Prop. 1932:179
('med förslag till lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. rn. för ordningsmaktens behov',)
Kungl. Majus proposition nr 179.
1
Nr 179.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla
förnödenheter m. rn. för ordningsmaktens behov; given Stockholms slott den 11 mars 1932.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen antaga härvid fogat förslag till lag örn skyldighet i vissa fall att tillhanda hålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sam Larsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 147 haft. (Nr 179.)
sol SS 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Förslag
till
Lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter in. m.
för ordningsmaktens behov.
Härigenom förördnas som följer:
1
§•
Då polisstyrka sammandrages för ordningens upprätthållande, äger läns
styrelse, där så av särskilda skäl finnes erforderligt, förordna, att ägare och
innehavare av förnödenheter, transportmedel, rum för personal, hästar och
fordon ävensom materialier och annat, som är oundgängligen erforderligt
för polisverksamhetens uppehållande och icke med tillräcklig skyndsamhet
kan på annat sätt anskaffas, skola vara skyldiga att på anfordran av polis
chefen i orten eller annat av länsstyrelsen bestämt polisbefäl mot full er
sättning tillhandahålla vad sålunda erfordras.
Vid meddelande av sådant förordnande, som nu sagts, skall angivas den
ort och den tid, för vilken förordnandet gäller.
2 §•
Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas till
den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning tillhan dagår all
mänheten med vad som är i fråga.
Då så påfordras, skall anfordran göras skriftligen och överlämnas av polis
man, försedd med vederbörligt tjänstetecken, samt kvitto lämnas å vad som
mottages.
3§-
Transportmedel och rum tillhandahållas med nyttjanderätt. I övrigt skall
tillhandahållande ske med äganderätt, därest ej annat vid anfordran be
stämts eller får anses överenskommet.
4§-
I de fall, då begärd ersättning icke betalas av vederbörande polisbefäl,
må framställning örn ersättning göras hos länsstyrelsen, som har att utbe
tala vad som finnes skäligt. Erhåller sökanden efter klagan i vederbörlig
ordning över länsstyrelsens beslut icke den ersättning han begärt, må han
hos domstol föra talan i saken.
5
§•
Vägrar eller försummar någon att fullgöra anfordran enligt denna lag,
äger vederbörande polisbefäl låta uttaga det begärda.
Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts,
dömes till dagsböter.
Kungl. Majlis proposition nr 179.
O
O
6
§-
Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol. Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
7
§• '.
Vad i denna lag stadgats skall äga motsvarande tillämpning, då militär per sonal enligt vad därom är föreskrivet tages i anspråk* för upprätthållande av allmän ordning.
8 §•
Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.
4
Kungl. Maj-.ts proposition nr 179.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 26 februari 1932.
Närvarande: *
Statsministern
Ekman , ministern för utrikes ärendena friherre
Ramel , stats
råden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson anför efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet:
Den 24 oktober 1931 tillkallade jag jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
statssekreteraren B. G. H. Hammarskjöld (ordförande), landsfogden i Stock
holms län W. Bergenfelt, borgarrådet i Stockholm K. G. Ewerlöf, filosofie
doktorn S. Hansson i Göteborg samt landssekreteraren, nuvarande t. f. lands
hövdingen i Malmöhus län Hj. Kjäll att såsom utredningsmän inom departemen
tet biträda med fortsatt behandling av frågan örn ändrade bestämmelser beträf
fande ordningspolisens och kriminalpolisens organisation jämte vissa därmed
sammanhängande spörsmål ävensom med skyndsamt utarbetande av förslag i
dessa ämnen.
Vid utredningsmännens överläggningar — i vilka jämväl deltagit polis
mästaren i Stockholm E. Hallgren — har i enlighet med de lämnade direktiven
även behandlats frågan, vilka åtgärder som kunna komma i fråga för att för
hindra, att en för ordningens uppehållande sammandragen polisstyrka möter
sådana svårigheter i fråga örn anskaffande av erforderliga förnödenheter,
materiel, transportmedel m. m., att verksamheten därav lider men.
Jag anhåller att nu få anmäla denna fråga.
