4

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

undersåte även eljest äger rätt att med rörlig redskap utöva fiske eller agn-

täkt vid annans strand. Enligt uttrycklig föreskrift är, såvitt gäller tillämp­

ning av denna bestämmelse, jämväl mindre ålryssja att hänföra till rörlig red­

skap. Å andra sidan gäller bestämmelsen icke fullt ut. Sålunda är ostron­

fisket städse förbehållet strandägaren och likaså fisket efter hummer i Bohus­

läns tre nordligaste härad ävensom i tre angivna havsvikar i landskapets södra

del.

Någon motsvarighet till den nyss angivna, för de två norra länen å väst­

kusten meddelade bestämmelsen angående frihet för envar att idka fiske

med rörlig redskap finnes icke beträffande Skåne. Emellertid äger där till-

lämpning ett för hela riket gällande stadgande (3 § 4 st.) av innehåll, att, där

vid öppna havsstranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med

rörlig redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i la­

gen är medgivet, de skola vara vid sadan rätt bibehållna. I den mån sådant

överensstämmer med de lokala sedvanorna är på grund härav fiske med rörlig

redskap av varje slag fritt jämväl vid den skånska västkusten. Att lagrum­

met endast hänför sig till öppna havsstranden och vattnet utomskärs är för

denna del av kusten utan betydelse.

Under det att inom de båda norra länen å rikets västra kust, örn man bortser

fran vissa undantagsfall, sedan den 1 juli 1928 någon strandägarerätt vad an­

går fiske med rörlig redskap överhuvud icke är gällande, måste alltså vid den

till Skåne hörande delen av samma kust den, som vill med dylik redskap fiska

vid annans strand, i varje särskilt fall vara beredd visa, att nämnda fiske vid

den ifrågavarande stranden enligt sedvana står öppet även för annan än strand-

ägaren. Frågan örn ett frigivande av fisket jämväl vid denna kust har dock

sedan länge stått på dagordningen. Att någon åtgärd härutinnan hittills ej

vidtagits har huvudsakligen haft sin grund däri, att för Skånes vidkommande

spörsmålet gällt icke, såsom i de norra länen, blott fisket med rörlig redskap

- utan ock det med fast redskap idkade fisket och därigenom blivit mera kom­

plicerat. Sålunda överlämnade den av hushållningssällskapet i Malmöhus län

tillsatta fiskeristyrelsen redan den 28 februari 1911 till Kungl. Majit åt­

skilliga skrivelser, som inkommit till styrelsen från en mängd fiskare i de å

kuststräckan mellan Falsterbo och Kullen belägna städerna och fisklägena.

I dessa skrivelser anfördes:

Av gammalt hade vid Öresund strandägarna icke gjort anspråk på någon

enskild fiskerätt, utan fiskarbefolkningen hade allt från den tid Skåne till­

hörde Danmark med strandägarnas goda minne idkat fiske hur nära stranden

som helst. På senare tid hade emellertid såväl fiskare som andra sökt genom

avtal med ägare av särskilda strandfastigheter förskaffa sig ensamrätt till

fisket utanför dessa. Fara vore att på sådant sätt allt ål- och laxfiske vid

den svenska sidan av sundet kunde bringas i händerna på ett fåtal enskilda.

Följden därav bleve tydligen, att större delen av fiskarestammen, sorn nu i all­

mänhet stöde ^sig gott, komme att mista sitt livsuppehälle. På grund härav

yrkades, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att ingen skulle kunna erhålla

företrädesrätt till fisket vid stranden, utan fiskerätten bibehållas sådan den

dittills utövats.

6

Kungl. Majlis proposition nr 70.

märkas må ock, att den av 220 medlemmar bestående Rå fiskareförening —

sedan nyssnämnda förslag remitterats till lagrådet — i skrivelse till chefen

för justitiedepartementet den 4 oktober 1927 hemställde, att det lagförslag,

som komme att föreläggas riksdagen, måtte gå ut på att såväl fiske med fast

som fiske med rörlig redskap bleve i överensstämmelse med gammal sedvana

fritt utefter hela öresundskusten.

Av den skrivelse (den 1 juni 1928 nr 313; jfr jordbruksutskottets utlåtande

nr 33 s. 19), varigenom riksdagen anmälde sitt beslut i anledning av 1928

års proposition, framgår, att jämväl riksdagen anslöt sig till den i samma pro­

position uttalade uppfattningen, att utredningen rörande fiskerättsförhållan­

dena vid Skånes västra kust borde fullföljas. I själva verket förelåg beträf­

fande fisket med rörlig redskap redan tillfyllestgörande utredning i det med

avseende å nämnda proposition samlade materialet. Vid frågans förnyade be­

handling kunde därför undersökningen väsentligen begränsas till fisket med

fast redskap. Härutinnan uppdrogs den 23 september 1929 åt länsstyrelserna i

Kristianstads och Malmöhus län att med ledning av ett inom justitiedepartemen­

tet upprättat frågeformulär införskaffa ytterligare utredning i ämnet. Sedan

i enlighet härmed uppgifter inkommit från dessa länsstyrelser, ha inom justitie­

departementet utarbetats utkast till dels lag örn ändring i 3 § lagen den 27 juni

1896 örn rätt till fiske, dels lag angående utsträckt tillämpning av lagen den

22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.»

Föredraganden lämnar härefter en närmare redogörelse för såväl dessa lag­

utkast som för en i anslutning till dem inom justitiedepartementet upprättad

promemoria, vilka handlingar såsom bilaga P. M. fogas vid detta protokoll;

och anför föredraganden vidare:

»Enligt det förra av de nu omförmälda lagutkasten skulle i 3 § fiskerätts­

lagen efter nuvarande tredje stycket införas ett nytt stycke av innebörd, att

vid Skånes västra kust varje svensk undersåte skulle äga att utöva fiske eller

agntäkt vid annans strand även i sådana fall, då dylik rätt ej förelåge på grund

av bestämmelsen angående fiske efter s. k. stimfisk. Dock stadgades härvid

det undantag, att vid strand inom Barkåkra socken, Ängelholms stad eller

Strövelstorps socken fiske efter lax, såvitt det idkades med fast redskap,

skulle vara strandägaren förbehållet. Till stöd för vad sålunda föreslagits

var i promemorian anfört, att detsamma i stort sett överensstämde med de

regler i avseende å fiskets bedrivande, som sedvanemässigt redan tillämpades

å nämnda kust. Med hänsyn till sådana fall, där undantagsvis en annan

ordning gällt, föreslogos emellertid särskilda bestämmelser angående ersätt­

ning till vissa strandägare. Dessa bestämmelser innefattades i utkastet till

lag angående utsträckt tillämpning av 1928 års ersättningslag. Enligt detta

utkast skulle beträffande fiske med rörlig redskap ersättning av statsmedel

komma att utgå, där ändringen i fiskerättslagen i något fall medförde, att

detta fiske bleve fritt vid strand, där så icke redan förut varit förhållan­

det på grund av gällande lags hänvisning till lokala sedvanor. Jämväl i av­

seende å fisket med fast redskap skulle ersättning utgå i sådana fall, där

det icke sedvanemässigt varit fritt. Då efter vad förut nämnts fiskerättslagen

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

fångst. När sålunda ålbottengarn utsatts, Ilar det nästan uteslutande skett

av egentliga fiskare utan att vederbörande strandägare, om man bortser från

ett par undantagsfall från senaste tid, betingat sig någon ersättning. An­

språk på enskild fiskerätt beträffande nu ifrågavarande redskap hava väl

framställts i ytterligare några fall men icke hävdats genom fiskets tillgodo­

görande. Någon faktisk förändring beträffande fiskets utövning lärer med

hänsyn till vad nu anförts en lagändring i förevarande syfte i det stora hela

näppeligen kunna medföra, samtidigt som den emellertid skulle för den egent­

liga fiskarbefolkningen innebära ett välbehövligt skydd. Och med hänsyn till

vad de myndigheter, som i avseende å utredningen representerat den prak­

tiska erfarenheten, uttalat angående de olägenheter, som äro förknippade med

det nuvarande osäkerhetstillstandet, torde frågans lösning icke längre böra

framskjutas. Den uppfattning, vartill jag sålunda kommit, har icke kun­

nat rubbas av det avstyrkande utlåtande, som, vad angår fiske med fast

redskap, avgivits av en av de i saken hörda myndigheterna, nämligen do­

mänstyrelsen. Härvidlag vill jag beträffande denna myndighets uttalande

därom, att kronan vid rikets västra kust ägde fastigheter, som utarrenderats,

särskilt anmärka, hurusom det av utredningen framgår, att -—- bortsett från en

fastighet å ön Ven — i intet av dessa fall vare sig arrendatorn framställt an­

språk på enskild fiskerätt eller sådan för fastighetens räkning eljest gjorts

gällande.

Icke heller kan jag dela kammarkollegiets åsikt, att särskilda åtgär­

der nu erfordras på grund därav, att den nya lagstiftningen skulle komma

att gälla till förmån för varje svensk undersåte. Med hänsyn till den om­

fattning, vari fisket sedvanemässigt bedrivits, torde någon ökad fara för otill­

börlig konkurrens egentligen icke böra befaras, helst begagnandet av de

särskilda fiskeplatserna i huvudsak lärer betingas av tämligen konstanta för­

hållanden. Erinras må, att motsvarande spörsmål i den år 1928 antagna lag­

stiftningen lösts i den riktning, som här åsyftas. — Vad angår fast redskap

har kollegiet jämväl anmärkt, att den allmänna fiskerätten enligt förslaget

icke blivit begränsad till redskap av nu använda slag, eller ryssja och botten­

garn, samt att strandägarens intresse att nyttja vattnet för annat ändamål än

fiske i vissa fall kunde trädas för nära, örn för den allmänna fiskerättens be­

drivande anbragtes inrättningar av mera stadigvarande art. Härvidlag må

framhållas, att i enlighet med sakens natur rätt till fiske å annans vattenom­

råde icke lärer i och för sig medföra befogenhet att vidtaga anordningar, som

hindra fastighetsägaren att i andra hänseenden än fiske nyttja vattnet. Motsva­

rande principer hava i fråga om stranden kommit till uttryck i femte styc­

ket av 3 § fiskerättslagen, i det att där funnits nödigt utsäga, att vid sådant

fiske, varom i paragrafen är fråga, de fiskande, med skyldighet att svara för

skada och intrång, äga i viss utsträckning nyttja stranden. För övrigt bör

erinras, att det synes föga förenligt med den allmännna fiskerättens be­

grepp, att någon enskild fiskande genom i nu avsedd mening stadigvarande an­

läggningar intager en viss fiskeplats. Sådant lärer även kunna medelst ad-

12

Kungl. Majlis proposition nr 70.

Bilaga A.

Förslag-

till

Lag

om ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 (nr 12 s. 1) om rätt till Aske.

Härigenom förordnas, att i 3 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, vil­

ken paragraf förut ändrats genom lagen den 22 juni 1928 (nr 183). skall mel­

lan tredje och nuvarande fjärde stycket införas ett nytt stycke av följande

lydelse:

Vid Skånes västra kust ma varje svensk undersåte utöva fiske eller agntäkt

vid annans strand, ändå att fall ej föreligger som i andra stycket sägs; dock

vare vid strand inom Barkåkra socken, Ängelholms stad eller Strövelstorps

socken fiske efter lax, såvitt det idkas med fast redskap, strandägaren förbe­

hållet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.

