2

Kungl. Majlis proposition nr 40.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206)

om arbetarskydd.

Härigenom förordnas, att 4, 5, 7, 9—25, 28—45 oell 52 §§ lagen den 29

joni 1912 om arbetarskydd skola, 4, 5, 25, 29, 30, 35, 36, 40, 42, 43 och 45

§§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse samt att den i

lagen örn arbetarskydd förekommande underrubriken med lydelse »Särskilda

föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete» skall hava sin plats

närmast före 16 §:

Föreskrifter till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbete.

4

§-

Till förekommande---------- - särskilt iakttagas:

a) Å ställen--------------------- ---------------------- • — — — -------------------------

_ — —----------------------- —---------------- —-------- • ------ — elektrisk ström.

i) Innan transmission sättes i gång, skall detta på förut bekantgjort sätt

tillkännagivas i varje arbetslokal, dit drivkraft förmedelst transmissionen

överföres. Är transmission, som kan medföra fara, ej på betryggande sätt

inskyddad, skola tillfredsställande anordningar för skyndsamt stannande av

densamma finnas vidtagna inom arbetslokalen.

k) Arbetsmaskin, som — — — — — — —------- —------------- ---------- —

r) Vid arbete, däri arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom ex­

plosiva, eldfarliga, giftiga eller frätande ämnen, skola sådana åtgärder vara

vidtagna, att denna fara i möjligaste mån undanröjes.

5

§■

Till förekommande ------ — särskilt iakttagas:

a) I sluten---------------------------- -------------------------- — —----------------------

—------- ----------------------------- -------------------- ------------- lämplig beskaffenhet.

g) Sysselsättes å ett och samma ställe samtidigt och på stadigvarande

sätt ett större antal arbetare, skola dessa på sätt, som kan anses tillfreds­

ställande med hänsyn till antal, fördelning på kön och arbetets natur, å

eller invid arbetsstället äga tillgång till tvätt- och dricksvatten samt avträden

Kungl. Majlis proposition nr 40.

3

ävensom lämplig plats för ombyte, förvaring och, där så erfordras, torkning

av kläder; därjämte bör åt dem av arbetarna, som icke äro bosatta i när­

heten av arbetsstället, därstädes beredas tillgång till lämplig plats för in­

tagande av måltider saint lägenhet att värma medförd mat.

h) Till lämnande av den första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall

skola finnas vidtagna sådana anordningar, som kunna anses erforderliga med

hänsyn till arbetets beskaffenhet.

i) Arbetet bör, där dess natur det medgiver, avbrytas genom en eller

flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet.

k) Åt arbetarna bör, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan

omständighet skäligen kan anses kräva avvikelse, beredas erforderlig ledighet

för nattvila.

l) För varje period av sju dagar skola arbetarna i regel åtnjuta samman­

hängande ledighet av minst tjugufyra timmars varaktighet. Sådan veckovila

bör såvitt möjligt förläggas till söndag och till samma tider för alla vid ett

arbetsställe anställda.

Från vad sålunda stadgats må yrkesinspektionens chefsmyndighet, efter

hörande av vederbörande organisationer av arbetsgivare och arbetare, med­

giva undantag för visst slag av sysselsättning eller visst arbetsställe.

Därest inskränkning göres i den i första stycket avsedda veckovilan, bör

motsvarande frihet från arbete såvitt möjligt beredas.

m) Åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt

och varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, bör, i

allmänhet under den varmare årstiden, beredas semesterledighet under minst

fyra söckendagar, vilken ledighet i regel bör vara sammanhängande och för­

lagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.

7

§•

1 mom. Finnes för tillämpning av 3 § i avseende å visst slag av syssel­

sättning eller användande av visst slag av maskin, redskap eller arbetslokal

behov av närmare föreskrifter, utöver vad i 4—6 §§ stadgas, må Konungen

utfärda sådana föreskrifter.

2 mom. Innefattar föreskrift, som utfärdats med stöd av 1 morn., förbud

mot användande av visst slag av maskin eller redskap eller del därav eller

mot dess användande med eller utan viss anordning, äger Konungen jämväl

föreskriva, att föremål, vars användande sålunda är förbjudet, icke må till

annan överlåtas eller upplåtas till begagnande, med mindre det kan antagas

för visst, antingen att sådan åtgärd skall vidtagas med föremålet, att det

därefter ej vidare är inbegripet under förbudet, eller att föremålet uteslu­

tande skall komma till användning, som ej med förbudet avses.

3 morn. Bedrives i visst fall arbete, som icke enligt 1 § är underkastat denna

lag och ej heller är att hänföra till skeppstjänst, under sådana förhållanden,

att därmed sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för allvarlig fara för

olycksfall, må Konungen förordna, att lagen, i vad den åsyftar att förekomma

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

olycksfall, skall i nödig omfattning tillämpas å arbetet, ävensom meddela de

föreskrifter, som kunna erfordras, då i sådant fall arbetare icke användes till

arbete för arbetsgivares räkning.

Särskilda föreskrifter rörande minderårigas användande i arbete.

9§-

Minderårig må icke användas till arbete, förrän den minderårige fyllt tretton

år och, där fråga ej är örn arbete allenast under ferietid, inhämtat den för

folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper och färdig­

heter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan.

Ej heller må minderårig användas till arbete, utan att till arbetsgivaren

avlämnats intygsbok för den minderårige, utfärdad på sätt i 34 § föreskrives

och innehållande:

a) uppgift örn den minderåriges fullständiga namn, födelseår och födelse­

dag,

samt, där fråga ej är örn arbete allenast under ferietid,

b) intyg, att den minderårige inhämtat den lärokurs eller de kunskaper och

färdigheter, som i första stycket sagts, eller erhållit där angivet tillstånd, och

c) anteckning, huruvida den minderårige genomgått fortsättnings-, ersätt­

nings- eller lärlingsskola, då skolplikt beträffande lärlingsskola åligger den

minderårige, eller är i behörig ordning befriad från skyldighet att deltaga i

undervisning, som här nämnts.

10

§.

Till bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverks- eller annat industriellt arbete

eller byggnadsarbete, ändå att det ej är att hänföra till industriellt arbete,

eller arbete med transport av personer eller gods må icke användas minder­

årig under fjorton år. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla distribution

av varor eller uträttande av bud eller ärenden.

Bedrives arbete, som med förbudet i första stycket avses, i sådan omfatt­

ning, att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, må minderårig

icke användas till arbetet, utan så är att den minderåriges intygsbok, utöver

vad i 9 § föreskrives, innehåller läkarintyg, utvisande att den minderårige

icke företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, där

så skulle vara förhållandet, att den minderårige icke kan anses komma att

lida men av den sysselsättning, varom fråga är. Sådant läkarintyg må vid

intygsbokens avlämnande till arbetsgivaren ej vara äldre än ett år och kan

utgöras av anteckning, som vid besiktning enligt 35 § införts i boken av

besiktningsläkaren.

11

§•

Minderårig under sexton år må icke användas till arbete under jord i

stenbrott eller gruva.

5

12

§.

I fråga om lätt arbete, som bedrives i fria luften och fortgår allenast

under kortare tid av året samt icke regleras av samband med mekaniskt

driven arbetsprocess, må yrkesinspektionens chefsmyndighet, när skäl därtill

äro, bevilja eftergift från de i 9 och 10 §§ meddelade förbud.

Chefsmyndigheten må ock i särskilda fall meddela eftergift från det i 10 §

första stycket stadgade förbud, där så prövas nödigt till förekommande av

sysslolöshet eller annat allvarligt men för den minderårige.

Beträffande minderårig, vilken användes till ett under kortare tid fort­

gående arbete, som ej är att anse såsom tungt, må chefsmyndigheten bevilja

eftergift från det i 10 § andra stycket meddelade förbud, när synnerliga

skäl därtill äro.

13 §.

Arbetsgivare må icke använda minderårig till arbete på sådant sätt, att

den minderåriges användande kan anses medföra fara för olycksfall eller för

överansträngning eller annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa

eller kroppsutveckling eller för den minderårige innebära våda i sedligt

avseende.

Minderårig skall lämnas erforderlig ledighet för deltagande i kurs för

religions- eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervisning, för vilken kost­

naden helt eller delvis bestrides av staten eller med kommunala medel.

14 §.

1 mom. Angående minderårigs arbetstid i arbete, varå lagen den 16 maj

1930 (nr 138) angående arbetstidens begränsning äger tillämpning, gäller vad

där är stadgat. Dock må minderårig med det undantag, som angives i andra

stycket, icke i något fall användas till dylikt arbete mer än tio timmar av

dygnet eller sextio timmar i veckan. Ej heller må, med enahanda undantag,

minderårigs arbetstid i annat arbete överstiga nämnda antal timmar.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat

förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må minder­

årig användas till arbete i den mån så är nödigt, ändå att hans arbetstid

kommer att överstiga tio timmar av dygnet eller sextio timmar i veckan.

Örn arbete utöver nämnda antal timmar samt dess anledning, omfattning

och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess

början göra anmälan till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att därtill sökes till­

stånd, som må beviljas av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare för

ytterligare högst en månad och av yrkesinspektionens chefsmyndighet, där

så finnes lämpligt efter samråd med arbetsrådet, för längre tid. Över an­

sökan skall beslut meddelas ofördröjligen. Anmälan eller ansökan må anses

gjord, när den i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

Deltager den minderårige med arbetsgivarens vetskap i kurs för sådan

undervisning, som i 13 § omförmäles, vare arbetsgivaren skyldig så begränsa

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

den minderåriges arbetstid, att sammanlagda undervisnings- och arbetstiden

ej kommer att överskrida den här förut stadgade begränsningen.

2 mom. Den minderåriges raster i arbetet skola anordnas på ett med hän­

syn till den minderårige lämpligt sätt. Erbjuder arbetslokalen icke en från

hälsosynpunkt tillfredsställande uppehållsplats, må den minderårige ej tillåtas

under rasterna vistas i lokalen, och åligger det i sådant fall arbetsgivaren

att anvisa lämpligt annat rum, varest den minderårige kan vistas under

rasterna-och intaga sina måltider.

3 morn. Den minderårige skall för nattvila beredas oavbruten ledighet

från arbetet under minst elva timmar varje dygn, och skall i denna ledig­

het ingå tiden mellan klockan 10 e. m. och klockan 5 f. m.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må yngling, som fyllt sexton år,

efter vederbörande yrkesinspektörs eller bergmästares medgivande användas

till arbete å tid, som nyss är nämnd, där hans arbetstid är begränsad till

högst åtta timmar av dygnet samt tillika arbetet antingen icke oftare än

under var tredje vecka infaller å tid mellan klockan 10 e. m. och klockan 5

f. m. eller ock är i fråga örn tider på dygnet, då det skall utföras, fördelat

på sätt, som kan anses likvärdigt med nyssnämnda anordning. Härutöver

må yrkesinspektionens chefsmyndighet medgiva, att sådan yngling må, utan

hinder av stadgandet i första stycket, i den mån så kan anses påkallat del­

taga i arbete, som på grund av sin natur, arbetsbrådska eller annan tvingande

omständighet måste bedrivas med skiftindelning eller eljest forceras.

15 §.

Finnes minderårigs användande i visst slag av sysselsättning medföra

synnerlig fara i något avseende, varom i 13 § första stycket förmäles, må

Konungen föreskriva vissa villkor för minderårigs användande i sådan syssel­

sättning eller förordna, att minderårig ej må användas däri.

6

Kungl. Majus proposition nr 40.

Särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete.

16 §.

Kvinna må icke användas till arbete under jord i stenbrott eller gruva.

.17

§•

Kvinna, som fött barn, må icke användas till arbete, som med förbudet

i 10 § första stycket avses, under de sex första veckorna efter barnsbörden,

därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet

tidigare kan börja arbetet.

Företer kvinna, som användes till arbete av nämnda slag, intyg av läkare

eller barnmorska av innehåll, antingen att hon sannolikt kan vänta sin ned­

komst inom två veckor, eller ock att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst

inom sex veckor och med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet,

må sådan ledighet ej förvägras henne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

7

18

§• _

Kvinna, som ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig ledighet härför.

!9

§•

Kvinna, som användes till industriellt arbete, vilket bedrives i sådan

omfattning, att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, skall for

nataila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar

varje dygn. I denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 10 e. m. och

klockan 5 f. m.

Föreligga sådana omständigheter, som i 14 § 1 mom. andra stycket nämnts,

må kvinna utan hinder av vad i första stycket härovan stadgats anvandas

till arbete i den mån så är nödigt. Örn arbete utöver den i samma stycke

föreskrivna begränsningen samt dess anledning, omfattning och varaktiglie

åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början gora

anmälan till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Arbetet ma

icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att därtill sokts tillstånd, som

må beviljas av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare för ytterligare

högst en månad och av yrkesinspektionens chefsmyndighet för längre tid.

Över ansökan skall beslut meddelas ofördröjligen. Anmälan eller ansökan

må anses gjord, när den i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

20

§.

Å arbetsställe, där på grund av verksamhetens natur under vissa tider

av året förekommer hopat arbete (säsongarbete), ävensom undantagsvis å

andra arbetsställen, då arbetet därstädes i följd av särskilda omständigheter

måste forceras, må den i 19 § första stycket föreskrivna oavbrutna ledig­

heten kunna under en tid av sammanlagt högst sextio dagar av året in­

skränkas till tio timmar av dygnet.

Arbetsgivaren skall, innan sådan inskränkning vidtages, med angivande av

anledningen därtill hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare gora

anmälan örn de dagar, varunder inskränkningen är avsedd att vidtagas.

21

§.

Beträffande sådana verksamhetsgrenar, som avse förarbetande av varor,

vilka äro underkastade hastig försämring, må undantag från bestämmelserna

i 19 § första stycket kunna meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

22 §.

Finnes kvinnas användande i visst slag av sysselsättning medföra synner­

lig fara för olycksfall eller vara för kvinna synnerligen ansträngande eller

hälsofarligt eller kunna för kvinna medföra synnerlig våda i sedligt avseende,

må Konungen föreskriva vissa villkor för kvinnas användande i sådan syssel­

sättning eller förordna, att kvinna ej må användas dari.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Örn tillsyn å lagens efterlevnad in. m.

23 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och nied stöd av densamma meddelade

föreskrifter utövas, under överinseende och ledning av yrkesinspektionens

chefsmyndighet, av yrkesinspektionens befattningshavare samt kommunala

tillsynsorgan. Nämnda befattningshavare utgöras för tillsynstjänsten i all­

mänhet av yrkesinspektörer, yrkesinspektörsassistenter och yrkesunderinspek-

törer. För tillsyn å arbete, vartill kvinnor användas, skall finnas minst en

yrkesinspektris jämte erforderligt antal yrkesinspektrisassistenter. För till­

syn å bergverksarbete och därmed sammanhängande arbete anlitas berg­

mästare och gruvingenjörer. Konungen må därjämte förordna, att tillsynen

å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av övriga

tillsynsorgan, utövas av specialinspektör.

För tillsynstjänsten i allmänhet indelas riket i yrkesinspektionsdistrikt. I

varje distrikt skola finnas, förutom kommunala tillsynsorgan, en yrkesinspek­

tör samt minst én yrkesinsjjekiörsassistent och en yrkesunderinspektör.

Yrkesinspektörerna äro envar beträffande sitt distrikt ansvariga för ti 11-

synstjänstens i allmänhet tillbörliga fullgörande. De hava att leda yrkes-

inspektörsassistenternas och yrkesunderinspektörernas tjänsteutövning samt

öva inseende över de kommunala tillsynsorganens verksamhet.

Beträffande yrkesinspektris skola vad hennes tillsyn angår bestämmelserna

rörande yrkesinspektör äga motsvarande tillämpning.

Närmare bestämmelser rörande tillsynens organisation och fördelning på

de olika tillsynsorganen meddelas av Konungen.

24 §.

De i 23 § omnämnda kommunala tillsynsorganen utgöras av hälsovårds­

nämnderna; varande dock nämnd berättigad utöva den nämnden åliggande

tillsyn genom en eller flera lämpliga, av nämnden utsedda särskilda per­

soner, män eller kvinnor. Har nämnd för tillsynens utövande utsett sär­

skild person, åligger det nämnden att ofördröjligen därom lämna veder­

börande yrkesinspektör underrättelse med angivande av den utsedda per­

sonens namn, yrke och postadress.

Skulle hälsovårdsnämnd brista i fullgörandet av vad som åligger nämnden

beträffande här ifrågavarande tillsyn och kommer sådant förhållande, genom

anmälan från yrkesinspektör eller på annat sätt, till Konungens befallnings-

havandes kännedom, skall Konungens befallningshavande tillhålla nämnden

att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för åvägabringande av rättelse,

och äger Konungens befallningshavande i fall av behov för nämnda ändamål

förelägga lämpliga vitén. Underlåter nämnden att ställa sig Konungens be-

fallningshavandes anmaning till efterrättelse, må Konungens befallnings­

havande, där så finnes nödigt, i större eller mindre omfattning överflytta till­

synens utövande å person, som av Konungens befallningshavande för ända­

målet förordnas. För sådan person, vilken är att anse som kommunalt till-

9

synsorgan enlig denna lag, äger Konungens befallningshavande i fall av

behov att bestämma gottgörelse att utgå av kommunens medel.

25 §.

Tillsyn skall----------- tillbörligen iakttages.

Vid utövande------- — för arbetsgivaren.

Närmare föreskrifter angående sättet för tillsynens utövande meddelas av

Konungen.

28 §.

Yrkesinspektör, yrkesinspektörsassistent eller yrkesunderinspektör må ej

för egen eller annans räkning driva eller hava del eller anställning i företag,

varå denna lag äger tillämpning och som drives å ort inom det distrikt, vari

han är anställd, eller för sådant företag åtaga sig uppdrag mot ersättning.

Yrkesinspektör eller yrkesinspektörsassistent må ej heller eljest på något av

nyss angivna sätt taga befattning med företag, vari bedrives arbete av den

beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses.

Yrkesinspektris eller yrkesinspektrisassistent må ej på något av före-

nämnda sätt taga befattning med företag, som är underkastat sådan befatt­

ningshavares tillsyn, ej heller med annat företag, vari bedrives arbete av den

beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses.

Från de i denna paragraf stadgade förbud må yrkesinspektionens chefs­

myndighet för särskilt fall meddela eftergift, där så prövas kunna ske utan

men för tjänsten.

29 §.

De, som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag,

skola, när helst de så påfordra, efter det vederbörande arbetsgivare eller hans

ställföreträdare å arbetsstället underrättats örn deras närvaro, äga tillträde till

de arbetsställen, vilka deras tjänsteåligganden avse, ävensom rätt att där före­

taga undersökningar, vartill dessa tjänsteåligganden kunna giva anledning;

varande arbetsgivaren eller hans ställföreträdare å arbetsstället pliktig att

därvid tillhandagå med erforderliga upplysningar samt att hålla de i denna

lag föreskrivna böcker och förteckningar tillgängliga.

För bevarande---------- - yrkesinspektionens chefsmyndighet.

30 §.

Vid arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den be­

skaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, eller beträffande

vilket yrkesinspektionens chefsmyndighet finner skäl så föreskriva, skall

finnas en för ändamålet lämplig bok, i vilken vederbörande inspektionsför-

rättare vid besök å arbetsstället har att anteckna de anvisningar och råd,

vartill förhållandena å arbetsstället kunnat giva anledning och vilka han an­

ser böra avfattas skriftligen, eller ock sin avsikt att framdeles meddela

sådana. Alla tjänstemeddelanden, som röra tillämpningen i avseende å arbets­

stället av denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter och som

Kungl. Majus proposition nr dl).

10

icke blivit införda i berörda anteckningsbok, skola biläggas densamma.

Anteckningsbok och —------- och meddelanden.

31 §.

A arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den be­

skaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, böra arbetarna

inom sig utse ett eller flera ombud att företräda dem i frågor rörande ar­

betets säkerhet eller sundhet. Ombud må ock å annat arbetsställe kunna

av arbetarna utses. Örn valet böra ombuden underrätta arbetsgivaren och

vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.

Ombuden, som hava att göra sig noga underrättade örn de beträffande

arbetets säkerhet och sundhet å arbetsstället rådande förhållanden, böra

verka för främjande av ökad säkerhet och sundhet samt jämväl söka vinna

arbetarnas medverkan därtill. När ombuden genom klagomål eller eljest er­

hålla kännedom örn missförhållande, böra de söka få detsamma avhjälpt

genom hänvändelse till den, som utövar ledningen av arbetet i fråga, eller

till arbetsgivaren eller, där rättelse på sådant sätt ej vinnes, till vederbörande

yrkesinspektör eller bergmästare. Har den, som utövar ledningen av arbete,

eller arbetsgivare från ombud mottagit hänvändelse rörande arbetets säker­

het eller sundhet, har han att inom skälig tid giva ombudet besked i frågan.

Vid inspektion å arbetsställe, där ombud för arbetarna finnes, bör inspek-

tionsförrättaren i regel träda i förbindelse med ombudet.

Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att på begäran kostnadsfritt till­

handahålla arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt

meddelande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å arbets­

stället.

32 §.

Det åligger arbetsgivare, vilken använder minderårig i arbete av den be­

skaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, att hava den

minderåriges namn, födelseår och födelsedag införda i en särskild förteck­

ning ävensom att vid den minderåriges avgång ur arbetet avföra den minder­

årige från förteckningen. Dylik förteckning föres för kalenderår, och skall

vid förnyat uppläggande av förteckningen iakttagas, att i densamma införas

samtliga minderåriga, som vid årsskiftet kvarstodo i arbetet. Arbetsgivaren

är pliktig förvara förteckningen å arbetsstället under ett år utöver det kalender­

år förteckningen avser.

33 §.

Arbetsgivare, som använder en eller flera minderåriga i arbete av den be­

skaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, skall inom fjorton

dagar från det han började i arbetet använda dylik arbetskraft därom hos

vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare göra skriftlig anmälan även­

som på samma sätt, likaledes inom fjorton dagar, göra anmälan, då han icke

vidare i arbetet använder någon minderårig. Ager användandet av sådan

arbetskraft rum allenast under viss eller vissa tider av året och kan arbets­

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

11

givaren därom på förhand lämna tillförlitlig upplysning, må anmälan, som

innehåller sådan upplysning, gälla så länge de anmälda förhållandena fort­

farande äga bestånd.

Vid beviljande av eftergift jämlikt 12 § äger yrkesinspektionens chefs­

myndighet tillika, där så prövas skäligt, medgiva befrielse från anmälnings­

skyldighet, som ovan stadgats.

84

§.

Intygsböeker, varom i It § förmäles och vartill formulär fastställes av yrkes­

inspektionens chefsmyndighet, tillhandahållas genom pastorsämbetena.

Det åligger pastor, hos vilken minderårigs fader, moder eller målsman

eller minderårig, som fyllt sexton år, framställer begäran örn intygsbok, att,

där den minderåriges namn och ålder äro för pastor kända eller behörigen

styrkas, för den minderårige utfärda intygsbok och däruti göra anteckning

örn den minderåriges fullständiga namn, födelseår och födelsedag ävensom,

då intygsbok begärts av den minderåriges fader, moder eller målsman, om

sådan persons namn och hemvist. Har pastor sig bekant, att den minder­

årige ännu icke fullgjort sin skolplikt i folkskola eller fortsättnings-, ersätt­

nings- eller lärlingsskola, gore ock anteckning därom i intygsboken. Ar för

pastor kunnigt eller styrkes för honom, att den minderårige inhämtat den

för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper och

färdigheter eller erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan eller ock

att den minderårige genomgått fortsättnings-, ersättnings- eller lärlingsskola

eller är i vederbörlig ordning befriad från skyldighet att deltaga i under­

visningen i någon av de skolor, som sist nämnts, skall pastor i boken in­

föra intyg härom. Har sådant intyg icke kunnat införas vid bokens ut­

färdande, skall det sedermera, då den minderårige visar sig därtill berättigad,

på begäran införas av den, som utfärdat boken, eller av annan pastor eller

ock av vederbörande skollärare, ordförande i skolstyrelse eller skolföreståndare.

Enahanda skyldighet att utfärda intygsbok, som här är stadgad för pastor,

åligger i fråga om minderårig, som avgått från folkskola efter genomgången

lärokurs eller efter det han erhållit behörigt tillstånd att lämna skolan, veder­

börande lärare eller skolstyrelsens ordförande.

I intygsboken skall arbetsgivare, vilken använder den minderårige i arbete

av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, anteckna

företagets namn eller firma, dag då den minderårige börjar användas i ar­

betet, det slag av sysselsättning, vartill den minderårige användes, den tid

av dygnet, varunder arbetet för den minderårige pågår, ävensom den minder­

åriges avgång ur arbetet eller annan förändring i nu angivna avseenden

jämte dag därför.

Ej må intygsbok förses med anteckning eller märke, som kari lämna

lipp

lysning om den minderårige i annat avseende än här förut omförmälts.

Arbetsgivare är pliktig att, så länge den minderårige kvarstår i arbetet, hava

i förvar den minderåriges intygsbok.

Minderårig, som avgått ur arbetet, är berättigad att återfå sin intygsbok.

Dock må åt minderårig, som oj fyllt sexton år, intygsbok utlämnas allenast

Kungl. Majus proposition nr 40.

12

på begäran av den minderåriges fader, moder eller målsman. Arbetsgivare,

som har i förvar intygsbok för minderårig, då denne uppnår aderton år eller

då boken av annan anledning blir obehövlig för den minderårige, skall över­

lämna densamma till vederbörande besiktningsläkare.

Har den minderårige ej fader, moder eller målsman, som tager vård örn

honom, må intygsbok, ändå att den minderårige ej fyllt sexton år, utfärdas

eller utlämnas på begäran av den minderårige själv.

35 §.

En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderåriga användas

i arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket av­

ses, företagas läkarbesiktning å de minderåriga till utrönande, huruvida

sysselsättning, vartill minderårig användes, är för dennes hälsa eller kropps­

utveckling menlig. Dylik besiktning må jämväl eljest, då Konungens befall-

ningshavande därom förordnar, företagas å viss eller vissa av de minderåriga.

Det åligger besiktningsläkaren att vid besiktning rörande envar besiktigad

minderårig i dennes intygsbok, med angivande av dagen för besiktningen,

göra anteckning örn den minderåriges hälsotillstånd och kroppsutveckling.

Skulle besiktningsläkaren finna nödigt föreskriva särskilda villkor för den

minderåriges fortsatta användande till viss sysselsättning eller den minder­

åriges skiljande därifrån, skall besiktningsläkaren därom göra anteckning

såväl i den minderåriges intygsbok som i den uti 30 § omförmälda anteck­

ningsbok med angivande, när fråga är örn den minderåriges skiljande från

viss sysselsättning, såvitt möjligt av det slag av sysselsättning, vartill den

minderårige må användas. .Arbetsgivare må icke i strid mot sålunda med­

delad föreskrift i arbete använda minderårig, intill dess annorlunda kan

varda av yrkesinspektionens chefsmyndighet förordnat; ägande arbetsgivaren

påkalla denna myndighets prövning av föreskriftens befogenhet. Ändras

eller upphäves föreskriften, skall anteckning därom genom chefsmyndig­

hetens försorg göras såväl i den minderåriges intygsbok som i berörda an­

teckningsbok.

Till förrättande------------avgiva yttrande.

Yid beviljande av eftergift jämlikt 12 § må yrkesinspektionens chefsmyn­

dighet tillika, där så prövas skäligt, medgiva befrielse från besiktning, varom

ovan stadgats. Användas å ett arbetsställe i regel ej mer än tio minderåriga,

äger chefsmyndigheten jämväl, när skäl därtill äro, på ansökan av arbets­

givaren förordna, att besiktning må äga rum annorstädes än vid arbetsstället.

36 §.

Vad i------------verkställd besiktning.

Det åligger arbetsgivare eller hans ställföreträdare å arbetsstället föran­

stalta därom, att för besiktningen lämplig lokal finnes att tillgå vid arbets­

stället ävensom, såvitt på honom ankommer, att samtliga de vid arbetsstället

till arbete använda minderåriga, å vilka besiktning skall företagas, infinna

sig vid förrättningen.

Kungl. Majus proposition nr 40.

Kungl, Maj.ts proposition nr 40.

13

37 §.

Å arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den be­

skaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, eller beträffande

vilket yrkesinspektionens chefsmyndighet finner skäl så föreskriva, skola på

lämplig plats finnas anslagna:

a) denna lag jämte de författningar, som innefatta ändring i eller tillägg-

till densamma eller utfärdats med stöd av lagen och som röra arbetsställen

av ifrågavarande slag,

b) uppgift å vederbörande tillsynsorgan och dess postadress samt,

därest minderårig sysselsättes å arbetsstället,

c) uppgift å de tider, då för den minderårige arbetet börjar och slutar,

samt huru rasterna för den minderårige äro anordnade.

Å varje arbetsställe, beträffande vilket icke för samtliga arbetare undan­

tag från vad i 5 § 1) stadgas är gällande, skall på lämplig plats finnas an­

slagen uppgift angående tiden för veckovila för arbetarna, eller, där tiden

icke är densamma för alla arbetare eller grupper av dem, för envar grupp

eller arbetare. Innehåller arbetstidsschema, varom i lagen den 16 maj 1930

(nr 138) angående arbetstidens begränsning är stadgat, uppgift i nu nämnda

hänseenden, vare särskilt anslag icke av nöden.

Har yrkesinspektör tillställt arbetsgivare anslag med uppgift å det högsta

antal arbetare, som må sysselsättas i viss arbetslokal, med begäran örn an­

slagets uppsättande i arbetslokalen, skall detsamma finnas uppsatt å lämp­

lig plats inom lokalen.

38 §.

1 mom. På framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller där så

eljest prövas nödigt äger yrkesinspektionens chefsmyndighet förbjuda arbets­

givare, sedan denne blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid bedriva visst

arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel

eller viss arbetsmetod utan att hava iakttagit visst av chefsmyndigheten vid

förbudets meddelande angivet villkor i något avseende, varom förmäles i 4 §,

5 § a)—h) eller 6 § eller i någon av Kungl. Majit med stöd av 7 § 1 mom.

utfärdad, ej jämlikt 52 § särskilt straffbelagd föreskrift, eller som eljest, utan

att hänföra sig till 5 § i)—m), inbegripes under 3 §. Ar synnerlig fara för

handen, må chefsmyndigheten, utan att avbida arbetsgivarens yttrande, med­

dela dylikt förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess

annorlunda förordnas, ävensom, där så finnes påkallat, låta genom polismyn­

dighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till

säkerställande av förbudets upprätthållande.

Är fråga örn åtgärd beträffande arbetslokal, som arbetsgivaren fått till

sig upplåten, bör jämväl upplåtaren höras. Chefsmyndigheten äger att med­

dela förbud mot upplåtande av lokalen till arbetslokal eller lokal för visst

arbete utan att med lokalen vidtagits viss angiven åtgärd.

2 mom. Finner yrkesinspektionens chefsmyndighet, efter framställning av

yrkesinspektör eller bergmästare eller eljest, att arbetsgivare åsidosätter något

14

av vad i 5 § i)—m) stadgas, äger chefsmyndigheten, efter arbetsgivarens hörande

och, där så finnes lämpligt, samråd med arbetsrådet, meddela honom nödiga

föreskrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande.

39 §.

Skulle arbetsgivare beträffande i hans arbete använd minderårig åsidosätta

vad i 13 § stadgas, äger yrkesinspektionens chefsmyndighet, på framställning-

av yrkesinspektör eller bergmästare eller där förhållandet eljest kommer till

chefsmyndighetens kännedom, att efter arbetsgivarens hörande föreskriva vissa

villkor för minderårigs användande uti ifrågavarande arbete eller förordna,

att minderårig ej vidare må användas däri.

40 §.

På Konungen ankommer ej mindre att meddela närmare föreskrifter rörande

läkarundersökning, som förutsättes i 10 §, och läkarbesiktning, varom stadgas

i 35 §, än även att fastställa taxa å gottgörelse såväl för sådan läkarunder­

sökning, där den förrättas av läkare, anställd i statens eller kommuns tjänst,

som för dylik läkarbesiktning; skolande i avseende å det senare slaget av för­

rättning gottgörelsen, i vad den avser resekostnad, bestridas av statsmedel

men i övrigt av arbetsgivaren.

Det ankommer — — — enligt 34 §.

41 §.

Konungen må i fall, som avses i 15 §, föreskriva, att vad i 33, 35 och

36 §§ stadgas i större eller mindre utsträckning skall äga tillämpning jämväl

beträffande minderårig, som användes till annat arbete än i sistnämnda tre

§§ avses.

Kungl. Majus proposition nr 40.

Ansvarsbestämmelser.

42 §.

Bryter arbetsgivare mot bestämmelse i 9 § första stycket, 10 § första stycket,

11, 14 eller 16 §, 17 § första stycket eller 19 §, 14 och 19 §§ dock icke så­

vitt angår arbetsgivares anmälningsskyldighet, eller mot föreskrift, som med­

delats med stöd av 35 §, 38 § 2 mom. eller 39 §, straffes med böter från och

med tio till och med ettusen kronor. Har förseelsen bestått i eller eljest

avsett minderårigs användande till arbete och skett med den minderåriges

faders eller målsmans vetskap och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen

förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

Den, som------- — sådan förseelse.

43 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas

i 14, 19, 20 eller 33 §, eller underlåter han att ställa sig till efterrättelse

vad i 9 § andra stycket, 10 § andra stycket, 30, 32 eller 34 §, 36 § andra

15

stycket eller 37 § föreskrives, straffes med böter från och med fem till och

med femhundra kronor.

Lag samma----------- stycket föreskrives.

44 §.

Har arbetsgivare eller annan för arbetsgivarens räkning i anmälan enligt

14, 19, 20 eller 33 § eller i förteckning, som föreskrives i 32 §, eller i intygs-

bok för minderårig mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, straffes med

böter från och med femtio till och med ettusen kronor.

45 §.

Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud, som med­

delats med stöd av 38 § 1 mom. första stycket, straffes med böter från och

med tio till och med ettusen kronor eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, med fängelse i högst sex månader. Till samma straff dömes,

där upplåtare överträder förbud, som meddelats med stöd av 38 § 1 mom.

andra stycket.

Den, som — — — sådan förseelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Allmänna bestämmelser.

52 §.

Vid meddelande av föreskrift med stöd av 7 § 1 eller 2 mom. eller 15, 22

eller 41 § må Konungen tillika utsätta straff för förseelse mot föreskriften;

dock må sådant straff i intet fall sättas högre än till ettusen kronors böter

eller fängelse i sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Genom denna lag upphäves lagen den 20 november 1909 (nr 131) angående

förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella före­

tag. Däremot skall denna lag ej verka rubbning i de bestämmelser, som

eljest i lag eller författning finnas givna i ämne, varom i denna lag är stadgat.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelse i stället tillämpas.

Eftergift beviljad med stöd av bestämmelse, sorn med denna lags ikraft­

trädande skall upphöra att gälla, skall fortfarande äga giltighet, till dess

den därför bestämda tiden utgår eller, där eftergiften beviljats utan begräns­

ning till viss tid, vederbörande myndighet finner skäl att återkalla den.

Såvitt vid tiden för lagens ikraftträdande veckovis, som i 5 § 1) avses,

icke tillämpas för visst slag av sysselsättning eller å visst arbetsställe, skall

skyldighet, som där stadgas, icke gälla. Dock bör sådan ledighet beredas

arbetarna, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet

16

skäligen kan anses kräva avvikelse, ock skall vad i 38 § 2 morn. är stadgat

äga motsvarande tillämpning. Angående de fall, där undantag efter vad nu

är sagt äger rum från vad i 5 § 1) stadgas örn veckovis, bör av arbetsgivaren

underrättelse meddelas yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Yad i 9, 10 och 11 §§ stadgas angående viss ålder för minderårig skall

icke utgöra hinder för minderårigs fortsatta användande till arbete, vartill

den minderårige användes vid tiden för lagens ikraftträdande.

Stadgandena i 9 § andra stycket skola ej äga tillämpning i avseende å

minderårig, som vid tiden för lagens ikraftträdande redan användes till arbete,

för vilket enligt äldre lag intygsbok ej erfordrats, men åligger det arbetsgivare

att senast tre månader efter nämnda tid vara försedd med föreskriven intygs­

bok för den minderårige. Ändå att sådant fall är för handen, som i 10 §

andra stycket avses, erfordras ej, att den minderåriges intygsbok då inne­

håller läkarintyg, som där sägs. I fall, varom här är fråga, vare pastor samt

vederbörande lärare eller ordförande i skolstyrelse pliktiga utfärda intygsbok

jämväl på begäran av arbetsgivaren.

Utan hinder av vad i 34 § är stadgat skall intygsbok för minderårig, som

vid tiden för lagens ikraftträdande fyllt femton men ej sexton år, utfärdas

eller utlämnas på begäran av den minderårige själv.

Är vid denna lags ikraftträdande ärende, som i 38 eller 39 § äldre lydelsen

avses, föremål för Konungens befallningshavandes handläggning, skall ärendet

av Konungens befallningshavande slutligen prövas.

Bryter arbetsgivare mot förbud eller föreskrift, som jämlikt 38 eller 39 §

äldre lydelsen meddelats av Konungens befallningshavande, skall, örn sådan

förseelse ägt rum efter det denna lag trätt i kraft, vad i 42 eller 45 § nya

lydelsen är stadgat äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Kungl. Majus proposition nr 40.

17

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 november 1930.

Närvarande:

Statsministern

E

kman

,

ministern

för

utrikes ärendena friherre

K

amel

, stats­

råden

G

aede

, H

amrin

,

von

S

tockenström

, S

tädener

, G

yllenswärd

, L

ars

­

son

, H

olmbäck

, Ö

sterberg

, J

eppsson

, H

ansén

.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, ecklesiastik-, jord­

bruks- och handelsdepartementen anför chefen för socialdepartementet, stats­

rådet Larsson:

Sedan flera år tillbaka har frågan örn revision av lagen den 29 juni 1912

(nr 206) örn arbetarskydd stått på dagordningen. Detta lagstiftningsärende

synes nu vara bragt i sådant skick, att förslag i ämnet kan föreläggas riks­

dagen. Jag torde därför få anmäla ärendet för Kungl. Majit.

Inledning.

Enligt beslut den 30 november 1922 anbefallde Kungl. Maj:t social­

styrelsen att utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de

ändringar i lagen örn arbetarskydd, som kunde finnas erforderliga för Sveriges

anslutning till den av internationella arbetskonferensen å dess sammanträde

i Washington år 1919 antagna konventionen angående fastställandet av

minimiålder för barns användande till industriellt arbete, ävensom att i

samband därmed föreslå de övriga ändringar i nämnda lag, vilka betingades

av vunna erfarenheter under lagens tillämpningstid samt den internationella

regleringen på ifrågavarande område.

Med skrivelse den 2 november 1925 överlämnade socialstyrelsen till

Kungl. Maj:t, under åberopande av det sålunda givna uppdraget, ett inom

styrelsen utarbetat förslag till reviderad lag örn arbetarskydd jämte motive­

ring (Statens offentliga utredningar 1925: 34). Vid skrivelsen hade fogats

bland annat utdrag av protokollet vid sammanträde av socialstyrelsen med

sociala rådets sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet den

30 och den 31 oktober 1925. I nämnda förslag hade, av skäl som av styrel­

sen anförts, upptagits bestämmelser, avsedda att ersätta den vid tiden för

förslagets utarbetande gällande provisoriska lagen örn arbetstidens begräns­

ning. Vidare hade i lagförslaget inarbetats vissa bestämmelser, motsvarande

de väsentliga stadgandena i lagen den 20 november 1909 (nr 131) angående

förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella

företag, den s. k. nattarbetslagen. Slutligen hade styrelsen, som fått mot­

taga remiss å arbetstidskommitténs betänkande med förslag till lag örn arbetar-

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.)

²²⁶⁹³⁰

2

18

semester, ansett sig böra besvara remissen genom upptagande i lagförslaget

av en bestämmelse i ämnet.

Enär giltighetstiden för omförmälda lag örn arbetstidens begränsning utlöpte

med utgången av år 1926, måste förslag till förnyad arbetstidslag, örn den

skulle avlösa den förut gällande, framläggas för 1926 års riksdag. På grund

härav och då förslaget till lag om arbetarskydd med hänsyn till erforderliga

förberedande åtgärder icke kunde komma under nämnda riksdags prövning,

upptogos de i förslaget ingående bestämmelserna rörande arbetstiden till

Särskild behandling. Efter det proposition i ämnet avlåtits till riksdagen,

antog riksdagen ett förslag till lag örn arbetstidens begränsning med giltig­

het till och med den 31 december 1930, vilket förslag den 4 juni 1926 blev

upphöjt till lag. Från och med den 1 januari 1931 gäller ny lag av den

16 maj 1930 (nr 138). Frånsett ett par jämkningar är denna lag av enahanda

lydelse som den nuvarande, men den har förlänats definitiv karaktär.

Efter det frågan örn arbetstidens begränsning gjorts till föremål för sär­

skild behandling, hava över socialstyrelsens ifrågavarande betänkande i övrigt

yttranden efter remiss avgivits av kommerskollegium, lantbruks-, järnvägs-,

telegraf- och generalpoststyrelserna, armé- och marinförvaltningarna jämte

vissa av förvaltningarna hörda militära myndigheter, byggnads-, vattenfalls-,

domän- och medicinalstyrelserna, skolöverstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län ävensom av samtliga

hushållningssällskap, samtliga liandelskamrar utom en, järnkontoret, svenska

teknologföreningen, Sveriges kemiska industrikontor, svenska arbetsgivare­

föreningen och vissa därtill anslutna föreningar, landsorganisationen i Sverige,

svenska järnvägsföreningen, Sveriges industriförbund, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, Sveriges arbetsledareförbund samt

svenska lantarbetsgivarnes centralförening. Härförutom hava av vissa myn­

digheter yttranden överlämnats från underordnade myndigheter och, i ett

par fall, från enskilda.

Tillfälle har jämväl lämnats svenska landstingsförbundet, svenska järn­

vägarnas arbetsgivarförening och svenska lantarbetareföreningen att avgiva

yttrande över socialstyrelsens förslag utan att dock tillfället begagnats.

I sitt betänkande hade socialstyrelsen förordat, att vissa från de kvinn­

liga arbetarnas sida till styrelsen framförda krav på modifikationer av gäl­

lande förbud mot kvinnors nattarbete måtte göras till föremål för särskild

utredning. Sedan Kungl. Majit genom beslut den 16 april 1926 uppdragit

åt styrelsen att verkställa denna undersökning och avgiva de förslag, vartill

densamma kunde föranleda, har styrelsen med skrivelse den 18 december

1926 till Kungl. Majit överlämnat redogörelse för den dåmera verkställda

undersökningen.

Vid ett med yrkesinspektörerna i riket i november månad 1926 inför

socialstyrelsen hållet sammanträde, vid vilket dåvarande chefen för social­

departementet, statsrådet Pettersson, närvarit, hava dessa framfört sina syn­

punkter i fråga örn arbetarskyddslagens revision. I anledning av vissa vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

19

sammanträdet framställda frågor har dåvarande chefen för socialstyrelsens

byrå för arbetarskyddsärenden Th. Furst i december 1926 till chefen för

socialdepartementet avlämnat redogörelse för en av honom inom socialsty­

relsen verkställd undersökning rörande olycksfallsrisken inom jordbruket.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 17 december 1926 givna bemyndigande

uppdrog chefen för socialdepartementet sedermera åt nuvarande militie-

ombudsmannen, revisionssekreteraren Holger Elliot att biträda med före­

varande lagstiftningsärendes utredning, varefter Elliot rander våren 1927

inom departementet var sysselsatt med utarbetande av förslag i ämnet.

Härvid gjordes socialstyrelsens förslag till föremål för överarbetning och

blev i sakligt hänseende på vissa punkter modifierat. Arbetet fullföljdes

emellertid icke därhän, att förslag i ämnet framlades för riksdagen.

Vid den internationella arbetskonferensens sammanträde i Genéve år 1929

fattades åtskilliga beslut, vilka delvis äro av intresse för frågan örn arbetar­

skyddslagens revision. Sålunda antogs ett förslag till konvention angående

skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning

av fartyg, samt två rekommendationer, en angående förebyggande av olycks­

fall i arbete och en angående ansvarighet i fråga örn säkerhetsanordningar

å motordrivna maskiner. I proposition till 1930 års riksdag (nr 71) anhöll

Kungl. Majit örn riksdagens yttrande rörande konventionsförslaget och re­

kommendationerna. Enligt det propositionen åtföljande statsrådsprotokollet

förordade dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck, att

konventionen ratificerades från svensk sida. I fråga örn rekommendationen

angående förebyggande av olycksfall i arbete framhöll departementschefen,

att ehuru densamma icke syntes böra eller kunna omedelbart medföra några

mera genomgripande åtgärder från statsmakternas sida, den borde på olika

håll bliva föremål för allvarlig uppmärksamhet i det fortsatta arbetet till

olycksfallsriskernas minskning. Beträffande rekommendationen angående

ansvarighet i fråga örn säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner yttrade

departementschefen, att han funnit någon åtgärd i anledning av rekommen­

dationen icke för det dåvarande böra vidtagas. I samband med sitt stånd-

punktstagande till förstnämnda rekommendation tillkännagav departements­

chefen tillika, att han på närmare angivna skäl icke ansett sig kunna förorda,

att socialstyrelsens förslag till revision av arbetarskyddslagen ens i dess inom

departementet jämkade form kades till grund för framställning till riksdagen.

I anledning av förenämnda proposition väcktes inom riksdagens första

kammare av herr Thorberg en motion (nr 245), däri hemställdes, att riks­

dagen ville hos Kungl. Majit anhålla, att det påbörjade arbetet med arbetar­

skyddslagens revision måtte påskyndas och förslag till reviderad sådan lag

inom en nära framtid föreläggas riksdagen. I enlighet med andra lagutskot­

tets av riksdagen godkända utlåtande (nr 17) meddelade riksdagen i skrivelse

den 4 april 1930 (nr 139), att riksdagen för sin del ej haft något att erinra

mot departementschefens uttalande i fråga om konventionsförslaget, samt

att riksdagen med anledning av rekommendationerna funnit sig böra uttala

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

20

det önskemålet, att arbetet med revisionen av lagen örn arbetarskydd måtte

så påskyndas, att förslag till reviderad lagstiftning inom en nära framtid

kunde föreläggas riksdagen, och att riksdagen i övrigt icke funnit anledning

till erinran mot departementschefens uttalanden beträffande rekommenda­

tionerna.

Med hänsyn särskilt till riksdagens sålunda uttalade önskemål har det

sedan år 1927 vilande arbetet med arbetarskyddslagstiftningens revision ånyo

upptagits inom socialdepartementet. Under arbetets gång hava tagits i be­

traktande dels vissa av socialstyrelsen med dess betänkande överlämnade

framställningar, dels en den 16 april 1925 dagtecknad skrivelse från svenska

grov- och fabriksarbetareförbundet angående skydd för glasindustriens arbe­

tare, dels en framställning den 29 oktober 1926 av aktiebolaget Sjuntorp

rörande ändringar i 13 § arbetarskyddslagen, dels en skrivelse den 9 mars

1928 av Sveriges industriförbund med hemställan örn viss utredning rörande

läkarbesiktning av minderåriga, dels en skrivelse den 19 juli 1929 från Osby-

verken angående statsverkets övertagande av kostnaderna för sådan besikt­

ning, dels ock en den 8 april 1930 dagtecknad skrivelse från svenska fattig­

vårds- och barnavårdsförbundet angående minderårigas användande i arbete.

Vidare hava tagits i övervägande de synpunkter, som yrkesinspektörerna

framfört vid sammanträde inför socialstyrelsen i september 1930, då frågan

om arbetarskyddslagens revision ånyo diskuterats.

Såsom redan anförts och vidare kommer att framgå av det följande, hava

flera av de frågor, som i detta ärende föreligga till övervägande, varit under

behandling inom den internationella arbetsorganisationen och där gjorts till

föremål för konventioner. Den internationella arbetsbyråns direktör Albert

Thomas avlade i augusti 1927 officiellt besök hos svenska regeringen, var­

under han gjorde sig underrättad örn regeringens uppfattning rörande dem

av arbetsorganisationens konventioner, som Sverige icke biträtt. I ett me­

morandum till socialdepartementet utvecklade Thomas sedermera arbets­

byråns synpunkter rörande de omständigheter, som från svensk sida åbero­

pats som skäl mot ratifikation. Över detta memorandum inhämtades yttrande

från delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet. Vad i

nämnda memorandum och det av delegationen i ärendet avgivna yttrandet

anförts har jämväl tagits under övervägande vid förevarande lagstiftnings­

frågas fortsatta behandling inom socialdepartementet.

Såsom resultat av det inom departementet verkställda arbetet föreligger

nu ett förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912

(nr 206) örn arbetarskydd.

Då de förut omnämnda bestämmelserna örn arbetstiden måst ur lagför­

slaget utbrytas, har därvid framställt sig det spörsmålet, huruvida skäl före-

låge att i förslaget till lag örn arbetarskydd bibehålla de däri inarbetade

bestämmelser, som motsvarade vissa stadganden i nattarbetslagen. Social­

styrelsen har såsom skäl för denna inarbetning åberopat önskemålet att få

samtliga mer allmängiltiga regler rörande arbetstiden sammanförda i en lag.

Kungl. Majds proposition nr 40.

21

Det Ilar synts mig som örn nattarbetslagens bestämmelser, vilka visserligen

röra arbetstiden, dock icke så mycket äro att jämföra med den s. k. arbets­

tidslagens bestämmelser, utan fastmer, såsom reglerande nattvilan, erbjuda

större likheter med vissa av de i arbetarskyddslagen liksom ock i social­

styrelsens förslag meddelade särskilda föreskrifterna rörande minderåiigas

användande i arbete, bland vilka föreskrifter ingå bestämmelser om nättvid.

