Prop. 1930:100

('med förslag till lag orri församling sstyrelse rn. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

1

Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag orri församling sstyrelse rn. m.; given Stockholms slott den 31 januari 1930.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesia­ stikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om församlingsstyrelse; 2) lag örn församlingsstyrelse i Stockholm; 3) lag örn införande av lagen örn församlingsstyrelse m. m.; samt 4) lag örn skolstyrelse i vissa kommuner.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Cl. Lindskog.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 78 haft. (Nr 100.)

870 29

1

}i) hushållning med och vård om kyrkans och församlingens egendom;

i) byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hör, församlingshus, skolhus, lokal för församlingsbibliotek samt boställen för prästerskap, skol­ lärare och kyrkobetjante;

j) avgifter till kyrka och skola jämte dithörande anstalter samt till för­ samlingsbibliotek ;

k) fördelning av bänkrum i kyrkan; samt

l) anskaffande och ordnande av begravningsplats samt avgifter för grav­ platser och för begagnande av kyrkklockor och annan kyrkans egendom.

§ 3.

Församlings beslutanderätt utövas å kyrkostämma eller av kyrkofull­ mäktige.

I ärende, som är gemensamt för två eller flera församlingar, vilka icke ut­ göra en kyrklig samfällighet, utövas beslutanderätten å gemensam kyrko­ stämma med församlingarna.

Förvaltning och verkställighet tillkomma kyrkoråd, skolråd, fortsättnings- skolestyrelse eller biblioteksstyrelse eller de andra styrelser, nämnder eller per­ soner, som äro utsedda för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.

§ 4.

I församling med mera än 3,000 invånare skall den församlingen tillkom­ mande beslutanderätten, med de undantag varom förmäles i § 5, uppdragas åt kyrkofullmäktige.

Har församlingens invånarantal nedgått till 3,000 eller därunder, skall be­ slutanderätten fortfarande utövas av kyrkofullmäktige, därest icke kyrkostäm­ man annorlunda besluter.

Församling med 3,000 invånare eller därunder äger åt kyrkofullmäktige upp­ draga beslutanderätt, som avses i första stycket. Förslag örn upphävande av sådant beslut må icke väckas förrän fyra kalenderår förflutit sedan kyrkofull­ mäktige trädde i verksamhet och skall, örn det godkännes, tillämpas från ut­ gången av det kalenderår, varunder godkännandet vunnit laga kraft.

Beslut örn införande eller avskaffande av kyrkofullmäktige skall ofördröj­ ligen anmälas hos länsstyrelsen och domkapitlet.

§ 5.

Finnas kyrkofullmäktige, inskränkes kyrkostämmans befattning till följande ärenden, nämligen:

a) ärenden, för vilkas avgörande gälla särskilda bestämmelser örn rösträtt;

b) ärenden, som avses i 9 och 10 §§ i lagen den 9 december 1910 örn regle­ ring av prästerskapets avlöning;

c) ärenden, som jämlikt § 3 andra stycket skola handläggas å gemensam kyrkostämma med två eller flera församlingar;

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

3

Kungl. Majus proposition nr 100.

5

§ 3.

Å kyrkostämma äger inom församlingen tjänstgörande präst, ändå att han icke är röstberättigad, att deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

§ 4.

Mom. 1. Kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar eller den präst inom församlingen, som kyrkoherden utser, eller, då någon därtill ej är utsedd, den präst, som är kyrkoherden närmast i ämbetet, är ordförande i kyrkostämman.

I annex- eller kapellförsamling med särskilt anställd präst är denne eller den hans tjänst förestår ordförande i kyrkostämman, när kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar ej är tillstädes.

Utgöra församlingar tillhörande olika pastorat eller delar av sådana försam­ lingar en kyrklig samfällighet, förordnar domkapitlet en av församlingarnas kyrkoherdar eller annan inom någon av församlingarna tjänstgörande präst att vara ordförande i kyrkostämman för samfälligheten och en annan sådan präst att vid hinder för honom föra ordet. Vad sålunda stadgas skall ock gälla, där eljest församlingar tillhörande olika pastorat skola sammanträda till gemensam kyrkostämma.

Ilar domkapitlet förordnat kontraktsprost eller annan präst att hålla kyrko­ stämma, är han ordförande i stämman.

Mom. 2. Finnes ej någon, som enligt vad i mom. 1 är sagt skall vara ord­ förande, föres ordet av den som församlingen därtill utsett. Sådan ersättare må utses för fyra kalenderår bland de röstberättigade, som äro boende inom församlingen och uppnått tjugufem års ålder.

Ersättare kan ej den vara, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befatt­ ning eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är sagd, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; eller

e) är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan. Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara ersättare än:

a) kvinna;

b) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget;

c) den som uppnått sextio års ålder;

d) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av kyrkostämman; eller

e) vid valet den som efter de fyra senaste årens tjänstgöring såsom ersättare är i ordning att avgå därifrån.

Finnas kyrkofullmäktige, är den som utsetts till ersättare för fullmäktiges ordförande ersättare jämväl för ordföranden i kyrkostämman.

Skall vid gemensam kyrkostämma med två eller flera församlingar, vilka

skyndsam handläggning, att kungörande i nu föreskriven ordning icke med- hinnes, må kyrkostämma hållas efter kortare kungörelsetid och även samma dag den blivit pålyst; dock må ej å sådan stämma beslut fattas örn utgift eller anskaffande av medel därtill eller avhändande av församlingen tillhörig egen­ dom eller efterskänkande av någon församlingens rättighet.

Kungörelsen skall på ordförandens föranstaltande jämväl anslas a plats eller platser inom församlingen, som kyrkostämman för ändamålet bestämt.

Tillkännagivande örn tid och ställe för kyrkostämma bör ock, där kyrko­ stämman icke med minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster annorlunda beslutit, införas i en eller flera ortstidningar, såvida ej beträffande stämma för ärende, som fordrar skyndsam handläggning, hinder däremot möter. Kyrkostämman besluter, i vilken eller vilka tidningar sådant tillkännagivande skall införas, därvid sådana tidningar böra väljas, som genom spridning inom olika grupper av församlingens medlemmar bringa tillkännagivandet till de flestas kännedom. Har vid fattandet av sistnämnda beslut förslag örn till­ kännagivandets införande i annan ortstidning än de salunda beslutade varit under omröstning och därvid erhållit minst en tredjedel av de i omröstningen deltagandes röster, skall tillkännagivandet införas jämväl i denna tidning. Till­ kännagivandet skall, såvida ej kyrkostämman annorledes beslutit, innehålla underrättelse allenast örn de viktigare ärenden, vilka icke enligt lag skola före­ komma å kyrkostämman. Ordföranden skall i god tid avsända tillkännagivan­ det för intagande i tidning, örn möjligt minst en vecka före stämman.

På kyrkostämma ankommande beslut, som här omförmälas, skola fattas å den tredje ordinarie kyrkostämman under året och avse nästföljande kalenderår.

Den omständigheten, att kungörelse örn stämma ej blivit anslagen eller att tillkännagivande ej blivit infört i tidning, utgör ej hinder för stämmans hållande.

§ 9.

De ärenden, som företagas till avgörande å kyrkostämma, skola förut vara vederbörligen beredda av kyrkorådet eller skolrådet eller annan styrelse, nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, eller av en eller flera sär­ skilt för sådan beredning utsedda personer. Innan ärende, som beretts annor­ ledes än av kyrkorådet eller skolrådet, företages till avgörande a kyrkostämma, skall tillfälle lämnas kyrkorådet eller skolrådet att avgiva yttrande däröver.

Val må dock av kyrkostämma förrättas utan föregående beredning. Det­ samma gäller om avgörande av ärende, som fordrar skyndsam handläggning och icke avser utgift eller anskaffande av medel därtill eller avhändande av församlingen tillhörig egendom eller efterskänkande av någon församlingens rättighet.

§

10

.

Kan ärende, som handlägges å kyrkostämma, icke a den utsatta dagen bringas till slut, skall stämman fortsättas å annan dag, varom, därest stämman så besluter, kungörelse i vanlig ordning utfärdas. Beslutes icke sådan

11

§ 17.

Kyrkostämmas förhandlingar skola vara offentliga. Ordföranden vakar över ordningen å kyrkostämman samt kan varna och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som förhåller sig oskickligt. Upp­ står oordning, som ordföranden icke kan avstyra, äger han upplösa stämman.

Kungl. Majus proposition nr 100.

Kap. 3. Om kyrkofullmäktige.

§ 1.

Mom. 1. Kyrkofullmäktiges antal bestämmes i förhållande till folkmäng­ den sålunda, att

församling med 2,000 invånare eller därunder utser 15—20; församling med över 2,000 till och med 5,000 invånare utser 15—25; församling med över 5,000 till och med 10,000 invånare utser 20—30; samt församling med över 10,000 invånare utser 25—40. Kyrkostämman besluter, med iakttagande av vad nu är sagt, huru många kyrkofullmäktige skola utses för församlingen. Örn beslutet skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

Mom. 2. Skola kyrkofullmäktige utses för kyrklig samfällighet, ankommer på Konungen att bestämma, huru många fullmäktige skola utses för samfäl- ligheten.

Av det för samfälligheten bestämda antalet fullmäktige skall varje i sam- fälligheten ingående församling eller del av församling utse en samt därutöver det antal, som belöper på församlingen eller församlingsdelen efter den beräk­ ningsgrunden, att en kyrkofullmäktig utses för varje befolkningstal motsva­ rande det som erhålles, då samfällighetens hela folkmängd delas med det åter­ stående antalet fullmäktige för hela samfälligheten. Därest det antal fullmäk­ tige, som med tillämpning av nämnda regel bör utses, icke uppgår till det för samfälligheten bestämda antalet, skola för ernående av detta antal de försam­ lingar eller församlingsdelar, vilkas folkmängd mest överskjuter omförmälda tal, vara berättigade att var för sig välja ytterligare en fullmäktig. Antalet fullmäktige, som i enlighet med dessa föreskrifter skola utses av varje försam­ ling eller del därav, bestämmes i god tid före valet av länsstyrelsen.

^§ 2

.

Rösträtt vid val av kyrkofullmäktige tillkommer envar, som äger rösträtt å kyrkostämma. Varje röstberättigad äger en röst.

§ 3.

I avseende å valbarhet till kyrkofullmäktig, obehörighet och rätt till av­ sägelse skall vad i kap. 2 § 4 mom. 2 är stadgat örn ersättare för ordförande i kyrkostämma äga motsvarande tillämpning.

Följande personer må icke vara kyrkofullmäktige: landshövding, landssek­ reterare, landskamrerare, länsassessor eller biskop, ej heller den som tillhör församlingens redovisningsskyldiga och avlönade betjänte.

§ 7.

Yad i kap. 2 § 4 mom. 1 och mom. 2 första, andra och tredje styckena stad­ gas om ordförande i kyrkostämma samt örn ersättare för ordförande skall äga motsvarande tillämpning såvitt angår kyrkofullmäktige.

§

8

.

Angående ordinarie sammanträden av kyrkofullmäktige gäller vad i kap. 2 § 6 mom. 1 är stadgat örn kyrkostämmor i församling, där kyrkofullmäktige icke finnas.

I övrigt sammanträda kyrkofullmäktige, när länsstyrelsen eller domkapitlet därom förordnar eller visitationsförrättare, magistraten eller stadsstyrelsen, kyrkorådet, skolrådet, fortsättningsskolestyrelse eller biblioteksstyrelse eller de flesta av fullmäktige sådant äska eller ordföranden finner det nödigt.

§ 9.

Kungörelse örn kyrkofullmäktigsammanträde utfärdas av fullmäktiges ord­ förande eller, vid hinder för honom, av ersättaren och skall innehålla bestämd uppgift örn tid, ställe och överläggningsämne för sammanträdet.

Kungörelsen uppläses från predikstolen i kyrkan minst en vecka före samman­ trädet. Är sammanträde utsatt till dag, då gudstjänst tidigare hålles, skall kungö­ relsen den dagen ånyo uppläsas. För ärende, som fordrar så skyndsam handlägg­ ning, att kungörande i nu föreskriven ordning icke medhinnes, må samman­ träde hållas efter kortare kungörelsetid och även samma dag det blivit pålyst; dock må ej å sådant sammanträde beslut fattas örn utgift eller anskaffande av medel därtill eller avhändande av församlingen tillhörig egendom eller efter­ skänkande av någon församlingens rättighet.

Besluta fullmäktige, att kungörelsen jämväl skall anslås å plats eller platser inom församlingen eller att tillkännagivande örn tid och ställe för sammanträde skall införas i en eller flera ortstidningar, skall ordföranden, där så ske kan, föranstalta därom.

Den omständigheten, att kungörelse örn sammanträde ej blivit anslagen eller att tillkännagivande ej blivit infört i tidning, utgör ej hinder för sammanträdets hållande.

Skriftlig kallelse till sammanträdet, innehållande sådan uppgift, som ovan sägs, bör, såvitt möjligt är, genom ordförandens försorg senast fyra dagar förut delgivas envar fullmäktig eller med posten översändas till honom.

§

10

.

Kyrkofullmäktige må ej företaga ärende eller besluta däri, såvida icke flera än hälften av dem äro tillstädes. Är tillstädesvarande fullmäktig enligt stad­ gandet i kap. 5 § 5 andra stycket hindrad att deltaga i visst ärende, utgör ej den omständigheten, att till följd därav antalet av de deltagande icke överstiger hälften av fullmäktiges hela antal, hinder för ärendets företagande.

Kungl. Majus proposition nr 100.

13

b) upptaga frågor om oordning och oskick vid gudstjänsten;

c) vaka över att spridande av vilseförande läror må, såvitt möjligt är, före- kommas samt kyrklig tvedräkt och söndring förhindras;

d) vårda församlingens för kyrkliga ändamål avsedda egendom och hand­ hava de medel, som skola användas för nämnda ändamål;

e) även i övrigt ombesörja kyrkans angelägenheter. Skolrådet tillhör att:

a) utöva vården av och befattningen med folk- och fortsättningsskolan samt därmed sammanhängande angelägenheter; samt

b) handhava förvaltningen och vården av församlingsbibliotek. Såväl kyrkorådet som skolrådet åligger, i vad på vartderas särskilda befatt­ ning ankommer, därjämte att:

a) ombesörja verkställigheten av kyrkostämmans eller kyrkofullmäktiges be­ slut, i den mån ej sådan verkställighet uppdragits åt särskilt därtill utsedda styrelser, nämnder eller personer;

b) hava överinseendet över för särskilda förvaltnings- eller verkställighets- bestyr utsedda styrelsers, nämnders eller personers förvaltning;

c) till kyrkostämman eller kyrkofullmäktige göra de framställningar eller förslag, som av omständigheterna påkallas;

d) verkställa beredning av ärenden, som skola förekomma till behandling å kyrkostämma eller hos kyrkofullmäktige; samt

e) avgiva infordrade betänkanden i församlingens angelägenheter. Finnes fortsättningsskolestyrelse eller biblioteksstyrelse, tillkommer det så­ dan styrelse att handhava förvaltningen och vården, förstnämnda styrelse av fortsättningsskolan och sistnämnda styrelse av församlingsbibliotek.

§ B.

Kyrkorådet må i frågor, som röra religionens och sedernas vård, genom all­ varliga föreställningar och varningar söka förmå den felande till bättring. Lå­ ter sig den felande därigenom icke rättas, äger kyrkorådet att efter sakens be­ skaffenhet vidtaga den ytterligare åtgärd, som överensstämmer med lag och författningar.

Kallas någon, som är boende eller uppehåller sig inom församlingen, till in­ ställelse inför kyrkorådet för att höras i ordnings- eller sedlighetsmål, som är beroende på rådets omvårdnad, är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvida han minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan laga förfall, äger rådet fälla honom att böta fem kronor till kyrkokassan och genom vite till­ hålla honom att inställa sig. I fall av tredska äger rådet fälla honom till vitet samt förelägga högre vite. Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan den tredskande ändå ej förmås till inställelse, äger rådet erhålla handräckning hos polismyndigheten.

§ 4.

Ledamöter i kyrkorådet och skolrådet väljas av kyrkostämman eller, där kyrkofullmäktige finnas, av dem till det antal, som stämman eller fullmäktige

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

15

17

T annex- eller kapellförsamling med särskilt anställd präst skall denne eller den hans tjänst förestår föra ordet i kyrkorådet och skolrådet, när kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar ej är tillstädes.

Ordförande i kyrkoråd och skolråd för samfällighet, varom förmäles i kap. 2 § 4 mom. 1 andra stycket, är den präst, som förordnats att vara ordförande i kyrkostämman. Vid hinder för honom föres ordet i kyrkorådet av den präst, som förordnats att i hans ställe föra ordet i stämman. Vad sålunda stadgas skall ock gälla, där eljest församlingar tillhörande olika pastorat hava gemensamt kyrkoråd.

Skolrådet väljer inom sig för varje år en vice ordförande. Fortsättningsskolestyrelse och biblioteksstyrelse utse inom sig för varje år ordförande och vice ordförande.

Morn. 2. Är ordföranden i kyrkorådet hindrad att inställa sig vid rådets sammanträde, äger rådet utse en annan ledamot att för tillfället föra ordet.

Vad sålunda stadgas gäller ock för skolrådet, då både ordföranden och vice ordföranden äro hindrade att inställa sig.

§

8

.

Kyrkorådet och skolrådet sammanträda på ordförandens kallelse så ofta han’ finner det nödigt eller minst hafva antalet ledamöter gör framställning därom.

§ 9.

Suppleanterna böra i den vid valet bestämda ordningen kallas till tjänst­ göring, i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot eller vid uppkom­ men ledighet, som ej ännu kunnat fyllas, efter ledamot, som icke utsetts vid proportionellt val.

§

10

.

Kyrkorådet eller skolrådet må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av ledamöterna, ordföranden inberäknad, äro tillstädes.

Ledamot i kyrkorådet eller till tjänstgöring kallad suppleant, som utan an­ mält, av rådet godkänt hinder avhåller sig från sammanträde, skall böta till kyrkokassan fem kronor och dubbelt så mycket, örn sammanträdet måste i an­ seende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn ledamot eller till tjänstgöring kallad suppleant i skolrådet; dock skola böterna tillfalla skolkassan.

^§ 11

.

Med avseende å kyrkorådet och skolrådet skall vad i kap. 2 § 12 mom. 1 är stadgat för kyrkostämma äga motsvarande tillämpning; dock skall, där om­ röstning begäres, den alltid ske öppet.

^§ 12

.

Vid kyrkorådets eller skolrådets sammanträde skall ordföranden föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 78 haft. (Nr 100.)

Kling!. Majda proposition nr 100.

870 29 2

Den omständigheten, att kungörelse om sammanträde ej blivit anslagen eller att tillkännagivande ej blivit infört i tidning, utgör ej hinder för sammanträdets hållande.

Skriftlig kallelse till sammanträdet, innehållande sådan uppgift, som ovan sägs, hör, såvitt möjligt är, genom ordförandens försorg senast fyra dagar förut delgivas envar fullmäktig eller med posten översändas till honom.

§

12

.

Kyrkofullmäktige må ej företaga ärende eller besluta däri, såvida icke flera än hälften av dem äro tillstädes. Är tillstädesvarande fullmäktig enligt stad­ gandet i kap. 6 § 5 andra stycket hindrad att deltaga i visst ärende, utgör ej den omständigheten, att till följd därav antalet av de deltagande icke överstiger hälften av fullmäktiges hela antal, hinder för ärendets företagande.

Ledamot, som utan anmält, av kyrkofullmäktige godkänt hinder avhåller sig från sammanträde, skall böta till kyrkokassan fem kronor och dubbelt så mycket, örn sammanträdet måste i anseende till de närvarandes fåtalighet in­ ställas eller upplösas.

§ 13.

Varje kyrkofullmäktig äger en röst. Vid kyrkofullmäktigsammanträde äger inom församlingen tjänstgörande präst, ändå att han icke är kyrkofullmäktig, att deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

§ 14.

De ärenden, som företagas till avgörande av kyrkofullmäktige, skola förut vara vederbörligen beredda av kyrkorådet eller skolrådet eller annan styrelse, nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, eller av en eller flera särskilt för sådan beredning utsedda personer. Innan ärende, som beretts annorledes än av kyrkorådet eller skolrådet, företages till avgörande av kyrko­ fullmäktige, skall tillfälle lämnas kyrkorådet eller skolrådet att avgiva yttrande däröver.

Val må dock av kyrkofullmäktige förrättas utan föregående beredning. Detsamma gäller örn avgörande av ärende, som fordrar skyndsam handlägg­ ning och icke avser utgift eller anskaffande av medel därtill eller avhändande av församlingen tillhörig egendom eller efterskänkande av någon församlingens rättighet.

§ 15.

Ivan ärende, som handlägges å kyrkofullmäktigsammanträde, icke å den utsatta dagen bringas till slut, skall sammanträdet fortsättas å annan dag, varom, därest fullmäktige så besluta, kungörelse i vanlig ordning utfärdas. Be- slutes icke sådan kungörelse, har ordföranden att, innan sammanträdet upp­ löses, bestämma och för de närvarande tillkännagiva tid för det fortsatta sam­ manträdet.

Örn fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportionellt, gäller vad därom är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

27

högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger tio kronor för skatte­ krona,

2) mera än femton procent av förutvarande anslaget i församling, där högsta uttaxeringen av sådan skatt överstiger tretton kronor för skattekrona,

3) mera än tio procent av förutvarande anslaget i församling, där högsta ut­ taxeringen av samma skatt överstiger sexton kronor för skattekrona;

e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

f) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande; eller

g) efterskänkande av oguldna kommunalutskylder. Med allmän kommunalskatt förstås i c) och d) sådan skatt, evad den be­ sluta av stadsfullmäktige eller kyrkofullmäktige.

Mom. 3. Beslut örn beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp skall uttaxeras eller upplånas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

29

§ 18.

Efterskänkande av oguldna kommunalutskylder må av kyrkofullmäktige beslutas allenast där, efter prövning av varje särskilt fall, verkligt ömmande omständigheter befunnits föreligga.

Vad örn stadsfullmäktiges rätt att besluta örn ersättning åt innehavare av kommunalt uppdrag är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga örn kyrkofullmäktiges befogenhet att besluta örn dagtraktamente och reseersättning åt vald ledamot av kyrkoråd eller skolråd eller annan för hand- havande av församlingens angelägenheter tillsatt styrelse, nämnd eller bered­ ning eller åt revisor samt örn arvode åt revisor eller åt ledamot, som utsetts till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande eller verkställande ledamot eller till innehavare av annan motsvarande befattning inom rådet, styrelsen, nämnden eller beredningen.

§ 19.

Vid kyrkofullmäktiges sammanträde föres protokoll under ordförandens in­ seende av kyrkonotarien eller, vid förfall för honom, av annan därtill av ord­ föranden utsedd person.

Protokollet, av vilket skall framgå, vilka fullmäktige varit närvarande, skall upptaga för varje ärende överläggningsämnet och beslutet, med angivande huru­ vida och i vilken ordning omröstning företagits.

Justering av protokollet verkställes senast fjorton dagar efter sammanträdet å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver, av ord­ föranden jämte minst två därtill för varje gång av fullmäktige utsedda närva­ rande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige antingen genast eller vid sammanträde senast fjorton dagar därefter, varom vid tillfället under­ rättelse meddelas. Protokollet underskrives av protokollföraren samt bestyrkes,

Kungl. Maj.ts proposition nr i00.

31

underskriven och bevittnad, som nu är sagt, är den ogill. Fullmakt äger icke giltighet under längre tid än trettio dagar efter dagen för utfärdandet.

Ej må någon på grund av fullmakt föra talan eller utöva rösträtt för mera än en röstberättigad.

§ 3.

Kyrkostämma skall hållas, när det finnes erforderligt för behandling av ärende, i vilket beslutanderätten är förbehållen stämman.

Envar, som är röstberättigad å kyrkostämma, äger för uppgivet ärende be­ gära sådan stämmas hållande. Lämnas dylik framställning av ordföranden utan avseende, skall han, örn det begäres, meddela sitt beslut skriftligen med skälen därtill, över sådant beslut äger sökanden på sätt i kap. 7 § 3 sägs anföra besvär hos Överståthållarämbetet eller konsistorium; och skall därvid besvärs- tiden räknas från dagen, då sökanden erhöll del av beslutet. Mot överståthållar- ämbetets eller konsistoriums beslut må talan ej föras.

