5

ej sättas lägre än till sex års sammanlagda ränta, beräknat efter den ränta,

som var i kronans räkenskaper hemmanet påförd, eller räntans kronovärde,

men väl högre efter hemmanets belägenhet och godhet samt andra förmå­

ner. Rätten att skatteköpa var principiellt tillerkänd åbon med undantag

endast för de fall, att hemmanet antingen vore omistligt för bruk eller

bergverk eller ock utgjorde augmentshemman, som lände rusthåll till styrka,

då i förra fallet bruksägaren och i senare fallet rusthållaren ägde företrä­

desrätt till skatteköpet. Vad särskilt angår skatteköpeskillingen, påbjöds

genom kungl, brev den 18 juni 1754, att, då kronans rätt till skattevär-

deringar icke alltid tillbörligen iakttagits, vederbörande vid skattevärderin-

gen å kronolägenheter alltid skulle därmed nagelfara och enligt 1723 års

förordning om skatteköp efter egendomens egentliga och rätta värde så

proportionera och utsätta köpeskillingen därå, att kronan finge fullt gen-

fullo. Härför skulle värderingsmännen vara Kungl. Majit och rikets stän­

der ansvariga. Den utveckling, som härefter följde, visade emellertid, att

föreskriften i 1754 års brev att vid skatteköpen noga iakttaga kronans rätt

beträffande skatteköpeskillingens belopp icke upprätthölls. Också stadgades

genom beslut vid 1770 års riksdag vissa inskränkningar i skatteköpsrätten,

varefter genom kungl, brev den 28 september 1773 förordnades, att med

alla skatteköp skulle tillsvidare innehållas. Emellertid blev genom den i

samband med Förenings- och säkerhetsakten utfärdade förordningen

den 21 februari 1789 skatteköpsförordningen av år 1723 till alla delar

återupplivad. Vid 1792 års riksdag anhöll allmogen, att kronoliem-

mans åbor i allmänhet måtte tillåtas att köpa sina hemman till

skatte utan föregående värdering och annan omgång, än att de erlade åtta

års ränta efter kronovärde. I brev den 10 oktober 1793, kungjort av kam­

markollegium den 29 i samma månad, meddelade Kungl. Majit, att Kungl.

Majit vid övervägande av denna ansökning funnit, att, ehuru genom själva

skatteköpsförordningen och kungl, brevet den 18 juni 1754 vore påbjudet,

att värderingarna borde så verkställas, att kronan för lägenheten finge fulla

värdet, erfarenheten dock visat, att sådant aldrig skett eller annorlunda

kunde ske, än att antingen lägenheten försåldes på auktion till den mest­

bjudande eller ock därför betaltes vad skattehemman man och man emellan

gällde. Kungl. Majit hade likväl icke desto mindre velat förunna allmo­

gen befrielse från de dittills brukliga och med många omgångar, tidsspil­

lan, kostnader och besvär förknippade skattevärderingarna samt medgiva,

att allmogen därefter icke skulle mera utgiva, än vad den dittills betalt

uti köpeskilling och andra därifrån oskiljaktiga omkostnader såsom vär-

deringsmännens förplägning, skjutsande och betalande, tingsbevisets lösande

och försummade dagsverken. Då dessa kostnader tillika med själva löse-

skillingen hade funnits överhuvud minst gå till tio års kronovärderings-

räntor, medgåve Kungl. Majit alltså, att dessa skulle bliva lösningspriset,

dock på det sätt, att å ena sidan landshövdingen, ifall han funne en eller

annan lägenhet vara mera värd, skulle låta anställa värdering dära till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Gällande be

stämmelser

orri stadgad

åborätt.

bevakande av kronans rätt och, å den andra sidan, att dem av allmogen,

som trodde förenämnda lösningspris vara för dyrt, skulle vara obetaget att

på det förr vanliga sättet genom värdering förvärva skatterättigheten.

Tidigare eller genom förordningen den 22 september 1756, återupplivad ge­

nom § 4 i förordningen den 24 januari 1790, hade beträffande kronorust­

håll skatteköpeskillingen bestämts till allenast sex års kronovärderingsrän-

tor utan någon värdering.

Genom kungörelsen den 15 december 1848 angående förändring uti hit­

tills gällande stadganden i avseende å sättet för vinnande av skattemanna-

rätt till hemman och lägenheter av krononatur förordnades slutligen, att

skattemannarätt icke allenast till kronorusthåll, säterier och bergsmanshem­

man utan ock till sådana under åborätt upplåtna kronohemman och lägenheter,

vilkas åbor av Kungl. Maj:ts befallningshavande antagas och som enligt

dittills gällande föreskrifter emot till staten ingående avgift kunde till

skatte köpas, därefter finge utan föregående värdering eller annan omgång

än erläggande av den efter grundräntans kronovärde bestämda köpeskillin­

gen erhållas av den person, som därå innehade lagligen befästad besittnings­

rätt eller prövades vara därtill berättigad. 1848 års kungörelse innehåller

därjämte stadganden angående proceduren vid skatteköp m. m. och lämnar

jämte 1723 års förordning de ännu gällande huvudföreskrifterna örn

skatteköp.

I avseende å skattläggning av rekognitionsskogar och skatteköp av där­

vid uppkomna hemman, s. k. rekognitionsskogshemman, hade jämlikt beslut

vid 1809 års riksdag utförliga föreskrifter lämnats i kungörelsen den 4

februari 1811 angående användande av de till bergverken och bruken upp­

låtna rekognitionsskogarna.

Beträffande skatteomföring av krononybyggen i de norrländska länen

gälla särskilda bestämmelser, enligt vilka nybyggena efter odlings- och ny­

byggnadsskyldighetens fullgörande omföras till skatte utan lösen.

Med det i författningarna omnämnda kronovärdet avses de i den ursprung­

liga grundräntan ingående naturapersedlarnas värde, sådant detta genom

ständernas biavsked den 26 juni 1621 samt kungl, mandatet till 1622 års

riksdag bestämts i daler silvermynt. En daler silvermynt räknas i nutida

mynt lika med 50 öre.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

1848 års kungörelse örn skatteköp är, såsom nyss nämnts, tillämplig å

kronorusthåll, säterier, bergsmanshemman samt sådana under åborätt upp­

låtna kronohemman och lägenheter, vilkas åbor av länsstyrelsen antagas.

Jag vill emellertid här anmärka, att samtliga kronorusthåll och kronobergs-

manshemman redan skatteköpts och att av säterierna allenast ett ännu redo­

visas bland kronoegendomar under enskild disposition'.

A ifrågavarande säteri - mantal Botten nr 1 i Regna socken av Östergötlands län)

har emellertid lagfart beviljats, första gången den 12 mars 1889, och med avseende å denna

fastighet torde förutsättningarna för tjuguårig hävd föreligga.

7

De fastigheter, å vilka 1848 års kungörelse är tillämplig, innehavas un­

der ärftlig besittningsrätt, s. k. stadgad åborätt. För ett klarläggande av

de nu till behandling föreliggande spörsmålen torde det vara erforderligt

att i korthet redogöra för jämväl bestämmelserna om förvärv och upp­

hörande av åborätt ävensom angående abons rättigheter och skyldigheter

under tiden för åborättens bestånd. Med hänsyn till vad jag nyss anfört

rörande det nuvarande tillämpningsområdet för 1848 års kungörelse torde

denna redogörelse kunna begränsas till att avse allenast allmänna krono­

hemman och lägenheter.

De huvudsakliga stadgandena rörande dylika kronoegendomar återfinnas

i förordningen den 21 februari 1789 och kungl, hrevet den 5 februari 1808

samt kammarkollegii därpå grundade kungörelse den 29 sistnämnda manad

ävensom kungörelsen den 8 maj 1863.

Genom 1789 års förordning tillförsäkrades alla åbor på kronohemman att,

så länge de till hus och jord väl och försvarligen hävdade sina åboende

hemman, de och deras barn skulle därå odrivna sitta man efter man i den

ordning, som särskilt stadgats; och skulle en sådan åbo framför andra äga

företrädesrätt att sitt åboende hemman till skatte köpa. Enligt 1808 års

kungörelse skall den bonde, som beflitar sig att väl hävda det kronohem­

man, varå han blivit till åbo antagen, för sig och sina barn och efterkom­

mande njuta den säkerhet, att han och de allt framgent vid hemmanet

varda bibehållna och orubbade. Vid åbons frånfälle äger hans äldste son

företrädesrätt till åboskapet, där han ej innehar annat eget eller kronohem-

mans bruk på särskilt ställe. Är äldste sonen död, skola dennes barn efter

vanlig successionsordning hava samma rätt som sin fader och således före­

träde framför dennes yngre syskon. Endast i fall äldste sonen dött utan

att lämna barn efter sig, övergår åborätten till den efter åldern honom när­

mast varande brodern eller hans barn och sa vidare, sa länge några söner

efter den avgångne åbon finnas. Därefter och i fall söner eller deras barn

ej äro till, förhålles på samma sätt mellan döttrarna, så att det äldsta bar­

net inom varje kön alltid äger företrädesrätt framför yngre syskon av sam­

ma kön. Efterlevande make, som kommit till hemmanet genom giftermål

med den avlidne, får behålla hemmanet, så länge han eller hon är ogift,

dock utan rätt att lösa detsamma till skatte, den avlidnes arvingar till

förfång. Efterlämnar åbo flera barn, må hemmanet, om det sådant tål,

klyvas i två eller flera delar och varje sådan del förses med åbo.

