Prop. 1930:154
('med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
1
tfr 154.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar m. m.; given Stockholms slott den 28 februari 1930.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed
ej mindre, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga här vid fogade förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar
än även föreslå riksdagen
dels att antaga härvid fogade förslag till förordning örn erkända sjuk kassor,
dels ock att i övrigt bifalla de förslag örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sven Lubeck.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 121 käft. (Nr 154.)
203 30 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Förslag
till
Lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (ur 184) om
understödsföreningar.
Härigenom förordnas, att 1, 3, 9, 44, 45 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912
örn understödsföreningar skola, 3 § sådan densamma lyder enligt lag den 18
juni 1926 (nr 218), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bi
stånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse
bereda medlem pension efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss
ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet);
vid medlems----------- eller barn;
bereda sjukhjälp eller moderskapshjälp;
eller idka — — — hänförlig verksamhet.
Understödsförening, som----------- lag pensionskassa.
3 §.
Där ej för visst slag av registrerad understödsförening är i lag eller för
fattning annorlunda särskilt stadgat, åge sådan förening icke utan tillstånd
av tillsynsmyndigheten utöva verksamhet, vilken är främmande för det ända
mål, som avses med föreningens understödsverksamhet.
Registrerad understödsförening må ej — — — en medlem.
9 §.
Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Av
ser sådan förening uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp, må
dock föreningen i stället i firman hava ordet »sjukkassa».
I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som be
tecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att
därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av
en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet »för
säkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom finnes sär
skilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa, må icke i firman hava ordet
»erkänd».
Firman skall----------- understödsförenings firma.
3
44 §.
Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. Har beslut örn sådan ändring i erkänd sjukkassas stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande, å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock gillt.
Där stadgeändringen----------- till efterrättelse. Stadgeändring, som avser inskränkning av rätt till understöd, äge ej till- lämpning i fråga om rätt till pension eller sjukhjälp, med avseende å vilken pensionsfallet eller sjukdomsfallet inträffat innan beslutet örn ändringen fatta des eller, där beslutet för att bliva giltigt måst fattas å flera sammanträden, innan beslutet fattades å det sista sammanträdet.
45 §.
För giltighet av beslut örn understödsförenings trädande i likvidation i andra fall, än i 49 och 68 §§ sägs, galle de i 44 § första stycket första punkten samt andra och fjärde styckena stadgade villkor.
Lag samma vare angående beslut örn överlåtelse av understödsförenings rörelse eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ förm ales. I fråga örn beslut om överlåtelse av viss del av erkänd sjukkassas rörelse skall, där överlåtelsen erfordras för bibehållande av erkännandet, vad i 44 § första stycket andra punkten stadgas äga motsvarande tillämpning.
Häste beslut--------— sista sammanträdet.
89 §.
Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld.
Hurusom pension----------- i utsökningslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931, och upphör lagen den 4 juli 1910 (nr 77) örn sjukkassor vid samma tidpunkt att gälla. Därvid skall emel lertid iakttagas
att, därest sjukkassa eller fortsättningskassa vid nämnda tid är registrerad enligt sistnämnda lag, denna skall fortfara att gälla för kassan, intill dess kassan blivit registrerad enligt lagen örn understödsföreningar, likväl ej längre än till den 1 januari 1934;
att för förening, som nu nämnts, skall, där föreningen trätt i likvidation eller försatts i konkurs medan lagen örn sjukkassor gällde för föreningen, nämnda lag jämväl efter den 1 januari 1934 lända till efterrättelse, intill dess likvida tionen eller konkursen avslutats;
4
att rättigheter och skyldigheter, vilka för sådan förening uppkommit medan
lagen örn sjukkassor var för föreningen gällande, skola bedömas efter nämnda
lag; dock att förening, som ej registrerats enligt lagen örn understödsför
eningar, icke må efter den 1 januari 1934 hos domstol eller annan myndighet
göra gällande sådan rättighet;
samt att förseelse mot lagen om sjukkassor skall bedömas efter nämnda lag
även efter det lagen upphört att gälla för den förening, beträffande vars verk
samhet förseelsen blivit begången.
Där enligt var ovan sagts lagen örn sjukkassor skall beträffande viss förening
gälla efter den 1 januari 1931, skall vidare iakttagas
att medlem i föreningen, som vinner inträde i erkänd sjukkassa, må obero
ende av vad i 9 § av lagen är stadgat kvarstå i föreningen för beredande av
allenast begravningshjälp;
att bestämmelsen i 13 § andra stycket av lagen icke må utgöra hinder för
att, därest medlem i sammanhang med utträde eller uteslutning ur föreningen
vinner inträde i erkänd sjukkassa, till denna utbetalas visst belopp av för
eningens tillgångar;
samt att beslut örn sådan ändring i föreningens stadgar, som avses i 57 §
andra stycket och tredje stycket första punkten, må anses gillt, där det å sam
manträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande och godkänts av till
synsmyndigheten; dock att vad i tredje stycket andra punkten och fjärde
stycket av sistnämnda paragraf är stadgat skall gälla.
Har förening, som vid denna lags ikraftträdande är registrerad enligt lagen
örn sjukkassor, sedermera vunnit registrering såsom understödsförening, må be
slut, vilket före den 1 januari 1934 fattas om sådan ändring av stadgarna, som
erfordras för att föreningen skall kunna antagas till erkänd sjukkassa, eller örn
överlåtelse av föreningens rörelse eller viss del därav å erkänd sjukkassa, anses
gillt, därest det å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande.
Är för beslutets giltighet i stadgarna uppställt villkor utöver vad enligt lagen
om understödsföreningar är bestämt eller erfordras enligt samma lag, att be
slutet gillas av tillsynsmyndigheten, lände dock bestämmelse i sådant hän
seende till efterrättelse.
Då förening, vilken är införd i sjukkasseregistret, registreras enligt lagen om
understödsföreningar, skall föreningen avföras ur nämnda register.
Kungl. Majus proposition nr 154.
Kungl. Majus proposition nr 154.
5
Förslag
till
Förordning om erkända sjukkassor.
I. Om antagande av erkända sjukkassor.
1
§•
Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjuk- hjälp och moderskapshjälp i enlighet med vad i denna förordning föreskrives, må på sätt i förordningen sägs antagas till erhänd sjukkassa.
Meddelas understöd som ovan avses i den omfattning, som därför i denna förordning finnes särskilt stadgat, må föreningen vid antagandet tilldelas be nämningen centralsjukkassa.
Annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassa benämnes i denna förordning lokalsjukkassa.
2
§.
Understödsförening antages till erkänd sjukkassa av den i 69 § i lagen den 29 juni 1912 örn understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndighet.
Med antagande följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda grunder.
3 §.
Ansökan örn antagande till erkänd sjukkassa skall göras av föreningens sty relse.
Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgifter rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter kön, civilstånd, ålder, yrken och tillförsäkrat understöd ävensom angående föreningens tillgångar och skul der samt av samfund, inrättning eller enskild gjord utfästelse av bidrag till föreningen. Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas bevittnade namnunderskrifter.
Söker förening antagande till lokalsjukkassa och finnes för dess blivande verksamhetsområde centralsjukkassa, skall tillsynsmyndigheten inhämta ytt rande i ärendet från sistnämnda kassas styrelse.
4 §.
Understödsförening, som avser att utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa, skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa till verksamhetsområde hava viss eller vissa närgränsande kommuner och bestå av minst etthundra med lemmar. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må jämväl förening, vars verksamhetsområde omfattar allenast viss del av kommun eller som består av mindre än etthundra, dock minst femtio, medlemmar, antagas.
6
Förening, som avser att utöva verksamhet såsom centralsjukkassa, skall till
verksamhetsområde hava ett eller flera landstingsområden eller stad, som icke
deltager i landsting. För annan stad än nu nämnd må, såvida sjukkasseverk-
samheten därstädes vid tidpunkten för denna förordnings utfärdande nått större
omfattning och är mera enhetligt organiserad, med tillsynsmyndighetens begi
vande särskild centralsjukkassa kunna antagas.
5 §.
För ett och samma landstingsområde eller en och samma stad må allenast
en centralsjukkassa samt för en och samma kommun eller del därav allenast en
lokalsjukkassa antagas.
Har centralsjukkassa antagits enbart för stad, må lokalsjukkassa för staden
icke antagas.
Sökes antagande till centralsjukkassa eller lokalsjukkassa för ett och samma
område av mer än en understödsförening, skall tillsynsmyndigheten söka åväga
bringa jämkning beträffande de avsedda verksamhetsområdena eller överlåtelse
enligt 68 § i lagen örn understödsföreningar på en av föreningarna av den eller
de andras rörelse eller på en för ändamålet bildad förening av samtliga de
sökandes rörelse. Kan överlåtelse som nu sagts icke åvägabringas, har tillsyns
myndigheten att pröva, vilken förening må anses lämpligast, därvid hänsyn sär
skilt bör tagas till föreningarnas medlemsantal. Vad nu stadgats skall äga mot
svarande tillämpning, där antagande sökes allenast av en förening men anled
ning finnes antaga, att ansökan framdeles kommer att göras även av annan, för
ändamålet lämplig förening.
Finnas ej stadgarnas bestämmelser örn avgifter och fondbildning betryg
gande för föreningens förmåga att fullgöra sina förbindelser, eller innehålla
stadgarna föreskrifter, som med hänsyn till ändamålet med föreningens verk
samhet prövas vara obehöriga, skall antagande vägras.
6
§.
Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa hava
i sina stadgar angivet:
1) vilket område föreningens verksamhet skall omfatta;
2) under vilka villkor medlem må uteslutas;
3) i vilken ordning beslut om uttaxering å medlemmarna skall fattas och efter
vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas;
4) huru de medel må användas, vilka på grund av medgivande enligt 35 § icke
skola avsättas till fond eller skola från fond avskiljas; samt
5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse på sätt i 50
och 61 §§ i lagen örn understödsföreningar sägs kommer till stånd, med
behållna tillgångar skall förfaras.
Avser föreningen att driva verksamhet såsom lokalsjukkassa, skola stadgarna
härutöver innehålla, att föreningen skall vara pliktig utöva nödig sjukkontroll
och uppbära medlemsbidrag för den centralsjukkassa, vilken medlemmarna till
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
7
höra, samt i övrigt tillhandagå nämnda kassa vid åtgärder i dess förvaltning
ävensom att en av föreningens revisorer skall utses av centralsjukkassan.
Stadgarna för förening, vilken önskar antagas till erkänd sjukkassa, skola i
tillämpliga delar överensstämma med vad under II—Y samt YII i denna för
ordning föreskrives.
7 §.
Erkänd sjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd sjukkassa».
Centralsjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd centralsjukkassa».
Lokalsjukkassas firma må ej innehålla ordet »central» i omedelbart samband
med ordet »sjukkassa».
8
§.
Erkänd sjukkassa vare i fråga örn statlig inrättning för social verksamhet
pliktig samt i fråga örn annan inrättning för sådan verksamhet berättigad att
mot skäligt vederlag, som i brist på åsämjande bestämmes av Konungen, för
inrättningens räkning åtaga sig verksamhet inom sitt område. Medför verk
samheten ekonomiska förpliktelser för kassan, skall dock i sist avsedda fall
tillsynsmyndighetens tillstånd inhämtas. Verksamheten må avse även andra
än kassans medlemmar.
Utöver vad nu sagts må annan verksamhet än som i 1 § angives icke utövas
av erkänd sjukkassa.
II. Olli stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap.
9 §.
Till medlem av erkänd sjukkassa må icke, utom då fråga är om inträde i
centralsjukkassa av i kassans tjänst anställd person, antagas annan än den,
som är bosatt inom kassans verksamhetsområde.
Person, som saknar fast bostad, anses enligt denna förordning vara bosatt å
sin mantalsskrivningsort.
Inträde i erkänd sjukkassa må vidare beviljas allenast den, som fyllt femton
men icke femtio år, har god hälsa och icke är behäftad med lyte, vilket medför
eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan
eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Yad nu stadgats gäller icke vid
inträde i centralsjukkassa genom indirekt anslutning på sätt i 11 § sägs eller
vid bildande av lokalsjukkassa av anledning, varom i 19 § förmäles, eller vid
överlåtelse å erkänd sjukkassa av annan understödsförenings rörelse eller viss
del därav på sätt i 61 och 68 §§ i lagen örn understödsföreningar sägs.
10
§.
Med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna skall rätt till inträde i lokal-
sjukkassa tillkomma envar inom kassans verksamhetsområde bosatt man eller
kvinna, vars ålder icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom tolv må
nader från det kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
8
Yad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning i fråga om den, som ute
slutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 § angiven grund.
11
§.
Rätt till inträde i centralsjukkassa skall tillkomma dels envar medlem av
lokalsjukkassa inom verksamhetsområdet (indirekt ansluten medlem) dels ock
med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna envar å ort inom verksamhets
området, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, bosatt person, vars ålder icke
överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom tolv månader från det kassan
antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år (direkt ansluten medlem).
Centralsjukkassa skall likväl ej vara pliktig att såsom direkt ansluten medlem
mottaga den, som uteslutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 § angiven
grund.
12
§.
I erkänd sjukkassa må icke någon vinna inträde eller kvarstå allenast för
beredande av moderskapshjälp.
13 §.
Lokalsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem
jämväl skall vara medlem av centralsjukkassan för den ort, där han är bosatt.
Centralsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem,
bosatt å ort inom verksamhetsområdet för vilken lokalsjukkassa finnes, skall
vara medlem jämväl av sistnämnda kassa.
14 §.
I rätten att utträda ur erkänd sjukkassa må begränsning ej vara föreskriven
i kassans stadgar.
15 §.
Flyttar medlem av erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde till
ort, för vilken annan erkänd kassa finnes, eller till utlandet, äge han, där ej
nedan annorlunda stadgas, kvarstå i förstnämnda kassa allenast intill utgången
av månaden näst efter den, under vilken flyttningen skedde. Medlem, som är an
ställd i centralsjukkassas tjänst, må dock såsom direkt ansluten medlem kvarstå
i centralsjukkassan.
Bosätter medlemmen sig inom verksamhetsområdet för annan erkänd sjuk
kassa, vare han berättigad att utan hinder av vad i 9 § tredje stycket är stadgat
och utan erläggande av inträdesavgift ingå såsom medlem i denna kassa i när
mast motsvarande sjukhjälpsklass (överflyttning), dock att anmälan örn inträ
det skall göras före utgången av månaden näst efter den, under vilken flytt
ningen skedde, och att stadgade avgifter för tiden intill överflyttningen
skola vara erlagda. överflyttningen skall anses hava ägt rum med ut
gången av den månad, under vilken anmälan om inträde gjordes. Var
medlemmen vid denna tidpunkt på grund av redan inträffad sjukdom eller
barnsbörd berättigad till understöd, skall dock, där ej annat överenskommits
mellan kassorna, överflyttningen anses hava skett först med utgången av den
Kungl. Majus proposition nr 154.
månad, under vilken lian blivit återställd eller löpande understödstid gått till ända.
Vad i andra stycket stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämväl då indi rekt ansluten medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsom rådet, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, och då direkt ansluten medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet, för vilken lokalsjuk kassa finnes.
Där överenskommelse i sådant hänseende träffats med utländsk myndighet eller sjukkasseorganisation, skola bestämmelserna angående överflyttning äga motsvarande tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person. Sådan överenskommelse skall vara godkänd av tillsynsmyndigheten.
16 §.
Frånsett att medlem av lokalsjukkassa skall vara medlem av centralsjuk kassa, må icke någon å samma tid vara medlem av mer än en erkänd sjukkassa. Finnes någon obehörigen tillhöra mer än en erkänd sjukkassa, skall han äga kvarstå allenast i kassa, inom vars verksamhetsområde han är bosatt. Driver mer än en av kassorna verksamhet å medlemmens boningsort eller ingår denna ej i verksamhetsområdet för någon av kassorna, skall han äga kvarstå allenast i den kassa, vari han först inträtt.
17 §.
Erkänd sjukkassas stadgar må såsom uteslutningsgrund, utöver vad som följer av bestämmelserna i 13, 15, 16 och 19 §§, upptaga allenast, att medlem vid ansökan örn inträde eller övergång till högre sjukhjälpsklass svikligen upp givit eller förtegat något förhållande, som kan antagas vara av betydelse vid prövningen av sådan ansökan, genom svikligt förfarande förskaffat sig eller sökt förskaffa sig understöd från kassan eller underlåtit att ställa sig till efter rättelse kassans stadgar eller styrelsens i behörig ordning utfärdade före skrifter. Försummelse med avseende å avgiftsbetalning må allenast i den i 18 § stadgade ordning föranleda medlemskaps upphörande.
Har beträffande medlem av erkänd sjukkassa omständighet inträffat, som kassan finner böra föranleda medlemmens uteslutande, skall det åligga kassans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända adress giva medlemmen underrättelse därom, därvid skälig tid må föreskrivas med lemmen för avgivande av förklaring.
Kungl. Majus proposition nr 154.
9
18 §.
Häftar medlem av erkänd sjukkassa vid utgången av andra månaden efter den, under vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp senast skolat betalas, fortfarande för avgift eller belopp som nu sagts, skall han anses hava utträtt ur kassan vid nämnda tidpunkt, där ej kassans styrelse dessförinnan av särskild anledning medgivit honom ytterligare anstånd med betalningen.
Anmäler sig den, som sålunda utträtt ur kassan, inom tolv månader efter ut
10
trädet till återinträde i kassan och har hans hälsotillstånd under tiden ej för
sämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den förflutna
tiden erläggas, bevilja sådant inträde (återinträde), oaktat de i 9 § tredje stycket
angivna förutsättningarna ej äro för handen.
19 §.
Uppnår i centralsjukkassa antalet direkt anslutna medlemmar från kom
mun, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, talet etthundra, skall centralsjuk
kassans styrelse, där ej tillsynsmyndigheten annorledes förordnar, vidtaga åt
gärder för upprättande av en lokalsjukkassa för kommunen. För detta ända
mål skall styrelsen uppgöra förslag till stadgar för lokalsjukkassa och före
lägga detta till antagande vid sammanträde, till vilket nämnda medlemmar
kallats. Kommer lokalsjukkassa ej till stånd inom ett år från det sådant sam
manträde hållits och har antalet direkt anslutna medlemmar från kommunen
ej nedgått under etthundra, skola dessa medlemmar, där ej tillsynsmyndigheten
beträffande vissa av dem annorledes bestämmer, uteslutas ur centralsjukkassan.
Beslut örn uteslutning får dock ej medföra inskränkning i rätten till understöd
vid sjukdomsfall eller barnsbörd, som inträffat före det underrättelse örn beslutet
kommit eller bort komma medlemmen tillhanda.
Kommer av anledning, som i första stycket sägs, lokalsjukkassa till stånd,
skall till densamma utbetalas behörig andel av centralsjukkassans sjukhjälps-
fond, beräknad efter grunder som fastställts av tillsynsmyndigheten.
III. Om stadgarnas bestämmelser rörande understöd.
20
§.
Sjukhjälp till medlem av erkänd sjukkassa skall, där ej i denna förordning
annorlunda stadgas, minst omfatta dels ersättning för utgifter till läkarvård
dels ock ett understöd i penningar för varje dag (sjukpenning). Dock äger den, som
icke har eget förvärvsarbete, ävensom gift kvinna vara medlem av erkänd sjuk
kassa för beredande av allenast ersättning för utgifter till läkarvård samt den,
som på grund av lag eller utfästelse är berättigad att av annan vid sjukdom
erhålla läkarvård, vara medlem av sådan kassa för beredande av allenast sjuk
penning.
Möter större svårighet för samtliga eller vissa av sjukkassas medlemmar att
förskaffa sig läkarvård, må tillsynsmyndigheten medgiva, att i stället för er
sättning för utgifter till dylik vård annat likvärdigt understöd må utgå åt
dessa medlemmar.
21
§.
Ersättning för utgifter till läkarvård skall utgivas vid varje sjukdom, som
enligt läkares utsago kräver dylik vård, och minst motsvara två tredjedelar av
det belopp, vartill den sjukes utgifter för sådan läkarvård, som kan meddelas
av envar legitimerad läkare, kostnaderna för läkares resa häri inräknade, upp
gått eller, där nämnda utgifter överstigit det belopp, vartill desamma enligt av
Konungen fastställd taxa bort uppgå, två tredjedelar av sistnämnda belopp.
Kungl. Majus proposition nr 154.
11
Styrkes med läkarintyg, att vård å sjukvårdsanstalt (sjukhusvård) är erfor derlig, skall i stället för ersättning, som i första stycket avses, utgivas ersätt ning för den sjukes intagande och vård å sjukvårdsanstalt, dock endast därest han intages å anstalt, som drives av staten, landsting eller kommun eller till vars drift statsbidrag utgår, eller vård beredes honom genom pensionsstyrelsens försorg, samt allenast intill belopp, vad vården angår, som skulle hava utgått för den sjukes vård å allmän sal å lasarett, drivet av det landsting eller den i landsting ej deltagande stad, inom vars område den sjuke är bosatt.
Ersättning varom i denna paragraf förmäles må meddelas jämväl vid sjuk dom, som drabbat medlems barn under femton år.
önskar lokalsjukkassa utgiva ersättning för utgifter till sjukvård i vidare omfattning än i första stycket föreskrives eller utgiva sådan ersättning jämväl vid sjukdom, som drabbat medlems barn under femton år, skall tillsynsmyndig hetens medgivande därtill inhämtas.
Kungl. Majlis proposition nr 154.
22
§.
Sjukpenning må icke tillförsäkras annan än den, som för erhållande av så dant understöd är medlem av kassan.
23 §.
Där ej i denna förordning annorlunda stadgas, skall sjukpenning utgivas vid varje sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete.
Sjukpenning må ej utgivas i anledning av ålderdomssvaghet, som icke är förenad med verklig sjukdom, och ej heller för sjukdomsfall, som den sjuke avsiktligt eller vid förövande av handling, för vilken straff ådömts honom, ådragit sig. eller för tid, då den sjuke undergår frihetsstraff eller i anledning av brott enligt domstols förordnande är intagen i allmän uppfostringsanstalt, särskild vårdanstalt eller interneringsanstalt eller då han vistas å allmän arbets- anstalt. Ej heller må sjukpenning utgivas vid sjukdom, varigenom arbetsför mågan icke blivit nedsatt med minst en fjärdedel, såvida ej den sjuke för sjuk domens botande enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete eller vård beredes honom genom pensionsstyrelsens försorg.
24 §.
Erkänd sjukkassa må såsom villkor för sjukhjälps utbekommande före skriva, att den sjuke skall underkasta sig undersökning, vård och föreskrift av läkare så ock, där läkare funnit det för sjukdoms lyckliga utgång eller för sjuk domstids förkortande vara av betydelse, att den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt, underkasta sig sådan vård. Är ej den sjuke av kassan tillförsäkrad ersättning för behandling och vård, som nu sagts, skall kassan ändock vara pliktig utgiva sådan ersättning.
Såsom villkor för sjukpennings utbetalande må erkänd sjukkassa vidare föreskriva, att den sjuke ej må under sjukdomstiden vistas utanför den kom mun, där han är bosatt, med mindre kassan medgiver det eller läkare förklarat det erforderligt för hälsans återvinnande.
12
Kungl. Majus proposition nr 154.
25
§.
Utgiver erkänd sjukkassa ersättning för sjukhusvård, äger kassan minska
den sjuke för vårdnadstiden tillkommande sjukpenning med belopp motsvarande
kassans kostnader för vården. Är den sjukes familj eller annan för sitt uppe
hälle av honom väsentligen beroende, må dock högst halva sjukpenningen pä
detta sätt avdragas.
26 §.
Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inberäknad, och ej heller för tid innan
anmälan örn sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där det ej är uppenbart, att
hinder mött för anmälans verkställande. I vidare mån än nu sagts må rätten
till sjukhjälp vid sjukdomens början ej vara inskränkt; dock att rätten till sjuk
penning må vara begränsad till tid, då sjukdomen medför förlust av arbetsför
mågan eller under vilken den sjuke för sjukdomens botande enligt läkares före
skrift bör fullständigt avhålla sig från arbete.
27 §.
Sjukpenning skall vara bestämd i hela krontal eller i hela krontal ökade med
50 öre.
I varje erkänd sjukkassa skall kunna erhållas försäkring till sjukpenning
å en, två, tre och fyra kronor. Dock äger kassa att för försäkring till högre
sjukpenning än en krona i sina stadgar uppställa sådana särskilda villkor, som
påkallas för ernående av ett skäligt förhållande mellan sjukpenning samt med
lems arbetsinkomst och ekonomiska ställning.
28 §.
Sjukhjälp, som består i ersättning för utgifter till annan sjukvård än sjuk
husvård, utgår, såvitt angår medlem av lokalsjukkassa eller sådan medlems
barn under femton år, i sin helhet från lokalsjukkassa samt i övrigt från cen
tralsjukkassa. I den mån lokalsjukkassas sammanlagda utgifter för nämnda
ändamål, för år räknat, överstiga ett belopp, motsvarande tre kronor eller, då
fråga är örn lokalsjukkassa, vilken meddelar understöd som nu sagts jämväl
åt medlems barn under femton år, fyra kronor för varje medlem, som tillför
säkrats sådant understöd, skall kassan äga att av centralsjukkassan utbekomma
det överskjutande beloppet. Medlemsantalet beräknas efter förhållandet den 31
december det år utgifterna avse.
Lämnar tillsynsmyndigheten på sätt i 20 § andra stycket sägs medgi
vande att i stället för ersättning för utgifter till läkarvård annat understöd må
utgå, skall tillsynsmyndigheten tillika, där så erfordras, bestämma, huru kost
naden för sådant understöd skall fördelas mellan lokalsjukkassa och central
sjukkassa.
29 §.
Med avseende å sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjuk
penning skall sjukhjälpstiden i lokalsjukkassa vara bestämd till tjuguen dagar
för varje sjukdomsfall. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter den
Kungl. Majus proposition nr 154.
13
sista dag, för vilken sjukhjälp som nu sagts meddelats av kassan eller av cen
tralsjukkassa, till vilken medlemmen är ansluten, eller av erkänd sjukkassa som
lian tidigare tillhört, räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning av det
tidigare fallet.
Lokalsjukkassa, vilken har minst femhundra medlemmar och kan redovisa
sjukhjälpsfond till belopp, som prövas vara med hänsyn till omständigheterna be
tryggande, må av tillsynsmyndigheten medgivas rätt att meddela sjukhjälp
som i första stycket avses under nittio dagar för varje sjukdomsfall, med be
gränsning som ovan sagts för sjukdomsfall, vilka inträffa inom nittio dagar
efter det sjukhjälp senast meddelats. Innan medgivande som nu sagts lämnas
av tillsynsmyndigheten, skall yttrande i ärendet inhämtas från centralsjukkas
sans styrelse.
I centralsjukkassa må sjukhjälpstiden ej vara i vidare mån begränsad än att,
där sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning från cen
tralsjukkassa ensam eller från lokalsjukkassa jämte centralsjukkassa på grund
av ett sammanhängande sjuklighetstillstånd utgått under två år, sådan sjuk
hjälp ej vidare utgår. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter den
sista dag, för vilken sjukhjälp som nu sagts meddelats av centralsjukkassa,
räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare fallet.
30 §.
Centralsjukkassa skall vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp åt kvinnlig
medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa
under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio dagar.
Moderskapshjälpen skall minst omfatta antingen visst belopp i penningar
för varje dag (moderskapspenning), motsvarande den sjukpenning barnaföder
skan är tillförsäkrad eller, där hon ej är tillförsäkrad sådant understöd, ut
görande en krona, eller ock vård å förlossningshem samt utgå under minst
tjuguen dagar. För kvinna, som medgivits övergång från lägre till högre sjuk
penning, skall dock moderskapspenning vid barnsbörd, som inträffar inom två
hundrasjuttio dagar från övergången, utgå med belopp, motsvarande den lägre
sjukpenningen.
Moderskapshjälp må utgivas allenast åt kvinna som i första stycket sägs
samt ej för längre tid än femtiosex dagar, därav högst fjorton dagar före barns
börden, och icke för tid, då barnaföderskan ej avhåller sig från förvärvsarbete,
eller för tid, då hon är berättigad till sjukhjälp från kassan eller från lokal
sjukkassa.
31 §.
Medlem av erkänd sjukkassa, för vilken läkarintyg angående hälsotillståndet
vid inträdet i kassan icke fordrats, må icke tillerkännas sjukhjälp för sjuk
domsfall, som inträffar under de första sextio dagarna efter inträdet (väntetid).
För medlem, vilken medgivits övergång från mindre till mera omfattande sjuk
hjälp, skall under motsvarande förutsättning sjukhjälp vid sjukdom, som in
träffar under de första sextio dagarna efter övergången, utgå i den mindre
14
omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där sjukdomen föranletts
av olycksfall, som inträffat efter inträdet i kassan eller efter övergången till
den mera omfattande sjukhjälpen, samt ej heller i fråga örn medlem, vilken på
grund av sin anställning varit pliktig att inträda i kassan.
Lämnar erkänd sjukkassa ersättning för utgifter till sjukvård vid sjukdom,
som drabbat medlems barn under femton år, skola därvid bestämmelserna i
första stycket äga motsvarande tillämpning med avseende å medlems barn.
Väntetid må icke tillämpas vid inträde i centralsjukkassa såsom indirekt an
sluten medlem och ej heller vid överflyttning, vid återinträde eller vid bildande
av lokalsjukkassa av anledning som i 19 § sägs. I intet fall må väntetid vara
bestämd till längre tid än etthundratjugu dagar.
32 §.
I erkänd sjukkassas stadgar må bestämmas, att för sjukdomsfall, vid vilket
den sjuke jämlikt lag eller författning eller på grund av utfästelse är berättigad
att av annan erhålla avlöning eller annan ersättning eller vård, som ej utgör
fattigvård, sjukhjälp ej skall utgå eller rätten därtill vara på visst sätt be
gränsad. Dock må ej föreskrivas begränsning i rätten till .sjukhjälp under den
i 29 § sista stycket stadgade sjukhjälpstid på grund av att den sjuke må vara
berättigad till pension eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsför
säkring.
Vad sålunda stadgats gäller ock i tillämpliga delar i fråga örn moderskaps-
hjälp.
Vid sjukdom, därför den sjuke jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller gällande be
stämmelser örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militär
tjänstgöring är berättigad att erhålla ersättning, må sjukpenning från erkänd
sjukkassa utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed den sjukpen
ning han tillförsäkrat sig från kassan överstiger den ersättning för dag räknat,
vartill han sålunda är berättigad.
IV. Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter och fondbildning.
33 §.
Erkänd sjukkassa skall upptaga fasta medlemsavgifter till bestridande av
kostnaderna för sin verksamhet.
De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra för
kassans verksamhet avsedda inkomster må antagas förslå till täckande av
kassans löpande utgifter för dess verksamhet, kostnaden för kassans förvaltning
häri inräknad, samt till bildande av sjukhjälpsfond. De fasta avgifterna må
icke göras olika för olika grupper av kassans medlemmar i vidare mån än som
skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende på understöds-
rätt eller sjukdomsrisk eller ock betingas av stadgande i 34 §.
Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med
inträde i kassan eller av medlem, som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift
Kungl. May.ts proposition nr 154.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
15
eller uttaxerat belopp, må dylik särskild avgift icke bestämmas högre än som
enligt tillsynsmyndighetens prövning kan anses skäligt.
Uttaxering å medlemmarna må kunna beslutas allenast i den händelse
kassans tillgångar finnas otillräckliga för verksamhetens behöriga utövande.
34 §.
För medlemmar, för vilka statsbidrag eller viss del därav icke må beräknas,
skola de fasta avgifterna utgå med högre belopp än för övriga medlemmar,
därvid skillnaden skall skäligen motsvara vad å envar av de senare belöper av
bidraget.
Där bidrag till kassa utgår från kommun eller där arbetsgivare eller annan
till kassan överlämnat gåva eller gentemot kassan iklätt sig förpliktelse, vilken
gåva eller förpliktelse är av större betydelse för de fasta avgifternas eller
meddelat understöds storlek, skall vad sålunda stadgats äga motsvarande till-
lämpning beträffande medlemmar, för vilka sådant bidrag icke må beräknas
eller vilka enligt vid gåvan eller utfästelsen knutet villkor ej äga tillgodonjuta
förmån därav.
35 §.
Då bokslut är uppgjort för erkänd sjukkassa, skall vad av kassans in
komster ej åtgått för löpande utgifter under det år, bokslutet avser, avsättas
till fond (sjukhjälpsfond). Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk
allenast i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans löpande
utgifter. Uppgår sjukhjälpsfonden till ett belopp, motsvarande en och en halv
gånger summan av de i genomsnitt för de tre sistförflutna åren erlagda fasta
avgifterna eller, där enligt stadgarna sjukhjälpsfond skall bildas till högre
belopp, till det sålunda bestämda beloppet, äger tillsynsmyndigheten på an
sökan av kassan medgiva, att avsättning till fonden må tills vidare upphöra
och att överskottet helt eller till viss del må användas för ändamål, som i stad
garna för dylikt fall angives. Överstiger fonden nu avsett belopp, äger ock
tillsynsmyndigheten på ansökan medgiva, att den överskjutande delen eller
viss del därav må användas för dylikt ändamål.
Tillgångar motsvarande sjukhjälpsfonden skola redovisas:
1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;
2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypo-
tekskassas obligationer;
3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank;
4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av
svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;
5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning uti
annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industri
fastighet eller uti jordbruksfastighet å landet inom hälften eller, med till
synsmyndighetens medgivande, inom två tredjedelar av senast fastställda
taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke må in
16
räknas värdet av växande skog; dock att i varje fall åbyggnad å egendom
skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad
i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäk
ringsbolag inom riket;
6) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd
fastighet; skolande i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid
5) stadgas.
V. Om stadgarnas bestämmelser rörande utövande av föreningssamman-
trädes befogenhet.
36 §.
