2

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S2.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §5 i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt skola, 1 och 2 §§ i nedan angivna delar, hava följande

ändrade lydelse:

1 §•

Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall intill utgången av år 1934 utgöras av

nio regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd, i den mån sådant i följd

av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. En av regeringsrättens

lagfarna ledamöter skall, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i

lagrådet.

Med iakttagande---------------------- fördela tjänstgöringsskyldigheten.

2

§.

Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i stats-

departementen, skola, med de undantag, varom nedan i denna paragraf och

i 3 § sägs, tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande i följande mål:

2:o) mål om beslut av landsting, av kommun, annan menighet eller deras

representationer, så framt ej klagan föres över Konungens befallningshavandes

beslut i anledning av sökt fastställelse å beslut, varom förmäles i 14 § 1. lagen

om polisväsendet i riket, eller ock målet angår skolväsendets ordnande;

mål om nybyggnad, inredning eller reparation av allmän byggnad, som av

menighet skall byggas och underhållas, om stället för sådan byggnads upp­

förande;

mål angående fattigvården, så framt ej klagan rörer Konungens befallnings­

havandes beslut i fråga om skyldighet för fattigvårdssamhälle att hava egen

fattigvårdsanstalt eller del i sådan;

mål angående samhällets barnavård;

mål om barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i lagen om barn utom

äktenskap;

mål angående allmän pensionsförsäkring;

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

Regerings­

rättens or­

ganisation.

Arbetsför­

hållandena

regerings­

rätten.

TJtdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott den 9 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern

E

kman^, ministern för utrikes ärendena

L

öfgren^, statsråden

T

hyrén

, R

ibbing

, G

ärde

, P

ettersson

, R

osén

, H

amrin

, L

yberg

,

von

S

toc

­

kenström

.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och jordbruks­

departementen samt t. f. chefen för ecklesiastikdepartementet anför chefen för

justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»Nu gällande föreskrifter angående regeringsrättens sammansättning och

verksamhet återfinnas i §§ 17, 18, 22, 23 och 25 regeringsformen samt i lagen

den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Enligt § 17 regeringsformen skall Konungens rätt att pröva och avgö­

ra besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i stats-

departementen, i den omfattning, som bestämmes i särskild lag, uppdragas

minst sju av Konungen utnämnda män, som förvaltat civil beställning samt

däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. Dessa kallas regeringsråd

och utgöra Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet

regeringsråd skola hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti

domareämbeten må nyttjas. Enligt § 22 regeringsformen prövas och avgöras

mål i regeringsrätten av fem ledamöter; så ock av fyra, där tre av dem äro

ense om slutet. Uti 1 § i regeringsrättslagen stadgas, att regeringsrätten skall

utgöras av sju regeringsråd, av vilka en tjänstgör i lagrådet, att regeringsrät­

tens arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året samt att de i regeringsrät­

ten tjänstgörande ledamöterna äga sig emellan fördela tjänstgöringsskyldighe­

ten. I regeringsrätten tjänstgöra sålunda sex regeringsråd.

Erågan om arbetsförhållandena i regeringsrätten har tidigare varit föremål

i

för övervägande. Under de första åren av regeringsrättens verksamhet ut­

gjorde antalet till regeringsrätten inkommande mål något över 1,300 per år.

Emellertid orsakade de under krigstiden inträdda förhållandena en mycket

kraftig ökning i tillströmningen av mål till regeringsrätten. Den arbets-

balans, som därmed uppstått, har sedermera icke kunnat avarbetas. Åtgär­

der hava dock tidigare vidtagits i syfte att nedbringa balansen. Sålunda för­

ordnades genom kungörelsen den 12 december 1924, nr 528, att besvär, som

enligt dittills gällande bestämmelser kunnat hos Kungl. Maj :t fullföljas i stats-

departementen och i följd härav prövats av regeringsrätten, skulle i stället

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Vissa

nnderställ-

ningsmål.

Konungens befallningshavande i det län, där sökanden är kyrkobokförd.

Konungens befallningshavande skall under iakttagande av vissa i förordningen

närmare angivna bestämmelser pröva ansökningen samt, om Konungens befall­

ningshavande finner ansökningen böra avslås, därom efter anslag meddela be­

slut. Klagan över dylikt beslut må föras hos Kungl. Maj:t och skall på

grund av förenämnda stadgande i regeringsrättslagen upptagas och avgöras av

regeringsrätten. Finner Konungens befallningshavande däremot, att ansök­

ningen ej bör avslås, åligger det Konungens befallningshavande att insända an­

sökningshandlingarna till Konungen, som avgör ärendet i statsrådet. Den

dualism, som sålunda föreligger i fråga om prövningen av ärenden om antagan­

de av släktnamn, kan icke anses lämplig. Enklast synes enhetligheten i fråga

om handläggningen av dessa ärenden kunna genomföras på det sätt, att de­

samma, vare sig de besvärs- eller ansökningsvägen komma under Kungl. Maj :ts

bedömande, skola avgöras i statsrådet. De ärenden, som i form av ansöknings-

mål bliva föremål för Kungl. Maj :ts prövning, utgöra för närvarande det över­

vägande flertalet. Och ur principiella synpunkter synas betänkligheter ej möta

att befria regeringsrätten från prövning av besvär av nu förevarande slag.

I anslutning till vad sålunda anförts torde första stycket av 2 § 15:o) rege­

ringsrättslagen böra utgå.

Enligt 3 § regeringsrättslagen åligger det regeringsrätten att med eget utlå­

tande till avgörande av Konungen i statsrådet överlämna mål, däri klagan

rörer myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse å landstings, menig­

hets eller dess representations beslut, så ock där mål, varom i 2 § 2:o) första

eller andra stycket förmäles, angår skolväsendets ordnande.

I fråga om de kommunala målen har hänsyn till kommunernas autonomi

inom därför utstakade gränser och till innebörden av de olika grunder, på vil­

ka en kommuns beslut kan enligt kommunallagarna överklagas, ansetts fordra,

att då en förvaltningsdomstol funnes, åt denna överlämnades avgörandet av

dessa besvärsmål. Endast beträffande kommunala beslut, som erfordra myn­

dighets fastställelse, och då klagan rörer myndighets beslut i anledning av

sökt sådan fastställelse, har avgörandet ansetts böra i sista hand ske hos

Kungl. Maj:t i statsrådet. Emellertid förekommer det ofta, att fastställelse

maste vägras av skäl, som utgör giltig anledning till besvär. Enär, om besvär

över primärbeslutet anförts, dessa måste prövas av regeringsrätten, har för

upprätthållande av enhet i rättstillämpningen ansetts nödigt föreskriva, att

i mål om fastställelse av menighets beslut regeringsrätten skall avgiva utlå­

tande.

Bland mål, i vilka regeringsrätten på grund av stadgandet i 3 § regerings­

rättslagen skall avgiva utlåtande, förekomma numera vissa grupper, där i re­

gel allenast är fråga om lämpligheten eller ändamålsenligheten av ett fattat be­

slut. Så är fallet beträffande mål, där klagan rörer länsstyrelses beslut i an­

ledning av sökt fastställelse å av polisdistrikt eller landsting fattat beslut om

avlöning eller pension åt sådan polisman, varom förmäles i lagen den 6 juni

1925 om polisväsendet i riket, om familjeunderstöd åt änka och barn efter så-

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

2 § 2:o) första stycket av regeringsrättslagen, att vad där stadgas icke skall

gälla beträffande förenämnda mål enligt 1925 års polislag och ej heller i av­

seende å mål, som angår skolväsendets ordnande. Vad sålunda föreslås, har ock

påkallat ändring av 3 § regeringsrättslagen.

^{Mål om för} I förevarande sammanhang torde ock böra företagas en av lagen den 18 juni

lantmäteri-1 ^926 om delning av jord å landet påkallad ändring i regeringsrättslagen,

^{förrättning.} Uti 2 § 13 :o) av regeringsrättslagen stadgas, att mål om Konungens befall-

ningshavandes beslut rörande förordnande till lantmäteriförrättning, om befall-

ningshavandens åtgärder till befordrande av lantmäteriförrättningars fortgång

och behöriga verkställighet och om lantmätares avstängande från rätt till nya

förordnanden skola prövas och avgöras av regeringsrätten.