§ 4.

Vid kyrkostämman föres protokoll under ordförandens inseende av kyrko- notarien eller vid förfall för honom av annan därtill av ordföranden utsedd person.

Protokollet skall för varje ärende upptaga överläggningsämnet och beslutet med angivande huruvida och i vilken ordning omröstning företagits.

§

5

.

Vad i kap. 2 §§ 8 och 9, § 11 första och andra styckena, § 13 andra stycket, §§ 14—16, § 17 mom. 1 och 3, § 19 tredje, fjärde och femte styckena samt §§ 20—22 är stadgat örn kyrkofullmäktige skall i tillämpliga delar gälla i fråga örn kyrkostämma, dock att kyrkostämmans förhandlingar alltid skola vara offentliga samt att även i annat ärende än val omröstning skall ske med slutna sedlar, därest det begäres.

Kap. 4. Om församlingsdelegerade.

§

1

.

Kyrklig angelägenhet, som är av den allmänna beskaffenhet, att den angår hela huvudstaden samfällt och för vars avgörande erfordras församlingarnas gemensamma beslut, skall, sedan ärendet av Överståthållarämbetet eller kon­ sistorium överlämnats till församlingarna, å en och samma dag, som bestämmes av konsistorium, behandlas å kyrkofullmäktigsammanträden i de särskilda för­ samlingarna. örn de därvid fattade besluten skall konsistorium underrättas. Hava församlingarna stannat i olika beslut, skall den fråga, i vilken skiljaktig­ het förekommit, avgöras av församlingsdelegerade.

^§ 2

.

Församlingsdelegerade utses av kyrkofullmäktige i varje församling bland fullmäktige till ett antal av en delegerad för varje församling och därutöver

Protokollet skall upptaga, jämte de närvarandes namn, överläggningsämnet och beslutet.

Justering av protokollet verkställes senast fjorton dagar efter sammanträdet å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver, av ord­ föranden jämte minst två därtill för varje gång av delegerade utsedda närva­ rande delegerade. Justering må ock verkställas av delegerade antingen genast eller vid sammanträde senast fjorton dagar därefter, varom vid tillfället under­ rättelse meddelas. Protokollet underskrives, med anteckning örn justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen eller, där justeringen verk­ ställts av delegerade, minst två vid sammanträdet närvarande delegerade.

Sedan protokollet justerats, skall tillkännagivande om beslutet anslås vid konsistoriums expedition. Tillkännagivandet, vilket tillika skall innehålla upp­ gift å dagen, då detsamma anslagits, skall även dels tillställas församlingarnas kyrkoherdar för att anslås vid pastorsexpeditionerna dels ock införas i den tidning, vari överståthållarämbetets kungörelser vanligen intagas, så ock i minst två andra av huvudstadens dagliga tidningar.

Örn beslutet skall ock myndighet, som begärt ärendets handläggning av för­ samlingarna, erhålla underrättelse.

§ 9.

Med avseende å församlingsdelegerade och deras ordförande skall vad i kap.² §§ ²⁰ och ²² är stadgat beträffande kyrkofullmäktige och deras ordförande äga motsvarande tillämpning.

§

10

.

Angår kyrklig angelägenhet allenast några av huvudstadens församlingar, skall, därest församlingarna vid frågans behandling å kyrkofullmäktigsamman- träde stanna i olika beslut, frågan avgöras vid sammanträde med delegerade från dessa församlingar. Därvid skall vad i §§ ¹—9 är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kungl. Majus proposition nr 100.

33

Kap. 5. Om kyrkoråd och skolråd.

§ 1.

I varje församling skall finnas ett kyrkoråd och ett skolråd. Kyrkoråd och skolråd må, där det lämpligen låter sig göra, förenas till ett gemensamt kyrko- och skolråd.

Där församling finner det lämpligt, må för förvaltningen och vården av för- samlingsbibliotek utses särskild biblioteksstyrelse. Beträffande sådan styrelse skall, i den mån ej annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående skolråd.

^§ 2

.

Kyrkorådet tillkommer att:

a) i avseende på religionens och sedernas vård vaka över efterlevnaden av därom gällande författningar;

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 78 haft. (Nr 100.)

870 29 3

§ 4.

Ledamöter i kyrkorådet oell skolrådet väljas av kyrkofullmäktige till det antal, som fullmäktige finna lämpligt med hänsyn till församlingens vidd och folkmängd. Antalet ledamöter må dock, ordföranden inberäknad, icke vara under fem eller över elva. Jämte ledamöterna må utses suppleanter till det antal, som finnes lämpligt. Sker ej valet proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

§ 5.

Till ledamot i kyrkorådet eller skolrådet må väljas endast den som är röst­ berättigad vid val av kyrkofullmäktige samt boende inom församlingen och uppnått tjugufem års ålder ävensom visat intresse, då fråga är örn ledamot i kyrkorådet, att främja det kyrkliga församlingslivet samt, då fråga är örn leda­ mot av skolrådet, att befordra skolväsendet. I avseende å obehörighet att vara ledamot i kyrkorådet eller skolrådet samt rätt till avsägelse från sådant upp­ drag skall i övrigt vad i kap. 2 § 4 är stadgat om kyrkofullmäktig äga mot­ svarande tillämpning.

Vad örn ledamot i kyrkorådet eller skolrådet är stadgat gäller ock örn suppleant.

§

6

.

Ledamöter och suppleanter i kyrkorådet och skolrådet väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall förrättas före utgången av november månad året näst efter det, då all­ männa val av kyrkofullmäktige ägde rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår annan vald ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgöringstiden. Sådant val bör, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, äga rum å andra ordinarie kyrkofullmäktigsammanträdet under året.

§ 7.

Mom. 1. Ordförande i kyrkorådet och skolrådet är kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar eller den präst inom församlingen, som kyrkoherden där­ till förordnar.

Skolrådet väljer inom sig för varje år en vice ordförande. Biblioteksstyrelse utser inom sig för varje år ordförande och vice ordförande.

Moni. 2. Är ordföranden i kyrkorådet hindrad att inställa sig vid rådets sammanträde, äger rådet utse en annan ledamot att för tillfället föra ordet.

Vad sålunda stadgas gäller ock för skolrådet, då både ordföranden och vice ordföranden äro hindrade att inställa sig.

^§ 8

.

Kyrkorådet och skolrådet sammanträda på ordförandens kallelse så ofta han finner det nödigt eller minst halva antalet ledamöter gör framställning därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

35

§ 14.

Kyrkvärdar väljas av kyrkorådet bland dess ledamöter för den tid de blivit invalda i rådet.

§ 15.

Om kyrkorådets och skolrådets befattning med uppgörande av förslag till utgifts- och inkomststat samt örn revision och meddelande av ansvarsfrihet sägs i kap. ⁶.

Beträffande vård av kyrka och kyrkoegendom samt av medel, som stå under konsistoriums inseende, ävensom i fråga om föryttring av sådan egendom gäller vad särskilt är stadgat.

Kap. 6. Om avgifter och räkenskaper.

§ 1.

De avgifter, örn vilka kyrkofullmäktige eller församlingsdelegerade besluta, skola utom i de fall, för vilka annorlunda är i lag eller författning föreskrivet, utgå på sätt örn täckande av kommunens skattebehov är stadgat i förordningen örn kommunalstyrelse i Stockholm.

Den som är medlem av icke territoriell församling är icke skyldig att er­ lägga avgift till kyrka eller prästerskap i den territoriella församling, där han är mantalsskriven.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjänte, som tillkommer vissa främmande trosbekännare, är särskilt stadgat.

^§ 2

.

Utgifts- och inkomststat skall årligen upprättas för det nästföljande kalender­ året, särskilt för kyrkan samt särskilt för skolan, såvitt angår församlingen en­ skilt, och församlingsbibliotek. Finnes biblioteksstyrelse, skall utgifts- och inkomststat upprättas särskilt för församlingsbiblioteket.

A utgiftssidan i stat, som nu sagts, skola upptagas:

a) det löpande årets beräknade brist;

b) de belopp i kapital eller ränta, varmed församlingens skulder under det nästföljande året förfalla till betalning;

c) de anslag, som tidigare beslutats för nästföljande år, så ock de anslag, som beslutats i samband med statens fastställande, däribland även ett anslag för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det löpande årets beräknade behållning;

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det belopp, som ytter­ ligare skall anskaffas, ävensom sättet för dess anskaffande.

Församling må i stället för det löpande årets beräknade brist eller behåll­ ning upptaga det belopp, vartill nästföregående års brist eller behållning enligt avslutade räkenskaper uppgått.

§ 3.

Förslag till utgifts- och inkomststater skola uppgöras för kyrkan av kyrko­ rådet samt för skolan och församlingsbibliotek av skolrådet, Finnes biblioteks-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

37

39

Kungl. Majus proposition nr 100.

för bevarande av församlingens rätt skall vidtagas. Anställes ej talan å den förvaltning revisionsberättelsen avser inom ett år från det berättelsen fram­ lades å kyrkofullmäktigsammanträde, skall så anses, som om ansvarsfrihet blivit beviljad. Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats må talan föras på grund av brottslig handling, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handlingen.

Kap. 7. Orri underställning och besvär.

§

1

.

För att vinna bindande kraft skola kyrkofullmäktiges beslut underställas Konungens prövning och fastställelse, då de angå:

a) avhändande eller pantförskrivning av sådan församlingen tillhörig fastig­ het, som utan att räknas till kyrkoegendom för något dess gemensamma nytta avseende ändamål tillfallit församlingen genom gåva eller testamente, ävensom överenskommelse, som medför ändring i någon församlingens rättighet till sådan fastighet;

b) upptagande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen, dock att underställning icke erfordras, där ej i följd av beslutet sammanlagda beloppet av församlingens utan underställning skedda upplåning överstiger hälften av den summa, som för det sistförflutna kalenderåret beslutits skola i försam­ lingen anskaffas genom uttaxering; eller

c) utgifter, som erfordra uttaxering under längre tid än fem år. Beslut, som skall underställas Konungens prövning, skall insändas till Över­ ståthållarämbetet, vilket det åligger att överlämna handlingarna jämte eget yttrande till Konungen.

^§ 2

.

överståthållarämbetets godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt beslut rörande arvode enligt kap. ² § 18 andra stycket.

Samtliga av församlingen för ett och samma kalenderår fattade beslut av beskaffenhet, som nyss sagts, skola samtidigt och senast under det år besluten avse underställas överståthållarämbetets prövning, vid äventyr att beslut, så­ vida ej särskilda omständigheter anses böra föranleda undantag, icke vinner godkännande. Till ledning vid prövningen av dessa beslut skall tillgång beredas Överståthållarämbetet till tablå över församlingens ekonomiska ställning det år besluten avse.

Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

över vägrad fastställelse må församlingen föra klagan hos Konungen.

§ 3.

Medlem av församling, som ej nöjes åt kyrkofullmäktiges beslut, äger att söka rättelse däri genom besvär, örn beslutet

icke tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet, eller

kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. Besvären skola, jämte det överklagade beslutet, före klockan tolv å fjortonde

Kungl. Majus proposition nr 100.

41

Förslag

till

Lag om införande av lagen om församlingsstyrelse m. m.

Härigenom förordnas som följer:

§ ¹.

Från och med den 1 januari 1932 skola, med iakttagande av vad i denna lag stadgas, följande nu antagna lagar lända till efterrättelse:

lagen örn församlingsstyrelse; lagen örn församlingsstyrelse i Stockholm; lagen om kommunala och kyrkliga val, i vad den avser val av kyrkofull­ mäktige;

lagen örn proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m. i vad den avser val å kyrkostämma och inom kyrkofullmäktige; samt

lagen örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, i vad den avser ändring i 38, 40, 42, 43 och 45 §§ i sistnämnda lag.

^§ 2

.

Genom de nya lagarna upphävas följande förordningar och stadga: förordningen den 21 mars 1862 (nr 15) örn kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd;

förordningen den 20 november 1863 (nr 58 s. 1.) om kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm;

förordningen den 5 maj 1882 (nr 20) angående kyrkofullmäktige och kyrko­ nämnd i Göteborg; samt

stadgan den 13 juni 1913 (nr 79) om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m. i vad den avser val å kyrkostämma;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring av vad sålunda upphävda författningar innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot de nya lagarnas bestämmelser.

§ 3.

Allmänna val av kyrkofullmäktige i enlighet med de nya bestämmelserna skola äga rum under år 1931.

Beslut örn valkretsindelning skall före den ¹ april 1931 meddelas beträffande församling i Stockholm av magistraten och beträffande annan församling av länsstyrelsen. Innan sådant beslut meddelas, skall tillfälle lämnas kyrko­ stämman att avgiva yttrande i ärendet.

Val av sådan ledamot i valnämnden eller i magistraten eller sådan särskild deputerad eller suppleant, som avses i § 5 mom. 2 i lagen örn kommunala oell kyrkliga val, må äga rum under år 1931.

Revisorer för granskning av församlings förvaltning under år 1932 samt suppleanter för dem skola med tillämpning av de nya bestämmelserna utses under år 1931.

§ 4.

I fråga om offentliggörande, underställning och godkännande av beslut, som fattats före den 1 januari 1932, så ock angående sökande av ändring i sådant beslut skola, där ej annat följer av vad i § 3 stadgas, förut gällande föreskrifter tillämpas.

§ 5.

Utgår tjänstgöringstiden för vald ledamot eller suppleant i kyrkoråd, skol­ råd, fortsättningsskolestyrelse eller biblioteksstyrelse tidigare än den 31 decem­ ber 1932, må val av ny ledamot eller suppleant icke ske för längre tid än till utgången av nämnda år. Tjänstgöringstiden för ledamot eller suppleant, som före den 1 november 1932 valts för längre tid än till och med den 31 december 1932, skall utgå sistnämnda dag.

§ ⁶.

Har beträffande folk- och fortsättningsskoleväsendet i församling förord­ nande meddelats enligt § ¹ i lagen örn skolstyrelse i vissa kommuner, må, där enligt i vederbörlig ordning fattat beslut med lärarbefattning inom församlingen skall vara förenad organist- eller klockarsyssla eller båda dessa sysslor eller kyrkosångarbefattning, skolråd tills vidare finnas i församlingen med uppgift att vidtaga de åtgärder för tillsättande av sådan befattning, som ankomma på skolråd.

§ 7.

Närmare föreskrifter örn tillämpning av denna lag med avseende å kyrkliga samfälligheter, som avses i kap. ¹ § ¹ i lagen örn församlingsstyrelse, meddelas av Konungen.

§

8

.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i de nya lagarna, skall denna i stället tillämpas.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Kungl. Majus proposition nr 100.

43

Förslag

tili

Lag om skolstyrelse i vissa kommuner.

Härigenom förordnas som följer:

§ I-

I lands- eller stadskommun, som sammanfaller med skoldistrikt, ma, där kommunal- eller stadsfullmäktige finnas, folk- och fortsättningsskoleväsendet utgöra en för kommunen gemensam angelägenhet, vilken kommunen såsom så­ dan har att vårda. Förordnande härom meddelas av Konungen efter framställ­ ning av kommunal- eller stadsfullmäktige eller av kyrkostämma eller, där kyrkofullmäktige finnas, av dessa.

§

2

.

Har förordnande meddelats enligt § 1, skola kommunens kostnader för folk- och fortsättningsskoleväsendet beslutas och utgöras på sätt örn kommunal- utskylder är stadgat. Skoldistrikt äger dock enligt gällande folkskolestadga att såsom bidrag till kostnaderna för skolväsendet upptaga särskild avgift av envar, som erlägger mantalspenningar.

§ 3.

Folkundervisningen i kommun, beträffande vilken förordnande meddelats enligt § 1, ordnas enligt bestämmelser, som utfärdas av Konungen.

§ 4.

I kommun, beträffande vilken förordnande meddelats enligt § ¹, handhaves förvaltningen och vården av folk- och fortsättningsskoleväsendet av en folk- skolestyrelse.

För förvaltningen och vården av fortsättningsskolan må, där kommunen fin­ ner det vara till fördel för skolväsendet, utses särskild fortsättningsskolestyrelse.

Beträffande fortsättningsskolestyrelse skall, i den mån ej annat är före­ skrivet, i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående folkskole- styrelse.

§ 5.

Folkskolestyrelsen tillkommer, såvitt angår folk- och fortsättningsskole­ väsendet, att:

a) i enlighet med gällande författningar och reglementen ordna och med uppmärksamhet följa undervisningen;

b) utöva den ekonomiska förvaltningen ävensom hava tillsyn över lokaler, som upplåtits för undervisningen och dithörande anstalter;

c) tillsätta och avskeda lärare samt tjänstebiträden, vilka ställts till styrel­ sens förfogande; dock skall x fråga örn tillsättande av lärarhefattning, med

eller stadsfullmäktige ock folkskolestyrelsen sålunda, att fullmäktige välja det antal ledamöter, som är närmast under hälften, och folkskolestyrelsen övriga ledamöter.

Jämte ledamöter i folkskolestyrelse och fortsättningsskolestyrelse må på enahanda sätt utses suppleanter till det antal, som finnes lämpligt. Sker ej valet proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

Kungl. Majus proposition nr 100.

45

§

8

.

Till vald ledamot i folkskolestyrelsen må utses endast den som är röstberät­ tigad vid kommunal- eller stadsfullmäktigval eller, vad angår ledamot, som utses av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige, äger rösträtt å kyrkostämma, ävensom uppnått tjugufem års ålder och visat intresse att befordra skolväsendet.

Ledamot i folkskolestyrelsen kan ej den vara, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd;

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning;

d) på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befatt­ ning eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är sagd, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kail medföra sådan påföljd; eller

e) är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan. Yad örn ledamot i folkskolestyrelsen är stadgat gäller ock örn suppleant. Vid val av ledamöter i fortsättningsskolestyrelse skall tillses, att det prak­ tiska arbetets intressen bliva i vederbörlig mån företrädda inom styrelsen.

§9.

Valda ledamöter och suppleanter i folkskolestyrelsen väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall förrättas i november eller december månad året näst efter det, då all­ männa val av kommunal- och stadsfullmäktige ägde rum, och skall vara pro­ portionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, örn samtliga väljandes antal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med ¹. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom be­ stämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår annan vald ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgöringstiden.

§

10

.

Folkskolestyrelsen väljer inom sig för varje år ordförande och vice ord­ förande.

Envar äger att taga avskrift av folkskolestyrelsens protokoll och att utan avgift få avskriftens riktighet bestyrkt.

§ 16.

Ordföranden åligger att ombesörja folkskolestyrelsens skriftväxling, mot­ taga alla till styrelsen ställda framställningar, tillse att räkenskaper förås i enlighet med givna föreskrifter, vårda styrelsens handlingar och hålla register över dem.

§ 17.

Folkskolestyreisen utser för varje år inom eller utom sig en kassaförvaltare.

§ 18.

Det åligger folkskolestyrelse i landskommun att före den 15 januari varje år till kommunalnämnden avlämna redovisning för de medel styrelsen under nästföregående kalenderår omhänderhaft.

I stadskommun skall folkskolestyrelse före den ¹ mars varje år till drätsel­ kammaren avlämna redovisning, som nyss nämnts.

Lämnad redovisning skall upptagas i kommunens allmänna räkenskaper och granskas tillika med dem.

§ 19.

Angående fullföljd av talan mot folkskolestyrelses beslut gäller vad i lag eller författning finnes stadgat beträffande talan mot beslut av skolråd. Där­ vid skall tiden för talans fullföljande räknas, där beslutet rör uteslutande enskild persons förhållande, från den dag, då beslutet genom utdrag av proto­ kollet delgavs klaganden, och i annat fall i landskommun från den dag, då till­ kännagivande örn verkställd justering av det över beslutet förda protokollet enligt § 15 ägde rum, och i stadskommun från den dag, då förteckning, däri beslutet upptagits, anslogs hos styrelsen.

§

20

.

Förordnande enligt § 1 skall träda i tillämpning från och med den 1 januari visst år efter det förordnandet meddelats.

Har förordnande meddelats, skall, såvitt Konungen ej annorlunda förord­ nat, kommunen omedelbart övertaga de rättigheter församlingen eller försam­ lingarna hava till egendom och medel, som anslagits till eller användas för folk- och fortsättningsskoleväsendet, ävensom ikläda sig skyldighet att full­ göra de förbindelser i fråga härom, för vilka församlingen eller församlingarna häfta.

Val av ledamöter och suppleanter i folkskolestyrelsen skall förrättas, innan förordnande trätt i tillämpning. Tjänstgöringstiden för dem skall utgå den 31 december året näst efter det, då nästa gång allmänna val av kommunal- och stadsfullmäktige äga rum.

"Räkenskaperna för folk- och fortsättningsskoleväsendet för året närmast före

Kungl. Majus proposition nr 100.

47

Kungl. Majus proposition nr 100.

49

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i stats­ rådet å Stockholms slott den 31 januari 1930.

N ärvarande: Statsministern

L^indman,

ministern för utrikes ärendena

T^rygger,

statsråden

L^ijbeck, B^eskow, L^undvik, B^orell, ^von S^teyern, M^almberg, L^indskog, B^issmark, J^ohansson, D^ahl.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social- och finans­ departementen anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Lindskog:

På föredragning av chefen för socialdepartementet har Kungl. Majit förut denna dag beslutat avlåtande till riksdagen av proposition med förslag till: lag örn kommunalstyrelse på landet; lag örn kommunalstyrelse i stad; lag örn kommunala och kyrkliga val; lag örn proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m.; lag örn ändrad lydelse av vissa para­ grafer i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning; samt vissa därmed sammanhängande författningar.

Till grund för nämnda förslag har legat ett av landshövdingen Hj. L. Hammarskjöld den 10 februari 1928 avgivet yttrande med förslag angående revision av gällande förordningar örn kommunalstyrelse på landet och i stad ni. m. De av landshövdingen Hammarskjöld framlagda förslagen omfattade bland annat förslag till: lag örn kommunalstyrelse (kommunallag); lag, inne­ fattande vissa bestämmelser örn allmänna val (vallag); lag örn proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting, å kommunalstämma m. m.; samt lag om valsedelsförsändelser.

Med frågan örn revision av förordningarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad hava vid olika tillfällen sammanförts vissa förslag örn vidtagande av ändringar i förordningarna den ²¹ mars 1862 örn kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd ävensom den 20 november 1863 örn kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm. Dessa förslag avse dels införande av ett representativt system i församlingarna, dels skolärendenas överflyttande från den kyrkliga till den borgerliga kommunen, dels ock meddelande av föreskrifter rörande så kallade kyrkliga samfälligheter.

Beträffande den tidigare behandlingen av nämnda spörsmål får jag hän­ visa till den redogörelse, som lämnats av de så kallade kyrkofullmäktig- sakkunniga i deras den 30 december 1922 avgivna betänkande med förslag till lag om församlingsstyrelse samt till bestämmelser om folkskolärendenas överflyttning från den kyrkliga till den borgerliga kommunen m. m. (Statens offentliga utredningar 1923: 4.) Här må endast erinras örn följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 78 haft. (Nr 100.) ^{870 29} 4

Historik.

Kun f/l. Majds proposition nr 100.

51

sedda medel, som uppbäras av vederbörande kyrkoråd, ålagts kyrkorådet. Sedan yttranden över framställningen avgivits av länsstyrelserna i samtliga län samt domkapitlen ävensom den 11 februari 1921 av kammarkollegium, uppdrog Kungl. Maj:t den 3 februari 1922 åt de sakkunniga att avgiva utlå­ tande i ärendet.

Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade de sakkunniga med sitt före- nämnda betänkande den 30 december 1922 förslag till lag örn församlings- styrelse oell till lag örn församlingsstyrelse i Stockholm jämte flera i sam­ band därmed stående författningar. Enligt de sakkunnigas förslag skulle församling äga att, med undantag för vissa grupper av ärenden, överlåta den församlingen tillkommande beslutanderätten åt valda fullmäktige, kallade kyrko­ fullmäktige. Vidare skulle ärenden rörande folk- oell fortsättningsskolunder- visningen med dithörande anstalter samt angående församlings- och skolbib­ liotek överflyttas från den kyrkliga till den borgerliga kommunen. I för­ slaget upptogos även vissa bestämmelser rörande kyrkliga samfälligheter. — Över de sakkunnigas förslag såvitt nu är i fråga inhämtades utlåtanden från skolöverstyrelsen, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, domkapitlen samt Stockholms stads konsistorium och hovkonsistorium, statens folkskolinspektörer ävensom allmänna svenska prästföreningen och centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening.