Stadgarna för centralsjukkassa skola innehålla föreskrift därom, att för-
eningssammanträdes befogenhet skall helt utövas av valda ombud. Härvid
skall gälla, att ombud skola väljas särskilt av medlemmarna från varje lokal
sjukkassa och särskilt av de medlemmar, som icke tillhöra lokalsjukkassa, i
visst förhållande till antalet inom varje medlemsgrupp.
Yad i första punkten av nästföregående stycke stadgas skall gälla jämväl
i fråga örn lokalsjukkassa, som har flera än ettusen medlemmar.
VI. Om tillsyn å erkända sjukkassor så ock om återkallande av
antagande.
37 §.
Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända sjukkassor föras en förteckning,
vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning till inskriv
ningar rörande kassan i understödsföreningsregistret, uppgift örn kassans verk
samhetsområde och postadress samt, där fråga är örn centralsjukkassa, namn
och postadress å kassans verkställande tjänsteman. Har lokalsjukkassa med
givits att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra eller att med
dela sjukhjälp i form av sjukhusvård eller sjukpenning under nittio dagar eller
att meddela sjukhjälp under tid, som nu sagts, med lägre medlemsantal än fem
hundra, skall uppgift jämväl härom intagas i förteckningen.
38 §.
Erkänd sjukkassa är pliktig att föra ordentliga räkenskaper, som skola av
slutas för kalenderår. Kassans räkenskaper skola föras i enlighet med bok
föringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda föreskrifter, som tillsyns
myndigheten därutöver meddelar.
Hos centralsjukkassa skall vara anställd en verkställande tjänsteman, vilken
utses tills vidare å sammanträde med kassan.
Består centralsjukkassas styrelse av två eller flera ledamöter, skall en av
dessa utses av tillsynsmyndigheten. Nämnda myndighet skall ock utse en av
centralsjukkassas revisorer.
39 §.
Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd sjukkassas
verksamhet står i överensstämmelse med denna förordning ävensom i övrigt
Kungl. Majus proposition nr 154.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
17
utövas på ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten jämväl att till
handagå med råd och upplysningar ej mindre i fråga örn åtgärder, som må
erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga inrättandet av verk
samheten.
Anmäler lokalsjukkassa för registrering beslut örn ändring av kassans
stadgar, skall tillsynsmyndigheten, där så ske kan, inhämta yttrande i ärendet
från styrelsen för centralsjukkassa, till vilken förstnämnda kassas medlemmar
äro anslutna.
40 §.
Har medlemsantalet i lokalsjukkassa nedgått under etthundra eller, i fråga
örn kassa som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än ett
hundra, under femtio, åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom
göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.
I anledning av anmälan som nu sagts har tillsynsmyndigheten att efter
hörande av centralsjukkassans styrelse, så snart ske kan, meddela beslut, huru
vida det må vara kassan medgivet att med mindre medlemsantal än i först
nämnda fall etthundra och i sistnämnda fall femtio fortsätta sin verksamhet
som erkänd sjukkassa. Lämnas medgivande som nu sagts, skall tillsynsmyn
digheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal ej må
nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas.
Har medgivande som i nästföregående stycke sägs ej lämnats eller har sådant
medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under det nya
talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan vara pliktig
att överlåta sin rörelse på sätt i 68 § i lagen den 29 juni 1912 örn understödsför
eningar sägs på centralsjukkassa, till vilken medlemmarna äro anslutna.
Vad ovan stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl då lokalsjukkassa
medgivits rätt att meddela sjukhjälp under nittio dagar och medlemsantalet där
efter nedgått under femhundra, dock att överlåtelse å centralsjukkassa varom
i tredje stycket förmäles i sådant fall skall omfatta allenast den del av verk
samheten, som avser meddelandet av sjukhjälp efter den tjuguförsta dagen.
41 §.
Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekom
mer eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd sjukkassas verksam
het föreligger, äger tillsynsmyndigheten, där vad sålunda förekommit ej enligt
82 § i lagen örn understödsföreningar bör medföra där stadgad påföljd, med
dela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller förändring av kassans verk
samhet, som prövas erforderlig, därvid tillsjuismyndigheten skall bestämma
■viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits.
Finnes sjukkassan icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning
till efterrättelse, må antagandet återkallas.
Har anvisning enligt 82 § i nämnda lag meddelats erkänd sjukkassa och
finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må till
synsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda para
graf därför stadgad påföljd, återkalla antagandet.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 121 höft. (Nr 154.)
203 30 2
18
Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att
å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.
42 §.
Örn delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt
denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut galle vad i 83 § i lagen
örn understödsföreningar finnes stadgat.
43 §.
I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en sjuk-
kassenämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande det statsunder
stödda sjukkasseväsendet, bland dem minst en läkare, vilken nämnd skall hava
att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för att samråda med denna myn
dighet i det statsunderstödda sjukkasseväsendet rörande angelägenheter.
VII. Särskilda bestämmelser rörande föreningar, vilka varit registrerade
enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor.
44 §.
Förening, vilken varit registrerad som sjukkassa enligt lagen den 4 juli
1910 om sjukkassor och vilken före den 1 januari 1934 ingiver ansökan i sådant
avseende, må antagas till erkänd sjukkassa utan hinder av
att uteslutningsgrund, som följer av bestämmelserna i 13, 15 eller 19 §
ej äger tillämpning å medlem, som vid tiden för ansökans ingivande var med
lem av föreningen;
att uteslutningsgrund, som i 16 § stadgas, ej äger tillämpning å medlem,
som vid tiden för utfärdande av lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor var
medlem av föreningen;
samt att föreningen jämlikt 59 § sista stycket i nämnda lag är pliktig ut
giva sjukhjälp i annan omfattning än i denna förordning sägs.
Är förening som ovan sagts på grund av utfästelse, meddelad före ansökans
ingivande, pliktig att meddela begravningshjälp, må ej heller denna omstän
dighet utgöra hinder för föreningens antagande till erkänd sjukkassa, dock att
föreningen skall upphöra med begravningshjälpsverksamheten inom två år från
antagandet, vid äventyr att detta återkallas. Föreningen skall vara pliktig att
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter tillsynsmyndigheten utfärdar med av
seende å nämnda verksamhets bedrivande.
45 §.
Utgör stad eget centralsjukkasseområde, må förening, som avses i 44 § och
som räknar minst femhundra medlemmar, utan hinder jämväl av bestämmel
serna i 5 § första och andra styckena antagas till lokalsjukkassa för staden.
Oberoende av sådant antagande skall dock centralsjukkassan vara öppen för
direkt anslutning och för samtliga sina medlemmar ombesörja sjukhjälp i form
av ersättning för utgifter till sjukvård.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
19
46 §.
Förening, som avses i 44 § och vilken sedan tid före denna förordnings ut
färdande enligt sina stadgar är uteslutande eller huvudsakligen avsedd för
anställda vid visst eller vissa företag eller i visst yrke, må antagas till erkänd
sjukkassa oberoende jämväl därav, att föreningens verksamhetsområde ej är
bestämt på sätt i 4 § sägs eller att för verksamhetsområdet redan finnes erkänd
sjukkassa. Sådant antagande skall icke utgöra hinder för att annan förening,
vars stadgar överensstämma med förut i denna förordning meddelade bestäm
melser, antages till erkänd sjukkassa.
Bereder förening, som i första punkten av nästföregående stycke avses,
sedan där angiven tid åt sina medlemmar sjukpenning under sjukhjälpstid
som för centralsjukkassa är stadgad, må föreningen antagas till centralsjukkassa,
dock att föreningen skall för sina medlemmar utöva verksamhet jämväl såsom
lokalsjukkassa. I annat fall må föreningen antagas till lokalsjukkassa och med
lemmarna vara berättigade till inträde i den centralsjukkassa, inom vars verk
samhetsområde de äro bosatta.
Inträde i sålunda antagen kassa må tillkomma allenast den, som innehar an
ställning vid visst företag eller i visst yrke, samt sådan persons hustru. Kassan
äger i sina stadgar föreskriva, att medlem skall uteslutas, då han icke längre
uppfyller nämnda betingelser. Uteslutning av nu angiven grund må dock icke
äga rum beträffande medlem, som tillhört kassan i fem år eller, där han uppnått
trettionio års ålder, två år.
Medlem, som uteslutes ur kassan på grund av att i nästföregående stycke
angivna betingelser icke längre äro förhanden, skall, oavsett att han ej flyttar
från kassans verksamhetsområde, äga rätt till överflyttning till annan erkänd
sjukkassa å den ort där han är bosatt.
Föreskriften i 6 § angående utseende av revisor skall icke äga tillämpning
å lokalsjukkassa som här avses.
47 §.
Antages förening som i 44 § avses till erkänd sjukkassa, vare den pliktig
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, tillsynsmyndigheten meddelar rörande
överförande av medel, som vid tidpunkten för antagandet funnos avsatta för
sjukhjälpsverksamhetens bedrivande, antingen till centralsjukkassa, till vilken
medlemmarna skola vara anslutna, eller till annan erkänd sjukkassa, till vil
ken medlem överflyttar sin sjukförsäkring.
VIII. Straffbestämmelser.
48 §.
Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan örn antagande mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem
till och med ettusen kronor.
Försummas anmälan, som är föreskriven i 40 §, straffes den försumlige
med böter från och med fem till och med trehundra kronor.
Kungl. Majus proposition nr 154.
20
49 §.
Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas till
gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna straff
lagen.
Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 40 §, skall åtalas vid
allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enligt stadgarna har sitt säte.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1931, dock att 20 och 21 §§,
i vad de avse skyldighet för erkänd sjukkassa att utgiva sjukhjälp i form av
ersättning för utgifter till sjukvård, träda i kraft först den 1 januari 1937.
Beslutar lokalsjukkassa att före sistnämnda dag utgiva sjukhjälp som nu sagts,
skall kassan ensam svara för de uppkommande kostnaderna, i den mån central
sjukkassa, till vilken medlemmarna äro anslutna, ej förklarat sig villig att
deltaga däri.
Intill den 1 januari 1934 skola medlemmar av varje enligt lagen den 4 juli
1910 örn sjukkassor registrerad förening, som upphör med sin verksamhet, äga
rätt till överflyttning till erkänd sjukkassa, inom vars verksamhetsområde de
äro bosatta, dock att anmälan örn inträde skall göras före utgången av månaden
näst efter den, då beslutet örn förstnämnda förenings upplösning blev slutligen
gällande. Intill samma dag skola ock medlemmar av förening, registrerad enligt
nyssnämnda lag, vilka äro bosatta utanför föreningens verksamhetsområde men
inom verksamhetsområdet för erkänd sjukkassa, äga enahanda rätt till över
flyttning.
Yad sålunda stadgats om rätt till överflyttning skall äga motsvarande till-
lämpning beträffande medlemmar av förening, som vid denna förordnings ikraft
trädande är registrerad enligt lagen örn sjukkassor och sedermera registreras
såsom understödsförening utan att i samband därmed antagas till erkänd sjuk
kassa.
Vid tillämpning av 30 § första stycket i denna förordning skall medlem,
som omedelbart före inträdet i erkänd sjukkassa tillhört annan statsunderstödd
sjukkassa, tillgodoräknas tiden för medlemskap i sistnämnda kassa.
Kungl. Majus proposition nr 154.
21
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i stats
rådet å Stockholms slott den 14 februari 1930.
Närvarande:
Statsministern
Lindman,
ministern
för
utrikes ärendena
Trygger,
statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck anför efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet:
Vid anmälan i statsrådet den 3 januari 1930 av de frågor, som tillhöra
regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna under riksstatens femte
huvudtitel, omfattande anslagen till socialdepartementet, anförde jag, att
det vore min förhoppning, att förslag angående en reformerad sjukförsäkring
skulle kunna föreläggas innevarande års riksdag.
Jag anhåller nu att till behandling få upptaga denna fråga.
Historik.
Den nuvarande sociala sjukförsäkringen i Sverige står på frivillighetens
grund. Försäkringen ombesörjes av enskilda, för inbördes bistånd bildade sam
manslutningar — sjukkassor — och statsmakterna hava inskränkt sig till att
rättsligt reglera sjukkassornas verksamhet samt att enligt vissa grunder lämna
dem ekonomiskt stöd i form av statsbidrag. Genom en för ändamålet förordnad
tillsynsmyndighet utövar staten kontroll över sjukkassornas verksamhet och
tillhandagår dem med råd och upplysningar.
Den rättsliga regleringen av sjukkasseverksamheten innefattas för närva
rande i lagen den J juli 1910 örn sjukkassor. Enligt denna kan förening för
inbördes understöd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkrings
rörelse bereda antingen enbart sjukhjälp eller ock såväl sjukhjälp som begrav
ningshjälp, därest den fyller i lagen uppställda villkor, registreras såsom sjuk
kassa. Något tvång att söka registrering föreligger ej, men allenast registrerad
sjukkassa äger rättssubjekti vitet. Statsbidrag lämnas också endast till regist
rerade kassor. Enligt lagen kan det finnas två slag av sjukkassor, nämligen
dels vanliga sådana och dels s. k. fortsättningskassor. De sistnämnda äro
kassor, som meddela sjukhjälp endast åt medlemmar av andra kassor och ute
slutande eller huvudsakligen för tid, för vilken medlemmarna på grund av
sjukhjälpstidens begränsning i de särskilda kassorna ej äro berättigade till hjälp
från dessa.
För att kunna vinna registrering skall kassan hava i enlighet med lagen an
tagit stadgar och utsett styrelse samt äga ett medlemsantal av minst etthundra;
Gällande
lagstiftning.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
när särskilda omständigheter därtill föranleda, kan registrering erhållas även
vid lägre medlemsantal, dock ej örn det understiger 25. I stadgarna skall bl. a.
angivas kassans verksamhetsområde, men detta kan bestämmas hur som helst;
det kan exempelvis omfatta hela riket eller viss kommun, viss stad med kring
liggande omnejd o. s. v. Att för det ifrågavarande verksamhetsområdet redan
förut finnes en registrerad kassa, utgör intet hinder för registrering.
Rörande medlems inträde i och avgång ur registrerad sjukkassa meddelas
allenast kortfattade regler. I regel får ingen vara medlem av sjukkassa allenast
för beredande av begravningshjälp. Ej heller får någon samtidigt vara medlem
av mer än en sjukkassa. Däremot uppställas inga begränsningar i inträdes-
rätten med avseende å ålder eller hälsotillstånd. Å andra sidan äro kassorna
oförhindrade att i dessa som i andra avseenden föreskriva de begränsningar i
fråga om inträdesrätten, som anses önskliga. Det förekommer också, att kas
sorna uppställa såsom villkor för inträde, att vederbörande tillhör visst yrke
eller har anställning vid visst företag, att vederbörande är helnykter, religiöst
troende o. s. v. Uteslutning av medlem får äga rum allenast å grunder, som
angivas i lagen eller kassans stadgar, och i stadgarna få heller icke upptagas
vilka grunder som helst. Sålunda får bl. a. medlem ej uteslutas, därför att han
överskridit viss ålder eller att hans hälsotillstånd försämrats; den som tillhört
kassan ett år får ej heller uteslutas på den grund, att han flyttat från kassans
verksamhetsområde till annan ort inom riket. Medlem, som utträder eller ute-
slutes ur kassa, får därvid ej utbekomma något av kassans tillgångar.
Sjukhjälp får utgå allenast till person, som för erhållande av sådant under
stöd är medlem av kassan. Skyldighet att utgiva sjukhjälp föreligger enligt
lagen ej, med mindre sjukdomen medfört väsentlig nedsättning av arbetsför
mågan; dock kan kassan i sina stadgar åtaga sig vidsträcktare förpliktelse. Så
som sjukdom räknas ej sjukdomsliknande tillstånd, som allenast beror av hög
ålder. I övrigt äger kassa icke att med avseende å sjukdomens art i vidare mån
begränsa sin förpliktelse att utgiva sjukhjälp, än att den må fritaga sig från att
utgiva sådan hjälp vid sjukdom, som vederbörande avsiktligt eller vid förövande
av handling, varför straff ådömts honom, ådragit sig. Sjukhjälp skall bestå an
tingen av vård å sjukhus eller av läkarvård jämte läkemedel eller av visst belopp
i penningar för varje dag (sjukpenning) men kan omfatta samtliga dessa under-
stödsformer. Sjukhjälp i annan form än sjukpenning skall meddelas så snart
ske kan. Sjukpenning får ej utgå, med mindre sjukdomen varat i tre dagar,
men får under sådan förutsättning beräknas från och med första sjukdomsdagen.
Karenstiden får å andra sidan ej överstiga sex dagar. Sjukpenning skall för
självförsörjande medlem uppgå till minst 90 öre; något högsta belopp är ej
stadgat, men statsbidrag får ej beräknas flir medlem, som tillförsäkrats högre
sjukpenning än 8 kronor. Sjukhjälpstiden skall omfatta minst 90 dagar för
varje tidsperiod av 12 månader men kan genom föreskrift i stadgarna inskränkas
till 90 dagar för en och samma sjukdom eller ett sammanhängande sjuklighets-
tillstånd.
Erfordras icke enligt stadgarna för vinnande av inträde, att läkarbetyg
företes, får sjukhjälp ej utgivas i anledning av sjukdom, som inträffar under
23
de första 60 dagarna efter inträdet (väntetid). Denna föreskrift gäller dock
icke beträffande sjukdom, som orsakats av olycksfall, vilket inträffat efter in
trädet. eller beträffande medlem som på grund av sin anställning varit pliktig
ingå i kassan. Väntetiden kan utsträckas till 120 dagar. I kassans stadgar må
vidare beträffande medlem, vilken i anledning av uppkommen sjukdom jämlikt
lag eller utfästelse är berättigad att av annan erhålla ersättning eller sjukvård,
som ej utgör fattigvård, föreskrivas den inskränkningen i understödsrätten, att
sjukhjälp ej alls utgår för den sjukdomen eller utgår blott i begränsad om
fattning.
Såsom förut nämnts kan sjukkassa jämväl meddela begravningshjälp. Så
dan hjälp skall utgå med visst belopp i penningar, högst 500 kronor. I övrigt
äger sjukkassa ej bedriva verksamhet, som uppenbarligen är främmande för det
ändamål, kassan enligt lagen har att fullfölja. Såsom sådan främmande verk
samhet anses dock icke meddelandet av moderskapshjälp. Tvärtom hava många
kassor upptagit denna verksamhetsgren på sitt program, och staten meddelar
också särskilt bidrag därtill.
Registrerad sjukkassa skall upptaga fasta avgifter. Dessa skola vara sa
avvägda, att de i förening med andra kassans inkomster förslå till löpande ut
gifter. förvaltningskostnad och nödig fondbildning. Eventuellt överskott skall
för varje år avsättas till en fond, vars kapital och avkastning må tagas i an
språk endast örn inkomsterna äro otillräckliga. Någon normal storlek av fonden
finnes ej fixerad. Men tillsynsmyndigheten kan på ansökan medgiva, att ytter
ligare avsättning till fonden ej behöver ske, därest tillsynsmyndigheten finner
sådan avsättning kunna undvaras utan äventyrande av kassans förmåga att
fullgöra sina förbindelser.
Härutöver meddelar lagen utförliga bestämmelser angående styrelse och
firmateckning, revision, sammanträde, talan mot styrelse och revisorer, ändring
av stadgarna, klander av sjukkassas beslut, likvidation och upplösning samt
tillsyn och registrering. Dessutom givas särskilda föreskrifter rörande oregist-
rerade kassor och fortsättningskassor.
Gällande bestämmelser angående statsbidrag till sjukkassorna innefattas
huvudsakligen i två kungörelser av den 11 oktober 1920 och den 30 juni
1913
(båda delvis ändrade genom kungörelser den 2 december 1921 [nr 695 och 696]).
Statsbidrag utgår dels med visst belopp per medlem (medlemsbidrag) nämligen
2 kronor i vanlig sjukkassa (för medlem, som på grund av den före 1910 gäl
lande lagstiftningen fortfarande är medlem av mer än en kassa, utgår bidraget
med allenast en krona) och 50 öre i fortsättningskassa, dels med visst belopp —
25 öre — för varje dag, söndagar oräknade, för vilken kassan utgivit sjukhjälp
med minst 90 öre eller bekostat vård å sjukhus, dock att detta bidrag till vanlig
sjukkassa skall utgå med minst 50 öre och högst 2 kronor och till fortsättnings
kassa med högst 50 öre, allt per år och medlem, dels ock med belopp motsvarande
V* av vad kassan utgivit för bekostande av läkarvård och läkemedel åt sjuk
medlem, dock högst en krona per år och medlem i vanlig sjukkassa och 25 öre
per år och medlem i fortsättningskassa. Medlemsbidrag får ej beräknas för
medlem, som tillförsäkrats antingen enbart begravningshjälp eller ock sjuk
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
24
Sjukkasse
-
rörelsens
nuvarande
ställning
.
penning till lägre belopp än 90 öre eller högre belopp än 8 kronor. Bidrag i
övrigt får ej heller beräknas för medlem, som tillförsäkrats högre sjukpenning
än 8 kronor.
Statsbidrag till moderskapshjälp utgår med 60 öre för varje dag, för vilken
sådan hjälp utgivits antingen med minst 90 öre eller i form av vård å förloss-
ningsanstalt. Bidrag utgår för högst 42 dagar för varje barnsängsfall. Dess
utom äro vissa förutsättningar uppställda för bidrags erhållande, bl. a, att kvin
nan varit medlem av registrerad sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar
före barnsbörden och att hon under den tid, då hon uppbär hjälp från kassan,
avhåller sig från förvärvsarbete ävensom att hjälpen skall utgå för minst 14
dagar.
Antalet registrerade sjukkassor — bortsett från fortsättningskassorna -—•
uppgick vid 1928 års slut till 1,223 med en medlemssiffra av 912,919. Med-
lemssiffran är dock icke ett fullt adekvat uttryck för antalet sjukförsäkrade
personer. Före 1910 års lag var det tillåtet att samtidigt vara medlem i flera
sjukkassor, och då förbud i detta hänseende genom nyssnämnda lag infördes,
ansågs detta icke kunna givas retroaktiv verkan. I följd härav kvarstå ännu
i kassorna en del s. k. flermedlemmar. Antalet sådana vid 1928 års slut var
dock ej högre än 21,411. Dessutom ingå i medlemsantalet en del medlemmar
— sammanlagt 19,483 — vilka voro enbart begravningshjälpsförsäkrade. Det
verkliga antalet sjukförsäkrade personer uppgick på grund härav till 870,659.
Detta motsvarar i runt tal något mer än 14 % av befolkningen. Till
belysning av utvecklingen från och med 1916, med vilket år 1910 års
lagstiftning blev ensam gällande, må anföras, att antalet sjukförsäkrade per
soner vid 1916 års slut uppgick till 544,211 och att sedermera för varje år inträtt
någon stegring av antalet utom för år 1921, då en minskning av l.i % emot före
gående års medlemssiffra kunde konstateras. För åren 1925—1927 har den
årliga ökningen uppgått till mellan 4 och 5 %, och år 1928 utgjorde den något
över 5 %. Att antalet sjukförsäkrade personer likväl får anses avsevärt lägre, än
ur social synpunkt måste anses önskligt, framgår bäst av en jämförelse med
Danmark, där — ehuru allenast en frivillig försäkring är gällande — 64.8 %
av befolkningen över 15 år vid utgången av år 1927 voro sjukförsäkrade. —
Antalet fortsättningskassor i Sverige var vid 1928 års slut 33 med 116,308
medlemmar.
De svenska sjukkassorna äro i stort sett av två olika typer, nämligen an
tingen s. k. lokalkassor, vilka hava sin verksamhet lokalt begränsad, eller riks-
sjukkassor, vilka arbeta med lokalavdelningar eller eljest hava sina medlemmar
i väsentlig grad spridda över en större eller mindre del av riket. Antalet lokal
kassor uppgick vid 1927 års slut till 1,179 med 517,274 medlemmar och antalet
rikssjukkassor till 49 stycken med 352,685 medlemmar. Då flertalet rikssjuk-
kassor arbeta med lokalavdelningar, blir antalet lokala organ för försäkringen
betydligt större än antalet kassor. Vid 1927 års slut funnos sålunda ej mindre
än 7,095 dylika organ, därav 1,201 lokalkassor eller rikssjukkassor, som ej
voro organiserade med lokalavdelningar, samt 5,894 lokalavdelningar av riks
sjukkassor. Det kan i detta sammanhang nämnas, att enbart antalet lokal-
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Kungl. Majus proposition nr 154.
25
kassor i de större städerna uppgick till i Stockholm 50, i Göteborg 69 och i
Malmö 57. En uppdelning av sjukkassemedlemmarna å städer och landsbygd
ger till resultat, att i städerna funnos tillhopa 458,017 sjukkassemedlemmar
(— 23.9 % av befolkningen), därav 325,615 medlemmar i lokalkassor och
132,402 medlemmar i rikssjukkassor, medan landsbygden uppvisade ett antal
sjukkassemedlemmar av 411,942 (= 9.9 % av folkmängden), därav 191,659 till
hörde lokalkassor och 220,283 rikssjukkassor. De olika landsdelarna förete
mycket växlande siffror. Medan i Stockholm 30.2 % av befolkningen voro
medlemmar i sjukkassa, var procenttalet för Stockholms län allenast 8.4 %. En
motsvarande siffra av över 20 % utvisa Södermanlands, Östergötlands och
Malmöhus län. Under 10 % lågo Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Blekinge,
Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län.
Under 1927 utbetalade sjukkassorna — fortsättningskassorna oräknade —
kontant sjukhjälp till sammanlagt belopp av 19,162,143 kronor. Antalet sjuk-
hjälpsdagar per 100 medlemmar uppgick för samtliga kassorna till 1,063.o (för
lokalkassorna 1,040.8 och rikssjukkassorna 1,094.9). Den kontanta sjukhjälpen
i genomsnitt per sjukhjälpsdag var 2.17 kronor (för lokalkassorna 2.27
kronor och för rikssjukkassorna 2.04 kronor). I övrigt utbetalades för sjukhus
vård 32.144 kronor, för läkarvård 460,098 kronor, för läkemedel 135,722 kro
nor, i moderskapshjälp 339,926 kronor och i begravningshjälp 1,385,151 kro
nor. Förvaltningskostnaderna uppgingo till ett sammanlagt belopp av 2,400,417
kronor (= omkring 10 % av samtliga utgifter). Statsbidrag till sjukkassorna ut
gick under år 1927 med ett sammanlagt belopp av 3,307,694 kronor, vilket mot
svarade 13.7 % av sjukkassornas utgifter. Under samma år utgingo kommunala
bidrag till vissa kassor med sammanlagt belopp av 371,640 kronor. Vid 1927
års slut redovisade sjukkassorna tillgångar till sammanlagt belopp av 34,593,748
kronor och skulder till belopp av 1,976,080 kronor. Förmögenheten uppgick
sålunda till 32,617,668 kronor, vilket motsvarade 37.49 kronor per medlem
(inom lokalkassorna 42.42 kronor och inom rikssjukkassorna 30.27 kronor).
Under år 1927 utbetalade fortsättningskassorna kontant sjukhjälp till ett sam
manlagt belopp av 454,229 kronor, motsvarande 1.93 kronor per sjukhjälpsdag. I
övrigt utbetalades för sjukhusvård, läkarvård och läkemedel inalles 3,112 kro
nor och i förvaltningskostnader 76,178 kronor. Statsbidrag till fortsättnings
kassorna utgick under år 1927 med tillsammans 89,821 kronor, motsvarande
15.4 % av utgifterna. Till vissa av kassorna utgingo kommunala bidrag, be
löpande sig till inalles 133,989 kronor. Eortsättningskassorna§ sammanlagda
tillgångar utgjorde vid 1927 års slut 1,114,218 kronor och sammanlagda skul
derna 31.532 kronor. Förmögenheten uppgick således till 1,082,686 kronor,
vilket motsvarar 10.03 kronor per medlem.
Sedan lagen om allmän pensionsförsäkring utfärdats den 30 juni 1913, ansågs
Tidigare
frågan örn införandet jämväl av en obligatorisk sjukförsäkring böra upptagas
ref°rmforslag.
till prövning, och i december 1913 uppdrogs åt socialstyrelsen att verkställa
förberedande utredning härom. Den sålunda anbefallda utredningen blev emel
lertid aldrig fullföljd. I december 1915 uppdrogs i stället åt en kommitté att
verkställa tvtredning och avgiva förslag angående bland annat införande av
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Social-
försäkrings-
kommitténs
förslag.
Besparings-
kommitténs
förslag.
obligatorisk sjukförsäkring för arbetare. Denna kommitté, den s. k. socialför-
säkring skommittén, avgav den 14 oktober 1919 betänkande och förslag i ämnet.
Enligt detta förslag skulle försäkringen vara allmän och sålunda icke avse
allenast arbetare. Undantagna voro likväl bl. a. personer över en viss inkomst-
eller förmögenhetsgräns (5,400 kronor om året i inkomst eller 15,000 kronor i
förmögenhet) samt personer, som innehade ordinarie statstjänst. I sjukhjälp
skulle utgivas dels erforderlig läkarvård jämte läkemedel dels ock sjukpenning,
motsvarande vid förlust av arbetsförmågan "U och vid nedsättning av arbets
förmågan 1U av den försäkrades dagliga arbetsförtjänst. Sjukvård skulle utgå
jämväl till försäkrads minderåriga barn. I fråga örn sjukhjälpstiden var ingen
begränsning stadgad, dock att vid förlust av arbetsförmågan under mer än
180 dagar av en tidsperiod av 12 på varandra följande månader allenast halv
sjukpenning skulle utgivas under den återstående tiden av perioden. Till för
säkrad kvinna skulle jämväl utgivas moderskapshjälp, nämligen dels erforderlig
vård av barnmorska dels ock moderskapspenning, motsvarande hel sjukpenning,
dock minst en krona, under 56 dagar; därjämte skulle under vissa förutsätt
ningar utgå även s. k. ampenning.
Kostnaderna skulle bestridas genom försäkringsavgifter av de försäkrade
och bidrag av statsmedel. Försäkringsavgifterna skulle utgå i procent av den
årliga arbetsförtjänsten. Därest försäkrad användes till arbete för arbetsgivares
räkning och sjukdomsrisken på grund av arbetets art eller förhållandena vid
arbetets bedrivande var väsentligt ökad, skulle jämväl arbetsgivaren bidraga
med viss s. k. riskavgift. I statsbidrag skulle utgå dels 50 öre för varje kalen
dermånad för envar försäkrad dels ock ett belopp motsvarande hälften av kost
naderna för läkarvård och läkemedel. Av det omnämnda 50-öres-bidraget skulle
5 öre per månad och försäkrad avsättas till en regleringsfond. Totalkostnaderna
för försäkringen beräknades komma att uppgå till 118.3 miljoner kronor, därav
staten skulle bidraga med 37.5 miljoner kronor.
Med avseende å försäkringens handhavande skulle riket indelas i sjukkasse-
områden, omfattande en eller flera kommuner och så anordnade, att antalet för
säkrade komme att uppgå till åtminstone 500. För varje sådant område skulle
finnas en allmän sjukkassa. Dessutom skulle inrättas en för hela riket gemen
sam sjukförsäkringsöver styr else, som skulle utöva tillsyn över de allmänna
sjukkassorna.
Ifrågavarande förslag blev år 1920 underkastat en överarbetning inom social
departementet. Det nya förslaget skilde sig icke i principiellt avseende från
det äldre; emellertid hade vissa beskärningar gjorts, och i följd härav beräk
nades statens bidrag till försäkringen kunna stanna vid ett belopp av 30,4 mil
joner kronor.
Intetdera av de nämnda förslagen blev förelagt riksdagen. Tvärtom uttalades
i statsverksprofiositionerna till 1921, 1922 och 1923 års riksdagar, att en allmän
sjukförsäkring icke kunde av ekonomiska och statsfinansiella skäl i dåvarande
läge upptagas till prövning.
Emellertid gjordes från sjukkassehåll upprepade framställningar till Kungl.
Majit, däri framhölls, att det rådande tillståndet å sjukförsäkringens område
vore föga tillfredsställande och att åtgärder för en reformering och en vidare
utveckling av nämnda försäkring vore i hög grad påkallade.
I sitt år 1925 avgivna betänkande med utredning och förslag rörande social
försäkringens organisation upptog sedermera statens besparingshommitté till
utförlig behandling jämväl frågan om den sociala sjukförsäkringen, särskilt dess
organisation.
Kommittén framhöll, att medan pensions- och olycksfallsförsäkringen genom
förts i vidast möjliga omfattning, sjukförsäkringen icke blivit ordnad samt
att denna brist gjorde sig kännbar i flera avseenden både ur social och ekonomisk
synpunkt. Kommittén ansåg, att de uppgjorda kostnadsberäkningarna för en
obligatorisk sjukförsäkring gåve vid handen, att en sådan försäkring skulle
medföra utgifter för statsverket, vilka överstege dess nuvarande bärkraft, och
kom, efter att hava diskuterat vissa förslag örn en obligatorisk försäkring av
mera begränsad omfattning samt örn en s. k. kollektiv sjukförsäkring, till den
slutsatsen, att reformarbetet borde inriktas på en utveckling av den existerande
frivilliga sjukförsäkringen.
Beträffande denna försäkring uttalade kommittén, att organisationens svå
raste brist vore dess starka splittring med ofta ett flertal kassor på varje plats.
Denna splittring framkallade konkurrens örn låga avgifter, vilket föranledde
korta sjukhjälpsperioder, den slappade kontrollen och förhindrade på åtskilliga
platser uppkomsten av kassor med den bärkraft och prestationsförmåga, som
den sammanlagda anslutningen till sjukkasserörelsen på platsen eljest skulle
medgiva. I övrigt framhöll kommittén, att man inom sjukkasserörelsen dittills
i alltför ringa grad ägnat uppmärksamhet åt en sjukvårdande verksamhet, att
rörelsen företedde en ojämn lokal utbredning och att nyanslutningen tidvis
utvisat tillbakagång.