Lagstift- På grundval av nämnda överläggningar upprättades inom departementet i
allmänna januari 1932 en »P. M. angående skyldighet för enskilda att tillhandahålla för-
innebörd. nödenheter m. m. för ordningsmaktens behov». I denna anfördes till en början:
Promemoria
Tidigare har efter samråd med utredningsmännen framlagts förslag till för-
jaemart 1932. bäringar i fråga örn styrkan och ändamålsenligheten av de maktmedel, som
stå samhället till buds vid orostillfällen av svårare art. Även med hänsyn till
de möjligheter, som gällande författningar lämna till vidtagande av sådana
extraordinära åtgärder, som vid dylika tillfällen kunna vara erforderliga, torde
emellertid vissa utökningar vara önskvärda. I detta avseende framträder särskilt
nödvändigheten av att kunna meddela inskränkande ordningsbestämmelser av
olika slag — en fråga som behandlas i annat sammanhang — men av synnerlig
vikt är tydligen också, att samhället kan garantera den tillgängliga ordnings
makten tillgång till allt det, som för verksamheten är erforderligt. Lagbestäm
melser i sistnämnda hänseende saknas för närvarande fullständigt. Att dylik
5
tillgång icke kan erhållas på frivillighetens väg lärer visserligen mera sällan bliva fallet, men erfarenheten torde med tydlighet visa, att en polisstyrkas verk samhet lätteligen kan betänkligt störas genom bloekadåtgärder av det ena eller andra slaget. Även örn befolkningen icke står samlad i dylika aktioner och även örn man således alltid torde kunna utgå ifrån att det å orten finnes per soner, som äro villiga att i erforderlig utsträckning bistå polismakten med för nödenheter, rum, materiel och annat, måste man räkna med att vid en uppjagad sinnesstämning hos stora delar av befolkningen fruktan för repressalier av olika slag kan avhålla även dem, som i och för sig äro beredda att frivilligt fullgöra den allmänt medborgerliga plikten, att på dylikt sätt bistå polismakten. Det måste antagas, att detta skulle ställa sig annorlunda, örn i lag fastsloges en principiell skyldighet för de enskilda att vid här avsedda tillfällen mot ersätt ning tillhandahålla vad som för polisverksamhetens uppehållande erfordras. En sådan skyldighet finge givetvis förknippas med möjligheter att i yttersta nödfall utkräva densamma, men förmodligen skulle blotta förekomsten av dessa möjligheter merendels vara tillfyllest. Det viktigaste med en lagstiftning av antydd innebörd synes således vara att fastslå själva principen. Den närmare reglering i vissa avseenden, som erfordras för de mera sällsynta fall, då skyldig heten behövde uttryckligen utkrävas, torde med hänsyn härtill icke behöva göras vidlyftig utan överhuvud kunna begränsas till att ge den rättsliga möjlig heten till ett sådant utkrävande samt att skapa de garantier för de enskildas intressen, som därvidlag äro behövliga.
En lagstiftning av förevarande art är tydligen att jämföra med expropria- tionslagstiftningen; i båda fallen anses ett allmänt intresse vara så starkt, att de enskilda göras skyldiga att till förmån för detta — mot full ersättning — avstå sin personliga egendom. Den rekvisitionslagstiftning, som hos oss träder i tillämpning^vid krigstid, ligger principiellt på ett annat plan, bland annat på den grund att rekvisition icke i alla fall förutsätter att full ersättning lämnas och således i viss mån innebär en slags beskattning av de enskilda. Tydligen företer emellertid den ifrågasatta lagstiftningen vissa jämförelsepunkter med rekvisitionslagstiftningen, och viss ledning i fråga om särskilda detaljer har därför kunnat hämtas från denna (bland annat lag den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigs maktens behov — nr 43/1895 — med ändringar nr 44/1898, 262/1915 och 298/1916).
Från berörda utgångspunkter hade utredningsmännen utarbetat ett förslag till »lag om skyldighet i vissa fall för enskilda att tillhandahålla förnöden heter m. m. för ordningsmaktens behov», vilket förslag fanns fogat vid deras promemoria.
Det sålunda utarbetade lagförslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom Bilaga B. dag återkommer senare till den närmare motiveringen till lagförslaget.
Över promemorian lia yttranden infordrats från statskontoret, Överståthållar ämbetet och samtliga länsstyrelser samt generalstabschefen.
Kungl. Majus proposition nr 179.
Lagutkast-
Yttranden.
6
Departements
chefen.
Ingen av de hörda myndigheterna har framställt erinran mot genomförande
av en sådan lagstiftning, som i promemorian föreslagits. Yttrandena ingå som
regel icke närmare på principfrågan, men i flertalet yttranden uttalas uttryck
ligen, att lagstiftningen anses av behovet påkallad. Från dessa yttranden må
här återgivas följande uttalanden.
Överståthållarämbetet
finner lagstiftning önskvärd och erforderlig och förut
sätter därvid, att ordningsmakten endast i yttersta nödfall kommer att begagna
sig av de befogenheter, som tilläggas densamma.
Länsstyrelsen i Uppsala län
anser lagstiftning i angivet syfte påkallad samt
uttalar, att fall icke saknats, då svårigheter i ifrågavarande avseende framträtt,
samt att det kunde befaras, att utan stöd av lagstiftning även eljest lojala med
borgare alltmer skulle draga sig för att frivilligt tillhandagå ordningsmakten
med förnödenheter under påverkan av redan tillkännagivna blockadåtgärder
eller hot örn repressalier.
Länsstyrelsen i Hallands län
tillkännager, att länsstyrelsen finner påtagligt
behov av lagstiftning i ämnet förefinnas.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län
yttrar: Även örn behov av sådana lagbestäm
melser hittills icke gjort sig kännbart, vore det dock av synnerlig vikt, att i lag
fastsloges en principiell skyldighet att vid orostillfällen av svårare art till
handahålla, vad som för polisverksamhetens uppehållande erfordrades. De före
slagna lagbestämmelserna syntes väl ägnade att ge den rättsliga möjligheten
till ett utkrävande i fall av behov av berörda skyldighet och samtidigt skapa
betryggande garantier för tillgodoseende av de enskildas intressen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län
uttalar, att en lagstiftning i föreslaget
syfte säkerligen vore av behovet påkallad samt att blotta tillvaron av en sådan
lag antagligen skulle komma att visa sig tillräcklig, så att tvångsmedel endast
undantagsvis behövde tillgripas.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län
vitsordar, att erfarenheten givit vid
handen, att behov av lagstiftning i ämnet föreligger.
