskottets förslag talade dess

enkla linjer och till förmån för skatteberedningens förslag den omständig­

heten, att en viss erforderlig lättnad i beskattningen av inkomst av skogs­

bruk vunnes, kunde kammarrätten likväl icke, med hänsyn till de nack­

delar, som vore förknippade med förslagen — med utskottets förslag skärpt

beskattning och med skatteberedningens förslag ytterligare lagbestämmelser

av invecklad beskaffenhet — tillstyrka någotdera av ifrågavarande båda

nya förslag. Det kunde i detta sammanhang erinras därom, att det ännu

icke, trots upprepade och betydande ansträngningar, lyckats utarbeta ett

förslag till beskattning av inkomst av skogsbruk i överensstämmelse med

de för beskattning av annan inkomst gällande grunder, som vunnit mera

allmänt eller odelat gillande av sakkunniga myndigheter och statsmakterna.

Kammarrätten ville därför ifrågasätta, om icke den möjligheten till frågans

lösning borde göras till föremål för ingående undersökning, att beskatt­

ningen av inkomst av skogsbruk helt eller delvis utbrötes ur ramen för den

nuvarande inkomstbeskattningen och nämnda inkomst i stället beskattades

genom en särbeskattning i till exempel accisens form. Mot det i prome-

Kungl. Maj:ls proposition Nr 21H.

I!).'!

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 180 häft. (Nr 213.)

lo

194

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

morian innefattade förslaget att i ett eventuellt nytt förslag till kommunal-

skattelag icke upptaga den i 1927 års förslag intagna undantagsbestämmelsen

rörande bestämmandet av ingångsvärdet vid förvärv av fastighet annorledes

än genom köp hade kammarrätten så mycket mindre något att erinra, som

denna undantagsbestämmelse syntes bryta mot vad som eljest i skatte­

systemet gällde i avseende å förhållandet mellan inkomst- och arvsbeskatt­

ningen. Uteslutandet av ifrågavarande undantagsbestämmelse syntes böra

vara oberoende av om det ifrågasatta avdraget för värdeökning av det pro­

ducerande virkeskapitalet genomfördes eller ej. Kammarrätten hade heller

icke någon erinran att göra mot den i promemorian ifrågasatta komplette­

ringen av bestämmelsen om ingångsvärdets beräknande efter stämpelplikten

för det fall, att stämpelplikt ej ägde rum. Den bestämmelse i berörda

avseende, som föresloges, skulle överensstämma med vad kammarrätten i

visst fall redan tillämpat jämlikt grunderna för nu gällande bestämmelser

på området. Det syntes emellertid vara av särskild vikt att klarlägga,

huru i nu förevarande avseende skulle förhållas för det fall att ingångs­

värdet skulle bestämmas för skog å fastighet, som förvärvats genom gifto­

rätt.

I fråga om förslaget att tillerkänna beskattningsmyndigheterna befogenhet

att under vissa förutsättningar vid taxering till statlig inkomst- och för­

mögenhetsskatt medgiva skattskyldig skälig nedsättning av det grundbelopp,

efter vilket skatten skulle utgå, ställde sig kammarrätten bestämt avvisande.

Det syntes kammarrätten orimligt att lägga en dylik diskretionär prövning

i beskattningsmyndigheternas händer.

Domänstyrelsen har jämte eget utlåtande överlämnat infordrade yttran­

den av samtliga överjägmästare, utlåtanden av centralrådet för skogsvårds-

styrelsernas förbund och samtliga skogsvårdsstyrelser med undantag för

skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Örebro och Kopparbergs län samt

yttrande av Sveriges skogsägareförbund.

Nio överjägmästare föredraga kommunalskatteutskottets förslag. Två

över jägmästare uttala sig mot skatteberedningens förslag utan att ansluta

sig till utskottsförslaget. Två överjägmästare giva företräde åt skattebe­

redningens förslag.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund giver ett avgjort före­

träde åt kommunalskatteutskottets enkla, för allmänheten och skattemyndig­

heterna lätt förståeliga förslag, under förutsättning att detta förslag i vissa

angivna avseenden justerades. Centralrådet anser dock angeläget, att möj­

ligheterna undersökas för ett utbyte av både den kommunala och den stat­

liga inkomstbeskattningen av skogen mot en accis, vilken skatteform med

hänsyn till skatteförmågan skulle komma att verka fullt rättvist och sanno­

likt bliva den i tillämpningen enklaste. Centralrådet anför:

Kommunalskatteutskottets förslag syntes centralrådet innebära vissa givna

fördelar framför såväl nu gällande bestämmelser som de av Kungl. Maj:t fram­

lagda. Då någon utredning och bevisning om en skogs ingångsvärde sedan

övergångstiden tilländalupit ej erfordrades, bleve det enkelt och lätt att till-

lämpa, och torde framför allt vara det system, som vore ägnat att befrämja

Kunr/l. Maj:in proposition Nr 213.