Härefter uppdrog kommittén vissa riktlinjer för en reformering av sjukför
säkringen. I organisatoriskt avseende förordade kommittén ett system med
lokala kassor, därvid allenast en kassa å varje plats skulle erhålla statsunder
stöd. Ett sjukkasseområde borde icke vara större än att erforderlig vård och
annan sjukhjälp kunde lämnas utan oskälig omgång och kostnad samt en effek
tiv kontroll kunde utövas. Kravet å minst 100 medlemmar borde bibehållas.
Kassa under viss storlek — förslagsvis 500 medlemmar — borde vara pliktig
tillhöra en återförsäkringskassa. Ett system med överflyttning tvångsvis från
en sjukkassa till annan i samband med ombyte av bosättningsort borde genom
föras. I fråga örn sjukkassornas prestationer förordade kommittén, att kassorna
förpliktades lämna sjukhjälp under en tid av tre år i följd. Däremot fann kom
mittén ej redligt att ålägga kassorna förpliktelse att sörja för läkarvård eller
att föreslå särskilt bidrag utöver det nuvarande för kassor, som meddelade fri
läkarvård. Kassorna borde fortfarande få idka begravningshjälpsverksamhet,
men avgifter och fonder för denna verksamhet borde beräknas och bokföras sär
skilt. Slutligen föreslog kommittén höjning av statsbidraget till sjukkassorna
nämligen i fråga örn medlemsbidraget med en krona (från 2 till 3 kronor) och
i fråga örn sjukdagsbidraget med 8 öre (från 25 till 33 öre).
Sedan yttranden från olika myndigheter och sammanslutningar avgivits
över besparingskommitténs förslag, framlade Kungl. Majit på grundval härav
i propositioner nr 113 och 117 till 1926 års riksdag förslag rörande reformering
av det statsunderstödda frivilliga sjukkasseväsendet.
I organisatoriskt avseende innebar detta förslag tillskapandet av ett enhets-
kassesystem: allenast en kassa skulle på varje särskild plats tillerkännas stats
understöd. Däremot hade besparingskommitténs tanke örn en strängt lokal
begränsning av varje kassas verksamhet uppgivits. Det ansågs nämligen nöd
vändigt att för reformens genomförande vinna medverkan från rikssjukkassorna,
vilka — omfattande mer än Vs av sjukkassemedlemmarna i landet — uttalat
sig emot en dylik begränsning. Med hänsyn härtill föreslogs, att en och samma
kassa skulle kunna antagas till statsunderstödd för flera bestämda områden, där-
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
27
1926 års
regerings-
förslag.
28
vid emellertid förutsattes, att verksamheten för varje särskilt område skulle be
drivas genom en underavdelning. Avgörande för frågan, vilken kassa som skulle
för visst område antagas till statsunderstödd, skulle — där sammanslagning ej
kunnat åvägabringas — vara medlemsantalet i de konkurrerande kassorna. I
sak kunde organisationsförslaget sägas innebära en uppdelning av landet mel
lan lokalkasse- och rikssjukkassetyperna efter deras utbredning och vikt vid
lagstiftningens ikraftträdande. De statsunderstödda kassorna skulle principiellt
vara öppna för alla inom verksamhetsområdet mantalsskrivna personer i åldern
15—45 år, under förutsättning att hälsotillståndet ej var otillfredsställande.
Vid ombyte av mantalsskrivningsort skulle försäkrad överflyttas till kassan å
nya mantalsskrivningsorten. Det var icke avsett, att något överförande av kapi
tal från gamla kassan till den nya skulle äga rum i samband därmed utom så
vitt angick begravningshjälpsutfästelse; i sistnämnda fall skulle mot utfästel
sen svarande premiereserv överflyttas.
Sjukhjälp skulle utgå vid sjukdom, som förorsakade väsentlig nedsättning
av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke behövde fullständigt avhålla
sig från arbete. Sjukhjälp fick icke utgivas för insjuknandedagen och fick å
andra sidan med avseende å tiden ej begränsas i vidare mån än att, där i följd
av ett sammanhängande sjuklighetstillstånd understöd utgått under tre år, vi
dare understöd ej skulle utgå. Sjukpenning skulle uppgå till minst en krona
och fick därefter stiga allenast i intervaller örn 50 öre. I varje kassa skulle
finnas tillfälle att tillförsäkra sig en sjukpenning å en krona. I och för av-
gränsning mot olycksfallsförsäkringen föreslogs, att vid sjukdom eller oförmåga
till arbete, sorn den sjuke ådragit sig under sådana omständigheter, att ersätt
ning därför utginge enligt olycksfallsförsäkringslagen, sjukhjälp skulle utgå
allenast med det belopp för dag räknat, varmed den tillförsäkrade sjukpenningen
översteg olycksfallsersättningen. Skyldighet för kassorna att svara för läkar
vård föreskrevs ej, men statsbidraget till kassor, som frivilligt åtoge sig dylik
skyldighet, föreslogs väsentligt höjt. Begravningshjälp skulle fortfarande få
lämnas av kassorna, men bestämmelser föreslogos, enligt vilka begravnings-
hjälpsverksamheten skulle ekonomiskt särskiljas från verksamheten i övrigt:
särskilda medlemsavgifter skulle upptagas för vardera verksamhetsgrenen, in
komster skulle få användas allenast för utgifter och fondbildning för den verk
samhetsgren, för vilken de influtit, och uttaxering skulle för vardera verksam
hetsgrenen göras särskilt bland de därtill anslutna medlemmarna. Statsunder
stödd kassa skulle vidare vara pliktig att till sjukförsäkrad kvinna utgiva
moderskapshjälp med minst en krona örn dagen eller vård å förlossningsanstalt;
hjälptiden skulle vara minst 42 och högst 56 dagar.
Statsbidraget föreslogs väsentligt höjt: medlemsbidraget från 2 till 3 kronor
och sjukdagsbidraget från 25 till 50 öre. För dag, då sjukkassa utgivit moder-
skapspenning med minst en krona eller bekostat vård å förlossningshem, skulle
statsbidrag utgå med likaledes 50 öre. Läkarvårdsbidraget skulle utgå med belopp
motsvarande hälften av vad kassan fått vidkännas för bekostande av läkar
vård och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder åt medlemmarna,
dock högst med 3 kronor per år och sjukvårdsförsäkrad medlem. En förutsätt
ning för sistnämnda bidrag var emellertid, att den sjuke själv bekostat 1/a av
utgifterna. Statsbidrag skulle ej utgå för medlem, som tillförsäkrats högre
sjukpenning än 8 kronor.
Slutligen föreslogos vissa regler angående en årlig utjämning av de stats
understödda sjukkassornas utgifter i samband med statsbidragets utbetalande.
Beträffande förslagets tekniska utformning må till sist anmärkas, att man
avsåg litt med bibehållande av den nuvarande sjukkasselagen — efter vissa änd
ringar — i en särskild författning av icke-civillags natur samla de särskilda
föreskrifter angående statsunderstödda sjukkassor, som därutöver kunde anses
erforderliga.
Kungl. Maj.ts proposition nr 154.
29
Förslaget vann icke riksdagens bifall. Emellertid anhöll riksdagen i skri
velse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning, i vad
mån en omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet enligt vissa
närmare angivna — av andra särskilda utskottet utarbetade — riktlinjer kunde
ske samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde för
anleda.
I anledning härav tillkallades särskilda sakkunniga, vilka erhöllo i uppdrag
att verkställa den sålunda begärda utredningen. De sakkunniga avgåvo sitt
betänkande den 15 december 1926. Efter vederbörliga remisser framlade
Kungl. Majit i propositioner nr 113 och 114 tili 1927 års riksdag nytt förslag
i ämnet. Såväl sakkunnigförslaget som Kungl. Majlis förslag, vilket allenast
på vissa punkter avvek från det förstnämnda, voro utarbetade i nära anslut
ning till de riktlinjer, som uppdragits i 1926 års riksdagsskrivelse. Efter
följande redogörelse avser regeringsförslaget; emellertid skola tillika anmärkas
de mera väsentliga skiljaktigheterna mellan detta och sakkunnigförslaget.
Medan 1926 års regeringsförslag i formellt avseende innebar, att gällande
sjukkasselag efter vissa ändringar skulle vidmakthållas och de erforderliga
särreglerna angående statsunderstödda kassor sammanföras i en särskild för
fattning, föreslogs nu, att hela sjukkasselagen skulle upphävas och att sjuk
kassorna med avseende å den föreningsrättsliga regleringen skulle föras in
under lagen om understödsföreningar av den 29 juni 1912. Detta innebar bl. a.,
att samtliga sjukkassor med ett medlemsantal av 50 eller därutöver bleve
underkastade registreringsplikt. Bland de såsom understödsföreningar regist
rerade kassorna skulle därefter enligt ett koncessionssystem uttagas vissa, som
kunde anses skickade att tjänstgöra såsom organ för den sociala sjukförsäk
ringen och av den anledning tillerkännas statsbidrag, s. k. erkända sjukkassor.
De särskilda bestämmelser, som med hänsyn till statsbidraget kunde anses er
forderliga för de erkända kassorna, upptogos i ett förslag till förordning örn
erkända sjukkassor. Det sistnämnda författningsförslaget hade ej civillags
karaktär men var avsett att till sin ordalydelse fastställas av riksdagens båda
kamrar. De speciella statsbidragsbestämmelserna skulle sammanföras i en
särskild kungörelse, utfärdad av Kungl. Majit ensam, sedan riksdagen beviljat
anslag samt yttrat sig angående grunderna för dess fördelning (i sakkunnig
betänkandet hade statsbidragsbestämmelserna infogats i förslaget till förord
ning örn erkända sjukkassor).
Enligt förslaget skulle erkänd sjukkassa vara antingen primärsjukkassa
eller distriktssjukkassa. Primärsjukkassorna skulle omhänderhava sjukförsäk
ringen i den utsträckning, som för närvarande allmänt förekomme inom sjuk-
kasserörelsen. medan distriktssjukkassorna skulle svara för de ytterligare
prestationer, som man avsåg föreskriva. Båda slagen av kassor skulle hava sina
verksamhetsområden begränsade till sådant lokalt område, att ledningen
av kassans verksamhet kunde utövas omedelbart av kassans styrelse. Här
ifrån gjordes emellertid undantag dels för s. k. yrkes- eller fabriks
kassör. d. v. s. sådana som voro huvudsakligen avsedda för anställda vid
visst eller vissa företag, och dels för befintliga rikssjukkassor. De senare
kunde vinna erkännande såsom primärsjukkassor men skulle vara uppdelade i
lokalavdelningar, vilkas verksamhetsområden skulle vara begränsade på sätt
nyss sagts om erkända kassor i allmänhet. Yid ansökan örn erkännande skulle
rikssjukkassa foga uppgift örn sina lokalavdelningar, dessas verksamhetsom
råden samt medlemmarnas fördelning på lokalavdelningar (enligt sakkunnig
förslaget skulle lokalavdelningarna och deras verksamhetsområden angivas i
Kungl. Majus proposition nr 154.
1927 års
regerings
förslag.
30
stadgarna). Erkänd sjukkassa skulle icke till medlemmar få antaga andra
personer än dem, som voro bosatta inom kassans verksamhetsområde (för riks-
sjukkassorna inom vederbörande lokalavdelnings verksamhetsområde). Därest
ändamålet med viss understödsförenings verksamhet kunde anses fyllt av en
redan erkänd sjukkassa, skulle erkännande av förstnämnda förening icke med
delas. Förening, som varit registrerad enligt 1910 års lag, kunde dock oberoende
härav vinna erkännande såsom primärsjukkassa, därest ansökan därom ingavs
inom viss tid. Primärsjukkassorna behövde icke vara öppna. Beträffande di-
striktssjukkassorna, vilka voro tänkta såsom samlingsorgan för primärsjuk
kassorna inom var sitt område, gällde däremot enligt sakkunnigförslaget,
att de skulle — med beaktande dock av de allmänna inträdesvillkoren — vara
öppna för envar medlem av primärsjukkassa inom området (s. k. kollektivt
ansluten medlem) ävensom för varje annan person inom området som ej över
skridit 40 års ålder (individuellt ansluten medlem). Enligt regeringsförslaget åter
skulle distriktskassa kunna i stadgarna föreskriva, att individuell anslutning
kunde vinnas allenast för beredande av annat understöd än .sjukpenning (såsom
nedan angives skulle distriktssjukkassorna ensamma handhava bl. a. sjuk-
vårdsförsäkringen). För medlem i primärsjukkassa skulle medlemskap jäm
väl i distriktssjukkassa vara obligatoriskt. I rätten att utesluta medlem
uppställdes vissa begränsningar. Obligatorisk överflyttningsskyldighet i sam
band med ombyte av bosättningsort föreslogs icke.
Med avseende å de erkända sjukkassornas prestationer hade såsom nämnts
genomförts en uppdelning mellan de olika slagen av kassor. Primärsjukkassorna
hade att meddela hjälp allenast i form av sjukpenning och för en sjukhjälpstid
av 100 dagar för varje sjukdomsfall; nytt sjukdomsfall som inträffade inom 90
dagar skulle härvid räknas som omedelbar fortsättning av det tidigare fallet.
Distriktssjukkassorna skulle meddela sjukpenningförsäkring för individuellt
anslutna medlemmar samt fortsatt sådan försäkring för medlemmar i primär
sjukkassorna, allt i den utsträckning att vederbörande sjukkassemedlemmar till
försäkrades sjukpenning under sammanlagt minst 2 år. Härutöver skulle
distriktssjukkassorna vara bärare av sjukvårdsförsäkringen, vilken föreslogs
skola bliva obligatorisk. Distriktssjukkassorna skulle vid varje sjukdom, som
enligt läkares utsago krävde läkarvård eller vård å sjukhus, antingen utgiva
ersättning med 2A av läkarvårdskostnaderna eller ock bekosta vård å sjukhus.
Läkarvalet skulle vara fritt för den sjuke; specialistvård behövde kassan ej
bekosta. Vid barnsbörd skulle till kvinnlig medlem utgivas viss moderskaps-
hjälp. Denna hjälp skulle enligt regeringsförslaget utgå från primärsjukkas
sorna; allenast beträffande individuellt anslutna skulle distriktssjukkassorna
meddela sådant understöd. De sakkunniga hade däremot förordat, att denna
verksamhet helt handhades av distriktssjukkassorna.
Meddelande av begravningshjälp skulle enligt sakkunnigförslaget principiellt
ej ingå i de erkända sjukkassornas verksamhet; dock skulle gamla kassor, som
hittills drivit sådan verksamhet, få fortsätta därmed tills redan gjorda utfästelser
avvecklats. I regeringsförslaget medgavs däremot kassa att fortfarande fä
meddela begravningshjälpsverksamhet. Emellertid föreslogs ett ekonomiskt och
juridiskt särskiljande av denna verksamhet från sjukhjälpsverksamheten.
I fråga örn statsbidrag till sjukkassorna anslöt sig förslaget i huvudsak
till 1926 års förslag. Dock skulle sjukdagsbidrag erhållas allenast för den
obligatoriska tvååriga sjukhjälpstiden, och intet statsbidrag skulle över huvud
beräknas för medlem, som tillförsäkrats högre sjukpenning än 6 kronor.
Förslaget blev med vissa jämkningar tillstyrkt av vederbörande utskott.
Första kammaren godkände utskottets förslag med smärre ändringar. Andra
kammaren däremot avslog såväl utskottets som Kungl. Maj:ts förslag, varför
frågan i sin helhet förföll.
Kungl. Majus proposition nr 154.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
31
Sedan Sveriges allmänna, sjukkasseförbund, representerande flertalet av de
Ny utredning
s. k. lokalkassorna, och rikssjukkassornas centralorganisation år 1928 till Kungl. år 1929-
Majit ingivit framställningar, avseende sjukkasseverksamhetens fullständiga
omgestaltning eller i allt fall höjning av statsbidragen, samt socialstyrelsen i av
givet utlåtande för det dåvarande avstyrkt vidtagandet av partiella reformer i
fråga örn sjukkasselagstiftningen, erhöll jag den 12 mars 1929 Kungl. Majits
bemyndigande att tillkalla högst fyra sakkunniga för att i samråd med av mig
utsedda representanter för den frivilliga sjukkasserörelsen utarbeta förslag
rörande en reformerad sjukförsäkring.
Vid ärendets behandling i statsrådet redogjorde jag för ärendets tidigare
behandling och de inkomna framställningarna och anförde därefter följande.
»I den situation, som sålunda föreligger, är givetvis den första frågan den,
huruvida det fortsatta arbete på sjukförsäkringens omdaning, som enligt mm
förut uttalade mening nu bör vidtagas, bör taga sikte på den obligatoriska för
säkringen, eller örn man alltjämt bör söka nå fram till resultat på den frivilliga
försäkringens väg. Då jag stannat vid sistnämnda uppfattning, är anledningen
härtill givetvis närmast den, att den frivilliga försäkringsformen enligt min
mening för närvarande är den för våra förhållanden lämpligaste. Jag anser
också, att viss utsikt finnes för en lösning enligt denna linje. Denna uppfatt
ning grundar sig framför allt på vissa under de sista åren inträffade omständig
heter. I själva verket förhåller det sig nämligen så, att det frivilliga sjukkasse-
väsendet redan befinner sig i en omdaningsperiod och detta på dess eget ini
tiativ. Vad angår de lokala sjukkassorna, är det flera år sedan en rörelse bör
jade, som avser att genom sammanslutning av alla eller flertalet på en viss
ort arbetande dylika sjukkassor åstadkomma en sjukkassa, tillräckligt stark
och omfattande för att kunna giva i stort sett tillfredsställande förmåner mot
så billiga premier som möjligt. Beträffande rikssjukkassorna är det mest an
märkningsvärda, att ett par av de största av dessa, vilka bildats i anslutning
till den organiserade nykterhetsrörelsen och vilka på grund av detta samband
tidigare för medlemskap krävt helnykterhet, numera släppt detta krav och stå
öppna för inträde för vem som helst. Resultatet av denna omläggning har redan
visat sig i kraftigt stigande medlemssiffror. Vidare hava ganska länge för
beredelser pågått för att till en enhet sammansluta flertalet av de stora riks
sjukkassorna, varav naturligen skulle följa sammanslagning av lokalavdelning
arna på de ställen, där flera av de sammanslutande kassorna äga sådana.
Samtliga nu antydda åtgärder innebära steg i riktning mot den organisa
tionsform, som man med de tidigare reformförslagen velat vinna. Ej mindre
betydelsefullt är att, enligt vad som kommit till min kännedom, överläggningar
på senaste tiden ägt rum mellan representanter för ledningarna för de båda stora
sjukkasseorganisationerna, .vilka därvid undersökt förutsättningarna för upp
nående av en gemensam grundval i fråga om formerna för en reformerad sjuk
försäkring. I dessa enhetssträvanden torde man på vissa punkter hava kommit
ganska långt, medan åter å andra områden meningarna alltjämt gå åtskilligt
isär. Enligt den uppfattning, jag erhållit vid samråd med representanter för
båda riktningarna, synas dock dessa meningsskiljaktigheter icke vara av den
storlek eller karaktär, att man icke kan hoppas, att de skola kunna övervinnas.
Det synes mig även, som örn den enighet, man sålunda kan skönja, skulle bygga
på en sådan bas, att densamma skulle kunna från statsmakternas sida i stort
sett accepteras såsom underlag för en ur det helas synpunkt godtagbar lösning
av frågan. Vad angår sjukkassornas prestationer samt reglerna för statsbidrag,
torde man kunna hoppas, att väsentlig enighet skall uppnås på en linje, som
ligger ganska nära 1926 och 1927 års regeringsförslag.
32
Vad däremot beträffar organisationsproblemet, är läget mera ovisst, i det
att betydande eftergifter uppenbarligen krävas från båda håll för att sam
förstånd skall kunna uppnås. En linje, som därvid torde hava varit under dis
kussion och som synes mig vara av beskaffenhet att böra närmare undersökas,
är att områdena för de med 1927 års förslag avsedda distriktssjukkassorna ut
vidgas till att omfatta ett, möjligen två län, varmed skulle vinnas, att de nu
varande rikssjukkassorna skulle efter viss omvandling kunna inorganiseras i
systemet. Alla nuvarande lokala sjukkassor och avdelningar av rikssjukkassor,
som arbeta inom ett och samma område, skulle sammanföras till enhetliga organ
för den lokala förvaltningen av sjukförsäkringen. Dessa organ skulle antingen
hava karaktären av lokalavdelningar till nyssnämnda distriktskassör eller ut
göras av lokala sjukkassor, underordnade distriktskassorna ungefär i samma
form, som var för motsvarande fall avsedd i 1927 års förslag, dock att det bleve
dessa enhetliga lokala avdelningar eller lokalkassor, som skulle kunna utvecklas
till gemensamma socialförsäkringsorgan.
Ett spörsmål, som i detta sammanhang är av stor betydelse, men som också
på grund av sin principiella innebörd kanske är framför allt ägnat att fram
kalla meningsskiljaktighet, är det, som rör den grad av självständighet, som
bör tillerkännas dessa lokalavdelningar eller lokala kassor. Med rikssjukkassor-
nas organisationsform överensstämmer givetvis bäst, att lokalavdelningarna
egentligen icke hava någon dylik självständighet alls, utan endast fungera så
som ombud för distriktska ssan; måhända är man benägen att härifrån göra
undantag för någon försäkringsgren, som rikssjukkassorna i sin nuvarande
organisation icke upptagit, exempelvis sjukvårdsförsäkringen, vare sig denna
göres till obligatorisk prestation för kassorna eller icke. Lika naturligt är emel
lertid, att de nuvarande lokala sjukkassor, som sålunda skola infogas i den nya
organisationen, önska i så stor grad som möjligt bibehålla sin självständighet.
Vad som i detta hänseende är riktigt, respektive praktiskt genomförbart, är
givetvis knappast möjligt att för närvarande bedöma; redan nu vill jag dock
uttala, att det ur olika synpunkter synes mig rimligt och riktigt, att någon
grad av självständighet bibehålies för de lokala kassorna, antingen så att de
själva hava att bära viss bråkdel av försäkringsrisken eller så att de svara för
viss del av försäkringstiden eller för viss försäkringsform.
Då det nu gäller att söka föra frågan till en lösning, torde sakkunniga ånyo
böra tillkallas inom socialdepartementet, vilka skulle hava att söka anknytning
till de strävanden, som enligt det anförda redan kommit till uttryck vid över
läggningar mellan representanter för de stora sjukkasseorganisationerna, och i
samförstånd med dessas ledningar söka nå fram till en lösning, som kan anses
tillfredsställande såväl av organisationerna som ur statsnyttans och den all
männa socialförsäkringens synpunkter. De sakkunniga, vilka till antalet synas
böra vara högst fyra, torde i enlighet härmed böra hava att överlägga med före
trädare för de båda stora organisationerna och söka förena dem örn en lösning,
som de sakkunniga anse sig kunna förorda. Chefen för socialdepartementet
torde därför böra bemyndigas att utse representanter för olika grupper av sjuk
kassor för dylika överläggningar med de sakkunniga. Sålunda inkallade repre
sentanter torde böra äga att, i den mån deras mening till äventyrs icke överens
stämmer med de sakkunnigas blivande förslag, till deras betänkande foga sär
skilda uttalanden. Dessutom torde de sakkunniga böra äga rätt att, efter sär
skild framställning, till överläggningar vid något eller några enstaka tillfällen
inkalla ytterligare ett antal företrädare av sakkunskap på sjukförsäkringens
område. Tillika torde chefen för socialdepartementet böra bemyndigas att utse
sekreterare hos de sakkunniga. De sakkunniga torde böra bemyndigas att från
verk och myndigheter infordra de uppgifter, som erfordras för utrednings
arbetet.
Kungl. Majus proposition nr 154.
33
Den statistiska utredning, som förebragts i samband med de senaste årens
reformarbete, torde vara av den omfattning, att den till största delen kan läggas
till grund för de sakkunnigas arbete. Detta synes alltså kunna bedrivas med
skyndsamhet och inriktas på framläggande av förslag före den 1 oktober 1929.
Givetvis böra de sakkunniga i sitt arbete uppehålla nära förbindelse med pen-
sionsförsäkringskommittén; en viss del av utredningsuppdraget faller ju inom
båda kommittéernas områden. Därest, såsom för närvarande är under över
vägande, särskilda sakkunniga komma att tillkallas för att förbereda frågan om
större enhetlighet i den lokala organisationen för socialverksamheten, bör givet
vis hänsyn jämväl härtill tagas vid de sakkunnigas arbete. Beaktas bör uppen
barligen även det förslag angående moderskapshjälp, som torde komma att
framläggas under förra hälften av detta år. Liksom enligt de senaste förslagen
torde beredande av dylik hjälp böra göras till en skyldighet för de blivande
distriktskassorna eller lokalavdelningarna.»
Med stöd av det sålunda erhållna bemyndigandet tillkallade jag såsom
sakkunniga regeringsrådet L. A. Y. Rydin, tillika ordförande, talmannen
i riksdagens andra kammare Bernh. Eriksson och byråchefen i socialstyrelsen Th.
Andersson samt såsom representanter för den frivilliga sjukkasserörelsen leda
moten av riksdagens första kammare, kassören .1. E. Berglund, sjukkontrollan
ten Ernst G. Kristensson, centralkassören A. L. Lindhagen och kassören O.
Toresson. De sakkunniga avgåvo sitt betänkande den 11 oktober 1929.
De sakkunnigas förslag, vilket är enhälligt, ansluter sig i formellt avseende
mycket nära till 1927 års regeringsförslag. Liksom detta senare går det så
lunda ut på ett upphävande av 1910 års sjukkasselag, sjukkassornas hänförande
såvitt angår den föreningsrättsliga regleringen under lagen den 29 juni 1912
örn understödsföreningar samt meddelandet av speciella, på grund av stats
bidraget betingade bestämmelser för de sociala sjukförsäkringsorganen i en
särskild författning av förordnings natur.
I sakligt avseende åter föreligga ej oväsentliga skiljaktigheter mellan de
båda förslagen. Dessa olikheter hänföra sig framför allt till frågan örn den
sociala sjukförsäkringens organisation. Systemet med två slags kassor har bibe
hållits i sakkunnigförslaget, ehuru kassorna erhållit andra benämningar, näm
ligen lokalsjukkassor och centralsjukkassor, och delvis annan karaktär och andra
uppgifter. Emellertid föreslås, att verksamhetsområdena för båda slagen av
kassor skola geografiskt avgränsas i anslutning till den kommunala indelningen.
Lokalsjukkassorna skola sålunda i regel till verksamhetsområde hava viss kom
mun. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må dock en kommun delas
i två sjukkasseområden eller två eller flera kommuner sammanslås till ett sådant
område. Medlemsantalet skall i regel utgöra minst 100 men får undantagsvis
stanna vid 50. Centralsjukkassa skall till verksamhetsområde hava ett eller flera
landstingsområden eller stad, som icke deltager i landsting. Därjämte skall stad,
som deltager i landsting, undantagsvis kunna bilda eget centralsjukkasseom-
råde, såvida sjukkasserörelsen vid tiden för reformens genomförande därstädes
nått större omfattning och är mera enhetligt organiserad. De sakkunniga uttala i
motiveringen såsom sin uppfattning, att indelningen i centralsjukkasseområden
bör göras sådan, att en medlemssiffra i varje centralsjukkassa av 30,000—40,000
i regel kan anses sannolik. Enligt en i betänkandet framlagd indelningsplan
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 121 haft. (Nr 154.)
203
30
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
1929 års
sakkunnigas
förslag.
34
skulle riket — frånsett de städer, som kunna komma att få egna centralsjuk
kassor — delas på 11 centralsjukkasseområden. I stad som utgör eget cen-
tralsjukkasseområde skall lokalsjukkassa principiellt ej få finnas. Från denna
regel göres emellertid såtillvida undantag, att redan existerande registrerade
sjukkassor, som hava minst 500 medlemmar, kunna antagas till lokalsjukkassor
för staden.
Enhetskasseprincipen är i övrigt konsekvent genomförd. Inom varje lokal-
sjukkasseområde skall sålunda allenast en lokalsjukkassa och inom varje cen-
tralsjukkasseområde allenast en centralsjukkassa kunna vinna erkännande. Av
denna princip följer också, att kassorna skola vara öppna. Fabriks- och yrkes-
kassor äro därför principiellt förbjudna. Redan existerande sådana kunna dock
under vissa förutsättningar få fortsätta sin verksamhet, i regel såsom lokal-
sjukkassor. Centralsjukkassorna äro — liksom motsvarande organ enligt 1927
års förslag — tänkta såsom samlingsorgan för de lokala eller primära kassorna.
Samtliga medlemmar i lokalsjukkassa skola sålunda tillhöra centralsjukkassa.
Å andra sidan är direkt anslutning till centralsjukkassa icke tillåten, därest
lokalsjukkassa finnes på platsen. Har någon vunnit inträde i lokalsjukkassa,
är han därmed berättigad till inträde jämväl i centralsjukkassan. Denna be
stämmelse får särskild betydelse vid övergången till den nya organisationen, i
det jämväl gamla medlemmar i nu existerande kassor bliva tillförsäkrade hjälp
under en väsentligt utsträckt tid. Den lokala begränsningen av kassornas verk
samhetsområden har slutligen fört med sig regler angående medlems överflytt
ning till annan kassa i samband med ombyte av boningsort. Dessa regler an
sluta sig i stort sett till motsvarande regler i 1926 års regeringsförslag.
I fråga om de erkända sjukkassornas prestationer hava de sakkunniga i det
väsentliga följt 1927 års förslag. Liksom i detta föreslås sålunda en obligatorisk
sjukhjälpstid av två år. Emellertid förordas nu, att statsbidrag lämnas för
ytterligare ett år, därest kassorna vilja frivilligt åtaga sig en sådan utsträckning
av sina förpliktelser. Likaledes föreslås obligatorisk sjukvårdsförsäkring, avse
ende i första hand ersättning med två tredjedelar av den sjukes utgifter till läkar
vård; rinder vissa förutsättningar skall dock — i motsats till vad som gällde enligt
1927 års förslag — den sjuke äga rätt påkalla ersättning för vård å sjukhus.
Moderskapshjälp skall beredas kvinnliga medlemmar. Däremot skall enligt för
slaget meddelande av begravningshjälp icke ingå i de erkända sjukkassornas
verksamhet. I och för avveckling av den nuvarande verksamheten tillätes dock,
att erkänd kassa under en tid av två år efter antagandet fullföljer redan in
gångna förbindelser i sådant hänseende.
En viktig fråga har för de sakkunniga varit prestationsskyldiglietens fördel
ning mellan de olika slagen av kassor. I detta avseende förorda de sakkunniga
beträffande understöd i form av sjukpenning eller vård å sjukhus, att lokal
sjukkassorna skola svara för understödet under de första 21 dagarna vid varje
sjukdomsfall och centralsjukkassorna för återstoden. Härvid skall sjukdomsfall,
som inträffar inom 90 dagar efter den sista dag, för vilken understöd som nu
sagts meddelats av kassan eller av centralsjukkassan, räknas såsom omedelbar
fortsättning av det tidigare fallet. Enligt av de sakkunniga företagna beräk
ningar skulle denna fördelning innebära, att å lokalsjukkassa komme att vila
Kungl. Ma,j:ts proposition nr 154.
Kungl. Majus proposition nr 154.
35
omkring 42.5 % av den i genomsnitt på varje medlem belöpande risken av ifråga
varande art; centralsjukkassa skulle sålunda bära omkring 57.5 % av risken. Emel
lertid föreslås, att lokalsjukkassa, som Ilar minst 500 medlemmar och kan redo
visa sjukhjälpsfond till betryggande belopp, kan tillåtas utgiva sjukhjälp, varom
här är fråga, under en sjukhjälpstid av 90 dagar. Beträffande läkarvårdskostna-
derna har en uppdelning efter dagantalet icke kunnat komma till användning. De
sakkunniga föreslå därför med utgångspunkt från att lokalsjukkassa och central
sjukkassa skola bära omkring hälften var av denna risk, att lokalsjukkassan får i
första hand utbetala hela läkarvårdsunderstödet samt sedermera av centralsjuk
kassan återbekomma vad som överstiger ett belopp, motsvarande 3 kronor per år
och medlem som tillförsäkrats sådant understöd (därest lokalsjukkassa meddelar
understöd jämväl åt medlems minderåriga barn, 4 kronor per år och medlem).
För moderskapshjälpen skall centralsjukkassan ensam svara.
Förutsättningarna för att rätt till sjukhjälp skall vara för handen överens
stämma i stort sett med dem, som upptogos i 1927 års förslag. Den skiljaktig
heten föreligger dock, att väntetid icke må tillämpas vid inträde i centralsjuk
kassa såsom indirekt ansluten medlem. Vidare har karenstiden i fråga örn sjuk
penning inskränkts till två dagar, d. v. s. dagen då sjukdomsfallet inträffade
samt den därefter följande. Slutligen har, i syfte att underlätta sjukkassornas
möjligheter att utöva kontroll vid sjukdomsfallen, förordats, att sjukkassa må
såsom villkor för sjukpennings utbetalande föreskriva, att den sjuke ej får under
sjukdomstiden vistas utanför bosättningskommunen, därest ej kassan medgivit
det eller läkare förklarat det erforderligt för hälsans återvinnande.
Liksom enligt 1927 års förslag skall minsta sjukpenningen utgöra en krona.
Då ett system med överflyttning gjorts obligatoriskt, har ansetts skäligt före
skriva. att i varje sjukkassa skola finnas åtminstone fyra sjukpenningklasser
med sjukpenning å 1, 2, 3 och 4 kronor. Samtidigt föreslås emellertid, i syfte
att kunna motverka överförsäkring, att varje kassa skall äga uppställa särskilda
villkor för försäkring till högre sjukpenning än en krona.
I fråga örn avgifter och fondbildning samt tillsyn över kassorna föreligga
allenast smärre skiljaktigheter från 1927 års förslag.
Den föreslagna nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari
1931. Emellertid förordas en övergångstid av 2 år — till den 1 januari 1933 —
under vilken de gamla kassorna skola få fortsätta verksamheten som hittills.