Länsstyrelsen i Västerbottens län
uttalar: Det vore av synnerlig vikt, att ord
ningsmakten vid orostillfällen ägde tillgång till allt det, som kimde erfordras
för uppehållande av polisverksamheten. I regel kunde detta visserligen ordnas
efter överenskommelse, men då erfarenheten på vissa håll visat, att det mött
svårigheter att på sådant sätt lampa utfå förnödenheter m. m„ syntes det vara
nödvändigt att genom lagstiftning fastslå skyldighet för enskilda att fullgöra,
vad i detta avseende kunde vara behövligt.
Länsstyrelsen i Norrbottens län
förklarar sig kunna helt biträda den all
männa uppfattning av lagstiftningsfrågan, varåt lagutkastet giver uttryck.
För egen del kan jag beträffande den ifrågavarande lagstiftningens behöv
lighet och allmänna innebörd väsentligen ansluta mig till de synpunkter, vilka
uttalats i promemorian. Jag framhåller därvid, att det viktigaste med den lag
stiftning, som jag således anser böra komma till stånd, synes vara att fastslå
själva principen örn skyldighet att i förevarande fall tillhandahålla förnöden
heter m. m. samt att den närmare regleringen därför torde böra göras så enkel
som möjligt. Det synes mig också välbetänkt att i görligaste man anpassa för
farandet efter den ordning, som vid frivilliga överenskommelser tillämpas, så
att någon skarp gräns mellan frivilliga och icke frivilliga upplåtelser ej be
höver framträda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
7
Till förenämnda lagförslags särskilda bestämmelser lämnades i promemorian De^aaraklidti vissa förklaringar, vilka bär torde få upptagas paragrafvis jämte de i yttrau- serna, dena framställda detaljanmärkningarna samt mitt eget yttrande angående de särskilda stadgandena.
Angående 1 § anfördes i promemorian: 1 §• Det kan tydligen icke ifrågasättas att i lagen stadga en generellt gällande skyldighet av ifrågavarande slag gentemot polismakten. Ej heller bör skyldig heten inträda, redan i och med det att en polisstyrka sammandrages för ord ningens upprätthållande. Det torde vara nödvändigt att göra lagens tillämplighet beroende av särskilt förordnande därom i fall att dylik skyldighet finnes fast slagen. Avgörandet härutinnan synes böra bero på länsstyrelserna. Rätt att utkräva skyldigheten, därest vederbörligt förordnande meddelats, torde däremot böra ankomma å den lokale polischefen. Olägenhet synes icke behöva föranledas därav att chefskapet över polisstyrkan stundom kan tillkomma annan; huvud saken är att det å orten finnes någon som har ifrågavarande befogenhet, därvid den bör äga företräde, som är insatt i ortens förhållanden och i allmänhet har exekutiva åtgärder örn hand.
Såsom av lagtexten framgår, skulle skyldigheten avse endast materiella ting och alltså icke personliga tjänstbarheter. Denna begränsning kan visserligen komma att framstå såsom en brist, t. ex. med hänsyn till erforderlig^ personal för framförande av olika transportmedel, men då uppenbarligen också synner ligen starka skäl tala mot en utvidgning till tjänstbarheter, synes en sådan icke böra ifrågasättas.
Mot förevarande paragraf lia erinringar framställts på sätt framgår av föl-
yttrandena.
jamie redogörelse.
I anledning av stadgandet, att förordnande av förevarande slag skulle kunna av länsstyrelse meddelas, »då polisstyrka sammandragits för ordningens upp rätthållande», framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, att det kunde^ inträffa, att just för sammandragningen transportmedel behövde tagas i anspråk. Även andra behovsfall på ett tidigare stadium än förslaget förutsatte kunde tänkas. Eörutsättningen för lagens tillämpning syntes därför allenast böra vara, att länsstyrelsen för ordningens upprätthållande funne erforderligt meddela för ordnande. — Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig förutsätta, att med den lydelse, som 1 § givits, förordnande kunde meddelas örn skyldighet att tillhandahålla transportmedel även då det gällde transport av polisstyrka från dess stationsort till den plats dit den beordrats.
Begränsningen av förevarande skyldighet till »enskilda» har föranlett några erinringar. Sålunda uttalar länsstyrelsen i Uppsala län: Innebörden härav vore icke klar. I vissa av de sociala jordlagarna användes uttrycket »enskilda per soner» såsom motsats till bolag och föreningar. I förslaget torde samma term vara brukad i motsats till stat och kommun. Varken bolag, föreningar eller kommuner borde emellertid uteslutas. För transport kunde exempelvis omm- bussar bliva behövliga. Dylika fordon tillhörde ofta bolag och på sina hall kommunerna. Likaså ägde vissa kommuner båtar, som kunde behöva tillhanda hållas. Även för inkvartering kunde lokaler, tillhöriga enahanda rättssubjekt, böra tagas i anspråk. I stället för uttrycket »enskilda» borde såsom i den förut varande förfogandelagen användas uttrycket »ägare eller innehavare». — En ligt länsstyrelsens i Södermanlands län mening borde undantag ej göras för
kommuner, då dessa ofta förfogade över lokaler, som väl lämpade sig för upp låtelse till ordningsmakten vid orostillfällen.