Den till åboskapet berättigade inrymmes i hemmanet efter föregången

prövning av länsstyrelsen.

Åborätten kan överlåtas jämväl till annan än den, som enligt nu angivna

bestämmelser är därtill närmast berättigad. Enligt 1808 års författning

var härvid den, som jämlikt de i författningen angivna grunderna vid

åbons död hade företrädesrätt till åboskapet, berättigad att inom viss tid

övertaga hemmanet utan att därför behöva utgiva lösen till den som

förvärvat besittningsrätten. Genom 1863 års kungörelse vidtogs här-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

°

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

utinnan den viktiga förändringen, att företrädesrätt att i dylikt fall övertaga

hemmanet icke skulle tillkomma härmare skyldeman till den förre åbon än

syskonbarn och dem, som vore i lika led med dessa, varjämte företrädes­

rätten gjordes beroende av erläggande av den vid överlåtelsen betingade löse-

skillingen. Den, till vilken åborätten överlåtits, skall vid anmälan därom till

länsstyrelsen uppgiva och med företeende av överlåtelsehandlingen styrka

beloppet av den löseskilling, som för överlåtelsen kan vara betingad. För

att lämna de till åborätten berättigade tillfälle att anmäla sig skall genom

länsstyrelsens försorg kungörelse, vilken skall innehålla uppgift om löse-

skillingen, utfärdas och uppläsas i häradets kyrkor med föreläggande för

dem, som tro sig äga bättre rätt till hemmanet, att inom natt och år

från uppläsandet hos länsstyrelsen anmäla och fulltyga sin rätt samt

därvid nedsätta löseskillingen ävensom ställa borgen för den ersättning,

som for nödig och nyttig å egendomen under tiden nedlagd förbättring kan

varda avträdaren tillerkänd. Efter utgången av nämnda tid är varje rätt

till klander utesluten. Enligt praxis lärer numera i regel samma kun­

görelseförfarande tillämpas även i andra fall än då åborätten överlåtits.

Enligt särskilda av högsta domstolen meddelade domar har åborätt till

kronohemman ansetts kunna utmätas och till följd därav ingå i åbons

konkurs.

I fråga om förverkande av åborätten till följd av vanhävd gäller vad i

16 kap. 4 § jordabalken sägs angående landbo jämte Kungl. Maj:ts förklaring

i brev den 8 augusti 1750. Något fall, där åborätten med tillämpning av be­

rörda föreskrifter förverkats, lärer emellertid, vad allmänna kronohemman

och lägenheter angår, icke under senare tider hava inträffat.

Därest åbon icke efterlämnade några bröstarvingar och ej heller förord­

nat örn åborätten, skulle enligt tidigare bestämmelser hemmanet ånyo upplåtas

under åborätt. Genom kungl, brev den 9 november 1849 förordnades emeller­

tid, att i sådant fall frågan örn det åbolediga hemmanets disponerande skulle

underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Tvist örn företrädesrätt till åboskap å kronohemman avgöres av länssty­

relsen. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos kammarkollegium, från

vilken myndighet talan fullföljes hos Kungl. Majit i regeringsrätten. Fråga,

huruvida åborätt är förverkad eller eljest bör upphöra, tillkommer däremot

allmän domstols prövning.

Kronoåbos rätt till hemmanet består i rätt att bruka jorden och tillgodo­

njuta dess avkastning. Beträffande inägojorden gäller denna rätt utan in­

skränkning. Å andra sidan har åbon skyldighet att hålla hemmanet vid

makt och att väl bruka åker och äng, varjämte han har underhålls- och

nybyggnadsskyldighet beträffande hemmanets hus.

I överensstämmelse med nu angivna allmänna grundsats har åbo genom ut­

tryckliga lagstadganden i olika hänseenden likställts med ägare. Sålunda äger

kronoåbo på grund av 1 kap. 17 § lagen örn delning av jord på landet samma

ratt att framställa och biträda yrkande om laga skifte eller att påfordra äldre

9

delnings bestånd, som enligt sagda lag tillkommer ägare av jord inom skiftes­

lag. Enligt 6 § lagen den 8 november 1912 örn rätt till jakt har åbo jakt­

rätt å fastighetens ägor. Likaså äger han nyttja det fiske, som hör till

fastigheten. Enligt 31 § 1 mom. lagen den 30 juni 1913 örn gemensam-

hetsfiske är åbo i avseende å tillämpningen av nämnda lag att anse såsom

ägare av fastigheten. I fråga örn jordägarandel i gruva är åbo, jämlikt 17 §

gruvstadgan, likställd med enskild ägare av fastighet. Även i avseende å

de rättigheter och skyldigheter, som enligt vattenlagen äro förenade med

äganderätten till fast egendom, är åbon jämlikt 14 kap. 2 § nämnda lag

likställd med ägare.

Vad angår åbons rätt till skogen å hemmanet stadgas i § 34 förordningen

den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i

riket, att skog å kronohemman och lägenheter, som innehavas under stadgad

åborätt, må, därest icke för något fall särskilda medgivanden och föreskrifter

annat förmå, i allmänhet endast till husbehov av åbon användas. Dock

äger, när skäl därtill förefinnas, länsstyrelsen på ansökning av åbon med­

giva honom rätt att under behörigt iakttagande av den hushållningsplan,

som för skogen kan varda fastställd, densamma även till avsalu begagna.

Enligt kap. VII av samma förordning äro ek och storverksträd å dylika

hemman i viss utsträckning förbehållna kronan. Till frågan örn innebörden

av stadgandena rörande åbons rätt till skog skall jag längre fram återkomma.

Med avseende å husesyn å kronohemman under stadgad åborätt äro be­

stämmelserna i 27 kap. byggningabalken ännu gällande; dock är enligt

förordning den 12 maj 1892 tiden för hållande av syn bestämd till vart

femte år. Enligt vad jag inhämtat torde emellertid syn å åbohemman såsom

regel numera icke förekomma.

Grundskatternas avskrivning — jämlikt kungörelsen den 5 juni 1885 och

lagen den 2 december 1892 — omfattade jämväl ränta och kronotionde å de

kron oegendomar, som kunna till skatte köpas, ehuru dessa avgälder till sin

uppkomst utgjorde avrad för brukande av annans jord och icke skatt i

egentlig mening. Efter grundskatteavskrivningen åtnjuter kronan icke någon

avkomst av ifrågavarande egendomar.

Från olika utgångspunkter hava vid skilda tillfällen förslag framställts

örn revision av gällande bestämmelser örn skatteköp. Då vad härvid före­

kommit torde i viss mån kunna tjäna till belysning av de föreliggande spörs­

målen, anhåller jag att få lämna en kort redogörelse för de härutinnan

framkomna förslagen och deras behandling.

De tidigare förslagen örn ändring i skatteköpsförfarandet gingo ut på av­

skrivning av återstående köpeskillingar för hemman och lägenheter, som

finge till skatte köpas, samt beredande av skatterätt till desamma utan lösen.

Redan de för behandling av frågan örn beskattningsväsendets samt uppbörds-

och redogörelseverkets förenkling utsedda kommitterade — den s. k. skatte-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Förslag orri

beredande av

skattemanna-

rätt till kro­

nojord utan

lösen.

Skatte förenk-

lingskom-

mittén den 30

april 1847.

10

förenklingskommittén — framställde i sitt den 30 april 1847 avgivna be­

tänkande förslag i sådant syfte. I denna del anförde kommittén bland annat

följande.

Sedan staten tid efter annan åt kronojordens innehavare medgivit utvid­

gade rättigheter, vore förhållandet sådant, att innehavarna av rusthåll, be­

rustade säterier och bergsmanshemman redan hade så fri dispositionsrätt,

att de vöre i det närmaste jämförliga med skattehemman allenast att de

icke finge köpas och säljas på fullt lika sätt som de senare, samt att i av­

seende å övriga kronohemman huvudsakligen annan skiljaktighet icke ägde

rum än att besittningsrätten vid åboledighet överginge till äldste sonen

eller den arvinge, som annars efter vissa stadgade grunder vore därtill när­

mast berättigad och vilken även, örn åbon till annan person avstode åbo-

rätten, ägde att hemmanet utan lösen tillträda, varigenom dylika hemman

utgjorde en art fideikommisser. Under sådana omständigheter måste det

höra till sällsynta undantag, örn ett dylikt hemman återfölle till statens fria

disposition, särdeles vid sådan period då behov av dess användande för sta­

tens räkning möjligen kunde inträffa, emedan i annat fall detsamma borde

med en ny åbo förses. Vid övervägande av allt detta vore det uppenbart,

att statens så kallade jordäganderätt till ifrågavarande kronohemman vore

en benämning, som saknade all egentlig betydelse, samt att, då krononaturen

icke medförde någon högre skattskyldighet, än örn sådant hemman vore

skatte, staten av nämnda rätt icke ägde annan fördel än att åtnjuta lösen,

därest åbo ville förvärva skattemannarätt. Då innehavarna av kronojorden

svårligen kunde åläggas att lösa densamma till skatte, utan sådant måste

vara till deras fria vilja överlämnat, kunde skattelösen därefter som dittills

endast efter hand komma att inflyta och således blott beräknas såsom en

årlig inkomst. Denna inkomst hade i medeltal icke uppgått till mera än

5,843 riksdaler 24 skillingar 3 runstycken, varuti likväl tillika inbegrepes

lösen för de under denna tid till skatte försålda andelar av rekognitions-

skogar och kronoallmänningar, så att skattelösen för äldre kronohemman,

varom fråga vore, vida understege nämnda belopp, varjämte borde erinras,

att denna inkomst förminskades och slutligen upphörde i den mån krono-

hemmanen bleve till skatte lösta.

