2

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Förslag

till

Lag

om utländska skiljeavtal ock skiljedomar.

Härigenom förordnas som följer:

Utländskt skiljeavtal.

Såsom utländskt anses skiljeavtal, som innebär att skiljemannaförfarandet

skall äga rum utom riket.

Skiljeavtal, som ej utmärker huruvida skiljemannaförfarandet skall äga rum

inom eller utom riket, varde för utländskt ansett, där båda parterna hade hem­

vist utom riket.

2

§•

Innebär skiljeavtal, att skiljemannaförfarandet skall äga rum i viss främ­

mande stat, skall den stats lag äga tillämpning å avtalet.

3 §.

Tvistefråga, som är föremål för utländskt skiljeavtal, må ej, om in­

vändning däremot göres, upptagas till prövning vid svensk domstol, så framt

avtalet är giltigt enligt den främmande lag, som! därå äger tillämpning, och

frågan även enligt den för svenskt skiljeavtal gällande lag skulle kunna hän-

skjutas till skiljemän.

4 §.

Ej må på grund av utländskt skiljeavtal skiljemannaförfarande äga rum här

i riket, utan så är att, i fall som avses i 1 § andra stycket, den part, mot vilken

avtalet göres gällande, efter dess tillkomst bosatt sig här i riket. I ty fall lände

i avseende å förfarandet till efterrättelse vad i lagen om skiljemän stadgas i fråga

om förfarande i anledning av svenskt skiljeavtal.

Utländsk skiljedom.

5 §.

Skiljedom skall anses såsom utländsk, där den är meddelad å utländsk ort.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

lägga sökanden att ställa säkerhet för återgäldande av belopp, som på grund

av senare beslut av skiljemännen kan komma att honom frångå. Förmår ej

sökanden ställa honom avfordrad säkerhet, som av hovrätten godkännes, varde

ansökningen avslagen.

11

§•

Yad i denna lag är stadgat om utländsk skiljedom äge ej tillämpning å be­

slut av skiljemän som, oberoende av skiljeavtal, tillsatts på grund av stadgan­

de i lag eller förordnande av myndighet.

Särskilda bestämmelser.

12

§.

Vad i 15 § andra stycket av lagen om skiljemän är stadgat i fråga om vitt­

nes eller sakkunnigs avhörande under skiljemannaförfarande här i riket äge

tillämpning jämväl där utom riket sådant förfarande äger rum på grund av

skiljeavtal rörande fråga, som enligt svensk lag må hänskjutas till avgörande

av skiljemän.

13 §.

Är innehållet av främmande lag, som skall tillämpas i mål eller ärende

rörande främmande skiljeavtal eller skiljedom, ej känt för domstol eller annan

myndighet, på vilken tillämpningen ankommer, äge den förelägga part att i

sådant hänseende förebringa bevisning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

beredd att tillstyrka, att lagrådets yttrande jämväl över nu föreliggande för­

slag må omedelbart inhämtas. Förslagen med tillhörande motiv torde få så­

som bilaga fogas till detta protokoll.»

Föredraganden uppläser härefter omförmälda förslag till lag om utländska

skiljeavtal och skiljedomar samt lag om vittnes eller sakkunnigs avhörande i

anledning av skiljemannaför far ande utom riket av den lydelse, den vid detta

protokoll fogade bilagan utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande måtte

för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas över nu nämnda

förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Stig Löfgren.

Kungl. Ma,j:ls proposition nr 2&7.

7

Bilaga.

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Sedan Herr Statsrådets närmaste företrädare i ämbetet under hand anmodat

mig att, i egenskap av sakkunnig i departementet, avgiva utredning och för­

slag rörande tillämpande av utländska skiljeavtal och utländska skiljedomar,

får jag, till fullgörande av detta uppdrag, härmed vördsamt överlämna för­

slag till

1) Lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar, samt

2) Lag om vittnes eller sakkunnigs avhörande i anledning av skiljemanna-

förfarande utom riket

ävensom motiv till dessa förslag.

Stockholm den 14 februari 1929.

E. Marks von Wurtemberg.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Förslag

till

Lag

om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Härigenom förordnas som följer:

Utländskt skiljeavtal.

1 §•

Såsom utländskt anses i denna lag skiljeavtal, som innebär att skiljemanna-

förfarandet skall äga rum utom riket.

Skiljeavtal, som ej utmärker huruvida skiljemannaförfarandet skall äga

rum inom eller utom riket, varde för utländskt ansett, där båda parterna hade

hemvist utom riket.

2 §.

Innebär skiljeavtal, att skiljemannaförfarandet skall äga rum i viss främ­

mande stat, skall den stats lag anses äga tillämpning å avtalet.

3 §.

Tvistefråga, som är föremål för utländskt skiljeavtal, må ej emot parts be­

stridande upptagas till prövning vid svensk domstol, så framt avtalet är gil­

tigt enligt den främmande lag, som därå äger tillämpning, och frågan även

enligt den för svenskt skiljeavtal gällande lag skulle kunna hänskjutas till

skiljemän.

4 §.

Ej må på grund av utländskt skiljeavtal skiljemannaförfarande äga rum

här i riket, med mindre parterna äro därom ense eller, i fall som avses i 1 §

andra stycket, den part, mot vilken avtalet göres gällande, efter dess tillkomst

bosatt sig här i riket. I ty fall lände i avseende å förfarandet till efterrättelse

vad i lagen om skiljemän stadgas i fråga om förfarande i anledning av svenskt

skiljeavtal.

Utländsk skiljedom.

5

§.

Skiljedom skall anses såsom utländsk, där den är meddelad å utländsk

ort. Hava vid undertecknande av skiljedom de, som den undertecknat, be­

funnit sig å olika orter, skall domen anses meddelad där den sista underskrif­

ten tillkom.

Kungl. Maj :ts proposition nr 227.

9

G §.

Utländsk skiljedom skall här i riket gälla under de förbehåll som här nedan

angivas.

7 §.

Ej må utländsk skiljedom här i riket gälla där

1) skiljeavtalet är ogillt enligt den främmande lag, som därå äger tillämp­

ning, eller

2) skiljedomen blivit undanröjd i den stat, där den meddelats, eller

3) någon omständighet eljest är för handen, på grund varav skiljedomen

är utan verkan i sagda stat, eller

4) i den stat pågår rättegång om skiljedomens giltighet, eller tid, som må

vara stadgad för dess överklagande, ännu ej gått till ända, eller

5) skiljedomen innefattar prövning av fråga, som enligt svensk lag ej må

skjutas under skiljemän, eller

6) den part, mot vilken skiljedomen åberopas, icke haft erforderlig till­

gäng att utföra sin talan, eller

7) den fråga skiljemännen prövat blivit här i riket avgjord genom dom­

stols eller överexekutors beslut, eller

8) i avseende å förfarandet eller skiljedomen föreligger omständighet, som

medför, att skiljedomens tillämpande skulle strida mot goda seder.

Ej skall dock omständighet som omförmäles under 3) utgöra hinder för

skiljedomens erkännande, med mindre sådan omständighet åberopas av den,

mot vilken skiljedomen göres gällande.

B §.

Vill någon erhålla verkställighet å utländsk skiljedom, göre därom ansökan

hos Svea hovrätt.

Vid ansökningen skall fogas skiljedomen i huvudskrift eller behörigen styrkt

avskrift.

Är i den stat där skiljedomen givits tid stadgad för dess överklagande, give

sökanden ock in bevis av behörig utländsk myndighet att klagan icke under

den tid ägt rum.

9 §.

Ansökan, som i 8 § sägs, må ej bifallas utan att motparten haft tillfälle

att därå svara.