Medlemmar i sjukkassor, registrerade enligt 1910 års lag, skola äga rätt till
överflyttning till erkänd sjukkassa å platsen, där de äro bosatta, under förut
sättning antingen att den gamla kassan upphör med sin verksamhet eller att med
lemmarna äro bosatta utanför sistnämnda kassas verksamhetsområde. I fråga
örn läkarvårdsförsäkringen förordas en längre övergångstid; skyldighet att ut
giva ersättning för utgifter till läkarvård skall ej inträda förrän den 1 januari
1936.
Med avseende å statsbidrag till erkända sjukkassor hava de sakkunniga i
allt väsentligt anslutit sig till 1927 års förslag. Vissa avvikelser, särskilt i
fråga örn bidragets fördelning mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa, hava
dock påkallats av de organisatoriska skiljaktigheterna mellan de båda förslå-
36
Kungl. Majus proposition nr 154.
Yttranden
rörande
huvud
grunderna
för de
sakkunnigas
förslag.
gen. De sakliga förändringarna inskränka sig egentligen till två. Dels Ilar,
såsom redan förut påpekats, den tid, under vilken sjukdagsbidrag må utgå, ut
sträckts från två till tre år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd. Och
dels har i 1927 års förslag förekommande begränsning av sjukvårdsbidraget till
högst 3 kronor per år och sjukvårdsförsäkrad medlem uteslutits.
Vid siira beräkningar angående de framtida kostnaderna för statsverket hava
de sakkunniga utgått från antagandet, att antalet sjukkassemedlemmar vid lag
stiftningens ikraftträdande skall uppgå till 949,000. Medlemsbidraget har på
grundval härav uppskattats till ett belopp av 2,847,000 kronor. Beträffande
sjukdagsbidrag el hava de sakkunniga med hänsyn till utvecklingen under de se
naste åren ansett sig böra räkna med en högre genomsnittlig sjuklighet, än man
gjorde i 1927 års förslag. Det genomsnittliga årliga sjukdagstalet har sålunda
beräknats till 9.67 i stället för 7.83. Till denna ökning har utom den stegrade
sjukligheten även bidragit den föreslagna förkortningen av karenstiden från 3
till 2 dagar. För en sjukhjälpstid av 3 år hava de sakkunniga räknat med ett sjuk-
dagstal av 10.33. De sakkunniga hava beräknat, att därest den föreslagna lagstift
ningen kunde på en gång genomföras för hela den antagna medlemsstocken vid
1931 års ingång, sjukdagsbidraget skulle komma att uppgå till 4,387,900 kro
nor. I fråga örn sjukvårdsbidraget hava vissa svårigheter mött vid uppskatt
ning av kostnaderna, då ju läkarvårdsförsäkringen icke skulle bliva obligato
risk förrän från och med år 1936. De sakkunniga hava för den närmaste tiden
efter lagstiftningens ikraftträdande räknat med ett antal sjukvårdsförsäkrade
av 200,000. Kostnaden för läkarvården per år och medlem har beräknats till
9 kronor (i 1927 års förslag 7: 50 kronor), därav den sjuke, kassorna och sta
ten skulle bära var sin tredjedel. Någon särskild utgift för sjukvårdsförsäkring
av minderåriga har ej beräknats för de första åren. De sakkunniga hava därför
i sina beräkningar uppskattat kostnaderna för sjukvårdsbidraget till 600,000
kronor. Moder skavsbidrag et har enligt samma grunder som i 1927 års förslag
beräknats till 341,600 kronor. Sammanlagda utgifterna för statsbidraget till
sjukkasseverksamheten under den första tiden efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande skulle således uppgå till 8,176,500 kronor eller i genomsnitt
8: 62 kronor per år och sjukkassemedlem. Därest sjukvårdsförsäkringen skulle
komma att omedelbart genomföras i hela sin utsträckning, hålla de sakkunniga
för sannolikt, att kostnaderna skulle ökas med ytterligare inemot 2 miljoner
kronor. Härvid har hänsyn icke tagits till de särskilda utgifter för själva om
organisationens genomförande, som måste följa av reformens antagande och
vilkas storlek näppeligen låta sig på förhand beräkna. Approximativt hava de
sakkunniga uppskattat det härför erforderliga beloppet till 25 öre i genomsnitt
per sjukkassemedlem, d. v. s. enligt det förut antagna medlemsantalet 237,250
kronor eller i runt tal 240,000 kronor, vilket lämpligen borde fördelas å budget
åren 1931/1932 och 1932/1933 med hälften å vardera perioden.
Efter vederbörliga remisser hava yttranden över de sakkunnigas förslag av
givits av socialstyrelsen — med bifogande av yttrande från sociala rådets sjuk-
kassesektion — pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen.
Kungl. Majlis proposition nr 154.
37
— med bifogande av yttrande från centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund —
försäkringsinspektionen, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, sty
relsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund samt rikssjukkassornas central
organisation. I detta sammanhang skall lämnas en kort redogörelse för de i
yttrandena framförda principiella ståndpunkterna och för de anmärkningar,
som på mera väsentliga punkter riktats mot de sakkunnigas förslag. Till detalj
anmärkningarna skall jag återkomma i det följande.
Socialstyrelsen gör till en början beträffande den föreslagna legislativa an
ordningen gällande — under hänvisning till vad styrelsen anfört i utlåtande
den 14 januari 1927 rörande 1926 års sakkunnigbetänkande — att det för sjuk
kassorna måste vara av stor betydelse, att för dem gällande bestämmelser av
mera konstitutiv natur tillförsäkras den stabilitet, som ett lagfästande innebär,
samt att åtskilliga bestämmelser i den föreslagna förordningen örn erkända
sjukkassor lämpligen kunna upptagas i understödsföreningslagen såsom ett sär
skilt kapitel om sådana kassor. I samband därmed uttalar styrelsen, att vid en
eventuell upplösning av sambandet mellan sjukhjälpsverksamheten och den be-
gravningshjälpsverksamhet, som i regel utövas av sjukkassorna, en mer effektiv
tillsyn över begravningskassorna än den, som stadgas i understödsförenings
lagen, bör komma till stånd.
De sakkunnigas förslag rörande sjukkasseväsendets framtida yttre organisa
tion finner styrelsen kunna betecknas såsom en i det stora hela lycklig lösning.
Det innebär, yttrar styrelsen, i viss mån en kompromiss mellan de skilda prin
ciper, som kommo till uttryck i 1926 och 1927 års regeringsförslag, och är ägnat
att undanröja vissa mera betydande invändningar, som framförts mot de äldre
förslagen. Sålunda tillgodoser det vida bättre än 1927 års förslag och i stort
sett nöjaktigt kravet på en lokal koncentration av sjukkasseverksamheten. På
samma gång är det, därigenom att de föreslagna centralsjukkassornas verksam
het utsträckts till större områden, bättre sörjt för verksamhetens stabilitet.
Organisationen kan dessutom nu genomföras utan avbräck för de nuvarande
sjukkassornas äldre och sjukliga medlemmar. Såsom en inkonsekvens kan dock
anmärkas, att inom vissa större stadssamhällen två eller flera erkända lokal-
sjukkassor skulle kunna medgivas vara i verksamhet vid sidan av varandra och
att nu existerande sjukkassor, huvudsakligen avsedda för anställda vid visst
eller vissa företag eller i visst yrke, skulle under vissa förutsättningar kunna
fortbestå såsom självständiga försäkringsorgan.
I fråga örn fördelningen av förscikringsrisken mellan å ena sidan lokalsjuk
kassorna och å andra sidan centralsjukkassorna anför styrelsen, att de sakkun
niga synts tillmäta den omständigheten en mera avgörande betydelse, att den
ekonomiska belastning, som i genomsnitt skulle komma att påvila lokalsjuk
kassorna och deras medlemmar, blir relativt liten. Detta moment torde dock
vara av mera sekundär betydelse. Den ur principiell synpunkt viktigaste sidan
av spörsmålet synes vara, i vad mån försäkringskostnaderna alltefter olika risk
fördelning kunna väntas komma att fluktuera från tid till annan inom de
olika slagen av kassor och möjligheten att genom en naturlig fondbildning för
taga de störande verkningarna av dessa fluktuationer. Enligt styrelsens uppfatt
ning torde emellertid de sakkunnigas förslag icke giva anledning till invänd
ningar ur nu berörda synpunkt. Den föreliggande frågan har dock även sin
praktiska sida. I fråga härom har styrelsen framhållit, att en alltför kort sjuk-
hjälpstid för lokalsjukkassorna är ägnad att medföra allvarliga olägenheter.
Styrelsen såge för sin del helst, att en större del av sjukhjälpstiden, än de sak
kunniga föreslagit, tillagts de lokala sjukkassorna, men ville dock icke fram
ställa något bestämt yrkande härutinnan.
Social
styrelsen.
38
Övriga
yttranden.
Med avseende å skyldigheten för de erkända kassorna att i viss utsträck
ning bekosta sjukvård, speciellt läkarvård åt medlemmarna uttalar styrelsen,
att de allmänna ekonomiska och statsfinansiella konsekvenserna härav liksom
betydelsen av denna anordning för den allmänna sjukvårdens vidare utveckling
i vårt land äro svåra att överblicka, Styrelsen hänvisar till vad den härom an
fört i sitt yttrande den 14 januari 1927 (jfr proposition nr 113 till 1927 års riks
dag, sid. 28) men förklarar sig icke hava något yrkande att framställa. Emeller
tid finner styrelsen de sakkunnigas förslag om en särskild respittid för sjuk-
vårdsförsäkringens genomförande välbetänkt.
I övrigt behandlar styrelsen mera utförligt sättet för övergången till den nya
organisationen, därvid styrelsen bl. a. förklarar, att en övergångstid av tre år
får anses vara ett oeftergivligt knappt tilltaget minimum.
Sin allmänna ståndpunkt till förslaget angiver socialstyrelsen slutligen så
lunda.
»Vad styrelsen i det föregående haft att erinra — avseende i det väsentliga
närmast de rent praktiska svårigheter, som ur tekniskt-administrativa synpunk
ter kunna tänkas möta vid den föreslagna reformens genomförande —■ är icke
av beskaffenhet att böra eller kunna undanskymma förslagets förtjänster. Dessa
bestå, enligt styrelsens mening, framförallt däri, att de i principiella delar synas
öppna en framkomlig väg till en reform.
Behovet av en genomgripande omdaning av den offentliga sjukförsäkringen
i vårt land har sedan en längre tid tillbaka ofta och med stort eftertryck fram
hållits. Såvitt man kan finna råder i detta hänseende knappast mer än en
mening. De förhållanden, vilka kunna åberopas till stöd för denna allmänna
uppfattning, äro genom talrika uttalanden och framställningar väl kända och
torde därför icke behöva här angivas. Styrelsen, som för sitt vidkommande delar
berörda uppfattning, har i ett flertal utlåtanden utvecklat sin ståndpunkt i
detta hänseende.
I fråga örn de linjer, efter vilka en dylik omdaning bör genomföras, hava
däremot vitt skilda åsikter gjorts gällande. Icke minst bland sjukkasseverksam-
hetens målsmän hava meningarna härutinnan gått starkt isär. Att döma av de
upprepade misslyckade försöken till ny lagstiftning på området, möta stora svå
righeter att finna en för de olika parterna tillfredsställande lösning. Efter hand
har allt tydligare framgått, att ett positivt resultat knappast står att ernå utan
ömsesidiga eftergifter å de motsatta krav, som från olika håll framställts.
Det vill emellertid synas, att man numera allt mera allmänt kommit till in
sikt örn nödvändigheten härav och även visat benägenhet för dylika efter
gifter. Efter de ingående utredningar i olika riktningar, som under senare tid
företagits, har man utan tvivel även kommit till en allt bestämdare uppfatt
ning om, vilka vägar som under för handen varande förhållanden överhuvud
taget äro framkomliga, örn en reform skall bliva möjlig.
Att det sista sakkunnigebetänkandet tillkommit under samverkan med repre
sentanter för olika meningsriktningar inom sjukkasseverksamheten och i alla
delar kunnat biträdas av samtliga de medverkande, synes innebära, att vägen
till samförstånd och till en ur olika synpunkter antaglig lösning nu omsider
blivit funnen, och att därmed en avgörande ljusning inträtt i de mindre lovande
utsikter för en reform, som efter de föregående förfelade försöken tidigare före
funnits. Det synes då vara av den största vikt att tillvarataga och utnyttja
de möjligheter, det nu förevarande förslaget enligt styrelsens mening erbjuder
att ernå ett länge eftersträvat praktiskt resultat.»
Pensions styr elsen framhåller, att sjukförsäkringen icke, så länge den ej
tagit tillräckligt stor omfattning, kan på sätt vore önskligt utnyttjas för pen
sionsförsäkringen. Men det föreliggande förslaget är, yttrar styrelsen, lagt så,
Kungl. Majus proposition nr 154.
39
att när en gång sjukförsäkringen blir mera allmän, hinder icke möter att vinna
detta mål. Förslaget synes även i och för sig väl ägnat att bana vägen för en
framtida definitiv lösning av sjukförsäkringsfrågan. Såsom en förtjänst hos
förslaget må särskilt framhållas, att det räknar med ett samarbete mellan de
erkända sjukkassorna och pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Sty
relsen tillstyrker bifall till de sakkunnigas förslag.
Pi i ks försök ri n gsa list alten finner det föreliggande förslaget innebära ökade
möjligheter för en framtida övergång till en allmän och obligatorisk sjukför
säkring och att det därför måste betraktas såsom ett steg framåt. Med hänsyn
till den förordade centraliseringen av sjukförsäkringen och bestämmelsen örn
skyldighet för sjukkassorna att åtaga sig social verksamhet för statlig inrätt
nings räkning jämnar också förslaget vägen för ett samarbete mellan sjuk- och
olycksfallsförsäkringen. Slutligen påpekar anstalten, att den under sin verk
samhet icke kunnat undgå att uppmärksamma den alltmer tilltagande över
försäkringen och anstalten tillstyrker kraftigt de bestämmelser, som av de sak
kunniga föreslagits till förekommande därav.
.Medicinalstyrelsen berör i sitt yttrande till en början de sakkunnigas för
slag rörande sjuk vårdsförsäkringen samt anför härom följande.
En god och för de försäkrade lätt tillgänglig läkar- och sjukvård bidrager
till att sänka sjukförsäkringens kostnader beträffande sjukpenningen. Erfaren
heter från utlandet visa dock, att detta ej är allmängiltigt. En avsevärd grupp
inom försäkringens klientel — personer som aggravera sina sjukliga symptom
samt simulanter — har vållat den sociala försäkringen så många svårigheter,
att gagnet och välsignelsen av försäkringen kommit under diskussion, ja rent
av ifrågasatts. Styrelsen vill dock bestämt framhålla, att dessa erfarenheter
ej få åberopas såsom skäl mot ett utvidgande av sjukförsäkringen. Men de böra
mana till åtgärder i syfte att begränsa de antydda missförhållandena. Härvid
torde väsentligen trenne synpunkter böra iakttagas. Den första är önskvärd
heten av att förekomma överförsäkring. Denna synpunkt är i viss utsträck
ning tillgodosedd genom stadgandet, att erkänd sjukkassa äger i sina stadgar
föreskriva särskilda villkor för försäkring till högre sjukpenning än en krona.
Principiellt borde sjukpenningen icke få uppgå till den försäkrades genomsnitt
liga dagsinkomst. En sådan bestämmelse fanns också införd i det förslag till
lag om allmän sjukförsäkring, som framlades 1920. Den andra synpunkten
gäller de försäkrades eget bidrag till läkar- och sjukvård. Enligt styrelsens
uppfattning bör den försäkrade svara för en del av dessa utgifter. Huru stort
detta bidrag skall vara, är vanskligt att avgöra. En allmän erfarenhet är, att
särskilt fria läkemedel lett till omfattande missbruk. Detta manar till att
sjukkassas bidrag till läkemedel och till en del behandlingsformer, som kunna
ifrågakomma, såsom ljus- och badbehandling, hålles lågt. Styrelsen vill för sin
del hemställa, att sjukkassas bidrag till läkarvård skall utgå med 2/s av kost
naderna och att dess bidrag till läkemedel och andra av läkare föreskrivna
sjukvårdande åtgärder skall utgå med högst hälften av kostnaderna härför.
.Styrelsen har intet emot, att en viss rätt att dispensera från en dylik bestäm
melse medgives. Den tredje synpunkten syftar till möjligast effektiva.kontroll
åtgärder. De sakkunniga hava icke förbisett dessa. Men de sakkunniga borde
kraftigare än som skett i motiveringen hava understrukit behovet av sjukförsäk-
ringsorganens kontrollerande verksamhet. För dennas planerande och genom
förande liksom ock för sjukförsäkringsverksamhet i övrigt synes läkarerfaren-
het inom organisationen vara nödvändig. Denna erfarenhet torde vara av stort
värde redan för centralkassornas styrelser, och för tillsynsmyndigheten torde den
vara absolut nödvändig.
Styrelsen berör härefter frågan örn försäkringens ställning till ersättning
vid nedsättning av arbetsförmågan till följd av ålderdomssvaghet. Styrelsen
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
40
Kungl. Majus proposition nr 154.
framhåller, att de sakkunniga i detta avseende följt styrelsens eget i yttrande
år 1927 framlagda förslag till bestämmelser, men gör gällande, att senare erfa
renheter ådagalagt de svårigheter och olägenheter, som skulle uppstå, därest
den som lede av ålderdomssvaghet skulle utestängas från erhållandet av sjuk
penning. Styrelsen säger sig därför hava kommit till den uppfattningen, att
det måhända vore både rättvisare och även från sjukförsäkringens synpunkt
fördelaktigare, örn den föreslagna bestämmelsen bortfölle och en högsta ålders
gräns för medlemskap i sjukkassa föreskreves. I anslutning härtill under
stryker styrelsen det intima sambandet mellan pensions- och sjukförsäkringen.
En tillfredsställande gränsdragning mellan dessa båda socialförsäkringsgrenars
områden föreligger ej i de sakkunnigas förslag. Då emellertid pensionsförsäk
ringen för närvarande är föremål för en omfattande utredning, har styrelsen
icke velat föreslå någon ändring i de sakkunnigas ifrågavarande bestämmelser.
Styrelsen framställer därefter en del detaljanmärkningar, till vilka jag
i det följande skall återkomma, samt tillstyrker, under anhållan att styrelsens
anmärkningar måtte beaktas, bifall till de sakkunnigas förslag.
Försäkringsinspektionen har i sitt yttrande allenast framställt vissa erin
ringar av försäkringsteknisk natur mot särskilda stadganden i förslaget. Till
dessa erinringar återkommer jag i det följande.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening uttalar, att förslaget torde
kunna lägga en god grund till ett ordnat samarbete mellan sjukförsäkrings-
organen och föreningens medlemmar i de ömsesidiga olycksfallsförsäkrings-
bolagen. Att detta samarbete till en början måste få en mera frivillig prägel,
är klart. Det är därför ett lyckligt grepp av de sakkunniga, att de icke före
skrivit skyldighet för sjukkassorna att åtaga sig verksamhet för inrättning för
social verksamhet annat än i fråga örn statlig inrättning.
Styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund: De sakkunnigas författ-
ningsförslag synas i sig förena alla rimliga anspråk på hänsynstagande till
olika önskemål och anspråk från såväl lokalsjukkassornas som rikssjukkassor-
nas sida, det gör försäkringen tillfredsställande effektiv samt skapar organ
lämpade för samarbete även med andra sociala välfärdsinrättningar. Förbunds
styrelsen giver sitt livliga erkännande åt förslaget, som besitter den enastå
ende egenskapen, att ena vitt skilda intressen, och styrelsen vill för sin
del på det kraftigaste principiellt förorda detsamma. Emellertid bör lokal-
sjukkassornas självrisk kunna höjas, utan att detta behöver innebära någon
större fara för kassornas verksamhet.
Rikssjukkassornas centralorganisation: Organisationen anser sig nu böra
uppgiva det motstånd, den tidigare rest mot enhetskassesystemets genomförande.
Den kan så mycket hellre göra detta, som det föreliggande förslaget fördelaktigt
skiljer sig från de föregående, främst därutinnan att det öppet och klart in
riktats på att åstadkomma en helgjuten organisation, baserad på de nuvarande
sjukkassetypernas grundsatser. Då såväl de lokala sjukkassornas som riks
sjukkassornas bästa egenskaper kunna fortleva i den nya organisationen, synes
denna utgöra en lämplig form för åstadkommande av enhetlighet inom sjuk-
kasseverksamheten. I fråga om prestationsfördelningen mellan lokal- och cen
tralsjukkassor anser emellertid organisationen, att de sistnämnda böra bära
den tyngsta bördan, och förordar därför, att självrisken för lokalsjukkassor
med lägre medlemsantal än 500 nedsättes till 15 dagar. Organisationen fram
håller vidare bestämt vikten av att centralsjukkassorna från början erhålla
stort medlemsantal samt tillstyrker den av de sakkunniga förordade områdes
indelningen.
Kungl. Majis proposition nr 154.
41
Allmän motivering.
I yttrande till statsverkspropositionen till 1929 års riksdag framhöll jag
vid behandlingen av punkten rörande anslag till sjukkasseväsendet, att de
nuvarande förhållandena inom sjukförsäkringens område, enligt \ad grundligt
utretts och ofta vitsordats, icke vore tillfredsställande samt att frågan om
ändrade former för nämnda försäkring måste räknas såsom ett aktuellt socialt
problem. I fråga örn behovet av sådana ändrade former kan i själva verket
sägas råda full enighet. Alltjämt gäller, att anslutningen till sjukkassorna
icke på långt när är tillfredsställande och att de lämnade försäkringsför
månerna i allmänhet icke fy lin kraven pa en social sjukförsäkring.
Den redogörelse, jag i det föregående lämnat för tidigaie leformförslag i
ämnet och deras behandling, torde ytterligare hava givit vid handen, att enig
het i väsentliga delar vunnits jämväl beträffande reformens inneböid, näm
ligen såvitt angår försäkringens materiella innehåll och statens bidrag till
försäkringskostnaderna ävensom därom att försäkringen alltjämt bör vara
frivillig. Däremot hava intill senaste tid betydande meningsskiljaktigheter
gjort sig gällande i fråga örn organisationsformen för försäkringen inom fri
villighetens ram.
Dessa meningsskiljaktigheter torde ytterst hava bottnat i motsättningen
mellan de två inom den nuvarande sjukkasserörelsen förefintliga typerna av
kassor: lokal- och rikssjukkassor. I detta avseende har emellertid genom
det föreliggande sakkunnigförslaget inträtt en betydelsefull förändring. Detta
förslag har nämligen icke blott enhälligt biträtts av de särskilda lepiesen
tanter för lokal- och rikssjukkassorna, med vilka de sakkunniga haft att sam
råda under arbetets gång, utan jämväl vunnit anslutning från de myndigheter
och de båda stora sjukkassesammanslutningar, vilka avgivit yttrande över
förslaget. Utsikt synes således nu förefinnas att med utgångspunkt från
detta förslag nå en lösning av den omstridda reformfrågan i samförståndets
tecken.
Det spörsmålet uppställer sig likväl, örn man icke trots denna möjlighet
bör avvakta resultaten av de pågående utredningarna örn pensionsförsäk
ringens eventuella omläggning samt örn astadkommande av större enhetlig
het i den lokala organisationen av socialverksamheten, innan man skrider
till något avgörande beträffande sjukförsäkringen. Att ett nära samband
förefinnes mellan de tre nu berörda frågorna, är oförnekligt. I mitt anförande
till statsrådsprotokollet vid de sjukförsäkringssakkunnigas tillsättande fram
höll jag i enlighet härmed, att de sakkunniga borde i sitt arbete uppehålla
nära förbindelse med båda de nämnda utredningarna. Dessa lära emellertid,
enligt vad jag inhämtat, ännu icke hava fortskridit sa långt, att riktlinjer för
de blivande förslagen kunna angivas. Samråd mellan de sakkunniga och
berörda utredningar har dock ägt rum, enligt vad de sakkunniga meddela
i den skrivelse, varmed deras betänkande överlämnats. Pensionsstyrelsen
Departe
mentschefen.
Allmänna
synpunkter.
Organisa
tionen.
Ilar för sin del i yttrande över förslaget förklarat detta vara så lagt, att
när sjukförsäkringen en gång blivit mera allmän, denna kan av pensionsför
säkringen utnyttjas i den utsträckning sådant är önskligt, och riksförsäk-
ringsanstalten Ilar framhållit, att förslaget vore ägnat att bana vägen för ett
samarbete mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen.
Oavsett detta lärer emellertid kunna sägas, att sjukförsäkringen är ägnad
att i åtskilliga hänseenden utgöra underlag för övrig socialförsäkring. Med
hänsyn härtill skulle det innebära en fördel, örn sjukförsäkringens orga
nisation vore bestämd, när de andra frågorna skola företagas till slutligt
avgörande. I mitt anförande i frågan till 1929 års statsverksproposition
framhöll jag även, att en allmän mening vore, att en reform av sjukförsäk
ringen borde föregå pensionsförsäkringens omläggning, och att det syntes
ganska klart, att definitiv ståndpunkt till sistnämnda försäkrings organisa
toriska problem icke kunde tagas, förrän åtminstone grundlinjerna för en
reformerad sjukförsäkring kunde skönjas. Yäl må sägas, att dylika grund
linjer nu föreligga i de sakkunnigas förslag. Men det bör starkt betonas,
att detta förslag är resultatet av en sammanjämkning mellan olika me
ningar, och det är icke uteslutet att, därest frågans avgörande undan-
skjutes till den ovissa framtid, då pensionsförsäkringens omläggning blir
föremål för prövning, förhållandena kunna utveckla sig på sådant sätt, att
den nu uppnådda enigheten då icke längre är för handen. Med en dylik
utveckling skulle organisationsproblemet för båda försäkringsgrenarna åter
vara svävande. Så måste för övrigt i viss män sägas vara fallet, så länge
icke statsmakterna tagit ståndpunkt till sakkunnigförslaget. Sett ur sjukför
säkringens egen synpunkt måste också vidare uppskov med föreliggande
reformfråga vara mycket ovälkommet. Med en viss rätt kunna denna för
säkrings målsmän säga, att de fått vänta länge nog på en välbehövlig ny
ordning.
Jag är således av den uppfattningen, att sjukförsäkringens reformering
lämpligen kan genomföras utan avvaktan å resultaten av de omnämnda ut
redningarna, och anhåller nu att få övergå till behandling av frågan om
grundlinjerna för en dylik reformering.
I de yttranden, som avgivits över det föreliggande sakkunnigförslaget,
hava några anmärkningar mot huvudlinjerna i detsamma icke framställts;
gjorda erinringar hänföra sig i allmänhet till särskilda bestämmelser av mera
speciell karaktär. Även jag finner förslaget i sina grundläggande delar
väl avvägt samt ägnat att i stort sett undanröja bristerna i de rådande för
hållandena. Vad särskilt dan framlagda organisationsplanen angår, har jag så
mycket lättare kunnat ansluta mig till denna, som den innebär fullföljandet
av det uppslag, jag vid de sakkunnigas tillsättande angav såsom värt sär
skild uppmärksamhet och prövning och för vilket redogjorts i det föregående.
Systemet med försäkringsverksamlietens uppdelning på två slags kassor har
sin motsvarighet i 1927 års förslag, och tanken därpå framfördes för övrigt
redan i de riktlinjer, 1926 års riksdag förordade för det fortsatta utrednings-
42
Kungl. Majus proposition nr 154.
43
arbetet. Emellertid synes de sakkunnigas organisationsplan äga åtskilliga
företräden framför den i 1927 års förslag innefattade. Sålunda tillgodoser
den i långt högre grad än den sistnämnda kravet på enhetlighet i organi
sationen. vilket krav väl kan sägas hava varit och vara det primära för reform
strävandena å området. Den skapar vidare samlingsorgan — i förslaget kal
lade centralsjukkassor — av helt annan bärighet och styrka, än som skulle hava
förefunnits hos de motsvarande organen enligt 1927 års förslag. Härigenom
öppnas möjligheter för en effektiv utjämning av försäkringsriskerna, och de
sakkunniga hava också, när det gällt att fördela försäkringens bördor mellan
de båda slagen av kassor, begagnat sig av dessa möjligheter. Principiellt
kan organisationsplanen sägas innebära en sammansmältning av de nuva
rande lokal- och rikssjukkassetyperna i ett enda organisatoriskt system.
Denna sammansmältning kan visserligen icke ske med bevarande av de nu
varande organisationerna i oförändrat skick; tvärtom förutsättes, att dessa i
stor utsträckning komma att helt ombildas eller ock upplösas för att uppgå
i de nya enhetsorganisationerna. Men själva de bärande momenten hos de
båda nuvarande organisationstyperna tillvaratagas och föras över i det nya
systemet. Inom detta komma sålunda att tillgodoses kraven såväl å lokalt
begränsade riskgrupper med självansvar och självkontroll som å en effektiv
utjämning av riskerna och möjlighet att i försäkringen bereda plats även för
befolkningsgrupper med mera spridd bosättning.
Är de sakkunnigas organisationsplan således, sedd ur sjukförsäkringens
egen synpunkt, överlägsen den i 1927 års förslag framlagda, så är förhållan
det enligt min uppfattning enahanda, örn man ser till vilka möjligheter de
olika förslagen skulle erbjuda till samarbete mellan sjukförsäkringen och övriga
socialförsäbingsgrenar. Enligt 1927 års förslag skulle det samarbete, som i
berörda avseende kunde komma till stånd, gå genom distriktssjukkassorna;
annat var ej heller möjligt, då beträffande primärsjukkassorna enlietskasse-
systemet ej var genomfört. I förevarande förslag är det åter tänkt, att
lokalsjukkassorna skola kunna direkt upptaga sådant samarbete. Att detta
för såväl pensions- som olycksfallsförsäkringen måste innebära en fördel,
synes uppenbart. Såsom starkt centraliserade hava dessa försäkringsgrenar
främst behov av samarbete nied organ, vilka sitta inne med kännedom örn
ortsförhållandena och snabbt kunna komma i kontakt med dem, som upp
bära ersättning från försäkringen eller framställa anspråk på dylik ersättning.
Yad särskilt pensionsförsäkringen angår, som ju åtminstone för närvarande
är i fråga örn sin lokala organisation knuten till kommunerna, måste det vidare
anses fördelaktigt, att lokalsjukkassornas verksamhetsområden i regel skola
anpassas efter den kommunala indelningen. Skulle i framtiden beträffande
pensionsförsäkring och annan social verksamhet anknytning sökas till större
kommunala enheter än de nuvarande primärkommunerna, möter det ingen
svårighet att efter ett genomförande av föreliggande förslag jämväl beträf
fande sjukförsäkringen gå samma väg. Likväl synes för sjukförsäkringens del
böra fasthållas vid att lokalsjukkassas verksamhetsområde ej bör vara större,
än att en effektiv kontroll kan utövas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
44
Under det föregående reformarbetet Ilar betonats, att sjukförsäkringens
organisation icke får göras sådan, att en eventuell framtida övergång till
obligatoriskt försäkringssystem försvåras. Även ur denna synpunkt torde det
föreliggande förslaget erbjuda ett företräde framför det vid 1927 års riksdag-
framlagda. Den föreslagna organisationsapparaten synes nämligen vara av
beskaffenhet att kunna i sin helhet komma till användning i ett obligato
riskt system.
Såsom de sakkunniga erkänt, kan naturligtvis mot förslaget resas samma
invändning, som med en viss styrka gjordes gällande vid behandlingen av
1927 års förslag, nämligen att det innefattar en överorganisation. Till en
början är emellertid tydligt, att invändningen numera icke kan tillerkännas
samma berättigande som förut. Såsom jag nyss framhållit, är kravet på
koncentration inom sjukkasserörelsen långt bättre tillgodosett i det sista för
slaget. Emellertid lärer vidare utvecklingen av sjukkasserörelsen i vårt land
få anses tyda på, att ett system med enbart lokala sjukkassor icke är mäktigt
att allestädes giva sjukkasserörelsen den omfattning och styrka, som är önsklig.
Och i allt fall synes det föregående utredningsarbetet hava givit vid handen,
att en samlad medverkan från sjukkasserörelsens sida till reformering av sjuk
försäkringen är utesluten, med mindre därvid gives plats för organisatoriska
anordningar av annan art än rent lokala kassor. Att å andra sidan ur
systemet utesluta dylika lokala kassor och endast bygga på stora central-
eller rikssjukkassor anser jag icke kunna ifrågakomma. Därmed skulle man
förlora mångå viktiga fördelar, som i det föregående berörts. Det föreslagna
systemet med två slags kassor synes därför oundvikligt, örn man över huvud
vill ernå något resultat.
I sin motivering hava de sakkunniga uttalat, att centralsjuklcassorna böra
erhålla en stark ställning och att en medlemssiffra av 30,000—40,000 bör anses
önskvärd. I anslutning härtill hava de sakkunniga uppgjort ett preliminärt
förslag till landets indelning i centralsjukkasseområden, enligt vilket förslag
antalet centralsjukkassor — med bortseende från sådana omfattande allenast
stad — skulle uppgå till 11. Vissa ledamöter i sociala rådets sektion för
sjukkasseväsen hava som sin åsikt uttalat, att denna indelning vore mindre
lycklig och att det vore bättre med ett större antal centralsjukkasseområden.
Ä andra sidan har rikssjukkassornas centralorganisation bestämt framhållit
vikten av att centralsjukkassorna erhålla ett stort medlemsantal samt för sin
del tillstyrkt den föreslagna indelningen. Även jag delar uppfattningen örn
vikten av att få starka centralsjukkassor, vilka kunna tillföra organisationen
inre fasthet och stadga och sätta rörelsen i stånd att bedriva ett kraftigt
expansionsarbote. Det närmare genomförandet av indelningen torde emeller
tid, på sätt de sakkunniga i annat sammanhang anfört, icke böra på förhand
fastställas. Enligt de sakkunnigas mening borde Kungl. Maj.t lämpligen
tillsätta en särskild delegation med uppgift att efter samråd med represen
tanter för sjukkasseverksamheten vidtaga förberedande åtgärder bl. a. för
landets indelning i centralsjukkasseområden och för centralsjukkasseinstitu-
tionens realiserande i övrigt. Mot denna tanke har jag intet att erinra,
Kungl. Majus proposition nr 154.