Emellertid föreskrives numera i 2 kap. 3 § nya jorddelningslagen, att för­

ordnande för lantmätare att förrätta laga skifte meddelas av vederbörande

överlantmätare. Länsstyrelses befattning med ifrågavarande förordnanden har

sålunda upphört. Det tillkommer dock fortfarande länsstyrelse att meddela

förordnanden till vissa förrättningar, som icke falla under jorddelningslagen.

Förhållandet mellan länsstyrelserna och överlantmätaren ifråga om den inbör­

des skyldigheten att meddela sådana förordnanden är numera reglerat genom

kungörelsen den 22 december 1927, nr 475, med föreskrifter rörande lantmäta­

res med fleres förordnanden till vissa förrättningar. Enligt lantmäteriinstruk-

tionen den 11 november 1927, nr 407, skola besvär över överlantmätares be­

slut i ärende angående förordnande till lantmäteriförrättning fullföljas hos lant-

mäteristyrelsen. Besvär över lantmäteristyrelsens beslut i dylika frågor skola

enligt samma instruktion anföras hos Kungl. Maj:t i jordbruksdepartementet.

Därest det nu återgivna stadgandet i regeringsrättslagen får kvarstå oför­

ändrat, komma emellertid besvär över av länsstyrelse meddelade förordnanden

att avgöras av regeringsrätten och besvär över förordnanden, som meddelats

av överlantmätare, att avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Anledningen till att besvär över av länsstyrelse meddelat förordnande till

lantmäteriförrättning ansetts böra prövas och avgöras av regeringsrätten är

att söka i den omständigheten, att förordnandet ifråga ansetts utgöra nödvän­

dig förutsättning för att själva förrättningen skall komma till stånd. Före re­

geringsrättens tillkomst upptogos besvär i dessa frågor av högsta domstolen.

De skäl, som föranlett, att dessa mål hänförts under regeringsrättens behörig­

hetsområde, lära få anses alltjämt äga giltighet.

Med skrivelse den 22 september 1927 har ock lantmäteristyrelsen till Kungl.

Maj:t överlämnat förslag till sådan ändrad lydelse av 2 § 13 :o) regerings­

rättslagen, att mål om förordnande till lantmäteriförrättning komme att avgö­

ras av regeringsrätten vare sig det överklagade beslutet meddelats av läns­

styrelse eller av överlantmätare.

Jag ansluter mig i förevarande punkt till det av lantmäteristyrelsen fram­

lagda förslaget.

^{Mål om ersätt-} Utöver vad redan skett torde vissa ärenden kunna överflyttas från rege-

^ning för ^yissa ringsrätten till kammarrätten såsom sista instans. I sådant hänseende synas

utgifter i tjän­

sten m. m.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 28%.

tenderar till successiv stegring. Anledningen härtill lärer böra sökas i den

fortgående utvecklingen på samhällslivets skilda områden samt härav för­

anledd ny eller förändrad lagstiftning. I synnerhet hava under senare år

vidtagna förändringar i skattelagstiftningen orsakat en stark ökning av taxe-

ringsmålen, vilka därjämte till ej ringa antal antagit en mera invecklad ka­

raktär än tidigare varit fallet.

^{Ifrågasatt be-} Inom finansdepartementet har undersökning verkställts rörande möjligheten

^{tälstrSmnin-} begränsa tillströmningen av beskattningsmål till regeringsrätten. Olika

^gen av be- förslag hava därvid varit under övervägande. Sålunda har undersökts möj-

^mål”88 ligheten att från fullföljd avskära vissa grupper av mål, därvid gruppindel­

ning skulle ske efter beskattningens art eller tvisteföremålets värde. Vidare

har ifrågasatts att inskränka klagorätten till att gälla vissa delar av processen.

Sålunda har tänkts, att klagorätten möjligen skulle kunna inskränkas till att

avse allenast rättsfrågor eller att förbud skulle kunna stadgas mot före­

bringande av ny bevisning i regeringsrätten. Slutligen har ock förehafts

frågan om införande av rättegångsavgifter, såsom viss fullföljdsavgift eller

stämpelavgift för rätt att fullfölja talan hos Kungl. Maj:t.

Emellertid har visat sig, att betydande olägenheter äro förenade med samt­

liga sålunda ifrågasatta åtgärder. Mest förtjänt av beaktande torde otvivelak­

tigt uppslaget om införande av fullföljdsavgifter vara. Dylika avgifter före­

komma i rättegångsmålen vid fullföljd till högsta domstolen, och är deras upp­

gift i den judiciella processen i första hand att lägga en hämsko på processlyst­

naden. Vidare bereda de bidrag till kostnaderna för processen. De ända­

mål ifrågavarande avgifter fylla vid fullföljd till högsta domstolen äro dock

ej utan vidare tillämpliga å beskattningsmålen. Det torde sålunda te sig

föga tilltalande, att staten uppställer krav på utbekommande av vissa avgif­

ter för att tillåta prövning av rättmätigheten av det allmännas skatteanspråk

eller för att täcka statens kostnader för prövningen. Därest avgifterna fast­

ställdes till fixa belopp, skulle de ock tynga skattskyldiga med lägre inkomst

vida hårdare än sådana med högre inkomst. Och om avgifterna gjordes bero­

ende av den skattskyldiges ekonomiska bärkraft eller tvisteföremålets värde,

komme fastställandet av avgifternas belopp att komplicera skatteprocessen.

Dessutom torde, såvitt någon mera betydande begränsning av tillström­

ningen av skattemål till regeringsrätten på denna väg skall ernås, av­

gifterna böra fastställas till jämförelsevis höga belopp. Med hänsyn till vad

nu anförts har det icke befunnits möjligt att för närvarande vidtaga särskilda

åtgärder för begränsning av tillströmningen till regeringsrätten av beskatt­

ningsmål.

Förändrin-

Om alltså föga står att vinna genom att befria regeringsrätten från vissa

rinqsrättens firuPPer

av mäl, som för närvarande skola där prövas och avgöras, återstår att

arbetssätt,

undersöka, huruvida genom förändringar i själva arbetssättet i regeringsrätten

ett större arbetsresultat kan med nu tillgängliga arbetskrafter ernås.

Härvid må till en början anmärkas, att åtgärder redan vidtagits för vinnan-

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Storleken

och beskaf­

fenheten av

regerings­

rättens ar-

betsbalans.

skola i högsta domstolen minst sju döma över viktigare saker samt i övriga

mål fem, dock att fyra må döma i dylika mål, där alla äro ense om slutet.

Förevarande regler tillämpas på det sätt, att i hovrätt domstolen i regel är

sammansatt av fyra ledamöter samt att i högsta domstolen dömande avdel­

ning i regel består av sju eller fem men endast undantagsvis av fyra leda­

möter.

Att nu företaga en så genomgripande åtgärd som att nedsätta det för dom-

förhet i regeringsrätten erforderliga antalet synes mindre välbetänkt jämväl

av den anledning, att vad som nu erfordras är anordningar ägnade att möjlig­

göra avarbetande av en sannolikt tillfällig arbetsbalans. Frågan gäller

med andra ord åtgärder av temporär natur.

Den enda förändring i fråga om arbetssättet, som nu möjligen kan ifråga­

sättas, synes vara att arbetet i större utsträckning förlägges till sammanträ­

den, i vilka deltaga allenast fyra ledamöter. En dylik anordning, vilken icke

erfordrar ändring i gällande bestämmelser om domförhet i regeringsrätten,

äger regeringsrätten att av eget initiativ genomföra, därest den kan finnas

lämplig. Erfarenheten har emellertid ådagalagt, att de dagar, då ledamot av

regeringsrätten åtnjuter frihet från regelmässig tjänstgöring å ämbetsrummet,

äro erforderliga för hemarbete. Sammanträden med fyra ledamöter pläga

därför, förutom i redan angivna fall, förekomma, då någon ledamot inom re­

geringsrätten är av förfall hindrad tjänstgöra. Enär tydligen med förfall på

grund av sjukdom är att räkna i ej alltför obetydlig mån, torde sammanträ­

den, i vilka allenast fyra ledamöter regelmässigt deltaga, icke kunna äga

rum i avsevärt större utsträckning än nu.

