2

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Förslag

till

Lag

om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall

i arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses

vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till över­

vägande del framkallats genom inverkan av

arsenik eller förening därav,

bly eller legering eller förening därav,

kvicksilver eller amalgam eller förening därav,

fosfor eller förening därav,

strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar eller radium,

mj ältbrandssmitta.

Beträffande försäkringen i vad den avser dylika yrkessjukdomar skola

bestämmelserna i nämnda lag äga motsvarande tillämpning, dock med iakt­

tagande av vad nedan stadgas.

Arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan, som här

avses, benämnes i denna lag farligt arbete.

2 §•

Vad enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete gäller angående

dagen för olycksfallet skall, då fråga är om yrkessjukdom, avse dagen för

sjukdomens yppande.

3 §•

Ersättning i anledning av yrkessjukdom skall icke utgå, med mindre

arbetaren inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som framkallats genom

inverkan av röntgenstrålar eller radium, inom tio år före dagen för sjuk­

domens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna

äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

⁴ §•

Finner försäkringsinrättning erforderligt, att där försäkrad arbetare, till

förebyggande av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras,

under någon tid avhåller sig från det farliga arbetet, äger försäkrings-

inrättningen för den tid arbetaren för sådant ändamål avhåller sig från

arbetet tillerkänna honom ersättning uppgående till högst hälften av hel

sjukpenning.

29 juni 1917 om försäkringsrådet stadgas i fråga om där omförmälda

ärenden.

9 §•

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som avses i 1 §,

är för handen, utfärdar Konungen en förteckning, upptagande dels de sjuk-

domsformer, vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i nämnda

paragraf sägs, dels och de slag av verksamhet, vari dessa sj ukdomsformer

bruka framträda.

4

Kungl. May.ts proposition nr 184.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1930 men skall icke äga

tillämpning i fråga om yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag, och

ej heller beträffande yrkessjukdom, som yppats senare, därest arbetaren

icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,

där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjuk­

domen.

6

med vars begrepp förbundes föreställningen om en tilldragelse av plötslig

eller omedelbar natur, avsåge yrkessjukdomens begrepp en verkan, som först

efter band uppträdde.

Yissa av nämnda sjukdomar, till exempel hastigt påkommande förgiftnings-

fall, en del infektioner med mera, kunde även karaktäriseras såsom olycks­

fall och behandlades numera vid lagstiftningens tillämpning ej sällan från

berörda synpunkt. Några yrkessjukdomar, såsom kroniska bly-, fosfor- och

arsenikförgiftningar, vissa särskilt hos glas- eller gruvarbetare uppträdande

åkommor med mera, hade sin grund i själva vrkesdriftens beskaffenhet och

kunde därför betecknas såsom specifika yrkessjukdomar. Till yrkessjukdo­

marnas kategori hänfördes understundom även under yrkesverksamheten

framträdande sjukdomar i andedräktsorganen, reumatiska åkommor med

mera, vilka visserligen även eljest allmänt förekomme men vilka i arbets­

förhållandena inom vissa yrken hade en särskilt gynnsam jordmån för sin

uppkomst eller utveckling.

Av vad sålunda i korthet anförts framginge, att flera av yrkessjukdomarna,

i likhet med olycksfallen i arbetet, hade sin grund i arbetsförhållanden,

för vilka arbetsgivaren syntes böra ansvara, och att således en utsträckning

av arbetsgivarens ersättningsskyldighet till att omfatta jämväl yrkessjukdomar,

åtminstone beträffande vissa av dem, utgjorde eu följdriktig utvidgning av

den egentliga olycksfallslagstiftningen.

Efter att hava redogjort för lagstiftningen på området i vissa främmande

länder fortsatte kommittén:

Det vore således ännu tills vidare endast ett par utländska lagar, i vilka

yrkessjukdomar med avseende å rätt till ersättning i avsevärd utsträckning

likställts med olycksfall i arbete. För kommittén hade uppstått frågan, i

vad mån berörda sjukdomar borde omfattas av den lagstiftning, som ut­

gjorde föremål för kommitténs arbete. Av vad redan anförts syntes åtmin­

stone framgå, att de från många håll framställda yrkandena om att yrkes­

sjukdomar av vissa slag borde falla under olycksfallslagstiftningen och att

följaktligen de ersättningar, som i sådana fall skulle utgå, bestredes genom

arbetsgivarnes försäkringsavgifter, i flera fall erkänts vara berättigade.

Under nuvarande förhållanden erliölle visserligen i vårt land eu arbetare,

som på grund av någon dylik sjukdom blivit invalid, ersättning i form av

pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Beloppen av berörda

pensioner vore emellertid, särskilt om rätten till pension inträdde vid tidi­

gare ålder, ofta vida anspråkslösare än de belopp, som i motsvarande fall

utging-e enligt grunderna för olycksfallsförsäkringen, och kunde därför svår­

ligen i tillräcklig mån tillgodose de behov i fråga om ersättningens storlek,

som i nämnda hänseende med rätta gjort sig gällande. Därtill komme, att

invalidpensionerna enligt pensionsförsäkringslagen utginge endast vid hög­

gradig invaliditet och icke, såsom enligt olycksfallslagstiftningen, även vid

mindre betydande nedsättning av arbetsförmågan. Under det stadium av

sjukdomen, som föreginge inträdandet av invaliditet, ävensom vid övergå­

ende sjukdom erhölles i många fall, vad vårt land beträffade, ersättning

endast där arbetaren vore medlem i någon av de på frivillighetens väg upp­

rättade sjukkassorna.

Såsom redan antytts hade även kommittén funnit sambandet mellan yrkes­

sjukdomarna och de olycksfall, som omfattades av olycksfallslagstiftningen,

i flera fall vara av den art, att vissa av nämnda sjukdomar i den ifråga­

satta nya olycksfallslagstiftningen för vårt land borde jämställas med olycks­

fall. Kommittén hade i sådant syfte föreslagit, att nämnda lagstiftning, åt­

minstone tills vidare och innan ytterligare erfarenhet i berörda hänseende

Kungl. Maj:ts proposition hr 184.

Knntjl. Ma-j:ts proposition nr l'S4.

t

vunnits, lämpligen borde omfatta sädana yrkessjukdomar, som förorsakades

av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade ämnen. I alla händelser skulle

genom en sådan bestämmelse ett avsevärt antal yrkessjukdomar komma att

falla under olycksfallslagen och särskilt, som det ville synas, väsentligen

sådana sjukdomar, om vilkas karaktär av verkliga yrkessjukdomar minsta

tvekan rådde.

Vidare yttrade kommittén, att den icke ansett erforderligt att i lagen

uppräkna de ämnen, som vore att anse såsom siirskilt giftiga. Det syntes

kunna överlämnas åt riksförsäkringsanstalten och således i sista hand åt

försäkringsrådet att till ledning vid tillämpningen möjligast fullständigt an­

giva de ämnen, som i vissa slag av rörelser eller vid viss användning vore

att anse såsom särskilt giftiga i lagens mening.

I överensstämmelse med det anförda upptogs i kommitténs förslag en

bestämmelse av innehåll, att såsom skada till följd av olycksfall i arbete

skulle anses jämväl sjukdom, som förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet

begagnade ämnen.

Över kommitténs betänkande avgåvos utlåtanden av åtskilliga myndig- Kiksförsäk-

heter och enskilda sammanslutningar. Härvid yttrade viksfövsälcvingsanstaltPM ®

1916

.

i utlåtande den 15 januari 1916 bland annat:

Det syntes ej kunna förnekas, att en arbetare, som till följd av eu av

yrkesarbetet föranledd sjukdom förlorat sin arbetsförmåga eller fått den­

samma nedsatt, borde vara berättigad till ersättning lika väl som den, vil­

ken lidit sådan förlust eller nedsättning genom ett till följd av arbetet

ådraget olycksfall. Likaledes syntes det vara klart, att den grundsats, på

vilken den sociala olycksfallslagstiftningen vilade, nämligen att det tillliomme

en yrkesverksamhet att bära alla de kostnader, som dess utövande med­

förde, måste gälla jämväl beträffande de av yrkesarbetet direkt och så

gott som uteslutande framkallade sjukdomarna, samt att alltsa kostnaden

för den ersättning, som i anledning av sådan sjukdom skulle utgivas, borde

i dess helhet bäras av arbetsgivaren. Riksförsäkringsanstalten ansåge sig

därför böra instämma i kommitténs yttrande, att eiy utsträckning av arbets­

givarens ersättningsskyldighet till att omfatta åtminstone vissa yrkessjuk­

domar utgjorde en följdriktig utvidgning av den egentliga olycksfallslagstift­

ningen.

.

Kommittén hade angivit skälen, varför berörda ersättningsfrågor icke

borde hänföras till ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen. Såsom skäl för

att de ej heller borde läggas under sjukförsäkringen, därest en obligatorisk

sådan skulle komma till stånd, kunde anföras, att sasom redan nämnts det

ålåge arbetsgivarna att ensamma bära kostnaden för de ersättningar, som

uti ifrågavarande avseende skulle utgå, samt att dylika sjukdomar ofta

medförde invaliditet, vilken dessutom ej sällan framträdde under enahanda

former som följderna av en olycksfallsskada.

Efter att hava framhållit, att åtskilliga grupper av kroppsskador, som

stode på gränsen mellan olvcksfallsskador och påföljder av sjukdom, be­

traktats såsom olycksfallsskador, fortsatte riksförsäkringsanstalten:

Genom att i olycksfallsförsäkringslagen upptaga stadgande om ersättning

jämväl vid yrkessjukdom trädde den svenska sociala olycksfallslagstiftningen

in på ett nytt område. Visserligen hade på sätt kommittén angivit be­

stämmelser i dylikt avseende upptagits inom vissa utländska olycksfallsför-

säkringslagar, men även därstädes syntes erfarenheten i berörda frågor ännu

Social

-

styrelsen

1916.

icke vara synnerligen stor. Det syntes därför riksförsäkringsanstalten vara

nödvändigt att endast med största varsamhet framgå på nämnda nya väg.

Anstalten kunde därför ej annat än finna det vara synnerligen välbetänkt

att på sätt kommittén föreslagit i lagförslaget upptaga allenast vissa yrkes­

sjukdomar och därvid företrädesvis dem, beträffande vilka det i varje fall

jämförelsevis lätt kunde ådagaläggas, att sjukdomen uppkommit till följd av

yrkesarbete.

En sådan grupp av yrkessjukdomar syntes först och främst utgöras av

de av kommittén angivna sjukdomarna, som uppstode genom begagnandet

i arbetet av särskilt giftiga ämnen. Men upptoge man i lagen nämnda

grupp, syntes man enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande icke kunna

undgå att upptaga jämväl den obetydliga grupp av sjukdomar — mjältbrand,

koppor och rots — som kunde uppstå genom hanteringen eller blotta be­

röringen av själva arbetsmaterialet, och beträffande vilka sjukdomar det

likaledes lätt kunde ådagaläggas, att sjukdomen uppkommit genom yrkes­

arbetet. Därigenom skulle också, vad mjältbrand anginge, undanröjas an­

ledningen till en såsom det lätt kunde synas inkon sekvent behandling av dy­

lika fall. Hade nämligen mjältbrandssmittan uppstått därigenom att vid be­

handlingen av till exempel huden efter ett i mjältbrand dött djur arbetaren

ådragit sig ett skärsår eller ett föremål inträngt i arbetarens hand eller fot

och mjältbrandssmittan därigenom inkommit i blodet, hade riksförsäkrings­

anstalten beträffande de mera vanliga infektionerna eller de så kallade blod­

förgiftningarna ansett effekten i dess helhet såsom olycksfallsskada och er­

satt densamma. Om däremot smitta överförts från arbetsmaterialet till ar­

betaren utan att någon sådan åverkan förekommit, som nyss angivits, eller

nagot sär eller annan yttre skada kunnat upptäckas, hade riksförsäkrings­

anstalten däremot funnit sig icke kunna bevilja ersättning för sjukdomens

påföljder.

Riksförsäkringsanstalten ausåge alltså, att ifrågavarande bestämmelse borde

avse dels såsom kommittén föreslagit sjukdomar, som förorsakats av särskilt

giftiga, vid^ arbetet begagnade ämnen, dels ock, enligt vad riksförsäkrings­

anstalten sålunda anfört, vissa sjukdomar, som uppkommit genom smitto-

överföring från i arbetet hanterat föremål.

Emellertid syntes den av kommittén föreslagna bestämmelsen med det

därtill sålunda gjorda tillägget vara allt för svävande för att möjliggöra en

enhetlig, och rättvis tillämpning. Enda möjligheten därför syntes vara att,

såsom i utländsk lagstiftning skett, förteckningar upprättades å de ämnen,

som skulle anses såsom särskilt giftiga, jämte de därav föranledda sjuk­

domarna ävensom å de genom smittoöverföring ådragna sjukdomar, som

skulle medföra rätt till ersättning, Att i lagen införa dvlika förteckningar

syntes dock vara mindre lämpligt, då utvecklingen och ändrade arbetsmetoder

inom. industrien allt emellanåt syntes föranleda förändring i berörda för­

teckningar. Lämpligast syntes därför vara, att det lämnades åt Kungl. Maj:t

att i sagda avseende meddela bestämmelse.

Socialstyrelsen anförde i utlåtande den 31 januari 1916 bland annat:

Frågan om de så kallade yrkessjukdomarnas ställning till olycksfallsför­

säkringen vore ännu i de allra flesta länder ett öppet spörsmål. Att det

gåves alldeles specifika yrkessjukdomar, som med all rätt borde jämställas

med olycksfall, sjntes av ingen bestridas. En betydande svårighet mötte

emellertid, när det gällde att uppdraga gränserna för det område av yrkes­

sjukdomar, som borde inbegripas under försäkringen.

Med den jämförelsevis snäva begränsning, som givits åt begreppet yrkes­

sjukdomar i kommitténs förslag, syntes några befogade anmärkningar mot

8

Kungl. Maj tis proposition nr 184.

Proposition

1916.

Motioner vid

1916 års

riksdag.

torisk sjukförsäkring vore införd, finge bära eu del av kostnaderna därför. Skulle

så kallade yrkessjukdomar hänföras under olycksfallslagen riskerade man, att

så småningom en mängd andra sjukdomar såsom tuberkulos med flera, vilka

antoges hava uppkommit eller förvärrats genom förhållandena å arbetsplatsen,

hänfördes till olycksfallsförsäkringen och sålunda komme att i försäkrings-

hänseende vila uteslutande på arbetsgivaren. Även flera länsstyrelser anslöto

sug till den åsikten att yrkessjukdomarna borde omfattas av sjukförsäkringen.

Ä andra sidan påyrkades från flera håll, att ännu flera yrkessjukdomar borde

omfattas av olycksfallsförsäkringen särskilt i fråga om sjömän med avseende

å de i deras yrke förekommande speciella sjukdomarna, såsom gula febern

och dylikt.

Vid ärendets behandling i statsrådet den 24 mars 1916 anförde föredra­

gande departementschefen, statsrådet von Sy do tv, att under allt erkännande av

det befogade i de motiv, som av ålderdomsförsäkringskommittén i dess be­

tänkande och även från annat håll anförts för de ifrågavarande yrkessjuk­

domarnas medtagande i olycksfallsförsäkringen, syntes dock de skäl, som

framhållits mot en dylik anordning, vara icke mindre beaktansvärda. De­

partementschefen ansåg därför lämpligast att tills vidare, och intill dess den

då nyligen tillsatta sjukförsäkringskommittén förebragt ytterligare utredning i

frågan, ej i lagen intaga någon bestämmelse i omförmälda syfte. Därigenom

skulle således frågans lösning endast uppskjutas till en nära framtid.

I det förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete, som genom

proposition (nr 111) framlades för 1916 års riksdag, intogs således icke någon

bestämmelse om yrkessjukdomar.

Frågan om yrkessjukdomarnas inordnande under olycksfallsförsäkringen

upptogs i två vid 1916 års riksdag väckta motioner.

I eu motion i första kammaren (nr 109) av herr Lindley hemställdes, att

i lagen måtte intagas bestämmelse att såsom skada till följd av olycksfall

i arbete skulle anses jämväl sjukdom, som förorsakats av särskilt giftiga,

vid arbetet begagnade ämnen, samt vid anställning å fartyg ådragna skador,

såsom smittosamma och klimatiska sjukdomar, lastens avdunstning eller

kolosförgiftning. Till stöd härför anförde motionären i huvudsak:

En stor anmärkning, som med fog kunde riktas mot det i propositionen

framlagda lagförslaget, vore dess begränsning till att omfatta endast uppen­

bara olycksfall men icke medtaga — som kommittén föreslagit — jämväl

sådana fall, där sjukdom förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet be­

gagnade ämnen. Men icke ens den av kommittén föreslagna ordalydelsen

täckte helt nämnda fråga, vad sjöfolkets skyddskrav beträffade. Många

fall hade kommit till allmänhetens kännedom, där sjukdom — till och

med dödsfall — inträffat ombord å fartyg genom farliga lasters avdunst-

ningar och genom kolosförgiftningar till följd av olämpliga eldstäder med

mera. Nog hade väl en sjöman, som genom sin arbetsgivares förvål­

lande bleve utsatt för dylika faror till liv och hälsa, samma moraliska rätt

till ersättning som den, vilken blivit skadad eller ljutit döden till följd av

olycksfall i arbetet i vanlig mening. Detsamma vore förhållandet beträffande

sådana sjukdomar som beriberi, malaria, gula febern, solstygn, kolera eller

andra klimatsjukdomar, vilka sjöfolket kunde ådraga sig under utövandet av

10

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

sitt arbete i arbetsgivarens tjänst. Sjömännen stode dessutom i en sämre

belägenhet än andra arbetare däruti att de icke hade någon möjlighet att

undandraga sig dylika faror utan bleve med lagens och myndigheternas hjälp

tvingade att medfölja fartyget och ikliida sig därmed förbundna risker. Att

under dylika förhållanden utesluta sådana skador från försäkringsskyddet

vore en uppenbar oriittvisa, vartill lagstiftaren icke borde medverka.

I eu inom andra kammaren av lierr Eriksson i Grängesberg med flera väckt

motion (nr 275) hemställdes om intagande i lagen av stadgande att såsom

skada till följd av olycksfall i arbete skulle anses jämväl sjukdom, som för­

orsakats av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade ämnen eller som upp­

kommit genom överförande av smitta från i arbetet hanterat föremål. Det

skulle ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma, vilka ämnen skulle anses

särskilt giftiga och vilka sjukdomar skulle medföra rätt till ersättning. Mo­

tionärerna anförde till stöd för denna hemställan, att efter deras uppfattning

alla egentliga yrkessjukdomar borde betraktas och behandlas som olycksfall

i arbete. Då emellertid ringa utsikt syntes föreligga att för det dåvarande

få lagen avfattad i överensstämmelse med nämnda krav, hade motionärerna

begränsat sitt yrkande till vad kommittén i berörda del föreslagit med den

utvidgning, som riksförsäkringsanstalten påyrkat. Det förhållandet, att sjuk-

försäkringskommittén borde ägna nämnda spörsmål sin intresserade upp­

märksamhet, syntes icke utgöra tillräckligt skäl, varför icke yrkessjukdomarna

borde hänföras till den plats i socialförsäkringen, dit de rätteligen hörde.

Uti sitt med anledning av propositionen avgivna utlåtande (nr 1) framhöll

särskilda utskottet nr 1 bland annat:

Utskottet hade icke kunnat dela de betänkligheter, som gjort sig gällande

mot kommitténs förslag i omförmälda del. Från principiell synpunkt syntes

utskottet intet vara att erinra mot att i fråga om vissa av yrkessjukdomarna,

vilka i likhet med olycksfallen i arbetet hade sin grund i arbetsförhållanden,

för vilka arbetsgivaren borde ansvara, arbetsgivarens ersättningsskyldighet

utsträcktes till att omfatta jämväl dem, och därest man, såsom kommittén

föreslagit, begränsade sig till sådana yrkessjukdomar, som förorsakades av

särskilt giftiga, vid arbetet begagnade ämnen, syntes några svårigheter icke

möta att ordna berörda ersättningsskyldighet i samband med den egentliga

olycksfallslagstiftningen, dit den ock, såsom kommittén framhållit, i själva

verket hörde.

Däremot hade utskottet icke ansett lämpligt att, såsom herr Lindley i

sin motion föreslagit, för en viss kategori av arbetare förorda särskilda be­

stämmelser, på grund av vilka ersättning skulle utgå icke blott vid andra

yrkessjukdomar än dem, som föranledde ersättning till andra arbetare, utan

även vid sådana sjukdomar, som hade sin grund i förhållanden, för vilka

arbetsgivaren icke kunde göras ansvarig. Yad särskilt anginge frågan om

arbetares rätt till ersättning vid klimatsjukdomar och dylikt syntes densamma

böra upptagas till behandling i sammanhang med sjukförsäkringen.

Utskottet hade ej heller ansett det av herr Eriksson med flera gjorda

tillägget rörande yrkessjukdom, som uppkommit genom överförande av smitta

från i arbetet hanterat föremål, böra upptagas i lagen, då nämligen stadgan­

det därigenom skulle komma att förlora den bestämda begränsning, som

givits detsamma i kommitténs förslag, och i praktiken åt stadgandet givas

en omfattning, som skulle vida överskrida de egentliga yrkessjukdomarnas

område. Bestämmelsen skulle även lätt kunna giva anledning till tvister,

Knngl. Maj:t» proposition nr

AV

4.

I 1

Särskilda

utskottet 1916.

Riksdagen

1916.

Social förs äk-

ringskommit-

tén 1919.

Internatio

-

uella arbets-

konferensen

1925.

huruvida smittan i det särskilda fallet skulle kunna hänföras till något i

arbetet hanterat föremål eller icke.

I likhet med kommittén hade utskottet icke ansett erforderligt att över­

lämna åt Kungl. Maj:t att förordna om vilka ämnen, som skulle anses såsom

giftiga enligt lagen, utan syntes, på sätt kommittén tänkt sig, kunna över­

lämnas åt försäkringsrådet att till ledning vid tillämpningen möjligast full­

ständigt angiva de ämnen, som i vissa slag av rörelser eller vid viss an­

vändning vore att anse som särskilt giftiga i lagens mening.

På grund av det anförda föreslog utskottet, att i lagen skulle upptagas

bestämmelse att sasom skada till följd av olycksfall i arbete skulle anses

jämväl sjukdom, som förorsakats av särskilt giftigt, vid arbetet begagnat

ämne.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av

sju ledamöter

, vilka

hemställde, att nyssnämnda bestämmelse måtte utgå. Till stöd härför an­

förde reservanterna, att ersättning för yrkessjukdomar enligt sakens natur

hörde till sjukförsäkringen och icke till olycksfallsförsäkringen samt att man,

om yrkessjukdomar hänfördes under olycksfallsförsäkringslagen, riskerade att

så småningom stadgandet därom allt mer och mer utvidgades, så att åtskil­

liga sjukdomar, till exempel tuberkulos med flera, vilka antoges hava upp­

kommit eller förvärrats genom förhållandena å arbetsplatsen, efter hand

skötes under olycksfallsförsäkringen och komme att i försäkringshänseende

vila uteslutande på arbetsgivarna.

lörsta kammaren anslöt sig med 72 röster mot 44 till reservationen,

under det att andra kammaren utan votering biträdde utskottets förslag.

Med anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut uteslöts bestämmelsen om

yrkessjukdomar i det lagförslag, som antogs av riksdagen, och i lagen om

försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 (nr 235) upptogs således

icke någon bestämmelse i detta ämne.

Den av departementschefen omnämnda kommittén —

socialförsäkringshom-

mittén

— avgav den 14 oktober 1919 betänkande och förslag angående all­

män sjukförsäkring. Förslaget, vilket avsåg införande av obligatorisk sjuk­

försäkring, omfattade även yrkessjukdomarna. I sådant hänseende stad­

gades, att i fråga om försäkrad, som användes till arbete för arbetsgivares

räkning och för vilken, på grund av arbetets art eller de förhållanden, under

vilket arbetet bedreves, sjukdomsrisken vore väsentligt ökad, skulle erläggas

riskavgift, som skäligen motsvarade den ökade risken. Denna avgift

skulle erläggas av arbetsgivaren. — Kommitténs förslag föranledde icke lag­

stiftning.

Vid den

internationella arbetslconferensens sjunde sammanträde

i Geneve år

1925 antogs ett förslag till konvention angående ersättning för yrkessjuk­

domar. Enligt förslaget skulle varje medlem av den internationella arbets­

organisationen, som ratificerade konventionen, förbinda sig att tillförsäkra

personer, som fölle offer för yrkessjukdomar, eller deras rättsinnehavare en er­

sättning, grundad på de allmänna principerna i den nationella lagstiftningen

angående ersättning för olycksfall i arbete. Denna ersättning skulle icke

vara lägre än den, som i den nationella lagstiftningen stadgades för skada

12

Kung i. Maj tis proposition nr 184.

Försäkrings

-

rådet 1925.

Medicinal­

styrelsen

1925

.

hållanden, varom vore fråga, hade man ansett sig böra framgå med synner­

lig försiktighet, något som inhämtades redan av en jämförelse mellan å ena

sidan konventionsförslaget och å andra sidan den nationella lagstiftningen

i flera av de länder, som godtagit principen om yrkessjukdomarnas likstäl­

lande med olycksfall i arbete.

Emellertid hade man tillika utgått från att varje land, som biträdde kon­

ventionsförslaget, skulle vid sidan därav efter sina nationella förhållanden

anpassa och komplettera sin lagstiftning. Detta hade kommit till uttryck

bland annat i det vid konferensen antagna förslaget till rekommendation.

För genomförande därav och för att en lagstiftning av ifrågavarande slag

för vårt lands vidkommande skulle kunna med hänsyn till sitt ändamål tilb

fredsställande fylla sin uppgift erfordrades givetvis ett sådant närmare över­

vägande, som framhållits i svenska regeringens svarsskrivelse med anledning

av omförmälda frågecirkulär.

Biksförsäkringsanstalten finge vidare erinra, att lagstiftningen på be­

rörda område hade att beakta även ett flertal andra svårlösta frågor än den

nyss nämnda, om vilka sjukdomar, som med hänsyn till förhållanden och

behov i vårt land — samt vår lagstiftning i övrigt om sjuk- och olycksfalls­

försäkring — företrädesvis borde komma i fråga. Sådana vore bland annat

frågorna om sättet för fastställande av det erforderliga sammanhanget mellan

arbetet eller de förhållanden, varunder det bedreves, och sjukdomens upp­

komst samt bevisning och antaganden därutinnan, om ansvarsförhållandet

mellan olika arbetsgivare och olika försäkringsinrättningar beträffande ar­

betare, vilkas anställning och sysselsättning växlade under tiden för sjuk­

domens uppkomst och utveckling, om arbetsförtjänstens fastställande med

mera.

I en del viktiga hänseenden syntes alltså, såsom i utlandet skett, inne­

hållet i ifrågavarande lagstiftning böra göras beroende bland annat av för­

säkringspliktens omfattning, om den skulle gälla med eller utan viss karens­

tid, varunder omedelbar ersättningsplikt skulle åligga arbetsgivaren, samt av

om blott en försäkringsinrättning skulle finnas eller om särskilda föreskrifter

skulle meddelas för fall, när sjukdomen drabbade arbetare hos arbetsgivare,

som under tiden för sjukdomens uppkomst och utveckling överginge från

den ena till den andra försäkringsinrättningen, eller arbetare hos olika arbets­

givare, av vilka under samma tid en hade försäkring i den ena och en i

annan försäkringsinrättning.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening borde med frågan om biträdande

av konventionsförslaget anstå till dess närmare utredning vunnits i nyss

angivna avseenden.

Med hänsyn till vikten av att frågan om ersättning för yrkessjukdomar

snarast löstes tilläte sig riksförsäkringsanstalten emellertid föreslå, att social­

styrelsen ville hemställa om igångsättandet av sådan utredning.

Försäkringsrådet framhöll i ett till socialstyrelsen den 31 oktober 1925

avgivet yttrande rörande konventionsförslaget och rekommendationen, att

det syntes erforderligt, att ytterligare utredning verkställdes i fråga om

yrkessjukdomarna, då möjligen särskilt den till konventionsförslaget hörande

förteckningen behövde givas annat innehåll med hänsyn till svenska för­

hållanden.

Till socialstyrelsen avgavs yttrande jämväl av medicinalstyrelsen, som i

utlåtande den 12 oktober 1925 — under förklaring, att styrelsen uteslutande

ur medicinsk synpunkt granskat konventionsförslaget och rekommendationen —

14

Kuni/l. Maj:ts proposition nr 184.

Särskilda

utskottet

1920

.

Riksdagen

1926

.

Social­

styrelsen,

riks för säk­

ring san st alt eu

och medicinal­

styrelsen

1928

.

ock vara uppenbart, såväl att frågan om ersättning för yrkessjukdomarna

svårligen kunde lösas inom ett system av frivillig sjukförsäkring som ock

att — ehuru enligt departementschefens uppfattning starka skäl talade för

att yrkessjukdomarna inbegrepes under olycksfallsförsäkringen — frågan

med hänsyn till svenska förhållanden icke kunde lösas genom en lagstiftning,

som begränsades till de sjukdomar, vilka upptagits i den vid konventions-

förslaget fogade förteckningen. Med hänsyn till frågans invecklade be­

skaffenhet och till stor del outredda skick hade det icke varit möjligt att

medhinna den ytterligare undersökning, som måste föregå utarbetande av

förslag i frågan. Departementschefen hade dock för avsikt att föranstalta

om sådan utredning.

Det framlagda förslaget vann som bekant icke riksdagens bifall.

För samma riksdag framlades jämväl genom proposition (nr 118) nyss­

nämnda av internationella arbetsorganisationens konferens antagna konven-

tionsförslag och rekommendation. Yid anmälan av ärendet i statsrådet den

25 februari 1926 erinrade departementschefen om sitt uttalande vid behand­

lingen av förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete och fram­

höll, att då han på anförda skäl icke vore beredd att föreslå sådan ändrad

lagstiftning, som utgjorde förutsättning för ratifikation av konventionsför-

slaget, han ansåge sig icke för det dåvarande kunna tillstyrka ratificering

därav. Rörande rekommendationen uttalade departementschefen, att den­

samma icke för det dåvarande borde föranleda någon åtgärd. Däri upptagna

önskemål konmie antagligen att beaktas vid den tillämnade utredningen

rörande frågan om yrkessjukdomar i dess helhet.

I sitt med anledning av sistnämnda proposition avgivna utlåtande (nr 5)

anförde andra särskilda utskottet, att såsom framginge av den översikt av

frågan om yrkessjukdomarna, som lämnats, rådde meningsskiljaktighet om

till vilket område av socialförsäkringen — sjuk- eller olycksfallsförsäkringen —

yrkessjukdomarna rätteligen borde hänföras. Att vid sådant förhållande och

utan avvaktande av resultatet av den utredning i frågan, som kunde komma

att äga rum, taga bestämd ståndpunkt till de i konventionsförslaget och re­

kommendationen berörda spörsmålen läte sig tydligen icke göra. Något ut­

talande i frågan från riksdagens sida syntes utskottet sålunda icke vara

erforderligt.

riksdagen, som godkände utskottets utlåtande, framhöll i avlåten skrivelse

(nr 3o0), att Sverige för det dåvarande icke borde biträda konventionen.

I fråga om rekommendationen hade riksdagen icke något att erinra mot

vad departementschefen därutinnan anfört.

Med anledning av konventionsförslaget och rekommendationen uppdrog

emellertid Kungl. Maj:t den 13 juli 1926 åt socialstyrelsen, riksförsäkrings-

anstalten och medicinalstyrelsen gemensamt att, med beaktande av vad

konventionsförslaget och rekommendationen inneliölle, verkställa utredning

och avgiva förslag i frågan om ersättning för yrkessjukdomar.