Förslag

till

Lag

angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184)-om

ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiske­

rätt är stadgat för det fall att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göte­

borgs och Bohus eller Hallands län blivit fritt, skall jämväl äga tillämpning,

såvitt den ändring i lagen örn rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1930,'

medför att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva fiske eller agntäkt vid

strand inom Skane, där sådan rätt enligt äldre lag var förbehållen strandens

ägare. I avseende å fiske med fast redskap skall doct ersättning utgå allenast,

där strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897

men före den 1 januari 1930 själv eller genom annan tillgodogjort sig nämnda

fiske.

Framställning örn ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid

gjord, där den skett före den 1 juli 1935.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott den 7 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern L^indman, ministern för utrikes ärendena T^rygger, statsråden

L^ubeck, B^eskow, L^undvik, B^orell, ^von S^teyern, M^almberg, L^indskog,

B^issmark, J^ohansson, D^ahl.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler lagrådets den

5 februari 1930 avgivna utlåtande över de den 24 januari i år till lagrådet re­

mitterade förslagen till lag om ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. T)

om rätt till fiske och lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni

1928 (nr 184) örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Under förmälan att i förslagen, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,

vidtagits ett par mindre jämkningar av formell natur, hemställer föredragan­

den, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till anta­

gande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­

da hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

2

Kungl. Majlis proposition nr 70.

Göteborgs och Bohus saint Hallands län, blev i huvudsak godkänd. Genom den

nya lagstiftningen skedde ett allmänt frigivande av fiske med rörlig redskap

inom nämnda län; därvid skulle enligt ett av riksdagen gjort tillägg till propo­

sitionen jämväl mindre ålryssja anses såsom rörlig redskap. Lagstiftningen

byggde på antagandet, att i stort sett på grund av förut gällande lags hänvis­

ning till rådande sedvänja de fiskande å västkusten ägt rätt att fiska med rör­

lig redskap, samt idka agntäkt, även vid annans strand. Åtgärden betraktades

följaktligen ej såsom någon egentlig nyhet utan väsentligen såsom ett förtyd­

ligande (se prop. 1928 s. 40 ff.).

Orsaken till att 1928 års lagändring avsåg allenast de två norra länen å

rikets västra kust och ej utsträcktes jämväl till Skåne var enligt motiven, att

beträffande denna del av kusten fråga väckts om frigivande även av fiske med

fast redskap och att härutinnan krävdes ytterligare utredning. I samband här­

med anfördes, dels att en dylik utredning motsvarade ett verkligt behov, dels

att, örn den vidare behandlingen av frågan örn rätten till fiske med fast redskap

gjordes beroende av särskild utredning, övervägande skäl talade för att spörs­

målet örn fiskerätten i Skåne i ett sammanhang upptoges till behandling. Jäm­

väl beträffande rätten till fiske med rörlig redskap vid denna kust borde därför

anstå med införande av nya regler (se prop. 1928 s. 40, jfr s. 42).

Vid ett fullföljande av utredningen i fråga om fisket vid Skånes västra kust

har undersökningen kunnat begränsas till att avse fisket med fast redskap. Be­

träffande fisket med rörlig redskap framgår nämligen redan av 1928 års pro­

position, att de skäl, som föranledde frigivandet av detta fiske inom Göteborgs

och Bohus samt Hallands län, göra sig med lika styrka gällande även såvitt

rör den skånska västkusten. Till en början framgår av protokoll, förda vid

vissa av kammarrådet Dufwa år 1911 hållna sammanträden med ortsbefolk­

ningen, att nästan allestädes jämväl å denna kust fisket med rörlig redskap,

jämte agntäkt, stod öppet för envar. Inom den till Kristianstads län belägna

delen av västkusten uppgavs sålunda fisket med rörlig redskap vara fritt

utom såtillvida att på senare tid allt slags fiske förbjudits vid ett pär upp­

givna fastigheter. Dock hade detta förbud ej respekterats; ej heller hade

åtal följt på överträdandet. Agntäkt hade hindrats endast på ett ställe

och detta först under senare tid. Inom Malmöhus län förklarades all­

mänt, att fisket med rörlig redskap av ålder varit fritt, dock ej vid stränderna

av egendomen Kulla-Gunnarstorp, vars underlydande och strandsittare emeller­

tid tillätos att fritt fiska. Vidare anmärktes rörande fideikommisset Krapperup,

å vars mark åtskilliga fiskelägen finnas, att dessas befolkning i kontrakt angå­

ende upplåtna jordlägenheter ofta fått förbinda sig att avstå viss andel av sina

sillfångster. Huruvida detta avsetts utgöra arrendeavgift för marken eller en

verklig fiskeavgift, synes emellertid av många orsaker omtvistligt, helst andra

fiskande tyckas ha fått fiska utan ersättning till strandägaren. Slutligen hade

fisket vid Löddesnäs gård i Borgeby socken sedan slutet av 1870-talet varit utar­

renderat. Agntäkt synes vid kusten av Malmöhus län ha lämnats oklandrad. —

Riktigheten av kammarkollegiets i 1924 års framställning uttalade uppfatt-

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

ansåg därför stadgandet böra modifieras bland annat sålunda att det bleve

uttryckligen nämnt, att de lokala sedvanor, som i stadgandet tillädes kraft av

lag, endast avsåge fiske med rörlig redskap. Till stöd härför åberopades emel­

lertid ock, att de kommitterade anfört, att fiske med fast redskap även vid ri­

kets västra kust städse betraktats såsom strandägarens uteslutande rätt.

Efter det fiskerättslagen utfärdats gjordes snart gällande, att de faktiska

förhållandena i avseende å det med fast redskap bedrivna fisket icke överens­

stämde med vad sålunda antagits. I själva verket skulle å Skånes västra kust

detta fiske — under inflytande av fortlevande dansk rättsuppfattning, enligt

vilken fisket med fast redskap i allmänhet ej är strandägaren förbehållet — av

ålder ha stått öppet för de fiskande jämväl vid annans strand. I den utredning,

som framlades i samband med kammarkollegiets förslag av år 1924, antogs i

enlighet härmed, att vid tiden för 1896 års lagstiftnings tillkomst så gott som

överallt å nämnda kust även fisket med fast redskap betraktats som fritt.

Någon ändring skulle icke heller ha därefter inträtt, utan sedvänjan fortfaran­

de vara i huvudsak orubbad.

I och för sig lärer, örn den nyss berörda uppfattningen är riktig, hinder ej

möta mot att nu stadfästa sedvänjan genom införande i lagen av ett därmed

överensstämmande stadgande. Även örn det ståndpunktstagande, som skedde

år 1896, innebär, att sedvänjan för närvarande saknar rättslig betydelse och

följaktligen icke kan grunda befogenhet att utan tillstånd av strandägaren ut­

öva fiske med fast redskap inom hans område av vattnet (jfr N. J. A. 1922

s. 427 och 1928 s. 480), lärer, helst i betraktande av vad härutinnan förekommit

under förarbetena till 1896 års lag, det knappast böra väcka betänklighet, örn

på denna punkt lagstiftningen i ämnet bringas att överensstämma med vad som

faktiskt tillämpas.

Avgörande är alltså i vad mån fiske med fast redskap vid Skånes västra

kust numera verkligen står öppet för en och var. Att redan ur den tidigare

tillgängliga utredningen åtskilligt kunnat anföras till stöd för ett antagande

att så är fallet står utom tvekan. Aven må framhållas, att bemälda kommit­

terade knappast så kategoriskt förnekat sedvänjans förekomst som 1896 års

riksdagsskrivelse anger. De yttrade i själva verket härom ej annat än att

»mångenstädes, särskilt vid de halländska och skånska kusterna, anses fort­

farande strandfisket, åtminstone det, som drives med rörlig redskap, vara fritt

för envar, som vill begagna sig därav.» För övrigt hade i ett år 1883 avgivet

betänkande med förslag till ny fiskeristadga det uttryckligen sagts, att sedan

urminnes tid någon strandäganderätt ej funnits i Skåne utan att de fiskande

lämnats full frihet att, även med fast redskap, driva fångst i den ordning de

kommit till fiskeplatsen.

Såsom i det föregående anförts, höllos år 1911 under den utredning, vilken

föranlett kammarkollegiets förslag, sammanträden med befolkningen jämväl å

Skånes västra kust. Såvitt fråga är örn fiske med fast redskap, torde av utta­

landena från dessa sammanträden i huvudsak inhämtas följande: Praktiskt ta­

get avsåg fisket med fast redskap vid denna kust blott fångst av lax och ål.

Vad beträffar laxfisket framgick, att vid de relativt få ställen, huvudsakligen

6

Kungl. Maj:ts proposition nr

70

.

vänjan förekommit i fråga örn fast redskap. Frågan i vad mån den efter ut­

färdandet av 1896 års lagstiftning kunnat hava trätt ur tillämpning har lika­

ledes ej varit tillräckligt utredd. Uttalandena från 1911 års sammanträden

hava ej varit obetingat vägledande med hänsyn såväl till den långa tid, som

förflutit sedan de höllos, som därtill, att man knappast till fullo beaktat önsk­

värdheten av att jämväl undersöka i vad mån ifrågavarande fiske vid Skånes

västkust är en mera ny företeelse. Sistnämnda omständighet lärer icke minst

hava påkallat varsamhet vid användningen av detta material. Ej heller hava

i ärendet avgivna utlåtanden av myndigheter och andra, som gått i tillstyr­

kande riktning, erbjudit tillräcklig grund för en lösning av de spörsmål, som

fortfarande varit oklara.

För att få en fullständig bild av fiskerättsförhållandena vid ifrågavarande

kust har det till en början varit nödigt att kunna bedöma i vad mån överhuvud

fiske med fast redskap där utövas. Det har ock gällt att för varje sträcka av

stranden, där sådant fiske bedrives i mera betydande omfattning, avgöra, örn

det skett sedan äldre tid eller exempelvis först från tiden omkring sekelskif­

tet, då de s. k. ålbottengarnen tyckas ha börjat komma i bruk. Vidare har

erfordrats uppgift huruvida vederbörande strandägare gör gällande ensamrätt

vid sin strand och, för dylik händelse, sedan huru lång tid tillbaka och på

vad sätt hans påstående manifesterats. Men undersökningen har ej kunnat

stanna vid detta. En förutsättning för den tillämnade reformens genomföran­

de i nu avsedd riktning måste nämligen vara, att ej statsverket därigenom med

hänsyn till eventuell ersättningsplikt åsamkas en i förhållande till nyttan av-

åtgärden oskälig kostnad.