Den av de sakkunniga behandlade frågan örn överflyttande av skolärendena till den borgerliga kommunen upptogs ånyo vid 1925 års riksdag. I en inom andra kammaren väckt motion, nr 128, hemställde nämligen herr Mosesson, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla örn förslag till sådan lagänd­ ring rörande folkskoleväsendet i större landskommuner, att Kungl. Majit kunde förordna, att i kommun, som gjorde framställning därom, folk- och fortsättningsskoleväsendet skulle utgöra en angelägenhet, som den borgerliga kommunen hade att vårda i likhet med vad som stadgades i lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer. Med anledning av motio­ nen anhöll riksdagen i skrivelse den 13 mars 1925, nr 72, att Kungl. Majit ville taga under övervägande frågan om utsträckning av nämnda lag att gälla även för landsbygden. — Över framställningen avgåvos utlåtanden av kam­ markollegium, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i samtliga län, domkapitlen och statens folkskolinspektörer samt styrelsen för svenska landskommuner­ nas förbund.

Spörsmålen om införande av representativt system i församlingarna och örn legislativ reglering av kyrkliga samfälligheter upptogs åter vid 1926 års riksdag, då herr Forssell m. fl. i en inom andra kammaren väckt motion, nr 84, hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn förslag till lagbestämmelser dels rörande möjlighet för kyrkokommun att införa kyrkofullmäktige, dels ock angående kyrkliga samfälligheter.

I sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr ²¹, anförde kon­ stitutionsutskottet bland annat:

Utskottet ville ingalunda förneka, att med den nuvarande ordningen för avgöranden inom den kyrkliga kommunen åtskilliga olägenheter vore för-

Kyrkofullmäktigsakkunniga

1922.

Riksdagen 1925 äng. skolärendenas överflyttande.

Riksdagen 1926 äng. representativt system i för­

samlingarna och kyrkliga samfälligheter.

52

knippade, mot vilka införandet av fullmäktigsystein skulle kunna råda bot. Särskilt inom större kommuner utgjorde nämligen kyrkostämman en synner­ ligen talrik församling, vars förhandlingar kunde bliva mycket tidsödande. Ej heller kunde det bestridas, att kyrkostämman i betänklig grad erbjöde möjligheter till sådana överrumplingar och under tillfälliga stämningar fattade beslut, vilkas förekommande vore ett av de förnämsta motiven för införande av representativt system överhuvud taget.

Men å andra sidan funne utskottet mindre lämpligt att avlåta en skri­ velse av det innehåll motionärerna föreslagit. Efter vad utskottet inhämtat, hade den av 1925 års riksdag begärda undersökningen rörande folkskol- ärendenas överflyttning till den borgerliga kommunen redan fortskridit så långt, att förslag till riksdagen i denna del syntes kunna motses inom en snar framtid. Att, såsom möjligen kunde tänkas ifrågakomma, anknyta det förevarande spörsmålet till sagda undersökning, syntes under sådana för­ hållanden icke böra förordas, då ju den utan tvivel mera påkallade reform, som denna ställde i utsikt, därigenom till äventyrs skulle fördröjas. Där­ till komme, att enligt utskottets mening frågan örn skolärendenas överflytt­ ning bäst läte sig lösas, örn den ej ånyo förknippades med spörsmålet örn kyrkofullmäktiges införande. Att åter tänka sig ett fristående fullföljande av utredningen rörande den förra frågan och utan att avvakta resultatet därav begära förslag i den senare, syntes ej heller lämpligt. Alldeles otänkbart vore icke, att detta resultat i viss mån kunde komma att inverka på frågan örn införande av representativt system i kyrkokommunen. I samma mån som därigenom tillfälle bereddes att även i landskommunerna från kyrko­ stämman avlyfta den väsentliga del av dess arbetsuppgifter, som skolärendena utgjorde, minskades obestridligen de påtalade olägenheterna. Utan betydelse i berörda sammanhang vore ej heller, att den pågående utredningen icke syntes kunna väntas leda till ett obligatoriskt överflyttande av skolärendena till den borgerliga kommunen, utan blott till att möjligheter öppnades även för landskommunerna — och kanske endast för en del av dessa — att be­ sluta en dylik överflyttning. Särskilt förtjänade uppmärksammas, att under sådana förhållanden införandet av kyrkofullmäktige skulle kunna medföra, att skolangelägenheterna inom landskommunerna komme att behandlas på tre olika sätt: av kyrkostämma, kyrkofullmäktige eller kommunalfullmäktige. Det syntes påtagligt, att klara linjer i berörda hänseenden vore önskvärda för bedömandet både av det framtida behovet överhuvud taget av repre­ sentativt system i kyrkokommunerna och av eventuellt erforderliga begräns­ ningar med avseende på kommunernas rätt att besluta dylikt system.

Utskottet erkände sålunda det behjärtansvärda i kravet på införande av representativt system även för den kyrkliga kommunen men ansåge, att innan frågan örn skolärendenas möjliga överflyttande till den borgerliga kommunen avgjorts, tiden ej vore inne för en framställning från riksdagens sida. Utskottet ansåge sig emellertid kunna förvänta, att Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande spörsmål.

Då utskottet alltså icke funné sig böra biträda motionärernas hemställan beträffande införande av kyrkofullmäktige, avstyrkte utskottet även det som en direkt följd av denna hemställan i motionen framförda förslaget örn kyrk­ liga samfälligheter.

Utskottet hemställde sålunda, att motionen icke måtte till någon riks­ dagens åtgärd föranleda. Riksdagen biträdde utskottets uppfattning.

^Riksdagen Vid 1928 års riksdag yrkades i en inom andra kammaren väckt motion, 1928 äng nr ²¹⁰ av herr Jönsson i Boa m.fl., att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:! ^{system i för-} anhålla ^örn verkställande av förnyad utredning om införande av bestämmelser ^samlingarna, rörande möjlighet för kyrkoförsamling att införa kyrkofullmäktige.

Kungl. Majus proposition nr 100.

Konstitutionsutskottet erinrade i sitt utlåtande, nr 11, om frågans tidigare behandling samt yttrade vidare:

Utskottet funne i likhet med 1926 års utskott starka skäl tala för in­ förandet av representativt system även för den kyrkliga kommunen. Åt­ skilliga olägenheter vore obestridligen förknippade med den nuvarande ord­ ningen för besluts fattande inom församlingarna, såsom i utskottets ut­ låtande 1926 närmare utvecklats.

Utskottet funne ävenledes — i motsats till vad fallet varit år 1926 — att, i det läge omförmälda fråga kommit, en framställning från riksdagens sida med begäran örn utredning vore påkallad. Förslag rörande skol- ärendenas överflyttning till den borgerliga kommunen, vilket riksdagen år 1925 begärt, hade ännu icke framlagts. Enligt vad utskottet inhämtat hade sådant förslag varit avsett att framläggas för 1928 års riksdag. Emellertid hade det av landshövdingen Hammarskjöld framlagda förslaget till revision av gällande kommunalförfattningar ansetts inverka på frågan örn skolären- denas överflyttning på sådant sätt, att förslag därom icke borde framläggas förrän i samband med förslag örn en allmän revision av kommunalförfatt­ ningarna.

Utskottet beklagade, att frågan örn skolärendenas överflyttning icke kunnat lösas självständigt. Den förutsättning, varifrån utskottet utgått 1926, före- låge emellertid därmed icke längre, och utskottet funne därför oundvikligt, att även frågan örn kyrkofullmäktiginstitutionens fakultativa införande bleve löst i samband med den allmänna revisionen av kommunalförfattningarna. Behovet av kyrkofullmäktige gjorde sig för varje år alltmera kännbart, och den nuvarande ordningen, enligt vilken kyrkostämma obligatoriskt hade att besluta örn alla församlingens angelägenheter, medförde, även örn man bort- såge från skolärendena, på en del håll allvarliga svårigheter.

Med stöd av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen ville i skri­ velse till Kungl. Majit anhålla örn upptagande till prövning av frågan örn införande av en kyrkofullmäktiginstitution i samband med den allmänna revisionen av kommunallagarna och den därmed enligt erhållen upplysning- sammanförda frågan örn skolärendenas möjliga överflyttning till den borger­ liga kommunen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter skrivelse i ämnet avläts den 23 mars 1928, nr ⁸⁶. — Över skrivelsen inhämtades yttranden från Över­ ståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län samt domkapitlen och Stockholms stads konsistorium.

I en vid 1929 års riksdag inom första kammaren väckt motion, nr 117, hemställde herr Thulin, att riksdagen måtte för sin del antaga ett av honom framlagt förslag till lag angående folkskoleväsendet i vissa kommuner på landet. Förslaget innebar i huvudsak, att de i lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer givna bestämmelserna skulle ut­ sträckas att gälla även för landsbygden.

Rörande motionen yttrade konstitutionsutskottet i utlåtande, nr ⁶, bland annat:

Ehuru utskottet vidhölle sin uppfattning, att frågan om skolärendenas överflyttning till den borgerliga kommunen snarast möjligt borde bringas till lösning, kunde utskottet likväl icke förorda bifall till motionen. Frågan syntes icke kunna lösas så enkelt som motionären tänkt sig. Även vissa detaljproblem, som berörts vid den med anledning av 1925 års riksdags-

Kungl. Maj:t$ proposition nr 100.

53

Riksdagen 1929 äng. skolärendenas överflyttande.

55

muner. Tillika vidtogos i lagen vissa, huvudsakligen formella jämkningar i syfte att bringa densamma i överensstämmelse med de ändrade bestämmel­ serna örn församlingarnas styrelse.

Det sålunda verkställda arbetet ledde till uppgörande av utkast till: lag örn församlingsstyrelse; lag örn församlingsstyrelse i Stockholm; lag örn kommunala val; lag örn proportionellt valsätt vid val inom landsting, a kommunalstämma m. m.;

lag örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning;

lag örn införande av lagen örn församlingsstyrelse m. m.; samt lag örn skolstyrelse i vissa .kommuner. Över utkasten jämte en därvid fogad promemoria hava yttranden avgivits av kammarkollegium, skolöverstyrelsen, Överståthållarämbetet och länsstyrel­ serna i samtliga län, domkapitlen samt Stockholms stads konsistorium och hovkonsistorium, magistraten i Stockholm, statens folkskolinspektörer, fler­ talet församlingar i Stockholm och Göteborg, kyrkofullmäktige i Göteborg och Malmö stads församlingars sammansatta kyrkoråd ävensom styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund samt centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen.

Utkasten till lag örn församlingsstyrelse, lag örn församlingsstyrelse i Stockholm, lag örn införande av lagen örn församlingsstyrelse m. m. samt lag örn skolstyrelse i vissa kommuner torde få såsom bilagor fogas vid pro­ tokollet i detta ärende (se bilagor A—D). Övriga utkast hava behandlats i den på chefens för socialdepartementet föredragning avlåtna propositionen.

Rörande de i utkasten föreslagna grunderna för församlingarnas orga­ nisation har yttrande avgivits även av 1929 års kyrkomöte. I en vid kyrkomötet väckt motion, nr 37, föreslogo herr Holmquist m. fl., att kyrkomötet måtte i skrivelse hemställa, att Ivungl. Majit vid det slutliga utarbetandet av förslag till lag örn församlingsstyrelse m. m. måtte tillse, att icke den kyrkliga kommunen i strid mot den hittillsvarande utvecklingen upplöstes i den borgerliga utan att den svenska kyrkoförsamlingens möjlig­ het bevarades att efter sin ideella oell historiska särart allt bättre kunna lösa de henne påvilande uppgifterna särskilt i fråga om det religiösa församlings­ arbetet. I anledning av motionen anhöll kyrkomötet, som icke på ärendets då­ varande stadium kunde taga ställning till lagförslagens detaljer men ansåge angeläget att framhålla de principiella kyrkliga synpunkterna, i skrivelse den 2 november 1929, nr 22, att Kungl. Majit vid det slutliga utarbetandet av förslag till lag om församlingsstyrelse m. m. ville tillse, att inga åtgärder måtte vidtagas, som kunde vara ägnade att försvaga den kyrkliga försam­ lingens hittillsvarande självständighet eller försvåra strävandena att göra henne allt mera skickad att lösa de henne påvilande uppgifterna, särskilt i fråga örn det inre församlingsarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Kyrkomötet

' 1929.

56

Allmänna synpunkter.

Representa­ tivt system

försam­

lingarna.

Kyrkofull-

mäktigsakkimniga.

Den ur kyrklig synpunkt viktigaste av de nu föreliggande frågorna är spörsmålet om införande av ett representativt system i församlingarna.

i

Såsom redan antytts föreslogo kyrkofullmäktig sakkunnig a i sitt betänkande medgivande av rätt för församling att, med undantag för vissa grupper av ärenden, överflytta sin beslutanderätt å valda kyrkofullmäktige. De sakkun­ nig — vilka även förordade ett obligatoriskt överförande av skolärendena till den borgerliga kommunen — anförde i sin motivering bland annat följande :

Beträffande den till de sakkunnigas behandling överlämnade frågan, huru­ vida och i vad mån representativt system kunde införas jämväl i den kyrk­ liga kommunen, kunde de sakkunniga åberopa samma skäl, som föranlett, att fullmäktiginstitutionen införts i de borgerliga kommunerna och där senast genom de vid 1918 års urtima riksdag fattade besluten än ytterligare utvecklats och befästats. I berörda hänseende hade de för den senaste kommunala rösträttsreformens förberedande tillkallade sakkunniga i sitt den 10 april 1918 avgivna betänkande yttrat följande:

»I vårt land liksom i andra länder med kommunal självstyrelse har man ansett nödigt att uppställa vissa garantier mot densammas missbrukande, garantier mot majoritetsförtryck, mot en äventyrlig finanspolitik eller eljest okloka eller förhastade beslut av de kommunala primärförsamlingarna och representationerna. — Bland dessa garantier böra även räknas bestämmelser om kommunal representation. Bepresentationssystemet innebär, att den kommunala beslutanderätten anförtros till dem, som besitta kommunmed­ lemmarnas förtroende. Det torde kunna förutsättas, att dessa kommunala representanter besluta och handla i kommunala frågor under särskilt ansvar i vida högre grad än de enskilda deltagarna i en stämma. Överraskningar och överrumplingar måste bliva långt mera sällsynta inom en till sin sam­ mansättning bestämd representation än inom en primärstämma, där, allt efter omständigheternas och tillfälligheternas makt, än det ena än det andra ele­ mentet är starkast representerat. Ju större kommunen är, desto tyngre ar­ beta dess stämmor, desto större spelrum lämnas åt tillfälligheter och kupper vid avgörandet av kommunala ärenden. — Inom vidsträcktare kommuner innebär för övrigt systemet med primärstämmor en stor olägenhet för och en orättvisa mot de medlemmar av kommunen, som hava sitt hem i dess utkanter. Erfarenheten har visat, att det i större kommuner endast är ett fåtal av kommunens medlemmar, vanligen de som hava sin bostad i själva »kyrkbyn», som bevista stämmorna och där utan något särskilt uppdrag be­ sluta å hela kommunens vägnar.»

Av nämnda sakkunniga införskaffade uppgifter angående omröstnings förekomst å kommunalstämma samt angående antalet vid dylika omröstningar avgivna röster lämnade också ett tydligt bevis för, huru fåtaligt besökta stämmorna i själva verket vore. Antalet deltagare i nämnda stämmor be­ löpte sig nämligen i genomsnitt till allenast 9 % av de röstberättigade, medan motsvarande siffra för deltagandet i landstingsmannavalen år 1919 i lands­ kommunerna utgjort ej mindre än 65.4 ?&. Och någon anledning gtt antaga, att kyrkostämmorna i regel vöre flitigare besökta än vad fallet vöre med kommunalstämmorna förefunnes icke.

Urtima riksdagen hade i skrivelse den 19 december 1918 — i likhet med det särskilda utskott, som haft frågan till förberedande behandling — ut­ talat, att åtskilliga skäl talade för att, i likhet med vad som vore fallet inom den borgerliga kommunen, genom införandet av ett representativt system även för den kyrkliga kommunens vidkommande trygga en god handläggning av de inom denna förekommande ärendena, och hade i sammanhang där-

Kungl. Majus proposition nr 100.

57

med påpekat, att detta spörsmåls upptagande nödvändigtvis måste föranleda en närmare granskning av tidsenliglieten i att vissa grupper ärenden, sär­ skilt de med skolväsendet sammanhängande, folie under den kyrkliga kom­ munens beslutanderätt. I överensstämmelse härmed ginge också de sak­ kunnigas förslag ut på att för den kyrkliga kommunen representativt system skulle införas, dock endast örn församlingen så beslutade (fakultativt).

I berörda sammanhang ville de sakkunniga till granskning upptaga spörs­ målet, huruvida, efter folkskolärendenas överflyttning till den borgerliga kommunen, eventuella kyrkofullmäktige tilläventyrs skulle få ett alltför be­ gränsat verksamhetsfält och att följaktligen fullmäktigsystem för den kyrk­ liga kommunen knappast kunde anses vara av behovet påkallat. För ut­ redning av sagda fråga hade de sakkunniga till en början infordrat såväl kyrkostämmo- som kommunalstämmo- och stadsfullmäktigeprotokoll från in­ emot ett femtiotal representativa kommuner av olika typer och storleks- grupper och belägna i olika delar av landet. Av de ifrågavarande kom­ munerna vore trettiofyra landskommuner och återstoden städer, där oftast redan vid den tid undersökningen avsett skolan varit en av den borgerliga kommunens angelägenheter. Två årgångar av nämnda protokoll — i allmän­ het 1915 och 1916 — hade sedermera bearbetats därhän, att i desamma före­ kommande ärenden allt efter sin art uppdelats i grupper. Därvid hade som regel varje paragraf i protokollet behandlats såsom ett ärende, dock att paragrafer, som avhandlade allenast protokollsjustering, ej medräknats. Denna gruppering hade bland annat givit de slutresultat, som meddelades i föl­ jande tablå:

Antal ärenden

Absoluta tal I % av samtliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Lb. st. Lb. o. St.

Lb.

st. Lb.o.St.

I.

Enligt nuvarande fördelning.

I den kyrkliga kommunen... 1,718 614 2,332 33.2

11.2

21.9

I den borgerliga » 3,461 4,854 8,315

66.8

88.8

78.i

Summa 5,179 5,468 10,647¹⁰⁰. o¹⁰⁰.o¹⁰⁰. o

II.

Efter föreslagen överflyttning.

I den kyrkliga kommunen... 1,185 502 1,687 22.9 9.2 15.8 I den borgerliga » 3,994 4,966 8,960 77.i 90.8 84.2

Summa 5,179 5,468 10,647¹⁰⁰. o¹⁰⁰. o¹⁰⁰. o

Denna tablå angåve tydligt nog, att med hänsyn till antalet ärenden den av de sakkunniga föreslagna överflyttningen av skolan och därmed samman­ hängande frågor från den kyrkliga till den borgerliga kommunen icke skulle åstadkomma en så stor verkan, som man ä priori kunde vara böjd att an­ taga. Dessa frågor utgjorde sålunda allenast i landsförsamlingarna omkring 31 % av samtliga å kyrkostämmorna i dessa församlingar handlagda ärenden och i stadsförsamlingarna omkring 18 % av samtliga ärenden, som å kyrko­ stämmorna därstädes förekommit. Under det att för närvarande de å kyrko­ stämma handlagda ärendena syntes utgöra på landet omkring 33 % och i stad omkring ¹¹% av samtliga i den kyrkliga och den borgerliga kommunen förekommande ärenden, så skulle efter överflyttningen antalet ärenden inom den kyrkliga kommunen nedsjunka till på landet omkring ²²% och i stad omkring 9 % av samtliga kommunala ärenden. Åtminstone inom de större och medelstora församlingarna komme alltjämt för det beslutande organet att återstå ett så avsevärt antal ärenden, att ett inrättande av fullmäktigsystem

Kungl. Majus proposition nr 100. 5'J

mäktige, som det där gällde, ej alltid skulle lämna tillfälle till allsidig re­ presentation. Avhändandet av det omedelbara deltagandet skulle där leda till det kyrkliga intressets tillbakagång, likaväl som fullmäktigrepresenta- tionen i de större församlingarna komme att föra till en sakligare behandling.

Domkapitlet i Luleå anförde så vitt nu är i fråga:

Fullmäktigesystemet erbjöde enligt domkapitlets uppfattning åtskilliga värdefulla fördelar framför stämmosystemet. I folkrika församlingar kunde en stämma vid livligare tillslutning bliva en ytterst tung och tidsödande anordning och å andra sidan hände det vid mindre stark tillslutning blott alltför ofta, att besluten dikterades av en tillfälligt sammanagiterad stämmo- majoritet, som i själva verket representerade en försvinnande liten minoritet bland de röstberättigade. I all synnerhet inom de vidsträckta norrländska församlingarna återkomme ofta den erfarenheten, att kyrkbyns befolkning bleve i stånd att utöva ett oproportionerligt stort inflytande på besluten, under det att de mera periferiskt boende församlingsmedlemmarnas intressen tillbakasattes. Oaktat fullmäktigesystemet — så länge reseersättningar till fullmäktige icke finge förekomma — icke kunde sägas till alla delar av­ hjälpa antydda missförhållanden, innebure det dock i anförda hänseenden en avsevärd förbättring.

Biskopen och ytterligare en ledamot av domkapitlet voro av skiljaktig mening och yttrade i huvudsak:

Därest folkskolärendena komme att överföras från den kyrkliga till den borgerliga kommunen, bleve de ärenden, som återstode att av den förra handläggas, relativt fåtaliga och av mindre ekonomisk räckvidd. De för kyrkobudgeten mest betungande ärendena, såsom frågor örn kyrko- och präst­ gårdsbyggnader, vore sådana som endast då och då återkomme med längre tiders mellanrum. Av de årligen återkommande ärendena vore flera av den beskaffenhet, att besluten på grund av gällande lagstiftning vöre på förhand givna och icke kunde lagligen utfalla på mer än ett sätt. Övriga ärenden vore av relativt ringa ekonomisk betydelse. Av en kommuns hela utgifts- stat skulle endast omkring 14 procent komma att efter skolärendenas över­ flyttande höra under den kyrkliga kommunens beslutanderätt. Att under sådana förhållanden införa representativ församlingsstyrelse med en vidlyftig valapparat och därmed sammanhängande valagitation syntes icke vara av behovet påkallat. Någon säker garanti för ett allsidigare inflytande på beslu­ ten från olika delar av församlingen torde det föreslagna kyrkofullmäktige- systemet icke heller erbjuda, då reseersättning icke utginge till kyrkofull­ mäktige. I de vidsträckta norrlandsförsamlingarna skulle eventuellt valda representanter från de periferiska församlingsdelarna på grund av kostna­ derna icke bliva i stånd att inställa sig vid kyrkofullmäktiges sammanträden.

Större garanti i nämnda avseende erbjöde vidkommande dessa försam­ lingar den nuvarande ordningen, enär de viktigare kyrkostämmorna i regel förlädes till de s. k. kyrklielgerna, då församlingens medlemmar vore talrikt församlade vid kyrkan* och kunde vid stämmorna bevaka sina intressen. På grund av sålunda antydda förhållanden kunde reservanterna icke biträda domkapitlets förord för införande av kyrkofullmäktigeinstitutionen.

I åtskilliga av förenämnda yttranden påkallades begränsningar i fråga örn kyrkofullmäktiges införande. Särskilt framhölls, att fullmäktige icke borde inrättas i mindre församlingar.

ligen ofta bättre främja kyrkolivets rörlighet och frihet. Den uråldriga in­ stitutionen hade visat sig mycket anpassbar efter de olika tidernas art. Och den hade icke heller i nyaste tid förverkat sitt anseende utan på mångfaldiga håll visat sig ganska livaktig.