Till fullgörande av detta uppdrag hava ämbetsverken avlämnat det av

mig inledningsvis omnämnda utlåtandet. Detsamma torde få såsom bilaga

fogas vid protokollet i detta ärende (Bilaga B). Beträffande den av ämbets­

verken förebragta utredningen och det av dem framlagda förslaget tillåter

jag mig att hänvisa till utlåtandet.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Över ämbetsverkens förslag hava utlåtanden avgivits av försäkringsrådet,

pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen och kommerskollegium, varjämte

yttranden inkommit från svenska arbetsgivareföreningen, landssekretariatet,

Sveriges allmänna sjukkasseförbund och de ömsesidiga socialförsäkrings­

bolagens förening. Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden

från Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska industrikontor, fullmäktige

i järnkontoret och svenska garveriidlcareföreningen. I landssekretariatets

yttrande har redogörelse lämnats för vissa uttalanden av styrelserna för eu

del till landsorganisationen anslutna förbund. Rikssjukkassornas central­

organisation, som erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet, har icke be­

gagnat sig därav.

I detta sammanhang bör nämnas, att i en vid 1928 års riksdag inom andra

kammaren väckt motion (nr 288) av herr Sundström hemställdes, att riks­

dagen måtte besluta sådant tillägg till lagen om försäkring för olycksfall i

arbete, att arbetare, som ådragit sig muskelsträckning i ryggen, erliölle er­

sättning enligt olycksfallsförsäkringslagens grunder, eller, om nämnda för­

slag icke bifölles, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära

utredning i ärendet samt förslag till nästa års riksdag. Motionen föranledde

icke någon riksdagens åtgärd.

Uti flera främmande länder har man genom lagstiftning reglerat frågan

om ersättning för yrkessjukdomar. Härvid har man i allmänhet beträf

iande vissa dylika sjukdomar uppställt samma eller liknande regler, som

gälla för olycksfall i arbete. Jag tillåter mig att i detta avseende hän­

visa till den vid ämbetsverkens utlåtande fogade redogörelsen. Emellertid

vill jag tillägga, att i Norge genom Lov av 22 juni 1928 om förändring i lov

om ulykkesforsikring for industriarbeidere m. v. av 13 august 1915 med

tilleggslover i olycksfallsförsäkringslagen infogats en bestämmelse av inne­

håll att med olycksfall skola jämställas vissa yrkessjukdomar, varom konungen

meddelar närmare bestämmelser. Genom resolution den 7 december 1928

har föreskrivits, att med olycksfall i nämnda lags mening skola likställas

följande yrkessjukdomar, nämligen förgiftning genom bly, dess legeringar

och föreningar, förgiftning genom kvicksilver, dess amalgamer och föreningar,

förgiftning genom fosfor och dess föreningar samt mjältbrandssmitta.

Därjämte vill jag nämna, att enligt meddelande från internationella arbets-

byrån förberörda konvention ratificerats av Belgien, Kuba, Finland, Indien,

Japan, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz, Serbokroatoslovenska staten,

Storbritannien och Irland, Tyska riket, Ungern och Österrike.

Ämbetsverken hava i sitt utlåtande framlagt ett förslag till lag angående

tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete

å vissa yrkessjukdomar. Enligt förslagets huvudstadgande skall försäkring-

jämlikt olycksfallsförsäkringslagen jämväl avse yrkessjukdomar, som ute­

slutande eller till övervägande del framkallas genom inverkan av arsenik

och dess föreningar, bly samt dess legeringar och föreningar, kvicksilver

samt dess amalgamer och föreningar, fosfor och dess föreningar, bensin, ben-

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 154 häft. (Nr 184.)

1625 ²S 2

Kungl. Maj:tf proposition nr 184.

I 7

Främxnauda

rätt.

Allmänna

synpunkter.

Ämbets­

verken

Försäkrings

rådet.

sol och stenkolstjära, strålande värme och ljus, röntgenstrålar och radium

samt mjältbrandssmitta. I fråga om dylika yrkessjukdomar skola bestäm­

melserna i olycksfallsförsäkringslagen med iakttagande av vissa angivna före­

skrifter äga motsvarande tillämpning.

På sätt framgår av det vid utlåtandet fogade protokollsutdraget har social­

fullmäktigen von Sydow, vilken deltagit i ärendets behandling inom social­

styrelsen, på anförda skäl avstyrkt bifall till det av ämbetsverken framlagda

förslaget.

Samtliga de hörda myndigheterna hava tillstyrkt ämbetsverkens förslag.

Sålunda har försäkringsrådet anfört i huvudsak följande:

I likhet med ämbetsverken ansåge försäkringsrådet, att yrkessjukdomarna

principiellt borde i ersättningshänseende likställas med skador till följd av

olycksfall i arbete.

Huruvida yrkessjukdomarna administrativt borde sammanföras med sjuk­

försäkringen eller med olycksfallsförsäkringen vore ett spörsmål, som kunde

diskuteras. Med hänsyn bland annat till sjukförsäkringsfrågans läge för när­

varande hos oss och då det syntes vara av betydelse, att en lagstiftning om

ersättning i anledning av yrkessjukdomar snarast komme till stånd, hade

försäkringsrådet intet att erinra mot ämbetsverkens förslag att sammanföra

yrkessjukdomarna med olycksfallsförsäkringen.

I förslaget hade angivits de sjukdomsorsaker, som ansetts till en början

böra komma i betraktande. Förslaget innebure i berörda avseende någon

utvidgning av vad Genévekonventionen anbefallde i nämnda avseende, men

naturligtvis kunde från olika håll göras gällande, att begränsningen i alla fall

gjorts för snäv. Försäkringsrådet ville emellertid icke för sin del fram­

ställa någon vidare erinran mot förslaget i berörda del men förutsatte, att

en sådan undersökning om yrkessjukdomars förekomst i vårt land, som

ämbetsverken förordade, komme att företagas. Försäkringsrådet ville emeller­

tid framhålla, att rådet haft under prövning några fall, där arbetare ådragit

sig frätsår eller brännsår vid hanterande av gödningsämnet kalksalpeter.

Efter inhämtande av yttrande från sakkunnig hade rådet funnit dessa skador

icke kunna rubriceras såsom olycksfallsskador.

Av lagförslagets formulering och av motiveringen till detsamma syntes

framgå, att avsett vore, att ersättning i anledning av yrkessjukdom skulle

utgå endast i det fall, att sjukdomen ådragits i verksamhet, där i allmänhet

arbetarna vore utsatta för sådan inverkan, som omförmäldes i lagförslaget.

Rätt till ersättning skulle således ej medgivas, där i förslaget angivet gift­

ämne med mera tillfälligt använts. Det syntes ock vara lämpligt att åt­

minstone till en början fasthålla därvid, särskilt med hänsyn till de sjuk­

domar av mera allmän karaktär, som kunde ifrågakomma.

Försäkringsrådet har för sin del tillstyrkt, att ämbetsverkens förslag lades

till grund för lagstiftning i ämnet.

Mot rådets beslut har reservation anmälts av ledamöterna Wallenius och

Almström, vilka anfört:

Då de så kallade yrkessjukdomarna vore av sådan art, att de borde hän­

föras till den sociala sjukförsäkringen, varom man hittills varit ense, ansåge

nämnda ledamöter det principiellt oriktigt att nu söka överflytta dem till

olycksfallsförsäkringen. Sjukförsäkringsfrågans läge för närvarande borde

icke få giva anledning till yrkessjukdomarnas hänförande till en för dem ej

lämplig gren av socialförsäkringen. De syntes ej heller vara av så stor

omfattning inom vårt land, att ett rubbande av deras samhörighet med sjuk­

försäkringen borde ifrågasättas. Eu dylik åtgärd skulle på samma grunder

18

Kungl. Majtts proposition nr 184.

Pension s-

styrelscn.

Försäkrings

•

inspektionen

Kommers-

kollegium.

yrkessjukdomar i denna vidare bemärkelse avsåges i synnerhet eksem, hand­

rispor och liudsprickor samt bindhinneintlammationer, framkallade genom

kalk, cement, kalciumkarbid samt dålig olja med mera. Vidare utgåves för­

söksvis ersättning åt arbetare, som blivit arbetsoförmögna på grund av skada,

som uppkommit genom arbetet utan inverkan av skadliga ämnen, när skadorna

med bestämdhet kunde härledas ur arbetet.

Då det framlagda förslaget med däri upptagna ämnen, sjukdomsformer

och verksamheter komme att medföra en allt för snäv begränsning av lagen,

hade nämnda ledamöter i anslutning till den schweiziska tillämpningen velat

hemställa, att man uti lagen gåve uttryck åt, att samma förfarande som i

Schweiz måtte komma i tillämpning, och att prövningen därvid måtte an­

komma på försäkringsrådet.

Pensionsstyrelsen har yttrat bland annat:

Det sätt, på vilket det för närvarande vore sörjt för en arbetare, vilken

på grund av yrkessjukdom blivit urståndsatt att försörja sig med sitt arbete,

kunde icke anses tillfredsställande. Det funnes visserligen möjlighet för en

sådan arbetare att i vissa fall erhålla pension enligt lagen om allmän pen­

sionsförsäkring eller, om han vore medlem av sjukkassa, bidrag från dylik

kassa, men det förelåge icke någon allmän, lagstadgad rätt till ersättning,

som kunde skapa önskvärd trygghet för arbetaren själv eller de personer,

som för sitt uppehälle vore beroende av honom.

I likhet med ämbetsverken funne pensionsstyrelsen starka skäl tala för

att i ersättningsliänseende likställa vissa yrkessjukdomar med olycksfalls-

skador. Det förefölle styrelsen också principiellt riktigt, att frågan om er­

sättning för sådana sjukdomar löstes genom lämplig anknytning till för­

säkringen för olycksfall i arbete. Styrelsen hade icke något att erinra mot

de allmänna grunder, varpå det framlagda lagförslaget vilade.

Likaså har fö) säh -i ngs inspel tion en framhållit, att enligt dess mening funnes

ur organisatorisk och försäkringsteknisk synpunkt intet att invända mot att

obligatorisk försäkring mot vissa yrkessjukdomar sammansloges med för­

säkring för olycksfall i arbete, under förutsättning att yrkessjukdomarnas

område avgränsades på sådant sätt, att den av arbetsgivarna sålunda be­

kostade sjukförsäkringen ej komme att bliva mera omfattande än skäligt

vore. Då det framlagda förslaget syntes tillfredsställande ur berörda syn­

punkt, hade försäkringsinspektionen ingen principiell erinran att göra mot

detsamma.

Kommer sloUegium har anfört bland annat, att kollegium funne den till

grund för förslaget liggande uppfattningen — att det tillkomme en yrkesverk­

samhet att bära alla de kostnader, som dess utövande medförde — prin­

cipiellt riktig även beträffande de av yrkesarbete, utan arbetarens eget direkta

vållande, framkallade yrkessjukdomarna. Efter att hava berört de svårig­

heter, som uppkomme till följd av frånvaron av tillräckliga statistiska upp­

gifter rörande i vårt land förekommande yrkessjukdomar, har kollegium fram­

hållit, att det dock vore svårt att, sedan man godtagit själva principen rörande

ersättningsskyldighet för arbetsgivare vid påvisad yrkessjukdom, icke taga

konsekvenserna därav i de fall, där tvekan knappast kunde råda angående

yrkessjukdomars förekomst liksom om deras direkta samband med respektive

yrken. Däremot har kollegium ansett övervägande skäl tala för uteslutande,

i varje fall tills vidare, av alla sådana yrken och industrigrenar, där före-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

22

Ämbetsverken framhölle i sitt utlåtande, att det syntes vara klart, att den

grundsats, på vilken den sociala olycksfallslagstiftningen vilade, nämligen

att det tillkommer en yrkesverksamhet att bära alla kostnader, som dess

utövande medförde, även måste gälla beträffande de av yrkesarbetet ute­

slutande eller till övervägande del framkallade sjukdomarna, och att i den

mån ersättning funnes böra utgå i anledning av sådan sjukdom, kostnaden

för densamma i sin helhet borde bäras av arbetsgivaren.

Fullmäktige hade icke något att i princip anföra mot det på berörda

uppfattning tillkomna lagförslaget. Ej heller hade fullmäktige något att

erinra mot att de yrkessjukdomar, som skulle berättiga till ersättning, au-

gåves i en särskild på administrativ väg utfärdad förteckning, utan funne

eu sådan anordning lämplig för att därigenom möjliggöra en smidigare an­

passning efter förändrade förhållanden. Även ämbetsverkens åtgörande att

i själva lagförslaget uppräkna de sjukdomsorsaker, som kunde komma i fråga,

funne fullmäktige välbetänkt.

För att emellertid det ansvar, som efter den nyss angivna principen borde

bäras av arbetsgivaren, icke skulle bliva större än som vore skäligt, finge

givetvis i lagen icke upptagas andra orsaker än sådana, som brukade fram­

kalla yrkessjukdomar vid arbetets bedrivande i enlighet med givna före­

skrifter, och en uttrycklig bestämmelse borde också införas i förslaget, att

sjukersättning icke skulle utgå, om arbetaren genom åsidosättande av an­

befallda säkerhetsåtgärder eller eljest själv varit vållande till yrkessjukdom.

Landssekretn-

Förslaget har tillstyrkts jämväl av Iandssekretariatet, som efter att hava

nätet. redogjort för omförmälda uttalanden av styrelserna för en del till lands­

organisationen anslutna fackförbund framhållit i huvudsak följande:

Genom förenämnda konvention angående ersättning för yrkessjukdomar

hade berörda fråga införts i internationell rätt. Landssekretariatet hälsade

därför med glädje ämbetsverkens förslag, som syntes vara ett allvarligt försök

att i svensk lag få infört erkännande av att även de, som i sitt arbete ådroge

sig yrkessjukdomar, skulle komma i åtnjutande av ersättning som för olycks­

fall. Emellertid syntes förslaget till lag och åtföljande utkast utesluta eu

rad sjukdomsfall, som rättvisligen borde medtagas. Landssekretariatet för-

stode, att anledningen därtill varit, att man velat gå försiktigt fram och i

första hand medtaga endast sådana fall, som ej vore omstridda. Men rätten

till ersättning borde dock inom en ej allt för avlägsen framtid utsträckas till

att omfatta alla arbetare, som bleve arbetsoförmögna på grund av skada,

som uppkommit genom arbetet, oavsett vad som förorsakat skadan, då denna

mera bestämt kunde härledas ur arbetet.

Landsekretariatet framhölle även önskvärdheten av att förteckningen å

ämnen och sjukdom sformer samt verksamheter, för vilka ersättning enligt

lagförslaget skulle utgå, borde kunna kompletteras med hänsyn till gjorda

erfarenheter, utan att därför skulle behöva företagas lagändring i varje sär­

skilt fall. Berörda önskemål syntes vara ganska allmänt omfattat i skilda

länder att döma av att internationella arbetskonferensen nästan enhälligt

godkänt förenämnda rekommendation.

Landssekretariatet ifrågasatte därför om det ej vore lämpligare, att den

förteckning å ämnen, som framkallade yrkessjukdomar, vilken inginge i lag­

förslaget, utginge därur, och att det överlätes till Kungl. Maj:t att fastställa

och vid behov utöka nämnda förteckning.

I anslutning till det anförda har landssekretariatet hemställt om bifall

till lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med ämbetsverkens förslag,

sedan däri vidtagits vissa förändringar och tillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Sveriges in

dustr iför­

bund.

för försäkring enligt lagen av försäkringsinrättningen bestämmas till belopp,

som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda

förhållanden, under vilka det bedreves, efter försäkringstekniska grunder

prövades vara erforderligt för täckande av risken. Huru försäkringsinrätt-

ningarna i saknad av varje statistiskt underlag skulle kunna verkställa en rätt­

vis tariffering för den föreslagna nya försäkringsgrenen syntes svårt att förstå.

Het vore anmärkningsvärt, att lagförslaget icke åtföljdes av någon beräk­

ning av kostnaderna för dess genomförande. I fall uppfattningen att de

yrkessjukdomar, som avsåges i lagförslaget, endast i mycket ringa utsträck­

ning förekomme här i landet, vore riktig, följde emellertid därav, att den

föreslagna lagen ekonomiskt sett skulle bliva föga betungande för arbets­

givarna. Emellertid vore att märka, att om man väl beträtt den vägen att

hänföra vissa yrkessjukdomar under olycksfallsförsäkringen, det vore risk för att

man ginge vidare därå och inom kort komme till bestämmelser i ämnet,

som bleve mycket kostsamma för arbetsgivarna. Erfarenheten hade visat,

att det vore mycket lätt att åstadkomma utvidgningar av olycksfallsförsäk­

ringslagen — kostnaderna för sådana utvidgningar drabbade icke det all­

männa utan arbetsgivarna. Genom ändringar av 1916 års lag hade den

tunga, som genom densamma lagts å arbetsgivarna, blivit ökad med cirka

två tredjedelar. Man kunde med dylika förhållanden för ögonen förstå, att

arbetsgivarna hyste betänkligheter mot varje ny utsträckning av olycksfalls­

försäkringslagens tillämplighetsområde, även om den till en början syntes

vara mindre betydelsefull.

Med hänsyn till det anförda har föreningen avstyrkt bifall till det fram­

lagda lagförslaget.

Avstyrkande utlåtande har avgivits även av Sveriges industriförbund, som

anfört:

Såsom en allmän regel syntes redan nu gälla, att arbetsgivarna, oaktat

någon laglig skyldighet därtill ej förelåge, bisprunge arbetare, vilka oförskylt

drabbats av sådana sjukdomar, som hade sin grund i arbetsförhållandena.

För sin del hade förbundet i princip ingenting att invända emot, att

genom lag fastställdes rätt för arbetare till ersättning för skada till följd

av yrkessjukdom och skyldighet för arbetsgivarna att försäkra dessa risker.

Därmed bereddes större trygghet åt de arbetare, vilka kunde utsättas för

dylika sjukdomar, medan det organiserade försäkringsväsendets utvidg­

ning till nämnda område underlättade arbetsgivarnas riskfördelning.

Éj heller ansåge sig förbundet böra ställa sig avvisande till förslaget att

principerna för ifrågavarande ersättningsskyldighet skulle bliva i huvudsak

desamma som för ersättning för skador, vållade av olycksfall i arbete.

Visserligen talade principiella skäl för att försäkring mot yrkessjukdomar

inordnades under den allmänna sjukförsäkringen och icke under den sociala

olycksfallsförsäkringen. Men vid tillämpningen av olycksfallsförsäkrings­

lagen hade gränsen mellan olycksfallsskada och skada såsom påföljd av

sjukdom i praktiken blivit så obestämd, att yrkessjukdomarnas inordning

under olycksfallsförsäkringslagen icke kunde anses innebära någon olägenhet.

Huruvida frågan jämlikt det framlagda förslaget skulle erhålla en lämplig

och rättvis lösning, ansåge förbundet emellertid icke möjligt att på grund­

val av den verkställda utredningen tillförlitligt avgöra. Det viktigaste spörs­

målet vid genomförandet av en lagstiftning på området vore att bestämma,

vilka sjukdomar som borde omfattas av den tilltänkta försäkringsverksam-

heten. Men för avgörandet av berörda fråga hade ämbetsverken saknat be­

stämda utgångspunkter. Någon inhemsk statistik, som därvidlag kunnat

tjäna till ledning, funnes nämligen icke, och ämbetsverken hade för den

skull också själva ifrågasatt, huruvida icke lagstiftningen borde anstå någon

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

tid, tills erforderligt material kunnat införskaffas. Efter övervägande liade

man emellertid avstått därifrån och i stiillet, närmast med ledning av yrkes-

iuspektörernas erfarenhet, sökt avgöra vilka yrkessjukdomar, som skulle

omfattas av lagstiftningen. Den förteckning över yrkessjukdomar, som för

sådant iindamål upprättats av yrkesinspektörerna, hade emellertid seder­

mera vid förslagets utarbetande icke oförändrad följts, utan vissa av yrkes­

inspektörerna angivna sjukdomar hade uteslutits och ett par andra tillagts.

Av lagförslaget framginge icke efter vilka grundsatser de verkställda för­

ändringarna vidtagits, men det förefölle som om man därvid sökt ledning

av statistiken från vissa främmande länder, där lagstiftning på området re­

dan funnes. Av utländsk statistik kunde emellertid för vår del inga till­

förlitliga slutsatser dragas, då lagstiftningen på berörda område givetvis

måste troget ansluta sig till de nationella förhållandena på det industriella

området. Det kunde i berörda sammanhang framhållas, hurusom, just med

hänsyn till de växlande förhållandena i olika länder, det förenämnda för­

slaget till konvention endast omfattade ett fåtal yrkessjukdomar, huvud­

sakligen förgiftning genom bly och kvicksilver. De länder, som genomfört

eu lagstiftning på området, liade också i fråga om urvalet av sjukdomar

tillämpat högst olika principer. Ett par, Frankrike och Belgien, stadgade

rätt till ersättning för ett betydligt mindre antal sjukdomar iin förhållandet

skulle bliva hos oss jämlikt det framlagda förslaget.

Enligt förbundets uppfattning vore alltså den utredning, som på ifråga­

varande punkt verkställts, icke av den uttömmande och tillförlitliga art, att,

med hänsyn till spörsmålets stora vikt, en lagstiftning kunde byggas därpå.

Lagförslaget omfattade visserligen ett mindre antal yrkessjukdomar än jäm­

likt yrkesinspektörernas förslag men syntes likväl vara allt för vidlyftigt.

Förbundet berörde därefter frågan, vilka sjukdomar borde omfattas av

den föreslagna försäkringen, samt framhöll, att eu annan olägenhet, som

vore förbunden med bristen på inhemsk statistik och som också talade för

ett uppskov med frågans lösning, vore svårigheten att under för handen

varande förhållanden fixera rättvisa och lämpliga premiesatser.

På grund av det anförda har förbundet hemställt, att förslaget i befintligt

skick icke måtte föreläggas riksdagen.

Liknande synpunkter hava anförts av de Ömsesidiga socialförsäkringsbola­

gens förening, som yttrat bland annat:

Ämbetsverkens principuttalande att det tillkomme eu yrkesverksamhet

att bära alla de kostnader, som dess utövande medförde, vore enligt för­

eningens mening grundat på en sund nationalekonomisk uppfattning, som

numera allmänt godkändes. Därav följde emellertid icke med nödvändig­

het, att de så kallade yrkessjukdomarna skulle likställas med olycksfall.

Många skäl talade snarast för yrkessjukdomarnas inordnande under sjuk­

försäkringen, såsom föreslagits av’socialförsäkringskommittén. Det starkaste

av nämnda skäl vore svårigheten att avgöra, huruvida ett sjukdomstillstånd

vore att hänföra till i arbete för viss arbetsgivares räkning ådragen yrkes­

sjukdom eller icke. Med den begränsning av begreppet yrkessjukdom, som

av ämbetsverken föreslagits, framträdde berörda olägenhet icke så skarpt,

eliuru den dock aldrig sjmtes kunna helt uteslutas. Vid det framtida ut­

vidgande av den föreslagna lagens giltighetsområde, som av ämbetsverken

förutsattes, komme måhända att befinnas lämpligt att som yrkessjukdomar

upptaga åkommor — exempelvis tuberkulos — vilkas samband med yrkes

utövningen i de enskilda fallen komme att bliva tvivelaktigt. Dylika åkom­

mor borde självfallet inordnas under en blivande allmän sjukförsäkring.

Med hänsyn till svårigheten att rationellt avgränsa de av olycksfall icke

Kungl. Maj:ts proposition ur Jt'4.

2:>

I)e ömsesidiga

social försäk­

ringsbolagens

förening.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Sveriges

kemiska

industri-

kontor.

Sveriges

allmänna

sj akkasse-

förbund.

förorsakade åkommor, som kunde anses lielt beroende av yrkesverksam­

heten, syntes då av praktiska skäl lämpligast, att vid alla yrkessjukdomar

ersättning utginge från organen från sjukförsäkringen.

Ämbetsverken liade framhållit, att redan nu kroppsskador, som stode på

gränsen mellan olycksfallsskador och påföljder av sjukdom, i åtskilliga fall

betraktades som olycksfallsskador. Föreningen ville icke bestrida, att så

vore förhållandet och att olycksfallsförsäkringslagen i stor utsträckning givits

en för av sjukdom drabbade personer gynnsammare tolkning än av lagstif­

tarna måhända avsetts. Den praxis, som i berörda avseenden utbildats,

vore dock numera så fast, att vid skadebedömningen tvekan sällan behövde

uppstå. I dylikt avseende förekommande gränsfall syntes för övrigt icke

omfattas av lagförslaget, varför deras förefintlighet saknade betydelse för

frågans bedömande.

Det viktigaste spörsmålet vid fastställande av lag om försäkring för yr­

kessjukdomar vore att bestämma, vilka sjukdomar som borde omfattas av

försäkringen. Det av ämbetsverken avgivna betänkandet lämnade icke för

bedömandet härav erforderliga hållpunkter. På svensk statistik grundad ut­

redning vore icke verkställd, och de bärande skäl, som möjligen förelegat

för att bland sjukdomsalstrande ämnen och fysiska fenomen upptaga just

dem, som återfunnes i lagförslaget, vore icke anförda.

Fn brist i utredningen, som för de försäkringsinrättningar, som skulle

handhava försäkringen, vore av största betydelse, vore saknaden av varje

beräkning över de skaderegleringskostnader, som vid lagens tillämpning

kunde vara att förvänta. Ett allmänt uttalande gjordes, att nämnda kost­

nader komme att röra sig om ett föga betydande belopp. Föreningen hade

ingen anledning betvivla, att nämnda uppfattning i stort sett vore riktig,

men trodde dock, att för enskilda, med hänsyn till risken för yrkessjuk­

domar särskilt farliga yrken kostnaderna kunde komma att motsvara eu

väsentlig del av utgifterna på grund av gällande olycksfallsförsäkringslag.

Föreningen har slutligen hemställt, att proposition i ämnet icke måtte

avlåtas innan fullständigare utredning verkställts.

Sveriges kemiska industrikontor har anfört:

Så vitt det kommit till kontorets kännedom vore yrkessjukdomar ytterst

sällsynta inom den svenska kemiska industrien och närbesläktade industri­

grenar. Och i de få fall dylika sjukdomar förekommit hade nog som regel

arbetsgivarna, även om skyldighet därtill ej förelegat, likväl ansett sig böra

lämna arbetaren ekonomiskt stöd under sjukdomstiden. Aven om arbetarna

sålunda redan vore tillräckligt skyddade mot verkningarna av yrkessjuk­

domar och lagförslaget för den skull kunde anses icke vara av behovet på­

kallat, hade kontoret dock för sin del ej anledning motsätta sig, att ifråga­

varande förhållanden bleve reglerade genom lag.

Innan en dylik lagstiftning genomfördes, borde emellertid enligt kontorets

bestämda uppfattning eu inhemsk statistik uppgöras över vilka yrkessjuk­

domar, som förekomme inom vår industri. Dylik statistik förelåge nämligen

ej för närvarande, och det förefölle kontoret för den skull, att lagförslaget i

nämnda hänseende byggde på allt för lösa grunder. Exempelvis hade

bensin, bensol och stenkolstjära, som nämndes i förslaget, kontoret veterligt

aldrig här i landet förorsakat någon yrkessjukdom. Utan tillgång' till dylik

statistik syntes det kontoret även omöjligt att fastställandet av premiesat­

serna skulle kunna ske på ett rättvist sätt.

På i viss mån andra skäl har förslaget avstyrkts av Sveriges allmänna

sjukkasseförlnmd,

som anfört:

Beträffande först frågan sedd från principiell ståndpunkt måste förbundet

bestämt hävda den uppfattningen att en försäkring för vissa yrkessjukdomar

28

Kungl. Maj tis proposition nr 184.

Departements­

chefen.

säkringsreform förelåge. Men om det åter skulle lappas på den sociala

försäkringsbyggnaden utan att medelst en rationellt ordnad sjukförsäkring

skapa en verkligt hållbar grund för densamma, ansåge förbundet sig med

tvekan kunna tillstyrka det förslag ämbetsverken avgivit, dock under förut­

sättning att bestämmelserna endast komme att gälla såsom övergångsform

intill dess sjukförsäkringsfrågan erhållit en nöjaktig lösning.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår synes enighet numera råda

därom att arbetare, som träffats av yrkessjukdom, eller — i händelse av

dödsfall — hans efterlevande böra erhålla skälig ersättning. Det torde även

vara en allmän uppfattning, att kostnaden för denna gottgörelse bör bestridas

av arbetsgivaren. Ett fastslående härav innebär endast en tillämpning

av den grundsats, på vilken den sociala olycksfallsförsäkringen vilar, näm­

ligen att varje yrkesverksamhet bör bära av dess utövande föranledda

kostnader.

Redan nu torde visserligen i många fall arbetsgivare frivilligt bistå ar­

betare, som utan eget förvållande angripits av sjukdom, vilken ostridigt har

sin grund i arbetet eller de förhållanden, varunder det bedrives. Emellertid

är arbetaren i dylikt fall helt beroende av arbetsgivarens goda vilja, och

hans möjlighet att utfå ersättning kommer att i sista hand bliva avliängig

av arbetsgivarens solvens. Det torde vara önskvärt att bereda arbetaren

ökad trygghet.

Därest man önskar uppehålla principen, att kostnaden för ersättning

på grund av yrkessjukdom bör gäldas av arbetsgivaren, kan man natur­

ligen icke hänvisa en av yrkessjukdom angripen arbetare till den invalidi-

tetsförsäkring, som innefattas i den allmänna pensionsförsäkringen i dess

nuvarande form. Kostnaderna för denna försäkring bäras nämligen — i den

mån de icke bestridas av det allmänna — av de försäkrade själva. Eu ut­

vidgning av pensionsförsäkringen till att omfatta fall av yrkessjukdom, även

då sjukdomen icke medfört invaliditet, skulle för övrigt innebära en fullstän­

dig omläggning av de principer, på vilka nämnda försäkringsgren vilar, och

synes icke böra komma i fråga. Därtill kommer, såsom ämbetsverken fram­

hållit, att de förmåner, som vid fall av invaliditet genom yrkessjukdom utgå

på grund av pensionsförsäkringen, äro avsevärt lägre än de ersättningar, som

i händelse av olycksfall skola utgivas enligt olycksfallsförsäkringslagen. Det

har icke heller från något håll föreslagits, att särbestämmelser rörande yrkes­

sjukdomarna skulle givas inom pensionsförsäkringens ram.

Däremot har från eu del håll med styrka gjorts gällande, att nämnda

sjukdomar borde hänföras till sjukförsäkringen. Naturligen kunna vissa

såväl principiella som praktiska skäl anföras till stöd för denna uppfattning.

Emellertid bör märkas, att frågan om yrkessjukdomarna knappast kan på

ett tillfredsställande sätt lösas inom ramen för eu frivillig sjukförsäkring.

Huruvida vid en blivande omorganisation av sjukförsäkringen i vårt land

denna kommer att byggas på frivillighetens grund eller övergång ske till

något system med obligatorisk försäkring kan för närvarande icke bedömas.

Tydligt är dock, att om statsmakterna skulle ansluta sig till tanken på an­

ordnande av en obligatorisk sjukförsäkring, genomförandet av en dylik komme

Kumjl. Maj:ts jtropoailion ny ltii.

29

att taga en avsevärd tid i anspråk. Erinras bör, att då statsmakterna är

1916 togo ställning till spörsmålet om yrkessjukdomarna, anledning förelåg

till antagande, att eu obligatorisk sjukförsäkring skulle komma till stånd

inom jämförelsevis kort tid.

Vid nu angivna förhållanden och då det sjnes önskvärt, att frågan om

ersättning för yrkessjukdomar icke längre undanskjutes, torde övervägande

skäl tala för att denna fråga, i den mån det är möjligt, löses i anslutning

till gällande regler beträffande ersättning för olycksfall i arbete. Ett jäm­

ställande av vissa yrkessjukdomar med dylika olycksfall synes även av Hera

skäl berättigat. Egentliga yrkessjukdomar hava i viss mån sin grund i samma

förhållanden som olycksfall i arbete, och såsom jag redan berört böra de

ekonomiska verkningarna av yrkessjukdom — liksom av olycksfall — bäras

av arbetsgivaren. Det synes då naturligt, att dessa företeelser behandlas

på enahanda sätt. Därtill kommer, att — såsom ämbetsverken närmare ut­

vecklat — i åtskilliga fall skador, som stå på gränsen mellan olycksfallsskador

och följder av sjukdom, i praxis hänföras till olycksfallsskador. Även

om dessa fall företrädesvis avse sjukdomar, som icke skulle komma att

omfattas av den utvidgning av olycksfallsförsäkringen, som nu ifrågasättes,

torde en utsträckning av densamma till att omfatta även vissa yrkessjuk­

domar kunna ske på ett naturligt sätt. För arbetsgivare, vilka redan nu

frivilligt hjälpa arbetare, som ådragit sig yrkessjukdom, torde det erbjuda

en fördel att kunna genom försäkring skydda sig mot förefintlig risk.