Vid bedömande av en sådan anordning får dessutom ej förglömmas, att

i samma mån som antalet ledamöter, vilka deltaga i måls avgörande, min­

skas, i samma mån ökas ock den varje enskild ledamot åvilande arbetsbör­

dan. Arbetet med kontrolläsning av föredragna mål måste fördelas å ett

färre antal och följaktligen tyngre drabba varje enskild ledamot av dom­

stolen. Ledamöternas arbetsbörda är dock för närvarande otvivelaktigt av

den tyngd, att någon ytterligare belastning icke skäligen torde kunna ifråga-

komma. En minskning av antalet ledamöter, som reguljärt skola deltaga

i måls avgörande, lärer därför påfordra en nedsättning av den sammanlagda

tid varje ledamot per vecka har att tjänstgöra å ämbetsrummet. Den vinst,

som av en nedsättning av de i måls avgörande deltagande ledamöterna till fyra

kan förväntas, torde därför icke bliva så stor som man i förstone kan vara

benägen att antaga.

Redan i det föregående har framhållits, hurusom i regeringsrätten förefin­

nes en arbetsbalans, som vid 1927 års utgång uppgick till 4,538 mål. Då det

kan beräknas, att av dessa omkring ett tusental äro utställda till yttrande hos

myndigheter eller eljest befinna sig under utredning och sålunda icke äro fär­

diga till föredragning, torde den effektiva balansen vid 1927 års slut böra

skattas till omkring 3,500 mål. Denna siffra motsvarar ungefär vad regerings­

rätten med nuvarande antal där tjänstgörande ledamöter kan antagas medhinna

16

Kungl. Maj:ts proposition nr S3S.

besvärsmål, det beslut, vars giltighet är i fråga, vara avsett att gälla allenast

under viss kortare period. Detta inträffar i mål om giltigheten av utgifts-

och inkomststat, som av kommun för visst år fastställts, och i mål, där be­

slut om ett för visst år beviljat anslag överklagats. Ett avgörande av dy­

lika mål efter förvaltningsperiodens utgång saknar tydligen praktiskt värde,

i varje fall för den tvistefråga, för vars lösande domstolens avgörande på­

kallats. Svårigheterna beträffande nu ifrågavarande departement ökas än

mera därav, att under vissa perioder, då val till riksdagens andra kam­

mare samt till kommunalfullmäktige inom rikets landskommuner, regelmässigt

äga rum, i dylika frågor anförda, ofta talrika besvär måste, med undan­

skjutande av andra mål, i första hand föredragas. Om än nu berörda olägen­

heter icke kunna helt undvikas, är dock uppenbart, att åtgärder för ernående

av en mera skyndsam handläggning i högsta instans av de på nu ifråga­

varande departement ankommande besvärsmålen äro i hög grad påkallade.

Vad här sagts om behovet av att de på socialdepartementets föredragning

ankommande besvärsmålen komma till ett snabbare avgörande äger tillämp­

ning jämväl i avseende å flera på andra departements föredragning ankom­

mande mål. Särskilt må framhållas de till ecklesiastikdepartementets föredrag­

ning hörande kommunala målen, enkannerligen besvär över av kyrkostämma,

kyrkoråd och skolråd fattade beslut. Detsamma gäller ock i ganska be­

tydande utsträckning de på kommunikationsdepartementet ankommande be­

svärsmålen; särskilt må i sådant hänseende nämnas vägmålen samt mål om

byggnads- och brandväsende.

Vilka avsevärda nackdelar, som äro förbundna med dröjsmål i avseende å

beskattningsmålens avgörande, torde ej erfordra närmare belysning. Visserli­

gen gäller vid restitution av skattemedel, att vederbörande tillgodoräknas

ränta å vad han måst för mycket erlägga. Uppenbart är emellertid, att den

skada, som kan hava tillskyndats den enskilde genom honom åsatt för hög

taxering, ej alltid därmed är gottgjord. Då beskattningsmålen ofta avse i be­

traktande av den skattskyldiges förmögenhetsförhållanden betydande belopp,

och stundom belopp, varav hans ekonomiska ställning kan bero, är det tydligt,

att ett avgörande inom skälig tid av dessa mål är ett intresse, som ej kan

åsidosättas.

Ökning av

Den hittills lämnade framställningen torde utvisa, å ena sidan, att effek-

t

intalet leda-

åtgärder till balansens avarbetande icke kunna ernås vare sig genom

moter i rege-

° .

.

o

.

..

ringsrätten,

överflyttning av vissa grupper av mal från regeringsrätten till annan myndig­

het eller genom vidtagande av förändringar i avseende å arbetssättet i rege­

ringsrätten, samt, å andra sidan, att trängande behov föreligger av ett snab­

bare avgörande av målen därstädes.

Vid nu angivna förhållanden synes annan utväg icke stå till buds än att

åvägabringa en ökning av antalet inom regeringsrätten tjänstgörande leda­

möter. I detta sammanhang torde böra till behandling upptagas frågan om

möjligheten av att befria regeringsrättens ledamöter från skyldighet att del­

taga i laggranskningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

17

I § 21 regeringsformen stadgas, att tre ledamöter av högsta domstolen och

Lag rädd*

en av regeringsrättens lagfarna ledamöter tillsammans skola utgöra Konun-

gens lagråd, samt att, där så prövas nödigt, Konungen må för visst ärende (ill

ledamot av lagrådet ytterligare förordna en för insikt, erfarenhet och redlig­

het känd man. Beträffande omfattningen av lagrådets verksamhet stadgas i

samma paragraf, att lagrådet tillkommer att avgiva utlåtande över de förslag

till stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av lagar eller författnin-

gai, vilka för sadant ändamal bliva av Konungen överlämnade. På grund av

stadgandena i §§ 87 och 88 regeringsformen skall lagrådets yttrande inhämtas

i ärenden rörande stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av allmän

civil- och kriminallag, kriminallag för krigsmakten samt kyrkolag. Vidare stad­

gas i § 89 regeringsformen, att därest konungen vill åt riksdagen överlämna att

gemensamt med honom något avgöra, som rikets allmänna styrelse rörer, då for­

tares därmed pa det sått, som angående lagfrågor är i 87 § 1 mom. stadgat.

Jämväl i dylikt fall skall sålunda lagrådets yttrande inhämtas.

Lagrådet inrättades samtidigt med regeringsrätten år 1909. Uti den riks-

Riksdagens

dagsskrivelse av den 28 april 1903, nr 75, vilken var upphovet härtill, anföres skrivelse den

i fråga om laggranskningen, bland annat, att liksom högsta domstolen hade 28 apnl 190:i’

att i fråga om stiftande av allmän civil- och kriminallag, kriminallag för krigs­

makten samt kyrkolag avgiva utlåtanden och därvid ägde tillfälle att för

denna lagstiftning göra fruktbärande de erfarenheter, som domstolen vid dessa

lagars tillämpning vunnit, så borde även åt den ifrågasatta högsta domstolen

för administrativa besvärsmåls avdömande uppdragas att meddela yttranden

över förslag till ekonomiska och administrativa lagar och författningar. Däri­

genom skulle vinnas, att den mångskiftande samling av författningar av detta

slag, vilka nu utginge från de olika departementen och som i större eller mindre

grad präglades av vederbörande departementschefers olika åskådningssätt,

skulle genom den behandling och prövning, som ägnades däråt av den admini­

strativa domstolen, för framtiden kunna bringas till större enhet och konse­

kvens.