i 95

en god skogsvårds intressen, som ofta i värt land finge inriktas på en bespa­

ring av virkeskapitalet eller till kontinuitet i virkesuttagen. Utan förbe­

håll kunde emellertid centralrådet ej förorda utskottets förslag. Som av

skatteberedningen påpekats, kornrne enligt förslaget progressionen i beskatt­

ningen vid varje fastighetsägares egen skogsavverkning ävensom vid upplå­

telse av avverkningsrätt att verka betydligt hårdare än tillförne. Även

om, som centralrådet redan framhållit, det i stort sett kunde anses önsk­

värt, att skattesystemet verkade till förmån för regelbundna, normala av­

verkningar, vore det samtidigt ej ändamålsenligt, att större engångsavverk-

ningar genom starkt progressiv beskattning nästan omöjliggjordes. För

smärre skogar kunde det mången gång vara det enda rationella att, åtmin­

stone för avsalu, endast avverka med längre mellanrum, kanske vart tionde

år, och för skogsbrukets riktiga ekonomiska bedrivande i allmänhet torde

gälla att söka anpassa avverkningarna efter konjunkturernas växlingar.

Detta försvårades givetvis vid stark progression i beskattning. Av de ut­

vägar till progressivskattens mildrande, som av skatteberedningen antytts,

syntes endast den, som avsåge att lämna beskattningsmyndigheterna en viss

frihet — för att bedöma vad som skulle anses vara normal inkomst —

framkomlig. Någon fara för missbruk torde, som skatteberedningen fram-

hölle, härvid ej föreligga, då, för motivering av skattelindring vid onormalt

stor inkomst exempelvis av skogsavverkning, objektivt bevismaterial kunde

framläggas. Centralrådet måste emellertid starkt ifrågasätta lämpligheten

av att skatteprocenten skulle göras till föremål för skönsprövning av skatte­

myndigheterna. Av denna frihet för skattemyndigheterna kunde några för­

delar ej uppstå utan tvärtom endast olägenheter. Enligt centralrådets mening

borde därför i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

stadgas, att skatteprocenten skulle beräknas till det belopp, som den skulle

utgjort, om från det beskattningsbara beloppet avdroges två tredjedelar av

det belopp, varmed det beskattningsbara beloppet exempelvis på grund av

särskilt omfattande skogsavverkning överstege det normala. Centralrådet

ansåge det vidare nödvändigt, att utskottets förslag modifierades så, att ett ur

en skog, som vore arvsobjekt, verkställt uttag i och för arvsskattens betalande

ej samtidigt beskattades genom inkomstskatt. Redan med nu gällande bestäm­

melser vore arvsskatten så betungande att, speciellt för fideikommiss, där

kanske den enda kapitaltillgången som finge tillgripas utgjordes av växande

skog, denna måste skövlas för skattens betalande. Att då jämväl inkomst-

beskatta denna »skatteavverkning» syntes ej vara rätt och billigt. Då

några svårigheter att beräkna skogens ingångsvärde eller det belopp, var­

med den växande skogen ingått i arvet, kort efter ett arvskifte ej förelåge,

syntes enligt centralrådets uppfattning ej några hinder möta för bibehål­

lande av nu gällande rätt för arvtagare att vid avverkning av skog för

betalning av arvsskatt, i vad denna belöpte på skogen, få från den beskatt­

ningsbara inkomsten avdraga så stor del av den arvsbeskattade skogens

värde, som behövt avverkas för att bereda medel för arvskattens betalande.

Inom skatteberedningen hade utarbetats ett särskilt förslag till föreliggande

beskattningsfrågas lösning. Detta förslag hade teoretiska förtjänster och

likaväl som man med skatteberedningen kunde kalla utskottets förslag be­

stickande genom sin enkelhet, likaväl kunde sägas, att skatteberedningens

uppläggning av vad som borde beskattas i skogsbruket och vad som borde

vara undandraget från beskattning, förtjänade beaktande. Centralrådet an­

såge emellertid, att förslaget vid tillämpning i praktiken skulle komma att

leda till stora orättvisor. För det första vore det säkerligen omöjligt att

196

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

generellt avgöra vad som i skogsbruk i allmänhet skulle anses vara produk­

tionsmedel, och vad som skulle betraktas som skörd. Produktionsmedlets

storlek kunde med tillfredsställande exakthet endast bedömas för ett visst,

noggrant undersökt skogsbruk. För en rättvis tillämpning måste sålunda

i varje konkret fall av beskattningsmyndigheterna avgöras, vad som skulle

betraktas som produktionsmedel. För en sådan uppgift vore emellertid be­

skattningsmyndigheterna ej kompetenta, ej heller vore det möjligt att för

varje skogsbruk förebringa sådan utredning, att produktionskapitalets storlek

riktigt kunde fixeras. Då sålunda enligt centralrådets mening produktions­

kapitalen växlade alltefter i skogsbruken rådande förhållanden, innebure

produktionskapitalets bestämmande till fyra årsavkastningars värde anlitandet

av en schablon, som för flertalet skogsägare skulle medföra stora orättvisor.