I ett av de inkomna yttrandena har gjorts gällande, att frågan om yx-kes-

sjukdomarna borde anstå i avbidan på genomförande av en enhetlig social -

försäkringsreform. Till stöd för ett dylikt uppskov kan visserligen anföras,

att spörsmålet om yrkessjukdomarna är av mycket begränsad räckvidd och

att ett uppskov med dess lösande därför icke kan medföra några större

olägenheter. Häremot bör emellertid framhållas, att ett likställande av

yrkessjukdomar i den omfattning, varom nu är fråga, med olycksfall i arbete

icke kan anses innebära något föregripande av' det arbete för ett rationellt

ordnande av socialförsäkringen i dess helhet, som för närvarande synes på­

kallat. Billigheten torde ock kräva, att sedan man i princip medgivit, att

arbetare, som träffats av' yrkessjukdom, böra erhålla gottgörelse härför, dylika

arbetare snarast möjligt komma i åtnjutande av denna förmån.

En fråga, som emellertid icke får förbises vid behandlingen av nu före­

liggande1 spörsmål, är den med bristen på enhetlighet i socialförsäkringen

sammanhängande förekomsten av dubbelersättning. I regel torde sjukkas­

sorna icke begagna dem tillkommande möjlighet att begränsa sjukhjälpen,

då ersättning utgår från annat håll, och i följd härav kommer en arbetare,

som är medlem av sjukkassa, att vid olycksfall erhålla gottgörelse från så­

väl olycksfallsförsäkringen som sjukkassan. Detta missförhållande kommer

naturligen att ökas, därest nu eu grupp av sjukdomar, som ej föranletts av

olycksfall, inordnas under olycksfallsförsäkringen. Berörda olägenhet synes

emellertid knappast vara av' den vikt, att den bör förhindra olycksfallsför­

säkringens utvidgning till yrkessjukdomarna. Frågan om undvikande av

30

dubbelförsäkring bär varit under övervägande vid flera tillfällen och senast

vid behandlingen av det för 1928 års riksdag framlagda förslaget om bort­

tagande av den så kallade karenstiden beträffande olycksfallsförsäkringen.

Därvid framhölls, att frågan i viss mån sammanhängde med spörsmålet om

statens understödjande av sjukkasserörelsen, och att den ifrågasatta lag­

ändringen rörande karenstiden icke utgjorde tillräcklig grund för utbrytande

till särskild behandling av en enstaka punkt av berörda spörsmål. Det­

samma torde i än högre grad gälla beträffande nu föreliggande förslag, vars

omfattning är så väsentligt mycket mindre. Det synes uppenbart, att frågan

om förhindrande av dubbelförsäkring bör lösas i sammanhang med frågan

om statens ställning till sjukkasseväsendet.

Mot den föreslagna lagstiftningen har anförts, att något statistiskt mate­

rial rörande yrkessjukdomarnas förekomst i vårt land icke finnes. Härav

följde, att det ej vore möjligt att för närvarande bedöma, huruvida behov

förelåge av bestämmelser rörande yrkessjukdomar, samt att stora svårigheter

mötte såväl vid uppgörande av tariffer för den utvidgade försäkringen som

vid beräknande av dess ekonomiska verkningar. Emellertid torde tillgång

till inhemsk statistik i ämnet icke vara en nödvändig förutsättning för upp­

tagande av frågan om yrkessjukdomarna till slutlig behandling. Enligt

vunnen erfarenhet förekomma fall av dylika sjukdomar i vårt land, och det

måste anses rimligt, att de arbetare, som drabbas av sådan sjukdom — även

om de äro få till antalet — erhålla skälig hjälp. A andra sidan kan med

säkerhet antagas, att yrkessjukdomarna här äro jämförelsevis sällsynta. Till

följd härav kan man utan vidare räkna med att kostnaderna för den ifråga­

satta utvidgningen komma att för såväl arbetsgivarna som statsverket stanna

vid föga betydande belopp. Givetvis måste vissa svårigheter möta, då det

gäller att bestämma premietariffer för den utvidgade försäkringen, men dessa

svårigheter torde dock kunna övervinnas. Antagligen komma för de företag,

där inom viss avdelning mera avsevärd risk för yrkessjukdomar föreligger,

att upprättas specialtariffer innebärande någon — förmodligen obetydlig —

premieförhöjning. I fråga om större arbetsgivare plägar även vid utgången

av varje försäkringsår verkställas en omprövning av premiesatserna för det

kommande året med hänsyn till den dittills vunna erfarenheten om riskens

storlek. Liknande problem torde för övrigt uppstå i andra fall, då fråga är

om anordnande av försäkring för nya risker. Naturligen hade det dock

varit önskvärt att, innan lagfrågan upptoges, eu svensk statistik i ämnet

funnits tillgänglig. Emellertid bör märkas, att en dylik statistik för att vara

av värde måste omfatta en jämförelsevis lång tid och att insamlandet därav

skulle komma att medföra ett avsevärt uppskov med frågans lösning. Det

kan även ifrågasättas, huruvida det är möjligt att utan allt för stora svårig­

heter erhålla en statistik av större värde annat än i samband med en genom­

förd försäkringsverksamhet. En dylik statistik bör omfatta icke blott antalet

fall av olika slag av yrkessjukdomar utan även sjukdomstidens längd med

mera. Till följd härav torde det icke vara lämpligt att i avbidan på an­

skaffande av statistik uppskjuta behandlingen av den föreliggande frågan.

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

Såsom skäl mot yrkessjukdomarnas inordnande under olycksfallsförsäk­

ringen har även framhållits, att det — bland annat på grund av bristen på

inhemskt statistiskt material — skulle vara svårt att bestämma, vilka sjuk­

domar borde omfattas av försäkringen. Denna svårighet bör dock icke över­

skattas. Vid fastställande av försäkringens omfattning synes man böra utgå

från att densamma skall avse endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst

lätt kan ledas tillbaka till arbetet eller de omständigheter, varunder det­

samma bedrives. Av stor betydelse är därför, att såsom ämbetsverken anfört

försäkringen begränsas till sådana sjukdomar, där diagnosticeringen och

klarläggandet av samband mellan arbete och sjukdom icke erbjuda allt för

stora svårigheter. Ett övervägande liärutinnan synes kvinna ske redan på

grundval av nu föreliggande material. Till frågan om de sjukdomar, som

böra sålunda upptagas, vill jag återkomma i det följande. Med anledning

av de uttalade farhågorna, att försäkringen skulle komma att obehörigen

utvidgas, kan emellertid i detta sammanhang framhållas, att det naturligen

icke bör ifrågakomma att utvidga försäkringen till sådana sjukdomar — till

exempel tuberkulos och reumatiska åkommor — vilkas samband med yrkes­

utövningen i de enskilda fallen kommer att bliva tvivelaktigt. Dylika sjuk

domar kunna icke betraktas såsom yrkessjukdomar i den mening, varom nu

är fråga.

Ej heller kan avgörande vikt tilläggas invändningen, att, även om nyss

an givna begränsning iakttages, stora svårigheter möta då det gäller att i det

enskilda fallet avgöra, huruvida ett förefintligt sjukdomstillstånd har sin grund

i en under arbetet ådragen yrkessjukdom eller härrör från annan orsak.

Aven om det understundom kan vara vanskligt att diagnosticera en förelig­

gande sjukdom och att bedöma, huruvida samband föreligger mellan denna

och arbetet, torde dessa svårigheter icke vara större än de som i vissa fall

kunna uppstå vid tillämpningen av den gällande olycksfallsförsäkringen.

Av nu anförda skäl har jag funnit mig böra tillstyrka, att vissa yrkes­

sjukdomar i ersättningshänseende jämställas med skador på grund av olycks­

fall i arbete. Detta syfte kan vinnas genom att för ändamålet erforderliga

bestämmelser antingen infogas i olycksfallsförsäkringslagen eller meddelas i

form av särskild lag. I likhet med ämbetsverken finner jag den sistnämnda

utvägen vara att föredraga. På grund av de olikheter, som föreligga mellan

yrkessjukdomar och olycksfall, kunna olycksfallsförsäkringslagens regler icke

utan vidare tillämpas på yrkessjukdomarna. Med hänsyn till dessa erfordras

vissa särbestämmelser. Det torde för vinnande av reda och överskådlighet

vara lämpligt, att dessa bestämmelser sammanföras i en särskild lag. Ett in­

arbetande av desamma i olycksfallsförsäkringslagen skulle ofördelaktigt in­

verka på nämnda lags överskådlighet.

Särskilda

bestäm­

melser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Hl

Jämväl beträffande den föreslagna lagstiftningens detaljer kan jag i huvud­

sak ansluta mig till ämbetsverkens förslag. På vissa punkter har jag emel­

lertid ansett mig böra föreslå ändringar i detsamma. För dessa vill jag

redogöra under de särskilda paragrafer, till vilka ändringarna hänföra sig.

82

Ämbets­

verkens

förslag.

Yttranden

Över ämbets­

verkens

förslag.

i §■

Yrkesinspektörerna hava i den av dem uppgjorda listan å sjukdomsalstrande

ämnen eller fysiska fenomen, som borde omfattas av den föreslagna lag­

stiftningen, upptagit bland annat koloxid, bensol och terpentin samt strå­

lande värme och ljus ävensom mjältbrandssmitta. Därvid hava inspektörerna

framhållit, att koloxid förekomme i ökad utsträckning i samband med an­

vändning av motorfordon. I stora doser verkade nämnda gas omedelbart

dödande (olycksfall), men då även kroniska följdsjukdomar förekomme till och

med med dödlig utgång, hade man ansett, att ämnet borde medtagas. Be­

träffande bensol och terpentin hava inspektörerna anfört, att nämnda vätskor

ej användes i så stor utsträckning som bensin, men att de av bensol och

terpentin förorsakade yrkessjukdomarna vore värda mer uppmärksamhet. Så­

som skäl för att bensin och stenkolstjära ej vipptagits i förteckningen hava

inspektörerna framhållit, att dessa ämnen visserligen förekomme i stor ut­

sträckning men att i allmänhet sådana anordningar vore vidtagna, att någon

fara för yrkessjukdom ej förelåge.

Såsom jag redan berört hava i det av ämbetsverken framlagda förslaget

upptagits såväl strålande värme och ljus samt mjältbrandssmitta som ock

bensin, bensol och stenkolstjära. Till stöd för medtagandet av sistnämnda

tre ämnen hava ämbetsverken anfört, att dessa ämnen användes i stor ut­

sträckning, särskilt bensin, samt att de förorsakade blodsjukdom, dermatit,

hudkräfta och konjunktivit. Däremot hava koloxid och terpentin uteslutits.

I fråga om koloxid hava ämbetsverken uttalat, att de förgiftningar, som före­

komme, i regel vore akuta och ersattes såsom olycksfall. Yttringarna av kro­

nisk förgiftning visade så allmänna sjukdomssymptom, att deras beroende

av koloxidförgiftning knappast kunde med någon större grad av säkerhet

konstateras.

Industriförbundet har ifrågasatt, huruvida yrkessjukdomar, som framkallades

genom bensin, bensol och stenkolstjära, borde omfattas av lagstiftningen, då

berörda ämnen här i landet icke vore föremål för industriell användning eller

framställning i sådan omfattning, att några yrkessjukdomar därav behövde

uppstå. Även syntes berättigade invändningar kunna framställas mot att i

lagen skulle inbegripas yrkessjukdomar, som framkallades genom inverkan

av strålande värme och ljus. Jämväl fullmäktige i järnkontoret hava påyrkat,

att strålande värme och ljus måtte uteslutas, då någon yrkessjukdom här­

rörande från dylik orsak icke behövde ifrågakomma om de skyddsmedel,

som arbetsgivaren vore skyldig att ställa till arbetarens förfogande, komme

till användning. Kommerskollegium har biträtt dessa anmärkningar. Kemiska

industrikontoret har såsom jag redan berört uppgivit, att bensin, bensol och

stenkolstjära kontoret veterligt aldrig här i landet förorsakat någon yrkes­

sjukdom, och styrelsen för svenska garveriidkareföreningen har meddelat, att

såvitt styrelsen hade sig bekant mjältbrandssmitta eller andra smittosamma

sjukdomar, förorsakade av yrkesarbetet inom garverinäringen, icke förekom­

mit. Arbetsgivareföreningen har gjort gällande, att det ville synas som om

flera anmärkningar kunde med fog framställas mot den uppgjorda förteck-

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

34

turförhållanden vore förkylningssjukdomar samt reumatiska åkommor täm­

ligen vanliga bland livsmedelsindustriens arbetare, och de finge i viss ut­

sträckning kronisk och bestående karaktär. Jästindustriens personal liade

att göra med ämnen och kemikalier, som utan att vara direkt giftiga kunde

utöva en skadlig inverkan å vissa arbetares organism. Slutligen kunde näm­

nas, att ckarkuteriarbetarna vid hanterandet av styckade slaktkroppar lätt

utsattes för risken att såras av skarpa ben eller skärvor därutav, med åt­

följande varbildning eller blodförgiftning. Anförda skäl ansåge styrelsen

obetingat tala för en utvidgning av lagförslaget i antydd riktning.

Styrelsen för skandinaviska sadelmakare- och tapetserareförbundet

har ansett, att

ersättning borde utgå även till dem, som på grund av inandning av damm

med mera, som förorsakades av deras arbete, ådroge sig tuberkulossjukdo­

mar. För sadelmakare- och tapetserarefacket kunde lungtuberkulos anses

vara en yrkessjukdom.

Styrelsen för svenska transportarbetareförbundet

har anmärkt, att man icke

medtagit sådana yrkessjukdomar, som uppstode genom obekväm ställning —

till exempel för chaufförer genom trånga förareplatser — kylskador, över­

ansträngning, muskelbristningar eller bärande av tunga bördor. Bland de

uppräknade skadliga ämnena saknades dessutom koloxid, som speciellt för

chaufförer utgjorde ett stort riskmoment.

Styrelsen för svenska typografförbundet

har anfört bland annat:

I förslaget hade icke såsom yrkessjukdom upptagits sjukdom, förorsakad

av alkaliska rengöringsmedel, såsom olika sorters lut, soda och dylikt. Det

vore ej ovanligt att tryckare, iläggare och hjälparbetare i tryckerier genom

användning av hälsofarliga rengöringsmedel vid vaskning av satsformar

ådroge sig hudsjukdomar, som av läkare specificerades som yrkeseksem.

Även liandsättare hade råkat ut för likartad sjukdom genom att satsformen

efter vaskningen varit dåligt sköljd. Vid sådant förhållande stannade vask-

medlet kvar på formen. När sedan formen anfuktades vid avläggning upp­

löstes vaskmedlet och åstadkomme yrkeseksem. Det vore därför önsk­

värt, att i förslaget upjatoges en ny rubrik, till exempel alkaliska ämnen

och deras föreningar.

Såsom yrkesjukdom saknades i förslaget tuberkulos eller lungtuberkulos.

De inom tryckeriindustrien sysselsatta arbetarna vore i hög grad utsatta för

nämnda sjukdom. Därtill bidroge en hel del samverkande orsaker, såsom

mindre lämpliga och orenliga arbetslokaler, dålig ventilation och dammiga

stilkaster. Dessutom torde för handsättarnas vidkommande de karaktäris­

tiska armrörelserna vara en bidragande orsak till sjukdomens utbredning

inom nämnda yrkesgrupp. Då emellertid för bedömandet av i vilken omfatt­

ning tuberkulosen vore att hänföra till yrkessjukdom eu ingående undersök­

ning först måste verkställas, yrkade styrelsen ej på att berörda sjukdom nu

upptoges såsom yrkessjukdom. Detta för att ej försena eller försvåra lagens

antagande. Styrelsen skulle dock önska, att en undersökning med det sna­

raste igångsattes för att utröna, i vilken omfattning och för vilka yrken tu­

berkulosen borde hänföras till yrkessjukdom.

Styrelsen för svenska järnvägsmannaförbundet

har anfört bland annat:

Vid statens järnvägsverkstäder hade för några år sedan förekommit, att

vissa målare blivit svårt angripna av eksem, förorsakat av att de vid mål-

ningsarbeten använt svensk terpentin. Sjukdomen hade såvitt styrelsen hade

sig bekant varit obotlig och tillika av sådan beskaffenhet, att läkarna ej

med bestämdhet kunnat angiva eksemets art och i följd därav ej heller haft

möjlighet att ställa någon bestämd diagnos för sjukdomens botande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

36

bärandet av tunga bördor, obekväm kroppsställning, överansträngning och

dylikt torde de i regel icke förete sådana symptom, att en karaktäristisk

sjukdomsbild uppstår. De av styrelsen för livsmedelsarbetareförbundet

omförmälda fallen, då cliarkuteriarbetare såras av skarpa ben eller ben­

skärvor och i följd därav ådraga sig varbildning eller blodförgiftning, torde

i praxis betraktas såsom olycksfall. Detsamma lärer gälla de av typograf­

förbundets styrelse omnämnda skadorna genom alkaliska vaskmedel. ”Vad

angår koloxid, som omnämnts av styrelsen för transportarbetareförbundet, bör

framhållas, att såsom ämbetsverken anfört akuta koloxidförgiftningar i regel

ersättas såsom olycksfall, och att kroniska förgiftningar med samma ämne

förete sådana symptom, att de icke med säkerhet kunna diagnosticeras. Sjuk­

domar, som uppkomma vid arbete med terpentin, bensin, bensol och stenkols-

tjära lära — i den mån de icke hava karaktär av olycksfall — ej med

säkerhet kunna ledas tillbaka till arbetet. Beträffande de åkommor, som

förorsakas av så kallad sprutmålning, torde för närvarande icke föreligga

sådan erfarenhet, att de med säkerhet kunna hänföras till yrkessjukdomarna.

Däremot synas bland sjukdomsorsakerna böra upptagas jämväl strålande

värme och ljus. Den omständigheten att skador av nämnda fenomen i regel

kunna undvikas genom användande av sedvanliga skyddsmedel synes ej

utesluta, att desamma böra inbegripas i försäkringen. Vidkommande slut­

ligen mjältbrandssmitta bör märkas, att fall av mjältbrand till följd av arbete

i garverier och slakterier visserligen äro sällsynta, men denna omständighet

bör dock icke utgöra skäl för uteslutande av nämnda sjukdomsorsak, vilken

upptagits i förenämnda konvention. Med hänsyn till den ringa förekomsten

av mjältbrandsfall bland människor ävensom av skador till följd av strålande

värme eller ljus torde upptagande av nämnda sjukdomsorsaker komma att

medföra endast obetydlig ökning av kostnaderna för försäkringens genom­

förande.

Såsom av det nu anförda framgår bör den ifrågasatta försäkringen enligt

min mening omfatta de i ämbetsverkens förslag angivna sjukdomsorsakerna

med undantag av bensin, bensol och stenkolstjära. Mot den sålunda före­

slagna begränsningen torde möjligen göras gällande, att densamma är allt

för snäv. Emellertid vill jag framhålla, att försäkringen dock skulle komma

att gälla de yrkessjukdomar, som enligt den utländska statistiken hava den

största betydelsen. Inom försäkringen skulle falla flertalet av de sjukdomar,

som stå olycksfallen närmast och beträffande vilkas hänförande till yrkes­

sjukdomarna någon egentlig tvekan ej råder. Märkas bör även, att försäk­

ringen skulle bliva mera omfattande än motsvarande försäkring i vissa

främmande länder och erhålla större räckvidd än som föreskrives i omför­

mälda konvention.

Det har från vissa håll gjorts gällande, att förteckningen å sjukdomsor­

saker icke borde givas i lag utan i administrativ ordning. Härigenom skulle

det bliva möjligt att lättare anpassa densamma efter ändrade förhållanden.

Detta förslag kan jag emellertid icke biträda. Frågan om försäkringens om-

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Ämbets­

verkens för-

slag.

fallet. Naturligen möta vissa svårigheter, då det gäller att beträffande yrkes­

sjukdomar bestämma en motsvarande tidpunkt. Uppkomsten av en yrkes­

sjukdom kan i regel icke — såsom inträffandet av ett olycksfall — fastställas

till ett visst tidsmoment. Sjukdomen börjar ofta smygande och är i motsats

till olycksfallet resultatet av en fortgående inverkan av för organismen skad­

liga faktorer. Olika utvägar kunna också tänkas för bestämmande av den

relevanta tidpunkten. Att i detta hänseende taga till utgångspunkt den dag, då

förlust eller nedsättning av arbetsförmågan inträdde, torde icke vara lämpligt.

En arbetare, som drabbats av yrkessjukdom, bör nämligen i likhet med den,

som skadats till följd av olycksfall, vara berättigad till läkarvård och läke­

medel med mera under hela sjukdomstiden. Yad angår sjukpenning torde,

även om tiden räknas från tidigare dag än den nyss nämnda, någon risk icke

föreligga, att den sjuke skall uppbära sådan ersättning även under tid, då han

arbetar mot full lön. Enligt olycksfallsförsäkringslagen utgår nämligen sjuk­

penning endast för tid, vinder vilken arbetsförmågan varit nedsatt med minst

en fjärdedel. Det har även ifrågasatts att till utgångspunkt taga antingen den

dag, då den sjuke för sin åkomma sökte läkarhjälp, eller den dag, då enligt

läkares intyg sjukdomen var för handen. Även dessa förslag synas emeller­

tid vara förenade med vissa olägenheter. Det torde i många fall vara för

den sjuke obilligt att knyta ersättningsrättens inträde till den omständig­

heten att han sökt läkarvård, även då det kan styrkas, att han tidigare an­

gripits av den ifrågavarande sjukdomen. Och enligt det senare alternativet

skulle läkaren understundom nödgas att utfärda intyg rörande omständig­

heter, som han icke varit i tillfälle att iakttaga och beträffande vilkas före­

komst han i regel kan stödja sig endast på den sjukes uppgifter. Vid nu

angivna förhållanden finner jag i likhet med ämbetsverken lämpligast, att

avgörande vikt lägges vid tiden för sjukdomens yppande. Oftast torde denna

tidpunkt komma att sammanfalla med den dag, då läkaren finner sjukdomen

vara för handen. Skulle emellertid kunna styrkas, att sjukdomen förelegat

redan å tidigare dag, bör denna dag vara avgörande. Jag har sålunda an­

sett mig böra tillstyrka förslagets förevarande bestämmelse i sak oförändrad.

Emellertid synes det lämpligt, att uttrycket » tidpunkten för sjukdomens

yppande» utbytes mot det mera bestämda »dagen för sjukdomens yppande».

Härav följa redaktionella ändringar i vissa andra paragrafer.

3

§.

För vinnande av förenkling i lagtexten synes det lämpligt att beträffande

arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan, som avses i 1 §,

införa en särskild term, exempelvis »farligt arbete».

4 §•

I förevarande paragraf i ämbetsverkens förslag stadgas, att därest för-

säkringsinrättning finner erforderligt, att där försäkrad arbetare, till före­

byggande av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller försämras, under

någon tid avhåller sig från arbete i verksamhet, varom här är fråga, för-

säkringsinrättningen äger för sådan tid tillerkänna honom en övergångser-

sättning, uppgående till högst hälften av hel sjukpenning.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Yttrande

över ämbets­

verkens för-

slag.

Departements­

chefen.

Ämbets­

verkens för­

slag.

Yttranden

över ämbets­

verkens för­

slag.

Departements­

chefen.

Yttranden

Över ämbets­

verkens för­

slag

.

Departements­

chefen.

ersättning gjorts hos riksförsäkringsanstalten eller den enskilda försäkrings-

inrättning, som det åligger att utgiva ersättning.

Försäkringsrådet

har yttrat, att då det kunde inträffa, att personer, som

ansåge sig hava ersättningsanspråk att framställa, vände sig direkt eller i

första hand till försäkringsrådet, rådet ville ifrågasätta, om det icke med

hänsyn till den föreslagna, relativt korta preskriptionstiden vore lämpligt

föreskriva, att rätten till ersättning bevarades jämväl om framställning om

ersättning gjordes till försäkringsrådet inom den stadgade tiden.

Då det av försäkringsrådet föreslagna tillägget synes motiverat, anser

jag mig böra tillstyrka, att erforderlig ändring vidtages i förevarande paragraf.

I samband därmed torde en omredigering böra ske av paragrafens senare del.

8 §.

Denna paragraf i ämbetsverkens förslag, vilken innehåller bestämmelser

om rätt till klagan över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkrings­

bolag, stadgar bland annat, att dylik rätt icke föreligger beträffande beslut

av försäkringsinrättning i fråga, som avses i 4 §.

I anslutning till det yrkande, som av

styrelsen för svenska kommunalarbe­

tareförbundet

framställts vid 4 §, har styrelsen, med instämmande av

lands-

sekretariatet

, hemställt om sådan ändring i förevarande paragraf, att talan

finge föras jämväl mot beslut, som nyss nämnts.

Såsom jag redan framhållit har jag ansett mig icke böra biträda det vid

4 § gjorda ändringsyrkandet. Med hänsyn härtill bör det vid förevarande

paragraf framställda förslaget icke föranleda någon ändring i ämbetsverkens

förslag.

Järnkontoret

har såsom jag redan berört ansett, att i förslaget borde in­

föras uttrycklig bestämmelse, att ersättning för yrkessjukdom icke skulle

utgå, om arbetaren genom åsidosättande av anbefallda säkerhetsåtgärder eller

eljest själv varit vållande till sjukdomen.

Kommerskollegium

har i anslutning

till detta yttrande ansett, att i enlighet med vad som stadgas i 24 och 25 §§

i olycksfallsförsäkringslagen rörande bortfallande av ersättning i de fall, då

olycksfall uppsåtligen förorsakats av den skadade själv, eller rörande skälig

nedsättning av ersättningen, därest den skadade varit vållande till skadan

genom underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse givna säkerhetsföreskrif­

ter, motsvarande, efter de särskilda förhållanden, som förelåge beträffande

skyddsåtgärder mot yrkessjukdomar, lämpligt avpassade bestämmelser borde

införas i den nu föreslagna lagen.

Såsom kommerskollegium framhållit torde det vara riktigt, att arbetare,

som uppsåtligen förorsakat, att han angripits av yrkessjukdom, icke bör er­

hålla någon gottgörelse på grund av sjukdomen, samt att skälig nedsättning

däri bör äga rum, då arbetaren gjort sig skyldig till grov vårdslöshet genom

att ej ställa sig till efterrättelse gällande säkerhetsföreskrifter. Någon sär-

40

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

Departements­

chefen.

ensstämmelse, som borde förefinnas mellan detta stadgande samt 3 och 5 §§

i lagen.

Då på sätt försäkringsinspektionen framhållit arbetsgivarna icke för tiden

före den 1 januari 1930 erlagt tilläggspremier, som i vissa fall må betingas

av olycksfallsförsäkringens utsträckande till yrkessjukdomarna, synes det

oriktigt, att försäkringsinrättningarna dock skola ansvara för sjukdomar, som

förorsakats under anställning före nämnda tidpunkt. Att med hänsyn härtill

föreskriva skyldighet för statsverket att bära kostnaden för uppkommen

sjukdom, i den mån den kan antagas hava sin grund i arbete under dylik

tid, synes dock icke lämpligt. Då arbetaren under anställning före lagens

ikraftträdande icke varit försäkrad mot den risk, varom här är fråga, synes

det icke obilligt, att han icke heller erhåller gottgörelse för sjukdomen, till

den del den hänför sig till nämnda anställning. Med tillämpning av den

princip, som ligger till grund för stadgandet i 5 §, skulle härav följa, att

arbetaren bör erhålla endast så stor del av den normala ersättningen, som

motsvarar den del av hans anställningstid inom den i 3 § angivna relevanta

tidsperioden, som infaller efter lagens ikraftträdande. Den sålunda utgående

ersättningen bör naturligen — därest arbetaren varit försäkrad i olika för-

säkringsinrättningar — bäras endast av de inrättningar, där han varit för­

säkrad efter angivna tidpunkt. Av regeln i 5 § följer, att mellan sistnämnda

försäkringsinrättningar kostnaden för den utgående ersättningen skall för­

delas i förhållande till den tid försäkringen i envar av dem omfattat. Ett

tillägg av nu angivet innehåll synes böra göras till den av ämbetsverken

föreslagna övergångsbestämmelsen.

I överenstämmelse med nu anförda synpunkter har jag låtit inom depar­

tementet överarbeta det av ämbetsverken framlagda förslaget. Därvid hava

även vidtagits vissa jämkningar av redaktionell art, för vilka någon motivering

icke torde erfordras. Tillika har åt lagen givits en något enklare rubrik.

Såsom ämbetsverken framhållit lära, därest den föreslagna lagen antages,

erfordras vissa ändringar i följdförfattningarna till olycksfallsförsäkringslagen.

Till dessa ändringar, vilka icke fordra riksdagens medverkan, vill jag åter­

komma i annat sammanhang.

Föredraganden uppläser härefter det sålunda omarbetade förslaget till lag

om försäkring för vissa yrkessjukdomar, av den lydelse bilaga vid detta proto­

koll utvisar (Bilaga A), samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten.

42

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

Ur protokollet:

Erik Swartling.

44

jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete; dock skall, om arbe­

taren före nämnda tidpunkt upphört att vara anställd i farligt arbete, ersätt­

ningen utgivas av den försäkringsinrättning, där arbetaren på grund av dylik

anställning senast var försäkrad jämlikt berörda lag. Har arbetaren inom i

3 § angiven tidrymd varit på grund av anställning i farligt arbete jämlikt

omförmälda lag försäkrad i mer än en försäkringsinrättning, skall — där ej

annan överenskommelse träffats — kostnaden för ersättningen fördelas mellan

försäkringsinrättningarna i förhållande till den tid försäkringen i envar av

dem sålunda omfattat.

6 §.

Underrättelse enligt 20 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete

skall i fråga om yrkessjukdom lämnas till den arbetsgivare, hos vilken ar­

betaren vid tidpunkten för sjukdomens yppande är anställd, eller till den,

som å hans vägnar förestår arbetet; dock skall, om arbetaren före nämnda

tidpunkt upphört att vara anställd i farligt arbete, underrättelsen lämnas

till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var anställd i dylikt arbete.

Rörande mottagen underrättelse skall arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren

lämna skriftligt erkännande. Beträffande påföljd för underlåtenhet att lämna

sådant erkännande gäller vad i 34 § första och fjärde styckena i omförmälda

lag stadgas för där avsett fall.

Den i 21 § i nämnda lag föreskrivna anmälningsskyldigheten skall i fråga

om yrkessjukdom fullgöras av arbetsgivare eller arbetsföreståndare, som

nu sagts.

7 §•

Rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom är förfallen, därest icke

inom ett år från dagen för sjukdomens yppande eller, där fråga är om er­

sättning i anledning av dödsfall, från dödsdagen underrättelse enligt 20 § i

lagen om försäkring för olycksfall i arbete lämnats arbetsgivaren eller arbets­

föreståndaren eller framställning om ersättning i anledning av sjukdomen

gjorts hos riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet eller, där försäkrings­

bolag jämlikt 5 § första punkten är skyldigt utgiva ersättningen, hos bolaget.

8§-

Vad i 33 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete stadgas skall

gälla jämväl beträffande ärende rörande tillämpningen av de i denna lag

givna bestämmelserna; dock må klagan icke föras över beslut av försäkrings­

inrättning i fråga, som avses i 4 §.

Med avseende å försäkringsrådets behandling av ärende, varmed försäk­

ringsrådet sålunda har att taga befattning, skall gälla vad i 6 § i lagen den

29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet stadgas.