Denna tanke upptogs ock i det av numera landshövdingen Hj. L. Hammar-

Betänkandet

skjöld den 25 maj 1907 avgivna betänkandet om inrättande av en administra-om e.n adPini_

tiv högsta domstol eller regeringsrätt. Där föreslogs nämligen, att allenast ^domstoL^'

frågor rörande stiftande, förändrande eller upphävande av allmän civil- och

kriminallag ävensom kyrkolag och kriminallag för krigsmakten skulle gran­

skas av högsta domstolen, medan övrig laggranskning skulle tillkomma rege-

nngsrätten. Sasom skäl för en sadan uppdelning anfördes i betänkandet, att

bland de lagfrågor, som da behandlades enligt § 87 regeringsformen, många

vore av beskaffenhet att ej egentligen eller huvudsakligen röra stiftande, för­

ändrande eller upphävande av allmän civil- och kriminallag ävensom kvrkolag

och kriminallag för krigsmakten. De kunde fastmera åtminstone delvis hänföras

till frågor om stiftande, förändring eller upphävande av lagar och författnin­

gar, som rörde rikets allmänna styrelse och hushållning. Lagfrågor av det

senare slaget behövde icke efter en regeringsrätts inrättande förbehållas hög­

sta domstolen, som tvärtom ofta i mindre hög grad än regeringsrätten ägde er-

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 samt. 197 häft. (Nr 232.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

1908 års pro­

position om

regeringsrät­

tens och lag­

rådets inrät­

tande.

farenhet och sakkunskap på dithörande områden. För att förebygga dels möj­

lig tvekan, till vilken kategori en lagfråga vore att hänföra, dels nödvändig­

heten av ett lagförslags föredragning i både högsta domstolen och regerings­

rätten ansågs lämpligt, att Kungl. Maj:t erhölle befogenhet att välja om i

ett särskilt fall högsta domstolen eller regeringsrätten skulle höras. Det ut­

talades i betänkandet vidare, att det framstått såsom egendomligt, att de vik­

tiga och djupt ingripande lagar, som kunde hänföras till kommunallagstift­

ningens vidsträckta område, stiftades, ändrades och upphävdes utan frågans

föregående behandling hos sakkunnig judiciell myndighet. Med hänsyn där­

till att högsta domstolens tid icke finge allt för mycket upptagas av lagären­

denas behandling, hade det dittills varit omöjligt att avhjälpa denna anomali.

Efter inrättande av en regeringsrätt komme granskningen av förslag till kom­

munallag att utgöra en naturlig uppgift för regeringsrätten.

Den sålunda föreslagna uppdelningen av laggranskningen blev emellertid

icke godtagen i den 1908 års riksdag förelagda propositionen rörande regerings­

rättens och lagrådets inrättande. Föredragande departementschefen anförde

i propositionen härom bland annat:

'Riksdagens anvisning att uppdela arbetet med laggranskningen mellan re­

geringsrätten och högsta domstolen, så att till regeringsrätten fördes alla lag­

förslag utom den rena civil-, kriminal- och kyrkolagstiftningens område, till

högsta domstolen de övriga, kunde synas bjuda en tillfredsställande lösning.

Men, till en början, det skulle icke bliva möjligt att i lagen på ett nöjaktigt

sätt uppdraga gränsen mellan de ifrågasatta två lagstiftningsområdena. Man

finge------------- åt regeringen anförtro att i varje särskilt fall bestämma, till

vilkendera av de båda högsta domstolarna remiss borde ske — en utväg, som

måste anses mindre god. Den stora mängden av s. k. blandade lagar komme

vidare i allt fall att bereda svårigheter. Och framför allt, en fördelning av

laggranskningsarbetet enligt den utav riksdagen uttalade grundsats skulle

låta högsta domstolen fortfarande bliva sysselsatt med sådant arbete i en

omfattning, som vore avgjort hinderlig för dess dömande verksamhet.’

I propositionen föreslogs i stället, att granskningen av samtliga författnings-

förslag, evad de fölle inom det i § 87 regeringsformen angivna lagstift-

ningsområde eller tillhörde Konungens ekonomiska lagstiftning, borde uppdra­

gas åt ett kollegium, sammansatt av ledamöter från högsta domstolen och rege­

ringsrätten och med sådan granskning till enda uppgift. En dylik delegation

borde utgöras av två justitieråd och ett regeringsråd, förordnade att för nämn­

da ändamål tjänstgöra för viss tid, exempelvis två år. För behandling av sär­

skilt ärende av större vikt skulle extra ordinarie bisittare kunna utses, högst

tre. Delegationen borde benämnas lagråd och dess yttrande borde ovillkorli­

gen inhämtas över förslag till lagar, som stiftas i den uti § 87 regeringsformen

stadgade ordning; i övriga fall skulle det ankomma på regeringens skön, om

och av vilken myndighet granskning skulle verkställas.

Den föreslagna organisationen av lagrådet vann icke i allo riksdagens gillan­

de. Konstitutionsutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 10, bland annat följande:

Enligt utskottets uppfattning kunde den föreslagna organisationen näppeli­

gen betecknas såsom tillfredsställande. Särskilt hyste utskottet betänklighe-

Kungl. Maj:tu proposition nr %32.

1‘)

ter mot att i lagrådet skulle insättas extra ordinarie ledamöter till samma an­

tal som de ordinarie. En dylik anordning kunde icke vara ägnad att giva,

lagrådet den oberoende ställning, som måste vara en nödvändig förutsättning

för att detsamma skulle kunna förvärva en auktoritet jämförlig med den, som

högsta domstolen i förevarande avseende ägde. Även om de uppställda kom­

petensfordringarna — det föreslogs samma kompetensvillkor som för justitie­

råd — innebure en viss garanti för att till extra ordinarie ledamöter av lag­

rådet komme att förordnas personer, som vore i besittning av de för laggransk-

ningsarbetet erforderliga kvalifikationer, finge dock icke den möjligheten för­

bises, att vid utseendet av dessa ledamöter sådana synpunkter skulle kunna

göra sig gällande, som icke vore väl förenliga med det grannlaga värv de skulle

fullgöra. Blotta möjligheten härtill innebure för utskottet en fullgiltig anled­

ning att icke tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag härutinnan. Utskottet ville

dessutom erinra därom att riksdagen ställt sig avvisande mot väckta förslag

om förordnande av extra ledamöter i högsta domstolen. Vidare hade utskottet

ansett, att lagrådets auktoritet borde stärkas genom en ökning av dess ordina­

rie ledamöters antal; och funne utskottet sig böra föreslå, att detta ökades från

tre till fyra, på så sätt att tre justitieråd i stället för två skulle ingå i det­

samma. Visserligen kunde ifrågasättas, huruvida icke lagrådets ledamotsan-

tal borde bestämmas till fem, då avdelning av högsta domstolen, som toge be­

fattning med granskning av lagförslag, skulle bestå av minst fem justitieråd.

Men då lagrådet komme att uteslutande sysselsätta sig med detta arbete och

dess ledamöter sålunda bleve därmed särskilt förtrogna, hade utskottet icke an­

sett, att några betänkligheter borde möta att fastställa dess ledamotsantal till

fyra. Då det mången gång kunde vara synnerligen önskvärt, att inom lag­

rådet bereddes tillgång till den speciella sakkunskap, som för visst författ-

ningsförslags rätta bedömande funnes erforderlig, föreslog slutligen utskottet,

att Kungl. Maj:t skulle tillerkännas befogenhet att för behandling av särskilt

ärende förordna ytterligare en ledamot i lagrådet och skulle denne innehava

samma allmänna kvalifikationer som krävas av dem, som skola bekläda rikets

högsta ämbeten.

Riksdagen beslöt i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan, och lag­

rådet erhöll i överensstämmelse härmed sin nuvarande organisation.

Frågan om lämpligaste sättet för ordnande av laggranskningen har emeller­

tid efter lagrådets inrättande vid skilda tillfällen vant föremål för övervägande.

Vid 1920 års riksdag väcktes i första kammaren två motioner, nr 183 och

245, vari hemställdes, att riksdagen ville uttala sig för lagrådets avskaffande

eller, om detta icke kunde bifallas, för vissa förändringar i lagrådets organisa­

tion och verksamhetsområde. Motioner med enahanda syfte framställdes i sam­

ma kammare vid 1923 års riksdag, nr 163, vid 1924 års riksdag, nr 222.

samt vid 1927 års riksdag, nr 201. Vid sistnämnda års riksdag väcktes yt­

terligare i första kammaren en motion, nr 8, vilken likaledes gick ut på att

lagrådsgranskningen av lagförslag skulle avskaffas. Icke någon av ifråga­

varande motioner föranledde emellertid till någon riksdagens åtgärd.

Vid 1926 års riksdag väcktes dels i första kammaren en motion, nr 218, åsyf­

tande sådan ändring av § 21 regeringsformen, att laggranskningen i lagrådet

icke skulle omfatta lagarnas eller författningarnas allmänna politiska grun­

der, dels ock eu motion i andra kammaren, nr 350, gående ut därpå att lagrå­

dets granskning av dit remitterade lagförslag borde begränsas till att vä-

Motioner om

ändring av

lagrådets

organisation.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

sentligen vara av formell och lagteknisk natur. Ej heller dessa motioner för­

anledde till någon riksdagens åtgärd.