Åt länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län har därför den 23 sep­

tember 1929 uppdragits att med ledning av ett inom justitiedepartementet upp­

rättat frågeformulär1 införskaffa ytterligare utredning i ämnet. I fråga om

det närmare tillvägagångssättet vid inhämtande av de uppgifter, som på grund

härav överlämnats, har länsstyrelsen i Kristianstads län meddelat, att be­

träffande detta län uppgifterna införskaffats genom landsfiskalen i Björne­

kulla distrikt vid av denne avlagda besök hos fiskeritillsyningsmännen, kom-

munalnämndsordförandena och fjärdingsmännen samt strandägarna och fiskar­

befolkningen. Inom Malmöhus län har utredningen verkställts av extra

länsnotarien T. Burrau, vilken i avseende härå anfört följande: Efter att

av fiskeritillsyningsmännen ha erhållit upplysning i vilken utsträckning fiske

med fast redskap idkades, hade han ■—- vad först anginge landsbygden —

besökt kommunalnämndsordförandena inom de särskilda socknarna å länets

västra kust och av dem erhållit uppgift örn strandägareförhållandena. Dessa

uppgifter hade därefter, i mån så varit möjligt, kontrollerats genom personlig

hänvändelse till de uppgivna strandägarna, därvid förfrågningar gjorts i de

uti frågeformuläret angivna hänseendena. Inom åtskilliga socknar, företrä­

desvis sådana där fiske med fast redskap ej förekomme, hade dock strand­

ägarnas antal varit alltför stort att medgiva förfrågningar hos dem alla. I

dylika fall hade i stället uppgifterna inhämtats hos kommunalnämnds-

1 Formuläret har såsom bilaga fogats vid denna P. M.

(Se s. 15 nedan.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

7

ordföranden jämte vissa strandägare och andra inom socknen bosatta

personer, vilka ägt kännedom örn ifrågavarande förhållanden. På lik­

nande sätt hade jämväl tillgått vid införskaffandet av uppgifter med avse­

ende å sådana sträckor av stranden, som hörde till samfälligheter. Där dylik

samfällighets angelägenheter handhades av en styrelse, hade ock denna till­

frågats. Slutligen hade besök avlagts vid de flesta fisklägen, varjämte upp­

lysningar rörande fiskeförhållandena erhållits genom samtal med yrkesfiskare.

Beträffande S:t Ibbs socken (ön Ven) hade uppgifterna delvis införskaf­

fats genom landsfiskalen i ön Vens distrikt. I övrigt hade landsfiskalerna

endast i undantagsfall tillfrågats. I fråga örn städerna Hälsingborg, Lands­

krona och Malmö (efter skedda inkorporeringar höra till dem betydande sträc­

kor av stranden) hade stadsingenjörerna lämnat uppgift å strandägarna. För­

frågningar hade även framställts hos stadsombudsmännen i förstnämnda båda

städer samt hamnförvaltningen i Malmö. Tillika hade, såvitt möjligt, de en­

skilda strandägarna blivit tillfrågade i ämnet. Uppgifterna därom, i vilken

utsträckning fiske med fast redskap förekomme, grundade sig även här på

uttalanden av fiskeritillsyningsmännen. Rörande Skanör med Falsterbo hade

uppgifterna meddelats av borgmästaren samt den där anställde fiskeritillsy-

ningsmannen.

Resultatet av utredningen har, vad först angår laxfisket, blivit följande:

Med fast redskap — huvudsakligen kilnot — idkas sådant fiske vid strän­

derna av tre fastigheter inom Barkåkra socken av Kristianstads län samt vid

de till Ängelholms stad och till Strövelstorps socken inom samma län hörande

sträckorna av stranden, vilka sträckor var för sig tillhöra allenast en fastighet.

Sammanlagt omfatta de nu nämnda fastigheterna en strand om 12 km :s längd.

Bortsett från ett undantagsfall av ringa betydelse, där för övrigt stranden

tillhör en bysamfällighet, har vid dessa fastigheter fisket varit av strand­

ägarna utarrenderat, för belopp som sammanlagt uppgått till ej fullt 2,500 kr.

I allmänhet har fisket här bedrivits av gammalt eller åtminstone sedan avse­

värd tid tillbaka. Härförutom märkas ytterligare två inom Barkåkra socken

belägna fastigheter om tillhopa 3 kims strand, där fiske med fast redskap

tidigare utövats men sedan ett par år upphört. Jämväl vid sistnämnda fastig­

heter ha strandägarna tillgodogjort sig fisket. Anmärkas må att de strän­

der, för vilka nu redogjorts, helt utfylla kuststräckan inom Kristianstads län

från Förslövs sockens södra gräns till gränsen mot Malmöhus län. — Utöver

vad nu sagts bedrives icke vid stränderna inom Kristianstads län något lax­

fiske med fast redskap.

Inom Malmöhus län idkas laxfiske med ryssja vid en bysamfällighet örn 650

meters strand i Välinge socken vid norra länsgränsen och har där bedrivits

sedan omkring trettio år. Byamännen göra dock ej anspråk på någon ensam­

rätt och ha icke tillgodogjort sig fisket, utan detta har fritt utövats av andra

fiskande. Inom Farhults socken (omkring 8 kims strand) har vid två fastig­

heter (sammanlagt 2.8 km.) lax sedan sex, respektive tre år fångats med bot­

tengarn. Detta fiske hava strandägarna förbehållit sig. Det har sålunda

under nämnda tid varit utarrenderat, senast mot en avgift av 300 kr., respek-

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

tive 100 kr. Att märka är dock att i dessa fall bottengarnen använts för

fångst jämväl av makrill och sill. Slutligen ha sedan sex eller sju år botten-

garn utsatts vid Rekekrogens och Svanshalls fiskelägen i JÖnstorps socken,

vars strand (7 km.) utgör samfällighet för samtliga skifteslagen inom sock­

nen. Även här har fisket varit utarrenderat, mot en ersättning av 150 kr.;

dock har jämte arrendatorerna en delägare i samfälligheten själv fiskat. Blott

i ringa mån har emellertid här fisket avsett fångst av lax utan huvudsakligen

fisk av andra slag. — Laxfiske med fast redskap bedrives i övrigt icke inom

Malmöhus län.

Vad härefter beträffar det fiske, vid vilket i övrigt inom provinsen fast red­

skap finner användning, eller fisket efter ål, användes inom Kristianstads län

för närvarande icke fast redskap för sådan fångst. Inom Malmöhus län sker

det däremot i stor utsträckning. Visserligen förekommer praktiskt sett icke

något fiske efter ål med fast redskap å kuststräckan inom de tre nordligaste

socknarna eller Välinge, Farhult och Jonstorp (16.3 km.). Men från och med

Brunnby socken till och med Flädie socken — en sträcka av nära 114 km. —

är nämnda fångstsätt vanligt. Även å denna sträcka finnas dock stränder,

sammanlagt 39 km., där dylikt fiske ej förekommer. Vid den söder om Flädie

belägna delen (62 km.) av Skånes västra kust idkas fiske av förevarande slag

blott inom Malmö stads område (14.2 km.) samt, i ringa omfattning, inom

Västra Klagstorps socken (1.8 km.).

Den fasta redskap, som användes vid ålfångsten, är mestadels den s. k. ål-

ryssjan eller ålhomman. Vid sidan härav förekomma ock, men i betydligt

mindre utsträckning, ålbottengarn. Såvitt fråga är örn den förra redskapen

har fisket i regeln bedrivits av gammalt; att däremot fisket med ålbottengarn

i det hela är en mera ny företeelse har förut omtalats. I allmänhet har det i

dessa trakter icke bedrivits längre än i högst ett tjugutal år och mångenstädes

blott sedan helt kort tid tillbaka. Vid vissa stränder har försök gjorts att an­

vända redskapet utan att dock fisket funnits lönande.

I flertalet fall göra strandägarna ej anspråk på någon ensamrätt till nu

ifrågavarande fiske. Och endast i undantagsfall har, där yrkande i sådan rikt­

ning blivit framställt, anspråket tagit sig faktiskt uttryck vare sig genom

bortarrendering eller sålunda att strandägaren själv utövat fisket.

Av de stränder, där ålfisket sker med fast redskap och tillika anspråk av

strandägaren framställts å ensamrätt därtill, märkas sålunda till en början tre

fastigheter i Brunnby socken. Vid två av dessa ha strandägarna ej utnyttjat

fisket vare sig själva eller genom dess bortarrenderande, utan har det bedrivits

endast av fiskarbefolkningen. Vid den tredje fastigheten, vilken äger en strand

om 8 km., har fisket, som där pågått allenast sedan 1900, varit från 1908 till

1924 utarrenderat för omkring 500 kr. årligen. Efter sistnämnda år har även

vid denna strand fisket allmänt utövats jämväl av andra än strandägaren. Be­

träffande Brunnby socken bör vidare anmärkas, att vid den Arilds municipal­

samhälle tillhöriga stranden (900 m.) fisket uppgivits vara förbehållet sam­

hällets fiskarbefolkning och jämväl hava utövats av denna. Inom den del av lä­

nets landsbygd, som är inkorporerad med Hälsingborgs stad, hava ägarna av

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

11

börjat idkas först helt nyligen, därvid strandägaren ej själv fiskat utan haft

fisket utarrenderat. Anmärkas bör ock, att arrendet avsett icke rätten att

utsätta speciellt redskap för fångst av lax utan bottengam, varmed fångats

jämväl andra slag av fisk. Att för dessa stränder göra något undantag från

den allmänna regeln synes vid dessa förhållanden varken nödigt eller lämp­

ligt, utan lära strandägarna böra i ersättningsväg hållas skadeslösa. Härför

synes desto större skäl finnas, som, enligt uppgift, fisket vid nu berörda strän­

der, innan det första gången blev utarrenderat, var fritt för envar.

Det har redan anmärkts, att förhållandena vid stränderna av ön Ven er­

bjuda en annan bild än vad fallet är å fastlandet. På grund härav kunde det

ifrågasättas att med avseende å ön meddela undantag, sålunda att vid den­

samma fiske med fast redskap fortfarande skulle vara strandägarna förbe­

hållet. På sätt nämnts hava strandägarna så gott som enstämmigt förklarat

sig göra anspråk å ensamrätt till sådant fiske; i många fall ha de även häv­

dat dessa sina anspråk. Skulle i nämnda hänseende ett undantag göras, lärer

det dock nödvändigt böra förbindas med en reservation för de icke få fall, där

fisket av gammalt oklandrat bedrivits av en och var. Den fiskarbefolkning,

som hittills utövat fisket, skulle eljest löpa fara att råka i sämre ställning än

nu. Härtill kommer, att det fiske, strandägarna tillgodogjort sig, enligt ut­

redningen har ett föga betydande värde —- de sammanlagda årliga arrende­

beloppen utgöra blott omkring 250 kr., varjämte i vissa fall ersättning läm­

nats in natura med några kilogram ål. Fisket torde alltså även vad angår ön

Ven kunna förklaras utan inskränkning fritt och vederbörande strandägare

hänvisas att göra sina anspråk gällande i ersättningsväg.

Beträffande det allmänningsfiske, varom förmäles i 1 § fiskerättslagen, är

förbud stadgat att utan tillstånd av Konungen utsätta vissa slag av fast fiske­

redskap. Att i nu förevarande fall, där i praktiken fisket betraktats såsom

helt fritt, föreskriva någon motsvarande inskränkning är uppenbarligen före­

nat med svårighet. Det synes emellertid icke vara erforderligt. Sålunda bör

till en början märkas, att den före 1896 års fiskerättslag gällande lagstift­

ningen i ämnet, eller fiskeristadgan av år 1852, medgav varje svensk under­

såte rätt att idka »allt fiske» i fiskevatten, som avses i berörda 1 §. Ifråga-

komna förbud var alltså en nyhet i 1896 års lag. Med hänsyn till vad numera

upplysts rörande fiskeförhållandena vid Skånes västra kust torde i själva

verket de under förarbetena till lagen angivna skälen för denna inskränkning

i den allmänna fiskerätten egentligen icke äga någon tillämplighet i fall, var­

om nu är fråga. Det må ock framhållas, att ända sedan fiskerättslagens till­

komst undantag från förbudet gällt med avseende å ålfisket vid nyssnämnda

kust. Redan genom ett kungligt brev den 29 oktober 1897 lämnades nämligen

generellt medgivande att under september, oktober och november månader,

d. v. s. under ålens vandringstid då det huvudsakliga fisket bedrives, utanför

Malmöhus läns kust från Falsterbo fyr till Kullen idka ålfiske (med ryssjor)

i vattnet utanför strandägareområdet. — Att beträffande ordningen för fiskets

utövande sådana särskilda bestämmelser, som, exempelvis vid ökad använd­

ning av ålbottengarnen, framdeles må finnas erforderliga, kunna administra-

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

tivt meddelas, lärer få anses klart (jfr 1 § fiskeristadgan den 17 oktober

1900 och N. J. A. avd. II årg. 1897 nr 1 s. 9). I detta samband bör erinras,

att spörsmålet om ålbottengarnens lämplighet över huvud icke prejudiceras

av den lagstiftning, varom nu är fråga; nödiga fredningsföreskrifter kunna

naturligen meddelas oavsett vilka civilrättsliga regler fastställas beträffande

rätten till fisket.