Efter att hava erinrat, att därest kronohemmanen genast erliölle skatte-

natur staten kunde påräkna åtskilliga inkomster av charta sigillata, enär

avhandlingar örn överlåtelse av åborätt endast charterades till hälften emot

köpebrev samt fastebrev och inteckningar icke för kronohemman ifråga-

komme, likasom deras värde ej kunde i bouppteckningar beräknas, vari­

genom däremot svarande chartering icke bleve av nöden, anförde kommittén

bland annat följande.

Däremot medförde bibehållandet av statens jordäganderätt till kronohem­

manen flera, ganska väsentliga olägenheter och även uppoffringar å statens

sida, i vilket avseende kunde anmärkas: att kronobetjäningen nödgades icke

blott varje tredje år utan även vid varje åboombyte anställa syn å dessa

hemman, i förra fallet utan all ersättning, vilket för nämnde i allmänhet

illa lönade tjänstemän utgjorde ett betungande onus; att vid tvister, som

rörde dylik egendom, särskilda kronoombud måste förordnas, vilket ej sällan

orsakade utgifter för staten; samt att alla frågor örn åboombyten skulle av

Kungl. Maj:ts befallningshavande handläggas och ofta vidare dragas under

kammarkollegii och Kungl. Maj:ts prövning. Det vore emellertid efter kom­

mitténs åsikt en icke ringa fördel, örn alla dessa bestyr och den betydliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

11

mängd göromål, som utan något gagn för det allmänna därigenom till­

skyndades tjänstemän och auktoriteter, kunde upphöra, och, då fråga vore

örn tillvägabringande av möjligaste enkelhet i förvaltningen, skulle denna

förändring därtill mycket bidraga, vadan dess vidtagande, ensamt ur denna

synpunkt, hade stora skäl för sig, även örn sådant vore med någon upp­

offring förenat.

Kommittén föreslog, att kronorusthåll, säterier och bergsmanshemman

samt andra sådana under åborätt upplåtna kronohemman och lägenheter,

vilkas åbor av Kungl. Maj:ts befallningshavande antoges och som, enligt

dittills gällande stadganden, emot till staten ingående avgift, kunde till

skatte köpas, och varvid således icke avsåges de hemman, som av särskilda

verk och inrättningar eller fromma stiftelser på ett eller annat sätt dispo­

nerades, skulle utan lösen erhålla kronoskatte natur, under iakttagande att

denna skattemannarätt för varje egendom tillfölle den person, som inne­

hade lagligen befästad besittningsrätt eller prövades vara därtill berät­

tigad.

Vad kommittén i denna del föreslagit upptogs icke av Kungl. Majit i den

för 1848 års riksdag framlagda propositionen örn beskattningsväsendets för­

enkling. För underlättande av skatteköp framlades i stället i samma pro­

position vissa förslag, vilka av riksdagen godkändes och föranledde utfärdandet

av den förut omförmälda kungörelsen av den 15 december 1848.

I ett den 8 januari 1869 avgivet utlåtande angående den s. k. administra­

tiva domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänse­

enden återupptog kammarkollegium skatteförenklingskommitténs nyss om­

förmälda förslag.

Efter att hava framhållit, att alla de skäl, kommittén till stöd för för­

slaget anfört, enligt kollegii åsikt fortfarande ägde sin fulla giltighet, utan

annan ändring än att i den mån skatteköp försiggått, de med tillsynen och

vården av kronoliemmanen förenade göromål och bestyr avtagit i mängd,

anmärkte kollegium, hurusom det icke kunde annat än fästa uppmärksamhet,

att försäljning av lägenheterna dittills skett i den låga proportion emot

hemmanen, att, under det nära fyra femtedelar av de senare föryttrats, icke

en tredjedel av de förra funnit avnämare. En av anledningarna till detta

förhållande ansåge kollegium utan allt tvivel vara den, att vid hållna jord-

ran nsn ku in gar flera bland dessa lägenheter icke kunnat å marken utvisas

samt blivit, då vid anställd vederbörlig undersökning de ej heller kunnat

igenfinnas, ur jordaboken avförda, utan att kollegium nu vore i tillfälle

uppgiva antalet på dessa lägenheter. För många andra, vilka lika litet

vore till belägenhet och gränser kända, hade det oaktat och ehuru någon

åbo icke på långliga tider därå antagits, skatterna likväl i behörig ordning

blivit redovisade, till följd varav berörda lägenheter nu i jordeboken kvar-

stode. Huru det lyckats indriva alla de särskilda skattebeloppen, eller örn

icke uppbördsmännen av egna medel inbetalt ett eller annat däribland,

kunde kollegium icke uppgiva, men ansåge det vara otvivelaktigt, att i

många fall, då någon sägen varit gängse därom, att lägenheten blivit inlagd

inom ett eller annat hemmans område, hemmansägaren hellre än att vid­

kännas det besvär och de understundom icke obetydliga utgifter, som skulle

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

1848 års

riksdag.

Kammarkolle­

gium den 8

januari 1869.

12

Kungl. Majlis proposition Nr 246.

föranledas av en närmare undersökning örn förhållandet, underkastat sig att

årligen betala även lägenhetens vanligtvis ringa skatt. Att en i förenämnda

belägenhet stadd hemmansägare, i saknad som han vore av varje slags åt­

komsthandling, skulle anse mödan värt att till skatteköp sig anmäla eller

vilja vidkännas omgången och kostnaden därför, finge ingalunda förutsättas.

Och trodde sig kollegium sålunda hava givit fullgiltiga skäl för antagandet,

att de köpeskillingsbelopp, som blivit beräknade, icke, åtminstone vad lägen­

heterna beträffade, skulle fullständigt inflyta, och lika säkert vore, att vad

för dem likasom för hemmanen inginge komme att endast småningom in­

flyta och med belopp, som med åren förminskades. — Bn ibland de om­

ständigheter, vilka fördröjde skatteköpen, funne sig kollegium nu desto

mindre böra förbigå, som densamma även i övrigt visat sig medföra be­

klagansvärda och för enskilde förlustbringande verkningar, de där icke

vidare skulle uppstå, därest det förevarande förslaget bleve antaget. Denna

skatteköpen fördröjande omständighet vore, att ett ej ringa antal kronoåbor

trodde sig med full äganderätt redan innehava de hemman och lägenheter,

som de brukade och besutte. Denna deras övertygelse kunde i viss mån

vara ursäktlig. Den grundade sig på kännedomen därav, att lagfart på

kronojord icke finge av domstol beviljas, och tillförsikten därpå att de uppbud

och de fastebrev, som för dem och deras fångesman ofta i flera led blivit

av domstolar meddelade, innefattade örn jordens rätta natur ett fullständigt

bevis, vida säkrare och tillförlitligare än det, som skulle kunna erhållas av

kronans jordeböcker, vilka, såsom tillförene aldrig underkastade en allvarlig

och genomförd granskning, kunde i detta hänseende vara och vid närmare

undersökning ej sällan befunnits oriktiga. Följder av dylika misstag örn

jordnaturen hade varit, att rättegångar uppstått och genom instanserna full­

följts därom, huruvida köpslut örn hemman, å vilka, såsom skatte, säljaren

erhållit oklandrad lagfart, skulle, efter det egendomens rätta natur av krono

blivit uppdagad, vara för köparen förbindande eller icke, ävensom att fordrings­

ägare, vilka, då fastebrev blivit uppvisat, ansett sig trygga i avseende å hem­

manets skattenatur och därför icke tvekat att antaga däruti erbjuden inteck­

ning såsom full säkerhet för lämnad försträckning, sedermera, när misstaget

blivit upplyst, funnit inteckningen utan allt värde. I övrigt komme enligt

kollegii åsikt genom förenämnda kronoegendomars samtidiga förvandling till

skatte att vinnas den fördel, att dessa egendomar i de då för hela riket

under arbete varande jordeböcker kunde under sin nya titel omföras.

På grund av vad sålunda blivit i ämnet anfört hemställde kollegium,

att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga förslag av enahanda inne­

börd som det av skatteförenklingskommittén på sin tid framställda.

¹⁸⁷⁰

^{års riks-} Med anledning av vad kollegium sålunda anfört föreslog Kungl. Majit i

dag- proposition nr 20 till 1870 års riksdag att med upphävande av kungörelsen

den 15 december 1848 måtte förordnasi

l:o) att skattemannarätt icke allenast till kronorusthåll, säterier och bergs­

manshemman utan ock till andra sådana under åborätt upplåtna, kronan

tillhöriga hemman och lägenheter, vilkas åbor av Kungl. Majits befallnings-

havande antoges och som enligt dittills gällande föreskrifter emot till stats­

verket ingående avgift kunde till skatte köpas, skulle utan erläggande av

särskild köpeskilling eller annan avgift, tillkomma den person, som därå

vid den tid, då denna förändring vidtoge, innehade lagligen befästad, med

skatteköpsrätt förenad besittning eller prövades vara därtill berättigad;

samt

2;o) att, efter behörig utredning angående innehavarens besittningsrätt

och när densamma funnits vara ostridig och av beskaffenhet att, enligt dit­

tills gällande stadganden, skatteköpsrätt därmed varit förenad, Kungl. Martts

befallningsliavande skulle hava att förordna örn nämnda hemmans och lägen­

heters omföring i jordaboken ifrån krono till skatte och därom hos kammar­

kollegium göra anmälan; därvid Kungl. Maj:ts befallningshavandes resolu­

tion i ämnet, vilken skulle skrivas på stämplat papper och beläggas med

lösen såsom för resolutioner i allmänhet vore stadgat, bomme att utgöra

den handling, varmed skattemannarätten bestyrktes.