Då dessutom samma olägenheter, som vidlådde nu gällande bestämmelser

i fråga om bestämmandet av avdragsrätten för efter avverkning skedd minsk­

ning av skogens ingångsvärde, enligt skatteberedningens förslag alltjämt

komme att kvarstå, måste centralrådet giva kommunalskatteutskottets för­

slag avgjort företräde.

Sveriges skogsägareförbund avstyrker skatteberedningens förslag och anser,

att kommunalskatteutskottets förslag borde läggas till grund vid lösningen av

nu förevarande skattefråga. Det borde dock undersökas, om icke den skatte-

skärpning, som sistnämnda förslag skulle komma att medföra beträffande

ärvda fastigheter, kunde undanröjas. Förbundet anför, bland annat:

Den av utskottet föreslagna uppläggningen av frågan hade ur skogsvårds-

synpunkt betydande förtjänster. De nu gällande bestämmelserna om dels

beskattande av köpeskilling för skog såsom inkomst och dels rätten till av­

drag för sänkning i skogs ingångsvärde verkade ovedersägligen pådrivande

på jordägarnas benägenhet att avverka skogen. En skogsägare, som hade

för avsikt att småningom avyttra sin fastighet, tvingades nästan att först

successive bringa ned dennas skogskapital i nivå med ingångsvärdet. Eljest

utsattes han vid försäljningstillfället för en inkomstbeskattning med betun­

gande progression. De nu gällande bestämmelserna hade sålunda skogspo-

litiskt felaktiga verkningar, i det att de motverkade en synnerligen önsk­

värd och behövlig höjning av landets produktiva skogskapital till mer nor­

mal nivå. Den av utskottet föreslagna omläggningen skulle i huvudsak

undanröja dessa olägenheter. Endast under den 20-åriga övergångstiden

skulle, såsom skatteberedningen jämväl påpekat, vissa risker förefinnas, i det

att sådana skogsägare, som hade höga ingångsvärden å sina skogar, då

skulle sträva efter att utnyttja dessa genom forcerade avverkningar. Denna

sistnämnda brist hos utskottets linje finge ej anses vara allt för betydande

och borde näppeligen utgöra ett hinder mot en lösning efter nämnda linje.