Såsom framgår av det föregående grundar sig det ifrågasatta frigivandet

av fiske och agntäkt vid Skånes västra kust i första hand därå, att det finnes

i huvudsak motsvara vad nu faktiskt tillämpas. Den omständigheten att vid en

eller annan strand någon dylik praxis icke låter sig påvisa, får dock följaktligen

ej stå i vägen. Emellertid har redan antytts, att i sådant fall strandägaren bör

tillerkännas skäligt vederlag för det intrång, som sker. Denna princip fast­

slogs vid 1928 års ändring i fiskerättslagen beträffande fisket med rörlig red­

skap inom Göteborgs och Bohus samt Hallands län. Enligt lag den 22 juni

1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt gäller sålunda, att,

därest omförmälda ändring av fiskerättslagen i något fall medfört, att varje

svensk undersåte erhållit rätt att utöva fiske med rörlig redskap vid strand

inom sagda län, där sådant fiske enligt äldre lag var förbehållet strandens

ägare, ersättning av statsmedel skall utgå för värdet av den förmån, som för

honom gått förlorad därigenom att fisket blivit fritt, så ock för förlust som

av sådan anledning eljest må hava tillskyndats honom. Var fisket upplåtet

till annan, skall även denne njuta ersättning för honom åsamkad skada.

Tydligen kan denna bestämmelse göras tillämplig även beträffande fisket

med rörlig redskap, jämte agntäkt, å nu förevarande kust. Någon mera be­

tydande ersättningsskyldighet lärer icke komma att på grund härav åvila

staten. Sålunda var det redan under den utredning, som föregick 1928 års

proposition, klart, att ur denna synpunkt reformen ej skulle möta svårigheter.

Härutinnan anförde i utlåtandet över berörda inom justitiedepartementet ut­

arbetade lagutkast länsstyrelsen i Malmöhus län, att statens ersättningsskyl­

dighet, därest sådan överhuvud ifrågakomme, helt visst ej bleve omfattande.

Närmare utredning hade visserligen ej skett, men länsstyrelsen ansåge sig ändå

kunna uttala en sådan uppfattning dels med hänsyn till sin allmänna erfarenhet

i ämnet och dels på grund av att länsstyrelsen vid verkställd undersökning icke

påträffat något fall, där strandägare uppgivit inkomst av fiske med rörlig red­

skap till beskattning. Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrade i motsvarande

utlåtande, att det vore synnerligen tvivelaktigt, örn inom detta län någon enda

strandägare kunde bliva berättigad till ersättning. Anspråk på ensamrätt till

fiske med rörlig redskap hade nämligen väckts inom länet först på senare tid.

Den ersättning, som ifrågakomme, kunde i allt fall ej bliva särdeles stor.

Fiskerättslagens underlåtenhet att i fråga örn fisket med fast redskap till­

erkänna sedvanan rättslig betydelse medför, att en tillämpning av 1928 års er­

sättningslag i oförändrad form skulle beträffande detta fiske få en helt annan

räckvidd än i fråga örn fisket med rörlig redskap. Ersättning komme nämligen

att utgå även där fisket faktiskt stått öppet för en var. En dylik utvidgning

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

13

kan ej vara påkallad. Även här bör ersättning blott komma i fråga, när strand­

ägaren med hänsyn till faktiskt rådande förhållanden skulle genom lagändringen

tillskyndas ekonomisk förlust. Ersättningen bör med andra ord begränsas till

sådana fall, där strandägaren verkligen visat sig räkna med fisket såsom en till­

gång. Med hänsyn härtill och då ett bedrivande av fisket först efter det förslag

om ersättning framlagts icke bör tillmätas någon betydelse, synes ersättnings­

regeln skäligen kunna givas det innehåll att i avseende å fiske med fast redskap

ersättning skall utgå allenast i den mån strandägaren, med uteslutande av andra

fiskande, under de före den 1 januari 1930 sist förflutna femton åren själv eller

genom annan tillgodogjort sig fisket. — Liksom beträffande fisket med rörlig

redskap bör tydligen jämväl arrendator tillerkännas gottgörelse, där förlust

tillskyndas honom.

Ersättningsplikten, sålunda bestämd, kan efter vad utredningen ger vid ban­

den icke medföra något mera avsevärt utlägg för det allmänna. Varder vid den

angivna delen av kusten inom Kristianstads län laxfisket strandägaren fort­

farande förbehållet, torde i själva verket någon ersättning där icke komma i fråga.

Och inom Malmöhus län skulle man blott hava att räkna med sammanlagt ett

årligt arrendebelopp, understigande 2,500 kr., vartill dock kommer att i ett eller

annat fall strandägaren kan ha tillgodogjort sig fisket, icke genom arrendeupp­

låtelse utan genom att med utestängande av andra själv utöva det.

I enlighet med nu angivna synpunkter hava inom justitiedepartementet upp­

rättats härvid fogade utkast till dels lag örn ändring i 3 § lagen den 27 juni

1896 om rätt till fiske, dels lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 22

juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

14

Kungl. Majlis proposition nr 70.

Utkast

till

Lag

om ändring i 3 § lagen den 27 j uni 18% (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att i 3 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, vilken

paragraf förut ändrats genom lagen den 22 juni 1928 (nr 183), skall mellan

tredje och^ nuvarande fjärde stycket införas ett nytt stycke av följande lydelse:

_ Vid Skånes västra kust må varje svensk undersåte utöva fiske eller agntäkt

vid annans strand, ändå att fall ej föreligger som i andra stycket sägs; dock

vare vid strand inom Barkåkra socken, Ängelholms stad eller Strövelstorps soc­

ken fiske efter lax, såvitt det idkas med fast redskap, strandägaren förbe­

hållet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.

Utkast

till

Lag

angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) om

ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiske­

rätt är stadgat för det fall att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göte­

borgs och Bohus eller Hallands län blivit fritt, skall jämväl äga tillämpning,

såvitt den ändring i lagen örn rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1930,

medför att varje^ svensk undersåte erhåller rätt att utöva fiske eller agntäkt vid

strand inom Skåne, där sådan rätt enligt äldre lag var förbehållen strandens

ägare; dock skall i avseende å fiske med fast redskap ersättning utgå allenast

i den män strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, under de före den

1. januari 1930 sist förflutna femton åren själv eller genom annan tillgodo­

gjort sig nämnda fiske.

Framställning örn ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid

gjord, där den skett före den 1 juli 1935.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.

Socken:

1

2

3

4

6

6

7

8

9

Fastighetens

namn.

Den ungefärliga

längden av

fastighetens

strand.

A. Användas för

fiske vid fastig­

hetens strand ål-

hommor (-ryss-

jor), laxryssjor,

bottengam eller

annan fast red­

skap?

B. Uppgiv i så

fall, vilka sär­

skilda slag av

nu nämnda red­

skap som an­

vändas. (Skilj

därvid mellan

redskap för ål­

fiske och redskap

för laxfiske).

Sedan huru

lång tid tillbaka

har sådan red­

skap använts

för fiske vid

fastighetens

strand ?

A. Gör strand-

ägaren anspråk

på ensamrätt

till fiske med

sådan redskap

vid fastighetens

strand?

B. Har strand­

ägaren själv där

utövat dylikt

fiske?

A. Har inom de

senaste trettio

åren fiske med

sådan redskap

vid fastighetens

strand varit ut­

arrenderat?

B. Uppgiv i så

fall vid vilken

tid första och

sista utarrende-

ringen skedde.

A. Har, oaktat

strandägaren

gjort anspråk

på ensamrätt

till fiske med

nämnda redskap,

sådant fiske vid

fastighetens

strand allmänt

bedrivits jämväl

av andra?

B. Uppgiv i så

fall sedan huru

lång tid till­

baka detta varit

förhållandet.

A. Har frågan

örn rätten till

fiske vid fastig­

hetens strand

prövats av dom­

stol, eller har

strandägaren

eljest vidtagit

särskild åtgärd

i syfte att ute­

stänga andra

fiskande?

B. Uppgiv i så

fall tiden för

domstolens ut­

slag, respektive

åtgärdens vid­

tagande.

Huru stort be­

lopp årligen

kan, efter av­

drag för om­

kostnader, det

fiske, vartill

strandägaren

påstår ensam­

rätt, anses

ungefärligen

ha inbringat

honom ?

Anm. Bär förhållandena äro fullt likartade utefter en sockens strand i dess helhet eller en viss sammanhängande sträcka därav, erfordras ej, att

de särskilda fastigheterna inom socknen angivas, utan må i stället på annat tydligt sätt i kolumn 1 utmärkas, vilken del av stranden uppgifterna

avse. Under kolumnerna 4 8 lämnas, eventuellt, olika uppgifter beträffande de särskilda slagen av fisk eller redskap. Sålunda bör uppmärksam­

mas, örn olika regler tillämpas exempelvis beträffande ål och lax eller beträffande ålryssja och ålbottengarn etc. — Det bör tillses, att uppgifterna så

noggrant som möjligt återge de verkliga förhållandena och ej någon ensidig uppfattning å vare sig strandägare- eller fiskarehåll.

K

u

n

g ^l.

M

a

j: ^ts

p

ro

p

o

sit

io ⁿ

n ^r

7

0

.

16

Kungl. Majlis proposition nr 70.

Bilaga 1 till statsrådsprotokollet

den 24 januari 1930.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 5 december 1929 har Eders Kungl. Majit anbe­

fallt kammarkollegiet att skyndsammast avgiva underdånigt utlåtande över

en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria med utkast till lagar dels

örn ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) örn rätt till fiske och dels

angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) örn er­

sättning till strandägare för mistad fiskerätt.^

Med anledning härav får kollegiet i underdånighet anföra följande.

De remitterade lagutkasten avse att utsträcka den rätt till fiske å annans

grund, som infördes i Göteborgs och Bohus län samt Hallands län ar 1928,

jämväl till Skånes västra kust med det betydelsefulla tillägg att denna rätt

jämväl skulle innefatta fiske med fast redskap med undantag likväl för fiske

efter lax med sådan redskap inom vissa närmare angivna områden.

De sociala skäl, som må anses kunna åberopas till stöd för den föreslagna

utsträckningen av den fria fiskerätten, ligga i viss man utanför kollegiets

möjlighet till ett sakkunnigt bedömande av frågan. Måhända måste det även

vid denna del av rikets kuster anses ändamålsenligt att såvitt möjligt genom

generella rättsregler avskaffa en sedvanemässigt uppkommen blandning av

om varandra liggande fria och enskilda fisken.