Kungl. Maj:ts proposition nr lii).
8
Länsstyrelsen i Uppsala län
vänder sig även mot att befogenheten att rekvi
rera tillagts endast »polischefen i orten». Exempelvis en stadsstyrelses ord
förande kunde hysa befogade önskningar att stå utanför ifrågavarande åtgär
der, även då dessa vore nödvändiga. Av vem befogenheten skulle utövas borde
i varje särskilt fall avgöras efter förhållandena på platsen. Särskilt gällde
detta, då polisstyrka sammandrages från olika orter. Befogenheten borde där
för tillkomma den, vilken länsstyrelsen därtill bemyndigade. — Samma förslag
framställes av länsstyrelsen i Östergötlands lån.
Den i promemorian föreslagna
ordningen kunde föranleda omgång och svårigheter. Det kunde också inträffa,
att polischefen av andra nödvändiga tjänsteförrättningar tvingades att lämna
den ort, där den särskilda polisstyrkan vore stationerad. -— I samma riktning
uttala sig länsstyrelserna i Malmöhus
och Jämtlands län.
Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län
bör stadgandet att förordnande av
förevarande slag må meddelas »där så av särskilda skäl finnes erforderligt»
uppmjukas till »där så synes påkallat».
Länsstyrelsen i Blekinge län
riktar sig mot, att polismyndigheten efter
vederbörligt förordnande skall äga taga i anspråk allenast vad som är »ound
gängligen erforderligt för polisverksamhetens uppehållande och som icke med
tillräcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas». Det kunde knappast
vara klokt att på detta stränga sätt formulera dessa förutsättningar, vilka
objektivt sett skulle förefinnas. Då situationen vore så allvarlig, att länssty
relsen förordnat örn lagens tillämplighet, vore det av vikt, att berörda förut
sättningar ej gjordes sådana, att de bleve ägnade att hos en försiktig polis
chef framkalla ängslan att genom rättens begagnande överskrida sin befogenhet.
Det syntes i stället kunna stadgas, att de enskilda skulle tillhandahålla, vad
som »av polischefen prövas erforderligt för polisverksamhetens uppehållande».
Eventuellt kunde stadganden till förebyggande av missbruk meddelas i admini
strativ väg. — Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län
borde orden »med till
räcklig skyndsamhet» utbytas mot »lämpligen». Det kunde hända, att be
hövliga förnödenheter visserligen kunde anskaffas med tillräcklig skyndsamhet
men att detta exempelvis för undvikande av demonstration o. d. icke vore lämp
ligt. — Länsstyrelsen i Norrbottens län
anser, att ordet »oundgängligen» vore
onödigt och för underlättande av lagstiftningens praktiska tillämpning helst
borde utgå.
I fråga örn de olika ting. som skola på anfordran tillhandahållas, anmärker
länsstyrelsen i Stockholms län,
att det kunde bliva nödvändigt för ordnings
makten att Ira tillgång till visst markområde, exempelvis för uppförande av
skyddsanordning, för uppställning av fordon m. m. För att tvivel icke skulle
råda, att jämväl markupplåtelse kunde påfordras, syntes detta särskilt böra
angivas i 1 §. — Länsstyrelsen i Blekinge län
anser, att enär uttrycket »rum»
icke kunde anses innefatta även sovplatser och annat, som för en persons inloge
rande kunde erfordras, detta uttryck borde utbytas mot »logi».
Förslagets ståndpunkt att den förevarande skyldigheten icke skulle ut
sträckas till personliga tjänstbarheter utan omfatta endast materiella ting har
godkänts av samtliga de hörda myndigheterna utom länsstyrelsen i Blekinge län,
som i detta avseende uttalar: Väl insåge länsstyrelsen de svårigheter, som kunde
uppstå vid skyldighetens utsträckande att gälla även tjänstbarheter. men å andra
sidan kunde fall tänkas, där polismyndighetens rätt bleve illusorisk, örn den ej
omfattade även tjänstbarheter. En motorbåt kunde ej utnyttjas, om kompetent
förare ej kunde erhållas. Vid upplopp kunde behov uppstå att föra skadade
personer till lasarett. Det vore då ej nog med att rekvirera automobil; möjlig
het borde förefinnas att rekvirera även chaufför, så att ej den tillgängliga polis
styrkan behövde minskas för att fullgöra denna transport. I 1 § borde efter
ordet »transportmedel» inskjutas orden »jämte för deras skötande erforderlig
Kungl. Majus proposition nr 179.
9
personal». Ett dylikt tillägg skulle även föranleda ändring av 6 § första stycket. Andra tvångsmedel för tjänstbarheternas utkrävande än bötespåföljd syntes av naturliga skäl ej kunna komma i fråga. — Å andra sidan uttalar läns styrelsen i Östergötlands län — i anledning av ett yttrande av landsfogden i länet i samma riktning som länsstyrelsens i Blekinge län — att övervägande skäl talade för riktigheten av förslagets ståndpunkt samt att man under nu varande förhållanden knappast behövde befara, att en för ordningens upprätt hållande särskilt sammandragen polisstyrka icke bland sig skulle inrymma personer, som ägde kompetens att framföra motorfordon och andra åkdon.