Intresset att skruva in alla ärenden under en gemensam, av ekonomiska synpunkter starkt behärskad instans kunde hava sitt berättigande från skatte- synpunkt. Otvivelaktigt hade det varit lättare, exempelvis för skolan, att få sina ekonomiska önskningar tillgodosedda genom en beslutande församling av gammal stämmotyp. Där hade de speciellt intresserade lätt nog kunnat göra sina vota gällande. Man hade väl också därvid stundom gått raskare tillväga än den ekonomiska utvecklingen medgivit. Det bleve helt visst svårare att komma fram genom de budgetkunnigas skickliga kritik och i konkurrensen med kommunala behov och de »sociala krav», som vore maske­ rade uttryck för socialdemokratiens metod att privilegiera sitt eget folk. Det måste dock hävdas, att de ekonomiska synpunkterna och ärendenas antal på dessa områden icke vore avgörande. Särskilt de direkt kyrkliga utgifterna spelade ju endast undantagsvis och momentant en mera avsevärd roll. Man syntes med tanke på erfarenheten knappt behöva befara, att icke kyrkobygge, kyrkogårdar, församlingsarbete och diakoni skulle få vad de nödtorftigt behövde. Men den urgamla självständiga rätten att besluta vore värdefull och hedrande och borde försvaras. Det moderna samhällets alla lemmar vore tillräckligt starkt inskruvade i ekonomiens mäktiga apparat ändå; man behövde i detta stycke icke önska mera av tvångsmakt.

Två ledamöter av domkapitlet reserverade sig och biträdde förslaget örn införande av kyrkofullmäktige.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansåg, att man borde taga i all­ varligt övervägande, huruvida med den föreslagna överflyttningen av folk­ skoleväsendet och vad därmed ägde samband till den borgerliga kommunen, ett verkligt behov förelåge för inrättande av kyrkofullmäktige. Länsstyrelsen vore för sin del icke fullt övertygad, att ett dylikt behov komme att göra sig kännbart. Under alla förhållanden borde man i avvaktan på den be­ bådade gemensamma kommunala vallagen icke utan ett mera allmänt behov skapa ytterligare representantval.

I huvudsak samma uppfattning, som sålunda kommit till uttryck vid granskningen av de sakkunnigas förslag, uttalades i de yttranden, som av- gåvos över riksdagens skrivelse den 23 mars 1928, däri hemställdes örn upp­ tagande till prövning av frågan örn införande av en kyrkofullmäktiginstitu- tion i samband med den allmänna revisionen av kommunallagarna och den därmed enligt erhållen upplysning sammanförda frågan örn skolärendenas möjliga överflyttning till den borgerliga kommunen. Förslaget att införa kyrkofullmäktige tillstyrktes sålunda av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bolms, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Koppar­ bergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, ävensom domkapitlen i Uppsala, Linköping, Västerås, Växjö, Lund, Göte­ borg, Härnösand och Visby samt Stockholms stads konsistorium. Överståt­ hållarämbetet och länsstyrelsen i Gotlands län uttalade endast, att frågan örn införande av kyrkofullmäktige borde upptagas till prövning. Bomkapitlet i

Linköping anförde till utveckling av sin ståndpunkt:

G1

Yttranden över

1928 års riksdags­ skrivelse.

64

tionens införande. De senaste fem årens erfarenheter örn det sätt, varpå kyrkostämmorna i vissa fall fungerade, hade även givit ökad vikt åt de skäl, som anförts för införande av kyrkofullmäktige.

^Utkasten. De inom departementet uppgjorda utkasten avsågo, såsom jag redan be­

rört, bland annat att införa ett representativt system i församlingarna. En­ ligt utkasten skulle i församling med mera än 1,500 invånare den försam­ lingen tillkommande beslutanderätten — med vissa undantag — utövas av kyrkofullmäktige. Församling med 1,500 invånare eller därunder ägde rätt att tillsätta sådana fullmäktige. I Stockholms territoriella församlingar skulle beslutanderätten alltid tillkomma kyrkofullmäktige.

^{Yttranden Syer} Samtliga de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över ut-

ii as en.

kasten, med undantag av länsstyrelsen i Södermanlands län hava i princip tillstyrkt eller förklarat sig icke hava något att erinra mot införande av en kyrkofullmäktiginstitution. Nämnda länsstyrelse har ifrågasatt, örn det verk­ ligen kunde vara lämpligt att inrätta ytterligare en kommunal institution med åtföljande tillämpning av en invecklad valapparat.

^{Departements-} Den nu gällande formen för utövande av församlingarnas beslutanderätt

^{chefen. är} enligt vad erfarenheten giver vid handen förenad med betydande olägen­

heter. Särskilt i de större församlingarna är kyrkostämman föga lämplig såsom beslutande organ. Ofta äro stämmorna fåtaligt besökta, och viktiga beslut fattas av ett ringa antal personer. I de fall åter, då deltagandet i stämmorna är livligt, möta ofta stora praktiska svårigheter. Understundom är det icke möjligt att finna någon lokal, som kan rymma de närvarande röstberättigade, eller att på ett tillfredsställande sätt leda förhandlingarna. Såväl överläggningar som voteringar taga en orimligt lång tid. Tydligt är även, att stämmorna, vare sig de äro fåtaligt eller talrikt besökta, öppna stora möjligheter för överrumplingar och intriger. Ej sällan har ett ringa antal röstberättigade med hjälp av en tillfälligt liopbragt majoritet kunnat genom­ driva okloka beslut och därigenom försvåra en enhetlig och sund för­ valtning. Fara föreligger, att den olämpliga agitation, som ej sällan föregår stämmorna, och de ovärdiga uppträden, som stundom förekomma vid desamma, skola avhålla personer, som hysa intresse för det religiösa livet, från att befatta sig med församlingens angelägenheter. I vidsträckta församlingar medför den nuvarande ordningen även, att beslutanderätten huvudsakligen kommer att irtövas av dem, som äro bosatta i församlingens centrala del, och att av­ sides boende församlingsmedlemmar i en del fall ej kunna få sina berätti­ gade intressen tillgodosedda.

Nu anförda olägenheter kunna i väsentlig mån undanröjas genom infö­ rande av ett representativt system. Kyrkofullmäktige utgöra ett mera snabbt och säkert verkande organ än kyrkostämman. Med hänsyn till den högre grad av ansvarskänsla, som i regel medföljer ett förtroendeuppdrag, torde det kunna förväntas, att fullmäktige skola bättre än de röstberättigade å stämman sätta sig in i förekommande ärenden. Härigenom vinnes garanti mot för­ hastade beslut och tryggas kontinuitet i förvaltningen. Då möjlighet numera finnes att i vissa fall tillerkänna fullmäktige ersättning för resekostnader,

Kungl. Majlis proposition nr 100.

65

kunna även avsides belägna delar av en församling bliva behörigen repre­ senterade i det beslutande organet. Den erfarenhet, som vunnits från den borgerliga kommunen, vittnar örn det representativa systemets fördelar, och samma skäl, som åberopats för införande av kommunal- och stadsfullmäktige, kunna anföras som stöd för anordnande av ett liknande organ i försam­ lingarna.

Under ärendets behandling har gjorts gällande, att därest skolärendena överflyttades från den kyrkliga till den borgerliga kommunen, de frågor, som återstode för behandling av kyrkostämman, vore så fåtaliga och av så ringa betydelse, att ett inrättande för deras skull av ett nytt beslu­ tande organ icke kunde anses påkallat. Häremot må framhållas, att jämväl efter en sådan överflyttning ett betydande antal ärenden skulle komma att handläggas av församlingen. Även örn de sifferuppgifter, som lämnats av kyrkofullmäktigsakkunniga, icke kunna tagas till utgångspunkt för be­ räknande av antalet och den ekonomiska betydelsen av de frågor av olika slag, som numera ankomma på kyrkostämmorna — under senare år bär en betydande förskjutning ägt rum till förmån för skol- och biblioteksärenden ■— hava dock kyrkostämmorna att behandla ett avsevärt antal ärenden, av vilka många äro av stor betydelse för församlingsarbetets bedrivande. Det starkaste skälet för införande av ett representativt system, även örn skol­ ärendena överföras till den borgerliga kommunen, är emellertid, att behovet av ett sådant system särskilt framträtt i de stora städerna, framför allt huvudstaden, där dock behandlingen av skolärendena ankommer på den borgerliga kommunens organ. Då jag såsom i det följande kommer att närmare angivas har för avsikt att föreslå allenast ett fakultativt överflyt­ tande av skolärendena och det sålunda kan antagas, att i många fall dessa alltjämt skola handläggas av församlingarna, synes förut nämnda erinran mot införande av ett representativt system för församlingarna förlora i styrka.

Tydligt är emellertid, att ett överlämnande av församlingarnas beslutande­ rätt till en vald representation är förenat med vissa olägenheter. Kyrko­ stämmorna möjliggöra för envar röstberättigad att själv taga del i försam­ lingens angelägenheter och bidraga därigenom att uppehålla det personliga intresset för församlingsarbetet och folkundervisningen. Viss risk föreligger, att detta intresse efter införandet av ett kyrkofullmäktigsystem skall komma att försvagas. Det har även gjorts gällande, att införandet av ett sådant system och särskilt de därmed förbundna valen skulle medföra, att de kyrkliga angelägenheterna i högre grad än nu är fallet komme att behandlas efter partipolitiska grunder. Även örn man måste medgiva, att denna farhåga ej är alldeles ogrundad, torde man dock kunna hoppas, att den partibildning, som tyvärr redan ägt rum inom vissa församlingar, icke skall komma att i nämnvärd grad ökas genom införande av kyrkofullmäktige.

Vid bedömande av samtliga föreliggande omständigheter synas övervägande skäl tala för anordnande av ett representativt system i församlingarna. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, råder ock numera bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna så gott som fullkomlig enighet rö-

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 78 haft. (Nr 100).

Kungl. Marits proposition nr 100.

870 29

5

66

Kungl. Majlis proposition nr 100

.

Skolärendenas överflyttande.

Kyrkofullmäktigsakkunniga.

rande behovet av ett sådant system. De invändningar, som tidigare fram­ ställts däremot, hava efter hand frånträtts. Vid olika tillfällen har också riksdagen anslutit sig till tanken på anordnande av en kyrkofullmäktiginstitu- tion. Med hänsyn till det anförda anser jag mig böra förorda, att åtgärder nu vidtagas för införande av en dylik institution. Beträffande den närmare utformningen av institutionen och de bestämmelser, som böra gälla härom, vill jag yttra mig i det följande.

Vad härefter angår frågan om skolärendenas överflyttande till den borger­ liga kommunen har jag redan framhållit, att enligt lcyrkofullmäktigsalckunnigas förslag ärenden rörande folk- och fortsättningsskolundervisningen samt dithörande anstalter alltid skulle handläggas av den borgerliga kommunen. Enligt förslaget skulle nämnda ärenden handläggas av en folkskolestyrelse, vald av den borgerliga kommunens beslutande organ. I folkskolestyrelsen skulle kyrkoherden vara självskriven ledamot. Styrelsen skulle inom sig välja ordförande och vice ordförande. I sitt betänkande lämnade de sak­ kunniga en redogörelse för den historiska utvecklingen av den kommunala beslutanderätten över de till folkskoleväsendet hörande angelägenheterna samt anförde vidare i huvudsak:

Av den föregående framställningen syntes med all tydlighet framgå, att folkundervisningen i vårt land till övervägande del vore av kyrkligt ursprung, och det kunde icke förnekas, att den storartade utveckling, folkskoleväsendet hos oss uppvisat, i mycket hög grad vore att tillskriva kyrkan, dess präster­ skaps och församlingars intresse, arbete och uppoffringar. Men därav följde icke, att skolan för all framtid borde förbliva under kyrkans vård. Folk­ undervisningen vore en hela folkets gemensamma angelägenhet, oberoende av religiös åskådning. Örn också kyrkan under gångna tider varit bäst skickad att vårda nämnda angelägenhet, måste likväl medgivas, att det borgerliga samhället numera vunnit den utveckling, att det icke kunde eller borde för­ menas detsamma att självt därom draga försorg. Parallellt därmed hade även gått en utveckling, som medfört en allt starkare betoning av de icke religiösa beståndsdelarna i den åt barnen meddelade undervisningen. Be­ rörda båda omständigheter: att prästerskapet icke vidare intoge en ställning såsom ensamt eller tongivande bildningselement samt att undervisningen mer och mer sekulariserats, syntes nödvändigt leda fram mot överflyttningen av skolärendena till den borgerliga kommunen.

Ju mera den ur principiell synpunkt frivilliga karaktären i anslutningen till kyrkan framträdde, dess mera ofrånkomligt bleve också kravet, att vår­ den örn den allmänna barnundervisningen förlädes till organ för den gemen­ skap, till vilken alta och envar, oavsett bekännelse eller religiösa stånd­ punkter, vore pliktiga att höra, nämligen till den borgerliga kommunen. Inom ramen av nämnda kommun och i de former, som lagstiftningen rö­ rande densamma anvisade, hade, enligt nutida uppfattning, det kyrkliga in­ tresset för skolfrågorna att göra sig gällande och såmedelst vinna det in­ flytande, som kunde tillkomma detsamma i kraft av dess utbredning bland kommunens medlemmar. I berörda sammanhang ville de sakkunniga jämväl erinra därom, att sättet för dithörande frågors handläggning dock ytterst be­ rodde på intresseriktningen hos folket självt. Sannolikt torde nämligen de väljande i stort sett komma att förbliva desamma inom den kommunala gemenskapen och i den kyrkliga församlingen och sålunda föga vikt böra

67

fästas vid vilket organ, som i sagda frågor bleve det bestämmande. Skulle åter nämnda förmodan icke besannas, utan en starkare frekvens av utträde ur kyrkan komma att äga rum, med ty åtföljande skarpare skiljaktiglieter mellan den borgerliga kommunens och den kyrkliga församlingens medlems- stock än de sakkunniga antagit, torde med all sannolikhet ett kvarhållande av skolärendena hos de kyrkliga organen snart nog komma att erbjuda mycket stora, att icke säga oövervinneliga svårigheter.

Vid sådant förhållande syntes alla skäl av mera principiell eller allmän natur tala för det överflyttande av skolärendena, som de sakkunniga före­ sloge. Därtill komme ytterligare de betydande fördelar ur budgetsynpunkt, som överflyttningen komme att medföra. Sedan skolärendena överförts till den borgerliga kommunen, komme nämligen den vida övervägande delen av utgifterna inom primärkommunen att behandlas av ett och samma organ. De större möjligheter, som därigenom erbjöde sig till ett bättre avvägande av olika utgiftsposter mot varandra och till en klarare överblick över den totala utgiftsbördan, vore givetvis av mycket högt värde. Sådana synpunkter hade otvivelaktigt även varit avgörande för den överflyttning av folkskole- ärenden från den kyrkliga till den borgerliga kommunen, som redan med stöd av 1909 års lag med fördel ägt rum i flertalet av rikets städer.

Till slut finge beträffande den sålunda föreslagna begränsningen av de kyrkliga organens kompetensområde endast erinras därom, att vad som ifråga­ satts i avseende på skolväsendet i själva verket endast vore en motsvarighet till vad som redan hade åtgjorts till exempel på fattigvårdens område. Aven sistnämnda funktion hade under utvecklingens gång blivit i organisatoriskt avseende skild från kyrkan, med vilken den under långa tider varit nära förbunden. Den utvidgning av den borgerliga kommunens verksamhetssfär, som av de sakkunniga föresloges, innebure därför ur principiell eller allmänt historisk synpunkt ingenting radikalt nytt.

Av de myndigheter, som yttrade sig över de sakkunnigas förslag, till­ styrkte flertalet länsstyrelser samt vissa domkapitel detsamma. Sålunda yttrade länsstyrelsen i Stockholms län bland annat:

Att den fördelning av den kommunala självstyrelsens arbetsuppgifter mellan kyrklig och borgerlig kommun, som införts i och nied 1862 års kommunalförfattningar, blivit föråldrad och ohållbar, finge anses obestridligt. Behovet av större koncentration i behandlingen av frågor rörande kommu­ nernas utgifter hade gjort sig så starkt gällande, att det icke längre borde undanskjutas, och bland berörda utgifter intoge de för folkskoleväsendet och andra undervisningsändamål en så betydande plats, att dithörande frågor uppenbart krävde en annan handläggning än den som vore dem tillförsäkrad på kyrkostämmorna. Aven den sakliga, sekulariserande utvecklingen av folk­ undervisningen gjorde det i och för sig till en anomali att numera bibehålla dess förbindelse med församlingarnas rent kyrkliga angelägenheter och den för dem skapade organisationen. Den av de sakkunniga föreslagna överflytt­ ningen av kommunernas undervisningsärenden till den borgerliga kommu­ nens organ syntes alltså länsstyrelsen vara ur alla synpunkter riktig och nödvändig.

Länsstyrelsen i Värmlands län anförde i huvudsak:

Det vore företrädesvis från ekonomiska synpunkter länsstyrelsen funne den föreslagna överflyttningen böra komma till stånd. Med den omfattning kommunernas skattebörda numera erhållit vore det synnerligen angeläget, att frågor om kommunala utgifter och kommunal beskattning handlades så långt möjligt av ett och samma organ, varigenom kunde vinnas större över-

Kungl. Majus proposition nr 100.

Yttranden över kyrko-

fullmäktig-

sakkunnigas

förslag.

budgetbehandling kunna skapas utan tillgripande av den föreslagna radikala åtgärden.

Med hänsyn åter till de av de sakkunniga anförda principiella argumenten, ville domkapitlet endast erinra därom, att den av de sakkunniga därvid i första hand understrukna möjligheten, att ett större antal medborgare kunde utträda ur den kyrkliga gemenskapen, dittills i varje fall icke blivit verklig­ het. Någon fara syntes sålunda från berörda synpunkt icke vara förbunden med ett uppskov. Och då de sakkunnigas förslag, såvitt domkapitlet kunnat finna, av folkskolans egna representanter mötts med ett ganska enstämmigt motstånd, syntes domkapitlet varje anledning saknas till forcerande av den föreslagna reformen.

Yad angår de fördelar i budgethänseende, som skulle vinnas genom skol- ärendenas överflyttande, anförde länsstyrelsen i Uppsala län i huvudsak:

Den eftersträvade enheten i avseende på kommunal budgetbehandling skulle väl utgöra det ojämförligt viktigaste syftemålet med den föreslagna överflyttningen men vore i berörda sammanhang knappast mera än en be­ stickande fras. Enhetens egentliga värde måste anses bero därav, att den vore fullständig, vilket enligt förslaget icke skulle bliva händelsen. Vinsten i berörda hänseende av folkskoleärendenas överflyttning till den borgerliga kommunen framstode såsom mindre avsevärd, när man erinrade sig att utgifterna för folkskoleväsendet till allra största delen faktiskt vore obligatoriska och obe­ roende av kommunens beslut. Nämnda ärendens överflyttning till den borgerliga kommunen skulle i stor utsträckning innebära deras överlämnande till kommunalfullmäktige och därigenom beträffande deras behandling ute­ sluta det i många fall intresserade och ur olika synpunkter värdefulla omedelbara deltagandet av församlingsmedlemmarna. En ändring av de nu­ varande skoldistrikten måste även, med avseende å äganderätten till skol­ husen m. m., föranleda betydande svårigheter och oegentligheter.

Åtskilliga av de länsstyrelser och domkapitel, vilka funno sig icke kunna tillstyrka den av de sakkunniga ifrågasatta obligatoriska överflyttningen av folkskolärendena till den borgerliga kommunen, förordade en lagstiftning, varigenom —- liksom enligt 1909 års lag — överflyttningen gjordes beroende av kommunens egen önskan och särskild prövning av Kungl. Majit i varje enskilt fall. Sålunda anförde domkapitlet i Uppsala bland annat:

Det kunde ej nekas, att i större församlingar med ett omfattande skol­ väsen berörda sida av ai’betet redan länge varit prästen en tunga, som dragit hans tankar och krafter från andra till hans centrala uppgift mera närlig­ gande arbetsområden, liksom å andra sidan skolan där måste anses hava behov av en lokal ledare, som mera direkt kunde ägna sig åt dess intressen. Och i de större församlingarna funnes också möjligheten till för denna upp­ gift kompetenta män, även örn det kanske ej alltid vore så lätt som man vid den första blicken på de nya önskemålen kunde tro och även om ej alltid fördelarna läge lika enbart på skilsmässans sida som man också i intresset för det nya kunde mena. I mindre församlingar åter, där såväl folkskoleärendenas handläggande som den egentliga pastoralvården väl kunde skötas av en och samma person, kunde icke tillräckliga skäl från vare sig det prästerliga arbetets eller skolans sida anföras för upplösande av det bestående bandet, under vars bestånd dock skolväsendet i stort sett väl ut­ vecklats och fungerat på de flesta håll. I dylika församlingar vore ock i många fall svårt att finna annan lika lämplig ledare som prästen, vilken ofta nog vore den ende inom församlingen med akademiskt boklig bildning

Kungl. Majus proposition nr 100.

69

1925 års riksdags­ skrivelse.

och därmed följande ä priori pä själva bildningsfrågan inriktade intressen. Domkapitlet ansåge sig böra påpeka, att mångå gånger skolans högre ut­ veckling inom församlingarna fått genomföras ej under impuls från utan till och med motstånd av församlingarnas kommunala ledare, för vilka kost­ naderna spelat en alltför avgörande roll. För prästens eget arbete i det rent pastorala kunde ock denna förknippning, mötet med församlingsmed­ lemmarna på en neutral mark, vara en hjälp. Inom landsbygdens försam­ lingar torde nog ock, i allmänhet åtminstone, ej någon störrre önskan ä priori förefinnas till en förändring, vilken ej heller skulle kunna försiggå utan åtskillig kostnad. Under sådana förhållanden vore det för såväl prästens ställning inom sin församling som för skolväsendet helt säkert det bästa, ej att skolans överförande från den kyrkliga till den borgerliga kommunen och prästens skiljande från skolarbetenas obligatoriska handläggande överallt genomfördes, utan att detta ägde rum blott i de större församlingarna, för­ slagsvis i sådana med ett invånarantal av över 3,000 personer. Den nya lagen komme då att innebära en av förhållandena nödvändiggjord utvidg­ ning av den genom 1909 års lag genomförda förändringen i vissa städer och ej en abstrakt schematisering utan stöd i förhan den varande behov.

I huvudsak samma ståndpunkt intog skolöverstyrelsen, som sammanfattade sin ställning till frågan på följande sätt:

Då de sakkunnigas förslag vilade på antaganden, örn vilkas förverkligande man icke kunde bilda sig något bestämt omdöme, då förslaget skulle utan tillräcklig anledning upphäva förhållanden, som gällt ända sedan det obliga­ toriska folkundervisningsväsendets tillkomst, men icke lämnade någon garanti för att folkundervisningens berättigade intressen skulle med den nya ord­ ningen bliva bättre tillgodosedda än under nuvarande förhållanden, och då det skulle medföra förändringar i en omfattning, som icke kunde anses vara av„ behovet påkallad, hemställde styrelsen, att de sakkunnigas förslag icke måtte läggas till grund för en lagstiftning angående folkskoleväsendets ställ­ ning i kommunalt hänseende men åtgärder vidtagas i syfte att överflyttning av folkskoleväsendet till den borgerliga kommunen, i likhet med vad som jämlikt 1909 års lag kunde ske i stadskommunen, efter medgivande av Kungl. Majit i varje särskilt fall skulle kunna genomföras jämväl i landskommuner, där kommunalfullmäktige funnes.

I riksdagens förenämnda skrivelse den 13 mars 1925 erinrades, att enligt kyrkofullmäktigsakkunnigas förslag ärendena rörande folk- och fortsättnings- skoleväsendet samt dithörande anstalter skulle överföras från den kyrkliga till den borgerliga kommunens kompetensområde, men att något förslag i detta hänseende ännu icke framlagts av Kungl. Majit. Därefter anfördes i skrivelsen följande:

Enligt den av herr Mosesson väckta motionen skulle lösningen av frågan örn folkskoleärendenas kommunala handläggning ernås på en annan linje än den i sakkunnigbetänkandet angivna. Dessa ärenden skulle nämligen icke obligatoriskt överflyttas till den borgerliga kommunen; däremot skulle prin­ ciperna. i lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer göras tillämpliga även för landskommunernas vidkommande, varigenom alltså förutsättningar för en fakultativ överflyttning av folkskoleärendena inom dessa kommuner skulle uppstå. Liksom enligt 1909 års lag skulle det därvid an- komma på Kungl. Majit att efter därom gjord framställning förordna örn tillämpning i viss kommun av den nya anordningen för folkskoleärendenas handläggning. Motionärens framställning utmynnade i förslag örn avlåtande

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

av skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande av lagförslag i denna riktning. . ..