Emellertid anser sig kollegiet nödsakat framställa bestämda erinringar mot

de förutsättningar av rättslig natur, varpå man enligt promemorian stöder sig,

då man vill bestämma de strandägarna eventuellt tillkommande ersättningar pa

sätt i det remitterade utkastet blivit föreslaget. Kollegiet anser sig därvid böra

förutskicka, att på grund av den synnerligen begränsade tid, som stått kolle­

giet till buds för remissens besvarande, dessa erinringar emellertid icke i önsk­

värd utsträckning kunnat stödjas på erforderliga utredningar av rättslig och

kameralhistorisk natur. Härtill vill kollegiet foga den erinran, att det hade

synts önskvärt, att man för ett tillförlitligt bedömande av de nyss angivna

förutsättningarna avvaktat verkningarna av den för kuststräckorna inom Gö­

teborgs och Bohus län samt Hallands län år 1928 vidtagna lagändringen. En­

ligt vad kollegiet försport har man därifrån, särskilt från norra Halland, att

vänta ersättningsanspråk för förlorad fiskerätt i betydligt större utsträckning

än man vid tillkomsten av 1928 års lagändring torde antagit.

I sitt utlåtande den 27 maj 1927 angående då föreliggande utkast till lag

om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 27 juni 1896 örn rätt till

fiske samt till lag om ersättning i vissa fall för intrång i rätt till fiske eller

agntäkt, vilka lagutkast ligga till grund för den år 1928 vidtagna ändringen

i fiskerättslagen, framhöll kollegiet såsom sin mening, att resultatet av de ut­

redningar, som förebragts angående det sedvanerättsligt bedrivna fisket på

annans grund, icke framstode så oemotsägligt som man ville göra gällande.

Särskilt underströk kollegiet bräckligheten av de utredningsresultat, som an­

setts framgå av protokollen över vissa av kammarrådet Dufwa år 1911 hållna

Kungl. Majlis proposition nr 70.

17

sammanträden med strandägare och fiskare. De under år 1929 av länsstyrel­

serna i Malmöhus och Kristianstads län verkställda undersökningarna lia icke

undanröjt kollegiets i ovannämnda utlåtande yppade tvivelsmål, detta desto

mindre som för Skånes del, såvitt kollegiet kunnat finna, någon ingående un­

dersökning av äldre svenska domböcker icke synes ägt rum för utrönande av

den rättsuppfattning, som av ålder må hava förefunnits hos lokaldomstolar

och myndigheter. Det enda ämnet berörande rättsfall i saken, som finnes om­

nämnt i Dufwas utredning, ger närmast vid handen, att fritt fiske å annans

grund icke skulle i den omfattning, som antagits, vara förhanden å den skånska

västkusten och detta icke ens med rörlig redskap. Av det i N. J. A. (1916

s. 98 f.) intagna referatet över detta rättsfall, som avsåg ansvar för olovligt

fiske i Öresund utanför egendomen Löddesnäs i Torna härad, framgår, att så­

väl hovrätten över Skåne och Blekinge som högsta domstolen (utslag d. s/3

1916) funnit, att vad i målet förekommit icke gåve vid handen, att såsom in­

vänts, fiskarbefolkningen i orten av ålder oklandrat vid ifrågavarande del av

skånska kusten fått idka fiske. Det framgår av referatet, att i rättegången

företetts protokollet över det inför kammarrådet Dufwa den 7 september 1911

hållna sammanträdet med strandägare och fiskare angående fiskerättsförhål­

landena på kusten från Löddeköpinge i Harjagers härad till Trälleberg (s. 115

bland bilagorna till Dufwas utredning). Rättsfallet är av betydelse även på

den grund, att anledning finnes antaga, att rättegången, däri de utdömda bö­

terna allenast utgjorde fem kronor samt ersättningsskyldighet icke ålades, till­

kommit i huvudsakligt syfte att erhålla prejudikat i den fråga, som då var

föremål för utredning.

Även av andra och äldre för kollegiet kända rättegångar synes framgå, att

rätten till fisket ansetts tillhöra strandägaren, åtminstone såvitt angår frälse­

jord.

Sålunda torde av Bjäre häradsrätts protokoll och dom den 10 februari 1730

i sak mellan löjtnanten Petter Schonberg, auditören Henrik Worstins och hä-

radsskrivaren Adam Ollman, kärande, samt kaptenen Berent Hederstierna, sva­

rande, däri kärandena yrkat, att ett bottengarnssätt vid stranden av fiskläget

Båstad »måtte läggas till alla inbyggarnas lika nytta och delaktighet», men

svaranden invänt, »att han till sin inbördade gård, hus och ägendom detta fiske­

ställe sig tillägnat», framgår, att såväl de tvistande parterna som vittnena och

domstolen utgått från att fisket tillhörde vederbörande jordägare. Fråga var

alltså, huruvida fisket tillhörde delägarna i samfälligheten eller svaranden ute­

slutande såsom ägare av visst hemman. Huru tvisten slutligen avgjordes, fram­

går ej av det för kollegiet tillgängliga domboksutdraget, men torde vara utan

intresse för förevarande fråga. Att domstolen skulle ogillat käromålet på den

grund, att fiske med bottengarnssätt på denna plats skulle varit fritt för alla,

torde få anses uteslutet redan på grund av det sätt varpå tvistefrågan formu­

lerades.

Enligt ett för kollegiet tillgängligt utdrag av domboken för Skytts härad

har rotemästaren Nils Lundvall efter stämning å ryttaren Anders Malmberg

inför häradsrätten den 25 oktober 1751 yrkat, att som han innehade av länssty­

relsen den 13 september 1748 konfirmerat städjebrev å visst ålfiske i saltsjön,

men Malmberg likväl idkat ålfiske därstädes, den senare måtte åläggas utgiva

ersättning till Lundvall motsvarande lösen för städjebrevet. Malmberg invände

genom sitt ombud, att »detta omnämnda stället till ålefiske kan så mycket

mindre städjas (av länsstyrelsen) som det ligger vid Trelleborgs skatteägor».

Detta vitsordades av ett närvarande vittne. Häradsrätten ogillade i sitt utslag

ovan förstnämnda dag käromålet med följande tillägg: »och eljest i händelse

Malmberg skulle förgå sig med olovligt fiskande, tillkommer skatteägarne av

strand och grund att därföre tilltala honom».

18

Kunni. Maj:ts proposition nr 70.

Luggude härads dombok innehåller under den 7 november 1752 redogörelse

för ett instämt mål, däri Jöran Holst i Laröd framställer ersättnings- och

ansvarsyrkande mot Sven Bengtsson i Skabbelycka, Per Ebbeson i Stubbarp

samt Per Giörmusson oell Kell Lavesson i Gravarna för det de »olovandes skall

brukat ett fiskeställe i saltsjön ut för Laröds ägor (Allerums socken) och med

bottengarn idkat fiske». Holst anförde, att fiskeplatsen vore belägen utanför

hans egendom, åberopade till stöd för sin talan vissa råstenar samt hemställde

om häradssyn för vinnande av ytterligare utredning. Svarandena androgo här­

emot, att emedan fäladsmarken, som stötte intill fiskestället, vore odelad och

de ägde del i densamma samt Holst ej visat sig äga bättre rätt framför dem

eller någon annan, hade de samfällt nyttjat fiskestället. Till förekommande

av vidlyftig rättegång erbjödo de sig emellertid att för framtiden på detta

ställe ej idka fiske med bottengarn. Tingsrätten beslöt den 9 november 1752

häradssyn. Huru rättegången slutligen avgjordes är okänt. Även i detta fall

synas såväl parter som domstol utgått från att rätten till fisket följde jord-

äganderätten.

Enahanda uppfattning kom till synes i de undersökningar, som under år

1729 verkställdes av vederbörande kronofogdar i Malmöhus län. Dessa under­

sökningar hade föranletts av en kammarkollegiets cirkulärskrivelse till lands­

hövdingarna under den 4 juli samma år, däri kollegiet säger sig prövat nödigt

»att hava en tillförlitlig efterrättelse örn beskaffenheten av de fiskerier i orter­

na, vilka uti skären eller vid havsstränderna och eljest uti andra stora sjöar

idkas och såsom kronan tillhöriga allmänningar kunna anses, av vem slika

fiskerier brukas och nyttjas samt vad därför till kronan uti avgift erlägges

och, där några sådana kronoallmänningsfiskerier skulle utan avgift till kro­

nan av private innehavas, om icke de efter deras beskaffenhet och lägligheter

samt andra förmåner borde skattläggas och i kronans räkenskaper uppföras».

De av kronofogdarna i anledning härav verkställda undersökningarna resul­

terade i särskilda för varje fögderi upprättade förteckningar över därvarande

fiskerier, vilka man hänförde till de olika fisklägena. Bifogade förteckning1

å fiskerierna i Luggude, Rönnebergs och Onsjö härader torde giva vid handen

att fisket vid Skånes västra kust åtminstone å frälse grund vid denna tid an­

sågs vara förbehållet jordägaren. Tydligt framgår, att denna rätt ansågs vara

förbehållen jordägarna å ön Ven.

I den »berättelse om fiskeriernas beskaffenhet i Malmöhus län»,2 som den 24

april 1765 avgavs till ständernas fiskerideputation av C. N. Cronacker, finnes

ingen antydan om annat förhållande, än att rätten till fisket följde äganderätten

till strand och grund, och det synes överhuvudtaget egendomligt att, därest

fisket i äldre tider verkligen ansetts vara fritt å annans grund vid de skånska

kusterna, detta förhållande, som så starkt kontrasterade mot vad som gällde i

landets övriga delar, om man bortser från västkusten, icke — åtminstone så­

vitt kollegium är bekant ■—■ omnämnes eller antydes i den mångfald utred­

ningar och yttranden, som sågo dagen under den tid av 1700-talet, då fiske­

frågorna voro föremål för ständernas utomordentliga intresse och under åt­

skilliga riksdagar jämväl föranledde tillsättande av särskilda fiskerideputa-

tioner.

Det är påfallande och kan icke vara någon tillfällighet, att domböcker och

andra äldre arkivakter av rättslig och administrativ innebörd iakttaga tyst­

nad om en så från den allmänna rättsåskådningen i Sverige avvikande och

därför i ögonen fallande uppfattning, som att vid nu förevarande del av den

svenska kusten fisket icke skulle vara förbehållet ägaren av strand och grund,

1 Denna förteckning har här uteslutits.

2 Denna berättelse, som i avskrift bifogats kollegiets utlåtande, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

19

medan å andra sidan en i hast härstädes verkställd undersökning synes giva

vid handen, att tvistande parter och domstolar under äldre tider i själva ver­

ket utgått från en rakt motsatt åskådning. Detta ger kollegiet anledning till

tvivel i fråga örn riktigheten särskilt av den mening, som såväl i detta sam­

manhang som tidigare framförts, nämligen att det fria fiske å annans grund,

som i viss utsträckning må anses vara förhanden vid kusterna av de forna

danska landskapen, skulle omedelbart härledas av den av de danska konun­

garna sedan gammalt hävdade regalrätten till fiske å sjöterritoriet.

I själva verket torde uppkomsten av det fria fisket på den skånska väst­

kusten i den mån det kan anses hava utövats »av ålder» kunna härledas av

andra speciellt för Skåne, och måhända särskilt för Malmöhus län gällande

förhållanden. Det framgår sålunda av ovannämnda av C. N. Cronacker år

1765 till fiskerideputationen ingivna berättelse örn fiskeriernas beskaffenhet

i Malmöhus län, att fisket därstädes, som i stort sett av Cronacker betecknas

såsom obetydligt, bedrivits från vissa fisklägen, örn man bortser från ön Ven.