Finner sedan hovrätten anledning ej förekomma till antagande att för verk­

ställigheten möter hinder, varom i 7 § förmäles, förordne hovrätten om verk­

ställighet.

10

§.

Vad här förut är stadgat om utländsk skiljedom äge ej tillämpning å be­

slut av skiljemän som, oberoende av skiljeavtal, tillsatts av domstol eller annan

myndighet.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Allmän bestämmelse.

11

§•

Är innehållet av främmande lag, som skall tillämpas i mål eller ärende rö­

rande främmande skiljeavtal eller skiljedom, ej känt för domstol eller annan

myndighet, på vilken tillämpningen ankommer, äge den förelägga part att i

sådant hänseende förebringa utredning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

Förslag

till

Lag

om vittnes eller sakkunnigs avhörande i anledning av skiljemanna-

förfarande utom riket.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i 15 § av lagen om skiljeflnän är stadgat i fråga om vittnes eller sak­

kunnigs avhörande under skiljemannaförfarande här i riket äge tillämpning

jämväl där sådant förfarande utom riket äger rum på grund av skiljeavtal

rörande fråga, som enligt svensk lag må hänskjutas till avgörande av skilje­

män.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Främmande

rätt.

det internationella skiljemannaförfarandet det stöd, som ligger i tydliga och

praktiskt lämpliga rättsregler, utan ock att, i den mån tillfälle erbjudes, verka

för att ett sådant förfarande, i vad det kan beröra statens innebyggare, vinner

erkännande i andra stater.

Yad vårt land beträffar tala vissa särskilda omständigheter för att frågan

om utländska skiljeavtal och skiljedomar nu göres till föremål för lagstiftning.

En anledning härtill ligger i det samband en dylik lagstiftning äger med be­

stämmelserna om det inre skiljemannaförfarandet, vilka bestämmelser nu äro

föremål för revision. Särskilt är det önskvärt att, i sammanhang med genom­

förande av en ny lag om skiljemän, denna lags tillämpningsområde klart avgrän­

sas i förhållande till de skiljeavtal och skiljedomar som skola betraktas såsom

utländska och därför falla utanför nämnda lag. Ett annat skäl att upptaga

frågan om de utländska skiljeavtalen och skiljedomarna ligger i den möjlighet

som därigenom yppas för vårt land att ansluta sig till vissa nyligen ingångna

internationella överenskommelser på området och därigenom underlätta möjlig­

heten att i andra länder uppnå verkställighet av de internationella skiljedomar,

i vilka svenska medborgare äro vinnande parter.

Dessa huvudsynpunkter hava varit vägledande vid uppgörande av de nu före­

liggande lagförslagen. En motivering av deras innehåll torde böra föregås av

vissa upplysningar rörande dels främmande rättssystems ställningstagande till

skiljeavtal och skiljedomar, som från deras sjmpunkt äro utländska, och dels det

arbete på internationella överenskommelser i ämnet som under senare tiden på­

gått.

En allmän överblick över de särskilda rättssystemens ställning till utländska

skiljeavtal och skiljedomar erbjuder såtillvida svårigheter, som i ett flertal län­

der ämnet alls icke eller endast ofullständigt blivit föremål för legislativ be­

handling och klara principer ej gjort sig gällande i teori eller praxis.

Ej minst råder en dylik osäkerhet, när det gäller att inom det ena eller andra

landet bedöma giltigheten av skiljeavtal, som man betraktar såsom utländskt.

Länder finnas -— ehuru de numera bilda sällsynta undantag — där i de inre för­

hållandena ett skiljeavtal anses sakna laga verkan eller i alla händelser kunna

ensidigt frångås. Sålunda gäller i vissa av Nordamerikas Förenta Stater, att

ett dylikt avtal kan frångås, så länge skiljedom ännu ej kommit till stånd. I

Frankrike har från mitten av förra århundradet fram till de senaste åren en

i kontrakt inryckt skiljedomsklausul rörande framtida tvister om kontraktet

ansetts ogiltig. Först genom en år 1925 tillkommen lag hava dylika klausu­

ler blivit erkända såsom giltiga, och detta blott såvitt rör kommersiella förhål­

landen. I de central- och sydamerikanska staterna synas dylika skiljedoms­

klausuler fortfarande sakna laga verkan; och enahanda är i stort sett förhållan­

det i Sovjet-Ryssland. I flertalet länder kräver lagstiftningen, att skiljeavtal

upprättas i skriftlig form; på vissa håll uppställas till och med krav på upp­

rättande av en notariell urkund. Ett åsidosättande av dessa formföreskrifter

medför avtalets ogiltighet.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

särskilda rättssystemen väsentliga olikheter. På vissa håll gäller i detta av­

seende en särskild verkställighetsprocedur av samma art som den för utländska

domar stadgade. I andra stater synes det vara nödvändigt att vid domstol an-

hängiggöra en talan om uppfyllelse av domen eller, som det stundom heter, ett

yrkande på grund av skiljeavtalets åsidosättande.

I flere länder uppställes såsom villkor för verkställighet att av vederbörande

myndighet i skiljedomens hemland meddelas ett beslut om dess exekutiva kraft

(»exeqvatur», »homologation», »Vollstreckbarkeitserklärung»). På visst håll

synes man anse att, så länge sådant beslut saknas, skiljedomen icke ens i dom-

stolsväg kan göras gällande utanför hemlandet.

1923 års

Geneve-

protokoll.

Såsom i det föregående antytts hava å det internationella skiljedomsväsendets

område vissa internationella överenskommelser av större betydelse kommit till

stånd under de senare åren.

Den fråga, som till en början gjordes till föremål för övervägande, var spörs­

målet om giltigheten av skiljeavtal, särskilt i vad angår skiljedomstolsklausuler

i kontrakt. Från flera håll, bland annat från den förut omnämnda Internatio­

nella Handelskammaren, upptogs frågan om erkännande av skiljedomsklausu­

ler, som influtit i kontrakt mellan medborgare eller innebyggare i skilda stater.

Frågan väckte intresse inom Nationernas förbund, och, efter att hava förberetts

av särskilda av förbundet tillsatta kommittéer, blev den av förbundets råd fram­

lagd för den år 1923 sammanträdande förbundsförsamlingen i Geneve. De för­

handlingar, som där ägde rum, ledde till upprättande av en överenskommelse i

form av ett »protokoll rörande skiljedomsklausuler». Denna överenskommelse

innebär i huvudsak: att mellan parter, som äro underkastade någon till signatär-

makterna hörande stats jurisdiktion, såväl ett fristående skiljeavtal rörande

uppkommen tvist som en i ett kontrakt upptagen skiljedomsklausul rörande

tvister i anledning av kontraktet skall äga bindande verkan och alltså medföra

åliggande för domstolar i de fördragsslutande staterna att, i händelse part i upp­

kommen tvist gör gällande skiljeavtal eller skiljedomsklausul, som äger till-

lämpning å tvisten, hänvisa denna till skiljemän, att det skiljemannaförfarande,

som kan komma till stånd på grund av skiljeavtal eller skiljedomsklausul, skall

regleras av parternas i sådant avseende träffade överenskommelse samt av la­

gen i den stat där förfarandet äger rum, samt att en var av de fördragsslutande

staterna skall lämna medverkan till de processuella åtgärder som skiljemanna-

förfarandet kan föranleda inom statens eget område och bereda verkställighet

åt de skiljedomar som, inom ramen av protokollets bestämmelser, kunna komma

att meddelas inom sagda område.