Då det torde vara önskligt att i samma lag hopföra stadganden i så när­

liggande ämnen, helst i arbetarskyddslagen redan nu finnes en avdelning

med särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete, har jag i

princip funnit de ifrågavarande i lagförslaget inarbetade bestämmelserna

böra där bibehållas.

Redan nu vill jag även nämna, att jag anslutit mig till socialstyrelsens

förslag att i .förevarande lag upptaga en bestämmelse om arbetarsemester.

För korthetens skull kallar jag i det följande socialstyrelsens förslag för

styrelseförslaget och det inom departementet upprättade förslaget för depar-

tementsförslaget.

Kungl. Majus proposition nr 40.

Förslaget i allmänhet.

Såsom inledning till motiveringen av sitt lagförslag har socialstyrelsen

yttrat i huvudsak följande:

»Den nu gällande lagen örn arbetarskydd av den 29 juni 1912, vilken i

allt väsentligt grundar sig på den s. k. yrkesfarekommitténs den 9 december

1909 avgivna betänkande i ämnet, ersatte lagen den 10 maj 1889 angående

skydd mot yrkesfara och lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas

och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke jämte ett flertal be­

stämmelser i vissa andra författningar. Utfärdandet av förstnämnda lag,

varigenom bl. a. skyddslagstiftningens tillämpningsområde i hög grad vid­

gades, betecknade otvivelaktigt ett mycket betydande framsteg, och torde

det med fog kunna sägas, att lagen örn arbetarskydd i stort sett visat sig

väl motsvara de krav, man skäligen kan ställa på en grundläggande författ­

ning å arbetarskyddets område. Några mer djupgående krav på ändringar i

lagen ha ej heller, såvitt styrelsen har sig bekant, gjorts gallande.

Tydligt är emellertid, att under den tidrymd av femton år, som förflutit

sedan lagen i förslag framlades — en tidrymd som för den sociala utveck-

lingen varit synnerligen betydelsefull — vissa ändringar i densamma skola-

ha visat sig önskvärda. Med nämnda utveckling lia följt ökade krav på och

även ökad förståelse för skyddsidéns förverkligande. Myndigheternas er-

farenheter från handhavandet av lagens tillämpning ha pavisat behov av för-

bättringar i vissa avseenden. Slutligen har det under de senare åren upp­

komna internationella socialpolitiska samarbetet ansetts påkalla vissa för­

ändringar i lagen. Med vederbörligt hänsynstagande till nu antydda om­

ständigheter har socialstyrelsen vid sin revision av lagen funnit anledning

till ett icke obetydligt antal förändringar, vilka, örn än praktiskt betydelse­

fulla, dock i regel icke äro av beskaffenhet att rubba de principer, på vilka

lagen är uppbyggd. Styrelsen har ej heller trott sig lia anledning att ingå

på någon allmän motivering av de föreslagna ändringarna. För att emeller­

tid giva en föreställning om revisionens betydelse och innebörd ma här om­

nämnas ett antal av de viktigare ifrågasätta nyheterna:

Social­

styrelsen.

22

Remiss­

yttranden.

Utsträckt tillämpning av lagen i avseende å jordbruket; vissa komplette­

ringar av bestämmelserna mot yrkesfara; förbud mot försäljning eller upp­

låtande av mackin eller redskap, vars användande är förbjudet; befogenhet

för Kungl. Majit att i trängande fall utsträcka lagens tillämpning; allmänna

bestämmelser rörande raster, natt- och söndagsarbete samt semester; höj­

ning av vissa åldersgränser för minderåriga; ändrade bestämmelser rörande

minderårigas nattarbete; ändringar i avseende å sättet för bestämmande av

inspektionsarbetets fördelning; utveckling av anordningen med arbetarombud;

överflyttning på yrkesinspektionens chefsmyndighet av de länsstyrelserna

hittills tillkommande befogenheterna med hänsyn till lagens genomförande

tvångsvis samt förstärkning av yrkesinspektionens chefsmyndighet med arbets-

givar- och arbetarrepresentanter vid handläggning av vissa ärenden rörande

lagens tillämpning.»

I fråga örn de av myndigheter och sammanslutningar över styrelseför­

slaget gjorda uttalandena av mera allmän innebörd må nämnas följande.

Riksförsäkringsanstalten har tillstyrkt, att nämnda förslag lades till grund

för proposition till riksdagen. Förslaget har lämnats utan erinran av järn­

vägs-, telegraf- och skolöverstyrelserna, länsstyrelserna i Skaraborgs, Väst­

manlands och Västerbottens län, hushållningssällskapet i Västernorrlands

län samt åtskilliga av armé- eller marinförvaltningen hörda militära myndig­

heter. Svenska stadsförbundets styrelse har ansett sig sakna anledning att

avgiva yttrande över förslaget i vad det berörde stadskommunerna såsom

arbetsgivare men förklarat sig intet hava att erinra mot förslaget i vad det

rörde kommunalt tillsynsorgan.

I avstyrkande eller modifierande riktning hava bl. a. följande uttalanden

förekommit. Svenska arbetsgivareföreningen och vissa dess medlemmar hava

helt avstyrkt lagförslaget, huvudsakligen på den grund att något behov av

ändringar i gällande lagstiftning icke förefunnes. I enahanda riktning har

Sveriges industriförbund yttrat sig med anförande tillika, att den föreslagna

utsträckningen av lagens giltighetsområde och skärpningarna i gällande be­

stämmelser skulle vålla näringslivet hinder och kostnader av ingalunda obe-

tydlig omfattning. Det syntes förbundet så mycket mindre befogat att nu

vidtaga lagstiftningsåtgärder med dylika följder, som förståelsen och in­

tresset för ett rationellt arbetarskydd med åren vuxit sig allt starkare hos

näringslivets representanter samt lämpliga skyddsåtgärder numera i regel

kunna genomföras smidigare och mera ändamålsenligt i samförstånd mellan

arbetsledare och arbetare än genom en skärpt tvångslagstiftnings stela och

schablonmässiga former. I fråga örn de delar av förslaget, som avsåge för­

verkligande av ingångna internationella överenskommelser på förevarande

område, påpekades, att införandet i vår rätt av regler, som antagits i sådana

konventioner, innan visshet vunnits om att motsvarande bestämmelser

bomme att tillämpas av konkurrerande länder, innebure en fara för att vårt

näringsliv försattes i ofördelaktigt läge i den internationella konkurrensen.

Till industriförbundets uttalande har Stockholms handelskammare an­

slutit sig.

Järnkontoret, som förklarat sig till fullo dela den av socialstyrelsen i

motiven till lagförslaget uttalade uppfattningen, att kraven på ett av nutida

Kungl. Majus proposition nr 40.

23

tekniska och sociala förhållanden påkallat arbetarskydd blivit i stort sett

val tillgodosedda genom nuvarande lagstiftning, har förmält sig icke kunna

undertrycka den åsikten, att förändringar av den betydelse och omfattning,

som av socialstyrelsen föreslagits, icke endast vore opåkallade utan även i

stor utsträckning hinderliga och försvårande för den ekonomiska och ända­

målsenliga ledning av näringslivet, å vars resultat dock i längden varje

socialpolitik måste bygga. Förändringar och utvidgningar på detta område

borde vidtagas med stor försiktighet, så att grundvalarna för en ekonomisk

drift icke rubbades eller bleve föremål för mer eller mindre godtyckliga

ingripanden från statsmyndigheternas sida. Järnkontoret funné de utvidg­

ningar lagförslaget innebure, särskilt beträffande omfattningen a\ lagens

giltighetsområde samt de åtgärder och anstalter, vilka hänfördes till arbetar­

skydd, ägnade att medföra allvarliga betänkligheter och i många fall vara så

betydelsefulla, att med fog kunde ifrågasättas, huruvida desamma icke —

i motsats till vad av styrelsen framhållits — kornme att rubba principerna

för hittillsvarande arbetarskyddslagstiftning. De nya föreskrifter, vilkas

iakttagande förslaget ålade industrien, vore i mångå fall, i synnerhet i hän­

delse av en snäv tillämpning, hinderliga för driftens rationella upprätt­

hållande och medförde ökade utgifter utan att en motsvarande påtaglig nytta

kunde uppvisas — Liknande synpunkter hava framhållits i yttranden från

svenska teknologföreningen och vissa handelskamrar ävensom från Göteborgs

industrikammare, vilken sistnämnda avstyrkt förslaget i dess helhet. Handels­

kammaren i Göteborg har särskilt framhållit de betänkligheter, som de

alltjämt ökade anspråken på industrien till följd av det internationella social­

politiska arbetet vore ägnade att ingiva, speciellt med hänsyn till den olikhet

i uppfattningen rörande tillämpningen av överenskomna bestämmelser, som

vore rådande i olika länder. I Sverige, där övervakandet och tillämpningen

av gällande bestämmelser, både efter deras ordalydelse och anda, kunde

sägas vara strängare än på de flesta andra håll, bleve desamma därför mera

effektiva och kornme samtidigt att belasta den svenska industrien mera, an

fallet vore beträffande de med densamma konkurrerande utländska industrierna.

Detta förhållande, ävensom hänsyn till industriens under rådande depres-

sionsperiod i och för sig icke goda ekonomi, manade till att framgå med

den största varsamhet på nu ifrågavarande område. — Handelskammaren

i Karlstad, liksom även handelskammaren för Örebro och Västmanlands lan,

har framhållit den stora vikten med hänsyn till ett effektivare skyddat

olycksfall av en lämplig upplysningsverksamhet efter mönster av den i Nord­

amerikas förenta stater bedrivna »Safety-first»-rörelsen, vilken uppgivits hava

medfört ett högst avsevärt nedbringande av olycksfallen.

Kommerskollegium har i anslutning till de senast återgivna yttrandena

av järnkontoret m. fl. för egen del utlåtit sig:

»Kollegium, som vid granskningen av det föreliggande förslaget till reviderad

yrkesskyddslagstiftning haft att beakta särskilt de därav berörda intressen

inom näringslivet, vilka kollegium har att närmast företräda, finnér ur denna

synpunkt åtskilliga av de betänkligheter, vilka anförts gent emot de föreslagna

skärpningarna av nu gällande bestämmelser, förtjäna synnerligt beaktande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Kommers­

kollegium.

24

Landsorganisa­

tionen.

Propositionen

nr 71 till

1930 års

7'iksdag.

Vidtagandet av^ alla rimliga, praktiska åtgärder till skydd mot yrkesfara

bageri eller bör åtminstone ligga, i lika hög grad i arbetsgivarnas som i

arbetarnas välförstådda intresse. En samverkan mellan arbetsledning och

arbetare, liksom en lämpligt bedriven upplysningsverksamhet, torde därför

även inom detta område kunna anses i särskild grad motiverade och tillika

fruktbringande vid sidan av och såsom komplement till den statliga inspek­

tionsverksamheten. Däremot synes det kollegium vara av vikt, att denna

senare icke onödigtvis skarpes genom alltför stränga generella bestämmelser,

vilkas tillämpning kan befaras medföra en icke nödvändig ekonomisk be­

lastning, måhända svår för industrien att bära, särskilt under nu rådande

konjunkturer. Ävenledes synes det kollegium, som örn de uttalade farhågorna

gentemot konsekvenserna av antagandet för Sveriges del av mera allmänt

formulerade internationella lagbestämmelser av socialpolitisk art förtjänade

att till fullo beaktas. Såsom kollegium vid flera föregående tillfällen haft

anledning framhålla, föreligger härvid i regeln risken för, att tillämpningen

av dylika bestämmelser, oavsett örn desamma kunna anses motiverade ur

synpunkten av rent svenska förhållanden eller ej, i vårt land skarpes åtskilligt

utöver vad fallet blir i de med oss industriellt konkurrerande länder.»

Slutligen torde i detta sammanhang böra återgivas en hemställan från

landsorganisationen, att i motiveringen till lagen måtte, till stöd för yrkes-

inspektörernas arbete, givas klart uttryck åt att arbetarskyddslagen avsåge

att giva stöd till åstadkommande av allt det skydd mot ohälsa och olycks­

fall i arbete, som över huvud vore möjligt åstadkomma, samt att lagen skulle

uttolkas i denna anda.

På sätt förut nämnts berördes frågan örn arbetarskyddslagens revision i

den proposition, varmed Kungl. Majit anhöll örn riksdagens yttrande angå­

ende vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1929

fattade beslut. Föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, ansåg

sig — såsom jag tidigare framhållit — icke kunna förorda, att socialstyrelsens

förslag, ens i dess inom departementet jämkade form, lades till grund för

framställning till riksdagen. De skäl, som åberopades till stöd för denna stånd­

punkt, hänförde sig framför allt till den föreslagna utvidgningen av lagens

tillämplighet beträffande jordbruket, införandet av försäljningsförbud för

oskyddade maskiner samt skärpningen av bestämmelserna rörande utseende

av arbetarombud. Departementschefen anförde vidare:

»Vad nu anförts innebär emellertid givetvis icke, att jag skulle anse, att

frågan örn ändringar i arbetarskyddslagen bör avskrivas. Såsom redan

antytts, bör man i stället hava i sikte de möjligheter till förbättringar av

olycksfallsskyddet, som genom författningsändringar av praktisk innebörd

kunna vinnas. Mycket torde emellertid därvid kunna uträttas genom begag­

nande av de möjligheter till utfärdande av föreskrifter i administrativ

väg, som lagstiftningen redan nu erbjuder Kungl. Majit och yrkesinspektio­

nens chefsmyndighet.»

I sitt utlåtande (nr 17) över propositionen och den i anledning härav av

herr Thorberg inom första kammaren väckta motionen nr 245 yttrade andra

lagutskottet rörande rekommendationen angående förebyggande av olycksfall

i arbete bl. a.;

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

25

»Såsom framhålles i den i ämnet väckta motionen har lång tid förflutit

sedan socialstyrelsen år 1925 framlade förslag till reviderad arbetarskyddslag,

och någon proposition i ämnet har ännu icke förelagts riksdagen.

Då den nu föreliggande rekommendationen ånyo riktat uppmärksamheten

på detta spörsmål, har utskottet ansett lämpligt föreslå riksdagen att i

skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att arbetet med revision av ifrågava­

rande lagstiftning så påskyndas, att förslag i ämnet inom en nära framtid

kan föreläggas riksdagen.»

Utskottets utlåtande, som på denna punkt var enhälligt, vann såsom förut

sagts riksdagens bifall.

För att belysa den ökning av antalet olycksfall i arbete, som inträffat

under de senaste åren, och den därav föranledda stegringen av olycksfallser-

sättningarna hava i följande tabeller 1—4 sammanställts vissa uppgifter

härom. I tabell 1 upptages antalet till riksförsäkringsanstalten eller de

ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen anmälda olycksfall i arbete, vilka

inträffat under tiden 1922—1927, de senaste år, för vilka definitiva upp­

gifter föreligga. Tabell 2 avser de ersättningsbelopp, som enligt statistiken

över olycksfall i arbete utgivits eller bestämts av försäkringsinrättningarna

på grund av olycksfall, som inträffat under ifrågavarande år. Beträffande

ersättningarna för år 1927 är att märka, att vid detta års början vissa änd­

ringar i olycksfallsförsäkringslagen trätt i kraft, vilka inverkat höjande å

ersättningarna på grund av obligatorisk försäkring (höjning av maximum för

den arbetsförtjänst, varå ersättningarna beräknas, från 2,400 till 3,000 kronor

m. m.). I tabell 3 lämnas vissa upplysningar angående antalet olycksfall

under tiden Vi 1928—31/10 1930. Då uppgifterna för denna tid ännu icke äro

definitiva, är tabellen icke fullt jämförbar med tabell 1. Tabell 4 slutligen

avser att visa, hur olycksfallsfrekvensens ökning förhåller sig till olycksfall

av olika svårhetsgrad.

Kungl. Majus proposition nr 40.

Tab. 1. Antalet till riksförsäkringsanstalten eller de ömsesidiga olycksfallsför­

säkringsbolagen anmälda, under vart och ett av åren 1922—1927

inträffade olycksfall i arbete.

1 r

Antal olycksfall i arbete hos

Summa

Antal års­

arbetare

hos större

arbetsgivare

(exkl.

staten).

Antal

olycksfall

per 100

årsarbetare

hos större

arbetsgivare

(exkl.

staten).

staten

övriga

större

arbets­

givare

mindre

arbets­

givare

1922 .........................................

6 471

38 791

3 311

48 573

800 902

4-84

1923 .........................................

5 639

47 901

3 941

57 481

854 138

5.

(51

1924 ....................................

4 634

55 114

4 859

64 607

893 248

6.17

1925 .........................................

4 337

58 659

5 808

68 804

901 771

6.50

1926 .........................................

4 779

61832

6 259

72 870

920 010

6.7 2

1927 .........................................

5 044

68 212

7 097

|

80 353

956 254

7.13

Statistiska

uppgifter ang.

antalet olycks­

fall och därav

föranledd

ersättning.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Tab. 2. Beloppet av de ersättningar, som utgivits eller bestämts av försäkrings-

inrättningarna på grund av olycksfall, inträffade under åren 1922—1927.

Ersättningar på grund av

Summa

obligatorisk

karenstids-

försäkring

försäkring

kr.

kr.

kr.

1922 ..........................................................................

12 243 115

2 106 090

14 349 205

1923 ................................................................

12 276 692

2 460 860

14 737 552

1924 ........................................................................

13 172 932

2 784 545

15 957 477

1925 .......................................................

13 835 718

3 072 042

16 907 760

1926 ..............................................................................

13 896 777

3 335 742

17 232 519

1927 ..............................................................................

15 590 303

3 819 897

19 410 200

Anni. Ersättningar till i statens tjänst skadade arbetare äro icke inräknade i dessa belopp.

Tillerkända livräntor hava upptagits med sina kapitalvärden.

Tab. B. Antalet till riksförsäkringsaustalten under tiden Vi 1928—sVio 1930 inkomna

olycksfallsanmälningar, avseende i anstalten eller i ömsesidigt olycksfalls-

försäkringsbolag försäkrade arbetare.

År

Antal anmälningar örn

olycksfall hos

Summa

Tid

Antal anmälningar om

olycksfall hos

Summa

staten

övriga

arbetsgivare

staten

övriga

arbetsgivare

1928.............

4 855

79 083

83 938

Vi—51/io 1928

4 033

65 047

69 080

1929.............

5 230

104 488

109 718

Vi—sl/io 1929

4 283

85 375

89 658

Vi

—

31/i0 1930

4 996

100 046

105 042

Tab. i. Antal olycksfall per 1 000 karensförsäkrade årsarbetare hos

större arbetsgivare.

S j u k t i d

1922

1927

Ökning

1922—1927

i %

Högst 1 vecka .......................................................

10.5

20.8

98.3

1-—2 veckor ............................................................

16.4

25.2

54.0

2-3

»

..........................................................

11.9

16.o

35.2

3-4

»

............................................................

7.2

9.3

29.7

4-5

»

............................................................

4.8

5.7

18.1

Över 5 veckor .......................................................

13.3

15.8

17.2

Departements-

Av det redan anförda framgår, att jag i likhet med riksdagen funnit

chefen.

frågan om revision av gällande arbetarskyddslagstiftning nu böra bliva före­

mål för prövning. En särskild anledning härtill utgör den alltjämt fortgående

ökningen av antalet olycksfall i arbete. För en närmare kännedom härom

tillåter jag mig hänvisa till nyssnämnda tabeller men vill här erinra, att medan

under de tio första månaderna av år 1929 till riksförsäkringsanstalten från

arbetsgivare ej fullt 90,000 olycksfall anmäldes, antalet under samma tid

27

år 1930 anmälda olycksfall utgjorde något över 105,000, representerande

således en ökning av mer än 15,000. Visserligen synes stegringen icke fortgå

i ökad omfattning, då stegringen under tiden J/i—31/10 1930, såsom tabell 3

utvisar, är mindre än under motsvarande tid 1929, och väl faller ökningen

till den ojämförligt största delen på de mindre olycksfallen —- enligt tabell 4

utgjorde ökningen av antalet olycksfall, där sjuktiden uppgick till högst en

vecka och där den översteg fem veckor, 98.3 resp. 17.2 %. Men oavsett

detta är det uppenbart, att den betydande ökningen av antalet olycksfall utgör

en omständighet, som kräver synnerligt beaktande. Tydligt är ock, att i den

mån denna ökning på lagstiftningens väg lämpligen kan motverkas, åtgärder

i sådant avseende utan dröjsmål böra vidtagas.

Jag har även ansett socialstyrelsens förslag, låt vara med vissa jämk­

ningar, kunna läggas till grund för en förändrad lagstiftning i ämnet. Visser­

ligen har jag, på sätt i det följande kommer att närmare utvecklas, i likhet

med min företrädare i ämbetet ansett sådana invändningar kunna framställas

mot den föreslagna utsträckningen av lagens tillämplighet å jordbruket, att

denna ändring icke kunnat av mig förordas. Vad däremot angår de båda

övriga under den tidigare diskussionen särskilt beaktade ändringsförslagen,

avseende försäljningsförbud för oskyddade maskiner samt utvidgning av be­

stämmelserna rörande utseende av arbetarombud, hava dessa förslag synts

mig med vissa modifikationer kunna godtagas. Jag vill också tillägga, att

enligt min mening de möjligheter, som nu finnas att genom föreskrifter i

administrativ väg tillgodose kraven å ökat olycksfallsskydd, icke äro till­

fyllest, utan att lagändringar äro påkallade.

I flera av de inkomna yttrandena har visserligen förfäktats, att något

egentligt behov av förändringar i lagstiftningen icke förelåge. Naturligen

erbjuder det svårigheter att före behandlingen av de särskilda spörsmål,

varom är fråga, tillbakavisa detta påstående. Med antydande på förhand i

någon mån av resultaten av denna behandling må emellertid sägas, att ett

sådant behov synes förefinnas uti ej oväsentlig grad. Visserligen torde

det för tillgodoseende av detta behov ej vara nödvändigt att frångå de

principer, på vilka vår gällande arbetarskyddslagstiftning vilar. Det lärer

snarare gälla att med fasthållande av dessa principer söka bringa lagstift­

ningen i överensstämmelse med de senare årens utveckling på de sociala och

industriella områdena samt att därvid realisera vissa från arbetarnas sida

framförda krav, som med hänsyn till samhällets intresse nu framstå såsom

berättigade. Lämpligt torde även vara att i lagen vidtaga de jämkningar, som

med hänsyn till vunnen erfarenhet under lagens tillämpning kunna finnas

påkallade. Delvis har behovet av lagstiftningens utvecklande sin grund i en

önskan att medverka till skapandet av en internationell reglering på arbetar­

skyddets område. Det måste nämligen anses önskvärt att söka bringa vår

lagstiftning i överensstämmelse med de av internationella arbetskonferensen

fattade besluten, i den mån detta med hänsyn till de hos oss rådande för

hållandena lämpligen later sig göra. Vad angår det med hänsyn till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

28

internationella konkurrensen framförda kravet på återhållsamhet vid införande

i vår rätt av antagna konventionsbestämmelser, innan visshet vunnits om

dessas införande i konkurrerande länders lagstiftning, så vill jag ej bestrida,

att en sådan återhållsamhet kan vara på sin plats i ekonomiskt viktigare

fall. Förbises får emellertid ej, att ett alltför ängsligt iakttagande av andra

länders handlingssätt kan leda till det internationella framstegsarbetets stag­

nation eller obehöriga fördröjande.

Vidkommande de uttalade farhågorna att ett biträdande av socialstyrel­

sens förslag skulle medföra svårigheter för näringslivets ekonomiska och

ändamålsenliga ledning, torde, i allt fall efter den omarbetning, som nämnda

förslag undergått inom departementet, kunna sägas, att för näringslivet icke

gärna kunna uppkomma olägenheter av någon avsevärd betydelse. Industri­

förbundets erinran, att näringsidkarnas förståelse och intresse för ett ratio­

nellt arbetarskydd med åren vuxit sig starkare, är visserligen säkert i stort

sett riktig. Det må emellertid anmärkas, dels att man enligt sakens natur å

arbetsgivarsidan av ekonomiska hänsyn gärna är benägen att ställa sig i viss

män reserverad, då fråga är örn nyheter å arbetarskyddets område, dels ock

att de bland arbetsgivarna, som hysa intresse för beredande av ett verksamt

arbetarskydd, i mycket ringa grad torde komma att i praktiken erfara olägen­

heter av de nu föreslagna lagändringarna. Med ett rätt skött inspektions­

väsende torde för övrigt utrymme i vidsträcktaste mån lämnas åt arbets­

givarna att, efter en mera rådgivande verksamhet av tillsynsorganen, själva

bestämma örn de skyddsanordningar, som böra vidtagas.

Landsorganisationens förut omnämnda hemställan föranleder det ut­

talandet att, när landsorganisationen kräver att arbetarskyddslagen skall be­

reda stöd för åstadkommande av allt det skydd mot olycksfall och ohälsa i

arbetet, som över huvud kan åstadkommas, det berättigade i detta krav lärer

vara väsentligen beroende av vad man däri vill inlägga. Det är nämligen

uppenbart, att man vid uppställande av fordringarna på ett väl ordnat arbetar­

skydd icke kan bortse från de gränser för skyddssystemet, som bestämmas

av skälig hänsyn till föreliggande ekonomiska förhållanden. Inom dessa

gränser åter bör säkerligen intet underlåtas till beredande av erforderligt

skydd. I detta avseende synes lydelsen av 3 § i arbetarskyddslagen vara

fullt tydlig.

Från militärt håll har uttalats det önskemålet, att under förevarande

lagstiftningsarbete i arbetarskyddslagen måtte inarbetas bestämmelserna i

lagen den 19 februari 1926 (nr 21) angående förbud i vissa fall mot arbetares

användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg. Ett sådant in­

arbetande torde emellertid icke vara lämpligt. Så speciella som föreskrif­

terna i sistnämnda lag äro, lära de icke passa i 4 eller 5 § av arbetarskydds­

lagen, vilka eljest vore de för ändamålet närmast ifrågakommande lagrummen.

Med de förändringar, som i 7 § av lagen enligt departementsförslaget vid­

tagits till beredande av ökade möjligheter för Kungl. Majit till administrativ

lagstiftning i arbetarskyddsfrågor, torde emellertid med riksdagen i dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

29

frågor stiftade lagar av så speciell karaktär som lagen den 19 februari 1926

för framtiden kunna undvikas.

På sätt förut berörts Ilar jag under bearbetningen av styrelseförslaget

funnit de erforderliga lagändringarna kunna vidtagas utan att den nuvarande

arbe tar skyddslagen behöver avlösas av en ny lag. Av detta förhållande har

följt, att jag funnit ändring kunna underlåtas i ett och annat fall, där skälen

härför synts vara mindre vägande.

I anslutning till socialstyrelsens förut återgivna sammanfattning av ny­

heterna i dess förslag skall här en kort redogörelse lämnas för departements-

förslagets förhållande i huvudsakliga delar till styrelseförslaget. Härutinnan

har jag redan nämnt, att styrelsens förslag om utsträckning av lagens till-

lämpning å jordbruket icke kunnat av mig tillstyrkas men att i departements-

förslaget i förändrad form upptagits styrelseförslagets bestämmelser örn för­

sälj ningsförbud för oskyddade maskiner och anordningen med arbetarombud.

Styrelsens förslag örn kompletteringar av stadgandena mot yrkesfara samt

örn befogenhet för Kungl. Majit att utsträcka lagens tillämpning har jag i

begränsad omfattning biträtt. I likhet med styrelseförslaget upptager de-

partementsförslaget allmänna bestämmelser rörande raster, natt- och sön­

dagsvila samt semester ävensom höjning av vissa åldersgränser för minder­

åriga och ändrade bestämmelser rörande dessas nattarbete. I fråga örn sättet

för bestämmande av inspektionsarbetets fördelning överensstämmer departe-

mentsförslaget i huvudsak med styrelseförslaget. Slutligen har även enligt

förstnämnda förslag den länsstyrelserna tillkommande befogenheten att i

vissa fall framtvinga lagens genomförande överflyttats å yrkesinspektionens

chefsmyndighet, varemot i förslaget icke återfinnas bestämmelserna örn

chefsmyndighetens utökande i vissa fall med arbetsgivar- och arbetarrepre­

sentanter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Förslagets särskilda bestämmelser.

Lagens tillämpningsområde.

Den nu gällande arbetarskyddslagen är beträffande arbete inom jordbruket i § i

tillämplig allenast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande “g^siagei

av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra kärl

under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall. Socialstyrel­

sens förslag innebär i fråga örn arbetarskyddslagens tillämpningsområde den

utvidgningen, att jordbruksarbetet skulle i sin helhet omfattas av lagen utan

andra inskränkningar, såvitt nu är fråga, än att de särskilda bestämmelserna

rörande minderårigas och kvinnors användande till arbete icke skulle äga

tillämpning. Enligt styrelsens förslag skulle ej heller föreskrifterna angående

arbetstiden gälla beträffande jordbruksarbetet. Med jordbruk skulle likställas

till detsamma hörande binäring, vilken icke bedreves såsom självständigt

företag. I övrigt företer styrelseförslagets 1 § endast en mindre olikhet mot

den nuvarande ordalydelsen.

Social­

styrelsen.

Socialstyrelsen har såsom motivering till sitt ändringsförslag i denna del

anfört följande:

»Lagen är, såsom framgår av förevarande paragrafs första stycke, till sin

läggning allmängiltig. Onder dess tillämpning inbegripas sålunda en mång­

fald verksamhetsgrenar, t. ex. hotell- och restaurangrörelse samt arbete i

butiker och på kontor, vilka icke kännetecknas av någon avsevärd yrkesfara.

I regel få ej heller dessa verksamhetsgrenar någon känning av lagen — in­

spektioner företagas ej beträffande dem annat än på särskild anledning —

men yrkesinspektionen är likväl i tillfälle att, därest missförhållanden skulle

yppa sig, ingripa mot dem och åvägabringa rättelse. Mot bakgrunden av

nu antydda _ tendens ter sig gällande begränsning av lagens tillämplighet i

avseende å jordbruket inkonsekvent och orättvis. Enligt styrelsens mening

torde det sålunda få anses påkallat, att arbetarskyddslagens tillämpning ut­

vidgas så, att åtminstone dess bestämmelser till förekommande av olycksfall

och ohälsa i sin helhet bliva tillämpliga å jordbruksarbetet.

Här ifrågavarande lagstiftningsåtgärd är emellertid ej blott förestavad av

teoretisk hänsyn till följdriktighetens och rättvisans krav, utan är den jäm­

väl motiverad med hänsyn till praktiska skyddsbeliov. En del inom jord­

bruket använda redskap lia nämligen visat sig medföra sådan olycksfallsrisk,

att de borde giva anledning till ingripande från yrkesinspektionens sida, men

då dessa redskap ej kunnat räknas till de i lagen angivna hjälpmedel, hava

yrkesinspektionens befattningshavare saknat befogenhet därtill.

En allmän tendens att i avseende å statens sociala omvårdnad jämställa

jordbruksarbetaren med industriarbetaren har under de senare åren tydligt

gjort sig gällande. För vårt lands vidkommande må i sådant avseende er­

inras om lagen- angående olycksfallsförsäkring. I fråga örn de internationella

strävandena kan visas på den serie av beslut, som år 1921 fattades av inter­

nationella arbetskonferensen i ändamål att i olika avseenden på det sociala

området bringa jordbruksarbetarna i nivå med industriens arbetare.

Vid en överläggning, som styrelsen i förevarande fråga hållit med repre­

sentanter för olika intressen inom jordbruket, gjordes från vissa håll bl. a.

gällande, ej blott att den här ifrågavarande utvidgningen av lagens tillämp­

ning vore obehövlig samt ägnad att leda till omotiverade trakasserier jämte

ökad och fördyrad inspektion utan även att en dylik åtgärd, då lagens be­

stämmelser egentligen vore avfattade med hänsyn till industrien, knappast

skulle för jordbrukets arbetare medföra några avsevärda fördelar. Mot här

antydda erinringar genmäldes, utöver vad ovan anförts till utvidgningens

motivering, i huvudsak, att farhågan för trakasserier måste anses obefogad

med hänsyn till det synnerligen varsamma förfarandet vid skyddsbestämmel­

sernas genomförande — först överordnad myndighets förbud är straff gäran’

terat. Någon ökning eller fördyring av inspektionsväsendet torde ej heller

behöva ifrågakomma, då underinspektörerna redan nu för sin tillsyn å ång­

pannor och maskiner m. m. lära relativt ofta besöka det stora flertalet av

de jordbrukets arbetsställen, där utvidgningen skulle kunna påkalla tillsyn

från deras sida. Till stöd för denna mening erinrades bl. a. örn att lagen,

i nu gällande 25 §, fritager inspektionsorganen från förpliktelsen att utan

särskild anledning besöka arbetsställen, där yrkesfara eller fara för andra mot

lagen stridande förhållanden i regel kan anses utesluten. Jämväl påpekades,

att lagen icke komme att äga tillämpning på de små jordbruksföretag, som

icke använda främmande arbetskraft. Yad slutligen angår anmärkningen, att

lagen ej vore avpassad för jordbruksarbetets förhållanden, framhölls, att lagens

allmänna bestämmelser mot yrkesfara, i dess 3 §, vore lika väl tillämpliga å

jordbruket som å andra verksamhetsgrenar samt bildade en rättsgrund, på

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

32

Sociala rådet.

Vid sammanträde med sociala rådet hava från arbetsgivarhåll starka be­

tänkligheter framförts mot borttagandet av gällande begränsning i avseende

å arbetarskyddslagens tillämpning å jordbruket. Åtgärden har ansetts med­

föra en ny börda för jordbruket utan att vara påkallad av något mera på­

tagligt behov. Därjämte har en utökning av yrkesinspektionen såsom följd

av lagens utvidgade tillämpningsområde ansetts mycket sannolik. Det har

i stället ifrågasatts att söka utnyttja stadgandet i styrelseförslagets 7 § 1

morn., efter någon förändring i avfattningen, i syfte att göra lagen tillämplig

å jordbruket i de avseenden, där verkligt behov härav förefunnes. — Å andra

sidan har från arbetarhåll uttalats, att den föreslagna utsträckningen till

jordbruket syntes lämplig och riktig.

Remiss-

Av de myndigheter och sammanslutningar, vilka i anledning av remiss

yttranden, uttalat

sig om styrelseförslaget, har det alldeles övervägande antalet avstyrkt

den föreslagna utsträckningen av lagens tillämplighet i fråga örn jordbruket.

Så är fallet med bl. a. lantbruksstyrelsen, svenska lantarbetsgivarnes central­

förening ävensom samtliga hushållningssällskap utom Västernorrlands läns

hushållningssällskap, som lämnat hela förslaget utan erinran; dock har Norr­

bottens läns hushållningssällskap, under erinran att jordbruken inom detta

län i regel sköttes av jordbrukaren och hans familj och att lagen sålunda

för närvarande endast i undantagsfall erhölle tillämplighet inom länet, in­

skränkt sig till att i princip uttala, att den största försiktighet borde iakt­

tagas i fråga örn jordbruksnäringens belastande med ytterligare bördor, i

det att dess ekonomiska förhållanden vore så prekära, att den i stället vore

i stort behov av stöd och lättnader. Vidare märkas bland de avstyrkande

myndigheterna kommerskollegium, domänstyrelsen samt Överståthållarämbetet

och det stora flertalet länsstyrelser.

Utlåtanden, som på ifrågavarande punkt tillstyrka lagförslaget eller lämna

detsamma utan erinran, hava avgivits av riksförsäkringsanstalten samt läns­

styrelserna i Stockholms, Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Västernorr­

lands och Västerbottens län ävensom av landsorganisationen.

De skäl, som anförts mot den föreslagna ändringen beträffande jordbruket,

kunna i kort sammanfattning sägas vara följande. 1) Det hade ej visat sig,

att något behov förelåge av lagens utsträckning till jordbruket. Särskilt

vore en tillämpning av bestämmelserna i 5 § med föreskrifter till förekom­

mande av ohälsa obehövlig beträffande jordbruket, där arbetsförhållandena

i stort sett vore hälsosamma. — 2) Jordbruksarbete vore av den beskaf­

fenhet, att skydd åt arbetare i sådant arbete i väsentlig mån icke kunde

beredas med hjälp av skyddsföreskrifter. Härutinnan hava framhållits före­

liggande svårigheter med avseende å skydd mot djur, vid arbete på öppna

fältet, vid huggningsarbete, stenbrytning, körslor m. m. — 3) De nu i lagen

och lagförslaget upptagna särskilda skyddsföreskrifterna vore avpassade

huvudsakligen för industrien och vore ej lämpliga för jordbruket. Läns­

styrelsen i Malmöhus län har särskilt framhållit, att jordbrukets byggnader

samt stegar och trappanordningar i foderlador icke i förevarande hänseende

tålde jämförelse med motsvarigheter inom industrien. Även i övrigt har

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Kungl. Majlis proposition nr 40.

33

vid de särskilda punkterna i 4 och 5 §§ av styrelseförslaget framhållits,

bl. a. av svenska lantarbetsgivarnas centralförening, det betungande, stundom

orimliga, i en tillämpning av dessa stadganden å jordbruket. — 4) Genom

förändringarna skulle nya konfliktanledningar ävensom fara för trakasserier

uppstå. — 5) Inspektionen bleve i en grad, som ej stöde i rätt förhållande

till nyttan därmed, besvärande för jordbrukarna och betungande för till-

synsorganen. — 6) Farhågor kunde hysas för att de för jordbruket avsedda

tillsynsorganen komme att sakna erforderlig kompetens. — 7) Slutligen skulle

förändringen medföra avsevärda kostnader såväl för det allmänna genom

ökad inspektion som ock för de enskilda jordbrukarna.

Ett ganska stort antal myndigheter och korporationer — däribland lant­

bruksstyrelsen, domänstyrelsen, kommerskollegium samt åtskilliga länssty­

relser och hushållningssällskap — har förordat någon mindre utvidgning

av den nuvarande bestämmelsen i 1 § sista stycket arbetarskyddslagen, i den

mån behov därav kunde föreligga. Härvid har i många fall vederbörande

anslutit sig till byråchefen Bergstens reservation. Lantbruksstyrelsen har,

under uttalande att styrelsen icke vore beredd att härutinnan avgiva något

definitivt förslag, ifrågasatt, huruvida det ej vore möjligt att under yrkes­

inspektionens tillsyn lägga icke blott maskiner, ångpannor och dylikt, utan

även alla fasta anläggningar inom jordbruket, sålunda alla driftsbyggnader,

sågverksanläggningar m. m. Slutligen har uttalats, att ett förefintligt behov

av ökat arbetarskydd inom jordbruket lämpligen kunde fyllas medelst åt­

gärder till förhindrande av tillverkningen av farliga jordbruksmaskiner, och

hava med liknande syftning uttalanden förekommit därom, att man medelst

de i styrelseförslagets 7 § förekommande stadgandena rörande förbud mot

användande, försäljning och upplåtande av vissa maskiner och redskap må­

hända kunde nå det önskade målet.

Till närmare belysning av de mot styrelseförslaget i förevarande del an­

förda skälen må ur lantbruksstyrelsens utlåtande återgivas följande.

»Det låter sig icke förneka, att olycksfallsrisken inom jordbruket icke är

så alldeles obetydlig, ehuru densamma givetvis icke är av samma storlek

som inom vissa farliga industrier. För att i någon mån belysa olycksfalls­

risken inom jordbruket i jämförelse med samma risk inom industrien och

andra näringar har lantbruksstyrelsen gjort nedanstående sammanställning

av uppgifter, hämtade ur riksförsäkringsanstaltens statistiska redogörelser

angående olycksfall i arbete för åren 1920, 1921 och 1922 eller de tre sista

år, för vilka denna redogörelse finnes tillgänglig.

Lantbruks­

styrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.)

2209 30

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Yrkesgrupp

Antal olycksfall per 100

årsarbetare

1920

1921

1922

1- Malmbrytning med tillhörande anrikning och rostning ...

13.82

13.14

17.86

2. Malmförädling.....................................................................................

13.78

12.27

14.58

3. Metallindustri.................................................................................

10.15

9.59

10.03

4. Sten-, kol- och torvindustri ........................................................

7.30

9.45

10.38

o. Jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel ...............................

3.73

3.8 9

4.02

6. Träindustri ..........................................................

8.43

8.15

10.22

7. Pappers- och grafisk industri ...................................................

6.57

5.44

6.88

8. Närings- och njutningsämnesindustri........................................

4.44

4.25

4.23

9. Textil- och beklädnadsindustri ....................................................

1.53

1.19

1.47

10. Läder-, gummi- och hårindustri ............................................

2.9 7

2.17

2.55

11. Kemisk-te knisk industri ..

6.55

7.61

9.62

12. Byggnadsverksamhet ...................................................................

5.87

7.14

7.91

13. Kraft-, belysnings- och vattenverk m. m. ...

4.60

5.08

5.17

14. Handel, varulager och kontor ................................................

1.46

1.36

1.61

15. Sjöfart och fiske med tillhörande transporter... ............

7.74

7.69

8.84

16. Samfärdsel utom sjöfart..............

5.43

4.69

4.37

17. Ämbetsverk, bank- och försäkringsrörelse samt skolor,

föreningar och offentliga föreställningar m. m...................

0.47

0.88

0.34

18. Kommunala institutioner, som ej hänföras till annan

grupp........................................ ..........................................................

0.79

0.72

0.64

19. Hushåll, hotell-, restaurant- och kaférörelse samt hålso-

vårdsinrättningar .........................................................................

1.07

0.86

1.09

20. Diverse företag och yrken.............................................................

0.81

1.78

1.95

Såsom framgår av denna tablå, inträffade inom yrkesgruppen jordbruk,

skogsbruk och boskapsskötsel under ifrågavarande år 3.39—4.02 olycksfall

per 100 årsarbetare. Då emellertid nyssnämnda yrkesgrupp omfattar även

skogsavverkning och flottning, där olycksfallsrisken är betydligt större än

inom det egentliga jordbruket, äro nyssnämnda siffror givetvis för höga för

jordbrukets vidkommande. Med ledning av andra inom samma redogörelser

förekommande uppgifter torde olycksfallsrisken inom det egentliga jordbruket

kunna beräknas till en ä en halv enhet mindre än inom den större yrkes­

gruppen. Olycksfallsfrekvensen inom jordbruket med boskapsskötsel synes

därför kunna uppskattas till 2.5 ä 3.5 olycksfall per 100 årsarbetare. Nämnda

olycksfallsrisk är ju, såsom synes, ojämförligt mindre än inom en hel del

farliga yrkesgrupper men, å andra sidan, större än inom vissa industriella

och andra verksamheter, som falla under arbetarskyddslagen. Anmärkas må

ock, att riksförsäkringsanstaltens ifrågavarande redogörelser synas visa, att

olycksfallen inom yrkesgruppen jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel äro

av svårare och varaktigare natur än inom flertalet andra yrkesgrupper. För

sista redogörelseåret eller år 1922 uppgives antalet förlorade arbetsdagar

per olycksfall inom nyssnämnda yrkesgrupp till 184. Till förklaring av

denna onekligen höga siffra må anmärkas, att antalet förlorade arbetsdagar

vid olycksfall, som medfört dödsfall eller ständig invaliditet, approximerats

med hänsyn till en fiktiv återstående normal livstid. Den giver emellertid

ett stöd för den uppfattningen, att inom jordbruksnäringen, såsom man

kunnat vänta, de lindriga olycksfallen icke anmälas i samma utsträckning

som inom övriga yrkesgrupper och att ovannämnda frekvenssiffra därför må­

hända är något för låg för jordbrukets vidkommande.

Ehuru det icke är möjligt att bedöma i vad mån olycksfallen inom jord­

bruket falla inom eller utom den nuvarande lagens skyddsområde, kan dock

lantbruksstyrelsen icke neka till att den faktiska olycksfallsrisken inom jord-

35

bruket giver ett visst stöd för kravet på en utvidgning av arbetarskydds­

lagens nuvarande giltighetsområde inom jordbruksnäringen. Av skäl, som

nedan skola närmare angivas, måste emellertid lantbruksstyrelsen för sin del

avstyrka förslaget att föra jordbruksarbetet i dess helhet in under samma lag.

Det torde vara uppenbart, att arbetet inom jordbruket till väsentlig del

är av sådan beskaffenhet, att det icke låter sig reglera i arbetarskyddshän-

seende. En utsträckning av tillsynen till denna del av jordbruksarbetet

måste på förhand anses bliva ineffektiv och utan resultat samt lätt föran­

leda till drakoniska föreskrifter från tillsynsorganens sida. Med avseende

härå vill lantbruksstyrelsen exempelvis framhålla omöjligheten att genom

arbetarskyddsåtgärder söka bereda trygghet mot de olycksfall, som härleda

sig från handhavandet av levande djur (tjurar och hästar). Lantbrukssty­

relsen kan icke dela den uppfattning, som kommit till synes i socialstyrel­

sens motivering, då denna styrelse, samtidigt som den föreslår lagens lulla

giltighet för jordbruket, uttalar, att man icke skall förvänta, att den före­

slagna utvidgningen av lagens tillämpning i praktiken skall bliva vidare

märkbar. Motivet för lagens utsträckta giltighet måste ju vara, att någon­

ting i lagens syfte skall och bör göras även inom jordbruket, och lantbruks­

styrelsen håller före, att jordbruksarbetet otvivelaktigt erbjuder ett rikt fält

för experiment i arbetarskyddsliänseende, som säkerligen kan och, därest

förslaget upphöjdes till lag, rimligtvis bör i viss utsträckning utnyttjas.

Lantbruksstyrelsen är ock övertygad därom, att även ett varsamt och lojalt

handliavande av arbetarskyddstillsynen inom ifrågavarande område måste

medföra icke obetydliga kostnader för den enskilde jordbrukaren, och det

framgår av vad styrelsen ovan framhållit, att nyttan av tillsynen i arbetar-

skyddshänseende till avsevärd del måste förväntas bliva ingen eller i allt

fall ringa i förhållande till de ekonomiska konsekvenser den kommer att

medföra för jordbruksnäringen. Socialstyrelsen har på tal örn farhågorna

för mindre väl motiverade skyddsföreskrifter från de lägre tillsynsorganens

sida erinrat därom, att först överordnad myndighets förbud är straffgaran-

terat och sålunda kan tvångsvis genomföras. Med hänsyn till den lojalitet,

som i allmänhet är tillfinnandes inom jordbruksbefolkningen gent emot stat­

liga dispositioner i allmänhet, ävensom den inneboende ovillighet, som torde

utmärka densamma ifråga örn skriftliga meningsyttringar, torde det emeller­

tid kunna förväntas, att de lägre tillsynsorganens föreskrifter, även där de

äro av mera tvivelaktig natur, som regel bliva respekterade och efterkomna.

I motsats till socialstyrelsen är lantbruksstyrelsen ock övertygad därom,

att en utvidgning av tillsynsområdet på sätt, här ifrågasatts, ovillkorligen

måste medföra behov utav en utökning av inspektionsorganen och härigenom

medföra säkerligen ganska betydande ökade kostnader för det allmänna, må­

hända icke omedelbart men i allt fall inom en icke alltför långt avlägsen

framtid.

En utökning av arbetarskyddslagens giltighetsområde till att omfatta hela

jordbruket — en utökning, som i ett slag skulle vidga yrkesinspektionens

verksamhetsområde till måhända det dubbla — utan att samtidigt yrkesin­

spektionens arbetskrafter ökades skulle, såvitt lantbruksstyrelsen kan be­

döma, resultera däri, antingen att någon ökad tillsyn icke ägnades jord­

bruket, varigenom den föreslagna ändringen skulle bliva en reform enbart

till namnet och icke till gagnet, eller ock att tillsynen bleve eftersatt över

hela linjen. Lantbruksstyrelsen skulle därför finna det särdeles egendomligt,

därest icke en ökning av tillsynsorganen bleve ofrånkomlig i anledning av

inspektionsområdets ifrågasatta utvidgning.

I detta sammanhang kan lantbruksstyrelsen icke underlåta att ifrågasätta

tillsynsoiganens kompetens för de nya inspektionsuppgifterna inom jord-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 40.

Eiksförsäk-

ringsanstalten.

Länsstyrelsen

i Hallands län.

bruket. Enligt gällande arbetarskyddslag är inspektionsskyldigheten för jord­

brukets vidkommande, med den begränsade omfattning denna för närva­

rande bär, helt lagd på underinspektörerna. För att kunna antagas till

underinspektör fordras enligt instruktionen för yrkesinspektionens befatt­

ningshavare någon teoretisk utbildning i maskinlära samt framför allt grund­

liga praktiska insikter i den vanliga maskintekniken och beträffande ång­

pannors byggnad och skötsel. Då det torde vara meningen, att den omedel­

bara tillsynen inom jordbruket även i fortsättningen skall utövas av under­

inspektörerna, anser sig lantbruksstyrelsen böra bär uttala sin uppfattning,

att ifrågavarande kompetens under inga förhållanden kan anses vara till­

räcklig för de nya, mångskiftande problem, som möta vid en vidgad inspek­

tion inom jordbruket. Aven örn yrkesinspektörernas ansvar ifråga örn jord­

bruket något mera betonats i föreliggande lagförslag, måste det starkt fram­

hållas, att den nuvarande yrkesinspektionen icke är kvalitativt rustad för

ifrågavarande nya arbetsuppgifter och att härför till en viss grad fordras

agronomisk utbildning och erfarenhet och icke enbart maskinteknisk utbild­

ning, som ju beträffande underinspektörerna, som det här närmast gäller,

är av mycket elementär art. Även av nyss angivna skäl påkallar förslaget,

enligt lantbruksstyrelsen förmenande, en omorganisation av yrkesinspek­

tionen.