Riksdagen funne den i motionen uttryckta uppfattningen rörande behovet av en ändring av bestämmelserna beträffande folkskoleärendenas kommunala handläggning vara riktig. En överflyttning av nämnda ärenden till den borgerliga kommunen, när fullmäktige där funnes, torde genom ärendenas behandling i representativ ordning medföra vissa praktiska fördelar, i det att möjlighet till ett bättre avvägande av olika utgiftsposter mot varandra och till en klarare överblick över den totala utgiftsbördan därigenom skulle vinnas. Särskilt inom de större kommunerna skulle detta säkerligen visa sig vara av stort värde.

Genom att i tillämpliga delar utsträcka giltigheten av 1909 ars lag ock­ så till landskommunerna skulle man på ett enkelt och praktiskt sätt, även utan någon mera genomgripande förändring av dithörande lagstiftning, vinna den fördelen, att

den

i ett flertal städer med framgång prövade anordningen för

skolärendens handläggning jämväl skulle kunna inom en snar framtid komma till användning i de kommuner på landsbygden, där så funnes lämpligt. Det föreslagna tillvägagångssättet anslöte sig till redan prövade förhållanden och innebure sålunda ett fullföljande av grundsatser, vilka även i gällande lagstiftning kommit till uttryck. . o

Riksdagen funne dock en mera ingående jämförande provning av savai föreliggande som andra förslag i frågan påkallad, för att ett väl grundat av­ görande skulle kunna träffas.

Det övervägande flertalet av de myndigheter, som yttrade sig över riks­ dagens skrivelse, anslöto sig till förslaget att för landsbygden införa en lag­ stiftning motsvarande den för städerna gällande. Den i skrivelsen uttalade uppfattningen biträddes sålunda i princip eller lämnades utan erinran av skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i samtliga län samt domkapitlen i Uppsala, linköping, Skara, Västerås, Karlstad, Visby, Härnösand och Luleå ävensom 46 av statens 52 folkskolinspektörer.

Skolöverstyrelsens principståndpunkt, som av ämbetsverket förut fram­ lagts i yttrandet över kyrkofullmäktigsakkunnigas betänkande, sammanfattades i följande, ur berörda yttrande hämtade uttalande:

Givetvis kunde det även å landsbygden inträffa, att det å en ort verk­ ligen skulle vara till fördel, örn vården av folkskolans och fortsättnings- skolans angelägenheter kunde överflyttas till den borgerliga kommunen. En möjlighet till en sådan överflyttning förelåge ju redan för städerna genom lagen örn folkskoleväsendet i vissa städer. Denna lag hade tydligen vid sin tillkomst närmast varit ämnad att gälla de större städerna men hade efter hand kommit i tillämpning även i mindre stadssamhällen. Den vid­ sträckta tillämpning nämnda lag sålunda erhållit, syntes vittna örn att den fyllt ett verkligt behov. Å andra sidan hade den vunna erfarenheten också givit vid handen, att en ordning, som ej ginge ut på att skapa en varken behövlig eller lämplig uniformitet utan som kunde genomföras, där den verk­ ligen visade sig behövlig och ändamålsenlig, varit fullt tillfredsställande. En motsvarande ordning beträffande landskommunerna, vilken i analogi med vad som nu gällde för städerna väl skulle kunna tillämpas endast i kom­ muner med kommunalfullmäktige, skulle erbjuda åtskilliga fördelar. Skol­ väsendets överflyttning till den borgerliga kommunen skulle då kunna ske, därest behov av en sådan förändring tydligt gjort sig gällande. Därvid bleve det tillfälle att taga hänsyn till främmande trosbekännares intressen och till ett ådagalagt behov av större enhetlighet i den kommunala budget-

Kungl. Majus proposition nr 100.

71

Yttranden över

1925 års riksdags­ skrivelse.

73

land. Det ägde för visso sin betydelse, att skolans ideella uppgift hade sin egen representation i skolrådet och att skolärendena bringades i kontakt med kyrkostämman, d. v. s. med församlingens breda lager. Domkapitlet kunde därför icke förneka det berättigade i de invändningar, som icke minst från lärarhåll blivit resta mot den föreslagna anordningen Emellertid hade uppskattningen av skolväsendet i vår tid trängt djupt ned i vårt folk och man skulle kunna förmoda, att den tidpunkt nu vore kommen, då skol­ väsendet på landsbygden icke längre behövde det hittillsvarande stödet av skolrådet och dess ordförande utan kunde på föreslaget sätt överlämnas åt kommunalfullmäktige. Därvidlag borde även besinnas, att de år efter år återkommande utgifterna för skolväsendet numera till stora delar bestredes av staten, icke av kommunerna. De svåra frågorna gällde egentligen byggande av skolhus och lärarbostäder.

Det vore svårt att avgöra, när den föreslagna anordningen kunde vara till fromma eller till risk för skolväsendets stabilitet och vidare utveckling. På grund av det anförda hyste domkapitlet betänkligheter mot att tillstyrka förslaget utan vidare, örn det än i åtskilliga fall skulle kunna medföra en viss lättnad vid skötseln av kommunens ekonomi.

Domkapitlet i Luleå framhöll bland annat:

Från folk- och fortsättningsskolans synpunkt syntes ett överflyttande av dithörande angelägenheter till den borgerliga kommunens handhavande och vård icke kunna betecknas såsom någon avgjord vinst. Det kunde ej utan vidare tagas för givet, att kommunalfullmäktige komme att bliva frikostigare i anslag till skolväsendet än kyrkostämman, snarare tvärtom. Då utgifterna för skolväsendet ofta utgjorde den största posten på kommunernas budget, kunde frestelsen för kommunalfullmäktige ligga nära till hands att vid jämförelse med andra utgifter för kommunala behov söka att i möjligaste mån reducera utgifterna för skolväsendet.

Örn kyrkostämman såsom anslagsbeviljande kunde visserligen sägas, att den vore oberäknelig, då stämmobesökens frekvens ställde sig så olika vid skilda tillfällen. Men vad skolväsendet anginge måste man i stort sett giva kyrkostämmorna det erkännande, att de visat mycket tillmötesgående mot de krav, som framställts för skolväsendets befrämjande. I regeln hade kyrkostämmorna bifallit av skolråden framställda förslag, oavsett örn stämmo- besökarne varit flera eller färre. En viss psykologisk betydelse i fråga örn intresset för skolväsendet läge däri, att alla församlingsmedlemmar ägde till­ fälle örn de så önskade att direkt deltaga i och inverka på besluten rörande skolväsendets ordnande och vård.

Det i riksdagens skrivelse framlagda förslaget avsåge emellertid icke ett obligatoriskt överflyttande av folk- och fortsättningsskoleärendena till den borgerliga kommunen utan endast ett fakultativt sådant, och detta blott i församlingar, som hade kommunalfullmäktige. Den ifrågasatta reformen skulle alltså innebära en utsträckning av 1909 års lag att gälla även för landskom­ munerna. Ifråga örn berörda lag hade framhållits, att den i ett flertal städer prövats med framgång. Detta kunde icke bestridas, men å andra sidan finge icke heller förbises, att förhållandena i städerna och på landsbygden vore väsentligt olika. Det vore icke alldeles givet, att en anordning, som slagit väl ut i städerna, visade sig lika lämplig på landsbygden. Emellertid borde beaktas, att även på landsbygden förhållandena kunde ställa sig ganska olika på olika orter. I vissa landsförsamlingar visade förhållandena rätt stora likheter med städernas, under det att i andra en mera gammal­ dags landsbygdsmiljö vore rådande. Aven funnes landsförsamlingar med så stor utsträckning, att det mötte svårigheter för församlingens medlemmar

Kungl. Majlis proposition nr 100.

74

att mera allmänt deltaga i kyrkostämmorna. I berörda omständigheter kunde onekligen ligga ett visst fog för att frihet öppnades att även för landsbygden ordna vården örn skolväsendet på det ena eller andra sättet, allt efter de rådande förhållandena inom varje särskild församling. Detta torde ock få anses vara det huvudsakligaste skäl, som talade för en reform i den av riks­ dagen föreslagna riktningen. Av mera underordnad betydelse syntes där­ emot den åberopade enhetligheten i kommunalbudgeten vara, helst som den icke kunde eller vore avsedd att fullständigt genomföras. Under förutsättning att den ifrågasatta överflyttningen gjordes fakultativ och då domkapitlet jämväl förutsatte, att en noggrann prövning av gjorda framställningar i före­ varande avseende i varje särskilt fall komme att ske, funne sig domkapitlet örn än med någon tvekan kunna biträda den i riksdagsskrivelsen gjorda framställningen.

Två ledamöter av domkapitlet avstyrkte lagstiftning i den ifrågasatta riktningen.

Likaså avstyrktes den föreslagna överflyttningen av domkapitlen i Sträng­ näs, Växjö och Lund. Förstnämnda domkapitel framhöll, att efter den er­ farenhet domkapitlet vunnit behov av den påkallade ändringen icke förelåge, varför domkapitlet ansåge sig icke kunna tillstyrka förslaget.

Domkapitlet i Växjö yttrade bland annat:

Mot det anförda skälet för folkskoleärendenas överflyttning till den bor­ gerliga kommunen, att genom ärendenas behandling i representativ ordning vassa praktiska fördelar skulle beredas, kunde påpekas, att nuvarande ord­ ning med folkskoleärendenas sorterande under kyrkostämmans kompetens­ område, åtminstone såvitt domkapitlets erfarenhet sträckte sig, icke vållat några nämnvärda olägenheter. Skolrådens och konunnnalnämlidens leda­ möter och särskilt deras ordförande hade gemenligen mycken förbindelse med varandra. Deltagarna i kyrkostämmorna och kommunalfullmäktiges sammanträden vore ofta till stor del desamma. Dessutom vore de årliga utgifterna i allmänhet av samma slag från det ena året till det andra. Örn sedan en större utgift, såsom t. ex. för ett skolhusbygge, skulle förekomma, så hade nämnda ärende på förhand inom skolrådet och på kyrkostämman dryftats, så att detsamma, när det slutligen definitivt framlades, vore inom socknen noga känt. Ville man icke desto mindre vidtaga någon åtgärd för avlägsnande av den förmenta bristen i fråga örn överblick av den totala ut­ giftssumman inom socknen, kunde föreskrivas, att det av kyrko- och skol­ råden upprättade budgetförslaget för året skulle inom viss tid överlämnas till kommunalnämnden. Allt detta gjorde, att de gemensamma utgifterna i socknen kunde ganska väl beräknas. De kyrkliga och de borgerliga kommu­ nerna bestode i stort sett av samma antal medlemmar och sammanfölle så gott som helt och hållet med varandra. Någon ändring från sådan syn­ punkt, att någon större olikhet skulle förefinnas i fråga örn antalet av de beslutande inom vardera kommunen, vore således icke behövlig.

Till sist ville domkapitlet framhålla, att frågan örn skolväsendets över­ flyttande från den kyrkliga till den borgerliga kommunen icke enbart vore en ekonomisk fråga, och att denna icke heller vore den främsta synpunkten, som kunde och borde läggas på densamma. Den berörde också skolans ställning ur pedagogisk, organisatorisk och religiös synpunkt. Domkapitlet kunde ej tillbakahålla den farhågan, att skilsmässan mellan kyrka och skola, som förslaget djupast ledde till, även örn kyrkoherden en tid finge vara ledamot av skolstyrelsen, komme att inverka på skolans kristendom sunder­ visning, det ämne i skolan, som för vårt folks fostran ändå vore och bleve

Kungl. Majus proposition nr 100.

75

det viktigaste. Därav kunde vårt folks ställning i religiöst och sedligt av­ seende taga obotlig skada.

En ledamot av domkapitlet var av skiljaktig mening och tillstyrkte riks­ dagens framställning.

Domkapitlet i Lund framhöll, så vitt nu är i fråga:

Att vissa ekonomiska fördelar skulle kunna vinnas på den angivna vägen, syntes domkapitlet otvivelaktigt. Örn domkapitlet likväl icke kunde för­ orda frågans lösning på det föreslagna sättet, hade detta sin grund däri, att i förslaget intresset för en enhetlig ledning av kommunernas ekonomi in- toge en alltför dominerande ställning i förhållande till andra för skolväsendet än viktigare intressen. Man kunde ifrågasätta, huruvida kommunalfullmäk­ tige, som ju ofta sammansattes med hänsyn till vissa grupp- och partiin­ tressen, skulle vara särskilt ägnade att övertaga vården av skolväsendet. I detta hänseende erbjöde den nuvarande ordningen — trots den tillfällighet, som kunde vidlåda den — bättre möjligheter såtillvida som var och en för skolväsendet intresserad kunde göra sitt inflytande gällande vid de enskilda frågornas avgörande. Man kunde alltså ifrågasätta, huruvida det med av­ seende på en angelägenhet, som i så hög grad som folkskoleväsendet för sin gynnsamma utveckling måste vila på så bred folklig basis som möjligt och uppbäras av allas gemensamma omedelbara intresse, vore välbetänkt att ytterligare kringskära eller helt borteliminera den enskildes omedelbara medverkan och medbestämmanderätt. Däremot kunde det föreslagna fakul­ tativa överflyttandet av folkskoleväsendets vårdande till den borgerliga kom­ munen med fördel tänkas använt i vissa större stadsliknande kommuner. Emellertid borde en närmare utredning förebringas av åtskilliga i samman­ hang med detta ärende stående frågor.

Domkapitlet i Göteborg anförde, att då intet förslag förelåge, varigenom de olägenheter och svårigheter i möjligaste mån undanröjts, som en över­ flyttning av vården av folkskoleväsendet otvivelaktigt komme att medföra, domkapitlet funne sig icke kunna yttra sig i ärendet.

Jämväl i vissa av de yttranden, som avgåvos över riksdagens skrivelse 1928 angående prövning av frågan örn införande av en kyrkofullmäktiginsti- tution, gjordes en del uttalanden rörande spörsmålet örn skolärendenas över­ flyttande. Sålunda anförde domkapitlet i Linköping bland annat:

Även örn en kyrkofullmäktiginstitution infördes, borde icke en obliga­ torisk utan endast en fakultativ överflyttning av folkskoleärendena till den borgerliga kommunen inom vederbörande landsförsamling bestämmas, emedan en dylik anordning stöde i överensstämmelse med principerna i 1909 års lag och skolfrågorna i kyrkofullmäktige förvisso skulle erhålla en minst lika omsorgsfull, vederhäftig och sakkunnig behandling som i kommunalfullmäk­ tige. Det vore icke blott den historiska utvecklingen och traditionen i vårt land utan även kyrkans och skolans närbesläktade uppgifter av andlig och fostrande art, som talade för att kyrkofullmäktige borde kunna få handhava en landsförsamlings skolärenden, där man önskade denna anordning och funne den med hänsyn till där rådande förhållanden lämplig. Kravet på klara linjer borde icke förhindra, att en landsförsamlings skolangelägenlieter kunde be­ handlas antingen av kyrkostämman, kyrkofullmäktige eller kommunalfullmäk­ tige allt efter vad som prövades lämpligt.

Domkapitlet i Göteborg yttrade i denna fråga:

En överflyttning av skolärendena hade val motiverats bland annat med olägenheten att på kyrkostämma avgöra dessa betydelsefulla frågor. Då

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Yttranden över

1928 års riksdags­ skrivelse.

kommunen. Överstyrelsen har emellertid ansett sig böra i huvudsak till­ styrka förslaget.

Från detta beslut var generaldirektören av skiljaktig mening och anförde: Ett överflyttande av skolärendena från den kyrkliga till den borgerliga kommunen i enlighet med förslaget skulle enligt hans mening i flertalet landskommuner innebära minskade garantier för kontinuitet, effektivitet och sakkunskap i den lokala ledningen av kommunens skolväsen, därigenom att kyrkoherdens självskrivenhet som ordförande i skolrådet ej skulle få sin motsvarighet i den nya folkskolestyrelsen. Från skolans synpunkt sett måste generaldirektören därför ifrågasätta lämpligheten av att rätten till en dylik överflyttning medgåves landskommun i den utsträckning förslaget avsåge.

Länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län samt domkapitlet i Visby hava uttalat sig för att överflyttningen av skolärendena måtte göras

obligatorisk. Förstnämnda länsstyrelse har till stöd härför anfört i huvud­ sak följande:

Utkastet, som endast beredde vissa kommuner en möjlighet till över­ flyttning av undervisningsärendena till den borgerliga kommunen, vore icke tillfyllest. Det hade varit lyckligare, örn förslaget tagit steget fullt ut och upptagit dylik överflyttning såsom obligatorisk. Alla skäl syntes tala för en sådan bestämmelse och inga skäl, såvitt länsstyrelsen kunde tinna, där­ emot. Den borgerliga kommunens organ vore minst lika kvalificerade som den kyrkliga kommunens att handlägga undervisningsärendena. Lämplig­ heten av att en och samma beslutande myndighet i en kommun finge på sig överlåtet att bestämma beträffande så stor del som möjligt av kommu­ nens utgifter vore så självfallen, att motivering därför icke syntes erfor­ derlig. Därest det emellertid skulle befinnas, att obligatorisk överflyttning icke skulle ifrågakomma, kunde annan mera tillfredsställande lösning än den i utkastet upptagna av förevarande fråga icke erhållas, då denna lös­ ning dock möjliggjorde även för landskommuner att lägga undervisnings­ ärendena under den borgerliga kommunen.

Såsom kyrkofullmiiktigsakkunniga i sitt betänkande framhållit har folk-

Departements-

undervisningen i vårt land vuxit fram under kyrkans hägn, och i äldre tid chefen' var prästen mångenstädes den ende representanten för den bokliga bild­ ningen. Det nitiska arbete, som av prästerna — mången gång i motsätt­ ning till starka bygdeintressen — utförts till undervisningens främjande, har varit och är alltjämt av största värde för folkskolans utveckling. Efter hand har emellertid intresset för bildningens höjande gjort sig allt starkare gällande inom vida lager av vårt folk, och det har med styrka framhållits, att den borgerliga kommunen numera nått en sådan utveckling, att den mångenstädes kunde anses skickad att omliänderhava jämväl vården örn folkundervisningen. Det har därför gjorts gällande, att tillräckliga skäl icke föreligga, att skolväsendets angelägenheter skola handhavas av den kyrkliga församlingen. Ett överflyttande av dessa angelägenheter till den borgerliga kommunen har ansetts såsom en naturlig följd av den skedda utvecklingen. Härvid har även framhållits, att då folkundervisningen vore en hela folkets angelägenhet, det vore i princip riktigt, att vården därom tillkomme en gemenskap, av vilken alla, oberoende av religiös åskådning, vöre medlemmar.

Även örn sålunda för förslaget om skolärendenas överflyttande till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

77

78

borgerliga kommunen kunna anföras vissa skäl av principiell natur, bar vid behandlingen av denna fråga i allmänhet gjorts gällande, att en dylik åtgärd vore påkallad företrädesvis för vinnande av vissa praktiska fördelar. Bland dessa fördelar märkes i främsta rummet möjligheten att genom skolären- denas handläggning av den borgerliga kommunens organ erhålla enhetlighet och reda vid budgetfrågornas behandling. En förändring i denna riktning har ansetts vara av betydande värde, särskilt i stora landskommuner, där förvaltningen är omfattande och lösningen av de finansiella frågorna kan erbjuda vissa svårigheter. Häremot har visserligen invänts, att vinsten av den förordade åtgärden skulle vara ringa, då enhetligheten — så länge de kyrkliga ärendena handhavas av församlingen — icke kan bliva fullstän­ dig. Det må emellertid framhållas, att kostnaderna för skolväsendet utgöra en högst avsevärd del av kommunernas hela utgiftsbörda, och att det måste vara en stor fördel, att handläggningen av därmed förbundna frågor till­ kommer de organ, som hava att i övrigt pröva de kommunala utgiftsbe­ hoven. Härigenom blir det möjligt att väga dessa behov mot varandra och att vid deras tillgodoseende bättre taga hänsyn till kommunens ekonomiska ställning. Det har visserligen anmärkts, att ett dylikt avvägande vore mindre påkallat, då utgifterna för folkskoleväsendet till stor del reglerades genom författningar och sålunda vore oberoende av kommunens beslut. Detta gäller emellertid företrädesvis de statliga utgifterna för folkskolan och i mindre grad de utgifter, som skola bestridas av kommunerna. Särskilt i fråga örn kostnaderna för skolhus och bostäder åt lärarpersonalen, vilka kostnader utgöra en betydande del av kommunens utgifter för folkskole­ väsendet, har kommunen inom vissa gränser fri prövningsrätt. Härvid är naturligen av vikt, att bestämmanderätten utövas av personer, som äga kännedom örn kommunens behov i övrigt. Man har även gjort gällande, att vid uppgörande av skolväsendets stat samarbete mångenstädes frivilligt äger rum med den borgerliga kommunens organ, och att en dylik ordning genom författningsbestämmelse skulle kunna göras obligatorisk. Märkas bör emel­ lertid, att på denna väg den önskade enhetligheten näppeligen kan ernås, då avgörandet i sista hand ligger hos olika organ.

Ett annat skäl, som tidigare anförts till stöd för den ifrågasatta överflytt­ ningen, har varit de olägenheter, som äro förenade med skolärendenas hand­ läggning å kyrkostämma. De i annat sammanhang berörda brister, vilka vidlåda kyrkostämman såsom beslutande organ, hava på en del håll särskilt framträtt vid behandlingen av skolväsendets angelägenheter. Genom dessas överlämnande till en vald korporation skulle förutsättningar skapas för en sakkunnig och följdriktig behandling. Emellertid kan nämnda omständighet icke längre åberopas, därest representativt system, såsom nu förordas, in­ föres jämväl i församlingarna. Örn församling tillsätter kyrkofullmäktige, kan den mera tillfredsställande handläggning man velat vinna genom över­ flyttningen erhållas inom församlingen. Tydligt är å andra sidan, att ett av de skäl, som anförts mot en överflyttning, nämligen att föräldrarna hava möjlighet att inom församlingens beslutande organ personligen taga del i

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

vården om skolväsendet, kommer att förlora i betydelse, i den mån försam­ lingarna uppdraga sin beslutanderätt åt fullmäktige.

Till stöd för den föreslagna åtgärden har även anförts den utveckling, som ägt rum med avseende å städerna. Den genom 1909 års lag öppnade möjligheten till överflyttning har i stor omfattning begagnats. För närva­ rande utgör skolväsendet en borgerligt-kommunal angelägenhet i 95 städer, och antalet skulle förmodligen vara än större, därest icke i vissa fall den omständigheten, att stad utgör gemensamt skoldistrikt med landskommun, förhindrat överflyttning. De erfarenheter, som vunnits i städer, där 1909 års lag kommit i tillämpning, giva vid handen, att överflyttningen medfört betydande fördelar, samt att några olägenheter därav ej försports. Visser­ ligen har det gjorts gällande, att förhållandena gestalta sig väsentligt olika i stad och på landet, men å andra sidan har framhållits, att i de avseen­ den, som i detta sammanhang äro av betydelse, någon olikhet ej föreligger mellan mindre städer och större stadsliknande samhällen på landet.

Slutligen bör framhållas, att en överflyttning av skolärendena ansetts innebära en betydande fördel jämväl för kyrkan, i den mån prästerna där­ igenom befrias från ansvaret för skolväsendet. Det betydande arbete av administrativ art, som åvilar kyrkoherden i hans egenskap av skolrådets ord­ förande, kan i vissa fall hindra honom att i önskvärd omfattning ägna sig åt sina rent kyrkliga uppgifter. Ett avlyftande av nämnda börda skulle därför kunna bliva till fromma för den egentliga pastoralvården. Förbises får emellertid icke, att prästens skiljande från ledningen av skolan även i någon mån kan minska hans möjligheter att taga del i församlingens angelägen­ heter och komma i personlig förbindelse med dess medlemmar.