Vad som anförts rörande önskvärdheten att kunna taga ifrågavarande skyl dighet i anspråk redan innan polisstyrka hunnit bliva sammandragen har för anlett viss jämkning i form ideringen. Jämväl anmärkningarna gentemot skyldig hetens begränsning till »enskilda» har jag funnit böra föranleda ändring i för slaget. Principiellt riktigast synes vara, att skyldigheten skall gälla envar ägare eller innehavare av de ting, som kunna ifrågakomma. Utredningsmännens för slag utgår från den ståndpunkten, att rätten att utkräva ifrågavarande skyldighet under alla förhållanden skulle tillkomma allenast polischefen i orten. Då flera länsstyrelser vänt sig mot en sådan begränsning samt goda skäl anförts för dessa invändningar, torde 1 § böra undergå sådan ändring, att rätt att göra anfordran skall kunna av länsstyrelsen tillerkännas även annat polisbefäl än polischefen i orten, t. ex. en särskilt förordnad chef för sammandragen polis styrka.
Någon ändring i fråga om de förutsättningar, varunder anfordran skulle få ske, anser jag däremot icke böra vidtagas. De föreslagna bestämmelserna härom synas ägnade att medföra en önskvärd återhållsamhet i fråga örn förfarandets användning, och som inledningsvis anförts är det väsentliga att i lag få den grundläggande principen fastslagen.
Ej heller övriga erinringar mot innehållet i 1 § har jag funnit böra föranleda ändringar i förslaget. Vad angår markupplåtelser anser jag icke, att man har anledning räkna därmed i detta sammanhang. Där så för ordningens upprätt hållande är erforderligt, har polisen givetvis rättighet att beträda vilket område som helst, och för uppställning av fordon e. d. torde väl alltid erforderlig mark stå till buds för polisen. — Att utvidga lagen att gälla även personliga tjänstbarheter anser jag av nära liggande skäl icke böra komma i fråga.
Till motivering av 2 § anfördes i promemorian: Avfattningen av denna paragraf (»äger rätt påfordra») liksom av vissa av de följande paragraferna ger uttryck för den allmänna grundtanken i förslaget, att den lagstadgade skyldigheten förutsättes som regel skola självmant iakttagas eller med andra ord att på grund av skyldighetens lagfästande regelmässigt skola kunna träffas köpe- eller hyresavtal, som icke skilja sig från vanliga sådana. Att den, som skall tillhandahålla förnödenheter eller annat, å andra sidan bör äga rätt att, örn han av någon anledning så önskar, påfordra iakt tagande av de former, som avses i paragrafens första stycke, torde ej tarva nå gon motivering. Kvitto kan för de fall, då betalning ej genast lämnas, lia be tydelse med hänsyn till ersättnings utfående (jfr 5 §).
Stadgandena i andra och tredje styckena innebära begränsningar med hän syn till de enskildas inf ressen. På grund av stadgandet i andra stycket torde
Kungl. Majus proposition nr 119.
Departements
chefen.
2
§.
Promemorian.
Yttrandena.
epartements•
chefen.
3 §.
romemorian.
Yttrandena.
Departements
chefen.
4 oell 5 §§.
romemorian.
skyldigheten knappast någonsin komma att utkrävas av andra än de handlande,
trafikbilägare m. fl., som där avses.
Länsstyrelsen i Uppsala län
erinrar härutinnan, att lagen borde avfattas
endast med hänsyn till de fall, som hörde under dess tillämpning. Frivilliga
avtal örn tillhandahållande av förnödenheter finge bedömas efter avtalens inne
håll. I förstnämnda fall syntes det tillhöra god ordning och vara ägnat att
förebygga framtida tvister, örn man föreskreve, att skriftlig rekvisition på det
begärda och kvitto på det mottagna alltid skulle lämnas.
I fråga örn denna paragraf ansluter jag mig till det ursprungliga förslaget.
10
Kungl. Majus proposition nr 179.
Såsom skäl för bestämmelserna i B § anfördes i promemorian:
Att transportmedel och rum böra tillhandahållas endast med nyttjanderätt,
synes vara självklart, och lika tydligt torde vara, att förnödenheter, materiel
o. d. som regel böra förvärvas med äganderätt. Möjlighet bör dock lämnas
öppen att även i dessa senare fall endast låna vad som erfordras (t. ex. en
maskin, verktyg e. d.).
Stadgandet i 3 § anses av länsstyrelsen i Uppsala län
onödigt och mindre
lyckligt avfattat. Länsstyrelsen framhåller, att örn exempelvis en byggnad
med tillhörande tomt rekvirerades för inkvartering eller endast ett markområde
toges i anspråk till lägerplats, torde väl tomten och området lika litet som bygg
naden, »rummet», böra överlåtas med äganderätt. •— Länsstyrelsen i Blekinge
län
anmärker: Skulle polisen behöva ett verktyg, exempelvis en yxa, skulle
detta enligt förslaget, där ej annat vid anfordran bestämts, tillfalla polisen
med äganderätt och alltså behöva av denna inlösas. Detta kunde väl dock
knappast anses lämpligt. Länsstyrelsen ville ifrågasätta, örn det ej vore
bättre att ge 3 § en sådan avfattning, att förbrukningsartiklar upplätes med
äganderätt men att materiella ting i övrigt tillhandahölles endast med nytt
janderätt.