Vid fastighetsförvärv genom arv hade arvtagaren att erlägga stämpelskatt

å fastighetens fulla skogsvärde enligt en starkt progressiv skala. Skatte­

satsen kunde ofta uppgå till 10 procent eller mer. Det sålunda arvsbeskat-

tade skogsvärdet gällde för ägaren såsom ingångsvärde. Om nu, enligt ut­

skottets förslag, vid samma skogsavverkning rätten till avdrag för sänk­

ning i skogens ingångsvärde borttoges, finge arvtagaren erlägga skatt för

detta skogsvärde två gånger, nämligen först vid fånget i form av arvsskatt

och sedan vid avverkningen i form av inkomstskatt. Ehuru det vore fråga

om två helt skilda skattetyper, bleve härigenom den skogsägare, som för­

värvat fastigheten genom arv, realiter (med hänsyn till de belopp han skulle

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

197

erlägga till det allmänna) väsentligt tyngre belastad än den skogsägare, som

förvärvat fastigheten genom köp. Utskottsförslaget innebure sålunda, att

vid fastighetsförvärv genom köp skogsbeskattningen komme att ske efter

skogspolitiskt riktigare och samtidigt avsevärt enklare former än nu, utan

att det allmännas intäkter av skatten på nämnvärt sätt ändrades. Vid för­

värv genom arv däremot komme enligt utskottsförslaget den sammanlagda

skattetungan att avsevärt ökas för skogsägaren utöver vad enligt nu gäl­

lande stadganden skulle utgå. Vad skatteberedningens förslag anginge, så

vore detta, även om vissa teoretiska motiv kunde anföras som stöd för

denna linje, ur praktisk tillämplighetssynpunkt behäftat med betydande

brister. Det torde nämligen få anses vara nästan omöjligt att avgöra, vad

som i det särskilda fallet skulle anses som ett riktigt uttryck för »det var­

aktiga virkeskapitalet». Enligt de grunder, som tillämpades vid nu på­

gående allmänna fastighetstaxering, skulle vid uthålligt skogsbruk skogska-

pitalets värde anses utgöra 16.5 årsavkastningar. Denna beräkningsgrund

torde allmänt anses vara riktig. Fyra årsavkastningar utgjorde blott 25

procent härav. Minimiproduktionskapitalet i skogsbruket skulle sålunda

enligt skatteberedningen blott utgöra en fjärdedel av kapitalet vid normalt,

uthålligt skogsbruk. Detta vore uppenbarligen ej riktigt. Även i de mest

extensiva, kapitalsvaga skogsbruken torde minimiproduktionskapitalet över­

stiga fyra årsavkastningars värde. Redan skogslagen framtvingade hållande

av ett virkesförråd, som motsvarade 6 å 8 årsavkastningars värde. Det

varaktiga skogskapital, varmed olika skogsägare arbetade, växlade i varje

fall väsentligt från nyss nämnda, av lagen skyddade minimivärde upp till

14 å 15 årsavkastningars värde. Det vore under sådana omständigheter

olämpligt att införa en enhetlig schablon för beräknande av »det varaktiga

virkeskapitalet» samt att sedan delvis grunda beskattningen å denna. En

dylik åtgärd skulle vara favorabel för ägarna av extensivt skötta skogsbruk

men träffa det rationella skogsbruket tämligen hårt. Häri låge en bety­

dande olägenhet hos det föreslagna nya systemet. Ett annat fel hos detta

vore, att det bibehölle hela den nuvarande invecklade apparaten, som nöd­

vändiggjorde en svår och ofta oanskaffbar bevisning om skogens för ägaren

gällande ingångsvärde m. m. Härtill skulle då sedan även komma beräk­

ningen av det varaktiga virkeskapitalets värde, vilken beräkning krävde

retroaktiva priskalkyler, som varken de skattskyldiga själva eller de lokala

beskattningsorganen kunde förutsättas bemästra.

Domänstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke förevarande spörsmål borde

göras till föremål för ytterligare utredning. Det torde därvid, bland annat,

böra undersökas, dels huru utskottets förslag skulle ställa sig i praktiken,

dels huruvida nu gällande bestämmelser borde ändras därhän att värde­

ökningen genom prisstegringen å virke ej skulle beskattas. Även borde

undersökas, huruvida icke inkomstbeskattningen av skogsbruk helt eller

delvis borde utbrytas ur ramen för den nuvarande inkomstbeskattningen

för att i stället beskattas genom en särbeskattning, t. ex. i form av accis.

Innan en dylik utredning blivit verkställd, syntes det styrelsen, att nuvarande

lagstiftning borde kvarstå, därvid emellertid torde böra tagas under över­

vägande, huruvida icke de lindringar i beskattningen, som i 1927 års

proposition föreslagits, redan nu provisoriskt kunde genomföras. I dylikt

avseende yttrar domänstyrelsen i huvudsak följande:

198

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

»Gent emot en uppfattning, som kommit till synes i vissa av de till

domänstyrelsen ingivna yttrandena må emellertid styrelsen i detta samman­

hang framhålla att man likväl ej torde få tolka skatteberedningens förslag

så, att ur en skog, inom vilken alla åldersklasser från plantstadiet till de

äldsta klasserna äro representerade, skulle under form av skörd i skogs­

vårdslagens anda kunna uttagas virke ända ned till en ungskogsrest av

fyra gånger den normala årsavkastningens kubikmassa. De skäl, som skatte-

beredningen åberopat för skattefrihet för ett å en kalmark under successiv

nybildning varande bestånd intill dess detta nått nämnda gräns, kunna

möjligen givit anledning till missförstånd. Tankegången torde emellertid

vara, att den producerande delen av förrådet skall utgöra en myckenhet

virke, som till sitt värde motsvarar värdet av fyra normala årsavkastningar.

Det är sålunda relationen emellan värdet av å ena sidan fyra normala års­

avkastningar och å andra sidan hela skogen, vilken blir avgörande för vad

som ur skattesynpunkt är att hänföra till produktionsmedel. Tillämpat på

normalskogen innebär detta efter nu gällande bestämmelser för allmän

fastighetstaxering av skogsmark och växande skog, att av 16.5 årsavkast­

ningar 12.5 äro skörd och 4 utgöra produktionsmedel, d. v. s. den minimi­

kvantitet vartill skogens producerande del lägst beräknas bliva nedbragt

genom avverkning, utgör omkring 24 procent av normalskogens värde.