45
och det är min avsikt att i händelse av ett positivt riksdagsbeslut i frågan
fullfölja densamma. Det är uppenbarligen av stor vikt, att övergången till
den nja ordningen — i nära samarbete med sjukförsäkringens egna målsmän
— förberedes på det mest omsorgsfulla sätt. En central handledning synes
därvid oundgänglig.
Beträffande organisationsplanens enskildheter i övrigt har allenast anmärkts
— av socialstyrelsen — att den medgivna möjligheten dels för äldre kassor
i vissa städer att få fortsätta sin verksamhet i egenskap av lokalsjukkassor
(45 § i förslaget till förordning örn erkända sjukkassor) och dels för existe
rande yrkes- och fabrikskassör att få fortbestå såsom sådana (46 § i samma
förslag) innebär en inkonsekvens. Detta är visserligen obestridligt. Lika
med de sakkunniga finner jag emellertid de angivna undantagen motiverade
med hänsyn till de bestående förhållandena och önskemålet att icke gå fram
med större våld än nöden kräver. Med den begränsade omfattning undan
tagen fått kan det ej heller siigas, att de på något sätt äventyra reformens värde.
Tvärtom lärer vara antagligt, att den praktiska olägenheten av undantagen
i varje fall efter någon tid icke skall bliva alltför stor.
Yad angår försäkringens omfattning skulle enligt det senaste sakkunnig
förslaget de statsunderstödda kassorna visserligen i princip vara öppna för
alla men — liksom enligt de föregående förslagen — invalider och kroniskt
sjuka vara utestängda från rätt att i dessa kassor försäkra sig mot tillstötande
akuta sjukdomar. De sakkunniga framhålla, att någon skyldighet för kassorna
att mottaga dessa särskilt betungande risker icke kan ifrågasättas, med
mindre staten utfäster ett extra bidrag till betydande belopp, samt att frågan
härom synes alltför stor för att i detta sammanhang böra upptagas till pröv
ning. Enligt min uppfattning är det visserligen önskvärt, att mer effektiv
hjälp särskilt åt de partiellt invalida och kroniskt sjuka kunde lämnas, än
vad för närvarande är och enligt föreliggande förslag blir fallet. Lika med
de sakkunniga finner jag emellertid icke tillrådligt att nu ålägga sjukkassorna
att omhändertaga dessa hjälpbehövande. Den frivilliga sjukkasserörelsen är
en verksamhet för inbördes bistånd, och grundvalen för denna verksamhet
är att medlemmarna kunna utgå från att sjukdomsrisken skall utjämnas
mellan i riskhänseende något så när jämställda. Viss försiktighet måste så
ledes iakttagas, när det gäller att låta personer, vilkas hälsotillstånd innebär
onormala risker, vinna inträde i kassorna eller ålägga dessa att mottaga
dylika risker. Ytterligare anledning till försiktighet synes mig nu föreligga,
i det att rörelsen -— därest reformförslaget vinner bifall — kommer att
utsättas för en genomgripande organisatorisk omdaning och kassorna för
pliktas att betydligt utöka sina prestationer. Det berörda önskemålet Ilar
för övrigt vissa beröringspunkter med den allmänna pensionsförsäkringen,
och frågan örn en eventuell omläggning av denna är, såsom förut erinrats, för
närvarande under utredning. Emellertid må påpekas, att den föreslagna re
formeringen av sjukförsäkringen icke kan verka prejudicerande för lösningen
av spörsmålet örn vidgad hjälp åt halvinvalida och kroniskt sjuka. Hinder
möter sålunda icke att, därest i en framtid så skulle anses önskvärt och
Kungl. Majus proposition nr 154.
Försäkringens
omfattning.
Eörsäkrings-
prestationerna.
lämpligt, åt de erkända sjukkassorna uppdraga att — givetvis mot viss
höjning av statsbidragen — omhändertaga denna hjälpverksamhet. Man
torde också kunna räkna med att motstånd från sjukkassefolket ej skall
framkomma mot en sådan lösning av frågan, under förutsättning att skälig
hänsyn tages till kassornas berättigade intressen.
Såsom jag förut antytt, kan enighet sägas i stort sett vara uppnådd
i fråga örn de minimi^ resta tio n ei *, som den statsunderstödda sjukförsäkringen
skall lämna. I detta avseende ansluter sig också det föreliggande förslaget
nära till det vid 1927 års riksdag framlagda. Liksom detta innehåller för
slaget alltså bestämmelser om skyldighet för kassorna att vid inträffande
sjukdom i viss utsträckning svara för sjukvård åt medlemmarna. Denna
skyldighet har dock vidgats till att under givna förutsättningar avse jämväl
sjukhusvård. Meddelandet av sjukvårdsförsäkring ifrågasattes redan i riks
dagsskrivelsen 1926 såsom ett obligatoriskt åliggande för kassorna, och mot
bestämmelserna därom i 1927 års förslag restes under riksdagsbehandlingen
ingen erinran. I sitt utlåtande över detta förslag framhöll tvärtom samman
satta stats- och andra lagutskottet med skärpa nödvändigheten icke minst
ur samhällets synpunkt av att den sjukvårdande verksamheten i princip
gjordes obligatorisk för erhållande av statsbidrag. Ej heller i de nu avgivna
yttrandena har — örn jag frånser en reservant i socialstyrelsen, vilken ställt
sig tveksam till frågan — något yrkande framställts, att sjukvårdsförsäk-
ringen såsom hittills borde vara en frivillig prestation för kassorna.
Enligt min uppfattning är ur såväl samhällets som de enskilda sjukkasse-
medlemmarnas synpunkt sett en skyldighet för kassorna att tillförsäkra med
lemmarna sjukvård i viss utsträckning väl motiverad. Hälsans återställande
så snabbt och fullständigt som möjligt måste, särskilt ur social synpunkt,
i stort sett te sig viktigare än ersättandet av förluster på grund av sjukdom.
Jag kan därför i det väsentliga ansluta mig till de sakkunnigas förslag i
denna del.
Emellertid har särskilt medicinalstyrelsen mot bestämmelserna rörande
sjukvårdsförsäkringens anordnande gjort vissa erinringar, vilka synas kräva
beaktande. Till en början bär styrelsen med styrka betonat nödvändigheten
av ett intimt samarbete mellan sjukkasse- och sjukvårdsorganisationerna,
speciellt mellan de centrala organen för sjukförsäkringen och för samhällets
hälso- och sjukvård i gemen. Denna synpunkt har framhållits redan i 1926
års sakkunnigbetänkande och av min företrädare i ämbetet ytterligare under
strukits i propositionen nr 113 till 1927 års riksdag. Enighet torde också
råda därom, att ett samarbete på sätt medicinalstyrelsen förordat bör komma
till stånd. Liksom min företrädare anser jag emellertid några allmänna före
skrifter i ämnet ej erforderliga. Allenast på en punkt har jag funnit, att
uttryck i författningstexten bör givas åt ifrågavarande önskemål, nämligen
vad angår sammansättningen av den i 43 § i förordningsförslaget omnämnda
sjukkassenämnden; jag har låtit införa föreskrift, att läkarsakkunskapen
alltid skall vara representerad i denna nämnd.
46
Kungl. Majus proposition nr 1Ö4.
47
Medicinalstyrelsen Ilar vidare oell framför allt gjort gällande, att sjuk-
vårdsförsäkringen enligt gjorda erfarenheter lätt missbrukas och att därför
vissa åtgärder till förekommande av sådant missbruk — utöver vad av de
sakkunniga i sådant avseende föreslås — böra vidtagas. Yad i detta hän
seende anförts måste sorgfälligt övervägas icke blott med hänsyn till de
dryga bördor, som i och med den föreslagna reformen skulle läggas å staten,
utan jämväl i fötsäkringens eget intresse. Intet är nämligen ägnat att i
den allmänna uppfattningen mera misskreditera och skada socialförsäkrings
tanken över huvud, än örn det kan konstateras, att ett obehörigt utnyttjande
av försäkringen i större eller mindre utsträckning äger rum.
När det gäller att förekomma eventuella försök till missbruk, har man
naturligen att i första hand lita till sjukkassestyrelsernas insikter och plikt
trohet samt till läkarkårens ansvarskänsla. Yad särskilt sistnämnda för
hållande angår har ju vårt land lyckan att äga en läkarkår, som står på en er
känt hög nivå. Lagstiftaren bör emellertid å sin sida tillse, att försäkrings-
prestationerna ej bliva alltför omfattande och därigenom locka till obe
hörigt utnyttjande. Detta sker framför allt genom att det sörjes för, att viss
del av kostnaderna alltid kommer att stanna på den försäkrade. Så länge
sjukförsäkringen är byggd på frivilligt bildade självhjälpskassor, kan visser
ligen rätten för dessa att, örn de så vilja och kunna, bereda sina medlemmar
fri och fullständig sjukvård ej ifrågasättas. Men staten kan uppställa vissa,
mer eller mindre stränga villkor för sitt bidrag till verksamhetens bedri
vande. I detta avseende må erinras, att enligt såväl det föreliggande som
de vid 1926 och 1927 års riksdagar framlagda förslagen s. k. sjukvårds-
bidrag, d. v. s. statsbidrag för understöd, som meddelats i form av ersätt
ning för utgifter till läkarvård, läkemedel och andra av läkare föreskrivna
sjukvårdande åtgärder, skall utgå allenast under förutsättning, att kassans
understöd i varje särskilt fall begränsats till % av kostnaderna för ända
målet. Utom den del av kostnaderna, som motsvaras av erlagda försäkrings
avgifter, skall således den sjuke själv bekosta 1/3 av utgifterna. Visst undan
tag härifrån kan dock medgivas.
Medicinalstyrelsen har nu yrkat, att, såvitt angår utgifter för annat än
den rena läkarvården (således läkemedel och »andra sjukvårdande åtgärder»),
medlemmen skulle åläggas att själv svara för hälften av utgifterna. Därvid
har medicinalstyrelsen anfört, att särskilt rätten till fria läkemedel enligt
en allmän erfarenhet lett till omfattande missbruk. Detta påpekande torde
äga sin riktighet. Offentliggjorda siffror rörande den danska sjukförsäk
ringen surnås också giva vid handen, att läkemedelskostnaderna tendera att
ökas, i mån som sjukkassornas andel av dessa kostnader stegras. Jag har
fördenskull funnit mig böra biträda medicinalstyrelsens ifrågavarande hem
ställan och förordar alltså, att rätten till statsbidrag, i vad avser ersätt
ning för utgifter till läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande
åtgärder, göres beroende därav, att ersättningen från kassan motsvarat högst
hälften av utgifterna.
Slutligen har medicinalstyrelsen hemställt, att den i 1927 års förslag
upptagna begränsningen av statsbidraget för Idkar vårdsutgifter till i regel 3
Kungl. Majus proposition nr 154.
48
kronor per år oell medlem måtte bibehållas. Yrkandet om dylik maximering
har jag ansett böra beaktas, detta främst ur nu förevarande synpunkt att staten
ej bör genom sina bidrag uppmuntra till missbruk av försäkringen. Den
förordade maximigränsen torde enligt vunnen erfarenhet vara så vid, att
sjukkassa kan i avsedd proportion få ersättning för all den läkarvård, av
vilken funnits legalt behov. Då även ifrågavarande utgifter skola utjämnas
genom centralsjukkassorna, bör man vid beräkning av den förordade maximi
gränsen gå efter antalet läkarvårdsförsäkrade medlemmar i centralsjukkassan.
De sakkunniga hava till stöd för borttagandet av maximigränsen bland annat
anfört, att kostnaderna för läkarvården skulle kunna ställa sig särskilt höga
för visst centralsjukkasseområde och att det då vore skäligt, att staten
bidroge till utjämnande av kostnaderna. Härvid har man tydligen tänkt på
vissa norrländska län, där särskilt de stora avstånden verka fördyrande på
läkarvården. Den anförda synpunkten torde emellertid vinna tillräckligt
beaktande, örn man för dessa län bestämmer en något högre maximigräns
för statsbidraget, än för riket i övrigt. Det bör i detta sammanhang också
ihågkommas, att staten med särskilt anslag å riksstaten lämnar bidrag till
sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade, särskilt för sådana fall då sjuk
vården kräver långa och dyrbara läkarresor.
Såsom förut nämnts, föreslå de sakkunniga i jämförelse med 1927 års
förslag viss utsträckning av kassornas skyldighet med avseende å sjukvården.
Har läkare förklarat sjukhusvård erforderlig, skall kassan vara pliktig bekosta
sådan vård under förutsättning, att vård beredes den sjuke å allmän sal å sjuk
hus, som drives av landsting eller kommun, inom vars område han är bosatt,
eller ock att pensionsstyrelsen ombesörjer vården. Ä andra sidan skall emeller
tid enligt förslaget kassan äga rätt att i alla fall, där den bekostar sjukhus
vård, avdraga kostnaderna å den sjuke tillkommande sjukpenning, dock med
viss begränsning i fall där den sjuke är försörjningsskyldig. Emot berörda
utvidgning av kassornas skyldighet hava inga principiella anmärkningar gjorts.
Däremot har påpekats, att skyldigheten bör erhålla ett vidare omfång och
gälla även då den sjuke beredes vård å vissa andra sjukhus än de av de
sakkunniga angivna, t. ex. statens sinnessjukhus, annat landstings sjukhus
o. s. v. Det måste också erkännas, att den begränsning beträffande sjuk
husen, som av de sakkunniga uppdragits, i praktiken skulle kunna verka på ett
föga rationellt sätt. Enligt motiven är den förestavad av kostnadshänsyn.
Det förefaller emellertid, som örn dessa bleve behörigen tillgodosedda, även
örn kassans skyldighet att bekosta vården utsträcktes till alla fall, där vård
beredes den sjuke å allmänt sjukhus, d. v. s. sjukhus, drivet av staten,
landsting eller kommun eller till vars drift utgår statsbidrag, såvitt sam
tidigt föreskreves viss maximigräns i fråga örn ersättningsbeloppet. Denna
gräns torde lämpligen kunna sättas vid det belopp, som skulle hava utgått
för den sjukes vård å allmän sal å allmän sjukvårdsinrättning (lasarett) i
hemorten. Enligt för närvarande gällande taxor skulle med en dylik regel
kassornas ansvarsskyldighet stanna vid ett ganska blygsamt belopp; i all
mänhet 1—2: 50 kronor per dag. Yäl kan invändas, att det synes oegentligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
49
att t. ex. rid vård å sinnessjukhus eller annat specialsjukhus tillämpa den
vanliga lasarettstaxan i och för begränsning av kassornas skyldigheter. Men
för kassornas del måste det vara av intresse att hava en fast och bestämd
gräns att räkna med, särskilt vid premiernas bestämmande, och i det stora
flertalet fall blir det ändock fråga örn vanlig lasarettsvård. Några betänklig
heter ur ekonomisk synpunkt gent emot stadganden av nu antydd innebörd
torde ej behöva hysas. Då kassornas skyldighet att bekosta sjukhusvård
skall vara beroende av att läkare förklarat sådan vård erforderlig och den
sjuke alltid får räkna med att vårdkostnaderna avdragas å hans sjukpenning,
kommer intagande å sjukhus sannolikt sällan att ske utan verkligt behov.
Och i betraktande av nuvarande — delvis kanske av platsbrist framtvungna
— praxis i fråga örn utskrivning å allmänt sjukhus torde ej heller behöva
befaras, att sjukhusvistelsen utsträckes utöver vad som med hänsyn till sjuk
domstillståndet verkligen är erforderligt.
I fråga örn sjukhjälp i form av sjukpenning hava de sakkunniga i anslut
ning till 1927 års förslag förordat, att kassorna skola garantera sina med
lemmar en sjukhjälpstid av minst två år för varje sammanhängande sjuklig-
hetstillstånd. Emellertid hava de sakkunniga så till vida gått längre än nämnda
förslag, som de förorda, att statsbidrag skall utgå för en sjukhjälpstid av
upp till tre år, därest kassorna frivilligt vilja gå över det stadgade minimum.
I 1926 års förslag var minimum bestämt till tre år. De sakkunnigas förslag
innefattar alltså en medelväg mellan de båda tidigare, och jag har intet att
erinra mot detsamma. Såsom de sakkunniga anfört, torde det kunna antagas,
att i varje fall till en början treårig sjukhjälpstid kommer att tillämpas
allenast av kassor, vilka för närvarande tillförsäkra sina medlemmar sjuk
hjälp under sådan eller längre tid. Under detta antagande skulle kost
nadsökningen för statsverket på grund av ifrågavarande bestämmelse tills
vidare stanna vid omkring 50,000 kronor örn året.
Även i ett annat avseende hava de sakkunniga i sina bestämmelser rö
rande sjukhjälp i form av sjukpenning avvikit från 1927 års förslag, näm
ligen i fråga örn den s. k. karenstiden. Denna föreslås förkortad från 3 till 2
dagar, dagen då sjukdomsfallet inträffade inberäknad. På denna punkt anser
jag mig emellertid böra vidhålla den mening, som kom till uttryck i 1927 års
förslag och som jämväl biträddes av vederbörande riksdagsutskott. Anled
ningen härtill är främst den ökade garanti mot missbruk, som vinnes genom
vidhållande av tredagarstiden. En karenstid å 3 dagar skulle därjämte i
jämförelse med de sakkunnigas förslag betyda en minskning av årliga kost
naderna för sjukförsäkringen på över V2 miljon kronor, och besparingen för
statsverket har beräknats till omkring 138,000 kronor örn året. Den föreslagna
reformen kommer under alla förhållanden att ställa stora krav å statskassan.
De möjligheter till besparingar, som kunna iakttagas utan att försäkringens
effektivitet lider därav, böra därför beaktas, och en sådan möjlighet föreligger
enligt min uppfattning här. Jag kan i detta avseende hänvisa till vad 1926
års sakkunniga (betänkandet sid. 93 ff.) anförde till stöd för sin ståndpunkt.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 121 haft. (Nr 154.)
203
30
4
Kungl. Majus proposition nr 154.
50
Försäkring/
fördelning på
lokalkassor
och central-
kassor.
Övergången
till den nya
organisationen
Mot den fördelning av försäkringsbördorna mellan de olika slagen av kassor,
som de sakkunniga föreslagit, liava vissa erinringar gjorts av de båda sjuk-
kasseorganisationerna, utan att dessa dock framställt några bestämda yr
kanden. Sveriges allmänna sjukkasseförbund har sålunda förordat en ök
ning och rikssjukkassornas centralorganisation en förkortning av den sjuk-
hjälpstid, för vilken lokalsjukkassorna skola svara, enligt förslaget 21 dagar.
Socialstyrelsen har i sitt yttrande uttalat, att styrelsen för sin del helst skulle
hava sett en förlängning av ifrågavarande tid. Jag har icke i anledning av
vad sålunda anförts funnit anledning frångå den ståndpunkt, varom enighet
vunnits bland de sakkunniga och vilken innefattar en ungefärlig liälftendel-
ning av kostnaderna. Med en sådan fördelning synes det i allt fall vara
sörjt för att en effektiv kontroll vid sjukdomsfallen kommer till stånd, och
härmed är det för mig i förevarande hänseende viktigaste önskemålet till
godosett.
Den föreslagna reformen kommer att medföra en fullständig omvälvning,
organisatoriskt sett, av den nuvarande verksamheten. Av de existerande kas
sorna komma allenast en del att fortbestå såsom självständiga organisationer,
och även dessa måste väsentligen omlägga sin verksamhet. Arbetet med
det nya organisationssystemets uppbyggande kommer med säkerhet att bliva
mycket omfattande och betungande såväl för kassorna och deras målsmän
som för tillsynsmyndigheten, vilken naturligen måste utöva ledningen av
arbetet och ständigt tillhandagå med råd och upplysningar. De sakkunniga
hava ansett, att en övergångstid av 2 år, räknat från dagen för den föreslagna
lagstiftningens ikraftträdande, skulle vara tillräcklig för omorganisationens
genomförande. Emellertid har socialstyrelsen förklarat en utsträckning av
övergångstiden till åtminstone 3 år vara oundgängligen nödvändig. Detta
starkt hävdade krav har jag ansett mig böra tillmötesgå. Övergångstiden
skulle alltså utsträckas att gälla till den 1 januari 1934.
Själva sättet för övergången till det nya systemet har i motiveringen till
de sakkunnigas förslag utförligt avhandlats; de sakkunniga hava därvid upp
dragit vissa riktlinjer för omorganisationen, som låta sig härledas ur gällande
lag och kassornas stadgar eller eljest enligt de sakkunnigas uppfattning böra
anses ändamålsenliga och riktiga. I de avgivna yttrandena över förslaget har
från vissa håll anmärkts, att de sakkunnigas uttalanden i denna del icke borde
anses såsom bindande. Med hänsyn till de mångskiftande och ofta svåröver
skådliga förhållandena å sjukkasseverksamhetens område kunde det tänkas,
att i givna situationer ett annat tillvägagångssätt än det av de sakkunniga
förordade vore lämpligare. Yad sålunda anförts torde få anses riktigt och
står uppenbarligen också i överensstämmelse med de sakkunnigas egen upp
fattning. De framhålla sålunda, att tillsynsmyndigheten bör efter samråd
med representanter för sjukkasseorganisationerna utfärda närmare anvisningar
rörande tillvägagångssättet vid övergången. Att tillsynsmyndigheten härvid,
örn så finnes lämpligt eller erforderligt, skall äga avvika från de riktlinjer,
som angivits av de sakkunniga, anser jag vara klart.
Kungl.
Majus
proposition nr 154.
51
De kostnader reformens genomförande kommer att medföra för statsverket
Kostnaderna,
bliva oundgängligen betydande. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle
statsbidraget redan under den första tiden efter den nya lagstiftningens
genomförande, d. v. s. efter den 1 januari 1931, stiga till ett belopp av över 8
miljoner kronor eller sålunda omkring fördubblas, för att därefter i mån av ökad
anslutning till sjukkassorna överhuvud oell till sjukvårdsförsäkringen växa.
Begynnelsekostnaderna enligt 1927 års förslag beräknades något lägre eller
till omkring 6.8 miljoner kronor. Emellertid bör observeras, dels att de sak
kunnigas beräkningar vila å antagandet, att hela den nuvarande sjukkasse-
rörelsen skulle stå färdig att omedelbart övergå till den nya ordningen vid
lagstiftningens ikraftträdande — något som med säkerhet kan sägas icke
bliva fallet — och dels att de sakkunniga med ledning av numera vunnen
erfarenhet räknat både med ett högre medlemsantal (949,000 mot 800,000)
och ett högre sjuktal (9.67 mot 7.83), än man gjorde i 1927 års förslag.
Statsverkets kostnader per fullständigt försäkrad medlem hava beräknats
till i genomsnitt omkring 10 ä 11 kronor om året. Häremot svarar, örn
man utgår från nuvarande genomsnittliga sjukpenningsbelopp, en premie
avgift av i medeltal 20 ä 22 kronor årligen och en direkt kostnad för med
lemmen själv för läkarvård av omkring 3 kronor.
Den av mig föreslagna utsträckningen av karenstiden kommer som nämnt
att medföra någon besparing. A andra sidan hava de sakkunniga icke räknat
med att sjukvårdsförsäkringen, beträffande vilken föreslås en längre över
gångstid, till en början skall omfatta mer än 200,000 medlemmar. Oavsett
att vissa avvikelser från de sakkunnigas kostnadsberäkningar kunna förvän
tas, anser jag, att dessa i stort sett kunna läggas till grund för frågans över
vägande, dock att man, såsom redan antytts, enligt min mening knappast
kan vänta någon mera väsentlig kostnadsstegring i anledning av reformen
förrän efter övergångstidens slut.
Emellertid är jag av den uppfattningen, att de anförda kostnadssiffrorna
icke böra avhålla statsmakterna från att genomföra den reformering av sjuk
försäkringen, för vilken tiden nu måste anses mogen. För samhället är det
av utomordentlig vikt, att den frivilliga självhjälpsverksamhet, som utövas av
sjukkassorna, utvidgas och fördjupas. Och ökad effektivitet i försäkringen
torde ej kunna vinnas, med mindre staten utfäster väsentligt ökade bidrag.
Såsom ofta _ framhållits torde för övrigt statens bidrag till sjukförsäkringen
i viss utsträckning komma det allmänna direkt till godo i form av min
skade utgifter för fattigvård, sjukvård samt invaliditets- och pensionsförsäk
ring. I detta sammanhang må påpekas, att därest det med hänsyn till inne
hållet i den föreslagna reformen anses påkallat att företaga en revidering av
gällande bestämmelser angående statsbidrag till vissa slag av sjukvårdsinrätt
ningar, exempelvis hem för kroniskt sjuka, denna fråga lämpligen bör be
aktas vid det utredningsarbete, som pågår hos statens sjukvårdskommitté.
Yad slutligen beträffar den lag tekniska ramen för reformen, ansluter sig
Reformens
de sakkunnigas förslag helt till det förslag, som förelädes 1927 års riksdag. formelia
Sistnämnda förslag föranledde i denna del icke någon erinran vare sig i lag-
Kungl. Majus proposition nr 154.
52
Kungl. Majus proposition nr 154.
rådet eller i riksdagen. Socialstyrelsen har visserligen nu liksom i ytt
randet över 1926 års sakkunnigbetänkande anmärkt, att vissa bestämmelser
av mer konstitutiv natur borde tillförsäkras den stabilitet, som deras intagande
i understödsföreningslagen ansetts innebära. Ifrågavarande anmärkning sy
nes mig emellertid Lava förlorat sitt berättigande i och med att de konsti
tutiva bestämmelserna rörande de erkända sjukkassorna sammanförts i en
förordning, vilken vid riksdagsbehandlingen torde böra vara beroende av
båda kamrarnas samstämmiga beslut. Jag har vid sådant förhållande ej
funnit anledning att i förevarande avseende göra någon avvikelse från de
sakkunnigas förslag.
Av det anförda framgår, att jag anser, att de sakkunnigas förslag bör
läggas till grund för framställning till riksdagen. Emellertid har jag,
såsom delvis redan berörts, funnit mig böra i fråga örn åtskilliga särskilda
punkter föreslå sakliga avvikelser från eller tillägg till de sakkunnigas
förslag ävensom underkasta detta viss omarbetning i formellt avseende. Jag
anhåller nu att vid författningsförslagens olika paragrafer få anmäla dessa
speciella frågor.
Special motivering.
Förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
om understödsföreningar.
Sociala rådet.
Sociala rådets sektion för sjukkasseväsen har funnit önskvärt, att en när
mare förklaring gåves av begreppet »affärsmässigt drivande av försäkrings
rörelse».
Social-
Socialstyrelsen har, såsom redan förut angivits, uttalat, att vid en even-
styrdsen.
(-uep upplösning av sambandet mellan sjukhjälps- och begravningshjälps-
verksamhet en mer effektiv tillsyn över begravningskassorna borde komma
till stånd, än nuvarande bestämmelser i understödsföreningslagen föranleda
och medgiva. I sådant hänseende har styrelsen anfört:
»Därmed avser styrelsen dock icke, att tillsynen skulle behöva bliva lika
ingående som den i understödsföreningslagen i fråga örn pensionskassor
m. fl. föreningar föreskrivna. Enligt styrelsens förmenande torde den an
ordningen val låta tänka sig, att i samband med det föreslagna avskiljandet
av begravningshjälpsverksamheten vissa föreskrifter meddelas, gående ut
därpå, att denna verksamhet, därest densamma överlåtes åt förening, som
kail uppvisa ett jämförelsevis stort medlemsantal, i fortsättningen skall be
drivas med fasta premier samt under betryggande former vad fondavsättning
beträffar och på samma gång vara underkastad de anvisningar, tillsyns-
myndigheten må äga meddela, i syfte att verksamheten måtte utövas på ett
tillfredsställande sätt. Örn, såsom torde kunna förväntas, tillsynsmyndig
heten, vilken det ju tillkommer att vid upplösning av understödsförenings
verksamhet söka åvägabringa överlåtelse av utfästelserna på annan lämplig
försäkringsinstitution, eller, vid frivillig överlåtelse av understödsförenings
verksamhet, att gilla överlåtelsevillkoren, därvid kan åstadkomma, att den
53
överlåtna verksamheten övertages av förening, vars verksamhet ordnats på
nyss antytt sätt, synes styrelsens ovan uttalade önskemål komma att bliva
i tillfredsställande grad tillgodosett.»
Med avseende å sjukkassesektionens önskemål tillåter jag mig hänvisa
Departements-
till vad i berörda hänseende anföres i 1926 års sakkunnigbetänkande, sid. chefen-
38—39, ävensom till ett utslag av regeringsrätten, återgivet i dess årsbok
för år 1927, sid. 161. Någon ytterligare utveckling i detta sammanhang av
det omnämnda begreppet synes varken erforderlig eller lämplig.
Yad åter angår tillsynen över de understödsföreningar, som kunna bildas
för övertagande av de nuvarande sjukkassornas begravningshjälpsverksamhet,
synes socialstyrelsen närmast åsyfta något slags godvilligt ordnande av denna
sak. därigenom att begravningskassorna i sina stadgar intaga bestämmelser
i ämnet. Häremot är naturligen intet att erinra. Att i understödsförenings
lagen upptaga några särskilda föreskrifter rörande begravningskassor finner
jag däremot icke påkallat. Redan nu förekommer det i åtskilliga fall, att
begravningshjälpsverksamheten utövas av en formellt fristående men i reali
teten med en sjukkassa nära förbunden understödsförening. Att en dylik
anordning föranlett några missförhållanden i fråga om begravningshjälps-
verksamhetens handhavande, har icke försports. Såsom de sakkunniga fram
hållit, är det antagligt, att denna anordning för framtiden blir den vanliga.
Andra kassor hava visserligen ej genomfört en så fullständig boskillnad
mellan sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten men hålla dock verk
samhetsgrenarna ekonomiskt fullständigt skilda — med särskilda avgifter och
fonder samt skild bokföring. Genomgående äro för närvarande de för begrav
ningshjälpsverksamheten avsedda avgifterna beräknade efter i stort sett ra
tionella grunder. Genom ett tillägg till 44 § i förslaget till förordning örn
erkända sjukkassor, vartill jag senare återkommer, har jag sökt åstadkomma
säkerhet för att åtminstone under den tid begravningshjälpsverksamheten
utövas av en förutvarande sjukkassa, som antagits till erkänd sådan, något
frångående av hittillsvarande praxis icke skall ske. Att ett sådant frångå
ende kommer att äga rum i samband med verksamhetens avskiljande från
sjukkassorna, lärer icke vara troligt.
Yad angår 89 § i understödsföreningslagen har viss omformulering skett
i syfte att tydligt utmärka, att paragrafen omfattar jämväl sjukhjälp i form
av ersättning för sjukvård.
I fråga om de föreslagna övergångsbestämmelserna har jag i det föregående
uttalat mig för en förlängning av övergångstiden till den 1 januari 1934.
Beträffande dessa bestämmelser i övrigt har en ledamot av sociala rådets
Sociala rådet.
sjukkassesektion uttalat, att en anordning örn möjligt borde utfinnas för för- •
enkling av kassornas övergång från sjukkasse- till understödsföreningslagen.
Även socialstyrelsen har funnit en sådan förenkling eftersträvansvärd men
Sociai-
uttalat tvivel, huruvida möjligheter därtill förefunnes. Dessutom har styrel-
styrelsen.
sen påpekat, att därest medlem i äldre kassa inträder såsom medlem i er
känd sjukkassa, han med sjukkasselagens nuvarande lydelse (9 §) är för-
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Departements
chefen.
hindrad kvarstå i den gamla kassan allenast för beredande av begravnings
hjälp; detta hinder borde lämpligen undanröjas.
De sakkunniga hava i sin motivering flerstädes påpekat, att understöds
föreningslagen genom sina bestämmelser angående frivillig överlåtelse av
förenings rörelse eller viss del därav erbjuder möjligheter till ett smidigt
genomförande av den koncentration, som avses med reformen. För att kunna
begagna dessa möjligheter måste emellertid de gamla kassorna låta registrera
sig såsom understödsföreningar. Det torde förty kunna antagas, att sådan
registrering i stor utsträckning kommer att sökas av kassor, som icke hava
för avsikt att själva söka antagande till erkända sjukkassor men dock vilja
medverka till den nya organisationens uppbyggande. Likaledes kan för
utses, att kassor, vilka önska ernå ställning av erkända sjukkassor, många
gånger av praktiska skäl först söka allenast registrering såsom understöds
föreningar — för att därmed lättare kunna ändra sin verksamhet i enlighet
med de uppställda fordringarna — och på ett senare stadium hemställa örn
antagande. Den av de sakkunniga förordade lättnaden i sjukkasselagens
villkor för giltigheten av beslut örn stadgeändring — därhän att sådant be
slut i regel skulle vara giltigt, örn det å ett sammanträde biträtts av 3/4 av
de röstande, medan för närvarande minst kräves, att beslutet fattats å två
sammanträden, därav ett ordinarie, och å det sista biträtts av 2/3 av de
röstande — avser emellertid allenast beslut örn sådana stadgeändringar, som
erfordras för kassas antagande till erkänd sjukkassa, och skulle således icke
bliva tillämplig i dessa fall. Jag har med hänsyn härtill funnit de sak
kunnigas stadgande i angivna hänseende böra givas ett vidare omfång. Här
vid har det synts lämpligast att låta bestämmelsen omfatta alla beslut örn
sådan ändring av stadgarna, som avses i 57 § andra stycket och tredje
stycket första punkten av sjukhus selagen — d. v. s. samtliga beslut örn
stadgeändring, som ej avse upptagande av ny, jämväl för redan intagna med
lemmar gällande uteslutningsgrund — men att å andra sidan kräva, att beslutet
skall godkännas av tillsynsmyndigheten. Sistnämnda krav har jag ansett
påkallat med hänsyn till att sjukkasselagens bestämmelser rörande försäk
ringsavtalets materiella innehåll upphöra att gälla i och med registreringen
såsom understödsförening. Till ytterligare underlättande av äldre kassors
inpassning i det nya systemet torde lämpligen för deras del kunna genom
föras en motsvarande mildring i understödsföreningslagens villkor för giltig
heten av beslut örn stadgeändring och örn överlåtelse av rörelsen eller del
därav, nämligen såvitt angår sådan stadgeändring, som erfordras för för
eningens antagande till erkänd sjukkassa, samt överlåtelse av rörelsen eller
del därav å dylik sjukkassa. Denna mildring synes i betraktande av mo
tiven för densamma böra göras allenast provisorisk. Med nu föreslagna
regler skulle övergången kunna genomföras sålunda, att gammal kassa först
å ett sammanträde med 3/4 majoritet beslutar sådan ändring av stadgarna,
att kassan kan registreras såsom understödsförening, samt därefter och
sedan sådan registrering ombesörjts av styrelsen likaledes å ett enda
sammanträde och med 3/4 majoritet beslutar överlåtelse av sin rörelse, helt
54
Kungl. Majus proposition nr 154.