Av ovan angivna skäl finner sig lantbruksstyrelsen böra avstyrka social­

styrelsens förslag ifråga örn arbetarskyddslagens tillämplighet inom jord­

bruket. Framhållas må emellertid att, även örn jordbruksarbetaren på

grund av arbetets natur icke i full utsträckning kan beredas ett mera effek­

tivt skydd mot olycksfall — något som givetvis är arbetarskyddets primära

uppgift — han ändock subsidiärt redan nu genom olycksfallsförsäkringen är

tillförsäkrad viss ekonomiskt skydd i händelse av inträffad skada genom

arbetet.»

Att lantbruksstyrelsen dock ifrågasatt en partiell utvidgning av lagens

tillämplighet å jordbruket har tidigare omnämnts.

Yad härefter angår de till förmån för socialstyrelsens ändringsförslag

gjorda uttalandena, har riksförsäkringsanstalten, som förklarat sig särskilt

hava granskat styrelseförslaget med hänsyn till intresset av att risken för

olycksfall så långt möjligt måtte nedbringas, framhållit, att enligt anstaltens

erfarenhet olycksfallsrisken inom jordbruket vore jämförelsevis hög. Till

belysning härav har åberopats omförmälda av byråchefen Furst lämnade

redogörelse. Anstalten har vitsordat, att sammanställningen i huvudsak

återgåve anstaltens statistiska erfarenhet av risken inom ifrågavarande yrkes-

grupp.

Länsstyrelsen i Hallands län har andragit: Med hänsyn till de från lagens

tillämpning å jordbruket gjorda undantagen bleve den förevarande utvidg­

ningen av tillämplighetsområdet mera formell än reell. I den mån jord­

brukets drift bleve mera mekaniserad samt motorer och transmissioner med

flera maskiner funne ökad användning inom jordbruket, syntes ej kunna

med fog bestridas, att jämväl jordbrukets arbetare borde komma i åtnju­

tande av den ökade trygghet till liv och lem, som åsyftades med arbetar­

skyddslagen och den däri stadgade inspektionen. Enligt 40 § i förslaget

borde dylik inspektion beträffande jordbruket kunna göras ganska lindrig

och icke verka nämnvärt betungande.

36

Kungl. Majlis proposition nr 40.

37

I förenämnda redogörelse för den av byråchefen Furst verkställda under- B«^fen

sökningen, vilken redogörelse torde fa såsom bilaga (Bilaga B) fogas till un^er3sicning

statsrådsprotokollet i detta ärende, anföres följande: Av riksförsäkringsan-

staltens statistik för åren 1918—1923 över antalet förlorade arbetsdagar per

årsarbetare (hos större arbetsgivare) inom jordbruket, fördelade med hänsyn

till olycksfallsorsaker, framginge, att en ganska stor likhet vore rådande i

fråga örn belastningen inom de olika orsaksgrupperna. För en granskning

av förhållandet kunde man därför utgå från allenast ett år, och hade valts

år 1923, det senaste för vilket siffror förelåge. Jordbruket vore i riksför-

säkringsanstaltens statistik inordnat under en huvudyrkesgrupp 5, »Jord­

bruk, skogsbruk och boskapsskötsel»; en undergrupp, 5 a, avsåge enbart

jordbruk och boskapsskötsel. I en till redogörelsen hörande tabell åter-

funnes anstaltens siffror för bl. a. undergruppen 5 a.

Tabellen utvisar, att antalet »årsarbetare» för ifrågavarande näring utgjort

109,008, antalet olycksfall 3,318, antalet olycksfall per 100 årsarbetare så­

ledes

3.04,

antalet förlorade arbetsdagar per olycksfall 229 samt antalet för­

lorade arbetsdagar per årsarbetare 6.9 7. Sistnämnda siffra är i tabellen

uppdelad efter en mängd särskilda olycksfallsorsaker. De olycksfallsorsaker,

som uppvisa ett antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare av mer än 0.3,

d. v. s något mindre än 5 % av talet 6.97, äro följande; arbetsmaskiner

l.io; handverktyg och enklare redskap ^{0.6 5;} »fordon i trafik, ej tillhörande

spårbanor, med animal drivkraft» ^1.37; elektrisk ström ^0.33; halkning och

fall ⁰.⁸³; »nedfallande föremål, sammanstörtande av ställningar och ras» 0.5o;

lyftning, bärning och hanterande av föremål 0.3 ²; slag, stöt eller bett av

djur

0.7 3

samt »övriga orsaker» 0.59.

I redogörelsen hava vidare nämnda olycksfallsorsaker fördelats i två

grupper, sådana, varå arbetarskyddslagen äger tillämpning, och sådana, som

äro undantagna från densamma. De orsaker, som falla utom lagen, hava

sammanförts i tre undergrupper omfattande, den första orsaker, där skydds­

åtgärder i större eller mindre utsträckning ansetts kunna vidtagas av arbets­

givaren, den andra de orsaker, där det i huvudsak ankomme pa arbetaren

att själv genom förståelse för risken, omtanke och försiktighet förebygga

olycksfall, och den tredje de olycksfall, som framkallats av djur. I en

andra tabell finnas antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare grupperade

efter denna uppställning. Enligt sistberörda tabell utgör summan av talen

för de olycksfallsorsaker, varå arbetarskyddslagen ansetts äga tillämpning,

^1.76 (eller 25.25 % av 6.97). Av de förut särskilt omnämnda orsakerna åter­

finnas här: »arbetsmaskiner» och »elektrisk ström». 1 den andra huvudgrup­

^{pens första undergrupp, avseende orsaker, där skyddsåtgärder kunna} i

viss ut­

sträckning vidtagas av arbetsgivaren, uppgår summan till 3.2

1

(eller 46.0 5 %).

Bland orsakerna återfinnas »fordon i trafik» etc., »halkning och fall», »ned­

fallande föremål» otc., »lyftning, bärning» etc. I den andra undergruppen,

omfattande orsaker, där det i huvudsak ankommer på arbetaren att förebygga

olycksfall, utgör talens summa

1.27

(18 ²²

%). Här återfinnas orsakerna

»handverktyg och enklare redskap» samt »övriga orsaker», basom tredje

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

38

Nyare

statistiska

uppgifter.

undergrupp upptages orsaken »slag, stöt eller bett av diur» nied talet ⁰

⁷³

(10.48 *).

I redogöi elsen säges ytterligare: Av sist berörda tabell fram ginge först

och främst, att de orsaker, varå lagen om arbetarskydd ägde tillämpning,

endast medförde 25.2 ⁵% av totala antalet förlorade arbetsdagar eller, med

andra ord, den nuvarande begränsningen i arbetarskyddslagens tillämpning

inskränkte den förebyggande verksamheten till omkring % av den risk, som

jordbruksarbetet medförde. Bland orsaker, som nu ej nåddes av lagens

omfattning, medförde de, där åtgärder till förebyggande av faran i viss

utsträckning kunde företagas, ej mindre än ^46.0

⁵ % av totala antalet för­

lorade arbetsdagar och de, där arbetarnas intresse för och medverkan till

förekommande av olycksfallen i väsentlig grad spelade in, 18.22 %. Av djur

förorsakades allenast ^10.4

⁸% av de förlorade arbetsdagarna. Av dessa siffror

fi ärrig inge tydligt, att mycket vore att vinna genom lagens utsträckning till

att omfatta alla de förhållanden inom jordbruket, där fara för olycksfall

förelåge. Detta syntes även vara konsekvent ur den synpunkt, att jord­

bruket medförde större risk än en lie] del industrigrupper, å vilka lagen i

dess helhet ägde tillämpning, medan för såväl jordbruk som industri ersätt­

ning utginge för skada till följd av olycksfall i arbete samt kostnaderna

härför påvilade arbetsgivaren. I en tredje tabell vore siffrorna för antal

förlorade arbetsdagar per årsarbetare, antal olycksfall per ¹⁰⁰ årsarbetare

och antal förlorade arbetsdagar per olycksfall angivna för jordbruket och

för vissa industrigrupper. Av tabellens siffror framginge, att risken inom jord­

bruket, uttryckt i antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare, vore större än

inom sådana industrigrupper som metallindustri, närings- och njutningsämnes-

industri, textil- och beklädnadsindustri, läder-, gummi- och hårindustri även­

som inom kraft-, belysnings- och vattenverk samt inom samfärdsel utom

sjöfart. Olycksfallsfrekvensen vore däremot inom jordbruket relativt låg

men dock högre än inom textil- och beklädnadsindustrien, läder-, gummi-

och hårindustrierna samt kraft-, belysnings- och vattenverk. Ifråga örn ska­

dornas storlek, angivna i antalet förlorade arbetsdagar per olycksfall, stöde

jordbruket mycket högt och avsevärt över alla här omnämnda industrigrupper.

Den av byråchefen Furst verkställda undersökningen hänför sig tjll för­

hållandena åren 1918—1923 och tabellerna till år 1923. Helt naturligt skulle

det hava varit av ett visst intresse, därest undersökningen förts fram till

de år, för vilka definitiva uppgifter nu föreligga. Emellertid har det icke

ansetts nödvändigt att ånyo åvägabringa en dylik mera omständlig under­

sökning. För att erhålla en uppfattning örn olycksfallsrisken och olycks­

fallsfrekvensen samt skadornas storlek inom jordbruket i förhållande till

vissa industrigrupper även för senare år, hava dock enahanda uppgifter som

de i Fursts tredje tabell upptagna eller örn antalet förlorade arbetsdagar

per årsarbetare, antalet olycksfall per ¹⁰⁰ årsarbetare och antalet förlorade

aibetsdagar per olycksfall sammanställts i en tabell. De nya uppgifterna

avse åren 1926 och 1927, de senaste år, för vilka definitiva siffror föreligga.

Till underlättande av jämförelsen med Fursts undersökningsår, 1923, hava

Kungl. Majus proposition nr 40.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

de i hans tredje tabell förekommande uppgifterna jämväl influtit i den nu

upprättade tabellen. Denna torde såsom bilaga (Bilaga C) få fogas vid före­

varande protokoll. Av uppgifterna i tabellen framgår, att risken inom jord­

bruket jämväl för år 1926 var större än inom de i Fursts undersökning sär­

skilt nämnda yrkesgrenarna. För år 1927 var risken däremot mindre an

inom metallindustrin samt inom kraft-, belysnings- och vattenverk. Olycks-

f ali sfrekvensen inom jordbruket var för åren 1926 och 1927 liksom för år

1923 högre än inom textil- och beklädnadsindustrin samt läder-, gummi- oc i

hårindustrierna. För åren 1926 och 1927 var frekvensen inom jordbruket

lägre än inom kraft-, belysnings- och vattenverk. Antalet förlorade arbets­

dagar per olycksfall var även för åren 1926 och 1927 större i jordbruket an

i berörda industrigrupper.

......

„

Slutligen torde här böra erinras örn att mm företrädare i ämbetet enligt

,oposit,onen

sitt yttrande till statsrådsprotokollet i förut berörda proposition till 193U

1930 drs

års riksdag angående vissa beslut av den internationella arbetsorgamsatio-

riksdag.

nens konferens såsom skäl för att icke utsträcka lagstiftningens tillämplighet

å jordbruket anförde, att tidpunkten icke vore lämplig for åtgärder, som

skulle innebära nya pålagor för denna näring.

På sätt förut antytts delar jag den uppfattning, som min företrädare till-

kännagivit rörande den olämpliga tidpunkten för en utvidgning av arbetar­

skyddslagens tillämplighet å jordbruket. Utan vidare torde det vara tydligt,

att under nu rådande, för jordbrukets ekonomi bekymmersamma forhållan­

den åtgärder som kunna ytterligare belasta denna näring böra undvikas.

Ehuru jag således redan av detta skäl funnit mig icke kunna tillstyrka socialsty­

relsens förslag i förevarande avseende, vill jag dock med hänsyn till den

utförliga behandling denna fråga underkastats i avgivna yttranden något när­

mare ingå på densamma.

.

Med avseende å de av socialstyrelsen anförda mera principiella skalen

för den avhandlade utsträckningen av lagens tillämpningsområde må då

visserligen erkännas, att den nuvarande begränsningen i fråga örn jordbru­

ket teoretiskt sett icke står rätt väl tillsammans med lagens allmänna syft­

ning att bereda erforderligt skydd åt arbetare, som användas till arbete för

främmande arbetsgivares räkning. Av lantbruksstyrelsen utlåtande och den

inom socialstyrelsen verkställda undersökningen rörande olycksfallsrisken

inom jordbruket framgår också, att vissa olycksfallsrisker inom jord­

bruket finnas, vilka icke nås av lagens bestämmelser. Det gäller emellertid

även att avgöra, i vad mån det med hänsyn till föreliggande praktiska och

ekonomiska förhållanden är möjligt och lämpligt att i avseende å jordbruket

åt lagen giva en så vidsträckt tillämpning, som

av

styrelsen föreslagits.

I själva verket lärer mot vissa olycksfallsrisker inom jordbruket något skydd

i den ordning, varom här är fråga, icke rimligen kunna givas. Detta torde

exempelvis gälla beträffande vissa risker under arbete på öppna fältet utan

samband med bristfällighet i maskin eller redskap; vidare beträffande de flesta

risker, som härleda från djur, såsom slag, stötar och bett, skenande hästar

m. m.' Meli vidare lära, vad jordbrukets byggnader beträffar, förhållandena

40

vara avsevärt olika förhållandena inom industrien och därmed någorlunda

jämförlig verksamhet. Vägande skäl synas därför tala för att icke föra

jordbrukets byggnader under lagen, i den mån de ej redan äro underkastade

densamma. Visst avseende lärer ock böra fästas vid den gjorda invänd­

ningen, att de i 4 § av lagen och förslaget givna bestämmelserna till före­

kommande av olycksfall i arbetet tillkommit med tanke på industriens och

därmed jämförliga verksamhetsgrenars förhållanden och att de därför ej väl

passa för jordbruket. Vad angår lagens stadganden till förekommande av

ohälsa lära dessa enligt sakens natur icke hava sådan betydelse för jord­

bruksarbetet, att en utsträckning till dylikt arbete över huvud bör äga rum.

Jordbruksarbetet torde i regel vara av hälsosam beskaffenhet, och den om­

växling detsamma erbjuder lärer bereda motvikt till ett stundom under

kortare tid förekommande mindre hälsosamt arbete.

Till länsstyrelsens i Hallands län yttrande att, i den mån jordbrukets drift

mekaniserades och maskiner funne ökad användning därstädes, även jord­

brukets arbetare borde vinna ökad trygghet genom arbetarskyddslagen och

inspektion, är att säga, att denna ökade trygghet i huvudsak torde vinnas

redan med det nuvarande stadgandet örn jordbruket i lagens ¹ §. I de

flesta fall lärer nämligen en mekanisering resultera i ökning av de »maski­

nella hjälpmedlen», och då träder lagen i en däremot svarande grad i vidgad

tillämpning.

För övrigt synes ej säkert, att behovet av skyddsområdets utökande för

jordbrukets del är så stort som av förespråkarna för en utvidgning påståtts.

Sålunda synas beträffande den inom socialstyrelsen verkställda undersök-

ningen rörande olycksfallsrisken inom jordbruket vissa erinringar kunna

göras. Undersökningen utmynnar bl. a. i det resultatet, att den nuvarande

begränsningen i arbetarskyddslagens tillämpning inskränkte den förebyggande

verksamheten till omkring 1/i av förefintliga risker. Vidare skulle de olycks­

fallsorsaker, som nu icke nås av lagen men där åtgärder till förebyggande av

fara i viss utsträckning kunnat av arbetsgivaren vidtagas, föranleda ^46.0

⁵ %

av totala antalet förlorade arbetsdagar. Därvid hava bland ifrågavarande

olycksfallsorsaker inräknats orsakerna »fordon i trafik» etc. med det höga

talet ^1.37 eller 19.66 %, »halkning och fall» med talet 0.83 eller 11.91 %

samt »lyftning, bärning och hanterande av föremål» med talet ^0.3

² eller

^4.5

⁹ %. Det kan emellertid antagas, att bland dessa olycksfallorsaker i

viss utsträckning ingå sådana, som omfattas av andra undergruppen i under-

sökningsförrättarens andra huvudgrupp, således orsaker, där det i huvudsak

ankommer på arbetaren själv att förebygga olycksfall, eller ock orsaker, be­

träffande vilka skyddsåtgärder näppeligen äro möjliga. I gruppen »fordon

i trafik» etc. torde sålunda till stor del ingå olyckshändelser, som synas nära

nog oundvikliga, så t. ex. olyckor vid hästars skenande, och beträffande

samtliga de tre nyssnämnda grupperna kan det säkerligen antagas, att åt­

skilliga olyckor av sådan orsak äro att tillskriva bristande varsamhet hos

arbetaren själv. På grund härav synes procenttalet för olycksfallsorsaker,

där åtgärder till förebyggande av fara i viss utsträckning kunnat från arbets­

givarens sida vidtagas, böra sättas avsevärt lägre än i utredningen skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

41

Vad beträffar de ekonomiska konsekvenserna av socialstyrelsens före­

varande ändringsförslag äro jn dessa för den enskilde jordbrukarens del

synnerligen ovissa och i högsta grad beroende av det sätt, varå inspektions­

verksamheten utövas. I saknad av andra närmare bestämmelser än de i 4

och 5 §§ av styrelseförslaget givna bleve i allt fall ovissheten så stor, att även

ur denna synpunkt förslaget ter sig såsom förenat med stora vanskligheter.

För det allmänna skulle efter min mening ganska betydande merkostnader

förr eller senare uppstå vid en utvidgning enligt styrelseförslaget. Inspektion

skulle väl jämlikt förslagets 40 § ej nödvändigtvis behöva förekomma i sär­

skilt stor utsträckning, men det lärer kunna antagas, att en utvidgning av

inspektionen med tiden skulle visa sig ofrånkomlig. Det torde icke med

fog kunna invändas, att, då inspektionsförrättaren ändå befinner sig på platsen

för inspektionen i och för besiktning av maskinella hjälpmedel m. m., den

ökning av inspektionskostnaden, som bleve följden av inspektionsuppgifternas

utökning, icke komme att bliva väsentlig. Stundom skulle väl nämligen

inspektionsbesöket föranledas just av de nya uppgifterna för inspektionen,

och vidare synes det ligga i sakens natur, att örn inspektionen utsträcktes

att omfatta byggnader, grustag och dylikt, densamma måste kräva betydligt

längre tid och därmed större kostnad, än örn inspektion sker endast i nu­

varande omfattning.

Örn således förslaget örn en mera generell utvidgning av lagens tillämp­

lighet på jordbruket icke kunnat av mig godtagas, har jag däremot övervägt

möjligheten av någon lämplig komplettering av uppräkningen i 1 § sista stycket,

varigenom det i praktiken yppade behovet av utvidgning kunde i huvudsak

tillfredsställas. Därvid har jag fäst mig vid socialstyrelsens yttrande i lag­

förslagets motivering, att en del inom jordbruket använda redskap visat .sig

medföra sådan olycksfallsrisk, att de borde giva anledning till ingripande

från yrkesinspektionens sida, vartill saknats befogenhet, då de ej kunnat

räknas till de i lagen angivna hjälpmedlen. Genom ett tillägg i 1 §, var­

igenom med maskinella hjälpmedel jämställdes övriga redskap, skulle det

angivna behovet till synes kunna väsentligen tillgodoses. Mot ett dylikt

tillägg hade måhända under normala förhållanden några allvarliga betänklig­

heter icke behövt möta. Såsom det ekonomiska läget för närvarande är inom

jordbruksnäringen, lärer det emellertid icke vara lämpligt vidtaga några åt­

gärder, ägnade att öka de redan nu stora svårigheter, varmed jordbruksdriften

är förenad. Tydligt är, att även en ändring av den mera begränsade art,

som jag nyss antydde, skulle kunna medföra stegrade utgifter för jordbru­

karna. Och i allt fall är en dylik ändring till sina ekonomiska verkningar

svår att med någon större grad av säkerhet beräkna. På grund härav har

jag icke heller kunnat tillstyrka en partiell ändring av 1 § i lagen, utan lag­

rummet har i departementsförslaget lämnats i helt orubbat skick. I

I fråga örn 2 § i styrelseförslaget, som överensstämmer med 2 § i arbetar­

skyddslagen, har Sveriges arbetsledareförbund hemställt, att i stadgandet

måtte införas en definition av det i några av styrelseförslagets lagrum —

44, 52 och 62 §§ (29, 36 och 43 §§ i lagen och departementsförslaget) —

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

2 § i styrelse-

föralaget.

3 § i styrelse­

förslaget.

Social­

styrelsen.

använda begreppet »arbetsgivarens ställföreträdare», därvid förutsatts, att

genom definitionen tydligt komme att framgå, att med beteckningen icke

avsåges befattningshavare i arbetsledarställning.

Någon tvekan om rätta innebörden av ifrågavarande uttryck har, såvitt

i ärendet upplysts, icke yppat sig under den tid uttrycket förekommit i

gällande lag. Vid sådant förhållande lärer något behov av en definition icke

kunna härledas från det av förbundet påpekade förhållandet, att uttrycket

i fråga i en del arbetsavtal betecknar vissa närmare de egentliga arbetarna

stående löntagare hos arbetsgivaren. Med hänsyn härtill har jag ansett den

här gjorda hemställan icke böra föranleda tillägg till förslaget. Av det sagda

får emellertid icke dragas den slutsatsen, att uttrycket ej under vissa för­

hållanden skulle kunna åsyfta befattningshavare i underordnad arbetsledar­

ställning.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Föreskrifter till förekommande av olycksfall och ohälsa 1 arbete.

Styrelseförslagets 3 § utvisar flera olikheter vid jämförelse med motsva­

rande paragraf i gällande lag. Medan 3 § i lagen bestämmer arbetsgivares

allmänna skyldigheter i skyddsavseende till att iakttaga »allt, som i avseende

å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets

natur skäligen kan anses av nöden för att skydda hos honom sysselsatta

arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet», sägas enligt styrelseförslaget

dessa skyldigheter omfatta iakttagande av »allt, som med hänsyn till arbe­

tets natur och de förhållanden, varunder detsamma bedrives, skäligen kan

anses av nöden för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycks­

fall i arbetet och ohälsa till följd av detsamma». Vidare upptager styrelse­

förslaget såsom andra stycke av 3 § en bestämmelse, vartill motsvarighet

ej finnes i lagen och enligt vilken det skulle åligga förmän, verkmästare och

andra arbetsledare att medverka till beredande av det med första stycket

åsyftade skyddet. Slutligen är i sista stycket en formell jämkning vidtagen.

Till motiverande av de föreslagna ändringarna har socialstyrelsen anfört:

»Denna paragrafs första stycke i den nu gällande lagen, vilken kan anses

grundläggande för den övervägande delen av lagens efterföljande skydds­

bestämmelser, är i huvudsak hämtat från den tidigare gällande lagen an­

gående skydd mot yrkesfara. Vid sin överflyttning underkastades stadgandet

i fråga en omredigering, förnämligast i ändamål att förtydliga dess allmän­

giltiga omfattning och syfte, men förefaller ändock stadgandets avfattning

ej fullt tillfredsställande., Av dess ordalydelse att döma ser det nämligen

ut, som örn enbart hänsynen till arbetets natur skulle vara avgörande för

vad som skäligen kunde anses av nöden i skyddshänseende och sålunda

borde iakttagas i avseende å arbetslokaler, maskiner, redskap eller eljest.

Av de efterföljande, mer specialiserade skyddsbestämmelserna i 4 och 5 §§

framgår emellertid, att arbetsgivaren jämväl är pliktig att taga hänsyn till

allehanda faktiska omständigheter vid arbetets bedrivande — ja, berörda

bestämmelser hänföra sig så gott som uteslutande till dylika omständig­

heter. Uppenbart torde även vara, att man vid förverkligandet av arbetar­

skyddets idé har att beakta såväl arbetets natur som de förhållanden, var­

under arbetet bedrives. Bristen på en uttrycklig bestämmelse i nu berörda

avseende har också i vissa fall medfört svårigheter vid lagens tillämpning.

43

Styrelsen bär ansett sig böra föreslå en omredigering i enlighet med här

angivna uppfattning. I samband därmed har styrelsen irteslutit orden »i

avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest», vilka ord, syn­

nerligast efter den sålunda vidtagna förändringen, synts överflödiga.^

Arbetarskyddslagen avser att i vissa hänseenden reglera förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetare. Inom nämnda förhållande, det s. k. arbets­

förhållandet, förekommer emellertid vanligen även en tredje part, arbetsled­

ningen, vilken på senare tider med företagens ökade storlek och bolagsfor­

mens överhandtagande förekomst gör sig alltmera gällande. I mångå fall

lär också den juridiskt ansvarige arbetsgivaren —- i fråga om aktiebolag

bolagsstyrelsen — taga ganska liten del i och lia föga kännedom örn arbe­

tets anordnande och bedrivande. Man tänke exempelvis på de stora aktie­

bolagen med ett flertal anläggningar. Tydligtvis blir det i sådana fall bo­

lagsstyrelsens representanter på platsen, d. v. s. de högre och lägre arbets-

ledarna, som i själva verket komma att spela rollen av arbetsgivare. Hur

förhållandena å arbetsstället i skyddsavseende komma att gestalta sig, blir

sålunda väsentligen beroende av dem. Sedan länge är också erkänt, att

arbetsledningens intresse och kompetens är av den största betydelse för

arbetets säkerhet och sundhet å ett arbetsställe.

I betraktande av nu berörda omständigheter har det synts styrelsen önsk­

värt, att man i arbetarskyddslagen hnge fastslagen en allmän förpliktelse för

arbetsledarna att beakta lagens bestämmelser. Då det emellertid ansetts

angeläget att fortfarande upprätthålla arbetsgivarens ansvarighet för lagens

iakttagande, har arbetsledarnas berörda förpliktelse endast angivits avse

medverkan och anknutits till den grundläggande bestämmelsen i paragrafens

första stycke. Med hänsyn till förpliktelsens obestämda karaktär har dess

åsidosättande icke ansetts kunna förbindas med straffansvar, men torde den­

samma ändock ej alldeles sakna betydelse i påföljdsavseende, då den vid

olycksfall i arbete skulle kunna få en viss verkan i fråga örn skyldigheten

att utgiva skadestånd.

I paragrafens tredje stycke ha de första orden ändrats till överensstäm­

melse med början av första stycket — därmed har man bl. a. velat betona

motsvarigheten mellan arbetsgivarnas och arbetarnas förpliktelser i avse­

ende å lagens efterlevnad.»

Vid sammanträde med sociala rådet har från arbetsgivarhåll anmärkts,

Sociala rådet.

att uppställande av skyldigheter, som i likhet med förevarande bestämmelse

rörande arbetsledares förpliktelse att medverka till beredande av skydd sak­

nade straffgaranti, borde såvitt möjligt undvikas. Från flera hall har såsom

olämpligt framhållits, att bestämmelsen kunde medföra ökad skadestånds-

plikt för arbetsledaren; även har befarats, att bestämmelsen skulle medföra

minskning av arbetsgivarens ansvar. Å andra sidan har bestämmelsen av

en ledamot befunnits lämplig och förordats till antagande.

Mot omförmälda bestämmelse hava i remissyttrandena åtskilliga invänd-

Eemiss-

ningar framställts. Sålunda har Sveriges arbetsledareförbund förmenat be- 'Jft,an,en-

stämmelsen vara icke blott olämplig utan rent av stridande mot gällande

rättsgrundsatser. Av själva arbetsförhållandet skulle nämligen följa, att

arbetsgivaren ensam voro skyldig tillse, att skyddsbestämmelserna bleve

efterföljda. Den ifrågasatta bestämmelsen har även ansetts skola få en

direkt försämrande verkan genom att försena en naturlig utveckling mot en

av arbetsgivaren rationellt organiserad uppdelning av den nödiga eftersynen

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

44

Kungl. Majus proposition nr 40.

Pa vissn händel eller till anställande, vid större företag, av lämplig person,

som uteslutande hade till uppgift att sörja för arbetarskyddet. En uppdel­

ning av ansvar på många händer vore icke ägnad att öka effektiviteten.

Med den omhandlade bestämmelsen bleve arbetsledarens redan nu ömtåliga

och svåra ställning mellan arbetarna och arbetsgivaren än vanskligare och,

i betraktande av risken att få sig ådömt skadestånd, rent olidlig.

Fran militärt håll har yttrats att, då bestämmelsen i fråga vore mycket

obestämt formulerad och, ehuru icke förbunden med straffansvar, likväl

skulle kunna medföra skadeståndsplikt, bestämmelsen icke kunde tillstyrkas.

I andra yttranden har någon direkt erinran mot bestämmelsen ansetts icke

kunna göras, men har dess innehåll ansetts alltför naturligt att behöva in­

tagas i lagen eller ock har påpekats bestämmelsens ringa praktiska gagn,

då densamma ej vore straffsanktionerad. Järnkontoret har ansett bestäm­

melsen innebära ett steg i rätt riktning men kunna genom oklarhet föran­

leda den uppfattningen, att tillsynen i första hand ålåge den lägre arbets­

ledarepersonalen.

Departements-

Obestridligt synes vara, att den ifrågavarande bestämmelsen rörande arbets-

chefen.

ie(jare

lider

av en viss oklarhet. Med hänsyn till definitionerna i 2 § lärer

vara otvivelaktigt, att de allra flesta av de åsyftade »arbetsledarna» — för­

män, verkmästare, ingenjörer m. fl. — äro att anse såsom arbetare i lagens

mening. De träffas således av stadgandet i 3 § sista stycket, motsvarande

paragrafens andra stycke i gällande lag. Detta förhållande, i förening med

de plikter deras särskilda ställning såsom ledare eller övervakare av arbetet

ålägger dem, torde leda till att de utan särskild lagbestämmelse äro pliktiga

»medverka till beredande av nu åsyftade skydd». I departementsförslaget

har därför den nu avhandlade bestämmelsen icke upptagits.

Med avseende å sista stycket i 3 § har i ett par remissyttranden hem­

ställts, att där måtte stadgas förpliktelse för arbetare att göra anmälan till

arbetsledningen örn skyddsåtgärd, som arbetaren funnit erforderlig. En

sådan förpliktelse lärer emellertid, såvitt rörer åtgärder till förekommande

av mera uppenbar fara, icke innebära annat än vad som följer av det nu­

varande stadgandet i nämnda stycke. Någon straffsanktion torde icke kunna

givas för berörda särskilda förpliktelse, då sådan sanktion icke är given för

styckets allmänna stadgande. Med hänsyn härtill lärer, örn än ett stadgande

rörande anmälningsskyldighet kunde vara till ett visst praktiskt gagn, det

icke vara nödvändigt att införa det ifrågasatta tillägget.

Ej heller har befunnits nödigt att vid den nu företagna partiella revisio­

nen av arbetarskyddslagen vidtaga de av socialstyrelsen i första stycket av

3 § föreslagna ändringarna, vilka huvudsakligen torde vara av förtydligande

art. För den föreslagna jämkningen i tredje stycket torde skäl saknas.

rekommen

^ detta sammanhang får jag jämväl till prövning upptaga frågan, örn den

datum ang.

av internationella arbetskonferensen i Genéve år 1929 antagna rekommenda-

förefcyggande

tionen angående förebyggande av olycksfall i arbete, såvitt den berör det

i °arb^tefa11 amne> som avhandlas i 3 §, bör föranleda någon lagstiftningsåtgärd. Re­

kommendationen, som omfattar fyra delar, handlar i tredje delen örn de

45

lagbestämmelser, som böra antagas för tryggande av en tillfredsställande

grad av säkerhet i arbete. Flertalet av de bestämmelser, som i denna del

förordas till antagande, torde i allt väsentligt redan vara gällande i vårt land.

Jag tillåter mig härutinnan hänvisa till propositionen (nr 71) till 1930 års

riksdag med anhållan örn riksdagens yttrande angående rekommendationen,

s. 30 ff. Av nämnda bestämmelser synes emellertid en här vara av intresse,

nämligen den som påbjuder skyldighet för arbetarna att efterkomma stad-

ganden till förebyggande av olycksfall, särskilt att icke utan tillstånd bort­

taga skyddsanordningar och att använda dem på riktigt sätt. I sitt yttrande

över rekommendationen anförde socialstyrelsen rörande tredje delen bland

annat följande:

Den allmänna princip, för vilken denna del av rekommendationen vore

ett uttryck, syntes icke täckas av det allmänna stadgandet i 3 § i arbetar­

skyddslagen, att det ålåge arbetarna att iakttaga tillbörlig försiktighet och

jämväl i övrigt låta sig angeläget vara att, i vad på dem antomine, medverka

till förekommande av olycksfall i arbetet — den enda bestämmelse i berörda

lag, som kunde åberopas i förevarande sammanhang. Indirekt torde emeller­

tid principen i viss mån kunna anses hava blivit beaktad i vår lagstiftning

genom 25 § i olycksfallsförsäkringslagen. Enligt detta lagrum finge ersätt­

ning till den skadade skäligen nedsättas, därest »olycksfallet föranletts därav,

att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller före­

skrift örn åtgärder för undvikande av olycksfall» och omständigheterna till­

lika varit »sådana-, att han därigenom måste anses hava gjort sig skyldig

till grov vårdslöshet». Dylik nedsättning finge enligt lagrummet även ske,

när olycksfallet föranletts därav, att den skadade varit av starka drycker

berusad. Då otvivelaktigt vägande skäl kunde anföras för en tillämpning av

principen i större omfattning än sålunda kunde anses äga rum, syntes frågan

härom böra beaktas vid arbetarskyddslagens revision.

Angående innebörden av citerade stadgande i olycksfallsförsäkringslagen an­

förde riksförsäkringsanstalten i yttrande över rekommendationen:

Stadgandet i fråga ansåges principiellt tillämpligt icke blott, då arbetaren

överträtt en viss föreskrift av arbetsgivaren, t. ex. ett förbud att, under det

att maskin vore i gång, pålägga rem eller företaga smörjning, utan även då

han utan giltigt skäl borttoge eller ändrade befintlig skyddsanordning, även

örn i sistnämnda fall något bestämt förbud mot en dylik åtgärd icke givits.

Uttrycket »gällande anordning eller föreskrift» ansåges innebära, att anord­

ningen eller föreskriften skulle vara vidmakthållen. Där en viss lämnad före­

skrift allmänt icke efterföljdes och detta kunde anses hava skett med arbets­

ledningens goda minne, tillämpades sålunda i regel icke nedsättning av er­

sättningarna, liksom icke heller i fall, där skyddsanordningar av arbetarna

allmänt borttoges och rubbades, utan att detta föranledde anmärkning från

arbetsledningen. Hithörande frågor måste emellertid bedömas från fall

till fall.

I nu förevarande avseende gav rekommendationens tredje del icke anled­

ning till något särskilt uttalande från departementschefens sida. Ej heller

förekom någonting av betydelse härutinnan vid riksdagens behandling av

ärendet.

Förutom 3 § i arbetarskyddslagen och den i ämbetsverkens yttranden :Dcparte-

anförda 25 § i olycksfallsförsäkringslagen torde vissa andra bestämmelser i menlsc}lefen.

Kungl. Majus proposition nr 40.

46

arbetarskyddslagen få anses vara av betydelse för bedömande av frågan,

om förevarande bestämmelse i rekommendationen på sätt socialstyrelsen

antytt bör föranleda ändring i arbetarskyddslagen. Jag syftar härvid på

46 §, däri stadgas straff för arbetare, som olovligen och utan giltigt skäl

borttagit eller försatt ur bruk skyddsanordning, samt 6 §, som påbjuder

skyldighet för arbetarna att ställa sig vissa föreskrifter och uppmaningar

till undvikande av olycksfall och ohälsa till noggrann efterrättelse.

De stadganden, som sålunda redan nu finnas i vår lagstiftning, synas

mig tillräckliga för att fastslå arbetarnas skyldighet att iakttaga meddelade

skyddsbestämmelser. Den i rekommendationen särskilt omförmälda för­

pliktelsen att icke borttaga skyddsanordning upprätthålles såväl av straffhot

som av risken för att ersättning i händelse av olycksfall till följd av skyddets

borttagande varder nedsatt. Och att genom ett lagbud framhålla den i

sakens natur liggande skyldigheten att bruka förefintliga skyddsanordningar

på riktigt sätt torde icke vara erforderligt. Jag anser alltså rekommenda­

tionen till förebyggande av olycksfall i arbete i nu berörda avseende icke

böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

Kungl. Majda proposition nr 40.

Punkterna

i) och r).

4 §'

De enligt 4 § av styrelseförslaget vidtagna ändringarna och tilläggen uti

motsvarande paragraf i arbetarskyddslagen framgå av socialstyrelsens tryckta

betänkande. I betraktande av den inom departementet företagna revisio­

nens begränsade karaktär har jag, såsom förut anförts — och detta gäller

ej minst vid bedömandet av ändringsförslagen till 4 och 5 §§ — vid de-

partementsförslagets utformning ansett mig böra iakttaga en viss återhåll­

samhet beträffande ändringar i nuvarande lag. I vissa fall hava enligt

styrelseförslaget jämkningar gjorts av rent formell eller i någon mån

förtydligande art, men då dessa jämkningar ansetts vara av ringa bety­

denhet, har jag funnit dem kunna undvaras. I styrelseförslagets punkt e),

motsvarande lagens punkt d), hava de nu förekommande exemplen på åt­

gärder, som skola vidtagas för arbetarnas räddande vid eldsvåda, komplet­

terats med bestämmelser örn brandalarm, utrymningsvägar m. m. Då emel­

lertid den före exemplen angivna huvudregeln, enligt vilken för nämnda

ändamål sådana åtgärder skola träffas, som med hänsyn till arbetets natur,

arbetslokalens belägenhet och beskaffenhet samt arbetarnas antal kunna an­

ses tillfyllestgörande, synes fullt tydlig, hava de tillagda exemplen ansetts

kunna undvaras, särskilt som, enligt vad i vissa remissyttranden påpekats,

deras bokstavliga tillämpande skulle i fråga örn äldre byggnader kunna bliva

alltför betungande.

Två av styrelseförslagets ändringar och tillägg i 4 § hava uti departe-

mentsförslaget bibehållits. I 4 § i) andra punkten arbetarskyddslagen stad­

gas, att inom varje arbetslokal tillfredsställande anordningar skola vara vid­

tagna i ändamål att kunna så hastigt som möjligt stanna i lokalen befintliga

huvudtransmissioner. Med hänsyn till svårigheterna att åstadkomma ett

47

tillräckligt hastigt avstannande oell till de med avstannandet förenade riskerna

för arbetare och materiel har i styrelseförslaget vidtagits en omformulering.

Enligt denna förutsattes i första hand, att transmission, som kan medföra

fara, är på betryggande sätt inskyddad. Först för det fall, att så ej är för­

hållandet, utsäger stadgandet, att tillfredsställande anordningar skola finnas

vidtagna inom arbetslokalen till skyndsamt stannande av transmissionen.

Detta stadgande återfinnes i departementsförslaget under punkt i). Vidare upp­

tager styrelseförslaget under punkt o) en föreskrift, enligt vilken vid hand-

havande av explosiva, eldfarliga eller frätande ämnen synnerlig försiktighet

skall iakttagas. Ändamålet med föreskriften har enligt motiven varit bl. a.,

att densamma skulle kunna tjäna till stöd för speciella föreskrifter i ämnet.

Såsom motsvarighet till denna föreskrift har i departementsförslaget upp­

tagits en bestämmelse, som efter påpekande i ett remissuttalande utsträckts

att gälla även giftiga ämnen och som erhållit det innehåll, att vid arbete,

däri arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom omförmälda ämnen,

sådana åtgärder skola vara vidtagna, att denna fara i möjligaste mån undan-

röjes. Med denna lydelse torde föreskriften på ett tydligare sätt rikta sig

till arbetsgivaren och således bättre ansluta sig till ingressen i 4 §. Före­

skriften har, till undvikande av rubbning i den nuvarande punktbetecknin­

gen, upptagits sist i departementsförslagets 4 § under punkt r).

5

§•

På sätt vid 4 § anförts har jag iakttagit viss begränsning även i fråga

örn genomförandet av de i 5 § föreslagna ändringarna. Dock har jag ansett

ändringar lämpligen böra vidtagas i flera punkter. Angående min ställning

till de frågor, som möta vid denna paragraf, får jag anföra följande.

Medan under f) i lagen stadgas bl. a., att dammspridande sopning såvitt

möjligt skall undvikas i arbetslokal, där arbetet pågår, föreslås i motsvarande

punkt av styrelseförslaget den bestämmelsen, att dammspridande sopning av

arbetslokal ej må äga rum, under det arbetet där pagar. Såsom motivering

har socialstyrelsen anfört allenast, att bestämmelsen i fråga ansetts lämpligen

kunna och böra omredigeras till ett bestämt förbud.

Mot detta förslag hava flera invändningar framställts. Skånes handels­

kammare har funnit ett kategoriskt förbud mot dammspridande sopning av

arbetslokal vara orimligt. I vissa fall måste nämligen sopning företagas,

medan arbetet påginge, även örn därvid något damm spredes, t. ex. för undan­

skaffande av avfall m. m. Hos många företag vore belysningssystemet så ord­

nat, att belysningen ej fungerade efter arbetstidens slut, varigenom sopning

efter arbetets avslutande försvårades under den mörkare årstiden. Ett för­

bud av ifrågavarande slag kunde leda till sämre rengöring av arbetsloka­

lerna. — Enahanda synpunkter hava uttalats av Göteborgs industrikammare.

Även Sveriges verkstadsförening har framhållit, att det i vissa fall vore

ofrånkomligt att borttaga avfall och spån under arbetets gång. Dammspri­

dande sopning företoges ej utan att vara nödvändig. Viss försiktigt utförd

Kungl. Majus proposition nr 40.

Punkt f) 1

styrelse­

förslaget.

Remiss­

yttranden.

Departements­

chefen.

Punkt g) i

styrelse­

förslaget.

Social­

styrelsen.

Remiss­

yttranden.

städning och sopning ökade trevnaden under arbetet. — I samma riktning

som verkstadsföreningen har svenska arbetsgivareföreningen uttalat sig.

Aven jag har funnit styrelseförslagets bestämmelse i denna punkt vara

alltför sträng. Det synes ej vara uteslutet, att genom densamma kunde ujrp-

stå olägenheter, som uppvägde de goda verkningar man av bestämmelsen

väntat. Lagens nuvarande stadgande i ämnet synes giva nöjaktigt stöd för

verksamma åtgärder från inspektionsorganens sida.

Under g) i 5 § av styrelseförslaget har föreslagits den nya bestämmelsen, att

under raster av någon avsevärd varaktighet arbetare ej må tillåtas kvarstanna

i sluten arbetslokal, med mindre densamma kan anses erbjuda en från hälso­

synpunkt tillfredsställande uppehållsplats.

Till stöd för förslaget har socialstyrelsen anfört:

»Förbud mot kvarstannande i arbetslokalen under rast gäller enligt den

nuvarande arbetarskyddslagen, 13 § c), endast minderåriga industri- och bygg­

nadsarbetare och avser allenast arbetslokal, ’där till följd av arbetets beskaffen­

het luften är förorenad av ämnen, vilka äro skadliga för hälsan’. Förbudet, som

är hämtat från lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas och kvin­

nors användande till arbete i industriellt yrke, synes mindre lämpligt redan

på den grund, att det utgår från en sådan beskaffenhet av luften i arbets­

lokal, som med hänsyn till de hygieniska skyddsföreskrifterna måste anses

otillåtlig. Vidare torde det numera vara allmänt erkänt, att arbetslokalerna,

vare sig där sysselsättas minderåriga eller vuxna, örn möjligt böra utrymmas

åtminstone under de längre rasterna — detta dels för att arbetarna under

rasten skola fa inandas bättre luft och dels för att arbetslokalen under

samma tid skall kunna ordentligt utvädras. Här föreslagna allmängiltiga

bestämmelse, som bl. a. skulle ersätta nyss berörda förbud beträffande

minderåriga, är varsamt avfattad men skulle bereda yrkesinspektionens be­

fattningshavare ett stundom välbehövligt stöd för deras krav på åtgärder i

förevarande avseende.»

Den ifrågavarande bestämmelsen har avstyrkts av åtskilliga bland de

korporationer, som i anledning av reinius yttrat sig i ärendet. Svenska

teknologföreningen har erinrat örn svårigheterna för arbetsgivaren att ålägga

arbetarna att vid raster lämna arbetslokalerna och ansett ansvaret i allt fall

ej kunna läggas å arbetsgivaren, för den händelse arbetaren ej lyder en till­

sägelse härutinnan. Järnkontoret har, utan att direkt avstyrka bestämmel­

sen, framhållit de med densamma uppkommande olägenheterna vid arbete

i valsverk. Skånes handelskammare har uttalat, att liknande på enskild väg

utfärdade föreskrifter ofta ej varit populära bland arbetarna själva, varför

den föreslagna skärpningen ej torde av dem hälsas med tillfredsställelse, och

att bestämmelsen ej torde kunna efterlevas av större industrier, belägna mitt

inne i städer och andra tätt bebyggda samhällen. Stadgandet har vidare be­

funnits otydligt avfattat, i det att, därest arbetarna vid dålig väderlek skulle

vara berättigade att kvarstanna i arbetslokalerna, detta ansetts böra komma

till uttryck i stadgandet. Från flera håll har hemställan gjorts örn modifiering

av bestämmelsen, så att undantag från påbudet däri skulle kunna göras.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

49

Sålunda Ilar kommerskollegium, med hänvisning till de för industrien eljest

uppkommande, stundom betungande bördorna genom anskaffande av lokaler

till uppeliållsplats under raster oell till svårigheterna för arbetsgivaren att

skaffa åtlydnad för ett påbud av denna art, hemställt örn utbyte av ordet

»må. mot »bör». Enahanda synpunkter hava uttalats av Sveriges industri­

förbund m. fl.

Givetvis är det för åstadkommande av sunda förhållanden å arbetsplan

Vepartements-

serna i de flesta fall önskvärt, att under något längre raster arbetarna lämna

arbetslokalerna för erhållande av frisk luft och för lokalernas vädring. Fråga

är endast, huruvida det är lämpligt att införa en mer eller mindre tvingande

föreskrift härom i lagen eller örn man ej hellre bör överlämna reglerandet

av denna sak till arbetsgivaren, som härutinnan torde kunna påräkna stöd

av tillsynsorganen, även örn lagbestämmelser ej finnas. Det är sannolikt, att

en mera rigorös föreskrift i detta hänseende skulle väcka motvilja bland ar­

betarna. För arbetsgivaren och hans representanter på arbetsplatsen måste

otvivelaktigt övervakandet av en sådan föreskrift bliva i viss mån förhatligt.

Jag har sålunda i departementsförslaget ej upptagit motsvarighet till ifråga­

varande bestämmelse.

Vid jämförelse med arbetarskyddslagens 5 § g) — enligt vilken arbetare

å vissa arbetsställen böra äga tillgång till tvätt- och dricksv attén, plats föl

ombyte och förvaring av kläder m. m. samt de av dem, som icke äro bo­

satta å arbetsstället, såvitt möjligt därstädes böra hava tillgång till måltids-

]»lats m. m.— företer styrelseförslagets motsvarande punkt h) huvudsakligen

de ändringarna, att ordet »böra» i början av punkten ersatts med »skola»,

att uttrycket »de av arbetarna, som icke äro bosatta i närheten a\ arbets­

stället» utbytts mot »för dem av arbetarna, som därav kunna anses vara i

behov,» samt att orden »såvitt möjligt» utelämnats.

Även mot dessa ändringar hava invändningar gjorts, bl. a. av svenska

teknologföreningen och järnkontoret. Därvid har framhållits, att de skärpta

föreskrifterna kunde i en del fall visa sig vara opåkallade liksom ock onödigt

betungande, samt att, därest någon enstaka arbetsgivare underläte att vid­

taga erforderliga och skäliga åtgärder, yrkesinspektionen redan i gällande

bestämmelser ägde tillräckligt stöd för framtvingande av rättelse. A andra

sidan har kommerskollegium ej funnit tillräckligt stöd föreligga för farhågorna

beträffande en alltför sträng och sakligt opåkallad tillämpning av de före­

slagna bestämmelserna.

De i denna punkt föreslagna ändringarna kunna väl icke anses vara av

Departement»-

någon större betydelse. Den förordade skärpningen torde likväl i praktiken eif

bereda ökade möjligheter för anskaffande åt arbetarna av de skäligen an­

språkslösa förmåner, varom här är fråga. På grund härav och med hän­

syn till kommerskollegii uttalande har jag funnit mig kunna bortse från de

inut förslaget anförda betänkligheterna. De mera formella ändringar social­

styrelsen föreslagit har jag emellertid icke ansett böra vidtagas.

Ilihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 34 luijt. (Kr 40.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

chefen.

Punkt g)

[i departe­

ments­

förslaget].

Remiss-

yttranden.

22G!) 30

4

50

Punkt h)

Nuvarande punkt h) i 5 § av lagen har i styrelseförslagets motsvarande

1 ments-te Pun^ i) kompletterats i två avseenden, nämligen dels så att anordningar

förslaget],

för lämnande av den första hjälpen skola finnas vidtagna förutom vid olycks­

fall jämväl vid sjukdomsfall, dels ock så, att anordningarna i fråga gjorts

beroende ej blott av arbetets natur utan även av de förhållanden, varunder

arbetet bedrives. I förra avseendet har jag icke någon erinran att fram­

ställa mot förslaget. Den andra ändringen åter har jag i enlighet med min

uppfattning rörande motsvarande ändring i 3 § ej biträtt.