Bland de skäl. som åberopats mot ett överförande av skolväsendet till den borgerliga kommunen, har i främsta rummet anförts, att borttagandet av pastors självskrivenhet såsom ordförande i den lokala skolstyrelsen skulle medföra en minskning i sakkunskap och intresse vid skolärendenas hand­ läggning. På många håll vore nämligen kyrkoherden alltjämt den ledande kraften vid behandlingen av skolfrågor, och betydande svårigheter har an­ setts komma att möta, då det gäller att finna någon annan, som besitter tillräcklig bildning och erforderligt intresse för att övertaga det närmaste ansvaret för dessa frågor. Däremot har gjorts gällande, att på andra platser, framför allt i större samhällen, finnas personer, som äro väl skickade för denna uppgift.

Vidare har framhållits, att handläggandet av skolväsendets ekonomiska angelägenheter i samband med den borgerliga kommunens budget kunde medföra, att fyllandet av skolans materiella behov finge stå tillbaka för till­ godoseendet av andra anslagskrav. Man har befarat, att kommunalpoli­ tiska och ensidigt finansiella intressen bomme att göra sig gällande på skolans bekostnad. Häremot kan emellertid anföras såväl erfarenheten från städerna som den omständigheten, att kommunerna i allmänhet icke visat sig ovilliga att ekonomiskt främja kulturella intressen.

Vissa farhågor hava även uttalats, att brytandet av det omedelbara sam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

79

81

kungörelsen den 24 juli 1914. Visserligen vöre det genom kyrkostämmoförord- ningen § 21 tillåtet för Hera församlingar i samma pastorat att välja gemensamt kyrkoråd. Men regeln vore, att varje församling hade sitt särskilda kyrkoråd. Funnes i bär avsett pastorat sådana särskilda kyrkoråd, komme det i 20 § av nämnda lag meddelade stadgandet, att med uppbörden skulle förfaras så som med uppbörden av avgifter till kyrka oell skola, att innebära, att varje försam­ lings kyrkoråd skulle till sin kommuns kommunalnämnd meddela det belopp, som skulle uttaxeras, varefter de uppburna medlen skulle av kommunalnämn­ den redovisas till kyrkorådet. Vederbörande kyrkoråd skulle enligt § 22 förvalta och göra räntebärande de influtna medlen samt enligt § ¹¹ av dem utbetala lönen. I ett pastorat, bestående av fem församlingar med tre präster, skulle sålunda varje präst kvartalsvis lyfta sin lön hos fem olika kyrkoråd. Detta betydde, att 60 utbetalningar av lön årligen skulle äga rum. Varje sådant kyrkoråd finge nämligen anses som »vederbörande kyrkoråd», det ena lika mycket som det andra. Men intetdera av dessa kyrkoråd ägde laglig skyldighet eller befogenhet att lägga sig i andra församlingars ange­ lägenheter än sin egen. Likaledes vållade tillämpningen av kungörelsen den 24 juli 1914 praktiska svårigheter inom ifrågavarande pastorat med särskilda kyrkoråd, enär däri föreskrivna uppgifter skulle lämnas av kyrkorådet, men dock avse hela pastoratet.

För övervinnande av dessa svårigheter hade somliga pastorat tagit sig för att jämte de för varje församling valda kyrkoråden å gemensam kyrko­ stämma välja ett s. k. pastoratskyrkoråd med uteslutande uppdrag att hand­ hava frågorna angående prästlönerna. En sådan ordning stöde emellertid upp­ enbarligen utanför gällande författningar.

Redan den omständigheten, att församlingarna funnit det nödvändigt att själva finna, en utväg att lösa de svårigheter, som författningarnas ordaly­ delse åstadkommit, vore ett tillfyllestgörande bevis för att ett lagligt ord­ nande av berörda sak vore av behovet påkallat. En utväg, som kunde synas enkel nog, vore att bestämma, att vad som i nämnda författningar ålades kyrkorådet, slralle i pastorat, bestående av flera församlingar, utföras av moderförsamlingens kyrkoråd. Man kunde också tänka sig en anordning i huvudsak liknande den, som funnes i städer med gemensam kyrkoekonomi, eller med den, som, enligt vad nyss sagts, av vissa församlingar på egen hand införts.

Kammarkollegium, som vid avgivande av sitt yttrande över 1917 års riks­ dagsskrivelse hade tillgång till de från övriga myndigheter inkomna utlåtan­ dena, anförde, såvitt nu är i fråga:

Enligt 11 § 1 mom. av lagen örn reglering av prästerskapets avlöning skulle lön till kyrkoherde och komminister gäldas av pastoratet och kvartals­ vis utbetalas av vederbörande kyrkoråd. Avlöningsmedlen för kyrkoherdar och komministrar ävensom vissa adjunkter skulle, i den män de ej omedel­ bart till tjänsteinnehavare betalades, jämlikt § ²² i berörda lag, särskilt för sig av vederbörande kyrkoråd förvaltas och göras räntebärande. För medlens bibehållande till avsett ändamål vore pastoratet ansvarigt. Arrenden av boställen, anslagna till avlöning av prästerskapet i pastoratet, samt för samma ändamål disponibla avgälds-, ränte- och andra medel skulle, enligt 26 § av merberörda lag, uppbäras av vederbörande kyrkoråd, som även, enligt kun­ görelsen den 24 juli 1914, ägde mottaga vissa bidrag från kyrkofonden till prästerskapets avlöning samt hade viss skyldighet i fråga örn redovisning av avlöningsmedel och inleverering av överskott därå.

I det deri 14 december 1909 av särskilda sakkunniga avgivna betänkande med förslag angående reglering av prästerskapets avlöning hade såsom § 23

Bihang till riksdagens protokoll 1000. 1 sami. 7S haft. (Nr 100.)

mo

m

Ii

Kungl. Majus proposition nr 100.

Kammar­

kollegium

1921.

83

av berörda utväg för ernående av nu föreliggande syftemål torde därför ej alltid vara lämpligt, då ju inom varje församling i regel förekomme en mång­ fald andra angelägenheter, för vilkas besörjande särskilt kyrkoråd måste anses erforderligt.

För de prästerskapet tillkommande avlöningsmedels bibehållande för av­ sett ändamål vore, såsom redan nämnts, varje pastorat beträffande för dess prästerskap avsedda medel ansvarigt, liksom ock för de överskottsmedel, som på grund av bestämmelsen i 3 § 5 mom. i lagen örn kyrkofond den 9 december 1910 skulle ingå till kyrkofonden. Hela pastoratet syntes därför böra å gemensam kyrkostämma utse den nämnd eller det råd, som över- toge de på kyrkorådet i varje församling nu ankommande uppgifter beträf­ fande prästlönemedlen (jmfr ock förordningen den 4 febi’. 1921 angående avlämnande av uppgift till ledning vid statens taxering till bevillning m. m. 2 § a). Denna form motsvarade i realiteten det förfaringssätt, som vid sidan av gällande författningar tillämpats i vissa pastorat, nämligen att, jämte de för varje församling valda kyrkoråden, av församlingarna valdes ett särskilt »pastoratskyrkoråd», ehuru ledamöterna i detta stundom utsåges av de olika församlingarna var för sig. Ett dylikt pastoratskyrkoråd syntes ock lämp­ ligen böra handlägga för pastoratet gemensamma frågor rörande byggnads­ skyldigheten å prästerskapet anslagna boställen och prästgårdar. Då i regel de enda ekonomiska frågor, som anginge pastoratet gemensamt, rörde just förvaltningen av prästerliga avlöningsmedel och berörda byggnadsskyldighet, vore det kanske riktigare att för dylikt organ införa benämningen pastorats- nämnd (jfr kyrkonämnden i Göteborg och Norrköping), men, för att bibe­ hålla anknytningen till den redan existerande kyrkorådsinstitutionen och därigenom, så vitt möjligt vore, undvika författningsändringar, torde benäm­ ningen kyrkoråd böra bibehållas.

Ett dylikt för pastoratet gemensamt kyrkoråd med särskilda uppgifter av ekonomisk natur skulle sålunda existera vid sidan av de särskilda försam­ lingarnas kyrkoråd. Då emellertid tillskapandet av gemensamt kyrkoråd, varom förmäles i kyrkostämmoförordningen § 21 3 st., för liandhavande av alla på kyrkoråd ankommande uppgifter, sålunda även frågor av nyss be­ rörda natur, ej syntes böra omöjliggöras, torde, enligt kollegiums mening, den ifrågasatta bestämmelsen böra givas den form, att, där i pastorat med flera församlingar för dessa gemensamt kyrkoråd icke funnes, församlingarna skulle å gemensam kyrkostämma utse ett särskilt kyrkoråd för förut angivna och andra för församlingarna gemensamma ekonomiska angelägenheter, dock att, i den mån dessa redan anförtrotts åt särskild myndighet, därvid skulle förbliva.

Kyrkofullmäktigsakkunniga erinrade i sitt betänkande, att gällande kyrko- stämmoförordning icke innehölle några bestämmelser örn kyrkliga samfällig- heter. Den innehölle allenast, att inom samma pastorat eller stad flera för­ samlingar kunde förena sig om gemensamt kyrkoråd. Därvid förutsattes emellertid, att de särskilda församlingarna i övrigt bibehölle sin självständiga karaktär och sina särskilda beslutande organ. Härefter anförde de sakkun­ niga bland annat:

Emellertid hade faktiskt i vissa fall en ännu närmare förening av skilda församlingar kommit att äga rum. Så vore bland annat förhållandet i Jön­ köping, där visserligen tre församlingar funnes men där dessa i verkligheten sammansmält till en enda kyrklig primärkommun med icke blott gemensamt kyrkoråd utan även gemensam kyrkostämma.

Även på andra håll hade former av vittgående gemenskap mellan olika

Kungl. Majus proposition nr 100.

Kyrkofjäll

mäktigsakkunnig

efter samma grunder som för förvaltningen av kyrkokassas medel vore veder­ tagna med rätt för pastoraten att under löneregleringsperioden använda viss del av räntan till bestridande av ovan angivna löner, ersättningar och dyr- tidsunderstöd åt prästerskapet i pastoraten.

För Göteborg gällde, jämte den allmänna kyrkostämmoförordningen, en särskild förordning av den 5 maj 1882 angående kyrkofullmäktige och kyrko­ nämnd därstädes. Enligt denna förordning utgjorde samtliga Göteborgs stads territoriella församlingar i ekonomiskt hänseende en enhet, »såsom följd varav till församlingarnas gemensamma kassa, som omfattar församlingarnas alla tillhörigheter, skola ingå alla avgifter, vilka för kyrkoväsende! uttaxeras eller eljest inflyta, varemot kostnaderna för den kyrkliga organisationen samt för prästerskapets och kyrkobetjäningens avlönande bestridas av samhället i sin helhet». Såsom församlingarnas gemensamma angelägenheter enligt nämnda förordning behandlades de i kyrkostämmoförordningen § 2 mom. 4, 5, 6, 7, 9 och 10 upptagna ärenden, med undantag av dem rörande stadens folkskoleväsende. Församlingarnas beslutanderätt i gemensamma ärenden utövades av kyrkofullmäktige, vilka utsåges av församlingarnas vid kyrko­ stämma röstägande medlemmar. Verkställighet och förvaltning tillkomme en kyrkonämnd, utsedd av kyrkofullmäktige på så sätt, att från en var av de särskilda församlingarna utsåges en av ledamöterna i församlingens kyrkoråd.

Såsom av det anförda framginge, funnes det, trots saknaden av bestäm­ melser därom i kyrkostämmoförordningen, faktiskt exempel dels på en gemen­ skap mellan olika församlingar, vilken i realiteten lett fram till en fullständig förvaltningsenhet (Jönköping), dels på en gemenskap, som utan att gå så långt likväl vore av mycket omfattande beskaffenhet (Gävle, Norrköping, Malmö, Örebro, Göteborg).

De sakkunniga övergingo därefter till framläggande av förslag i ämnet och anförde därvid följande:

Vid utarbetandet av sina förslag hade de sakkunniga funnit det nödvän­ digt att taga hänsyn till de former för gemenskap mellan församlingar, som på angivet sätt faktiskt kommit till användning. De sakkunniga hade i konsekvens med den utveckling, som ägt rum, ansett sig böra föreslå in­ förandet i lagen av ett nytt institut, »kyrklig samfällighet», avsett att täcka de företeelser, vilka därvidlag kunde vara i laeliov av reglering. Begreppet »kyrklig samfällighet» uttryckte sålunda en gemenskap, som kunde omfatta antingen alla kyrkliga angelägenheter eller alla kyrkliga angelägenheter av ekonomisk natur. Någon tvekan örn vilka kyrkliga angelägenheter, som skulle anses höra till den sistnämnda kategorien, torde i regel icke kunna uppstå. Skulle emellertid behov yppa sig av en närmare precisering därutinnan, torde platsen för en sådan lämpligen vara i det Kungl. Maj:ts förordnande, varigenom i det särskilda fallet den kyrkliga samfälliglieten konstituerades. 1 lagtexten borde den ifrågavarande gruppen av ärenden endast i allmänna ordalag angivas.

Att uti en sådan gemenskap, som i berörda sammanhang avsåges, icke inbegrepes förvaltningen av fonder o. d., som för enskilda ändamål upprättats och ställts under kyrkoråds inseende torde vara tydligt. De förvaltades enligt därom givna bestämmelser av det särskilda församlingskyrkorådet eller, om sådant icke funnes, av det gemensamma kyrkorådet.

På en samfällighet av ifrågavarande slag skulle tillämpas samma bestäm­ melser som gällde för församling. Den kyrkliga samfälliglieten vore nämligen likasom församlingen att anse såsom en kyrklig primärkommun. Blott i undan­ tagsfall hade för den »kyrkliga samfälliglieten» erfordrats siirskilda, kom­ pletterande bestämmelser. En samfällighet av här avsett slag skulle, lika-

Kungl. Majus proposition nr 100.

85

89

rörde den kyrkliga organisationen i större städer med flera församlingar under förutsättning, att dessa församlingar själva så önskade och därom ingåve framställning. Keservanterna funne förslaget vara beaktansvärt jämväl för tillämpning på landsbygden, såvitt det avsåge folkskoleväsendets allmänna ordnande oell skötsel. Däremot ansåge reservanterna denna bestämmelse icke vara nyttig för det kyrkliga församlingslivets bibehållande och utveck­ ling beträffande församlingar eller delar av församlingar på landsbygden. Samhörighetskänslan i kyrkligt avseende och intresset för det religiösa för­ samlingslivets bestånd och utveckling, grundat på de av ålder förefintliga församlingarna med deras kyrkliga liv koncentrerande sig till församlingens kyrka, torde genom sådana säkerligen många gånger av heterogena element sammanfogade samfälligheter komma att helt eller delvis utplånas. Skulle en ändring i den ecklesiastika indelningen visa sig i visst fall önskvärd, kunde ju detta ske vid utfärdande av de vart tjugonde år återkommande löneregleringsresolutionerna och genom tillämpning av lagen örn ändring i ecklesiastik indelning.

Länsstyrelsen i Blekinge län har åberopat ett yttrande av kyrkoherden C. G. Herrlin, vilken anfört bland annat:

Man skulle först och främst hava önskat, att en bestämd gräns uppdragits mellan 1) sådana samfälligheter, som bestå av församlingar tillhörande samma pastorat och vilkas enda gemensamma angelägenheter bliva det gemensamma prästerskapets avlöning och prästgårdar, samt 2) sådana samfälligheter, som omfatta flera pastorat (dessa sista torde väl huvudsakligen avse de större städerna med två eller flera pastorat, t. ex. Malmö, Hälsingborg) och som hava hela sin ekonomiska förvaltning gemensam. Utkastet hade tänkt sig ännu en tredje art av samfälligheter, nämligen 3) mellan församlingar, som skulle hava alla kyrkliga angelägenheter gemensamma.

För att börja med detta tredje fall ansåge Herrlin, att sådan art av sam­ fällighet icke borde få förekomma. Att flera församlingar i kyrkligt avseende skulle helt sammanslås och de särskilda församlingsorganen kyrkoråd, skol­ råd, etc. alltså försvinna och ersättas av gemensamma, skulle innebära ett allvarligt brott mot den historiska traditionen och ett högst betänkligt underskattande av lokalförsamlingens betydelse som själva cellen i den kyrk­ liga organismen.

Beträffande det andra fallet (samfälligheter bestående av flera pastorat inom samma stad för gemensam ekonomisk förvaltning) syntes utkastets mening vara den, att vid sidan av samfällighetens kyrkofullmäktige och kyrkoråd skulle bibehållas de enskilda församlingarnas fullmäktige och de av dem valda kyrkoråden. Med tillfredsställelse antecknades såväl att här de enskilda församlingarnas kyrkoråd skulle bibehållas för de speciella för­ samlingsangelägenheterna som även att dessa kyrkoråd syntes skola utses icke av samfällighetens fullmäktige, utan av församlingen själv. Bestäm­ melserna behövde dock bliva tydligare. Man kunde emellertid fråga sig, huruvida i detta fall de enskilda församlingarna skulle behöva utse fullmäk­ tige. Dessa skull!', där skolväsendet vore lagt under den borgerliga kom­ munen, nästan icke få något annat att göra än att vart fjärde år välja kyrkoråd samt, när så förekomme, kantor och kyrkobetjäning. Utan olägenhet skulle nog dessa kyrkoråds- och kantorsval kunna förriittas å kyrkostämma och val av kyrkobetjäning uppdragas åt kyrkorådet.

T detta sammanhang ville Herrlin påpeka, hurusom samfällighetens full­ mäktiges beredning icke borde kallas kyrkoråd. Kyrkorådsinstitutionen hade alltid varit knuten till lokalförsamlingen. Bäst vore dock om samfällig­ hetens fullmäktige till beredning erhöllo de sammansatta kyrkoråden från

Kungl. Majus proposition nr 100.

95

och skulle i vissa fall kunna leda till att de olika församlingarna finge en representation, som icke stöde i rättvist förhållande till deras storlek. Ej heller synes lämpligt att uppdraga åt moderförsamlings kyrkoråd att hand­ hava pastoratets angelägenheter. Bättre torde vara, att församlingarna er­ hålla möjlighet att utse ett för pastoratet gemensamt kyrkoråd. Sådant kyrkoråd bör finnas vid sidan av de särskilda församlingarnas kyrkoråd. Naturligen bör härvid icke göras någon inskränkning i den rätt, som redan tillkommer församlingar, att i vissa fall förena sig örn gemensamt kyrkoråd, vilket träder i stället för de särskilda kyrkoråden. Behov av en organisa­ tion av den art, som nu förordats, lärer egentligen vara för handen i för­ samlingar tillhörande samma pastorat. Emellertid torde anordningen icke böra begränsas till dylika församlingar. Former för samverkan kunna vara önskvärda även i fråga om församlingar tillhörande olika pastorat. Det synes därför riktigast att generellt föreskriva, att ärende, som är gemensamt för två eller flera församlingar, vilka ej bilda en kyrklig samfällighet, skall handläggas å gemensam kyrkostämma med församlingarna, samt att dylika församlingar hava rätt att vid sidan av sina särskilda verkställande organ utse gemensamt kyrkoråd.

Genom de bestämmelser jag sålunda förordar torde förut berörda önske­ mål att skapa former för samverkan mellan församlingar bliva i huvudsak tillgodosedda. Då det emellertid är svårt att överblicka de olika förhållan­ den, som råda på skilda platser, särskilt i fråga örn församlingar, vilka önska ingå i kyrklig samfällighet, torde det böra överlämnas åt Kungl. Majit att meddela de bestämmelser, som utöver lagens stadganden kunna anses påkallade. Tydligen bör Kungl. Majit härvid kunna uppställa vissa före­ skrifter även rörande handläggningen av de ärenden, i vilka beslutanderätten tillkommer de i samfälligheten ingående särskilda församlingarna. Speciella bestämmelser rörande kyrkliga samfälligheter torde i regel kunna givas i samband med meddelande av förordnande, att en sådan samfällighet skall bildas. Det synes lämpligt, att därest förevarande lagförslag godkännas av riksdagen, beslut örn konstituerande av kyrklig samfällighet meddelas i god tid före lagarnas ikraftträdande.

Tillräcklig anledning torde icke föreligga att nu upptaga bestämmelser örn rätt för församlingar att bilda kommunalförbund. Det synes nämligen vara skäl att avvakta någon tids erfarenhet rörande den omfattning, i vilken de nu föreslagna formerna för samverkan komma till användning, samt an­ gående resultatet därav. Erinras må i detta sammanhang, att utredning för närvarande pågår rörande möjligheterna att sammanföra borgerliga kom­ muner för handhavande av den sociala försäkrings- och hjälpverksamheten, samt att denna utredning kan bliva av betydelse även för frågan örn sättet för samverkan mellan församlingar.

De bestämmelser, som erfordras angående kyrkofullmäktige samt rörande kyrkliga samfälligheter och handläggning av ärenden, som eljest äro gemen­ samma för två eller flera församlingar, böra naturligen hava sin plats i för­ ordningen örn kyrkostämma m. m. samt, vad angår Stockholm, i den för

Kungl. Majlis proposition nr 100.

J

Revision av kyrkön idmin o-

förordningarna.

Departements­

chefen.

97

heter, som bestå mellan dessa författningar, kunnat i huvudsak avlägsnas och bestämmelserna rörande huvudstaden infogas i den allmänna författ­ ningen. De speciella förhållanden, som råda i Stockholm, synas emeller­ tid påkalla särskilda regler av den omfattning, att deras upptagande i den för riket i övrigt gällande författningen skulle vara förenat med avsevärda olägenheter. Jämte de reella frågor, som enligt vad nu berörts böra vid den ifrågasatta revisionen upptagas till prövning, torde därvid även böra beaktas vissa spörsmål, i vilka framställningar föreligga från riksdagen eller kyrkomötet eller till vilka riksdagen eljest tagit ställning. Däremot torde i detta sammanhang andra förslag örn vidtagande i gällande bestämmelser av mera betydande sakliga ändringar böra lämnas å sido. För ett avgö­ rande i dessa frågor kräves nämligen en fullständigare utredning än den som nu kunnat komma till stånd.

Yad slutligen angår de föreskrifter, som bliva nödvändiga för möjliggö­ rande av skolärendenas överflyttande till den borgerliga kommunen jämväl på landsbygden, kan det naturligen göras gällande, att dessa föreskrifter böra meddelas i en särskild lag, motsvarande den för städerna gällande lagen av år 1909. För en dylik uppdelning av bestämmelserna för land och stad i två särskilda författningar talar i viss mån, att reglerna rörande kommunal­ styrelse i de framlagda förslagen äro intagna i två lagar. Emellertid skulle de båda lagarna örn skolväsendet komma att bliva så gott som fullständigt likalydande. Härtill kommer, att med hänsyn till den verkställda revisionen av reglerna örn den borgerliga och den kyrkliga kommunen vissa jämkningar äro önskvärda i 1909 års lag. På grund härav har det synts lämpligast, att en omarbetning verkställes av sistnämnda lag, varigenom denna göres till­ lämplig även å landsbygden.

Av det anförda lärer framgå, att jag beträffande den legislativa behand­ lingen av föreliggande ämnen ansluter mig till den uppfattning, som kommit till synes i de inom departementet uppgjorda utkasten, i vad de tillhöra området för min ämbetsbefattning. Dessa utkast synas mig i huvudsak ägnade att läggas till grund för lagstiftning i omförmälda ämnen. Med an­ ledning av de erinringar, som framställts i de avgivna yttrandena, har jag emellertid låtit inom departementet verkställa en överarbetning av utkasten. Yid detta arbete hava jämväl de ändringar beaktats, som inom socialdepar­ tementet vidtagits i de av landshövdingen Hammarskjöld framlagda för­ slagen till bestämmelser rörande den borgerliga kommunen. För de ändringar, som sålunda företagits i utkasten, vill jag redogöra i det följande. Härvid kommer jag emellertid icke att uppehålla mig vid de frågor, som äro gemen­ samma för församlingen och den borgerliga kommunen. Beträffande dessa frågor får jag hänvisa till vad chefen för socialdepartementet anfört vid framläggande av de till hans ämbetsbefattning hörande lagförslagen. Ej heller ämnar jag beröra en del smärre jämkningar, som vidtagits huvudsakligen flir vinnande av överensstämmelse med de föreslagna kommunallagarna.

Bihang till riksdagens protokoll

1900

.

1

sami.

78

käft. (Nr 100.)

870 59 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Revision av

lagen om folkskole­

väsendet i vissa städer.

Departements­

chefen.