Domänstyrelsen får vidare anföra att styrelsen visserligen kan ansluta

sig i princip till det förenklade sätt för beräkning av värdeökningen genom

prisstegringen på det producerande virkeskapitalet, som enligt skattebered­

ningens förslag skulle erhållas med stöd av uppgifter från de allmänna

fastighetstaxeringarna. Det må emellertid framhållas att det föreslagna

systemet har den olägenheten, att beträffande fastigheter, som förvärvats

före allmänna fastighetstaxeringen år 1922, svårigheter möta att erhålla ut­

gångsmaterial för beräknandet av värdeökningen å det 'varaktiga virkeskapi­

talet’. Svårigheten gäller bestämmandet av det pris för kubikmeter enligt vilket

det varaktiga virkeskapitalet vid förvärvstillfället skall värderas. Ligger för­

värvet långt tillbaka i tiden, kan det vara mycket vanskligt att något så när

korrekt beräkna detta pris. Skatteberedningen har föreslagit, att frågan då

skulle lösas så, att man utgår från den för dagen gällande prissiffran och

sedan procentiskt sänker denna i samma mån som allmänna prisnivån å virke

stigit från tiden för fastighetsförvärvet till försäljningen. Såsom en mätare

å förändringarna i virkespriserna har skatteberedningen förslagsvis framfört

domänstyrelsens under skilda år erhållna rotvärden. Det torde emellertid ej

låta sig göra att på föreslaget sätt använda berörda rotvärden som index

vid nämnda reduktion, alldenstund dessa icke utan i flera fall betydande

bearbetningar äro representativa för prisnivån å rundvirke, beräknad efter

de grunder, som skola användas vid allmänna fastighetstaxeringarna. Den

här berörda svårigheten skulle emellertid enligt styrelsens mening kunna

övervinnas, om prisförändringarna för olika sortiment beräknades för ett

antal år bakåt i tiden och en indexkurva härför upplades för olika trakter

med enhetliga förhållanden, och det bestämdes, att de så erhållna indextalen

skulle lända till efterrättelse vid förefallande behov.

Ett annat fall, där tillämpningssvårigheter kunna uppstå, gäller bestäm­

melsernas efterföljande för skyddsskogar. I skatteberedningens förslag till

kommunal skattelag har visserligen i anvisningarna angivits vad som skulle

betraktas såsom skyddsskog. Det måste härvid uppmärksammas att skydds-

skogsbegreppet är betydligt utsträckt utöver vad den nuvarande lagstiftningen

benämner skyddsskog (lagen den 29 juli 1903 angående skyddsskogar).

Kanyl. Maj:t.s proposition Nr 213.

199

Skyddsskogar enligt lagens mening finnas nämligen ej ä de områden, som

omfattas av den s. k. lappmarkslagen, liksom i regel allmänna skogar ej

äro att hänföra till skyddsskogar. Domänstyrelsen delar skatteberedningens

mening, att skyddsskogsbegreppet i förevarande avseende icke heller skall

utsträckas till att omfatta de skogar, som äro intagna eller kunna komma

att intagas under allmänna skogsvårdslagen jämlikt bestämmelserna om

svårföryngrade skogar. Dessa bestämmelser åsyfta nämligen i regel mindre

att, såsom skyddsskogslagen, i skyddande syfte bibehålla ett törefintligt

bestånd, än att förvandla improduktiv mark till avkastningsgivande genom

skogsproduktion. Då emellertid de skogar, som skogsvårdslagen benämner

skyddsskogar, endast finnas till sin belägenhet angivna inom Jämtlands

samt Västernorrlands och Kopparbergs län och skyddsskogsbegreppet i alla

fall skulle utvidgas härutinnan, skulle det bliva nödvändigt utfärda bestäm­

melser, när en skog inom andra län finge betraktas såsom skyddsskog i

förevarande avseende.

Storleken av det producerande virkeskapitalet skulle enligt skattebered-

ningens förslag bestämmas till 4 respektive fi normala årsavkastningar.

Styrelsen har tidigare närmare utvecklat det betraktelsesätt, som ur beskatt-

ningssynpunkt torde legat till grund för uppfattningen om det producerande

(varaktiga) virkeskapitalet. Styrelsen inser de skäl, som göra att skatte-

beredningen icke vill tänka sig en alltför stor kvantitet av det varaktiga

virkeskapitalet. Styrelsen får dock framhålla, dels att uppfattningen om

ett varaktigt eller producerande virkeskapital i enlighet med skattebered-

ningens promemoria överhuvudtaget alltid torde hava svårt att vinna

allmän förståelse, alldenstund detta begrepp torde komma att betraktas som

en ren konstruktion, dels ock att det med hänsyn härtill och till avsikten

med gällande allmänna skogsvårdslag kan vara vanskligt att bestämma

detta virkeskapital till ett alltför ringa antal årsavkastningar. I vissa

till styrelsen ingivna yttranden har också framhållits, att ett lågt be­

räknat varaktigt virkeskapital skulle vara gynnsamt för ägarna av skogs­

bruk med ringa skogstillgång och att förslaget sålunda skulle verka ur

skogsbevarande synpunkt ogynnsamt.