Ifrågavarande protokoll underskrevs omedelbart av ett stort antal stater och

har sedermera biträtts av åtskilliga andra. De stater för vilka det, efter skedd

ratifikation, numera trätt i kraft äro följande: Albanien, Belgien, Danmark,

Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Japan, Monaco, Nederländerna, Norge,

Rumänien, Storbritannien och Irland (jämte vissa dominions och kolonier),

Schweiz, Spanien, Tyskland och Österrike. Av dessa hava emellertid Belgien,

Kungl. Maj:is proposition nr £27.

Frankrike, Grekland, Monaco, Nederländerna, Rumänien och Spanien begag­

nat sig av ett i protokollet medgivet förbehåll om överenskommelsens begrän­

sande till kommersiella avtal.

Protokollets fullständiga text lyder i översättning sålunda:

»1. Fn var av de fördragsslutande staterna erkänner såsom giltiga, så vitt

rörer parter som äro underkastade jurisdiktion i olika stater bland de fördrags­

slutande, avtal om viss tvists avgörande genom skiljedom och av en skiljedoms­

klausul i kontrakt, varigenom kontrahenterna förbinda sig att, i ämnen som

äro av kommersiell natur eller eljest kunna göras till föremål för skiljedom, låta

de i anledning av kontraktet uppkommande tvister helt eller delvis hänskjutas

till skiljedom, även i det fall att skiljemannaförfarandet är avsett att äga rum i

annat land än det, vars jurisdiktion den ena eller andra kontrahenten är under­

kastad.

Varje fördragsslutande stat förbehåller sig frihet att inskränka förenämnda

förpliktelser till avtal som enligt statens egen lagstiftning betraktas såsom

kommersiella. Fördragsslutande stat som begagnar sig av denna möjlighet

skall därom lämna meddelande till Nationernas förbunds generalsekreterare, i

ändamål av de övriga fördragsslutande staternas underrättande.

2. Skiljedomsförfarandet, däri inbegripet skiljenämndens konstituerande,

regleras av parterna och av lagstiftningen i det land, inom vars område förfa­

randet äger rum.

De fördragsslutande staterna förbinda sig att underlätta de processuella åt­

gärder, som skola äga rum inom deras områden, i enlighet med de bestämmelser

deras lagstiftning innehåller angående skiljemannaförfarandet.

3. Varje fördragsslutande stat förbinder sig att genom sina myndigheter låta

de i enlighet med föregående artiklar inom dess eget område meddelade skilje­

domarna verkställas i överensstämmelse med föreskrifterna i statens egen lag­

stiftning.

4. När vid domstol i nagon av de fördragsslutande staterna anhängiggöres

tvist rörande ett kontrakt mellan personer som avses i första artikeln, och tvisten

inrymmes under ett skiljeavtal eller en skiljedomsklausul som i kraft av sagda

artikel äger giltighet, skall domstolen, där någondera parten sådant äskar,

hänvisa parterna till skiljemannaförfarande.

Sådan hänvisning inverkar ej å domstolens behörighet i händelse skiljeavtalet

eller skiljedomsklausulen eller skiljemannaförfarandet skulle förfalla eller bliva

utan verkan.

5. Förevarande protokoll, vilket skall för alla stater stå öppet för under­

tecknande, skall ratificeras. Ratifikationerna skola snarast möjligt deponeras

hos Nationernas förbunds generalsekreterare, vilken skall om sådan deposition

underrätta alla signatärmaktema.

6. Förevarande protokoll skall träda i kraft så snart två ratifikationer de­

ponerats. Därefter skall det träda i kraft för varje fördragsslutande stat en

månad efter generalsekreterarens meddelande om denna stats deposition.

7. Förenämnda protokoll kan av varje fördragsslutande stat uppsägas med

ett års uppsägningstid. Uppsägning skall ske genom notifikation till Natio­

!.r>

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 2£7.

1927 åra

Genéve-

konventlou.

nernas förbunds generalsekreterare. Denne har att omedelbart tillställa alla

andra signatärmakter avskrift av notifikationen, med angivande av dagen för

mottagandet. Uppsägningen skall träda i kraft ett år efter den dag då den

notificerades generalsekreteraren. Den gäller endast den notificerande staten.

8. De fördragsslutande staterna äga förklara, att deras antagande av detta

protokoll icke omfattar följande områden eller vissa av dessa: kolonier, trans­

atlantiska besittningar eller territorier, protektorat eller territorier, över vilka

de utöva mandat.

Dessa stater äga senare för sålunda uteslutet område anmäla särskild an­

slutning. Dylik anslutning skall snarast möjligt meddelas Nationernas för­

bunds generalsekreterare, vilken har att därom underrätta samtliga signatär­

makter. Anslutningen skall träda i kraft en månad efter det samtliga signa­

tärmakter erhållit underrättelse.

De fördragsslutande staterna äga också uppsäga protokollet för varje sär­

skilt av de här förut angivna områden. Å sådan uppsägning är art. 7 till­

lämplig.

Styrkt avskrift av detta protokoll skall av generalsekreteraren tillställas

samtliga de fördragsslutande staterna.»

Det steg som togs genom 1923 års protokoll visade sig emellertid snart nog

framkalla krav på en mera vittgående överenskommelse å skiljedomsväsendets

område. Att, såsom protokollet innebar, fastslå skiljeavtalens verkan att

hindra rättegång vid domstol i de kontraherande staterna, men lämna öppet

spörsmålet om internationell exigibilitet av de i dessa avtal bottnande skilje­

domarna måste, såsom man inom kort konstaterade, kunna medföra rättslöshet

för en part som, när han ville anlita domstolsvägen, möttes av invändning om

skiljeavtal, men när han i skiljedomsväg fått sin talan bifallen saknade ut­

väg att få domen verkställd i annat land än det där den blivit meddelad.

Kort efter tillkomsten av 1923 års protokoll fick man också bevittna ett för­

sök till lösning av frågan om den internationella exigibiliteten. A den konfe­

rens för internationell privaträtt som år 1925 ägde rum i Haag blev nämligen

denna fråga upptagen till behandling i sammanhang med spörsmålet om verk­

ställighet av domstolars beslut. Ur denna behandling framgick ett utkast till

tvåsidiga konventioner om verkställighet av såväl domar som skiljedomar,

vilka två slag av avgöranden därvid i huvudsak likställdes. Detta utkast

har emellertid hittills icke lett till något resultat, och det synes vara en all­

män uppfattning att, med hänsyn till olikheten mellan de särskilda staternas

forumbestämmelser ävensom andra omständigheter, utsikterna till ett mera all­

mänt genomfört system av dylika tvåsidiga överenskommelser icke äro syn­

nerligen stora.

I stället fann man sig inom Nationernas förbund böra närmare undersöka

möjligheten av att, i form av en påbyggnad på den genom 1923 års protokoll

lagda grunden, genomföra principen om skiljedomars internationella giltighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

17

och verkställbarhet. Efter omfattande förarbeten beslöt förbundet sig för att

för 1927 års församling framlägga förslag till ett ytterligare protokoll, inne­

fattande bestämmelser i detta ämne. Nämnda förslag ledde till antagande av

en konvention om verkställighet av utländska skiljedomar. Denna konvention,

som är dagtecknad den 2G september 1927, har hittills undertecknats av föl­

jande stater: Belgien, Danmark, Estland, Frankrike, Italien, Nederländerna,

Nicaragua, Nya Zeeland, Rumänien, Storbritannien med Norra Irland, Tyskland

och Österrike. Dessutom har från Finlands sida officiellt meddelats att dess re­

gering beslutit underteckna konventionen. Nagon ratifikation av denna har hit­

tills icke, åtminstone ej före det senaste årsskiftet, kommit till stånd; men för

möjliggörande av ratifikation har i flera länder konventionen blivit av landets

regering framlagd för parlamentet.