9 §'

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som avses i 1 §, är

för handen, utfärdar Konungen eu förteckning, upptagande dels de sjuk-

domsformer, vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i nämnda

paragraf sägs, dels oclc de slag av verksamhet, vari dessa sjukdomsformer

bruka framträda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

46

Kungl. MajUs proposition nr 184.

Bilaga B.

T^ill

KONUNGEN.

Jämlikt nådigt beslut den 13 juli 1926 bär åt socialstyrelsen, riksförsäk-

ringsanstalten och medicinalstyrelsen gemensamt uppdragits att verkställa

utredning och avgiva förslag i frågan om ersättning för yrkessjukdomar.

Socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medi­

cinalstyrelsen med utlåtande och förslag i frågan

om ersättning för yrkessjukdomar.

47

Till fullgörande av sitt uppdrag få ämbetsverken, som anlitat biträde av

dåvarande professorn i praktisk medicin vid Lunds universitet K. A. Petrén

och efter dennes den 16 oktober 1927 timade frånfälle av professorn i samma

ämne vid Uppsala universitet G. Bergmark, härmed i underdånighet över­

lämna utlåtande och förslag i frågan om ersättning för yrkessjukdomar.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom unclertecknade, deltagit

för socialstyrelsen: byråchefen J. A. E. Molin, för riksförsäkringsanstalten:

byråchefen E. E:son Odelstierna samt för medicinalstyrelsen: medicinalrådet

F. E. A. Block.

Protokollsutdrag, utvisande vid ärendets behandling inom socialstyrelsen

uttalad särskild mening, bifogas.

Stockholm den 21 april 1928.

Underdånigst:

G^unnar

Huss.

K^arl L^evinson.

B. B^uhre.

W.

S^tenholm.

H. ^v. S^chulzenheim.

F^redr. B^issmark.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Utländsk lagstiftning i ämnet.

I ett flertal europeiska länder äro arbetare tillförsäkrade rätt till ersätt­

ning för yrkessjukdomar. En inom riksförsäkringsanstalten utarbetad redo­

görelse för lagstiftningen på området i vissa av dessa länder fogas vid detta

utlåtande, och tillåta sig ämbetsverken att, i den mån nämnda lagstiftning

icke i det följande närmare beröres, med avseende å innehållet av densamma

hänvisa till sagda redogörelse.

Tidigare behandling i Sverige av frågan om ersättning för

yrkessjukdomar.

I

sjömanspensioneringsJcommitténs

den 15 november 1904 avgivna betänkande

med förslag till bland annat lag om försäkring av sjöfolk föreslogs, att lika

med olycksfall skulle enligt lagen räknas, om försäkrad under anställning å

fartyg insjuknade i sådan sjukdom, som kunde anses för sjömannen inne­

bära särskild yrkesfara. Kommitténs förslag förelädes emellertid aldrig

riksdagen.

I det betänkande, som låg till grund för nu gällande olycksfallsförsäk­

ringslag, framhöll

ålder domsför säkring skommittén

(V. Betänkande och förslag

angående försäkring för olycksfall i arbete sid. 66 och tf.), att flera av yrkes­

sjukdomarna i likhet med olycksfallen i arbetet hade sin grund i arbetsför­

hållanden, för vilka arbetsgivaren syntes böra ansvara, och att således eu

utsträckning av arbetsgivarens ersättningsskyldighet till att omfatta jämväl

yrkessjukdomar, åtminstone beträffande vissa av dem, utgjorde en följdriktig

utvidgning av den egentliga olycksfallslagstiftningen.

Efter att hava i korthet redogjort för vissa bestämmelser i den utländska

lagstiftningen på området och sedan arbetarens ställning med hänsyn till

lagen om allmän pensionsförsäkring berörts, föreslog kommittén, att den

nya olycksfallslagstiftningen, åtminstone tills vidare och innan ytterligare

erfarenhet i förevarande hänseende vunnits, lämpligen borde omfatta sådana

yrkessjukdomar,

som förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade

ämnen.

Att i lagen uppräkna de ämnen, som vore att anse såsom särskilt

giftiga, ansåg kommittén (sid. 119) icke erforderligt eller lämpligt. I analogi

med förhållandet i Schweiz, borde det kunna överlämnas åt riksförsäkrings­

anstalten och således i sista hand försäkringsrådet att, till ledning vid till-

lämpningen, möjligast fullständigt angiva de ämnen, som i vissa slag av

rörelser eller vid viss användning vore att anse som särskilt giftiga i lagens

mening.

I sitt över kommitténs betänkande avgivna yttrande (Bilaga till nåd. pro­

positionen nr 111 till 1916 års riksdag sid. 15 o. tf.) anslöt sig

riksförsäk­

ringsanstalten

till kommittéförslaget med det tillägget att i försäkringen borde

inbegripas även vissa sjukdomar, som uppkommit genom smittoöverföring

från i arbetet hanterat föremål. Detta tillägg avsåg att medgiva rätt till

ersättning åt personer, som drabbats av mjältbrand, koppor och rots.

Riksförsäkringsanstalten fann nödigt att, såsom i utländsk lagstiftning

skett, förteckning upprättades å de ämnen, som skulle anses såsom särskilt

giftiga, jämte de därav föranledda sjukdomarna, ävensom å de genom smitto­

överföring ådragna sjukdomar, som skulle medföra rätt till ersättning. För­

4! t

teckningen borde ej införas i lagen, utan syntes det böra lämnas åt Konun­

gen att meddela bestämmelser i ämnet.

Aven

socialstyrelsen

(sid. 83 i bilagan) uttalade sig för att den erforder­

liga förteckningen borde utfärdas av Konungen.

Från skilda håll restes mot förslaget den invändningen, att ifråga­

varande sjukdomar rätteligen tillhörde sjukförsäkringen, varför de icke borde

upptagas i olycksfallslagstiftningen.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 111 till 1916 års riksdag uteslötos yrkes­

sjukdomarna. Departementschefen (sid. 74) fann visserligen de motiv, som

anförts av ålderdomsförsäkringskommittén, befogade, men ansåg å andra

sidan de skäl, som framhållits mot yrkessjukdomarnas inordnande under

olycksfallsförsäkringen vara icke mindre beaktansvärda. Tills vidare och

intill dess den då nyligen tillsatta sjukförsäkringskommittén förebragt ytter­

ligare utredning i frågan, vore därför icke lämpligt i olycksfallsförsäkrings­

lagen intaga någon bestämmelse i förevarande syfte.

Särskilda utskottet nr 1 (uti. nr 1 sid. 23) kunde icke dela de betänklig­

heter, som gjort sig gällande mot kommitténs ifrågavarande förslag, och

hemställde med anledning av vissa motioner i ämnet om intagande i lagen

av en med kommitténs förslag i huvudsak lika lydande bestämmelse. Ut­

skottet uttalade, att det syntes kunna överlämnas åt försäkringsrådet att

till ledning vid tillämpningen möjligast fullständigt angiva de iimnen, som

i vissa slag av rörelser eller vid viss användning vore att anse som särskilt

giftiga i lagens mening.

På grund av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll emellertid utskottets

förslag i angivna del.

Socialförsäkringskommitténs

den 14 oktober 1919 avgivna betänkande och

förslag angående allmän sjukförsäkring omfattade jämväl yrkessjukdomarna.

Med hänsyn till dessa upptog förslaget en bestämmelse av innehåll, att för

försäkrad, som användes till arbete för arbetsgivares räkning och för vilken

arbetet på grund av sin art eller de förhållanden, under vilka det bedreves,

medförde en väsentligt ökad sjukdomsrisk, särskild

riskavgift,

som skäligen

motsvarade den ökade risken,

skulle erläggas av arkets giv ar en.

Socialförsäkringskommitténs förslag har som bekant icke lagts till grund

för lagstiftning.

Vid den

internationella arbetsorganisationens konferens

i Geneve maj—juni

1925 antogs ett förslag till

konvention angående ersättning för yrkessjuk­

domar,

enligt vilket varje medlem av internationella arbetsorganisationen,

som ratificerade konventionen, skulle förbinda sig att tillförsäkra personer,

som fölle offer för yrkessjukdomar, eller deras rättsinnehavare en ersättning,

grundad på de allmänna principerna i den nationella lagstiftningen angå­

ende ersättning för olycksfall i arbete. Såsom yrkessjukdomar skulle enligt

konventionen anses de sjukdomar och förgiftningar, som framkallades av de

i efterföljande, i konventionsförslaget intagna förteckning upptagna ämnena,

då dessa sjukdomar eller förgiftningar drabbade arbetare, tillhörande indu­

strier eller yrken, som funnes upptagna på motstående plats i förteckningen,

och då desamma härörde från arbete i ett företag, som vore underkastat

förut nämnda nationella lagstiftning.

Förteckning.

Sjukdomar och giftiga ämnen:

Motsvarande industrier eller yrken:

Förgiftning genom bly, blylegeringar Handhavande av mineral, innehållande

och blyföreningar samt direkta följ- bly, inbegripet blyhaltig aska från

der av sådan förgiftning.

zinkhyttor.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 154 häft. (Nr 184.)

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

1625 28

4

50

Sjukdomar och giftiga ämnen:

Motsvarande industrier och yrken:

Smältning av gammalt zink och bly i

tackor.

Tillverkning av föremål av gjutet bly

eller blyhaltiga legeringar.

Grafiska industrier.

Tillverkning av blyföreningar.

Tillverkning och reparation av elek­

triska ackumulatorer.

Beredning och användning av emaljer,

innehållande bly.

Polering med hjälp av blyfilspån eller

blylialtig tennaska.

Måleriarbete, innefattande beredning

eller behandling av täckande ämnen

kitt eller färgämnen, innehållannde

blypigment.

Förgiftning genom kvicksilver, kvick- Handhavande av kvicksilvermineral,

silveramalgamer och kvicksilverför- Tillverkning av kvicksilverföreningar,

eningar samt direkta följder av Tillverkning av mätnings- eller labora-

sådan förgiftning.

torieapparater.

Beredning av råämnen för tillverkning

av hattar.

Brännförgyllning.

Användning av kvicksilverpumpar vid

tillverkning av glödlampor.

Knallhattstillverkning av knallkvick­

silver.

Mjältbrandssmitta.

Arbete, som medför beröring med

mjältbrandssmittade djur.

Handhavande av kvarlevor av djur,

inbegripet hudar, klövar, hovar och

horn.

Lastning och lossning eller transport

av varor. I

I anledning av ett frågeformulär, som före konferensens sammanträde ut­

sänts av internationella arbetsbyrån, hade svenska regeringen för sin del

påyrkat uppskov med behandling av frågan om yrkessjukdomarna till ett-

framtida konferenssammanträde.

Vid ovannämnda konferens antogs jämväl en

rekommendation,

angående

ersättning för yrkessjukdomar, vari konferensen hemställde, att staterna måtte

fastställa ett enkelt förfarande, där sådant icke redan förefunnes, medelst

vilket förteckningen över de sjukdomar, som i den nationella lagstiftningen

ansåges såsom yrkesssjukdomar, kunde revideras.

I fråga om konventionsförslaget anförde riksförsäkringsanstalten i till social­

styrelsen avgivet utlåtande:

»Frågan om samhällets skyldighet att sörja för att arbetare, som till följd

av arbetets natur eller de förhållanden, varunder det bedrives, ådraga sig

vissa sjukdomar, s. k. yrkessjukdomar, i erforderlig mån hållas skadelösa

härför, har i flera länder varit ett av skälen för införande av obligatorisk

sjuk- och invaliditetsförsäkring för lönarbetare med skyldighet för arbets­

givaren att lämna särskilda bidrag till sådan försäkring. Även i vissa länder,

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

av vilka under samma tid en har försäkring i den ena och en i eu annan

försäkringsinrättning.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör med frågan om biträdande

av ifrågavarande konventionsförslag anstå, till dess närmare utredning vun­

nits i ovan angivna avseenden.

Med hänsyn till vikten av att frågan om ersättning för yrkessjukdomar

snarast löses, tillåter sig riksförsäkringsanstalten emellertid föreslå, att social­

styrelsen ville hemställa om igångsättandet av sådan utredning.»

För säkring srådet förklarade, att det syntes erforderligt, att ytterligare ut­

redning verkställdes i frågan, då möjligen särskilt den till förslaget hörande

förteckningen behövde givas ett annat innehåll med hänsyn till svenska för­

hållanden.

Medicinalstyrelsen, som förklarade sig hava uteslutande ur medicinsk syn­

punkt granskat konventionsförslaget, meddelade, att styrelsen icke hade

något att erinra med anledning av detsamma.

Socialstyrelsen anförde i huvudsak följande:

»Enligt styrelsens mening lär det icke kunna förnekas, att yrkessjuk­

domarna ifråga om arbetsgivarnas ersättningsskyldighet principiellt taget äro

att jämställa med olycksfallen i arbete. I avseende å orsakssammanhang

med arbetet framträda emellertid nämnda sjukdomar väsentligen olika vid

olycksfallen, och synes i betraktande därav ersättningsskyldigheten för dem

icke lämpligen kunna ordnas i samband med den för olycksfallen utan kräva

särskild reglering — eu åtgärd som med hänsyn till ämnets i flera avse­

enden ömtåliga och svårbehandlade beskaffenhet måste förutsätta omsorgsfull

utredning. Även med begränsning av den nya ersättningsskyldigheten till

de i konventionsförslaget upptagna sjukdomarna torde nu berörda krav icke

kunna eftersättas. Från Sveriges sida påyrkades också under förberedel­

serna för konventionsförslagets utarbetande, att frågans behandling skulle,

till möjliggörande av mer ingående prövning, uppskjutas till ett senare

konferenssammanträde. — — —

Med hänsyn till vad ovan anförts torde det vara tydligt, att förevarande

konventionslag f. n. icke kan föranleda annan åtgärd, än att frågan om lag-

stadgad ersättning för yrkessjukdomar upptages till utredning.»

I proposition (nr 118) till 1926 års riksdag begärdes riksdagens yttrande

angående bl. a. ovannämnda av den internationella arbetsorganisationens konfe­

rens antagna förslag till konvention och rekommendation. Departementschefen

åberopade härvid sitt yttrande rörande ersättning för yrkessjukdomar vid

behandlingen av förslaget till samma riksdag om ny lag om försäkring för

olycksfall i arbete (proposition nr 109, sid. 24). Angående konventionsför­

slaget hade departementschefen anfört, att enligt hans uppfattning starka

skäl talade för att yrkessjukdomarna inbegrepes under olycksfallsförsäkringen

men att frågan härom med hänsyn till svenska förhållanden icke kunde lösas

genom en lagstiftning, som omfattade de sjukdomar, vilka upptagits i den

vid konventionsförslaget fogade förteckningen. Tillika hade departements­

chefen yttrat, att med hänsyn till frågans invecklade beskaffenhet och till

stor de! outredda skick det icke varit möjligt att medhinna den ytterligare

undersökning, som måste föregå utarbetandet av förslag i frågan, men hade

departementschefen för avsikt att föranstalta om sådan utredning.

Då departementschefen på anförda skäl icke vore beredd att föreslå sådan

ändrad lagstiftning, som utgjorde förutsättning för ratifikation av ifråga­

varande konventionsförslag, ansåge sig departementschen icke för det då­

varande kunna tillstyrka ratilicering av förslaget.

Beträffande ovannämnda rekommendation hänvisade departementschefen

till vad ämbetsverken xrttalat vid behandlingen av konventionsförslaget. En­

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Kurnjl. Maj.ls proposition nr 1S4.

ligt departementschefen borde rekommendationen icke för det dåvarande för­

anleda någon åtgärd. I rekommendationen upptagna spörsmål borde be­

aktas vid den tillämnade utredningen rörande frågan om yrkessjukdomar i

dess helhet.

Andra särskilda utskottet (uti. nr 5) erinrade om den meningsskiljaktighet,

som rådde rörande frågan om till vilket område av socialförsäkringen —

sjuk- eller olycksfallsförsäkringen — yrkessjukdomarna rätteligen borde hän­

föras. Att vid sådant förhållande och utan avvaktande av resultatet av den

utredning i frågan, som kunde komma att äga rum, taga bestämd ståndpunkt

till de i konventionsförslaget och rekommendationen berörda spörsmål läte

sig enligt utskottet tydligen icke göra. Något uttalande i frågan från riks­

dagens sida syntes utskottet sålunda icke vara erforderligt.

Med avseende å förslaget till konvention angående ersättning för yrkes­

sjukdomar fann riksdagen (skr. nr 350) för sin del, att Sverige icke för det

dåvarande borde biträda förslaget. Beträffande rekommendationen i samma

ämne hade riksdagen icke något att erinra mot vad departementschefen där-

utinnan anfört.

Ovanberörda förslag till ny lag om försäkring för olycksfall i arbete, som

förelädes 1926 års riksdag, innehöll icke några föreskrifter rörande yrkes­

sjukdomar.

Genom beslut den 13 juli 1926 uppdrog Kungl. Maj:t i anledning av

Genévekonferensens ovannämnda konventionsförslag och rekommendation åt

socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen gemensamt

att, med beaktande av vad nämnda konventionsförslag och rekommendation

inneliölle, verkställa utredning och avgiva förslag i frågan om ersättning för

yrkessjukdomar.

53

Allmänna synpunkter på frågan om beredande av ersättning för

yrkessjukdomar.

Under nuvarande förhållanden erhåller i vårt land eu arbetare, som på

grund av yrkessjukdom blivit invalid, ersättning i form av pension enligt

lagen om allmän pensionsförsäkring. Beloppen av dessa pensioner äro emel­

lertid, särskilt om rätten till pension inträder vid tidigare ålder, ofta vida

anspråkslösare än de belopp, som i händelse invaliditeten beror av olycks­

fall i arbete, utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen. Härtill kommer, att

invalidpensionerna enligt pensionsförsäkringslagen endast utgå vid höggradig

invaliditet och icke, såsom enligt olycksfallslagstiftningen, även vid mindre

betydande nedsättning av arbetsförmågan. Vidare är att märka, att ersätt­

ning vid dödsfall icke utgår vare sig i form av begravningshjälp eller liv­

ränta. Under det stadium av sjukdomen, som föregår inträdande av invali­

ditet, ävensom vid övergående sjukdom erhålles för närvarande i många fall

ersättning endast där arbetaren är medlem i någon av de på frivillighetens

väg upprättade sjukkassorna. På grund av begränsning av tiden för sjuk­

hjälps utgående blir emellertid även vid dylik försäkring arbetaren vid längre

tids sjukdom utan ersättning, sedan sjuklijälpstiden gått till ända.

Samma skäl, som föranlett samhället att vidtaga särskilda åtgärder i syfte

att bereda en genom olycksfall i arbetet skadad arbetare ersättning för

honom därigenom tillskyndad ekonomisk förlust, synes emellertid ämbets­

verken kunna anföras till stöd för ett liknande ingripande från samhällets

sida till förmån för arbetare, som till följd av en av yrkesarbetet föranledd

54

sjukdom förlorat sin arbetsförmåga eller fått densamma nedsatt. Det kan

ju icke anses vara annat än rimligt, att exempelvis — i motsats till vad nu

är fallet — en arbetare, vars arm blivit lam och oanvändbar till arbete

genom i yrkesarbetet ådragen blyförgiftning, erhåller ersättning lika väl

som — enligt olycksfallsförsäkringslagen — en arbetare, som får sin arm

krossad genom olycksfall i arbetet, tillerkännes ersättning i anledning härav.

Det synes ock vara klart, att den grundsats, på vilken den sociala olycks-

fallslagstiftningen vilar, nämligen att det tillkommer en yrkesverksamhet att

bära alla de kostnader, som dess utövande medför, även måste gälla beträf­

fande de av yrkesarbetet uteslutande eller till övervägande del framkallade

sjukdomarna. I den mån ersättning finnes böra utgå i anledning av sådan

sjukdom, bör alltså kostnaden för densamma i sin helhet bäras av arbets­

givaren.

Principiellt sett torde sålunda starka skäl föreligga att i enlighet med

ovannämnda konventionsförslag i ersättningshänseende likställa yrkessjuk­

domarna med olycksfallsskadorna. Härför talar ock en annan omständig­

het, vilken ämbetsverken här tillåta sig något närmare beröra.

I åtskilliga fall betraktas redan nu kroppsskador, som stå på gränsen mel­

lan olycksfallsskador och påföljder av sjukdom, såsom olycksfallsskador. Med

avseende därå må i första hand nämnas de vanliga s. k. blodförgiftningarna,

som uppkomma i nära anslutning till ett verkligt olycksfall och som förut­

sätta något yttre våld, såsom att ett föremål genomträngt huden eller en be­

fintlig sårskorpa och därigenom möjliggjort inträngandet i blodet av de bak­

terier, som förorsakat förgiftningen. Den härigenom uppkomna skadan torde

i allmänhet i den sociala olycksfallsförsäkringen betraktas såsom olycksfalls-

skada. Kiksförsäkringsanstalten har också ansett dylika förgiftningar vara

att hänföra till olycksfall, åtminstone under förutsättning att det yttre våld,

som för infektionen måste förutsättas, kunnat antagas hava uppkommit under

arbetet och hava härflutit från detsamma, även om den skadade icke iakt­

tagit, när detta våld ägt rum; detta presumeras då hava skett under arbetet.

Likaledes har riksförsäkringsanstalten plägat ersätta följderna av en infek­

tion, som först efter någon tid inträtt i en genom olycksfall i arbete upp­

kommen yttre skada, såsom t. ex. då ros uppstått i ett sår.

I praxis har emellertid den nämnda förutsättningen för att olycksfalls-

skada skall anses föreligga — att, om ett sår infekteras under arbetet, det

skall kunna göras sannolikt, att även såret eller läsionen uppkommit under

arbetet — ej alltid kunnat upprätthållas. Riksförsäkringsanstalten har så­

lunda i anslutning till dansk och även i vissa andra länder tillämpad praxis,

ansett olycksfall i arbete föreligga och tillerkänt ersättning, då under arbete

smitta införts hos den arbetande av sådant slag, att enligt den medicinska

sakkunskapens utslag smittoämnet enligt sin natur ej kan införas i och bli

skadligt för människokroppen annorledes än genom befintligt sår eller läsion,

och det utan att närmare utredning kunnat förebringas om sårets uppkomst

i eller utom arbetet. I enlighet härmed har olycksfall ansetts vara för han­

den i vissa inträffade fall, där under arbete överförts smitta av mjältbrand

och kokoppor. Denna lagtillämpning har även vunnit godkännande av för-

säkringsrådet.

Svårigheten att i praxis särskilja begreppet yrkessjukdom från olycksfall

gör sig även gällande överhuvud i alla sådana fall, där fråga är om sjuk­

domar eller åkommor, som enligt sin natur kunna uppstå än mer plötsligt

och oförutsett, än under loppet av viss längre tidsperiod. I hithörande fall,

t. ex. i fråga om vissa gasförgiftningar eller inverkan av komprimerad luft

och dylikt, vissa neuroser, vissa skador i muskler och senor, där överan-

strängning kan vara för handen, vissa kyl- och värmeskador m. m., måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

efter omständigheterna i det särskilda fallet avgöras, om olycksfall eller

(yrkes-)sjukdom skall anses vara för handen. Ju kortare den tid visar sig

vara, varunder den skadliga inverkan gjort sig gällande eller verkat, och ju

mer de oförutsedda och onormala momenten framträda, desto mer närmar

man sig här olycksfallsbegreppet och de ifrågavarande fallens inordnande

under detsamma. Typiskt framträda dessa förhållanden i fråga om sådana

tryckskador, av vilka följa arbetsträlar, sprickor, blåsor eller dylikt.

Om sålunda ur anförda synpunkter starka skäl föreligga att i ersättnings-

hänseende med olyckssfallskador likställa av yrkesarbete föranledda sjukdo­

mar, möter det å andra sidan stora svårigheter att bestämma vilka sjuk­

domar, som härvid böra komma i betraktande. Med avseende härå må föl­

jande anföras.

Vid olycksfall är det i regel icke förenat med svårighet att konstatera,

huruvida samband mellan arbetet och olycksfallet föreligger. Helt annat

är förhållandet beträffande yrkessjukdomar. Att diagnosticera dessa och

ställa dem i samband med arbetet inom visst yrke ställer sig ofta mycket

vanskligt. Beträffande de vanligaste av dem måste man erinra sig, att an­

talet av de sjukdomstecken, som över huvud taget kunna möta vid en för­

giftning, givetvis är begränsat, medan antalet av de ämnen, som kunna fram­

kalla en förgiftning av den mänskliga organismen, är så gott som oändligt.

För den kliniska iakttagelsen är det ock sedan länge välbekant, att det för

det stora flertalet slag av förgiftningar ej gives några fullt artkarakteristiska

sjukdomstecken, som endast förekomma vid denna förgiftning och ej vid

någon annan. Om man kan tala om en viss karakteristisk sjukdomsbild för

ett visst slag av förgiftning, vilket man till en viss grad kan göra — men

väl att märka endast till en viss grad och endast för vissa slag av förgift­

ningar — så är detta så att förstå, att det vid denna förgiftning förekommer

en viss kombination av de olika sjukdomstecknen, vilka tillsammantagna

kunna giva en till en viss grad karaktäristisk sjukdomsbild, men dock ej

en klart patognomonisk (d. v. s. en sådan, rörande vilken det bestämt kan

uttalas, att den endast tillkommer denna förgiftning och ej någon annan

sjukdomsform).

Yad nu sagts gäller det stora flertalet av förgiftningsbilder. Undantag

bilda dock framförallt förgiftningarna med de oorganiska ämnena, särskilt

med metaller. Kontrasten mellan dem och de organiska ämnena gör sig

gällande redan genom det förhållandet, att antalet av metaller torde få an­

ses en gång för alla begränsat, men antalet organiska ämnen praktiskt taget

obegränsat.

På grund av bl. a. här antydda svårigheter med diagnosticeringen av

yrkessjukdomarna är det givetvis av största betydelse, att den ifrågasatta

likställigheten med olycksfallsskadorna inskriinkes till sådana sjukdomar,

där diagnosticeringen och klarläggandet av samband mellan arbete och sjuk­

dom icke erbjuder alltför stora svårigheter.

Liksom man överallt i utlandet begränsat ersättningsrätten till vissa i

särskilda förteckningar angivna yrkessjukdomar, torde därför eu liknande

begränsning böra iakttagas även för vårt lands vidkommande.

Beträffande frågan om vilka yrkessjukdomar, som härvid böra komma i

betraktande, saknas hos oss statistiskt material för bedömande av denna

fråga. Yid sådant förhållande kunde ifrågasättas, om icke lämpligen åtgär­

der för dylikt materials insamlande under några år borde vidtagas, innan

lagstiftningen griper sig an med yrkessjukdomarna. Ämbetsverken hava

emellertid sökt bilda sig en uppfattning om till vilka yrkessjukdomar lag­

stiftningen redan nu skulle kunna utsträckas, utan att därav alltför vittgå­

ende konsekvenser skulle uppstå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

55

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

För sådant ändamål har socialstyrelsen berett yrkesinspektörerna tillfälle

att uttala sig i frågan. Samtliga yrkesinspektörer hava vid sammanträde

inom styrelsen enat sig om att föreslå följande riktlinjer för ordnandet av

frågan om ersättning för yrkessjukdomar.

Vissa yrkessjukdomar borde i ersättningshänseende likställas med olycks­

fall. En stark begränsning i fråga om de sjukdomar, som skulle medföra

rätt till ersättning, borde att börja med tillämpas och en utökning vidtagas

först i mån av vunnen erfarenhet. Vägledande vid avgörandet, huruvida

viss yrkessjukdom skulle omfattas av forsäkringen eller ej, borde vara 1)

om sjukdomens härledande från yrkesarbetet otvetydigt låter sig fastställas,

2) om den i regel utövar en väsentlig inverkan på den sjukes förvärvsför­

måga samt 3) om sjukdomen mera allmänt eller konstant uppträder inom

visst eller vissa yrken.

Vid bestämmandet av vad som för vårt land borde räknas till yrkessjuk­

dom ansågo sig yrkesinspektörerna icke kunna lägga enbart det i Geneve

antagna förslaget till konvention till grund, bl. a. därför att detta förslag

syntes alltför snävt begränsat. Det syntes riktigare att lägga en något vidare

synpunkt på saken och räkna såsom yrkessjukdom

1) sådan sjukdom, som uppstått till följd av hanterande av eller tillverk­

ning av vissa farliga ämnen,

2) sådan sjukdom, som uppstått vid handhavande av vissa smittoförande

föremål eller som hade sin grund i arbetets natur eller de särskilda förhål­

landen, under vilka detsamma bedreves.

Beträffande förteckningen å ämnen, arbetsprocedurer eller arbetsförhål­

landen borde denna fördelas i grupper, allt efter den ordning i vilken

yrkessjukdomar borde ifrågakomma till att i ersättningsavseende likställas

med olycksfall.

Yrkesinspektörerna hava, under hänsynstagande särskilt till Genévekon-

ventionen och den finska förteckningen, upprättat följande förslag till för­

teckning:

Avd. A.

Yrkessjukdomar, orsakade av arbete med giftigt eller frätande

ämne.

Grupp I a.

b.

c.

d.

e.

f.

g-

h.

Grupp II a.

b.

c.

d.

e.

f.

g-

Grupp III a.

b.

c.

d.

Arsenikföreningar.

Bly.

Cyan och cyanföreningar.

Fluorvätesyra.

Fosfor, fosforväte och fosforföreningar.

Hexanitrodifenylamin.

Koloxid.

Kols va via och svavelväte.

Kvicksilver.

Klor, hyperklorit och klorkalk.

Metylalkohol.

Natrium- och kaliumhydrat.

Nitrösa gaser.

Salpetersyra.

Saltsyra.

Svavelsyra och svavelsyrlighet.

Ammoniak.

Bensol.

Osläckt kalk.

Terpentin.

Avd. B. Yrkessjukdomar, orsakade av arbetsförhållanden eller arbete med

smittoförande föremål.

Grupp I a. Sjukdom, uppkommen genom vistelse i komprimerad luft.

b. Mjältbrand, som uppkommit genom smittas överföring från i

arbetet hanterat föremål.

c. Ögonsjukdom, uppkommen genom strålande värme eller ljus.

Grupp II a. Sjukdom, uppkommen genom inverkan ev röntgenstrålar eller

liknande strålande energi.

b. Nervsjukdomar med krampartade yttringar orsakade av skakande

maskiner o. d.

Följande motivering till förslaget har lämnats av yrkesinspektörerna.

Grupp I.

a.

Arsenikföreningar

(f. 1. 5) *)

Allmänt förekommande i mindre mängder samt i större mängder i en del

fabrikationer, t. ex. vid tillverkning av vitt glas.

b. Bly (f. 1. 9).

Torde otvivelaktigt böra medtagas.

c.

Cyan och cyanföreningar

(f. 1. 36).

Verkningarna härav äro visserligen i de flesta fall att anse såsom olycks­

fall, men då även följdsjukdomar anses kunna uppstå, hava dessa ämnen

medtagits.

d.

Fluorvätesyra

(f. 1. 14).

Tveksamt huruvida detta ämne bör upptagas då dess verkningar i regel

torde anses som olycksfall. På grund av upplysningar från riksförsäk-

ringsanstalten »att gränsfall ofta förekomma», har det emellertid synts

säkrast att medtaga detsamma.

e.

Fosfor, fosforväte och fosforföreningar

(f. 1. 16).

Samma motivering som för kvicksilver m. m.

f.

Hexanitrodifenylamin.

Har medtagits i stället för det i finska listan uppförda nitroglycerinet.

Hexanitrodifenylaminen ger påvisbara bestående eksemskador och använ­

des inom vissa fabrikationer inom vårt land.

g.

Koloxid

(f. 1. 18).

Förekommer i ökad utsträckning i samband med användning av motor­

fordon. I övrigt samma motivering som beträffande ammoniak.

h.

Kolsvavla och svavelväte

(f. 1. 29, 30).

Giva liksom kolsyra anledning till hastigt inträffande dödsfall, vilka räk­

nas som olycksfall, men dessutom till akuta och kroniska yrkessjuk­

domar.

i.

Kvicksilver, kvicksilverföreningar och amalgamer

(f. 1. 13).

Förkomma visserligen i ringa utsträckning, men förgiftning genom kvick­

silver är så svårartad, att dessa ämnen ansetts böra upptagas.