Kungl. Maj:ts förslag vann emellertid icke riksdagens bifall. I skrivelse

den 10 maj 1870, nr 49, anförde riksdagen härom bland annat följande.

Vid behandling av detta ärende hade riksdagen visserligen å ena sidan

funnit, att den föreslagna åtgärden onekligen skulle i sin mån bidraga till

en önskvärd förenkling av förvaltningen och det särdeles invecklade kameial-

väsendet, samt att denna fördel skulle vinnas utan någon avsevärd upp­

offring från det allmänna. Men å andra sidan syntes enligt riksdagens

tanke icke utan skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke samma mål inom

en icke alltför avlägsen framtid kunde vinnas utan vidtagande av någon

sådan åtgärd, som Kungl. Maj:t föreslagit. Då skatteköpen under gällande

lagstiftning visat sig ganska skyndsamt fortgå, hade det synts riksdagen

icke vara av verkligt behov påkallat att däri för det dåvarande vidtaga

någon förändring, helst skatteköpens vidare fortgående syntes kunna i

väsentlig mån påskyndas, därigenom att sådana förteckningar över krono­

hemman och lägenheter, som i kungörelsen den 15 december 1848 omför,

mäldes, icke blott för en gång utan åtminstone vart annat år upplästes från

predikstolarna i socknekyrkorna och ansloges vid tingsställena, genom vilken

åtgärd dessutom skulle förebyggas sådana misstag i avseende å hemmanens

och lägenheternas natur, som, enligt vad i propositionen omförmäldes, på

flera ställen förelupit. I anslutning härtill anhöll riksdagen, att Kungl.

Maj:t täcktes anbefalla, att sådana förteckningar över till skatte icke lösta

kronohemman och lägenheter, som i kungörelsen den 15 december 1848 om­

förmäldes, måtte åtminstone vart annat år uppläsas från predikstolarna i

de socknars kyrkor, där hemmanen eller lägenheterna vore belägna, och vid

tingsställena anslås.

Med anledning härav förständigades genom kungl, cirkulär den 19 augusti

Kungl, jrku-

1870 länsstyrelserna att låta, tills vidare och intill dess annorlunda kunde

augusti 1870.

varda förordna!, vart annat år särskilt för varje socken och tingslag upp­

rätta förteckningar å alla hemman och lägenheter, som, ehuru av beskaffen­

het att kunna till skatte köpas, ännu icke blivit till skatte omförda, för att

uppläsas i kyrkorna och anslås vid tingsställena.

Förslaget om omförande till skatte utan lösen av ifrågavarande hemman 1872 riks-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

13

14

och lägenheter upptogs ånyo i en vid 1872 års riksdag väckt motion men

föranledde ej heller vid detta tillfälle någon riksdagens åtgärd.

1905

^{års riks-} Vid 1905 års riksdag yrkades i en inom andra kammaren väckt motion,

att den återstående skatteköpeskillingen skulle avskrivas för alla de hemman

och lägenheter, som finge till skatte lösas. Motionen avstyrktes av stats­

utskottet och föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

skrivelse”6!!S Jämväl vid 1906 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion i

19 maj ¹⁹⁰⁶. enahanda syfte. I anledning härav anhöll riksdagen i skrivelse den 19 maj

1906, nr 133, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida

sådana under åborätt upplåtna kronan tillhöriga hemman och lägenheter,

som kunde till skatte lösas, kunde få utan erläggande av särskild köpeskilling

eller annan avgäld förvärvas av den person, som därå innehade med skatte-

köpsrätt förenad besittning eller prövades vara därtill berättigad, samt seder­

mera i jordeboken omföras från krono till skatte, ävensom till riksdagen

inkomma med det förslag, en sådan utredning kunde föranleda. Därvid

anförde riksdagen, bland annat, att då ett efterskänkande av de obetydliga

skatteköpeskillingarna för dessa hemman och lägenheter antagligen komme

att uppvägas av stämpelavgifterna å köpebreven samt andra ifrågavarande

fastigheter rörande handlingar och sålunda icke medföra någon eller i allt

fall icke någon avsevärd förlust för statsverket, riksdagen funne anledning

föreligga att föranstalta örn utredning, huruvida icke ett sådant efterskän­

kande borde äga rum. Mot en dylik åtgärd hade anförts, att den måste

förutsätta vidlyftiga och besvärliga undersökningar örn åbornas besittnings­

rätt, vilken i många fall icke torde vara fullt ostridig. Men riksdagen

föreställde sig, att kammarkollegium vid uppläggande av de nya jorde-

böckerna, varom förslag vöre under utarbetande inom kammarkollegium,

därest ifrågavarande kronohemmansåbor skulle anses böra såsom sådana i

dem införas, icke komme att föranstalta örn ett sådant införande utan att

förut hava underkastat deras rätt till innehavet vederbörlig granskning,

vadan i båda fallen undersökningar i förevarande avseende komme att

äga rum.

^Kammarkol- Häröver avgav kammarkollegium den 10 december 1915 utlåtande. Efter

defrndecem-att hava meddelat> a*t fråga örn upprättande av nya jordeböcker förfallit,

^{ber 1915.} anförde kollegium därvid bland annat följande.

Riksdagen syntes hava utgått från den föreställningen, att jordeböckerna,

vad ifrågakomna hemman och lägenheter anginge, skulle innefatta uppgift

örn, vilka såsom åbor innehade dem, och att jämväl i de jordeböcker, varom

förslag till uppläggande förekom vid tiden för riksdagens skrivelse, uppgift

i enahanda avseende skulle komma att införas. Detta antagande överens­

stämde emellertid icke med verkliga förhållandet. De äldre jordeböckerna

— vilka hade upprättats nästan årligen och utgjort så att säga verifika­

tioner till landsboksräkenskaperna — hade visserligen uppgifter i angivna

hänseende, men sådana uppgifter hade i följd av jordebokssystemets om­

gestaltning icke kommit att inflyta i de senast upprättade, gällande jorde­

böckerna, och det hade icke heller varit meningen, att i de jordeböcker, örn

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 246.

15

vilkas uppläggande förslag varit före, intaga dylika speciella upplysningar,

och detta så mycket mindre som kollegium, örn detta skulle, såsom riks­

dagen synts hava förutsatt, i första hand pröva, vem åboskap till krono­

jord rätteligen tillkomme, då skulle hava att från de olika orterna inför­

skaffa allt det material, som skulle utgöra grundvalen för ett dylikt be­

dömande. Försök till granskning örn rätten till innehav av åborätt hade

visserligen skett beträffande fyra län, men hade undersökningen visat sig

vara synnerligen tidsödande, vartill ju komme att vid en tidpunkt möjligen

vunna resultat ofta i följd av den ständiga växling i innehavet av åborätt,

som ägde rum, inom helt kort tid skulle förlora sin betydelse för det ända­

mål riksdagen därmed avsett. — Vad själva saken anginge, ansåge sig

kollegium, då någon giltig anledning icke förelåge, varför kronan utan

vederlag skulle avstå från sin äganderätt till ifrågavarande hemman och

lägenheter, och detta så mycket mindre som ju kronan alltid på grund av

Kungl. Maj:ts brev den 9 november och kollegii därpå grundade cirkulär­

brev den 13 december 1849 angående åbolediga kronohemmans disponerande

hade den möjligheten öppen att vid inträffande åboledighet med sin ägande­

rätt förena en fri och oinskränkt dispositionsrätt över fastigheterna, böra

hemställa, att riksdagens skrivelse icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts

vidare åtgärd.

Under det sålunda yrkanden framkommit örn de ifrågavarande krono-

egendomarnas omförande till skatte utan lösen, hava emellertid förslag fram­

förts även örn inskränkning i eller upphävande av rätten till skatteköp.

Vid 1912 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren väckt motion,

att riksdagen måtte för sin del besluta, att författningarna angående skatte­

köp och skatteomföring av kronojord skulle i allo tills vidare upphöra att

gälla.

Jordbruksutskottet, som avgav utlåtande över motionen, ansåg sig i fråga

örn sådana kronoåbor, vilka kunde antagas själva bruka den upplåtna marken,

icke kunna tillstyrka upphävande av den sedan århundraden tillbaka före­

fintliga rätten att på visst sätt och under vissa villkor få den brukade jorden

köpt ellet omförd till skatte. Däremot ställde sig saken enligt utskottets

mening annorlunda, då fråga vore örn bolag eller andra icke individuella

rättssubjekt. Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Majit, sedan närmare blivit

utrett, i vilken omfattning kronojord, som kunde bliva föremål för skatte­

köp eller skatteomföring, innehades av bolag, föreningar eller andra dylika

rättssubjekt, taga under övervägande, huruvida för dessa rättssubjekt rätten

till skatteköp och skatteomföring vidare borde bibehållas, samt, därest Kungl.