I det följande kommer jag att begagna här angivna förkortningar: K. = förordningen den 21 mars 1862 örn kyrkostämma, samt kyrkoråd

och skolråd;

K. S. — förordningen den 20 november 1863 örn kyrkostämma, samt kyrko­

råd och skolråd i Stockholm;

L. = förordningen den 21 mars 1862 örn kommunalstyrelse på landet; S. = förordningen den 21 mars 1862 örn kommunalstyrelse i stad; V. S. = lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer; F. L. = det framlagda förslaget till lag örn kommunalstyrelse på landet; F. S. = det framlagda förslaget till lag örn kommunalstyrelse i stad.

Förslaget till lag om församlingsstyrelse.

Det av kyrkofullmäktigsakkunniga framlagda förslaget till lag, vilket avsåg att ersätta K., hade rubriken »lag örn församlingsstyrelse». Såsom skäl härför yttrade de sakkunniga, att då kyrkostämman icke längre skulle uteslutande bliva organet för kyrkoförsamlingens beslutanderätt utan denna kunde uppdragas åt fullmäktige, hade den nya författningen ansetts böra i analogi med förordningarna örn »kommunalstyrelse» på landet och i stad betecknas såsom handlande om »församlingsstyrelse».

Den av de sakkunniga föreslagna rubriken synes lämplig. Den ansluter sig även till rubriken å de förut i dag framlagda förslagen till lagar om kommunalstyrelse på landet och i stad.

98

Kungl. Majus proposition nr 100.

Kap. 1. Allmänna bestämmelser.

§ ¹.

Första stycket motsvarar K. § 1 första stycket. Förande de

i

andra stycket intagna bestämmelserna får jag hänvisa till

vad jag redan anfört beträffande kyrkliga samfälligheter.

Tredje stycket motsvarar K. § 1 andra stycket med den ändring, som betingas av stadgandet i förslagets andra stycke.

I fjärde stycket har intagits en bestämmelse motsvarande K. § 1 tredje stycket.

§

2

.

Kyrkofullmäktigsakkunniga.

Denna paragraf motsvarar i viss mån K. § 2. I sin motivering anförde liyrlcofullmältiigsaklcunniga bland annat: I K. förekomme i § 2 en uppräkning av vad till kyrkostämmans hand­ läggning hörde. Någon sådan uppräkning förekomme däremot icke i de bägge förordningar, som reglerade den borgerliga kommunens självstyrelse. Men då i förevarande fall vore fråga örn en kommun av mera speciell karak­ tär, syntes en uppräkning av de ärenden, som folie inom området för dennas verksamhet, alltjämt vara av behovet påkallad. I överensstämmelse därmed och såsom en närmare förklaring till vad som i § ¹ avsåges med uttrycket »kyrkliga angelägenheter» hade i § ² införts en uppräkning av vad med kyrkliga angelägenheter skulle förstås.

Jämväl i utkastet upptogs en liknande uppräkning. Denna anslöt sig

utkastet,

till förteckningen i K. § 2. Dock hade ej upptagits frågor örn val av ledamöter i kyrkoråd, skolråd, fortsättningsskolestyrelse eller biblioteks- styrelse och ej heller frågor örn granskning av kyrko- eller skolråds eller särskild styrelses räkenskaper.

Rörande innehållet i denna paragraf hava länsstyrelsen i Uppsala län

Yttranden

samt domlcapitlen i Uppsala, Lund och Västerås, ävensom centralstyrelsen för °'erutkastct allmänna svenska prästföreningen framhållit, att nyare grenar av kyrklig verksamhet såsom diakonin, frivilligt församlingsarbete, ungdomsverksam­ het m. m. icke upptagits i paragrafen. Sålunda har länsstyrelsen i Upp­ sala län anfört:

Då för angivande av omfattningen av den kyrkliga kommunens uppgifter och befogenhet i lagen meddelades förteckning å de skilda angelägenheter och ärenden, vilkas handhavande tillkomme kyrkoförsamlingen, vore det givetvis angeläget, att förteckningens olika rubriker icke avfattades så snävt, att från kyrkoförsamlingens omvårdnad utestängdes några angelägenheter, som enligt sakens natur hörde dit. Mot den i förevarande paragraf intagna förteckningen kunde i sådant hänseende anmärkas, att icke under någon av däri angivna rubriker syntes kunna inordnas ens en så betydelsefull kyrklig angelägenhet, som den kyrkliga diakonin numera utgjorde. Den på det kyrkliga området pågående utvecklingen torde hava medfört och kunde lätteligen komma att medföra även andra nya uppgifter, för vilka en kyrko- församling icke borde eller kunde stå likgiltig, men som församlingen icke skulle hava möjlighet att upptaga eller stödja, därest dess befogenhet vore ovillkorligen begränsad till de i utkastet uppräknade frågorna, så preciserade som nu vore fallet.

Beträffande de i förevarande paragraf upptagna frågorna rörande bibliotek har skolöverstyrelsen anfört:

Frågan örn handläggandet av ärenden angående bibliotek borde givetvis ses i samband med en undersökning av motsvarande föreskrifter i biblioteks- författningarna. Enligt ännu gällande kungörelse angående understödjande av folkbiblioteksväsendet den 31 december 1920 utginge understöd dels till folkbibliotek, vilket kunde tillhöra kyrklig eller borgerlig kommun eller ock lokal förening, dels till skolbibliotek av olika slag, varvid folkskolans bibliotek skulle tillhöra skoldistriktet. Det framginge tydligt, att ett skolbibliotek i den mening, vari nämnda kungörelse använde ordet, ej kunde utgöra en underavdelning av folkbiblioteket. 1929 års riksdag hade beslutat en full­ ständig nyorganisation i fråga örn statens understödjande av folkbiblioteks­ väsendet. I den till grund för riksdagsbeslutet liggande propositionen, som i det avseende, varom här vore fråga, antagits oförändrad, ifrågasattes emel­ lertid på nämnda punkt ingen ändring.

Med hänsyn till det anförda har överstyrelsen föreslagit vissa ändringar i förevarande paragraf.

Domlcapitlen i Uppsala, Linköping, Växjö och Lund samt centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen hava ansett, att i denna paragraf borde upptagas val av ledamöter i kyrkoråd och skolråd. Domkapitlet i Uppsala har som skäl härför anfört, att bestämmelsen i kap. 4 § 4 borde erhålla en motsvarighet i de allmänna bestämmelserna om kyrkostämmas befogen-

Kungl. Majus proposition nr 100.

99

Departements­

chefen.

liet, samt att kyrkostämmas rättighet att vid samfällighet välja gemensamt kyrkoråd och eventuellt skolråd borde här påpekas. I övrigt har som skäl för nämnda frågas upptagande i detta moment anförts, att besvär över val av ledamöter i kyrkoråd och skolråd borde — i likhet med övriga i momentet upptagna val — prövas av domkapitel och ej av länsstyrelse.

Domkapitlet i Lund har föreslagit, att mom. 3 och 4 i K. § 2 måtte oförändrade upptagas i det nya förslaget.

Domkapitlet i Linköping Ilar föreslagit, att mom. g) i utkastet med hänsyn till bestämmelserna i kungörelsen den 26 november 1920 med föreskrifter rörande det olfentliga byggnadsväsendet § 29 borde erhålla följande for­ mulering: »Byggnad och underhåll av kyrka, kapell, gravkor eller begravningskapell, klockstapel, församlingshus eller annan för kyrkligt ända­ mål avsedd byggnad med vad därtill hör, skolhus, lokal för församlings- bibliotek samt boställen för prästerskap, skollärare eller kyrkobetjänte» .

Domkapitlet har framhållit, att det numera vore synnerligen vanligt, att församling byggde ett församlingshus, och lagen borde då tydligen ut­ säga, att detta vore en erkänt kyrklig angelägenhet.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har erinrat, att styrelsen i yttrande över religionsfrihetssakkunnigas betänkande uttalat sig för en lagstiftning, som medgåve städerna att lägga förvaltningen av begravningsplatserna under den borgerliga kommunen. I den mån eldbegängelsen komme till större användning, syntes enligt styrelsens mening med denna begravningsform sammanhängande förhållanden lättare kunna ordnas genom den borgerliga kommunen.

I likhet med kyrkofullmäktigsakkunniga finner jag lämpligt, att i lagen intages en uppräkning av de frågor, som falla inom ramen för försam­ lingarnas självstyrelse. Denna uppräkning torde böra i huvudsak ansluta sig till förteckningen i K. § 2. Mot innehållet i nämnda förteckning och framför allt mot dess uppställning kunna visserligen framställas en del anmärkningar, men det synes icke lämpligt att i detta sammanhang före­ taga en genomgripande omarbetning av förteckningen. En del ändringar torde emellertid vara påkallade. Sålunda bör vid förteckningens upp­ ställande hänsyn tagas till de nya former för församlingsverksamhet, som så småningom vuxit fram. På grund härav bör en antydan givas örn den kyrkliga diakonin, det frivilliga församlingsarbetet, ungdomsverksamheten med mera. Detta synes lämpligen kunna ske därigenom, att bland de kyrkliga angelägenheterna upptagas frågor örn »åtgärder för främjande av f örsamlingsvården».

Med hänsyn till de av skolöverstyrelsen framställda anmärkningarna hava punkterna örn folk- och fortsättningsskolundervisningen samt biblio­ teksväsendet erhållit en något ändrad avfattning. Likaså har, i anslutning till framställd erinran, bland byggnader, vilkas uppförande och underhåll åligger församling, upptagits jämväl församlingshus. Däremot synes skäl ej föreligga att mera fullständigt uppräkna omförmälda byggnader.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Då den förevarande uppräkningen avser att angiva den yttre gränsen för församlingens verksamhet, synes det ej lämpligt att här upptaga sådana frågor, som angå församlingens inre organisation eller formerna för dess förvaltning. Dylika frågor falla naturligen, där ej annat är stadgat, utan vidare inom församlingens kompetensområde. Därest här skulle uppräknas till exempel frågor om val av ledamöter i kyrkoråd och skolråd eller örn revision av församlingens räkenskaper, borde förteckningen även upptaga ett flertal andra frågor, såsom angående införande eller avskaffande av kyrko­ fullmäktige, örn ställe för kyrkostämmas hållande och örn valkretsindelning. Tydligt torde vara, att upptagandet av viss grupp av frågor i förevarande paragraf icke har något reellt samband med spörsmålet, av vilken myndighet besvär i nämnda frågor skola prövas.

Den av styrelsen för svenska stadsförbundet berörda frågan lärer icke böra i detta sammanhang upptagas till avgörande. Frågan sammanhänger med vissa andra spörsmål, som behandlas i religionsfrihetssakknnnigas förut omförmälda betänkande, och såsom redan framhållits torde nämnda betänkande icke utan ytterligare omprövning kunna läggas till grund för lagstiftning. Däremot torde stadgandet örn begravningsplatser böra erhålla en något ändrad lydelse.

§ 3.

Paragrafen motsvarar L. § ⁶ första stycket och F. L. kap. ¹ § 7. I enlighet med vad tidigare anförts har här intagits stadgande, att i ärende, som är gemensamt för två eller flera församlingar, vilka icke ut­ göra en kyrklig samfällighet, beslutanderätten skall utövas å gemensam kyrkostämma med församlingarna. Vad angår kyrklig samfällighet följer av § ¹ andra stycket, jämfört med första stycket i förevarande paragraf, att samfällighetens beslutanderätt utövas å kyrkostämma eller av kyrko­ fullmäktige för samfälligheten.

§ 4.

Paragrafen motsvarar L. § 27, och F. L. kap. ! § ⁸. I denna paragraf möter frågan, huruvida kyrkofullmäktiginstitutionen bör införas fakultativt oavsett församlingens storlek eller obligatoriskt vid viss folkmängdssiffra.

Kyrko fullmäktigsaMunniga föreslogo ett fakultativt införande av fullmäk- tiginstitutionen utan avseende å församlingens storlek. De sakkunniga anförde härom, bland annat, följande:

De sakkunniga hade till övervägande förehaft frågan, huruvida fullmäktig- institutionen skulle för den kyrkliga församlingen liksom för den borgerliga kommunen vara obligatorisk vid viss folkmängdssiffra, eller då församlingen räknade visst antal densamma i egentlig mening tillhörande medlemmar. Den sistnämnda beräkningsgrunden skulle i sådant fall otvivelaktigt vara den riktigaste. Men ur praktisk synpunkt mötte därvid den olägenheten, att någon officiell statistik över antalet egentliga församlingsmedlemmar icke funnes och att det mången gång skulle vålla svårighet att exakt angiva för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

101

Kyrkofullmäk tigsakkunniga

(leise, att församlingsmedlemmarna finge deltaga i kyrkostämmans förhand­ lingar och icke vara avskurna därifrån genom kyrkofullmäktiginstitutionen. Det vore nämligen så, att genom detta deltagande församlingsmedlemmarnas intresse för det kyrkliga livet både kunde få och även väl behövde komma till uttryck, och detta vore en sak, som ingalunda finge förbises. Dessa synpunkter syntes länsstyrelsen vägande med hänsyn till rådande förhål­ landen inom Skaraborgs Ian. Det syntes icke vara förmätet antaga, att kyrko­ fullmäktiginstitutionen icke komme att bidraga till att hålla intresset för det kyrkliga livet vid makt. I nu rådande partipolitiska tider kunde med fog antagas, att parti disciplinen komme att göra sig gällande vid valeri av kyrkofullmäktige liksom förhållandet redan visat sig vara vid valen till funktionärer inom den borgerliga kommunen. Fara kunde då föreligga, att en politisk majoritet komme till styret och låste fast en frågas avgörande för längre tid, i det minsta för valperioden. Det syntes därför, som örn kyrkofullmäktigsakkunnigas förslag på ett lyckligare sätt löst frågan, när det gjort införande av kyrkofullmäktige fakultativt.

De flesta av nämnda myndigheter hava däremot tillstyrkt, att kyrko­ fullmäktiginstitutionen gjordes obligatorisk i kommuner av viss storlek- Rörande den befolkningssiffra, vid vilken tvånget att tillsätta kyrkofull­ mäktige skulle inträda, hava meningarna varit delade. Länsstyrelserna i

Älvsborgs och Västernorrlands län hava ansett, att den i utkastet före­ slagna siffran borde avsevärt höjas. Länsstyrelserna i Östergötlands, Jön­ köpings, Göteborgs och Bolms, Värmlands och Örebro län, domkapitlet i Lund samt centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen och styrelsen för svenska landskommunernas förbund hava förordat, att gränsen måtte sättas vid ett befolkningstal av 3,000. Jämväl biskopen i Skara har i reservation till domkapitlets yttrande uttalat sig för denna siffra. Domkapitlet i Västerås hav föreslagit 3,000 till 5,000 och domkapitlet i Göteborg 2,000 till 2,500. Länsstyrelserna i Uppsala och Skaraborgs län samt domkapitlet i Visby, vilka som nämnt ansett, att kyrkofullmäktiginstitutionens införande borde vara fakultativt, hava förordat, att siffran borde bestämmas, länsstyrelsen i Upp­ sala län till 3,000, länsstyrelsen i Skaraborgs län till 10,000 och dom­ kapitlet i Visby till 4,000.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har till stöd för sin åsikt anfört:

Det kunde vara mycket tvivelaktigt, örn behov av kyrkofullmäktige gjorde sig sä starkt gällande i mindre församlingar, att fullmäktige behövdes i samma utsträckning som i den borgerliga kommunen. I församlingar, där folk- och fortsättningsskoleärendena bleve överflyttade till den borgerliga kommunen, bleve det enbart rent kyrkliga ärenden, som komme under den kyrkliga kommunens beslutanderätt. Att i så små församlingar som. de, söm hade ned till 1,500 invånare, införa fullmäktiginstitution kunde icke anses av behovet påkallat och knappast vara det kyrkliga församlingslivet till nytta. Deli känsla för solidaritet och samhörighet i handhavandet av gemensamma angelägenheter, som läge i stämna oform en för en församlings beslutanderätt, borde icke undertryckas, förrän församlingen vore så stor, att rent praktiska svårigheter uppstode för medlemmarna att deltaga i ut­ övandet av sagda beslutanderätt. Detta kunde icke sägas vara fallet i för­ samlingar med 1,500 invånare och närmast däröver. Örn kyrkofullmäktige

Kungl. Majus proposition nr 100.

103

^Kungl. Majus ^propositionnr 100. 105

Gemensamma

„ .. , Landsförsam-

Jborsamlingar med en folkmängd av

j-n

Stadsförsam- lands- och

lingar stadsförsam-

Summa

lingar

Över ^10,000 ............... ................... 30 39

8

77

5,000—10,000.............. ................... 109 30

(1

145

3,000- 5,000............... ................... 191

21

1

213

1,500— 3,000.............. ................... 534 15

—

549

1,500 och därunder .... ................... 1,514

8

— 1,522

Vissa skäl kunna

Summa 2,378 113

givetvis anföras till stöd för

15

den meningen

2,506

, att in-

förandet av kyrkofullmäktige i alla församlingar skall vara beroende av församlingens beslut. Emellertid synes en sådan anordning icke lämplig. Fördelarna av ett representativt system äro såvitt angår större församlingar så uppenbara, att det synes riktigt att beträffande dylika församlingar föreskriva, att kyrkofullmäktige alltid skola finnas. Härför talar även en jämförelse med utvecklingen av kommunalfullmäktiginstitutionen. Under det att intill ikraftträdandet av lagen den 23 december 1918 örn ändrad lydelse i vissa delar av L. inrättandet av kommunalfullmäktige var fakulta­ tivt i alla landskommuner, stadgades genom nämnda lag, att fullmäktige alltid skulle finnas i kommuner med över 1,500 invånare. Det av kyrko- fullmäktigsakkunniga anförda skälet för valfrihet med avseende å kyrko­ fullmäktiges införande, nämligen att siffrorna för folkmängden vore ett mindre tillfredsställande underlag för ett obligatoriskt införande av nämnda institution, synes knappast övertygande. Av 1920 års folkräkning framgår, att mera än 99 procent av rikets hela folkmängd i rättsligt avseende tillhörde svenska kyrkan. Aven örn framdeles på grund av ändrad lagstiftning ett större antal personer skulle komma att utträda ur kyrkan, måste det dock antagas, att befolkningssiffran i allmänhet kommer att vara en god mätare på omfattningen av församlingens verksamhet. Beaktas må även, att de sakkunniga utgingo från att skolärendena skulle överflyttas till den borgerliga kommunen, under det att i föreliggande förslag dessa alltjämt kunna hand­ läggas av församlingen, samt att skolväsendets omfattning i regel lärer stå i direkt förhållande till folkmängden.

Yad angår den befolkningssiffra, vid vilken införandet av representativt system i församlingarna bör vara obligatoriskt, kunna meningarna vara delade. Med hänsyn till antalet och beskaffenheten av förekommande ärenden torde i regel starkare behov av fullmäktige i församling inträda först vid en högre folkmängdssiffra än i kommun. Tillika är det för vid­ makthållandet av intresse för kyrka och skola av särskild vikt, att för­ samlingsmedlemmarna, så långt det är möjligt, erhålla tillfälle att person­ ligen taga del i förvaltningen. På grund av nu anförda omständigheter synes det lämpligt, att omförmälda siffra bestämmes något högre än den för kommunerna gällande. I likhet med åtskilliga av de hörda myndig­ heterna och organisationerna finner jag siffran 3,000 väl avvägd. Såsom

Departements­

chefen.

icke kunna i oförändrat skick tillämpas inom kyrkofullmäktige, har det ansetts lämpligt att här föreskriva, att frågor, som nu berörts, i alla församlingar skola handläggas å kyrkostämma. Likaså torde här böra in­ tagas föreskrift örn val av organist, kyrkosångare och klockare samt örn tillsättande av lärarbefattning, med vilken kyrklig bisyssla är förenad. Dessa ärenden böra med hänsyn till sin beskaffenhet lämpligen handläggas av stämma. Ett överflyttande av beslutanderätten vid dylik tjänstetillsätt­ ning till kyrkofullmäktige synes för övrigt kräva medverkan av kyrkomötet.

Däremot finner jag ej skäl att biträda förslaget örn stadgande av rätt för visitationsförrättare att i församling, där kyrkofullmäktige finnas, sam­ mankalla församling till kyrkostämma för överläggning angående det kyrk­ liga församlingslivet och därmed sammanhängande frågor eller örn rätt för dylik församling att i sådana frågor göra framställning å kyrkostämma. Där kyrkofullmäktige införts, synes det lämpligt att församlingens beslu­ tanderätt i så stor utsträckning som möjligt utövas av dem. Detta inne­ bär naturligen ingen förändring i den rätt, som enligt gällande författ­ ningar tillkommer visitationsförrättare att vid visitation möta församlingen.

§ 6.

Såsom redan berörts synes det lämpligt, att Kungl. Majit erhåller rätt att meddela närmare föreskrifter örn lagens tillämpning beträffande kyrk­ liga samfälligheter och handläggning av gemensamma ärenden. Stadgande härom har intagits i förevarande paragraf, vilken saknar motsvarighet i utkastet. De föreskrifter beträffande samfällighet, varom här är fråga, torde i regel himna meddelas i samband med förordnande örn samfällighetens bildande.

§ "*■

Denna paragraf saknar motsvarighet i utkastet men ansluter sig till K. S. § 22. Det har ansetts lämpligt föreskriva, att beträffande icke territoriell församling den nya lagens bestämmelser skola äga tillämpning allenast i den mån församlingen önskar det.

§ «.

I denna paragraf, vilken motsvarar § ⁶ i utkastet, har intagits en erinran, att lagen icke äger tillämpning å församlingarna i Stockholm.

Kap. 2. Om kyrkostämma.

§ ¹.

Paragrafen motsvarar K. §§ 4 och 5, varjämte en erinran intagits örn undantagsbestämmelsen i kap. 5 § 5 andra stycket.

I utkastet hade i anslutning till stadgandet i K. § 1 intagits föreskrift, att kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar hade rätt att deltaga i kyrkostämmas överläggningar och beslut, även örn han icke vöre röstbe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

107

Utkastet.

Kungl. Majus proposition nr 100.

109

gande frågornas reella innebörd. Det komme under sådana omständigheter att vila icke så litet av ©beräknelighet och ansvarslöshet över de fattade besluten.

Då det icke syntes förefinnas några vägande skäl för att fullmaktsröstning vid kyrkostämma borde ske under andra former än de, som i allmänhet gällde beträffande angivna politiska och kommunala val, och då därjämte en begränsning av nu rådande rätt till fullmaktsröstning vid kyrkostämma måste medföra ett högre mått av personligt ansvarskännande och sakligt bedömande av de föreliggande ärendena, ansåge kyrkomötet sig böra göra framställning till Kungl. Majit i enlighet med den i motionen gjorda hem ställan. Kyrkomötet ville framhålla, att kyrkomötet därvid ej förbisett, att en inskränkning av rätten till röstning med fullmakt vid kyrkostämma skulle bryta den rådande likformigheten i fråga örn fullmaktsröstning vid kommu­ nalstämma och kyrkostämma, men hade kyrkomötet givetvis icke ansett sig böra ingå på frågan, huruvida den ifrågasatta begränsningen av fullmakts­ röstning borde gälla även kommunalstämma, en fråga, som emellertid på grund av sitt nära sammanhang med föreliggande spörsmål torde kunna förväntas komma under samtidig omprövning.

Med anledning av det anförda hemställde kyrkomötet örn vidtagande av åtgärder till sådan ändring i bestämmelserna örn rösträtts överlåtelse vid kyrkostämma, att för rösträtts utövande skulle erfordras personlig in­ ställelse endast med det undantag, att äkta makar, därest de båda vore röstberättigade, skulle äga genom fullmakt utöva rösträtt för varandra. Över kyrkomötets skrivelse hava yttranden inhämtats från Överståthållar­ ämbetet och länsstyrelserna i samtliga län samt domkapitlen och Stockholms stads konsistorium.

Tillräcklig anledning synes ej föreligga för uppställande på detta om­ råde av olika regler för å ena sidan kyrkostämma och å andra sidan kommunalstämma och allmän rådstuga. Såsom kyrkomötet framhållit bör frågan örn begränsning av fullmaktsröstningen samtidigt tagas under om­ prövning såvitt angår de olika arterna av primärstämmor. Ett upptagande av denna fråga torde emellertid ligga utom ramen för det nu förevarande revisionsarbetet. Tillika må framhållas, att därest ett representativt system i större omfattning kommer att införas i församlingarna, de av kyrkomötet påpekade olägenheterna av fullmaktsröstningen komma att avsevärt förlora i betvdelse.