Grupp II.

a.

Klor, hyperklorit och klorkalk

(f. 1. 10).

Hava medtagits på grund av deras omfattande användning inom industri

och hantverk, se i övrigt ammoniak.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4.

57

*) f. 1. = finska listan.

58

b.

Metylalkohol

(f. 1. 20).

De upprepade fallen av träspritförgiftning motivera detta ämnes med­

tagande.

c.

Natrium och kaliumhydrat

(f. 1. 21, 22).

Förekomma allmänt inom industrien. Utom till frätskador giva de upp­

hov till eksem vid vissa yrkesarbeten.

d.

Nitrösa gaser

(f. 1. 33).

e.

Salpetersyra

(f. 1. 34).

f.

Saltsyra

(f. 1. 31).

g.

Svavelsyra och svavelsyrlighet

(f. 1. 27, 28).

Kunna under vissa förhållanden förorsaka olycksfall, men anses även

kunna giva anledning till yrkessjukdom.

Grupp III.

a.

Ammoniak

(f. 1. 1).

Förekommer tämligen ofta vid olika fabrikationer, mest i kylanläggningar.

I stora doser verkar detta ämne omedelbart dödande (olycksfall), men då

även kroniska följ dsjukdomar förekomma, t. o. m. med dödlig utgång,

har man ansett, att ämnet bör medtagas.

b.

Bensol

(f. 1. 7).

Användes ej i så stor utsträckning som bensin, men de av bensol för­

orsakade yrkessjukdomarna äro värda mer uppmärksamhet. Yad deri­

vaten beträffar, har det ansetts, att det skulle föra för långt att nu med­

taga dem.

c.

Osläckt kalk

(f. 1. 11).

Har trots dess utsträckta användning ej medtagits i det första förslaget*)

då dess verkningar ansetts i regel vara olycksfallen synnerligen närstående.

d.

Terpentin

(f. 1. 35).

Samma motivering som i fråga om bensol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Följande ämnen i finska listan hava av nedanstående skäl ej medtagits.

Amylalkohol

(f. 1. 2).

I vårt land användes detta ämne i relativt liten omfattning. Något särskilt

fall av yrkessjukdom ligger ej inom yrkesinspektörernas erfarenhet.

Anilinfärger

(f. 1. 3).

De förr inom färgerier använda giftiga anilinfärgerna hava alltmer ersatts

med mindre farliga eller ofarliga anilinfärger, varför denna grupp ej ansetts

böra medtagas.

Antimonföreningar

(f. 1. 4).

Förekomma i ringa omfattning inom industrien. I legering förekommer an-

timon mest tillsammans med bly och kommer på grund härav med i för­

teckningen.

Bensin

(f. 1. 6).

Förekommer visserligen i stor utsträckning, men i allmänhet torde sådana

anordningar vara vidtagna, att någon fara för yrkessjukdom ej föreligger.

*) Före här återgivna förslag hade av yrkesinspektörerna ett delvis annat förslag av­

givits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

59

Fenol (f. 1. 18).

Torde huvudsakligast framkalla sådaua frätskador som i regel behandlas

som olycksfall.

Formaldehyd (f. 1. 15).

Undersökningar hava gjorts, vilka visat att ämnet ej förorsakar direkt på­

visbara yrkessjukdomar, varför man ansett, att det ej bör medtagas.

Kolsyra (f. 1. 19).

Har ej medtagits såsom särskilt orsaksämne, då förgiftningsfall med dödlig

utgång alltid räknas såsom olycksfall.

Nitroglycerin (f. 1. 23).

Arbetare bliva visserligen de första dagarna illamående vid hanterande av

detta ämne, men bliva snart immuna för dess skadliga verkningar, varför

man ej anser yrkessjukdom uppkomma genom hantering av nitroglycerin.

I dess ställe har under grupp I upptagits hexanitrodifenylamin.

Petroleum (f. 1. 24).

Samma motivering som under amylalkohol.

Pikrinsyra (f. 1. 25). Pyridin'(i. 1. 26).

Användas i så ringa utsträckning, att ge ej ansetts behöva medtagas.

Stenkols- och trätjära (f. 1. 32).

Samma motivering som beträffande bensin.

Då såsom ovan nämnts statistiskt material saknas i vårt land för bedö­

mande av frågan om vilka yrkessjukdomar som i första hand böra medföra

rätt till ersättning, torde här böra meddelas några uppgifter rörande före­

komsten av vissa yrkessjukdomar i en del andra länder.

Från Tyskland föreligga siffror från året */7 1925—30/6 1926, det första år,

under vilket ersättning på grund av yrkessjukdom utgivits.

Under nämnda tid anmäldes 3,847 fall såsom yrkessjukdomar, av vilka

3,310 befunnos vara verkliga yrkessjukdomar. De godkända anmälningarna

och de fall, som föranlett ersättning, fördela sig på följande sätt på de sär­

skilda, i förordningen upptagna yrkessjukdomarna.

I procent av

samtliga

inkomna

anmälningar

Fall, vilka föranlett ersättning

Yrkessjukdomar

Antal

godkända

anmälningar

Antal

i procent

av samtliga

ersatta fall

i procent

av samtliga

anmälda

godkända fall

av sjukdomen

Bly eller blyföreningar.........

2,781

72,29

149

90,30

5,36

Fosfor.............................................

4

0,xo

1

0,61

25,00

Kvicksilver eller kvicksilver-

föreningar ...............................

55

1,43

2

1,21

3,64

Arsenik eller arsenikförenin­

gar .............................................

27

0,70

—

—

—

Bensol eller homologa för­

eningar av bensol, jämte

nitro- och amidoföreningar

145

3,77

1

0,61

0,69

Kolsvavla ....................................

in

2.88

5

3,03

4,50

Hudkräfta m. m........................

59

1,53

—

—

—

Grå starr.......................................

101

2.63

2

1,21

1,98

Röntgenstrålar m. m..............

21

0,55

5

3,03

23,81

Masksjukdom hos gruvarbe­

tare ...

_

_

__

—

Schneeberger-lungsjukdo-

men.............................................

6

0,16

—

—

—

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Blysjukdomarna intaga sålunda den ojämförligt viktigaste platsen bland

de yrkessjukdomar, som upptagits i förordningen. De utgöra 72.2 9 % av

samtliga anmälda fall och 90.3 ⁰% av de fall, vilka medfört ersättning. 552

anmälningar rörande blysjukdomar (däribland 356 från läkare) innehöllo över­

huvudtaget intet närmare angivande av sjukdomens art.

På samma sätt som blysjukdomarna utgöra den ojämförligt största delen

av samtliga anmälda och ersättningsberättigade fall, dominera bland blysjuk­

domar sådana, som drabba matsmältningsorganen, samt blyanemien. 54 %

av anmälningarna och 61 % av de fall, som medfört ersättning, avsågo sjuk­

domar i maltsmältningsorganen och 13 resp. 17 % blyanemi.

Av de 165 fall av samtliga yrkessjukdomar, som medfört ersättning, ledde

6 fall till döden, 38 fall till fullständig, varaktig eller övergående arbets­

oförmåga och 121 fall till partiell oförmåga till arbete.

Av de 6 dödsfallen berodde 5 på blysjukdomar och 1 på sjukdom till

följd av fosfor.

Fullständig arbetsoförmåga berodde

i 31 fall = 81.58

%

på sjukdomar på grund av bly etc.

»

1 » = 2.63 % »

»

»

»•

» kvicksilver etc.

»

1 » = 2.6 3

%

»

»

»

»

» kolsvavla.

» 1 » = 2.63%» grå starr.

» 4 » =10.53 % » sjukdomar till följd av röntgenstrålar etc.

Partiell arbetsoförmåga

i 113

fall

=

93.38

%

]

»

1

» =

0.8

3

%

»

1

» =

0.83

%

»

4

» =

3.3

0

%

»

1

» =

0.83

%

»

1

» =

0.8

3

%

berodde

3å sjukdomar på grund

»

i>

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

» grå starr.

» sjukdomar på grund

av bly etc.

» kvicksilver etc.

» bensol etc.

» kolsvavla.

av röntgenstrålar etc.

Antalet anmälda fall av yrkessjukdomar i Frankrike uppgick under år

1926 till 1,513, av vilka 1,505 härledde sig från blyförgiftning och 8 från

kvicksilverförgiftning.

Av blyförgiftningsfallen inträffade 632 i emaljverk, 385 i ackumulator­

fabriker, 104 i fabriker för tillverkning av blyvitt och blymönja, 187 i bly-

och andra metallgjuterier samt blyvalsverk och 38 vid målning å fartyg,

waggoner och annan rullande materiel, å metaller m. m.

Kolik, antingen ensam eller tillsamman med andra symptom, indicerande

blyförgiftning, uppträdde i 1,186 fall och förlamning i 10 fall.

Enligt anmälningshandlingarna antogs att följderna av yrkessjukdomarna

skulle gestalta sig på följande sätt:

Antal fall

Intet avbrott i arbetet .................................................... 4

Arbetsoförmåga under mindre än åtta dagar............ 15

»

8 ä 15 dagar............................. 990

»

» 16 ä 30 dagar............................. 124

»

» mer än en månad ..................... 11

En anmälan angav bestående arbetsoförmåga. Två anmälningar angåvo

bestående nedsättning i arbetsförmågan. Ett fall ansågs möjligen komma

att medföra bestående förlust av arbetsförmågan. Tre fall medförde döden.

354 anmälningar saknade uppgifter rörande den tid, som arbetsoförmåga

sannolikt skulle föreligga.

Av de 1,505 fallen drabbade 1,382 män och 123 kvinnor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Öl

De 8 fallen av kvicksilverförgiftning inträffade vid borttagande av bär å

liudar (3 fall), i termometerfabriker (3 fall), i hattfabrik (1 fall) samt i foto-

kemisk verksamhet (1 fall). Förgiftningarna drabbade 7 män och 1 kvinna.

Enligt anmälningarna uppgick tiden för arbetsoförmågan i ett fall till mindre

än 15 dagar och i fyra fall till 15 ä 30 dagar. Av övriga fall angav ett be­

stående nedsättning av arbetsförmågan, ett annat sannolikt bestående arbets­

oförmåga och ett tredje saknade uppgift om arbetsoförmågans varaktighet.

Alltsedan lagstiftningen angående rätt till ersättning på grund av yrkes­

sjukdomar trätt i kraft bär ett ständigt stegrat antal fall av yrkessjukdomar

anmälts, vilket tillskrives den omständigheten, att lagens föreskrifter bliva

mer och mer kända.

Från schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten har riksförsäkringsanstalten

mottagit nedanstående statistik över yrkesförgiftningar (såväl akuta som kro­

niska fall) under år 1920.

Ämne

Ammoniak

Anilin .....

Arsenik ....

Bensin.......

Bensol......

Blåsyra ....

Bly .................................................... 34

Carborundum................................... 1

Kinin ................................................. 1

Klor.................................................... 11

Kloretyl ............................................ —

Klorkalk............................................. 7

Klormetyl.......................................... —

Dimetylsulfat................................... 3

Durolin (kromfören.)...................... 2

Koloxid ............................................. 43

Morfin................................................. —

Naftalin ............................................. 1

Nitrösa gaser................................... 24

Nitrobensol...................................... 14

Nitroklorbensol................................ 6

Nitrotoluol ....................................... 2

Antal

fall

2

..

12

1

4

3

Paratoluidin....................................... 1

Paratoluolsulfoklorid...................... 1

Fenol ................................................. —

Fenylhydrasin ................................ 2

Fosgen ............................................. 1

Fosforklorid....................................... 5

Kvicksilver ....................................... 10

Salpetersyra ................................... 7

Salpeter-svavelsyra......................... 1

Saltsyra............................................. 6

Salt-svavelsyra ................................ 1

Svavelsyra ....................................... 17

Svavelväte.......................................... 3

Tjärångor......................................... —

Terpentin .......................................... 1

Trikloretylen .................................... —

Tennklorid ....................................... 1

Tennångor ....................................... 4

Acide cinnamique ......................... —

Diverse*) ......................................... 9

Summa 241

En jämförelse mellan ovan meddelade siffror från utlandet och yrkes-

inspektörernas förslag giver vid handen, att i detta upptagits bl. a. de or­

saker, som bidragit till uppkomsten av sådana sjukdomar, som enligt de

från utlandet här meddelade siffrorna visa den största frekvensen. En del

av de för vårt land föreslagna sjukdomsorsakerna återfinnas emellertid icke

i den återgivna statistiken.

Då det nu gäller att avgöra vilka ämnen, som till en början böra med­

tagas för vårt lands vidkommande, skulle det kunna ifrågasättas att — i

likhet med vad som skett i Belgien — begränsa sig till dem, som upptagits

i ovannämnda konventionsförslag. Härigenom skulle i allt fall de yrkes­

sjukdomar, som statistiskt sett visa den största frekvensen, nämligen sjuk­

domar genom blyförgiftning, komma att medföra rätt till ersättning. Ehuru

*) Fall, i vilka giftämnet icke kunde fastställas.

62

av skäl, som i det föregående angivits, en viss varsamhet måste iakttagas i

förevarande hänseende, hava ämbetsverken emellertid på grundval av den i

ärendet verkställda utredningen funnit sig böra tillstyrka, att även yrkes­

sjukdomar, orsakade av vissa andra än i nämnda konventionsförslag upp­

tagna ämnen, i ersättningshänseende likställas med olycksfallsskador. Så­

lunda föreslå ämbetsverken, att den ifrågasatta lagstiftningen till en början

erhåller tillämpning beträffande sjukdomar, orsakade av

arsenik och dess föreningar,

bly samt dess legeringar och föreningar,

kvicksilver samt dess amalgamer och föreningar,

fosfor och dess föreningar,

bensin, bensol och stenkolstjära,

strålande värme och ljus,

röntgenstrålar och radium,

mjältbrandssmitta.

En jämförelse med de av yrkesinspektörema under avd. A och B, Grupp I,

angivna sjukdomarna visar, att enligt ämbetsverkens förslag vissa av yrkes-

inspektörerna upptagna sjukdomsorsaker skulle uteslutas, men däremot ett

par andra tilläggas.

De sjukdomsorsaker, som skulle uteslutas, och skälen till deras uteläm­

nande äro följande.

1. Cyan och cyanföreningar.

Cyanförgiftningar till följd av yrkesarbete äro sällsynta. När de inträffa,

torde de i regel betraktas såsom olycksfall i arbete. Kronisk cyanförgiftning

har ej med säkerhet hittills blivit konstaterad.

2. Hexanitrodifenylamin.

Dess användning i vårt land är begränsad till en enda fabrik för explo­

siva varor.

3. Koloxid.

De förgiftningar, som förekomma, äro i regel akuta och torde ersättas

såsom olycksfall. Yttringarna av kronisk förgiftning visa så allmänna sjuk­

domssymptomer, att desammas beroende av koloxidförgiftning knappast kan

med någon större grad av säkerhet konstateras.

4. Kolsvavla och svavelväte.

Kolsvavlas användning inom gummiindustrien har mer och mer inskränkts.

För närvarande använder veterligen endast en fabrik i vårt land detsamma

såsom lösningsmedel. Yätesvavla framkallar som regel akuta sjukdomsfall,

vilka torde ersättas såsom olycksfall.

5. Fluorvätesyra.

Verkningarna härav hava i regel olycksfalls natur.

6. Vistelse i komprimerad luft.

De akuta fallen torde ersättas såsom olycksfall. De kroniska yttringarna

förete så allmänna symptom, att deras härledande ur arbetet stöter på syn­

nerligen stora svårigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

De sjukdomsorsaker, som skulle tillkomma utöver yrkesinspektörernas

förslag, och skälen till deras upptagande äro följande.

1. Bensin, bensol och stenkolstjära.

Dessa ämnen användas i stor utsträckning, särskilt bensin. De förorsaka

blodsjukdom, dermatit, hudkräfta och konjunktivit.

2. Röntgenstrålar, radium.

Dessa ämnens medtagande är av stor betydelse för läkare, sjukhusper­

sonal m. ff.

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

(33

Erforderliga lagstiftningsåtgärder.

Om man går in för att i ersättningshänseende likställa vissa yrkessjuk­

domar med olycksfallsskador, uppstår frågan, huruvida de för ändamålet er­

forderliga bestämmelserna böra meddelas i olycksfallsförsäkringslagen eller

i en särskild lag. Med avseende å denna fråga må framhållas, att olycks­

fallsförsäkringslagen icke utan vidare kan utsträckas till yrkessjukdomarna.

Dessas särskilda karaktär nödvändiggör vissa specialbestämmelser. På grund

härav och för åvägabringande av största möjliga överskådlighet i fråga om

de bestämmelser, som i ena och andra fallet skola tillämpas, vill det synas

ämbetsverken lämpligast att meddela de erforderliga bestämmelserna rörande

yrkessjukdomarna i en särskild lag, angivande, å ena sidan, i vad mån

olycksfallsförsäkringslagens stadganden skola gälla beträffande yrkessjukdo­

marna och, å andra sidan, vad med avseende å dessa ytterligare är att

iakttaga.

I överensstämmelse med denna uppfattning hava ämbetsverken samman­

fört de enligt ämbetsverkens mening erforderliga bestämmelserna i ämnet

uti bilagda förslag till lag angående tillämpning av lagen den 17 juni 1916

om försäkring för olycksfall i arbete å vissa yrkessjukdomar.

Därest den ifrågasatta lagstiftningen anordnas på sätt ämbetsverken så­

lunda förordat, torde härav betingas vissa ändringar i följdförfattningarna

till olycksfallsförsäkringslagen. Med avgivande av förslag härutinnan torde

emellertid lämpligen tillsvidare böra anstå.

Ämbetsverkens lagförslag.

Med förutskickande, att ämbetsverken vid utarbetandet av ifrågavarande

lagförslag utgått från den ändrade lydelse, olycksfallsförsäkringslagen i vissa

delar skulle erhålla vid bifall till Kungl. Majrts proposition den 4 januari

1928, nr o, få ämbetsverken till motivering av de särskilda bestämmelserna

i lagförslaget anföra följande.

De skäl, som i det föregående anförts till stöd för yrkessjukdomars lik­

ställande med olycksfallsskador i ersättningshänseende, synas ämbetsverken

böra föranleda därtill, att försäkring för olycksfall i arbete även skall om­

fatta sådana yrkessjukdomar, som anses böra berättiga till ersättning. I

enlighet härmed är 1 § i lagförslaget avfattad.

Såsom av redogörelsen för den utländska lagstiftningen i ämnet framgår,

är regeln i de länder, nämnda redogörelse omfattar, den, att i en på ad-

ministrativ väg utfärdad förteckning angives, vilka yrkessjukdomar som skola

berättiga till ersättning. Endast i ett av sagda länder, nämligen Frankrike,

fastställes motsvarande förteckning i lag. Den förstnämnda anordningen

torde _ så tillvida vara att föredraga, som den ju medgiver en smidigare an­

passning efter förändrade förhållanden. Betydelsen härav är uppenbarligen

64

särskilt stor där —■ såsom flerstädes i utlandet — förteckningen upptager

icke blott de sjukdomsorsaker eller sjukdomsyttringar, som skola vara för­

handen för att ersättning skall utgå, utan även de yrken eller hanteringar,

i vilka sjukdomarna skola hava ådragits. Ämbetsverken hava haft under

övervägande, huruvida det för vårt lands vidkommande borde läggas i Kungl.

Maj:ts hand att fastställa den erforderliga förteckningen. Då emellertid an­

givandet av de yrkessjukdomar, som skola berättiga till ersättning, utgör

själva huvudpunkten i den ifrågasatta lagstiftningen, hava ämbetsverken

stannat för att i 1 § av lagförslaget uppräkna de sjukdomsorsaker, som

— enligt vad i det föregående anförts — i förevarande sammanhang böra

komma i betraktande. Till ledning för bedömandet, huruvida i det särskilda

fallet en till ersättning berättigande yrkessjukdom föreligger, torde härutöver

böra i administrativ väg utfärdas en förteckning, upptagande de sjukdoms-

former, som bruka framkallas genom inverkan av de i 1 § omförmälda äm­

nena, samt de yrken eller hanteringar, där ifrågavarande sjukdomsformer

bruka framträda. Föreskrift härom har av ämbetsverken upptagits i 9 § av

förslaget. Ett av ämbetsverken uppgjort utkast till dylik förteckning fogas

såsom bilaga vid detta utlåtande.

Med hänsyn till den i det föregående berörda svårigheten att diagnosti­

cera yrkessjukdomarna hava ämbetsverken ansett det nödvändigt att, i an­

slutning till bestämmelserna i den schweiziska sjuk- och olycksfallsförsäk­

ringslagen, begränsa ersättningsrätten till de fall, där sjukdomen uteslutande

eller till övervägande del framkallats genom inverkan av här ifrågavarande

ämnen.

Uti förevarande paragraf har vidare synts böra meddelas en allmän hän­

visning till olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser, som härvid förklaras

skola, med iakttagande av vad i de följande paragraferna stadgas, äga mot­

svarande tillämpning.

2 §.

Med hänsyn till de föreskrifter i olycksfallsförsäkringslagen, där det kom­

mer an på tidpunkten för olycksfallet, erfordras en bestämmelse om när en

yrkessjukdom skall anses hava ådragits och följaktligen grundlägga ett er­

sättningsanspråk. Denna bestämmelse har upptagits i 2 §. Beträffande den­

samma må följande anföras.

Enligt den engelska lagstiftningen skall dag, från vilken arbetsoförmågan

räknas, i regel vara den, som av intygsgivande läkaren angives, eller, om

denne ej är i stånd att lämna intyg därom, den dag, då intyget utfärdats

eller den dag, då arbetet avbrutits. Yrkessjukdom anses enligt den tyska

lagstiftningen hava börjat, antingen då läkarbehandling eller läkemedel först

objektivt visa sig erforderliga eller då arbetsoförmåga inträder. Enligt den

finska lagen anses den tidpunkt, från vilken sjukdomen konstateras hava

yppat sig, vara dagen för olycksfallet.

Vad vårt eget land angår, har på ett närbesläktat område tidpunkten för

en sjukdoms yppande givits motsvarande betydelse som olycksfallsdagen

enligt olycksfallsförsäkringslagen. Detta är nämligen fallet enligt förord­

ningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring.

Särskilt i betraktande av sistnämnda förhållande hava ämbetsverken funnit

sig böra förorda, att — i likhet med vad som tillämpas i Finland — vad i

olycksfallsförsäkringslagen sägs angående dagen för olycksfallet skall be­

träffande yrkessjukdom avse tidpunkten för sjukdomens yppande. I regel

torde denna tidpunkt komma att sammanfalla med dagen för läkarens kon­

staterande av sjukdomen, men fall kunna tänkas, då sjukdomens yppande

bevisligen ligger längre tillbaka i tiden.

På grund av svårigheten att fastställa, huruvida orsakssammanhang före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

3

§.

A

ungt. Maj:ts proposition nr 1*4.

(>f)

liggei mellan eu persons yrkesarbete och eu hos honom framträdande sjuk-

dom, hava ämbetsverken ansett nödvändigt att, på sätt ock i vissa utländska

iagar skatt, såsom villkor för rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom

stadga, att vederbörande inom viss ej alltför lång tid före sjukdomens yp­

pande skall hava sysselsatts med arbete i farlig verksamhet.

Beträffande de utländska lagarnas innehåll i sistnämnda hänseende må

Iramhallas, att i Storbritannien för rätt till ersättning fordras, att sjukdomen

skall vara att tillskriva de arbeten, med vilka arbetaren under de närmaste

tolv månaderna före sjukdomens framträdande sysselsatts. I Frankrike måste

arbetaren bevisa, att han under åtminstone ett år haft regelbunden syssel­

sättning, som kan komma i fråga såsom orsak till sjukdomen Arbetsgiva­

rens ersättmngsplikt upphör, sedan ett år förflutit efter arbetsanställningens

upphora iide. I Ryssland fordras soin regel — förutom att vederbörande

under viss minimitid haft sysselsättning, som medgiver antagandet av upp­

komst av yrkessjukdom — att eu viss maximitidrymd mellan arbetets av­

slutande och arbetsoförmågans inträde icke överskrides.

Vid övervägande av de olika möjligheter, som liärutinnan erbjuda sig

hava ämbetsverken funnit sig böra förorda, att såsom regel för ersättnings

ei hallan de kraves, att arbetaren skall inom, d. v. s. under åtminstone någon

tid av, de narmaste tolv månaderna före sjukdomens yppande hava syssel­

satts med sådant yrkesarbete, som kan antagas hava orsakat sjukdomen

1'ran denna regel måste emellertid undantag göras beträffande yrkessjuk-

domar, framkallade genom inverkan av röntgenstrålar och radium. Dylika

sjukdomar framträda nämligen i allmänhet först sedan flera år förflutit efter

det farliga arbetets upphörande. Med hänsyn härtill svnes tidsgränsen för

denna sjukdomsgrupp böra utsträckas till tio år före sjukdomens yppande

J överensstämmelse med vad nu anförts bär bestämmelsen i 3 S av­

fattats.

71

Om en arbetare befinues angripen av eu yrkesförgiftning, t. ex. blyförgift-

mng, torde lian i regel böra omedelbart avstängas tills vidare från' arbete

dar det skadliga ämnet användes. Under tid, då lians arbetsförmåga är

oförminskad, kan givetvis icke utgivas sjukpenning enligt bestämmelserna i

olycksfallsforsakrmgslagen. Då det emellertid knappast kan ifrågasättas, att

arbetaren skall lamnas alldeles utan stöd under den tid, som kan förflyta

ia“ f1' ;ltelhu till sitt tidigare arbete eller vinner annan för hans

hälsotillstånd passande anställning, synes det vara lämpligt att medgiva

vederbörande forsaknngsmrattning rätt att bereda arbetaren viss ersättning

under övergångstiden. I Tyskland kan försäkringsinrättningen i dylika fall

tillerkänna intill liallten av full ersättning, så länge arbetaren underlåter att

arbeta i det farliga yrket. Ersättningen synes väl avvägd, särskilt med hän-

syn till nödvändigheten av att arbetarens intresse att snarast möjligt övergå

till annan sysselsättning stimuleras, så att han icke slår sig till ro med den

honom tillerkända ersättningen. Ehuru det med hänsyn till faran för miss-

f.™, 1.<*e .syues kunna ifrågakomma att medgiva arbetaren ovillkorlig rätt

bil dyhk overgångsersättning, torde det böra förutsättas, att försäkrings-

inrattmngarna tillerkänna sådan ersättning, då ett verkligt behov därav före-

igger. Liksom i Tyskland bör även i vårt land dylik overgångsersättning

kunna tillförsäkras arbetare, då risk föreligger, att yrkessjukdom skall drabba

arbetare eller å t dylik sjukdom ånyo skall utbryta eller försämras, om han

fortsätter att arbeta i det farliga yrket.

... unförda synpunkter ligga till grund för bestämmelsen i 4 S av lag­

förslaget.

55 h

I detta sammanhang må erinras om att enligt olycksfallsförsäkringslagen

under sjukdomstillstånd utgår antingen hel sjukpenning eller — om ej full-

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 7,54 hiijt. (Nr 784.)

icsr,

sb

66

ständig arbetsoförmåga föreligger — sjukpenning med lägre belopp. Ämbets­

verken hava liaft under övervägande, huruvida partiell sjukpenning överhuvud

bör komma till användning vid yrkessjukdom. Någon anledning att i detta

avseende göra någon skillnad mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar

har emellertid ej synts föreligga. Vid eksemer och andra yttre sjukdomar

tala alla skäl för att tillgång även till partiell sjukpenning bör finnas. Det­

samma gäller i fall, där yrkesarbetet måste avbrytas, t. ex. på grund av för­

giftning, men vederbörande kan fortsätta med annat arbete. Oberoende av

om en förgiftning ådragits hastigt (olycksfall) eller om den uppkommit rmder

en längre tidrymd (yrkessjukdom), bör sålunda partiell sjukpenning kunna

utgå vid partiell arbetsoförmåga.

Ämbetsverken anse sig vidare här böra något vidröra frågan om dubbel­

ersättning vid yrkessjukdomar. Industriarbetarna torde nämligen ofta vara

medlemmar i registrerade sjukkassor, på grund varav det med nu rådande

förhållanden skulle kunna inträffa, att arbetarna vid yrkessjukdom erhålla

ersättning dels enligt olycksfallsförsäkringslagen och dels från statsunder­

stödd sjukkassa.

Med avseende å denna fråga tillåta sig ämbetsverken till eu början erinra

om vissa bestämmelser i ämnet i de tyska och schweiziska olycksfallsför-

säkringslagarna. Enligt § 189 i tyska riksförsäkringsordningen har sjuk­

kassa, om en försäkrad samtidigt erhåller sjukpenning på grund av annan

försäkring, att avkorta från kassan utgående sjukpenning med sådant belopp,

att den sammanlagda sjukpenningen icke överstiger den försäkrades genom­

snittliga arbetsförtjänst. Stadgarna för sjukkassorna kunna emellertid helt

eller delvis utesluta föreskriften om avkortning av sjukpenning. Om ersätt­

ning för ett och samma olycksfall utgår även från andra försäkringsgivare,

får enligt den schweiziska förbundslagen angående sjuk- och olycksfallsför­

säkring sjukpenning enligt lagen icke överstiga den del av den förlorade

arbetsförtjänsten, som icke täckes av andra försäkringsgivare. Lagen tillåter

sålunda kompletteringsförsäkring intill beloppet av den förlorade arbetsför­

tjänsten, men ej överförsäkring. Föreligger sådan, nedsätter olycksfallsför-

säkringsanstalten sina egna prestationer så att de från olika håll utgående

ersättningarna tillsammans blott täcka den förlorade arbetsförtjänsten.

Redan tidigare har i vårt land frågan om dubbelersättning på grund av

olycksfallsförsäkringslagen och försäkring i registrerad sjukkassa uppmärk­

sammats. Särskilt har framhållits det oriktiga i att den skadade erhåller

del av till sjukkassorna utgående statsbidrag, då staten genom olycksfalls-

försäkringslagstiftningen finge anses hava tillgodosett arbetarens rimliga an­

språk på ersättning i anledning av olycksfall. Detta förhållande erhåller

givetvis ökad betydelse vid olycksfallsförsäkringslagstiftningens tillämpning

även å yrkessjukdomar.

Med hänsyn därtill, att olycksfallsförsäkringen i vårt land liandhaves av,

förutom riksförsäkringsanstalten, åtskilliga ömsesidiga försäkringsbolag, är

det givetvis erforderligt att meddela bestämmelser angående ersättningens

utgivande och kostnadernas fördelning i fall, där arbetaren under den i

förevarande avseende relevanta tiden varit försäkrad i olika försäkringsin-

rättningar.

Härutinnan har det synts ämbetsverken mest ändamålsenligt att såsom

regel stadga skyldighet för den försäkringsinrättning, där arbetaren vid tid­

punkten för sjukdomens yppande är försäkrad, att utgiva ersättningen. Från

denna regel har emellertid undantag ansetts böra göras i det fall, att arbe­

taren före nämnda tidpunkt upphört att vara anställd hos arbetsgivare med

verksamhet, som medför fara för uppkomst av yrkessjukdom. I sistnämnda

fall synes lämpligast ålägga den försäkringsinrättning, där arbetaren på grund

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H4.

Kungl. Maj:ts proposition

nr

IS4.

(57

av anställning i dylik verksamhet senast varit försäkrad, att utgiva ersätt

ningen.

Vad angår kostnaderna för ersättningen torde dessa böra vidkännas av den

eller de försäkringsinrättningar, diir arbetaren på grund av anställning i far

lig verksamhet under den relevanta tiden före sjukdomens yppande varit

försäkrad. Ehuru det synes böra förutsättas, att, där liera försäkringsin­

rättningar sålunda skulle hava att deltaga i kostnaderna för ersättningen,

den närmare fördelningen av kostnaderna på försäkringsinrättningarna bör

bero av överenskommelse dem emellan, hava ämbetsverken dock funnit er­

forderligt att i lagförslaget upptaga en bestämmelse rörande kostnadsfördel­

ningen. i fall, då dylik överenskommelse ej kan träffas. I sådant avseende

föreskrives i 5 § av förslaget, att kostnaderna i dylikt fall skola fördelas

mellan försäkringsinrättningarna i förhållande till den del av den relevanta

tiden före sjukdomens yppande, arbetaren varit försäkrad i en var av dem.