Majit funne sådant erforderligt, för riksdagen framlägga förslag örn suspen­

derande under den tid utredningen påginge av nyss omförmälda rätt. I en

av sju utskottsledamöter avgiven reservation yrkades avslag å motionen.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av första

kammaren.

Vid 1913 och 1915 års riksdagar väcktes motioner i samma syfte, och

ärendet fick i huvudsak samma utgång i riksdagens båda kamrar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Förslag orri

inskränkning

i eller upp­

hävande av

rätten till

skatteköp.

1912 års riks­

dag.

1913 och 1915

års riksdagar.

16

Motion ^Vid I en vid 1919 års lagtima riksdag inom andra kammaren väckt motion

^{tima riksdag,} ylades, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit begära skyndsamma åtgärder

och förslag till riksdagen därom, att bolags förvärv av åborätt och skatte­

köp av kronojord måtte fortast möjligt förhindras och upphöra.

^Kammar- I ett över denna motion den 17 april 1919 avgivet yttrande anförde kam-

^{låtandé' den} raar kollegium bland annat följande.

17

april

1919^. Vad anginge den väckta frågan örn åtgärder till förhindrande av bolags

förvärv av åborätt och skatteköp av kronojord, vöre att iakttaga, att enligt

gällande rättstillämpning den norrländska förbudslagen torde få anses ut­

göra hinder mot förvärv efter lagens ikraftträdande av åborätt till krono-

nybyggen, samt att de fall, då bolag på grund av tidigare förvärvad åbo­

rätt erhållit skattemannarätt till sådan jord, alltmera avtagit i antal, varför

frågan i denna del numera syntes sakna praktisk betydelse. Ansökan av

bolag om skatteköp av kronojord enligt kungl, kungörelsen den 15 december

1848 hade icke förelegat annat än i rena undantagsfall. Kollegium samman­

fattade sin åsikt angående spörsmålet sålunda, att frågan på grund av för­

hållandenas egen utveckling knappast längre ägde sådan praktisk betydelse,

som skulle motivera en lagstiftningsåtgärd i motionens syfte. En annan

fråga vore den, huruvida rätten att skatteköpa kronoegendom fortfarande

över huvud borde bibehållas eller, örn så funnes böra ske, huruvida de mer

eller mindre ålderdomliga stadgandena örn skatteköp icke borde överses och

jämkas till bättre överensstämmelse med förhandenvarande ekonomiska och

samhälleliga förhållanden. Dessa stadganden kunde nämligen — särskilt

beträffande under bruk skatteköpta, till kronan återvunna åbohemman —

lätt försätta kronan i situationen att utan rimligt vederlag bliva avhänd

sin fasta egendom under omständigheter, som näppeligen stöde i god över­

ensstämmelse med modern rättsuppfattning. Kollegium uttalade alltså som

sin mening, att en revision av gällande bestämmelser örn skatteköp vore

önsklig samt att, för att denna revision icke skulle fullständigt förfela sitt

ändamål, en suspension av skatteköpsrätten under tiden för revisionen vöre

nödvändig.

^{Ämna lagun} Motionen behandlades av andra lagutskottet, som i avgivet utlåtande an-

i⁹i^°9 årsdag- förde bland annat följande.

tima ^riksdag. Vad först anginge frågan örn aktiebolags förvärv av åborätt till eller

skatteköp av kronan tillhörig jord, hade utskottet i likhet med kammar­

kollegium funnit denna fråga numera vara av så ringa praktisk betydelse,

att det icke syntes lämpligt att vidtaga lagstiftningsåtgärd enbart i syfte

att förhindra dylika förvärv.

Däremot hade utskottet ansett frågan örn revision av det svenska skatte-

köpsväsendet, sådant det för närvarande bestode och verkade, vara av den

betydelsefulla och trängande art, att utskottet funnit sig böra till behand­

ling upptaga nämnda fråga, även i den mån den finge anses falla utom

ramen av motionärernas yrkanden. Utskottet hyste i denna fråga en upp­

fattning, som i allt väsentligt överensstämde med den av kammarkollegium

i dess utlåtanden uttalade.

Det syntes nämligen ur de av kollegium anförda synpunkterna vara

uppenbart, att även örn skatteköpsinstitutet vid dess upprättande icke varit

stridande mot grunderna för god statshushållning och varit ändamålsenligt

för de därmed avsedda syftena, detta icke kunde anses gälla för närvarande,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

17

i allt fall icke i den form institutet enligt gällande ålderdomliga, ett flertal

gånger ändrade bestämmelser för närvarande hade. Stora förluster kunde

tillskyndas kronan, utan att därigenom berättigade enskilda intressen på

motsvarande sätt befrämjades, och kronan saknade fullständigt kontroll över

att den sålda fastigheten komme till lämplig användning och att befintliga

åboars intressen iakttoges. Utskottet ansåge alltså, att en allmän revision

borde företagas av gällande bestämmelser rörande skatteköp. Detta syntes

böra gälla såväl rekognitionshemman som hemman, vilka eljest vore under­

kastade skatteköpsmöjlighet. Ändamålet med en sådan revision, som alltså

föresloges, syntes böra vara att åstadkomma enhetliga, fullständiga regler

rörande dispositionen över ifrågavarande slag av kronojord, varvid hänsyn

borde tagas till moderna statsekonomiska och sociala synpunkter samt jämväl

övervägas, huruvida de enskildes lösningsrätt borde i reviderad form bestå

eller ersättas med andra regler för rättsförhållandets ordnande. Därvid

syntes böra iakttagas, att nu i vissa fall för åboar befintlig lösningsrätt

icke rubbades på ett sätt, som strede mot nutida strävanden att stödja egna-

hemsbildning och jordkolonisation.

Då ett dylikt revisionsarbete sannolikt måste bliva jämförelsevis lång­

varigt, holle utskottet i likhet med kammarkollegium före, att, för und­

vikande av skatteköpens påskyndande i avsikt att undgå en kommande lag­

stiftning, gällande bestämmelser borde tillsvidare sättas ur tillämpning och

skatteköpsförfarande därigenom förhindras eller uppehållas, dock att dylik

suspension ej syntes böra ifrågakomma, såvitt anginge skatteomföring av

krononybyggen.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, bland annat, att

riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn verkställande

av allmän och fullständig revision av gällande bestämmelser angående

skatteköp, dels ock för sin del besluta, att tillämpning av sagda bestäm­

melser, i andra fall än så vitt anginge skatteomföring av krononybyggen,

tills vidare icke skulle äga rum.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av den

första, vadan alltså frågan vid nämnda riksdag hade förfallit.

Såsom jag tidigare nämnt upptogs frågan av Kungl. Majit i proposition

nr 11 till 1919 års urtima riksdag. Enligt det vid sagda proposition fogade

utdraget av statsrådsprotokollet över finansärenden den 2 augusti 1919 an­

förde departementschefen huvudsakligen följande.

Såsom kammarkollegium framhållit kunde de nu gällande, mer eller

mindre föråldrade bestämmelserna örn skatteköp lått fö i anleda, att kronan

utan rimligt vederlag avhändes sin fasta egendom under omständigheter,

som icke stöde i god överensstämmelse med allmän rättsuppfattning. De­

partementschefen funne det därför samt på de av kammarkollegium och

riksdagens andra lagutskott anförda skäl i hög grad påkallat, att en allman

revision av gällande bestämmelser angående skatteköp, så snart ske kunde,

komme till stånd; och departementschefen kunde, även i vad anginge ett

provisoriskt förbud av skatteköp i avbidan pa den sålunda erforderliga, ut­

redningen, inskränka sig till att åberopa de skäl, som anlörts av kollegium

och utskottet, vars hemställan i ifrågavarande delar biträtts av riksdagens

andra kammare. Några konstitutionella eller juridiska hinder för en sådan

åtgärd funne ej heller departementschefen vara för handen.

Bihang lill riksdagens protokoll 19110.

1 saini. 209 höft. (Nr 246.)

Kungl. Marits proposition Nr 246.

Frågans be­

handling i

kamrarna.

Kungl. Maj:ts

proposition

nr 11 till

1919 års ur­

tima riksdag.

Kiksdagens

skrivelse den

9 oktober

1919.

Utredning

rörande de

fastigheter, å

vilka skatte-

köpsbestäm-

melserna är o

tillämpliga.

I skrivelse den 9 oktober 1919, nr 19, vari riksdagen tillkännagav, att

propositionen av riksdagen bifallits, anförde riksdagen, bland annat, följande.

På de skäl, som chefen för finansdepartementet anfört, funne riksdagen

angeläget, att en allmän revision av bestämmelserna angående skatteköp

komme till stand. Syftet borde härvid enligt riksdagens mening vara i

första hand att, sedan de rättsförhållanden, som berördes av dessa bestäm­

melser, blivit utredda, på grundval härav ett förslag uppgjordes, varigenom

ordning och reda infördes i hithörande, för närvarande bristfälligt reglerade

förhållanden. Särskilt ville riksdagen framhålla önskvärdheten av att vid

utarbetandet av ett sådant förslag foges under omprövning, huruvida icke

åboar, vilka själva brukade sin jord, eller med dem likställda kunde bibe­

hållas vid lämpligt anordnad lösningsrätt till inägojord, samt att jämväl

tillsåges att deras husbehov av skog kunde tillgodoses. Vidare delade riks­

dagen departementschefens uppfattning därom att, i avbidan på utredningens

resultat, ett provisoriskt förbud av skatteköp måste meddelas, örn icke ut­

redningens resultat skulle äventyras.