Raster, natt-

Frågorna rörande raster i arbetet ävensom rörande natt- och söndagsvila

dagsviia,

sam^ semester åt arbetare behandlas av gällande arbetarskyddslag, såvitt

semester,

angar arbetare i allmänhet, icke i vidare mån än att i 5 § i) av lagen generellt

föreskrives, att arbetet bör, där dess natur det medgiver, så anordnas, att

arbetarna komma i åtnjutande av erforderlig söndagsvila. Mera speciella

föieskrifter finnas dock: örn minderårigas raster i 13 § c), örn minderårigas

nattviol 12 och 13 §§, örn kvinnors nattvila i nattarbetslagen samt örn natt­

arbete i visst slag av arbete uti lagen den 4 juni 1926 (nr 163) örn vissa

inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditori-

aibete (den s. k. bagerilagen), vilken sistnämnda lag från och med den 1

januari 1931 ersättes av lagen den 16 maj 1930 (nr 139).

I dessa ämnen, i vad de anga arbetare i allmänhet, innehåller socialsty­

relsens förslag till reviderad lag örn arbetarskydd viktiga utvidgningar. Jämte

det nyssnämnda allmänna stadgande i den nuvarande lagen uteslutits, hava i

slutet av förslagets avdelning rörande arbetstiden generella bestämmelser upp­

tagits i samtliga de berörda ämnena. I 16 § har utsagts, att arbetet bör av­

brytas genom tillräckliga, lämpligt förlagda och, där arbetets natur medgiver

det, regelbundet återkommande raster. Grenom 17 § bär föreskrivits, att åt ar­

betarna bör, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omstän­

dighet skäligen kan anses kräva avvikelse, beredas erforderlig ledighet för

natt- och söndagsvila. R idare har i 18 § stadgats, att åt arbetare som utan av­

sevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos samma

arbetsgivare någon längre tid, bör, såvitt möjligt under den varmare års­

tiden, beredas sammanhängande ledighet (semester) under minst en vecka

med i skälig mån bibehållen avlöning. Slutligen har genom en bestämmelse

i 19 § möjliggjorts att, därest vissa större sammanslutningar av arbetsgivare

och arbetare äro ense örn en anordning i något avseende, varom stadgas

i Ib 18 §§, sådan anordning blir allmänt gällande inom verksamhetsområ­

det i fråga.

Social-

Med avseende å dessa föreslagna stadganden i allmänhet har socialsty-

styrdsen.

reisen i sin motivering anfört:

»Av berörda företeelser har endast en, nämligen söndagsvilan, hittills

blivit uppmärksammad i den svenska arbetarskyddslagstiftningen. Orsaken

till att de övriga icke blivit föremål för lagstiftning torde förnämligast vara

att söka däri, att. något mer framträdande behov av statlig reglering på dessa

områden hittills icke gjort sig gällande — åtminstone ha på det hela taget

ej några starkare krav därpå blivit framställda. Härmed är emellertid ej

Kungl. Majus proposition nr 40.

51

sagt, att allting är bra som det är och att lagstiftaren saknar anledning att

befatta sig med förevarande frågor. Otillfredsställande förhållanden uti ifråga­

varande avseenden förekomma givetvis i en hel del fall. Ha än dessa för­

hållanden linder tidigare skeden av den sociala utvecklingen någorlunda för­

dragits, är detta icke något tillfyllestgörande skäl för lagstiftaren att under

arbetet på lagstiftningens förkovran bortse från önskvärdheten av förbätt­

ringar. Med kroppsarbetarnas fortgående höjning i bildning samt i socialt

och politiskt avseende följa även naturligt och skäligt nog ökade insikter

och anspråk beträffande arbetets hygien.

Anser man sig sålunda böra ingripa med lagstiftning på här ifrågavarande

områden, lär det emellertid vara uppenbart, att detta ingripande bör ske

med stor varsamhet. Styrelsen har trott, att detta krav skulle på lämpligt

sätt tillgodoses genom en anordning, väsentligen överensstämmande med

den, som gäller i fråga om lagens bestämmelser mot yrkesfara. I lagen

angives alltså endast i allmänna drag arbetsgivarens förpliktelse i det ifråga­

varande avseendet. För det fall att han icke uppfyller denna sin förpliktelse

på tillfredsställande sätt, äger vederbörande befattningshavare inom yrkes­

inspektionen att påpeka detta och meddela arbetsgivaren anvisning, hur han

i det särskilda fallet lämpligen skall ställa sig lagen till efterrättelse. Efter­

kommer ej arbetsgivaren den meddelade anvisningen, kan yrkesinspektionens

chefsmyndighet, som i frågor örn lagens genomförande tvångsvis skulle

träda i stället för länsstyrelsen, meddelade föreskrifter i ämnet, vilkas iakt­

tagande skulle vara straffgaranterat. Slutligen skulle också under vissa

förutsättningar åt avtal i ämnet, som träffats mellan arbetsgivarnas och

arbetarnas organisationer, kunna av Kungl. Majit givas allmängiltigt bindande

verkan.

I allmänhet finge man väl hoppas, att här ifrågavarande förhållanden

skulle framdeles liksom hittills regleras genom avtal mellan parterna, och

borde myndigheterna, i vad på dem ankommer, söka att främja en utveck­

ling i denna riktning.»

I departementsförslagets 5 § hava såsom fyra tillagda punkter med vissa

Departements-

modifikationer upptagits de bestämmelser örn raster, natt- och söndagsvila

samt semester, som återfinnas i 16—18 §§ av styrelseförslaget. Härom torde

redan nu böra anföras följande. Att socialstyrelsens förslag härutinnan är

utarbetat närmust under förutsättning, att arbetstidslagstiftningen samman­

fördes med den egentliga lagstiftningen örn arbetarskydd till en gemensam

lag, har icke synts mig utgöra hinder att, oaktat ett sådant sammanförande

ej ägt rum, i lagen örn arbetarskydd införa stadganden i förenämnda ämnen.

Enligt min mening kunna sådana stadganden i viss mån betraktas som be­

stämmelser till förekommande av ohälsa som följd av arbete, och det synes

därför försvarligt att inordna dem bland föreskrifterna i 5 §, varest redan

nu ett stadgande rörande söndagsvila tinnes intaget.

Beträffande särskilt styrelseförslagets 16 § rörande raster har socialsty­

relsen yttrat:

»Hen nuvarande arbetarskydd slagen innehåller i fråga om raster inga all­

mängiltiga bestämmelser. Endast beträffande minderåriga industriarbetare

liimnas några, väsentligen från den tidigare skyddslagstiftningen hämtade

föreskrifter.

I den utländska arbetarskyddslagstiftningen meddelas ofta rätt noggranna

bestämmelser rörande rasternas antal, förläggning, längd m. m. Beträffande

Kungl. Majus proposition nr 40.

chefen.

1. Punkt i)

(raster).

Social­

styrelsen.

52

Kanyl. Maj.is proposition nr 40.

vårt land bär frågan om en närmare reglering av rasterna upprepade gånger

varit föremål för diskussion vid yrkesinspektörernas sammanträden, men bar­

det mött svårigheter ej mindre att därvid komma till enighet utan även att

sedermera genomföra de uppställda reglerna. Med hänsyn till olikheterna i

arbetsförhållanden och i viss nian även till de växlande levnadsförhållandena

vid skilda arbetsställen är det förklarligt, att så blivit fallet. Lagstiftaren

har också, såsom nämnts, hittills avhållit sig från att ingripa.

Emellertid torde det få anses uppenbart, att tillräckliga och lämpligt för­

lagda raster äro av stor betydelse från hygienisk synpunkt. I viss man kar

också förevarande fråga aktualiserats genom 8-timmarsdagens införande.

Därmed följde nämligen allmänt, ej blott i vårt land. en strävan att i möj­

ligaste mån förkorta arbetsdagen genom borttagande eller inskränkande av

rasterna. Under beteckningen 'den oavbrutna arbetsdagen’ e. d. har skrivits

åtskilligt örn för- och nackdelarna av en arbetsdag, som endast avbrytes av­

en mycket kort rast. Genom omfattande undersökningar har man emellertid

numera, såsom ju var att vänta, konstaterat riskerna för hälsa och arbets­

förmåga av en dylik arbetsdag.

En omständighet, som försvårar åtgärder mot nyss berörda tendens, al­

den, att arbetsgivare och arbetare ej sällan, ehuru från olika utgångspunkter,

enas i ett gemensamt intresse av rasternas undertryckande. För de förra

betyder arbetets koncentrering besparingar i lyse, uppvärmning, ångpanne-

drift lii. ni., för de senare ökad verklig fritid.

Med den föreslagna bestämmelsen i förevarande paragraf har man i främsta

rummet avsett att bereda yrkesinspektionen en oomtvistlig befogenhet att

ingripa mot missförhållanden i avseende å rasterna. Givetvis bör man där­

vid framgå med varsamhet och, där ej lämpliga överenskommelser mellan

parterna kunna åvägabringas, meddela anvisningar eller föreskrifter först

efter samråd nied dem.»

Sociala vailet.

Vid sammanträde med sociala rådet har vid behandling av ifrågavarande

stadgande från såväl arbetar- som arbetsgivarhåll uttalats tvekan rörande

nyttan av ett så allmänt hållet stadgande örn raster som det föreslagna.

Hernia- Aven bland de efter remiss över förslaget hörda myndigheterna och sain-

yttranden.

nianslutningarna hava betänkligheter uttalats mot stadgandet i fråga. Kom­

merskollegium bär yttrat, att även örn de farhågor, som uttalats av vissa

genom kollegii försorg hörda sammanslutningar, vore något överdrivna,

bestämmelserna i sin allmänt hållna formulering måste anses vara till ringa

gagn och möjligtvis kunna framkalla onödiga tvister; då dessutom bestäm­

melserna ej vunnit särskilt stöd från vare sig arbetsgivar- eller arbetarliåll,

borde paragrafen lämpligen utgå. Flera sammanslutningar, däribland Sveriges

industriförbund, hava ansett ämnet för stadgandet vara av den art, att det­

samma borde regleras i avtal och ej i lag. Bryggeriarbetsgivarförbundet,

som också haft ett dylikt uttalande, Ilar tillika framhållit, att vid skiftarbete,

särskilt vid kontinuerlig drift, raster i allmänhet icke torde förekomma. Järn­

kontoret har yttrat, att det i allmänhet syntes riktigt, att tillräckliga och lämp­

ligt förlagda raster borde avbryta arbetstiden; att så skulle ske, läge i sakens

natur och alla parters intresse, varför någon legal reglering icke erfordrades.

Det borde emellertid framhållas, att produktionsprocessen i vissa delar av järn­

verken, särskilt i plåtverken, vore av sådan art, att anordnande av särskilda

raster icke vore erforderligt, då driftsgången medförde avbrott, vilka utan

53

svårighet kunde av arbetarna användas till vila och intagande av föda. Även

om den föreslagna bestämmelsen ej gjorde införandet av raster obligatoiiskt,

kunde densamma, med hänsyn till de föreskrifter yrkesinspektionens chefs­

myndighet skulle äga rätt att lämna, föranleda anordningar, som försvårade

driften utan att vara önskade av vare sig arbetsgivare eller arbetare.

Slutligen har Svenska teknologföreningen hemställt örn en omformulering av

stadgandet i fråga till undvikande av den uppfattningen, att det ej vore till­

räckligt med allenast en rast.

Onekligen torde det ur alla synpunkter vara lämpligast att frågan örn raster

Departement,

för arbetarna, så långt sig göra låter, löses genom överenskommelser mellan

de närmast intresserade parterna, arbetsgivaren och arbetarna. Erinias ina

emellertid till en början, att särskilt i de fall, da arbetarna icke äio orga­

niserade, deras ställning stundom kan vara för svag att säkeiställa tillbörligt

beaktande av deras rättmätiga anspråk beträffande raster. Men härtill homin er

att, även i fall, där arbetarna äro fullt i stånd att tillbörligen bevaka sina

intressen, arbetsgivaren och arbetarna, enligt vad av utredningen framgått,

stundom äro ense örn att inskränka rasterna mer än vad som kan anses

förenligt med hygienens krav. För arbetsgivaren är utgångspunkten härvid

möjligheten till driftsbesparingar, för arbetarna åter en önskan att sa tidigt

som möjligt avsluta sitt arbete för dagen. Med llän sv n härtill tolde en

särskild anledning föreligga att genom bestämmelser i lag söka motarbeta

för arbetarna menliga följder av att raster icke tillbörligen anordnas.

Av vikt är, att en bestämmelse i ämnet erhåller en lydelse, sorn möjliggör

smidig anpassning efter olika förhållanden. Naturligen är det ej meningen,

att särskilda raster skola kunna pafordras i fall, där arbetets bedi bande

sker så, att tillfälle ändå lämnas till den med rasterna åsyftade vilan. Vidare

kail icke kategoriskt sägas, att mer än en rast alltid bör anordnas, örn än

i regel flera raster äro erforderliga, Skall ett stadgande i ämnet upp­

ställas, blir därför oundvikligt, att detta far en mycket allmän avfattning.

Därmed torde dock stadgandet ingalunda, såsom uttalats, bliva utan värde.

Sådan allmän karaktär hava ock flertalet nu förefintliga bestämmelser i lagens

4 och 5 §§, och meningen ^är ju, att dessa allmänna bestämmelser skola tjäna

sorn utgångspunkt och stöd vid inspektionsorganens verksamhet.

Av nu angivna skäl har i 5 § under i) upptagits en bestämmelse i ämnet,

som endast oväsentligt skiljer sig från styrelseförslagets 16 §. Det har ut­

sagts, att rasterna kunna vara en eller flera». Föreskriften örn att rasterna

om möjligt skola vara regelbundet återkommande har ansetts dels något för

litet smidig dels obehövlig med hänsyn till övriga uppställda bestämningal.

Emellertid bär den begränsningen för bestämmelsen om arbetets avbrytande

genom raster införts, att sådant avbrott förklarats böra ske allenast dar al­

betets natur det medgiver. Understundom torde nämligen arbete, som icke

kan helt avbrytas, vara av den art, att arbetsgivaren ej kan hålla kompe­

tenta ersättare för arbetarna under tid, då dessa hålla raster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

54

2 och 3.

Punkterna

k) och 1:

(natt- och

söndagsvila)

Social­

styrelsen.

Med avseende å sitt förslag till stadgande i 17 § rörande natt- och sön­

dagsvila Ilar socialstyrelsen yttrat:

»Någon allmängiltig reglering rörande nattarbetet förekommer ej i svensk

arbetarskyddslagstiftning, men i fråga om särskilda kategorier av arbetare

galler ett flertal bestämmelser angående dylikt arbete. Sålunda innehåller

den nu gällande arbetarskyddslagen, i 12 och 13 §§, vissa bestämmelser,

sorn lia till ändamål att tillförsäkra minderåriga arbetare inom handel, in-

dustri och byggnadsverksamhet m. m. viss nattledighet — för de två senare

grupperna^ av minderåriga arbetare avseende tiden mellan kl. 7 e. m. och

6 f. m. För kvinnliga arbetare i något större industriföretag (med flera

än 10 arbetare) stadgar lagen den 20 november 1909 angående förbud mot

kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag, ledig­

het från arbetet under 11 timmar varje dygn och under sådan del av

dygnet, att nattledigheten alltid kommer att innefatta tiden mellan 10 e. m.

°.cj1 5 f. m. Lagen den 22 juni 1923 örn vissa inskränkningar beträffande

tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete förbjuder tillverkning

till avsalu av bageri- eller konditorivaror mellan kl. 8 e. m. och kl. 6 f. ni.

Slutligen må nämnas, att lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av tiden

för idkande av handel och viss annan rörelse indirekt, genom sina bestäm­

melser örn begränsning av tiden för öppethållande, förbjuder nattarbete i

handelsbodar, rakstugor, frisérsalonger och varmbadinrättningar.

Krav på ett mera allmängiltigt förbud mot nattarbete ha emellertid icke

saknats. Hedan 1908. väckte sålunda herr Lindhagen i andra kammaren

motion örn utredning i ämnet, och upprepades detta yrkande med vissa för­

ändringar vid följande års riksdagar t. o. m. år 1915, då riksdagen på det

sättet biträdde den av herr Lindhagen m. fl. väckta motionen, att riksdagen

hos Kungl. Maj:t hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes

1) låta verkställa en allsidig undersökning, i vilken omfattning och under

vilka förhållanden nattarbete för män inom industrien och angränsande ar­

betsområden för närvarande i riket förekommer, och

2) därest av nämnda utredning skulle framgå, att det beträffande vissa

arbetsområden vöre önskvärt samt eljest möjligt att, oberoende av inter­

nationell konvention, för vårt land införa lagbestämmelser, avseende reglering

av nattarbetet, därom för riksdagen framlägga förslag.

Socialstyrelsen erhöll samma år i uppdrag att uppgöra plan bl. a. för den

sålunda begärda undersökningen. På grund av de i åtskilliga avseenden

abnorma arbetsförhållandena under krigsåren blev nämnda uppdrags full­

görande emellertid uppskjutet, och inbegreps sedermera frågan örn lag-

stadgad reglering av nattarbetet i den av Kungl. Maj:t i början av år 1918 till­

satta s. k. arbetstidskommitténs uppdrag. Vid den av kommittén föranstal­

tade undersökningen rörande arbetstidsförhållandena, varöver berättelse under

titel 'Arbetstiden inom industri och hantverk m. m. i Sverige vid år 1917'

a\gavs år 1920, blevo även nattarbetets förekomst och omfattning m. m.

uppmärksammade.

L nder hänvisning till nämnda publikation för närmare upplysningar må

bär, till givande av en föreställning om nattarbetets betydelse, meddelas

några ur berörda källa hämtade summariska uppgifter rörande detsamma.

Hela antalet arbetare, som användes till något arbete mellan kl. 8 e. m.

och 6 f. m., uppgick enligt nämnda undersökning till G0,136 eller ^13.7 pro­

cent av det antal arbetare, som berördes av undersökningen. Av förstnämnda

antal sysselsattes 48,294 eller det stora flertalet med arbete indelat på skift

och fortgående dygnet runt. Av här avsedda arbetare användes 13,180 i

järn- och stålverk samt järn- och stålmanufaktur, 8,906 i pappersmassefabr!-

Kungl. Majus proposition nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

o;>

ker, 4,242 i råsockerbruk, 3,530 i pappersbruk och pappfabriker, 2,885 i såg­

verk och livvlerier samt 2,133 vid skiljeställen i flottleder. 9,034 arbetare,

varav 4,897 sysselsatta i järngruvor, användes till arbete å två dagskift eller

på därmed jämförligt sätt och hade sålunda endast någon mer obetydlig del

av sitt arbete förlagt till tid före kl. 6 f. m. eller efter kl. 8 e. m. Det åter

stående antalet eller 2,808 arbetare, varav det övervägande flertalet syssel­

sattes i mejerier eller bagerier, hade längre eller kortare nattarbete utan

skiftindelning, i regel tidigt morgonarbete.

Arbetstidskommittén fann undersökningen giva vid handen, att några, sva-

rare eller mer omfattande missbruk av nattarbete knappast förekom inom

industrien och därmed besläktade näringar. Väsentligen på grund därav

samt med hänsyn till 8-timmarslagens begränsande inverkan på ifrågavarande

arbete och de" för näringarna betungande verkningarna av denna lags då

nyligen skedda genomförande ansåg sig kommittén böra förorda, att för det

dåvarande ej måtte vidtagas några lagstiftningsåtgärder till reglering av natt­

arbetet. Till sist framhöll kommittén, som föreslagit, att arbetstidslagens

bestämmelser vid utlöpandet av denna provisoriska lags giltighetstid skulle

inarbetas i arbetarskyddslagen, att man i samband med denna åtgärd lämp­

ligen skulle kunna till förnyat övervägande upptaga bl. a. frågan örn lag-

stadgad reglering av nattarbetet.

Styrelsen tror i likhet med arbetstidskommittén, att nattarbete i vårt land

på det hela taget ej förekommer i många andra fall än där det kan anses

påkallat. Ehuru styrelsen sålunda icke vill bestrida, att kommittén kan lia

skäl för sin mening i fråga om det mindre framträdande behovet av en lag-

stadgad reglering på området, måste styrelsen anse det vara önskvärt att i

arbetarskyddslagen få in ett stadgande, som skulle göra det möjligt att,

där missbruk av nattarbete förekommer, ingripa mot detsamma. En sak

är nämligen att åstadkomma och genomföra en komplicerad lagstiftning

särskilda svårigheter skulle det här möta att bereda möjlighet till undantag

i alla erforderliga fall — och en annan att åvägabringa en lagbestämmelse,

som skulle giva vederbörande myndigheter befogenhet att i antagligen säh-

s vilt a fall reagera mot omotiverat nattarbete på det varsamma^ sätt, som

gäller för förverkligandet av lagens bestämmelser mot yrkesfara. Nattarbetet

mäste i regel anses som en i" och för sig onaturlig och osund arbetsform,

vars användning det från skyddssynpunkt sett gäller att inskränka till de

fall, där densamma med hänsyn till särskilda skäl mäste anses mer eller

mindre oundgänglig. Ett visst moment av tvang, låt vara av ekonomisk

natur och endast relativt nödgande, måste alltså vara för handen. Att an­

vända nattarbete i sådana fall, då därför ej finnes annat motiv än önskan

att se driftens avkastning ökad i proportion till den ökade driftstiden, bör

däremot enligt styrelsens mening i regel icke anses tillåtet.

När här ovan talats örn nattarbete, har därmed åsyftats dylikt arbete i

iner egentlig bemärkelse, <1. v. s. arbete, som i någon större utsträckning och

mer regelbundet eller under någon längre tid infaller under de egentliga

nattimmarna, vartill i enlighet med de internationella konventionerna angå­

ende kvinnors och barns nattarbete kanske bör räknas tiden mellan kl. 10

e. m. och 5 f. m. Något hinder att vid arbete på två skift utsträcka arbets­

tiden till kl. 11 e. m. bör dock förevarande bestämmelse icke anses inne-

Beträffande nattarbetet har man emellertid från skyddssynpunkt att in­

tressera sig för ej blott, att det icke förekommer utan tillfyllestgörande an­

ledning, iitan även att detsamma är anordnat på tillfredsställande sätt, vilket

i regel vill säga, att den särskilde arbetarens arbete ej kommer att i alltför

stor utsträckning förläggas till natten. Såsom i stort sett tillfredsställande

Riksdagens

skrivelse

den 29 mars

1910 m. m.

1921 års

konvention

ang. veckovis.

i förevarande avseende kan måhända anföras 3-skiftsarbetet, som ej behöver

för de olika arbetarna medföra mera nattarbete, än som motsvarar en tredje­

del av var och ens sammanlagda arbetstid.

Styrelsen bär ansett sig lämpligen kunna i förevarande paragraf med

nattledigheten jämställa söndagsledigheten — vad ovan anförts till motive-

ling av styrelsens förslag beträffande det förra slaget av ledighet torde även

i huvudsak gälla med hänsyn till! det senare. Såsom förut berörts, är

emellertid här föreslagna bestämmelse rörande söndagsledigheten ej någon

n-r? t , r *?en. svenska skyddslagstiftningen, i det den nu gällande arbetar-

skyddslagstiftningens 5 § i) meddelar en föreskrift, som kan anses av huvud­

sakligen enahanda innehåll. Beträffande sättet för dess genomförande gälla

också samma regler, som skulle tillämpas i fråga' örn den föreslagna be­

stämmelsen.»

Till komplettering av socialstyrelsens redogörelse flir de åtgärder, sorn

lidtagits under nu förevarande och därmed i viss mån sammanhängande

frågors tidigare behandling, må anföras följande.

I anledning av motion i andra kammaren av herr Lindhagen m. fl. anhöll

riksdagen uti skrivelse den 29 mars 1910 (nr 40), att Kungl. Majit ville låta

verkställa undersökning, i vad mån inom vårt land behövlig söndagsvila utan

berättigad anledning åsidosattes, särskilt inom industri, handel och andra

närliggande arbetsområden, ävensom, därest utredningen skulle därtill giva

anledning, för riksdagen framlägga erforderligt lagförslag i ämnet.

Efter det kommerskollegium över riksdagsskrivelsen avgivit utlåtande,

erhöll socialst} i elsen i uppdrag att verkställa den begärda utredningen.

Sedermera överlämnades uppdraget emellertid till arbetstidskommittén, sorn

i ärendet avgav utlåtande den 13 mars 1920. Utlåtandet hade till föremål,

såvitt nu är anledning att nämna, jämväl två av allmänna svenska präst-

föreningen åren 1910 och 1914 till Kungl. Majit gjorda framställningar, den

ena rörande åtgärder för beredande av söndagsvila inom vissa verksamhets­

områden, som icke berördes av riksdagsskrivelsen 1910, oell den andra rö­

rande söndagsarbete inom trålfisket vid västkusten. Vad socialstyrelsen vid

behandling av frågan örn nattarbetet i sin motivering återgivit ur kommitténs

utlåtande, har enligt detta även avseende å söndagsarbete.

Slutligen bör nämnas, att arbetstidskommitténs nyss omförmälda utlå­

tande hade avseende jämväl å en av förbundet mellan Sveriges kristliga

föreningar av unge män med Hera religiösa sammanslutningar år 1914 gjord

underdånig framställning örn åtgärder till främjande av en lagstiftning, var­

igenom tillfälle till ledighet, utöver den nu lagstadgade, bereddes den å

kontor samt i handelsbutiker och fabriker sysselsatta delen av befolkningen,

bl. a. under eftermiddagen en dag i veckan året örn, företrädesvis dag före

söndag eller helgdag. I kommittéutlåtandet yttrades, att enligt vad kom­

mitténs statistiska utredning visade, arbetstidens förkortning å lördag redan

föiveikligats i sådan utsträckning, att tvekan kunde råda, huruvida någon

lagstiftningsåtgärd för dess främjande kunde anses motiverad.

Fragan örn söndagsvila inom industrien har även behandlats av inter­

nationella arbetsorganisationen. Vid arbetskonferensens sammanträde i

Genéve ar 1921 antogs ett förslag till konvention angående tillämpningen

av veckovis i industriella företag.

Kungl. Majus proposition nr 40.

Detta förslag — som i svensk översättning återfinnes i den i det följande

omförmälda propositionen nr 198 till 1923 års riksdag s. 28 ff. — innehöll

i huvudsak följande.

Hela den personal, som sysselsattes i ett industriellt företag, inbegripet

byggnads- och transportarbetare, skall, med i konventionsförslaget angivna

undantag, under loppet av varje tidrymd örn sju dagar åtnjuta en vilotid,

innefattande minst 24 på varandra följande timmar. Denna vilotid skall,

såvitt möjligt, beredas varje företags hela personal samtidigt. Vilotiden

skall, där så är möjligt, infalla på de dagar, som enligt landets eller trak­

tens tradition eller sedvänja ägnas åt vila. De undantag, som kunna göras

från huvudregeln, äro huvudsakligen följande. Personer, som sysselsättas i

industriella företag, i vilka endast användas medlemmar av samma familj,

kunna helt undantagas från regleringen. Dessutom äger varje stat, som bi­

träder konventionen, att med beaktande särskilt av alla tillbörliga ekono­

miska och humanitära synpunkter och efter samråd med kompetenta arbets­

givare- och arbetareorganisationer, där sådana finnas, permanent eller till­

fälligt medgiva undantag från eller avkortning i veckovilan. Det föreskrivna

samrådet skall icke vara erforderligt beträffande sådana undantag, som redan

vid konventionens biträdande beviljats med tillämpning av gällande lag­

stiftning. För den händelse att medgivande lämnas till vilotidens uteslu­

tande eller förkortande, böra bestämmelser finnas meddelade örn ersättning,

såvitt möjligt, genom arbetsfrihet å annan tid; dock att detta icke gäller i

sådana fall, där det genom överenskommelse eller sedvänja redan är sörjt

för sådan ersättning. Varje medlemsstat skall vara skyldig att upprätta en

förteckning å de undantag, som medgivits från huvudregeln, samt överlämna

denna förteckning till internationella arbetsbyrån. Vartannat år skall seder­

mera denna förteckning kompletteras. För att underlätta tillämpningen av

bestämmelserna i konventionen skall varje arbetsgivare eller hans ställföre­

trädare dels där veckovila gives samfällt åt hela personalen tillkännagiva

dag och timmar för den gemensamma veckovilan antingen medelst anslag,

uppsatta på i ögonen fallande sätt på arbetsstället eller också på annan

lämplig plats, eller på annat godkänt sätt, dels ock i motsatt fall, d. y. s.

då veckovila icke gives samfällt åt hela personalen, medelst en förteckning,

upprättad på sätt som godkänts genom lagstiftning eller genom ett av veder­

börande myndighet utfärdat reglemente, angiva de anställda, för vilka sär­

skilda föreskrifter gälla beträffande veckovila, ävensom innehållet i dessa

föreskrifter. Konventionen träder i kraft för varje medlemsstat den dag,

då dess ratifikation inregistreras hos Nationernas förbunds sekretariat.

I proposition (nr 198) till 1923 års riksdag blev konventionsförslaget före­

lagt riksdagen för yttrande. Enligt det propositionen åtföljande statsråds­

protokollet hade dåvarande chefen för socialdepartementet framhållit, att

söndagsvilan hos oss, i den mån ej särskilda omständigheter påkallade av­

vikelser, redan vore i vidsträckt mån skyddad. Departementschefen hade

icke ansett sig för det dåvarande kunna tillstyrka ratificering av konven­

tionen. Lämpligt syntes emellertid vara att vid en förestående revision av

arbetarskyddslagen taga i övervägande, huruvida i samband därmed önske­

målet örn veckovila för industriens arbetare skulle kunna ytterligare till­

godoses. Till detta uttalande anslöt sig riksdagen, enligt vad som framgår

av dess skrivelse den 16 maj 1923 (nr 179).

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

57

58

I det inledningsvis omförmälda memorandum, som den internationella

arbetsbyrån s direktör efter sitt besök i Stockholm år 1927 tillställde social­

departementet, ingick lian även på behandling av flugan rörande den nu be­

rörda konventionen. I denna del anfördes i nämnda memorandum bland

annat följande.

Gällande svenska bestämmelser och socialstyrelsens förslag till reviderad

arbetarskyddslag överensstämde visserligen icke helt med konventionen, men

endast mycket få sakändringar skulle erfordras för att göra ratifikation möjlig.

Den mest betydande förändring, som skulle bliva behövlig, skulle innebära

ett fastslående i lagen av att alla arbetare skola, med de undantag, som

prövas nödvändiga, under varje period av sju dagar komma i åtnjutande av

en sammanhängande vilotid av minst 24 timmar. Ifrågavarande svenska

bestämmelser vore tillräckliga för att tillgodose vad konventionen innehölle

örn att vilotiden, såvitt möjligt, skulle vara gemensam för alla arbetare och

förläggas till söndagen. Det förefölle, som örn gällande lagstiftning och social­

styrelsens förslag icke medgåve några undantag, som icke kunde bibehållas

enligt konventionen, och endast för den händelse att ytterligare undantag

skulle medgivas, skulle det bliva nödvändigt att rådfråga arbetsgivarnas och

arbetarnas organisationer, dock att det givetvis vore önskvärt, att sådant

rådförande stadgades i lagen. Vidare behövdes bestämmelser rörande den

ordning, i vilken en förteckning över medgivna undantag skulle upprättas

och delgivas arbetsbyrån. I memorandum framhålles slutligen, att denna

konvention uppfyllde det önskemål, som ofta framställts därom, att arbets­

byråns konventioner icke borde vara för detaljerade eller för stelt avfattade.

Ifrågavarande konvention lämnade vidsträckt möjlighet att avpassa de i den­

samma fastslagna principerna efter förhållandena i varje särskilt land, efter­

som konventionen medgåve fullständiga eller partiella undantag under förut­

sättning allenast att hänsyn toges till alla rimliga humanitära och ekonomiska

omständigheter^ och att, ifall undantagen skulle utvidgas, arbetsgivarna och

arbetarna rådfrågades. Beträffande alla bestämmelser utom dem, som avsåge

meddelanden till internationella arbetsbyrån och anslag å arbetsplatserna,

förelåge skyldighet att genomföra konventionens bestämmelser endast i den

män detta vore möjligt.

I sitt yttrande i anledning av detta memorandum anförde delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet rörande ifrågavarande kon­

vention enhälligt följande.

Det vöre visserligen riktigt, att det med hänsyn till i Sverige gällande

lagstiftning och tillämpade arbetsformer endast förelåge ringa behov av en

lagstiftning, som skulle möjliggöra ratifikation av konventionen. Å andra

sidan vore Sverige såsom medlem av internationella arbetsorganisationen

förpliktat att stödja dess verksamhet, och en lagstiftning, som möjliggjorde

ratifikation, läte i detta fall sig genomföra utan avsevärda olägenheter. Under

den tidigare diskussionen i ämnet hade bland annat uttryckts betänkligheter

mot en lag, som på grund av ämnets natur väsentligen skulle komma att

bestå av ett eller annat grundläggande stadgande och en stor mängd undan­

tagsbestämmelser. Detta förhållande skulle emellertid möjligen kunna und­

vikas genom att endast de grundläggande stadgandena upptoges i lagen örn

arbetarskydd, så att det skulle ankomma på Kungl. Majit att i enlighet med

vissa i lagen angivna grunder utfärda undantagsbestämmelserna.

Numera hava följande aderton stater ratificerat konventionen, nämligen

Belgien, Bulgarien, Chile, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Indien,

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Irländska Fristateu, Italien, Jugoslavien, Lettland, Luxemburg, Polen, Por­

tugal, Rumänien, Spanien oell Tjeckoslovakien.

För att härefter återgå till socialstyrelsens förslag till stadgande i 17 §

hava även mot detta stadgande betänkligheter uttalats i remissyttrandena.

Järnkontoret har ansett det vara givet, att söndags- och nattarbete icke av

arbetsgivaren uttoges i större utsträckning än som vore erforderligt. Särskilt

vid de svenska järnverken torde i väsentligt mindre omfattning än vad utom­

lands vore fallet påfordras nattarbete, och den avtalsvis verkställda regle­

ringen av dylika frågor hade genomfört förhållanden, som ur arbetarskydds-

synpunkt vore fullt tillfredsställande. Särskilda lagbestämmelser i detta avse­

ende vore därför icke erforderliga men kunde lända till svårigheter genom

sina direkta eller indirekta verkningar. Det vore nämligen ofta fallet att

— frånsett regelbundet skiftarbete — nattarbete kortare perioder måste

förekomma på grund av brådskande order, tillfällig kraftbrist och dylikt.

Legala hinder häremot kunde endast försvåra industriens arbetsförhållanden

utan att lända arbetarna till motsvarande nytta.

Kommerskollegium har, efter framhållande av socialstyrelsens yttrande i

motiveringen, hurusom nattarbete på det hela taget ej torde opakallat före­

komma i vårt land, vidare utlåtit sig:

»På grund härav vill det synas kollegium, som örn regleringen av hit­

hörande förhållanden utan olägenhet kunde i fortsättningen liksom hittills

överlämnas åt parterna själva att vid ingåendet av arbetsavtalen ordna.

Såsom ytterligare skäl härför torde kunna hänvisas till den på skilda orter

i vårt land ganska varierande uppfattningen örn vad som i förevarande fall

bör räknas till »dagen» och till »natten». Socialstyrelsen framhåller, att

vid s. k. två-skift dagarbetet bör kunna räknas från 5 f. m. till 11 e. m. På

rätt många håll utom stadssamhällena torde arbetarna, särskilt sommartiden,

dock föredraga tiden 4—10: Och någon egentlig motvilja mot ett lämpligt

ordnat 3-skiftarbete torde knappast i regeln förefinnas, lika litet som några

mera framträdande olägenheter därav torde kunna påvisas. Anordnandet av

ett dylikt arbetssätt i syfte att öka produktionen, t. ex. i fråga örn dyrbarare

abriksanläggningar eller maskiner, synes kollegium därför ej, i viss motsats

till vad av socialstyrelsen i sådant hänseende framhållits, böra möta några

legala hinder. Av nu anförda skäl och på de grunder, som av Järnkontoret

närmare utvecklats, — — — anser kollegium icke, att beslutanderätt be­

träffande anordnande av söndags- och nattarbete bör överlämnas at yrkes­

inspektionens chefsmyndighet. Med detta förbehåll torde 17 §, vars av­

fattning icke i och för sig strider mot den uppfattning, som av kollegium

ovan framhållits rörande de förhållanden, under vilka nattarbete skäligen

bör kunna komma till användning, kunna kvarstå oförändrad.»

Svenska arbetsgivareföreningen har framhållit, att den avsevärt högre be­

talning, som arbetarna betingade sig för arbete å sön- och helgdagar samt

under natt, medförde att arbetsgivaren icke begagnade sig av sådan arbets­

tid annat lin när det av praktiska skäl vore absolut ofrånkomligt. Härtill

bomme arbetarnas allmänt utbredda motvilja mot arbete å annan tid än den

ordinarie. Stadgandet kunde därför saklöst utgå.

Uland andra har även Sveriges industriförbund ansett stadgandet obe­

hövligt, enär spörsmålet i fråga redan vunnit en fullt tillfredsställande lös­

ning genom privata överenskommelser mellan parterna.

Kungl. Majus proposition nr 40.

5b

Remiss­

yttranden-

Kommers­

kollegium.

Departements

chefen.

Ehuru av utredningen i detta ärende synes framgå, att missbruk i form

av arbetares användande till natt- och söndagsarbete icke i vårt land före­

kommer i någon större omfattning, finner jag dock, i likhet med social­

styrelsen och kommerskollegium, ett lagstadgande sådant som det av social­

styrelsen i 17 § föreslagna kunna vara av värde. Det är naturligt nog icke

för de talrika fall, där denna sak är föremål för en tillfredsställande regle­

ring genom vederbörandes överenskommelser, som ett dylikt lagstadgande

skulle komme till användning. Mot bestämmelsen riktade invändningar från

deras sida, som av denna orsak ej skulle direkt beröras av stadgandet, synas

därför ej vara vägande. Däremot torde ej vara uteslutet, att i mera undan­

skymda arbetsförhållanden missbruk i detta avseende kunna förekomma,

och det är i sådana fall som stadgandet skulle kunna tjäna såsom ett be­

hövligt stöd vid vederbörande tillsynsorgans ingripande.

Med anledning av socialstyrelsens uttalande, att det i regel icke bör anses

tillåtet att använda nattarbete i sådana fall, då därför ej finnes annat motiv

än önskan att se driftens avkastning ökad i proportion till den ökade drifts­

tiden, vill jag framhålla, att örn än hänsyn till arbetarnas hygien naturligt

nog måste vara den primära synpunkten vid stadgandets tillämpning, torde

å andra sidan all skälig hänsyn böra visas arbetsgivarnas berättigade in­

tressen och därefter en avvägning av de olika intressena ske. Särskilt i

fall, då de hygieniska synpunkterna icke äro mycket vägande, böra ganska

långt gående hänsyn till arbetsgivarnas önskningar vara möjliga. Vidare

lärer det knappast vara möjligt att för hela riket fastlåsa begreppet natt;

till vissa klockslag, utan bör härutinnan största hänsyn tagas till olika lands­

delars behov och uppfattning. En mjuk tillämpning av stadgandet lärer

över huvud vara nödvändig.

Genom ett stadgande av nu föreslagen innebörd skulle man, såvitt angår

söndagsvilan, i allt väsentligt ansluta sig till de i omförmälda konvention

uttryckta principerna. Vid sådant förhållande synes anledning föreligga

att undersöka, huruvida det icke skulle vara möjligt att giva lagen en

sådan avfattning, att ratifikation av konventionen kunde ske. Såsom förut

framhållits, är det givetvis önskvärt, att Sverige, i den mån så låter sig

göra utan att berättigade intressen trädas för nära, ansluter sig till arbets­

organisationens konventioner. I fråga örn förevarande konvention är att

märka, att man, såsom den internationella socialpolitiska delegationens

yttrande utvisar, såväl hos socialstyrelsen som hos representanter för de

båda parternas intressen är ense om att anslutning till konventionen bör ske.

Med hänsyn härtill och då, på sätt kommer att framgå av det följande, de

lagändringar, som erfordras för anslutning till övriga konventioner, vilka

äga samband med förevarande lagstiftningsfråga, icke synts mig kunna för­

ordas, bör tydligen möjligheten av en anslutning till denna konvention nog­

grant övervägas.

För sådant ändamål skulle, som redan antytts, vissa ändringar i social­

styrelsens förslag erfordras. Den viktigaste nyheten torde bestå däri, att

själva huvudregeln örn söndagsvila finge avfattas i överensstämmelse med

60

Kungl. Majus proposition nr 40.

61

konventionen, så att bestämmelsen bomme att innehålla, att föi' varje period

örn sju dagar en sammanhängande ledighet av 24 timmars varaktighet i

regel skulle beredas arbetarna. Vidare skulle bestämmelse erfordras an­

gående meddelande av undantag från den allmänna regeln om söndagsvila.

Såsom nämnts förutsättes enligt konventionen som regel särskilt medgivande

för giltigheten av dylikt undantag.- Sådant medgivande torde yrkesinspek­

tionens chefsmyndighet efter samråd med vederbörande organisationer kunna

bevilja, och lärer bemyndigande i detta avseende böra meddelas i lagen.

Beträffande redan existerande undantag torde något uttryckligt medgivande

knappast vara behövligt; stadganden härom synas kunna meddelas i en

övergångsbestämmelse till lagen. Rörande underrättelse till internationella

arbetsbyrån torde föreskrifter kunna utfärdas i administrativ ordning. Där­

emot skulle i lagen behöva intagas en bestämmelse örn skyldighet att pä

arbetsplatserna hava sådana anslag uppsatta, som föreskrivas i konventionen.

Dessutom borde huvudregeln örn söndagsvila kompletteras med en bestäm­

melse därom, att arbetarna för de fall, då medgivande hämnäs till söndags-

v i lans uteslutande eller förkortande, i stället för den förlorade ledigheten

såvitt möjligt skulle erhålla motsvarande frihet från arbete.

De lagstiftningsåtgärder, som sålunda förutsättas för en anslutning till

konventionen, torde icke kunna anses innebära några större förändringar

vare sig i gällande lagstiftning eller i socialstyrelsens förslag. Med hänsyn

härtill och under hänvisning till vad jag förut yttrat angående önskvärdheten

av Sveriges ratifikation av konventionen har jag funnit mig böra tillstyrka

införandet av de bestämmelser, för vilka jag nu redogjort, för att därigenom

möjliggöra tillträde till konventionen. Såsom en följd härav hava de i 17 §

av styrelseförslaget upptagna stadgandena rörande natt- och söndagsvila i

departementsförslaget uppdelats, därvid under k) upptagits det av styrelsen

föreslagna stadgandet rörande nataila, medan bestämmelser rörande vecko­

vis av det innehåll jag nyss angivit införts under 1). "\ idare hava i 37 §

intagits stadganden örn uppsättande av anslag rörande söndagsledigheten

samt i övergångsbestämmelserna föreskrifter angående redan gällande av­

vikelser från regeln örn veckovis* Därest förslaget i denna del vinner Kungl.

Maj:ts och riksdagens godkännande, har jag för avsikt att sedermera föreslå,

att Sverige biträder konventionen, och lärer det därefter ankomma på Kungl.

Maj:t att i administrativ väg meddela de föreskrifter, som utöver angivna

lagbud erfordras i anledning av Sveriges anslutning till konventionen.

Någon reglering i lag av »lördagsarbetet» har jag ansett icke för när-

varande böra företagas. Spörsmålet härom synes nära sammanhänga med

de frågor, som erhållit sin reglering i arbetstidslagen.

Till motivering av sitt förslag till stadgande i 18 § rörande arbetares

semester har socialstyrelsen anfört följande:

/ Semester eller viss tids ledighet med bibehållen avlöning har sedan länge

förekommit för vissa kategorier av statstjänstemän. Frågan örn lagstadgad

arbetarsemester väcktes också först av en grupp av statens arbetstagare,

nämligen förmännen för daglönarna vid flottans varv i Stockholm, vilka ar

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

4. Punkt m)

(semester;.

Social­

styrelsen.

G2

Kungl. Majus proposition nr 40.

1910 hos Kung!. Majit gjorde framställning om semester. Denna framställ-

n.1j8 följdes året därpå av en liknande framställning från samtliga daglönare

vid flottans varv, och beslöt 1913 års riksdag med anledning av proposition

1 ,™n.et tillerkänna dem av nämnda daglönare, som haft oavbruten an­

ställning vid flottan under minst fyra år, semester med bibehållen lön under

sex dagar. Sedan herr Palmstierna vid 1914 års lagtima riksdag motionerat

örn utredning och förslag i fråga örn 'beredande av viss tids tjänstledighet

med bibehållna löneförmåner (semester) åt arbetare och med dem likställda

vilka lia stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen’, vilken motion

med en obetydlig ändring godtogs av riksdagen, har semester dels genom

administrativa författningar och dels genom kollektivavtal tillförsäkrats sanno­

likt flertalet av de i statsförvaltningens tjänst anställda arbetare.

Aven inom den enskilda verksamheten har arbetarsemester länge före­

kommit. balunda befanns redan vid kommerskollegii undersökning år 1905

av arbetstidsforhållandena, att 8,958 eller 2. c % av hela antalet av under­

sökningen berörda arbetare åtnjoto semester. Ar 1917 väcktes av herr Ström

m. fl. i forsta kammaren och av herr Björling m. fl. i andra kammaren

motioner (nr 92 respektive 309) örn skrivelse till Kungl. Majit med anhållan

om utredning och förslag beträffande allmän arbetarsemester.' Socialstvrelsen

avgav pa begäran av vederbörande utskott utlåtande i frågan och förordade

därvid en allsidig utredning av densamma. Motionerna biföllos av riksdagen

och remitterades sedermera riksdagens skrivelse i ämnet till socialstyrelsen’

Sedan arbetstidskommittén tillsatts, överlämnades till densamma bland andra

1x01iillK.'G ^betstiden även den angående arbetarsemester.

. T1, fullgörande av nu åsyftade uppdrag lät kommittén sin allmänna sta­

tistiska undersökning rörande arbetstidsforhållandena även omfatta vissa data

av ¹⁰¹⁷',

. ? semesterfrågan. Av undersökningen, som avsåg tiden vid

full gick bl. a., att ledighet under minst tre dagar med bibehållande

helt eller delvis av lon tillgodoföra sammanlagt 69,462 arbetare eller 15 8 %

av hela det arbetarantal, som undersökningen omfattade. Förekomsten av

semester var rätt olika inom olika yrken — sålunda kommo inom bok­

tryckeriindustrien 88 % av arbetarna i åtnjutande av semester, under det

motsvarande procenttal uppgick till allenast 15 ä 20 för metall- och maskin­

industrien, textilindustrien m. fl. Semesterns varaktighet varierade mellan

n °C1¹, f /agar ~ genomsmttligt belöpte sig ledigheten till 6.6 dagar I

allmänhet Ängö arbetarna, dar avlöningen utgick efter tid, under semestern

bibehålla sm avlonmg oavkortad. En rätt allmän förutsättning för åtnju­

tandet av semester var viss tids anställning, ofta under ett år. En annan

ganska allmänt förekommande betingelse var viss minimiålder, vanligen 90

a 21 ar.

ö

uimV b^bOmng; som kommittén lät företaga av de vid mitten av år

1J1J fallande kollektivavtalen, framgick, att antalet arbetare, som enligt

nämnda avtal vöre berättigade till semester, översteg 130,000.

Ehuru kommittén erkände, att de ekonomiska verkningarna av ett allmänt

genomforande av arbetarsemester måste anses bliva kännbara, syntes det

( pcb kommittén föreligga så talande skäl för reformen, att kommittén fann

sig bora förorda dess genomförande. Särskilt fäste sig kommittén vid de

gynnsamma verkningar semestern, rätt utnyttjad, kunde förväntas få för ar­

betarnas arbetslust och arbetskraft och därmed i viss mån för folkhälsan

Enligt kommitténs mening hade det otvivelaktigt varit mest ändamåls­

enligt om arbetarsemestern kunnat genomföras medelst avtal mellan veder­

börande parter Med hänsyn till bl. a. det betydande antalet oorganiserade

arbetare, fann kommittén det emellertid knappast vara möjligt att på dylikt

satt vinna en tillfredsställande lösning av semesterfrågan. I överensstäm-

63

ruelse härmed utarbetade kommittén ett förslag till lag örn arbetarsemester,

som framlades i kommitténs den 13 mars 1920 avgivna betänkande i ämnet.

Kommitténs lagförslag, vars utarbetande enligt kommitténs egen utsago

på grund av en del omständigheter var förenat med vissa svårigheter, an­

sluter sig i avseende å tillämpningsområdet till lagen örn arbetstidens be­

gränsning. Dess huvudstadgande går ut på, att arbetare, som utan avbrott

varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag från och med den 16

september nästföregående år och användes sedan minst en månad till arbete,

varå lagen äger tillämpning, skall vara berättigad till semester under minst

åtta dygn å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september.

För semestertiden skall arbetaren äga uppbära avlöning, motsvarande hans

tidion för en vecka. Semesterberättigad arbetare, vars anställning till följd

av uppsägning från arbetsgivarens sida upphör under semesterperioden, äger

ändock uppbära sin semesteravlöning. Har arbetare på grund av annan

omständighet än sjukdom eller olycksfall under tiden från den 16 nästföre­

gående september åtnjutit ledighet under sammanlagt mer än 18 söcken-

dagar, skall arbetsgivaren vara befriad från skyldigheten att bereda arbetaren

semester men är likväl pliktig att till arbetaren utgiva semesteravlöning.

Från nu anförda regler bereder lagen möjlighet till vissa avvikelser i olika

avseenden.

Mot kommitténs beslut anmäldes fyra reservationer, av vilka två, fram­

ställda av arbetsgivarrepresentanter, gingo ut på att kommittén bort avstyrka

lagstiftning i ämnet.

Över kommittébetänkandet inhämtade Kungl. Maj:t yttranden från kommers­

kollegium, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges hantverksorganisation,

Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska industrikontor och landsorganisa­

tionen. Samtliga de hörda med undantag av den sist omförmälda ställde

sig, åtminstone vad deras verksamhetsområden anginge, avvisande till för­

slaget örn lagstadgad arbetarsemester.