Enligt 20 § i olycksfallsförsäkringslagen skall, då arbetare skadas till följd 6 §.

av olycksfall i arbetet, arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår

arbetet, ofördröjligen härom underrättas. Om den skadade försummar att

lämna underrättelse om olycksfall, må enligt 25 § i lagen ersättning enligt

Ö § skäligen nedsättas. Nedsättning må dock ej ske, såvida ej skadan väsent­

ligen förvärrats därigenom, att den skadade i följd av förseelsen kommit att

sakna lämplig vård.

Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som

enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det enligt 21 § arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller eljest erhållit

underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom hos vederbörande för­

säkringsinrättning göra skriftlig anmälan. Underlåtenhet att avgiva anmälan

är belagd med bötesstraff.

Då varje dröjsmål med anmälan av en uppkommen yrkessjukdom uppen­

barligen är ägnat att för vederbörande försäkringsinrättning försvåra av­

görandet, huruvida sjukdomen är framkallad genom arbetarens yrkesarbete,

hava ämbetsverken haft under övervägande, om icke de beträffande olycks­

fall gällande anmälningsföreskrifterna borde med avseende å-yrkessjukdomar

undergå vissa skärpningar.

I fråga om de i utlandet liärntinuan gällande föreskrifterna må följande

här omnämnas.

I Frankrike är arbetare, som vill framställa anspråk på ersättning för

yrkessjukdom, skyldig att anmäla sjukdomsfallet inom 15 dagar efter arbe­

tets avbrytande. I England är läkare, som behandlar vissa yrkessjukdomar,

pliktig att vid bötesansvar anmäla sjukdomen. För anmälan utgår viss er­

sättning. Arbetsgivare är skyldig att ofördröjligen anmäla yrkessjukdom och

om anmälan i föreskriven ordning icke avgives, ådömes arbetsgivaren böter.

I Tyskland är arbetsgivare (eller arbetsledare) skyldig att inom tre dagar

efter det han erhållit kännedom om yrkessjukdom anmäla denna till veder­

börande försäkringsinrättning. Vid dröjsmål med anmälans avgivande kan

riksförsäkringsämbetet ådöma böter. Läkare, som behandlar ersättnings-

berättigad yrkessjukdom (icke akuta förgiftningar), skall ofördröjligen under­

rätta försäkringsin rättningen om fallet. Även läkarna kunna ådömas bötes­

straff.

Enligt den schweiziska lagen är arbetare, som drabbas av olycksfall, som

förorsakar eller sannolikt kommer att förorsaka sjukdom eller invaliditet,

skyldig att utan dröjsmål underrätta arbetsgivaren eller dennes ställföreträ­

dare härom. Om döden inträder, så åvilar denna skyldighet de ersättnings-

berättigade stärbhusdelägarna solidariskt. Arbetsgivaren eller dennes repre­

sentant är skyldig utfärda skriftligt bevis att meddelandet mottagits med

68

angivande av datum härför. Arbetsgivaren eller arbetsledare!! är skyldig

att” utan dröjsmål till försäkringsanstalten anmäla olycksfall, som kommer

eller sannolikt kommer att hava sjukdom, invaliditet eller död till följd.

Underlåter den skadade eller hans efterlevande utan giltig anledning att

fullgöra anmälningsskyldigheten, medför detta skadeersättningens bortfallande

under den tid, som förflutit från det anmälan skulle hava gjorts intill dess

densamma avlämnas. Fullgör arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren icke

sin anmälningsskyldighet, är arbetsgivaren skyldig att till försäkringsanstal­

ten utgiva, vad denna under nyssnämnda mellantid fått utgiva.

Enligt den finska lagen skall, om arbetare drabbats av olycksfall, som kan

antagas föranleda utgivande av skadestånd, arbetsgivaren eller dennes ställ­

företrädare genast underrättas, och åligger det denne att på anfordran ut­

färda bevis om den verkställda anmälningen.

Arbetsgivarens möjlighet att fullgöra anmälningsskyldigheten beror i de

flesta fall på om arbetaren vidtager åtgärd för att arbetsgivaren skall erhålla

underrättelse om att yrkessjukdom föreligger. Ehuru det med hänsyn här­

till starkt kan ifrågasättas, om icke arbetaren, som ju för övrigt närmast hav

intresse av att fallet bliver föremål för vederbörlig prövning, borde åläggas

att inom viss fixerad tid efter sjukdomens yppande underrätta arbetsgivaren

(arbetsföreståndaren) härom, hava dock ämbetsverken stannat för att icke för

närvarande föreslå någon föreskrift i sådan riktning. Därest erfarenheten

emellertid skulle ådagalägga behovet av en skärpning av arbetarens anmäl­

ningsplikt med avseende å yrkessjukdomarna, torde denna fråga framdeles

böra tagas under förnyad omprövning.

I konsekvens härmed ifrågasätta ämbetsverken nu icke heller någon skärp­

ning med avseende å arbetsgivarens anmälningsplikt.

Med hänsyn till vad ämbetsverken i 5 § föreslagit i fråga om skyldig­

heten att utgiva ersättning i anledning av yrkessjukdom torde såsom regel

den i 20 § av olycksfallsförsäkringslagen föreskrivna underrättelsen böra läm­

nas till och den'i 21 § av samma lag stadgade anmälningsplikten böra full­

göras av den arbetsgivare, hos vilken arbetaren vid tiden för sjukdomens

yppande är anställd, eller den, som å hans vägnar förestår arbetet. Om ar­

betaren emellertid före nämnda tidpunkt upphört att vara anställd hos arbets­

givare med verksamhet, som medför fara för uppkomst av yrkessjukdom,

bör underrättelsen lämnas till och anmälningsskyldigheten fullgöras av den

arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast varit anställd i dylik verksamhet.

Med hänsyn till den i 7 § föreslagna preskriptionsbestämmelsen erfordras

vidare föreskrift därom, att arbetsgivaren (arbetsföreståndaren) skall vara

skyldig lämna vederbörande skriftligt erkännande angående mottagen under­

rättelse om yrkessjukdom.

Ämbetsverken liava haft under övervägande, huruvida skyldighet borde

stadgas för läkare, som konstaterar under olycksfallsförsäkringslagen hörande

yrkessjukdom, att till vederbörande försäkringsinrättning avgiva anmälan om

sjukdomen. Ämbetsverken hava härvid kommit till den uppfattningen, att

eu sådan skyldighet icke för närvarande bör åläggas läkarna. Skulle en dylik

åtgärd emellertid framdeles visa sig erforderlig för en rationell tillämpning

av denna lagstiftning, torde frågan härom böra prövas på nytt.

Uti 7 § hava ämbetsverken, såsom vid behandlingen av 6 § antytts, upp­

tagit en bestämmelse om preskription av ersättningsanspråk i anledning av

yrkessjukdom. En dylik bestämmelse, vartill olycksfallsförsäkringslagen sak­

nar motsvarighet, har av ämbetsverken funnits nödvändig med hänsyn där­

till, att svårigheten att fastställa sambandet mellan eu yrkessjukdom och

visst yrkesarbete måste, i högre grad än beträffande olycksfall, befaras komma

att ökas, i mån som ersättningsanspråkets prövning fördröjes.

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

Kungl. Afaj.ls proposition nr IK-I

.

09

Mera av de utländska lagarna innehålla ock föreskrift i berörda hän­

seende.

Enligt den finska lagen bör, vid äventyr att i annat fall rätten till skade­

stånd går förlorad, anspråk på skadestånd på grund av olycksfallsförsäkrings­

lagen framställas eller anmälan därom göras inom ett år efter den dag, på­

följderna av skadan konstaterats, eller, om den skadade avlidit, inom samma

tid från dödsdagen, sagda dagar icke medräknade.

Eidigt den schweiziska lagen kan försäkringsanstalten vägra utgiva ersätt­

ning, om anmälan rörande olycksfall eller dödsfall på grund av försummelse

utan giltigt förfall av den skadade eller hans efterlevande icke inom tre

månader inkommit till anstalten.

Enligt den franska lagen skall talan om ersättning enligt olycksfallsför­

säkringslagen framställas inom ett år från olycksfallsdagen. Vid yrkessjuk­

dom börjar preskriptionstiden att löpa från och med den dag, då anmälan

om vrkessjukdom göres av den sjuke. Denne är skyldig anmäla sjukdomen

inom 15 dagar efter det arbetet avbrutits.

Enligt den tyska riksförsäkringsordningen skall, om olycksfallsersättningen

icke ex officio fastställes anspråk på ersättning för undvikande av preskrip­

tion anmälas senast två år efter olycksfallet hos bäraren av försäkringen.

Sedan nämnda tidsfrist gått till ända, kan anspråk på ersättning emeller­

tid göras gällande om

1) en ny följd av olycksfallet, som grundlägger ett ersättningsanspråk,

bliver märkbar först senare, eller eu inom tidsfristen inträdd följd av olycks­

fallet först efter fristens utgång blir märkbar i väsentligt högre grad, om

också i en så småningom skedd jämn utveckling av det onda,

2) den ersättningsberättigade hindrats att göra anmälan på grund av för­

hållanden, över vilka han icke kunnat råda.

I dessa fall skall anspråket anmälas inom tre månader sedan den nya

följden av olycksfallet eller den väsentliga försämringen däri märktes eller

hindret att göra anmälan bortfallit.

Då det gäller att för vårt lands vidkommande bestämma preskriptions­

tidens längd, kunde det ju ligga ganska nära till hands att i likhet med vad

som enligt 1927 års militärersättningsförordning gäller med avseende å er­

sättning i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, före­

skriva en preskriptionstid av tre år. Vad yrkessjukdomarna angår, torde

denna tid emellertid få anses vara för lång för att man i regel skall kunna

med säkerhet räkna på att det skall vara möjligt att framskaffa erforderlig

utredning rörande sjukdomens uppkomst och i all synnerhet rörande dess

samband med yrkesarbetet. För skador, ådragna under militärtjänstgöring,

har man ju vid utredningen av ersättningsärende — även om denna sker ett

par år efter militärtjänstgöringens slut — ett väsentligt stöd i de uppgifter,

som kunna lämnas från vederbörande regemente i form av utdrag ur sjuk-

rullor, sjukjournaler och förhörsprotokoll. Något liknande material lärer i

regel icke stå till förfogande vid bedömande av ett ersättningsanspråk på

grund av sjukdom, som uppgivits vara ådragen i arbetet. Ämbetsverken

anse, att — i varje fall till en början — en relativt kort preskriptionstid

bör stadgas. Skulle det i praktiken visa sig, att den fastställda tiden med­

för allvarliga olägenheter, är det eu lätt sak att förlänga densamma. Att gå

den motsatta vägen, att först bestämma eu preskriptionstid av flera år och

sedan förkorta densamma, torde möta större svårigheter. Det torde även

böra erinras, att preskriptionstiden enligt 1909 års militärersättningsförord­

ning utgjorde två år ända tills den efter beslut av 1920 års riksdag förläng­

des till tre år.

70

9 f.

Ikraftträdan­

det.

På grund av det ovan anförda och då preskriptionsbestämmelsen i övrigt

synes kunna avfattas i nära överensstämmelse med motsvarande föreskrift i

1927 års militärersättningsförordning, föreslå ämbetsverken att ersättnings-

rätten skall vara förverkad, därest icke inom ett år från tidpunkten för sjuk­

domens yppande eller, där fråga är om ersättning i anledning av dödsfall,

från det döden inträdde underrättelse enligt 20 § i olycksfallsförsäkrings­

lagen lämnats vederbörande arbetsgivare eller arbetsföreståndare eller fram­

ställning om ersättning i anledning av sjukdomen gjorts hos riksförsäkrings-

anstalten eller, där ersättningen jämlikt 5 § skall utgivas av ömsesidigt för­

säkringsbolag, antingen hos detta bolag eller hos riksförsäkringsanstalten.

Någon anledning att i fråga om rätten till och sättet för klagan över be­

slut av försäkringsinrättning i ärende avseende tillämpningen av förevarande

lag avvika från bestämmelserna i 33 § av olycksfallsförsäkringslagen har icke

synts ämbetsverken föreligga, dock har förbud ansetts böra stadgas mot

klagan över beslut i fråga, som i 4 § av lagförslaget avses.

Med hänsyn därtill, att ämbetsverken gått in för att meddela de beträf­

fande yrkessjukdomarna erforderliga bestämmelserna i en särskild lag, har

det vidare ansetts nödvändigt att här göra en hänvisning till lagen om för-

säkringsrådet.

I fråga om 9 § torde ämbetsverken få hänvisa till vad under 1 § an­

förts.

Den ifrågasatta lagstiftningen torde böra träda i kraft från och med den

1 januari året efter det, då statsmakterna fattat beslut i ämnet. Någon

annan tidpunkt torde icke lämpligen böra komma i fråga, enär försäkringarna

enligt olycksfallsförsäkringslagen (29 §) gälla för kalenderår.

Enligt de principer, som hittills följts med avseende å hithörande lag­

stiftning, torde lagen böra tillämpas endast å sådan sjukdom, som yppats

efter lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr I84.

Kostnadsfrågan.

Såsom i det föregående meddelats, föreligger intet statistiskt material rö­

rande yrkessjukdomarna i vårt land. På grund härav sakna ämbetsverken

varje möjlighet att verkställa beräkning rörande kostnaderna för ersättning

för yrkessjukdomar i enlighet med vad ovan föreslagits. Ämbetsverken

anse sig dock kunna uttala, att dessa kostnader, jämfört med kostnaderna

för olycksfall i arbete, torde komma att röra sig om ett föga betydande

belopp.

Av ovan anfört skäl låter det sig icke heller göra att beräkna den ökning

i statsverkets kostnader, som vid bifall till förslaget kan komma att uppstå,

men torde även denna bliva obetydlig.

Särskilda frågor.

Enligt den vid konferensen i Geneve år 1925 antagna rekommendationen

angående ersättning för yrkessjukdomar skulle staterna fastställa ett enkelt

förfarande, där sådant icke redan förefunnes, medelst vilket förteckningen

över de sjukdomar, som i den nationella lagstiftningen ansåges såsom yrkes­

sjukdomar, kunde revideras.

Såsom av det föregående framgår, hava ämbetsverken i görligaste mån

sökt tillgodose angivna syfte.

Vissa åtgärder synas emellertid böra vidtagas för att främja en rationell

anpassning av ersättningsrätten för yrkessjukdomar efter sig företeende behov.

Detta torde icke lämpligen kunna ske på annat sätt, än att statistiskt

material för frågans bedömande införskaffas. Det torde här vara av intresse

att taga de] av de åtgärder i samma syfte, som i form av anmälningsskyldig­

het införts i Frankrike.

Enligt den franska lagstiftningen år varje läkare eller i hälsovård anställd

person, som ar i tillfälle att konstatera en yrkessjukdom, förpliktad att —

i profylaktiskt syfte samt i och för vidare utsträckning av lagens tillämplig­

hetsområde — anmäla alla sjukdomar, som förete symptom å yrkessjukdom

och som äro upptagna i eu efter hörande av »Commission supérieure des

maladies professionelles» genom särskild förordning meddelad förteckning.

Denna anmälan skall genom förmedling av vederbörande arbetsinspektör

eller bergstatstjänsteman tillställas arbetsministern och skall angiva sjuk­

domens art och den sjukes yrke. Anmälan skall avgivas å brevkort, som i

form av ett block kostnadsfritt ställas till vederbörandes förfogande och be­

fordras portofritt.

För vårt lands vidkommande torde det bliva nödvändigt att för eu syste­

matisk fullföljd av lagstiftningen rörande rätt till ersättning på grund av

yrkessjukdom taga läkarnas medverkan i anspråk på sätt skett på vissa håll

i utlandet. För läkarna torde en dylik anmälningsskyldighet icke kunna an­

ses bliva betungande, särskilt om eu lämpligt avvägd ersättning utgives för

varje i vederbörlig ordning gjord anmälan.

Förutom läkarna torde yrkesinspektörerna böra medverka vid insamlandet

av uppgifter. Det kan även ifrågasättas, huruvida icke sjukkassorna borde

åläggas skyldighet att till socialstyrelsen anmäla till kassornas kännedom

komna yrkessjukdomar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1<S4.

<1

Ett annat spörsmål torde i detta sammanhang jämväl böra beaktas.

Yid olycksfallsskador utgår ersättning principiellt oberoende av arbetarens

allmänna hälsotillstånd före olycksfallet. Någon anledning att tillämpa

annan princip, då det gäller yrkessjukdom, finnes icke.

En annan sak är, att arbetare i ur yrkessjukdom ssynpunkt särskilt farliga

yrken före anställningen underkastas läkarundersökning och efter antagande

periodvis undersökas av läkare. Denna anordning bör vara till fördel för

såväl arbetsgivaren som arbetaren. Arbetsgivaren har intresse av att hans

arbetare äro fria från anlag, som göra dem olämpliga för just det arbete,

som förekommer vid hans företag, och för arbetarna maste det ju vara ett

önskemål, att deras arbete icke är av sadan art, som för deras kroppskon­

stitution kan vara särskilt farlig. Obligatorisk undersökning, verkställd av

vederbörande fabriksläkare, har på sina håll ansetts lämpligare än en av

arbetaren före anställningens början avgiven skriftlig deklaration angående

hans dittillsvarande hälsotillstånd.

I ett föredrag vid fjärde internationella kongressen för olycksfallsterapi

och yrkessjukdomar i Amsterdam 1925 framhöll professor J. Glaister, Glasgow,

hurusom på sina håll för en del yrken undersökning före arbetsanställningen

och sedermera periodisk undersökning av arbetarna föreskrivits i lag i pro­

fylaktiskt syfte, t. ex. vid blyarbete. Undersökningen av lokomotivförares

synförmåga och undersökningen, huruvida män, som sökte arbetsanställning,

där arbetet försigginge i komprimerad luft, vore lämpade för dylikt arbete,

nämndes såsom ytterligare exempel. I blyindustrien vore den periodiska

undersökningen ett betydelsefullt profylaktiskt medel, enär den möjliggjorde

upptäckande av blysjukdom på ett tidigt stadium. Det syntes Glaister, som

om den tid kommit, då arbetsgivarna borde allvarligt överväga frågan om

läkarundersökning av arbetssökande för att få utrönt om dessa passade för

just hans företag. Tiden hade, enligt Glaister, kommit, då vissa standard-

72

fordringar för lämplighet till arbete borde uppställas såsom redan i viss ut­

sträckning skett och alltmer bleve fallet i Förenta staterna.

I den svenska lagen av den 19 februari 1926 angående förbud i vissa fall

mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg,

finnas vissa bestämmelser rörande läkarundersökning. Då i lagen föreskri­

ven anmälan skett rörande måleriarbetares insjuknande i blyförgiftning

eller i sjukdom, som kan misstänkas vara sådan förgiftning, eller då eljest

så finnes nödigt, äger yrkesinspektionens chefsmyndighet hos vederbörande

länsstyrelse göra framställning om läkarundersökning av alla eller en del

av måleriarbetarna å visst arbetsställe eller hos viss arbetsgivare. Har

sådan framställning skett, skall i enlighet därmed länsstyrelsen skynd-

samt. förordna om läkarundersökning. Läkare, som verkställer dylik under­

sökning äger därvid ej mindre föreskriva särskilda villkor för att arbetare,

vdken drabbats av blyförgiftning, må användas i sådant arbete än även

meddela särskilda regler för dylikt arbetes fortsatta bedrivande å arbets­

stället. Angående sålunda lämnade föreskrifter skall skriftligt meddelande

tillställas arbetsgivaren. Over verkställd undersökning skall läkaren avgiva

rapport till yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Enligt ämbetsverkens mening vore det eu given fördel, om obligatorisk

läkarundersökning ägde rum före anställning i ur yrkessjukdomssynpunkt

särskilt farliga yrken och sedermera periodvis. Då* denna fråga emellertid

torde böra lösas i samband med en revision av lagen om arbetarskydd, hava

ämbetsverken funnit sig icke böra i detta sammanhang framlägga förslag till

bestämmelser i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Förslag

till

Lag

angående tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete å vissa yrkessjukdomar.

1 §•

lörsäkring jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i

1 arbete skall jämväl avse yrkessjukdomar, som uteslutande eller till över­

vägande del framkallas genom inverkan av

arsenik och dess föreningar,

bly samt dess legeringar och föreningar,

kvicksilver samt dess amalgamer och föreningar,

fosfor och dess föreningar,

bensin, bensol och stenkolstjära,

strålande värme och ljus,

röntgenstrålar och radium,

mj ältbrandssmitta.

-t .fråga om dylika yrkessjukdomar skola bestämmelserna i lagen om för­

säkring för olycksfall i arbete, med iakttagande av vad här nedan stadgas

äga motsvarande tillämpning.

2 §•

Vad i lagen om försäkring för olycksfall i arbete sägs angående dagen

för olycksfallet skall beträffande yrkessjukdom avse tidpunkten för sjuk-

domens yppande.

’

'

Kungl. Maj:ts proposition nr 1HI.

73

3

§.

Ersättning i anledning av yrkessjukdom skall icke utgå, med mindre

arbetaren varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro ut­

satta för sådan inverkan som i 1 § omförmäles, inom, såvitt avser yrkes­

sjukdom framkallad genom inverkan av röntgenstrålar eller radium, de när­

maste tio åren samt beträffande annan yrkessjukdom de närmaste tolv må­

naderna före sjukdomens yppande,

4§-

.Finner försäkringsiurättning erforderligt, att där försäkrad arbetare, till

förebyggande av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller försämras,

un<b'i' någon tid avhåller sig från arbete i verksamhet, som i 3 § sägs, äger

försäkringsinrättningen för sådan tid tillerkänna arbetaren eu övergångser-

sättning uppgående till högst hälften av hel sjukpenning.

ö §•

Ersättning i anledning av yrkessjukdom utgives av den försäkringsin-

rättning, där arbetaren vid tidpunkten för sjukdomens yppande är försäkrad

jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete; dock att, om arbetaren

före nämnda tidpunkt upphört att vara anställd hos arbetsgivare med

verksamhet, som i 3 § sägs, ersättningen skall utgivas av den försäkrings-

inrättning, där arbetaren på grund av dylik anställning senast var försäkrad

jämlikt berörda lag. Har arbetaren inom i 3 § angiven tid före sjukdomens

yppande varit på grund av arbetsanställning i verksamhet, som i nämnda

paragraf sägs, jämlikt omförmälda lag försäkrad i mer än eu försäkringsin-

rättning, skall - där ej annan överenskommelse träffats — kostnaden för er­

sättningen fördelas mellan ifrågavarande försäkringsinrättningar i förhållande

till den tid, försäkringen i envar av dem sålunda omfattat.

6 §•

Underrättelse enligt 20 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete

skall i fråga om yrkessjukdom lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbe­

taren vid tidpunkten för sjukdomens yppande är anställd, eller till den, som

å hans vägnar förestår arbetet; dock att, om arbetaren före nämnda tid­

punkt upphört att vara anställd hos arbetsgivare med verksamhet, som i

3 § sägs, underrättelsen skall lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbe­

taren senast var anställd i dylik verksamhet. Iförande mottagen underrättelse

skall arbetsgivaren (arbetsföreståndaren) meddela vederbörande skriftligt er­

kännande.

Den i 21 § i nämnda lag föreskrivna anmälningsskyldigheten skall i fråga

om yrkessjukdom fullgöras av arbetsgivare (arbetsföreståndare), som nu sagts.

' §•

Kött till ersättning i anledning av yrkessjukdom är förverkad, därest icke

inom ett år från tidpunkten för sjukdomens yppande eller, där fråga är om

ersättning i anledning av dödsfall, från det döden inträdde underrättelse

enligt 20 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete lämnats vederbö­

rande arbetsgivare (arbetsföreståndare) eller framställning om ersättning i

anledning av sjukdomen gjorts hos riksförsäkringsanstalten om denna jämlikt

5 § första punkten härovan är skyldig utgiva ersättningen samt i annat fall

antingen hos den försäkringsinrättning, nämnda skyldighet åligger, eller ock

hos riksförsäkringsanstalten.

74

8 §■

Vad i 33 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete stadgas angående

klagan över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag in. m.

skall äga tillämpning jämväl beträffande ärende rörande tillämpningen av

de i förevarande lag givna bestämmelser; dock att klagan icke må föras

över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som i 4 § avses.

Med avseende å försäkringsrådets behandling av ärende, varmed försäk-

ringsrådet sålunda har att taga befattning, skall gälla vad i 6 § i lagen om

försäkringsrådet stadgas.

^ §•

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som i 1 § avses, är

för handen, utfärdar Konungen en förteckning, upptagande dels de sjuk-

domsformer, vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i nämnda

paragraf sägs, dels och de slag av verksamhet, vari dessa sjukdomsformer

bruka framträda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1930, men skall icke äga till-

lämpning i fråga om yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag.

Utkast

till förteckning, upptagande dels de sjukdomsformer, som bruka framkallas

genom sådan inverkan, som i 1 § i lagen angående tillämpning av lagen den

17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete å vissa yrkessjukdomar

sägs, dels och de slag av verksamhet, vari nämnda sjukdomsformer bruka

framträda.

Ämnen.

1. Arsenik och dess

föreningar.

2. Bly samt dess lege­

ringar och förenin­

gar.

Sjukdomsformer.

Dermatit, gangrän,

nefrit, förlamningar,

muskelatrofi.

Blykolik, muskel- och

ledsmärtor, blyförlam­

ning, »blygikt», nedsätt­

ning av synförmågan,

hjärt- eller kärlaffektion,

blodförändringar, häma-

toporfyrinuri, nefrit.

Verksamhet.

Röstning av arsenik-

haltiga malmer (järn, kop­

par, zink). Arbete i mäs-

singsgjuterier, garverier

och glashyttor. Gråbets-

ning av mässing. Bets-

ning vid galvaniserings-

verk.

Arbete i blyliyttor och

blyverk för gjutning, drag­

ning, pressning och var­

ning. Tillverkning av bly­

föremål, blylegeringar,

blyackumulatorer samt

galoscher. Arbete vid typ-

sättningsmaskiner. Hand­

sättning i tryckerier. Ar­

bete i emaljverk, pors­

lins- och kakelfabriker

samt filhuggerier. Mål­

nings- och lackeringsar-

arbeten vid installationer

för gas och vatten. Ar­

bete med installationer

och underhåll av blyled­

ningar och blyfoder i den

kemiska industrien. Bly­

lödningar, speciellt i

svavelsyrefabnker.

Kmigl. Maj:ls proposition nr 1S4.

75

Ämnen.

3. Kvicksilver samt dess

amalgamer och för­

eningar.

4. Fosfor och dess

föreningar.

5. A. Bensin.

5. B. Bensol.

5 C. Stenkolstjära,

6. Strålande värme

och ljus.

Sjukdoms/ormer.

Stomatit, enterokolit,

dermatit, tremor, för­

lamning, allmän ned­

sättning av krafttillstån­

det, njursjukdom.

Skleroser, nekroser,

konjunktivit, huvudvärk,

svindel, ledsmärtor,

muskelsvaghet, tremor,

kontrakturer, kramp,

kräkning, kolik, synrubb­

ningar.

Blodsjukdom, derma­

tit, hudkräfta, konjunk­

tivit.

Blodsjukdom, derma­

tit, liudkräfta, konjunk­

tivit.

Blodsjukdom, derma­

tit, hudkräfta, konjunk­

tivit.

Ögonskador.

Verksamhet.

Tillverkning av glöd­

lampor och termosflaskor

(arbete vid kvicksilver­

vakuumpump), av kvick­

silvertermometrar, baro­

metrar och liknande även­

som av kvicksilverbelagda

speglar samt filthattar.

Förgyllning, försilvring

och förtenning. Betning

av utsäde samt av hudar;

beredning av skinn och

pälsverk. Arbete i foto­

grafiateljéer och i farma-

ceutiska fabriker. Ets­

ning av metaller. Juste­

ring av elektricitetsmä-

tare.

Tillverkning av fosfor,

fosforsesquisulfid och

andra giftiga fosforför­

eningar. Framställning av

fosforbrons och liknande

fabrikat.

Bensindestillation. Till­

verkning av färger, fer­

nissor och plymer. Ar­

bete i bilreparationsverk­

städer. Kemisk tvätt.

Handsktvätt. Gummi- och

målningsarbeten. Fettut-

dragning ur ben och andra

ämnen.

Framställning av ben­

sol, dess homologer och

deras derivater. Arbete i

gummivarufabriker, fär-

gerier, tvättanstalter samt

lack- och fernissfabriker.

Arbete i lysgasverk.

Tillverkning av tjärpro-

dukter, takpapp och bri­

ketter. Beredning och

användning av asfalt. An­

vändning av stenkols­

tjära såsom bränsle.

Arbete i glashyttor

samt järn-, metall- och

emaljerverk (ugnsarbete).

Svetsningsarbete (elek­

trisk ljusbågssvetsning

och acetylen-syrgassvets-

ning).

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Ämnen.

7. Röntgenstrålar,

radium.

8. Mjältbrandssmitta.

Sjukdomsformer.

Dermatit, röntgen­

kräfta, blodsjukdom.

Mjältbrand.

Verksamhet.

Aj'bete med röntgen­

apparater och med ra­

dium.

Arbete i garverier och

slakterier.

Redogörelse

för lagstiftningen i vissa länder angäende rätt till ersättning

för yrkessjukdomar.1

Belgien.

Den 24 juli 1927 utfärdades eu lag rörande ersättning för skador, föror­

sakade av yrkessjukdomar. Denna är eu helt självständig lag och ansluter

sig icke till bestämmelserna om ersättning för olycksfall i arbete.

Lagen omfattar arbetare i enskilda och offentliga företag. Med arbetare

jämställas lärlingar, även oavlönade, ävensom tjänstemän och hantverkare,

som, på grund av sitt direkta eller indirekta deltagande i arbetet, äro under­

kastade samma risker som arbetarna och vilkas årliga, genom avtal fixerade

lön icke överstiger 18,000 francs.

Genom kunglig förordning upprättas en lista över yrkessjukdomar med an­

givande för envar av dem av de industrier eller yrken, i vilka arbetet skall

hava ägt rum för att ersättning skall utgå.

Den 30 januari 1928 har utfärdats en förordning, upptagande de yrkes­

sjukdomar, som medföra rätt till ersättning. Den i förordningen meddelade

förteckningen omfattar allenast de sjukdomar och giftiga ämnen, som finnas

upptagna i den i Genévekonventionen intagna förteckningen, d. v. s. bly-

och kvicksilverförgiftningar samt mjältbrand.

Enligt lagen skall tillsättas en teknisk kommitté med representanter för

läkarvetenskapen samt arbetsgivare och arbetare. Denna kommitté har bl. a.

att till vederbörande minister avgiva förslag rörande nomenklaturen å de

sjukdomar, som skola medföra rätt till ersättning.

Framställning om ersättning skall ske inom viss tid, växlande från ett till

tio år. Framställningen skall göras skriftligen till styrelsen för vederbörande

förvaltningsmyndighet av arbetaren själv, hans rättsägare eller genom om­

bud. Framställningen översändes därefter till arbetsgivaren för yttrande.

Danmark.

Enligt »Lov om Forsikring mod Folger af Ulykkestilhelde» den (i juli

1916 likställas med olycksfall skadliga påverkningar av högst några få dagars

varaktighet, om dessa förorsakats av arbetet eller de förhållanden, under

vilka det bedrives, och om de medföra nedsättning av arbetsförmågan eller

döden.

Danska Arbejderforsikrings-Raadet framlade år 1923 förslag till ändring

i olycksfallsförsäkringslagen, enligt vilket genom Kungl. förordning skulle

kunna bestämmas att med olycksfall skulle likställas sjukdom, som hade

1 Denna redogörelse är till betydande del baserad på den av Internationella arbetsbyr&n

år 1925 utgivna »Compensation for occupational diseases».