På sätt förut nämnts, har genom särskilt tillkallad sakkunnig utredning

verkställts rörande de fastigheter, å vilka bestämmelserna örn skatteköp äro

tillämpliga.

De av den sakkunnige — numera borgarrådet Söderlund — upprättade

förteckningarna över kronoegendomar under enskild disposition upptaga

sammanlagt 3,193 egendomar, som kunna till skatte köpas men vilka ännu

icke skatteköpts. Av dessa fastigheter utgöra 301 hemman eller hemmans­

delar örn tillhopa 26.7 7 mantal. De upprättade förteckningarna innehålla

uppgifter — i den mån sådana kunnat erhållas — angående fastigheternas

areal, med särskilt angivande av inrösningsjord och avrösningsjord, den

fastställda skatteköpeskillingens belopp, vid 1922 års fastighetstaxering åsatt

taxeringsvärde, besittningsrättshavarens namn samt huruvida besittnings-

rättshavaren själv brukar och bebor fastigheten, huruvida besittningsrätten

blivit lagligen erkänd (genom besittningsrättshavarens inrymning såsom

åbo) samt huruvida lagfart blivit å fastigheten meddelad, m. m.

Med avseende å ett mycket stort antal lägenheter innehålla förteckningarna

uppgift örn att i samband med arbetet å jordregistrets uppläggande anmälan

jämlikt § 27 i jordregisterförordningen blivit av vederbörande överlant­

mätare gjord därom, att fastigheten, ehuru upptagen i jordeboken, är att

anse såsom icke för sig bestående eller ej vidare befintlig. Beträffande

dylika lägenheter har i stor utsträckning förekommit, att de ingått i skifte

tillsammans med det eller de hemman, under vilka de nyttjats, utan att

några ägor vid skiftesförrättningen utlagts för desamma. De av överlant­

mätarna gjorda anmälningarna prövas av kammarkollegium. I den mån

den verkställda utredningen giver vid handen, att lägenheterna äro obe­

fintliga eller äro att anse såsom i kameralt hänseende icke för sig bestående

fastigheter, förordnar kammarkollegium örn deras uteslutande ur jordeboken.

I denna ordning hava ett stort antal av de lägenheter, som uppförts i för-

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

19

teckningarna, sedermera blivit ur jordaboken uteslutna. I några fall hava

vidare i förteckningarna angivna fastigheter blivit omförda till skatte eller

— i anledning av kronans förvärv av besittningsrätten — till kronoegen-

domar under allmän disposition, till följd varav skåtteköpsförfattningarna

icke längre äro å dem tillämpliga.

Med hänsyn till de förändringar, som sålunda inträffat efter förteck­

ningarnas upprättande, hava dessa blivit genomgångna och jämförda med

jordeböckerna. Efter denna granskning kvarstå såsom kronoegendomar

under enskild disposition, vilka kunna till skatte köpas, 2,050 fastigheter,

varav 289 hemman eller hemmansdelar örn sammanlagt 25.38 man­

tal1 samt 1,761 lägenheter. Ej mindre än 1,131 av de i förteckningarna

uppförda lägenheterna hava alltså uteslutits ur jordeböckerna eller om­

förts till skatte eller krono under allmän disposition.

över de kvarstående fastigheterna hava upprättats tvenne länsvis upp­

ställda sammandragstabeller, upptagande den ena hemman eller hemmans­

delar, den andra lägenheter. Dessa taheller torde få såsom bilagor nr 1

och 2 fogas vid statsrådsprotokollet.

De i förteckningarna kvarstående lägenheter, som enligt vad utred­

ningen givit vid handen äro till läget okända eller beträffande vilka eljest

anmälan enligt § 27 i jordregisterförordningen blivit gjord, hava i tabellen

upptagits under rubriken »obefintliga». Såsom dylika redovisas i tabellen

247 lägenheter. Det är att antaga, att flertalet av dessa lägenheter komma

att, i den mån ifrågavarande anmälningar bliva slutligen handlagda, ur

jordeboken uteslutas.

Trots egendomarnas krononatur har i ett jämförelsevis stort antal fall

lagfart för enskilda meddelats å desamma. Beträffande en väsentlig del

av sist avsedda fastigheter torde innehavarna genom tjuguårig hävd vara

skyddade mot klander från kronans sida. De lagfarna egendomarna ut­

göras — såvitt upplysning därom kunnat vid utredningen vinnas — av

61 hemman eller hemmansdelar om tillhopa 7.31 mantal samt 151 lägen­

heter. Skatteköpeskillingarna för de lagfarna fastigheterna uppgå till

sammanlagt 2,439 kronor 22 öre.

Frånräknas de fastigheter, å vilka lagfart meddelats eller vilka redovisas

såsom obefintliga, återslå 228 hemman eller hemmansdelar örn tillhopa

18.07 mantal samt 1,363 lägenheter. Skatteköpeskillingarna för de förra

uppgå till sammanlagt 2,049 kronor 2 öre, för de senare till 6,268 kronor

74 öre eller tillhopa 8,317 kronor 76 öre. Taxeringsvärdena å dessa fastig­

heter uppgå till sammanlagt inemot 1,800,000 kronor. Härvid är emel­

lertid att märka, att särskilda taxeringsvärden icke blivit åsätta ett rätt

betydande antal fastigheter.

Av de sammanlagt 1,761 i tabellen upptagna lägenheterna redovisas 102

i jordeboken såsom fiskerier. De å dessa belöpande skatteköpeskillingarna

Häri har inräknats det förut omnämnda ännu kvarvarande kronosäteriet.

och taxeringsvärdena uppgå till 1,336 kronor 58 öre respektive 91,000

kronor.

Flera av de förslag, som före tillkomsten av 1919 års förbud mot skatte­

köp framställdes rörande inskränkning i rätten till skatteköp togo såsom

förut nämnts särskilt sikte på frågan örn bolags förvärv av kronojord

genom skatteköp. Med hänsyn härtill har en särskild sammanställning

gjorts av de i förteckningarna upptagna fastigheter, vilka innehavas av

bolag. En på grundval av denna sammanställning upprättad tabell torde

få såsom bilaga nr 3 fogas vid statsrådsprotokollet. Därav framgår, att 9 hem­

man eller hemmansdelar örn sammanlagt 0.9 9 mantal samt 195 lägen­

heter innehavas av bolag. Av lägenheterna redovisas 31 såsom obefint­

liga. Å 3 hemman om tillhopa 0.4 ² mantal samt å 42 lägenheter har

lagfart meddelats. För övriga 6 hemman eller hemmansdelar örn till­

hopa ^0.5 7 mantal och 122 lägenheter uppgå skatteköpeskillingarna till

sammanlagt 674 kronor 66 öre och taxeringsvärdena till sammanlagt

145,000 kronor.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att de i lagarna den 4 maj

1906 och den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och för­

ening att förvärva fast egendom givna bestämmelserna äga tillämpning

jämväl å bolags förvärv av åborätt till kronoegendomar under enskild

disposition eller skatteköp av sådana egendomar. Däremot har genom

Kungl. Maj:ts i regeringsrätten i särskilda mål meddelade utslag1 fast­

slagits, att hinder icke möter för bolag att antagas till åbo å kronoegen­

dom eller att få sådan egendom skatteomförd, därest bolaget fått åborätten

på sig överlåten, innan 1906 års lag trädde i kraft. Under det att 1906

års lag icke ägde tillämpning å fastighet, som vid tiden för lagens trä­

dande i kraft ägdes av bolag eller förening och sedermera alltjämt till­

hört dylik samfällighet, kräves enligt 1925 års lag Kungl. Maj:ts tillstånd

för bolag att i sådant fall förvärva fastighet. Denna skärpning gäller

efter sistnämnda lags ikraftträdande även beträffande bolags förvärv av

åborätt till egendom, varom här är fråga.

På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen, tillstyrkte kammar­

kollegium i sitt den 17 april 1919 avgivna utlåtande skatteköpens suspen­

derande särskilt med tanke på sådana under bruk skatteköpta åbohemman,

som redan återvunnits eller kunde komma att återvinnas till kronan. Med

hänsyn till den uppmärksamhet, som under förarbetena till nu gällande

förbud mot skatteköp ägnades denna art av kronoegendomar, må nämnas,

att de hemman, som, efter att tidigare hava varit under bruk skatteköpta, nu­

mera av kronan genom rättegång återvunnits, äro: % mantal Måshult nr 1

Norregården i Bondstorps socken, Jönköpings län; '/4 mantal Nygård nr 1

och 1/t mantal Yttratorp nr 1 i Hälleberga socken, Kronobergs län; 139/M2

mantal Hallen nr 7 i Hanebo socken, Gävleborgs län; samt 23/ar,t. mantal

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Se ref. nr 90 i regeringsrättens årsbok för år 1909 samt nr 53 och 85 för år 19:0.