Kommerskollegium anförde i sitt yttrande bl. a. följande:

’A andra sidan befarar kollegium, i likhet med nämnda reservanter, att

ett allmänt och samtidigt införande under den närmaste tiden av ensartade

lagbestämmelser örn arbetarsemester kunde indirekt få synnerligen vanskliga

och svåröverskådliga följder för näringslivet. Avsevärda förluster lära väl

därvid knappast kunna undvikas, så mycket mera som driftsförhållandena

på många håll ännu icke kommit i jämvikt efter de omläggningar, lagen örn

arbetstidens begränsning nödvändiggjort.

Vid sådant förhållande finner kollegium det lämpligast, att den ytterligare

utbildning av arbetarsemesteridén, som man redan nu torde kunna förutse,

fortfarande sker på avtalsvägen. Därigenom torde vinnas en smidigare an­

passning till förhållandena inom olika yrken och näringsgrenar och på

skilda platser inom riket samt övergången till den nya ordningen ske lättare’.

Landsorganisationen tillstyrkte förslaget men påyrkade tillika ett flertal

ändringar, som skulle göra den föreslagna lagstiftningen förmånligare för

arbetarna.

Socialstyrelsen, till vilken myndighet kommittéförslaget jämväl remitterats,

har hittills icke avgivit yttrande däröver, enär styrelsen ansett sig lämpligen

kunna fullgöra detta uppdrag i samband med arbetarskyddslagstiftningens

revision.

Enligt styrelsens mening saknade arbetstidskommittén icke skäl för sin

härovan omnämnda klagan över de svårigheter, som mött dess lagstiftnings­

arbete i förevarande fråga. Vid första påseende kan det nog förefalla, som

örn ett dylikt arbete skulle vara ganska enkelt och lätt utfört, men vid ett

Kungl. Majus proposition nr 40.

närmare inträngande i ämnet tinner man, att en någorlunda enhetlig och

ingående reglering av semesterrätten stöter på avsevärda hinder. De för­

hållanden, som äro av betydelse för semesterrättens tillgodonjutande, ställa

sig nämligen ganska olika inom skilda näringsgrenar, och äro dessutom till

en del av rätt ömtålig natur. Sålunda lia vissa verksamhetsgrenar sin hög­

säsong under sommaren under det andra då gå med betydligt reducerad

drift. För somliga företag lämpar det sig bäst att slå igen oell låta samtliga

arbetare få semester på en gång, under det för andra enda möjligheten kl­

ätt låta arbetarna komma i åtnjutande därav successivt. Även beträffande

förutsättningen av viss anställningstid ställa sig förhållandena olika. Ett

företag, som väsentligen nyanställer arbetare på hosten, har givetvis andra

intressen härvidlag än det, vars anställningstid huvudsakligen infaller på

våren. Den inverkan frånvaro från arbetet eller avbrott däri, exempelvis på

grund av strejk eller lockout, rätteligen bör lia på semesterrätten, måste

tydligtvis giva anledning till meningsskiljaktighet. Begränsas semesterrätten

att gälla allenast för vissa slag av sysselsättningar — såsom kommitténs

förslag på sätt och vis gjort — uppstår den besvärande frågan, hur man

skall förfara med sådana arbetare, som av sin arbetsgivare användas än till

arbete, varå ifrågavarande lagstiftning äger tillämpning, och än till annat

arbete. Även frågan örn semesteravlöning möter givetvis svårigheter att

reglera genom lag.

Framhållas må vidare i detta sammanhang, att det måste anses angeläget

att i fråga om semestern lämna möjlighet till beaktande av arbetarnas per­

sonliga önskningar — vilka givetvis kunna vara mycket växlande.

Till belysande av semesterinstitutionens fortsatta utveckling och nuva­

rande tillämpning har inom styrelsen verkställts en bearbetning av de vid

årsskiftet 1924—1925 gällande kollektivavtalen i vad angår semesterrätten.

Flärvid har bl. a. framgått följande.

Antalet arbetare, som vid nämnda tidpunkt enligt kollektivavtalen voro

semesterberättigade, utgjorde 317,617 eller cirka 77 % av hela det antal ar­

betare, som berördes av avtalen — motsvarande procenttal upiigick år 1908

till 5.7, år 1919 till 43.0 och vid årsskiftet 1920—1921 till 73.4. Bland de

verksamhetsgrenar, där avtalen icke grundade rätt till semester, märktes

byggnadsämnesindustrien (tegelbruk m. nr), stenhuggerier, glasbruk, skogs­

arbeten och flottning, byggnadsverksamhet samt stuverilianteringen. För

62.6 % av de enligt avtalen semesterberättigade arbetarna var semesterns

längd mindre än 6 arbetsdagar, för 14.9 % uppgick den till 6 sådana dagar

och för 22.5 % översteg den nämnda tidrymd. Inom storindustrien omfattar

semestern i regel fyra arbetsdagar men förlägges ofta till tiden för midsom­

mar, så att arbetarna erhålla en sammanhängande fritid av åtta dagar.1

I detta sammanhang bör måhända nämnas, att lagstadgad arbetarsemester,

ehuru en relativt ny anordning, är införd i vissa andra länder. Mer allmänt

är dylik semester påbjuden i Österrike och Polen genom särskilda lagar i

ämnet, i Finland genom en lag örn arbetsavtal, i Lettland genom en lag örn

arbetstiden och i Sovjet-Byssland genom lagen om arbete. Dessutom äro

arbetstagare inom speciella verksamhetsområden — t. ex. husliga tjänare

(Österrike, Danmark, kantonen Zurieli), sjömän (Spanien), handelsbiträde!!

1 Enligt en inom socialstyrelsen verkställd bearbetning av de vid årsskiftet 1928—1929

gällande kollektivavtalen voro 398,S66 arbetare eller 77.8 % av antalet arbetare, som be­

rördes av avtalen, semesterberättigade. Ar de något över 100,000 avtalsberörda arbetare,

som vid denna tidpunkt saknade avtalsfästad semester, återfinnas flertalet inom säsong­

industrier, såsom skogsavverkning oell flottning, delar av byggnadsverksamheten samt

stenhuggerier. Semesterledigheten utgjorde för 65 % av samtliga semesterberättigade ar­

betare kortare tid än en vecka, i allmänhet fyra arbetsdagar.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

65

(Finland, Island, Tjeckoslovakien), tjänstemän i åtskilliga slag av privat verk­

samhet (Österrike, Italien, Luxemburg) — i större eller mindre utsträckning

tillförsäkrade semester i ett avsevärt antal stater. Semesterrätten är i regel

förbunden med villkor örn viss tids anställning, oftast sex månader eller ett

år. Semesterns längd, som ofta är beroende av anställningstidens längd,

uppgår i allmänhet till minst en vecka men ej sällan mer. Semesterersätt­

ningen är föremål för en mångfald olika bestämmelser.

Enligt styrelsens förmenande torde vad ovan anförts rörande arbetstids-

kommitténs lagstiftningsförsök visa vanskligheterna av en lagstadgad reglering

av arbetarsemestern. Ä andra sidan måste de siffror, som, på olika sätt

erhållna, ovan angivits rörande densamma, anses giva vid handen, att arbetar­

semestern numera blivit en institution, som förtjänar att uppmärksammas

av statsmakterna. Rörande semesterns fysiska och psykiska värde för arbe­

tarna lära meningarna knappt vara delade, och torde dess allmänna och

någorlunda effektiva genomförande få anses som ett önskemål av stor social

betydelse. Arbetarnas krav på denna institutions lagfästande torde sålunda

ej sakna fog för sig. Då emellertid en lagstadgad verklig reglering av arbe­

tarsemestern åtminstone för närvarande skulle möta stora svårigheter, har

styrelsen trott det vara välbetänkt att gå en medelväg, som skulle stödja

kravet på semester utan att alltför hårt binda parterna i avseende å semester­

rätten. Förevarande paragraf är avfattad med hänsyn tagen till nu antydda

syfte.

De föreslagna förutsättningarna för rätten till semester avse förhållanden,

som allmänt erkännas som betingelser för sådan rätt, men dessa förutsätt­

ningar ha ej preciserats till vissa mått utan endast angivits i mer allmänt

hållna ordalag. På liknande sätt har flertalet av de i semesterrätten inbe­

gripna förmånerna kommit till uttryck. Endast i fråga örn semesterns

varaktighet har en avvikelse skett, i det densamma satts till minst en vecka.

En dylik varaktighet torde från hygieniska och allmänt sociala synpunkter

få anses motsvara en minimifordran, utan vars uppfyllande de med semestern

åsyftade resultaten icke lära kunna påräknas.

I överensstämmelse med vad som redan anförts beträffande lagens när­

mast föregående bestämmelser, hoppas styrelsen, att arbetarnas semesterrätt

i det alldeles övervägande antalet fall skall komma att regleras genom över­

enskommelser mellan parterna och att förevarande lagrums bestämmelser

väsentligen endast skola behöva tjäna såsom grund och stöd vid åvägabrin­

gandet av dessa överenskommelser.»

I fråga örn styrelseförslagets bestämning av semesterns längd har inom

socialstyrelsen byråchefen Bergsten varit av skiljaktig mening och yttrat:

»Härvid har, såsom socialstyrelsen själv medgiver, en avvikelse skett från

den riktiga grundsatsen, att dylika principiella bestämmelser böra vara av­

fattade i mera allmänt hållna ordalag, i det man fastslagit en minimi-

semester av en vecka. Att emellertid, utan hänsynstagande till arbetets eller

företagets natur oell beskaffenhet eller andra på saken möjligen inverkande

omständigheter, likformigt binda alla av lagstiftningen omfattade yrkes­

grenar vid en sådan bestämmelse, synes mig varken riktigt eller lämpligt.

Det må jämväl erinras, dels att nära två tredjedelar av de enligt kollektiv­

avtal för närvarande semesterberättigade arbetarna hava kortare semester än

en vecka (vanligen fyra dagar), dels att, vad utlandet beträffar, lagstadgad

arbetarsemester endast förekommer i Österrike, Polen, Finland, Lettland och

Sovjet-Byssland. Tyvärr föreligga inga siffror, varigenom man kan jämföra

Sverige med andra länder i fråga örn semesterrättens nuvarande faktiska

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.) zass so 5

Kungl. Majus proposition nr 40.

Byråchefen

Bergstens

reservation.

66

omfattning bland arbetarna, men säkerligen skulle Sverige vid en sådan jäm­

förelse stå sig synnerligen väl.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag mig böra föreslå, att be­

stämmelsen örn semestertidens längd formuleras i samma tänjbara ordalag

som villkoren för åtnjutande av semester oell att semesterparagrafen alltså

erhåller följande ändrade lydelse: ’At arbetare, som utan avsevärt uppehåll

användes till arbete året runt och varit anställd hos samme arbetsgivare

någon längre tid, bör, såvitt möjligt under den varmare årstiden, beredas

skälig sammanhängande ledighet (semester) med i skälig mån bibehållen av­

löning.’ Med en sådan bestämmelse skulle det vara större möjlighet att så

att säga laga efter lägenheten’ och att något så när kunna avpassa semestern

efter såväl verksamhetens som arbetarnas krav samt med hänsyn tagen jäm­

väl till utvecklingen av semesterförmånen i utlandet.»

Sociala rådet.

Vid sammanträde med sociala rådet har en arbetsgivarrepresentant ifråga­

satt, huruvida stadgande örn semester över huvud vore behövligt, enär frågan

örn semesterrätten plägade regleras genom kollektivavtal. Från arbetarhåll

har, med tillstyrkande av ett stadgande, framhållits, att stadgandet toge

sikte även å andra arbetare än de organiserade.

Remiss-

Från ett stort antal såväl myndigheter som enskilda sammanslutningar

yttranden.

]iava j remissyttranden invändningar framställts mot stadgandet i 18 §

av styrelseförslaget. Den oftast förekommande invändningen mot stadgan­

det har varit, att frågan örn semester för arbetarna icke lämpade sig för

en reglering i lagstiftningsväg utan borde lösas genom avtal mellan arbets­

givare och .arbetare; en lösning i sådan ordning hade ock i stor utsträck­

ning förekommit. Dylika synpunkter hava framförts bl. a. av järnkontoret,

svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund och svenska arbets­

givareföreningen. Kommerskollegium har, med vidhållande av sitt i social­

styrelsens motivering återgivna yttrande rörande arbetarsemester, ansett,

att stadgandet borde helt utgå. Järnkontoret har även framhållit, att den

föreslagna semestertidens längd kunde tagas till förevändning för utök­

ning av semestern utöver vad som för närvarande praktiserades inom den

övervägande delen av landets industri. Teknologföreningen har funnit en

så lång semester som en vecka, med bibehållen avlöning, utgöra en för

arbetsgivarna alltför betungande börda. Föreningen har instämt i byråchefen

Bergstens omförmälda reservation. Sveriges verkstadsförening har, med ut­

gående närmast från den mekaniska verkstadsindustriens förhållanden och

under uppgift att avtalsfäst semester redan lämnades under fyra dagar, ut­

talat, att nämnda industri icke kunde bära ytterligare belastning i detta av­

seende. Arbetsdagarnas antal vore redan nu till följd av mängden helgdagar

och »helgdagsaftnar» mindre än i de med vårt land konkurrerande stora

industriländerna. Sveriges textilindustriförbund, som ifrågasatt, huruvida

bestämmelser av ifrågavarande art hörde hemma i arbetarskyddslagen, lik­

som ämnet över huvud icke syntes lämpa sig för lagstiftning, har ansett att,

för den händelse det föreslagna stadgandet dock befunnes böra bliva lag,

detsamma på grund av sin obestämda formulering bomme att medföra en

mängd konflikter rörande semesters införande å nya områden samt örn dess

längd och villkoren i övrigt för densamma. Förbundet ansåge ofrånkomligt

Kungl. Majus proposition nr 40.

67

att vid ett ordnande av semesterfrågan i lag samtidigt taga onder övervägande

möjligheten av en begränsning av antalet helgdagar och arbetstidens ord­

nande på lielgdagsaftarna. Svenska arbetsgivareföreningen har bl. a. bekräf­

tat, att semesterledigheten inom fabriksindustrien vanligen uppginge till fyra

dagar- men genom dess förläggande i allmänhet till midsommarveckan med­

förde åtta dagars sammanhängande vila, ävensom meddelat, att av de hos

föreningens medlemmar anställda arbetarna 222,676 eller nära 90 % vore be­

rättigade till semester, såvida de i övrigt uppfyllde stadgade villkor med

avseende å levnadsålder och anställningstid hos företaget, samt att de enda

arbetargrupper, vilka ej ägde rätt till semester, tillhörde företag av säsong­

industris karaktär. Ett lagstadgande i ämnet ansåges skola medföra ett

irritationsmoment mellan arbetsgivare och arbetare, ledande till tvister, däri

enligt 55 § i förslaget socialstyrelsen hade att träffa avgörandet, ett förhål­

lande, som med hänsyn till styrelsens uppgifter och verksamhet i övrigt

vore olämpligt.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har i sin i början av mitt

anförande omförmälda skrivelse den 8 april 1930 hemställt, att den före­

slagna semestertiden måtte, vad de yngre minderåriga arbetarna anginge,

utsträckas till 14 dagar.

I anslutning till socialstyrelsens motivering är beträffande ett semester­

frågan närliggande spörsmål följande att nämna.

Med anledning av en inom riksdagens andra kammare av herr Pettersson

i Södertälje väckt motion anhöll riksdagen i skrivelse den 19 maj 1915 (nr

125), att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida lagstiftnings­

åtgärder kunde vidtagas för införande av helgdagar utan kyrklig karaktär,

i syfte att bereda särskilt den i handel, industri och angränsande arbets­

områden sysselsatta delen av befolkningen tillfälle till vila och rekreation

under den ljusa och varma årstiden, samt för riksdagen framlägga det lag­

förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Över riksdagsskrivelsen hördes Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

samtliga län, domkapitlen samt Stockholms stads konsistorium. I all­

mänhet uttalades av dessa myndigheter, att syftet med skrivelsen vore

belijärtansvärt, men yttrades betänkligheter mot en lagstiftning i ämnet, helst

den avsedda ledigheten syntes kunna beredas pa annat sätt. Fran kyrkligt

Imil framhöllos ock betänkligheter mot ett i samband med förslaget ifråga­

satt borttagande av vissa kyrkliga helgdagar.

Den begärda utredningen verkställdes sedermera av arbetstidskommittén,

sorn i utlåtande den 13 mars 1920 förordade, att för det dåvarande ej vid-

toges några lagstiftningsåtgärder till införande av helgdagar utan kyrklig

karaktär. Såsom skäl härför anfördes huvudsakligen, att kommittén samtidigt

framlagt det förut omförmälda förslaget till lag örn arbetar semester vari­

genom det krav på ökad ledighet, sorn torde hava föranlett förslaget örn

helgdagar utan kyrklig karaktär, komme att tillgodoses pa ett bättre och

fullständigare sätt.

Kungl. Majus proposition nr 40.

Svenska

fattigv år ds-

och barna-

vårds-

förbundet.

Riksdagens

skrivelse

den 19 maj

1915.

68

Departements

chefen.

Ålit en årligen återkommande semesterledighet är av synnerligen stor be­

tydelse för bevarande av hälsa och arbetskraft, samt att detta gäller snart

sagt alla dem, som året runt äro träget sysselsatta i arbete, torde vara för­

hållanden, som numera knappast behöva bliva föremål för diskussion. För

arbetarnas del är ett vägande vittnesbörd för riktigheten härav att hämta

från den utveckling semesteridén redan vunnit i avtalen. Yad de organiserade

arbetarna angår, har nämligen en betydande del av de arbetare, som till­

höra annan industri än säsongindustri, för närvarande semester sig tillför­

säkrad genom avtal. Det kan då synas som skulle här, liksom i fråga örn

natt- och söndagsvilan, vara föga plats för samhällets inskridande med lag­

bestämmelser. För min del anser jag det emellertid så betydelsefullt, att

principen örn arbetarnas lätt till semester inskrives i lagstiftningen, att redan

på grund därav bestämmelser i ämnet böra komma till stånd. Men även av

praktiska skäl äro sådana lagbestämmelser önskvärda. Liksom i fråga örn

föreskrifterna beträffande natt- och söndagsvila äro de nämligen särskilt på­

kallade beträffande arbetsavtal, som kunna sägas ligga mera i periferien av

det stora arbetsområdet och som därtill stundom ingås under sådana om­

ständigheter, att arbetarna svårligen kunna fullt göra sina berättigade in­

tressen gällande. I flertalet fall torde det vara fråga örn oorganiserade ar­

betare. I det förhållandet, att för det stora antalet fall avtalsfäst*rätt till

semester för arbetare är för handen, finner jag snarare ett särskilt stöd för

en önskan att medelst lagbestämmelse låta samma rätt komma även övriga

arbetare till del än ett hinder mot ett dylikt förfarande.

De svårigheter, som möta för en fullständig reglering i lag av semester­

frågan för arbetare, torde framgå av arbetstidskommitténs arbete, varom

socialstyrelsen i sin motivering lämnat uppgifter. En lyckligare och lättare

framkomlig väg till frågans lösning synes socialstyrelsen hava valt genom

uppställande av stadgandet i 18 § av sitt förslag. Här liksom vid de förut

diskuterade närliggande frågorna har man givit en allmänt hållen regel, som

torde möjliggöra en anpassning efter de särskilda fallen. Det lärer beträf­

fande semesterfrågan kanske ännu mer än beträffande dessa andra frågor ligga

i sakens natur, att den uppställda bestämmelsen måste bliva synnerligen all­

mänt hållen, detta enär de grundläggande faktorerna —- behovet av semester

å ena sidan och förmågan att ekonomiskt uppbära denna tunga för arbets­

givaren å andra sidan — äro mer än i de andra fallen växlande. Så kom­

plicerade som de till grund för frågans lösning liggande förhållandena äro

i de särskilda fallen, torde det vara av största vikt att icke genom rigorösa

föreskrifter forcera den utveckling av semesteridén, som sedan länge kunnat

skönjas vara för handen. Det synes därför, som örn lagstiftaren på detta

område borde för närvarande begränsa sig till att söka bringa de förmåner,

varom den stora mängden arbetsgivare och arbetare redan enat sig, jämväl

övriga arbetare till del.

Med denna utgångspunkt lärer icke böra stadgas semester av längre var­

aktighet än den som nu gäller för flertalet arbetare. För närvarande torde

av de arbetare, som enligt kollektivavtal äga rätt till semester — utgörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

69

sannolikt omkring 3 4 av de arbetare, som beröras av avtalen ungefär i/3

hava en semester understigande en vecka. Den vanligaste tidslängden synes

vara fyra dagar, låt vara att den faktiska ledigheten ofta blir längre genom

att driften inställes på en helgdagsafton mellan två helgdagar. Det kunde

ifrågasättas att, såsom en reservant inom socialstyrelsen föreslagit, i lagen

alls icke fixera någon minimitid utan allenast stadga rätt till semester under

skälig tid. Att märka är emellertid, att ett stadgande örn rätt till semester

lärer böra åtföljas av föreskrifter, som möjliggöra dess upprätthållande, och

att härför erfordras, att stadgandet icke blir sa obestämt som det i reserva­

tionen föreslagna. Mot ett dylikt stadgande synes mig ock kunna invändas,

att detsamma inbjuder till meningsutbyten. Det lämpligaste torde vara att

i lagen fixera semestertidens minimum, dock till allenast fyra dagar. Att där­

vid, såsom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet påyrkat, föreskriva

särskild längre gående semestertid för yngre minderåriga arbetare har jag i

frågans nuvarande läge ej funnit mig kunna förorda. Bestämmes viss mini­

mitid för semestern, synes det emellertid också angeläget föreskriva en sådan

förläggning av densamma, att största möjliga utbyte därav erhålles. I sadant

syfte har i departementsförslaget — 5 § punkt m) — stadgats, att semester­

ledigheten skall utgöra minst fyra söc&ew-dagar samt att ledigheten bör vara

sammanhängande och »förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag».

Det har dock medelst insättande i detta sammanhang av orden »i regel»

antytts, att från reglerna örn sammanhängande semesterdagar och örn dessas

förläggande avvikelse kan ske, när omständigheterna undantagsvis därtill

föranleda. Genom att en arbetsfri sön- eller helgdag inträffar efter exempel­

vis två semesterdagar, kan, örn därefter omedelbart följa de återstående två

semesterdagarna, rimligen icke något avbrott sägas hava skett i semester­

ledigheten. Vidare har i departementsförslaget utsatts, att semestern »i all­

mänhet» bör förläggas till den varmare årstiden, medan styrelseförslaget i

stället för de citerade orden har uttrycket »såvitt möjligt». Med jämkningen

har avsetts att bereda något större frihet i fråga örn tidpunkten för se­

mesters förläggande.

Beträffande villkoren för semesters åtnjutande har jag kunnat väsentligen

ansluta mig till styrelseförslaget. Dock har jag utbytt villkoret att hava

varit »anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid» mot att hava varit

»anställd hos arbetsgivaren eller företaget1 någon längre tid». Detta har

skett dels för att förekomma den tolkningen, att den senaste arbetsgivaren

skulle kunna betungas med semestern även i fall, där arbetaren varit anställd

hos honom blott en kortare tid, dels för att förhindra, att företagets över­

låtande å annan arbetsgivare skulle befria från eljest föreliggande skyldighet

att bereda semester. Motsvarighet till orden »eller företaget» fanns i 1920

års förslag till lag om arbetarsemester. Vidare bör i fråga örn uttrycket

»arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt» an­

märkas, att härmed avses att beteckna arbetare, vilkens sysselsättande, i olik­

het mot vad fallet är särskilt med säsongarbetare, är av mera stadigvarande

natur, lim arbetare, som under någon längre tid innehaft anställning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

70

19 § 1 mom.

i styrelse-

förslaget.

Sociala rådet.

Kommers­

kollegium.

Departements­

chefen.

6

§

i styrelse­

förslaget.

mera stadigvarande natur, lärer i regel inbegripas under det nämnda ut­

trycket, även örn lian före anställningen under någon tid varit arbetslös.

Yad slutligen angår frågan örn avlöning under semester torde det böra

undvikas att i lagstadgandet beröra denna fråga. Benämnes den åsyftade

ledigheten »semesterledighet», lärer i allt fall härav enligt allmän åskådning

framgå, att arbetaren under vanliga förhållanden bör under ledigheten åt­

minstone till huvudsaklig del åtnjuta avlöning.

Genom den föreslagna bestämmelsen örn arbetarsemester synes det syfte­

mål, som legat till grund för riksdagens förut omförmälda skrivelse rörande

inrättande av helgdagar utan kyrklig karaktär, vara i väsentlig mån tillgodo­

sett, och har jag därför ej ansett vidare åtgärd böra i anledning av skrivel­

sen vidtagas.

I fråga örn socialstyrelsens lämplighet att handhava ärenden rörande

arbetarsemester hänvisas till vad därom i det följande vid departements-

förslagets 38 § skall yttras.

I 19 § 1 mom. av styrelseförslaget har intagits en bestämmelse, enligt

vilken, där sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som

kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksam­

hetsområde, äro ense örn viss anordning i fråga örn särskilda angivna arbets-

tidsförhållanden eller ock i något avseende, .varom stadgas i 16, 17 eller

18 § i samma förslag, Konungen må förordna, att vad sålunda överens-

kommits allmänt skall gälla inom verksamhetsområdet i fråga. Till stöd

för bestämmelsen har socialstyrelsen anfört, att motsvarande lagrum i den

dåvarande arbetstidslagen — 10 § 2 mom. i numera gällande lag liksom i

den lag, som träder i kraft den 1 januari 1931 — visserligen, såvitt bekant,

dittills ej kommit i tillämpning men att möjligt vore, att det ifrågavarande

bemyndigandet kunde befinnas mer påkallat i fråga örn de i 16—18 §§ åsyf­

tade anordningarna.

Inom sociala rådet har en ledamot ansett förevarande bestämmelse kunna

utgå: den hade aldrig tillämpats och komme säkerligen aldrig att tillämpas.

Kommerskollegium har vid denna bestämmelse anmärkt, att, då överens­

kommelserna i fråga huvudsakligen skulle avse arbetstidslagens bestämmelser,

paragrafen för närvarande syntes sakna aktualitet och alltså kunna utgå.

Den ifrågavarande bestämm.elsen i 19 § lärer i vad den hänvisar till

16—18 §§ närmast hava tillkommit med hänsyn till det sammanhang, vari

sistnämnda paragrafer i styrelseförslaget stodo till de egentliga arbetstids-

bestämmelserna i samma avdelning av förslaget. Detta sammanhang är nu

borta. På grund härav och då stadgandet i 7 § 1 mom. av departements-

förslaget i viss mån torde bliva användbart till fyllande av det behov, som

möjligen skulle kunna åberopas till förmån för bestämmelsen i styrelseför­

slagets 19 § 1 morn., jämförd med 16—18 §§, har någon motsvarighet till

nyssnämnda bestämmelse icke i departementsförslaget upptagits. I

I 6 § första stycket arbetarskyddslagen nämnes »bergmästare» vid sidan

av yrkesinspektör. I motsvarande bestämmelse av styrelseförslaget är där-

Kungl. Majus proposition nr 40.

71

emot »bergmästare», i överensstämmelse med vissa ändringar i bestäm­

melserna rörande tillsynsorganen, ej nämnd. På sätt vid 23 § departements-

förslaget närmare skall utvecklas, kvarstår departementsförslaget i denna

punkt på den gällande lagens ståndpunkt. I enlighet härmed har 6 § i

gällande lag kunnat bibehållas oförändrad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

7 § 1 mom.

I arbetarskyddslagens 7 § stadgas att, där för tillämpning av 3 § i avse­

ende å visst slag av sysselsättning eller användande av visst slag av maskin,

redskap eller arbetslokal behov finnes av närmare föreskrifter, på Konungen

ankommer att utfärda sådana föreskrifter. Härutinnan utvisar styrelseför­

slagets 7 § 1 mom. den ändrade lydelse, att å platsen för orden »närmare

föreskrifter» står »närmare bestämmelser, utöver vad i 4—6 §§ stadgas».

Med avseende å denna ändring har socialstyrelsen jttrat.

»Enligt yrkesfarekommitténs mening skulle lagen örn arbetarskydd utgöra

den grundläggande författningen på arbetarskyddets område, vilken författ­

nings innehåll väsentligen borde vara begränsat till de mer allmänna, be­

stående rättsreglerna på nämnda område, under det de erforderliga, komplette­

rande, mer speciella eller tillfälliga skyddsföreskrifterna skulle meddelas i

administrativ väg. I överensstämmelse härmed föreslog kommittén aven

befogenhet för Kungl. Majit att, i fall det för viss sysselsättning eller an­

vändning av visst redskap erfordrades ytterligare föreskrifter till förekom­

mande av olycksfall eller ohälsa i arbetet, förordna därom. Detta bemyn­

digande som i något omredigerad form bibehölls i det till lagrådet remitterade

lagförslaget, framkallade från lagrådets sida erinringar av såväl formell som

reell innebörd. Dessa erinringar föranledde Kungl. Majit att. i det tor riks­

dagen framlagda lagförslaget utbyta orden 'ytterligare föreskrifter’ mot när­

mare föreskrifter’, vilket utbyte förklarades företaget i ändamål att tydliggöra,

att det här endast vore fråga örn preciserade detaljföreskrifter. Därjämte

uteslöts den närmast efter 'ytterligare föreskrifter infogade bestämningen

utöver vad i 4—6 §§ stadgas’.

Sannolikt väsentligen till följd av nu berörda ändring med dess motivering

och den kritik, som låg till grund för ändringen, Ilar förevarande stadgande

hittills endast kommit till tillämpning i ett enda fall, nämligen vid utfär­

dandet den 23 maj 1919 av nådiga kungörelsen angående registrering och

besiktning av vissa ångpannor — och jämväl i detta fall icke utan en liss

tV6Såvitt socialstyrelsen kan döma, torde här omförmälda förhållande, som

givetvis rubbat det av yrkesfarekommittén förordade systemet för skydds­

lagstiftningens utbyggande, få anses som ett avsevärt, hinder för nämnda

lagstiftnings rationella utveckling. Enligt styrelsens mening vöre det salunda

önskvärt, att ifrågavarande bemyndigande för Kungl. Majit återfinge den

innebörd, som yrkesfarekommittén skäligen kan anses ha velat inlägga dan.

Eör ernående av nämnda syfte synes det måhända icke vara nödvändigt af t

från närmare föreskrifter’ återgå till ytterligare föreskrifter , då Ilar åsyftade

skyddsbestämmelser, liksom för övrigt även bestämmelserna i 4 oell b gg,

alltid måste anses som tillämpningsbestämmelser i förhållande tili de grund­

läggande stadgandena i 3 §. Däremot kunde det möjligen vara lämpligt

att till framhävande av den förändrade innebörden av bemyndigandet ater

upptaga bestämningen 'utöver vad i 4—6 §§ stadgas .

Social­

styrelsen•

72

Remiss­

yttranden.

Departements­

chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 40.

. ®nliSt styrelsen8 mening skulle Kungl. Majit alltså äga att i de fall, där

sa finnes påkalla! med hänsyn till 3 §, utfärda mer preciserade skyddsföre­

skrifter dels i sada.ua avseenden, som behandlas i de olika momenten under

o cf,cy .., 9 ,elle.r 1 6 §>, 0<;fi dels i sådana avseenden, som, ingående under

hkvai 6J ?JO£ts tdl föremål tor någon särskild bestämmelse i lagen.

Med andra ord: Kungl. Majit skulle, givetvis under villkor av förekomsten

av ett mer allmänt behov, äga att meddela allmängiltiga skyddsföreskrifter

under enahanda förutsättningar, som hittills berättigat länsstyrelserna att i

^särskilda fallen förbjuda arbetets fortsättande utan vidtagande av viss

åtgärd. Det eventuella straffansvaret skulle för övrigt i båda fallen hållas

inom samma ram.

Anmarkas ma också slutligen, att yrkesinspektionens chefsmyndighet enligt

ö 8 vid behandling av bland annat här ifrågavarande ärenden skall vara

utrustad med pa visst sätt ordnad representation för arbetsgivarnas och

arbetarnas organisationer.»

Vid det ifrågavarande stadgandet har länsstyrelsen i Jämtlands län an­

märkt, att enligt detsamma skulle, i administrativ ordning kunna givas en

utsträckning av specialföreskrifterna, vars gränser med hänsyn till den all­

männa formuleringen av 3 § icke kunde med säkerhet bedömas. De mot ena­

handa stadgande i det äldre lagförslaget på sin tid framställda erinringarna

syntes darfor aga full giltighet även beträffande det ifrågavarande förslaget till

stadgande. Aven länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett något

skäl till ändring i nuvarande stadgande icke vara förebragt. Järnkontoret

har funnit den föreslagna utsträckningen av Kungl. Majits rätt att utfärda

föreskrifter utöver de i lagen lämnade vara ägnad att medföra betänkligheter,

i det att därigenom näringslivet kunde på detta område utan riksdagens

medverkan iklädas förpliktelser, vilkas ekonomiska verkningar vore av den

allra största betydelse. Enahanda synpunkter hava framförts av svenska

arbetsgivareföreningen, som dock icke velat motsätta sig en ändring, detta

med hänsyn till den användning av stadgandet i fråga, som sammanhängde

med bestämmelsen i paragrafens 2 mom. örn förbud mot försäljning av viss

maskin m. m. Föreningen har emellertid uttalat en förhoppning örn varsam

användning av dessa bestämmelser. — Invändningar mot stadgandet i 7 §

1 morn. hava slutligen framställts av åtskilliga handelskam rar i riket.

A andra sidan har kommerskollegium funnit att, med hänsyn till social­

styrelsens motivering, man torde kunna utgå från att de ifrågasatta före­

skrifterna rörande tillämpningen av 3—6 §§ icke komme att gå utom ramen

för de generella bestämmelserna i lagen och därför komme att utfärdas

endast i fall, där erfarenheten visat behov av mera detaljerade stadganden.

Kollegium funne därför icke anledning motsätta sig den föreslagna avfatt­

ningen.

Av socialstyrelsens förevarande ändringsförslag och vad i samband därmed

förekommit föranledes jag att något närmare ingå på den viktiga frågan örn

lagens struktur med avseende a skyddsföreskrifter och deras sanktionerande

medelst tvångsförfarande och straffbestämmelser. Den i skyddsavseende

grundläggande bestämmelsen innefattas som känt i lagens 3 §; de i 4—6 §§

givna föreskrifterna avse allenast att vara mer eller mindre vidsträckt av-

73

fattade tillämpningsbestämmelser. Åsidosättande av föreskrift i 3—6 §§ är

ej direkt belagt med straffansvar, men därest någon ej ställer sig till efter­

rättelse vederbörande tillsynsorgans råd eller anvisningar för tillämpning

av en dylik föreskrift, äger enligt 38 § länsstyrelse att på framställning

meddela förbud av visst innehåll med avseende å arbetets bedrivande, vilket

förbud blir gällande, intill dess vissa anvisade åtgärder vidtagas. I 45 §

meddelas sedermera straffbestämmelse för underlåtenhet att ställa sig dylikt

förbud till efterrättelse. Huvudstadgandet i 3 § erhåller således sitt prak­

tiska innehåll, i den mån detta ej angives i 4—6 §§, genom de av yrkesin­

spektionens befattningshavare eller länsstyrelserna meddelade anvisningarna

örn åtgärder. Vidare kan emellertid Kungl. Hajd enligt 7 § meddela när­

mare föreskrifter för tillämpning av 3 §, ehuru, på grund av vad under för­

arbetena till stadgandet i 7 § förekom, detta fått en ytterst begränsad an­

vändning, och en viss oklarhet kan sägas ännu vidlåda paragrafen. I prak­

tiken är för närvarande bestämmelsen i 7 § av ytterst ringa nytta, och de

erforderliga närmare skyddsföreskrifterna meddelas i själva verket av yrkes­

inspektionens chefsmyndighet i »anvisningar», riktade närmast till inspek­

törerna men i andra hand, må man nog säga, till arbetsgivarna. Dessa »an­

visningar» torde på detta sätt även hava stor betydelse för länsstyrelserna

vid utövandet av deras i 38 § reglerade verksamhet.

Huruvida den utveckling, som sålunda ägt rum, i allo är lämplig, torde

kunna ifrågasättas. Genom sina anvisningar utövar chefsmyndigheten själv­

ständigt ett i väsentlig mån bestämmande inflytande på skyddsföreskrif­

ternas utvecklande. Häremot lärer väl i och för sig intet vara att erinra.

Tvärtom utövar chefsmyndigheten säkerligen medelst sina anvisningar en

nyttig och betydelsefull verksamhet. Det synes emellertid vara olämpligt,

att Kungl. Majit, såsom nu för de flesta fall är händelsen, är praktiskt taget

utesluten från möjligheten att utfärda bestämmelser för närmare tillämp­

ning av stadgandet i 3 §. Särskilt gäller detta, när fråga är örn bestäm­

melser, som i betydelse närma sig föreskrifterna i 4—6 §§. Skyddsbestäm­

melser av mera generell natur böra tydligen av principiella och praktiska

skäl kunna meddelas även av Kungl. Majit. Att sådana bestämmelser icke

lämpligen böra helt förbehållas åt lag, stiftad av Kungl. Majit och riksdag

gemensamt, torde å andra sidan med hänsyn till den alltjämt fortskridande

utvecklingen jämväl vara obestridligt. Detta lärer ock vara i viss mån fast­

slaget genom nu gällande arbetarskyddslags karaktär, och utvecklingen synes

hava bekräftat riktigheten av denna uppfattning. Sålunda torde en lag av

så speciell beskaffenhet som lagen den 19 februari 1926 (nr 21) angående

förbud i vissa fall mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket

nyttjas blyfärg, lämpligen hava bort utfärdas i administrativ ordning, såframt

möjlighet därtill förelegat. Och de föreskrifter, som en ratificering av den

år 1929 beslutade konventionen angående skydd mot olycksfall för arbetare,

sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg, kommer att medföra

rörande arbete i land, böra naturligen helst meddelas i form av en admini­

strativ författning, vilket också förutsattes vid framläggande av propositionen

Kungl. Majus proposition nr 40.

74

i ämnei för 1930 års riksdag (nr 71 s. 18), ehuru en viss tvekan gjorde sig

gällande om möjligheten härtill i alla avseenden, en tvekan, som med den

ifrågasatta lydelsen icke skulle hava förelegat. En utveckling i den riktning,

som enligt det sagda ansetts vara den rätta, synes kunna åstadkommas genom

anslutning till socialstyrelsens förut nämnda förslag i fråga örn 7 § 1 mom.

Av den föreslagna lydelsen bör framgå, att Konungens rätt att utfärda närmare

föreskrifter icke är begränsad att avse blott rena detaljföreskrifter i anslutning

till de allmänt hållna föreskrifterna i 4—6 §§ utan avser tillämpningen över­

huvud av 3 §. Det torde emellertid såsom i viss mån liggande i sakens

natur kunna förutsättas, att den befogenhet, som med ett stadgande sådant

som det i 7 § 1 mom. lägges i Konungens hand, icke kommer att tagas

i anspråk för en administrativ lagstiftning av mera vittgående syftning. Vid

bedömande av denna lagstiftnings tillbörliga gränser synes en viss vägle­

dande betydelse böra tillmätas omförmälda föreskrifter i 4—6 §§. Klart är

också, att allenast då ett verkligt behov av sådana föreskrifter kan påvisas

vara för handen och meddelandet därav finnes lämpligen böra äga rum,

Kungl. Majit skall begagna sig av denna befogenhet.

Mot ett sådant system av föreskrifter, som 3—7 §§ vid bifall till vad nu

föreslagits skulle förete, kunde måhända invändas, att därmed uppräkningarna

i 4 och 5 §§ icke vore till någon egentlig nytta och att man hellre borde

taga steget fullt ut och endast hava kvar 3 §, kompletterad i administrativ

ordning. Med den synnerligen allmänt hållna avfattningen av 3 § är det

emellertid av praktisk betydelse och för arbetsgivarna av stor ekonomisk

vikt, att dess innehåll blir i lagen i huvudsak någorlunda fixerat. Tillvaron

av bestämmelserna i 4—6 §§ bör ock, som nämnt, få en gynnsam återverkan

vid tillämpningen av 7 § 1 mom.

Yad angår straffpåföljd vid överträdelse av föreskrift, meddelad med stöd

av 7 § 1 morn., gäller enligt stadgandet i 52 § arbetarskyddslagen, att

Konungen må vid meddelande av föreskrift med stöd av 7 § tillika utsätta

straff för förseelse mot föreskriften. Ett dylikt stadgande är ock naturligt,

så länge fråga är örn fullt preciserade föreskrifter. Med en utvidgning av 7 §

till att möjliggöra även mera allmänt hållna föreskrifter torde en sanktion,

sådan som den i nuvarande 52 § givna, icke för samtliga fall vara lämplig.

Det synes vara riktigast att jämställa dylik allmänt hållen föreskrift med

skyddsföreskrifterna i 4—6 §§ och således låta bestämmelserna i 38 och

45 §§ sanktionera även de allmänt hållna föreskrifterna jämlikt 7 § 1 mom.

Åt Konungen lärer böra överlämnas att, genom meddelande jämlikt 52 § av

straffbestämmelse i samband med föreskrift enligt 7 § 1 mom. eller under­

låtenhet att lämna dylikt meddelande, avgöra, huruvida föreskriftens sank­

tionerande skall ske medelst 52 § eller genom 38 och 45 §§.

7 § 2 mom.

I 7 § 2 mom. av sitt förslag har socialstyrelsen intagit ett stadgande av

innehåll att, därest bestämmelse, som utfärdats med stöd av nästföregående

moment, innefattar förbud mot användande av visst slag av maskin eller

Kungl. Majus proposition nr 40.

v

75

redskap eller del därav eller mot dess användande med eller utan viss an­

ordning, må ej någon till annan försälja eller till begagnande upplåta före­

mål, vars användande är sålunda förbjudet. I 64 § har föreslagits straff­

bestämmelse för den, som försäljer eller till begagnande upplåter något i

strid mot förstnämnda stadgande.

Som motivering till nämnda stadgande har socialstyrelsen bl. a. yttrat:

»Redan tidigt framkommo från yrkesinspektionens sida klagomål över

maskintillverkarnas underlåtenhet att förse sina fabrikat med nödiga skydds­

anordningar, och ifrågasattes lagstiftningsåtgärder mot detta missförhållande.

Uti 1903 års riksdagsskrivelse rörande revision av skyddslagstiftningen var

även denna fråga beaktad.

Yrkesfarekommittén, som fann åtskilliga vägande skäl tala för ett stats­

ingripande i frågan, intog i sitt förslag till lag örn arbetarskydd följande

bestämmelse:

'Tillverkare och försäljare av maskiner, ångpannor eller andra redskap

böra tillse, att dessa vid leverans äro försedda med nödiga skyddsanord­

ningar och även i övrigt erbjuda nöjaktig säkerhet mot olycksfall.’

Därjämte föreslog kommittén en bestämmelse, sorn' bemyndigade Kungl.

Maj:t att meddela särskilda föreskrifter i det syfte, som den anförda be­

stämmelsen avsåg.

Kommitténs nu angivna förslag gjordes emellertid till föremål för åtskillig

kritik, som föranledde regeringen att ur lagförslaget utesluta omförmälda

bestämmelse. Som främsta skäl härför anfördes, att bestämmelsen, då den

ej kunde göras gällande mot utländska maskinleverantörer, innebure en

orättvisa mot de svenska maskintillverkarna och -försäljarna.

I Danmark infördes redan genom lagen den 12 april 1889 örn åtgärder

till förebyggande av olycksfall vid bruk av maskiner m. m. en viss skyldighet

för maskintillverkare och -försäljare att beakta skyddskraven. I § 8 av

nämnda lag föreskrevs nämligen, att ingen leverantör får utlämna någon av

de i lagen avsedda maskiner, utan att de till täckande av maskinens kugg­

hjul. drev o. d. påbjudna skyddsdelar medfölja. Fabrikslagen av den 29

april 1913 har i § 18 upptagit och vidare utvecklat tanken på nu berörda

medverkan av personer, stående utom arbetsförhållandet. Utom nyss an­

förda förbud, som i viss mån fullständigats, förbjudes sålunda leverans av

maskiner eller maskindelar, vilkas användande på grund av särskild farlighet

förbjudits av vederbörande minister. Därjämte stadgas, att den, som själv­

ständigt förestår monteringen av maskineri, är ansvarig för iakttagandet av

givna föreskrifter angående maskineriets inrättande och uppställning samt

att ägare av kraftanläggning med direkt kraftuthyrning ansvarar för att

kraftöverföringen sker på försvarligt satt.

I det norska, den 11 februari 1922 avgivna (majoritets)förslaget till lag örn

arbetarskydd har man ävenledes i viss mån gått in för ovan berörda idéer.

Sålunda upptager förslagets § 10 följande bestämmelse:

'På framställning av arbetsrådet kail Konungen bestämma, att maskiner,

maskindelar och apparater icke må säljas utan att hava nödvändiga skydds­

delar. Likaså kan Konungen på framställning av arbetsrådet helt förbjuda

försäljning och användande av vissa slag av maskiner, maskindelar och appa­

rater, som äro särskilt farliga.’

Enligt socialstyrelsens mening lär det ej kunna bestridas, att det för

skyddsteknikens utveckling och skyddsföreskrifternas genomförande skulle

vara synnerligen önskvärt att få maskintillverkare och -försäljare på något

sätt förpliktade att, i vad på dem skäligen kail ankomma, medverka till

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Social­

styrelsen.

76

skyddslagstiftningens förverkligande. Emellertid torde det vara uppenbart,

att allmänt hållna stadganden i ämnet, såsom yrkesfarekommitténs ovan

citerade bestämmelse, ej torde ha utsikt att medföra några avsevärda verk­

ningar. Rörande behovet av skyddsanordningar och sättet för deras vid­

tagande lära nämligen vanligen meningarna gå i sär. Endast i det fall att

skyddsutrustningen är i detalj reglerad, kan man förvänta tillfredsställande

resultat av ifrågavarande medverkan, och då avsättningen av maskiner i

regel ej är på något sätt geografiskt begränsad, måste nämnda reglering ske

centrali.

•Med hänsyn till vad sålunda anförts har styrelsen, som för övrigt anser

masidntillverharnas intresse för skyddsteknikens utveckling och tillämpning

lia gått avsevärt framåt sedan tiden för avgivandet av yrkesfarekommitténs

betänkande, trott sig lämpligen kunna begränsa sig till att såsom ett senare

moment under 7 § upptaga ett förbud mot försäljning eller upplåtande av

maskin eller redskap eller del därav, vars användande blivit förbjudet med

tillämpning av paragrafens förra moment. En utvidgning på nu angivna

sätt av lagens tillämpning utöver arbetsförhållandet synes ej kunna giva

anledning till några avsevärda betänkligheter men skulle bereda möjlighet

att i mer trängande .fall åvägabringa nyttig medverkan från maskintillver­

karnas och försäljarnas sida.

Sociala rådet.

En ledamot av sociala rådet har ansett erforderligt att i förevarande

stadgande utsädes, att detsamma vore tillämpligt endast vid försäljning till

begagnande men ej å försäljning till nedskrotning.

Remiss-

Bland myndigheter och sammanslutningar, som i anledning av remiss

yttranden,

yttrat sig örn styrelseförslaget, har förevarande stadgande framkallat utta­

landen i såväl tillstyrkande som avstyrkande eller modifierande riktning.

Järnkontoret har funnit stadgandet väl motiverat och obetingat tillstyrkt

detsamma. Svenska arbetsgivareföreningen har, efter uttalande av vissa av

mig vid 7 § 1 mom. berörda betänkligheter, som närmast torde hava avse­

ende å sistnämnda moment, tillika funnit det icke kunna förnekas, att det

ur arbetarskyddssynpunkt vore mycket värdefullt, örn Kungl. Maj:t, efter att

hava konstaterat, att en viss maskin vore mycket hälsovådlig, kunde omedel­

bart förbjuda icke blott användning utan även försäljning av maskiner av

denna typ. Föreningen, som ur denna synpunkt ej velat motsätta sig genom­

förandet av bestämmelsen i 7 §, har tillika utalat en förhoppning, att den

makt, som sålunda lades i Kungl. Majis hand, måtte bliva använd med

synnerlig varsamhet.

I avstyrkande riktning har yttrat sig länsstyrelsen i Älvsborgs län, som,

under uttalande att lagen avsåge reglerandet av förhållandet mellan arbets­

givare och arbetare, funnit bestämmelser, vilka lage utanför detta område,

icke vara lämpliga. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framfört

liknande synpunkter och funnit tveksamt, huruvida det ur arbetarskydds­

synpunkt vore behövligt att kriminalisera försäljning eller upplåtande till

begagnande av här avsedda föremål. Jämväl ur praktisk synpunkt ansåges

dylik kriminalisering olämplig såsom förhindrande föremålens försäljning

till länder, där deras användning ej vore förbjuden. Slutligen hava även

vissa handelskamrar samt Sveriges verkstadsförening avstyrkt stadgandet.

Kungl. Majus proposition nr 40.