77

sin grund i påverkan av giftämnen under arbetet, även om giftets inverkan

sträckte sig över en längre tidrymd än vad tidigare gällt. De närmare be­

stämmelserna rörande försäkringen, bl. a. angående vilka ämnen och sjuk­

domar lagen skulle omfatta, skulle utfärdas av inrikesministern efter förslag

av Arbejderforsikrings-Itaadet.

Detta förslag förelädes 1925 års riksdag, men vann icke dennas bifall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Finland.

Enligt 2 § i lag den 17 juli 1925 om arbetares olycksfallsförsäkring anses

såsom kroppsskada i följd av olycksfall även yrkessjukdom, som arbetaren

ådragit sig vid tillverkning eller hantering av sådana ämnen, som upptagits

i eu förteckning, vilken på förslag av försäkringsrådet fastställes av stats­

rådet.

Statsrådet bär på grund härav beslutit, att yrkessjukdom, som arbetare

ådragit sig i arbetet vid tillverkning eller hantering av sådana ämnen, som

upptagas i nedanstående förteckning, skall anses såsom av olycksfall för­

anledd kroppsskada, för vilken beviljas i lagen om arbetares olycksfallsför­

säkring stadgat skadestånd.

1. Ammoniak = NH3.

2. Amylalholiol = C3HnOH.

3. Anilinfärger.

4. Antimonföreningar.

5. Arsenikföreningar,

ti. Bensin.

7. Bensol = C6H6 samt dess deri­

vater.

8. Fenol.

9. Bly samt blyföreningar.

10. Klor = Cl.

11. O släckt kalk.

12. Klorkalk = CaOCl,.

13. Kvicksilver = Hg samt kvick­

silverföreningar och -amalgamer.

14. Fluorvätesyra = HF1.

15. Formaldehyd — CH20.

1(3. Fosfor = P.

17. Fosforväte = PH3.

18. Kolmonoxid = CO.

19. Kolsyra = C02.

20. Metylalkohol = CH3OH.

21. Natriumhydrat = NaOH.

22. Kaliumhydrat — KOH.

23. Nitroglycerin — C3H503 (N02)3.

24. Petroleum.

25. Pikrinsyra = C6H2 (OH) (NO,),.

2(3. Pyridin — CäH5N.

27. Svavelsyra = H2S04.

28. Svavelsyrligliet = H2S03.

29. Kolsvavla = CS2.

30. Svavelväte = H2S.

31. Saltsyra = HC1.

32. Stenkols- och trätjära.

33. Kvävets lägre syreföreningar samt

kvävets derivater i gasform.

34. Salpetersyra och salpetersyrlig-

het.

35. Terpentin = Cj0Hlö.

3(3. Cyanföreningar.

ävensom:

Sjukdom, som föranletts av syn­

nerligt kraftig strålande energi

och mjältbrand.

Då yrkessjukdom betraktas såsom olycksfall i arbetet, anses den tidpunkt,

rån vilken sjukdomen konstateras hava yppat sig, vara dagen för olycks-

fr

fallet

Frankrike.

Lagen den 25 oktober 1919 angående utsträckning av olycksfallsförsäk­

ringslagen att omfatta även yrkesssjukdom, vilken trädde i kraft den 25

januari 1921, reglerar jämte ett antal förordningar hithörande förhållanden.

Enligt lagen anses de akuta och kroniska hälsorubbningar, som finnas

upptagna i den till lagen fogade förteckningen, såsom yrkessjukdomar och

medföra rätt till ersättning såsom vid olycksfall, om de drabba arbetare,

78

som regelbundet sysselsättas med i förteckningen upptaget, mot sjukdomen

svarande slag av arbete.

Förteckningen har följande lydelse:

Lista å sjukdomar

(a) Blyförgiftning uppkommen på grund av arbete (sjukdomar förorsakade

av bly och dess föreningar):

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Sjukdomar, förorsakade av blyförgiftning.

Bly kolik.

Muskelsmärtor, ledsmärtor.

Förlamning av sträckmusklerna.

Bly hysteri.

Njurinflammation.

Blygikt.

(b) Kvicksilverförgiftning på

kvicksilver och dess föreningar).

Arbeten, som äro ägnade att förorsaka

blyförgiftning bland arbetarna.

1. Utvinning och raffinering av bly.

2. Smältning och valsning av bly

och dess legeringar samt förfärdi­

gande av artiklar, sammansatta av

bly och dess legeringar.

3. Gjutning av trycktyper av bly­

legeringar.

4. Tillverkning av s. k. tennvaror av

blylegeringar.

5. Lödning med blylegeringar.

6. Betjänande av sättmaskiner, som

arbeta med blylegeringar.

7. Förtenning med blylegeringar.

8. Gjutning av leksaker av blylege­

ringar.

9. Tillverkning av fiaskkapsvler av

blylegeringar.

10. Yrkesmässigt bedrivet arbete med

borttagande av lödning från gamla

konservdosor.

11. Hanterande av trycktyper av bly­

legeringar.

12. Tillverkning av blysalter (blyvitt,

mönja, blyglete, blykromat etc.).

13. Bivning av blyhaltiga färger.

14. All slags målning med blyhaltiga

färger.

15. Tillverkning av blyackumulatorer.

16. Tillverkning av torkande oljor och

fernissor, innehållande bly.

17. Tillverkning av ler- och fajansgods

med blyglasyr.

18. Dekorering av porslin med till­

hjälp av blyhaltiga ämnen.

19. Emaljering av metaller med bly­

haltiga smältfärger.

20. Fernissning och lackering med

Bly hal tiga ämnen.

21. Färgning med blyhaltiga färger.

22. Polering av glas med kittpulver

(innehållande tenn och bly).

;rund av arbete (sjukdomar, orsakade av

Kungl. Maj:ts proposition hr 1H4.

Ti»

Arbeten, ägnade att ftirorsakn kvick

silverflirgirtning hos arbetare.

1. Destillation av kvicksilver.

2. Tillverkning av glödlampor och

rör för röntgenstrålar med tillhjälp

av kvicksilverpumpar.

3. Tillverkning av kvicksilvertermo­

metrar, -barometrar och -mano­

metrar.

4. Förgyllning, försilvring och för­

tenning med kvicksilver.

5. Tillverkning av kvicksilversalter

(kväve, klor- och cyanföreningar).

G. Betning av hudar med surt kvick-

silvernitrat.

7. Behandling av skinn och pälsverk

med kvicksilversalter.

8. Bronsering och damaskering me­

delst kvicksilversalter.

9. Uppstoppning av djur medelst

kvicksilversalter.

10. Tillverkning av tändhattar av

knallkvicksilver.

Förteckningen kan efter hörande av »Commission supérieure des maladies

professionelles» på lagstiftningsväg utvidgas och revideras. Kommissionen

har även till uppgift att avgiva utlåtande över alla medicinska och tekniska

frågor, som föreläggas densamma av arbetsministern. Kommissionen består,

förutom av fast anställda ämbetsmän, av ett antal läkare och tekniker. Den

kan i särskilda fall tillkalla två arbetsgivare och två arbetare från den yrkes­

gren, som är under diskussion.

Förteckningen, som avser blott bly och kvicksilver angiver — till skill­

nad från andra länders förteckningar — icke helt allmänt sjukdomar genom

bly och kvicksilver utan upptager vissa bestämda, av dessa gifter framkallade

sjukdomsformer.

Arbetare, som vill göra gällande ersättningsanspråk, skall inom 15 dagar

efter arbetets avbrytande anmäla sjukdomen till vederbörande borgmästare.

Denne upprättar ett protokoll häröver och lämnar arbetaren ett erkännande

av det mottagna meddelandet. Borgmästaren sänder en kopia av protokollet

till arbetsgivaren och till fabriksinspektören. Sökanden har att genom läkar­

intyg styrka skadans art och dess sannolika följder. Yidare måste han be­

visa, att han under minst ett år haft regelbunden sysselsättning, som kan

komma ifråga såsom orsak till sjukdomen. Den i artikel 18 av den franska

olycksfallsförsäkringslagen stipulerade preskriptionstiden av ett år för an-

hängiggörande av talan om ersättning börjar, då fråga är om yrkessjukdom,

att löpa från den dag ovannämnda anmälan av arbetaren sker.

Även arbetsgivaren kan, om han anser det lämpligt, låta undersöka den

sjuke, och tillsynsmyndigheten över industrien kan vidtaga erforderliga åt­

gärder och konstatera, om vållande ligger arbetsgivaren till last.

Den arbetsgivare, hos vilken arbetaren vid insjuknandet var anställd, har

att utgiva hela ersättningen. I fall av befogenhet kan han emellertid föra

regresstalan mot arbetarens föregående arbetsgivare i samma bransch. Om

en arbetare lämnar ett företag, å vilket lagen är tillämplig, så är arbetsgi­

Sj ii k

<1

om nr oraakudc av kvlcksilvor-

förgiftning;.

Stomatitis på grund av kvicksilver­

förgiftning.

Darrning på grund av kvicksilverför­

giftning.

Näringsrubbningar på grund av kvick-

silverförgiftning.

Kakexi på grund av k viek silverförgift

ni“g- .

.

Förlamning på grund av kvicksilver­

förgiftning.

so

varen vid företaget ansvarig för yrkessjukdomar, som framträda inom loppet

av ett år. Omfattningen av hans ersättningsskyldighet står emellertid i om­

vänd proportion till den tid, som förflutit mellan dagen för arbetsanställ-

ningens upphörande och tiden för insjuknandet.

Det är därför nödvändigt att fastslå, i vilka ohälsosamma företag arbe­

taren varit anställd under året närmast före sjukdomsutbrottet. För den

händelse brottslig vårdslöshet av en arbetsgivare medfört yrkessjukdomens

uppkomst, kan denne arbetsgivares ersättningsskyldighet procentuellt ökas.

Arbetsgivare, som i föreskriven ordning förklarar, att ämnen, som kunna

föranleda sjukdomar, medförande rätt till ersättning, icke längre komma till

användning i hans företag, befrias från ersättningsskyldighet. Han är emel­

lertid ansvarig under den tidrymd, som gäller speciellt för hans företag, för

förgiftning, som möjligen drabbar arbetare, som voro anställda hos honom

före förklaringens avgivande. Arbetsgivare, som veterligen avgiver en falsk

förklaring, straffas med böter från 100 till 5,000 francs och fängelse från tre

dagar till eu månad.

Arbetsgivarna kunna stå självrisk eller träffa försäkringsavtal med försäk-

ringsanstalt eller med garantisyndikat, som står under offentlig uppsikt.

Risken för svårare påföljder kan även täckas genom försäkring i den natio­

nella olycksfallsförsäkringskassan.

Läkarintyg utställes av vanliga praktiserande läkare. För profylaktiska

åtgärder och för förberedande av eventuella lagändringar är anmälningsplikt

för läkare och tjänsteman hos hälsovårdsmyndighet föreskriven beträffande

yrkessjukdomar. Anmälan sker till arbetsministeriet genom vederbörande

hälsovårdsmyndighet å kortbrev, som kostnadsfritt ställes till förfogande och

som befordras portofritt. Anmälningsskyldigheten avser även ett fåtal sjuk­

domar, som ej medföra rätt till ersättning. Straffpåföljd är icke stadgad för

underlåten anmälan.

Norge.

Den för industriarbetare m. fl. gällande lagstiftningen rörande ersättning

för olycksfall innehåller icke någon bestämmelse angående rätt till ersättning

för yrkessjukdomar. Däremot finnas vissa hithörande bestämmelser i lag­

stiftningen rörande sjömän, enligt vilka ersättning utgår med anledning av

vissa sjömanssjukdomar.

Enligt vad från norska Riksförsäkringsanstalten inhämtats har emellertid

frågan om ersättning för yrkessjukdomar varit under utredning inom an­

stalten, som föreslagit, att i § 1 i »Lov om ulykkesforsikring for industri -

arbeidere in. v.» skulle införas ett stadgande, att vissa yrkessjukdomar, i

enlighet med av Konungen utfärdade närmare bestämmelser, skulle likställas

med olycksfall. Riksforsikringsanstalten anslöt sig för sin del till den lista

över sjukdomar in. in., som finnes intagen i Cfenevekonventionen.

Proposition i ämnet torde komma att avlåtas innevarande år.

Schweiz.

Schweiz är det land, som först genom lag reglerade ersättningen på grund

av yrkessjukdomar. För närvarande gälla: förbundslagen den 13 juni 1911

angående sjuk- och olycksfallsförsäkring, förbundslagen den 18 juni 1915

angående komplettering av nyssnämnda lag, förbundsrådets förordning I den

25 mars 1916 rörande olycksfallsförsäkring samt förordning I bis den 20

augusti 1920 beträflande partiell ändring av nyssnämnda förordning med ett

tillägg av den 8 november 1927.

Enligt artikel 68 i ovannämnda lag den 13 juni 1911 upprättar förbunds­

rådet eu förteckning över de ämnen, vilkas tillverkning eller användning

Kungl.’ Maj:ts proposition nr 184.

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

förorsakar bestämda, farliga sjukdomar. Med ett olycksfall i arbete likställes

i lagens mening en sjukdom, om insjuknandet skett inom ett försäkrings-

pliktigt företag uteslutande eller till övervägande del genom inverkan av ett

i nämnda förteckning upptaget ämne. Kostnaderna för bestridande av er­

sättningarna på grund av yrkessjukdom åvila arbetsgivarna, vilka hava att

erlägga föreskrivna försäkringsavgifter.

Förbundslagen den 18 juni 1915 kompletterar artikel 60 i 1911 års lag, i

det att förbundsrådet befullmäktigats att göra försäkringen obligatorisk för

företag, som framställa, använda eller lagra explosiva eller hälsofarliga iimnen

i större mängder.

Följande ämnen betecknas i ovannämnda förordning I bis den 20 augusti

1920 såsom sådana, vilkas tillverkning eller användning förorsakar bestämda

farliga sjukdomar:

Acetaldehyd.

Acetylen (teknisk).

Acetylentetraklorid (tetralin).

Acridin.

Alkalier: 1. Kalilut.

2. Natronlut.

3. Pottaska.

4. Soda (kaustik).

Alkaloider.

Benzoylklorid och -broraid.

Ammoniak.

Anilin och dess homologer.

Arsenik och dess föreningar.

Bensidin.

Bensin (petroleum bensin).

Bensol.

Bensols nitro- och klorerade nitro-

föreningar jämte homologer.

Bly, dess föreningar och legeringar.

Brom.

Brometyl (etylbromid).

Brommetyl (metylbromid).

Brunsten.

Cyan och dess föreningar.

Cyanamid och kalciumcyanamid.

Diaminer.

Dianisidin.

Dimetylsulfat.

Dinitrofenol.

Etskalk (kalkoxidhydrat).

Fenylhydrasin.

Fluorsföreningar: 1. Fluorsilicium.

2. Fluorväte.

3. Kiselfluorväte-

syra.

4. Koltetrafluorid.

Formaldehyd.

Fosfor (gul).

Fosforklorid.

Fosforväte.

Bihang till riksdagens protokoll 1929.

Fosgen (koloxidklorid).

Hydrozylamin (fenylhydroxylamin).

Jod.

Jodetyl (etyljodid).

Jodmetyl (metyljodid).

Kalciumkarbid.

Karbolsyra (fenol).

Kinin, kininpreparater och -derivater

Klor.

Ivloretyl (etylklorid).

Klormyrsyreester.

Ivlorkalk.

Klormetyl (metylklorid).

Kloroform.

Klorsyrat kali (kaliumklorat).

Klorsyrat natron (natriumklorat).

Klorsvavel.

Koloxid.

Kolsvavla.

Kolte traklorid.

Kromföreningar.

Kräkvinsten.

Kvicksilver och dess föreningar.

Myrsyra (koncentrerad).

Nitranilin.

Nitriter.

Nitroglycerin.

N itrosodietylanilin.

Nitrosodimetylanilin.

Nitrosokresol.

Nitrosofenol.

Nitrösa gaser.

Paratuluolsulfosyremetyleter.

Persulfater.

Pikrinsyra (trinitrofenol).

Salpetersyra.

Saltsyra.

Svavelnatrium.

Svavelsyra.

S vavelsyr eanliy dri d.

1 samt. 154 haft. (Nr 184.)

16*5 *8

6

82

Svavelsyrlighet.

Toluidin.

Svavelväte.

Toluolsulfoklorid.

Tennklorid.

Trikloretylen.

Terpentinolja och terpentinsurrogat. Ättiksyra (koncentrerad).

Tjära, dess ångor och destillations- Ättiksyreanhydrid.

produkter.

För att bringa den schweiziska lagstiftningen i överensstämmelse med

1925 års Genevekonvention har genom en förordning I quater den 8 no­

vember 1927 förteckningen utökats med kvicksilveramalgamer samt mjält-

brandssmitta. I samband härmed har i förteckningen även in förts radium

och radiumföreningar.

Två principer kunna utläsas ur lagen: i förteckningen få blott upptagas

1) ämnen, som framställas eller användas i försäkringspliktiga företag 2)

ämnen, som framkalla svåra sjukdomar.

Därav följer, att vissa yrkessjukdomar icke äro försäkrade, emedan de

icke framkallas av något särskilt ämne; detsamma gäller med avseende å

vissa infektionssjukdomar. Om dessa senare emellertid äro resultat av en

akut infektion med olycksfallskaraktär och om det bevisas, att sjukdomarna

framkallats av råämnen, som användes i arbetet, behandlas de såsom olycks­

fall. Förteckningen skiljer icke — såsom t. ex. den tyska lagstiftningen —

mellan akuta och kroniska yrkesförgiftningar.

Genom beslut den lf> oktober 1918 har olycksfallsförsäkringsanstaltens

förvaltningsråd emellertid befullmäktigat direktionen att försöksvis över­

skrida de i lagen angivna gränserna för vad som skall anses såsom yrkes­

sjukdom. Villkor härför är, att insjuknandet föranletts av vissa ämnen, för

vilkas påverkan den försäkrade varit utsatt i arbetet. Därjämte måste med

visshet kunna konstateras, att skadan icke tilläventyrs allenast är en yttring

av vanlig sjukdom. Med yrkessjukdomar i denna vidare bemärkelse avses i

synnerhet eksem, hudrispor och hudsprickor samt bindhinneinflammationer,

framkallade genom kalk, cement, kalciumkarbid samt dålig olja. Direktionen

har vidare befullmäktigats att försöksvis utgiva ersättning åt arbetare, som

bliva arbetsoförmögna på grund av skada, som uppkommit genom arbetet

utan inverkan av skadliga ämnen, när skadorna med bestämdhet kunna här­

ledas ur arbetet. Då skadorna kunna vara eu följd eller yttring av eu sjuk­

dom eller då de icke skulle hava uppstått utan medverkan av eu dylik sjuk­

dom, får ersättning ej utgivas. Till skador av nyssnämnda slag höra sär­

skilt krepiterande senskideinflammationer, till följd av upprepade och an­

strängande rörelser, hudvalkar, liudsprickor på grund av köld, som arbetaren

varit utsatt för under sitt arbete, samt hudrispor till följd av upprepad

gnidning.

I och med upptagandet i ovannämnda förteckning av ett ämne är dess

egenskap att framkalla bestämda farliga sjukdomar erkänd och varje av detta

ämne föranledd sjukdom, oavsett om densamma är farlig eller ej, jämställd

med ett olysksfall. Olycksfallsförsäkringsanstalten har fullkomlig frihet att

själv bestämma rörande de frågor, som sammanhänga med utfärdandet av

läkarutlåtande för konstaterande av olycksfall eller yrkessjukdom. Anstalten

har upprättat ett formulär för anmälan om olycksfall, vilket anviindes även

vid yrkessjukdomar. Om läkaren konstaterar eller misstänker, att yrkes­

sjukdom föreligger, införskaffar han från arbetsgivaren ett formulär och be­

svarar de olika frågor, som finnas i den för läkaren avsedda delen av det­

samma för att informera olycksfallsförsäkringsanstalten om sjukdomens verk­

liga beskaffenhet. I de flesta fall äro dessa upplysningar tillräckliga, men

Kungl. Maj:is proposition nr 184.

om ytterligare utredning erfordras, översänder anstalten ett särskilt fråge­

formulär till läkaren.

Bevisbördan, d. v. s. styrkandet att yrkessjukdom föreligger, åvilar prin­

cipiellt den försäkrade. Lagen stadgar emellertid (art. 71), att anstalten, så

snart den erhåller kännedom om ett olycksfall (yrkessjukdom), har att klar­

lägga olycksfallets orsaker, förlopp och följder; detta fritager dock icke den

försäkrade från bevisbördan. Om anstaltens undersökning gör det tvivel­

aktigt, huruvida yrkessjukdom föreligger, kan den skadade vägras ersättning,

intill dess visats, att hans anspråk äro lagligt grundade. Vid yrkessjuk­

domar har den försäkrade, sedan lian förebragt ett medicinskt utlåtande

såsom bevis, att han lider av sådan sjukdom, principiellt att visa, att han i

sitt arbete kommit i beröring med ämnen, som framkalla ifrågavarande sjuk­

dom, och att han ådragit sig densamma i detta arbete. I praktiken anställer

emellertid olycksfallsförsäkrmgsanstalten själv de nödvändiga undersöknin­

garna, ty den försäkrade äger sällan kännedom om den kemiska samman­

sättningen av de ämnen, som användas, och vet ej heller, hur sjukdomen ådra­

gits. Leder undersökningen till det resultat, att sjukdomen icke förvärvats

i ett försäkringspliktigt företag, eller om starka tvivel råda härom, är det

den försäkrades sak att bevisa, att de villkor äro uppfyllda, som enligt lagen

fordras för ersättnings utgående.

Med avseende å yrkessjukdomarna tillämpar anstalten en mycket liberal

praxis. Den fordrar ingen klar bevisning, att en sjukdom, som konstaterats

vara framkallad av visst i förteckningen upptaget ämne, »uteslutande» eller

»till övervägande del» ådragits genom arbete i vederbörande företag. Vidare

giver den ersättning för sjukdomar, som förorsakas av ämnen, som ej stå i

förteckningen.

Denna anstaltens liberalitet har möjliggjorts genom att nyssberörda er­

sättningar i viss omfattning reducerats, vilket skett i anslutning till artikel

91 i lagen. Olycksfallsförsäkringsanstaltens liberala praxis har givetvis i

liög gracl förenklat formaliteterna med avseende å bevisningen rörande yrkes­

sjukdomar, så att likställigheten med olycksfallen icke vållar några särskilda

svårigheter. Undantag förekomma, men dessa äro relativt varken oftare

förekommande eller svårare att lösa än när det gäller olycksfallen. De genom

tuberkulos, ledgångsreumatism, lues, osteomyeletis o. s. v. komplicerade fallen

sysselsätta anstalten mycket mer än yrkessjukdomarna. *)

Kungl, Maj:ts proposition nr 184.

83

Socialistiska Rådsrepubliker nas Union.

Ersättning utgives vid yrkessjukdomar enligt en förordning av arbets-

kommissariet den 19 februari 1925, med giltighet från och med den 1 januari

1925. De sjukdomar, som medföra rätt till ersättning, sammanfattas i föl­

jande förteckning:

9 Enligt uppgift av olycksfallsförsäkringsanstalten till Internationella arbetsbyrån.

84

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

Maximitid, som är

Minimitid för

tillåten mellan

arbete inom en

upphörande av

Beteckning å de industrier, yrken och

industri, som

arbete och in-

Sjukdomens beteckning

förfaranden, som förorsaka

erfordras för

trädandet av

yrkessjukdomar

att sjukdom

sjukdom eller död

skall anses ss.

för att sjukdomen

yrkessjukdom

skall anses vara

yrkessjukdom

1. Utvinning av bly och zink ur

malmer.

2. Smältning, gjutning och valsning

av bly.

3. Tillverkning av bly vitt, mönja,

blyglete, blykromat, blysocker

och andra blyföreningar.

4. Rivning av blyfärger.

5. All målning, vid vilken blyfärger

användas.

6. Användning av blyföreningar i

keramik.

Blymyalgi.

7. Tryckeriföretag (tryckare, sät-

tare, stereotypörer, arbetare, sys-

Blyförlamning

seisatta med gjutning av typer

(förlamning av

och tryckning av noter).

En månad.

Ett år.

sträckmusklerna).

8. Överdragning av metaller med

Blyencephalopati.

bly, doppning i ett blybad.

Blykakexi.

9. Lödning och galvanisering med

Blynephritis.

blylegeringar.

10. Tillverkning av blyackumulato-

rer.

11. Tillverkning av nitriter.

12. Tillverkning av filar på bly under-

lag.

13. Tillverkning av hagel.

14. Tillverkning av blyrör.

15. Tillverkning av musikinstrument.

16. Tillverkning av tennutensilier

och behållare av blylegeringar.

17. Tillverkning av leksaker av bly-

legeringar.

1. Utvinning av kvicksilver ur malm

(hyttor).

2. Hattfabriker.

3. Tillverkning av termometrar, ba-

rometrar och andra fysikaliska

apparater.

Kvicksilver-

4. Tillverkning av kvicksilverhaltiga

darrning.

kemiska preparat.

1 Kvicksilverkakexi.

5. Tillverkning av elektriska lampor

En månad.

Ett år.

1 Kvicksilverförlam-

och röntgenrör (anvädning av

ningar.

kvicksilverpump ar).

Kvicksilverpsyko-

6. Tillverkning av knallkvicksilver

ser.

och patronhylsor.

7. Brännförgyllning.

8. Tillredning av amalgam (för

tandplombering).

9. Läkarpersonal ständigt sysselsatt

med ingnidniug av kvicksilver­

preparat.

i Fosfornekros.

(1. Utvinning av fosfor.

(2. Tillverkning av tändstickor.

|Htt år.

_

1 Kasunsjukdom.

Kasun- och dykararbeten.

—

—

Kungl. Afajtts proposition nr IH4.

85

Beteckning å de industrier, yrken och

Minimitid för

arbete inom en

industri, som

Maximitid, som är |

tillåten mellan

upphörande av

arbete och in-

Sjukdomens beteckning

förfaranden, som förorsaka

yrkessjukdomar

erfordras för

att sjukdom

skall anses ss.

yrkessjukdom

trädandet av

sjukdom eller död 1

för att sjukdomen

i

skall anses vara

yrkessjukdom

Ogonlockskramp.

Gruvarbete.

6 månader.

I omedelbart

samband med

arbetet.

Allvarlig blodbrist,

framkallad av an-

kylostomiasis.

Gruvarbete.

Kronisk inflamma­

tion av synovial-

kapseln och den

subkutana cell­

vävnaden i knä,

armbåge

och

handled, inflam­

mation av sen­

skidorna.

Ej yrkesbildade arbetare, murare,

taktäckare, gipsarbetare och andra

yrken, i vilka arbetaren utsattes

för stegrat tryck å ledkapslarna

och senskidorna.

Ett år.

I omedelbart

j

samband med i

arbetet.

Dövhet.

Vävare, nitare, nithjälpare och not-

hållare vid nitning av pannor och

cisterner, arbetare i valsverk och

arbetare, som tillverka spik och

liar, radiotelegrafister.

Tre år.

I omedelbart

sammanhang

med arbetet.

Grå starr.

Glasblåsare, gjuteriarbetare, arbe­

tare, sysselsatta med smältning

av metall, svetsare, arbetare sys­

selsatta med smält metall och

sysselsatta vid masugnar, arbe­

tare, som prova elektriska kvarts­

kvicksilver- och acetylenlampor.

Fem år.

N äthinneinflamma -

tion.

Samma lista som näst föregående.

Sju år.

I omedelbart

sammanhang

med arbetet.

Yrkesspasmer och

Kontorister, telegrafister, konst- och

Fjorton

I omedelbart

-kramp i extremi-

teterna.

Svära hudsjukdo­

mar (obotlig der-

matitis, tumörer,

elakartade bölder

och atrofi).

notgravörer, retuschörer, tuschar­

betare, kopister, stenografer, söm­

merskor, brodöser, spetsknyppler-

skor, cigarrettrullerskor, fleurister.

stenotypister, musiker (pianister

och violinister), metallsvarvare,

trä- och metallskärare, omläggare

och sorterare av papper (i pappers-

fabriker), urmakare, balettdansörer

och -dansöser.

Personal i röntgeulaboratorier och

radio-terapeutiska institut.

dagar.

sammanhang

med arbetet.

|

'Kungl. Maj:ts proposition nr 184,

86

Storbritannien.

Enligt »Workmen’s Coinpensation Act» av den 22 december 1925 äro vissa

yrkessjukdomar, som äro uppförda i en vid lagen fogad förteckning, jäm­

ställda med olycksfall ocli medföra samma rätt till ersättning som dessa.

Ifrågavarande förteckning kan ändras å administrativ väg genom förordning

av Secretary of State.

Den brittiska förteckningen bär följande utseende:

Sjukdomens eller skadans beteckning’.

1. Mjältbrand.

2. Kvicksilverförgiftning och dess

följ ds jukdomar.

3. Fosforförgiftning och dess följd-

sjukdomar.

4. Arsenikförgiftning och dess följd-

sjukdomar.

5. Blyförgiftning eller dess följ dsjuk­

domar.

6. (a) Förgiftning genom bensol och

dess homologer eller dess följd-

sjukdomar.

(b) Förgiftning genom bensols

nitro- och amidoderivat och dess

homologer (trinitrotoluol, anilin

och andra) eller dess följdsjuk-

domar.

7. Förgiftning genom dinitrofenol

eller dess följdsjukdomar.

8. Förgiftning genom nitrösa gaser

eller dess följdsjukdomar.

9. Förgiftning genom fernissa (»dope

poisoning») — d. v. s. förgiftning

genom något ämne, använt såsom

eller i förening med ett lösnings­

medel för cellulosaacetat, eller

följdsjukdomar av denna förgift-

ning.

10. Förgiftning genom tetrakloretan

eller dess följdsjukdomar.

11. Förgiftning genom kolsva via eller

dess följdsjukdomar.

12. Förgiftning genom nickelkarbonyl

eller dess följdsjukdomar.

13. Förgiftning genom Gonioma Ka

massi (afrikansk buxbom) eller

dess följdsjukdomar.

Arbetenas beteckning.

Hanterande av ull, tagel, borst, hudar

och skinn.

Hanterande av kvicksilver, kvicksilver­

preparat och -föreningar.

Hanterande av fosfor, fosforpreparat

och -föreningar.

Hanterande av arsenik-, arsenikprepa­

rat och -föreningar.

Hanterande av bly-, blypreparat och

-föreningar.

Hanterande av bensol eller någon av

dess homologer eller något arbete,

för tillverkning av dessa ämnen

eller varunder de användas.

Hanterande av något av bensols nitro-

eller amidoderivat eller av någon

av dess homologer; arbeten för till­

verkning av något av dessa ämnen

eller under vilka något av dem an­

vändes.

Hanterande av dinitrofenol eller ar­

bete för tillverkning därav eller

under användning av detsamma.

Varje arbete, vid vilket nitrösa gaser

utvecklas.

Varje arbete för byggande av luft­

fartyg.

Yrkesarbete, som medför användning

av tetrakloretan eller där sådan till­

verkas.

Varje arbete, som medför användning

av kolsvavla eller preparat innehål­

lande kolsvavla eller föreningar där­

av.

Varje arbete, under vilket nickelkar-

bonylgas utvecklas.

Varje arbete för tillverkning av ar­

tiklar av Gonioma Kamassi.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 1S4.

87

Hjnkdomcu» eller »kadens beteckning.

14 Manganförgiftniug.

15. (a) Dermatitis, förorsakad av damm

eller vätskor.

(b) Sårnad å hud, förorsakad av

damm eller vätskor.

(c) Sårnad på näsans oller mun­

nens slemhinnor, förorsakad av

damm.

16. Hudkräfta eller sårnad å huden,

förorsakad av tjära, beck, bitumen,

mineralolja eller paraffin, eller

någon förening, produkt eller

bottenfällning av något av dessa

ämnen.

(b) Sår å ögats hornhinna, föror­

sakat av tjära, beck, bitumen, mi­

neralolja eller paraffin, eller någon

förening, produkt, eller botten­

fällning av något av dessa ämnen.

17. Sår, förorsakat av krom eller dess

följdsjukdomar.

18. Pungkräfta (skorstensfejarkräfta).

19. Sjukdom av komprimerad luft och

dess följdsjukdomar.