^Riksdagens Uti en i andra kammaren vid 1927 års riksdag väckt motion, nr 285,

2S7rapriiei927 hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning, huruvida icke genom ändring

i regeringsformens bestämmelser om ett regeringsråds deltagande i laggransk­

ningen samt andra därmed sammanhängande åtgärder en snabbare handlägg­

ning av mål och ärenden i regeringsrätten skulle kunna uppnås, ävensom för

1928 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Med anledning av denna motion anhöll riksdagen, i enlighet med konstitutions­

utskottets hemställan, i skrivelse den 27 april 1927, nr 139, att Kungl. Maj:t

ville verkställa utredning, huruvida genom ändring i regeringsformens bestäm­

melse om ett regeringsråds permanenta deltagande i laggranskningen samt

andra därmed sammanhängande åtgärder så betydande fördelar stode att vinna

i form av en snabbare handläggning av mål och ärenden i regeringsrätten, att

därav uppvägdes de betänkligheter, som kunde anföras mot försvagandet av

lagrådets sammansättning, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, var­

till utredningen kunde föranleda.

Motionens syfte var att bereda möjlighet för snabbare avgörande av mål och

ärenden i regeringsrätten därigenom att det regeringsråd, som hittills tjänst­

gjort i lagrådet, i stället skulle tjänstgöra i regeringsrätten. Tillika hänvi­

sades i motionen till utvägen att öka antalet ledamöter i regeringsrätten där­

hän, att domstolen kunde arbeta på två avdelningar med fyra ledamöter å

varje. Det förutsattes i motionen, att § 21 regeringsformen jämväl skulle

undergå sådan ändring, att Konungen skulle för visst ärende kunna förordna

regeringsråd till ledamot av lagrådet.

Riksdagen anförde i sin skrivelse bland annat:

Riksdagen funne några avgörande principiella betänkligheter icke möta mot

förslaget om laggranskningens omläggning på sådant sätt, att ett regerings­

råds obligatoriska medverkan bleve utesluten. Riksdagen finge därvid erinra,

att förslag till de lagar och författningar, vilka närmast berörde regerings­

rättens verksamhetsområde — de kommunala författningarna samt administra­

tiv lagstiftning — i allmänhet icke torde underställas lagrådets prövning. De

fördelar, som genom en ändring i regeringsformen i angivet syfte skulle kunna

vinnas dels i form av en Smidigare anordning av laggranskningsarbetet, dels

ock i form av tillskott till regeringsrättens arbetskrafter, förefölle så be­

tydande, att med hänsyn därtill en närmare utredning av den föreliggande

frågan syntes vara önskvärd. De mot en dylik ändring anförda skälen sjmtes

ej vara så avgörande, att de borde föranleda ett avvisande av det framställda

förslaget om utredning.

^{Högsta dom-} Rörande lämpligheten av att minska antalet i lagrådet tjänstgörande leda-

^{möterUomleord} möter på det sätt, att en ledamot av regeringsrätten ej längre skulle ständigt

^nandetavlag- deltaga i laggranskningen, hava på anmodan av chefen för justitiedepartemen-

^{granskningen.} tet högsta domstolens ledamöter den 25 oktober 1926 avgivit yttrande i anled­

ning av ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag angående återflytt-

•22

Kungl. Maj:ts proposition nr %32.

Regeringsrät­

tens ledamö­

ter om del­

tagandet i lag­

granskningen.

Fyra justitieråd avstyrkte emellertid upphörandet av regeringsrättens del­

tagande i laggranskningen.

Tre justitieråd anförde därvid, att den ifrågasatta minskningen av antalet

ledamöter i lagrådet och upphörandet av regeringsrättens reguljära deltagande

i lagrådets arbete syntes vara av principiell innebörd. Intetdera stode i över­

ensstämmelse med de grundsatser, på vilka den nuvarande institutionen blivit

uppbyggd, sådana de gjort sig gällande vid ifrågavarande grundlagsbestämmel­

ses slutliga utformande. Genom den nya ordningen rubbades regeringsrättens

konstitutionella likställighet med högsta domstolen och uteslötes — åtminstone

i regeln — den särskilda kunskapen om den administrativa lagstiftningen och

dess tillämpning. Man kunde ock ifrågasätta, om den hittills tillämpade

praxis, att, därest ett sjukdomsfall inträffade efter börjad föredragning, be­

handlingen av lagförslaget fortsattes utan inkallande av ny ledamot, kunde

bibehållas. Den ändrade sammansättningen hade för övrigt intet sammanhang

med den ifrågasatta nya organisationens ändamål, såvitt den permanenta av­

delningen av lagrådet anginge. Alla de åsyftade fördelarna skulle, med mindre

uppoffring av principer, kunna vinnas, om i grundlagen tillädes, att i bråd­

skande fall för granskning av mindre omfattande lagförslag ytterligare en

avdelning av lagrådet finge bildas, bestående av tre justitieråd. Detta under

förutsättning att man överhuvud ansåge den ifrågasatta organisationen genom­

förbar.

Ett justitieråd anförde, att han, särskilt med hänsyn till det allt mera växan­

de antalet av huvudsakligen administrativa lagförslag, funne sig böra avstyr­

ka varje sådan ändring av lagrådets sammansättning, som innebure uteslu­

tande därur av ett regeringsråd såsom ordinarie ledamot.

Över riksdagens förberörda framställning hava vidare regeringsrättens leda­

möter, efter därom av mig gjord hemställan, avgivit yttrande. Samtliga leda­

möter hava avstyrkt förslaget om upphörande av regeringsrättens permanenta

deltagande i laggranskningen.

Sex regeringsråd hava därvid anfört huvudsakligen följande:

Med remissen torde i främsta rummet avsetts att erhålla yttrande av rege­

ringsrättens ledamöter angående betydenheten av de fördelar, som i form av

en snabbare handläggning av mål och ärenden i regeringsrätten kunde vinnas

genom ändring i regeringsformens bestämmelse om ett regeringsråds perma­

nenta deltagande i laggranskningen. Av riksdagens skrivelse framginge, att

genom den ifrågasatta grundlagsändringen regeringsråden icke skulle helt

uteslutas från laggranskningen, men grunderna för bestämmandet, i vilka la­

gars granskning regeringsråd skulle deltaga, hade ej i någon mån antytts.

Man hade dock näppeligen anledning antaga, att tillkallandet, av regeringsråd

för deltagande i laggranskningen skulle inskränkas till allenast sällsporda un­

dantagsfall i paritet med tillämpningen av den för närvarande gällande bestäm­

melsen om förordnande för visst ärende av en extra ledamot av lagrådet. Ett

sådant antagande skulle nämligen innebära, att vissa ingalunda oviktiga syn­

punkter, som man avsett att tillgodose genom den nuvarande ordningen för lag­

granskningen, icke vidare skulle vara värda beaktande, såvitt avsåge rege­

ringsrättens rättstillämpning. Dessa ledamöter syftade därvid främst på angelä­

genheten av att tillgodogöra lagstiftningen de erfarenheter, som hos de högsta

dömande myndigheterna vunnits inom området för den gällande rättens till-

lämpning, samt att till båtnad för tillämpningen av nya lagar tillföra nämnda

myndigheter speciell erfarenhet om dessa lagars tillkomst och syften. Man

syntes således böra utgå från, att den ifrågasatta grundlagsändringen komme

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

eller omkring 2,600, vore givetvis icke möjligt. Nya lagar eller lagändringar

kunde medföra väsentliga förskjutningar. Gångna års erfarenhet visade, att

man normalt hade att räkna med fortgående ökning. Framhållas kunde dock

en omständighet, som verkade i motsatt riktning. Antalet inkomna beskatt-

ningsmål hade sålunda under senare år blivit icke oväsentligt förhöjt, och en

av orsakerna därtill vore just regeringsrättens stora balans, som föranlett för­

dröjd behandling av målen med påföljd att enahanda beskattningsåtgärd måst,

innan den blivit slutligen prövad, överklagas ända till fyra eller fem år å råd.