21

Jämtön nr 5 i Råneå socken, Norrbottens län. Dessutom Ilar kronan i sam­

band med inköp av fastigheter för skogsväsendet* räkning återförvärvat

följande under bruk skatteköpta hemman, nämligen 3/» mantal Trehörningen

nr 1 i Finnerödja socken samt Va mantal Djäknatorp nr 1, V4 mantal

Spåndalen nr 1 och 1/ll mantal Svärtebäcken nr 1 i Undenäs socken, allt

Skaraborgs län. Närmare uppgifter rörande samtliga ifrågavarande hem­

man hava sammanställts i en särskild tablå, vilken torde få såsom bilaga

nr 4 fogas vid statsrådsprotokollet.

Av väsentlig betydelse för bedömandet av de föreliggande spörsmålen är

frågan, i vilken utsträckning åbo å kronohemman under stadgad åborätt

äger tillgodogöra sig avkastningen av hemmanets skog. I denna fråga har

såsom förut nämnts utredning verkställts av justitierådet Alexanderson. I

sin i ämnet avgivna promemoria, vilken torde få såsom bilaga nr 5 fogas till

statsrådsprotokollet, har justitierådet Alexanderson såsom slutresultat av

undersökningen uttalat, att kronan måste anses hava genom en småningom

försiggången historisk utveckling, som slutligen befästats genom uttryckliga

författningsbestämmelser, tillkomna under båda statsmakternas medverkan,

avstått från allt anspråk på avkastning av åbohemmans skog, med undan­

tag i viss mån för ek och storverksträd, samt medgivit att, i den mån till­

gång av skog utöver husbehovet konstaterats vara för handen, denna må

av åbon under iakttagande av givna kontrollföreskrifter — olika för olika

delar av landet — fritt disponeras. En starkt medverkande faktor vid

denna utveckling har tydligen - anför justitierådet Alexanderson vidare —

varit, att såsom på 1850-talet genom en av skogslagstiftningskommittén

föranstaltad undersökning konstaterades, redan då högst få kronohemman

med tillgång över husbehovet eller ens tillräcklig för husbehovet funnos i

behåll. En annan faktor har varit rättsövertygelsen, att den i 1789 års

förordning åbostammen tillförsäkrade rätten att skattelösa vore ovillkorligt

gällande och kronans eventuella rättsanspråk således av den mest prekära art.

Beträffande särskilt de under bruk skatteköpta, till kronan återvunna

hemmanen har justitierådet Alexanderson yttrat, att enligt hans mening

några hållbara grunder mot deras jämställande med övriga åbohemman icke

kunna anföras. Justitierådet Alexanderson har också ansett den slutsatsen

oavvislig, att efter hemmans återfall åbon efter vunnen inrymning är att

likställa med annan kronoåbo jämväl beträffande dispositionsrätt över hem­

manets skog.

I detta sammanhang må nämnas, att beträffande det förut omförmälda

hemmanet Måshult nr 1 Norregården Kungl. Hajd i statsrådet i ett ge­

nom resolution den 18 maj 1928 avgjort besvärsmål angående tillstånd för

åborna att till avsalu begagna hemmanets skog, förklarat dem, vilka såsom

åbor innehade ifrågavarande hemman, berättigade att under behörigt iakt­

tagande av den hushållningsplan, som för skogen å hemmanet kunde bliva

Kungl. May.ts proposition Nr 246.

Utredning an­

gående åbis

rätt till skog

å kronohem•

man under

stadgad åbo­

rätt.

fastställd, tills vidare, intill dess annorlunda kunde varda förordnat, den­

samma även till avsalu begagna.

22

Kungl. Majlis proposition Nr 246.

1929 års riks­

dag.

Motioner om

upphävande av-

förbudet mot

skatteköp.

Kammarkoi-

legii utlåtande

den 22 februari

1929.

Andra lag­

utskottet

vid 1929 års

riksdag.

Såsom jag förut i korthet angivit, föreligger även en av 1929 års riks­

dag gjord framställning i ämnet. Härom ber jag att vidare få meddela

följande.

I två likalydande motioner yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning och förslag till upphävande

av förbudet mot skatteköp.

över motionerna avgav kammarkollegium den 22 februari 1929 infordrat

utlåtande och anförde därvid, efter att hava redogjort för tillkomsten av

ifrågavarande förbud, följande.

Såsom av det anförda framginge, hade det nu gällande förbudet mot

skatteköp tillkommit för att ej äventyra resultatet av en blivande revision

utav gällande bestämmelser angående skatteköp. Vid förbudets tillkomst

hade emellertid uttryckligen förutsatts, att det skulle bliva av jämförelsevis

kort varaktighet. Detta oaktat hade förbudet kommit att bestå i snart tio

år. Vid sådant förhållande måste det givetvis anses önskvärt, att förbudet

snarast möjligt upphörde att gälla. En revision av bestämmelserna an­

gående skatteköp torde ansetts önskvärd huvudsakligen ur statsekonomisk

synpunkt, vilket förhållande åter föranlett tillkomsten av ifrågavarande

förbud, men torde det från nämnda synpunkt viktigaste skälet för en

revision numera lia bortfallit. I sitt den 17 april 1919 avgivna utlåtande

hade kollegium föranletts att förorda en allmän revision av bestämmelserna

angående skatteköp särskilt med tanke på de under bruk skatteköpta åbo-

hemman, vilka redan återvunnits eller kunde komma att återvinnas till

kronan.

Efter en erinran örn de slutsatser, till vilka justitierådet Alexanderson

kommit i sin utredning i fråga om åbos rätt till skog å kronohemman

under stadgad åborätt, har kollegium vidare anfört följande. Av justi­

tierådet Alexandersons utredning framginge, att kronan varken genom

att vid skatteförsäljningar av kronohemman, som innehades under stad­

gad åborätt, undantaga hemmanens skogsmark eller eljest genom föränd­

rad lagstiftning örn skatteköp kunde, utan frångående av vedertagna

lagstiftningsgrundsatser, komma i åtnjutande av någon rätt till skogs­

marken och dess avkastning. Då detta emellertid varit det förnämsta syftet

med förbudet mot skatteköp, syntes förbudets upprätthållande icke längre

vara motiverat. Kollegium, som icke ansåge särskilda bestämmelser er­

forderliga beträffande vissa i motionerna särskilt omförmälda kronolägen­

heter i de skånska fiskelägena, funne alltså för sin del icke anledning till

erinran mot den i motionerna gjorda framställningen.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande över motionerna bland annat

följande.

Skälet för den allmänna revision av bestämmelserna angående skatteköp,

23

vilken ifrågasatts i 1919 års proposition om provisoriskt förbud av skatte­

köp, hade varit farhågan att kronan skulle kunna utan rimligt vederlag

avhändas sin fasta egendom under omständigheter, som icke stöde i god

överensstämmelse med allmän rättsuppfattning. Revisionen hade förordats

av kammarkollegium särskilt med tanke på de under bruk skatteköpta åbo*

hemman, vilka redan återvunnits eller kunde komma att återvinnas till

kronan. Frågan örn aktiebolags förvärv av åborätt till eller skatteköp av

kronan tillhörig jord hade däremot ansetts vara av ringa praktisk betydelse.

Det hade varit med hänsyn till den sålunda avsedda revisionen som beslutet

örn provisoriskt förbud av skatteköp år 1919 fattats.

I sitt till utskottet avgivna yttrande hade kammarkollegium uttalat, att

av justitierådet Alexandersons utredning framginge att kronan varken genom

att vid skatteförsäljningar av kronohemman, som innehades under stadgad

åborätt, undantaga hemmanens skogsmark eller eljest genom förändrad lag*

stiftning örn skatteköp kunde, utan frångående av vedertagna lagstiftnings-

grundsatser, komma i åtnjutande av någon rätt till skogsmarken och dess

avkastning. Då’ detta emellertid varit det förnämsta syftet med förbudet

av skatteköp, hade kammarkollegium ansett, att förbudets upprätthållande

icke längre vore motiverat.

Då det provisoriska förbudet mot skatteköp icke syntes böra bibehållas

längre än det allmännas intresse krävde, syntes anledning föreligga, att den

ifrågasatta utredningen skyndsamt slutfördes och att såvitt möjligt för 1930

års riksdag framlades det förslag, vartill densamma kunde föranleda.

På grund härav hemställde utskottet, att riksdagen med anledning av

förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att den i

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 till 1919 års urtima riksdag omnämnda

revisionen av gällande bestämmelser för skatteköp måtte skyndsamt slut­

föras och att det förslag, vartill denna revision kunde föranleda, måtte

såvitt möjligt föreläggas 1930 års riksdag.

Denna hemställan bifölls av båda kamrarna utan debatt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Syftet med utfärdandet av nu gällande provisoriska förbud mot

skatteköp var, såsom av den föregående redogörelsen framgår, att

vinna tid för verkställande av utredning angående den kronans

jord, som är underkastad bestämmelserna örn skatteköp, ävensom röran­

de lämpligheten av en revision av dessa bestämmelser. En full­

ständig och ingående undersökning rörande de kronoegendomar, som här

avses — under stadgad åborätt upplåtna hemman och lägenheter — har

nu också blivit utförd. För det huvudsakliga resultatet av den sålunda

verkställda undersökningen har jag i det föregående redogjort. Av den­

na redogörelse torde framgå, att det härvidlag mestadels är fråga om

smärre fastigheter, vilkas värden uppgå till mindro betydande belopp. Detta

Frågans be­

handling i

kamrarna.

Departements­

chefen.