Avsikten med den nuvarande skatteformen torde hava varit att för be­

skattning åtkomma massatillväxten och värdeökningen genom prisföränd­

ringen på virke samt kvalitetstillväxten av den i samband med en fastig­

het försålda skogen, vilken tillväxt och värdeökning säljaren av fastigheten

så att säga underlåtit att uttaga och för vilken han sålunda undgått be­

skattning. När sedan samma virkesmassa av den nya ägaren så småningom

avverkas, måste man då låta avverkningsvinsten bli skattefri för honom

genom rätten till avdrag för sänkt ingångsvärde på det att ifrågavarande

inkomst ej skall beskattas två gånger.

Om nu den kubikmassa, som finnes å en skog vid en ägares förvärv av

en fastighet utnyttjas, måste givetvis den sålunda i anspråk tagna delen

avräknas. Vad som av ursprungliga kubikmassan återstår, bildar ingående

virkeskapital vid nästa avverkningstillfälle och i den mån avdragsrätt då

uppstår får ny avskrivning ske etc. Svårigheterna i bestämmelsernas prak­

tiska tillämpande vållas allmänt i bevisningshänseende och det är i prak­

tiken synnerligen svårt att få fram storleken av inkomsten. Detta har från

skogligt håll tidigare betonats, bland annat av den skogssakkunnige leda­

moten i 1921 års kommunalskattekommitté, domänstyrelsen och Sveriges

skogsägareförbund och nu i de till styrelsen ingivna yttrandena. Visser­

ligen skulle dessa svårigheter i viss grad kunna elimineras genom införande

siv bestämmelsen, att vid nya fastighetsförvärv m. m. i åtkomsthandlingar

skulle angivas, vad som av fastighetsvärdet motsvarade skogens värde. För

tidigare förvärv skulle emellertid olägenheterna kvarstå. Det skulle även

bliva nödvändigt för en taxeringsnämnd, som ej vill efterlåta möjligheten

att kontrollera deklarationsuppgifterna, att hålla reda på de nedskrivningar

i virkeskapitalen, som successive göras på olika fastigheter. För dylika

uppgifter synas taxeringsnämnderna ej för närvarande vara anpassade.

Vad härefter beträffar det av kommunalskatteutskottet framlagda förslaget

finner styrelsen detta vara de övriga förslagen samt nu gällande bestäm­

melser så till vida överlägset, att detsamma löser de förevarande beskatt-

ningsfrågorna på det ur taxeringssynpunkt enklaste sättet. Sålunda und-

vikes den nuvarande svårigheten att fastställa skogens ingångsvärde. I vissa

avseenden är förslaget emellertid behäftat med brister, vilka skattebered-

ningen närmare belyst i sin promemoria. Centralrådet för skogsvårds-

styrelsernas förbund och Sveriges skogsägareförbund hava berört vissa svag­

heter i förslaget ur skoglig synpunkt.

En vägande anmärkning mot utskottsförslaget är den, att då skogsin-

komsten icke uttages varje år utan kanske blott vart femte eller vart tionde

år eller med ännu längre mellanrum, skatteprogressionen blir oproportio­

nerligt hög. Skatteberedningen ifrågasätter att denna fråga löses på så

sätt, att viss frihet lämnades vederbörande beskattningsmyndigheter att

bestämma skatteprocenten med hänsyn till vad som skall anses vara normal

inkomst. Det synes emellertid domänstyrelsen icke lämpligt, att ett dylikt

avgörande överlämnas till skattemyndigheterna.

I detta sammanhang må framhållas, att även om det i stort sett kan

anses önskvärt att skattesystemet verkar till förmån för regelbundna nor­

mala avverkningar, är det ej ändamålsenligt att större engångsavverkningar

genom stark progressiv beskattning nästan omöjliggöras. För mindre skogar

kan det mången gång vara det enda ekonomiskt rationella, att, åtminstone

för avsalu, endast avverka med längre mellanrum.

Från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt Sveriges skogs­

ägareförbund har framförts önskemålet, att utskottets förslag modifieras

så, att ur en skog, som är arvsobjekt, verkställt uttag i och för arvsskattens

betalande ej samtidigt beskattas såsom inkomst. Vid arv äro ju bestäm­

melserna så, att en viss del av arvet går till staten i form av erlagd skatt.

Arvet delas sålunda mellan arvtagaren och staten. Staten skall härvid hava

viss del i form av reda penningar. I den mån arvtagaren emellertid fått

sitt arv i form av växande skog måste han omföra denna i kontanter för

att giva samhället dess del av arvet Och härvid får han erlägga skatt för

inkomst vid skogsavverkning för denna del. Detta betyder alltså, att eu

del av statens anpart av arvet går genom ägarens hand för att för statens

räkning kunna omföras i penningar och att ägaren på grund härav får

erlägga skatt för statens del av arvet, vilket knappast kan anses riktigt.

Styrelsen har velat framhålla denna synpunkt till utfyllnad av den behand­

ling av frågan, som givits av centralrådet och skogsägareförbundet.