Enligt min mening bör lagen lämpligen innehålla en bestämmelse av det
innehåll, som upptagits i förslagets 3 §. Härigenom begränsas ifrågavarande
skyldighet uttryckligen för vissa fall att avse allenast nyttjanderätt. För andra
fall torde någon allmän regel rörande upplåtelsens natur icke kunna lämnas,
utan synes det vara naturligast föreskriva, att tillhandahållande skall ske med
äganderätt, därest ej annat vid anfordran bestämts eller — med hänsyn till
sedvänja eller omständigheterna i det särskilda fallet — får anses överens
kommet.
Till 4 och 5 §§ anfördes i promemorian:
Aven vid regleraifdet av rätten till ersättning bör fasthållas önskvärdheten
av att den lagstadgade skyldigheten självmant iakttages. Man bör således även
i detta avseende undvika att åstadkomma någon skarp gräns mellan frivilliga
avtal och överlåtelser på grund av tvång. Med hänsyn härtill synes den natur
liga regeln böra vara, att vad som förvärvas med äganderätt skall ersättas med
fulla värdet (för handelsvaror tydligen utgörande det gängse minuthandels-
priset) samt att vid upplåtelse med nyttjanderätt ersättning bör utgå efter
gängse pris i orten, därest sådant finnes. I fråga örn de viktigaste föremålen
för sådan upplåtelse — transportmedel och rum — torde detta alltid vara fallet.
11
Kungl. Majus proposition ni 179.
En subsidiär regel är emellertid behövlig för de undantagsfall, då med nytt janderätt tillhandahålles något, som icke plägar vara föremål för uthyrning och där man således icke kan tala örn ett gängse pris. Denna regel har, med utvidgning av ersättningsrätten i fråga örn gottgörelse för »försämring», d. v. s. slitning och dylikt, hämtats från § 8 mom. 3 i rekvisitionslagen (enligt lydelse jämlikt nr 262/1915).
överenskommelse örn ersättningens belopp förutsättes som regel komma att träffas på vanligt sätt. För de fall då detta ej kan ske måste emellertid någon reglering av sättet för ersättningens utfående äga rum. Då dessa regler säker ligen endast i sällsynta fall skulle komma till användning, torde de böra göras så enkla som möjligt. Naturligast synes vid sådant förhållande vara, att veder börande sänder sin räkning till länsstyrelsen (jämte kvitto från polischefen enligt 2 §) och att länsstyrelsen har att utbetala vad den med tillämpning av de allmänna grunderna för ersättningens bestämmande finner skäligt. Skulle sökanden i något fall icke åtnöjas med länsstyrelsens beslut, bör detta kunna i vanlig ordning överklagas, men han bör heller icke förmenas rätten att få sina ersättningskrav prövade av domstol.
Mot ersättningsbestämmelserna i 4 § erinrar länsstyrelsen i Uppsala län: Den som på grund av lagen finge sig ålagt att tillhandahålla förnödenheter borde alltid äga rätt till full ersättning för den tillhandahållna nyttighetens eller nyttjandets värde, allt efter som nyttigheten förbrukades eller endast nyttjades. Grunderna för de bestämmelser i rekvisitionslagen, som inskränkte ersättningen till skadestånd och ersättning för utebliven vinst, torde knappast kunna åberopas i förevarande fall. En sådan ersättningsregel syntes också strida mot den för andra fall i utkastet föreslagna regeln, att ersättning skulle utgå efter gängse pris. Enligt vad sålunda anförts syntes lagen endast böra innehålla bestämmelser därom att den, som tillhandahållit förnödenheter enligt föreskrifterna i lagen, härför skulle åtnjuta full ersättning.
Angående bestämmandet av ersättning och reglerna därom i 5 § erinrar länsstyrelsen i Stockholms län, att av stadgandet syntes följa, att även örn polis chefen utbetalt alltför hög ersättning, återbetalningsskyldighet icke kunde på fordras. Det kunde emellertid ifrågasättas, örn icke länsstyrelsen alltid borde pröva ersättningsbeloppet, innan detsamma utbetalades. Enligt de militära rekvisitionsförfattningarna skedde värdering alltid av nämnd. — Länsstyrelsen i Gotlands län anser uppenbart, att det i många fall kunde bliva förenat med svårigheter för länsstyrelserna att bestämma vad som vöre skäligt pris. Pri serna kunde på samma ort vara ganska varierande. Möjlighet syntes därför böra beredas länsstyrelserna att för ersättningens bestämmande anlita sakkun niga personer, örn detta ansåges erforderligt, och att till dessa utbetala gott görelse för deras arbete.
Enligt länsstyrelsen i Uppsala län bör för förebyggande av att ersättnings anspråk anhängiggöras hos olika myndigheter stadgas, att klagan över länssty relsens beslut i ersättningsfråga ej må föras. Däremot borde rätten till talan vid domstol stå vederbörande öppen, dock med begränsning till viss tid efter delfåendet från länsstyrelsens beslut, exempelvis 30 dagar. —- Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar begränsning såväl av tiden inom vilken ersätt ning må sökas som av tiden inom vilken talan vid domstol må anhängiggöras.
—
Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att därest ersättningssökande tillädes rätt att föra talan vid domstol, syntes någon administrativ besvärsrätt i fråga örn länsstyrelsens beslut knappast vara av nöden, varom 5 § borde innehålla besked. Ansåges det däremot, att ersättningsfrågan borde kunna fullföljas så väl administrativt som genom talan vid domstol, syntes uttrycklig bestämmelse därom böra intagas i 5 §.