55
eller i vissa delar, å erkänd sjukkassa, eventuellt i stället sådan ändring av
stadgarna att föreningen kan antagas till erkänd sjukkassa, (ion
olli
dessa
stadganden torde man alltså kava sörjt för att övergången kan ske med så
stor lätthet, som är förenlig med rättssäkerheten. I samband med nu be
rörda stadganden torde föreskrift böra meddelas, att gammal sjukkassa, vilken
registreras såsom understödsförening, under vissa villkor fortfarande kan
få åtnjuta statsbidrag enligt den gamla ordningen. Härtill återkommer jag
vid behandlingen av statsbidragsbestämmelserna.
Socialstyrelsens erinran i fråga örn 9 § i sjukkasselagen har jag ansett
böra beaktas.
Kungl. Majus proposition nr 154.
Förslag till förordning om erkända sjukkassor.
1 och 2 §§,
Socialstyrelsen har anmärkt, att antagande till erkänd sjukkassa ej borde
medföra ovillkorlig rätt till statsbidrag. Lämpligare vore, att tillsyns-
mvndigheten, såsom hittills, ägde möjlighet att vägra statsbidrag at sjuk
kassa, som i ett eller annat avseende vanskötte sig eller underläte att ställa
sig meddelade anvisningar till efterrättelse. Detta mildare korrektiv syntes
böra tillgripas, då den i förslagets 41 § angivna strängare påföljden, åtgär
den att återkalla antagande, icke ansåges böra vidtagas. I enlighet härmed
borde en omredigering av 1 och 2 §§ äga rum och dessa sammanföras till
en enda paragraf.
Den av de sakkunniga föreslagna anordningen var upptagen i såväl 1927
som 1926 års förslag. I propositionen nr 113 till sistnämnda års riksdag-
anförde föredragande departementschefen härom:
>Då med det ökade statsbidraget och de ökade prestationerna sagda bi
drag kommer att bliva av mera avgörande betydelse än hittills för kassornas
ekonomi, har det ansetts lämpligt att utbyta "det nuvarande systemet, enligt
vilket frågan örn sjukkassas rätt till statsunderstöd prövas efter utgången
av den tid, vars sjuklighetsförhållanden äro avgörande för statsbidragets
storlek, mot en annan anordning. Denna innebär, att en kassa, som upp
fyller betingelserna för att erhålla statsunderstöd och i övrigt anses lämpad
att tilldelas den centrala ställning å en viss ort, som är tillämnad de stats
understödda kassorna, skulle i förväg av tillsynsmyndigheten antagas till
statsunderstödd och därigenom erhålla säkerhet för att bekomma statsbidrag,
så länge sådant av riksdagen beviljas; dock endast sa länge antagandet icke
återkallas. Eftersätter statsunderstödd sjukkassa de förpliktelser, som ut
gjort förutsättning för att antagande skulle kunna ske, och vidtager den ej
efter meddelad varning påyrkad rättelse, bör nämligen antagandet kunna
återkallas; men statsbidraget skall ändock utgå för tiden intill dess enligt
återkallandebeslutet antagandet skall upphöra att gälla.»
I 1927 års förslag liksom i det förevarande är koncessionssystemet än ut
tryckligare genomfört. Med detta system synes den av socialstyrelsen före
slagna anordningen knappast förenlig. Visserligen läte det tänka sig, att man
med principiellt bibehållande av stadgandet i 2 § andra stycket gåve tillsyns
myndigheten rätt att, därest kassa underlåtit ställa sig enligt 41 § meddelad
Social
styrelsen
Departe
mentschefen
56
Departe
mentschefen.
Departements
chefen.
Yttrandena.
anvisning till efterrättelse, innehålla statsbidraget för viss tid. Denna tanke
var föremål för prövning av 1926 års sakkunniga men avböjdes av dem. Beträf
fande skälen härför tillåter jag mig hänvisa till deras betänkande sid. 139—140.
Med hänsyn till det anförda har jag icke funnit skäl att i anmärkta hän
seenden föreslå avvikelse från sakkunnigförslaget.
-t§-
Enligt de sakkunnigas förslag skulle lokalsjukkassas verksamhetsområde
allenast där särskilda skäl därtill föranledde kunna bestå av två eller hera
närgränsande kommuner. Med hänsyn till tendensen för närvarande att i
olika hänseenden sammanföra kommuner av mindre storlek till större enheter
för genomförande av gemensamma uppgifter har jag ansett lämpligt, att genom
viss omformulering av första stycket friare möjlighet lämnas för sammanföran
det av två eller flera närgränsande kommuner till ett lokalsjukkasseområde.
Börande frågan örn centralsjukkassornas verksamhetsområden har jag förut
uttalat mig. Emellertid har styrelsen för Sveriges allmänna sju leita sseför b lin 11
i sitt yttrande framhållit såsom önskvärt, att tillsynsmyndigheten, därest
bärande skäl förelåge och kassorna så önskade, ägde rätt vidtaga ändringar
beträffande dessa områden. I anledning härav vill jag anmärka, att formellt
hinder för sådan ändring icke förefinnes, därest kassorna äro ense därom
och man iakttager regeln, att varje kassas verksamhetsområde skall omfatta
ett eller flera närgränsande landstingsområden. Sistnämnda begränsning bör
iakttagas med hänsyn till att den allmänna sjukvårdsorganisationen väsent
ligen är knuten till landstingen. Däremot äger tillsynsmyndigheten icke å
eget bevåg förordna örn ändring av verksamhetsområdet. Emellertid torde
kunna antagas, att den indelning i centralsjukkasseområden, som från början
göres, kommer att bliva i huvudsak beståndande för en avsevärd tid framåt.
Kungl. Majus proposition nr 154.
o g.
Första och andra styckena hava något omformulerats utan att ändring i
sak avsetts.
Vid i tredje stycket avhandlad konkurrens mellan flera föreningar om an
tagande kan tänkas förekomma, att föreningarnas verksamhetsområden alle
nast till någon mindre del sammanfalla. Det har synts mig böra för sådant
fall åligga tillsynsmyndigheten att söka åvägabringa jämkning beträffande
de avsedda områdena. Jag har därför låtit göra ett mindre tillägg till detta
stycke.
6 §•
Beträffande innehållet i andra stycket hava erinringar framställts från
olika håll. Tre ledamöter av sociala rådets sjukkassesektion hava uttalat, att
centralsjukkassa borde äga, örn den så ville, själv utöva sin sjukkontroll.
En ledamot av samma sektion har ansett, att lokalsjukkassa borde vara be
rättigad till särskild ersättning av centralsjukkassan för utövad sjukkontroll.
Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida i stad, som utgör eget centralsjuk-
kasseområde och där med stöd av 45 § särskilda lokalsjukkassor finnas,
57
dessa senare borde vara i allo underkastade de i förevarande stycke angivna
skyldigheterna. Försäkringsinspektionen slutligen har ansett önskvärt, att cen
tralsjukkassas kontrollbefogenhet gentemot lokalsjukkassa utsträcktes, så att
förstnämnda kassa kunde utan avvaktan å den tillsatte revisorns anmärk
ning till revisionsberättelsen göra anmälan till tillsynsmyndigheten, när helst
den funne anledning därtill.
Formuleringen av bestämmelserna angående skyldighet för lokalsjukkassa
Departements-
att utföra vissa förvaltningsbestyr åt centralsjukkassa liksom motiveringen
chefen.
till dem torde giva vid handen, att det är fråga allenast örn en skyldighet
för lokalsjukkassa att på angivet sätt tillhandagå centralsjukkassan men icke
örn en förpliktelse för denna att använda sig av lokalsjukkassas biträde.
Önskar centralsjukkassan i någon del själv ombesörja de angivna bestyren,
t. ex. sjukkontrollen, är den sålunda oförhindrad därtill. Kassan är natur
ligen också liksom varje enskild medlem berättigad att, örn den finner an
ledning till anmärkning mot lokalsjukkassas sätt att handhava sina upp
gifter, omedelbart göra anmälan därom till tillsynsmyndigheten.
Någon anledning att berättiga lokalsjukkassa till ersättning för de för
valtningsbestyr, den utför åt centralsjukkassa, föreligger enligt min mening
icke. Medlemsstocken i centralsjukkassan är praktiskt taget lika med lokal
sjukkassornas medlemmar tillsammantagna, och förvaltningskostnadens stor
lek lärer väl föga påverkas av örn de täckas genom avgifter till centralsjuk
kassan eller till de olika lokalsjukkassorna. Möjligen kan det befaras, att
kostnaden skulle komma att bliva större, därest den skulle bestridas centralt
från centralsjukkassan.
Yad slutligen angår den av socialstyrelsen framförda erinringen synas visser
ligen de skäl, som motiverat bestämmelserna i andra stycket av denna paragraf,
icke äga samma styrka, när det gäller de av styrelsen åsyftade fallen. Nämnda
bestämmelser äro emellertid, såsom jag nyss anmärkt, icke tvingande för
centralsjukkassan, och denna kan sålunda, örn det befinnes lämpligare, själv
ombesörja de ifrågavarande förvaltningsbestyren. För övrigt har jag, såsom
skall framgå vid 45 §, med frångående på denna punkt av sakkunnig
betänkandet föreslagit, att i fall varom i nämnda paragraf är fråga central
sjukkassan skall handhava hela läkarvårdsförsäkringen. Det kan antagas,
att centralsjukkassan i denna verksamhet ej sällan skall hava behov av bi
träde från respektive lokalsjukkassa. Jag har därför ej funnit anledning att
på grund av förevarande anmärkning göra någon ändring i de sakkunnigas
förslag.
Innan jag lämnar ifrågavarande bestämmelser, må påpekas, att uttrycket
»i övrigt tillhandagå nämnda kassa vid åtgärder i dess förvaltning» natur
ligen också innefattar skyldighet för lokalsjukkassa att, örn centralsjukkassan
så påfordrar, verkställa utbetalning av sjukhjälp för dess räkning.
8
§•
Av såväl riksförsäkringsanstalten som socialstyrelsen har påpekats, att sak-
Yttrandena.
kunnigförslaget icke angiver, huru vederlag som i denna paragraf omför-
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Departements
chefen.
Första och
andra
styckena.
Departements
chefen.
Tredje stycket.
Läkar
förbundet.
mäles skall i händelse av tvist bestämmas. Socialstyrelsen har därvid ifråga
satt, örn ej tillsynsmyndigheten i sådant fall borde hava bestämmanderätten.
Stadgandet torde böra kompletteras. Emellertid synes mig ej lämpligt,
att tillsynsmyndigheten får avgöra tvister av förevarande art, där å ena sidan
kommer att stå en sjukkassa och å andra sidan, åtminstone i många fall,
en med tillsynsmyndigheten jämställd myndighet. Avgörandet lärer därför
få hänskjutas till Konungen. I sådant fall kommer givetvis tillsynsmyn
dighetens yttrande i frågan att regelmässigt inhämtas.
9 §•
Första stycket i de sakkunnigas förslag har jag låtit uppdela å två stycken.
Syftet härmed har varit att låta det komma till tydligt uttryck, att vid
tillämpningen icke blott av förevarande utan jämväl av andra paragrafer,
där fråga är örn medlems bosättningsort (t. ex. 13, 15, 16 och 21 §§), person
som saknar fast bostad skall anses bosatt å sin mantalsskrivningsort.
Beträffande tredje stycket — andra stycket i förslaget — har central
styrelsen för Sveriges läkarförbund påpekat, att varje person, som lider
av sjukdom, enligt de sakkunnigas formulering skulle vara förhindrad vinna
inträde i erkänd sjukkassa, samt ytterligare anfört:
»Enligt styrelsens mening kan denna formulering leda till orimliga
konsekvenser. En person, som lider av sjukdom, vilken icke kan förväntas
medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i
större utsträckning, skulle sålunda ändock vara utestängd från möjligheten
att vinna inträde i erkänd sjukkassa. T. ex. en lungförtätning, som med
största sannolikhet icke kommer att för framtiden medföra något men för
hälsan, eller lindriga åderbråck eller vilken obetydlig sjuklig förändring som
helst skulle enligt denna formulering kunna utgöra hinder för inträde i
sjukkassa, örn begreppet sjukdom skall tolkas så som det på medicinskt
håll ofta tolkas. Skall däremot ordet sjukdom i denna paragraf vara lik
tydigt med sådant sjukdomstillstånd, för vilket vederbörande skulle vara
ersättningsberättigad, om han tillhörde sjukkassa, så medför formuleringen
en betydlig olägenhet av motsatt slag. Eftersom i förslaget det förutsattes,
att sökanden skall kunna vinna inträde i erkänd sjukkassa utan att hava
företett läkarbetyg, så skulle det säkerligen ofta komma att inträffa, att i
kassa intoges personer, som visserligen anse sig själva friska och vid an
sökan äro fullt arbetsföra, men som dock bära på sjukliga förändringar, som
skäligen kunna förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan.
För att blott taga ett enda exempel så är det ju rätt vanligt, att personer utan
att behöva avbryta sitt arbete och utan att de själva förstå, att de äro sjuka,
i själva verket bära på tuberkulösa lungförändringar av sådan art, att de
med största sannolikhet komma att medföra väsentlig nedsättning av arbets
förmågan och påkalla läkarvård i större utsträckning. Styrelsen anser därför,
att det är nödvändigt att förändra formuleringen av andra stycket så, att i
stället för 'vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra’ insättes
vilka medföra eller skäligen kunna förväntas medföra’. Sjukdom skulle
då bli likställd med lyte, så att för hälsan relativt likgiltiga sjukdomstillstånd
ej skulle förhindra inträde i sjukkassa, men å andra sidan tillstånd, som
vid ansökan icke medföra nedsättning i arbetsförmågan, men som i fram
tiden kunna förväntas göra detta, skulle vara uteslutna. Det är tydligt,
att en sådan formulering av paragrafen förutsätter läkarundersökning före
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 154.
59
ansökans ingivande, vilket synes önskligt, eller åtminstone att läkarunder
sökning alltid av kassa påfordras vid sådana ansökningar, där tvekan kan
finnas örn utsikterna för sökandens framtida hälsa.»
Medicinalstyrelsen har under åberopande av denna motivering yrkat
ändring av formuleringen i överensstämmelse med läkarförbundets hem
ställan.
Yad till en början angår dem 'som tillfälligtvis lida av sjukdom synes
skäl till ändring i det föreslagna stadgandet med hänsyn till dem icke före
ligga; de kunna och böra vänta med inträde i sjukkassa, till dess sjuk
domen är övervunnen. Beträffande åter dem, vilka lida av en obetydlig
men konstant sjukdom eller sjuklig förändring, är läget mera ömmande.
Emellertid måste beaktas, att kassorna enligt förevarande förslag i princip
skola vara öppna, d. v. s. medgiva inträde för alla, som uppfylla vissa all
männa betingelser. Denna omständighet påkallar nödvändigt viss försiktig
het i fråga örn inträdesvillkoren i vad avser hälsotillståndet. Med den av
läkarförbundet och medicinalstyrelsen förordade formuleringen samt bibe
hållande av 10 och 11 §§ oförändrade — beträffande dessa yrkas ingen änd
ring — skulle en person under givna omständighetar kunna tilltvinga sig
inträde i sjukkassa, trots att inträdet skulle medföra omedelbar ersättnings
skyldighet för kassan. Detta strider mot grundprinciperna för all försäkring.
Naturligen skulle kunna genomföras en differentiering i fråga örn villkoren
sålunda, att kassa väl ägde rätt men ej skyldighet att såsom medlemmar
intaga personer, vilka lede av sjukdom av den art, som angives i läkarför
bundets yttrande. Fråga är emellertid, örn man ur den synpunkt, som
läkarförbundet förfäktar, skulle vinna mycket med en sådan anordning. Det
är nämligen troligt, att med ett sådant stadgande kassorna skulle i prak
tiken tillämpa de strängare villkoren. Å andra sidan skulle anordningen
otvivelaktigt medföra fara för visst missbruk. Förutsätter man, att det av de
sakkunniga föreslagna stadgandet vid tillämpningen icke erhåller en alltför
rigorös tolkning, synes det mig ganska väl motsvara de krav, som ur olika
synpunkter måste uppställas. För att emellertid såvitt möjligt säkerställa
en sådan mera fri tillämpning av grundprincipen för de sakkunnigas stad
gande, som nyss avsågs, har jag funnit mig böra omformulera detta sålunda,
att erkänd sjukkassa må bevilja inträde endast åt den som äger god hälsa.
Med en sådan lydelse torde stadgandet komma att nära ansluta sig till nu
varande praxis inom sjukkasserörelsen.
Beträffande de s. k. halvinvalidas ställning får jag hänvisa till vad jag därom
anfört i den allmänna motiveringen.
För undanröjande av all tveksamhet har jag till sista punkten i före
varande stycke gjort ett tillägg, enligt vilket inträdesvillkoren med avseende
å hälsotillstånd ej skola äga tillämpning vare sig vid nybildning av lokal
sjukkassa av anledning som i 19 § sägs eller vid överlåtelse å erkänd sjuk
kassa av annan understödsförenings rörelse eller del därav på sätt i 61 och
68 §§ i understödsföreningslagen stadgas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Medicinal
styrelsen.
Departements
chefen.
60
Departements
chefen.
Försäkring s-
inspektionen.
Departements
chefen.
Social
styrelsen.
13 §.
Med hänsyn till att lokalsjukkassa, som avses i 46 §, kan hava medlem
mar inom olika centralsjukkassors verksamhetsområden, har jag underkastat
första stycket i förevarande paragraf viss justering. Omredigeringen av
andra stycket är, såsom framgår, rent formell.
15 §.
Beträffande bestämmelserna i denna paragraf har försäkringsinspektionen
anfört:
»Dessa bestämmelser komma uppenbarligen att medföra, att en kassa
kan bliva mycket betungad, örn nämligen den inflyttandes hälsotillstånd är
mindre gott eller hans ålder är jämförelsevis hög. Det synes därför för
säkringsinspektionen, att denna tvångsöverfiyttning bör inskränkas till de
fall, då den flyttande enligt 10 § har rätt till inträde i kassan på den nya
bosättningsorten, men att han i andra fall skall hava rätt att kvarstå i den
gamla kassan. Dör att även i sådana fall möjliggöra överflyttning, bör det
stadgas rätt för den senare kassan att intaga den flyttande, utan hinder av
vad i 9 § stadgas, så att sålunda de båda kassorna kunna överenskomma örn
villkoren.»
Ifrågavarande bestämmelser komma att verka ömsesidigt. Medföra de,
att en kassa vid visst tillfälle måste såsom medlem mottaga en individ,
vars hälsotillstånd är mindre tillfredsställande, kan denna kassa nästa
dag tack vare samma bestämmelser bliva befriad från en annan, lika be
tungande risk. En utjämning kommer alltså i längden till stånd. Det bör
vidare ihågkommas, att centralsjukkassan redan efter 21 dagars sjukhjälpstid
inträder såsom den för sjukpenning och sjukhusvård ansvarige. De flesta flytt
ningarna komma för övrigt säkerligen att ske till plats inom samma central-
sjukkasseområde. Någon fara för kassornas stabilitet torde sålunda icke
vara förbunden med den föreslagna tvångsöverflyttningen. Mellan de till
Sveriges allmänna sjukkasseförbund anslutna kassorna praktiseras för övrigt
redan för närvarande — på frivillig grund — ett överflyttningsförfarande,
som icke är mindre vittgående än det här föreslagna. Det är anmärknings
värt, att varken nämnda förbund eller den andra stora sjukkassesamman-
slutningen — rikssjukkassornas centralorganisation — i sina yttranden över
förslaget haft något att invända mot bestämmelserna. Vid angivna för
hållanden och då en inskränkning av tvångsöverflyttningen, på sätt försäk
ringsinspektionen förordat, skulle väsentligt minska institutets värde, har
jag bibehållit de sakkunnigas bestämmelser i sak oförändrade. För vinnande
av ökad tydlighet har jag emellertid underkastat dem viss formell omarbetning.
Beträffande person, som saknar fast bostad, böra bestämmelserna i före
varande paragraf äga motsvarande tillämpning, då han mantalsskrives å ort
utom kassans verksamhetsområde eller eljest upphör att vara där mantals
skriven.
16 §.
Socialstyrelsen Ilar vid denna paragraf anfört:
»Så vitt man kan finna har i den föreslagna författningen icke stadgats
förbud att under övergångstiden samtidigt tillhöra såväl erkänd sjukkassa
Kungl. Majus proposition nr 154.
61
Kungl. Majlis proposition nr I5å.
som sjukkassa, vilken alltjämt är registrerad enligt nu gällande sjukkasselag.
Sådant dubbelmedlemskap torde dock kunna förekomma. Måhända finnes
icke tillräcklig anledning förhindra dylikt dubbelmedlemskap, särskilt icke i
sådant fall, då vederbörande dels tillhör erkänd sjukkassa alltifrån den tid
kassan förut varit registrerad enligt 1910 års lag, dels även, sedan samma
tid, är medlem av sjukkassa, som fortfarande är registrerad enligt sist
nämnda lag. För det fall däremot, att någon, medan han alltjämt tillhör
sjukkassa, registrerad enligt 1910 års lag, vill bereda sig inträde i jämväl
annan, erkänd sjukkassa, synes detta icke böra utan vidare medgivas. Följ
den skulle eljest bliva, att båda kassorna komma i åtnjutande av statsbidrag-
för personen i fråga för tid, varunder han tillhört dem bägge. De före
slagna bestämmelserna örn statsbidrag bereda härför intet hinder.»
Vad socialstyrelsen anfört rörande innehållet i sakkunnigförslaget torde
Departements
äga sin riktighet. På sätt styrelsen förordat synes det därför påkallat att chefen-
förhindra, att statsbidrag utgår för samma medlem såväl till erkänd sjukkassa
som till kassa registrerad enligt 1910 års lag. Detta torde lämpligast före
byggas icke genom en ändring av förevarande paragraf utan genom en kom
plettering av punkt 7 i de föreslagna statsbidragsbestämmelserna i sådan
riktning, att statsbidrag till kassa som där avses ej må utgå för medlem,
vilken tillika är medlem i erkänd sjukkassa.
Föreskrifterna i andra stycket av förevarande paragraf täcka uppenbarligen
icke, i den formulering de sakkunniga föreslagit, det fall, att någon obehö
rigen tillhör flera lokalsjukkassor med samma verksamhetsområde (jfr 45 §).
I anledning därav har jag underkastat stycket viss omarbetning.
17
§•
Socialstyrelsen har anmärkt, att det syntes mindre lämpligt, att medlem
Sodal-
skulle kunna uteslutas enbart på den grund, att han underlåtit att ställa sig
styrelsen-
till efterrättelse kassastyrelsens i behörig ordning utfärdade föreskrifter.
I förevarande paragraf är allenast fråga örn de uteslutningsgrunder, som
Departements
överhuvud få upptagas i erkänd sjukkassas stadgar. Ingenting är sålunda
ehefen.
utsagt örn att de skola upptagas. Då emellertid nu — i motsats till vad fallet
varit enligt de föregående förslagen — en uppräkning göres av de tillåtna
uteslutningsgrunderna, synes det befogat att icke göra denna uppräkning
alltför snäv. Den uteslutningsgrund, socialstyrelsen vänt sig emot, återfinnes
i flertalet nu verksamma sjukkassors stadgar och är för övrigt upptagen i
de genom tillsynsmyndighetens försorg utfärdade normalstadgarna för sjuk
kassor. Det torde under sådana förhållanden icke vara skäl att förbjuda de
erkända sjukkassorna att i stadgarna intaga en sådan uteslutningsgrund.
I de sakkunnigas motivering uttalas, att frågan örn påföljden av under
låtenhet att erlägga stadgade avgifter eller uttaxerat belopp upptagits till
reglering i nästföljande paragraf och att därför sådan underlåtenhet icke får
i och för sig åberopas såsom uteslutningsgrund. Jag har ansett, att ett på
pekande därom bör inflyta i förevarande paragraf.
18 §.
Mot de bestämmelser, som de sakkunniga föreslagit under denna paragraf,
hava åtskilliga erinringar framställts. Socialstyrelsen har anmärkt, dels att
Social
styrelsen.
Sociala rådet.
Departements
chefen.
anstånd med avgiftsbetalningen borde få medgivas allenast för viss angiven
tid, dels att ordet »frivilligt» i första stycket i många fall torde komma att
stå i motsättning till de verkliga förhållandena och därför borde utgå, dels
att föreskrifterna i andra stycket syntes i viss mån stå i strid mot 10 §,
dels ock slutligen att därest avsikten vore, att person som vid utträdet varit
behäftad med sjukdom eller lyte skulle kunna beviljas återinträde under
förutsättning att tillståndet icke förvärrats, återinträde under dylika för
hållanden i allt fall icke borde giva anledning till beräkning av ny sjuk-
hjälpstid.
Tre ledamöter av sociala rådets sjukkassesektion hava uttalat, att den i
första stycket stadgade respittiden av två månader borde utsträckas till tre
månader. Två ledamöter av samma råd hava ytterligare yrkat, att återinträde
skulle kunna få beviljas, även örn hälsotillståndet försämrats efter utträdet.
Yad till en början respittiden angår har förslaget örn förlängning av
denna motiverats med att en tendens gör sig gällande bland sjukkassornas
medlemmar att verkställa avgiftsbetalning för perioder örn tre månader, även
örn det förekommer, att längre anstånd lämnas. Såsom av de sakkunniga anförts,
äro sjukkasseavgifterna i regel bestämda till visst belopp för månad. Vanligen
är ingen viss förfallotid stadgad. Under sådana omständigheter får medlem
anses för betalningen hava på sig hela den månad, avgiften avser. Enligt för
slaget skulle då den faktiska respittiden bliva intill tre månader. Med hänsyn
till att avgifterna såsom nämnts nästan alltid löpa per månad, synes emellertid
jämväl för sådana fall. där viss förfallodag är bestämd, som ej sammanfaller
med månadsskifte, den kritiska dagen enligt förevarande paragraf böra sam
manfalla med månadsskifte. Jag har därför underkastat första stycket viss om
arbetning. Härvid har jag tillika funnit ordet »frivilligt» kunna utgå. Däremot
har jag icke ansett mig böra införa någon ytterligare begränsning av rätten
att medgiva anstånd med avgiftsbetalningen. Enligt förslaget skall sådant
anstånd vara betingat av att särskild anledning är för handen. Häri ligger
en viss begränsning även med avseende å tiden för anståndet. En föreskrift,
att anstånd får beviljas allenast för viss angiven tid, torde för övrigt ej
erhålla mycken betydelse, örn man ej samtidigt bestämt angiver, hur lång
denna tid högst får vara.
Någon motsättning mellan bestämmelserna i paragrafens andra stycke
samt 10 § torde ej föreligga. Visserligen kräves för att återinträde enligt före
varande paragraf må beviljas, att de oguldna avgifterna erläggas, medan så ej
är erforderligt vid inträde enligt 10 §. Men å andra sidan gälla i först
nämnda fall icke de vanliga inträdesvillkoren, liksom ej heller väntetid kom
mer att tillämpas.
Att på sätt vissa ledamöter i sociala rådet yrkat lätta på förutsättnin
garna för återinträde därhän, att sådant må av kassa beviljas, även örn
hälsotillståndet försämrats efter utträdet, anser jag icke tillrådligt.
Den av socialstyrelsen befarade möjligheten att återinträde skulle giva
anledning till ny sjukhjälpstidsberäkning torde vara utesluten genom bestäm
melserna i 29 §,
62
Kungl. Majus proposition nr 154.
Kungl. Majus proposition nr 154.
63
19 §.
Vid denna paragraf har försäkringsinspektionen anfört, att skyldighet att
bilda lokalsjnkkassa ej borde vara för handen, förrän antalet direkt anslutna
medlemmar inom en kommun uppgått till åtminstone 300, samt att tillsyns
myndigheten, även örn detta antal uppnåtts, borde noga överväga, huruvida för
delarna av lokalsjukkassas bildande övervägde nackdelarna, och sålunda, därest
så icke syntes vara fallet, förordna, att tvångsutbrytning ej behövde äga rum.
Socialstyrelsen har påpekat att, därest en majoritet av de direkt anslutna
medlemmarna inom kommunen motsatte sig lokalsjukkassas bildande, där
igenom kunde föranledas, att de som vore i minoritet bleve utestängda fran
möjligheten erhålla sjukförsäkring med statsbidrag.
Såsom framhålles i de sakkunnigas betänkande, äro bestämmelserna i
denna paragraf en naturlig följd av de organisatoriska grundprinciperna för
förslaget. Försäkringsinspektionens farhågor för att stadgandena skulle för
anleda bildandet av ekonomiskt alltför svaga lokalsjukkassor, delar jag icke.
I förslaget är sörjt för en effektiv riskutjämning genom centralsjukkassorna.
Förevarande paragraf stadgar vidare rätt för tillsynsmyndigheten att för
ordna, att lokalsjukkassa tills vidare ej behöver bildas. Sådant förordnande
kan naturligen meddelas, örn särskild anledning finnes till antagande, att en
lokalsjukkassa på platsen icke skulle kunna ekonomiskt gå i land med sina
uppgifter.
Beträffande möjligheten för en majoritet bland de direkt anslutna med
lemmarna att motsätta sig lokalsjukkassas bildande och på sadant sätt ute
sluta minoriteten från möjlighet att komma i åtnjutande av den statsunder
stödda sjukförsäkringens förmåner må först erinras, att majoritetens med
lemmar ju komma i samma läge, d. v. s. skola uteslutas ur centralsjukkassan.
Det torde på grund därav kunna antagas, att obstruktion allenast i sällsynta
undantagsfall skall ifrågakomma. Vidare finnes, såsom socialstyrelsen själv
erinrat, enligt 4 § möjlighet att erhålla medgivande till bildande av lokal
sjukkassa, därest medlemsantalet i allt fall kommer att uppgå till 50. Och
kommer i denna ordning lokalsjukkassa till stånd, måste majoritetens med
lemmar ansluta sig till denna vid äventyr, jämlikt 13 andra stycket, att eljest
uteslutas ur centralsjukkassan. Emellertid kan ej förnekas, att det ändock
gives en viss möjlighet för kränkande av en minoritets intressen. För undan
röjande av denna möjlighet torde det kunna läggas i tillsynsmyndighetens
hand att beträffande vissa medlemmar medgiva undantag från påbudet om
uteslutning, därest lokalsjukkassa ej kommer till stånd. I första stycket har
införts bestämmelse därom.
20 §.
Då villkoren för sjukpennings utgående, så vitt beträffar själva sjukdoms
tillståndet, angivas i 23 § (i de sakkunnigas förslag 23 § första stycket samt
24 §), har jag ansett bestämmelser därom i förevarande paragraf ej erforder
liga. Paragrafen har därför något förkortats.
Försäkrings
inspektionen.
Social
styrelsen.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
64
Departements
chefen.
21
§•
Rörande skyldigheten för sjukkassa att bekosta medlems vård å sjukvårds
anstalt har jag redan i det föregående uttalat mig. Med det av mig före
slagna stadgandet kommer sådan skyldighet att föreligga i alla fall, där läkare
förklarat sådan vård erforderlig och den sjuke intagits å sjukhus, som ej är
helt enskilt. Skyldigheten inträder också oberoende av örn den sjuke in
lägges å allmän sal eller enskilt rum. Men den är å andra sidan alltid fast
begränsad till beloppet, i det kassan aldrig behöver utgiva mera, än som
skulle hava utgått enligt taxan för vård å allmän sal å länslasarett för den
sjukes hemort (eller motsvarande sjukhus i stad som ej deltager i landsting).
Stadgas, såsom fallet är t. ex. i Stockholm, Göteborg och Malmö, viss lägre
taxa för sjukkassemedlemmar, blir denna gällande.
I anledning av anmärkning från socialstyrelsens sida att nästföljande
paragraf enligt de sakkunnigas formulering syntes ofullstiindig, har jag i
förevarande paragraf inryckt ett stadgande, att ersättning för utgifter till
sjukvård ina meddelas jämväl vid sjukdom, som drabbat medlems barn
under femton år.
Därest lokalsjukkassa beslutar att beträffande läkarvårdsersättning gå ut
över det i första stycket stadgade minimum eller avser att bereda sjukvårds
ersättning jämväl i vad angår medlems minderåriga barn eller ersättning för
läkemedel eller s. k. andra sjukvårdande åtgärder, skulle detta med hänsyn
till bestämmelserna i 28 § kunna medföra, att den uppkommande kost
naden i sin helhet eller delvis slås ut å samtliga medlemmar i centralsjuk
kassan, ehuru kanske ingen annan lokalsjukkassa bereder sina medlemmar
samma förmåner. Ett visst korrektiv häremot ligger väl däri, att central
sjukkassan skall yttra sig över lokalsjukkassas beslut örn stadgeändring. Avser
ett sådant beslut beredande åt kassans medlemmar av särskilda förmåner, på
sätt nyss sagts, kan centralsjukkassan i anledning därav finna påkallat att
höja avgifterna för lokalsjukkassans medlemmar till centralsjukkassan. För
att emellertid än större säkerhet skall vinnas emot orättvisor i nu berörda
avseende, har jag låtit upptaga ett stadgande, att lokalsjukkassas beslut av
innebörd som här berörts skall för att bliva gällande godkännas av tillsyns
myndigheten. Härmed torde vara sörjt för att mot särskilda förmåner komma
att svara högre avgifter.