Lydelsen av ifrågavarande konvention är i översättning följande:

»Art. 1. Då på grund av skiljeavtal eller skiljedomsklausul, varom förmäles i

det i Geneve den 24 september 1923 för undertecknande framlagda protokollet

angående skiljedomsklausuler, skiljedom meddelats inom ett till någon av de höga

fördragsslutande staterna hörande område, a vilket denna konvention är tillämp­

lig, och mellan personer, som äro underkastade jurisdiktionen i någon av dessa

fördragsslutande stater, skall, inom varje sådan stats område, skiljedomen er­

kännas som giltig och kunna bringas till verkställighet i överensstämmelse

med de processuella reglerna a det område där skiljedomen åberopas.

För ernående av sådant erkännande eller sådan verkställighet förutsättes

vidare:

a) att skiljedomen meddelats på grund av ett skiljeavtal eller en skiljedoms­

klausul, som äger giltighet enligt den lag vilken därå är tillämplig;

b) att den tvist skiljedomen avser är sådan, att den enligt lagen i det land

där skiljedomen åberopas kan göras till föremål för skiljeavtal;

c) att skiljedomen meddelats av den skiljenämnd, som avses i skiljeavtalet

eller skiljedomsklausulen, eller som tillsatts enligt parternas överenskommelse

och de rättsregler som äro tillämpliga å skiljemannaförfarandet;

d) att i det land där skiljedomen meddelas den så till vida är definitiv, att

återvinning, appell eller kassation (i de länder där sådana rättsmedel ifråga-

komma) icke står öppen och ej heller talan om skiljedomens upphävande visas

vara anhängiggjord;

e) att skiljedomens erkännande icke strider mot offentlig ordning eller mot

de statsrättsliga principer som gälla i det land där den åberopas.

Art. 2. Änskönt de i föregående artikel stadgade förutsättningarna äro för

handen, skall erkännande och verkställighet av skiljedomen vägras, om doma­

ren finner:

a) att domen blivit upphävd i det land där den meddelats;

b) att den part mot vilken skiljedomen åberopas icke haft kännedom om

skiljemannaförfarandet i så god tid, att han kunnat göra gällande sina in­

vändningar, eller att han saknat rättskapacitet och icke varit lagligen före­

trädd;

c) att skiljedomen icke har avseende å tvist som är föremål för skiljeavtal

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 191 häft. (Nr 227.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

eller inbegripes under skiljedomsklausulen, eller att den innefattar beslut som

överskrider skiljeavtalet eller skiljedomsklausulens omfattning.

Skulle i någon skiljedom icke alla till skiljenämnden hänskjutna tvistefrå­

gor hava avgjorts, vare vederbörande myndighet i det land, där erkännande

eller verkställighet av skiljedomen påkallas, berättigad att, om den så finner

lämpligt, uppskjuta erkännandet eller verkställigheten eller göra åtgärden be­

roende av att sökanden ställer säkerhet, som myndigheten bestämmer.

Art. 3. Visar den tappande parten, att enligt de rättsregler som äro tillämp­

liga å skiljemannaförfarandet han, på grund av någon annan omständighet än

de i art. 1 punkterna a) och c) samt i art. 2 punkterna b) och c) omnämnda,

äger föra talan om skiljedomens upphävande, må domaren, där han så finner

lämpligt, vägra erkännande eller verkställighet eller meddela det uppskov som

kan finnas skäligt för ernående av skiljedomens upphävande av vederbörande

domstol.

Art. 4. Den part som åberopar skiljedomen eller begär verkställighet därav

har att förete, bland annat:

1. Skiljedomen i huvudskrift eller i avskrift, som behörigen styrkts i enlig­

het med lagbestämmelserna i det land där skiljedomen givits;

2. De handlingar och upplysningar som erfordras för styrkande av att i

det land där skiljedomen givits den är definitiv i den mening som angivits i art.

1 punkt d) ;

3. De handlingar och upplysningar som till äventyrs erfordras för styrkande

av att de i art. 1 första stycket ävensom andra stycket punkterna a) och c) stad­

gade förutsättningar äro för handen.

Det kan föreläggas parten att ingiva en till det officiella språket i det land

där skiljedomen åberopas verkställd översättning av skiljedomen och öv­

riga handlingar som omnämnas i denna artikel. Sådan översättning skall vara till

riktigheten styrkt av diplomatisk eller konsulär representant för det land par­

ten tillhör eller av en edsvuren översättare i det land där skiljedomen åberopas.

Art. 5. Bestämmelserna i de föregående artiklarna utgöra ej hinder för part

att göra skiljedom gällande på det sätt eller i den omfattning som medgives

av lagen i det land där skiljedomen åberopas eller enligt överenskommelser som

avslutas av detta land.

Art. 6. Denna konvention är ej tillämplig å andra skiljedomar än dem som

meddelas efter ikraftträdandet av det i Geneve den 24 september 1923 för under­

tecknande framlagda protokollet angående skiljedomsklausuler.

Art. 7. Denna konvention, vars undertecknande skall stå öppet för alla un­

dertecknare av 1923 års protokoll angående skiljedomsklausuler, skall ratafi-

ceras.

Den kan ej ratificeras av andra än de medlemmar av Nationernas förbund och

utanför förbundet stående stater som ratificerat eller komma att ratificera 1923

års protokoll.

Ratifikationsinstrumenten skola snarast möjligt deponeras hos Nationernas för­

bunds generalsekreterare, vilken skall underrätta alla signatärmakterna om de­

position.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

och likformighet som råder i fråga om principen för utländska skiljedomars er­

kännande. Häri ligger en maning att, så långt utan väsentliga olägenheter kan

ske, till utgångspunkt för den ifrågasatta svenska lagstiftningen taga de be­

stämmelser, som, efter ömsesidigt tillmötesgående, vunnit anslutning av ett

stort antal stater, däribland de på affärslivets område ledande länderna i Eu­

ropa.

Vid en från dylik utgångspunkt genomförd granskning av de båda överens­

kommelserna torde befinnas att grundtankarna i dessa överenskommelser —

principerna om skiljeavtals processhindrande verkan även utanför avtalets hem­

land och om verkställighet av regelrätt tillkomna utländska skiljedomar — väl

överensstämma med svensk rättsåskådning. Den i vissa rättssystem ännu fort­

levande uppfattningen om möjligheten av skiljeavtalets ensidiga frånträdande

eller ogiltigheten av en skiljedomsklausul rörande framtida tvist är oss helt främ­

mande; och att ett skiljeavtal skulle hos oss underkännas på den grund att det

ingåtts i utlandet eller mellan parter som i allmänhet ej äro underkastade svensk

jurisdiktion torde vara uteslutet. Yad beträffar verkställighet av skiljedom

råder väl en viss meningsskiljaktighet huruvida en efter utländskt skiljemanna-

förfarande given skiljedom skall kunna göras verkställbar genom ett av över-

exekutor i enlighet med 46 § utsökningslagen meddelat beslut; men däremot

synes, åtminstone i den högsta domstolsinstansens praxis, den mening hava vun­

nit så gott som enstämmig anslutning, att en i utlandet meddelad skiljedom, mot

vilken varken från svensk eller utländsk lags ståndpunkt kan göras någon pro-

cessuell anmärkning, bör, utan hänsyn till parternas eller skiljemännens nationa­

litet eller domicil eller orten för förfarandet, kunna göras verkställbar på ett eller

annat sätt, i det att, om det exekutiva förfarandet enligt utsökningslagens nämn­

da paragraf skulle anses uteslutet, den vinnande parten i alla händelser äger i

vanlig rättegångsväg utverka sig ett på skiljedomen grundat avgörande av dom­

stol. (Se rättsfall i Nytt Juridiskt Arkiv 1899 sid. 184, 1901 sid. 507, 1907

sid. 261, 1913 Not. B 374, 1914 sid. 266 och 1922 sid. 433.)