Skulle förslaget att genom införande av fullföljdsavgifter minska tillström­

ningen av beskattningsmål vinna statsmakternas gillande, syntes det ganska

säkert, att sedan balansen försvunnit, regeringsrätten med sex ledamöter skulle

väl medhinna att årligen avgöra lika många mål som de inkomna. Även om

nämnda förslag icke skulle bifallas, hade man grundad anledning antaga, att.

därest ej regeringsrättens arbetsbörda väsentligen ökades genom ny lagstift­

ning, balansen då skulle kunna hållas nere i normalt antal mål.

Av det anförda framginge, att den ifrågasatta anordningen skulle dels för

avarbetande av den stora balansen äga allenast ringa värde dels ock, sedan

denna balans avarbetats, icke för målens avgörande inom skälig tid vara av

behovet påkallad. För en ändring av grundlagen kunde anordningen således

knappast utgöra tillräckligt skäl. Då därtill komme, att den förut angivna

olägenheten för regeringsrättens arbete, som bleve en oundviklig följd därav

att ett regeringsråd skulle vissa icke på förhand bestämda tider av året in­

kallas i lagrådet, måste betecknas såsom synnerligen betydande, funne dessa

ledamöter sig böra avstyrka den ifrågasatta grundlagsändringen.

Skulle emellertid beslut fattas, innebärande att regeringsråds permanenta

medverkan vid laggranskningen skulle upphöra och en ledamot i regeringsrät­

ten allenast i särskilda fall efter Kungl. Maj :ts beslut däri deltaga, torde i allt

fall denne ledamot icke böra, på sätt ifrågasatts, förordnas av Kungl. Maj:1.

utan i överensstämmelse med vad förhållandet vore i fråga om de ledamöter

av högsta domstolen, som hade att tjänstgöra i lagrådet, utses av regerings­

rätten.

Fn ledamot tilläde:

Med de väsentliga skiljaktigheter, som förelåge mellan den administrativa

och den judiciella rättskipningen, syntes det, sedan en administrativ högsta

domstol inrättats, ej lämpligt, att laggranskningen beträffande lagar, som

helt eller till väsentlig del tillämpades av administrativ myndighet, verk­

ställdes enbart av ledamöter från högsta domstolen. Förslaget innebure ju

också, att vid sådana lagar en ledamot av regeringsrätten skulle kunna till­

kallas. Om så i erforderlig utsträckning komme att ske, torde emellertid

med en sådan anordning det mål, som man huvudsakligen velat vinna eller

utökning av regeringsrättens arbetskrafter, ej nås, då ett dylikt ambulerande

för regeringsrättens, ledamöter mellan regeringsrätten och lagrådet med det sto­

ra antalet lagar av ifrågavarande art skulle väsentligen försvåra en ordnad in­

delning av regeringsrättens arbete. Skulle en ändrad anordning ske, syntes

lämpligare, att den tanke, som var uppe vid regeringsrättens bildande eller, att

högsta domstolen skulle granska lagar tillhörande den rena civil-, kriminal- och

kyrkolagstiftningen. och regeringsrätten de övriga, borde på det sätt återupp­

tagas, att åt en särskild delegation, i vilken såsom ledamöter skulle ingå repre­

sentanter för regeringsrätten samt den centrala och lokala förvaltningen, upp-

droges att verkställa granskning av såväl sådana lagar i egentlig mening, som

regeringsrätten företrädesvis hade att tillämpa, som även sådana lagar, t. ex.

kommunal- och skattelagar, vilka ej tillkomme i den ordning § 87 regerings­

formen föreskreve. Ifrågasättas kunde ock, om icke åt denna delegation skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

kunna uppdragas att i stället för lagrådet verkställa granskning jämväl av

sådana lagar i egentlig mening, som företrädesvis tillämpades av förvaltnings­

myndigheterna, även om vid tillämpningen av samma lagar regeringsrätten ej

vore högsta instans.

Ett regeringsråd anförde bland annat:

Den fördel för regeringsrättens arbete, som av den ifrågasatta förändrade:

anordningen skulle vinnas, bleve skäligen ringa och vore i allt fall icke

av beskaffenhet, att regeringsrättens organisation, i vad anginge an­

talet regeringsråd, därpå kunde byggas. Den ifrågavarande förändringen i

grundlagen borde för övrigt icke genomföras allenast för avhjälpande av den

för närvarande befintliga, efter vad det finge antagas, jämförelsevis tillfälliga

arbetsbalansen i regeringsrätten utan frågan om lagrådets sammansättning bor­

de ses framför allt ur synpunkten av lagrådets egna arbetsuppgifter och därav

påkallade förhållanden. Vid bedömande av frågan härom torde icke böra för­

bises, att betydelsen av ett regeringsråds medverkan vid laggranskningen icke

kunde anses inskränka sig allenast till granskningen av lagar, vilkas tillämp­

ning helt eller företrädesvis fölle inom områden, dit regeringsrättens verksam­

het närmast vore förlagd, utan sträckte sig jämväl till lagstiftningen i övrigt,

i den mån administrativa förhållanden därvid berördes eller eljest spelade in — -

något som, enligt vad erfarenheten visade, i stor utsträckning ägde rum. Den

tanke, som torde hava legat till grund för lagrådets sammansättning, så vitt nu

vore ifråga, eller att jämväl den erfarenhet i berörda hänseenden och därutin-

nan rådande rättspraxis, som arbetet inom regeringsrätten vore ägnat att skän­

ka, borde vid laggranskningen på ett stadigvarande sätt tillgodogöras, torde

därför fortfarande få anses äga giltighet. Ej heller borde underskattas värdet

av det tillskott i vidgad och fördjupad insikt i lagstiftningens grunder, som

deltagandet i laggranskningen vore ägnat att tillföra regeringsrätten.

Såsom jag i det föregående framhållit, synes någon tvekan icke böra råda

Departe-

därom att, för nedbringande inom rimlig tid av den i regeringsrätten förefint-

mentschefen.

liga balansen, en ökning av antalet i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter

måste vidtagas. Av utredningen framgår, att en ökning av antalet ledamöter

från sex till sju och från sju till åtta i vartdera fallet skulle betyda omkring 250

avgjorda mål mer per år, och att en ökning från åtta till nio ledamöter inne-

bure en stegring av antalet avgjorda mål med ytterligare åtminstone 300. T

samtliga dessa fall förutsättes full tjänstgöring året om för samtliga ledamöter.

Regeringsrättens flesta ledamöter hava uttalat, att regeringsrätten med sex

ledamöter kunde antagas avgöra omkring 2,400 mål per år. Emellertid har re­

geringsrätten under år 1927 med sex ledamöter avgjort 2,650 mål. Vidare hava

regeringsrättens flesta ledamöter anfört, att det icke funnes anledning antaga,

att vid den tidpunkt, då balansen avarbetats, regeringsrättens årliga arbetspre­

station skulle bliva väsentligt mindre än omkring 2,650 mål samt att, därest icke

regeringsrättens arbetsbörda avsevärt ökades genom ny lagstiftning, balansen

därefter med sex ständigt arbetande ledamöter skulle kunna hållas nere vid

normalt antal mål. På grund härav synes talet 2,400 såsom uttryck för vad

regeringsrätten med sex ledamöter kan antagas i medeltal årligen medhinna

vara väl lågt. Man torde vara berättigad räkna med omkring 2,500 mål såsom

årligt medeltal.

2

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

26

Under de fyra sist förflutna åren hava till regeringsrätten inkommit i medel­

tal 2,600 mål per år. Visserligen möta vanskligheter vid försök att beräkna den

årliga tillströmningen av mål för framtiden. Man maste härvid, såsom jag

förut framhållit, taga i beräkning möjligheten av en viss successiv stegring.

Emellertid hava vissa redan beslutade åtgärder för avskärande av mål från

fullföljd till regeringsrätten ännu icke trätt i kraft. Under beaktande härav

och, därest av mig i det föregående förordade åtgärder för avskärande av ytter­

ligare vissa grupper av mål från handläggning i regeringsrätten bliva genom­

förda, torde dock kunna antagas, att någon minskning i tillströmningen av mål

skall inträda. Med hänsyn härtill torde man för den närmaste framtiden ej

behöva räkna med högre årligt medeltal å de inkommande målen än 2,500.