Dessa fisklägen synas varit upptagna på odelade fäladsmarker, i vilka såväl

kronan som enskilda frälsejordägare genom sina fastigheter ägde del. ’ Fisket

synes i regel icke hava bedrivits av jordägarna själva utan bortlegts tillika

med utrymme för bostadshus och redskap å fiskläget. Dylika upplåtelser av

s. k. gatehus å fisklägena med tillhörande rätt att idka fiske gjordes såväl av

kronan som av frälsejordägare och synas blivit ganska talrika efter tillkom­

sten av kungl, förordningen den 10 maj 1748 angående fiskeriernas upphjäl­

pande i riket. De tre första punkterna av denna förordning, vilken måhända

hade tidigare föregångare, äro av följande lydelse:

»l:mo. Skall hvar och en vara efterlåtit, att hålla Fiskare och de, som själ­

va icke äga strand, må överenskomma med strandägaren om plats för fiskar­

nas hus, då fiskarna njuta samma rätt och frihet, som vore de i husbondens

eget bröd.

II:do. Envar, som sig angiver, att vilja inrätta fiskerier, vare närmast

till de kronolägenheter, som finnas lediga, och till fiskeriets anläggande äro

bekväma; Hvarvid landshöfdingen i orten åligger att tillse, det villkoren, i an­

seende till fiskeriets inrättande, vid sådana lägenheters erhållande, varda full­

gjorde, på det, i annan händelse, samt så vida efterlåtenhet och försummelse

därutinnan skulle förspörjas, de samma då till andra må kunna upplåtas.

III :tio. Inrättas fiskeriet på frälse-ägor, så njuter fiskaren, med hustru

och barn, den rätt och frihet, som vore han i frälsemannens eget bröd.»

Redan den omständigheten, att denna förordning, såsom lätt kan påvisas,

kom till användning i och kanske rent av främst avsåg Skåne, tyder i och för

sig på att fisket därstädes ansågs tillhöra strandägarna. Det från dessa sam-

fälligheter bedrivna fisket har med största sannolikhet försiggått utan att

man ens kunnat iakttaga de särskilda fastighetsgränserna inom skifteslaget.

Vad särskilt angår de kronan tillhöriga s. k. gatehusen på fisklägena, hava

dessa genom skatteförsäljningar och måhända även genom andra förfoganden

kommit att framstå såsom för sig bestående lägenheter med därunder hörande

fisken, vanligast, ålfisken. Utan tvivel hava de fiskeplatser, som ansetts till­

höra varje särskilt fiskläge, i regel varit gemensamma för de fiskande från

samma läge. Men att de fiskande från ett fiskläge skulle varit berättigade till

fiske å fiskeplatser tillhörande ett annat fiskläge, har förmodligen icke ansetts

vara rättmätigt.

Att uppkomsten av det sedvanemässigt fria fisket vid dc skånska kusterna

är att söka i ovan angivna förhållanden, är desto sannolikare, som vid tiden

för de forna danska provinsernas övergång till Sverige kustfisket enligt ela

gällande dansk rätt icke var undantagslöst fritt. Av den i Dufwas utredning

Bihang till riksdagens protokoll 1930.

1 sami. 55 haft. (Nr 70.)

3

20

Kungl. Majlis proposition nr 70.

lämnade redogörelsen »om förhållandet mellan strandäganderätt och fiskerätt

vid havskusten i Danmark» inhämtas (s. 45), att vid denna tid ännu gällde

Kristian lilis handfästning av den 30 oktober 1536, däri adeln tillförsäkras

njuta »fri Fiskeri for deres egen Grund, som de hidtil av Arilds tid med

Rette havt havé». På frälse grund har således redan under dansk tid fisket

varit jordägaren förbehållet. Det är en öppen fråga, örn icke vid tiden för Skå­

nes övergång till Sverige all annan jord än frälse var eller ansågs vara av

krono natur. Härav skulle följa, att de strandfastigheter, som nu otvivelaktigt

äro skatte, förvärvat denna egenskap genom skatteköp under svensk tid. Huru­

vida vid tiden för skatteköpet rätten till fisket ingått i eller avskiljts från

fastigheten såsom en särskild lägenhet, kan icke helt generellt avgöras, utan

blir beroende av vad i varje särskilt fall förekommit.

Är ovan antydda uppfattning riktig, framstår det fiske, som för närvarande

dock otvivelaktigt tillhör jordägaren, icke såsom inkräktningar i ett från den

danska tiden härstammande fullkomligt fritt fiske. Tvärt örn framstår det

nuvarande fiske, som man föreställer sig vara fritt, såsom en inskränkning i

jordägarens rätt, och ledande sitt ursprung ur hans •— kronans eller frälse­

mannens — dispositioner.

Det är tydligt, att med sådan utgångspunkt man icke utan vidare kan lägga

hela bevisbördan på strandägaren, örn han vill hävda sin uteslutande fiskerätt,

ävensom att där rätten till fritt fiske å annans grund må anses förekomma även

med redskap, som man enligt nu gällande rätt måste beteckna såsom fast, detta

icke utan vidare innebär, att fisket må bedrivas med vilket fast redskap som

helst eller får avse vilket fiskslag som helst. Kollegiet får alltså, därest propo­

sition i sådant syfte framlägges, på det bestämdaste hemställa örn sådan

jämkning av lagtexten i ersättningslagen, att bevisningsskyldigheten för jord­

ägaren måtte väsentligt mildras eller rent av omkastas på det allmänna.

Det nu föreliggande lagutkastet innebär ett högst väsentligt större ingrepp i

jordägarens rätt än vad som avsågs i 1894 års kommitterades av 1896 års riks­

dag underkända förslag, som icke gjorde skillnad på fast och rörlig red­

skap med avseende å sedvanemässigt fritt fiske. Då avsågs allenast, att rent

lokala sedvänjor skulle givas rättslig helgd, vilket måste anses innebära, att

sedvänjorna kunde godtagas, allenast i den mån de blivit ådagalagda såväl

med avseende å fiskets art och den fasta eller rörliga redskapens beskaffenhet

som det eller de ställen inom de respektive fastigheternas ägovälden i vattnet,

varest redskapen utsattes. Enligt föreliggande lagutkast skulle fast fiskred­

skap av vilket slag som helst kunna av varje svensk undersåte utsättas var

som helst inom en strandägare tillhörigt vattenområde utan möjlighet för den­

ne att lagligen värja sig för ett dylikt intrång. Erinrar man sig vidare, att

enligt gällande lag till fast fiskredskap räknas icke blott ryssja utan jämväl

fiskegård samt att de, som jämlikt 3 § fiskelagen hava rätt till fiske vid an­

nans strand, äga — visserligen mot ersättning — nyttja stranden för land­

fäste, inses, att det intrång varuti jordägaren skulle få lov att finna sig, kan

tänkas få en högst allvarlig karaktär. Om man gent emot detta måhända vill

invända, att fiske vid den skånska västkusten för det närvarande allenast be-

drives med ryssjor och ålbottengarn och att det härav förorsakade intrånget

skulle vara ringa eller intet, kan däremot anföras, att nya fiskeplatser kunna

påträffas och nya fiskesätt uppfinnas, som icke blott avse ål och lax utan

jämväl andra fiskeslag. Föreliggande lagutkast begränsar icke rätten att an­

vända fast fiskredskap å annans grund till vad som nu är brukligt, utan läm­

nar fiskarbefolkningen eller rättare »varje svensk undersåte» i sådant avse­

ende full frihet.

Enligt Dufwas utredning (sid. 47) gäller för närvarande enligt dansk rätt,

att fiske med s. k. ålgård uteslutande tillkommer ägare av kusten, envar utmed

Kungl. Majlis proposition nr 70.

21

siri strand, försåvitt icke andra i följd av särskild åtkomst må lia förvärvat en

rätt, som är till hinder därför. Enligt den remitterade promemorian skulle

varje svensk undersåte äga rätt att för bedrivande av fiske å annans grund upp­

föra alla sådana inrättningar, som enligt gällande svensk rätt kunna betecknas

såsom fiskegård, och denna rätt skulle i sådan omfattning anses vara den nor­

mala (i varje fall före tillkomsten av 1896 års lag) att det skulle åligga jord­

ägaren förebringa bevisning därom, att sådant intrång tidigare (före. 1896)

icke behövt tålas å hans ägor. Det förefaller otroligt, att rättsutvecklingen i

Skåne, som dock ägt rum under den allmänna förutsättningen i svensk lag,

att fisket tillhör jordägaren, skulle gått i en riktning, rakt motsatt.den i Dan­

mark, där dock grundsatsen örn fritt fiske principiellt av ålder varit gällande.

Den i lagutkastet föreslagna obegränsade rätten till fiske med fast fiskred­

skap av varje som helst slag innebär för strandägaren ett intrång eller risk för

ett intrång, som icke allenast hänför sig till fisket utan kan åsamkas honom

även i andra avseenden. Han riskerar att hindras i tillträde till stranden och

att berövas möjlighet att utnyttja sitt ägovälde i vattnet på det sätt han kan

finna för sig förmånligt. Kollegiet erinrar, hurusom 1896 års fiskelag stad­

gar, att där fritt fiske idkas vid annans strand samt stranden nyttjas för

landfäste och sådan tillfällig uppdragning av redskap och båt, som för fiskets

utövande är av nöden, den fiskande skall svara för skada och intrång (3 §

näst sista stycket). Kollegiet kan för sin del icke finna annat,.än att fiskande,

som idkar fiske med fast redskap å annans grund och därigenom åsamkar

grundägaren intrång och skada, bör genom uttrycklig bestämmelse tillförbin-

das skyldighet att härför, liksom för användning av själva stranden, utgiva

ersättning, därest man icke, såsom kollegiet finner riktigare, begränsar rätten

att fiska med fast redskap till allenast sådan redskap, som använts av ålder,

vilket 1894 års kommitterade torde hava avsett.

I lagutkastet angående ersättning för mistad fiskerätt har föreslagits, att

i avseende å fiske med fast redskap ersättning skall utgå allenast i den mån

strandägaren med uteslutande av andra fiskande under de före den 1 januari

1930 sist förflutna femton åren själv eller genom annan tillgodogjort sig nämn­

da fiske. Denna begränsning av strandägarens rätt till ersättning, för förlust

av sin egendom finner kollegiet opåkallad. Den strider mot vad' hittills gäller

i svensk expropriations- och rekvisition slagstiftning. Det har i denna lagstift­

ning hittills icke ansetts nödigt, att vederbörande ägare ovillkorligen skall

hava utövat en rätt, för att den skall till fullo ersättas honom. Det strand­

ägaren tillkommande fisket bör till fullo ersättas, och det bör lämnas honom

öppet att förebringa all den bevisning, som står honom till buds angående

värdet av det fiske, han genom den nya lagstiftningen förlorar. Kollegiet

får alltså avstyrka den föreslagna begränsningen av det allmännas ersätt­

ningsskyldighet.