20. Grå starr hos glasarbetare.

21. Grå starr, orsakad av utsättning

för strålar från smält eller glö­

dande metall.

22. Masksjukdom (ankylostomiasis).

23. Den sjukdom, som är känd under

namnet gruvarbetarnystagmus,

vare sig den visar sig hos gruv­

arbetare eller hos andra och vare

sig symptomen med oscillering

hos ögongloberna föreligger eller

ej-

24. Subkutancellvävnadsinflammation

i handen (»beat hand»).

25. Subkutan cellvävnadsinnammation

eller akut bursitis över patella

(gruvarbetarens »beat knee»),

26. Subkutan cellvävnadsinflamation

eller akut bursitis å armbågen

(gruvarbetares »beat elbow»).

27. Inflammation av synovialhinnan

och senskidan i liandledstrakten.

28. Rots.

Arbetena» beteckning.

Hanterande a v mangan eller maugan-

haltiga ämnen.

Hanterande av tjära, beck, bitumen,

mineralolja eller paraffin, eller någon

förening, produkt eller någon botten­

fällning av något av dessa ämnen.

Hanterande av tjära, beck, bitumen,

mineralolja eller paraffin, eller någon

förening, produkt eller någon botten­

fällning av något av dessa ämnen.

Varje arbete, som medför hanterande

av kromsyra eller ammoniumbikro-

mat, pottaska, soda eller preparat

av dessa ämnen.

Skorstensfejning.

Varje arbete, utfört i komprimerad

luft.

Sådant arbete med tillverkning av glas,

i vilket arbetaren utsättes för glöd-

lietta från smält glas.

Arbete, som normalt medför sådan

utsättning i järn- och ståltillverk-

ning.

Gruvarbete.

Gruvarbete.

Gruvarbete.

Gruvarbete.

Gruvarbete.

Gruvarbete.

Vård av varje slags hästdjur, som

lider av rots; handhavande av dy­

likt djurs döda kropp.

88

Sjukdomens eller skadans beteckning.

Arbetenas beteckning.

29. Telegrafistkramp.

Användning av telegrafiska apparater.

30. Skrivkramp.

31. Spinnkramp, orsakad av spin­

nande av bomulls- eller ylle- (in­

klusive kamulls-)garn.

32. Inflammation, sårnad och elak­

artade skador å huden och å de

subcutana vävnaderna, orsakade

genom utsättning för röntgen­

strålar eller radioaktiva ämnen.

Varje i förteckningen upptagen sjukdom, som har döden eller förlust eller

nedsättning av arbetsförmågan under mer än tre dagar till följd, medför rätt

till ersättning, om sjukdomen är att tillskriva arten av något arbete, varmed

arbetaren varit sysselsatt, under de närmaste tolv månaderna före sjukdomens

framträdande eller dödens inträde. Lagen är icke tillämplig, om arbetaren

vid arbetsanställningens början skriftligen mot bättre vetande uppgivit, att

han tidigare icke lidit av ifrågavarande sjukdom.

Praktiserande läkare äro skyldiga att vid bötesausvar till fabriksöverin-

spektören, inrikesministeriet, anmäla vissa yrkessjukdomar, bl. a. förgiftning

på grund av bly, fosfor, arsenik samt kvicksilver ävensom mjältbrand. Viss

ersättning utgår för varje anmälan.

Dagen, från vilken arbetsoförmågan skall räknas, skall i regel vara den,

som av den intygsgivande läkaren angives, eller om han ej är i stånd att

lämna intyg därom, den dag, då intyget utfärdats eller den dag, då arbetet

avbrutits; vid dödsfall gäller dagen för dödens inträde såsom början till

arbetsoförmåga, ifall denna icke annorledes bestämts.

De industrigrupper och arbetsprocedurer, som angivas i förteckningens

andra spalt, äro sådana, som alldeles särskilt äro kända för att giva upphov

till de i motsvarande avsnitt av den första spalten uppräknade sjukdomarna.

Förteckningen omfattar såväl akuta som kroniska sjukdomsfall.

Med avseende å bevisfrågan presumeras, att yrkessjukdom föreligger, om

arbetaren enligt läkarens intyg ådragit sig eu i förteckningen upptagen sjuk­

dom, vilken medför arbetsoförmåga, och om han vid dennas början eller

omedelbart före densamma använts i sådant arbete, som i förteckningen an­

gives såsom förorsakande sjukdomen. Denna presumtion kan undanrödjas

allenast genom av arbetsgivaren förebragt motbevisning. Om däremot en

arbetare ådrager sig en i förteckningen upptagen sjukdom, men icke varit

anställd i sådant yrke, som omförmäles i förteckningen, måste han liksom

vid olycksfall bevisa, att sjukdomen utbrutit under loppet av och i anled­

ning av arbetet.

Ersättningsanspråk kan framställas av arbetaren eller hans efterlevande:

a) vid partiell eller total arbetsoförmåga i följande fall:

1. Då ett utlåtande av kretsläkaren (»District certifying surgeon») företes,

i vilket fastslås, att arbetaren är insjuknad och oförmögen att förtjäna full

lön inom sitt yrke; eller

2. Då arbetaren i anledning av insjuknande i eu yrkessjukdom utestänges

från sitt arbete på grund av bestämmelserna i »Factory inspektion lavs»

och på grund av intyg av »Certifying surgeon» eller legitimerad fabriks­

läkare ;

3. Då överenskommelse träffas med arbetsgivare, som godkänner ersätt­

ningsanspråket utan läkarintyg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

b) vid dödsfall, när detta kan härledas från eu av de i förteckningen upp­

tagna sjukdomarna och är föranlett av arten hos det arbete, som arbetaren

utfört under någon tid av de tolv månader, som närmast föregå arbetsoför­

mågans inträde eller avbrytande av arbetet.

Om arbetsgivaren eller arbetaren vill överklaga utlåtande från veder­

börande läkare, kan han anföra besvär hos eu medicinsk skiljedomare, vars ut­

slag ej får överklagas.

Med avseende å vissa sjukdomar, t. ex. på grund av damm eller vätskor

uppkommen dermatitis, uppvisar spalt 2 ingen motsvarande industri eller

arbetsproeedur. Kommittén, som hade att behandla utvidgningen av den

ursprungliga förteckningen, var av den meningen, att dessa sjukdomar icke

vore så karakteristiska, att man borde befria arbetaren från plikten att be­

visa åkommans härrörande ur arbetet. I vissa fall gälla särskilda, inskrän­

kande bestämmelser rörande nu angivna sjukdomar.

För grå starr, skrivkramp och spinnkramp gälla vissa inskränkningar i

ersättningsrätten. Grå starr hos glasarbetare medför rätt till ersättning blott

för en tid av högst G månader och blott under 4 månader, om arbetaren

icke underkastar sig operation. Samma bestämmelser gälla för starr, som

framkallas av glödande eller smält metall.

Kostnaderna för bestridande av ersättningarna åvila arbetsgivarna direkt.

Arbetaren har att rikta sitt ersättningsanspråk mot den arbetsgivare hos

vilken han under de tolv sista månaderna före arbetsoförmågan eller av­

brottet i arbetet senast användes i det arbete, som föranlett insjuknandet.

Vid sjukdom, som utvecklar sig långsamt och som förvärvats så småningom

hos flera arbetsgivare, måste alla, som använt arbetaren under de tolv må­

naderna, bidraga till ersättningen; de olika arbetsgivarnas bidrag fastställas

antingen genom skiljedom eller genom överenskommelse mellan arbets­

givarna.

Härav följer, att arbetaren (eller hans rättsinnehavare) måste lämna den

ersättningsskyldige arbetsgivaren så fullständiga uppgifter som möjligt

rörande namn och adresser å de arbetsgivare, hos vilka han under de sista

tolv månaderna haft anställning.

Kungl. Maj:t* proposition nr tS4.

89

Lungtuberkulosen är i Storbritannien upptagen bland de för bestämda

industrier specifika yrkessjukdomarna. En särskild lagstiftning reglerar er­

sättningen för denna sjukdom, som befanns icke kunna införas i den all­

männa olycksfallsförsäkringslagen enär det rörde sig om eu långsam process

och andra speciella företeelser.

Ersättningsrätten vid lungtuberkulos gäller endast arbetare vid företag,

där ämnen användas, som innehålla viss minimimängd silicium. Stränga

bestämmelser hava fixerats rörande läkarundersökning före anställningen och

sedermera periodvis.

I de brittiska dominions likställas en rad yrkessjukdomar med olycksfall

och den metod, som kommit till användning, är ungefär densamma som i

Storbritannien.

Tyskland.

Jämlikt § 547 i riksförsäkringsordningen, som befullmäktigar riksrege­

ringen att utsträcka rätten till ersättning för olycksfall i arbete att omfatta

bestämda yrkessjukdomar, har den 12 maj 1925 utfärdats en förordning,

som utvidgar olycksfallsförsäkringslagens tillämplighetsområde att omfatta

även vissa yrkessjukdomar. De uncler förordningen fallande sjukdomarna

uppräknas i en förteckning, som är intagen i bilaga till förordningen. Endast

90

de i förteckningen upptagna företagen falla under försäkringen, och detta

endast för såvitt industriolycksfallsförsäkringen gäller för dessa företag. Er­

sättning tillerkännes, när sjukdomen förorsakats genom yrkesmässig syssel­

sättning i ett företag, som omfattas av försäkringen. Ersättningen är den­

samma som vid olycksfall, dock att i vissa fall s. k. övergångsersättning ut­

går (se nedan).

Förteckningen liar följande lydelse:

Kttngl. Maj:ti proposition nr 184.

1

11

^___ 111

__ ____________

Företag, vilka äro under-

Löpan de

nr

Yrkessjukdom

kastade försäkring mot de

i kolumn II angivna

sjukdomarna.

i

Sjukdomar genom bly eller dess föreningar.

2

Sjukdomar genom fosfor.

3

Sjukdomar genom kvicksilver eller dess föreningar.

Till löpande nr 1—7.

4

Sjukdomar genom arsenik eller dess föreningar.

Företag, i vilka försäk-

5

Sjukdomar genom bensol eller dess komologer.

rade regelmässigt äro

6

Sjukdomar genom nitro- och amidoförcningar i den

utsatta för inverkan av

aromatiska serien.

de i kolumn II angivna

7

Sjukdomar genom kolsvavla.

ämnena.

8

Insjuknande i liudkräfta genom inverkan av sot, paraffin,

tjära, antracén, beck och med dem besläktade ämnen.

9

Grå starr hos glasarbetare.

Glasbruk.

I Företag, i vilka försäk-

10

Sjukdomar genom röntgenstrålar och annan strålande

rade äro utsatta för

■, inverkan av röntgen-

energi.

I

strålar eller annan

1 strålande energi.

11

Masksjukdom hos gruvarbetare.

Företag i gruvbranschen.

12

Schneeberger-lungsjukdomen. (Pneumonoconiosis;.

Malm gruvföretag i om-

rådet Schneeberg (fri­

staten Sachsen).

Med avseende å tidpunkten för sjukdomens början gälla samma bestäm­

melser som för sjukförsäkringen. Enligt denna börjar sjukdomen antingen

då läkarbehandling eller läkemedel först objektivt visa sig erforderliga eller

då arbetsoförmåga inträder. Om risk föreligger, att yrkessjukdom skall upp­

komma, recidivera eller försämras, därest arbetaren fortsätter att arbeta i

ett yrke, beträffande vilket försäkring för sjukdomen gäller, han försäkrings-

bäraren tilldela en övergångsersättning, utgörande intill liiilften av full er­

sättning, så länge arbetaren avhåller sig från dylikt arbete.

Försäkringsämbetet låter på vederbörande försäkringsinrättnings bekost­

nad undersöka varje sjuk av eu därför lämplig läkare. Läkare, som be­

handlar en arbetare för här avsedd yrkessjukdom, har att ofördröjligen

underrätta försäkringsämbetet om sjukdomsfallet. Kiksförsäkringsämbetet

fastställer formulär härför. Läkarens anmälningsplikt omfattar icke akuta

förgiftningar, emedan dessa såsom varande olycksfall icke falla under för­

ordningen den 12 maj 1925.

Försäkringsämbetet kan ådöma en läkare böter, om anmälan icke göres i

rätt tid. Ersättning till läkaren för anmälan bestrides av försäkringsbäraren.

Iliksarbetsministern fastställer riktlinjer rörande de sjukdomar, som skola

falla under begreppet industriell yrkessjukdom. Härigenom har man sökt

tillgodose de synpunkter, som föranlett, att i den franska förteckningen an­

givits vissa kliniskt bestämda sjukdomsbilder.

Österrike.

Enligt lag den 1 april 1927 angående arbetares sjuk-, olycksfalls- och in­

validförsäkring likställas bestämda genom yrkesarbete förorsakade sjukdomar

med olycksfall i arbete. Vilka yrkessjukdomar, som skola likställas med

olycksfallen i arbete, bestämmes genom särskild förordning. Den första för­

ordningen i ämnet skall träda i kraft samtidigt med själva lagen. Tidpunkten

härför är emellertid ej bestämd och beror på utvecklingen av de ekonomiska

förhållandena i Österrike.

Beträffande läkare och sjukvårdspersonal, respektive dessas anhöriga finnas

emellertid bestämmelser angående ersättning för vissa yrkessjukdomar in­

tagna i lagen den 14 april 1913 angående förebyggandet och bekämpandet

av smittosamma sjukdomar.

Stockholm den 21 april 1928.

Kungl. Maj;Is proposition nr 184,

91

T. Östergren.

92

Kungl. Mäj:ts proposition nr 184.

Utdrag ur protokoll, hållet hos Kungl.

Socialstyrelsen den 21 april 1928.

Närvarande: generaldirektören Huss

byråchefen Andersson

byråchefen Molin

tjf. byråchefen Stenholm

socialfullmäktige v. Sydow

socialfullmäktige Lindqvist.

Sedan av den internationella arbetsorganisationens konferens i Geneve

år 1925 beslutats dels ett förslag till konvention angående ersättning för

yrkessjukdomar, dels en rekommendation i samma ämne samt riksdagens

yttrande över dessa beslut inhämtats, hade Kungl. Maj:t genom beslut den

13 juli 1926 uppdragit åt socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medi­

cinalstyrelsen gemensamt att, med beaktande av vad konventionsförslaget

och rekommendationen innehölle, verkställa utredning och avgiva förslag i

frågan om ersättning för yrkessjukdomar.

Generaldirektören meddelade, att vid nämnda verks utredning av frågan

hade från Socialstyrelsens sida deltagit generaldirektören själv, byråchefen

Molin och, på ett tidigare stadium, framlidne byråchefen Furst samt där­

efter tjänsteförrättande byråchefen Stenholm. Generaldirektören föredrog

härefter närlagda på grundval av den verkställda utredningen inom riksför­

säkringsanstalten utarbetade förslag till gemensamt utlåtande, och förklarade

sig samtliga de närvarande godkänna förslaget med undantag av socialfull­

mäktige v. Sydow, som hänvisade till följande särskilda yttrande:

Försäkring för olycksfall i arbete och försäkring för sjukdomsrisk tillhöra

på grund av sin natur olika grenar av socialförsäkringen och böra därför

handhavas av olika organ ock bedömas efter skilda rättsregler. I nu fram­

lagda förslag hemställes, att sådana sjukdomar, vilka föranletts därav, att

lönearbetare under sin verksamhet måst hanskas med vissa giftiga eller

skadliga ämnen, s. k yrkessjukdomar, skola hänföras till den sociala olycks­

fallsförsäkringen i stället för till sjukförsäkringen. Detta anser jag för min

del vara principiellt oriktigt. Socialförsäkringskommittén har också i sitt

år 1919 avgivna förslag till obligatorisk sjukförsäkring hänfört ifrågavarande

försäkringsgren till sjukförsäkringen. Oavsett den principiella sidan av saken

skulle ett överflyttande av dessa försäkringar till olycksfallsförsäkringen helt

visst medföra stora praktiska svårigheter. Jag kan för min del icke förstå,

huru det skulle bliva möjligt för de försäkringsinrättningar, som handhava

den sociala olycksfallsförsäkringen, att med de statistiska uppgifter, som till

äventyrs förefinnas i ärendet, på ett något så när rättvist sätt beräkna ..pre­

mier för den nya risk de sålunda skulle bliva nödgade att ikläda sig. Även

i övrigt befinner sig ärendet i ett mycket outrett skick. På grund härav

nödgas jag för min del avstyrka bifall till det nu framlagda förslaget.

Ur protokollet:

Einar Hallström.

K un fil. Maj: Is proposition nr lSJt.

93

Utdrar/ av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 mars

1929

.

N ärvarande:

justi tieråden S^tenberg,

A^ppelberg,

T^iselius,

regeringsrådet G^ärde-

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 1 feb­

ruari 1929, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tillförordnade byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrätts­

assessorn Per Santesson.

Lagrådet fann förslaget föranleda följande erinringar.

1 §•

Yad med bestämmelserna i förevarande paragraf avses torde komma till tyd­

ligare uttryck, om åt densamma gives det innehåll, att den, som jämlikt 1916

års lag är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete, skall anses vara

försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del

framkallats på sätt i paragrafen angives, samt att beträffande försäkringen i

vad den avser dylika yrkessjukdomar bestämmelserna i nämnda lag skola äga

motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av vad senare i den föreslagna

lagen stadgas.

I fråga om ett nytt sista stycke i 1 § hänvisas till lagrådets yttrande vid 3 §.

3 §.

Grunden till den bestämmelse, som här föreslås, är, såsom i motiven anföres,

svårigheten att fastställa, huruvida orsakssammanhang föreligger mellan en

persons yrkesarbete och en hos honom framträdande sjukdom. Har sjukdomen icke

yppats förr än så lång tid förflutit efter det vederbörandes anställning i det,

ifrågavarande arbetet upphörde, att detta icke skäligen kan antagas hava fram­

kallat sjukdomen, skall ersättning i anledning av sjukdomen icke utgå. Härav

torde följa, att den tidrymd, som i nämnda hänseende fastställes, bör från dagen

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 18\.

för sjukdomens yppande räknas tillbaka icke till den tid, då arbetaren upphörde

att vara sysselsatt i farligt arbete över huvud, utan till den tid, då han upphörde

med arbete, som innebär fara för den särskilda yrkessjukdom, varav han drab­

bats. Att så förfares, lärer vara desto mera påkallat, om, såsom i förslaget

skett, tidrymdens längd ej bestämmes lika för alla slag av farligt arbete.

Det vore också föga rimligt, om t. ex. den, som efter att hava arbetat i ett

yrke, där fara för blyförgiftning förefinnes, drabbas av sådan förgiftning

först flera år efter det arbetet upphörde, skulle kunna framställa anspråk på

ersättning enligt förevarande lag, emedan han dock inom ett år före sjukdomens

yppande varit sysselsatt i ett yrke, där arbetarna kunna bliva utsatta för mjält-

brandssmitta. Den mening lagrådet sålunda gjort gällande har icke kommit

till uttryck i förevarande stadgande, som därför synes böra något omformu­

leras.

I enahanda avseende borde måhända jämkningar vidtagas i 5 och 6 §§.

Genom sådana ändringar skulle emellertid den fördel av enkelhet i tillämpnin­

gen, som de i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna medföra, i viss mån

gå förlorad. På grund härav och med hänsyn till att de ämnen, som där be­

handlas, äro av mindre materiell betydelse än den fråga 3 § reglerar, finner

lagrådet nu nämnda bestämmelser kunna i berörda hänseende lämnas utan an­

märkning.

Iakttages lagrådets vid förevarande paragraf gjorda hemställan, blir ej till­

fälle att i densamma få utsagt vad i lagen förstås med »farligt arbete». I

stället kan innebörden av denna term lämpligen angivas i ett sista stycke i 1 §.

4 §.

I denna paragraf stadgas allenast

befogenhet

för försäkringsinrättning att

för den tid, varunder försäkrad arbetare till förebyggande av att yrkessjukdom

uppstår, återuppstår eller förvärras avhåller sig från farligt arbete, tillerkänna

honom ersättning, uppgående till högst hälften av hel sjukpenning. Det synes

dock rimligt, att, såsom vissa arbetarorganisationer påyrkat, den arbetare, som

på försäkringsinrättningens initiativ — vilket kan förutsättas vara tillkommet

lika mycket i försäkringsinrättningens eget som i arbetarens intresse — för

angivna ändamål avhåller sig från farligt arbete, erhåller viss rätt till ersätt­

ning från försäkringsinrättningen. Huruvida ersättning bör utgå ävensom frå­

gan om ersättningens belopp inom det angivna maximum bör bedömas efter för­

hållandena i det särskilda fallet, främst den omständigheten, huruvida arbeta­

ren bör kunna under ifrågavarande tid skaffa sig annan arbetsinkomst. Att

en dylik anordning skulle medföra avsevärt missbruk från arbetarnas sida, be­

höver enligt lagrådets mening knappast befaras, då rätten till ersättning är be­

roende på en åtgärd av försäkringsinrättningen och ersättningsbeloppet, som

bestämmes av försäkringsinrättningen, icke kan uppgå till mera än hälften av

hel sjukpenning. Stadgas rätt till dylik ersättning, bör möjlighet finnas att

över försäkringsinrättningens beslut angående ersättningen föra klagan hos

försäkringsrådet.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att paragrafen måtte i

05

huvudsak erhålla det innehåll, att om försäkringsinrättning anmodat där för­

säkrad arbetare att till förebyggande av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår

eller förvärras under någon tid avhålla sig från det farliga arbetet, arbetaren

skall, därest icke omständigheterna till annat föranleda, äga att för den tid

han avhåller sig från detta arbete uppbära skälig ersättning, icke överstigande

hälften av hel sjukpenning. Härjämte bör ur 8 § uteslutas förbudet mot att

föra klagan över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som avses i 4 §.

7 §•

För att icke prövningen av ett anspråk å ersättning enligt den föreslagna

lagen må allt för länge fördröjas har i förevarande paragraf stadgats en pre-

skriptionsfrist, räknad från det sjukdomen yppats, med särskilt undantag för

det fall att sjukdomen medfört döden. Denna frist har satts till ett år eller

kortare än i allmänhet frister av liknande slag. Även med beaktande av de

skäl, som anförts för förslaget i denna del, vill lagrådet ifrågasätta, om icke

fristen bör förlängas till åtminstone två år, detta särskilt med hänsyn till den

obestämdhet, som vidlåder utgångspunkten för fristen: tiden för sjukdomens

yppande. Svårighet att fastställa tiden, då sjukdomen skall anses hava yppats,

uppstår i synnerhet därest arbetaren dröjt att söka läkare. Dylikt dröjsmål

kan i allt fall lätteligen medföra, att, då läkaren konstaterar sjukdomen och

arbetaren därigenom erhåller kännedom om dess verkliga art, redan avsevärd

tid förflutit från det sjukdomen i lagens mening var att anse såsom yppad.

Har yrkessjukdomen lett till arbetarens död, skall enligt förslaget fristen

löpa från dödsfallet. Då detta kan komma att inträffa lång tid, kanske åratal,

efter det sjukdomen yppats, skulle stadgandet medföra den knappast avsedda

konsekvensen, att ehuru arbetaren till följd av den normala preskriptionsfri­

stens utlöpande gått förlustig sitt ersättninganspråk, det dock, om sjukdomen

sedermera leder till döden, blir möjligt för dödsboet att framställa anspråk i

anledning av sjukdomen. Riktigast synes vara, att endast om dödsfallet in­

träffar under det nämnda preskriptionsfrist löper, dödsbodelägarna få ytter­

ligare ett år på sig att göra sitt anspråk gällande.

8

§.

Vid 4 § har lagrådet hemställt om uteslutande av det såsom undantag från

regeln i 8 § första stycket upptagna förbudet mot klagan över vissa, av för­

säkringsinrättning meddelade beslut. Gillas denna hemställan, torde anledning

saknas att i lagen bibehålla själva regeln, som i och för sig icke innehåller an­

nat än som följer av 1 §:s stadgande om olycksfallsförsäkringslagens tillämp­

ning jämväl å vissa yrkessjukdomar.

Övergångsbestämmelserna.

Andra stycket av övergångsbestämmelserna, vilket icke fanns upptaget i

det av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen upprät­

tade förslaget, har, enligt vad motiven giva vid handen, ansetts erforderligt

Kungi. Mnj:f.s proposition nr !8Jt.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 184•

för vinnande av överensstämmelse med grunderna för det remitterade förslaget.

De i nämnda stycke meddelade bestämmelserna skulle emellertid medföra, att

under första året efter lagens ikraftträdande de utgående ersättningarna i stor

utsträckning skulle underkastas en reduktion, som måste förefalla den ersätt-

ningsberättigade arbetaren både obegriplig och obillig och som i många fall

skulle göra försäkringen tämligen värdelös. För exempelvis en arbetare, som

år 1929 varit anställd i farligt arbete och fortfarande har sådan anställ­

ning till dess hos honom vid slutet av januari 1930 yppas yrkessjukdom, skulle

sjukpenning under hela den tid sjukdomen varar utgå med allenast Via av det

eljest stadgade beloppet; om sjukdomen medförde arbetarens död, skulle liv­

räntan för de efterlevande i lika mån reduceras. Det oegentliga häri framträ­

der med särskild styrka i betraktande av att om arbetaren erhållit anställning i

farligt arbete först efter 1930 års ingång, någon reduktion av ersättnin­

gen ej skulle äga rum. Beträffande yrkessjukdom, som framkallats genom in­

verkan av röntgenstrålar eller radium, kunde på grund av övergångstidens ut­

sträckning till tio år de ifrågavarande bestämmelserna medföra ännu olämp­

ligare konsekvenser.

Med hänsyn till nu framhållna olägenheter torde avgörande betydelse icke

böra tilläggas de skäl, som anförts till stöd för det remitterade förslaget i före­

varande del. Enligt ämbetsverkens förslag skulle visserligen försäkringsinrätt-

ningarnas risker bliva större under övergångstiden än under den följande ti­

den. Därest med anledning härav arbetsgivarna komme att drabbas av högre

premier än de, som kunna väntas bliva tillämpade sedan lagen fullt trätt i kraft,

torde dock med säkerhet få antagas, att skillnaden bleve synnerligen obetydlig

och i allt fall icke komme att överstiga den ökade belastning, som arbetsgivarna

finge vidkännas, därest, såsom tänkbart vore, dagen för lagens ikraftträdande

skötes tillbaka till den 1 juli 1929.

Om lagrådet alltså anser sig icke böra tillstyrka upptagande i lagen av det

föreslagna andra stycket i övergångsbestämmelserna, finner lagrådet dock, att

för ett fall, i vilket ersättning skulle utgå enligt ämbetsverkens förslag, sådant

icke vore påkallat, nämligen då arbetaren väl före men icke efter lagens ikraft­

trädande varit anställd i farligt arbete, i följd varav någon premie för för­

säkring mot yrkessjukdom aldrig erlagts, och yrkessjukdom yppats efter la­

gens ikraftträdande men inom den i 3: § angivna tid efter anställningens upp­

hörande.

På grund av det anförda hemställer lagrådet beträffande övergångsbestäm­

melserna, att andra stycket måtte utgå och att till första stycket göres ett

tillägg av innebörd, att lagen ej skall äga tillämpning beträffande arbetare,

som icke efter dess ikraftträdande varit anställd i farligt arbete.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

97

Utdrag av protokollet över socialärenden

,

hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet a Stockholms slott den

7

mars 1929.

Närvarande:

Statsministern

L^indman,

ministern för utrikes ärendena

T^rygger,

stats­

råden

L^ubeck, W^ohlin, B^eskow, L^undvik, B^orell, ^von S^teyern,

M^almberg, L^indskog, B^issmark, J^ohansson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck, lagrådets den 1 mars

1929 avgivna utlåtande över det den 1 februari 1929 till lagrådet re­

mitterade forslaget till lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härefter anför föredraganden:

Innan jag ingår på de av lagrådet framställda erinringarna, vill jag till

fullstandigande av de uppgifter rörande gällande bestämmelser om ersätt­

ning for yrkessjukdomar i vissa främmande länder, som lämnats i stats­

rådsprotokollet för den 1 februari 1929 och den därvid fogade bilagan

meddela, att den 11 februari 1929 i Tyskland utfärdats en ny förord­

ning om tillämpning av olycksfallsförsäkringen å yrkessjukdomar. Genom

denna förordning har försäkringens omfattning, såvitt angår dylika sjuk-

domar, avsevart utvidgats. Sålunda upptagas bland yrkessjukdomar, som

medföra ratt till ersättning — förutom de sjukdomar, som avsågos i för­

fattningen den 12 maj 1925 — bland annat sjukdomar förorsakade av

manganforeningar, svavelväte och koloxid samt sjukdomar i musklerna

benen och lederna förorsakade av arbete med tryckluftverktyg Vidare

anses som yrkessjukdomar svårartade lungsjukdomar förorsakade genom

inandning av damm, därest sjukdomen framkallats genom arbete i före­

tag för brytning eller bearbetning av sandsten, metallsliperier, porslins­

fabriker eller gruvföretag. Därest en svårartad lungsjukdom förorsakad

genom inandning av damm sammanträffar med lungtuberkulos, betrak­

tas i ersattnmgshänseende tuberkulosen såsom sjukdom av förstnämnda

slag Såsom yrkessjukdomar upptagas även dövhet och svår lom-

hordhet förorsakade av buller under arbete i företag för bearbetning av

metaller samt tropiksjukdomar, fläckfeber och skörbjugg ådragna under

arbete i sjofartsforetag. Slutligen hänföras till yrkessjukdomar infektions­

sjukdomar over huvud, därest de förorsakats av arbete å sjukhus, kur-

eHer vårdanstalter, förlossningshem eller andra anstalter, vilka mottaga

personer för behandling och vård, offentliga eller enskilda välfärds- eller

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 154 häft. (Nr 184.)

16ä5 28 7

98

hälsovårdsinrättningar eller laboratorier för naturvetenskapliga eller medi­

cinska undersökningar och försök.

Yad härefter angår de av lagrådet gjorda anmärkningarna har jag

ansett mig böra iakttaga lagrådets erinringar vid 1, 3 och 7 §§ i det

remitterade förslaget. Likaså tillstyrker jag lagrådets förslag om ändring

i övergångsbestämmelserna. Det av lagrådet härutinnan förordade tillägget

synes böra ansluta sig till det ändrade innehållet i 3 §. Däremot kan

jag icke biträda lagrådets förslag om ändring i 4 §. Det av lagrådet

förordade stadgandet torde i många fall komma att giva anledning till

meningsskiljaktigheter mellan arbetaren och försäkringsinrättningen med

därav följande överklaganden. I sak torde icke heller den av lagrådet

föreslagna bestämmelsen med de inskränkningar i arbetarens rätt, som

där uppställas, komma att bereda arbetaren en bättre ställning än den han

skulle erhålla enligt det remitterade förslaget. Såsom jag tidigare fram­

hållit har försäkringsinrättningen icke någon befogenhet att hindra arbe­

taren att börja eller fortsätta med farligt arbete. Arbetaren torde därför

ej avstå från arbetet, med mindre han erhåller skälig gottgörelse. I regel

lärer komma att tillgå så, att överenskommelse träffas om att arbetaren

mot viss ersättning avhåller sig från det farliga arbetet. Med hänsyn

till det anförda synes mig det remitterade förslaget i denna del böra före­

dragas. Dock torde, såsom lagrådet ansett, föreskrifterna om ersättning,

som nu avses, böra begränsas till de fall, då arbetaren avhåller sig från

det arbete, som innebär fara för den särskilda yrkessjukdom, varom är

fråga. Av det anförda följer, att enligt min mening det i 8 § första

stycket stadgade förbudet mot att föra klagan över beslut av försäkrings-

inrättning i fråga, som avses i 4 §, bör bibehållas. N ämnda stycke torde

därför böra kvarstå.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit omarbeta det remitte­

rade förslaget. Härvid hava även vidtagits vissa smärre jämkningar av

redaktionell natur.

Föredraganden uppläser härefter det sålunda omarbetade förslaget samt

hemställer, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom pro­

position föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Eegenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Conr. Falkenberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Stockliolm, K. L. Beckmans Boktr.. 1929. .