I betraktande härav kan ett tillskott till regeringsrättens arbetskrafter för­

väntas helt komma balansen till godo. Å denna skulle avarbetas med sju

ledamöter 250 mål, med åtta ledamöter 500 mål och med nio ledamöter 800 mål

per år. Under nu angivna förhållanden skulle balansen alltså kunna antagas

bliva avarbetad med sju ledamöter efter 14 år, med åtta ledamöter efter 7 år

och med nio ledamöter efter 4 2/s år.

Beträffande de förändringar i fråga om tjänstgöringsförhållandena i rege­

ringsrätten, som betingas av en förändring i antalet där tjänstgörande ledamö­

ter torde följande vara att framhålla.

Antingen de i regeringsrätten tjänstgörande ledamöternas antal kommer att

utgöra åtta eller nio, bliver en utsträckning av de dagliga sessionstiderna nöd­

vändig. Därest regeringsrätten består av åtta där tjänstgörande ledamöter, er­

fordras, för att varje ledamot skall per vecka erhålla ungefär lika lång tjänstgö­

ring å ämbetsrummet som för närvarande är fallet, att regeringsrätten samman­

träder 5 timmar tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Därjämte skulle erfordras,

att liksom nu någon tid under måndagen, vilken veckodag till huvudsaklig del

tages i anspråk för justering av de under föregående vecka föredragna målen,

anslås till föredragning av mål. För närvarande äger föredragning rum under

1 V2 timme varje måndag.

Emellertid torde, därest den dagliga sessionstiden skall utsträckas till 5

timmar, bliva oundvikligt att indela sessionerna i två skift om vardera 2

1j2

timme. Att regelbundet åhöra föredragning under fem timmar per dag torde

bliva allt för betungande. Det överstiger i varje fall vad som ansetts lämpligt

såväl i kammarrätten som i de judiciella överinstanserna. I samtliga dessa

domstolar utgör den dagliga sessionstiden fyra timmar och endast i undantags­

fall inträffar det, att sammanträde pågår längre tid.

Med åtta i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter skulle på varje ledamot

per vecka ankomma förutom måndagstjänstgöring fem sammanträden om var­

dera 2 72 timmar fördelade på fyra veckodagar. En sålunda anordnad tjänstgö­

ring måste, även om den sammanlagda tjänstgöringstiden på ämbetsrummet för

vecka icke bliver längre än den nuvarande, dock anses väsentligt mera betun­

gande.

Ännu mera otillfredsställande gestalta sig förhållandena, därest i regerings­

rätten skola tjänstgöra nio ledamöter. För att varje ledamot i dylikt fall

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Återstå alltså såsom med hänsyn till föreliggande omständigheter lämpliga

utvägar en förstärkning av regeringsrätten i den omfattning att där komma

att tjänstgöra sju eller åtta ledamöter. En förstärkning med blott en leda­

mot skulle emellertid bliva av allt för ringa betydelse för balansens avarbe­

tande. I bästa fall skulle en dylik ökning av arbetskrafterna innebära, att balan­

sen koinme att nedbringas med 250 mål per år. En förstärkning med två i rege­

ringsrätten tjänstgörande ledamöter synes därför ofrånkomlig, därest balansen

skall inom rimlig tid bringas att upphöra. Fråga är då blott, huruvida för fyl­

landet av den ena av sålunda erforderliga två nya platser skall kunna tagas i

anspråk den i lagrådet tjänstgörande ledamoten i Regeringsrätten.

Vad angår spörsmålet om regeringsrådens fortsatta deltagande i lagrådets

arbete, så har såväl inom högsta domstolen som inom regeringsrätten framhål­

lits betydelsen av att kunskapen om den administrativa lagstiftningen och dess

tillämpning bleve tillgodogjord vid laggranskningen. Detta skäl för bibehål­

lande av den nuvarande anordningen får icke underskattas. Det synes mig

givet, att regeringsrättens erfarenhet om och insikt i sådana lagstiftningsären­

den, som falla inom området för dess verksamhet, böra utnyttjas vid gransk­

ning av förslag till ny eller ändring av gällande sådan lag, särskilt då inom

regeringsrätten på ifrågavarande områden av den gällande rätten ej sällan före­

komma till avgörande spörsmål av invecklad och svårbedömd beskaffenhet. Men

betydelsen av regeringsråds medverkan vid laggranskningen sträcker sig jäm­

väl till sådan lagstiftning, som faller utanför området för regeringsrättens verk­

samhet, i den mån administrativa förhållanden därvid beröras eller spela in.

Ett upphörande av regeringsråds deltagande i laggranskningen skulle vidare

innebära ett avsteg från de principer, som ansågos vägledande vid regerings­

rättens och lagrådets inrättande. Lagrådet skulle sålunda bliva att anse såsom

allenast en avdelning av högsta domstolen utan att andra synpunkter där bleve

representerade än de, som vore företrädda i sistnämnda domstol. Därest rege­

ringsråden ej längre skulle deltaga i laggranskningen, komme de att gå miste

om den fördjupade insikt i lagstiftningens grunder, som denna verksamhet

skänker. Dessa skäl måste enligt min mening tillmätas betydelse. Delta­

gandet i lagstiftningsarbetet verkar utan tvivel befruktande på rättskipnin­

gen och är ägnat att förebygga en ensidig och alltför formbunden rättstillämp­

ning.

Det synes dessutom föga lämpligt att för avhjälpande av missförhållanden,

som, så vitt nu kan bedömas, äro av tillfällig natur, tillgripa åtgärder, vilka

hava principiell innebörd och som sträcka sina verkningar utöver den tidrymd,

under vilken de olägenheter, man vill undanröja, kunna antagas fortvara.

Nu berörda omständigheter synas mig i och för sig vara av den betydelse,

att de böra utesluta ej blott ett fullständigt upphörande av regeringsrådens del­

tagande i laggranskningen utan jämväl en ifrågasatt begränsning därav till

att omfatta allenast förslag till sådana lagar, som falla inom området för rege­

ringsrättens verksamhet. Härtill kommer emellertid, att en förändring av sist

angiven beskaffenhet skulle föranleda svårigheter för arbetets ordnande inom

regeringsrätten.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

genom att det på grund av nu gällande ordning i lagrådet tjänstgörande re­

geringsrådet under större delen av året i stället finge sitt arbete förlagt till

regeringsrätten. Men oregelbundenhet i avseende å tidpunkten för slutjuste­

ring av föredragna mål skulle säkerligen icke kunna undvikas vid omkast­

ning av tjänstgöringsförhållandena inom domstolen.

Till det nu anförda komma svårigheterna att vid inträffande omkastningar

i sessionstidernas längd utnyttja föredragandenas arbetstid. Föredragandenas

tjänstgöring fortgår för närvarande enligt vissa per år fastställda föredrag-

ningsturer, därvid föredraganden till varje föredragningstur erhåller en efter

föredragningens längd avpassad förberedelsetid. Skulle emellertid domstolens

sessionstider omkastas under tider, som ej kunde på förhand fastställas, kom-

me säkerligen betydande svårigheter att möta för att på lämpligt sätt anpas­

sa föredragningsturerna efter de tid efter annan inträdande ändrade sessions-

tiderna. På grund av oförutsedda uppskov med föredragningen och därav för­

anledd förnyad förberedelse komme arbetet med målens inläsning att i ej ringa

omfattning gå till spillo. Dubbelarbete bleve sålunda erforderligt. Det torde

icke bliva möjligt att förekomma olägenheter av här antytt slag.

Den i ärendet verkställda utredningen har sålunda lett mig till den slutsats,

att någon ändring i fråga om lagrådets sammansättning icke nu bör vidtagas,

men att däremot antalet ledamöter i regeringsrätten bör ökas med två.

Såsom redan i det föregående antytts, bör emellertid denna ökning erhålla

allenast tillfällig karaktär. Regeringsrättens flesta ledamöter hava uttalat, att

det funnes anledning antaga, att vid den tidpunkt, då balansen avarbetats, re­

geringsrättens årliga arbetsprodukt icke skulle bliva väsentligt mindre än

2,650 mål, samt att, därest icke regeringsrättens arbetsbörda avsevärt ökades

genom ny lagstiftning, balansen därefter med sex ständigt arbetande ledamöter

skulle kunna hållas nere i normalt antal mål.