I likhet med 1926 och 1927 års förslag bygger det förevarande på fritt
läkarval för medlemmarna. I det utlåtande sammansatta stats- och andra
lagutskottet avgav över 1927 års förslag framhölls, att bestämmelserna i före
varande avseende ej borde tolkas så, att den anlitade läkarens utlåtande ägde
absolut vitsord. Utskottet fann lämpligt, att de sjukkassor som så kunde
genom s. k. förtroendeläkare granskade inkomna läkarintyg och underkastade
tvivelaktiga fall prövning. Genom samråd mellan intygsgivaren och för
troendeläkaren kunde väl i allmänhet missförstånd och meningsskiljaktig-
lieter undanröjas. Men dreves saken till sin spets, d. v. s. till rättegång, ägde
kassan frihet att prestera bevisning örn att det åberopade intyget vore oriktigt.
Till vad utskottet sålunda anförde giver jag min anslutning. Några be
stämmelser i ämnet torde icke behöva meddelas.
Kungl. Majus proposition nr 154.
65
23 §.
Av redaktionella skäl Ilar jag upptagit andra stycket i de sakkunnigas
23 § såsom en särskild paragraf — 25 § — samt i stället inpassat de sak
kunnigas 24 § såsom ett andra stycke av förevarande paragraf; de sakkun
nigas 25 § Ilar omnumrerats till 24 §.
Beträffande bestämmelserna i denna paragrafs första stycke Ilar medici
nalstyrelsen anfört:
»Styrelsen anser det visserligen från principiell synpunkt sett väl moti
verat, att även den person, som till förebyggande av förlust av arbetsför
måga bör avhålla sig fullständigt från arbete, får åtnjuta sjukpenning. De
medel, som härför utgivas, famna förvisso vara väl använda penningar. Men
å andra sidan ligger häri otvivelaktigt ett frö, ur vilket missförhållanden i
vid omfattning kunna utveckla sig. Det skulle otvivelaktigt vara till fördel,
örn i dessa fall, i synnerhet då behandling vid badorter, vilohem och dylikt
synes vara den lämpligaste vårdformen, vederbörande kassa erhölle rätten
att då så vore skäligt utbetala sjukpenning till ett reducerat belopp».
Fyra ledamöter av sociala rådets sjukkassesektion hava uttalat, att sjuk-
hjälp i de av medicinalstyrelsen angivna fallen borde utgå allenast i form
av ersättning för utgifter till läkarvård, sjukhusvård, vistelse å konvalescent
hem eller vilohem eller andra naturaprestationer, allt i enlighet med vad
kassastyrelsen kunde finna lämpligt.
Sjukpenningen är principiellt att anse såsom ersättning för förlust av
arbetsförtjänst. Sådan förlust föreligger även i de fall, där läkare med hän
syn till hälsan för framtiden föreskrivit, att den sjuke bör fullständigt av
hålla sig från arbete, oaktat kanske för tillfället viss arbetsförmåga är för
handen. Bestämmelse örn att sjukpenning i sådant fall skulle utgå fanns
i såväl 1926 som 1927 års förslag och föranledde vid granskningen av dessa
ingen erinran. Den tillkom ursprungligen på hemställan av den s. k. gransk-
ningsnämnd, som hösten 1925 avgav yttrande över inom socialdepartementet
utarbetade utkast till bestämmelser angående nyorganisation av den stats
understödda sjukhjälpsverksamheten. Angående de närmare skälen för be
stämmelsen får jag hänvisa till proposition nr 117 till 1926 års riksdag sid.
112 ff. samt 1926 års sakkunnigbetänkande sid. 90. Med hänsyn till an
märkningarna vill jag påpeka, att kassa ju kan förelägga den sjuke att in
lägga sig å sjukvårdsanstalt. Kassan får då visserligen bekosta vården men
äger rätt till avdrag å den å vårdnadstiden belöpande sjukpenningen i en
lighet med vad i 25 § stadgas. Jag har således på anförda grunder icke
funnit skäl till avvikelse från de sakkunnigas förslag i denna del.
Beträffande innehållet i andra stycket har medicinalstyrelsen anfört:
»Ett annat spörsmål av principiell betydelse är försäkringens ställning till
ersättning vid nedsättning av arbetsförmåga till följd av ålderdomssvaghet.
Härvidlag får medicinalstyrelsen liksom i sitt yttrande i sjukkassefrågan av den
15 januari 1927 även nu framhålla de svårigheter, som möta, då det gäller att
avgöra, örn en arbetsoförmåga i framskriden ålder är orsakad av enbart
ålderdomssvaghet eller av sjukdom. Dessa svårigheter ha belysts av doktor
von Post i hans reservation till 1926 års sakkunnigas betänkande angående
omorganisation av sjukkasseväsendet.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 121 käft. (Nr 154.)
sos 30 5
Kungl. Majus proposition nr 154.
Departements
chefen.
Första
stycket.
Medicinal
styrelsen.
Sociala rådet.
Departements
chefen.
Andra stycket.
Medicinalsty
relsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Läkar
förbundet.
Sociala rådet.
Departements
chefen.
66
Vid utarbetande av nu föreliggande betänkande hava de sakkunniga följt
medicinalstyrelsens i ovan åberopade yttrande år 1927 framlagda förslag till
bestämmelser i förenämnda hänseenden. Erfarenheter, vunna under de sista
åren, hava emellertid ytterligare bestyrkt vilka svårigheter och olägenheter,
som föreskriften att den, som lede av ålderdomssvaghet icke komme i åt
njutande av sjukpenning, skulle vålla. En avgränsning av de förändringar
i organismen, vilka orsaka åldrandet i dess så att säga fysiologiska förlopp,
från de företeelser, vilka härvid äro att anse såsom sjukliga, blir som nämnt
städse vag och obestämd. Ett enhetligt bedömande är därför beträffande
ifrågavarande fall ä priori uteslutet. I en omfattande sjukförsäkring skulle
liven en bestämmelse i nu föreslagna form orsaka ett betydande arbete för
försäkringsorganens styrelser och föranleda många besvärsärenden, vilka
komme att erbjuda stora svårigheter för ett oklanderligt bedömande.»
Under åberopande av vad sålunda anförts har medicinalstyrelsen uttalat,
att styrelsen, som redan vid behandlandet av 1926 års sjukkasseforsing ställt
sig mycket tveksam inför en bestämmelse, som icke tillerkände den, som
vore arbetsoförmögen på grund av ålderdomssvaghet, sjukpenning, alltmera
kommit till den uppfattningen, att det måhända vore både rättvisare och
även från sjukförsäkringens synpunkt i vissa avseenden fördelaktigare, om
den föreslagna bestämmelsen bortfölle och en högsta åldersgräns för med
lemskap i sjukkassa föreskreves.
Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund har förklarat sig till alla delar
instämma i den uppfattning, doktor von Post uttalat i sin förenämnda re
servation till 1926 års sakkunnigbetänkande.
Två ledamöter i sociala rådets sjukkassesektion hava uttalat, att medlem,
som under i paragrafen angiven tid icke hade någon rätt till sjuklijälp, borde
vara befriad från avgifter till kassan under samma tid. Nämnda ledamöter
jämte ännu en hava vidare anmärkt, att sjukpenning ej borde utgå för tid,
då den sjuke är intagen å alkoholistanstalt.
Till en början må anmärkas, att enligt första stycket i denna paragraf
sjukkassa icke är pliktig att meddela sjukpenning, med mindre sjukdomen
föranleder total förlust av arbetsförmågan under viss tid eller — vilket i dessa
fall är utan betydelse — den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt av
hålla sig från arbete. Enligt andra stycket i paragrafen är vidare sjukkassa icke
ens berättigad att — utom i vissa angivna fall som i detta sammanhang ej intres
sera — utgiva sjukpenning vid sjukdom, varigenom arbetsförmågan ej blivit ned
satt med minst en fjärdedel. Därest någon är på grund av ålderdom arbets
oförmögen, då han drabbas av sjukdom, skall således enligt förslaget sjuk
penning till honom icke utgå. (Jämför för övrigt beträffande gällande rätt
utslag av regeringsrätten, återgivet i dess årsbok för 1918, sid. 207.)
Vad som anförts örn svårigheten att skilja ålderdomssvaghet från verklig
sjukdom äger emellertid naturligen visst fog. Dock måste alltid på något sätt
en gränsdragning ske mellan sjukförsäkringen och ålderdomsförsäkringen. Vad
medicinalstyrelsen ifrågasätter är, huruvida man ej på ett rättvisare och från
sjukförsäkringens synpunkt fördelaktigare sätt kunde uppdraga denna gräns
linje så, att personer över viss åldersgräns överhuvud förbjödes att tillhöra
erkänd sjukkassa. Det förefaller dock knappast troligt, att åldringarna
skulle linna en dylik anordning bättre. Med hänsyn till pensionsförsäkringen
67
skulle val åldersgränsen komma att sättas vid 67 år. Många äga emellertid
då sin arbetsförmåga i behåll oell kunna således hava ett legitimt behov av
att trygga sig mot förlust av arbetsförtjänst vid sjukdom. Medlemskap i
sjukkassa skulle vidare under alla omständigheter berättiga åldringarna till
ersättning för läkarvårdsutgifter, vid behov också för vård å sjukhus. Dessa
förmåner måste för dem framstå såsom mycket betydelsefulla. För övrigt
äga personer, vilka på grund av att de lida av ålderdomssvaghet eller in
validitet icke längre kunna räkna på att tillerkännas sjukpenning, att be
gränsa sin försäkring till att avse allenast sjukvård — jämför 20 § första
stycket. En sådan begränsning är tydligen önskvärd, i det att ifrågavarande
medlemmar därigenom slippa ifrån att erlägga avgifter, beräknade med hän
syn till förmåner, som de icke kunna komma i åtnjutande av. Begränsningen
ligger även i sjukkassornas intresse, eftersom de, för den händelse här av
sedda regler icke skulle iakttagas, ej hava rätt till statsbidrag till i strid där
emot utbetalad sjukpenning. Angående de närmare grunderna för det ifråga
varande stadgandet — vilket, såsom framgått, fanns jämväl i 1927 års rege-
ringsförslag — må för övrigt hänvisas till 1926 års sakkunnigbetänkande sid.
91—93 samt propositionen nr 114 till 1927 års riksdag sid. 51—52. Jag har,
såsom framgår av det anförda, icke av medicinalstyrelsens nu gjorda erin
ringar funnit mig föranledd att göra någon ändring i det föreliggande förslaget.
Önskar kassa befria medlem från avgift under tid, då han icke äger upp
bära sjukpenning, föreligger ej hinder därför. Att meddela några tvingande
bestämmelser i detta hänseende finner jag emellertid ej lämpligt.
Jag torde även böra påpeka, att örn de nu inom pensionsförsäkrings-
kommittén pågående utredningarna skulle föranleda ändring av lagbestäm
melserna angående den definitiva invaliditetens begrepp, en omformulering
av nu förevarande stadgande framdeles kan äga rum, i syfte att icke någon
lucka må uppstå mellan sjukförsäkringen och invaliditetsförsäkringen.
Yad slutligen angår å alkoholistanstalt intagna personer är deras ställning,
såsom socialstyrelsen också påpekat i sitt yttrande, i skilda avseenden en
annan än deras, som avtjäna frihetsstraff eller äro intagna å tvångsarbets
anstalt — i det till lagrådet nyligen remitterade förslaget till vanartslag be
nämnd allmän arbetsanstalt. Med hänsyn härtill och då den praktiska bety
delsen av ett eventuellt förbud att utgiva sjukpenning till person, som insjuk
nar under tid då han är intagen å alkoholistanstalt, ej skulle vara särdeles
stor, har jag ej ansett sådant förbud påkallat. Däremot har jag funnit en
komplettering av bestämmelserna i annat hänseende påkallad. Med det fall,
att någon undergår frihetsstraff, torde nämligen böra likställas sådana, där
för brott dömd person efter domstols förordnande intagits å allmän upp
fostringsanstalt, särskild vårdanstalt eller interneringsanstalt.
27 §.
Börande de sakkunnigas förslag under denna paragraf har socialstyrelsen
anfört:
;; Enligt sista punkten i andra stycket skulle sjukkassa äga rätt att i sina
stadgar föreskriva särskilda villkor för försäkring till högre sjukpenning än
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Socialsty
relsen.
68
en krona. Härigenom skulle alltså sjukkassa tillerkännas befogenhet att i
sina stadgar intaga bestämmelser, som i fråga örn rätten till sjukpenning av
kronor 1.5 0 eller högre belopp i väsentliga delar avvika från de i förord
ningen givna föreskrifterna och rentav upphäva dessa. Att detta varit de
sakkunnigas avsikt framgår tydligt av motiveringen (sid. 82), i vilken den
uppfattningen gjorts gällande, att centralsjukkassa skulle vara oförhindrad
att med tillämpning av de särskilda villkor, kassan jämlikt förevarande para
graf uppställt, vägra försäkring till högre sjukpenning än en krona.
Att sjukkassorna icke skola äga möjlighet att genom föreskrivande av
särskilda villkor i sina stadgar beträffande rätten till nämnda sjukpennings-
belopp å en, två, tre eller fyra kronor åsidosätta förordningens bestämmel
ser av tvingande natur, synes nödvändigt. Sista punkten av 27 § torde
alltså, örn densamma överhuvudtaget skall bibehållas, böra ändras i över
ensstämmelse härmed.
Bestämmelsen i paragrafens andra stycke förefaller dessutom icke till
räckligt klar till sin innebörd. Stadgandena att, å ena sidan, tillfälle skall
finnas för medlem att efter egen önskan tillförsäkra sig sjukpenning till an
givna olika belopp och att, å andra sidan, kassan skall äga i sina stadgar
föreskriva särskilda villkor för försäkring till högre sjukpenning än en krona,
synes icke med varandra förenliga. Då vidare i motiven till förevarande
paragraf säges, att 'envar sådan kassa äger naturligen också att i varje sär
skilt fall besluta angående villkorens tillämpning’, torde den sålunda angivna
tolkningen av sistnämnda stadgande dels stå i viss motsättning till bestäm
melsen att sjukkassa äger i sina stadgar föreskriva de ifrågakommande sär
skilda villkoren, dels även lämna spelrum för godtycke.
Önskvärt synes därför, att bestämmelsens innehåll närmare preciseras.
Vidare må anföras, att inom de nuvarande sjukkassorna den kontanta
sjukhjälpen mycket ofta fastställts till belopp liggande mellan 1 krona och
2 kronor. Lämpligt synes därför, att sjuklijälp till sådant belopp — när
mare bestämt 1 krona 50 öre —- normalt förekommer inom de nya sjuk
kassorna. Styrelsen sage för sin del helst, att tillfälle beredes inom varje
kassa, åtminstone lokalkassa, till försäkring till alla de olika belopp intill
4 kronor, som enligt föreskrift i paragrafens första stycke överhuvudtaget
kunna förekomma.»
Departements-
Uppfattningen att en sjukkassa skulle genom det av de sakkunniga föreslagna
chefen.
stadgandet i sista punkten av paragrafen erhålla möjlighet att åsidosätta
förordningens bestämmelser av tvingande natur synes icke grundad. I be
traktande av stadgandets motivering samt bestämmelserna i 1, 39 och 41 §§ får
en dylik möjlighet anses utesluten. Förstnämnda stadgande återfanns i
1926 års förslag, och vid behandlingen av detta ifrågasattes icke, att en
möjlighet i av socialstyrelsen antydd riktning skulle vara för handen.
Det av styrelsen åberopade uttalandet i de sakkunnigas motivering synes
innebära allenast ett understrykande av det faktum, att en stadgebestäm-
melse icke verkar av sig själv utan i varje särskilt fall måste tillämpas av
respektive kassas förvaltande organ. Det utrymme för avgörande efter om
ständigheterna, som härigenom lämnas, är för handen lika väl beträffande
varje annan bestämmelse. I enlighet med det anförda finner jag ej heller
bestämmelserna i första och andra punkten av de sakkunnigas stadgande
oförenliga. Såsom inledningsordet »dock» i andra punkten angiver, innebär
denna en inskränkning i bestämmelsen i första punkten, vilken inskränkning
Kungl. Maj:ts proposition nr lf)4.
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Socialsty
relsen.
emellertid icke får göras så vidsträckt, att den faktiskt utesluter tillämp
ningen av sistnämnda bestämmelse. Ehuru jag sålunda icke delar social
st yreisens uppfattning i fråga örn de gjorda anmärkningarna, har jag likväl
av dessa föranletts att söka giva de föreslagna bestämmelserna en avfattning,
som närmare anknyter sig till vad man avser med desamma. Stycket har
därför underkastats viss omarbetning. Att föreskriva flera obligatoriska sjuk
penningklasser än de sakkunniga föreslagit synes icke påkallat.
28
§'
Socialstyrelsen har beträffande första stycket anmärkt, att hänsyn icke
tagits till att i fråga örn barn, som skalle kunna komma i åtnjutande av
läkarvård på sjukkassas bekostnad, dels både fadern och modern dels blott
endera kunna tillhöra kassan. Vidare har styrelsen påpekat, att stycket borde
kompletteras med en bestämmelse örn hur medlemsantalet skall beräknas.
I anledning härav må erinras, att fördelningsreglerna i första stycket äro
Departements-
baserade bland annat på verkställda kostnadsberäkningar för kassor, vilka chefen.
redan nu utgiva ersättning för läkarvård åt försäkrads minderåriga barn.
Dessa beräkningar hava givit vid handen, att kostnaderna för läkarvårds-
försäkringen, därest i densamma inbegripas jämväl medlems minderåriga
barn, sannolikt komma att uppgå till omkring 12 kronor per år och medlem.
Härvid har hänsyn ej tagits till örn medlemmen är gift eller ogift, örn han
har barn eller ej o. s. v. Fördelningsreglerna äro sålunda uttryck för en
ganska grov uppskattning av kostnaderna, räknat per läkarvårdsförsäkrad
medlem, och den av socialstyrelsen framförda erinringen synes därför sakna
betydelse. I Danmark, där beredande av läkarvård åt försäkrads minder
åriga barn är en obligatorisk prestation, utgives också denna prestation
oberoende av örn båda eller endast endera av föräldrarna tillhöra sjuk
kassan.
Vad angår medlemsantalets beräkning har en bestämmelse därom införts.
29 §.
Medicinalstyrelsen har ifrågasatt, örn ej till paragrafens sista stycke borde
göras ett tillägg, enligt vilket regeln i andra punkten av stycket ej skulle
vara tillämplig i sådana fall, där »sjukdomsfallet styrkes icke stå i något
som helst påvisbart samband med den tidigare sjukdomen.»
På skäl som anföras i 1926 års sakkunnigbetänkande sid. 96—98 och i
propositionen nr 114 till 1927 års riksdag sid. 53 har jag icke funnit an
ledning frångå de sakkunnigas förslag i denna del.
Bestämmelserna örn att inträffat sjukdomsfall under vissa omständigheter
skall anses såsom omedelbar fortsättning av ett tidigare sådant, böra äga
tillämpning även med avseende å sjukdomsfall, som inträffar inom 90 dagar
efter skedd överflyttning. I syfte att utmärka detta har jag underkastat
paragrafen viss mindre justering.
31 §.
Bestämmelserna i första stycket enligt de sakkunnigas förslag skulle icke
Departements-
bliva tillämpliga i avseende å ersättning för sjukvård åt medlems minder-
chefen.
Medicinal
styrelsen.
Departements
chefen.
70
ånga barn, därest sådan ersättning lämnas. Då nämnda prestation är fri
villig, äga kassorna naturligen uppställa de villkor för ersättnings utgående,
som de själva finna påkallade, oell antagligt är väl, att kassorna i detta av
seende komma att bliva ganska stränga. Emellertid synas väntetidsbestäm
melserna lämpligen böra göras obligatoriska även för dessa fall, oell i para
grafen bär därför upptagits en bestämmelse därom.
Jag bär jämväl ansett det för tydligbets skull böra utsägas, att väntetid
icke får beräknas vid nybildning av lokalsjukkassa av anledning som i
19 § sägs.
32 §.
Yttrandena.
En reservant i socialstyrelsen oell en ledamot av sociala rådets sjuk kassen
sektion hava hemställt, att första stycket i denna paragraf måtte utgå; den först
nämnde bar i samband därmed yrkat, att föreskriften i punkt 4 andra
stycket b) av de sakkunnigas förslag till statsbidragsbestämmelser måtte
utgå. Yrkande i sist nämnd riktning har framställts jämväl av rikssjuk-
kassornas ceri tralorganisation.
Departements-
De skäl sorn åberopats till stöd för ifrågavarande bestämmelser — jämför
chefen.
pjar, &rs sakkunnigbetänkande sid. 107—lil och propositionen nr 114 till 1927
års riksdag sid. 60—63 — synas mig bärande, och jag bär därför icke funnit
anledning i denna del avvika från de sakkunnigas förslag.
I detta sammanhang bör emellertid behandlas en särskild fråga, som
blivit aktuell efter det de sakkunnigas betänkande avlämnades.
Den 26 september 1929 hava särskilda inom socialdepartementet tillkallade
sakkunniga avgivit betänkande angående moderskapsskydd. Enligt detta förslag
skall varje mindre bemedlad barnaföderska äga att uppbära s. k. moder-
skapsunderstöd, vilket skall utbetalas med 25 kronor efter förlossningen och
25 kronor sedan minst två veckor förflutit från förlossningen samt gäldas till
V5 av statsmedel och 1/5 av den kommun, där kvinnan vid barnsbörden är
bosatt. Vidare skall barnaföderska, som på grund av stadgande i 19 § första
stycket arbetarskyddslagen skall avhålla sig från arbete och alltså nödgas
avstå från arbetsförtjänst, under vissa förutsättningar äga utfå s. k. arbets
förtjänstersättning, vilken skall utgå för tiden från och med fjärde till och
nied sjätte veckan efter barnsbörden och motsvara två tredjedelar av den
arbetsförtjänst, kvinnan skäligen kan anses hava gått förlustig. Denna er
sättning skall helt gäldas av statsmedel.
Över dessa sakkunnigas betänkande hava utlåtanden inhämtats från ett
flertal myndigheter oell sammanslutningar. I samband därmed har yttrande
begärts över en på min hemställan av de sakkunnigas ordförande upprättad
promemoria rörande sambandet mellan sist avsedda sakkunnigförslag och
sjukförsäkringsförslaget. Sålunda infordrade utlåtanden hava ännu icke in
kommit, och förslaget kommer icke att föranleda framställning till 1930 års
riksdag. Vid sådant förhållande kan det närmare sambandet mellan moder-
skapshjälp, som lämnas genom sjukkassa, och de föreslagna nya under-
stödsformerna icke nu regleras. Emellertid bör påpekas, att nied de
Kungl. Majas proposition nr 154.
71
bestämmelser angående statsbidrag till sjukkassor, som jag ämnar förorda
till antagande, statsbidrag icke skulle komma att utgå för understöd, som
lämnats åt kvinnlig medlem under tid, då hon uppburit arbetsförtjänstersätt
ning, samt att kassorna i övrigt skulle vara oförhindrade att begränsa sin
understödsskyldighet i anledning därav, att moderskapsunderstöd eller ar
betsförtjänstersättning utginge. I den män det skulle anses erforderligt att
ytterligare tillse, att dubbelersättning ej erhålles eller att dubbla statsbi
drag ej utgå i ett och samma vårdfall, är detta ett spörsmål, som kan lösas
i samband med behandlingen av förslagen rörande moderskapsskydd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
33 och 35 §§.
Rörande bestämmelserna i dessa paragrafer har försäkringsinspektionen
anfört:
»Sorn bekant hava många av de nuvarande sjukkassorna en svag ställ
ning. Detta framgår redan av de siffror, som meddelas å sid. 49 och 50 i
betänkandet, i fråga örn vilka det emellertid är att märka, att den 'behövliga’
fonden för sjukhjälp satts lika med det belopp, som motsvarar ett års av
gifter, vilket är alldeles för lågt. Det är tydligen av största vikt att före
bygga, att de nya central- och lokalkassorna utveckla sig på samma sätt.
Härför fordras, dels att de fasta avgifterna beräknas så, att de enligt försäk-
ringsteknisk beräkning, naturligtvis med hänsyn tagen till statsbidraget, äro
tillräckliga åtminstone i genomsnitt, dels att det tid efter annan, ej alltför
sällan, göres försäkringsteknisk beräkning av den försäkringsfond, som kassan
bör hava och att tillsynsmyndigheten ingriper, där denna ej förefinnes. Be
stämmelser härom böra därför införas i förordningen, vars 33, 35 och 41 §§
därför böra omredigeras i följande räkning. I 33 § andra stycket böra orden
'till bildande av sjukhjälpsfond’ utbytas mot 'till nödig fondbildning’. I
35 § första stycket böra andra och tredje punkterna utbytas mot bestäm
melser av samma innebörd som 81 § i understödsföreningslagen, varvid vad
sista stycket av denna paragraf stadgar bör få tillämpning endast pa lokal
kassa; dessutom bör sjukkassa ej få disponera överskott på rörelsen eller
någon del av sin sjukhjälpsfond, med mindre den försäkringstekniska utred
ningen visar, att denna fond överstiger försäkringsfonden med större belopp,
än som tillsynsmyndigheten prövar vara erforderligt som regleringsfond för
utjämnande av tillfälliga förluster. I 41 § bör som anledning till att tillsyns
myndigheten ingriper mot kassan även nämnas, att sjukhjälpsfonden vid
försäkringsteknisk utredning befinnes vara otillräcklig.»
Socialstyrelsen bär vid 35 § anfört:
-Den i paragrafen framställda regeln för bestämmande av det minimi
belopp, som skall finnas avsatt till sjukhjälpsfond, för att kassan må kunna
tills vidare befrias från ytterligare avsättning till sådan fond, grundar sig
icke på vare sig i egentlig mening rationella principer eller en mera allmänt
erkänd norm för vad verksamhetens soliditet kräver, utan måste betraktas
såsom tämligen godtycklig. Det vill då synas vanskligt, att i författningen
fastslå denna regel. Särskilt för centralsjukkassornas vidkommande torde
tills vidare, innan större erfarenhet vunnits, säkrare hallpunkter saknas för
bedömande av fondbehovet. Styrelsen är för sin del benägen tro, att för
dessa kassor en relativt starkare fondbildning kräves än vad de lokala sjuk
kassorna beträffar. Enligt styrelsens mening vore därför lämpligast över
låta åt tillsynsmyndigheten att i varje särskilt fall söka bedöma samt avgöra,
Försäkrings
inspektionen
Social
styrelsen.
72
när fondbildningen kan anses tillräcklig oell på grund därav må upphöra
— i överensstämmelse alltså med hittills gällande lagbestämmelser.»
Sociala rådet.
Slutligen har en ledamot av sociala rådets sjukkassesektion uttalat, att
det vore riktigare och rättvisare att beräkna fonden efter storleken av ut
givna ersättningar än efter de erlagda avgifterna.
Departements-
Frågan örn sjukkassornas fondbildning har under det föregående utred-
chefen.
uingsarbetet varit föremål för ingående prövning. Jag torde rörande denna
fråga få hänvisa till vad som anförts i 1926 års sakkunnigbetänkande sid.
119—126 och i propositionen nr 114 till 1927 års riksdag sid. 34—35. På där
upptagna skäl och då en jämn nyrekrytering av kassorna kan säkrare på
räknas enligt det nu föreliggande förslaget än enligt de föregående, har vad
försäkringsinspektionen anfört icke föranlett mig att göra någon ändring i
de sakkunnigas förslag. Beträffande socialstyrelsens anmärkning må erinras,
att styrelsen i ett den 28 augusti 1926 avgivet utlåtande i sjukförsäk-
ringsfrågan kraftigt understrukit behovet av bestämmelser örn till vilken
storlek kassas fond normalt bör uppgå samt i sådant avseende hänvisat
till den danska sjukkasselagens bestämmelser. Enligt dessa skall fonden
normalt motsvara det årliga genomsnittet av de tre sist förflutna årens
utgifter för kassan efter avdrag för statsbidraget. Sistnämnda princip lärer
icke kunna anses i och för sig mera rationell än den, som kommit till ut
tryck i de sakkunnigas förslag — likasom i 1926 års sakkunnigbetänkande
och 1927 års proposition. Jag har icke funnit vad socialstyrelsen i sitt nu
avgivna utlåtande anfört utgöra skäl för en annan ståndpunkt än den av
styrelsen år 1926 intagna, och jag förordar därför, att de sakkunnigas för
slag bibehålies oförändrat.
Beträffande slutligen frågan huruvida fondens »normalstorlek» skall be
stämmas i förhållande till kassans utgifter eller till de influtna medlemsavgif
terna, synes mig det sistnämnda alternativet vara att föredraga, särskilt
därför att fondavsättningen då kommer att ske jämnare.
38 §.
Social-
Socialstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit såsom önskvärt, att tillsyns-
styrelsen.
myndigheten Ange visst inflytande på valet av den verkställande tjänsteman,
som enligt paragrafens andra stycke skall finnas hos varje centralsjukkassa.
Vidare vore det enligt styrelsens mening icke lämpligt, att valet alltid skulle
gälla tills vidare.
Sociala rådet.
Tre ledamöter av sociala rådets sjukkassesektion hava ansett, att den verk
ställande tjänstemannen icke borde utses å sammanträde och att valet jäm
väl borde kunna gälla för viss tid. Nämnda ledamöter jämte ännu en hava
vidare uttalat, att centralsjukkassas styrelse författningsenligt borde bestå
av minst fem ledamöter.
Departements-
Med sjukkassornas karaktär av fria och självstyrda sammanslutningar
chefen.
överensstämmer bäst, att de få bestämma i sina personfrågor utan inbland
ning från tillsynsmyndighetens sida. I varje fall synes för undvikande av
irritation sådan inblandning ej böra förekomma, med mindre ett verkligt
Kungl. Majus proposition nr 154.
73
behov därav kan anses föreligga. Att så är fallet beträffande utseendet av
den förevarande tjänstemannen, har jag icke blivit övertygad om. Med det
representativa system, som för centralsjukkassas del föreskrivits i fråga örn
utövandet av sammanträdes befogenhet, torde några olägenheter av att
nämnda tjänsteman skall utses å sammanträde icke heller kunna befaras.
Däremot torde, såsom de sakkunniga uttalat, viss fördel vara förenad med
denna anordning. Yad slutligen den tid beträffar, för vilken tjänstemannen
skall utses, lämnar de sakkunnigas förslag rum för erforderliga åtgärder,
därest tjänstemannen visar sig olämplig; att vidtaga sådana åtgärder skulle
däremot kunna vara uteslutet, örn han tillsatts för viss bestämd tid.
Att centralsjukkassas styrelse lämpligen bör bestå av ett icke alltför ringa
antal personer, synes uppenbart. Särskilt stadgande därom i författningen
torde emellertid icke vara erforderligt.
I enlighet med det anförda har jag upptagit bestämmelserna i denna
paragraf oförändrade från de sakkunnigas förslag.
44 §.
Socialstyrelsen har uttalat, att kassa, som nied stöd av föreskriften i
Social-
paragrafens sista stycke bedreve begravningshjälpsverksamhet, med hänsyn
styrelsen.
till innehållet i 35 § syntes vara förhindrad att göra avsättning till begrav-
ningshjälpsfond; sådan fondavsättning borde dock vara tillåten.
En ledamot av sociala rådets sjukkassesektion har yrkat, att tidpunkten,
Sociala rådet.
före vilken avveckling av begravningshjälpsverksamheten skall hava skett,
måtte bestämmas till den 1 januari 1936 och att kassa måtte äga rätt att
intill dess meddela nya utfästelser av begravningshjälp; emellertid borde
sjuk- och begravningshjälpsfonderna skiljas åt i räkenskaperna redan vid
övergången till den nya organisationen.
Då i stadgandet utsäges, att en kassa kan antagas till erkänd oberoende
Departements-
°
°
°
.
cliefen
därav, att den har att fullgöra tidigare meddelade utfästelser av begravnings
hjälp, torde häri få anses ligga ett medgivande, att kassan jämväl har rättig
het att av uppkommande överskott göra nödiga avsättningar till begravning s.
hjälpsfond. Särskilt stadgande därom synes förty icke erforderligt. Att i
författningen upptaga mer eller mindre utförliga bestämmelser angående
begravningshjälpsverksamlietens ordnande under den korta tid, sådan verk
samhet får utövas av erkänd kassa, har jag heller icke ansett påkallat, desto
mindre som man efter de lättnader, jag föreslagit i fråga örn övergången till
det nya organisationssystemet, har anledning antaga, att den praktiska be
tydelsen av det i förevarande stycke lämnade medgivandet icke blir synner
ligen stor. För att emellertid garanti skall finnas, att verksamheten utövas
på ett ändamålsenligt sätt, har jag tillfogat en bestämmelse, att kassa skall
vara pliktig underkasta sig de föreskrifter, tillsynsmyndigheten meddelar
beträffande begravningskjälpsverksamhetens ordnande. Det av de sakkun
niga föreslagna stadgandet angående tiden för avvecklingen av denna verk
samhet finner jag lämpligt.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 154.
74
Kungl. Majus proposition nr 154.
Departements
chefen.
Social
styrelsen.
Departements
chefen.
Svenska
maskinbefäls-
förbundet.
45 §.
De sakkunnigas bestämmelser under denna paragraf innebära, att för stad
varom här är fråga det i 1927 års förslag innefattade organisationssystemet
i huvudsak skulle bliva tillämpligt. Den avvikelsen föreligger dock, att
lokalsjukkassa skall för sina medlemmar handhava sjukvårdsförsäkringen.
Enligt 1927 års förslag skulle sådan försäkring alltid ombesörjas av distrikts-
sjukkassan.