Medan alltså i fråga om utländska domar den svenska rätten ställer sig helt

avböjande till principen om verkställighet utan sakprövning, synes, när det

gäller skiljedomar, denna princip vara godtagen i lagskipningen. En dylik

ståndpunkt torde i själva verket också hava goda skäl för sig. Att — såsom

ofta nog hävdas i främmande lagstiftning, rättsvetenskap eller praxis och

någon gång även förfäktats i svensk teori — utländsk skiljedom borde i av­

seende å verkställighet likställas med dom av utländsk domstol, är ett på­

stående som knappast äger fog. Ett domstolsbeslut innebär ett mot den tap­

pande parten riktat tvångsavgörande, som bottnar i en viss stats suveränitet.

En skiljedom åter är till sin art något helt annat: ett resultat av den privat­

rättsliga överenskommelse, som ligger i skiljeavtalet. Att denna överenskom­

melse utfylles genom den i flertalet länder utformade lagstiftningen om skil-

jemannaförfarande och skiljedom, och att vissa sålunda givna bestämmelser

äga tvingande egenskap, kan icke betaga den ur processuell synpunkt felfria

skiljedomen karaktären av ett avtalsvis tillkommet rättsfaktum, som, i likhet

med andra på avtalsväg tillskapade rättsförhållanden, bör, oberoende av stats-

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

och då svårighet ej torde möta att i en blivande svensk lagstiftning anordna

en ur dessa synpunkter tillfredsställande verkställighetsprocedur, torde räck­

vidden av den anförda betänkligheten bliva tämligen obetydlig.

Erinringar av liknande art kunna emellertid framställas även mot den i punkt

2 av 1923 års protokoll givna bestämmelsen att skiljemannaförfarandet skall

vara underkastat — förutom parternas i ämnet träffade överenskommelser —

lagen i den stat där detta förfarande äger rum. Då protokollet lämnar oavgjort

i vilket land skiljemannaförfarandet skall genomföras och någon ledning i detta

avseende icke alltid är att hämta från skiljeavtalet eller de förhållanden som

kunna vara av betydelse för tolkningen av detta avtal, kunna även härvidlag

iner eller mindre tillfälliga omständigheter — såsom skiljemännens i bekvämlig-

hetshänsyn bottnande benägenhet att förlägga förfarandet till ett visst land

— komma att bliva avgörande för frågan huruvida det ena eller andra landets

skiljemannalagstiftning skall bliva tillämplig å förfarandet. Icke heller dessa

betänkligheter torde dock böra verka avskräckande. De särskilda staternas

regler rörande skiljemannaförfarande äro icke alltför olikartade; och då enligt

1927 års konvention bland de oeftergivliga villkoren för skiljedoms erkännande

utanför hemlandet upptages, att den tappande parten blivit hörd, torde någon

rättsförlust ej gärna kunna uppstå genom förfarandets förläggande till ett visst

land i stället för ett annat.

En anmärkning av mera väsentlig art, som med visst fog kan riktas mot 1923

års protokoll och 1927 års konvention, avser den vittgående begränsning av det

behandlade ämnet som utmärker de båda överenskommelserna, så till vida som

desamma icke omfatta andra skiljeavtal eller skiljedomar än dem där parterna

tillhöra två olika signatärstater, eller, som det heter, äro underkastade olika

signatärstaters jurisdiktion. Utanför överenskommelserna komma att falla

icke blott skiljeavtal och skiljedomar mellan parter, av vilka endast den ena

tillhör en signatärstat, utan även de som kommit till stånd mellan parter till­

hörande en och samma signatärstat. Förarbetena till de bägge överenskom­

melserna lämna ej någon ledning i fråga om anledningen till dessa begräns­

ningar, och det är svårt att inse vad som skulle stått i vägen för att medgiva

verkställighet i alla de fall där den vinnande parten tillhör någon, vilken som

helst av signatärstaterna och skiljedomen meddelats inom sådan stats område.

Beklagas må även att man sett sig föranlåten att medgiva rätt för varje

särskild stat att låta sin anslutning till överenskommelserna avse allenast kom­

mersiella förhållanden, ett medgivande som tagits i anspråk av ett avsevärt

antal stater.

I verkligheten torde emellertid dessa inskränkningar knappast komma att

strängt upprätthållas.

I fråga om erkännande av utländskt skiljeavtal synas, såsom i det föregå­

ende framhållits, flertalet stater redan före protokollets tillkomst hava helt

bortsett från parternas nationalitet eller domicilförhållanden; och att de efter

protokollets genomförande skulle härutinnan övergå till den mera restriktiva

ståndpunkt, som denna överenskommelse innebär, är föga sannolikt. Vad an­

går erkännande av utländsk skiljedom kan det lika litet antagas, att de stater,

Kungl. Mai:ts proposition nr 227.

25

nämnds tillsättande, eller om man vid svensk domstol godkände ett formlöst av­

tal, medan enligt lagstiftningen i båda parternas hemland krävdes skriftlig

form och måhända offentlig tjänstemans medverkan.

Än mera tvivelaktigt kan det förefalla, huruvida den svenska skiljemanna-

lagen bör tillämpas när den ene av parterna var bosatt inom riket och den andre

å utländsk ort. Tillräcklig anledning att i dylikt fall här i landet taga hänsyn

till den senare ortens lagstiftning synes emellertid knappast föreligga. Skulle

den i utlandet bosatta parten påkalla tillämpning av avtalet, förefaller det

mindre rimligt att den som var bosatt här skulle med framgång kunna göra

gällande en i utländsk lag given formföreskrift, som här saknar motsvarighet.

I förslaget har alltså ett under dylika omständigheter tillkommet avtal icke in­

begripits under de utländska. Den svenska skiljemannalagen skulle alltså kom­

ma att tillämpas å detsamma, varvid emellertid är att märka det viktiga undan­

tag som innefattas i det uti 4 § av nämnda lag upptagna förbudet mot inledande

av skiljemannaförfarande gentemot part som har hemvist utom riket.

2 §.

Den i 1927 års konvention antagna grundsatsen att ett skiljeavtal skall anses

underkastat ett visst lands lagstiftning innebär huvudsakligen, å ena sidan att

stater, som i sin inre lagstiftning vägra erkänna vissa slag av skiljeavtal, t. ex.

de s. k. skiljedomsklausulerna, eller som för giltighet av skiljeavtal kräva viss

form, hava att i fråga om avtal av internationell typ bortse från dessa be­

gränsningar och tillämpa en främmande lagstiftnings mindre stränga grund­

satser, å andra sidan att i länder som, i likhet med Sverige, erkänna skilje­

domsklausulerna, och icke stadga någon viss form för avtalets ingående, ett

utländskt skiljeavtal kan komma att underkännas, om det avser en framtida

rättstvist eller om det ingåtts utan iakttagande av en viss form.

Att avgöra, huruvida ett skiljeavtal, som enligt 1 § är att betrakta såsom

utländskt, skall anses underkastat den ena eller andra främmande statens lag­

stiftning, kan i vissa fall möta svårighet, och det skulle utan tvivel vara önsk­

värt, om i förevarande förslag kunde lämnas uttömmande regler i detta ämne.