Vid övervägande av det antal ledamöter, med vilket regeringsrätten nu bör

ökas, torde i följd härav böra tillses, i den mån så kan ske, att vid den tid­

punkt, då balansen nedgått till normal omfattning, antalet ledamöter i regerings­

rätten må kunna nedbringas till vad som kan antagas motsvara behovet med

hänsyn till antalet vid berörda tidpunkt per år inkommande mål.

Skyldighet att avgå med pension inträder för regeringsrättens äldste leda­

mot, såsom redan nämnts, under augusti 1933, för ett regeringsråd under janu­

ari, för ett under juni och för ett under oktober 1935. Med hänsyn till den av­

gång, som sålunda kan beräknas bland de nuvarande regeringsråden, torde så­

som tidpunkt, då balansen bör vara avarbetad, kunna fastställas utgången av

maj månad 1935. Lämpligen torde dock den tidrymd, under vilken regeringsrät­

ten skall bestå av nio ledamöter, böra i regeringsrättslagen angivas till utgån­

gen av år 1934 samt att antalet regeringsråd därefter skall, i den mån sådant i

följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. Balansens avar­

betande skulle sålunda fördelas å en tid av sju år, under vilken tid balansen

per år skulle nedbringas med 500 mål.

Av den här verkställda undersökningen framgår sålunda, att för att balansen

skall kunna beräknas avarbetad vid utgången av budgetåret 1934—1935 antalet

Kungl. Majrts proposition nr 282.

31

i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter bör från och med nästkommande

budgetårs ingång ökas med två. Jag hemställer alltså, att regeringsrätten intill

utgången av år 1934 skall utgöras av nio ledamöter samt att därefter antalet

regeringsråd, i den mån sådant i följd av inträffade ledigheter kan ske, ned­

bringas till sju. I anslutning till vad jag sålunda hemställt, har jag låtit

utarbeta förslag till därav påkallad ändrad lydelse av 1 § regeringsrättslagen.»

Föredraganden uppläser förslag till

lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§

i lagen den 26 maj 1909

(nr 38 s. 3)

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,

av det in­

nehåll bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttran­

de över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål in­

hämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

E. Lindström.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §1; i lagen den 26 maj 1909 om Kungl

Maj.ts regeringsrätt skola, 1 och 2 §§ i nedan angivna delar, hava följande

ändrade lydelse:

1 §•

Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall intill utgången av år 1934 utgöras av

nio regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd, i den mån sådant i

följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. En av regerings­

rättens lagfarna ledamöter skall, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänst­

göra i lagrådet.

Med iakttagande — — — — — fördela tjänstgöringsskyldigheten.

2

§.

Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i stats-

departementen, skola, med de undantag, varom nedan i denna paragraf och

i 3 § sägs, tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande i följande mål:

2:o) mål om beslut av landsting, av kommun, annan menighet eller deras

representationer, så framt ej klagan föres över Konungens befallningshavandes

beslut i anledning av sökt fastställelse å i polisdistrikt eller av landsting fattat

beslut om avlöning eller pension åt polisman, varom förmäles i lagen den 6

juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, om familjeunderstöd åt änka och

barn efter sådan polisman eller om begravningshjälp till hans dödsbo, eller

klagan avser, huruvida i nämnda lag omförmäld befattning vid polisväsendet

skall vara ordinarie, eller ock målet angår skolväsendets ordnande;

mål om nybyggnad, inredning eller reparation av allmän byggnad, som av

menighet skall byggas och underhållas, om stället för sådan byggnads upp­

förande;

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

33

mål angående fattigvården, så framt ej klagan rörer Konungens befallnings-

havandes beslut i fråga om skyldighet för fattigvårdssamhålle att hava egen

fattigvårdsanstalt eller del i sådan;

mål angående samhällets barnavård;

mål om barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i lagen om barn utom

äktenskap;

mål angående allmän pensionsförsäkring;

13:o) mål om Konungens befallningshavandes beslut rörande förordnande

till vägdelning, till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller

till annan dylik förrättning, om befallningshavandens åtgärder till befordrande

av dessa förrättningars fortgång och behöriga verkställighet, om förordnanden

till lantmäteriförrättningar, om lantmätares avstängande från rätt till nya för­

ordnanden ;

15:o) mål om kyrkobokföring, lysning eller annat kungörande till äktenskap,

utfärdande av äktenskapscertifikat, företagande av vigsel;

3 §.

Därest i mål, som enligt 2:o) av 2 § tillhör regeringsrättens upptagande,

klagan rörer myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse å landstings,

menighets eller dess representations beslut, eller mål, som i andra stycket av

samma punkt sägs, angår skolväsendets ordnande, skall regeringsrätten, med

eget utlåtande, överlämna målet till avgörande av Konungen i statsrådet.

Samma lag vare, där besvärsmål angår flera ämnen, av vilka något, men ej

alla i 2 § angivits tillhöra regeringsrättens upptagande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

1 sand. 197 häft.

(Nr 282.)

3

34

Kungl. Maj ris proposition nr 28£.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd, den 19 mars

1928.

N ärvarande:

justitierådet

von

S

eth

,

justitierådet W

edberg

,

regerin gsrådet P^lanting- G-^yllenbåga ,

justitierådet A

lexanderson

.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justi ti edeparte-

mentsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet den 9 mars 1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upp­

rättat förslag till

lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj

1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj.ts regeringsrätt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Torsten Petersson.

Lagrådet

anförde:

I 14 § 1. lagen om polisväsendet i riket talas ej om polismän utan helt allmänt

om befattningshavare vid polisväsendet. Giltig grund torde saknas att i före­

varande lag avvika från detta uttryckssätt. Med hänsyn härtill, men även

av andra redaktionella skäl, hemställes att det undantag i 2 § 2:o) första ledet,

som hänför sig till sagda lag, måtte avfattas sålunda: såframt ej klagan föres

över Konungens befallningshavandes beslut i anledning av sökt fastställelse å

beslut, varom förmäles i 14 § 1. lagen om polisväsendet i riket.

Enligt den nuvarande lydelsen av 2 § 13 :o) höra till regeringsrättens pröv­

ning mål om Konungens befallningshavandes åtgärder till befordrande av lant-

mäteriförrättningars, men ej andra förrättningars, fortgång och behöriga verk­

ställighet. Enligt förslaget skulle det bliva tvärtom. Att bestämmelsen om

lantmäteriförrättningar uteslutits beror uppenbarligen därpå, att tillsynen över

att sådana förrättningar vederbörligen fortgå och verkställas numera helt an­

kommer på överlantmätarna och lantmäteristyrelsen, vilken senare har att, där

förhållandena icke äro sådana, att åtal vid domstol påkallas, i disciplinär väg

inskrida mot den felande eller försumlige. Talan mot vad lantmäteristyrelsen

i sådan väg åtgör och beslutar prövas redan nu enligt punkten 17 :o) av rege­

ringsrätten. Beträffande övriga förrättningar lära icke några stadganden fin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 882.

35

nas, som berättiga Konungens befallningsliavande att vidtaga sådana särskil­

da åtgärder i förevarande hänseende, som det tidigare ankommit på befallnings-

havanden att vidtaga i fråga om lantmäteriförrättningar. Orden: om befall-

ningshavandens åtgärder------- ----- -— ■— behöriga verkställighet, torde alltså

böra utgå.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott den 20 mars 1928.

N ärvarande:

Statsministern

E

kman

,

ministern för utrikes ärendena

L

öfgren

,

statsråden

R

ibbing

, G-

ärde

, P

ettersson

, H

amrin

, A

lmkvist

, L

yberg

,

von

S

tockenström

.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans-, ecklesiastik- och

jordbruksdepartementen anmäler tillförordnade chefen för justitiedepartemen­

tet, statsrådet Gärde, lagrådets den 19 mars 1928 avgivna utlåtande över det

den 9 i samma månad till lagrådet remitterade förslaget till

lag om ändrad

lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj. ts

regeringsrätt.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden, att han låtit i försla­

get vidtaga ändringar i de av lagrådet anmärkta hänseenden ävensom där­

utöver några mindre jämkningar av formell natur.

Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget samt hemställer,

att detsamma måtte genom proposition föreläggas innevarande års riksdag till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­

da hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Re­

genten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den ly­

delse hilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Stockholm 1928.

Kungl. Boktryckeriet,

P. A. Norstedt & Söner.

280880