Domänstyrelsen får framhålla, att det synes styrelsen överhuvudtaget

svårt att inordna inkomstbeskattningen av skogsbruk i överensstämmelse

med de för beskattning av annan inkomst gällande grunder. Domänsty­

relsen erinrar i anslutning härtill, att styrelsen i tidigare yttrande rörande

1921 års kommunalskattekommittés betänkande och förslag anslutit sig

till kommittémajoritetens ståndpunkt, att bestämmelserna om inkomstbe­

skattning av skogsbruk vid försäljning av skog icke böra bibehållas. För

200

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

201

denna ståndpunkt talar framför allt, att skogsfastigliet i vissa fall kommer

att drabbas av en beskattning, som icke åvilar annan fastighet, exempelvis

jordbruksfastighet utan skog och stadsfastighet. Styrelsen syftar därvid på

den beskattning, som förekommer för eu skogsfastighet vid försäljning, dä

dess värde i penningar räknat har stigit antingen genom eventuellt fall i

penningvärdet eller genom eventuell stegring av virkespriset i förhållande

till priset på andra produkter, oaktat någon verklig stegring av skogsvärdet

genom lagrad massa- och kvalitetstillväxt icke förekommer. Då beskattning

på grund av värdeökning härvid äger rum, föreligger i första fallet en

uppenbar beskattning av en endast skenbar vinst och i båda fallen en be­

skattning, som för annan fastighet endast förekommer i form av s. k. reali­

sationsvinst. Om man således, för vinnande av likställighet med beskatt­

ningen för andra här anförda skatteobjekt, endast åsyftar att finna en metod

att träffa inkomsten av skogsbruk i sådana fall, då ägaren under sin be-

sittningstid ej tagit ut skogens avkastning utan tillgodogjort sig denna på

en gång i sammanhang med hela fastighetens försäljning, synes det vara

naturligare att söka finna sådana linjer, enligt vilka endast den lagrade

massa- och kvalitetstillväxtens värde beskattas.

Med hänsyn till det ovan anförda anser styrelsen, att intet av de nu

framlagda förslagen är tillfredsställande. 1927 års kommunalskatteutskotts

förslag kan visserligen synas värt beaktande på den grund att det ur

taxeringssynpunkt är synnerligen enkelt. Allmänt har dock ansetts att

detsamma, på grund, bland annat, av den hårda progressiva beskattning

det skulle medföra, måste mildras.»

Frågan om beskattningen av skogsinkomster lärer kunna betecknas som

Departement

en av de tekniskt allra svåraste, som uppställa sig på den direkta beskatt- cheten'

ningens område. Detta sammanhänger med skogens långa alstringstid och

det förhållandet, att skogsavkastningen i många fall uttages med långa

mellanrum. I någon mån äger väl svårigheten också samband med skogens

dubbla egenskap att utgöra såväl skörd som i viss mening även produk­

tionsmedel. Den omständigheten, att råsubstansen, varav tillväxten ytterst

alstras, tillföres utifrån, d. v. s., när fråga är om växter, i allmänhet från

jorden, föranledde mig sistlidet år till det uttalandet, att skogen närmast

har karaktär av vara i ett näringsföretag. Givetvis hade jag därvid för

ögonen det förhållandet, att varje träd en gång kommer att skördas. På

detta betraktelsesätt vilar även nu gällande lagstiftning om beskattning av

skogsinkomster.

Jag vill emellertid ej bestrida, att man också kan se saken annorlunda

och söka i skattelagstiftningen upprätthålla en skillnad mellan den skog,

som skall anses representera »produktionsmedel», och den, som skall anses

representera skörd. Kan en lagstiftning med dylik inriktning praktiskt

ordnas, har jag för egen del intet att erinra mot densamma. Domänstyrelsen

har ifrågasatt ytterligare utredning, huruvida värdeökning genom prissteg­

ring å virke överhuvudtaget bör beskattas. Såvitt härvid syftas på pris­

stegring genom penningvärdets fall, kunna obestridligen vissa skäl åberopas

för skattefrihet. Emellertid bortser av praktiska skäl det gällande beskatt-

ningssystemet medvetet och genomgående från ändringar såväl uppåt som

Kungl. Majrls proposition Nr 213.

202

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

nedåt i penningvärdet, varför jag ej kan finna någon ytterligare utredning

i dylikt avseende erforderlig.