Såsom emellertid redan framhållits, är frågan ännu icke i sin helhet mogen

för legislativ behandling, utan den måste tills vidare överlämnas åt teori och

praxis. För ett fall av stor praktisk betydelse synes dock en bestämmelse

redan nu kunna upptagas i lagen. Likasom, enligt vad av 1 § framgår, den

svenska skiljemannalagen skall tillämpas när det gäller ett avtal som innebär

skiljemannaförfarandets förläggande till Sverige, synes det kunna och böra

stadgas att, när enligt avtalet skiljemannaförfarandet skall äga rum i visst

främmande land, det är lagstiftningen i detta land som skall äga tillämpning å

avtalet. Denna princip, som äger anslutning i främmande teori och synes

hava antagits i flera länders domstolspraxis, lärer från internationell syn­

punkt ej framkalla betänklighet, och dess sammanhang med reglerna i 1 §

torde ej behöva närmare påvisas.

26

3 §.

I denna paragraf fastslås såväl den grundläggande principen om utländskt

skiljeavtals verkan att här i landet utgöra hinder för rättegång, som ock de

jämkningar denna princip bör lida, dels så till vida som avtalet kan komma

att underkännas genom hänsyntagande till den utländska lagstiftning som därå

äger tillämpning, och dels därutinnan att avtalets erkännande göres beroende

av att den tvistefråga som det angår är av beskaffenhet att enligt svensk lag

kunna hänskjutas till skiljemän.

Det förra av dessa förbehåll är redan berört.

I avseende å det senare torde ligga i öppen dag, att ett avtal varom enligt

svensk lag ej skulle kunna träffas förlikning — exempelvis en fråga om

äkta börd eller om äktenskapsskillnad — icke rimligtvis kan undandragas den

svenska domstol, där denna enligt här gällande forumregler skulle hava att

upptaga frågan.

4 §.

Där skiljeavtal innebär att förfarandet skall äga rum utom riket, bör det

tydligen, så länge denna överenskommelse står vid makt, icke ifrågakomma

att svensk myndighet för avtalets genomförande tillhandagår med den med­

verkan, som under vissa omständigheter skall lämnas när det gäller svenskt

skiljeavtal. Genom den i första punkten av förevarande § upptagna bestäm­

melsen förebygges myndighets ingripande i dylikt fall.

Skulle i strid med skiljeavtalets innebörd ett skiljemannaförfarande och en

skiljedom komma till stånd här i landet, bör staten icke tillförbinda sig att ge­

nom sina myndigheter verkställa skiljedomen eller att eljest betrakta den så­

som gällande. Även i detta avseende är förevarande § avsedd att utgöra kor­

rektiv, så till vida som av densamma, jämförd med 21 § i den föreslagna skilje-

mannalagen, framgår, att en under angivna omständigheter tillkommen skilje­

dom skall hävas, om talan därom i stadgad ordning föres.

Vad nu blivit anfört äger tillämpning även i fråga om ett skiljeavtal som

är ingånget mellan utomlands boende parter och lämnar öppet var förfarandet

skall äga rum. Kan ej ur avtalet och omständigheterna vid dess tillkomst

härledas något parternas syfte att förlägga förfarandet till Sverige, bör ej

utan samverkan av båda parterna ett förfarande komma till stånd här i riket.

Skulle någondera parten efter avtalets tillkomst bosätta sig här i riket, blir

förhållandet i viss mån ett annat. Ehuru avtalet i sådant fall måste bibehålla

sin egenskap av utländskt och såsom sådant vara underkastat viss främmande

stats giltighetsföreskrifter, bör mot den här i riket bosatta parten kunna, på

samma sätt som när det gäller ett svenskt skiljeavtal, inledas ett skiljemanna­

förfarande, eventuellt under svensk myndighets medverkan.

Däremot föreligger ej anledning att låta den till Sverige inflyttade parten

här i riket inleda ett förfarande gent emot den i utlandet kvarboende. Den i

4 § av den föreslagna skiljemannalagen antagna grundsatsen att en part ej bör

från sitt utländska personliga forum kunna dragas inför en svensk skiljenämnd

bör äga tillämpning även i här åsyftade fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr £27.

En förutsättning för erkännande ock verkställande av utländsk skiljedom

bör naturligtvis vara att den betraktas såsom giltig i det land där den medde­

lats. Anses skiljedomen i hemlandet lida av ett fel, som där utesluter dess

godkännande, eller är det ännu en öppen fråga, huruvida den kommer att god­

kännas i hemlandet, kan det icke rimligen ifrågakomma att en annan stat

skulle vara skyldig att erkänna den såsom ett rättsfaktum och framtvinga dess

verkställande. Något sådant åsyftas ej heller i konventionen. Av dennas ar­

tiklar 1, 2 och 3 framgår, att erkännande kan vägras en skiljedom, icke blott

när den i vissa hänseenden står i strid med rättsgrundsatser i den stat, där

erkännandet påkallas, utan även när den, betraktad ur hemlandets synvinkel,

är behäftad med något processuellt fel.

Så till vida innebär emellertid konventionen en inskränkning i rätten att

vägra godtagande av en skiljedom som ur hemlandets synpunkt lider av fel,

att, i de fall som avses i art. 3, den domstol där skiljedomen åberopas ej har

att ex officio taga hänsyn till felet utan därvid är bunden av den tappande

partens initiativ. En dylik anordning, som måhända ur vissa synpunkter kan

kritiseras, erbjuder i alla händelser den avsevärda fördelen, att i många fall

befria den domstol, där erkännande sökes, från en ömtålig och vansklig pröv­

ning av främmande lagstiftnings bestämmelser om förutsättningarna för skilje­

domars giltighet. Ur denna synpunkt torde i den nu ifrågasatta svenska lag­

stiftningen principen om domstolens befriande från skyldighet att spontant

pröva, huruvida den utländska skiljedomen ur sitt hemlands synpunkt upp­

fyller kravet på processuell felfrihet böra erhålla tillämpning, icke blott såvitt

angår sådana rättegångsfel som inbegripas under konventionens art. 3, utan

även när det gäller de i art. 1 och 2 berörda frågorna om felaktighet som vid­

låder själva skiljenämnden och om dennas överskridande av sitt uppdrag. Den

avvikelse från konventionen, som ligger i att även de två sistnämnda spörs­

målen undandragits domstolens spontana prövande, innefattar i själva verket

en utvidgad tillämpning av principen om främmande skiljedoms erkännande

och lärer alltså ur internationell synpunkt ej kunna föranleda erinran.

Från nu angivna utgångspunkter har, vid sidan av de ur konventionens art.

1 och 2 hämtade förbehållen om vägran av erkännande när skiljeavtalet är

ogiltigt enligt den lag som därå är tillämplig eller när skiljedom blivit undan­

röjd i hemlandet, såsom tredje punkt i paragrafen upptagits, att någon omstän­

dighet eljest är för handen, på grund varav skiljedomen är utan verkan i

hemlandet, i sammanhang varmed uttalats, att ingen som helst dylik omstän­

dighet får komma i betraktande, med mindre den åberopas av den, mot vilken

skiljedomen göres gällande.

I avseende å det i paragrafens fjärde punkt upptagna förbehållet, att tid,

som kan vara stadgad för skiljedomens överklagande i hemlandet, skall hava

tilländagått, må nämnas, att i flertalet länder lagen stadgar fatalietid för an­

ställande av talan, vare sig denna avser sådant klander på formell grund som

hos oss är det enda medgivna, eller den går ut på den sakliga prövning av skilje­

domen som enligt några länders lagstiftning står missnöjd part öppen. Sta­

ter finnas emellertid, där en skiljedom kan komma under domstols prövning

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S27.