77

Vad slutligen angår uttalanden i modifierande riktning har generalpost­

styrelsen ifrågasatt; huruvida ett förbud av så genomgripande betydelse som

det ifrågavarande borde vara ovillkorligt. De fall, där överlåtelse skedde i

syfte att åstadkomma sådan ändring av föremålet, att orsaken till förbudet

mot dess användande bortfölle eller där av omständigheterna uppenbarligen

framginge, att det överlåtna eller upplåtna föremålet icke vore avsett att

komma till användning i rörelse eller företag, varå arbetarskyddslagen ägde

tillämpning, ansåges kunna undantagas från förbudet utan att syftet därmed

förfelades eller dess effektivitet avsevärt minskades. Länsstyrelsen i Upp­

sala län har ansett tillräckligt att förbjuda att till begagnande avhända sig

eller upplåta föremål av ifrågavarande beskaffenhet. Länsstyrelsen i Ble­

kinge län har tillstyrkt omformulering av stadgandet till undvikande av den

tolkning, att försäljning av ifrågavarande maskiner m. m. vore förbjuden

även örn de ej skulle komma till användning i oförändrat skick; försäljning

exempelvis till nedskrotning borde möjliggöras. Även länsstyrelsen i Örebro

län har tillstyrkt omarbetning därhän, att hinder ej förelåge för avyttrande

av maskiner etc. till skrot eller för dess begagnande till ett icke farligt

ändamål eller för dess försäljning utom landet. Länsstyrelsen i Gävleborgs

län har funnit bestämmelsen i fråga principiellt riktig men hemställt örn

förtydligande, så att under bestämmelsen ej inbegrepes helt legitima försälj­

ningar, såsom till nedskrotning och dylikt. Sveriges industriförbund har

ansett avyttring för export, nedskrotning eller liknande syfte böra vara

straffri. Ungefär enahanda åsikt har uttalats av vissa handelskamrar och

Göteborgs industrikammare.

Vidare har ändring föreslagits av Gävle handelskammare, som ansett

lagbestämmelsen böra förtydligas därhän, att för inträde av straffansvar

förutsattes, att det sålda eller upplåtna uppenbarligen av köparen eller mot­

tagaren avsetts att användas på otillåtet sätt. Kommerskollegium har för­

ordat en komplettering i huvudsaklig överensstämmelse med sistnämnda för­

slag, men har ock ansett de av vissa handelskamrar påpekade undantagen

från förbudet i fråga örn försäljning för export eller nedskrotning förtjäna

allt beaktande. Kollegium förutsatte, att sådant förbud, som i det före­

slagna stadgandet avsåges, på lämpligt sätt genom yrkesinspektionens för­

sorg bringades till den därav berörda allmänhetens kännedom. — Förslag

till ändring i stadgandet därhän, att säljare eller upplåtare i god tro bleve

straffri eller att förbudet inskränktes till fall av försäljning eller upplåtelse

under medvetet fördöljande av utfärdat förbud, hava framställts av vissa

handelskamrar och av Göteborgs industrikammare.

Utvidgning av förbudet i fråga har föreslagits av generalpoststyrelsen,

som ansett detsamma böra omfatta även annan överlåtelse än försäljning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett förbudet böra avse all

avyttring av ifrågavarande maskiner etc. Slutligen har länsstyrelsen i Oster­

götlands län ifrågasatt, huruvida icke, för ernående av likställighet mellan

in- och utländska leverantörer samt för tillgodoseende därjämte i högre grad

av det åsyftade ändamålet, det föreslagna försäljningsförbudet kundo kombi­

neras med införselförbud av ungefärligen enahanda innehåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

1929 års

rekommenda­

tion ang.

ansvarighet

i fråga örn

säkerhets­

anordningar

å motordrivna

maskiner.

Av de förut omförmälda rekommendationer, som den internationella ar­

betsorganisationens konferens år 1929 beslöt, är en av intresse i förevarande

sammanhang, nämligen rekommendationen angående ansvarighet i fråga örn

säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner. Denna åsyftade införande

av lagstadgat förbud mot leverans eller installation av motordrivna maskiner,

som icke äro försedda med i lag föreskrivna skyddsanordningar.

Rörande rekommendationen avgåvos yttranden av Sveriges industriför­

bund, järnkontoret, socialstyrelsen samt delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet.

Industriförbundet — som på sätt nyss nämnts uttalat sig för vissa modi­

fikationer i socialstyrelsens förslag örn försäljnings- och upplåtelseförbud

beträffande maskiner m. m., vilkas användande Kungl. Majit förbjudit eller

allenast under vissa villkor medgivit — har i sitt utlåtande angående re­

kommendationen upplyst örn att svenska arbetsgivareföreningen, arbets­

givarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag och industriförbundet under

våren 1929 tillsatt en särskild kommitté med uppdrag att undersöka orsa­

kerna till den stegring av olycksfallsfrekvensen, som under de senare åren

inträffat, samt att föreslå åtgärder för dess minskning. I samband med

kommitténs arbete hade särskilt tillkallade sakkunniga gjort undersökningar

rörande de nuvarande skyddsanordningarna inom industrien samt fram­

kommit med förslag till förbättringar därutinnan.

Denna kommitté hade ansett sig böra rekommendera åt industriföretagen

att, då så lämpligen kunde ske, i leveranskontrakt angående nya maskiner

inrycka bestämmelser rörande desammas förseende med sådana skyddsanord­

ningar, som föreskrivits av yrkesinspektionen eller som eljest därutöver av

företagen själva ansåges önskvärda. Detta kommitténs förslag stöde således

i full samklang med syftet med rekommendationen.

Industriförbundet har vidare anfört, att införandet av obligatoriska för­

fattningsbestämmelser i nu berörda syfte dock enligt industriförbundets

mening vore olämpligt såsom medförande åtskilliga nackdelar. Vid tillverk­

ning av en maskin på beställning läte saken visserligen ordna sig, enär

köparen i. så fall vore i tillfälle att precisera sina önskemål beträffande i

lag föreskrivna eller eljest önskvärda skyddsåtgärder. Men i fråga örn leverans

av maskiner av standardtyp ställde sig saken helt annorlunda. Ändringar å

eller speciella anordningar vid sådana maskiner mötte ofta svårigheter att

få utförda genom tillverkaren, och de ställde sig i varje fall betydligt kost­

sammare, än örn beställaren själv läte utföra desamma, varvid i övrigt nödig

hänsyn till _ maskinens uppställning o. s. v. kunde tagas. Enhetliga före­

skrifter i olika länder rörande skyddsåtgärder vore i varje fall en nödig för­

utsättning för att rekommendationen gåves praktisk tillämpning, då häri­

genom införandet av internationellt standardiserade typer möjliggjordes. För

närvarande varierade dessa bestämmelser starkt, och det vore orimligt att

begära, att tillverkarna skulle upplägga skilda typserier för olika länders,

ofta nog mycket begränsade, anskaffningsbehov. Vissa, speciellt amerikanska

tillverkare av standardmaskiner vägrade för övrigt att iakttaga av beställaren

uppgivna, från standardtypen avvikande skyddsanordningar.

_ Med framhållande slutligen av att någon nämnvärd förbättring i skydds-

hänseende, utöver den som för vårt lands vidkommande redan vunnes såsom

ett resultat av yrkesinspektionens verksamhet, icke torde kunna uppnås

medelst genomförande av rekommendationen, har industriförbundet ansett

sig icke kunna förorda, att Sverige biträdde densamma!

Järnkontoret — som obetingat tillstyrkt den av socialstyrelsen föreslagna

79

bestämmelsen om försäljningsförbud m. m. — bar i sitt yttrande angående

rekommendationen framhållit, att några olägenheter här i landet icke för­

sports av gällande bestämmelser, och att med den noggranna inspektion,

som utövades av vår yrkesinspektion, det syntes vara tämligen uteslutet,

att en maskin — även örn den vid leveransen icke vöre försedd med er­

forderliga skyddsanordningar — foges i bruk utan att dylika skyddsanord­

ningar anbragts. Då sålunda en tillämpning för vårt land av det ifråga­

varande förslaget icke syntes påkallad eller behövlig, har järnkontoret av­

styrkt, att förslaget skulle föranleda någon lagstiftningsåtgärd i Sverige. _

Kommerskollegium — som tillstyrkt socialstyrelsens förslag örn försälj­

ningsförbud m. m. med vissa ändringar — har i sitt utlåtande rörande re­

kommendationen anfört, att kollegium icke kunnat undgå att finna de an­

förda betänkligheterna mot att den antagna rekommendationen skulle föranleda

några särskilda lagstiftningsåtgärder i angivet syfte i vårt land val grundade.

Även örn ett obligatoriskt stadgande, varigenom leverans eller installation

av motordrivna maskiner förbjödes, med mindre desamma vore försedda med

här föreskrivna skyddsanordningar, kunde tänkas effektivt genomfört för

inom landet tillverkade maskiner, bleve detta uppenbarligen förenat med

betydande svårigheter och kostnader i fråga om från utlandet levererade

maskiner av därstädes tillverkade standardtyper. Det syntes vara att befara,

att en bestämmelse av ifrågavarande art skulle kunna komma att — exem­

pelvis beträffande vissa slag av amerikanska arbetsmaskiner, använda inom

verkstadsindustrien — verka såsom en onödig extra pålaga på köparen,

kanske rent av som ett importhinder.

Då vidare av industriförbundets yttrande framginge, att man inom ledande

industrikretsar i vårt land hade sin uppmärksamhet fäst på hithörande för­

hållanden och redan vidtagit åtgärder för genomförande på övertygelsens

väg och genom frivillig överenskommelse av nödiga mått och steg i den

riktning rekommendationen avsåge, i den mån sådant läte sig praktiskt

realisera, har kollegium hemställt, att rekommendationen — vilken mäste

sägas förutsätta internationellt godkända skyddsåtgärder, som ännu ej före-

låge — icke måtte föranleda något förslag till ändrad eller utvidgad lagstift­

ning på ifrågavarande område.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att därest ett sådant stadgande

som det av styrelsen i dess förslag till arbetarskyddslag upptagna bleve infört,

den i rekommendationen förordade principen syntes bliva för Sveriges vid­

kommande på ett lämpligt sätt tillgodosedd.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har anfört,

att rekommendationen syntes förtjäna att uppmärksammas men endast med

ungefär den begränsade tillämpning, som angarns i socialstyrelsens lag­

förslag.

Genom proposition (nr 71) till 1930 års riksdag inhämtade Kungl. Majit,

såsom tidigare nämnts, riksdagens yttrande angående rekommendationen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, anförde:

Såsom framgått av det föregående, har den i förevarande rekommendation

behandlade frågan beaktats i det av socialstyrelsen upprättade förslaget till

reviderad arbetarskyddslag. Då jag ansett mig icke böra för riksdagen fram­

lägga förslag i frågan, har detta framför allt berott på de praktiska olägen­

heter av förslagets genomförande, som framhållits i de återgivna yttrandena.

Därjämte må anföras, att ifrågavarande skyddsanordningar stundom torde

lämpligare anbringas hos vederbörande återförsäljare eller hos köparen själv,

sorn loui taga hänsyn till lokala förhållanden och kanske till kostnadens ned­

bringande använda' förut till andra maskiner använda skyddsanordningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Departements­

chefen.

Jag har således funnit någon åtgärd i anledning av rekommendationen icke

nu böra vidtagas.

Andra lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande (nr 17), som av riksdagen

godkändes, till vad utskottet yttrat beträffande rekommendationen angående

förebyggande av olycksfall i arbete — avseende bland annat skrivelse till

Kungl. Majit angående upptagandet av frågan örn revision av arbetarskydds­

lagen — samt uttalade, att ej heller utskottet funnit särskilda åtgärder i

anledning av rekommendationen för närvarande böra vidtagas.

Syftet med förevarande bestämmelse i styrelseförslaget liksom ock med

den här avhandlade rekommendationen — att söka få tillverkare och för­

säljare av maskiner att medverka till vinnandet av lagens ändamål, såvitt

angår skydd mot olycksfall, härrörande av maskiner —- synes mig i likhet

med socialstyrelsen samt flertalet i ärendet hörda myndigheter och samman­

slutningar synnerligen eftersträvansvärt. Att därvid under arbetarskydds­

lagens område en person dragés in, som icke är part i själva arbetsförhållan­

det, kan jag icke finna stridande mot lagens grunder och ändamål. Lagens

ändamål är arbetarskydd, och låt vara att den grundläggande bestämmelsen

i dess 3 § endast tager sikte på parterna i arbetsförhållandet, lärer intet

hinder föreligga att utsträcka lagens område till personer, vilka genom sin

verksamhet i avsevärd mån kunna bidraga till lagens effektivitet.

Vad angår förverkligandet av ett dylikt syfte är det naturligen angeläget,

att de lagbestämmelser, som skola meddelas, bliva för näringslivet så litet

besvärande som möjligt. Ur denna synpunkt torde ett stadgande av sådan

läggning som 7 § 2 mom. i styrelseförslaget kunna anses godtagbart. För­

säljnings- och upplåtelseförbudet skulle genom ett dylikt stadgande anknytas

till de föreskrifter, som Kungl. Majit med stöd av 7 § 1 mom. må komma

att utfärda angående användningen av maskiner etc. Yid meddelandet av

dylika föreskrifter lärer Kungl. Majit komma att beakta den verkan, före­

skrifterna kunna hava med hänsyn till stadgandet om försäljningsförbud

beträffande maskinerna. Såsom framgår av vad jag yttrat vid 7 § 1 mom.

är det uppenbart, att Kungl. Majit bör begagna den där föreslagna befogen­

heten, endast då ett verkligt behov av föreskrifter kan påvisas vara för han­

den och meddelandet därav finnes, med beaktande av alla på frågan inverkande

omständigheter, lämpligen böra äga rum. Sålunda lärer Kungl. Majit vid

uppkommen fråga örn utfärdandet av föreskrifter undersöka, huruvida sådana

olägenheter av ett försäljningsförbud, som omförmälts i de i ärendet avgivna

yttrandena, kunna befaras, och av denna undersökning kommer att bero, örn

föreskrifter skola givas eller icke. De erinringar, som framställts, hava emeller­

tid, på sätt jag vid redogörelsen för stadgandets närmare utformning strax

skall nämna, föranlett mig att vidtaga ändring i styrelseförslaget för att i

viss mån möjliggöra försäljning av maskiner även utan skyddsanordningar.

Att — såsom min företrädare i ämbetet anfört emot ett försäljningsförbud

beträffande oskyddade maskiner — skyddsanordningar stundom torde lämp­

ligare anbringas hos vederbörande återförsäljare eller hos köparen själv,

som kunde taga hänsyn till lokala förhållanden och kanske till kostnadens

80

Kungl. Maj.ts propositioyi nr 40.

81

nedbringande använda förut till andra maskiner använda skyddsanordningar,

kan väl vara riktigt, men sådana fall måste antagas bliva sällsynta, då skydden

billigast lära anordnas i samband med maskinernas tillverkning oell äldre

skydds anbringande å nya maskiner merendels icke torde låta sig göra. För

övrigt lära de ändringar, jag ärnar föreslå i 7 § 2 mom. i styrelseförslaget,

bereda viss möjlighet för återförsäljare och köpare att själva påsätta skydds­

anordningar.

Enligt socialstyrelsens förslag avser förbudet försäljning eller upplåtelse

till begagnande av föremål, vars användande är på angivet sätt förbjudet.

Med anledning av den kritik, som riktats mot förbudets omfattning, och då

även jag funnit detta hava i styrelseförslaget erhållit på en gång för trånga

och för vida gränser, har stadgandet härutinnan underkastats omarbetning.

För att begynna med den vidtagna utvidgningen av förbudet har i 7 § 2 mom.

av departementsförslaget förbudet föreslagits skola träffa icke blott »försälj­

ning» utan »överlåtelse» över huvud. Principiella skäl synas tala för en

sådan utvidgning, och det torde även vara av praktisk vikt med hänsyn till

svårigheterna vid överträdelses beivrande, att all slags överlåtelse, således

jämväl exempelvis byte eller avhändande genom gåva, träffas av förbudet.

Med avseende å ändringar uti inskränkande riktning synes det icke vara

erforderligt att förbjuda överlåtelse av föremål, som här åsyftas, i fall där

sådan åtgärd skall vidtagas med föremålet, att det därefter icke vidare är

inbegripet under det ifrågavarande användningsförbudet. Exempel på dylika

fall äro, att en maskin skall av köparen så bearbetas eller ändras, att den

icke längre faller under förbudet, eller att det sålda skall av köparen ned-

skrotas. Men vidare lärer överlåtelse även böra tillåtas i fall, där föremålet,

utan att undergå bearbetning eller annan förändring, skall komma till sådan

användning, som icke avses med förbudet. Som exempel på sådana fall må

nämnas, att en maskin är avsedd att exporteras eller skall av köparen be­

gagnas för ett med hänsyn till dess vanliga användning helt främmande

ändamål (såsom åskådningsmaterial vid undervisning eller dylikt). Vidkom­

mande de krav, som böra ställas å överlåtarens uppfattning av medkontra-

hentens avsikter med föremålet, lärer överlåtaren böra vara skyddad, därest,

trots att han iakttagit tillbörlig försiktighet vid överlåtelsen, med föremålet

likväl förfares på otillåtet sätt. Å andra sidan synes man kunna ställa stora

fordringar på överlåtarens försiktighet. Det torde kunna fordras, att en

person icke inlåter sig på en dylik överlåtelse, med mindre han kan antaga

för visst, att med föremålet skall så förfaras, som, enligt vad förut är sagt,

gör överlåtelsen tillåten.

De nämnda undantagsbestämmelserna hava i den föregående framställ­

ningen hänförts till regeln örn förbud mot överlåtelse. Med avseende å för­

budet mot upplåtelse till begagnande torde motsvarande undantag hava

skäligen ringa praktisk betydelse, men då sådan betydelse icke synes alldeles

saknas, lärer vara lämpligt, att undantagsbestämmelserna ansluta sig även

till sist omförmälda förbud.

Bihang till riksdagens protokoll 1031.

1 sami. 34 haft. (Nr 40.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

2269 80

6

82

Social­

styrelsen.

I enlighet med vad sålunda yttrats hava bestämmelserna i 7 § 2 mom.

i departementsförslaget avfattats. Med denna lydelse synas de mot styrelse­

förslagets motsvarande bestämmelser gjorda erinringarna hava blivit tillbör­

ligen beaktade. Att, såsom av en länsstyrelse föreslagits, uppställa förbud

mot införande i riket av föremål, vars användande är förbjudet, torde knappast

vara nödvändigt. Det är icke föremålets förekomst i landet i och för sig,

som man önskar förhindra. Ett införande av varan till riket kan i förevarande

hänseende sägas motsvara varans tillverkning inom landet, och sådan till­

verkning blir ju icke förbjuden.

För effektiviteten av det uppställda förbudet lärer vara nödvändigt, att

överträdelse av detsamma belägges med straff. Stadgande härom’ är upp­

taget i 45 § av departementsförslaget.

7 § 3 mom.

Styrelseförslaget upptager i 8 § en bestämmelse av huvudsakligen det

innehåll, att där arbete, som icke är underkastat lagen och icke är att

hänföra till skeppstjänst, bedrives under sådana förhållanden, att därmed

sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för allvarlig fara till liv eller

hälsa, Konungen må förordna, att lagen, i vad den åsyftar att förekomma

olycksfall och ohälsa, i erforderlig mån skall äga tillämpning å arbetet,

ävensom, i fall, där arbetare icke användes till arbete för arbetsgivares räk­

ning. meddela de särskilda föreskrifter, som för tillämpningen kunna vara

påkallade.

Till motiverande av denna bestämmelse har socialstyrelsen yttrat:

»Lagen örn arbetarskydd är, såsom förut berörts, enligt ingressen till 1 §

inriktad på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, varav bl. a. följer,

att den icke äger tillämpning å sådana slag av verksamhet, som falla utom

nämnda förhållande. Dylik verksamhet förekommer exempelvis i sådana

fall, där några personer utföra arbete för egen räkning, såsom inom den

produktiva kooperationen. Men lagen är ej heller enligt samma lagrum

tillämplig å alla de slag av verksamhet, som falla inom ett arbetsförhållande

— sådan verksamhet som icke är att hänföra tilj rörelse eller 'särskilt ar­

betsföretag’ är sålunda fritagen från lagens tillämpning. I regel äro nog

båda de här berörda begränsningarna av lagens tillämplighet väl motive­

rade, men fall förekomma, då det måste anses beklagligt, att lagen med hän­

syn därtill icke kan göras gällande till avvärjande av hotande yrkesfara. Vad

här anförts äger giltighet jämväl i avseende å de slag av arbete, som åsyftas

i undantagsbestämmelserna i 1 § a) och b) — beträffande det i c) undan­

tagna arbetet gäller särskild lagstiftning.

Under sin verksamhet har yrkesinspektionen gång på gång råkat på fall,

där dess ingripande ehuru väl behövligt icke varit möjligt på den grund,

att lagen örn arbetarskydd icke varit tillämplig. Särskilt har kanske detta

missförhållande gjort sig märkbart beträffande användningen av en del äldre

ångpannor. En ångpanna, som inneliaves av en kooperativ sammanslutning

och skötes allenast av dess medlemmar eller som äges av en person, vilken

för dess skötsel anlitar allenast medlemmar av sin familj, faller utom yrkes­

inspektionens befogenhetsområde och kan undandragas besiktning och prov­

ning hur länge som helst — hur gammal och dålig pannan än är.

Möjligen kunde’ det ifrågasättas, att man skulle söka avhjälpa nu antydda

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

83

missförhållanden genom olika lagstiftningsåtgärder, avpassade med hänsyn

till de olika grupperna av iakttagna fall. Enligt styrelsens förmenande skulle

emellertid ett dylikt förfarande möta stora svårigheter och ändock icke giva

tillfredsställande resultat. Ett generellt bemyndigande för Kungl. Majit att

åvägabringa rättelse synes vara att föredraga.

Såsom ovan antytts, skulle det endast under exceptionella omständig­

heter och i den män så erfordrades ifrågakomma att frångå eljest gällande

regler för lagens tillämplighet, och har styrelsen såsom kännetecknande för

ett dylikt förhållande föreslagit, att de med arbetet i fråga sysselsatta per­

sonerna skulle 'uppenbarligen utsättas för allvarlig fara till liv eller hälsa’.

Härmed sammanhänger, att den utsträckta tillämpningen endast skulle kunna

ifrågakomma beträffande bestämmelserna till skydd mot olycksfall och ohälsa.

Vidare föreslås, för att bereda bästa möjliga handläggning av dessa frågor,

att de skola avgöras av Kungl. Majit, och skulle socialstyrelsen enligt 58 §

vid sin eventuella förberedande behandling av frågorna biträdas av arbets-

givar- och arbetarrepresentanter. Givetvis skulle åt Kungl. Majits beslut i

en fråga av förevarande slag, där omständigheterna så påkallade, kunna givas

allmängiltig tillämplighet.

I sådana fall, där verksamheten ej faller inom ett arbetsförhållande och

man sålunda saknar arbetsgivare och arbetare, torde det icke låta sig göra

att blott förordna örn lagens tillämpning i visst eller vissa avseenden, enär

lagen uttryckligt eller underförstått förutsätter förliandenvaron av nämnda

två parter. Det torde sålunda bli nödvändigt att i dylika fall något omfor­

mulera de erforderliga bestämmelserna — särskilt till klargörande å vilken

eller vilka ansvaret för bestämmelsernas iakttagande skall ligga. För sist-

berörda ändamål synes man lia anledning undersöka, huruvida någon eller

några personer intaga en rättsligt erkänd ledarställning gent emot de öv­

riga inom företaget sysselsatta — i annat fall torde man få lägga ansvaret

på samtliga eller möjligen vissa av de arbetande själva.»

Vid sammanträde med sociala rådet har uttalats den åsikten, att stad-

Sociala rådet.

gandet borde avfattas mera koncist och dess tillämpning begränsas till den

grupp bestämmelser i lagen, som åsyftade förekommande av olycksfall och

ohälsa.

Mot stadgandet i 8 § har länsstyrelsen i Uppsala län yttrat, att det före-

RemUs-

slagna bemyndigandet för Konungen syntes gå alldeles för långt, samt att

yttranden.

åtminstone borde utsägas, att förordnande endast kunde gives beträffande

visst arbetsställe och tills vidare eller för viss tid. Länsstyrelsen i Jämt­

lands län har ansett stadgandet i fråga äga en innebörd, som folie utanför

lagförslagets rubrik och dess huvudregel i 1 §. Stadgandet vore ock otyd­

ligt. Det syntes tillräckligt för dess användbarhet, att någon utsatte sig

eller annan för fara av viss högre grad. Det vore ej säkert, att de före­

skrifter, som man tänkte sig bliva meddelade med stöd av stadgandet, skulle

inskränka sig till att sätta arbetarskyddslagen i tillämpning på ett visst om­

råde utanför densamma, utan helt nya stadganden syntes kunna givas, ovisst

i vilken anslutning till lagen. En sådan administrativ lagstiftning vore ej

lämplig. Därest behov av skyddsbestämmelser utöver lagen förelåge, borde

efter utredning lagförslag i vanlig ordning utarbetas. Kunde ej en till­

räcklig precisering av behovet av en lagbestämmelse lämnas, vore antagligt,

att bestämmelsen kunde undvaras. — Slutligen har länsstyrelsen i Väster-

Kungl. Majus proposition nr 40.

84

Departements

chefen.

norrlands län hemställt, att gränserna för befogenheten att förordna örn ut­

vidgad tillämplighet av lagen måtte förtydligas.

Enligt det ifrågavarande stadgandets lydelse och motivering skulle Kungl.

Majit med stöd därav kunna meddela såväl allmängiltiga föreskrifter för visst

slag av arbete som ock föreskrifter med giltighet allenast för visst givet fall.

Vad angår allmängiltiga föreskrifter har man eljest vid lagens avfattande

låtit sig angeläget vara att noggrant angiva det arbete, som skall av lagen

omfattas. Enligt styrelseförslagets 8 § skulle däremot Kungl. Majit kunna

meddela allmängiltiga föreskrifter rörande praktiskt taget allt arbete, som i

1 § undantagits från lagens tillämpning, således dels de i nämnda paragraf

under a) oell b) särskilt undantagna slagen av arbete, dels allt till rörelse eller

»särskilt arbetsföretag» icke hänförligt arbete, vari förekomma arbetsgivare

och arbetare i 2 §:s mening, exempelvis hushållsarbete, dels ock slutligen

arbete, i fråga varom man icke kan röra sig med dessa begrepp, såsom viss

kooperativ verksamhet. Härmed skulle den begränsning man i 1 § ålagt

sig, såvitt angår skyddsföreskrifter, åter vara uppgiven. Ett dylikt stadgande

skulle innebära, att Kungl. Majit finge makt att ensam vidtaga högst bety­

delsefulla utvidgningar av tillämplighetsområdet för den av Konung och riks-

dag gemensamt stiftade lagen. En sådan befogenhet för Kungl. Majit synes icke

böra ifrågasättas. Det torde svårligen kunna göras gällande, att ett möjligen

föreliggande, av styrelsen åsyftat behov av utsträckning utav lagens tillämp­

ningsområde icke skulle kunna tillgodoses genom att kompletterande bestäm­

melser meddelades i lagen själv. De i 8 § i styrelseförslaget förekommande

begränsningarna medelst orden »uppenbarligen» och »allvarlig fara» torde

för övrigt visa, att de förhållanden man med stadgandet velat nå äro av den

beskaffenhet, att en lagstiftning, tillkommen i samma ordning som arbetar­

skyddslagen, väl bör hinna avvaktas. Då emellertid någon utredning rörande

omfattningen och styrkan av det åsyftade behovet icke föreligger, kunna

åtminstone för närvarande inga kompletterande lagbestämmelser föreslås.

Beträffande åter frågan örn lämpligheten av ett stadgande, som möjliggör

Kungl. Majits ingripande i särskilda fall, synes man böra komma till ett

annat resultat. Å arbetsområden, som man enligt reglerna i 1 § velat hålla

utanför lagens tillämpningsområde, torde enstaka fall kunna förekomma, då

arbete bedrives under förhållanden, som uppenbarligen för därmed syssel­

satta personer medföra allvarlig fara för olycksfall. Det synes icke tillfreds­

ställande, att samhället i sådana fall skall vara alldeles utan möjlighet att

inskrida till förekommande av olycksfall. Stundom är det fråga örn arbete,

vilket — såsom exempelvis kooperativt produktionsarbete — föga skiljer sig

från det enligt 1 § med lagen skyddade arbetet. Å det hemindustriella

arbetsområdet torde ock fall förekomma, som lämpligen borde kunna nås

av ett stadgande sådant som det nu ifrågasatta. Sådana fall torde ock

någon gång kunna föreligga i fråga örn arbete, som bedrives av medlemmar

av arbetsgivarens familj.

På grund härav har i departementsförslaget såsom ett tredje moment av

7 § upptagits ett stadgande, motsvarande bestämmelsen i styrelseförslagets

Kungl. Majus proposition nr 40.

85

8 § men möjliggörande lagens utsträckta användning allenast »i visst fall»

enligt Kungl. Maj:ts förordnande. Jag har vidare ansett stadgandet böra

begränsas därhän, att arbetarskyddslagen allenast i vad den åsyftar att före­

komma olycksfall skall kunna bliva tillämplig å arbetet i fråga. Vad som

anförts om behovet av lagens utsträckande synes tala för en dylik begräns­

ning, och då i detta fall lagens utsträckande skall kunna ske genom beslut

i administrativ ordning, torde det vara särskilt viktigt, att utvidgningen ej

sker längre än nödigt är.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Särskilda föreskrifter rörande minderårigras användande i arbete.

De i 20 § av socialstyrelsens förslag vidtagna förändringarna i förhållande

till 8 § i den nuvarande lagen hava delvis sin grund däri, att arbetstids­

lagen var inarbetad i nämnda förslag. Jämväl i den man denna grund ej

föreligger, har jag ansett lagens 8 § böra bibehållas oförändrad.

Enligt 21 § av socialstyrelsens förslag har i stadgandet i 9 § av nuvarande

lag vidtagits den ändringen, att den ålder, som minderårig skall hava upp­

nått för att över huvud få användas till arbete, som avses med lagen, höjts

från 12 till 13 år. Vidare skall enligt styrelseförslaget intygsbok utfärdas

för envar minderårig och ej blott såsom nu (15 § i lagen) för dem, som

sysselsättas i industriföretag av något större omfattning.

I denna del har styrelsen såsom motivering anfört:

»Den allmängiltiga minimiåldern för arbetsanställning, som hittills varit

12 år har styrelsen ansett lämpligen kunna höjas till 13 år. Barn under

sistnämnda ålder äro i regel alltför litet utvecklade, såväl kroppsligen som

andligen, för att lämpligen kunna utsättas för de risker och påfrestningar,

arbetet lios främmande arbetsgivare vanligen medför. Med den ålder barnen

numera i regel lia vid avgång från folkskolan torde den föreslagna höjningen

för övrigt i stort sett knappast bli märkbar.

Den gällande betingelsen i fråga örn erhållet tillstånd att lämna folk­

skolan eller att tillståndet skall vara meddelat, efter det den minderårige

fyllt 13 år, har såsom numera överflödig uteslutits. Enligt § 48 i den för­

nyade folkskolestadgan den 26 september 1921, sådan denna paragraf lyder

i Kungl. Maj:ts kungörelse den 8 maj 1925, kan nämligen dylikt tillstånd

numera ej erliållas förrän vid läsarets utgång under det kalenderår, då lär-

jungen fyller 14 år.

... .

' Skyldigheten för arbetsgivare att vara försedd med mtygsbocker tor de min­

deråriga arbetare han använder har enligt 15 § i den nu gällande arbetar­

skyddslagen varit begränsad till att gälla för den s. k. fabriksmässiga indu­

strien, d. v. s. de arbetsställen, där industriellt arbete bedrives i viss, något

större omfattning. Rörande andra arbetsställen, där minderåriga sysselsättas,

t. ex. inom det mindre hantverket, föreskriver lagens 32 §, att arbetsgivaren

skall vara försedd med intyg örn de minderårigas ålder och, där användandet

ej allenast avser ferietid, att de inhämtat den för folkskolan bestämda läro­

kursen eller däremot svarande kunskaper och färdigheter eller ock erhållit

behörigt tillstånd att lämna folkskolan.

. ,

Brån yrkesinspektionens sida ha framförts klagomål beträffande sistbe-

rörda bestämmelse. Arbetsgivarna hade ofta svårt att ludia ordning pa de

20 § i

styrelse-

förslaget.

Social­

styrelsen.

Departements­

chefen.

86

Kungl. Majus proposition yir 40.

föreskrivna intygen, och bestämmelsens efterlevnad lämnade mycket övrigt

att önska. Bestämmelsen gav även anledning till erinran i det avseendet

att intygen, som vanligen vörö original, ej sällan förkommo. Önskvärt vöre

med in tygsbok1 ^ ^ mmderåri»a arbeta™a i här åsyftade företag försågos

Styrelsen har funnit nu berörda förslag beaktansvärt. Visserligen har

med mtygsbockerna mahanda i främsta rummet åsyftats att tillskapa ett

underlag för den fortlöpande läkarkontrollen å de minderåriga industriarbe­

tarna men dessa bocker lia även befunnits väl ägnade att tjäna såsom iden­

titetshandlingar samt till att på ett praktiskt sätt lämna upplysningar örn

e minderårigas skol- och arbetsförhållanden. Någon avsevärt ökad belast­

ning for arbetsgivarna eller de minderåriga skulle den ifrågasatta föränd-

rmgen ei heller medföra då läkarundersökningarna och -besiktningarna

fortfarande endast skulle galla de större företagen. Beträffande sådana min­

deråriga arbetare, som tidvis arbeta i större och tidvis i mindre företag

skulle förändringen tydligtvis ställa sig fördelaktig. Anmärkas må för övrigt

att genom den i 26 § föreslagna förenklade bestämningen av de större

(fabnksmassiga) arbetsställena från dessa skulle komma att avskiljas ett icke

obetydligt antal arbetsställen, där arbetsgivaren hittills varit försedd med

intygsbocker.

Med hänsyn till här berörda förändring har styrelsen, för att underlätta

åtkomsten av intygsbocker, i 50 § föreslagit ett tillägg, varigenom jämväl

vederbörande skolföreståndare skulle bemyndigas att utfärda dylika böcker

bkolforestandaren skulle givetvis, i likhet med vad nu enligt Kungl. Makts

kungörelse den 31 december 1912 gäller för pastor, berättigas att för utfär­

dande av mtygsbok tillgodoräkna sig viss ersättning, och önskvärt synes

vara att folkskolans kr]ungar vid avgången från skolan i regel försåges nied

I remissyttrandena hava endast undantagsvis betänkligheter uttalats mot

höjningen av åldersgränsen, och då allenast i vad den avser arbete under

ferier i andra än fabriksmässiga förhållanden. Ändringen har ock av mig

godtagits. Jämväl styrelsens förslag, att för envar minderårig arbetare in-

tygsbok skall utfärdas, har jag funnit ändamålsenligt. Det torde knappast

vara nödvändigt att, såsom domänstyrelsen hemställt, härvid göra något

undantag beträffande minderårig, som användes till skogsarbete. Ej heffer

har jag funnit nödigt att, i enlighet med ett av svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet i dess förut omförmälda skrivelse gjort uttalande, med­

dela en allmän föreskrift örn att, innan minderårig får användas till arbete,

mtygsboken skaff innehålla läkarintyg, utvisande att den minderårige är

lampad för att börja arbeta. Det torde vara tillräckligt, att intygsboken

innehåller läkarintyg i de fall, som angivas i 10 § av departementsförslaget.

I övrigt hava vid formuleringen av förevarande paragraf några formella

ändringar skett i motsvarande av socialstyrelsen föreslagna stadgande.

Börande visst i 12 § upptaget undantag från förbuden i 9 S skaff nämnas

under 10—12 §§.

10-12 §§.

Enligt arbetarskyddslagen 9 § andra stycket må minderårig icke användas

till arbete å de industriella arbetsställen av något större omfattning, som

87

omförmälas i 15 §, förrän elen minderårige fyllt 13 eller, vad angar flickor,

14 år. Härutinnan innehåller styrelseförslaget i 22 § en väsentlig förändring.

Enligt detta stadgande skulle minderårig under 14 år icke få användas till

något slags industriellt arbete eller byggnadsarbete, även örn det ej är att

hänföra till industriellt arbete, och ej heller till transportarbete. Yad sålunda

stadgades skulle dock icke gälla distribution av varor eller uträttande av

bud eller ärenden. Ett ytterligare undantag — motsvarande nuvarande arbe­

tarskyddslags undantag i dess 16 § andra stycket beträffande sådant lätt

arbete, som bedrives i fria luften och fortgår allenast under kortare tid av

året samt icke regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess,

upptages i styrelseförslagets 27 §.

Den i 11 § arbetarskyddslagen stadgade minimiåldern, 15 år, för minder­

årigs användande till arbete under jord i stenbrott eller gruva motsvaras

i styrelseförslagets 23 § av minimiåldern 16 år.

Med avseende å de nya reglerna i 22 och 23 §§ har socialstyrelsen

anfört:

»Sedan i nästföregående paragraf angivits den allmänna minimiåldern i

fråga örn barns användande till arbete, fastställes i förevarande paragraf en

något högre ålder, 14 år, såsom villkor för deras sysselsättande med indu­

striellt. byggnads- eller transportarbete. Denna gradering, vartill nu gäl­

lande bestämmelser lämna en förebild, torde få anses motiverad av den

större yrkesfara, som nu nämnda verksamhetsgrenar i regel lära erbjuda.

De bär föreslagna bestämmelserna innebära flera förändringar. I framsta

rummet märkes, att 14-årsgränsen skulle komma att gälla järnväg för man­

liga minderåriga inom den större (fabriksmässiga) industrien — hittills bär

åldersgränsen inom detta slag av verksamhet varit 13 år for gossar och 14

år för flickor. Vidare skulle 14-årsgränsen komma_ till tillämpning även fol­

den mindre industrien (hantverket) samt för byggnads- och transportverk­

samhet. Beträffande de två senare ^slagen av verksamhet skulle dock för­

ändringen sannolikt få föga praktisk betydelse, då dels dessa verksamhets­

grenar använda relativt få minderåriga arbetare och dels distribution av

varor och uträttande av bud eller ärenden (springgöra) blivit undantagna.

Frågan örn åldersgränsens höjning har varit föremål för övervägande med

hänsyn till en i Washington år 1919 av internationella arbetskonferensen

antagen konvention angående fastställande av minimiålder för barns använ­

dande till industriellt arbete, vilken konvention såsom sådan ålder upptager

14 år. Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet

har efter inhämtande av yttranden från socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och

Sveriges hantverksorganisation den 11 augusti 1922 yttrat sig i trugan till

Kungl. Maj:t och därvid förordat ratificering för Sveriges del av konventio­

nen. Delegationen, som anser det vara i hög grad önskvärt, att minder­

åriga under 14 år fritagas från arbete hos främmande arbetsgivare, fram­

håller till stöd för sitt berörda förord ^särskilt, att åldern för avgång från

folkskolan småningom höjts, så att man numera med en till 14 år förhöjd

åldersgräns för anställning inom industrien och jämförliga verksamhetsgre­

nar ej skulle behöva befara någon egentlig sysslolöshetsperiod efter skol-

8aIfftyrelsen har från social synpunkt funnit övervägande skäl tala för den

föreslagna åldersförhöjningen. Utöver de siffror rörande åldern för avgång

från folkskolan, som ' delegationen anfört, må framhållas att, enligt den nu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Social­

styrelsen.

88

mera tillgängliga statistiken för redovisningsåret 1920—1921 uppgick av-

gångsåldern i genomsnitt till 13.49 — för året 1915—16 var den 13.25 ».

Enligt yrkesinspektörernas berättelser utgjorde av samtliga de läkarbesik-

tigade minderåriga, d. v. s. de minderåriga som sysselsattes å 'fabriks-

massiga arbetsställen, 13-åringarna (jämte de fåtaliga 12-åringarna) åren

„

^®'520/°' aren 1916—18 ^6.23%, åren 1919—21 ^4.44% och åren

1922—24 3.oo % 2.

Anmärkas bör mahanda i detta sammanhang, att för minderårig, som an­

vändes inom handelsföretag — vare sig som butiksbiträde, på lagret eller

som springpojke — enligt styrelsens mening alltid skulle gälla 13-årsgränsen.

Med hänsyn till lindeij ordsarbetets i regel farliga beskaffenhet har före­

varande åldersgräns (23 §) ansetts böra höjas från 15 till 16 år.»

Sociala rådet.

Beträffande 22 § Ilar vid sammanträde med sociala rådet en arbetsgivar­

representant yttrat betänksamhet mot åldersgränsens höjande, enär detta

sannolikt skulle bereda svårigheter för yrkesutbildningen och i många fall

medföra sysslolöshet inemot ett år efter slutad skolgång. Å andra sidan

hava arbetarnas representanter ansett sådana ändringar i minderårighets-

bestämmelserna vara önskvärda, som möjliggjorde anslutning till Washing-

tonkonventionen angående barns minimiålder; några svårigheter för yrkes­

utbildningen ansåges ej komma att uppstå. En arbetarrepresentant har till

undvikande av sysslolöshet för de minderåriga ansett önskvärt, att möjlig­

het bereddes yrkesinspektionens chefsmyndighet att i särskilda fall bevilja

undantag från huvudregeln, såframt detta kunde ske utan att man komme

i strid med konventionen.

Remiss- Mot de skärpningar i gällande bestämmelser, som styrelseförslagets 22 §

y

innehaller, liava i remissyttrandena åtskilliga betänkligheter och gensagor

framförts. Av järnkontoret och Sveriges industriförbund har framhållits,

att svårigheter för yrkesutbildningen skulle genom förslaget i vissa fall

uppstå, i det att i många fall tidig sysselsättning i yrket vore en ovillkorlig

förutsättning för ernående av nödig yrkesskicklighet. Från flera håll, där­

ibland de senast nämnda, har ock, med erinran örn den mellantid,’ som

stundom uppstår mellan skolgångens avslutande och uppnåendet av 14 års

ålder, framhållits den fara sysslolösheten utgör särskilt för ungdom i den

mottagliga ålder, varom här är fråga. Vidare har framhållits, att vederbö-

randes ekonomiska förhållanden stundom skulle göra förbudet tyngande.

Till mildrande av förbudet i 22 § har i åtskilliga yttranden, bl. a. av

svenska teknologföreningen, föreslagits införandet av möjlighet till dispens.

Kommerskollegium har, med åberopande av vissa yttranden, däri liknande

uttalanden gjorts, förordat en bestämmelse — utöver styrelseförslagets 27 §

vaiigenom i sådana fall, där särskilda omständigheter därtill föranleda,

såsom tidigt slutad skolgång, tidig kroppsutveckling samt ömmande ekono­

miska förhållanden, individuell dispens kunde medgivas av den lokala in-

spektionsmyndigheten.

Kungl. Majus proposition nr 40.

1 .5°tsAarande siffra utförde för redovisningsåret 1925—1926 enligt sedermera erhållna

uppgifter 13.41.

.. \

senare erhållna uppgifter utgjorde motsvarande procenttal för år 1925

2.65

för år 1926 2.29, för år 1927 2.27, för år 1928 2.04 och för år 1929 2.28.

Även den i 23 § föreslagna åldersförhöjningen har från vissa håll av­

styrkts.

Vad angår berörda konvention må ytterligare nämnas, att den internatio­

nella socialpolitiska delegationen i sitt förut omförmälda yttrande i anled­

ning av memorandum från internationella arbetsbyråns direktör beträffande

frågan örn Sveriges anslutning till konventionen anfört bl. a. följande. Det

av socialstyrelsen föreslagna stadgandet, varigenom möjlighet till undantag

från fjortonårsåldern skulle medgivas beträffande visst lättare arbete i fria

luften, skulle onekligen i vissa fall kunna strida mot konventionen, men

torde socialstyrelsen hava funnit denna eventuella konflikt vara av så liten

betydelse, att den icke ansetts hindra ratificeringen. Med hänsyn till den fort­

gående nedgången av antalet i den fabriksmässiga industrien använda tretton-

åringar hade delegationen, i överensstämmelse med den mening, som förut ut­

talats av den tidigare arbetande, för samma ändamål tillsatta delegationen,

ävensom av socialstyrelsen, ansett, att den svenska lagstiftningen borde kunna

ändras på sådant sätt, som möjliggjorde ratificering. Mot detta delegationens

uttalande reserverade sig emellertid de båda arbetsgivarerepresentanterna med

hänvisning till de betänkligheter, som näringslivets representanter uttalat

mot en höjning pver huvud taget av den allmänna minimigränsen till 14 år.

Därjämte påpekade reservanterna, att en anslutning till konventionen skulle

omöjliggöra de av kommerskollegium föreslagna lättnaderna i form av möjlig­

het till individuell dispens i de fall, då särskilda omständigheter därtill för­

anleda.

Konventionen har numera ratificerats av följande aderton stater, narn-

Ratifikation

ligen Belgien, Bulgarien, Chile, Danmark, Estland, Grekland, Irländska Fri- Vashington?

staten, Japan, Jugoslavien, Kuba, Lettland, Luxemburg, Nederländerna, Polen,

konventionen

Rumänien, Schweiz, Storbritannien och Tjeckoslovakien.

^/tdmTför

I detta sammanhang torde jag jämväl böra meddela, att frågan örn revision hams an­

ny konventionen för närvarande är under behandling hos internationella vändande i

^

industriellt

arbetsorganisationen.

arbete.

I samtliga av internationella arbetskonferensen antagna konventioner före­

kommer nämligen en bestämmelse, som föreskriver, att internationella ar­

betsbyråns styrelse minst en gång vart tionde år skall tillställa konferensen

en rapport rörande respektive konventions tillämpning samt taga under

övervägande, huruvida på konferensens dagordning bör upptagas frågan om

revision eller modifikation av konventionen. I enlighet härmed hava nu för

första gången dylika revisionsfrågor upptagits till behandling inom orga­

nisationen beträffande de tidigast i kraft trädda konventionerna, däribland

den nu behandlade. Jag torde i ett annat sammanhang få tillfälle att åter­

komma med en närmare redogörelse för denna behandling och den svenska

regeringens ståndpunkt till densamma och vill här endast nämna, att under

den förberedande handläggningen av revisionsfrågan svenska regeringens

representant i internationella arbetsbyråns styrelse framställde ett — seder­

mera skriftligen utfört — yrkande därom, att styrelsen måtte till närmare

övervägande upptaga frågan örn revision av konventionen. Den jämkning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

89

Departements­

chef e.)\.

denna, som därvid ifrågasattes, innebar, att vederbörande myndigheter skulle

kunna lämna dispens från förbudet mot användande av minderåriga under 14 år

i sådana fall, då fråga vore örn ett särskilt lätt arbete, som icke kunde erbjuda

någon fara för olyckshändelse eller sjukdom. Eventuellt ifrågasattes att kom­

plettera en dylik undantagsregel genom en annan bestämmelse, enligt vilken

staterna skulle vara skyldiga att underrätta arbetsbyrån örn de slag av industriell

verksamhet, för vilka dylika dispenser medgivits. Den svenske representantens

yrkande innebar närmast, att styrelsen skulle, samtidigt som revisionsfrågan

i dess helhet underställdes regeringarnas prövning, särskilt fästa deras upp­

märksamhet på denna punkt. Nämnda yrkande avslogs emellertid av sty­

relsen, vilket lärer innebära, att styrelsen vid det sammanträde i januari

1931, då definitivt avgörande skall träffas örn huruvida fråga örn revision av

någon punkt av konventionen skall upptagas på dagordningen för internationella

arbetskonferensens sammanträde i maj och juni 1931, kommer att fatta beslut

örn att icke på dagordningen uppföra sådan fråga. Sedermera kan visser­

ligen samma yrkande framställas vid nämnda sammanträde, men beslut i

ämnet kan då icke fattas förrän vid konferenssammanträde påföljande år.

Socialstyrelsens ändringsförslag vid 22 § stå, såsom ock av motiveringen

framgår, i samband med frågan örn vårt lands ställning tili det förenämnda

i Washington år 1919 antagna förslaget till konvention angående fastställande

av minimiålder för barns användande till industriellt arbete. Ändringsför­

slagen torde kunna sägas stå i överensstämmelse med denna konvention,

men det i 27 § av styrelsens förslag upptagna undantagsstadgandet beträf­

fande visst lättare arbete i fria luften — med motsvarighet i 16 § andra

stycket i gällande lag — innebär en möjlighet till dispens från förbudsbe-

stämmelserna, vartill konventionen icke äger någon motsvarighet.

Att Sverige, på sätt delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet förordat, giver sin anslutning till ifrågavarande konvention, är

naturligtvis i och för sig önskvärt. Tydligen kan emellertid vårt land icke

ansluta sig till en internationell konvention av den beskaffenhet som den

ifrågavarande, därest denna anslutning skulle förutsätta antagandet av be­

stämmelser, som icke lämpade sig för de hos oss rådande förhållandena.

Yad nu de ifrågasatta ändringarna beträffande minimiålder för visst arbete

och gränserna för detta arbetsområde angår, lärer mot socialstyrelsens

positiva förslag i dessa delar några befogade invändningar knappast vara att

framställa. Det måste betecknas såsom önskvärt att förekomma, att så unga

personer som trettonåringar utföra arbete åt främmande arbetsgivare under

mera krävande förhållanden. Det motsvarande torde gälla femtonåringars

användande till arbete under jord i stenbrott eller gruva. Vad beträffar de

andragna svårigheterna genom förbud, sådana som de föreslagna, för utbild­

ningen i vissa yrken, vilka svårigheter torde uteslutande gälla minderåriga

under 14 år, kan det ej gärna antagas, att ett förbud omfattande så ringa

tidrymd som det ifrågavarande i praktiken skulle avse — i genomsnitt om­

kring ett halvt år — skulle kunna för yrkesutbildningen medföra' någon all­

varlig olägenhet. Olägenheten bleve sannolikt i allmänhet blott den, att

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

91

tidpunkten för den unge arbetarens ernående av full yrkesskicklighet upp­

skötes med motsvarande tidrymd.