Två försök att ordna inkomstbeskattningen av skog i anslutning til]

principen att upprätthålla en skillnad mellan skogen som skörd och skogen

som produktionsmedel föreligga nu: kommunalskatteutskottets förslag och

det alternativa förslag, som utarbetats inom finansdepartementets skatte-

beredning. Liknande syftning har det stundom framkomna och nu i vissa

yttranden till undersökning rekommenderade uppslaget att utbyta all in­

komstbeskattning av skogen mot en accis. Samtliga dessa förslag syfta

nämligen därhän, att endast sådan inkomst, som hänför sig till skog,

vilken kommer att avverkas, blir beskattad. Det riktigaste systemet, när

det gäller att urskilja de belopp, som från nämnda utgångspunkt ej böra

beskattas, upptages utan tvivel i kommunalskatteutskottets förslag samt

förslaget att utbyta inkomstskatten mot en skogsaccis, såtillvida som be­

skattningen enligt dessa förlägges till avverkningstillfället eller, eventuellt,

upplåtandet av en avverkningsrätt. Betraktas frågan enbart från nu angivna

utgångspunkt, måste sålunda ett av dessa båda förslag vara att föredraga.

Spörsmålet måste emellertid ses även ur andra synpunkter. Vad till en

början kommunalskatteutskottets förslag beträffar, har detsamma mött ett

mycket starkt motstånd hos de myndigheter m. fl., som yttrat sig om det­

samma. I vissa utlåtanden har förslaget visserligen på grund av sin på­

tagliga enkelhet och med hänsyn till sina i skogspolitiskt avseende i många

fall gynnsamma verkningar blivit tillstyrkt. Men andra, bland dem kam­

marrätten, vända sig mycket bestämt mot förslaget. Domänstyrelsen, som

avgivit sitt utlåtande på grundval av ett stort antal från skogssakkunnigt

håll avgivna yttranden, har ej kunnat tillstyrka detsamma. Centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt Sveriges skogsägareförbund hava

tillstyrkt förslaget, men tillstyrkandet har skett under förutsättning att i

detsamma vidtagas vissa modifikationer, vilka, såsom av det följande fram­

går, knappast lämpligen lära låta sig genomföra.

Att här ingå på en utförlig granskning av utskottsförslaget synes ej vara

nödvändigt. Skatteberedningen har, delvis ur teoretisk synpunkt, tämligen

ingående analyserat detsamma, och jag kan hänvisa till beredningens pro­

memoria. Jag vill emellertid uttala, att en del av de anmärkningar, som

i promemorian framställts, om också i och för sig riktiga, dock kanske ej

skulle äga så stor praktisk betydelse. Men vissa mycket tungt vägande prak­

tiska erinringar mot förslaget synas dock kunna göras. Det må så vara,

att förslaget i många fall skulle hava gynnsamma verkningar i skogspo­

litiskt avseende; i andra fall synes verkan kunna bliva den motsatta, i

det, såsom särskilt centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och

domänstyrelsen framhållit, stora avverkningar försvåras även i sådana fall,

då sådana ur skogsvårdssynpunkt äro önskvärda eller nödvändiga. Härtill

kommer förslagets i viktiga avseenden orättvisa verkningar. Om, sedan

förslaget blivit fullt genomfört, en person inköper en skogsfastighet för

20.‘5

(50,000 kronor, avverkar huvudparten av skogen och säljer den för 40,000

kronor samt därefter för 10,000 kronor säljer vad som är kvar jämte

marken, har han uppenbarligen gjort en förlust på 10,000 kronor, men

får icke förty enligt utskottsförslaget betala progressiv inkomstskatt på

ett belopp av 40,000 kronor. Ett dylikt resultat är uppenbarligen för rätts­

känslan stötande. Ej mindre blir detta fallet beträffande arvfallen skog.

Att först arvsskatt skall betalas för skogens fulla taxeringsvärde samt där­

efter vid avverkning inkomstskatt å fulla saluvärdet, måste komma att

kännas hårt och betraktas som en typisk dubbelbeskattning. Skattebered-

ningen har framhållit ett särskilt fall, då det ofta är nödvändigt att före­

taga avverkning för att erhålla medel till arvsskatten, nämligen beträffande

fideikommiss. Länsstyrelsen i Jämtlands län har erinrat om ett annat

mycket betydelsefullt praktiskt fall, nämligen att vid arv en arvinge skall

utlösa de övriga och måste företaga en omfattande avverkning för att få

medel till utlösandet. Att vederbörande då skola betala inkomstskatt på

hela det belopp, de nyss betalt arvsskatt för, torde säkert förefalla veder­

börande både oförståeligt och orättvist. Jag kan ej undertrycka en farhåga,

att det ifrågasatta förslaget, när det någon tid i full utsträckning tillämpats,

skall möta sådant motstånd i det allmänna rättsmedvetandet, att man finner

sig nödsakad åter övergiva detsamma. Skulle man då finna anledning återgå

till principer, som mera överensstämma med de nuvarande, torde detta, så­

som skatteberedningen framhållit, med hänsyn till de förhållanden, som rått

under mellantiden, ställa sig synnerligen svårt och i varje fall medföra nya

särskilda övergångsbestämmelser, vilka skulle för en längre period