29

oberoende av fatalietid. Så är fallet i vårt grannland Danmark, där allmänna

lagbestämmelser om skiljemannaförfarande saknas men sådant förfarande dock

förekommer i stor omfattning. Den som i Danmark ernått en skiljedom, på

grund varav verkställighet kan ifrågakomma, har att vid domstol anhängig-

göra talan om domens godkännande, i syfte att sedermera på den blivande

domens grundval uppnå exekution. I en dylik rättegång, som kan anhängig-

göras långt efter skiljedomens meddelande, äger svaranden göra gällande de in­

vändningar av formell art, till vilka han kan finna anledning. Den i skilje­

domen förlorande parten synes ock äga, när helst han finner lämpligt, instämma

motparten med påstående om domens ogillande. I England, där viss tid vis­

serligen är stadgad för klander av skiljedom, synes part utan särskild svårig­

het kunna erhålla förlängning av denna tid.

Skulle skiljedomen vara meddelad i ett land, där sålunda fatalietid ej är

stadgad eller lätt kan frångås, äger det föreslagna stadgandet om avvaktande

av utgången av fatalietid för klandertalan ej tillämpning. Det står i sådant

fall den vinnande parten öppet att, utan avbidande av viss tid, här i landet

söka verkställighet å skiljedomen, och det blir, om så sker, den tappande par­

tens sak att i det av motparten anhängiggjorda ärendet visa, att han anställt

klandertalan, i vilken händelse, på sätt fjärde punkten jämväl innebär, verk­

ställighet ej kommer att meddelas. Att den tappande parten äger, om så er­

fordras, erhålla uppskov för ådagaläggande av att klandertalan kommit till

stånd torde ej behöva uttryckligen stadgas.

Det i sjunde punkten upptagna förbehållet, att den i skiljedomen prövade

fragan blivit avgjord genom beslut av svensk domstol eller överexekutor, är

icke uttryckligen omnämnt i konventionens text, men i motiveringen till det

konventionsförslag, som ligger till grund för konventionen, uttalas, att i ett

fall av denna art verkställighet icke skulle behöva medgivas, ity att den skulle

strida mot den »offentliga ordning», som enligt bestämmelse i konventionen

kan åberopas såsom grund för vägran av verkställighet. Denna auktoritativa

tolkning av konventionen torde utan allt tvivel vara befogad. Huru än det

obestämda uttrycket »offentlig ordning» eljest må uppfattas, måste det up­

penbarligen anses vara ett ur synpunkten av sådan ordning otillbörligt krav,

att staten skulle framtvinga fullgörande av en skiljedom, som strede mot ett

av dess egna judiciella organ meddelat beslut.

Den i åttonde punkten angivna omständigheten att skiljedomens tillämpande

skulle strida mot »goda seder» lärer i likhet med den i sjunde punkten berörda,

få anses vara i konventionen inbegripen under förbehållet om skiljedomens

förenlighet med »den offentliga ordningen». I förenämnda inom Nationernas

förbund utarbetade kommittéutlåtande, som i det hela innebär det värdefullaste

hjälpmedlet för konventionens tolkande, förklaras uttrycket »offentlig ord­

ning» hava denna innebörd.

Ifrågasättas kan, huruvida ett förbehåll om »goda seder» påkallas av något

egentligt behov. Htlt och hållet uteslutet är dock måhända icke, att ett

dylikt förbehåll kunde visa sig tillämpligt. Skulle det t. ex. befinnas att un­

der skiljemannaförfarandet de mest elementära rättsprinciper blivit åsidosatta

32

Kungl. Maj :ts proposition nr 227.

Skulle, på sätt ifrågasattes i 15 § av den föreslagna nya lagen om skilje­

män, bestämmelser komma att meddelas om möjlighet att under här i riket på­

gående skiljemannaförfarande få vittnen eller sakkunniga avhörda inför dom­

stol, lära, för möjliggörande av Sveriges anslutning till protokollet, dessa be­

stämmelser böra erhålla tillämpning jämväl å skiljemannaförfarande utom ri­

ket, under förutsättning dock att den fråga som skiljemannaförfarandet avser

är av beskaffenhet att även enligt svensk lag kunna hänskjutas till skilje­

män.

34

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

ningsvärt är kanske, att konventionerna på flera viktiga punkter underlåta

att giva bestämmelser av denna art, sålunda exempelvis därom, vilket lands

lag skall anses tillämplig å visst skiljeavtal och varest i tvivelaktiga fall skil­

jedom skall anses meddelad. Därest de olika staterna härutinnan tillämpa

olika principer, kunna de förbehåll, som enligt konventionerna må uppställas

i fråga om skiljedoms erkännande och verkställighet, komma att verka mindre

tillfredsställande. I betraktande emellertid av de stora fördelarna av en ut­

vidgning av rättsgemenskapen mellan staterna jämväl på förevarande område

synas nämnda betänkligheter icke böra tillmätas avgörande betydelse för frå­

gan om Sveriges anslutning till konventionerna. Lagrådet finner sig alltså

kunna förorda, att för möjliggörande av sådan anslutning lagstiftning i ämnet

genomföres i vårt land.

Enligt det förslag till sådan lagstiftning, som nu föreligger, skulle emel­

lertid Sverige från dagen för lagens ikraftträdande eller den 1 juli 1929

tillerkänna giltighet åt utländska skiljedomar oberoende av huruvida de leda

sitt ursprung från någon av de till konventionerna anslutna staterna eller

icke. Därest de stater, med vilka vårt land främst står i kommersiell förbin­

delse, icke skulle ratificera konventionerna eller i varje fall under en längre

tid låta anstå därmed, kunde Sverige därigenom komma i en mindre gynnsam

ställning. Så skulle exempelvis vid affärer mellan en svensk och en utlänning

från land, som ej biträtt konventionerna, det ofta bliva lättare att få till stånd

avtal om utländsk än om svensk skiljedom, då den utländska skiljedomen skulle

bliva exigibel ej allenast i ursprungslandet utan också, enligt den föreslagna la­

gen, här i riket, under det att en svensk skiljedom icke komme i åtnjutande av

motsvarande förmån i det främmande landet. Ur denna synpunkt vore det otvi­

velaktigt mest tillfredsställande, om lagen erhölle tillämpning allenast å skilje­

avtal och skiljedomar, vilka härleda sig från någon av de till konventionerna

anslutna staterna. En vidsträcktare tillämpning är ej heller betingad av kon­

ventionerna, vilka vila å reciprocitetsprincipen. Å andra sidan skulle, såsom

i motiven till förslaget erinrats, en uppdelning av de utländska skiljedomarna

allt efter som den främmande staten anslutit sig till konventionerna eller icke

medföra olägenheter därigenom, att lagstiftningen bleve mera invecklad och

rättstillämpningen mera osäker. Med beaktande av vad sålunda anförts har

lagrådet funnit sig icke böra avstyrka lagens utsträckande till att avse ut­

ländska skiljeavtal och skiljedomar över huvud. Såtillvida böra dock enligt

lagrådets mening de av lagrådet framförda betänkligheterna föranleda ändring

i förslaget, att lagens ikraftträdande må kunna uppskjutas till dess ratifi­

kation av konventionerna skett eller är att med visshet förvänta från de staters

sida, med vilka Sverige främst står i affärsförbindelse. I sådant syfte torde

stadgas, att lagen skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Jämväl i ett annat avseende än det nyss berörda har det remitterade för­

slaget gått längre än som är nödvändigt för anslutning till konventionerna.

Det har redan erinrats, att dessa på flera punkter underlåtit att uppställa

strängt taget behövliga internationellt privaträttsliga regler. Förslaget sö­

ker i viss mån fylla denna lucka, då dels i 1 och 2 §§ givas vissa bestämmel-

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

tolkningen i dessa fall, och därest, såsom skett i andra punkten av denna para­

graf, för Sveriges del meddelas en specialföreskrift i ämnet, torde därigenom

kunna försvåras den anslutning till internationell praxis, som i detta fall sy­

nes särskilt önskvärd. Mot det i förslaget upptagna stadgandet, att om skilje­

männen vid untertecknandet befunnit sig å olika orter, domen skall anses med­

delad där den sista underskriften tillkom, kan i allt fall erinras, att med så­

dan föreskrift en skiljedoms egenskap av inländsk eller utländsk skulle kunna

bliva beroende av en alltför tillfällig omständighet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att endast första

punkten av 5 § bibehålies.