24

gäller såväl hemman som lägenheter. Beträffande de förra vill jag här

endast påpeka, att de i förteckningarna upptagna 289 hemmanens eller

hemmansdelarnas sammanlagda skattetal icke uppgår till 26 mantal. Vad

lägenheterna angår synes ett stort antal icke utgöra i brukningshänseende

självständiga fastigheter utan nyttjas under hemman i enskild ägo. De

kronans fastigheter, varom nu är fråga, utgöra i själva verket blott en

ringa återstod av de en gång mycket talrika kronoegendomar, som under

loppet av ett par århundraden genom skatteköp överförts i bondeklas­

sens ägo.

De krav, som före skatteköpsförbudets utfärdande framställdes örn åt­

gärder i sådan riktning, hade sin grund bland annat i farhågor, att be­

tydande kronoegendomar skulle genom skatteköp överföras i bolags ägo.

Den nu utförda undersökningen har visat, att bolagen endast i ring'a om­

fattning innehava kronojord med sådan rätt, att de jämlikt skatteköps-

författningarna äga lösa densamma till skatte. Utredningens resultat be­

kräftar alltså riktigheten av andra lagutskottets uttalande vid 1919 års

lagtima riksdag, att frågan örn bolags förvärv av åborätt till eller skatte­

köp av kronan tillhörig jord är av ringa praktisk betydelse.

Enligt gällande grunder för skatteköpeskillingarnas bestämmande upp­

gå dessa till efter nuvarande förhållanden mycket obetydliga belopp; för

de ännu kvarstående kronohemmanen utgör skatteköpeskillingen i medel­

tal icke fullt tio kronor för varje fastighet. Det må under sådana

förhållanden vara ganska naturligt, att den uppfattningen kommit

att göra sig gällande, att kronan genom skatteköpsförfarandet utan rim­

ligt vederlag avhänder sig sin fasta egendom; skatteköpen hava också

karakteriserats såsom »gåva» från kronans sida. För ett riktigt bedöman­

de av denna fråga är det emellertid nödvändigt att för sig klargöra, vilka

rättigheter äro i kronans behåll med avseende å fastigheter, som upplåtits

med åborätt. Uppenbarligen är det endast värdet av dessa rättigheter,

som kronan avhänder sig vid skatteköp.

Av redogörelsen rörande åborättens innehåll framgår, att åbon, såvitt

angår inägojorden, äger utan någon inskränkning tillgodogöra sig fastig­

hetens avkastning. Vad beträffar skogen å fastigheten torde genom den

av justitierådet Alexanderson verkställda utredningen vara ådagalagt, att

kronan avstått från allt anspråk på avkastningen av åbohemmans skog,

med undantag i viss mån för ek och s. k. storverksträd. Detta undantag

torde under nutida förhållanden ur kronans synpunkt vara av skäligen

ringa värde.

Åborätten utesluter alltså, på nyssnämnda undantag när, varje möjlig­

het för kronan att under tiden för åborättens bestånd utnyttja fastigheten.

Något vederlag för sina från fastigheten åtnjutna förmåner har åbon

efter grundskatternas avskrivning ej att utgöra.

Vad angår kronans möjlighet att under egen disposition återbekom-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

25

ma en under åborätt upplåten fastighet, torde denna med nu gällande

lagstiftning vara inskränkt till dels det fall, att fastigheten återvinnes till

kronan på grund av vanhävd — något sådant fall lärer, som jag förut

nämnt, icke under senare tid hava inträffat — och dels det fall, att åbo­

aren utdör utan att den siste åbon förordnat örn åborätten.

Med hänsyn till åbon lagligen tillkommande rättigheter och till det för­

hållandet, att kronan genom försäljning till skatte avstår allenast sin så

gott som innehållslösa, formella äganderätt, synes den föreställningen, att

kronan skulle genom skatteköpsförfarandet tillskyndas förlust, sakna

grund.

Vid prövning av frågan örn kronans och åbons respektive rättigheter

har justitierådet Alexanderson ansett en utgångspunkt kunna tagas i § 77

regeringsformen, i vilket grundlagsrum vid stadgandet att kronans fasta

egendom skall förvaltas efter de grunder, riksdagen föreskriver, fästes

detta allmänna förbehåll: »dock att de personer och menigheter, som efter

hittills gällande författningar sådana kronans tillhörigheter nu innehava

och nyttja, må njuta laglig rätt därå till godo». Detta förbehåll — vilket

uppenbarligen åsyftat att gentemot riksdagens dispositioner säkerställa

vissa redan före 1809 existerande rättigheter — har justitierådet Alexan­

derson ansett gälla till förmån ej blott för dem, som vid regeringsformens

tillkomst innehade kronohemman under stadgad åborätt utan jämväl för

sedermera inrymda åbor av ätten, liksom ock för den, som, efter det åbo

å honom överlåtit sin besittningsrätt, vunnit inrymning såsom åbo. Därest,

efter den gamla äboättens utslocknande, inrymning av ny åbo ägt rum utan

tillkännagivande av någon inskränkning i eljest gällande besittnmgsrätts-

regler, har justitierådet Alexanderson likaledes ansett det riktiga vara att

tillerkänna den nya åbostammen samma rättstrygghet som den gamla.

I anslutning till den av justitierådet Alexanderson verkställda utred­

ningen har kammarkollegium i sitt förutnämnda den 22 februari 1929 av­

givna utlåtande, vad särskilt angår rätten till skogsavkastningen å åbo-

hemman, uttalat, att kronan varken genom att vid skatteförsäljningar av

kronohemman, som innehavas under stadgad åborätt, undantaga hemma­

nens skogsmark eller eljest genom förändrad lagstiftning örn skatteköp

kan, utan frångående av vedertagna lagstiftningsgrundsatser, komma i åt­

njutande av någon rätt till skogsmarken och dess avkastning. Vad sa­

lunda anförts beträffande rätten till skog å kronojord under ärftlig be­

sittningsrätt gäller enligt min uppfattning också med avseende å de åborna

i övrigt tillförsäkrade rättigheterna till dylik jord, beträffande vilka, så­

som jag förut anfört, åbon i flera hänseenden kan stödja sig pa uttryck­

liga bestämmelser av civillags natur. För min del finner jag det därföi

uteslutet, att Kungl. Maj:t och riksdagen skullo anse sig berättigade att

i lagstiftningsväg bereda kronan såsom jordägare större förmåner av den

nu under stadgad åborätt upplåtna kronojorden än som enligt gällande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

26

författningar tillkommer kronan. Jag finner det ej heller gärna kunna

komma i fråga, att kronan skulle begagna sin ställning såsom ägare av

jorden till att söka avpressa åborna ett högre vederlag vid avlösningen av

kronans innehållslösa äganderätt.

Vad betraffar sådana åborättigheter, som redan blivit av bolag förvär­

vade, synes det mig lika litet förenligt med gällande rättsgrundsatser, att

staten skulle genom en ändrad lagstiftning försämra besittningsrättshavar-

nas stallning i jämförelse med andra åbor. Möjligheten för bolag att i

ortsättningen förvärva åborätt till kronohemman och lägenheter och där­

med rätt att skatteköpa desamma är — såsom jag förut antytt — numera

begränsad genom gällande lagstiftning örn förbud för bolag att förvärva

last egendom.

Med avseende å de tidigare under bruk skatteköpta hemman, som nu­

mera återfallit till kronan, har justitierådet Alexanderson uttalat den upp­

fattningen, att dessa äro att jämställa med övriga åbohemman samt att

följaktligen åbo å dylikt hemman efter vunnen inrymning är likställd med

annan kronoåbo. Beträffande vissa av nu ifrågavarande hemman hava

myndigheterna i ett fall efter prövning av Kungl. Majit i regeringsrät­

ten meddelat hemmanens brukare inrymning i åboskapet. De

åbor, som sålunda vunnit eller kunna komma att vinna lagligen

befästad besittningsrätt till hemman av den art, som här avses, torde icke

kunna uteslutas från de förmåner och rättigheter, som tillkomma andra

åbor å kronohemman under stadgad åborätt.

Då staten således torde sakna möjlighet att inskränka de rättigheter, som

äro tillförsäkrade innehavare av kronan tillhörig, under stadgad åborätt

upplåten jord, synes anledning icke förefinnas att längre uppehålla det

år 1919 stadgade provisoriska förbudet mot skatteköp. I sitt förutnämnda

år 1929 avgivna utlåtande har också kammarkollegium för sin del utta­

lat, att förbudets upprätthållande icke längre synes vara motiverat. Jag

finner mig därför böra tillstyrka, att förslag underställes riksdagen örn

upphävande av ifrågavarande förbud.

Någon fastighet av beskaffenhet att kunna skatteköpas i den ordning,

som är föreskriven i författningarna örn användande av de till bruken

och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna, lärer ej längre finnas.

Emellertid är det, likaledes år 1919 stadgade, definitiva förbudet mot

skatteköp av sådana fastigheter ej avsett att upphävas.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag,

att Kungl. Majit måtte genom proposition föreslå

riksdagen för sin del besluta upphävande av det ge­

nom kungörelsen den 17 oktober 1919 (nr 660) utfär­

dade, tills vidare gällande förbudet mot skatteköp i

vissa fall.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

27

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten lämna bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll ut­

visar, skall avlåtas till riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Ur protokollet:

Olga Gjörloff.