Yttrandena.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
epartements-
chefen.
6- 9 §§.
Promemorian.
Yttrandena.
Departements
chefen.
Vad av länsstyrelsen i Uppsala län anförts rörande grunderna för ersätt
ningens bestämmande synes böra beaktas. Visserligen torde icke med det i
promemorian framlagda förslaget ha avsetts att på något sätt begränsa rätten
till ersättning under det verkliga värdet. Onekligen kan emellertid den i för
slaget begagnade formuleringen i vissa fall tänkas medföra för låg ersättning
för sådant, som upplåtits med nyttjanderätt, nämligen därest ett gängse pris
därför icke finnes samt begagnandet varken medfört skada eller utebliven
vinst för ägaren eller innehavaren. Jämväl ur andra synpunkter synes det
vara lämpligast att ersätta bestämmelsen i 4 § med ett allmänt stadgande, att
tillhandahållande skall ske mot full ersättning, vilket stadgande lämpligen
torde kunna ingå i den allmänna bestämningen av skyldighetens art i 1 §. Givet
vis innebär ett sådant stadgande, att ersättning skall lämnas icke blott för fulla
värdet av äganderätten eller nyttjanderätten utan även för skada eller intrång.
Förslagets 5 § har betecknats 4 § samt i vissa avseenden omredigerats,
huvudsakligen såsom en följd av tidigare gjorda ändringar i lagförslaget. Vad
som anmärkts i fråga om detta stadgande har icke synts böra föranleda några
ändringar. Vad särskilt angår rätten till klagan över länsstyrelses beslut i
ersättningsfråga, anser jag denna rätt icke böra avskäras, eftersom däri ligger
en möjlighet att i fall av missnöje med beslutet få detta underkastat förnyad
prövning på ett enklare sätt än rättegångs vägen.
Till förslagets 6—9 §§ lämnades i promemorian följande anmärkningar:
6
§.
Att polischefen såsom en yttersta möjlighet bör äga rätt att tvångsvis uttaga
det, som i laga ordning påfordrats, ligger i sakens natur. En dylik rättighet
torde emellertid i enlighet med det i promemorian anförda huvudsakligen få
betydelse som påtryckningsmedel. Det är givetvis önskvärt, att skyldigheten
iakttages utan att nämnda möjlighet behöver anlitas. Bland annat med hänsyn
härtill torde en straffbestämmelse också vara erforderlig.
8
§.
Samma möjlighet som här avsetts att beredas utkommenderad polisstyrka
bör tydligen finnas även då undantagsvis den civila polismakten behöver för
stärkas med militär. Enahanda regler torde böra gälla för dylikt fall; sålunda
torde jämväl då anfordran böra beslutas och överlämnas samt betalning ske
genom polischefen i orten, resp. genom polisman. Ett stadgande med nu avsedd
innebörd innehålles i denna paragraf, och i anslutning härtill användes i
rubriken till lagen uttrycket »ordningsmaktens» behov.
I yttrandena har i huvudsak någon anmärkning mot ifrågavarande bestäm
melser icke blivit anförd.
Förevarande stadganden lia upptagits från förslaget med viss redaktionell
ändring och med ändrade paragrafbeteckningar i följd av att 4 § utgått ur
förslaget.
Jämväl i vissa andra, här ej närmare angivna hänseenden hava jämkningar
av formell innebörd vidtagits i lagtexten.
13
Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med vad sålunda anförts om arbetade förslaget till lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnöden heter m. m. för ordningsmaktens behov av den lydelse, bilaga A till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Kungl. Majus proposition nr 179.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Anders Tottie.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
Bilaga A.
Förslag
till
Lag om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m.
för ordningsmaktens behov.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Då polisstyrka sammandrages för ordningens upprätthållande, äger läns
styrelse, där så av särskilda skäl finnes erforderligt, förordna, att ägare och
innehavare av.förnödenheter, transportmedel, rum för personal, hästar och fordon
ävensom materialier och annat, som är oundgängligen erforderligt för polis
verksamhetens uppehållande och icke med tillräcklig skyndsamhet kan på annat
sätt anskaffas, skola vara skyldiga att på anfordran av polischefen i orten eller
annat av länsstyrelsen bestämt polisbefäl mot full ersättning tillhandahålla
vad sålunda erfordras.
Vid meddelande av sådant förordnande, som nu sagts, skall angivas den
ort och den tid, för vilken förordnandet gäller.
2
§.
Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas till
den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning tillhandagår allmän
heten med vad som är i fråga.
Den till vilken anfordran riktas är icke skyldig tillhandahålla annat än vad
hos honom finnes att tillgå.
Då så påfordras, skall anfordran göras skriftligen och överlämnas av polis
man, försedd med vederbörligt tjänstetecken, samt kvitto lämnas å vad som
mottages.
3 §.
Transportmedel och rum tillhandahållas med nyttjanderätt. I övrigt skall
tillhandahållande ske med äganderätt, därest ej annat vid anfordran bestämts
eller får anses överenskommet.
4 §.