Slutligen finner sig kollegiet jämväl nu liksom i sitt utlåtande av den 27

maj 1927 böra bringa i erinran ett yttrande i högsta domstolen av justitierådet

Isberg på tal örn den av 1894 års kommitterade föreslagna legaliseringen av

sedvanemässigt fiske å annans grund:

»Dessutom är det att märka, att det föreslagna stadgandet går längre, än

dess grund i själva verket föranleder. Det har, såsom redan anmärkts, till­

kommit för att bereda de fiskande trygghet i utövningen av det fiske, de hit­

tills bedrivit; och för detta ändamål synes det hava varit tillräckligt att stad­

ga, att, där fiske under de i förslaget angivna förutsättningar hittills utövats

i annans fiskevatten av fiskarebefolkningen å ett visst fiskeläge eller en viss

plats, befolkningen å detta läge, eller denna plats skulle fortfarande äga rätt

att fiska i samma vatten. Men förslaget låter sådant strandfiske stå öppet

icke blott för dem, som förut begagnat sig av detsamma, utan även för alla

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

andra och innebär således, enligt min tanke, en onödig inskränkning i strand­

ägarens rätt, på samma gång som det bereder möjlighet för en menlig konkur­

rens för de fiskande själva. Det måste dessutom ur principiell synpunkt alltid

betraktas såsom mindre tillfredsställande, örn lagen tilläte att kanske ett helt

fiskeläge tilltvingade sig fiskerätt i ett enskilt fiskevatten, där dess befolkning

aldrig förut fiskat, allenast på den grund, att strandägaren av ålder låtit gran­

nar dier andra närboende oklandrat bedriva fiske därstädes.»

Till bemötande härav anförde departementschefen enligt det vid 1896 års

kungl, proposition fogade statsrådsprotokollet, att justitierådet Isbergs erinran

icke överensstämde med en riktig tolkning av ifrågavarande bestämmelse, vil­

ken i det angivna fallet icke torde rätteligen kunna erhålla vidsträcktare till-

lämpning än att grannarna även framgent vore berättigade till fiske i det av­

sedda vattenområdet. Härtill anmärkte kollegiet i sitt ovannämnda utlåtande

av år 1927:

»Då med detta departementschefens uttalande torde få anses fastslaget, att

gällande lag icke utan vidare erkänner rätt för varje svensk undersåte att idka

fiske å annans grund även örn fiskerätten därstädes sedvanemässigt icke är

uteslutande förbehållen strandägaren, torde därav följa att i dylika fall strand­

ägaren enligt lagutkastet skulle kunna tänkas komma i sämre ställning genom

den utvidgade fiskerätten och följaktligen bliva befogad framställa anspråk

på ersättning för intrång, som genom den nya lagen tillskyndats honom. Där­

emot kan dylik ersättning icke tillkomma andra till fiske å vattenområdet be­

rättigade fiskande. För sådant fiskande skulle dock i själva verket intrånget

framstå lika kännbart som för strand äga ren.»

Det sedvanemässigt fria fiske som må kunna påvisas vid den skånska väst­

kusten har, såsom ovan antytts, bedrivits från fiskelägena och är utan tvivel

begränsat till vissa fiskeplatser för varje läge. Den av kollegiet år 1927 fram­

ställda erinringen framstår för denna kuststräcka såsom särdeles giltig. Kol­

legiet får alltså hemställa att åtgärder vidtagas, varigenom den icke strand-

ägande fiskarbefolkningen skyddas eller hålles skadeslös för det intrång, som

genom den nya lagstiftningen kan komma att tillskyndas den genom intrång

å de fiskeplatser, varå densamma hittills må hava haft rätt att med andras

uteslutande bedriva fiske.

I detta utlåtande hava förutom undertecknade deltagit kammarråden friher­

re von Otter, Nyborg och Schalling.

Stockholm den 31 december 1929.

Underdånigst

G. GREFBERG.

Axél Klockhoff.

Föredr.

Kungl. Majlis proposition nr 70.

23

Bilaga 2 till statsrådsprotokollet

den 24 januari 1930.

Till KONUNGEN.

Genom remiss den 5 december 1929 Ilar domänstyrelsen anbefallts att

skyndsammast och sist den 2 januari 1930 avgiva underdånigt utlåtande över

väckt förslag om ändring i gällande bestämmelser örn rätt till fiske vid Skå­

nes västra kust från Falsterbo fyr till gränsen mot Halland ävensom över

förslaget vidfogade två lagutkast.

Med anledning härav får styrelsen i underdånighet anföra följande.

Förslaget innebär, att vid Skånes västra kust varje svensk undersåte skall

äga utöva fiske eller agntäkt vid annans strand med undantag för fiske efter

lax med fast redskap vid strand inom Barkåkra socken, Ängelholms stad

och Strövelstorps socken, varjämte föreslagits bestämmelser örn ersättning i

vissa fall till strandägare för härigenom måstad fiskerätt.

I förslaget göres gällande, att de skäl, som föranledde frigivandet vid 1928

års riksdag av fiske med rörlig redskap inom Göteborgs och Bohus samt Hal­

lands län, gjorde sig med lika styrka gällande även såvitt rörde den skånska

västkusten, varför hinder ej syntes böra möta mot att till Skånes västra kust

utsträcka de regler, som gällde för västkusten i övrigt.

Beträffande fiske med fast redskap meddelas, att vid skånska västkusten

dylikt fiske praktiskt taget avsåge endast fångst av lax och ål. Laxfiske med

fast redskap idkades inom Kristianstads län utmed hela kuststräckan från

Förslövs sockens gräns till gränsen mot Malmöhus län och i Malmöhus län in­

om Farhults och Jonstorps socknar, medan ålfiske med fasta redskap idkades

endast i Malmöhus län men där i stor utsträckning såväl å fastlandet som å

ön Ven.

I underdånig skrivelse den 23 oktober 1925 avgav domänstyrelsen utlåtande

i anledning av en inom kammarkollegium verkställd utredning i fråga om

fiskerättsförhållandena vid rikets kuster, därvid av kollegium väckts förslag

örn ändringar av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske.

Domänstyrelsen anförde därvid, bland annat: Såsom motiv till vad som före­

slagits i 3 § c), eller att vid Skånes västra kust från Falsterbo fyr till grän­

sen mot Halland jämväl annan än strandägare finge bedriva fiske i vattenom­

råde inom 180-metersgränsen, hade anförts, att — örn man bortsåge från förhål­

landet vid ett eller annat frälsegods — fiske och agntäkt därstädes sedan gam­

malt fått fritt bedrivas av en var med undantag för några i senaste tid före­

komna fall, då strandägare utarrenderat fiske eller tvist örn fiskerätt hän-

skjutits till domstols prövning. Av redogörelser över vad förekommit vid på

föranstaltande av kammarrådet Dufwa hållna sammanträden med strandägare

och fiskare efter nu ifrågavarande kuststräcka framginge emellertid, bland

annat, att strandägarna i stor utsträckning förbehållit sig dem tillkommande

fiskerätt enligt 2 § av gällande fiskerättslag särskilt beträffande fiske av ål.

Synnerligast sistnämnda slag av fiske vore i ej ringa omfattning utarrenderat.

Det framhölls, ock, att, örn än vissa strandägare för närvarande läte andra

fritt fiska invid stranden, de därmed icke utan vidare ville avstå sin lagstad­

gade fiskerätt, med vilken de förvärvat sina innehavande fastigheter. I åbe­

ropade rättegångar rörande av andra gjort intrång i strandägares fiskerätt

hade denna rätt blivit stadfäst. Även kronan vore ägare till vissa fastigheter

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

vid nu berörda kuststräcka, vilka fastigheter utarrenderats nied därtill hö­

rande fiskerätt. Styrelsen ansåge för sin del, att förberörda bestämmelse un­

der § 3 punkt c) i kammarkollegii lagförslag borde utgå.

Den ståndpunkt styrelsen sålunda tidigare intagit i denna fråga finner sty­

relsen ej anledning frångå.

Beträffande fiske med rörlig redskap har emellertid frågan genom statsmak­

ternas förberörda beslut av år 1928 kommit i ett något ändrat läge även vad

skånska västkusten angår, och styrelsen anser sig med hänsyn härtill ej vi­

dare böra motsätta sig, att bestämmelserna i lagarna den 22 juni 1928 örn

ändrad lydelse av 3 § i lagen örn rätt till fiske och örn ersättning till strand­

ägare för mistad fiskerätt vinna tillämpning även beträffande fisket vid skån­

ska västkusten.

Vidkommande åter förslaget i vad det avser fiske med fast redskap får

styrelsen på i styrelsens underdåniga skrivelse den 23 oktober 1925 anförda

skäl i underdånighet avstyrka samma förslag.

Mot formuleringen av de överlämnade lagutkasten har styrelsen ej någon er­

inran att framställa, men styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att, även

örn förslagen i övrigt vinna bifall, strandägares rätt till ersättning för mistad

fiskerätt synes styrelsen ej böra i avseende å fiske med fast redskap begrän­

sas på annat sätt än beträffande fiske med rörlig redskap.

Vid detta ärendes avgörande hava närvarit, förutom undertecknad, överdi­

rektören samt byråcheferna Roos, föredragande, Söderlind, friherre Hermelin

och Aminoff.

Remissakten återställes härjämte. Stockholm den 23 december 1929.

Underdånigst

G. KUYLENSTJERNA.

Nils Södermark.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

25

Bilaga 3 till statsrådsprotokollet

den 24 januari 1930.

Till KONUNGEN.

Genom remiss Ilar Kungl. Majit anbefallt lantbruksstyrelsen att efter hö­

rande av fiskeriintendenten i södra distriktet avgiva utlåtande över en inom

justitiedepartementet upprättad promemoria angående frigivande av fisket vid

Skånes västra kust ävensom över vid promemorian fogade utkast dels till lag

örn ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske dels ock till lag

angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) örn er­

sättning till strandägare för mistad fiskerätt. Häröver har lantbruksstyrelsen

infordrat yttrande av fiskeriintendenten i södra distriktet.

Med överlämnande av fiskeriintendentens i södra distriktet nämnda yttran­

de samt med återställande av remissakten får lantbruksstyrelsen i ärendet för

egen del anföra följande.

Den ifrågasatta lagändringen innebär, att fiske -— även fisket med fast

redskap — och agntäkt vid Skånes västra kust med visst undantag skulle

bliva fria för varje svensk undersåte. Vid genomförandet av denna lagänd­

ring skulle strandägare på vissa villkor erhålla ersättning av statsmedel för

värdet av den förmån, som genom lagändringen skulle för honom gå förlorad.

Den sålunda nu ifrågasatta lagstiftningen skulle genomföras efter ungefär

samma linjer, som kommo i tillämpning vid den år 1928 genomförda ändrin­

gen av fiskerättslagen beträffande Göteborgs och Bohus samt Hallands län.

1 båda fallen grundar sig lagändringen i stort sett på rådande faktiska för­

hållanden, och strandägarna skulle i båda fallen hållas i princip skadeslösa

för sin speciella strandäganderätt till fisket.

En lagändring av förevarande innebörd bör givetvis icke företagas utan

trängande skäl. I detta avseende må emellertid erinras därom, att från fiskare­

befolkningen på Skånes västkust upprepade gånger gjorts framställningar örn

åtgärders vidtagande i syfte att trygga fiskarebefolkningen vid dess dittills

praktiserade fria fiske. Sålunda kan nämnas, att redan i februari 1911 över­

lämnade med tillstyrkan den av hushållningssällskapet i Malmöhus län till­

satta fiskeristyrelsen till Kungl. Majit åtskilliga skrivelser i nämnda syfte

från en mängd fiskare vid kusten av Öresund. År 1927 gjordes en liknande

framställning från Rå fiskareförening.

o Fiskeriintendenten i södra distriktet har även i upprepade skrivelser fram­

hållit behovet av frågans lösning i av fiskarebefolkningen önskad riktning.

T sitt nu avgivna yttrande understryker fiskeriintendenten detta behov ytter­

ligare och tillstyrker de nu föreliggande lagförslagens genomförande.