7 §.

Enligt denna paragraf må utländsk skiljedom ej gälla här i riket i bland annat

det fall, att den part, mot vilken domen åberopas, icke haft erforderlig tillgång

att utföra sin talan. Med hänsyn till arten av detta hinder för skiljedomens er­

kännande och då prövning av frågan, huruvida hindret föreligger, ofta torde för­

utsätta en utredning, som kan vara besvärlig att anskaffa, synes det vara skäl

att — likasom i förslaget skett med avseende å de under 3) i paragrafens första

stycke omförmälda förhållandena — även beträffande omständighet, som avses

under 6) i samma stycke, göra den beslutande myndighetens skyldighet att be­

akta hindret beroende av att det åberopas av den, mot vilken skiljedomen göres

gällande.

Bland omständigheter, som utesluta en utländsk skiljedoms giltighet här i ri­

ket, har under 7) upptagits, att den fråga skiljemännen prövat blivit här av­

gjord genom domstols eller överexekutors beslut; staten har ansetts icke böra

framtvinga fullgörande av en skiljedom, som strede mot ett av dess egna offi­

ciella organ meddelat beslut. Det kan ifrågasättas, om icke i detta avseende

skillnad bör göras mellan å ena sidan det fall, att fastän viss tvistefråga om­

fattas av ett skiljeavtal, den dock till följd av parts underlåtenhet att göra av­

talet gällande blivit föremål för avgörande av statlig myndighet och att där­

efter någon part med åberopande av det gamla skiljeavtalet fått skiljedom till

stånd, samt å andra sidan det fall, att först efter en tvistefrågas avgörande

av statsmyndighet avtal mellan parterna träffats om dess hänskjutande till

skiljemän. På sätt inom lagrådet framhållits vid granskningen av 1 § av för­

slaget till inländsk skiljemannalagstiftning, bör i det förra fallet skiljeavtalet

vara förfallet men i det senare hinder ej möta mot frågans hänskjutande till

skiljedom. På grund härav hemställes om den ändring av nämnda stadgande

i den nu förevarande lagen, att detsamma kommer att avse det fall, att den

fråga skiljemännen prövat blivit här i riket avgjord genom domstols eller över­

exekutors efter skiljeavtalets ingående meddelade beslut.

9 §.

I art. 2 av 1927 års konvention stadgas bland annat, att om i någon skiljedom

icke alla till skiljenämnden hänskjutna tvistefrågor avgjorts, vederbörande myn­

dighet i det land, där verkställighet av domen påkallas, är berättigad att, såvida

Kungl. Maj:ts proposition nr S37.

den finner det lämpligt, göra verkställigheten beroende av att sökanden ställer

säkerhet, som myndigheten bestämmer. Enligt motiven till det remitterade för­

slaget har det icke ansetts föreligga tillräcklig anledning att i den svenska lagen

upptaga nagot stadgande i berörda syfte. Lagrådet finner dock försiktigheten

bjuda, att i vår lag införes dylikt stadgande. Därest exempelvis genom en del­

dom ena partens anspråk bifallits utan att skiljemännen ingått i prövning av

ett från motsidan framställt kvittningsyrkande, vilket måhända är synnerli­

gen befogat, skulle en verkställighet av deldomen kunna bliva till stort för­

fång för den, mot vilken verkställigheten sökts. Väl är troligt, att denne se­

nare skulle hava möjlighet att genom talan mot deldomen i det land, där den

givits, få densamma upphävd, men det synes knappast med billighet överens­

stämmande, att han för att förebygga rättsförlust skall vara nödsakad att

underkasta sig de besvär och kostnader, som en process i utlandet kan medföra.

Lagrådet hemställer därför, att i 9 § införes ett stadgande av innebörd, att i

beslut om verkställighet av deldom skyldighet i nämnda hänseende må, när

skäl därtill äro, åläggas sökanden.

I fråga om inländsk skiljedom gäller, att, sedan överexekutor förordnat att

den må verkställas, skiljedomen går i verket lika som domstols lagakraftägande

dom, där ej av högre myndighet eller av domstol, där talan mot skiljedomen är

anhängig, annorledes förordnas. I analogi härmed synes utländsk skiljedom,

om vars verkställighet hovrätten förordnat, böra gå i verket i den ordning som

nu nämnts. En bestämmelse härom torde böra avsluta förevarande paragraf.

10

§.

Uti denna paragraf har från den föreslagna lagens tillämpning undan-

tagits beslut av skiljemän, som oberoende av skiljeavtal tillsatts av domstol

eller annan myndighet. Sasom skäl för förslagets ståndpunkt härutinnan åbe­

ropas i motiven, att utländska skiljedomar, som tillkomma efter myndighets

förordnande, i själva verket äro att likställa med utländska domar och i av­

seende å verkställighet böra vara underkastade samma principer som dessa.

Denna synpunkt torde emellertid böra föranleda, att ifrågavarande undan­

tag utvidgas att avse samtliga de fall, då skiljemannaförfarandet icke har sin

grund uti ett ingånget skiljeavtal. I undantaget skulle sålunda inbegripas

även skiljedomar, som grunda sig omedelbart å föreskrift i lag eller förord­

nande av domstol eller annan myndighet, och detta jämväl om en viss frihet

medgivits parterna i fråga om skiljemännens tillsättande (se t. ex. 331 § sjö­

lagen). Något hinder för en dylik utvidgning av stadgandets innebörd torde

icke föreligga med hänsyn till de konventioner, å vilka förslaget är byggt.

Dessa konventioner avse nämligen uttryckligen allenast skiljedomar, som kom­

ma till stand pa grund av skiljeavtal. Lagrådet hemställer följaktligen om

ändring av 10 § i nämnda hänseende.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke åt ifrågavarande undantagsbestäm­

melse borde givas än större räckvidd. Från verkställighet jämlikt 46 § ut-

sökningslagen äro uteslutna skiljedomar, meddelade på grund av skiljeavtal,

i vilka intagits förbehåll om rätt för parterna att på materiella grunder klandra

37

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

skiljedomen. Någon omedelbar verkställighet tillerkännes enligt svensk

icke skiljedomar av detta slag, utan part är hänvisad att genom tvistens

stämmande till domstol erhålla dom i saken. Det synes anmä

att åt dylik skiljedom, därest den meddelas i utlandet, beredes en exigibili

som under motsvarande förhållanden icke tillkommer inländsk skiljedom.

Dragés den utländska skiljedomen under prövning av domstol i utlandet, skulle

verkställighet å den utländska domstolens dom icke kunna här i riket utverkas.

Med hänsyn till vad sålunda påpekats hade det från svensk synpunkt varit

mest konsekvent, om det ifrågavarande undantagsstadgandet kommit att om­

fatta jämväl nu berörda fall. En dylik utvidgning lärer emellertid icke stå

i överensstämmelse med konventionerna, och fragan torde i varje fall sakna

större praktisk betydelse.

Förslaget till lag om vittnes eller sakkunnigs avhörande i anledning

av skiljemannaförfarande utom riket.

Den här upptagna bestämmelsen synes lämpligen kunna överflyttas till la­

gen om utländska skiljeavtal och skiljedomar, i vilken lag den kan införas så­

som en paragraf närmast före den föreslagna 11 §.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.