I de fall, då begärd ersättning icke betalas av vederbörande polisbefäl, må
framställning örn ersättning göras hos länsstyrelsen, som har att utbetala vad
som finnes skäligt. Erhåller sökanden efter klagan i vederbörlig ordning över
länsstyrelsens beslut icke den ersättning han begärt, må han hos domstol föra
talan i saken.
5 §.
Vägrar eller försummar någon att fullgöra anfordran enligt denna lag, äger
vederbörande polisbefäl låta uttaga det begärda.
Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts, dömes
till dagsböter.
6
§.
Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.
Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de
förvandlas enligt allmän strafflag.
7 §.
Vad i denna lag stadgats skall äga motsvarande tillämpning, då militär
personal enligt vad därom är föreskrivet tages i anspråk för upprätthållande av
allmän ordning.
8
§.
Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.
Kungl. Majis proposition nr 179.
15
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.
16
Kungl. Maj:t proposition nr 179.
Bilaga B.
(Vid utredningsmännens promemoria fogat förslag.)
Utkast
till
Lag om skyldighet i vissa fall för enskilda att tillhandahålla
förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov.
1 §•
Då polisstyrka sammandragits för ordningens upprätthållande, äger läns
styrelsen, där så av särskilda skäl finnes erforderligt, förordna om skyldighet
för enskilda att i enlighet med föreskrifterna i denna lag på anfordran av polis
chefen i orten mot ersättning tillhandahålla förnödenheter, transportmedel, rum
åt personal, hästar och fordon ävensom materialier eller annat, som är ound
gängligen erforderligt för polisverksamhetens uppehållande och som icke med
tillräcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas.
Vid meddelande av sådant förordnande, som nu sagts, skall angivas den ort
och den tid, för vilken förordnandet gäller, samt vem som är polischef i orten.
2
§.
Den som skall tillhandahålla förnödenheter eller annat äger rätt påfordra,
att anfordran därom göres skriftligen och överlämnas av polisman, som är för
sedd med vederbörligt tjänstetecken, ävensom att kvitto lämnas å vad som
mottages.
Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas till
den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning tillhandagår allmän
heten med vad som är i fråga.
Den till vilken anfordran riktas är icke skyldig tillhandahålla annat än hos
honom finnes att tillgå.
3 §.
Transportmedel och rum tillhandahållas med nyttjanderätt. I övrigt skall
överlåtelse ske med äganderätt, därest ej vid anfordran annorlunda bestämts.
4 §.
För vad som förvärvas med äganderätt skall ersättning utgå med fulla
värdet. Vid upplåtelse med nyttjanderätt utgår ersättning efter i orten gängse
pris eller, örn sådant ej finnes, med belopp motsvarande den skada eller för
sämring, som föranledes av begagnandet, jämte den avkastning eller nytta,
varom innehavaren på grund av begagnandet gått miste.
5 §.
I de fall, då begärd ersättning icke betalas av polischefen, äger den, som på
hans anfordran tillhandahållit förnödenheter eller annat, göra framställning
17
om ersättning hos länsstyrelsen. Då sådan framställning gjorts, har länssty
relsen att utbetala vad länsstyrelsen med tillämpning av de i 4 § stadgade
grunderna finner skäligt. Erhåller sökanden därvid icke den ersättning han
begärt, må han hos domstol i laga ordning föra talan i saken.
6
§.
Vägrar eller försummar någon att tillhandahålla vad i laga ordning på
fordras av polischefen, äger denne uttaga det begärda.
Deri som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts, dömes
till dagsböter.
7 §.
Förseelse mot denna lag åtalas åv allmän åklagare vid allmän domstol.
Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de
förvandlas enligt allmän strafflag.
8
§.
Vad i denna lag stadgats skall äga motsvarande tillämpning, då militär
personal enligt vad därom är stadgat tagits i anspråk för upprätthållande av
allmän ordning.
9 §•
Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.
Kungl. Majlis proposition nr 119.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.
Bihang till riksdagens protokoll 1932.
1 sami. 147 käft. (Nr 179.)
201 82 2
18
Kungl. Majus proposition nr 179.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
10 mars 1932.
N ärvarande:
justi ti eråden
Christiansson,
E
delstam
,
S
tenbeck
,
regeringsrådet A
fzelius
.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten i statsrådet den 26
februari 1932, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp
rättat förslag till lag om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter
m. m. för ordningsmaktens behov.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Joel Laurin.
Lagrådet
lämnade förslaget utan annan erinran än att 2 § andra stycket
syntes, med hänsyn till den föreslagna lydelsen av 1 § första stycket, böra
utgå.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Majus proposition nr 179.
19
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegeuten i stats rådet å Stockholms slott den 11 mars 1932.
Närvarande: Statsministern
Ekman , statsråden
Gaede, Hamein, von Stockensteöm,
StaDENEK, GVLLENSWÄRD, LARSSON, HOLMBÄCK, JEPPSSON, HANSÉN, REND* QVIST.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson lagrådets den 10 mars 1932 avgivna utlåtande över det den 26 februari 1932 till lagrådet remitte rade förslaget till lag om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnöden heter m. m. för ordningsmaktens behov.
Med förmälan att av lagrådet ifrågasatt jämkning i 2 § av förslaget blivit vidtagen, hemställer föredraganden, att förslaget, som i övrigt av lagrådet lämnats utan erinran, måtte, sålunda jämkat, jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
B. Spångberg.