Det förefaller, som örn sistnämnda princip lämpligen kun de upprätthållas
i här avsedda fall. Då centralsjukkassans verksamhetsområde är begränsat
till en stad, torde några svårigheter icke möta för kassan att handhava
den nämnda försäkringen. Däremot skulle vissa fördelar otvivelaktigt vin
nas med en sådan anordning, framför allt den att försäkringen bleve en
hetligt ordnad inom staden. Jag har med hänsyn härtill låtit i paragrafen
införa bestämmelse, att centralsjukkassan skall för samtliga sina medlemmar
ombesörja sjukvårdsförsäkringen. Lokalsjukkassa skall följaktligen hava sin
verksamhet begränsad till allenast sjukpenningförsäkring. I samband härmed
har paragrafen underkastats viss formell omarbetning.
46 §.
Socialstyrelsen har ifrågasatt, att kassa som avses i denna paragraf skulle
äga medgiva inträde allenast åt personer, anställda vid visst företag eller i
visst yrke, därvid emellertid undantag skulle gälla beträffande medlems
hustru.
Av bestämmelserna i första stycket framgår, att kassan vid tiden för an
tagandet skall vara begränsad — uteslutande eller huvudsakligen — till an
ställda vid visst eller vissa företag eller i visst yrke. Denna begränsning
bör naturligen upprätthållas även för framtiden. Då de sakkunnigas be
stämmelser måhända icke äro fullt tydliga i detta hänseende, har jag under
kastat dem någon omarbetning i enlighet med vad socialstyrelsen anfört.
I den mån verksamhetsområdet för lokalsjukkassa som här avses sträcker
sig utöver en centralsjukkassas verksamhetsområde och olika medlemmar
således skola vara anslutna till olika centralsjukkassor, få tydligen kostna
derna för understöd i form av ersättning för sjukvårdsutgifter, i vad de
överstiga i 28 § angivna belopp, fördelas mellan de olika centralsjukkassorna
i förhållande till det antal medlemmar från lokalsjukkassan, som äro anslutna
till envar av centralsjukkassorna.
Uppenbarligen bör antagande av yrkeskassa icke utgöra hinder för att
öppen lokalsjukkassa antages för samma område eller del därav. Bestäm
melse i detta hänseende har för tydlighets skull införts i paragrafen.
I en av Svenska maskinbefälsförbundet ingiven skrift har gjorts gällande, att
vid avfattningen av bestämmelserna under denna paragraf hänsyn icke tagits
till sjöfolkets speciella förhållanden. Maskinbefälets sjukkassor meddelade
icke sjukhjälp i sådan omfattning, att de enligt förslaget kunde antagas till
centralsjukkassor. Då kassorna hade sina medlemmar spridda över snart
75
sagt alla de blivande centralsjukkasseområdena, skulle det möta betydande
svårigheter för dem att fortsätta verksamheten i egenskap av lokalsjukkassor;
särskilt skulle uppbörden och redovisningen av medlemsavgifter till central
sjukkassorna bliva svår att ordna. Lämpligen borde därför stadgas en skälig
övergångstid, under vilken yrkessjukkassorna kunde anpassa sina stadgar så,
att de kunde antagas till centralsjukkassor och sålunda få fortsätta sin verk
samhet såsom sådana.
Ett tillmötesgående av det sålunda framförda önskemålet skulle sannolikt
komma att medföra uppkomsten av ett stort antal slutna centralsjukkassor.
Enbart för maskinbefälet finnas Hera olika kassor, och antalet andra yrkes-
kassor är mycket stort. Då nu existerande sjukkassor av icke yrkeskaraktär
måste finna sig i att väsentligen omlägga sin verksamhet eller i flertalet fall
att helt upphöra med självständig sådan, bör det tydligen erfordras mycket
starka skäl för att, på sätt yrkats, vidga de undantag, som redan föreslagits
beträffande yrkeskassorna. De påpekade svårigheterna att ordna avgiftsbe.
talningen för sjöfolket till centralsjukkassorna synas kunna övervinnas. Saken
torde nämligen kunna ordnas genom överenskommelser mellan vederbörande
lokalsjukkassa samt centralsjukkassan av innehåll, bland annat, att lokalsjuk
kassan uppbär avgifterna även till centralsjukkassan. Att de speciella förhål
landen, som kunna föreligga beträffande sjöfolket, härvid skola vinna tillbörligt
beaktande, kan man äga rätt förutsätta. För övrigt kunna liknande förhållan
den åberopas även av andra yrkessjukkassor, exempelvis de som finnas för
handelsresande. Vid anförda förhållanden har förevarande framställning
icke föranlett någon åtgärd från min sida.
Övergångsbestämmelser.
Såsom i det föregående anförts torde det kunna antagas, att den nuvarande
sjukkasseverksamhetens inordnande i det nya organisationssystemet kommer
att i stor utsträckning tillgå så, att de gamla kassorna låta registrera sig
såsom understödsföreningar och därefter, med begagnande av det i under
stödsföreningslagen upptagna överlåtelseinstitutet, avveckla sin rörelse för
att uppgå i en kassa, som antagits till eller söker antagande såsom erkänd
kassa. Med hänsyn härtill synes det önskligt, att samma rätt till överflyttning,
som enligt de sakkunnigas förslag skulle förefinnas för medlemmar av kassor,
registrerade enligt 1910 års sjukkasselag, tillerkännes medlemmarna i sådana
äldre kassor, vilka registrerats såsom understödsföreningar. Jag har därför
enligt hemställan från socialstyrelsens sida i övergångsbestämmelserna upp
tagit ett stadgande därom. I anledning av ett påpekande från samma myn
dighet har jag likaledes kompletterat bestämmelserna med en föreskrift,
enligt vilken tiden för medlemskap i gammal kassa skall tillgodoräknas
kvinnlig medlem vid tillämpning av bestämmelserna angående moderskaps-
hjälp.
Förslag till statshidragsbestämnielser.
I det föregående har jag redogjort för vissa jämkningar i de sak
kunnigas förslag rörande statsbidrag till sjukkassorna, som jag i anled-
Kungl. Majis proposition nr 154.
Departements
cliefen.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
76
ning av medicinalstyrelsens yttrande funnit påkallade. Härutöver Ilar jag i
förslaget vidtagit allenast smärre ändringar. Sålunda Lava i anledning av
anmärkningar från socialstyrelsens sida införts bestämmelser därom, att
statsbidrag ej får beräknas för medlem, som är allenast begravningshjälps-
försäkrad (jfr 44 § sista stycket i förordningen), eller, där bidrag enligt punkt
7 skall utgå enligt hittills gällande grunder, för medlem som tillika är med
lem i erkänd sjukkassa. För att undvika, att bildandet av ny lokalsjukkassa
genom utbrytning av förut till centralsjukkassa direkt anslutna medlemmar
skall föranleda en sakligt icke motiverad minskning i fråga örn det för året
utgående medlemsbidraget, har vidare till punkt 3 fogats en bestämmelse,
enligt vilken lokalsjukkassan i sådant fall skall erhålla medlemsbidrag, såsom
örn den hela året varit antagen till erkänd sjukkassa. Slutligen har till
fullföljande av de lättnader i övergången till det nya organisationssystemet,
som jag i det föregående förordat, upptagits en bestämmelse örn att tillsyns
myndigheten skall kunna efter prövning medgiva, att statsbidrag enligt hit
tills gällande grunder tilldelas gammal kassa, som låtit registrera sig såsom
understödsförening. Sådant bidrag bör naturligen blott medgivas, där om
ständigheterna utvisa, att omregistreringen till understödsförening är ett
led i kassans anslutning till den nya organisationen eller så eljest finnes
påkallat av alldeles särskilda omständigheter under övergångstiden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Anslagsbehovet.
Mot de sakkunnigas beräkningar rörande reformens kostnader för det
allmänna hava några erinringar icke blivit gjorda. Enligt dessa beräkningar
skulle statsbidraget till sjukkasseverksamheten under de första åren efter
den nya lagstiftningens ikraftträdande komma att uppgå till omkring
8.2
miljoner kronor mot för budgetåret 1930/1931 enligt nuvarande grunder
beräknade 3.9 miljoner kronor. Den beräknade kostnaden fördelar sig i
runda tal på de olika formerna av bidrag på följande sätt.
medlemsbidrag ...
sj ukdagsbidrag ...
sj ukvårdsbidrag ...
moderskapsbidrag
............ 2,850,000 kronor
............ 4,390,000
»
............ 600,000
............
340,000
Summa 8,180,000 kronor.
Örn sjukvårdsförsäkringen omedelbart genomfördes i hela sin omfattning,
skulle enligt de sakkunniga kostnadssiffran stiga med sannolikt inemot 2
miljoner kronor.
I allmänhet hava de sakkunniga emellertid vid sin kostnadsberäkning
utgått från att den nuvarande sjukkasserörelsen skulle stå färdig att
omedelbart och på en gång övergå till den nya ordningen vid lagstift
ningens ikraftträdande. Såsom de sakkunniga själva anföra, torde detta an
tagande icke hålla streck; som jag redan förut antytt, håller jag för mili del
för sannolikt, att den nya organisationen icke kommer att i någon större
utsträckning träda i verksamhet förrän vid övergångstidens slut. Tidigast
kunna kassorna börja sin verksamhet efter de nya grunderna den 1 januari
1931. Statsbidraget skall beräknas i efterskott, dock att kassa skall äga efter
varje kvartals slut påkalla utbetalning intill 3/4 av det bidrag, som skäligen
kan antagas belöpa å det föregående kvartalet. Anslaget för budgetåret
1930 1931 kan således tagas i anspråk för statsbidrag enligt de nya grunderna
allenast såvitt avser verksamhet under första kvartalet 1931. Med hänsyn
till de vittgående förändringar, organisatoriskt sett, som reformen förutsätter,
lärer det icke vara troligt, att någon nämnvärd utbetalning av statsbidrag
enligt de nya grunderna kommer att äga rum under budgetåret 1930/1931;
riksdagens medgivande torde dock böra inhämtas till tillämpning av de nya
grunderna, därest dylika fall skulle uppkomma. För nästa budgetår torde
emellertid anslaget oavsett detta kunna beräknas efter de nu gällande grun
derna för statsbidrags utgående. Icke heller för de närmast följande budget
åren synes med hänsyn till det förmodade förloppet av övergången till den
nya ordningen någon större kostnadsökning vara att förvänta.
Vid anmälan den 3 sistlidne januari av frågor, som tillhöra regleringen
av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, har jag anfört, att an
slaget till sjukkasseväsendets befrämjande för budgetåret 1930/1931 kunde,
under förutsättning av oförändrade grunder för statsbidragets utgående, be
räknas till 3,670,000 kronor och att anslaget till sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstöd, under motsvarande förutsättning kunde uppskattas
till 210,000 kronor. På min hemställan beslöt ock Kungl. Maj:t föreslå riks
dagen, att nämnda anslag skulle i avbidan på särskild proposition i ämnet
beräknas till nu angivna belopp. I enlighet med vad jag nu anfört synes denna
beräkning kunna läggas till grund för begäran örn anslag även med de för
ordade ändringarna beträffande det statsunderstödda sjukkasseväsendet.
Ifrågavarande anslag komma alltså visserligen att under budgetåret 1930/1931
till sin alldeles övervägande del fördelas enligt hittills gällande grunder.
Övergångsbestämmelserna till de nya reglerna angiva, i vilken utsträckning
äldre bestämmelser sålunda skola lända till efterrättelse. Det synes följ
aktligen tillräckligt att beträffande grunder för anslagets användning under
nästa budgetår hänvisa till de nya bestämmelserna.
För framtiden lärer den nuvarande uppdelningen med ett särskilt anslag
till moderskapsförsäkringen icke bliva lämplig. Yad som under nästa budgetår
eventuellt kommer att utbetalas enligt de nya grunderna torde således, oav
sett att det i någon mån kan komma att motsvara utgifter för moderskaps-
hjälpsverksamhet, böra i sin helhet belasta det ordinarie anslaget till sjuk
kasseväsendets befrämjande.
Vid behandlingen i årets statsverksproposition av anslagsbehoven under
femte huvudtiteln anförde jag, att för bestridande av kostnaderna för de
särskilda uppgifter, som för genomförande av sjukförsäkringsreformen komme
att åvila socialstyrelsen, redan för nästa budgetår krävdes ett extra anslags-
belopp, vilket jag i anslutning till en av de sakkunnigas ordförande upp
rättad promemoria preliminärt uppskattade till 50,000 kronor. Jag torde
senare få återkomma till denna fråga i samband med behandlingen av social
styrelsens anslagsfråga i övrigt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
77
78
Ändring i
lagen örn
regeringsrätt.
Departements
chefens
hemställan.
Den föreslagna lija lagstiftningen påkallar viss ändring i lagen den 26 maj
1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Förslag därom lärer framdeles komma
att anmälas av cliefen för justitiedepartementet.
Föredragande departementschefen uppläser härefter inom socialdeparte
mentet upprättade förslag dels till lag om ändring i vissa delar av lagen
den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar, dels till förordning örn
erkända sjukkassor1), dels och till bestämmelser angående statsbidrag åt
sjukkassor-) av den lydelse bilagor till detta protokoll utvisa samt hem
ställer, att lagrådets yttrande över förstnämnda förslag, i vad det skiljer sig
från det genom proposition nr 113 till 1927 års riksdag framlagda förslaget
i samma ämne, måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål in
hämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-
Regenten bifall.
Ur protokollet:
Alce Natt och Baij.
Kungl. Majlis proposition nr 164.
*) Förslaget, som, frånsett vissa å sid. 84 anmärkta jämkningar beträffande 5 och 45 §§,
är lika lydande med det vid propositionen fogade, har här uteslutits.
2) Förslaget, som är likalydande med det vid statsrådsprotokollet den 28 februari 1930
fogade, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
79
Bilaga till statsrådsprotokollet den 14 februari 1930.
Förslag
till
Lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om
understödsföreningar.
Härigenom förordnas, att 1, 3, 9, 44, 45 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912
om understödsföreningar skola, 3 § sådan densamma lyder enligt lag den 18
juni 1926 (nr 218), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bi
stånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse
bereda medlem pension efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss
ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet);
vid medlems---------- eller barn;
bereda sjukhjälp eller moderskapshjälp;
eller idka---------- hänförlig verksamhet.
Understödsförening, som-----------lag pensionskassa.
3 §.
Där ej för visst slag av registrerad understödsförening är i lag eller för
fattning annorlunda särskilt stadgat, åge sådan förening icke utan tillstånd
av tillsynsmyndigheten utöva verksamhet, vilken är främmande för det ända
mål, som avses med föreningens understödsverksamhet.
Registrerad understödsförening må ej-------— en medlem.
9 §.
Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Av
ser sådan förening uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp, må
dock föreningen i stället i firman hava ordet »sjukkassa».
I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som be
tecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att
därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av
en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet »för
säkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom finnes sär
skilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa, må icke i firman hava ordet
»erkänd».
Firman skall — ------- understödsförenings firma.
80
Kungl. Majus proposition nr 154.
44 §.
Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med
mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två
på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och
å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de
röstande. Har beslut örn sådan ändring i erkänd sjukkassas stadgar, som må
erfordras för erkännandets bibehållande, å sammanträde biträtts av minst tre
fjärdedelar av de röstande, vare det ock gillt.
Där stadgeändringen-------— till efterrättelse.
Stadgeändring, som avser inskränkning av rätt till understöd, äge ej till-
lämpning i fråga om rätt till pension eller sjukhjälp, med avseende å vilken
pensionsfallet eller sjukdomsfallet inträffat innan beslutet örn ändringen fatta
des eller, där beslutet för att bliva giltigt måst fattas å flera sammanträden,
innan beslutet fattades å det sista sammanträdet.
45 §.
För giltighet av beslut örn understödsförenings trädande i likvidation i andra
fall, än i 49 och 68 §§ sägs, gäde de i 44 § första stycket första punkten samt
andra och fjärde styckena stadgade villkor.
Lag samma vare angående beslut örn överlåtelse av understödsförenings
rörelse eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ förmäles. I fråga örn beslut
örn överlåtelse av viss del av erkänd sjukkassas rörelse skall, där överlåtelsen
erfordras för bibehållande av erkännandet, vad i 44 § första stycket andra
punkten stadgas äga motsvarande tillämpning.
Måste beslut-----------sista sammanträdet.
89 §.
Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till kapitalunderstöd, i vad det
icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät
för gäld.
Hurusom pension----------- i utsökningslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931, och upphör lagen den 4 juli
1910 (nr 77) örn sjukkassor vid samma tidpunkt att gälla. Därvid skall emel
lertid iakttagas
att, därest sjukkassa eller fortsättningskassa vid nämnda tid är registrerad
enligt sistnämnda lag, denna skall fortfara att gälla för kassan, intill dess
kassan blivit registrerad enligt lagen om understödsföreningar, likväl ej längre
än till den 1 januari 1934;
att för förening, som nu nämnts, skall, där föreningen trätt i likvidation eller
försatts i konkurs medan lagen örn sjukkassor gällde för föreningen, nämnda
lag jämväl efter den 1 januari 1934 lända till efterrättelse, intill dess likvida
tionen eller konkursen avslutats;
81
att rättigheter och skyldigheter, vilka för sådan förening uppkommit medan
lagen örn sjukkassor var för föreningen gällande, skola bedömas efter nämnda
lag; dock att förening, som ej registrerats enligt lagen örn understöds
föreningar, icke må efter den 1 januari 1984 hos domstol eller annan myndighet
göra gällande sådan rättighet;
samt att förseelse mot lagen örn sjukkassor skall bedömas efter nämnda lag
även efter det lagen upphört att gälla för den förening, beträffande vars verk
samhet förseelsen blivit begången.
Där enligt vad ovan sagts lagen örn sjukkassor skall beträffande viss förening
gälla efter den 1 januari 1931. skall vidare iakttagas
att medlem i föreningen, som vinner inträde i erkänd sjukkassa, må obero
ende av vad i 9 § av lagen är stadgat kvarstå i föreningen för beredande av
allenast begravningshjälp;
att bestämmelsen i 13 § andra stycket av lagen icke må utgöra hinder för
att, därest medlem i sammanhang med utträde eller uteslutning ur föreningen
vinner inträde i erkänd sjukkassa, till denna utbetalas visst belopp av för
eningens tillgångar;
samt att beslut örn sådan ändring i föreningens stadgar, som avses i 57 §
andra stycket och tredje stycket första punkten, må anses gillt, där det å sam
manträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande och godkänts av till
synsmyndigheten; dock att vad i tredje stycket andra punkten och fjärde styc
ket av sistnämnda paragraf är stadgat skall gälla.
Vinner förening, som vid denna lags ikraftträdande är registrerad enligt
lagen örn sjukkassor, sedermera registrering såsom understödsförening, må be
slut, vilket före den 1 januari 1934 fattas om sådan ändring av stadgarna, som
erfordras för att föreningen skall kunna antagas till erkänd sjukkassa, eller om
överlåtelse av föreningens rörelse eller viss del därav å erkänd sjukkassa, anses
gillt, därest det å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande.
Är för beslutets giltighet ytterligare villkor bestämt i stadgarna eller erfordras
enligt lagen örn understödsföreningar, att beslutet gillas av tillsynsmyndig
heten, lände dock bestämmelse i sådant hänseende till efterrättelse.
Då förening, vilken är införd i sjukkasseregistret, registreras enligt lagen örn
understödsföreningar, skall föreningen avföras ur nämnda register.
Kungl. Majus proposition nr 154.
Bihang till riksdagens protokoll W30.
1 sami. 121 haft. (Nr 154.)
803 30
6
82
Kungl. Majus proposition nr 154.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majus la,gråd, den
27 februari 1.930.
Närvarande:
justi tieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,
regeringsrådet Söderwall.
Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet den 14
februari 1930, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för
det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat för
slag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om
understödsföreningar, i vad nämnda förslag skilde sig från ett genom propo
sition nr 113 till 1927 års riksdag framlagt förslag i samma ämne.
Het nu remitterade förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför
lagrådet föredragits av revisionssekreteraren Sture Petersson.
Lagrådet avgav följande yttrande:
I syfte att underlätta genomförandet av sjukkasseväsendets omorganisa
tion föreslås för övergångstiden vissa lindringar i de enligt sjukkasselagen
och understödsföreningslagen gällande villkoren för giltighet av föreningsbeslut
örn stadgeändring och örn överlåtelse av understödsförenings rörelse.
Yad angår sjukkasselagen, skulle beslut örn sådan ändring i förenings
stadgar, som avses i 57 § andra stycket och tredje stycket första punkten,
anses gilh, där det å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de
röstande och godkänts av tillsynsmyndigheten, dock med bland annat det
förbehåll, att vad i fjärde stycket av nämnda paragraf är stadgat skall gälla.
Såsom undantag från understödsföreningslagen föreslås, att under närmare
angivna förutsättningar beslut örn sådan ändring av stadgarna, som erfordras
för att föreningen skall kunna antagas till erkänd sjukkassa, eller örn över
låtelse av föreningens rörelse eller viss del därav å erkänd sjukkassa, skall
anses gilh, därest det å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av
de röstande, dock med bland annat det förbehåll, att örn för beslutets giltig
het ytterligare villkor är bestämt i stadgarna, sådan bestämmelse skall lända
till efterrättelse.
Det är, särskilt med hänsyn till avfattningen av bestämmelsen rörande
understödsföreningarna, icke fullt klart vad de nämnda förbehållen skola
innebära för det säkerligen icke ovanliga fallet, att lagens bestämmelser örn
föreningsbeslut återgivits i stadgarna. Skola övergångsbestämmelsernas
lindrigare regler då sakna giltighet, eller avse förbehållen blott att vidmakt
hålla de villkor, som stadgarna innehålla utöver de i lagen uppställda? Den
senare meningen synes icke blott vara mera följdriktig utan ock leda till
praktiskt lämpligare resultat. Lagrådet hemställer därför, att denna mening
måtte erhålla tydligt uttryck i lagtexten, vilket torde kunna ske genom en
mindre jämkning i avfattningen av förbehållet beträffande understödsför
eningarna.
Enligt 1 § lagen örn försäkringsavtal äger nämnda lag icke tillämpning å
försäkring, som meddelas av sjukkassa. Till följd av de nu föreslagna lag
ändringarna komma emellertid sjukkassorna att icke längre utgöra någon
rättsligt avskild grupp av föreningar, utan de skola ingå under begreppet
understödsförening, och enligt 9 § i förslaget äger varje understödsförening,
som uteslutande eller huvudsakligen avser att bereda sjukhjälp, i sin firma
hava ordet sjukkassa. Benämningen sjukkassa kan sålunda komma att an
vändas även för andra föreningar än de statsunderstödda erkända sjuk
kassorna. Då emellertid de skäl, varå undantaget från lagen örn försäkrings
avtal grundats, icke torde äga tillämplighet annat än i fråga örn sistnämnda
föreningar, synes riktigast, att samtidigt med de nu föreslagna lagstiftnings
åtgärderna göres den jämkningen i 1 § av nämnda lag, att ordet »sjukkassa»
utbytes mot »erkänd sjukkassa». Med avseende å de försäkringar, som under
övergångstiden intill den 1 januari 1934 komma att meddelas av sjukkassor,
vilka ännu lyda under sjukkasselagen, är en övergångsbestämmelse erfor
derlig.
I övrigt finner lagrådet intet att erinra mot det föreliggande förslaget i
de delar remissen avser.
Ur protokollet:
Hagnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
83
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i stats
rådet d Stockholms slott den 28 februari 1930.
Närvarande:
Statsministern
Lindman,
ministern för utrikes ärendena
Trygger,
statsråden
Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,
Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning' med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck dels lagrådets den 27 februari
1930 avgivna utlåtande över det den 14 februari 1930 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen elen 29 juni 1912 (nr 184)
örn understödsföreningar, dels och i statsrådsprotokollet för den 14 februari
1930 omnämnda förslag till förordning örn erkända sjukkassor och till bestäm
melser angående statsbidrag åt sjukkassor.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:
Lagrådets hemställan i fråga om övergångsbestämmelserna till det remitte
rade förslaget har föranlett en omformulering av andra punkten i dessa bestäm
melsers näst sista stycke. I samband därmed har en jämkning av redaktionell
natur vidtagits i första punkten av samma stycke.
Lagrådet har vidare anmärkt, att de föreslagna lagändringarna syntes Tiora
föranleda den jämkning a-v 1 § i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkrings
avtal, att ordet »sjukkassa» utbytes mot »erkänd sjukkassa». Denna anmärk
ning torde böra beaktas. Förslag till ändring av nämnda lagrum lärer också
senare i dag komma att anmälas av chefen för justitiedepartementet.
Beträffande förslaget till förordning om erkända sjukkassor har jag funnit
vissa redaktionella jämkningar påkallade, såvitt angår 5 och 45 §§.
I fråga om beräkningen av de för nästa budgetår erforderliga anslagen till
sjukkasseväsendets befrämjande samt till sjukkassor, som meddela moderskaps-
understöd, har motivering lämnats dels i årets statsverksproposition (femte
huvudtiteln, punkterna 21 och 22), dels ock i omförmälda statsrådsprotokoll
den 14 februari 1930 (sid. 77 i det föregående).
Föredraganden uppläser härefter dels de ändrade förslagen till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsför
eningar och till förordning örn erkända sjukkassor, dels ock omförmälda förslag
till bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Härefter hemställer föredraganden
•
ej mindre att det upplästa förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen
den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar måtte, jämlikt § 87 rege
ringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande,
än även att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
dels antaga det upplästa förslaget till förordning örn erkända
sjukkassor;
dels under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och
inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, höja det ordinarie
förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande, nu 3,500,000
kronor, med 170,000 kronor till ................. kronor 3,670,000;
dels medgiva, att för användningen av nämnda anslag skola
gälla grunder, i huvudsak överensstämmande med det upplästa
förslaget till bestämmelser i sådant hänseende;
dels och under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och
inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, till sjukkassor,
som meddela moderskapsunderstöd, för budgetåret 1930/1931 an
visa ett extra förslagsanslag av......................... kronor 210,000.
Till vad föredragande departementschefen sålunda hem
ställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma, lämnar
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 154.
85
Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
•
Bilaga till statsrådsprotokollet den 28 februari 1930.
Förslag
till
Bestämmelser angående statsbidrag ät sjukkassor.
1. Statsbidrag, som avses i förordningen om erkända sjukkassor, utgår till
envar sådan kassa dels i förhållande till antalet medlemmar i kassan dels ock
i förhållande till av kassan meddelad sjulthjälp och moderskapshjälp.
Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i efterskott efter ansökan,
dock att kassa äger efter varje kvartals slut påkalla utbetalning intill tre fjärde
delar av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å det föregående kvar
talet.
2. Statsbidrag må ej beräknas
a) för medlem av lokalsjukkassa, vilken ej tillika är medlem av central-
sjukkassa;
b) för medlem, som under någon del av det år, statsbidraget avser, varit
tillförsäkrad högre sjukpenning än sex kronor;
c) för medlem, bosatt utanför kassans eller, i fråga örn medlem av cen
tralsjukkassa vilken tillika är medlem av lokalsjukkassa, utanför sist
nämnda kassas verksamhetsområde å ort, som är belägen inom verk
samhetsområdet för annan erkänd sjukkassa;
d) för medlem som är tillförsäkrad allenast begravningshjälp.
Vad under c) stadgats äger dock ej tillämpning beträffande medlem av kassa,
som avses i 46 § i förordningen, eller beträffande medlem, som avflyttat från
kassans verksamhetsområde, så länge rätt till understöd från kassan fortfar,
eller beträffande i centralsjukkassas tjänst anställda personer, vilka tillhöra
kassan utan att vara bosatta inom dennas verksamhetsområde.
3. Statsbidrag i förhållande till antalet medlemmar (medlemsbidrag) utgår
a) till lokalsjukkassa med
75 öre för medlem, som jämlikt medgivande i 44 § i förordningen tillhör
jämväl annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassan för orten;
en krona för annan medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning; samt
en krona 50 öre för medlem i övrigt;
b) till centralsjukkassa med
en krona för indirekt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning;
en krona 50 öre för annan indirekt ansluten medlem;
två kronor för direkt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning;
samt
tre kronor för annan direkt ansluten medlem.
Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år
bidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande hela
detta år, utgår bidraget med en tolftedel för varje hel kalendermånad antagandet
under samma år varit gällande och skall, därest antagandet under året åter-
Kungl. Maj:ts proposition nr 154.
87
kallats eller eljest upphört, antalet medlemmar beräknas efter förhållandet sista
dagen i kalendermånaden näst före den, varunder antagandet upphört. Har lokal
sjukkassa under loppet av ett kalenderår bildats av anledning som i 19 § i för
ordningen sägs, skall oavsett vad nu stadgats medlemsbidrag för året till denna
kassa utgå med belopp som örn kassan hela året varit antagen till erkänd sjuk
kassa.
4. För varje dag erkänd sjukkassa, under tid då antagandet varit gällande,
i enlighet med bestämmelserna i förordningen örn erkända sjukkassor utgivit
sjukpenning eller moderskapspenning örn minst en krona eller bekostat sjuk
husvård eller vård å förlossningshem, utgår statsbidrag (sjukdagsbidrag,
nwderskapshjälpsbidrag) med 50 öre. För dag, då sjukpenning eller moderskaps-
penning utgått jämväl från annan erkänd sjukkassa, utgör dock statsbidraget
till varje kassa allenast 25 öre.
Statsbidrag som nu sagts må dock ej beräknas för dag, då medlem
a) uppburit ersättning enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete eller
lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller enligt gällande bestäm
melser örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänst
göring eller
b) eljest av allmänna medel åtnjutit avlöning eller annan ersättning med
minst en krona.
Sjukdagsbidrag må ej heller beräknas för längre tid än tre år för varje sam
manhängande sjuklighetstillstånd. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio
dagar från den sista dag, för vilken sjukdagsbidrag utgått, räknas härvid som
omedelbar fortsättning av det tidigare sjuklighetstillståndet.
5. För understöd, som av erkänd sjukkassa, under tid då antagandet varit
gällande, jämlikt nyssnämnda förordning meddelats i form av ersättning för
medlems utgifter till läkarvård, som i 21 § första stycket av förordningen sägs,
så ock till annan läkarvård, läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjuk
vårdande åtgärder, utgår, under förutsättning att understödet från kassan mot
svarat i fråga örn läkarvård högst två tredjedelar och i övrigt högst hälften av
kostnaderna för ändamålet, statsbidrag (sjukvårdsbidrag) med hälften av det
utgivna understödet. Därest i visst fall med hänsyn till understödets art större
svårigheter möta för kassa att begränsa understödet på sätt nyss sagts eller
därest annat särskilt skäl därtill föranleder, äger tillsynsmyndigheten medgiva,
att sjukvårdsbidrag må utgå, ändå att sådan begränsning av understödet ej
iakttagits, och skall i dylikt fall bidraget utgå med en tredjedel av det utgivna
understödet.
Sjukvårdsbidrag må utgå med högst tre kronor eller, då vård som i första
stycket sägs lämnats jämväl åt medlems barn under femton år, högst fyra
kronor årligen för varje medlem som tillförsäkrats understöd av angivet slag.
Beträffande medlemmar, som äro bosatta i Norrbottens, Västerbottens, Väster
norrlands eller Jämtlands läns landstingsområde, äger tillsyns in y n d i gh e te n
medgiva, att sjukvårdsbidrag må utgå med högst fyra eller, då vård lämnats
jämväl åt medlems barn under femton år, högst fem kronor årligen.
Sjukvårdsbidrag utbetalas, där ej enligt övergångsbestämmelserna till för-
88
ordningen lokalsjukkassa ensam skall svara för de med bidraget avsedda kost
naderna, för varje centralsjukkasseområde till centralsjukkassan. Denna har
att till var och en av de särskilda lokalsjukkassorna överlämna ett belopp, mot
svarande hälften eller, i fall som avses i första stycket sista punkten, en tredje
del av de understödskostnader, som jämlikt 28 § i förordningen stannat å kassan.
Har tillsynsmyndigheten, på sätt i 20 § andra stycket i förordningen sägs,
medgivit sjukkassa att i stället för där angiven ersättning för utgifter till läkar
vård meddela annan sjukhjälp, som ej är sjukpenning, äger tillsynsmyndigheten
bestämma, till vilket belopp statsbidrag i förhållande till sådan sjukhjälp må
utgå, dock att dylikt statsbidrag ej må motsvara iner än en krona 50 öre årligen
för varje sådan hjälp tillförsäkrad medlem. Huru statsbidrag som nu sagts
skall fördelas mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa, bestämmes av till
synsmyndigheten.
Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år
statsbidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande
under hela detta år, skall beträffande det belopp, varmed statsbidrag som nu
sagts må högst utgå, vad här ovan i punkt 3 för sådant fall stadgas äga mot
svarande tillämpning.
G. Meddelar centralsjukkassa vid barnsbörd understöd i form av ersättning
för barnmorskehjälp enligt vederbörligen fastställd taxa, utgår statsbidrag med
hälften av vad kassan under tid, då antagandet varit gällande, i sådant hän
seende utgivit.
7. Till förening, som är eller varit registrerad enligt lagen den 4 juli 1910
örn sjukkassor, må statsbidrag enligt hittills gällande grunder utgå till och
med för det år, då lagen upphörde att äga tillämpning å föreningen.
Har nämnda lag under loppet av ett kalenderår upphört att äga till-
lämpning å sådan förening, må denna tilldelas statsbidrag enligt nyss angivna
grunder, beräknat för tid dessförinnan, och skall därvid antalet medlemmar be
räknas efter förhållandet sista dagen i kalendermånaden näst före den, då lagen
upphörde att äga tillämpning å föreningen.
Tillsynsmyndigheten äger ock där så prövas skäligt medgiva, att förening,
vilken då förordningen om erkända sjukkassor träder i kraft är registrerad
enligt lagen örn sjukkassor och sedermera registreras såsom understödsförening
utan att i samband därmed antagas till erkänd sjukkassa, tilldelas statsbidrag
enligt i första stycket angivna grunder.
Statsbidrag som ovan avses må icke utgå för medlem, vilken tillika är medlem
av erkänd sjukkassa.
Kungl. Majda proposition nr 154.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930.