Större betydelse torde böra tillmätas den anförda olägenheten, att en

tidsperiod av sysslolöshet kunde till den minderåriges skada uppstå mellan

tiden för skolgångens avslutande och uppnåendet av 14 års ålder. I sin

av socialstyrelsen omförmälda skrivelse den 11 augusti 1922 har ock delega­

tionen för det internationella socialpolitiska samarbetet vid sin tillstyrkan

av anslutning till konventionen förklarat en betingelse härför vara, att de

minderåriga hade sysselsättning i sin skolgång till nämnda ålder. Enligt

delegationens mening finge emellertid nämnda betingelse anses vara i det

närmaste fylld eller åtminstone snart nog komma att bliva det. Härtill bör

dock anmärkas, att enligt utredningen den genomsnittliga åldern vid avgång

från folkskolan för senaste år, varom uppgifter i ärendet finnas, eller

1925—1926, var något under 13% år, vilket innebär, att en del av barnen

varit icke oväsentligt yngre. Det torde således icke kunna förnekas, att det

alltjämt finnes ett antal minderåriga i åldern 13 år, bland vilka, örn det

diskuterade förbudet upprätthölles utan möjlighet till undantag, fall kunna

antagas förekomma, där bristen på andra arbetstillfällen i orten i förening

med bristande möjligheter till eller fallenhet för utbildning av ett eller annat

slag skulle vålla en sysslolöshet, som för den minderårige lätt bleve av för­

därvlig inverkan. Särskilt gäller detta större industrisamhällen, varest till­

fällena till annat förvärvsarbete än det med förbudet avsedda äro få i för­

hållande till antalet berörda minderåriga.

Även ur synpunkten av hänsyn till den minderåriges och hans närmastes

ekonomiska förhållanden torde fall kunna antagas förekomma, då undantag

från ett förbud av här avsett innehåll vore synnerligen väl motiverat. Det

synes innebära ett alltför strängt fasthållande vid principen örn förekom­

mande av minderårigas användande till mera krävande arbete att i fall, där

särskilt ömmande omständigheter tala för beredande av arbete åt minder­

årig, ovillkorligen förbjuda arbete av nämnt slag, oaktat hinder däremot icke

reser sig i form av svag hälsa eller bristande kroppsutveckling hos den

minderårige. Jämväl nu åsyftade fall lära emellertid böra utgöra undantag

endast från regeln örn fjortonårsgränsen.

De undantagsfall, som sålunda åsyftas, torde kunna inrymmas under ett

stadgande, som utsäger, att eftergift från förbudet mot användande av min­

derårig under 14 år till vissa slag av arbete må i särskilda fall meddelas,

där så prövas nödigt till förekommande av sysslolöshet eller annat allvarligt

men för den minderårige.

På grund av vad nu anförts har i 10 § första stycket departementsför-

slaget intagits styrelseförslagets stadgande i dess 22 § örn förbud mot an­

vändande av minderårig under 14 år till industriellt arbete, byggnadsarbete

och transportarbete med förenämnda undantag beträffande distribution av

varor m. m. I departementsförslagets 11 § har stadgats förbud mot

användande av minderårig under 16 år till arbete under jord i stenbrott

eller gruva. Tillika har emellertid i 12 § andra stycket intagits ett stad-

Kungl. Majus proposition nr 40.

92

gande, enligt vilket eftergift från det i 10 § första stycket stadgade förbudet

skall kunna meddelas linder nyss omförmälda förutsättning. I remissytt­

randen Ilar ifrågasatts, att behörigheten att bevilja dispens skulle tillkomma

de lokala inspektionsorganen. Då emellertid dessa dispensfrågor ofta torde

beröra ganska ömtåliga förhållanden och det därför synes lämpligt, att yrkes-

inspektörerna icke taga slutlig befattning med sådana frågor, har i depar-

tementsförslaget prövningen härutinnan förlagts till yrkesinspektionens chefs­

myndighet. Därigenom vinnes ock större enhetlighet i tillämpningen.

Undantagsstadgandet i fråga har i en paragraf, 12 §, sammanförts med en

bestämmelse, motsvarande socialstyrelsens 27 § och 16 § andra stycket i arbetar­

skyddslagen. Denna bestämmelse överensstämmer nära med nyssnämnda

27 §. Dock har den av styrelsen vidtagna skärpningen genom insättande av

ordet »synnerliga» framför »skäl» synts mig icke böra bibehållas, och vidare

har jag ansett, att i bestämmelsen icke böra — på sätt med styrelsens 27 §

är fallet — åberopas vissa först under senare paragrafer i lagen behandlade

tillsynsbestämmelser.

Yad angår andra stycket i 10 § överensstämmer detta nära med styrelse­

förslagets 26 §, beträffande vars motiverande torde få hänvisas till social­

styrelsens betänkande. Beskrivningen å det arbete, som avses, har dock

något jämkats till förekommande av den uppfattningen att, så snart å något

till ett företag hörande arbetsställe arbetet bedrives i angiven omfattning,

även mindre till företaget hörande arbetsställen skulle innefattas under

stadgandet. Vidare har det ansetts bidraga till ökad reda i lagens upp­

ställning, att stadgandet inflyttas i 10 §, till vars första stycke stadgandet

synes ansluta sig på enahanda sätt som andra stycket i 9 § till samma

paragrafs första stycke.

Undantagsbestämmelsen i 12 § första stycket av departementsförslaget

hänför sig även till andra stycket av 10 §. Så är däremot ej fallet med

bestämmelsen i departementsförslagets 12 § andra stycket. Det har nämligen

ansetts angeläget, att i dessa fall, där arbetet i regel lärer vara mera på­

frestande än det i första stycket avsedda, läkarundersökning före arbetets

påbörjande icke underlåtes.

Slutligen har såsom ett tredje stycke av 12 § upptagits den bestämmel­

sen, att beträffande minderårig, som användes till ett under kortare tid fort­

gående arbete, chefsmyndigheten må bevilja eftergift från det i 10 § andra

stycket meddelade förbudet, när synnerliga skäl därtill äro. Stadgandet är

föranlett av yppat behov att beträffande kortvarigt arbete kunna medgiva

undantag från regeln örn fordran å läkarintyg före arbetets begynnande och

överensstämmer nära med en av socialstyrelsen i 60 § andra stycket av dess

förslag upptagen föreskrift, såvitt nu avhandlade ämne angår, dock att enligt

styrelsens förslag dispens skulle beviljas av Konungen. Jag har ansett med

departementsförslagets läggning i övrigt mest förenligt, att avgörandet av

dessa dispensärenden överlämnas åt yrkesinspektionens chefsmyndighet.

De nu föreslagna undantagsbestämmelserna i 12 § första och andra styc­

kena torde lägga hinder i vägen för vårt lands anslutning till den förut

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

93

omtalade Wasliingtonkonventionen. Det må framhållas att, ehuruväl be­

stämmelsen i 12 § andra stycket är formellt ny, den ingalunda reellt sett

utgör ett nytt hinder mot anslutningen utan blivit en följd av ändringarna

ifråga örn minimiåldern och utsträckningen av området för det arbete, vara

här ifrågavarande lagbestämmelser äga tillämpning. Och beträffande mot­

svarigheten i gällande lag till stadgandet i 12 § första stycket har social­

styrelsen anfört, att där medgivna undantag utnyttjats rätt flitigt samt att

bestämmelsen sålunda syntes motsvara ett verkligt behov. Med hänsyn hal­

tin

finner jag ifrågavarande stadgande vara av sådant praktiskt värde, att

det icke torde böra uteslutas. Vid nu nämnda förhållanden lärer man nödgas

stanna vid ett resultat, som icke för närvarande medgiver anslutning till

konventionen. Att svenska regeringen sökt att vid behandlingen av frågan

örn konventionens revision erna en sadan mera allmän formulering därav,

att anslutning skulle bliva möjlig har framgatt av det föregående. Huruvida

dylik ändring kommer till stånd är visserligen, såsom också framgått, tills

vidare en öppen fråga men synes skäligen ovisst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

13 §

i departementsförslaget överensstämmer väsentligen med 10 § i nuvarande

lag och 24 § i socialstyrelsens förslag.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i arbetarskyddslagen och 25 § i styrelse

förslaget. I formellt avseende har paragrafen undergått vissa ändringar

i jämförelse med såväl lagen som förslaget. Någon ingress till paragrafen

förekommer sålunda icke i departementsförslaget, och bestämmelserna i

paragrafen hava uppdelats å tre moment. I 1 mom. hava sammanförts be­

stämmelserna rörande arbetstiden, varefter i 2 mom. upptagits stadganden örn

raster och i 3 mom. örn nattvila.

Enligt socialstyrelsens förslag skola de särskilda bestämmelserna örn

minderårigs arbetstid m. m. hava avseende å ej blott, såsom nu, allt industri-

och byggnadsarbete utan allt arbete över huvud, som enligt 1 § ligger inom

lagens tillämplighetsområde. Denna utvidgning har av socialstyrelsen moti­

verats väsentligen därmed, att man ansett sig icke skäligen kunna undan­

hålla de minderåriga inom handel och transportverksamhet m. fl. verksamhets­

områden de skyddsförmåner, varom stadgas i förevarande paragraf. Utvidg­

ningen, som i och för sig knappast väckt några betanklighetei hos hörda

myndigheter och sammanslutningar, har även av mig godtagits.

Under 25 § a) i styrelseförslaget meddelas, liksom i 13 § a) arbetarskydds­

lagen, särskilda bestämmelser om minderårigs arbetstid. Medan maximi­

gränserna för denna enligt lagen äro tre, olika för olika åldrar, angives i

styrelseförslaget endast en maximigräns, 10 timmar av dygnet och 60 tim­

mar i veckan; därjämte göres i sistnämnda förslag vissa reservationer med

hänsyn till de allmänna arbetstidsbestämmelserna. I andra stycket av punk-

94

Social­

styrelsen.

Sociala rådd.

ten a) upptagas såväl i lagen som i styrelseförslaget undantagsbestämmel­

ser för s. k. nödfallsarbete. Medan lagen bär Ilar en självständig bestäm­

melse. enligt vilken yrkesinspektör eller bergmästare är behörig meddela

eftergift för högst en månad och yrkesinspektionens chefsmyndighet för

högst fyra månader, ansluter bestämmelsen i styrelseförslaget till motsva­

rande allmänna arbetstidsbestämmelse i 13 § 1 morn., vilket innebär bl. a.

att anmälan alltid skall ske till chefsmyndigheten örn minderårigs över­

tidsarbete, att två dygns övertidsarbete må förekomma utan tillstånd och

att för längre tids dylikt arbete fordras ansökan hos chefsmyndigheten.

Med avseende a sitt förslag i denna del har socialstyrelsen yttrat:

lie i 13 § a), av gällande arbetarskyddslag meddelade bestämmelser

rörande begränsning av minderåriga industri- och byggnadsarbetares arbets­

tid ha sedan 8-timmarslagen trätt i kraft, väsentligen förlorat betvdelse

Hock ha de möjligen spelat någon roll inom de små hantverks- och" bygg­

en u”'e^agen’ vari använts färre än fem arbetare, ävensom i vissa sådana

tall, däi arbetstiden fatt utsträckas utöver den normala — i arbetsrådets med-

givande av övertidsarbete enligt 7 § 3 inom. arbetstidslagen brukar rådet

också, dar medgivandet berör minderåriga, erinra om nyss berörda bestäm­

melse i arbetarskyddslagen.

I det nu ifrågavarande momentet lia begränsningarna till G, resp. 8 tim-

mai . ansetts kunna uteslutas. Beträffande den första begränsningens obe­

hövlighet kan ej råda någon tvekan, då den åldersklass, varå den skulle

äga tillämpning, blivit utesluten genom den allmänna minimiålderns höj-

mng, i° 21 § till 13 år. Ej heller den andra begränsningen, till 8 timmar

för 13-ånngar, vilken begränsning gäller allenast industrien och byggnads­

verksamheten, skulle kunna komma till användning, då ju beträffande arbete

inom nämnda verksamhetsgrenar minimiåldern i den föreslagna 22 § är satt

ijji ar.. Ehuru förevarande bestämmelse salunda icke innebär någon för­

sämring _ i avseende å arbetstidens begränsning för de minderåriga, kunde

det möjligen med hänsyn till 8-timmarsdagen synas skäligt, att de minder­

årigas arbetstid begränsades något snävare. Styrelsen har emellertid i be­

traktande av de olägenheter, en mera komplicerad arbetstidsreglering skulle

medföra, icke ansett tillfyllestgörande skäl föreligga för en särskild, ny be­

gränsning av aibetstiden för de minderåriga. Med hänsyn till minderårigas

användande till övertidsarbete jämsides med vuxna arbetare torde också de

föreslagna timbeloppen i vad angår 16- och 17-åringar icke gärna kunna

nedsättas. Erinras må jämväl, att 8-timmarsdagen, även där den icke är

obligatorisk, i stor utsträckning tillämpas, ävensom att enligt 24 § möjlighet

finnes att ingripa mot hälsovådligt lång arbetstid för minderåriga Med

hänsyn till de möjligheter till långt utsträckt arbetstid, som fortfarande

forefinnas, har det emellertid synts styrelsen påkallat att få till stånd en

maximalbegränsning av arbetstiden för de minderåriga arbetarna, och har

det därvid förefallit lämpligt att till dylik begränsning upptaga den i efter-

gift längst gående av de nu gällande begränsningarna.

Momentets andra stycke motsvarar andra stycket i den nuvarande arbetar,

skyddslagens 13 § a) men har omredigats så, att det anknyter sig till det

allmänna stadgandet om förlängning av arbetstiden vid nödfallsarbete.»

"Vid sammanträde med sociala rådet har en arbetarrepresentant funnit

första stycket av punkt a) i styrelseförslaget mindre tillfredsställande, i det

han ansett formuleringen medföra det intrycket, att minderåriga skulle få

användas till arbete längre tid än vuxna.

Kungl. Majlis proposition nr 40.

95

Länsstyrelsen i Jönköpings län Ilar yttrat betänksamhet mot att minder-

årig, som är underkastad arbetarskyddslagen, icke i något fall skulle få arbeta y

mer än 10 timmar, vilket vid vissa lättare arbeten, såsom springgöra och

arbete att vakta flottat timmer, ansåges skola verka onödigt tyngande.

Landsorganisationen har hemställt örn beaktande av ett utav styrelserna för

vissa fackförbund framfört yrkande, att arbetstiden för minderårig ej måtte

få överstiga 8x/2 timmar per dag eller 48 timmar per vecka; därest den

minderårige deltoge i utbildningskurs, borde sammanlagda undervisnings-

och arbetstiden ej få överstiga 54 timmar per vecka.

De i remissyttrandena gjorda erinringarna har jag ej ansett böra föran-

Departements-

leda ändring av bestämmelserna i fråga. Ej heller har jag funnit skäl att, i

enlighet med vad svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hemställt,

föreskriva en längre gående begränsning av arbetstiden för minderårig, som

ej fyllt IG år. Huvudregeln i första stycket har emellertid undergått en

formell omarbetning, varvid den anmärkning, som framställts vid samman­

trädet med sociala rådet, beaktats och stadgandet tillika förenklats. Be­

träffande undantaget i andra stycket hava vissa ändringar vidtagits i sty­

relseförslaget, vilka närmat bestämmelsen till gällande lags stadgande. Så­

lunda har anmälan bestämts skola ske hos vederbörande yrkesinspektör

eller bergmästare, som även skulle äga befogenhet att meddela eftergift från

förbudet under högst en månad utöver de två fria dygnen. Det har antagits,

att den prövning en sådan befogenhet medför i regel är av ganska enkel

beskaffenhet samt att förhållandenas natur tala för ett så skyndsamt avgö­

rande som möjligt. Först då tillståndet avser längre tid än en månad,

skulle dess beviljande ankomma på chefsmyndigheten. Framhållas må, att

här stadgad skyldighet att göra anmälan örn minderårigs användande till

arbete samt aj;t söka tillstånd till sådant användande föreligger allenast, då

fråga är örn arbete utöver den för minderåriga särskilt stadgade begräns­

ningen av 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan. Med hänsyn till

förevarande frågors nära samband med ärenden, beroende av de allmänna

arbetstidsbestämmelserna, har vidare föreslagits, att chefsmyndigheten, där

så finnes lämpligt, bör söka samråd med arbetsrådet, som torde äga den

största erfarenheten örn arbetstidsärenden i allmänhet.

I tredje stycket av 1 mom. hava upptagits bestämmelser, i sak överens­

stämmande med 25 § b) i styrelseförslaget. Bestämmelserna innebära vid

jämförelse med 13 § b) i arbetarskyddslagen, på sätt socialstyrelsen i moti­

veringen till förslaget anfört, en viss skärpning genom att hänvisa till ej

blott begränsningen till dygn utan även veck obegränsningen.

De i 13 § c) i gällande lag upptagna bestämmelserna om minderårigas 2 morn.

raster återfinnas ej i styrelseförslaget utan äro där ersatta med generella

bestämmelser i ämnet, dels i 16 § med föreskrift örn rasters förekomst över

huvud och dels i 5 § g) örn uppehållsplats under raster. Då departements-

förslaget ej upptagit sistnämnda föreslagna stadgande men det synts an­

geläget, att tillvaron av den för samtliga arbetare gemensamma föreskriften

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

3 mom.

Social­

styrelsen.

om raster i departementsförslagets 5 § i), motsvarande styrelseförslagets

16 §, icke i någon mån finge minska det skydd nuvarande i3 § c) innebär

för de minderåriga, Lava i departementsförslagets 14 § 2 mom. upptagits

kompletterande bestämmelser rörande minderårigas raster. Därvid bar i en

första punkt utsagts, att dessa raster skola anordnas på ett med hänsyn till

den minderårige lämpligt sätt, vilken regel tydligen ligger i nuvarande

13 § c) men ansetts icke kunna tydligt framläsas ur departementsförslagets

5 § i). Vidare bär i en andra punkt upptagits ett stadgande av väsentligen

samma innebörd som det motsvarande i 13 § c) i gällande lag. En om­

formulering bar dock skett med tillgodogörande av socialstyrelsens anmärk­

ning vid motiverande av dess 5 § g), nämligen att sistnämnda lagrum egent­

ligen kan sägas förutsätta ett lagstridigt förhållande i fråga örn beskaffen­

heten av luften i arbetslokalen.

Vad angår minderårigas nattarbete innehåller gällande arbetarskyddslag

'

13 § d) — härom, att minderårig icke må i industriellt arbete eller bygg­

nadsarbete användas å tid mellan kl. 7 e. ^lii. och kl. 6 f. m. Yngling, som

fyllt 16 år, må dock användas till arbete å sådan tid under förutsättning av

en till högst 8 timmar begränsad arbetsdag, där tillika arbetet antingen icke

oftare än under var tredje vecka infaller å tid mellan kl. 11 e. m. och kl.

5 f. m. eller ock är i fråga örn tider av dygnet, då det skall utföras, för­

delat pa sätt som av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare god­

känts såsom likvärdigt med nyssnämnda anordning. Enligt 16 § första stycket

arbetarskyddslagen må vidare Konungen flir yngling, som fyllt 16 år,

meddela eftergift från förenämnda förbud, där fråga är örn mera fabriks-

mässigt arbete (15 §), som av tekniska skäl måste oavbrutet fortgå såväl

natt som dag eller tidvis måste forceras. I dessa regler har uti socialsty­

relsens förslag, 25 § c), gjorts ändring huvudsakligen sålunda, att enligt

huvudregeln i första stycket den minderårige skall för nattvila beredas oav­

bruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn, däri skall

ingå tiden mellan kl. 10 e. m. och 5 f. m., samt att enligt en undantagsbe­

stämmelse i andra stycket yrkesinspektionens chefsmyndighet må medgiva

yngling, som fyllt 16 år, tillstånd att i erforderlig mån deltaga i arbete,

som på grund av sin natur, arbetsbrådska eller annan tvingande omständig­

het måste bedrivas med skiftindelning.

Till motiverande av sitt stadgande i 25 § c) har socialstyrelsen anfört:

> De nu gällande reglerna rörande minderårigas användande till nattarbete

meddelas i 13 § d) av arbetarskyddslagen och innefatta i främsta rummet

ett förbud mot användande av minderåriga till arbete å tid mellan kl. 7 e. m.

och 6 f. m. Generellt undantag från detta förbud gäller emellertid för minder­

åriga av mankön, vilka fyllt sexton år och vilkas arbete är begränsat till

högst 8 timmar av dygnet och antingen icke oftare än var tredje vecka in­

faller å tid mellan kl. 11 e. m. och 5 f. m. eller ock med hänsyn till sin

förläggning är fördelat på sätt, som av vederbörande yrkesinspektör eller

bergmästare godkänts såsom likvärdigt med nyssnämnda anordning.

Genom lagen angående förbud mot kvinnors användande till arbete natte­

tid i vissa industriella företag, vilken lag som bekant grundar sig på en av

96

Kungl. Majus proposition nr 40.

en internationell konferens i Bern år 1906 antagen konvention, Ilar i den

svenska arbetarskyddslagstiftningen införts en ny regim för nattie di glieten.

Den inskränker sig ej till att förbjuda de 'skyddades’ användande under

vissa angivna timmar utan föreskriver, att arbetarna ifråga varje dygn skola

beredas ¹¹ timmars oavbruten ledighet, så förlagd, att den alltid omfattar

tiden kl. 10 e. m.—5 f. m. Enahanda reglering är upptagen i den av inter­

nationella arbetskonferensen år 1919 i Washington antagna konventionen

angående barns nattarbete inom industrien.

Nattledighetens längd är enligt de båda härovan berörda regimerna, ar­

betarskyddslagens och konventionernas, densamma eller 11 timmar. De

skilja sig från varandra däri, att den senare regimen lämnar arbetsgivaren en

avsevärd frihet med hänsyn till ledighetens förläggning — ledigheten kan

sålunda börja när som helst före ¹⁰ e. m. och kommer att efter minst

11 timmar sluta någon gång efter 5 f. m. Beträffande företrädena hos de

båda regimerna är det tydligt, att den senare på grund av sin större rörlig­

het är att föredraga från näringarnas synpunkt. Fråga torde även vara,

huruvida man, så som livet numera i allmänhet gestaltar sig, skäligen kan

anse all tid efter kl. 7 e. m. såsom nattid. Med hänsyn till vad nu anförts

och till önskvärdheten att anpassa lagstiftningen efter internationella arbets-

konferensens beslut har styrelsen ansett sig böra i förevarande lagrum till-

lämpa den senare regimen.

Beträffande det ovan berörda, nu gällande medgivandet till nattarbete för

manliga minderåriga över 16 år — vilket blir tillämpligt, när arbetstiden är

begränsad till högst ⁸ timmar av dygnet och infaller på visst sätt — har

arbetstidslagen tydligtvis medfört en stor förändring. Den kompensation,

som tillämpandet av ⁸-timmarsdagen tidigare innebar, föreligger ej numera,

sedan denna arbetstidsbegränsning blivit obligatorisk och nära nog generellt

gällande. Vöre ej arbetstiden under veckans fem första söckendagar i stor

utsträckning förlängd utöver de egentligen åsyftade ⁸ timmarna, skulle man

med skäl kunna säga, att det nu gällande förbudet mot minderårigas natt­

arbete, i vad det avser 16- och 17-åringar, genom ifrågavarande medgivande

blivit så gott som fullständigt satt ur spelet. Vid kontinuerlig drift, som

ju nu måste gå med tre skift, medför förbudet, med undantag allenast i vissa

fall vid skiftväxlingen, icke något hinder för dylika minderårigas användande

till nattarbete.

Av det nu anförda torde framgå, att styrelsen ej gärna i sitt förslag till

reviderad lagstiftning i ämnet kunnat bibehålla här berörda medgivande.

Önskvärt kunde synas att i stället för den sålunda utdömda undantags-

möjliglieten i lagen upptaga de medgivanden beträffande minderåriga över

16 år, som innehållas i § ² av förut omnämnda konvention angående barns

nattarbete inom industrien. Frågan om tillräckligheten för Sveriges del av

nu åsyftade medgivanden har emellertid tidigare, för bedömande av möjlig­

heten för vårt land att ratificera konventionen, varit föremål för prövning

av Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet, som

efter samråd med socialstyrelsen i underdånig skrivelse den 11 augusti 1922

i förevarande fråga anfört bl. a. följande:

'Delegationen tvekar ej att ansluta sig till principen örn förbud mot min­

derårig,as nattarbete. Såsom olika länders lagstiftning på detta område ut­

visar, har man emellertid i regel funnit sig föranlåten att med hänsyn till

praktiska skid — industriens behov av arbetskraft oell de minderårigas av

arbetstillfällen samt det gemensamma intresset av yrkesutbildning — med­

giva vissa undantag från nattarbetsförbudet. Ser man till, hur konventions-

förslaget i detta avseende är utformat, torde man ej kunna undgå att finna

detsamma mindre tillfredsställande. Den i förslagets § 2 gjorda uppräkning

Bihang till riksdagens protokoll 1931.

1 sami. 34 haft. (Nr 40.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

97

2

ä«!l :>o

98

Remiss­

yttranden.

av vissa slag av industriella företag' synes vara helt godtyckligt tillkommen

och kan ej gärna göra anspråk på att motsvara några mer allmängiltiga,

rationella krav. Berörda uppräkning tillgodoser antagligen någon eller några

av de ledande staternas behov men motsvarar exempelvis icke Sveriges.

För övrigt torde en dylik exklusiv uppräkning aldrig kunna på ett tillfreds­

ställande sätt taga hänsyn till de skilda staternas olika förhållanden.

Vad nu vårt land angår, har redan av socialstyrelsen påpekats, att såg­

verksindustrien jämte vissa andra slag av verksamhet, där minderåriga f. n.

användas i skiftarbete, icke finnas upptagna bland de industrigrenar, som

äro undantagna från konventionsbestämmelsernas tillämpning. Anmärkas

må också, att under 'pappersbruk’ (papeteries, manufaeture of puper) strängt

taget ej låta sig inbegripa pappersmassefabrikerna, varför genom konven­

tionens biträdande minderårigas användande jämväl i dessa fabriker skulle

omöjliggöras.’

Styrelsen anser sig för sin del ej kunna annat än instämma i det sålunda

anförda yttrandet.

Det föreslagna förbudet föranleder visserligen med sin större rörlighet

ej så stort behov av undantagsmöjligheter som det nu gällande, men ett

dylikt behov torde likväl kvarstå. Med hänsyn härtill har styrelsen i ett

andra stycke föreslagit en undantagsbestämmelse, som skulle tillgodose be­

rörda behov. Denna bestämmelse skulle i främsta rummet ersätta 16 §

första stycket i den nu gällande lagen — under det föreslagna uttrycket

'arbete, som på grund av sin natur---------------- måste bedrivas med skift­

indelning’, inbegripes nämligen enligt styrelsens avsikt 'arbete —-------som

av tekniska skäl måste oavbrutet fortgå’ och med 'arbet skräd ska' täckas de

fall, som nu åsyftats med orden 'arbete, som------------— tidvis måste for­

ceras’. I enlighet med rådande tendens att befria regeringen från löpande

förvaltningsärenden har styrelsen föreslagit, att handläggningen av här åsyf­

tade eftergifter skulle övertagas av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Sty­

relsen har emellertid trott det vara påkallat att jämväl i andra fall av mer

nödvändigt skiftarbete — f. n. har ju, såsom ovan framhållits, arbetsgivaren

nära nog fria händer i fråga örn minderårigas nattarbete — bereda möjlighet

därtill, och har i sådant syfte såsom anledning till skiftarbetet tillfogats

'eller annan tvingande omständighet’.

Givetvis skulle eftergift från nattledighetsbestämmelserna kunna meddelas

jämväl beträffande arbete på två skift — tiden mellan kl. 5 f. m. och 10

e. m. är ju något knapp för två skift med tillbörliga raster och mellantid

för vädring.»

Socialstyrelsens förslag i nu förevarande del har från hörda sammanslut­

ningar ävensom från kommerskollegium framkallat vissa erinringar. Sålunda

har av kommerskollegium och åtskilliga sammanslutningar yrkats, att den

medgivna tiden för kvällsarbete måtte utsträckas från kl. ¹⁰ till kl. ¹¹ e. m.,

detta med hänsyn till det hinder, som eljest ansåges uppstå för minderårigs

användande till arbete på två skift. Härjämte har kollegium i likhet med

vissa sammanslutningar hemställt örn rätt för vederbörande yrkesinspektör

att bevilja dispens enligt andra stycket. Till grund härför har åberopats,

att yrkesinspektören genom sin personliga kännedom örn förhållandena på

arbetsplatserna vore fullt kompetent att avgöra dessa ärenden. Vidare hava

järnkontoret, Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen m. fl.

påpekat den olägenhet, som med styrelseförslaget skulle uppstå därutinnan,

att ynglingar i en ålder av 16 eller 17 år icke skulle kunna såsom nu an-

Kungl. Majus proposition nr 40.

99

vändas vid arbeten på tre skift, med mindre dispens i varje fall bevil­

jades av chefsmyndigheten. Det har hemställts, att nuvarande stadgande

härutinnan måtte bibehållas; någon olägenhet av detsamma hade icke kunnat

påvisas.

Det i Washington år 1919 antagna förslaget till konvention angående

Ratifikation

barns nattarbete inom industrien bär numera ratificerats av tol]ande tjuguen

j^ashington-

stater, nämligen Belgien, Bulgarien, Chile, Danmark, Estland, Frankrike,

konventionen

Grekland, Jugoslavien, Indien, Irländska Fristaten, Italien, Kuba, Lettland, fjarns natt-

Luxemburg, Nederländerna, Polen, Rumänien, Schweiz, Storbritannien, Ungern

arbete.

och Österrike.

Även beträffande den nu omförmälda konventionen har svenska regeringens

representant i den internationella arbetsbyråns styrelse ifrågasatt upptagande

av revisionsspörsmålet. Den fråga, som därvid ställdes under debatt, gällde

införande av en undantagsbestämmelse, enligt vilken vederbörande statliga

myndighet skulle kunna tillåta nattarbete för ynglingar i åldern 16—18 år

i sådana fall, då så erfordrades och då arbetet med hänsyn till sin natur

eller brådskande beskaffenhet eller andra särskilda anledningar borde utföras

såsom skiftarbete. En dylik undantagsbestämmelse skulle eventuellt kunna

kompletteras med en skyldighet att underrätta internationella arbetsbyrån

örn meddelade undantag. Arbetsbyråns styrelse beslöt emellertid att icke

upptaga frågan örn revision av denna konvention till närmare övervägande.

Ehuru frågan ännu icke är definitivt avgjord, torde man knappast kunna

räkna med att revision i den av svenska regeringen önskade utsträckningen

kommer till stånd.

I departementsförslagets 14 § 3 mom. har huvudregeln bibehållits lika

Depmrtenunts-

med styrelseförslagets motsvarande stadgande i 25 § c). Såsom styrel­

sen framhållit står denna regel i överensstämmelse med nyss omförmälda

konvention angående barns nattarbete inom industrien. Regeln överens­

stämmer, vad tiden 10 e. m.—5 f. m. angår, även med den s. k. Bernkon-

ventionen av år 1906 angående kvinnors nattarbete inom industrien, liksom

ock med 12 § i gällande lag om arbetarskydd. Ehuru onekligen svårig­

heter kunna vara förenade med att under tiden 5 f. m. 10 e. m. anordna

arbete på två skift, särskilt under iakttagande av departementsförslagets

bestämmelser örn raster av tillräcklig varaktighet, torde dock den diskuterade

regeln med tanke på övriga fall — då minderårigs användande i tvåskifts-

arbete icke erfordras — böra godtagas och i stället lämpliga undantagsbe­

stämmelser uppställas, varigenom tillbörlig hänsyn tages till tvåskiftsarbetet.

Arbetsgivarna torde härigenom föranledas att söka ordna den minderåriges

arbete på sådant sätt, att dispens för nattarbete ej mer än nödvändigt be­

höver begäras.

Yad därefter undantagsbestämmelserna angår har jag i andra stycket första

punkten av departementsförslagets 14 § 3 moni. sökt ga en lämplig medel­

väg mellan gällande lag och styrelseförslaget. Nuvarande möjlighet till an­

vändande av 16- och 17-års ynglingar till treskiftsarbete har nämligen bibe­

hållits, men den har gjorts beroende av vederbörande yrkesinspektörs eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Aktiebolaget

Sjuntorps

framställning.

Motion av herr

Johansson i

Sollefteå.

bergmästares medgivande i de särskilda fallen. Avsikten härmed är å ena

sidan att icke beröva industrien en nu förefintlig möjlighet till minder­

årigs användande i treskiftsarbete, vilken möjlighet icke, såvitt visats eller

ens påståtts, varit förenad med olägenheter; å andra sidan att genom in­

förande av kontroll förekomma missbruk i detta avseende och mana till

omtanke vid arbetets anordnande. Den prövning, som här skulle till­

komma yrkesinspektionen, torde vara av beskaffenhet att lämpligen kunna

åläggas de nämnda lokala organen. I övrigt har i departementsförslaget

upptagits styrelsens andra stycke under c) med tillägg efter orden »med

skiftindelning» av »eller eljest forceras», varigenom jämväl övertidsarbete,

som icke föranleder arbete i Hera skift, skulle kunna tillåtas. Att även över­

låta prövningen av frågor, avseende sista punkten, å yrkesinspektörerna har

icke ansetts fullt lämpligt, då dessa frågor ofta torde bliva av mera ömtålig

art och prövningen därav fördenskull bör anförtros en myndighet i mindre

utsatt ställning.

Av det förut anförda framgår att det nu förordade förslaget icke kommer

att medgiva ratifikation av Washingtonkonventionen i dess nuvarande av­

fattning.

Aktiebolaget Sjuntorp har i sin förenämnda skrivelse hemställt örn över­

vägande av lämpligheten av sådan ändring i 13 § d) arbetarskyddslagen, att

bestämmelserna bringades till överensstämmelse med föreskrifterna i lagen

örn kvinnors nattarbete. Denna hemställan må anses besvarad med vad

förut anförts rörande förstnämnda lagrum ävensom senare skall yttras vid

19—21 §§ av departementsförslaget.

I motion nr 104 i andra kammaren år 1925 hemställde herr Johansson i

Sollefteå bl. a., att bestämmelserna i den nuvarande arbetarskyddslagens 13 §

rörande nattarbete skulle förklaras äga tillämpning jämväl i avseende å min­

deråriga, som användas till skogs- eller flottningsarbete. Över motionen in­

hämtade vederbörande utskott yttrande från socialstyrelsen. Med hänsyn

till styrelsens uppdrag att utarbeta förslag till arbetarskyddslagens revision

och styrelsens i yttrandet till utskottet meddelade uppfattning örn önskvärd­

heten av en mer ingående undersökning av frågan, ansåg sig utskottet kunna

förutsätta, att styrelsen skulle även utan särskilt bemyndigande företaga

en dylik utredning och avgiva därav föranlett förslag. Utskottet hem­

ställde därför, att motionen ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

vilken hemställan riksdagen biföll. I skrivelse den 26 juni 1925 har chefen

för socialdepartementet fäst socialstyrelsens uppmärksamhet på vad sålunda

förekommit.

Vid berörande av denna fråga har socialstyrelsen anfört, att motionären

torde få sin hemställan tillgodosedd genom de av styrelsen föreslagna be­

stämmelserna i ämnet, enär 25 § skulle äga tillämpning jämväl å skogs- och

flottningsarbete. Yad sålunda anförts gäller ock i fråga örn departements-

förslagets bestämmelser i dess 14 §.

100

Kungl. Majlis proposition nr 40.

101

14 § i arbetarskyddslagen innehåller regler för det fall, att minderårig ¹⁴ta^s^y^ge

användes till dels arbete, beträffande vilket skyddsbestämmelserna i ¹² eller lagen

13 § äro tillämpliga, dels annat arbete. Med hänsyn huvudsakligen till

stadgandets enligt erfarenheten synnerligen ringa betydelse och därtill, att

de minderårigas arbetstid genom ⁸-timmarslagen och den vidgade tillämp­

ningen av bestämmelserna i 25 § av styrelseförslaget (motsvarande 14 § i

departementsförslaget) blivit i väsentlig mån enhetligt reglerad, har social­

styrelsen icke i sitt förslag upptagit någon motsvarighet till nämnda stad­

gande i gällande lag. Även jag har, av motsvarande skäl, funnit 14 § i

lagen kunna därur uteslutas.

15 §

överensstämmer nära med 17 § i arbetarskyddslagen och 28 § i styrelse­

förslaget.

Särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete.

Genom nattarbetslagens inarbetande i lagen örn arbetarskydd skulle sist-

Underrubn-

nämnda lags avdelning med särskilda föreskrifter rörande kvinnors använ­

dande i arbete bliva något mera omfångsrik än enligt gällande lag. Detta

har föranlett en något olika gruppering av innehållet i avdelningarna örn

minderårigas och örn kvinnors arbete å de särskilda paragraferna, vilket

medfört, att underrubriken till avdelningen örn kvinnors användande i arbete

måst flyttas från platsen närmast före 18 § enligt nuvarande lag till närmast

före 16 § i departementsförslaget. En bestämmelse rörande denna ändrade

plats har ansetts lämpligen kunna införas i ingressen till förevarande lag­

förslag.

16 §

överensstämmer med 18 § i gällande lag och 29 § i socialstyrelsens förslag.

17-18 §§.

Det i 19 § gällande lag stadgade förbudet mot kvinnas användande till

arbete efter barnsbörd samt där stadgad möjlighet till ledighet från arbete

före barnsbörd hava båda avseende endast å arbete å de något större indu­

striella arbetsställen, varom talas i 15 § av lagen. Härutinnan innebär 30 §

i styrelseförslaget genom hänvisningen till förslagets ²² § den ändringen,

att stadgandena örn ledighet i samband med barnsbörd komma att äga till-

lämpning beträffande allt industri-, byggnads- och transportarbete. Dess­

utom bereder nämnda 30 § något ökad möjlighet för kvinna till ledighet

före barnsbörd, i det att sådan ledighet ej skulle få förvägras henne icke

blott såsom nu, där hon visar läkares eller barnmorskas intyg, att hon

sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor, utan även där hon så­

lunda visar, att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och

att hon med hänsyn därtill har behov av ledighet.

Rörande dessa ändringsförslag och vad därmed sammanhänger yttrar

socialstyrelsen i sin motivering:

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Social­

styrelsen.

102

»Det ämne, som behandlas i förevarande och följande två paragrafer eller

barnsängslediglieten oell vissa i samband därmed stående förhållanden, ut­

gör föremål för en av internationella arbetskonferensen år 1919 i Washington

antagen konvention. Med hänsyn till den förpliktelse, som kan anses åligga

de till internationella arbetsorganisationen anslutna staterna, till vilka ju

även Sverige är att räkna, att söka förverkliga arbetskonferensens beslut,

måste det tydligen framstå som ett önskemål att såvitt möjligt bringa före­

varande lagrums bestämmelser till överensstämmelse med nämnda konven­

tion. Rörande möjligheten av en dylik lagstiftningsåtgärd, som skulle ut­

göra förutsättning för Sveriges ratificering av konventionen, har Sveriges

delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet, efter samråd

med ett flertal myndigheter¹ och korporationer, yttrat sig i sin förut be­

rörda underdåniga skrivelse den 11 augusti 1922. Delegationens majoritet

ger däri uttryck åt den uppfattningen, att nian med hänsyn till vissa mindre

lyckade bestämmelser i konventionen och till de sannolikt betydande kost­

nader, ett fullständigt genomförande av konventionens stadganden skulle

medföra, icke ansåg sig kunna förorda ratificering. En minoritet inom dele­

gationen kom till samma slutsats men på den grund, att de kvinnoorgani­

sationer, som yttrat sig i ärendet, i alldeles övervägande mån ställt sig av­

visande till konventionen. Delegationen var emellertid enig örn, att det

vore i hög grad önskvärt, att konventionen i lämpliga delar och särskilt i

fråga örn tillförsäkrandet av erforderligt moderskapsunderstöd vunne beak­

tande i vårt land.

Styrelsen delar härovan åsyftade betänkligheter mot konventionen och

tror ej, att man åtminstone för närvarande kan komma längre i dess för­

verkligande än till ett beaktande i lagstiftningen av flertalet av dess normer.

I enlighet härmed har förevarande paragraf behandlats vid revisionen.

Vad först angår paragrafens tillämpningsområde, har detta genom hän­

visningen till ²² § vidgats till att, förutom industriellt arbete såsom nu, i

överensstämmelse med konventionen även omfatta byggnads- och transport­

arbeten. Vidare har styrelsen ansett sig böra föreslå, att ifrågavarande be­

stämmelser skola äga tillämpning utan hänsyn till arbetsställets storlek —

detta likaledes i överensstämmelse med konventionen. Visserligen torde

iakttagandet av bestämmelserna och kontrollen däröver måhända i en del

fall ställa sig besvärligare vid de små arbetsställena, men med hänsyn till

moderns och barnets skyddande lära dessa arbetsställen knappast erbjuda

några fördelaktigare betingelser.

Att, såsom konventionen gör, låta den obligatoriska barnsängslediglieten

gälla även för handeln, har styrelsen icke funnit skäl föreslå. Från de kvinn­

liga affärsanställdas sida Ilar nämligen påvisats, att här ifrågavarande an­

ordning för dem i regel skulle sakna betydelse, då de bland dem, som ha

att betjäna allmänheten, ändock ej kunna kvarstå i sin anställning längre

än högst till 3 ä 4 månader före nedkomsten. Ej heller skulle arbetsgiva­

ren, sorn, även då arbetstagarna återkomme till samma företag, ofta skulle

sakna kännedom örn den verkliga anledningen till deras ledighet, i regel

ha möjlighet att iakttaga förbudet mot deras sysselsättande efter ned­

komsten.

Enligt den gällande lagen är kvinna, som med intyg av läkare eller barn­

morska kan visa, att hon med sannolikhet' kan vänta sin nedkomst inom

två veckor, berättigad till ledighet. Konventionen innehåller en liknande

bestämmelse, men är där den eventuella lediglietstiden utsträckt till sex

veckor. ~V anligen lär en ledighet av två veckor före nedkomsten anses göra

1 Bland annat socialstyrelsen, som genom yrkesinspektrisen låtit verkställa en under­

sökning rörande tillämpningen av i ämnet gällande bestämmelser m. m.

Kungl. Afa,j:ts proposition nr 40.

Kungl. Majus proposition nr 40.

103

tillfyllest, men i många fall torde denna tidrymd med hänsyn till arbetets

beskaffenhet eller moderns hälsotillstånd vara val knapp. Styrelsen Ilai

trott att denna fråga, som icke saknar ekonomisk betydelse skulle kunna

lämpligen lösas på det sättet, att ledigheten kan utsträckas intill sex veckor

i dJ fall då kvinnan på härovan angivna rött visar, ejlott att hennes ned­

komst sannolikt är att vänta inom nämnda tidrymd an aven att hon med

hänsyn därtill är i behov av ledighet.

#

..

, , i

Konventionen innehåller förbud för arbetsgivare att uppsäga arbeterska

under den tid, då hon enligt här ifrågavarande bestämmelser ar frånvarande

från arbetet eller å sådan tid, att uppsägningstiden skulle utlöpa under

först berörda tid. En dylik bestämmelse förefaller onekligen tilltalande

från skyddssynpunkt, men den trygghet, den skulle erbjuda,° mäste nog

såsom av den socialpolitiska delegationen påpekats, betecknas såsom endast

skenbar. Arbetsgivaren är ju nämligen oförhindrad ad avskeda arbeterska^

omedelbart efter hennes återinträde i arbetet, och man kan möjligen också

befara att ett dylikt förbud i vissa fall skulle giva arbetsgivaren anledning

att när arbeterskans havandeskap blev märkbart, avskeda henne i god tid före

barnsänssledigheten. För övrigt torde en bestämmelse av har berörda inne­

börd vara tämligen överflödig, då arbetsgivarna i regel lara halla platsen

öppen för sina arbeterskor, som varit frånvarande pa grund av nedkomst.»

Beträffande styrelsens här ifrågavarande ändringsförslag hava i remiss­

yttrandena erinringar framkommit från ett par håll. Järnkontoret Ilar an­

tagit, att den föreslagna utökningen av möjligheten till ledighet före nedkomst

knappast grundade sig på ett verkligt behov, och funnit bärande skal för

utökningen icke vara anförda, i andra sidan har landsorganisationen, utan

eget utlåtande, återgivit ett yttrande av svenska handelsarbetareforbundet,

däri uttalas den uppfattningen, att bestämmelserna i den diskuterade para­

grafen borde omfatta även de inom handeln anställda kvinnorna, lill stod

härför lian anförts, att dessa kvinnor därigenom erhölle större trygghet för

att efter nedkomsten få sina platser tillbaka och att i övrigt all verklig an­

ledning saknades att utesluta de inom handeln anställda fran stadgandets

tillämpningsområde.

Konventionen angående kvinnors användande till arbete före och efter

barnsbörd har ratificerats av följande elva stater, nämligen Bulgarien, Chile,

Grekland, Jugoslavien, Kuba, Lettland, Luxemburg, Rumänien, Spanien,

Tyskland och Ungern.

, , ,

„

,

,

Svenska regeringens representant i internationella arbetsbyrans styre se

bär väckt fråga örn revision jämväl av förevarande konvention. De punkter i

vilka revision därvid ansågs böra ifrågakomma, voro följande. Närmast borde

undersökas, huruvida icke bestämmelsen örn den tid, under vilken en kvinna

f öre och efter nedkomsten bör avhålla sig från arbete, skulle kunna modi­

fieras Särskilt i sådana fall, då längre ledighet ifrågasattes, kunde det

tänkas, att kvinnan borde vara skyldig att styrka behovet av ledighet genom

läkarbetyg Yad angår den tid efter nedkomsten, under vilken en kvinna

borde avhålla sig från arbete, kunde det förtjäna övervägas, huruvida icke

kvinnan kunde berättigas att återtaga arbetet inom kortare tid an sex veckor

efter barnets födelse i sådana fall, då genom läkarintyg styrktes, att lion

kunde göra det utan fara för sig själv eller barnet. Man borde alltså enligt

Remiss­

yttranden.

Ratifikation

ochrevision av

Washington-

konventionen

1919 ang.

b arns ängs-

ledigheten.

104

Kungl. Majus proposition nr 40.

Departements­

chefen.

svenska regeringens uppfattning inhämta regeringarnas uppfattning i frågan,

örn nian icke i någon form skulle kunna tillämpa ett system med behovs-

provmng av ledighetsansökningar respektive ansökningar att få före den

normala tidpunkten återtaga arbetet. Emellertid beslöt arbetsbyråns sty­

relse att icke till behandling upptaga denna fråga, och det är följaktligen

foga sannolikt, att vid frågans slutliga avgörande inför internationella arbets-

konferensen någon revision kommer till stånd.

Yad angar deli av järnkontoret framställda erinran synes socialstyrelsen

hava nied sm ifrågavarande bestämmelse, genom att låta kvinnan med läkar-

intyg lisa ej blott sannolikheten av barnsbörd inom sex veckor utan även

behovet av ledighet av sådan anledning, på ett lämpligt sätt så långt möj­

ligt närmat sig motsvarande bestämmelse i konventionen angående kvinnors

användande till arbete före och efter barnsbörd i dess icke reviderade av­

fattning. Enligt denna bestämmelse behöver det fordrade läkarintyget allenast

innehålla, att kvinnans nedkomst antagligen kommer att äga rum inom sex

veckor.

Jämväl handelsarbetareförbundets framställning har avseende å en fråga,

som sammanhänger med nyssnämnda konvention. Enligt denna gälla näm­

ligen, såsom ock av socialstyrelsens motivering framgår, ifrågavarande be­

stämmelser örn ledighet ej blott industriella företag (däri inbegripet bygg­

nads- och transportarbete) utan även »kommersiella företag». Det synes

onekligen vara ett tveksamt spörmål, huruvida en dylik utvidgning av stad­

gandet i fråga till de i handeln anställda kvinnorna bör äga rum. Härför

torde tala ett i viss män förefintligt behov samt önskvärdheten av över­

ensstämmelse mellan lagen och konventionen. Emot utsträckningen lärer

å andra sidan tala den omständigheten, att behovet därav säkerligen är i

fråga örn handelns kvinnor och särskilt den stora del av de anställda, som

arbeta å kontor, väsentligt mindre än i fråga örn kvinnorna inom industrien

samt i byggnads- och transportarbetet och vidare, kanske framför allt, att

de i handeln anställda kvinnorna själva visat sig föga angelägna att erhålla

del av den förmån ett lagstadgande i ämnet erbjuder. Vid övervägande

av frågan har jag stannat vid att icke biträda förslaget till utvidgning på denna

punkt.

17 § i departementsförslaget överensstämmer således i sak med styrelse-

förslagets 30 §. I formen har en viss omarbetning skett.

18 § överensstämmer med 20 § i gällande lag och 31 § i styrelseförslaget.

Vad beträffar den omförmälda konventionen angående kvinnors användande

till arbete före och efter barnsbörd, må ytterligare anföras, att de i det föregå­

ende berörda två skiljaktigheterna mellan förevarande lagförslag och konven­

tionen — förutsättningarna för rätt till ledighet före barnsbörd samt de i

handeln anställda kvinnornas ställning - ingalunda äro de enda olikheterna

mellan konventionen och förslaget. Sålunda är det i 17 § första stycket

av lagförslaget stadgade förbudet mot arbete efter barnsbörd såsom synes,

icke ovillkorligt, vilket däremot är fallet med motsvarande förbud enligt

konventionen. Bestämmelsen i lagförslagets 18 § om ledighet för amning

105

motsvaras i konventionen av en bestämmelse, enligt vilken kvinna skall

äga rätt att, om lion ammar sitt barn, erhålla en halvtimmes rast två gånger

dagligen under arbetstiden för nämnda ändamål. Bn i konventionen före­

fintlig bestämmelse med förbud för arbetsgivare att uppsäga kvinna, som i

samband med barnsbörd är frånvarande från arbetet, saknar sin motsvarighet

i förevarande lagförslag. I samtliga dessa avseenden — vad angår det sist­

nämnda på skäl som socialstyrelsen i sin motivering anfört — lära med

hänsyn till förhållandena i vårt land bestämmelserna i lagförslaget vara att

föredraga framför konventionens bestämmelser. Slutligen upptager konven­

tionen, såsom styrelsen anfört, bestämmelser örn rätt för kvinna till under­

stöd i samband med ledighet för barnsbörd, till vilka vi hittills sakna mot­

svarighet, ehuru, på sätt strax skall nämnas, av sakkunniga utarbetat för­

slag i frågan föreligger.