Kyrko fullmäktig.sakkunniga hade i sitt förslag upptagit bestämmelse, att inom församlingen tjänstförrättande prästman, även örn han icke vore röst­ berättigad, ägde rätt att närvara och yttra sig vid kyrkostämma. Som motivering för detta stadgande anförde de sakkunniga, att det tillkommit för avhjälpande av det förhållandet, att en nyutnämnd kyrkoherde eller annan inom församlingen tjänstgörande prästman, som icke förvärvat röst­ rätt i församlingen, eljest skulle komma att sakna i lag grundad rätt att närvara och yttra sig vid kyrkostämma beträffande ärenden, vilka han å tjänstens vägnar handlagt eller kunde komma att handlägga.

Departements­

chefen.

Kyrkofullmäktigsakkunniga.

Utkastet. Yttrande över

utkastet.

Departements­

chefen.

Riksdagarna 1870-1905.

Riksdagen

1912.

En föreskrift av samma innehåll upptogs under § 2 i utkastet. Häremot har domkapitlet i Luleå anmärkt, att uttrycket »tjänstförrät- tande prästman» kunde vara något vilseledande. Såsom paragrafen vöre avfattad kunde även en tillfälligtvis i församlingen biträdande prästman, vilken icke förordnats såsom vikarie å ordinarie tjänst, framställa anspråk på att få deltaga i överläggningarna, vilket måhända icke vore avsett.

Visserligen utgingo kyrkofullmäktigsakkunniga i sitt förslag från den för­ utsättningen, att kyrkostämman skulle själv välja ordförande, vid vilket för­ hållande starka skäl förelågo att tillerkänna inom församlingen tjänstgörande präst, även örn han icke vore röstberättigad, rätt att deltaga i kyrkostämmans överläggningar, men även då kyrkoherdens självskrivenhet till ordförande­ posten bibehålies, synes det lämpligt, att präst, som nyss nämnts, erhåller rätt att yttra sig vid stämman. Hans deltagande i debatten torde i regel tillföra stämman ytterligare sakkunskap och vara ägnat att giva förekommande frågor en mera allsidig belysning.

I motsats till domkapitlet i Luleå anser jag, att rättighet, som nu av­ ses, bör tillkomma varje inom församlingen tjänstgörande präst, även örn han icke uppehåller ordinarie tjänst.

§ 4.

Paragrafen motsvarar K. § ⁸. Enligt sistnämnda paragraf är kyrkoherden eller den hans ämbete för­ valtar eller den präst inom församlingen, som kyrkoherden, då han är hindrad, därtill förordnar, eller, då någon därtill ej är utsedd, den kyrko­ herden i ämbetet närmast är, ordförande i kyrkostämman.

Frågan örn kyrkoherdens självskrivenhet såsom ordförande i kyrkostämman har vid flera tillfällen varit föremål för behandling inom riksdagen.

Vid riksdagarna åren 1870, 1899, 1904 och 1905 hemställdes sålunda i väckta motioner örn införande av bestämmelse, att ordföranden i kyrko­ stämman skulle utses genom val. Motionerna avstyrktes av lagutskottet och avslogos av riksdagen.

I en vid 1912 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 131, hemställde herr Widlund om skrivelse till Kungl. Majit med anhållan, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagändringar i ändamål, att pastors självskrivenhet såsom ordförande i kyrko­ stämma måtte upphöra. Med anledning av motionen anförde konstitutions­ utskottet i utlåtande nr ¹¹, bland annat:

Samhällsutvecklingen hade på senare tider alltmera frigjort sig från själv- skrivenlietsgrundsatsen i fråga örn allmänna värv och förtroendeposter. I den kommunala självstyrelsens princip läge också en naturlig rätt för kom­ munens röstberättigade medlemmar att själva välja den ordförande, under vars ledning de skulle överlägga och fatta beslut i kommunens angelägen­ heter, och denna rätt hade varit den borgerliga kommunen tillerkänd allt­ sedan utfärdandet av kommunalförordningarna. Däremot hade ordförande­ uppdraget inom den kyrkliga kommunen ej beklätts genom val, utan hade

110

Kungl. Majus proposition nr 100.

kyrkoherden varit självskriven därtill, ett förhållande som torde få anses vara en kvarleva från äldre tider, då sockenstämman i prästen hade sin naturliga talesman och representant. Den kommunala självstyrelsen, även inom den kyrkliga kommunen, hade emellertid numera nått en sådan ut­ veckling, och menige man hade ofta i så hög grad förvärvat vana att själva sköta kommunens angelägenheter, att tidpunkten nu syntes vara inne för att tillerkänna den kyrkliga kommunen samma rätt att genom val utse sin ordförande, som den borgerliga kommunen redan ägde.

Beskaffenheten av de ärenden, som det tillkomme kyrkostämman att hand­ lägga, krävde icke med nödvändighet, att kyrkoherden där vore ordförande. För utövande av ordförandeskapet i kyrkostämma erfordrades nämligen ena­ handa betingelser som för ledande av kommunala förhandlingar i allmänhet, i främsta rummet god uppfattning och vana vid allmänna angelägenheters handhavande, men ingalunda någon särskild yrkesutbildning, då de ärenden, som behandlades å kyrkostämma huvudsakligen vore att hänföra till folk- skolenndervisningen samt den kyrkliga ekonomien.

Såväl vid frågans tidigare behandling inom riksdagen, som i motionen hade påpekats flera olägenheter, som kunde följa av kyrkoherdes själv­ skrivenhet såsom kyrkostämmans ordförande. Det hade sålunda inträffat, att kyrkoherden, ehuruväl han varit en duglig prästman, icke ägt tillräckliga kvalifikationer att leda stämmans förhandlingar, och då prästen utsåges till sitt ämbete för livstiden, kunde långvariga olägenheter för församlingen därur hava uppstått.

Kyrkoherden kunde också genom de med ordförandeskapet förenade åliggandena se sig nödsakad att i större eller mindre mån åsidosätta sitt egentliga kall eller bringas in i meningsstrider, som ginge utanför det kyrk­ liga livet, på ett sätt, som kunde tänkas vara menligt för hans ställning till församlingen. Det syntes också oskäligt, att en prästman med goda förutsättningar för sitt kall i övrigt skulle, såsom någqn gång inträffat, möta svårigheter att vinna befordran till kyrkoherdebeställning, därför att han veterligen saknade färdighet att föra ordet i en beslutande församling.

Efter utskottets mening talade sålunda numera alldeles övervägande skäl för att ordförande i kyrkostämma borde utses genom val, varigenom för­ samlingen finge tillfälle att giva det ifrågavarande uppdraget åt den, som befunnes därtill bäst skickad. En lagändring i berörda riktning innebure emellertid i intet avseende ett underkännande av prästerskapets verksamhet inom berörda gren av den kommunala självstyrelsen, och utskottet hyste den uppfattningen, att, örn kyrkoherden visat sig lämpad för uppdraget och önskade bibehålla detsamma, han jämväl bomme att i det stora flertalet fall utses till ordförande genom församlingens val.

På grund av vad sålunda anförts föreslog utskottet avlåtande av skrivelse i enlighet med motionen. Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av den första.

Vid 1917 års riksdag förnyade herr Widlund i en inom andra kammaren väckt motion, nr 24, sitt år 1912 framförda förslag. Konstitutionsutskottet uttalade i avgivet utlåtande, nr ², sin anslutning till motionens syfte samt föreslog, att riksdagen måtte i skrivelse hemställa, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, under vilka förhållanden och förutsättningar församling kunde erhålla rätt att själv utse ordförande i kyrkostämma, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lil

Riksdagen

1917.

112

Kungl. Majus proposition nr 100.

Kyrko - fallmäktig- sakkunniga.

Yttranden Sver kyrko- fullmäktig- aakkonnigas

förslag.

Jämväl nämnda år förföll frågan pä grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.

Kyrkofullmäktigsakkunniga föreslogo i sitt betänkande, att i församling, där kyrkofullmäktige icke funnes, kyrkostämman skulle välja en ordförande oell en vice ordförande för fyra år. I församling, där kyrkofullmäktige funnes, skulle fullmäktiges ordförande och vice ordförande tillika vara ordförande oell vice ordförande i stämman. Inom fullmäktige skulle ord­ förande och vice ordförande tillsättas genom val. Rörande frågan örn ordförandeskapet anförde de sakkunniga bland annat:

Det syntes vara otvivelaktigt, att församlingens fria valrätt i fråga örn ordförandeskapet i kyrkostämma och kyrkofullmäktige påfordrades av det åskådningssätt, som på författningslivets övriga områden faktiskt brutit igenom. Detta uteslöte givetvis på intet sätt, att en församling själv, på eget initiativ, till kyrkostämmans eller kyrkofullmäktiges ordförande kunde välja sin kyrkoherde. Tvärtom torde det kunna förutsättas, att ett sådant val ofta, ja, kanske i regel, komme att äga rum. Den ställning, som hans ämbete skänkte, den erfarenhet örn församlingen hans själavårdande verksamhet beredde honom, de förbindelser med dess olika kretsar, som han därunder knöte, allt torde förläna honom stort förtroende även i de frågor, som folie under kyrkostämmans eller kyrkofullmäktiges omprövning och avgörande, och väl motivera hans val, därest han i övrigt lämpade sig för befattningen.

Av de myndigheter, som vid avgivande av yttrande över kyrkofullmäktig- sakkunnigas förslag uttalade sig rörande förevarande fråga, avstyrkte samt liga domkapitel samt Stockholms stads konsistorium och hovkonsistorium även­ som Överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser samt allmänna svenska präst föreningen förslaget att borttaga kyrkoherdens självskrivenhet. Till stöd för sin mening yttrade domkapitlet i Lund bland annat följande:

Domkapitlet ville för sin del hävda, att de sakkunniga utan att djupare intränga i arten av den kyrkliga organisationen i själva verket föresloge en författningsändring av synnerligen djupgående betydelse och av största räck­ vidd. Att kyrkoherdes självskrivenhet hade djupa rötter i hela den kyrkliga organisationen över huvud framginge emellertid av de sakkunnigas eget förslag. De hade icke kunnat undgå att medvetet eller omedvetet taga in­ tryck av de författningsprineiper, som hittills varit gällande på det kyrkliga området. Så hade de sakkunniga föreslagit, att inom församlingen tjänst­ görande prästman, även örn han icke vore röstberättigad, skulle å kyrko­ stämma kunna väljas till ordförande. Någon ändring bade ej föreslagits i gällande bestämmelse, att vid behandling av ärende, för vilket kontrakts­ prost eller annan särskilt förordnad prästman utlyst kyrkostämma, denne vore ordförande. Vidare komme i betraktande, att vid kyrkofullmäktiges sammanträden ordföranden och vice ordföranden i kyrkorådet — det vill i förra fallet säga kyrkoherden i församlingen — ändock de icke vore kyrko­ fullmäktige, ägde att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna samt att örn i kyrklig samfällighet som omfattade två eller flera pastorat ingen av kyrkoherdarna vore ordförande eller vice ordförande i det gemensamma kyrkorådet och ej heller vald ledamot av fullmäktige, domkapitlet ägde utse en av kyrkoherdarna att vid fullmäktiges sammanträden vara tillstädes med samma befogenhet som nyss sagts. De sakkunniga hade således ansett sig nödgade att, på ett sätt som uppenbarligen komme i strid med vad de an­ sett vara givet genom den kommunala självstyrelsens princip, taga hänsyn

Då i K. icke angåves, i vilkens händer rätten att utse plats för hållande av stämma skulle ligga, hade nämnda oklarhet helt visst på många platser i landet vållat åtskilliga obehag.

Vid jämförelse med motsvarande bestämmelse i L., i vilken tydligt an­ gåves, att plats för kommunalstämmas hållande finge beslutas av stämman själv, kunde ju dragas den slutsatsen, att lagstiftarna i verkligheten ansett, att samma rätt också borde tillkomma kyrkostämma. Dessutom borde det väl förefalla tämligen naturligt, att den institution, som ägde beslutanderät­ ten angående församlingens många och viktiga angelägenheter, även borde förfoga över tydlig rätt att utvälja lämpligaste platsen för de sammanträden, där dessa beslut skulle äga rum. Faktum vore dock, att denna rätt vore ytterst omtvistad, och i övrigt hade nog den praxis blivit så gott som lag, att kyrkostämmas ordförande och icke stämman vore den som beslutade örn plats för stämmas hållande. Stöd för kyrkostämmas ordförandes rätt där- utinnan hade även sökts i den omständigheten, att av ordalydelsen i K. § 12 kunde synas framgå, att kyrkostämmas ordförande dock med iakttagande av stadgandet i § 9 ägde besluta om tid för stämmas hållande.

Då det emellertid i ett flertal församlingar torde kunna påvisas, att för­ samlingens kyrka eller sockenstuga, de platser för stämmas hållande, som i K. omnämndes, vore belägna i en relativt glest befolkad trakt och därtill betydligt avlägsna från i församlingen befintliga större samhällen, så att stämmas förläggande till där nämnda ställen, lokalt sett, lämpade sig endast för ett litet procenttal församlingsbor, under det den stora mängden hade långa vägar att färdas till dessa platser, betydde detta stora svårigheter för att icke säga nära nog fullständigt urståndsättande för kanske flertalet röst­ berättigade att deltaga i de gemensamma angelägenheterna.

De förhållanden, som av motionärerna åsyftades, syntes i de flesta fall råda i församlingar, där betydande industricentra funnes, vilkas stora arbets­ personal, på grund av såväl sin anställning som icke minst sina ytterst be­ gränsade ekonomiska resurser, i regel ej förmådde övervinna svårigheterna.

I utlåtande, nr ¹², däri denna fråga behandlades, erinrade konstitutions­ utskottet örn den olikhet i detta hänseende, som föreligger mellan L. och K. samt framhöll, att då det vore av vikt, att kyrkostämma finge behö­ rigt inflytande även vid val av plats för dess hållande, så att därigenom flertalet röstberättigades intressen tillgodosåges, funne utskottet det vara önskvärt, att ifrågavarande stadgande i K. bringades till överensstämmelse med motsvarande stadgande i L. Utskottet tillstyrkte därför en skrivelse i enlighet med motionärernas yrkande. På grund av kamrarnas skiljak­ tiga beslut förföll emellertid frågan.

Kyrkofullmäktigsakkunniga upptogo i sitt förslag den gällande bestäm­ melsen i oförändrat skick.

I utkastet hade tillagts bestämmelse örn rätt för kyrkostämma att be­ sluta plats för stämmas hållande. Att stämma skulle hållas i sockenstu­ gan hade tänkts såsom det vanliga.

Härom har domkapitlet i Linköping anfört: Den i utkastet föreslagna bestämmelsen skulle vålla kyrkostämmans ord­ förande en hel del onödigt besvär och huvudbry, utan att något som helst därmed skulle vinnas. Kyrkostämmor liölles ofta i församlingshus och skol­ hus, och många mindre landsförsamlingar saknade särskild sockenstuga. Med den föreslagna bestämmelsen skulle en ordförande icke äga rätt att,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 100.

117

Kyrkofullmäk­ tigsakkunniga.

Utkastet.

Yttranden över utkastet.

Departements­

chefen.

Utkastet.

Yttranden över utkastet.

Departements­

chefen.

såsom förut kanske skett under åratal, bålla stämman i ett församlingshus eller ett skolhus utan vederbörligt kyrkostämmobeslut därom. Det vore i alla avseenden bättre att bibehålla den gamla ordalydelsen i förevarande punkt.

Jämväl centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen har ansett, att nu gällande bestämmelse gåve större rörelsefrihet att ordna efter för- handenvarande omständigheter. Domkapitlet i Växjö har ansett, att i av­ seende på platsen för kyrkostämmans hållande borde bestämmanderätten beträffande upplåtelse av kyrka tillerkännas prästen.

Det synes riktigt, att kyrkostämman erhåller rätt att besluta örn plat­ sen för stämmas hållande. Anledning torde ej föreligga att i detta hän­ seende upprätthålla en skillnad mellan K. och L. Visserligen är enligt såväl K. som det föreliggande förslaget kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar självskriven ordförande i kyrkostämman, men av denna omstän­ dighet lärer ej följa någon rätt för honom att bestämma sammanträdes- platsen. Mot den framställda anmärkningen, att överlämnandet av beslu­ tanderätten i denna angelägenhet till kyrkostämman skulle medföra besvär och minskad rörelsefrihet, må erinras, att kommunalstämmans befogenhet att besluta om plats för sådan stämmas hållande ej veterligen föranlett några praktiska, olägenheter. Jag anser mig sålunda böra tillstyrka den i utkastet upptagna bestämmelsen. Tydligt torde vara, att härigenom icke tages ställning till frågan, vem som äger besluta örn upplåtelse av kyrka för annat ändamål än gudstjänst.

Med hänsyn därtill, att många församlingar numera hava församlingshus, har det ansetts lämpligt att framhålla, att stämma kan hållas i dylik lokal.

§ ⁶.

Paragrafen motsvarar i huvudsak K. § 9 första och andra styckena samt § 10 ävensom utkastet §§ ⁶ och 7 med undantag av § ⁶ första stycket sista punkten.

I utkastet hade föreskrivits, att besvär över vägran av ordföranden att utsätta stämma skulle anföras hos länsstyrelsen, varjämte förbud stadgats mot klagan över länsstyrelsens beslut i sådant ärende.

Domkapitlet i Växjö har ansett, att ordföranden borde i fall, då begäran örn kyrkostämmas hållande för uppgivet ärende av honom lämnades utan avseende, åläggas att meddela sitt skriftliga beslut »snarast och inom en vecka». Domkapitlen i Uppsala, Lund och Luleå hava ansett, att besvär över nekad stämma skulle anföras antingen hos domkapitlet eller länsstyrelsen, beroende på vem som hade prövningsrätt i själva den sakfråga det gällde.

Anledning synes icke föreligga att upptaga bestämmelser rörande den tid, inom vilken ordföranden skall meddela beslut över begäran örn utsät­ tande av stämma. Det torde ligga i sakens natur, att sådant beslut bör meddelas så snart ske kan.

Den i utkastet intagna föreskriften, att talan mot beslut, varigenom anhållan örn utsättande av stämma lämnats utan bifall, alltid skall föras

118

Kungl. Majda proposition nr 100.

hos länsstyrelsen, synes icke lämplig. Spörsmålet, huruvida stämma bör hållas, torde i regel icke kunna avgöras utan ett ingående på den fråga, för vars behandling stämma påkallats. Med hänsyn härtill synes besvär över beslut att vägra stämma böra prövas av den myndighet, som har att upptaga besvär över nyssnämnda fråga. I denna del har därför förelig­ gande förslag bringats i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Där­ emot synes dét lämpligt, att talan icke får föras mot länsstyrelsens eller domkapitlets beslut i ärende, varom nu är fråga. Ett fullföljande av talan är i regel på grund av den tid, som måste förflyta innan anförda besvär blivit slutligt avgjorda, av ringa värde.

§ 7.

Denna paragraf motsvarar utkastet § ⁶ första stycket sista punkten. Enligt utkastet skulle i församling, där kyrkofullmäktige finnas, ordi­ narie kyrkostämma hållas årligen före utgången av december månad för anställande av val, som ankomma på stämman.

Mot denna bestämmelse hava länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge, Göte­ borgs och Bohus samt Norrbottens län ävensom domkapitlet i Göteborg fram­ hållit, att då enligt stadgandet i kap. 1 § 5 i dylik församling kyrko­ stämman ej hade att anställa annat val än val av ersättare för ordföran­ den i stämman och denne skulle väljas för fyra år, hållandet av årliga stämmor icke vore erforderligt.

Den framställda anmärkningen synes riktig. I förevarande paragraf har därför vidtagits sådan ändring, att i församling, där kyrkofullmäktige finnas, stämma skall hållas allenast då det erfordras för behandling av ärende, i vilket beslutanderätten är förbehållen stämman.

§ ⁸.

Denna paragraf motsvarar K. § 12. Enligt sistnämnda paragraf skall kungörelse örn kyrkostämma uppläsas från predikstolen fjorton dagar eller minst en vecka före stämman.

I utkastet hade — för vinnande av överensstämmelse med L. § 16 och motsvarande stadgande i det av landshövdingen Hammarskjöld framlagda förslaget till kommunallag — föreskriften, att kyrkostämma må hållas efter kortare kungörelsetid än fjorton dagar, uteslutits.

Med anledning härav hava domkapitlen i Linköping, Växjö, Lund, Göte­ borg, Härnösand och Visby samt centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen hemställt, att den nuvarande bestämmelsen, vilken möjliggör en kortare kungörelsetid än fjorton dagar, måtte bibehållas. Domkapitlet i

Linköping har i detta sammanhang anfört:

Det skulle medföra svårigheter, om blott för vinnande av överensstäm­ melse med L. och förenamnda förslag skulle föreskrivas, att kyrkostämma icke finge hållas efter kortare kungörelsetid än fjorton dagar. I stället borde stadgas, att »kungörelsen uppläses från predikstolen minst en vecka före

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

119

Utkastet.

Yttranden över utkastet.

Departements­

chefen.

Utkastet.

Yttranden över

utkastet.

fråga om kungörelsetiden medgiva något större frihet än i utkastet avsetts. Jag förordar därför bibehållande av nu gällande bestämmelser i ämnet.

§ 9.

Paragrafen motsvarar K. § 13 mom. 1 första och andra styckena. Be­ stämmelsen i tredje stycket av nämnda moment återfinnes i kap. ² § ¹² mom. ¹ sista stycket.

I första stycket har infogats bestämmelse, att innan ärende, som beretts annorledes än av kyrkorådet eller skolrådet, företages till avgörande å kyrkostämma, tillfälle skall beredas kyrkorådet eller skolrådet att avgiva yttrande. En dylik föreskrift, som ansluter sig till stadganden i L. § 18 och F. L. kap. 2 § 10, har ansetts lämplig för vinnande av enhetlighet i behandlingen av förekommande frågor.

§ io.

Denna paragraf motsvarar K. § 13 mom. 2 och 4. I stället för mom. 3 i sistberörda paragraf gälla bestämmelserna i lagen örn propor­ tionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m. Liksom i F. L. kap. 2 § 11 har tillagts, att ordföranden även i fall, som avses i tredje stycket, har att bestämma dagen för ärendets fortsatta behandling.

§ ¹¹ -

Förevarande paragraf har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med K. § 14.

^§ 12

.

Paragrafen motsvarar K. § 15 mom. 1—3 och 5 samt § 23 femtonde stycket och § 13 mom. 1 tredje stycket. I mom. 1 sista stycket har intagits en allmän föreskrift, i vilka fall val må vara proportionellt. Lik­ som i F. L. kap. 2 § 13 föreslås den utvidgningen i fråga örn användan­ det av proportionellt valsätt, att sådant valsätt må förekomma jämväl vid val av revisorer och revisorssuppleanter. Vidare har föreslagits, att dylikt valsätt må användas även vid val av ledamöter och suppleanter i fort- sättningsskolestyrelse och biblioteksstyrelse.

Mot den jämväl i utkastet upptagna bestämmelsen, att proportionellt Yttranden över valsätt må användas vid val av ledamöter och suppleanter i fortsättnings- lltka8tet' skolestyrelse och biblioteksstyrelse, har länsstyrelsen i Blekinge län anmärkt, att nämnda styrelser vore av sådan beskaffenhet, att val av ledamöter däri principiellt icke borde ske proportionellt.

Beträffande utkastets bestämmelser örn kvalificerad majoritet har dom kapitlet i Växjö anfört:

Bland de frågor, som fordrade kvalificerad majoritet borde enligt dom­ kapitlets mening även upptagas efterskänkande av en församlingens fordran. Domkapitlet toge därvid sikte på de utgifter — långt större än många

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

121

införande av ett representativt system i församlingarna. Framställningen avser endast de större församlingarna, och i dessa skola enligt förevarande förslag kyrkofullmäktige alltid finnas. I dylika församlingar torde kyrko­ stämmor endast undantagsvis komma att hållas. På grund härav synes kyrkomötets skrivelse icke böra föranleda någon vidare åtgärd.

§

13