Redan i sitt underdåniga utlåtande den 24 maj 1927 över ett inom justitie­

departementet utarbetat utkast till viss ändring i fiskerättslagen, viiket av­

såg frigivande endast av fisket med rörlig redskap vid rikets västkust, fram­

höll lantbruksstyrelsen önskvärdheten av ett frigivande även av fisket med

fast redskap på Skånes västkust, och framhöll styrelsen därvid, att om strand­

ägarnas ensamrätt till fiske med fast redskap ånyo sanktionerades genom lag­

stiftning, fara uppstode, att strandägarna skulle mera än dittills söka tillvara­

taga denna sin rätt och måhända småningom, till men för fisket i allmänhet,

helt utestänga icke strandägande yrkesfiskare.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Lantbruksstyrelsen vill nu ytterligare framhålla behovet av fiskets frigi­

vande vid skånska västkusten. Enligt från statistiska centralbyrån inhäm­

tade uppgifter för fisket under år 1927 bedrevs fisket på Skånes västkust

från och, med Falsterbo till gränsen mot Hallands län av 1,021 yrkesfiskare

och 241 binäringsfiskare. Av dessa fiskades under samma år i Kattegatt, Öre­

sund och Östersjön 2,841,312 kg. fisk till ett värde i första hand av 995,588

kronor. Härav kommo på Öresund 2,501,501 kg. med ett värde av 869,348

kronor.

Fisket på Skånes västkust är således av icke ringa betydelse, och där lever

en stor fiskarebefolkning, som för sin utkomst är helt eller huvudsakligen

hänvisad till fisket. Den bor ofta samlad i större samhällen och saknar i stort

sett strandrätt. Invid och nära stranden bedrives framför allt ålfiske, vilket

fiske ännu i stort sett opåtalt fått utövas av även icke strandägande fiskare

och som lämnar ett betydande tillskott till fiskarebefolkningens utkomst. Det

avkastade år 1927 i första hand 106,330 kronor.

För fiskets bibehållande och tidsenliga utveckling torde det vara av största

betydelse, att det finnes en stor yrkesfiskande befolkning, såsom fallet nu är

på Skånes västra kust. Men för att denna befolkning skall kunna bibehållas

och tillväxa fordras, att dess verksamhet så litet som möjligt kringskäres.

Detta är så mycket viktigare som levnadsstandarden inom andra yrkesgrup­

per alltjämt torde vara stadd i förbättring.

Då lantbruksstyrelsen i sitt ovannämnda utlåtande den 24 maj 1927 till­

styrkte en lagändring i samma riktning som det nu föreliggande utkastet in­

nebär, förutsatte styrelsen, att strandägarna tillerkändes skälig ersättning för

de förluster, som därigenom kunde tillfogas dem. Man behövde icke utan vi­

dare anse, att en dylik lösenskyldighet skulle bliva så betungande för det all­

männa, att fiskets fulla frigivande därför måste uppgivas. Även örn den sed­

vana, som förekomme på västkusten av Skåne, icke vore av lagen erkänd be­

träffande fiske med fast redskap, syntes den nämligen ändock böra respekte­

ras vid ersättningarnas bestämmande och i allt fall vid ersättningsbeloppens

utmätande. Då det nu föreliggande utkastet till lag angående utsträckt till-

lämpning av lagen den 22 juni 1928 örn ersättning lill strandägare för mistad

fiskerätt synes stå i överensstämmelse med den av lantbruksstyrelsen sålunda

framförda tanken, finner styrelsen intet att erinra mot att utkastet lägges till

grund för lagstiftning i ämnet.

Emot den i promemorian framlagda utredningen har lantbruksstyrelsen

icke någon erinran att framställa.

På grund av det ovan anförda hemställer lantbruksstyrelsen, att de förelig­

gande lagutkasten dels om ändring i 3 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1)

om rätt till fiske, dels ock angående utsträckt tillämpning av lagen den 22

juni 1928 (nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt måtte

läggas till grund för lagstiftning i respektive ämnen.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören In­

sulander samt byråcheferna Bjurstedt och Andersson. Stockholm den 23 de­

cember 1929.

K. A. Andersson.

Underdånigst

ERIK INSULANDER.

Kungl. Martts proposition nr 70.

27

Bilaga 4 till statsrådsprotokollet

den 24 januari 1930.

Till Kungl. Lantbruksstyrelsen.

I anledning av till mig för yttrande översända ärendet angående av justitie­

departementet utarbetat Utkast till Lag örn ändring i 3 § lagen den 27 juni

1926 (nr 42 s. 1) örn rätt till fiske ävensom Utkast till lag angående utsträckt

tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) örn ersättning till strandägare

för mistad fiskerätt, får jag vördsamt anföra följande:

Som jag tidigare vid flera tillfällen (bl. a. i skrivelser av den 11 maj 1927 och

22 april 1928 till Kungl. Lantbruksstyrelsen) framhållit, anser jag en tillfreds­

ställande lösning på frågan örn fiskerätten vid Skånes västra kust vara av allra

största betydelse för fiskets rationella utveckling längs denna kuststräcka.

Med det osäkerhetstillstånd, som nu är rådande, kan den icke strandägande

fiskarebefolkningen aldrig känna sig trygg och vågar därför heller icke offra

kapital på sådana redskap, som äro nödvändiga för ett lönande bedrivande av

fisket. Jag anser de nu av justitiedepartementet framlagda lagförslagen syn­

nerligen väl ägnade att på ett tillfredsställande sätt lösa denna fråga och får

därför på det kraftigaste tillstyrka stadfästande av desamma.

Remisshandlingarna återgå härmed.

Lund den 20 dec. 1929.

Gust. Sivenander.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 55 käft. (Nr 70.)

4

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Bilaga 5 till statsrådsprotokollet

den 24 januari 1930.

Till KONUNGEN.

Sedan länsstyrelsen genom nådig remiss den 5 innevarande december anbe­

fallts att avgiva underdånigt utlåtande över en inom justitiedepartementet ut­

arbetad promemoria med utkast till lagar om ändring i 3 § i lagen den 27 juni

1896 örn rätt till fiske och om utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928

om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt, får länsstyrelsen under­

dånigst anföra.

Under åberopande av länsstyrelsens utlåtande den 31 oktober 1925 och fiske-

riintendenten Gustaf Swenander i avskrift bifogade yttrande till lantbruks­

styrelsen får länsstyrelsen förklara, att länsstyrelsen icke har något att erinra

mot de ifrågavarande lagändringarna utan tillstyrker desamma.

Kristianstads landskansli den 28 december 1929.

Josef Fischer.

Underdånigst

JOH. NILSSON.

Kungl. Maj:ts proposition nr

70

.

29

Bilaga 6 till statsrådsprotokollet

den 2i januari 1930.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 5 december 1929 har länsstyrelsen anbefallts att

avgiva underdånigt utlåtande över ej mindre promemoria i anledning av ifråga­

satt ändring i gällande lag örn rätt till fiske beträffande fisket vid Skånes

västra kust, än även utkast såväl till lag om ändring i 3 § lagen den 27 juni

1896 örn rätt till fiske som ock lag angående utsträckt tillämpning av lagen

den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt; och får

länsstyrelsen i anledning härav i underdånighet anföra följande.

Länsstyrelsen har i ett den 30 oktober 1925 avgivet yttrande förklarat sig

icke hava något att erinra mot det förslag till ändring i lagen örn rätt till fiske,

vilket framställts av kammarkollegiet i dess med underdånig skrivelse den

27 augusti 1924 avlämnade utredning rörande fiskerättsförhållandena vid ri­

kets kuster. Berörda förslag innebar, att fiske med såväl rörlig som fast red­

skap inom området för enskilda strandrätten skulle bliva fritt vid Skånes västra

kust. Sådan frihet har jämväl föreslagits i nu förevarande utkast till ändring

i 3 § av samma lag, dock att fiske efter lax, såvitt det idkas med fast redskap,

förbehållits strandägaren vid strand inom Barkåkra socken, Ängelholms stad

eller Strövelstorps socken. Länsstyrelsen hyser fortfarande den uppfattningen,

att för tryggande av utkomstmöjligheterna för fiskarbefolkningen å Skånes

västra kust det är av största vikt, att fisket vid nämnda kust frigives. Den i

utkastet beträffande vissa områden inom Kristianstads län föreslagna inskränk­

ningen ifråga örn fiske efter lax med fast redskap synes länsstyrelsen dock be­

fogad med hänsyn till vad som framkommit under den innevarande år verk­

ställda undersökningen angående fisket med fast redskap vid Skånes västra

kust.

Den ifrågasatta lagändringen skulle, såvitt länets västkust angår, i stort

sett icke innebära någon förändring av de faktiska förhållandena ifråga örn

utövandet av fiske med fast redskap. Endast i undantagsfall hava strand­

ägarna själva bedrivit sådant fiske. I en del fall hava de däremot utarrenderat

fisket. Utarrenderingen torde emellertid ej obetingat vara att betrakta såsom

ett uttryck för strandägarens anspråk på ensamrätt till fisket. Enligt vad som

vid förutnämnda undersökning uppgivits, lära nämligen stundom fiskarena

själva hava givit upphov till utarrenderingen. Sålunda påstås det hava in­

träffat, att fiskare, som upptäckt ett inkomstbringande fiske inom sådant en­

skilt strandäganderättsområde, där fiske stått öppet för envar, velat med ute­

stängande av andra tillgodogöra sig fisket samt fördenskull erbjudit strandäga­

ren ersättning för att med ensamrätt få utnyttja detsamma. Så småningom har

denna ursprungligen självmant erbjudna gottgörclse fått karaktär av arrende­

avgift. Det stora flertalet av yrkesfiskarena i länet befinner sig förvisso icke

i sådana ekonomiska omständigheter, att de mot erläggande av arrendeavgift

kunna förskaffa sig ensamrätt till fiske. Det låter emellertid tänka sig att de

mera välsituerade fiskarena eller möjligen sammanslutningar av dem äro i till­

fälla att ikläda sig dylika utgifter. För den händelse den föreslagna lag­

ändringen ej kommer till stånd, är det sannolikt att strandägarna framdeles i

allt större utsträckning skola tillgodogöra sig fiskerätten genom att utarren­

30

Kungl. Maj :ts proposition nr 70.

dera densamma. Följden härav kommer att bliva att det övervägande antalet

yrkesfiskare helt ntestänges från möjligheten att bedriva fiske vid kusten.

Dessa fiskare äro således hänvisade till fiske i öppna havet, företrädesvis sill­

fiske. Sistnämnda fiske har emellertid under senare åren ofta varit mindre

givande och stundom slagit helt fel. Så länge strandägarna ej hävdat sin en­

samrätt till fisket vid stranden, hava fiskarena ägt möjlighet att i stället ägna

sig åt detta fiske.

Fiske med rörligt redskap har städse stått öppet för envar vid länets västra

kust. Endast i ett fall har, såsom förenämnda utredning utvisar, strandägaren

gjort anspråk på ensamrätt jämväl till sådant fiske. Den föreslagna lagändrin­

gen innebär följaktligen härutinnan, med nu nämnt undantag, allenast en stad­

fästelse av gällande sedvana.

På grund av vad sålunda anförts och då de i promemorian anförda skäl för

att i förevarande avseende likställa fisket vid ön Vens med fisket vid fast­

landets kust synas bärande, finner länsstyrelsen intet vara att erinra mot vare

sig utkastet till lag örn ändring i 3 § i lagen örn rätt till fiske eller utkastet till

lag örn utsträckt tillämpning av lagen örn ersättning till strandägare för mistad

fiskerätt.

Underdånigst

F. RAMEL.

Hj. Kjäll.

Malmö i landskansliet den 28 december 1929.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

293429