32 § i socialstyrelsens förslag innehåller en hänvisning beträffande under­

stöd åt kvinna under tid, då hon på grund av bestämmelse i 30 § är från­

varande från arbetet, till vad särskilt är stadgat. Då frågan örn moderskaps-

understöd ännu icke vunnit reglering genom lag, har hänvisningen ej upp­

tagits i förevarande lagförslag.

Körande nyss berörda frågas läge må erinras därom, att sedan Kungl.

Majit i proposition (nr 112) till 1926 års riksdag föreslagit riksdagen att

antaga ett förslag till förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor

i visst industriellt arbete, riksdagen i skrivelse den 5 juni 1926 (nr 347),

med tillkännagivande att varken propositionen eller i ärendet väckta motio­

ner kunnat av riksdagen bifallas, hemställt, att Kungl. Majit ville verkställa

förnyad utredning rörande de i propositionen och motionerna behandlade

frågor samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde

föranleda. Med stöd av Kungl. Majits bemyndigande tillkallade chefen för

socialdepartementet den 31 juli 1926 fyra sakkunniga för att inom socialde­

partementet biträda med den av riksdagen sålunda begärda utredningen samt

med avgivande av förslag i ämnet. De sakkunniga avgåvo den 26 september

1929 betänkande angående moderskapsskydd (Statens offentliga utredningar

1929: 28). Sedan betänkandet för yttrande utremitterats till åtskilliga myn­

digheter och sammanslutningar samt yttranden inkommit, är frågan bero­

ende på Kungl. Majits prövning. Det är min förhoppning, att densamma till

viss del skall kunna föreläggas 1931 års riksdag.

19—21 §§.

Huvudstadgandet örn kvinnornas nattarbete, 1 § i nattarbetslagen, har

avseende å alla slags industriella företag, drivna i den omfattning, att däri

under någon tid av nästföregående eller löpande år sysselsatts dera än tio

arbetare, och utsäger, att kvinna ej må till arbete i företaget användas i

vidare utsträckning än att hon må komma i åtnjutande av oavbruten ledighet

från arbetet under minst ¹¹ timmar varje dygn. I denna ledighet skall ingå

tiden mellan kl. 10 på aftonen och kl. 5 på morgonen. Motsvarande stad-

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

32 § X

styrelse­

förslaget.

Social­

politiska

delegationen.

gande, 33 §, i socialstyrelsens förslag' utvisar endast mindre ändringar i

sak, i det att arbetet icke anknytes till visst »företag» och arbetets minimi-

omfattning bestämmes därav att »för arbete i regel användas minst tio ar­

betare»; den obligatoriskt fria tiden upptages fortfarande till ¹⁰ e. m.—

5 f. m.

De nu berörda stadgandena torde båda få anses stå i överensstämmelse

med konventionen i Bern den 26 september 1906 örn förbud mot nattarbete

för kvinnor, sysselsatta i industrien, vilken konvention för Sveriges del till-

trätts enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 januari 1910. Enligt konventionen,

som äger tillämpning på industriella företag, vari användas flera än tio

arbetare, skall industriellt nattarbete med vissa undantag vara förbjudet för

kvinnor. Den tid för nattvila, som sålunda åsyftas, skall hava en varaktig­

het av minst ¹¹ timmar i följd, däri skall inbegripas tiden från kl. ¹⁰ e. m.

till kl. 5 f. m. Däremot överensstämma stadgandena i 1 § nattarbetslagen

och 33 § styrelseförslaget icke med det i Washington år 1919 antagna för­

slaget till konvention angående kvinnors nattarbete. Sistnämnda förslag

innehåller väl i fråga om nattvilans längd och förläggning samma bestäm­

melser som Bernkonventionen men har däremot avseende å alla industriella

företag utan hänsyn till företagets storlek och dessutom å alla slags bygg­

nadsarbeten, även örn de ej kunna hänföras till industriellt arbete i vanlig

mening.

Yad angår de i nattarbetslageii 2—4 §§ och styrelseförslaget 34—36 §§

förekommande bestämmelserna med undantag från huvudregeln örn kvinnors

nattarbete, torde dessa bestämmelser, örn än inbördes i viss mån olika,

kunna sägas stå i överensstämmelse med båda de ifrågavarande konventio­

nerna.

Innan jag ingår på socialstyrelsens motivering vid dess 33 §, torde delvis

böra återgivas vad Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska

samarbetet i skrivelse den ¹¹ augusti 1922 yttrat rörande frågan örn Sveriges

anslutning till nyssnämnda Washingtonkonvention. Delegationen anför:

»Enligt delegationens mening lär det ej kunna förnekas, att lagstiftningen

mot kvinnors nattarbete fullföljer ett för samhället betydelsefullt syftemål.

Det oaktat lia de specifikt kvinnliga intressenas företrädare med iver be­

kämpat denna lagstiftning såsom orättvis samt för kvinnorna skadlig och

förnedrande. Erkännas måste också, att sistberörda uppfattning icke all­

deles saknar fog för sig. Ifrågavarande reglering, sådan den föreligger i vår

nu, på Bernkonventionen av år 1906 grundade lag av den 20 november 1909

angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa indu­

striella företag samt i förevarande konventionsförslag, går nämligen utöver

vad som kan anses motiverat med hänsyn till regleringens ändamål — att

skydda de kvinnliga arbetarnas hälsa samt deras förmåga att fylla sina upp­

gifter med hänsyn till släktets fortbestånd och fostran. Härigenom har

denna reglering, såsom erfarenheten från tillämpningen av nyss berörda lag

visar, medfört omotiverade svårigheter för de kvinnliga arbetarna samt fått

en viss förhatlig karaktär av klasslagstiftning, som på en del områden, där

konkurrens mellan manlig och kvinnlig arbetskraft förekommer, gynnar

männen. Ifrågavarande lagstiftning har även visat sig svår, ja, i vissa fall

nära nog omöjlig att genomföra.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

107

Anmärkas kail måhända också, att yrkesfarekommittén, som på nådigt

uppdrag utarbetade vår gällande lag i ämnet, ställde sig betänksam mot

densamma.

.

De i [härovan refererade] yttranden från kvmnohall framstallda betänk­

ligheterna mot förevarande konventions ratificering i oförändrat skick torde

enligt delegationens åsikt vara grundade i en bland de kvinnliga arbetarna

allmänt förhärskande mening. Såsom fullmyndiga medborgare anse de sig

även kunna göra anspråk på, att statsmakterna beakta deras mening i en

dem själva närmast rörande fråga.

Såsom förut berörts, skulle genom konventionen det ira har i landet

gällande förbudet mot kvinnors nattarbete komma att utsträckas ej blott

till byggnadsarbeten, som icke äro att hänföra till industrien, utan även till

den mindre industrien oell hantverket. Beträffande byggnadsarbetena skulle

denna utsträckning väl ej få någon praktisk betydelse, då dylika arbeten

endast undantagsvis pågå nattetid och blott få kvinnor, sysselsättas dari.

Inom den mindre industrien och hantverket förekommer visserligen ej heller

över huvud taget mycket nattarbete, men inom ett par och för den kvinnliga

arbetskraften betydelsefulla branscher, nämligen bageri- och mejerihante-

ringarna, är möjligheten till nattarbete av väsentlig betydelse.

Givetvis bär' den hittills för nattarbetsförbudet gällande begränsningen

till företag med liera äii tio arbetare i många fall visat sig medföra orätt-

visor och olägenheter, och skulle det med hänsyn därtill kunna synas önsk-

vart, att få nämnda begränsning upphävd. I betraktande av de erinringar,

som ovan anförts rörande den nu gällande lagstiftningen i ämnet, anser sig

delegationen emellertid ej kunna förorda en utsträckning efter enahanda

linjer av förevarande förbiidslagstiftning. Kunde åter de i Bernkonventioiien

av år 1906 meddelade och i föreliggande konventionsförslag upprepade be­

stämmelserna i viss mån modifieras, så att de värsta olägenheterna med

denna lagstiftnings tillämpning undanröjdes, anser delegationen en utvidg­

ning av tillämpningsområdet för förbudet mot kvinnors nattarbete vara väl

förtjänt av övervägande.»

I sin motivering har socialstyrelsen, efter återgivande av delegationens

yttrande, anfört bland annat:

»Härovan berörda uppfattning bland de kvinnliga arbetarna angående

olägenheterna för dem av lagstadgat förbud mot kvinnors användande till

nattarbete har för styrelsen kraftigt vitsordats och understrukits i till styrelsen

den 23 september 1925 ingivna framställningar från sv. bryggeriindustn-

arbetarförbundets avd. 15 i Stockholm, Stockholms tidningsbuds fackför­

ening, Stockholms spårvägspersonals samorganisation samt fackliga kvinnliga

samorganisationen i Stockholm, sistnämnda organisations framställning för­

sedd med påtecknade instämmanden av sv. bryggeriindustriarbetarförbundet,

sv. typografförbundets styrelse, Stockholms bageriindustriarbetarfackförening

samt sv. livsmedelsarbetarförbundet. Senare lia till styrelsen inkommit

dylika framställningar från sv. järnvägsmannaförbundets avd. 65 och sv.

textilarbetarförbundets avd. ²⁰.

r

Den huvudsakliga innebörden av omförmälda framställningar, [vilka nar-

läggas förevarande betänkande], jämte de anföranden i ämnet, vilka höllos

av deltagarna i den deputation, som överlämnade framställningarna till sty­

relsen, torde kunna återgivas därmed, att de kvinnliga arbetarna icke kräva

det fullständiga upphävandet av nattarbetsförbudet, vilket erkännes lia med­

fört vissa nyttiga verkningar, nion påyrka dess modifierande i vissa avse­

enden. Sålunda göres gällande, att den för arbete medgivna tidrymden

mellan kl. 5 f. m. och 10 e. m. är flir snävt tillmätt. Yid arbete på två

Kungl. Majus proposition nr 40.

Socialstyrel­

sen 1925.

Sociala rådet

1925.

Socialstyrel­

sen 1926.

stift, som stundom förekommer, exempelvis i bryggerier och vattenfabriker,

måste för erhållande av tillräckliga raster arbetet ofta utsträckas till kl.

11

e. m. — alltså • en timme senare än nattarbetsförbudet medgiver.

A

andra

sidan ha de kvinnliga bageriarbetarna erfarit behov av att kunna få tiden

för arbetets början tillbakafiyttad en timme, d. v. s. till kl. ⁴ f. m., då enligt

den s. k. bagerilagen uppeldning och deggörning få börja. Slutligen fram-

hålles, att det borde finnas möjlighet till eftergift från nattarbetsförbudet i

sådana fall. då arbete, vartill kvinnor användas, på grund av särskilda om­

ständigheter tillfälligtvis behöver bedrivas under natten.

Socialstyrelsen anser sig med hänsyn till den erfarenhet, styrelsen fått

av det hittills gällande nattarbetsförbudets tillämpning, icke kunna annat

än i huvudsak vitsorda riktigheten av vad här ovan anförts av den social­

politiska delegationen. Jämväl framställningarna från de olika organisatio­

nerna med kvinnliga medlemmar torde vara värda ett omsorgsfullt beaktande.

Styrelsen bär även för sin del kommit till den uppfattningen, att Sverige

icke lämpligen kunde ratificera omförmälda i Washington antagna konven­

tion i ämnet. Ett tillgodoseende av kvinnornas här framförda synpunkter

och önskemål skulle emellertid, även örn förändringarna begränsades till

vad ovan anförts såsom de kvinnliga arbetarnas huvudsakliga krav, förut­

sätta uppsägning för Sveriges del av förstnämnda i Bern avslutade konven­

tion, en åtgärd som givetvis inom kretsar, som intressera sig för det inter­

nationella socialpolitiska samarbetet, skulle väcka betydande uppmärksamhet

°ch bör ifrågasättas, utan att starka för att icke säga tvingande skäl tala

därför. Huruvida sådana skäl kunna anses nu föreligga, vågar styrelsen

icke avgöra. De kvinnliga arbetarnas merberörda framställningar lia "inkom­

mit till styrelsen så sent, att styrelsen icke haft tid föranstalta örn någon

utredning, som kunde giva en fullt uttömmande och tillförlitlig upplysning

i ämnet. Styrelsen har sålunda ansett sig böra utan större sakliga ändringar

införliva nu gällande lagstadgade reglering av kvinnors nattarbete med ar­

betarskyddslagen. Med hänsyn till att de kvinnliga arbetarnas här ovan be­

rörda krav synas icke sakna skäl, anser sig styrelsen emellertid böra för­

orda, att desamma måtte göras till föremål för utredning.»

Vid sammanträde med sociala rådet har en arbetsgivarerepresentant an­

sett klokt att tillmötesgå kvinnornas krav på ändring av gällande bestäm­

melser örn kvinnors nattarbete och därmed anpassa förhållandena efter ett

förefintligt behov, även örn detta medförde uppsägning av Bernkonventionen,

vilket givetvis vore en rätt uppseendeväckande åtgärd. En arbetarerepre­

sentant har förklarat sig ej vara övertygad örn att ett tillmötesgående av

kvinnornas krav vore välbetänkt. En annan arbetarerepresentant har yttrat

benägenhet för motsatt uppfattning; i allt fall syntes en lindring i bestäm­

melserna hava skäl för sig.

På sätt inledningsvis omnämnts uppdrog Kungl. Majit den 16 april 1926

åt socialstyrelsen att verkställa den undersökning, som i socialstyrelsens

betänkande av år 1925 ifrågasatts. I den skrivelse den 18 december 1926,

varmed styrelsen till Kungl. Majit överlämnade en redogörelse för den då-

mera verkställda undersökningen, anförde styrelsen bland annat följande:

»De resultat, som undersökningen lämnat, äro givetvis, då de represen­

tera olika intressen och olika verksamhetsområden, ganska mångskiftande.

Salunda har från arbetsgivarnas sida i betydan de omfattning och icke utan

skärpa påyrkats nattarbetsförbudets lindrande eller avskaffande, under det

108

Kungl. Majus proposition nr 40.

109

man å arbetarliåll i regel förordat dess upprätthållande och utsträckande

jämväl till den mindre industrien. Beaktar man emellertid särskilt vad

yrkesinspektionens befattningshavare anfört — något vartill man med hänsyn

till dessa uttalandens mer objektiva beskaffenhet kan lia anledning torde

man komma till den uppfattningen, att de nu gällande bestämmelserna mot

kvinnligt nattarbete i många fall verkat besvärande för industrien och oför­

delaktigt för de ^kvinnliga arbetarna i deras konkurrens med männen örn

arbetstillfällena. A andra sidan är det uppenbart, att de starka krav pa be­

rörda bestämmelsers modifierande, som tidigare under arbetet med arbetar­

skyddslagens revision gjorts gällande av vissa organisationer och andra

repreS⁶Btanter för de kvinnliga arbetarna, vid den nu företagna undersök-

ningen visat sig icke uppbäras av en så utbredd och kraftig opinion bland

nämnda arbetare som man, att döma av nyss åsyftade meningsyttringar, med

skäl kunnat vänta. Även örn man kan ha anledning misstänka, att de kvinn­

liga arbetarnas åsikter icke fullt kommit till sin rätt vid undersökningen,

kvarstår likväl i huvudsak nu berörda intryck. Undersökningen torde så­

lunda icke kunna anses lia givit något ökat stöd at kravet på åtgärder — i

första rummet uppsägning av Bernkonventionen — till lindrande av lagstift­

ningen angående kvinnors nattarbete. Undersökningen har emellertid ej

heller undanröjt betänkligheterna mot nattarbetsförbudets utsträckning till

att gälla jämväl för den mindre industrien. Styrelsen bär sålunda av vad

undersökningen givit vid handen icke funnit anledning i något avseende

frångå den ståndpunkt, styrelsen intagit i sitt ovan nämnda betänkande.

I detta sammanhang bör emellertid kanske påpekas, att den ar 1919 an­

tagna AYashingtonkonventionen angående kvinnors nattarbete, vilken kon­

vention torde vara avsedd träda i stället för den ar 1906 antagna, till till-

lämpningsområdet mer begränsade Bernkonventionen rörande samma ämne,

möjligen kan förväntas komma att inom de närmaste åren göras till föremål

för revision. Liksom i övriga av internationella arbetskonferensen antagna

konventioner finnes nämligen i densamma intagen en bestämmelse,_ som

ålägger internationella arbetsbyråns styrelse att minst en gång vart tionde

år förelägga konferensen en redogörelse för konventionens tillämpning och

taga i övervägande, huruvida på konferensens dagordning bör upptagas frågan

örn revision av eller ändringar i konventionen. Möjligen skulle vid en even­

tuell dylik revision kunna i konventionen vidtagas sådana förän drängar, att

Sverige kunde, med frånträdande av Bernkonventionen och biträdande av

den reviderade konventionen, företaga vissa enligt styrelsens mening otvivel­

aktigt välmotiverade modifikationer av sin lagstiftning rörande kvinnors natt­

arbete, och synes det med hänsyn härtill kunna ifragasättas, huruvida icke

Sverige borde söka på lämpligt sätt påverka internationella arbetsbyrån till

företagande av en revision av nyss antydda innebörd.»

Vad remissutlåtandena över socialstyrelsens betänkande av ar- 1925 angåi

hava länsstyrelserna i Malmöhus och i Blekinge län med hänsyn till de från

kvinnohåll framställda kraven förordat lindringar i gällande nattarbetsförbud

för kvinnor. Kommerskollegium har, förordande socialstyrelsens ^ i betän­

kandet framställda förslag örn utredning, ställt sig avvaktande. Åtskilliga

sammanslutningar, huvudsakligen representerande arbetsgivarsidan, hava

förordat, att den för nativita obligatoriskt lediga tiden måtte, särskilt med

hänsyn till svårigheterna för tvåskiftsarbetes anordnande med nuvarande

bestämmelser, sättas till 11 e. m.—5 f. m. Bland dessa sammanslutningar 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Remiss­

yttranden.

1 Betänkandet 1925 med förslag till reviderad lag om arbetarskydd.

Ilo

Ratifikation

och revision av

Washington-

konventionen

1919 ang.

kvinnors natt­

arbete.

äro svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges verk­

stadsförening. Sveriges textilindustriförbund har förordat tiden 11 e. m.—

4 f. m. och svenska arbetsgivareföreningen tiden 12 midnatt—4 f. m. Al­

ternativt har av en och annan sammanslutning yrkats helt upphävande

av ifrågavarande bestämmelse. Utsträckt dispensmöjlighet har även ifråga­

satts. A andra sidan har landsorganisationen med avstyrkande av ändring

i fråga örn den för nattvila obligatoriskt lediga tiden av dygnet förordat, att

stadgandet med förbud för kvinnors nattarbete måtte utsträckas att omfatta

även de mindre arbetsföretag, som nu äro ställda utom nattarbetslagens

tillämpning, samt att hithörande bestämmelser måtte i övrigt förändras till

sådan överensstämmelse med Washingtonkonventionen, att ratificering av

densamma kunde ske.

Washingtonkonventionen angående kvinnors nattarbete har numera rati­

ficerats av följande nitton stater, nämligen Belgien, Bulgarien, Estland,

Frankrike, Grekland, Indien, Irländska Fristaten, Italien, Jugoslavien, Kuba,

Luxemburg, Nederländerna, Rumänien, Sydafrika, Schweiz, Storbritannien,

Tjeckoslovakien, Ungern och Österrike.

I anslutning till de synpunkter, som enligt vad här anförts framkommit

under behandlingen i Sverige av frågan örn kvinnors nattarbete, har den

svenska regeringens representant i internationella arbetsbyråns styrelse fram­

ställt yrkande örn revision av konventionen. Det framhölls i den prome­

moria, vari svenska regeringens uppfattning preciserades, att av skäl, lik­

nande dem som här åberopats, allvarliga invändningar icke syntes kunna

göras mot att inskränka den tid, under vilken arbete under inga förhållanden

finge förekomma, till tiden mellan klockan ¹¹ e. m. och ⁴ f. m., givetvis

med bibehållande av den bestämmelse, som föreskriver minst ¹¹ timmars

oavbruten nattvila. Därjämte framhölls, att tillämpningen av Bernkonven-

tionen visat behovet av att, även i andra fall än som upptagits i konven­

tionen, medgiva tillfälliga dispenser. En dylik dispensrätt kunde eventuellt

begränsas till att avse ett mycket inskränkt antal dagar för varje arbeterska,

exempelvis högst ²⁰ örn året. I fråga örn revision av konventionen i dessa

båda punkter borde man alltså enligt svenska regeringens uppfattning in­

hämta de andra regeringarnas mening.

Beträffande detta revisionsyrkande fattade arbetsbyråns styrelse beslut av

innebörd, att det funnes anledning överväga att på konferensens dagordning

upptaga fråga örn fullständig eller partiell revision av ifrågavarande kon­

vention. Sedermera har arbetsbyråns direktör med skrivelse den 18 augusti

1930 underställt denna fråga regeringarnas prövning och därvid i överens­

stämmelse med gällande arbetsordning tillkännagivit, att vissa punkter sär­

skilt ådragit sig styrelsens uppmärksamhet. Dessa punkter äro bl. a. den

i svenska regeringens promemoria i första hand berörda, nämligen den an­

gående tidpunkten för början och slutet av den tid under natten, då kvinnors

arbete är absolut förbjudet. Vid skrivelsen från arbetsbyråns direktör har

bl. a. fogats den svenska regeringens promemoria i hithörande del. I skri­

velsen begäres upplysning före den 15 december 1930 örn svenska vegelin-

Kungl. Majus proposition nr 40.

Ill

gens uppfattning beträffande revisionsfrågan överhuvud. Frågan kommer

att ånyo behandlas av arbetsbyråns styrelse vid det nyss i annat samman­

hang omnämnda sammanträdet i januari 1931, då styrelsen har att besluta

rörande den slutliga rapporten i ämnet och bestämma, huruvida någon eller

några frågor beträffande konventionen ska^'11 uppföras på dagordningen för

nästa sammanträde med internationella arbetskonferensen.

Yid prövning av förevarande, med hänsyn till de stridiga intressena

Departements-

ganska grannlaga spörsmål har jag funnit mig böra biträda den mening

socialstyrelsen uttalat i sina här återgivna yttranden. Det måste medgivas,

att gäliande bestämmelser örn kvinnors nattarbete icke äro fullt tillfreds­

ställande, vare sig ur kvinnornas egen eller ur industriens synpunkt. Före­

skrifterna medgiva ej tillräckliga möjligheter vid anordnande särskilt av två-

skiftsarbete och av arbete av den natur, att det måste begynna vid en mycket

tidig timme av dagen. Emellertid anser jag mig icke nu böra tillstyrka

ändring av dessa bestämmelser. Sådan ändring kan icke verkställas utan

att uppsägning sker av den gällande Bernkonventionen, och tillräckliga skäl

synas icke vara för handen att vidtaga en dylik åtgärd, utan att sam­

tidigt definitiv ståndpunkt tages till frågan örn anslutning till den nya

konvention i ämnet, som antagits i Washington. Såsom nyss anförts, före­

ligger för närvarande till behandling inom internationella arbetsorganisa­

tionen frågan örn vissa jämkningar i sistnämnda konvention, som skulle

underlätta Sveriges biträdande av densamma. Sedan denna revisionsfråga

blivit slutligen avgjord, torde det bliva anledning återkomma till det här

behandlade spörsmålet och andra därmed sammanhängande punkter rörande-

kvinnors nattarbete. Det uppskov, som därav föranledes med den defini­

tiva lösningen, torde icke böra möta betänkligheter vid det förhållandet, att,

såsom den av socialstyrelsen senast verkställa utredningen giver vid handen,

kravet på revision av de gällande bestämmelserna icke synes bland de

kvinnliga arbetarna uppbäras av en så stark opinion, som man haft anled­

ning tidigare antaga.

Av vad jag sålunda anfört lärer böra följa, att det bör anstå med avgö­

randet jämväl av frågan örn utsträckning av de behandlade lagbestämmelsernas

tillämplighet till arbetsområden, som nu icke beröras därav. En sådan ut­

sträckning är nämligen förutsättning för att Wasliingtonkonventionen i ämnet

skall kunna biträdas. Även härutinnan bör för övrigt anmärkas, att den

åsikten torde vara ganska allmän bland de kvinnliga arbetarna, att en dylik

utvidgning knappast är lämplig.

Vad de här ifrågavarande stadgandenas detaljer angår företer 19 § första

stycket av departementsförslaget vid jämförelse med 33 § i styrelseförslaget

allenast de olikheterna, att det åsyftade arbetet beskrives i överensstämmelse

med de förut använda ordalagen i ¹⁰ § andra stycket av departementsförslaget

samt att, med hänsyn till ordalagen i 14 § 3 morn., orden »för nattvila»

insatts även i 19 §.

19 § andra stycket, motsvarande 2 § i nattarbetslagen och 34 § i styrelse­

förslaget, står, utom i vad angår skyldighet för yrkesinspektionens chefs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

112

myndighet att samråda med arbetsrådet, i överensstämmelse med 14 § ¹ mom.

andra stycket i departementsförslaget, oell hänvisas till vad förut anförts

såsom motivering till sistnämnda stadgande.

20 § motsvarar 3 § i nattarbetslagen och överensstämmer med 35 § i

styrelseförslaget utom däri att jämte yrkesinspektör också, i enlighet med

nuvarande lag, bergmästare omnämnes i andra stycket. Det bör erinras,

att ehuru den nuvarande bestämmelsen i 3 § sista punkten i nattarbetslagen

örn tillgodoräknande av sådana dagar med inskränkt ledighet, vilka till yrkes-

inspektören eller bergmästaren anmälts men sedan ej utnyttjats, enligt för­

slagen skulle utgå, arbetsgivaren naturligen framdeles skulle utan särskilt

stadgande äga möjlighet att, med styrkande att anmäld inskränkning ej an­

vänts, utnyttja fulla antalet tillåtna dagar.

21 §, som motsvarar 4 § i nattarbetslagen, överensstämmer till fullo med

36 § i styrelseförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

²²

§

överensstämmer med 37 § i styrelseförslaget och skiljer sig blott i en formell

detalj från ²¹ § i arbetarskyddslagen.

Fram­

ställning

av svenska

grov- och

fahriksarbe-

tareförbun-

det.

I förut omförmälda, den 16 april 1925 dagtecknade skrivelse har svenska

grov- och fabriksarbetareförbundet anfört, såvitt i detta sammanhang är fråga,

huvudsakligen följande: Vid glasarbetarnas internationella kongress i Prag

ar 1924 hade fattats beslut örn ett memorandum, avsett att överlämnas till

regeringarna i olika länder. I detta memorandum framhölles, att till följd

av de dåliga villkor, varunder glasarbetarna arbetade, bland dem uppstode

talrika och svåra sjukdomar, såsom lungtuberkulos, reumatism, sjukdomar i

matsmältningsorganen m. m., vilka förlamade arbetskraften och orsakade en

förtidig död. Det vore därför nödvändigt, att glasindustrien bleve föremål

för en speciell reglering genom lag. Det krävdes bl. a., att minderåriga

under 14 år ej finge användas vid glasbruk och minderåriga under 16 år ej

till glasblåsning; att minderåriga och kvinnor icke sysselsattes vid apparater,

där glas bearbetades medelst syror, och ej heller i nattarbete eller vid heta

ugnar, att arbetslokaler och verkstäder* matte motsvara livgienens fordringar

och förses med skyddsanordningar, avpassade efter arbetet; att arbetsavbrott

bleve obligatoriskt från lördag afton kl. ⁶ till måndag morgon kl. ⁶ samt

att rätt till semester bleve lagfästad. — I förbundets skrivelse hava vidare

återgivits yttranden över nämnda memorandum av fönsterglasarbetarnas,

buteljglasarbetarnas och småglasarbetarnas samorganisationer, vilka alla in­

stämt i memorandum, dock att vissa ändringar och tillägg i detaljer föror­

dats. Förbundet har hemställt, att de gjorda framställningarna måtte kom­

ma under omprövning och därav föranledda åtgärder vidtagas.

Uti infordrat yttrande över denna skrivelse har socialstyrelsen, med över­

lämnande av redogörelse för verkställd undersökning i ärendet och med er­

inran, att styrelsens förslag till reviderad lag örn arbetarskydd upptoge en

minimiålder av 14 år för användande till industriellt arbete, förordat, att

ifrågavarande framställning icke för närvarande måtte föranleda någon Kungl.

Maj:ts åtgärd.

Departementsförslaget är så avfattat, att det torde tillgodose de i örn-

Departements-

förmälda memorandum framställda önskemålen beträffande minimiåldern för chefen.

minderårigas användning i arbete i allmänhet vid glasbruken samt beträf­

fande minderårigas och kvinnors nattarbete. Aven önskemålen i fråga örn

de egentliga skyddsföreskrifterna, däri inbegripna bestämmelser örn natt- och

söndagsvila samt semester, torde i väsentlig mån tillgodoses med departe­

mentsförslaget. I övrigt beröra önskemålen frågor av så speciell beskaffen­

het, att de på den grund icke lämpa sig för reglering i arbetarskyddslagen.

Därest departementsförslaget bifalles, torde det emellertid bliva möjligt för

Kungl. Maj:t att, även i den mån så icke med redan nu gällande bestäm­

melser låter sig göra, i administrativ väg meddela speciella föreskrifter i

-dessa ämnen, därest vid ytterligare omprövning så skulle befinnas lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

113

Örn tillsyn å lagens efterlevnad m. m.

23 §.

Den i styrelseförslaget förekommande huvudbestämmelsen, 38 §, rörande

organen för tillsyn å arbetarskyddslagens efterlevnad företer ganska stora

olikheter vid jämförelse med 23 § i den gällande lagen. Sålunda hava de

i lagen förekommande bestämmelser, som detaljerat angiva de särskilda

tillsynsorganens — yrkesinspektörernas, bergmästarnas, underinspektörernas

och de kommunala tillsynsorganens — behörighetsområden, icke bibehållits.

Bergmästare och gruvingenjör omnämnas alls icke i styrelseförslaget. Det-

sammas 38 § är så uppställd, att först angivas samtliga tillsynsorgan, därvid

åt yrkesinspektris gives en mera självständig ställning än enligt det nu­

varande stadgandet. Vidare omnämnas yrkesinspektörsassistenter och yrkes-

inspektrisassistenter — i motsats mot vad nu är fallet — jämte övriga organ,

varjämte de nuvarande underinspektörernas benämning ändrats till yrkes-

underinspektörer. Därefter upptagas stadganden örn rikets indelning i yrkes-

inspektionsdistrikt och örn tillsynsorgan inom sådant distrikt samt tillika

allmänt hållna bestämmelser örn yrkesinspektörs huvudsakliga befogenhet

och skyldigheter samt örn yrkesinspektris’ likställighet med yrkesinspektör.

Närmare bestämmelser rörande tillsynens organisation och fördelning på

olika tillsynsorgan skola enligt paragrafens sista stycke meddelas av Ko­

nungen.

Till motiverande av styrelseförslagets 38 § har socialstyrelsen anfört huvud­

sakligen följande:

»Yrkesinspektionen, som i sin nuvarande gestaltning upprättades vid

arbetarskyddslagens tillkomst, torde otvivelaktigt få anses på det hela taget

lia väl fyllt sina uppgifter, och några större förändringar i avseende å dess

organisation eller verksamhetssätt anser sig styrelsen ej heller ha anledning

att ifrågasätta. De förändringar, styrelsen i nu berörda avseenden skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.)

2269 30

8

Social­

styrelsen.

114

vilja föreslå, utgöra också i väsentlig män endast ett legaliserande av en

regim, som faktiskt redan i avsevärd omfattning är rådande.

Med hänsyn till den ovilja oell misstro skyddslagstiftningen då för tiden

mötte å näringarnas sida, fann yrkesfarekommittén det vara angeläget att

noga precisera de olika tillsynsorganens tillsynsområden. En arbetsgivare

skulle ej behöva tveka, huruvida han vore skyldig underkasta sig ett in-

spektionsbesök eller ej, och arbetsgivarna skulle så vitt möjligt säkerställas

mot dubbelinspektion, d. v. s. tillsyn av flera tillsynsorgan. Nu antydda

tendens, som kommit till uttryck i den gällande arbetarskyddslagens 23 §,

saknade givetvis icke skäl för sig, men torde lia fått göra sig gällande i allt­

för hög grad. En strängt genomförd och upprätthållen fördelning av till­

synen, så att ett på visst sätt bestämt slag av arbetsställen endast få in­

spekteras av ett visst slag av tillsynsorgan, måste givetvis i många fall visa

sig mindre praktisk. Gränserna mellan de olika tillsynsorganens verksamhets­

områden måste nämligen alltid bli i viss mån godtyckliga och artificiella.

Ett arbetsställe med mer än tio arbetare men med enkel och ofarlig teknisk

utrustning kan exempelvis ej gärna i vanliga fall kräva större kompetens

hos inspektionsförrättaren än ett arbetsställe med färre än tio arbetare

men komplicerade och farliga tekniska hjälpmedel. Ett annat exempel.

Underinspektörerna äga nu att inspektera hur stora ångmaskinsanläggningar

som helst inom jordbruket men få ej företaga inspektion å en dylik anlägg­

ning örn tre hästkrafter å ett industriellt arbetsställe, där det sysselsättes

fem arbetare.

Att nu berörda förhållanden måste inverka ogynnsamt på inspektions­

verksamheten och kostnaderna därför, torde vara uppenbart. Av två kanske

å en avlägsen ort belägna företag av samma slag men något olika storlek

inspekteras måhända nu det ena av yrkesinspektör och det andra av under­

inspektör.

Mot den här exemplifierade tendensen hos den nu gällande lagstiftningen

har man i flera fall reagerat genom anlitande av det Kungl. Majit genom

bestämmelse i 23 § sista stycket givna bemyndigandet att föreskriva jämk­

ning av gränserna mellan skilda till syn sorgans befogenhet. Sålunda ut­

sträcktes med motsvarande inskränkning av den kommunala tillsynen genom

nådig kungörelse den 5 december 1919 underinspektörernas befogenhet från

att å vissa arbetsställen endast avse maskinella och vissa andra tekniska

hjälpmedel till att gälla arbetarskyddslagens tillämpning i allmänhet. Vidare

har vissa underinspektörers tillsyn å lastning och lossning av fartyg på grund

av nådigt bemyndigande den 3 december 1920 vidgats till att omfatta dylikt

arbete jämväl i sådana fall, där tillsynen egentligen skulle tillkomma yrkes­

inspektör. Även beträffande vissa kommunala tillsynsorgan har med hänsyn

till övervakande av efterlevnaden av kungörelsen den 7 april 1916 angående

förbud mot användande av kvinna under tjugoett år till lastning, stuvning

eller lossning å vissa fartyg tillsynsbefogenhet genom Kungl. Maj:ts be­

slut den 24 oktober 1916 med flera senare data utsträckts till att gälla jäm­

väl arbete, som eljest skulle höra under yrkesinspektörs tillsyn.

Genom de här åsyftade jämkningarna har man emellertid tydligen icke

åstadkommit någon lindring i avseende å bundenheten vid tillsynens upp­

delning utan endast genom gränsernas flyttning i vissa avseenden minskat

olägenheterna därav.

I den praktiska inspektionstjänsten visade det sig ganska snart omöjligt

att strängt respektera berörda bundenhet. I fall, där ett dylikt respekterande

uppenbarligen skulle leda till oskäliga konsekvenser, fann man sig av hän­

syn till tjänstens och statsverkets intressen nödgad att så att säga tänja

Kungl.

,1

faj:ts proposition nr 40.

Kungl. Majus proposition nr 40.

115

något på gränserna mellan olika tillsynsområden. Så t. ex. inspektera under­

inspektörerna i flertalet distrikt även en del arbetsställen av sådan storlek,

att de egentligen skulle övervakas av yrkesinspektör.

Yad härovan anförts syftar emellertid endast på uppdelningen inom till­

synen i allmänhet, d. v. s. den tillsyn som åligger yrkesinspektörerna med

assistenter samt underinspektörer och kommunala tillsynsorgan. Mellan

denna tillsyn och den som är undantagen därifrån oell uppdragen åt spe­

cialinspektörer måste nog i regel gränserna upprätthållas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har det synts påkallat att få till

stånd en sådan ändring av bestämmelserna rörande inspektionsverksam­

hetens organisation, att yrkesinspektionens arbetskrafter skulle kunna ut­

nyttjas med bättre anpassning efter de faktiska förhållandena i olika fall,

d. v. s. på ett mer effektivt och ekonomiskt sätt. I överensstämmelse här­

med har styrelsen omformulerat ifrågavarande bestämmelser så, att preci­

seringen av de olika inspektionsorganens kompetensområden borttagits in­

lagen och anförtrotts åt Kungl. Majit. Alltför långtgående skulle för övrigt

en dylik omläggning knappast kunna anses vara, då Kungl. Maj:t redan

genom bemyndigandena att förordna örn jämkning av gränserna mellan olika

tillsynsorgans befogenhet och att tillsätta specialinspektörer har praktiskt

taget obegränsade möjligheter att förändra den i lagen stadgade fördelningen

av tillsynen. Anmärkas kan också, att en fortgående dylik förändring, vilken

icke kommer till synes genom lagändring, måste anses mindre tilltalande

från rättslig synpunkt.

I stort sett synas yrkesinspektionens organ böra bibehållas vid sina nu­

varande inspektionsuppgifter, och givetvis skulle bestämt angivna gränser

fortfarande uppdela tillsynen mellan olika tillsynsorgan, men möjlighet borde

Annas att göra de avvikelser, som, med hänsyn till sig företeende omstän­

digheter, kunde befinnas påkallade. För genomförande av ett dylikt system

synes åt de ledande myndigheterna, d. v. s. yrkesinspektionens chefsmyn­

dighet och yrkesinspektörerna, böra beredas större frihet i avseende å in-

spektionsarbetets anordning. Med hänsyn härtill har det också förefallit

lämpligt att något starkare betona yrkesinspektörernas egenskap av ansva­

riga chefer för tillsynen, var inom sitt distrikt.

I den hittills gällande skyddslagstiftningen lia bergmästarna varit jäm­

ställda med yrkesinspektörerna och nämnda jämte dem i fråga örn befogen­

heter och åligganden. Enligt styrelsens mening äro bergmästarna emeller­

tid rätteligen att anse som specialinspektörer, vilka i likhet med spräng-

ämnesinspektören, de elektriska inspektörerna och inspektörerna för de olika

grenarna av järnvägstjänsten böra av Kungl. Majit förordnas att inom sitt

speciella gebit utöva tillsyn jämväl å arbetarskyddslagens efterlevnad. I

enlighet med denna uppfattning lia bergmästarna icke omnämnts i lagför­

slaget.

Den nuvarande bestämmelsen rörande yrkesinspektrisen har med deli nu­

mera genomförda likställigheten mellan män och kvinnor i fråga örn till­

träde till statstjänst delvis blivit omotiverad. Vid bestämmelsens omformu­

lering har yrkesinspektrisassistenterna ansetts böra komma till omnämnande

i lagen.»

Såsom styrelsen anfört har vid tillämpningen av arbetarskyddslagen visat

sig ett ganska framträdande behov av större frihet vid reglerande av gränserna

mellan de särskilda tillsynsorganens behörighetsområden jin som med nu­

varande bestämmelser finues, utan att den i lagens 23 § sista stycket lämnade

Departements­

chefen.

Kommers-

kollegium.

möjligheten till jämkningar anlitas i större utsträckning än därmed torde liava

avsetts. Det sjnes då vara lämpligt, att åt Konungen överlämnas att i

administrativ ordning närmare bestämma omförmälda gränser. Erinras må,

att önskemålet att genom ändrade bestämmelser rörande inspektionsverksam­

hetens organisation söka på ett mera effektivt och ekonomiskt sätt utnyttja

yrkesinspektionens arbetskrafter vunnit visst understöd från riksdagens sida.

I skrivelse den 27 maj 1930 (nr 287) har nämligen riksdagen i anledning av

motioner av herr Möller m. fl. i första kammaren och herr Hansson i Stock­

holm m. fl. i andra kammaren hemställt örn utredning rörande effektivisering

av yrkesinspektionens verksamhet, därvid riksdagen bland annat uttalat den

meningen, att viss ökad effektivitet borde kunna ernås genom en bättre ar­

betsfördelning mellan den nuvarande personalen. Riksdagens framställning

är för närvarande föremål för utredning av socialstyrelsen.

De föreslagna bestämmelserna i andra och tredje styckena, enligt vilka

yrkesinspektör skulle på visst sätt bliva att anse såsom chef för yrkes-

inspektionsdistrikt, har jag funnit välgrundade. Genom dessa bestämmelser

torde vinnas erforderlig stadga vid angivandet i lagen av organisationens

konturer.

\ad angår specialinspektörer och särskilt bergmästarna (gruvingenjörerna),

vilka, såsom styrelsen funnit, rätteligen torde vara att anse som ett slag av

specialinspektörer, bör återgivas vad kommerskollegium härom yttrat:

»Kollegium får för sin del erinra därom, att den speciella yrkesinspek­

tionen i allmänhet utövas av organ, vilka i sin allmänna verksamhet äro

underställda Kommerskollegium, nämligen bergmästarna, elektriska inspek­

tionen och sprängämnesinspektionen. Kollegium anser sig böra betona nöd­

vändigheten av, att dessa organ inom sina respektive verksamhetsområden

bibehållas i utövandet av sin hittillsvarande befogenhet i inspektionshän-

seende, samt att alla anledningar till kompetenskonflikter eller dubbelin­

spektion i möjligaste mån undvikas. Yad särskilt angår bergmästarna, in­

taga dessa i så måtto en särställning bland specialinspektörerna, att deras

befogenhet och verksamhetsområden äro i nu gällande lag örn arbetarskydd

närmare angivna, och äro de inom dessa områden att anse såsom utövare

av yrkesinspektör myndighet. Ingen som helst anledning till ändring i

detta förhållande har anförts, och enligt Kollegii förmenande vore det i allo

olämpligt, örn den ställning, som bergmästarna sålunda intagit, bomme att

såsom följd av den föreslagna, visserligen något svävande formuleringen av

38 § bliva i väsentligt avseende rubbad, något som vissa uttalanden i

motiveringen till paragrafen synas giva vid handen. Kollegium föreslår där­

för, att nu gällande bestämmelser rörande såväl bergmästares som special­

inspektörs verksamhetsområden införas i 38 §. Härvid torde i fråga örn de

förra böra — exempelvis genom hänvisning till respektive paragrafer i arbe­

tarskyddslagen — särskilt angivas i vilka hänseenden bergmästare har att

utöva yrkesinspektörs åligganden. Bergmästarnas ställning, såvitt det rör

arbetarskyddslagen, lärer i varje fall utåt gentemot allmänheten bliva star­

kare, örn verksamheten grundar sig på bestämmelser i civillag än örn den,

såsom föreslagits, skulle komma att grunda sig endast på ett förord­

nande.»

116

Kungl. Majus proposition nr 40.

117

De farhågor, som sålunda uttalats med avseende å reglerandet av området

Departements-

för bergmästarnas tillsyn i administrativ ordning på samma sätt som be­

träffande specialinspektörer i allmänhet är fallet, kan jag icke dela. Då jag

det oaktat i departementsförslagets 23 § bland tillsynsorganen upptagit berg­

mästare och gruvingenjörer, har detta skett huvudsakligen av praktiska skäl,

som vid en allenast partiell omarbetning av arbetarskyddslagen ansetts böra

få göra sig gällande: ändring blir nämligen på detta sätt obehövlig i åtskilliga

paragrafer, där bergmästare nu omnämnes vid sidan av yrkesinspektör. I

departementsförslaget har emellertid omfattningen av bergmästarnas tillsyns-

område icke angivits i vidare mån, än att, vid omnämnandet i 23 § första

stycket av bergmästare och gruvingenjörer, utsagts, att dessa anlitas »för

tillsyn å bergverksarbete och därmed sammanhängande arbete». Den när­

mare bestämningen av tillsynsområdets gränser skulle alitsa meddelas av

Konungen i administrativ ordning.

I fråga örn de kommunala tillsynsorganen har av styrelsen för svenska

Svenska

landskommunernas förbund i dess remissyttrande anförts: Det vöre enligt *“^**"“

styrelsens förmenande önskligt att, åtminstone vad de kommunala tillsyns-

förbund.

organen anginge, vissa gränser i själva lagen angåves för deras verksam­

hetsområde, så att detta komme att åtminstone i stort sett sammanfalla med

det nuvarande. I annat fall kunde enligt styrelsens förmenande möjlighet

förefinnas att alltför tungt belasta de kommunala, av staten ej avlönade or­

ganen i förhållande till de statliga organen. Denna möjlighet kunde i tidei,

då statsmakternas sparsamlietssträvanden ginge ut på att å kommunerna

överflytta uppgifter, som förut ankommit pa staten att ombesörja, tänkas

bliva till viss fara för kommunerna.

Aven enligt min mening tala vissa skäl för bestämmande i lagen av vissa

Departements-

gränser för de kommunala tillsynsorganens verksamhet. Stor svårighet upp- chefen-

står emellertid för ett sådant bestämmande. Såsom synes av arbetarskydds­

lagens 23 § femte stycket är nämligen området för dessa organs tillsyn i

dubbel måtto negativt bestämt, i det att organen hava att inom verksamhet,

som ej är underkastad yrkesinspektörs eller bergmästares tillsyn, öva tillsyn

i de avseenden, beträffande vilka det ej tillkommer underinspektör att hava

tillsyn. Skall ett dylikt stadgande hava något värde i förevarande avseende,

måste tydligen även de övriga i stadgandet nämnda organens verksamhets­

områden vara i lagen bestämda, vilket man emellertid ur andra synpunlttei

vill undvika. Vid dessa förhållanden och då man icke torde böra hysa farhågor

för att den i formellt avseende något större befogenhet, som med ifrågavarande

stadgandes uteslutande skulle tillkomma Konungen, komme att användas till

påläggande å kommunerna av större bördor för tillsynsändamal än skäligt

är och hittills varit brukligt, har jag ansett mig på denna punkt böra följa

styrelseförslaget.

¹ övrigt hava, exempelvis av svenska arbetsgivareföreningen och järnkon-

övriga

föret, vissa farhågor uttalats med avseende å de förändrade bestämmelser

styrelseförslaget i 38 § innehåller, i det att man framhållit den stora vikten

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

118

Departements

chefen.

1923 års

rekommen­

dation ang.

yrkesinspek­

tion.

Departements­

chefen.

ai att inspektionsarbetet, särskilt vad den större industrien beträffar, lägges

i fullt kompetenta liander. Detta vore, Ilar nian anfört, av största betydelse

för upprätthållande av arbetsgivarnas intresse för skyddsverksamheten och

deras förtroende för inspektionsorganen.

Med allt beaktande av dessa synpunkter lärer man dock ej däri böra se

något hinder för ett bestämmande i administrativ ordning av tillsynsorga-

nens verksamhetsområden.

23 § i departementsförslaget har, på skäl som av det föregående torde

framgå, i stort sett avfattats i enlighet med socialstyrelsens förslag. Vissa

modifikationer hava dock gjorts. 4 ad första stycket angår har undvikits att

upptaga de kommunala tillsynsorganen såsom »befattningshavare» inom yr­

kesinspektionen. Bergmästare och gruvingenjörer hava, såsom redan berörts,

omnämnts i stadgandet. I tredje stycket hava ett par mindre jämkningar

skett. A ad fjärde stycket angår har bestämmelsen rörande vrkesinspektris

ansetts böra erhålla en mera allmän avfattning lin den av socialstyrelsen

föreslagna.

Av den internationella arbetskonferensen antogs vid dess sammanträde i

Genéve år 1923 en rekommendation angående de allmänna grunddragen för

anordnandet av inspektionssystem till tryggande av arbetarskyddslagstift-

ningens tillämpning.

Denna rekommendation blev genom proposition (nr 112) förelagd 1924 års

riksdag för yttrande. Enligt det propositionen åtföljande statsrådsproto­

kollet hade dåvarande chefen för socialdepartementet vid ärendets föredrag­

ning i statsrådet yttrat bl. a. följande. Vad vårt land anginge, torde man

med rätta kunna göra gällande, att rekommendationen i allt väsentligt vore

förverkligad. I de avseenden, där den icke vore genomförd, funnes tillfälle

att, i den mån så prövades lämpligt med hänsyn tagen till våra förhållan­

den, ytterligare beakta rekommendationen vid den revision av lagen örn

arbetarskydd, som Kungl. Maj:t den 30 november 1922 uppdragit åt social­

styrelsen att förbereda. Rekommendationen torde sålunda ej giva anledning

till annan åtgärd från Sveriges sida, än att man vid den förestående revi­

sionen av lagen örn arbetarskydd tillsäge, i vad mån rekommendationens

principer lämpligen kunde ytterligare beaktas vid reglerandet av yrkesinspek­

tionens organisation och verksamhet.

Mot detta uttalande förklarade sig riksdagen, enligt dess skrivelse den

9 april 1924 (nr 91), icke hava något att erinra.

4 id en granskning av den ifrågavarande rekommendationens särskilda

punkter — en sådan granskning har skett i socialstyrelsens skrivelse till

chefen för socialdepartementet den 20 februari 1924, intagen i omförmälda

proposition nr 112 (1924) s. 28 — torde man finna, att rekommendationen

knappast bör föranleda ändring eller tillägg i förslaget till arbetarskyddslag,

sådant detsamma avfattats med hänsyn till våra nationella förhållanden. På

sätt tidigare under handläggningen av ärendet örn rekommendationen anförts,

Kungl. Majus proposition nr 40.